1926. Andra kammaren. Nr 31
ProtokollRiksdagens protokoll 1926:31
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1926. Andra kammaren. Nr 31.
Tisdagen den 4 maj.
Kl. 3.30 e. m.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 28 nästlidna april förda
protokollen.
§ 2.
Föredrogs statsutskottets memorial, nr 105, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för statens övertagande av vissa fordringar
kos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen m. in.; och blev den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.
§ 3.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 10G—
108, jordbruksutskottets utlåtanden nr 47—53 och andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
§ 4.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:
nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till riksdagens interparlamentariska
grupp;
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda ^ framställning angående anslag till täckande av kostnader
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, tillhörande utrikesdepartementet
samt beskickningar och konsulat;
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till fonden för mötande
av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922;
nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till kyrkliga ändamål;
nr
191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående definitiv lönereglering
för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m.;
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny provinsialläkartaxa
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader; och
Andra hammarens protoholl 1926. Nr 31.
1
Sr 31. 2
Tisdagen den 4 maj.
nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till upprätthållande avbank-
och fondinspektionens verksamhet; samt
från bevillningsutskottet:
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
av fastighetstaxering år 1927 m. m.;
nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch
förmögenhetsskatt;
nr 197, i anledning av väckta motioner angående utförselbevis för spannmål;
och
nr 198, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å delar till automobiler
m. m.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag.
herr Olsson i Hov
» Borggren
» Nyländer
Ledighet från riksdagsgöromålen
§ 6.
beviljades:
under 3 dagar fr. o. m. den 5 maj,
» 3 » » » 6 » och
4 » 2 » » 5 » .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.45 e. m.
In fidem
Per Cronvall
-
Onsdagen den 5 maj.
3 Nr 81.
Onsdagen den 5 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
__ Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 97, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående forskarstipendier för docenter vid universiteten
och Karolinska institutet jämte en i ämnet väckt motion.
I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1926 dagtecknad proposition, nr
140, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att till
forskarstipendier för docenter vid universiteten och Karolinska institutet för
budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra anslag av 84,000 kronor att utgå i
enlighet med de grunder, Kungl. Maj:t ägde att bestämma.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Bergman väckt motion, nr 287, däri föreslagits, att riksdagen
måtte med huvudsakligt bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
uttala önskvärdheten av att konkurrensen om de nya forskarstipendierna
måtte i forskningens eget intresse och i analogi med professorskonkurrenter
stå öppen utom för docenter även — inom en viss åldersgräns — för andra till
professor obefordrade idkare av de vetenskaper, som vore representerade vid
universiteten och Karolinska institutet.
_ Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda motion,
i vad den skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, till forskarstipendier för
docenter vid universiteten och Karolinska institutet för budgetåret 1926—1927
anvisa ett extra anslag av 35,000 kronor att utgå i enlighet med de grunder,
Kungl. Maj:t ägde att bestämma.
.Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
av herrar Oscar Olsson, Petrén, Pauli, Bengtsson i Norup och Lindskog,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med avslag å
ovanberörda motion, i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till forskarstipendier
för docenter vid universiteten och Karolinska institutet för budgetåret
1926—1927 anvisa ett extra anslag av 49,000 kronor att utgå i enlighet
med de grunder, Kungl. Maj:t ägde att bestämma; samt
av herrar Ber g qvist, Johan Bernhard Johansson, Wiklund, Jansson i Falun,
Carlsson-Frosterud, Olsson i Kullenbergstorp och Jönsson i Revinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motion, i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till forskarstipendier
för docenter vid universiteten och Karolinska institutet för budgetåret
1926—1927 anvisa ett extra anslag av 21,000 kronor att utgå i enlighet
med de grunder, Kungl. Maj:t ägde att bestämma.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då det nu är känt, att första
kammaren tagit utskottets förslag i denna fråga, torde det icke vara så stora
Ang. forskarstipendier
för
docenter vid
universiteten''
och ftg
Karolinska
institutet.
Nr 31. 4
Onsdagen den 5 maj.
Ang. forskarstipendier
för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forte.)
möjligheter att i denna kammare få igenom den reservation, som jag 3?rkat
bifall till. Men jag har måst ansluta mig till denna reservation, därför att jag
anser, att om det skall vara någon mening med dessa stipendier, så måste det
vara ett så pass stort antal, att de kunna fördelas på de olika universiteten
och om möjligt även på Karolinska institutet. Av den anledningen kan jag
ju för det första säga, att det är ingen mening i, om den reservation, som går
på tre forskarstipendier, blir bifallen, därför att då bleve det ju endast ett stipendium
till varje universitet och ett till Karolinska institutet. Och de skulle
vardera gälla under sex år. Alltså icke mer än vart sjätte år skulle man
kunna få tre nya stipendier, och det kan väl ändå icke anses vara så lyckat,
om man nu skall införa ökade stipendier av den betydelse, som vi alla äro
eniga om, att dessa stipendier skulle ha. De få nämligen aldrig betraktas såsom
någon uppmuntran till kvarliggande av docenter vid universiteten, utan
de äro avsedda framför allt att uppmuntra dessa eminenta förmågor, som
kunna finnas inom de olika fakulteterna, till att fortsätta sin vetenskapliga
forskning.
Jag skall, herr talman, icke gå vidare in i denna debatt, därför att det blir
säkert åtskilliga, som komma att yttra sig. Jag har endast velat framhålla
denna synpunkt såsom motiv för att jag ställt mig på den reservation, som vid
punkten avgivits av herr Oscar Olsson m. fl., och jag ber att få yrka bifall till
denna reservation.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Den vetenskapliga
forskningen i vårt land torde väl vara ganska väl tillgodosedd genom de framstående
män, vilka innehava de ordinarie lärostolarna vid våra statsuniversitet
och andra högskolor. Men givet är, att vi måste sörja för, att det vid universiteten
finns vikarier för dessa vetenskapsidkare samt ersättare för dem, i händelse
de avgå från sina tjänster.
Nu lät det på den föregående talaren, som om dessa sju stipendier, som
han föreslagit, skulle vara absolut nödvändiga just med hänsyn till att vi behöva
docenter. Jag vill emellertid framhålla för honom, att Uppsala universitet
redan nu har 41 docenter, Lunds universitet har 37 och Karolinska institutet
5. Och tar man i betraktande det ordinarie, antalet professorer, tror jag
verkligen, att detta antal är mer än tillräckligt för sitt ändamål. Det är ändå
på det sättet, att vad staten bär att göra är att tillgodose behovet av docenter,
det behov, som kräves för själva undervisningen. Men den omständigheten att
det finnes ett större antal personer, som äro kompetenta för en docentur, kan
i detta sammanhang enligt min mening icke alls tagas i betraktande. Det är ju
icke längre sedan än 1921, som en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd kommitté
sysslade med detta spörsmål under ordförandskap av en så framstående fackman
som professor Thyrén i Lund. Och denna kommitté yttrade i sitt betänkande,
att »otvivelaktigt hava på sina håll strävanden låtit sig förmärka, som
ytterst torde åsyfta att av universitetens docenter skapa en kår av fast avlönade
befattningshavare». De sakkunniga hålla med hänsyn härtill före, att förhållandena
med nödvändighet påkalla en begränsning av tiden för docentstipendiernas
åtnjutande. Och professor Thyrén framhöll alltid med mycken styrka,
att det skulle vara en betydlig olägenhet för universiteten, om man av dessa
docenter skapade ett slags långliggare, som lågo kvar vid universiteten. För
min del håller jag före, att även om en del av dem äro framstående vetenskapsidkare,
så är det icke något hinder för en sådan att söka ett lektorat eller annan
tjänst. Han kan ju sedermera, om en professur blir ledig, söka denna och. om
han är den på området främste, sålunda återbördas till universitetet.
Att märka är vidare, att det är icke alls universiteten, som begärt dessa nya
stipendier. Och när universitetsmyndigheterna själva ansett sig kunna reda sig
Onsdagen den 5 maj.
>r 81.
med det antal docenter, som de redan 1m, så vet jag icke, varför riksdagen
skulle ställa sig mera konungsk än konungen själv och bevilja ett så stort antal
som sju, vilket ju av vissa reservanter föreslagits. Och Kungl. Maj:t ansåg
sig ju denna gång kunna hugga till med icke mindre än tolv nya docentstipendier.
För min del håller jag före, alt något så stort antal icke behövs. Jag
skulle helst vilja gå på rent avslag beträffande hela framställningen. Men av
vissa praktiska skäl har jag reserverat mig för att begära tre dylika docentstipendier.
Beträffande de framstående forskare, som skulle komma i åtnjutande av dessa
stipendier, har man möjlighet att redan med nu gällande bestämmelser ge sådana
stipendier åt framstående forskare. Det inträffar ju allt emellanåt, att ett
docentstipendium besparas, vilket då går till en besparingsfond. Och ur denna
besparingsfond kunna sedermera stipendier utdelas åt sådana framstående vetenskapliga
forskare, som icke äro ordinarie innehavare av docentstipendier.
_ Jag tror sålunda, att det icke finns något behov här i landet av dessa stipendier.
Och på dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av
herr Bergqvist m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr Rydén: Jag skall icke draga upp någon debatt utan endast be att få
yrka bifall till utskottets förslag under erinran, att första kammaren tagit det,
och att det är en mellanlinje mellan de båda ytterlighetsståndpunkterna.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Olsson: Herr talman!
När man läser utskottets utlåtande, är det rätt lustigt att se, hur utskottet
liksom stretar emot förslaget. I varje fall kan man åtminstone säga, att man
stretar emot med armarna •— det finns ju ett halvt tjog reservanter, som streta
emot med både armar och ben. Emellertid är jag som departementschef glad
och tacksam för att utskottet i alla fall kommit till den uppfattningen, att
dessa forskarstipendier nog kunna ha en uppgift att fylla.
I stort sett kan man val säga, att de unga vetenskapsidkarnas akademibana
mera är fylld av hopp än egentligen av några timliga fördelar. Det finns säkerligen
ingen kår i vårt land, som består av så mycket kvalificerat folk, och
som ändå lever under så osäkra förhållanden som dessa docenter. Att det i
alla fall, som herr Jönsson i Revinge påpekade, finns så gott om docenter, det
beror på detta något, som vi ibland med ett kanhända något väl stort ord kalla
för den heliga elden. Men det är dock bättre nu, än det var förr. Och detta
beror därpå, att staten har gripit in. Men staten har inte gjort detta för docenternas
skull, utan staten har gripit in, för att man skall kunna få duktiga
professorer. Docentstipendierna, som man här talar om, äro till för att skapa
bra professorskonkurrenter. Ty sådana får man inte utan tävlan. Och här
är det, som ekonomien spelar en stor roll. Den rike faderns son knogar på och
skriver. Det blir kanhända inte alltid så synnerligen utmärkta saker, men
det blir i alla fall undersökningar, och det blir avhandlingar. Den fattige däremot
måste bryta banan och gå ut ur tävlingen, därför att han ju först och
främst måste leva.
Nu är det min mening i denna sak — om jag får säga den — att hur många
docentstipendier vi än ha — och herr Jönsson i Revinge angav ju antalet, tyckte
jag — så skulle det inte skada, om vi hade ännu flera stipendier för de unga
vetenskapsidkarna här i landet. Tävlan skulle bliva starkare, och resultatet
skulle säkerligen också bli vackrare. Men det är förståeligt, att docenterna
som kår har en något annan uppfattning. Den räknar så här, att om man blir
docent först vid trettio år och inte blir professor förrän vid fyrtio, och om
man så inte får ha ett docentstipendium längre än sex ä sju år, då blir det ju
en lucka mellan de trettiosex ä trettiosju åren och fyrtio år, en lucka, som
Ang. forskur -stipendier för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
Nr 31. 6
Onsdagen den 5 maj.
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
Awj. forskar- naturligtvis bör fyllas på något sätt. Därför yrka docenterna som kår att få
dessa stipendier förlängda, sträckta ut över en längre tid.
Men alla docenter äro inte vetenskapsmän av Guds nåde, alla böra därför
inte på något vis lockas att ligga kvar vid akademien. Många av dem böra så
fort, som det är möjligt, söka sig ut på de arbetsfält, som i grunden äro deras.
Docenturen, menar jag, bör vara ett övergångsstadium, som är bäst, om det är
så kort som möjligt. Men det är klart, att den här avmönstringen, om jag så
får kalla den, bör också den ske med förstånd och urskillning. Här säger
herr Jönsson i Revinge, att en duktig karl kan väl söka sig ut till någonting
annat, han kan väl t. ex. taga ett lektorat. Precis! Men det är just däri,
som faran ligger. Avmönstringen skall väl inte taga bort de bästa. Det är
väl inte dessa, som skola försvinna från rekryteringsplatserna. Dr den stora
hopen docenter växer det fram verkliga vetenskapliga begåvningar -— personer,
som på grund av denna sin begåvning och sin energi kunna göra vetenskapen
ovärderliga tjänster. Men nu möter här också ekonomien. Ty det är,
som man sagt, det märvärdiga här i världen, att genierna också måste äta,
Och det är då, som jag menar, att staten skall gripa in. Utskottet säger, att
man bör skapa en skarp och bestämd gräns mellan docentstipendierna och de
stipendier, som departementschefen här lagt fram förslag om, de s. k. forskarstipendierna.
Det är också min mening. Meningen är inte att genom dessa
stipendier rädda undan de docenter, som i alla fall kanske komma att stanna
på överblivna kartan; meningen är i stället, att just de personer, som ha någonting
att ge, också skola få tillfälle att ge detta, att de sålunda inte av ekonomiska
skäl skola behöva lämna den vetenskapliga verkstaden och slänga undan
verktygen — de böra få tillfälle att smida, medan järnet är varmt.
Nu äro vi väl i grund och botten eniga om den saken, om jag undantar de
några få, som herr Jönsson i Revinge stod som representant för; ty han ansåg
sig ju egentligen helst böra yrka avslag på det hela. Skiljaktigheten ligger ju
närmast i, hur garantier skola kunna skapas. Där säger utskottet, att de
garantier, som departementschefen tänkt sig, inte räcka; vi få ha starkare
garantier. Nu tror jag för min del, att utskottet och jag nog ha precis samma
uppfattning i den saken. Man kan kräva för mycket, och man kan kräva för
litet. Man skall inte göra någondera. Jag tänker inte, att man i utskottet
menar, att inga andra än nobelpristagare skulle kunna få ett sådant här forskarstipendium.
Det är väl därför häst att överlämna den saken åt dem att
bedöma, som litet bättre än vi kunna göra det, personer, som från morgon till
kväll stå i den vetenskapliga gärningen. Men dem, jag inte kan bli sams med
i denna fråga, det är de reservanter, som herr Jönsson i Revinge företräder.
Deras reservation innebär egentligen en ovanlig misströstan om vårt lands vetenskapliga
ställning. Om jag verkligen hade haft den meningen, att det bland
våra hundratals docenter inte skulle kunna bringas upp mer än tre, som skulle
kunna vara värda att få ett forskarstipendium, då är jag säker på, att jag
inte lagt fram någon proposition. Då hade den saken fått vara. Men det lilla
land, som ändå som vårt står på en så hög nivå, att det skickar fram den ena
nobelpristagaren efter den andra, det landet behöver inte hysa en sådan misströstan.
Jag får därför säga, som herr Bengtsson i Norup började, att skall
det vara någon mening med det här, då skall man ha ett något sånär antal.
Om inte — ja, då kan man naturligtvis, som de ärade reservanterna, bjuda på
tre stycken.
Herr Lindskog: Herr talman! Som möjligen en och annan här i kammaren
erinrar sig, var jag i fjol i en kammardebatt alldeles bestämt emot varje
tanke på eu förlängning av docentstipendietiden. Utöver de sex år, som då
lämnades, kunde jag icke anse det möjligt att gå.
Onsdagen den 5 maj.
7 Nr 31.
T år ligger däremot frågan på en helt annan bog. Här bär från ecklesiastikministern
kommit ett förslag om, vad som bär kallas för forskarstipendier,
och därmed inaugurera^ en helt ny typ av stipendier, åt vilken tanke
jag för min del ville ge dim allra livligaste anslutning. Det är nämligen så,
såvitt jag kan förstå, att varken vårt land eller något annat land i världen bar
råd att ge livstids försörjning åt alla de personer, som äga vetenskaplig begåvning.
Det är därför jag menar, att vi helt enkelt icke kunna tänka oss,
att vi skola försörja alla docenter vid universiteten för framtiden. Men lika
visst synes det mig vara, att varken vårt land eller något annat land i världen
har råd att undvara de verkligt eminenta forskarbegåvningar, som kunna föra
vetenskapen i betydlig grad framåt och därmed också skänka ökade möjligheter
åt mänskligheten i stort. Nu är här, som vi se, en ny typ av stipendier
föreslagen, som icke avser att gynna de vanliga medelmåttorna vid universiteten,
som icke avser att skapa vad herr Jönsson i Revinge kallade för långliggare
eller herr Bengtsson i Norup kvarliggare, och som vi i skolorna vanligen
kalla för kvarsittare. Det är icke alls meningen att skapa en sådan
typ utan tvärtom. Utskottet har ytterligare betydligt skärpt fordringarna
utöver vad ecklesiastikministern satt som villkor. Enligt min mening äro de
villkor, som ecklesiastikministern satt, otillräckliga. Och utskottet har här
enhälligt ytterligare skärpt dem och krävt verkligt eminent forskarbegåvning
som villkor för dessa docentstipendier. Den oenighet, som här föreligger, gäller
blott antalet stipendier. Här går herr Jönsson i Revinge in för tre, utskottet
för fem, och herr Bengtsson i Norup och jag jämte några andra reservanter
gå in för sju. Ja, det där antalet sju, som jag tillåtit mig gå in
för, beror icke alls på, att sjutalet vore i synnerlig grad heligt, lika litet som
herr Jönssons tretal accepterats för helighetens skull. Utan sjutalet har, synes
det mig, här varit det enda naturliga och riktiga. Därmed får man den
riktiga fördelningen mellan de olika institutionerna: tre i Uppsala, tre i Lund
och en vid Karolinska institutet. Det har den fördelen, att man verkligen
har några stycken att ge bort vid varje universitet och behöver icke ge till
blott en enda person, som herr Jönsson i Revinge ville, vid universiteten i
Lund och Uppsala. Saken iir nämligen den, och var och en som har någon
-erfarenhet på detta område vet, att det är nästan omöjligt att jämföra t. ex.
en humanist och en naturvetenskapsman i fråga om vetenskapliga förtjänster.
Man har ett likartat fall vid univeristetet i Lund, och där kunna humanisterna
saga, att den och den är den bäste vetenskapsmannen bland de humanistiske
docenterna och naturvetenskapsmännen kunna saga. att detta är den bäste vi
hava, men att jämföra den bäste humanisten med den bäste naturvetenskapsmannen
är^som en sinkadus; det går icke. Därför ligger det någonting i detta
att hava några stycken att taga till. Man kan ge den bäste naturvetenskapsmannen
och den bäste humanisten, och man kan hava ett till att dela ut bland
de Övriga eller reservera för kommande år, ty man får också sörja för framtiden,
då det ju är för tre eller sex år som de skola givas bort.
Nu har herr Rydén talat för ett yrkande på fem stipendier. Det synes mig.
som om detta yrkande på fem lider av samma stora fel som yrkandet på tre.
Det har nämligen framkastats tanken på att ett skulle vara, jag skulle vilja
såga, en löshäst, en sådan där planet som irrar omkring bland övriga fixstjärnor
utan att veta var den slutligen hamnar, det skall ges bort av Kungl. Maj :t
till Uppsala eller Lund eller Karolinska institutet. Men det förvånar mig
verkligen, att en så utomordentligt klok och inom universitetsförhållanden så
val bevandrad man som herr Rydén icke kan förstå, huru kolossalt stora svårigheter
bortgivandet av detta stipendium kommer att medföra. Vi skola tänka
oss, huru det i realiteten ser ut. Här är ett forskarstipendium. Det skall
ges bort åt vilken forskare som helst, i Lund, Uppsala eller Stockholm. Vi
Ang. forskarstipendier
för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
Nr 31. 8
Onsdagen den o maj.
Ang. forskarstipendier
/Ö)
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
tänka oss att det blir ansökningar — som Kungl. Maj:t tänkt det — det blir
låt oss säga fem forskare från Lund, fem forskare från Uppsala och två forskare
i Stockholm, summa summarum tolv, var och en inom olika vetenskapsgrenar.
Det gör tolv olika vetenskapsgrenar. Det skall tillsättas tre sakkunniga
från varje håll, det vill säga det måste tillsättas 36 sakkunniga för att
ge bort ett enda forskarstipendium. Det är en så rent orimlig konsekvens detta
för med sig, och icke nog med detta, utan sedan står den arma Kungl.
Maj:t inför detta: vem skall jag välja bland denna stora massa, då icke dessa
sakkunniga hava graderat de olika sökandena; de sakkunniga bland historikerna
säga, att denne sökande är utmärkt förtjänt, och astronomerna i Uppsala
att denne sökande är utmärkt förtjänt, och så undan för undan, och vad
skall Kungl. Maj :t göra? Detta blir en svårighet för Kungl. Maj:t, och det
blir ett Erisäpple som kastas ut mellan de olika institutionerna, som kommer
att skapa otrevnad och obehag för alla parter.
Jag skall icke närmare gå in på herr Jönssons i Kevinge framställning här.
Jag tror herr Jönsson i Revinge dock har rätt mycket missförstått allt vad
dessa docentstipendier heter; det är icke meningen, att de skola vara till fö"
undervisningens behov utan de skola vara till för forskningens behov, och då
menar jag, att det räcker icke med att säga, att den som icke kan slå sig fram
vid universitetet skall söka ett lektorat — ty vad skall en docent i konstmstona
eller sanskrit eller slaviska språk göra, om han är en eminent bebran^h?
°C^ *Ör^,an*'' av s^anna kvar och ytterligare utveckla sig i sin
i ..^a.? H,an Sp.!ecJes:,^e„rr talman, icke finna annat, än att den reservation, som
har ar framförd till förmån_ för sjutalet, har så starka skäl för sig både av
positiv och negativ art, att jag för min del måste tillstyrka densamma.
Herr Rydén; Herr talman! Då jag icke har lyckats i mitt uppsåt att
genom att bara helt kort yrka bifall till utskottets hemställan avvärja eu debatt,
som nu tydligen håller på att rulla upp sig, så ber jag att få säga ännu
ett par ord, men jag skall då icke heller försöka provocera fram ännu flera
talare.
Jag vill deklarera, att så som Kungl. Maj ds proposition förelåg från början
var jag bestämd motståndare till den och ansåg, att skillnaden mellan forskarstipendium
och de vanliga docentstipendierna icke var tillräckligt markerad.
Den var nog formellt uppklarad, men beträffande villkoren och bestämmelserna
som skulle^ gälla för forskarstipendierna saknades den nödiga skärpan, när det
gällde att åstadkomma klarhet mellan dessa och de egentliga docentstipendierna.
Efter att hava tagit del av olika asikter beträffande docentstipendiernas långvarighet
och antal och kommit till den uppfattningen, att man icke kan gå in
för att förlänga docentstipendietiden, ville jag icke vara med om att här på en
bakväg och under annan benämning i verkligheten genomföra en förlängning
av denna tid. För mig har det emellertid alltid framstått såsom mera sympatiskt
att i stället för att göra detta skapa en eller annan rörlig professur vid universiteten
för att därmed bereda universiteten tillfälle att under gynnsammare
former för den forskare det gäller vid sig binda en vetenskaplig forskarbegåvning,
och den tanken om rörliga professurer har jag också framfört under
resonemangen i utskottet. Emellertid har statsutskottet, för det alternativ utskottet
stannat för, lagt en hel mängd restriktiva påpekanden och begärt en
betydlig skärpning i villkoren, när det gällde att komma i åtnjutande av ett
forskarstipendium, som gjorde, att jag ansåg mig kunna våga vara med om
detta försök, allt under förutsättning att man icke tar till ett alltför stort
antal stipendier. Att här skulle finnas bland överåriga docenter tolv stycken
genier, tror jag är att överskatta de tillgångar, man har vid universiteten; jag
Onsdagen den 5 maj.
9 Nr 81.
tror nog, att man får anbringa blygsammare mått, och därför har jag för min
del varit med om att understödja ett förslag om ett mera begränsat antal. När
det sedan gäller att sätta denna gräns, kan man ju säga, att det kan betecknas
som en smaksak, om man så vill. Jag kan icke tillmäta herr Lindskogs synpunkt
den allra ringaste betydelse, att det skulle vara någon svårighet med
att hava ett rörligt stipendium, som sålunda sökande från tre olika universitet
eller högskolor skulle kunna tävla om. Jag kan icke ett ögonblick erkänna, att
det innebär sådana svårigheter, att man för den sakens skull borde gå emot
ett sådant förslag. Hava icke universiteten större svårigheter att klara än att
reda upp frågan, vem som skall hava ett rörligt stipendium, så äro de att gratulera.
yj
Nu har jag för min del i sista ögonblicket gått med på utskottets förslag,
i syfte att man skulle få en mellanlinie, som kunde samla utan gemensam votering
båda kamrarna, och fördelen av att taga utskottets förslag i stället för en
av reservationerna är den, att om utskottets förslag tages i denna kammare,
kommer också den motivering, som är knuten till utskottets hemställan för de
fem stipendierna, att ingå i riksdagens skrivelse. Skulle man taga sju här, finnes
därför eu annan motivering, och då blir följden, att hela motiveringen bortfaller
i riksdagens skrivelse, och då går denna fråga rörande forskarstipendierna
till Kungl. Maj:t utan något som helst direktiv, och då framstår för mig
hela faran med den ursprungliga läggningen av stipendierna. Tar man tre, blir
det också gemensam votering, men efter den praxis, som gäller, att vid en gemensam
votering bortfaller motiveringen, skulle resultatet bliva detsamma. Om
kammaren är angelägen att bevilja ett antal forskarstipendier och är angelägen
om, att till dessa bliva knutna sådana direktiv, som finnas omnämnda i utskottets
hemställan och som verkligen giva dem karaktär av forskarstipendier och
icke förlängning av docentstipendier, då är det klokt av kammaren att följa
första kammarens beslut och taga utskottets hemställan.
Det är sålunda framför allt av ett rent praktiskt skäl, som jag, herr talman,
har anslutit mig till utskottets hemställan, och hade det icke varit så, att i
statsutskottet sitta sådana människor, som det är så rysligt svårt att komma
överens med. så hade där uppgjorts en kompromiss på den grundvalen. Men
sedan detta tagits i utskottet, reserverade sig så många på den ena sidan, och då
är det klart, att de, som stodo på andra sidan, ville skapa motvikt. — Jag
tycker, att när kompromissen icke lyckades i utskottet, få vi försöka göra den
i kammaren.
Häruti instämde herr Jonsson.
Herr Holmdahl: Herr talman, mina damer och herrar! Utskottet har i
princip upptagit Kungl. Maj ds här föreliggande förslag, och jag tillåter mig
konstatera detta till att börja med, därför att jag icke kan finna annat, än att
det är ett glädjande resultat av denna proposition. Det är ett glädjande resultat
för alla dem, som i likhet med herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
äro övertygade om, att denna nu föreslagna nya anordning skall
bliva av stor betydelse för forskningen i vårt land. Ty vad innebär den nya
anordningen? Jo, den innebär, att unga vetenskapsidkare skola få ökade möjligheter
att fortsätta sitt forskningsarbete utöver den tid, som docentstipendiema
medge, och vad det betyder i ett land med så få möjligheter till akademisk
befordran och med så få professurer i de olika ämnena är lätt att inse.
Men sedan man konstaterat detta, att utskottet i princip har gått med på
den nya anordningen, kan man ju icke underlåta att finna, vad herr statsrådet
här påpekat, att det skett med en viss motsträvighet. Denna motsträvighet
beror på de betänkligheter, man hyser för att den nya anordningen skulle komma
Ang. forskaratij)endier
för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
Nr 31. 10
Onsdagen den 5 maj.
Ang. forskar- att visa sig fora annat i sitt sköte än som åsyftats med densamma. Dessa be"chcenterrid''
tänkligheter hava nu återigen betonats och understrukits av herr Rydén, och
universiteten Iierr Rydén lägger synnerlig vikt vid de uttalanden, som utskottet här gör,
och då utskottet framhäver, att det föreligger en synnerlig risk för att inrättandet
Karolinska av dylika forskarstipendier kan bliva en omväg till förlängning av innehavet
institutet. av docentstipendierna, och mot denna förlängning har riksdagen många gånger
( orts.) uttalat sig. Jag kan för min del icke riktigt inse, att det ligger någon större
skillnad mellan de uttalanden, som herr statsrådet gör i propositionen, och de
uttalanden,_ som utskottet gör. Jo, på det sättet föreligger en skillnad, att,
för såvitt jag förstår, utskottet överdriver icke obetydligt farhågorna för att
forskarstipendierna skulle bliva blott en förlängning av docentstipendierna.
