1925. Första kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1925:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1925. Första kammaren. Nr 9.

Onsdagen den 11 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Linders avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 40, angående pensioner från statens domäners fond;
nr 41, angående befrielse för förste postiljonen E. G. Samuelsson in. fl. från
skyldighet att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp;

nr 42, angående disposition av till skolväsendet upplåtna byggnader vid
Strömsholms hingstdepå m. m.; samt

nr 43, angående årliga understöd å allmänna indragningsstaten åt ombudsmannen
vid sjömanshuset i Sölvesborg J. Olsson och notarien vid sjömanshuset
i Gävle C. A, Elfstadius.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:

nr .5, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

8, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning;
samt

nr 9, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 11, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;

nr 3, i anledning av väckta motioner om ändring av 1 § i lagen om bredden
av hjulringar å arbetsåkdon på landet; samt

nr 4, i anledning av väckt motion om förbud i viss utsträckning mot import
från Norge av hijigstar.

Anställdes val av tjugufyra valmän för utseende av ej mindre riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare än även riksdagens militieombudsman
och dennes efterträdare; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit
till valmän utsedda:

herr Antonsson.................med 84 röster

» Berglund................. » 84 »

» Bergman, Johan............... » 84 »

» Bergström, David............. » 84 >

* Boberg.................. , 84 »

» Ekman, Karl Johan............ » 84 »

» Enhörning................ » 84 »

■Första kammarens protokoll 1925. Nr 9.

Nr 9. 2

Onsdagen den 11 februari.

herr Frändén........

» Hansson, Sigfrid.....

» Johansson, Carl.....

» Johansson, Johan Bernhard

» Klefbeck.......

» von Koch........

» Larson, Edward.....

» Larsson, Jacob.....

» Linder .........

» Pers..........

» Pålsson.........

» Schedin .........

» Svenson i Eskhult ....

» von Sydow.......

» Tengdahl ........

» Thorberg ........

» Tjällgren........

med 84 röster,.

» 84 » r

» 84 » ,

» 84 » r

» 84 * ,

» 84 » ,

> 84 » ,

» 84 » ,

»84 »

Företogs val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått
i uppdrag att utse ej mindre riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare
än även riksdagens militieombudsman och dennes efterträdare; och befunnos
efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter utsedda:

herr Abrahamsson...............med 51 röster

» Jonsson i Lycksele............. » 51 »

» Norling.................. » 51 »

» Andersson i Hedsta............ » 5l »

» Björnsson................. » 51 »

» Svensson i Kompersmåla.......... » 51 »

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Anställdes val av tjugufyra valmän för utseende av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna räkenskaper
och förvaltning år 1924; och befunnos efter valförrättningens slut hava
blivit utsedda till valmän:

herr Almkvist.............		röster,
	Andersson i Eliantorp.......	. . . . »	52
J>	Andersson i Arbrå........	. . . . »	52
>	Antonsson.............	. . . . >	52	$	»
	Bergqvist.............		52	»	»
>	Bergström, P. A..........	.... »	52	2>
	Björnsson .............	. . . . »	52	»	»
»	Bondeson.............	. . . . »	52	1	»
5>	Carlsson, Johan, i Hällsbäck ....	. . . . »	52	»	V
»	Enhörning.............	. . . .	52		»
Tf	Gustafsson i Benestad.......	. . . . »	52		t
»	Ingeström.............	. . . . »	52		>
T>	Johansson, J. P...........	. . . . »	52		V
	Larsén..............	. . . . »	52	>	»
	Linder ..............	. . . . »	52		>
»	Nilsson, Johan, i Malmö......	. . . . »	52		r

Onsdagen den 11 februari.

3 Nr 9.

herr Nilsson, Johan, i Kristianstad.......med 52 röster,

» Norling.................. » 52 » ,

» Pettersson, Olaus............. » 52 » ,

» Rooth............. » 52 » ,

» Strömberg................ » 52 » ,

greve Wachtmeister............... » 52 » ,

herr Walles.................. » 52 » ,

» Vindahl................. » 52 »

Företogs val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens
avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning år 1924; och befunnos
efter valförrättningens slut hava blivit utsedda till valmanssuppleanter:

herr Andersson i Boda . . . . ■.........med 33 röster

» Berglund................. » 33 »

» Hansson, G. W............... » 33 »

» Andersson i Fältenborg.......... » 33 »

» Abrahamsson..............•. » 33 »

> Andersson i Hägelåkra.......... » 33 »

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
memorial nr 7.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledningav
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande rörande
ett å den internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1921 antaget
förslag till konvention angående obligatorisk läkarundersökning av barn
och unga personer, som användas till arbete ombord å fartyg, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 1, angående regleringen
för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under riksstatens första huvudtitel,
innefattande anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning angående övergångsbestämmelser
i anledning av blivande beslut om uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster,
som tillhört förutvarande andra normalgraden, m. m. jämte en i ämnet väckt
motion.

