1926. Andra kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1926:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Andra kammaren. Nr 36.

Lördagen den 15 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 8 innevarande mai förda
protokollen.

§ 2.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 26, i anledning / fråga om
•av väckt motion om avskaffande av censusbestämmelsema i fråga om valbar- cf™™f>strecket
het till riksdagens första kammare. ^ riksdagens

första

I en inom första kammaren väckt motion, nr 226, hade herrar Strömberg och 1:ammaretrustav
H Hansson hemställt, att riksdagen såsom vilande till vidare orundJagsenlig
behandling ville antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 9 i
riksdagsordningen:

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas i kommunernas allmänna
angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som uppnått 35 års
■ålder. Kommer riksdagsman, efter det han blivit vald, i den ställning, att han
ej längre skulle vant valbar till ledamot i kammaren, frånträder han sin befattning.

^Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av ovanberörda motion
matte i skrivelse till Kungh Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd
utredning^ ville, i avseende å grunderna för riksdagsordningens bestämmelser
beträffande valbarhet till första kammaren, inom den nuvarande fyraårsperioden
framlägga förslag till sådana ändringar som, utan att utplåna karaktärsskillnaden
mellan riksdagens båda kamrar, vore ägnade att tillföra första
kammaren en allsidig sammansättning.

Vid utlåtandet voro fogade

dels särskilt yttrande av herr Reuterskiöld beträffande motiveringen.

dels ock reservationer:

av herrar Engberg, Strömberg, Gustav W. Hansson, Norling, Sävström
Vennerström, Borg och IIallén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen nied bifall till förevarande motion måtte såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 9
riksdagsordningen:

§9.

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas i kommunernas allmänna
angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som uppnått trettioandra
kammarens protokoll 1926. Nr 86. i

Nr 36. 2

Lördagen den 15 maj f. m.

I fråga om
censv^strecket
till riksdagens
första
kammare,
(Forte.)

fem års ålder. Kommer riksdagsman, efter det lian blivit vald, i den ställning,,
att han ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.

av herr Ljunggren, som ansett, att frågan om det s. k. förstakammarproblemet
ej borde sammankopplas med frågan om censusbestämmelsema, samt att
dessa under sådana förhållanden bort kunna omedelbart avskaffas;

av herr Stendahl, som ansett, att motionen bort av utskottet avstyrkas; samt

av herr Svensson i Grönvik.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som härmed föreligger
på kammarens bord, är en fråga, till vilken riksdagen haft tillfälle att
upprepade gånger taga ställning. Jag erinrar om huru denna kammare förut
bifallit motioner, som framburits i syfte att åstadkomma den ändring av § 9 i
riksdagsordningen, att den censusbestämmelse, som för valbarhet till första
kammaren kräver innehav av till visst värde taxerad fast egendom och åtnjutande
av viss inkomst, måtte därur utplånas. I dessa upprepade tillstyrkanden
från såväl konstitutionsutskottets som denna kammares sida till detta billighetsoch
rättfärdighetskrav har legat en bestämd fingervisning om var den opinion
är att söka i landet, som, utgörande flertalet, kräver, att denna kvarleva från
den tid, då förmögenheten och inkomsten lågo till grund för medborgarrätten i
olika avseenden, måtte försvinna.

Det är därför säkerligen inom många kretsar såväl inom som utom riksdagen
icke utan stor förvåning man lågt märke till att konstitutionsutskottet denna
gång frångått den tradition, det förut hävdat i denna fråga, och i stället för
att ge sitt bifall till den väckta motionen avslagit densamma i sak, men tagit
upp, så att säga, i långsökt anledning av motionen ett problem, ^varom ingen i
denna kammare eller i medkarnmaren motionerat. Jag ber att få fästa herrarnas
uppmärksamhet på att den kläm, som vi nyss hörde uppläsas, berör en fråga,
som icke av motionärerna bragts på. tal, utan den kastar upp en annan helt
fristående fråga, som har endast ett ytterst läsligt sammanhang med den nuvarande
frågan, nämligen frågan om en rationell sammansättning av första
kammaren och om skapandet av andra kvalifikationer än de, som äro uttryckta
i censusbestämmelsema i § 9 riksdagsordningen. Jag måste för min del såga,
att det är ett ganska sällsamt förfaringssätt redan detta, att när en motion
väckts, som klart tar sikte på att få avlägsnade censusbestämmelsema., svarar
konstitutionsutskottet efter formuläret: »god dag — yxskaft» och börjar uppmana
riksdagen att taga itu med ett problem, om vilket förödet första ingen
motionerat, och till på köpet ett problem, som utskottet avstatt från att definiera
vad det i själva verket skulle innebära.

Det är, kan man säga, en liten fråga ur vissa synpunkter, men det är en stor
fråga ur andra att få censusbestämmelsema avskaffade, och det är sannerligen
ingen tillfällighet, att man från deras sida, som representera småbönderna och
arbetarna i landet, har ett alldeles särskilt intresse av att denna angelägenhet
regleras. Ty, mina herrar, vi få icke blunda för det faktum, att genom dessa
censusbestämmelser är det omöjligt för åtskilliga partier i riksdagen att sammansätta
sina listor, när det gäller första kammaren, med hänsyn till lämplighet,
duglighet och sådana kvalifikationer, som verkligen ha betydelse för ett
uppdrags utövande. Man tvingas till ett urval i vad det gäller personerna, som
icke kan sägas i längden vara gagneligt vare sig för första kammaren eller det
politiska livet i allmänhet. „

Tag en medlemsförteckning över första kammaren, och vad finna herrarna t

Lördagen den 15 mnj f. m.

Nr 3(i.

I)et parti, som jag har aran representera, finns där icke för ögonblicket företrätt
med någon direkt ur arbetarklassens led, någon som har kroppsarbete till
nuvarande yrke. Vi möta en rad av ämbetsmän, tidningsmän, professorer, lektorer
och statsanställda, tunktionärer av olika grader, men representanter direkt
från dem, som stå bakom partiet, arbetarklassen själv, sakna vi.

Dar jag till det tolkfrisinnade partiets uppsättning i törsta kammaren, vad
visar mig katalogen? Jo, den visar mig en enahanda bild, med den skillnaden,
att där tinns ett inslag av ett par godsägare. I övrigt typerna: landshövdingar,
förutvarande envoyéer, professorer, fullmäktige och ämbetsmän även här i olika
grader och av olika kulörer. Ja, jag måste därför, herr talman, redan med tanke
pa dessa två fraktioner saga, att det är en ganska orimlig tingens ordning,
som gör det omöjligt för vissa partier att sätta in i senaten direkt representanter
ur den sociala grupp, som de själva tillhöra.

Se vi på bondeförbundarna, är det ingen tillfällighet, att det blir storgodsägarna
och professorerna, som träda i förgrunden i första kammaren, under det
att utrymmet för småbönderna där blir platt intet. I det stycket talar den
officiella statistiken sitt vältaliga språk. Jag har från finansdepartementets
statistiska byra inhämtat uppgifter, som det kan vara av intresse för herrarna
att taga del av.. De visa, att för jordbrukarnas vidkommande det är endast eller,
rättare sagt, mindre än 5 % av landets samtliga jordbrukare, som kunna motsvara
det valbarhetsvillkor, som ä.r uppställt i § 9 riksdagsordningen, d. v. s.
att inneha fastighet med ett taxeringsvärde av minst 50,000 kr. Jag kan tillstatistiken
vidare ådagalägger, huru det, när jag kommer norr om
Dalälven, i regel är svårt att få tåg på en hemmansägare, som efter dessa bestämmelser
i § 9 skulle vara valbar till första kammaren. Det betyder, mina
herrar, att den ojämförligt stora massan av landets jordbrukare uteslutes från
valbarhet till första kammaren. De duga som valboskap men ha icke rätt att
ur egen krets få en representant med i denna kammare.

Ser jag på arbetarklassen, äro siffrorna även där mycket vältaliga. Om jag
tar .samtliga inkomsttagare i riket, oberoende av klasser, säger mig statistisk
årsbok för ar 1925, att^ drygt 2/n av inkomsttagarna ha en inkomst, understigande
3,000 kronor. Går jag närmare till de speciella grupperna, finner jag,
huru det endast i undantagsfall inom arbetarklassen är någon grupp, som i genomsnitt
kommer upp över 3,000 kronor — lägg märke till: 3.000 kronors faktisk
inkomst, genom arbetsgivarna och deras vanliga redovisningsförfarande
redovisad inkomst under det att sålunda med undantag av en och annan liten
grupp —■ jag tänker t. ex. på vissa grupper inom byggnadsfacket och något annat
specialfack — den ojämförligt största, delen är hänvisad till en årsinkomst,
understigande 3,000 kronor. Lantarbetarna t. ex. figurera i statistisk årsbok
med en årsinkomst, varierande mellan 1,000 och 1,200 kronor. Det är sålunda
ingen möjlighet att sätta in en lantarbetare i första kammaren.

Då utskottet nu skriver, att det ojämförligt större antalet lantarbetare nu
aro uteslutna, skulle jag vilja fråga: Var finns då den minoritet bland lantarbetarna,
som skulle vara valbar med 3,000 kronorsbestämmelsen? Den frågan
framställdes inom konstitutionsutskottet, och från den folkfrisinnade fraktionens
ledare svarades: Ja, man kan ju dock tänka, att en lantarbetare kan

ta ett arv! Ja, mina herrar, om man nödgas hänvisa till ett sådant förhållande,
som att en lantarbetare till äventyrs kan få ett arv, förstår man, huru pass
mycket av saklig styrka det ligger bakom en sådan formulering av konstitutionsutskottet
som den ifrågavarande. Sant är, att den ojämförligt största delen,
praktiskt taget hela arbetarklassen uteslutes från valbarhet till första kammaren
på grund av 3,000 kronor,sstrecket.

. Om herrarna, nu kasta en blick i några grundlagskommentatorers framställningar,
skola ni finna, huru det råder en fullkomlig förvirring på en avgörande

1 fråga om
epnsusstreckel
till riksdagens
första
kammare.
(Forte.)

Nr 36. 4

Lördagen den 15 maj £. m.

I fråga om
censusslrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

punkt, nämligen huruvida det är det taxerade beloppet eller det beskattningsbara
beloppet, som man skall räkna med. Om man räknar med det taxerade beloppet,
finns det en och annan även inom vissa underklassgrupper, som^kan komma
med. Räknar man åter med det beskattningsbara beloppet, förstår var och
en, att eftersom detta belopp är vad som återstår, sedan samtliga avdrag, familjeavdrag
och andra avdrag, äro gjorda, det praktiskt taget är uteslutet, ^ att någon
skulle själv kunna bli representant. Det är dock ett orimligt förhållande,
att valbarheten till första kammaren skall bero på^en sådan omständighet, som
att t. ex. om jag får en tillökning i familjen, en sådan i och för sig glädjande
tilldragelse skall resultera i att valbarheten till första, kammaren upphör. Det
finns, mina herrar, exempel på det fallet. Det är orimligt, såsom var och en
kan förstå. Eller tåg en hemmansägare! Han går i borgen t. ex. för sin granne.
Han har ett stort hemman, som når 50,000 kronor i taxeringsvärde. Han
gör en förlust på sin granne och nödgas .ställa sig med en mindre gård, som
icke når upp till 50,000 kronors taxeringsvärde. Jag vädjar till denna kammares
jordbrukare, om de verkligen finna det rimligt, att den mannen, därför
att han måste ställa sig med ett mindre hemman, skall upphöra att vara valbar
till första kammaren. Det strider mot sunt förnuft, och det strider mot den
åskådning, som vi väl alla borde vara mogna att omfatta, nämligen, att valbarheten
till första kammaren icke skall betingas av dylika tillfälliga ting.

Härtill kommer just förvirringen i tolkningen av ifrågavarande bestämmelse:
genom att tolka den å ena sidan så, att därmed avses det taxerade beloppet
och å andra sidan åter, att det är det beskattningsbara beloppet, kommer man
till motsatta resultat. Yi se, huru herr Malmgren i sin grundlagskommentar
anser, att det skall vara det taxerade beloppet. Gå vi så till herr Reuterskiöld,
den framstående grundlagsväktaren i första kammaren, har han i sin kommentar
till § 9 ställt sig på en alldeles motsatt ståndpunkt. Vem av de. båda
profeterna skall lekmannen egentligen ge sin anslutning? Ja, därom finns 1
själva verket ingen möjlighet att döma. Fragan är oknäckt och olöst. Da sta
vi alltså, mina herrar, i den egendomliga situationen, att valbarheten till
första kammaren kan bil beroende på en smkadus, beroende på en tillökning

1 f Ja? redan detta, att man gör en grundlagsbestämmelses verkliga innehåll beroende
på en skattelags tolkning är något oformligt och orimligt, som riksdagen

borde vara färdig att lämna. . . ,,

Finns det då icke ett allmänt intresse inom alla partier, iragar jag, att ia
första kammarens personaluppsättning sådan, att den verkligen.ger ett uttryck
för vissa variationer i fråga om yrket och i fråga om den sociala ställningen
och så att den ger en möjlighet för valmanskåren, som står bakom ett parti, att
få någon av sina egna ståndsbröder insatt i första kammaren. Jo, för visso.
Ja o- skall nämna ett exempel. Yi hade en talman i andra kammaren den nuvarande
kommunikationsmistern. Han dugde såsom talman i. denna kammare
och var alldeles briljant, men han var icke valbar som vanlig enkel ledamot
av första kammaren, ty det skulle, kan tänka, fordras Kvalifikationer av dogre
ordning, det skulle fordras sådan inkomst, som herr Viktor Larsson icke hade
Det är icke rim och reson i en sådan tingens ordning. Och ser jag efter vad
en så pass konservativ betraktare som herr Reuterskiöld i sm kommentar till
§ 9 säger erkänner han, att de^sa censusbestämmelser äro skadliga och oandamålsenliga,
men han liksom utskottet vill ha dem utbytta mot något annat, som

emellertid svävar i det blå och är mycket oklart. „ ,

Vad går då utskottets hemställan ut pa? Jo. det hemställer, att Kung!.
Mai ''t efter verkställd utredning ville inom den nuvarande fyraarspenoden alltså
före 1928 års riksdag, framlägga förslag till nya bestämmelser om törsta
kammarens sammansättning. Huru skola dessa bestämmelser ^ara beskattade.

Lördagen den 15 maj f. rn.

Sv 30.

Jo, utskottet nöjer sig med att säga, att det krav, Rom utskottet blygsamt ställer
på dem, är, att dt; icke helt och hållet utplåna karaktärsskillnaden mellan de
båda kamrarna. Det är verkligen anmärkningsvärt, att högermännen numera
skrivit sina namn under en sådan framställning. Här ha i kamrarna gång efter
annan herrarna från högersidan gjort gällande, att den stora svagheten i 1918
års författningsreform var, att det s. k. förstakammarproblemet icke tick sin
tillfredsställande lösning, att kamrarna fingo ett utseende, som i allt för hög
grad gjorde dem till kopior av varandra o. s. v. Och, man har sedan, mina
herrar, då denna grundlagsfråga behandlats, ropat på nödvändigheten av att
förstärka och ytterligare markera den karaktärsskillnad, som finns mellan kamrarna.
Men nu nöja sig herr Magnusson i Tumhult och hans partivänner med
att anhålla, att denna skillnad ej helt utplånas. Ja, denna blygsamhet är så
stor, att jag för min del måste säga, att jag icke kan sträcka mig så långt i
anspråkslöshet. Såsom anhängare av ett tvåkammarsystem anser jag verkligen,
att det bör finnas en bestämd karaktärsskillnad. Att underskriva något
sådant som att man är nöjd, bara skillnaden icke helt utplånas, det hade jag
verkligen icke drömt om att herr Lindmans parti i denna kammare skulle vara
färdig att göra. Så har emellertid skett, och därmed är jag inne på den andra
sidan av saken, den så kallade kompensationen, vederlaget för det, som nu
skulle tagas bort.

_ Vad är nu detta? Utskottet begär en utredning hos Kungl. Maj :t, som tar
sikte på frågan i hela dess vidd. Men vad ha vi för direktiv för denna utredning?
Jo, det finns en fras, att man exempelvis skulle kräva, att man har
erfarenhet från det kommunala livet, att man varit stadsfullmäktig, kommunalfullmäktig
eller dylikt. Det är alltsammans. På så lösa boliner skulle riksdagen
uppmana Kungl. Maj:t att företaga en utredning av denna fråga. Jag
må verkligen säga, att i en sak av denna betydelse är det väl sällan riksdagen
har ställts inför ett utskottsutlåtande, som är så magert, så blottat på hållpunkter.
Det är ett hopkok, en blandning av kompromiss- och jobberisynpunkter,
där än den ena, än den andra biten stuckits in för att tillfredsställa den
majoritet, man vill skapa, vilket i själva verket icke bara vållar motsägelser
utan också är djupt komprometterande för konstitutionsutskottets handhavande
av en så allvarlig sak.

Jag frågar er, mina herrar, denna sammankoppling, som man har gjort av
censusbestämmelsen med hela förstakammarfrågan, vad i rimlighetens namn
har den för existensberättigande? Med all rätt har också en folkfrisinnad representant,
herr August Ljunggren, som på den punkten icke kunnat dela utskottets
uppfattning, sagt ifrån, att han icke anser, att de frågorna kunna eller
böra sammankopplas. Utskottet har emellertid gjort detta och synes leva i den
föreställningen, att herr Reuterskiölds till utlåtandet fogade promemoria skulle
vara den vishetsbrunn, ur vilken Kungl. Maj:t får ösa, när utskottet självt står
med tomma händer och icke har något att erbjuda till ledning för det utredningsarbete,
som utskottet begär. Jag må verkligen säga, med all aktning
för min ärade vän herr Reuterskiöld, för hans skarpsinnighet och lärdom och
uppslagsrikedom, att den promemoria, som ligger till grund för utskottets lilla
utflykt på detta område, är sådan, att den rimligtvis icke kan godtagas av
dem, som vilja tänka igenom problemet grundligare och bättre. Exempelvis
förslaget om att man skall göra första kammaren oupplöslig med den restriktionen,
att det fordras förslagsvis 3/4 eller 2/3 majoritet i andra kammaren för att
första kammaren skall kunna upplösas, strider ju fullkomligt mot grundlagens
hittills stadgade uppfattning, att de båda kamrarna skola vara likställda i fråga
om rättigheter i alla förekommande frågor.

Det är därför uppenbart, herr talman, att utskottets utflykt på denna Reuterskiöldska
domän är en utflykt av högst vansklig art, som kammaren icke bör ge

1 fråga om
ccnsudstrecket
till riksdagens
förda
kammare.
(Forts.)

Nr 86. 6

Lurdagen den 15 maj f. m.

I fråga om
censusstreclcet
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

sitt godkännande. Vi ha ingen anledning att i detta sammanhang rulla upp
det stora problemet om karaktärsskillnaden mellan kamrarna. Om herr Andersson
har en vårta på sin näsa och han låter taga bort den vårtan, så följer ju
icke därav, att han bör skaffa sig något annat skönhetsfel i stället. Om vi ha
censusbestämmelsen som en fläck, som mycket riktigt sagts av en så pass konservativ
tidning som Stockholmstidningen, bör ju icke därav följa, att vi skola
sätta dit andra fläckar i stället. Låt oss taga bort denna fläck, härrörande från
en åskådning, som hör hemma i det förflutna, men som icke har hemortsrätt i
den nya tiden, och låt oss göra det utan att gå in på detta hästbyte med ståndpunkter,
som karakteriserar konstitutionsutskottets utlåtande.

Det finns ingen anledning, säger jag än en gång, till denna sammankoppling,
ty den karaktärsskillnad kamrarna emellan, om vilken vi alla kunna vara måna,
konstitueras av helt andra fakta av mera grundläggande natur. Jag pekar på
valbarhetsåldern, de 35 åren. Jag pekar på den högre åldern för urväljarna,
när det gäller landstings- och elektorsvalen. Jag pekar på den successiva förnyelsen.
Jag pekar på det mindre antalet kammarledamöter. Jag pekar på de
åttaåriga perioderna o. s. v. Detta är allt fakta och element, som på ett helt
annat sätt äro grundläggande för denna kammares karaktärsskillnad, om vilken
vi alla kunna vara måna.

Så plockar man fram denna lilla censusbestämmelse, som bara har till påföljd
att göra ohägn för partierna genom att hindra dem att få ett lämpligt personval,
och säger: klar ha vi något, med vilket vi kunna kursa mot något annat.
Var snäll och bjud på auktionen. Vad vill ni ha i vederlag för censusbestämmelsen,
om vi ta bort den? Detta, herr talman, är ett ovärdigt schackrande på
detta område. Det är att sammanhänga ting, som icke ha den minsta samhörighet
med varandra. Jag tror, att andra kammaren befinner sig i god samklang
med sin tradition och med den åskådning, som ett överväldigande flertal
hyser ute i landet, om den går för sin del att utmönstra denna orimliga bestämmelse
ur 9 §.

Det är därför, herr talman, som jag hemställer om bifall till den reservation,
som jag och mina partivänner ha fogat till utskottets utlåtande.

I detta .yttrande instämde herrar Andersson i Höör. Törnqvist i B.juv, Pettersson
i Köping, Bäcklund, Frost, Hedlund i Östersund, Granath, Johansson
i Sollefteå, Hansson i Trollhättan och A hl, fru Östlund samt herrar Holmström
i Stockholm, Uddenherp i Karlskoga, Nilsson i Örebro. Bindley, Eriksson
i Grängesberg, Smedh och Sundström.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Varje gång det föreliggande
ärendet varit föremål för riksdagens prövning har jag anslutit mig
till dem, som anse, att innehavet av en viss inkomst eller av fastighet med
visst taxeringsvärde icke är någon måttstock för bedömande av en persons
lämplighet att utöva riksdagsmannakallet. Den nu gällande censusbestämmelsen
för valbarhet till första kammaren är en kvarleva från den tid, som
föregick det demokratiska genombrottet, och en kvarleva, som fortast möjligt
bör avskaffas.

För det frisinnade partiet, vilket jag tillhör, och vars valmanskår, såsom
vi väl veta, består till huvudsaklig del av mindre jordbrukare och även lantarbetare,
ha de nuvarande bestämmelserna varit till stor nackdel. Vi ha
försökt att inom den valmansgrupp, som jag nyss antydde, finna representanter
för oss i första kammaren, men då vi ha funnit sådana, ha de visat
sig falla för detta så kallade penningstreck. Det har till och med hänt, att
en bland våra representanter i första kammaren måst avsäga sig sitt uppdrag
på den grunden egendomligt nog, att familjen hade ökats, och att därför

Lördagen don 15 maj f. m.

Nr •*!(>.

familjeavdraget hade stigit, så att den beskattningsbara inkomsten minskats.
Det har också hänt, att de kandidater, som vi hade presumerat att komma
in i första kammaren, av taxeringsmyndigheterna fått sina inkomster och sin
egendoms taxeringsvärden nedsatta, så att de fördenskull icke kunnat ifrågakomma
till ledamöter av kammaren.

Den ståndpunkt, som jag städse har intagit i denna fråga, intager jag fortfarande,
och jag kommer därför att ansluta mig till herr Engbergs reservation.

Utskottet har ju för sin del framhållit, att eu utredning bör företagas för
att utröna, huruvida icke andra personliga kvalifikationer böra fästas vid
en blivande riksdagsrepresentant i första kammaren. Man har till exempel
framhållit, att akademiska examina skulle vara ett gott intyg för en dylik
riksdagsman. Erfarenheten från min långa riksdagsmannabana kan bekräfta,
att jag har samarbetat med många akademiskt bildade personer, som intagit
en framskjuten plats i riksdagen och uträttat ett storartat arbete, men att jag
även råkat i riksdagsarbetet sådana män, som intagit en framskjuten plats
på det vetenskapliga området, men som då det gällt politik, ha varit fullkomligt
underhaltiga. Jag har också träffat män, som aldrig tagit någon
examen, och som här i. riksdagen utfört ett storartat arbete. Jag behöver
bara nämna. Pettersson i Påboda. Var han icke vår främste jordbruksminister?
Var icke herr Thorsson en framstående finansminister? Jag kan även
nämna namnen Persson i Stallerhult och Daniel Persson i Tällberg, alla framskjutna
män, som icke hade några betyg på examina att framvisa.

_ Man framhåller från utskottets sida, att innehavet av förtroendebefattningar
sådana som ledamotskap under åtskilliga år i denna kammare och
ledamotskap av landsting, kommunalfullmäktige o. dyl. borde vara ett villkor
för inträde i senaten. Men, mina herrar, tillåt mig erinra om att den
valmanskår, som tillsätter första kammaren, är landstingen, och landstingen
bestå ju av länets förtroendemän, länets mest framskjutna män. Böra vi
icke kunna ha förtroende för dessa män att de vid valet av ledamöter till
första kammaren skola utse de mest kompetenta, de dugligaste och de bästa,
och behöva vi .verkligen sätta upp någon censusbestämmelse för att begränsa
deras rörelsefrihet? Jag förmenar, att så icke bör ske.

Av den anledningen och framför allt därför att jag anser, att det är vidrigt
att förmögenhet eller inkomst, skall vara avgörande för rätten att vara
folkrepresentant, som jag yrkar bifall till herr Engbergs reservation.

Häruti instämde herr Olsson i Ramsta.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag tillhör utskottsmajoriteten, skall
jag be att få säga några ord.i det föreliggande ärendet.

Många ha här uttalat sig undrande över att jag, som tidigare har talat
för.och röstat för censusbestämmelsens avskaffande, nu står bland dem, som
varit med om det föreliggande utlåtandet och gått med på ett skrivelseförslag.
Saken är .emellertid icke underligare än så, att ehuru, som jag deklarerat,
i. ar och tidigare både i utskottet och kammaren, jag fortfarande står
principiellt på den ståndpunkten, att jag är emot penningstrecket, så synes
det mig ända nu klokast att inför möjligheten att kunna nå ett positivt resultat
gå med . på den föreslagna utredningen. De demonstrationsomröstningar,
som hittills under många år ha förekommit här i kammaren, när det
gällt censusfragan, halla ju fragan vid liv, men det blir icke något resultat
av dem. Det veta vi ju alla sedan flera år tillbaka. Den nu föreslagna
utredningen hoppas åtminstone jag skall kunna leda till ett resultat, som i
sinom tid medger ett verkligt steg framåt.

/ fråga om
ccnsusatrecket
till rikadagens
första
kammare.
(Forts.)

Nr 36. 8

Lördagen den 15 maj i. m.

I fråga om
censusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

Herr Engberg påstod nyss, att utskottet hade avslagit motionen i sak. Ja»
det är ett påstående, som får stå för hans räkning. Jag har den meningen''''
att utskottet genom den formulering, som det givit åt såväl sin motivering
som sin kläm, sökt taga sig fram på en väg, som möjligen, som jag nyssnämnde,
kan leda till ett verkligt resultat.

De senaste årens historia om spörsmålet rörande borttagande eller sänkning
av censusstrecket till riksdagens första kammare visar ju, att var och eu»
som verkligen vill komma framåt mot målet, gör klokast i ett stödja utskotr
tets förslag. Vid 1921 och 1922 års riksdagar väcktes motioner om den nu
gällande censusbestämmelsens borttagande. Såsom villkor för valbarhet skulla
endast uppställas kommunal rösträtt. Motionerna tillstyrktes båda gångerna
av konstitutionsutskottet, och andra kammaren följde utskottet, under det att
första kammaren avslog utskottets hemställan. Så gick det också, som vi
veta, år 1924, då utskottet tillstyrkte en motion, i enahanda riktning, men.
med borttagande till och med av bestämmelsen om kommunal rösträtt för valbarhet
till första kammaren. Kamrarna blevo lika litet eniga den gången..
Andra kammaren tog utskottets förslag. Första kammaren gick på avslag.
Vid fjolårets riksdag frambar herr Lindhagen i första kammaren en motion
om sänkning av censusstrecket därhän, att värdet av innehavd fastighet skulle
sättas till 8,000 kronor i stället för nu gällande 50.000 kronor. Motionen
rönte icke vidare förståelse i utskottet, som avstyrkte den, och båda kamrarna,
avslogo den.

Yi se sålunda, att de sista gångna åren ha erbjudit icke så litet av debatter
om denna fråga och icke så litet strid heller, men till något resultat ha vi
icke kommit. Vad är då naturligare, frågar jag, än att jag och åtskilliga
med mig, som äro motståndare till nu gällande censusbestämmelser, med dessa
fakta för ögonen i år sökt finna en framkomlig väg? Att som skett i den
socialdemokratiska pressen i dessa dagar låta alla möjliga hårda domar falla
över de frisinnade i konstitutionsutskottet, vilka domar ju här i dag ha fått
fastställelse i högre instans, måste bero på att man tror sig vid höstens val,
genom vantolkningar av handlingar och ord från politiska motståndare, kunna
komma i tillfälle att fiska i grumligt vatten.

Den som här nyss hörde herr förste vice talmannen i kammaren, som ju
också är ordförande i andrakammargruppen av de frisinnade, han måste ju
förstå att det uppenbarligen finns från vårt håll en nog så stark opposition mot
de nu gällande censusbestämmelserna, ja, lika stark, dristar jag säga, som
någonsin från socialdemokratiskt håll. Jag vill här endast erinra om, att herr
Lindhagen, som i fjol väckte en motion i hithörande spörsmål, yrkade allenast
på den förändringen, att innehavd fastighet skulle vara taxerad till över 8,000
kronor i stället för 50,000 kronor. Och han måtte väl för närvarande stå socialdemokraterna
närmare, än han står oss, de frisinnade. Mot oss riktades för
inte så länge sedan den uppmaningen: slunga inte sten! Det var i alldeles
oträngt mål den uppmaningen gavs. Nu dristar jag, och det med fullt skäl,
skicka tillbaka de orden till socialdemokraterna: kasta inte sten!

För övrigt gäller striden i detta fall, tycker jag från min utgångspunkt sett,
icke så mycket målet. Det är om vägen, som striden står. Det torde väl vara
otvivelaktigt för alla, och det ger ju också det utskottsutlåtande, som vi nu
ha framför oss, belägg på, att man numera också på högerkanten i riksdagen
har personer, som förmena att nu gällande censusbestämmelser inte äro tidsenliga,
att de verka orättvist och att de exempelvis kunna orsaka, att många till
och med dugande representanter i denna kammare inte äro valbara till första
kammaren. Ett sådant streck måste ju också te sig föråldrat, och i själva
verket är det ju också föråldrat, som herr förste vice talmannen nyss nämnde.
Särskilt i de inre trakterna av Norrland, där man av flera skäl håller styvt

Lördagen (lön 15 muj f. in.

9 Nr »i.

på bostadsbandet, mer än annorstädes, fur man söka med ljus oeli lykta, som I fråga om
man säffe r. efter verkliga kull mannarepresentanter till förstaka mm ar val eu. fiii^rikadctoens
Man råkar ändå i riktig kandidatnöd, och detta ehuru det visst inte saknas första
dugligt, betrott och kunnigt folk. Men jag kan försäkra, att sådana jordbro- kammare.
kåre som äga femtiotusenkronorshemman, eller som sitta med en inkomst av (forts.)
3,000 kronor per år, finns det inte tätt av i Norrlands inre delar, ja, de finnas
knappast alls. Och går man till gruppen småbrukare, arrendatorer och arbetare
blir saken än mer omöjlig. Jag kan i så gott som allt vad herr Engberg
yttrade i den delen i sitt nyss hållna anförande instämma med honom. Det
kan sålunda inte försvaras att valmän, fastän de ha dugande och väl kvalificerade
kandidater i orten, då de skola utse representanter till första kammaren,
måste överge tanken på val av den mest betrodde och välkände på orten för att
samlas om en annan, som uppfyller villkoren enligt gällande censusbestämmelser,
eller kanske rent av måste gå utom orten, till en annan landsända för att
få en kandidat. Bland de frisinnade torde det också i andra delar av landet
vara svårt att finna några, som inte äro på det klara med, att de gamla eensusbestämmelserna
måste bort eller grundligt omarbetas efter mera folkliga krav.

Och de många omröstningarna i detta spörsmål, som ägt rum i denna kammare
under de närmast föregående åren, ge också klara bevis för att så måste vara
fallet.

Men, invänder nu någon, varför ha inte samtliga de frisinnade i utskottet i
år gått rakt på sak, utan flertalet i stället gått med på en utredning? Ja, jag
har redan angivit skälet. Utsikten att nu komma ett steg i den önskade riktningen,
det är detta som ligger bakom. Utskottet begär ju en förutsättningslös
utredning, innefattande bland annat nu gällande censusbestämmelsers borttagande,
eller eventuellt deras ersättande med sådana kvalifikationer för kandidaterna.
till första kammaren, som ligga i en längre tids erfarenhet, mognad
och kunnighet i det kommunala arbetet. Ja, redan däruti ligger ju ovillkorligen,
att så gott som ingen av dem, som av valmännen kunna tänkas som kandidater
till första kammaren, skulle falla för strecket. Ty jag vet inte, var
man skulle kunna söka upp — man kunde gärna försöka, men det vore ändå
i onödan man det gjorde — en kandidat som inte fyllde det kravet.

Herr Engberg gav sig vidare in på herr Reuterskiölds reservation med åtföljande
promemoria och ville adressera den till utskottet såsom ett utskottets
utlåtande. Jag vill betona, och det förstå nog kammarens ärade ledamöter,
att med denna promemoria har utskottsmajoriteten intet att skaffa. Det är
herr Reuterskiölds egna funderingar, och »de lösa boliner», som herr Engberg
kallade herr Reuterskiölds uttalande, få också stå för herr Reuterskiölds rakning.
. Men jag vill säga, att uppslag i den riktning, som utskottet omnämnt,
nämligen uppdrag i kommunalt arbete, längre tids förtrogenhet med sådant
och erfarenheter däri, dylika uppslag ha i själva verket diskuterats flera år
tillbaka i riksdagskretsar. Det har diskuterats både av socialdemokrater och
frisinnade, av bondeförbundare och högermän. Uppslaget har bara aktualiserats,
kan man säga, därigenom att det upptagits i motiveringen i detta utskottsutlåtande.
Och det förefaller mig, som om i detta uppslag, efter en
skedd utredning, kanske kan ligga något av värde. Jag vill i varje fall inte
förkasta den tanken med en gång och utan vidare.

Och ha vi nu,, som jag nyss erinrade, tecken till att det också i första kammaren
börjar bli förståelse för det ärende, som här är före, så höra vi ändå
inte alldeles utan vidare avvisa detta förslag, då det ju, som jag nämnde, kan
leda till att vi i dag komma ett steg framåt i den önskade riktningen. Huvudsaken
för mig, det förstå ju kammarens ledamöter, är att i såväl motivering
som kläm i föreliggande utlåtande inneslutes'' möjligheten till de nuvarande
censusbestämmelsernas borttagande. Om nu första kammaren i dag tar ut -

Nr 36. 10

Lördagen den 15 maj f. m.

I fråga om
censusstrecket
till riksdagen»
första
kammare.
(Forte.)

skottets förslag, så kan väl ingen i andra kammaren, som verkligen vill nå det
mål det är fråga om, ett ögonblick stå tveksam om hur han skall rösta och bör
rösta. Ty om vi rösta för utskottets förslag också i denna kammare, få vi ju
till stånd en utredning, och då bli kamrarna i tillfälle att i sinom tid granska
vad som föreligger och fatta beslut däröver. Och jag är viss om att, när detta
beslut fattas, komma också de klara ståndpunkter fram, som här tidigare ha
gjort sig gällande. Att nu rösta på reservanternas förslag, vad skulle det
innebära under av mig nyss nämnda förutsättningar? Jo, det skulle helt enkelt
innebära ett på stället vila, som det har varit så många år tidigare, när
man, jag säger det ännu en gång, demonstrationsvis röstat för censusbestämmelsernas
borttagande.

Herr talman! På grund av vad jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på herr Engbergs reservation.

Herr Hö ilig: Herr talman! Då konstitutionsutskottet efter svåra födslo våndor

nu äntligen i riksdagssessionens elfte timme inkommit med sitt betänkande
i den föreliggande frågan, hade jag väntat mig en helt annan motivering
och en helt annan kläm än den utskottsmajoriteten har framlagt. Tyvärr är
jag så förkyld, att jag har svårt att yttra mig och utveckla de skäl, varför jag,
herr talman, icke kan ge min röst till förmån för utskottets hemställan.

Det är utan tvivel riktigt, vad herr förste vice talmannen och herr Engberg
i debatten ha uttalat, att censusbestämmelserna till första kammaren icke äro
tillfredsställande. Men enligt min uppfattning äro ävenledes censusbestämmelserna
till riksdagens andra kammare otillfredsställande, jag tänker närmast på
bostadsstrecket. Jag tror att frågan om censusbestämmelserna till riksdagens
båda kamrar bör lösas i ett sammanhang, och att frågan i dag får .sin lyckligaste
lösning, i den händelse riksdagen avslår såväl utskottets hemställan som
ock den i ämnet väckta motionen.

Jag ber, herr talman, att få framställa ett dylikt avslagsyrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då jag fogat en blank reservation
till detta utskottsbetänkande, skall jag be att med några ord få motivera min
ståndpunkt.

Jag har i utskottet haft den uppfattningen, att sammanblandandet av förstakammarproblemet
och frågan om census inte vore lämpligt. Jag har hyst den
uppfattningen, att dessa båda frålgor i viss mån borde skiljas från varandra.
Det är ju obestridligt, att det kan vara något värde i att ha denna censusbestämmelse
som bytesobjekt i förstakamniarproblemet, men jag tror inte, att det jämnar
vägen för utan snarare försvårar en lösning, och därför har jag inte kunnat
vara med om det slut, vartill utskottet har kommit.

Jag vill inte fälla något hårt omdöme om formuleringen i den kläm, som
finns här, men jag kan med mitt enkla förstånd inte följa med den riktigt. När
det gäller frågan om valbarhet till första kammaren, kan jag inte gå med på,
att dessa ekonomiska censusvillkor äro kvalitetsbestämmelser, som redan i och
för sig skulle vara ägnade att höja första kammaren till en högre nivå. Jag vill
inte gå med på att underkänna omdömesförmågan hos landstingsmännen, så att
vi skulle omgärda deras omdöme med en särskild bestämmelse, som begränsar
möjligheten av deras val i mycket stor utsträckning. Jag värmdes i mitt lantmannahjärta
mycket av herr Engbergs varma omsorg om småbönderna och lantarbetarna,
då han ville att deras led skulle mer än nu är fallet vara representerade
i första kammaren. VacJ lantarbetarna beträffar, äro de ju valbara hit
till andra kammaren, men det är märkvärdigt vad de här lysa med sin frånvaro.
Och jag hoppas verkligen, att de en gång skola komma in i första kam -

Lördagen den 15 maj f. m.

11 Nr 36.

maren i talare led, än vad de ha kommit in i andra kammaren. Det tycks inte
ha varit någon större inkörsport för dem här heller.

När herr Engberg talade om att även bondeförbundarna nödgades, eller hur
han uttryckte saken, vara representerade av storgodsägare och professorer i
första kammaren, så beklagar jag inte att vi där ha de representanter som vi ha,
men jag kan inte förneka, att svårigheter för oss att få valbara ledamöter i
första kammaren förefinnas.

Och när jag nu inte kunnat gå med på utskottets utlåtande, utan jag måst
reservera mig, skall jag, i förhoppning om att vi, när census bortfaller, få en
första kammare, i vilken, flera verkliga arbetare och bönder äro representerade
än vad som nu är fallet, i slutvoteringen rösta för herr Engbergs reservation.

/ fråga om
censusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

Herr Almguist: Herr talman! Jag hör till de ledamöter av konstitutionsutskottet,
. som jcke ha deltagit i behandlingen av denna fråga, och jag kan sålunda
i viss mån betrakta mig som utanförstående. Jag förstår av ett och annat,
som här har yttrats och särskilt av herr Engbergs anförande, att det i utskottet
har förefallit en hel. del meningsbrytningar och kanske en och annan
manöver, men dessa känner jag för min del inte närmare till, och jag kan behandla
frågan rent sakligt.

Jag hör nu^till dem, som anse, att vi efter en tid av hårda meningsbrytningar
i fråga om vårt representationsskick ha kommit in i ett jämviktsläge, i vilket
även demokratins hetaste anhängare borde känna en viss mättnadens tillfredsställelse.
Jag hör också till dem, som anse, att den nuvarande första kammaren
i det stora hela mycket väl fyller sin uppgift, och att det från den synpunkten,
som egentligen, är den för mig enda betydelsefulla, inte föreligger någon
egentlig anledning, till en reformering. Om jag skulle sänka rösten till en viskning,
skulle jag till och med kunna säga, att många anse att i många frågor
tyngdpunkten i riksdagen icke vilar i denna kammare, utan i medkammaren!
Därom vill jag dock för egen del inte ha yttrat mig.

Men om sålunda från den synpunkten egentligen ingen anledning föreligger
att upptaga frågan, vare sig såsom motionärerna gjort eller så som utskottet
gjort, till behandling, så kan ju under nuvarande lugna förhållanden en teoretisk
diskussion, eventuellt med praktiska följder, vara av gagn. Och det märkliga
har ju inträffat att konstitutionsutskottets majoritet, dess borgerliga majoritet,
har uttalat sig för en allsidig utredning av förstakammarproblemet.
Herr Engberg gjorde nu gällande, att detta var mycket egendomligt handlat av
utskottet. Det var ett: »goddag — yxskaft», ty motionärerna hade endast avsett
censusbestämmelserna, och konstitutionsutskottet hade kommit fram med
en helt annan fråga. Mot detta kan dock invändas, att om man följer diskussionen
om denna nionde paragraf i riksdagsordningen tillbaka till exempelvis
1921 års riksdag, så skall man finna, att under diskussionens gång ständigt denna
fråga om bibehållandet av en karaktärsskillnad mellan kamrarna och sålunda
också om en eventuell omläggning av grunderna för första kammarens sammansättning,
har kommit upp i sammanhang med dryftandet just av censusbestämmelserna.
Det är visst inte någon, tillfällighet, att dessa frågor nu av utskottet
ha sammanförts; hela diskussionens gång och sakens egen natur har
gjort en sådan sammankoppling ganska självfallen.

Den utredning, som utskottet nu föreslår, har utskottet självt inte velat taga
om hand, utan har velat överlåta den till Kungl. Maj:t, och jag finner detta vara
fullkomligt befogat. Ty om man erinrar sig, att redan 1921 års riksdags
konstitutionsutskott, tillsatt en delegation för att behandla denna fråga, eventuellt
förbereda ett initiativ från utskottets sida, om man vidare erinrar sig, att
detsamma skedde även föregående år, och man nu finner det rätt magra re -

Nr 36.

Lördagen den 15 maj f. m.

I fråga om
censusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forte.)

sultatet därav i professor Reuterskiölds föreliggande promemoria, så är det
väl ganska uppenbart, att utskottet de facto har erkänt sin inkompetens att behandla
frågan. Det har då varit rätt naturligt, att utredningen hänskjuta till
Kungl. Maj:t.

Herr Engberg har nu gjort gällande, att det saknas direktiv för denna utredning.
Jag vill dock framhålla, att det i betänkandet göres åtminstone antydningar
om de nya kvalifikationsfordringar, som borde uppställas i och med censusbestämmelsernas
bortfallande, och i någon mån kan ändå denna promemoria,
tjäna till ledning.

Yad beträffar själva klämmen i utskottets utlåtande, vill jag ge herr Engberg
rätt däruti, att där förekomma uttryck, som äro alltför svaga för att motsvara
de önskemål, .som åtminstone jag för min del hyser. Ty uttrycket att
man vill ha framlagt förslag till sådana ändringar, som »utan att utplåna karaktärsskillnaden
mellan riksdagens båda kamrar, vore ägnade att tillföra första
kammaren en allsidig sammansättning», det uttrycket är väl blygsamt. Jag
hade för min del gärna sett, att man i stället för »utplåna karaktär.sskillnaden»
hade skrivit »minska karaktärsskillnaden», men därom lönar det sig väl icke,
herr talman, att framställa något yrkande.

Yad frågan i övrigt angår, har det givetvis framgått, att på den sida, där
jag politiskt sett har min plats, alls icke finnes någon entusiasm för de gällande
censusbestämmelserna, även om man anser, att de må gälla tills vidare, såsom
i någon mån garanterande en karaktärsskillnad mellan kamrarna. Och det är
detta, som för mig och för de flesta av den åskådning, som jag hyser, är det
huvudsakliga. Vi måste alltjämt påstå, att de 35 åren, det indirekta valsättet,.
de längre perioderna och så vidare icke garantera en sådan karaktärsskillnad.
Jag ber att få påpeka beträffande denna åldersskillnad, vad som framhålles i
herr Reuterskiölds motivering, att visserligen medelåldern i första kammaren
är något litet högre än i den andra, men att detta naturligtvis icke innebär någon
vidare karaktärsskillnad. Man kan ju få gå här mellan bänkraderna och
söka ganska länge, innan man hittar någon, som icke är 35 år gammal. Det
sagda gäller mutatis mutandis om alla dessa garantibestämmelser.

Nu har det gjorts gällande, att de bestående censusbestämmelserna hindra
ett fritt urval till riksdagens första kammare. För min del kan jag väl erkänna,
att det ligger något i detta, men det är väl i alla fall så, och det torde väl
herrar socialdemokrater erkänna, att första kammaren hyser ett stort antal ledamöter,
som mycket effektivt företräda just småfolket å landsbygden och i
städerna. Huvudsaken bör väl just vara, att dessa befolkningslager få sina intressen
företrädda. Herr Engberg uppräknade flera exempel på kategorier
av icke-arbetare, som voro företrädda i första kammaren, lektorer o. s. v. Men
jag för min del har trott, och något lär väl ligga i denna förmodan, att man har
vält dessa personer just därför, att de genom sin högre bildningsgrad skulle
äga förutsättningar att göra sig gällande inom första kammaren. Och tror
man icke, att sådana beprövade representanter skulle återväljas, även om ramen
för ett urval formellt sett vidgades?

Den föregående ärade talaren har från sin utgångspunkt ställt en fråga, som
jag också skulle vilja göra från min synpunkt .sett. Det är ju så, att vad denna
kammare angår, urvalet icke är genom några censusbestämmelser inskränkt, men
hur många lantarbetare sitta egentligen i andra kammaren? Om man ser sig
omkring, så finner man inom det socialdemokratiska partiet åtskilliga redaktörer,
åtskilliga ämbet.s- och tjänstemän, även högre ämbets- och tjänstemän,
och vidare finner man ett mycket stort antal förtroendemän. Jag tror i själva
verket, att det socialdemokratiska partiets valpolitik efter en förändring skulle
bliva, ungefär densamma, som den hittills varit, men jag har ju icke rätt att
närmare uttala mig om den saken.

Lördagen den 15 maj f. in.

13 Nr 80.

Ja, med dessa ord, herr talman, liar jag velat motivera, varför jag, visserligen
utan någon större entusiasm, hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Med herr Almquist förenade sig herr Pehrsson i Göteborg.

I fråga om
census strecket
till riksdagens
första
kammare.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman, ärade kammarledamöter! Som ställningen
nu ligger, är jag tvungen att rösta bifall till herr Kngbergs reservation,
men detta innebär icke, att jag icke har mycket stora sympatier för
kravet på en utredning. Det bör dock vara en allsidig utredning om hela
första kammarens existens, och om den skall existera, bör det vara fråga om,
hur den skall se ut. Som första kammaren nu är sammansatt, och som den
nu arbetar, är det efter mitt förmenande icke den ringaste mening med den.
Jag kan icke se någon mening med första kammaren, utan den innebär bara
en utgift för staten, en fullkomligt onödig utgift. Det är ju i det stora hela
samma urväljare, åldern kan icke skapa någon avsevärd skillnad i uppfattning.
En generation är mera konservativ, en generation är mera radikal. Så
kommer Jet ånyo en mera konservativ bölja, och så följer den ena böljan
den andra undan för undan. Den ungdom, som levde för 25 år sedan och då
var i 20-årsåldern, var mycket radikal. Den ungdom, som nu lever, är i
stort sett mycket konservativ, och det är intet tvivel om, att den nya ungdomen
om en 10—20 år kan vara mycket radikal. Så gå böljorna om varandra
i historiens hav och ha alltid gjort det.

Den nya första kammarens arbetsordning eller arbetsprogram bör efter mitt
förmenande vara något annat än den nuvarandes. Vi klaga över att det blir
allt svårare att inom den nuvarande riksdagstidens ram få in alla de ärenden,
som hopas allt mer och mer, eftersom samhället vinner i utveckling, i
synnerhet såsom det nuvarande samhället styres och måste styras, så komplicerat,
som det blivit genom industrien och en hel del andra nytillkomna samhällsföreteelser.
Då skulle jag vilja ställa den frågan, om det icke vore skäl
att klyva riksdagen i två arbetshalvor, att ge t. ex. första kammaren enbart
att sörja för pensionsärenden, jordbruksärenden och i vissa andra sådana saker,
medan andra kammaren skulle sköta konstitutionella frågor, lagfrågor och ha
sitt särskilda arbetsprogram. Därigenom skulle man kunna inom den nuvarande
riksdagstidens ram medhinna vad man skulle uträtta utan den forcering,
som nu äger rum, framför allt emot riksdagarnas slut, och som faktiskt
förvandlat riksdagen så, att den knappt kan sägas vara en riksdag i den
mening, den var det för en 50—60 år sedan. Jag menar, att man då åter
skulle kunna få en i lugn och ro arbetande riksdag.

Men den nya första kammaren, om den kommer, bör efter min mening vara
helt och hållet annorlunda, sammansatt efter andra grunder än dem, som här
angivas såväl i reservationen som i utskottsbetänkandet. Den nuvarande första
kammaren — och delvis även den andra — är ingalunda ett uttryck för
det svenska folket, utan den är ett uttryck för den svenska överhetsstaten,
som jag ämar vara med om att till grunden utrota och få bort och förvandla
till en folkstat, en bonde- och arbetarestat.

Om vi se på förteckningen över första kammarens ledamöter, är det som
sagt en hel mängd ä.mbets- och tjänstemän och funktionärer i övrigt, som där
besätta posterna. Det är ju ett förhållande, som icke i längden kan ge folk
förtroende till kammaren, såsom varande ett uttryck för folkets vilja. Ännu
värre är det, och det har jag sagt många gånger, att både första och andra
kammaren äro ett uttryck för det liberala borgerskapet och ingalunda för
småbönder och arbetare. Det är väl ändå ganska obegripligt, att t. ex. jag,
om jag är en småbrukare eller en tämligen medelstor bonde, icke skall vara
valbar till första kammaren, om jag sköter mig och arbetar hederligt med

Nr 36. 14

Lördagen den 15 maj f. m.

I fråga om mitt jordbruk, men att däremot om det bor några bönder bredvid, som har
nagra skogslotter, och jag följer med priserna på världsmarknaden och pri*"
företeem serna i övrigt och är anlagd för affärsspekulationer och kan lura dem att
kammare, sälja skogen till underpris åt mig, jag strax, som den skojare jag är, skall vara
(Forts.) kvalificerad till första kammaren. Det är ju en meningslös census eller valbarhetsgrund.
Eller om jag t. ex. spelar på lotteri och vinner 100,000 kronor
eller så där, strax blir jag, även om jag förut var aldrig så dum och
aldrig så okvalificerad, kvalificerad till första kammaren. Det kan icke vara
någon mening i sådant. Jag anser, att den nya första kammarens medlemmar,
även om vi bibehålla andra kammaren vid nuvarande valsystem, böra vara
särskilt kvalificerade och utmärka sig särskilt framför andra kammarens medlemmar,
just genom att de fått en viss kvalitetsförklaring.

Vilka böra då vara kvalificerade till första kammaren? Ja, klart är, att
man icke får utlämna någon samhällsgrupp av betydelse, men därjämte bär
man taga med dem, som nu icke äro kvalificerade. Jag menar, att ett hederligt
arbete i samhällets tjänst på alla områden bör efter viss tid kvalificera
för kandidatur till första kammaren. Såsom kvalificerad räknar jag då i
första rummet den bonde, som t. ex. odlar 10 tunnland vildmark, oavsett förmögenhet
och inkomst, eller den bonde, som täckdikat ett visst område eller
drivit upp sin ladugård till en viss höjd, eller den lantarbetare, som har t. ex..
10 års sammanhängande bonddrängs- eller pigbetyg hos samma bonde. Det
är, jag erkänner det, svårt att finna någon jämförlig bestämmelse, när det
t. ex. gäller jordbruksarbetare, grovarbetare, byggnadsarbetare och andra. Det
blir då svårare att få fram en kvalifikationsgrund och fastslå den, men det
är icke det, jag här vill göra. Vad jag här vill göra är att påvisa, bch åter
upprepa mitt gamla ord, att den nuvarande överhetsstaten skall i grund förstöras,
och arbetar- och bondestaten komma igen. Vi ha icke något intresse
av sådana förhållanden, som att spekulantintressen och jobbarintressen kvalificera
till framskjutna befattningar i samhället, medan återigen den hederligaste
och duktigaste småbonde och arbetare skall vara diskvalificerad. Vi
ha heller knappast något stort intresse att ha Per och Pål, vilka som helst,
i första kammaren. De, som skola vara där, och vara med om att leda samhället,
de böra efter min mening ha, som jag sade, blivit godkända efter
en viss kvalitetsnorm. Annars blir det i första kammaren och även i andra
kammaren inget annat än arbetarfunktionärer, bondefunktionärer, nykterhetsfunktionärer,
krigsfunktionärer, fredsfunktionärer och funktionärer av alla
världens kulörer. Men arbetare och bönder blir det icke där.

Herr Hallén: Innan, såsom av alla tecken att döma, den barmhärtiga glömskans
slöja kommer att sänka sig över detta konstitutionsutskottsutlåtande
nr 26, skall jag be att få göra endast några korta kommentarer till utskottets
egen motivering i betänkandet.

Jag är övertygad, att jag icke behöver spilla något krut på att relatera historien
angående census och omöjligheten av dess bibehållande i vår tid. Det
har av flera talare ifrån, kan man säga, riksdagens alla partier, vidgåtts, att
den positionen kan icke längre bibehållas. Ingen vill längre, det är ju dock
ett glädjande framsteg, ett ögonblick hävda den satsen, att detta fastighetsinnehav
på 50,000 kronor särskilt är något bevis på mognat omdöme, eller att
den årliga inkomsten på 3,000 kronor är i sin mån något slags bevis på att
man äger den vidgade syn på tingen och den djupare livserfarenhet, som man
vill se speciellt företrädd i första kammaren. Man kan ju förstå, att i äldretider,
då ofta hos rikemansklassen fanns en rik fond av kulturell vakenhet och
intellektuell upplysning över huvud, man icke visste något bättre sätt att i
grundlagarna antyda, att det skulle vara en kvalitetsförsamling, som skulle

Lördagen den 15 maj f. m.

Nr 3<i.

sitta i riksdagens första kammare, iin genom angivande av dessa förmögenhetsbestämmelser.

Men som sagt numera vågar ingen hävda, att de längre spela någon som
helst roll. Vore det nämligen så, att man icke kunde finna någon annan formel
för att i första kammaren garantera denna, så att säga, utvalda samling
av rikare omdöme och djupare insikter, skulle ju i den nuvarande formuleringen
av riksdagsordningen § 9 ligga ett eklatant bevis på den mest förkastliga och
okristliga samhällsordning, som tänkas kunde. En främling från ett annat
land, som läste denna grundlagsparagraf, .skulle icke kunna bibringas någon
annan uppfattning. Om denna fula och sorgliga rest av en rent mammonistisk
princips grepp om vårt statsliv använder konstitutionsutskottet den mycket höviska
formen, att det säger, att den »lämnar rum för erinringar». Ja, det är
sannerligen inget litet rum det. Nog måste man säga, att det är ett underligt
användande av språkets uttryck, när man om sådant, mot vilket den enklaste
rättfärdighets- och rättskänsla måste reagera, icke kostar på sig annat omdöme,
än att det »lämnar rum för erinringar». Det är en sådan där sval och kyligt
given form för erkännandet, att det kanske icke är riktigt bra ställt.

Man anar, att den, som skriver så i utskottet, står bra litet i kontakt med
verkligt levande krav på rättvisa och förnuftig ordning i dessa stycken. Ty,
herr talman, på ett mycket motsträvigt och ovilligt sätt nödgas ju utskottet
konstatera, såsom flera talare sagt, att Sveriges hemmansägareklass, för att
nu icke nämna dess torpare, arrendatorer och lantarbetare, är definitivt utestängd
från vår senat eller vårt överhus, eller hur man nu skall kalla det. Men
den lätt igenkännbara ande, som svävar över detta utskottsutlåtande, han är
ju ingen de klara talesättens man. I ett språk, som verkar, om jag får göra
den antydan, snarare som en reminiscens från uttryckssätt, som äro gängse
inom den diplomatiska världen, säger nämligen författaren — det är visserligen
ett konsortium av författare, men i realiteten är det nog en enda — med
reverens åt Sveriges småbönder och lantarbetare, att detta, nämligen de nuvarande
valbarhetshcstämmelserna. »i hög grad begränsa möjligheterna till ett
tillfredsställande urval av kandidater». Ja, nog är det en formuleringsskicklighet,
som tillfredsställer synnerligen högt ställda anspråk, men har man egentligen
någonsin hört på maken! Det är ju, för att använda ett främmande
uttryck, ett uppenbart camouflage detta, att med sådana krystade fraser söka
dölja det allvarliga, bistra faktum, att dessa arrendatorer, lantarbetare, småbönder
och andra faktiskt icke enligt gällande föreskrifter kunna välja en man
ur sin egen krets, om de så vilja. Herr Engberg har klart visat upp, att enligt
statistiken är det endast 5 % av den svenska allmogen, som äger dessa möjligheter,
och att man — vilken chans man nu än tänker på här i livet — endast
har 5 % möjlighet, det hör väl ändå till det blygsammaste. Om detta använder
utskottet det svala uttrycket, att det »i hög grad begränsar möjligheterna».
Man förvånar sig över den kallsinniga ton, i vilken man konstaterar en uppenbar
orättfärdighet i dessa stycken.

Ja, var ligger månne förklaringen till det ansträngda, pressade och kyliga
sätt, varpå utskottet skall försöka treva sig fram till ett resultat? En mycket
spridd morgontidning säger i dag, att det är en sorglig blandning av varjehanda
ovärdiga kompromissynpunkter, som kommit till uttryck, och det kan
man nog instämma uti. Om man nämligen gör sig mödan att försöka läsa mellan
raderna, kan man säga om denna motivering, som det heter, att den gamle
lektorn sade om biets kropp, att den vid närmare påseende sönderfaller i tre
delar. Man kan ur motiveringen mycket tydligt utläsa, hur det har släppts
fram olika andar eller önskemål tid efter annan. I början på sidan 2 refererar
man i mycket försiktig form den gamla konservativa uppfattningen om det
befogade i bibehållandet av detta system. Så kommer i nästa stycke detta i

I fråga om
eensusstr eckel
till riksdagens
första
kammare.
(Forte.)

Nr 86. 16

Lördagen den 15 maj £. m.

1 fråga om
censusstrecket)
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

diplomatisk form givna svala medgivande, att det kanske icke är riktigt bra
ställt, som det är, och att de nuvarande bestämmelserna begränsa möjligheterna
till en rätt representation eller ett rätt urval bland valmännen själva. Och
sedan i sista stycket -— det har kanske icke så mycket observerats — där får
även bondeförbundet, eller rättare dess akademiske representant inom utskottet,
en släng av sleven på det sättet, att man tröstar honom — han har ju en större
reservation bakom betänkandet — med att, om man bara får hållas på detta
sätt och får en utredning efter dessa tyvärr icke angivna linjer, skall det visa
sig, att första kammaren vad det lider blir ett uttryck för alla grupper och
meningsriktningar.

Det har kanske i debatten icke framhållits just detta, att särskilt herr
Reuterskiöld haft några underbara funderingar om att vi så småningom skulle
få ett slags klassval eller gruppval, så att lantarbetarna valde in sina representanter,
järnvägsfolket sina, hemmansägarna sina och industriarbetarna sina
— ett slags klassval, och därför vill man söka trösta även honom och liksom
öppna den stora famnen och få med även den meningsgruppen i kammaren.
Att detta försök, som hattar på båda sidor eller sneglar åt båda hållen, här
har lönats med ganska svart otacksamhet, har ju herr Svenssons i Grönvik
klara och tydliga anförande givit belägg för.

