1925. Första kammaren. Nr41
ProtokollRiksdagens protokoll 1925:41
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1925. Första kammaren. Nr41.
Tisdagen den 2 juni f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidne maj.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtande nr 73, i anledning av riksdagens
revisorers uttalanden i fråga om renhållningen m. m. vid riksdagshuset
samt polisbevakningen m. m. vid riksbanken.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare);
nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen;
nr 303, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av § 41 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon;
pr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning m. m.;
nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande även
mellan Sverige och Finland avslutad konvention rörande renar i gränsområdena
m. m.;
nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige
och Finland angående renar i gränsområdena; samt
nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 308, i anledning av väckta motioner med förslag till lag om ändrad lydelse
av 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910; och
nr 309, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om frilösning
av arrendejordbruk m, m.
Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsuskottet
i dess memorial nr 135 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:
Första kammarens protokoll 1925. Nr hl.
1
Nr 41. 2
Tisdagen den 2 juni t m.
Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
dels med tillämpning från och med den 1 juli 1925 besluta, att i 5 § mom. 1
av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
skall bland befattningar, vilka tillsättas genom förordnande på viss tid, upptagas
byggnadschef hos byggnadsstyrelsen med ett arvode av 15,000 kronor
för år räknat, ävensom att i den vid berörda avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckning
skola under rubriken »byggnadsstyrelsen» upptagas såväl sistnämnda
befattning som ock befattningen kansliskrivare;
dels bestämma antalet ordinarie befattningar i byggnadsstyrelsen på följande
sätt:
Befattning Lönegrad
1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i reglementet.................... —
1 byggnadschef, arvode enligt 5 § i reglementet.................... —
4 byggnadsråd ................................................ B 30
1 byråchef .................................................... B 30
6 intendenter .................................................. B 26
1 kamrerare .................................................. B 24
1 sekreterare .................................................. B 24
1 kansliskrivare .............................................. B 11
1 förste expeditionsvakt . . .■..................................... B 7
1 kanslibiträde ................................................. B 7
1 expeditionsvakt .............................................. B 5
2 kontorsbiträden ...................... B 4
dels godkänna följande stat för byggnadsstyrelsen att tillämpas från och med
budgetåret 1925—1926:
Stat:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag........ kronor 184,800
Yikariatsersättningar, förslagsanslag .................... » 4,500
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m....... » 67,000
Summa kronor 256,300
dels i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till byggnadsstyrelsen
med 256,300 kronor;
dels ock medgiva, att kostnaden för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
å byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå må enligt grunder, som av Kungl.
Maj:t fastställas, påföras anslagen för byggnadsföretag, som genom styrelsen
utföras; röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren,
dels avslagit Kungl. Maj:ts förslag om upptagande i 5 § mom. 1 av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, av en
byggnadschef hos byggnadsstyrelsen, samt beslutat, att i den vid berörda avlöningsreglemente
fogade tjänsteförteckning skall under rubriken »byggnadsstyrelsen»
upptagas befattningen kansliskrivare;
dels bestämt antalet ordinarie befattningar i byggnadsstyrelsen på följande
sätt:
Tisdagen den 2 juni f. m.
3 Nr 41.
Befattning Lönegrad
1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i reglementet .................. —
4 byggnadsråd ................................................ B 30
2 kontorsbiträden ............................................. B 4;
dels godkänt följande stat för byggnadsstyrelsen att tillämpas från och med
budgetåret 1925—1926:
*S t åt:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........ kronor 169,800
Yikariatsersättningar, förslagsanslag .................... » 4,500
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. ...... » 67,000
Summa kronor 241,300;
dels i riksstaten uppfört det ordinarie förslagsanslaget till byggnadsstyrelsen
med 241,300 kronor;
dels ock avslagit Kungl. Maj :ts förslag i fråga om avlöningar till icke-ordinarie
personal å byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå.
Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 44;
Nej — 34.
Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 619, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 105 ja och 93
nej, samt att båda kamrarnas .sammanräknade röster befunnits utgöra 149 ja
och 127 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 80 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad jordbruksutskottet
i utlåtande nr 68 punkt 1 hemställt eller att riksdagen må till skogsvårdens
befrämjande för att av Kungl. Maj :t i mån av förefallande behov fördelas mellan
vederbörande skogsvårdsstyrelser anvisa för budgetåret 1925—1926 ett
extra reservationsanslag av 598,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren till skogsvårdens
befrämjande för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan
vederbörande skogsvårdsstyrelser för1 budgetåret 1925—1926 anvisat ett
extra reservationsanslag av 548,000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voterinspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop.
Hr 41. 4
Tisdagen den 2 juni f. m.
Herr Olsson, Oscar, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag ber att få upplysa, att jag röstade fel. Jag är skyldig avstå från votering
i denna fråga.
På gjord proposition medgav kammaren, att de i omröstningslistorna gjorda
anteckningarna rörande det av herr Oscar Olsson vid omröstningen avgivna svaret
finge rättas i enlighet härmed.
Vid härefter verkställd sammanräkning Ijefunnos rösterna hava utfallit sålunda
:
Ja — 36;
Nej — 42.
Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 620, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 83 ja och 117
nej, samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 119 ja
och 159 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.
Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av andra
särskilda utskottet i dess memorial nr 6 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med första kammaren vill, att till revisionssekreterare Sven
Lawski måtte utanordnas ersättning med ett belopp av kronor 1,800:—, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att till
revisionssekreterare Sven Lawski må utanordnas ersättning med ett belopp av
kronor 1,200:—.
Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 48;
Nej — 26.
Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 621, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 57 ja och 136
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 105 ja
och 162 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 277, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
till främjande av bostadsproduktionen m. m.
Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
Tisdagen den 2 juni f. m.
o
Nr 41.
nr 310, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner nr 50 angående försvarsväsendets
ordnande och nr 51 med förslag till värnpliktslag ävensom vissa i
dithörande ämnen väckta motioner; och .
nr 311, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag om
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
Herr talmannen yttrade: Mina herrar! Anslag har utfärdats om detta
plenums fortsättande i afton kl. 8. I sammanhang med detta meddelande skall
jag säga några ord och ber därvid uttryckligen få betona, att vad jag yttrar
icke alls avser att på något vis inverka på det sätt kammaren vill diskutera
de ärenden, som förekomma på den nu föreliggande föredragningslistan, utan
endast att kammarens ledamöter måtte ha fullt klart för sig, huru vi ha det
Föredragningslistan upptar 40 tvenne gånger bordagda ärenden, däribland
åtskilliga av ganska stor vikt. Jag kommer nu att fortsätta plenum^ som vanligt
fram på eftermiddagen. Sedan börja vi åter klockan 8 och få därefter
hålla på, så länge vi orka. Det skulle vara synnerligen önskvärt, att vi kunde
genomgå listan i dag. Då skulle bevillningsutskottet kunna ha sitt sammanträde
i morgon. För min del hyser jag emellertid icke stor förhoppning, med
den erfarenhet jag har av huru lång tid ärendenas behandling tagit förut, om
att detta skall lyckas. Jag har därför utsatt plenum även till i morgon klockan
11. .Öl
Om nu i dag beslut fattas, vilka föranleda gemensamma voteringar, sa kunna
dessa voteringar antagligen verkställas på fredag. Skulle emellertid dylika
beslut fattas i morgon, så kunna icke de gemensamma voteringarna äga
rum förrän på lördag. Skulle vi åter slutligen icke ens i morgon kunna ga
igenom föredragningslistan, då ter sig för mig framtiden fullkomligt mörk
och okänd.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till civil tjänstepensionslag jämte åtskilliga i
ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1925 dagtecknad proposition nr 153,
som hänvisats till behandling av bankoutskottet, hade Kung]. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid vissa verk. tillhörande den civila
statsförvaltningen (civil tjänstepensionslag),
dels besluta, ..... .
att de pensioner, som med tillämpning av civila tjänstepensionslagen beviljades,
skulle utgå till förutvarande tjänsteman vid tullverket av det i tullverkets
utgiftsstater upptagna förslagsanslaget till pensioner åt avskedade tjänstemän,
vid lotsverket av det för sådant ändamål i pensionsstaten för lot.sstyrelsen
samt lots- och fyrstaten upptagna förslagsanslag, vid patent- och registreringsverket
av reservationsanslaget till upprätthållande av sistnämnda
ämbetsverks verksamhet, vid försäkringsinspektionen av reservationsanslaget
till upprätthållande av sistnämnda ämbetsverks verksamhet, och vid annat verk
av särskilt anvisat anslag till pensionering av civila tjänstinnehavare; samt
att det anslag eller de medel, från vilka pensionerna sålunda utbetalts, skulle
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
Nr 41. 5
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Fort».)
beredas gottgörelse från den civila pensionsfonden med belopp, svarande mot
pensionsfondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;
dels
besluta, att Kung!. Maj :t skulle äga meddela bestämmelser i fråga om
pension att tillsvidare gälla för sådan kvinnlig befattningshavare, som efter
ikraftträdandet av lagen den 22 juni 1923 (nr 249) innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag
tillträdde statstjänst, vilken förut kunnat innehavas endast av man och å
vilken lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk eller civila tjänstepensionslagen icke ägde tillämpning; skolande^
sådan befattningshavare var skyldig att underkasta sig de bestämmelser i
fråga om pension, som i samband med en blivande lönereglering för det verk
eller den stat, befattningshavaren tillhörde, kunde varda för tjänsten stadgade:
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med
de av chefen för finansdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet den 31
december 1924 samt av t. f. chefen för samma departement i yttrande till statsrådsprotokollet
ovanberörda den 13 mars 1925 angivna grunder utfärda bestämmelser
i fråga om pensionering av efterlevande barn till kvinnliga'' befattningshavare
i statens tjänst.
Till utskottets behandling hade vidare hänvisats följande i anledning av
nämnda proposition väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 263, av herr Johansson, Johan Bernhard;
nr 286, av herr Fehr;
nr 287, av herr Petrén, Alfred; samt
nr 288, av herr Ekman, Karl Johan;
inom andra kammaren:
nr 376, av herr Johansson i Edsbyn;
nr 382, av herrar Fjellman och Holmgren;
nr 445, av herr Laurén;
nr 446, av herrar Lindskog och Lovén;
nr 447, av herr Lithander; samt
nr 448, av herr Granath,< med instämmande i motionens syfte av ytterligare
en ledamot av kammaren.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i fem
med A I—A IV samt B betecknade punkter, av vilka den första innehöll ett
lagförslag.
Börande sättet för utlåtandets föredragning yttrade
Herr Vindalil: I avseende å föredragningen av bankoutskottets utlåtande
nr 50 anhåller jag, herr talman, att få hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A I på det
sätt, att först föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget, där så erfordras,
paragrafvis, med promulgationsstadgande, övergångsbestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;
Tisdagen den 2 juni f. m.
7
Nr 41.
att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avse- pen#iomlag.
ende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sadana (Fort8.)
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasätta ändringar i återförvisade
delar; samt . . .
att utskottet lämnas bemyndigande att i avseende a nummerbeteckning av
paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.
Denna hemställan bifölls.
Punkten A I.
I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen matte,
med förklarande, att Kungl. Maj :ts i propositionen nr 153 framlagda förslag
till lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid vissa verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen (civil tjänstepensionslag) icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, för sin del antaga ett under punkten
infört, såsom utskottets förslag betecknat förslag till lag angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid vissa verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen (civil tjänstepensionslag).
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Vindahl, Bäclclund,
Lovén, Bcrge och Höglund ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen, med avslag
å såväl Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition som ock motionerna
I: 263, 286, 287 och 288 samt II: 376, 445, 446, 447 och 448 ävensom motionen
II: 382, i vad den avsåge nu förevarande proposition, måtte
dels, med tillämpning från och med den 1 juli 1925, godkänna i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse i vissa delar av 1, 2 och 3 §§ i kungörelsen
den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga
om rätt till pension;
dels, likaledes med tillämpning från och med den 1 juli 1925, godkänna i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 15
juni 1922 (nr 380) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid lots- och
fyrstaten i fråga om rätt till pension;
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t matte lata i
överensstämmelse med vad i reservationen angivits, utarbeta samt för riksdagen
snarast möjligt framlägga nytt förslag till civil tjänstepensionslag.
Utskottets lagförslag.
1 §■
Denna paragraf var så lydande:
För envar ordinarie tjänsteman, å vilken avlöningsreglementet den 22 juni
1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, eller avlöningsreglementet den 9
juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten äger tillämpning
och vilken tillsättes genom förordnande på viss tid eller genom fullmakt
eller konstitutorial, ävensom för landshövding skola i fråga om rätt till tjänstepension
och skyldighet att avgå från tjänsten gälla de i denna lag givna bestämmelser.
Nr 41. 8
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Torts.)
Herr Vindahl: Herr talman! Det är mycket beklagligt, att ett ärende som
detta skall komma sa sent på kamrarnas bord, men jag ber att få lämna den
upplysningen, att det icke är beroende på någon försumlighet från utskottets
sida, utan är föranlett av helt andra förhållanden, som utskottet icke har rått
över.
Av den vid föreliggande betänkande fogade reservationen framgår det tydligt,
att meningarna ha gått isär på ett par väsentliga punkter, den ena avseende
de avvikelser förslaget .innehåller från de för kommunikationsverken
i pensionsprinciperna och den andra kvinnornas pensionsålder. Då jag
tillhör dem, som icke kunnat dela majoritetens mening, måste jag anhålla att
la taga kammarens tid i anspråk för några ögonblick, men jag försäkrar, att
jag inte skall bliva långrandig.
Den korta tid, som stått utskottet till buds, har icke på något sätt kunnat
medgiva den omarbetning av förslaget, som enligt reservanternas mening skulle
hava vant behövlig, och det har då endast återstått oss tvenne vägar att gå
den ena att i huvudsakligen oförändrat skick antaga det föreliggande lagförslaget
och den andra, som reservanterna för sin del förordat, att gå på helt
avslag med begäran om att till ett annat år återfå förslaget i något förändrat
skick. Genom antagandet vid 1920 års riksdag av lagen om rätt till tjänstepension
för kommunikationsverken lades, såvitt jag har förstått, en principiell
grund tor pension sväsen det s ordnande, avsett att i största möjliga utsträckning
komma att tillämpas även för andra grupper av statsanställda vid deras
pensionering. Enligt denna lag uppdelades tjänstepensionen i två delar, en
tredjedel, som kallades avgiftspension, och två tredjedelar, som benämndes
statspension. \ idare bestämdes därvid, att de bidrag, som lämnades av pensionshavare
skulle betalas under loppet av 30 år. Från denna regel har föreliggande
förslag tagit avstånd därutinnan, att avgifterna skola betalas under
hela tjänstetiden, det vill med andra ord säga, att en person, som är jämförelsevis
ung, då han får ordinarie anställning, och innehar en befattning, varifrån
han först vid 67 levnadsår får avgå med pension, skall bliva skyldig att mer
an fyrtio år betala pensionsavgifter, medan däremot en annan, som kanske
tillträder sin befattning vid en jämförelsevis sen tid, kan slippa undan med
betydligt färre avgifter och t. o. m, som jag tror, under en så kort tid som
tio ar. Det kan givetvis icke vara lyckligt att ordna pensionsförhållandena
pa det sattet, synnerligast som man tidigare gått in för att man borde fastställa
en bestämd tid, varunder avgifterna för tjänstepensionen skulle betalas Det
synes, som om det väl ändå vore det riktiga, att man försökte bibehålla den en
gång antagna grunden och följde den samt därmed omslöte en så stor del av
befattningshavarna mom statsförvaltningen som möjligt. Kommunikationsverken
omsluta ju en väsentlig del av statens befattningshavare, men varför
skulle man da icke kunna tillämpa samma principer som för dem på civilförvaltningen
i övrigt? Reservanterna, hava som sagt ansett, att enahanda grunder
som för kommunikationsverken böra tillämpas även här. Som skäl för
den gjorda avvikelsen från de för kommunikationsverken gällande principerna
har man åberopat de olikheter, som förefinnas mellan de olika tjänstemannagrupperna^
i befordringshänseende, men jag undrar, om detta verkligen kan
vara av så avgörande betydelse, att man därför behöver frångå den en gång
intagna ståndpunkten.
Den andra punkten gäller kvinnornas pensionsålder. De flesta myndigheter,
som hava hörts i saken, och framför allt de, vilka i större omfattning hava
kvinnliga befattningshavare, hava uttalat sig för en lägre pensionsålder för
kvinnor än för män, och ingen av dem har föreslagit högre pensionsålder än
b4 är. Det är därvid att märka, att de verk, vilka, om jag icke tager fel
sysselsätta mellan 90 och 95 procent av alla i statstjänst anställda kvinnor’
Tisdagen den 2 juni f. m.
9 Nr 41.
samtliga hava uttalat sig för den lägre pensionsåldern. Det är generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och skolöverstyrelsen. De hava
samliga uttalat sig för en pensionsålder för kvinnorna av 64 år. Medicinalstyrelsen
åter har gått ned ända till 60 å.r. .Tåg tror, att det finns goda grunder
för att icke gå längre och att icke åtminstone nu taga steget ut till en
gemensam gräns för män och kvinnor. Jag är rädd för att detta möjligen
skulle kunna leda till ledsamheter, som man finge anledning att beklaga. Jag
vill vidare erinra om vad riksdagen tidigare i år har uttalat angående kvinnornas
pensionsålder. I statsutskottets utlåtande nr 17 återfinnes på sidan
33 följande uttalande, vilket också vunnit riksdagens bifall: »I fråga om den
normala pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare har departementschefen,
som ovan nämnts, ansett densamma böra höjas från nuvarande 60 till 67
år eller samma ålder som för män. Då emellertid, såsom departementschefen
erinrat, så gott som ingen erfarenhet föreligger om kvinnliga tjänstemäns arbetsförmåga
i de åldrar, varom här är fråga, synes enligt utskottets mening
försiktigheten bjuda att, intill dess sådan erfarenhet vunnits, stanna vid den
av 1921 års lönekommitté föreslagna pensionsåldern eller 64 år. Skulle erfarenheten
framdeles visa, att en ytterligare höjning av pensionsåldern kan utan
olägenhet ske, är en dylik höjning lätt att genomföra, varemot, i händelse erfarenheten
skulle visa ett motsatt förhållande, en sänkning av en för hög pensionsålder
måste medföra större svårigheter.»
Det synes mig sålunda, som om man på goda grunder borde kunna gå den
väg, som reservanterna hava anvisat, och avslå det nu föreliggande förslaget
med begäran om att Kungl. Maj:t till ett kommande år måtte låta utarbeta
och för riksdagen framlägga ett nytt förslag, som då skulle kunna gå ungefär
i den riktning, som jag här angivit. Jag ber följaktligen, herr talman, att vid
punkt A) mom. I) och II) få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen. Jag ber också att, medan jag nu har ordet, få säga, att jag
har kvittat och därför, i händelse ärendet skulle bliva föremål för omröstning,
icke kan deltaga i denna. Jag vill tillkännagiva detta nu, för att jag icke sedan
må utsättas för förebråelse därför. Mitt yrkande är alltså avslag på det
kungl. förslaget.
Herr Dalberg: Herr talman! Då detta ärende behandlades i utskottet, gjordes
samma yrkande, som'' nu framställts av reservanten, men dels var det omöjligt
att få tid till en ingående prövning av detta förslag, och dels ansåg majoriteten
i utskottet det icke vara lämpligt att här tillämpa samma bestämmelser,
som gälla för kommunikationsverken. I dessa bruka nämligen befattningshavarna
erhålla ordinarie tjänst vid ganska unga år, men beträffande de befattningshavare,
som föreliggande lagförslag berör, är det ett annat förhållande, i
det dessa en längre tid få gå som extra tjänstemän och även hava en längre utbildningstid.
Reservanten sade, att det skulle innebära en stor orättvisa, att en del befattningshavare
få betala pensionsavgifter under fyrtio år och en del endast under
tio år. Men om man skulle tillämpa den ordning, som reservanterna uttalat
sig för, skulle det leda till att vissa tjänstemän för att kunna erhålla full pension
måste betala så betydande tilläggsavgifter, att majoriteten på grund därav
kommit till den uppfattningen, att de för kommunikationsverken gällande bestämmelserna
här icke kunde komma i fråga.
Vad beträffar den andra anmärkning, som gjordes av reservanten, eller att
det borde fastställas en lägre pensionsålder för kvinnliga befattningshavare,
har utskottet även tagit hänsyn därtill, såsom framgår av sidan 8 i betänkandet.
Enligt lagförslaget kan nämligen en tjänsteman, som befinnes urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, i vissa fall, därest
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Nr 41. 10
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
han uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger den för hans
tjänst bestämda pensionsåldern, av Konungen på därom av vederbörande myndighet
gjord framställning förklaras skyldig att avgå från tjänsten. Utskottsmajoriteten
ansåg, att om det skulle uppstå sådana förhållanden, som antytts av
reservanten, skulle denna bestämmelse mycket väl kunna tillämpas, varför man
kunde komma till samma resultat i alla fall.
Jag vill icke uppehålla tiden längre, utan rätta mig efter vad herr talmannen
sagt, och därför nöjer jag mig nu med att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hederstierna: Jag kommer att sluta med att yrka bifall till den av
herr Vindahl m. fl. avgivna reservationen, men när jag det gör, beror det på helt
andra skäl än de av honom anförda. Enligt min åsikt strider nämligen Kung],
Maj:ts föreliggande förslag emot § 36 regeringsformen. Enligt denna kunna de
som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, samt alla andra ämbets- och
tjänstemän, än de i föregående § nämnda — d. v. s. förtroendeämbetsmännen —
icke, utan medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av
Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras
eller flyttas. Den bestämmelse, som 19 § i den här föreslagna pensionslagen
innehåller, har man tydligen hämtat från kommunikationsverken. Där
har den länge varit tillämpad, men i fråga om kommunikationsverken gäller det
ju, att tjänstemännen tillsättas medelst konstitutorial. Såvitt jag vet, hava
de i allmänhet icke fullmakt, och man har ju alltid ansett — jag tror, att det
numera är fastslaget -— att en tjänsteman med konstitutorial utan domstols anlitande
på rent administrativ väg kan förklaras skyldig att lämna sin tjänst.
Här är det meningen att införa samma förhållande i fråga om alla tjänstemän,
således även dem som sitta med fullmakt. Jag kan erkänna, att det väl icke får
anses strida mot grundlagen, om man fastslår ett visst faktum, som för en
tjänsteman medför skyldighet att avgå, men vad som är bestämt stridande mot
grundlagen är, att man överlåter åt en myndighet eller åt Kungl. Maj :t ett omdöme,
som får utgöra en grund för ett avskedande från tjänsten. När man
fastslår en viss pensionsålder eller när man håller sig till ett annat faktum, som
icke kan frånkommas, t. ex. att en person varit sjuk i fem år eller något sådant,
strider det naturligtvis icke mot regeringsformens stadgande, att man förklarar,
att ifrågavarande tjänsteman skall vara skyldig att avgå. Men när man
överlåter åt Kungl. Maj:ts omdöme, huruvida han har skött sin tjänst så, att
han skall vara skyldig att avgå eller icke, då bryter man just mot den kardinala
bestämmelsen i vår regeringsform i detta avseende, som har fastslagit, att våra
tjänstemän, när de icke äro förtroendeämbetsmän, äro oavsättliga. Det är således
våra tjänstemäns oberoende och självständighet, som i detta avseende är
en kardinalpunkt i vår grundlag, som man genom ett sådant här förslag förgriper
sig på. Det står nämligen i 19 §, att om en tjänsteman —• det är till en
början fråga om domare — träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes
för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst,
är han skyldig att avgå från denna. Ännu värre är stadgandet i nästa moment,
enligt vilket han måste lämna sin befattning, då han befinnes vara till följd avsjukdom,
vanförhet eller lyte ur stånd att för framtiden behörigen sköta sin
tjänst. På samma sätt stadgas en liknande skyldighet för annan tjänsteman, då
han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finns för framtiden medföra
oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst samt då han befinnes
vara till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt arbetsförmåga
ur stånd att för framtiden behörigen sköta sin tjänst. Man förutsätter
således, att Kungl. Maj :t här skall fälla ett omdöme, och när Kungl. Maj :t fått
den uppfattningen, att vederbörande till följd av nedsatt arbetsförmåga är oförmögen
att behörigen sköta sin tjänst, skall han kunna avskedas. Det är en
-
Tisdagen den 2 juni f. m.
11 Nr 41.
ligt min mening fullkomligt omöjligt att grundlagsenligt fastslå något sådant.
Nu vill jag medgiva, att jag, när jag i höstas som överstathaUare skrev ett
utlåtande i föreliggande fråga, icke sa noga tänkte pa detta förhållande, ty min
uppmärksamhet var egentligen fästad vid vad som da var det huvudsakliga,
nämligen de kvinnliga befattningshavarnas pensionsrätt och pensionsålder, men
jag fastslog då, att det skulle vara nagra faktiska omständigheter, som kunde
medföra skyldighet för en tjänsteman att avgå, och det är ju ingen faktisk omständighet,
att Kungl. Maj :t finner en tjänsteman icke kunna behörigen sköta
sin tjänst.’ Enligt min uppfattning är detta stadgande så orimligt, att om riksdagen
bifölle förslaget och Kungl. Maj :t med stöd av denna bestämmelse avskedade
en tjänsteman, skulle jag, i händelse denne både mig om råd, föreslå honom
att stämma Kungl. Maj:t med yrkande att utfå sina löneförmåner eller
eventuellt bliva insatt i sin tjänst. Enligt min mening måste nämligen domstolen
förklara, att vad Kungl. Maj :t och riksdagen än beslutat, är detta lagstadgande
stridande mot grundlagen. Grundlagen går över alla andra lagar och får
icke kränkas. Herrarna säga kanske, ä la bonne heure, vi kunna taga den risken.
. Men det är sådant, som statsmakterna icke få gorå.
På dessa grunder ber jag, herr talman, att få ansluta mig till herr Vindahls
reservation.
Herr statsrådet Wigforss: Jag kan mycket väl förstå, att den kritik som
från herr Vindahls sida riktas mot denna lag, skall leda till ett yrkande om
avslag på hela lagen, men hur den ståndpunkt, soin intages av herr Hederstierna,
kan leda till samma resultat, är inte lika klart. Hela hans kritik
riktar sig nämligen mot 19 § och kanske huvudsakligen mot första momentet
i denna paragraf. Det skulle alltså vara tillräckligt att kräva, att detta
moment ändras till överensstämmelse med vad som nu gäller. För att tillmötesgå
den kritik, som riktas mot kvinnornas pensionsålder, är det likaså
tillräckligt att ändra en paragraf i lagen, nämligen 17 §. Jag tycker, att
det skulle vara riktigast, om man i denna kammare ville försöka göra en
skillnad emellan den kritik, som går ut på att yrka avslag på hela lagen,
därför att den icke i allt överensstämmer med de principer, som äro nedlagda
i kommunikationsverkens pensionsreglemente, och den kritik, som riktas emot
vissa enstaka punkter. _ ....
Vad då först beträffar den kritik, som avser kvinnornas pensionsålder,
är det ju uppenbart, att man därvidlag kan ha delade meningar. Det är
alldeles riktigt, som man har framhållit, att man ännu icke vet, hur det ställer
sig med kvinnornas arbetsförmåga i åldern mellan 60 och 67 år. Det enda
man vet är, att den allmänna sjuklighetsstatistiken för kvinnorna i denna
ålder visair, att deras sjuklighet är mindre då än tidigare, och vi veta även,
att kvinnorna ha en längre genomsnittlig livslängd. Det finnes alltså ingen
anledning att antaga, att deras fysiska krafter skulle vara relativt mindre än
mannens under dessa år. Däremot är det klart, att man icke så noga kan
veta, hur det ställer sig med deras andliga spänstighet ^och arbetsförmåga,
men det är väl dock icke sannolikt, att skillnaden blir så stor, om man bestämmer
gränsen till 67 år eller till 6-1 år, vilket senare ju år den siffra, som
föreslås av herr Vindahl och även av andra. Jag vill erinra om att det icke
förhåller sig så, som herr Vindahl säger, att de flesta ämbetsverk, som ha
yttrat sig, ha avstyrkt en höjning av pensionsåldern till 67 år, utan de
flesta ämbetsverken ha antingen tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget
om denna höjning. När man i propositionen har föreslagit 67 år, är det
just för att erfarenheten skall lära oss, hur det kan ställa sig med kvinnornas
arbete under den tiden. Om vi icke göra ett försök därmed, komma vi
Förslag till
civil tjänste■pensionslag.
(Forts.)
Nr 41. 12
Tisdagen den 2 juni f. in.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
aldrig att få någon erfarenhet om saken, och de risker, som skulle kunna inträda
genom att man gör detta försök, har man i propositionen ansett sig
kunna komma ifrån därigenom, att man infört bestämmelsen, att en tjänsteman,
alltså även en kvinnlig tjänsteman, högst sju år före pensionsålderns inträdande
kan tvångspensioneras, om han eller hon på grund av nedsatt arbetsförmåga,
sjuklighet eller dylikt visar sig icke kunna behörigen sköta
sin tjänst.
Därmed äro vi inne på den ömma punkt, som herr Hederstierna dragit
fram. Jag förmodar, att det här finnes en möjlighet att fälla lagen, om
nämligen de som nödvändigt vilja ha kommunikationsverkens pensionsbestämmielser
lagda till grund, även då det gäller civila tjänstinnehavare, slå sig
samman med dem, som äro mycket rädda för varje rubbning i ämbetsmännens
ställning. Emellertid tyckes frågan om domarnas och de övriga ämbetsmännens
ställning icke förut ha väckt en sådan uppmärksamhet, som blivit
fallet under de sista dagarna. Jag vill erinra om att det i hela den rad
av ämbetsverk, som ha yttrat sig härom, endast är några stycken, som gjort
anmärkning på den punkten. Bland länsstyrelserna har för att endast taga
ett exempel, länsstyrelsen i Uppsala län, som har eu mycket framstående representant
i denna kammare, icke funnit anledning att göra någon erinran
mot 19 §, fastän länsstyrelsen gör invändningar emot vissa andra punkter.
När överståthållarämbetet i Stockholm avgav sitt utlåtande, hade det ju
varit mycket tacknämligt för Kungl. Maj:t att få del av den kritik av lagen,
som herr Hederstierna nu levererat på den punkten, men herr Hederstierna
har såsom överståthållare ingalunda kritiserat förslaget på den punkten, utan
inriktat sin kritik på en helt annan linje. Nu har herr Hederstierna vänt sig
mot det godtycke, som ligger i uttrycket »behörigen sköta sin tjänst». Det
fann icke herr HederstiernaJ som överståthållare den 17 november 1924 anmärkningsvärt,
utan vad herr Hederstierna då var intresserad av var att
finna medel att täppa till de kryphål, som ämbetsmännen möjligen skulle
kunna hitta på, om en bestämmelse av åsyftat slag skulle användas mot dem.