Alla äro ense därom, statsrådet har betonat det i propositionen, och jag vet
icke, att någon gjort någon annan mening gällande, att det är nödvändigt,
att gränsen dragés fjollig och markerad mellan denna nya grupp av stipendier
och de gamla docentstipendierna. Men jag kan icke underlåta att parentetiskt
påpeka, att det synes mig som om utskottet drar denna gräns något väl markerad,
när utskottet framhåller, att fara föreligger, att de s. k. forskarstipendierna
bliva till sin karaktär närbesläktade med docentstipendierna. Ja, den
faran torde verkligen föreligga, helt enkelt därför att docentstipendierna till
sin karaktär också äro forskarstipendier. Docentstipendierna äro också inrättade
i första rummet för att bereda möjlighet åt unga forskare att under en
tid efter doktorsgradens vinnande fortsätta med sin forskning. Det är docentstipendiernas
främsta syfte och det syfte, som ligger på undervisningslinjen,
kommer först i andra rummet. Det kan därför icke hjälpas, att dessa forskarstipendier
skola vara till sin karaktär besläktade med docentstipendierna. Det
är i själva verket samma syftemål, som dessa stipendier vilja fylla, men just
därför att docentstipendierna anses böra vara begränsade, så komma dessa nu
föreslagna att komplettera docentstipendieinstitutionen på det sätt, att ett litet
urval av docenterna kunna få möjlighet till understöd för sin forskning under
längre tid än sju år. Som sagt, alla äro ense om att gränsen skall markeras
mellan dessa olika grupper av stipendier, liksom alla äro ense därom, att det
skall ställas stränga krav på vetenskapliga kvalifikationer för åtkomsten av
dessa nya stipendier. Men jag kan icke heller här underlåta att parentetiskt
saga, att utskottet här i det mycket vällovliga syftet att betona skillnaden tar
till väl starka uttryck,, då utskottet säger, att det är en eminent forskarbegåvning
och en vetenskaplig rangställning, som skall fordras för innehav av dessa
stipendier. Ja, när man läser detta om den vetenskapliga rangställningen, kunde
man verkligen misstänka, att här motiveras inrättande av nya nobelpris eller
inrättande av nya professurer av alldeles särskilt hög rangordning och icke
forskarstipendier, som blott med 1.000 kronor överstiga docentstipendiernas belopp^
Men vad jag ville komma till är, att enligt mitt förmenande utskottets
farhågor, att gränsen mellan de båda stipendierna icke skulle kunna upprätthållas,
äro överdrivna. Och jag skall nu med några ord be att få peka på de
skäl, som kunna anföras till grund för detta påstående.
Dessa forskarstipendier komma ju att tillsättas efter en alldeles särskild
procedur; det framgår av handlingarna, att avsikten är. att sakkunnigas utlåtande
skall inhämtas o. d.; och redan härigenom borde väl farhågorna i högst
betydlig grad minskas, för att personer, som icke äro därav förtjänta, skulle
erhålla, dessa stipendier och komma i åtnjutande därav. Vidare komma dessa
stipendier att utdelas efter alldeles särskilda grunder, och alla äro liksom statsrådet
och utskottet fullt ense därom, att det skall vara graden av vetenskaplig
skicklighet, och endast hänsynen härtill som skall vara bestämmande för utdelandet
av dessa stipendier. När därtill kommer, att det blir universitetsmyndigheterna
själva, som naturligtvis få tillfälle att yttra sig om dessa villkor
Onsdagen den 5 maj.
11 Nr 81.
•och att Kungl. Maj:t kommer att fastställa dem efter univcrsitetsmyndigheternas
hörande, så tror jag verkligen icke, att man behöver hysa större farhågor
för att dessa stipendier skola utdelas åt mindre kvalificerade personer än som
är åsyftat. Och slutligen har det från intet håll förutsatts annat, än att endast
ett mycket begränsat urval av stipendierade docenler skall kunna komma i åtnjutande
av dessa stipendier. Av deras i förhållande till docentstipendierna
starkt begränsade antal följer alltså att det blir så stark konkurrens om dessa
forskarstipendier, att även om det icke vore stipulerat några särskilt stränga
villkor, så skulle konkurrensen göra, att fordringarna komme att ställas synnerligen
högt för åtkomsten av eller möjligheten att få dylika forskarstipendier.
Om allt detta tages i betraktande, så tror jag, att man icke behöver hysa
några farhågor för att forskarstipendierna skola så att säga flyta ihop med
docentstipendierna och beteckna en omväg till förlängt innehav av dessa. Då
detta, mina damer och herrar, är huvudskälet, varför utskottet stannat vid så
lågt belopp som fem stipendier — jag påpekar, att detta är det enda skäl, som
utskottet anser för att gå så långt ner som till fem stipendier ifrån de av
Kungl. Maj :t föreslagna tolv — så vill jag verkligen hemställa till kammaren,
om den icke bör finna motiverat att bifalla den reservation, som har förordats
av herr Bengtsson i Norup, av herr Lindskog och även nu av herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet och som går in för ett antal av sju.
Det ligger i öppen dag, att det syfte man vill vinna med denna nya anordning
kan äventyras, om man tager till för knappt.
När jag för min del icke kan finna, att de farhågor, som utskottet här så
starkt gjort gällande -— och enligt mitt förmenande för starkt — för att syftet
med stipendierna skall kunna äventyras, äro välgrundade, så har jag, herr talman,
häri fullt tillräcklig anledning att yrka bifall till den av herr Oscar
Olsson m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade reservationen.
Med herr Holmdahl förenade sig herrar Lindman, Löfgren i Stockholm och
Andrén.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag kan icke underlåta att yttra
några ord med anledning av att herr ecklesiastikministern gjorde gällande,
att anslutning till reservationen om tre stipendier skulle innebära ett misströstande
om den vetenskapliga forskningen i vårt land samt att han kände sig
beklämd över att man hyser den uppfattningen, att man i hela landet endast
kunde uppleta tre stycken framstående forskarbegåvningar. Jag har emellertid
utgått från att bland de 83 ordinarie innehavarna av docentstipendier
man också skulle kunna hitta en och annan framstående forskare, för att antalet
icke skulle behöva begriinsas till så lågt tal som de tre extra docentstipendier,
som'' vi i vår reservation velat gå med på.
Herr Lindskog frågade bl. a., om de som vore docenter i t. ex. sanskrit eller
sinologi eller annat sådant ämne, skulle kunna söka och erhålla lektorat. Jag
medger, att sådant nog för detta slags vetenskapsidkare skulle ställa sig synnerligen
svårt, men jag kan icke tänka mig, därest man beviljar tre stycken
forskarstipendier, att dessa icke skulle anses räcka till för de framstående vetenskapsmän,
som idka dessa vetenskapsgrenar.
När herr Lindskog gjorde gällande, att det är omöjligt att leta upp den rätte
i valet bland många och att det skulle vara så svårt att hitta den rätte och
mest förtjänte bland dessa forskare, så drabbar ju den anmärkningen även hans
reservation om sju stycken stipendier; ty herr statsrådet gjorde ju gällande, att
det behöves tolv stycken sådana forskarestipendier. Det är hans mening således,
att det finnes tolv så utomordentliga forskarbegåvningar, att man måste vidtaga
denna extraordinära åtgärd för att framdeles knyta dem vid universiteten. Men
Ang. forskar -stipendier för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Förta.
Nr 81. 12
Onsdagen den 5 maj.
Ang. forskarstipendier
för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
då är klart, att om bland dessa tolv endast kan väljas ut sju, stöter man på samma
svårigheter —• kanske inte riktigt men närapå — som om man skall välja ut
ett mindre antal. Jag tycker icke det argumentet är så överväldigande, som
herr Lindskog själv tycks vilja göra gällande.
I varje fall är det på det sättet, att även lektoraten betraktas åtminstone i
viss grad som vetenskapliga lärostolar. Det visas ju även i timplanen i fråga
om'' dessa lektorers undervisning, som är betydligt lägre än för exempelvis adjunkter;
och detta lägre antal undervisningstimmar motiveras just med, att
även lektorerna äro vetenskapliga forskare, som behöva tid för sin vetenskapliga
gärning och därför icke heller ha så många lektionstimmar.
Jag tror sålunda, att det icke ligger så värst orimligt uti, att de docenter,
som icke längre komma i åtnjutande av docentstipendier och inom den närmaste
tiden icke ha utsikt att befordras till professorer, söka lektorat och tjäna vetenskapen
i egenskap av lektorer.
Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Kanske synes det egendomligt, att jag tar till ordet i denna fråga. Men när
jag nu begär ordet sker detta mest därför att jag hört den förmodan framkastas,
att jag med ganska stort lugn skulle se, om kammaren här gjorde
vissa besparingar på Kungl. Maj:ts förslag och även på den reservation, som i
detta fall går på sju stipendier.
Jag vill icke gärna, att denna debatt skall gå förbi, utan att jag fått deklarera,
att detta verkligen är ett av de anslag, där jag utan någon tvekan följt
ecklesiastikministern.
När jag säger detta, kanske jag också bör tillfoga ett par ord i sakfrågan.
Jag vet, att denna proposition har väckt viss tveksamhet på en del håll, därför
att man varit rädd för, att man härigenom skulle konservera docenter vid
universiteten och sålunda icke nå det mål, som man satt med dessa forskarstipendier.
Jag vill fritaga Kungl. Maj:t helt och hållet ifrån den tankegången,
att man här skulle hjälpa docenterna och icke vetenskapen. När
Kungl. Maj:t har sagt — och det är vad som väckt någon uppmärksamhet
— att det kanske icke vore nödvändigt att ständigt för dessa forskarstipendiers
innehavare kräva erkänd professorskompetens, så har detta icke berott
därpå, att Kungl. Maj :t tänkt sig, att någon skulle kunna bli innehavare
av dessa stipendier med mindre vetenskaplig duglighet än som fordras för
professur. Men saken ligger så till, såsom många, vilka känna till universitetslivet,
veta, att när man söker en professur händer det icke så sällan, att
den, som på ett visst område gjort den största vetenskapliga insatsen och
allmänt erkännes som den största vetenskapliga begåvningen, kan av en eller
annan sakkunnig förklaras inkompetent till professuren, därför att han icke
fyllt villkoren inom hela professurens område. Professurerna äro ju lärarebefattningar
och icke bara vetenskapliga befattningar, vilket gör att man kan
få se sådant hända, som att en person, vilken skrivit ganska goda ting över
ett större område, går förbi den, som gjort större insatser, men endast på
ett område. Det är för att förebygga den möjligheten, att det icke skall
bli några nya slags professurer i den gamla betydelsen och för att man skall
fritt kunna välja ut den vetenskapliga forskarbegåvningen, som man nog torde
höra vara försiktig, när man fastställer sådana yttre; formella kompetensvillkor.
Här gäller det vetenskapen och ingenting annat, vilket bör så kraftigt
som möjligt understrykas. Här har från flera håll talats, som om det
vore fråga om att hjälpa docenter från att slippa komma ut i verksamhet i
praktiska livet, vid läroverken o. dyl. Det är icke alls meningen. Meningen
är att hjälpa den svenska vetenskapen, att taga tillvara de vetenskapliga be
-
Onsdagen, den 5 maj.
13 Nr 31.
gåvningar, som deri ena gången efter den andra få lämna sitt vetenskapliga
arbete, diirför att de icke kunna existera på detta sitt arbete.
Till sist, om herrarna tänka på hur det står till vid våra universitet, så
är det ju bekant, att för att bli docent fordras en utbildning på åtta till
tio år sedan man tagit studentexamen och kommit till universitetet. Det dröjer
ofta längre, därför att eu del personer ha icke enskild förmögenhet, de kunna
icke heller leva på skuld under hela sin studietid, utan måste förtjäna sitt
bröd under sin vetenskapliga studietid, vilket gör, att de icke bli docenter
förrän vid trettio år och däröver. I de flesta fall måste det bli så att en
del, som fått docentstipendier under sex år, sedan tvingas ut till verksamhet
på andra områden. Ingen klagar över detta, om det är folk, som gör större
nytta med att komma ut i samhällsarbetet. Men den, som känner till förhållandena
och vet, hur människor äro beskaffade och att begåvningarna äro
så olika, vet också, att det finnes folk, som kan göra ett förstklassigt! och
utmärkt arbete inom vetenskapen, men komma att bli synnerliga medelmåttor
vare .sig som lektorer eller på annat sätt ute i det praktiska samhällsarbetet,
som man brukar kalla det. Är det då icke rimligt, att samhället försöker
sörja för, att dessa vetenskapliga begåvningar få tillvaratagas för det ändamål,
för vilket de så att säga av naturen är utrustade.
Jag tror nu, att jag såsom finansminister kan säga, att det icke är att slösa
med penningar, utan jag tror det är att tillvarataga de naturtillgångar landet
äger och att det i längden skall visa sig vara den bästa sparsamheten, om
denna kammare ville gå så långt som möjligt, när det gäller att bestämma dessa
stipendier.
Herr Rydén: Herr talman! Jag är för min del alldeles övertygad om att
herr finansministerns anförande uttryckte uppsåtet hos dem, som tänkt ut
detta förslag.
Ja g tror dock, att detta uppsåt blir mycket mera effektivt tillgodosett, om
vad som skrivits i statsutskottets utlåtande får bil riksdagens skrivelse, och
detta följaktligen tjäna som direktiv, när det gäller att tillämpa denna nyhet
på ifrågavarande område. Att vi i statsutskottet icke haft klart för oss från
början, att detta uppslag vore främst bundet vid vetenskapligt intresse, är
lätt förklarligt, då så vitt jag vet ingen akademisk myndighet någonsin begärt
ett forskarstipendium av denna beskaffenhet; men däremot har uppslaget
till detta kommit genom en hemställan från Lunds docentförening om ett ökat
antal stipendier och en förlängd docentstipendietid.
Jag vill hoppas, att herr statsrådet också skall finna, att det kan vara en
ganska rimlig sak, att man vill börja försiktigt, när man skall gå in för detta
och sålunda stanna vid de fem stipendierna.
Men vad jag främst fäster avseende vid är, att man icke genom att taga en
annan siffra låter den motivering, som åtföljer utskottets hemställan, förfalla
och därigenom kanske åstadkommer en helt annan tillämpning av vad som här
är å bane än som varit tänkt från utskottets sida..
Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Olsson: Herr talman!
Det är behagligt även för en medlem å statsrådsbänken, att se kammaren
något lugnad. Jag får eljest betyga, att jag till i dag aldrig skrikit så mycket
för något Kungl. Maj:ts förslag som för detta.
När jag begärde ordet ännu en gång, var det för att säga ett par ord om
de synpunkter, som herr Rydén just nu framförde. Att uppslaget till ifrågavarande
stipendier kommit från docentföreningarna är riktigt på sätt och vis
men inte på vis och sätt. Uppslaget har nämligen kommit från universitetshåll
— från professorska!! — under diskussionen om docentföreningarnas för
-
Ang. forskarstiyendier
för
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
Nr 31. 14
Onsdagen den 5 maj.
Ang-formar- sök att ordna för docenterna som kår. Det är naturligtvis också riktigt, att.
SnterVid man bär bör försiktigt fram, men jag kan inte finna, att man brister i föruniversiteten
siktigheten därför, att man nu ger sju stipendier i stället för fem. Jag tycker
och inte, att försiktigheten i det ena fallet är så mycket större än i det andra, om
^institut^ man nU ÖV6r buvu^ skall tvingas att vara så försiktig på detta område.
* ® '' Vad beträffar påståendet, att motiveringen vid en eventuell gemensam vote
(
0 ’’ ring komme att falla bort, skulle väl detta ha någon betydelse för den händelse
den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t representerar, och den, som representerar
av utskottet, vore vitt skilda från varandra. Jag har här i kammaren sagt.
ifrån, att jag inte tror det egentligen finns någon sådan skillnad. Det har nu
vittnats från finansministerns sida, att intentionerna hos Kugl. Maj:t äro
precis desamma som hos utskottet. Därest motiveringen skulle falla bort, så
skulle det innebära en fara endast om också regeringen och departementschefen
folie bort eller om universitetsmyndighetema, som tagit del av denna fråga
och äro av regeringens och utskottets mening, folie bort. En sådan katastrof
kunna vi väl inte räkna med, och jag finner därför farhågorna inte vara större
än att man kan se bort ifrån dem.
Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Gentemot herr finansministern®
5''ttrande vill jag framhålla, att vi nog vilja tillvarataga forskarbegåvningarna,
men att vi icke förstå, varför stipendierna skulle vara bundna endast vid
docenterna. Det synes mig, som om vi vore i fara att så småningom glida in
på den vägen, att den som en gång blivit docent även blir en pensionerad
docent, även om han icke får någon professur. Visserligen kali det nuvarande
läget ställa sig hårt i många fall: en man som är docent har kommit bra
långt i sin vetenskapsgren och har i allmänhet ett brinnande intresse att få
fullfölja sitt arbete så länge han lever. När han icke kan få en professur
innebär detta strängt taget ett upprivande av hela hans livsgärning. Men alla,
som gå in på dessa banor, veta, vilken risk det innebär: de spela krona och
klave om sin framgång. Det är visserligen ingalunda så, att alla docenter,
som äro förtjänta att få en professur komma i åtnjutande av en sådan. Det
har t. o. m. funnits verkligt framstående forskare, för vilka det varit på håret
när, att de icke blivit professorer. Jag minns särskilt ett fall för en tid!
sedan. Hade emellertid vederbörande den gången icke fått en ordinarie professur,
hade man sannolikt skapat en personlig professur för hans räkning.
Det gäller sålunda, att det ena gorå och det andra icke låta. Det gäller att å
ena sidan vara med om forskarstipendier och å andra sidan se till, att det icke
här blir fråga om några stående docentstipendier. Och framför allt: man bör
se till, att stipendierna utdelas till personer, som verkligen äro dugande forskare,
även om de bedriva forskningen fritt utan att vara docenter och akademiker.
Nu kommer härtill, att flärden är något, som vi dyrka i högsta grad. Häromdagen
inrättade vi en enligt min mening alldeles onödig professur, och
jag undrar, om professorerna i statistik i Uppsala och Lund själva veta vad''
de äro till för. Vi ha vidare professurer t. ex. i litteraturhistoria. Jag undrar,,
vad man egentligen har för gagn av en professur i litteraturhistoria. Några!
av dessa professorer ha väl bedrivit en fullt vetenskaplig verksamhet, men
andra ha erbjudit exempel på motsatsen.
Jag skulle helst sett, att frågan legat till på ett annat sätt, men, som det nu:
är, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Det är kanske vågsamt, att jag
som lekman ger mig in på en diskussion med vetenskapsmän i detta ämne,
men då jag undertecknat herr Bergqvists reservation, och vi reservanter blivit
Onsdagen den 5 maj.
15 Nr 31.
mycket hårt bedömda i synnerhet av chefen för ecklesiastikdepartementet,
skall jag tillåta mig säga ett par ord.
Herr ecklesiastikministern yttrade, att utskottet som sådant spjärnat emot
med armarna i denna fråga, och att vi reservanter spjärnat emot med både
armar och ben. Trots detta påstod han, att han var både glad och tacksam
över det resultat, vartill utskottet kommit, alldenstund man givit ett principiellt
erkännande åt betydelsen av ifrågavarande forskarstipendier. Jag vill
då hemställa till herr ecklesiastikministern, att även jag finge åtminstone till
s/5 vara innesluten i denna tacksamhet, emedan vi reservanter anslutit oss till
utskottets motivering och endast i stället för fem stipendier föreslå tre. Vår
ståndpunkt är alltså principiellt densamma som utskottets, men vi ha ansett,
att man borde något kraftigare tillämpa principen om försiktighet vid beviljande
av anslag för stipendier till ett nytt ändamål.
Nu säger herr Rydén, som numera står för utskottets förslag men som nog
förlett både mig och flera av reservanterna att stanna på ifrågavarande linjen
om ett anslag å 21,000 kronor till tre stipendier, att om det skulle bli gemensam
votering, komme utskottets motivering att bortfalla, och han åberopar
därvidlag en allmän praxis. Då emellertid vi reservanter ha samma motivering
som utskottets majoritet och utskottets motivering antagits av första
kammaren, så skulle väl Kungl. Haj:t, om vid den gemensamma voteringen
förslaget om tre stipendier segrade, icke uraktlåta att trots motiveringens bortfallande
taga hänsyn till det principiella underlaget för anslagets beviljande.
Jag anser sålunda för min del, att vårt förslag är synnerligen rimligt,
Principiellt stå vi ju på samma ståndpunkt allesamman, då vi anse, att något
bör göras. Förhållandena på detta område äro ju sådana, att även om vi
icke skulle ta ett så stort steg i dag, så ha vi ju framtiden för oss, och jag
tänker mig möjligheten att vid en kommande riksdag få anslagsbeloppet utökat,
ifall det visar sig kunna väl fylla det avsedda ändamålet. Jag ber alltså
att få yrka bifall till herr Bergqvists m. fl. reservation.
I detta anförande instämde herrar Törnkvist i Karlskrona och Jansson i
Edsbäcken.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr Oscar Olsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till
den reservation, som avgivits av herr Bergqvist m. fl.; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Jönsson i Revinge begärde emellertid votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Holmdahl votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 97 antager den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
herr Oscar Olssons m. fl. reservation.
Ang. forskar
stipendier fö
docenter vid
universiteten
och
Karolinska
institutet.
(Forts.)
Nr 31. 16 Onsdagen den 5 maj.
Ang. forslcar- Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voterings^doceniv?vid
Pfopositionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpuniversiteten
?mg av uppresningsförfarandet;; och befanns därvid flertalet hava röstat för
och ja-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varKarohnslca
sel nu upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande lydelse:
1718 tltutct*
(Forts.) Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 97, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bergqvist m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.
Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 2.
Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
undervisning i slöjd åt vid vissa sjukvårdsanstalter intagna barn i skolåldern;
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
haltisk-geodetisk kommission m. m.; och
nr 100, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående definitiv lönereglering
för befattningshavare i överståthållarämbetets kansli m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 3.
I fråga om Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr
möblering för 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande och un<kn7örkmds-
^erhåll genom statens försorg av möblering för vissa rum i den för landshövhövdingen
i dingen i Stockholms län avsedda tjänstebostaden.
Stockholms lön .. .
avsedda tjän- 1 en till riksdagen avlaten, den 20 iebruan 1926 dagtecknad proposition, nr
stebostaden. 136, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att
de av riksdagen i samband med beslut om ny lönereglering för landshövdingarna
godkända grunderna i fråga om anskaffande och underhåll genom statens
försorg av möblering för vissa rum i för landshövding avsedd hostad jämväl
finge äga tillämpning beträffande den tjänstebostad, som inom staten tillhörig
fastighet kunde komma att tilldelas nuvarande landshövdingen i Stockholms
län.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte
vinna riksdagens bifall.
Reservation hade likväl avgivits av herrar Oscar Olsson, Kobb, Petrén, Pauli
och Anderson i Råstock, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.
Onsdagen den 5 maj.
17 Nr 81.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde
finna, ha vissa ledamöter i utskottet avgivit en reservation i förevarande fråga,
och jag skall med några ord be att med stöd av innehållet i den kungl. propositionen
nr 136 yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till propositionen.
Om herrarna taga del av propositionens innehåll, skola ni finna, att frågan
om bostad för landshövdingen i Stockholms län varit svävande i ungefär fem
år och att landshövdingen icke kunnat begagna sig av den förmån, som eljest
brukar stå en landshövding till buds, nämligen att taga emot tjänstebostad
vid sitt tillträde och inrätta sig därefter. Jag vågar också säga, att om landshövdingen
i Stockholms län varit påstridig och hållit på att få åt sig anvisad
bostad i enlighet med de planer, som riksdagen tidigare för sin del gått in
för, skulle det varit svårt för riksdagen att komma ifrån saken. Nu säger
man, att ett medgivande uti det avseende, som här föreslås, skulle direkt
strida mot den lönereglering för landshövdingarna, som riksdagen i fjol antog.
Ja, tacka för det! Det är alldeles klart, att om medgivandet icke stått
i formell strid med denna lönereglering, skulle icke Kungl. Maj:t behövt framlägga
någon proposition, då hade saken förevarit och kunnat ordnas utan vidare.
Nu ligger det hela emellertid icke till på det sättet, utan riksdagen ,är
enligt min mening skyldig att ställa Stockholms läns landshövding i samma
predikament som andra landshövdingar, och detta gör man icke, om man icke
går in för den kungl. propositionen. Därför yrkar jag som sagt avslag på utskottets
hemställan och bifall till propositionen.
Häruti instämde herrar Christenson i Södertälje och Andersson i Igelboda.
Herr Jansson i Falun: Herr talman! Herr Anderson i Råstock yttrade,
att landshövdingen i Stockholms län icke fått samma förmåner som andra landshövdingar
att taga emot tjänstebostad i samband med tillträdandet av befattningen.
Det är emellertid att märka, att i förevarande fall ha lönevillkoren
icke varit fästade vid bostaden utan vid tillträdet av befattningen. De
som tillträtt efter den nya löneregleringens ikraftträdande skulle icke åtnjuta
förmånen att staten ombesörjde möblering. Skall man frångå den principen,
är hela, gärdet upprivet. Att tjänstebostad icke kunnat beredas landshövdingen
i Stockholms län i likhet med andra landshövdingar spelar i detta avseende
ingen som helst roll, ty när frågan behandlades vid förra årets riksdag,
var man fullt medveten om, att det fanns vissa landshövdingar, som saknade
tjänstebostad, och vi ansågo icke, att på grund härav det fanns något
som helst skäl för att meddela särskilda bestämmelser. Och som inga förhållanden
visa på att landshövdingen i Stockholms län i detta avseende är
annorlunda ställd än landshövdingarna i de andra länen, så ha vi icke kunnat
finna något som helst skäl för bifall till det här av Kungl. Maj :t framställda
förslaget.
^Dessutom skulle man kunna säga, att det finnes en bidragande orsak; till
vårt avslagsyrkande, nämligen att den boställsvåning, som här på grund av
riksdagens beslut blivit upplåten, tydligt och klart markerats vara av provisorisk
art. Och då vill jag ifrågasätta, huruvida det överhuvud taget kan
vara skäl att reflektera på att ändra de en gång fastställda villkoren, om det
kan vara lämpligt att gå in för att anskaffa möbler i en provisorisk boställsvåning.
Jag tror, att det är synnerligen olämpligt och kan medföra att, när
en definitiv bostad blivit anskaffad eller när länsstyrelsens lokalfråga och
bostadsförhållandena för landshövdingen blivit ordnade, man på nytt får anskaffa
möbler för en representationsvåning.
Andra hammarens ''protokoll 1926. Nr SI. 2
I fråga om
möblering för
vissa rum i
den för landshövdingen
i
Stockholms län
avsedda tjänstebostaden.
(Forts.)
Nr 81. 18
Onsdagen den 5 maj.
I fråga om Detta är emellertid enligt min mening en underordnad sak, att det här gäller
moblenngför en provisorisk bostad. Huvudsaken är att villkoret icke är fästat vid bostaden
denförTilutt- utan vid tillträdesdagen. Det är detta, som varit det för utskottsmajoriteten
hövdingen i avgörande, och jag ber på grund härav ia yrka bifall till utskottets förslag.
Stockholms län
avsedda tjän
stebostaden.
Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
(Forts.) förefaller mig, som om det resonemang, vilket ligger bakom avslagsyrkandet
från statsutskottsmajoritetens sida, icke vore av särskilt vägande beskaffenhet.
Yad är det som skulle ske, därest riksdagen bifölle förslaget att staten
skulle bekosta möblering av fyra rum i den boställsvåning, som man nyss
har beslutat upplåta åt landshövdingen i Stockholms län? Jo, det skulle ske
att staten möblerade en dylik statvåning några år tidigare, än staten eljest
skulle behöva göra. Så snart landshövdingsskifte äger rum, skall staten
möblera ett liknande antal rum. Nu erinrar jag mig icke, i vilken ålder
landshövding Edén befinner sig, men det kan väl dröja en 10 ä 12 år, tills
landshövdingsskifte skall äga rum. Under dessa 10 ä 12 år skall man, när
man upplåtit bostad åt honom, tvinga honom att personligen sörja för möbleringen
i stället för att staten skall göra detta. Men när de åren äro gångna,
skall staten i varje fall bekosta en precis likadan möblering som det nu är
fråga om. Det är alldeles riktigt att villkoret för möbleringen är knutet till
tiåen för tillträdet till en landshövdingsbefattning. Att man icke i fjol tog
upp frågan om de två landshövdingarna — ty flera är det icke, som hittills
icke fått bostad i statens hus — det berodde naturligtvis väsentligen därpå,
att ingen visste, när det kunde erbjudas dem bostad i statens hus. Detta
låg alldeles i vida fältet, och man hade icke anledning att i det sammanhanget
taga upp frågan om t. ex. landshövdingen i Stockholms län.
Om jag skall nämna kostnaderna — detta är ju antingen en kostnadsfråga
eller en principfråga — bestå de i den ränteförlust, som kan uppstå under
landshöving Edéns tjänstetid, på det belopp möblerna komma att, kosta. Det
finns ingen sannolikhet för att möblerna bli billigare om 10—12 år, utan^hela
kostnadsskillnaden komme att bestå av den ränteförlust staten kan lida på att
lägga ut beloppet några år tidigare än eljest.
Ur principiell synpunkt, vad finnes det där för hinder? Jo, det är vad
konsekvenserna beträffar ingenting annat, än att landshövding Stenström i
Härnösand befinner sig i likartat predikament och att alltså, om det upplåtes
bostad åt honom i statens hus, konsekvensen då också skulle bli, att staten
finge möblera några rum åt honom. Men det är också, såvitt jag förstår,
den enda konsekvensen. Alla andra landshövdingar ha vid tillträdet fått
bostad upplåten åt sig i residensena, de ha möblerat själva, och i fråga om
dem är alltså saken expedierad. Men i fråga om de övriga landshövdingarna,
som icke fått en motsvarande möblering, är saken icke expedierad. Rummen
skola möbleras, och då förefaller det mig åtminstone, som om det vore
ganska obilligt att säga: ja, ni få klara denna möblering själva, och först
er efterträdare kommer staten att i det här avseendet intressera sig för.