Emellertid, herr talman, innan jag slutar, ber jag att få lämna ett litet
meddelande om vad som passerat i utskottet, som alldeles säkert ställer detta
underbara utskottsbetänkande och dess ännu underbarare kläm i en ganska
klar belysning.

Först och främst är det ju så, att tidens gnagande tand verkar på alla områden.
Det har den gjort även i detta utlåtande. När utskottet första gången,
den 4 mars, fattade beslut om klämmen i denna fråga, så hade man formulerat
den på det sättet, att man begärde, att man skulle få förslag genom utredning
till sådana tidsenliga bestämmelser etc., som utan att utplåna karaktärsskillnaden
mellan kamrarna kunde ge första kammaren en allsidig sammansättning.
Under de två månader som passerat sedan, utan att ''utskottet i laga
ordning behandlat det fattade beslutet, har ordet »tidsenliga» alldeles försvunnit
och återfinnes som vi se icke i det tryckta betänkandet. Det må nu vara
en sak för sig, även om det ter sig som en symbolisk handling, att man icke
längre direkt påyrkar, att det skall vara tidsenliga bestämmelser vid en eventuell
omformning av första kammarens valbarhetsgrunder.

Men det var icke så mycket detta jag ville erinra om, utan om en annan sak.
Jag har för min ringa del inom utskottet under alla år verkligen hävdat den
uppfattningen, som från flera talare kommit fram, att om man icke skall hålla
på den gamla linjen om enkammarsystem utan binda sig för tvåkammarsystem,
så kan det ifrågasättas, om icke omsorgen om att första kammaren blir ett
verkligt överhus i den meningen, att det liksom garanteras att kvaliteten är
den högsta tänkbara, gör, att det möjligen kan vara lönt, att låta utreda, i
vad mån fullständigt demokratiserade och för alla samhällsgrupper likartade
kvalifikationsfordringar till förstakammarledamöter skola kunna ifrågasättas.
Och för att då samla utskottet i så stor majoritet som möjligt så framställde
jag inom utskottet det yrkandet, att man skulle dels verkställa en sådan utredning
men dels också samtidigt klart och tydligt säga ifrån, att nuvarande
censusbestämmelser skola alldeles utgå. Det skulle vara den givna förutsättningen.
Herrarna förstå, att genom att ställa ett sådant yrkande, ställer man
de representanter mot väggen, som eventuellt fundera på att i den ena eller
andra formen bevara de nuvarande censusbestämmelserna. Jag erkänner, och
därom är jag mer och mer övertygad, att en sådan eventuell utredning ingalunda
behöver sammankopplas med frågan om avskaffande av census; och

Lördagen den 15 maj f. in.

1 7 Nr !«J.

<iaS vidblev därför icke detta yrkande. Men jag anser, att det är typiskt, och
det far väl betraktas som en värdefull upplysning'' här inför kammaren, att
när alltså detta erbjudande gjordes inom utskottet, att visserligen undersöka,
huruvida det vore en framkomlig väg att överhuvud hava något slags mär ke
i grundlagen på att första kammaren skall vara ett verkligt överhus, men man
samtidigt i alla fall framförde den vädjan: låt oss definitivt säga ifrån, att
census icke skall stå kvar, då blev detta från det håll, som inspirerat utskottets
motivering, avvisat; och jag vill erinra om att det står i stället i vad jhg
skulle vilja kalla den litet mera diplomatiskt frisinnade delen av motiveringen
så här: att det torde böra »övervägas i vilken utsträckning dessa valbarhetsvillkor
må utbytas mot eller kompletteras med personliga- kvalifikationsfordringar».
Detta »eller kompletteras med»: vad innebär det? Jo, att de som äro
fäder till detta utlåtande, de ifrågasätta på rena allvaret, att man möjligen
skulle bibehålla de nuvarande censusbestämmelserna, om de också vid sidan
om dem kunde vara med om ett annat alternativ. Jag undrar, om efter de
deklarationer, som kommit fram i kammaren, någon enda skulle genom att
biträda utskottsutlåtandet vilja ge sig sken av att en enda dag längre än nödvändigt
bibehålla den nuvarande census. Den möjligheten står nämligen öppen
för ett sådant resultat, ifall man skulle bifalla detta utskottsutlåtande.

Då jag, herr talman, är övertygad om att bibehållandet av denna censusbestämmelse
utgör lika mycket en ful fläck i vår författning som det är ett
sorgligt relikt om hur rent mammonistiska och penningsynpunkter hava fått
sina grepp i vår statsform, och då det innebär en uppenbar orättvisa mot det
stora flertalet inom vår nation, vår allmoge i främsta rummet, och arbetarklassen
i stort sett därjämte, så är jag övertygad om, att vi äro på rätt väg
genom att nu avvisa försöket att i förstucken form bibehålla denna census''
varför jag ber i stället att få yrka bifall till herr Engbergs reservation.

/ fråga om
censusstreckct
till riksdagens
första
kammare.
(Korta.)

Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman! I valet mellan utskottets förslag
å ena sidan och herr Engbergs reservation å den andra kommer jag att ge min
röst för reservationen. Det kan icke hjälpas, men det förefaller mig, som om
det vore en tillämpning av den gamla satsen »goddag—yxskaft», då på yrkandet
att borttaga census i författningen gives detta svar, som icke egentligen är
ett svar på den fråga som ställts utan talar om en helt annan sak — en mycket
viktig sak i och för sig, behovet av att få till stånd en reformering av första
kammaren. Vad nu den sistnämnda frågan beträffar, hör jag till dem som
anse, att första kammaren bör bibehållas och att den har en utomordentligt
stor betydelse i statslivet. Det kan också mycket väl hända, att en del ändringar
behöva göras både i fråga om grunderna för valet och valbarheten. Men
man skall finna, när man griper sig an med problemet, att det är svårare än
man tror att fa till stånd ett förslag, som på demokratiska grundvalar ger en
bättre första kammare och tillgodoser olika önskningar och intressen.

Huru som helst, även om en sådan utredning finnes behövlig och man kan
hoppas på att den igångsättes och lämnar ett positivt resultat, så är jag emellertid
redan nu färdig med att uti det resultatet icke bör såsom någon del
ingå dessa censusbestämmelser, som, säga vad man vill, äro ett relikt, en
kvarleva från en äldre författningsform. Och eftersom jag är på det klara med
detta, och .då det här gäller att från kammarens sida få till stånd ett principuttalande
i frågan, så kan jag icke finna min mening uttryckt i vad som sagts
av utskottsmajoriteten. Jag är väl i allmänhet, och jag tror, att vi äro det
litet var, betänksam mot att direkt antaga en lagtext, som är författad av ett
utskott efter enskild motion. Det är icke utan, att jag därför snarast skulle

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 36. 2

Nr 36. ig Lördagen den 15 maj f. m.

&1 fråga om j)ava velat ifall yrkall(Jet framställts och hade praktisk utsikt att vinna bifall,
ffSS ansluta mig till herr August Ljunggrens reservation, som såvitt jag förstår,
första går i samma riktning som herr Engbergs. Men under föreliggande omständligkammare.
}leter och då den fråga, som det här gäller att reglera, tyckes mig vara av den
(Forts.1 klara och enkla beskaffenhet, att riksdagen bör kunna våga sig på med att
antaga ett färdigt förslag till lagtext, och då jag icke har någon anmärkning
i fråga om textens formulering att göra, så ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till herr Engbergs reservation.

Herr Bengtsson i Norup instämde häruti.

Herr Hamrin: Herr talman! När jag lyssnade till den förste ärade tala rens

anförande i denna fråga i dag, kom jag alldeles osökt att erinra mig de
stora och heta strider, som fördes här i riksdagen och jämväl ute i landet kring
rösträttsfrågan och dess lösning. Det var eu återklang från de fejderna, som
ljöd från herr Engbergs läppar, då han drog upp denna fråga till sådana dimensioner,
att jag hade svårt för min del att följa med. Han talade om, att
det var ett schackrande med medborgarrätten, att det fanns en överväldigande
majoritet ute ibland folket, som krävde denna reform, ^och ^en av hans meningsfränder,
som senare hade ordet, talade om att det låg någon slags Mammonsdyrkan
i de nuvarande bestämmelserna. _ .

När jag hörde, herr talman, på detta resonemang, gledo tankarna tillbaka
till vad som inträffat i denna kammare, sedan den Branting-Swartzska överenskommelsen
träffades 1918, som ju upptog som en av sina punkter de nuvarande
bestämmelserna på. detta område. Det har sedan dess setat olika socialdemokratiska
regeringar, och vi hava den dag som är inne en sådan regering,
som, om denna fråga haft de dimensionerna och varit av den ^stora betydelse
som man här gjort gällande, bort hava ägnat denna sak något intresse.
Men om denna regering och de föregående socialdemokratiska regeringarna
icke haft något intresse för denna fråga, så synes det mig, som om det stora
socialdemokratiska partiet borde hava ställt sig såsom exponent för det övervägande
flertalet i landet som krävde denna reform och framlagt några motioner
i syfte att undanröja denna Mammonsdyrkan och detta schackrande med
medborgarrätten. Några sådana partimotioner från det socialdemokratiska partiet
har jag förgäves letat efter i riksdagshandlingarna sedan 1918. Men däremot
har jag funnit en och annan vänstersocialistisk motion, och någon kommunistisk
motion och nu senast vid årets riksdag ett par socialdemokratiska medlemmar
av första kammaren som i motionsform framburit, vad det övervägande
flertalet ibland de stora folkmassorna krävde på detta område. Jag har velat,
herr talman, erinra om dessa faktiska förhallanden för att fa ned fragan
till dess rätta betydelse och till ett plan, som kan vara ägnat att samla diskussionen
utan så mycket överord som här har kommit till uttryck.

Det är ju så, att i de motioner, som jag här syftar på, har framlagts olika
vrkanden: den ena gången har man krävt en utformning av den ifrågavarande
paragrafen på ett sätt och i en följande motion, året efter eller något år därefter,
har man utformat bestämmelserna på ett annat sätt. Denna kammare
har också ställt sig, såvitt jag kali erinra mig, vid varje tillfälle på den sulan
som krävt avskaffande av de nuvarande censusbestämmelserna, men vid värjo
tillfälle som denna kammare biträtt ett sådant yrkande, har första kammaren

fällt förslaget. ,

Nu synes det mig, som om man står inför ett liknande predikament, och man
han redan nu förutse med ganska stor sannolikhet, att resultatet, i ar blir detsamma.
Jag skulle då vilja fråga, om det innebär i och för sig någon särskild
radikalism att år efter ar demonstrera i stället för att fatta ett sadant

Lördagen den 15 maj f. m.

19 Nr 3(i.

beslut, som kan komma att leda till ett positivt resultat. Är det så, herr talman,
att jag misstar mig i mitt omdöme med avsende å beslutet i första kammaren,
skulle ingen mera än jag glädja sig över att ett beslut där kunde fattas
i överensstämmelse med reservationen. Men jag förmenar, jag säger det ännu
eu gång, att det finnes stor sannolikhet för att jag blir sannspådd, när jag
uttalar mitt tvivel om den saken.

i ^ai] l''u utskottet här sökt sig fram på en väg, som enligt mitt förmenande
skulle leda till ett positivt resultat vid ett kommande års riksdag det må nu
vara 1927 eller .bliva 1928. Därmed hade man alltså icke förlorat det allra
ringaste. Om bada kamrarna i dag beslutade i enlighet med reservationen, så
innebär detta icke att man kommer en enda minut före, än om man går den
anJa vägen, och jag ber, särskilt med hänsyftning till den sisie ärade talarens
anförande, att få erin.a om att en av hans speciella meningsfränder, som yttrade
sig 1924, vill jag minnas,^i denna fråga, ställde sig precis på samma ståndpunkt
som den utskottet står på i dag. Den personen, som ju även i den socialdemokratiska
pressen brukar betecknas som den gamle radikalen, herr Hellbeig
i Karlstad, opponerade sig emot ett antagande på enskild motionärs yrkande
av ett förslag i. denna riktning och ansåg, att en utredning borde komma till
1 syfte att få fram ett antagligt förslag, som kunde samla båda kamrarna.

Au har jag redan antytt att mina sympatier givetvis stå på reservationens
sida, och jag kan också nämna, att under de voteringar, som tidigare ägt rum
i denna fråga, har jag konsekvent ställt mig på samma ståndpunkt, och jag
vore beredd att gorå det även i dag, därest jag trodde, att man på den vägen
kunde vinna ett positivt mål och få denna segslitna fråga ur världen. Men då
jag icke är övertygad därom, kommer jag, herr talman, så länge yrkandet finnes
med om bifall till utskottets förslag, att biträda detsamma.

Jag har också en annan saklig erinran att göra emot det föreliggande förslaget
i reservationen, därutinnan att man kan åtminstone teoretiskt få fram
att även sedan man ändrat grundlagens lydelse i detta avseende, kan det finnas
personer i denna kammare t. ex., som icke äro berättigade att sitta i eller väljas
till första kammaren; ett slags census finnes det i varje fall kvar, då det stadgas,
att en person som. väljes till första kammaren skall hava rösträtt i allmänna
angelägenheter i kommunen. Ett åtminstone rudiment av census finnes
där bakom.

Slutligen, herr talman, några få ord med anledning av herr Engbergs yttrande.
Jag åberopar vad herr Svensson i Grönvik i det avseendet nämnde, då
herr Engberg drog upp eller lät uppvisa de nya samhällsklasser som skulle
alra in i första kammaren. Men, mina herrar, huru ser det ut i första kammaren
den dag som är inne, om jag tager de olika partierna? Låt mig erinra om
den sammansättning som. första kammaren har med avseende på arbetarpartiet.
Ja, man finner generaldirektörer, man finner professorer, lektorer, överdirektörer
o. s. v., oen det kan icke bero bara därpå, att icke andra personer äro valbara.
° Nej, visst icke! Det finnes massor i detta land av rena kroppsarbetare,
som gå upp till 3,000 kronors inkomst, om jag dit räknar verkmästare och förmän,
som själva gå med i arbetet. Det finns vidare lägre tjänstemän, som komma
upp över den gränsen. Och jag skulle vilja göra gällande, att det finns
störa grupper av medborgare, som nå över denna gräns, antingen beträffande
inkomststrecket eller också med hänsyn till att de av en eller annan anledning’
besitta fastighet, som är taxerad tillräckligt högt. Men när jag sagt detta!
har jag endast velat ställa det resonemang, som här föres, i relation till första
kammarens sammansättning, och. jag har icke velat göra gällande, att de nuvalande
bestämmelserna äro lämpliga och väl avvägda. Detta så mycket mera,
som det är alldeles uppenbart för var och en, som reflekterat över förhållandet!
alt det finns vissa samhällsgrupper — jag tänker närmast på jordbrukargrup -

1 fråga om
censusstr eckel
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

Nr 36. 20

Lördagen den 15 maj f. m.

I f råga om
censusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forte.)

pen —. gom sjunkit ned med avseende på inkomster, under det andra samhällsgrupper
stigit, när det gäller taxerad inkomst. Det har uppstått en klyfta,
som icke kan fyllas igen, såvitt jag förstår, på annat sätt, än genom att man
tar bort census.

Det är dock icke säkert — jag slutar därmed — att man kommer tram till
det önskvärda resultatet genom en anslutning till reservationen. Och därför,
herr talman, ber jag i sakens nuvarande läge att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Engbcrg: Herr talman! Endast en replik i anledning av den siste

ärade talarens yttrande. . . .

Han var förvånad över att icke här förelåg någon partimotion, och lat anda
mera förvånad över att icke frågan förts fram i gestalt av en kunglig propo^-sition. Jag trodde, att den ärade talaren icke räknade, vilka som sta
bakom, d. v. s. immerären, utan att han räknade på det sättet, att är ett krav
framfört, så tar kammaren ställning till det, vare sig det är framlämnat som
gruppmotion eller såsom proposition eller i annan väg. _ Det bör också, även
om det sitter en socialdemokratisk regering, herr Hamrin, lämnas något over
åt den enskilde riksdagsmannens företagsamhet. Jag trodde icke, att herr
Hamrin skulle stå alldeles främmande för den synpunkten.^

Emellertid sade herr Hamrin en sak, som jag ber att fa fästa kammarens
uppmärksamhet på. Det var det, att här hade gjorts en ändring i den ståndpunkt
som konstitutionsutskottet företrätt. Han syftade på 1924 ars riksdag,
då konstitutionsutskottet fick bakläxa i första kammaren, icke minst pa
grund av den formulering, som utskottet då givit åt sin lagtext. Jag nödgas
för andra kammaren omförmäla, att den gången läto vi i konstitutionsutskottet
lura oss av en professor tillhörande utskottet han hette för resten Johan
Bergman. Han lurade på oss den formuleringen, och den befanns mycket riktigt
vara ohållbar. Därför återgingo vi till den gamla, som krävts under olika
skiften, och mot vilken ingen rest någon berättigad invändning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Sävström: Herr talman! Jag tänkte icke behöva besvära kammaren
med något anförande i denna fråga. Men efter herr Hamrins yttrande är det
svårt att kunna helt och hållet vara tyst.

Jag vill säga, att om utskottets utlåtande förefaller vara besynnerligt, sa
vill det också förefalla mig, som om herr Hamrins yttrande borde rubriceras
likadant. Jag tycker, att det var underligt att höra en frisinnad man som
herr Hamrin, vilken jag trodde egentligen stod på vår sida, när det gäller ett
berättigat krav, hålla ett sådant anförande, som han höll, och tala om den
levnadsstandard, arbetarklassen har, och att det över huvud finns många arbetare,
som skulle kunna inväljas i första kammaren. Det är ju det, som egentligen
är den stora frågan. Vi ha ju icke rätt att välja in i första kammaren
de personer, som vi helst skulle önska välja. Och att komma och saga,, som
herr Fabian Månsson, att de böra odla tio tunnland jord för att vara kvalificerade,
vad är det för resonemang? Den, som odlar nio tunnland, skall han icke
vara lika god som den, som odlar tio?

Jag tycker, att vi böra över huvud hålla på den principen, att om vi ha en
karl, som vi anse förståndig och duktig och präktig, så må vi få välja den karlen
till första kammaren, alldeles oavsett hur det förhåller sig med förmögenheten
och jordvärdet och allt sådant. Man måste ovillkorligen släppa detta.
Och när vi nu två gånger i andra kammaren varit med om att godkänna en
sådan princip, skola vi då nu, därför att utlåtandet är skrivet på ett finurligare

Lönlagen den 15 maj f. in.

21 Kr 80.

sätt, låta lura oss från denna ståndpunkt? Ingalunda. Jag tycker, saken är
så riktig, att den bör kunna direkt bifallas. Och det är icke alls säkert, herr
Hamrin, att om regeringen framlagt en proposition, herr Hamrin därför skulle
varit mera benägen att bifalla den än nu, då det är en enskild motion. Det finns
tillräckligt många exempel därpå från den senaste tiden, för att man icke skall
tro på det talet.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Engberg
m. fl.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! De skäl, som den aktade
talaren på Jönköpingsbänken nyss framhållit för ersättande av penningstrecket
med andra personliga kvalifikationer, synas mig icke vara bärande.
Vill man ersätta penningstrecket med andra bestämmelser för valbarhet till
första kammaren, då bör man begära en utredning. Men vill man det icke,
vad tjänar det då till med en utredning? De, som hava klart för sig, att penningstrecket
skall bort utan vederlag, hava väl icke annat att göra än ansluta
sig till reservationen och icke krypa bakom en begäran om utredning.

Nu säger man, att man vinner ett steg framåt, om riksdagen enigt går på
utredningsförslaget. Ja, mina herrar, vilket steg? Intet steg i rätt riktning.
Vill första kammaren verkligen vara med om avskaffande av penningstrecket,
då får första kammaren böja sig och följa andra kammaren. Och andra kammaren
har intet skäl att gå ifrån den ståndpunkt, den hittills intagit. Låt
frågan falla i år! Vad betyder det? Vi kunna taga upp den igen 1927 eller
t. o. m. 1928, vi veta vad vi vilja och önska icke försöka treva oss fram.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag nödgas avge en replik till herr Säv ström,

som alldeles uppenbart vantolkat mina ord. Jag har endast velat fästa
uppmärksamheten vid, att sammansättningen av första kammaren behöver
icke vara sådan den är på grund av de nuvarande censusbestäm melserna, därest
man ville hava en fylligare representation ifrån det s. k. småfolket. De nuvarande
censusbestämmelserna ge möjlighet till en annan representation, vilken
möjlighet man icke begagnat sig av.

Sedan har jag alldeles tydligt sagt ifrån, att just de klasser, som herr Sävström
vill se mera representerade än hittills i första kammaren, vill jag också
se där, så att i det fallet äro vi ense.

Vidare vill jag gent emot herr förste vice talmannen säga, att om frågan
förelåge här på det sättet i dag, att vi för första gången hade att fatta ståndpunkt
till densamma, skulle jag icke ansluta mig till utskottets hemställan.
Men då här tydligen pågår en strid mellan de båda kamrarna, en strid, som
vi fått bevittna under flera riksdagar, då synes det mig icke vara någon
orimlighet att ifrågasätta, att man verkligen nu skulle kunna ena kamrarna
om ett beslut, som i sig innebär möjlighet att till ett kammande år utan en
enda minuts uppskov samla riksdagen för att avskaffa census och lämna möjlighet
för en fylligare representation i första kammaren.

Herr Pelirsson i Göteborg: Herr talman! Då jag tagit del i utskottets behandling
av detta ärende, vill jag i korthet framlägga mina synpunkter i
ärendet.

Jag vill då allra först såga, att jag tänker, det var till mycket stor förvåning
för kammaren, som en ärad talare gav den överraskande upplysningen,
att detta utlåtande var resultatet av en kompromiss från olika partier! Men

/ fråga om
censusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Fort».)

Nr 36. 22

Lördagen den 15 maj f. m.

I fråga om
censusstrecket!
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

då följer ju alltid därmed, såsom tydligt och klart synes i detta utlåtande, att
det blir vissa inadvertenser i själva formuleringen.

Då jag biträtt utskottets utlåtande, har det varit därför att jag vill, att då
vi hava tvenne kamrar, så skola vi också ha en åtskillnad mellan kamrarna.
De nuvarande censusbestämmelserna hava säkerligen överlevat sig själva, därom
är även jag övertygad, även om därigenom uppenbarligen även nu föreligger
en viss åtskillnad. Men då jag icke vill släppa kravet på denna åtskillnad
mellan kamrarna, utan snarare vill få detta förhållande ännu bättre markerat,
synes det mig att dessa bestämmelser måste avlösas av andra och icke endast
borttagas. Nu hava vi här ifrån vår sida räckt en hand för att kunna komma
fram till en sådan avlösning av de nuvarande bestämmelserna genom deras
ersättande med andra. Och det är därför, som jag har varit med på det. Ty
ingen är så naiv, att han tror, att om de nuvarande bestämmelserna nu borttagas,
man sedan skulle komma att taga upp på nytt spörsmålet, huru vi
skulle få nya och mera för saken lämpade bestämmelser.

Det är på denna grund, herr talman, som jag kommit att biträda utskottets
hemställan.

Eru Vessman: Herr talman! Endast några ord. Här har pekats på många
grupper av samhällsmedborgare, som med nuvarande censusbestämmelser äro
förhindrade att väljas till första kammaren. Jag vill ytterligare nämna en stor
grupp, som förut icke här talats om, nämligen kvinnorna, de stora grupper av
kvinnor, vilka icke äga inkomst, som kvalificera dem till medlemskap av första
kammaren. Jag vill särskilt erinra om de många hustrur, som icke äro
ute i förvärvsarbetet utan sköta sina hem, och som säkerligen genom sina
många uppgifter inom hemmet äga stora fonder av insikter och erfarenhet,
som det kunde vara av värde att tillföra det politiska livet. När herr Sävström
anförde, att vi hava kanske en duktig karl, som han uttryckte sig, och
vilja hava denne vald, så skulle jag i detta sammanhang vilja säga, att frågan
ställer sig på precis samma sätt beträffande kvinnorna. Det kan finnas duktiga
kvinnor, som vi önska få valda, men som genom dessa censusbestämmelser
äro förhindrade därtill.

Herr talman! Det var endast dessa ord, som jag velat yttra, och ber att få
yrka bifall till herr Engbergs reservation.

Herr Borg: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr Hamrin gjorde det
uttalandet, att här i landet skulle finnas ett icke så litet antal industriarbetare,
som skulle vara valbara till första kammaren med nuvarande censusbestämmelser.
Det är ju en alldeles felaktig uppfattning. Ty den, som känner industriarbetarnas
och andra arbetares inkomstställning här i landet, är på det
klara med, att det är högst få av industriarbetarna, som under nuvarande förhållanden
äro valbara till första kammaren. Det gäller ju nämligen icke bara
det, att man skall hava 3,000 kronor i inkomst, utan lagen säger ju också, att
man skall skatta för 3,000 kronor, sedan avdrag äro gjorda. Och upp till det
beloppet komma icke många industriarbetare. Det skall möjligen vara här i
Stockholm. ''

Herr Hamrin nämnde också, att det skulle finnas personer, som befinna
sig i förmansställning men ändå deltaga i arbetet, vilka skulle vara uppe i en
sådan inkomst. Nej, sådana personer finnas knappast heller. Ty jag känner
till, att exempelvis inom de stora sågverks- och pappersmasseindustrierna
skall man få leta efter personer, som komma upp i valbarhetsställning i enlighet
med nuvarande bestämmelser. Och då vi i Uppsala län skulle söka kora
en representant för vårt parti i första kammaren och sågo oss omkring, huru -

Lördagen den 15 maj f. in.

23 Nr WS.

vida det skulle finnas någon liten bonde eller arbetare, som skulle vara val- / fråga om
bar, befanns det, att det fanns ingen sådan i hela Uppsala län. Och ungefär cenaiudrecket
sådan är nog ställningen över hela landet, så att det uttalande, herr Hamrin tl~l ™}s,1ja''Jena
där gjorde, håller icke. kammare.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till reservationen. (Forts.)

Herr Mosesson: Herr talman! När jag hörde denna kammares ärade ålderspresident
tala om, huru det bör och måste bli i den tvekamp mellan de båda
kamrarna, som råder, rann mig i sinnet ett ord ur Fritiofs saga: »Du sätter
spetsen av ditt goda svärd mot nornans bröst och säger: du skall vika!»

År 1918 träffades ju den nu gällande överenskommelsen, och sedan den
dagen har ju tid efter annan spörsmålet varit uppe, huruvida man skulle frånträda
den överenskommelse, som då träffades. Därvid har denna kammare
yrkat på, att alla bestämmelser, man då gick in för, skulle slopas. Men första
kammarens majoritet har återigen hållit på, att antingen skulle dessa bestämmelser
få vara, eller också skulle man få några andra bestämmelser, som vore
i någon mån ekvivalenta mot dessa. Om i dag det yrkande, som herr Hallén
upplyste om, att han i utskottet framställt, men som icke där vann bifall, hade
varit utskottets, skulle det varit mig en glädje få skänka detsamma min röst,
ty jag är anhängare av tvåkammarsystemet. Om man oreserverat antar den
tanken, att alla censusbestämmelser skola slopas, och om man icke alls bryr
sig om att iakttaga någon skillnad mellan kamrarna, så blir följden givetvis
den, att vi i realiteten få ett enkammarsystem. Ty man lär väl icke, såsom
herr Fabian Månsson och flera andra påpekat, kunna göra gällande, att den
omständigheten, att medlemmarna väljas efter samma partibeteckningar om
ock av andra — nu av elektorer — eller den omständigheten att de äro något
äldre till levnadsåren, skulle innebära någon kvali fikationsskillnad.

Då jag fruktar, herr talman, att ett oreserverat bifall till yrkandet om att
varje censusbestämmelse för förstakammarval skall slopas, icke för oss närmare
det mål, som jag är angelägen att vinna, nämligen att vi få ha ett tvåkammarsystem,
och att medkammaren därinne har en annan karaktär, så kommer
jag, utan att vara någon beundrare alls av detta betänkande, att skänka
min röst för utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och bifall i stället till
den av herr Engberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt
3:o) bifall till det av herr Röing under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den under 2:o) angivna propositionen. Votering begärdes likväl av
herr Magnusson i Tumhnlt, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
därvid den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å konstitutionsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 26, bifaller den av herr Engberg
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Röing under överläggningen
framställda yrkandet.

Nr 36. 24

Lördagen den 15 maj f. m.

1 fråga om
censusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Fort..)

Herr talmannen meddelade, att herr Hallén jämte 23 ledamöter av kammaren
framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande medelst namnnpprop,
vadan sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop nu
omedelbart företogs. Därvid avgåvos 133 ja och 76 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den av
herr Engberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages: -

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Förste Vice Talmannen......	1
»	Andre Vice Talmannen......
	Stockholms stad.
Herr	Lindman............		1
»	Löfgren i Stockholm.......	1
»	Hagman.............	1
»	Eriksson i Stockholm.......	1
»	Hansson i Stockholm.......	1
»	Nyländer............		1
»	Johanson i Stockholm.......	1
»	Holmström i Stockholm.....	1
Fru	Östlund.............	1
Fröken Wellin............		1	i
Herr	Forssell.............		1
»	Carlsson i Stockholm.......	1
»	Hoimdahl............		1
»	Järte..............		1
Fru	V essman.............	1
	Stockholms län.
i Herr	Karlsson i Nynäshamn......	1
1 »	Söderberg............	1
»	Karlsson i Vätö.........	1
»	Andersson i Igelboda.......	1
»	Andersson i Tungelsta......	1
»	Bernström............		1
»	Christenson i Södertälje......		1
»>	Laurin..............
»	Mosesson.............	1
1 *	Ahl...............	1
	Uppsala län.	1
Herr	Borg..............
»	Sjölander............	1
»	Olsson i Golvvasta........		1
»	Björnberg............	1	1
I »	Andrén.............

Lördagen den 15 maj f. m.

25 Nr 30.

	i	Ja	Nej	Av- står
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......
»	Olsson i Ramsta.........	i
»	Scliill..............	i
»	Laurén.............	1
»	Andersson i Katrineholm.....	i
»	Jonsson .............	i
»	Lundkvist............	i
	Östergötlands län.
Herr	af Ekenstam...........		1
»	Pettersson i Bjälbo........		1
»	Sjögren.............	i
»	Johansson i Arkösund.......	i
»	Westman............	1
»	Karlsson i Vadstena.......	i
»	Olsson i Rimforsa........	i
»	Björkman............		1
»	Ericson i Boxholm........	i
»	Ward..............	i
»	Holmberg............		i
»	Anderson i Linköping......
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......			i
»	Harmun.............	i
»	Carlström............	i
»	Fast..............	i
»	Petersson i Broaryd.......		1
»	Svensson i Högsjöhult......		1
»	Lilliecreutz...........		1
»	Andersson i Löbbo........	i
»	Göranson ............		1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult......		1
»	Olsson i Blädinge........		1
»	Svensson i Betingetorp......		1
»	Leo...............	i
»	Blomquist............	i
»	Svensson i Grönvik.......	i
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar ......	i
	Olsson i Kalmar.........		1
»	Werner.............
»	Gustafson i Vimmerby......
»	Johansson i Krogstorp......		1
»	Wagnsson............	i

1 fråga om
cemusstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forte.)

Ur 36. 26

Lördagen den 15 maj £. m.

I fråga om
cemasstrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

	Ja	Nej	Av- ! står j
Herr Olsson i Högby.........	1
» Heiding.............		1
» Wirsell.............		1
Gotlands län.			:
Herr Gardell i Gans..........		1	1
» Svedman............		1
» Gardell i Stenstu.........		1
Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa..........		1
» Törnkvist i Karlskrona......	1
» Kloo..............	1
» Jeppsson............ » Holmgren............	1	1
» Adler..............	1
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........	1
» Borggren............ » Persson i Fritorp........	1	1
» Björklund............ » Björk..............	1
» Isacsson.............	1
» Hammarlund..........	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Rydén.............	1
» Winkler............. » Lovén..............	1	1
» Jensen .............	1
» Engberg............. » Lindskog............	1	1
» Weibull............. » Bergström i Hälsingborg.....	1	1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge........	1
» Nilsson i Tånga......... » Olsson i Kullenbergstorp.....	1	1
» Sköld..............	1
» Andersson i Höör........	1
» Törnkvist i Bjuv.........	1
» Paulsen............. » Fjellman............	1	1
» Månsson i Erlandsro.......		1
» Nilsson i Hörby......... Fru Nordgren.............	1	1

Lördagen den 15 maj f. m.

27 Pir 30.

		Ja	Nej	Av- står
	Hallands län.
Herr	Henrikson............		1
»	Lindqvist i Halmstad......	1
»	Johansson i Brånalt.......		1
»	Uddenberg i Varberg.......		1
»	Andersson i Falkenberg......	1
»	Larson i Tönnersa........		1
	Göteborgs stad.
Herr	Röing..............		1
»	Kristensson i Göteborg......	1
»	Lithander............
»	Sjöström............	1
»	Pehrsson i Göteborg.......		1
»	Hedvall.............	1
»	Höglund............	1
Fru	Timring.............	1
Herr	Almquist............		1
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......		1
»	Olsson i Broberg.........
»	Olsson i Berg..........		1
»	Osberg.............	1
»	Carlson i Mölndal........	1
»	Wallerius............		1
»	Brännberg ............	1
	Mårtenson............	1
	Ålvsborgs län.
Herr	Hallén..............	1
	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg......
	Lindgren............		1
»	Hansson i Trollhättan......	1
»	Olsson i Mellerud........	1
»	Alströmer............
»	Ryberg.............		1
»	Gustafsson i Älvsered......		1
»	Johansson i Yäby........		1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....		1
»	Weijne . . •...........	1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde.......		1
»	Bäcklund.............	1
»	Johanson i Hallagården......	1
»	Vahlstedt............

I fråga om
censusetrecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

Nr 86. 28

Lördagen den 15 maj f. m.

1 fråga om
cermisstreckct
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

			Ja	Nej	Av- står
Herr	Lundén ........		1
»	Anderson i Storegården .			1
»	Bodén ........
»	Hedin.........	f		1
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Edsbäcken . .
»	Carlsson-Frosterud . . .		1
»	Andersson i Prästbol . .		1
»	Ros..........			1
»	Norling........		1
»	Norsell........		1
»	Spångberg .......
»	Björling........		1
»	Eriksson i Väst bro . . .		1
»	Morfeldt........		1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg i Karlskoga .		1
»	Anderson i Råstock . .		1		1
»	Nilsson i Örebro ....		1
»	Ödström.......			1
»	Ljunggren .......		1
»	Ohman........		1
»	Lundgren......		1
»	Persson i Falla ....			1
»	Mogård........		1
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås . . .		1
»	Lorichs........			1
»	Pettersson i Köping . .		1
»	Eklund........		1
»	Olovson i Västerås . . .		1
»	Olsson i Broddbo . . .		1
	Kopparbergs län.
Herr	Eriksson i Grängesberg .		1
»	Jansson i Falun ....
»	Hansson i Bäck ....		1
»	Ernfors........			1
»	Andersson i Rasjön . .		1
»	Pettersson i Hällbacken		1
»	Andersson i Ovanmyra .		1
»	Englund........
»	Sundström.......		1
»	Smedh........		1

Lördagen den 15 maj f. in.

29 Nr SO.

		Ja	Nej	Av- står
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furuvik........	1
»	Sävström............	1
»	Lindley.............	1	1
»	Olsson i Hov..........
»	Johansson i Kälkebo.......		1
»	Granath .............	1
»	Johansson i Edsbyn.......	1
»	Olsson i Gävle..........	1
»	Holmström i Gävle........		1
»	Herou..............	1
»	Högström............	1
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg..............		1
»	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Yennerström...........	1
»	Bergström i Bäckland......	1
»	Lagerkwist...........	1
»	Strindlund............	1
»	Västberg............	1
»	Molander............	1
	Rudén.............		1
»	Frost..............	1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......			i
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........		1
»	Persson i Trången........		1
»	Olsson i Rödningsberg......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............		1
»	Bäckström............	1
»	Wikström............	1
»	Brännström...........		1
»	Lindmark............		1
»	Lindberg............	1
»	Sandberg ............	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............	1
»	Nilsson i Antnäs.........		1
»	Lövgren i Nyborg........	1
»	Dahlén.............	1
»	Samuelsson...........	1
»	Hedström............		1
»	Grapenson ............		1
	Summa	133	76	1 3

/ fråga om
census strecket
till riksdagens
första
kammare.
(Forts.)

Nr 36.

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets memorial, nr 25,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 24 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om vissa ändringar i förordningen
den 5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i
Göteborg, blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Å föredragningslistan var härefter upptaget andra lagutskottets utlåtande,
nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november
1833 m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 26 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 183, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november
1833 (nr 43 s. 1) m. m.

Härigenom förordnas, att legostadgan för husbönder och tjänstehjon den
23 november 1833 samt lagen den 29 maj 1925 (nr 143) om meddelande av
underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. skola upphöra att gälla
från och med den 24 oktober 1926; dock att dessförinnan gällande lag skall
tillämpas dels beträffande tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts före sistnämnda
dag, under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bindande, dels
ock med avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som härflyta ur
sådant avtal.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

2) Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 13 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder
enligt lagen den 20 juni 1890 (nr 33), skall i nedan angiven del erhålla
följande ändrade lydelse:

13 §.

Fordrar-----fängelse.

Lag samma vare, där man säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar
ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan
att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

Lördagen den 15 maj f. m.

31 Nr SO.

3) Lag Amj.

upphävande

om Undrad lydelse av 37 och Al §§ utsökning slagen. avler/oatadgan.

(Forts.)

Härigenom förordnas, att 37 och 41 §§ utsökningslagen skola, 37 § i dess
lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 (nr 528), i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

37 §.

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols laga
kraft ägande dom i tvistemål:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva;

3) då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt är om
flyttning i eller ur hus; och

5) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något fullgöra,
vid äventj^r att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.

Om-----vattenlagen.

41 §.

Har-----kvarstad.

Vad domstolen förordnat angående kvarstad och skingringsförbud må ock
utan hinder av förd klagan av utmätningsmannen verkställas.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom andra kammaren av herr Persson i Falla in. fl.
väckt motion, nr 411, i vilken föreslagits, att riksdagen måtte dels avslå förevarande
proposition dels ock besluta skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att förslag till ny tjänsteavtalslag måtte utarbetas och föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att ovanberörda motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar K. G. Westman, greve Spens,
N. J. Martin Svensson, Öberg och Magnusson i Skövde, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att förevarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! När riksdagen på framställning
av andra lagutskottet år 1924 beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om upphävande av legostadgan, hade man nog såväl inom utskottet, i
vars beslut jag icke deltog, som inom riksdagen den uppfattningen, att stadgan
hade vida mindre betydelse än som visat sig vara fallet vid den undersökning
som sedan verkställts i frågan. Utskottet och riksdagen hemställde
också, att det skulle tagas i övervägande, huruvida någon annan lagstiftning
på området borde komma till stånd, ehuru denna hemställan icke ställdes i
omedelbart sammanhang med det förra.

Det är knappast ägnat att förvåna, att den nuvarande regeringen icke an -

Nr 36. 32

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legontadgan.
(Forts.)

sett sig- behöva komma med något annat förslag till avtalslagstiftning i förevarande
ämne utan enbart gått in för linjen om legostadgans avskaffande. Å
andra sidan torde man nog å många håll — både å deras, som anse att legostadgan
alltjämt har en uppgift att fylla, som på deras, vilka önska taga
bort densamma — med en viss förvåning funnit, att stadgan fortfarande har
så stor betydelse. Jag ber i detta fall få erinra icke blott om de vittnesbörd
jag tidigare återgivit i riksdagen och som på många håll även våra arbetsförmedlingsanstalter
givit uttryck åt, utan även om det utlåtande i frågan,
som är avgivet av socialstyrelsen. Man har där visserligen icke kunnat komma
till några exakta siffror, men det antages på goda grunder, att under
senaste åren omkring 60,000 arbetsavtal avslutats med ledning av legostadgan.
Det är sålunda icke någon obetydlig siffra det här gäller. Därtill kommer,
att stadgans bestämmelser otvivelaktigt haft mycket stort inflytande även
på övriga avtal inom jordbruket, därför att föreskrifterna i stadgan om avtalstidens
och flyttningstidens längd och dylikt varit i betydande grad normerande
för övriga avtal.

Man har knappast från något håll velat bestrida, att det för jordbruket —
och jag kommer här huvudsakligen att se legostadgans betydelse ur synpunkten
av jordbrukets behov — är av mycket stor vikt att ha genomförd en längre
avtalstid. Jordbruksnäringen är av den art, att man måste arbeta på längre
sikt och arbeta fullkomligt kontinuerligt. Det går icke härvidlag att räkna
med korta perioder och täta avbrott, utan man måste någorlunda säkert veta,
vad man under en viss avsevärd tidsperiod har att rätta sig efter. Av denna
anledning har årsavtalet vunnit burskap inom jordbruket, och det är därför
som man fortfarande håller på detsamma, ehuru jag icke vill dölja, att det
ur vissa synpunkter och mot bakgrunden av de besvärliga ekonomiska förhållanden,
som nu råda inom jordbruket, nog kan tagas under övervägande frågan
om fördel av kortare avtalstid eller säsongavtal. Det skulle emellertid ingalunda
vara till nytta för de inom jordbruket anställda, därest sådana avtal förekomme
mera allmänt. Som det nu är med avtal enligt legostadgan, anställes arbetaren
för hela året oavsett om jordbrukaren strängt taget har behov av honom
under hela denna tid eller till äventyrs kan undvara hans tjänster under viss
del av året. För att nå den nödiga stabiliteten på området och för att veta
vad man har att räkna med ha arbetarna allmänt anställts med årsavtal. Om
nu legostadgan upphävdes och därmed större löslighet inträdde beträffande
jordbrukets arbetsavtal, kan det för arbetarna ingalunda tjänliga och eftersträvansvärda
förhållandet inträda, att jordbrukarna, i viss mån nödda och
tvungna av ekonomiska förhållanden, mera allmänt nödgades träda in för
kortare avtalstider under den blidare, ofrusna delen av året, varigenom arbetarna
under en annan tid finge gå utan anställning med därav givetvis följande
rätt bekymmersamma förhållanden för dessa.

Nu har man sagt, att upphävandet av legostadgan icke behövde medföra
sådana förhållanden, att därigenom arbetsavtalet inom jordbruket avslutades
för kortare tider. Man hänvisar därvidlag i såväl propositionen som i utlåtandena
till den omständigheten, att man å orter inom landet, där legostadgan
i allmänhet icke tillämpas, dock i regel gått in för årsavtal. Jag ber
emellertid att få påpeka, att detta är ett förhållande, som givetvis i -mycket
betydande grad är påverkat och åstadkommet därigenom att legostadgan ännu
finnes kvar. Dess borttagande kan mycket väl medföra ändring i den riktningen,
att avtalstiden blir osäkrare och kortare. Man har vidare sagt, att
samma stadga i arbetsavtalen skulle kunna vinnas även på eu annan väg,
nämligen genom kollektivavtal. Jag ber då få erinra om vad socialstyrelsen
uti sitt i mångt och mycket utredande och vägledande utlåtande -— fastän
styrelsen kommit till ett enligt motiveringen och enligt min mening oriktigt

Lördagen den 15 maj f. in.

33 Nr 3(i.

slut — påpekat, nämligen att arbetarorganisationerna endast omfatta ett relativt
obetydligt antal jordbruksarbetare och att sålunda med avtal icke kan vinnas
samma stadga för jordbruket som på övriga arbetsområden, där arbetarna iiro
och sannolikt i framtiden komma att bli mera allmänt organiserade än vad fallet
är inom jordbruket. Det gäller här i stor utsträckning avtal med enstaka
arbetare i mera isolerade bygder, och där passa enligt min mening icke kollektivavtalet;
det kan icke erbjuda den trygghet i avtalsförhållandena, som
legostadgan medför.

^När det nu gäller att agitera bort en misshaglig sak, gör man sig från olika
håll skyldig till en hel del överdrifter. Det är sant, att legostadgan tillkom
under en tid med en helt annan åskådning än den nuvarande, och att följaktligen
i stadgan. kommo att inrymmas • bestämmelser, som icke täcka den
nuvarande åskådningen på hithörande områden. Men jag ber att få erinra
därom, att genom beslut för några år sedan borttogos ur stadgan de bestämmelser,
som för arbetarparten måste anses mera kränkande, medan man samtidigt
bibehöll åtskilliga bestämmelser, vilka för arbetarna innebära fördelar och
trygghetsmoment, som det torde vara skäl att icke utan vidare släppa. Jag
tror nämligen icke, att arbetarparten kommer att vinna därpå. Jag åsyftar
de bestämmelser om husbondes vårdnadsplikt om den anställde, vilka legostadgan
innehåller, och jag vet, att det finns åtskilliga personer här i kammaren,
som kunna omvittna, att dessa bestämmelser ännu den dag som i dag
är medföra mycket betydande utgifter för den enskilde arbetsgivaren och
motsvarande lättnader för kommunerna, allt saker som äro av betydelse för
såväl den enskilde arbetstagaren som för det allmänna. Genom upphävande
av legostadgan bortelimineras dessa bestämmelser, och det finns sålunda fog
för den meningen, att detta upphävande ingalunda är enbart till fördel för
arbetarparten utan kan lända densamma till avsevärd skada.

Vid ett par tillfällen har i denna kammare påpekats, hurusom det är en
på många håll förnimbar brist, att vi icke ha någon fullt tidsenlig lagstiftning
beträffande arbetsavtal. Det enda vi ha är legostadgan, som man nu
vill taga bort utan att sätta något annat i stället. På grund av åtskilliga förhållanden
har emellertid frågan om arbetsfreden under de senaste åren trängt
fram i förgrunden. Jag ber att få erinra om att särskilt en riktning inom
vårt politiska liv — den liberalt-frisinnade — under den senaste tiden trätt
in för tanken, att åtgärder böra vidtagas för tryggande av arbetsfreden. Jag
tänker därvid, särskilt på de motioner, som från detta håll väckts till innevarande
års riksdag och de beslut som i anledning därav fattats. Det måste
under sådana förhållanden förefalla mig — och jag tror även åtskilliga andra
— rätt egendomligt, att man från samma håll, där man energiskt går in för
åtgärder till förmån för arbetsfreden och icke ställer sig främmande för lagstiftning
i det hänseendet, nu utan vidare går in för ett slopande av den
enda arbetslagstiftning vi ha på jordbrukets område, en lagstiftning, som —
det är min. bestämda övertygelse, som jag tror också fullkomligt styrkes av
den utredning i frågan, vilken socialstyrelsen verkställt — verkligen är till
gagn för arbetsfreden i vårt land.

. Då. man åt legostadgan mycket väl kan ge en överarbetning i mera modern
riktning, då densamma vidare icke kan innebära något ofördelaktigt, kränkande
eller nedsättande för arbetstagaren och då den å andra sidan erbjuder
åtskilliga fördelar för såväl honom som arbetsgivaren med hänsyn till att en
längre avtalsperiod är nödvändig för vårt jordbruk och dess möjligheter att
arbeta lugnt och tryggt, anser jag för min del oriktigt att nu slopa legostadgan
och ber alltså att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Andra hammarens protokoll 1926. Nr 36. 3

Am7.

ujiphävamlr,
av legodadgan.

(Forts.)

Jir 36. 34

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang. Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Det föreliggande förslaget till
upphävande legostadgans upphävande grundar sig alldeles riktigt, såsom den föregående taavlegostadgan.
jaren UpplySte, på en riksdagens skrivelse 1924. Att då 1926 kunna få höra
(Forts.) röster, som höjas för denna kvarleva av gamla legostadgan, bottnar sannolikt
mera i eu föråldrad uppfattning än i praktiska hänsyn.

Jag skall tillåta mig, med avseende å de uppfattningar, som tidigare rått i
fråga om denna stadgas revision och upphävande, erinra om ett par rader i den
av socialstyrelsen företagna utredningen och historiken. Det säges där: »Frågan
om omarbetande eller upphävande helt eller delvis av 1833 års legostadga
har upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Redan vid 1862
—1863 års riksdag anförde det sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet, att legostadgan genom förändringar i den allmänna åskådningen
rörande förhållandet mellan husbönder och tjänstehjon samt genom tid
efter annan vidtagna förändringar i stadgan hade förlorat det inre sammanhang
och den självöverensstämmelse en lag borde äga.» Denna uppfattning ^av
legostadgans karaktär kom sålunda till uttryck redan vid 1862—1863 års
riksdag.

Nu ha emellertid sedan dess åtskilliga ändringar vidtagits i legostadgan. Man
har vid åtskilliga tillfällen uteslutit en hel del av de gamla bestämmelserna och
kvar står icke så synnerligen mycket. Emellertid gör man nu gällande ifrån
motionärernas och även från den siste ärade talarens håll, att legostadgan har
ett visst värde såsom reglerande faktor, när det gäller arbetsförhållandena inom
jordbruket. Jag tror dock, att man överskattar legostadgans betydelse på det
området. Det har visat sig, att varest och i den mån legostadgan har undanträngts
av dels personliga avtal och dels kollektivavtal, så ha på dessa platser
icke några rubbningar inträtt i arbetsförhållandena mellan arbetsgivare och arbetare
inom jordbruket. Man kan säga, att dessa förutvarande bestämmelser ha
praktiskt taget tillämpats, även sedan legostadgan satts ur bruk på en del av
dessa områden.

Nu erinrade den ärade talaren därom, att uti socialstyrelsens utredning har
det konstaterats, att legostadgan ännu tillämpas på ett mycket stort antal befattningshavare
inom jordbruket — det var tror jag ett sextiotusental. Det är
alldeles riktigt, men enligt min mening får man också lov att nämna hela det
antal, som man räknar med såsom anställda inom jordbruket och som uppgår
tror jag till över 220,000.

Sålunda är det ett mindre antal, som denna legostadga för närvarande omfattar,
jämfört med det antal, som är sysselsatt inom jordbruket.

Jag tror också, att man får lov mera ta hänsyn till, huru man tillämpar
stadgan, där detta i övrigt äger rum än hur många som tillämpa den; och det
visar sig då, att även där man tillämpar den, man satt åtskilliga bestämmelser
ur funktion; och praktiskt taget har sålunda legostadgan icke längre den betydelse,
som man vill tillmäta densamma. När det gäller exempelvis arbetsgivares
försörjningsplikt gentemot tjänare, så är bestämmelsen härom, det är
jag villig erkänna, en av de allra värdefullaste, som för närvarande finnas kvar
i legostadgan. Men där har också visat sig i det praktiska livet, att i allt flera
fall denna skyldighet att ta hand om tjänaren på hans ålderdom överflyttas
från arbetsgivaren-husbonden på det allmänna. Under sådana förhållanden
kan man sålunda även här liksom i övrigt konstatera, att den gamla legostadgan
icke längre har någon betydelse. Då nu starka krav ha rests på att densamma
skulle upphävas såsom otidsenlig och i övrigt stridande mot nutida uppfattning
av ett avtals innebörd mellan tvenne parter, så förefaller det mig åtminstone,
som om de övervägande och starkaste skälen företrädas av utskottet,
som ju också biträtt Kungl. Maj ds förslag.

Lördagen den 15 maj f. in.

35 Nr 80.

Sålunda skall jag, herr talman, för min del bo att få yrka bifall till utskottets
hemställan, som innebär ett upphävande av den gamla legostadgan.

Häruti instämde herr Andersson i Katrineholm.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då riksdagen skrev till

Kung], Maj:t i det här ärendet, så fanns även bifogad den uttryckliga önskan,
att lag om arbetsavtal för jordbruket skulle utarbetas och föreläggas riksdagen.

Nu har Kung!. Maj:t tagit och expedierat den ena delen av skrivelsen, nämligen
förslaget om upphävande av legostadgan. Jag vill inte neka till, att
jag kände mig något förvånad över, att denna åtgärd ansågs vara så utomordentligt
betydelsefull, att man fick besked därom redan i trontalet. Ja,
det kan ju hända, att legostadgan till följd av sin höga ålder skulle ha denna
honnör, men eljest brukar man icke göra så stor affär av en sak, som man
vill slå ihjäl. Vi ha nog så många gånger debatterat den saken, att vi behöva
inte ifrågasätta, huruvida legostadgan bör stå kvar eller tagas bort. Men
i önskan om dess borttagande har alltid det legat inneslutet, att vi skulle få
en modernare avtalslagstiftning gällande för arbetsgivare och arbetare på jordbrukets
område.

Nu säger herr statsrådet, att det är en svår sak att utforma en sådan lag.
Ja, men ^därest man begränsar sig och icke ger sig in på en hel massa petitesser,
så undras mig verkligen, om det skulle vara så utomordentligt svårt
att utforma en. lag om arbetsavtal, som bleve en ram, till vilken ett arbetsavtal
i de enskilda fallen kunde ansluta sig.

Man har vid denna riksdag skrivit till Kungl. Maj:t angående särskild utredning
och förslag ^om arbetsavtal och vad därmed i viss mån hör samman
på industriens område. Kör arbetsfredens skull och överhuvud för arbetsavtalets
helgd anser man det vara önskligt, att en sådan lagstiftning komme
till stånd. Det är då förvånansvärt, att man vid samma riksdag, som detta
sker, säger nej till en dylik avtalslagstiftning på jordbrukets område. Vad
det än må vara, men någon konsekvens, det vågar jag påstå, är det icke. Nu
förbiser jag visserligen icke, att uppslaget till den skrivelsen i vad angår industrien
icke kom från Kungl. Maj :t utan från riksdagen. Kan det emellertid
verkligen vara någonting eftersträvansvärt att först låta det gå så långt,
att det blir, om icke anarki, så i varje fall sådana osäkerhetsförhållanden
på jordbrukets område, att varken arbetare eller arbetsgivare ha minsta hum
om vad som bör vara gällande? Enda sättet är, att de själva skola sätta
sig ner och plita ihop ett avtal, som nog icke kan ske i brådrasket. Ty om
man går till^ industrien i detta fall, får man se, hur parterna där kunna hålla
P_å under många, år, innan de kunna komma till ett slut. Men vi ha sannerligen
icke tid, vi jordbrukare, i synnerhet vi smärre bönder, som ha endast
en eller annan tjänare, att sysselsätta oss med ett sådant oändligt filande på
avtalsparagrafer o. d. Jag tror icke heller vi skulle vara så oförnöjsamma,
om blott Kungl. Maj :t framlade några klara linjer och grunder, som man kunde
sluta avtal efter — det är det hela.

. Nu vet jag mycket väl, att naturligtvis allt arbete är svårt, som man icke
vill utföra, men jag hade knappast trott, att man skulle vara i bestämd avsaknad.
av god vilja i detta fall. Jag beklagar då för både arbetarnas och
arbetsgivarnas skull, om man på detta område helt och hållet skall kasta loss
alltihop , och driva vind för våg. Man vill icke här på minsta sätt ha definierat
vilka rättigheter och skyldigheter, som från lagens utgångspunkt följa
med en arbetsanställning på jordbrukets område.

Jag får uppriktigt säga, att en sådan åskådning kan jag icke tillägna mig.

Ang.

upphävande
av legostadgan.

(Fort*,)

Nr 30. 36

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

Jag tror, att jordbruket ändå är av så pass stor betydelse för den svenska staten,
att en svensk regering borde göra sig så mycket omak för detsamma,^ att
den kunde låta utarbeta en avtalslagstiftning beträffande jordbruket. Då är
det visst ingen som sörjer, om den gamla legostadgan komme att försvinna.
Men jag har svårt att förstå, vad den siste ärade talaren kan ha emot en
begäran om en avtalslagstiftning för jordbruket. Vad är det herrarna tycka
är så orimligt i en sådan begäran? Jag har aldrig hört något svar på den
frågan, utan man har bara sagt, att legostadgan är för gammal och därför bör
bort — det är det hela.

Jag är icke alls övertygad om, att man leder utvecklingen i sunda banor
blott och bart genom att riva bort och kasta undan en hel del, utan jag anser,
att man på samma gång bör vara en liten smula positiv och sätta någonting
annat i stället.

På denna grund skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wallerius: Herr talman! Jag har endast delvis deltagit i behand lingen

av detta ärende, men jag ber att i alla fall få såfra några ord, då
jag såsom arbetsgivare inom jordbruket haft att göra med arbetsfolk inom. detsamma,
såväl gifta statare som andra. Jag kan då icke se annat, än att reservationen
går fram på en riktig väg, då den räknar med att en ändring
skall göras i sådana bestämmelser i legostadgan, som icke längre befinnas
vara lämpliga. Jag vill för min del sträcka detta till att avse även ändringar
i de uttryck och benämningar härvidlag, som heller icke kunna befinnas lämpliga.
Reservanterna vilja nu, att några tjänliga bestämmelser, i sin män motsvarande
dem i den gamla legostadgan, efter vissa förarbeten skola komma till
stånd. Om man å ena sidan icke får överskatta denna gamla stadgas värde
och nuvarande effektivitet, så tror jag å andra sidan, att det ligger fara i att
underskatta dess betydelse. För min del har jag känt det vara nyttigt för
en arbetsgivare, om än i den ringa omfattning som jag varit det, att ha detta
band för egen del. Men jag anser framför allt, att kärnan i denna stadga
är årsavtalet. Vikten av att ha bestämmelser i det fallet får icke underskattas.
Icke heller får man underskatta den psykologiska effekten i vida kretsar av
att dessa bestämmelser finnas, även om man icke slår upp denna lag, när
det gäller att sluta ett avtal. Jag anser i synnerhet, att man icke får underskatta
betydelsen av att man, om man undanskjuter årsavtalet, som är betryggande
framför allt för de gifta arbetarna, riskerar, det vågar jag påstå,
en sänkning av lantarbetarnas sociala nivå, till exempel beträffande deras
standard i fråga om bostäder, en standard, som man bör sträva att upprätthålla
och helst i enlighet med tidens krav söka förbättra. Om man släpper
årsavtalet och i jordbruket anställer säsongarbetare tror jag, att detta skall
komma att medföra sådana följder. Jag bär velat framhålla detta och för
övrigt tillkännage min anslutning till reservationen, som jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till.

Med herr Wallerius instämde herr Olsson i Berg.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Motionären, herr Persson i

Falla, ävensom reservanterna och för övrigt alla, som i dag talat för reservationen
ha gjort gällande, att det skulle vara en synnerligen stor olägenhet för
jordbruket, om man toge bort legostadgan utan att sätta andra avtalsbestämmelser
i stället. Samtidigt har man gjort sig till tolk för den uppfattningen,
att det ur social synpunkt skulle vara synnerligen betänkligt att taga bort
denna stadga.

Lördagen den 15 maj f. in.

37 Nr 3«.

Herr Magnusson i Skövde, som först yttrade sig i denna fråga, talade bl. a.
om de stora förmåner, de personer, som äro anställda enligt legostadgan, åtnjuta
från sina husbönders sida, och han sade också, att en hel del av de
olämpligaste och mest otidsenliga bestämmelserna i legostadgan med tiden
bortfallit. Ja, det sistnämnda är alldeles riktigt. Det fanns bl. a. en bestämmelse,
som gav husbonden rätt att ge sitt tjänstehjon husaga. Den bestämmelsen
bortföll för kort tid sedan, men det finnes andra bestämmelser kvar i
legostadgan, som måste betecknas om museiartade.

Om man slår upp 1926 års lagedition, blir man verkligen förvånad över,
att en sådan lag som 1833 års legostadga, ännu kan ha gällande kraft. Bland
de av herr Magnusson i Skövde i hans anförande åsyftade fördelarna av
legostadgan, skulle väl den första vara bestämmelsen, att när tjänstehjon
sjuknar, skall husbonden låta det sköta och vårda. I fortsättningen heter det
emellertid: »have dock rätt, om han vill, att å lönen avräkna vad han till
läkare eller läkemedel utgivit».

En annan fördel skulle bestå däri, att, därest ett tjänstehjon varit anställt
hos sin husbonde från sitt trettonde år och tills han är orkeslös, är husbonden
enligt legostadgan skyldig vårda tjänstehjonet, som dock också är skyldig att
i sin mån bidraga till sitt uppehälle med det arbete, han kan utföra. Men det
är en hake på detta, skulle jag vilja säga, och det är, att, om husbonden på
grund av insolvens blir ur stånd fullgöra dessa skyldigheter, så är han helt
enkelt fri från dem. Och om han, sedan ett tjänstehjon varit i hans tjänst en
tid, finner, att tjänstehjonet är olämpligt, kan han också komma undan sin
framtida underhållsskyldighet, genom att icke förnya städseln.