Herr Hederstierna tryckte på uttrycket »för framtiden» och säde, att i och
med detsamma som man använde uttrycket »ur stånd att för framtiden sköta
sin tjänst» kunde stadgandet bliva helt illusoriskt, därför att det vore mycket
svårt, även för en läkare, att konstatera, att en tjänsteman för fram+iden
skulle vara oförmögen att sköta sin tjänst. Av denna anledning — därför
att det hr så svårt att konstatera, hur det ställer sig för framtiden —• ville
hatt hava objektiva bestämmelser, t. ex. om en viss tids sjuklighet. Att hans
uppfattning då var en helt annan än den, som tagit sig uttryck i hans nyss
hållna anförande, framgår kanske bäst, om jag. läser upp ett par satser ur
hans utlåtande. Han yttrade: »Kommittén har själv dylika stadganden, då
den föreslår att avskeda en domare, som, efter att hava uppnått pensionsåldern,
oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller
lyte eller till följd av nedsatt arbetsförmåga varit och fortfarande befinnes
vara till tjänstgöring oförmögen, eller då annan tjänsteman är urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden samt han uppnått
en levnadsålder, som med högst fem år understiger den för hans tjänst
bestämda pensionsåldern. Det är på den sålunda inslagna vägen man synes
böra fortsätta. I fråga om domare lärer man visserligen icke kunna gå
längre än som genom förslaget redan skett» — och lägg märke till att pensionskommitténs
förslag var strängare än propositionen, som vidtagit vissa
jämkningar — »då principen om dessas oavsättlighet icke får därutöver rubbas.
men väl lärer man kunna stadga flera faktiska anledningar för att kunna
meddela andra ämbetsmän avsked. Så synes man i fråga om dessa kunna
föreskriva såsom avskedsanledning, att de under de nämnda sista fem eller
Tisdagen den 2 juni f. m.
13 Jir 41.
måhända sju åren varit under en tid av t. ex. ett år av sjukdom, vanförhet,
lyte eller nedsatt arbetsförmåga urståndsätta att på ett tillfredsställande sätt
sköta sin tjänst. / I dylika fall synes . dock böra gälla, att tjänstepensionen
icke må utgå med lägre belopp än sjuttiofem procent av hel pension.»
Jag vet icke, om det just är i överståthållarämbetets yttrande, som Kungl.
Maj:t —• det var nämligen, innan jag kom till min nuvarande post i finansdepartementet
-— fått sitt uppslag att förlänga den tid av fem år, som kommittén
föreslagit, till sju år, som föreslås i propositionen. I alla händelser
är det uppenbart, att det här icke finnes ett ord nämnt om grundlagen, och
det med all rätt. Ty det är, såsom jag tror att debatten i andra kammaren
i lördags har visat, omöjligt att åberopa sig på grundlagen emot detta förslag,
om man icke samtidigt också vill ändra de bestämmelser, som redan
finnas. Det godtycke, som skulle ligga i att Konungen finge avgöra, huruvida
en befattningshavare kan behörigen eller på tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst, finnes ju redan nu. Det förekommer ju faktiskt en bestämmelse,
att om tjänstinnehavare befinnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden,
kan han tvångspensioneras två år före pensionsålderns inträde. Det
är alltså redan nu lågt i Kungl. Maj:ts hand att på detta sätt godtyckligt
avgöra, huruvida en tjänsteman kan få fortsätta i sitt arbete eller icke. Den,
som sålunda här vill av principiella skäl med hänvisning till § 36 regeringsformen
avslå det nu föreliggande lagförslaget, kan konsekvent icke göra
detta, utan att även begära, att de nu i lagen befintliga bestämmelserna upphävas.
Vill man däremot släppa hela denna utgångspunkt med dess hänvisning till
grundlagen och gå över till en realdiskussion om saken och säga: Vi tycka,
att det är för långt med sju år, och att det lagts för mycket makt i ämbetsverkens
och Kungl. Maj :ts hand — då kan man taga upp diskussionen om hur
önskvärt det kan vara att ordna saken på det sättet. Men en hänvisning till
grundlagen kan icke ha annan effekt än att då måste man också taga bort den
bestämmelse, som redan nu finnes och som gör det möjligt att komma till rätta
med en ämbetsman, som av sjukdom eller dylikt verkligen är oförmögen att
arbeta. Jag kan ej se, att det här kan vara tal om något slags angrepp mot
ämbetsmännens oavsättlighet. Vi få komma ihåg, att när denna § 36 i regeringsformen
kom till, var det med tanke på att skydda ämbetsmännen mot just
vad man kallat avsättning, men det skulle säkerligen icke fallit dessa grundlagstiftare
in att sätta in denna paragraf i lagen på det viset, om man som ett
alternativ även hade haft en tvångspensionering, där det ju är alldeles tydligt,
att om tvångspensionering inträder högt uppe i åren, full pension också inträder,
och där, hur tidigt pensioneringen än inträder, tjänstemannen får behålla
tre fjärdedelar av fulla pensionen. Så tjänsteman jag är, kan jag ej komma
ifrån att talet om, att detta skulle vara en obillighet eller ett angrepp mot
tjänstemännens oavsättlighet och självständighet, måste vara mycket överdrivet.
Var och en vet, hur svårt det är att tillämpa de bestämmelser, som redan
finnas. Här i kammaren sitter ju så mycket ämbetsmän, många i mycket högt
uppsatt ställning, som just ha den förtroendemannaställning, som gör, att de
ej äro skyddade på denna punkt enligt § 36 regeringsformen, utan mycket väl
enligt en föregående paragraf skulle kunna skiljas från sin befattning när som
helst. Är det någon som tror, att dessa högt uppsatta ämbetsmän verkligen i
praktiken skiljas från sina ämbeten, även om det är uppenbart, att de ej kunna
sköta dem? Det iir en synnerligen gammal erfarenhet, att om en högt uppsatt
ämbetsman icke duger till att sköta sin tjänst, är det nästan omöjligt att få
bort honom från hans tjänst — annat än genom befordran. Så ligger det i
verkligheten, och att man då ändå vill bestrida denna verklighet genom att
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
>Tr 41. 14
Tisdagen den 2 juni f. m.
andraga dessa formella bestämmelser, förefaller mig endast vara ett försök att
få hela lagen överhuvud avslagen. Jag tror i alla händelser, att de som icke
ha någon önskan att på vad sätt som helst fälla lagen, men likväl känna sig
berörda av de argument, som här anfördes av herr Hederstierna, ha den vägen
att gå att, när man kommer till § 19, yrka på att t. ex. de bestämmelser rörande
domare, som nu gälla, skola införas och icke de här föreslagna. Men att
på grund därav yrka avslag på hela lagen förefaller mig icke vara riktigt.
Herr Widell: Herr greve och talman! För min del har jag anslutit mig
till dem, som icke gilla förslaget, men jag vill säga, att jag gör det endast i
ringa grad på grund av det första skäl, som anförts mot detsamma, nämligen
att det icke bygger på kommunikationsverkens principer. Jag ställer mig rätt
tveksam inför frågan, huruvida dessa äro lämpliga att tillämpa på de centrala
verken också. Det kan anföras skäl både för och emot något sådant, men i
varje fall förefaller det mig, att den saken vore värd en närmare utredning än
den, som hittills kommit den till del, och särskilt förefaller det mig, att riksdagen
bör ha tillfälle att mera grundligt överväga och taga ståndpunkt till
frågan än som är möjligt nu, då i riksdagens yttersta timmar ett förslag föreligger
till antagande.
Om jag sålunda för min enskilda del icke anser saknaden av anslutning till
kommunikationsverkens principer som tillräckligt skäl för att ensamt på denna
grund gå på avslag, tillkommer det andra omständigheter, som göra, att jag
förenar mig med herr Vindahl. Det föreliggande förslaget förefaller mig lida
av brister i åtskilliga andra avseenden. Jag skall ej gå närmare in på dem.
Jag skall endast nämna en enda, nämligen det sätt, varpå frågan om pensionsavgifterna
är ordnad. Jag tror, att den kan ordnas på ett betydligt mer
praktiskt och enkelt sätt än som skett. Jag behöver dock ej gå närmare in på
detta, ty mitt huvudsakliga skäl varför jag ställer mig emot föreliggande förslag
är det sätt, varpå frågan om kvinnornas pensionsålder är ordnad. För
min del måste jag anse det som i hög grad äventyrligt att stadga en så högj
pensionsålder för kvinnorna som 67 år. Det föreligger, som man förut nämnt,
ingen som helst erfarenhet om kvinnornas arbetsförmåga i sådana befattningar
som de här ifrågavarande vid en högre ålder.
Nu sägs det ju: Just därför skola vi införa denna bestämmelse för att få
erfarenhet på området. Ja, men det är väl ändå något djärvt att höja pensionsåldern
med 7 hela år, då man ej har någon som helst erfarenhet om hur det
kommer att verka. Jag tror, att om man skall höja pensionsåldern, och det är
ju önskvärt från alla synpunkter, bör man gå fram med försiktighet, och det
förslag, som framlades i statsutskottet i samband med dess utlåtande om regleringen
av de kvinnliga befattningshavarnas löner, nämligen en pensionsålder
av 64 år, tror jag är det längsta, som man kan gå. Jag vill liksom herr
Vindahl erinra om, att detta förslag redan godkänts av första kammaren, som
anslöt sig till statsutskottets utlåtande, och jag förmodar, att kammaren nu
kommer att vidhålla den ståndpunken.
Nu har det förklarats av statsrådet och chefen för finansdepartementet, att
man naturligtvis kan känna sig tveksam om detta, men att det ej är så farligt,
ty bestämmelsen om tvångspensionering utgör ett korrektiv mot att pensioneringsåldern
eventuellt sättes för högt. Nu tror jag, att denna bestämmelse om
tvångspensionering kommer att spela en ganska liten roll, därför att de ämbetsmyndigheter,
som skola tillämpa den, säkerligen komma att bli ytterligt
försiktiga och se genom fingrarna i det allra längsta för att undvika en, ur
många synpunkter sett, så betänklig åtgärd som att tvångspensionera befattningshavare.
Jag vill erinra, att den nuvarande bestämmelsen om tvångspensionering
tillämpas knappast alls. Jag tror, att de nya bestämmelserna om
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Tisdagen den 2 juni f. m.
1 5 Nr 41.
tvångspensionering icke bli ett tillräckligt korrektiv, därest man beslutar en
för hög ålder för kvinnorna.
Nu tillkommer den av herr Hederstierna berörda omständigheten med dessa
bestämmelsers formulering. Jag vill icke ingå på frågan om bestämmelserna
äro grundlagsenliga eller ej, men om tvekan råder om den saken, då bör naturligtvis
riksdagen vara ytterst försiktig, innan den tager ett sådant steg. Ty
riksdagen bör, innan man fattar ett sådant beslut, vara fullt säker, att beslutet
är grundlagsenligt. Att en ändring av nuvarande bestämmelser om tvångspensionering
är påkallad, därom är jag fullt övertygad, men givetvis måste
ändringen ske på sådant sätt, att man ej kommer i strid med grundlagen.
Av vad jag anfört, herr greve och talman, framgår, att det huvudsakliga)
skälet för mig att förena mig med herr Vindahl är betänkligheten beträffande
de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder. Det gör också, att därest
icke herr Vindahls yrkande rörande 1 § skulle vinna kammarens bifall, jag
kommer att vid 17 § yrka bifall till den särskilda reservation, som är avgiven
beträffande denna paragraf.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag kan fullt instämma med den förste ärade
talaren, när han beklagar, att ett ärende av denna art och räckvidd skall behandlas
under sådana förhållanden, som nu sker. Men jag tror, att därtill
äro åtskilliga medskyldiga. Jag för min del vill i någon mån framställa anmärkningar
mot samtliga, som jag anser bära ansvaret därför. Jag anser,
att en viss skuld i detta avseende påvilar Kung!. Maj:t. Jag anser också, att
utskottet icke saknar meddelaktighet däri, och jag tycker slutligen, att det resultat,
som framgick av andra kammarens behandling av ärendet, ej heller
kan lämnas utan erinran.
Vad Kungl. Maj:t beträffar, gäller min anmärkning i första hand, att
Kungl. Maj:t icke tagit hänsyn vid propositionens avgivande till det faktiska
förhållandet, att i en viss grundläggande del av den nu föreliggande propositionen
uppenbarligen ett flertal inom riksdagen kunde beräknas hysa annan
mening än den, som tagit sig uttryck i propositionen. Det framgick uppenbarligen
vid behandlingen av frågan om kvinnornas löneställning, varvid tilllika
frågan om kvinnornas pensionsålder var föremål för behandling, att ett
flertal inom riksdagen ställde sig på den ståndpunkten, att maximiåldern i
detta avseende borde vara 64 år. Den proposition, som nu föreligger, har ju
tillkommit senare och således avgivits med kännedom om vad riksdagen önskade,
fastän meddelandet därom formellt bortföll på grund av det sätt, på
vilket beslutet rörande löneställningen fattades. Det kunde alltså förutses att
propositionens hemställan stod i strid mot den ståndpunkt riksdagen, om också
indirekt, redan givit uttryck åt. Det är väl klart, att en proposition, som
ställt sig på den ståndpunkten, måste få svårighet vid den fortsatta behandlingen.
Därtill kommer ju, vad man, såvitt jag förstår, i sådant avseende
måste fästa största vikt vid, nämligen att de verk. som hittills i största omfattning
haft kvinnor hos sig anställda, avstyrkt en så hög pensionsålder som den
i propositionen ifrågasatta.
Det är riktigt, när finansministern säger, att det är ett stort antal myndigheter,
som antingen tillstyrkt Kungl. Maj:ts åldersgräns eller lämnat förslaget
därom utan erinran. Men det gäller i regel myndigheter, som i ytterst ringa
omfattning haft kvinnliga arbetskrafter hos sig anställda och i varje fall icke
dylika arbetskrafter, komna till högre ålder. När det däremot gäller statsmyndigheter,
hos vilka kvinnor i större omfattning och med högre löneställning
varit anställda, föreligger från dessa, så vitt jag känner, avstyrkande
(»ver hela linjen. Jag behöver blott nämna, att medicinalstyrelsen, som visserligen
icke har så stort antal kvinnor hos sig anställda, men som måste förut
-
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forte.)
Nr 41. 16
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstejiensionslag.
(Forts.)
sättas ur annan synpunkt höra tillerkännas sakkunskap i detta fall. bestämt
avstyrkt en så hög pensionsålder. Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, statistiska centralbyrån och skolöverstyrelsen, vilka val
samtliga representera, jag vet ej om man kan säga 85 procent eller något liknande
tal, av alla hittills statsanställda kvinnor, ha avstyrkt det förslag som
föreligger i den kungl. propositionen. Jag måste säga, att när en proposition
framkommer, trots att riksdagens flertal i viss mån uttalat sig på punkten
i fråga och uttalat sig i annan riktning, och trots att de myndigheter, som
måste sägas ha den största, på erfarenhet grundade insikt i ärendet, tillika
avstyrkt densamma, då är det naturligen med en viss förvåning man möter ett
dylikt förslag. När därtill det framlägges av utskottet i riksdagens sista
timme på det sätt, att riksdagen får behandla det i en så pressad situation,
som den vi nu befinna oss i, då finnes dubbel anledning att reagera. Detta
vad propositionen vidkommer.
Dessutom har jag en annan mening än herr finansministern i ett annat avseende.
som jag senare skall återkomma till. Men där föreligger ju ej samma
grund till erinran mot propositionen som i det nu berörda avseendet.
Beträffande hänvisningen till, att tjänstemän, som ej kunna behörigen sköta
sin tjänst, enligt förslaget kunna tvångspensioneras, så vill jag med kännedom
om den erfarenhet, man hittills haft, om i vilken mån ett liknande förfarande
tillgripits, säga, att detta korrektiv mot en för hög pensionsålder icke äger
någon större betydelse. Det är endast formellt, som man kan hänvisa till befintligheten
av en dylik bestämmelse. Sakligt kommer den ytterst litet att
få någon verkan. Åtminstone är det min uppfattning om denna bestämmelses
betydelse.
Vad sedan vidkommer frågan, huruvida kommunikationsverkens pensioneringsprinciper,
särskilt i fråga om avgiftsbetalningarna, d. v. s. om pensionsavgifternas
erläggande, skäligen böra vara tillämpliga jämväl på nu föreliggande
område, så har jag den bestämda uppfattningen, att så bör vara fallet.
Även med tillbörligt hänsynstagande till de skäl, som här anförts däremot,
nämligen att man kan tala om olikartade åldrar för tillträde till befattningarna
vid kommunikationsverken och inom den civila förvaltningen, anser jag
samma avgiftsgrunder böra gälla. När förslaget till pensionsbestämmelser för
kommunikationsverken utarbetades, kom man mycket snart underfund med att
tjänstemännens huvudönskemål, när det gällde avgiftspensionerna, var att alla
pensionsavgifter skulle bortfalla, att icke några sådana skulle komma att upptagas,
och man hänvisade därvid till det besvär, som ostridigt var förenat
med dessa pensionsavgifters upptagande och redovisning. Emellertid vill jag
i det avseendet erinra om den strid, som tidigare rått inom riksdagen rörande
den saken, och i vilken strid riksdagen ställt sig på den ståndpunkten, att
pensionsavgifter böra upptagas. Riksdagen har tydligen resonerat så, att
även statens tjänstemän böra ha känslan av att de genom egna tillskott bidraga
till sin egen försörjning jämväl på ålderdomen, alltså till skapandet av sin
egen pension. Och det har förmenats vara en så viktig synpunkt, att den känslan
icke får suddas ut, att den synpunkten icke får tappas bort, att riksdagen
tidigare avvisat försöken att ta bort denna avgiftsplikt.
Som ett huvudskäl mot att bibehålla dessa avgifter påpekades under frågans
utredning att det bleve under så olika långa tider, denna betalning skedde,
i det att somliga tjänstemän ha kortare och andra längre betalningstid, och
att de därmed finge lämna helt olika tillskott för att skapa en likartad pensionsrätt.
Det var bland annat under hänvisning därtill man påyrkade, att
pensionsavgifterna från tjänstemännen skulle bortfalla. Slutsatsen blev då
den: Låt oss verkställa en uppdelning av pensionen till dels avgiftspension
och dels tjänstepension! Sätt en normal tid för betalningen av pensionsavgif
-
Tisdagen den 2 juni f. m.
17 Nr 41.
terna och låt dess längd vara avgörande för frågan huruvida avgiftspensionen
skall åtnjutas till fulla beloppet. I de fall, där tillräckliga avgifter icke
hinna erläggas, låt då denna del uppgå till ett mindre belopp! Tjänstepensionen
utgår med hänsyn till anställning och arbete i statens tjänst, och. avgiftspensionen
skapas genom tjänstemännens bidrag. Pensionens totala summa
bildas så av dessa båda faktorer. Det var från den utgångspunkten som
kommunikationsverkens pensionslag kom till stånd och godtogs, vill jag minnas,
utan någon som helst erinran av riksdagen.
Nu är frågan den: Skall man, när man nu kommit fram till den återstående
delen av befattningshavare — kommunikationsverken omfatta ju det ojämförligt
större antalet hos staten anställda befattningshavare med pensionsrätt -—•
skall man då anse, att det finns tillräckliga skäl att för den återstående delen
skapa en på annat sätt utformad pensionsrätt? För min del tror jag att det
icke är lämpligt och riktigt, att så sker. Utan jag håller före, att även med
hänsyn tagen till senare tillträde till viss tjänst för befattningshavare inom
civilförvaltningen samma principer även där böra göra sig gällande som inom
trafikverken. Ty jag kan omöjligt draga samma slutsats av vissa fakta, som
finansministern har gjort i propositionen. Han säger på sid. 32 i denna:
»Av en från statskontoret under hand införskaffad utredning angående under
åren 1921—1924 pensionerade befattningshavare har jag inhämtat, att av 393
befattningshavare, för vilka tjänståldern är fixerad till 35, 33 eller 30 tjänstår,
ordinarie anställning innehafts och följaktligen avgifter erlagts av 59 under
en tid av mindre än 20 år, 51 under 20—24 år, 79 under 25—29 år, 90 under
30—34 år, 77 under 35—39 år samt 37 under 40 år och däröver.» Därav
drager statsrådet den slutsatsen, att alltså, då olikheten är så stor mellan
befattningshavarna, bör samma pensionsrätt tillmätas samtliga dessa olika
åldersgrupper. Jag drager en motsatt slutsats och säger, att när skillnaden
är så stor, bör, vad den del av pensionen vidkommer, som skall skapas av tjänstemännens
pensionsavgifter, denna utgå i proportion till de faktiskt erlagda
avgifterna. Endast om man ställer sig på den ståndpunkten, tror jag, man
har möjlighet att bibehålla en på avgifter grundad pensionsrätt. År det så,
att statsrådet innerst inne har den åsikten, att man skall medverka till att pensionsavgifterna
för tjänstemännen borttagas, förstår jag hans resonemang.
Men då borde den synpunkten har framställts som ett skäl i propositionen och
icke som nu skett, utelämnats. Säkerligen har emellertid ett dylikt betraktelsesätt
varit främmande för flertalet av dem, som i riksdagen haft att fatta
beslut i frågan.
Jag skall nu ej fortsätta längre med hänsyn särskilt till herr talmannens
uppmaning om inläggens begränsning. Jag vill blott säga, att ur de synpunkter,
varifrån jag nu sökt belysa frågan, föreligger, så vitt jag förstår,
tillräckliga skäl för att en ny omprövning sker, dock med antagande samtidigt
av ett förslag, som tillåter behörighetslagen att träda i kraft, önskar jag ett
uppskov med frågans behandling till ett följande år. Det förefaller mig givas
skäl därtill ur olika synpunkter. Att åtskilliga som kommit till samma
resultat, kanske icke ledas av samma motiv, utan fästa större avseende vid
andra synpunkter, kan icke vara tillräcklig anledning att icke rösta gemensamt.
Att säga som statsrådet, att därför att utgångspunkterna äro olika,
bitr man icke komma till en och samma slutsats eller enas om att skjuta på
ärendet förstår jag icke. Jag säger även där, att jag kommer till en rakt motsatt
slutsats. Då erinringar kunna göras mot ett omedelbart beslut ur flera
olika synpunkter, synes det mig vara ytterligare skäl att nu icke gå till definitivt
beslut.
Jag ber på grund av vad jag anfört få yrka bifall till den av herr Vindahl
avgivna reservationen.
Första hammarens protokoll 1925. Nr hl. 2
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Nr 41. 18
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Herr Hederstierna: Jag var just säker på, att finansministern skulle komma
med överståthållarämbetets yttrande, och jag var också säker på att han skulle
framföra det med den självbelåtna min, han alltid anlägger, vid sitt uppträdande
i första kammaren. Men jag trodde, att jag i någon mån hade brutit
udden av hans vapen, då jag talade om, att vad överståthållaren här hade anfört
berodde på att jag i överståthållarämbetet, särskilt då utlåtandet skrevs,
hade min uppmärksamhet fäst på kvinnorna. Och jag sade också till statsrådet,
att jag hade särskilt poängterat i mitt utlåtande, i den del statsrådet läste upp,
att det är det faktiska förhållandet, som sker, som man skall fästa sig vid. Men
herr statsrådet kunde sin läxa och mitt utlåtande och han skulle nödvändigt
komma fram med det, oaktat jag talade om vad jag nyss nämnde.
Nu säger statsrådet, att tvångspensioneringen redan finnes; den är så gammal,
och i det fallet har man redan frångått grundlagen. Innan jag går vidare,
skall jag säga statsrådet det, att om jag ej sett upp, men fått ögonen öppnade
för en viss sak, skall jag icke sitta och blunda fortfarande, utan skall ärligt
erkänna detta, att jag ej sett upp för eu fara, som man skall undvika. Statsrådet
har däremot fått ögonen öppnade för detta. I Svea hovrätts och kammarrättens
utlåtanden står det talat om, att häri ligger en fara för 36 §. Den stora
skillnaden således mellan statsrådet och mig är, att jag gör ett ofrivilligt förbiseende,
men statsrådet gör det, oaktat han fått ögonen öppna för det.
Statsrådet säger, att om man anser bestämmelsen strida mot grundlagen, kan
man taga den ändå och sedan ändra grundlagen i den delen. Det tycker jag,
är en farlig princip, ty är det något, som skall ändras, så skall man ändra
grundlagen först och gå vidare sedan, men icke gå en motsatt väg. Slutligen
vill jag säga. att när statsrådet säger, att denna tvångspensionering aldrig har
använts, utan att man brukar befordra personer i stället, när de ej kunna sköta
sin tjänst, så är det ett slags befordringsprinciper, som äro högst betänkliga.
Jag hoppas, att statsrådets kolleger hålla statsrådet i rocken, om statsrådet
vill tillämpa dessa principer.
Om herr statsrådet nödvändigt skall ha ett skäl till, varför jag vill ha avslag
på allt, så vill jag säga, att jag läst detta betänkande med förvåning över
att jag ej fick tåg i något utlåtande från statskontoret. Jag tittade förgäves,
och då fann jag en punkt, där statsrådet, såsom ett skäl till att intet yttrande
fanns från statskontoret, hade angivit, att statskontorets chef och en byråchef
suttit i kommittén, och därför hade man icke ansett, att man behövde höra
statskontoret. Det är väl ändå litet farligt. Då skulle man ju i framtiden
kunna nöja sig med att höra en ämbetsman eller några tjänstemän i ett ämbetsverk
och sedan icke bry sig om ämbetsverket. De som sitta i ämbetsverken
representera just ämbetsverket och skola svara å ämbetets vägnar, och icke de
som sitta som kommittéledamöter. Statskontoret är just den centrala myndigheten,
när det gäller pensionsfrågor. Det är ett tillräckligt skäl att yrka avslag.
Jag vidhåller därför mitt avslagsyrkande.
Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar! Jag skall icke gå
in på frågan, huruvida 19 § strider emot grundlagen i formellt avseende eller
icke, men jag tillåter mig med anknytning till herr Hederstiemas första anförande
säga ett par ord angående själva den avsättningsmöjlighet, som här finnes.
Jag tillåter mig då först och främst påpeka, att vad som skiljer svensk
förvaltning från all annan, från utländsk förvaltning, är framför allt vår ämbetsmannakårs
självständighet i förhållande till regeringen. Det är ryggraden
i det hela, och det är det som utgör garantien för att rätten bevaras även på
förvaltningens område. Det är icke för ämbetsmännens skull som oavsättligheten
är stadgad, utan för rättslivets okränkta gång även på förvaltningens
område. Därför synes det mig ligga synnerligen stor vikt på, att man ej tager
Tisdagen den 2 juni f. m.
19 Nr 41.
något nytt steg, som innebär en begränsning av denna självständighet, den må
sedan vara grundad i grundlagen eller på annat sätt.
När nu herr statsrådet påstår, att det här föreliggande förslaget icke väsent''
ligen avviker från 1907 års lag i motsvarande punkter, så nödgas jag ändå för
min del säga, att det är ett betydligt större steg, som man med detta lagförslag
tagit, mot vad 1907 års lag innehar. Om man kan säga, att 1907 års lag står
på gränsen och svävar — man vet ej riktigt åt vilket håll den väger över —
så har man dock här i förslaget klart frånträtt de av den förste talaren påpekade
objektivitetssynpunkterna på ett sätt, som är alldeles obestridligt. Ty genom
såväl 3 mom. i 19 §, som är synnerligen expressivt, som också genom införandet
av ordet »behörigen» på fyra ställen — »behörigen sköta sin tjänst»
— detta är ju något helt annat än att som nu gäller kunna sköta sin tjänst över
huvud —• ävensom slutligen genom tillägget »samt han av vederbörande myndighet
prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket»,
vilket uttryck förekommer på två ställen — genom alla dessa formuleringar
har det införts ett godtycklighetsmoment i förhållande till regeringen, vars
diskretionära makt härigenom väsentligt ökas. Om nu överhuvud taget vårt
politiska liv utvecklar sig mer och mer i parlamentarismens tecken, och om under
parlamentarismen en regering, som har parlamentariskt underlag, är så gott
som allsmäktig, öppnar man här dörren på vid gavel för godtycke i förvaltningen.
_ Jag måste därför för min del säga, att detta avsteg från 1907 års lag kan
jag icke vara med om. Man kunde ju dock, såsom herr statsrådet anförde, taga
förslaget men begära ändringar i 19 § icke blott vad domare angår utan även
beträffande därmed enligt grundlagen jämnställda ämbetsmän, men jag undrar,
om man då egentligen i frågans nuvarande läge vinner vad man vill. Även om
kammaren här skulle bifalla ett sådant yrkande, vet man icke, vad det skulle bliva
för sammanjämkningsresultat. Om härtill kommer, att invändningar kunna
göras även mot 17 §, skulle det kunna hända, att första kammaren, som ändrade
både 19 och 17 §§ — jag förutsätter något sådant som möjligt — i en sammanjämkning
finge släppa ändringen i fråga om 19 §, men andra kammaren inbjudas
att godtaga 17 §:s ändring. Vad har man då i själva verket vunnit?
Ja, ingenting alls! För min del måste jag vidare mycket skarpt stryka under
vad herr Widell anförde, nämligen att kommunikationsverkens principer ingalunda
utan vidare böra föras över på förvaltningsområdet i övrigt, icke ens på
pensionsväsendets område. Hela grundvalen för detta lagförslag är därför av
sådant art, att man måste önska en grundlig bearbetning eller revision av detsamma.
Jag vill i detta sammanhang till sist endast stryka under, att hela den tendens,
som i senare tid kommit mer och mer till synes, nämligen att först börja
med kommunikationsverken både i avseende å löner och pensioner och sedan
söka forma villkoren för den övriga förvaltningens befattningshavare i överensstämmelse
därmed, är alldeles felaktig. Det är en väsentlig skillnad mellan
kommunikationsverkens — affärsverkens personal och förvaltningens personal
i övrigt. De förra ha att sköta angelägenheterna affärsmässigt. De andra äro
organ för utövningen av statsmakt. Det är ur den synpunkten jag bestämt
hävdar, att man på deras ställning måste anlägga helt andra synpunkter än på
kommunikationsverkens affärsanställda personal. Nu vet jag väl, att man
gjort dessa affärssynpunkter och erfarenheten från affärslivet till en huvudsak
och ansett, att vår förvaltning borde få samma smidighet som affärslivet i att
välja och avskeda sina organ. Det kan låta sig sägas, och det kan ordnas på
kommunikationsverkens område, men det låter sig alldeles icke genomföras annorstädes
om rättssäkerheten skall bli bevarad på det egentliga förvaltningsområdet.