Jag kan icke neka till att jag tycker det vore riksdagen värdigare att gå
till mötes detta anspråk. Det har som sagt icke stor betydelse varken, ur
kostnadssynpunkt eller ur konsekvenssynpunkt, och på ett beslut i den nkt''
ning, som statsutskottet här föreslår, kan lätt bli fästad en etikett, som icke
är vidare angenäm.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Att herr statsrådet icke
fann utskottsmajoritetens avslagsyrkande synnerligen bärande motiverat, förundrar
oss ju inte, som höra till majoriteten. Ty just genom framläggande
Onsdagen den 5 maj.
19
Nr 81.
av denna proposition har givetvis herr statsrådet klargjort sin ställning till
frågan.
När^då herr statsrådet förenklar problemet därhän att han säger: ja, det är
blott några år det här egentligen kan gälla, ty vid tillträde av ny landshövding
i Stockholms län skall ju det villkoret tillämpas, som är stadgat beträffande
de nya landshövdingarna enligt löneregleringen i fjol, ja, herre gud, så kan
man resonera om alla landshövdingar; logiskt sett skulle man då inlösa de
möbler de anskaffat, såvitt jag förstår, om man nu menar, att det inte betyder
någonting. Det var väl också ett annat villkor, som gäller i fråga om de nya
landshövdingarna, d. v. s. dem som tillträtt efter löneregleringen, men som
icke omedelbart tillämpas på de landshövdingar som tillträtt innan löneregleringen
och därför ha en viss övergångstid, innan denna reglering skall tutia
inpå.s. Och det är väl ingen hemlighet att vi ansågo, att det ena skulle ekonomiskt
komma att i någon mån uppvägas av det andra, d. v. s. att de senare
fingo möblera själva men skulle uppvägas av att de i övrigt finge använda
sig av detta övergångsstadgande. Men detta har nu alldeles fallit bort i den
kungl. propositionen, det där villkoret som skulle tillämpas beträffande landshövdingarna
som skulle erhålla möbler.
Sedan var det litet egendomligt med den här Rosenbadshistorien. Jag var
skeptiker och trodde att det icke var något vidare lyckligt för staten att gå
med på densamma. Och nu får man genast här höra, att nu betraktas bostaden
där som ett vanligt landshövdingsresidens. Det man talade om så mycket, när
den här bostadsfrågan var före, att det här gällde ett provisorium och att bostaden
kunde utrymmas, om staten till äventyrs behövde denna lägenhet för
något ämbetsverk eller annat ändamål, det visar sig nu ha varit ett tämligen
fåvitskt tal. Nu skymtar det ju fram något helt annat, nu ser det helt och
hållet ut, som om det här skulle vara något definitivt; jag minns särskilt att
de som i utskottet gingo in för Kungl. Ma.j:ts förslag beträffande Rosenbadsrummen
t. o. m. ville skärpa villkoret, att det hela var ett provisorium, och
att jag då tillät mig säga att jag ställde mig ändå synnerligen skeptisk, ty
det komme i verkligheten ej att bli så.
Nå, nu är det ju så, att där statsverket möblerar, så har statsutskottet, och
jag förmodar även Kungl. Maj:t, gått ut från den synpunkten, att det skall
vara möbler som verkligen intaga en värdig plats i de stora residensrummen.
Nu har man sagt mig — jag har själv icke kunnat bilda mig något omdöme i
saken •— att dessa rum på Rosenbad inte just vore av den beskaffenheten utan
mera som en fin privatmans bostad. Då brukar man ju så i verkligheten, då
man skall möblera något nytt och det gäller andra ämbetsverk, låta en arkitekt
göra ritningar för att möblerna skola komma att stå i god överensstämmelse
med rummen och dylikt, och jag förmodar, att det vore meningen, att
det skulle gå till på samma sätt här beträffande det tillfälliga landshövdingsresidenset
i Rosenbad. Att då dessa möbler skulle passa och vara användbara
i ett nytt landshövdingsresidens, det har jag svårt att tro, då jag antager,
att ett eventuellt nytt residens väl icke kommer att byggas efter mönstret av
Rosenbad utan mera efter andra landshövdingsresidens. Det blir därför nog
så beträffande möbleringen, att denna blir till arten ganska olika, om det
gäller möblering av Rosenbad eller ett residens.
4 För övrigt ligger ändå frågan så, att har man gjort en lönereglering och
själv bestämt villkoren — i det fallet voro Kungl. Maj :t och riksdagen alldeles
ense, om vi också dyrkade upp Kungl. Maj:ts villkor ett litet grand, men i
stort sett få vi väl anses ha varit ense — då är det märkvärdigt, att Kungl.
Maj:t redan riksdagen efter vill bryta itu det beslut som Kungl. Majrt själv
förut framkommit med. Det är detta som vi i statsutskottet icke kunnat godtaga,
och vi anse, att icke minsta orätt skett landshövdingen i Stockholms län,
I fråga om
möblering för
vissa rum i
den för landshövdingen
i
Stoc/cholrns län
avsedda tjänstebosladen.
(Forts.)
Nr 31. 20
Onsdagen den 5 maj.
I fråga om
möblering för
vissa rum i
deri för landshövdingen
i
Stockholms län
avsedda tjänstebostaden.
(Forts.)
om han i den här privata bostaden på hotell Rosenbad får möblera dessa rum,
liksom jag antager, att han möblerat de rum, som han hittills bebott som
landshövding och vilka han erhållit hyresbidrag till.
Det är på dessa skäl, herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Ja, jag skall icke
taga kammarens uppmärksamhet så lång tid i anspråk.
Jag har icke förstått, vad statsutskottet menade med den provisoriska bostaden.
Det är väl ändå på det sättet, att om man beslutat upplåta en bostad
åt landshövdingen, så blir den icke tagen ifrån honom, förrän staten behöver
den för annat ändamål och i sammanhang därmed kan anvisa annan bostad.
Det villkoret skiljer sig i själva verket icke nämnvärt från det villkor, som
efter löneregleringen i fjol gäller för alla landshövdingar. Det står uttryckligen
i bestämmelserna beträffande deras bostadsförhållanden att »där särskilda
förhållanden därtill föranleda, må Kungl. Maj:t tilldela landshövding
antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet, eller ock--•— kontant
hyresersättning» etc. Och detta är ditskrivet. fullt avsiktligt, för att staten
skall kunnat taga i anspråk även landshövdingbostäderna i residensen^ om
staten behöver rummen för andra ändamål. I det fallet blir skillnaden, såvitt
jag förstår, icke så stor. Jag förmodar att då riksdagen skrev detta om tillfällig
bostad man icke tänkte sig Stockholms läns landshövding som en flyttfågel,
som skulle bo än här och än där och överhuvud skjutsas omkring av
statsmakterna, såvida det icke fanns verkliga skäl därför.
Jag kan inte veta, vad som kan ligga bakom ett eventuellt kompromissuttryck
i statsutskottets utlåtande, men det förefaller mig, °som om detta tal om
en provisorisk bostad vore en underordnad synpunkt, då det gäller att taga
ställning till möbleringsfrågan. Att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle
innebära ett sönderbrytande av fjolårets lönereglering, är ett argument, vars
giltighet jag icke kan fatta.
Herr Jansson i Falun: Med anledning av herr statsrådets sista anförande
vill jag framhålla, att det icke är bostadens egenskap av att vara provisorisk
som varit det avgörande för utskottsmajoriteten, utan det avgörande har varit
dagen för tillträdet till befattningen, ingenting annat och det har utskottet
strukit under.
I fråga om konsekvenserna som statsrådet talade om vill jag saga, att det
är alldeles självklart att i och med detsamma man här brutit de villkor som
fastställts i fjol, så är fältet öppet. Vad har man för rätt att då vägra övriga
22 landshövdingar möbleringsersättning, de som ha tillträtt bostäUsvåningen
och själva möblerat den. Detta är pudelns kärna. Man har gatt in för att
upphäva de villkor som uppställdes i fjol vid löneregleringens genomförande,
och det kan jag ej finna lämpligt. Detta är själva kardinalpunkten i statsutskottets
motivering, att vi icke vilja bryta den bestämmelse, som i fjol antogs
på grund av förslag från Kungl. Maj:t, och där det uttryckligen sagts
ifrån att det endast gäller dessa som tillträtt sin befattning efter sedan löneregleringen
trätt i kraft. Detta, menar jag, kan departementschefen icke
komma ifrån.
Sålunda har från departementschefens sida, såvitt jag förstår, icke framlagts
något som helst skäl som kan ge denna kammare anledning att frånträda den
uppfattning som den hade förra året. Första kammaren har för resten tagit
utskottets förslag, och jag kan ej finna att andra kammaren för sitt vidkommande
bör gå någon annan väg än första kammaren.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Onsdagen den 5 maj.
21 Nr 81.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Andersson i Igelboda, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
förevarande utlåtande nr 101, röstar
Ja;
utskottets
1 fråga om
möblering för
vissa rum i
den för landshövdingen
i
Stockholms län
avsedda tjänstebostaden.
(Forte.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 4.
Vid nu skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 102, om anvisande
av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor biföll kammaren
vad utskottet i nämnda memorial hemställt.
§ 5.
Till behandling upptogs härpå statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning Aruj.
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fördelning av au -förordning om
tomobilskattemedel jämte i ämnet väckta motioner. fördelning av
automobil
Uti
en till riksdagen den 20 februari 1926 avlåten proposition, nr 170, vil- skattemedel.
ken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att antaga
följande
Förslag
till
Förordning om fördelning av automobilskattemedel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §-
Av de under visst år jämlikt förordningana om automobilskatt, om särskild
skatt å automobilgummiringar och om särskild skatt å bensin och motorsprit
eller jämlikt de särskilda bestämmelser, Konungen enligt 18 § i förstnämnda
förordning må hava meddelat, influtna skattemedel (automobilskattemedel)
skola tjugu procent tillfalla rikets städer för att användas för dessas gatu- och
väghållning samt åttio procent landsbygden för att användas företrädesvis
till förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla
vägar och broar.
Nr 81. 22
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
2 §.
Av den städerna tillkommande andel av skattemedlen skola åttio procent
fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som från
dem influtit i automobilskatt.
Angående fördelningen av återstående tjugu procent förordnar Konungen.
3 §•
1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent
på följande sätt:
a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan, utgår bidrag med en tiondel av distriktets verkliga kostnad
under året näst före det, varunder automobilskattemedlen influtit, för vägunderhåll
och vinterväghållning, därvid i nämnda kostnad jämväl inbegripes
all förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg. Sådant
bidrag utgår dock icke, med mindre vägunderhållet hela det år, varunder
automobilskattemedlen influtit, ålegat vägkassan; och skall bidraget,
där vägunderhållet ej jämväl hela det därförut förflutna året ålegat vägkassan,
såvitt angår vägunderhållet beräknas å den jämlikt 46 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet uppskattade
kostnaden.
Till grund för beräknandet av ovan berörda verkliga kostnad skola läggas
på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Försummar väghållningsdistrikt
att förebringa nöjaktig utredning om storleken av samma kostnad,
må, i den ordning Konungen bestämmer, väghållningsdistriktets rätt till
nu omförmält bidrag förklaras förverkad.
b) Vad av omförmälda åttiofem procent återstår skall tillgodokomma de särskilda
länen i förhållande till de belopp, som influtit i automobilskatt från respektive
läns landsbygd, därvid iakttages, att Kalmar läns landstingsområden
betraktas såsom särskilda län.
2 mom. Av återstående femton procent må ett belopp, motsvarande högst
en procent av landsbygdens andel av skattemedlen, enligt Konungens förordnande
användas till understödjande av sådana forsknings- och undersökningsarbeten,
som anses i synnerlig grad befrämja ett ändamålsenligt användande
av ifrågavarande skattemedel, och återstoden mellan länen fördelas på sätt
Konungen förordnar.
4 §.
Konungen äger att av skattemedel, som enligt 3 § 1 mom. b) och 2 mom.
skola tillgodokomma visst län,, årligen bevilja bidrag till förbättring av för
automobiltrafiken särskilt viktiga vägar och broar inom länet samt till underhåll
av sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar och broar, vilkas
underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras, ävensom
till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn för automobiltrafiken.
Vad av länet tillkommande skattemedel ej åtgår till beviljade bidrag skall
besparas, intill dess sålunda uppkommet överskott bliver i enahanda ordning
utdelat eller om dess användning annorledes förordnas.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken
dag förordningen den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel
upphör att gälla.
Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen:
de likalydande motionerna nr 272 inom första kammaren av herr Boberg
m. fl. och nr 396 inom andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro m. fl.;
Onsdagen den 5 maj.
23 Nr 81.
de ävenledes likalydande motionerna nr 273 inom första kammaren av herrar
Ingeström och V. Edward Larson samt nr 397 inom andra kammaren av herrar
Jeppsson och Björnberg; ävensom
motionerna inom andra kammaren:
nr 392 av herr Bergström i Bäckland;
nr 395 av herrar Ryberg och Johanson i Hallagården;
nr 398 av herrar Eriksson i Yästbro och Lindgren; samt
nr 399 av herrar Schill och Lunden.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och i anledning av motionerna I: 272 och II: 396 ävensom med
avslag å motionerna I: 273 samt II: 392, 395, 397, 398 och 399 måtte
a) antaga i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 20 februari
1926 intagna, riksdagens prövning underställda förslag till förordning om
fördelning av automobilskattemedel; och
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i vad mån bidrag av
automobilskattemedel skulle kunna utgå jämväl för vägväsendet inom köpingar
och vissa andra stadsliknande samhällen samt om framläggande för riksdagen
av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.
Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Kvarnzelius, Asplund, Johan
Bernhard Johansson och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och motionerna 1:272 och 11:392, 396 och 399 ävensom med avslag
å motionerna I: 273 samt II: 395, 397 och 398, måtte
a) med förklarande, att Kungl. Maj:ts förslag i ämnet icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, för sin del antaga vid reservationen fogat
förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel (Bil. A.); och
b) i skrivelse---giva anledning.
Den i reservationen i mom. a) omförmälda bilagan var av följande lydelse:
Förslag
till
Förordning om fördelning av automobilskattemedel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Bil. A.
2 §.
3 §.
1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent
på följande sätt:
a) Till väghållningsdistrikt, vars vägar helt eller delvis övertagits till underhåll
medelst vägkassan, utgår bidrag med en tiondel av distriktets verkliga
kostnad under året näst före det, varunder automobilskattemedlen influtit,
för vägunderhåll och vinterväghållning å sålunda övertagna vägar. Hava
distriktets samtliga vägar övertagits, må i nämnda kostnad jämväl inbegripas
all förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande av väg.
Sådant bidrag utgår dock icke, med mindre vägunderhållet hela det år, var
-
Kr 81. 24
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning on
fördelning av
automobilslcattemedel.
(Forts.)
under automobilskattemedlen influtit, ålegat vägkassan; och skall bidraget,
där vägunderhållet ej jämväl hela det därförut förflutna året ålegat vägkassan,
såvitt angår vägunderhållet beräknas å den jämlikt 46 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet uppskattade
kostnaden.
Till grund för beräknandet av ovan berörda verkliga kostnad skola läggas
på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Beträffande väghållningsdistrikt,
som endast delvis övertagit distriktets vägar till underhåll
av vägkassan, skola räkenskaperna vara så förda, att härav framgår huru stor
del av distriktets kostnader för vägunderhåll, som belöper å till underhåll av
vägkassan övertagna vägsträckor, ävensom för vinterväghållning.
Försummar väghållningsdistrikt att förebringa nöjaktig utredning om storleken
av samma kostnad, må, i den ordning Konungen bestämmer, väghållningsdistriktets
rätt till nu omförmält bidrag förklaras förverkad.
b)-----------------------
2 mom.------ — -------—---------
4 §.
Denna förordning---att gälla.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då vi i år återigen ha den
obligatoriska vägdebatten, så befinner sig frågan nu i ett annat läge än under
föregående år; i så måtto att Kungl. Maj:t har ändrat ståndpunkt sedan
de föregående åren. Det oupphörliga upprepandet av den åsikten, att, när
de allmänna vägarna övertogos av vägstyrelserna inom respektive väghållningsdistrikt,
tycks .ha. haft en viss trolldomskraft i sig så till vida att då
blevo vägarna, bra i och med detsamma, oavsett vad som vidtogs med vägarna
för övrigt. Jag erkänner att jag aldrig kunnat dela den där vidskepelsen
— ty något annat är det i verkligheten icke — utan jag har trott och
tror fortfarande att vägarnas sättande i gott skick i vårt land är beroende på,
på vad sätt de skötas och sedan underhållas.
o Om vi nu. ta och dela in de allmänna vägarna i litet förnuftiga klasser,
så ger det. sig genast, att våra allmänna vägar kunna rubriceras någorlunda
så här: primärvägar, sekundärvägar och tertiärvägar. Med primärvägar avser
jag då sådana huvudlinjer, där en stor genomgående trafik går fram och
där en synnerligen stor motortrafik också äger rum, och dessa båda slag av
trafik bruka ju gärna sammanfalla. Med sekundärvägar åter förstår jag sådana
vägar som ha avsevärt mindre trafik, men dock större än de vägarjag
skulle vilja sätta i den tredje klassen, nämligen tertiärvägarna, som då
få beteckna sådana vägar som det egentligen kan vara en smaksak om de skola
komma in såsom allmänna vägar eller fortfarande stå under enskilt vägunderhåll,
ity att tertiärvägarna i allmänhet icke slitas mera än de enskilda vägarna
i gemen.
Nå, när vi nu gå vidare, så möter oss genast den kända invändningen, att när
alla de allmänna vägarna inom ett distrikt äro medgivna till automobiltrafik,
så skola de givetvis behandlas alla på lika sätt. Då svarar jag: ja, det där
är en mycket vacker teori, men ha herrarna något utsikt till eller förhoppning
om att verkligen kunna genomföra den teorien ute i verkligheten? Hur
mycket pengar tro ni då egentligen det skulle komma att behövas för att få
dessa vägar i lika gott stånd allesammans såsom allmänna vägar? De miljonerna
äro nog utomordentligt många, som då komma till att gå, åt. Och är det
Onsdagen den 5 maj.
25 Nr 31.
för resten behövligt att ordna saken på detta sätt? Det är det, som är det -f®»-huvudsakligen avgörande. Ty vare sig pengarna plockas ut på det ena fördelning °av
andra sättet, så är det dock samhället som får betala det hela, det kommer man J automobilinte
ifrån. skattemedel.
Om vi då se på primärvägarna så tycker jag rent ut sagt det är en lek (Ports.)
med ord, då man säger, att det skall vara till underhåll av primärvägarna vad
som för övrigt är avsett att ur de särskilda anslagen från'' automobilskattemedlen
utgå såsom underhåll av de andra vägarna. Ty våra primärvägar kunna
helt enkelt inte klaras genom ett underhåll, utan de måste ombyggas. Skall
man taga ett exempel, som jag tycker skulle ligga herrarna mycket nära till
hands, nämligen landsvägen Stockholm—Södertälje, som ni väl sett litet var,
sa kunna väl herrarna icke kalla för underhåll det arbete, som är gjort på
den vägen. Jag kallar det åtminstone för min del för en ombyggnad, och det
är väl det rätta ordet, förmodar jag. Och såsom man har gått fram på den
vägen, på samma sätt får man gå fram hundratals mil i vårt land. Ty något
underhåll, vare sig det sker av vägstyrelserna eller det sker av privata, det
duger inte, det håller inte. Om en väg skall hålla för stark och tung trafik
och framför allt för snabbtrafik, som frestar vägen mycket, får själva vägkroppen
vara stabil. Detta blir icke fallet endast genom att vilket underhåll
som helst påföres de vanliga landsvägarna, som övertagits av vägstyrelserna,
vare sig dessa tagit hand om alla vägar i ett distrikt eller endast primärvägarna.
Yi ha här en karta över Malmöhus län, som utvisar resultatet av
den trafikräkning, som skett i slutet av augusti förra året. Då var trafiken
dock icke den största, utan störst var den vid midsommartiden. Hade hänsyn
tagits härtill, skulle dessa grova streck på kartan blivit ännu grövre. Vad
betyda då strecken? Jo, de angiva vägar, som befaras av minst 100 motorfordon
per dag. Bredden på strecken äro så inritade att 2 mm. betyda 100
motorfordon per dag och därefter kan man utläsa trafikintensiteten. Jag vågar
påstå, att för vägar med så stark trafikintensitet duger absolut icke något
underhåll, utan där måste helt enkelt en ombyggnad ske.
Man har nu sökt lösa vägproblemet på olika sätt. Ett sätt består i att
tillgripa stensättning med smågatsten, det är starkt och väl proberat. Ett
annat är asfaltering jämte stenläggning, och ett tredje är den rena betongvägen.
Dessa försök äro icke tillräckligt gamla, för att man med säkerhet
skall kunna avgöra vilka metoder som äro fördelaktigast. Man får pröva sig
fram ett år i sänder och se, huru det går. En betongväg är i varje fall billigare
än en stensatt väg.
De andra vägarna, som icke äro så mycket trafikerade, men ändå äro underkastade
stark nötning, har man på sina håll byggt om på det sätt, att
man med det största tryck man kan åstadkomma lägger makadam i tre lager
om några decimeter, varefter man tjärar. Man gör detta senare för att icke
vatten skall kunna intränga i vägkroppen, ty detta verkar fullkomligt förstörande
vid snabbtrafik och tung trafik. Sådana vägar kosta omtrent 40 % av
vad en stensatt väg kostar, alltså en avsevärd skillnad.
Hela problemet är givetvis att åstadkomma bästa möjliga vägar för minsta
kostnad på lång sikt, ett problem, som man i Malmöhus län gjort mera än
något annat län för att lösa. Vi ha också kommit underfund med att våra
vägstyrelser ha mer än tillräckligt att göra endast med primärvägarna; dessa
kräva. ovillkorligen mycket snabba åtgärder och penningar. Man har visserligen
i angränsande vägdistrikt försökt att taga maskinella don till hjälp, och
man har väntat sig att genom hyvling och skrapning in. m. göra det hela
mycket effektivt och billigt. Men hur se vägarna ut nu, en tid efteråt? Jo,
som de se ut åtta dagar efter det tjälen gått ur jorden! Den där billigheten
har alltså försvunnit. Det var nog ett sanningens ord, när en ledamot
Nr 81. 26
Onsdagen, den 5 maj.
Ang. i statsutskottet motiverade utskottets förslag därmed, att det ställer sig så dyrt,
förordning om om vägkassan övertager det hela, så att det därför skulle vara befogat, att
automobil-V man gåve 10 % i drickspengar. Åtminstone har jag för min del alltid sagt,
skattemedel, att man icke skall använda starkare medel än som behövas. Även om auto(Forts.
) mobilskattemedlen skulle stiga rätt mycket och därmed pengar bleve tillgängliga
för vägbyggnader och underhåll i stor utsträckning, skulle det vara en synnerlig
lycka, om vi om femton år hade primärvägarna i vårt land i någorlunda
ordentligt skick.
Det är då egendomligt, att Kungl. Majrt vill låta pengarna användas till
förbättring av samtliga allmänna vägar. Man har visserligen börjat så försiktigt
med 10 %, men var och en vet nog, att det sedermera blir både 15
och 20 %. Huruledes har man egentligen tänkt sig klara problemet? Detta är
bara första smakbiten.
Herrarna kunna själva förstå, att på sådana områden, som utmärkas av de
grova linjerna på kartan, få vägstyrelserna hålla på var åttonde dag året runt
för att sätta vägarna i skick, utan att det likväl lyckas ordentligt. Det är
nämligen ombyggnad, som behöves. Jag trodde verkligen, att när man så nära
Stockholm som i vägen till Södertälje hade ett exempel på^ vad som kräves
för att sätta en starkt trafikerad väg i stånd, så borde1 vår vägfråga med
detta som undervisningsmaterial kommit i ett något bättre läge. I förbigående
vill jag säga, att jag icke förstår, varför man gjort denna väg så
smal. Man rider upp på den synpunkten att automobiler äro tillåtna på alla
vägar och att därför alla vägar .skola ha 10 % bidrag. Man fäster, sig inte
vid om det går 500 bilar om dygnet eller 5 om dagen eller kanske 5 i veckan,
det skall överallt vara enhetligt ordnat. Och dock är det på primärvägarna,
som man allvarligt måste sätta in sina ansträngningar.
Nu är det klart, att jag under sådana förhållanden helst skulle.sett ett avslag
på förslaget i dess helhet, då man ju därmed finge större möjligheter att
få primärvägarna iordningsatta. Något sådant tycks emellertid vara omöjligt
att uppnå. Sannerligen jag kan förstå, varför man icke, när man nu
driver slagordet, att ifall vägarna .skola bli bra, måste vägstyrelserna ta hand
om dem, låter de vägar, som ha så stor trafik och som vägstyrelserna övertagit,
få sina bidrag. Varför skola de vara .styvbarn? Vad ha de vägarna
syndat, som icke skola få sina 10 %"!
På detta sätt skulle jag vilja se vägproblemet. Jag beklagar, att denna fråga
kommit in i en återvändsgränd. Det viktigaste är nämligen, att de vägar äro
i utomordentligt gott skick, som skola ha den tunga och snabba trafiken. Detta
mål fjärmar man sig ifrån, om man endast ger bidrag till underhåll. Sätter
man tillräckligt högt bidrag, kan det rent av bli en affär för väghållningsdistriktet
att hålla på med underhåll av vägarna och icke med ombyggnad.
Med den erfarenhet jag har måste jag säga, att man tagit upp problemet
från felaktig utgångspunkt. Jag skall verkligen be, att herr statsrådet ännu
en gång övertänker problemet, innan vi till nästa år samlas i riksdagen på
nytt.
Det är ju Kungl. Maj:t det närmast åligger att ägna omtanke åt dessa förhållanden
och tillse, att vi erhålla verkliga primärvägar över allt i landet,
där de bäst behövas. I Danmark har man ju dessa Kongeveje sedan femtio
år tillbaka, men här har man ju inte brytt sig om att införa någonting liknande,
ty här äro vi så demokratiska, att den allra sämsta väg skall underhållas
såsom den allra främsta. Men detta blir för dyrt, och skall underhållsfrågan
läggas på den bogen, då orka vi icke lösa den ännu på mansåldrar.
Härmed, herr talman, skall jag sluta och ber att såsom frågan nu ligger få
yrka bifall till herrar Kvarnzelius m. fl. reservation.
Onsdagen den 5 maj.
27 Nr 31.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr Ang.
talman! Med anledning av herr Olssons i Kullenbergstorp anförande ber jag-''?™^™”^ om
att få läsa upp några rader i början av mitt i den nu föreliggande propositionen automMlintagna
yttrande till statsrådsprotokollet. Vad jag i dessa rader anfört gäller skattemedel.
närmast de större och starkare trafikerade vägarna. Det heter där: (Forts.)
»Vid automobilskattens införande och meddelandet av bestämmelserna angående
automobilskattemedlens fördelning framhölls, att den angelägnaste
uppgiften för vägväsendets höjande vore att genom förbättringsarbeten sätta
vägnätet i stånd att tåla den starka påfrestningen från automobiltrafiken.
Denna uppfattning, som även fick uttryck i de första fördelningsföreskrifternas
avfattning, har icke jävats av erfarenheten under den tid, som därefter
förflutit. Alltjämt måste det anses vara av synnerlig vikt att i mån av behov
genom erforderliga förstärkningsarbeten försätta vägarna i sådant skick,
att de kunna i skälig omfattning motstå trafikens åverkan. Ur ekonomisk
synpunkt är detta av stor betydelse, enär man, då trafiken nått en viss utveckling,
endast på sådant sätt kan åvägabringa en rimlig begränsning av underhållskostnaderna.
»
Jag hoppas, att herr Olsson i Kullenbergstorp icke vill göra några erinringar
mot dessa uttalanden.
Jag skall vidare med anledning av herr Olssons anförande gå något tillbaka
i tiden och erinra om vad som förekom vid förra årets riksdag. Jag gör detta
därför, att herr Olsson fann det egendomligt, att Kungl. Maj:t lagt propositionen
just så som den nu föreligger. Vid förra årets riksdag väcktes nämligen
en motion av herrar C. G. Ekman m. fl. i första kammaren och herr Hamilton
m. fl. i denna kammare. I dessa likalydande motioner yrkades »att av den
andel av automobilskattemedlen, som tillkomme landsbygden, erforderligt belopp
skulle ställas till förfogande för att beträffande de väghållningsdistrikt
inom landet, där samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan,
användas för tilldelning av ett ytterligare väghållningsbidrag å 15 procent utöver
det ordinarie bidrag av 30 procent, som nu utginge enligt gällande väglag».
Med anledning av dessa motioner beslöt riksdagen en skrivelse i vilken det bl. a.
heter :
»Ett beslut i av motionärerna angiven riktning torde också, enligt vad från
sakkunnigt håll vitsordats, bidraga till ökad trygghet för vägdistriktens ekonomi
samt ökat intresse för övergång till ett mera tidsenligt underhåll genom
vägkassorna och härigenom i stort sett till en besparing för landet i sin helhet
i avseende å vägutgifter. Härigenom skulle även underlättas fördelningen
av medlen samt övervakandet av deras rätta användning.»