Det finnes i legostadgan en bestämmelse, som är särskilt ofördelaktig och
otidsenlig och som gjort, att bland jordbrukarna en stor del arbetsgivare, vilka
se på hithörande förhållanden annorlunda, än legostadgans anhängare, ansett
det vara fullkomligt oriktigt att städsla personer enligt nämnda stadga. Det
är bestämmelsen, att en tjänare är pliktig att tjäna hela tjänstetiden ut samt
att därunder utföra det arbete, husbonden skäligen kan ålägga honom, utan att
tjänaren äger rätt att, mot husbondens vilja utbekomma något av lönen, innan
tjänstetiden är slut och tjänaren gjort reda för sig. En person, stadd enligt
legostadgan, äger sålunda icke rätt att, om husbonden vägrar det, utfå sin
lön, förrän tjänstetiden är slut.

Vidare heter det i legostadgan: »Har husbonde på egen kostnad låtit lära
tjänstehjon hantverk, skriv- eller räknekonst eller annat dylikt; då må ej
tjänstehjon skiljas vid husbonde, förr än det husbonden därföre skäligen förnöjt,
där han så fordrar.»

Vidare finnes i nämnda stadga en bestämmelse, om vilken man, när man
läser densamma, sannerligen kan fråga sig, om det icke i själva verket är en
av de bestämmelser, som är närbesläktad med i Ryssland under livegenskapen
då gällande bestämmelser. Det stadgas nämligen att, en person, som säljer
sin fastighet, kan ordna det så, att tjänstehjonet får följa med fastigheten
liksom ett slags inventarium. Antag att en person tar anställning hos en jordbrukare
på hösten. Sedan säljer jordbrukaren sin egendom, vilken av den nye
ägaren skall tillträdas den 14 mars nästkommande år. Säljaren äger då rätt
att påfordra att tjänstehjonet skall stanna hos den nye ägaren, om denne vill
behålla honom. Tjänstehjonet följer alltså, som jag nyss sade, med fastigheten
som ett inventarium. Denna bestämmelse finna givetvis herrar Magnusson
i Skövde och Wallerius fullkomligt försvarlig, och jag antar, att de betrakta
den som ett synnerligen starkt stöd för sina åsikter.

Man har fäst en synnerlig vikt vid den förmenta sociala betydelsen av, att
lantarbetarna enligt legostadgan anställas årsvis. Man har ansett det vara en
synnerligen stor fördel för lantarbetarna, att sålunda vara anställda för längre

Ang.

npphävandc
av legostadgan.
(Forts.)

Nr 36. 38

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.

(Forts.)

tid i taget och att icke riskera att jordägaren säger upp dem efter den brådaste
skördetidens slut. Men förhåller det sig icke i själva verket så, att det även är
en fördel för jordbrukarna att kunna anställa sina arbetare på lång tid, exempelvis
för ett år? Därigenom kunna de få billigare arbetskraft, än om de under
den brådaste tiden skulle var tvungna att anställa säsongarbetare, som
naturligtvis skulle betinga sig en högre betalning för sitt arbete. Bestämmelsen
är således till båda parternas fördel, och kan alltså icke anföras som något
bevis för att de kvarvarande stadgandena i legostadgan huvudsakligen skulle
lända till fördel för lantarbetarna. Jag har svårt att fatta, hur herrarna på
allvar ha kunnat anföra denna bestämmelse som belägg för sina åsikter. Det
förhåller sig verkligen, som riksdagen skrev år 1924, med den svenska legostadgan
så, att den är så föråldrad, att det torde vara ytterligt hög tid att avskaffa
densamma.

Hur ha egentligen reservanterna kunnat säga, att vi icke böra avskaffa
legostadgan, förr än vi få en annan avtalslagstiftning i stället? Skall man
ovillkorligen behöva ha kvar denna föråldrade, förvittrade stadga, som i stora
delar av Sveriges rike icke tillämpas? I stora delar av landet, bland annat i
det län, jag tillhör, torde man icke enligt statistiken kunna uppvisa ett enda
fall, där avtal slutits enligt legostadgan, och även i ett närgränsande län tilllämpas
ej heller legostadgan. Jag tror, att, om legostadgan icke upphäves,
kommer den att totalt förvittra, därför att man anser det icke motsvara tidens
krav att anställa tjänare enligt dessa bestämmelser. Sådana som bestämmelserna
i legostadgan äro, är det endast alltför naturligt, att framsynta arbetsgivare
icke vilja anställa arbetare enligt stadgan, som för tjänstehjonet måste
betraktas kränkande, utan föredraga att sluta fria arbetstaval. Ohållbarheten
av påståendet, att det skulle innebära en olägenhet för det svenska jordbruket,
om man utan vidare upphävde legostadgan, bevisas därav, att det finnes stora
delar av vårt land, exempelvis Värmlands och Kopparbergs län, där legostadgan
redan nu är satt ur tillämpning. Det är således fullkomligt orimligt att
påstå, att jordbruket måste gå under, om legostadgan upphäves. Statistiken
visar, att i vårt land endast en fjärdedel av lantarbetarna äro anställda enligt
legostadgan. Det är väl ett tydligt bevis för att talesättet, att det för jordbruket
skulle vara synnerligen olämpligt om legostadgan upphävdes, faller
på sin egen orimlighet.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
om legostadgans upphävande.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det har från ett par håll i debatten
av personer, som företräda reservanternas ståndpunkt, gjorts gällande, att
det skulle ligga en inkonsekvens däri, att riksdagen nu gick in för att avskaffa
legostadgan, ehuru riksdagen tidigare innevarande år avlåtit en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till vissa åtgärder för främjande av arbetsfreden.
Särskilt den meningsgrupp, jag representerar, har blivit apostroferad
av den förste ärade talaren, herr Magnusson i Skövde, som i vårt sätt
att fatta ståndpunkt till dessa båda spörsmål sade sig spåra en tydlig inkonsekvens.
Jag kan för min del icke erkänna, att det ligger något berättigande
i ett sådant påstående, ty det är väl så, att legostadgan i sin nuvarande avfattning
och med den tillämpning, den för närvarande har, praktiskt taget är utan
all betydelse för arbetsfreden. Detta främst därför att, som alla veta, legostadgan
är fakultativ, så att det beror på parterna själva, ja många gånger på
rena tillfälligheter, huruvida legostadgan är tillämplig på ett ingånget arbets -

Lördagen den 15 maj f. in.

Nr 80.

avtal eller icke. Om legostadgan verkligen skulle ha en så stor betydelse för upvhäiande
arbetsfreden på jordbrukets område, som man från motsatta sidan velat göra avlegost
troligt, så skulle väl i de trakter, där tjänare anställas enligt legostadgan, inga (Forts.)
arbetsinställelser ha förekommit. I själva verket förhåller det sig tvärtom så,
att just i de trakter, där ett stort antal arbetsavtal ingåtts efter legostadgans
bestämmelser, konflikterna på jordbrukets område varit många och elakartade.
Vid de arbetsinställelser, som sålunda förekommit, har det även visat sig,
att legostadgan icke varit tillräcklig att skydda avtalshelgden utan även sådana
tjänare, som varit stadda enligt legostadgan, ha dragits med i strejk.

Herr Olsson i Kullenbergstorp tycktes vilja tolka riksdagens tidigare beslut
i år så, att detta skulle innebära, att riksdagen begärt förslag till en avtalslagstiftning.
Så är väl dock icke fallet. I den riksdagsskrivelse, som i ämnet
avlåtits till Kungl. Maj:t, har ju framställningen begränsats till att omfatta
vissa speciella fall av s. k. samhällsskadliga arbetsinställelser, varjämte berörts
ett par andra punkter på avtalslagstiftningens område. Ingen generell avtalslagstiftning
har, mig veterligt, av riksdagen begärts, varken i år eller tidigare,
allt sedan frågan för rätt länge sedan var uppe i riksdagen och föll. Personer,
som äro bosatta i olika trakter av landet ha givetvis gjort olika erfarenheter
beträffande legostadgans betydelse. Min ärade bänkkamrat, herr Pettersson i
Hällbacken, har nyss vittnat om, att i Kopparbergs län legostadgan praktiskt
taget kommit ur bruk. Man får dock icke tolka statistiken så, som han ville
göra gällande, nämligen att det icke skulle förekomma ett enda fall av anställning
enligt legostadgan i Kopparbergs län. Åtminstone i de egentliga jordbruksbygderna
inom länet torde nog avtal slutas enligt legostadgan, men utvecklingen
har även där lett dithän, att denna stadga mer och mer kommit ur
bruk. Detta faktum skulle jag för min del vilja tolka så, att såväl arbetsgivare
som arbetare kommit underfund med att legostadgans bestämmelser äro
obekväma, och att det är förmånligare för bägge parterna att träffa avtal oberoende
av legostadgans bestämmelser.

Herr Magnusson i Skövde framhöll energiskt, att årsanställning vore av stor
betydelse för jordbruket. Jag vill livligt instämma däri, men, såvitt jag förstår,
skulle legostadgans avskaffande icke komma att medföra något hinder för
att man fortfarande liksom hittills slöte avtal om årsanställning, om parterna
funne det förmånligt att sluta dylika avtal.

Jag tror icke, att det är någon särskilt stor reform, som riksdagen nu står i
beredskap att genomföra. Tvärtom tror jag att man på håll, där man drivit
fram förslaget om legostadgans avskaffande, och särskilt på arbetarehåll, högst
betydligt överskattat de olägenheter, som denna stadga påstås ha fört med sig.

Men det tillkommer icke mig att yttra mig närmare om den saken. Det är
många i denna kammare, som bättre än jag känna till uppfattningar och stämningar
bland lantarbetarna. Jag vill därför icke på något som helst sätt försöka
göra mig till lantarbetarnas talesman. Jag skall inskränka mig till att
tala å de mindre jordbrukarnas vägnar och för deras vidkommande vågar jag
göra det påståendet, att legostadgans bibehållande har synnerligen ringa praktisk
betydelse. Därför, har jag, herr talman, funnit mig oförhindrad att tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition och ber alltså att nu få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Herr Olsson i Kullenbergstorp
har uttalat bekymmer för, hur det skulle gå, om legostadgan upphävdes, utan
att någon annan avtalsform infördes. Jag vill gentemot herr Olsson i Kullenbergstorp
åberopa det faktum, att det övervägande flertalet arbetsgivare träffat
överenskommelser med sina arbetare vid sidan av legostadgan. När man med
över 200,000 jordbruksarbetare kunnat träffa arbetsavtal vid sidan av legostad -

Nr 3G. 4 q

Lördagen den 15 maj f. m.

Äng.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

gan, så borde man väl kunna göra det även med resten av lantarbetarna, ock
när man inom vissa provinser i vårt land, exempelvis i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Jämtlands län, i mycket få fall tillämpar legostadgan och således
där kan reda sig utan denna stadga, förefaller det mig som om man även
i de landsdelar, där legostadgan i viss mån tillämpas, skulle kunna reda sig utan
densamma.

Herr Olsson i Kullenbergstorp frågade, varför vi motsätta oss en lagstiftning
rörande en annan avtalsform, som skulle ersätta denna gamla stadga. Den
frågan skola vi pröva i annat sammanhang, och när den undersökning föreligger
färdig, som igångsatts, rörande möjligheten att införa en dylik lagstiftning.
Då få vi naturligtvis även pröva frågan om avtalsförhållandena på jordbrukets
område. När man inom industrien och övriga arbetsområden kunnat komma
till uppgörelser i fråga om arbetsvillkoren utan någon avtals]agstiftning, så
nog kan man komma till rätta med den saken, när det gäller några tusen jordbruksarbetare
i vårt land. Det förefaller mig, som om Skånes bönder i det hänseendet
icke borde vara underlägsna sina kamrater i övriga provinser.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Då herr Magnusson i Kalmar

för andra gången hade ordet, uttalade lian sin förvåning över att man år
1926 kunde få höra röster för stadgans bibehållande, och han sade, att detta,
efter hans sätt att se saken, vittnade om en föråldrad uppfattning. Ja, vi
människor se endels. Herr Magnussons i Kalmar parti har nu år efter år
i pressen och annorstädes agiterat och demonstrerat för legostadgans upphävande.
Kanhända var det närmast på grund av bristen på någon annan
lämplig text att pränta på årets första majdemonstrationsstandar, som socialisterna
på ett sådant skrevo orden: »Bort med legostadgans ok!» Jag får
säga att detta är nog ett tämligen gammalmodigt tanke- och uttryckssätt, ty
som något »ok» uppfattas legostadgan åtminstone icke av dem, som tagit anställning
enligt densamma.

Herr Magnusson har riktigt framhållit, att man icke bara skall tala om
de 60,000 lantarbetare, som tagit anställning enligt legostadgan, utan även
om de cirka 200,000 lantarbetare, som ingått avtal vid sidan av nämnda stadga.
Därvid förtjänar emellertid att påpekas, att legostadgans bibehållande
icke blott har betydelse för dessa 60,000 arbetare, utan legostadgans tillvaro
har även så tillvida betydelse, som dess innehåll indirekt torde påverka
innehållet i de arbetsavtal, som slutas vid sidan av densamma. Därför har
stadgan en mycket större betydelse än den, som kan tillmätas densamma, om
man blott tar i betraktande antalet enligt densamma anställda personer.

Herr Magnusson påstod, att man gott kunde upphäva legostadgan, då densamma
skulle sakna varje praktisk betydelse. Det är överord! Man behöver
endast läsa utredningen i denna fråga för att finna, att legostadgan icke
saknar praktisk betydelse utan tvärtom verkligen bär en ganska stor sådan.

Herr Pettersson i Hällbacken frånkände ju givetvis legostadgan varje socialt
värde. Jag ber att få påpeka, att reservanterna icke höra till dem,
som icke vilja ha en bättre, tidsenligare och lämpligare avtalsform. Vi ha
just påyrkat positiva åtgärder härutinnan, och det är icke vår skuld, om
icke sådana komma till stånd, utan deras, som yrkat på legostadgans avskaffande
utan att vilja sätta något annat och bättre i stället. Vi reservanter
skola icke resa något hinder emot att avskaffa sådana bestämmelser i legostadgan,
som kunna anses föråldrade eller, som man uttryckt sig, »kränkande».
Vi skola icke motsätta oss avskaffandet av ålderdomliga uttryck och dylikt,
utan vi utbedja oss tvärtom herrarnas benägna medverkan för åstadkommande
av en revision i denna riktning. Men då herr Pettersson sedan drog fram en
massa exempel på, hnr orimligt museiartade stadgans bestämmelser äro, så

Lördagen den 15 maj f. m.

41 Nr 30.

ber jag först och främst att få erinra om, att dessa bestämmelser — det
bär blivit omvittnat från alla håll — icke tillämpas i praktiken och följaktligen
i så måtto icke göra någon skada. Men hans exempelval var kanske
ändå något olyckligt, då han säger, att man erinras om livegenskapen
i Ryssland, något som jag förmodar, att herr Pettersson i Hällbacken
icke så noga studerat, emedan eljest hans misstag vore oförklarligt,
då han nyss ville göra gällande, att det här förelåge en analogi med livegenskap
och som stöd härför påpekade, att då man säljer en fastighet, så
kunna arbetarna tillförbindas anställning hos den nye ägaren enligt legostadgan
och få sålunda stanna kvar på fastigheten. Jag vill härvidlag framhålla, att
det torde vara mycket diskutabelt, om detta är till skada för arbetarna, då
det ju förhåller sig så, att arbetarna härigenom tryggas att få sitta kvar på
de en gång fastställda villkoren och sålunda tryggas mot att behöva avflytta
och kanske bli utan arbete. Detta kan väl icke vara något, som innebär något
ofördelaktigt för arbetarna. Och då herr Pettersson vidare gjorde vissa
analogier i fråga om industrien och dess arbetare, så vill jag fråga, vad herr
Pettersson i Hällbacken och hans meningsfränder skulle saga, om man t. ex.
sålde en industri och då utan vidare lät de arbetare, som voro sysselsatta i
denna industri, gå sin väg och skaffade dit nya arbetare. Detta skulle herr
Pettersson i Hällbacken sannolikt anse vara mycket orätt mot de förutvarande
arbetarna. Men då man enligt legostadgan säljer en fastighet men behåller
arbetarna kvar under avtalstiden, så kan man väl icke rimligen saga, att detta
är något obarmhärtigt och kränkande för arbetarna, utan jag tror för min
del snarast att det kan sägas vara en fördel för desamma.

Herr Andersson i Rasjön bestred, att det skulle ligga någon inkonsekvens
i framställningen från det håll han närmast tillhör om åtgärder för tryggande av
arbetsfreden då man därifrån nu går in för att taga bort den enda avtalslag, som
vi i detta hänseende haft, och han säger, att om legostadgan betydde något
för arbetsfreden inom lantbruket, så skulle det väl visa sig beträffande de
konflikter, som ägt rum i lantbruket — han syftade tydligen på de jordbruksstrejker,
som förekommit. Ja, jag ber herr Andersson i Rasjön studera den
kungl. propositionen på sid. 28; då skall han finna, att just i de landsändar,
som äro utpräglade jordbruksbygder, och där legostadgan allmänt tillämpas,
där har också rått relativt god fred inom jordbruket — att legostadgan kan
undvaras i Kopparbergs och Värmlands län, beror väl närmast på att dessa
icke äro utpräglade jordbruksbygder. Jag tror att man i den citerade utredningen
närmast bör kunna läsa ut ett visst stöd för att verkligen stadgan
betytt något för arbetsfreden inom lantbruket, och jag tror sålunda inte, att
det kan ligga någon verklig konsekvens i att å ena sidan ropa efter åtgärder
för tryggande av arbetsfreden och å andra sidan utan vidare vara med om
att taga bort, vad som verkligen finns och som dock i viss mån för närvarande
tjänar till att trygga arbetsfreden.

Jag finner ingen anledning att frångå det yrkande jag förut gjort.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Av vad som i reservationen anföres
och av vad som under debatten yttrats från deras håll, som omfatta reservationen,
får man den uppfattningen, att vederbörande vilja här göra gällande,
att motståndet, som här reses mot legostadgans avskaffande, dikteras
av hänsyn till lånt arbetarna. Man vill inbilla oss, som välja den andra linjen,
att man framför allt vill vårda sig om lantarbetarnas väl och ve, och
därför skall man ha kvar legostadgan av 1833, som bl. a., vilket förut på -

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

Nr 86. 42

Lördagen den 15 maj £. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

pekats, innehåller den bestämmelsen, att en arbetsgivare icke är skyldig att
utbetala ett öre av lönen förrän tjänsteåret är slut. Jag föreställer mig,
att lantarbetarna betacka sig för den välvilja, som tar sig slika uttryck. Och
det är naturligtvis icke alls på det sättet, att herr Magnusson i Skövde eller
herr Olsson i Kullenbergstorp eller herr Wallerius ha den där varma känslan
för lantarbetarnas väl och ve som gör, att de här gå i elden för den uppfattning,
som de göra sig till tolk för. Det är naturligtvis i stället raka motsatsen.
Man är medveten därom, att legostadgan verkar som ett tvång, som
ett band på lantarbetarna, och det är detta tvång, detta band man alltjämt vill
ha kvar.

Det anföres här som skäl för reservanternas ståndpunkt, att stadgan tilllämpas
i större utsträckning, än man hade tänkt sig och vidare, att dess avskaffande
skulle leda till kortare avtalstid. Och herr Magnusson i Skövde anförde
som ett skäl för legostadgans bibehållande arbetsgivarens skyldighet att
ta vård om de sjuka tjänarna.

Jag skulle med avseende på det första motivet vilja säga det, att för mig
var det verkligen en överraskning, att legostadgan icke tillämpades ° i större
utsträckning än vad den gör. Jag anförde under debatten vid. 1924 års^ riksdag,
att jag ansåg den utredning, som andra lagutskottets majoritet den gången
begärde, vara obehövlig. Men jag trodde i det ögonblicket, att legostadgan
tillämpades för flera lantarbetare, än vad det genom den nu verkställda utredningen
visat sig. Ty när av 220,000 egentliga lantarbetare den endast tilllämpas
för 60,000, ja, då kan man verkligen icke säga, att det är mycket. Och
så skola vi komma ihåg här, att de där 60,000, som det heter, att den tilllämpas
för, kanske reduceras till ännu mindre antal, om man tar del av, i
vad män legostadgans bestå,mmelser komma till tillämpning. Det är möjligt,
att det är 60,000 lantarbetare, som tagit emot städja i laga ordning men det
är kanske icke några vare sig arbetsgivare eller arbetare, som ett ögonblick
fästa avseende vid legostadgans bestämmelser i övrigt.

Det argumentet, som sålunda anförts från reservanternas sida, finner jag
därför inte vara på något som helst sätt värt att taga hänsyn .till. Och så
skola vi vidare erinra oss, att utöver gruppen lantarbetare, så har det ju
varit avsikten, att legostadgan skulle äga tillämpning jämväl beträffande en
hel del anställda i huslig tjänst, och icke i något fall tillämpas där, såvitt man
kan se, legostadgans bestämmelser. Den har sålunda minst sagt, kan man säga,
överlevat sig själv.

Beträffande de farhågor, som herrarna hysa. för att avtalstiden skulle bli
kortare, så tror jag, att herr Magnusson i Skövde likaväl som herr Olsson i
Kullenbergstorp och herr Whllerius mycket väl kunna överlämna ansvaret för
den risken åt lantarbetarna själva, som begära legostadgans avskaffande. Ty
om det också är sant, att det för lantarbetarna kan vara ett intresse att ha
årsanställning för att därigenom ha arbete även under vintern, så är det likafullt
ett intresse för jordbrukarna att ha arbetarna bundna vid årsanställning,
ge dem arbete under vintern för att vara säkra på att ha arbetare under sommaren
och under den bråda tiden. Och jag är fullkomligt övertygad om, att
legostadgans upphävande icke i nag*on män skall inverka med avseende å avtalstiden
eller anställningstidens längd. Vid bruksegendomar, exempelvis hemma
i Västmanland, där ingen människa talar om legostadgan, där har man
lika fullt årsanställning.

Det tredje argument, som herr Magnusson i Skövde anfört, det där om husbondens
skyldighet att ta vård om de sjuka, är sådant, att man blir nästan
ledsen, då man tänker på det. Jag säger öppet och ärligt, att i detta land
med vår nuvarande fattigvårdslag må de orkeslösa och sjuka lantarbetarna

Lördagen den 15 maj f. in.

43 Nr 3(i.

falla på sina bara knän och tacka de kristnas Gud, om de slippa den där
omvårdnaden från arbetsgivarna. Då är det bättre, att samhällsmakten får
gripa in och lämna de sjuka den vård de behöva, än att de skola få den av nåd
från en arbetsgivare.

Jag skulle till slut vilja erinra om en sak. Herr Magnusson i Kalmar har
påpekat, att det går utmärkt på de håll i landet, där legostadgan icke tilllämpas.
Jag vill tillägga, att det går lika bra med jordbruket i Danmark,
trots att man där upphävt sin legostadga, den danska Tyendeloven, som upphörde
att gälla den 31 december 1921, och den var icke så gammal som vår
svenska lag, ty den var av 1854, under det att vår är av 1833. Men har man
hört talas om att de danska lantarbetarna kommit i sämre ställning, sedan
Tyendeloven upphävdes? Ingalunda. Eller har man hört, att det danska jordbruket
sackat bakåt och kommit efter det svenska, sedan den danska Tyendeloven
avskaffats? Ingalunda. Det danska jordbruket står fortfarande framför
det svenska och kommer utan tvivel att göra så, trots att man där icke har
någon legostadga. Nu är jag säker på att herr Magnusson i Skövde kommer
att uppträda och tala om den lag i Danmark, som efterträtt Tyendeloven
.— jag vill inte nu gå in på den lagen, men jag har den här framför
mig — och jag vill då bara säga, att den bör refereras rätt, om den kommer
upp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Endast några ord. Jag skulle
vilja ställa en fråga till dem, som hålla på legostadgan: anse ni, att det finns
någon rim och reson — för att använda ett uttryck, som begagnas rätt så ofta
här i kammaren — att behålla kvar lagbestämmelser, som infördes för snart
hundra år sedan med hänsyn till de förhållanden, som voro då rådande, kan
det vara något-behov av att behålla dessa föråldrade bestämmelser? Nu kommer
givetvis herr Magnusson, som hade ordet, sedan jag sist yttrade mig, att hänvisa
till, vad han då sade: det mena vi inte, utan vi mena, att vi skola få en
annan avtalslag i stället. Ja, men herrarna mena, att man skall avslå den
kungl. propositionen om upphävande av den lag, som för närvarande heter legostadgan.
Det skulle väl ändå, det vill jag rent av säga, synas vara något
friskt och upplyftande att verkligen få en sådan där. lag borttagen ur Sveriges
rikes lag. Ty den innehåller bestämmelser av den art, att om man läser igenom
lagboken från pärm till pärm, så finner man ingenstädes något därmed jämförligt
just när det gäller intrång på den personliga friheten. Enligt denna
legostadga skall ju icke det vanliga domstolsförfarandet i varje fall tillämpas,
utan här ställes vederbörande i beroende av sin husbonde. Herr Magnusson
vill visserligen i sitt sista anförande såsom en förmildrande omständighet framhålla,
att stadgans svåraste bestämmelser ju icke tillämpas. Ja, men om de
icke tillämpas, varför skall man då ha dem skrivna i en svensk lag. Och så
en annan sak: därest det finnes någon, som behagar tillämpa dessa bestämmelser,
så kan han just med stöd utav Sveriges lag ålägga en person sådant, att det
verkligen är minst sagt av den art, att man måste ställa sig helt enkelt avvisande
inför möjligheten, att sådana åtgärder kunna vidtagas.

I mitt förra anförande alluderade jag på att enligt legostadgans bestämmelser
äger den, som har städslat en person, rätt att vid avträde av fastigheten påbjuda,
att denna person skall följa med fastigheten och alltså bli att betrakta
som ett annat inventarium. Med anledning härav ville herr Magnusson göra
den frågan, hur det skulle vara inom vår industri, om icke arbetarna finge
stanna kvar vid företaget. Ja, det är väl ett helt annat förhållande ändå. Här
kan en person ta städsel enligt legostadgan, därför att han tror, att det är en

Aiuj.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

Nr 86. 44

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

god husbonde han kommer till, och även om han känner till legostadgans
bestämmelser, så betyder det ej så mycket, då han ju utgår ifrån sitt förtroende
till den människa han tagit tjänst hos. Men om denna person i sin tur
överlåter honom till en annan, som kan vara sådan, att han aldrig tänkt sig att
kunna ta anställning hos honom, så blir förhållandena härvidlag helt annorlunda.
I industrien äger arbetaren sluta när han så behagar.

När jag hört en del debatter här i riksdagen bl. a. icke minst från sådant
håll, där man sagt, att jordbruket bär sig synnerligen illa därför att det är rent
omöjligt med avseende å anställningsförhållandena på området och så tittar på
den statistik, som är bilagd utskottets utlåtande, så finner jag bl. a. av denna,
att just på de platser, där man alltid påstått, att jordbruket har det så
synnerligen svårt ställt med avseende på anställandet av arbetare, just i dessa
delar av landet är enligt statistiken legostadgan mest tillämpad. Jag
undrar, om det icke rent av skulle vara klokt för vederbörande att till
åstadkommande av bättre arbetsförhållanden anställa arbetare vid sidan av legostadgan.

Jag kan, herr talman, inte finna, att det som reservanterna här anfört innebär
något som helst stöd för bibehållandet av de här bestämmelserna, även om
man åberopat, att man vill ha en annan avtalslagstiftning för att reglera de
förhållanden, som man säger komma att uppstå genom legostadgans upphävande
och som därför enligt deras mening fordra en annan avtalslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Med anledning av det anförande,
som herr Olovson i Västerås nyss hade, så skulle jag vilja säga, att det
ju kan vara mycket lätt att föra en diskussion på det sättet, men om det verkar
så övertygande på någon, det lämnar jag därhän. Åtminstone brukar jag för
min del icke använda mig av sådana argument, som den talaren gjorde, och
jag ämnar icke heller ingå på något bemötande av dem.

Herr Andersson i Rasjön ansåg, att den skrivelse vi för en liten tid sedan
aviäto till Kungl. Maj:t beträffande arbetsavtal på åtskilliga områden, såsom
beträffande synnerligen samhällsfarliga strejker etc., icke hade något minsta
sammanhang med vad vi tala om här i dag. Däremot var herr Magnusson i
Kalmar av den meningen, att vi just på grund av vad vi då hade skrivit, naturligtvis
skulle få något lagförslag eller dylikt från Kungl. Maj:t, som vi då
kunde diskutera i sammanhang även med frågan om arbetsavtal på jordbrukets
område. Jag vill konstatera den där motsatsen hos herrarna i deras uttalande, och
jag skall icke tvista om, vilken av herrarna som ha rätt. Men jag vågar ändå
till herr Andersson i Rasjön uttala det påståendet, att just den omständigheten,
att riksdagen skrivit rörande frågan om avtal o. dyl., visar väl, att den
meningen varit rådande, att man inte borde vara alldeles utan några bestämmelser
på det område vi då diskuterade om. År det så förträffligt att ha inga
bestämmelser alls, så att det skall vara så gynnsamt för båda parterna, ja, då
kan jag icke förstå, vad det fanns för mening hos riksdagen att skriva till
Kungl. Maj :t, icke det allra minsta.

Nu frågade jag i mitt förra anförande, vad herrarna egentligen kunde ha emot
att en arbetsavtalslagstiftning för jordbruket skulle utarbetas. Jag konstaterar
nu, att jag icke fått något svar på den frågan. När herr Magnusson i Kalmar
säger, att sedan vi ha skrivit den där föregående skrivelsen, kominer det ju att
framläggas förslag, så vill jag erkänna att det kanske är möjligt att så sker,
men det vet icke herr Magnusson och ej heller jag. Och jag skulle vilja, framställa
en fråga till: anser herr Magnusson, att det är absolut omöjligt för

Lördagen den 15 maj f. in.

45 Nr 30.

Kungl. Maj:t alt framlägga ett förslag om en avtalslag beträffande arbetare på
jordbrukets område, så länge tjänstehjonsstadgan finnes; lägger den där tjänstehjonsstadgan
absolut hinder i vägen för framläggande av förslag till avtalslag?
Jag har inte kunnat se det och väl riksdagen icke heller, då ju riksdagen skrivit
till Kungl. Maj:t i ärendet, och det sålunda blott här blir ett vidhållande av
den ståndpunkt, som riksdagen då intog. Jag tror, att vi skola vara angelägna
om att so till att det blir en liten smula konsekvens med våra handlingar. Vad
vi skrevo förut och för några veckor sedan, det må vara motiv alldeles tillräckligt
bärande för att begära från Kungl. Maj :t ett förslag till avtalslag
beträffande arbetsförhållandena på jordbrukets område. Under sådana förhållanden
så bli alla de betraktelser angående legostadgans innebörd, som adresserats
till mig, av den art, att de studsa helt tillbaka, och dessa betraktelser står
jag icke här och försvarar mig mot. Jag vill ha en avtalslag, modern, med väl
avvägda rättigheter och skyldigheter för såväl arbetare som arbetsgivare. Något
annat begär jag inte.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av det jag må väl säga rent agitatoriska anförande, som herr Olovson i Västerås
nyss hållit.

Jag skall naturligtvis icke här söka med stöd av hans uttalande avgöra, huruvida
han själv, undertecknad eller herr Wallerius besjälas av några särskilt
varma känslor för lantarbetarna, lika litet, som jag skall söka avgöra, huruvida
herr Olovsons känslor för dessa bottnar i en verklig vilja att främja deras sanna
välfärd eller till äventyrs i verklig vilja att tillförsäkra sig vissa röstgrupper.
Men det skall jag be att få nämna, att då herr Olovson i Västerås litet i förbigående
var inne på en av legostadgans bestämmelser — för övrigt densamma,
som herr Pettersson i Hällbacken berörde — vari stadgas att det icke föreligger
någon skyldighet för arbetsgivaren att betala ut arbetslönen förrän efter
avtalstidens slut, så förhåller det sig så, att ingen av herrarna torde kunna
leta upp ett enda exempel, där man ett ögonblick tänkt sig att kunna tillämpa
denna bestämmelse. Skulle något längre dröjsmål med lönens utbetalande ha
inträffat, så har detta berott på ekonomisk oförmåga hos arbetsgivaren och inte
på något annat.

Vad som egentligen uppkallade mig var dock, när herr Olovson med en viss
skärpning i rösten talade om husbondens skyldighet att taga vård om arbetarna
under deras sjukdom. Han yttrade därvid några ord, som jag knappast vill,
men dock känner mig nödsakad att citera. Så folio hans ord: »Lantarbetarna må
falla på sina bara knän och tacka de kristnas Gud, att inte arbetsgivarna behöva
vid sjukdom ta vård om dem.» Jag förmodar, att i uttrycket »de kristnas Gud»
ligger den meningen, att det icke är herr Olovsons i Västerås Gud han talar om.
Men det vill jag säga, att är det något som givit mig ett starkt intryck av
lantarbetsgivarnas omvårdnad om sina arbetare, så är det deras vård om dem vid
sjukdomstillfällen. Jag vågar också med den grundliga kännedom jag har om
förhållandena säga, att regeln är, att vid sådana tillfällen känna husbönderna
verkligen sin plikt att taga god vård om sina arbetsanställda. Den som förnekar
detta, känner antagligen icke till förhållandena eller också talar han i
agitatoriskt syfte och enbart för den ena partens räkning, men utan hänsyn till
vad som överensstämmer med verkliga förhållandena. Jag vågar säga detta
och tror, att den övervägande delen av lantarbetsgivarna, det må gälla större
eller mindre arbetsgivare med större eller mindre antal arbetsanställda i sin
tjänst, allmänt hyser önskan, att om möjligt bereda arbetarna verkligt drägliga,
för att icke säga goda, anställningsförhållanden. Man känner alltför väl till

A ng.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

Nr 36. 46

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang- vad både egen och arbetarnas välfärd kräver, och man vet, att i samma stund
avlegostadyan. ^ ^lir möjligt att bereda arbetarna verkligt goda anställningsförhållanden,
(Forts.) ökas trevnaden på gården och därmed också möjligheten att sprida trevnad bland
arbetarna. Det har dock av ekonomiska skäl icke alltid varit möjligt ens med
bästa vilja i världen att åstadkomma sådana goda förhållanden, men om man
genom: att borttaga en stadga, som dock innebär fördelar för båda parterna, försvårar
samarbetet och gör detta osäkrare, så kommer detta att gå ut över båda
parterna. Det kommer icke att bli till nytta för arbetarna, men kommer möjligen
att bli till fördel för dem, som ha intresse av att göra förhållandena
lösliga och att sätta avtals- och anställningsförhållandena inom jordbruket i
gungning. Men detta är icke något vare sig jordbruks- eller jordbruksarbetarintresse
och icke heller är det något samhällets intresse, ty samhällets intresse
är, att förhållandena skola vara trygga och lugna, så att upprivande strider
må kunna undvikas.

Jag ber ännu en gång få betona, att när vi träda in för legostadgans bibehållande,
då göra vi det med klar och öppen blick för, att denna stadga icke är
tidsenlig utan att vissa bestämmelser i densamma behöva ändras, men vi träda
dock in för denna stadga, därför att vi anse, att den har ett verkligt samhälleligt
värde både för arbetare och arbetsgivare. Jag tror det vore ett oklokt och vågat
steg att gå in för stadgans avskaffande utan att ha något annat att sätta i
stället.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Jag har begärt ordet med en svag

förhoppning att i någon mån kunna förkorta debatten, och i detta syfte tillåter
jag mig med några ord giva herrarna del av den erfarenhet jag förvärvat såsom
arbetsgivare inom jordbrukets område sedan 50 år tillbaka; det var nämligen
1876, som jag började min verksamhet såsom lantbrukare. Min erfarenhet
giver vid handen, att legostadgan varit obehövlig, och vad beträffar
de arbetare, som varit anställda, hos mig, har den icke behövt tillämpas.

Min erfarenhet säger också, att en ny lagstiftning icke är av behovet påkallad,
och jag ber för min del åtminstone få avvisa den tanken. Jag tror,
att det bästa är, att det fria avtalet må gälla mellan lantarbetsgivaren och de
som äro anställda hos honom. Jag skall icke utveckla skälen härför och
därmed upptaga kammarens tid utan anhåller endast med dessa- ord,
under förhoppning att kunna förkorta debatten, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag har suttit ett flertal år i andra lagutskottet
och deltagit i behandlingen av denna fråga, och jag skall be att i dag få
■uttala den förhoppningen, att det nu är sista gången vi diskutera denna fråga
i kammaren.

Jag tror man kan säga i detta fallet, att den allmänna opinionen här i landet
är fullständigt färdig med sitt ställningstagande till denna fråga, och det
skall verkligen vara en så envis man som herr Magnusson i Skövde, som
alltjämt skall kunna gå emot denna allmänna opinion.

Han och hans kamrater ha för övrigt fört fram en synpunkt, som man ofta
får höra, när det blir fråga om att lagstifta på det här området. Det är
den synpunkten att, när det gäller tjänare och arbetare av detta slag, så är
det till fördel för dem, att det finnes en vårdnadsplikt för arbetsgivaren gentemot
de arbetsanställda.

Lördagen den 15 maj f. in.

Nr !«i.

Ja, herr talman, de tonerna fick man höra en gång i Amerika, när det var
fråga om att avskaffa slaveriet. Då uppträdde där en del personer och sade,
att de voro slavarnas vänner. Och varför voro de det och varför var det fördelaktigt
att ha kvar slaveriet? Jo, därför att slavarna skulle underhållas
på ålderdomen och vid sjukdom av de arbetsgivare, som ägde dem. Det
var därför en fördel, att slavarna fingo bli kvar såsom sådana, ja, det var
t. o. m. en oerhörd fördel för dessa på deras ålderdom, o. s. v.

Det är ungefär samma toner, som komma igen här. Mot det resonemanget
kan man väl ändå ha anledning säga, att även om en anställd på en sådan
punkt förlorar en viss fördel, som han har, så vinner han å andra sidan ideella
fördelar, som äro oerhört betydelsefulla — bl. a. friheten att frivilligt komma
överens om huru arbetsavtalet med arbetsgivaren skall se ut — och som vida
överväga dessa andra fördelar, som möjligen kunna bibehållas vid en fortsatt
giltighet av legostadgan.

Jag skulle också vilja säga några ord till herr Olsson i Kullenbergstorp.
Han frågade: Vad ha herrarna egentligen emot en avtalslagstiftning? Jag

skulle på den frågan vilja svara herr Olsson i Kullenbergstorp på det sättet,
att jag i min tur skulle vilja fråga honom, vad han egentligen har emot att
dessa fria människor, arbetare och arbetsgivare, få frivilligt ingå kontrakt
efter överenskommelse. Det är dock så, att även om vi icke ha en sådan avtalslagstiftning,
som herr Olsson i Kullenbergstorp vill ha införd, så finnes det
icke desto mindre möjlighet för kontrahenterna på båda sidor att frivilligt
komma överens om allehanda bestämmelser, som regleras genom arbetsavtalet,
såsom arbetstidens längd med mera sådant. Dessa medborgare, som det här
är fråga om, äro ju vuxna personer och inga barn, som behöva pekpinnar för
sitt handlande.

Här finnes, som sagt, möjlighet att på frivillighetens väg komma överens
om de arbetsvillkor, som skola gälla. Det har man kunnat enas om i stora
delar av landet och med avseende på den stora massan arbetsanställda, och
det finnes ingen anledning att från den utgångspunkten gå ifrån det här
föreliggande regeringsförslaget.

Jag ber att med denna korta motivering få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag begärde ordet med anled ning

av en fråga, som herr Olsson i Kullenbergstorp ställde till mig. Han
frågade, om jag ansåg, att det vore omöjligt för Kungl. Maj:t att framlägga
ett förslag till avtalslag på jordbrukets område. Jag får då svara honom,
att det blir Kungl. Maj:ts sak att avgöra, om Kungl. Maj:t anser sig kunna
framlägga en sådan lagstiftning eller ej. Det tillkommer icke mig att avgöra
den saken.

Herr Olsson i Kullenbergstorp vände sig också i sitt anförande mot mig med
anledning av de uttalanden, som jag gjort i mitt föregående anförande om min
ståndpunkt beträffande denna avtalslagstiftningsfråga. Ja, protokollet får väl
i sinom tid utvisa, vad jag vid det föregående tillfället yttrat i saken. Jag
framhöll emellertid icke då, att man hade att förvänta något förslag i den
riktningen från Kungl. Maj:t, utan jag yttrade, att man hade igångsatt en
undersökning, för att konstatera huruvida möjlighet förefanns att komma
fram på detta område, och den blivande undersökningen får väl fälla utslag i
det fallet. Det var ungefär så, som jag sade. Jag gav icke något på hand
i fråga om möjligheterna för en avtalslagstiftning, som herr Olsson i Kullen -

Ar>g.

uppluivarule
av legostadgan.
(Forts.)

Nr 36.

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

bergstorp i sitt anförande gjorde gällande. Jag vill inlägga en bestämd gensaga
mot herr Olssons i Kullenbergstorp sätt att tolka uttalanden från en
ledamot i kammaren.

Herr Olovson i Yästerås: Herr talman! Herr Magnusson i Skövde ifrågasatte,
huruvida min ståndpunkt dikterats av en önskan att hjälpa lantarbetarna
eller om den dikterats av en önskan hos mig själv att njuta fördelarna av
lantarbetarnas röster. Det var någonting i den stilen och åtminstone kan den
mindre vackra meningen i herr Magnussons i Skövde yttrande uttryckas på
det sättet. Jag ber då att få upplysa herr Magnusson i Skövde om, att jag
icke i någon mån är beroende av lantarbetarnas röster, icke i någon mån, vilket
kan bevisas. Och än vidare, mitt intresse för lantarbetarna dikteras icke
och kan rimligtvis icke dikteras därav, emedan .jag har bedrivit offentlig verksamhet
bland lantarbetarna i mer än 20 år, och jag har verkligen icke käft en
tanke på, att jag skulle få någon röst vid ett riksdagsmannaval förr än 1921.
Vad som har väckt mitt intresse för lantarbetarna är en omständighet, som
herr Magnusson i Skövde kanske förbisåg, när han talade om, hur väl han
kände till, hur lantarbetarna hava det, den omständigheten nämligen, att jag
har växt upp i en statarstuga, och att jag har följt lantarbetarnas liv från
det jag började lära mig gå och till i dag. Det är därför som jag vet, att
dessa människor i landet skulle ha all anledning att vara glada över om den
sjukvårdande verksamhet, varom här är fråga, överflyttades från arbetsgivarna
och till samhället självt. Jag har varit i tillfälle att se många fall av
elände i statarstugorna, och jag har många gånger varit med om att taga
reda på dylikt och sökt vinna rättelse. Jag måste säga, att det vore den
största välgärning, som riksdagen gjort på många år, om den i dag, som jag
hoppas, ginge in för att överflytta ifrågavarande sjukvård till kommunerna
i stället för att, som nu är fallet, låta arbetsgivarna hava hand om densamma.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Då jag har tillåtit mig att väcka en
motion i frågan skall jag be att få yttra några ord.

Det förefaller mig, som om de, som talat för legostadgans omedelbara upphävande,
hava varit fångna i en hel del rätt märkvärdiga föreställningar om
legostadgan och tjänsteavtalsförhållandena på lantbrukets område för närvarande.
Herr Hage har ju jämfört arbetsförhållandena och legostadgans tilllämpning
på landsbygden med negerslaveriet i Amerika på sin tid, och jag
må säga, att, när man kan komma med sådana jämförelser, är det alldeles
tydligt, att man är fången i föreställningar och i fixa idéer, som medföra, att
vederbörande icke äro tillgängliga för några som helst förnuftsskäl. Herr
Hage beklagade sig även över den envishet, som skulle ha kommit till synes
här i debatten från herr Magnussons i Skövde sida. Jag förstår ju också så
väl, att herr Hage, som vi alla känna såsom varande kemiskt ren från all
envishet, skall vara ganska besvärad och förvånad, när en annan av medlemmarna
i kammaren utan vacklan hävdar sin mycket väl grundade mening.
Det förstår jag så väl, men jag tror dock, att den ståndaktighet, som herr1
Magnusson i Skövde i det här fallet givit uttryck åt, är så pass välmotiverad,
att vi verkligen få förlåta honom, att han nu med mycket eftertryck förfäktat
sin mening.

Jag ber att få betona, att ingen av dem, som nu gå emot legostadgans omedelbara
upphävande, därmed på något sätt ha givit sin oreserverade anslutning
till legostadgans bestämmelser, sådana som de nu äro tillfinnandes i

Lördagen den 15 maj J. in.

49 Nr ii(!.

stadgan. Vi alla, som hålla på att legostadgan tillsvidare bör få gälla, uro
klart medvetna om dess brister och att en ny avtalslag på detta område behöver
komma till stånd. Det hava vi också tydligt givit uttryck åt. Men det är
just detta, som man från det andra hållet icke vill gå in för. Man vill överhuvud
taget icke ha någon tjänsteavtalslag för jordbruket, och det är detta
förhållande, som vi anse vara det olyckliga i detta problems läge för närvarande.

. Herr Magnusson i Kalmar erinrade om att det icke finnes någon sådan
tjänsteavtalslag för industrien, och eftersom en sådan icke finnes på detta område
och industrien mycket väl kan reda sig utan en sådan, bör även lantbruket
kunna reda sig lika bra utan en sådan. Detta uttalande vittnar om en alldeles
rörande okunnighet om de särskilda förhållanden, som äro utmärkande
för lantbruket. Lantbrukarna ha ju alldeles speciella säsongförhållanden,
som gorå, att de för sin jordbruksdrift äro beroende av arbetskrafter på en bestämd
tidpunkt på helt annat sätt, än man är det i industrien. Därför äro
också lantbrukarna i behov av att kunna räkna med en fast och stabil tillgång
på arbetskraft och äro därför mycket känsliga för störningar i detta hänseende,
och det är detta förhållande, som har gjort, att förslaget om att den
gamla legostadgan skulle upphävas utan att ersättas av någon annan arbetsavtalslagstiftning
har väckt stora bekymmer inom vida delar av de jordbruksbedrivande
områdena i vårt land.

Nu. ha här framkommit några småskäl mot den gamla legostadgan. Jag
medgiver, att vissa av de bestämmelser, som nu kvarstå i densamma, icke äro
tidsenliga. Men dessa icke tidsenliga bestämmelser stå kvar såsom döda paragrafer.
De tillämpas icke, och då göra de ju heller icke någon skada. Eu
sådan bestämmelse är ju den, som herr Pettersson i Hällbacken erinrade om,
nämligen att tjänarna enligt stadgan icke hava rätt att utfå lön förrän efter
avtalstidens slut. Det är ju en sådan gammal bestämmelse, som icke tillämpas
och icke göra någon som helst skada. Likaså har man erinrat om den bestämmelsen,
som säger, att en tjänare vid en egendoms försäljning skulle stanna kvar
även hos den nya ägaren. Detta är en sådan bestämmelse, som ursprungligen
alldeles säkert var insatt i stadgan för att skydda just tjänaren, så att han icke
vid en försäljning skulle riskera att bliva utkastad utan möjlighet kanske att
få arbete. Han var genom denna bestämmelse fullkomligt tryggad för sådant.
Nu är det ju emellertid så, att en tjänare, som icke vill övergå i den nye ägarens
tjänst, undantagslöst får sin frihet. Denna bestämmelse har sålunda ej några
som helst praktiska olägenheter med sig.

Herr Andersson i Rasjön ville för sin del vittna om, att det för de mindre
lantbrukarna vore fullkomligt likgiltigt, om legostadgan finnes kvar eller ej,
och det är ju alldeles riktigt, att legostadgans bibehållande är likgiltigt för
sådana lantbruk, som äro så små, att de icke äro i behov av lejd arbetskraft.
Men jag menar, att vi här i den lagstiftande församlingen ej böra se så snävt
på frågan. Vi skola väl icke låta sådana skäl vara bestämmande, som att det
speciellt för mina förhållanden eller för någon socken, som det kan vara fråga
om, är av något särskilt intresse att ha legostadgan kvar eller ej, utan vi böra
väl se frågan ur den synpunkten, om det för de stora jordbruksområden, där
stadgan tillämpas, kan anses nödigt, att en tjänsteavtalslag för jordbruket
finnes.

Herr Olovson i Västerås angav, tyckte jag, rätt tydligt ett av de starkaste
skälen, som egentligen finnes för att tillsvidare bibehålla stadgan, då han
sade, att den verkar som ett band och ett tvång. Att så skulle vara förhållandet
har emellertid från andra håll bestritts. Man har tvärtom sagt, att den

Andra hammarens protokoll 1926. Nr 36. 4

Ang.

upphävande
av legostadga n.
(Forts.)

Nr 36. 50

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

icke har någon betydelse alls, och att den är fullständigt ineffektiv. Nu nämnde
herr Olovson i Västerås, som sagt, att den verkar som ett band och ett
tvång. Det verkar alltså som ett band för den tid som avtalet gäller, men det
anser jag är ett band, som är enbart till nytta för stabiliteten i tjänsteavtalsförhållandet,
och det kan icke vara till skada för någon.

Jag tror icke, att vi, som herr Olovson i Västerås och andra, uteslutande
böra se denna fråga som en individuell fråga för lantbruksarbetaren eller för
husbonden. Vi måste se denna fråga i det större sammanhanget och ur^ synpunkten
av just lantbrukets behov av fasta och stabila tjänsteavtalsförhållanden.
Det är ett så starkt behov på lantbrukets område att ha sådana förhållanden,
att vi icke kunna gå med på att utan vidare rasera den enda, jag medgiver
det, bristfälliga bestämmelse, som vi ha kvar.

I den utredning, som ligger till grund för den kungl. propositionen, har
det icke kunnat påvisas några som helst faktiska olägenheter av legostadgans
bibehållande tillsvidare. Tvärtom ha de hushållningssällskap med underavdelningar
och de rättshjälpsanstalter, som yttrat sig i frågan, varit mycket
eniga om att legostadgan bör stå kvar, tills vi få en ny tjänsteavtalslag utarbetad,
och jag tycker för min del, att detta bör tillmätas en ganska stor vikt, vid
frågans bedömande. Jag skall emellertid icke närmare ingå därpå. Även
lantarbetarnas fackföreningar, som haft tillfälle att yttra sig i frågan, ha i
vissa fall ansett, att en tjänsteavtalslag för lantbruket bör finnas. De oorganiserade
lantarbetarna, och det är ju egentligen beträffande dem, som legostadgan
mest tillämpas, hava däremot icke blivit tillfrågade. Under sådana
förhållanden och på de skäl, som jag här anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande mom. A), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda moment, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Magnusson
i Skövde, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i mom.
A) av utskottets förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att herr Bengtsson i Kullen jämte 24 ledamöter
av kammaren framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande medelst
namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop
nu omedelbart företogs. Därvid avgavos 117 ja och 72 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Lördagen den 15 maj f. m.

51 Nr 36.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen .....	1
» Andre Vice Talmannen .....
Stockholms stad.
Herr Lindman............		1
» Löfgren i Stockholm....... » Hagman............	1
» Eriksson i Stockholm......	1
» Hansson i Stockholm...... » Nyländer............	1	1
» Johanson i Stockholm...... » Holmström i Stockholm.....	1
Fru Östlund............. Fröken Wellin............	1	1
Herr Forssell..........		1
» Carlsson i Stockholm....... » Holmdahl............	1	1
» Järte.............. Fru Wessman............	1	1
Stockholms län.
Herr Karlsson i Nynäshamn......	1
» Söderberg............ » Karlsson i Vätö......... » Andersson i Igelboda....... » Andersson i Tungelsta......	1 1
1
» Bernström............ » Christenson i Södertälje...... » Laurin............. » Mosesson..........	1	1

1

» Ahl..............	1
Uppsala län.
Herr Borg.......	1
» Sjölander......... » Olsson i Golvvasta......	1		1
» Björnberg...... » Andrén........	1	1
Södermanlands län.
Herr Johansson i Uppmälby . . .
» Olsson i Eamsta...... »> Schill......... » Laurén........	1 1		1
» Andersson i Katrineholm.....	1
» Jonsson........	1
» Lundkvist.........	1

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

Nr 36. 52

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.
upphävande		Ja	Nej	Av-
avlegostadgan.				står
(Forts.1
	Östergötlands län.
	Herr af Ekenstam...........		1
	» Pettersson i Bjälbo........		1
	» Sjögren.............	1
	» Johansson i Arkösund.......	1
	» Westman............		1
	» Karlsson i Vadstena.......	1
	» Olsson i Rimforsa........	1
	» Björkman............		1
	» Ericson i Boxholm........	1
	» Ward..............	1
	» Holmberg............	1
	» Anderson i Linköping......		1
	Jönköpings län.
	Herr Johanson i Huskvarna......		1
	» Hamrin.............	1
	» Carlström............	1
	» Fast..............	1
	» Petersson i Broaryd.......		1
	» Svensson i Högsjöhult......		1
	» Lilliecreutz...........		1
	» Andersson i Löbbo........	1
	» Göranson ............		1
	Kronobergs län.
	Herr Magnusson i Tumhult......
	» Olsson i Blädinge........		1
	» Svensson i Betingetorp......		1
	» Leo...............	1
	» Blomquist............	1
	» Svensson i Grönvik.......		1
	Kalmar län.
	Herr Magnusson i Kalmar ......	1
	» Olsson i Kalmar.........		1
	» Werner.............	1
	» Gustafson i Vimmerby......
	» Johansson i Krogstorp......		1
	» Wagnsson............	1
	» Olsson i Högby.........		1
	» Heiding.............		1
	» Wirsell.............		1
	Gotlands län.
	Herr Gardell i Gans.........		1
	» Svedman............			1
	» Gardell i Stenstu.........		1

Lördagen den 15 maj f. in.

53 Nr IMS,

		Ja	Nej	Av- står
	Blekinge län.
Herr	Jönsson i Boa .........		1
»	Törnkvist i Karlskrona......
»	Kloo..............	1
»	Jeppsson............	1
»	Holmgren............		1
»	Adler..............	1
	Kristianstads län.
Herr	Bengtsson i Norup .......	1
»	Borggren............	1
»	Persson i Fritorp........		1
»	Björklund............
»	Björk ..............	1
»	Isacsson.............	1
»	Hammarlund..........		1
	Malmö m. fl. städer.
Herr	Rydén.............
»	Winkler.............		1
»	Lovén ..............	1
»	Jensen .............	1
»	Engberg.............
»	Lindskog ............
»	Weibull.............		1
»	Bergström i Hälsingborg.....	1
	Malmöhus län.
Herr	Jönsson i Revinge .......
»	Nilsson i Tånga.........	1
»	Olsson i Kullenbergstorp.....		1
»	Sköld..............	1
»	Andersson i Höör........	1
»	Törnkvist i Bjuv.........	1
»	Paulsen.............	1
»	Fjellman............		1
»	Månsson i Erlandsro.......		1
»	Nilsson i Hörby.........		1
Fru	Nordgren............	1
	Hallands län.
Herr	Henrikson ...........		1
»	Lindqvist i Halmstad......	1
»	Johansson i Brånalt.......
»	Uddenberg i Yarberg.......		1
»	Andersson i Falkenberg......	1
»	Larson i Tönnersa........		1
	Göteborgs stad.
Herr	Röing .............	1
»	Kristensson i Göteborg......

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Fort».)

Nr 86. 54

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

v/pphäoande
av legostadgan.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Lithander............
»	Sjöström............			i
»	Pehrsson i Göteborg.......		1
»	Hedvall.............	1
»	Höglund............	1
Fru	Thuring ............	1
Herr	Almquist............		1
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......		1
»	Olsson i Broberg.........
»	Olsson i Berg..........		1
»	Osberg.............			i
»	Carlson i Mölndal........	1
»	Wallerius............		1
»	Brännberg ............	1
»	Mårtenson............	1
	Älvsborgs län.
Herr	Hallén.............	1
»	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg......
»	Lindgren............			i
»	Hansson i Trollhättan......	1
»	Olsson i Mellerud........	1
»	Alströmer............
»	Ryberg . . ............		1
»	Gustafsson i Älvsered......		1
»	Johansson i Väby........		1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....		1
»	Weijne.............	1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde.......		1
»	Bäcklund............	1
»	Johanson i Hallagården......		1
»	Vahlstedt............
»	Lundén .............	1
»	Anderson i Storegården......		1
»	Bodén .............
»	Hedin..............		1
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Edsbäcken.......
»	Carlsson-Frosterud........	1
»	Andersson i Prästbol.......	1
»	Ros...............		1
»	Norling.............	1
»	Norsell.............	1

Lördagen den 15 maj f. m.

Nr 86.

		Ja j	Nej	Av- står
Herr	Spångberg ............
»	B j örling.............	i
»	Eriksson i Yästbro........		1
»	Morfeldt.............	i
	Örebro län.
Herr	Uddenberg i Karlskoga......	i
»	Anderson i Råstock.......	i
»	Nilsson i Örebro.........	i
»	Ödström............
»	Ljunggren ............	i
»	Ohman.............	i
»	Lundgren............			i
»	Persson i Falla.........		1
»	Mogård.............	i
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås........	i
»	Loricbs.............		1
»	Pettersson i Köping.......	i
»	Eklund.............	i
»	Olo vson i Västerås........	i
»	Olsson i Broddbo........	i
	Kopparbergs län.
Herr	Eriksson i Grängesberg......
»	Jansson i Falun.........
»	Hansson i Bäck.........	i
»	Ernfors.............			i
»	Andersson i Rasjön.......	i
)>	Pettersson i Hällbacken.....	i
»	Andersson i Ovanmyra......	i
»	Englund.............
»	Sundström............	i
»	Smedb.............	i
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Furu vik........	i
»	Sävström............	i
»	Lindley.............	i
»	Olsson i Hov..........
»	Johansson i Kälkebo.......		1
»	Granath .............	i
»	Johansson i Edsbyn.......	i
»	Olsson i Gävle..........	i
»	Holmström i Gävle........		1
»	Herou..............	i
»	Högström............	i

Ang.

upphävande.
av legoetadgan.
(Forts.)

Sr 86. 56

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang.

upphävande
av legostadgan.
(Forts.)

		J cl	Nej	Av- står
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg.............
»	Johansson i Sollefteå.......	1
»	Vennerström...........
»	Bergström i Bäckland......	1
»	Lagerkvist............	1
»	Strindlund............		1
»	Västberg............	1
»	Molander............	1
»	Rudén.............		1
»	Frost..............	1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......		1
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........		1
»	Persson i Trången........		1
»	Olsson i Rödningsberg......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............		1
»	Bäckström............	1
»	Wikström............	1
»	Brännström...........		1
»	Lindmark............		1
»	Lindberg............	1
»	Sandberg............	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............	1		1
1 »	Nilsson i Antnäs.........		1
»	Lövgren i Nyborg........	1
»	Dahlén.............	1
»	Samuelsson...........	1
»	Hedström............		1
»	Grapenson ............		1
	Summa	117	72	9

Vidare blev efter av herr talmannen därå framställd proposition utskottets
hemställan i mom. B) jämväl av kammaren bifallen.

§ 5.

Ang. kartell- _ Härefter upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 27,
och fraktions- i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
''kommunala lydelse av § 29 samt § 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 om komval
m. m. munalstyrelse på landet m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Lördagen den 15 maj f. m.

Nr 80.

till lag angående ändrad lydelse av 4, 5, 9 och 11 §§ i lagen den 26 november

1920 om val till riksdagen, dels ock väckta motioner angående ändring i vissa beteckning vid

bestämmelser om kommunala och politiska val. kommunala

val m. m.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat (Forts.)

A) en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 107, vari Kungl.

Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vissa, vid propositionen fogade förslag
till

l:o lag om ändrad lydelse av § 29 samt § 80 mom. 1 i förordningen den
21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

2:o lag om ändrad lydelse av § 14 mom. 2 samt §§ 23, 24 och 31 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad;

3:o lag om ändrad lydelse av § 10 i förordningen den 23 maj 1862 om
kommunalstyrelse i Stockholm;

4:o lag om ändrad lydelse av 9 och 10 §§, 11 § 2 mom., 12 § 5 mom.,

13 § 3 mom. samt 14 och 21 §§ i lagen den 20 juni 1924 om landsting;

5 ro lag om ändrad lydelse av § 12 i lagen den 30 juni 1920 om rätt för
vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa
kommunala val samt om behandling av valsedelsförsändelse; samt

6:o lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter
i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt
av landstingsmän; ävensom

B) en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 108, vari
Kungl. Majrt föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4, 5, 9 och 11 §§ i lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen. I

I samband med nämnda propositioner hade utskottet till behandling förehaft
fem inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

motionerna 1:35 av herr Tjällgren m. fl. och 11:81 av herr Petersson i
Broaryd m. fl.,

motionernä 1:36 av herr Tjällgren m. fl. och 11:82 av herr Petersson i
Broaryd m. fl. samt

motionen 1:65 av herr Dahl.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklaring, att Kungl. Maj :ts förevarande
förslag icke kunnat i oförändrat skick bifallas, samt i anledning av
ovanberörda motioner måtte för sin del antaga i utlåtandet intagna förslag
till

lag om ändrad lydelse av §§ 29, 30, 31, 32 och 80 i förordningen den 21
mars 1862 (nr 13) om kommunalstyrelse på landet;

lag om ändrad lydelse av §§ 14, 23, 24, 25, 26, 28 och 31 i förordningen
den 21 mars 1862 (nr 14) om kommunalstyrelse i stad;

lag om ändrad lydelse av §§ 8, 10, 11, 12 och 14 i förordningen den 23
maj 1862 (nr 33) om kommunalstyrelse i Stockholm;

lag om ändrad lydelse av 9 och 10 §§, 11 § 2 mom., 12 § 5 mom. samt
13, 14 och 21 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

lag om ändrad lydelse av § 12 i lagen den 30 juni 1920 (nr 392) om rätt
för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid
vissa kommunala val samt om behandling av valsedelsförsändelse;

Kr 36. 58

Lördagen den 15 maj f. m.

Avg. karlelloch
fraldionsbcteckning
vid
kommunala
val m. m.
(Forts.)

lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 20 maj 1921 (nr 252) med vissa
föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsmän; samt

lag om ändrad lydelse av 4, 5, 9 och 11 §§ i lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Strömberg, Gustav W.
Hansson, Larsén, Sävström, Karlsson i Vadstena, Sjöström, Fast och Jensen,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen med förklaring, att
Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat i oförändrat skick bifallas,
samt med avslag å ovanberörda motioner måtte för sin del antaga i reservationen
intagna förslag till

lag om ändrad lydelse av §§ 29 och 80 i förordningen den 21 mars 1862
(nr 13) om kommunalstyrelse på landet;

lag om ändrad lydelse av §§ 14, 23, 24 och 31 i förordningen den 21 mars
1862 (nr 14) om kommunalstyrelse i stad;

lag om ändrad lydelse av §§ 8 och 10 i förordningen den 23 maj 1862
(nr 33) om kommunalstyrelse i Stockholm;

lag om ändrad lydelse av 9 och 10 §§, 11 § 2 mom., 12 § 5 mom. samt
13, 14 och 21 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 20 maj 1921 (nr 252) med vissa
föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsmän; samt

lag om ändrad lydelse av 4, 5, 9 och 11 §§ i lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Fast, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av

ifrågavarande utlåtande ber jag få föreslå,

att först behandlas § 29 av utskottets förslag till lag om ändrad lydelse av
§§ 29, 30, 31, 32 och 80 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet och att vid behandlingen av denna paragraf diskussionen må omfatta
utlåtandet i dess helhet;

att, därest § 29 oförändrad eller i huvudsak av kammaren godkännes, utskottets
utlåtande lägges till grund för ärendets fortsatta behandling med föredragning
av de särskilda lagförslagen vart för sig, där så erfordras, paragrafvis,
momentvis och styckevis med formulär, övergångsstadganden, ingresser
och rubriker sist;

att, därest, i stället för den först behandlade delen av utskottets förslag, § 29
av motsvarande lagförslag i den av herr Strömberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen oförändrad eller i huvudsak av kammaren godkännes, denna
reservation lägges till grund för den fortsatta överläggningen med föredragning
av de särskilda av reservanterna förordade lagförslagen vart för sig, där så
erfordras, paragrafvis, momentvis och styckevis med övergångsstadganden, ingresser
och rubriker sist;

att förslagens text ej må behöva uppläsas i andra delar än sådana, beträffande
vilka uppläsning begäres;

att, sedan alla vederbörande lagförslag genomgåtts, utskottets hemställan
föredrages;

Lördagen den 15 maj f. m.

59 Nr 3C.

att, för den händelse något av lagförslagen kommer att i en eller annan del
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, vilka blivit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; ävensom

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Denna hemställan bifölls.

Utskottets förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 29, 30, 31, 32 och SO
i förordningen den 21 mars 1862 (nr 13) om kommunalstyrelse på landet.

§ 29.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

§ 29.

Mom. 1. Eör val av kommunalfullmäktige skall kommun med mer än
10,000 invånare indelas i valkretsar.

Vid valkretsindelningen iakttages, att varje krets kommer att utse minst tio
högst tjugu kommunalfullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet
en kommunalfullmäktig utses för varje tal, motsvarande det som erhålles,
då kommunens mantalsskrivna folkmängd delas med antalet fullmäktige
för hela kommunen; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga
skäl förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje samt att antalet fullmäktige för hela kommunen
varder, i den mån utan olägenhet kan ske, lika fördelat på de särskilda
valkretsarna.

Indelningen i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets bestämmes,
efter därom av kommunalnämnden uppgjort förslag, av kommunalstämma.

Beslut om sådan indelning skall fattas senast två månader före ingången
av det år, under vilket beslutet är avsett att träda i tillämpning. Om beslutet
skall Konungens befallningshavande ofördröjligen underrättas.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Mom. 2. Kommun, som icke är delad i valkretsar på sätt i mom. 1 sägs,
ävensom valkrets bilda var för sig ett valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna
i lagen om val till riksdagen del av kommunen eller av valkretsen
utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, i vilket fall
sådan del bildar eget valdistrikt jämväl vid kommunalfullmäktigval.

Enligt lagen om val till riksdagen meddelat beslut om distriktsindelning
skall, där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i tillämpning beträffande
kommunalfullmäktigval, som förrättas enligt den under nästpåfoljande
år upprättade röstlängden.

Mom. 3. Äro i kommun flera valdistrikt, äger röstberättigad utöva valrätt
allenast vid valförrättning för det valdistrikt, där han är mantalsskriven.

Mom. 4. Val av kommunalfullmäktige förrättas för varje valdistrikt inför
den valnämnd, som enligt lagen om val till riksdagen utses för val till riksdagens
andra kammare.

Valen skola förrättas under tiden från och med den 13 september till och
med den 20 oktober. Valdag bestämmes det år valet skall förrättas av kommunalfullmäktige
eller, där sådana icke finnas, av kommunalstämma, med

Ang. kartelloch
fraktionsbeteckning
vid
kommunala
val m. TO.
(Forts.)

Nr 36. 60

Lördagen den 15 maj £. m.

Ang. kartell- iakttagande därav, att beslut, varigenom valet bestämmes till dagen för landsbeteJcni''ti0vid
^Ssmaunaval i valdistriktet, skall vara fattat före den 15 juli.

Yommmvua Val skall fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen och minst
val m. m. två timmar efter klockan fem eftermiddagen. Där allmän gudstjänst å vallörts.
) dagen hålles inom kommunen, göres uppehåll för den tid, gudstjänsten på går.

I kungörelse om valförrättning skall tiden för valet noggrant angivas.
Sådan kungörelse utfärdas för varje valdistrikt av valnämndens ordförande
i den ordning, som för kallelse till kommunalstämma stadgas.

Vid valet skall gälla till efterrättelse den enligt § 14 upprättade röstlängd
eller del av röstlängd.

Vid val av kommunalfullmäktige må röstägande icke utan personlig inställelse
inför valförrättaren utöva rösträtt i annat fall eller i annan ordning
än i särskild lag stadgas.

Där val av kommunalfullmäktige förrättas å samma dag som landstingsmannaval,
skall valman, som äger utöva rösträtt vid båda valen, beredas tillfälle
att avgiva sin röst vid kommunalfullmäktigvalet samtidigt med avgivande
av röst vid landstingsmannavalet.

Mom. 5. Valet sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas valsedlar
av vitt papper utan kännetecken.

Nederst å valsedels framsida må såsom valbeteckning vara anbragt ordet
»Kommunalfullmäktigval» eller annan beteckning i ord för ifrågavarande val.

Å valsedel skall ovanför namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller
annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning).
Ovanför partibeteckningen må förekomma en kartellbeteckning (beteckning
i ord för två eller flera vid valet samverkande partier) och mellan
partibeteckningen och namnen en fraktionsbeteckning (beteckning i ord för
viss grupp av valmän eller viss meningsriktning inom partiet).

Valsedeln skall upptaga namnen antingen i en följd, det ena under det
andra, eller ock på sätt formulär 1 vid denna förordning utvisar.

I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som det
antal kommunalfullmäktige valet avser. Namnen gälla själva fullmäktigvalet
samt, i den mån de därvid icke tagas i anspråk, val av efterträdare åt avgången
fullmäktig.

I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver
det antal fullmäktige valet avser. Dessa namn skola uppföras vart för sig
i de särskilda rummen och gälla själva fullmäktigvalet samt, i den mån
namnen därvid icke tagas i anspråk, val av efterträdare åt avgången fullmäktig.
För efterträdarevalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra
sida uppföras högst två namn för vart och ett av de för själva fullmäktigvalet
upptagna namnen. Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola
de förekomma det ena under det andra.

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift på den eller de utseddas namn, titel
eller yrke och hemvist så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig
för att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.

Ogill är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där
anbragt;

vilken upptager valbeteckning å annat ställe än nederst å framsidan;

vilken saknar partibeteckning;

vilken upptager parti-, kartell- eller fraktionsbeteckning å annat ställe än
ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteckningar ovanför namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn.

Lördagen den 15 maj f. in.

fil Nr Sfi.

Är något namn å valsedel överst ruket, eller framgår med avseende å något A.ng. kartelldär
förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed åsyftas, eller beteckning0^
upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, anses sådant namn så- kommunala
som obefintligt. Äro å valsedel upptagna flera namn, än ovan är medgivet, val m. m.
eller äro namn, som särskilt upptagits för val av efterträdare åt kommunal- (Forts.)
fullmäktig, flera än två, anses det eller de sista, övertaliga namnen såsom
obefintliga. För val av efterträdare särskilt upptaget namn, som saknar motsvarande
namn för själva fullmäktigvalet, anses såsom obefintligt.

Befinnes valsedel, som avgivits vid kommunalfullmäktigval förrättat å
samma dag som landstingsmannaval, vara försedd med valbeteckning för
landstingsmannaval på sätt i lagen om landsting sägs, skall detta icke föranleda,
att sedeln ogillas.

Finnas i ett valkuvert, som avlämnats vid kommunalfullmäktigval förrättat
å samma dag som landstingsmannaval, två valsedlar, av vilka den ena är
försedd med valbeteckning för kommunalfullmäktigval och den andra med
valbeteckning för landstingsmannaval, skall allenast den förra sedeln räknas.

Finnas i ett valkuvert två likalydande valsedlar, skall allenast en sedel
räknas.

Finnas i andra fall än nu sagts i ett valkuvert två valsedlar, eller finnas i
ett valkuvert flera än två valsedlar, vare de alla ogilla.

Mom. 6. Ej må vid valet tal hållas eller tryckta eller skrivna upprop till
de väljande tillåtas inom vallokalen.

Vid förrättningen skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek
och beskaffenhet, tillhandahållas valmännen för det ändamål, varom här nedan
förmäles. Å valkuvert skall vara tydligt anbragt valbeteckning för kommunalfullmäktigval.
Innan valkuvert utlämnas, skall därå intryckas en stämpel,
utvisande det valdistrikt, för vilket förrättningen äger rum. Blanketter till
valsedlar skola jämväl å vallokalen tillhandahållas. Omedelbart före röstningens
början skall ordföranden visa de närvarande, att valurnan är tom.

Valmännen äga avgiva sina röster i den tur de anmäla sig hos ordföranden.

Till varje valman utlämnas ett valkuvert.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att
möjliggöra för en var att med valhemlighetens bevarande kunna inlägga sin
valsedel i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade
med skärmar eller annat dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättaren
som allmänheten är synligt, när en plats är upptagen; _ och åligger det valförrättaren
att vaka över att valmans förehavande där ej må av någon kunna
iakttagas.

Valmannen har att vid någon av omförmälda särskilda platser inlägga sin
valsedel i kuvertet. Sedan valkuvertet tillslutits, överlämnar valmannen utan
dröjsmål personligen detsamma till ordföranden. Efter det ordföranden förvissat
sig om, att den, vilken avlämnar valkuvertet, är i röstlängden upptagen
såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är försett med vederbörlig
valbeteckning samt behörigen stämplat, men eljest på utsidan omärkt,
nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i sammanhang varmed i röstlängden
vid namnet på den, vars rösträtt utövats, göres anteckning, att rösträtten
begagnats. Valman, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven
ordning avgiva sin röst, äge att till biträde vid röstningen anlita den,
han själv därtill utser.

Valkuvert, som saknar vederbörlig valbeteckning eller stämpel eller är å
utsidan märkt med annat kännetecken, varde ej mottaget.

Om behandlingen av valsedelsförsändelse, som äkta make är berättigad avlämna
vid valförrättningen, är särskilt stadgat.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas

Nr 36. 62

Lördagen den 15 maj f. m.

och^frakti^'' unc^er minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar; och
beteckning°vid bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrätkommumla
tåren inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen äro obrutna.
val m. m. De valman, som då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valet eller
(Forts.) då valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas,
å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äge rätt att i den
ordning de anmäla sig avlämna sina valsedlar. När alla, som vid det för
valets slut fastställda klockslag äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar,
förklare ordföranden röstningen avslutad.

Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas oöppnade.
I det protokoll, som skall föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert.
Vid avfattande av protokollet bör till ledning tjäna formulär, som av
Konungen fastställes. Valkuverten inläggas härefter i ett eller flera hådlfasta
omslag, som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill och
förses med påskrift angivande valet. De sålunda åsätta sigillen skola därefter
i protokollet avtryckas. Därjämte skall i protokollet angivas antalet omslag,
vari valkuverten inlagts. Där valet av kommunalfullmäktige förrättas å samma
dag som landstingsmannaval, skall dessutom anteckning om detta förhållande
göras i protokollet.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden
och två av de närvarande, avslutas förrättningen. Ordföranden insände därefter
ofördröjligen till Konungens befallningshavande dels det eller de förseglade
omslag, vari valkuverten äro inlagda, dels ock valprotokollet och röstlängden.
Sker insändandet med allmänna posten, skall försändelsen assureras.

Mom. 7. Konungens befallningshavande skall vid offentlig förrättning,
som skall äga rum så snart omständigheterna det medgiva, verkställa sammanräkning
av de röster, vilka vid kommunalfullmäktigval inom länet avgivits.
Om förrättningen utfärdad kungörelse, innehållande uppgift om den ordningsföljd,
i vilken sammanräkningen, därest hinder icke möter, kommer att för
de olika kommunerna företagas, skall senast sex dagar före förrättningens
början uppläsas i dessa kommuners kyrkor.

Vid rösternas sammanräknande användas av Konungen fastställda blanketter
med anvisningar, och läte Konungens befallningshavande vid förrättningen
föra protokoll enligt formulär, som av Konungen fastställes.

Om behandlingen av valsedelsförsändelse, som till Konungens befallningshavande
inkommit, är särskilt stadgat.

Valens utgång kungöres omedelbart beträffande varje kommun genom uppläsning
av protokollet. Med protokollets uppläsning är valet för den kommunen
avslutat, varefter Konungens befallningshavande genast skall till
vederbörande återställa den röstlängd, som för sammanräkningen insänts.

Samtliga valsedlar skola, särskilt för varje kommun, inläggas, de godkända
och de underkända var för sig, i omslag, vilka, innan förrättningen, i
vad den avser viss kommun, avslutas, förses med minst två närvarandes sigill.
De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras intill utgången av den tid,
för vilken valen gälla.

I den av herr Strömberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
hade åt § 29 av motsvarande lagförslag givits denna avfattning:

§ 29.

Mom. 1.

Mom. 2.

Mom. 3.

Mom. 4.

lika med utskottet.

Lördagen den 15 inaj f. in.

63 Nr m.

Mom. 5. Valet sker med slutna sedlar. Därvid skola begagnas valsedlar
av vitt papper utan kännetecken.

Å valsedels framsida må såsom valbeteckning vara anbragt ordet »Kommunalfullmäktigval»
eller annan beteckning i ord för ifrågavarande val.

Å valsedel skall ovanför namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller
annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning).
_ _

Valsedeln skall antingen upptaga namnen i en följd, det ena under det andra,
eller ock avfattas på sätt formulär 1 vid denna förordning utvisar.

I förra fallet-----lika med utskottet-------eller vilka

åsyftas.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där
anbragt;

vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe än ovanför
namnen: i

vilken icke upptager något giltigt namn.

Är något namn-----vare de alla ogilla.

Mom. 6. l]jka mec[ utskottet.

Mom. 7. I

Ang. kartell -och fraktionabeteckning
vid
kommunala
val m. m.
(Forte.)

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Beträffande
det utlåtande, som nu föreligger från konstitutionsutskottets sida, i
den del det rör Kungl. Maj :ts proposition om sammanförande av kommunalfullmäktig-
och stadsfullmäktigval, å ena sidan, med landstingsval, å andra sidan,
till gemensam valdag, framgår det, att i sak äro konstitutionsutskottets förslag
och regeringens förslag praktiskt taget lika. Det finns en saklig ändring, som
utskottet har gjort och som jag för min del erkänner vara en förbättring av regeringens
förslag. Det är utskottets hemställan, att man skall skära bort de
tolv första dagarna i september månad från den för anordnande av landstingsval
avsedda tiden. Jag hade inte föreslagit det, ty jag trodde, att riksdagen
skulle betrakta det såsom en icke nödvändig förändring, även om den
måhända kunde vara nyttig. Därför var det inte upptaget i regeringens förslag.

Beträffande de formella frågorna har jag ingen anledning att här ingå i
tvist med utskottet om det befogade i de formella ändringar, som utskottet
företagit. Jag är icke övertygad, att det är några verkliga förbättringar. Beträffande
de s. k. lagtekniska skälen tvivlar jag på att det är korrekt att säga,
att en tydlig text är lagtekniskt sämre än en otydlig text. Om jag tar t. ex.
mom. 4 på sid. 16, där Kungl. Maj:ts förslag finnes, och jämför detta med utskottets
förslag till formulering i samma fråga, vilken återfinnes på sid. 17, så
tillåter jag mig säga, att det kungl. förslaget är tydligare och klarare. Emellertid
är inte heller utskottets förslag till formulering annorlunda, än att det
naturligtvis mycket väl kan förstås, och det finns därför ingen anledning för
mig att göra någon allvarlig opposition däremot. På sid. 20 finns det också
ett litet vittnesbörd om att det inte-alltid är så lätt att skriva en fullt korrekt
lagtext. Det står i utskottets formulering: »Valkuvert, som saknar vederbörlig
valbeteckning eller stämpel eller är å utsidan märkt med annat kännetecken,
värde- ej mottaget.» Om man nu vet, att i denna lag med uttrycket
»kännetecken» menas något som avsiktligt ditsatts för att man skall kunna känna
igen valkuvertet, så är det orimligt, att man som »kännetecken» karakteriserar
vederbörlig valbeteckning. De få nämligen inte saknas, men de kallas

Nr 8tt. 64

Lördagen den 15 maj f. m.

Amf. kartell- här för »kännetecken» i utskottets formulering. Jag tror inte, att detta är
betJknirJ°vi''d en förbättring av regeringsförslagets formulering. På sid. 18 förklaras, att
kommunala ^ får inte finnas något »kännetecken», ty då förklaras sedeln ogill. Men även
val m. m. i denna punkt är dock utskottets formulering fullt begriplig. Den lilla inad(Forts.
1 vertens i formuleringen, som onekligen förefinnes, kommer alltså inte att spela
någon praktisk roll. Jag har bara velat anföra detta såsom ett exempel på att
det dock inte är alltid som utskottets formella ändringar samtidigt också äro
verkliga förbättringar. I ett fall som detta är det en avgjord försämring. Jag
bär emellertid som sagt ingen anledning att på denna punkt gå till någon opposition
mot utskottets förslag.

Jag kommer inte att gå in på den fråga, där tvist föreligger mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, nämligen om lämpligheten av införande av s. k.
kartell- och fraktionsbeteckningar. Min ståndpunkt i det avseendet är känd sedan
gammalt, men jag har ingen anledning att nu taga upp frågan.

Jag anser, att utskottets utlåtande i den del det gäller regeringsförslaget kan
utan vidare accepteras.

Herr Fast: Herr talman, mina herrar! Redan av vad departementschefen
här anfört framgår ju, att man i detta utskottsbetänkande icke blott giver svar
på de framställningar, som gjorts i Kungl. Maj:ts proposition om sammanförande
av landstingsmannaval och kommunalval, utan att man också i samma
betänkande passat på att giva svar på motioner berörande helt och hållet från
propositionen skilda frågor, frågor, som icke ha något annat samband med de
i propositionen ifrågakommande, än att de beröra en och samma förordning.
Jag tror, att en sådan sammankoppling av varandra olika ärenden, som här
skett i detta utlåtande, hör till sällsyntheterna. Liksom de flesta i detta utlåtande
antecknade reservanter har jag hyst allvarliga betänkligheter mot detta
sammanförande. Anledningen till att vi dock böjt oss, är, att tiden glidit
alltmer framåt och att vi ville bli färdiga med detta betänkande i så god tid,
att ett praktiskt resultat kunde nås, vilket kunde tillämpas vid höstens val.
Då var det nödvändigt att se bort från småsaker och samla sig kring det
centrala. Jag tror också, att med den uppställning, som reservationen har,
vilken ju innebär avvikelse från utskottets förslag endast i vad rör besvarandet
av motionerna om underparti- och fraktionsbeteckning eller det s. k. kartellväsendet,
och vars lagtext i allt överensstämmer med utskottets förslag i vad
gäller besvarandet av den kungl. propositionen, man kan hava den största
trygghet och icke behöver vara änsglig för att lagtexten på något som helst sätt
är felaktig.

Innan jag närmare ingår på reservationen, skall jag be att få säga ett
par ord rörande utskottets utlåtande i vad det avser den kungl. propositionen.
Det förhåller sig så, att det har skett en del avvikelser, beträffande vilka jag
skall säga ett par ord. Den främsta anledningen till skillnad i lagtexten är,
att utskottet i olikhet med Kungl. Maj :t ansett det vara önskvärt, att man i
varje förordning aktade sig för att göra föreskrifter, som kunde anknyta sig
till någon annan förordning. Detta har också givit anledning till en rad av
ändringar, vilka blivit rena följdändringar.

Yad sedan angår tiden, då kommunal- och stadsfullmäktige skulle kunna få
besluta om gemensamt val, så har man också där vidtagit kanske en av de
största förändringarna. Kungl. Maj:ts proposition hade icke någon anvisning
eller något stadgande om den tid, inom vilken fullmäktige skulle ha
fattat sådant beslut. Detta fann utskottet enhälligt vara önskvärt, och man
trodde först, att man skulle kunna begränsa tiden till den 1 juli; men när
sedan tiden alltmer gled framåt, enades man om att sätta denna tid till den

I.ordagen den 15 muj f. m. 65

15 juli, även för alt undgå behov för innevarande år av övergångsbestämmelser.

Beträdande tiden för landstingsmannavaJens hållande har herr statsrådet redan
vard inne på utskottets lörslag. Anledningen till att man satt siffran
13 i stället lör 1(1, varigenom man då undvikit en del bestämmelser, som skulle
erfordrats, om man satt 16, hänför sig delvis till den bestämmelsen som möjliggör,
att man i städerna kan ha landstingsmannaval dagen före tredje söndagen
i september men också därtill, att man måste tolka 1921 års lag på
så sätt, att man t. o. m. skulle kunna i fråga om vissa val förrätta detta
på tredag, som skulle bli den 13. Det är också anledningen till att man konsekvent
i samtliga författningar infört »tiden från och med den 13».

Det är en annan sak, som kan tarva en förklaring. I utskottets utlåtande
har man, vad rör Kungl. Maj :ts proposition, icke tagit upp så ingående bestämmelser
beträffande röstlängd, som funnos i propositionen. Utskottet har
emellertid ansett det vara nödvändigt, att Kungl. Maj :t utfärdar någon promemoria
till vägledning för vederbörande valnämnder vid höstens val. Då
man dessutom alltid^ har haft dessa röstlängdsförordningar utfärdade på administrativ
väg, ansåg man det icke nödvändigt att i lagtexten intaga mer än
som erfordrades, där t. ex. val förrättades av en myndighet och sammanräkningen^
förrättades av en annan myndighet, i vilket fall klara bestämmelser ju
måste införas.

En annan sak, som man kanske borde fästa uppmärksamheten vid, är de något
ändrade kassationsgrunderna. Utskottet fann vid prövning av Kungl. Maj:ts
förslag, att man där gått in för nya kassationsgrunder. Dessa kunde vara
betingade av, att man ville undgå sådan kassation, som uppstår genom förväxling
av ^valsedlar från ett val till ett annat. Men man fann, att det icke
vidtagits någon åtgärd till förhindrande av kassation på grund av den mycket
enkla och icke ovanliga företeelsen, att två likalydande sedlar avlämnas i
ett och samma kuvert. Utskottet ansåg, att denna mindre förseelse från valmännens
sida, där viljan klarare hade blivit uttryckt än i en del andra fall, vore
av sådan art, att det krävdes en ändring i bestämmelserna. Sådan ändring
har nu skett, att det föreslås, att där tva likalydande sedlar läggas i ett kuvert,
endast den ena sedeln skall räknas. Det åstadkommes måhända redan
till nästa år motsvarande ändring uti vallagen, vilken utskottet icke i sin motivering
nämnt något om, men som vi ansett såsom någonting så självfallet,
att man inte behövde vidare orda därom.

Det har vidare uppstått vissa ändringar till följd därav, att utskottet ansett,
att man borde något klarare angiva beteckningen på valkuverten. Genom att
där införa en mera generell bestämning, nämligen valbeteckning, betingas vissa
ändringar i lagtexten. Andra förändringar, som eventuellt kunna vara till finnandes,
äro rent formella sådana. Jag har ingen anledning att ingå på dessa,
da icke herr. statsrådet haft någon erinran att gorå mot dem. Jag kan ju
tillägga, att i det läge, vari vi reservanter befunnit oss, som kammarens ledamöter
kunna förstå, det varit nödvändigt, att, om man ville komma fram med
en reservation, antingen helt anknyta sig till Kungl. Maj:ts förslag i fråga
om lagtexten eller också helt anknyta sig till utskottets förslag i de delar som
beröra Kungl. Maj:ts proposition, detta under förutsättning att det eventuellt
skulle fattas olika beslut i de olika kamrarna.

I fråga om de motioner, varom var reservation talar, nämligen om införande
av kartellväsendet inte bara för landstingsmannaval en utan även för
de övriga kommunala valen, ber jag först att fa fästa uppmärksamheten vid,
att man inte har valt samma bestämmelser och samma teknik som man bär
vant van vid efter det beslut, som riksdagen fattade 1924, då kartellväsendet
infördes i fråga om andrakammarvalen. Man har formulerat det obestäm Andra

kammarens protokoll 1926. Nr 36. k

Nr !M>.

Ari/f. kartclloch
fraktiombeleckniwj
vid
kommunala
val m. m.
(Forts.)

Nr 36. 66

Lördagen den 15 maj f. in.

Ang. kartelloch
fi aktionsbeteckning
vid
kommunala
val in. m.
(Forts.)

dåre och neutralare, förmodligen för att lättare åstadkomma en samverkan,
som man tror skall bliva resultatet av utskottets hemställan, och därför kallat
den forsta beteckningen för kartellbeteckning, den andra för partibeteckning
och den tredje för fraktionsbeteckning. Jag förstår så innerligen väl
tankegången hos utskottet, men jag vill fästa uppmärksamheten vid, att man
här går in för en helt och hållet ny lagbestämmelse, som_ inte tidigare varit
prövad och som i konsekvensens namn måste medföra ändring redan till nästa
år av vallagen.

Syftet med ifrågavarande motioner kan ju knappast vara, att man vill för
sin egen skull åstadkomma samverkan vid valen mellan de olika partierna, utan
det måste naturligtvis vara en arbetsform, d. v. s. något annat resultat man
vill vinna. Vad kan det då vara för resultat man vill vinna? Ja, då kommer
man fram, såvitt jag förstår, just till den fråga vi här åtskilliga gånger
behandlat, nämligen om en rättvis mandatfördelning mellan partierna, samtidigt
som man genom fraktionen givetvis vill främja, säger man, en större rörelsefrihet
för de mindre meningsgrupperna inom respektive partier.

Jag skall först be att få ägna några ord åt de s. k. rättvisesynpunkterna.
Jag ber då att få erinra om alla de åtgärder, som vidtagits, t. ex. då det gällt
förhållandena vid andrakammarvalen för att komma fram till den rättvisa
ståndpunkt, som man alltid har motiverat samtliga vidtagna åtgärder med.
Jag tror, att det är riktigt, när reservanterna säga, att redan införandet.av det
proportionella valsättet måste innebära en väsentlig och radikal förskjutning
för åstadkommande av större rättvisa vederbörande partier emellan. Det torde
vara obestridligt; men knappast någon av proportionalismens anhängare trodde
väl den dag, då systemet infördes, att man skulle gå den utveckling till mötes,
som vi nu äro inne på och som kanske om någon timme man är färdig att ytterligare
fortsätta. Sedan man fick det proportionella valsättet, har man nu genomfört
de större valkretsarna, vilka även genomförts i viss utsträckning beträffande
landstingsmannavalen genom den förändring, som landstingslagen nyligen
genomgått. Man har vidare infört rangordningsregeln icke bana i fråga
om andrakammarvalen utan även i fråga om andra val, under motivering att
man skulle åstadkomma större möjligheter för olika meningsgrupper att under
nuvarande valsätt och gällande bestämmelser na en samverkan. Trots alla
dessa åtgärder har ju, som herrarna säkerligen erinra sig, motioner väckts vid
innevarande års riksdag med krav på tilläggsmandat vid val till andra kammaren.
Där har man också krävt att kommunen skulle få utgöra en enda krets
vid rösternas sammanräkning. Ja, vad visar det, mina, herrar? Jo, det visar,
att de vägar, som nu här föreslås, icke äro framkomliga, såvida motivet är,
att man vill skapa större rättvisa i fråga om mandatfördelningen partierna
emellan. . . .

Man trodde väl knappast, när man 1924 med knapp majoritet i andra kammaren
genomdrev det s. k. kartellväsendet, att man skulle sa snart fa se ett
förslag med stora möjligheter att ga igenom i riksdagens andra kammare, där
man ville införa dessa bestämmelser på landstingsmanna- och kommunalvalens
område. Så långt har man tidigare ändå inte vågat gå, och jag måste såga,
att de skäl, som man kan åberopa för att dessa åtgärder vidtagits, da det gäller
val till andra kammaren, icke gå att åberopa, då man vill införa dessa bestämmelser
för kommunalvalen. Det är alldeles otänkbart.. Jag ber att i detta
sammanhang få erinra om det anförande, som 1924 hölls i denna kammare av
det gamla liberala samlingspartiets mångårige ledare, nuvarande landshövding
Nils Eden. I detta anförande, liksom i alla andra som då höllos för samma
ståndpunkt, utvecklades alla betänkligheter mot det system, som man da
var beredd att införa. Jag vill säga, att nog förefaller det mig. som om de
val, som senast ägt rum, givit belägg för att dessa farhågor ingalunda voro

Lördagen den 15 maj f. in.

Nr :!(!.

C, 7

oberättigade, samtidigt som å andra sidan man fullt fått klarhet i, att någon
.större rättvisa icke har kunnat åstadkommas genom de valanordningar, som
man då genomförde.

Jag vill också säga, att det finns även ett annat skäl för den ståndpunkt jag
företräder. Vi befinna oss nu i mitten av maj månad. Vi skola gå till val
av landstingsmän, av kommunal-, stads- och municipalfullmäktige redan i mitten
av september. Kan det vara rimligt, mina herrar, att, samtidigt som man
nu här tycks vara enig om att införa de nya bestämmelser, som äro föranledda
av riksdagens tidigare beslut och som expedierats av Kungl. Maj :t, man med
valen inför dörren skall gå att ytterligare inskriva dessa ganska krångliga bestämmelser?
Mig synes det vara ganska orimligt. Jag ber ock att få erinra
om att valrörelsen på vissa områden har fortskridit därhän, att man redan i
vissa fall vidtagit ganska långt gående förberedande åtgärder inom vissa län,
t. o. m. har sina kandidatlistor klara. Jag ber också i detta sammanhang få
anföra vad departementschefen vid 1924 års riksdag anförde och vad som tidigare
i det avseendet blivit anfört. Man kan inte heller som skäl för att
brådskande vidtaga denna åtgärd anföra, att det är ett starkt krav ute ifrån
valmännens sida. Jag är övertygad om att några sådana krav från valmännen,
och det är väl dem denna sak närmast berör, icke försports. Ty de enstaka
motioner, som en gång tidigare och nu väckts, giva sannerligen intet stöd
för, att här har man att göra med en utpräglad uppfattning hos de stora väljaregrupperna.
Härtill kommer, att de betänkligheter mot ifrågavarande system,
man tidigare hyst och vilka i praktiken visat sig vara berättigade, komma att,
införda på de mindre områdena, då det gäller de kommunala valen och landstingsmannavalen,
visa sig bli oerhört mycket större. Jag vill betona, att, när
valmännen väl kommit under fund med alla de möjligheter till manipulationer,
som detta nya kartellväsende kan skapa, då skall man få se helt andra frukter
därav än vad hittills visat sig möjligt. Då det gäller ett val till andra kammaren,
bli ändå alltid de stora frågorna de dominerande; men för man in dessa
bestämmelser på kommunallivets område, hur skall inte där öppna sig en ny
värld av möjligheter för alla spekulativa herrar, som anse, att deras intressen
kanske i vissa fall kunna sättas vid sidan eller framför samhällets och kommunens
verkligt berättigade intressen. Hur skall inte här öppnas möjligheter för
en spekulativt anlagd valledning att utnyttja, organisera alla dessa små synpunkter,
som inte borde ha berättigande i samhällslivet, endast därför, att man
tror, att man ^skulle kunna samla upp en handfull av väljare och på det sättet
möjligen få ett annat valresultat än som annars skulle bli fallet. Jag tror,
att en utveckling på detta sätt måste leda fram till ett fullständigt spolierande
av det proportionella valsättet, och jag kan ju erkänna, att om dessa motioner
hade framlags av proportionalismens motståndare, så kunde man ha motiverat
dem med: att om Jerusalem äntligen skall brinna, så låt det brinna så fort som
möjligt. -—• Men nu är det proportionalismens anhängare som lagt fram detta
förslag, och det måste, såvitt jag förstår, leda fram till ökad valleda, till ökad
mekanisering av hela valförfarandet, som inte bara skiljer valmannen från den
valde utan också åstadkommer en stegrad ovilja mot hela detta invecklade valsätt.
som man alltmer börjat få känning av i bygderna. Till dem, som möjligen
kunna resonera på det sättet, att man ser helst, att det proportionella valsystemet
slås sönder så fort som möjligt, vill jag ställa den varningen, att
detta bör inte utgöra ett skäl för understöd åt utskottets hemställan. Ty ingen
människa vet, hur länge vi kunna få behålla ett valsystem, som kan ha blivit eu
orimlighet genom1 de utväxter, som uppstått på detsamma, innan man hunnit bli
tillräckligt klar på saken och på allvar kan reagera. Därför tror jag man gör
verkligen klokast i att icke i detta avseende bifalla utskottets hemställan utan
reservationen.

Atig. hirlelloch
jraktionsInteckning
vid
kommunala
val m. m.
(Forts.)

Kr 36. 68

Lördagen den 15 maj f. m.

Ang. kartell- Jag vill tillägga, att, om riksdagen går in för att i vad gäller förevarande
och fraktions- motioner bifalla utskottets förslag, jag är övertygad om, att riksdagen icke kan
kommunala1 undgå att taga de officiella valförberedelserna, vilka måste bli nödvändiga, såra!
m. m. vida det skall finnas någon som helst renlighet i svensk valpolitik. Ty de möj(Forts.
) ligheter, som här uppstå för alla slags spekulativa intressen, måste då stävjas
genom de nya bestämmelser, vilka ytterligare tillkrångla, ytterligare komplicera
valanordningarna. Jag vill för mitt vidkommande icke vara med om en
sådan utveckling. Ännu så länge måste jag förklara mig vara anhängare av
det proportionella valsystemet, men jag tror, att många i likhet med mig icke
tåla vad som helst i fråga om påbyggnader på detta system utan hålla före,
att det på det viset till sist blir en orimlighet.

Vill man sålunda inte öka valledan, inte öka otryggheten, vill man inte främja
de små synpunkterna och de små intressena framför samhällets intressen,
då gör man klokt i att här följa icke utskottets förslag utan reservationen, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande utskottsför slaget

står på två pelare, å ena sidan en kungl. proposition om möjlighet till
gemensam valdag och å andra sidan motioner angående partibeteckningar. Utskottet
står enigt i fråga om den gemensamma valdagen. Där äro alla med.
Om den saken behöva vi sålunda icke vidare diskutera. De socialdemokratiska
ledamöterna ha reserverat sig i fråga om partibeteckningarna. Där skulle det
alltså vara anledning till någon diskussion, och herr Fast har ju tämligen utförligt
givit en inledning till en sådan diskussion. Jag lovar emellertid, herr
talman, att på ett mycket kortfattat sätt söka besvara herr Fasts anmärkningar
och framföra de synpunkter, som bestämt min hållning i denna fråga.

Herr Fast gjorde gällande, att denna anordning skulle medföra en mekanisering
av det offentliga livet. Det torde väl inte vara så alldeles riktigt. Man
kan väl inte kalla det en mekanisering, när valmanskåren får betydligt större
frihet att välja de personer, som kunna vara populära eller omfattas med
sympati på en ort. Det är tvärtom en frigörelse från de hårda partibanden
man här vill bereda valmanskåren. Och vad beträffar förhållandet mellan
partierna är den metod, som här föreslås, också ett sätt att uppmjuka de partimotsatser,
som annars kunna hota att bli stela nog. Jag kan därför inte riktigt
fatta detta argument, att det här föreslagna sättet skulle innebära en stark

mekanisering. _ o . ...

Vidare är det ju att märka, att denna principfråga är en gång avgjord i riksdagen,
nämligen år 1924. Det som nu föreslås, införandet av dessa partibeteckningar
vid landstings- och kommunalvalen, det är en enkel konsekvens av beslutet
då. När man gav denna möjlighet för dylika partibeteckningar beträffande
andra kammarens politiska grundval, da är det inte mer än rimligt, att man
ger samma möjlighet även i fråga om första kammarens politiska grundval,
den grundval, på vilken landstingen och elektorskollegierna äro uppbyggda. Då
återstår frågan om kommunerna. Jag måste säga, att jag och även andra med
mig tidigare varit litet tveksamma om lämpligheten av detta arrangemang just
för kommunerna. Men nu har fragan kommit i ett alldeles nytt läge, mina
herrar. Nu är det en enhällig opinion i riksdagen för möjliggörande av gemensam
valdag för landstings- och kommunalval. Och då är det naturligtvis helt
enkelt praktiskt nödvändigt, att man har samma metoder vid landstingsvalen
och vid kommunalfullmäktig- och stadsfullmäktigvalen. Nu säges det här, att
denna partibeteckningsmetod skulle komma att politisera de kommunala valen.
Det är nog fel jugerat. Om så skulle bli, att de kommunala valen bil i någon
mån mera°politiserade än förr, så tror jag, att detta snarare får skrivas på den
gemensamma valdagens konto. Jag skyndar att tillägga, att jag själv tidigare

Lördagen don 15 maj f. in. 69

varit ganska skeptisk beträffande den gemensamma valdagen. Men med hänsyn
till att Kungl. Maj:ts proposition ju är fotad på en riksdagsskrivelse och endast
innebär en effektuering av riksdagens önskan, så var det ju inte värt att längre
fortsätta diskussionen om den saken.

Alltså, ett principiellt avgörande har träffats 1924. Vi stå nu inför konsekvenserna,
för landstingsvalen den rent logiska konsekvensen, kan man säga,
och för kommunalvalen den praktiska konsekvensen. Nu yttrade herr Fast
även, att den metod, som här är föreslagen i fråga om gemensamma partibeteckningar,
skulle innebära något annat än 1924 års metod för andrakammarvalen.
Jag tror inte, att detta är riktigt. Jag vågar påstå, att i sak är den metod,
som nu föreslås, identiskt densamma som 1924 års metod. Skillnaden är bara eu
ändring i terminologien. Man slipper de i 1924 års lag brukade beteckningarna
parti, underparti och fraktion. Det är ju i själva verket ganska abnormt, att
vad som i dagliga livet gäller som parti skall kallas för underparti i händelse det
samverkar med ett annat parti. Här får vad som i vardagslag kallas parti
behålla beteckningen parti även i händelse av samverkan, och då blir överbeteckningen
helt naturligt någonting annat, av utskottet föreslaget till »kartell».
Man hade från början tänkt föreslå beteckningen överparti eller dylikt, men det
visade sig ju högst otympligt att tala om överpartier o. s. v.

Som sagt, den föreslagna metoden med dessa partibeteckningar är, om man
ser till saken, identiskt densamma som metoden av 1924. Och i fråga om
grundvalen för det hela är det bara en principiell och praktisk konsekvens av
1924 års beslut. Med hänsyn till allt detta ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Broaryd.

_ Herr Sävström: Herr talman! Om vi se på utskottets utlåtande, så finna
vi, att på sid. 78 återgives den reservation, som vi ha avgivit. Herrarna finna
där, att samtliga reservanter tillhöra det socialdemokratiska partiet. Några
andra ledamöter av utskottet ha icke reserverat sig. Om man får döma efter
detta, skulle ju sålunda ställningen vara klar, d. v. s. majoriteten i kammaren
här och även i medkammaren skulle komma att godkänna utskottets förslag,
och därmed skulle ju detta vara antaget. Jag förmodar, att så väl också blir
förhållandet. Under sådana omständigheter tjänar det inte mycket till att
uppehålla någon längre debatt i frågan, utan vi skulle kanske kunna avgöra
ärendet före middagen. Men när man anser frågan vara viktig, när man tidigare
har kämpat för en annan linje, och när man dessutom är vän av det proportionella
valsättet, så är det ju naturligt, att man inte kan underlåta att åtminstone
med ett par ord säga, att man tycker, att det är bekymmersamt, att vi
skola löpa linan ut på det sätt vi här göra. De ledamöter av kammaren, som
vilja komma det proportionella valsättet till livs, se säkerligen mycket gärna,
att riksdagen fortsätter på denna väg. Därom kunna vi vara övertygade, och
det är det som jag för min del tycker är förfärligt ledsamt. Men jag förstår,
att herrarna anse, att det är nödvändigt att på detta sätt få gå tillsamman för
bekämpande av andra partier. Man anser sig ha fördel därav, och vill även
ha denna rätt att med fraktionsbeteckningarnas hjälp bedriva särpolitik. Och
det kan måhända ha sitt behag ur vissa synpunkter. Vi ha resonerat därom
tidigare, och det tjänar ingenting till för oss, som ha en annan mening, att
opponera oss. Vi få sålunda nöja oss med att det fortsättes på den väg, som
man redan slagit in på. Men det är naturligt, att man, innan klubbslaget faller,
ändå vill avgiva en protest mot att det skall gå till på det sätt, som det här är
fråga om. Det är den protesten, jag har velat avgiva, Jag har den uppfattningen,
att den dagen sannerligen inte är långt avlägsen, då riksdagens leda -

Nr Mi.

Arvj. kartell•
och fraktionsheteckning
vid
kommunala,
val m. m.
(Forts.)

Nr 36. 70

Lördagen den 15 maj f. m.

A"?• kartell- möter och folket i landet skola komma underfund med, att vi krånglat till det
beteckning0v^d ^le^a Pa sådant sätt, att det blir nödvändigt att vända om igen. Jag skulle
kommunala tro, att framtiden kommer att giva mig rätt därvidlag. Dessutom har man ju
val m. to. den känslan, vilken även valmännen torde ha, att vi aldrig någonsin få gå till val,
(Forts.) utan att riksdagen företagit ändringar i valbestämmelserna. Här är man i
allmänhet emot att det skall lagstiftas så mycket på olika områden. Man tycker,
att vi kunna få vara litet i fred någon gång. Men när det gäller valen,
då är riksdagen mycket, mycket villig att oupphörligt, gång på gång, fastslå
nya bestämmelser. När de bestämmelser, som det nu är fråga om, antagits,
måste vi redan nästkommande riksdag såsom en följd därav återigen företaga
nya ändringar. Detta skola vi ha klart för oss, när vi i dag gå att fatta beslut.

Herr talman, jag finner det lönlöst, att här fortsätta debatten. Jag ber
emellertid att få yrka bifall till den reservation, som vi avgivit.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag skall inte fördjupa mig i den diskussion,
som herr Fast och herr Sävström rullat upp om det förslag, utskottet
kommit med beträffande partibeteckningarna. Jag vill endast säga, att det
enda val, vid vilket motsvarande bestämmelser tillämpats, nämligen 1924 års
andrakammarval, ådagalagt, att det varit synnerligen förmånligt, att sådana
stadganden kommit till. Vi ha också inom utskottsmajoriteten varit förvissade
om, att detta partibeteckningssätt skall bli till gagn även vid kommunalvalen
och landstingsvalen. Det ligger sålunda inte någonting nytt i detta.
Herr Fast ville visserligen göra förslaget misstänkt genom att påstå, att det
skulle innebära någonting alldeles nytt och att det skulle krångla till arbetet
vid valen och försvåra de enskilda valmännens bedömande av listorna. Men
så är naturligtvis inte förhållandet. Jag har med dessa ord endast velat angiva,
att ställningen i utskottet varit sådan, att, såvitt jag har mig bekant,
ritskottets samtliga ledamöter utom de socialdemokratiska varit fullt ense om
detta förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
med det resultat, som här åstadkommits, när det gäller sammanförandet av
kommunalvalen och landstingsvalen. När jag 1921 i denna kammare väckte
motion i det ärendet och denna motion möttes av ett alldeles oerhört motstånd,
inte minst i konstitutionsutskottet, hade jag knappast vågat vänta, att vi
skulle få fram ett så pass gott resultat av detta initiativ, som det som här
föreligger.

Vad som egentligen föranledde mig att begära ordet var herr Forssells påstående,
att sammanförandet av kommunalvalen med landstingsvalen måste ha
till följd ett införande av dessa kartellbeteckningar, partibeteckningar och
frakti onsbeteekningar, som vi för andra kammarvalens vidkommande beslöto
1924. Jag vill säga, att jag under inga omständigheter kan dela den meningen.
I fråga om kartell- och fraktionsbeteckningarna har jag efter den
erfarenhet, vi fått genom 1924 års val, ingen som helst anledning att förändra
det omdöme, jag fällde här i kammaren vid behandlingen av denna
sak 1924, nämligen att införandet av kartell- och fraktionsbeteckningar bör,
därest det skall bli hållbart, föregås av genomförande av officiella valförberedelser.
Då så icke skett, finner jag, herr talman, i likhet med reservanterna
ingen anledning att nu gå in för ett genomförande av denna anordning i vårt
kommunala liv och ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets för -

Lördagen den 15 maj 1. m.

Nr :t«.

slag, dels ock på godkännande av § 29 i det motsvarande lagförslag, som
innefattades i den vid utskottets utlåtande i denna fråga fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Fast begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs: t

Den, som vill, att kammaren godkänner § 29 i konstitutionsutskottets förevarande
förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt § 29 i det motsvarande lagförslag, som
innefattas i den vid utskottets utlåtande i denna fråga fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf enligt utskottets
förslag.

Återstoden av lagförslaget.

Godkändes.

Övriga av utskottet framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens beslut
i fråga om lagförslagen.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr 28,
i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen om val till riksdagen
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Spångberg, som anförde: Herr talman, mina herrar! I samband med
en rättsskandal i en konkurs i Aktiebolaget Skytteföreningarnas vapenaffär
har det framkommit förhållanden, som dels ställer tjänstemännen i Kungl.
Marinförvaltningen i en egendomlig ställning genom privata vapenaffärer av
den mest ljusskygga art, dels lämnar bevis på att polisen i viss utsträckning
begagnar sig av olaglig beväpning, samt slutligen huru konkurslagens bestämmelser
kringgåtts i syfte att dölja för polisen och privata vapenjobbare gemensamma
komprometterande affärer.

Skytteföreningarnas vapenaffär försattes den 20 april 1925 i konkurs på
egen begäran.

Senare har emellertid inlämnats tvenne angivelser för konkursförbrytelser,
som avsett brott enligt 23 kap. 3 par. 3 mom. i strafflagen, som handlar om

Ang. kartelloch
fraktionsbcleckning
vid
kommunala
val m. m.
(Forts.)

Interpellation.

Nr Sfi.

Lördagen den 15 maj f. m.

Interpellation.

(Forts.)

vårdslöshet mot borgenärer. Detta har varit anledningen till att kriminalpolisen
måst närmare undersöka bolagets affärer.

En av styrelsemedlemmarna i nämnda bolag är kapten Hugo Tollstén, som
i egenskap av tjänsteman vid marinen synes hava haft till uppgift att intressera
marinförvaltningen och polismyndigheter för inköp av vapen genom
bolaget. )

Som exempel härpå kan nämnas, huru bolaget år 1923 erhöll kännedom om
att i Amerika gjorts en uppfinning på mordverktygens område.

Det var ett kulsprutegevär, efter uppfinnaren kallat »Tompson Gun». Med
detta gevär, som, endast väger 4 kilogram, kan automatiskt avlossas 1,000
skott i minuten. Bolaget skaffade sig förbindelse med vapenfabriken, varefter
kapten Tollstén sattes i verksamhet för att intressera marinförvaltningen
för den nya uppfinningen. Kaptenen fick ett kontrakt, enligt vilket han tillförsäkrades
50 procents provision på eventuell leverans. Detta stimulerade
honom givetvis till energiska försök att få sina överordnade i marinförvaltningen
att beställa några av gevären. Försöken lyckades. Kapten Tollstén
lät uppsätta en offert, vilken insändes till förvaltningen som antog densamma.
Offerten gällde ett provgevär, och priset hade av kaptenen satts till 1,150
kronor. Då bolagets inköpspris endast var 500'' kronor, hade alltså kaptenen
fått fram en vinst åt bolaget på över 100 procent.

Förtjänsten på denna vapenaffär tycks dock på grund av andra utgifter
ha stannat vid kronor 68 : 69, vilket belopp utbetalats efter det konkursansökan
inlämnats till rådhusrätten.

Emellertid har bolaget ej endast gjort affärer med Marinförvaltningen, utan
även fått polismästaren i Stockholm att för polisens räkning inköpa 2 st.
kulsprutor. Dessa anlände den 3 april med en av Broströmlinjens ångare
till Stockholms frihamn. Samtidigt började dock bolagets affärer bli tilltrasslade.
Det gick i konkurs och kulsprutorna blevo liggande i frihamnen. De
kommo givetvis därigenom att tillhöra konkursmassan. Men då det tydligt
var meningen att polismästare Hårlemans inköp ej skulle komma till allmänhetens
kännedom erhöll kapten Tollstén i uppdrag att söka ordna kulspruteaffären
för egen räkning, d. v. s. vid sidan om konkursmassans affärer.
Detta lär ha tillgått så, att kapten Tollstén till rederiet lämnat förklaring, att
dokumenten angående kulsprutorna kommit bort, och anhöll att det oaktat
få ut vapnen mot deponerande av 2,000 kronor. Så skedde och summan deponerades
i Skandinaviska banken. Den 7 maj hämtades vapnen av två av
bolagets lagerarbetare, som i motorcykel forslade dem till flottans varv —
allt enligt kapten Tollsténs order. Den 14 maj inlämnades de »bortkomna
dokumenten» på rederikontoret, som återlämnade depositionsbeviset. Därefter
underrättades polismästaren om att kulsprutorna voro i säker »hamn». Budskapet
framfördes av kapten Tollstén, vilken samtidigt personligen mottog
och utkvitterade likviden för den levererade varan. Men han behöll också
dessa pengar, ehuru de givetvis skulle ha inlevererats till konkursförvaltaren,
advokat öhman. Denne hade emellertid då icke en aning om hela
kulspruteaffären.

Emellertid mottog polismästare Hårleman de 2 kulsprutorna och lär även
i hemlighet under kapten Tollsténs ledning till övning kommenderat utvalt
manskap för handhavandet av desamma. Polismästaren har även för pressen
medgivit att han för ämbetets räkning inköpt kulsprutorna. Om anledningen
till inköpet anser dock polismästaren sig icke behöva svara på. Ett svar, som
bl. a. tidningar Social-Demokraten erhållit. Inför ifrågavarande köp av mordmaskiner,
som väckt stort uppseende, frågar man sig inom vida kretsar, om
detta kunnat undgå regeringens uppmärksamhet. Det är ju här inte fråga
om vapenimport i vanlig mening, då helt säkert ingen erhållit eller skulle få

Lördagen den 15 maj f. m.

Nr !Hi.

tillåtelse till att inköpa skjutvapen av ett slag, som endast kunna vara avsedda In,erVe^atw''1-för krigiska bruk eller för att skjuta på större folksamlingar. Under sådana (^''orte.)
förhållaniden framstår det fullt tydligt att polismästare Hårleman inköpt
kulsprutorna i syfte att använda dem mot Stockholms arbetare. Det är därför
polismästarens skyldighet att meddela under vilka förhållanden kulsprutorna
skola användas.

Man har anledning fråga sig i vilken utsträckning polismyndigheterna på
andra platser i riket begagnat sig av samma metod. Vidare bör det lämnas
cn redogörelse för varifrån pengarna till denna beväpning erhållits. I tidningen
Social-Demokraten för den 14 maj göres gällande att det är statsmedel,
som man tagit i anspråk för denna beväpning. Man har i så fall anledning
fråga, från vilket departement och av vilka medel dessa anslag utanordnas.

Med anledning av vad här anförts ber jag att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande interpellation:

Har statsrådet uppmärksammat att polismästare Hårleman genom A.-B.
Skytteföreningarnas vapenaffär för polisens räkning låtit inköpa 2 st. kulsprutor? Vilka

åtgärder tänker regeringen, då nu detta kommit till dess kännedom,
företaga i syfte att dels utreda i hur stor utsträckning polisväsendet begagnat
sig av denna olagliga utrustning;

dels beivra de överträdelser som i samband med vapeninköpen förekommit;

dels förhindra att dylika vapen användas mot arbetarna?

Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då detta plenum enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 36. 74

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. utrikesdepartementet.

Lördagen den 15 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 124, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln gjorda framställningar
i avseende å vissa anslag till utrikesdepartementet.

Punkten 1, angående stat för utrikesdepartementet.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten 1
av tredje huvudtiteln framlagt förslag till stat för utrikesdepartementet att
tillämpas från och med den 1 juli 1926.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget innebar, bland annat, att kanslirådet
och chefen för utrikesdepartementets arkiv, vilken vore placerad i lönegraden B 30,
skulle uppföras på indragningsstat.

I samband med Kungl. Maj :ts ovanberörda förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Forssell väckt motion, nr 219, vari
hemställts, att den av Kungl. Maj:t föreslagna indragningen av den för utrikesdepartementets
arkiv avsedda kanslirådstjänsten icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majrts förslag
och med bifall till herr Forssells förevarande motion

a) bestämma antalet ordinarie befattningar i utrikesdepartementet på följande
sätt:

Befattningshavare.

A. Diplomatisk eller konsulär personal.

Lönegrad.

1 sändebud tjänstgörande såsom kabinettssekreterare.........A 3

3 avdelningschefer........................A 2

7 legationsråd eller konsuler tjänstgörande såsom byråchefer.....B 30

6 förste legationssekreterare eller vicekonsuler............B 26

5 byråsekreterare.........................B21

3 förste kanslister eller kanslister..................B16

eller B 12

B. Övrig personal.

1 kansliråd tjänstgörande såsom chef för arkivet..........B 30

1 kamrerare...........................B 26

1 förste arkivarie.........................B 24

1 andre arkivarie.........................B 21

Lcirdagon deri 15 maj e. m.

Nr 80.

Lönegrad.

6 kansliskrivare..........................Bil

1 förste expeditionsvakt......................B 7

8 kanslibiträden.........................B 7

9 expeditionsvakter........................B 5

b) besluta att å övergångsstat för utrikesdepartementet skulle från och med den
1 juli 1926 uppföras följande befattningar nämligen:

A. Diplomatisk och konsulär personal.

1 legationsråd..........................B 30

1 förste legationssekreterare....................B 26

1 byråsekreterare.........................B21

B. Övrig personal.

1 förste arkivarie.........................B 2b

1 andre arkivarie.........................B21

1 expeditionsvakt...........i.............B 5

1 portvakt............................B 5

c) medgiva, att kabinettssekreteraren finge äga att såsom bidrag till representationskostnader
åtnjuta ett årligt belopp av 3,000 kronor att utbetalas i den
ordning, som beträffande lön vore stadgad, ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga härav påkallade ändringar i gällande författningsbestämmelser;

d) godkänna följande ordinarie stater för utrikesdepartementet att tillämpas
från och med den 1 juli 1926.

A. Ordinarie avlönings stat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... kronor 365,900: —

Arvode till speciellt sakkunnig i folkrätt......... » 8,000: —

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag
..................... » 66,800: —

förslagsanslag kronor 440,700: —

B. Övergångsstat.

Avlöningar, förslagsanslag...............kronor 50,000: —

e) medgiva, att befattning i lönegraden A 2, tillhörande utrikesdepartementets
stat, finge disponeras för extra sändebuds- eller generalkonsulspost i utlandet
i samband därmed att till utrikesrepresentationen hörande befattning i samma
lönegrad å extra stat användes för avdelningschefstjänst i departementet; samt

f) i riksstaten höja det ordinarie förslagsanslaget till utrikesdepartementet,
nu 466,000 kronor, med 22,000 kronor till 488,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Johan Nilsson
i Malmö, Walles, P. Albert Bergström, Anderson i Råstock, Olsson i Kullenbergstorp,
Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg, Nilsson i Örebro och fl ärd, vilka
yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag om indragning av kanslirådstjänsten och
följaktligen ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å herr Forssells förevarande motion

a) bestämma antalet ordinarie befattningar i utrikesdepartementet på följande
sätt:

Ang. utrikesdepartementet.

(Forta.)

Nr 36. 76

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. utrikesdepartementet.
Befattningshavare.

■Fort8''''1 A. Diplomatisk eller konsulär personal.

Lönegrad.

1 sändebud tjänstgörande såsom kabinettssekreterare ........A 3

3 avdelningschefer........................A 2

7 legationsråd eller konsuler tjänstgörande såsom byråchefer.....B 30

6 förste legationssekreterare eller vicekonsuler............B 26

5 byråsekreterare.........................B 21

3 förste kanslister eller kanslister..................B16

eller B 12

B. Övrig personal.

1 kamrerare...........................B 26

1 förste arkivarie.........................B 24

1 andre arkivarie.........................B21

6 kansliskrivare..........................Bil

1 förste expeditionsvakt......................B 7

8 kanslibiträden.........................B 7

9 expeditionsvakter........................B 5

b) besluta att å övergångsstat för utrikesdepartementet skulle från och med
den 1 juli 1926 uppföras följande befattningar nämligen:

A. Diplomatisk och konsulär personal.

1 legationsråd..........................B 30

1 förste legationssekreterare....................B 26

1 byråsekreterare.........................B21

B. Övrig personal.

1 kansliråd............................B 30

1 förste arkivarie.........................B 24

1 andre arkivarie.........................B 21

1 expeditionsvakt.........................B 5

1 portvakt............................B 5

c) medgiva, att kabinettssekreteraren finge-----författningsbestäm melser; -

d) godkänna följande ordinarie stater för utrikesdepartementet att tillämpas
från och med den 1 juli 1926.