Och därför, herr greve och talman, ber jag att principiellt få förena
mig med dem, som yrka avslag.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Nr 41. 20
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Fröken Hesselgren: Herr greve och talman! Jag skall endast yttra några
ord om den del av pensionslagen, som rör kvinnorna. Det är alldeles givet,
att det ''är en svår fråga, och jag förstår mycket val den tveksamhet, som
tagit sig uttryck i herr Vindahls reservation, men jag vill också erinra om,
att pensionsåldern från början varit lika för män och kvinnor, och när det
infördes en lägre pensionsålder för kvinnor, så gjordes det utan någon föregående
utredning och endast på grund av känsloskäl. Man hade vissa erfarenheter
från ett område, där det såg ut, som om kvinnorna ej orkade med sitt
arbete nämligen småskolelärarinnorna på 1880-talet. Pensionskommitterade
påpeka, att de utomordentligt låga löneförhållandena utgöra en förklaring på
att de så snart blevo utslitna. Människor, som hade 300 kr. om året och fri
bostad i lön, orka icke att arbeta så länge, men det ställer sig väsentligen annorlunda,
när de få bättre arbetsförhållanden och bättre löner. Man har i
alla händelser i närvarande stund ingen erfarenhet om kvinnornas arbetsförmåga
efter fyllda 60 år. Det visar också en allmän osäkerhet på detta
område i det sätt, varpå saken behandlas. Så föreslår sakkunnigkommittén
av 1920, att vi skola höja pensionsåldern för kvinnorna till 62 år, löneregleringskommittén
av 1921 föreslår den till 64 år, och nu kommer Kungl. Majrt
1925 med sitt förslag, att vi skola höja kvinnornas pensionsålder till 67 år.
Vad man föreslår är tydligen icke fotat på någon verklig kännedom om förhållandena,
utan man tar det på känn och vill treva sig fram.
Jag vill tillägga, att 1921 års lönekommitté själv säger, att det inte finns
någon utredning till grund för de bestämmelser, som den i sitt betänkande
framför. Att herr Ekman nu vidhåller de 64 åren har ju ett mycket nära
sammanhang med att han också föreslagit en olika löneställning för kvinnorna.
Avdraget av det sista lönetillägget får ju ett starkare skäl för sig,
ifall man också sätter en lägre pensionsålder.
Mån kan naturligtvis, när man är tveksam, gå olika vägar. Man kan gå
den väg, som föreslagits i reservationen: pröva sig fram och börja med 64
år och sedan eventuellt höja pensionsåldern, men man kan också gå Kungl.
Maj:ts väg. Och såvitt jag förstår, kan man få säkrare erfarenheter på den
vägen, där man prövar saken fullt ut, och ej stannar på halva vägen. Jag
vill också erinra om, att Kungl. Majrt i sitt förslag, som upptagits av utskottet,
går in för olika pensionsålder för olika yrken. Det tror jag är eu
synnerligen viktig princip, ty det är alldeles givet, att det finnes yrken, i
vilka kvinnor omöjligen kunna hålla ut till 67 år. Så är exempelvis fallet
med rikstelefonister och sjuksköterskor. Men detta strider inte mot själva
principen. Det är bara att differentiera på den punkt, där det verkligen
behöves en differentiering, det gäller olika yrken oberoende av vem som utöva
dem.
Jag vill också erinra om, att det från kvinnornas håll alltid begärts, att
man skall räkna med samma pensionsålder för män och kvinnor och att man
i andra länder slagit in på den vägen. I ett så nära grannland som Danmark
har man tagit samma pensionsålder för män och kvinnor, fastän man satt
pensionsåldern till 70 år. Jag tror, att vilken väg man än går, blir det en
viss svårighet i allt fall med övergångstiden. Det gäller de kvinnor, som
nu närma sig den pensionsålder, som hittills varit bestämd, nämligen 60 år.
Det är klart, att för dem, som nu äro 55, 56 eller 57 år och som tänkt sig
att bli pensionsmässiga om något eller några år och ha ställt in sitt liv _ därefter,
för dem kommer det att kännas svårt att plötsligt få sin tjänstgöringstid
utökad med flera år. Därför hade det varit önskvärt, att man utöver den
möjlighet, som ligger i den tvångspensionering, som Kung]. Maj:t föreslagit,
också kunnat genom övergångsbestämmelser giva dessa kvinnor rättighet att
gå tidigare. Skulle man kunna tänka sig, att man kunde få sådana över
-
21 Nr 41.
Tisdagen den 2 juni f. m.
gångsbestämmelser att de kvinnor, som nu t. ex. äro 55 ar, skulle äga rättighet
att gå tidigare, så tror jag, att de svårigheter, som en höjd pensions- peMS''umslag.
ålder eventuellt kan medföra, skulle i hög grad minskas. De^ som äro yngre (ports.)
och som ha tiden framför sig, hinna rikta in sig pa att stå längre kvar i
tjänsten och därför att bättre tåla det. .
Jag vet mycket väl, att man icke kan yrka pa att nu fa införd en övergångsbestämmelse,
men jag kan icke tänka mig, att det skall vara omöjligt
att till nästa år få en sådan övergångsbestämmelse, som skulle lätta under för
dem, som nu närma sig pensionsåldern. Jag tror, att principen med samma
pensionsålder för man och kvinna är riktig, och att staten kan gardera sig
för de svårigheter, som naturligtvis kunna inträffa, genom att använda möjligheterna
till förtidspensionering och genom lämpliga övergångsbestämmelser.
I hopp att så skall ske, kommer jag för min del att rösta för utskottets
förslag.
Herr Björnsson: Herr talman! Jag skall icke yttra mig om den fråga,
som tagits upp av herr Hederstierna, varvid han ifragasatte möjligheten av
ett efterspel på annat håll, och ej heller skall jag gå in på § 17, som rör en
detalj, där de, som ha en deciderad mening beträffande kvinnornas rätta pensionsålder.
ha tillfälle att göra speciella yrkanden i samband med den para,
o-rafen. Jag skall endast be att med några ord få beröra den fråga, som
särskilt av herr Ekman behandlades rätt utförligt, nämligen /rågan om begränsad
tid för pensionsavgifternas betalning, som i viss mån. är av principiell
betydelse för detta förslag. Det förhaller sig sa, att läroverkslärarna
ännu icke äro underkastade det nya avlöningsreglementet, men man syftar
att få även dem in under det, och därför är det fullt berättigat att vaga
antaga, att om denna lag skulle komma att godkännas, skulle den komma att
tillämpas även på läroverkslärarna. Jag skall då be att få taga ett .exempel
från den kår, som jag känner bäst till, för att visa, att ^vad som gäller för
kommunikationsverken icke passar för alla tjänstemannakårer. Det förhåller
sig så, att vid våra läroverk går det en mängd människor som extralärare
under en mycket lång följd av år. Det finnes f. n. en stor mängd ^extralärare,
som icke kunna vinna ordinarie anställning, därför att man gar och
väntar på att läroverksorganisationen skall bliva reformerad, och vidare förhåller
det sig så, att befordringsturen inom olika ämnesgrupper ofta växlar,
så att under en period de, som ägna sig åt naturvetenskapliga ämnen, bil ordinarie
efter en mycket kort extralärartid, under det att det för humanisterna
drager om längre tid, eller tvärtom. Den tid en lärare går som extra, beror
således på förhållanden, varöver han icke kan råda och som ej heller sta i
samband med den allmänna ekonomiska konjunkturutvecklingen. Da förefaller
det mig rätt orimligt, att bara för att få en uniformitet mellan kommunikationsverken
och de civila ämbetsverken halla på, att även detta pensionsreglemente
skall vara byggt på vad som funnits vara lämpligt för kommunikationsverken.
Jag kan ej heller förstå, att det resonemang, som herr Ekman torde, kan
vara riktigt från en annan synpunkt, när han talade om att en person inte
får full pension, när han icke betalt in avgifterna under ett tillräckligt antal
år. Det hela är ju en fråga om en riskutjämning, och under sadana förhållanden
kan jag icke förstå, att det skulle vara rätt, att en lärare, som pa
grund av ogynnsamma omständigheter gatt som extralärare länge, skall bliva
bestraffad med en avkortad pension. Jag vill såga, att mot herr Ekinans
princip strider det förhållandet, att om en person blir befordrad efter 50 aT
och då skall betala pensionsavgifterna, så är det en mycket kort tid han be
-
Nr 41. 22
Tisdagen den 2 juni f. m.
££&£ liÖrhållafd-e höga pension han får. Jag tror således icke.
pemionslcw. , .n som från detta hall riktats mot det föreliggande förslaget, är
(Forte.) berättigad. , .
Herr Dalberg: Endast ett par ord! Det är så, att .jag vill visst icke giva
mig till giundlagstolkare i detta fall, utan vill blott påpeka några omständigiieter.
. Da iragan förekom i utskottet, var det ju så, att vi hade en sakkunnig
tall hjälp, en statskommissarie, och det var även tal om, huru detta förslag
ställde, sig till grundlagen. Då upplystes det, att tjänstemännen ansågo visst
?pna?ot? *ariL föreligga av att få ett sådant här lagförslag antaget, och betrallande
herr Reuterskiölds påstående, att det skulle bliva en fara för tjänstemarinen,
kan man nog hänvisa till, att tjänstemännen äro en sådan makt i samnaliet,
att det icke behöver befaras, att det skulle övas förtryck mot dem till
följd av denna lag, utan är det fullt befogat, som herr Ekman säger, att i det
tall kunna tillämpa en s. k. förtidspensionering. Herr Ekman säger, att formellt
skulle det kunna förekomma enligt lagen, men i sak skulle denna förtidspensionering
ingenting ha att betyda beträffande kvinnliga befattningshavare.
Men i det fallet färjman väl tänka sig, att det skulle kunna bli en sådan tvångspensionenng
för många kvinnliga befattningshavare. Orsaken till att utskottet
kommit till det resultatet är, som jag framhållit förut, och nu ytterligare skulle
vilja understryka, att, som utskottet säger pa slutet, Kungl. Maj :ts förslag synes
bäst överensstämma med den ståndpunkt riksdagen intagit i lönefrågan
När riksdagen förut intagit eu sådan ståndpunkt i lönefrågan, är det väl bäst,
att även pensionslagen kommer i överensstämmelse med vad riksdagen förut
fastställt. Det är på dessa grunder, som jag fortfarande yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr statsrådet Wigforss: Herr Ekman riktade in sin kritik mot förslaget
pa flera olika punkter, och han riktade sin kritik även mot den behandling, som
ärendet erhållit hos Kungl. Maj:t. Herr Ekman menade, att det var oriktigt
att i propositionen föreslå en ålder för kvinnors pensionering av 67 år. Av två
olika skäl var det oriktigt, dels därför att de ämbetsverk, som ha mest kvinnor
anställda, i regel gått mot denna ålder, dels därför att riksdagen reellt kunde
anses redan ha tagit ståndpunkt mot denna högre pensionsålder. Det må sägas,
att när det gäller kvinnorna och deras arbete, veta vi av gammalt, hur svårt
det är att komma fram till nagra objektiva omdömen. Hela striden om kvinnas
likaberättigande med mannen gör, att man icke anse ämbetsverken på samma
sätt objektiva, när det gäller utlåtanden i fråga om kvinnor, som när det
gäller en del andra ting. Det är min personliga uppfattning, att redan detta är
tillräckligt skäl för att icke anse sig förhindrad att lägga fram ett förslag som
gar emot de ämbetsverk, som ha mest kvinnor anställda. Det andra av’herr
Ekmans argument är, att riksdagen skulle realiter redan ha uttalat sig i frågan.
Det är möjligt, att man så skulle kunna uppfatta beslutet om kvinnolönerna,
men man far väl komma ihåg, att Kungl. Maj:t i den propositionen
mtagit samma ställning som här, nämligen att man skulle sätta lika pensionsålder
för män som kvinnor, och då kunde det väl knappast anses lämpligt av
Kungl. Maj :t att, innan riksdagen verkligen uttalat sin uppfattning, gå från
den mening, som kommit till uttryck i propositionen om lönerna. Jag tror att
det varit egendomligt, om Kungl. Maj :t på dessa relativt lösa grunder skulle
ha övergivit sin egen ståndpunkt för att sluta sig till den, som möjligen kunde
bliva riksdagens; och skulle man på det sättet formellt hålla sig till ett riksdagens
beslut, kan jag erinra om, att andra kammaren i lördags fattade ett
beslut, som innebar en fullständig anslutning till Kungl. Maj:ts förslag om 67
ars ålder för pensionering. Detta anför jag icke som ett avgörande argument,
Tisdagen den 2 juni f. m.
23 Nr 41.
men nog skulle man kunna argumentera på det sättet, om man ville rent formellt
hålla sig till vad som skett.
Jag vill återigen påpeka, att de, som finna en pensionsålder av 67 år för kvinnor
för hög, ha ingen anledning att rösta för avslag å utskottets betänkande,
utan för dem finnes möjlighet att rösta för den reservation, som gäller just den
paragrafen. På samma sätt är det givetvis med dem'', som ha betänkligheter i
fråga om 19 §. Det är nämligen, såvitt jag förstår, möjligt, att sammanjämka
kamrarnas beslut i fråga om dessa ting, därför att kamrarna här fatta positiva
beslut, men däremot föreligger mycket stor svårighet att sammanjämka ett
bifall av andra kammaren med ett eventuellt avslag av första kammaren. Då
finnes ingen annan möjlighet, såvitt jag kan se, än att uppmana den ena kammaren
att biträda den andras beslut, ty ett beslut är nödvändigt, om behörighetslagen
skall kunna träda i kraft, och jag förmodar, att alla efter den långvariga
striden om kvinnans ställning önska, att behörighetslagen skall träda i
kraft den 1 juli.
Så är man över på den andra tvistefrågan om de olika principerna för pensionering
i kommunikationsverken och i civilstaten. Redan herr Yindahl anförde
som ett skal, att propositionen innebar en avvikelse från annars gällande principer,
och herr Ekman talade om, att vi år 1920 hade genomfört de nya principerna
vid kommunikationsverken, och alltså kunde dst knappast vara riktigt
att icke draga konsekvenserna därav i avseende på den civila staten. Det
är ju så, att uniformitet alltid är önskvärd, om den ger en förenkling och om
den icke stöter några reala olikheter, men nu är det så,. att förhållandena i civilstaten
äro ganska olika förhållandena inom kommunikationsverken. Det har
sagts många gånger, men det tycks behöva upprepas. Varför skall en tjänsteman
i ett ämbetsverk eller i en skola, om han råkar in under så dåliga konjunkturer,
att han blir mycket gammal, innan han blir ordinarie, varför skall han
ytterligare straffas genom att få en avkortad pension? Här förefaller mig en
utjämning vara befogad. Det är ju de gamla redan existerande bestämmelserna
för civilstaten, som propositionen upptager, och den har ansett, att olikheterna
äro så stora, att intet skäl förefinnes att fa in kommunikationsverkens
bestämmelser i här föreliggande fall.
Herr Ekman rycker då fram med ett nytt argument, som jag villigt vill erkänna
har en viss tyngd. Men frågan är, åt vilket håll detta nya argument kommer
vågskålen att "luta. Det beror på vilken ställning man intager till hela
frågan om pensionsavgifternas avskaffande. Herr Ekman säger, att det förslaget
varit före tidigare och avvisats av riksdagen.
Ja, jag vill erinra om att vid 1921 års riksdag kom bankoutskottet med förslag
om utredning om pensionsavgifternas avskaffande. Kamrarna stannade då
i olika beslut. Jag tror inte, att man därför kan slå fast, att riksdagen tagit
ställning till frågan om pensionsavgifternas avskaffande och införande av
nettolöner. Jag tror, att det finns starka skäl, som tala för att komma fram
till en sådan förenkling. Riksdagen vill säkerligen behålla avgörandet för sig
och se vilka skäl, som kunna anföras från båda sidor. Att nu följa herr Ekman
med den motiveringen, att vi avvisa förslaget därför, att vi inte vilja veta
av den möjligheten att skapa sådana nettolöner, tror jag inte kan vara förenligt
med försiktig politik.
Så är jag över igen på frågan om tjänstemännens ställning. Jag hör till
dem, som mycket hålla på att det är av värde för tjänstemännen och för deras
arbete, om de känna sig ha en säker ställning, men det är här som på andra
håll, att man får inte lov att överdriva en god princip, och riksdagen har inte
visat sig vara så känslig på den punkten i andra fall. Jag får erinra om, att
det höjdes inte en enda röst i denna kammare, om jag minns rätt, då vi, när det
gällde kvinnolönerna för några månader sedan, beslöto, att gift kvinna, som
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forte.)
Nr 41. 24
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
har vårdnad om barn, skall kunna tvingas av sin chef eller eventuellt av Kungl.
Maj :t att taga tjänstledighet huru länge som helst från sin tjänst och mista
hela sm lon. Dar är oavsättligheten, om jag så får säga, fullständigt upphävd,
genom att man säger: en gift kvinna är faktiskt oavsättlig enligt grundagen
men trots detta mister hon, så länge hon har denna vårdnad, hela lönen.
JNar riksdagen ^har kunnat gå in för en sådan ståndpunkt, förefaller det mig
vara ganska svart för riksdagen att, stödjande sig på denna omtanke om tjänstemans
oafsättlighet, vilja avsla det nu föreliggande förslaget.
vad till sist herr Hederstierna beträffar, är jag kanske inte så överraskad
oyer det satt, varpa han reagerade Det är kanske begripligt, när man får sina
bada ståndpunkter sa konfronterade mot varandra, Jag är inte rätte domaren
over mitt uppträdande bär i kammaren lika litet som över herr Hederstiernas.
Jag lormodar det far förklaras som ett utslag av samma oaktsamhet i fråga
om uttrycken, som vi nyss hade ett exempel på i överståthållarämbetets yttrande
till liungl. Maj:t.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag måste först uttala en viss förvåning över
att herr statsrådet betraktar det beslut, som avser, att kvinna med barn under
15 år i sin vårdnad skall i tjänstgöringsavseende ställa sig till efterrättelse
vederbörande verks bestämmelser, på det sättet, att det skulle innebära ett
första steg till rubbande av tjänstemans oavsättlighet. Det är, såvitt jag förstar,
endast en tjänstgöringsföreskrift, som det här gäller. Under vissa speciella
förhållanden skall ju.tjänstgöringen kunna ordnas på annat sätt än under
vanliga förhallanden, och jag kan inte alls se, att detta är en bestämmelse av
den art, att man skulle kunna beteckna den som ett avsteg ifrån vederbörande
kvinnliga tjänstemans hittillsvarande befogenhet att bibehålla sm tjänsteställning.
Jag vill också saga, att jag tror, att det skulle ha varit försiktigt av herr
statsrådet att inte åberopa andrakammarbeslutet i lördags. Jag har redan tidigare
beklagat, att denna sak skulle komma fram på detta sätt i riksdagens sista
ögonblick och under så pressande förhållanden som nu. Jag ber endast att
få fråga herr statsrådet, huruvida i andrakammardebatten den frågan, huruvida
man önskade eller icke önskade en utveckling i den riktningen, att tjänstemännens
pensionsavgifter skulle bortfalla, ens var uppe i diskussionen? Jag
åhörde icke den debatten. Jag har emellertid av referaten ej kunnat se att
någon Provning av den saken var före. På sätt jag förut uttalat blir dock ett
bifall till propositionen enligt mm mening ett första steg på den vägen. Om
det oaktat hela den saken kanske endast antydningsvis eller ej alls berördes
da bör ett andrakammarbeslut, tillkommet främst i tanke, att enda möjligheten
att snabbt komma ifrån ärendet var att följa Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag — ett sådant andrakammarbeslut bör, säger jag, icke i sakligt hänseende
aberopas som ett bevis på, att de i propositionen upptagna principerna blivit av
kammaren prövade och befunnits fullgoda. Ett dylikt kammarbeslut utgör ej
heller en lämplig grund för fortsättningen.
även påpeka, när herr statsrådet fragar: »Skola tjänstemännen
straffas med att få avkortad pension?», att det förhåller sig ju så, att för alla
tjänstemän skulle efter den^ princip, som gäller vid kommunikationsverken,
tjänstetiden vara avgörande för tjänstepensionen, medan avgiftspensionen står
i direkt proportion till de avgifter, vederbörande själva erlagt. Den avkortade
pensionen på avgiftspensionssidan är en direkt följd av att vederbörande erlagt
mindre pensionsavgifter än andra. Det kallar jag icke för bestraffning
utan det är är en naturlig följd av att vederbörandes prestationer på det området
äro mindre än andra befattningshavares. Däremot måste det ställa sig på ett
helt annat sätt, om man skall vidhålla den uppfattningen, att avgifterna skola
Tisdagen den 2 juni f. m.
25 Nr 41.
bestrida V3"clel av pensionen men samma pensionsbelopp skall utgå, oavsett
huruvida avgifterna bestå av större eller mindre tillskott, i ena fallet kanske
bara a/3-del eller V4-del av vad som erlagts av andra befattningshavare med
samma pensionsrätt. Att beteckna krav på en mera likartad avgi Oskyldighet
som ett »straff» är icke riktigt och skäligt, och jag tror inte heller, att det på
andra områden, när det gäller att förvärva en rätt medelst penningavgifter,
skulle godkännas.
Jag tror således alltjämt, att det finns fullgoda skäl att pröva hela denna
sak ytterligare, och möjlighet till en sådan ytterligare prövning kan erhållas
genom bifall till det av herr Vindahl framställda yrkandet, till vilket jag alltjämt
ansluter mig.
Herr Lindley: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna fråga,
därför att jag inte deltagit i handläggningen av densamma, men en del uttalanden
under debatten nödga mig att framföra några små invändningar och
framförallt ett yttrande, av herr Reuterskiöld. Han förmenade, att en sådan
bestämmelse som den föreslagna om förtidspensioneringen, d. v. s. pensionstidens
framflyttning från 67 till eventuellt 60 år skulle betyda, att man öppnade
dörren på vid gavel för godtyckligheten. Jag måste, det vill jag säga, reagera
mot ett sådant yttrande. Har man inte tänkt på vilket godtycke, som vissa
tjänstemän, däribland även domare kunna utöva gentemot allmänheten, när de
inte behörigen kunna sköta sin anställning? Det, tycker jag, är det mest brutala
av alltsammans. Man är rädd för att tumma på grundlagen, genom att i
förtid pensionera en del tjänstemän — märk väl, att det inte är fråga om avsättning
utan endast att i förtid pensionera personer, som inte behörigen kunna
sköta sin tjänst. Detta anser man vara ett våldförande på grundlagen. Jag
skall säga herrarna, att jag har aldrig beundrat någon motionär högre än vad
jag på sin tid beundrade professor Kjellén, då han väckte en motion i riksdagen
om avsättlighet för alla tjänstemän. Arbetsgivarorganisationerna ha t. ex.
såsom ett fundament i sina stadgar infört den mycket omtalade § 23, d. v. s.
rättigheten att avskeda och antaga arbetare enligt godtycke. Men här skall
man inte ha rättighet att vidtaga en åtgärd, som endast innebär, att man kanske
några år tidigare än vad annars skulle vara fallet kunde entlediga en tjänsteman,
respektive en domare genom förtidspensionering, när han inte behörigen
kan sköta sin tjänst. Jag måste tillstå, att jag finner detta motstånd
våldförande på det sunda omdöme, som allmänheten ändå torde ha i sådana här
frågor.
Beträffande återigen själva förslaget som sådant vill jag säga, att det förefaller
mig, som om uppfattningarna i denna fråga äro deiade på flera olika linjer,
där man inte kan samverka till ett samstämmigt beslut. Av mina partivänners
ståndpunkt i andra kammaren finner jag att de uteslutande se saken
som järnvägstjänstemän, som vilja fram på den linjen, att införa kommunikationsverkens
pensionssystem såsom varande det mest förmånliga, eftersom all
betalning av pensionsavgifter där upphör, sedan man erlagt den i 30 års tid.
Detta system anse de vara det mest förmånliga, men är det absolut nödvändigt
att kopiera detsamma? Det är inte alla, som kunna hjälpa upp sina pensionskassor
med pcrrongbiljettsavgifter och mera sådant, utan somliga måste basera
sina pensionsavgifter ocli därmed även sitt pensionssystem på helt andra grunder.
Jag tror, att det här föreliggande förslaget inte är oacceptabelt. Jag
vågar inte precis yttra mig bestämt, därför att jag inte haft tid att så grundligt
genomgå det, men det förefaller mig, åtminstone efter vad jag sett, som om
förslaget skulle vara acceptabelt. Det finns faktiskt intet fullt rättvist system;
om vi börja nagelfara alla pensionssystem, skola vi finna orättvisor i allesammans.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Nr 41. 26
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Fort*.)
Jag kan på grund av vad här uttalats och på grund av det omdöme, jag själv
kunnat bilda mig i frågan, inte annat än, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr statsrådet Wigforss: Endast ett enda ord till herr Ekman.
Jag tror, att herr Ekman missförstod mig. Jag åberopade inte något andrakammarbeslut
i fråga om pensionsavgifternas avskaffande. Jag hänvisade till
ett beslut 1921, då kamrarna stannade i olika beslut, för att antyda, att riksdagen
ännu inte var beredd att taga ståndpunkt till frågan. Jag åberopade andrakammarbeslutet
i lördags endast såsom en motvikt gentemot den hänvisning
till kamrarnas tidigare ställning i fråga om kvinnolönerna, som herr Ekman
ansåg sig kunna göra.
Jag kanske använde ett starkt uttryck, när jag talade om »bestraffning»,
men jag menade, att om man för närvarande har ett pensionssystem för de civila
verken, där man faktiskt får full pension, hur sent man än blir ordinarie,
och om man sedan vill införa ett system, där det krävs 30 år för att få full
pension, blir detta enligt min uppfattning en försämring av de civila tjänstemännens
ställning, som jag anser, att man inte bör skrida till.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå att kammaren skulle med avslag å
nämnda paragraf antaga det förslag, som innefattades i den av herr Vindahl
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Hederstierna och Vindahl begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
-
Den, som godkänner 1 § av bankoutskottets i utlåtande nr 50 framställda
lagförslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås nämnda paragraf och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Vindahl m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.
Med anledning av omröstningens utgång föredrogos nu i ett sammanhang
Övriga delar av utskottets lagförslag.
På yrkande av herr Vindahl avslogos ifrågavarande delar av lagförslaget.
Utskottets hemställan i punkten A 1.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Tisdagen den 2 juni f. m.
27
Nr 41.
Punkten A II.
I förevarande punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, besluta,
att de pensioner, som med tillämpning av civila tjänstepensionslagen beviljades,
skulle utgå till förutvarande tjänsteman vid tullverket av det i tullverkets
utgiftsstater upptagna förslagsanslaget till pensioner åt avskedade tjänstemän,
vid lotsverk^ av det för sådant ändamål i pensionsstaten för lotsstyrelsen
samt lots- och fyrstaten upptagna förslagsanslag, vid patent- och registreringsverket
av reservationsanslaget till upprätthållande av sistnämnda ämbetsverks
verksamhet, vid försäkringsinspektionen av reservationsanslaget till upprätthållande
av sistnämnda ämbetsverks verksamhet, och vid annat verk av särskilt
anvisat anslag till pensionering av civila tjänsteinnehavare; samt
att det anslag eller de medel, från vilka pensionerna sålunda utbetalts,
skulle beredas gottgörelse från den civila pensionsfonden med belopp, svarande
mot pensionsfondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgif
terna.
Herr Vindahl: Jag her att få yrka bifall till min reservation — alltså avslag
på utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende å
den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit, än att vad utskottet
hemställt skulle avslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
utskottets hemställan; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.
Punkten A III.
I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, besluta att Kung!. Maj:t skulle äga meddela bestämmelser
i fråga om pension att tillsvidare gälla för sådan kvinnlig befattningshavare,
som efter ikraftträdandet av lagen den 22 juni 1923 (nr 249) innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och
annat allmänt uppdrag tillträdde statstjänst, vilken förut kunnat innehavas endast
av man och å vilken lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk eller civila tjänstepensionslagen icke ägde
tillämpning; skolande sådan befattningshavare vara skyldig att underkasta
sig de bestämmelser i fråga om pension, som i samband med en blivande lönereglering
för det verk eller den stat, befattningshavaren tillhör, kunde varda
för tjänsten stadgade.
Herr Vindahl: Jag ber att få hemställa, att i punkten orden »eller civila
tjänstepensionslagen» måtte utgå, men att punkten i övrigt godkännes.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt
samt vidare, enligt herr Vindahls yrkande, därpå att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring att orden »eller civila tjänstepensionslagen»
utelämnades; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Nr 41.
28
Tisdagen den 2 juni f. m.
Förslag till
civil tjänstepensionslag.
(Forts.)
Om ändring
i lagen ang.
civila tjänstinnehavares
rätt till
pension.
Punkten A IV.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten B.
Kammaren beslöt, att motionerna I: 263, 286, 287 och 288 samt 11: 376, 445,
446, 447 och 448 ävensom motionen II: 382 i vad den avsåge nu förevarande
proposition, i den mån motionerna icke kunde anses besvarade genom kammarens
föregående beslut, icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
memorial nr 7, angående ersättning åt utskottets sekreterare m. fl., bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tid för ikraftträdande av lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag samt lagen den 22 juni 1923 innefattande tillägg till vissa stadganden
i rättegångsbalken, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 5, 6, 7,
13 och 16 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension.
I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 154, måtte för
sin del antaga i utlåtandet infört förslag till lag angående ändrad lydelse av 2,
5, 6, 7, 13, 16 och 17 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension.
Reservation hade avgivits av herrar Vindahl, Bäcklund, Lovén, Ber ge och
Höglund, vilka anfört följande:
»Då de av Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna i 1907 års pensionslag huvudsakligen
äro betingade av det i proposition nr 153 framlagda förslaget till
civil tjänstepensionslag, torde under förutsättning, att riksdagen i enlighet med
vår till bankoutskottets utlåtande nr 50 fogade reservation avslår sistnämnda
lagförslag, de här ifrågavarande paragraferna i 1907 års pensionslag böra lämnas
i stort sett oförändrade. Endast i 5 § erfordras vissa ändringar, föranledda
dels av Kungl. Maj:ts förslag beträffande antalet tjänstår för rektorer och lektorer
vid tekniska elementarskolor, dels av riksdagens beslut i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen omförmälda framställning beträffande viss ändring
i staten för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte. Härjämte
erfordras viss ändring på grund av riksdagens beslut om ny gemensam
löneplan för manliga och kvinnliga befattningshavare och därav föranledd ändrad
nummerbeteckning å lönegraderna.»