Uti den till riksdagen den 2 januari 1925 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj:t, med åberopande av statsrådsprotokollet
över finansärenden den 31 december 1924, under rubrik »För
flera huvudtitlar gemensamma frågor» (avd. II) föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser, som kunde på -

Ang.

uppflyttning
i lönegrad
av vissa
förutvarande
andragradstfönster
in. m.

Nr 9. 4

Onsdagen den 11 februari.

Ang.

uppflyttning
i lönegrad
av vissa
förutvarande
andragradstfönster
m. m.
(Forts.)

kallas av blivande beslut rörande uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster,
som tillhört förutvarande andra normalgraden.

Utskottet hade till behandling förehaft berörda framställning i vad den avsåg
de delar av statsverkspropositionen, vilka blivit till utskottet remitterade.

I samband med prövningen av Kung!. Maj:ts berörda förslag, hade utskottet
emellertid ansett sig böra angiva sin principiella ställning till de allmänna synpunkter,
Kung!. Maj:t funnit sig böra lägga å förevarande fråga, ävensom
i ill ett riksdagen motionsvis underställt förslag om uppförande å övergångsstat
av vissa tjänster av nu ifrågavarande slag.

Sistnämnda, förslag hade framlagts i en inom andra kammaren av herr Cl.
Lindskog väckt motion, nr 141, vilken remitterats till statsutskottet, i vad densamma
ankom på dess handläggning, och innebar förslaget, att riksdagen skulle
besluta, att samtliga innehavare av befattningar i nuvarande lönegrad B 15 vid
statsdepartement och vissa andra i Kungl. Maj:ts framställning berörda verk,
tillhörande civila statsförvaltningen, vilka före ikraftträdandet den 1 januari
1922 av 1921 års lönereglering enligt Kungl. Maj:ts fullmakter voro innehavare
av dåvarande andragradstjänster och vilkas tjänster icke i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning komme att genom beslut av 1925 års riksdag hänföras
till lönegrad B 16 eller högre lönegrad, måtte från och med den 1 juli
1925 räknat uppföras å övergångsstat i lönegrad B 16 i vederbörande verks
tjänsteförteckningar.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen, beträffande vederbörande befattningshavare
vid verk och inrättningar under andra—åttonde samt tionde huvudtitlarna,
måtte

I) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser, som
kunde påkallas av blivande beslut rörande uppflyttning i lönegrad av vissa
tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden; samt

II) avslå herr Lindskogs berörda motion 11:141.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Oscar Olsson, J. L. Widell,
B. F :son Holmgren, C. Lindskog och O. E. F. Järte, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har icke något yrkande att framställa
med anledning av statsutskottets här föreliggande utlåtande nr 13. Jag
har begärt ordet endast för att få tillfälle att konstatera, att reservanterna från
1921 års riksdag fortfarande stå på samma ståndpunkt rent principiellt som då,
och vi tycka, att det ser ut, som om utvecklingen av saken strängt taget hade
givit oss rätt. Det är dock så, att riksdagen här har kommit i vissa svårigheter
genom att riksdagen icke gick den väg, som av reservanterna 1921 anvisades.
Jag vill erinra herrarna om vad saken då gällde. Det var icke så många
tjänstemän, som blevo utsatta för den stora orättvisa, som då begicks, men huru
liten gruppen än var, var orättvisan ändå synnerligen påtaglig och alldeles
exempellös. Det var ju på det sättet, att riksdagen den gången hindrade ifrågavarande
tjänstemän ■— halvtannat hundratal eller vad det kunde vara — från
att behålla de tjänster de innehade, på samma villkor på vilka de hade mottagit
tjänsterna. Det enda reservanterna begärde var, att riksdagen den gången liksom
alltid annars skulle tillåta de tjänstemän, som icke ville gå över på den
nya staten, att få stå kvar på den-gamla. Riksdagen ansåg sig formellt tillmötesgå
denna önskan, men det tvång, som utövades på andra gradens tjänste -

Onsdagen den 11 februari.