A. Ordinarie avlöning sstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... kronor 354,400: —

Arvode till en speciell sakkunnig i folkrätt........ » 8,000: —

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag
..................... » 66,800: —

Förslagsanslag kronor 429,200: —

B. Övergångsstat.

Avlöningar, förslagsanslag................kronor 61,500: —

e) medgiva, att befattning----i departementet; samt

f) i riksstaten för budgetåret 1926—1927 höja ordinarie förslagsanslaget till
utrikesdepartementet, nu 466,000 kronor, med 22,000 kronor till 488,000 kronor.

Lördagen den 15 maj e. in.

77 Nr 8«.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Ward: H err talman! Såsom kammaren funnit, ha några av utskot lets

ledamöter reserverat sig mot det utlåtandet, som utskottet hår avgivit. Denna
reservation gäller den del i förteckningen över utrikesdepartementets personal,
som berör den kanslirådsbefattning, vars innehavare tillika tjänstgör såsom
chef för departementets arkivavdelning. Såsom det framgår av utlåtandet, har
hans excellens utrikesministern därvidlag förordat en indragning av denna befattning,
vilken emellertid utskottsmajoriteten motsatt sig. Vi, som stå för reservationen,
anse för vår del det vara mindre lämpligt, om riksdagen skulle
motsätta sig en sådan förändring i departementet som den ifrågasatta, då departementschefen
själv anser, att en sådan indragning kan ske, utan att arbetet
på något sätt därigenom blir lidande.

Jag vill, herr talman, med dessa ord kort och gott yrka bifall till den reservation,
som bifogats utlåtandet.

Herr Holmgren: Herr talman! Den meningsriktning, som jag företräder,

har alltid med tillfredsställelse hälsat alla försök att nedbringa statsförvaltningens
utgifter, och den har med förståelse följt de strävanden, som kommit
till synes, även då det avsett att minska statsförvaltningens personal, så att vi
icke få flera ämbetsmän än som är behövligt. Det är den uppfattningen, som
vi alltid hållit på. Emellertid vill det förefalla mig, som om regeringen i sitt
föreliggande förslag måhända gått litet grand för långt då den ifrågasatt indragningen
av ett kansliråd, tillika chef för arkivavdelningen i utrikesdepartementet.
Och det vill till och med förefalla, när man läser propositionen, som
om hans excellens utrikesministern skulle vara tveksam på denna punkt, och
man får närmast det intrycket, att hans excellens önskan att få ett arbetsdugligt
departement i någon ringa mån måst eftersättas genom finansministerns
krav på en minskning i statsutgifterna.

Om man ser på utrikesdepartementets organisation, skall man finna, att före
dess omorganisation 1906 funnos en förste arkivarie och en andre arkivarie.
När omorganisationen år 1906 ägde rum, tillkom en arkivchef, och år 1917
tillkom en extra andre arkivarie, som år 1918 ersattes med en extra förste
arkivarie. År 1919 beslöts, att arkivets personal skulle bestå av ett kansliråd
såsom arkivchef, två förste arkivarier och två andre arkivarier. År 1924
indrogs en förste arkivarie och en andre arkivarie, och man kom sålunda tillbaka
till den organisation, som upprättades år 1906. Nu, när man ifrågasätter
indragningen av arkivchefsbefattningen, vill man sålunda komma tillbaka
till den organisation, som fanns före år 1906.

Om man nu ser på antalet ärenden, som denna avdelning haft att handlägga,
skall man finna, att inkommande expeditioners antal år 1906 var 13,741,
under det att det år 1924 vuxit till icke mindre än 70,085. De avgående
expeditionernas antal uppgick år 1906 till 11,168 och år 1924 till icke mindre
än 81,885. Härav framgår väl klart och tydligt, att kvantiteten av arbetet
högst väsentligt vuxit under den period, som jag här omnämnt. Men därmed
är icke sagt, att kvaliteten av arbetet vuxit så mycket, att man behöver
allt fortfarande ha en så hög befattningshavare som ett kansliråd. Man kunde
tänka sig, att om kvaliteten i arbetet icke ökats man kunde nöja sig1 med
billigare arbetskraft. Men för min del håller jag före, att även kvaliteten i
arbetet väsentligt stegrats under ifrågavarande tidsperiod. Vi ha numera anslutit
oss till Nationernas förbund, och det är självklart, att redan därför åtskilliga
synnerligen viktiga och delikata ärenden tillkommit för arkivavdelningen,
vilket säkerligen gör ett kansliråd mer än välbehövligt. När sålunda
enligt min uppfattning arbetet inom avdelningen såväl kvantitativt som kva -

Ang. utrikes
departement el.
(Forts.)

Sr 30.

Lördagen den 15> maj e. m.

Ang. utrikes- litativt väsentligt stegrats, tror jag för min del, att det icke vore klokt att
departementet. fgr närvarande gä så långt, att man indrager detta kansliråd, denna arkiv(Forts.
) chef, utan att därmed bör anstå, till dess man vunnit sådan erfarenhet, att
man verkligen kan se, huruvida det överhuvud taget är behövligt eller icke.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Med herr Holmgren förenade sig herr Danielsson.

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena Undén: Herr talman?

Det är alldeles riktigt, såsom den siste ärade talaren anförde, att jag i statsverkspropositionen
uttalat eu viss tvekan om det lämpliga eller det välmotiverade
i en ytterligare indragning av arkivets personal, och under sådana förhållanden
är det givet, att jag också val förstår, att det inom statsutskottet
kunnat råda en viss tvekan och att majoriteten i "utskottet ansett det rådligare
att bibehålla denna befattning än att nu indraga den. Så tillvida är icke denna
fråga heller av stor aktuell betydelse, som Kungl. Maj:t förutsätter, att den
nuvarande innehavaren, sedan han satts på övergångs- eller indragningsstat,
även skall fortfarande innehava sin befattning till uppnådd pensionsålder.
Emellertid vill jag å andra sidan framhålla, att jag är för min del övertygad
om att arkivet kan skötas med två väl kvalificerade arkivtjänstemän jämte
den kvinnliga personalen, som ju har det mera rutinmässiga arbetet i arkivet
sig ålagt.

När man talar om arbetsbördan på arkivavdelningen, är det alldeles riktigt,
att den i mycket hög grad vuxit under de senaste åren, men det är klart, att
denna växande arbetsbörda faller till sin största del just på den mer underordnade
personalen. Och beträffande speciellt den ökning av arkivalierna, som
tillkommit i och med att vi äro medlemmar i Nationernas förbund, vill jag
påpeka, att för de handlingar, som direkt komma in från Généve rörande
Nationernas förbund, upprättats ett särskilt arkiv, som skötes av annan personal.
Jag tror alltså, att det icke är någon större risk att göra den ytterligare
sparsamhetsåtgärd, som föreslagits.

Det är alldeles riktigt, att jag såsom departementschef skulle kunna betrakta
utskottets välvilja med icke ringa sympati, men då det är fråga om att företaga
en sparsamhetsåtgärd såsom ett led i ett arbete för inskränkningar inom
departementen, som ju från alla håll anses angeläget, har jag för min del ansett,
att, ifall man inom utrikesdepartementet skall skrida till någon ytterligare
reduktion av personalen, är det ovillkorligen just på arkivavdelningen,
som en sådan reduktion kan äga rum.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Ward begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den. som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 1)
av utskottets förevarande utlåtande nr 124, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Lördagen den 15 maj e. in.

79 Nr iW.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspro- Ang. utrikespositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning ''kpanementet.
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nej- (l''orts.)
propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 125,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förslag till bestämmelser
angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1926 dagtecknad proposition, nr
167, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, begärt riksdagens yttrande över det förslag
till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor, som av föredragande departementschefen
i sagda statsrådsprotokoll förordats.

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållariden

m. m.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade utskottet
till behandling förehaft dels två inom första kammaren väckta motioner den
ena, nr 274, av herr Luterkort och den andra, nr 275, av herrar Borell och
Högberg, dels ock en inom andra kammaren av herr Lorichs väckt motion,
nr 400, i vilka motioner hemställts, att riksdagen i anledning av den föreliggande
propositionen måtte såsom sin mening uttala, att riksdagen icke funne något
att erinra emot ifrågavarande förslag i vad det avsåge beredande av pension och
kostnadsfri sjukledighet åt de icke rättsbildade domsagohiträdena, men att riksdagen
däremot ansåge, att ett ingripande från statens sida i övriga i förslaget
angivna hänseenden i frågans nuvarande läge icke borde äga rum.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å ovanberörda motioner, i vad desamma skilde
sig från propositionen, måtte förklara, att riksdagen icke haft något att erinra
emot det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som av föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den
25 februari 1926 förordats.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Widell, Bergqvist, Hallin, Jeansson, Alexander Nilsson, Wiklund,
Bengtsson i Norup, Olsson i Blädinge, Holmgren och Strindlund, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med bifall till ovanberörda motioner måtte förklara, att
riksdagen icke haft något att erinra emot det i propositionen framlagda förslaget,
i vad det avsåge beredande av pension och kostnadsfri sjukledighet åt de icke
rättsbildade domsagobiträdena, men att ett ingripande från statens sida i övriga
i förslaget angivna hänseenden i frågans nuvarande läge icke borde äga rum;
samt

av nerr Kvarnzelius.

Nr 86.

Ang. de icke
rättMldade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 15 maj e. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I det föreliggande statsut skottsutlåtandet

gäller det en Kungl. Maj:ts proposition, att riksdagen skall
besluta en viss minimilön till häradshövdingarnas icke juridiskt utbildade biträden.
Det är, tror jag, första gången, som man debatterar om att bestämma
avlöningen till personal, som är i enskild tjänst. Jag vet icke, att det varit
fallet på något annat område. Det är tydligt, att börjar man slå in på den
bogen genom att bestämmä lönerna för dem, som äro i enskild tjänst, kan
fältet bli tämligen stort. Det är visserligen sant, att lönerna bestämmas av
statsmakterna för dem, som äro i kommunens tjänst eller i kombinerad statsoch
kommunaltjänst och dylikt. Men här lär man icke komma ifrån, att det
är häradshövdingarna, som ha dessa biträden i sin enskilda tjänst. Kungl.
Maj :t har icke det minsta inflytande på varken huru många eller vilka dessa
tjänstebiträden skola vara; och då har det åtminstone varit mig omöjligt att
förstå, varför man på denna punkt har skridit till att föreslå en så ovanlig
åtgärd. Jag kan icke finna, att det låter försvara sig med att häradshövdingarna
ha sportler, ty för dessa sportler skall ju åtskilligt utbetalas, och
här kommer ju det till att häradshövdingarnas löner äro bestämda på ett
sådant sätt, att det är underförstått, att det skall bli en inkomst av sportlerna,
och det ligger ju ännu i vida fältet, huru löneregleringen för häradshövdingarna
kommer att se ut, om och när dessa sportler skola tagas bort.

Det har då förefallit mig, att om man slår in på den av Kungl. Maj:t föreslagna
vägen, blir en ofrånkomlig följd härav, att dessa biträden även komma
att anställas med statslön och att staten får övertaga dem. Jag förstår icke
eljest vad intresse häradshövdingarna skulle ha på det ifrågavarande fältet.
Jag säger öppet ifrån att de minimilöner, som här äro föreslagna, visst icke
äro några höga löner, långt därifrån. Jag tror nästan förr, att Kungl. Maj:t
gjort åtminstone en del av dessa biträden en stor otjänst, ty huru det än är,
när eu lönepunkt är så satt, har det så oändligt lätt att verka ii den riktningen,
att minimilönen anses såsom normal, och det tror jag sannerligen icke
vore önskvärt för de biträden, som det här gäller.

Det kan icke hjälpas, att huru jag än ser på denna sak kan jag icke finna
några verkligt bärande skäl, varför staten skulle slå in på den väg, som här
föreslagits. Det är därför, herr talman, som vi reservanter nödgats reservera
oss mot Kungl. Maj:ts förslag. Det är alltså alls icke beroende på någon
slags avoghet mot dessa biträden eller därpå att vi skulle vilja hålla dem nere
i en eländig löneställning, utan det är helt enkelt av det skälet, att vi icke
vilja, att det här sättes liksom någon slags normallön, och vi icke vilja skrida
till en reglering av avlöningen till personer i enskild tjänst. Därför, herr
talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den
av herr Widell m. fl. avgivna reservationen.

Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Den föreliggande frågan är av

mycket liten räckvidd. Det gäller ju endast, att riksdagen skulle besluta, att
häradshövdingarna skulle vara skyldiga att tillerkänna sina biträden en minimiavlöning.
Redan 1920 års riksdag skrev och begärde en utredning bland annat
i detta avseende, varvid riksdagen i sin skrivelse förutsatte, att dessa biträden
borde göras till statsanställda. Denna utredning skulle ske i samband
med regleringen av häradshövdingarnas löner. Nu förhåller det sig ju så, att
häradshövdingarnas lönereglering hittills icke förelagts riksdagen, och under
tiden har häradshövdingarnas lönefråga ordnats provisoriskt, dels på grundval
av den gamla lönen och dels i form av tillfällig löneförbättring, och härpå
ha häradshövdingarna åtnjutit dyrtidstillägg, såvitt jag kan förstå, efter sam -

Lördagen den 15 maj e. in.

81 Nr 30.

ma grunder som för de oreglerade verken. Men ända från 1918, då penningvärdet
stod såsom lägst, ha häradshövdingarna haft rätt till förhöjd expeditionslösen,
utgörande 100 % av den ordinarie expeditionslösen.

Nu är det ju sant, att häradshövdingarna ha att bestrida utgifterna för domsagans
förvaltning till en viss grad. Förste notarien är visserligen helt statsavlonad
men till andre notarien utgår endast ett bidrag från staten, och häradshövdingen
får själv lägga till lönefyllnad. Dessutom är han skyldig att
lor arbetets utförande hålla sig med ett behövligt antal biträden på domsagans
kansli, vilka han själv skall avlöna. Dessa utgifter för andre notarien
och bitradena skola givetvis bestridas med de inkommande sportlerna.

• t.^f, c?e^ icke nå&°n ovillkorlig rättighet för häradshövdingen att även
i fortsättningen åtnjuta dessa förhöjda sportler. De voro ju på sin tid att
betrakta såsom ett dyrtidstillägg på sportelinkomsten för att bestrida de högre
omkostnaderna för domsagans förvaltning. Som jag redan nämnt, har denna
förhöjning hittills bibehållits, men enligt det senaste kungl. brevet av 1925
utlöper giltighetstiden den 1 juli 192o. Kungl. Maj:t har nu förutsatt, att
under tiden till dess att häradshövdingarnas löner bli reglerade, skulle nuvarande
expeditionslösen fortfarande få gälla. Då det lärer vara på det sättet,
att de biträden, som äro anställda i vissa domsagor, befinna sig i mycket låg
avloningsstallning och de dessutom givetvis ha osäkra anställningsförhållanden,
sa har Kungl Maj :t nu föreslagit, att man skulle besluta, att häradshövdingen
skulle forpliktigas att till sadana biträden, som anses vara nödvändiga
mfnimilö^CkSVal''ande arketets korande på domarkanslierna., utbetala en viss

Jo™ ser av reservationen, har det inom utskottet rests motstånd mot en
sådan åtgärd Man framhåller, att dessa biträden äro att jämföra med personal
anstånd hos privata arbetsgivare. Kungl. Majrt har icke sett saken på
det sattet,^ och jag kan för mm del icke heller godkänna ett sådant resonemang
Da som jag redan nämnt, allmänheten beskattas genom en förhöid
expeditionslösen, för att sportelinkomsterna skola bli så höga, att de räcka
till för att bestrida häradshövdingens omkostnader för domsagans kansli kan

Sfi arS6S Vrra häi?dsk?vdingens ensak att avlöna sina biträden på det
satt lian finner for gott. Det ar en reglering härav, som Kungl. Mai''t har
föreslagit, och som utskottet har tillstyrkt. J

,vSfTaintferna yfka1avs]ag på den del av förslaget, som avser, att riksdagen
skulle besluta angående minimilöner, men reservanterna ha dock varit så pass
inkonsekventa i sin reservation, att de förutsätta, att riksdagen skall besluta
angående dessa biträdens sjukledighet och pension. Man har sålunda här ingripit
pa de privata arbetsgivarnas privilegium att bestämma mellanhavandena
mellan sig och de anstalta efter eget gottfinnande. Det är sålunda en inkonsekvens,
som reservanterna här tillåta sig. Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna ligger då endast däruti, om riksdagen även skall
bestämma huruvida minimilöner skola utgå till dessa stadigvarande och permanenta
bitraden eller ej. Det föreligger sålunda icke någon principiell skillnad
i uppfattningen, utan man har endast å reservanternas sida inskränkt sio- till
de tva detaljer, som jag har pekat på.

Jag har redan sagt, att detta är en liten fråga, som dock icke, på de gruner
jag har angivit kan anses utgöra en häradshövdingarnas egen privata
Ähet'' ,..^u skrämmer man med att det skulle medföra konsekvenser,
sa att man möjligen skulle fa lov att göra en del andra biträden, till exempel
pa haradssknvarnas kontor, till statstjänare. Ja, men därvidlag ligger ju
fragan pa ett annat satt, Haradssknvarna ha icke rätt till expeditionslösen
ej)rjämstälhmard lkS°m haradshovdingarna, och de två kategorierna kunna alltså

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 36.

Ant], de icke
rätlsbildade.
domsarjobiträde
nas
avlöningsförhållanden

m. rn.
(Forts.)

Nr 36. 82

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

Jag har här med några ord velat skildra frågans innebörd och hur läget är
och hur Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten sett saken. Jag anser, att riksdagen
bör bifalla Kungl. Maj:ts förslag, vilket utskottet givit sitt tillstyrkande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Att jag star bland reservanterna

beror på att jag sett denna fråga från rent principiell synpunkt. Det kan icke
hjälpas, att vi här gå in för att lagstifta på ett område, som vi hittills icke
ha berört. Den inkonsekvens, som herr Carlsson-Erosterud ansåg att reservanterna
gjort sig skyldiga till genom att gå med på förslaget rörande sjukledighets-
och pensionsförhållanden, vill jag bestämt tillbakavisa. Jag vill
säga herr Carlsson-Erosterud, att det är länge sedan vi började lagstifta om
arbetstidens längd, men vi ha icke någonsin inskridit för att bestämma lönerna,
varken minimilöner eller något annat.

Vad jag däremot anser farligt, det är, att om vi nu träda in för att reglera
minimilönerna för dessa biträden, ligger det så nära till hands, att man också
skall reglera dessa såväl för häradsskrivarnas, landsfiskalernas _ och lantmäterikontorens
biträden. De äro ungefär jämnställda i ^ anställmngshänseende
med de biträden, det här gäller, och äro kanske i många fall flera till
antalet än dessa. o

Dessutom finns det ett starkt skäl, som, såvitt jag förstår, talar mot att
vidtaga en sådan åtgärd, nämligen att den stora löneregleringen för häradshövdingarna
ju vad det lider skall komma. Det kominer då att gälla, om dessa
i framtiden skola behålla sina sportler eller ej. Efter vad som förekommit
i riksdagen med avseende å andra sportelinkomster, skulle jag tro, att de komma
att tagas bort även för häradshövdingarna. I sågfall är det ju klokt av riksdagen
att vid denna lönereglerings vidtagande stå obunden, när det gäller avlöningen
till de extra biträdena.

Det är dels det principiella skäl, som jag nyss nämnde, och dels aven detta
sista, herr talman, som gör, att jag måste yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen av herr Widell m. fl.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Notliin: Herr talman, mina
herrar! Gentemot de två aktade kammarledamöter, som här framfört principiella
betänkligheter mot förslaget i den kungl. propositionen, vill jag framhålla,
att man kan icke jämställa dessa kvinnliga skrivbiträden med privatanställda.
Ett domsagokansli är att jämföra närmast med ett slags ämbetsverk,
och det är icke tvivel underkastat, att det arbete, som dessa skrivbiträden
utföra, utföres för statens räkning. Genom den undantagsställning,
som häradshövdingarna intaga i löneavseende därigenom, att de emottaga sm
huvudsakliga lön i form av sportler och ha. skyldighet att därmed avlöna
sina skrivbiträden, ha dessa biträden kommit i en annan och sämre ställning
än vad som gäller för statens skrivbiträden i. allmänhet.

Riksdagen har upprepade gånger framhållit, att man bör avlösa sportelsystemet
och att man bör bereda dessa kvinnliga skrivbiträden en fastare och bättre
ställning. Erågan om sportelsystemet sammanhänger emellertid på det närmaste
med en blivande domsago- och rättegångsreform. Regeringen har därför
icke ansett sig kunna nu framlägga den saken utan förmenat, att man borde
avvakta processkommissionens utredning,. Det har emellertid då synts obilligt,
att de kvinnliga skrivbiträdena skulle behöva vänta pa en fastare och bättre

ställning. . .

Reservanternas principiella betänkligheter synas mig ioriora i styrka, da
de i alla fall anse sig kunna gå med på särskilda bestämmelser med avseende

Lördagen den 15 maj e. m.

83 Nr !Mi.

a sjukledighet och pensioner. Diiri ligger ett medgivande, att dessa kvinnliga
biträden icke äro att jämställa med andra personer i enskild tjänst och
icke att jämföra med den mera tillfälliga skrivhjälp, som en del andra statens
befattningshavare behöva anlita mera tillfälligtvis under bråda tider.

vill framhålla, att av rikets häradshövdingar har det överväldigande
flertalet icke haft något att erinra mot bestämmelse om minimilön. Den fråga,
varom meningsskiljaktighet ratt bland de sakkunniga, gällde, i vilken utsträckning
hovrätterna skulle utöva tillsynsmyndighet över häradshövdingarna. I
den frågan ha uttalats mycket starka betänkligheter från häradshövdingekårens
sida, och i anledning av dessa betänkligheter har propositionen följt den sakkunnige,
som var representant för häradshövdingekåren, d. v. s. man har litat
till häradshövdingarnas egen lojalitet och deras eget beprövande av frågan.
Jag vill nämna, att icke mindre än So av de ordinarie och tillförordnade häradshövdingarna
ha icke haft något att erinra i fråga om principen att minimilön
fastställes, men av dessa 86 ha några få — det är 8 — gjort den erinringen.
att de funnit den föreslagna minimilönen väl hög. Det är endast 24
häradshövdingar, som ha uttalat principiella betänkligheter mot fastställande
av minimilön.

Beträffande häradshövdingarnas löneställning skall jag vara den förste att
erkänna nödvändigheten och lämpligheten därav, att en domare är väl avlönad.
Man..bör till detta ansvarsfulla yrke förskaffa de bästa och dugligaste, och
de höra ha en avlöning, som gör, att de i sin gärning känna sig självständiga
och oberoende av biinkomster. Jag vill dock å andra sidan framhålla, att
statsmakterna ha under de sista åren vidtagit energiska mått och steg just
tör att förbättra lantdomarkarens löneställning. Herr Carlsson-Frosterud erinrade
om att lösenbeloppen, d. v. s. sportlerna, med vissa undantag blivit
icke mindre än fördubblade, och denna toppnivå, som de erhöllo under den
kristiden, är alltjämt bibehållen. Vidare tillkomma dyrtidstillägg,
tillfällig löneförbättring, bidrag till förvaltningskostnader m. in. till synnerligen
betydande belopp.

Jag tror då, att det är icke mer än rätt och billigt att tillse, att dessa biträden
också fa en tryggare ställning. Jag vore icke rättvis, om jag ej sade,
att jag anser, det denna proposition skulle vara fullständigt överflödig i förhållande
till det stora flertalet domare, men det finns undantagsfall. Det har
förekommit, att en nytillträdande domare sagt upp de biträden, som funnos hos
företrädare, och erbjudit dem en lön, som, om jag icke är orätt underrattad,
motsvarade föga mer än hälften av vad de hade förut. Det är bl. a.
för att mot dylika fall skaffa större trygghet för de kvinnliga skrivbiträdena
som denna proposition blivit framlagd.

Jag ber att få förorda bifall till utskottets hemställan.

Heir AV i Ii lund. Herr talman! Den fråga, som nu föreligger till avgörande,
den är, ^som redan har blivit antytt, icke ny, utan den härleder sig egentligen
från en skrivelse, som riksdagen avlät till Kungl. Maj:t vid 1920 års
riksdag och som innehöll en begäran om. utredning, huruvida sportelsystemet
skulle kunna avskaffas för häradshövdingarnas vidkommande. I den skrivelsen
förutsatte riksdagen, att därvid frågan om beredande av statsanställmng
åt de i domsagornas kansli tjänstgörande skrivbiträdena skulle kunna komma
under omprovning. En utredning verkställdes på sin tid av tillkallade sakkunniga
och dessa sakkunniga föreslogo bl. a., att dessa skrivbiträden eller
. ,e rattsbildade bitraden, som det heter, skulle bli statsanställda. Något
saclant förslag har emellertid icke blivit framlagt av Kungl. Maj:t.

I det nu föreliggande förslaget, vilket tillkommit på grund av ett förskosom
andra sedermera tillkallade sakkunniga avgivit, föreslår Kungl. Maj :t,

Aruj. de icke
rättsbildade
dornsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

rn. m.
(Forts.)

Nr 30. 84

Lördagen den 15'' maj e. m.

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

att dessa skrivbiträden skulle ia eu garanterad minimiavlöning, och denna
minimiavisning skulle uppgå till 1,500 kronor i ortsgrupp A, 1,566 i ortsgrupp
B, 1,632 kronor i C, 1,698 kronor i D, 1,764 kronor i E, 1,830 kronor
i F och 1,896 kronor i ortsgrupp G-, vartill även skulle komma dyrtidstillägg
efter de allmänna grunder, som gälla för statens befattningshavare. Då emellertid
häradshövdingarna allt fortfarande skulle bestrida avlöningen till dessa
icke rättsbildade biträden, vill det förefalla mig åtminstone såsom alldeles naturligt,
att de också skulle ha rättighet att få träffa avtal om avlöning ävensom
om övriga anställningsvillkor med sina biträden.

Skulle nu utskottets förslag vinna bifall, är det väl mycket sannolikt, att
det icke dröjer länge, innan man kommer att kräva samma bestämmelser beträffande
andra icke rättsbildade biträden hos statens befattningshavare. Jag
tänker här närmast på alla de skrivbiträden, som äro anställda på häradsskrivarkontoren,
vid vattendomstolarna, på överlantmätarekontoren och varför
icke också de hos lantmätare och landsfiskaler anställda. Det är ju också
mycket möjligt och kanske till och med sannolikt, att det är första steget pa
vägen till att helt och hållet låta alla dessa skrivbiträden bli statsanställda befattningshavare.
Jag tror icke det är radligt att sia in pa den vägen.

Det är visserligen sant, som här har framhållits, att häradshövdingarna nu
ha kommit i åtnjutande av något högre expeditionslösen, än vad som förut
varit fallet. Men detta synes mig icke motivera, att man ^skall införa sadana
bestämmelser, som här äro ifrågasatta. Det har också framhållits av
chefen för justitiedepartementet, att ett stort antal häradshövdingar icke haft
något att erinra mot denna minimiavlöning, men detta torde väl innebära, att
deras biträden redan nu ha denna avlöning, och då synes det mig så mycket
mindre motiverat, att riksdagen skulle fastställa en bestämd minimiavlöning.

Jag kan icke se annat, än att dessa icke rättsbildade biträden måste anses
som privatanställda, och jag anser, att häradshövdingarna i förhållande till
dessa privatanställda böra vara likställda med varje annan person, som anställer
ett biträde i sin tjänst. Det är därför, som jag icke kan vara med
om utskottets förslag utan hemställer om bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är ifrån majoritetens sida

intet att tillägga utöver vad herr Carlsson-Frosterud och herr statsrådet här
anfört, men jag har ändå begärt ordet för att stryka under, vad som från deras
siclci sagts

Jag vill då först liksom herr Carlsson-Frosterud konstatera, att det är omöjligt
att finna någon principiell artskillnad mellan majoritetens uppfattning
och reservanternas uppfattning här. Det är så, att reservanterna endast vilja
ha ett något mindre statsingripande, än vad utskottsmajoriteten och Kungl.
Maj:t vill ha. Jag hade nästan för övrigt, väntat mig att få slippa höra sa
starka jeremiader över detta förslag, då det ju i alla fall ligger sa till, att det
icke kostar staten någonting. Det är ju blott fråga om ett villkor lör att
vederbörande skola kunna komma i åtnjutande av ett visst slags förhöjda löneförmåner,
och ingenting annat. Vill icke vederbörande häradshövding finna sig
i detta villkor, så har han att till statsverket inleverera det överskott, han
annars skulle få på den förhöjda expeditionslösen. Så enkelt ligger saken

till- . „ „,o

Jag kan för min del icke finna, att vi_ ha trampat någon pa tärna genom
att gå in för det förslag, som Kungl. Majrt framlagt och som utskottsmajoriteten
här biträtt. Men om det till äventyrs skulle vara^någon av kammarens
ledamöter, som anser att detta är galet, så vill jag slå fast, att det i alla
tider inom vårt svenska samhälle ansetts vara ett axiom, att rättsväsendet

Lördagen den 15 maj e. in.

86 Nr !Mi.

är en samhällets gemensamma angelägenhet. Det skall icke utlämnas på
entreprenad vare sig till den ene eller andre, icke ens till häradshövdingarna
i rikets domsagor, utan det allmänna har rätt att kräva att få ett finger med
vid reglerandet av förhållandena för den personal, som vederbörande häradshövding
för sin del behöver anställa.

Här har man försökt skrämma med konsekvenserna. Jag säger, som jag
sade i utskottet, att är det så, att man verkligen kan leta upp några andra
fall, där staten principiellt är lika starkt engagerad som här, är jag icke rädd
för dessa konsekvenser, utan jag anser, att här är det så, att man bör det
ena göra och det andra icke låta. Jag för min del är fullkomligt övertygad
om att detta är ett steg i rätt riktning. Det sades i utskottet för att om möjligt
vinna majoritet mot Kung!. Maj:ts förslag, att man genom att biträda
Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna tänkas åstadkomma en försämring i de
anställdas lönevillkor. Kammarens ledamöter få ursäkta, att jag för min del
skrattar åt ett sådant resonemang. Här är endast fråga om att fastställa,
under vilka minimivillkor som vederbörande i domsagornas kansli anställda
skulle arbeta, och ingenting annat. Skulle det visa sig, att vederbörande häradshövding
anser sig ha så förstklassiga arbetskrafter och sådana förhållanden
i övrigt, att han kän betala mera, är det, väl att märka, intet hinder
lagt i vägen för ^detta vare sig i Kungl. Maj ds förslag eller i utskottets förslag,
utan det, går mycket väl för sig. Här är det endast ett försök att få
fram så drägliga minimilöner som möjligt för de i rättsväsendets tjänst — jag
understryker detta — anställda biträdena.

_ Då jag har denna uppfattning, herr talman, kan jag icke annat än yrka bifall
till vad utskottet här föreslagit.

Herr Holmgren: Statsutskottets av mig högt värderade vice ordförande

framhöll nyss, att han hoppades att slippa höra några jeremiader på denna
punkt vidare. Men jag kan, då jag befinner mig bland reservanternas antal,
icke underlåta att yttra några ord i denna fråga, även med risk att herr Anderson
i Råstock betraktar det som en jeremiad. Jag kan nämligen icke dela den
uppfattning, till vilken statsutskottets majoritet här har kommit, och kan sålunda
icke följa herr justitieministern, då han sökte göra gällande, att den
personalkategori, varom här talas, skulle närmast vara att jämställa med
statsanställda. För mig är det klart, att här gäller det en personalkategori,
med vilken staten icke har någon befattning och icke heller bör taga befattning,
på den grund, att de äro rent privat anställda. Jag undrar, om någon
verkligen skulle kunna ålägga en häradshövding att hålla sig med biträden,
om han icke vill det, och jag undrar, om det finns något förbud för en häradshövding
att till exempel göra upp ackord med en renskrivningsbyrå, som åtager
sig^att sköta alla hans expeditioner. Skulle då biträdena på denna byrå
också få avlöning på det sätt, som herrarna här tänkt sig?

Häradshövdingarna ha ju sig ålagt att på egen bekostnad sköta sina expeditioner
och ha därför att uppbära sportler. Dessa sportler uppgå ju till
vida olika belopp inom olika domsagor. Om nu riksdagen bestämmer en viss
minimilön för alla biträden på domsagorna, kan man väl vara ganska
viss om att förr eller senare denna minimilön kommer att bli en maximilön,
och därav följer som en .given konsekvens, att de biträden, som ha mycket
att göra, icke få mera betalt än de som ha så gott som ingenting att göra.
Jag tror icke, att det länder till någon rättvisa, om man går in för majoritetens
uppfattning, och ett statsingripande på denna punkt synes mig därför
både obefogat och ägnat att medföra ganska vittgående konsekvenser, som
åtminstone jag icke vill vara med om att taga. Ett avtal mellan en domare
och hans privatanställda kan jag icke finna kommer staten på något sätt

Ang. de icke
rältsbildade
domsagobitr(idenas

avlöningsförhallanden

m. m.
(Forts.)

Jfr 36. 86

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobitrödenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

vid. Är det så, att dessa hans privatanställda biträden icke äro väl avlönade
eller icke så väl avlönade, som de själva önska, står det dem som andra i vårt
land arbetande fritt att bilda en organisation, en fackförening, som sköter om
deras intressen, utan att staten behöver blanda sig i denna fråga. Med fullt
samma rätt skulle staten kunna bestämma, huru den enskilde skall avlöna sina
tjänare.

Utskottsmajoriteten betraktar denna fråga från en ståndpunkt, som är nästan
diametralt motsatt den, som jag intar. Jag skulle därför för min del vara
mest benägen att yrka blankt avslag. Men då ett sådant yrkande sannolikt
icke har utsikter att göra sig i kammaren och i övrigt skulle komplicera
frågan, vill jag nöja mig med att ansluta mig till den vid utskottsutlåtandet
fogade, av herr Widell m. fl. avgivna reservationen.

Med herr Holmgren förenade sig herr Cliristenson i Södertälje.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag förstår icke., hur statsutskottets
vice ordförande kunde föra denna fråga så långt ut. Han var inne
på det svenska rättsväsendet, men sannerligen jag begriper, vad en renskriverska
egentligen har med rättsväsendet att göra. Det är väl domarna och
de juridiskt utbildade biträdena, som ha med den saken att skaffa. Det skälet
kunna vi väl koppla av.

Man har sagt, att det är nödvändigt att dessa biträden finnas, att man
behöver dem. Detta vill jag icke bestrida. Naturligtvis behövs det folk på
domarkanslierna, men folk behövs det också hos många andra statstjänstemän,
och icke är det så, som herr justitieministern yttrade, att andra statstjänstemän
endast tillfälligt ha behov av dylika biträden. På häradsskrivarekontoren
sitta många biträden år ut och år in. De äro icke tillfälligtvis anställda
för någon vecka eller månad utan äro nog permanent anställda där. Om man
börjar slå in på denna väg, så kunna herrarna vara övertygade om att fortsättningen
kommer att följa. Därom hyser åtminstone jag icke1 den minsta
tvekan.

Så uttalade herr statsrådet också, att det skulle bli bättre ställt för dessa
biträden. Det är jag tämligen svagt övertygad om, ty om man anger en
lön såsom minimilön, har den en obehaglig benägenhet att bliva normerande.
Det kommer man icke ifrån, siffrorna suggerera. Det tror jag vi kunna vara
överens om, att så kommer att ske.

Vidare har man sagt, att det icke blir några konsekvenser, om vi gå med
på detta. I förbigående vill jag såga, att vad beträffar de pensioner, som
reservanterna vilja vara med om, så ligger frågan så, att detta gäller redan
nu på många områden. Till och med den stackars förkättrade tjänstehjonsstadgan,
så gammal den än var, stadgade,; att en tjänare, som hade tjänat
så och så länge hos en husbonde, den skulle husbonden draga försorg om under
hans återstående livstid. Det är ingenting nytt, liksom ej heller att man
skall få bibehålla sin lön under sjukdom. Men man får väl gå tillbaks ända
till 1600-talet eller till början av 1700-talet för att finna, att staten bestämt
löner t. ex. beträffande jordbruket. Detta trodde jag'' verkligen var ett så urgammalt
och oklokt tillvägagångssätt att vi för alltid övergivit det här i
landet. Aldrig trodde jag att ett så urreaktionärt förslag skulle framkomma.
Detta naturligtvis om man icke går in för den satsen, att de, utan att vara direkt
anställda av staten, dock skola anses som statstjänare.

Statstjänarekårerna ha ju så utökats på de senare åren, att! man nu gör
stora ansträngningar från regeringens sida att skära ned dessa kårer. Man
har ju redan blivit förskräckt över, att statstjänarna blivit så många. Varför
då i onödan skapa en ny grupp av statstjänare? Det är ovillkorligen så,

Lördagen den 15 maj e. in.

87 Nr !M>.

att den som bestämmer lönen, också blir den verklige principalen. Det ordnas
visserligen nu på en omväg genom en förhöjning av sportlerna för häradshövdingarna.
Men åskådningen, att biträdena skulle liksom anställas hos staten,
kan jag icke tillägna mig, varför jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Röing: Statsutskottets ärade vice ordförande framhöll i sitt anföran de,

att kammarens ledamöter näppeligen borde hysa betänkligheter för de konsekvenser,
som ett bifall till utskottets hemställan kommer att medföra, och
han ansåg vidare, att statsutskottet med sitt förslag var inne på rätt väg. Jag
har, mina damer och herrar, i båda dessa hänseenden en från honom avvikande
uppfattning. Jag anser, i likhet med herr Olsson i Kullenbergstorp och herr
Wiklund, att man med allt fog kan hysa stora betänkligheter för de konsekvenser,
som ett bifall till utskottets hemställan kan komma att medföra, och
jag anser i motsats till herr Anderson i Råstock, att statsutskottet genom sitt
yrkande är inne på en fullständigt felaktig väg.

Jag förstår icke, hur herr Anderson i Råstock kan påstå, att dessa skrivbiträden,
som endast ha renskrivningsgöromål om hand, ha någonting med rättsväsendet
att skaffa. Kan det anses, att en person har något inflytande på rättsväsendet
därför att han eller hon skriver rent, vad en domhavande skrivit ut i
kladd? Det begriper åtminstone icke jag. Jag anser, att statsutskottet är inne
på fel väg, både när utskottet föreslår att staten skall bestämma dessa skrivbiträdens
löner och när utskottet förordar generella bestämmelser beträffande
dessa skrivbiträdens minimilön, var de än äro boende, endast med hänsyn tagen
till principen om dyrort. Att en domhavande omedelbart utanför Stockholm
måste betala ett biträde en lön, som står i ett visst förhållande till den relativt
höga lönenivån i Stockholm, förstår jag, men att staten genom ett riksdagsbeslut
skulle garantera samma minimiinkomst för ett skrivbiträde t. ex. hos
domhavanden i Råstock — om det nu finns en dylik ämbetsman å denna ort,
vilket jag icke känner till —• där förhållandena naturligtvis äro helt andra än
i Stockholms närhet, det är en sak, som jag inte kan förstå. Jag anser i motsats
till herr Anderson i Råstock, att ett bifall till utskottets hemställan icke
innebär, att riksdagen i denna fråga slagit in på rätt väg.

Liksom herr Holmgren i Karlskrona skulle jag med min uppfattning i frågan
naturligtvis helst velat yrka avslag såväl på utskottets hemställan soiö
på reservationen, men då ett dylikt yrkande icke torde ha den minsta utsikt att
samla majoritet i riksdagen, skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka avslag
•på utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Ja, herr talman, jag nödgas läsa upp några

rader ur utskottets betänkande på sidan 5, speciellt till herrar Holmgrens i
Karlskrona och Röings uppbyggelse. Det står där i tredje stycket:

»Vad angår frågan om antalet biträden i de olika domsagorna, så bör detsamma
bestämmas med hänsyn till det behov av arbetskraft, som vid lämplig
fördelning av arbetet och med iakttagande av att vederbörande komma i
åtnjutande av semester, kan anses förefinnas någorlunda konstant året runt.
Givet är att därutöver vid mera tillfällig anhopning av arbete kan erfordras
ytterligare skrivhjälp; å denna senare skulle blivande bestämmelser i ämnet
ej hava avseende.»

Man fastslår ju däri, att det gäller att skaffa minimianställningsvillkor åt de
biträden, som vederbörande ha ett konstant behov av, och att det här således
icke är fråga om sådana, som äro tillfälligt anställda. Därtill vill jag säga,
att både herr Holmgren i Karlskrona och givetvis också herr Olsson i Kullenbergstorp
i sina resonemang kommo fram till den konsekvensen att allt arbete,

Ang. de icke
räitsbildade ,
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

ra. ra.
(Forts.)

Nr 86. 88

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. de icke
rättsbildade
domsagabilrädenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

som icke utföres av de rent juridiskt utbildade personerna på domsagornas
kanslier, skulle överlämnas till privata renskrivningsbyråer av olika slag. Jag
gratulerar herrarna till en sådan konsekvens, om de nu verkligen tro på den.
Jag tror emellertid icke på den konsekvensen, ty jag tror, att man just av dessa
personer fordrar punktlighet och noggrannhet i utomordentligt hög grad, och
då jag har den uppfattningen, kan jag icke se, att det kan vara så farligt och
att några farliga konsekvenser skulle vara att befara.

Jag vill ytterligare stryka under, att om det är så, att häradshövdingarna i
de respektive domsagorna icke anse sig kunna gå in på detta, så ligger ju saken
mycket enkelt till ändå. De kunna ju då avstå från den förhöjda inkomst, som
expeditionslösen och dylikt kommer att medföra. Det har man klart uttalat i
propositionen och även i utskottets utlåtande. Man trampar intet av deras intressen
på tårna. Nu är det så, mina damer och herrar, att det i den här frågan
har väckts motioner av herrar Luterkort, Borell och Rogberg i första kammaren,
vilka samtliga äro antingen häradshövdingar eller vice. Jag vet icke
precis, vad som ligger bakom därvidlag, men jag förmodar att det i någon mån
— det är icke något domkval, då det ju icke är fråga om någon dom — kanske
skulle ligga något eget intresse bakom motionerna. Jag kan icke se annat.

Här har man blåst upp frågan och gjort den till en utomordentligt stor
principfråga. På samma gång som man säger, att man icke skulle kunna våga
föreskriva några minimivillkor för dessa biträden, säger man, att dylika minimivillkor
icke behövas, därför att dessa biträden redan nu ha det så bra. Jag
tycker för min del, att den ena ståndpunkten därvidlag slår ihjäl den andra.
Jag tror, att det är all anledning att hålla fast vid, vad jag har sagt, nämligen
att rättsväsendet i dess helhet är att betrakta såsom en statens angelägenhet,
i trots av vad herr Olsson i Kullenbergstorp vill göra gällande. Vi äro ju, herr
Olsson i Kullenbergstorp, icke tillräckligt moderna för att vilja överlämna ens
någon ringa del av detta arbete på domarekanslien till mindre kvalificerade
krafter, utan vi vilja ha det ordnat så, som det är ordnat. Men vi vilja ha en
liten men säker garanti för, att man icke på detta område, trots att man efter
Manchester-liberalismens principer borde avlöna precis hur som helst, går in
för en för låg lönestandard. Det är i alla fall allmänhetens pengar det gäller
och ytterst kanske statens pengar, och då ha vi också rätt att kräva, att dess
pengar användas så, att det blir till nytta för alla parter.

Jag har ingen anledning, herr talman, att frångå mitt förra yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag måste svara statsutskottets,

ärade vice ordförande, då han yttrade, att detta icke kostar staten någonting.
Jag tog fasta på de orden. Herr Anderson i Råstock menade, att då det icke
kostar staten någonting, kan man giva med rund hand. Det är således icke
fråga om, huruvida statens utgifter äro berättigade eller ej, utan blott vi slippa
att betala kunna vi med friskt mod lagstifta om utgifter, som staten icke skall
betala.

Då herr Anderson i Råstock här talade om rättsväsendet, så får man väl
ändå tänka på, att icke skapa nya lagar på områden, som hittills varit främmande
för lagstiftningen. Men det tycks bli så i detta land, att man skall lagstifta
för allt och på alla områden, och snart kan .man icke röra sig, utan att
först se efter, vad som står i lagen. Vi ha nyss levat i en tid, då nya författningar
tillkommo och ändrades så fort, att man inte har kunnat följa med att
hålla reda på dem.

Herr Anderson i Råstock sade, att rättsväsendet är sammanknippat med samhället,
och att man därför har skyldighet att med nya pålagor inskrida. Häremot
vill jag blott säga, att om man så gör, då går man in på vägar, där man
icke följer det rätta, d. v. s. rättsväsendet. Jag kan emellertid icke underlåta

Lördagen den 15 maj e. in.

89 Nr 30.

alt dröja något vid ott annat yttrande, som herr Anderson i Råstock fällde.
Han insinuerade, att motionärerna i denna fråga kanske bevakade egna intressen.
På detta uttalande vill jag icke svara någonting, men herr Anderson
i Råstock har väl icke den uppfattningen, att vi reservanter ha några egna
intressent den här affären. Vi få väl lov att ha vår mening. Vi anse, att
det är oriktigt att skrida in och bestämma minimilöner på områden, där de enskilda
ha att bestämma. Herr Anderson i Rastock sade också i sitt anförande,
att det bär icke gäller någonting annat än att bestämma minimilönerna. Det
må vara vilketdera som helst, minimilöner eller maximilöner, men jag anser, att
riksdagen varken har rätt eller skyldighet att bestämma lönerna på de enskildas
områden.

Jag följde noga herr justitieministerns anförande. Han uraktlät att röra vid
vad jag i mitt första, anförande talade om, nämligen de konsekvenser, som ett
bifall.till Kungl. Maj:ts förslag kunde medföra med avseende på landsfiskalsexpeditionerna,
häradsskrivarekontoren och lantmätareexpeditionerna. Skall
man fatta denna, uraktlåtenhet så, att han menade, att för all del, den dagen
kan komma, då man får taga upp även den saken. Har man sagt a, får man
också säga b.

Jag her, herr talman, att få av principiella skäl varna kammaren för att här
följa utskottets förslag. Jag vidhåller mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Olsson i Blädinge, Magnusson i Tumhult, Hamrin
och Johanson i Huskvarna.

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman! När jag tar till orda i den här

frågan, gör jag det med åberopande av min erfarenhet som häradshövding.
Det är. emellertid icke fråga om något häradshövdingeintresse. Läsa vi motionerna
i första kammaren, väckta av kammarens häradshövdingar, så får man
snarast den uppfattningen, att deras ekonomiska intressen gå emot Kungl.
Maj:ts förslag i den här frågan. Då jag har följt de i kammaren gjorda invändningarna
mot förslaget mycket noga, skall jag be att få taga upp till bemötande.
den ena invändningen efter den andra, och skulle någon av dem som ha
yttrat sig finna, att någon invändning icke blivit bemött, är jag tacksam att
bli påmind därom.

Herr Olsson i Kullenbergstorp framkastade frågan: Varför har man drivits
till en sådan ovanlig åtgärd som denna? Justitieministern svarade på detta
nyss: det har förekommit sadana fall, att regeringen, med kännedom om dem,
icke har kunnat undandraga sig att taga under övervägande, vad som skulle
kunna göras för att skydda de ekonomiskt svagt ställda biträdena på domsagokanslierna.
Justitieministern nämnde något exempel till belysande härav. I
en domsaga finnes det kanske ett skrivbiträde, som har tjänstgjort under många
år och förvärvat stor rutin. Hon har blivit en utmärkt skicklig hjälpreda på
kansliet och därför av häradshövdingen erhållit en lön, som svarar mot hennes
duglighet.^ Så kommer det en ny häradshövding, som räknar ut vad han kan
förtjäna på sportler i den domsagan. Han finner kanske då, såsom en vanlig
arbetsgivare, att han genom att minska på lönerna till de anställda kan bereda
sig själv en större inkomst av domsagan. Detta är, vitsordar jag, ett enstaka
fall, men det är verifierat. Jag bär hört aspiranter på domarebanan, sådana
som vandra omkring från den ena domsagan till den andra och därför förvärvat
en viss sakkunskap på området, tala härom, och de ha upprörda berättat om
den rättslösa ställning, i vilken skrivbiträdena komma inför en och annan
arbetsgivare, som lägger uteslutande privatekonomiska synpunkter på sina biträden.
Det råder, på många håll — jag skulle tro överallt, där man står inför
ett hä.radshövdingeskifte — en verklig oro bland dessa biträden: Hurudan

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m. *
(Forts.)

Nr 86.

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

skall deri nye häradshövdingen bli? Skall han skicka bort oss, eller skall han
nedsätta våra löner?

Den nu föreliggande frågan har ursprungligen förts fram i riksdagen av
borgmästare Lindhagen, som för många år sedan började motionera härom.
Motionerna blevo naturligtvis avslagna den ena gången efter den andra. Till
sist lyckades han genom sin envishet väcka riksdagens intresse för saken, och
riksdagen skrev till Kungl. Maj:t. Detta skedde ar 1920, och nu skriva vi
1926. 1920 sammanknippade riksdagen denna fråga med frågan om en löne reglering

för häradshövdingarna. Man trodde då, att en sådan lönereglering
vore nära förestående. Jag trodde det själv, motionär som jag var 1920. Nu, år
1926, är ännu ingenting gjort för skrivbiträdena. Ännu göras samma erinringar
mot förslaget om en förbättrad ställning för dem: vi skola avvakta
en lönereglering för häradshövdingarna, ty då kommer fragan i sitt bästa sammanhang.
Men medan riksdagen går och väntar på att fa i sitt rätta sammanhang
tillgodose dessa ringa tjänstemäns intressen, slita de på många håll^ont.
Här har föreslagits, säges det nu, en mycket ovanlig åtgärd. Vi ha icke nagot
prejudikat att gå efter, inga äldre formulär att skriva av. Det är också någonting
nytt, och därför få vi väl försöka att överväga, om det har anförts tillräckligt
bärande skäl för att slå in på den nya vägen. Jag skall i fortsättningen
försöka styrka, att sådana skäl föreligga.

Från flera håll i kammaren har nu invänts, att dessa tjänster äro enskilda
tjänster; vad har riksdagen att göra med dem, som äro anställda i enskild tjänst?
Herr Olsson i Kullenbergstorp säger: Kungl. Maj:t har icke något inflytande
på vilka dessa tjänstemän bli, eller hur många de skola vara. Gentemot detta
tal vill jag erinra om en åtgärd, som riksdagen vidtog för en del år sedan, och
som då var lika uppseendeväckande ny som denna och utan någon förebild,
men som var framtvingad av omständigheterna och som sedermera också har
visat sig vara mycket välgörande för domsagoförvaltningen. Det gällde också
domsagokanslierna. Tidigare hade det varit så, att det var varje häradshövdings
ensak, om han ville giva de på kansliet tjänstgörande notarierna, vilka
voro anställda i hans enskilda tjänst, någon betalning för deras arbete. Det
befanns, att denna situation i längden var ohållbar. Notarierna utförde ett arbete,
som var alldeles nödvändigt för domsagornas skötsel. I mån som kostnaderna
på domsagokanslierna stego, blev det emellertid allt svårare för häradshövdingarna
att betala någon lön åt dessa notarier. Då man nu icke ville
öka häradshövdingarnas sportler och då det härförutan icke vara _ möjligt _ att
tvinga häradshövdingarna att betala sina notarier skälig lön, så ingrep riksdagen
och anslog medel till avlönandet av en förste notarie i varje_ domsaga.
Detta skedde 1918. Två år senare beslöt riksdagen att de häradshövdingar,, som
själva ville bidraga med 800 kr. om året till ännu en notarie, skulle, få ett
statsbidrag jämväl till denne andre notarie. Detta var„ett ingripande på alldeles
samma område, som det nu ifrågavarande, men då gällde det de rättsbildade
bträdena, de som ha avlagt examina, och som gå ett par år på domsagokanslierna
och i alla fall ha en hägrande framtid framför sig. _ Men de icke
rättsbildade biträdena, som ingen framtid ha, dem har man hittills icke brytt
sig om. De måste finna sig i de villkor, som häradshövdingarna diktera, och
de riskera att, om de icke kunnat lägga av någonting av sin avlöning, på sill
ålderdom falla fattigvården till last. Nu har Kungl. Maj :t kommit med ett
förslag, som gör ett försök att bereda en rimlig ställning åt dessa personer,
som, fastän de äro anställda hos häradshövdingarna, så att säga i enskild
tjänst, utföra ett statens arbete. Även reservanterna äro med om att bereda
dessa biträden pension. Kungl. Maj:t önskar härutöver även garantera dem en
viss minimilön.

Herr Holmgren i Karlskrona yttrade, att det står ju dessa, biträden fritt att

Lördagen den 15 maj e. m.

91 Nr 36.

bilda fackföreningar, som kunna sköta deras intressen. Jag lyssnar mycket
gärna till herr Holmgren, då han yttrar sig i frågor som beröra områden, där
hans rika erfarenhet bereder honom möjlighet till värdefulla inlägg, men
här har herr Holmgren givit sig in på ett område, som faller utanför hans erfarenhet.
Tänk, herr Holmgren, på ett skrivbiträde på ett domsagokansli i
ett stationssamhälle på landsbygden, som efter många år tjänat sig upp till en
lön av t. ex. 200 kronor i månaden. Så kommer det en ny häradshövding
dit och säger till biträdet: jag kan icke betala er 200 kronor längre. Jag
tänker taga ett nytt ungt och villigt skrivbiträde för 125 kronor, men vill ni
stanna kvar för det priset, må det vara hänt. Vad kan ett sådant skrivbiträde
vinna genom att ingå i en fackförening? Om biträdet lämnar platsen, komma
20 skrivkunniga flickor från ortens familjer och ställa sig i ko för att få platsen
med 125 kronor i lön. De lära icke taga något intryck av att platsen bojkottas
av dess förra innehavares maktlösa lilla förening. 1

"V idare har man sagt — och då anlägger man säkerligen i full välmening och
i bästa uppsåt biträdenas intressesynpunkter — att minimilönerna lätt kunna
övergå till att bli maximilöner. I fall staten fastställer ett visst minimibelopp
för dessa biträdens löner, riskerar man, sägs det, att de mera kvalificerade
biträdena få sina arvoden sänkta till detta belopp. Jag vill icke bestrida
att det ligger något i denna invändning, och jag medgiver, att jag personligen
skulle ha föredragit, om de kommitterade, som ha haft denna sak om
hand och på vilkas förslag regeringen har byggt sin proposition, hade utarbetat
en fullständig stat för alla Sveriges domsagor och bestämt hur mycket biträdeshjälp
som behövdes inom varje domsaga samt indelat dessa biträden i
fixa ''löneklasser, som sedan hade fått var sin bestämda lön. Så har icke
skett. De sakkunniga, som stodo under ledning av en så utomordentlig lönetekniker
som herr Carl Gustaf Ekman, föredrogo den enkla reformen med en
enhetlig minimilön, när nu detta första ingripande skulle göras. Man antog,
att om det stadgades en minimilön för dessa de ringaste, okvalificerade skrivbiträden
skulle det icke vara möjligt för häradshövdingarna att till denna
minimilön pressa ned de mera kvalificerade biträdenas löner. Jag får också
säga, att även om jag kan yttra mig kritiskt emot en och annan av mina
kolleger, när de anlägga privatekonomiska synpunkter på biträdesfrågan, tror
jag dem dock om bättre, än att de skulle göra sig skyldiga till vad de sålunda
misstänkts för. Dessutom blir ju detta bara ett provisorium, som skulle komma
att gälla någon tid framåt. Kungl. Maj :t kommer naturligtvis att hava
sin uppmärksamhet riktad på hur försöket slår ut, och skulle det befinnas
att de uttalade farhågorna för en utveckling i riktning mot lönenedpressning
för vissa av biträdena besanna sig, kommer detta givetvis att ett annat år
föranleda ett ingripande, och förr eller senare skall väl äntligen den slutliga
löneregleringen komma, då det hela kan ordnas på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Jag kommer så till den sista och allvarligaste invändningen mot den Kungl.
propositionen. Man säger, att detta förslag kommer att medföra vissa konsekvenser,
och då först den, att dessa biträden i en framtid skulle komma att
bliva statsanställda. Det är ju alldeles givet, att häradshövdingarna, i samma
stund som staten giver dem bestämda löner, då icke med dessa sina löner kunna
bestrida kostnaderna för de erforderliga skrivbiträdena. Alla de kommittéer
av sakkunniga, som sysslat med denna fråga, hava därför också utgått ifrån
att skrivbiträden till erforderligt antal måste komma att bliva statsanställda,
d. v. s. avlönade med statsmedel. Detta är icke märkvärdigare än att skrivbiträdena
i samtliga statens verk och inrättningar avlönas av staten. Och
när den dagen kommer då även domsagobiträdena bliva statsanställda, tror
jag icke, att det skulle ligga någon olägenhet i att — såsom någon talare,

Ang. de icke
rättsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.

(Forte.)

Nr 36. 92

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. de icke
rätlsbildade
domsagabiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

jag tror att det var herr Bengtsson i Norup yttrade — riksdagen skulle komma
att stå bunden av de minimilöner, som nu stadgas för dessa skrivbiträden.
Just därigenom att de kommitterade, och Kungl. Maj:t efter dem, ha nöjt
sig med att stadga minimilöner, blir man i framtiden så obunden som möjligt.
Det kan ju icke gärna tänkas, att staten, när den kommer att övertaga kostnaderna
för dessa skrivbiträden, skulle komma att pressa ned lönen under den
lägsta löneklass som den nu ansett böra uppställas för samma biträden.

Det har slutligen sagts, att ett bifall till propositionen skulle medföra konsekvenser
beträffande skrivbiträden på andra områden av statlig verksamhet,
lantmäteribiträden, landsfiskalsbiträden, häradsskrivarbiträden o. s. v. Jag
är för ögonblicket icke tillräckligt inne i dessa förvaltningsfrågor — denna
invändning är icke gjord i utskottets yttrande eller i reservationen utan har
först framställts här i kammaren — men så mycket tror jag mig kunna säga
på rak arm, att om riksdagen nu fattar ett beslut, som pekar i den riktningen
att dessa biträden i framtiden skulle bliva statsanställda, så tror jag. icke,
att därmed frågan är avgjord för några andra områden av statsförvaltningen,
vilka ännu icke blivit utredda på samma sätt som frågan om dosagobiträdena.
Skulle det emellertid visa sig, att alldeles enahanda synpunkter göra sig gällande
på dessa andra omåden, så kommer ju sakens egen natur att leda till, att
man också får taga den framhållna konsekvensen.

Jag skall nu sluta med att åberopa vad jag började med. En och annan
häradshövding har vänt sig till mig i denna sak. Någon har varit upprörd över
att statsmakterna skulle tvinga häradshövdingarna till att ge sina skrivbiträden
en viss lön. Man säger: det är alldeles rimligt att biträdena få denna lön,
men vi reagera mot att man söker tvinga oss genom hotet att om vi icke finna
oss i dessa föreskrifter, komma vi att berövas den provisoriska sportelförhöjningen,
som gäller sedan en del år tillbaka. Andra häradshövdingar hava
sett saken på ett rakt motsatt sätt. Jag tror icke jag begår en alltför stor indiskretion,
om jag säger, att en av Sveriges mest ansedda, häradshövdingar,
beträffande vilken det i riksdagens båda kamrar säkerligen icke råder mer än
en mening om hans utomordentliga samvetsgrannhet och vederhäftighet, uttalade
till mig för ett par veckor sedan, att han fann denna Kungl. Maj :ts proposition
synnerligen välgrundad.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord. — Herr
statsrådet medgav själv, att han icke var riktigt säker på, om denna sak drog
några konsekvenser med sig på andra omåden. Vi äro ju tacksamma för den
upplysningen. Men om man tar och gör en jämförelse med ett annat slag av
statstjänare, nämligen häradsskrivarna, så hava de sannerligen mycket att skriva.
Jag tror t. o. m., att en häradskrivare har betydligt mycket mera att skriva
än en häradshövding, åtminstone i en medelstor domsaga, och därför får han
också hava skrivbiträden. Och herr statsrådet vet nog, att häradsskrivarnas
löner äro sådana, att det avses, att en del av sportelinkomsten skall bliva verklig
lön till häradsskrivaren. Annars bleve han nog mycket mager, denne tjänsteman.
Jag undrar nu ändå, om det icke ligger nära till hands att säga: ta
vi detta i dag, så är det alldeles solklart, att vi bli tvungna att ta konsekvenserna
beträffande häradsskrivarnas biträden, om den frågan kommer upp. Åtminstone
torde det icke finnas bärande skäl att invända mot den saken, det vågar
jag påstå.

