1926. Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1926:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1926. Andra kammaren. Nr 29.

Onsdagen den 28 april.

Kl. 11 f. m.

§1.

Föredrogs herr Röings vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa spörsmål, huruvida till nästkommande års riksdag är att
förvänta proposition angående ändrade bestämmelser rörande rättsförhållandet
mellan tullverket och varumottagarna i vissa fall m. m.; och blev berörda anhållan
av kammaren bifallen.

§2.

Konstitutionsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 24 bordlädes åter.

§ 3.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning Ang.
av väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande sammanräkning sättet för sam av

röster vid kommunala val i vissa fall. manräkning

av röster vid

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion, kammunala
nr 205, hade herr Ljunggren hemställt, att riksdagen ville besluta sådan ändring m fagSaa
i gällande kommunalförordningar, att sammanräkning av kommunalfullmäktigeval
eller stadsfullmäktigeval i landskommun eller stad, som vore indelad i
valkretsar, skulle så verkställas, som om rösterna avlämnats inom en valkrets,
äfvensom häremot på sätt, som i motionen antytts, svarande ändring i landstingsförordningen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar David K. Bergström, Ljunggren,

Almkvist och Bäckström, vilka ansett en närmare utredning i ämnet påkallad.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bäckström: Herr talman! Som reservant i utskottet her jag att få
säga några ord i detta ärende.

Jag kan fatta mig kort, ty kammaren har ju nyligen i debatten om motionerna
rörande tilläggsmandat ytterligt ingående behandlat saken. Bland skälen,
som i den debatten anfördes mot införandet av bestämmelser om tilläggsmandat
vid andrakammarvalen, anfördes, att bestämmelser för rättvisas skipande
behövas också vid andra politiska val och vid kommunala val. Ja, i
den uti här föreliggande utlåtande behandlade motionen framställes nu ett
önskemål därutinnan. Motionen går ju, som de ärade kammarledamöterna ha

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 29.

Nr 29,

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

sättet för sammanräkning

av röster vid
kommunala
val i vissa
fall
(Forts.)

funnit, ut på, att de kommunala valen som hittills skola förrättas valkretsvis
och i vanlig ordning, men sammanräkningen och platsfördelningen i de större
kommunerna med flera valkretsar ske på så sätt, som om vederbörande kommun
utgjorde endast en valkrets. Syftet är ju således att åstadkomma ett
utjämningsförfarande och genom detsamma utvinna större proportionalitet
partierna emellan, så att vart och ett blir representerat i den mån detta är
behörigt efter styrkan i valsedlar. Och det proportionella valsättet avser ju,
som jag nämnde i den föregående, nyss berörda debatten, icke endast skenbar
utan full och verklig rättvisa.

Som skäl för sitt avslagsyrkande på motionen hänvisar utskottet till vad
det anfört i sitt utlåtande över motionerna om tilläggsmandat. Men det får
jag säga, att verkade skälen i detta fall bra litet vägande, så måste man vidgå,
att icke bliva de mera vägande med avseende å det nu föreliggande spörsmålet.
Utskottet framhåller som huvudskäl, att i verkligheten skulle det innebära, om
man nu toge vad motionären här önskat, ett upphävande av valkretsindelningen,
så att principen om ett visst antal representanter för varje valkrets skulle
bortelimineras. Jag nödgas säga, att det är här så, liksom vid den föregående
debatten om tilläggsmandat, att när man icke vill saken, kan man alltid
konstruera upp skäl mot den. Det främsta målet bör ju vara i detta fall, att
vid valen majoriteten inom väljarkåren också tillsätter majoriteten inom representationen.
Det är ju också dit, som motionen syftar. Kunde man nu
påvisa, att det är omöjligt att vinna ett sådant syfte, ja då finge vi resignera
inför den orättvisa, vi alltjämt stå inför, som vanställer och snedvrider väljarnas
mening. Men nu är genom erfarenheter från andra håll och genom sakkunniga,
som ha haft tillhörande fråga under utredning, ådagalagt, att det
icke är omöjligt att få en åtminstone bättre ordning än den nuvarande. Och
då bör den väl också genomföras.

Motionären har i sitt yrkande framställt förslag om direkt lagändring för
vinnande av en rättvisare mandatfördelning efter respektive partiers röstsiffror
vid kommunala val. Vi reservanter ha stannat vid att förorda en skrivelse
till Kungl. Maj:t för utredning i motionens syfte.

Herr talman! Utan att närmare motivera vad reservanterna här menat, så
yrkar jag bifall till den av herr David Bergström m. fl. avgivna reservationen
med nyss angivet syfte.

Herr Ljunggren: Herr talman! Då jag är motionär, må det tillåtas mig

att säga ett par ord, innan frågan avgöres.

Jag har i min motion framhållit, hurusom nuvarande valordning icke ger
det rättvisa utslag mellan olika meningsgrupper, som väl borde vara avsikten
med varje valhandling av dylik art.

Vad valen till andra kammaren beträffar, har ju kammaren redan tagit
ståndpunkt till förslag från frisinnat håll om nödig reform och avslagit framställningen
därom. Här gäller det ett förslag om sådan ändring i gällande
bestämmelser rörande sammanräkning av rösterna vid vissa kommunala val
och landstingsmannaval, att en mera exakt proportionalitet skulle vinnas de
olika partierna emellan. Jag håller nämligen bestämt före, att det hör tillses,
att majoriteten inom väljarkåren vid valen skall ha möjlighet att tillsätta majoriteten
inom representationen. Då det genom erfarenheten på andra håll, liksom
genom sakkunnigas utredningar, är visat, att det icke är omöjligt att få
en riktig ordning till stånd, så bör en sådan, enligt min mening, snarast möjligt
genomföras. Endast i fall det kunnat ådagaläggas, att det ä,r omöjligt
att vinna en mera rättvis valordning, har man skyldighet finna sig uti valresultat,
som vanställa och snedvrida väljarnas vilja.

Jag skulle kunna anföra exempel från kommuner med flera valkretsar eller

Onsdagen den 28'' april {. m.

Nr 211.

från landstingsval inom limon, som tydligt visa, att som det nu iir, är valresultatet
icke överensstämmande med partiernas verkliga styrkeförhållanden.
Men jag skall nöja mig med ett enda exempel, som också är det mest närliggande,
nämligen från Stockholms stad, där ju också valutgången på en gång
har betydelse för handhavandet av de rent kommunala angelägenheterna och
för sammansättningen av första kammaren: det senaste stadsfullmäktigevalet
i Stockholms stad. Vid detta val avgåvos sammanlagt 44,543 högerröster,
11,193 frisinnade och liberala, 42,345 socialdemokratiska och 8,646 kommunistiska.
Mot en borgerlig majoritet på 55,736 röster stod alltså en socialdemokratisk-kommunistisk
minoritet på 50,991 röster. Denna minoritet erhöll
emellertid majoritet vid mandatfördelningen. Mot 44 socialdemokrater och 7
kommunister eller sammanlagt 51 arbetarrepresentanter svara nämligen endast
9 liberaler och frisinnade och 40 höger eller sammanlagt 49 borgerliga. Med
det av mig föreslagna förfarandet skulle i stället ha valts 40 socialdemokrater,
8 kommunister, 10 frisinnade och liberaler samt 42 höger. Socialdemokraterna
ha således gjort en obehörig vinst på 4 platser, kommunisterna ha fått 1,
frisinnade och liberaler 1 samt högern 2 platser för litet. Denna missrepresentation
har, som nämnts, varit tillräcklig för att medföra, att den borgerliga
majoriteten inom valmanskåren fått nöja sig med att företrädas av en minoritet
inom stadsfullmäktige. Jag behöver endast taga detta tydliga och klara exempel
för att visa det orimliga i förhållandena på detta område, sådana de nu äro.

o Det är också något att tänka på vad en majoritet kan åstadkomma, vad
således följden kan bli, om valmanskårens majoritet icke kommer till uttryck
i representationen, utan det i stället blir minoritet inom valmanskår, som
bestämmer.

Utskottet avstyrker emellertid även denna motion, liksom det avstyrkt motionerna
om åstadkommande vid val till riksdagens andra kammare av en
mera rättvis fördelning av mandaten mellan de olika partierna.

Och skälen härför uppges i huvudsak vara desamma, nämligen att en sådan
ändring av valordningen skulle »innebära ett understrykande av partimomentet»
vid valen, att partiet och icke personen skulle i allt högre grad komma att
inför folkets politiska föreställningssätt framstå såsom det i valakten huvudsakliga
och mest värdefulla, att »en skadlig åverkan på andra det politiska
livets värden» skulle kunna åstadkommas genom den proportionella exaktheten,
att »ett mandat, som vid valet tillfallit ett visst parti i en valkrets, sedermera
skulle kunna överföras till ett annat parti i en annan valkrets», att valreformer
genomförts, som i sin mån äro ägnade att verka — detta vid andrakammarvalen
— en mera fullständig proportionalitet vid fördelningen av partiernas
mandat, o. s. v.

Om alla dessa skäl kan sägas, att de väl tåla att diskuteras, innan de kunna
godtagas. »Partimomentet» exempelvis är ofrånkomligt vid alla val enligt
proportionell valmetod. »Personligheten» kommer alltid att göra sig mer eller
mindre gällande även vid partival. »Den skadliga inverkan på andra det politiska
livets värden» är nog mera en fras än bevisad verklighet. »Ett mandats
överförande till annat parti», enligt röstsiffrorna, är just vad som åsyftas.

Och i fråga om »reformer», som skulle ha genomförts för åstadkommande av
större rättvisa vid valen, i kommuner och landsting, torde kunna sägas, att
de icke synts till. Det återstår sålunda egentligen endast ett skäl, som, ehuru
icke direkt utsagt, dock torde vara det mest avgörande, att de partier, som
för närvarande draga största nyttan av bristfälligheterna i valsystemet, anse
det bra som det är eller, med andra ord, gärna draga nytta av den överrepresentation,
som oförskyllt kommit dem till del.

Det synes mig, som om man åtminstone så långt, sakligt sett, bort kunna
gå motionären till mötes, att man hos Kungl. Maj:t begärt en opartisk utred -

Avy.

sätt et för sammanräkning

av röster vid
kommunala
val i vissa
fall
(Forts.)

Nr 29. 4

Onsdagen den 28 april f. m.

Avg.

sättet för sammanräkning

av röster vid
kommunala
val i vissa
fall.
(Forts.)

ning, i syfte att vid de val motionen angiver tillförsäkra de olika partierna
mandat i förhållande till deras sammanlagda röstetal, och framläggande för
riksdagen av de förslag, vilka för detta ändamål finnas påkallade.

I varje fall, herr talman, finner jag mig ha anledning göra ett sådant yrkande.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till reservanternas förslag om en utredning.

Herr Sävström: Herr talman! Enligt min mening tjänar det knappt

mycket till att i dag upptaga en längre debatt i detta ärende. Det förhåller
sig ju så, att riksdagen redan tidigare har tagit ställning till frågan rent principiellt,
nämligen i fråga om tilläggsmandat. Jag förmodar att riksdagen
och framför allt. andra kammaren icke har ändrat uppfattning sedan den dagen;
och därför tillåter jag mig att helt kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Forssell.

Herr Bäckström: Herr talman! Eör att närmare precisera meningen med
mitt yrkande ber jag att få omformulera detsamma så, att det får följande
lydelse: »att riksdagen måtte hos Iiungl Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning och framlägga förslag om sådan ändring i gällande
kommunalförordningar, att sammanräkning av kommunalfullmäktigeval
eller stadsfullmäktigeval i landskommun eller stad, som är indelad i valkretsar,
skall så verkställas, som om rösterna avlämnats inom en valkrets, ävensom
häremot på sätt, som i motiveringen antytts, svarande ändring i landstingsf
örordningen».

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande,

som nu gjorts av herr Bäckström.

Herr Hallén: Herr talman! Ehuru jag är övertygad om att större delen
av kammaren icke har kunnat så hastigt bilda sig en uppfattning om det av
herr Bäckström nu gjorda yrkandet, skall jag tillåta mig att yrka bifall till
utskottets förslag.

Det är förvånande att se, med vilken energi de två folkfrisinnade representanterna
gå i elden för ifrågavarande motion. Man tycker annars, att erfarenheten
skulle förmå dem till att avhålla sig från att ytterligare beträda den
av dem inslagna vägen.

I sak vill jag emellertid i korthet säga några ord till dessa talare. Enligt
deras förslag skulle valen försiggå såsom hittills, men man skulle verkställa
sammanräkningarna, som om man hade en enda valkrets. Jag vill säga, att
det skulle se ut som en slags simulering, som icke vore tilltalande. Det vore
mera hederligt och rättframt att göra hela kommunen, särskilt i våra storstäder,
till en enda valkrets. Jag menar, att det är ett felaktigt resonemang
detta, att man skall kunna tillgodoräkna sig några stänk- eller merröster från
en annan valkrets. Det må visserligen sägas, att det är huvudsakligen partierna
som slåss, men även om vi nu befinna oss på partilivets toppunkt, så att
säga, så är det dock icke enbart en kraftmätning mellan partierna det gäller,
utan när man delar ett område i olika valkretsar, så är det för att lokalfärgen
och den lokala betoningen i de olika kretsarna, t. ex. i Stockholm, skall kunna
få göra sig gällande. Är det så, att i en valkrets vid stadsfullmäktigeval i
t. ex. Stockholm ett parti avgår med segern på grund av sina representanters
goda kvalifikationer eller sådant, så är det meningslöst, att svaga represen -

Onsdagen den 2» april f. in.

5 Nr 2».

lanter för eif annat parti i denna valkrets skola komma in på överskottsröster
för samma parti i en annan valkrets. Då hamnar man i att det blir en kraft-"m^njälniwg~
mätning uteslutande mellan partierna, och det är icke meningen att det skall av röster vid
vara så. även om vi följa partiformerna. Det är den lokala betoningen och kommunala
lokalfärgen som bestämma valrörelsen i de olika kretsarna. val i vissa

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag. (Forts)

Herr Ljunggren: Herr talman! Den siste ärade talaren undrade, varför

man med sådan ihärdighet höll fast vid vad kammaren en gång avslagit. Jag
ber till den ärade talaren få säga, att vad man anser rätt och riktigt har man
skyldighet att framhäva, där man anser sig ha skäl till att framhäva det.
Och det bekommer mig icke alls om ett liknande förslag är avslaget. Därför
har jag tagit mig friheten att säga några ord med anledning av denna motion,
som naturligtvis var skriven i förhoppning, att den skulle vinna någon genklang.
Att vi ha motgång, får icke föranleda oss till att övergiva en sak som
vi finna god. Om man alltid gjorde så, hur skulle det då gå med sådana ting,
som framföras av kanske en enda motionär från början. Det har kanske visat
sig, att den tanke, varom motionären från början varit ensam, vunnit seger
även i riksdagen? Detta är ett resonemang, som jag icke för med tanke på
denna motion utan i allmänhet och som svar på talet om, att man icke skall
vidhålla vad man anser vara rätt. Jag anser, att man har skyldighet att
vidhålla vad man anser vara rätt och riktigt.

Beträffande talet om att det råder olika förhållanden i valkretsarna, exempelvis
i Stockholm, så måste det vara rätt så mycket konstruerat. Jag tar för
givet, att valkretsarnas i Stockholm valmän ha i allmänhet samma uppfattning
om hur sakerna skola skötas i deras stad, vare sig de äro från norr eller söder.
Den lilla betoning, som skulle leda en stadsdel, är icke av så stort intresse för
staden i sin helhet, att man kan bygga ett oriktigt välförhållande på detta förhållande.

För övrigt vill jag fråga den ärade talaren vad han menade, då han sade,
att det skulle vara olämpligt att införa ett valsätt, där representantskap skulle
överföras från starkare till svagare representanter. Icke är det väl nödvändigt,
att de kandidater från ett minoritetsparti, som skulle bliva valda, skulle
vara svagare än de, som skulle draga sig tillbaka. Detta skäl är icke av sådan
beskaffenhet, att det kan anses som ett verkligt skäl emot motionen.

Om en utredning i denna fråga kommer till stånd, finnes intet som hindrar
att det måhända under utredningen kan komma fram ett bättre förslag till
valförfarande än det som här påtalats. Jag skall icke sätta mig det ringaste
emot, att en stor kommun blir en enda valkrets. I varje fall blir det icke så
stora valkretsar som vid val till riksdagens andra kammare.

Huvudsaken synes mig, herr talman, vara, att, när vi gå till val, vi skola
veta, att valutgången är enligt majoritetens i landet vilja. Och varje valsystem,
som icke ger uttryck däråt, är ett orättvist valsystem, som jag tycker
man borde vara med om att utreda, om det icke möjligen kan ersättas med ett
bättre system.

Då jag hörde en medlem av Stockholmshögern instämma med herr Sävström,
så förvånade detta mig, då jag tycker, att det är oriktigt,_ att det i
Stockholms stadsfullmäktige skall vara en socialdemokratisk majoritet, ehuru
det i valmanskåren finnes 5,000 flera borgerliga valmän än socialdemokrater.

Ett sådant betraktelsesätt kan jag icke förstå, såvitt man vill, att det skall
bli ett riktigt valresultat av försiggångna valhandlingar.

Jag har, herr talman, endast sökt göra mig till talesman för en rättvisare
fördelning av mandaten enligt de verkliga röstsiffror, som framgå vid val i
kommunerna och till landstingen.

Nr 29. 6

Onsdagen den 2S< april f. m.

Ang. Herr Hallén: Herr talman! Jag vill utan att göra mig till talesman för
sättet för sam- stockholmshögern, ty den har nog egna förespråkare, säga herr Ljunggren,
at^röste^vfd ^ ^an lc^e använda så enkla formuleringar, som att högern tycker

kommunala ^et är bra, att socialdemokraterna äro överrepresenterade, eller att högern
val i vissa tycker det är bra, att det är socialdemokraterna, som ha majoritet. Så barnsfaU.
lig är väl icke stockholmshögern, att den ser detta med någon tillfredsstäl (Forte.

) lelse eller förtjusning. Så väl stockholmshögern som de politiska partierna

i stort sett finna det rimligt att i sina respektive kretsar få den proportionellt
rättvisa mandatfördelning, som man är befogad till, och det får man.

. Felet i er motion är, att ni vidhålla det gamla kravet på valkretsuppdelning,
men dock mena, att man skall göra sammanräkning, som om man hade
en enda valkrets. Det vore resonligare att slopa valkretsindelningen och låta
hela kommunen gå till val på en gång. Men detta är ett försök att narra
valmännen till att gå och skaffa sig representanter just för sin egen krets,
men sedan fa de kanske se att de ha skött sig så, att det inverkar på resultatet
i en annan krets. Det är detta system, som enligt vår mening är
alldeles felaktigt, och ur den synpunkten ha vi icke velat reflektera på förslaget.

Herr Ljunggren: Herr talman! Det låter på den siste ärade talaren, som
om han ansåge,. att de valkretsar vi ha äro sakrosankta och heliga, så att
det icke är möjligt att, förändra dem. Det har talats om utskottets förra utlåtande,
som gällde fragan om att vidtaga åtgärder för att göra rättvisa vid
valen till riksdagens andra kammare genom att inrätta större valkretsar. Den
möjligheten borde väl finnas, att om man finner, att valkretsarna äro för små,
gorå dem större, och på det sättet även åstadkomma större rättvisa. Men den
siste ärade talaren finner, att valkretsarna äro just sådana, som de skola
vara.

Beträffande talet om att narra valmännen får jag säga, att då utgår man
från att valmännen äro synnerligen enfaldiga, Om det bleve en ändring i valsystemet
enligt mitt förslag, tror jag, att valmännen i alla partier skulle
vara^så kloka, att de begrepe saken, så att de icke sedan kunde framträda och
påstå, att de blivit narrade.

Beträffande högern i Stockholm har jag icke sagt annat, än att det var märkligt
att höra, att herr Forssell delade utskottets uppfattning, trots det nuvarande
valsättet ger stockholmshögern ett så dåligt och orättvist resultat.

Herr Forssell: Herr talman! Jag finner i likhet med herr Sävström, att

det är onödigt att närmare ingå på en fråga, till vilken denna kammare redan
fattat ståndpunkt i princip. Det förefaller mig även, att föredragningslistan
är tillräckligt omfattande för att varna oss för att inlåta oss på långvariga
diskussioner om saker, som redan äro i princip avgjorda.

Vad beträffar min ståndpunkt, vill jag, eftersom herr Ljunggren med namns
nämnande apostroferade mig, säga, att jag för min del känt mig motvillig mot
att gå med på herr Ljunggrens linje, därför att jag anser, att ett inträdande
på densamma skulle betyda, att man i det kommunala livet skulle skärpa
partimomentet på ett - sätt, som man eljest har sökt undvika. Man har ju
beträffande de kommunala valen försökt komma ifrån hävdvunna partiindelningar,
som på andra områden inom det offentliga livet kunna och måste spela
en stor roll för att i stället få fram mera lokalt betonade synpunkter. Skulle
man nu kasta sig in på den ändring, som föreslås, skulle det innebära ett
understrykande av det partiskiljande. Det vore ej konsekvent med hänsyn till
de traditioner man sökt vårda.

För egen del vill jag såga, att jag beträffande dessa ting har i en motion,

Onsdagen den 28'' april f. in.

7 Nr 2».

som jag medundertecknat, gått in för att ytterligare förbättra möjligheten Ap.
för att vid de kommunala valen just sådana lokala synpunkter måtte vinna
beaktande genom att bereda utvägar till fraktions- och överpartibeteckningar av röster vid
vid dessa val. Att jag skulle vid sådant förhållande och med sådana utgångs- kommunala
punkter bidraga till att skärpa partigränserna, är orimligt att begära av val % masa
mig. Jag tror, att man bör söka mildra dessa gränser snarare än skärpa Ja

dem. Jag tror också, att den uppfattningen på många håll är tillfinnandes. or

I varje fall har den som synes vunnit erkännande hos majoriteten i konstitutionsutskottet,
och det är min förhoppning, att den också skall få majoritet
här i kammaren.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Bäckström
under överläggningen framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§4.

Å föredragningslistan var härefter uppfört bevillningsutskottets betänkande,
nr 38, i anledning av väckta motioner om befrielse för nobelstiftelsen från skyldigheten
att erlägga bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 188 i första
kammaren av herrar Örne och Pauli samt nr 164 i andra kammaren av herr
Röing m. fl., hade föreslagits, att riksdagen ville besluta sådan ändring i bevillningsförordningen
5 § e) och 12 § 8 mom. c) samt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt 5 § 2 mom. c) att efter orden »vetenskapliga samfund»
tillädes »nobelstiftelsen».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner,
i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville för nästa års
riksdag framlägga förslag till ändrade bestämmelser rörande nobelstiftelsens
beskattning i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som utskottet i
sitt betänkande förordat.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Pers, Borell, Bergman, Jönsson i Boa
och Jönsson i Slätåker; samt

av herrar Lövgren i Nyborg och Olsson i Golvvasta.

I dessa reservationer hade, ehuru på olika grunder, yrkats, att ovanberörda
motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan, yttrade:

Herr Jönsson i Boa: Herr talman! I den reservation till utskottets be tänkande,

som avgivits av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl., hava vi
reservanter uttalat, att vi i likhet med utskottet anse den skattebelastning,
som för närvarande drabbar nobelstiftelsen vara oskäligt hög och att åtgärder
snarast möjligt böra vidtagas för åstadkommande av lindring däri.

Då vi emellertid icke ansett oss kunna biträda utskottsmajoritetens förslag
om skrivelse i ärendet, så har detta berott därpå, att vi, i likhet med vad
statsrådet och chefen för finansdepartementet i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
anfört, icke anse den av motionärerna upptagna frågan om fullständig
eller i det närmaste fullständig skattefrihet vara tillräckligt ut -

Ang. befrielse
för nobelstif.
telsen från
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Nr 29. 8

Onsdagen den 2.8 april f. m.

Ang. befrij-Jfe redd och så klar, att man redan nu bör bestämma riktlinjerna härför. 1920
‘teism 6Jrån ^rs riksdag beslöt avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utskyldigheten
redning angående ^ stiftelsers och därmed jämförliga inrättningars skattskyldig
erlägga be- dighet; och dä frågan härom såväl som om den kommunala beskattningen i
glimrig samt övrigt och därmed sammanhängande spörsmål torde förväntas bliva framlagd
förmögenhets- f°r 1927 års riksdag, så hava vi ansett, att nämnda utrednings resultat bör
skatt. avvaktas pell frågan om beskattningen till dess anstå. Då Kungl. Maj :t i inne fForts.

) varande års statsverksproposition anvisat en provisorisk utväg för lindring i

nobelstiftelsens inkomst- och förmögenhetsbeskattning för innevarande år, så
synes det även av denna anledning onödigt att avlåta en ny skrivelse i ärendet.

På grund av vad sålunda anförts ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Bengtsson i Kullen instämde häruti.

Herr Röing: Herr talman, mina damer och herrar! Riksdagen är i dag i
tillfälle att hedra minnet av en utav vårt lands ädlaste söner, Alfred Nobel,
som kanske mer än någon annan svensk gjort det svenska namnet känt och
aktat över hela världen. Riksdagen hedrar minnet av denne man, om riksdagen
i dag bifaller bevillningsutskottets föreliggande hemställan och därmed
tar första steget fram mot en rättvis beskattning, varigenom syftet med Alfred
Nobels storslagna donation helt och fullt säkerställes.

Jag tror, att vi lite var äro den nuvarande regeringen tacksamma för den
proposition, som regeringen inlämnat till årets riksdag, varigenom i händelse
riksdagen bifaller densamma ett förberedande steg tages för denna frågas
tillfredsställande lösning. Regeringen har nämligen föreslagit riksdagen restitution
av större skattebelopp, som redan äro påförda nobelstiftelsen. Den
nuvarande finansministern hyser uppenbarligen rörande frågan om ideella
föreningars beskattning samma upphöjda tänkesätt, som den bortgångne finansministern
Thorsson hyste under sin levnad. Det är en ovansklig heder för den
mannen och för Sveriges första socialdemokratiska arbetareregering, då denna
regering och dess finansminister lyckades få statsmakterna med sig att helt
och hållet befria till och med från arvsskatt den kända Anderssonska donationen.

_ Genom ett bifall till bevillningsutskottets hemställan visar även riksdagen
sin varma erkänsla mot den man, som oegennyttigt räddade den nobelska donationen
åt mänskligheten — han är ännu i livet — doktor Emanuel Nobel.
Förhållandet är nämligen följande: Alfred Nobel, som var en man av inter nationellt

kynne, uppehöll sig större delen av sitt liv på resor, under vilka han
kastade ner på papperet sina tankar, sina idéer och sina önskemål. När den
mannen gick bort ur tiden, visade det sig, att hans bestämmelser om sin stora
förmögenhets användning icke juridiskt sett voro så bindande, att testamentet
var hållbart. Då inträdde hans oegennyttige brorson, doktor Emanuel Nobel,
och lyckades rädda förmögenheten i överensstämmelse med donatorns önskan.

Alfred Nobel hyste det största förtroende för det svenska folket och för de
svenska vetenskapsmännen. Han ansåg, att de svenska vetenskapsmännen och
vetenskapliga institutionerna just voro de, som borde utdela de olika nobelprisen
med undantag av fredspriset, som han uppdrog åt norska stortinget att
utdela. Och Alfred Nobel satte det svenska folket så högt, att han var övertygad
om att det svenska folket framför något annat skulle tillse att de önskemål
tillvaratogos som han avsåg med sin stora donation. Jag förstår, mina
damer och herrar, den uppfattning hans brorson hade att denna stora förmögenhet
på mellan 30 och 40 miljoner kronor, som Alfred Nobel gav mänsklig -

Onisdagon den 28 april f. m.

9 Nr 20.

heten, icke lämpligast förvaltades av dessa vetenskapsmän och dessa vetenskapliga
institutioner, även om de voro de lämpligaste att utdela nobelprisen, och
på grund härav skapades ett organ för förvaltningen av förmögenheten, nobelstiftelsen.
Därför böra ni, mina damer och herrar, när ni om någon stund
avge ert votum, icke förbise, att det uteslutande är på grund av detta tillvägagångssätt
att vid sidan av de vetenskapliga institutionerna skapa ett organ
för förmögenhetens förvaltning, som denna donation blivit skattepliktig. Ty
våra skatteförfattningar äro sådana, att i händelse dessa vetenskapliga institutioner,
Vetenskapsakademien, Karolinska institutet etc. hade förvaltningen av
donationen om hand, hade enligt nu gällande skatteförfattningar donationen
varit fullständigt skattefri. Kan det vara riktigt att med hundratusentals
kronor, varav Stockholms stad icke får mindre än omkring 200,000 kronor,
beskatta en dylik donation, given till hela mänskligheten, blott därför att exekutorerna
skapade ett annat organ för förvaltningen av förmögenheten än dessa
institutioner? Jag vill icke tro, att riksdagen vill vidhålla denna, enligt min
uppfattning upprörande beskattning, som nu utgår.

Jag ger den förste ärade talaren, herr Jönsson i Koa, rätt däri, att det egentligen
icke är någon större principiell skillnad i uppfattningen hos dem, som
skrivit under herr Johan Nilssons i Kristianstad m. fl. reservation, och majoritetens
uppfattning. Men jag måste taga avstånd från hans yttrande, då han
försöker få fram en motsatt uppfattning mellan dessa reservanter och oss,
då han yttrade, att utskottets majoritet genom ett bifall till utskottets hemställan
skulle vilja föregripa resultatet av den utredning, som enligt hans uppfattning
ännu pågår, men som nu torde vara slutförd. Utskottsmajoriteten har
klart och tydligt uttalat, att utskottsmajoriteten framkommit med detta förslag
just därför att utskottet redan nu kan bedöma, att frågan om ideella föreningars
beskattning föreligger i ett sådant skick och är så fullständigt utredd,
att man icke på något sätt genom att en proposition framläggges vid riksdagens
början 1927 behöver föregripa resultatet av en utredning, som då icke skulle
vara slutförd. Skillnaden, herr Jönsson i Boa, mellan herr Nilssons i Kristianstad
m. fl. reservation och utskottsmajoritetens hemställan är däremot den, att
utskottsmajoriteten under alla förhållanden önskar få frågan löst vid nästa
års riksdag och därför icke önskar densamma sammankopplad med kommunalskatteförslaget,
då det ju är möjligt, att kommunalskatteförslaget icke
blir antaget utan kommer att avslås av nästa års riksdag. Det är detta, som
vi vilja undvika genom vårt förslag att i en skrivelse till Kung], Maj:t uttala
att regeringen genast vid riksdagens början nästa år framlägger ett förslag
till nobelstiftelsens beskattning i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
som uppdragits i utskottets motivering, varigenom, om detta förslag av
riksdagen blir antaget, dessa nya skattebestämmelser bliva tillämpliga redan
vid. 1927 års taxering. Det är den egentliga skillnaden mellan denna reservation
och utskottsmajoritetens hemställan.

Under hänvisning, herr talman, till utskottets motivering för övrigt ber jag
att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Röing förenade sig herrar Vennerström, Sävström, Löfgren i Stockholm
och Forssell.

Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om
nobelstiftelsens beskattning har ju behandlats i riksdagen en gång förut på ett
mycket ingående sätt, nämligen år 1904. Det resultat, till vilket man då kom,
var att nobelstiftelsen icke kunde hänföras till det slag av stiftelser eller institutioner,
som borde befrias från skatt, och vid voteringen i första kammaren
stodo siffrorna 94 för avslag och 19 för bifall.

A ng. befrielse
för nobelstiftelsen
från
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 29.

Ang. befrielse
för nobelstiftelsen
från
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
f örmögenhetsskatt.

(Forts.)

Onsdagen den 28 april f. m.

I år går bevillningsutskottets majoritet in för en skattebefrielse för nobelstiftelsen.
Jag anser, att det är en synnerligen betänklig väg, utskottsmajoriteten
slagit in på. Ty nobelstiftelsens penningmedel användas, såvitt jag kan
förstå, icke på ett sådant sätt, att man kan säga, att de till 100 procent understödja
vetenskaplig forskning, utan snarare är det ett exempel på huru man
icke skall använda pengar, om man vill understödja vetenskapliga forskare. I
regel är det gamla män, vilka redan slagit igenom och skapat sig en ställning,
som komma i åtnjutande av dessa nobelpris. Men vidare äro prisen även nu,
när skatt uttages till ett belopp av 600,000 kronor, vart och ett på 116,000 kronor,
och för denna summa anser jag, att de personer, som få prisen, bliva satta
i tillfälle att utöva den vetenskapliga forskningen.

Man kan ju icke göra någon ändring i det sätt, på vilket dessa pris skola utdelas,
eller fördela dem på flera händer annat än genom klyvning, men i stort
sett kan man säga, att se vi på den njugghet, som riksdagen av ekonomiska skäl
måste visa gentemot vetenskapliga forskare på andra områden, synes det nog
ändå vara verkligen hårresande, om man här gick in för att avhända sig
400,000 kronor för att bygga på dessa prisbelopp, som äro stora nog redan förut,
och samtidigt förde denna sparsamhetspolitik gentemot andra grenar av den vetenskapliga
forskningen. Jag tror, att vi gagna den vetenskapliga forskningen
bättre, om vi såsom 1904 års riksdag, hålla på, att nobelstiftelsen skall betala
skatt och visa oss litet grand frikostigare, när det gäller anslag till vetenskaplig
forskning, där man kan veta, att beloppen komma den vetenskapliga forskningen
till godo. Det har man icke någon säkerhet för i detta fall.

Jag har därför tillåtit mig att vid utskottets betänkande foga en reservation,
i vilken jag refererar till bevillningsutskottets betänkande från år 1904, och jag
hoppas, att i denna kammare skall finnas en majoritet, som går på den linje, vi
förorda i vår reservation, nämligen avslag på dessa motioner.

Herr Röing har manat fram Thorssons ande, när han ville motivera sin ställning
här, men Thorsson, under den tid, han var finansminister, eller under den
tid han levde och verkade här, han kom icke vid något tillfälle fram med något
förslag om befrielse för nobelstiftelsen från att betala skatt. Jag tror också
att riksdagen gör klokt, om den går på den linje, som den gick 1904. Ty vart
bär det egentligen hän, om vi börja att på detta sätt ge skattebefrielse åt en
stiftelse, som verkligen kan betala skatt utan att på något sätt bli lidande? Herr
Röing säger, att utlandet har sina ögon fastade på oss, och i början av riksdagen
fick jag vid ett liknande tillfälle höra, att fick man icke skattebefrielse,
skulle man flytta till Schweiz med institutionen. Nu är ju detta fullkomligt
uteslutet, därför att det kan ju icke ske utan Kungl. Maj :ts medgivande, och jag
skulle verkligen vilja se den Kungl. Maj:t, som ginge in för att tillåta nobelstiftelsen
att emigrera till Schweiz.

Jag vet, att herr Röing är en energisk inpiskare och har gjort allt vad han
kunnat för att privatim bearbeta kammarens ledamöter, men jag tror ändock,
att han skall misslyckas. Jag tror, att det skall finnas så mycket av den gamla
sparsamhetens anda kvar i denna kammare, att den går på den linje, som förordas
i den reservation, som avgivits av herr Olsson i Golvvasta och mig, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Jansson i Edsbäcken och Andersson i
Ovanmyra.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman, mina herrar! Herr Lövgren i Nyborgfotar
tillsammans med sin medreservant hela sin ståndpunkt till föreliggande
ärende på den ståndpunkt, som riksdagen intog 1904. Det kan ju stå honom
fritt att göra det, men jag kan ju också då konstatera i det sammanhanget, att

Onsdagen den 28 april f. m. 11

do! kunde föreligga skid för riksdagen år 1904 afl intaga en sådan ståndpunkt,
utan att det föreligger skäl för riksdagen år 1926 att stanna inför samma ståndpunkt.
Det skulle ju kunna hända, herr Lövgren i Nyborg, att även i riksdagen
under de gångna 22 åren vuxit fram en liten smula förståelse för den betydelse
för landet, som denna donation har.

Jag skulle i detta sammanhang även vilja säga, att den, som står på den
ståndpunkten, att ingen skattebefrielse bör komma i fråga i föreliggande fall,
borde givetvis ha gjort gällande samma synpunkter, när det var fråga om befrielse
från skatt för den s. k. Anderssonska donationen, varom riksdagen fattade
beslut för några år sedan. Där var det icke blott fråga om befrielse från
skatt, utan denna befrielse omfattade, om jag icke mins fel, även arvsskatten.

Nu är det på det sättet, som utskottet här erinrar om i sitt betänkande, att
vetenskapliga samfund äro befriade ifrån skyldighet att erlägga någon skatt.
IJerr Lövgren i Nyborg bestrider bestämt i sin reservation, att nobelstiftelsen
ar något sådant vetenskapligt samfund eller en sådan stiftelse, som är jämförlig
med stiftelser, som skola vara befriade från skatt. Det råder emellertid intet
tvivel därom, att om förvaltningen av den nobelska donationen, såsom bevillningsutskottets
ordförande nyss påpekat, varit uppdelad på de olika akademierna,
hade skäl för skattebefrielse förelegat t5^ då hade uppfyllts de bestämmelser,
varom förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt talar. Skall man,
ehuru det dock är samma sak. men därför att formella skäl här kunna föreligga,
gå emot en framställning som den, som föreligger i motionerna?

Jag har icke kunnat medverka därtill utan kommit till det resultatet, att nobelstiftelsen
bör jämställas med andra vetenskapliga samfund, som redan enligt
gällande skatteförordningar åtnjuta skattefrihet. Men bevillningsutskottet har
icke varit berett att gå in för denna mening. Det har velat, att med ledning av
den undersökning, som av kommunalskattekommitterade företagits, få det prövat
genom Kungl. Maj:t, om det finns andra vägar, på vilka man skulle kunna
åstadkomma ett resultat, varom de allra flesta i riksdagen skulle kunna förena
sig. Det. är därför, som utskottsmajoriteten skilt sig från den reservantgrupp,
som här i kammaren representeras av herr Jönsson i Boa, och som i stort sett
står på samma ståndpunkt som bevillningsutskottets majoritet, men skiljer sig
i det avseendet, att vi anse saken vara av den betydelse, att riksdagen bör i en
skrivelse till Kungl. Maj :t begära att få hela denna fråga prövad även på grund''
av den undersökning, som av kommunalskattekommitterade gjorts, så att vi få
framlagt ett förslag till riksdagen till nästkommande år i detta hänseende.

Då jag, herr talman, vågar tro, att den meningsskiljaktighet, som föreligger
mellan herr Jönsson i Boa och utskottsmajoriteten, icke är av den betydelse •—-den avgörande betydelse åtminstone — att den borde föranleda till att denna
fråga komme i ett läge, som icke skulle åstadkomma något resultat av behandlingen
här i dag, skulle jag vilja ställa en varm vädjan till dessa reservanter,
vilka ju i vad det gäller den principiella uppfattningen stå på samma ståndpunkt
som utskottsmajoriteten, att vid den kommande voteringen förena sig
med utskottsmajoriteten och åstadkomma ett resultat, som vi alla ytterst vilja
ha. nämligen ett klarläggande av frågan om skattefrihet för nobelstiftelsen.

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman, mina damer och herrar! Det har vid flera tillfällen
resonerats om den Nobelska stiftelsen här i kammaren, och jag minns
väl, när herr Hi Idebrand motionerat om att man för visst ändamål skulle bidraga
till stiftelsen med 200,000 kronor.

Det är klart, att när man går att diskutera en fråga som denna, finns det olika
uppfattningar om vad som är berättigat eller icke. De ärade motionärerna ha

Nr 21).

Ang. befrielse
för nobelstiftelsen
frän
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 29.

Ang. befrielse
för nobelstiftelsen
från
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

(Forts.)

12 Onsdagen den 28 april f. m.

sagt, att de anse goda grunder föreligga för att stiftelsen skall befrias från
skatt, och de ha naturligtvis en motivering härför, som passar för deras vidkommande;
men det finns ju andra, som ha en annan uppfattning, och jag tillhör
dem. I den debatt, som fördes med anledning av den Hildebrandska motionen,
tillät jag mig säga, att om man skall gå in för den principen att stödja
landets starkaste fond, måste man rimligtvis även taga med de svagare. Det
går naturligtvis icke att säga nej till dem, om man en gång gått in för denna
princip.

Vederbörande ha här nu sagt, att därest vi icke skulle gå med på det framställda
kravet, skulle det väcka missnöje i utlandet. Det där talet lyssnar jag
emellertid icke till, ty jag har vistats så lång tid utrikes, att jag vet, att varje
land alltid söker bevaka sina intressen. Det kan ju gå an att taga fram detta
tal som motivering, men när man kommer till realiteter, måste här till starkare
argument, för att övertyga.

När Nobel har lämnat detta sitt kapital åt Sverige och sagt, att det skall
förvaltas här, anser jag för min del, att det är en hederssak för vårt land att
tillse, att icke detta kapital på något sätt förstöres eller kommer bort. Skulle
det bli någon förskingring eller skulle någon del av kapitalet på annat sätt gå
förlorat, kommer nog den svenska riksdagen att se till att bristen åter bleve
fylld. När emellertid denna stiftelse under de senare åren vuxit från 37 till över
40 miljoner, kan jag icke förstå annat än att fonden icke går tillbaka utan
framåt.

Jag vill också framhålla, att det har ganska ringa betydelse^ om de pris, som
utdelas, äro något fem- eller femtontusental kronor mer eller mindre. _ Som herr
Lövgren i Nyborg påpekade, ha de män, som kunna komma i åtnjutande av
pris, redan gjort sin sak. De äro bärgade, kan man säga. Prisen gå däremot
icke ut till sådana, som skola börja sitt liv, och som tänka sig att gå studievägen
men icke ha medel därtill, utan de, som få dem, äro på säker fot vid det
tillfälle, då de kunna komma i åtnjutande av dessa pris.

Jag skulle gärna vilja ha en inblick i fondens förvaltning för att se, till vilka
belopp den uppgår. Jag tror, att det vore skäl i att svenska staten såg en
smula på fondens förhållanden, och då kunde man kanske genom besparingar
på det området öka prisen till dem, som äro berättigade därtill.

Nu är det mången gång mycket svårt att få lämpliga kandidater till dessa
pris och i brist på pristagare utökas fonden med ifrågavarande belopp. Vi få
väl lov att erkänna litet var, att det har ibland utlämnats pris till personer,
som man varit mycket tveksam om huruvida de varit förtjänta därav eller icke.
I varje fall har det rått mycken tvekan, om vissa personer, som ha fått priset.

Nu säger herr Röing, att Nobel förvärvade sina pengar utomlands, och att
det skulle vara ett skäl för att vi nu icke skulle taga någon skatt av denna
fond. Ja, herr Röing borde också samtidigt hava nämnt, hur mycket pengar
som man här i Sverige har fått lägga ut för utbildning av en massa studerande,
som aldrig få sin verksamhet i vårt land utan, så snart de äro färdiga, ge sig
ut till andra länder. Jag är närapå övertygad om att herr Nobel också haft
förmånen av att få sin utbildning här i Sverige, och om han varit närvarande
här i dag, tror jag icke han skulle haft så mycket emot, att svenska staten tagit
en del skatter för den tjänst, som den gjorde honom i unga år. Kanhända
berodde det på den goda utbildning, han här fick, att han blev i tillfälle att gå
fram, som han gjorde. Vi ha för övrigt andra exempel av liknande art att
peka på.

Jag har, mina damer och herrar, stora betänkligheter mot allt detta donationsförfarande.
Det lär för tillfället finnas donationer på cirka 600 miljoner
kronor, som alltså äro fastlåsta. Man kan ju knappast slå upp en tidning med
mindre än att där står, att en person har avlidit och donerat så och så mycket

Onsdagen den 28 april f. m.

Nr 2».

pengar till (let och dd. ändamålet. Om de pengar, som doneras på detta sätt,
komme till rätta ändamål, skulle jag icke säga ett ord om saken, men när man telsen från
t. ex. ser, att en person tiar donerat pengar för att försköna Stockholm eller skyldigheten
Göteborg, kan man verkligen fundera över, om sådana donationer egentligen att erlägga beborde
vara tillåtna, och om det icke bör finnas kontroll även på detta område.

När det kan ges miljondonationer för att försköna Stockholm — den kommun, förmögenhetssom
sitter inne med cirka 45 procent av hela landets kapitaltillgångar — förstår skatt.
man ju, hur pass dessa förhållanden granskas. Vissa kyrkor — det är också (Forts.)
i de rikare samhällena — få taga emot så mycket donationsmedel, att de få
tillsätta särskilda styrelser för att förvalta pengarna. Skall det fortsätta undan
för undan med detta fastlåsande av svenskt kapital i donationer, kommer det
till sist icke att finnas en enda näring, som kan röra sig med egna medel, utan
man får ta upp lån ur donationsfonderna för att bedriva näringen.

Jag kan icke för min del finna det vara rätt och billigt, att man nu skall
börja med den största fond, som landet har, och befria den från skatt, ty då blir
man naturligtvis nödsakad att löpa linan ut. Man måste taga upp spörsmålet
i ett sammanhang och icke bryta ut en och annan del.

Jag har länge närt den tanken, herr talman, att förr eller senare måste vi få
en rättelse i detta donationsförfarande. Det måste finnas någon, som granskar,
vad man får donera till eller icke. Det kan komma att gå så långt, att
de medel, som fastlåsas i donationer, komma att verka hämmande på hela vårt
lands utveckling. De pengar, som gå till dessa stora donationer, äro ju tagna
från produktionen, ifrån det aktiva livet och fastlåsta. Man kan peka på en
sådan sak som Pauvres Honteux. De lära för närvarande förvalta över 300
miljoner kronor. Ginge man igenom deras handlingar och såge efter, vilka som
få understöd, skulle det kanhända i många fall visa sig vara fullt arbetsföra personer,
som på det sättet leva sitt liv i större eller mindre grad som parasiter.

Det går icke an att taga så lättvindigt på detta spörsmål, som min gode vän
herr Rökig gör, utan man måste gå djupare in på problemet, innan man kan gå
in för den åtgärd, som här är föreslagen.

Jag hoppas, att kammarens ledamöter, åtminstone det stora flertalet av dem,
skola se förståndigt på detta spörsmål, och när det gäller att säga sin mening
biträda den reservation, som herr Lövgren i Nyborg avgivit, till vilken jag för
min del, herr talman, skall be att få yrka bifall.

Herr Lindman: Herr talman! Jag ämnar icke här tala om den reservation,
som herr Lövgren i Nyborg avgivit. Jag antar, att man icke skall behöva bemöta
den, därför att jag hoppas, att den icke skall tillvinna sig något vidare
stort antal röster här i kammaren. Om man emellertid jämför de yttranden, som
framkommit från utskottsmajoriteten och i den reservation, vars första namn
är herr Johan Nilsson i Kristianstad, så gör man sig den frågan, om det egentligen
är någon så stor skillnad mellan vad företrädarna av dessa båda meningsriktningar
vilja. Såvitt jag kan förstå, är skillnaden icke särskilt betydande.
Utskottsmajoriteten säger, att den anser, att skatten är oskälig, och att den
vill, att skatten skall helt borttagas eller mycket väsentligt reduceras, och den
vill i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t till nästa riksdag
skall framlägga ett förslag i frågan. Reservanterna säga också, att skatten
är oskäligt hög, men, säga de, det skall ju komma ett förslag från Kungl. Maj :t
i kommunalskattefrågan, och då får denna sak komma med på samma gång.
Någon stor skillnad i fråga om vad man vill är detta tydligen icke.

På frågan om det skall ske en större eller mindre reduktion av skatten eller
om den helt och hållet skall borttagas, lärer väl icke riksdagen på detta stadium
kunna inverka så mycket, utan det får den först göra den dag, när Kungl. Maj :t

Nr 29.

Onsdagen den 2.8 april f. m.

för nobelstif? kommer med ett förslag i detta ärende, och även efter reservanternas motivering,
telsen från skall ju Kungl. Maj :t också komma med ett sådant förslag.
skyldigheten För min del vill jag se saken så, att man icke får förbise syftet med denna doavillni^9samt
na^on e^er hur den har uppkommit.

inkomst- och För säga ett ord om den sista saken först, ha vi ju hört och veta förut,
förmögenhets- hur denna storartade miljongava skänktes, man kan nästan säga, till svenska
skatt. staten eller närmast till svenska vetenskapliga institutioner, som skulle handkorts.
) hava den och själva draga nytta av den och för övrigt låta den göra nytta i

hela världen. Testamentet var oklart. Särskilt genom doktor Emanuel Nobels
åtgöranden bringades dock hela denna stora donation i trots av ett oklart
testamente, som säkerligen med framgång skulle kunnat överklagas, över
till dessa. svenska institutioner. Hade man vid detta tillfälle sagt, att av
dessa miljoner skall en femtedel förvaltas av vetenskapsakademien, en femtedel
av Karolinska instiutet o. s. v., hade saken varit alldeles klar. Det hade då
icke kommit i fråga, att skatt skulle utgå för denna donation. Nu inrättade
man i stället en särskild institution, som hade precis samma ändamål, som dessa.
vetenskapliga institutioner och norska stortingets nobelkommitté skulle haft,
nämligen att förvalta medlen, och då skall i och med detta den förändringen
uppkomma, att fonden skall bli, jag måste säga det, herr talman, fullkomligt
oskäligt beskattad. Hade någon av de personer, som vid det tillfället hade inflytande
på fondens tillkomst, kunnat tänka sig, att 40 procent av fondens inkomster
skulle komma att gå bort i skatter, som svenska staten lade beslag
på, hade man naturligtvis föreskrivit, att fonden överlämnades under förutsättning,
att fonden skulle vara skattefri. Den riksdag, som fått att pröva detta,
hade naturligtvis gått med härpå, som ju har skett i andra fall, och som
riksdagen säkerligen hädanefter i många fall kommer att få göra, för den händelse
riksdagen vill, att svenska staten skall få några donationer. Det hade
blivit resultatet. Det är ren slump sålunda, kan man säga, att det har gått,
som det har gjort.

När man har sett, hur dessa väldiga, skattebelopp måst dragas av, och hur
de prisutdelande institutionerna måst sätta ned priserna, har det för min del,
herr talman, känts, som om det vore ovärdigt svenska staten, att det skall vara''
på det sättet. När denna väldiga gåva gjordes, väckte det uppmärksamhet
över hela världen och världens blickar fästes på Sverige, som skulle stå som utdelare
av dessa stora pris, och det har alltid känts pinsamt för mig, att svenska
staten då skall för egen räkning draga av sådana skattebelopp.’ Jag kan
icke säga annat, än att jag rent av tycker det är ovärdigt av en nation, som
vill göra anspråk på att bära namnet kulturnation, att det skall vara på det sättet.
Dessa medel användas till mänsklighetens nytta på olika sätt, och de äro
icke skänkta till Sverige annat än rent formellt. De äro skänkta till mänskligheten,
och efter mitt sätt att se är det ett svenskt hedersuppdrag, som vi ha
fått, att förvalta denna fond.

På grund härav, herr talman, måste jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lithander, fröken W el lin samt herrar Engberg, -Järte,
Holmdahl, Rehn, Winkler, Almquist, Bernström, Lorichs, Hedlund i Häste
Hedlund i Östersund, Uddenberg i Varberg, Pehrsson i Göteborg och Wagnsson.

Herr Carlsson i Stockholm: Herr talman! Då jag inom utskottet deltagit
i den förberedande behandlingen av detta ärende, skall jag be att för min del
få säga, att jag i likhet med den föregående ärade talaren också har den uppfattningen,
att beskattningen på denna fond icke står i rimligt förhållande till
den allmänna skattebördan, och att en ändring sålunda efter min mening måste

Onsdagen den 2.8 april f. in. 15

komma till stånd på detta område. Därvid bör givetvis även frågan om fullständig
skattefrihet prövas, men frågan är dock så pass komplicerad, och det
finns en hel del konsekvenser, som kunna tänkas uppkomma, att jag för min del
tycker det är för tidigt av riksdagen att redan nu fatta sitt beslut.

Kungl. Maj:t har ju i årets statsverksproposition varit inne på denna fråga
och har ställt i utsikt en lindring av beskattningen, men Kungl. Maj:t vill ställa
frågan i samband med utredningen rörande den kommunala beskattningen.

Att nu följa utskottet är, tycker jag, att gå händelserna i förväg, och det är
vanskligt framför allt med hänsyn till de konsekvenser det kan medföra.