5 Sfr 9.

män, var förvisso icke något milt tvång-. Ty riksdagen sade ifrån, att den Ang. _
tillfälliga löneförbättring på 1,000 kronor, som dessa tjänstemän hade fått,
skulle tagas ifrån dem, om de icke böjde sig för riksdagens önskan och gingo '' a™vissa
över på den nya staten. Det var naturligtvis icke vår mening då lika litet som förutvarande
nu, att riksdagen vid varje ny lönereglering skulle vara skyldig att öka tjänste- andragradsmännens
löner. Vi voro då liksom nu fullt på det klara med att riksdagen vid tJänster m- men
lönereglering har rätt att bibehålla tjänsterna vid samma lön som förut eller (Forts-)

till och med att sänka lönerna. Men innehavarna böra få sitta i orubbat bo, om
de önska det — om de icke vilja gå över på den nya staten.

Det är väl icke säkert, att det vid detta tillfälle hade framkommit någon
reservation i frågan och i anslutning därtill någon deklaration i kamrarna,
eftersom saken ändå ligger så illa till, att det icke nu finns någon möjlighet att
rätta till vad riksdagen gjorde krokigt år 1921. Men från den andra sidan
framfördes i statsutskottet s^rkanden på att riksdagen icke ens skulle hålla det
löfte, som riksdagen gav 1921, löftet att en eftersyn skulle ske för att de värsta
orättvisorna i fråga om den på en höft företagna upp flyttningen till 15 :e och
16 :e lönegraderna skulle kunna avlägsnas. Det var egentligen det egendomliga
sättet att argumentera för att riksdagen skulle till och med gå ifrån det rena,
otvetydiga löftet, som riksdagen givit i samband med 1921 års lönereglering,
som tvang oss att gå fram med vår reservation för att ånyo få tillfälle att
åtminstone hävda, att de svårigheter, som riksdagen nu kommit i, äro beroende
på den orättvisa riksdagen begick år 1921, och för att opponera mot detta nya
försök att till och med komma ifrån det löfte, som riksdagen då gav och som
innebar, att några få av de tjänstemän, det här gäller, skulle uppflyttas —•
för att icke detta löfte nu skulle få hävas utan vidare motstånd.

Ja, herr talman, såsom saken nu ligger, är det tämligen omöjligt att komma
fram på den väg, motionären föreslagit, och därför måste jag, som jag antydde
i början av mitt anförande, sluta utan att göra något yrkande.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Yad Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet tillstyrkt
i den nu föredragna punkten utgör endast ett konsekvent fullföljande av
den ståndpunkt riksdagen intog 1921. Det innebär icke, att man här godkänner
vad den föregående talaren kallade en orättvisa. Det innebär, att den individuella
undersökning av befattningshavarna i denna grupp, som då ställdes i
utsikt, verkligen äger rum.

Jag hemställer om godkännande av utskottets förslag oförändrat.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 2, i anledning
av väckt motion om utsträckning av tiden för återutförsel och ansökan
om tullrestitution vid återutförsel av vissa varor m. in., bifölls vad utskottet
i detta- betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kung], Ang.

Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 38 §
rättegångsbalken.

delgivning sförfarandet.

Genom en den 12 december 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 5, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Nr 9.

Onsdagen den 11 februari.

Ang.

förenkling av
delgivningsförfarandet.

(Forts.)

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken i dess lydelse enligt
lagen den 29 juni 1912 (nr 125) skall i nedan angiven del erhålla följande
ändrade lydelse:

Intyg av två stämningsmän, emot vilka ej förekommer jäv, som om vittnen
är stadgat, galle såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som
intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av
landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius publicus eller
av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg
av fjärdingsman, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.
Skriftligt erkännande om delgivning vare ock, där det är genom intyg av en
ojävig stämningsmål! bestyrkt, ansett såsom fullt bevis om delgivningen.

Intyg att — -—• — verkställts så,'' som intyget innehåller.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Herr Luterkort: Herr talman! Man kan möjligen finna det egendomligt,
att detta utskottsbetänkande överhuvud taget kan giva anledning till något som
helst yttrande här i kammaren. Emellertid är det så, att denna kungl. proposition
i all sin enkelhet kan föranleda ett par reflexioner, som jag trott mig
böra framföra.

I 11 kap. 38 § rättegångsbalken finnas bestämmelser om det laga delgivningsförfarandet,
d. v. s. om hur man skall förfara för att handlingar skola
anses part behörigen delgivna. Den ursprungligen uppställda regeln är, att
intyg av två ojäviga stämningsmän skall gälla såsom fullt bevis,_ att delgivning
blivit så verkställd, som intyget innehåller. Såsom sådant bevis gäller också
svarandens skriftliga erkännande, bestyrkt av en stämningsmän. Vidare har
vitsord tillagts vissa tjänstemäns intyg om delgivning, för närvarande intyg av
stadsfogde, landsfiskal, notarius publicus, svensk konsul eller konsulattjänsteman
samt intyg av fjärdingsman, då han verkställt delgivning efter förmans
uppdrag.