Jag ber också att få framhålla, att den nu föreliggande kungl. propositionen
är grundad på en utredning, föranledd av denna riksdagsskrivelse. Utredningen
är verkställd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte av mig särskilt
tillkallade sakkunniga. Jag bör kanske meddela kammaren, vilka dessa sakkunniga
voro. Jag sökte att få sådana personer, som voro hemma på detta område
och som följaktligen kunde bedöma, hur saken lämpligast borde ordnas.
De sakkunniga utgjordes av följande ledamöter av riksdagen nämligen, från
första kammaren herrar Frändén, Nilsson i Gränebo och von Sneidern samt
från andra kammaren herrar Anderson i Kåstock och Andersson i Rasjön.
Kungl. Maj ds nu föreliggande förslag är grundat på de sakkunnigas förslag
i ämnet och står, i vad avster den del, som beröres i reservationen, i fullständig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Då herr Olsson i Kullenbergstorp
underkänner de grunder, varpå Kungl. Maj ds förslag vilar, så underkänner
herr Olsson därmed också riksdagens beslut förra året. Det kan han ju
från sina utgångspunkter möjligen också ha skäl till, men det borde inte be
-
Nr 81. 28
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
höva väcka förvåning hos herr Olsson i Kullenbergstorp, att Kungl. Maj:t
har sökt effektuera de önskemål, som riksdagen förra året gav uttryck åt.
Nu skall jag något beröra den reservation, som även herr Olsson biträtt.
Reservanterna yrka, att icke blott de väghållningsdistrikt, där vägkassan helt
övertagit underhållet, skola erhålla dessa 10 ^-bidrag, utan att även de distrikt,
där vägkassan endast delvis, d. v. s. endast för vissa vägar, övertagit underhållet,
skola bli delaktiga av detta extra bidrag. »Såsom av ett flertal länsstyrelser
framhållits», yttrade reservanterna, »torde nämligen skäl saknas att
från bidrags åtnjutande utestänga väghållningsdistrikt, som övertagit exempelvis
allenast genomlöpande större stråkvägar.»
Mina herrar, detta »flertal» av länsstyrelser, som reservanterna här åberopa,
utgöres av summa tre! Tjugoen länsstyrelser däremot ha i sina yttranden över
de sakkunnigas förslag förklarat, att de icke ha något att erinra emot förslaget,
och en del av dessa tjugoen länsstyrelser ha bestämt understrukit vikten
av att inga andra vägdistrikt än de, där vägkassan helt övertagit underhållet,
böra få del av detta extra bidrag.
För att styrka detta mitt sista uttalande skall jag be att få citera vad eu
del länsstyrelser ha uttalat just i den punkt, varom reservationen rör sig. Jag
skall inskränka mig till att återge yttranden från tre länsstyrelser i olika delar
av landet. Jag börjar med länsstyrelsen i Norrbottens län, som anför: »Att
de automatiskt utgående bidragen uteslutande förbehållas de väghållningsdistrikt,
som helt övertagit underhållet på vägkassan, står i god överensstämmelse
med vad som f. n. gäller beträffande underhållsbidrag av automobilskattemedel,
och denna anordning torde bliva en kraftig sporre för de distrikt,
som fasthålla vid den gamla ordningen, att snarast övergå till ett mera tidsenligt
underhållssystem.»
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar följande: »Det synes ock välbetänkt, att
denna särskilda ersättning må utgå allenast till sådana distrikt, vilka övertagit
samtliga vägar till underhåll medelst vägkassan, då det ur synpunkten
av ett fullgott vägunderhåll måste anses synnerligen önskvärt att så äger rum
och förhandenvaron av en dylik förmån otvivelaktigt kommer att påskynda
denna önskvärda utveckling.»
Länsstyrelsen i Hallands län anför: »Länsstyrelsen anser det yttrest viktigt
att dylikt bidrag icke må tillkomma andra än de distrikt, som helt övertagit
vägunderhållet på vägkassan, och där alltså den verkliga kostnaden kan verificeras.
Genom den förmån, som härigenom beredes dessa distrikt kan väl
förväntas, att benägenheten till att övergå till denna rationellare metod för
väghållning kommer att ökas.»
Ja, härmed torde jag ha visat, hur pass mycket stöd reservanterna kunna,
från länsstyrelsernas sida, ha för sin uppfattning.
Reservanterna säga vidare: »Att i räkenskaperna särskilja de av vägkassan
underhållna vägarna torde ej heller möta några större svårigheter.» Ja, här är
en punkt, varom meningarna äro synnerligen delade. De sakkunniga och en hel
del av länsstyrelserna äro av den uppfattningen, att det blir ganska svårt att
i dylika fall kunna utöva en effektiv kontroll över hur dessa medel användas.
Man framhåller, tvärtemot vad reservanterna här vilja göra gällande, att även
om en mera enhetlig bokföring infördes, vilket ju är meningen att göra, så
kommer det att uppstå ganska stora svårigheter i sådana distrikt, som delvis
övertagit underhållet, att på ett fullt rättvist sätt skilja mellan underhållet
av de vägar, som övertagits av vägkassan, och det övriga underhållet. I
detta hänseende stå de sakkunniga och, som jag nämnde, en hel del av länsstyrelserna
på en annan ståndpunkt än vad reservanterna gorå, och det synes
även mig verkligen mycket sannolikt, att det skulle bli rätt så svårt att här
kunna öva en effektiv kontroll. Detta är ett av skälen till att varken de sak
-
Onsdagen den 5 maj.
29 Nr 31.
kunniga eller jag för min del — lika litet som riksdagen, då denna fråga tidi- Ang.
gare varit före -—- ansett lämpligt förorda, att även de distrikt, som delvis
övertagit underhållet, skulle få detta extra bidrag till de vägar, som under-J automobilhållas
på vägkassans bekostnad. skattemedel.
Det finnes emellertid också en annan synpunkt, som framhållits både i de (Forts.)
sakkunnigas förslag och, såsom herrarna nog märkte av de citat, som jag nyss
lämnade, jämväl av länsstyrelserna, och det är, att den anordning, som nu är
föreslagen i den kungl. propositionen, kommer att verka till att distrikten så
småningom eller i varje fall i raskare tempo än eljest skulle bli fallet, komma
att övertaga underhållet. Härigenom kommer man fram till ett i stort sett
mera rationellt vägunderhåll än som f. n. kan äga rum, d. v. s. dels med enbart
naturaunderhåll och dels med naturaunderhåll jämte underhåll genom vägkassan
på vissa vägar.
Slutligen vill jag erinra därom, att redan med nu gällande bestämmelser rörande
bilskattemedlens fördelning finnes det ju möjlighet för dessa väghållningsdistrikt
att för de vägar, vilkas underhåll vägkassan övertagit och på
vilka särskilt stark biltrafik råder, kunna få bidrag från vederbörande läns
automobilskattefond. Sådana bidrag kunna nämligen beviljas icke endast till
förbättringar av dessa vägar utan jämväl, där så visar sig erforderligt, till
underhåll. Dessa distrikt bli således icke utan underhållsbidrag från automobilskattemedlen,
men man har ansett, att det icke vore tillrådligt att låta dessa
distrikt, som endast delvis övertagit underhållet, komma i åtnjutande även av
detta extra bidrag, varom här är fråga.
Jag hoppas för min del, att andra kammaren liksom första kammaren skall
komma att bifalla utskottets förslag, som innebär bifall till Kungl. Maj :ts proposition.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter herr statsrådets klarläg
gande
anförande är det givetvis inte så mycket att säga från utskottsmajoritetens
sida, men jag kan dock inte underlåta att göra några påpekanden.
Det framgår av statsutskottets utlåtande nr 6 i fjol, vid vilket utlåtande
fogats en utförlig reservation, att det mellan uskottsmajoriteten och reservanterna
då rådde enighet om, att de nya grunder beträffande automobilskattemedlens
användande till ökade underhållsbidrag, varom motioner hade väckts
och vilka sedermera tillstyrkts av reservanterna, endast borde gälla sådana
väghållningsdistrikt, som helt övertagit vägunderhållet.
Den saken klaras upp på sid. 75 i det nämnda utlåtandet, där det heter på
följande sätt: »Vad angår de övriga väckta motionerna, vilka samtliga avse
utsträckning av rätten till underhållsbidrag jämväl till sådana vägdistrikt,
inom vilka vägkassan icke övertagit underhållet, vill utskottet erinra, att vissa
i liknande syfte vid föregående riksdag framförda yrkanden av riksdagen avslogos.
De skäl, som därvid anfördes mot en generell utsträckning av rätten
till underhållsbidrag av bilskattemedel även till sådana vägdistrikt, finner utskottet
icke kunna frånkännas giltighet.»
Nu kan man säga, och det har också sagts i utskottet, att den där formuleringen
är något för dunkel, men om man ser efter vad som sades av reservanterna
och deras anhängare i debatten i andra kammaren i fjol, så framgår det,
att man nog var i stånd att riktigt läsa ut vad som stod där. Sålunda yttrade,
enligt vad protokollet från onsdagen den 29 april i fjol utvisar, exempelvis
herr Olsson i Broberg, som yrkade bifall till reservationen, följande, sedan
han polemiserat mot utskottsmajoritetens ståndpunkt: »Det talas nämligen om
''väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll av vägkassan’,
och det finnes många distrikt, där man endast övertagit vissa vägar,
men bibehåller naturaunderhållet för de övriga på det gamla sättet. Ja, men
Mr 81. 30
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
det är nog bara en tidsfråga, när vägkassan även inom de distrikt, där man så
här försöksvis slagit in på denna bog, kommer att övertaga vägunderhållet i
dess helhet. Ty erfarenheten från de distrikt, som så gjort, visar, att detta är
den enda riktiga principen.»
Jag har velat citera detta för att litet närmare klarlägga vad som får anses
ligga i reservanternas mening i fjol, och då herr Olsson i debatten då påpekade,
att det var en gynnsam utveckling man hade att motse, så skall jag
be att få stödja detta påstående med en utredning, som verställts av en kapten
H. N. Pallin i en liten skrift benämnd »Vägunderhållets ståndpunkt i Sverige
1925».
I denna utredning har författaren företagit sig att visa fram utvecklingen
sådan den ter sig i siffrornas ljus, d. v. s. såsom det faktiskt förhåller sig i
verkligheten. Författaren visar, att enligt det material han hade till sitt förfogande,
då skriften kom till, hade vid mitten av år 1925 177 vägdistrikt helt
övertagit underhållet på vägkassan. Om jag nu därtill lägger de uppgifter
vi fingo på fjärde avdelningen av chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
så kan jag med ledning av alla dessa upplysningar säga, att för närvarande
är det mer än 54 % av samtliga vägdistrikt, som anslutit sig till den nya
principen för underhållets verkställande. Chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklarade också, att i ett stort antal distrikt pågår utredning om att
slopa naturaunderhållet och överflytta vägunderhållet i dess helhet på vägkassorna.
Saken har gått precis så, som man har velat att den skulle gå. Det har
blivit litet påskjutning från riksdagens sida undan för undan i riktning mot
ett rationellt vägunderhåll, och det vill jag säga för min del, att jag tycker
det skulle vara ganska egendomligt, om man i år, när riksdagen fått mottaga
det förslag, som efter omsorgsfull prövning kommit till stånd i form av en
kungl. proposition, om man då skulle gå ifrån de sunda principer, som man i
flera år slagit fast här i riksdagen. Jag förstår icke vad det skall vara för
mening i en sådan åtgärd. Dessutom är jag tvungen säga, att om reservanternas
förslag från i fjol hade genomförts, så hade det för stora delar av vårt
land ■—• jag syftar främst på Norrland och Mellansverige — blivt sämre ställt
än det skulle bli enligt den kungl. proposition, som nu föreligger och som jag
hoppas att andra kammaren om en stund kommer att bifalla. I fjol var det
nämligen aldrig fråga om att få inräkna kostnaderna för vinterväghållningen
vid underhållskostnadens beräknande, men detta medges nu och åstadkommer
enligt mitt sätt att se en betydligt rättvisare fördelning än som varit fallet
förut.
För att säkerställa dessa 10 ^-bidragen har Kungl. Maj :t vidare föreslagit
en ändring av själva fördelningsgrunden för automobilskattemedlen så att den
s. k. utjämningsandelen minskas från 20 % till 15 % av landsbygdens automobilskattemedel
och huvuddelen av medlen, förut 80 %, höjes till 85 %. Det är
från dessa 85 % underhållsbidragen skola utgå, innan återstoden fördelas på
länsfondema. Härigenom kunna de vägdistrikt, som övertagit underhållet genom
vägkassan, över lag garanteras 10 % bidrag, och man behöver icke riskera,
att denna procent pressas ned, vilket kunde befaras ske, därest underhållsbidragen
utginge av utjämningsandelen.
Jag kan icke förstå annat än att här ha alla rimliga anspråk blivit tillfredsställda,
och vill man ha en vägpolitiskt riktig utveckling i vårt land, kan
jag icke tänka mig, att man kan vilja vara med om att släppa efter på de
krav, som riksdagen i så många år hållit på, helst man har tydliga och klara
belägg för, att man genom dessa beslut lyckats få in vägunderhållet på mera
rationella linjer.
Då jag misstänker, att man kommer att tala om orättvisor o. dyl., därför att
Onsdagen den 5 maj.
31 Nr »I.
de väghållningsdistrikt, som endast delvis övertagit underhållet, icke skola
kunna få med av detta bidrag, så vill jag påpeka, såsom för övrigt statsrådet
redan har gjort, att det ju finnes möjlighet att på annan väg få bidrag till
sådana vägar. Jag skulle vilja fråga talesmännen för dem, som vilja gå in
för detta, jag höll på att säga, plottersystem, om de verkligen kunna visa, att
naturadistrikten blivit utan bidrag av automobilskattemedlen. Jag tror icke
det, och i den mån dessa distrikt kunna visa, att det finnes bärande skäl att
lämna dem bidrag, så få de det också. Detta är något som man bör hålla i
minnet, när man talar om dessa saker. Yi se här endast ett försök att åstadkomma
en så att säga automatisk fördelning av kostnaderna för dem, som
vilja gå in för mera rationella principer.
Jag skulle kanske också säga några ord till herr Olsson i Kullenbergstorp,
det skall inte bli mycket. Han har ju förmånen att ha en ståndpunkt för varje
år, och i fjol resonerade han på detta sätt — jag kan gärna citera vad han
yttrade, det står på sid. 19 i samma protokoll, som jag förut omnämnde: »Jag
har under debatten i år i utskottet särskilt framhållit, att skall man gå den
väg, som herrar reservanter vilja gå, då är första förutsättningen den, att man
i väglagen tar bort bestämmelsen om att vägunderhåll får ske in natura. Det
vore rent spel, då kunde vi diskutera den frågan alltigenom.» Efter att sedan
ha framfört ungefär detsamma som han nu i annat sammanhang framfört i
år, slutar han med att yrka bifall till statsutskottets utlåtande, där man då tog
bestämt avstånd från att plottra bort bidragen till även sådana distrikt, som
icke övertagit underhållet. — Det finnes svart på vitt på den saken. Det är
möjligt att min förmåga att läsa innantill icke är så förstklassig, men jag har
sökt göra mitt bästa, och nu behåller jag protokollsboken här för att kunna
citera mera, om så behövs.
Herr talman, då detta förslag är det rättvisaste förslag man hittills lyckats
åstadkomma och samtidigt det, som är lättast att kontrollera, och då förslaget
vidare medför en ny impuls till bättre och rationellare metoder för underhåll
av landets vägar, ber jag, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Persson i Fritorp, Carlsson-Frosterud och Pettersson
i Hällbacken.
Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman, mina damer och herrar! Då jag
är en av motionärerna i den här frågan, anser jag mig böra framhålla de motiv,
som föranlett mig att väcka min motion.
Herr statsrådet omnämnde nyss de direktiv, som man tidigare gått ut ifrån
vid automobilskattemedlens fördelning, nämligen att man velat genom bidrag
till förbättringsarbeten sätta vägnätet i stånd att tåla den starka påfrestningen
från automobil trafiken. Men jag undrar, om man inte, då man gick in för
automobilbeskattningen, ändå räknade med, att automobiltrafiken skulle bära
den betydligt ökade kostnad, som vägunderhållet härigenom fick vidkännas.
Vid framläggande för 1922 års riksdag av förslaget till förordning om automobilskatt
kom detta också till synes, ty där åberopades också främst denna
grund för skattens påläggande. I första rummet skulle ju automobilskattemedlen
användas till det ökade underhållet av vägarna, som nödvändiggjordes
genom automobiltrafiken, och i andra rummet framhöll man, att det var nödvändigt
att erhålla väl byggda för sådan trafik lämpade vägar. Att dessa
totala underhållskostnader sedan dess stegrats, framgår av den officiella vägstatistiken,
och det torde vara till fyllest att påpeka, att denna kostnad år
1922 utgjorde 21.7 miljoner kronor, år 1923 24.9 miljoner kronor, och år 1924
29.9 miljoner kronor, motsvarande alltså en stegring med respektive c:a 15 och
20 %. Redan i betraktande av de nu nämnda siffrorna och utan hänsyn alltså
Alu/.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
Kr 81. 32
Onsdagen den 5 maj.
Ang. till Jen före år 1922 förefintliga motorfordonstrafiken och den därav förorsaff°rÅiing
°m kade ökning i underhållskostnader, framstår den nu till bestridande medelst
automobil- automobilskattemedel föreslagna andelen av kostnaderna, 10 %, såsom allt för
skattemedel, lågt tilltagen för att kunna ens tillnärmelsevis motsvara den verkliga kostnads(Forts.
) ökningen. Valet av denna siffra synes heller icke ha grundat sig på några
verkliga utredningar och beräkningar angående den av automobiltrafiken orsakade
ökningen i underhållskostnader.
Vid utformandet av stadgandena rörande automobilskattemedlens fördelning
vill det synas, som om man mera tagit sikte på arbeten, som direkt vore till
nytta för automobiltrafiken, än på sådana, som kunde lätta väghållningsbördan.
I motiven till bestämmelserna i ämnet nämnas såsom exempel på förbättringsarbeten
i första hand omläggning av krokiga vägar och borttagandet av
backar — båda slagen av skäligen ringa betydelse för väghållarna. Om man
ser på de förslag, som uppgöras till förbättring och nybyggnad av vägar, framgår
det med tydlighet, att man icke över allt beaktar den ekonomi, som därvid
spelar in. Man kan se hurusom t. ex. en väg utstakas 50 meter från en förut
iståndsatt väg, fastän det på grund av ägorättsförhållandena icke finnes någon
möjlighet till upptagande av den gamla vägen. Den efterlängtade och nödvändiga
lättnaden i underhållsbördan torde sålunda lämpligast stå att erhålla genom
ökat direkt bidrag till kostnaderna för underhållet. Att nu, då ingen av
reservanterna ansett sig kunna gå in för ett statsbidrag på mer än l/i0, yrka
på en höjning till 2/10, som vi motionärer hemställa om, anser jag icke nu gagna
oaktat utskottet framhåller: »Utan att vilja frånkänna de sålunda anförda synpunkterna
ett visst berättigande anser dock utskottet försiktigheten bjuda, att
ifrågavarande bidrag för närvarande icke sättes högre än Kungl. Maj :t föreslagit.
» Alltså, utskottet vill visserligen icke frånkänna de synpunkter, som
man i motionerna anfört, såsom skäl för ett bidrag på 2/10 av bilskattemedlen
till vägunderhållningen, ett visst värde, men utskottet anser dock försiktigheten
bjuda, att för närvarande icke gå högre än till 1/10.
I anslutning till ovan framförda synpunkter må det påpekas, att ett erkännande
av att automobilskattens främsta uppgift är att bringa lättnad i det
ökade vägunderhållet borde hava till följd, att underhållsbidrag av nu avsett
slag skulle tillgodokomma allt vägunderhåll med de undantag blott, som kunde
betingas av fordran på kontroll över medlens rätta och praktiska användning.
Enligt både de nu gällande och i det föreliggande förslaget bibehållna stadgandena
fordras, för att underhållsbidrag efter särskild ansökan skall kunna lämnas,
visserligen allenast att den väg, som avses, underhålles av vägkassan.
Principiellt är alltså medgivet, att dylika bidrag kunna tillgodokomma även
de distrikt, som icke övertagit alla vägar. Men det må i förbigående erinras
därom, att under behandlingen vid 1924 års riksdag av förslaget till nu gällande
förordning om automobilskattemedlens fördelning statsutskottet för sin
del tillstyrkte, att även fordran på att vägen i fråga skulle underhållas av vägkassan
måtte uteslutas. Om man nu skulle begränsa bidraget till sådana vägdistrikt,
som helt övertagit väghållningsbördan, skulle det naturligtvis komma
att verka som en press på vederbörande att alldeles frångå naturaunderhållet.
Jag undrar emellertid, om det vore fullt riktigt. Man glömmer, att man, om
man i distrikten helt skulle övergå till att låta vägkassan övertaga vägunderhållet,
åstadkommer betydligt ökade kostnader, icke endast för dem, som utgöra
vägunderhållet in natura utan även för dem, som få bidraga till vägunderhållet
i form av vägskatt. Man får ju alltid betala sina lärpengar, och den erfarenhet
man fått i de vägdistrikt, där vägkassan till viss del övertagit vägunderhållet,
är bland annat, att man icke alltid har kunnat som vågmästare eller som
sakkunniga biträden finna lämpliga personer. Dessai personer ha visserligen
i många fall goda teoretiska förutsättningar, men det har ofta brustit, när
Onsdagen den 5 maj.
33 Nr 81.
det gällt att praktiskt utföra arbetet och att verka som arbetsledare. Det är Ang.
ofta, som man fått se stora missgrepp härutinnan vållat onödigt stora kostna Jörordniwj om
der. Det kan väl knappast heller ligga i statens intresse, bland annat med
hänsyn till dess egenskap av bidragsgivare, att framtvinga en dylik övergång, skall,-medel.
när den icke är alldeles nödvändig på grund av trafikens art eller eljest med- (Korta.)
för verkliga ekonomiska fördelar.
Herr statsrådet delgav kammarens ledamöter de yttranden, som inkommit
från vissa länsstyrelser. Jag skall taga mig friheten att citera vad länsstyrelsen
i Malmöhus län har framhållit. Länsstyrelsen framhåller först, att vägoeh
vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga — efter att hava berört svårigheterna
att bedöma den särskilda slitning på våra vägar, som automobiltrafiken
medför, vilket bedömande förutsätter trafikräkningar —- i sitt förslag
framhållit, »att motorfordonet redan nu vunnit en så vidsträckt användning,
att större delen av vårt vägnät i större eller mindre mån tages i anspråk av
detsamma,^att den otvivelaktigt väsentligaste delen av kostnaderna för landets
vägunderhåll tages i anspråk för av motorfordon befarna vägar samt att, därest
det väghållningsdistriktet tilldelade bidraget till underhåll hölles inom måttliga
gränser, intet tvivel rådde om att beträffande både sommar- och vinterväghållning
bidraget endast komme att täcka sådan ökad underhållskostnad,
som vore förorsakad av automobiltrafik». Länsstyrelsen fortsätter sedan: »Att
motorfordonen i större eller mindre mån taga i anspråk större delen av vägnätet
är otvivelaktigt, och särskilt gäller detta om Malmöhus län, där endast ett par
allmänna vägar äro undantagna från automobiltrafik, men vad som här är av
betydelse är givetvis, i vilken man sådan trafik äger rum.» Jag skall be att
få hänvisa till den karta, som finnes här på väggen, och som visar, hur många
fordon, som’ enligt företagen trafikräkning den 27—31 aug. 1925 per dag passerat
de olika vägarna inom Malmöhus län. Om man går ut ifrån infartsvägarna
till våra städer, framgår till exempel, att på infartsvägen till Malmö passerar på
viss vägsträcka c:a 4,500 fordon per dag. På infartsvägen till Ystad passerar
c:a 1,000 motorfordon per dag. På infartsvägarna till Hälsingborg och Landskrona
är motsvarande antal c:a 2,000 och på den väg, som sammanbinder
Malmö och Lund passera mellan 2,200 och 2,500 fordon dagligen. Åtskilliga
andra mera belysande siffror skulle kunna påvisas, som tyda på att automobiltrafiken
är mycket ojämnt fördelad. Jag frågar då, huruvida det ur alla
synpunkter icke kan vara riktigt att först iståndsätta de stora stråkvägarna,
som beröras av automobiltrafiken, och låta vägkassan övertaga underhållet av
dessa. Det medför för väghållningsdistrikten kostnader, som bliva ganska
betungande endast detta.
Jag övergår till utskottets utlåtande. Där framhålles:
° »Gentemot den i propositionen uppställda fordran att ifrågavarande underhållsbidrag
icke må utgå med mindre samtlipa vägar övertagits av väghållningsdistriktet,
har i väckta motioner framhållits, att verkligt bärande skäl
icke syntes kunna förebringas för att icke låta detta bidrag avse jämväl av
vägkassan underhållna vägar inom distrikt, där vägkassan allenast delvis övertagit
underhållet.. Såsom i propositionen framhålles, torde emellertid ett vägkassans
fullständiga övertagande av vägunderhållet höra betraktas som en nödvändig
garanti för att underhållsbidraget skall bliva till avsedd nytta för vägväsendet.
» %
Därvid framhåller man, att det möter svårigheter att se till att anslaget kommer
till rätt användning, men just den skilda utdebiteringen kräver ju att räkenskaperna
föras åtskilda. Kostnaderna för de vägar, som övertagits av vägkassan
utdebiteras ju lika på samtliga väghållarna, såväl naturahållarna som
övriga, och detta nödvändiggör ju en åtskillnad av räkenskaperna, för att man
skall kunna göra denna utdebitering riktig.
Andra kammarens protokoll 1926. Nr 81.
3
Nr 31.
34
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Fort*.)
Jag skall med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande av herrar S. H. Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Efter det sakliga anförande, som
herr statsrådet här höll, och i vilket han redogjorde för, hur han kommit till att
intaga den ställning till den här frågan, som han har gjort, och som ju överensstämmer
med vad såväl de sakkunniga, som varit tillkallade från olika delar av
landet, som ock med, märk väl, vad så gott som samtliga länsstyrelser uttalat,
skall jag be att med några ord få lägga en mera praktisk syn på denna vägfråga.
Det är ju klart, att det här som i så många andra frågor alltid är svårt
att gå ifrån det sämre till det bättre. Det finnes alltid en del, som hålla igen
och vilja fortsätta på det gamla vanliga sättet, och jag anser, att reservanterna
i detta fall tillhöra den kategorien. Men ingen, som något har rest i landet,
kan väl bestrida, att vägarna befinna sig i ett förbättrat skick, ja, i betj^dligt
förbättrat skick i de trakter, där vägkassorna övertagit underhållsskyldigheten.
För var och en, som vill se med öppna ögon, borde det stå tydligt och klart att
tillståndet härutinnan är betydligt förbättrat. Herr Olssons i Kullenbergstorp
yttrande — i utskottet använde han på tal härom uttrycket vidskepelse och här
i kammaren uttrycket slagord — att vägarna icke blivit bättre sedan vägkassan
övertagit vägunderhållet, vittnar endast om, att herr Olsson i Kullenbergstorp
icke i den utsträckning, som han egentligen bort, på ort och ställe gjort sina
iakttagelser innan han uttalat denna uppfattning. Att de vägar, som övertagits
av vägkassan, måste bliva bättre underhållna förstår man ju, då man vet, att
vägkassan använder en del vägmaskiner av olika slag, som ju vägkassorna kunna
ha råd att skaffa sig. De enskilda väghållarna däremot och knappast ens
sammanslutningar av dem kunna i någon vidare utsträckning skaffa sig dylika
maskiner. Genom dessa vägmaskiner få ju vägarna den behandling, som kräves
för att göra dem till goda vägar. Kurvorna, få den inställning, som de höra
ha, och sidorna av vägbanan kunna härigenom givas den lutning, som karakterisera
en god väg. Då är det ju önskligt, att man, beträffande såväl de längre
landsvägarna som tvärvägarna, så fort ske kan bör övergå till det nya systemet.
Vi veta även, att det enligt den gamla metoden hände, att somliga väghållare
höllo sina vägar väl i ordfting, under det att andra däremot passade på
att dagarna före vägsynen strö några gruskorn här och där för att få vägen att
te sig så bra ut, då synen skulle hållas, att den kunde godkännas. Nu går det
icke att på det sättet komma ifrån underhållet. Men förrän vägkassorna helt
övertagit vägunderhållet få icke automobilvägarna det jämna utseende, som de
böra ha, lika litet som man, då man åker på dem, får känslan av att det är en
god väg, sådan den bör vara. Så länge det gamla systemet, då den ene våghål -laren kanske håller sin väg bra och den andre håller sin väg dålig, får fortgå,
komma vägarna alltid att bliva gropiga och ojämna, och för dem, som nödgas
fara vägen fram, är det ju icke så tilltalande att hoppa upp och ned i dessa
gropar. Av dessa skäl anser jag det vara det enda riktiga att följa med på vad
Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet har slutligen även föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om utredning angående bidrag av automobilskattemedlen jämväl till köpingar
och andra stadsliknande samhällen. I anslutning därtill vill jag, herr
talman, blott uttala den förhoppningen, att det inte måtte dröja alltför länge,
innan resultatet av denna utredning föreligger.