På grund av vad sålunda anförts hade reservanterna hemställt, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition, måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen
den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.
Tisdagen den 2 juni f. m.
29 Nr 41.
Herr Vindahl: Beträffande denna fråga ber jag att få yrka bifall till min
reservation såsom en given följd av det beslut, som fattades i fråga om bankoutskottets
utlåtande nr 50.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, att i avseende å det
nu förevarande utlåtandet endast yrkats, av herr Vindahl, att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni
1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet
väckta motioner.
I en till bankoutskottet hänvisad, den 13 mars 1925 dagtecknad proposition,
nr 155, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om vissa ändringar
i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
två inom andra kammaren i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen nr 449 av herr Eriksson i Stockholm och nr 450 av herrar Lindskog
och Lovén.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
A) att riksdagen måtte
I) med förklarande, att Kungl. Maj:ts i förevarande proposition nr 155
framlagda förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk icke kunna! av riksdagen i oförändrat
skick antagas, för sin del antaga ett under punkten infört, såsom utskottets
förslag betecknat förslag till lag i ämnet;
IT), i anledning av förenämnda motion II: 449, hos Kungl. Maj! anhålla,
att Kungl. Maj! måtte dels låta verkställa utredning i fråga om rätt för den,
som konstituerats eller konstitueras till rikstelefonist efter uppnådda 2-5 års ålder,
att för erhållande av hel avgiftspension vid uppnådd pensionsålder till
telegrafverkets pensionsfond erlägga för sådant ändamål erforderliga tilläggsavgifter,
dels ock för riksdagen framlägga det förslag, vartill sådan utredning
kunde föranleda; samt
B) att förenämnda motioner II: 449 och 450, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Om ändring
i lagen ang.
civila tjänstinnehavares
rätt till
pension.
(Torts.)
Ang.
pensionsförhållandena
vid
Icommunikationsverlcen.
Nr 41. 30
Tisdagen den 2 juni f. m.
ensiaLför Vid punkten A I av utskottets hemställan hade reservation anförts av herMllandenavid
rar Lindahl och Johansson i Edsbyn, vilka under hänvisning till reservationskommunika-
vis framställt yrkande i motsvarande hänseende vid utskottets utlåtande nr 50
tionsverken. hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta, att till åldersförteckningen
(Forts.) vid ifrågavarande lag skulle fogas en anmärkning av följande lydelse:
»För kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken i denna förteckning
angivits högre pensionsålder än 64 år, inträder pensionsåldern vid 64 levnadsår.
»
På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.
Punkten A I.
Herr Vindahl: Jag her att i detta ärende få yrka bifall till den av mig vid
utlåtandet fogade reservationen. Det sker också under hänvisning till det
tidigare fattade heslutet beträffande bankoutskottets utlåtande nr 50.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att i avseende å den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit,
än att vad utskottet hemställt skulle bifallas med det tillägg till åldersförteckningen,
som förordats i den av herrar Vindahl och Johansson i Edsbyn vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan oförändrad
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Punkten A II.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten B.
Kammaren beslöt, att motionerna II: 449 och 550, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom kammarens föregående beslut, icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 53, i anledning av Kung!.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser om pensionering
av icke ordinarie personal vid statens järnvägar, telegrafverket och
statens vattenfallsverk.
Utskottets hemställan bifölls.
Ang. Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl.
grunderna för Maj :ts proposition angående ändring i gällande grunder för pensionering av
aTarméls^och arm.éns och flottans befäl och underbefäl med vederlikar jämte en i ämnet väckt
flottans befäl motion.
I en till bankoutskottets förberedande behandling hänvisad, den 13 mars 1925
dagtecknad proposition, nr 157, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att, under förutsättning av riksdagens bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 153 framlagda förslag till civil tjänstepensionslag,
fatta beslut på sätt i propositionen närmare angivits.
Tisdagen den 2 juni f. m.
31 Nr 41.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Fjellman och Holmgren väckt motion, nr 382.
Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med avslag å berörda motion, i vad den avsåge nu förevarande
proposition, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.
Ang.
grunderna för
pensionering
av arméns och
flottans befäl
m. m.
(Fort».)
Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt yttrande av herrar Vindahl, Bäcklund,
Boven, Ber ge och Höglund, vilka anfört:
»Då Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition avlåtits endast under förutsättning
av riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 153 framlagda
förslag till civil tjänstepensionslag, få vi, som i reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 50 yrkat avslag å sistnämnda förslag, framhålla att, därest detta
yrkande bifalles av riksdagen, ifrågavarande proposition torde få anses förfallen.
»
Herr Vindahl: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till min reservation.
Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med godkännande av det vid utlåtandet fogade särskilda yttrandet
avslå utskottets hemställan; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning av väckt motion
angående årligt understöd åt köksförestånderskan av 1 :a klass vid Stockholms
hospital Alma Paulina Lindgren.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning av första lagutskottets memorial nr 39, angående
arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik
boställsordning m. m., bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om undersökning angående mo- undersökning
nopolistiska företag och sammanslutningar dels ock i ämnet väckta motioner. alN''. ™onf>P°-
listiska före
Genom
en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 110, vilken hänvisats tag m'' m''
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om undersökning
angående monopolistiska företag och sammanslutningar.
I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagens andra kammare väckta motioner, nämligen nr
385, av herr Järte m. fl., samt nr 386, av herr Nyländer m. fl.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke i oförändrat
skick av riksdagen antagits, måtte för sin del antaga i utlåtandet infört för
-
Nr 41.
Lagförslag om
undersökning
ang. monopolistiska
företag
m. m.
(Forts.)
32 Tisdagen den 2 juni f. m.
slag till lag om undersökning angående inonopolistiska företag och sammanslutningar;
B)
att motionerna II: 385 och 386 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A) hemställt.
Reservation hade avgivits av, utom andra, herr von Sydow och greve Spens,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet bort avstyrka bifall till propositionen.
Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade
Herr Petrén, Bror: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 34 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredrages det
av utskottet förordade lagförslaget paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist;
att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan i punkterna
A och B föredragas i ett sammanhang;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.
1 §■
Denna paragraf hade följande avfattning:
I fråga om företag eller sammanslutning, som avser produktion eller bearbetning
av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse
eller transportverksamhet och som kan antagas vara av monopolistisk natur,
äger Konungen, när skäl därtill äro, förordna, att undersökning, på sätt i denna
lag sägs, skall äga rum till utredning rörande företagets eller sammanslutningens
inverkan på pris- eller omsättningsförhållanden här i riket.
Herr von Sydow: Herr talman! Då jag har reserverat mig mot utskottets
ifrågavarande förslag, kanske det, herr talman, tillåtes mig att säga några ord.
Det är ju så, att blotta orden »monopol» och »trust» verka på vissa människor
så irriterande, att de hava svårt att se denna sak fullkomligt objektivt och
lugnt. Många tro, att ett monopol och en trust alltid eller så gott som alltid
äro förenliga med utplundring av vissa personer, som inte kunna iakttaga sin
rätt gentemot detta monopol eller denna trust. Nu är det emellertid så, som
de veta, vilka studerat nationalekonomi, att nationalekonomerna bedöma denna
sak helt annorlunda och framhålla, att det i själva verket följer med den ohejdade
konkurrensen, att i regel eller i många fall monopol och truster framkallas.
Det är så, att detta system med fri konkurrens, huru överlägset det än
kan vara andra system, likväl har vissa nackdelar med sig. Konkurrensen går
i själva verket ofta så långt, att en närings utövande inte kan fortsättas annat
än med förlust, och då framkallar konkurrensen i.verkligheten en överenskommelse
om priserna — alltså en trust eller kartell. Nu är det givet, att en sådan
trustbildning kan leda till nationalekonomiskt och även privatekonomiskt beklagliga
följder, och då är det naturligt, att man kommer att tänka på en lagstiftning
gentemot missbruk av dylika sammanslutningar. Man har också försökt
därmed i många länder, men i det stora hela taget, kan man säga, med
Tisdagen den 2 juni f. m.
33 Nr 41.
mycket ringa resultat. I ett land, ett av de största näringsidkande länderna, Lagförslag om
har man övergivit tanken och oförbehållsamt medgivit, att försöken till en lag- undersökning
stiftning i detta avseende ha varit ett misslyckat experiment.
Här i landet har också uppkommit frågan om en lagstiftning gentemot mono- ''tåg m.m.
pol och truster. Jag finner det vara naturligt, att den frågan uppkommit. Den (Forts.)
uppkom ungefär vid kristidens blomstring, och det kan inte nekas till att det
då fanns vissa företeelser på området, som voro av den beklagliga beskaffenheten,
att en lagstiftning var naturlig. Men förhållandena ha sedermera i stort
sett ändrats, och numera torde man inte ha många anledningar til] klagomål i
detta avseende.
Emellertid har^ saken varit före i riksdagen flera gånger, senast vid förra
årets riksdag. Då avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning angående en lagstiftning om truster och monopol. I den skrivelsen
angåvos också vissa direktiv för denna utredning, vad utredningen skulle
omfatta, och vad en ^eventuellt blivande lagstiftning på detta område skulle
omfatta. Det sades da, att utredningen skulle avse »bestämningen och avgränsningen
av de monopolistiska sammanslutningar, som avsåges att träffas av den
kontrollerande verksamheten, arten av samma verksamhet, de medel, som vid
dess utövande kunde komma till användning för stävjande av förekommande
missbruk av innehavd monopolställning, formerna för- dylika medels tillitande,
beredandet av nödig sekretess». Det var dessa 5 punkter, som skulle utredas.
Ser man nu på den utredning, som åstadkommits, finner man, att den är ytterligt
knapphändig. Vad utlandet angår, är den rentav så ofullständig, att den
kan betraktas som felaktig. Man finner dessutom, att de krav, som framställts
av riksdagen förra året, inte ha tillgodosetts i mer än ett avseende, nämligen
beträffande sekretessen. Den nu förelagda lagen innehåller inte något
om bestämning och avgränsning av de monopolistiska sammanslutningarna.
Det säges endast, att om det finns något företag inom en viss bransch, som kan
i viss mån anses vara av monopolistisk natur, äger Kungl. Maj :t förordna om
lagens användning. Likaledes finns det inte någon bestämmelse om den kontrollerande
myndighetens beskaffenhet. Det kan vara ett ämbetsverk, vilket
som helst, det kan vara en person eller flera personer, och dessa personer kunna
använda ombud. Det är fullkomligt obestämt, hur denna verksamhet skall
utövas och av vem den skall utövas. Inte heller är någonting bestämt om de
medel, som skulle användas, i händelse att ett missbruk av monopolställningen
konstateras, liksom ej heller om formerna för dylika medels tillgripande. På
det hela taget synes det mig, att den ifrågasatta lagstiftningen inte innehåller
någonting annat än att Kungl. Maj:t har fria händer, ifall Kungl. Maj.-t finner,
att någon sammanslutning skulle ha monopolistisk natur. Kungl. Maj:t
äger då att förfara efter gottfinnande naturligtvis inom gränserna för lagstiftningen
i övrigt. Detta kan, det vill jag säga, vara förenligt med en viss stor
risk. Redan den omständigheten, att ett företag eller en sammanslutning av
företag kunna bli betecknade som trust eller monopol och göras till föremål
för en utredning och undersökning, sådan som här är föreslagen, kan i själva
verket medföra ett mycket stort avbräck för dessa företags verksamhet och leda
till deras ruin.
Då jag sålunda finner, att de direktiv, som riksdagen förra året förutsatte
för sin del såsom grund för en lagstiftning i ärendet, inte blivit iakttagna av
Kungl. Ma,j:t, och då den föreslagna lagstiftningen kan medföra stora vådor,
ber jag för min del att fa yrka avslag pa utskottets förslag och den kungl.
pro])Ositionen.
Herr talman! Jag liar ännu nagra ord att tillägga. X anledning av denna
proposition har vid denna riksdag framburits en motion, som väckt mycken uppmärksamhet.
Den motionen avser att sträcka den ifrågasatta lagstiftningen ut
Första hammarens protokoll 1025. Nr Jfl. 3
Kr 41. 34
Tisdagen den 2 juni f. in.
Lagförslag om
undersökning
ang. monopolistiska
företag
m. m.
; Forts.)
på andra områden än dem, som varit avsedda av Kungi. Maj:t. Då nu emellertid
denna motion är fallen genom ett avslagsbeslut i andra kammaren, skall jag
för min del vid denna riksdagens sena timme inte söka uppriva någon diskussion
på den punkten, ehuru jag tycker, att mycket vore att säga därom.
Herr Petrén, Bror: Herr talman! Med anledning av herr von Sydows anförande
ber jag att få yttra några ord.
Det förhåller sig ju så, att utskottet både i fjol och i år uttalat sig om
monopolistiska sammanslutningar såsom varande maktfaktorer av stor samhällelig
betydelse. I fråga om det lagförslag, som det nu gäller att bedöma,
har det uttryckligen sagts, att detsamma enbart riktar sig mot påtagliga missbruk
av dylika sammanslutningar.
Utskottets vice ordförande gjorde gällande, att riksdagen i fjol skulle hava
påkallat en helt annan lagstiftning i ämnet än den, som nu föreligger till
prövning. Jag vill då för kammarens ledamöter hänvisa till sidan 8 i utskottets
utlåtande, där utskottets yttrande för i fjol finnes delvis intaget.
Utskottet anförde då, att alldenstund denna fråga vore av den samhälleliga,
vikt och betydelse, att den ej utan olägenhet kunde undanskjutas, funne utskottet
sig böra med anledning av då föreliggande motioner tillstyrka avlåtande
av en ny skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet. Och så fortsatte utskottet:
»Vid den ifrågasatta utredningen borde givetvis vederbörligt beaktande''
lämnas åt de erinringar och uttalanden, som i yttrandena över trustlagstiftningskomimitténs
betänkande gjorts beträffande bl. a. bestämningen och avgränsningen
av de monopolistiska sammanslutningar, som avsåges att träffas
av den kontrollerande verksamheten, arten av samma verksamhet, de medel,
som vid dess utövande kunde komma till användning för stävjande av förekommande
missbruk av innehavd monopolställning, formerna för dylika medels
tillitande, beredandet av nödig sekretess rörande de av respektive företagare
till den kontrollerande myndigheten lämnade uppgifter samt den lämpligaste
organisationen av samma myndighet etc.» Utskottets skrivelseförslag
bifölls av båda kamrarna. Vad riksdagen sålunda i denna del sagt är, att
riksdagen ansåg, att man före lagförslagets framläggande i ämnet borde taga
del av och pröva de erinringar och uttalanden, som i dessa ovan angivna avseenden
gjorts i yttranden över trustlagstiftningskommitténs betänkande.
Dessa överväganden hava givetvis ägt rum hos Kungl. Maj:t och hava de
resulterat däri, att Kungl. Maj:t funnit anledning att nu framlägga förslag
till allenast en begränsad lagstiftning i ämnet, närmast syftande till att vid
förekommande fall av påtagliga missbruk av monopolställning möjliggöra en
ingående undersökning om den ifrågavarande sammanslutningen för de åtgöranden,
som. därav kunde föranledas, utan några särskilda lagstiftningsåtgärder.
såsom hänvändelser till vederbörande om rättelses vidtagande, publicerande
för allmänheten av vad vid undersökningen utrönts och framläggande
av förslag till ändringar i gällande tullsatser inom den ifrågavarande branschen.
Utskottet har nu vid prövningen av lagförslaget funnit, att den begränsning
av lagstiftningen i frågan, som sålunda för närvarande ^ skeft, är^ att
tillråda. Vid Sveriges industriförbunds årsmöte innevarande år, då frågan
var föremål för en ingående behandling, hade man icke sa mycket emot denna
sålunda utformade lagstiftning, som ansågs vara gjord med varsamhet, men
tvekan rådde, huruvida det vore skäl att nu antaga en lagstiftning enligt
förslagets innehåll eller om man möjligtvis hellre borde^ avvakta de närmaste
årens erfarenheter från utlandet på detta område. Da man inom utskottet
kommit till den uppfattningen, att skäl talade för att nu godtaga det före
-
Tisdagen den 2 juni f. m.
35 Nr 41.
liggande förslaget till lagstiftning, kan jag icke se, att detta står i strid med
det av utskottets vice ordförande avsedda uttalandet av riksdagen i frågan,
som jag nyss citerat från sidan 8 i utskottsutlåtandet.
Jag tror för min del, att enbart tillvaron av denna lag kan komma att
verka till åtskilligt gagn såsom en återhållande faktor vid då och då framträdande
tendenser till missbruk av monopolställning inom sammanslutningar
av nu ifrågavarande slag. Jag vill ur egen erfarenhet säga, att det varit särskilt
vid ett par tillfällen under de senare åren, som jag haft känslan av att
det skulle varit till verkligt gagn, om män hos Kungl. Maj:t haft de undersökningsmöjligheter,
vilka en lag som denna giver. Jag har ingen anledning
att närmare berörande av mig åsyftade fallen, men jag vill såsom min mening
hava framhållit, att därest samma varsamhet, som präglar lagförslaget,
ock kommer att utmärka Kungl. Maj :ts handhavande av lagen i framtiden,
ingen olägenhet är att förvänta av vad som i lagen föreslås. Jag tror, att
den även i sitt föreslagna skick fyller ett berättigat ändamål och att vad frågan
om dess eventuella vidare utbyggning angår man må hava anledning
se på förhållandenas utveckling å detta område de närmaste åren i utlandet,
så att vi därav kunna få någon erfarenhet för framtiden att bygga på!
Eftersom den föregående talaren icke gav sig närmare in på herr Järtes
motion, skall jag icke heller göra detta av hänsyn till, att tiden är så långt
framskriden och att många ärenden återstå på föredragningslistan. Jag vill
således, herr talman, inskränka mig till att med dessa ord yrka bifall till utskottets
hemställan, som redan är av andra kammaren antagen.
Greve Lagerbjelke: Herr talman! Det må vara, som den förste talaren
anmärkte, att den Järteska motionen fallit i andra kammaren. Jag anser
emellertid, att det här bör uttalas, att det väl ändå är bra ensidigt att vända
sig mot monopolistiska missbruk allenast inom affärsföretagen och icke inom
fackföreningsrörelsen. Det lärer dock vara ostridigt, att just på detta senare
område f. n. förekomma de största monopolmissbruken.
Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra om en debatt i denna
kammare den 14 mars innevarande år i fråga om den s. k. åkarpslagen.
Herr Carl Gustaf Ekman yttrade da bland annat: »Denna lagstiftning bör
alldeles uppenbart rikta sig riiot klandervärda ansträngningar även på arbetsgivaresidan.
» Han yttrade vidare: »Det förhåller sig ju också så, att skadegörelse
av. denna art är en sak, som icke träffar enbart parterna. Det träffar
.naturligtvis til syvende og sidst hela samhället, den försvagar det ekonomiska
livet i allmänhet.» flan slutade med att förorda ett förslag i syfte
att undanröja de nuvarande bestämmelsernas ensidiga karaktär. Det förefaller
mig, herr talman, som om allt vad herr Ekman i detta avseende yttrade
äger sin fulla tillämpning även på nu förevarande fråga.
Jag vill sluta med att säga, att jag för egen del icke iir någon principiell
motståndare till en utredning i fråga om truster. Det är så länge sedan
som år 1910, som jag i egenskap av ordförande i ett tillfälligt utskott hems^ällde
• jag kan väl säga till kammarens stora förvåning —• om utredning
i fråga om truster. Denna mm ställning har sedan dess icke förändrats,
i ör min del kan jag ej heller finna, att det nu förevarande utskottsförslaget
innebär så svåra betänkligheter, som från en del håll befarats. Enligt min
uppfattning har Kungl. Maj:t i sin proposition vidtagit väsentliga förbättringar
av trustlagstiftningskommitténs förslag. I likhet med den förste ta,
.aren. anser Ja£ dock, att några egentliga missbruk f. n. icke kunna anses
föreligga av den art, att någon lagstiftning f. n. är av behovet påkallad,
hinner nu emellertid riksdagen, att en lagstiftning sådan som den av utskot
-
Lagförslag om
undersökning
ang. monopolistiska
företag
in. m.
(Forts.)
Nr 41.
Lagförslag om
undersökning
ang. monopolistiska
företag
m. m.
(Forts.)
36 Tisdagen den 2 juni f. m.
tet föreslagna bör komma till stånd, anser jag, herr talman — jag upprepar
det ännu en gång — att rättvisa och billighet fordra, att denna lagstiftning
icke blir ensidig.
I detta frågans läge tillåter jag mig att yrka bifall till herr von Sydows
och greve Spens’ yrkande om avslag på utskottets hemställan.
Herr Westman: Herr talman, mina herrar! I likhet med lagutskottets
ärade ordförande utgår jag från att lagutskottets nu föredragna förslag kommer
att av denna kammare bifallas, såsom redan skett i andra kammaren.
Här jag för min del biträder lagutskottets hemställan, vill jag emellertid
understryka, att jag liksom utskottet i dess betänkande och dess ordförande
i det yttrande, vi nyss hörde, vill betona, att den lösning, som nu vinnes, är att
betrakta såsom en försökslagstiftning och att man redan nu bör räkna med, att,
när större erfarenhet vunnits, denna fråga om trustkontrollen kommer att upptagas
till förnyat övervägande. När jag sluter mig till utskottets förslag, är
jag nämligen icke blind för vissa svagheter, som vidlåda detsamma.
En av de svagheter, som man påträffar i utskottsförslaget, är den, att enligt
detsamma arbetet icke kommer att sammanhållas av något enhetligt organ,
utan att dess verkställighet av Kungl. Maj:t kommer att anförtros åt olika
myndigheter och åt enskilda personer, som, en eller flera, förordnas att lösa
vissa dem förelagda arbetsuppgifter. Detta betyder naturligtvis, att arbetet
kommer att i allt för hög grad splittras på olika händer. Min tro är den, att
erfarenheten kommer att visa, att man icke lätt kan undvara en central myndighet,
byggd på representativ grund, vilken kan sammanhålla arbetet och
efter eget beprövande utvälja de arbetsuppgifter, som böra upptagas till behandling.
Enligt utskottets förslag förhåller det sig i stället så, att det är
Kungl. Maj:t som skall förordna, att det ena eller andra området skall upptagas
till utredning, och att det ena eller det andra företaget skall göras till
föremål för undersökning. Jag kan icke sluta ögonen för att härigenom införes
i denna kontrollverksamhet över näringslivet ett politiskt moment, och
jag förbiser icke, att härigenom öppnas en möjlighet även för att riksdagen
skall komma att indragas i frågor om detta arbetes ordnande. Det måste nämligen
icke anses vara uteslutet, att en eller annan ledamot inom riksdagen
kommer att motionsvis yrka, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att just den
ena eller andra monopolistiska sammanslutningen närmast skall göras till föremål
för undersökning.
Jag tror sålunda, att det finns vissa svagheter i denna organisation och
att man så småningom skall komma till insikt om de fördelar, som det förslag
erbjöd, vilket framlades av trustlagstiftningskommittén, som ju föreslog, att
en opolitisk och opartisk myndighet skulle handhava verkställigheten av det
arbete, varom här är fråga. Emellertid är den svaghet, som jag nu har pekat
på, en sådan, som man kan tåla på ett försöksstadium av denna lagstiftning,
och den utgör för mig icke något hinder för att rösta på sätt jag förut angivit.
Slutligen vill jag med anledning av det yttrande, som vi nyss hörde från
den siste ärade talaren, säga, att om jag nu röstar för utskottets förslag, får
detta icke anses innebära någon principiell förklaring, att jag skulle stå på
den ståndpunkten, att staten icke borde intressera sig för monopolistiska strävanden
även på arbetsmarknadens område. Jag är tvärtom övertygad om att,
ifall de monopolistiska strävanden, som där framträda, komma att lika markerat
göra sig gällande även under framtiden, till olägenhet för det allmänna,
kommer en lagstiftning även i detta avseende att framtvinga sig. I ärendets
nuvarande läge anser jag, att frågan om utvidgning av kontrollen över de
monopolistiska strävandena icke bör få stå hindrande i vägen för möjligheten
att uppnå resultat vid denna riksdag.
Tisdagen den 2 juni f. m.
37 Nr 41.
Det är på dessa grunder, herr greve och talman, som jag ber att få y
bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet Nothin: Herr talman! Då jag i anledning av ett par
föregående talares yttranden begärt ordet, vill jag börja med att förklara, att
från min sida är ingen erinran att göra mot den jämkning, andra lagutskottet
föreslagit i 7 §. . .
Herr von Sydow framhöll, att orden »truster» och »karteller» verka så irriterande.
Ja, det må så vara, men det tycks finnas ett ord, som verkar nästan
ännu mera irriterande, och det är »trustlagstiftning». På annat sätt kan jag
knappast förstå den reservation, som av herr von Sydow och greve Spens
är bifogad utskottets förevarande utlåtande.
Såvitt jag fattade den förste ärade talaren rätt, grundade sig hans erinran
dels därpå, att i lagtexten icke var införd någon definition av begreppet »truster»
och »karteller». Jag vill då erinra om, att man i åtskilliga lagar gått till
väga på liknande sätt; om innebörden av en benämning kunde anses vara för
det allmänna medvetandet tämligen tydlig, lämnade man i lag icke någon
definition, utan överlät åt rättstillämpningen att göra avgränsningen.
Herr von Sydow vände sig vidare — jag ber om ursäkt, om jag missuppfattat
honom, men jag fattade hans uttalanden så — emot att i det kungl. förslaget
icke lämnats några närmare föreskrifter angående de myndigheter,
som skola verkställa undersökning, och angående de åtgärder, som skola vidtagas
i anledning av verkställd undersökning. Ja, anledningen är ju den, att
man i denna lagstiftning, vilken med rätta kan betecknas såsom ett slags försökslagstiftning,
velat gå fram med varsamhet och icke vidtaga större _ åtgärder
än förhållandena påkalla; och man har då ansett sig icke ha anledning att
här taga ståndpunkt till dessa frågor.
Greve Lagerbjelke erinrade om herr Järtes motion. I anledning av den vädjan,
som utskottets ärade vice ordförande gjorde, skall jag här icke gå in på
själva stridsfrågan. Jag vill endast tillkännage min ståndpunkt, att jag anser
dylika fackliga sammanslutningar icke vara att jämställa med truster och karteller.
Såvitt jag förstår är emellertid denna sak icke aktuell i nu föreliggande
fall. Vad man med denna lagstiftning åsyftar, är icke att bereda Kungl.
Maj:t rättighet att göra en undersökning — sådan rättighet finns ju utan
någon lagstiftning — utan man har velat skapa ett underlag för dylika undersökningar;
man har velat få fram det behövliga materialet för ernående av ett
tillförlitligt undersökningsresultat. Gäller det att undersöka en affärssammanslutnings
försäljningspris eller övriga arbetsmetoder, behöves ju tillgång
till handelsböcker och andra handlingar, vilka icke utan denna lag kunna bli
för undersökningsmyndigheten tillgängliga. Helt annorlunda ställer det sig i
de av greve Lagerbjelke åsyftade fallen. Där finnas inga okända faktorer,
som man behöver någon lag för att få kännedom om. Levnadskostnader och
arbetspris känna vi. Allt detta ligger efter mitt sätt att se vid sidan av det
föreliggande lagförslaget; och mig synes därför, att denna fråga icke behöver
förlänga den nu pågående debatten.
undersökning
ang. monopolisti
ska företag
m. m.
(Forts.)
Herr Winberg: Herr talman! Vid denna sona timme skall jag icke^ ingå
närmare på denna fråga, men jag kan omöjligt undgå att uttala min förvåning
över greve Lagerbjelkes uttalande här. Han började ju med att meddela^, att
han redan år 1910 framhållit nödvändigheten av en undersökning om någon
slags trustlagstiftning, och han sade vidare, att han icke ansåg det föreliggande
förslaget innebära något, som kunde vara till skada eller egentlig fara, men
därefter slutade han med att yrka bifall till herr von Sydows reservation, som
Nr 41. 38
Tisdagen den 2 juni f. in.
tåg in. in.
(Forts.)
Undersökning e£enthgerl “^e^är> ^ utskottet borde avstyrkt det föreliggande förslaget. Jag
ang. monopo- ma saga, att det är åtminstone för mig svårt att fatta logiken i detta uttalande.
listiska före- . Det egentliga skälet till att greve Lagerbjelke enligt min mening: gjorde
sig skyldig till en sådan brist på logik var väl närmast den i andra kammamotionen
som lian talade om, att lagstiftningen skulle omfatta även
1 orhallandena pa arbetsmarknaden. Jag skall givetvis icke ingå på det området
nu, ty jag tar greve Lagerbjelkes uttalande till intäkt för att han själv
redan ar ldlO ansag en lagstiftning av nu föreliggande art nödvändig, men jag
föreställer mig, att lian icke redan så tidigt ansåg det nödvändigt att ingripa
jamval ^beträffande förlmllandena på arbetsmarknaden. För övrigt, om man
skall ga in på detta område, är det nog icke fackföreningsrörelsen, som närmas]
bo„r 7ara ,förenlal för lagstiftning, utan då är det nog närmast vissa åtgärder
tran arbetsgivarnas sida, som man bör tänka på. Som sagt, det är ju
icke nödvändigt att uppehålla sig vid den saken, men när man redan så långt
tillbaka ansag en sådan här lagstiftning nödvändig och icke har någonting att
invända motdrt föreliggande förslaget, vore väl det naturliga, att man yrkade
biiall till detta förslag, vilket jag, herr talman, för min del ber att få göra.
Greve Lagerbjelke: ^Herr greve och talman! Jag skall icke bemöta herr
Winberg. Jag vill inskränka mig till att, med anledning av herr statsrådets
yttrande nyss, saga någre ord Herr statsrådet anförde, att förhållandena i
detta tall icke kunde vara tillämpliga på fackföreningsrörelsen, då det här
gällde att inhämta material från företagaresidan, medan något dylikt material
icke behövdes från den andra sidan. Enligt min mening är detta icke riktigt.
.fr a'' . agan om registren inom fackföreningsrörelsen behöva bli
föremal för materialinsamling och utredning, och jag tror icke, att dessa register
stallas till undersoknmgsmyndighetens förfogande, utan att detta föresiirives
genom särskild lagstiftning.
Greve Spens: Då jag har biträtt herr von Sydows reservation, skall jag be
att få yttra några ord.