Kungl. Maj ds förevarande framställning går ut på att landsfogde skall erhålla
samma möjlighet som landsfiskal att kunna utfärda delgivningsintyg och
icke vara hänvisad att för stämnings delgivning anlita landsfiskal eller fjärdingsman.
Därjämte har föreslagits, att stadsfiskal skulle erhålla, enahanda
befogenhet. Då i ett flertal städer av ny typ icke finnes stadsfogde men i alla
stora städer stadsfiskal finnes, har det ansetts lämpligt, att stadsfiskal i förevarande
hänseende likställes med landsfiskal.

Beträffande allt detta kan man nu med utskottet säga, att däremot intet är
att erinra. Det är ett par uppenbara brister i delgivningsförfarandet, som fyllts.
Utskottet har emellertid pekat på att det ifrågavarande lagrummet även i annat
avseende vore i behov av omarbetning, och jag skall tillåta mig att, innan
jag slutar, med ett par ord beröra även denna utskottets anmärkning. Dessförinnan
vill jag emellertid göra ett par anmärkningar i anslutning till den
kungl. propositionen i ämnet.

I den skrivelse, vari styrelsen för stadsfiskalsföreningen gjort hemställan om
delgivningsvitsord för av stadsfiskal utfärdat delgivningsintyg, hemställde föreningen
tillika, att till underlättande av delgivningsbesväret i städerna föreskrift
måtte meddelas, .att intyg om delgivning av polisman skulle hava samma

Onsdagen den 11 februari.

7 Nr 9.

vitsord, som tillkommer dylikt intyg av fjärdingsman, d. v. s. delgivning av
polisman, verkställd efter förmans order, skulle hava vitsord. Vederbörande
departementschef, förutvarande statsrådet Ekeberg, ansåg sig emellertid icke
böra föreslå någon åtgärd i sådant hänseende. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
erinrade departementschefen, att förhållandena i stad och på landsbygd
vore ganska olika med avseende å delgivningens verkställande. De större
avstånden och det i förhållande härtill vanligen ringare antalet särskilt förordnade
stämningsmän hade i fråga om landsbygden innefattat anledning att
medgiva den avvikelse från den allmänna regeln, vilken bestämmelsen om vitsord
åt fjärdingsmansintyg obestridligen utgjorde. Det anmärktes också, att enligt
rättspraxis åt fjärdingsmans intyg icke tillerkändes vitsord angående delgivning
i mål mellan enskilda parter utan endast i tjänstemål. En lagändring,
varigenom polismans intyg i förevarande hänseende skulle jämställas med fjärdingsmans,
erhölle med denna uppfattning — alltså att det bara hade vitsord
i tjänstemål — en mer begränsad räckvidd än måhända antagits. Något större
praktiskt behov av en bestämmelse i dylik riktning trodde statsrådet icke vara
för handen, och dessutom tilläde han, att tillräckliga skäl för en lagändring
av mera principiell innebörd i syfte att utvidga regeln icke voro förebragta.

Jag skulle för min del vilja säga, att dessa av departementschefen anförda
skäl icke synas motivera den enligt min uppfattning alldeles för snäva behandling,
som den nu en gång väckta frågan om delgivningsbestämmelserna fått
vidkännas. Jag kan således icke finna, att det kan vara skäl att tala om någon
lagändring av ''principiell innebörd, om man tillägger bevis om delgivning av
en polisman efter förmans order samma vitsord som motsvarande bevis av en
fjärdingsman på landet. Vad sedan beträffar det praktiska behovet, så må
det väl fastslås, att det föreligger ett minst lika starkt behov av att få till
stånd en sådan lättnad i delgivningsbesväret, d. v. s. delgivning av en polisman,
som av att landsfogden personligen skall få verkställa en tjänstedelgivning. Det
är i allt fall så, att i övervägande antalet fall landsfogden begagnar sig av
underlydande organ, vanligen landsfiskalerna, för att få sina relativt få stämningar
och kallelser delgivna.