Onsdagen den 5 maj.
35 Nr 81.
Jag har, herr talman, intet mer att tillägga utan ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Schill: Herr förste vice talman! Jag har inte begärt ordet för att
i likhet med en del reservanter rikta en anmärkning mot regeringen för att den i
detta fall inte skulle gått de brukliga vägarna. När myndigheterna och de
sakkunniga anvisat dessa vägar, sa är det ju helt naturligt, att regeringen ansett
sig kunna följa dem. Det tycker jag, att man rimligtvis bör kunna erkänna.
Men att regeringen i detta fall, i motsats till många praktiskt erfarna män,
inte tagit hänsyn till vad som verkligen är rättvisa i denna sak, har jag måst
finna anmärkningsvärt, och det är därför jag har väckt min motion.
I likhet med vad en del myndigheter ha sagt, kan jag icke finna något skäl
att undandraga de vägstyrelser bidrag av automobilskattemedel, vilka endast
delvis övertagit vägunderhållet. Jag är säker om att därest de sakkunniga
linge gorå litet mera bekantskap med de verkliga förhållandena på detta område,
sa skulle flera av dem ändra åsikt. De vägstyrelseordförande, som jag
kommit i tillfälle att tala med om denna sak, ha varit absolut på det klara med
att ett övertagande av hela vägunderhållet inom deras distrikt skulle innebära
en ekonomisk förlust för såväl staten som vägstyrelsen. Det finns ute i bygderna
en mängd vägar, som trafikeras endast av ortsborna. Dessa vägar lämpa
sig bäst för naturaunderhall. Detta blir både lättare och billigare och kan utföras
på lämpliga tider. Skall underhållet av dessa vägar övertagas av vägkassan,
sa blir kostnaderna högre, vilket även medför större utgifter för staten.
Jag blev förvanad över att i första kammaren se nästan hela norrlandsbänken
rösta mot reservationen. Det finns väl inte ett enda ord i reservationen, som
gar i den riktningen, att vi skulle vilja neka norrlänningarna att överlåta hela
vägunderhållet pa vägkassan. Där uppe är det givetvis alldeles omöjligt med
naturaunderhall. De stora avstånden förbjuda det helt enkelt. Man har där
hatt heia vägunderhållet överlämnat åt vägkassan långt innan denna lag kom
till stånd. Det skulle därför förvåna mig, om norrlänningarna skulle missunna
de vagdistrikt i mellersta och södra Sverige, vilka anse det klokare med att endast
partiellt övertaga vägunderhållet av vägkassan, att få någon del av automobiiskattemedlen.
Herr statsrådet och likaså herr Anderson i Råstock pekade på den omständigheten,
att dessa vägdistnkt dock i allt fall skulle bli delaktiga i utjämningsandelen.
Ja, det vet jag också, men det blir dock ingen likställighet. Det ordinarie
utgående bidraget komma de aldrig i åtnjutande av, och inte heller är
det säkert, att de fa någon ersättning för vinterväghållningen, fastän vägkassan
i regel skoter denne. Aven många andra saker är det som de gå förlustiga.
Varken myndigheterna eller de sakkunniga eller regeringen ha behjärtat de
svårigheter, som aro lörenade med att låta vägkassan övertaga hela underhållet
Jag anser mig därför böra en smula uppehålla mig därvid. Inom det distnkt
jag tillhör, ha vi manga gånger haft denna sak uppe och resonerat om
„en 71 ha mte ansett oss kunna tvinga de små lantbrukarna i orterna att
ga 1/\?a;.ett1nytt svstem och betala vägskatten kontant. Det största hindret för
ett fullständigt övertagande är, att vägskatten inte är proportionell för de olika
skattedragarna Sa snart den orättvisan blivit undanröjd tror jag, att det skall
bil lätt att fa till stånd ett enhetligt underhåll i hela landet. På den tid då grunderna
för vagskatten tillkommo, var det landsskjutsar ute på vägarna dagarna
\ m-m kan ma,n far,das tlmtal utan att mota en enda landsskjuts. Nu är
det bilstationerna och en helt annan grupp av medborgare, som trafikera vägarna.
Under sadana förhållanden anse vi det orimligt, att lantbrukets folk skall
belastas fem gånger sa hart med vägskatt som Övriga inkomsttagare. Detta är
en synpunkt som man maste ta hänsyn till i detta sammanhang. När likstäl
-
Ang.
förordning om
fördelning av
automobile
kattemedel.
(Forts.)
Nr 81. 36
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
lighet både beträffande bidrag och i skattehänseende kommer till stånd, skall
jag inte en enda dag ställa mig tveksam mot vägkassans övertagande av hela
vägunderhållet. .
Herr Bengtsson i Norup talade om dessa samhällen •— köpingar m. il. -— som
inte få någon del av automobilskattemedlen. Det tycker jag inte är så förfärligt
märkvärdigt. Jag känner till stora landsbygdsbyar, som ha miltals enskilda
vägar att underhålla, innan de komma ut till de allmänna vägarna. Men
de få inte någon lindring för det, och inte få de några automobilskattemedel
till sina utfartsvägar heller. I vårt distrikt ha vi haft störa tvister med sådana
samhällen, som avses i utskottets skrivelseförslag. Vi ha velat bibehålla dem
i väghållningsdistriktet. Men då dessa samhällen äro mycket skattekraftiga i
förhållande till den väg de få att underhålla, ha de inte slutat sin kamp,
förrän de utryckts ur väghållningsdistriktet. Jag vill nu ingalunda förneka
dem möjlighet att få del av bilskattemedlen, ty man skall vara rättvis åt alla
håll. Men då de äro så pass skattekraftiga och inte velat bidraga, till landsbygdens
väghållningsdistrikt, så anser jag det inte vara sa nödvändigt, att den^ reformen
kommer fortare än en del andra, som jag här pekat på. Jag skall inte
vidare gå in på denna sak, men jag tycker, att det vore mycket lätt att ordna
det så, att dessa samhällen, som utryckts från landsbygdens väghållningsdistrikt,
sammanföras med städerna och bli delaktiga i deras andel av automobilskattemedlen.
Någon vidare utredning om den saken anser jag knappast nödvändig.
. .
Då frågan utförligt klarlagts från flera håll, skall jag,_ herr förste vice talman,
icke längre uppehålla tiden utan ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.
Med herr Schill förenade sig herrar Lunden och Laurin.
Herr Bergström i Bäckland: Herr talman! Jag kommer ihåg ett litet
uttryck i en allmogeberättelse, som jag hört berättas i mina bygder, när jag
tänker på mina vägmotioner: nappar det inte där, så nappar det här. Det var
nämligen en gubbe, som satt och metade fisk i ett vattenfyllt kärrspår. När
någon frågade efter meningen därmed, så gav han just det svaret. Det kan
förefalla, som om jag skulle ha följt den metoden med avseende på dessa mina
motioner. Sanningen är, att jag är lika intresserad för dem alla och gärna
skulle sett, att de blivit bifallna av riksdagen. Men statsutskottet är ett föga
givande fiskeställe för oss motionärer, och riksdagen följer i de flesta fall
statsutskottet.
Jag vill emellertid med glädje anteckna, att det finnes en mycket stark
reservation till förmån för de motioner — sålunda även min inbegripen —
som beröra villkoren för bilskattemedlens fördelning.
Man kan säga, att intresset för vägväsendets utveckling ute på landsbygden
kanske aldrig varit så stort som det nu är. Orsakerna därtill äro flera. De
fördelar, som landsvägarna äga, ha förvisso hos byamännen inom från dessa
vägar mera avlägset liggande byar väckt önskan efter att ° fa utfartsvägar
byggda. I järnvägsfattiga trakter strävar man efter att på bästa sätt tillgodogöra
sig de kommunikationsmöjligheter, som onekligen ligga i bil- och
omnibustrafiken. Man är på det klara med, att skall denna trafik bli till det
gagn den kan bliva, så måste vägarna iordningställas för densamma. Svenska
vägförenmgen har för visso också pa ett kraftigt sätt biaragit till att
väcka intresse för vägväsendets utveckling inom vårt land.
Var och en, som uti ett gott vägväsende ser en bidragande faktor till vårt
lands utveckling och till att bereda människorna samhällslycka, bör glädja
sig åt det intresse för vägarnas förbättrande, som finnes hos den stora allmän
-
Onsdagen den 5 maj.
37 Nr 81.
heten och vara mån om att hålla detta intresse vid makt. Det vill jag ha An9-sagt, att detta intresse är icke något stort träd med starka rötter, som man av
kan få handskas med hur som helst, utan snarare ett ungt träd, som bör vår- °autonwbil-V
das och skyddas. Det råder, kan man säga, ute på landsbygden en slitning skattemedel.
mellan fördelarna av vägar och den ekonomiska sidan av vägfrågorna och deras (Forts.)
lösande. Emellertid måste man med glädje hälsa ett beslut om att en del av
bilskattemedlen får komma att användas till vägunderhållet. Men jag kan
inte förstå, varför man skall ha detta stränga villkor för medlens erhållande,
att underhållet av alla vägar inom ett vägdistrikt skall vara överflyttat på
vägkassan. Jag tror, att detta stränga villkor kommer att åtminstone i någon
mån och kanske inte så litet skada det intresse, som finnes ute på landsbygden
för vägväsendets utveckling.
När vägunderhållets överflyttande på vägkassan inom ett distrikt är en så
pass stor ekonomisk fråga som den verkligen är, varför kunna då icke de väghållningsskyldiga
få göra detta överflyttande så småningom -— överflytta
t. ex. underhållet av mera trafikerade vägar på vägkassan — och ändå erhålla
bidrag av bilskattemedlen enligt reservanternas förslag, nämligen blott till de
vägar, vilkas underhåll är överflyttat på vägkassan. Med den försiktighet,
som riksdagen själv tillämpar, när det gäller ekonomiska frågor, borde det
rent av vara en given sak, att riksdagen skulle vilja, att även vägdistrikten
skulle gå fram med en viss försiktighet, när det gäller vägunderhållets överflyttande
på vägkassan. Att använda detta villkor som en press på vägdistrikten
för att framtvinga ett överflyttande av vägunderhållet på vägkassan
är icke lämpligt. Om inom ett vägdistrikt underhållet av vissa vägar överflyttas
på vägkassan, så kan så småningom ledningen komma in i det nya
systemet och bättre utnyttja det, när det senare skall tillämpas inom hela
distriktet. Vägmaskiner och redskap skulle under sådana förhållanden få inköpas
så småningom. Men det vill jag också ha sagt, att där inom en viss
kommun i ett vägdistrikt vägarna skötas mönstergillt och det går att så göra
genom tillgång, till gott väggrus, där borde naturaunderhållet kunna få tillämpas
för framtiden, om de väghållningsskyldiga så önska, och ändå borde
distriktet erhålla bidrag av bilskattemedlen till de vägar, vilkas underhåll på
grund av stor trafik måst överflyttas på vägkassan.
Det är en passus i utskottets utlåtande, som jag inte riktigt kan förstå. Den
ljuder så här: »Såsom i propositionen framhålles, torde emellertid ett vägkassans
fullständiga övertagande av vägunderhållet böra betraktas som en nödvändig
garanti för. att underhållsbidraget skall bliva till avsedd nytta för
vägväsendet.»^ Enligt reservanternas förslag kommer ju den del av bilskattemedleip
som får användas till vägunderhållet, endast de vägar till godo, vilkas
underhåll är överflyttat på vägkassan. Utskottet erinrar om 4 § i förordningen
angående bilskattemedlens fördelning. Jag får verkligen säga, att det
är ett mycket magert ben, som räckes oss motionärer och liktänkande, när en
så stor vägfråga skall avgöras.
Jag ber, herr förste vice talman, att med dessa, ord få yrka bifall till reservationen.
Herr Wikluml: Herr talman! Det lär väl finnas ganska ringa förhopp
ning.
att reservationen skall bifallas, i synnerhet sedan första kammaren, efter
vad jag försport, bifallit utskottets förslag. Men jag har begärt ordet i alla
fall för att giva till känna, att jag såväl på avdelningen som i utskottet biträtt
det yrkande, som framställts av reservanterna och jag anser mig därför
nu oförhindrad att yrka bifall till detsamma, ehuru jag av förbiseende icke
kommit med bland reservanterna. Jag gör detta icke därför, att det skulle
bereda någon fördel för det väghållningsdistrikt, jag tillhör. Ty där ha vi re
-
Nr 31. 38
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
dart beslutat, att alla vägar skola övertagas av vägkassan. Men vi veta ju
alla, att det finns vissa väghållningsdistrikt, där endast de stora stråkvägarna,
de vägar, som kräva ett dyrbart underhåll, övertagits av vägkassan. medan
däremot mindre betydande vägar, vägar av enklare typ, som egentligen
utgöra utfartsvägar från vissa byar och gårdar fram till de stora stråkvägarna,
fortfarande underhållas genom naturaunderhåll. Det synes mig då
vara orättvist, om sådana väghållningsdistrikt, där vägkassan sålunda övertagit
underhållet av några, ehuru icke av alla vägar, inte skulle ha möjlighet
att få bidrag av automobilskattemedlen i ill de vägar, som verkligen övertagits
och underhållas av vägkassan. Jag kan inte finna någon rättvisa däri.
I såväl Kungl. Maj :ts proposition som utskottets betänkande framhålles, att
ett vägkassans fullständiga övertagande av vägunderhållet bör betraktas som
en nödvändig garanti för att underhållsbidraget skall bliva till avsedd nytta
för vägväsendet. Men det är väl ändå tydligt, att samma garanti för att vägarna
skola bli väl underhållna finnes, om medel lämnas till de vägar, som
verkligen övertagits av vägkassan. Det har också sagts, att det skulle vara
svårigheter med att föra räkenskaperna så, att därav skulle tydligt och klart
framgå, vilka utgifter som förekommit för de vägar, som underhållas av vägkassan,
då denna icke underhåller samtliga vägar. Men var och en, som haft
någonting att göra med vägkassans räkenskaper och för övrigt med räkenskaper
i allmänhet, måste väl inse och förstå, att det inte finns någon som
helst svårighet i det avseendet. Det är väl ingen svårighet att föra dessa räkenskaper
så, att det framgår vad som utgivits för underhåll av sådana vägar.
som vägkassan underhåller.
Då jag som sagt inte kan finna det rättvist, att dylika väghållningsdistrikt
skulle gå miste om bidrag av autobomilskattemedlen, och då jag inte heller
kan finna det lämpligt att på en sådan omväg underminera väghåilningsdistriktens
självbestämningsrätt, har jag för min del biträtt reservationen och
ber, herr talman, att få yrka bifall till densamma.
I detta yttrande instämde herrar Hage, Nilsson i Antnäs, Hedström, Persson
i Falla, Gustafsson i Älvsered och Björnberg.
Herr Andersson i Grrimbo: Herr talman! Jag skall först be att få vända
mig mot ett uttalande av herr Bengtsson i Norup. Han sade nämligen, att vägarna
underhållas bättre när vägkassan bär hand om dem än när de skötas av
enskilda. Jag vill säga herr Bengtsson, att min erfarenhet visar motsatsen.
Det är tvärtom så vid vägsynerna, att de av vägkassan hållna vägarna få vara
hur dåliga .som helst. Vägkassan anses vara en så helig institution, att det
aldrig kan anmärkas något mot den. Men när det gäller böndernas skötsel
av sina väglotter, händer det många gånger, att man är kitslig. Herr
statsrådet uppläste yttranden av länsstyrelser. Jag vill omnämna, hurusom en
landshövding, vilken ivrade för vägkassans övertagande av underhållet, vid
ett sammanträde med sina landsfiskaler och vägstyrelseordförande, då det anmärktes
att bönderna voro emot det systemet, uppmanade landsfiskalerna att
hålla efter bönderna, så att de skulle tröttna på det nu tillämpade systemet.
Man kan gott förstå hur det är, när en landsfiskalernas förman yttrar sig på
det sättet. Det är emellertid, som jag säde, min erfarenhet, att vägarna få
vara hur dåliga som helst, i varje fall mycket sämre, när vägkassan handhar
dem än när de underhållas av enskilda. Detta gäller i synnerhet de mindre
trafikerade vägarna.
Vidare fingo vi en instruktion av herr Bengtsson i Norup i vägunderhåll o. d.
Jag vet inte, om den egentligen hörde hit. Det var i alla fall något nytt för
mig att höra, att det nya systemet skulle ha sådan verkan, att det blev riktiga
Onsdagen den 5 maj.
39 Nr .
kurvor och kurvlutningar m. in. Detta blir vill inte beroende av om vägunder- A ny.
hållet ombesörjas av vägkassan eller in natura. Herr Bengtsson glömde bort
det väsentliga i denna fråga: huruvida naturaunderhållet skall fortsätta eller a^^nobil-’
ieke. Saken uttryekes visserligen inte så i propositionen, men denna går i den skatte mede}.
riktningen och det är detta det gäller, om vi gå ut ifrån, att meningen med (Forts.)
automobilskattemedlen varit, att de skola utgöra ersättning i någon mån för
den slitning av vägarna, som genom automobilerna åstadkommes. Genom denna
slitning blir det ju större vägunderhållskostnad för alla vägunderhåll»ro i stort
sett, ty så gott som alla vägar bli ju mer eller mindre slitna av biltrafiken.
Det är väl då rättvist, att alla vägunderhållare få del av dessa automobilskattemedel,
som ju gå upp till åtskilliga miljoner. Efter det föreliggande förslaget
få emellertid naturaunderhållarna ingenting.
Då säger man, att det är så svårt med kontrollen. Det har framförts en
motion om, att det skulle vara lika för alla, men i det nuvarande läget tjänar
det intet till att tala för motionen. Jag vill därför hålla mig till den ståndpunkt,
som intages av reservanterna. Enligt denna skall, där väg delvis underhålles
av kassan, man även kunna få del av automobilskattemedlen just för
de delar som underhållas av kassan. Detta är utskottet emot. Om man tänker
sig, hur det förhåller sig i verkligheten? Det kan inträffa, när ett förslag kommer
upp om att hela vägunderhållet skall övertagas av kassan, att det befinnes
lämpligt och praktiskt, att i en del av distriktet vägunderhållet bestrida* in
natura. Men då skulle distriktet inte kunna få något sådant underhållsbidrag
eller också nödgas avstå! från ett system som vore praktiskt och lämpligt.
Bönderna i allmänhet måste så långt möjligt är söka undvika direkta utgifter,
varför de föredraga att med sitt arbete och andra innaturaprestationer fullgöra
ett åliggande framför att betala kontant. Denna strävan böra de aldrig
uppgiva; de behöva först och sist spara sina kontanter.
På sin tid blev det förhållandet i fråga om sättet för beräknandet av vägtungans
utgörande, att jordbruket fick fem gånger så stor börda som inkomsten,
försvarat med att jordbruket hade den fördelen, att det kunde ordna saken
med eget arbete. Detta arbete på vägunderhållet kunde anpassas efter
jordbrukets drift. Så räknar man nog på sina håll fortfarande. Lantbrukarna
önska också att i gengäld för den fem gånger större skatten få ha kvar denna
fördel i fråga om sättet för skattens erläggande. I sådana distrikt, där vägkassan
håller vissa vägar, skola nu jordbrukarna straffas. Om nu, därför att
det är praktiskt, vägkassan i ett distrikt får övertaga underhållet av vissa
vägar, de mest trafikerade, varför skall då inte distriktet få komma i åtnjutande
av andel av ifrågavarande medel? Det kan för övrigt blott vara en del
mindre vägar i utkanten, som underhållas in natura. En del vägdistrikt ha
gått till väga på det sättet, att de ackorderat ut underhållet av dessa vägar
till bönder, som få var sin bit, kanske sin gamla väglott. Jag kan icke se
annat än att den ståndpunkt, som innebäres i utskottets förslag, för med sig en
uppenbar orättvisa, då vägdistrikt under av mig angivna förhållanden icke
skola få någon andel av dessa tio procent.
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har ju i dag
uppträtt här och till försvar för sin proposition anfört vad vissa länsstyrelser
uttalat. Bl. a. framhölls att genom det förordade systemets tillämpning det
kunde förväntas, att distrikten skulle övergå till mera rationella metoder och
att tidsenligare väghållning skulle framtvingas. Det är alltså genom tvång
denna s. k. förbättring skall ernås, ett tvång som icke medger, där man i distriktet
så finner lämpligt, skyldighetens fullgörande in natura. Har man
säkerhet för, att naturaunderhållet blir oklanderligt, varför då detta tvång?
När kommunikationsministern till försvar för propositionen framhöll, att ett
bifall till densamma skulle komma att påskynda vägkassornas övertagande
Nr Bl.
40
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
av underhållet, så vill jag säga, att det var mig mycket oväntat att från statsrådsbänken
få höra ett sådant uttalande, vilket blottar en viss manöver för
att på omvägar få fram ett önskemål. År verkligen något sådant meningen,
då förefaller det mig som herr statsrådet glömt bort den gamla satsen: likhet
inför lagen. Den satsen kommer att här icke tillämpas, utan på detta sätt
kommer det fram en ny princip. Om kommunikationsministern ser, att den
nuvarande ordningen med naturaunderhåll av vägarna är olämplig och oriktig,
vad är det då som hindrar att det lägges fram en proposition om lagändring?
Det vore ju en rak väg, mera aktningsbjudande, enligt mitt sätt att se, än den
av mig pådalade. Jag tager nämligen för givet, att herr statsrådet menade
det han sade. Såväl när det gäller denna fråga som lagstiftning rörande andra
saker, borde väl en sådan manöver icke få komma i fråga. När jordbrukarna
icke kunna klandras för det sätt, varpå de skött väghållningen, utan gjort det
till full belåtenhet, i varje fall så att deras skötsel kan mäta sig med vägkassornas,
varför skola de då straffas? Ett bifall till utskottets förslag innebär
en betänklig orättvisa.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
_ Herr Bernström: Herr talman! Då utskottet i nu föreliggande utlåtande
vill såsom villkor för bidrag av bilskattemedlen till vägunderhållet bibehålla,
att vägkassan skall ha övertagit underhållet av distriktets samtliga vägar, så
är, förmodar jag, orsaken därtill den, att utskottet är övertygat, att ett frånfallande
av detta villkor skulle riskera det mål, som man bl. a. avsett att
vinna: ett rationellt vägunderhåll, en rationell skötsel av vägarna. Jag tror,
att utskottet därvidlag har tagit miste. Ett rationellt vägunderhåll är fortfarande
ett önskemål, på vars förverkligande vi alla hoppas. Men jag tror,
att, såsom läget är i dag, förverkligas det snabbare och bättre, om man följer
den väg, som reservanterna anvisat. Vi ha sett, att när detta villkor först
infördes i lagstiftningen rörande automobilskattemedlens fördelning, så verkade
det kraftigt och snabbt, så att på jämförelsevis kort tid inte mindre än
54 procent, såsom vi hörde av herr Anderson i Eåstock, av landets väghållningsdistrikt
övertagit väghållningen genom vägkassan. Men sedan tycks en
viss paus ha inträtt, och detta är rätt förklarligt. En talare har anfört, att
det är en stor ekonomisk fråga för ett väghållningsdistrikt att övertaga underhållet
av samtliga vägar genom vägkassan. Och det förhåller sig så. Undra
då på, om det förefinnes en viss tvekan, när det gäller att taga detta steg.
Vill man underlätta det, tror jag, att man bör gå reservanternas väg. Man
bör lämna vägdistrikten ett tillfälle att så att säga pröva sig fram genom att
få övertaga en viss väg och då naturligtvis i första rummet den för trafiken
viktigaste. Då kommer denna väg att bli väl skött, rationellt skött med maskinell
utrustning, och det kommer att visa sig, att vägunderhållet, ordnat på
detta vis, inte bara blir bättre utan även billigare än enligt det gamla systemet.
Och då kommer man så småningom inom vägdistrikten att lägga allt fler vägstycken
under den centrala förvaltningen. Jag anser således, att utskottets
ståndpunkt är den teoretiskt riktiga men att däremot reservanterna anvisat
den praktiskt mest framkomliga vägen. Av detta skäl — förutom av de skål,
grundade på billighet och ekonomiska synpunkter, vilka förut anförts av andra
talare — ansluter jag mig, herr talman, till reservationen och ber att få yrka
bifall till densamma.
Häruti instämde herrar Winkler, Vennerström, Johansson i Väby, Johanson
i Huskvarna, Lilliecreuts, Christenson i Södertälje, Gustafson i Kasenberg,
Anderson i Storegården och Göranson.
Onsdagen den 5 maj.
41 Nr 31.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! De flesta för att inte säga alla Awj.
av de talare, som uppträtt till försvar för reservanternas ståndpunkt, ha argu- S,]r01''dfiw3 om
montera! utifrån synpunkter, som ge en anledning antaga, att de icke riktigt J automobilsatt
sig in i vad den föreliggande frågan gäller. skattemedel.
Såvitt man kan döma av den förste ärade talarens uttalande, trodde han, (Forte.)
att det här gällde att helt och hållet beröva vägdistrikt, som icke övertagit
underhållet å alla vägar, all möjlighet att komma i åtnjutande av automobilskattemedel
för vägunderhåll. Men så ligger inte saken till. Kungl. Maj:ts
föreliggande av utskottet tillstyrkta förslag går ut på, att de distrikt, som
övertagit samtliga vägar, automatiskt skola få ett bidrag av automobilskattemedel
med 10 procent av havda utgifter, medan man för de övriga distrikten
häller den väg öppen, som hittills funnits för alla distrikt, nämligen att för
varje särskilt fall komma in med ansökan, åtföljd av arbetsplan och kostnadsberäkningar,
om att komma i åtnjutande av bidrag av dessa medel. Jag vill
fästa uppmärksamheten på, att tillgången på bilskattemedel nu i sådan grad
ökats, att den lilla del, som för nu ifrågavarande ändamål skulle behöva disponeras,
belöper sig till icke mer än cirka 2 å 3 miljoner kronor, under det att
den del, som står till buds för fördelning efter de gamla grunderna, sannolikt
kommer att uppgå till 12—15 miljoner kronor. Jag tror alltså, att det hädanefter
kommer att bli lika stor möjlighet i detta avseende som förut, ja, säkert
större för de distrikt, som herr Olsson i Kullenbergstorp så varmt ömmar för,
att få bidrag till underhåll av de starkt trafikerade vägarna, de vägar, som
i alldeles särskild grad beröras av automobiltrafiken.
Då jag har varit med om att förberedelsevis utarbeta det förslag, som Kungl.
Maj :t framlagt, vill jag först och främst bekänna, att jag tidigare principiellt
varit på samma ståndpunkt som reservanterna i dag intaga. Men då vi som
sakkunniga hade att gå till vår uppgift, förelåg det ett faktum, som för oss
i det fallet var avgörande, nämligen att riksdagen vid två tillfällen, såväl
1924 som 1925, med stor majoritet avstyrkt förslag i sådan riktning. För mig
och mina kamrater var det väsentligaste att få statsmakterna in för principen
om obligatoriskt underhållsbidrag av automobilskattemedlen. Om vi hade gått
in på den väg, som reservanterna nu förorda, så hade vi uppenbarligen riskerat
att icke få någonting alls.
Reservationen, såsom den föreligger, skiljer sig ju ifrån de motioner, som
tidigare framförts, däruti, att reservanterna vilja förbehålla denna obligatoriska
andel åt endast de vägar, som hava övertagits av vägkassa, under det att
det tidigare krav, som framförts i denna riktning, gått längre och fordrat,
att bidraget borde tillkomma alla vägdistrikt, oavsett huruvida vägkassa övertagit
något vägunderhåll eller icke. För mig ter sig den sist skisserade linjen
som mera principiellt riktig och framför allt mera praktiskt framkomlig än
den som anvisas av reservanterna i dag. Det förefaller som om de, vilka här
uppträtt till försvar för reservationen och utgått ifrån, att det alltid a priori
är de starkast trafikerade vägarna som övertagits av vägkassan, förbisett, att
det på många orter i vårt land är tvärtom. Det finns i mellan-Sveriges skogsbygder
många väghållningsdistrikt, som för rätt länge sedan ansågo det förmånligt
att från delning utesluta sådana relativt litet trafikerade vägar, som
herr Olsson i Kullenbergstorp kallade för tertiärvägar, och låta dessa underhållas
av vägkassan. Det kunde oftast ske på billigt sätt, genom entreprenad
under det att de mera starkt trafikerade vägarna delades upp mellan de naturaunderhållsskyldiga.
I reservationen förutsättes intet som helst undantag
för förstnämnda vägar. Jag föreställer mig, att om riksdagen skulle gå in
för reservanternas ståndpunkt, konsekvensen skulle bli den, att dessa vägdistrikt,
i den mån det blir vid den gamla ordningen, skulle få andel i bilskattemedlen
med obligatoriska 10 procent för underhållet av dessa tertiärvägar, un
-
Nr Bl.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Fort*.)
42 Onsdagen den 5 maj.
der det att huvudvägarna, som kanske alltfort äro delade på naturaunderhåll,
icke skulle komma i åtnjutande av något bidrag alls efter den nu föreslagna
grunden.