Jag ber för min del att få betona, att det inte på något sätt är några lokala
skattesynpunkter, som jag lagt på denna fråga; den har av mig bedömts oberoende
av dessa.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till. reservanternas avslagsyrkande,
då jag kommit till samma slutresultat, om än på något skilda vägar.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Då vår frejdade landsman
Alfred Nobel donerade det avsevärda beloppet, 30 miljoner kronor, till
förmån för vetenskapen, avsåg han därmed, enligt vittnesbörd från honom under
hans livstid närstående personer, att avkastningen av dessa fonder skulle
utgå för att understödja unga vetenskapsmän i deras arbete vid lösande av problem,
gagneliga för mänskligheten. Han avsåg denna fond till att vara en internationell
fond — icke tillhörande något folk eller något land, utan avsedd att
gagna hela världens folk. Han hade emellertid så stort förtroende för sitt gamla
fosterland, att han, oaktat medlen voro samlade utanför landets gränser,
ville anförtro åt Sveriges folk att förvalta fonden; och han anförtrodde även åt
våra vetenskapliga institutioner att utse de vetenskapsmän, som voro värdiga
att få understöd från densamma.

Föga anade han, då han gjorde sitt testamente, att det skulle ifrågakomma att
en tredjedel av fondens årsinkomst skulle åtgå i skatt till det land och det folk,
som han visat så stort förtroende, och att något hundra tusen kronor årligen
skulle tillfalla Stockholm stad, därför att staden visade institutet nog gästfrihet
att låta det få ha sitt säte inom dess gränser.

Jag ber att få understryka, att det här inte gäller en svensk fond. Det gäller
en internationell fond. Och jag tror att det icke skulle överensstämma med
den högsinthet, som Sveriges folk städse har visat i internationella frågor, om
vi icke löste detta spörsmål så, att skatten åtminstone i någon avsevärd mån
kunde nedbringas.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag hyser samma uppfattning som
utskottet i denna fråga; och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Det tycktes framgå av herr Lindmans anförande,
att det skulle vara av ömmande skäl, som man talar mot en beskattning
av nobelstiftelsen. Jag undrar, om vi inte kunna vända på bladet och
säga, att vi borde ha lika stora sympatier för alla människor, som överhuvud
taget i dessa tider bli beskattade. Vid den tidpunkt, då Alfred Nobel skrev
sitt testamente, hade han nog inte en aning om, vilken väg den sociala utvecklingen
skulle taga och vilken skatteökning vårt lands medborgare skulle komma
att drabbas av. Och som den praktiske man han var, skulle han nog,
därest han vetat detta, inte ha haft något emot, att hans donation skulle i likhet
med andra tillgångar beskattas. Med de många åtgärder, som på senaste tiden
ha vidtagits av statsmakterna i detta land i socialt avseende, kräves det ovillkorligen
oerhört stora belopp. Och vilka skola till sist betala dessa? Jo,
skattebetalarna! Och ute på landsbygden kvider befolkningen nu under skatte -

Nr 2».

Ang. befrielse
för nobelstiftelsen
från
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 29. 16

Onsdagen den 28> april f. m.

Ang. befrielse börda n; även de som haft några kronor på banken ha måst ge ut dessa till
telsenfrån katter och andra utgifter, och de veta snart inte vad de skola täcka kommande
skyldigheten utgifter med.

att erlägga be- Om dessa 400,000 kronor komma staten till godo i form av skatt, är därmed
vinning samt ingen skada skedd. Ingen blir lidande för det, och ingen behöver gå hungrig.
förmögenhets- ®om Jag sat^e i mitt första anförande, äro de män, som emottaga denna belöstoi.
ning, redan i sådan ställning, att de inte ha något bryderi för sin utkomst, ja,
(Forts.) många av dem skänka ju helt simpelt bort hela summan.

Det går inte att taga på detta spörsmål så lättvindigt som en del av herrarna
här göra, och det skulle väl vara märkvärdigt, om kammaren nu skulle taga
utskottets förslag. Jag skulle för min del önska papperen på bordet och detta
över hela linjen, så att man beträffande alla våra donationer får klarhet i,
vilka ändamål de gagna, och vilka belopp som härför äro fastlåsta. De herrar,
som här haft ordet, ha aktat sig noga för att säga, hur det står till i det
avseendet.

Det går inte som sagt att lösrycka en enda, låt vara betydande, detalj i detta
stora spörsmål, utan papperen skola på bordet i största möjliga utsträckning. Då
först kan man också bedöma, om det i själva verket är så stor välsignelse med
alla våra donationer i den ena formen eller den andra. Vi få också tänka på
dem, som till sist få bära hela denna börda.

Man talar här om att det svenska folket skall vara gentilt. Ja, gudbevars,
är inte det svenska folket gentilt, vet jag inte vilket folk som är gentilt. Här
äro många, som tänka högre om utlandet än sitt eget land, det har visat sig så
många gånger, att den uppfattningen kan man stå för. Men det får också lov
att finnas någon gräns för välviljan mot utländare.

För övrigt vill jag tillägga, att dem det vederbör mycket väl kunna vara
nöjda med de belopp, som de nu komma i åtnjutande av. Så länge man ser,
att donationens medel stiga undan för undan, är det heller inte på upphällningen
med densamma. Och kunna vi gå in för en skattesänkning över hela linjen,
vilken snart är alldeles oundgängligt nödvändig, kommer detta ju även
nobelstiftelsen till godo. Och gör man inte det. kommer snart ingen människa
att överhuvud taget kunna driva någon rörelse eller någon näring i detta
land.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman, om bifall till herr Lövgrens reservation.

Herr Holmgren: Herr talman! Vår tids berömdaste donator har velat visa
det land, där han sett dagens ljus, den hedern att få förvalta och disponera
den storslagna donation, som han givit, inte till vårt land Sverige, utan till
hela den civiliserade världen. Under sådana förhållanden vill jag ifrågasätta,
huruvida det kan vara riktigt av oss att löna donators förtroende på så sätt,
att vi för andra ändamål, än donator har avsett, årligen disponera vid pass
hälften av räntorna på det belopp han donerat. Är det inte att antaga att,
därest donator hade förutsett en sådan utveckling av frågan, han skulle ha placerat
sin donation i något annat land, där han kunnat vara säker på att få
skattefrihet för densamma? Det är denna synpunkt, som för mig har varit
bestämmande, då jag beslutat mig för att ställa mig på utskottets sida. Jag
kan inte komma till något annat resultat än att det för oss är en hederssak
att se till, att donationsmedlen bli disponerade på ett sätt, som så nära som
möjligt överensstämmer med de intentioner, som donator har haft.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sköld: Herr talman! Då jag inte kunnat få något tillfälle att genom
instämmande ge min åsikt till känna, ber jag att få yttra några ord i denna sak.

Onsdagen den 28 april f. m. 17

Det är ju dock på del sättet, att Kungl. Maj:t till årets riksdag framlagt
ett förslag, varigenom^ en provisorisk lättnad skulle åstadkommas för nobelsfiffelsen
under detta år. Vidare är det också i ärendet upplyst, att det nu
pagår en utredning, och att riksdagen inom kort kommer att få detta ärende
på sitt bord. Jag kan då för min del inte inse, ehuruväl jag också har den
uppfattningen, att det bör ske en lättnad i beskattningen för denna stiftelse,
att det är riktigt, att riksdagen i dag går åstad och avgör, att den vill ha
frågan ordnad på det ena eller det andra sättet, då riksdagen dock inte varit i
tillfälle att närmare intränga i densamma.

På grund härav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till det förslag, som
här först har framställts av herr Jönsson i Boa.

JVIed herr Sköld förenade sig herrar Lovén, Leo, Persson i Fritorp, Jeppsson,
Sjöström, Bengtsson i Norup, Andersson i Löbbo, Brännström, Eriksson i Grängesberg,
Hagman, Olofsson i Digernäs, Johanson i Huskvarna och Olsson i
Ramsta.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Min ärade granne här på bohuslänsbänken
har med synnerlig skärpa nyss betonat, att det här gällde pengar,
som skulle gå till utlänningar, och att det gällde att tillvarataga svenska intressen.
Det är den synpunkten, som har varit mycket avgörande för mitt
ståndpunktstagande i denna fråga, och det är den, som framkommit i styrelsens
för nobelstiftelsen uttalande, där den pekat på den verksamhet, som var
avsedd att utövas genom inrättande av vetenskapliga institutioner. Det är
något, som skulle komma svensk vetenskap till godo, men denna verksamhet
har icke kunnat fullföljas i enlighet med de intentioner, man från början haft.
Man hade tänkt sig, att ett nobelinstitut i fysik och ett i kemi skulle upprättas
av vetenskapsakademien, men man har icke kunnat åstadkomma mer än ett
institut för fysikalisk kemi. Karolinska institutet har fått låta anstå med
upprättandet av sitt nobelinstitut, och det bibliotek, nobelbiblioteket, på det
skönlitterära området, som svenska akademien har grundat, arbetar med stora
besvärligheter. Jag ber att få uttala den förhoppningen, att om riksdagens
beslut nu eller sedermera skulle utfalla så, att nobelstiftelsen får lindring i
eller befrielse från. skatt, man då också söker vinna det syfte, som av nobelstyrelsen
framhållits, nämligen att detta skulle bliva till stöd för svensk
vetenskap.

Det är i den förhoppningen, herr talman, som jag kommer att giva min röst
för utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag därå och bifall i stället till
den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till den reservation, som avgivits av herrar Lövgren i Nyborg och Olsson i Golvvasta;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Lövgren i Nyborg begärde
emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade herr Lövgren i Nyborg- votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 29. 2

Nr 2!).

Ang. befrielse
för nobelst tf -telsen från
skyldigheten
att erlägga bevillning
samt
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 29. 18

Onsdagen den 28i april f. m.

Ang. befrielse Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående bevillningsutför
nobelstif- skottets betänkande nr 38 antager den av herr Johan Nilsson i Kristianstad
telsen från £j avorivna vid betänkandet fogade reservationen, röstar

skyldigheten ö j

att erlägga be vinning

samt J)en det ej vill röstar
inkomst- och 5 u åt •

förmögenhets- **9

skatt. Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering anta (Forte.

) git jierrar Lövgrens i Nyborg och Olssons i Golvvasta reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförf arandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Lövgren i Nyborg, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och 97 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition antagit den av herr Johan Nilsson
i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande proposition för huvudvoteringen
uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betankandet
fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter anyo intagit sina platser samt sistnämnda ‘voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för nej-propositionen vadan kammaren med avslag a utskottets hemställan bifallit
den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

§5.

Vidare upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 39, i anutfärsMevis
ledning av väckta motioner angående utförselbevis för spannmål.
för spannmål. Tm bevillningsutskottets behandling hade hänvisats följande motioner angående
införande av utförselbevis för vissa slag av spannmål; nämligen:

de likalydande motionerna nr 22 i första kammaren av herr Sederholm m. fl.
och nr 41 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.;

de likaledes likalydande motionerna nr 34 i första kammaren av herr E/?5>-son m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.;

de ävenledes likalydande motionerna nr 84 i första kammaren av herr Elof B.
Andersson m. fl. och nr 110 i andra kammaren av herr Björnberg m. fl.;

de likalydande motionerna nr 85 i första kammaren av herr Nils Anton Nilsson
m. fl. och nr 109 i andra kammaren av herr Gardell i Gans m. fl.; samt

motionen nr 10 i första kammaren av herr Stendahl.

Onsdagen den 28 april f. m.

19 Nr 21).

Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte föranleda någon Ä”4-riksdagens åtgärd. utfarsetoevis

för spannmål.

Reservationer hade likväl avgivits: (Forts.)

av herrar Wohlin, Johan Nilsson i Kristianstad, Borell, Jönsson i Boa, Lithander,
Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen, Jönsson i Slätåker och Björnberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 22 och II: 41, I: 34 och II: 42, I: 84 och 11: 110 samt i anledning
av motionerna I: 85 och II: 109 ävensom med avslag å motionen I: 10, måtte
antaga följande

Förslag

till

förordning angående utförselbevis för råg och vete.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket
kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med en
och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller av någotdera
slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan
anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln,
med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan
vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

§2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från det
angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller omalet
eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat
därå belöpa^ är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex månader
influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna tillgång, hos
generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent.

§3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och med
den 31 juli 1928;

samt av herrar Gustaf Nilsson, Björnsson, Lövgren i Nyborg, Olsson i Gävle
och Ericson i Boxholm, vilka meddelat, att de inom bevillningsutskottet framställt
yrkande, att utskottet, med användande av sin rätt att väcka förslag
i bevillningsfrågor, skulle hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
av frågan, huruvida det kunde anses befogat, att den kvarnägare nu tillkommande
rätten till tullrestitution vid export av förmalningsprodukter av vete eller
råg även i sadana fall, då svensk spannmål helt eller delvis kommit till användning
vid deras framställning, alltjämt kvarstode, samt, i den mån utredningen
därtill kunde giva anledning, till riksdagen avgiva förslag i ämnet.

Nr 29. 20

Onsdagen den 2S. april f. m.

Alu,r.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Jönsson i Boa: Herr talman! Då frågan om utförselbevis i år ånyo
framlagts för riksdagens prövning, så är givetvis huvudorsaken därtill de otillfredsställande
prisförhålianden, som rådde på den svenska spannmålsmarknaden
förra hösten och vilka ytterligare giva stöd för den förut framförda åsikten,
att dessa ej äro av tillfällig natur.. Erfarenheten visar således, att då
skörden är normal, priserna under höstmånaderna på grund av de rikliga utbuden
och bristande konkurrens på den inhemska marknaden pressas ned långt
under importpriset, varigenom tullen blir ineffektiv och således ej kommer
odlarna till godo. Om nu det vore fallet, att vadjordbrukarna härigenom
förlora, komme konsumenterna av mjöl till godo, så vore ju kanske mindre
därom att säga, men då mjölpriset inom landet regleras väsentligen av importpriset
på mjöl, så blir följden den, att prissänkningen på spannmålen endast
kommer handlande och kvarnindustrien till godo och ej dem, för vilka tullskyddet
är avsett. Det torde även böra erinras om att dessa låga priser
på hösten särskilt drabba de ekonomiskt svagare bland jordbrukarna, vilka
då äro nödsakade sälja sin vara. Erfarenheten från 1924, då skörden var
dålig och utbuden mindre, visar även, att priserna då höllo sig uppe och att tullskyddet
var mera effektivt.

Man har ju från bevillningsutskottets majoritet och även inorn denna kammare
vid föregående tillfällen, då denna fråga behandlats, givit jordbrukarna
det rådet att sammansluta sig och bilda föreningar för att bättre tillvarataga
sina rättigheter i nämnda avseende. Då ju praktiskt taget inom landet ej finnes
mer än en köpare, nämligen kvarnarna — jag inbegriper häri även den
kooperativa — så finnes ju, även om föreningar bildades, ingen möjlighet att
inom landet erhålla högre priser, än kvarnarna vilja bjuda. En anordning
med utförselbevis skulle därför i detta hänseende giva föreningarna stöd genom
att skapa konkurrens på världsmarknaden. Redan. möjligheten härför
skulle givetvis tvinga köparna inom landet att betala ett pris, som stode mera i
förhållande till importpriset.

Nu anser utskottet det vara oförenligt med ett tullsystems syfte, att åtgärder
vidtagas: för att en näring bättre skulle kunna utnyttja tullskyddet
och att detta skulle bli en skärpning av tullen. Om det nu vore så, att tullen,
då den ej kommer jordbruket till godo, ej heller kunde utnyttjas'' av _ någon
annan, så skulle jag kunna förstå bevillningsutskottets ståndpunkt häri, men,
som redan förut antytts, kunna kvarnarna genom mjöltullen vid dessa lägre
priser tillgodogöra sig ej allenast det för dem beräknade industriskyddet utan
även det skydd, som är avsett för odlarna. Detta bör efter mitt förmenande
mycket väl kunna vara ett statsintresse att söka förhindra. Då utförselbevisen
kunna vara ett medel härtill, så har jag svårt att förstå, varför man så
ivrigt motsätter sig desamma.

Tyskland, där man synes hava en mera praktisk blick på frågan, har återinfört
utförselbevis, och dessa hava där medfört en avsevärd export, och detta
torde ju även i viss mån motivera deras införande hos oss. Yad utskottet
i övrigt i sin motivering anfört mot utförselbevisen är ju dels vid föregående
tillfällen, då frågan behandlats, och dels i den avgivna reservationen
i huvudsak bemött, varför jag icke nu anser mig behöva vidare ingå därpå.

Som av reservationen framgår, förvänta vi reservanter icke med säkerhet
några större verkningar av införandet av systemet med utförselbevis, utan dess
verkan torde, som förut omnämnts, kanske huvudsakligen inskränka sig till
att under höstmånaderna åstadkomma ett något högre pris på den inhemska
spannmålen, och det avses ju nu blott att pröva dem under . en tid av två
år. Spannmålssakkunniga uttalade på sin tid, »att bevisen icke kunna be -

Onsdagen den 28 april f. m.

21 Nr 2».

faras förorsaka olägenheter av allvarlig beskaffenhet, men val medföra åt- Ang.
skilliga fördelar». Frågan gäller därför efter mitt förmenande nu, om riks- j£f°rselbevis
dagen vill medverka till att giva odlarna dessa fördelar genom att bidraga'' .T''*””!™'' ’
till att spannmålsskyddet i möjligaste mån kommer dem till godo och ej kvar- or
narna.

Herr talman! På grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall
till den av herr Wohlin m. fl. avgivna reservationen.

Herr Röing: Yi ha riksdag efter riksdag debatterat den föreliggande frågan,
och jag antager, att det icke finns någon möjlighet för någon av kammarens
ledamöter att framföra några nya synpunkter i denna debatt. Jag
skall därför, herr talman, i likhet med den siste ärade talaren fatta mig ytterst
kort.

Herr Jönsson i Boa yttrade, att han hade svårt att förstå det motstånd,
som alltid restes från riksdagens sida mot införande av utförselbevis, och han
framhöll, att då Tyskland nu hade återinfört utförselbevis eller de s. k. Einfuhrscheine,
borde Sverige icke tveka att följa Tysklands exempel. Men, herr
Jönsson i Boa, aldrig har det fallit någon tysk protektionist in att föreslå
införandet av Einfuhrscheine eller utförselbevis för att genom dessa åstadkomma
högre spannmålspris på den inhemska marknaden. Avsikten i Tyskland
har varit den rent motsatta, nämligen att därigenom skaffa konsumenterna
i de stora industricentra billigare livsmedel, billigare spannmål, billigare
mjöl och bröd i stället för att höja tullarna till förmån för producenterna..

Tyskland har nämligen infört dessa Einfuhrscheine av nationalekonomiska skäl
och till följd av landets läge med de sädesproducerande delarna i östra Tyskland
och de stora konsumtionscentra vid Rhen, i Ruhrdistriktet etc. I Tyskland
gäller frågan, hur man skall skaffa den stora konsumerande allmänheten
brödet billigast och samtidigt tillgodose sädesodlarnas intressen. I Tyskland
gäller frågan, om det icke ur nationalekonomisk synpunkt är lämpligast
att genom dessa utförselbevis bereda de sädesproducerande lantmännen i östra
Tyskland tillfälle att ur landet exportera sitt överflöd av spannmål i stället
för att sända densamma till Västtyskland och låta den konsumerande allmänheten
i västra Tyskland på billigast möjliga sätt erhålla spannmål från Amerika,
varifrån skeppslasterna införas direkt uppför Rhen.

Här i Sverige äro ju förhållandena rakt motsatta. Här ligga de .stora brukssamhällena,
konsumentsamhällena, norrut, och längre söderut, framför allt i
Malmöhus län, hai vi den största överproduktionen av spannmål. I Sverige
framför man kravet, på det att producenterna skola inom landet erhålla högre
pris. Tänk om våra företrädare, som voro med i tullstridema på 80-talet, kunde
stiga upp ur sina gravar och höra vår tids protektionister icke blott fordra av
det protektionistiska systemet ett statsingripande mot en övermäktig utländsk
konkurrens — det bedyrades alltid av 80-talets protektionister, att man aldrig
avsåg med det protektionistiska systemet något annat än ett skydd mot övermäktig
utländsk konkurrens — utan även fordra, att om förhållandena på den
inhemska marknaden äro sådana, att de inhemska producenterna icke
inom tullmuren helt och fullt kunna utnyttja tullskyddet, då bör riksdagen
träda emellan och tillse, att tullskyddet blir fullt effektivt. Detta
" är den betänkligaste utväxt på det protektionistiska systemet, som
man kan tänka sig. Detta borde var och en förstå, som är inne i
dessa ekonomiska frågor. Vart skall det leda, mina damer och herrar, om vi
i dag besluta sådana bestämmelser, varigenom de sädesproducerande lantmännen
genom ett statsingripande och genom exportpremier kunna utnyttja tullskyddet
även på den spannmål, som exporteras, detta vårt viktigaste livsmedel,
som vi icke producera i tillräckligt stor utsträckning? Nästa dag framträda

Sr 29. 22

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

naturligtvis andra producenter, som med precis samma rätt kunna komma och
begära en dylik förmån. Potatisodlare från Kristianstads län kunna begära
liknande bestämmelser och förklara, att tullskyddet å potatismjöl icke är effektivt.
Vi hava 20 öre per kilogram i tullskydd på potatismjöl. Under vanliga
förhållanden kunna vi icke utnyttja mer än 5 öre. Naturligtvis kunna de då
också fordra, att när riksdagen bestämt ett tullskydd av 20 öre, så bör det införas
utförselbevis även på den varan, för att den av riksdagen beslutade tullsatsen
skall bliva effektiv. Den ena industrien efter den andra skulle kunna
framställa samma anspråk. Vi hava t. ex. en industri i Borås, de Förenade trikåfabrikerna.
Den har för sina strumpstolsarbeten ett tullskydd av 3,000 kronor
per 100 kilogram. Den utdelar som bekant gratisaktier och mycket stora
dividender i år. De sälja likväl delvis sina produkter till priser, som ligga långt
under tullsatsens storlek. Med samma rätt kan naturligtvis även denna produktion
begära, att tullskyddet genom ett statsingripande blir, som det heter,
effektivt.

Var och en, som fördjupar sig i studiet av detta problem måste inse —• och
detta medgav herr Jönsson i Boa även — att fördelarna tillfölje utförselbevisens
införande icke bliva stora för producenterna. Det var herr Jönsson ärlig
nog att säga, och ingen, som satt sig in i denna fråga, kan påstå något annat.
Fördelarna bliva säkert mycket små för det fåtal jordbrukare, som komma att
vid export erhålla dessa exportpremier. Utförselbevisens införande har däremot
sina betänkligaste konsekvenser i praktiken. Och det icke minst betänkliga det
är, som sagt, att förslaget innebär en ytterligare utväxt på det protektionistiska
systemet, nämligen att staten skulle ingripa, när till följd av förhållandena på
den inhemska marknaden tullskyddet icke verkar. Med den svenska spannmålshandeln
förhåller det sig så, att de stora utbuden komma på en gång på hösten,
då så gott som alla säljare infinna sig hos kvarnarna, och självklart verka de
ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan på vanligt sätt. Förslaget
med utförselbevis innebär, att staten ingriper och tillser, att producenterna kunna
utnyttja tullskyddet, så att det blir effektivt.

Jag skulle kunna utveckla en mängd andra skäl mot utförselbevisen, men det
har jag gjort så många gånger förut här i kammaren, och min ärade vän herr
Jönsson i Boa föregick mig med så gott exempel att begränsa sitt anförande till
några få ord, att jag därför, herr talman, också skall begränsa mig till vad
jag anfört och härmed be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björnberg: Herr talman! Den näst föregående ärade talaren, ut skottets

ordförande, underkände reservanternas motivering, och han sade, att
det var orimligt, att protektionisterna kunde komma fram med något sådant
som de nu ifrågasatta utförselbevisen. Då jag nu begärt ordet för att säga
något, så är det icke i egenskap av protektionist och icke heller strängt taget
i egenskap av frihandlare, ehuru jag är det senare, utan det är för att med
några ord motivera, dels varför jag tillåtit mig motionera i denna sak och dels
varför jag undertecknat den reservation, som åtföljer utskottets betänkande.
Då utskottets ärade ordförande liksom efterlyste de av riksdagens ledamöter,
som på 1880-talet gåvo landets jordbrukare detta tullskydd, och var ganska
säker om att, om de kunnat vara här och vittna, skulle de icke kunnat vara
med om något som det i dag gäller, är jag dock icke så alldeles säker på detta.
Jag är tvärtom ganska livligt övertygad om att, om dessa — vilket ju naturligtvis
är uteslutet, ty de flesta av dem hava gått till det tysta •— varit här
och kunnat vittna i dag. skulle de säkerligen sagt, att vad som åsyftades med
tullskyddet var ingalunda att ge vare sig storkvarnarna eller andra mellanhänder
den vinst, som man naturligtvis ovillkorligen avsåg med att en viss produkt
blev tullskyddad. Yad som i dag och under de senare åren och kanske

Onsdagen den 28 april f. in.

Nr 2!>.

allra tydligast det senaste året visat sig vara ett faktum ar, att deri svenska
brödsädesodlingen i mycket bög grad äventyrats och ställts i ett prekärt låga jlir spannmål.
på grund av att icke blott den allmänna världsmarknadsprisnivån fått gorå'' (Forts.)
sig gällande, utan även att det blir ett synnerligen stort utbud under månaderna
närmast efter skörden, när det gäller våra produkter. Det är med hänsyn
till dessa förhållanden och med hänsyn till en hel del i saken framkomna och
väl motiverade framställningar från intressenterna i första hand som vi ansett
oss oförhindrade och fullständigt obundna av övriga principiella ståndpunkter
att vid detta tillfälle biträda kravet på de ifrågasatta utförselbevisen.
Det är ju en hel del som man i detta sammanhang skulle kunna påpeka.,
men då jag förstår, att listan på talare är ganska lång och en hel del under
de senare årens förhandlingar tidigare uttalats i detta ämne, skall jag också
fatta mig kort.

En invändning från utskottets sida är, att man kan icke räkna med någon
större avsättning av svensk spannmål på den utländska marknaden, därför
att en sådan överhuvud taget knappast skall kunna åvägabringas eller vara
tänkbar. En sådan invändning från motståndarnas sida skulle ju nästan, såvitt
jag förstår, vara ägnad att föra över åtskilliga av de tveksamma på vår
sida, ty de som i stor utsträckning i varje fall och som vi tro med mycket
starka skäl motsätta sig dessa åtgärder äro ju dessa som påstå, att på grund
av export skulle priserna höjas, mjölet och brödet skulle bliva dyrare, och det
skulle bliva sämre ställt då för många konsumenter i landet på grund av denna
fördyring, som skulle förorsakas genom dessa utförselbevis. Men, mina
herrar, om man icke finner någon utländsk marknad, då är det väl ganska
rimligt, att det icke heller kan bliva någon prisstegring. En del påstå, att en
stor förlust skulle uppstå för statskassan med hänsyn till denna exportpremie,
som man kallar det. Men någon exportpremie är icke detta utan endast eu
reglering av tullmedlen, en reglering som skulle åstadkomma en rättelse i det
som nu är synnerligen ojämnt och olyckligt fördelat, när det gäller jordbrukarna
och de primära köparna av dessa produkter. Jag kan ju tillägga beträffande
dessa uttalanden om en minimal export eller om. svårigheterna . att
finna marknad för dessa varor, att det skola vi i alla fall icke besvära riksdagen
med, det komma vederbörande själva att sörja för, spannmålsodlarna
och deras sammanslutningar och eventuellt vissa spannmålshandlare.

Det säges i utskottsbetänkandet på ett ställe, att motionärerna hava dragit
förhastade slutsatser av vissa siffror och vissa tabeller, som utredningen har
framlagt. Ja, det är icke endast utredningar och statistiska tabeller som äro
orsaken till att spannmålsodlarna hava anledning att söka ernå några bättre
resultat och få någon rättelse. Våra egna erfarenheter äro i det fallet kanske
mera näraliggande och mera övertygande vittnesbörd än dessa utredningar.
Förhastade slutsatser var det. Jag undrar, huru länge — jag vet icke, om
herr Eöing är kvar i kammaren — men jag ville fråga dem som skrivit under
detta, huru länge man vill, att bönderna skola titta på t. ex. 19 % av den tull,
som statsmakterna medgivit och som ingen egentligen, i varje fall intet parti i
riksdagen, vill upphäva — jag frågar huru länge skola vi titta på 19 % eller
cirka 70 öre, så att dessa förvandlas till 3 kronor 70 öre? Jag tror man får
titta länge, och man får titta förgäves. Det var särskilt under försäljningsperioden
1925, de tre månaderna närmast efter skörden, soin det blev, man
måste säga, ett synnerligen orättfärdigt och orimligt resultat i fråga om detta
tullskydd, som man ju alltjämt medger är rimligt och befogat, eftersom det
icke upphäves. Detta tullskydd kommer på detta sätt ingalunda producenterna
till godo utan, i den mån det kan diskonteras, tillfaller endast storkvarnarna
och i vissa fall sammanslutningar av mäktiga spannmålshandlare.

Det har också med mycken styrka framhållits i utskottets avslagsmotive -

Nr 29. 24

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

ring, att detta endast skulle beröra en liten procent av jordbrukarna, ett fåtal
av dem. Av dem som i denna utredning upptagas som jordbrukare, eller närmare
400,000, går man genast ned till en siffra av 105,806, som enligt verkställd
undersökning skulle hava ekonomiskt intresse eller fördel av detta,
och man gör ännu en reducering och kommer till en så låg siffra som
36,049, beträffande vilka man kan säga, att de i någon väsentlig grad kunna
hava fördel av detta. Ja, om man också skall gå med på för all del en så
låg siffra som 36,000, så är det ju dock ett icke så alldeles obetydligt eller ringa
antal jordbrukare. Jag tror dock knappast, att, om man endast tager med
dessa som äro större jordägare eller lantbrukare, man kan säga, att det är
dessa endast som personligen äro intresserade. Det är ju just hos dessa lantbrukare
som lantarbetarna i allmänhet äro anställda, och jag förvånar mig
över att en sådan expert på detta område som min bänkkamrat herr Sjölander,
som är expert i fråga om lantarbetarnas intressen i landet och enkannerligen i
Uppland, det län jag representerar, icke ansett det lämpligt, att ens vara närvarande
vid detta tillfälle, ty denna sak rör icke endast jordbrukarna utan alla
dem som arbeta i jordbruket och äro beroende av om jordbruket skall fortsätta
och bära sig eller icke. Det som icke går med vinst det går icke att hålla i
gång på vilka vägar som helst. Endast därför att man menar, att det skall
gå, kan man icke fortsätta en näring.

Hans excellens statsministern yttrade i går, när det gällde sockerbetorna, i
första kammaren, att »ett lands välstånd är beroende av att det har näringar
som bära sig». Det är alldeles riktigt, och jag får verkligen säga, att det
skulle väl ändock vara ganska överraskande, om ett flertal av riksdagens ledamöter
skulle kunna uppbringas som anse jordbruksnäringen så pass obetydlig
eller det vara likgiltigt, om den bär sig eller ej, så att man kanske även i
det fallet börjar tala om, som man brukar i vissa fall göra och som kanske i
många avseenden kan vara berättigat, att man skall icke på något sätt uppmuntra
eller understödja sådant inom samhället som icke bär sig. Här är ju
icke fråga om några statssubventioner. Bönderna äro icke de som hava ställt
sig i ko vid statens dörr och begärt understöd, och detta är icke något understöd.
Det avser endast en rättvis fördelning av sådant som för snart 40 år
sedan riksdagen medgav vara rimligt och riktigt i fråga om lantbrukets existens
och bärighet.

Utredningar äro gjorda, vi hava spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande,
och vi hava en hel del andra. Jag skulle kunna göra utdrag av dem, men
det är överflödigt. Jag skall emellertid taga fram ett uttalande, som såvitt
jag vet ännu icke kommit varken i riksdagens protokoll eller på annat sätt till
den störa allmänhetens kännedom. Det är ett uttalande av en kommitté, som
tillsatts i anledning av de verkligt allvarliga defekter, som i detta fall framkommit
under senaste året, av en sammanslutning, som haft sina möten i lantbruksföreningar
i skilda län i landet. Det är ett uttalande, som jag ber att få
till protokollet och som lyder så:

»Sedan vid lantmannasammankomster i några olika, provinser kommitterade
blivit utsedda för att verka för bildande av veteförsäljningsföreningar samt
förutsättningarna för dylika föreningars framgångsrika verksamhet tagits i
betraktande, vilja undertecknade, vilka blivit utsedda till centralkommitté för
de intresserade provinserna, härmed framföra vissa synpunkter, som torde
böra beaktas vid bedömande av frågan om utförselbevisens behövlighet.

Syftet med de antydda organisationssträva.ndena är självfallet, att lantmännen
skola på egen hand söka avhjälpa de olägenheter, som i regel äro rådande
med avseende på den svenska brödspannmålens avsättning. För kommitterade
synes det emellertid vara en tämligen vansklig sak att starta dylika föreningar,
så länge man uteslutande är hänvisad till de inhemska köparna. På grund

Onsdagen den 2$ april {. m.

25 N> 29.

av de förnämsta köparnas starka ställning kan det befaras, att de genom sammanhållning
och gemensam prissättning omöjliggöra för föreningarna att ernå
priser, som stå i ett rätt förhållande till världsmarknadens prisnivå, och
kunna de kännbart försvåra föreningarnas arbete genom att i större eller mindre
grad avhålla sig från att köpa från desamma samt i stället använda sig av
utländskt vete. Under sådana förhållanden är det förklarligt, att stor tveksamhet
råder huruvida man skall våga bilda försäljningsföreningar av antytt
slag.

Uppenbart är emellertid att föreningarna skulle intaga en betydligt säkrare
position, därest en sådan anordning med utförselbevis, som föreslagits i vid
detta års riksdag framlagda motioner, vore genomförd, enär man då kunde vid
förefallande behov försälja till utlandet. Kommitterade hysa visserligen den
uppfattningen, att någon större export likväl icke skulle komma till stånd,
men utförselbevisen skulle fungera såsom en välbehövlig säkerhetsventil, för
den händelse de inhemska köparna sökte bereda svårigheter.

Då det torde få anses vara för landet gagneligt, att lantmännen på ett tillfredsställande
sätt ordna försäljningen av sin brödsäd och att odlingen kan
inrättas efter sunda avsättningsförhållanden, få vi vördsamt hemställa, att
riksdagens bevillningsutskott måtte med anledning av väckta motioner hemställa,
att riksdagen behagade besluta om införande av utförselbevis å vete
och råg.» Detta är undertecknat av sex ledamöter av denna kommitté.

Den ärade ordföranden i spannmålsmarknadssakkunniga, herr Nilsson i
Tånga, yttrade i deras betänkande, att man har på lantmannahåll haft en
mycket stor benägenhet att överskatta betydelsen av utförselbevisen och å
andra sidan en ännu större benägenhet att överdriva de ogynnsamma verkningarna
av dem. Det är alldeles riktigt enligt min uppfattning, att det är en
benägenhet att överskatta såväl på den ena sidan som på den andra. Och när
man på vissa håll inom de mera radikala grupperna tror sig hava anledning
att med alla till buds stående medel bekämpa just dessa utförselbevis från den
synpunkten att de skulle fördyra brödet på samma gång de icke hava någon
betydelse för lantmännen, så må jag säga, som jag nyss sökte framhålla, att
detta ju egentligen är en argumentering som slår ihjäl sig själv. Frånvaron
av konkurrens, när det gäller köpare, är ju naturligtvis ägnad att på den inhemska
marknaden pressa ned priserna, och det är särskilt betänkligt under höstmånaderna
efter skörden, då dessa prissänkningar bliva helt enkelt ödesdigra
och ruinerande. Nå, säga då åtskilliga, varför icke vänta, varför icke spara
med försäljningen, varför vräka ut på marknaden sådana massor, att varken
kvarnar eller spannmålshandlare kunna absorbera utbuden? Ja, det är verkligen
ett allvarligt problem, och det är icke lätt att säga till dessa, som ovillkorligen
äro beroende av att efter skörden få pengar: vänta. Man har ju sökt
att i någon mån råda bot mot dessa olägenheter, då man försökt bereda möjlighet
till belåning av spannmål. Det har som bekant i synnerlig ringa grad
kommit till utförande, och det är icke så underligt, ty det blir icke alltid så
trevligt för en jordbrukare att gå in för dessa procedurer med myndigheternas
hjälp och med en hel del intyg om behov och fattigdom, och så kommer landsfiskalen
och sätter stämpel och sigill på ladudörren, — det är belånat, det är
strängt taget taget i mät. Då är man hellre benägen att även med risk av
avsevärda förluster låta varorna gå till försäljning.

Jag har icke med det anförda velat kasta någon särskild skuld varken på
kvarnarna som sådana eller på mellanhänderna, ty de kunna heller icke i alldeles
obegränsad utsträckning stå till hands. Är det så, att man vid skördetiden
finner, att det verkligen är en tillräckligt riklig och i kvalitet tillräckligt
jämn och värdefull vara som utbjudes, då är det väl icke någon olycka,
om eventuellt åtskilliga partier skulle finna marknad utomlands, och för dessa

Amj.

ut föradbevis
för spannmål
(Korts.)

Nr 29. 26

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang. partier som då säljas få vederbörande tullen restituerad, som utförselbevisen
utförselbevis ge> nämligen 3 kronor 70 öre per 100 kg., och när så kvarnarna längre fram
1 iyotta '' importera, ty det är ju ett faktum att vi ännu icke tyvärr hava självförsörjning,
vete eller råg från utlandet, då får ju staten dessa 3 kronor 70 öre tillbaka,
eller det som man betalt ut för de partier, som exporterades under den
säsong då det blev så gott som stockning på den inhemska marknaden.

Detta är några av de exempel och motiv, som tala för det ställningstagande
som jag och många andra med mig valt, och jag kan ju säga, att jag hoppas,
att ett tillräckligt stort antal vid denna riksdag gjort det, för att det resultat
skall vinnas som vi här i dag tala för.

Jag ber, herr talman, med dessa erinringar få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets betänkande och som med första namnet är
undertecknad av herr Wohlin.

Herr Lindman: Herr talman! När jag hörde utskottets ärade ordförandes
anförande nyss, tyckte jag, att däri låg en viss känsla av, att det här tjänar det
ingenting till att tala om, därför att vi hava talat om det så många gånger förut,
och det tycktes som trodde han sig skola komma att vinna här i alla fall. Vad
tjänar det till, att ni komma år efter år med edra framställningar om utförselbevis?
Vi hava slagit ihjäl dem förut. Och det tycktes ligga en viss förebråelse
däri mot dem, som komma med detta. Jag vill säga, att aldrig har jag
trott, att jag skulle kunna förmå herr Röing att göra någonting beträffande
tullar eller utförselbevis, som kunde vara till nytta för Sveriges jordbruk. Men
vi motionärer hava väl i alla fall hoppats på, att det sunda förnuftet skulle segra
till sist, och vi hava tänkt: det är väl icke omöjligt, att det, som icke går det
ena året, kanske kan gå det andra året.

I utskottets betänkande och i herr Röings anförande förekommer detta, att utförselbevisen
äro icke till någon nytta, de komma icke till någon stor användning,
och därför skulle man icke bry sig om att införa dem. Men lika fullt staplar
utskottet upp det ena motivet efter det andra om den skada, som skulle
åstadkommas genom införande av utförselbevis. Det skulle medföra högre
priser, det skulle bli för statens finanser skadligt genom minskade
tullinkomster, det skulle vara till nytta endast för en liten del
av jordbrukarna o. s. v. Vad som står, herr talman, för mig som
ett obestridligt faktum i dessa frågor, och vilket vi kunna läsa av
siffrorna, är, att tullen på vete är så gott som verkningslös. Och det säga
även spannmålsmarknadssakkunniga i sitt betänkande 1923. Vad som ägt rum
allt sedan år 1921 på hösten och vad dessa sakkunniga anfört kompletteras genom
de siffror, som motionärerna lagt fram, vilka visa, hur förhållandena varit
sedermera. De bestyrka just detsamma, som de sakkunniga framhållit. Det
framgår av en tabell i motionen, vilken tabell, som jag tror, också är intagen i
utskottets utlåtande, huru det förhåller sig med den saken hösten 1925. Allt
beror, som vi alla känna, på de stora utbuden på hösten, det beror på att lantbrukarna
icke kunna lagra spannmål, det beror på att vi producera mera brödsäd
än förut, och det beror slutligen på att tyskarna genom sina Einfuhrscheine
kunna exportera spannmål i större utsträckning, än de förut kunnat göra.

Jag skall icke ingå på skälen varför tyskarna infört Einfuhrscheine. De skäl,
som kunna motivera deras åtgärd,behöva ju icke vara desamma, som motivera vår
åtgärd. Men, herr talman, nu vill jag reagera emot vad som står i utskottets betänkande.
när det talats om —- och det sade även utskottets ordförande ■—• att tullarnas
uppgift är icke att bereda skydd emot den inhemska konkurrensen utan emot
den övermäktiga konkurrensen ifrån utlandet. Alltså menar utskottet, att man
får icke befatta sig med, om den konkurrens, som förefinnes inom landet, dri -

Oasdagen den 281 april f. m.

Nr 20.

ver ned priserna på spannmål. Tullskyddet har icke alls någon avsikt att hjälpa
till i det fallet. Ändras förhållandena så, att den tull av kronor 3:70, som
skall utgöra skydd för brödsäden, icke kan utnyttjas utan endast en liten bråkdel
därav, så gör det ingenting, menar utskottet. Det hava vi icke med att
göra. Jag undrar verkligen, om man skall kunna säga, att detta varit meningen
med tullskyddet i fråga. Nog var det väl meningen, att detta skydd skulle
vara till nytta för det svenska jordbruket, och att man följaktligen skulle få
utnyttja det helt och hållet och icke endast en liten bråkdel av detsamma. Herr
Röing säger, att om de, som införde detta tullskydd, nu kunde vara här, skulle
de känna sig högst förvånade. Men om de bleve förvånade, så tror jag. herr
talman, att de bleve mest förvånade över herr Röing. Det finns i alla fall här
en stor import av brödsäd, och man kan väl icke säga, att den är betydelselös
beträffande prisbildningen. För övrigt har väl tullen varit till för att hjälpa
icke bara dem, som äro mera penningstarka, utan även för att hjälpa de svaga.
Herr Röing har aldrig velat vara med om någonting i den vägen, varken tullar
eller importreglering. Han har sagt sitt nej till allting, och bevillningsutskottets
majoritet har hittills troget följt honom. Jag skulle livligt vilja hoppas,
att han för en gångs skull i dag skulle finna, att han icke har majoritet i denna
kammare.

Här är för övrigt, herr talman, icke fråga om tullar eller icke tullar, utan
det är fråga om utförselbevis, alltså fråga om någonting helt annat, nämligen
en praktisk åtgärd för att hjälpa i ett tungt och besvärligt förhållande, där omständigheterna
gjort, att förhållandet mellan mjölskyddet och brödsädsskyddet
blivit rubbat. Vad kan det nu vara för rysligt farligt i att man säger till en
jordbrukare: ni skall få exportera en ton vete eller råg, och så skall ni i stället
få importera en annan ton vete eller råg? Inverkar det på förhållandet i fråga
om brödsädstillgången i Sverige? Vi veta, att det behöver importeras utländskt
vete. För möjligheten att kunna förmala mjöl på bästa sätt behöva vi importera.
Vad gör det då, om vi exportera en del och importera en annan del? Efter
mitt sätt att se kan det icke inverka något, och det torde icke vara någonting
att invända däremot. Priset kan det icke gärna höja. Visserligen säger
utskottet, att på de billiga mjölsorterna av råg och vete skulle det kunna hava
någon inverkan. Men däremot påpeka reservanterna, att priserna på dessa mjölsorter
ansluta sig i viss proportion ganska nära till priserna på de bättre mjölsorterna,
såsom kärnmjöl o. s. v. Så kommer utskottet och säger, att detta allt
beror på tillfälliga förhållanden på höstarna. Det beror på tillfälligheter. Det
har jag nu år efter år hört upprepas, att det beror på tillfälligheter. Det sade
visst kommerskollegium 1923 i samband med spannmålsmarknadssakkunnigas
yttrande. Utskottet säger även nu, att det beror på tillfälligheter. Men, herr talman,
om tillfälligheter upprepa sig år efter år, kan man då längre kalla dem tillfälligheter?
Jag förstår, att det kunde sägas första gången det inträffade, att det
var en tillfällighet. Men när det kommer igen år efter år, kan man då såga,
att det är en tillfällighet? Jag förmodar, att herr Röing har ingenting att säga
nästa vinter heller, ifall detta inträffar även i höst, annat än att det är tillfälligheter.
Och så försöker man naturligtvis i bevillningsutskottet hitta på något
skäl, varför det inträffade just den hösten.

Jag skulle kunna förbigå frågan om vilka, som skulle kunna hava nytta av
sådana utförselbevis och om de över huvud komma att bli till någon stor nytta.
Vi hava vidrört denna fråga och debatterat den här i kammaren vid flera tillfällen
tidigare. Men det är litet svårt att låta bli att säga ett ord om detta även
nu, därför att utskottet tar upp den frågan igen. Då hör man att det gäller
ett så litet antal, det gäller ju egentligen bara 36,000 jordbrukare, och vad spelar
det för roll, om 36,000 jordbrukare få mera betalt för sin spannmål eller
icke? Det är väl icke lönt att bråka om den saken. För de övriga, ett stort an -

Ant).

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

Sr 2!).

Onsdagen den 28l april f. m.

Ång.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

tal av 55,000, kommer det ju att betyda endast 16 kronor om året. Och icke behöver
man fästa avseende vid 16 kronor om året. Det tjänar ingenting till. Men
lägger man tillsammans, blir det, herr talman, inemot 100,000 personer, som
hava nytta av detta. Sedan kan man naturligtvis tvista om, huruvida de
55,000 hava större eller mindre nytta därav. Utskottet var inne på den frågan
i fjol, huruvida uppgiften, att konsumtionen av brödsäd utgjorde 225 kilogram
per person årligen, som uppgives i den Höijerska tabellen i tull- och traktatkommitténs
betänkande, är riktig. Jag vågade då på grund av upplysningar, som
jag hade, bestrida, att den var riktig, och påstod, att denna konsumtion icke
var 225 kilogram utan endast 200. Nu vederlägger utskottet detta i år men vederlägger
det på det sättet, att det säger, att det har gjorts en ytterligare eftersyn
om den saken, och den visar, att det knappast kan finnas något bevis för
det påstående, som jag gjorde i fjol, att konsumtionen icke skulle vara 225 utan
200 kilogram. Emellertid kan det hava en högst betydande inverkan på dessa
jordbrukare, som odla 10 ä 20 hektar, om de få spannmålen avyttrad eller icke.
Och alldeles oberoende av detta frågar jag: om man kan hjälpa dem, som ha
10 ä 20 hektar, att förtjäna sexton kronor om året, varför då icke göra det? Det
är mig ofattbart, att man kan motsätta sig en sådan sak. Eör övrigt vill jag
hänvisa till vad den förre talaren anförde rörande de större jordbruken, när
man icke fäste större avseende vid, hur det går med dem, att det är dock de, som
sysselsätta största antalet jordbruksarbetare, och att detta sålunda skulle bli till
nytta även för dem. Över huvud förefaller det mig, som om man i hela detta
resonemang icke borde se så rysligt noga på, om den ena eller andra kategorien
jordbrukare får större eller mindre nytta av detta. Ett antal jordbrukare får
liten nytta och ett annat antal kan få större nytta av det. Men det finns ingen
människa på den sidan, som fäster sig vid: är det till någon nytta för staten
eller icke, om man vidtar denna åtgärd? Har staten någon nytta av det? År
det till fördel för staten att vidtaga denna åtgärd, varigenom man kan bereda
möjlighet kanske för några tiotusental jordbrukare att kunna förtjäna litet mera
pengar? Efter min uppfattning har staten bara nytta av en sådan sak. Om
alla våra jordbrukare kunde förtjäna mera, än de nu göra, så att de bli mera
välbärgade, så att de kunna lägga ned större kostnader på sitt jordbruk, använda
mera gödningsämnen, bygga bättre gödselstäder, underhålla ladugårdar
bättre och skaffa sig bättre kreatur, med ett ord: om de hade mera pengar i
fickan att lägga ned på jordbruket, så skulle detta vara icke endast till deras
egen nytta, utan vara, herr talman, till mycket stor nytta för hela det svenska
folkhushållet och den svenska staten.

Jag vill säga om dessa utförselbevis, att jag har aldrig vågat mig på att
överskatta deras betydelse. De hava kanhända, som utskottet säger, icke så
stor betydelse. De få kanhända i praktiken en ganska liten sådan. Men nu
finns det en hel mängd folk, som tror, att de komma att bli till nytta. Varför
kan man då icke införa dem, när de icke göra något ont? Motståndet mot en
åtgärd som denna kan icke efter min uppfattning få någon annan karaktär än
sådan, som bör sättas under rubriken »de obotfärdigas förhinder». Utskottet
har icke på något sätt kunnat visa, att de icke skulle kunna bli till någon nytta.
Därför, herr talman, menar jag, att det vore ingen olycka, om man toge förslaget.
Och om jag tillhörde majoriteten inom bevillningsutskottet, skulle jag
säga: för allt i världen, gör det, så få ni själva se! Om det vore till någon nytta,
skulle jag bli glad, och om det icke vore till någon nytta, kan ingen människa
hjälpa det. Detta är den åsikt, som jag har om denna sak. Och jag anser,
att kammaren har rakt ingen anledning att motsätta sig densamma.

Med herr Lindman förenade sig herrar andre vice talmannen Nilsson, Liihander,
Laurén, Lilliecreuts, Göranson, Svensson i Betingetorp, Olsson i Kalmar,

Onsdagen den 28 april f. m.

Nr 29.

Johansson i Krogstorp, Johanson i Huskvarna, Ernfors, Larson i Tönnersa, ■

Olsson i Broberg, Alströmer, Johansson i Viiby, Petersson i Lcrbäcksbyn och jör °^ammll.
Persson i Falla. (Korts.)

Herr Ganlell i Hans: Herr talman! Hå jag tillåtit mig frambära en motion
om utförselbevis icke blott för råg och vete utan även för korn, skall jag be
att få anföra några skäl.

Riksdagen har flera år i rad haft att behandla motioner om skydd för brödsädesodlingen,
men på förslag av bevillningsutskottets majoritet ha dessa motioner
alltid blivit avslagna. Det tyckes, som om utskottsmajoriteten anser,
att det icke är något riksintresse i Sverige att odla brödsäd. Det är förvånansvärt,
att man så hastigt glömt bort kristiden. Då voro icke blott statsmakterna
utan även de enskilda av den åsikten, att Sverige skulle försörja sig självt
med brödsäd. För min del har jag fortfarande samma åsikt. Då varken statsmakterna
eller den enskilde, ja icke ens herr Röing, ha förmåga att bestämma
om god världsskörd eller missväxt, bjuder varje statsmannaplikt att alltid
se till, att landet kan försörja sig självt med brödföda. Vi ha i vår motion
framhållit bl. a. följande: »Under världskriget stod som bekant även betydelsen
för vår folkhushållning av landets kornodling klar för statsmakterna. Det må
i detta avseende vara nog att erinra därom, att riksdagen år 1917 beslöt medgiva
regeringen utfästelse att för statens räkning från odlare inom landet inköpa
hos dem odlade partier korn för ett pris av 23 kronor per 100 kg., och
att 1918 års riksdag upprepade detta beslut med den ändringen,. att priset
sattes till lägst 33 och högst 35 kronor för 100 kg.» Under, kristiden ålades
jordbrukarna att leverera brödsäd till folkhushållningskommissionen, d. v. s.
vete, råg och korn; ja, man var så sträng mot jordbrukarna, att de sockenvis
ställdes inför rätta, därför att de icke fullgjort den massa oklara förordningar
och bestämmelser, som tid efter annan utfärdades.

Då kornet får räknas till brödföda och i forna tider mycket mera än nu använts
därtill, har jag motionerat om utförselbevis för såväl råg. och vete. som
korn. Genom statsmakternas ingripande har konsumtionen såväl.i bryggerierna
som jästfabrikerna av korn i betydlig grad inskränkts, och följden.har blivit,
att stora överskott av korn ligga clen dag som är osålda, och det blir nu ännu
större tillgång på korn, då sockerbetsodlingen nära nog nedlagts. Beträffande
jästfabrikerna är det mig bekant, att endast ett fåtal fabriker använda
korn, de andra ha övergått uteslutande till melass.

Jag skall nu be att få framföra några siffror för att visa, hur stort intresset
för kornodling för närvarande är i Sverige: år 1924 utgjorde åkerarealen
för vete 2.6 procent mot 4.6 procent för korn eller i hektar räknat 130,170'' för
vete och 173,373 för korn. Om vi gå tillbaka till 1916, så var åkerarealen för
vete 128,729 hektar och för korn 166,677 hektar. År 1925 skördades i Sverige
3,376,150 kg. vete och 3,201,130 kg. korn. Kornodlingen är sålunda av betydande
omfattning, och då kornet nära nog kan odlas från Ystad till Haparanda
men vete och råg endast å mera begränsade områden, så finnes det intet skäl,
varför kornet icke här skulle medtagas.