. Anledningen till att jag reserverat mig är. att jag under utskottets behandling
av detta ärende och vid. ett sammanträde med industriförbundet, till vilket
utskottets ledamöter inbjudits för att åhöra en diskussion i den föreliggande
frågan, fått ett starkt intryck av att den föreslagna lagen skulle kunna
komma att ^verka irriterande och nedtryckande på vårt lands industri, vilket
ju under rådande depression bör undvikas och vilket jämväl skulle inverka
menligt på vår statsekonomi. Jag har därför kommit till den uppfattningen,
att det skulle vara lyckligast, om denna lagstiftning finge något anstå. Detta
tycktes också vara den allmänna meningen på industriförbundets nämnda sammanträde.
Det synes.mig icke heller vara någon fara i dröjsmål i detta avseende. I vårt
land finnas icke de förutsättningar, som i vissa andra länder göra, att truster,
vilka ju även utskottet medgivit vara nödvändiga och nyttiga för en del industriers
existens, medföra fara för missbruk. Därtill är vårt land alltför kapitalfattigt,
och en del av de största truster, vi haft, ha ju också redan förstatligats.
De ekonomiska lagarna utgöra för övrigt alltid en god kontroll, och
staten har ju i vårt tullsystem verksamma medel mot missbruk av trusterna.
Jag anser, herr talman, att det vore lyckligast, om denna lagstiftning uppskötes
något, och jag ansluter mig därför till herr von Sydows hemställan.
Herr von Kock: Jag skall vid denna timme givetvis icke upptaga kamma
rens
tid många minuter, men jag kände mig uppkallad av den siste ärade talåren,
som ansag a ena sidan, att det icke var någon fara i dröjsmål med den
-
Tisdagen den 2 juni f. m.
39 Jir 41.
(Forts.)
na lagstiftning, och å andra sidan att det icke fanns nagla missförhållanden,^^
som borde rättas. Jag för min del har den uppfattningen, att det i alla tall aw} m0„0^.
vid vissa tillfällen förefunnits ett behov av en lagstiftning av detta slag, och etiska förejag
vill erinra om att riksdagen ett par gånger har skrivit och fäst Kungl. tåg ro. ro.
Maj:ts uppmärksamhet på saken. . . ... ,
Hade förslaget lagts på den bog, som den gamla trustkommissionen toreslog,
både jag för min del varit ganska tveksam, och jag vill i detta sammanhang
mot herr Westman säga, att jag knappast kan tro, att det vant nktigt av
Kungl. Maj :t att framlägga förslag om inrättande av en särskild institution,
som haft att följa denna verksamhet, utan jag tror, att den form, Kungl. Maj :t
valt, är den rätta. Det är en försiktig lagstiftmngsform, som möjliggör, att
man till en början försöksvis trevar sig fram på området, och skulle det sedermera
befinnas behövligt med ytterligare åtgärder, sa ma de komma sedan.
Jag har ingen anledning att ingå på denna fråga, som den förste ärade
talaren i förbigående antydde, den s. k. Järteska motionen. Jag vill endast
till de skäl som herr statsrådet anförde mot att dessa sammanslutningar av
arbetsgivare och arbetare skulle föras under lagstiftningen, foga ännu ett par
skäl. Det finns, som herrarna torde se av den redogörelse över den utländska
lagstiftningen, som åtföljer utskottsbetänkande!, icke något enda av de land,
:som genomfört någon form av trustlagstiftning, som latit dessa sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare föras med under lagstiftningen. Vidare
tror jag att det ligger en mycket stor sanning i vad kommerskollegium yttrar
i denna sak, nämligen, att det skulle förrycka, kanske alldeles omöjliggöra,
hela denna lagstiftning, om man toge med de ömtaliga socialpolitiska strids
f
xå gOTTl fii
Av dessa skäl tror jag, att det varit klokt att begränsa förslaget på sätt som
skeft i propositionen, och jag ber att med dessa korta antydningar få yrka bi~
fall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle förkastas; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Övriga delar av förevarande lagförslag.
Godkändes.
Utskottets hemställanden i punkterna A och B.
Förklarades besvarade genom kammarens föregående beslut.
Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5,31 e. m.
In fidem
G. II. Berggren.
Nr 41.
40
Tisdagen den 2 juni e. m.
Om ändring
i pensionsförsäkringslagen.
Om ersättning
för förluster
■på grund av
mul- och klövsjukan.
Tisdagen den 2 juni e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. in.; och dess förhandlingar leddes till
början av herr andre vice talmannen.
ens
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial, nr 1, med uppgift å vilande
lördag tiH andringar i grundlagarna, punkten 4. Det vilande förslaget till
andrad lydelse av ^ 2 4:o tryckfrihetsförordningen antogs.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 36,
Maj .ts proposition med förslag till lag angående ändrad
den SO juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
i anledning av Kungl.
lydelse av 5 § i lagen
Genom en den 20 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 158, vilken hänvisats
tili lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj 4 under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående
andrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän
pensionsförsäkring.
Utskottet hade i nu ifrågavarande utlåtande på anförda skäl hemställt att
liragavarande proposition nr 158 måtte av riksdagen bifallas.
Herr Petren, Bror: Herr talman! Det är så, att den ändring, som innefattas
i förevarande lagförslag, består däri, att det i 5 § av pensionsförsäkringslagen
är i förslaget inryckt en hänvisning till civila tjänstepensionslagen jämsides
med 1907 ars lag om civila tjänstinnehavares rätt till pension och 1920
ars lag om rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket m. fl.
7.R „ • Eftersom man nu på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut måste utgå
1|(an1 nagon^ civil tjänstepensionslag icke vid denna riksdag kommer till
stånd, far jag såsom konsekvens härav, herr talman, nu yrka, att förevarandeproposition
matte lämnas utan bifall.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än att ifrågavarande proposition nr 158''
matte av riksdagen lämnas utan bifall.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare pa bifall till berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 72, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av
förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet jämte i ämnet
väckta motioner.
I en till riksdagen den 8 maj 1925 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad''
proposition, nr 231, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
Tisdagen den 2 juni e. m.
41 Nr 41,
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riks-0m ersättning
dagen /* förluf‘
. pa grund av
dels godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagna grun- mul- och klövder
för understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade ■??''«&*»•
av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, (Forte.)
dels ock medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande understödsverksamhet
finge bestridas av nionde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till förekommande
och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:
1) två före propositionens avlämnande väckta likalydande, nr 135 i första
kammaren av herr Nilsson, Nils Anton, m. fl. och nr 56 i andra kammaren av
herr Månsson i Erlandsro m. fl.; ’
2) nr 237 i andra kammaren, av herr Olsson i Kullenbergstorp, likaledes
väckt före propositionens avlämnande;
3) två likalydande, nr 300 i första kammaren av herr Jönsson m. fl. och nr
455 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro m. fl.; samt
4) nr 456 i andra kammaren av herr Sjöblom.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
1) att riksdagen, med avslag å förevarande proposition, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville dels i anslutning till i utlåtandet
angivna synpunkter låta verkställa ytterligare utredning huru ersättning av allmänna
medel skulle kunna utgå för skada och förlust till följd av utav staten
vidtagna isoleringsåtgärder för bekämpande av mul- och klövsjuka, dels ock
låta utreda om och på vad sätt statens medverkan kunde lämnas för försäkringsverksamhet
mot sådan sjukdom;
2) att de i ämnet väckta motionerna 1:135 och 300 samt II: 56, 237, 455 och
456 i den mån de ej kunde anses besvarade genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och hemställt ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
A) av herrar Nilsson i Tånga, Månsson i Erlandsro, Sjöblom, Andersson i
Grimbo och Elisson, vilka av angivna orsaker hemställt,
1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Majrts proposition nr 231 med i reservationen
angivna ändringar;
2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville i fortsättningen låta utreda, om och på vad sätt statens medverkan kunde
lämnas för försäkringsverksamhet mot sådan sjukdom;
B) av herrar Nils Persson, Nilsson i Kabbarp och Carlström, vilka dock ej
antytt sin mening.
På framställning av herr andre vice talmannen beslöts, att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.
Punkten 1.
Herr statsrådet Limlers: Herr talman! Det förevarande utskottsutlåtandet
behandlar ju en kungl. proposition, som avser att bereda ersättning i vissa fall
för förluster, uppkomna under mul- och klövsjukeepidemien i de södra delarna
av landet. Den kungl. propositionen föreslår ersättning dels för mjölkförlust
Nr 41.
42
Tisdagen den 2 juni e. m.
Om ersättning
får förluster
på grund av
mul- och klövsjukan.
(Forts.)
enligt vissa grunder och dels i vissa andra fall efter särskild prövning. Utskottet
har däremot yrkat avslag på denna Kungl. Maj:ts framställning. Som
vi nyss hörde uppläsas här, föreligger det i stället ett förslag om skrivelse i
det syfte som utskottets motivering närmare anvisar. Dessutom har det väckts
några motioner i frågan, vilka avse att gå något längre i fråga om ersättning
än vad Kungl. Maj :t föreslagit. Det föreligger också till detta utlåtande en
reservation, avgiven av utskottets ordförande jämte några ledamöter, vari påyrkas
bifall till Kungl. Maj:ts förslag något utökat med vissa av de yrkanden,
som framställts i motionerna.
Om jag går till utskottsutlåtandet, finner jag, att utskottet principiellt icke
har något att invända emot att understöd medgives dem, som på grund av isoleringsbestämmelsema
lidit förluster under epizootien. Utskottet anser sig
emellertid icke kunna följa de principer, som Kungl. Maj :t angivit, utan anser
dels att statens åtgärder i detta avseende bära inriktas på att genom stöd åt
vederbörande försäkringsanstalt bereda jordägarna skydd mot förluster av
ifrågavarande slag och dels att statens ingripande bör grundas på behovet av
hjälp i de särskilda fallen. Dessa båda förutsättningar synas mig dock strida
emot varandra, ty dels lär man icke kunna använda försäkringsanstaltema såsom
förmedlare i det fallet att endast den försäkringstagare, beträffande vilken
ömmande omständigheter äro för handen, skall medgivas statsunderstöd,
och dels kan helt naturligt på den vägen i själva verket ingen billighetsprövning
ske, enär alla de, sogi icke hava försäkrat, skulle uteslutas ifrån understöd.
Oavsett detta vill utskottet grunda ett tilltänkt stöd åt dem, som drabbas av
berörda förluster, helt och hållet på försäkringsrörelsen. Den frågan uppstår
då, hur en sådan försäkringsverksamhet skall ordnas. På grund av många skäl
förefaller det, som det vore alldeles uteslutet, att staten själv skulle skapa en
försäkringsanstalt för detta ändamål. Man har därför endast att bygga på den
privata försäkringsverksamheten, och statens medverkan finge väl då ske i
samband med ordnandet av återförsäkring för riskernas utjämnande anstalterna
emellan. I det avseendet vill jag erinra om, att ett förslag i sådant syfte
på sin tid hade utarbetats av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget. Detta
förslag ihjälkritiserades emellertid av myndigheterna. Sedermera har också
chefen för försäkringsinspektionen försökt sig på att utarbeta ett förslag, som
han även framlagt. Det fann emellertid varken nåd hos myndigheterna, till
vilka det var utremitterat, eller ens något stöd hos försäkringsanstaltema
själva. Härav synes mig framgå, att det icke är_ så lätt att lösa frågan om ett
ordnande av denna sak på försäkringsvägen. Även om en utredning i detta
syfte skulle komma till stånd, vilket jag anser bör ske, oavsett om riksdagen
skriver eller ej, ifall en sådan utredning sådan som den utskottet ifrågasätter,
säger jag, skulle komma till stånd, så kan det ej med visshet utlovas, att ett
så besvärligt problem skall vara så fullständigt utrett, att förslag kan föreläggas
nästkommande riksdag.
Vad inträffar, om riksdagen nu skulle följa utskottet? Jo, anstalterna få
givetvis själva i fortsättningen bära bördan, liksom under den gångna vintern
försöka fortsätta den ojämna kampen under nästkommande vinter. Resultatet
kan då icke bli annat än ett, nämligen det att åtskilliga anstalter knäckas
och att enskilda djurägare på grund av de onormala uttaxeringarna totalt förlora
tron på försäkringen. Redan på grund av den gångna vinterns förluster
har Skånska lantmännens ömsesidiga försäkringsförening — vilket även tydligen
framgår av de sakkunnigas utredning, som finnes intagen i propositionen
—• förbrukat sina samtliga tillgångar, varjämte den, om man utgår ifrån att
halva antalet djur skulle bli nedsmittade inom det s. k. isoleringsområdet, något
som för övrigt är ganska sannolikt, måste tillgripa en så stor uttaxering, att
den djurägare, som fått ersättning av anstalten, får betala tillbaka ungefär
Tisdagen den 2 juni e. m.
43 Jir 41.
iälften av detta ersättningsbelopp och att övriga försäkringstagare givetvis
få en uttaxering efter liknande grunder.
Jämför man då, med dessa konsekvenser för ögonen, utskottets förslag med
Kungl. Maj :ts förslag, så må det tillåtas mig att säga, att jag tror, att Kungl.
Maj :ts förslag i själva verket har anvisat en hjälp till självhjälp, och jag tror,
att detta under nuvarande omständigheter är den enda säkra utväg, som kan anvisas.
Detta förslag avser att sätta försäkringsanstalterna i stånd dels att fullgöra
sina förbindelse, utan att djurägarna alltför hårt drabbas med uttaxering,
och dels att möjliggöra för dem att bibehålla nödig ryggrad för att möta en
eventuell epizooti nästa vinter. Genom ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag vinnes
sålunda just vad utskottet säger sig ha åsyftat, nämligen att genom försäkringsverksamhet
underlätta för djurägarna att uthärda de svårigheter en
mul- och klövs.jukeepizooti medför. Om en verklig lättnad och hjälp skall åvägabringas
dem, som svårast varit utsatta för förlusterna, äro de föga hulpna
genom utskottets vaga ord och löften. I ett nödfallsläge sådant som det förevarande
lära väl icke dylika svaga halmstrån hjälpa. Vill man verkligen hjälpa,
så måste man ingripa snabbt och effektivt.
Jag anser mig även böra yttra något om den av utskottet uttryckta meningen,
att understöd endast bör utgå efter prövning i varje särskilt fall. Då det
här gäller ett mycket stort antal fall, är det givet, att prövningen antingen
måste ske av ett stort antal myndigheter, då en individuell prövning blir möjlig,
varav dels följer att mycket olika principer komma att tillämpas och följaktligen
det hela blir ohållbart och för övrigt kommer att leda över till oöverskådliga
konsekvenser, och dels även därav följer, att kostnaderna skulle bli
orimligt stora för en organisation, som skulle bära upp en tillämpning av dylika
individuella grunder, eller blir, trots allt, prövningen schablonmässig, enär
ett fåtal myndigheter bliva de avgörande och alltså beroende av de uppgifter,
som stå till buds.
Kungl. Maj:ts förslag däremot innebär, att den individuella prövningen endast
skall förekomma i ett fåtal alldeles särskilt ömmande fall. Det största
antalet fall, nämligen de som gälla mjölkförlusterna, skulle däremot följa bestämt
angivna grunder och således klara principer. Genom att tiden för understödens
utgående är starkt begränsad enligt Kungl. Maj:ts förslag, avser
detta att inrikta uppmärksamheten på behovet av försäkring för framtiden.
Utskottet förmenar, att ett uttalande av utskottet skulle medföra samma verkan.
En sådan tanke, en sådan förhoppning torde väl emellertid i själva verket
vara en fullständig illusion, ity att såväl understödsfrågans nuvarande läge
som försäkringsanstalternas svaghet äro moment, som motverka inträdandet
av ordnade förhållanden, om nu den hjälp, som åsyftas, skulle utebli.
Om alltså utskottsförslaget skulle bifallas, så skulle man icke uppnå den
hjälp, som åsyftats, utan man skulle få skjuta över det hela till en oviss framtid.
Jag kan således icke finna annat, än att utskottsförslaget icke ger vad det
annonserar om, nämligen stöd och hjälp, och att det framför allt icke ger denna
hjälp i rättan tid. De direktiv, som utskottet uppdragit för en fortsatt utredning,
äro dels i vissa avseenden oklara och dels i sin helhet, efter mitt förmenande
och efter vad jag nu sökt påvisa, ohållbara. Andra kammaren har
också, så gott som enstämmigt, anslutit sig till den reservation, som finnes vidfogad
utlåtandet och här är det givetvis tillfälle även för första kammaren
att i riksdagens elfte timme bidraga till en god lösning i en behjärtansvärd sak.
Det må nu vara sant, att mul- och klövsjukeepizootien slutligen icke blivit så
svår som från början befarats; dess verkningar ha icke blivit så fruktansvärda,
som det förutspåddes i januari månad, då nedslaktningsmetoden måste övergivas
för Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads län. Man måste det
oaktat säga, att, just under övergångstiden och den närmaste tiden därefter,
Om ersättning
för förluster
på grund av
mul- och klövsjukan.
(Forts.)
Nr 41. 44
Tisdagen den 2 juni e. m.
Om ersättning
för förluster
på grund av
mul- och klövsjukan.
(Forte.)
förlusterna för djurägarna varit oproportionellt stora. Orsakerna härtill äro av
tvåfaldig art. Till att börja med var statens ingripande i åtskilliga avseenden
onödigt kärvt och hårt. Sålunda upprätthöll man till en tid 20 dagars sträng
avspärrning, efter det slutdesinfektionen ägt rum. Denna tid minskades sedermera
till 10 dagar och numera är den praktiskt taget borta. Således har i
början på året, omedelbart efter det att nedslaktningen upphörde i dessa områden,
gårdarna stått avspärrade längre än som sedermera ansetts vara nödvändigt
och längre än de nu göra. Enbart denna omständighet är ett påtagligt
bevis för att staten icke kan rättfärdiga sig och sitt ingripande, utan att ge skälig
ersättning åt djurägarna. Det andra skälet för att förlusterna blivit så
störa under övergångstiden, vid början av isoleringsmetodens tillämpande, är
det, att varken djurägare eller veterinärer från början voro vuxna sjukdomens
bekämpande på annat sätt än genom nedslaktning och desinfektion av gårdarna.
Så småningom har man emellertid lärt sig att redan ifrån början kraftigt
gripa in för sanitära anordningar och sådant, vilket gör, att sjukdomen
blir fortare hävd och att sjukdomens följder icke bli så svåra numera.
Den ersättning, som det nu är fråga om, rör sig ju om ett relativt litet
belopp, ungefär 1 1/2 miljon kronor. Jäg säger relativt litet, ty det är litet i
förhållande till statens kostnader på nedslaktningsmetoden. Den kostnaden
uppgår nämligen redan till inemot det tiodubbla, och vad det skulle ha kostat
staten, därest man vidhållit nedslaktningsmetoden i större utsträckning, det vågar
man knappast tänka på nu.
Jag kan, mina herrar, icke värja mig från den tanken, då jag läser utskottsutlåtandet,
att man slagit sig alltför mycket till ro efter den ängslan, som
grep särskilt jordbrukarbefolkningen i början av detta år inför den hotande
farsoten. Nu breder sig visserligen grönska över de skånska slätterna, lovandeen
god skörd för året, och detta dämpar i någon mån det vemodiga intryck
man får vid en resa igenom dessa bygder. Men ännu ligga där som minnen
från den tid, som har gått, väldiga gravhögar från storslaktens dagar och där
vittna gödselkomposter i mängd, stängsel och spärrningar såväl som desinfektionens
kalkstänk över hus och vägar om sjukdomens våldsamma framfart
i bygderna. Och ekonomiskt sett har man ofta bittert fått erfara sjukdomen
och dess följder.
Jag kan för min del icke se annat, än att propositionens vädjan till riksdagen
att lätta bördorna för de hårdast drabbade, är berättigad både på grund
av rättvisa och billighet. Jag är därför förvissad om, att jag icke förgäves ber,
att första kammaren, då den nu har frågan till avgörande, biträder andra kammarens
beslut genom att bifalla den reservation till utskottsutlåtandet, som är
avgiven av utskottets ordförande m. fl.
Herr Jönsson: Herr talman, mina herrar! På grund av tids- och andra förhållanden
i kammaren och med förhoppning om att denna kammare skall biträda
andra kammarens beslut i frågan, vill jag nu inskränka mig till att, i anslutning
till herr jordbruksministerns anförande ävensom till de motioner, som i ärendet
blivit väckta, få yrka bifall till den reservation, som är bifogad utskottets betänkande
och som är avgiven av herr Nilsson i Tånga m. fl.
Herr Hellström: Herr talman! Den proposition, som vi nu behandla, blev
avlämnad till riksdagen efter den ordinarie propositionstidens utgång. Det har
därför för jordbruksutskottet varit ganska svårt att kunna ägna denna viktiga
fråga den ingående behandling, som den helt säkert är värd. Vi ha på grund härav
icke heller kunnat komma med några mera genomgripande förslag till modifikationer
i det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt, utan vi ha måst inskränka
oss till att göra ett mera principiellt uttalande och föreslå riksdagen att i skri
-
Tisdagen den 2 juni e. m.
45 Nr 41.
velse till Kungl. Maj it anhålla om förnyad utredning i den föreliggande frågan. 0m ersättning
Det är huvudsakligen eller uteslutande, kan jag säga, på grund av rent prin- mund^av
-cipiella skal, som jordbruksutskottet icke har ansett sig kunna, i den form och
förslaget nu föreligger, tillstyrka detsamma. sjukan.
För att inte upptaga tiden för länge skall jag be att endast få citera början (Forts.)
av det yttrande, som medicinalstyrelsen avgivit i denna fråga, då den på ett
ganska koncentrerat sätt återger dessa principiella betänkligheter. Medicinalstyrelsen
säger: »Hittills gällande näringspolitiska principer vid behandlingen
av likartade frågor hava varit, att, då den enskilde näringsidkaren icke genom
försäkring kunnat eller velat .skydda sig för oförutsett uppkomna förluster,
så har han själv fått, med den risk, som är ofrånkomlig vid utövandet av vilket
yrke eller vilken näring det vara må, vidkännas dessa förluster utan att övriga
skattedragare i riket tvungits att för hans skull göra offer. Detta har också
ägt sin tillämpning vid allt bekämpande av smittsamma sjukdomar hos människor
eller djur, där icke blott icke ersättning lämnats för minskad affärsomsättning,
arbetsoduglighet och dylikt, som uppstått genom sjukdomen i och för
sig, utan hava vederbörande tvätom haft att utan vederlag underkasta sig den
inskränkning i rörelsefrihet m. in., som staten pålagt dem i syfte att hindra
farsotens spridning till andra», och sedan komma en del exempel, som belysa
denna genomgående grundsats. På grund därav har jordbruksutskottet ansett
sig icke kunna tillstyrka den del av Kungl. Maj :ts förslag, som innebär en
ersättning för de förluster, som sjukdomen i och för sig har åstadkommit,
utan utskottet har ansett, att Kungl. Maj:t skulle ha närmare kunnat ansluta
sig till de hittills gällande grundsatserna genom att endast föreslå ersättning
för de förluster, som uppstått direkt genom de av staten vidtagna åtgärderna
för smittans bekämpande. Utskottet har också ansett sig kunna gå något längre,
nämligen till att man i vissa fall borde kunna lämna ett understöd i särskilt
ömmande fall, d. v. s. att man skulle även i Skåne, på samma sätt som skett i
Norrbotten och i åtskilliga andra delar av landet, lämna nödhjälp till dem, som
verkligen äro i behov av sådan. Men att däremot, som Kungl. Maj:ts förslag
innebär, lämna en direkt ersättning för utav sjukdomen förorsakade skador utan
någon närmare prövning, endast med tillämpande av vissa i den kungl. propositionen
angivna allmänna grundsatser, ha vi i utskottet icke ansett oss
kunna vara med om.
Herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet har här framhållit,
att det skulle, i fall man här skulle göra en individuell prövning i varje
särskilt fall, komma att draga mycket stora kostnader, och att det skulle bli
en stor tidsutdräkt o. s. v. Det är alldeles riktigt, att det kommer att bli så.
Men en sådan prövning har alltid förut tillämpats, i de fall då riksdagen lämnat
.anslag för åstadkommande av nödhjälp. Staten kan ju träda, emellan i sådana
fall, där nöd verkligen har uppstått på grund av svårigheter, som föranletts av
denna sjukdom, och då får man ju underkasta sig att göra denna individuella
prövning, men att man här, oberoende av vederbörandes ekonomiska ställning,
efter vissa allmänna grunder helt schablonmässigt skulle lämna ersättning för
mjölkförlust — det är egentligen mjökförlusten det gäller — det har utskottsmajoriteten
icke kunnat vara med om.
Då jag en natt i slutet av förra veckan här åhörde den långa debatt, som fördes
beträffande ett betänkande, som då förelåg, nämligen betänkandet nr 4
ifrån det sammansatta stats- och andra lagutskottet angående livräntetillägg av
statsmedel för dem, som äga rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så erinrade jag
mig den debatt, som vi fört i jordbruksutskottet beträffande den ersättning,
som skulle utgå till de skånska jordbrukarna. När jag då hörde flera framstående
talare bär i kammaren så övertygande tala för att vi icke skulle införa
Nr 41. 46
Tisdagen den 2 juni e. m.
en. ny Srundsats 1 fråga om understödsverksamhet ifrån statens sida. sade jag:
på grund av mig,: detta 8''äUer dock dessa stackars invalider, medan det i förslaget i fråga om
mai- och klöv- mul- och klövsjukeepizootiens verkningar gäller de skånska jordbrukarna, av
sjukan. vilka åtminstone många befinna sig i en god ekonomisk ställning! Då kunde jag''
(Fort*.) icke underlåta att tänka, att det väl icke är sannolikt, då frågan om anslag
till lindrande av följderna av mul- och klövsjukan kommer före, att första kammaren
skall gå med på införandet av denna nya princip. Beträffande de nämnda
livränteunderstöden fattade emellertid andra kammaren ett beslut, motsatt
första kammarens beslut. Andra kammaren beviljade nämligen 900,000 kronor
för detta ändamål, men i första kammaren avslogs detta jakande, och kammaren
beslöt i stället ga med på en skrivelse i enlighet med en reservation av herr
von Koch. I dag ha kamrarna i det ärendet beslutat, att andra kammaren,
med frånträdande av sitt beslut, skulle biträda första kammarens i ärendet
fattade beslut. Jag tror, att det skulle vara skäl i att man erinrade .sig denna
episod, då uran nu så bevekande talar om att första kammaren utav billighetshänsyn
bör frånträda de grundsatser, som den hittills följt på det ifrågavarande
området.
Det förhållandet, att vi i jordbruksutskottet icke lyckats giva några direktiv
åt Kungl. Maj :t, varigenom det kan vara möjligt för Kungl. Maj :t att i tillräckligt
god tid bringa den hjälp, som vi i alla fall lämna dem, som verkligen
äro i behov av hjälp därnere i Skåne, är icke beroende på bristande vilja hos
jordbruksutskottet, utan det är uteslutande beroende på den brådska som uppstått
på grund av den oerhört knappa tid, som vi haft till förfogande för att
behandla denna proposition, som inkom efter den ordinarie propositionstidens
utgång.
De invändningar, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
gjort emot utskottets förslag beträffande understödjandet av försäkringsverksamheten,
vill jag på grund därav icke upptaga till bemötande eller behandling,,
därför att utskottet icke har gjort anspråk på att komma med några definitiva
anvisningar på detta område, utan det har därvidlag ansett, att den frågan,
såsom saken nu ligger,_ måste förtroendefullt lämnas i Kungl. Maj:ts hand.
Chefen för försäkringsinspektionen har framhållit den utvägen, att man genom
att lämna lån till de föreningar, som nu drabbats av dessa svårigheter,
skulle göra det möjligt för dem att utsträcka utbetalningstiden under en längre
tidrymd. Detta ha vi omnämnt, icke därför att vi ansett, att Kungl. Maj:t
skall gå just den vägen, utan vi ha endast velat påpeka att det finns olika
möjligheter på detta område.
o Det är på grund av dessa principiella synpunkter som jag, herr talman, anhåller
att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag i den föredragna punkten.
Herr Yennersten: Herr talman! För den, som icke deltagit i detta ärendes
förberedande behandling och för övrigt icke äger på samma, sätt som ledamöterna
i jordbruksutskottet förutsättningar att bedöma en sådan fråga som denna,,
är det naturligtvis svårt att uppträda här för att tillkännagiva sin mening och
motivera densamma. Jag har emellertid gått ut ifrån mera allmänna synpunkter,
då jag nu tillkännagiver, att jag för min del nödgas rösta för reservationen.
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har redan så utförligt
redogjort för vad som ligger till grund för den kungl. propositionen, att det
icke behövs mera än, som herr Jönsson nyss gjorde, att hänvisa till vad som sålunda
har framlagts. Den allmänna synpunkt, som jag för min del vågat anlägga
på denna sak, är den, att jag mycket väl kan tänka mig, att man inför eu
så hotande fara som den ifrågavarande ju måste anses vara — den har ju åstadkommit
något som jag tror, att man utan överdrift vågar kalla en riksolycka
Tisdagen den 2 juni e. m.
47 Nr 41.
— att man inför en sådan fara mycket väl hade kunnat tänka sig åtgärder av
långt radikalare natur, avspärrningsåtgärder, som kunnat bereda övriga näringar
här i landet, handel och industri icke minst, mycket stora svårigheter. Nu
ha jordbrukarna där nere fått taga emot icke bara den första stöten, utan en
mycket hård sådan, och det förefaller mig därför icke vara mer än en gärd av
rättvisa, om vi andra skulle säga : »Detta är en angelägenhet, som rör oss alla
och här måste vi stå såsom en man för att i möjligaste mån mildra följderna av
den svåra farsot, som nu har härjat där nere så starkt!»
Det är i allra första rummet den synpunkten, som har föranlett, att jag för
min del finner, att vi nu böra handla raskt och ge all den hjälp vi rimligen
kunna, och jag kan därför icke finna annat, än att vad Kungl. Maj :t föreslagit
eller vad nu reservanterna här hemställa, icke är mer än vad jag vågar beteckna
såsom en snabb och rimlig hjälp och därför, herr greve och talman, anhåller
jag att få yrka bifall till reservationen.
Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Sederliolm: Det finns val icke i denna kammare och jag vågar säga ej
heller i hela vårt land någon av dem, som utöva jordbrukarens strävsamma
yrke, som icke djupt beklagar den katastrof, som denna smittosamma sjukdoms
härjnjingar medfört i vår sydligaste provins. Det finns väl heller ingen,
som icke känner den djupaste medkänsla för de jordbrukare, som drabbats
av de ekonomiska följderna härav. Om man utgår ifrån detta såsom något
klart och givet, så kommer man, efter den siste ärade talarens resonemang,
ovillkorligen till den slutsatsen: Låt oss då raskt gripa in, låt oss då stödja
och hjälpa dessa lantbrukare, som gjort så stora förluster på grund av denna
sjukdom! Jag undrar, om det dock icke är ett hopp i denna bevisföring och
om det icke vore riktigast, att riksdagen först tänkte efter, vilka konsekvenser
ett sådant raskt och resolut handlande verkligen kali medföra, innan den
gick till beslut; även de konsekvenser, som ligga däri att, om något liknande
skulle hända någon annan landsända eller kanske en stor del av landet,
vi ju också på grund av detta vårt beslut måste känna oss förpliktade att
äyen då handla på ett liknande sätt. Man måste, när man går att besluta i
denna fråga, tänka på konsekvenserna därav och vilken innebörd ett sådant
beslut har just ifrån statsfinansiell synpunkt.
Utskottets vice ordförande framhöll i sitt anförande genom citat ur medicinalstyrelsens
utlåtande, att de förluster, som drabba jordbrukarna liksom
andra yrkesutövare genom sådan risk, som kan anses följa med utövningen
av deras yrke, dessa risker ha jordbrukarna liksom andra yrkesutövare själva
fått bära såsom med yrkets utövning ofrånkomliga. I många fall har det
åter varit dem möjligt —• icke att undgå dessa risker — men att genom försäkring
utjämna dem. Så är också fallet beträffande denna sjukdom. Det
kan väl knappast vara möjligt för staten •— jag vill icke inlåta mig på vad
som kan vara billigt och önskvärt utan endast vad som kan vara möjligt —
att staten går in för att understödja eller ersätta förluster, som uppkomma
genom risker, som äro direkt förbundna med yrkesutövningen.
Så till exempel — jag minns det så väl — hände det år 1902, att frosten
på en enda natt totalt förstörde hela vårsädsskörden i hela Mälardalen och
angränsande provinser ävensom i övre Norrland. Detta var då en katastrof
av, vill jag påstå, mycket större ekonomisk betydelse än den härjning av
mul- och klövsjukan, som nu gått över Skåne, och är icke också detta en sådan
katastrofal förlust för jordbrukarna, när översvämningar härja störa
trakter av vårt land? Just genom den av mig nu omnämnda frostnatten år
Om ersättning
för förluster
på grund av
mul- och klövsjukan.
(Forte.)
Nr 41. 48
Tisdagen den 2 juni e. m.
°för ‘förfuste? ^02 inträffade i våra allra nordligaste provinser en sådan där omfattande
på grund av förlust för lantmännen. Då ingrep staten. Men hur ingrep den? Jo, den
mai- och klöv- gjorde det så,, att det i varje individuellt fall prövades, huruvida denna frost,
sjukan. denna missväxt, åstadkommit sådana förluster för jordbrukarna, att verklig
(Fort*.) nöd var å färde; sådana förluster att de icke kunde skaffa utsäde för följande
år; så att de icke överhuvud taget kunde ha kraft att utan understöd
fortsätta att på ett ekonomiskt sätt driva sitt yrke. Det förelåg då nöd, det
förelåg missväxt, och man ordnade med en understödsverksamhet efter en individuell
behovsprövning, och staten lämnade betydande medel för att med
ledning av denna individuella behovsprövning lämna stöd och hjälp, där nöd
var för handen.. Något liknande, om också i mindre omfattning, ägde rum
år 1899, när mjältbrandl härjade i Västergötland, då staten där lämnade anslag.
som dock endast skulle utgå i mån av behov efter individuell prövning.
_ Här föreligger nu ett förslag, som innebär, att staten skulle lämna ersättning
till alla, som under denna tid ha gjort förluster genom den minskning i
produktionen, _ som uppstått på grund av mul- och klövsjukan. Förslaget
skulle alltså innebära, att alla skulle få ersättning oberoende av någon sådan
behovsprövning, och att denna ersättning skulle utgå efter en schablonmässigt
. vald norm, så beräknad att mjölkmängden skulle antagas normalt
nedgå till hälften och att hälften av denna nedgång i mjölkmängden skulle
ersättas. Tiden medger mig icke att ingå på någon kritik av denna beräkningsgrund.
Jag vill dock hävda, att den är så ytterligt schablonmässigt
gjord och att den i de olika fallen kommer att medföra, att många få mycket
mindre i proportion till den förlust de gjort än de borde ha och att andra
få väsentligt mycket mera, då naturligtvis denna mjölknedgång varierar högst
betydligt och den ju i många fall motsvaras av en minskad åtgång av fodermedel.
Denna minskning i mjölkproduktionen är således icke detsamma som
motsvarande minskning i nettoavkastningen från ladugården. På denna grund
anser jag, att den förlust, som själva sjukdomen förorsakat, hur tungt, hur
besvärligt och hur bittert det än kan kännas för de enskilda jordbrukarna,
icke bör ersättas av statsmedel, annat än i sådana fall där det kan påvisas,
att en sådan nedgång verkligen medfört ett nödläge eller så stor ekonomisk
förlust att på grund av särskilt ömmande omständigheter understöd bör
lämnas.
Annorlunda ligger efter min uppfattning saken, när man ser på den förlust,
som åsamkas djurägarna genom de åtgärder, som staten vidtager för
att hindra sjukdomens spridning till andra gårdar, till andra besättningar.
Dessa åtgärder äro icke på något sätt betingade av något behov att stödja
dem, som drabbats av farsotens följder, utan de äro tvärtom vidtagna för att
hindra, att sjukdomen sprides till andra, vilkas djur äro friska. Då borde
det vara rimligt och riktigt, att dessa, som skola skyddas, få bekosta detta
skydd, och icke de, som redan förut, på grund av att deras besättningar angripits
av sjukdomen, hava fått bära betydande kostnader därför och som
i varje fall icke kunna ha någon som helst nytta av dessa spärrningsåtgärder.
Från den synpunkten sett borde det ha varit riktigast att först och
främst dessa, som lidit förlust på grund av åtgärder från statens sida för
att hindra smittans spridning, hade blivit föremål för understöd. Så är icke
den kungl. propositionen lagd. Visserligen skola de förluster, som orsakas
av spärrningsåtgärderna, i vad de avse smittade gårdar, i viss mån ersättas
av staten, men i de fall däremot, då gårdarna förklarats misstänkta och
blivit avspärrade på den grund, men icke fått sjukdomen d. v. s. med andra
ord de renodlade fallen, där förlusterna orsakats uteslutande av spärrningsåtgärderna
och icke på grund av själva sjukdomen, där skulle staten icke
lämna något som helst understöd.
Tisdagen den 2 juni e. m.
49 Nr 41.
Det synes mig, att det just i ett sådant fall skulle vara mera motiverat, att Om ersättning
staten lämnade understöd än i det förra fallet. Härvidlag lia också reser- för .förluster
vanterna föreslagit en ändring, som, efter min mening, i sig själv är fullt mul-Zch, klärbefogad
och riktig, under förutsättning att man överhuvud taget vill gå in sjukan.
för sådan ersättning. Om man gör det, så får man dock icke vara. blind för (Forts.)
konsekvenserna. De medföra ovillkorligen, synes det mig, att, om sjukdomen
sprider sig, så böra av dessa spärrninsåtgärder förorsakade förluster
även ersättas inom andra delar av landet. Det finns ingen rationell grund
för att hävda, att spärrningsåtgärderna skola ersättas inom detta område,
men icke inom andra delar av landet. Det är svårt att överblicka konsekvenserna
av detta, men jag menar, att det här föreligger så talande och ömmande
skäl för att verkligen staten skall träda emellan, att denna sak är väl förtjänt
av en undersökning. Det vore kanske lämpligt och riktigt att — när saken
vore bättre utredd och ännu mera, då man bättre kunde överblicka sjukdomens
verkningar och sjukdomens spridning och vilka belopp det rör sig om —
denna fråga åter förelädes riksdagen till prövning. Jag tror icke heller, att
saken skulle förlora så mycket på att skjutas unp ett år. Dessa kostnader
äro ju nu redan utlagda av jordbrukarna och det rör sig då för dem endast
om ett förskotterande till dess. Riksdagen har då bättre blivit i tillfälle att
överblicka konsekvenserna och avpassa den ersättning, den vill ge, med hänsyn
till det belopp, som i detta fall borde tagas i anspråk.
Kommer jag så till den tredje delen av propositionen eller den, som handlar
om understöd till försäkringsanstalterna. Jag vill då betona, att dessa
försäkringsanstalter hava byggt sina premier — det gäller ju ömsesidiga försäkringsanstalter
— på den relativt ringa risk för ekonomisk uppoffring genom
denna sjukdom, som uppstått vid de jämförelsevis hastigt övergående
angrepp av sjukdomen, som hittills förekommit i vårt land. Dessa ha kanske
mest genom det resoluta ingripandet, genom nedslaktningen, kunnat hållas
(inbaka. Epidemierna ha varit kortvariga och starkt begränsade till sin
omfattning och därför ha premiema beräknats lågt. Men det borde stått
klart både för försäkringsbolagen och för djurägarna, att denna nedslaktningsmetod
icke alltjämt kunde tillämpas och att den icke kunde genomföras
under andra förhållanden än att sjukdomen på ett kort stadium verkligen kunde
resolut bekämpas på detta sätt. Det måste ha stått klart för vederbörande,
att, om sjukdomen fick en viss omfattning och intensitet, denna metod
måste övergivas och man i stället måste gå in för den, som i de flesta andra
länder är den vanliga. Detta har nu inträffat. Man menar då — efter min
mening med fullt fog — att bolagen hade bort avsätta till en riskfond mera
än de verkligen gjort, eller, med andra ord, att de bort taga upp större premier
av djurägarna; djurägarna ha sålunda sluppit undan med lägre premier
under de gångna åren än de bort betala för den verkliga risk, som var förenad
med sjukdomen. Hur förhålla sig då dessa premier till djurägarnas
kostnader och omfattningen av deras rörelse?
Jag skall be att få anföra ett exempel. En skånsk lantman har en kreatursbesättning
av ett trettiotal kor. Han har försäkrat hela sin besättning
för mul- och klövsjuka till ett värde av 30.000 kronor. Hans mjölkproduktion
uppgår för år räknat till ett värde av 20,000 kronor, summa försäkringsbelopp
00,000 kronor. För denna försäkring betalar han en årlig premie efter 2% °/0n,
d. v. s. 125 kronor, och för denna premie har han vunnit garanti för att, i händelse
sjukdomen drabbade hans besättning, få ersättning till fulla värdet för
alla djur, som störtade i sjukdomen, samt att jämväl få full gottgörelse för
såväl den minskning i mjölkproduktionen, som uppstod på grund av sjukdomen,
som också den minskning i mjölkens realisationsvärde. som uppstod på
grund av påbjudna spärrningsåtgärder. Det synes mig, att detta är en mycket
Första hammarens protokoll 1925. Nr 1+1. 4
Nr 41. 50
Tisdagen den 2 juni e. m.
Om ersättning billig premie i förhållande till en så pass omfattande rörelse som en miölk%
Sund av produktion av 20,000 kronors värde per år.
mul- och klöv- Nu upplyses det i den kungl. propositionen, att, ifall premierna skulle
sjukan. utdebiteras nu på en gång för all den ersättningsskyldighet, som sista året
(Forts.) drabbat Skånska lantmännens ömsesidiga försäkringsförening, utdebiteringen
skulle bli ungefär tiodubbel mot förut, d. v. s. att nämnda jordbrukare skulle
på en gång få betala en premie av 1,250 kronor. Den siffran förefaller mig
liksom Kungl. Maj:t. vara ganska hög och jag vill säga oskäligt hög, under
förutsättning att den skall betalas på detta sätt. Men är det icke både rimligt
och riktigt, att tänka sig en, förhöjning av premien, låt mig säga, till det tredubbla,
och är det icke också möjligt att tänka sig, att denna förhöjda premie
kunde utgå under några år, så att på det sättet sistnämnda stora risk fördelades?
Jag menar, att detta nödläge, som här har målats upp för försäkringsbolagen,
nog icke är så mycket större än det nödläge, som till exempel drabbade
städernas brandstodsbolag, när Sundsvalls stad brann. Då fick det vidtagas
en extra utdebitering, som fördelades på flera år.
Oberoende av allt detta synes det mig att, på grund av alla de ömmande
omständigheter, som uppstått på grund av sjukdomens plötsliga härjningar
och det, plötsliga upphörandet av statens åtgärder och vidare på grund av att
försäkringsbolagen icke voro så rustade som de borde vara, åtgärder böra vidtagas^för
att även på detta område lämna statshjälp. Men den borde då lämnas
pa ett sadant sätt, att den icke begränsas till detta avgränsade område utan
även lämnas på ett mera varaktigt sätt, och så att man bättre kunde överblicka
de ekonomiska konsekvenserna för staten av ett sådant understöd.
Det är just detta, som utskottet i sitt skrivelseförslag velat framhålla. Jag
menar, att, här borde genom anstånd med försäkringsföretagens utbetalande
av ersättningarna till försäkringstagarna, eventuellt genom upptagande av
lan från bolagens sida för anskaffande av medel till gäldande av ersättningar
enligt gällande försäkringsavtal, försäkringsfrågan provisoriskt kunna ordnas
under detta år, så att den kunde föreläggas nästa års riksdag i ett bättre utrett
skick och med, större möjlighet att överblicka dess konsekvenser.
Jag vill för min personliga del uttala, att det för mig innebär en stor besvikelse.
att nu rekommendera utskottets förslag. Jag skulle ha önskat, att det
varit utskottet möjligt — och jag tror, att alla inom utskottsmajoriteten delar
denna uppfattning att redan nu komma fram med förslag, varigenom, dessa
förhållanden voro på ett slutgiltigt sätt klarlagda och ordnade, så att man
hade klarhet i på vad sätt staten kunde inträda såsom hjälpare. Utskottets
vice ordförande har här framlagt de skäl, som gjort, att detta icke varit möjligt
och då återstår oss ingenting annat än att söka ernå det uppskov med frågans
slutliga avgörande, som utskottets förslag innebär.
På denna grund ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Elisson: Herr greve och talman! Jag kan mycket väl förstå, att det
är med en stor besvikelse herr Sederholm går att yrka bifall till utskottets förslag.
Jag har med intresse åhört hans anförande, vari han först drog upp en
jämförelse mellan frostskador och översvämningar å ena sidan och vad som det
nu är fråga om å den andra sidan, och det synes mig vara märkvärdiga konsekvenser,
som han har kommit till. Ty, när det gäller sådana naturolyckor, som
han talat om, är det icke staten som ingriper på ett sätt, som medför svårigheter
för dem som drabbas därav. Olägenheterna för de av epizootien berörda
hava nämligen framför allt förorsakats av de stränga isoleringsåtgärder, som
staten vidtagit, och de dryga böterna, när någon överträtt desamma. Herr
Sederholms jämförelser äro därför icke alls träffande.
Tisdagen den 2 juni e. m.
51 Nr 41.
När så herr Sederholm talade om ömmande fall och om att någonting bör
göras, nämnde han i nästa ögonblick de konsekvenser, som skulle följa av ett
sådant medgivande, som reservanterna hava uttalat sig för. För min del kan
jag icke anse, att det skulle bliva så svåra konsekvenser, ty enligt den kungl.
propositionen är tiden begränsad till endast detta år, och som även herr statsrådet
påpekade, kan det icke bliva fråga om så stora summor. Genom att gå
den väg reservanterna förordat finge man samtidigt en erfarenhet, och man
finge en uppfattning om hur det skulle komma att verka, i händelse man för
framtiden behövde vidtaga liknande åtgärder. På detta sätt kunde man vinna
en erfarenhet och få den utredning, som utskottet önskar.
När man vet, hur många lantbrukare som undan för undan hava blivit förhindrade
att leverera mjölk och känner de många tvångsåtgärder, som vidtagits,
anser jag att det icke är mer än statens skyldighet att i viss mån ersätta
något av dessa förluster. Vad som föreslås i den kungl. propositionen, är nämligen
icke, att förlusterna skola helt täckas, utan endast till viss del, och dessa
lantbrukare drabbas således ändå av avsevärda förluster. Jag förstår icke,
hur utskottet kunnat komma till det resultat, som betänkandet utvisar, vari
utskottet endast talar om att någonting bör göras och där man endast pekar på
en utredning. Herr Sederholm yttrade också, att det inte bör vara så svårt för
de lantbrukare, som drabbas av dessa förluster, om man uppskjuter ersättningen
ett år. Ja, det kan den säga, som icke själv drabbats därav, men om herrarna
ville sätta sig in i vilka svårigheter många hava, skulle ni kanske inte
taga saken så lättvindigt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Nilsson, Nils Anton: Herr greve och talman! Jag skall genast be att
få gratulera herr Sederholm till att vara på god väg att bliva en de icke jordbruksvänliga-
principernas ständige riddare. Det är nämligen icke första gången
det visat sig, att jordbrukets intressen i vårt land hava herr Sederholm
emot sig.
När herr Sederholm säger — jag skall icke i detta sammanhang ingå i något
försvar för herr Vennersten, det kan han säkerligen själv prestera — men när
herr Sederholm säger, att det var ett hopp i herr Vennerstens argumentering,
så kan man med mycket större sanningsenlighet säga, att det var många stora
och farliga kullerbyttor i herr Sederholms. Jag förstår inte riktigt — har herr
Sederholm varit nere och sett, huru det ser ut hos de smittade besättningarna,
huru det ser ur, när besättningarna bliva friskförklarade och man skall försöka
återgå till normala förhållanden? Jag tror inte det. Om herr Sederholm det
hade varit, skulle han inte här föra det språk han gör. Det är fullkomligt
uteslutet, att han det skulle kunna göra. Men det är nog så, att man på herr
Sederholm skulle kunna tillämpa gudsordet, som säger: »man prisar oss med
sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån oss». Herr Sederholm försöker
bland annat driva den argumenteringen att om man är sjuk, så att man inte
kan äta, då bör man kunna leva billigt. Jag skulle gratulera herr Sederholm,
om vi alla skulle försöka lägga oss sjuka och leva billigt. Det skulle bli en
skön historia! Att det inte ens från den synpunkten skulle vara en fördel att
vara sjuk tror jag knappt herr Sederholm i varje fall skall lyckas få oss skånska
jordbrukare att tro. Det går inte i oss, om jag får använda ett något vulgärt
uttryck.
Om jag skall tala i sak i den här frågan, vilket jag icke anser, att herr Sederholm
gjort, så vill jag säga det, att i det här fallet är det väl ändå så, att
djurägarna, vilkas besättningar drabbats av den här sjukdomen, fått påtaga sig
kostnader och göra förluster för det allrtiännas väl, för att sjukdomen skall få
den minsta möjliga omfattningen och icke spridas vidare. För detta ändamål är
Om ersättning
för förluster
på grund av
mul- och klöv«•
sjukan.
(Forts.)
Nr 41.
52
Tisdagen den 2 juni e. m.
°för Ä7 s0m des?a isoleringa.r skett, och dessa isoleringar hava kostat jordbrukarna
på grund av 811 mycket, icke endast i kontanta utlägg utan jämväl i förluster, därigenom
mai- och klöv- att de icke få utföra eller sälja sina produkter. Nu kan det icke bli tal om att
sjukan. man skall begära ersättning för att djur från de sjuka besättningarna icke få
(Forts.) föras ut till slakt, utan få stå där och magra och sedan växa till igen. Herr
Sederholm, som är jordbrukare, vet kanske själv vad det vill säga att ånyo
göda upp djur igen, som äro avmagrade till oigenkännlighet. För sådana förluster^
är det icke meningen att få ersättning, men däremot för förluster, som
uppstått därigenom, att man icke fått leverera mjölk till mejerierna. Jag ber
att få erinra om, vad man i andra länder gör. Jag trodde, att herr Sederholm
hade satt sig in i även denna del av detta spörsmål. I utlandet gör man på
annat sätt än vad utskottsmajoriteten föreslår. Antingen har man fått leverera
mjölken eller också fått ersättning för den. Det är även åtskilliga länder,
där icke ersättning lämnas för mjölken. Där tillämpas sådant försäljningsförfarande,
att vissa myndigheter, motsvarande våra länsveterinärer, giva tillstånd
att leverera mjölk till mejerierna, under förutsättning att den avverkas
i mejerierna efter det att all annan mjölk avverkats. I andra länder åter är
det så, att mjölken levereras på särskilda vagnar, som samla upp den smittade
mjölken, och så behandlas den i mejerierna efter det att den friska mjölken
avverkats. Där förekommer således icke någon fråga om ersättning. Men i
länder, där det är verkligt stopp, såsom i England, där erhålla lantbrukarna
ersättning för förlusten. Men är det någon mening i att, såsom herr Sederholm
säger, han gärna ville, att det skulle vara ersättning, att det är ett statsintresse,
men så ett tu tre säga nej? Det är principrytteri, sådant. Det är
alldeles självklart, att djurägarna lidit förluster långt utöver vad de i detta
fall skulle få ersättning för, även om man följer reservanterna.
Vi ha inte i vårt land haft tillfälle att studera förhållandena inom smittade
besättningar efter friskförklarandet förr än just nu. Nu börjar resultatet visa
sig. Om några månader, den 1 november, kan man av kontrollföreningarnas
räkenskaper avläsa detta resultat. För många kor, som kalvat efter sjukdomen,
blir det dödfödda kalvar, eller i bästa fall lämnar kon som kalvat icke
ens så mycket mjölk, att det räcker till föda åt kalven. Men det är icke sådana
förluster, som skola ersättas. När staten påkallar åtgärder, varigenom allmänheten
skall skyddas mot en alltför vidsträckt utbredning av sjukdomen,
är det dock icke mer än rätt och billigt, att staten konsekvent ansvarar för det
som kan bliva följden av ett sådant statens ingripande, ty i varje fall är det
blott en ringa del, som staten skulle åtaga sig att svara för. Det är icke några
stora belopp, det rör sig om. Och i stockholmspressen har förklarats, att vad
Kungl. Maj :t begärt dock är mycket måttligt. I utskottet, med dess ärade vice
ordförande och herr Sederholm i spetsen, har man drivit en annan uppfattning.
Att man på det sättet skulle tillfredsställande och rättvist klarat ut denna sak,
kan jag verkligen icke finna.
Utskottets ärade vice ordförande talade om vad medicinalstyrelsen sagt. Inte
skall man tala om medicinalstyrelsen, när det gäller den här frågan!
Så talade utskottets ärade vice ordförande om särskilt ömmande fall. Ja,
men vem skall kunna fastslå, om det är ömmande fall?
Så talade man om att det skall vara prövning i varje särskilt fall. Ja, vid
den prövningen veta vi alla, hur det tillgår. Den göres av landsfiskalen i länet
och av kommunalnämndens ordförande eller andra förtroendemän, men jag
har ingen tillit till att dessa prövningar, därför att det är så mycket personligt,
som därvid kan spela in, alltid bliva fullt objektiva. Det är många utgifter,
som man icke tänkeT. på, men som till sist drabba mjölkleverantören.
Det är t. ex. utgifter, som mejerierna hava och måste hava för ökad personal.
För ett medelstort mejeri med en omsättning av 10,000 ä 12,000 liter mjölk om
Tisdagen den 2 juni e. m.
53 Sr 41.
dagen gå dessa utgifter till 450 ä 500 kronor i månaden. Det är inte några små
utgifter och avbränningar, men ingen har tänkt att begära ersättning för dem.
Alltså, herr greve och talman, jag anser mig hava mycket god anledning att
yrka bifall till reservationen. Jag hör inte till dem, som bruka klaga och jämra
sig, och gör det inte i detta fall heller. Det är inte på det faktum, att vi för
närvarande genomlida en långvarig konjunkturförsämring, som jag bygger
min argumentering, utan jag är fullt på det klara med den saken att, vill man
att dessa jordbrukare, vilkas besättningar drabbats av sjukdomen, skola medverka
till att hålla den inom rimliga gränser, då bör man också vara konsekvent
och giva dem den lilla ersättning, som reservationen förutsätter.
Herr Jönsson: Herr talman! Jag vill icke använda så hårda ord mot herr
Sederholm, som den föregående talaren gjorde, på den grund att herr Sederholm
säkerligen icke hade tillräckligt praktisk erfarenhet av sjukdomens förlopp;
om han det hade haft, tror jag, att han icke skulle gått på den bogen.
Hans uppgifter med hänsyn till försäkringen tror jag halta något. Jag har
härvid i min hand en uppgift från den försäkringsinrättning, som har de
flesta försäkringar i det fallet, och där låter det på annat sätt: »För innevarande
år har föreningen beviljat försäkringar för smittsamma nötkreaturssjukdomar
med
ett belopp av ...... . kr. 25,963,670, premier kr. 69,623:49
samt mjölkförlust . . . . .__» 15,453,230, »__» 41,615: 26
tillsammans kr. 41,416,900, premier kr. 111,238: 75.
För mjölkförlust hava beviljats skadeersättningar
under år 1924 för 66 fall med..........kr. 11,187:09
» s. 1925 » 940 ersättningsfall med_.....■> 367,436:54
Summa 1,006 ersättningsfall med kr. 378,623: 63.»
Jämföres detta med de premier, som förr omnämnts, så tror jag inte, att det
står i paritet med de uppgifter, som herr Sederholm lämnade.
Så skulle jag vilja nämna något om, vad jag häromdagen var i tillfälle att
klippa ur en tidning. Det står att den sammanlagda nedslaktningen av nötkreatur
under tiden från och med den 8 november 1924 till och med den 30
april 1925 utgör 17,892 nötkreatur. Dessa äro fördelade sålunda: I Malmöhus
län 9,582, i Kristianstads län 4,774, i Hallands län 2,258, i Kalmar län 491,
i Älvsborgs län 404, i Göteborgs och Bohus län 193 i Kronobergs län 82 samt
i Blekinge län 51. — Om dessa siffror äro fullt riktiga, vågar jag naturligtvis
icke svara för. Men jag anför dem mot ett uttalande från jordbruksutskottets
ärade vice ordförande, då han. åtminstone såsom det föreföll mig, ville göra
denna fråga till en speciellt skånsk fråga. Jag tror, att det är oriktigt att
göra den till något sådant.
Sedan var det ett yttrande från herr Hellström, som förvånade mig mycket.
Han som annars brukar tala så fint och försynt. Men här nämnde han ordet
»nödhjälp». Det tyckte jag var ofint i detta fall. Vi vilja inte ha någon nödhjälp.
Vi begära heller inte någon sådan. Vi begära endast ersättning för de förluster,
som drabbat oss genom de förhållanden, som statens ingripande fört med
sig. Om herrarna visste, huru det förhåller sig. när det gäller nedslagning av
kreatursbesättningarna samt därmed följande isolering, då är man liksom en
fånge omgiven av bevakning med påskruvade bajonetter å gevären, som om det
vore någon, som gjort något illa! Men detta böjde vi oss gärna för, i förhoppning
att vi skulle vara i tillfälle att hämma smittans vidare spridande i vårt
land. Här, mina herrar, föreligger ett fall, då ni äro i tillfälle att räcka en
hjälpande hand åt personer, som genom statens ingripande gjort förluster, då de
Om ersättning
för förluster
på grund av
mul- och klövsjukan.
(Fort».)
Nr 41. 54
Tisdagen den 2 juni e. m.
°för förluster* försökteoskydda samhället mot den härjande epizootien. Det säges, att man skall
på grund av vänta på bättre utredning. Ja, då kanske det dröjer för mången alltför länge.
mul- och klöv- Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.
sjukan. i..
(Forts.) Herr andre vice talmannen: Herr talman! Då jag genom ett missöde blivit
antecknad för en reservation som är blank, har jag begärt ordet för att upplysa
om att i utskottet har jag jämte herrar Persson och Carlström, som också avgivit
reservation i denna fråga, talat för bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Som emellertid andra kammaren bifallit herr Nilssons reservation, skall också
jag instämma i detta och yrka bifall till denna reservation.
Då jag för min del varken vill eller kan giva mig in på något egentligt sakbedömande
av denna fråga, i vilken för övrigt redan flera talare förut uppträtt,
anser jag mig endast böra meddela, att jag föranletts uppträda i utskottet
pa nyss angivet sätt därför, att det förefaller mig som om, när mycket
stora förluster vållats jordbrukare och djurägare genom statens eget ingripande
och genom dess tvångsåtgärder, det inte är mer än rätt och billigt, att
staten åtminstone i någon mån också ersätter dessa förluster, som vållats genom
statens ingripande.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Nilsson i Tånga m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Elisson och herr Nilsson, Nils Anton, begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 72,
punkten 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Nilsson i Tånga
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.
Punkten 2.
Kammaren beslöt, att de i ämnet väckta motionerna 1:135 och 300 samt
II: 56, 237, 455 och 456 i den mån de ej kunde anses besvarade genom kammarens
föregående beslut ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 73, i anledning av väckta motioner för åstadkommande av lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av publik jord;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning av tiden
för vissa arrenden;
Tisdagen den 2 juni e. m.
55 Nr 41.
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrämjande av
lufttrafik, i vad rör anslag för komplettering av den officiella väderlekstjänsten,
jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial nr
78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckta motioner angående
vissa egnahemsrörelsen rörande frågor.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 79, angående
ersättning åt byråchefen Carl Mannerfelt, vilken såsom särskild sekreterare biträtt
utskottet vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 90, angående kolonisation
å kronoparker i Norrland och Dalarna ävensom de i anledning av
nämnda proposition väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion i andra kammaren, nr 256, angående
fastställande av maximiarbetstid för automobilförare i yrkesmässig automobiltrafik,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente
ävensom i ämnet väckta motioner;
nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av
återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottans station i
Karlskrona oriktigt utbetalda dyrtidstillägg; samt
nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 127, gjorda framställning angående arvoden åt extra och
vikarierande lärare vid de allmänna läroverken.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som
meddela moderskapsunderstöd, jämte i ämnet väckta motioner.
Uti den till riksdagen den 2 januari 1925 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1925—1926 hade Kungl. Maj:t
under femte huvudtiteln
dels upptagit det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande
med oförändrdat belopp, 2,470,000 kronor,
dels ock föreslagit riksdagen att, i likhet med vad för innevarande budgetår
ägt rum, för understödjande av sjukkassor, som meddelade moderskapsunderstöd,
för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag av 170,000
kronor.
Ang. anslag
till sjukkasseväsendets
befrämjande
m. m.
Jfr 41. 56
Tisdagen den 2 juni e. m.