Det liar från åtskilliga håll och senast med skärpa av herr Andersson i
Grimbo antytts, att man här skulle vilja tvinga vägdistrikten att övergå från
naturaunderhåll till underhåll genom vägkassan. Jag skall icke ingå på något
resonemang om. lämpligheten av det ena eller det andra systemet. Jag inser
till fullo, att det kan finnas många förhållanden, som göra, att det kan vara
fördelaktigare för vissa distrikt att stanna kvar vid de gamla förhållandena,
men jag vill bestämt protestera mot, att det är meningen att tvinga något distrikt
över på den nya linjen. Ty, som jag nyss antydde, möjligheten står
alltid öppen — och den kommer att göra det, även om riksdagen bifaller utskottets
förslag —■ för de väghållningsdistrikt, som ha starkt trafikerade vägar,
att ansöka om och erhålla bidrag i förut vanlig ordning. Detta bidrag
kommer att uppgå, i regel kan man säga, till mycket större belopp än vad
dessa obligatoriska 10 procent komma att göra. Tidigare har Kungl. Maj:t
tilldelat vägdistrikten för sådana ändamål upp till 2/s av de havda kostnaderna.
I det förslag, som framlades av de sakkunniga, förutsattes det, att en revision
av dessa författningar skulle ske, varigenom förhållandena reglerades så, att
Kungl. Maj:t skulle kunna ge ända upp till 90 procent. Jag kan sålunda icke
finna, att man genom ett biträdande av utskottets ståndpunkt tvingar distrikten
mot deras vilja och för att vinna vissa ekonomiska fördelar in för ett system
som i övrigt ansetts oförmånligt. För övrigt vill jag i det sammanhanget
erinra därom, att riksdagen redan förut slagit in på en väg, som leder i samma
riktning, nämligen då riksdagen beslöt sådan ändring i 60 § i väglagen, att
ett väghållningsdistrikt, som har överlåtit samtliga vägars underhåll på vägkassan,
skall få sitt statsbidrag beräknat efter den verkligen havda kostnaden,
under det att övriga vägdistrikt, vare sig alla vägar äro delade på naturaunderhållare
eller vissa vägar underhållas av kassan, få statsbidrag efter uppskattad
kostnad. Det tror jag för min del är en sporre, som verkar kraftigare
för en övergång till underhåll endast genom vägkassan. I regeln torde nämligen
de ekonomiska fördelarna för vägdistriktet bli lika stora på det sättet,
som de .skulle bli genom att få 10 procent tillägg till statsbidraget genom
automobilskattemedel.
Jag skall, herr talman, komma till ett yrkande om bifall till utskottets förslag.
Jag framställer detta med så mycket bättre samvete, som vi alla äro
fullt medvetna om, att de grunder, som nu gälla för fördelning av automobilskattemedlen
och som komma att gälla, om riksdagen går in för den nu föreslagna
ändringen, äro av provisorisk natur och att i samband med den nya väglagstiftningen
och den revision av vägskattegrunderna, som vi alla vänta på,
frågan om automobilskattemedlens fördelning kommer att slutgiltigt ordnas.
Då måste deras plats i systemet bestämmas. Jag vill uttala den förhoppningen,
att det inte kommer att dröja alltför länge, innan vi få denna revision av
väglagstiftningen och vägskattegrunderna. Den är så mycket mera trängande,
som de nu gällande grunderna för vägskattens utgörande äro ytterst orättvisa
och för många lantmän betungande. Och det är. som förut sagts, särskilt i
den förhoppningen, att det provisorium, som vi nu ha i fråga om väglagstiftningen
och automobilskattens användande, skall bliva kortvarigt, som jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Ivullenbergstorp: Herr talman! Att jag skulle få riktigt på
pälsen till följd av mina kätterska. åsikter i vägfrågan, det väntade jag, och det
har jag också mycket riktigt fått. Jag skall ej uppehålla tiden med att replikera
alla, det skulle taga alldeles för mycken tid.
Onsdagen den 5 maj.
43 Nr 31.
Den siste ärade talaren sade, att han kunde med gott samvete gå in för ut- A.r>q.
skottets förslag. Jag hade verkligen hoppats, att vi ieke skulle behöva^göra °™
detta till en samvetsfråga, så att, vare sig jag vinner eller tappar i frågan, 1 automobiltycker
jag, att det icke berör samvetet det allra minsta. Det får jag verkligen skattemedel.
säga. För övrigt gick den ärade talarens anförande ut på att visa, att det blir (Forts.)
en sådan god affär för dessa distrikt, som övertaga hela vägunderhållet genom
vägkassan. Ja, det är det, som jag alltid misstänkt, att man ville kapa åt
sig pengar till detta. Man har blott hållit fram som en skylt, att det blir ett
sådant elär utmärkt vägunderhåll. Det folie av sig självt, blott vägkassan övertoge
det hela.
Så var herr Bengtsson i Norup också ute på vägarna och sade, att den, som
varit ute och rest någonting, kunde se, att det var utomordentligt mycket bättre,
där vägkassan övertagit det hela. Ja, jag har rest litet i mina dagar jag också,
och jag brukar se mig omkring, när jag reser, liksom herr Bengtsson. Men
jag har ej kunnat upptäcka det, som herr Bengtsson upptäckt. Jag har aldrig
påstått och kommer aldrig att påstå, att de enskilt underhållna vägarna äro
bättre underhållna än de, som underhållas av vägkassorna, d. v. s. som allmän
regel överallt. Men jag kan heller icke påstå motsatsen, att vägkassorna underhålla
vägarna bättre än de enskilda. Det har varit synnerligen olika, där
jag dragit fram. Det är helt andra faktorer, som göra sig gällande i ty fall.
Därvidlag kan man icke taga en riktigt bestämd ståndpunkt och säga, att det
ena slaget av underhåll är ovillkorligen överlägset det andra. Men vad man
däremot bestämt kan säga, det är, att underhållet av de vägar, som lämpa sig
för underhåll av enskilda, de skötas mycket, mycket billigare, om de underhållas
av enskilda, än om vägkassan skall sköta desamma. Man talar om, att
det är sådan oerhörd skillnad på vägarnas kvalitet, där vägkassan övertagit
underhållet, mot där de enskilda underhålla dem. Då kan jag säga herrarna,
att om jag här pekar ut en väg, som går från Hälsingborg, så underhåller
Hälsingborgs stad den, så länge den går genom stadens område, och det är rätt
stort, ty den staden liksom andra har inkorporerat betydliga jordområden.
Sedan kommer Luggude härad, där vägen är övertagen för tre år sedan av
vägkassan. Den var då så starkt trafikerad, att de enskilda icke kunde underhålla
den. Sedan kommer södra Åsbo härad i Kristianstads län, där vägkassan
övertagit alla vägar. Nu kunna vi få se den synen, att de, som köra från Hälsingborg,
köra på Luggude härads väg, men sedan ta de en annan väg inom
Luggude härad, så att de få köra en halv mil längre, för att de skola slippa
köra på den väg, som underhålles av vägkassan i Södra Åsbo härad. Det är
ett faktum, herr Bengtsson i Norup, som ej kan bortresoneras. Det ha vi så
många bevis på, att det ej kan förnekas. Det finnes ingen regel utan undantag.
Det kan vara så även med det där underhållet genom vägkassorna. Det var
ett möte i Malmöhus län, där man skulle diskutera vägkassornas övertagande
av dessa vägar, om det borde komma till stånd eller icke, och bland dem, som
voro närvarande, voro även två landsfiskaler. De höllo mycket starkt på, att
alla vägar skulle övertagas av vägkassan. Då var det bland andra några enskilda
jordägare, som även yttrade sig i frågan, och de sade: »Ja, det kan bli
billigare på så sätt, att då behöver man ej syna vägarna, ty då underhållas de
på sådant sätt, att vägsynerna kunna falla bort.» Då uppträdde landsfiskalerna
och sade: »Nej det går icke alls. Det är åtskilliga vägdistrikt som övertagit
några vägar, som kommit till sedan vägdelning förrättats — de kunna nämligen
ej fördelas utan att ny vägdelning äger rum — och vi ha kommit undeifund
med, att aldrig eller åtminstone nästan aldrig göra sig vägstyrelsen någon
brådska med att åstadkomma rättelse, då anmärkning gjorts.» Oaktat de
höllo på, att samtliga vägar skulle tagas in till underhåll av vägdistrikten,
Nr 31. 44
Onsdagen den 5 maj.
Ang. voro ,je på det klara med, att det ej bleve så idealiskt, att man kunde undvara
fårdehimg å™ vägsynerna. De trodde ej vägstyrelsen mer än jämt och nätt.
antomobil- Så var det herr Anderson i Råstock. Han sökte påstå, att jag hade olika
skattemedel, mening vart år, en i fjol och en annan i år. Men det är ändå egendomligt, ty
(Forts.) då skulle jag väl i fjol kunnat förena mig med dem, som stå som mina mot
ståndare
i år. Men de voro mina motståndare även i fjol. Det är konstigt,
mycket konstigt. Herr Anderson läste upp ett uttalande av mig, att jag skulle
vilja vara med om att taga upp hela frågan om vägunderhållet och automobilskattemedlens
fördelning från grunden, så att man verkligen kunde komma till
botten därmed. Ja, jag förmodar, att herr Anderson därmed menade, att det
hade man gjort nu, det vill säga att de sakkunniga, som Kungl. Maj:t till
kallat,
hade gjort det, så att jag kunde vara med om detta. De skulle ha tagit
upp hela frågan. Nu är det ju mycket bra, när människor äro blygsamma i
sina anspråk, men så blygsam trodde jag ändå icke, att herr Anderson i Råstock
var, att han ansåg, att detta sakkunnigarbete var att taga upp hela frågan
och gå till botten med den, ty det har verkligen varit att endast skumma
litet av det översta skummet, ingenting annat. Skall frågan tagas upp från
grunden, vill det helt annat till. Och då kanske herr Anderson förstår, varför
vi stå på skilda ståndpunkter.
Så har jag herr statsrådet. Han var vänlig nog att läsa upp det första stycket
i den kungl. propositionen, och det bär även jag läst med sann tillfredsställelse.
Och hade bara fullföljden av propositionen varit ett fullföljande av
detta första, då hade statsrådet och jag stått på samma sida. Men det är tilllämpningen,
som icke riktigt överensstämmer med den första ingressen. Det
tar litet grand emot. Herr statsrådet reciterade sedan den där riksdagsskrivelsen.
Ja, det är alldeles sant, att om man blott håller sig till skrivelsen helt
enkelt, så har statsrådet rätt i, att han effektuerat skrivelsen. Men jag trodde
verkligen, då frågan gick till Kungl. Maj :t med uppslag av en dylik skrivelse,
att Kungl. Maj:t skulle upptaga frågan helt och djupt, så att man fick en
verklig rätsida på densamma. Men det har icke Kungl. Maj :t gjort, och det är
det, som gör, att jag kanske skilt mig från Kungl. Maj:ts åskådning, såsom den
visat sig, icke i de upplästa raderna utan i handling. Nu har man sagt, att om
man tar de här 10 procenten, så kommer det icke synnerligen stort att inverka,
ty det blir icke så mycket, utan det blir likväl pengar över till de här verkliga
ombyggnaderna, som jag håller så starkt på. Ja, det är sant, att icke allt kommer
att åtgå till att börja med. Men tro herrarna, att de bli nöjda länge dessa,
som få 10 procent. Har det icke varit fråga om 15, 20 procent? Och sken det
icke igenom hela detta resonemang, att det är pengar, som skulle kapas åt de
där distrikten? Ty om vi blott få bestämt det, att inga andra distrikt få dessa
särskilda medel än just de, som övertagit hela vägunderhållsskyldigheten i
distriktet, så ligger däri det. att det skiner icke så fasligt igenom, att systemet
blir så mycket dyrare att tillämpa på tertiärvägarna. Så länge vi ha så många
usla primärvägar i vårt land, är det sannerligen obehövligt. Det går jag för
min del aldrig ifrån, att dessa tertiärvägar bli betydligt dyrare att underhålla
efter den metoden, att vägkassorna skola ha hand om alla.
Nu hade herr statsrådet också den utomordentliga vänligheten att läsa upp
yttranden från tre länsstyrelser. Och i ett av dessa, jag tror det var från Hallands
län, eller kanske i allesammans framhölls det, att det där villkoret, att
inga andra skulle få bidrag —• tyvärr kan jag icke repetera orden, då jag endast
hörde dem men icke antecknade dem, men meningen var, så vitt jag förstod,
just denna — var det enda säkra medlet att få vägarna bättre underhållna.
Då vill jag fråga statsrådet: har länsstyrelsen i Malmöhus län någonsin inrapporterat
till statsrådet, att vägarna där äro dåligt underhållna? Äro de
sämre underhållna i det länet än i andra län? Äro kostnaderna för primärvä
-
Onsdagen den 5 maj.
45 Nr 81.
garnas underhåll diir mindre än i andra län? Kan man fälla det totalomdömet ^n<lom
Malmöhus läns vägar, att därom kan sägas, vad som Kungl. Maj:ts befall- j^rdelnhij ''a"
ningshavande i Hallands län sagt, att de äro sämre än i de distrikt, där väg- 1 automobilkassorna
ha övertagit underhållet? Det är just det, som jag har bestritt, och skattemedel.
som jag fortfarande bestrider. Det är icke med verkligheten överensstämman- (Forts.)
de. Vi ha i vårt län under många, många år tillbaka insett, att ett utomordentligt
gott vägunderhåll är gagnande för oss alla. Och den parollen har
gått från länsstyrelsen och ned till landsfiskalerna, och då ha vi rättat oss därefter.
Men när biltrafiken rycker in. då hjälper icke något underhåll, då duger
det ej med underhåll, utan då fordras att man bygger om. Det vågar jag
påstå är det enda sättet. Och detta är icke den enskilda väghållarens sak. Men
jag begriper icke, vad det verkligen är, vad det är för intresse man har i fråga
om dessa vita fläckar, ty där finnas vägar och många vägar, sekundära och
tertiära, vad det verkligen från det allmännas sida kan ha för intresse, att man
där skall bekosta underhållet genom dessa medel, när de nuvarande väghållarna
kunna tillfredsställande underhålla dem. Jag tycker tvärtom, att det skall
vara av intresse för det allmänna, att man har pengar till de här stråkvägarna,
där den stora trafiken är. Jag vill också säga, att när grunden slogs fast,
varför motorfordonen skulle betala sin särskilda skatt, så var det ju med mycken
tvekan, som man beslöt, att skatten skulle läggas på dem. Vad var skälet?
Jo, naturligtvis, att de sleto och förstörde våra vägar, så att man^ej
kunde tillfredsställande underhålla dem utan ombyggnad. Nu gå vi utifrån,
att skatten lagts på på den grunden, som den verkligen gjort, och skatten går till
stora belopp. Då skall man väl i all rimlighets namn lägga ut denna skatt på de
vägar, som slitas. Det finnes vägar där man endast kör en liten bit om dagen.
Sådana vägar finnas i vårt land. Kan man tala om, att det skall verkligen
vara bilskatt för att hjälpa till med tio procent av underhållet på dessa?
Förutom de 30 procent, som staten bidrager med.
Så talade statsrådet om den här synnerliga besvärligheten med bokföringen
och kontrollen, om staten skulle ge 10 procent till underhåll av de vägar, som
kassorna övertagit när dessa övertagit endast några vägar. Tror statsrådet
verkligen, att vägstyrelserna i allmänhet äro bedragare? Annars kan jag ej
se, var svårigheten med kontrollen skulle ligga. Det är så många tusen olika
räkningar, som inkomma till statsverket från alla möjliga håll, och dessa kontrolleras,
och jag tycker många gånger att det borde vara svårt att kontrollera
dem, men det sker ändå. Det är statsbidrag eller andra förhållanden^ som göra,
att de skola kontrolleras. Då förvånar det mig verkligen, att statsrådet sätter
i fråga, att detta skulle vara en sådan utomordentlig svårighet, när det är så
lätt att föreskriva, att ett särskilt konto skall uppläggas för de vägar, som
ett distrikt övertagit. Då räcker det. Men jag förstår, att i detta fall som^i
andra, då man ej vill något har man utomordentliga svårigheter och ser svårigheterna
mångdubblade.
Så ville herr statsrådet icke medgiva den förändrade ståndpunkten sedan
förra året. Ja, jag kanske sköt över målet en smula, när jag talade om regeringens
förändrade ståndpunkt. Men om jag säger regeringspartiets, då är jag
inne på rätt väg, ty det är endast tack vare understöd från regeringspartiet,
som det hittills gått att motstå fordran på 10 å 20 ^ bidrag till vägdistrikt som
till underhåll övertagit alla allmänna vägar inom distriktet. I annat fall hade
det säkert icke gått. Och jag trodde, att regeringen stod i så pass kontakt med
partiet, att det ej vore farligt att säga, att regeringen ändrat ståndpunkt. Men
det är möjligt, att regeringen icke hade någon ståndpunkt, utan fått den under
det sista året, och då får jag återtaga det påstående jag gjorde.
För övrigt har ingenting förekommit i diskussionen, som har rubbat min
åsikt om, att i grund och botten, när man målar upp det så vackert från de här
Nr 31.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
46 Onsdagen den 5 maj.
distrikten, som övertagit alla vägarna, om det utmärkta underhållet, så är det
'' icke pudelns kärna, utan det är pengar, som man skall kapa åt sig genom dessa
10 procents bidrag.
Herr Kristensson i Göteborg: När reservantintresset spikade sitt blod
omlopp
på väggen, anade jag, att vi skulle få en långvarig debatt
här, trots det förhållandet, att vi nu ha i flera år ingående diskuterat
detta problem. Kungl. Maj:t har sedan tillsatt sakkunniga ur
de olika politiska partierna, och dessa ha flera dagar suttit och gnuggat detta
och kommit överens om en kompromiss, som från olika håll vitsordats såsom
antagbar. Denna kompromiss är sedan tillstyrkt av regeringen. Den är
tillstyrkt av statsutskottet. Jag skall tillåta mig att här berätta helt kort och
gott, att då den avdelning, som hade ytterligare gnuggat det här, kom in med
sitt utlåtande till statsutskottet, så behövde icke de ledamöter, som stodo bakom
utskottets utlåtande, ens yttra sig i plenum i utskottet, ty från alla olika håll
trädde man upp till förmån för den kungl. propositionen. Och för min del sätter
jag fullt ut lika stark tilltro till herr Olssons i Kullenbergstorp partivän
herr Nilsson i Gränebo, vilken deltagit som sakkunnig i frågan och varit med
om att förorda det förslag, som föreligger, som till herr Olsson själv.
Med den lilla smula sunt bondförnuft, som jag har kvar från den tid, då jag
föddes och uppföddes på landet, kan jag ej annat än instämma med herr Andersson
i Rasjön, då han säger, att reservanterna nog icke ha tänkt sig fullkomligt
in i saken, då de lägga fram det förslag, som här föreligger. Det kan
icke bestridas, att det är förfärligt svårt att definiera, vad som enligt reservanternas
mening är en sådan bilväg, att den skall få med av dessa 10 procent, och
vilka vägar som icke äro sådana bilvägar. De allra flesta vägar trafikeras numera
av bilar. I varje fall måste det bli en prövning i de särskilda fallen, och
detta föranleder ett ganska stort arbete ifrån tjänstemannahåll, som kan vara
onödigt med hänsyn till denna frågas ringa vikt, då man nämligen betänker,
att det, som förut är sagt här, är fråga endast om ett provisoriskt förslag,
som kan räcka några år framåt, och som förr eller senare kommer att efterträdas
av en definitiv ordning av dessa förhållanden.
Jag har emellertid icke begärt ordet närmast härför, utan för att framhålla,
att om denna kammare skulle taga reservationen, så torde det icke finnas någon
möjlighet, eftersom första kammaren med stor majoritet tagit utskottets förslag,
att komma fram med en sammanjämkning. Statsutskottet har sannolikt icke
annat att göra än att komma med ett memorial till kamrarna med hemställan till
den ena kammaren att biträda den andra kammarens beslut, och med hänsyn
till den majoritet som fanns i första kammaren kan förslaget näppeligen bli
annat än att andra kammaren ombedes biträda första kammarens beslut i ärendet.
Vid detta förhållande och med hänsyn till att det är en kompromiss, som är
ingången, som alla olika ståndpunkter kunnat enas om, borde också herr Olsson
i Kullenbergstorp denna gång kunna vara med om saken. Det synes mig
också lämpligast, om vi skola kunna komma hem till pingst, att taga utskottets
förslag, till vilket jag anhåller att få yrka bifall.
Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Det ser ut. som skulle man hela
tiden under den föregående behandlingen av denna fråga ha velat begagna en
slags tumskruv för att få väghållningsdistrikten att övertaga vägunderhållet.
Detta förhållande kan väl icke vara riktigt, ty detta spörsmål kan givetvis
och måste ställas olika på olika platser. På somliga ställen kan man finna
med sin fördel förenligt att helt eller delvis bestrida vägunderhållet medelst
överlåtande till vägkassan, men på andra platser kan man finna det lämpligt,
Onsdagen den 5 maj.
47 Nr 81.
att naturavägunderhållet fortfarande användes. Då kan det icke vara lämpligt, Aruj.
att man med både lock och pock försöker få väghållningsdistrikten att över- fp0?*?*!* om
taga vägunderhållet, ty vi få komma ihåg att detta är också en ekonomisk aut<ymobU-V
fråga, som de väghållningsskyldiga ha stor känning av och det är de själva skattemedel.
som allra bäst känna till hur saken bör ordnas. (Forts.)
När man säger, att det går icke an att hålla goda vägar med mindre väghållningsdistrikten
övertaga underhållet är detta en överdrift. Det är något,
som jag själv varit i tillfälle att se och bevittna, att man kan hålla göda vägar
även på det andra sättet. Det är icke så, som herr Bengtsson i Norup vill
göra troligt, att endast dessa vägmaskiner, som man fått tillfälle anskaffa,
göra goda vägar. Jag har sett exempel även på detta, låt vara i mindre antal;
börjar man lita för mycket på dessa vägmaskiner, bli vägarna därefter.
1 ett av granndistrikten övertog för ett par år sedan vägkassan vägunderhållet,
och jag har hört vittnesbörd, som äro ganska belysande, från väghållarna
i detta distrikt. Man klagar över att man fått de värsta utskylder tack
vare vägunderhållet, men det visste vi icke, säger man, förrän vi övertagit
vägarna.
Om vägunderhållet skötes sämre i det distrikt, där det utföres in natura,
måste detta till väsentlig del bero på de landsfiskaler och fjärdingsman, som
ha att öva tillsyn över vägunderhållet. Sköta de sin uppgift, skola vägarna
kunna hållas lika goda där.
Nu säger man, att i Norrland har man det svårt på grund av de stora avstånden.
Just från det väghållningsdistrikt, som jag nyss omnämnde, där
vägstyrelsen övertagit vägunderhållet, vittnas det om, att man förr kunde avtala
om vägunderhållet med någon annan, som bodde lämpligare till, och att
man då kunde få det uträttat för en bråkdel av vad man nu får betala för vägunderhållet,
sedan vägkassan övertagit detsamma. Jag har ännu icke sett,
att någon bonde i översta Norrland farit illa av att han själv underhållit sitt
vägstycke och gjort det ordentligt, men jag undrar, hur det går, om man får
det på debetsedeln. Då tror jag, att många komma att känna sig ganska rådlösa
inför frågan, var de skola taga pengarna till detta, och detta oaktat vägunderhållet
nu betungar fastigheterna så orättvist som det gör.
Jag tycker som sagt, att det är fullständigt orättvist, då man skall med
denna tumskruv söka binda vägstyrelserna att övertaga underhållet. Låt
väghållningsdistrikten vart för sig sköta om saken utan någon sådan tumskruv.
Det bör få ske på frivillighetens väg, och man bör icke locka och
pocka till det. Det är, som jag sade, en ganska stor ekonomisk fråga för dem
det närmast gäller.
Ja, herr talman, i anledning av dessa synpunkter och på grund av den lilla
erfarenhet jag har om denna vågtunga måste jag ansluta mig till reservationen
och yrka bifall till densamma.
Herr Bengtsson i Kullen instämde häruti.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag begärde ordet för att bemöta
herr Olssons i Kullenbergstorp påstående, att statsrådet Larssons partivänner
bytt om ståndpunkt. Jag vet, att herr Olsson i Kullenbergstorp är rätt fördomsfri,
men hur han kan komma med ett sådant påstående mot bakgrund av
vad som står i punkt 12 i statsutskottets utlåtande över 6:e huvudtiteln år
1925, är svårt att förstå. Hur kan han göra det, när majoriteten i utskottet
då skrev på följande sätt: »Att automobilskattemedlen böra komma till an
vändning
jämväl för att bereda lättnader i själva vägunderhållet och för täckande
av de merutgifter, som automobiltrafiken otvivelaktigt medfört för de
underhållsskyldige, är av riksdagen redan tidigare fastslaget. I detta avse
-
/
Nr 81. 48
Onsdagen den 5 maj.
Ang. ende får utskottet erinra bland annat om en vid senaste riksdag vidtagen förJ^delnmg
av ändring i gällande författning, varigenom avsågs att åt kraven på bidrag till
automobil- själva vägunderhållet bereda full likställighet med de föreliggande intressena
skattemedel, av att från automobilskattemedlen lämnades understöd till ombyggnads- och
(Forte.) förbättringsarbeten.»
Och sedan säger utskottet på sid 15 i samma betänkande, sedan det redogjort
för själva saken — det är för långt att citera det hela, men jag gör icke, som
herr Olsson i Kullenbergstorp ville antyda, som en viss potentat, när han läser
bibeln, ty det hela hänger ihop — följande: »Om än alltså utskottet finner
vissa billighetsskäl tala för ifrågavarande motionsvis framförda förslag och
jämväl hyser den uppfattningen, att detsamma med vissa — på grundval av
verkställda nödiga utredningar — vidtagna modifikationer skulle kunna innebära
en godtagbar grund för åstadkommande av en bättre fördelning och utjämning
av automobilskattemedlen, anser sig dock utskottet icke nu böra
framkomma med någon hemställan i dylik riktning.» Och sedan säger utskottet
i fortsättningen, att det var därför att man har så litet erfarenhet om
detta, som man bör pröva på, hur det skulle fördelas på lämpligaste sätt.
Så förhåller det sig med talet om att kommunikationsministerns partivänner
bytt om ståndpunkt, och det vill jag slå fast.
Då sedan herr Nilsson i Antnäs sade att vägunderhållet blivit dyrare, om
det övertagits av vägkassan, så tillfogade han försiktigtvis: »tror jag». Det
är således bara en trossats, ty det förhåller sig, av all erfarenhet att döma,
så, att det kan bli dyrare de första åren, men sedan man fått vägarna något
så när i ordning, kommer det att bli betydligt billigare. Jag är själv från ett
väghållningsdistrikt, där rena inkomsttagare äro i majoritet. Men de anse.
att detta är det riktiga för att komma fram till ett lyckligt resultat, att det
är den bästa möjliga vägen, och där har det icke rests någon opposition mot
att vägkassan övertager vägunderhållet. Man har där efter två år funnit,
att det ställer sig billigare än att fortsätta på det gamla sättet.
Sedan kan jag förstås i all blygsamhet erinra om att i 1922 års särskilda
utskott, som var tillsatt för vägväsendet, kom det fram sådana upplysningar,
som t. ex. att det minsta vägstycke — det hör icke direkt till saken, men jag
vill dock påpeka det -— som någon fastighet fått sig tilldelat, var 1/2 meter,
icke kilometer, och det längsta avstånd, på vilket någon vägunderhållsskyldig
bodde från sitt vägstycke, var 15 mil, icke 15 meter. När förhållandena
äro sådana, förstår man, att det icke kan vara ett uppriktigt intresse för de
väghållningsskyldiga just, då man här talar, som man gjort, men det är tydligen
så, att eftersom man icke får som man vill går man på reservationen.
Herr talman! Jag är ledsen att jag måste begära ordet en gång till, men
jag har nödgats framhålla dessa små synpunkter, så att säga extra, ty jag
har icke i debatten hört något bestridande av att icke väghållningen blir bättre,
när vägkassan övertager den. Jag har icke heller hört något bestridande av
att de, som övertaga vägarna, kunna få bidrag till underhållet med de bestämmelser,
som Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit. Jag har icke hört något
av detta bestridas: och då återstår icke mycket av argumenteringen, när man
får vad man vill även på denna väg.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Persson i Falla: Herr talman! Denna fråga har så ingående och
så länge diskuterats, att det nu icke kan vara mycket att säga i själva saken.
Jag skall endast tillåta mig att göra några korta randanmärkningar till ett par
föregående talares anföranden.
Det var främst herr Andersson i Rasjön, som uppkallade mig. Han yttrade
sig mycket bestämt för utskottets utlåtande, men den som kommer ihåg herr
Onsdagen den 5 maj.
49 Nr 31.
Anderssons i Rasjön anförande i fjol, då samma fråga var under behandling, Ang.
kan konstatera, att lian gjort en fullständig omsvängning. Han erkände ocks
själv, att han stått principiellt på annan linje förr, men att han av opportuni- ''auUmuMl"
tetshänsyn gått med på utskottets utlåtande nu. Jag får naturligtvis respek- skattemedel.
tera de motiv, som varit vägledande för honom, men dessa opportunitetshän- (Forts.)
syn äro givetvis ej vägledande för oss andra, som ha samma uppfattning i år
som vi hade i fjol.
Nu säger herr Andersson i Rasjön, att denna sak är ett provisorium, och det
är försvaret för den ståndpunkt han har, då han anser den icke principiellt
riktig. Men jag frågar, om det icke är riktigare att gå in för ett provisorium,
som man anser riktigt, även om man är övertygad om att det endast kan fortfara
i åtskilliga år, än att gå in för ett provisorium, som man anser oriktigt?