Då riksdagen nu går att taga ställning till frågan om införselbevis för råg
och vete, anser jag samma rättvisa även böra vederfaras odlarna av korn. Genom
ett utfärdande av licens vid export av spannmål har jag den övertygelsen,
att svensk spannmål skall bli en eftersökt vara på den utländska marknaden,
då endast bättre kvaliteter exporteras. Jag kan ej förstå, varför man vid
export av korn ej skall få importera lika mycket, utan att detta endast låter
sig göra vid export av vete och råg.

Då utförselbevisen, såsom jag håller före, endast avse att skydda odlingen
av brödsäd i Sverige och icke alls inverka på fördyringen av densamma, anser

Nr 29. 30

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

jag, att utförselbevisen böra omfatta såväl råg och vete som korn, varför jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta motionen.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Svedman och Gardell i Stenstu.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr förste vice talman! Jag hyser inte alltför
stora förhoppningar, i den händelse, att ifrågavarande utförselbevis i dag skulle
komma att av kamrarna bifallas. Men å andra sidan vet jag. att det svenska
jordbruket befinner sig i ett sådant svårt ekonomiskt läge, att jag anser, det
man bör fösöka alla vägar, som kunna förmodas något leda till hjälp ur detta
betryckta och svåra läge.

Det förhåller sig egentligen så, att på hösten måste en del jordbrukare, särskilt
de ekonomiskt svaga, sälja sin brödsäd. Härav begagna sig då kvarnarna
samt de olika uppköparna och betala ett relativt lågt pris, det minsta möjliga,
och då blir det till stor förlust för dessa ekonomiskt svaga. Detta är ett årligen
återkommande förhållande och ej, som utskottet synes vilja påstå, en
tillfällighet. Yi veta, att förlidet år fick vi här i Sverige en riklig skörd. Vi
fick ju också beträffande kvaliteten en alldeles utmärkt skörd. Säkerligen
den bästa som någonsin skördats i Sverige. Men icke förty fick en mycket
stor del av svenska jordbrukare sälja denna sin prima skörd till betydligt
lägre pris än vad som betalades för utländsk vara av ungefär samma beskaffenhet.

För att bevisa att så var förhållandet, skall jag be att helt kort få nämna
några siffror. Siffrorna gälla enligt allmänna noteringar, medelpriset för
svenskt och utländskt vete av följande sorter: La Platå, tyskt och polskt samt
Manitobavete. Medelpriset för svenskt vete under augusti månad var kr. 21.73;
för La Platavete 27.83; för tyskt och polskt 26.45 samt för Manitobavete 30.31
allt per 100 kg. Detta gör en skillnad för de olika sorterna till nackdel för det
svenska jordbruket utav: för La Platavete kr. 6.10; för tyskt och polskt 4.72
och för Manitobavete 8.58. För september månad voro motsvarande siffror för
svenskt vete kr. 20.07; La Platavete 25.73; tyskt och polskt 23.27 och Manitobavete
26.43. Detta gör en skillnad till vår nackdel i jämförelse med La Platavete
kr. 5.66, tyskt och polskt 3.20 och Manitobavete 6.36. För oktober månad voro
siffrorna följande: medelpriset kr. 19.56 för svenskt vete; för La Platavete

24.78; för tyskt och polskt 22.24 och för Manitobavete 25.42. I jämförelse med
svenskt vete gör skillnaden här för La Platå kr. 5.22, för tyskt och polskt 2.68
och för Manitobavete 5.86.

Angående råg så fick man också sälja densamma till ett rätt stort underpris
jämfört med vad som betalades för den utländska. Jag skall också här be att
med några siffror få belysa detta. Den svenska rågen betalades enligt allmänna
noteringen under augusti månad i medeltal med kr. 18.28; den s. k. Westernråg
med 22.64 och tysk och polsk råg med 20.32, allt per 100 kg. Detta gör en skillnad
till nackdel för oss utav i det förra fallet 4.36 och i det senare 2.04. För
september var medelpriset enligt notering för svensk råg kr, 16.84; för utländsk
s. k. Westernråg 19.68 samt för tysk och polsk råg 18.17. Detta gör en skillnad
också till vår nackdel av i förra fallet 2.84 och i senare fallet 1.33.

Jag är nu, herr talman, av den uppfattning, att i händelse dessa utförselbevis
vinna riksdagens bifall, så komma de alldeles säkert inte att i någon avsevärd
mån fördyra priset för konsumenterna, utan det blir i stället så, att vissa
uppköpare och mellanhänder få minska sin vinst, men det tror jag vi icke alls
böra ha något emot. Ty särskilt den svenska kvarntrusten har behandlat oss,
svenska jordbrukare, på ett sådant sätt, att jag icke här har, eller kan finna,
nog starka ord emot densamma.

Onsdagen den 28 april f. m.

31 Nr aa.

Herr förste vice talman, jag ber att få yrka bifall till den vid här ifrågavarande
betänkande av herrar Wohlin in. fl. fogade reservationen.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr förste vice talman! De fyra talare,

som näst före mig haft ordet, ha varit inne på samma tema. Dels ha de gått
in för, att man, därest svenska riksdagen skulle godtaga utförselbevis å spannmål,
skulle göra svenska jordbruket en synnerligen stor tjänst, något som
vore behövligt just för jordbruket i dess nuvarande svåra ekonomiska läge;
dels har man ansett, att en sådan åtgärd skulle verka befruktande även på
andra områden.

Man har då bl. a. särskilt riktat sig mot den del av tull- och traktatkommitténs
betänkande, som bevisat att endast en mindre procent av Sveriges jordbrukare
i själva verket har någon som helst fördel av det tullsystem, som är
infört för jordbrukets produkter. Om man slår upp riksdagsprotokollen för
de sista tre åren, då denna fråga varit före, så finner man, att precis samma
synpunkter nu framföras ifrån det hållet. Man har, såvitt jag förstår, icke
kommit med något nytt, och ej heller har något inträffat, som kan rubba någon
kammarens ledamot i den ståndpunkt, som han tidigare intagit i detta spörsmål.

Vi ha ju en liten erfarenhet av de här problemen, när riksdagen på sin tid
införde den glidande tullskalan. De herrar, som då förklarade, att härmed
hade vi fått ett Sesam för det svenska jordbruket, som skulle verka på sådant
sätt, att man icke blott kunde taga upp konkurrensen med utlandet, utan därigenom
skulle även det svenska jordbruket i och för sig kunna ryckas upp
på ett högt plan. Vi veta ju, hur dessa spådomar besannats. De, som förde
det talet på tungan, äro kanske nu bland de första att erkänna, att den åtgärden
varit synnerligen misslyckad och verkat på sådant sätt, att en gång, om
jag icke minns fel, i augusti 1921, spannmålen fördyrades för det svenska
folket med 11 kronor 80 öre pr 100 kg. för vetemjöl, och ändå fick inte det
svenska jordbruket något med av vad som avsågs med den åtgärden.

Nu har tidigare här i dag nämnts, att när man införde mjöltullarna här i
landet, avsågs därmed icke att få en lagstiftning, som skulle bli till fördel för
kvarnarna och en del mellanhänder, utan den skulle bli till lantbrukarnas
fromma. Nu säger dock herr Björnberg, att det var en synnerligen liten procent
av dessa åtgärder, som kommit jordbruket till godo. Precis på samma
linje var herr Lindman inne. Jag skulle verkligen vilja fråga, om det är någon
av herrarna, som verkligen tror, såsom min ärade vän Bengtsson i Kullen
sade, att det icke bleve mellanhänderna utan de verkliga jordbrukarna, som
finge nytta av dessa utförselbevis. Nej, det kommer att bli på det sättet, att
just mellanhänderna få ett synnerligen lukrativt område att operera på med
dessa spannmålsbevis i det oändliga. Ty, herr Bengtsson, icke kommer bonden,
även om han icke har mer än 20 hektar jord och far spannmål till avsalu
för t. ex. 500 kronor att, därest det blir fråga om export, själv sköta om detta,
utan det blir mellanhänderna, som växa som svampar ur jorden. Det kommer
säkerligen nog att bli på det sättet, att mellanhänderna ta för sig mer än
40 procent för att gå jordbrukarna till hända med detta.

Sedan sade herr Bengtsson i Kullen, att svenska jordbruket lever under
synnerligen stort betryck. Det har sagts många gånger; men nu förhåller det
sig så, att det också är många näringar vid sidan av jordbruket, som leva i
betryck —- ja, den enskilde medborgaren lever i stort betryck. Men om man
i det här sammanhanget vill påstå, att man med en sådan åtgärd som denna
ger det svenska jordbruket ett sådant skydd, att det icke fortfarande behöver
befinna sig i svårt ekonomiskt läge, då har man med utgångspunkt från det
hopp man sätter till utförselbevisen uteslutande tänkt på de jordbrukare, som

Nr 29. 32

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang. enligt vad tull- och traktatkommittén säger endast uppgå till c:a en åttondel
fö?°rSannmäl av ^ani^ets jordbrukare. Jag skulle därför vilja säga till herr Bengtsson, att
°r (Von!!)"''1 man ^lär ^ar en utgärd, som kommer att verka i den riktning, att de större
°r s'' jordbrukarna, som säkerligen ha större möjlighet att rida ut en ekonomisk
storm, bli gynnade, under det att småbönderna, varav vi ha en 80 procent här
i landet, sannerligen icke komma att bli hjälpta utan snarare hårdare betungade
— ty konsumtionsskatterna komma beträffande det mindre jordbruket att
verka hårdare och orättvisare, därest man går in för en sådan protektionistisk
åtgärd som denna.

Jag förutsätter nämligen, att de här utförselbevisen säkerligen komma att
verka så, att spannmålen blir fördyrad. Skall man nu tala så vackert som
herr Lindman gjorde, att det blir i själva verket ingen fördyring av spannmål
genom att vidtaga denna åtgärd, så kommer den dock å andra sidan att verka
på annat sätt och medföra sådana konsekvenser, att säkerligen många av denna
kammares ledamöter ställa sig frågande inför detta spörsmål och betänka sig
två gånger, innan de taga detta förslag. Ty för det första går man in för ett
system, som är okänt åtminstone i svenska statens historia, när det gäller
tullar och acciser, det system nämligen, att staten stiftar en lag, som ger möjlighet
för den enskilde medborgaren att med statens hjälp taga tull för en viss
vara. Nu invänder man, att här är det icke fråga om att taga tull, därför att
man exporterar samma vara, och man kanske inför motsvarande vara; men
därest man icke gör detta utan säljer låt oss säga 1.000 kg. spannmål för
export, så får man 37 kronor med 2 procents avdrag i tullkamrarna inom tre
månader för den exporterade varan. Men då har man sannerligen gått in för
ett system, åt vilket man icke bör räcka ett finger utan att först noga betänka
sig. Det ligger ju nämligen till så, att det icke bära är spannmålsodlingen
i södra Sverige, som är i betryck. För så vitt jag känner till Skånes jordbruk
och kustområdenas jordbruk, där man i första hand skulle tänka på export,
äro jordbrukarna där betydligt gynnsammare ställda än jordbrukarna i norra
Sverige eller inne i landet, vilka naturligtvis äro betungade med bl. a. avsevärt
högre fraktsatser och större omkostnader i övrigt än de förra. Men på det
här föreslagna sättet skall man premiera de jordbrukare, som icke endast ha
de mest gynnsamma exportförhållanden utan som också av naturen äro gynnade
med de största och bästa skördarna.

Jag kan icke underlåta att erinra om en annan sak, medan vi äro inne på
detta. Själv är jag visserligen jordbrukare, men jag får ändå säga, att vi också
ha andra näringar här i landet, som man bör tänka på, och bland dessa just
industrien, vars betryckta läge man även som jordbrukare icke kan undgå att
bemärka. Jag tänker då närmast på den del av industrien, som finnes i min
hemort, och jag tänker också på den mellansvenska malmindustrien, som uteslutande
är en exportindustri. Ser man vidare på trävaruindustrien i landet,
så skall man finna, att just denna industri dels har måst inskränka sig och
dels helt slå igen. Man frågar sig varför? Jo, därför att konkurrensen på den
utländska marknaden är synnerligen svår. Jag kan nämna, särskilt när det
gäller den mellansvenska malmindustrien, att den för att hålla gruvorna i gång
på sin tid har begärt, att staten skulle lämna sin medverkan i form av fraktlindring
— ja, den saken har icke varit före i riksdagen utan på andra vägar, och
jag har själv varit en av dem, som sökt bidraga till att få detta önskemål beaktat
— bl. a. på det sätt att få frakterna nedsatta med viss %. Detta har
man förklarat, att man icke kan gå med på, ehuru man kunnat peka på den
oerhört stora konkurrens, som gör sig gällande från utlandet. — Ja, herr Olsson
i Kullenbergstorp skrattar och menar, att dessa saker kunna icke jämföras.
Men jag får säga till herr Olsson och andra, som ivra för och i varje riksdag
motionera om fördyrade omkostnader just för det svenska folk, som icke har

Onsdagen den 2.8 april f. in.

33 Nr 25).

någonting, att man därmed icke endast fördyrar levnadsomkostnaderna för det
svenska folket utan också i viss mån bidrager till större svårigheter för näringarna
att hålla sig i gång. Det är så riktigt som professor Cassel sagt. Artiklar
av hans hand rörande tullsystemet ha nämligen varit införda i några
tidningar, bl. a. även i tidningar av den färg, som nu förfäkta utförsclbevisen.
Han säger, att genom tullarna går man in för ett system, som skall fördyra
levnadskostnaderna mer och mer och som förr skadar än gagnar det svenska
näringslivet. Jag skulle också våga påstå, att den större delen av svenska
jordbrukarna kommer till skada genom en sådan åtgärd som den nu föreslagna.
Jag skulle vilja säga herrar protektionister, att man härigenom skapar ett
palliativ av den omfattning och med sådana konsekvenser, att man därigenom
kommer in på fullständigt galna vägar. Må man komma ihåg vad man här,
när det gällde såväl glidande spannmålstullar som en höjning av tullarna,
förde till torgs! Och därest jag varit med skulle även jag givit mitt instämmande
i den opinionsyttring, som då avgavs och som förnämligast innehöll, att
det är ett önskemål, att svensk spannmål konsumeras i det egna landet. Man
var nämligen inne på den saken, att det svenska mjölet går inte att sälja här
i landet, utan man vill ha utländskt mjöl. Jag vill säga, att det är en svensk
tanke värd all respekt och som var och en i sin mån bör medverka till att få
beaktad, nämligen att folket skall lära sig att köpa svenskt och icke utländskt
mjöl. Men hur kommer det att bli i det här fallet? Jo, här kommer det att
ordnas på det sättet, att svenska staten skall medverka till, att svensk spannmål
exporteras och utländsk i stället importeras.

Man åberopar nu som ett av skälen för denna åtgärd, att vi ha inga lagerhus
att lagra spannmål här i landet. Det är väl ett bra enkelt resonemang. Men
man tror kanske, att man i det avseendet har det ställt på annat sätt i utlandet?
Går jag till vårt grannland Danmark, till vilket det väl skulle bli en stor
export, eller till norra Tyskland — ja, om icke norra Tyskland, så dock den
del av Tyskland, som utgör industriområdet — tror någon av denna kammares
ledamöter, att jordbrukarna i dessa länder eller regeringarna därstädes
skulle se med så synnerligen blida ögon, om Sverige skulle dumpa på deras
spannmålsmarknad och. betala exportpremier för att kasta ut ett annat lands
spannmål?

Hur skulle herr Bengtsson i Kullen, herr Olsson i Ivullenbergstorp eller herr
Lindman m. fl. ställa sig, om t. ex. danskarna å sin sida förklarade för sitt
lands jordbrukare, att kan ni exportera spannmål till Sverige, så skall ni få
en viss ersättning för varje ton ni exportera dit. Hur skulle ni egentligen
taga upp detta? Vore det då inte att befara, att ni fordrade att motåtgärder
skulle vidtagas? Det är också så gott som alldeles säkert — det kan man
inte komma ifrån -—- att i de länder, på vilka man komme att dumpa, skulle det
vidtagas åtgärder för att neutralisera en sådan åtgärd. Ty det är väl så,
att även i dessa länder vill man, när skörden på hösten är mogen, förvandla
den i kontanter. Ty även i Danmark har man ingå lagerhus. Jag har själv
varit där nere och sett detta, utan man är även där beroende av, att spannmålen
kommer i marknaden så snart den är tröskad.

Jag skulle, herr talman, vilja säga, att även om det här är ett försök, som
göres för fjärde gången på de sista åren att få svenska riksdagen att gå med
på ett experiment, som icke i någon mån kan gagna det jordbruk, som i själva
verket skulle behöva hjälp; ja, om det också blott är en demonstration, så anser
jag, att här bör riksdagen först som sist säga ifrån, att vi vilja icke gå
med på sådana experiment, och säga det med sådant eftertryck, att man icke
kommer åter nästa år.

Herr talman, jag har intet annat yrkande än på bifall till utskottets hemställan.

Andra hammarens ''protokoll 1926. Nr 29. 3

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

Nr 29. 34

Onsdagen den 2$ april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag åhörde den siste

ärade talaren, kunde jag icke undgå den reflexionen: Månntro han inte bevisar
för mycket? Ty det var verkligen inte litet han bevisade, helst om man ställer
hans bevisning sida vid sida med det faktum, att en för detta jordbruksminister,
i likhet med den ärade talaren socialdemokrat, som suttit såsom ordförande i
en utredning om spannmålshandeln här i landet, kommit till det resultat, att
utförselbevisen skulle bli gagnande. Jag tycker verkligen, att den siste talaren
bort reflektera litet mera, innan han framkommit med sina obevisade påståenden.

I det anförande, som på dragande kall och ämbetets vägnar hölls av bevillningsutskottets
ärade ordförande menade han sig tydligen »slå ihjäl» föreliggande
förslag, och det fanns i anförandet en underton om att vi i denna sak
på alla håll och kanter körde med endast de gamla vanliga skälen. Detta är
nog ändå inte riktigt. Till att börja med ha vi ju nu ytterligare ett års erfarenhet
om hur det ställer sig på höstsidan och fram till nyåret med möjligheterna
att avyttra brödsädesskörden, när denna är någorlunda riklig. Nog tycker
man ändå, att det är underligt, att vi jordbrukare skola komma så djupt
under världsmarknadspriset, när kvaliteten av spannmålen i Sverige är lika
bra och t. o. m. bättre än den utländska.

Herr Rökig yttrade, att likaväl som att jordbrukarna få utförselbevis, likaväl
borde textilfabrikanterna erhålla motsvarande bevis för sina varor. Å nej,
det är en liten skillnad! Textilfabrikanterna äro i jämförelse med konsumenterna
ett litet fåtal; producenter av brödsäd äro däremot många, under det att
de stora kvarnarna utgöra ett fåtal, som hålla väl tillsammans.

Man framhåller om och om igen, att utförselbevisen icke komma att gorå
jordbrukarna någon nytta och att de äro ingenting att sta efter. Men jag frågar:
varigenom skada de då er andra? De kosta ju icke ett öre. Om ni verkligen,
mina herrar, trodde, att de icke gjorde någon nytta för jordbrukarna, är
jag övertygad om att ni icke läge så hårt i selen för att avsla dem.

Herr Röing sökte förklara, att utförselbevisens betydelse för Tyskland berodde
på landets ekonomiska struktur. Man producerar mest i öster, säde han,
under det att konsumtionen är störst i väster. Ja men Tyskland har så goda
kommunikationer, att man säkert där kan förflytta säden bättre än man kan
göra i Sverige. Den förklaringen räcker icke; problemet ligger nog djupare.

Gentemot utskottets påstående, att ingenting nytt framkommit sedan sist,
vill jag vidare erinra, om en sak, som jag knappast trodde skulle komma, till
stånd, nämligen att förslaget om den höjda glastullen bifölls. Jag minns,
hurusom det under år 1921 kom ett par representanter från de svenska glasbruken
och gjorde hänvändelser till oss i bevillningsutskottet om hjälp från
statens sida. De kommo att resonera även med mig, och jag gav dem det rådet
att tala med utskottets ordförande och med de socialdemokratiska förtroendemännen
— jag för min del skulle icke stå hindrande i vägen. De lyckades
emellertid icke, tror jag, utan fingo återvända utan resultat. Nu har emellertid
det underverket inträffat, att socialdemokraterna — men naturligtvis icke
bevillningsutskottets ärade ordförande — icke varit riktigt immuna mot all
påverkan av de ekonomiska faktorerna här i landet. Jag trodde då, att åtminstone
en del av dem, som stödde förslaget om glastullens höjning, skulle nu
ha fått klokare ekonomiska idéer än förut. Är det, såsom man här idisslar,
blott den store producenten, som har nytta av ett stegrat pris på spannmålsmarknaden,
gäller väl motsvarande även för glasbrukens del: det finns ju endast
ett fåtal glasbruk, tolv eller fjorton stycken! Om det icke betyder någonting
för arbetarna i jordbruket hur produktionen utvecklas, betyder det väl
icke heller någonting beträffande glasindustrien; det är väl då även där bara
bolagen, som hösta vinsterna! Eljest voro en del av herrarna mycket flotta

Onsdagen den 28 april f. in.

35 Nr 29.

och gingo längre än utskott smajoriteten i detta fall; ni resonerade som så, att An9-skola vi rösta för en förhöjning av tullen med nio öre, så nog kunna vi taga for^amt^ål
även tio öre, om det verkar bättre. Jag för min del röstade för nio öre, men^X”)
icke hade jag tagit repet för ett bifall till 10 öres tullförhöjning. Naturligtvis ''

blir det på så sätt litet dyrare att vid behov sätta in en eller annan glasruta,
men jag, som själv är producent, är icke så avundsjuk mot andra producenter
som man är på många håll, där man totalt saknar blick för att man bör söka i
ekonomiskt avseende samverka, om icke alla skola bli lidande. Med hänsyn
till detta hälsade jag tullförhöjningen på glas med glädje; det är bättre att
göra en sådan förböjning än att offra på arbetslöshetens altare. Beslutet om»
denna tullförhöjning gav mig verkligen en smula hopp, men nu finner jag, att
det hela tycks stå och stampa på samma punkt.

Jag åhörde i går en talare i medkammaren, som antydde, att då de skånska
jordbrukarna icke ville åtaga sig att odla sockerbetor för det pris som bolaget
bestämt, skulle man straffa dem med att icke bevilja utförselbevis. Ja man
hopar här samman all vår synd, och man tror sig kunna genom att ställa det så
ofördelaktigt som möjligt för producenterna driva dem, mot all ekonomisk beräkning,
till en tvångsodling. I det fallet misstaga sig dock säkert herrarna
betydligt.

En sak, som man heller icke reflekterat på, är att man genom utförselbevisen
skulle få möjlighet att i vårt land utan minsta ekonomiska förlust gorå
utbyte av de mjuka och hårda vetesorterna, vilket är av vikt för mjölets kvalitet,
synnerligast där man är nödsakad att förvara mjölet under längre tid, innan
det förbrukas. Vi sågo i höstas, att tyskarna kunde exportera mjukt vete
till England (hårt vete kunde engelsmännen mycket lätt importera från annat
håll); detsamma kunde ha skett från Skåne och Sverige över huvud. Man hade
fått igen tullen på de hårda vetesorterna, och det kan icke på något sätt visas,
att utförselbevisen skulle skadat konsumenterna. Skall man ovillkorligen importera
och konsumera mjöl av endast de hårda vetesorterna, får man sannerligen
betala mjölpris därefter.

. En sak, som vi veteodlare fått klart för oss av de forskare, som sysselsätta
sig med växtförädlingen, är, att det finns icke minsta hopp om att vi här i landet
skola få dugliga hårda vetesorter till odling förrän omtränt tio eller åtminstone
åtta år. Är det då icke skäl att låta bytet genom utförselbevisen försiggå,
till dess vetenskapsmännen lyckats, som de tro sig kunna gorå, lösa problemet
att åstadkomma produktion i landet av både hårda och mjuka vetesorter?

Men här vill man icke övertyga sig av någonting, utan påstår bara. att det är de
större jordbrukarna, som handla av egennytta och av lust att »klå» sina medmänniskor.
Att tala i denna fråga är som att så på hälleberget, ty ingen är
så dövhörd som icke vill höra eller som icke begriper sammanhanget i ekonomiska
ting. Naturligtvis kunna herrarna avslå vårt förslag såsom redan så
många gånger skett och väl även kommer att ske i fortsättningen. Men ni
kunna vara övertygade om att vi skola komma åter, på samma sätt som åtskilliga
av industriens grenar äro nödsakade att begära hjälp, om de icke helt skola
gå under. _ Yi skola icke göra som den talare jag syftade på i första kammaren
och som ville ha hämnd på oss därför att vi icke odlade sockerbetor. Å nej, vi
skola bedöma frågan efter dess egen innebörd.

Vi ha ingen hämndkänsla mot dem som förvägra att staten skall gå klokt
ekonomiskt fram med sina förordningar och tullar gentemot vårt jordbruk.

Även om ni ställa eder på avslag från den sidan, så hoppas och tror jag att de
svenska jordbrukarna icke skola sjunka så djupt, att de skola gå med hämndkänslor
och försöka hämndgärningar gentemot en svensk industri, som sitter
trångt och kanske skali gå under om icke staten ingriper. Vilja herrarna på
andra sidan göra så mot oss, ja, då må ni göra det; men min övertygelse är,

Nr 29. 36

Onsdagen den 2& april {. m.

Ang. . att den svenska bonden vill att alla näringar i detta land skola få så. pass armför
spannmål bågsrum att de kunna leva och trivas. Och det är just med denna min uttalade
1 (FortsT^'' mening som jag, herr talman, ber att få yrka avslag å utskottets hemställan
'' och bifall till den av herr Wohlin m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Pettersson i Broaryd, Svensson i Grönvik, Persson
i Fritorp, Johanson i Hallagården och Eriksson i Västbro.

Herr Anderson i Linköping: Herr förste vice talman! I den diskussion,

•som regelbundet återkommer varje höst här i landet om avsättningsförhållandena
på den svenska spannmålsmarknaden, brukar det framhållas från friliandelsvänligt
håll, att den enda säkra utväg att förbättra de spannmålsodlande
böndernas ekonomi är självhjälpens väg,, det vin säga att genom sammanslutning
söka åstadkomma bättre avsättningsförhållanden. I detta tal
ligger naturligtvis mycken sanning. Det ha också de svenska lantmännen
behjärtat, och vi ha särskilt under senaste år fått bevittna, hurusom en ganska
kraftig rörelse uppstått i syfte att genom sammanslutningar och försäljningsorganisationer
öka lantmännens möjligheter att motstå de. förhållanden på
spannmålsmarknaden, som inträda på hösten och som verka prisreducerande, såsom
här under debatten av flera talare påvisats. Men de som^välvilligt ge lantmännen
dessa råd förbise att med nuvarande förhållanden på spannmålsmarknaden
kommer man ingen vart, om icke exportmö jligheterna ökas. Lantmännens
försäljningsföreningar behöva ökade exportmöjligheter för att fylla, den
uppgift, som är tilldelad dem, och det är här man har att söka utförselbevisens
stora värde. Detta har påpekats av lantbrukets organisationer genom skrivelser,
som ingått under årets lopp till jordbruksministern. Det har också påvisats
i hushållningssällskapens framställningar. Men dessa synpunkter ha
lämnats fullständigt obeaktade av vederbörande.

Jag vill erinra de herrar, som äro anhängare av tanken på lantmännens
självhjälp, om att vill man verkligen komma till ett resultat härutinnan., så
bör man ge lantmännen utförselbevisen. Det är ett medel, visserligen icke
starkt verkande, men efter all erfarenhet att döma säkert verkande, för att ge
ökade möjligheter till avsättning under de kritiska veckor på hösten, då abnorma
förhållanden inträda på spannmålsmarknaden.

Under debatten här har man — och det är helt naturligt efter vad som förekommit
vid denna riksdag — också kommit in på kapitlet om förhållandet
mellan jordbruk och industri. Jag skall icke av vad som här sagts upptaga
mera än det inlägg, som gjordes av herr Pettersson i Hällbacken, och jag vill
då understryka betydelsen av de uttalanden, som gjordes av honom. Han säger:
»Genom att fördyra levnadsomkostnaderna för industriens arbetare för svårar

man läget för alla svenska samhällsklasser.» Han pavisar. huru detta
verkar hämmande på exportmöjligheterna. Ja, det är alldeles riktigt. Men
det förvånar mig att herr Pettersson i Hällbacken, som ju är en praktisk
jordbrukare, icke drog fram en synpunkt, som jag tycker borde ligga mycket
nära till hands för honom att fästa uppmärksamheten på, när han ville exemplifiera
detta sitt uttalande. Han menade att varje tendens att höja° prisen
på jordbruksprodukter kommer att ha denna ogynnsamma inverkan, pa industrien
och försvåra våra exportmöjligheter. Men, herr Pettersson i Hällbacken,
det finns en annan omständighet, som kanske i än högre grad verkar i
denna riktning, och det är de oskäliga mellanhandsvinsterna här i landet. Jag
skulle vilja ge herr Pettersson i Hällbacken och hans meningsfränder det
rådet att inrikta sin uppmärksamhet i första hand på den sidan av problemet.
Där finnes ett rikt fält icke minst för socialdemokraterna med de ekonomiska
utgångspunkter, som de i allmänhet anlägga.

Onsdagen den 2»8 april f. in.

37 Nr ‘29.

En undersökning, som jag gjorde i höstas, gav vid handen att priset pa Ang.
vanligt svenskt vetebröd var i städerna c:a 75 öre pr kg., samtidigt som priset
i England stod i c:a 38 öre pr kg. för motsvarande sort vanligt vetebröd. (ports j
Denna ofantliga skillnad kan icke förklaras med tullskyddet — det gör ju endast
några få öre — utan den beror på de oskäligt höga mellanhandskostnaderna.
Och går man in på en närmare undersökning beträffande orsakerna till
detta förhållande, så finner man att det framför allt är att tillskriva de oerhört
uppdrivna arbetspriserna inom kvarnbranschen och bageribranschen samt
för transportarbetarna. Här har verkligen skett en utveckling under de senare
åren, vars resultat blivit just detta som herr Pettersson i Hällbacken påpekar,
ett oskäligt fördyrande av omkostnaderna för andra industrier och därmed
också ett hämmande av den svenska exporten och ett försvårande av andra
samhällsklassers levnadsvillkor. Men han har alldeles fel när han lägger skulden
på jordbrukarna. En undersökning av prisförhållandena under det senaste
årtiondet ger vid handen, att under det att försäljningspriserna på jordbruksprodukter
endast obetydligt ligga över 1914 års priser, så äro mellanhandskostnaderna
— däri då arbetslönerna inberäknade — fördyrade med mer än
100 procent. Jag tillåter mig uppmana herr Pettersson i Hällbacken att fortsätta
med den undersökning, som han visat sådant intresse för, men inrikta
den på att nedbringa mellanhandsvinsterna. Det är här man har att söka den
viktigaste orsaken till de förhållanden han påtalat, höga levnadskostnader för
industriens arbetare och den försvårande inverkan detta har på den svenska
• exporten.

Ja, jag skall icke närmare gå in på motiveringen för utförselbevisen. Jag
vill bara konstatera, att den tveksamhet beträffande deras verkningar, som
tidigare gjort sig gällande, mer och mer upphört. För närvarande torde praktiskt
taget hela den svenska jordbrukarklassen stå enig bakom önskemålet att
få dessa utförselbevis införda. Jag tror denna så småningom framvuxna enighet,
som kommit till uttryck i framställningarna från jordbrukets organisationer,
är någonting som den svenska riksdagen och särskilt dess andra kammare
icke bör underlåta att taga hänsyn till. När riksdagen vid föregående
tillfällen har avslagit utförselbevisen, så har det varit icke minst därför att
man hos jordbrukarna själva kunnat förmärka en viss tveksamhet rörande betydelsen
av detta system. Men när nu denna tveksamhet mer och mer givit
vika för övertygelsen att man på denna väg skall kunna åstadkomma en förbättring
i de abnorma förhållanden, som för närvarande förrycka den svenska
spannmålsodlingens ekonomi, så tycker jag verkligen, att de som förut i riksdagen
röstat mot utförselbevisen nu borde gå över på den andra sidan och ge
de svenska jordbrukarna det i denna stund av dem mycket efterlängtade
medlet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Fjellman: Herr talman, mina damer och herrar! Det har redan förut
i dag framhållits, att några nya synpunkter svårligen kunna anläggas på den
här frågan. Bevillningsutskottets erfarna män ha ju nu för fjärde året dryftat
densamma och framlagt både skäl som tala för och skäl som anses tala
mot dessa utförselbevis, och vi ha här i riksdagen diskuterat desamma likaledes
nu för fjärde gången. Jag kan därför icke komma med något nytt.

Men ett av de skäl, som anförts mot utförselbevisen, är av den beskaffenhet,
att jag inte kan underlåta att säga att jag anser detsamma mycket olämpligt
att andraga; jag anser det ej som något skäl alls! Man vill nämligen framhålla,
att därför att endast en del av landets jordbrukare få nytta av utförsel -

Nr 29. 38

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

bevisen, så skola vi icke införa dem. Samtidigt kan man emellertid icke påvisa
att den andra delen av Sveriges jordbrukare skulle kunna taga någon
skada av desamma. Det är väl överhuvud taget omöjligt att kunna utfundera
någon lag eller någon bestämmelse, som alla kunna vara belåtna med, och
allra minst är detta möjligt på jordbrukets område, där så många olika åsikter
äro rådande.

Nu anser man — vilket även erkännes av motståndarna till utförselbevisen
— att bortåt 40,000 jordbrukare få direkt nytta av desamma, och därtill kommer
att alla de som ha arbete och anställning vid dessa lantbruk, även indirekt
måste, mänskligt att döma, få något gagn av desamma. Yar äro då dessa
40,000 jordbrukare att söka? Jo, man anser att de äro att finna i södra delen av
Sverige, i Halland, Skåne, Småland, Blekinge o. s. v., d. v. s., just de trakter av
vårt land, över vilka de senaste åren gått en av de svåraste hemsökelser man
kan erinra sig — jag tänker nu på den hemska kreaturspesten. Dessa lantbrukare
ha gång på gång fått se sina dyrbara besättningar förstörda av muloch
klövsjukan. Vore det för mycket att de finge denna lilla hjälp, denna
hjälp till självhjälp, som det heter? Vi se ju ständigt, hur den ena banken
efter den andra får dylik, och nu talar man på senare tider om att även järnverken
skola få en sådan »hjälp till självhjälp». Varför skola då icke lantbrukarna
också få denna förmån, allra helst när det icke kan bevisas att någon
prisförhöjning av brödet blir följden, — åtminstone icke någon sådan av nämnvärd
betydelse; och skulle detta mot förmodan bli förhållandet, så kan man
ändra om bestämmelserna efter två år.

Så säger man också från visst håll att utförselbevisen ej skola få någon
praktisk betydelse. Man har emellertid å andra sidan stora förhoppningar att
så dock skall bli förhållandet. Jag var inne i första kammaren i går och
hörde där en socialdemokratisk talare uppmana sina kamrater att under den
debatt som skulle äga ruin i dag rösta nej för utförselbevisen för att därigenom
försvåra för lantbrukarna brödsädesodlingen och tvinga dem att odla betor.
Från detta håll tycks man ju således även anse det bliva till nytta och hjälp
för lantbrukarna om utförselbevisen införas.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! Såsom varande medmotionär i den föreva rande

frågan skall jag be att få framkomma med några synpunkter då det
gäller att taga ställning till utförselbevisens införande.

Jag skall icke ingå på något egentligt bemötande av de av bevillningsutskottet
framförda synpunkterna, eftersom föregående talare redan ingående
redogjort för dessa. Jag skall i stället be att få framställa den frågan: är
Sverige ett jordbruks- eller ett industriland? Om jag nu själv skall svara på
den frågan, så kan jag säga: såväl jordbruk som industri böra ha förutsättningar
att bära sig, om åt dem gives det skydd, som snart sagt varje land
giver. Nu framkommer den frågan: skall man hjälpa jordbruket; skall man
mera gynna industrien, eller skall man neka alltsammans sitt stöd? Kanske
man i stället bör inrikta sig på att i större omfattning importera de varor, som
behövas? Denna väg har man ju redan inslagit på, när det gällt att stödja
sockerbetsnäringen. Är t. ex. en fullständig omläggning av jordbruksdriften
att förorda? Skall man övergå till en mera extensiv drift eller anlägga betesvallar
i större utsträckning för att helt övergå till produktion av animaliska
produkter? I det förra fallet komma ännu flera att tillhöra de arbetslösas
skara, och jordbruksvärdet kommer att falla i oroväckande grad. Vid övergång
till animalisk produktion kommer brödsädesodlingen att få en alltför
underordnad plats, och i framtiden få vi imoortera en massa spannmål till
högt pris. Man kan då få betala vad man icke nu har en aning om. Priset

Onsdagen den 28 april f. in.

39 Nr 29.

på animaliska produkter, kött, fläsk, smör och ägg m. m., kan falla fortare utf^j/Jevis
än man tror, och för övrigt kan man komma till den dagen, då köpare saknas. för spannmål.
Hur kommer det då att gå? Jordbrukarna komma i en mycket svår belägen- (Forte.)
het, en större del jordbrukare få troligen lämna sina egendomar och eu ännu
större del blir beroende av bankerna, man är då inne på den vägen att jorden
kommer att ägas av storbankerna och bönderna bli så att säga deras arrendatorer.

Betecknande för den politik, som föres, är ett yttrande från statsrådsbänken
i fredagens interpellationsdebatt om taxesänkningen. Det yttrades då så här:

»I de fall där någon distributionsförenings ställning blivit ohållbar kunde det
för vattenfallsstyrelsen liksom för föreningens kreditgivare vara av intresse
att genom lämpliga åtgärder söka bereda möjlighet för föreningens fortsatta
verksamhet.» Varför kan man i stället icke hjälpa förr än att alltsammans
skall gå under. Det är ju bättre att hjälpa i tid och avhjälpa den fara som
förestår. Vi ha ju sett av pressen, huru t. ex. industrien har svart att reda sig.

,Vi se att det är fråga om en sammanslagning av flera större järnbruk för att
möjligen därigenom kunna få den ekonomiska driften att bära sig och att staten
skall lämna sitt stöd även därtill. Jag undrar om möjligen någon tänker
framkomma med ett förslag att man skulle sammanslå en hel del jord för att
därigenom kunna förbilliga driften. Det är en sak som icke vore att förorda,
men då skola vi i stället företaga sådana åtgärder, att deras brukare kunna
sitta kvar på sina jordbruk.

Det var för mig glädjande, att höra, att herr Björnberg å frisinnade partiets
vägnar talade så varmt för denna sak. Jag hoppas att flertalet och för övrigt
alla ledamöter av det frisinnade partiet gå med i denna fråga och rösta^ för
utförselbevisens införande. Kunna vi inte nu göra något åt denna^ sak, så är
det ju klart att vi få återkomma till ett annat år. Man har att fasthålla vid, att
den svenska jordbrukaren behöver detta stöd, och det är just därför som vi
framkommit med vårt förslag.

Hur skall det gå, då sockerbetsodlingen icke kan fortgå i samma utsträckning,
som under föregående år och spannmålsodlingen får en mera underordnad
plats i växtföljden. Jordbruksvärdena falla undan för undan. Vi ha endast
ett par år kvar till den nya fastighetstaxeringen; denna. är ju föreslagen
till 1928. Om fastighetstaxering då skall företagas och vi nu arbeta med
händer och fotter på att jordbruksvärdena skola åka ned, vilka värden skola de
då egentligen komma i? Blir det icke en stor nationalförlust att nu gå in för
sådan extensiv drift, som man synes arbeta för. Jag tror att vi få betänka
oss mer än eu gång.

Det skulle vara mycket mera att tillägga i denna sak, men jag vill icke
uppehålla tiden, ty jag vet att flera talare äro anmälda. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Pettersson i Bjälbo: Ja, herr talman, denna fråga är ju så utdebatterad
att man just inte kan komma med några nya synpunkter på densamma,
men jag har ändock ansett mig böra understryka ett par saker. Ingen kan väl
längre med fog göra gällande, att det här är fråga om en tillfällig företeelse.

Det har ju fortgått på detta sätt nu under 4 å 5 år, och afl orsak föreligger afl
tro, att det kommer att fortgå på samma sätt även i framtiden. Under sådana
förhållanden är det ju oemotsägligt, att det svenska tullsystemet verkar orättvist
gentemot lantbruket, gentemot livsmedelsindustrien, och, då livsmedelsindustrien
är den svagaste av våra industrier, ligger det ju nära till hands, att staten
härvidlag träder hjälpande emellan, i all synnerhet som det ju just ar de
ekonomiskt sämst ställda lantbrukarna, som egentligen träffas av de prisfall,
som bruka inträffa på hösten. Den, som har rygg nog att hålla på sin höstsäd

Nr 29. 40

Onsdagen den 28 april f. m.

utförd ■ ^ fram på eftervintern eller våren, han har givetvis ingen nytta av utförselför
spannmål, bevisen. Utförselbevisen äro till nytta endast för dem, som av ekonomiska skäl
(Forts.) tvingas att på höstarna sälja sin spannmål. Under sådana förhållanden synes
det mig, jag upprepar det, icke mer än rätt, att från statsmakternas sida göres
ett försök att rätta till dessa förhållanden. Det är ju, som nämnt, endast fråga
om att göra ett försök med utförselbevis, ett försök på ett par år.

Hur bemöter nu utskottet dem, som yrkat på införande av utförselbevis? Jo,
utskottet kommer nu med samma bleklagda nej, som vi varit vana vid att i
denna fråga få höra från utskottet nu i flera år. Utskottet framlägger icke
något positivt förslag, utan tycker, att det är bäst, som det är. Utskottet har
ingenting att erinra mot det nuvarande tillståndet. Det heter på sid. 4 i dess
betänkande: »Det synes därför osannolikt, att utförselbevisen för vårt lands vidkommande
under sådana förhållanden skulle komma till nämnvärd användning.
» År 1924 hette det, att utförselbevisen skulle komma till användning i
ytterst sällsynta undantagsfall. Nu har uttrycket något förmildrats, men det
heter i alla fall, att utförselbevisen icke kunna väntas komma till någon »nämnvärd
användning». Men kunna de icke komma till någon nämnvärd användning,
så lära de väl heller icke kunna åstadkomma någon nämnvärd skada, såvitt jagkan
förstå. Att, som utskottet gjort, efter det utskottet uttalat sig på sätt, jagnyss
citerade, skildra utförselbevisens möjliga verkningar i mörka färger och
rada upp de skal, som utskottet anser kunna anföras emot dessa bevis, det tycker
jag för min del är fullständigt meningslöst. Det är orimligt och ologiskt att
gå tillväga på det viset. Om utförselbevisen icke kunna göra någon egentlig
skada, varför kan man icke då visa oss lantmän, som nu i stort sett stå eniga i
vår önskan om införande av dessa bevis, och hysa åtminstone någon förhoppning,
att förhållandena på spannmålsmarknaden därigenom skola kunna förbättras,
det tillmötesgående, att man hjälper oss på det sätt, som här ifrågasatts.
Efter den motivering, som utskottet presterat genom de av mig nyss upplästa
orden, måste jag och mina meningsfränder uppfatta herrarnas motstånd
mot vå.ra önskningar som bristande tillmötesgående, ja, rent av såsom oginhet.
Vad vi här begära, det är förresten så litet, rimligt och rättvist, att jag har
svårt att förstå, varför man behöver sätta sig emot våra krav. Jag ber verkligen
att få vädja till herrarna att hjälpa oss med detta nu, ty avslås den gjorda
hemställan om införande av utförselbevis även i år, efter vad som i riksdagen
förekommit i sockerfrågan och åtskilliga andra frågor så kan det icke hjälpas,
att därigenom kommer att utlösas en stämning hos oss, vilken stämning kommer
att få efterverkningar, som givetvis måste åstadkomma slitningar emellan livsmedelsindustrien,
lantbruket, å ena sidan och å den andra övriga näringar. Det
är icke minst ur den synpunkten, som jag nu, herr talman, ber att få yrka bifall
till den av herr Wohlin m. fl. undertecknade, vid utskottsbetänkandet fogade
reservationen.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman, jag skall villigt er känna,

att jag, då frågan rörande införande av utförselbevis förelåg till behandling
i kammaren förra året, röstade emot införande av dylika bevis, och jag
skall även uppriktigt i dag medgiva, att det icke är med någon entusiasm, som
jag nu går att avgiva min röst för bifall till herr Wohlins reservation, och detta,
enär jag icke är fullt övertygad om att dessa bevis kunna, såsom man på sina
håll tror, nyttjas till förmån för jordbruksnäringen. Jordbrukarna förmena
emellertid, att de i utförselbevisen skulle kunna få ett vapen i händerna mot
kvarntrusten, och ingen lär väl kunna bestrida, att icke spannmålshandeln i
vårt land uteslutande ligger i händerna på denna trust. Ingen lär väl heller
kunna bestrida, att under de tider av året, då skörden i allmänhet tröskas och

Onsdagen den 28 april f. m.

4 1 Nr 2i>.

då do kapitalsvaga jordbrukarna nödgas sälja, prisen på spannmål nedbringas
1 ill icke mindre än 20 % under importprisen för utländsk spannmål, med tillägg
av tullen. Under det att lantmännen icke kunna exportera någon spannmål,
är det medgivet för kvarnarna, att efter uppköp av spannmål från lantmännen
och tillverkning av mjöl vid export av detsamma erhålla restitution
för tullen. Det är klart, att lantmännen måste finna sig obehagligt berörda och
orättvist behandlade, när de se, att kvarntrusten har rättighet att få tullen tillbaka,
under det att lantbrukarna icke ha motsvarande rättighet, då de exportera
spannmål. De hoppas nu, att med utförselbevisen i sin hand kunna exportera
spannmål, då priserna inom landet äro låga, och att den vinst, som eljest
.skulle tillfalla trusten kommer dem till del. Det väcker även misstämning hos
lantmännen, att, under det att de varor, som de själva måste köpa, äro tullskyddade
och tullen därvid verkar fullt effektiv, lantbruksprodukter visserligen äro
skyddade av tull, men som icke verkar effektiv. Under sådana förhållanden
förefaller det givetvis lantmännen, att det skulle vara rättvisare att slopa allt
tullskydd än att bibehålla industritullarna utan att dessa kompenseras av ett
effektivt tullskydd för lantbruket. Man har påstått, att endast de stora jordbrukarna
skulle ha fördel av högre spannmålspris. Jag tror, det är ett misstag.
Jag känner större jordbrukare, som icke ha sålt en enda säck spannmål under
innevarande år, därför att de ha varit nog kapitalstarka att hålla stora kreatursbesättningar
och på så sätt förvandla sin spannmål till mjölk eller smör och
fläsk, således exportvaror, varigenom de fått vida högre betalt för sin skörd,
än om de sålt spannmålen till kvarnarna. Jag känner även å andra sidan små
jordbrukare med mellan 20 ä 30 tunnland jord, som under tider, då prisen varit
tryckta, nödgats sälja 50 ä 60 säckar spannmål, och de ha fått sälja denna spannmål
20 ä 25 % under importpriset.

Nu har man å andra sidan sagt, att det skulle vara till skada för staten, om
utförselbevisen antoges, enär staten därigenom skulle få minskade tullinkomster.
Jag kan icke förstå detta resonemang. Importen skall naturligtvis täcka icke
allenast skillnaden mellan konsumtion och produktion utan måste även täcka
den spannmålsmängd, som exporteras under en viss del av året. Härigenom
äger så att säga rum ett utbyte av tullar. Vad staten skulle förlora på restituerad
tull för utförd spannmål, finge ju staten igen på tull å den spannmål,
som återinfördes från utlandet. Man förmenar även, att utförselbevisen skulle
lända till skada för konsumenterna. Men, mina herrar, spannmålsprisen ha,
praktiskt taget, visat sig icke inverka det ringaste på mjölpriserna. Mjölpriserna
äro beroende på det utländska marknadspriset på mjöl och på tullen och
mjöltullen, den har, såvitt jag förstår, varit fullständigt effektiv, och så mycket
lättare kunnat utnyttjas, som importen ligger i några få personers händer.
Man har även påstått, att utförselbevisen skulle inverka höjande på brödprisen,
men brödprisen röna ju mycket litet inflytande av spannmålspriserna. Betänk
blott, att det vetebröd, som levereras exempelvis till sjukhus i det län, jag
tillhör, endast betingar ett pris av 42 öre per kg., men att man däremot här på
Östermalm får betala 1: SO kronor för bröd av samma vikt. Då kan ju ej ett pris
av 3 och 4 öre högre eller lägre för spannmålen eller mjölet ha den ringaste betydelse.
Nej, mina herrar, det är därvidlag mellanhänderna och bagarna, som
fördyra brödet för konsumenterna, och icke lantmännen. Jag har den uppfattningen,
att lantmännen önska genom införande av utförselbevis få vapen i händerna,
för att kunna taga upp striden mot kvarntrusten. Jag har också den
uppfattningen, att dessa bevis’ införande icke kommer att på något sätt menligt
inverka vare sig på statsinkomsterna eller på konsumenternas intressen, och då
det kan vara möjligt, att de komma att visa sig vara till gagn för jordbruksnäringen
och inte gärna kunna lända till någon skada för andra än kvarntrusten,
förstår jag inte, varför det skall resas motstånd mot att på försök in -

Anq.

utförselbevis
för spannmål.
(Forte.)

Kr 29. 42

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevi3
för spannmål.
(Forts.)

fora dylika bevis. Emedan jag har denna uppfattning, kommer jag att rösta
för herr Wohlins reservation, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Om icke herr Olsson i Kullenbergstorp
och herr Anderson i Linköping riktat ett par direkta frågor till mig,
skulle jag icke ha dristat mig att ånyo begära ordet. Herr Olsson i Kullenbergstorp
gick in på förhöjningen av fönsterglastullen och ville särskilt därför
gissla socialdemokraterna. Det gjordes i en sådan ton, som om herr Olsson i
Kullenbergstorp också riktat sitt klander mot mig, och jag ber då först som
sist att få hänvisa till det protokoll, som finns från namnuppropet, och varav
framgår, att jag var motståndare till ifrågavarande förslag.

Det är icke ovanligt i denna kammare, att herr Olsson i Kullenbergstorp
uppträder som spåman. Jag kommer härvid mycket bra ihåg, hurusom herr
Olsson år 1922, då det ifrågasattes att medgiva förnyad statsgaranti för sockerbetsodling,
yttrade, att, därest icke riksdagen gick inför den garanti, som föreslagits
av honom och hans meningsfränder, skulle betodlingen troligen för det
året vara totalt slut. Erfarenheten har visat motsatsen. När nu herr Olsson återigen
givit sig till spåman, i det han förklarat, att det skulle verka olyckligt, om
man icke fick de eftersträvansvärda utförselbevisen, tror jag, han icke kommer
att bli mera sannspådd än förra gången han uppträdde och förutsade framtiden.
Jag tror icke en vägran från riksdagens sida att införa bestämmelser om
införselbevis kommer att få så skrämmande verkningar, som man i dag sökt
göra gällande.

Såväl herr Olsson i Kullenbergstorp som herr Anderson i Linköping förmenade,
att de jordbrukare, som icke ställa sig solidariska med dem som hysa
utförselbevis, skulle hysa en viss hämndkänsla mot de mera gynnade jordbrukarna
i södra Sverige. Jag skulle vilja häremot säga, att jag önskar södra Sveriges
jordbrukare och jordbrukarna överhuvud taget i vårt land bästa framgång
och bästa ekonomiska utvinning av sitt jordbruk, men jag kan, mina
herrar, icke vara med om en politik, som kommer att gynna den del av jordbruksnäringen,
som under svåra förhållanden har de största förutsättningarna
att klara sig, men samtidigt kommer att för småbrukarna i stora delar av vårt
land medföra synnerligen skadliga verkningar. Med anledning av herr Andersons
i Linköping påstående, att icke vi socialdemokrater nog kraftigt reagerat
mot mellanhänderna, vill jag säga, att jag egentligen icke förstår det talet.
Yi ha ju från socialdemokratiskt håll titt och tätt förklarat, att man måste
beskära de stora mellanhandsvinster, som förekomma på olika områden av
det ekonomiska livet i vårt land. Ni, mina herrar, som vilja gå in för införande
av utförselbevis, tro ni. att denna s. k. reform kommer att verka
i nyss antydd riktning? Jag tror tvärtom, att införande av dylika
bevis kommer att skapa ett synnerligen gynnsamt arbetsfält för jobberier
i det oändliga. Det är mycket symtomatiskt, att man på protektionistiskt
håll visat sig angelägen att införa utförselbevis. Jag vill visserligen
icke säga. att utförselbevisen innebära en påbyggnad av tullsystemet, men om
bestämmelserna om utförselbevis gå igenom, har man därmed antagit en princip,
som är rätt så vansklig. Jag vill härvid särskilt framhålla att så ofta förslag
framkommit om sänkning av tullar, har man avslagit dessa förslag under
förebärande, att man borde avvakta slutförandet av den utredning, som
anförtrotts åt tull- och traktatkommittén, och den kungl. proposition, som på
grundval av denna utredning, kan väntas komma att framläggas. Så har man
gjort oupphörligt och icke minst när det var fråga om galoschtullen. Däremot
har man städse ansett sig oförhindrad att vidtaga tullförhöjningar utan att
avvakta slutförandet av nyssnämnda kommittéutredning. Man har icke tvekat,
då det gällt att bygga på tullsystemet med tullar, som fördyrat levnads -

Onsdagen den 2$ april f. in.