Så säger herr statsrådet, att det torde bli en omorganisation eller en lönereglering
för häradshövdingarna. Ja, jag antar, att det kommer att bli en omorganisation
beträffande vårt rättsväsen i lägsta instans på landsbygden. Och
har man icke så ofta hört från Kungl. Maj:t, när anspråk gjorts på högre löner,
att de ifrågavarande tjänsterna skola ställas, som man säger, i paritet med

Lördagen den 15 maj e. m.

93 Nr 30.

likställda, när de äro föremål för omorganisation eller utredning för omorganisation.

Herr statsrådet gjorde också jämförelser med de rättsbildade biträdena. Ja,
men det är väl en betydlig skillnad. De bli ju förordnade, det blir väl icke ett
skrivbiträde.

Sedan är man verkligen rädd för, när man går in för något nytt, huru mycket
det verkligen kan draga med sig i sina följder. Och det ha vi sett —• det
bär aldrig slagit fel —- att när staten beviljat nya löner eller bidrag till löner,
så finns det icke ett enda område, där man icke kommit med massor av jämförelser
från andra håll och påstått, att det är statens ovillkorliga skyldighet
att gripa in även där. Och då är det verkligen obehagligt att säga nej.

Så var det en sak, som på det högsta förvånade mig. Det var, när herr statsrådet
talade om den nye häradshövdingen, som kom efter den gamle. Jag har
ändå alltid levat i den tron, att den, som får det höga värvet att bliva självständig
domare, häradshövding med ett ord, skulle vara en sådan person, att det
icke är nog med, att man fordrar, att han skall göra den juridiska rätten och
utöva den, utan jag trodde verkligen, att det skulle vara en man av den läggningen,
att han även vore känd för att praktiskt vilja göra, vad rätt och billigt
är. Det är ju så oändligt många gånger, som en domare, när han skall
utöva sin domargärning, ställes i den situationen, att han måste visa, att han
även har litet praktiskt sinne. Den torra lagbokstaven kan icke alltid ge precis
strikt utslag, utan det gäller att kunna göra, vad rätt och billigt är, när
man skall döma. Och då tycker jag, att en sådan man skulle i allra främsta
rummet tillämpa detta på sig själv och på sina egna gärningar. Jag trodde
verkligen, det skulle vara den siste av tjänstemän, om vilken man skulle få höra
talas om sådant, som att han skulle gå alldeles orimligt och obilligt till väga,
när han i sin tjänst fick någon, som han själv skulle avlöna. Nu är jag väl
tvungen att tro det, när en man, som själv är domare, säger det. Kan det verkligen
förhålla sig så? Men det måste väl vara utomordentligt sällsynta undantagsfall.
Och är det då skäl att generalisera detta? Jag tror det knappast.
Det bleve väl då på detta område som på andra, nämligen att om det är en person,
som är känd för att vara en gnidare mot. dem, som skola utföra arbete åt
honom, och på allt sätt utsvetta dem, så får han icke mången, som duger till
hans tjänst. Så är det på andra livets områden, och jag är nästan övertygad
om, att så blir fallet även här. Men sorgligt är det att höra, att det skulle finnas
sådana häradshövdingar.

Det kan dock icke rubba den mening jag har, att det är olämpligt att taga
Kungl. Maj:ts proposition.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av
herr Widell m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen: och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Norup begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Widell m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Ang de icke
rättsbildade
dom sagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.
(Forts.)

Nr 36. 94

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. de icke
räitsbildade
domsagobiträdenas

avlöningsförhållanden

m. m.

(Forts.)

Ang.

återbäring av
■inkomst- och
förmögenhetsskatt
för nobelsliftelsen.

§ 3.

Vidare upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 126, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda
framställning angående återbäring av inkomst- och förmögenhetsskatt för nobelstiftelsen.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
33 av sjunde huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels besluta, att från statsverket
skulle till nobelstiftelsen återbäras av stiftelsen erlagd inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1926 i den mån denna skatt överstege en efter ett grundbelopp
av tre procent på det beskattningsbara beloppet beräknad inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels ock för dylik återbäring anvisa ett extra förslagsanslag å
275,000 kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke måtte
vinna riksdagens bifall.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Kvarnzelius, Johan Nilsson i
Malmö, Walles, Rosén, Kobh, Carl Johansson, Pauli, Anderson i Råstock,
Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg, Jönsson i Revinge och Holmgren,
vilka ansett att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottets hemställan föredrogs.. Därvid anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag jämte elva andra av statsutskottets
ledamöter här står antecknad som reservant, torde kammarens ledamöter
förstå, av vilken anledning det föreliggande förslaget blivit sådant det
är, nämligen med den förseglade sedelns hjälp. Det kunde lika väl hava inträffat,
att det förslag, som reservanterna nu stå för, här varit utskottets.

Jag skulle nästan, då jag ger mig in på detta spörsmål, vilja säga, att ojämnt
falla ödets lotter. _ Ty det är så, att här har en svensk man varit ute i främmande
land och tjänat in en för svenska förhållanden mycket stor förmögenhet.
Han har då med hänsyn till, efter vad det uppgivits, att han ansåg, att
den svenska nationen hade den största procenten hederliga människor inom sig,
placerat en stor del av sitt efterlämnade kapital i en fond för belöningar åt
framstående vetenskapsmän på olika områden. Och hans tanke hade även från
början varit, att hall borde ge dessa pengar till olika vetenskapliga institutioner
här i landet. Jag vill framhålla dessa fakta, därför att om han gjort detta,
överlämnat pengarna till vetenskapliga samfund eller institutioner här i landet,
hade han därigenom undgått att få kapitalet beskattat på sätt, som nu skett.

Jag skall icke fördjupa mig så synnerligen mycket i det här ämnet. Jag
anser mig. i alla fall böra nämna, att enligt vad Kungl. Maj:t meddelat i sjunde
huvudtiteln, punkt. 33, har det sammanlagda skattebeloppet för nobelstiftelsen
hittills gått upp till, om jag räknar in även arvsskatten, icke mindre än 8,6
miljoner kronor. Denna hårda beskattning har också medverkat till det resultat,
varpå exempel ges på samma sida i propositionen, då där anföres, att hade
för ar 1924 skattskyldighet ej ålegat stiftelsen, så. hade nobelprisens summa
ökats från 591,000 kronor till 951,000 kronor. Nu vill jag säga, att när det
är så, att en svensk för en gångs skull har gjort en verkligt storstilad gärning,

Lördagen den 15 maj e. in. 95

så tycker jag, att det är en fullkomlig rovriddarpolitik staten för, när den går
in för en likadan beskattning på denna stiftelse som för andra liknande förrrtögenheter,
och detta fastän riksdagen, när det gällt liknande donationer, som
varit av mycket mindre omfattning, varit med om att bevilja skattefrihet.
Tycka kammarens ledamöter, att det är värdigt den svenska nationen att gå
in för ett sådant system? Jag bara ställer den frågan.

Det har nu från dem, som för närvarande icke vilja göra någonting, sagts,
att vi skola vänta och se, tills de nya kommunala skattelagarna komma m. m.
Jag säger i stället: kan man provisoriskt lätta det mycket för stora skattetryck,
som nu åligger nobelstiftelsen, på det sätt, Kungl. Maj:t här föreslagit,
så anser jag att man därmed gör en god gärning.

Jag skall med dessa korta ord, herr talman, be att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen, som
går ut på bifall till Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.

Häruti instämde herrar Röing, Eriksson i Grängesberg och Månsson i Furuvik.

Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Det förefaller, som om statsutskottets
vice ordförande icke hade varit närvarande här i kammaren för en tid sedan,
då vi diskuterade samma fråga. Det anförande, som han här nyss höll,
hördes ju vara som enkom lämpat just för den debatt, som då fördes. Nu minns
jag icke, om han hade ordet och framförde samma synpunkter den gången, men
om han icke det gjorde, försummade han sig. Frågan står nu på ett annat
sätt, än vad den gjorde då. Då var det fråga om att bifalla väckta motioner
om att riksdagen skulle besluta framtida skattefrihet för nobelstiftelsen. Detta
förslag avvisades ju då av riksdagen. Här föreligger nu en kunglig proposition,
vari föreslås, att riksdagen skall anvisa 275,000 kronor för att återbära
till nobelstiftelsen, vad den utgivit i skatt utöver ett visst grundbelopp för år
1926. Det där känslotänkandet angående nobelstiftelsen, som herr Anderson i
Råstock nu var inne på, fördes ju fram även vid behandlingen av frågan den
gången. Nu gäller det ju en ren anslagsfråga, och därför synes det mig, att
man kunde med något större lugn och ro se på saken än herr Anderson i
Råstock gjorde.

Då vi inom statsutskottets tredje avdelning hade att taga ställning till förevarande
proposition, voro vi fullständigt eniga därom, att så som frågan rörande
nobelstiftelsens beskattning nu ligger, var det icke lämpligt att nu tillstyrka
detta förslag. Man har ju nämligen inga bedömningsmöjligheter, i vad
mån de nuvarande skattesatserna, som påvila nobelstiftelsen, äro för höga.
Alla höras vara eniga om, att den beskattning, som nu påvilar nobelstiftelsen,
är oskäligt hög. Det är icke därom man diskuterar, utan det är därom, huruvida
man skall bifalla denna framställning nu, sedan riksdagen så nyligen som
för några veckor sedan gjort det uttalandet, att man icke vore beredd att taga
ställning till nobelstiftelsens beskattning, förrän man fått del av Kungl. Maj :ts
förslag, som departementschefen här själv ställt i utsikt, och som även riksdagen
i detta sammanhang anhöll om skulle framkomma redan till 1927 års
riksdag. Först sedan det blivit i lag bestämt, huru nobelstiftelsens framtida
beskattning skall bliva ordnad, har man en säker utgångspunkt för bedömande
av, i vad mån man i utjämnande syfte eventuellt vill återbära något belopp.
Nu veta vi om den saken ingenting. Departementschefen själv har helt naturligt
icke kunnat angiva några bestämdare grunder, än att han har anfört såsom
»sannolikt» och »troligt», att de blivande nya skattelagarna skulle komma att
innehålla det och det. Herr statsrådet har i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
hämtad stöd från en promemoria, som författats av f. d. presidenten Pe -

ls r 30.

Amf.

återbäring av
inkomst- och
förmögenhetsskatt
för nobelstift
elsen.
(Fort*.)

Nr 30.

Ang.

återbäring av
inkomst- och
förmögenhetsskatt
för nobelstiftelsen.

(Forts.)

96 Lördagen den 15 maj e. m.

tersson, där denne föreslagit såsom lämpligt för framtida beskattning av stiftelser
ett grundbelopp av 3 %. Herr statsrådet har här anfört, att åsikten rörande
dessa stiftelsers beskattningsfråga är icke alltigenom klar, och därför
har han icke ansett sig beredd att redan nu framlägga förslag i saken. Men
på grund av vad han antar som sannolikt, att de nya lagarna komma att innehålla,
har han från den utgångspunkten hemställt till riksdagen att nu anslå
det nyss angivna beloppet som en kompensation för de under de senare åren
hårda beskattningsvillkor, som nobelstiftelsen har lidit under. Vi hava inom
statsutskottet icke ansett det vara lämpligt att genom en sådan här både prejudicerande
och föregripande åtgärd bifalla det föreliggande förslaget.

Nu^är det ju sa, att statsutskottet icke är avsett att behandla skattefrågor
och sålunda icke skickat att kunna bedöma, vilka konsekvenser ett bifall till
Kungl. Maj :ts förslag här skulle kunna medföra. Dylika frågor äro givetvis av
den art, att de lyda under bevillningsutskottet. Men man kan ju taga såsom
givet, att ifall staten anslår medel för återbäring till en av landets allra största
skattedragare. av skatt, som betalts enligt gällande lagstiftning, så torde det
väl kunna leda till den konsekvensen, att andra liknande skattedragare också
anse sig ha blivit för hårt åtklämda genom de nuvarande skattelagarna och
därför kunna komma med liknande anspråk. Man har inom utskottet icke känt
sig kapabel att avgöra vilka konsekvenser, som härav skulle bli följden. Det
är en synnerligen ovanlig åtgärd att man återbär till en skattedragare skatt,
som på fullt lagligt sätt utgått enligt gällande lagar. Restitution av erlagd
skatt förekommer ju, där det konstaterats, att skattebeloppet blivit oriktigt påfört.
Men så är icke fallet här. Nobelstiftelsens beskattning har skett i full
överensstämmelse med gällande lag. Det förefaller mig, som om landets skattedragare
i allmänhet skulle ha ganska svårt att förstå oss här i riksdagen, ifall
vi ansloge. medel till återbäring till viss skattedragare av skatt, som han lagenligt
varit skyldig betala. Det är ju så med alla skatter, att en var tycker,
att^de drabba tungt, vare sig inkomsten är större eller mindre. Och givetvis
ifrågasätter man ju, att man icke utan särskilt tvingande skäl återbär, vad som
lagenligt utbetalts. I synnerhet blir detta fallet, då det här gäller en stiftelse,
som disponerar ett kapital på 40 miljoner kronor. Man skall då ha så
mycket svårare att förstå denna sak. Vi hava därför resonerat som så, att då
nu en allmän revision av skattelagarna förestår, som förmodligen kommer att
medföra en lindring även i nobelstiftelsens skatteplikt, borde man lämpligen
avvakta tidpunken för detta beslut, innan man går in för att anvisa medel för
detta ändamål. Vi hava sålunda av dessa skäl icke ansett oss kunna tillstyrka
Kungl. Maj :ts proposition. . Det är alltså icke av den anledningen, att man
anser den nuvarande beskattningen av nobelstiftelsen vara skälig och rimlig
och böra bibehållas. Men man bör få pröva frågan i lugn och ro. Och det bör
ju tillkomma »riksdagens bevillningsutskott och icke dess statsutskott. Man
har även icke trott, att detta skulle leda till så stor skada för stiftelsen, som
dock har sådana ekonomiska resurser, även om dess verksamhet under detta väntans
år därigenom skulle i någon mån hämmas. Denna stiftelse kan ju därigenom
icke hindras att utföra sin funktion, även om det blir i något inskränktare
omfattning, än vad som kanske från början varit förutsett, och som för
närvarande vore önskvärt.

Jag har med dessa få ord velat klarlägga de tankar och synpunkter, som
föresvävat statsutskottets majoritet, då vi ansett oss icke kunna tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition. Det är sålunda rena försiktighetsskäl, och det är
icke några de obotfärdigas förhinder. Och jag för min del skall villigt, om
jag tillhör riksdagen, då denna fråga nästa gång kommer på tal, medverka till
att frågan regleras på ett lämpligt och för framtiden bättre sätt såväl för nämnda
stiftelse som för övriga. Men för närvarande kan jag för min del icke anse,

Lördagen den 15 maj e. m.

97 Nr !«i.

alt det är lämpligt att företaga den åtgärd, Ivungl. Maj:t i här föreliggande
proposition föreslagit.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Osberg: Herr talman! Det är icke många dagar sedan vi hade nästan
samma fråga uppe^till debatt. Jag kan icke annat än förvåna mig litet över
herr Anderson i Rastock, när han ömmar så mycket för den Nobelska stiftelsen.
Pengarna voro förvärvade i utlandet, säger han, och därför skall man
icke vidröra dem i skattehänseende. Ja, huru många är det icke som förvärvat
pengar i utlandet som få skatta för beloppet? Jag har själv varit
med om °att förvärva nagra slantar i utlandet, men jag undrar vad herr Anderson
i Rastock skulle säga, om. jag begärde befrielse att skatta för dem, därtor
att jag. lörvärvat dem utrikes. Sist då denna debatt var uppe, var det
person i första kammaren, som yttrade de förståndigaste orden’ i denna
t råga, da han yttrade: hur skulle det tett sig, om Nobel lämnat pengarna
till det land där han förvärvat dem eller placerat dem i något av våra europeiska
länder, som stått på branten till ekonomisk ruin? Då hade det troligen
vant skäl till1 att klaga, Jag kan icke förstå, herr talman, att man
kan taga upp detta resonemang undan för undan, och jag skulle vilja fråga
herr Anderson i Rastock, om inte han varit med om, lika mycket som någon
annan, att progressivt beskatta de större tillgångarna i allra högsta utsträckn,
1-n,f1 Varf^: ®ka11 herr Anderson i Råstock då göra undantag för Nobelstiftelsen
r Det ar nog många andra som vida mera behövde få lindring i
siratten. Detta ar icke någon institution som lider någon brist, utan här är det
traga om en ren lämphghetsåtgärd.

Varför jag begärde ordet egentligen, herr talman, är därför att jag anser,
att vi inom den narmaste tiden maste taga upp spörsmålet i hela dess utsträckning
och se, huru det ligger till med alla de medel som nu doneras. Här hava
vi till exempel sagverksägare och virkeshandlare, som driva affärer i produktiva
skogstrakter, och manga samla stora kapital, och så bär det iväg till storstaderna,
dar de placera sina pengar. Och innan de sluta sina dagar skola

tVlTfr °Ch diet..ar kanTskiVntA ont att säga därom, om pengarna komma
produktionens tjänst. Jag brukar säga: därifrån man skördar, dit måste

n°CkpHnaM återbörda, men här är det endast skörd och intet återbörde.
. Dt t sådan t förfaringssätt kan icke gå i längden och, vad jag tillät
mig saga i debatten härom dagen, vill jag även nu säga, att skolai vi idehgen
donera till olika ändamål, kommer till slut varenda slant att bliva fastast
i donationer ingen kommer då att kunna bedriva någon näring utan med

utvecklingen Ma“ ^ anka Slg’ vad detta ska11 inverka på den allmänna

Jag har, som sagt, precis samma uppfattning nu som sist, att man bör
verhstalla en allsidig utredning om detta spörsmål och se huru saken ligger
tdl. Da kan man också upptaga det spörsmålet, vilka donationer som böra
beinas och vilka icke ty medger man nu en lindring i detta fall och vidtao-er
denna har tagarda åtgärd, sa har man hundratals andra på halsen som o-öra
anspråk pa detta och de kunna verkligen hava rätt att göra sådana anspråk
nar man gar med pa en lindring för den starkaste donationen i landet Då’
mastede som äro svagare hava rätt till detsamma, och man kan icke säga nej

skottet^hemställantalman’ på det allra kraftigaste be att få yrka bifall till utAndra
hammarens protokoll 1926. Nr 36.

Ang.

återbäring av
inkomst- och
förmögenhets
skatt för nobelstiftelsen.

(Forte.)

Nr 36. 98

Lördagen den In maj e. m.

Ang.

återbäring av
inkomst- och
förmögenhetsskatt
för nobelstiftelsen.

(Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! När för några dagar sedan denna fråga

debatterades i andra kammaren var jag i tillfälle att deklarera min ståndpunkt
i frågan, och jag skall icke besvära kammaren vidare med att angiva
mm uppfattning. Jag vill nu endast nämna, att när Nobelstiftelsen pa sin
tid inrättades, var man betänkt på att uppdela det donerade kapitalet i fem
lika delar, av vilka två skulle ställas under förvaltning av vetenskapsakademien,
en av svenska akademien, en av karolinska institutet och en av norska
stortinget. Av skal, som sakna betydelse i; detta sammanhang, blev emellertid
arrangemanget det nuvarande. Såvitt jag kan första finnes, det intet
hinder allt fortfarande för Nobelstiftelsens styrelse att nu inga till Kungl.
Maj:t med begäran om ett sådant arrangemang som det jag nyss omnämnde,
och det finnes ej heller något hinder för Kungl. Maj :t att bevilja detta. Härigenom
skulle Nobelstiftelsen komma att bliva skattefri, enligt våra gällande
bestämmelser. Det skulle sålunda pa intet sätt förvåna mig, om. en sådan framställning
komme från styrelsens sida. Under sadana omständigheter Kan jag
icke finna annat, än att det är rent formella saker som göra, att stiftelsen
nu får betala skatt, och när det är endast formella hinder för skattefrihet
tyckes det mig nu vara ett tillfälle för riksdagen att visa en generositet, som
tvivelsutan skulle höja den svenska riksdagens anseende bland internationella

vetenskapsmän. .

Under sådana omständigheter tillåter jag mig, herr talman, att yrka bilall till
reservationen.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Innan debatten slutar kanske jag får säga ett par ord för att förklara, huru
jag kommit till den ståndpunkt, som finnes företrädd i propositionen. Saken
ligger så till, och det har denna debatt visat liksom, förra gången vi debatterade
saken, att det knappast råder några delade meningar om, att den progressiva
beskattningen på en sådan fonds avkastning som denna är orimlig. Det
är en gemensam utgångspunkt för oss allesammans, men om vi ha,va den gemensamma
utgångspunkten, så behövde man i grund och botten icke diskutera
så länge om vad som är att göra; det beror ju helt enkelt bara på vad
man vill göra. Då ställde sig frågan så för Kungl. Maj:t: Skall man omedelbart
kunna gå på en ändring av skattelagarna? Det hade från mångla synpunkter
varit det mest önskvärda, men så som det sades under debatten förra
gången: När här föreligger en utredning rörande en stor omläggning av. kommunalbeskattningen,
som dessutom kommer att innefatta ganska ingripande
förändringar rörande inkomst- och förmögenhetsskatten, så förefaller det ur
formell synpunkt mycket onaturligt att ett ar i förväg taga upp saken rörande
en enda stiftelse. Men om man går ut ifrån, att det icke gärna var möjligt
för mig att komma fram med en proposition rörande skattebefrielse eller delvis
skattefrihet för Nobelstiftelsen, och om man samtidigt gar ut ifrån, att
det tyckes vara skäl i att visa, att statsmakterna finna att beskattningen är
för hård, så återstod faktiskt icke någon annan väg än den som nu blivit vald
för statsmakterna att visa, att de verkligen anse, att här har en orätt under
många år blivit begången. Det är i grund och botten ingenting annat som
kammaren har att svara pa nu: finner den, att denna beskattning under de
förflutna åren varit för hög eller icke? o

Jag gillade i hög grad, att kammaren förra gången saken, behandlades gick
på den linje som kammaren gjorde, d. v. s. sade ifrån, att vi anse oss icke ett
år i förväg kunna gå fram med lagändring för detta speciella fall.. Kammaren
har där visat en försiktighet, som jag tror är riktig. Men jag. tror
också att kammaren i detta ögonblick skulle kunna visa den generositeten
gentemot denna institution, att den säger: vi ha under så många år tagit ut

Lördagen den 15* maj e. m.

99 Nr 3<ii

dessa olantliga skatter, vi finna att det är oriktigt, vi veta visserligen icke
bestämt vilka skatter som i t ramtiden komma att påvila denna stiftelse, men
även om dessa skatter komma att bliva betydligt hårdare än någon i denna
kammare nu förutsätter, så är det alldeles säkert, att den restitution, som här
iöreslas, utgör en så liten del av de skattebelopp som staten uttagit, att från
den synpunkten icke någon som helst tvekan kan förefinnas om att det är skäl
att detta belopp återbäres.

Jag tror sålunda verkligen, att kammaren .skulle hedra både sig och landet,
om den i detta fall läte en del formella betänkligheter fara och gjorde denna,
lat oss gärna kalla det så, generösa gest, som ett bifall till Kungl. Mai:ts proposition
skulle utgöra.

Ang.

återbäring av
inkomst- och
förmögenhetsskatt
för nobelstiftelsen.

(Forts.)

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är nog ovanligt, att

man restituera^ skattebelopp utan att något fel blivit begånget. Det vet jag
icke att man någonstädes gör; jag har åtminstone icke hört talas därom. Nu
säger herr statsrådet, att skatten är orimligt hög, och det medger jag, men
den både _va,rit lika orimligt hög, om det varit en privatman som hade haft
detta kapital i sm verksamhet. . Således, om herr statsrådet tar detta i övervägande,
att progressionen är orimlig, nå, då skola vi nog lyssna till det men
da är den kanske orimlig för flera än Nobelstiftelsen.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman''

Jag kanske skulle tillägga ett ord, därför att nu herr Olsson i Kullenbergstorp
talat om restitution, som man endast gör när skatten blivit med orätt
inbetald. Man kan knappast använda något annat ord i detta sammanhang
an restitution, men om det skulle göra saken mera tilltalande för en del av
kammarens medlemmar att bortse från denna skattetekniska term och i stället
saga. Detta är en summa som svenska riksdagen med varm hand skänker åt
dessa institutioner, så är saken lika bra.

Herr Osberg: Herr talman! Jag vill endast säga gentemot finansministern,
att det ar manga i detta land, som blivit orättvist beskattade, och jag har
icke större ämedmng att ömma för Nobelstiftelsen än för dessa. Jag tycker
det är riktigare att vänta för att i ett sammanhang få en utredning över hela
. ■rrL„en rycka loss detta är icke lämpligt, och jag anser icke det gå
var ära för när om vi avslå detta förslag. Herr Holmgren sade, att styrelsen
för Nobelstiftelsen kunde lägga om verksamheten, så att den får det ordnat
pa ett annat sätt. Då får väl styrelsen gå in med en ansökan till Kungl Maj-t
håken far da prövas, men att nu på ett sådant skäl bifalla framställningen
anser jag icke riktigt.

Herr Anderson i Bistock: Herr talman! Jag begärde ordet endast för at+
konstatera, att herr isberg nu slagit fast att en orättvisa är begången och
att han nästa gång vill vara med om att avhjälpa den. — »Vad du kan göra i
dag, uppskjut icke till morgondagen!» 8

Härmed var överläggningen siutad Herr talmannen gav propositioner dels
pa bitall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Anderson i Råstock, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Nr 86. 100

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets

återbäring av förevarande utlåtande nr 126, röstar
inkomst- och J a.

förmögenhets skatt

för nobel- j)en det ej vill, röstar

stiftelsen. Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt yotermgspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omrösthingens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgavos 94 ja och
87 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta tran att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade formanen av
tjänst- och nådår m. m. blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren

bifallen.

§ 5.

Ann. ändring Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört sammansatta statsI
i lagen om 0Ch andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts propoanställande
av s^on mecl förslag till lag om ändrad lydelse av 4, 7 och 11 §§ i lagen den Zo
barnmorskor mars 1919 om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

m- m- XJti en till riksdagen avgiven proposition, nr 20, vilken blivit hänvisad till
behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt i statsrådet hållet protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av
4, 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 (nr 138) om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga följande förslag till lag om
ändrad lydelse av 4, 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 om anställande av

distriktsbarnmorskor m. m.

Härigenom förordnas, att 4, 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m. skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

4 §;

Mom 1 Distriktsbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst niohundrafemtio
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter fem
och tio års väl vitsordad tjänstgöring ävensonr därjämte antingen förses med
tjänlig bostad, bestående av minst ett rum och kök jämte uthus och, där sa lämpligen
kan ske, planteringsland, samt nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning
för dessa naturaförmåner efter ortens pris, dock med minst tvåhundrafemtio
kronor.

Lördagen den 15 maj e. m.

101 Nr 80.

Distriktsbarnmorska skall — ■—- — tillhandahållas telefon.

Därest hinder-------—---dagar årligen.

Mom. 2. Fråga angående---—----ej överklagas.

Det åligger länsstyrelsen tillse, att vederbörande kommun eller kommuner
ställa sig av barnmorskestyrelse sålunda meddelat beslut till efterrättelse. För
detta ändamål äger länsstyrelsen att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga
lämpliga viten.

7 §•

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med tvåhundrafemtio
kronor. Där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting,
bidrager detta med minst tvåhundrafemtio kronor för år räknat.

De till-------av statsmedel.

11 §.

Reservbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst femhundra kronor. Till
reservbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med etthundra kronor och
vederbörande landsting eller stad med minst fyrahundra kronor.

Vid uppehållande -—--erforderliga förbrukningsartiklar.

Utöver vad------tillförsäkrats distriktsbarnmorska.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Reservation hade likväl avgivits av herr Olsson i Kullenbergstorp, som, under
uttalande att enligt hans uppfattning nu gällande bestämmelser i 4 § mom. 2
vore tillfredsställande, förklarat sig anse, att utskottet icke bort tillstyrka det
föreslagna tillägget till nämnda lagrum.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag har ingenting att erinra
mot förestående utskottsutlåtande, som handlar om löneökning för distriktsbarnmorskorna,
i vad angår det rent ekonomiska.

Vad jag har att anmärka på är ett tillägg, som Kungl. Maj:t föreslagit i 4 §
2 momentet i förevarande lag. Tillägget har följande lydelse: »Det åligger
länsstyrelsen tillse, att vederbörande kommun eller kommuner ställa sig av barnmorskestyrelse
sålunda meddelat beslut till efterrättelse. För detta ändamål
äger länsstyrelsen att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga
viten.»

Jag vet icke, om Kungl Maj :t avser, att länsstyrelsen skulle skicka, ut extra
inspektörer för att spörja barnmorskestyrelserna eller barnmorskorna, om de ha
något att. anmärka. Motivet till den ifrågavarande bestämmelsen, som förut
icke funnits, skulle vara, att det ibland är så svårt för barnmorskan att få ut
sin rätt av vederbörande kommun och att hon är så försynt, att hon icke gör
gällande sin rätt. Jag tror, att Kungl. Maj :t i detta fall har en alldeles felaktig
syn på saken. Jag skulle vilja se sådana, som äro anställda i en kommuns tjänst
och som ha en rätt mot den, men äro rädda att göra den gällande. Ett sådant
underverk har åtminstone jag aldrig sett. Jag tycker verkligen, att man kunde
befria länsstyrelserna från en dylik skyldighet och låta barnmorskorna, om de
ha någonting att påstå, göra det på det sätt, som lagen eljest stadgar. Bestämmelsen
är enligt min mening absolut överflödig.

Jag medger visserligen, att det kan hända, att på något håll och i något enstaka
fall en barnmorska haft anledning att klaga i det avseende det här gäller,
men man har icke skäl att generalisera sådant och fördenskull göra ett dylikt

Ang. ändring
i lagen om
anställande av
distriktsbarntnorskor

m. m.
(Forts.)

Nr 36. 102

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. ändring bilägg. Det förvånar mig, att Kungl. Maj :t är med om att foga paragraf
anställande.''^ efter paragraf i fall sådana som dessa, där det icke behöves, under det att man
distrikts- har så svårt att få fram bestämmelser i ämnen, där riksdagen t. o. m. har skrivit
barnmorskor och begärt lagstiftning. Jag tycker sannerligen icke, att det är tilltalande, att
m• m• länsstyrelsen skall ålägga kommunerna viten för ifrågavarande ändamål. Barn (Forts.

) morskoma såsom alla andra tjänstemän böra själva kunna göra gällande rätten

till sina löneförmåner, vare sig de utgå kontant eller in natura. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med den förändring,
att tillägget i fjärde § 2 momentet måtte utgå.

Herr Carlsson-Frostemd: Herr talman! Det är ju ingen stor sak, som herr
Olsson i Kullenbergstorp opponerar emot. Det föreslås i förevarande paragraf
endast ett litet tillägg, som ålägger länsstyrelsen att tillse, att kommunen skall
fullgöra sin skyldighet beträffande utgivande av de naturaförmåner, som en
barnmorskestyrelse tillerkänt en viss barnmorska. Nu förhåller det sig så, att
barnmorskestyrelses beslut i dylika frågor icke få överklagas, och ifall en kommun
tredskas att fullgöra sitt åliggande, har barnmorskan intet annat medel till
sitt förfogande än att stämma till domstol. Man har därför velat råda bot på
nämnda missförhållande, som i vissa fall gjort sig gällande, genom en tilläggsbestämmelse
av ifrågavarande art. Det är sålunda här fråga om en mycket
enkel och rimlig sak, vilken ju uppenbarligen icke kommer att drabba sådana
kommuner, som ställa sig barnmorskestyrelses beslut angående tillhandahållande
av naturaförmåner till efterrättelse. Bestämmelsen riktar sig endast mot tredskande
kommuner. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Om ändring Härefter förelåg till avgörande bankoutskottets utlåtande, nr 46, i anledning
I förordningen j£ungi 7\ja j ;ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av
ar&parban!cen. § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken, ävensom
en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 5 sistlidna februari dagtecknad proposition,
nr 85, som hänvisats till bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommun ikationsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2. .

Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan (enskild
person, firma förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.

Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande
må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för

Lördagen den 15 maj e. in.

103 Nr :M!-

samma person utfärdats flera motböoker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

1 samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr Nils Anton Nilsson väckt, till utskottet
remitterad motion, nr 253. däri motionären under hänvisning till ett av
bank- och fondinspektionen i ärendet avgivet yttrande hemställt om avslag å
propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till ovanberörda motion måtte
besluta, att Kungl. Maj ds förevarande proposition icke skulle av riksdagen
bifallas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Eriksson i Grängesberg, Dalberg,
Bondeson, Borggren, Bäcklund, Ström och Sanden, vilka ansett, att utskottet
bort, med avstyrkande av den i ämnet väckta motionen, tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr

talman! . Då bankoutskottets majoritet har avstyrkt den föreliggande kungl.
propositionen, anser jag mig redan nu böra säga ett par ord i saken. Som kammaren
finner innefattar denna proposition, i enlighet med en av generalpoststyrelsen
gjord framställning, allenast den lilla förändring i förordningen angående
postsparbanken,^att det högsta belopp, som får insättas på en och samma
motbok, bör höjas från nuvarande 5,000 kronor till 10,000 kronor.

Jag erinrar i detta sammanhang om, att postsparbankssakkunniga på sin tid
påyrkade ett maximibelopp av 20,000 kronor. Dessa postsparbankssakkunniga
ansågo nämligen, att postsparbanken i nämnda avseende borde likställas med
sparbankerna.. Det var vid det tillfället fråga om att för sparbankerna fastställa
ett maximibelopp för varje motbok av intill 20,000 kronor. Nu ha emellertid
som bekant sparbankerna rätt att komma upp till ett insättningsbelopp
för varje motbok av ej mindre än 30,000 kronor.

o Vidare bör jag framhålla, att fullmäktige i riksbanken för sin del icke haft
något att erinra mot generalpoststyrelsens förslag; men däremot har bank- och
fondinspektionen avstyrkt förslaget.

Utskottsmajoriteten stöder sig, så vitt jag kan finna, på det uttalande, som
bankinspektionen har gjort, och anser, att det nu föreliggande förslaget är ägnat
att väcka betänkligheter. Utskottet framhåller bl. a., att »det kan nämligen
rent principiellt sett icke vara riktigt att ytterligare utvidga postsparbankens
inlåningsrätt och dymedelst inrikta postsparbankens verksamhet på att uppsamla
större kapitalbelopp för fast placering i densamma, då därigenom givetvis
det ursprungliga ändamålet med banken icke upprätthålles.» Ja, det ursprungliga
ändamålet med postsparbanken var ju och är enligt min mening alltjämt
att uppsamla de små beloppen ute i landet, de små besparingarna, och
icke bara uppsamla dessa utan också att söka uppfostra till sparsamhet, försöka
egga sparsamheten i landet. Men om man vill nå detta senare syfte och
fylla denna senare uppgift, torde man nog också få ordna på det sättet, att det
blir möjligt för postsparbanken att lämna dessa små besparare en skälig ränta på
de belopp, som de lyckats spara ihop. Det är någon skillnad beträffande omkostnaderna
för ett bankföretag, det må vara vilket som helst om det i regel
får mottaga större belopp och i detta fall postsparbanken, som i regel får taga
emot dessa många, många mycket små belopp. Vi behöva ju icke resonera så
mycket om den saken, att det går ungefär lika fort att inregistrera och bokföra

Om ändring
i förordningen
angående ''postsparbanken.

(Forts.)

Nr 36. 104

Lördagen den 15 maj e. in.

Om ändring större belopp som ett mindre, och givetvis är det ur flera synpunkter fördelangte^post-
artigt för postsparbanken, att den kan få ta emot större belopp för varje gång.
sparbanken. Men det är egentligen icke denna omständighet, som det här i första hand synes
(Forts.) gälla. Utskottet framhåller en annan omständighet, som det för sin del anser
vara ännu viktigare. Utskottet säger nämligen: »En utvidgning av inlånings rätten

skulle säkerligen medföra, att kapital, som borde tjäna kreditgivningsändamål
i orterna, i stället komma att från dessa överflyttas till postsparbankens
centralförvaltning i huvudstaden, och givet är, att någon egentlig utlåning
utanför det centrala området icke kommer att ske.» Det förefaller, som om
utskottet i likhet med bankinspektionen hyser den uppfattningen, att för den
händelse riksdagen skulle bifalla Kungl. Maj :ts förslag i det här ärendet, skulle
man därmed dra en hel del pengar från landsorten upp till huvudstaden, och tillgodoseendet
av landsortens kreditbehov skulle därigenom komma att lida. Jag
tror icke, att det i verkligheten förhåller sig på det sättet. Ty så vitt jag kan se
av den statistik, som föreligger, så kunna nog sparbankerna alltjämt tillgodose
kreditbehovet ute i orterna. Det är nog inte bristen på pengar, utan vad som
i de flesta fall brister är de säkerheter, som de lånesökande ha att erbjuda, och
som bekant äro sparbankerna, och detta med rätta, mycket angelägna att få
goda säkerheter för de lån, som de lämna ut, detta vare sig det gäller fastighetseller
andra lån.

Det synes ju vidare framgå, att bankoutskottets majoritet och måhända eu
hel del även här i kammaren hysa den uppfattningen, att alla de medel, som
inflyta i postsparbanken, hamna i huvudstaden och närmast däromkring, och
ute på landsbygden får man ingen del av dessa medel för det behov av kredit,
som kan föreligga. Jag vill då framhålla, att så ingalunda är fallet. Jag har
en uppgift här, som jag erhållit från generalpoststyrelsen och som visar, att
till kommuner utom Stockholm utlånats icke mindre än 45 miljoner kronor, till
industrier och till trafikföretag omkring 17 miljoner kronor eller sammanlagt
62 miljoner för dessa ändamål. Härtill komma 3 miljoner, som ha utlånats till
enskilda ute på landsbygden. Detta sistnämnda belopp förefaller ju vara ganska
ringa; men det har sin förklaring däruti, att postsparbanken icke har fått
några ansökningar om att man vill ha sådana lån. Man har sålunda icke varit i
tillfälle att avslå några ansökningar i vidare mån än beträffande en och annan,
där säkerheterna varit otillräckliga. Härav torde uppenbart framgå, att det
kreditbehov, som man talar om skall förefinnas ute på landsbygden och som
man hyser farhågor för att icke kunna tillgodose, detta behov föreligger, så
vitt man kan förstå, icke. Men i den mån det föreligger eller kan komma att
föreligga, så är det givetvis icke omöjligt även för postsparbanken att i ännu
större utsträckning än vad hittills skett söka tillgodose detta behov, särskilt då
det gäller fastighetskrediter och liknande krediter.

Jag bör kanske också i detta sammanhang nämna, att underhandlingar ha
förts mellan representanter för en ifrågasatt rikssammanslutning av centralkassor
för jordbrukskredit och postsparbanken angående lån mot inteckningar i
jordbruksfastigheter, tillhörande jordbrukare anslutna till förenämnda centralkassor;
och man meddelar från postsparbanken, att man där hyser sympatier
för saken och är villig fortsätta förhandlingarna härom och att, så vitt på
banken beror, söka föra dem till ett gott resultat. Om sålunda dessa centralkassor
kunna komma till stånd, så skapas även därigenom en ytterligare möjlighet
för postsparbanken att tillgodose kreditbehovet särskilt bland jordbrukarna.

Nu vill jag på nytt erinra om, att här gäller ju inte vidare än att höja det
maximibelopp, som varje insättare får ha på sin motbok, från 5,000 till 10.000
kronor. Sparbankerna ha såsom nämnts redan rätt att gå upp till 30.000
kronor. Det är alltså en rätt blygsam begäran ifrån generalpoststyrelsen detta;

Lördagen den 15 maj e. in.

105 Nr »G.

och jag tror för min del icke, att det kommer att ha några som helst ofördelaktiga
verkningar vare sig på det ena eller andra hållet.

Det har dock, det vill jag understryka för kammaren, en rent psykologiskt
fördelaktig inverkan, om kammaren bifaller detta förslag. Låtom oss tänka en
person, som under åratal sparat det ena hundratalet kronor efter det andra,
tills han slutligen lyckats komma upp till 5,000 kronor, som han gärna vill
fortsätta med att ha innestående i postsparbanken, då han vet, att de stå säkert
där! Kan det då vara ägnat att väcka eller vidmakthålla intresset för sparsamhet,
då en sådan person får det svaret från banken, att mera får man icke
på grund av gällande förordning taga emot? Vi få icke heller förbise, att det
i dessa tider särskilt ute på landsbygden finnes en del gott folk, som äro litet
misstrogna och som alltid vilja se till att placera sin penningar där, varest de
äro säkra på att de icke skola försvinna på ett eller annat sätt, utan att de ha
dem i gott förvar. Alltså, när en sådan person lyckats skrapa ihop 5,000
kronor och han vill sätta in ytterligare av sina små besparingar i postsparbanken,
så får han icke fortsätta, utan han får det svaret av banken: nej, ni får
icke ha mer än 5,000 kronor. Nog måste man väl erkänna, att sådant icke
kan vara ägnat att uppmuntra till sparsamhet. Nu tror jag dock, att det i regel
kommer att gå på det sättet, att när en person, som är litet mera förtrogen med
de ekonomiska förhållandena, känner till obligationsväsendet o. d., har en större
sparad penning, så kommer han att taga ut dem och söka placera dem i säkra
papper för att få större ränta på dem. Jag erinrar, att postsparbankens räntesatser
i regel ligga under sparbankernas med c:a 1/2 procent.

Herr talman, för min del kan jag icke finna, att här kan vara skäl till några
som helst betänkligheter mot det föreliggande förslaget. Men jag tror däremot,
att det skulle komma att verka fördelaktigt för postsparbanken och även verka
till fördel i den mån man vill söka uppmuntra sparsamheten i landet.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lovén: Herr talman! Då jag tillhör majoriteten i utskottet, som avstyrkt
föreliggande proposition, ber jag att med några ord få redogöra för de
skäl, som i detta fall varit avgörande. ''

När postsparbanken inrättades, yttrade dåvarande postsparbankssakkunniga,
att bankens uppgift icke skulle vara att konkurrera med parbankerna
utan att uppsamla de mycket små besparingarna, så att säga de droppar, som
samlas ihop från olika håll och i sin helhet bilda sparkapitalet i landet. Man
började med ett insättningsmaximum av endast 1,000 kronor, och meningen
var, att större kapital skulle söka sig en bättre placering, t. ex. i sparbanker,
i obligationer eller på annat sätt. Enligt de sista uppgifter vi fått, nämligen
för år 1925, hade med det nuvarande maximum i postsparbanken insatts omkring
165 miljoner kronor. Det fanns 739,000 motböcker och på var och en
voro således i medeltal 223 kronor insatta. Enligt de upplysningar, som lämnats
i utskottet, är antalet sådana motböcker i postsparbanken, å vilka uppnåtts
ett belopp av 5,000 kronor eller där man närmar sig detta belopp, så
ytterst litet, att det i det stora hela icke alls inverkar på postsparbankens arbete
överhuvud taget. Något trängande behov att nu höja insättningsmaximum
till det dubbla, föreligger sålunda icke.

När herr statsrådet vidare säger, att man i postsparbanken gärna ser insättning
av stora belopp, därför att det icke åstadkommer mera arbete att införa
och förvalta större belopp än de mindre, så är detta visserligen alldeles
riktigt, men det är ingen säkerhet att man vinner insättning av större belopp

Om ändring
i förordningen
angående postsparbanken.

(Forts.)

Nr 36.

106

Lördagen den 15 maj e. m.

Om ändring
i förordni''ngen
angående, postsparbanken.

(Forts.)

genom en dylik förskjutning av maximigränsen. De stora beloppen komma
nämligen i allmänhet icke att placeras i postsparbanken utan på ett helt
annat sätt. Hur äro nu nämnda 1Ö5 miljoner kronor placerade? Jo, enligt de
uppgifter, som stå mig till buds och som gälla år 1924, skulle placeringen vara
följande: i obligationer 100.6 miljoner, i kommunala lån och liknande 27.9
miljoner, i fastighetslån 22.3 miljoner och i banker inklusive riksbanken 6.8
miljoner kronor. Av fastighetslånen voro endast omkring 3 miljoner kronor
placerade hos enskilda låntagare ute i orterna; resten var placerad i huvudstaden,
något som sannerligen icke är förvånansvärt. När sparbankerna ute
i orterna placera sina penningar uti inteckningar genom egnahemslån o. d. är
det nämligen för dem möjligt att noga undersöka bärigheten och säkerheten
i de intecknade fastigheterna. Något motsvarande är helt naturligt icke tänkbart
för centralledningen i postsparbanken. Det skulle nämligen draga alltför
stora, kostnader att tillräckligt noggrant undersöka säkerheten för lånen
ute i orterna. Även om anordningar träffas för att träda i nära förbindelse
med centralkassor för jordbrukskredit o. d., tror jag sålunda icke, att egnahemsbyggarna
få tillfälle att anlita postsparbanken i samma utsträckning
som sparbanken.

När man vidare säger, att sparbankerna ha tillräckligt kapital för att tillgodose
kreditbehovet ute i landet och att det icke är därpå det kommer an, så
vill jag invända, att kapitalet nog i många fall kan tryta även för dem. Jag
vet, att det har hänt, att allt kapital, som behövs i det hänseendet, gått åt och
att låntagarna mötts med besked, att penningarna för egnahemslån tagit slut,
så att det icke varit möjligt för sparbankerna att lämna vidare lån. Sparbankerna
behöva enligt min mening helt säkert kapital för att tillgodose landsb;?gdens
kreditbehov, och det är icke uteslutet, att sparbankerna skulle bli
lidande, om postsparbanken i alltför stor utsträckning finge hand om ifrågavarande
sparkapital. Sparbankerna ha dock i så stor utsträckning under de
gångna åren hjälpt egnahemsbyggarna, att det kan vara en risk att genom
ökning av postsparbankens insättningsmaximum möjligen åsidosätta deras intressen.
Man kan vidare tänka sig, att om maximigränsen nu på föreslaget
sätt förflyttas, komma även affärsbankerna att påyrka en förflyttning för
sin del. I

Det har varit dessa skäl. herr talman, som varit bestämmande för mig, när
jag icke velat gå med på förevarande proposition. Det föreligger intet trängande
behov för en ändring härvidlag, då det som sagt finns blott ett mycket
litet antal motböcker, där insättningarna närma sig 5,000 kronor, och då
det för var och en, som vill placera större kapital, finns många andra möjligheter,
som stå till buds. Till sist vill jag uttala min beundran för chefens
för postsparbanken och postgiroärenden expansions- och verkningslusta, och
jag skulle nästan helst vilja se honom placerad på något annat ställe inom statens
bankväsen.

Han har min beundran i alla fall, fast jag icke kan gå med på detta förslag.
Jag tycker nästan, att han borde få ett större verksamhetsfält, ty
sådan är den mannens verksamhetslusta, att han väl kunde vara förtjänt
därav.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag skall be att få yrka

bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Jag har icke av utskottets utlåtande blivit
övertygad om, att det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt, skulle vara
olämpligt. Jag medger villigt, att denna fråga ingalunda är stor. Det för -

Lördagen den 15 maj e. in.

107 Nr !Mi.

släp, som här först fram, är kanske varken ur postsparbankens eller de andra
bankernas synpunkt av någon större betydelse. Den siste ärade talaren bar
emellertid icke kunnat anföra några skål, som övertygande påvisat faran av att
antaga Kungl. Mai ds förslag. Av den omständigheten, att medeltalet av å
postsparbanksböcker insatta belopp utgör något över 200 kronor per bok, torde
framgå, att större delen av postsparbanksböckerna utvisa en mycket liten insättning.
Under hand har lämnats den uppgiften, att å endast omkring 4,000
av samtliga över 700,000 postsparbanksböcker finnas insatta belopp, som närma
sig 5,000 kronor. Om Kungl. Maj ds förslag bifalles, så att gränsen höjes
till 10,000 kronor, skulle detta på sin höjd kunna medföra, att några, men
säkerligen icke många, av de insättare, vars insättningar nu äro uppe i 5,000
kronor, komme att överskrida 5,000-kronorsgränsen.

Att detta skulle ha någon större betydelse för överflyttandet av kapital hit
till Stockholm, är fullkomligt omöjligt för mig att förstå. Nu kan man ju å
andra sidan säga, att, om de farhågor, som uttalats härutinnan, äro överdrivna
och utan större betydelse, kan det väl heller icke finnas något trängande
skäl att införa den i den kungl. propositionen föreslagna förändringen. Jag
medger, att postsparbanken naturligtvis reder sig gott, även om denna förändring
icke genomföres, men jag kan å andra sidan icke se annat än, att det är vissa
fördelar förenade med denna förändring. Antag, att en insättare av ett eller
annat skäl, t. ex. därför att han har långt till närmaste sparbank, vill ha sina
pengar placerade i postsparbanken (inom parentes må nämnas, att det finnes
en hel del personer, som sätter mycket värde på att ha sina medel sålunda placerade).
__Antag vidare, att han i postsparbanken insatt sammanlagt 5,000
kronor. År det icke då egendomligt, att man från postsparbankens sida måste
säga till denne insättare, om han kommer och begär att få sätta in mera pengar
på banken: Ni får icke sätta in mer. Det är slut med möjligheten att här

insätta pengar, och ni får gå till en annan bank! Det torde för denne insättare
vara omöjligt att förstå, vilka nationalekonomiska eller stål sekonomiska
skäl finnas för en dylik anordning. De andra sparbankerna få taga emot
insättningar upp till 30,000 kronor, men postsparbanken får inte taga emot
mer än sammanlagt 5,000 kronor av samma person! Nog föreligger det ett
praktiskt behov att göra en jämkning, så att i det fåtal fall, som det alldeles
säkert kommer att bli fråga om, insättningar upp till 10,000 kronor få ske.

Men det finns också ett annat praktiskt skäl för att postsparbanken skall
få taga emot större belopp och det är att det är lämpligt, ur ren inkomstsynpunkt.
Postsparbanken har, såvitt jag förstår lyckats finna anslutning just
bland de små insättarna. Den reklam, som gjorts, har medfört, att postsparbanken
fått en mycket livlig anslutning, men just denna livliga anslutning har
medfört ökade förvaltningskostnader. Förvaltningskostnaderna och räntorna
å de små belopp, som inflyta på de 100,000 sparbanksböcker, på
vilka icke insättes mer än några få kronor, täckas icke av de räntor
postsparbanken kan bereda sig genom att i sin tur utlåna samma
belopp, utan måste betalas genom det överskott, som uppstår vid förvaltningen
av de medel som inflyta genom de större insättningarna, sedan ränta och
förvaltningskostnad för dessa sistnämnda medel blivit täckta. Det är ett rent
praktiskt behov, som här föreligger. Detta av postsparbanken åberopade skal,
som jag nj^ss antytt, ha reservanterna funnit övertygande.

Nu har mot detta anförts, och den siste ärade talaren har med styrka understrukit,
att förslagets genomförande skulle kunna betyda, att kapital söges
upp från landsbygden till Stockholm, vilket skulle komma att försämra kreditmöjligheterna
för egnahemsbyggare och dylika låntagare. Utskottet framhåller
först detta, men säger sedan, att departementschefen uttalat, att postsparbanken
borde låna ut pengar även till fastighetsägare. Utskottet tillag -

Om ändring
i förordningen
angående postsparbanken.

(Forts.)

Nr 3C.

108

Lördagen den 15 maj e. m.

Om ändring
i förordningen
angående postsparbanken.

(Forts.)

ger emellertid: »För tillfredsställande av detta kreditbehov står för övrigt
andra och bättre utvägar till buds.» Alltså menar man, att det behövs icke,
att postsparbanken tillgodoser ifrågavarande behov. Jag tror emellertid att
det vore synnerligen lämpligt, om postsparbanken gjorde detta. För närvarande
pågår en omorganisation eller åtminstone förarbeten till en omorganisation
av våra jordbrukskreditkassor. Jag kan för min del icke finna annat,
än att det skulle vara helt naturligt, om postsparbanken, i den utsträckning,
som det ur ren säkerhetssynpunkt kan vara lämpligt, skulle i ganska stor utsträckning
uppträda som förlagsgivare för just denna verksamhet, som nu
icke annat än i mycket ringa utsträckning kan få sitt lånebehov täckt genom
sparbankerna på landsbygden. Det har för ändamålet lämnats ganska stora
lån ur pensionsfonden, men jag tror, att det är nödvändigt, att det lämnas lån
även från annat håll, och det förefaller mig, som om postsparbanken skulle
vara ett alldeles särskilt lämpligt organ för utlämnande av dylika lån.

Jag kan sålunda, herr talman, icke förstå annat än, att ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag såväl för postsparbanken som för insättarna skulle medföra
vissa fördelar och ingalunda! kunna innebära några vådor av det slag, man
här påstått. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts
proposition.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Wikström: Herr talman, mina herrar! Jag skall erkänna, att när
jag haft att i utskottet taga ställning till denna proposition, har jag i rätt stor
utsträckning sett den ur spciella Norrlandssynpunkter, men jag tänker, att
dessa synpunkter också äro tillämpliga på stora områden av den svenska
landsbygden utanför Norrland.

Min förnämsta invändning mot förslaget är, att här föreligger intet som
helst behov av att ge postsparbanken en sådan utveckling, att den skulle omformas
till en med de stora affärsbankerna likartad inrättning, som skulle
sträcka ut sina fångstarmar över hela landet för att i små. kanaler suga upp
de små besparingarna och draga ned dem till de stora penningcentra i huvudstaden.
Postsparbanken har ju den fördelen, att den för sin inlåning kan använda
sig av alla de i hela landet kringströdda postanstalterna, och den är
därför i tillfälle att betjäna allmänheten genom att taga upp de små besparingarna
ute i orter, som ha mindre lätta kommunikationer med de städer, där
sparbanker finnas. Men i och med att postsparbanken bereder den sparande
allmänheten denna fördel, så anser jag, att denna bank har fyllt sin uppgift.
Den har knappt någon annan uppgift. Det är icke alls av behovet påkallat,
att den utvecklas till en penninginstitution, som bedriver låneverksamhet i
direkt konkurrens med övriga banker och således delvis fyller samma behov
som dessa.

De sparbanker, vi ha ute i orterna, ha icke bara till uppgift att upptaga besparingar
och placera dem. De ha dessutom en annan uppgift, och det är vad
som i hög grad bestämt min syn på den föreliggande frågan. Under det, att
de stora affärsbankerna huvudsakligen tjäna som kreditanstalter för industrien
och för affärslivet, så ha sparbankerna, till uppgift, utom att tjäna som
sparinrättningar, att utgöra kreditanstalter för speciellt jordbrukarbefolkningen
men även för småfolket i allmänhet. Detta har ingått i det allmänna
medvetandet, och utvecklingen har lett dithän, att de flesta smålån, som den
stora allmänheten har behov av, upptagas i sparbankerna.

För närvarande finnes det ju rätt gott om pengar i landet, åtminstone är så
förhållandet i min hembygd, och det råder nu ingen svårighet att få låna pen -

Lördagen <l<*n 15 maj e. in.

109 Nr 86.

S-ar, men det har faktiskt funnits tider, och det är sannolikt att de komma igen, Om ändring
då det icke gått att få lån i sparbankerna, därför att inlåningen icke svarat
mot utlåningsbehovet, utan alla små låntagare ha blivit hänvisade till de van- 1 Sparbanken.
liga affärsbankerna, där man använder sig av för den stora allmänheten och (Forts.)
särskilt för den jordbrukande klassen synnerligen olämpliga och dyrbara låneformer.
Det har varit en mycket stor nackdel att icke kunna erhålla lan
annat än på sådana villkor. Jag tror att en dylik situation kan komma att
inträffa många gånger än, och jag vill därför, i den mån det är möjligt för
mig, söka medverka till, att de besparingar, som finnas i orterna, också få
stanna hos de bankinrättningar, som speciellt äro inrättade för att fylla respektive
orters behov.

Departementschefen yttrade något om, att postsparbanken skulle utöka sin
privata låneverksamhet och utlåna pengar direkt till allmänheten. Jag förstår
icke riktigt, hur det skulle gå till. Jag ber att få understryka, att jag
därvid icke tänker på sådana lån, som statsrådet i kväll särskilt talade om,
nämligen lån till kommuner och till större institutioner, icke heller på större
lån på några tiotusental kronor och däromkring, utan på massan av smålån
på några hundra kronor eller på 1,000, 2,000, 3,000 eller 4,000 kronor etc.
Postsparbanken har inga slags organ ute i orterna för utlåning utan bara för
inlåning. Jag förstår icke, hur det skulle låta sig göra för postsparbanken
att betjäna allmänheten med dylika lån. Det kan icke vara ändamålsenligt,
att t. ex. en person i Västerbotten, som har behov av att låna 1,000 kronor,
skall för den sakens skulle vara tvungen att ligga i korrespondens med eu
hank i Stockholm. Detta förefaller mig orimligt, utan menar man verkligen
allvar med talet om att postsparbanken skall stå allmänheten till tjänst med
smålån, måste en fullständig omorganisation äga rum av hela postsparbanken,
som skaffar den organ även för själva låneverksamheten ute i orterna. Men
ligger en sådan mening bakom det hela, bör omorganisationen icke ske i etapper
och så att säga på bakvägar, utan då bör man taga upp frågan i hela dess
vidd, så att vi få tillfälle taga ställning till hela problemet. Genom eu dylik
omorganisation skulle postsparbanken omskapas till en vanlig affärsbank,
något som jag hittills trott icke vara meningen. Postsparbankens ändamål
bör vara, och har hittills varit, att mottaga de små besparingarna. Så bör det
också bliva i fortsättningen, och jag tycker verkligen icke, att det är så synd
om den, som har besparingar på 5,000 kronor och däröver. Han skaffar sig
nog möjlighet att placera sina pengar på annat håll.

Här nämndes något om, att folk skulle vara misstrogna mot sparbankerna
och därför föredraga att placera sina pengar hos staten. Jag ber då att få erinra
om att mig veterligt icke någon insättare förlorat på någon sparbank, och
jag har åtminstone icke i min hemtrakt hört något som helst uttryck för misstro
mot sparbankerna. Därtill kommer, att vi just antagit en ny sparbankslag,
avsedd att medföra fullständig garanti för att insättarnas besparingar
skola var skyddade. Jag är också övertygad om att denna lag kommer att
ha den med densamma åsyftade verkan. Det är sant. att det i och för sig icke
är någon stor fråga, som här föreligger, men är det icke någon stor fråga för
allmänheten, så kan det väl heller icke gärna påstås ur utskottsmajoritetens
synpunkt, att det skulle vara någon stor fråga för postsparbanken själv. Det
har slagits på de strängarna, att de små insättningarna skulle medföra så
stora kostnader, att det skulle vara nödvändigt för postsparbanken att den
fick upptaga även större lån, varigenom, så att säga, en utjämning skulle ske
av bankens omkostnader. Jag har icke sett den motiveringen i handlingarna,
och jag tror icke heller, den håller att taga i. Först och främst arbetar postsparbanken
billigt, därigenom att den som inbetalningskontor kan få använda
alla rikets postanstalter, men dessutom har ju här understrukits, att dessa

Nr 36. no

Lördagen den 15 maj e. m.

Om ändring inlämningsposter på inemot 5,000 kronor äro så få, att de icke i minsta mån inangående
post- verka Pa postsparbankens ekonomi i stort sett.

sparbanken. Då jag är av den principiella åsikten, att det icke föreligger något som helst
(Forts.) behov av att postsparbanken skall utvecklas till en vanlig affärsbank, och då
jag vidare anser det vara önskvärt, att landsortens besparingar i största möjliga
mån stanna kvar å respektive orter för att tjäna särskilt det mindre kreditbehovet
ute på landsbygden, har jag ansett, att det icke finnes tillräckliga
skäl för medgivande av den nu föreslagna utvidgningen i postsparbankens
inlåningsrätt.