Am sjul"0 . • 1 salIlbai!d härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande mokasseväsendets
väckta den ena inom första kammaren (nr 49) av herr Ernst Jonsson
befrämjande och den andra inom andra kammaren (nr 45) av herr E. Laurén m. fl., vari hem.
m. rn. ställts, att Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag åt sjukkassor den 11
(r°rts.) oktober 1920 måtte ändras i så måtto, att i § 1, i första stycket och andra raden
orden »dels 2 kronor för varje medlem»---utbyttes mot: »dels 3 kro
no,
V°r Ta,r-e n)edle“» — — —. och att andra stycket i samma paragraf måtte
erhålla följande lydelse:
»dels med en fjärdedel av under nästföregående år — eller del därav som
kassan vant registrerad — utbetald kontant sjukhjälp från kassan till lägst 90
ore och högst 4 kronor om dagen, dock att för sjukhjälp utöver 4 kronor om
dagen statsbidrag även härför må beräknas efter 4 kronors sjukhjälp, dels för
vård å sjukhus, som av sjukkassa bekostats, därvid bidraget utgår med högst 1
krona om dagen, samt att bidraget för utbetald kontant sjukhjälp skall beräknas
till minst 1 krona för medlem den 31 december nästföregående år.»
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte
a) avslå herr Jonssons och herr Lauréns m. fl. berörda motioner, 1:49 och
II:45;
b) upptaga ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande
med oförändrat belopp, 2,470,000 kronor; samt
c) för understödjande av sjukkassor, som meddelade moderskapsunderstöd
för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag av 170,000 kronor.
Herr Norling: Såsom kammaren finner, har statsutskottet yrkat avslag på
de i bada kamrarna väckta motionerna om förhöjning av statsbidraget till den
frivilliga sjukkasseverksamheten. Detta avslagsyrkande motiveras dels genom
hänvisning till den statsfmansiella situationen och dels genom anslutning till
några av de utav socialstyrelsen anförda synpunkterna. Mot det först nämnda
av dessa skäl har jag, ehuru en bland motionärerna i frågan, ingenting att invända,
utan erkänner tvärtom gärna, att detta skäl har en så pass övertygande
kraft, att vi motionärer icke längre kunna vidhålla vårt yrkande.
Däremot måste jag påpeka, att en reservationslös anslutning till socialstyrelsens
synpunkt näppeligen kan vara tillrådlig. Socialstyrelsen drar upp en
jämförelse mellan sjukkasserörelsen i Sverige och dylik rörelse i vissa andra
länder samt kommer till det resultatet, alt den svenska sjukkasseverksamheten
företer en del »grundväsentliga brister», som orsaka, att rörelsen endast
i begränsad omfattning kan fylla sina viktiga sociala uppgifter. Det framhålles
också i socialstyrelsens uttalande att sjukkassorna ha allt för stor frihet
ordna. sin verksamhet efter eget behag, vilket säges ha förorsakat bl. a. en
tendens till stegring av förvaltningskostnaderna, medan sjukhjälpen icke stegrats
i motsvarande grad. Samtidigt klagas också över att en tendens i motsatt
riktning skulle vara för handen. Socialstyrelsen finner nämligen uppenbart,
»att ett eventuellt bifall till motionerna i nu berörda hänseende måste sammanbindas
med kravet pa garantier för att icke heller hos oss den frivilliga sjukkasseverksamheten
genom att medgiva för hög sjukförsäkring kommer att obehörigen
utnyttjas»; och vidare synes styrelsen vara rädd för att en förhöjning
av statsbidraget skulle åstadkomma »ökad anslutning till sjukkasserörelsen
även från samhällselement, för vilka en statsunderstödd sjukkasseverksamhet
näppeligen torde kunna anses direkt behövlig».
Dessa olikartade argument sta näppeligen i sådant förhållande till varandra,
att det skulle vara lyckligt att på en gång och i ett sammanhang acceptera
Tisdagen den 2 juni a. m.
57 Nr 41.
dem alla. Men dessutom hänvisar uttalandet till de ganska djupgående reformer
i fråga om bland annat den frivilliga sjukkasseverksamheten, som ifrågasättas
av statens besparingskommitté, och det säges, att någon förhöjning av
statsbidraget icke bör ifrågakomma förrän man kunnat avvakta resultatet av
detta initiativ. — Jag vill nu icke bestrida, att reformer i avseende å sjukkassornas
verksamhet här i landet skulle vara behövliga och önskvärda, men hela
frågan härom befinner sig ännu i ett ganska outrett läge, och det kan knappast
anses välbetänkt att redan nu i princip giva något på hand i avseende å
innebörden av erforderliga reformer. Det kan mycket väl tänkas, att vid ett
fortsatt övervägande av frågan man skall finna andra vägar att gå än dem
man hittills företrädesvis tänkt sig, till vilka socialstyrelsen hänvisar i sitt uttalande.
Med hänsyn till vikten av att riksdagen i detta frågans outredda läge, undviker
att binda sig, tillåter jag mig, herr talman, att föreslå, att kammaren
med avslag å motiveringen måtte bifalla vad utskottet föreslagit. Jag anser
mig böra nämna, att andra kammaren redan fattat beslut i enlighet med där
framställt yrkande av samma innebörd, som det jag här tillåtit mig att göra.
, Herr örne: Herr Norling nämnde i sitt anförande, att han höjde sig för
ett av de motiv utskottet anfört för avslagsyrkandet, nämligen statens finansiella
läge. För min del finner jag detta motiv vara synnerligen malplacerat.
Det förhåller sig nämligen på det sättet, att en höjning av bidraget till sjukkasserörelsen,
om den vore organiserad på lämpligt sätt, skulle innebära eu
från sparsamhetssynpunkt synnerligen välbetänkt åtgärd. Såsom besparingskommittén
har visat, kan en avsevärd förhöjning i detta anslag i längden komma
att medföra högst betydande besparingar i fråga om statsutgifterna. Jagämnar
emellertid icke nu yrka på något bifall till motionärernas hemställan.
Tvärtom, jag är fullkomligt enig med statsutskottet i dess avstyrkande av
motionerna. Mitt skäl är likväl det, att ett bifall till motionerna skulle förhindra
den nödvändiga omläggning av sjukkasseväsendet, som måste genomföras,
om sjukkassorna skola komma att fylla den uppgift, som staten kan
fordra att de skola göra, när den anslår betydande medel till deras verksamhet.
För närvarande är sjukkasseväsendet i hög grad splittrat och i stor utsträckning
illa organiserat. Under sådana förhållanden finnes ingen anledning att
göra någon ytterligare uppoffring, förrän sjukkasseväsendet blivit så organiserat,
att det fyller de uppgifter ett väl organiserat sjukkasseväsende bör fylla.
Enligt min uppfattning kan man icke nå fram dit man bör komma, utan att
genomföra principen om enhetliga lokala sjukkassor över hela linjen, och förrän
man nått fram dit, kommer jag för min del icke att vara med om ökning
av statsbidraget.
Här föreslå motionärerna, att man skulle giva en ökning av statsbidraget,
som skulle innebära, att för åtta sjukdagar skulle i en sjukkassa med 1 kronas
daglig sjukhjälp lämnas ett statsbidrag av 5 kronor. Då i en stor del av
rikssjukkassorna liksom i en del av de lokala kassorna, de sjuka medlemmarna
endast få en krdna om dagen från kassan och sjuktiden är i genomsnitt något
sådant som 8 dagar, skulle det innebära, att staten finge betala i genomsnitt
5/8 av all den lämnade sjukhjälpen. Men det går icke för sig, herr talman,
att ordna saken på detta sätt.
Jag ber sålunda att för min del få instämma i utskottets avslagsyrkande,
men jag kan icke instämma i den del av motiveringen, som säger, att det är
statsfinansiella skäl, som skulle hindra en höjning; det är nämligen icke så,
ty statsfinansiella skäl tala för ökning av bidraget, under förutsättning att
sjukkassorna bli rätt organiserade.
Ang. anslag
till sjukkasse,
väsendet«
befrämjande
m. m.
(Forts.)
Nr 41. 58
Tisdagen den 2 juni e. m.
Ang. anslag
till sjukkasseväsendets
befrämjande
m. m.
(Forts.)
Ang. pensionsreglering
för vissa
pensionärer
m. m.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende å det nu ifrågavarande utlåtandet annat yrkande ej förekommit, än
att vad utskottet hemställt skulle bifallas med utelämnande av utskottets motivering.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av motiveringen samt vidare på bifall till berörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
.Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 44, i anledning
av väckt motion angående revision av gällande bestämmelser om tull å automobiler
och automobildelar, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk löneoch
pensionsförbättring för reservstatspersonalen m. m., i vad angår pensionsförhållanden;
samt
nr 67, i anledning av väckt motion i fråga om pensionsförhållandena för vissa
kammarskrivare i tullverket.
.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelser om ny pension för vissa pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer ävensom
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 198, samt med
avslag å motionen I: 289, av herrar Julin och Bärg, måtte
1) antaga vid utlåtandet såsom Bil. I och II fogade
dels förslag till kungörelse med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer.
dels förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer;
2) besluta, att kostnaderna för pensionstillägg, pensionsförböjning och dyr
tidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, vilka
varit anställda vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk
och statens domäner eller vid av nämnda verk övertagna företag eller
inrättningar, skulle bestridas av de medel, av vilka vederbörande verks omkostnader
i övrigt bestredes; samt .
3) för budgetåret 1925—1926 under elfte huvudtiteln såsom extra förslagsanslag
anvisa
dels till pensionsreglering för f. d. civila befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer ett belopp av 2,400,000 kronor;
dels till dyrtidstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens tjänst m. fl.
pensionärer ett belopp av 4,100,000 kronor;
dels till pensionsreglering för f. d. militära befattningshavare ett belopp av
2,670,000 kronor;
Tisdagen den 2 juni e. m.
59 Nr 41.
dels ock till dyrtidstillägg åt £. d. militära befattningshavare ett belopp av
2,200,000 kronor.
I herrar Julins och Bärgs berörda motion hade hemställts, att riksdagen
med godkännande i övrigt av Kungl. Maj:ts i propositionen 198 framlagda
förslag till pensionsreglering måtte besluta, att § 4 i kungörelsen med bestämmelser
om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer skulle givas den avfattning 1921 års pensionskommitté
föreslagit, och att riksdagen i sammanhang därmed måtte vidtaga den
förändring i vederbörande anslagsposter, detta beslut nödvändiggjorde.
Ang. pensionsreglerivg
för vissa
pensionärer
m. m.
(Forts.)
Vid utlåtandet hade reservation avgivits av herrar Bäcklund, Boven och
Höglund, vilka anfört följande:
»Då vi, i likhet med motionärerna herrar Julin och Bärg, ansett, att den i
förslaget omförmälda reella pensionsförhöjningen (förhöjning II) bör fastställas
i överensstämmelse med pensionskommitténs förslag till två tredjedelar
av skillnaden mellan summan av den äldre pensionen och förhöjning I, å ena
sidan, samt, å andra sidan, vad som tillkommit pensionären, om hans pension
avpassats efter motsvarande nyreglerat pensionsunderlag, respektive av kommittén
föreslaget särskilt underlag, hemställa vi,
att riksdagen, med bifall till motionen I: 289, må
l:o) besluta, att i § 4 mom. 1 a) och b) av förslaget till kungörelse i ämnet
(Bilaga I) orden ''hälften av skillnaden’ skola utbytas mot orden ''två tredjedelar
av skillnaden’; samt
2 :o) vid bifall till vad här ovan under 1 :o) föreslagits, för budgetåret 1925
—1926 under elfte huvudtiteln såsom extra förslagsanslag anvisa
dels till pensionsreglering för f. d. civila befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer ett belopp av 2,530,000 kronor;
dels till dyrtidstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens tjänst m. fl.
pensionärer ett belopp av 4,125,000 kronor;
dels till pensionsreglering för f. d. militära befattningshavare ett belopp
av 3,080,000 kronor;
dels ock till dyrtidstillägg åt f. d. militära befattningshavare ett belopp av
2,290,000 kronor.»
Herr Julin: Med hänsyn till det slut, vartill andra kammaren kommit, och
till den långt framskridna tiden skall jag, herr talman, icke yrka bifall till
den reservation, som avgivits till förmån för den av mig i frågan väckta
motionen, men jag kan ändå icke underlåta att säga, att hade andra kammaren
och sedan första kammaren följt motionerna, hade den här eviga frågan
om pensionernas reglering för alltid varit bragt ur världen; nu torde den nog
återkomma. Det var nämligen på det sättet att man här sökte lösa frågan
om pensionernas reglering så att, sedan man genom ett tekniskt tillägg, eller
förhöjning I, som det kallas, lyft upp de gamla pensionerna till ett plan, där
de kunde jämföras med de andra, skulle en reell förhöjning komma härtill
såsom en förhöjning nr II. Den skulle utgå med vad som fattades i den
gamla pensionen, för att den skulle bli lika hög som den nya pensionen på
motsvarande tjänst. Emellertid ansågs det icke vara fullt riktigt, att hela
denna skillnad tillerkändes de gamla pensionärerna, så att de skulle få precis
samma pensionsbelopp som de få, vilka pensioneras efter nu gällande grunder;
de borde nämligen icke, ansåg man, få den del av de nya pensionerna, som nuvarande
befattningshavare själva skapat genom sina pensionsavgifter. Det var
ju rimligt, och jag har även i min motion gått på den linjen. Jag har där
-
Nr 41. 60
Tisdagen den 2 juni e. m.
sionfreglering vid för övrigt ställt mig på vederbörande kommitterades förslag i frågan, men
för vissa -Kung!, kl aj .t har ansett att, för att gorå saken litet billigare, man denna
pensionärer gången borde nöja sig jned att giva de gamla pensionärerna endast hälften
m. m. av den skillnad, som på detta sätt skulle uppkomma, i motsättning mot vad
(Forte.) vederbörande kommitté och jag i min motion tänkt att man skulle giva, nämligen
2As av denna skillnad, då såsom bekant en tredjedel anses vara betald av
vederbörande tjänstemän själva.
Jag kan icke finna annat, än att om man gått på mitt förslag, några befogade
anspråk på höjda pensioner icke vidare skulle kunna uppställas av de
gamla pensionärerna, utan de hade kommit jämt i den ställning de kunde komma
till. Nu har man kommit till något mindre, och det kommer säkerligen
inte att bli tystnad i denna fråga genom förevarande otillfredsställande lösning.
Jag beklagar, att det gått som det gått, men jag skall i föreliggande situation
inte framställa något yrkande.
För att sedermera icke upptaga ytterligare tid begagnar jag nu tillfället
att säga, då jag antager, att utskottets kläm i bankoutskottets betänkande
nr 55 kommer att gå igenom, att jag icke kommer att göra något yrkande
eller ha något anförande beträffande bankoutskottets utlåtande nr 56, därför
att de gamla pensionärer, jag i där behandlade fråga motionerat till förmån
för, i viss utsträckning bliva tillgodosedda genom det beslut, som jag antager
kommer att fattas här i kammaren om någon minut.
Herr Dalberg: Jag inskränker mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av framställningar om pensionsreglering och dyrtidstilllägg
åt f. d. befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk;
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civilia statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna; samt
nr 65, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1925—1926 för en tjänsteman i riksbanken
samt vissa befattningshavare vid Tumba bruk.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bulvanförhållande i fråga
om fast egendom, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 20 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 216, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
bulvanförhållande i fråga om fast egendom.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom första kammaren väckta motioner, nämligen
nr 284 av herr Lindhagen och nr 285 av herr Enhörning.
Tisdagen den 2 juni e. m.
61 Nr 41.
I motionen I: 284 hade yrkats, att riksdagen med anledning av det genom
propositionen framlagda lagförslaget ville:
1) besluta eller hos regeringen begära förslag till lagbestämmelser i syfte
att, i anslutning till förebild i norsk lagstiftning, bolags styrelseledamöter samt
tjänstemän och andra hos bolag anställda personer jämte makar, såvitt anginge
trävarubolag, icke skulle, där ej särskilda anledningar visades, få förvärva
jordbruksfastighet med skogsmark;
2) i enlighet med jordkommissionens senaste och till lagrådet remitterade
förslag, besluta lagbestämmelser i och för bulvanförhållandets kriminalisering,
vad anginge så väl bulvanen som hans huvudman;
3) hos regeringen begära ett organiserat ingripande med stöd av lagen mot
alla enligt föregående utredningar redan specificerade fall av skedda bulvanköp;
4)
besluta till lagens 8 § gorå det tillägg, att envar ägde att hos vederbörande
angiva ett bulvanförhållande.
I motionen I: 285 hade hemställts om avslag å förevarande proposition eller i
varje fall sådan ändring av densamma, att lagen icke skulle äga tillämplighet
å före tiden för dess ikraftträdande uppkomna bulvanförhållanden annat än i
den mån de fortbestode efter den 1 januari 1931.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande lagförslag
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
i utlåtandet infört förslag till lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom;
B)
att motionerna I: 284 och 285, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad under A) hemställts, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade
Herr Petrén, Bror: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 35 hemställes:
att detsamma må företagas till avgörande punktvis och de av utskottet i
punkten A framställda lagförslagen föredragas, där så erfordras, paragrafvis
och momentvis med promulgationsstadgandet, ingressen och rubriken sist;
att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan i punkten A
föredrages ;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;
att lagtexten icke må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;
att för den händelse det av utskottet i punkten A av utlåtandet framställda
lagförslaget kommer att i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar; samt
att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckningar av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.
Denna hemställan bifölls.
Kr 41.
62
Tisdagen den 2 juni e. m.
Punkten A.
Lagförslag om Utskottets förslag till lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom,
bulvanförhållande
j_g ee
i fråga om
fast egendom. Godkändes.
10 §.
Denna paragraf lydde:
Är anledning antaga, att av handling, som finnes i svarandes värjo, kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äger domstolen förelägga
svaranden att förete handlingen, dock ej, då fråga är om brev eller annat enskilt
meddelande eller då skäl finnes antaga, att handlingens företeende kan, oberoende
av målets utgång, lända svaranden eller någon, vilken med honom är i den
skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken om jäv mot domare sägs,
till skada eller synnerlig olägenhet. Vite må, där så finnes nödigt, av domstolen
föreläggas svaranden.
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr von Sydow, greve
Spens samt herrar Magnusson i Skövde och Wallerius av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort tillstyrka, att § 10 skulle uteslutas ur lagen.
Greve Spens: Herr greve och talman! För att kammarens ledamöter skola
kunna rätt fatta skälen till herr von Sydows och min reservation nödgas jag
först be att med några få ord få redogöra för några av de viktigaste bestämmelserna
i detta lagförslag.
Enligt lagförslaget skall bulvanskap anses föreligga, då i lag stadgat förbud
att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva och behålla fast
egendom kringgås, därigenom, att fånget till viss egendom sker genom bulvan
för någon, mot vilken dylikt förbud gäller, i det att fastigheten innehaves
huvudsakligast för dennes räkning. Allmän åklagare skall inför domstol föra
talan angående dylikt bulvanskap, och domstol har att, om bulvanskap befinnes
vara för handen, förordna att överexekutor skall pröva, huruvida gården
skall säljas på offentlig auktion. Själva bulvanskapet är däremot icke straffbelagt.
överexekutor skall upptaga frågan, enligt Kungl. Maj:ts förslag genast
så fort domstolens utslag vunnit laga kraft, men enligt utskottets förslag
först 6 månader efter det domstolsutslaget vunnit laga kraft. I fråga
om förfarandet vid egendomens försäljning skall Konungens befallningshavande
pröva och besluta, huruvida exekutiv försäljning skall äga rum, och Konungens
befallningshavande måste meddela förordnande om försäljning, därest
icke av lagfartsprotokollet framgår, att egendomen avyttrats. Sådant förordnande
blir gällande ändå att det befinnes, att egendomen har varit avyttrad
eller sedermera avyttras. I fråga om förfarandet vid egendomens försäljning
har lagförslaget vidare avvikit från bestämmelserna i utsökningslagen så till
vida, att något lägsta belopp icke fastställes, under vilket egendomen icke
får säljas, och egendomen skall ovillkorligen säljas, oavsett köpeanbudens
storlek.
Av denna kortfattade redogörelse framgår, att lagförslaget rör sig på ett
ovanligt och därtill mycket ömtåligt område. Förslaget avser att stifta lag
mot kringgående av en annan lag. Redan häri ligger en svaghet från rättsordningens
synpunkt. Man har nödgats förklara formellt riktiga och lagfarna
köp ogiltiga. Mycket svårt blir ofta för domstolarna att avgöra, huruvida,
ett verkligt bulvanskap föreligger. Begreppet »bulvanskap» har ej heller
i lagförslaget fått någon egentlig definition, utan det har överlämnats åt
Tisdagen den 2 juni e. m.
63 » 41.
domstolarna att enligt vissa allmänna bestämningar i förekommande fall kon- Lagförslag om
statera, huruvida bulvanskap föreligger eller icke. (-‘håiumi
Det exekutiva förfarandet är, som antytts, ovanligt otrevligt och äventyrar \ jråga 0^x
inteckningshavarnas rätt. Man har nödgats gå ifrån bestämmelserna i utsök-fast egendom.
ningslagen till säkerställande av inteckningshavarnas rätt. (Torts.)
Nu säges det av såväl departementschefen som av utskottet, att dessa för
inteckningshavarna äventyrliga bestämmelser finnas såväl i norrländska förbudslagen,
vilken nu utsträckts till hela riket, som i lagen 1916 om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller aktier i vissa bolag,
vilken sistnämnda lag huvudsakligen riktar sig mot utlänningars jordförvärv.
Det är visserligen så, men förhållandena i dessa bägge lagar äro helt olika mot
förhållandena i det föreliggande förslaget. I den norrländska förbudslagen
och lagen 1916 medgives såsom undantag, att bolag eller utlänning får å
exekutiv auktion inropa fastighet till säkerhet för fordran, och det stadgas
vidare, att om en sådan å exekutiv auktion inropad fastighet icke ånyo försålts
inom viss längre tid, 3 år, skall exekutiv försäljning äga rum. Försäljningar
enligt dessa lagar utan lägsta buds fastställande äro således fullkomliga
undantag och torde knappast hava förekommit, men enligt den nu föreslagna
lagen kunna dylika försäljningar bli ganska vanliga.
Försäljningarna kunna ock medföra stora förluster för jordägarna därigenom,
att fastigheterna skola säljas ovillkorligen och till vilket pris som
helst.
Allt detta gör, att stor försiktighet bör iakttagas vid lagens tillämpning,
och att det, särskilt till undvikande av det otrevliga förfarandet vid exekutiv
försäljning, bör stadgas tillräcklig lång övergångstid, innan lagen träder i
kraft, så att försäljning på frivillig väg av genom bulvan inköpta fastigheter
kan så mycket som möjligt åstadkommas.
Utskottet har ansett, att detta blivit tillräckligt tillgodosett genom det av
utskottet föreslagna stadgandet, att överexekutor skall dröja med försäljningen
6 månader efter det domstolsutslaget vunnit laga kraft, men såväl Kungl.
Maj :t i propositionen som de socialdemokratiska reservanterna ha ej medgivit
ens detta anstånd. Herr von Sydow och jag hava däremot ansett, att till undvikande
i största möjliga utsträckning av processer och exekutiva auktioner,
det bör bestämmas, att lagen skall träda i kraft ett år senare än Kungl. Maj :t
och utskottet föreslagit, och detta, tycker jag, är en ganska billig fordran.
Då emellertid utredningen i detta ärende synes giva vid handen, att den
norrländska förbudslagen kringgåtts i rätt avsevärd omfattning, så att lagstiftningens
syfte i många fall icke uppnåtts, ha vi reservanter icke ansett
oss böra yrka avslag å lagen, vilket vi redan visat genom att ej yrka avslag
på de redan föredragna paragraferna i förslaget, utan — jämte det vi uttalat
förhoppning om stor varsamhets iakttagande vid tillämpning av lagen — inskränkt
oss till att föreslå dels nämnda förändring av tiden, då lagen skall
träda i kraft, och dels uteslutande av bestämmelserna om editionsplikt i § 10.
Vi anse, av skäl som i den skriftliga reservationen närmare utvecklats, att
bolag och utlännnigar böra tillgodonjuta gällande svensk rättsordning och således
vara befriade från editionsplikt.
Jag ber sålunda, herr talman, att i enlighet med reservationen få yrka att
denna måtte utgå, och kommer sedermera även att begära ordet vid bestämmelsen
om lagens ikraftträdande.
Herr Pctrén, Bror: Då de första nio paragraterna av förslaget redan an
tagits
genom kamrarnas därutinnan samstämmigt fattade beslut, skall jag icke
närmare inlåta mig på den föregående talarens anmärkningar emot lagförslaget
i dess principiella delar. I sådant hänseende vill jag endast understryka,
Nr il- 64
Tisdagen den 2 juni e. m.
La*£,tarmRtt gomutskottet har skett en omläggning av lagen på en rätt så väsentlig
förhållande ^ung1'' .MaJ:ts iorslag var nämligen lagt så, att så fort ett bulvan
i
fråga om förhållande^ var konstaterat genom domstols lagakraftvunna utslag, skulle en
fast egendom, exekutiv tvångsförsäljning omedelbart komma till stånd, medan däremot majo(Forts.
) riteten inom utskottet ansett, att skäl här talade för att lämna en så lång tidsInst
för tvångsförsäljnings åvägabringande, att frivillig försäljning kunde förväntas
bliva det normala, detta dels för bättre tillgodoseende av inteckningshavarnas
intressen och dels för att fastigheterna omedelbart skulle komma att
övergå a verkliga köpare och icke å mellanhänder. I denna del har andra
kammaren nu godtagit utskottsmajoritetens uppfattning, och torde det väl
kunna, förutsättas att jämväl i denna kammare finnes majoritet för denna omläggning.
Härigenom har man vunnit, att frivillig försäljning av respektive
fastigheter torde° komma att bliva det normala. Vederbörande få nämligen ett
halvt ars frist på sig efter det domstols utslag vunnit laga kraft för att ordna
saken, och detta torde i regel komma att medföra en försäljning under hand
1 a detta sätt kommer man i det störa flertalet fall undan de svårigheter som
greve fepens var inne på i händelse av exekutiv försäljning. Efter miii tro
uur endast i undantagsfall som en sådan försäljningsform skall komma
att tiliitas.
+ j^ag t18,1 pa..^örut angiven grund icke anledning att nu upptaga kammarens
1. mpd att närmare utveckla de bärande skälen för genomförande av en lagstiftning
av nu föredragen innebörd.
Jag kan i detta avseende hänvisa till vad propositionen och utskottets utlåtande
darom innehålla. Jag vill endast med styrka stryka under vad andra
kammarens förutvarande talman, landshövdingen Widén i denna del uttalat såsom
varande en av de främsta kännarna av förhållandena på detta område i
horrland, dar han haft sig uppdraget att särskilt undersöka, i vad mån kringgående
av lagstiftningen på området har ägt rum. Han har såsom sin uppfattning
uttalat, att hela ändamålet med 1906 års norrländska förbudslag är
pa väg att gäckas genom de förhållanden, som härutinnan efter hand utvecklat
sig. Inför sadant kan man icke längre stå till svars med att icke vidtaga åtgärder
för att bringa en sedan länge bestående lag till efterlevnad. Det kräves
emellertid, att man härvid förfar med nödig varsamhet. Jag tror dock att
det lagforslag, som här föreligger, särskilt med den av utskottet vidtagna av
mig förut berörda förändringen, vilken har stöd i lagrådets enhälliga tillstyrrrl''
.lc*Vkal komma aJt i tillämpningen visa sig betänklig. Det är i varje
all i förlitande pa att sa skall bliva förhållandet, som jag hax givit min röst
för detta lagförslag.
Den föregående talaren har nu endast pa tva punkter tagit upp yrkanden om
andringar i lagförslaget. Det ena yrkandet avser, att ur lagen skulle uteslutas
vad som innefattas i 10 § om editionsplikt, med andra ord möjligheten för
domstol att genom förelägganden kunna skaffa fram upplysningar i sådana
a ; da det. är anledning antaga, att av en handling, som finnes i svarandens
värjo, kan ii målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå. Domstolen
kan enligt förslaget i sådana fall förelägga svaranden att förete handlingen
dock ej, da fråga är om brev eller annat enskilt meddelande eller då skäl finnes
antaga, att handlingens företeende kan, oberoende av målets utgång, lända
svaranden eller någon, som till honom står i viss närmare släktskapsförhållande.
till skada eller synnerlig olägenhet. Härom vill jag nu säga att då greve
Spens såsom grund för att dylik editionsplikt icke skulle kunna åläggas
aberopar dessa måls natur av brottmål, så är detta en sanning med modifikation.
Förhållandet är ju, att ifrågavarande förfarande har i tidigare förslag
kriminaliserats, så att det varit straffbelagt att vara bulvan eller att använda
annan som bulvan. Men i denna del har Kungl. Maj:t, sedan lagförslaget va
-
Tisdagen den 2 juni e. m.
65 Nr 41.
rit föremål för lagrådets granskning på grund av dess därvid gjorda starka Lagförslag om
erinringar å denna punkt låtit lägga om förslaget, så att kriminaliseringen r^Oa^
borttagits, och det gäller nu endast ett'' konstaterande av ett bulvanförhållande i fråga om
och en därav föranledd skyldighet att undanröja detta förhållande genom en fast egendom.
frivillig försäljning, eventuellt en tvångsförsäljning av respektive fastighet. (Fort».)
I och med detsamma har ju målet icke längre den naturen, att det är ett brottmål
med straffpåföljd för vederbörande, utan det är här endast fråga om en
bestämmelse, att målet skall behandlas i den för brottmål stadgade ordning
med den snabbare procedur, den kortare stämningstid och allt annat dylikt
som följer därav. Lagrådet har varit utförligt inne på frågan om editionsplikten
och har uttalat, att därest kriminaliseringen kvarstått i lagförslaget,
lagrådet icke skulle hava kunnat tillstyrka, att editionsplikten upptoges i detsamma.
Jag för min ringa del finner denna ståndpunkt fullkomligt riktig och
skulle icke heller hava kunnat biträda editionspliktens bibehållande i lagen,
om kriminaliseringen fortfarande kvarstått, men så är ju såsom sagt icke nu
förhållandet.
I övrigt har nu lagrådet i denna del åberopat det lagförslag om fri bevisprövning,
som ett flertal gånger förelagts riksdagen utan att dock varda antaget.