43 Nr 21).

kostnaderna och vållat andra näringar än dem, som fått åtnjuta tullskyddet, AnrJsvårigheter.
Tro icke herrarna, att man på det viset så småningom kommer så fy^^mnmdl
långt, att man får svårt att reda sig med hela systemet? Som representant för''''0 n,''orts) ’

de mindre jordbrukarna •— som sådan anser jag mig åtminstone — i den landsända,
jag representerar, vill jag betona, att ett genomförande av bestämmelserna
om utförselbevis för det första icke kommer att medföra någon som helst
nytta, men det kommer att medföra en indirekt skada för det mindre jordbruket.

Slutligen vill jag ånyo framhålla en sak, som i denna debatt icke nog kraftigt
kan understrykas, och det är, att, om man inför bestämmelser om utförselbevis,
så har man vidtagit en åtgärd, som saknar, kan man säga, motstycke
i den svenska riksdagens historia. Man har då förklarat, att enskilda personer
skola äga rätt att upptaga en av staten pålagd tull. Den princip, som man
här velat gå in för, är så vittgående till sina konsekvenser, att jag aldrig
kan tänka mig, att riksdagen, hur varmt förslaget än förordats från höger-,
frisinnat- och bondeförbundshåll, någonsin skulle vilja gå med på en dylik
åtgärd.

Herr talman, jag har inte annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman, mina damer och herrar! Här behöva
vi nu, sedan debatten fortskridit så pass långt, inte draga fram några
siffror eller några exempel, och inte heller behöva vi använda några förskönande
fraser. Inga fraser kunna dölja den rama verklighet, som vi här ha
att göra med, nämligen att andra kammaren i dag står inför en avgrund av
vanära, vars verkningar — det är jag säker på — komma att vid nästa val
efterlämna bra djupa hål i denna kammares led.

Yi skola besinna, att vi om några minuter skola votera, utan tvivel med
seger för dem, som nu känna sig så segervissa, en lag, som ännu aldrig något
land varit med om att besluta mer än Preussen, där en av de råaste klasser,
som funnits i världen, denna preussiska junkerklass, under kaiserismens
tid tog sig friheten att först privat för sig själva taga skatt av de fattiga
i landet och sedan, liksom vi komma att göra här, genomdriva en lag, som
notoriskt hindrat den lilla bonden och överhuvud var och en, som är hänvisad
till att köpa sitt korn, från att kunna idka svinavel eller annan förädlad
kreatursskötsel och som därför kommit att överflytta djuraveln till de stora
gårdarna, som ha sin spannmål oköpandes.

För att kunna göra detta, fäller man nu en dom, så vrång, att den berättigar
den jordbrukare, som innehar några hundra tunnland åker och kan utföra
stora mängder spannmål på världsmarknaden, att icke bara taga betalt av de
fattiga i landet för den spannmål han säljer, utan även tillstädjer honom i statskassan
plocka åt sig de fattigas genom spannmålstullar hopsvultna slantar och
taga dem också. Djupare kan ingen sjunka. Ingen som vill ha namn för oväld,
rättfärdighet och hederskänsla, kan rösta härför. Men hederskänslan är det
inte mycket kvar av nu.

Herr Björnberg sade för en stund sedan, att han är oförhindrad av principiella
betänkligheter att gå med på den här historien. Ja, herr Björnberg, jag
höll på att säga, att jag i dag tackar Gud för att herr Björnberg och hans
gelikar äro oförhindrade av principiella betänkligheter att slå in på den vägen,
ty det visar, vad andas barn de äro i grund och botten, som i sina valtal predika
så mycket om att de hjälpa stugornas folk och att de arbeta för de fattiga småbönderna
i landet. Nu skall den fattige .småbonden icke kunna ha mer än hushållsgrisen,
tack vare att dessa herrar föra utsugningspolitik till förmån för en
klick, som icke är bönder och icke arbetare, som icke heller är borgare, ty borgaren
i den gamla stilen, han arbetade, utan till förmån för en klick, säger

Nr 29. 44

Onsdagen den 2$ april f. m.

Ang.

niförselbevis
får spannmål.
(Forte.)

jag, som bildat en ny samhällsklass, parasiternas klass, och nu behärskar vårt
land.

Det gäller bara att reglera med tullen, säger herr Björnberg. Ja, det gäller
att reglera för den lille småbonden i Norrland, som man kan möta ibland på
vägarna däruppe när man reser i Norrland, han som kommer bärande på sin
säck mjöl, som lian.har fastgjord på en ställning på ryggen, 3, 4 mil från närmaste
järnvägsstation eller ångbåtsstation inne i floderna, då det är öppet
vatten en liten tid, så att de trafikeras med båtar. Han skall icke bara dyrt
betala sitt mjöl tack vare tullen, han skall nu betala ännu mer. Bortsett från
att han skall bära spannmål långa vägar på sin rygg, skall han se sin vara
ytterligare fördyrad av samhället, som förr i världen, när det ännu var något
civiliserat, plägade betala understöd och hjälpa till för att få spannmål in i landet.
Nu återigen skall samhället betala pengar för att få ut spannmål ur landet
och skapa hungersnöd och konstgjord dyrtid. I de gamla samhällena uppskattade
man sina styrande män efter den grad av förmåga de hade att tillhandahålla
befolkningen mjöl, salt och malt billigt. Den regeringen var en bra regering,
som hade en sådan förmåga, men den ,som icke hade den förmågan, det var
en dålig regering. I de moderna parasitsamhällena äro de ledande klickarnas
moral och uppfattning sådan, att de uppskatta sina ledande män efter deras
förmåga att rangera konstgjord dyrtid i landet. Jag skall här icke fästa mig
vid saker, som jag berört många gånger förut, såsom att de bönder, vilka ha
den minsta och stenigaste jorden, de bönder, som bo illa till i karga trakter,
de bönder, som få nedlägga lika mycket arbete på två tunnland av sin stenbundna
och trasiga jord kring knallar, som icke kunna odlas, som andra få
lägga ned på 15, 16 tunnland jord, de få icke ett spår med av detta, de skola
tvärtom än mer ruineras. Nu skall, som jag sade, förädlingsaveln förläggas till
de stora gårdarna, medan de andra genom detta beslut praktiskt taget skola
förbjudas eller förhindras att bedriva sådan avel.

Detta kallar herr Björnberg en rättvis fördelning. »Detta är icke understöd»,
säger han, »detta är bara en rättvis fördelning». Att herr Björnberg, som val
har ett par hundra tunnland, får ett understöd från dem, som bara här ett par
tunnland, kallar han »rättvis fördelning». Jag gratulerar herr Björnberg och
jag gratulerar hans parti. Nu veta vi vad ni är för ett folkslag.

Herr Björnberg tröstar slutligen oss andra, som skola köpa spannmål för
ett eller annat ändamål, med, att det är icke farligt varken för oss eller för
staten. Det finnes ju spannmål att köpa utifrån; när den inländska spannmålen
förs ut ur landet och i stället utländsk införes, så får ju staten igen sina
3 kronor 70 öre, dessa 3 kronor 70 öre, som herr Björnberg lyft i statskassan,
när han utförde sm spannmål. Dessa 3 kronor 70 öre får staten igen, när småbönderna
och andra köpa korn till sina svin. Fördelningen är ju alldeles rättvis
och automatisk och skadar inte på minsta sätt!

Herr Lindman var i dag .enligt min mening synnerligen matt. Det lät, som
om han icke vore vidare pigg på den nationella, mot socialdemokraterna riktade
samling, som han har på känn kommer om en halvtimma. Han skall ju
bli blockchef. för riksdagsmajoriteten om en liten stund, men det föreföll nog,
som om han icke vore vidare angelägen om den rollen, och detta säger jag ingenting
om. Han säger, att »visserligen gäller det bara några tusen jordbrukare»,
men i alla fall är det ju inte så förfärligt litet, även om det inte blir fråga om
mer än 16 kronor om året för några av dem. Med de andra trehundra sjuttio
tusen, som ingenting få av utförselbevisen? Varför skulle man då icke hjälpa
bönderna att förtjäna 20 kronor om året, säger han. Jo, för all del, det vill
jag vara med om, de må gärna förtjäna 20 kronor många gånger om genom
att föda upp svin och annat, men jag är icke med om att de rikaste skola tjäna
pengar genom att knycka dem ur de andra böndernas fickor.

Onsdagen den 28i april f. in.

45 Nr 2!).

Förvildningen är här fullständig och allmän. Förr i världen var det alltid ,fAn{!; ■
missnöje över att grödan icke var tillräckligt rik eller tillräckligt kvalitativt spannmål.

god. Man fick med andra ord aldrig nog med Guds välsignelse som lön för sin'' (Forts j

möda, när man skulle slå eller taga av säden eller taga upp potatisen. Nu har
riksdagen här behärskats i många, många år av en gudahädisk klagan över att
vår Herre ger alldeles för mycket regn och solsken och för mycket spannmål,
så att välsignelsen flyter i så rika strömmar, att de stackars förmögna, som ha
300, 400 tunnland att skörda på — och det är ju mångenstädes fallet i södra
Sverige — de kunna icke existera, om de icke få understöd från de fattiga
med 3, 4 tunnland. Ja, de kunna icke ens existera med tullunderstödet, utan
de måste nu därtill gå i statskassan och hämta de pengar, som de fattiga lagt
där i tvångsskatt för att få köpa litet spannmål och mjöl utifrån.

Vad är det då för en anda, som regerar riksdagen och landet? Jo, det är
ingenting annat än den förfallande borgarandan. Det beslut, som här kommer
att fattas om en stund, är ett uttryck för förfallet i det nuvarande borgarsamhället,
och denna riksdag, som skall föreställas vara den allmänna rösträttens
riksdag, är egentligen ingenting annat än en spegelbild av detta förfallande
borgarsamhälle. När jag säger borgarsamhälle, ber jag de .få, ännu
kvarlevande verkliga borgarna ödmjukligen om förlåtelse för att jag missbrukar
deras titel, ty det är inte det gamla borgarsamhället jag menar, utan det nya
parasitsamhället.

Under den tid av 50 år, varunder vi höstat värden från jordbruket på 35
miljarder och från skogen på 35 miljarder, under den tiden har här växt upp
en klick av människor, som blivit vana att skörda där andra sått, och deras
moral och vanor ha spritt sig i allt vidare kretsar. Allt större delar av landet
regeras från samhällen och klickar, av vilka egentligt skapande, produktivt
arbete icke utföres, utan där var en och eftersträvar såsom högsta ideal
att få leva råttans fria liv, och gnaga, herr Björnberg, utan några principiella
betänkligheter liksom råttan. Det gör henne detsamma, vad och vem hon gnager,
bara hon får gnaga. De leva, dessa människor, för att äta, sova, äta och
ingenting annat än äta, och samhället har av denna parasitklick faktiskt inte
den ringaste nytta, i varje fall icke i samhällen som detta, där vi ha vattenklosettsystem.
I kapp med sin lättja, okunnighet och inbitna förakt för alla som
nödgas utföra produktivt arbete växer denna klick till i makt och begär avgörande
inflytande över alla möjliga institutioner i samhället. Deras barn skola
ha tjänster och ämbeten sig allena förbehållna, och när barnens lättja växer,
efter de äldres exempel, skola examina lättas för dem, vägen skall breddas och
läxorna lättas. Då småböndernas och arbetarnas barn få gå som hundar från
benet och lämna verkstaden eller fabriken, när de dåliga tiderna komma, skola
de däremot antingen existera på allmän bekostnad, fast de icke behövas i sina
tjänster, eller också som nu beredas nya tillfällen att ur de fattigas smulor
få ytterligare underhållsmöjlighet.

Det är skada, att denna parasitklick är så oerhört talrikt företrädd i riksdagen
och har sådant gehör här. Det är folk, som aldrig tänker på, annat än
understöd, tullar, mera understöd, statshjälp, högre löner, dyrtidstillägg, nya
platser och om nöden kommer och det gäller att draga in platser, så blir det
ett oväsen, då skola de befintliga platserna fortfarande vikas för dem. Deras
inflytande’i kammaren och i riksdagen är ofantligt stort, och hur stort det är,
skola vi få se om en halvtimme eller vad det kan bli.

Jag har velat säga dessa ord som en protest mot den rent ut vanärande handling
kammarens ledamöter komma att begå om en stund, och
av kammarens ledamöter, jag säger det. en gång komma att djupt få ångra.

— Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 29. 4 g

Onsdagen den 28 april f. m.

utförselbevis Perr Hamrin: Jag skall säga några få ord. Den föregående ärade talaren
för spannmål.lade UPP den föreliggande^ frågan på ett sätt, som om det här skulle gälla en
(Ports.) mycket stor principiell fråga, och han delade på sitt kända sätt upp landets
medborgare i understödsgivare och understödstagare. Det är nu på detta liksom
på inånga andra områden så, att när man tillräckligt länge uttalat en
sats, sa blir den till .sist en dogm, som man icke längre förmår reflektera
över, men som man tror på. Vad det nu föreliggande spörsmålet beträffar, vill
jag säga, att det utbildats tvenne dogmer, tvenne trossatser, som de båda parterna
var för sig tro på helt och fullt. A ena sidan ha vi herr Fabian Månsson
och hans vänner, som tro, att vi genom införandet av utförselbevis skola skapa
dyrare mjöl. och dyrare bröd, å andra sidan ha vi dem, som äro principiella
anhängare till utförselbevisen, och som tro, att genom införande av dessa bevis
skall det åstadkommas bättre förhållanden på jordbrukets område, särskilt
för dem, som odla brödsäd. För min del, herr talman, skulle jag vilja säga, att
jag tror icke på någondera av dessa dogmer. Jag tror icke, att ett bifall till
reservationen kommer att medföra några högre priser, varken på mjöl eller
bröd. Den föregående ärade talaren, som brukar röra sig så mycket med siffror,
statistik och allt mellan himmel och jord, försökte icke ens att med sina
många siffror påvisa,, att man genom införandet av utförselbevis skulle komma
att fördyra vårt dagliga bröd. Den saken är också helt enkelt omöjligt att bevisa,
helt enkelt därför, att man icke pa något sätt ämnar gå in för en ändring
av nu gällande tulltaxa. Jag ber att i det avseendet blott få konstatera, att
herr Månssons anförande i sin helhet var lagt på det sätt, som han vanligen
brukar lägga sina anföranden bär i kammaren, när det gäller dylika ämnen,
nämligen så, att de gå ut pa att bevisa ohållbarheten av och svagheten i nu
gällande tulltaxa och såsom .sådant känna vi igen hans anförande, men dessa
argument böra ju icke inverka på oss i den fråga, som vi nu behandla. Jag vill
å. min sida göra gällande, att den föreliggande frågan alls icke är någon principfråga.
Jag kan ju i förbigående erinra därom, att en av de första förslagsställarna
i denna fråga var en socialdemokrat. Denne person var med om att
utarbeta förslag till utförselbevis införande i vart land, och jag föreställer mig,
att ifrågavarande person, som sedan beklädde en av de främsta platserna i en
socialdemokratisk regering, också fortfarande har samma uppfattning — jag
känner icke till om så är förhållandet, men ingenting har dock framkommit, som
har kunnat motivera en ändrad ståndpunkt härutinnan.

Jag ber vidare att emot herr Månsson få hävda, att den där principfastheten
på den sidan, som han representerar, icke är större, än att man, då det gäller
vissa.grupper av samhällsmedborgare, även från det hållet går in för en hjälp
icke i den form, som här föreligger, utan genom rena tullförhöjningar. Gentemot
bevillningsutskottets ärade ordförande, som med sådan känd bravur i
början av debatten med så stor skärpa vände sig mot dem, som hysa en annan
uppfattning än.han, ber jag dock få erinra, att han. för att skydda en viss näringsgren,
för icke sa länge sedan gick in för ett förslag, som skulle ha lagt
på skattedragarnas axlar ett belopp av flera miljoner kronor.

Jag har med detta endast velat påvisa, att man, när man drager upp gränserna
på det sätt, som herr Månsson gjorde, icke är så enig på cfet hållet, som
man dock här sökt göra gällande. För min del vill jag, herr talman, slutligen
saga, att lika bestämt, som jag vänder mig mot detta resonemang, som går ut
pa att utförselbevisen kunna komma att höja mjöl- och brödpriserna utöver vad
som statsmakterna en gång gått in för, lika bestämt vänder jag mig mot det
talet, som vill göra gällande, att utförselbevisen, om man nu anser läget vara
så förtvivlat, kunna rädda brödsädesodlingen i landet. Jag ser det hela som
ett rent försök, som ett folkpsykologiskt moment, som man bör taga hänsyn
till, och då jag, herr talman, i dag vill lägga min röst för utförselbevisens in -

Onsdagen den 28 april f. in.

47 N r 2i).

förande, por jag det icke för första gången, ty redan förra året, då vi behandlade
denna fråga, stod jag på samma ståndpunkt och röstade på samma sått.
Försöket må gärna göras, då man inte kan med verkliga bevis ådagalägga, att
det kan vara till någon skada. Det är många gånger, som man går in för en
lagstiftning, om vilken man på förhand kan förutsäga, att den icke kommer
att medföra något större gagn. Man vill i alla fall gorå ett försök. Då nu tiden
för denna lagstiftning är begränsad, synes det mig, som om man kunde göra
detta försök, om det i någon man kan hjälpa.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

Herr Lövgren i Nyborg: .Ta, herr talman, mina damer och herrar! Om jag
bara ser på frågan ur taktisk synpunkt, så måste jag säga, att de folkfrisinnade,
om de i dag mangrant skola gå på denna linje, som reservationen anvisar,
icke kunna göra oss eu större tjänst, ty de komma utan tvivel att pa
grund av den politik, som de på så sätt inaugurera, finna sig själva bliva söndersmulade.
Jag kan dock icke betrakta denna fråga, uteslutande ur valtaktisk
synpunkt, utan jag måste se den ur saklig synpunkt, och då är ju läget
sådant, att — det är väl det minsta, man kan säga — det är ansvarslöst att gå
in för denna politik. Vi ha redan nu ett litet skolexempel i den vägen, som
jag skall be att få föra i minnet hos kammarens ledamöter. Vi ha tullrestitution
vid utförsel av mjöl av råg och vete. Under de sista sex månaderna har
man exporterat 7.895,000 kg., alltså har man fatt betala en tullrestitution på
nära 10 miljoner kg. spannmål eller, vilket är detsamma, länsat statskassan på
370,000 kr. på grund av den export av vetemjöl, som har ägt rum. Går man
in för utförselbevisen, kommer det utan tvivel att medföra, att kravet på statskassan
blir tio gånger så hårt mot vad som nu genom restitutio.nsrätten i vad det
gäller mjöl är fallet. Vi ha i vår reservation till detta ^bevillningsutskottets
betänkande erinrat om detta, fastän vi icke ha kunnat få fram saken på. det
sätt, vi önskat, då utskottet icke har velat använda sin motionsrätt.. Vi ha icke
kunnat få fram ett förslag, som avsåg att hindra denna restitution, som —
och det böra kammarens ledamöter hålla i minnet — innebär en aktiv tullpolitik
gentemot utlandet. Det innebär, att vi komma att skapa handelspolitiska
svårigheter för oss och våra närmaste grannar, och den saken bör icke vara
den minst tungt vägande, då det gäller att taga ståndpunkt till .detta förslag.

Vidare vill jag föra i minnet den oerhört hårda tid, som småjordbrukarna
i detta land genomlevat, särskilt jordbrukarna i Norrland. Jag fick i dag ett
brev med posten från en kvinna uppe i en bygd i Norrbotten. Hon sände med
en bidragslista och frågade, om jag ville försöka att göra en liten insamling
ibland riksdagskamraterna, så att hon kunde få behålla sin ko. Hon säger:
»Vi ha kunnat föda tre kor på vårt hemman, men vi äro nio personers familj
och vi ha icke kunnat betala vår skatt och nu har vederbörande kommit
och tagit vår ena ko i mät för skatten.» Jag tror icke, att det ekonomiskt
står lika illa till för de stora jordbrukarna, som skola premieras genom dessa
åtgärder. Jag tror, att kammarens ledamöter böra betänka vilken orättfärdighet,
som ligger i denna premiering av de stora jordbruken till förfång för
de små. Kammarens ledamöter böra betänka vilken åderlåtning av statskassan,
som detta kommer att innebära, och slutligen böra de hålla i minnet, att
vi härigenom skapa handelspolitiska svårigheter för landet och skapa irritationsmoment
mellan oss och våra närmaste grannländer. Jag kan, herr talman,
icke annat än yrka bifall till utskottets förslag, och hoppas, att man inom
det folkfrisinnade lägret i sista stund skall ändra sig och följa den politik, som
utskottets majoritet har följt.

Herr Röing: Herr talman! Jag skulle icke ha begärt ordet för att bemöta
de skäl, som herr Hamrin angav, varför det folkfrisinnade partiet nu intager

Nr 29. 48

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål
(Forts.)

en helt förändrad ståndpunkt i en viktig tullpolitisk fråga, om icke herr Hamrin
tillåtit sig att i sitt anförande även inblanda min person. Han försökte
'' att få kammaren att tro, att jag, därför att jag för ett par månader sedan i en
reservation i sockerfrågan framlade ett förslag, som — däri har herr Hamrin
rätt —- i händelse det skulle antagits av riksdagen, skulle ha kostat skattedragarna
i Tunt tal 4 miljoner kronor, var inne på samma farliga vägar i tullfrågan
som han och hans meningsfränder, vilka om ryktet talar sant om några
få minuter på ett par undantag när komma att rösta för det föreliggande ytterligt
protektionistiska förslaget. Herr talman, om vi i dag skreve den 8 februari
i stället för den 28 april, och kammarens ledamöter den 8 februari
hade vetat hur rätt jag hade i min reservation i sockerfrågan — härom ha ju
kammarens ledamöter nu kännedom, då alla känna till, att så gott som ingen betodling
i år kommer till stånd — undrar jag, om icke många av kammarens
ledamöter i februari skulle ha röstat på ett helt annat sätt än de då gjorde.
Jag ansåg mig böra göra ett undantag från min principiella uppfattning och
giva min röst till förmån för ett provisoriskt statsingripande för att upprätthålla
en betydelsefull näring, men aldrig för ett förslag, som möjliggör, att
vissa producenter i privatekonomiskt intresse alltid kunna utnyttja tullskyddet
helt och fullt. Det är den stora skillnaden mellan min ståndpunkt i sockerfrågan
och herr Hamrins i fråga om utförselbevisen.

Herr Månsson i Furuvik: Jag vill säga, att det nog är riktigt, att det icke
är tullens storlek på kr. 3: 70, som är av någon avgörande betydelse. Genom
utförselbevisen på spannmål kommer priset att i allmänhet ökas med hela tullens
belopp d. v. s. 3:70. Då äro naturligtvis utförselbevisen det avgörande
och ingalunda tullen själv. Det är genom de extra åtgärder, som ha tillkommit,
som tullen bekommer effektiviteten.

Man förebrår mig, att mitt parti stundom icke har varit så alldeles klart i
principerna rörande tullarna, och särskilt har det hörts små hostningar bär och
där om glastullen. Man har beträffande den frågan även gentemot mig utnyttjat
det förhållandet, att jag skulle ha avgivit en blank reservation, och
icke klart uttalat min mening i denna fråga. Jag var icke närvarande i kammaren,
då frågan behandlades — jag var då nere i Småland — men jag vill
bara säga, att jag aldrig mera, herr Hamrin, går in för någon tullförhöjning,
som avser att upphjälpa en kapitalistisk regim. Min hållning i den frågan är
den, att jag anser, att vi måste återvända till kommunismen, till våra fäders
Gud, och återvända till de förhållanden, som vi hade förr i världen och att vi
borde skapat en kommunistisk cell inom glasindustrien. Jag förde fram förslaget,
att vi skulle nedlägga den största delen av våra glasbruk och överföra
arbetarna till de kvarvarande bruken och garantera arbetarna att, om de ville
arbeta för en hygglig lön och leverera en vara, som var något så när lika billig,
som den Belgiens arbetare erbjuda oss, skulle jag vara med om —- det sade
jag också till disponenten vid Glava — att av industrien bilda en kommunistisk
cell och vara med om sådana åtgärder, att allt arbete i Sverige på fönsterglasindustriens
område skulle tillförsäkras dem, så länge de orkade göra,
vad som behövdes. Det var min ställning i glastullfrågan och är också min
nuvarande ställning till järntullfrågan. Jag anser, att det kapitalistiska systemet
så fullkomligt har löpt linan ut, att det icke kan göras något för dess räddning.
Vad vi kunna göra är endast att tum för tum återgå till en modifiering
av det kommunistiska system, som våra fäder fordom haft i årtusenden, innan
detta förvirrande kapitalistiska system kom till.

Jag vill vidare säga, att det nog kan hända, att ett bifall till det här förslaget
icke kommer att bli så förskräckligt avgörande på vissa mjölpriser, men

Onsdagen den 28 april f. in.

49 Nr til).

på spannmålen kommer det att hava en avgörande inverkan. Når den, som
behöver köpa korn till sina svin, giver dem en tredjedel havre och en tredjedel s^nn^i

majs och en tredjedel korn — det är ju den mest rationella utfodringen — (Forts.)

kommer det att verka därhän, att de stora jordbruken premieras såsom förädlingsjordbruk,
och det kommer att hindra det lilla jordbruket från att driva
förädlingsjordbruk. Så ligger saken.

För övrigt skulle jag vilja säga herr Hamrin, att när man visar en sa uppenbar
brist på hänsyn att man går in för detta förslag, kommer det naturligtvis
endast att ha till följd, att det även från den andra kanten kommer att visas
samma brist på hänsyn. Här kommer att från och med nästa år öppnas en
hänsynslös kamp i tullfrågor, och den kampen kommer, det försäkrar jag, att
avspegla sig i nästa valresultat.

Herr förste vice talmannen Haiiiilton: Jag vill blott med några ord till bakavisa

de beskyllningar, som riktats mot det frisinnade folkpartiet försatt
det skulle ha frångått sin ståndpunkt. Här gäller det väl icke någon tullfråga,
utan här gäller det att lämna ett vapen i händerna, på lantmännen i deras strid
mot kvarntrusten. Denna fråga har, efter vad jag kan förstå,_ icke det ringaste
inflytande på vare sig statsinkomsterna eller — det har jag sagt förut
— på konsumenterna. Jag kan inte förstå, vad utförselbevisen ha att göra
med levnadssättet eller med förhållandena i Norrland. Förslaget går ju endast
ut på att hjälpa lantmännen att taga upp en strid mot de truster, som
jag förmodar även herrarna som äro motståndare till förslaget icke vilja understödja.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav ^propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag dära samt
bifall i stället till den av herr Wolilin m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Olsson i Gävle begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å bevillningsutskottets hemställan i
utskottets förevarande betänkande nr 39, bifaller den av herr Wohlin m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Herr talmannen meddelade, att skriftliga framställningar om voteringens
verkställande medelst namnupprop gjorts dels av herr Jönsson i Boa jämte
22 av kammarens ledamöter, dels ock av herr Olsson i Gävle jämte 23 ledamöter.
vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst namnupprop nu omedelbart
företogs. Därvid avgåvos 101 ja och 99 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den av herr
Wohlin m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Andra hammarens protoholl 1920. Nr. 29.

Nr 29.

Onsdagen den 28 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Korist

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

	\| Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen	1
» Andre Vice Talmannen .....	1
Stockholms stad.
Herr Lindman.....	1
» Löfgren i Stockholm . . .	1
» Hagman ....		1
» Eriksson i Stockholm . . .		T
* Hansson i Stockholm . . , » Nyländer...... » Johanson i Stockholm . ,		1
» Holmström i Stockholm . .		T
Fru l Östlund ....		1
Fröken Wellin . . .	1
Herr Forssell ....	1
» Carlsson i Stockholm . .		1
» Holmdahl.......	1
» Järte.......	I
Fru Wessman ....		1
Stockholms län.
Herr Karlsson i Nynäshamn .		1
» Söderberg ....		1
» Karlsson i Vätö . . .		1
» Andersson i Igelboda . .		1
» Andersson i Tungelsta » Bernström . . .	1	1
» Christenson i Södertälje . .	1
» Laurin.....	1
» Mosesson..... » Ahl.....	1	1
Uppsala län.
Herr Borg ....		1
» Sjölander...... » Olsson i Golvvasta . .		1
» Björnberg . .	1
» Andrén.....	1
Södermanlands län.		i
Herr Johansson i Uppmälby . .		1
» Olsson i Ramsta ....	1
» Schill.....	1
» Laurén..... » Andersson i Katrineholm . .	1	1
» Jonsson ....		1
» Lundkvist.....		1

Onsdagen den 28 april f. in.

Öl Nr 2».

			Av-
	Ja	Nej	stär
Östergötlands län.
Herr af Ekenstam...........	1
» Pettersson i Bjälbo........	1
» Sjögren ............		1
)> Johansson i Arkösund.......		1
» Westman............	1
» Karlsson i Vadstena.......		1
» Olsson i Rimforsa........	1
» Björkman............
» Ericson i Boxholm........		1
» Ward..............
» Holmberg............		1
>> Anderson i Linköping......	1
Jönköpings län.
Herr Johanson i Huskvarna......	1
» Hamrin.............	1
» Carlström............	1
» Fast..............		1
» Petersson i Broaryd.......	1
» Svensson i Högsjöhult......	1
» Lilliecreutz...........	1
» Andersson i Löbbo........		1
» Göranson............	1
Kronobergs län.
Herr Magnusson i Tumhult......	1
» Olsson i Blädinge........
» Svensson i Betingetorp......	1
» Leo...............		1
» Blomquist............		1
» Svensson i Grönvik.......	1
Kalmar län.
Herr Magnusson i Kalmar ......
» Olsson i Kalmar.........	1
» Werner.............		1
» Gustafson i Vimmerby......	1
» Johansson i Krogstorp......	1
» Wagnsson............		1
» Olsson i Högby.........	1
» Heiding.............	1
» Wirsell.............	1
Gotlands län.
Herr Gardell i Gans .........	1
» Svedman............	1
» Gardell i Stenstu.........	1

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

Nr 29. 52

Onsdagen den 28 april f. na.

Avg.

utförselbevis
för spannmål.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Blekinge län.
Herr	Jönsson i Boa .........	1
»	Törnkvist i Karlskrona......		1
»	Kloo..............		1
»	Jeppsson............	1
»	Holmgren............	1
»	Adler..............		1
	Kristianstads län.
Herr	Bengtsson i Norup .......	1
»	Borggren............		1
»	Persson i Fritorp ........	1
»	Björklund............
»	Björk ..............			i
»	Isacsson.............		1
»	Hammarlund..........	1
	Malmö m. fl. städer.
Herr	Rydén.............		1
»	Winkler.............	1
»	Lovén ..............		1
»	Jensen .............		1
»	Engberg.............		1
»	Lindskog ............	1
»	Weibull.............
»	Bergström i Hälsingborg.....		1
	Malmöhus län.
Herr	Jönsson i Revinge .......
»	Nilsson i Tånga.........
»	Olsson i Kullenbergstorp.....	1
»	Sköld..............		1
»	Andersson i Höör........		1
»	Törnkvist i Bjuv.........			i
»	Paulsen.............		1
»	Fjellman............	1
»	Månsson i Erlandsro.......
»	Nilsson i Hörby.........
Fru	Nordgren............		1
	Hallands län.
Herr	Henrikson ...........	1
»	Lindqvist i Halmstad......
'' »	Johansson i Brånalt.......	1
»	Uddenberg i Varberg.......	1
»	Andersson i Falkenberg......
»	Larson i Tönnersa........	1
	Göteborgs stad.
Herr	Röing .............		1
»	Kristensson i Göteborg......		1

Onsdagen den 28 april £. in.

53 Är 21*.

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Lithander............	1
»	Sjöström............		1
»	Pehrsson i Göteborg.......	1
»	Hedvall.............		1
»	Höglund ............		1
Fru	Thiiring ............		1
Herr	Almquist............	1
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......
»	Olsson i Broberg.........	1
»	Olsson i Berg..........
»	Osberg.............			i
»	Carlson i Mölndal........		1
»	Wallerius............	1
»	Brännberg ............		1
»	Mårtenson............		1
	Älvsborgs län.
Herr	Hallén.............		1
»	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg......
»	Lindgren............
»	Hansson i Trollhättan......		1
»	Olsson i Mellerud........		1
»	Alströmer............	1
»	Ryberg . . ...........	1
»	Gustafsson i Älvsered......
»	Johansson i Yäby........	1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....	1
»	Weijne.............			i
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........	1
»	Magnusson i Skövde.......	1
»	Bäcklund............		1
»	Johanson i Hallagården......	1
»	Yahlstedt............		1
»	Lundén .............	1
»	Anderson i Storegården......	1
»	Bodén .............	1
»	Hedin..............	1
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Edsbäcken.......	1
»	Carlsson-Frosterud........		1
»	Andersson i Prästbol.......		1
»	Ros...............	1
»	Norling.............		1
»	Norsell.............		1

Any.

ulfurselbevia
för spannmål.
(Forts.)

Nr 29. 54

Onsdagen den 2» april f. m.

Ang.

utförselbevis
för spannmål.
(Torts.)

	J ä	Nej	Av- står
Herr Spångberg..........		1
» Björlmg............	1
» Eriksson i Yästbro........ » Morfeldt...........	1	1
Örebro län.
Herr Uddenberg i Karlskoga......		1
» Anderson i Råstock.......		1
» Nilsson i Örebro......... » Ödström............	1	1
» Ljunggren............ » Öhman.............	1	1
» Lundgren............	1
» Persson i Falla......... » Mogård.............	1	1
Västmanlands län.
Herr Larsson i Västerås........		1
» Loricbs.............	1
» Pettersson i Köping.......		1
» Eklund.............		1
» Olo vson i Västerås........ » Olsson i Broddbo........	1	1
Kopparbergs län.
Herr Eriksson i Grängesberg......		1
» Jansson i Falun......... » Hansson i''Bäck......... » Ernfors.............	1	1	i
» Andersson i Rasjön....... » Pettersson i Hällbacken	1	1
» Andersson i Ovanmyra...... » Englund.............	1	1
» Sundström............		1
» Smedb.............		1
Gävleborgs län.
Herr Månsson i Furuvik . . .		1
» Sävström.......		1
» Lindley......... » Olsson i Hov.......	1	1
» Johansson i Kälkebo....... » Granath .........	1	1
» Johansson i Edsbyn ....	1
» Olsson i Gävle........ » Holmström i Gävle......	1	1
* Herou..........		i !
» Högström.......		i 1

Onsdagen den 2$ april f. m.

55 Nr 21).

		Ja	Nej	Av- står
	Västernorrlands län.
Herr	Öberg.............	1	1
)>	Johansson i Sollefteå.......
»	Vennerström...........j		1
»	Bergström i Bäckland......	1	1
»	Lager kwist............''	1
»	Strindlund............
»	Västberg............		1
)>	Molander............		1
»	Rudén.............	1
»	Bröst..............		1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......			i
»	Hedlund i Östersund.......		1
»	Hedlund i Häste.........	1
»	Persson i Trången........	1
»	Olsson i Rödningsberg......		1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund............	1
»	Bäckström............			i
»	Wikström............	1
»	Brännström...........	1		1
»	Lindmark............	1
»	Lindberg............		1
»	Sandberg ............			i
	Norrbottens län.
Herr Hage..............		1
»	Nilsson i Antnäs.........	1
»	Lövgren i Nyborg........		1
»	Dahlén..............		1
»	Samuelsson . ..........		1
»	Hedström............	1
»	Grapenson ............	1
	Summa	101	\| 99	8

Ang.

utföraelbevis
för spannmål.
(Forte.)

§6.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde nästkommande fredag
ämnade besvara herr Röings anhållan att få framställa spörsmål, huruvida
till nästkommande års riksdag är att förvänta proposition angående ändrade bestämmelser
rörande rättsförhållandet mellan tullverket och varumottagarna i
vissa fall m. m.

Sr 29.

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

obligatorisk
skiljedom i
vissa arbetstvister
m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 28 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av väckt motion
om sänkning av tullen a delar till automobiler m. m.; och biföll kammaren
därvid utskottets hemställan.

§ 2.

Härpå företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning
av väckta motioner om lagstiftning angående obligatorisk skiljedom i vissa
arbetstvister in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

nr 89 i första kammaren av herr Dahl, som hemställt, att riksdagen ville i
skrivelse till Konungen begära, att pågående utredning angående åtgärder till
arbetsfredens bevarande måtte snarast bringas till slut, samt att i varje händelse
till 1927 års riksdag bleve framlagt förslag till lagstiftning, åsyftande
obligatorisk skiljedom i fråga om arbetsavtal för särskilt samhällsviktiga arbetsområden;
samt

de lika lydande motionerna nr 192 i första kammaren av herr Carl Gustaf
Ekman och Lyherg samt nr 283 i andra kammaren av herrar Löfgren i Stockholm
m. fl., vilka yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning dels om obligatorisk skiljedom och därmed förenat
förbud mot arbetsinställelse saväl i arbetstvister, där stat eller kommun
vore part, som i alla slag av tvister angående arbetsavtals rättsliga innebörd
och tillämpning, och dels om skyldighet för part i annan arbetstvist att, även
där sådant icke vore genom avtal föreskrivet, meddela motparten underrättelse
viss tid innan arbete inställdes.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med föranledande av ovanberörda motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att så snart Kungl. Maj:t ansage
det material föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om
lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj :t ville utan tidsutdräkt
för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Onsdagen den 28 april e. m.

57 Nr 2».

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Sigfrid Hansson, Thorherg,
Åkerberg, Magnusson i Kalmar, Hage, Holmström i Stockholm och Johansson
i Sollefteå, som ansett opåkallat att från riksdagens sida avlåta den av utskottet
förordade skrivelsen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagman: Herr talman! Det har vid många tillfällen både skrivits
och sagts, att även om den svenska riksdagen är synnerligen villig att reformera
pa olika områden, sa är den själv mycket konservativ i sina vanor. Denna
konservatism har på ett område tagit sig det uttrycket, att eu enstaka motionär,
som försöker genomföra några nydaningar, icke lyckas däri, därest utskotten
kunna peka på, att frågan, om vilken han motionerar, redan är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning och utredning. Om det nu föredragna ut.
skottsutlåtandet måste man emellertid säga, att det yrkande, till vilket utskottets
majoritet här har kommit, följer ingalunda denna konservativa linje. Här
gör man tvärtom ett mycket starkt språng i utvecklingen. Och trots att den
fråga, som här varit föremål för motionärens framställning, ligger under utredning
icke allenast i socialstyrelsen på grund av ett tidigare utredningsuppdrag
utan även i en speciell niomannadelegation, som är tillsatt av nuvarande
Kungl. Maj :t under loppet av innevarande år, har utskottet icke dess mindre
ansett sig höra. hemställa, att så snart Kungl. Maj:t anser det material föreligga,
som är erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj:t ville utan tidsutdrägt för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Detta yrkande från ett utskott
är ju verkligen högst anmärkningsvärt, såsom denna sak ligger till. Och
det är närmast för att säga några ord ur formell synpunkt, som jag har begärt
ordet. Jag tillhör nämligen andra lagutskottet, ehuru jag icke inom utskottet
deltagit i denna frågas behandling. Och det förvånar mig på det högsta,
liksom det måste förvåna alla kammarens icke lagutskottet tillhöriga medlemmar,
att ett sådant yrkande har kunnat framställas. Jag skulle för min del
vilja vara benägen för att tro, att eftersom ett utredningsarbete pågår på tvenne
olika linjer, så kommer nog saken att bli vederbörligen prövad. Och vad
själva sakfrågan beträffar äro väl alla eniga därom, att de åtgärder för lösandet
av dessa frågor, som kunna vidtagas, också höra vidtagas. Men med
hänsyn till ärendets alldeles speciellt ömtåliga innebörd torde man också vara
berättigad att göra gällande, att den speciella form för ärendets förberedande
behandling, som valts, också är den lämpligaste. Man måste, såsom denna
sak ligger till, verkligen instämma i, vad som under gårdagen skrevs i en liberal
huvudstadstidning, att detta yrkande, som utskottet här framställer, innebär
en fullkomligt meningslös riksdagsskrivelse. Det är närmast ur dessa
formella synpunkter, som jag, herr talman, ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan. Och jag vill särskilt betona, att i detta avslagsyrkande ingalunda
ligger någon motvilja mot själva den sak, som skall utredas. Men jag
finner det fullkomligt meningslöst att, som utskottet här gjort, hemställa om
att skriva till Kungl. Maj:t, då Kungl. Maj:t själv vidtagit de åtgärder för
sakens utredning, som f. n. pågå. Och beträffande den anmärkningen, som i
motiveringen framföres, att det är egendomligt, att utredningsarbetet försiggår
på två olika linjer, är det dock så, att chefen för socialstyrelsen själv är
ledamot i den speciella niomannadelegationen. Och det torde nog komma att
ordnas så, att hans inom delegationen gjorda erfarenheter bliva vederbörligen
beaktade vid utarbetandet av det förslag, som socialstyrelsen har i uppdrag
att komma med.

Ang.

obligatorisk
skiljedom i
vissa arbetstvister
m. m.
(Forts.)

Nr 29. 58

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

obligatorisk
skiljedom i
vissa arbetstvister
m. m.
(Form.)

Ur dessa formella synpunkter, herr talman, tillåter jag mig att yrka avslag
på utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Carlsson i Stockholm.

Herr Samuelsson: Herr talman, mina herrar! Det är med stor tillfreds ställelse

man ser, att samtliga socialdemokrater ha reserverat sig i fråga om
detta utlåtande. Ty vad är det man åsyftar i stort sett med dessa åtgärder?
Ja, det känna vi alla till, och vi blevo ju fullt styrkta i detta vid behandlingen
av herr Järtes interpellation. Man ser nämligen från borgerligt håll, att arbetarna
börja mer och mer vakna upp för nödvändigheten av att tillhöra sina
faekorganisationer. Dessa ha därigenom, kan man säga, blivit starka, blivit
kraftiga, det vill med andra ord säga, att de ha blivit en makt, när det gäller
kampen mot arbetsgivarna. Nu vill man helt naturligt införa en lag, som
binder all rörelsefrihet på detta område. Går man igenom utskottets utlåtande
och går man igenom motionerna, så finner man, att man där, i likhet med vad
man gjorde i interpellationsdebatten, huvudsakligen drar fram exempel från
de kommunala institutionerna, från kommunerna och från jordbruket, d. v. s.
de s. k. samhällsfarliga strejkerna. Motionärerna och utskottet ha även pekat
på Kalmar och Sundsvall, som man i allmänhet gör, när man går in i behandling
av dessa arbetsfredsspörsmål. Men man bryr sig aldrig om att undersöka,
vems felet var å dessa platser. Det är alldeles tydligt, att arbetsgivarnas
tillvägagångssätt och vrångheten hos de kommunala borgerliga myndigheterna
vid dessa och dylika frågors avgörande talar man från borgerligt håll
ej om. Det är klart redan på förhand, att de ha rätt och att det är arbetarna,
som nu och alltid ha orätt och äro de mest hänsynslösa. Jag tillät mig i interpellationsdebatten
påpeka de frisinnades och liberalernas gång i denna fråga,
hur man slagit om från forna tider och nu är de ivrigaste kämpar för klavbindning
av fackorganisationerna. Men jag kan ej sticka under stol med, att
det även synes ha framgått, som om en del av de ledande socialdemokraterna
börja mera i smyg ge ett finger åt den s. k. arbetsfreden. Och man finner
även i utskottets och i motionärernas syn på saken, att de använda sig av de
uttalanden, som man i detta fall gjort från auktoritativt socialdemokratiskt
håll. Herr statsministern talade exempelvis i Lund i höstas, då han, efter en
avbasning av kommunalarbetarna, för att de icke tycktes förstå, att de äro
anställda i samhällets egna företag, alltså deras eget, som statsministern då
yttrade sig, sade: »Mot en prövning av särskilda bestämmelser beträffande arbetarna
i kommunala företag synes intet vara att erinra.» Likaså är det, när
man går in på statsrådet Möllers uttalande i remissdebatten, vilket gav anledning
till en interpellation av herr Järte, diir statsrådet än ytterligare fick tillfälle
att understryka, att han personligen ej var emot skiljedomsförfarandets
införande åtminstone i rättstvister.

Motionärerna och utskottet ha naturligtvis med fog använt sig av dessa medgivanden.
Och fråga är, om man icke här kan använda det gamla ordstävet,
att när man givit ett finger åt en viss potentat, så vill han gärna taga hela
handen. Ty om man följer med i utskottets utlåtande, finner man, att man
där med begärlighet har noterat statsrådet Möllers uttalande och även hans
uttalande vid föredragningen i statsrådet. Och det är ej heller så märkvärdigt,
ty om man studerar aktstycket i fråga, finner man, att en arbetarrepresentant
kan tala om orubbad arbetsfred, trots att man alltjämt lever i ett kapitalistiskt
samhälle, samt att han tror, att det finnes neutrala personer i arbetstvister.
Det är klart, att med dylika uttalanden av personer, som säga
sig representera arbetarklassen, växer kammen hos de borgerliga partierna.
Om man skulle hålla sig till detta sista uttalande, så vill jag fråga: var fin -

Onsdagen den 28 april e. in.

59 Nr 29.

ner man överhuvud taget för närvarande neutrala personer, när det gäller dessa
arbetstvister? Jag är övertygad om, att sådana märkvärdiga personer existera
icke, absolut icke. Man pekar på Kalmar som bevis på nödvändigheten
att införa ett skiljedomsförfarande. Men undersöker man förhållandena vid
kalmarkonflikten, så finner man, och den som följt denna fråga vet, att
med exempel från Kalmar kommer man till raka motsatsen. Det exemplet
talar mot införandet av ett skiljedomsförfarande. Ty om man följer frågan
där, skall man finna, att alla människor togo parti för eller emot arbetarna,
när det gällde denna fråga. Det hördes icke alls, att någon press eller överhuvud
taget någon människa var neutral i stridsfrågan i Kalmar. Kan man
då peka på detta exempel som bevis på lämpligheten av att införa skiljedom
i arbetstvister? Det är enligt min mening omöjligt att tro på en sådan legend
om neutrala personer, som ej existerar. Därtill ha vi alltför många talande bevis.
Man skulle kunna peka på arbetslöshetskommissionens arbetssätt, dess
sista åtgärder t. ex. vid stripakonflikten. Där skall ju finnas en opartisk ledning,
men trots detta har man följt de borgerliga instinkterna, i det att man
alltid tagit parti för arbetsgivarna mot arbetarklassen.

Särskilt vi järnvägsmän ha, såsom herr Anderson i Råstock för sitt vidkommande
upplyste i interpellationsdebatten, erfarenhet av skiljedomsinstitutet i
våra organisationer. På grund av min kännedom härom kan jag icke vara med
om i något avseende att ge ett finger, när det gäller hämmande av arbetarrörelsens
frihet på det ekonomiska området.

Hela denna fråga diskuteras enligt min syn på saken fullkomligt ensidigt.
När man diskuterar spörsmålet, är det som sagt alltid arbetarna och deras
ställning och kamp som man tar som exempel och det är deras rörelsefrihet
som man vill hämma. Som »samhällsfarliga» strejker nämnas även strider
vid jordbruket. Men undersöker man just jordbruksarbetarnas förhållanden,
skall man finna, att det är ingen grupp av arbetare, som är så dåligt avlönad
som dessa arbetare. Det är klart, att ger man dessa löner, människovärdiga
löner, löner som de kunna existera på, behöver man icke befara några oroligheter
på det området. Det tänka tydligen icke herrarna på, när man vill stifta
undantagslagar för arbetarklassen. Det enda skyddet för arbetsfreden är enligt
min mening, att man tillerkänner arbetarklassen sådana löner, att de kunna
på desamma människovärdigt försörja sig och sina familjer; men då är
jag övertygad om att herrarna icke vilja vara med. Det är i stället för att
förhindra detta, som borgarpartiet går till en sådan hänsynslös kamp för att
sätta munkavle på fackorganisationerna. Det syntes tydligt, när man hörde
herr Järtes synpunkter i interpellationsdebatten, där han gick ut ifrån att
kommunalarbetarna taga för höga löner och att de äro så anspråksfulla, att man
måste sätta hejd mot deras anspråk.

Landsorganisationens representantskap har i dagarna haft sammanträde, och
kommunalarbetarnas representantskap har också haft sammanträde. Jag förmodar,
att dessa organisationer ha tagit ställning till denna viktiga fråga,
och jag förmodar även, att de representanter av landsorganisationen, som äro
närvarande här i dag och som således kan svara å hela den fackligt organiserade
svenska arbetarklassens vägnar, komma att giva ett svar på dessa frågor
och ett svar, som betager de borgerliga partierna lusten att återkomma
med dessa utmanande försök. När jag sålunda, herr talman, icke under några
förhållanden vill hjälpa borgarna i deras kamp för att klavbinda arbetarklassen
i dess för närvarande och alltjämt nödvändiga kamp för levebrödet, måste
jag, herr talman, yrka avslag å utskottets förslag.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Andra kammaren har ju vid ett
tillfälle förut under årets riksdag ganska grundligt diskuterat den förelig -

Any.

obligatorisk
skiljedom i
vissa arbetstvister
m. in.
(Forts.)

Nr 29. 60

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

obligatorisk
skiljedom i
vissa arbetstvister
m. m.
(Forts.)

gande frågan, åtminstone i den speciella del, som handlar om de s. k. samhällsfarliga
arbetskonflikterna. Och jag hade en svag förhoppning, att då vi
ha en så lång arbetslista, vi icke skulle behöva riva upp samma debatt, som vi
hade i början av februari, men den närmast föregående talaren har kanske
sörjt för att så icke skall bli fallet. För min del skall jag icke ge mig in i
själva sakfrågan, då jag anser, att den i det läge saken har kanske icke på något
sätt vinner något på att ytterligare ventileras här i kammaren. Då jag
deltagit i utskottets behandling och kommit till samma resultat som utskottets
majoritet, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag skall
endast med några få ord vända mig mot den talare, som först uppträdde och
förde reservanternas talan, nämligen herr Hagman.

Han ansåg, att den föreliggande situationen i frågan var sådan, att riksdagen
icke under några förhållanden hade anledning att på grund av motionerna
taga något initiativ. Gent emot det vill jag säga, att det icke är ovanligt
utan tvärtom förekommer ofta, att riksdagen avlåter en förnyad skrivelse i
ett ärende, som ligger under utredning. Det har berott på hur frågan ligger
till. Det har nu synts oss, som om denna fråga icke ligger så till, att riksdagen
kan lägga armarna i kors och låta vid vad som förekommit bero. Av ordalydelsen
i den diktamen, som statsrådet och chefen för socialdepartementet
gjorde, då den s. k. niomannadelegationen tillsattes, framgår icke tydligt
och klart, om hans avsikt varit att med ledning av det resultat, vartill utredningen
kommer, framlägga förslag till lagstiftning. Och det är just med hänsyn
till den omständigheten, som utskottets majoritet ansett det behövligt, att
riksdagen ånyo klart säger ifrån, att riksdagens majoritet har den uppfattningen,
att dessa frågor äro av den stora vikt för den lugna samhällsutvecklingen,
att lagens stadga verkligen behöver givas så långt det är möjligt åt de
förhållanden, som röra avtal mellan arbetare och arbetsgivare.

Jag vill för min del och för deras vidkommande, som stå bakom de motioner,
som avgivits, i denna kammare av herr Löfgren och i första kammaren
av herr Ekman, betona, att vi, då vi rösta för bifall till utskottets förslag, i detta
vårt votum icke inlägga mera än som avses i de yrkanden, som framförts i
dessa motioner. Det vill säga, att vi begränsa kraven till att omfatta lagstiftning
rörande obligatorisk skiljedom i rättstvister, vidare till obligatoriskt
skiljedomsförfarande i sådana tvister, där staten eller kommun är part, och
slutligen till utsträckt lagstadgat varselsförfarande vid alla arbetsinställelser.

Det går alltså icke att från våra utgångspunkter söka pressa fram de synpunkter,
som herr Samuelsson anlade. Den som gör sig besvär med att studera
motiveringen i motionen av herr C. G. Ekman m. fl., skall finna, att avsikten
icke varit att beskära arbetarrörelsens frihet i den utsträckning, som
herr Samuelsson ville göra gällande. Tvärtom ställa sig motionärerna skeptiska
eller rent av avvisande mot att genom lagstiftning kunna reglera förhållandena
mellan arbetare och arbetsgivare, i den utsträckning, som herr Samuelsson
tyckes tro, att det är fråga om.