Herr Kristensson i Göteborg talade om huru tillkallade sakkunniga under
en lång tid varit sysselsatta med att ingående bereda och utreda frågan. En av
de sakkunniga yttrade helt stilla, när han hörde detta, att de sakkunniga behandlat
denna fråga i hela fem dagar, och jag tycker, att man får icke ha
så synnerligen stora anspråk på en grundlig och uttömmande utredning, när
den gjorts på endast fem dagar.
Sedan säger herr Kristensson, att den rest av sunt bondförstånd, som han har
kvar sedan ungdomstiden, har gjort, att han ställt sig på utskottets linje. Jag
får gratulera herr Kristensson att ha kvar en rest av sunt bondförstånd, men
jag är övertygad att, om herr Kristensson haft kvar ännu mera av det sunda
bondförstånd, som han säger sig haft i sin ungdom, skulle han ha ställt sig
på den motsatta ståndpunkten.
Sedan erinrade herr Kristensson om första kammarens beslut och menade,
att eftersom första kammaren godtagit utskottets utlåtande, borde också andra
kammaren göra det. Jag må säga, att jag får gratulera herr Kristensson till
att tillmäta första kammaren en så avgörande betydelse mot andra kammaren.
Jag hoppas, att han även vid andra tillfällen fasthåller vid denna princip.
Det torde vara rätt betecknande för den sakliga positionens svaghet när herr
Kristensson ansåg sig behöva mobilisera pingstkänslorna till förmån för utskottets
förslag. Jag tycker dock, att en sådan praktisk fråga som denna bör
man se kallt, nyktert och praktiskt på och icke behandla under en sådan pingströrelsestämning,
som herr Kristensson i Göteborg tydligen ville, att vi skulle
behandla den under.
Vad sedan beträffar det yttrande, som herr Anderson i Råstock nyss höll, där
han talade om en del erfarenheter, som han hade från sitt eget väghållningsdistrikt,
där vägkassan övertagit underhållet och där man blivit mycket nöjd med
detta trots att det var inkomsttagare, som voro i majoritet, så vill jag säga, att
med de nuvarande erkänt orättvisa vägskattebestämmelserna så blir det i allmänhet
billigare för inkomsttagarna, när vägkassan övertager vägunderhållet, men
det blir däremot dyrare för de nuvarande naturaunderhållarna, och när nu
herr Anderson i Råstock talar för bestämmelser som avse att tvinga vägkassorna
att taga underhållet, så kan detta visserligen vara talat i deras intresse
som nu äro lindrigt trjmkta av dessa kostnader, men det är inte talat i deras
intresse som äro hårdast pressade av det genom biltrafiken alltmer fördyrade
vägunderhållet, och det är det, som gör skillna’n så stor, herr Anderson i Råstock,
mellan en falsk och en äkta spanjor.
Sedan talade herr Anderson i Råstock om vissa missförhållanden, som voro
rådande med avseende å naturaunderhållet, i det att det funnes naturaunderhållare,
som bodde 15 mil från det vägstycke de skulle underhålla, under det
att vägstyckens längd ibland kan vara endast en eller annan meter. Men där
ha dock vägdistrikten möjlighet att själva ordna det på ett rationellt och lämpligt
sätt, och jag förmodar, att det finnes så mycket förstånd bland dem, som
Andra kammarens protokoll 1926. Nr 31. 4
Nr 81. 50
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
förordning om
fördelning av
automobilskattemedel.
(Forts.)
ute i vägdistrikten syssla med saken, att de utan tvångsmedel själva ordna det
på bästa sätt. Jag tror således icke, att dessa tumskruvar äro nödvändiga.
Jag tror, att vi kunna låta denna sak ordna sig rent praktiskt. Jag är övertygad,
att man kan ha det förtroende till de personer, som ute i vägdistrikten
ha att sörja för underhållet och ha att sköta om saken, att de själva, efter de
olika förhållanden, som råda på de olika orterna, skola söka komma till den
bästa möjliga ordning. Det, tror jag, är det riktigaste sättet, och jag kan icke
finna det rättvist att efter utskottsutlåtandets anvisning från de vägkassor,
som ha övertagit de stora stråkvägarna och som äro hårt pressade av biltrafiken,
undandraga den andel, som de andra kassorna skulle fa.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag ber att få taga
avstånd från den del av herr Olssons i Kullenbergstorp anförande, däri han
beklagade, att regeringen har framlagt ett förslag, som skulle lätta vägskattebördan.
Han menade nämligen, att hela bilskatten borde gå till vägförbättringar
och icke till att lindra vägskatten. Jag finner icke, att han i detta uttalande
gör sig till tolk för lantmanna- eller väghållareintressen.
Kort efter det att nu gällande väglagen genomförts, framkommo från lantmannahåll
ideligen motioner, den ena efter den andra, med begäran ^att^ få
skattelindring i det vägunderhåll, som tryckte lantmannanäringen så hårt.
Man begärde ökat statsbidrag; men alltid, när lantmännen ha kommit med begäran
om. någon jämkning, har den fallit i kamrarna.
Nu har äntligen regeringen kommit med ett förslag, som skulle lindra vägskatten,
som i vissa distrikt verkar ända till tio gånger bevillningen för jordbruksfastighet.
I dag stå lantmännen splittrade, därför att förslaget icke omfattar
alla väghållningsdistrikt. Jag vågar hemställa till lantmännen, om det
icke är skäl, när vi kunna få lindring i vissa distrikt, att taga det föyslaget nu,
och sedan se till, om vi icke till ett annat år kunna utsträcka^ det _ till de väghållningsdistrikt,
som blott delvis övergått från naturaunderhåll till underhåll
genom vägkassan.
Vi skola också komma ihåg, att vi snart ha att förvänta en ny väglag, och
jag förmodar, att denna nya väglag och frågan om vägskatten kommer att lösas
i samband med kommunalskattefrågan, och då kommer naturligtvis hela
vägskatten att omläggas. Jag tillstyrker alltså i dag förslaget såsom ett provisorium.
_
Det synes mig vara mycket olämpligt, att representanter för de distrikt, som
icke skulle få den fördel, som nu föreslagits från regeringshåll, nu skola svika
de övriga lantmännen, som skulle få denna lindring.
Jag vågar på dessa grunder hemställa, huruvida det icke är skäl att i dag
taga det förslag, som Kungl. Maj:t har lagt fram. Jag skall icke ett annat
år motsätta mig ett förslag till utvidgning av denna skattelindring genom automobilskattemedel,
så att den även kan komma andra distrikt till godo, men
därför att så icke kan ske i dag, finner jag icke vara skäl att motsatta sig
förslaget.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag tycker, att det är tämligen
starkt att säga till oss, som hysa en annan mening, att vi därigenom svika
lantmännen. Jag hade aldrig trott, att jag skulle kunna komma i det predikamentet,
som jag nu hör, att jag gjort. Jag hoppas också,, att man matte förlåta
mig, ty jag inser icke, att jag gjort mig skyldig till detta. Det återstår
för de övriga talarna, som ha en annan uppfattning än jag, att bevisa, att jag
har svikit dem.
Onåd»gon (lön 5 maj.
51 Nr 81.
Till herr Anderson i Råstock skall jag be att få såga bara ett par ord, då Ang.
lian talade om att jag hade ändrat åsikt. Det bar vartenda år förelegat niotio -förordning om
ner om att av bilskattemedel skulle utgå 10, 15, 20 procent till de väghållnings- ^utomobi™
distrikt, som ha övertagit underhållet av alla vägar. Detta har jag bekämpat, skattemedel.
och det liar jag bekämpat i år också. Jag tror nästan, att jag, åtminstone i (Fort*.)
förstone, hade herr Anderson i Råstock till hjälp på den linjen. I fjol vet jag
dock icke, hur det förhöll sig. Då återstår endast, att jag skulle ha försyndat
mig genom att icke ha anfört tillräckligt med motiveringar. Det förelåg också
i fjol motioner i denna riktning, men de gingo icke igenom. Det är ju alldeles
omöjligt för en enskild riksdagsman att skriva särskilda motiveringar för allt
i utskottet, som han icke kan gilla. Huvudsaken åtminstone för mig är, att
jag i yrkandet får uttryck för min mening, och då får jag vara nöjd. Så ligger
verkliga förhållandet till. Om jag hade ändrat mening, vore det val ändå
märkvärdigt, om jag icke i fjol skulle stått på synnerligen god fot med dem,
som gå emot mig i år, men så var icke alls fallet. Alltså skulle även de ha
ändrat ståndpunkt.
Då man nu säger, att det är så lätt att få ett beslut om att vägkassan skall
övertaga underhållet av alla vägar, vill jag fråga, hur man skall gå till väga,
om de icke naturaskyldiga sätta sig emot saken. Visserligen kan naturligtvis
länsstyrelsen ådöma dem det, men jag tvivlar på att någon länsstyrelse skall
gorå det, om en hel mängd av de icke naturaunderhållsskyldiga anse, att det är
billigare att ha naturaunderhåll för tertiärvägarna, och på den grund ställa sig
oförstående gentemot vägkassans övertagande av alla vägar. Man skall således
icke inbilla sig, att de, som skola prestera naturaunderhållet av vägarna, ha
hela frågan i sin hand. Så ligger det i verkligheten icke till.
Då man för övrigt talar om att dessa 10 procent skulle verka animerande på
vägkassorna att övertaga allt vägunderhåll, vill jag fråga, varför man då icke
lägger fram förslag härom och ändrar väglagen, så att man förbjuder naturaunderhåll.
Det vore ju att gå rakt på saken. När vi hade slagits en gång om
den saken, vore det nog. Det tycks dock, som om herr Anderson i Råstock
föredrog att gå krokvägar i stället för att gå den raka vägen.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Med anledning av vad herr
Persson i Falla anförde har jag tagit mig för att leta fram protokollet från
fjolårets debatt och läst det yttrande, som jag då i all anspråkslöshet hade. Jag
kan icke finna, att där förekommer något, som kan ge herr Persson i Falla
anledning att tillvita mig, att jag har ändrat ståndpunkt från i fjol. Tvärtom
säger jag där, att det har icke lyckats dem, som då stodo på samma ståndpunkt,
som reservanterna i år intaga, att anvisa någon lämplig form för fördelning av
sådana, bidrag, varom var fråga och med anledning därav fann jag det omöjligt
att gå.in för de motioner, som då hade väckts i det syftet. Detta hindrar emellertid
icke, att jag då i princip ansåg och alltfort anser, att det är oriktigt att
beröva de distrikt, där vägkassan icke övertagit vägunderhållet, möjlighet att
erhålla automatiskt utgående bidrag. Man har emellertid icke lyckats anvisa
någon framkomlig väg för detta.
Jag vidhåller alltjämt min uppfattning, att den väg, som reservanterna i år
anvisa, icke är lämplig, därför att den medför vissa olägenheter som jag berörde
i mitt förra anförande.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Till herr Persson i Falla skulle
jag endast vilja säga, att hemma i det vägdistrikt, som jag tillhör, förhåller
det sig pa det sättet, att det var lantbrukarna själva, som drevo igenom saken
utan opposition från andra skattedragare. Så förhöll det sig med den saken.
Man förstår det så väl, när det kunde inträffa sådant som att till exempel min
Jfr 31. 52
Onsdagen den 5 maj.
Ang. far en gång i livet fick sätta till tre dagar per gång för att underhålla ett litet
Trådning av vågstycke två gånger om året. Sådana förhållanden, fastän herr Persson i
1 automobil- Falla kanske icke känner till dem nere på slättbygden, förekomma i våra trakskattemedel.
ter. Det har gjort, att lantbrukarna själva velat komma ifrån det mycket
(Forts.) dyrbara och onödigt dyrbara sätt för vägunderhåll, som förut fanns.
Så bara några ord till herr Olsson i Kullenbergstorp. Jag har icke förebrått
honom, och det tror jag står klart också för kammaren, att han icke skrivit en
särskild motivering för sin speciella ståndpunkt, utan vad jag förebrådde honom
var, att han påstod, att kommunikationsministerns partivänner hade bytt
om fot. Det ha vi icke gjort, och jag hänvisar därutinnan till vad vi gemensamt
med andra skrivit i yttrandet över sjätte huvudtiteln i fjol, punkt 12.
Sedan skall jag också be att få säga, att ingen heller har bestritt, att det föreliggande
förslaget innebär en väsentlig förbättring utöver vad man i fjol vågade
drömma om.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Olsson i Kullenbergstorp
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 104, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Olsson i Kullenbergstorp,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 122 ja och 84 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 6.
Ang Vidare förelåg till avgörande bankoutskottets utlåtande, nr 40, i anledning
avyttrande till av fullmäktiges i riksbanken framställning angående avyttrande till telegraftelegrafverlcet
verket av riksbankens fastighet i Umeå.
av riksbankens
fastighet i I anledning av en utav fullmäktige i riksbanken uti skrivelse till bankoutUmeå.
skottet den 8 april innevarande år gjord framställning angående avyttrande
till telegrafverket av riksbankens fastighet i Umeå hemställde utskottet, att
riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige i riksbanken att till telegrafverket
överlåta den riksbanken tillhöriga fastigheten i Umeå mot en köpeskilling av
232,000 kronor och med förbehåll att riksbanken finge i enlighet med gällande
liyresbestämmelser mellan riksbanken samt post- och telegrafverken fortfarande
tills vidare under minst 10 år disponera den nuvarande banklokalen inom
fastigheten.
Onsdagen den 5 maj.
53 N,. »i.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: Ang.
avyttrande till
Herr Kloo: Herr talman! Ehuru jag icke reserverat mig mot utskottets avrfksbanhms
hemställan, anser jag, då jag inom utskottet röstat emot fullmäktiges förslag, fastighet i •
att jag har rätt att här yrka avslag på utskottets hemställan. Jag finner det Umeå.
icke föreligga något som helst skäl för riksbanken att avhända sig denna fastig- (Fort».)
het. Det enda skäl, som har förebragts, har varit, att hyresgästen, telegrafverket,
skulle begagna fastigheten mera än fastighetsägaren, riksbanken. Det
föreligger dock icke någon risk för telegrafverket att bo kvar som hyresgäst,
då det har visat sig, att riksbanken, så snart telegrafverket behövt några utvidgningar,
verkställt dessa. Det är icke samma säkerhet för att riksbanken
kan få nyttja fastigheten, sedan telegrafverket övertagit den, som om riksbanken
behåller fastigheten. Man skulle kunna tänka sig, att inom ett visst
antal år riksbanken får flytta och skaffa sig en ny fastighet.
Jag anser dessutom, att av de affärsdrivande verken är riksbanken mest
lämpad att vara fastighetsägare.
Jag skall icke längre orda om denna sak utan ber helt enkelt att få yrka
avslag på utskottets hemställan.
Herr Wikström: Jag tänker, att kammaren är mest tillfredsställd med att
jag icke ingår på något bemötande, och jag inskränker mig därför helt enkelt
att kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Blott ett par ord!
Det förhåller sig så, att telegrafverket ovillkorligen kräver utvidgning av
sina lokaler i denna fastighet. Vid det förhållandet, att det blir telegrafverket,
som delvis måste bygga om fastigheten, synes det lämpligt, att telegrafverket
också får stå som1 ägare till densamma. De olika verkens myndigheter ha därför
enat sig om det förslag, som nu föreligger, vilket ur statens synpunkt i dess
helhet torde vara både det billigaste och mest ändamålsenliga.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett riksbankens avdelningskontor i Hälsingborg. Ordet begärdes
därvid av
Ang.
inrättande av
ett riksbankens
avdelningskontor
-
Herr Loven, som anförde: Herr talman! Det kan ju kanske förefalla un - i Hälsingborg.
derligt, att jag icke reserverat mig till förmån för min egen motion, då jag suttit
i utskottet, men detta hänger tillsammans med det faktum, att utskottet
skrivit så välvilligt, som det gjort, och då det icke är någon utsikt att få något
bifall till motionen, har jag icke velat reservera mig.
Jag kan dock icke underlåta att säga, att bankofullmäktiges avstyrkande utlåtande
är ett mycket svagt aktstycke i denna del. Att icke majoriteten i utskottet
kommit att tillstyrka motionen, hänger ihop med det, att man funnit,
att, så länge riksbanken för en sådan isolerad bankpolitik, som den gör, har det
icke varit någon mening i att utöka riksbankens avdelningskontor. Så länge
riksbanken endast är en mellanhand mellan sedelpressarna och de affärsdrivande
bankerna, en mellanhand mellan allmänheten och storbankerna, bär man icke
Nr 31. 54
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
inrättande av
ett riksbankens
avdelningskontor
i
Hälsingborg.
(Forts.)
Ang. vissa
taxor för
leverans av
elektrisk kraft.
velat vara med om att utöka avdelningskontoren. Tyska riksbanken, som i stort
är en förebild för Sveriges riksbanks organisation, har över fyrahundra kontor
över hela landet, och denna riksbank står på ett helt annat sätt allmänheten till
tjänst med ordnandet av affärer, än Sveriges riksbank gör. Jag tror knappast,
att det vore möjligt för en aldrig så solid firma att få sina bankaffärer ordnade
i Sveriges riksbank, utan det skall gå genom en mellanhand av någon av vårt
lands storbanker.
Det är icke utan, att det skulle kunna vara intressant nog att taga upp en debatt
om en eventuell omläggning av riksbankens affärspolitik, men jag skall
icke göra det nu. Jag skall komma tillbaka med motionen i en annan form, än
den har i år, och då få vi se, vad resultatet blir.
Med dessa ord har jag velat angiva anledningen, varför jag icke reserverat
mig i utskottet, och jag har, herr talman, icke något yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckta motioner med
förslag till lag, innefattande förklaring av stadgandet i 121 § tredje stycket
utsökningslagen, som nu föredrogs, blev av kammaren godkänt.
§ 9.
Härefter föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion angående taxorna för leverans av elektrisk
kraft från statens tertiärstationer. Därvid yttrade:
Herr Eriksson i Västbro: Herr talman, mina herrar! Utskottet har funnit
det mindre lämpligt, att riksdagen på grund av den föreliggande motionen ingår
på en prövning av taxefrågan, då det enligt utskottets mening kunde ifrågasättas,
huruvida den av motionärerna förordade maximaltaxan kan anses vara
den för flertalet distributionsföreningar å landsbygden lämpligaste. Nu har en
dylik taxeform emellertid visat sig vara synnerligen lämplig vid föreningar,
som erhålla kraft från privata kraftverk, och vid dessa kraftverk blivit jämnare
utnyttjad. Denna jämnare utnyttjning har befordrats just genom taxans form,
varigenom medelkostnaden för den elektriska energien minskas vid jämnare utnyttjning.
Att även vattenfallsstyrelsen hade detta klart för sig, framgår tydligt
av styrelsens skrivelse den 24 april 1917, som bifogats jordbruksutskottets
utlåtande nr 64 samma år. I denna skrivelse har vattenfallsstyrelsen framlagt
riktlinjerna för sin landsbygdselektrifiering, vilka riktlinjer riksdagen godkänt.
I enlighet härmed levereras kraft enligt två olika taxor (sid. 20) dels den s. k.
10 och 25 öres taxan, dels just samma maximaltaxa, som begärts i den nu föreliggande
motionen. Vattenfallsstyrelsen anför själv om dessa taxor, att den
förra lämpar sig bäst på lantbruk med då rådande låga utnyttjningstid av c:a
600 timmar om året, under det att maximaltaxan lämpar sig bättre för användning
med jämnare utnyttjningstid, såsom ett villasamhälle eller en kvarn. Styrelsen
anför, att dess pris på kraft till lantbruk vid den beräknade utnyttjningstiden
är praktiskt taget 11.5 öre pr kilowattimme »ehuru det existerar möjlighet
för lantbruket att komma ned till lägre kraftpris i den mån, kraften blir
jämnare utnyttjad, ungefär som vid industrien».
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på ovan citerade uttalande
av styrelsen, vilket måste innebära, att landsbygdsföreningarna skulle få välja
den senare, för dem lämpligaste taxan, sedan kraften kunde komma till mera
Onsdagen den 5 maj.
55 Nr 31.
intensiv användning. Detta liar numera inträffat. Utnyttjningstiden har nu
ungefär fördubblats, men föreningarna tillåtas ej övergå till den alternativa
taxan.
Det är en bekräftelse av en statlig utfästelse, som begärts i den föreliggande
motionen. Vattenfallsstyrelsen håller i sitt yttrande över motionen före, att
>;motionen är ett nytt exempel på huru orienterande upplysningar åberopas som
utfästelser med bortseende från såväl föreliggande juridiskt bindande avtal,
som även från de förutsättningar, på vilka förstnämnda upplysningar varit
baserade». Härtill ber jag få påpeka, att förutsättningarna voro desamma
för de båda samtidigt offentliggjorda taxorna. Att endast den ena blev juridiskt
bindande visar, att upplysningarna ej voro fullt orienterande, utan missvisande.
I sitt svar den 23 april 1926 å den av utskottet åberopade interpellationen
framhåller statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att valfrihet för abonnenterna mellan rabattaxan och maximaltaxan icke borde
ifrågakomma, men att i de fall, där någon distributionsförenings ställning blivit
ohållbar, kunde det för vattenfallsstyrelsen liksom för föreningens kreditgivare
vara av intresse att genom lämpliga åtgärder söka bereda möjlighet för
föreningens fortsatta verksamhet. Den senare delen av detta uttalande vittnar
beklagligt om samma grad av intresse för landsbygdselektrifieringen, som gjort
vattenfallsstyrelsen ryktbar inom stora delar av landet. Vattenfallsstyrelsen
har visat, att den benhårt håller fast vid sin en gång intagna ståndpunkt, men
att herr statsrådet så helt följer styrelsen, har blivit en stor besvikelse.
Det är tydligen Kungl. Maj:ts liksom vattenfallsstyrelsens mening att stödjande
åtgärder böra ifrågasättas först, när det visat sig, att en distributionsförenings
ställning blivit ohållbar. Jag vill bestämt påpeka, att ett sådant tillvägagångssätt
icke är affärsmässigt.
Nu har det framhållits, att de lindringar, som vidtagits i den s. k. rabatttaxan,
skulle utgöra en avsevärd eftergift, — jag vill ej nu närmare ingå på
denna fråga, men envar, som haft erfarenhet av landsbygdselektrifieringen,
medgiver säkerligen, att denna lindring kan betraktas såsom betydelselös. Det
är hela denna rabattaxas utformning, som gör den så olämplig och osympatisk,
och torde vara i sitt slag absolut enastående.
Vid interpellationsdebatten den 23 april tillät jag mig anföra rabattaxan och
ber få hänvisa därtill. Här vill jag endast påpeka, att distributionsföreningarna
utom avgift för energi få erlägga särskild avgift för s. k. tariffenheter,
varmed för jordbruk menas i stort sett antalet hektar odlad jord, vari
trädgårdar, gårdsplaner, bebyggda tomter, åkervägar och diken genom den
odlade arealen medräknas. T mina bygder, där kraft erhålles från Trollhättan,
ha på sina ställen omkring hälften av medlemmarna i distributionsföreningarna
utträtt ur dessa under förklaring, att de ej vilja vara trollhättetorpare. Att
bönderna härmed mena, att de ej vilja betala denna grundskatt, som ingår i
rabattaxan torde ej förvåna kammaren.
Utan riksdagens mellankommande torde säkert en hel del distributionsföreningar
komma att ekonomiskt duka under. Det har ställts i utsikt, att de
därefter skola erhålla hjälp, men då är det för sent. I ett annat —■ för några
år sedan mycket omtalat — fall hjälpte styrelsen ett döende industriföretag
genom alt återköpa ett kraftkontrakt, som i annat fall hade annullerats av sig
självt. Denna affärsmässiga transaktion betungar, enligt vattenfallsstyrelsens
egen statistik, Trollhätte kraftverk med över 700,000 kronor årligen. Enbart
denna »affär» föranledde nära dubbelt så stor inkomstminskning för statsverket,
som ett övergående till den i motionen föreslagna taxan skulle medföra vid
nuvarande utnyttjning. Då säkerligen en billigare taxa skulle väsentligt öka
förbrukningen, bleve denna inkomstminskning endast tillfällig. Taxeförändringen
skulle emellertid förhindra ruin för ett stort antal föreningar och möj
-
Ang. vissa
läxor för
leverans av
elektrisk kraft.
(Forts.)
Kr 31. 56
Onsdagen den 5 maj.
Ang. vissa
taxor för
leverans av
elektrisk kraft.
(Forts.)
Ang. ''
avsättning till
rusdrycksmedelsfonden
in. m.
liggöra ett allmännare tillgodogörande av den elektriska kraften, vilket stats-*
makterna tydligen givit till känna — skulle uppmuntras även om elektrifieringen
ej kan förväntas mera omedelbart giva ett i statsekonomiskt avseende gynnsamt
resultat.
Ja, herr talman, utan att nu framställa något yrkande anhåller jag om kammarens
välvilliga intresse och förståelse för denna så viktiga fråga, vilken torde
återkomma till nästa års riksdag.
Herr Lindberg: Herr talman! Jag vill på utskottets vägnar blott säga
ett par ord och därvid påpeka, att motionärerna icke krävt en utredning utan
de ha begärt, att riksdagen skulle uttala sig för en viss bestämd taxa. För
utskottet har det vant omöjligt att pröva denna taxas vare sig tekniska eller
ekonomiska lämplighet, och jag tror icke heller, att riksdagen nu kan ingå på
en sådan prövning.
På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 10.
Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående utredning om de ekonomiska
faktorer, som verka bestämmande på den moderna filmverksamheten
m. m., biföll kammaren utskottets hemställan; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.
§ 11.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget statsutskottets utlåtande,
nr 106, i anledning av Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1926—1927 hade Kungl. Maj:t,
under rubrik Utgifter för kapitalökning med åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att ej mindre antaga i statsrådsprotokollet angivet förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913
(nr 199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, än även för avsättningtill
statsverkets fond av rusdrycksmedel för budgetåret 1926—1927 anvisa
dels enligt 1 § i förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel ett
belopp av 4,000,000 kronor, dels ock såsom överskott å statsverkets fond av
rusdrycksmedel ett förslagsanslag av 2,700,000 kronor.
Förenämnda förslag till förordning var av följande lydelse:
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913
(nr 199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel skola erhålla följande ändrade lydelse:
Onsdagen den 5 mnj.
57 Nr 81.
1 §‘
1 mom. Av statsverkets behållna inkomster av brännsvinstillverkningsskatt,
rusdrycksförsäljningsmedel, omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker, maltskatt samt statsverket tillkommande andel i aktiebolaget
Vin- och spritcentralens vinst skall för varje statsregleringsår till en särskild
fond avsättas ett belopp av 4,000,000 kronor.
2 mom. Under ett vart av nedan angivna statsregleringsår skall för statsskuldens
amortering användas den del av de i 1 mom. omförmälda inkomster,
som efter den i samma mom. stadgade avsättning må överstiga följande belopp,
nämligen:
för statsregleringsåret 1926—1927 ............kronor 85,000,000
» » 1927—1928 » 83,000,000
» » 1928—1929 » 81,000,000
» » 1929—1930 » 79,000,000
» » 1930—1931 * 77,000,000
» » 1931—1932 » 75,000,000
2 §■
Fonden, som benämnes statsverkets fond av rusdrycksmedel, är avsedd att
användas för reglering av sådana ekonomiska förhållanden, som äro en följd
av mera ingripande åtgärder till rusdryckshanteringens begränsande eller avveckling.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1926 och gäller till och med den
30 juni 1932.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:
de likalydande motionerna nr 183 inom första kammaren av herr Bergman
m. fl. och nr 238 av herr Bengtsson i Norup m. fl., i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förslag under »Utgifter för kapitalökning»
2. »Avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel» med den ändring,
att § 2 i förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen
den 18 juli 1913 (nr 199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel
skulle erhålla följande lydelse:
2 §•
Fonden, som benämnes statsverkets fond av rusdrycksmedel, är avsedd att
användas för reglering av sådana ekonomiska förhållanden, som äro en följd
av mera ingripande åtgärder till rusdryckshanteringens begränsande eller avveckling,
varjämte bidrag ur fonden kunna lämnas för åtgärder till nykterhetens
främjande;
de ävenledes likalydande motionerna nr 184 inom första kammaren av herr
Bergman m. fl. och nr 237 inom andra kammaren av herr Bengtsson i Norup
m. fl., däri motionärerna •— under framhållande att den inledande bestämmelsen
till den föreslagna förordningen borde givas följande innehåll, nämligen
»Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel skola, för tiden till och med den 30
juni 1932, erhålla följande ändrade lydelse»: o. s. v., — hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av Kungl. Maj :ts förslag i ämnet beakta sålunda
angivna synpunkt; samt
motionen nr 260 inom andra kammaren av herr Lithander, som föreslagit,
att riksdagen med ändring av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående stats
-
Ang.
avsättning till
rusdrycksmedelsj''onden
in. in.
(Forts.)
Nr Bl. 58
Onsdagen den 5 maj.
Ang.
avsättning till
] rusdryclcsmedelsfonden
m. m.