Att förslaget fallit har icke berott på att det icke befunnits motsvara
vad som här i landet ansetts vara uttryck för gällande rätt, utan det har icke
föranlett någon riksdagens åtgärd allenast på den grund, att kamrarna stannat
i olika beslut om nämndens ställning vid underdomstolarna å landet. Vad
som här föreslagits om editionsplikten har sin fulla motsvarighet i det lagförslag
om fri bevisprövning, som sålunda redan prövats av riksdagen och i denna
del av båda kamrarna vunnit gillande. Lagrådet har också med rätta yttrat,
att »delade meningar knappast gjort sig gällande rörande lämpligheten och
den principiellt riktiga innebörden av vad sålunda föreslagits». Lagrådet
bär emellertid varit betänksamt i ett hänseende. Lagrådet har nämligen tänkt
sig möjligheten av, att om man införde editionsplikt i denna speciallag, man
skulle kunna därav draga_den slutsatsen, att en dylik plikt icke skulle anses
gälla på andra områden, i andra mål, där det icke finnes något specialstadgande
om en sådan plikt. Emellertid har lagrådet funnit, att det icke på grund
av_ den möjlighet till missförstånd, som sålunda kunde anses uppstå, borde
väjas tillbaka för editionspliktens införande i detta fall, utan lagrådet säger
sig icke vilja avstyrka stadgandet i fråga. Lagrådet är alltså under förutsättning
att kriminaliseringen borttages, med om att bestämmelse om editionsplikt
införes i lagen.
Med hänsyn till beskaffenheten av de mål det här vanligen gäller, där det
är fråga om. att utröna ett bestående bulvanförhållande mellan en enskild och
ett bolag, i vars förvaltning fastigheten på ett eller annat sätt ingår, tror jag.
att det nog mången gång skall visa sig nödigt för att kunna konstatera och”i
erforderlig män utreda ett dylikt förhållande, att man kan ge ett vitesföreläggande
för att få en viss, till beskaffenheten känd handling företedd inför rätten.
Det gäller i alla fall som sagt här icke ansvarspåföljd, utan det är endast
fråga om att upphäva ett förhållande, som faktiskt tillkommit i strid
med inom landet gällande lag. Jag tror icke, herr talman, att det ligger någonting
betänkligt däri, utan jag finner liksom lagrådet, att ifrågavarande
bestämmelse är av beskaffenhet att icke böra ur lagförslaget utskäras.
Jag ber fördenskull att få yrka bifall till nu föredragna 10 § enligt utskottets
förslag.
Greve Spens: Endast ett par ord. Utskottets ordförande säde, alt lagrådet
enhälligt har tillstyrkt förslaget, sådant det nu föreligger i utskottets utlåtande.
Det är emellertid icke fullt så, utan lagrådet har efter att hava yttrat
Första kammarens protokoll 1025. Nr il. 5
Nr 41. 6 G
Tisdagen den 2 juni e. in.
Lagförslag on
bulvanförhållande
i fråga om
fast egendom
(Forts.)
1 ganska stora betänkligheter förklarat, att det icke anser sig böra avstyrka förslaget.
\ad 10 § beträffar, är ju i lagförslaget stadgat, att ifrågavarande mål skola
. handläggas i den för brottmål stadgade ordning, och de äro ju därför på sätt
och vis att betrakta såsom brottmål. I sådana mål förekomma icke editionsplikt
enligt svensk lag. Jag ämnar emellertid icke begära votering på denna
punkt; däremot kommer jag att göra det i fråga om stadgandet angående lagens
ikraftträdande.
I övrigt vill jag säga, att jag tror för min del icke. att det kommer att bli så,
som utskottets ordförande gjorde gällande, att frivillig försäljning kommer att
äga rum så gott som undantagslöst, i synnerhet icke, om ej en längre övergångstid
stadgas, innan lagen träder i kraft. Jag tror för min del, att om det blir en
kort övergångstid, komma ganska många exekutiva försäljningar att äga rum,
och dessa bli, som jag förut påpekat, förenade med synnerligen stora svårigheter
för såväl inteckningshavare som jordägare. Jag skulle därför vilja vädja
till kammaren att ge ett års uppskov med lagens trädande i kraft.
Herr Trygger: Herr greve och talman! För min del tror jag icke, att man
på grund av denna bestämmelse i 10 § i fråga om editionsplikt kan draga
några slutsatser med avseende på editionsplikten i civila mål i allmänhet, ty
denna plikt är alldeles obestridlig enligt svensk rätt. Den här givna bestämmelsen
förklaras naturligtvis däTav, att dessa mål skola behandlas i den för
brottmål stadgade ordning.
Eftersom jag har ordet, skall jag be att av utskottets ärade ordförande eller
andra, som äro mera inne i denna lag än jag, få upplysning om vad som verkligen
menas med bulvan. När man sysslat med juridik under en lång följd
av år, blir man något häpen, då man möter ett sådant uttryck i en lag som uttrycket
bulvan. Det är naturligtvis synnerligen viktigt, att man vet, vad detta
uttryck verkligen innebär. Här ges nu i 1 § ett slags förklaring — att egendomen
huvudsakligen innehaves för annans räkning, som icke själv äger förvärva
densamma. Det är förvisso ingen klar definition på vad som menas med
bulvan. Men medan jag väntar på att få svar på min fråga av dem, som varit
med om tillkomsten av denna lag, skulle jag vilja säga vad jag anser, att man
borde lägga in i uttrycket bulvan. Jag misstager mig kanske, men jag ser saken
så, att jag skulle vilja göra gällande, att en person, som t. ex. fått ett äganderättsfång,
lagfaret på sig, kan anses för bulvan för en annan, när förhållandet
är det, att utåt framstår den förre som ägare men i förhållandet mellan
dessa parter är den andre den verklige ägaren. Då har man en fast juridisk
ståndpunkt. Jag skall göra en jämförelse med avseende på lös egendom •—
i fråga om fastighet framstår saken ej lika klar, därför att i fråga om fast
egendom hava vi ju formella bestämmelser, vid vilkas iakttagande äganderätten
är knuten. Om en person såsom fullmäktig för en annan köper lös egendom,
blir denne senare även i förhållandet till säljaren och alla andra ägare.
I fall en person återigen såsom kommissionär i sitt namn köper lös egendom för
min räkning, framstår kommissionären i förhållandet till tredje man såsom
medkontrahent och ägare men i förhållandet mellan kommissionären och mig är
det jag som är ägare. Nu fattar jag bulvanförhållandet på det sättet, att en bulvan
är en person, som har förvärvat en egendom och i sitt namn lagfarit den
o. s. v. men gentemot den, på vilkens uppdrag han köpt egendomen, och som själv
icke äger förvärva den, är han icke ägare, utan det är just uppdragsgivaren, som
är att betrakta som ägare i det inbördes förhållandet mellan dem båda. Om
man tager saken så, tror jag, att man får en klar och bestämd regel, när man
skall tillämpa denna lag.
Yi skola nu taga ett annat fall, där ett bulvanförhållande icke föreligger.
Tisdagen den 2 juni e. m.
(17 Nr 41.
A i antaga, att det är ett bolag, som har en trämassefabrik. Det behöver Lagförslag om
skog för att säkert ha tillgång till sin råvara. Bolaget har icke tillräckligt
pengar för att själv köpa skog och har icke den kredit, som erfordras för i fråga om
att göra det. Man kan då tänka sig, att någon person, som är intresserad av fast egendom.
detta företag, köper skog. Det är aldrig tal om annat än att han är ägare (Fort*.)
och erlägger köpeskillingen etc., men han gör det i syfte att gagna bolaget,
som äger fabriken i fråga, för att det skall finnas möjlighet för boläget att
få råvaran, detta utan att han på något sätt binder sig. Då föreligger det
icke ett bulvanförhållande, utan det är en fullkomligt legitim åtgärd.
Kan man icke hålla isär dessa saker, är jag övertygad om att lagen skulle
komma att medföra mycket trassel. Men de svenska domstolarna ha ju under
de senare åren visat sig äga en stor förmåga att tolka egendomliga lagar, och
jag förmodar, att de däri fått så pass mycken övning, att de möjligen skola gå
i land också med denna.
Herr statsrådet Nothin: Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse jagfastslår,
att herr Trygger icke haft någon erinran att göra mot den nu föredragna
paragrafen och att han tydligen anser, att lagen är så pass säkert i
hamn, att han redan nu kan komma med sina bekymmer för den blivande lagtillämpningen.
Den fråga, som här berörts, avser nämligen första paragrafen. Jag vill
gärna medgiva, att jag mycket funderat över hur den paragrafen borde avfattas
och vilken definition av begreppet bulvanförhållande, som erfordrades.
Det må emellertid tillåtas mig att här låsa upp lagrådets yttrande i hithörande
del. Lagrådet säger, att det synes »vara otvivelaktigt, att denna det föreslagna
lagbudets egenskap att icke binda genom en utformad begreppsbestämning
bäst är ägnad att låta rättstillämpningen komma till rätta med de kringgåenden,
lagförslaget avser att bekämpa». Ur de av herr Trygger berörda synpunkterna
torde således icke finnas någon anledning till betänksamhet mot det
föreliggande lagförslaget.
Herr Petrén, Bror: Jag vill i anslutning till herr statsrådets yttrande endast
såga, att det givetvis alltid blir en svårighet att finna en i allo hållbar definition
på begreppet bulvanförhållande. Utskottet har liksom säkerligen varje
myndighet, som haft att syssla med detta lagstiftningsområde, sökt efter ett
annat namn än bulvanskap, men man har icke funnit någon utväg att undvika
den beteckningen. Det har tidigare förekommit icke mindre än tre definitioner
å bulvanskap i föregående lagförslag i ämnet, det ena förslaget från 1918, utarbetat
inom justitiedepartementet av en delegation med numera presidenten
Östergren som ordförande, det andra lagförslaget utarbetat 1920 och det tredje
1921, båda av jordkommissionen. Det förslag, som nu föreligger till bedömande,
innehåller ju icke en definition av begreppet bulvanförhållande i egentlig
mening, utan blott en viss bestämning av begreppet. Formuleringen är gjord
av det i år sittande lagrådet.
Jag tror i likhet med herr Trygger, att det får bliva domstolarnas sak att
vid rättstillämpningen uppdraga de lämpliga gränslinjerna för lagens tillämpning,
och jag tror, att man icke på grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande
definition av begreppet bulvanskap nu bör resa hinder mot lagförslagets
antagande. Man blir nog bär tvungen att lita på domstolarnas urskillning.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle ur
5r 41. 68
Tisdagen, den 2 juni e. m.
Lagförslag om
bulvanförhållande
i fråga om
fast egendom.
(Torts.)
lagförslaget utgå; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
11-13 §§.
Godkändes.
Promulgation.1; stadgandet.
Detta stadgande var så lydande:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.
Enligt den av herr von Sydow m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade reservanterna ansett, att utskottet bort tillstyrka, att lagens ikraftträdande
skulle sättas till den 1 januari 1927.
Greve Spens: Under åberopande av vad i reservationen anförts hemställer
jag, att bestämmelsen om lagens ikraftträdande måtte lyda: »Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1927.»
Herr Petrén, Bror: Lagen träder i kraft först den 1 januari nästa år, och
man har således till en början detta år på sig för verkställande av överlåtelse
under hand. Om sådan icke sker och det väckes talan inför domstol, är det
först sedan lagakraftvunnet utslag från den sist dömande instansen föreligger,
som tidpunkten för skyldigheten att försälja egendomen inträder, och sedan är
det då ett halvt års frist för dylik försäljning under hand. Om man icke vill
låta saken gå till domstol, har man ju således under detta år möjlighet antingen
att i förekommande fall ansöka om koncession eller eljest verkställa frivillig
överlåtelse. I den mån det däremot förekommer ett domstolsförfarande, kommer
det utan tvivel att taga flera år, innan försäljning behöver ske. Det är nämligen
mer än sannolikt, att mål av denna natur komme att passera mera än en instans.
Jag vill gärna vitsorda, att man bör iakttaga varsamhet vid övergången. Det
är nämligen konstaterat så mycket missbruk på detta område, att jag säkerligen
icke säger för mycket, om jag beräknar antalet fastighetsförvärv, beträffande
vilka bolag kringgått gällande lag, till åtminstone ett tusental. Jordkommissionen
har i sin statistik konstaterat omkring 600 dylika fall redan 1921, varvid
det enbart var fråga om 1906 års förbudslag och icke om den lag av år 1916, som
gäller utlänningars förvärv av fast egendom. Har man något hört sig för om
denna angelägenhet med representanter från Norrland, har man fått tydligt belägg
för att dessa köp fortgått jämväl senare in på 1920-talet. Jag skulle därför
våga uttala den förmodan, att det antal hithörande fall jag nämnde icke är
för stort. En viss varsamhet är således av nöden vid övergången, men jag har
icke kunnat finna, att såsom förslaget nu föreligger, man har brustit härutinnan,
utan jag vågar tro, att lagförslaget i dess nu föreliggande skick skall utan olägenhet
jämväl i vad avser övergångsbestämmelsen kunna bifallas.
Herr talman! Jag anser mig därför böra yrka bifall till utskottets förslag
även i denna del.
Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Den av utskottet införda sexmånadersfristen
tjänar till att mildra övergången endast på det sätt, att det under dessa sex månader
finnes möjlighet att enligt andra stycket i 1 § avyttra fastigheten till en
tredje person. Emellertid kan ju tydligen bulvanförhållandet upphöra även på
ett annat sätt, nämligen så, att den formelle ägaren, bulvanen ordnar sitt förhållande
till uppdragsgivaren på sådant sätt, att han icke vidare är bulvan utan
fullt självständig ägare. Tid härtill får han icke genom bestämmelsen om sex
Tisdagen den 2 juni e. m.
69 Nr 41.
månaders frist, ty när domstolen en gång fällt sitt utslag, kan ju icke den exe- Lagförslag om
kutiva försäljningen underlåtas, naturligtvis under förutsättning att icke egendomen
avyttras till en tredje person, eftersom enligt förutsättningen uppdrags- ; fråga om
givaren, bolaget eller utlänningen, icke själv kan uppträda som köpare. Ja g fast egendom.
tror därför, att det för att mildra övergången kunde vara skäl att bereda en (Forts.)
längre frist för avlösning av bulvanförhållandet utan förändring i den formella
äganderätten men genom ett nyordnande av förhållandet mellan bulvanen och
hans uppdragsgivare, och på den grund hemställer jag om bifall till reservationen.
• «''*•
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att det nu föredragna promulgationsstadgandet skulle
godkännas, dels ock, av greve Spens, att förslaget i denna del skulle godkännas
med den ändring, att tiden för lagens ikraftträdande bestämdes till den
1 januari 1927.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på promulgationsstadgandets godkännande
vara med övervägande ja besvarad.
Greve Spens begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som godkänner promulgationsstadgandet i det av andra lagutskottet i
utlåtande nr 35 punkten A tillstyrkta lagförslaget, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
[Vinner Nej, godkännes förslaget i denna del med den av greve Spens föreslagna
ändringen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.
Ingressen och rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten A.
Förklarades vara besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.
Punkten B.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde huvudtitel
i avseende å budgetåret 1925—1926.
Punkten 1.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Nr 41. 70
Tisdagen den 2 juni e. m.
Aruj.
anskaffning
av viss artille
rimateriel.
Punkten 2.
■ I en inom första kammaren av herr C. G. Hammarskjöld väckt motion, nr 47,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att för fortsatt motorisering
av Bodens artilleriregemente för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag
av 400,000 kronor, dels att för anskaffning av luftvärnsartillerimateriel
bevilja ett extra reservationsanslag av 5,550,000 kronor och härav
för budgetåret 1925—1926 anvisa 1.850,000 kronor, dels att för anställande
av försök med följepjäser för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag
av 190,000 kronor, dels ock att för anskaffning av tung bestyckning
för Bodens fästning för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag
av 1,600,000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att herr C. G. Hammarskjölds förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas.
Herr Widell: Herr greve och talman! Under brådskan vid justeringen av
det förevarande utskottsutlåtandet råkade jag förbise den motivering, som utskottet
anfört för sitt avstyrkande av herr Hammarskjölds motion. Utskottet
yttrar: »Sedan riksdagen numera fattat beslut i fråga om grunderna för de
närmaste arens materielanskaffningar för lantförsvarets behov, har utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka motionärens framställning.» Detta skäl har på
intet sätt varit bestämmande för min och jag kan även säga mina meningsfränders
ståndpunkt i utskottet. Vad som förmått oss att biträda avstyrkandet har
uteslutande varit finansiella skäl, svårigheten att på nästa års stat upptaga nya
eller ökade statsutgifter, men givetvis kan det icke föreligga något som helst
hinder för att, i den mån medel härtill förefinnas, vid kommande riksdagar bevilja
anslag för materielanskaffningar utöver vad nu riksdagen beräknat för
de närmast kommande åren.
Jag skall emellertid icke framställa något särskilt yrkande om ogillande av
motiveringen, detta med hänsyn till det uttalande, som för någon tid sedan gjordes
av herr talmannen angående betydelsen eller rättare sagt betydelselösheten
av den motivering utskotten anföra för avstyrkande av motioner.
Jag har alltså, herr greve och talman, intet särskilt yrkande.
Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Jag har i motionen nr 47 hemställt om
anvisande av medel till viss artillerimateriel. I motiveringen anföres, att det
för innevarande år i statsverkspropositionen för nästa budgetår icke upptagits
några anslag för angivna ändamål, och jag drog av statsverkspropositionen den
slutsatsen, att så icke heller skulle bliva fallet i liärordningspropositionen.
Detta har också bekräftats. Det anslag till engångskostnader för materielanskaffning,
som upptages i liärordningspropositionen, gäller tioårsperioden 1926
—1936 och berör sålunda icke nästa budgetår. Den motivering, som statsutskottet
anfört, »sedan riksdagen numera fattat beslut i fråga om grunderna
för de närmaste årens materielanskaffningar för lantförsvarets behov, har utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka motionärens framställning», berör sålunda
icke motionen. Jag har icke i motionen yttrat mig om engångskostnaderna,
och jag kunde icke göra detta, emedan propositionen om engångskostnaderna
ännu icke var avlämnad till riksdagen, då min motion väcktes. Den artillerimateriel,
vars anskaffande här av mig föreslås, är utan tvivel av behovet
påkallad även med den nu antagna härordningen, och det så mycket mer, om
det skall bliva möjligt att uppsätta de två reservfördelningar, vilka omnämnas
i propositionen. ’
Tisdagen den 2 juni e. m.
71 Bir 41.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det för två av de angivna ända- .
målen, motorisering av Bodens artilleriregemente och anskaffning av luft- ^vissartilkvärnsartillerimateriel,
finnes anslag anvisade för innevarande år, men däremot rimateriel.
icke för nästa budgetår. Under därefter följande budgetår komma utan tvivel (Forts.)
medel att anvisas för dessa ändamål. Det synes inkonsekvent att nu avbryta
denna materielanskaffning.
Nu säger herr Widell, att den egentliga anledningen till statsutskottets avstyrkande
var, att medel fattades för detta ändamål. Det är emellertid icke
säkert, att så är fallet. Det har nämligen ställts i utsikt, att genom vissa överföringar
bereda skatteminskningar både i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten
och i fråga om sockersbeskattningen.
Jag vill erinra om att det i den debatt, som fördes här den 23, 24 och 25
maj, upprepade gånger framhölls, att bara en vänsterlösning av försvaret bleve
antagen, skulle nog försvarets behov bliva väl tillgodosedda. Beslutet om en
sådan lösning fattades på morgonen den 26 maj. Detta utskottsutlåtande är
avgivet senare samma dag. Jag kan icke finna, att detta bådar gott för försvarets
tillgodoseende i framtiden.
Jag anhåller att få yrka bifall till min motion.
Herr Kvarnzelius: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
_
Med anledning av vad herr Widell yttrade vill jag säga, att jag givetvis
ger honom rätt i att en riksdag icke kan binda kommande riksdagar. Överhuvud
taget har jag nog den uppfattningen, att det är litet vanskligt att göra
upp några program på detta liksom på många andra områden, i vilken omfattning
och i vilken ordning medel skola anvisas för olika ändamål. Erfarenheten.
icke minst i vad det gäller försvarsväsendet, har givit vid handen,
att sådana program i regel aldrig kunnat fullföljas. I regel har det alltid
blivit mindre, än man enligt programmet tänkt sig, och det är icke omöjligt,
att detsamma kommer att bliva förhållandet även med det program, som nu
angivits i försvarsutskottsbetänkandet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Punkterna 3—5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av väckta motioner om höjning av pensionsunderlaget för
häradshövdingar; och
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförbättring
åt regementsveterinären i fältveterinärkårens reserv Fritz Albin Setterboin
jämte en med anledning av propositionen väckt motion.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Nr 41. 72
Tisdagen den 2 juni e. m.
avlörinns- Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 77, 1 anledning av Kungl.
reglementet för *ts proposition angående ändrad lydelse samt förlängd giltighetstid av avtjånstemänvid
lömngsregleiiientet för tjänstemän vid domänverket m. m.
domänverket .
m. m. . 1 anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 174, hade utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
1) godkänna vid utlåtandet såsom Bil. A. och C fogade förslag dels till
kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av avlöningsreglementet den
22 juni 1920 (nr 493) för tjänstemän vid domänverket ävensom av den vid
reglementet såsom bilaga fogade tjänsteförteckningen dels ock till kungörelse
om ändrad lydelse av 3 § i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 323) med bestämmelser
för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension
m. in.;
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser, som i
anledning av förstnämnda kungörelse kunde befinnas erforderliga:
3) medgiva, att det av 1920 års riksdag provisoriskt antagna avlöningsreglementet
för tjänstemän vid domänverket finge med de ändringar däri som
dels 1921, 1922 och 1924 års riksdagar godkänt, dels ock departementschefen
i statsrådsprotokollet föreslagit, äga provisorisk tillämpning jämväl för tiden
från och med den 1 januari 1926 till och med den 31 december 1926;
4) beträffande sådana befattningar vid domänverket,, vilkas antal enligt avlöningsreglementet
för tjänstemän vid detta verk skulle fastställas av Kungl.
Maj :t och riksdagen, från och med 1926 bestämma detta antal på sätt angåves
i en vid utlåtandet fogad bilaga B;
5) besluta, att beträffande de pensioner, som beviljades enligt bestämmelserna
i förberörda kungörelseförslag (bilaga C), skulle i fråga om rätt till
dyrtidstillägg gälla vad som kunde vara bestämt eller komma att bestämmas
rörande pensioner, som utginge enligt de för tjänstemän vid nyreglerade verk
gällande grunder.
3 § mom. d) av det i Bilaga C intagna kungörelseförslaget hade följande
avfattning:
»Tjänstår beräknas för tid, under vilken tjänsteman efter fyllda aderton
ar i statens tjänst innehaft ordinarie eller icke-ordinarie befattning eller
annan anställning, som prövas vara därmed jämförlig, eller ock bestritt förordnande
å sådan tjänst. Vid sådan tjänstårsberäkning skall avdrag göras
för tid omfattande minst femton dagar i följd, under vilken ledighet från
tjänsten ägt rum, dock icke för tid, varunder tjänsteman utan att tjänstgöra
å sin befattning ägt uppbära oavkortad avlöning eller eljest åtnjutit ledighet
på grund av sjukdom, olycksfall i tjänsten eller offentligt uppdrag eller
för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring eller för resa, som med
vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning.
Har enskilt företag övertagits av staten, må, där ej Konungen annorlunda
bestämmer, tjänsteman, som vid sådant övertagande övergått till statstjänst,
såsom tjänstår för erhållande av tjänstepension efter prövning tillgodoräknas
jämväl tid, varunder han innehaft fast anställning vid nämnda företag.
Efter prövning av Konungen i varje särskilt fall må tjänsteman kunna förklaras
berättigad att få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna intill två
tredjedelar av den tid, han utom statens tjänst må hava utfört sådant arbete av
direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses hava varit till särskilt gagn
för hans arbete i statstjänst.»
Herr Hellström: Herr greve och talman! På grund av det beslut, som i
afton fattats vid föredragningen av bankoutskottets utlåtande nr 50 i anled -
Tisdagen den 2 juni e. m.
73 Nr 41. *
ning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civil tjänstepensionslag, £”9-ber jag att få hemställa, att i bilaga C, Förslag till kungörelse om ändrad re^m«^/ör
lydelse av 3 § i kungörelsen den 15 juni 1922 etc., i 3 § under momentet d), de tjänstemän nid,
två sista styckena måtte utgå. domänverket
m. m.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder (Forte.)
endast yrkats, att vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas med den ändring av 3 § av det i Bilaga C intagna kungörelseförslaget,
att de två sista styckena av mom. d) utelämnades.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga, utskotts
utlåtande nr 11, i anledning av inom andra kammaren väckta motioner angående
utbildningen av befäl för den svenska handelsflottan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr 69, i anledning av väckt motion angående utredning rörande förbättring av
pensioner åt änkor efter befattningshavare i statens tjänst; och
nr 70, i anledning av väckt motion om utgivande av ett större historiskt och
statsrättsligt arbete om den svenska riksdagen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.42 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Nr 41. 74
Onsdagen den 3 juni.
Onsdagen den 3 juni.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.
Justerades protokollen för den 27 nästlidne maj.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 45, angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret 1925—1926, in. m.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 9 B, angående reglering för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;
nr
248, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader;
nr 259, i afledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 206, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar;
nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m.;
nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till befrämjande
av växtförädling m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 323, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrämjande av
lufttrafik, i vad rör anslag för komplettering av den officiella väderlekstjänsten;
samt
nr 324, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 312, i anledning av väckta motioner om offentligheten av vissa handlingar;
samt
nr 313, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av en mellan Tyskland och Sverige avslutad skiljedoms- och förlikningskonvention.
Onsdagen den 3 juni.
75 Nr 41.
Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 314,
till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens
godkännande av vissa å allmänna konferenserna för samfärdsels- och
transiteringsfrågor i Barcelona och Geneve antagna överenskommelser jämte en
i anledning av propositionen väckt motion.
Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det skrivelseförslag, som konstitutionsutskottet
här framlagt, avviker ifrån vad som brukar vara fallet, då man i
skrivelsen vanligen intager den motivering, om vilken båda kamrarna varit
ense. I detta fall bär emellertid utskottet hänvisat allenast till de handlingar,
som finnas i ärendet, och bifogat de två betänkanden från utskottet, som hava
förekommit. Emellertid har härav blivit en följd, emot praxis, att ett huvudsakligt
moment i utskottsbetänkandet, som var avsett att ingå i riksdagens
skrivelse, icke kommit med i skrivelsen. Som kammaren behagade erinra sig,
förhöll det sig så, att här i kammaren såväl under debatten som vid beslutet
skarpt betonades, att när kammaren tillstyrkte biträdande av konventionen
rörande segelbara internationella vattenvägar, skedde detta under samtidigt
framhållande av önskvärdheten av uppskov med ratifikationerna, och från
statsrådsbänken avgavs en förklaring i samma riktning. Denna punkt har nu
uteslutits ur skrivelseförslaget.
När andra kammaren emellertid utan reservation biträtt första kammarens
beslut, så kan trots denna ovanliga form för skrivelsen icke föreligga någon
avvikelse i sak från vad vid besluten förekommit. I anledning härav har
jag i utskottet reserverat mig angående den form, som utskottets förslag fått,
och har velat, herr talman, här erinra om, att även om formen är avvikande
från den brukliga i detta särskilda fall, någon ändring i vare sig beslutet eller
motiveringen därigenom icke kan anses ha kommit till stånd, utan att samma
önskan, som finnes uttryckt i handlingarna, fortfarande alltså stå kvar, som
om skrivelsen varit avfattad på vanligt sätt.
Under sådana förhållanden har jag velat begränsa mig till denna erinran och
anser mig icke behöva göra något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande skrivelseförslag.
Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 315, till Konungen i anledning av väckta motioner
rörande förhöjning av livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 316, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område in. m. dels ock i anledning därav väckta motioner;
nr 317, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;
nr 318, i anledning av dels Kungl. Maj:t,s proposition med förslag till lag
om undersökning angående monopolistiska. företag och sammanslutningar dels
ock i ämnet väckta motioner;
Skrivelseförslag
ang.
godkännande
av vissa
internationella
överenskommelser.
Hr 41. 76
Onsdagen den 3 juni.
nr 319, i anledning av dels Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag
om bulvanförliållande i fråga om fast egendom dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets utlåtande nr 73, i anledning
av riksdagens revisorers uttalanden i fråga om renhållningen m. m. vid
riksdagshuset samt polisbevakningen m. m. vid riksbanken.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.12 f. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Torsdagen den i juni.
77
Nr 4L
Torsdagen den 4 juni.
Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.
Justerades protokollet för den 28 nästlidne maj.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 2 B, angående reglering för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
nr 10 B, angående regleringen för budgetåret 1925—-1926 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;
samt
nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 127, gjorda framställning angående arvoden åt extra och
vikarierande lärare vid de allmänna läroverken.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 325, till Konungen angående av riksdagen beslutad ändring i rikets
grundlagar.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 326, till Konungen, i anledning av väckt motion, angående revision
av gällande bestämmelser om tull å automobiler och automobildelar.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 330, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skogsvårdens
befrämjande;
nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd av statsmedel
i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien
inom landet jämte i ämnet väckta motioner;
nr 338, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande av
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av publik jord; samt
nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning av
tiden för vissa arrenden.
Nr 41. 78
Torsdagen den 4 juni.
Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 331, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående tid för ikraftträdande av lagen
den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag samt lagen den 22 juni 1923
innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.
Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 11 B, med överlämnande av sammanställning över anslagen under riksstatens
elfte huvudtitel innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
nr
71, angående vissa ändringar i avlöningsreglementet för riksdagens verk
m. m.;
nr 72, angående vissa ändringar i bankoreglementet;
nr 75, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande vissa delar
av bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till civil tjänstepensionslag jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner;
nr
76, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag angående ändrad lydelse av 2, 5, 6, 7, 13 och 16 §§ i lagen den 11
oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;
nr 77, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss del av
bankoutskottets utlåtande nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om vissa ä,ndringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande grunder för pensionering av arméns och flottans befäl och underbefäl
med vederlikar jämte en i ämnet väckt motion :
jordbruksutskottets memorial, nr 81, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse samt
förlängd giltighetstid av avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket
m. in.; samt
första särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning åt dess tjänstemän
m. fl.
Vid punktvis skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 45,
angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1925—1926, m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.
På framställning av herr talmannen beslöts att bankoutskottets utlåtanden
nr 71 och 72 skulle uppföras näst efter samma utskotts memorial nr 78 på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.
Torsdagen den 4 juni. 79
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.40 e. m.
Nr 41.
In fidem
G. II. Berggren.