Jag skall som sagt icke för min del göra något försök att riva upp en stor
debatt i frågan. Jag skall alltså sluta med att yrka bifall till utskottets förslag,
och jag gör det därför att jag tror frågan vara av den vikt, att riksdagen
icke bör försumma något tillfälle att med eftertryck säga ifrån, att det tillstånd,
som för närvarande råder i fråga om arbetsfreden och som många tyckas
finna naturligt, bör ju förr dess hellre avlösas av en stadgad rättsordning.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Hagman begärde emellertid votering, i anledning varav

Onsdagen den 28 april e. m.

61 Nr 20.

efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 95 ja och
88 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
utfärdande av vissa bestämmelser rörande försäljning av margarin,
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Statsutskottets utlåtande, nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag
till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år
1922, föredrogs härefter; och yttrade därvid:

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande statsutskottsutlåtandet
är enhälligt, och enligt gammal erfarenhet förhåller det sig ju så,
att det i regel är tämligen lönlöst att opponera sig mot en så mäktig auktoritet,
som ett enhälligt statsutskott anses utgöra. Icke desto mindre skulle jag
tro, att frågans inneboende ofantliga betydelse kan lända en talare till någon
ursäkt, om han tillåter sig att en stund fånga kammarens uppmärksamhet
för ett ärende, uti vilket, som sagt, ett enhälligt utskott fällt sin dom.

Som herrarna finna har statsutskottet i stort sett, kan man säga, ställt sig
på alldeles samma ståndpunkt, som Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen intog
uti detta ärende, men det kan ju icke bestridas, att Kungl. Maj:ts ståndpunkt
från januari 1926 i dessa stycken väckte en ganska stor förvåning på
åtskilliga håll inom vårt land. Saken var ju den, att senast förliden höst ett
meddelande genom pressen kommit ut om en rekonstruktion med kreditkassans
bistånd av A-B. Nordiska handelsbanken. Redan då samlades, såvitt
man kunde finna vid ett studium av pressen, en ganska enhällig, åtminstone
borgerlig opinion därom, att tiden skulle vara kommen för en granskning av
den politik, som av denna kreditkassa bedrivits inom vårt ekonomiska liv.
Denna opinion fick i september 1925 ett myckt starkt och fulltonigt uttryck.
Man blev nu onekligen ganska förvånad —- och man hade rätt att bli förvånad
— när man fann, att Kungl. Maj:t vid årsskiftet 1925—1926 endast
hade att för riksdagen omförmäla, att man nu borde bilda en fond på 8 mil -

Aruj.

obligatorisk
skiljedom i
vissa arbetstvister
m. m.
(Forts.)

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

>''r 20. 62

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

joner kronor för avskrivning av redan konstaterade förluster på denna kassas
verksamhet, medan man från Kungl. Maj:ts sida också tilläde: »Utan tvivel
äro ytterligare betydande förluster att emotse, men angående dessas belopp är
det av naturliga skäl ej möjligt att nu uttala sig.» Man fann det onekligen
förvånande, att ett sådant anslagsäskande med denna korta och torftiga motivering
fördes upp i riksstaten. Det torde nog vara ganska ovanligt inom
vår parlamentariska historia, att summor av denna storlek på detta sätt utan
vidare kastas in i riksstaten utan någon närmare och mer ingående utredning.
Om man jämför det behandlingssätt, som från Kungl. Maj :ts och riksdagens
sida ägnats åt betydligt mindre anslagsäskanden, därvid man låtit anslagsposterna
genomgå ett strängt kritiskt nagelfarande, blir man onekligen slagen
av denna jämförelse, och man frågar sig, vad det i all världen var, som kunde
ligga bakom en sådan rundhänthet, när det gäller ett så ofantligt belopp som
detta. Obestridligt hade man hoppats, att riksdagens statsutskott skulle i vad
på statsutskottet kunde ankomma reparera denna oförtydbara brist, men nu
finner man, att statsutskottet ingalunda bar gått denna opinion till mötes, utan
slätar över det hela med ett tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag. Det måste
ju erkännas, att statsutskottet i sin motivering gjort vissa restriktioner —
det är obestridligt — och jag skall icke underkänna deras värde helt och hållet.
Statsutskottet yttrar: »Såsom av deparatementschefen erinras, avsågs från
början, att kreditkassan skulle upphöra med 1927 års utgång. Om än med
hänsyn till ingångna kapitalengagemang det icke torde visa sig möjligt att inom
sålunda angiven tid helt avveckla kassans verksamhet, utgår dock utskottet
ifrån att kassan icke hädanefter iklädes nya engagement av beskaffenhet
att kunna medföra ökad risk för staten, med mindre riksdagens medgivande
först inhämtats.»

I denna utskottets formulering observerar jag två punkter, som synas mig
vara av särskilt intresse. Utskottet säger, att »det icke torde visa sig möjligt
att inom sålunda angiven tid helt avveckla kassans verksamhet». Utskottet
ifrågasätter alltså inom de närmaste aderton månaderna en avveckling av kassan
i en utsträckning som är ganska stor, eftersom man använder sig av denna
formulering »icke möjligt att helt avveckla kassans verksamhet». Då frågar
man sig onekligen: börjar det inte bli högst på tiden att få ett överslag
på de anslagsbelopp, som kunna behövas för den avveckling av kreditkassans
förbindelser, som man räknar med före 1927 års utgång? Det är alldeles uppenbart,
att, om vi ha att vänta stora avskrivningar — det talas man och man
emellan om ofantliga belopp — då får detta, mina herrar, en ytterligt avgörande
påverkan på vår uppfattning om den budget, som vi skola behandla för
tiden den 1 juli 1926—30 juni 1927. Ty när dessa engagement skola avvecklas,
är det ju icke sagt, att det kan uppskjutas till efter den 1 juli 1927, utan
det skall kunna mycket väl tänkas ske under det närmaste budgetåret. Förliden
höst. när denna fråga debatterades i pressen, såg man på sina håll mycket
höga uppskattningar av den förlust, som kunde vara att vänta. Jag erinrar
mig. att i en stor radikal huvudstadstidning gissade man på ett belopp,
som — vill jag minnas — gick upp till inemot 80 miljoner kronor. En annan
stockholmstidning reducerade beloppet med 50 % och gissade på 40 miljoner
kronor. Men, mina herrar, även om man skulle stanna för ett belopp, som
läge under 40 miljoner kronor — låt oss säga cirka 30 miljoner kronor — är
detta dock ett belopp, som, uppfört i riksstaten, fullständigt kastar överända
alla de kalkyler, med vilka vi sysselsatte oss under remissdebatten i januari
i år. Låt oss tänka, att det kravet ställes på riksstaten under budgetåret 1926
—27, att den skall gå in för en avveckling med c:a 30 miljoner — jag säger
förslagsvis denna siffra — så farväl då, mina herrar, med en väsentlig del av
kassafonden! Farväl, mina herrar, med alla dessa drömmar om varaktiga skaf -

Onsdagen den 28 april e. in.

63 Nr 29.

tesänkningar och aecissänkningar, av vilka man på sin tid gjorde ett sådant
nummer! ° .tåg menar, att det är en angelägenhet av den yttersta vikt, att man
sätter strålkastaren in just på denna punkt, icke därför att man vill rota i en
vissa finanskretsars politik och förhållanden, utan med hänsyn till konsekvenserna
för vår riksstat, för vår budget. Det går icke för sig att stillatigande
lata ett sa viktigt förhållande passera, som ovillkorligen måste inverka på
hela budgetdebatten i riksdagen och i vårt land.

Detta är den ena synpunkten, som gör, att jag tycker, att det skulle vara
rimligt, om riksdagen utav statsutskottet fått något förslag på den summa,
som eventuellt kan vara att motse såsom begärd för en avskrivning. Det är
ju intet orimligt uti att när det skattebetalande folket skall betala kalaset det
också, skall få veta, vad det har att motse för bördor och tunga. Man kan väl
ändå icke krypa bakom någon slags banksekretess, ty i dessa fall kan man väl
ändå icke begära en större sekretess eller ett bättre läge än det, som tillkommer
varje konkursgäldenär, som får öppna cession och lägga fram sin stat
för kritiska blickar. Det är ju faktiskt icke fråga om annat än att staten här
skall rycka in för att satsa i ett slags konkursstat. Där kan man icke med
fog tala om banksekretess. Det är icke fråga om någon konkurrens mellan
enskilda, utan här är det fråga om ett krav på statskassan för enskilda näringars
räkning. Detta var, som sagt, den ena punkten vid vilken jag fäste
mig, när jag läste statsutskottets motivering för sitt bifallsyrkande till det
kungliga förslaget.

Den andra punkten i statsutskottets formulering, som icke kunde gå min
uppmärksamhet förbi, är följande uttalande av statsutskottet: »Utskottet utgår
dock ifrån, att kassan icke hädanefter iklädes nya engagemang av beskaffenhet
att kunna medföra ökad risk för staten, med mindre riksdagens medgivande
först inhämtats.» Ja, det där låter nog så bra, men jag frågar: utesluter
man med denna formulering, att man i kreditkassan utbyter en säkerhet,
som nu kan finnas, eventuellt av relativt god valör, mot en sämre säkerhet?
Nej, såvitt jag förstår, mina herrar, är den eventualiteten icke med denna formulering
utesluten, utan man säger här, att kassan icke får ikläda sig nya
engagemang, vilket, som sagt, icke utesluter, att man kan byta ut nuvarande
säkerheter mot andra. Den formuleringen synes mig därför ganska försåtlig
och kunna vara dräktig med rätt stora äventyrligheter.

Herr talman, jag skulle mena, att det nu borde kunna vara rimligt, att här
funnes ett överslag på den förlust, med vilken man kan räkna. Kungl. Maj :t
yttrade i januari i statsverkspropositionen, att man av »naturliga skål» icke
kunde komma till en sådan värdering. Vilka äro väl dessa naturliga skäl?
Jag skulle kunna förstå, att man hesiterade för att lägga fram en sådan beräkning,
i den händelse att vi hade att göra med ett ytterst labilt penningvärde.
Men då vi sedan ett par år tillbaka fått på alla livets områden räkna
med ett relativt fast penningvärde, som fluktuerar med några procent på sin
höjd — icke ens med det på ett år — bör dock den stund vara kommen, den
tid vara kommen, då en relativt pålitlig värdering borde kunnat lämnas. Skall
det icke vara möjligt för staten att göra en värdering, när varenda enskild företagare
i sin näring måste göra motsvarande värderingar för att överhuvud
taget kunna existera, i varje fall icke vara på hal is? Vill man måhända med
dessa ord om de »naturliga skälen» säga, att det är »naturligt», att staten inte
kan framlägga sådana beräkningar, medan däremot den enskilde företagaren
är kompetent därtill? Är det fallet, mina herrar, då har man indirekt givit
ett mycket komprometterande underbetyg åt statens förmåga att handhava affärsverksamhet.
Man kan undra, om detta värdefulla erkännande får utläsas
ur den formulering, som herr finansministern i januari lade fram för riksdagen.
Härmed må nu förhålla sig huru som helst. Var man vid riksdagens

Anq. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

Nr 29.

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

början inom regeringen klentrogen i fråga om sin förmåga att komma till en
uppfattning om de bär berörda värdena, så har man numera tydligen kommit
på andra tankar. Man finner nu, att regeringen ser sig i stånd att uttala sitt
omdöme om viktiga värderingsfrågor. I middagstidningarna i dag ser man
ett referat av ett yttrande av herr handelsministern, där denne tar ställning
till visst förslag angående den s. k. järnbruksfusionen. Där är herr handelsministern
i första hand fullt beredd att uttala sitt omdöme om de för höga
värderingar, som kommit fram i det förslag, som lagts under hans ögon. Finnes
möjlighet att i sådant sammanhang göra sig en uppfattning om för höga
eller för låga värden, vore det väl märkvärdigt, om icke även statsutskottet
skulle kunna komma till någon uppskattning av de värden, som stå på spel,
och om den förlust, som vi kunna ha att vänta.

Det ena med det andra sammanlagt, herr talman, synes mig ge vid handen,
att denna fråga får icke spårlöst gå förbi i kammarens protokoll. Det måste
uttalas en bestämd förväntan, att denna sak kommer fram för riksdagen i någon
form, så att vi ha klart för oss, när vi gå till budgetbehandlingen här
fram på senvåren, vad vi ha att vänta i form av krav från kreditkassan i och
för eventuella avvecklingsbehov. Det är helt enkelt nödvändigt — jag återkommer
till detta — för budgetbehandlingen, för beräkningen av kassafondens
storlek och hållbarhet och för beräkningen av våra skattesatser och accissatser.

Jag har på diskussionens nuvarande stadium icke något yrkande att gorå,
men det skulle i hög grad intressera mig att få höra antingen från regeringsbänken
eller från någon statsutskottsledamot ett uttalande, förslagsvis framfört,
beträffande den förlustsiffra, som kan vara att vänta. Det är jag
betonar det — av största värde för budgetbehandlingen. Det krav, som tidigare
inom pressen rests på en granskning av kassans hittillsvarande verksamhet,
är det nu icke rätta tidpunkten att efterkomma. Det är nu icke min avsikt
att ge mig in på kreditkassans hittillsvarande förvaltning,_ huruvida engagement
gjorts, som icke bort göras o. s. v. Denna stund är icke den. rätta
tiden för en sådan diskussion. Vad vi behöva är att just få de upplysningar,
som kunna vara vägledande för den framtida budgetbehandlingen.

Herr Bernström instämde häruti.

Herr Spångberg: Herr talman, mina herrar! När den socialdemokratiska

legeringen år 1922 framlade sin proposition om bildandet av kreditkassan,
föreföll det många åtminstone ute i landet, som om det icke vore ^möjligt, att
icke regeringen förstod, att kassan skulle komma att lida rätt sa stora förluster.
Kreditkassan bildades ju i det syftet att rädda jobbande aktieägare och
banker, som hade bedrivit en huvudlös spekulation och därigenom kommit på
obestånd. Det hette ju för all del icke så vare sig i bestämmelserna för kreditkassan
eller i regeringspropositionen. Ett gammalt ordspråk säger ju, att
världen vill bedragas, och det är icke utan, att man tycker, att just detta, ordspråk
vid tillfället för kreditkassans bildande tycks ha föresvävat regeringen
som en speciell programpunkt. Nog måste man säga, att bestämmelserna för
kreditkassans verksamhet och den sekretess, som den är omgiven med, rent av
inbjuder till ett sådant spel bakom den svenska storfinansens kulisser. När
man därför finner, något som ju statsutskottet berör, att det i kontraktet meh
ian svenska staten och bankerna heter, att kreditkassan skall lämna stöd åt
kreditanstalter, som i anledning av annan kreditanstalts iråkade eller befarade
insolvens bildats för övertagande av den senare anstaltens förbindelser, förstår
man mycket väl, att bestämmelsen, att detta skall ske endast under förutsättning
att bolagets styrelse finner tillfredsställande garantier förefinnas för an -

Onsdagen den 28 april e. in.

65 Nr 20.

staltens soliditet, egentligen iir av mycket ringa värde och alls icke erbjuder
nagra garantier mot blivande förluster.

Det bär ju bär i riksdagen slätt rätt så starka sinder beträffande kreditkassan,
icke minst mellan det kommunistiska partiet å ena sidan och å andra sian
i stort sett samtliga partier med undantag av det vänstersocialistiska parla:
som fanns vid det tillfälle när riksdagen beslöt rörande kreditkassan.

Det kan nu icke hjalpas, att utvecklingen har gett oss kommunister rätt. När
regeringen ar 19-2 lade fram sin proposition i denna fråga, målades lä "et
synnerligen ljus!. Det hette, att det var och skulle bli ett tillfälligt stöd Det
skulle bil en liten handräckning, medan det hela ordnade sig, och kreditkassans
verksamhet skulle upphora ar 1927. Regeringen säde vidare, att den hade all
anledning betona att annan förlust för statsverket än möjligen några räntelorluster
under ett eller^annat år ej skulle behöva uppkomma.

Nar det från arbetarhåll i landet hördes missnöje för den hjälp, som här lämnades
åt dem, som under krisåren hade bedrivit en huvudlös ekonomisk politik
allt under det att man icke kände några gränser för sparsamhet, när det
»allde att hjalpa de arbetslösa i landet, och när kommunisterna pekade här i

*Sgen r df:n..flnded> P^1C!k Ute 1 varlden- och de förluster, som statsIv«ret,
mf.d a11 sakerket skulle fa komma att vidkännas genom kreditkassan,
svarade dåvarande finansministern, att arbetarna begripa icke huru litet de be vf/L™6

°Tmi- f •Sr?°f-mal- , ^ aT ieke utan, icke minst med hänsyn till
ad som nu har mtraffat i samband med kreditkassan, att dessa ord i hög grad
maste inbegripa den, som slungade ut dem, och det är heller icke utan att
det vanliga arbetarfornuftet inför dessa händelser har all anledning att erinra
sig en annan statsmans ord, när han sade: Min son, om du visste med hur liten
vishet världen styres.

Vart ha nu alla spådomar om att inga förluster utom möiligen ett eller annat
ars ränteförlust skulle uppstå tagit vägen? Jo, vi stå inför det faktum

?923 th^f LdeParttm-entSChef nilå8te m?ddela’ att 1 boksluten för åren

samt att övriJlknYn,in«a/ ^ 1 ,rUnt tal två milJoner k™nor,

uppskattad till ? w+V11''3tate^f-de eJ avskrivna förluster torde kunna

uppskattas till i runt tal sex miljoner kronor. Dessutom är ju departementschefen
vanlig nog att ställa i utsikt, att utan tvivel ytterligare betydand” fö -

Iai?srig.r° a 6m ’ °m Vllk8S bel°PP d6t d0ck nu icke är löjligt att ul

das^för ^nötande fn6r Jk0mmrer ialIt+Så re^erinSen och begär, att eu fond skall bil skall

anvisas ett DddeSSa f°riuster-,samt ftt för kapitalökning till denna fond
skall anvisas ett belopp av åtta miljoner kronor. Men utredningarna angående

kassans skötsel och beträffande utlåningarna, var finnas de? Hur ha pengar

man^fÄ d‘ 7”^ de V 7?en °'' S'' v’? En sådan utredning saknar
+‘i7ar ?ain har fliagat ledamöter av statsutskottet hur det
g ligen ligger till med denna sak, så har man icke heller där fått något
svar och de aro tydligen också de lika ovissa om vart pengarna ha tagit vägen

hfa^vänts Rlfatt rstonndhaftS'' AV®* JU fÖr ^ M Varje människa> att de
ner men detLn inl ka-igen S°m ?Mstatt genom osunda spekulatio hä

’ erhålla nå"nt me, d fr’ at man ,tycker’ att det varit P& sin plats att
ar erhålla något mera detaljerade upplysningar om dessa affärer. Och de

som framställt denna begäran om anslag, nog borde det ha legat dem något

St£SÄ -ta?r 6n sadan.redogörelse över kreditkassans
stallning och pa vilka foretag förlusterna ha gjorts. Jag tror att den tanken

delas av manga av de fattiga skattebetalarna ute i landet, som skola svälta
ihop de summor, som bär ha bortspekulerats. Som det nu går till med denna
råga ar det verkligen dubbel anledning att beteckna kreditkassans tillkomst,
Andra hammarens protokoll 1926. Nr 29. ~ ’

Ang. en
fond för motande
av förluster
ä aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

Nr 29. 66

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
Jond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

regeringens ställning till densamma och även riksdagens ställning som en enda
stor riksskandal.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då nu två talare ha klagat över
att statsutskottet icke ansett sig kunna lämna några upplysningar, har jag begärt
ordet för att förklara, att vi i fjärde avdelningen försökt att pa det omsorgsfullaste
sätta oss in i denna fråga. De upplysningar, yi då erhollo voro
av den art, att vi måste skriva, som vi gjorde. _ Det är också pa det sattet, att
det icke gärna är möjligt utan att kränka tredje mans rätt att lämna detaljerade
upplysningar rörande de olika engagemangen. Jag tror, att riksdagen gör
klokt i. om den i ett sådant fall som detta respekterar den uppfattning som har
vuxit sig starkt fram under årens lopp, att man icke som sagt skall utsätta
tredje man för alldeles onödiga svårigheter. .

Yad beträffar det herr Spångberg senast anförde om arbetslösheten, tror jag,
att jag vågar säga, att därest icke detta arrangemang med kreditkassan hade
vidtagits av statsmakterna, hade vi i vårt land fått en mångdubbelt större arbetslöshet
och fått dragas med mycket större svårigheter än vad vi nu ha fatt

S°Herr Forssells försök att här läsa ut, att yi skulle ha menat att skriva något
tvetydigt, är synnerligen malplacerat. Vi ha måst skriva, som vi ha gjort,
för att icke lägga absoluta hinder i vägen för en avveckling på det sättet, att
man skall kunna byta ut en säkerhet mot en annan likvärdig sådan, men vi
ha velat föreslå upphörande med nya engagemang för kreditkassans rakning.
Det är den enkla sanningen i denna fråga.

Vidare skall jag be att få säga till kammarens ledamöter: Borde det icke
väga en liten smula för er alla, att en avdelning, som har sysselsatt sig nagra
timmar med att försöka pumpa vederbörande, som varit uppkallade för att
lämna redogörelser, har kunnat ena sig om att skriva på det sätt, som vi ha
gjort, och tro ni icke ändå, att det ligger åtskilligt av sunt förnuft och åtskilligt
av garanti i ett sådant beslut, som vi då kommo till? Jag vågar förutsätta,
att det är på det sättet, och det är väl ingen av de båda talare, som varit
uppe här i kväll, som vill förneka, att om man skulle gå in för en brådstörtad
avveckling av alla dessa engagemang, skulle det minst av allt vara
ett affärsmässigt sätt att gå till väga. Det är säkerligen bättre att se tiden
an och avvakta. Jag är övertygad om att såväl herr Forssell som herr opangberg
skola nödgas erkänna, att det är det riktiga förfaringssättet i ett sådant
fall. ,-n i

Till slut vill jag säga, att om herrarna se efter, hur det star tiff^med avvecklingsmetodema
och avvecklingssvarigheterna efter kristiden, i åtskilliga
oss närliggande exneutrala länder, skola herrarna finna, att det rakar förhålla
sig på det sättet, att Sverige har kommit billigast undan av allesammans. Sverige
har lyckats krafsa sina kastanjer ur elden på ett sätt, som yi sannerligen
äro att gratulera till. Det skulle bara vara att beklaga, om vi nu, sedan vi
dock ha lyckats åstadkomma en jämn och lugn avveckling, skulle genom bradstörtade
åtgärder framkalla en fullkomligt onödig panikstämning.

Jag kan icke, herr talman, säga mera, men jag har yttrat mig här för att fa
en motivering för mitt bifallsyrkande till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! Vid båda de tillfällen, då kreditkassan tidigare
varit föremål för behandling här i riksdagen, nämligen dels år 1922 dels
år 1923, tillät jag mig att framställa en del erinringar dels mot den form,
som givits åt kreditkassan, dels också mot det sätt, varpå man förberett delta
ärende, innan det förelädes riksdagen. Jag anmärkte sålunda på att det förelåg
en synnerligen bristfällig utredning. Riksdagen har emellertid vid bada

Onsdagen den 28 april e. m.

07 Nr 2!).

tillfällena vant berodd att med förbundna ögon votera de begärda miljonerna. -Ang. en
A,:'',192a fanns det här i kammaren endast 11 ledamöter, som icke ansågo sin''■ fond för mötillfredsställda
med det utredningsmaterial, som hade presterats “■ f7

. Under riksdagsbehandlingen både år 1922 och år 1923 framhölls, att man tiZZgft Treicke
skulle behöva befara några nämnvärda lörluster på kreditkassan. I pro- ditkassan.
positionen nr 149 till 1922 års riksdag säde departementschefen: »Till slut vill (Forts.)

betona, att med hänsyn till do angivna villkoren för kreditgivningen man
bör förutsätta, att annan förlust lör statsverket än möjligen någon ränteförlust
under ett eller annat år ej skall behöva uppkomma», och bankoutskottets
dåvarande ordförande yttrade: »Skötes kreditbolaget förnuftigt som kronkreditaktiebolaget
sköttes, är det icke blott möjligt utan till och med antagligt att
staten icke kommer att förlora något, om staten träder in här med sin kredit
lor att stödja, där pengarna icke räcka.»

Nu kan det möjligen invändas, att på de krediter, som beviljades år 1922
ha icke uppstått några nämnvärda förluster jämfört med de förluster, som uppkornmit
pa de krediter, som lämnades genom 1923 års riksdagsbeslut. Jag
vill da påpeka, att samma ekonomiska optimism förefanns här i riksdagen
ännu 1923 sedan förlusterna på kreditkassan börjat uppkomma. Då yttrade
bankoutskottets ordförande, herr Eriksson i Grängesberg: »Nu är det fråga
om den säkerhet, som lämnas kreditkassan för dessa lån, är betryggande.

JJarom kan ingen säga något bestämt i dag, men såvitt som de beslutande myndigheterna
kunnat bedöma saken, föreligger icke någon större risk för att staten
skall förlora något.» Detta således år 1923.

j... 9m, riksdagen vid båda^ dessa tillfällen haft den uppfattningen, att några
orluster icke skulle uppstå på kreditkassan, har den uppfattningen bibringats
en av de myndigheter, som äskade dessa krediter av riksdagen, av det ut1S170ptV+S0mT
behandlade saken, och av talesmännen här i riksdagen för samma
utskott Jag vill nu saga för min del, att jag icke har något emot och alls icke
ffl JarS a]nmark[llnS''svärt eller klandervärt, att statsmakterna ingripit
dels beträffande bankrekonstruktioner, dels för att hjälpa vissa industriföretag
har i landet, men jag reagerar emot det sätt. varpå man fått riksdagen att gå
med pa dessa krediter. Jag vill icke påstå, att riksdagen blivit medvetet förd
bakom ljuset men jag tar mig friheten konstatera, att det lagts i dagen eu
ekonomisk optimism, som är både oförklarlig och oförsvarlig.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Det kan givas tillfällen och
situationer då det kan vara till större fördel för det allmänna, att män, som stå
i en framskjuten ställning i det ekonomiska livet, ge uttryck för en liten smula
tor stor optimism än för en för stor pessimism. Säkerligen har man i den svåra
kris, som vi här i Sverige genomgått, icke lidit av den optimism, som kanske
icke minst utstrålade ifrån riksbankschefen i Sverige. Jag vill icke här nu
gorå några jämförelser till vår förmån på det sättet, att jag skulle vilja på
något sätt misskreditera våra grannar i Norge och Danmark, men jao- anser
mig dock höra erinra kammarens ledamöter något litet om de olika metoder,
som man i de tre nordiska länderna använt vid behandlingen av de ungefär
ensartade frågor, som förelegat i dessa tre länder.

Här har nu ifrån unghögerns talesman likaväl som från kommunisternas
talesman och i viss mån även från den siste ärade talarens sida gjorts gällande,
att vi här i riksdagen skulle mera öppet diskutera dessa ting, att vi icke skulle
hava gått och icke borde fortfarande gå den väg, som vi slagit in på, nämligen
att overlata åt ett antal väl kända män att ordna saken på sätt, som ur det
allmänna bästas synpunkt kan vara lämpligast och bäst för staten. I Danmark
har man gått den andra vägen. Där hade man under de kritiska dagarna stora
debatter i den danska riksdagen. Där slogos de olika partierna och gjorde parti -

Kr 29. 68

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

politik, med det resultat, att de danska skattebetalarna ha fatt betala oändligt
mycket mera pengar, än vad de svenska skattebetalarna fått göra. Vill man
göra politik av detta, får man också vara beredd att betala, vad det kostar,
och det kostar verkligen icke små summor. Sverige har dubbelt så
stor folkmängd som Danmark, vi ha åtskilligt större industriel! verksamhet
och åtskilligt större bankomslutningar. Om våra förluster skulle
komma upp till ungefär motsvarande belopp med dem, som redan äro
konstaterade i Danmark, så finge vi öka de av staten inbetalda beloppen
i kreditkassan åtta gånger, och då räknar jag ändå icke med den borgen, som
danska riksdagen har iklätt sig och som, om jag icke missminner mig, räcker
ända till år 1932. Till denna tidpunkt har den iklätt sig ansvaret för vartenda
engagemang, som Landmansbanken har gjort. Var och en, som litet har
sysslat med dessa saker, förstår, vad som verkligen ligger bakom ett riksdagsbeslut
av denna beskaffenhet. Något sådant hav icke skett här i Sverige. De
engagemang, som riksdagen har iklätt sig ansvaret för, har riksdagen haft
möjlighet att begränsa uppåt. Vi veta, vad som är den högsta summa, som

kan komma ut därav. .

Nu skall jag yttra några ord med anledning av vad den förste arade talaren
här har anfört. Jag får säga, att hela hans anförande verkade på mig, som om
han för sin del stode i den ställningen, att han om en eller annan månad kunde
bli tvungen att övertaga finansministerportföljen. I annat fall kan jag knappast
förstå den farhåga, han hade för möjligheterna att kunna göra upp nästa
års budget eller att överhuvud taget kunna klara statsregleringen nu om någon
månad. Jag tror nu för min del, att han kan taga rätt lugnt både uppgörandet
av nästa år.s budget och möjligheten för statsutskottet att uppgöra statsreglering
i år. --it p.

Efter min kanske alltför enkla syn pa dessa ting är jag verkligen finansministern
tacksam, för att han i år har föreslagit en avsättning på 8 miljoner
kronor till en fond att därmed täcka förlusterna för kreditkassan, lastan det
strängt taget icke alls varit nödvändigt för honom att göra detta i år. Det kunde
han mycket väl ha skjutit över till ett kommande år. Men vilken finansminister
som än då sitter, kan väl ändå icke gå så långt i försiktighet, att han tager upp
till fondering belopp för att möta skulder, vars storlek han ännu icke känner.
Jag vet icke heller, om det skall vara absolut nödvändigt att på ett enda budgetår
reglera alla de förluster, som till äventyrs kunna uppstå på kreditkassans
verksamhet. Det lämpligaste torde väl vara, att i samma mån som det ena
engagemanget efter det andra avvecklas med eller utan förlust, man under det
därpå kommande budgetåret anvisar medel för täckande av de förluster, som
då hava konstaterats. Att, som herr Forssell ville, finansministern i statsverkspropositionen
eller statsutskottet i sitt utlåtande nu, endera av dem, skulle gjort
en värdering och sagt, att så och så många miljoner rör sig förlusten om, det
är, såvitt jag förstår, alldeles omöjligt, därför att ingen torde i detta nu verkligen
kunna veta, hur stora förlusterna äro.

Det torde icke vara den ärade talaren alldeles obekant, att här ha landets
främsta bankledningar icke ens ett halvar framåt i tiden rond säkerhet kunnat
avgöra, vilka av deras engagemang som äro fullt solida. Det som i dag kan
vara alldeles säkert, det kan om sex månader vara tvivelaktigt. 1 dessa åtta
miljoner ligger en post, den största posten förresten, vilken, då staten francen
enskild bank övertog detta kreditengagemang jämte en tre, fyra andra, ansags
som det allra säkraste. Det var av sådan beskaffenhet, att inkomsterna voro
kontrakterade av fasta och bestämda avnämare, och det gällde en vara, som
man ansåg med rätt allt fortfarande borde ha en konstant avgang. Icke förty
har det visat sig, att beträffande detta, som man då allmänt utan menings -

Onsdagen den 28 april e. m.

69 Nr 20-

skiljaktighet betraktade som det säkraste engagemanget, har företaget först
av alla gått i konkurs, och det har medfört den största förlusten. I tider, då
det icke finnes någon verklig stabilisering, vad näringslivet beträffar, och sådana
tider ha vi tyvärr fortfarande, är det omöjligt att kunna exakt blicka in
i framtiden. Hur många av herrarna kunna egentligen uttala sig om hur det
är ställt med vår svenska järnindustri om ett eller två år? Kunna ni i dag
säga, hur stora förlusterna kunna bli av svenska statens engagemang i företag,
som aro mer eller mindre beroende av huru framtiden gestaltar sig för den
svenska järnindustrien? Jag tar bara detta enda exempel för att visa, att den
väg, som är rekommenderad av herr Forssell, är praktiskt oframkomlig. Men
den väg, som kreditkassans styrelse samt herr finansministern och regeringen
slagit in på, är, tror jag, både praktisk och lämplig.

Jag skall, herr talman, icke så mycket ingå på detta. Det är klart, att det
är icke möjligt för utskottets ledamöter att lämna de upplysningar, som äro
begärda här, och jag tror icke heller, att det är för landet nyttigt. Om det är
något parti, som egentligen borde ha anledning att göra politik av detta, så
skulle det vara det socialdemokratiska partiet, ty det var sannerligen icke socialdemokrater,
som sutto i styrelserna för våra bankföretag eller större aktiebolag
eller andra företag, som gått över styr under kristiden. Men det socialdemokratiska
partiet med sin dåvarande finansminister herr Thorsson i spetsen har
gått in för att sakligt behandla detta hela tiden. Det har på mig verkat ganska
egendomligt, då man från håll, som stå herr Forssell nära, under det sista
halvåret har börjat i dessa ting tillämpa en annan metod, som jag trodde, att
man på det hållet i det allmännas intresse verkligen icke skulle ha lust att
ge sig in på.

Herr Forssell yttrade.också något om att här ställdes krav på statskassan för
enskilda näringars räkning. Ja, såvitt jag vet, har det parti, han tillhör, jämt
och samt gjort sig till talesman för krav på statskassan för enskilda näringars
räkning, så att jag kan icke finna den omständigheten så förfärlig ur hans synpunkt
.sett i fråga om kreditkassan. Vad han yttrade, att det var ett komprometterande
underbetyg för all statlig affärsverksamhet den kredit, som nu begärdes,
det tror jag, att man får hänföra till överdrifternas område. Kreditkassans,
uppgift var ju icke att taga de bästa engagemang, som fanns att fä i
Sveriges rike, utan dess uppgift var fastmer att träda till och stödja. Det
kunde ju ha utvecklat sig därhän — det visste icke någon vid krisens början —•
att staten icke kommit att lida några nämnvärda förluster, såsom de flesta då
hoppades. Men krisen, har gått hårdare fram, än de flesta då drömde om. Men
var tro herrarna, att vi skulle ha stått, om vi icke haft kreditkassan som buffert
att taga emot de första stötarna? Då hade, som förut sagts, arbetslösheten varit
mångdubblad och krascherna också mångdubblade samt näringslivet mera lamslaget,
än vad det är den dag, i dag är. Och skatterna för de skattebetalare,
som överhuvud taget kunnat betala skatt, hade säkerligen också varit betydligt
större, än vad de nu äro, då det är litet flera skattebetalare att fördela dem
på, än vad fallet annars kanske varit.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Den
restriktion, som^här är gjord, genom att man sagt, att kassan för framtiden
icke bör taga några nya engagemang av beskaffenhet, att de kunna medföra
ökad risk. för staten, med mindre riksdagens medgivande först inhämtats, det
tror jag tiden är inne att nu verkligen säga ut. Det kan hända, att det blir
några svårigheter för någon liten sparbank i fortsättningen, men det torde icke
vara värre, än att riksdagen kan få den trygghet, som ligger i, att nya engagemang
i varje fall icke få tagas utan riksdagens medgivande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditlcassan.

(Ports.)

Nr 29. 70

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

Herr Forssell: Herr talman! När jag lyssnade till herr Anderson i Råstock
och till herr Kristensson i Göteborg, så var det icke utan, att en gammal skolhistoria
rann mig i minnet. Det var nämligen så, att en pojke skulle upp i en
skolskrivning och han hade för sig, att han skulle få till ämne att skriva en
uppsats om kråkan. Han läste på kråkan, men så fick han i stället av magistern
till uppgift att skriva om skatan, och då löste han problemet på det
sättet, att han skrev: skatan är en fågel, en annan fågel är kråkan, och så
skrev han om kråkan hela sin uppsats.

Såvitt jag kan finna, har herr Anderson och herr Kristensson sysselsatt sig
med helt andra saker, än vad jag har tillåtit mig att bringa under debatt. Herr
Anderson i Råstock sade med all den vältalighet och utomordentliga energi,
över vilken han förfogar, att det vore i hög grad olämpligt och opassande av
mig att komma och begära detaljerade upplysningar om kreditkassans engagemang.
Såvitt jag kommer ihåg -— och det skulle mycket smärta mig, om
mitt minne skulle ha blivit så bristfälligt i fråga om vad jag själv har sagt, att
jag i den punkten misstar mig -— sade jag uttryckligen ifrån, att det icke var
avsikten att väcka debatt om det sätt, på vilket kreditkassan har skötts, och
alltså huruvida, de engagemang, som kreditkassan iklätt sig, varit obehöriga
eller icke, om de stått i strid med riksdagens intentioner eller icke. Jag ifrågasatte
blott, att man skulle få ett förslag på en klumpsumma över de förluster,
som kunde vara att emotse. Det var detta, jag hemställde om att man
möjligtvis skulle kunna få, och jag framhöll, att detta skulle vara av största
vikt för den blivande budgetbehandlingen. Jag har icke påyrkat några detaljerade
upplysningar i detta sammanhang.

Vidare anklagade herr Anderson i Råstock mig för att ha krävt en brådstörtad
avveckling av kreditkassan. Jag har icke heller sagt någonting om
den saken, såvitt jag vet. Jag har helt och hållet hållit mig till vad som står
i statsutskottets betänkande. Där står, att det från början var meningen att
avveckla rörelsen till slutet av år 1927, men det är, säger utskottet, icke möjligt
att helt avveckla den till den tiden. Jag drog den slutsatsen av denna
formulering, att det dock vara meningen att i relativt stor utsträckning avveckla
den. Om detta skall vara en brådstörtad avveckling, är det icke jag,
som har förordat den, utan statsutskottet självt. Jag framhöll vidare, att eftersom
man hade att räkna med den angivna terminen till den sista december
1927, kunde man ju befara, att extra förlustskrällar skulle komma under budgetåret
1926—27, och att det därför var behövligt för behandlingen av budgeten
under detta år att ha någon liten vägledning om hur det skulle komma
att ställa sig, alldenstund nya förluster skulle ha en mycket kännbar effekt
för beräkningen av kassafondens storlek och även för beräkningar beträffande
skattesatsernas storlek och vissa accisers storlek. Detta är, vad jag har sagt,
och detta är herr Andersons polemik emot mig. Jag överlämnar till herrarna
själva att bedöma, huruvida herr Anderson i Råstock verkligen har anledning,
om han vill hålla sig till saken, att inblanda dessa frågor i en polemik emot
mig.

I fråga om vad herr Anderson för övrigt sade, är jag honom tacksam för
ett litet medgivande, som han gav. Han medgav nämligen, att den där punkten
i utskottets betänkande, som jag tillät mig fästa uppmärksamheten på, kan
tolkas så, att det är medgivet att utbyta en säkerhet mot en annan, och det är
mycket bra, att detta erkännande från herr Andersons sida har kommit till
kammarens protokoll med det tillägg nämligen, som herr Anderson genast
gjorde, att det skulle vara likvärdiga säkerheter, som lades i stället.. Vid en
framtida diskussion är detta tillägg från herr Andersons sida synnerligen värdefullt
att ha. Kom ihåg, mina herrar, att det skall vara likvärdiga säker -

Onsdagen den 28 april e. m.

Nr 2!).

heter, som man skall ha, om ett utleta av säkerhet skall ske. Men varför
står det ingenting härom i utskottets betänkande?

Sedan sade herr Anderson i Råstock mot slutet, att vi här i landet ha kommit
billigast undan den allmänna ekonomiska krisen. Han utförde icke denna
jämförelse med utlandet, och det skulle föra för långt att ge sig in på någon
kritik av denna generella jämförelse. Men, herr Anderson i Råstock, det
finns i alla fall ett gammalt ord, som säger, att man skall prisa dagen, först
när sol är bärgad. Låt oss först få veta förlusterna på kreditkassan, sedan
kan det vara tid att tala om hur pass billigt vi ha kommit undan, ty dessa förluster,
som nu hållas i det fördolda, måste ju i alla fall tagas med, när man
skall kalkylera, hur billigt vi ha kommit undan.

Vad så slutligen herr Kristensson i Göteborg beträffar, så ägnade han många
ord åt förhållandena i Norge och Danmark. Ja, det är ju ofantligt intressant
att få höra en föreläsning om förhållandena i Norge och Danmark, men
vi tala ju i själva verket om förhållandena i Sverige, och det var särskilt, när
herr Kristensson kom in på det kapitlet, som det rann mig i minnet den lilla
skolhistoria, som jag tillät mig att inledningsvis tala om. Herr Kristensson
riktade även några anmärkningar mot mig, att jag skulle ha klandrat kreditkassan,
för att den för näringarnas räkning gjort dessa engagemang. Nej, herr
Kristensson, så enfaldig är jag visst icke, att jag klandrar kreditkassan, att
den för näringarnas räkning iklätt sig dessa engagemang. Det var väl förmodligen
riksdagens mening, att det var just för näringarnas räkning och icke
för några ovidkommande intressens räkning, som dessa engagemang skulle
ske. Men om denna sak, huruvida pengarna verkligen kommit näringarna tillgodo
eller även obehöriga aktieägareintressen hållit sig framme, få vi eventuellt
diskutera vid ett annat tillfälle. Jag har ingalunda polemiserat emot
att kreditkassan har trätt fram till näringarnas hjälp, men jag har sagt, att
eftersom kreditkassan laborerar med offentliga medel, bör det väl i all fridens
namn vara rimligt, att riksdagen får kännedom om de förluster, som kunna
vara att vänta på kreditkassans verksamhet. Det är, vad jag har ifrågasatt,
och jag tror icke, att herr Kristensson skall genom denna lilla polemiska fint
kunna förvilla synen på mina åhörare i fråga om vad jag verkligen har sagt
och menat.

Slutligen — och det måste jag ju erkänna — uppehöll sig herr Kristensson
vid frågan om beräkningarna av förlusterna, och såvitt jag kunnat finna, var
kontentan av herr Kristenssons resonemang den, att det var omöjligt att göra
en sådan förlustberäkning. Han gjorde gällande, att den där förlusten borde
skjutas över på en lång framtid, att vi skulle fördela den på flera år och att
det därför var omöjligt att i dag säga, hur stor förlusten blir om två eller
flera år. Ja, men, herr Kristensson, när herr Kristensson resonerar på det sättet,
då resonerar herr Kristensson alldeles uppenbart i strid mot det statsutskottsbetänkande,
som herr Kristensson själv förordat, ty statsutskottet utgår
ju — såsom jag redan framhållit — ifrån, att kreditkassan borde vara i
det närmaste avvecklad den sista december 1927. Jag återkommer till denna
synpunkt. Utskottet självt säger ifrån, att denna avveckling är näraliggande
och att vi ha att räkua med den inom en mycket nära framtid. Att å ena sidan
säga, afl förlusterna skola skjutas på framtiden och att vi därför icke kunna
göra några beräkningar, samtidigt med att det å andra sidan står skrivet, att
vi ha att räkna med en näraliggande avveckling, är logiskt ohållbart, mina herrar.
Vi måste utgå ifrån, vad som är skrivet i statsutskottets betänkande, att
dessa förluster skola i stor utsträckning klaras före utgången av år 1927, och
det är därför högst på tiden, att man nu får en sannolikhetstablå. Jag begär
icke och ingen annan heller, att en sådan tablå skall träffa sanningen på öret,

Alu), en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forte.)

Nr 29. 72

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
å aktiebolaget
Kreditkassan.

(Forts.)

men giv oss en säkerhetsmarginal, med vilken vi ha att räkna, när vi skola
kalkylera skattesatserna, acciserna och kassafonden.

Jag vidhåller, att här har icke i diskussionen kunnat andragas ett enda sakligt
argument mot det berättigade krav, som jag tillåtit mig resa, och jag är
övertygad om, att bakom de krav, som här rests, står en opinion, som, om den
icke tillgodoses i detta sitt berättigade krav, kommer att göra sig påmint förr
eller senare på ett mycket effektivt sätt.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag begärde ordet för att framföra några synpunkter just angående det, som
herr Forssell betraktade som kärnpunkten i sitt anförande och i hela den allmänna
diskussion, som nu har förts om kreditkassan. Jag skall till en början
påpeka, att när riksdagen tvenne särskilda gånger har beslutat att ställa statsgaranti
för kreditkassan, har säkerligen riksdagen gjort det med mjmket stor
tvekan. Jag är övertygad om att både de, som ha röstat för, och de, som ha
röstat emot, ha tyckt att situationen i själva verket har varit otrevlig. Och
även om därvid har fälits ett och annat yttrande, som i detta ögonblick förefaller
märkvärdigt optimistiskt, tror jag att svenska riksdagen både år 1922
och 1923 hade fullt klart för sig att när dessa garantier tecknades kunde staten
icke heller undgå förluster. Att förlusterna ens i vidrigaste fall skulle
uppgå till så stora belopp, som man nu från vissa håll antar att de komma att
uppgå till, var nog dock icke klart för riksdagen. Men för att understryka,
att det i detta ögonblick icke gärna kan vara mycken mening i att försöka
skylla ifrån sig och att välta över på andra ansvaret för den situation, som
har inträtt, vill jag erinra om, att år 1923 framlades icke någon kungl. proposition
om en ökning av kreditkassans garantifond, utan denna kom genom riksdagen
själv och beslutades, såsom en talare bär har erinrat, med en fullständigt
förkrossande majoritet av riksdagens andra kammare. Riksdagen gick
därmed in för en politik, som den i den förevarande situationen ansåg vara den
säkraste. Man kunde visserligen ha tagit alla de risker, som skulle ha följt
med fallissemangen av de stora kreditinstitutionerna, men i förevarande situation
föredrog man att engagera staten. Det är ett faktum, och detta faktum
får man nu finna sig i och försöka göra det bästa av den situation, som inträtt.
Om herr Forssell hörde till dem, som befunno sig i opposition till detta
beslut, minns jag icke -—• kanske han vid detta tillfälle var borta ur riksdagen
— men i sådant fall är ju herr Forsell oförhindrad att anföra hur skarp
kritik som helst. Riksdagsmajoriteten måste emellertid erkänna, att den varit
med om att begå denna stora synd — om det nu var en synd —- men måhända
också räddat stora värden genom att gå den väg, som av regeringen år 1922
och genom riksdagens eget initiativ år 1923 valdes.

Om vi sålunda lämna denna sak, återstår vad herr Forssell menade vara
hans huvudfråga och huvudanmärkning. Han frågade: hur är det möjligt för
riksdagen att nu utan någon utredning besluta om ett anslag på 8 miljoner
kronor för att täcka förlusterna, då man inte vet hur stora förlusterna komma
att bli? Och skulle inte, menade han, om förlusterna komme att tillnärmelsevis
uppgå till de stora summor, som blivit nämnda, en sådan upptäckt rubba
alla budgetberäkningar? I fråga om möjligheterna att beräkna, hur stora förlusterna
kunna bli, vill jag gärna erkänna, att det ligger mycken sanning i vad
flera talare här ha yttrat, att det praktiskt taget är omöjligt att fixera dem,
inte bara, som herr Forssell sade, på öret, utan inte heller på kronan eller miljonen
eller tiotalet miljoner kronor. Det är ju klart att man kan få ett besked,
om man vill finna sig i eu tillräckligt vid marginal. Man kan säga — jag griper
här tal som jag alls inte har någon säkrare hemul för, men som ändå kunna
exemplifiera vad jag menar — att dessa förluster knappast komma att un -

Onsdagen den 28 april e. m.

Nr 2».

derskrida 20 miljoner kronor, men väl förmodligen inte komma att gå upp till , 4"?:. en .
det högsta tal, som nämnts i detta sammanhang. Men nämnandet av cn sådan taiulea^förmarginal
är en upplysning — om det överhuvud taget kan kallas för en upp- luster å aklysning
— som ingenting har att betyda när det gäller för riksdagen att fatta tiebolaget Kreståndpunkt
till frågan huruvida man skall avsätta 8 miljoner kronor för att dttlcassantäcka
kommande förluster eller inte. Om man sålunda kan räkna med, att för- (Forts-)
lusterna skola bli betydligt .större än dessa 8 miljoner kronor, som nu äro upptagna
i statsverkspropositionen, så frågar herr Forssell, hur det är möjligt
att göra upp eu budget, som för ifrågavarande ändamål endast upptar 8 miljoner
kronor, och hur det samtidigt är möjligt för statsutskottet att skriva, att
man väntar, att kreditkassan visserligen inte skall kunna helt avveckla under
1927, men ändå antagligen någon avveckling ske.

Jo, förklaringen är, herr Forssell, synnerligen enkel. Det är nämligen redan
en gång beslutat, att kreditkassan inte skall existera i sin nuvarande form
längre än till år 1927. Då måste eu uppgörelse i en eller annan form ske, och
det är alldeles självklart att riksdagen år 1927, vilken regering som än sitter,
kommer att få sig förelagd en tablå över kreditkassans läge och ett förslag
till vad som kan kallas en avveckling av kreditkassans verksamhet. Men denna
avveckling kommer, förmodar jag, inte att bestå däri, som herr Forssell
möjligen menade, att man helt eller delvis skulle göra sig av med alla de engagemang,
som nu ligga i kreditkassan, till vilket pris som helst, för att därigenom
år 1927 kunna konstatera förlusten. Då är det antagligt att förlusterna
skulle komma att bli än större än vad som nödvändigt är. Utan avvecklingen
kommer att bestå däruti, att de engagemang, som kreditkassan åtagit sig, i
fortsättningen på ett eller annat sätt få förvaltas och avvecklas i den män sådant
befinnes med statens intressen förenligt. Sålunda, det finns inte såvitt
jag förstår någonting i detta statsutskottets utlåtande, som behöver innebära
att man är tvungen att i avvecklingsögonblicket konstatera en mycket stor
förlust.

Så återstår emellertid den sista frågan, och det är kanske den herr Forssell
fäste största vikten vid. Om man i avvecklingsögonblicket ändå måste säga
sig, att förlusten uppgår inte till 8 miljoner, utan låt oss säga till 28 miljoner,
är det inte då nödvändigt, frågar han, att föra upp 28 miljoner i budgeten och
derigenom täcka förlusterna. Nej, såvitt jag förstår, herr Forssell, är detta
alls inte nödvändigt. Vi ha i år fört upp ett anslag av 10.5 miljoner kronor för
att täcka konstaterade förluster pa statens spannmåls- och lagerhus. Detta
var möjligt helt enkelt därför, att det finns tillräckligt mycket pengar i kassafonden.
Om dessa pengar inte hade funnits skulle ingen regering, därom är
jag övertygad, vid denna riksdag kunna lägga fram ett förslag om att återbetala
dessa pengar. Och på samma sätt förhåller det sig med alla de dåliga
affärer, som staten överhtivud taget har gjort. I detta års budget konstateras,
att. det föreligger en faktisk brist pa låt oss säga 75 miljoner kronor i de utlamngsfonder,
som staten förvaltar, och jag har vidare bland annat föreslagit,
att .vi .skulle avsätta en viss del av rusdrycksmedlen för att göra en extra avskrivning
på statsskulden. Men ingen har sagt, att dessa 2 miljoner, eller 4
miljoner, eller 6 miljoner ju inte räcka till, inte ens att täcka den brist på 75
miljoner, som är konstaterad beträffande utlåningsfonderna, utan man har
sagt att. detta är stora skulder, som staten så småningom får avbetala. Vill
man följa herr Forssells^ resonemang skulle man kunna säga, att eftersom vi
praktiskt taget kunna gå ut ifrån, att av statens järnvägars kapital 200 miljoner
kronor^äro oräntade, så måste dessa 200 miljoner kronor på ett eller annat
sätt nu återbetalas. De böra i stället så småningom avskrivas och alltså
inte frampressa annars oundgängliga skatteökningar.

Nu är detta naturligtvis att driva resonemanget något in absurdum, det er -

Nr 29. 74

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. en
fond för mötande
av förluster
ä aktiebolaget
Kre■
ditlcassan.

(Forte.)

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

känner jag, men fallen äro så till vida kommensurabla att det förefallit både
regeringen och riksdagens statsutskott utan meningsskiljaktigheter naturligt,
att en konstaterad förlust av det ena eller andra tiotalet miljoner kronor icke
behöver täckas av inkomsterna under ett budgetår. Man kan mycket väl fördela
dessa förluster över ett antal år. Men jag får säga, att jag har ansett,
att det var i viss mån en styrka att redan i år föreslå att 8 miljoner kronor
fördes upp på staten för att åstadkomma en avskrivning. Och det hade icke
varit någonting som hindrat, herr Forssell, att redan vid förra årets riksdag
fråga, varför inte så och så många miljoner uppförts för att täcka dessa förluster.
Ty redan vid förra årets riksdag var det fullständigt klart, att förluster
voro oundvikliga.