Jag anhåller, herr talman, att få instämma i yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr Löfgren i Stockholm instämde häruti.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr

talman! Jag skall icke inlåta mig alltför mycket på ett bemötande av herr
Wikströms anförande, ty våra uppfattningar gå tydligen alldeles isär. Jag
har nämligen alltjämt den uppfattningen, att ett bifall till den kungl. propositionen
icke kommer att medföra några för sparbankerna skadliga verkningar.
Detta är min bestämda övertygelse, och jag gav uttryck åt den i
mitt första anförande. Sparbankernas lånerörelse kommer nog, även om den
föreslagna förändringen beträffande postsparbankens inlåningsrätt kommer till
stånd, att fortgå i samma omfattning som hittills.

Genom ett bifall till den kungl. propositionen undanröjer man de olägenheter,
som följa med att postsparbankstjänstemännen måste avvisa motboksinnehavare,
som vilja .sätta in pengar, endast av det skälet att deras tidigare
insättningar uppgå till sammanlagt 5,000 kronor. Nu är det ju icke fråga
om att höja sistnämnda belopp till obegränsat belopp utan endast till 10,000
kronor. Förslaget bereder ju i alla fall en möjlighet för respektive motboksinnehavare
att få fortsätta med sina insättningar utöver 5,000 kronor. Jag
övertygad om att sparbankerna icke härigenom komma att beredas några
svårigheter, ty folk har förtroende även för dem, men det finnes dock en hel
del människor, som helst vilja anlita postsparbanken, och då bör man enligt
min mening, om man vill uppmuntra sparsamheten i landet, icke förhindra
dem från att ha sina pengar där, även om deras insättningar skulle överskrida
sammanlagt 5,000 kronor. Det är min uppfattning.

Herr Wikström nämnde, att han bedömde denna fråga ur speciell norrlandssynpunkt.
Jag trodde verkligen, att det skulle vara en fördel för norrlänningarna
att i större mån än hittills varit möjligt anlita postsparbanken. Härigenom
.skulle ju sparsamheten i Norrland komma att utvecklas. Ty jag föreställer
mig att uppe i Norrland är det väl icke så tätt med sparbanker, som
det är med postkontor; och om man ser saken ur sparsamhetssynpunkt, så
får man väl° hålla med om att det är bekvämare för dem som vilja sätta in
pengar att få göra det på närmaste postkontor än att gå kanske långä vägar
till ett sparbankskontor eller den lokala sparbankskommittén, som i regel de
flesta sparbanker ha.

_ Men jag skall återkomma till att visa ur postsparbanksstatistiken — det
finns ingen senare än för år 1923 — att sparbankerna ingalunda uteslutande
tillgodose de där 3—4,000 kronors lånen som herr Wikström talade om, utan
i mycket stor utsträckning begagna sig sparbankerna av att köpa obligationer
och att ge lån till kommuner o. s. v., i mycket större utsträckning, än vad
de behöva för att ha- den lagstadgade täckningen för de insatta medlen. Sålunda
framgår nu av statistiken att för år 1923 hade sparbankerna statsobligationer
för icke mindre än 232 miljoner och andra, obligationer för 345 mil -

Lördagen den lö maj e. in.

in Nr :h>.

joner, alltså obligationer till sammanlagt 577 miljoner. Dessutom hade de
kommunala lån till 128 miljoner eller närmare 129 miljoner. Detta visar ju
att sparbankerna ingalunda syssla med bara smålån, och jag hoppas för min
del, att sparbankerna verkligen tillgodose även de smås kreditbehov, om jag
också vet, att det ingalunda alltid är fallet att så sker, vilket ju kan vara
beroende på olika förhållanden; det kan vara beroende på den omständigheten,
att en sparbank tycker att det är mycket bekvämare att ha med de stora krediterna
att göra och följaktligen helst ser att den slipper undan de små låntagarna;
det är nog oftast på det sättet.

Jag har ingalunda med mitt yttrande i propositionen avsett att postsparbanken
skulle ge sig ut och konkurrera med affärsbankerna och icke heller
med sparbankerna i fråga om! dessa mindre lån. Jag föreställer mig emellertid,
att postsparbanken skulle kunna utsträcka sin låneverksamhet ut på
landsbygden och bisträcka kommuner samt också lämna fastighetskrediter. Och
på så sätt skulle en viss del av de krediter, som man ute på landsbygden
gått till sparbankerna för att erhålla, kunna avlyftas och sparbankerna alltså
bli i tillfälle att i större utsträckning kunna tillgodose de mindre behov, som
herr Wikström talade om, ifall man nämligen riskerar att pengarna icke skulle
räcka till, något som jag emellertid tror att de i regel göra. Jag känner intet
fall då det varit brist på pengar som gjort, att den ene eller andre inte fått
sitt lån, utan det har nog i regel varit bristen på fullgod säkerhet.

Om ändring
i förordningen
angående postsparbanken.

(Forts.)

Herr Borggren: Herr talman! Då utskottsmajoriteten kommit fram till

sin ståndpunkt, har den stött sig i huvudsak på bankinspektionens utlåtande
i ärendet. Den avvisande hållningen till den kungl. propositionen är icke att
söka i någon uppfattning om att det här skulle kunna bli någon konkurrens
med sparbankerna på de olika platserna eller med affärsbankerna. Utskottet
har kommit till sin ståndpunkt från den uppfattningen att de flesta medel,
som insättas på sparbankerna, skulle komma att dragas hit till Stockholm och
att sålunda kreditbehovet ute i de orter, där insättningarna skett, icke skulle
bli tillgodosett, i den mån .som från givna utgångspunkter vore önskvärt. Nu
tror jag för min del icke att man behöver befara något sådant. Ty efter vad
som blivit upplyst, har det allaredan visat sig, att de som verkligen behövt
och sökt lån i postsparbanken haft att räkna på stort tillmötesgående från
bankens sida, så att någon fara från det hållet tror jag icke föreliggier.

Då herr Lovén nyss yttrade sig, nämnde han att då han gick med på att
avstyrka den kungl. propositionen, så var det just beroende därpå, att sparbankerna
i större utsträckning tillgodosåge egnahemslånen ute i de olika bygderna,
och det skulle enligt hans mening postsparbanken i sin ordning icke
kunna göra. Men jag vill rikta den frågan till herr Lovén, om det är något
som egentligen hindrar, att även postsparbanken skulle kunna organiseras på
sådant sätt, att den också kunde tillgodose egnahemsbyggarnas lånebehov i lika
stor utsträckning som sparbankerna förut kunnat göra. Jag tror att den faran
behöver man verkligen icke vara rädd för, utan är det så, att postsparbanken
kan få medel, så att den har möjlighet att låna ut, så tror jag även
att den kan organiseras på sådant sätt, att den även kan tillgodose de behov,
som herr Lovén är så angelägen om och som han anser att sparbankerna tillgodose.

Sedan talar man så mycket om att sparbankerna skulle bli lidande på saken.
Men jag har tagit reda på huru härmed kan förhålla sig och för ändamålet
vänt mig till den plats i Skåne, där jag bor och där det finnes flera sparbanker.
och härvid har vederbörande sparbanksdirektörer enstämmigt uttalat,
att det visst icke varit mindre insättningar, sedan postsparbanken kom till,
utan insättningarna i de olika sparbankerna ha skett i samma omfattning

Nr 36. 112

Lördagen den 15 maj e. m.

Om ändring
i förordningen
angående ''postsparbanken.

(Forts.)

som förut. Och då en stor del folk sätter in medel i postsparbanken, så är
det väl till större delen beroende därpå, att det icke finns någon sparbank
på varje plats i landet, utan man har kanske lång väg för att komma fram
till närmaste sparbank för att där sätta in sina små besparingar, medan det
däremot finns postkontor på nästan varje plats; det är väl detta som gör att
en stor del begagna sig av postsparbanken.

Sedan kan det kanske också vara en annan sak, som ligger till grund för
att postsparbanken blir anlitad, och det är att allmänheten fått ett visst misstroende
måhända till sparbankerna. Ty det finns inte bara en utan flera sparbanker
som skötts på sådant sätt, att allmänheten icke kan ha det stora förtroende
till dem som man borde kunna ha. Man har ju t. ex. nyss sett, vad
som hänt med Västra Karups sparbank och att man i fråga om den icke kan
vara säker på att icke insättarna komma att förlora åtminstone något.

Nu nämnde herr Wikström, då han yrkade avslag på den kungl. propositionen,
att vi fått den nya sparbankslagen och att den skulle vara av den beskaffenheten
att den avlägsnade anledningarna till misstroende med avseende
å sparbankernas skötsel. Ja, det kan hända att detta i någon mån är förhållandet.
Men jag skulle vilja erinra herr Wikström om att om vi fått den
inspektion för de olika sparbankerna, som finansministern ville ha, så hade
det kanske nog varit något som kraftigare bidragit till att stärka förtroendet
för sparbankerna. Jag tror i alla fall icke att sparbankerna skulle bli lidande,
om man ökade beloppet på sätt som här föreslagits av Kungl. Maj:t.

Jag ber därför, herr talman, att få j^rka bifall till reservationen.

Herr Winkler: Herr talman, mina herrar! Det har redan blivit så mycket
sagt rörande denna fråga, att det icke kan vara mycket att tillägga, och jag
skall därför inskränka mig till att göra några korta erinringar.

Här har sagts, att det icke skulle betyda så mycket, om man höjde insättningsbeloppet.
från 5,000 till 10,000. Men på det viset skulle man ju kunna
marschera upp nästan hur högt som helst. Jag ber att få erinra om att postsparbanken
började med ett maximiinsättningsbelopp av 1,000 kronor år 1883,
och den tiden var det verkligen avsett, att det endast skulle vara en grundläggande
idé för uppmuntrande av de mindre besparingarna. Jag minns själv,
då jag vid den tiden, 1884 eller så, köpte sparmärken för 10 öre. Man klistrade
upp dem på en karta, tills man fick en krona, som man .sedan satte in på sparbanken.
Men då man hade fått ihop 100 kronor eller så, ansåg man att man
kunde placera dem på annat håll förmånligare. Men just en börjande sparsamhetslust,
tror jag, väcktes till liv i betydlig grad genom den propaganda, som
med avseende på sparmärken bedrevs och som innebar, att man kunde spara
även mindre belopp, än man förut hade tänkt, då man satte in pengar — i vanliga
fall 5 kronor eller så — i en sparbank. Insättningsbeloppens storlek har
sedan gång på gång höjts först till 2,000 kronor och sedan till 5,000 kronor.
Det är i alla fall så, att denna fråga har varit prövad vid många tillfällen förut,
och man får även taga i betraktande att riksdagen 1922 behandlade detta ärende,
varvid den dåvarande departementschefen med stöd av styrelsens för postsparbanken
yttrande själv anförde, att det skulle vara en principiell förändring
av postsparbankens uppgift, om man skulle höja insättningen över 2,000
kronor. Men likväl var man med den gången om en höjning till 5.000 kronor.

Nu förstår jag inte riktigt, varför icke departementschefen även inhämtat utlåtande
av den s. k. sparbanksföreningen, ty det skulle vara synnerligen intressant
att höra vad denna förening sagt med avseende å det förslag, som här
föreligger. Kungl. Maj :t stöder sig nu huvudsakligen på riksbanksfullmäktige
och fondinspektionen, men de förras uttalande tycker jag är ganska lamt. ty

Lördagen den 15 maj e. in.

113 Nr 8<i.

de endast saga, att de icke ha något att erinra mot bifall till den gjorda framställningen.
Så är däremot icke förhållandet med fondinspektionen, ty den
har tänkt sig litet djupare in i ärendet, och den påpekar ånyo, att det skulle
vara en ganska stor förändring av den särställning, som postsparbanken hittills
mtagit, om man ginge med på den föreslagna höjningen, och den påpekar ytterligare
— något som här redan blivit framhållet av herr Lovén och herr Wikström
att man väl icke kan säga annat, än att det skulle bli ett hopsamlande
av ökade penningbelopp hit till Stockholm från olika delar av landet, pengar
som eljest skulle ha gått till de på resp. orter befintliga sparbankerna, om man
skulle medgiva denna utsträckning av insättningsbeloppet till 10,000 kronor.
Det skulle sålunda bli en konkurrens med sparbankerna i mycket högre grad
än hittills. Och dessutom måste det vill vara riktigt, som också här påpekats,
att det skulle bli mycket omständligt och besvärligt för låntagarna att nödgas
vånda sig till huvudkontoret i Stockholm för att få ett lån beviljat, i stället för
att, som det annars går till, man kunnat infinna sig i ortens sparbank och där
få sina lånehandlingar och sin låneansökan prövad av respektive sparbanksstyrelse.

Man kan i alla fall icke undgå att lägga märke till att genom den ganska
störa propagandaverksamhet som postsparbanken under den senaste tiden har
bedrivit ha insättningsbeloppen ökats betydligt, vilket visas därav, att den innestående
behållningen vid utgången av 1920 utgjorde 84,4 miljoner kronor
utav 661,686 insättare och vid utgången av 1924 148,9 miljoner kronor på
717,472 insättare. Det är alldeles uppenbart att detta belopp på över 64 miljoner,
som representera ökningen, tagits från andra banker, och därav tror jag
det huvudsakligen är sparbankerna, som fått släppa till medel, d. v. s. insättningarna
hos dem ha blivit minskade med motsvarande summa.

Nu sade herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, att
han trodde icke att lan i vanliga fall bleve avslagna av brist på pengar, utan
då så skedde, så berodde det på att den säkerhet som presterades icke ansågs
tillräcklig. Ja, det må vara att det förhåller sig så här uppe, fastän jag nästan
har anledning att betvivla det, men i de orter, där jag är hemma, där händer
det ganska ofta att sparbankerna lägga ansökningarna på hög under
ganska lång tid och att man far vänta både ett halvt och ett helt år, innan
låneansökningarna bli beviljade, och detta även om det erbjudes mycket god säkerhet
i form av inteckningar eller andra goda värdehandlingar. Och härtill
kommer, som var och en vet, att vid fjolårets riksdag antogs en ny sparbankslag,
som gör det omöjligt för sparbankerna att annat än i mycket begränsad
utsträckning belåna ^aktier eller andra dylika värdehandlingar, vilka förut åtminstone
i någon mån belånats även av sparbanker.

Herr statsrådet påpekade att man onödigtvis fruktade för att postsparbanken
skulle draga pengar från landsbygden. Ja, jag tror att det redan av flera
talare påvisats, att denna fruktan icke är så alldeles obefogad. Det är väl i
alla fall så, att var och en i sin bygd bör ha möjlighet att icke blott insätta
pengar, utan även någon gång få låna pengar.

En annan sak, som jag tror icke är utan betydelse, är att postsnarbanken i
mycket stor utsträckning kan sägas ha en avsevärd fördel av postkontoren, vilka
för övrigt äro huvudsakligen inrättade för ombesörjandet av postverkets ursprungliga
verksamhet. Och det är mycket olika meningar rådande även bland
postverkets egna.tjänstemän, huruvida den ersättning som lämnas till postkontoren
är tillräcklig för det arbete som förorsakas av postsparbanksrörelsen. För
min del är jag icke så alldeles säker på, att vi icke litet var få betala ett eller
annat öre för mycket för våra frimärken och postportona för övrigt just på
grund av att omkostnaderna icke äro riktigt lämpligt och rättvist fördelade.

Andra hammarens protoholl 1926. Nr 86. 8

Om ändring
i förordningen
angåeruJe ''postsparbanken.

(Forte.)

Nr 36. H4

Lördagen den 15 maj e. m.

Om ändring
i förordningen
angående postsparbanken.

(Forts.)

Utav det yttrande från bankinspektionen, som är bifogat utskottets utlåtande,
framgår ju tydligt att av de stora belopp, som, enligt vad jag nyss nämnde,
äro insatta i postsparbanken, äro endast utlånade omkring 3 miljoner kronor till
privata låntagare. Men jag betvivlar ingalunda riktigheten av de här i dag
lämnade uppgifterna, att över 40 miljoner äro utlånade till kommuner och 17
miljoner till industrien, naturligtvis mot behörig säkerhet. Men då, är det ju
att driva fullkomlig storbanksrörelse som postsparbanken bär gått in för, och
det tror jag icke är avsett. Ty om det skall vara på det viset, så är det bättre
att, som jag hörde även herr Wikström uttala, vi se saken, sådan den är, och
att sålunda banken som en ny statsbank skiljes från postverket och verkligen
kommer att redovisa sina inkomster och utgifter för sig själv.

Det skulle vara mycket mera att tillägga i saken, men jag tror att utskott
tet lämnat goda skäl för sitt avstyrkande av den kungl. propositionen, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Winkler förenade sig herrar Olsson i Berg och Persson i Fritorp.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav ^propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Eriksson i Grängesberg, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs: Den,

som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrade
bestämmelser angående ny pension för viss pensionerad icke-ordinarie personal
vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 15 av andra huvudtiteln
gjorda framställning angående personligt avlömngstillägg åt kontorsbiträdet
i Göta hovrätt J. M. Håkansson; och o _

nr 49, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa bestämmelser
för förste provinsialläkare och provinsialläkare i fråga om rätt till
pension.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Lördagen den 15 maj e. m.

115 Nr 8C.

§ 8.

r A bredragnmgshstan var vidare uppfört jordbruksutskottets utlåtande, nr Ang. en stats7’
1 anledning av Kung], Maj:ts proposition angående anordnande av en
statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar m m fT-"!lJ ,
jämte i ämnet väckta motioner. försäkring ,mt

smittsamma

I eu till riksdagen den 25 februari 1926 avlåten, till jordbruksutskottet
hanvisad proposition, nr 204, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt m■ mutdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslariksdagen
att i riksstaten under nionde huvudtiteln, avdelningen veterinärväsendet
— med uteslutande av det däri upptagna ordinarie förslagsanslaget
till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdj
uren under underavdelning förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren uppföra

dels till utgifter för statsbidrag vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna och i bilaga A till nämnda protokoll närmare utförda
allmänna grunder ett ordinarie förslagsanslag av 10,000 kronor.

dels ock till övriga utgifter till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren ett ordinarie förslagsanslag av 40 000
kronor. ’

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

nr 286 i första kammaren av herr Jönsson m. fl., likalydande med nr 415 i
andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro m. fl., vari hemställts, dels att
riksdagen matte besluta, att det i förevarande proposition, nr 204, äskade förslagsanslaget
till utgifter för statsbidrag vid försäkring mot smittsamma
husdjurssjukdomar skulle disponeras enligt grunder i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionen berört förslag av överdirektör Laurin, dels ock att
vederbörande utskott matte utarbeta förslag till allmänna grunder angående
törsäknngsverksamhet i enlighet med nämnda förslag; samt

nr 414 i andra kammaren av herrar Heiding och Hammarlund, däri yrkats
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts föreliggande proposition.

Utskottet hemställde,

_I) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med avslag å motionen 11:414 i riksstaten under nionde huvudtiteln
avdelningen veterinärväsendet, — med uteslutande av det däri upptagna ordinarie
förslagsanslaget till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren — under underavdelning förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren uppföra

dels ett ordinarie förslagsanslag av 10,000 kronor till utgifter för statsbidrag
vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna och
i bilaga A till samma protokoll närmare utförda allmänna grunder med däri
f-TirUtir °tt®t a,ngivna förändringar med rätt för Kungl. Maj:t att vidtaga de
tillialliga jämkningar i förevarande grunder, som kunde finnas behövliga för
att nu arbetande försäkringsföretag redan under löpande försäkringsår skulle
kunna vinna anslutning till ifrågavarande statsunderstödda försäkringsverksamhet,

Nr 36. 116

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. en stats- dels ock ett ordinarie förslagsanslag av 40,000 kronor till övriga utgifter
understödd, förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren;

frivillig ,

försäkring mot »ami

smittsamma jj\ motionerna 1:286 och 11:415, i den mån de ej kunde anses besvasjSZr
rade genom vad utskottet anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
m. m. riksdagens åtgärd.

(Förte.) Reservation hade likväl avgivits av herrar Månsson i Erlandsro och Gustafson
i Vimmerby, som ansett, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majrts förevarande framställning
och med avslag å motionen II: 414 i riksstaten under nionde huvudtiteln,
avdelningen veterinärväsendet, — med uteslutande av det däri upptagna ordinarie
förslagsanslaget till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren — under underavdelning förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren uppföra

dels ett ordinarie förslagsanslag av 10,000 kronor till utgifter för statsbidrag
vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar i huvudsaklig överensstämmelse
med i reservationen intagna allmänna grunder,

dels ock till övriga utgifter till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren ett ordinarie förslagsanslag av 40,000 kronor,
samt

II) att motionerna 1:286 och 11:415, i den man de ej kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört och hemställt, icke matte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman, mina damer och herrar! . Då jag

är såväl motionär som reservant i denna fråga, skall jag be att med nagra ord

få beröra densamma. , , , . , ,

Utskottet, som haft att fatta beslut med anledning av en kungl. proposition
om understöd av statsmedel för en försäkring mot husdjurssjukdomar har i sitt
yttrande anfört, att »numera knappast några delade meningar rada darom, att
åtgärder till sjukdomens bekämpande och till lindrande av de förluster för den
enskilde djurägaren, som sjukdomen och dess bekämpande föranleda, maste etraktas
såsom en hela landets angelägenhet». »Med denna utgångspunkt», heter
det vidare, »finner utskottet ock uppenbart, att staten bor i angivet syfte

lämna sin medverkan.» „ „ , • .

Den kungl proposition, .som avlämnats i denna fråga bygger ju pa att
när nettopremien överstiger ett visst belopp, skall till försäkringsbolagen kunna
utgå statsunderstöd. Man förutsätter då, att en dylik försäkring skulle kunna
träffas på sådana villkor, att den för djurägaren icke blir alltför betungande
och att man i de delar av vårt land, där nedslaktningsmetoden ar övergiven
och isoleringsmetoden tillämpas, icke skulle övervälta de kostnader, som staten

där fått bära, på den enskilde djurägaren. . . . , QW

Man har utgått ifrån, att försäkringen skulle omfatta vissa sjukdomar av
vilka dock flera äro till största delen främmande för vart land. Sålunda har
boskapspesten icke uppträtt i Sverige sedan 1772 elakartad lungsjuka har icke
förekommit sedan 1860, rots eller spnngorm uppträdde senast 1882, och svinpest
har icke förekommit sedan 1890—1891. Det har framhållits, och det ka
måhända låta sig sägas, att det har ingenting att betyda, om dessa sjukdomar
tagas med eller ej, ty risken för att de ånyo skola uppträda ar synnerligen n g ,
men såsom det är lagt i Kungl. Maj:ts proposition, kommer det for djuragarens

Lördagen den 15 maj e. m.

117 Nr !M>.

vidkommande att betyda, att dessa få vidkännas större nettopremie, un som Awl- en atals~
framgår av propositionen. _

Det säges, att om nettopremien överstiger 30 öre, så skulle staten inträda försäkring mot
med hälften av beloppet för den del av premien, som ligger mellan 30 och 60 smittsamma
öre. Men då man räknar med alla dessa sjukdomar, och då hela det värde, som hmdjursomfattar
dessa djurslag, ingår i det belopp, varpå man får beräkna netto- ”ium °^ar
premien, så kommer det i regeln icke att bli 30—60 öre, utan 40—70, kanske (p0rts)

80 öre om man endast räknar med de sjukdomar nuvarande försäkringar omfatta.

Då jag icke kunnat vara med om dessa bestämmelser såsom varande alltför
betungande för djurägarna, har jag jämte en del av kammarens ledamöter väckt
eu motion, nr 415, där vi gått ut ifrån, att det framlagda förslaget icke kunde
anses innebära en principiellt tillfredsställande lösning av försäkringsfrågan i
så måtto, att förslaget icke kunde tillämpas på bestämmelserna i nu gällande
försäkringsavtal. Motionärerna hava i stället ansett, att de linjer, som överdirektör
Laurin framlagt i en inlaga till Kungl. Maj:t år 1925, vore mera lämpliga,
därför att dessa linjer kunde tillämpas på redan gällande försäkringar.

Häremot har anmärkts, att detta förslag är utdömt av såväl lantbruksstyrelsen
som medicinalstyrelsen, men man har svårt för att tro, hur gärna man än
skulle vilja, att nämnda myndigheter avgivit fullt opartiska utlåtanden över
förslaget, då man känner till, att vederbörande byråchefer i båda dessa ämbetsverk
äro intresserade i Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, som ingivit
en protest mot ifrågavarande förslag.

Den kungl. proposition, som nu är framlagd, bygger ju på husdjursförsäkringssakkunnigas
utlåtande. Utskottet anför nu, att det för sin del ansluter
sig i princip till Kungl. Maj:ts förslag, men tillägger: »På samma gång utskottet
gör detta, kan utskottet emellertid icke undgå dela den i motionerna T: 286
och 11:415 uttalade uppfattningen om angelägenheten av att ifrågavarande
försäkringsverksamhet kan komma att tillämpas redan å löpande året.» Utvecklingen
har ju gått därhän, beroende på mul- och klövsjukan, att det för närvarande
råder helt andra förhållanden, än då denna proposition skrevs. Man
hade då två fall i veckan, medan man nu har uppemot 300 fall i veckan, och
hur det kan utveckla sig under löpande året, är icke möjligt att förutse. Utskottet
delar emellertid fullständigt den uppfattningen, att förslaget icke kan
komma att tillämpas på de försäkringsavtal, som redan träffats, och framhåller,
att utskottet är medvetet om svårigheten att redan under löpande försäkringsår
få ifrågavarande verksamhet i gång utan jämkning av de av Kungl.

Maj:t föreslagna, av utskottet förordade grunderna. »Uskottet förutsätter
därför», heter det vidare, »att Kungl. Maj:t bör kunna — utan att i princip
frångå dessa grunder — för det löpande året träffa de provisoriska anordningar
med avseende å ifrågavarande verksamhet, som efter närmare prövning
kunna befinnas erforderliga för vinnande av det sålunda avsedda syftet.»

Ja. vad är det då för skillnad mellan utskottets utlåtande och den reservation,
som är avgiven av mig och herr Gustafson i Vimmerby? Jo, endast att vi
vilja ha det hela provisoriskt ordnat, intill dess Kungl. Maj:t kan framlägga
proposition även i fråga om ändring i bestämmelserna angående de principer,
efter vilka staten skall träda emellan och lämna ekonomiskt bistånd vid de
smittsamma husdjurssjukdomarnas bekämpande. Departementschefen har
även på sid. 14 i propositionen uttalat, att mot ett beslut just nu om en dylik
statens medverkan kunde anföras, att frågan om grunderna för mul- och klövsjukans
bekämpande är under utredning och att beslut av statsmakterna i en
snar framtid kan förväntas därutinnan. Ett ytterligare skäl för uppskjutande
av antagandet av definitivt lagförslag skulle vara försäkringsinspektionens påpekande
om, att de regler för kreatursförsäkring, som kommit till uttryck i ny -

Nr 36. 118

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. en stats- ligen framlagt förslag till lag om försäkringsavtal, borde vinna tillämpning vid
understödd, nu aVsedda försäkringsrörelse. Nämnda lagförslag har som bekant nyligen
försäkring mot avlämnats till lagrådet för granskning.
smittsamma Det torde för övrigt ligga i öppen dag, att regler för den verksamhet, varom
husdjurs- bär är fråga, där ingen som helst erfarenhet föreligger, och där man således
s^do^ar har att räkna med okända faktorer i början, måste få en mer eller mindre pro(Forts)
visorisk karaktär. Detta framhålles även av utskottet, men det kan ju hända,
att man under den epizooti, som nu pågår, kan komma att göra sådana erfarenheter,
att de bestämmelser, som nu föreslås, finnas böra ändras, innan de trätt
i funktion. Som bekant är det icke alla försäkringsbolag, som avsluta sin verksamhet
per kalenderår, och för de bolag, som avsluta sitt räkenskapsår å annan
tid, finnes väl ingen möjlighet till omläggning, förrän riksdagen sammanträtt
ännu en gång. Vid en sådan provisorisk anordning anser jag, att man icke bör
medräkna hästar och svin, vilka icke ingå i nu gällande försäkringsavtal. Detta
inverkar naturligtvis mera på förhållandena i vår södra provins, där svinstocken
är betydligt större än uppe i landet, och i stället för att man utgår från 30
öres nettopremie, innan något statsbidrag skulle utgå, kommer man upp till
40 öres nettopremier. Det synes icke förenat med olägenheter av något slag att
för närvarande giva frågan om statens medverkan till åtgärder mot mul- och
klövsjukan allenast en provisorisk lösning i överensstämmelse med de förut
nämnda riktlinjerna.

Då man skall bygga en försäkringsverksamhet på statligt understöd, skall
man väl se till, att verksamheten kan vinna förtroende från allmänheten, och
att denna kan ha någon nytta av densamma. Jag anser, att med de erfarenheter
vi nu ha på området kommer en försäkringsverksamhet efter de riktlinjer,
som nu föreligga, icke att bliva tillfredsställande. Se vi på sid. 42 i Kungl.
Maj :ts proposition, så finna vi, att vid en försäkringspremie som går upp till
74,7 öre per 100 kr. försäkringsvärde skulle på staten komma endast 8,6 öre.
Jag anser denna siffra för låg. Det är att märka, att man numera övergivit
nedslaktningsmetoden, varigenom staten undgått de betydande kostnader, som,
så länge den metoden tillämpades, åvilade staten. Isoleringsmetoden medför
dock för djurägarna så pass stora kostnader och så många olägenheter, att det
är ett fullt befogat krav, att staten nu lämnar ett större bidrag till denna försäkringsverksamhet,
än här är föreslaget.

Jag skall, herr talman, med dessa ord be att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag tänker icke ingå på ett bemötande av

vad den föregående ärade talaren yttrade, ty det föreställer jag mig, att utskottets
ärade ordförande kommer att göra. Jag har endast begärt ordet för
att göra några små randanmärkningar till de ändringar i Kungl. Maj ds förslag,
som utskottet företagit.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle denna försäkring endast gälla bolag
eller försäkringsförening, som hade fått sin bolagsordning godkänd av Kungl.
Majd. Jag tror, att var och en måste medgiva att denna föreskrift är nödvändig.
Utskottet har icke heller på något sätt riktat sig mot denna princip.
Att propositionen haft en sådan bestämmelse, sammanhänger med, att
försäkringslagen skiljer mellan å ena sidan bolag och föreningar, som omfatta
mer än ett län, i vilket fall bolagsordning skall fastställas av Kungl.
Majd, och å andra sidan sådana företag, som icke omfatta mer än ett län eller
ännu mindre område, då bolagsordningen skall fastställas av länsstyrelsen.
Bestämmelsen i Kungl. Maj ds proposition innebär således, att till försäkringsgivare
endast skulle kunna antagas företag, som omfattar mer än ett län.
Orsaken till denna begränsning ligger helt enkelt i försäkringslagens bestäm -

Lördagen den 15 maj e. in.

119 Nr

melser, och denna lag är av civillags karaktär och kan icke ändras utan att Amj. en statsförslag
därom törst går till lagrådet. Det fanns således ingen möjlighet för unAp:rslödd,
Kungl. Maj:t att kunna upptaga till prövning frågan om vidare utsträck- försäkring mot
ning av rätten att bevilja sådan försäkring, med mindre en dylik lagändring smittsamma
först kommit till stånd, vilket i sin tur innebär, att det föreliggande förslaget husdjursi
sådant fall icke skulle kunnat föreläggas denna riksdag. sjukdomar

Nu vill utskottet ändra på Kungl. Maj ds förslag härutinnan, så att bolag
och föreningar, som omfatta ett helt län, skulle kunna komma med, men °r
samtidigt säger utskottet, att bolagsordning ändå skall fastställas, åtminstone
i vissa delar, av Kungl. Maj:t. Det förefaller mig, som om detta skulle vara
ur formell och juridisk synpunkt omöjligt. Kungl. Maj :t kan icke fastställa
en bolagsordning för ett försäkringsföretag, som endast omfattar ett län.

Det är länsstyrelsen, som skall göra detta, och Kungl. Maj:t lär icke heller
kunna föreskriva någon länsstyrelse att godkänna vissa ändringar i av länsstyrelsen
fastställd bolagsordning. Härigenom skulle alltså Kungl. Maj:ts
kontroll bliva tämligen illusorisk.

_ Jag har velat påpeka detta, ty kammaren skall ha klart för sig att efter
riksdagens beslut att följa utskottets förslag kan icke med naturnödvändighet
följa, att Kungl. Maj:t skall sanktionera detta beslut i alla delar, alldenstund
detta kan visa sig vara ur formell synpunkt omöjligt.

Det finnes en annan punkt, där utskottets förslag avviker från Kungl. Maj :ts
proposition, och det är när det gäller möjligheten att tillämpa ifrågavarande
bestämmelser även under det löpande året.

Nu är det ju så, att Kungl. Maj :t skall ha rättighet att pröva, vilka företag,
som skola komma i åtnjutande av statsbidrag till en ifrågasatt försäkring
mot smittsamma husdjurssjukdomar. Kungl. Maj:t har att pröva företagens
lämplighet och handla därefter. Men det har ju varit omöjligt för
den enskilde försäkringstagaren att veta, om just det bolag, som lian valt, kommer
att få statsbidrag för 1926. Den försäkringstagare, som haft lyckan att
komma med i ett bolag, som far Kungl. Maj :ts tillstånd, kommer ju i en betydligt
mera gynnad ställning än den, som icke haft den turen.

Nu kunde man tänka sig, att Kungl. Maj:t skulle låta bli att taga hän- ''
syn till de villkor, som här föreskrivas, men detta kan ju dock icke komma
att gälla, från och med nästa år, och då skulle den situationen kunna uppkomma,
att bolag, som fatt rätt till statsunderstöd för 1926, skulle förvägras
sådant för 1927. Detta synes mig kunna medföra ganska obehagliga konsekvenser,
^och därför är det också möjligt, att det kommer att visa sig synnerligen
svårt för Kungl. Maj:t att vidtaga de anordningar utskottet här satt i
fråga.

Av vad jag nu sagt följer också, att reservanternas förslag blir så mycket
mindre motiverat, som ju det förslaget helt enkelt omfattar en anordning, som
i sig själv är tvivelaktig, under det att utskottets förslag dock bygger på en
anordning, som för framtiden blir av mera bestående natur och är lättare
att genomföra.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Utskottet har ju i allt väsentligt följt
Kungl. Maj:ts förslag och varit så gott som enigt därom, att detta förslag
bygger på sunda och riktiga principer, då det vill åstadkomma en kombinerad
stats- och självhjälp. Utskottet bär emellertid gjort vissa jämkningar, och det
var den saken herr Sköld nyss berörde. Utskottet har också för sin del varit
medvetet om att dessa justeringar äro diskutabla. Var och en som sitter
i ett utskott vet ju, att det finns meningsskiftningar som det kan vara önskligt
att förena, och vill man ha någorlunda enighet i utskottet, så får man

Nr BO. 120

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. en stats- jämka med sig- här och var. Dessa jämkningar innebära ju icke alltid förUr>friviUiq
’ bättringar och jag vill icke fördölja, att så kanske varit fallet här. Jag
försäkring mot för min del ansåg nog, att Kungl. Maj :ts förslag i den delen var det riktiga,
smittsamma men har dock icke velat reservera mig för detsamma.
husdjurs- Svagheten i det föreliggande förslaget är ju uppenbarligen den, att det icke
S„i™ar karl komma i tillämpning innevarande år. Förslagets hela konstruktion är
(Forts) sådan, att det bygger så att säga på framtiden, men från den utgångspunkten
tror jag man kan säga, att det i stort sett bygger på fullkomligt riktiga
principer.

För att i någon mån kunna avhjälpa den olägenheten, att förslaget icke kan
träda i tillämpning för innevarande år, har nu utskottet, som kammaren finner,
föreslagit, att riksdagen skall bemyndiga Kungl. Maj :t att göra de jämkningar
i avseende på grunderna för det hela, som kunna befinnas nödiga för
att försäkringsverksamheten skall, åtminstone i någon män, kunna tillämpas
redan innevarande år. Huruvida detta är möjligt från juridisk och teknisk
synpunkt, ja, det har utskottet knappast varit i tillfälle att ingående pröva.
Utskottet har emellertid velat giva Kungl. Maj:t detta bemyndigande, och sedan
får ju Kungl. Maj :ts undersökning visa, om vägen överhuvud är framkomlig.

Men, som sagt, om man ser en liten smula förbi husknuten och mot framtiden,
tror jag man bestämt kan .säga, att förslaget vilar på fullkomligt riktiga
grunder och principer. Naturligtvis kan man diskutera om, när statens
bidrag skola börja utgå, lika ''väl som man kan diskutera om de föreslagna siffrorna,
huruvida 30 öre är riktigt och huruvida 60 öre är riktigt. Därom vet man
överhuvud taget intet. Siffrorna måste ju vara ganska läsligt valda, ty man
känner inte de faktorer, som äro avgörande, och de avgörande faktorerna äro
dels i vilken omfattning försäkring kommer att ske, och dels vilken karaktär
sjukdomen får. Jag anser således inte dessa siffror på något sätt absoluta,
utan beträffande dem får naturligtvis göras jämkningar, sedan man vunnit
större erfarenhet.

Nu har herr Månsson här framfört ett särskilt förslag, som han själv givit
provisorisk karaktär. Jag anser det emellertid för min del fullkomligt uteslutet,
att riksdagen skulle kunna bifalla ett sådant förslag. Det är, såvitt
jag kan finna, ytterligt lösligt till sina grunder. Det torde väl knappast
kunna ifrågasättas, att man skulle använda statsmedel i stor utsträckning utan
att ha större garantier för att dessa medel bliva rätt använda, än vad reservanten
här föreslagit. Om man ser på det förslag till grunder, .som finnes bifogat
reservationen, finner man däri inte några som helst bestämmelser om
hur ett bolag skall förfara för att överhuvud taget bli berättigat till statsbidrag.
Där finns inte heller angivet, på vad sätt kontroll skulle utövas, i
annan mån än att Kungl. Maj:t skulle utse ombud, som skulle granska bolagets
skaderegleringar. Men i övrigt finns det inga bestämmelser vare sig i
fråga om bolags eller försäkringsförenings bolagsordning eller stadgar o. s. v.
Det hela är sådant, att jag, som sagt, anser det fullkomligt uteslutet, att man
skulle kunna använda statsmedel, med så bristfälliga garantier.

Det ligger heller ingen fördel däri, att förslaget har en provisorisk karaktär.
Det är tvärtom önskvärt, att man kommer ifrån det osäkerhetstillstånd,
som nu är rådande. Såväl försäkringsbolagen som djurägarna böra ha klart
för sig vad de skola rätta sig efter. Skulle man nu göra ett provisorium av
detta, så ginge innevarande år och kanske hela nästa år, innan bolagen och
djurägarna visste, vad de skulle rätta sig efter. Det är nödvändigt att få
i gång denna verksamhet så fort som möjligt.

Jag förstår mycket väl, att det kan göras sakliga invändningar mot utskottets
förslag i vad detta avser tillämpning innevarande år. Tar man emeller -

Lördagen den 15 maj e. in.

121 Nr SMS.

tid frågan på längre sikt, tror jag knappast att det från försäkrings- ellerAWJ- en fatsannan
synpunkt kan göras några vägande invändningar mot detsamma. ^frivfllig*’

Herr talman! Jag skall inte ingå på någon närmare, detaljerad redogörelse försäkring mot
för innehållet i Kungl. Maj:ts förslag utan nöja mig med att yrka bifall till ut- smittsamma

skottets hemställan. husdjurs sjukdomar

ra. m.

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman! Endast ett par ord till herr (Forts.)
Nilsson i Tånga angående den lösliga karaktären av det förslag, som föreligger
i reservationen. Enligt § 6 skulle »de ytterligare bestämmelser, som
må erfordras, meddelas av Kungl. Maj:t», på samma sätt som i utskottets utlåtande
medgives rätt för Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder, som kunna
finnas behövliga för att försäkringsbolagen skulle få sina pengar från staten.

Jag anser att fördelen med det reservationsvis framförda förslaget är, att
man slipper komma med ytterligare ändringsförslag till dess ett definitivt
förslag kan framläggas i samband med den proposition, som är att vänta med
anledning av mul- och klövsjukesakkunniges betänkande, som nu ligger under
överarbetning hos medicinalstyrelsen. Försäkringsbolagen äro inte tillfredsställda
med förslaget i propositionen, emedan premierna bli för höga, innan
de komma i åtnjutande av ersättning av statsmedel. Och det torde inte vara
obekant, att en del försäkringsbolag, bland dem Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening,
ha måst sätta ned premierna från 50 öre till 30 öre för 100 kronors
försäkringsvärde för att vinna ökad anslutning till försäkringen. Och skall
man gå in för en statsunderstödd försäkring, så bör den väl ändå vara så
beskaffad, att den på något vis kan gagna det ändamål, för vilket den är avsedd.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Det är ju alldeles riktigt som sagts,
att om man skall ha en statligt understödd försäkringsverksamhet, skall den
vara sådan, att den gagnar sitt ändamål. Men det tror jag knappast man kan
säga beträffande herr Månssons förslag. Herr Månsson invände, med anledning
av vad jag anfört om att det inte fanns några som helst bestämmelser i
det förslag till stadgar, som är bifogat reservationen, och att det hela var ganska
lösligt, att Kungl. Maj:t skall utfärda bestämmelser. Ja, jag vill säga
att detta väl knappast är någon förbättring. Här skulle riksdagen gå in för
ett förslag med utsikt till mycket stora statsutgifter, men inte ha någon slags
hum om vilka bestämmelser som skulle komma att gälla. Dessa skulle Kungl.
Maj:t på egen hand utfärda. Det kan det väl ändå inte vara någon mening
i.

Kungl. Maj:ts förslag innehåller däremot fullständiga, detaljerade bestämmelser,
hur det skall förfaras beträffande avsättning till reservfond, detaljerade
bestämmelser i fråga om ersättningar o. s. v. Man svävar sålunda inte alls
i någon okunnighet om, hur det hela skall komma att verka. Allt detta saknas
ju fullkomligt i reservanternas förslag.

Medan jag har ordet skall jag be att få säga några ord med anledning av
den anmärkning, som herr Månsson gjorde mot bestämmelsen i paragraf 2, att
försäkringen skulle omfatta förutom mul- och klövsjuka även boskapspest,
elakartad lungsjuka, rots eller springorm, mjältbrand samt svinpest. Jag ansåg
för min del också till en början, att det var onödigt att taga med dessa
sistnämnda smittsamma sjukdomar, då de ju ha uppträtt i mycket begränsad
omfattning under de senaste åren. Men det lämnades den upplysningen, att
bolagen redan ha försäkringar mot dessa sjukdomar, och att de praktiskt taget

Nr 36. 122

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. en statsunderstödd,

frivillig
försäkring mot
smittsamma
husdjurssjukdomar

m. m.
(Forts.)

Ang.

förkortning av
studietiden för
blivande
lälcare m. m.

ej inverka på premierna. Då förföllo ju självfallet mina betänkligheter i det
avseendet.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 9.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av väckt motion om understöd
av statsmedel till vissa ömsesidiga försäkringsanstalter på grund av
förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, föredrogs;
och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 10.

Härpå förelåg till avgörande andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion angående förkortning av studietiden
för blivande läkare in. m.

I anledning av en inom andra kammaren av herr Wcignsson väckt och till
kammarens första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 334, angående förkortning
av studietiden för blivande läkare m. m. hemställde utskottet, att
andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan, huruvida
och i vad mån det kunde vara lämpligt och önskvärt att begränsa tillströmningen
till läkarebanan samt därefter vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas
erforderliga.

Efter föredragning av utskottets hemställan) anförde:

Herr Söderberg: Herr talman! Visserligen föreligger här ett enhälligt utskottsutlåtande,
men då jag har den uppfattningen, att det åtminstone kan
vara tveksamt, huruvida det är nödvändigt att begära utredning i här föreliggande
fråga, skall jag be att få säga några ord.

Motionären eftersträvar dels en förkortning av studietiden för blivande läkare,
dels en begränsning av tillströmningen till läkarbanan. I det förstnämnda
avseendet har utskottet inte ansett sig böra tillmötesgå hans önskningar,
i det sistnämnda avseendet däremot, evad det gäller åtgärder för en begränsning
av tillströmningen till läkarbanan, har utskottet ansett att man bör
skriva till Kungl. Maj:t och begära en utredning.

Nu har jag den uppfattningen att det kan vara tveksamt, om man över huvud
taget med konstlade medel skall begränsa tillströmningen till såväl den
ena som den andra banan. Jag tror att det är riktigast att sådant får regleras
av fullt naturliga förhållanden. Det kan ju emellertid medges, att vissa situationer
kunna inträffa, då samhället bör gripa in, och en sådan situation skulle
väl då, enligt utskottets förmenande, föreligga i det här avsedda fallet. Men
kanske det ändå är så, att även den stora tillströmningen till läkarbanan är
av samma natur som den stora tillströmningen till de flesta banor, i synnerhet
de så kallade lärda banorna. Utskottet tycks självt ha en känsla av att så är;
man förmodar att det är att vänta en sådan tillströmning åtminstone under
de närmaste åren, då man alltså skulle ha att motse en överproduktion.

Utskottet vill emellertid inte gå med på att göra några begränsningar av
sociala skäl, utan det är av andra skäl. Man tror att staten, bland annat,

Lördagen den 15 maj e. m.

123 Nr !l(t.

skulle bli tvungen att utöka antalet lärarkrafter vid de medicinska fakulte- Anq.
terna. Ja, det är möjligt, men det är väl inte så alldeles säkert, och i varje *22/^
fall inte bestämt utsagt i utskottets utlåtande, att det måste bli på det sättet. ” hivande "
Men utskottet medger dels att det har gjorts en utredning i frågan 1919, dels läkare m. m.
att det finns möjligheter till en begränsning med nu gällande bestämmelser. (Forte.)

En sådan begränsning är också i viss mån genomförd. Nu förstår jag mycket
väl, att det är en annan slags begränsning, som utskottet här förordar. Men,
herr talman, då man så sent som 1919 har gjort en utredning, samt då det
finns möjligheter att begränsa tillströmningen till denna bana med nu rådande
bestämmelser, då dessutom denna stora tillströmning kan vara en tillfällighet
och då det vidare är så, att jag för min del inte är säker på att vi
ännu ha något överflöd på läkare här i landet, har jag ansett mig böra gå
emot utskottets hemställan. Om man frågar landsbygdens folk, tror jag
inte att man skall få tag i många, som vilja gå med på den saken.. Det finns
många, många platser, evad det gäller landsorten, som ha mycket långt till
läkare, och det skulle följaktligen finnas plats för åtskilliga läkare till på den
rena landsbygden. Då det därjämte är tveksamt, huruvida man bör vidtaga
sådana åtgärder, som avses med den här ifrågasatta utredningen, tror jag
inte att det nu är anledning att besvära Kungl. Maj:t med en sådan utredning.

Nu förstår jag mycket val, att det inte är lätt att i denna sena timme få
kammarens ledamöter att intaga en annan'' ståndpunkt, än de intagit på grund
av utskottsutlåtandet. Men om kammaren skulle bifalla utskottets förslag
har jag ändå. ansett, att det inte. bör få gå till första kammaren, utan att det
åtminstone vid frågans behandling i denna kammare ställts ett avslagsyrkande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på såväl den väckta motionen
som utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Som den föregående ärade talaren framhållit,
beröras tvenne olika moment i den motion, som kammaren nu har till
behandling. I det ena ifrågasattes möjligheten av en begränsning av studietiden
för de blivande läkarna, i det andra nödvändigheten av en utredning angående
landets läkarbehov.

Den första av dessa frågor är av ganska gammalt datum. Det är nu snart
ett halvsekel sedan det första kravet på en förkortning av studietiden för blivande
läkare offentligen blev framfört. Rörande möjligheten att tillmötesgå
detta yrkande gjordes en undersökning genom ett kungl. brev redan 1881. Då
emellertid denna undersökning inte gav något positivt resultat, bragtes frågan
av en läkare under riksdagens prövning åren 1886 och 1887. Det sistnämnda
året beslöts också från riksdagens sida att avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj:t i motionens syfte. Vissa begränsningar i studietiden ha också tid efter
annan vidtagits, men under senaste år har denna ånyo svällt ut på ett sätt, som
aktualiserat problemet. Den genomsnittliga studietiden till medicine licentiatexamen
beräknas nu uppgå till bortåt 10 år.

När nu utskottet fick denna fråga till sin behandling och föranstaltade en
utredning, så visade det sig, att en av de förnämsta anledningarna till en onödigt
förlängd studietid för närvarande är att söka i den onormala tillströmningen
till de medicinska fakulteterna vid universiteten och Karolinska institutet.
Denna onormala tillströmning förorsakar en förlängning av studietiden,
som på intet sätt medför några fördelar för de studerande. Deras utbildning
blir på grund av studietidens förlängning på intet sätt bättre. Det har, bl. a.,
framhållits i de utlåtanden, som framkommit till utskottet, och i den tidnings -

Nr 36. 124

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang.

förkortning av
studietiden för
blivande
läkare m. m.
(Forts.)

diskussion, som med anledning av motionen uppstått, att denna tillströmning
till de medicinska fakulteterna bland annat resulterar däri, att ^ åtskilliga av
de medicine studerande under en onödigt lång tid få vänta på möjligheten
att genomgå de olika obligatoriska kurserna.

Under sådana förhållanden skulle, synes det mig, även motionens första
moment i viss man bli tillgodosett, om en reglering av tillströmningen till^läkarbanan
skulle kunna åstadkommas. Som stöd för detta påstående tillåter
jag mig anföra ett citat ur ett yttrande, infört i tidskriften »Meddelanden från
Medicinska föreningen», där, bland annat, denna fråga beröres. Det framhålles,
att den onormala tillströmningen till läkarbanan medför åtskilliga
svårigheter, och det heter i fortsättningen: »Att nyttan av själva föreläsningarna
på något vis skulle minskas därigenom att åhörarnas antal fyrdubblats
kan naturligtvis ej vara fallet, en professor kan ju föreläsa lika bra för 160
som för 40.studenter. Emellertid är den medicinska undervisningen till största
delen av praktisk art, d. v. s. i samband med sina föreläsningar demonstrerar
vederbörande lärare anatomiska preparat eller kemiska experiment och
vid de kliniska föreläsningarna demonstreras och undersökas patienter o. s. v.
Ju färre de studerande äro vid dessa demonstrationer, ju mer .kan var och en
lära sig. Med den nuvarande stora mängden studerande, blir det blott ett
ringa fåtal, som kan draga nytta av den praktiska delen av undervisningen,
och med Tätta klagas det nu allmänt bland studenterna, att de äro för många
för att kunna fullt tillgodogöra sig denna.»

Vidare betonas i samma artikel, att svårigheten att komma med på vissa
kurser, särskilt efter medicine kandidatexamen, till vilka på grund av utrymmesskäl
endast ett begränsat antal studenter kunna mottagas,, omöjliggör
ett rationellt ordnande av studierna. Förr, då denna svårighet ej gjorde sig
gällande, kunde studenten ordna sina studier efter eget tycke så rationellt,
som han önskade, t. ex. genom att kombinera olika mindre kurser med varandra.

Nu låter sig däremot något sådant icke längre göra. Jag ber att därvidlag
bland annat få hänvisa till vad de yngre läkarnas förening säger i sitt till utskottet
avgivna yttrande, som återfinnes på sidan 27 i utskottsutlåtandet, däri
det bl. a. heter: »Som exempel på lång väntetid före inträde på en kurs kan
nämnas, att deltagarna i den s. k. propedeutiska kursen med början 1. mars innevarande
år fått vänta i medeltal fem månader och detta på ett stadium (närmast
efter medicine kandidatexamen), då den studerande knappast har möjlighet
att bedriva några självstudier. Av de sökande till de fyra senaste propedeutiska
kurserna hava 201 fått vänta till en senare kurs. Samma stockning
inträffar även senare under studierna till med. lic.-examen till mer eller
mindre men för studiernas planmässiga och effektiva bedrivande.»

Ur dessa synpunkter är det alltså, synes det mig. ett önskemål, att man här
åstadkommer en sådan begränsning av de studerandes antal, som möjliggör ett
rationellt anordnande av studierna.

Naturligtvis finns det en annan möjlighet att råda bot för dessa olägenheter,
den nämligen, att man tillsätter flera lärare och utvidgar de lokaler, som
stå till buds. Men innan dylika åtgärder tillgripas, synes det mig, att man
först borde kunna uppvisa önskvärdheten av att läkarkåren tillväxer i hastigare
tempo än vad den för närvarande gör. Av det tillgängliga statistiska
materialet tycks emellertid med all tydlighet framgå, att den läkarbrist, som
tidigare funnits, nu är hävd. Jag kan i det avseendet hänvisa till den statistik,
som återfinnes i utskottets utlåtande. Men ännu tydligare illustreras
förhållandet kanske genom den kurva över läkarkårens numerära ökning från
1881 till 1926, vilken här uppsatts. Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet
på, hur läkarkårens numerär de senaste 45 åren oavlåtligen växt, men

Lördagen den 15 maj e. m.

125 Nr iHi.

hur just under de allra senaste åren denna kurva fått en kraftig böjning uppåt, Amj.
att alltså antalet läkare tillväxt kraftigast just under do^ allra senaste åren./^J™^

Nu invände emellertid herr Söderberg, att så sent som år 1919 hade en ut- blivande
redning i ämnet gjorts och att det under sådana förhållanden borde vara onö- läkare ro. ro.
digt att göra framställning om en ny utredning. Härpå vill jag dock svara, (Forts.)

att det är just under tiden efter 1919, som denna onormalt stora ökning av antalet
medicine studerande uppkommit, och att det alltså är efter nämnda tidpunkt,
som frågan fått aktualitet. Vidare anförde den ärade talaren på stockholmslänsbänken,
att redan nuvarande bestämmelser medge vissa möjligheter
till begränsning av antalet medicine studerande. Detta är riktigt så till vida,
att man inte kan mottaga ett större antal, än man kan undervisa på de olika
kurserna. Men det sker därvid inte något rationellt urval bland de studerande,
som önska ägna sig åt medicinska studier, utan det blir, i viss utsträckning
åtminstone, slumpen, som blir den avgörande. Och framför allt, den begränsning,
som härvid sker, uppkommer huvudsakligast genom den spärr, som
svårigheten att komma in på åtskilliga kurser på grund av utrymmesskäl i
vissa fall innebär. Då antalet elever vid dessa olika kurser är olika, i det att
vid somliga kurser ett större antal kan intagas och vid andra kurser ett mindre
antal, så verkar detta i sin tur därhän, att väntetiden för dem, som intagas,
blir så mycket längre, vilket återigen medför en onödig förlängning av de
medicinska studierna.

Jag skall med hänsyn till den långt framskridna tiden inte ytterligare utveckla
de synpunkter, som av utskottet framförts, utan inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag försöka att fatta mig så kort som möjligt. Jag vill
emellertid genast förutskicka, att jag kommer att sluta mitt anförande med
att instämma i det avslagsyrkande, som gjorts av herr Söderberg. Jag tycker

att utskottet självt har skrivit sin motivering så, att den logiskt och konsekvent
bort utmynna i ett yrkande om avslag. Ty vad är det utskottet säger?

Jo, utskottet vill inte av sociala skäl gå till en reglering på detta^ område,

utan, såvitt jag förstår, är det endast pedagogiska skäl, utskottet åberopar,
för att man skall gå in för en sådan här begränsning.

Vad slutligen beträffar själva klämmen i utskottets utlåtande, så är den
ganska märklig. Utskottet hemställer, »att andra kammaren för sin del måtte
besluta, att riksdagen vill i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.

Maj:t ville låta utreda, frågan huruvida och i vad mån det kan vara lämpligt
och önskvärt att begränsa tillströmningen till läkarebanan samt därefter
vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga». Är det utskottets mening,
att Kungl. Maj:t skall få så vidsträckt befogenhet, att Kungl. Maj:t
skall kunna, därest Kungl. Maj:t finner det lämpligt, utan vidare ensam
fastställa en begränsning på detta område? Den frågan skulle jag vilja ställa,
och jag har inte kunnat få något svar på den i utskottets betänkande.

Men sedan är det en annan sak, som för mig är ännu viktigare. För tio år
sedan, närmare bestämt någon gång i slutet av 1916 års riksdag, tillsattes
här i det långa landet Sverige en kommitté, som sedan kallade sig 1916 års
provinsialläkaredistriktskommitté. Denna kommitté blev tillsatt, därför att
det befunnits alldeles omöjligt på manga hall i vart land att få läkare. Jag
kan nämna, att jag alldeles nyss av en kamrat här i kammaren från Skåne
fått det beskedet, att det på den tiden till och med nere i Höör, i den bördigaste
delen av vårt land, var utomordentligt svårt att få läkare, så svårt,
att man fick anslå platsen till ansökan ledig fyra, fem gånger. Och uppe i
Norrland var det i många fall på det sättet, att det inte fanns någon möjlig -

Nr 86. 126

Lördagen den 15 maj e. m.

f- a^s a^t få läkare. Jag kan försäkra kammarens ledamöter, att det in stvdietiden

för ffäffade, aff läkare fingo lov att tjänstgöra där uppe, fastän deras kvalifikablivande
tioner som läkare voro sådana, att medicinalstyrelsen starkt ifrågasatt att inläkare
ro. ro. draga deras legitimation. Så låg saken då. Kommittén måste också för sin
(Forte.) del komma med en rad förslag, vilka sedan av riksdagen biföllos, till svårigheternas
avhjälpande. Jag kan nämna några: dels särskilda avlöningstillägg,
dels förbättrad tjänstårsberäkning för läkare i vissa distrikt i Norrland och
dels slutligen särskilda stipendier för ännu icke fullt utbildade läkare, vilka
åtogo sig att sköta läkarvården i de mest svårbesatta distrikten. När man
vet, att förhållandena då i Norrland och även i de västra gränstrakterna längre
söder ut voro sådana, som jag här skisserat, när man fått taga del av dylika
svartmålningar av förhållandena på landsbygden och särskilt i obygden på
den tiden, tror jag, att det må ursäktas mig åtminstone, om jag ställer mig
bestämt avvisande mot de linjer, utskottet här är inne på. Detta var ju bara
för tio år sedan. Och nu, då det kanske för tillfället är litet för stor tillströmning
till läkarbanan och måhända även, jag vet det inte, litet för stor tillgång
på examinerade läkare, skulle riksdagen vara färdig att skriva till Kungl.
Maj:t och begära restriktiva åtgärder av det slag, det här är fråga om. När
riksdagen för inte mer än tio år sedan måste vidtaga särskilda åtgärder för
att få fram ett tillräckligt antal läkare, så kan jag inte finna, att riksdagen i
dag bör1 skriva till Kungl. Maj:t och anhålla om en i mitt tycke alldeles
onödig utredning, som kanhända också i någon mån — jag säger det inte
alls för att klandra läkarkåren — skulle komma att innebära ett handtag åt
vissa icke önskvärda monopolsträvanden på detta område.

Då jag, herr talman, inte kan frigöra mig från tanken att ett beslut i enlighet
med utskottets förslag skulle innebära ett direkt motarbetande av landsbygdens
intressen, kan jag icke annat än instämma i det av herr Söderberg
framställda yrkandet om avslag å såväl motionen som utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Persson i Fritorp, Hagman, Holmström
i Stockholm, Ahl, Bengtsson i Kullen, Brännberg, Bäcklund och Olsson i Ramsta.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill för min del frambära mitt tack
till motionären, för att han väckt denna fråga på tal i riksdagen, då jag anser
den vara av ganska stor betydelse.