(Forts.)
verkets fond av rusdrycksmedel ville besluta, att någon kapitalavsättning till
statsverkets fond av rusdrycksmedel icke vidare skulle äga rum.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och med bifall till motionerna 1:183 och II: 238 ävensom motionerna
I: 184 och II: 237 samt med avslag å motionen 11:260 måtte
I) antaga vid utlåtandet fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av
1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913 (nr 199) angående statsverkets
fond av rusdrycksmedel (Bil. A); samt
II) för avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel för budgetåret
1926—1927 anvisa
a) enligt 1 § i förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel i
dess sålunda angivna förändrade lydelse ett förslagsanslag av 2,300,000 kronor;
och
b) såsom överskott å statsverkets fond av rusdrycksmedel ett förslagsanslag
av 2,700,000 kronor.
Den under I) av utskottets hemställan omförmälda bilagan var av följande
lydelse:
Bil. A.
Förslag
till
förorcfaiing om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli s19l3
(nr 199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel skola, för tiden till och med den 30
juni 1932, erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
1 mom. Av statsverkets behållna inkomster av brännvinstillverkningsskatt,
rusdrycksförsäljningsmedel, omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker,
maltskatt samt statsverket tillkommande medel i aktiebolaget Vin- och spritcentralens
vinst skall för varje statsregleringsår till en särskild fond avsättas
så stort belopp, att detta, jämte till fonden för samma tid enligt 4 § lagd
ränteavkastning, uppgår till 5,000,000 kronor.
2 mom. Under (se statsverkspropositionen)----------
nämligen---------- —---— —------- 75,000,000.
2 §•
Bonden, som benämnes statsverkets fond av rusdrycksmedel, är avsedd att
användas för reglering av sådana ekonomiska förhållanden, som äro en följd
av mera ingripande åtgärder till rusdryckshanteringens begränsande eller avveckling,
varjämte bidrag ur fonden kunna lämnas för åtgärder till nykterhetens
främjande.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1926.
Reservation hade avgivits av herr Olsson i Kullenbergstorp, vilken beträffande
2 § i den föreslagna förordningen ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag i denna del, hemställa om följande lydelse av paragrafen
:
Onsdagen den 5 maj.
69 Nr 81.
2 §.
Fonden, som benämnes statsverkets fond av rusdrycksmedel, är avsedd att
användas för reglering’ av sådana ekonomiska förhållanden, som äro en följd
av mera ingripande åtgärder till rusdryckshanteringens begränsande eller avveckling.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Till det föreliggande ut
skottsutlåtandet
har jag tillåtit mig foga en reservation. Den går emellertid
icke ut på någon förändring av den föreslagna summan och berör överhuvud
taget icke den överenskommelse, som är gjord, utan den är egentligen endast
dikterad av formella hänsyn.
För att klargöra detta skall jag be att få anföra något angående behandlingen
av en motion, jag tillät mig väcka, jag tror det var vid 1920 års riksdag,
och däri jag föreslog, att viss del av de medel, staten intjänt på försäkring
av fartyg och last under kriget, skulle avsättas till att bilda en grundpelare
i en eventuell pensionsfond för handelsflottans personal. Den hade
nämligen en gammal pensionsfond, som var alldeles otidsenlig och som det icke
var mycket med, och det hade länge varit tal om att göra någonting på detta
område. När nämnda yrkesgrupp hade vågat sitt liv under så prekära förhållanden,
som den gjort under världskriget, och hade skött sig på sådant sätt,
att staten fått ett så stort överskott på denna sin försäkringsrörelse, i motsats
till vad fallet var med nästan allt annat, vad staten företog sig under kristiden,
då tyckte jag, att det icke var mer än rätt och skäligt, att sjömännen fingo en
del av detta överskott till hjälp för sin pensionering. Men jag hade verkligen
gjort upp räkningen utan värden. Jag blev synnerligen illa åtgången i diskussionen
här i kammaren, framför allt av numera avlidne Nilson i Örebro.
Han påstod, att jag var alldeles bakom i detta fall, då jag ifrågasatte någonting
så efterblivet, som att en viss statsinkomst skulle disponeras till viss
statsutgift. Jag sökte ju att protestera, så gott jag kunde, men det hjälpte icke
mycket, utan kammaren slog fast med stark och stor majoritet, att jag hade
orätt. Man skulle strängt upprätthålla den principen, att man icke finge
disponera en viss statsinkomst för en viss statsutgift.
Nu är det emellertid så, att majoriteten i utskottet går till väga just på det
sättet, att den vill disponera en viss statsinkomst för en viss statsutgift. Man
kan icke komma ifrån, att det är en statsinkomst, det här gäller, ty staten har
beslutat, vilka pålagor, som skola åvila rusdryckerna, och enligt utskottets
förslag här skulle staten även besluta, att av denna statsinkomst skulle bidrag
kunna lämnas för åtgärder, som befrämja nykterheten. När jag då själv en
gång blivit så grundligt undervisad om att det icke lät sig göra att taga viss
statsinkomst till viss statsutgift, tyckte jag, att jag icke kunde låta detta
passera, utan jag ansåg, att kammaren borde vara konsekvent, eller åtminstone
skulle det konstateras, att kammaren ändrat mening, i det att den gjordes uppmärksam
på att den intagit en annan ställning förut, än utskottet nu vill, att
den skall intaga. Om utskottets förslag bifalles, blir följden solklart den, att
man får en privat budget på detta område. Denna fond får vissa inkomster
ävensom vissa utgifter, och båda komma att beslutas av staten. Det är just
för att herrarna åtminstone med öppna ögon skola se, att ni bryta mot vad ni
förut ha beslutat, som jag ansett mig icke kunna gå, med på utskottets förslag,
sådant det föreligger, utan ansett mig nödsakad att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i fråga om § 2. Där återfinnes nämligen icke den av mig
påtalade bestämmelsen, och den kan därför naturligtvis icke bli föremål för
anmärkning i samma riktning, som jag framfört mot utskottets förslag.
Awj.
avsättning till
rusdrycksmedelsfonden
m. m.
(Forts.)
Nr 31. 60
Onsdagen den o maj.
Ang.
avsättning till
rusdrycksmedelsfonden
in. m.
(Forts.)
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka avslag på utskottets förslag i
§ 2 och bifall till reservationen, vilken i denna punkt innebär detsamma som
Kungl. Maj:ts förslag.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har, när detta ärende nu före
ligger
till kammarens avgörande, ansett mig böra uttala ett beklagande av
att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka den kungl. propositionens förslag
till lösning av denna fråga, då enligt min mening det kungl. förslaget innebär
en mera berättigad lösning av de stridigheter i denna fråga, som här förevarit
under de senast gångna åren.
Det avsteg från 1913 års riksdagsbeslut, som togs redan i den kungl. propositionen,
är enligt min uppfattning tillräckligt stort ändå, utan att tillstyrkandet
av den Bergmanska motionen skulle behöva kosta fonden en ytterligare
avknappning å cirka 10 miljoner kronor under de sex provisorieår, som här
föreslås. Det är sålunda med synnerligen blandade känslor man konstaterar,
att man i statsutskottet icke kunnat komma till en lösning, som bättre motsvarar
vad man tänkte sig i fjol. Lösningen hade säkerligen blivit bättre,
därest den kungl. propositionen kunnat tillstyrkas av utskottet. Då nu emellertid
ett sådant läge uppstått, att riksdagens borgerliga nykterhetsgrupp
har ansett sig kunna ansluta sig till detta förslag, ha vi från socialdemokratiskt
nykterhetshåll ansett oss även böra godtaga det och icke resa ett motstånd,
som endast skulle komma striden angående detta spörsmål att fortsätta.
När jag, herr talman, nu fått ordet, anser jag mig också böra med tillfredsställelse
konstatera, att utskottet i år godtager principen om frigörelse. Utskottet
säger på sid. 4, att förslaget måste anses »utgöra en lyckligt funnen
lösning av de föreliggande svårigheterna att å ena sidan kunna tillmötesgå
kraven på en successiv minskning av budgetens beroende av rusdrycksmedel och
å andra sidan begränsa de årliga avsättningarna till rusdrycksmedelsfonden».
Det är just den mening, som under de gångna årens strider bär i kammaren har
hävdats från nykterhetshåll, och det var samma synpunkter, vi framhöllo i
fjol, då statsutskottets ärade vice ordförande ville göra gällande, att vi icke
voro fullgoda nykterister, då vi ställde oss på denna ståndpunkt. Jag gläder
mig särskilt över denna statsutskottets fjärde avdelnings omvändelse, och jag
ber att få med tillfredsställelse inregistrera densamma.
Så endast till sist några ord om vad utskottet i sitt utlåtande yttrar om
framtiden och som jag anser det vara synnerligen betydelsefullt, att vi i dag
hava ögonen öppna för. På slutet av sid. 4 står det följande: »Till ytterligare
belysning av fondens tillväxt vid genomförande av ett dylikt system
må nämnas, att fonden vid 10:e budgetsårets slut skulle hava vuxit med 50 miljoner
kronor eller till mer än 127 miljoner.» Utskottet fortsätter sedan och
talar om, att efter ytterligare 10 år, d. v. s. således från i dag 20 år framåt i
tiden, skall fonden utan avsättningar med ränta på ränta ha stigit till 187
miljoner kronor. Jag kan, herr talman, ur detta icke utläsa något annat, än
att hela denna skildring av förloppet 20 år framåt i tiden är sådan, att man
har all anledning tänka, att författaren av dessa rader menar, att man i dag
lägger grunden till fondens avveckling. I annat fall vore det icke nödvändigt
ait vid beslutet om ett provisorium för sex år skissera upp, hur tillståndet
skall vara 20 år framåt i tiden. Detta nödgar mig, herr talman, att till kammarens
protokoll få med styrka betona, att den kompromiss, som nu är sluten
här, gäller icke längre än till år 1932. Vad därefter skall följa, det vet ingen
i dag, och det lär väl då icke gå som i dag, att man kommer till ett resultat,
Onsdagen don 5 maj.
61 Nr 81.
utan att det sker en verkligt klargörande uppgörelse mellan anhängarna av Ang.
191 it års principer och motståndarna till såväl rusdrycksmedelsfonden som “Rättning till
statens ekonomiska frigörelse överhuvud taget. medeUfondcn
Med tanke på den slutliga uppgörelsen hälsar jag emellertid statsutskottets m. m.
utlåtande i dag såsom i viss mån betydelsefullt, därför att det ger oss ett hopp (Forts.)
om att, hur striden i fortsättningen än kommer att utfalla, så stå vi numera,
statsutskottet å ena sidan och vi å den andra sidan, eniga i det stycket,
att vi skola gå fram efter den linjen, att det skall bli en successiv minskning
av budgetens beroende av rusdrycksmedlen, och just detta konstaterande synes
det mig angeläget att vi göra i dag och hålla i minnet, när denna fråga nästa
gång kommer upp till riksdagens prövning,
Herr talman! Jag har i det läge, vari frågan befinner sig, intet yrkande.
Herr Mosesson: Herr talman! Jag kan i det väsentliga instämma i vad
herr Olsson i Gävle sade, men utöver vad han anförde, skall jag be att till
herr vice ordföranden på fjärde avdelningen och i statsutskottet, som jag ser
vara antecknad på talmannens lista, få rikta den frågan, vad skälet kan vara
till att fjärde avdelningen och statsutskottet, som godkänt den princip, som
ligger till grund för den kungl. propositionen, icke desto mindre ha föreslagit
ett annat och avsevärt lägre belopp än det herr finansministern föreslagit i
propositionen.
Här har statsutskottet hänvisat till räntetillväxten. Det är väl icke något
för fjärde avdelningen obekant, att man alltid, när det är fråga om fondbildning,
jämväl räknar med, att det för visst ändamål avsatta beloppet växer
genom ränta. Detta kan väl således icke vara skälet till att man kommit med
denna starka nedskärning. Kan det, som herr Olsson i Gävle undrade, vara
den omständigheten, att statsutskottet konfronterats med herr Bergmans motion,
som gjort, att statsutskottet vidtagit denna beskärning?
Jag skulle, herr talman, vara tacksam, att i det anförande, som jag nu
med mycken spänd uppmärksamhet avvaktar, få svar på dessa mina frågor.
Herr Anderson i Bistock: Herr talman! Jag nödgas till en början med
beklagande förklara, att den siste ärade talaren icke kan få annat svar på
sina frågor, än att det här är en kompromiss, där man har måst väga de olika
intressena mot varandra för att komma till det resultat, som nu i dag föreligger.
Däri finns icke ett spår av principer, liksom det överhuvud taget icke
brukar finnas sådana i någon kompromiss. Ty det är på det sättet, herrar
Mosesson och Olsson i Gävle, att om man hållit på principer, hade man haft
svårt att ena de fyra eller fem olika åskådningarna i denna fråga.
Jag vill säga att jag ger herr Olsson i Gävle fullkomligt rätt i, att det här
är endast en kompromiss, avsedd att räcka för den tidsperiod, han själv angav.
Jag vill å mina och för övrigt också de övriga intressenternas i denna kompromiss
vägnar betyga, att jag är herr Olsson tacksam för att han strök under,
att detta icke är ett evighetsverk utan att man skall resonera vidare om saken,
när tiden har gått ut. Men jag vill säga, att jag tror, att statsutskottets fjärde
avdelning och utskottet i sin helhet kunde vara förjänta av en viss tacksamhet,
för att vi i alla fall vågat oss på det djärva försöket att under den tid, som
kompromissen skall gälla, åstadkomma eu avspänning i den annars årligen
återkommande striden i denna sak. Detta har ju icke lyckats under de år, vi
ha haft sammansatt utskott. Men när nu detta ärende kom att behandlas av
statsutskottet ensamt, var det ju klart, att eftersom man där var mera van vid
att försöka jämka ihop olika meningar, borde man också lättare kunna lyckas
därutinnan. Jag tror också, att man har gjort det, och att döma av de anföranden,
som nu ha hållits, finner jag mig styrkt i denna min uppfattning.
Nr 31. 62
Onsdagen den 5 maj.
Ang. Vidare vill jag säga herr Olsson i Kullenbergstorp, att han naturligtvis har
avsättning till rätt, och likaså herr Adolv Olsson, i påståendet att det varit onödigt att ge
medehfonden e^cr beträffande sättet för användandet av rusdrycksmedelsfondens pengar.
m. m. V011 detta är i det stora hela en lapprisak. Jag vill påstå, att inför en så
(Forts.) sf°r kompromiss som den föreliggande har man att se bort från småsaker. Och
det kommer utan varje tvivel, efter mitt sätt att se, att bli varken mer eller
mindre användning av pengarna för nykterhetsändamål, därför att man kan
disponera dem i budgeten. Jag kan heller inte tänka mig, att statsutskottet på
grund av detta skall slappna i fråga om vaksamheten över avvägningen av
de krav, som komma att ställas om anslag'' till det ena eller det andra ändamålet,
och detta tycker jag att herrarna samtliga kunnat komma underfund
med för länge sedan. Jag kan inte begripa att man kan sätta sig emot detta,
även av nog så viktiga budgetstekniska skäl och även om detta i alla fall är
väsentliga skäl, och bråka om en ur alla andra synpunkter så oväsentlig sak
som denna. Ty jag kan här inte se några farliga principer på något som
helst sätt fastslagna, eftersom det i allmänhet inte finns några principer i en
kompromiss, och allra minst i denna kompromiss.
Det är alldeles onödigt att vi ge oss in längre i denna fråga. Här ligger
saken till så, att vi i fjärde avdelningen svurit ett fostbrödralag att slåss för
kompromissen. Om det kniper, är jag beredd att taga upp en dust även med
dem, som vilja hela fondens avveckling. Men jag är heller inte sinnad att
taga vad som helst från den andra sidan, utan jag håller på den i utskottet
träffade uppgörelsen. Jag hoppas också att herr Olsson i Kullenbergstorp inte
skall visa några alltför sura miner för att han i sak har rätt, men på grund
av sakens natur nödgas få orätt.
Eftersom ingen har yrkat bifall till statsutskottets förslag förut är det
mig — jag höll på att säga en kär — plikt att göra det i detta sammanhang.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag vill beträffande det anförande
som hölls av herr Olsson i Gävle säga. att jag kan instämma i detta i så
måtto, att även vår nykterhetsgrupp'' helst hade önskat att Kungl. Maj :ts
förslag hade bifallits med den ändring, som förekommer i nykterhetsgruppens
motion. Men det är ju helt naturligt* att så som frågan nu ligger, är det
alls ingen anledning att väcka upp någon strid, utan jag skall be att få
yrka bifall till utskottets förslag. För att slippa att alltjämt kämpa med varandra
få vi taga detta, tills den tid förflutit, som det här gäller. Visserligen
hade vi gärna sett, att vi fått mera till fonden, men som saken nu ligger, ha
vi, som sagt, inte velat, varken i utskottet eller i kammaren, resa något motstånd
mot utskottets kompromisslinje.
Jag ber därför, herr talman, att få 5rrka bifall till statsutskottets hemställan.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är ej för att förlänga debatten onödigtvis, som jag nu tar till orda, men det
är klart, att eftersom jag haft någon del i åstadkommandet av den kompromiss,
som nu har skett, vill jag gärna uttala min tillfredsställelse över, att det verkligen
varit möjligt att finna en väg, som under de närmaste åren skall avföra
denna tvistefråga från dagordningen.
Jag kan likväl inte, eftersom det ändå kommit till en debatt, underlåta att
säga, att jag är en smula ledsen över att det varit nödvändigt att för att få till
stånd en sådan kompromiss offra den visserligen inte riksviktiga, men från
budgetsynpunkt ändå ganska viktiga ståndpunkten, att det som fonderas skall
Onsdagen den 5 maj.
63 Nr 81.
fonderas, och det som skall användas för budgetändamål skall klart och tydligt Ang.
gå till budgeten. Nu har man fortfarande behållit konstigheten att man låtsar, avsättning till
som om man avsätter fem miljoner om året till rusdrycksmedelsfonden, för att
i nästa ögonblick plocka tillbaka så och så många hundra tusen kronor att an- m. m.
vändas till löpande utgifter. Det förefaller mig, som om man från den sida, (Forte.)
som överhuvud taget inte med blida ögon sett på hela anordningen med rusdrycksmedelsfonden,
och som därför gärna kritiserat den från den synpunkten
att det är ett bakvänt system att först avsätta pengar och sedan taga dem tillbaka
— det förefaller mig, säger jag, som om de skulle ha kunnat stå på sig
något bättre, när det gällde att taga ställning till motionen, och sålunda fullt
ut hävdat sunda och budgetmässiga principer. Det är tydligt av det tillmötesgående,
som från nykterhetsgruppernas sida visats, där man till och med gått
med på en mindre avsättning än den jag föreslagit, att de i själva verket varit
mycket villiga till en uppgörelse. Det förefaller mig alltså, som om man från
fjärde avdelningens i statsutskottet sida borde ha kunnat lyckas att taga bort
denna lilla skönhetsfläck på betänkandet, ty en sådan tycker jag att det är.
I fråga om den andra avvikelsen, som'' utskottet gjort från Kungl. Maj:ts
proposition, då man nämligen minskat avsättningen till fonden från de fyra miljoner,
som jag har föreslagit, till nu närmast mellan två och tre. vilket sedan
ytterligare kommer att sjunka, får jag i motsats till herr Adolv Olsson i Gävle
säga, att det för mig inte varit en hjärtesak, inte ens en personlig övertygelse,
att just fyra miljoner var den enda lämpliga siffran. Det har inte varit något
annat än ett kompromissanbud från min sida, för att få nykterhetsvännerna
med på denna anordning. För mig står fortfarande från nykterhetssynpunkt
begränsningen som’ det viktigaste, och avsättningen till rusdrycksmedelsfonden
spelar en mycket underordnad roll, för att ej säga ingen roll alls. Sålunda,
även en fullständig avskrivning av varje avsättning till rusdrycksmedelsfonden
förefaller mig fullständigt acceptabel från nykterhetsvännernas sida, och på
denna punkt kan jag således inte anmäla något som helst missnöje gent emot
den kompromiss, som här har ingåtts.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till samma hemställan med den ändring däri, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
§ 12.
Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts tillfällig
proposition angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1926—1927 löneförbättring
för viss personal inom’ den civila statsförvaltningen jämte i ämnet väckta mo- f°r viss
tioner. Därvid anförde: ^Tc!wST*
statsförvalt
Herr
Anderson i Rås tock: Herr talman! Jag har i utskottet förbehållit ningen.
mig rätten att här i kammaren få anmäla, att jag ansett, att den reservation,
som herr Kvarnzelius har bifogat detta betänkande, är av den beskaffenheten
att den i år bort av riksdagen bifallas. Jag kan givetvis inte i det läge, vari
frågan nu kommit, göra något yrkande, men jag har, som sagt, förbehållit mig
rätten att betona, att man bör starkt skjuta på denna fråga om lönereglering
åt de människor, det här gäller och som i vissa avseenden råkat bli alltför
dåligt ställda, så att den kan komma till en snar och rättvis lösning.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Nr 81.
64
Onsdagen den 5 maj.
Ang. omklassificering
av postkontoren
m. m.
Ang. pris åt
uppfinnare av
lantbruksmaskiner.
§13.
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 108, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets
och statens järnvägars stationer m. in. jämte vissa i ämnet väckta motioner;
och begärdes ordet därvid av
Herr Forssell, som yttrade: Herr förste vice talman! I den nu föreliggande
frågan har jag tillsammans med herrar Lithander och Christenson väckt
en motion, som går ut på att vissa tjänstemän vid en del av kommunikationsverken
skola få vissa lönetillägg. Statsutskottet har till detta yrkande givit
ett avstyrkande utlåtande, men det har gjort det på ett mycket välvilligt sätt,
för vilket jag ber att få framföra ett tack. Statsutskottet erkänner, att billighetsskäl
tala för det i motionen framställda förslaget, men särskilt med hänsyn
till svårigheterna att överblicka konsekvenserna har, säger utskottet, utskottet
måst ställa sig avvisande till det i motionen framställda yrkandet.
Jag ber att få understryka, att statsutskottet erkänner, att billighetsskäl
tala för det i motionen framställda yrkandet. När man emellertid finner, att
statsutskottet ställer sig på den ståndpunkten, att frågan ytterligare behöver
utredas i fråga om konsekvenserna, så måste man ju genast fråga sig: vem i
all världen skall åstadkomma denna utredning? Man kan ju inte gärna ifrågasätta,
att enskilda motionärer skola återkomma med en sådan utredning som
den, vilken statsutskottet här framhåller såsom nödvändig. Om man tänker
sig att en motion i ärendet återkomme nästa år bleve det ungefärligen samma
historia igen. Statsutskottet funne sig förvisso självt förhindrat, på grund
av de göromål som stapla upp sig fram på vårsidan, att åstadkomma en sådan
utredning. Jag kan därför, herr förste vice talman, inte läsa denna formulering
på annat sätt, än att häri ligger en uppmaning till Kungl. Maj :ts regering
att taga denna fråga om hand, och det är i förhoppningen att denna tolkning
är riktig, herr förste vice talman, och att sålunda Kungl. Maj :t måtte med anledning
av detta statsutskottets utlåtande taga hand om frågan, som jag ber
att få rekommendera den tanke, som ligger i motionen, till riksdagens välvilliga
omprövning i fortsättningen.
Jag har intet yrkande, herr förste vice talman.
Häruti instämde herr Christenson i Södertälje.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 14.
Jordbruksutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckt motion om ersättning
åt jägmästaren W. Fellenius för kostnader och utlägg vid uppförande
av jägmästarebostad i Dorotea föredrogs; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.
§ 15.
Vid föredragning härpå av jordbruksutskottets utlåtande, nr 48, i anledning
av väckta motioner om anslag för tilldelande av pris åt uppfinnare av lantbruksmaskiner
anförde
Herr Osberg; Herr talman! Endast några ord i denna fråga.
Vid riksdagens början fick jag en påstötning från en av de bestämmande i
lantbruksstyrelsen, som har mest med dessa spörsmål att skaffa, att jag ånyo
Onsdagen den 5 maj.
65 Sr 81.
skulle föra fram detta förslag. Det lilla belopp, som fanns kvar, var nämligen An9- Pria At
inte tillräckligt för att tillgodose de krav, som kunde tänkas bli ställda på ''W
fonden under den närmaste framtiden, emedan många ansökningar lågo inne. maskiner.
Jag tillät mig alltså väcka den nu föreliggande motionen. Under arbetets (Forts.)
gång fick jag sedan en upplysning från en av herrarna i jordbruksutskottet,
att lantbruksstyrelsen hade så gott som avstyrkt förslaget, d. v. s. själva motiveringen
tydde på ett avstyrkande, ehuru man så småningom kom fram till
ett tillstyrkande av förslaget. Detta föreföll mig något egendomligt, och jag
uppsökte därför vederbörande i lantbruksstyrelsen, som rått mig att åter föra
fram saken till riksdagens prövning. Han upplyste då, att han kände sig
mycket ledsen över det förlopp, som frågan fått, men förhållandet var, att
han låg på ett vilohem, då lantbruksstyrelsen, dit ärendet remitterades från
jordbruksutskottet, yttrade sig över denna remiss.
Det yttrande, som lantbruksstyrelsen har fällt, anser jag mycket egendomligt.
Där har nämligen påpekats, att de uppfinningar, som blivit prisbelönade,
i vissa fall enligt styrelsens uppfattning inte ha kommit till den nytta, som
man tänkt sig, och att det i ett par fall inte kommit till någon nämnvärd tillverkning
av de uppfinningar, som prisbelönats. Detta är i själva verket fel.
Till en av de mera värdefulla uppfinningarna, som här åsyftas, nämligen en
potatisupptagare, har Gävle redskapsfabrik nu förvärvat sig tillverkningsrätten,
och den kommer där att tillverkas i stor skala. En annan uppfinning, som
inte har kommit till någon nämnvärd användning, är en vasskärningsmaskin.
Den kom emellertid i bruk under själva kristiden, men har sedan inte behövt
bli använd, så att med den blir det ju en sak för sig. Vidare är det beträffande
dessa ärenden så, att statens redskapsprovningsnämnd först lämnar sitt yttrande,
varefter sedan lantbruksstyrelsen har att antingen avstyrka eller tillstyrka
de inkomna ansökningarna om pris, och då har ju styrelsen givit sig
själv ett ganska dåligt betyg, då den alltså skulle ha tillstyrkt pris åt sådana
uppfinningar, som inte varit fullvärdiga.
Jag har emellertid den uppfattningen, att de av riksdagen beviljade medlen
kommit till god användning. I synnerhet den uppfinning, som jag vill ställa
i första rangen, nämligen Hässleholms täckdikningsmaskin.
Till sist vill jag säga, herr talman, att när utskottet har yttrat sig så sympatiskt,
som här är fallet, och med hänsyn också till den omständigheten, att
det finns kvar 12,500 kronor i fonden, håller jag jordbruksutskottet räkning
för vad det har gjort i denna fråga. Det har ju pekat på, att därest här skulle
uppstå ett behov så borde Kung!. Maj:t göra framställning om ytterligare anslag.
Det hoppas jag även att Kungl. Maj:t skall göra, ty jag anser att den
väg vi slagit in på är den rätta. Och det är därför, som jag inte skall göra
något jakande, herr talman.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 16.
Slutligen föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
lionde huvudtiteln gjorda framställningar;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighetstid
av avlönings reglementet för tjänstemän vid domänverket jämte en i ämnet
väckt motion;
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till täckande av kostnader för dyrtidstillägg åt beundra
kammarens protokoll 1926. Nr 31. 5
Nr 31. 66
Onsdagen den 5 maj.
fattningshavare i de till jordbruksdepartementet hörande ämbetsverk och kårer;
och
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 17.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 11 juli 1924 angående postgirorörelse;
nr
184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlönings- och
pensionsförmåner för personal vid Kävlinge—Sjöbo järnväg, som vid statens
övertagande av nämnda järnväg övergått i statens järnvägars tjänst, i vad angår
pensionsförmåner;
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt provisoriskt
ordnande av den militära pensioneringen; och
nr 186, i anledning av väckt motion om understöd.
§ 18.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;
nr 110. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1926—1927 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster;
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1926—1927 åt dels kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner;
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
inbetalning till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extra-ordinarie präster i
Stockholm utbekomna medel;
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga
i befordringsärenden vid universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska
institutet m. m.;
nr 114. i anledning av två inom riksdagen väckta motioner angående anslag
till anordnande av s. k. folkhögskolekurser i Härjedalen;
nr 115, i anledning av väckt motion om militärmusikens bibehållande såsom
en statsinstitution;
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till befattningshavare vid
länsstyrelserna;
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skyddskoppympningen:
och
nr 118, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till offentliga
arbetsförmedlingen i riket m. m.;
Onsdagen den 5 maj.
67 Nr 81.
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 42, i anledning av väckt motion om höjning av dagtraktamentena till
kyrkomötets ledamöter;
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 11 av elfte huvudtiteln
gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten;
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstatema; och
nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1926—1927 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk; samt
andra lagutskottets utlåtanden;
nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arbetstidens begränsning dels ock i ämnet väckta motioner;
nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag) dels ock i ämnet väckta motioner.
§ 19.
Justerades protokollsutdrag.
§ 20.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Svedman | under 5 dagar | fr. o. m. den | 7 | maj, |
» Norling | » 3 * |
| 7 |
|
» Jeppsson | » 5 » |
| 7 | » |
» Bos | » 2 » | » » | 6 | » |
» Borg | » 4 » | S 2> | 7 | » och |
» Johansson i Yäby | j 4 » | 2> 2> | 8 | » . |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.5 e. | m. |
|
|
In fidem
Per Cronvall.