Jag tror sålunda att herr Forssells farhågor för budgetens hållbarhet, i vad
de grunda sig på kreditkassans förluster, kan kammaren taga med mycket
stort lugn, och alltså utan någon tvekan rösta för det enhälliga statsutskottets
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Härefter var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande, nr
90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande
av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen m. m.

I en till riksdagen den 25 februari 1926 avlåten proposition, nr 195, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
samma dag föreslagit riksdagen

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med de större enskilda fordringsägarna
och borgensmännen i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen träffa överenskommelse
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i ^det i statsrådsprotokollet
förordade förslag angivits, rörande överlåtande på staten av
deras fordringsanspråk å bolaget eller, därest sådan överenskommelse icke
kunde träffas, vidtaga åtgärder för avveckling av statens kapitalengagemang
i nämnda bolag,

dels ock, vid bifall härtill, för tillvaratagande av statens intressen i bolaget
såsom anslag å riksstaten för budgetåret 1926—1927 bland utgifter för
kapitalökning anvisa ett belopp av 375,000 kronor med rätt likväl för Kungl.
Maj:t att redan före nämnda budgetårs ingång taga angivna belopp i anspråk.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t--- — lika med Kungl. Maj:t —----i

nämnda bolag;

b) vid bifall härtill — — -— belopp i anspråk.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Kvarnzelius, C.
Petrus V. Nilsscm, Bergqvist, Kobb, Rooth, Carl A. Carlsson, Rydén, Olsson
i Kull en bergstorp, Törnkvist i Karlskrona, Jönsson i Revinge och Olofsson i
Digernäs, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning
av Kung!. Maj:ts förevarande proposition måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga nödiga åtgärder för avvecklande på lämpligaste sätt av statens engagemang
i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen samt för detta ändamål för
budgetåret 1926—1927 under riksstatens tionde huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 105,000 kronor med rätt likväl för Kungl. Maj:t att redan
före nämnda budgetårs ingång taga angivna belopp i anspråk.

Onsdagen den 2S april e. in.

75 Nr 29.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Om man i debatten om den
föregående Irågan med fog kunde tvista om, hur stora förlusterna kunde bli,
så är det när vi diskutera denna fråga inte gärna möjligt att tvista om den sidan
av saken. I det avseendet är allt från början klart, och därutinnan är den föreliggande
frågan betydligt klarare och mera utredd än den föregående.

^ Emellertid är den egendomlig så till vida, att man inte ofta får ärenden från
Kungl. Maj :t, där man ser en statsrådsledamot intaga en från de övriga statsråden
skiljaktig mening. Det har förstås förekommit en och annan gång, men
det är i alla fall så ovanligt, åtminstone här i landet, att man då tittar mer än
vanligt ^grundligt på problemet. Jag vet inte om det var detta förhållande,
eller frågans egen innebörd, som gjorde att statsutskottet klöv sig så synnerligen
vackert itu, med 13 röster mot 11. De elva bestodo ju till en del av
dem, som de två föregående gånger frågan varit före ha stått bland tvivlarna.
Där fanns fs^ra som voro med redan första gången frågan behandlades, och
i vilka Tomasandan alldeles särskilt var influgen, och sedan ökades deras krets
till 8 nästa gång frågan var uppe. Men jag undrar ändå om det inte, därest
vi hade behandlat 1923 års proposition med den erfarenhet som nu är vunnen,
hade blivit majoritet i statsutskottet för den sidan, som ansåg att vi inte
skulle kasta bort de 1,500,000 kronorna. Man var optimistisk då. Man trodde,
att det i det hela taget skulle bli om inte åtskilligt att förtjäna, så dock en
affär som åtminstone skulle gå i lås. Men det har ju visat sig vara omöjligt.

Så^kom ju branden, och den var väl en lycka i många avseenden. Då fick
man ju ett plausibelt skäl för att avsluta exploaterandet av gruvan, eljest kunde
man väl honnettemang knappast ha inställt driften. Nu äro vi i alla fall
ändå komna .så långt, så att Kungl. Maj :t och majoriteten i statsutskottet likaväl
som dess minoritet stå eniga om, att man inte kan sätta i gång driften, åtminstone
inte, såvitt jag kan förstå, i brådkastet. Men vi skilja oss däruti,
att ej Kungl. Maj:t och ej heller utskottsmajoriteten ännu tyckas anse, att
vi ha haft nog med förluster på spetsbergsfrågan, utan att vi skola nödvändigt
ha än mer. Det finns nämligen så mycket kol i flötserna, att där finns
god plats till att offra ändå mer pengar.

Nu får jag bekänna, att jag knappast kan tänka mig någon förutsättning,
under vilken det skall bli möjligt för Sverige att med fördel exploatera
.spetsbergskolen under en överskådlig tid framåt. Man kan ju inte gärna
taga till så mycket som ett eller annat århundrade, ty ingen människa kan
veta vad som da kommer att ske. Men det är inte möjligt på låt oss säga
15, 20 år, och man brukar inte när man resonerar affärsmässigt gå bortom
en så lång tidrymd. Jag talade i fjol med dåvarande chefen för de skånska
stenkolsverken, och sade att det ändå var besynnerligt, att då kol under alla
förhållanden var en sak, som vi behövde här i landet, man ändå vid de skånska
stenkolsgruvorna minskade och minskade driften. Jag tyckte att detta var
onaturligt. Låt vara att det inte är så mycket, som strängt taget är av riktigt
prima kvalitet, men det finns ju i dessa gruvor åtskilligt sådant kol, som
kan användas såsom lokkol och naturligtvis till hushållsbruk. Jag fick det
svaret att det kanske kunde bli någon affär att taga fram dessa kol om ett
eller ett par hundra år, men nu lönade det sig absolut inte. Och såvitt jag
kan se kan man nu inte finna någon; kombination, enligt vilken det kunde
tänkas att det snart skulle löna sig. I så fall vore det ju skäl i att taga en liten
övergående förlust.

När det ser så mörkt ut beträffande de kol, som ligga i Sveriges med trafikmedel
bäst utrustade provins, där det inte heller finns några skogar, så kan
jag knappast tänka mig någon möjlighet att på Spetsbergen skapa en lönande

Avg.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 29. 7 g

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang. drift. Trots de givetvis oerhört stora flötserna i de svenska kolfälten på
^tagande av Spetsbergen och trots andra förhållanden, bland annat att kvaliteten ju givetvissa
ford- vis är avsevärt mycket bättre än det svenska kolet, kan aldrig det faktum
ringar hos elimineras bort, att nio månader om året ligga dessa fält totalt isolerade. Det
svenska sten- måste ju under sådana förhållanden bli så utomordentligt dyrt att driva denna
laget Spets- brytning, att tanken på någon vinst är möjlig endast i utomordentliga fall, det
bergen m. m. vill saga att en högkonjunktur plötsligt sticker upp huvudet. Men då fruk(Forts.
) tar jag, att om man nedlagt driften, visar det sig, då man skall sätta den i
gång igen, att hamn- och kajanläggningar hava förstörts. Man kan väl inte
komma i gång för kvickt, åtminstone inte så vitt det gäller någon kolproduktion,
som skall avsevärt lätta vårt behov och bli i någon mån prisreglerande.
Men om dessa kolfält inte kunna brytas med förtjänst, så återstår blott det,
att vi skulle hava överhöghetsrätt, en nominell äganderätt till dessa väldiga
kolmängder, och då skulle jag vilja säga med skaldens ord: »Vad vill du
med det värde, som är begravet?» Det är faktiskt för oss, som vore det begravet
där uppe i isöknarna. Man har kunnat visa, att det kan huggas kol,
och man kan en åtta, tio, tolv veckor, i lyckligaste fall, taga dem därifrån,
men inte lär man på allvar kunna ifrågasätta, att man skulle kunna sätta
cirkulationsperioden till ett halvt år, även om man hade någon sorts isbrytare
däruppe. Det blir så koncentrerat, att alla faktorer skulle tvunget läggas ihop
på en enda linje till att fördyra det och göra det ekonomiskt omöjligt.

Nu var ju hela denna historia en kristidsskapelse. Jag är nästan övertygad
om, att hade det inte varit kristidens anda och kristidens behov, hade det väl
aldrig kommit i gång däruppe, åtminstone inte på det sätt, som skedde. Nu
är det ju förargligt, sedan man har förstört så mycket penningar, att gå ifrån
det hela, men jag tycker verkligen, att man ändå skall akta sig för att kasta
göda penningar efter dåliga, och dåliga har det varit hittilldags. Kan man
inte komma ifrån det? Det är det, som vi reservanter hava önskat, och det är
därför vi hava intagit den ståndpunkt, vi ha.

Vi hade först menat att gå på rent avslag av den kungl. propositionen,
men då var där ett par av oss, som ansågo, att det såg väl alltför uselt ut,
om man inte skulle kunna avveckla det hela och komma ifrån det åtminstone
på ett en liten smula hederligt sätt. och då tyckte vi, att om vi begagnade
den utväg, som statsrådet och chefen för finansdepartementet hade angivit,
att vi skulle avveckla det hela så fort vi kunde och inte alls befatta
oss med att vila på lagrarna på Spetsbergen, så vore det det bästa, ty jag
tror verkligen, att det nuvarande släktet samt åtminstone det närmast efterkommande
får lov att medge, att så är bäst. Det är därför vi, som i botten
och grund velat rent avslag, alla förena oss på den linjen, att vi önska en
mycket hederlig och snabb avveckling av det hela. Jag tror, att sedan vi
fått göra det, glömma vi mycket snart Spetsbergen och den där episoden där
uppe, men skola vi återigen följa majoriteten i statsrådet, blir det nog ännu
värre att avveckla det än kreditkassan. Var gång, man skall försöka plocka
några kol från Spetsbergen, blir det nog samma historia som denna gång, och
jag tycker, att man skall spara. Jag tror inte, att man kan få de nuvarande
riksdagsmännen med på några anslag utan det måste nog vara nyuppsättning
av riksdagsmän, innan det blir möjligt att utverka något anslag att bryta kol på
Spetsbergen.

Jag skall, herr talman, be att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är klart, att sedan jag har

yttrat mig, får jag betyg på att inneha ett betydande ekonomiskt lättsinne. Det
kommer att ges ifrån flera håll, och jag börjar med att konstatera detta, därför

Onsdagen den 28 april e. in.

77 Nr

alt jag har fått det i annat sammanhang och vid annat tillfälle beträffande denna
fråga.

Det kan dock inte hindra mig från att försöka rättfärdiga åtminstone inför
mig själv den ståndpunkt, jag har intagit, och åå vill jag till en början erinra
om att jag, den gången Irågan var före första gången här i riksdagen,
hörde till dem, som inte ville vara med om något statsbidrag till detta företag!
Jag har sedan dess under årens lopp varit tvungen att sysselsätta mig med denna
fråga, och jag bär ägnat den ett så ingående studium, som en enskild utskottsledamot
kan åstadkomma. Jag maste konstatera, att andra gången frågan
var före, var jag omvänd, och jag är än i dag av den uppfattningen, att
bär är det, för att tala med fullmäktige i järnkontoret, ingenjörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening, stora nationella
fördelar att ha dessa kolfyndigheter i svensk ägo.

Det anföres, att de ligga långt bort, bortom all ära och redlighet, det anföra,
att det är små skeppningsmöjligheter, därför att hamnförhållandena äro
för dåliga borta på den höga breddgraden, det anföres, att kolet är av dålig
kvalitet, och det anföres nu senast av herr Olsson i Kullenbergstorp, att vi redan
hava gjort tillräckligt stora förluster på detta företag.

Beträffande det första skall jag be att få konstatera, att fastän kolfälten
ligga långt bort, äro de inte längre borta, än att såväl norska, holländska, brittiska
som ryska staterna hava ansett lämpligt att engagera sig här borta.

Beträffande slteppningsmöjligheterna är det på det sättet, att jag måste erkänna,
att den tid, da skeppning kan äga rum, är förhållandevis kort, cirka två
månader, men den är i alla fall rätt så tillräcklig, att man med något förbättrade
transportmöjligheter kan hemfrakta den kvantitet, man bryter. Det är
min fullkomliga övertygelse, att det skall lyckas.

Vad sedan beträffar den dåliga kvalitén vill jag säga, att vi verkligen i statsutskottets
fjärde avdelning hava gjort oss mödan försöka taga reda på, hur det
förhåller sig därmed. Då svarar jag direkt på detta påstående, att det är inte
med sanningen överensstämmande, då man gör gällande, att spetsbergskolen äro
dåliga och av en sämre kvalité. Den omständigheten, att de hava varit behäftade
och väl ännu äro det medlen hel del stybb beror ju på de säregna förhållanden,
under vilka de f. n. måste lastas ut. De hava provats ut vid statens
järnvägar och hava befunnits ge ett utmärkt resultat vid eldning, därest man
har försett dem med en lämplig blandning av annat bränsle t. ex. koks. De äro
inte så magra som de skånska kolen, att de måste blandas upp med bättre stenkol,
utan de kunna med fördel användas till eldning tillsamman med koks. Jag
vill konstatera detta och hänvisar därutöver till sid. 61 i propositionen, där det
heter pa följande sätt: »Intressenter i den s. k. Flodinska metoden för direkt
järnframställning hava latit utföra försök med olika kolsorter för utrönande av
deras lämplighet för metoden i^ fråga, och enligt uppgift lära spetsbergskolen
hava visat sig lämpligare än någon annan provad kolsort.» Vad säga de herrar,
_ som hålla före, att det är dålig kvalité, om ett sådant omdöme? Jag tror,
att i det fallet är det bättre att lita på människor, som verkligen förstå dessa
saker, än att lita på uppgifter, som komma från de och de tidningarna, där man
notoriskt har gjort det till så gott som första och enda programpunkt att inte
tillerkänna detta företag något som helst värde.

Sa kan det kanske också talas om litet vad de stora förluster skulle ha gått
till, som nu särskilt berörts sa manga gånger både i pressen och senast av herr
Olsson i Kullenbergstorp. Det förhåller sig ju på det sättet, att det rör sig,
om vi nu gå med^på det kungliga förslaget, om bortåt fyra miljoner, det hela!

om att fa för valutor för det? Jo, det är fråga om att
förvärva ett område, som omfattar inte mindre än 740 kvkm., det är Braganzaområdet,
vidare Pyramidberget med en areal av JO kvkm., samt området i den

Aw/.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forte.)

Nr 29. 78

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. to.

(Forte.)

inre delen av Billenf jorden, den s. k. Ebbadalen, 101 kvkm., summa 881 kvkm:s
område.

Det kan kanske också intressera att höra vad det gäller för kolkvantiteter
däruppe. Det befinnes då, *dtt för det första är det ett av de tjockaste kollager
i hela världen, som ligger där. Mäktigheten är så stor, att den uppnår en tjocklek
av ända till 5 meter, i genomsnitt är det 3 meter. Det ger tillsamman en kolmängd
av, lågt beräknat, 500,000,000 ten. Jag ber da — jag ser, att herr Röing
sitter med penna och papper framför sig — var så vänlig och räkna ut, hur
många öre per ton det skulle kosta, därest vi nu genom att taga den av regeringen
föreslagna manipulationen gå in för att förvärva oss den absoluta äganderätten.
Jag är för min del fullkomligt övertygad om att det resultat, herr
Röing vid denna uträkning kommer till, skall visa sig bli så litet, att han
skäms att andraga siffrorna. Det är ett så litet antal öre per ton det gäller.
Jag har gjort en uträkning för egen del, men jag vill vänta, tills jag får höra
herr Röing, när han sett efter, hur pass stora affärer det är fråga om.

Så har man sagt, och det är väl bäst att taga upp den sidan av saken också,
att det inte har varit möjligt att bryta kol till de kalkylerade priserna. Mot
det vill jag endast konstatera, att man har lyckats t. o. lm komma under det
pris i fråga om brytningskostnaden, man kalkylerade med år 1923. Man har
lyckats komma på ett par kronor när till samma prisläge i Göteborg som för
prima engelska kol, och när man desslikes vet, att dessa engelska kol liksom
det tyska och i någon mån även det amerikanska f. n. försäljas till ett exceptionellt
lågt pris, som vad England beträffar endast och allenast astadkommes på
det sättet, att England betalar en subvention, en direkt statssubvention på cirka
3 shilling, d. v. s. omkring 2 kr. 70 öre, per ton, maste man säga, att dessa kol
inte äro dyra. Hur länge kommer, tro herrarna, England att halla på med det?
Hur länge ha vi, mina damer och herrar, utsikt att kunna köpa till detta fabulöst
låga pris? Kan det inte tänkas i dessa tider, då man över hela världen
slåss om kol- och oljetillgångar, då man t. o. m. i Nationernas förbund försökt
utreda, hur man lämpligen skall kunna fördela dem någorlunda rättvist, kan
det inte då tänkas, att det kan vara av ett visst värde, att Sverige har ett litet
hörn, låt vara att det ligger långt bort, med obestridd äganderätt och med möjlighet
att där förse sig med reserv.

Någon säger, att vi behöva inte så mycket. Yi kunna bygga ut våra vattenfall,
vi kunna öka ut driften i de skånska gruvorna. Jaha, allt detta är riktigt,
och om vi bygga ut våra vattenfall och utnyttja den energin, komma vi i det
läget, att vi behöva mindre kol. Det är alldeles riktigt, men vi komma också i
det läget, att vi måste draga den konsekvensen, att eftersom vi behöva mindre
kol, kanske vi t. o. m. skulle kunna nöja oss med den säkerhetsmarginal, vi ha
däruppe i Spetsbergen. Jag skulle tro, att det är litet svårt att komma ifrån
hållbarheten av detta resonemang, och jag skall, då jag vet, att det är många
talare, som anmält sig här, inte gå längre in på denna sak för tillfället, men
jag vill säga, att vi skulle tänka bra litet på framtiden, skulle sörja bra litet
för att taga till vara en naturtillgång, om vi i dag skulle följa reservanterna,
vilka inte vilja göra någonting för att behålla detta oerhörda bränslevärde, som
ligger magasinerat där uppe.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Röing: Herr talman, mina damer och herrar! Med min uppfattning

i ekonomiska frågor kommer jag, herr talman, i en eventuell votering mellan
utskottets hemställan och reservationen självklart att ge min röst till förmån
för den sistnämnda, men jag vill dock framställa ett annat yrkande än de bada
sista talarna framställt under debatten. Jag har begärt ordet huvudsakligen

Onsdagen den 28 april e. m.

7''J Nr 2».

av två anledningar: dels lör att framställa detta yrkande och dels för att till
protokollet få antecknat, att jag aldrig har givit min röst till förman för ett
anslag till kolbrytning å Spetsbergen. <Jag vill ej heller nu ge mm röst åt ett
ytterligare statsanslag till detta företag, på vars räntabilitet jag icke bni den
allra minsta tro.

Herr Anderson i Rå stock förutsatte, att många talare efter honom skulle
sysselsätta sig med hans förmåga att bedöma ekonomiska frågor. Han skulle
åtminstone i detta hänseende ha känt sig besviken efter mitt anförande, då
han icke skulle ha funnit ett ord i mitt anförande om den saken, såvida
han icke hade riktat sig alldeles speciellt till mig och för att visa
riktigheten av sin uppfattning använt statistiska uppgifter pa det mest
halsbrytande sätt, man överhuvud taget kan gorå. Herr Anderson gick i sitt
anförande som katten omkring het gröt. Han gick vid sidan om det viktigaste
i detta ekonomiska problem och sysselsatte sig med hur^ många kvadratkilometer
mark vi äga där uppe pa Spetsbergen och huru manga hundratals miljoner
ton stenkol, som finnas förborgade där uppe på detta område. Herr Anderson
i Råstock roade sig med att göra den kalkylen att slå ut de av riksdagen
beviljade 4,300,000 kr. pa de fem hundra miljonerna ton stenkol för
att visa, huru få öre per ton stenkol, som ligger förborgat där uppe i Spetsbergen,
svenska riksdagen till dato har anslagit! Detta kan väl icke inverkapå
vår uppfattning om det anslag, herr Anderson i Råstock, vi nu diskutera.
Vi böra försöka bedöma, om dessa koltillgångar kunna brytas och hitforslas
på sådana villkor, att man kan förvänta, _ att staten erhåller avkastning a
det investerade kapitalet. Herr Anderson i Rastock borde använt statistiken
för att visa vilken förtjänst eller förlust staten haft på varje ton stenkol,
redan erhållen från Spetsbergen. Både till följd av dessa gruvors läge, frakterna,
den korta skeppningstiden etc., är det min bestämda övertygelse, att om
riksdagen fortsätter att bevilja anslag efter anslag till upprätthållande^ av eu
stenkolsbrytning där uppe på Spetsbergen, så kommer det att visa sig, att
denna brytning kommer att gå med förlust. Man får inte, som man sa ofta
gör, och som även herr Anderson i Råstock nu gör, anlägga nationella synpunkter
på dessa frågor. Detta är en viktig ekonomisk fråga, och man bor
på denna fråga uteslutande lägga ekonomiska synpunkter. ^Och när herr Anderson
nödgas använda sådana skäl till förmån för sin ståndpunkt, som att
när t. ex. Holland eller det och det landet bearbetar vissa stenkols! ynciigheter
ä Spetsbergen och frågan, varför skulle icke då även vi bearbeta vår Spetsbergs nivå

så vill jag gorå deri motfrågan: är det så säkert, herr Anderson i Kastock,
’att det är klokt av dessa länder att offrande avsevärda belopp som de
nedlägga på Spetsbergen och som med all sannolikhet aldrig bil räutabla. Vi
hava under världskriget och under den svåra kris, vi genomlevat, fort en helt
annan handels- och finanspolitik än flertalet av Europas övriga länder. Jag
tror, att detta varit till gagn för Sverige, där vi, såvitt jag kan bedöma, leva
under lyckligare ekonomiska förhållanden än folken i övriga europeiska länder
just till följd av den kloka handels- och finanspolitik, som Sverige under
dessa år har fört. Det var för mig ett glädjande bud, som aftontidningarna i
dag inrehöllo när jag fick kännedom om. att regeringen i dag i statsråd tagit
ståndpunkt till — jag skall icke använda det adjektiv, som ligger pa mina
läppar, jag skall använda ett försiktigare ord — det märkvärdiga förslag till
järnbruksfusion som från inflytelserikt håll utarbetats och framlagts for regeringen
med hemställan, att regeringen skulle framlägga förslaget som proposition
till årets riksdag. Det var med verklig glädje jag läste, att regeringen
beslutat sig för att icke förelägga riksdagen ett dylikt förslag. Min bestamda
övertygelse är, att det var ett klokt beslut, som fattades i den fragan.

Jag är också övertygad om, att riksdagen skulle fatta ett klokt beslut, om nks -

Ang.

statens övertagande
av
vissa jordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. rn.

(Forte.)

Nr 29. 80

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

dagen i dag helt avsloge såväl den kungliga propositionen som utskottets hemställan.
Och jag ber, herr talman, med dessa ord få framställa ett dylikt yrkande.

^ Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Svensson: Herr talman!

Såsom det framgår av den kungliga propositionen i denna fråga, så har det
icke varit utan tveksamhet, som departementschefen tagit ståndpunkt i densamma.
För handelsdepartementets tjänstemän och handelsdepartementets chef
skulle det utan tvivel hava varit angenämast att föreslå en fullständig avveckling
av statens intressen i detta företag. Ty det har sannerligen under de år,
som staten har haft intressen i detsamma, berett mycket stora bekymmer och
mycket stora svårigheter. Och de åtgärder, som man tid efter annan har nödgats
vidtaga för att hålla företaget flytande, hava. ju såväl här i riksdagen
som annorstädes blivit föremål för mycken kritik. En fullständig avveckling
av saken skulle också innebära, att man för framtiden icke riskerade några
oförutsedda utgifter eller nya kalamiteter i samband med denna sak.

Men å andra sidan: syftet med statens intresserande i denna sak har ju
vant att åt Sverige bibehålla eller att på svenska händer bibehålla de naturtillgångar,
som det här är fråga om. Det var för tillgodoseende av detta intresse,
som initiativ i denna fråga togs genom framläggande av proposition
till 1921 års riksdag, kontrasignerad av dåvarande statsrådet Malm. Och dåvarande
handelsministern kunde ju för sin ståndpunkt och till stöd för sin
framställning till riksdagen vid det tillfället åberopa, såsom redan framhållits
av en talare här i afton, uttalanden från olika betydelsefulla näringsorganisationer
ute i landet, uttalanden, i vilka det enstämmigt framhölls, att det var
ett nationellt svenskt intresse att dessa koltillgångar på Spetsbergen, som hade
kommit att hamna i svenska, händer, fortfarande bibehöllos. Och det var
också denna synpunkt, som var avgörande för riksdagens ställningstagande
icke blott första gången, 1921, utan det är den synpunkten, som har varit den
avgörande, då frågan sedermera varit föremål för riksdagens prövning. Det
har ingalunda vant, såsom herr Olsson i Kullenbergstorp yttrade, det motivet,
att det här skulle bliva en mycket lönande och god affär för ögonblicket. Det
har icke varit det motivet, som bestämt riksdagen, utan det har varit värdet
för framtiden av att för olika eventualiteter hava tillgång till dessa kol. Det
har varit detta, som varit avgörande vid riksdagens ståndpunktstagande.

Nu måste jag ju fråga mig, huruvida den synpunkten förlorat någonting i
betydelse. Och jag har icke kunnat finna, att den har förlorat något i värde.
Den omständigheten att med nuvarande konjunkturer kolbrytningen på Spetsbergen
icke kan drivas med vinst och den omständigheten att det har förlorats
avsevärt med kapital, såväl enskildas som statens, på försöken att under nuvarande
för kolindustrien i världen, eller åtminstone i Europa, ytterst brydsamma
tider, de omständigheterna betyda ingenting för själva huvudfrågan.
Ty_ uppfattningarna om värdet för vårt land av att hava denna tillgång hava
ju icke, som jag förut yttrat, tagit sikte på den förhandenvarande situationen,
utan de uppfattningarna hava naturligtvis knutit sig t ill framtiden, till de
olika, situationer, som uti en mer eller mindre avlägsen framtid kunna uppstå,
då tillgången av dessa kol kan vara av betydelse. Nu är det naturligtvis
ytterst svårt att ge uttryck för någon bestämd uppfattning om vad framtiden
kan bära i sitt sköte. Det går lika litet i dag som tidigare att ställa ett bestämt
horoskop. Men nog synes man nu i varje fall kunna räkna med den
möjligheten, sådan situationen för närvarande är, att det kan komma till
stånd internationella sammanslutningar eller överenskommelser inom kolproduktionen
i syfte att förbättra dess läge, att åstadkomma högre försäljningspris,
komma till stånd sådana överenskommelser, som kunna verka så, att det
kan vara en verkligt stor fördel att själv hava tillgång till någonting av den

Onsdagen den 28 april e. m.

81 Nr 2».

varan. Den tekniska utvecklingen vet man heller ingenting om. Men det
torde icke ligga utom möjligheternas område att det även med avseende på
denna kan ske en sådan utveckling, varigenom koltillgången där uppe på
Spetsbergen kan få ett betydande värde.

Mig har det i alla fall icke synts lämpligt, att man nu skulle låta den gå
ur sina händer, sedan man av dessa skäl, som jag här berört, har gått in för
att åt Sverige bibehålla denna naturtillgång och för den saken offrat betydande
belopp, då ingenting egentligen inträffat, som förringar värdet av de
skäl, som tidigare varit avgörande. De ytterligare belopp, som det här gäller
att staten skall giva ut på en gång, och de årliga utgifter, som en brytning av
Spetsbergs-koien kan komma att medföra, äro visserligen icke obetydliga, men
de synas mig i varje fall icke vara av den storleksordningen, att de borde vara
avgörande i frågan. Det är överväganden av denna art, som hava föranlett
mig att gå på den linje, som blivit den kungliga propositionens. Och jag har
icke funnit, att någonting har anförts, som kan föranleda., mig att ändra uppfattning.
Jag tror fortfarande, att det är klokt att icke göra sig av med denna
naturtillgång, om vilken det här är fråga. Jag kan visserligen icke på något
sätt garantera, till vilken nytta den i framtiden kan bli. Men ett är säkert:
att sådana förhållanden kunna inträffa, då det kan vara av mycket stort
värde för Sverige att hava tillgång till dessa kol. Och den omständigheten
att man nu skulle för den dock relativt blj^gsamma summa, som det ännu är
fråga om, hesitera för att fullfölja den tanke, som varit avgörande för statens
intresserande i detta företag, den omständigheten skulle kanske ändå i framtiden
komma att te sig ganska futtig och ganska litet framsynt.

Jag hemställer till kammaren att med fullföljande av de motiv, som varit
avgörande för riksdagen tidigare i denna fråga, nu bifalla den kungliga propositionen,
som ju är detsamma som utskottets förslag.

Herr Mogård: Herr talman! Man kan mycket väl förstå, att en departementschef
så nitisk och intresserad för sitt ämbetsområde, som den nuvarande
är, känner det lockande att fortsätta en sådan ekonomisk storpolitik som den,
vi i dag behandla i samband med frågan om fortsatt understöd till svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen. Men man kan även mycket väl förstå, att
hans kollega finansministern därvidlag gripes av ett stilla svårmod.

_ Det synes mig, som om riksdagen i dag borde definitivt bestämma sig för
sin ståndpunkt beträffande Spetsbergsbolaget. I fem år har saken förhalats
med resultat, att många goda miljoner givits ut, utan att man i denna stund
egentligen vet, till vilka resultat man kan komma genom dessa dryga utgifter.
Hedan 1923 ansågo de sakkunniga myndigheterna, att valet vid det slutliga
ståndpunktstagandet borde ske »emellan att antingen tillföra bolaget ökat
kapital, så att en utvidgning av driften i antydd omfattning blir möjlig, eller
ock låta bolaget falla och taga de därav föranledda konsekvenserna». Detta
är ett alternativ, som jag kan förstå även i dag. Men nu skola vi besluta anslag
för att gruvorna skola ligga oanvända för åtskilliga år framåt. Det är i
det förhållandet något, som påminner om den late studenten i Lund, om vilken
det berättas, att då hans vänner kommo och frågade efter honom klockan 1 på
dagen, sade hans moder till dem: »Låt honom sova, ty det är billigare, så
länge han sover.»

De erfarenheter, vi sedan 1923 vunnit, ha varit, att de engelska kolprisen
icke visat tendens att stiga, och att kolen utbjudits i konkurrens med de tyska
i för vårt behov fullt tillräckliga mängder, samt att spetsbergskolen med 8 %
lägre försäljningsvärde betingat avsevärt högre pris än de från England importerade.
Ett av motiven till beslutet 1923 var nämligen farhågan, att de

Andra kammarens protokoll 1926. Nr 29. 6

Ang.

statens övertagande
av
vissa Jordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
ra. ra.

(Forts.)

Nr 29. 82

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
has
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

engelska kolen skule stiga i pris. Man säger detsamma nu. Om framtiden vet
man ju föga. Men beträffande spetsbergskolen vet man dock, att de brytas
under de mest ogynnsamma förhållanden, i ett arktiskt land. Skeppningarna.
kunna endast ske under högst tre månader per år varigenom lagringskostnaderna
bliva mycket stora. Arbetslönerna måste vara höga -—- allt saker, som
med nödvändighet göra kolprisen höga. Och för övrigt, Spetsbergen äro lika
litet svenskt territorium som Wales i det Brittiska riket eller Ruhr i Tyskland.
De äro ingalunda något svenskt territorium utan ett land, som hör till
en annan nation.

Det är för övrigt anmärkningsvärt, att sedan 1923 inga nya, verkligt bärande
skäl kommit fram till förmån för Spetsbergs-driften. År 1923 förklarade
bolagets styrelse, att ett avbrott av driften då skulle göra, att vi förlorade
de två miljoner kronor, som dittills nedlagts i företaget. Riksdagen
skänkte då bort ytterligare en och en halv miljon. Nu säger man detsamma,
fastän det nu gäller endast 375,000 kronor plus framtida årskostnader, vilka
sannolikt ingalunda bliva ringa. I en sund affär •— och detta skall i alla fall
vara en affär — bör man helst, såsom förut här anförts, ej slänga goda pengar
efter dåliga.

Det är till sist därför att jag är angelägen om, att staten förer en stark och
målmedveten näringspolitik ■— till hela samhällets gagn ■— som jag icke önskar,
att staten därvid genom okloka åtgärder diskvalificerar sig själv. Och
som sådana måste jag anse ett fortsatt statsunderstöd till uppehållande av
Spetsbergens gruvor. Staten är landets största företagare. Dess exempel
är på mer än ett sätt betydelsefullt.

Jag ber med anledning av vad jag sagt, herr talman, få biträda reservationen.

Med herr Mogård förenade sig herr Lindberg.

Herr Eriksson i Grängesberg: Efter herr statsrådets och chefens för handelsdepartementet
yttrande är jag tveksam, om jag skall säga något, ty han
har framlagt saken så, som de sakkunniga även sett den.

När man under kristiden hade en mycket stor brist på bränsle, bildades det
gamla Spetsbergsbolaget. Det satsades då ett betydande svenskt kapital för
att få i gång en kolbrytning där uppe. Jag vill icke bedöma motiven hos alla
dem, som satsade medel för företagets igångsättande. Det är klart, att det
var en blandning av olika synpunkter. Det var naturligtvis spekulationsbegär
på vissa håll. Men det är också säkert, att bland dem, som satte i gång
verksamheten där uppe, fanns ett verkligt intresse för att kunna förse landet
med bränsle, och icke bara för tillfället utan för framtiden, ett verkligt intresse
för näringslivet i vårt land. Det kapital som då satsades räckte icke,
det byggdes upp. Svårigheterna voro alldeles för stora under det första året.
När det sedan ställdes krav på statskassan och staten trädde in, var det icke
för att staten skulle hava vinning på affären. Det finns ingen, som kärn säga,
att staten någonsin lagt vinningssynpunkten på denna fråga. När frågan lades
fram av 1921 års regering i form av en kunglig proposition, var det icke vinstsynpunkten
som gjorde sig gällande i propositionen och vid riksdagens behandling
av frågan. De synpunkter, som gjordes gällande, äro samma synpunkter,
som nu förts fram, och som komma fram i den nu avlämnade propositionen.
Och det är, att det har varit omsorgen om landets kolförsörjning, omsorgen
om vårt lands näringsliv betydelsefulla intressen, som varit avgörande.

Nu har det gått ekonomiskt galet. Men varför har det gjort det? Jo, nu
säger man, att alla de kalkyler, som göras i ekonomiska ting då staten är med,
gå sönder. Det har det gjort också, när det gällt Spetsbergsbolaget och gruv -

Onsdagen den 28 april e. in.

Nr 02.

brytningen på Spetsbergen, men icke i flen bemärkelsen, att den ekonomiska
driftkalk ylen gatt sönder. Den har hållit och hållit mycket bra. Utan vad
som felkalkylerats iir de blivande kolprisen vid import ifrån kolexporterande
länder. Beträffande brytningsprisen vill jag säga, att de sakkunniga, som
varit tillsatta för föregående riksdagsbehandling av saken, lade fram kalkyler
över, hur de blivande brytningsprisen skulle ställa sig efter en utvidgning av
vissa anläggningar uppe vid Sveagruvorna. Dessa ekonomiska kalkyler voro
uppgjorda av den förnämsta experten inom vår gruvhantering, och de visade
hän på att man skulle komma ned till en brytningskostnad så pass låg, att
kolen kunna levereras i Göteborg till ett pris av omkring 23 kronor per ton.
Vad har inträffat, ha dessa pris hållit sig? Ja, så till vida att i fjol sommar
1925 kunde kolen levereras i Göteborg för 20.74, sålunda mer än kronor 2.50
lägre pris an man kalkylerat med. De ekonomiska kalkylerna, i vad de avsågo
brytningen och hemforslandet av kolen från Sveagruvan, ha således stått
sig utmärkt bra.

Men vad är det som förändrat förhållandena och gjort det hela för närvarande
ekonomiskt omöjligt? Jo, det är att kolprisen i de kolexporterande länderna
gått ned i en omfattning som ingen kolexpert förut vågat antaga. När
det 1920 lades fram ett förslag för riksdagen om elektrifiering av banlinjen
Göteborg—Stockholm, baserades detta elektrifieringsförslag på antaganden
beträffande de framtida kolprisen, och då vågade man inte gå längre i dessa
sina antaganden om de framtida kolprisen än till vill jag minnas 45 kronor
per ton. När den utredning angående kolprisen och brytningen i Spetsbergen
verkställdes, som jag åsyftar, då kunde man icke tänka sig en nedgång av kolprisen
längre än till 25 ä 26 kronor fritt Göteborg. Men vad har inträffat?
Kolprisen har gått ned, så att man kunnat köpa kol i Göteborg till mellan 17
och 18 kronor under föregående höst. Det är ju alldeles uppenbart, att när
det har blivit en sådan sänkning av kolprisen, de ekonomiska driftkalkylerna
icke ha kunnat hålla sig.

Nu säger man att vi få kol så mycket vi vilja från andra länder, och man
går härvid ut ifrån att vi skola få kolen till mycket billiga priser. Men därom
vet man i dag ingenting. Man vet att det finns kol att få för närvarande, och
man kan antaga att det kommer att bli kolerbjudanden till svenska köpare från
de kolexporterande länderna under eu längre tid framåt, kanske för all framtid.
Men nog finns det mycket som talar för att kolprisen inte komma att bli
de nuvarande.

Om man studerar den engelska prisnivån och den engelska arbetarklassens
levnadsstandard, så finner man, att det knappast är någon arbetargrupp i
England, som blivit så svagt kompenserad för kristidens verkningar och för
penningvärdets fall som kolgruvarbetarna. De ha fått nöja sig med en stegring
i sin penninglön, som icke motsvarar livsmedelskostnadernas och levnadskostnadernas
stegring. De ha fått finna sig i en försämring av sina levnadsvillkor
efter krigsutbrottet. De andra arbetarna ha lyckats att höja sina löner
så att de fått kompensation för penningvärdets fall, men det ha som sagt gruvarbetarna
icke lyckats få. Vi ha alla sett den katastrof som för närvarande
övergår Englands kolgruvfält.

Före kriget antog man att järnkonsumtionen i världen ökades med åtminstone
10 procent årligen, det vill med andra ord säga att på 10 år skulle järnkonsumtionen
i världen fördubblas. Man beräknar emellertid, att järnkonsumtionen
i världen för närvarande icke är större, än den var före världskriget. Vi
stå sålunda för närvarande i stort sett på samma nivå beträffande järnkonsumtion
och järnproduktion som var rådande före kriget. Nog förstår var och en,
att detta förhållande måste bero på onormala förhållanden, det måste bero på
en stagnation i världsutvecklingen. Det är en följd av den ekonomiska osäker -

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 29.

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
to. m.

(Forts.)

heten och knappheten, som har omöjliggjort eller försvårat investering av kapital
i nyanläggningar eller ombyggnader, som annars varit nödvändiga. Man
har förslitit järnvägsbroar och järnvägsskenor och på det sättet ha störa anläggningar
blivit i behov av ombyggnad. Men man har icke haft möjlighet
eller pengar härtill, eftersom penningknappheten i vissa delar av världen är
så stor, att man icke kan ersätta det förslitna eller göra nya anläggningar.
Men tror någon att detta förhållande för framtiden kommer att fortfara? Man
måste antaga att världen snart kommer till ett uppvaknande på de ekonomiska
området, och då kommer det att bli ett ökat behov av järn och därmed en starkare
efterfrågan på kol. Järnkonsumtion och kolkonsumtion följas åt i ganska
stor utsträckning.

Om nu framtiden kommer att te sig på det sättet — åtminstone kan man
tyda det så efter de uttalanden som gjorts av framstående män på järnhanteringens
område utomlands — så är det ju klart att det kommer att bli en
ökad efterfrågan på kol. Tror då någon att Englands arbetare komma att nöja
sig med de arbetslöner, som de nu få nöja sig med? Tror någon att icke Englands
kolgruvarbetare och Tysklands arbetare inom kolindustrien komma att
kräva kompensation och full kompensation för dyrtiden, som de icke förr fått
kompensation för. Detta måste medföra en stegring av kolprisen.

Nu vill jag därmed ingalunda säga, hur stor denna stegring kommer att bil
och när den kommer att inträffa. Men jag har bara velat påpeka dessa förhållanden,
för att man icke skall a priori gå ut ifrån att de låga kolpris, som
vi nu ha, alltid komma att bli beståndande.

Jag har hört uttalas av experter på detta område, att de ingalunda anse omöjligt
att kolprisen kunna komma att ytterligare gå ned under några år framåt,
men som ändå ha den syn på tingen, som jag här tillåtit mig framhålla. Vad
veta vi för övrigt om framtiden i nu berörda avseende? Den dag Tysklands
och Englands kolgruvarbetare eller gruvägare komma i samverkan — det har
ju talats om att underhandlingar om en priskartell mellan dessa länders gruvägare
förts — den dagen kunna kolprisen komma att stiga i höjden på ett
sätt, som vi icke nu kunna förutse. Om Tysklands och Englands kolgruvägare
slå sig tillsammans i en kolgruvtrust, komma de att behärska den europeiska
kolmarknaden på ett för oss kanske högst obehagligt sätt. Detta
är en sak som vi icke böra helt lämna ur räkningen.

När nu de personer, som av Kungl. Maj :t tillkallats för att pröva denna
fråga och skärskåda alla dessa olika problem, sade sig att — när man nu ändå
har offrat, icke för att staten skall tjäna på denna affär, icke därför att det
skall bli en inkomstkälla för staten, utan för att vi skola ha en kolreserv för
vårt land, för landets kolförsörjning, när man nu offrat för det ändamålet
3,700,000 kronor i reda pengar och indirekt något mera — kan det då vara
rimligt att man nu skall utan vidare kasta bort den koltillgång man har å
Spetsbergen. Att staten skulle driva kolbrytning med en årlig förlust, det ansåg
man icke vara tillrådligt, och därför ville man icke föreslå att statsmakterna
skulle investera nytt kapital för att fortsätta brytningen. Men man förmenade,
att när vårt land nu har en koltillgång där uppe, som är en av de förnämsta
i Europa, är det då icke riktigt att man ordnar det så, att den bevaras åt Sverige
i framtiden.

Om man ser saken på det sättet, då kan jag icke förstå annat, än att det
är en klok och förtänksam politik, att man nu löser in från de enskilda fordringsägarna
vad som kan anses motsvara deras del i gruvan och sedan lägger
ned gruvdriften. År det så att man i en nära eller längre bort liggande framtid
icke finner det lämpligt att längre behålla fyndigheten så kan man försälja
densamma. Och skall man se Sveagruvan ur realisationssynpunkt, så
frågar jag herr Eöing och andra som ha ett större ekonomiskt förstånd än jag,

Onsdagen (lön 28 april o. in.

85 Nr 2».

om de kunna tänka sig en mera olämplig tid för försäljning av en kolgruva än
den nuvarande. Jag är icke tveksam om att ifall man nu går till eu försäljning,
man skall erhålla ett visst belopp för Sveagruvan. Men om det blir andra
och bättre konjunkturer, så är det högst sannolikt att då kommer också värdet
att stiga i förhållande därtill.

Nu har det varit en tveksam fråga, nämligen om man skulle underhålla anläggningarna
där uppe, så att de ständigt skulle vara i gott stånd. Men det
har man icke ansett på sakkunnigt håll — med sakkunniga menar jag därvid
personer som äro tekniker på detta område och som väl känna de klimatiska
förhållandena där uppe — man har ansett att det icke kunde vara ekonomiskt
tillrådligt, då det skulle medföra en årlig utgift på GO å 70,000 kronor. Om
man icke kan tänka sig en gruvbrytning under de närmaste 10—15 åren, så
skulle det bli ett sammanlagt kapitalutlägg så pass stort, att det skulle ställa
sig fördelaktigare med en helt ny anläggning då driften skall återupptagas.

Innan jag slutar skall jag påpeka ett par andra saker.

Man säger nu att kolbrytningen vid Sveagruven blir så oerhört dyr, ja den
siste talaren syntes ha den uppfattningen, att det här gällde överhuvud taget
de olämpligaste och dyraste brytningsförhållanden, som man kunde tänka sig.
Detta är fullständigt fel. Ty vad är det som gör att det ställer sig så svårt,
ekonomiskt sett, med denna affär? Det är icke att det är svåra brytningsförhållanden,
utan det är att tillskriva den omständigheten att hemfraktningen
ställer sig så pass kostsam. Jag undrar, om det finnes i Europa någon kolgruva,
där brytningen är lättare än på Spetsbergen. Det gäller en gruva som
ligger 70—80 meter ovanför havets yta, och där det är så torrt, att man måste
frakta in snö, för att icke luften skall bli explosionsmättad. Det gäller vidare
ep gruva, där kolflötsarna på sina ställen äro ända till fem meter mäktiga. Det
finnes knappast på något annat ställe i Europa kolfyndigheter av denna mäktighet,
där en gruvarbetare skift efter skift framforslar ända till tio ton kol.
Jag undrar, om det finnes någon annan gruva i Europa, där en sådan kolkvantitet
kan utvinnas. Och nu är det dessutom att märka, att gruvan blivit bättre
år från år — den var sämre i början — ju längre in man kommer, ju bättre och
tjockare ha flötsarna blivit och bättre också kolen. Allt tyder på att desto
mer man kommer in under berget, ju bättre bli kolen, åtminstone har intet tytt
på att det en gång blir sämre förhållanden. Sålunda kan man säga att ur
brytningssynpunkt råda synnerligen fördelaktiga förhållanden vid Spetsbergen.

Det har vidare visat sig icke vara förenat med några svårigheter att få arbetare
dit. Man får betala ganska ordentligt, det får man, men om man jämför
brytningskostnaderna per ton på Spetsbergen med motsvarande kostnader
vid de engelska gruvorna, så är det fråga om, huruvida icke dessa kostnader
ställa sig högre i England. Det är således icke dessa båda omständigheter
som innebära några svårigheter, utan det som bildar det svåra problemet härvidlag,
det är uteslutande hemfraktningen.

Det har diskuterats inom tekniska och finansiella kretsar om att brännoljeförbrukningen
tilltager i så utomordentlig grad, att man kan befara att oljelagren
inom en icke alltför avlägsen framtid komma att bliva så hårt anlitade,
att vissa exporterande länder komma att genomföra exportförbud på brännoljor,
eller att brännoljorna i hög grad komma att stiga i pris. Man har
emellertid pa det tekniska området kommit därhän, att man kan framställa
göda brännoljor genom1 raffinering av stenkol. Vad veta vi om de framtida
möjligheterna att genom enkla och billiga metoder framställa brännoljor ur
stenkol. Kan man få fram enkla och billiga metoder i det avseendet, så kan det
vara möjligt att man också kan få befraktningsfrågan i synnerligen hög grad
förbättrad genom att man gör en raffineringsanläggning vid Sveagruvan och

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Förta.)

S«. 86

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Sorts.)

sålunda tar bort det mest tyngande ur kolen och fraktar dem såsom brännoljor,
således i mera koncentrerad form, än vad kolen själva hava. Det är
mycket möjligt, att när den tiden kommit att man anser att man bör taga upp
brytningen vid Sveagruvan, det icke blir fråga om att frakta hem kolen i befintligt
skick utan först efter omvandling i brännoljor.

Ja, med dessa perspektiv framför sig och med den ovisshet om framtiden,
som faktiskt råder, med den relativt måttliga kostnad, som det gäller att lägga
ut för att behålla denna bränslereserv, så är det nog så i alla fall, synes det
mig, att klokheten ändå bjuder att man stannar för att göra det utlägg, som
det här är fråga om och ställer det så, att denna utomordentliga fyndighet betvaras
i svensk ägo. Sedan må framtiden visa, i vilken mån och på vad sätt
den skall utnyttjas, därest s-tatsmakterna nu komma att utnyttja den, eller om
det kan ställa sig mera ändamålsenligt att i en framtid försälja den.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Laurin: Herr förste vice talman, mina damer och herrar! Jag vill

visst icke beskylla herr Anderson i Råstock för ekonomiskt lättsinne. Men jag
blev en smula häpen, när jag fick höra det varma försvaret för en svensk industri,
om jag nu också förstod att den bör vara så gott som nedlagd, ligga på
Spetsbergen eller någon annanstädes långt borta, ty annars kan jag aldrig tänka
mig att man skulle kunna påräkna understöd från det hållet.

Jag förstår också å andra sidan, att det är svårt att släppa de vackra drömmarna
om ett svenskt eget kolfält på Spetsbergen; dessa drömmar bottna i
samma felslut, som man mycket ofta i affärslivet ser exempel på, när en uppliittare
av en fyndighet kommer och vill göra affär. Man räknar med att här
finns en kolossal massa av brytningsvärd malm, kol o. s. v., och det gör ju
att man tycker att här ligger ett kolossalt värde förborgat. Men man glömmer
totalt bort att värdet av en sådan naturtillgång helt enkelt beror på hur man
kan exploatera densamma, d. v. s. om det finns möjlighet för dess användning
under en närmare liggande framtid. Jag vågar påstå, att det just är denna
förutsättning som saknas i fråga om Spetsbergen, när det gäller sådana skrymmande
varor med relativt lågt värde som stenkol ju har.

Under normala förhållanden spelar ju frakten en kolossalt stor roll. En nödvändig
förutsättning för att kunna exploatera sådana saker ligger sålunda i
billiga fraktmöjligheter. Var och en, som något har sysselsatt sig med import
av stenkol, skall säkerligen ge mig rätt däri, att just beträffande denna artikel
fraktläget spelår en mycket stor roll. Man räknar helt enkelt med hur billig
man kan få frakten, och detta är i många fall beroende på möjligheten av returfrakt.
Det är ju nämligen klart, att man kan uppnå en billigare frakt fram
till utskeppningsplatsen för stenkol, om fartyget kan räkna på att få en frakt
tillbaka. Den som fraktar tillbaka kan också räkna på en billigare frakt för
sin vara. Jag frågar er, mina damer och herrar: är det verkligen möjligt att
frakten för en båt, som skall gå tom ena gången till Spetsbergen för att hämta
kol tillbaka, kan jämnställas med kolfrakten vid båtar, låt oss säga, mellan
England och här eller mellan Tyskland och här? Det torde nog vara en fråga
som man får tänka på en smula.

När man talar om drömmar, så kan man också anlägga den synpunkten, att
man här skulle ha en tillgång för oss i ofärdstider, när vi ha brist på bränsle.
Men. skulle vi verkligen få igång en stenkolsbrytning på Spetsbergen, så undrar
jag, om vid inträffande av, jag vill icke säga världskrig, utan ett helt vanligt
krig, där vi hade en trasa med i byken, vi skulle i fred och ro få frakta

Onsdagen den 28 april e. in.

87 Nr 21».

våra stenkol från Spetsbergen. Jag tänker mig att en sjömakt genast skulle
sätta stopp för den saken. Också från den synpunkten är det tydligt, att saken
är av föga eller intet värde.

Jag anser sålunda för min del, att det ej finns något som helst skäl att offra
ytterligare pengar på denna sak.

Man blir inte minst häpen när man får se reservanternas yrkande. Jag
undrar, för att göra en jämförelse, vad aktieägarna i ett bolag, som är nödgat
att likvidera eller gå i konkurs, skulle säga, om man komme med en fordran
på dem att satsa pengar till avvecklingen. Detta är dock något ganska enastående.
Visserligen har man ju fått höra av den förste ärade talaren, att man
vill vara gentil. Men annars brukar man alltid få höra i denna kammare, då
det är frågan om blott några få tusen kronor, att det av statsfinansiella skäl
ej är möjligt att vara så gentil. Och enligt min mening kastar just det förhållandet,
att man behöver pengar till avvecklingen, ett visst ljus över hela
affären. Uppskattar man verkligen tillgångarna där uppe till så ringa värde,
att de inte ens äro värda så mycket att de kunna bestrida avvecklingen eller
konkursen, vilket det nu blir? Är det verkligen så dåligt, kan jag inte finna,
att det föreligger något som helst skäl till att offra ytterligare pengar på detta
företag.

Jag tillåter mig, herr förste vice talman, att yrka rent avslag på varje anslag
i detta ärende.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för

handelsdepartementet erinrade om de ekonomiska sammanslutningar här i landet,
som år 1921 utgjorde det sakkunniga stödet för den då framlagda kungl.
propositionen. Jag vill gent emot citerandet av dessa auktoriteter erinra om,
att den faktiska utvecklingen ju har underkänt deras utlåtande. Under sådana
omständigheter kan jag inte, ehuru jag naturligtvis har den allra största respekt
för järnkontoret och ingenjörerna och redarna och alla de andra sakkunniga,
tillerkänna deras sakkunskap just i dag så stor betydelse, att jag
bara på den grunden skulle vilja vara med om att satsa ytterligare 375,000
kronor till Spetsbergens kolfält. År 1921 var det i alla fall fråga om att bryta
kol på Spetsbergen. Det framhölls den gången, att det var fråga om oerhört
mäktiga fyndigheter. Herr Anderson i Råstock upplyste i dag, att de skulle
omfatta 100 miljoner ton, men enligt den uppgift vi fingo 1921, skulle det vara
358 miljoner ton, således bortåt fyra gånger mer än vad herr Anderson i Råstock
taxerar den till i dag.