Herr Anderson i Råstock anförde nyss, att det varit svårigheter att få
läkare på vissa håll. Och det är sant. Hittills ha vi inte haft så många läkare,
som vi behövt. _ Men vi stå nu inför utsikten att inom några få år få en
betydlig överproduktion av läkare, med alla de mindre önskvärda konsekvenser,
som givetvis därav följa. Vi ha för närvarande inte mindre än 800 medicine
studerande i vårt land. Tillströmningen till denna studiebana är för närvarande
så stark, att man inte kan bereda möjlighet för eleverna att i vederbörlig
följd genomgå de kurser, som äro nödvändiga för deras utbildning,
utan de få månadsvis vänta på att komma i tur att genomgå dessa kurser.
Och denna väntetid kunna de icke utnsdtja för studieändamål, därför att studierna
måste gå hand i hand med kurserna, om de skola giva ett gott resultat.
Sommartiden pågå också mycket få kurser, därför att professorerna liksom
andra människor gärna^ vilja förlägga sin semester till sommaren, då
det är varmt och vackert. Då måste eleverna mot sin vilja gå sysslolösa hela
sommartiden. Man beräknar, att dessa bägge av mig här framförda omständigheter
skulle fördröja studietiden för varje elev med omkring ett år. När
det nu är 800 elever och studietiden är cirka tio år, så följer härav, att under
en tioårsperiod skulle icke mindre än 800 arbetsår bli förspillda. Följden av

Lördagen den 15 maj e. in.

127 Nr !!(!.

denna förlängning av studietiden för läkarna blir givetvis också en ökning ... An®:
av de kostnader, som läkarna måste underkasta sig för sina studier. De kom- ^idietiden för
ma sålunda att börja sin läkarbama med större skuldbelopp, än som vore nöd- blivande
vändigt. Och härav följer också, antingen att de måste höja taxorna eller läkare m. m.
att vi få ett läkarproletariat, med de konsekvenser, som vi alla känna: sprit- (Forts.)
recept, morfin- och kokainrecept, och något sådant böra vi icke önska.

Det är sålunda enligt min mening befogat, att statsmakterna här inskrida.

Men jag för min del vill inte särskilt framhålla synpunkten om en begränsning
av antalet studerande, utan jag vill i stället trycka hårdare på synpunkten,
att man så ordnar studierna, att inte några onödiga uppehåll skola behöva
äga rum utan att eleverna skola på kortast möjliga tid komma fram till
målet, examen och ett levebröd.

På grund härav anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Fordomdags var det här i kam maren

en mycket aktad, numera avliden, ledamot, som tog till uppgift att
granska de tillfälliga utskottens utlåtanden. Det var Carl Persson i Stallerhult.
Nästan årligen inträffade det, att han med sin skarpa intelligens slog
ihjäl ett eller ett par sådana utskottsutlåtanden.

Då det gäller denna motion och utlåtandet över densamma, anser jag i
likhet med herr Anderson i Råstock, att skälen i utlåtandet för avslag äro,
såvitt jag kan läsa innantill, starkare än skälen för bifall. Jag kan inte
förstå annat, än att utskottets hemställan snarast föranletts av sympati för
utskottets ordförande, som ju samtidigt är motionär. Något verkligt behov
av de åtgärder, utskottet föreslår, föreligger inte, såvitt jag kan förstå.

Utskottet framhåller självt, att »en minskning av tillströmningen till läkarbanan
lätt nog torde medföra en ökad tillströmning till andra banor, som
förutsätta universitetsstudier och inom vilka trängseln icke är mindre stor
än inom läkarkåren». Ja, vad skall man göra av dem? Om man nu skall begränsa
på läkarbanan och skicka dem till andra banor, så får man väl sedan
begränsa där också. Låt hellre förhållandena reglera sig själva, det tror jag
är det klokaste.

En utredning kostar också pengar. Det är inte nog med att besluta en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Sedan skall det göras en utredning, som för resten
ofta blir lagd på hyllan liksom 1919 års utredning. Om den utredningen hade
fullföljts och lett till något resultat, kunde den möjligen verkat dessa år,
men nu är det ingen mening att skriva och begära en ny utredning igen.

Jag instämmer, herr talman, i yrkandet om avslag.

Herr Osberg instämde häruti.

Herr Gardell i Gams: Herr talman! Sjuksköterskan och läkaren äro personer,
som helt hängiva sig åt den lidande mänskligheten. Att genom en riksdagsskrivelse
begära en begränsning av tillströmningen till läkarbanan anser
jag högst onaturligt. När de studerande begiva sig till universitetet och
flera komma in, så finns det större material för de medicinska professorerna
att- välja bland. Ty det är inte sagt, att alla äro lämpliga för läkarbanan,
som ge sig in på medicinska studier. De som gått en liten del av läkarkandidatbanan,
men inte kunna fortsätta, kunna vara lämpliga till tandläkare och
lättare komma in på tandläkarinstitutet.

Vi hade för några år sedan en ganska intressant debatt här i kammaren om
tandläkarfrågan. Den nuvarande motionären, herr Wagnsson, gick då ganska
skarpt till rätta med de av herr Lovén förordade »tandsnickarna». Vi hörde

Nr 36. 128

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang.

förkortning av
studietiden för
blivande
läkare m. m.
(Forts.)

ju också, att många sjukdomar bero på bristande tandvård, och då kan det
ju vara skäl att ha högt kvalificerade tandläkare. Det är därför olämpligt
att begränsa tillströmningen av medicine studerande till universiteten. Det
bästa är nog en utgallring genom examen och annat.

Dör övrigt är denna fråga en lämplighetsfråga, som det bör tillkomma universiteten
och läkarna att själva ordna. Riksdagen skall inte lägga sig i allt
möjligt. Det hela reglerar sig nog bäst självt. Skall en begränsning ske på
en sådan lärd bana, så bör den ske på andra banor först och inte först på
läkarbanan. Ty läkarna äro till för den lidande mänskligheten. Skulle det
bli något överskott, så finns det många människor, som sakna läkarvård och
då skulle kunna få sådan.

Herr talman! Jag yrkar avslag å utskottets förslag, och hade jag varit med
i utskottsbehandlingen av frågan, skulle jag ha reserverat mig mot utskottets
hemställan.

Herr Andrén: Herr talman, mina herrar! Om herr Andersons i Råstock

argument vore lika starka som hans röst, så skulle givetvis vid det här laget
första tillfälliga utskottet vara fullständigt förkrossat. Men lika stor_ som
min respekt är för herr Andersons i Råstock förmåga att vid denna sena timme
mobilisera stora röstresurser, lika liten är min respekt för de argument, som
herr Anderson i Råstock nu lyckats mobilisera. Herr Anderson i Råstock
framhöll, att det var endast pedagogiska skäl, som utskottet anfört för sitt
yrkande. Ja, visserligen har utskottet med mycken styrka framhållit dessa
pedagogiska skäl, och enligt mitt förmenande äro de synnerligen tungt vägande.
Men vid sidan av de pedagogiska skälen har utskottet även anfört
statsfinansiella skäl. Jag trodde verkligen, att en så framstående medlem av
statsutskottet som herr Anderson i Råstock måste respektera just dessa skal.

Läget är för närvarande sådant, att vi stå inför risken att få utbygga våra
medicinska institutioner och skaffa nya lärarkrafter vid de medicinska fakulteterna,
och detta under en tid, då vi icke ha ett större behov av nya läkare.
Det synes mig verkligen icke vara i god överensstämmelse med en sund finanspolitik
att icke i tid se upp, när förhållandena äro sådana som dessa.

Herr Anderson i Råstock ifrågasatte också Kungl. Maj:ts befogenhet att
göra någonting i fråga om reglering av tillströmningen till läkarbanan. Jag
vill då säga, att redan nu en dylik begränsning är genomförd. Och mig veterligt
har varken Kungl. Maj:t eller riksdagen tagit någon som helst befattning
med denna reglering. Det är tvärtom så, att universitetsmyndigheterna
själva ha kunnat ordna denna sak. Men, och det vill jag tillägga, man
torde ha anledning ifrågasätta, om formerna för denna reglering verkligen
äro sådana, att statsmakterna kunna gilla desamma. Under sådana förhållanden
synes det mig föreligga verkligt fullgoda skäl för att riksdagen nu begär en utredning,
som kan leda till mera rationella grunder för en dylik reglering. Jag
vill i detta sammanhang omnämna, att samtliga hörda medicinska myndigheter
ha gått in för det krav, som utskottet här gjort till sitt, och anfört synnerligen
starka skäl för detsamma.

Jag skall be att till sist också få säga några ord med anledning av. det anförande,
som nyss hölls av herr Bengtsson i Norup. Herr Bengtsson i Norup
frammanade Carl Perssons i Stallerhult ande och undrade, hur han skulle
ha ställt sig, för den händelse han varit i tillfälle att med sin skarpa intelligens
granska det utskottsutlåtande, som. nu föreligger. Ja, mina herrar, det
är ju svårt att gissa någonting därom; jag misstänker nästan, att Carl Persson
i Stallerhult, försiktig som han var, skulle ha överraskat oss bägge med
att tiga. Men om han sagt någonting, är jag övertygad, att han, denne verkligt
omtänksamme finansman, redan nu skulle ha sett, att de svenska stats -

Lördagen den 15'' maj e. m.

129 Nr 31!.

makterna här riskerade nya statsutgifter, och att han med hänsyn härtill mycket
kraftigt skulle ha gått in för det yrkande, som utskottet här framfört.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Uddenberg i Varberg: Herr talman! Jag är till stor del förekommen
av den föregående, ärade talaren men vill ändock begagna detta tillfälle att
betyga- utskottet min tacksamhet, för det sätt, varpå det behandlat förevarande
motion.

Det är enligt min mening välbetänkt, att utskottet tagit avstånd från det
krav, som. i motionen har rests på utredandet av möjligheten av en förkortning
av studietiden, ty det är en fråga, som vill näppeligen någon annan än vederbörande
fakulteter kunna taga sakkunnig befattning med. Vidare synes det mig
.vara alldeles riktigt, att utskottet avböjt kravet på, att statsmakterna av sociala
skäl skulle reglera tillströmningen till läkarbanan. Det lilla, som återstår av
motionens yrkande, är endast, att man bör se till, att en sådan tillströmning till
läkarbanan förhindras, som skulle nödvändiggöra en utökning av de medicinska
lärarkrafterna och en utvidgning av de medicinska institutionerna. Detta
tyckes mig. vara ett så påtagligt statsintresse, att det är fullkomligt i sin ordning,
att riksdagen tager befattning med detta och begär en utredning i förevarande
punkt.

Jag får visserligen för egen del bekänna, att jag anser lämpligast och nyttigast,
om. denna sak får reglera sig själv. Det är inom andra fakulteter så,
att när tillströmningen blir för stor, det omedelbart kommer ett bakslag, som
mycket fort gör, att tillströmningen blir betydligt minskad. Men det förhåller
sig.inte på samma sätt inom den medicinska fakulteten som inom t. ex. den filosofiska,
där det gäller blivande lärare. Icke alla blivande medicinare skola
tillträda statstjänster, utan en hel del av dem skola vinna sitt levebröd som
privat praktiserande läkare. Det gör, att denna naturliga reglering kommer att
verka långsammare och osäkrare för medicinare än för andra studerande.

Jag tycker därför, att även om det är mycket möjligt, att antalet läkarkandidater
nedgått ganska väsentligt, när denna utredning är färdig, så är det
dock fullt berättigat, att man sätter i gång densamma, detta så mycket mer som,
såsom en föregående talare anmärkte, samtliga sakkunniga uttalat sig för en
sådan undersökning. Jag skall be att gentemot eu av de föregående talarna få
hänvisa till vad Karolinska institutets lärarkollegium säger om den utredning,
som ägde rum 1919. Det heter: »En förnyad utredning synes lärarkollegiet
nu befogad därför, att under de år, som förflutit sedan år 1919, legitimerats ett
synnerligen stort antal läkare.» Det vill med andra ord säga, att utredningen
från 1919 anses redan vara omodern.

Jag skall vidare till sist, herr talman, be att få peka på den utväg, som den
medicinska fakulteten i Uppsala anvisat, när den sagt, att en begränsning av
tillströmningen till läkarbanan torde vara möjlig att erhålla genom att återinföra
en .förberedande examen rigorosum; d. v. s. man skulle gå tillbaka till
den medicinsk-filosofiska examen, som fanns förr. Den hade onekligen, utom
den viktiga fördelen, att den skänkte en naturvetenskaplig allmänbildning, ur
den synpunkt, som är före här i kväll, den synnerligen goda fördelen med sig,
att den i hög grad och på tidigt stadium gallrade ut de studerande, som skulle
fortsätta på läkarbanan.

Herr talman! Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Gardell i dans: Herr talman! Herr Andrén sade, att en sådan utredning.
som utskottet här begärt, vore motiverad av statsfinansiella skäl. enär
det skulle bli nödvändigt att bygga nya medicinska institutioner och tillsätta

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 36. 9

Ang.

förkortning av
studietiden för
blivande
läkare m. m.
(Forts.)

Nr 36. 130

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang.

förkortning
studietiden t
I blivande
läkare m. i

(Torts.)

{lera lärare för utbildning av läkare, om sådan begränsning nu icke kommer till
stånd. Den frågan föreligger emellertid icke för närvarande, och jag tror, att
°r om den i framtiden kommer att göra det, det då skall visa sig, att under tiden
n. förhållandena ha reglerat sig själva och att alltså erfarenheten givit oss en avgiftsfri
utredning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Med mycket stort intresse

har jag tagit del av det föreliggande utskottsutlåtandet. Jag har icke kunnat
undvika att göra en jämförelse mellan å ena sidan den tankegång, som här kommer
till uttryck, och å andra sidan den kritik, som utövas av många av anhängarna
till dessa synpunkter, när det gäller andra yrkesgrupper i vårt land,
vilka äro i samma situation som den här ifrågavarande, beträffande vilken det
nu föreslås att en begränsning av tilloppet skall genomföras. Under tider av
betryck vill man gärna inom olika yrkesgrupper se en lättnad, i ett hindrande
av tillflödet till respektive arbetsområde. Emellertid ha vi varit i tillfälle från
många håll höra, att denna tankegång är i högsta grad oriktig. Vi ha här i
kväll funnit, hur personer, som föra denna senare mening till torgs, äro mycket
ivriga att rekommendera en reglering av tilloppet till läkarbanan.

Om man går till de yttranden utskottet inhämtat, finner man, att bland de
bekymmer, som inom de olika institutionerna och korporationerna göra sig gällande
på grund av det för stora tilloppet, även förefinnes en befarad tendens till
sänkning av taxorna och lönerna, d. v. s. av vederbörandes inkomst av sitt arbete.
Det är ju samma oro som gör sig gällande inom andra yrkesgrupper, när
man får för många yrkesutövare. Jag skulle vilja se, hur man ställde sig
bland anhängarna till dessa i utskottsutlåtandet till uttryck komna synpunkter,
om här framställdes begäran om riksdagens medverkan till en reglering av tillloppet
av aspiranter till ett visst hantverk. Då skulle .man nog få höra, att
när det gäller arbetare, är detta en mycket förkastlig princip, samt att det bör
stå fritt för vem som helst att söka sig till ett visst yrke. Ljusningen i de
svåra förhållandena komme nog att förklaras ligga däruti, att man höll dörrarna
öppna på vid gavel.

Det är antagligen i känsla av denna inkonsekvens, man. givit utskottets, utlåtande
dess föreliggande formulering. Man säger i början mycket försiktigt
ifrån, att det är visst inte av sociala skäl man vill införa den ifrågasätta regleringen
utan därför, att man med fritt tillopp på detta område kan riskera att
nödgas utbygga läroanstalterna, giva dem större omfattning än hittills. Man
vill alltså skjuta undan det sociala momentet, som i^vissa fall i yttrandena fått
en mycket framträdande plats, och i stället peka på, att statens finansiella insats
på detta område kan behöva ökas, just därför att tilloppet blir för. stort.

Jag tror för min del, på grund av gjorda erfarenheter, att man principiellt
måste ställa sig på den linjen, att det är ytterst svårt att med konstlade medel
reglera anslutningen till olika arbetsområden. Saken kommer nog att ordna sig
själv, och jag vill tillägga, att jag ej tror att det skall behöva ifrågakomma
att utvidga de ifrågavarande läroanstalterna, något som utskottet är rädd för.

Med stöd av dessa synpunkter tillåter jag mig, herr talman, hemställa om
avslag på utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Till herr Andrén vill jag saga,

att jag icke har förmånen att kunna uppträda med lärd mans later, och inte
heller skulle jag tro, att jag med den överlägsenhet ser på saken, som han
gör. Det är alldeles naturligt, att jag icke kan det. Jag kan inte, som det
heter, tala till bönder på bönders språk och till lärda män på latin. Jag kan
bara tala till bönder, professorer och även docenter och allt vad de kunna

Lördagen den 15 maj e. in.

131 Nr 80.

vara på bönders språk. Oeli det förbehåller jag mig att få göra. Sedan vill Ang.

.lag säga, att jag bevisat genom min verksamhet i riksdagen, att jag icke ynx\ifårkortniwJ ,m
ogin mot läkarkåren, att jag icke underskattat på något sätt läkarnas upp-^Ä.^
offrande och hängivna arbete i deras kall, och att jag icke vill förringa de läkare m. m.
störa tjänster de gjort vart samhälle. Jag har velat förutskicka det, för att (Forts.)
man inte skall angripa mig på den punkten längre fram i debatten. Jag tror,
att i det avseendet, kan. det vara nog att hänvisa till det yttrande, som avgavs
av den kommitté, jag talade om, och där jag och en annan ledamot av
kammaren hade äran vara med.

Vad sedan beträffar statsfinanserna nödgas jag säga, att jag på den punkten
tror mig hava anledning påstå, att jag är minst lika vaksam som herr Andrén
Nar jag nyss konstaterade, att riksdagen för sin del måste för att få läkarbristen
fylld något så när i svårbesatta distrikt i Norrland, i västra Sverige
och pa Övriga håll, kort sagt, överallt i ogästvänliga distrikt, så nämnde jag,
att man tick taga till många uppslag, samtliga åsyftande att få platserna
besatta. Da tror jag, att man fick göra ett grepp av statsfinansiell art. Betraliande
den omständigheten, att man här pekat uteslutande på pedagogiska
skal, att det är så .trångt för eleverna att komma in i kurserna, skall jag bara
säga, att det kan icke inverka på omdömet. De studerande få göra som alla
andra, anpassa sig efter omständigheterna.

Ja,g skall herr talman, då klockan redan är över tolv på natten, icke hålla
pa längre, blott saga, att jag icke kan finna något av vad som här sagts motivera,
att riksdagen skriver till Kungl. Maj:t i denna fråga, vilken enligt mitt
förmenande ar sjalvklar och i praktiken ordnar sig utan riksdagsskrivelse.

^Herr Lindmark: Herr talman! Herr Bengtsson i Norup uttalade sin förvåning
över att utskottets utlåtande var formulerat på det sätt, att det snarare
bort utmynna i ett avslagsyrkande än i ett yrkande om bifall till motionen.

Nn viss förklaringsgrund till. en sådan uppfattning i den mån den är riktig
anser jag ligga dä.ruti, att motionären ingalunda fått alla sina i motionen framförda
önskemal tillstyrkta av utskottet. Utskottet har endast tillstyrkt ett
av motionärens yrkanden. När utskottet .endast kunnat tillstyrka en viss de*''ayb
0sa ar det klart att det kommit att i viss män polemisera mot motionen.

Någon av de föregående talarna kritiserade en sådan åtgärd, som att man
med. konstlade medel skulle .reglera tillströmningen till läkarbanan. Nu
vi 1 jag säga, att detta är dock inte något absolut främmande för statsmakterna.
. ba snart det gäller statstjänst, där staten själv genom sina åtgöranden
1 Viss. grad bestämmer det antal, som behövs, är det inte mer än rätt, att staten
tiil viss grad reglerar. Så ha vi ju gjort ifråga om tillströmningen till folkskollararbanan.
Sa sent som vid innevarande riksdag ha vi varit med om att
inskränka studentkurserna från förutvarande fyra till att endast omfatta två.
lfa var det ingen av kammarens ledamöter som ansåg, att detta var något
oegentlig.!.. Med samma rätt,, som man gjorde detta, kan man säga nu, att man
ar berättigad att i viss mån inverka reglerande även på detta område.

Herr Anderson i Råstock talade om svårigheterna att få läkarplatsema i
Norrlands ödebygder besatta. Ja, det förhållandet kunna vi ju vitsorda, men
det beror ytterst inte därpå, att det är någon brist på läkare, utan naturligtvis
pa de obekväma förhållanden, som äro rådande i dessa trakter. Samtidigt som
det vant brist på läkare i övre Norrland, har det varit överflöd i Stockholm
och pa manga andra ställen i landet, där förhållandena äro synnerligen gynnsamma.
. Varför läkarplatsema i Norrlands ödebygder och andra dylika
trakter icke äro eftersökta beror på de ekonomiska förhållandena, som icke locka
läkare dit upp och möjliggöra en dräglig tillvaro för dem däruppe Det
ar ingalunda utskottets mening och vilja, att riksdagen skulle gå in för en

Nr 36. 132

Lördagen den 15 maj e. m.

Avg.

förkortning av
studietiden för
blivande
läkare m. m.
(Forts.)

begränsning eller en inskränkning av läkarnas förmåga att fylla sina uppgifter.
Det har tvärtom varit tydligt och klart för utskottet, att det är ett önskemål,
att läkarna äro i alla avseenden så kvalificerade som möjligt för att fylla
de krav, som kunna ställas på en läkare. Det är på grund av detta, jag icke
velat vara med på motionärens yrkande i motionens förra del. Men självfallet
får man genom en inskränkning av tillströmningen till läkarbanan möjlighet
till bättre urval av läkaraspiranter än om portarna stå vidöppna för tillströmning
av hur stort antal som helst. Medicinska fakulteten i Uppsala har också
uttalat sig för lämpligheten av en förberedande examen rigorosum, ett åtgörande
som skulle redan på ett tidigt stadium begränsa tillströmningen. Därigenom
skulle nämligen endast de bästa aspiranterna bliva satta i tillfälle att
fortsätta sina studier till läkare. Jag tror att detta är något som andra kärnmarens
ledamöter kunna taga fasta på. Vad vi vilja är en högt stående läkarkår,
en som icke kan tillvitas att brista i utbildning. En av åtgärderna, härutinnan
synes mig vara, att man strax efter studentexamen, innan vederbörande
börjat sina medicinska studier, sätter honom pa sadana prov, att vederbörandes
lämplighet för läkarbanan kommer under prövning, och att endast
de lämpligaste och bästa aspiranterna kunna komma igenom. Jag kan icke
komma ifrån att jag tycker, att starka skäl tala för att en skrivelse i detta
ärende avlåtes till Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Det må, herr talman, få anses ursäktlig!, om jag, trots

den sena timmen, säger några få ord med anledning av de många olika angrepp,
som från skilda håll riktats mot det första tillfälliga utskottet för förevarande
utlåtande. . „ ,

Jag skall då först be att få säga några ord till mm ärade van pa oreDrolänsbänken,
vars klara intellekt jag många gånger varit i tillfälle att beundra
i kammaren. Jag vill beträffande de av honom anförda exemplen emelier
tid fästa kammarens uppmärksamhet på, att det där rörde sig om läkartillsättning
för omkring tio år sedan, alltså innan ännu detta överflöd pa läkare
gjort denna fråga överhuvud taget aktuell. Dessutom vill jag tillägga, att en
av huvudanledningarna till svårigheten,_ att under denna tid få läkare till
Norrlandsbygden och överhuvud taget till landsbygden, var att finna däruti,
att medicinalstyrelsen bedrev en politik, som icke främjade tillströmningen till
landsbygden av läkare. Man gjorde stora svårigheter för transport av läkare
från ett distrikt till ett annat, och det gjorde att många läkare föredrogo att
bo i städerna och vänta på att erhålla förordnande mot att ge sig ut pa landsbygden
och där eventuellt lasas fast. _ .

"Min ärade kamrat i utskottet, herr Gardell i Gans, °har bland annat i ett
anförande här framhållit, att jag för några ar sedan, da en annan fråga, som
gällde utbildning av tandläkare, var före, i kammaren mycket kraftigt uppträdde
mot de krav, som då framfördes på en sänkning^ av tandläkarnas vetenskapliga
nivå. Det är alldeles riktigt. Detta förhållande borde väl ha
kunnat bibringa herr Gardell den uppfattningen, att det vore högst osannolikt,
att jag här skulle uppträda och förorda åtgärder, som skulle bidraga till att
sänka läkarkårens standard i vetenskapligt avseende. Jag ber att fa fästa
herr Gardeils uppmärksamhet på att i detta utlåtande, som han delvis vant
med om att behandla, fastän han icke var närvarande vid ärendets slutbehandling,
förekommer följande passus: »Utskottet är emellertid av den meningen,

ätt en dylik förkortning icke bör ske om den endast kan vinnas pa^ bekostnad
av grundligheten och allsidigheten i läkarnas utbildning.» Och så tillägges
det: »Under den tid, då den medicinska vetenskapen ständigt gör nya fram -

Lördagen den 15 maj e. m.

133 Nr :Hi.

steg, och då allmänhetens krav på allsidigt och grundligt utbildade läkare Ang.
snarare äro större än mindre än förut, torde det icke vara riktigt att minska
de kompetenskrav, som ställas på våra läkare, och därigenom också det för-" blivande
troende för vår läkarkår, som är så betydelsefullt för ett framgångsrikt ut- läkare m. m,
övande av läkarens viktiga kall.» (Forts.)

Emellertid har herr Gardell i Gans dragit upp parallellen med tandläkarnas
utbildning, och jag skall taga honom på orden och erinra om, att vad utskottet
här har gått in för är, att beträffande läkarutbildningen likartade normer
skola bli gällande som dem, som redan nu existera beträffande utbildning av
tandläkare. Det är fastställt ett visst antal, som varje år tages in på tandläkareinstitutet,
och om tillströmningen, d. v. s. antalet aspiranter, växer aldrig
så mycket ökas inte detta antal. Man har då endast större möjlighet att gallra
och få fram de bästa. Det är precis samma förhållande, som utskottet önskar
skall gälla beträffande medicinarnas utbildning. Man skall årligen mottaga
studenter till ett antal, fastställt med hänsyn till landets läkarbehov, och sedan
skall man ha möjlighet att gallra bland dem.

Så har en ärad talare på stockholmsbänken också givit sitt lilla bidrag till
diskussionen. Jag vet inte om det var i egenskap av ledamot av statens arbetslöshetskommission,
och alltså på dragande kall och ämbetets vägnar, som han
gjorde sitt inlägg. När han emellertid försökte att lancera den uppfattningen,
att en likhet skulle'' föreligga med de förhållanden på arbetsmarknaden, som
han berörde, och som han karakteriserade som monopolistiska strävanden,
tror jag nog att han alltför mycket underskattar kammarens
intellektuella nivå. Ty när det gäller läkarutbildning är det så, som
herrarna ju väl känna till, att det är staten, som drar försorg om denna
utbildning, och som genom stora uppoffringar från det allmännas sida bekostar
densamma. När det gäller hantverkarnas utbildning, förhåller det sig
ju på ett helt annat sätt.

Det är ingalunda heller, som herr Hagman ville göra gällande, så, att i de
utlåtanden, som finnas bifogade utskottsutlåtandet från myndigheternas
sida, de privatekonomiska synpunkterna för läkarna skjutas i förgrunden.
Jag skall be herr Hagman, om han ytterligare tar till orda,
att styrka detta uttalande med något citat. Det är visserligen sant
att någon av de hörda läkarföreningarna i förbigående tangerat detta spörsmål,
men de från myndigheterna emanerade yttrandena beröra icke alls den
frågan. Varken medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, som tillstyrkt
en utredning, rör vid saken, inte heller Karolinska institutets lärarekollegium,
inte heller medicinalstyrelsen.

Om nu herrarna ha den uppfattningen, och det tyckes framskymta bland
annat av det anförande, som herr Bengtsson i Norup nyss höll, att man nästan
a priori bör gå ut ifrån, att vad som kommer från ett tillfälligt utskott är
något som bör ägnas en misstänksam granskning, om herrarna också anse, att
detta utskott icke själv har möjlighet eller kompetens att bilda sig en uppfattning
i denna fråga, torde det väl i alla händelser knappast vara riktigt att
helt underkänna alla de av mig omnämnda myndigheterna, som enhälligt tillstyrkt
en utredning på denna punkt, och som alltså ha en annan åskådning än
den, som av flera talare här förts fram.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Andrén: Herr talman! Endast några få ord. Då herr Anderson i

Råstock har visat en viss känslighet för mitt föregående anförande, vill jag
skynda mig att förklara, att mina ords lydelse måhända var hårdare och fränare
än deras mening. Jag skulle dock nästan förmoda, att samma öde någon

Nr 36. 134

Lördagen den 15 maj e. m.

Amj.

förkortning av
studietiden för
blivande
läkare m. m.
(Lorta.)

gång kan ha drabbat herr Anderson i Råstock själv, och hoppas därför kunna
vänta ett visst överseende. Herr Anderson i Råstock antydde vidare, att jag i
mitt anförande skulle ha visat ett visst underskattande av den insats, som herr
Anderson i Råstock gjort i riksdagen och i statsutskottet. Det torde vara
ganka onödigt att indraga denna sak i debatten, men om herr Anderson i Råstock
skulle anse sig ha anledning att vilja höra min uppfattning härutinnan,
så vill jag bekänna att jag, så ofta jag än måst ställa mig på en annan sida
än herr Anderson i Råstock, dock alltid haft en stark känsla av ett redbart och
duktigt arbete, när det gällt herr Anderson i Råstock.

När jag nu ändå har ordet, vill jag förklara, att jag inte kan annat än livligt
sympatisera med herr Hagmans farhågor för vad man skulle kunna kalla
en murarepolitik. Men jag måste samtidigt säga, att jag finner dessa farhågor
åtskilligt överdrivna, och försåvitt jag kunde finna var även herr Hagman
av den meningen. Om murarna verkligen utbildades vid dyrbara statsinstitutioner,
om de för sin utbildning krävde stora anstalter och många professorer,
och om dessutom antalet var större än samhället kunde smälta, ja, mina
herrar, då skulle även jag taga under övervägande, om det inte vore lämpligt
att reglera tillströmningen till murarebanan. Men så ligger saken icke
tilh

På en punkt vill jag helt instämma i herr Hagmans anförande, och det var
när herr Hagman förklarade, att det vore svårt att med konstlade medel reglera
tillströmningen. Ja, mina herrar, just därför att det är så svårt har utskottet
funnit det lämpligt att på denna punkt begära en utredning.

Herr Gardell i Glans: Herr talman! Det har här sagts, att förslaget icke
skulle innebära att läkarnas utbildning skulle försämras, trots att motionens
första del talar om en förkortning av läkarnas utbildningstid. Jag kan emellertid
icke förstå, hur detta kan förenas med att förkorta läkarnas utbildning
och förhindra tillströmningen på läkarbanan. Det är onaturligt. Vår
svenska läkarkår står ganska högt bland världens läkare, och skulle vi nu
genom en skrivelse gå in för att dels förkorta utbildningstiden — det bär
ju dock utskottet avstått ifrån — och dels förhindra tillströmningen, så skulle
deras ställning äventyras. Jag anser att vi ha bättre nytta av vetenskapligt
utbildade och praktiskt utbildade läkare, så att vi ha läkare på landsbygden,
som kunna undersöka alla sjukdomsfall, och hänvisa de fall till särskilda specialister,
som de inte själva kunna bota. Ha de bara så stor skicklighet att
de kunna avgöra, om och vart de sjuka skola hänvisas, är det tillräckligt, ty
specialisterna ha ju en mycket stor utbildning. De utbildas ju nära nog under
hela sin livstid.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Endast ett par ord! Herr Gardell i Gans
kunde inte förstå, hur man kan uppnå en förkortning av utbildningstiden
utan att sänka läkarkårens nivå. Jag erinrar då om, vad redan i mitt inledningsanförande
anfördes, nämligen att en rad av medicine studerande få bortslösa
en väntetid, som, enligt vad en talare i debatten här uppgivit, uppgår
till i genomsnitt över ett år, innan han uppnår sin medicine licentiatexamen,
endast därför att det hela är så opraktiskt ordnat. Tillströmningen är så
stor att man bildligt talat står i ko framför de olika kurserna — man kan
bara taga in ett visst antal, och de andra få vänta. Det är klart att en rationellare
anordning skulle kunna medföra en icke obetydlig förkortning av
läkarnas utbildningstid, utan att detta på något sätt behövde göra sig kännbart
genom en kvalitetsförsämring.

Lördagen den 15 maj e. m.

135 Nr !«i.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda hem - ^udtetiden för
ställan som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig blivande
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen, läkare m. m.
Herr Wagnsson begärde likväl votering, i anledning varav efter given varsel (Forts.)
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren avslår såväl första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 8, som den i ämnet väckta motionen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

§ 11.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
bestämmelser för allmänna bidrag till primärkommunerna.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 163, hade herr af Ekenstam m. fl., föreslagit, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning rörande
nu gällande bestämmelser för allmänna bidrag till primärkommunerna, syftande
till en revision av dessa bestämmelser i den riktning, som i motionen
angivits, samt att denna utredning måtte föreläggas riksdagen, innan beslut
av statsmakterna skulle fattas rörande reform av bestämmelserna om den kommunala
skatteut jämningen.

Ang. revision
av bestämmelserna
för allmänna
bidrag
till primärkommunerna.

Utskottet hemställde, att förevärandé motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Fjellman, Lilliecreutz
och Petersson i Lerbäcksbyn, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att andra kammaren för sin del ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allsidig utredning rörande nu gällande bestämmelser för allmänna
bidrag till primärkommunerna, syftande till en revision av dessa bestämmelser
i den riktning som i ovanberörda motion angivits.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Mot det beslut, vartill fjärde
tillfälliga utskottet kommit i föreliggande utlåtande, har jag tillsammans med
två kamrater i utskottet anmält reservation, och jag nödgas trots den sena
timmen be att få med några ord utveckla reservanternas syn på saken.

Det förhåller sig ju så, som motionärerna i sin motivering utvecklat, på
det sättet, att statsbidragen till primärkommunerna uppgå till mycket betydande
belopp. Borgarrådet Yngve Larsson, som ingående sysslat med dessa
frågor, beräknar, att statens och landstingens bidrag 1924 sammanlagt uppgått

Nr 36. 136

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. revision till nära 111 miljoner kronor. Samtliga bidrag beräknar herr Larsson till
a^erna,1 förfil'' en tredjedel av kommunernas skatteinkomster. Av riksstatens utgifter under
manna bidrag löpande budgetår representerade .statsbidragen till kommunerna en femtet
till primär- del av de egentliga .statsinkomsterna och nära en sjättedel av de verkliga statskommunema.
utgifterna. Till dessa väldiga belopp har man kommit efter en ökning av
(Forte.; statsbidragen, som i många fall sker rent automatiskt, d. v. s. grundar sig
på statens tidigare beslut, utan att riksdagen sedermera har någon hand över
det.

Jag .skall belysa detta med ett par exempel. Om jag hämtar dem från ett
och samma område, från skolväsendet, betyder det ej, att man ej från andra
områden kan hämta lika talande exempel på samma sak.

Det ena rör statsanslagen till de kommunala niellanskolorna. Medan för
inrättandet av en statens realskola eller samskola eller för inrättande av en
enda ny lärarbefattning vid statsläroverken det fordras riksdagens medverkan,
kan en kommunal mellanskola inrättas utan riksdagens hörande i det särskilda
fallet och bli berättigad till statsunderstöd, förutsatt att den uppfyller vissa
minimianspråk i fråga om organisation o. s. v. Man finner nu också, att,
medan riksdagen iakttagit stor återhållsamhet, när det gällt inrättandet av
statsläroverk och nya lärarbefattningar vid statens läroverk, ha de kommunala
mellanskolorna under senare år vuxit i antal ,så, att mot 34 stycken vårterminen
1917 svara 84 stycken vid slutet av 1925. Detta har fört med sig
en stark ökning av statsbidragen, som vuxit från icke fullt 700,000 kronor
1919 till över två miljoner kronor på budgeten 1926—1927. Jag fäller
här givetvis icke några värdeomdömen om denna skolform och gör inga jämförelser
mellan den och andra skolformer, i annan mån än just i detta stycke,
där det gäller de olika förutsättningarna för att en skola av ena eller andra
slaget skall komma till. Här är det ändå på det sättet, att man .ställer sig
undrande och spörjande inför de olika grunder, som i dessa fall äro gällande.

Det andra exemplet avser statsbidraget till lärarlönerna vid rikets folk- och
småskolor. Detta har sedan 1919 vuxit från 40.5 miljoner till i det närmaste
48 miljoner, alltså med i runt tal 1 miljon kronor om året, och detta utan att
riksdagen har haft något att därvid säga till om. På årets budget är stegringen
visserligen relativt blygsam, men i fjol räknade vi upp detta anslag
med 1,150,000 kronor och året därförut med 3,300,000 kronor. Om jag nu
spörjer någon av mina erfarnare kamrater, om det var någon här i kammaren,
som, när riksdagen i fjol och i förfjol räknade upp detta anslag så betydligt,
var i tillfälle att ingå i prövning av de sakliga förutsättningarna för denna
höjning, så föreställer jag mig, att svaret blir nekande. Det går helt enkelt
ej för riksdagen att ingå på en saklig prövning, utan man får endast votera
det högre anslaget. På enahanda sätt förhåller det sig med statsutskottet.
Där får man falla tillbaka på Kungl. Maj:ts förslag, som i sin tur är grundat
på skolöverstyrelsens. Och skolöverstyrelsen faller tillbaka på folkskoleinspektörerna,
Man får gå tillbaka till folkskoleinspektörerna för att träffa
på någon myndighet, som är i tillfälle att utöva något verkligt inflytande på
denna angelägenhet. Men då träffar man också på en gång dem, som ha avgörande
inflytande på saken. Det är ju så, att det endast erfordras, att inspektören
vitsordar den nya tjänstens behövlighet med hänsyn till skolväsendets
intresse, för att distriktet skall vara berättigat till 90 % av lärarlönen
i statsbidrag. Ingen ifrågasätter, att folkskoleinspektörerna skulle på ett obehörigt
sätt ha tillägnat sig detta inflytande. De utöva det i kraft av gällande
bestämmelser. Men det är just dessa bestämmelser, som motionärerna
ansett vara i behov av att överses. Rent principiellt måste det anses otillfredsställande,
att kommunerna ha i sitt skön att besluta utgifter, som sedan

Lördagen den 15 maj e. in.

137 Nr :«i.

automatiskt skola betalas av statsverket. 1 den praktiska tillämpningen kan
det också leda till rätt stora egendomlighetor. Sålunda finnes ingenting, som
hindrar, att man här i Stockholm, där man ansett lämpligt att låta undervisningen
på småskolestadiet besörjas av folkskollärare, blir i tillfälle att tillgodogöra
sig det på dessas högre löner utgående större statsbidraget. Jag
undrar, om ej detta kommer åtskilligt på sidan om vad som avsetts, när dessa
grunder fastställts. Personligen har jag ett livligt intryck av ett uttalande
som en gång fälldes av en kommunalman, som] om skolväsendet i sin egen
kommun uttalade: »Där hemma ha vi blivit ålagda att inrätta en småskola,
men vi föredraga, att i stället inrätta en folkskola. I båda fallen måste vi
bygga. Ad få 90 % i statsbidrag till avlöningen. Det gör i fråga om kommunens
utgifter mycket liten skillnad. Men folkskolläraren tillför kommunen
betydligt större skatter, och därför ha vi ansett med våra intressen förenligt
att inrätta en folkskola i stället för en småskola.»

Nu tror jag, herr talman, att det hör till undantagen, att kommuner avsiktligt
bereda sig fördelar på statens bekostnad. Det torde vara mycket vanligare,
att kommunerna endast motvilligt gå med på de anordningar, som föranleda utgiftsökning
för staten, och att det i grund och botten är samma vilja, som jdterst
blir avgörande i båda fallen, nämligen den statliga fackmyndighetens vilja.
Det är på detta förhållande motionärerna syfta, då de i sin motion förklara, att
statskassans tillgångar i stor utsträckning automatiskt ställas till förfogande
för åtgärder, rörande vilkas verkliga nödvändighet endast en mycket ensidig
prövning utförts eller ett lika ensidigt avgörande träffats av organ, som intet
ansvar äga för och icke heller äga förutsättningar för att fälla ett välgrundat
omdöme om de av dem genomdrivna beslutens överensstämmelse med den finansiella
situationens krav. I följd härav kunna både statens och kommunernas
utgifter växa, utan att vare sig den förras eller de senares finansiellt ansvariga
organ haft tillfälle att reglerande ingripa.

_ Syftet med ifrågavarande motion kan också korteligen uttryckas så, att man
vill återföra avgörandet av utgiftsfrågorna till de finansiellt ansvariga organen,
riksdagen för statens del, fullmäktige, respektive stämman för kommunernas.
För det ändamålet har man ifrågasatt en utredning rörande omläggning av
grunderna för statsbidragens utgående. Behovet av en sådan utredning har
vitsordats från skilda håll. Så har ledamoten av finansdepartementets skatteberedning,
statssekreteraren Kuylenstierna, i sitt betänkande angående den kommunala
skatteutjämningen uttalat, att det nog vore ställt utom tvivel, att de
nuvarande formerna för speciella förvaltningsbidrag kunde behöva överses, enär
emot desamma syntes kunna riktas den tungt vägande anmärkningen, att kommunerna
i stor utsträckning hade i sitt fria skön att besluta utgifter, som automatiskt
betalades av statsverket. Statskontoret, som haft att yttra sig över
motionen, har också tillstyrkt densamma under framhållande av, att »det givetvis
är av stor finansiell betydelse att de för bidragens utgående fastställda
normerna icke motverka strävandena efter sparsamhet i den kommunala förvaltningen.
Det synes statskontoret sannolikt», heter det vidare, »att besparingar
på detta område skulle stå att vinna genom en revision av gällande bestämmelser»,
och ämbetsverket finner det för den skull önskvärt, att en utredning kommer
till stånd. Svenska stadsförbundet har också livligt tillstyrkt bifall till
motionen, och Svenska landskommunernas förbund, som visserligen avstyrker
den, har icke velat bestrida att det kan råda olika meningar om, huruvida alla
dessa statsbidrag med hänsyn till sitt syfte äro lämpligen avvägda.

_ För egen del säger utskottet på sidan 7, »att av såväl principiella som statsfinansieila
skäl vissa erinringar kunna framföras mot det nu tillämpade systemet
för de speciella förvaltningsbidragen till kommunerna», och på ett annat
ställe säger utskottet, att »vad beträffar den ur statsfinansiell synpunkt fram -

Aruj. revision
av bestämmelserna
för allmänna
bidrag
till ''primärkommuner
na.

(Forts.)

Nr 36. 138

Lördagen den 15- maj e. m.

Ang. revision ställda anmärkningen mot att det nuvarande bidragssystemet medför, att komaserna
förfall'' munerna kunna i stor utsträckning besluta utgifter, som automatiskt betalas av
mämm°bidräg statsverket, måste givetvis rätt stor vikt tillmätas denna anmärkning. På
till primär■ den offentliga hushållningen i allmänhet skulle det sannolikt utöva ett gynnsamt
kommunerna, inflytande, om det ekonomiska ansvaret för beslutade åtgärder folie på samma
(Forte.) myndighet, som hade att meddela besluten.» När utskottet icke desto mindre
kommer till ett avstyrkande av utredningskravet, synes detta bero på huvudsakligen
två skäl.

Det ena är, att utredningsyrkandet av motionärerna kombinerats med kommunalskattereformen
på det sättet, att motionärerna förutsatt, att förslag till
ändrade grunder för statsbidragen skulle föreläggas riksdagen, innan riksdagen
går att fatta slutgiltigt beslut i kommunalskatteirågan. Man säger, att utredningen
med nödvändighet måste bli ganska tidsödande, och att detta skulle fördröja
kommunal skattereformen. Det andra skälet är, att motionärerna icke
givit några positiva anvisningar för den utredning de begära.

Vi reservanter anse visserligen, att starka skäl ha anförts och kunna anföras
för att denna utredning finge föregå kommunalskattereformen. Då vi icke
förty ansett oss icke böra fullfölja motionärernas yrkande i denna del, så beror
det på, att vi icke velat ge anledning till den erinringen, att vi ville fördröja den
redan allt för länge fördröjda skattereformen.

Beträffande det andra skälet för utskottets avstyrkande, att motionärerna
icke själva anvisat några nya grunder för statsbidragen, så är i viss mån riktigt,
att motionen icke innehåller några positiva anvisningar i detta avseende.
Hade motionärerna vetat, hur saken skulle ordnas, så hade de icke behövt begära
utredning utan kunnat framlägga sitt förslag fixt och färdigt i erforderliga
delar, åtföljt av lagtext. Men hur ofta är det, som motionärer befinna sig
i den lyckliga belägenheten, att de kunna göra detta? Och jag undrar, herr
talman, om det icke många gånger beslutats skrivelser till Kungl. Maj :t i frågor,
där missförhållandena varit mindre kännbara och mindre allmänt erkända än
här, utan att motionärerna kunnat förebringa några positiva reformförslag.

För egen del har jag i utskottet framhållit, att åtskilligt sannolikt skulle stå
att vinna genom en förändring i vissa fall av anslagens karaktär, som framtvingade
en verklig prövning av ifrågasatta nya statsbidrag, d. v. s. ett
utbytande, där det lämpligen ske kan, av de nuvarande förslagsanslagen
till fasta anslag, vilket skulle innebära, om jag fortfarande skulle
håller mig till skolväsendet, att genomförandet av en viss utvidgning
gjordes beroende av, att statsbidrag för ändamålet kunde erhållas. Utan att
göra anspråk på att detta uppslag löser frågan undrar jag, om det icke borde
komma under övervägande. Genom att välja en dylik anordning behöver man
ingalunda, som utskottet förutsätter, göra »en fullständig fördelning av ifrågavarande
uppgifter, så att vissa av dem helt förstatligas och andra åter helt omhändertagas
av kommunerna», utan man kan alltjämt använda sig av kommunerna
som vårdare av även sådana allmänna angelägenheter som kräva statligt
understöd. Men man vunne, att de finansiellt ansvariga statliga och kommunala
organen på ett helt annat sätt än nu hade hand över statens och kommunernas
utgifter.

För övrigt får man väl hoppas, att om denna utredning komme till stånd och
anförtroddes, såsom man gärna vill förutsätta, åt personer med ingående kännedom
om kommunernas finansförvaltning och förhållanden i allmänhet, så
skulle under utredningens gång verkliga värdefulla uppslag kunna framkomma.
Och det är i förlitande härpå och i betraktande av ärendets vikt, som jag, herr
talman, tillåter mig hemställa om bifall till reservationen, i vars kläm emellertid
en mindre, formell jämkning torde böra ske, så att den kommer att lyda, »att
andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Lördagen den 15 maj e. m.

139 Nr 8ti.

Maj:t anhåller om en allsidig utredning rörande nu gällande bestämmelser för AnV- revision
allmänna bidrag till primärkommunerna, syftande till en revision av dessa be- ^rnaiarZll''
stämmelser i den riktning som i förevarande motion angivits». manna bidrag

Häruti instämde herrar Lilliccreutz och Fjcllmun. kommunerna.

(Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Med anledning av det anförande, som den

föregående ärade talaren här hållit, vill jag vända mig något mot de synpunkter,
som han och motionärerna ha framfört i denna fråga. Den ärade talaren
går vid sina anmärkningar till största delen ut ifrån de stora anslag, som tilldelas
skolväsendet. Jag tänker icke här försvara utdelandet av dessa anslag.

Det är för övrigt inte endast förhållandena inom skolväsendet, som motionärerna
åberopa utan det är många olika grupper av anslag, för vilka en här
avsedd granskning skulle förekomma. Det står på sidan 8 i motionen uppräkna^
alla de ändamål, till vilka statsbidrag utgå, där uppräknas: prästlöner,
löner till lärare vid folk- och småskolor, statsbidrag till fattigvården, till barnavården,
till polisväsendet, till distriktsbarnmorskornas avlöning, till epidemisjukvården
in. fl.

Emellertid omnämner icke herr Petersson i Lerbäcksbyn på något sätt, att
motionärerna även avse en skatteutjämning. I utskottet diskuterades frågan
därom, och vi ansågo där, att man inte borde gå med på en utredning där det
gällde förslag att införa sådan. Jag skall endast be att få åberopa vad motionärerna
anfört på sidan 9, av vilket framgår, att man med denna utredning
även avsett få en skatteutjämning till stånd. De säga:

_ »Såsom av den kortfattade framställningen framgår, utgöra de speciella statsbidragen
till övervägande del kvotbidrag, i det att de utgöra en viss kvotdel
av den verkliga kostnaden för varje särskilt ändamål. Ett på detta sätt bestämt
bidrag verkar väl till sänkning av den kommunala skattetungan men är
icke till sin natur ägnat att medverka till en utjämning av olika skattetryck kommuner
emellan.»

Motionärerna hänvisa, såsom synes, huvudsakligen till ett föredrag av borgarrådet
doktor Yngve Larsson, som hölls år 1924. Även i stadsförbundets utlåtande
anföres en del av vad han har uttalat. Doktor Yngve Larsson har yttrat
bland annat: »Slutligen bör undersökas, om icke det höga skattetrycket beror
på ett felaktigt handhavande av den kommunala finanspolitiken.» Det har
alltså uttalats från detta håll, att de kommunala utgifterna måhända icke beslutas
på rätt sätt. Det är ju mycket möjligt att så kan vara förhållandet i ett
eller annat fall, men jag tror för min del, att de kommunala myndigheterna på
landsbygden, om jag nu närmast får tala för landsbygden, i regel sörja för att
man icke behöver befara att utgifterna tagas till alltför höga.

Här anföres vidare av samme man, att »statsunderstöd böra endast utgå efter
en grundlig undersökning ur nyss berörda synpunkter, eventuellt å ort och
ställe». Yad menar doktor Yngve Larsson därmed? Har han avsett inrättandet
av en så stark kontroll, att när det till exempel gäller skolhusbyggen, med
hänsyn till lärarepersonalens utökning, skulle man vara beredd att från Stockholm
skicka ut en undersökningsnämnd, antingen den nu skulle bestå av två eller
flera personer, att granska behovet av ett sådant bygge? Eller skulle, om
det behövdes en skola nere i Småland eller uppe i Dalarna, detta undersökas av
någon nämnd boende på närmare håll? Jag har ingen tro på att en sådan bestämmelse
skulle kunna tillämpas, ty den bleve alldeles för dyrbar. Stadsförbundet,
som herr Petersson åberopat såsom en myndighet vilken tillstyrkt förslaget,
har uttalat följande: »Styrelsen finner det sålunda framlagda programmet
för skatteutjämningsfrågans upptagande till förnyad prövning i hög grad
beaktansvärt.» Man ser härav, att stadsförbundet anser, att en skatteut -

Nr 36.

140

Lördagen den 15 maj e. m.

Ang. revision
av bestämmelserna
för allmänna
bidrag
till primärkommunerna.

(Forts.)

jamning kommunerna emellan skulle vara önskvärd. Jag läste i mitten av mars
månad en längre artikel i en stockholmstidning, undertecknad av en man, som
herr Lovén i dag under debatten om höjning av insättningsmaximum i postsparbanken
karakteriserade som den verksamme mannen — jag behöver icke nämna
något namn. Där framhölls, hurusom en verklig skatteutjämning vore önskvärd,
och att det förr eller senare skulle vara skäl att gå in för en sådan. Författaren
åberopar bland annat, att de stora städerna, till exempel Stockholms
stad, hade så stora fördelar av landsbygden och städerna ute i landet, att de
borde till viss del bidraga i skatteutjämningsavseende. Det skulle ju också på
sätt och vis vara rätt, men jag tror för min del att det komme att möta alltför
stort motstånd. Hur skulle det ställa sig, om vi hade lika kommunala skatter
och pålagor i den ena kommunen som i den andra? Om nu till exempel Stockholms
stad bygger sina skolhus och allmänna byggnader på ett förstklassigt
sätt, är det ju självklart att man icke vill ha det sämre ställt på landsbygden.
Man komme även där att påfordra gymnastiklokaler och badinrättningar vid
varje skola. Jag tror verkligen, att det vore en premiering av slöseriet, om
vi skulle gå in för ett sådant system.

Landskommunernas förbund, som även har avgivit ett yttrande, har avstyrkt
motionen. Detta nämnde herr Petersson icke något om i sitt anförande, eftersom
det ju var till nackdel för reservanternas hemställan.

Att gå in för en behovsprövning i varje särskilt fall skulle ställa sig alltför
dyrbart. Och varför skall man pröva undan för undan? Vi besluta ju här i
riksdagen över statens inkomster och utgifter, och hur statsbidragen skola utgå
i det ena eller det andra fallet. Beviljas medel granskas ju behovet här. År
det nödvändigt tillsätta några särskilda granskningsmän, som ytterligare skulle
granska? Att detta är behövligt förstår jag för min del inte. Har riksdagen
till exempel beslutat sådana skolformer som vi ha, så måste vi väl också fullfölja
ett dylikt beslut. Förra året fattade riksdagen beslut om ny polisordning
för landsbygden. För min del kan jag säga, att jag ej var anhängare av denna
reform, men ha vi nu en gång beslutat den, skola vi väl inte tillsätta granskningsmän,
som hade att pröva i varje särskilt fall, om man ute i en kommun är
berättigad att tillsätta dessa polistjänster.

Om kammaren i dag skulle ansluta sig till den stora reform, som motionärerna
här åsyfta, måste man vidtaga ändringar av lagar och författningar. Jag
tror, att detta kommer att ställa sig alltför dyrbart, och dessutom kommer det
att taga flera års tid i anspråk för att kunna åstadkomma en tillfredsställande
utredning.

Jag skall inte vidare ingå på frågan eller framföra några flera synpunkter,
ehuruväl det kunde vara mer att tillägga, utan jag skall be, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! Min vana trogen skall jag fatta mig mycket
kort, i all synnerhet som jag har den uppfattningen, att en diskussion här i kammaren
i denna fråga omöjligt kan lämna något av positivt värde utöver vad som
finns i motionen och i det föreliggande utlåtandet.

Jag ber att få påpeka, att motionärerna ställt frågan om grunderna för
statsbidrag i direkt sammanhang med frågan om den kommunala skatteutjämningen.
Reservanterna tillstyrka en utredning i motionens syfte och måste
följaktligen ansluta sig till motionärernas uppfattning i denna del. Vad skulle
ett bifall till reservationen innebära? Det skulle innebära i realiteten, att man
finge flera år framåt undanskjuta kommunalskattefrågan, den fråga, som man
väntar skall komma upp vid nästkommande års riksdag. När motionärerna således
ha ställt problemet på detta sätt, har utskottet icke kunnat vara med om
motionen.

Lördagen den 15 maj e. m.

141 Nr Sfi.

Nu anfördes här i debatten av herr Petersson i Lerbäcksbyn, att man hör
utreda frågan om grunderna för de speciella statsbidragen. Motionärerna ha
icke velat ansluta sig till den uppfattning i frågan, som uttalats av doktor
Yngve Larsson. Ansluter man sig emellertid icke till den uppfattningen, har
man rätt att begära, att motionärer eller reservanter ange eller åtminstone antyda
några riktlinjer för den blivande utredningen. Så har emellertid icke skett.

Hur svårlöst detta problem är, kan man få eu föreställning om, när jag nämner,
att i finansdepartementet, där vi dock hava åtskilliga synnerligen framstående
skatteexperter, har man sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, men
man har inte kunnat komma till klarhet om vad man skall göra. När inte våra,
man kan säga, främsta auktoriteter på området veta, hur man skall komma till
rätta med de missförhållanden, som otvivelaktigt kunna anses råda, då menar
jag, att nog tål det, att man tänker på saken, innan man skriver till Kungl.
Maj :t och begär en utredning. Det är högst få människor i detta land som behärska
det föreliggande problemet. Jag tror inte, att riksdagen kan vara mogen
att nu på grundval av den föreliggande motionen skriva till Kungl. Maj:t
och begära en utredning, som otvivelaktigt komme att bli oerhört omfattande
och kräva mycket betydande kostnader. Vi ha i utskottet haft som föredragande
en skatteexpert, och han har meddelat mig, att en utredning sådan som
den, som föreslagits i motionen, komme att taga många år i anspråk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 29, angående fullbordad granskning av
de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;

nr 127, i anledning av väckta motioner angående en allsidig utredning rörande
vårt lands behov av försvarsanstalter m. m.;

nr 128, i anledning av väckt motion om krigsväsendets avrustning;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för Mälarens reglering;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning om beredande av medel för utförande av
en fördjupad hamn vid ångkraftstationen i Västerås;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd ur
fonden för bibanor i vissa delar av riket till Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag
för utförande av ett hamnspår;

nr 132, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för alkoholistvården
m. in. jämte i fråga om sagda vård väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bidrag till domsagornas förvaltning; nr

134, i anledning av väckt motion om anslag till allmänna fortbildningskurser
för lärare vid egentliga folkskolor och småskolor;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för vissa befattningshavare
vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte att

Ang, revision
av bestämmelserna,
för allmänna
bidrag
till -primärkommuner
na.

(Forts.)

Nr 36. 142

Lördagen den 15 maj e. m.

för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig tjänstgöring vid drottning Sofias
stiftelse; och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående åtgärder till nykterhetens främjande
jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av vissa delar av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående tullsatserna för och restitutionsbeloppen vid återutförsel av
kaffe ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 44,^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillverkning och beskattning av brännvin, m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inordnande i statens
anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. under ändrat namn av statens
pensionsanstalt av vissa grupper av befattningshavare jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 51, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
kompletterande dekorering av andra kammarens plenisal ;

andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord
i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av väckt motion angående prövning av inom landet odlade
rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m.; och

nr 62, i anledning av väckt motion om ändring i grunderna för fördelning
av för skogsvården tillgängliga skogsvårdsavgifter; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 6, i anledning av motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
för utfående av styrmansbrev och skepparbrev av första klass m. m.; och

nr 7, i anledning av motion angående ett mera enhetligt och tillfredsställande
ordnande av handräckningsarbetet vid landets olika tullplatser.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Magnusson i Skövde	under	3 dagar fr. o. m. den	16	maj,
» Andersson i Ovanmyra	>	7 » » >	18
» Andersson i Katrineholm		den 17 maj,
» Öberg	under	4 dagar fr. o. m. den	19	maj och
» Andersson i Grimbo		3 » 2> Tf	17	2>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.9 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen den 17 maj.

! 4 3 Nr «1.

Måndagen den 17 maj.

Kl. 3.30 e. m.

§ I Herr

statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 223, angående godkännande av en mellan Sverige och Tyska riket avsluten
handels- och sjöfartstraktat;

nr 224, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa;

nr 225, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. i förordningen
den 22 maj 1925 (nr 153) med föreskrifter angående medgivande
i vissa fall av undantag från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt;
och

nr 226, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs herr Spångbergs vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa spörsmål i anledning av företaget inköp av kulsprutor
för polisen i Stockholm; och blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 3.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr
29, statsutskottets utlåtanden nr 4 och 127—136, bevillningsutskottets betänkanden
nr 42—44, bankoutskottets utlåtanden nr 50 och 51, andra lagutskottets
utlåtande nr 30, jordbruksutskottets utlåtanden nr 61 och 62 samt andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om vissa ändringar i förordningen
den 5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;
och

nr 238, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av § 29 samt § 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse på landet m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med för -

Nr 36. 144

Måndagen den 17 maj.

slag till lag angående ändrad lydelse av 4, 5, 9 och 11 §§ i lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen, dels ock väcka motioner angående ändring i vissa
bestämmelser om kommunalval och politiska val; samt

från statsutskottet:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till täckande av kostnader för
dyrtidstillägg åt befattningshavare i de till handelsdepartementet hörande ämbetsverk
och kårer; och

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.

§5.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:

nr 66, angående förslag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord;

nr 67, angående lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § giftermålsbalken
m. in.;

nr 68, angående lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län;

nr 69, angående utredning rörande fullmäktigesystemet inom statsförvaltningen
och de af färsdrivande verken;

nr 70, angående lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916
om skyddskoppympning;

nr 71, rörande lagstiftning angående obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister
m. m.;

nr 72, angående Sveriges anslutning till den internationella luftfartskonventionen; nr

73, rörande ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 11 juli 1924 angående
postgirorörelse;

nr 74, angående förslag till förordning om fastighetstaxering år 1927 m. m.;

nr 75, angående förordning om ändring i visas delar av förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 76, angående utförselbevis för spannmål;

nr 77, angående sänkning av tullen å delar till automohiler in. m.; och

nr 78, angående kreditivsummorna.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.46 e. in.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

261903