Man får ju medge, att kan man verkligen få 358 miljoner ton stenkol för
4 miljoner kronor, så gör man en lysande affär. Men det märkvärdiga är ju,
att ingen enda privatman har velat göra denna fina affär. Det hela baserade
sig från början faktiskt på en felkalkyl. Det var enskilda affärsmän, som
trodde att här verkligen var något att göra, och som satte i gång med detta
företag. Och då företaget hade slukat alla de pengar, som hade sammanskjutits,
och man inte kunde skaffa mer kontanter, så kom man och bad staten att
övertaga denna mycket fina affär.

Jag skall beträffande den debatt, som då fördes i kammaren, citera en annan
auktoritet, som åtminstone som privatekonom var ganska framstående,
nämligen herr Sommelius. Han sade, att det var med tillfredsställelse man
kunde konstatera det då föreliggande statsutskottsutlåtandet med bifall till
framställningen om 2 miljoner kronors placering i Spetsbergskolfälten. Det
är nämligen så sällan, sade han, »riksdagen sysselsätter sig med att placera
pengar i produktiva företag».

Ja, detta har verkligen varit ett produktivt företag under dessa år! Jag
kan ju förstå dem, som till en början verkligen voro entusiastiska för dessa

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
in. m.

(Forts.)

Bfr 29. 88

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

spetsbergskolfält. Här fick man läsa härliga prospekt om 358 miljoner ton
stenkol! Att det däremot, som herr Anderson i Råstock säger, skulle vara
någon särskild förtjänst hos honom, att han den gången motsatte sig ett engagemang,
men sedermera har kommit på bättre tankar och i fortsättningen varit
med om att satsa pengar, det kan jag aldrig förstå. Det skulle då möjligen
vara på grund av det förhållandet, att när man har gjort en dålig affär, är
det svårt att komma ifrån den. Det fanns en gång en docent i Lund, som ägde
en mycket stor förmögenhet. Han kom att låna ut 10,000 kronor till en affärsman,
och för att sedan rädda dessa 10,000 kronor satte han gladeligen till hela
sin förmögenhet — han försträckte mannen allt mer och mer pengar, och till
slut var hela förmögenheten försvunnen. Och så måste man faktiskt handla,
när man ger sig in i företag av detta slag. Men eftersom herr Anderson inte
ville vara med första gången, så hade han väl ingen anledning att i fortsättningen
rädda de satsade pengarna. För honom liksom för oss andra, som inte
ville vara med, finns det väl inte, i all synnerhet sedan man fått se vart de
första miljonerna tagit vägen, egentligen någon anledning att ändra mening.
Han skulle ha varit väl försvarad, tycker jag, om han stått kvar på den ursprungliga
ståndpunkten.

Vidare hade herr Eriksson i Grängesberg mycket att säga om ett blivande
internationellt kolsyndikat. Vi skulle sannerligen, menade han, få se på kolpriser
här i landet, när engelsmän och tyskar — och jag förmodar att de
vilja ha polackerna och kanske även ryssarna med — bildat ett sådant stort
internationellt kolsyndikat, som skulle grundklå oss med sina stenkol. Emellertid
är det väl så i internationell handel, att det är ganska svårt att inom
eget land upprätthålla ett lägre pris på en exportartikel än det pris, vilket man
offererar till utlandet. Och jag förmodar att det skulle bli en ganska hård
snärt exempelvis för den engelsman, som industriidkare men inte kolgruveägare,
om det en vacker dag skulle vederfaras honom att han finge betala ett
avsevärt höjt kolpris, därför att kolägarna sammanslutit sig — ty naturligtvis
finge han som alla andra betala samma höga pris, som den internationella
koltrusten hade åstadkommit genom sin sammanslutning. Och i så fall skulle
nog också statsmakterna i både England och Tyskland försöka att bryta sönder
kolsyndikatet och tillhålla vederbörande att sälja kol till något så när
drägliga priser. I varje fall tror jag verkligen inte att kolbrytningen på
Spetsbergen kommer till stånd, som herr Olsson i Kullenbergstorp säde, varken
i den nuvarande generationen eller den kommande.

Och skola vi flytta oss fram ända till den långt avlägsna tidpunkt, som
herr Eriksson i Grängesberg skådade i andanom, då oljan i världen tar slut, så
att man måste börja göra olja av kolen på Spetsbergen, så vill jag gentemot
det talet endast invända: vad veta vi egentligen om de nya kraftkällor, som
man kan ha upptäckt under denna långa tidrymd? Inte finns det på den
grunden anledning, tycker jag, att nu lägga sig till med detta kolfält på
Spetsbergen och hålla på det så länge, att oljan i världen och förmpdligen även
kollagren ta slut. Då kunde det vara bra, det medger jag, att ha detta stora
kolförråd där uppe. Men även om vi bii de enda ägarna till stenkol i världen,
veta vi ju inte om vi få behålla kolen.

Jag tror verkligen även ifrån den synpunkten, att detta är eu mycket tvivelaktig
spekulation. Ty det är ju inte meningen, att man skall bryta stenkol,
utan man skall göra en framtidsspekulation. Precis som en vanlig affärsman
spekulerar i en tomt, som han hoppas med tiden skall stiga i värde, skall
svenska, staten lägga ned pengar i en kolgruva på Spetsbergen och räkna med.
att om hundra år eller så omkring så skall brytningen bli lönande. Jag tror
verkligen inte att några enskilda finansierer skulle vilja inlåta sig på en sådan
spekulation, och då tycker jag inte att staten bör göra det heller.

Onsdagen den 28 april e. m.

89 Nr 2».

Det är ju till yttermera visso på det sättet, att vi inte kunna lägga oss till
med gruvan utan vidare och låta den ligga som den ligger. Utan vi måste ju,
som det står i statsutskottets utlåtande, under den närmaste tiden offra 10,000
kronor om året i skatter och andra utgifter, och efter 15 år äro vi skyldiga
att bryta stenkol där uppe. Och det är ju än mer betecknande för anläggningen
där uppe att, som herr Eriksson i Grängesberg sade, det inte var meningen
att upprätthålla den, utan klokare, ty det hade fackmän på området sagt,
att när den tiden väl kom, att man skulle bryta stenkol, genom nyanläggning
efter nyanläggning, sätta i gång driften. Och jag förmodar att det nog kommer
att dröja mycket länge, innan man kommer igång med koldriften. Ty även om
vi skulle få en tillfällig högkonjunktur på kolmarknaden — dessa konjunkturer
skifta som bekant — så vore det, innan riksdagen hunnit bevilja de
nödvändiga anslagen och man gjort alla anläggningarna klara för en kolbrytning,
mycket troligt att man både en ny kolsituation i världen, som gjorde att
brytningen inte lönade sig. Och då finge man förmodligen på nytt lägga
ner densamma för att avvakta nästa lämpliga tidpunkt.

Jag tror sålunda, att även som kolreserv och som en resurs för att möta
internationella kolsyndikat och andra otrevligheter, är det icke mycket bevänt
med hela denna spekulation. Det klokaste man för närvarande kan göra är,
enligt mitt förmenande, att verkligen avveckla hela denna historia. Från början
var jag för min del även inställd på att yrka avslag på alltsammans, och
sålunda inte bevilja några medel ens till avvecklingen av företaget. Men av
vissa skäl ansågo vi vid ärendets behandling i utskottet, att vi skulle kunna gå
med på den av finansministern förordade linjen, och sålunda anordna den
avveckling av det här företaget, som herr Olsson i Kullenbergstorp uttalat sig
för.

Jag anhåller, sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Alldeles givet är det en mycket
tacksam uppgift att gyckla med dem, som en gång röstade för anslag till
spetsbergskolen. Jag skulle kunna ha god lust att fortsätta på den linje,
som den föregående ärade talaren var inne på, emedan jag verkligen hör till
dem, som från början motsatt mig anslags beviljande. Jag talar inte nu för
att övertyga denna fåtaliga kammare, men jag vill ha några skäl angivna till
protokollet varför jag i dag ändå kommer att rösta för den kungl. propositionen.

Även jag hade till en början tagit ett mycket starkt intrjmk av den ganska
enhetliga tidningsopinionen i denna fråga, och när jag träffade hans excellens
herr statsministern några dagar innan den kungl. propositionen lades fram,
sade jag, att för min del komme jag att med näbbar och klor gå emot varje
ytterligare anslag till spetsbergskolen. Jag började alltså läsningen av den
kungl. propositionen för att söka efter skäl för ett avslag. Jag fortsatte under
behandlingen rätt så länge på denna linje, men det fanns ett par sakliga skäl,
som det var mig omöjligt att komma förbi, då jag klart och nyktert, utan en
sådan bergfast tro på sin egen ståndpunkt som den föregående och många
andra talare ha haft, försökte överväga ställningen. Det skäl, som jag kan
säga var det för mig avgörande, var att det sista brytningsåret före branden
i gruvan kunde man leverera kol fritt Göteborg sex öre billigare än prima
engelska ostkustkol, om man nämligen tar bort statssubventionen. Inför detta
argument föll allt vad tidningarna pratat och faller också allt vad här under
debatten kommit fram om olägenheterna beträffande returfrakterna, olägen -

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 29.

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
-svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

laterna att vi kunna skeppa endast ett par månader om året, olägenheterna
av gruvans ofantligt dåliga läge, olägenheten av att flötserna gingo i vågor,
så att det låg stora berg emellan. Inom parentes vill jag säga, att man beträffande
dessa sistnämnda argument är felaktigt underrättad. När vi inom
utskottets avdelning togo i skärskådande kartorna över fältet och följde avvägningarna
och dylikt, funno vi, att gruvans mynning ligger högre än vattennivån
vid kajen, så att vattnet rinner ner och vagnarna med kolen kunna
rulla neråt kajen. Flötserna gå vidare jämnt uppåt, så att brytningen är ofantligt
lätt. De ha en mäktighet av upp till nio meter, medan de skånska lagren
äro två decimeter och något därutöver. Kolens beskaffenhet var sådan, att de
i prisvärde endast med 8 procent understego prima engelska ostkustkol; de
voro alltså av mycket god beskaffenhet. Omfattningen av kolfältet ger vid
handen, att det praktiskt taget är outtömligt. För oöverskådlig framtid ha
vi kol tillgång där uppe.

Nå, men det betyder ju ingenting, om lagren äro aldrig så mäktiga och
kolen aldrig så bra, om det inte lönar sig att exploatera dem. Men här har dock
förelegat det förhållandet, att man kommit dithän — såsom ett praktiskt resultat,
inte någon teori, uppgjord av några kommerseråd och andra sakkunniga,
utan den rama och nakna verkligheten — att man senaste året har kunnat
pressa ned brytningskostnaderna så. att man kunde leverera kol fritt Göteborgs
barn sex öre billigare än engelska ostkustkol, billigare, ifall man nämligen
från priset på dem tar bort vad Englands skattebetalare få betala till
de svenska konsumenterna. Och hur länge tro herrarna att detta ekonomiska
system kommer att fortgå? Det dröjer måhända inte så länge, förrän en ändring
i ett eller annat hänseende inträder.

Om jag alltså måste ge mig på denna punkt och erkänna, att koltillgångarna
verkligen äro exploateringsbara, ifall det blir en ändring i prisläget på kolmarknaden
på ett par kronor, ty mer behövs det inte, ställer sig problemet för
mig så: är det tänkbart att kolen ytterligare i en framtid få någon renässansperiod?
På denna fråga kan jag inte ge något svar, ty jag kan inte skåda in
i framtiden. Jag kan inte, herr talman, säga att vi för all framtid komma att
behöva dessa kol. Men det är antagligt, att människorna alltid komma att få
behov av de tillgångar, som finnas kvar, och under alla omständigheter är jag
alldeles säker på, att Sverige under en mycket lång tid framåt behöver kol,
om man inte finner upp några maskiner, med vilka man kan tillvarataga solkraften
och vågornas kraft och sådant och omsätta det i bränsle. Men dithän
ha vi ju i dag inte hunnit.

Vi måste alltså för en lång tid framåt importera bränsle. Olja är hittills
icke upptäckt i Sverige. Våra skogar skola vi inte resonera om i detta sammanhang.
Det kan inte ur ekonomisk synpunkt vara lämpligt att lägga dem
under ångpannorna, när vi med ekonomisk fördel till och med kunna exportera
den sekunda skogen i form av massa och dylikt. Våra skånska stenkolsgruvor
räknar jag inte med, ty de äro oändligt obetydliga i jämförelse med den kraftförbrukning,
som äger rum i Sverige. Skifferlagren på Kinnekulle har det
visat sig vara oekonomiskt att exploatera, våra torvmossar ha hittills varit
en enda kedja av missräkningar, och våra vattenfall täcka icke behovet av
bränsle frånsett att de för närvarande icke lämpa sig i allt. Vi kunna sålunda
inte använda denna kraft som ersättning för bunkerkol; det kan hända att det
kommer en tid, när det går, men för närvarande är jag riktigt underrättad, när
jag säger att det inte går.

Då inträder alltså för mig frågan i det läget, att det är en möjlighet att
stenkolen åter komma till heders i världen. Och då Sverige har, enligt vad
som sagts, i Sveagruvan en av de ur brytningssynpunkt bästa gruvor, som

Onsdagen den 28 april e. in.

91 Nr 29.

existerar, inte bara i Europa utan i hela världen, då skall man tänka sig för
både en och två gånger, innan man släpper den.

Men man måste ställa upp den frågan: vad kostar det nu att behålla den?
Ja, om jag skulle taga yrkandena här, så kostar det 270,000 kronor, ty de
105,000 kronorna är ju en stor del av kammaren med på att kasta ut, utan
att ändå få behålla den. För att behålla den får man alltså ge ut en merkostnad
av 270,000, eller jag skall gärna gå med på 375,000, om ni vilja ta hela
detta belopp och ställa mot herr Iiöings yrkande, som naturligtvis är principiellt
riktigt från haris utgångspunkt. Sedan kostar det ytterligare 10,000 kronor
under 15 år och därefter 80,000 kronor. Men för dessa 80,000 kronor få
vi den kolkvantitet som brytes och vars värde icke i dag kan uppskattas.

Är då detta ett så ofantligt belopp, som det icke är möjligt att ekonomiskt
överblicka? För svenska staten synes det, att det icke betyder så mycket,
utan att vi mycket väl kunna bära detta. Och det synes mig dessutom ur en
annan synpunkt, som om vi verkligen borde ge ut dessa 375,000 i dag, även
om vi nu icke tro att vi för framtiden skola behålla den — jag lämnar den
saken öppen att beslutas av någon kommande riksdag. Men jag är övertygad
att om vi i dag gå in på herr Iiöings linje, så betyder det att staten förlorar
vad den satsat. Ty i en konkurs är det konkursmassan som tager det lilla, som
möjligen finns, det veta vi nog av erfarenhet, så att då blir det ingenting kvar.
Satsa vi 375,000 i dag, och det befinnes, att det blir någon ändring på marknaden,
så att kolen få större värde i framtiden, så ha vi i alla fall utsikt att
kunna sälja den och få in mera, än vi skulle få i dag. I dag få vi intet, om vi
följa herr Iiöings linje. Låt oss tänka oss hur en enskild affärsman handlar,
som har en fabrik och som har att ta hänsyn till att konjunkturerna ligga nere
ett år eller två, eller någon som har ett fartyg, som måste läggas upp, för att
frakterna ställa sig dåliga. Om denne man har ekonomisk ryggrad och icke
är alltför pessimistisk, så tar han väl ändå inte och säljer denna fabrik eller
detta fartyg, då konjunkturerna stå lägst och det betalas sämsta möjliga pris,
ja, kanske ingenting. Behåller han icke hellre detta något år för att avvakta,
om icke konjunkturerna skola bli bättre. Så ha verkligen storbankerna förfarit
med den ena industrien efter den andra och avvecklat dem, och så förfar,
enligt vad en så stor affärsman och omdömesgill person som herr Jeanson i
Kalmar försäkrat i utskottet, varje klok affärsman. Det är ingen annan princip
som föreslås här i fråga om svenska staten, än att vi skola lägga ut 375,000
kronor, i förhoppning om att å ena sidan eventuellt trygga en stor tillgång åt
kommande släkten här i landet, eller å andra sidan, om vi icke vilja behålla
detta i statens ägo, söka avvakta lämpligare konjunkturer för försäljning.

Så har frågan kommit att ligga för mig, när jag kallt och nyktert har bedömt
situationen. Jag har dragit ett brett streck över allt som har varit, över
alla de skäl som anförts för att bevilja pengar eller dylikt. De pengarna äro
förlorade, om vi gå på herr Röings linje i dag, det behöva vi icke längre resonera
om, och vi behöva ej heller resonera om de skäl som anförts för bifall
eller avslag. Jag tror att den ena parten lika litet som den andra har skäl att
brösta sig över hur han handlat den eller den gången, utan det gäller, som jag
sade i ett föregående anförande, att de ekonomiska konjunkturerna växla så
hastigt, att det icke är allom givet att vara så förfärligt förutseende i alla
situationer. De som genomdrivit statens engagemang den gången, då anslag
beviljades, gjorde det säkerligen i den bästa avsikt.

Jag vill för min del, då det inte kostar svenska staten mera, än vad här
uppgivits, och man alltså har i sin makt att begränsa utgifterna, icke vara med
om att avhända oss denna tillgång, som möjligen kan bli — det kan ingen
bestrida här i dag —- av oerhört stort framtida värde eller åtminstone fram -

om?.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. in.

(Forts.)

Nr 29. 92

Onsdagen den 28 april e. m.

Avg.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

deles inbringa mer vid försäljning än i dag, ty i dag skulle det nätt och jämnt,
bli ingenting, om vi följa herr Röings linje.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Mosesson och Wiklund.

Herr Herou: Herr talman! Jag begärde ordet för att ge tillkänna att jag
ämnar instämma i det yrkande, som här blivit framställt av herr Röing. Jagförmodar
att jag fullföljer därmed den ståndpunkt, som det kommunistiska partiet
tidigare intagit i denna och liknande frågor.

Nu vill jag öppet och ärligt säga det, att jag skulle alls icke ha kommit
med något som helst yrkande i denna debatt, där så mycken sakkunskap gör
sig gällande, om det icke vore så, att jag kunde ha en synnerligen stark
misstro mot denna sakkunskap i den här frågan, och detta på grund av dessa
sakkunnigas egna utlåtanden vid olika tillfällen.

Vi ha ju i den här frågan vid olika tillfällen, då den har behandlats, haft
tre olika linjer att följa. Den ena har varit uppehållande av driften, ett fortsättande
av den, den andra har varit nedläggande av driften med bibehållande
i statens hand av äganderätten, och den tredje linjen slutligen har varit
fullständig avveckling. Angående dessa olika linjer har en mycket sakkunnog
person i den här frågan, nämligen herr Anderson i Råstock, nyss vittnat
att han under olika år haft en för varje år växlande uppfattning om dessa
linjer. Och en annan sakkunnig, herr Eriksson i Grängesberg, som ju bland
annat varit och sett på de där kolflötsarna och som vältaligt kan skildra dem,
han säger i protokollet för 1923 angående en av de här tre linjerna, nämligen
den som innebär att man skall bibehålla gruvan i statens ägo men nedlägga
driften: »Vi skulle kunna lägga ned driften men hålla vaktmanskap där
uppe. Ja, den eventualiteten har noga övervägts, men de sakkunniga ha kommit
till den uppfattningen, att det är den sämsta av utvägar.» Så är det
med den s. k. sakkunskapen. Ty i dag talar herr Eriksson i Grängesberg"
för denna linje, som enligt hans eget uttalande sist var den sämsta av utvägar.
Och regeringen har också förordat en sådan linje, även om finansministern
icke velat vara med därom.

Herr Anderson i Råstock ville gentemot talet om att Spetsbergen ligga
så långt bort, erinra om att de ligga i alla fall inte så långt bort, att icke en hel
del länder, bland annat England, Norge och Holland, anse sig böra bevaka sina
intressen där borta. Ja, om så skulle vara, att det någon gång i framtiden
skulle bli lönande att bryta kol där uppe, så är det tämligen sannolikt att dessa
länder eller de, som komma att exploatera dessa då lönande kolfyndigheter,
komma att sälja kol till oss och att det blir mycket billigare för oss på det sättet
än att nu år efter år ge ut kostnader för att bibehålla dem i statens ägo.
Det gavs ju en mycket fin skönmålning från det hållet om kolflötsernas mäktighet
och om områdenas utsträckning i kvadratkilometer. Men det var bara
ett enda fel med det, och det var att det icke var räntabelt att utnyttja de där
områdena.

Det har ju från dem som medgivit, att det varit en viss risk att ge sig
in i denna affär, sagts, att vi kunde ha intresse av att vara oberoende vid
krig och därav följande blockad. Men det är ingen i alla fall, som med
hänsyn till hittills i historien kända fakta vågar påstå, att vi skulle under sådana
förhållanden lyckas transportera något därifrån. Och därför blir också
ett bibehållande i statens ägo liktydigt med stora kostnader ej bara i förvalt -ningshänseende utan även för de försvarsarbeten som måste göras. Men trots
alla dessa kostnader, som man nu vill att vi skola gå in för, så är det ingen som
kan med någon verklig pondus göra gällande ens från det mest sakkunniga hål -

Onsdagen den 28 april e. m.

93 Nr 29.

let, att vi kunde med någon fördel tänka på en kolbrytning där uppe under
andra förhållanden än under krig, d. v. s. under förhållanden då vi icke kunna
frakta ett enda ton kol därifrån.

Det är ur dessa synpunkter som jag anser att det lämpligaste på alla vis är
att i dag bifalla herr Röings yrkande, men om det förslaget nu icke vinner
riksdagens bifall, då vill jag i andra hand rösta för den reservation, som är fogad
till utskottets betänkande.

Herr Törnkvist i Bjuv: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast på

grund av ett yttrande, som herr Anderson i Råstock och herr Bernhard Eriksson
haft — även herr Kristensson var inne på samma linje — nämligen att kollagren
på Spetsbergen variera ända till 8 meter och däröver. Det är riktigt,
men herrarna glömma att tala om, att i denna flöts är inmängd en stor mängd
av skifferlager, som icke kunna brukas för något ändamål. Herr Anderson i
Råstock känner givetvis icke till det, men herr Bernhard Eriksson som är sakkunnig
borde ha reda på detta förhållande.

Herr statsrådet nämnde också något om att man icke kunde veta något om
de tekniska möjligheterna för driften vid denna gruva. Detta är riktigt, men
bolaget har icke utnyttjat de tekniska möjligheter som finnas förrän sista året,
då det redan var för sent. Hade man från början begagnat de tekniska möjligheter
som då fanns, hade förlusten varken för staten eller övriga intressenter
i bolaget varit så stora som de nu äro.

Det har talats om att det skulle vara ett nationalintresse att behålla denna
gruva i svensk ägo. Ja visserligen, men icke till det pris, som man förutsatt
och de belopp som företaget redan kostat staten. Det kan väl icke vara något
nationalintresse att i ett sådant företag kasta bort miljon efter miljon.

Herr Bernhard Eriksson framhöll också att då man gjort sig fri från de enskilda
intressena, så kunde driften nedläggas. Ja visserligen, men hur mycket
kostar det? Skall den ligga nere 4—5 år, så blir järnet upprostat och andra
olägenheter uppstå, och då får man börja på nytt, som det gamla bolaget gjort.

Med min syn på saken, som jag tidigare haft tillfälle att framlägga, finnes
det ingen möjlighet att kunna bibehålla denna gruva i statens ägo utan med
mycket stora uppoffringar. Ty det bleve nödvändigt att hålla uppsikt över
gruvgångar och material, om det skulle bli möjligt att någon gång i framtiden
kunna återupptaga driften.

Herr Kristensson i Göteborg är ju också gruvexpert, särskilt i vad det gäller
de skånska gruvorna. Han framhöll att i de skånska kolgruvorna flötserna
icke äro mer än 2 decimeter tjocka. Men jag har arbetat i en gruva där under
25 år och kan intyga att de äro mellan 5 och 6 decimeter tjocka. Yar herr
Kristensson fått sin uppgift ifrån, har jag svårt att förstå.

Det har varit så alltsedan 1921 vid de tillfällen, då vi behandlat denna fråga,
att man från dem som intressera sig för den föreslagit stora kapitalutlägg, men
dessa ha nedprutats varje gång. Kalkyler ha blivit uppgjorda, men de ha den
ena gången efter den andra nedpressats. Herr Bernhard Eriksson ville visserligen
nu bevisa, att de kalkyler, som äro uppgjorda av kommerserådet Sidenvall,
också äro hållbara. Ja, det är möjligt att så är förhållandet, jag har
icke studerat de senaste beräkningarna. Men i varje fall förhåller det sig ju
så, att alla kunde ju förutse att det skulle bli en nedgång, så att det icke skulle
vara ekonomiskt möjligt att hålla driften i gång.

För min del anser jag, att staten kastat bort så mycket pengar på denna gruva,
att det är tid att sätta stopp, och det ju förr dess hellre. Det är också med
stöd av denna min uppfattning som jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 29. 94

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. ra.

(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har nödgats begära ordet

för att verifiera mina förut lämnade uppgifter en liten smula, då jag märker
att det på sina håll yttrats tvivel om riktigheten av dessa uppgifter.

Jag ber då att få nämna, att enligt utredningen om gruvdriften 1924 har
Norge i norsk valuta satsat 37,500,000 kronor, vilket omsatt i svenska kronor
blir c:a 30 miljoner, Holland i holländska floriner 12 miljoner, omsatta i
svenska kronor 18 miljoner, Ryssland i pund sterling — det är uttryckt i den
valutan — 90,000, omsatt i svenska kronor 1,630,000, England i brittiska pund
sterling 680,000, omsatt i svenska kronor 12,300,000 och slutligen har Sverige,
staten tillsammans med enskilda, satsat 8 miljoner.

Vad är det nu ^som vunnits för dessa pengar för respektive stater? Jag
förmodar att också det kan ha sitt intresse att höra. Under perioden 1907—
1924 har Norge exporterat från Spetsbergen 1,208,700 ton — alltså från 1907
till 1924, eu mycket lång period — Holland under tiden 1915—1924 endast
172.100 ton, Ryssland under perioden 1920—1924 endast 33,000 ton. I fråga
om britterna finns det inte några siffror angående exporten, men det sannolika
är att den icke överstigit Sveriges siffror för perioden 1908—1924,
363,200 ton. Så var det med den saken.

Här ha icke herrarna kunnat komma ifrån, herrarna ha icke kunnat gendriva
att kalkylerna 1923 ha hållit, att de t. o. m. ha under skridits. Herrarna ha
glömt bort att på en tid, som icke ligger längre bort än vi minnas den, priset
för engelskt stenkol eif samtliga svenska hamnar utgjorde 162:30 för att
sedan ga ned till 19: 02 under år 1925, och då lågo, som herr Kristensson redan
påpekat, de här spetsbergskolen endast eu liten hårsmån eller med några ören
över det priset.

Det kan vara nyttigt att höra, att det finns så mycket sakkunnigt folk i den
här frågan. Eör min del har jag icke alls givit mig sken av att vara sakkunnig;
men. vad jag sagt är det, att jag studerat frågan efter bästa förmåga,
och det vill jag såga, att om herrarna, som nu uppträtt på herr Röings linje,
ägnat frågan ett så pass ingående studium, som vi nödgats göra på fjärde
avdelningen, ja, då skulle jag velat se. om herrarna också varit fullt så franka
i sitt omdöme, som de nu varit. Det är ett faktum som det icke går att komma
ifrån, och herrarna få tills vidare ursäkta mig, att jag sätter större värde på
den erfarenhet som gjorts av tekniker och bergsmän än av de olika talare av
olika kulörer, mig själv inberäknad, som varit uppe i denna fråga och försökt
bilda sig en uppfattning i densamma.

Jag har här i min hand ett litet utdrag ur Teknisk Tidskrift för den 13 mars
1926 — utdraget består som kammarledamöterna kunna se av ett blad som jag
rivit ut ur tidskriften och som jag har med mig här i dag. Där heter det på
följande sätt, sedan, det redogjorts för hur ärendet låg till i olika avseenden:
»I fråga om framtiden synes man för ögonblicket ej kunna komma mycket
längre. Den enskildes ställningstagande till frågan om en svensk bränslereserv
på Spetsbergen blir också i stor utsträckning beroende på hur han bedömer
dessa faktorer. Vad man för närvarande vet är emellertid att eu av världens
allra viktigaste råvaror, kol, finnes vid Sveagruvan i tillräcklig mängd
för att med nuvarande brytning tillgodose vårt behov ett århundrade framåt.
Kolet är av prima .beskaffenhet och lättbrutet. Det hittills varande kolbrytningsbolaget
har visserligen — i likhet med många andra pioniärföretag —-misslyckats, men spetsbergsbolaget har dock, trots onormala motigheter, lyckats
driva ned kostnaderna för sina kol eif Göteborg i aktningsvärd närhet av
de engelska kolprisen. Mötte icke stora svårigheter exempelvis för de lappländska
malmfyndigheterna vid starten? (Det är en sak, som jag skall återkomma
till i annat sammanhang.) Skeppas icke nu i betydande mängd trävaror
från norra Ryssland till de europeiska köparnas båtnad trots de svång -

Onsdagen den 28 april e. in.

95 Nr 29.

lider, som måste övervinnas, när början gjordes för ett 40-tal år tillbaka,
många andra misslyckanden av nu framgångsrika företag att förtiga. Det
hör till tingens ordning att föret är trögt i portgången, ocli att icke ens dagens
efterklokhet alltid är morgondagens sanning.

Det är ju som regel icke önskvärt, allra minst när framtidsutsikterna äro
ovissa, att staten går i bräschen som näringslivets förläggare. Men när det
som det här gäller en uppgift av större mått, nämligen bevarandet åt landet av
en betydande naturtillgång, bör stundens nödtvång få fälla utslaget. Den
uppskattade kostnaden för en reservläggning av de svenska kolfyndigheterna
är också i och för sig stor. Men även om beloppet finge växa med ränta på
ränta i ett århundrade, så skulle det, utslaget på Sveagruvans koltillgångar,
ändå icke uppgå till 72 engelsk shilling per ton eller vanlig royalty per bruten
ton kol till markägarna i de engelska kolgruvorna. Reservläggning av en så
betydande kolfyndighet är en försäkring i viss omfattning mot att vi i rent
exploateringssyfte skulle under en mera avsevärd period utsättas för oskäligt
höga priser på utländskt kol.

Meningarna i frågan komma att vara delade mellan dem, som besittas av
dagens ''klokskap^ och dem som trots ögonblickets svårigheter bedöma frågan
ur vidare synpunkter. Det vore beklagligt om man nu genom en kortsynt politik
skulle låta utlandet ta hand om en naturtillgång, som kan bliva av stort
värde för våra kolförbrukande samfärdsmedel och industrier.»

Jag ber verkligen om ursäkt för att jag citerat detta, men jag har gjort
det därför, att jag är av den oförgripliga meningen, att de män, som sysslat
med sådana här saker och utbildat sig speciellt för ändamålet, med naturnödvändighet
måste ha större förutsättningar att bedöma dessa frågor än vare
sig herr Röing, herr Jönsson i Revinge eller undertecknad. Det anser jag
vara ett faktum, herrarna må kalla denna min uppfattning auktoritetstro eller
vad ni vilja. Faktum står dock kvar, att de, som ägnat sig åt en viss hantering
bedöma den på ett så att säga solidare sätt, än vad vi lekmän kunna göra.

Sedan var det en enda sak till, som särskilt herr Laurin var inne på, nämligen
fraktsvårigheterna. Jag vill börja med att ge herr Laurin det betyget,
att han tillhör de kallblodiga affärsmän, som veta att stanna i rätta ögonblicket.
Det känner jag väl till, att han gör, så den komplimangen skall han
få av mig. Men eftersom han talade om de oerhörda fraktsvårigheterna, vill
jag erinra om och slå fast, att, om man vid jämförelse med kolpriserna tar
Narvik i stället för Göteborg som importhamn elimineras skillnaden, c:a 3
kronor per ton. När nu skillnaden icke ens är 3 kronor per ton, om engelska
kol levereras eif Göteborg, förstå ju herrarna vad det betyder, om man skulle
kombinera utnyttjandet av malmfälten i Norrbotten och användandet av spetsbergskol.
Då skulle man kunna frakta kol i tomma malmvagnar. Jag förutsätter
därvid, att vi kunna få i gång masstillverkningen av grövre handelsjärn
och därvid skulle kunna kombinera importen av stenkol med nämnda tillverkning,
en kombination som skulle vara ovanligt lämplig. Man kan sålunda icke
med fog säga att man icke på ett lönande sätt kan använda spetsbergsgruvan,
bara man vill se framtiden an och icke realiserar gruvan för en spottstyver eller
för intet alls under för realisation sämsta tänkbara konjunkturer.

Sedan vill jag säga, och det har jag också en fackmans ord på, att den kolkvantitet,
som finns på Spetsbergen, räcker till att smälta större delen av malmfyndigheterna
i Kiruna. Det är här icke fråga om småsaker. Jag vill ha
det fastslaget och infört i protokollet, så att det icke blir min skuld, om det
beslutas på annat sätt, än jag förordat, att det här gäller att offra en spottstyver
för att säkra stora nationella värden, och jag vill påminna kammaren
om vad det kostade svenska staten den gången man på grund av försumlighet
från riksdagens sida underlät att se upp beträffande de norrbottniska malm -

Anq.

statens övertagande
av
vissa jordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
rn. m.

(Forts.)

29. 96

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

■statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

fälten. Då fick man betala fiolerna efteråt. Vi skola tänka litet på framtiden,
på något annat än den stund vi leva i. Vi böra söka att behålla denna
gruva i reserv.

Då jag, herr talman, har den uppfattningen att det är ett mycket stort värde,
som här står på spel, ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Holmgren: Herr talman! Då jag ansett mig böra ansluta mig till

den uppfattning, åt vilken statsutskottets majoritet givit uttryck i det nu föreliggande
betänkandet, har jag föranletts därtill huvudsakligen av en önskan
att åt landet bevara möjligheten att kunna förse sig med de kol, vårt land
behöver, från egna kolfält.

Som alla veta, har det ekonomiska livet i våra dagar en alldeles bestämd tendens
att främja allt större och större ekonomiska sammanslutningar. Åtskilliga
tecken under den sista tiden tyda också på att stater förenat sig i ekonomiska
sammanslutningar, och således skulle det icke vara förvånande, om vi i en
ganska nära framtid finge bevittna, att de kolproducerande länderna bildade
en sammanslutning i avsikt att väsentligt höja kolpriserna vid försäljningar
på andra marknader, som icke disponera kolfyndigheter, för att därigenom gynna
sin egen industri i förhållande till utlandets. Om så sker, blir det ju av ett
oskattbart värde för oss, om vi fortfarande äro i besittning av egna fyndigheter.
Även om det f. n. icke synes vara lönande att driva kolproduktion på Spetsbergen,
kan den dagen komma mycket förr än vi ana, när det på grund av fluktuationer
i kolprisen börjas att brytas kol där uppe, helst som kolfyndigheterna
där enligt alla fackmäns uppgifter äro ofantligt lätt bearbetade. Det finns
få om ens några ställen på jorden, där fyndigheterna ligga så väl till för bryt -

ning.

Sålunda menar jag, att om vi skola gå på den linjen, herr Röing förordat,
då äro vi säkra om att de 3,700,000 kronor staten lågt ned på Spetsbergen, äro
borta. Om vi i stället lägga till ytterligare 375,000 kronor, som det här är
fråga om, då veta vi, att de 3,700,000 kronorna icke äro borta. Vi kunna visserligen
icke veta, huru mycket vi komma att få igen av dem, men under alla
omständigheter veta vi, att vi bevarat en så betydande tillgång, som den, dessa
kolfyndigheter representera.

Jag anser givetvis klokast att i detta fall biträda utskottsmajoritetens mening,
varför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag hade icke tänkt att taga till orda i

denna fråga, förrän jag hörde herr Anderson i Råstock hålla sitt sista anförande.
Jag har ju sorgliga minnen av dessa spetsbergsdebatter dels därför att
jag har tillhört den förlorande sidan och dels därför att åtminstone år 1923
vissa ledamöter av statsutskottets fjärde avdelning uppträdde både hånfullt
och övermodigt mot den minoritet, som då försökte förfäkta en emot deras motsatt
uppfattning. Och jag tyckte mig i herr Andersons i Råstock sista anförande
finna en liten återklang av de tidigare spetsbergsdebatterna.

För min del tycker jag, att så pass illa och så pass oriktigt, som de herrar, som
tillhöra den hittillsvarande majoriteten, ha sett på detta problem, ha de icke
någon egentlig rätt att yttra sig så förfärligt klandrande gentemot andra
ståndpunkter än deras egna. Det må ju vara sant, att det kan finnas omständigheter,
som varken herrarna av majoriteten, eller de som anslöto sig till minoriteten,
kunna förutse, men faktum är ju, att mer kan man knappast hugga
i sten, än den tidigare majoriteten i kammaren gjort, när det gällt att engagera
statens kapital i Spetsbergens kolfyndigheter. Pengarna äro förlorade.
Det är ingenting av allt vad de sakkunniga och fackmännen förutspått, som
blivit annat än fantasier och luftslott, och eftersom herr Anderson i Råstock

Onsdagen den 28 april e. m.

97 Nr 29.

i dag låste upp vad dessa av honom så högt skattade sakkunniga yttrat i
»teknisk Tidskrift», vill jag framhålla, att vilken galenskap, jag menar ekonomisk
galenskap, som man än försöker att förmå staten att engagera sig för,
så har man alltid åtskilliga s. k. fackmän, som i de mest superlativa ordalag
skildra alla de lyckomöjligheter, som vinka mot svenska staten, då den står i
begrepp att begå ekonomiska darskaper. Det är märkligt, att varje gång, det
är fråga om att engagera svenska staten i ekonomiska företag, är det bankruttmässiga
företag, staten skall övertaga, och detta vare sig det gäller banker,
kolfält eller järnbruk. Och då är det, som sagt, alltid framme en massa sakkunniga,
, som förespegla lysande utsikter, i avsikt att få sluten att engagera
sig i respektive^ företag. Den arma staten skall ha allt, som ingen annan vill
riskera något på. Det är just vad som skett och sannolikt kommer att ske allt
fortfarande beträffande Spetsbergen. Om det i verkligheten förhölle sig så,
som dessa s. k. fackmän i sin tidskrift utmåla, varför kunna icke då några privata
personer, kapitalister,_ ekonomiska sammanslutningar eller banker i detta
land sätta in sina pengar i företaget, varför är det i stället staten, som skall
göra detta?

i o V *^a fide min svara duvning av en ledamot av f järde avdelningen,

da hette det att jag gick bankernas ärenden. Då hette det: »Det finns tydligen
banker, som vilja roffa till sig Spetsbergen!» Och därför skulle man naturligtvis
passa pa, sa att bankerna inte komme åt att ta Spetsbergen. Ha ni, mina herrar,
hört talas om några banker, som velat lägga sig till med detta bankruttmässiga
företag? Det där är bara historier, som man kominer fram med för att
ia igenom en sak, som i och för sig är suspekt.

Så ser jag fortfarande frågan om Spetsbergen.

Iro ni mina herrar, att man någonsin kan övervinna dessa naturförhållanden,
som ju direkt tala mot en kontinuerlig kolbrytning på Spetsbergen? Tro ni
{Tf, att sätta människor, svenskar, till att arbeta under de klimatiska förhallanden,
jag höll pa att säga, under de upprörande, omänskliga förhållanden,
som alltid komma att råda däruppe i ishavet. där jorden aldrig upptinar och
där tjälen ligger flera 10-tal meter året om? Det går inte att få svenskar dit,
åtminstone ej utan att betala så orimliga arbetslöner, så att den, som låter värva
sig för kolbrytningen, maste räkna som så: jag härdar ut något år och förtjänar
pa så sätt en förmögenhet.

Jag tror inte man i längden kan få en arbetarstam ens av mycket mindre
kultiverade människor än vad vara svenska arbetare äro, att stanna där uppe.
Man kan icke tänka sig att någonsin övervinna dessa naturförhållanden, som
absolut tala mot gruvdrift på Spetsbergen. Betänk att hamnarna äro tillfrusna
större delen av aret! Detta uppmålande av luftslott och påståendet
att det skulle innebära en fördel för den svenska staten att äga ett område
pa Spetsbergen har i alla tider förefallit mig så pass orimligt, att jag icke
kunnat ansluta mig till en sådan uppfattning. Jag och mina meningsfränder
ha ju också, sa vitt jag kan bedöma frågan, fått rätt.

^Nu skulle jag för min del icke ha brakat om saken, om jag sett någon ända
pa det hela, ty det är ju inte så stora pengar, det gäller denna gång, och jag
skulle inte absolut ha satt mig emot detta anslag på 375,000 kronor. Anlednu
det är att, som vi alla veta, om1 riksdagen nu beviljar
37o,000 kronor, detta ingalunda betyder att vi, sedan driften nedlagts, ha
denna tillgång i behåll, en tillgång som ju för övrigt i mina ögon icke är myc,-k.e* v,ar{• Men saken ligger ju inte till på det sättet. På våra motståndares
sida halkar man sa lätt förbi att saken ej ligger till så, att svenska staten behåller
sin rätt, om vi icke bryta stenkol. Vi måste göra försvarsarbeten och
inom viss tid och till viss myckenhet bryta kol på Spetsbergen. Det är såAndra
kammarens protokoll 1926. Nr 29. 7

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 2!). 98

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
ra. ra.

(Forts.)

ledes inte tillräckligt med de pengar, som redan utgivits, utan det är fråga
om att även i framtiden lägga ned större eller mindre belopp, för att bibehålla
denna tillgång. Äventyret är således icke slut med att riksdagen beviljar
dessa 375,000 kronor.

Jag skall sedan bara säga ett par ord beträffande det yrkande, som framställts
om rent avslag. Det skulle givetvis för mig ligga närmast att ställa
mig på den rena avslagslinjen, men jag skulle dock vilja säga till de ledamöter
av kammaren, som kommit till den uppfattningen, att vi höra avveckla statens
engagemang i spetsbergsfyndigheterna: är det icke klokare att gå på en sådan
linje, som den, till vilken inom regeringen finansministern anslutit sig och som
förordas i reservationen? Den innebär icke att vi utan vidaie skulle, ställa till
med konkurs, utan den innebär vad en talare här kallat »en hygglig, avveckling»,
d. v. s. man ställer ett belopp till förfogande för. att söka »administrera
av» det hela och möjligen försälja allt sammans. Därigenom får detta ett åtminstone
i yttre avseende något hyggligare förlopp. Jag är säker på, att en
linje, som innebär rent avslag, icke har möjlighet att samla ^majoritet här i
kammaren, och därför anser jag lugnast för dem, som vilja xörsöka.att omsider
komma ur detta ekonomiska äventyr, att de samla sig på en linje som
har mera allmänna sympatier bland de tveksamma i kammaren, än vad den
rena avslagslinjen har. Av detta skäl har jag i statsutskottet anslutit mig
till finansministerns i statsrådet uttalade uppfattning. o

Jag tror, att det vore klokt, om de som önska, att staten skall komma ifrån
sitt engagemang i spetsbergsbolaget samlade sig kring reservationen, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herrar Vennerström, Olofsson i Digernäs, Wagnsson,
Hagman och Molander.

Herr Anderson i Råstock: Ja, herr talman! Jag är ledsen att behöva

begära ordet ännu en gång, men då herr Rydén här kör med samma saker,
som han gjorde inom statsutskottet och påstår att fjärde avdelningen och utskottsmajoriteten
visat sig ha ett så förskräckligt dåligt omdöme i ekonomiska
ting, och att vi handlat lättsinnigt, som han i ett annat sammanhang uttryckte
sig ''får jag lov att reagera en liten smula. . ..

Han har sagt att han blivit hårdhänt behandlad av vissa medlemmar av
fjärde avdelningen. Jag skall be att få fritaga mig. Men jag vill framhålla,
att om det någon gång skulle hända herr Rydén, att han bleve hardhant behandlad,
är det sannerligen inte mer än i sin ordning, ty herr Ryden har inte
själv på sig silkesvantarna, när han går att bemöta en motståndare i en debatt,
och han underlåter inte heller att försöka få skrattarna på sin sida. Jag tror
sålunda att vi helt och hållet skola lämna det kapitlet. Men, innan jag gor
det skall jag be att få framhålla, att därför att statsutskottets fjärde avdelning
har att syssla med saker, som kunna framläggas i kalla siffror, sa kan
man se, med ledning av dessa kalla siffror, om det går med vinst eller torlust,
men det är därför icke sagt, att de beslut, som fattas pa tillstyrkan av andra
avdelningar inom statsutskottet icke kunna ådraga staten kostnader som aro
omätbara, och förluster, som inte synas, och som man därför lätt halkar torbi.

då de ju icke kunna påvisas med siffror. _

Herr Rydén frågade, varför det inte finns några privatpersoner som. vilja
satsa pengar. Privata personer ha redan satsat 4 miljoner kronor for bpetsbergen
De pengarna äro borta, liksom statens pengar också totalt äro borta,
åtminstone så vida vi inte vilja taga tid på oss för att verkställa en realisation

vid en lämpligare tidpunkt. , ,

Eftersom herr Rydén försökte skrämma med de stora framtida kostnaderna

Onsdagen den 28 april e. in.

99 Nr 21).

kan jag icke underlåta att framdraga några nakta fakta, samt framhålla, att
av den kungl. propositionen och utav de sakkunniga verkställda beräkningar
framgår, att kostnaderna inskränka sig till 10,000 kronor om året under 10 år.
Ila vi inte under den tiden hunnit realisera Spetsbergen, måste vi börja
brytning eller låta det hela falla. Men det är först om It) år och inte med
detsamma, som herr Rydén sade, som man behöver börja bryta kol för att få
behålla äganderätten.

Beträffande de påstådda oerhörda svårigheterna för arbetarna skall jag, då
jag nyss hörde en av de på detta område sakkunniga begära ordet, icke närmare
beröra den saken. Jag vill blott nämna, att jag har nöjet känna några
personer från min egen hemtrakt, som varit där uppe icke en utan flera gånger
och alltid återkommit väl belåtna med sin tillvaro där. Norska, holländska
och andra gruvor ligga ju på samma breddgrad, och hur det då skulle kunna
råda någon större skillnad mellan de klimatiska förhållandena vid Sveagruvan
och vid de gruvor som brytas av holländare, britter etc., det går över mitt
förstånd.

Jag skall icke förlänga debatten. Det har talats så mycket i denna fråga
och i synnerhet ha alla våra gamla motståndare på nytt dragit fram’ sina välkända
argument. De vilja icke ens taga hänsyn till önskvärdheten av att försäljningen
äger rum på lämplig tidpunkt och under gynnsamma konjunkturer.

Herr Röing: Sedan jag begärde ordet, har herr Rydén haft ett anförande,
i vilket lian utvecklat^ några av de synpunkter jag tänkte framföra. Jag kan
dock icke underlåta, då jag nu fått ordet, att uttala min förvåning över att herr
Anderson i Råstock å ena sidan fäster så stort avseende vid en uppsats införd
i Teknisk Tidskrift, men å andra sidan underkänner vår förmåga att kunna bedöma
den föreliggande ekonomiska frågan. När det t. ex. gällde försvarsfrågans
lösning, kunde riksdagsmän, som voro motståndare till den lösning, som
sedan kom till stånd, uppläsa ur militärtekniska tidskrifter uppsatser av alldeles
samma typ som den i Teknisk Tidskrift införda, men jag hoppas att lika
litet som herr Anderson i Råstock och jag då fäste oss vid dylika inlägg, lika
litet kommer andra kammarens ledamöter att fästa något avseende vid den
anonyma — herr Anderson i Råstock angav åtminstone icke författarens namn

- uppsats, som varit införd i Teknisk Tidskrift. Det finns i denna fråga så
många privatekonomiska intressen, vilka alltid kunna vinna gehör i någon publikation,
det må vara i en daglig tidning eller i en tidskrift, och man får naturligtvis
med den allra största försiktighet mottaga alla upplysningar i dylika
uppsatser.

Jag skall lika litet som herr Rydén röra vid det luftslott, som herr Anderson
i Råstock roade sig med att konstruera i kväll, liksom han gjorde vid ett föregående
tillfälle, då frågan om spetsbergskolen behandlades i kammaren. Herr
Anderson hoppades på ett företag uppe i Norrbotten, där man skulle kunna förädla
malmen med användande av spetsbergskol. Jag fruktar, att det ekonomiska
utbytet vid detta företag skulle bli lika ofördelaktigt, som det blivit vid
det företag i .Oxelösund där Grängesbergsmalm skulle förädlas till tackjärn med
tillhjälp av importerat stenkol och skulle tackjärnet sedan exporteras till utlandet.
.Hur det experimentet utföll och hurudant det ekonomiska utbytet blev,
känna vi till litet var.

Erfarenheten borde ha lärt oss här i kammaren, att det är hög tid på att
kammaren icke längre fortsätter med att bevilja anslag åt detta företag, som
såvitt icke något alldeles exceptionellt inträffar, icke bär några förutsättningar
att kunna lämna staten skälig avkastning å det kapital, som staten offrat
på detsamma.

Jag förstår så väl herr Rydéns uppfattning, att det kan vara taktiskt klokt

Amj.

statens överItKjandc
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 29. 100

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

att icke framställa ett annat yrkande än bifall till reservationen, och. som jag,
herr talman, i mitt första anförande framhöll, kommer jag naturligtvis att vid
en votering mellan reservationen och utskottets hemställan rösta för reservationen,
men jag önskar få till protokollet antecknat, att jag icke vill vara med
om något som helst anslag till kolbrytningen på Spetsbergen.

Jag anser det därför riktigast, om riksdagen helt avslår såväl Kungl. Maj :ts
proposition som utskottets förevarande hemställan.

Herr Kristensson i Göteborg: En föregående ärad talare, herr Törnkvist

i Bjuv, undrade, var jag hade fått de siffror, som jag omnämnde i mitt förra
anförande. Han medgav, att han icke tagit del av de senaste resultaten av kolbrytningen
däruppe, och däri finner jag för min del förklaringen. . Ty. hade
han verkligen läst Kungl. Maj ds proposition, hade han icke svävat i ovisshet
om, varifrån jag hämtat mina siffror.

Nu ber jag kort och gott att få konstatera, att såväl herr Rydén som herr
Röing icke med ett ord rört vid det som är sakens kärna, nämligen de resultat
Spetsbergsbolaget kom till, när bolaget sista året hade en någotsånär rationell
brytning. Jag har förut sagt här i kammaren, att det resultatet var sådant,
att bolaget kunde leverera kolen fritt i Göteborgs hamn 6 öre billigare per ton
än engelsmännen, såvida man tog bort subventionen i England. Nu är det ingen
konst för herrar Rydén och Röing att vara efterkloka och förebrå utskottets
fjärde avdelning — jag tillhörde icke den avdelningen under de tidigare år, då
denna fråga behandlats, men vill därför icke lasta avdelningen -- att den icke
kunde räkna med en sådan faktor. Jag vill tvärtom till avdelningens försvar
säga, att det var väl mänskligt, om man icke kunde räkna ut, att^de engelska
skattebetalarna skulle med 2 kronor 70 öre per ton giva en present åt varje förbrukare
av stenkol i Sverige. Een nuvarande situationen är fullständigt abnorm.
Man kunde icke räkna med något dylikt i fjol, och man kan icke heller
räkna med att det skall bli på -det sättet i fortsättningen.

Nu målade herr Rydén ut arbetslönerna och arbetsförhållandena däruppe
m. m. sådant. Men varken arbetslöner eller arbetsförhållanden i övrigt ha kunnat
hindra att brytningen lämnat dessa goda ekonomiska resultat, innan branden
uppkom i Sveagruvan. Denna tillgång är därför exploaterbar, därest det
blir en prisförhöjning på några kronor per ton, och all sannolikhet talar för att
det blir en sådan stegring av kolpriserna. Det vågar jag verkligen tro, ty
England kan icke fortsätta på detta sättet, och icke heller kunna gruvarbetarna
i Tysklands och Frankrikes gränstrakter fortsätta med de svältlöner de för
närvarande ha.

Vid sådant förhållande och då det icke torde kosta svenska staten mer an
375,000 kronor att förvärva äganderätten till denna gruva samt då detta belopp
med ränta på ränta icke är av. någon oöverkomlig ekonomisk konsekvens
för svenska staten, så kan jag icke finna annat än att. klokheten .i dag ^verkligen
bjuder att vi satsa dessa 375,000 kronor. Skulle vi om fem ä tio ar kanske
vilja gå in för en försäljning, så låt oss göra det då, men gå vi in för avveckling
och försäljning i dag, då läget på kolmarknaden är det sämsta möjliga, sa la
vi också minsta valuta för de pengar vi satsat, d. v. s. sannolikt ingenting.

Inför utsikten att kunna behålla en värdefull tillgång för kommande släkten,
en tillgång som icke kan värdesättas i dag, men som framdeles kan komma att
värdesättas högt, om vi behålla den. och då vi, om vi vilja gå den andra vagen
och sälja gruvan, äro mycket bättre ställda, om vi avvakta en ur affärssynpunkt
lämpligare tid, har jag för min del ansett mig böra vidhålla mitt yrkande om
bifall till statsutskottets förslag. Vad detta innebär i fråga om kostnader, det
vet man och vi skola icke måla hin på väggen eller komma med nagra tan -

Onsdagen den 28 april e. rn.

101

Nr 21).

tasier i fråga om kostnaderna. Dessa komma icke att bli högre under den tid,
som ifrågasatts för gruvans förvärvande än vad som framgår av utskottets utlåtande.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Endast ett par ord för re pliker.

När man får höra herrar Röing och Laurin yrka rent avslag både på Kungl.
Maj :ts proposition och utskottets hemställan, då frågar man sig verkligen, var
den ekonomiska vederhäftigheten finnes. De, som gå på reservationen, förstår
jag, ty det är en naturlig ståndpunkt för dem, som icke vilja att företaget
skall bibehållas, men, de, som gå på rent avslag och vilja att företaget skall,
så att säga göra konkurs och gruvan säljas utan vidare på stadsauktion, dem
begriper jag mig icke på. Deras ekonomiska förstånd måtte vara mycket egendomligt
beskaffat.

Nu sade herr Herou, att jag ändrat min mening från 1923. Nej, det har jag
icke gjort. Jag sade då, att den sämsta utvägen var att lägga ned driften
och hålla bevakning däruppe. Den meningen vidhåller jag, och detta ha de sakkunniga
icke heller föreslagit, lika litet som Kungl. Maj:t. Jag hoppas att
herr Herou hör vad jag säger, så att det icke står i Folkets Dagblad Politiken
i morgon, att jag har en helt annan uppfattning nu än 1923. De sakunniga
och Kungl. Maj :t ha föreslagit, att driften skall nedläggas fullständigt och att
ingen bevakning skall hållas däruppe.

Jag begärde ordet, när jag hörde herr Rydén tala om de svåra klimatiska
förhållandena, som råda däruppe och hur omänskligt det var att ha arbetare
på Spetsbergen. Ja, nog har jag hört många omdömen om Spetsbergen, men
något liknande har jag inte hört förut. Jag är själv från en trakt, _ där de
flesta av de arbetare, som varit på Spetsbergen, ha sin hemort, och jag kan
nämna, att det årligen varit hundratals arbetare, som velat dit, men som icke
kunnat erhålla anställning. Denna starka tillströmning av arbetssökande har
naturligtvis berott på att det varit brist på arbete här hemma, men inte har
jag försport, att någon haft rädsla för att resa till Spetsbergen. Klimatet
vid Sveagruvan är icke mycket värre än i Kiruna. Det finnes stora städer i
norra Ryssland som vintertid ha mycket hårdare klimat. Lönerna däruppe ha
varit relativt höga, men de ligga dock icke mer än c:a 30 % över lönerna i
Kiruna. Men vad som uppväger lönernas storlek och gör, att dessa i själva verket
icke äro så oekonomiskt höga, som det kan förefalla, det är, att gruvan är
så lättbruten, att brytningskostnaderna därigenom icke bli högre än i de engelska
gruvorna.

Det finnes arbetare i Bergslagen, vilka oavbrutet varit vid Spetsbergen både
två och tre år. Norska gruvarbetare finnas, som varit däruppe fyra, fem år
i en följd. Detta vittnar icke om omänskligt hårda klimatiska förhållanden. Jag
är icke säker på, att det är så lämpligt att uppföda ett nytt släkte på Spetsbergen,
men arbetarstammen kan ju ombytas. Att arbetare utan olägenhet kunna
vistas däruppe två, tre år, det har erfarenheten visat och det har icke visat
sig vara förenat med någon svårighet att få arbetare.

Jag har velat säga detta, därför att den uppfattningen gör sig gällande, att
de klimatiska förhållandena skulle vara så svåra. Det är icke sant. Snö och
is finns där och föga solsken, utan mörker största delen av året, men hälsotillståndet
har varit mycket gott. Spetsbergen ligger avskilt från den övriga
världen, det är alldeles sant, men det finnes andra platser i världen, dit folk
emigrerar, och där klimat m. m. är för svenska förhållanden mycket värre än
på Spetsbergen, om1 vi se saken i stort. T. ex. till Sydamerika, dit en betydande
emigration äger rum.

Ant/.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Nr 29. 102

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. ra.

(Forts.)

Sedan bara ett enda ord till. Man säger till herr Anderson i Råstock, att
han skönmålar för mycket. Jag vill då säga, att nog har även jag haft en
enfaldig föreställning om, att det i en framtid skulle kunna gå att få till stånd
en järnframställning i Norrland. Jag har sett mycket framstående ekonomer
och järnbruksexperter, som trott på, att vi i Norrland i framtiden skulle kunna
få en blomstrande järnindustri, och man har talat om att Mellan-Sveriges järnindustri
i en framtid skulle flyttas upp till Norrland. Vad veta vi t. ex. om
den elektriska järnframställningsmetodens framtida effektivitet? Men vad vi
veta, det är att det behövs kol för att få till stånd en järnindustri i Norrbotten.
Spetsbergen ligger då synnerligen lämpligt till för att leverera de för
smältningsprocessen erforderliga kolen. Skulle den Flodinska metoden ha den
stora betydelse, som fackmännen tro — och resultatet av försök, som hittills
gjorts, ha givit goda vittnesbörd om metodens förträfflighet — då äro som sagt
spetsbergskolen mycket lämpliga. Det finnes ingen kolsort, som lämpar sig
så väl för den Flodinska metoden som spetsbergskolen. Det har gjorts försök
under fjolåret med såväl dessa kol som andra, och spetsbergskolen visade då
sin överlägsenhet.

Sådana planer äro väl inte så fantastiska, som man nu vill göra gällande.
Det är möjligen allt för optimistiskt att tro, att Sverige icke i alla tider endast
skall exportera sina utomordentliga norrländska malmer, utan också att vårt
land i en framtid skall komma därhän, att vi i Norrland få en järnindustri och
icke enbart en malmexportindustri, men mig synes i alla fall att den förhoppningen
bör man sträva efter att få uppfylld.

Herr Lövgren i Nyborg: Ja, herr talman, herr Röing avfärdar tanken på

att åstadkomma en järnindustri i Norrbotten såsom luftslott. Men den omständigheten
att mäktiga finansiella intressen i mellersta Sverige kunna hålla
tillbaka järnindustriens utveckling uppe i Norrbotten, den omständigheten tror
jag inte kommer att kunna göra sig gällande i årtionden framåt, ty slutligen
komma dessa intressen ändå till korta mot de naturliga betingelser, som industrien
har däruppe. Och den tiden tror jag icke är så långt avlägsen, när
spetsbergskolen och norrbottensmalmen ingått förening och det blir en god
affär att ha kvar Spetsbergen.

Jag vill också peka på en annan sak för denna kammares ledamöter, och det
är, att för varje år som går, stiger träet i värde. Även avfallet vid träförädlingen,
vilket för några år sedan förorsakade utgifter, börjar nu få ett ganska
gott värde och kan omsättas och förädlas till pappersmassa. I samma mån som
denna utveckling skrider framåt och träet stiger i pris, i samma män komma
kolen att ligga bättre till att utnyttja. Jag har i dag samtalat med en man,
som mer än jag har satt sig in i dessa förhållanden, och han lämnade mig
den uppgiften, att om icke den engelska kolsubventionen funnes, så skulle det
i dag vara ren affär att taga kol från Spetsbergen. Man skulle då ha kolen
i Narvik 3 kronor billigare per ton än man kan få de engelska kolen till i Göteborg,
men med den engelska subventionen förändras ju förhållandena något,
dock icke så att man icke skulle kunna få kolen från Spetsbergen billigare
till Narvik än man nu får de engelska till Göteborg. Efter allt vad den svenska
staten satsat i detta företag, tycker jag det vore ett bra stort fattigdomsbevis,
om vi nu droge oss för den utgift, som enligt utskottets förslag här väntar oss,
när utgiften i alla fall tillförsäkrar oss denna — vi veta ju icke alldeles säkert
— troligen mycket värdefulla tillgång av kol för framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Hage.

Onsdagen den 28 april e. in.

103 N''- 2».

Herr förste vice talmannen llainiltnii: Herr talman! .Tåg her blott att med
ett par ord få ansluta mig till dem, som yrkat bifall till reservationen.

Det lär vill ingen i detta ögonblick kunna bedöma, huruvida det kan bli
lönande åtminstone under de närmaste årtiondena att bryta kol pa en så avlägsen
plats som Spetsbergen, och i varje fall synes det mig olämpligt för
svenska staten att spekulera i kolgruvor uti ett land, som står under en annan
stats suveränitet. Det kan lätt bli en hederssak för Sverige att, även om det
skulle vara mindre vinstgivande eller förlustbringande, upprätthålla en kolbrytning
därstädes. ... .

Under sådana förhållanden synes mig det riktigaste vara att inte oiira
några medel för att bli ägare av denna gruva, och jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen.

Any.

statens övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. in.

(Korta.)

Herr Rydén: Jag ber kammaren verkligen om tillgift, men jag kan inte

underlåta att säga ett par ord till replik åt anföranden, som av mig personligen
högt skattade partivänner hållit.

Jag har varit med i statsutskottet och i riksdagen många gånger, nar det
gällt att lancera stora ekonomiska företag, och när jag hörde herr Eriksson i
Grängesberg och herr T.övgren i Nyborg mala upp ett slags förening av spetsbergskolen
och Norrlands malmer, rann det mig i minnet en gång, när riksdagen
efter ett slutat plenum, det var ett bordläggningsplenum, var samlad här
för att åhöra ett föredrag om Sveriges vita kol. Det gällde den gången att
få igenom kraftstationen i Porjus och dess enorma anläggningar däruppe. Da
minns jag, att då skulle förmälningen äga rum mellan Norrlands malmer och
vattenkraften i våra älvar, och det föreföll mig vara en något mera plausibel
framtidstanke än den, som ligger förborgad i drömmen om att spetsbergskolen
och Norrlands malmer skola ingå ett slags förmälning för förädlingsprocesser

och sådant. . .

Det är ingen måtta på fantasi hos somliga människor — jag sager inte
detta om mina partivänner utan om deras s. k. sakkunniga. Det finns nig011
måtta på den fantasi, som en hel del s. k. ekonomer utvecklar, när det gäller
framtiden. Minnas herrarna den typen av bankdirektörer, vi hade under
kristiden och som växte fram då? Ju mera fantastiska de voro i sina ekonomiska
drömmar, desto säkrare förvärvades de av någon bank, särskilt en
sådan, som inte hade någon längre tids erfarenhet. Så är det också ined en
hel del av dessa finansiärer, som yttra sig i industriella ting. Jag har för mm
del den kätterska tron, att även när det gäller ekonomiska ting, skall man se
till, att man har mark under fotterna, och det har man inte haft, när det gällt
att leda Sverige in i spetsbergsäventyret. Man har målat upp alla möjliga
fantasier om förhållanden, som kunna komma att inträda i framtiden och som
ingen människa vet någonting om, och sa är det fallet ännu i dag.

Herr Anderson i Råstock har kanske flera papper, han ämnar läsa upp,
men jag vågar ändå säga, att det inte är ekonomiskt säker mark under herrarnas
fötter, när vi vilja fortsätta detta. Jag har ju hört föredrag om spetsbergen
och haft en av Bernhard Erikssons reskamrater som föredragande i
statsutskottet, och jag vet mycket väl, hur arbetarförhållandena äro där uppe.
Märkte herrarna inte, att jag har rätt i att arbetarförhållandena äro av den
beskaffenheten, att man inte kan få en fast arbetarstock. Inte ens herr Eriksson
ansåg, att det var rimligt att skapa ett slags svensk spetsbergsras där uppe,
utan han tänkte sig i varje fall, att den form man skulle få för arbetet, var
att arbetarna komma ett, två, tre, fyra, fem år och sedan försvinna._ En bofast
befolkning är det inte möjligt att skapa där uppe. Det kan man inte sk8PaOm
jag minnes rätt — men jag kanske minns fel — tror jag, att det meddelades,
att tjälen i jorden där uppe är 60 meter. Men där uppe kan man inte

Nr 29. 104

Onsdagen den 28 april e. m.

statens*över- skapa,, befästa människor, utan man får ha en lös arbetarstam, som kommer
tagande av Sår. Det är da klart, att denna måste lockas med höga löner för att förvissa
jord- mas att taga dessa engagement. Det är naturligtvis det, som gör det.
ringar hos Sedan skulle jag vilja säga beträffande herr Kristensson i Göteborg- Vad
ToUaktieb^ kai\ han garantera i fråga om arbetslöner? Han har åtagit sig den halsbrylaget
Spets- tande uppgiften att förklara, att detta företag är en god affär, och kanske
bergen m. m. han lyckats övertyga kammaren om det, men jag tror inte, att han kan lyckas
(Forte.) övertyga kammaren om att om staten får kolfälten, det inte blir helt andra
arbetslöner än dessa, som varit gällande under dessa provbrytningsår med den
finansiella press, de ekonomiska svårigheterna framtvingat. Han kan varken
garantera sig själv eller någon annan, att det inte blir helt andra arbetslöner
den gången det är staten, som eventuellt är ägare därav.

Kunde jag ett ögonblick tro på, att det vore något ekonomiskt förstånd i detta,
skulle jag aldrig jarit med om att yrka avslag på det, men eftersom jag hela
tiden har varit pa det klara med, att detta inte kan ha någon framtid, tycker
jag, att vi skola avveckla detta.

Tänk om vi lagt ned dessa 4.000,000 kronor på någonting inom landet!
Man gör t. o. m. spetsbergsfrågan till en nationell fråga. Vad har Sverige för
nationella intressen på Spetsbergen? Förr i världen hade åtminstone Sverige
gjort gradmätningar där uppe, och Spetsbergen var då ingen mans land. Men
nu är det norskt land. Och vad kunna vi då hava för nationella intressen där?
Det är att snedvrida även de nationella intressena att säga detta. Hade ni nedlagt
^dessa penningar till att hjälpa upp någonting här hemma i Sverige, hade
uet åtminstone kommit landet till nytta genom att skapa ökade arbetsmöjligheter
bär hemma. Det hade varit mycket bättre, säger jag, att använda dessa
pengar till norrländska odlingsföretag och sådant, låt vara i en karg bygd,
vilket dock skapat framtidsmöjligheter för vårt eget folk, ja, det hade t. o. in.
varit bättre att offra dem på att stödja den förkättrade skånska betodlingen.
Det hade varit vida nyttigare än att offra dem på Spetsbergen. Det är min
kättc-rska tro.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då herr Rydén talar om säker
mark under fotterna, vill jag konstatera, att i detta fall är det utskottsmajoriteten,
som har säker mark under fotterna. Ty taga vi utskottets förslag,
veta vi, att vi kunna behålla detta företag i statens händer tills den lämpliga
tidpunkten kommer att sälja det, men gå vi herr Rydéns linje, kunna vi inte
avvakta en lämplig tidpunkt. Vilkendera står mest på verklighetens mark:
utskottsmajoriteten eller herr Rydén? Om det inte vore snart sagt ett helgerån,
skulle jag verkligen vilja ifrågasätta, på vilket sätt herr Rydén läst
denna proposition, då han inte funnit, att om vi bara kunde betala ut arbetslönerna
i norska kronor, skulle det medföra åtminstone 20 % billigare brytningskostnader.

Nu vill herr Rydén till alla andra fula saker, han har försökt måla upp,
också göra gällande, att om staten behåller detta område till lämpligt ögonblick,
skall det bil helt andra löner. Herr Eriksson i Grängesberg har redan
konstaterat, att lönerna legat 30 % över lönerna i Kiruna. Jag kan konstatera
från den bekantskapskrets jag har därhemma, att man kommit hem med 8,000
å 10,000 kr., efter en enda säsong. Att sätta i fråga en höjning av lönerna
är en fantasi, som inte jag kan hänge mig åt.

Vidare ^talade herr .Rydén om nationella intressen. Jag har inte sagt. att
det var nagla territoriella nationella intressen, och inte herr Eriksson i Grängesberg
heller, utan vad vi hava sagt, det är, att det vore ett nationellt svenskt
intresse att. behålla en värdefull naturtillgång i statens händer. Har herr
Rydén aldrig gjort några felaktiga beräkningar?

Onsdagen den 28 april e. ra.

105 K»’ -!>-

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) bifall till det av herr Röing under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Iiydén begärde
emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid
den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och
godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till kyrkliga ändamål
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående definitiv lönereglering
för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m.; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny provinsialläkartaxa
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Vidare upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 94, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 5 februari 1926 dagtecknad proposition,
nr 76, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, att utgå
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen förordade grunder,
för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag av 100,000
kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen:

nr 369 av herr Sandberg, som föreslagit, att riksdagen måtte besluta göra det
uttalandet, att Kungl. Maj:t vid utfärdande av kungörelse angående grunder
för statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjuk -

Ang.

stuteris övertagande
av
vissa fordringar
hos
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen
m. m.

(Forts.)

Ang.

lindring i
mindre bemedlade
patienters
å
landsbygden
sjukvårdskostnader.

Nr 29.

106

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

lindring i
mindre bemedlade
patienters
å
landsbygden
sjukvårdskostnader.

(Forts.)

vårdskostnader måtte beträffande sättet för bidrags utfående utfärda bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med provinsialläkardistriktskommitténs
förslag i dess betänkande den 16 december 1920; och

nr 372 av herr Olsson i Ramsta, som yrkat, att riksdagen ville bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition med uttalande att riksdagen ansåge, att statsbidrag
för ifrågavarande ändamål borde utgå vid en väglängd överstigande 5
kilometer och i övrigt efter de av Kungl. Maj:t förordade grunderna.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner bifalla Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Olsson i Blädinge, Olsson i Kullenbergstorp
och Holmgren, vilka ansett, att i statsbidrag borde utgå hälften
— icke, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, två tredjedelar — av vederbörande läkares
arvode och resekostnadsersättning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Vid ifrågavarande stats utskottsutlåtande

hava tre av utskottets ledamöter avgivit en reservation. Vi
skilja oss inte ifrån Kungl. Maj:ts och utskottets förslag mer än i en punkt,
och det är just där det gäller, att statsbidraget skall utgå i förhållande till
totalkostnaden för sjukvården för de mindre bemedlade.

Hittills har statsbidraget utgått endast till läkararvodet. Nu har Kungl.
Maj:t föreslagit, att statsbidrag skulle utgå såväl till läkararvode som till
skjutsersättning, och det hava vi inte haft någonting att erinra emot. Men så
har Kungl. Maj :t föreslagit, att av den samlade utgiften skulle staten bidraga
med 60 % och den som sökte sjukvården 40 %. Jag vet verkligen intet annat
område, där staten bidrager med 60 %. Jag har funnit det anmärkningsvärt,
att man har valt en sådan siffra, helst som herr statsrådet ju litet redogjort
för vad han tyckte vara lämpligt, då han inte tog den siffra beträffande bidrag
till sjukvårdskostnad, som förut gällt. Således tycker jag nästan att
man för formens skull bort stanna vid hälften i statsbidrag. Ty hälften är
ju ett så gammalt brukligt bidrag av staten, vilket staten endast i högst få
fall överskrider. Så vitt jag vet ger staten ingenstädes 60 % i bidrag.

Ser man åter saken från dens synpunkt, som söker statsbidrag för sjukvården,
så får man ta hänsyn till att just utskottet neddragit kostnaderna för själva
sjukvården i förhållande till vad Kungl. Maj :t hade föreslagit så avsevärt, att
det helt säkert inte skulle bli mer för den, som söker sjukvården efter utskottets
förslag med den av reservanterna föreslagna ändringen, som går ut på
50 %, än vad han skulle fått betala enligt den av Kungl. Maj :t föreslagna läkartaxan
oförändrad.

Detta är en sak, som jag tror, att man bör taga i betraktande, ty eljest antar
jag, att man skulle slunga emot mig den förebråelsen: Du är en hårdhjärtad
själ gent emot de jämförelsevis fattiga; du vill inte, att de skola ha något
vidare bidrag eller åtminstone vill du komma undan med så litet som möjligt.
Jag vill då just understryka det, att i verkligheten få de inte större kostnader
enligt reservanternas förslag än om Kungl. Maj :ts förslag till taxa för provinsialläkare
hade obeskuren gått igenom.

Nu är det sant, att jag uttalar mig val positivt i den riktningen, ty riksdagen
har endast att uttala sin önskan, och det är Kungl. Maj:t, som själv fattar beslut,
hur denna taxa till sist skall se ut, men jag utgår naturligtvis från den
förutsättningen, att, när Kungl. Maj:t har underställt denna taxa riksdagens
prövning och begärt dess uttalande, det är meningen, att man skall fästa avseende
också vid vad riksdagen enhälligt uttalar.

Onsdagen don 28 april e. in.

107 Nr 29.

Jag skall icke mera utförligt redogöra för grunderna för mitt ställningstagande.
Vi gjorde emellertid några beräkningar på avdelningen och funno,
att det skulle bli så ytterst liten skillnad mellan om man följde Kungl. Maj:t
eller om man följde reservanterna. För resten voro de allra flesta av avdelningens
ledamöter inte så synnerligen deciderade, utan alla hade nog i värsta
fall kunnat gå med på »hälften», som är den proportion, varmed på andra
områden statsbidrag utgår, om icke en ledamot bestämt satt sig emot att någon
förändring skulle ske.

Jag har härmed velat relatera saken, och jag vill nu vädja till kammaren,
om det icke är skäl i att, när man slår in på något, det må vara nytt eller
innebära en utveckling av vad man förut haft, såsom nu, man tar så lagom
för sig, att man vet, att det kan behållas. Jag har nämligen iakttagit på
åtskilliga andra områden av femte huvudtiteln, hur man först tagit till mycket
grundligt, men huruledes man där sedan från statens sida sökt göra allt för att
minska anslag. Det sättet tycker jag icke om. Det gick ju så långt, att, i
fråga om statsbidrag till tuberkulösa och en del andra sjuka, det måste från
statsutskottet på allvar sägas ifrån, att man förutsatte, att Kungl. Maj:t på
några år icke fingrade på anslaget eller försökte att få det att krympa ihop
oupphörligt, år efter år. När man har sådana exempel för ögonen, tycker jag
man gjorde klokast i att nu från första början ställa sig på den gamla sunda
principen: staten betalar hälften, när den hjälper till, och den enskilde den andra
hälften.

Jag- ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan i denna
detalj och bifall till den av herr Olsson i Blädinge m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Magnusson i Tumhult.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det är så, som herr Olsson i Kullenbergstorp
säger, att detta inte är mycket att tvista om. Skillnaden mellan utskottets
förslag och reservationen är ju ganska ringa. Men just därför att skillnaden
inte är större, ha vi på avdelningen och inom utskottet ansett, att starka
skäl tala för att staten skall bära den obetydliga merkostnad, som utskottets
förslag innebär i jämförelse med reservationen. Det gäller ju här att se till,
att de, som bo längst borta i obygderna, kunna få något så när drägliga sjukvårdskostnader.
Dessa kostnader bli sannerligen stora nog, även om man går
med på det statsbidrag, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Herr Olsson sade,
att vi på avdelningen nog skulle kunnat enas om, att statsbidraget skulle utgå
med hälften, och han för sin del har ju alldeles bitit sig fast vid hälften. Jag
vill emellertid erinra därom, att det även finns andra områden, där vi räkna
med ett statsbidrag av tre femtedelar. Så är t. ex. fallet beträffande vissa
uppfostringshem. Ett statsbidrag av tre femtedelar är således ingenting nytt,
utan det ha vi förut, herr Olsson! Vad beträffar talet om envishet, så hörde
jag visst inte till dem, som herr Olsson betraktade som envisa. Men vi hade
verkligen på avdelningen två ledamöter, som båda voro mycket envisa. Vi
trodde, att vi skulle kunna jämka ihop ett enhälligt utlåtande, men på grund
av att dessa två ledamöter så bestämt vidhöllo sina uppfattningar, visade detta
''sig slutligen omöjligt. Under sådana förhållanden ansågo vi, även med hänsyn
till önskvärdheten att i någon mån nedbringa också skjutsko.stnaderna för
dessa, som bo i ödemarkerna, det lämpligaste vara att ansluta sig till Kungl.
Maj ds förslag. Vad sedan angår att utskottet inte tillstyrkt den höjning av
taxan, som Kungl. Maj :t föreslagit, så kan det rimligtvis inte inverka någonting
i detta fall. Hade taxan blivit enligt det högre förslaget, så är det klart,
att statens utgifter för statsbidrag också blivit större. Därigenom att taxan
blir lägre, bli nu dessa utgifter också mindre.

Ang.

lindring ?
mindre bemedlade
patienters
å
landsbygden
sjukvårdskostnader.

(Forts.)

Nr 29.

108

Onsdagen den 28 april e. m.

Ang.

lindring i
mindre bemedlade
patienters
å
landsbygden
sjukvårdskostnader.

(Forte.)

Det förefaller mig, som sagt, att denna sak inte är mycket att tvista om.
Låtom oss taga utskottets förslag, ty därigenom åstadkommes en lättnad för dessa
fattiga människor i ödebygderna. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Med herr Jansson i Falun förenade sig herrar Carlsson-Frosterud, Brännström
och Sandberg.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott några ord. Jag vill
endast ge herr vice ordföranden på tredje avdelningen det svaret, att vad jag
jämförde med var kostnaden i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Därest
Kungl. Maj:t inte föreslagit tre femtedelar, så undrar jag, om man på avdelningen
hade tagit upp ett sådant förslag. Jag tror det knappast, ja, jag vågar
nästan bestämt säga, att det inte hade skett. Jag kan inte finna, att någon
annan jämförelse borde göras i detta sammanhang än mellan vår reservation
och Kungl. Maj :ts förslag. Och något annat har jag inte inlåtit mig på. Eljest
förstår jag lika väl som vilken annan som helst, att ett bidrag på 60 procent
är mer än ett bidrag på 50 procent.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
finner mig böra begära ordet, emedan den föreställningen, att hälften skulle vara
något magiskt tal beträffande statsbidragen, icke är alldeles korrekt. För
närvarande utgår nämligen statsbidrag till läkararvode — det finns intet statsbidrag
till skjutsersättning — med 4/5 av kostnaden. Den kommitté, som arbetade
med denna sak, föreslog, att statsbidraget skulle utgå med 3/5 men att,
när en kommun beslöt att betala Vs av skjutskostnaden, bara 1/5 skulle komma
på den, som sökte läkarhjälp; samtidigt skulle staten betala 4/5 av läkararvodet.
Kungl. Maj:t har följaktligen redan ökat den börda, som faller på den enskilde
hjälpsökanden, i viss grad, då man i förslaget för enkelhetens skull har
avstått från att taga upp frågan om eventuella kommunala bidrag för detta
ändamål.

Under sådana omständigheter tror jag, att det vore oklokt att gå ännu längre
genom att ytterligare minska statsbidraget. Det gäller, som förut påpekats,
en mycket behjärtansvärd sak och, för mitt sätt att se, i viss grad en komplettering
av sjukförsäkringen. De, som få nytta av detta, äro personer som sjukförsäkringsvägen
sannolikt ej få någon hjälp av staten i de svårigheter, en
sjukdom kan förorsaka dem. Man har då här ett medel att kunna bispringa
dem.

Jag hoppas, att andra kammaren följer utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
samma hemställan med den ändring däri, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Slutligen föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom i ämnet
väckta motioner;

Onsdagen den 28 april e. m.

109 Nr 29.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 11 juli 1924 angående postgirorörelse;
. .

nr 35, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om ärligt understöd
åt eldaren vid riksbankens avdelningskontor i Nyköping J. A. Sandberg;
. ''

nr 36, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om inredande
av nya bank- och postlokaler inom riksbankens fastighet i Halmstad;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlönings- och
pensionsförmåner för personal vid Kävlinge—Sjöbo järnväg, som vid statens
övertagande av nämnda järnväg övergått i statens järnvägars tjänst, i vad angår
pensionsförmåner;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt provisoriskt
ordnande av den militära pensioneringen; och

nr 39, i anledning av vissa motioner angående pensioner eller understöd;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning till den internationella luftfartskonventionen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 95, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till akademien för de fria
konsterna;

nr 96. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
de allmänna läroverken jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående forskarstipendier
för docenter vid universiteten och karolinska institutet jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
undervisning i slöjd åt vid vissa sjukvårdsanstalter intagna barn i skolåldern;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av eu
baltisk-geodetisk kommission m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående definitiv lönereglering
för befattningshavare i överståthållarämbetets kansli m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anskaffande och
underhåll genom statens försorg av möblering för vissa rum i den för landshövdingen
i Stockholms län avsedda tjänstebostäder

nr 102, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

103, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslag under riksstatens för budgetåret 1926—1927 åttonde huvudtitel; och
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående avyttrande
till telegrafverket av riksbankens fastighet i Umeå; och

Nr 29.

Onsdagen den 28 april e. m.

nr 41, i anledning av väckt motion om inrättande av ett riksbankens avdelningskontor
i Hälsingborg;

första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckta motioner med förslag
till lag, innefattande förklaring av stadgandet i 121 § tredje stycket utsökningslagen;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående taxorna för leverans av elektrisk kraft från statens tertiärstationer.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lindgren	under	7	dagar fr.	o. m.	den	29	april.
» Hammarlund	*	7		2>		29	»
» Jönsson i Boa	»	2		2>	»	30
» Eriksson i Yästbro	»	4	»	»		29	y>
» Heiding	3>	5	»		2>	30	»
» Johansson i Brånalt	3,	6	»	»	»	29
» Persson i Fritorp		5		>	3>	30	»
» Göranson	>	4		2>	2>	29
fru Nordgren	»	3				30	»
herr Borg	»	4	»			30
» Paulsen	V	4			»	1	mai.
* Andersson i Höör	y>	2	»	>	*	1	2>
» Carlsson-Frosterud	»	3		3>	2>	29	april,
5 Svensson i Högsjöhult	»	4	»	»		28	Jr ’ »
» Johanson i Huskvarna		4	■»	»		28
» Johansson i Krogstorp		6	»	»		28	2>
» Wirsell	»	6	»			3	mai.
* Norsell	»	4	»	2>		29	april,
» Sjögren	»	4	»	3»		29	»
> Svensson i Grönvik	»	6			>	29	»
» Blomquist	»	4		3,		30	3,
» Höglund	»	4	»	»	3>	29	»
» Gardell i Gans	2>	3		2>	2>	29
» Lithander	»	3	»	»	>>	30
» Hedlund i Häste		4	»			29	2>
* Byberg	»	3		2>		20	3>
» Henrikson	»	6	»	»	»	3	mai’,
» Karlsson i Vadstena	»	5			2>	1	ii •
* Bodén	>	2	■»	>	2>	29	april och
» Leo	2>	4		»	5»	29	2»

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.40 på natten.

In fidem
Ver C ronvall.

Fredagen den 30 april.

1 j i Nr 2».

Fredagen den SO april.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammträde av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 23 och den 24 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att herr riksdagsman Gustaf A. Johanson, Slutarp, pa grund av nervvärk
efter bältros är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under minst en vecka,
intygar.

Stockholm den 29 april 1926.

C. A. Törngren,

leg. läkare..

§ 3.

Ordet lämnades till

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Med kammarens tillstånd har herr E. P. W. Röing till statsrådet och cheien
för finansdepartementet framställt följande spörsmål:

»Har riksdagen nästkommande år att förvänta en proposition i vilken kommer
att föreslås förändrade bestämmelser dels rörande rättsförhållandet mellan
tullverket och varuemottagarna vid feldebitering och oriktig tull behandling,
dels rörande tulltjänstemännens ansvar och ersättningsskyldighet.''''»

I sin motivering till detta spörsmål har interpellanten erinrat om de nuvarande
bestämmelserna i ämnet, vilka äro meddelade under åren 1(57 och 179« .
Interpellanten har ock i korta drag redogjort för behandlingen av fragan om
ändring av dessa bestämmelser. Det förslag till förordning i ämnet, som av riksdagen
år 1909 antogs, blev aldrig promulgera!, utan utredningen iuliioljdes
sedermera efter i viss mån förändrade linjer. Ett förslag i ämnet uppgjordes
av 1914 års tullkommission, och över detta förslag har generaltullstyrelsen ar
1922 avgivit utlåtande. I början av år 1923 fick kommerskollegium ärendet
på remiss, varefter kollegium upptog fragan i samband med sin behandling av
ett till kollegium remitterat förslag till ny tullstadga. Kollega utlåtande i ämnet
inkom till finansdepartementet den 15 april 1925. Härefter har ärendet
remitterats till riksräkenskapsverket, vars utlåtande inkom den 31 mars mne Inom

”finansdepartementet pågår sedan ett år tillbaka arbetet med förslag
till ny tullstadga. Det är min förhoppning att detta förslag skall inom den närmaste
tiden föreligga samt att författning i ämnet skall hinna inom aret utfärdas.
I samband härmed har jag för avsikt underställa Kungl. Maj :t förslag
beträffande de av interpellanten upptagna frågorna,

Svar ä
interpellation.

Nr 29. 112

Fredagen den 30 april.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Härpå yttrade

Herr Röing: Herr förste vice talman! Jag ber få framföra mitt tack till
lierr statsrådet och chefen för finansdepartementet för det svar, som han har
lämnat på den fråga, som jag med kammarens medgivande i min interpellation
har framställt till honom. Jag är övertygad om, att det icke blott bland landets
näringsidkare utan även bland tulltjänstemännen skall väcka allmän tillfredsställelse
då de erfara, att vi ha att inom den allra närmaste tiden äntligen
vänta en lösning av de frågor, vilka jag behandlat i min interpellation.
Och jag hoppas livligt, att vad de författningar beträffa, som Kungl. Maj:t
på administrativ väg har rättighet att utfärda, komma att innehålla de förändringar,
som äro behövliga och som överensstämma med rättvisans och billighetens
krav såväl ur varumottagarnas som ur tulltjänstemännens synpunkt.
Vad de behövliga förändringarna i vissa andra författningar beträffa, vilka
riksdagen har att godkänna, finnes ju alltid tillfälle för oss riksdagsmän att
yttra oss om i den händelse vi ha några särskilda önskemål att framställa mot
desamma.

. Jag kan icke underlåta att rekapitulera, hur frågan om varumottagares rättigheter
behandlats av vederbörande myndigheter och sittande regeringar under
de sista 20 åren. Jag behöver icke framhålla, att den nuvarande finansministern
är utan all skuld till den långsamma behandlingen.

_ Bestämmelserna om rättsförhållandet mellan tullverket och varumottagarna
vid oriktig förtullning och feldebitering äro så gamla som 170 år. Det är helt
naturligt, att under en så lång tidrymd förhållandena ha förändrat sig så, att
även på detta område nya bestämmelser äro högst önskvärda. Det var några
uppseendeväckande fall för 20 år sedan i Göteborg, som föranledde mig att vid
1907 års riksdag framlämna en motion, i vilken jag hemställde om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan om
rättsförhållandet mellan tullverket och varumottagarna samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Detta skedde
som sagt vid 1907 års riksdag, således för 19 år sedan. Bevillningsutskottet
lillstyrkte tillfölje motionen enhälligt en skrivelse till Kungl. Maj:t och riksdagens
båda kamrar beslöto i enlighet med bevillningsutskottets hemställan.
Till följd av denna skrivelse remitterades frågan till generaltullstyrelsen, som
fick i uppdrag att utreda densamma och inkomma med förslag till förändringar
i de författningar, i vilka förändringar vore behövliga, om man skulle
tillgodose de önskemål, som riksdagen i sin skrivelse uttalat. År 1908 inkom
generaltullstyrelsen till Kungl. Maj:t med ett förslag i ämnet, en kunglig proposition
förelädes 1909 års riksdag med förslag till förändrade bestämmelser
i den föreliggande frågan, och propositionen tillstyrktes enhälligt av bevillningsutskottet
och godkändes lika enhälligt av riksdagens båda kamrar. Detta
var för 17 år sedan. Men sedan dess har riksdagens beslut icke lett till någon
som helst ändrad lagstiftning. Lagen promulgerades nämligen aldrig, och
ännu i denna dag lida vi av samma föråldrade bestämmelser på detta område
som för 17 år sedan, och fortfarande är städernas resolutioner från 1757 och
1793 gällande. Det är mycket förvånansvärt, att en styrelse som generaltullstyrelsen,
när den fått i uppdrag år 1908 av regeringen att utreda en fråga,
och Kungl. Maj :t sedermera framlägger generaltullstyrelsens förslag som pro^
position, att det då visar sig att utredningen var så bristfällig, att regeringen
icke kunde promulgera^ den av riksdagen antagna författningen. Sedan dess
har frågan sänts ut på den vanliga ringdansen. Ärendet remitterades först
ånyo till generaltullstyrelsen, sedan till lotsverket, därpå till statskontoret, sedermera
till generaltullstyrelsen för tredje gången, vidare till 1914 års tullkommission,
sedan till generaltullstyrelsen för fjärde gången, därpå till kom -

Fredagen den 30 april.

113 Nr 2».

merskollegium och nu senast till riksräkenskapsverket, som för 4 veckor sedan
inköra till Kungl. Maj :1 med sitt yttrande i frågan. Det iir allt vad som
skett under dessa 17 år!

Det år upprörande, mina herrar, att då staten till följd av feldebitering och
oriktig tullbehandling har rätt att av varumottagarna utkräva skillnadsbeloppet
3 år efter varans förtullning, så har en varumottagare, när från tullverkets
sida föreligger eu feldebitering, icke rättighet att återfå den för mycket debiterade
tullen, så vida icke vederbörande inom år och dag inkomma med krav
På skillnadsbeloppet. Det är nödvändigt att få till stånd en tidsbestämmelse,
som är lika för staten och den enskilde varumottagaren. Sedan må denna tidsbegränsning
göras något kortare eller längre. Naturligtvis bör tidpunkten icke
fastställas onödigt lång, av hänsyn till varumottagaren. Om näringslivet för
17 år sedan, när jag väckte min motion i ämnet, led av dessa föråldrade bestämmelser,
så är det, herr statsråd, beklagligt, att näringslivets utövare nu
lida av dessa bestämmelser mer än då. Detta är beroende på den missriktade
sparsamhet, som gjort sig gällande hos vissa regeringar, då de dragit in vissa
tjänster inom generaltullstyrelsen, vilket med våra nuvarande författningar
medfört synnerligen olyckliga resultat, Så är speciellt fallet med revisorerna
på revisionsbyrån inom generaltullstyrelsen. Så sent ännu som år 1920 funnos
på revisionsbyrån 9 stycken granskningsrevisorer, nu ha dessa successivt
minskats från 9 till 4 med det resultat, att revisionsbyrån icke hinner med att
inom år och dag fullgöra granskningen av tulljournalerna med deras verifikationer
utan först efter ett år kan slutföra sitt granskningsarbete. Detta ballett
till att en av revisorerna pa revisionsbyrån under loppet av sex månader
bär funnit att feldebitering ägt rum för 24 firmor fastän detta upptäcktes först
efter ett ar efter förtullningen av resp. varupartier. Men som dessa felaktiga
debiteringar närmast till följd av nämnda indragningar av revisorer icke upptäcktes
inom år och dag, har generaltullstyrelsen icke kunnat återbetala till
respektive mottagare den felaktigt för högt debiterade tullen. Man går till
väga på följande sätt. När en revisor upptäcker ett fel, anmäler revisorsbyrån
detta hos generaltullstyrelsen, som översänder anmärkningen till den tullkammare
för yttrande, där förtullningen ägt rum. Sedan detta yttrande inkommit
till generaltullstyrelsen och anmärkningens riktighet erkänts, resolverar
generaltullstyrelsen, att då anmärkningen är gjord först år och dag efter förtullningen,
så kan densamma till följd av gällande författningar icke föranleda
någon generaltullstyrelsens åtgärd. Jag skulle kunna omnämna vilka 24 firmor
det var som varit utsatta för detta missöde under den korta tiden av sex
månader. Jag nöjer mig med att taga endast ett exempel ur högen. Den kända
chokladfabriken Svea i Norrköping tog in 5 lådor impregnerat papper. Varån
asattes en tull av 512 kronor. Något över ett år efter förtullningen fann
vederbörande revisor, att tull endast borde ha debiterats med 204 kronor 80 öre,
och att firman således i tull betalat 307 kronor 20 öre för mycket. Anmärkningen
remitterades till tullförvaltaren i Norrköping, som erkände anmärkningens
riktighet, men generaltullstyrelsen resolverade till följd av de uråldriga
gällande bestämmelserna från 1700-talet, att som anmärkningen icke var
i ramställd inom år och dag efter förtullningen, så föranledde anmärkningen
ingen generaltullstyrelsens åtgärd.

Jag önskar fästa herr statsrådets uppmärksamhet pa generaltullstyrelsens
tillvägagångssätt i dylika fall. då jag icke är säker på, att detta är det lyckligaste
tillvägagångssättet. När generaltullstyrelsen fattar ett beslut, som
star i överensstämmelse med 1793 års resolution så får varumottagaren aldrig
kännedom om att han har betalat ett för stort belopp i tull. Möjligen beror
detta därpå, att generaltullstyrelsen anser obehagligt, att det blir'' bekant, att

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 29. o

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Nr 29. 114

Fredagen den 30 april.

Svar å ett fel inom tullverket blivit begånget. Eller möjligen vill generaltullstyrelinterpellation.
sen bespara varumottagarna grämelse över att de genom ett beklagligt förbi(Forts.
) seencle ha fått betala ett för högt belopp i tull. Jag tror dock, att det skulle
vara varumottagarna till nytta, om generaltullstyrelsen meddelade dem den
begångna feldebiteringen samtidigt som de underrättade att till följd av ^gällande
resolution från 1793 generaltullstyrelsen såge sig urståndsatt att återbetala
det för högt debiterade beloppet. Detta meddelande hade dock den nyttan
med sig, att varumottagaren bleve uppmärksamgjord därpå att den person i
hans affär, som hade förtullningen om hand, icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet
å tullräkningarna och kontraräknat desamma. Varumottagaren hade
möjlighet att genom en tillrättavisning säkerställa sig emot att misstaget skulle
återupprepas.

Jag skall även nämna ett annat fall från Nyköpings tullkammare, där en
fartygsbefälhavare fick betala dels i fyr- och båkavgifter 565 kronor 20 öre
för mycket och dels i lastpenningar 264 kronor 3 öre för mycket. Bestämmelserna
inom vilken tid felaktigt debiterade avgifter få återbetalas, äro olika,
så att fartygsbefälhavaren fick tillbaka 264 kronor 3 öre för för högt debiterade
lastpenningar, men det för högt debiterade beloppet i fyr- och båkavgifter
565 kronor 20 öre kunde icke återbetalas till följd därav, att anmärkningen
framställdes för sent av revisionsbyrån.

Man frågar sig vilken anledningen är till de många indragningar på revisionsbyrån,
varigenom revisionsbyrån icke kan fungera på det tillfredsställande
sätt riksdagen önskar och tulljournalerna, kunna granskas inom år och dag.
Jag är säker därpå att herr statsrådet icke har den åsikten, som möjligen
hyses på annat håll, utan ger mig fullständigt rätt i min uppfattning att generaltullstyrelsens
revisionsbyrå icke är tillkommen uteslutande för att tillvarataga
statens intresse, utan även är tillsatt för att tillvarataga varuemottagagarnas
rätt. . o

Ett annat spörsmål, som det är nödvändigt att samtidigt få en^ tillfredsställande
lösning av, är bestämmelserna, vilken tull skall debiteras då generaltullstyrelsen
eller vederbörande tulkammare pa annat sätt än förut tolkar tulltaxans
bestämmelser om huru en vara vid import skall tullbehandlas. Rörande
rättigheten för tullverket att för ett redan förut tullbehandlat varuparti inkomma
med efterräkning på högre tull äro bestämmelserna otillfredsställande.
I sådana fall, således icke då en felräkning föreligger, anser jag, att billigheten
kräver, att när ett varuparti är tullbehandlat, bör tullverket icke lia rätt
att inkomma med efterdebitering. En handelsfirma gör sina försäljningar
på grund av de utgifter firman haft för varupartiet. Skulle eu firma efter det
att varupartiet försålts kunna efterdebiteras tullavgift därför att en tullmyndighet
fått en ändrad uppfattning om hur varan i fråga skall tullbehandlas,
så kan denna firma utsättas för stora ekonomiska förluster. _ Ett dylikt fall
förelåg när jag väckte min motion år 1907. Elera firmor i Göteborg hade
importerat glutenfoder tullfritt under åratal. Ingen tulltjänsteman hade någon
tanke på att vid import åsätta denna vara tull. En firma importerade vid ett
tillfälle ett större parti glutenfoder, som tullbehandlades på vanligt sätt tullfritt.
Några vagnslaster skickades till en station, några till en annan, så fick
den dåvarande tulldirektören i Göteborg en annan uppfattning huru dylikt
glutenfoder skulle tullbehandlas och att detsamma skulle asättas tull. "ulldirektören
meddelade importören, att om icke varorna återfördes till tullkammaren
skulle tull efterdebiteras. För varuägaren återstod inget annat än att
telegrafiskt återkalla vagnslasterna till Göteborg. Firman förlorade betydande
fraktutlägg, men fick därigenom tillfälle exportera partiet samt skydda sig för
efterdebitering av den tull, som dåvarande tulldirektören i Göteborg hotade påföra
firman. Även i detta hänseende är det nödvändigt att fa tillfredsställan -

Fredagen den 30 april.

Nr 20.

115

do bestämmelser beslutade, som äiro betryggande, både för staten och varuemottagarna.

Tulltjänstemannens ansvar och ersättningsskyldighet är en fråga, som jag
hördo, att herr statsrådet även ägnat uppmärksamhet, och det är utan tvivel
en fråga, som snarast möjligt bor få en tillfredsställande lösning. Vissa av de
nu gällande bestämmelserna äro också från 1700-talet, och jag har i min interpellation
framhållit ett par exempel från de sista åren, som visa, vart de nuvarande
föråldrade bestämmelserna leda. Jag har i min interpellation framdragit
ett par exempel. Firman »Förenade köpmän», som hade kontor i Stockholm,
Göteborg och på andra platser, importerade till Göteborg ett parti stärkelsesirap.
Av revisionsbyrån upptäcktes att felaktig tull debiterats. Revisionsbyrån
yrkade i en anmärkningsakt, att redogöraren vid tullkammaren i Göteborg
skulle förklaras skyldig betala det för lågt debiterade tullbeloppet, omkring
4,500 kronor. Redogöraren gjorde vad göras kunde för att få ut beloppet
av »Förenade köpmän» men under tiden hade denna firma upplösts och
tiden för årsproklaman utgått, så att det icke fanns någon möjlighet få beloppet
av importören, som bort betala detsamma.

Ett annat exempel, som jag framhöll i min interpellation, är ett känt fall
i Göteborg för några år sedan, som berodde på tolkningen av bestämmelserna
när böter skola debiteras. Det har rått olika meningar huru dessa bestämmelser
böra tolkas. Revisionsbyrån framställde anmärkning mot den tolkning,
som bestämmelserna erhållit i Göteborg och yrkade att tulldirektören,
överinspektören och ytterligare en tulltjänsteman skulle inbetala omkring
150,000 kronor. Dessa tulltjänstemän vände sig till varuägarna för att utfå
detta belopp och som firmorna voro respektabla och solida, inbetalade de lojalt
sina andelar till de tre tulltjänstemännen, med undantag av en firma, som
påstod, att det var felaktigt att i detta fall debitera böter. Nu har denna tvist
avgjorts i olika instanser och regeringsrätten har dömt dessa tulltjänstemän
att ersätta staten de 150,000 kronorna. Tulltjänstemannen stämde firman vid
Göteborgs rådhusrätt, som i dom gav firman rätt och tulltjänstemännen orätt.
Frågan ligger nu oavgjord i högsta domstolen, och det är icke uteslutet att
Kung!. Maj:t i regeringsrätten kommer att döma på ett sätt, men Kungl.
Maj:t i högsta domstolen på ett rakt motsatt. Tulltjänstemannen kunna, även
om de skulle dömas betalningsskyldiga till följd av dessa föråldrade bestämmelser,
icke betala dessa belopp, om de icke ha privat förmögenhet, ty sådana
löner beviljar icke riksdagen tulltjänstemännen så att de kunna fullgöra betalningsskyldigheter
i liknande fall. Då finnes det blott en enda utväg för dessa
tulltjänstemän, nämligen att gå till kungs och anhålla, att Kungl. Maj:t av
nåd ville efterskänka det utdömda beloppet. Det torde Kungl. Maj:t, som
regel göra, men det är allt annat än behagligt för dessa plikttrogna tjänstemän
att till följd av föråldrade och olämpliga bestämmelser behöva anlita^
nådevägen.

Våra nu gällande författningar äro i vissa fall av en sådan lydelse, att det
icke torde finnas någon möjlighet för tulltjänstemannen att alltid kunna tillkämpa
desamma. Jag skall bara framhålla ett exempel. En privatperson, som
återinflyttade från utlandet importerade en mängd dyrbara persiska mattor.
Våra tullförfattningar innehålla den bestämmelsen, att när en svensk man återinflyttar
till Sverige, har han rätt medtaga tullfritt sitt personliga behov av
husgerådssaker. Ifrågavarande privatperson importerade till en av tullkamrarna
i Stockholm'' en första sändning av 12 dyrbara persiska mattor. I överensstämmelse
med gällande bestämmelser erhöll privatpersonen dessa mattor
tullfritt. Sedan inkom till en annan tullkammare i Stockholm till samma
person ytterligare ett parti persiska mattor, eller 24 stycken, men som det
icke var samma tulltjänsteman, som tullbehandlade dessa mattor som de förra,

Svar å
interpellation

(Forts.)

Nr 29.

116

Fredagen den 30 april.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

så hade han ingen kännedom om den förra importen vid en annan tullkammare,
och nämnda privatperson fick således på detta sätt in 36 dyrbara persiska mattor
tullfritt. Det torde vara högst få personer, som1 för sitt personliga behov har
användning av 36 dyrbara persiska mattor. Såvida jag kan finna ha tulltjänstemännen
icke gjort något fel vid förtullningen. Men när inom revisionsbyrån
denna import av samma person, upptäcktes, så kunde inget annat
ingripande ske, än att i en anmärkningsakt yrka, att vederbörande tulltjänsteman
skulle göras ansvarig för tullbehandlingen av dessa mattor.

Jag är tacksom om herr statsrådet, innan herr statsrådet går att tillstyrka
Kungl. Maj:t utfärda en ny tullstadga, ville undersöka, om icke i
dylika fall det finnes någon möjlighet att finna någon annan framkomlig
väg för ett ingripande än genom en anmärkningsakt med yrkande om ekonomiskt
ansvar för den tulltjänsteman, som verkställt förtullningen och icke förfarit
felaktigt. Jag är glad över att dessa frågor nu kunna vänta sin lösning,
och jag vore tacksam, om herr statsrådet beaktade de synpunkter, som jag nu
tillåtit mig utveckla.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 95—101 och
memorial nr 102.

§ 5.

Vidare föredrogs statsutskottets memorial, nr 103, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens för budgetåret
1926—1927 åttonde huvudtitel.

Punkterna 1 och 2.

De i dessa punkter föreslagna voteringspropositionema godkändes.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Härefter föredrogos, men blcvo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtande nr
104, bankoutskottets utlåtanden nr 40 och 41, första lagutskottets utlåtande nr
28 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från andra lagutskottet:

nr 167, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående obligatorisk
skiljedom i vissa arbetstvister m. m.; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts! proposition angående Sveriges anslutning
till den internationella luftfartskonventionen; samt

från jordbruksutskottet:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av ytterligare
medel för avveckling av bränslekommissionens verksamhet; och

Fredagen den 30 april.

117 Nr 21).

nr 180, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition (nr 131) till riksdagen angående
företagande av laga skiften enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102)
rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

andra lagutskottets memorial, nr 24, angående arvode åt vattenrättsdomaren
N. Gärde, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss
fråga; och

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka bestämmande
på den moderna filmverksamheten m. m.

	§ 9.
Justerades ett protokollsutdrag.	§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen	beviljades:
herr Hedlund i Östersund	under 2 dagar fr. o. m. den	1 maj,
» Anderson i Råstock	» 2 » » »	1 »
» Persson i Falla	» 2 » » »	1 » och
» Strindlund	» 3 » » »	1 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Per Cronvall.