Jag skall be att få nämna ett exempel, Som belyser den praktiska innebörden
av vad jag nu talar om. I Lidingö köping, som omfattar hela Lidingön och
en över detta ganska stora område spridd befolkning på 10,000 personer, utövas
polis- och åklagarmyndigheten av en poliskommissarie. Mina herrar, denne
poliskommissarie äger enligt nu ifrågavarande lagrum såväl i dess gamla som
i dess nu föreslagna form icke att med laga verkan själv utfärda bevis om delgivning
av en tjänstestämning. Under den långa tid, jag tjänstgjort i den domsaga,
till vilken Lidingön hör, har det åtskilliga gånger framhållits av poliskommissarien,
att det måste anses högst egendomligt, att han icke själv kan få
delgiva en stämning utan skall nödgas anlita sina underordnade för att få en
stämning delgiven. Jag skulle dock vilja säga, att för denne poliskommissarie
behovet att delgiva stämningar och andra handlingar föreligger i långt större
utsträckning än som är fallet med landsfogdar i allmänhet. Och det finnes ju
i riket numera ett stort antal samhällen av motsvarande typ, där det alltså
finnes poliskommissarier, som utöva självständig åklagarbefogenhet. Men nu
är det, för att anknyta till den senaste utgångspunkten, att märka, att poliskommissarien
i Lidingö köping icke kan, om han vill begagna sig av allenast
eu stämningsmän, hänvända sig med delgivningsorder till vilken som helst av
de polismän, som finnas anställda inom köpingen. Till polis- och åklagarmyndighetens
biträde om inte för annat måste i Lidingö köping finnas fjärdingsmän
för att poliskommissarien på Lidingön skall kunna vända sig till behöriga
personer för att erhålla bevis om delgivning.

Jag upprepar, att jag tycker, att starka praktiska skäl tala för att städs -

förenkling av
delgivning sförfarandet.

(Forts.)

Nr 9. 8

Onsdagen den 11 februari.

Ang.

förenkling av
delgivningsförfarandet.

(Forts.)

fiskalsföreningens framställning vinner beaktande, utan att jag därför på
något sätt vill överdriva denna frågas betydelse. Men så har man ju också
ställts inför frågan om icke poliskommissarie, som utövar självständig åklagarebefogenhet,
då nu frågan blivit aktualiserad, borde tillerkännas samma rätt som
landsfogde och stadsfiskal enligt den kung!, propositionen. Detta var det huvudsakliga
jag ville anföra.

Jag skall tillägga ett par ord. Departementschefen hade som skäl mot att
polismän skulle få samma rätt till delgivning som fjärdingsman anfört bland
annat, att enligt rättspraxis åt fjärdingsmans intyg icke tillerkändes vitsord
angående delgivning i mål mellan enskilda parter. Det är i detta hänseende,
som lagutskottet ifrågasatt, om icke lagrummet vore i behov av omarbetning.
Jag skulle här vilja fullt instämma i vad utskottet yttrat, nämligen att »med
hänsyn till fördelarna av ett praktiskt och billigt delgivningsförfarande utan
åsidosättande av trygghet för att delgivning vederbörligen skett, synes en utvidgning
av bestämmelsen i detta avseende icke endast i fråga om landet utan
till äventyrs jämväl beträffande stad vara förtjänt av övervägande».

Men jag skulle för min del vilja gå ett steg längre i fråga om förenkling
av delgivningssättet. Jag vill verkligen ifrågasätta, om det överensstämmer
med den utveckling, som i övrigt ägt rum i riktning mot fri bevisprövning, att
vidare upprätthålla såsom regel kravet på två vittnen för att, som det heter,
»fullt» bevis om delgivning skall anses föreligga. Man bör, tycker jag, även
här lätta på den legala bevisregeln, som för övrigt i allmänhet är motbjudande
för en var, som i det dömande eftersträvar materiellt riktiga domslut. Låt oss
t. ex. antaga, att en person vill medelst stämning avbryta en tioårspreskription.
Han delger några dagar före preskriptionstidens utgång med endast en stämningsmål
Det har möjligen varit svårt för honom, som ofta är förhållandet på
landet och som^även kan hända i t. ex. Lidingö köping, att skaffa en stämningsman
till. Då målet efter preskriptionstidens utgång kommer före, bestrider svaranden
helt enkelt att delgivning skett inom de tio åren. Jag antager, att juristerna
i allmänhet anse det vara uteslutet att medelst annan bevisning fylla den
halva bevisningen om delgivning, som den ene stämningsmannens intyg innefattar.
Så har åtminstone i de fall, jag haft beröring med dylika saker, ansetts
vara förhållandet. Det är inte synnerligen tilltalande, att en rätt skall gå förlorad,
därför att man principiellt fordrar intyg av två personer om delgivning.

Herr talman! Jag anser, att de synpunkter jag här framfört böra beaktas
i förevarande sammanhang. Det är nu givetvis icke min mening att försöka
på något sätt föranleda, att icke de enkla och till sin riktighet vitsordade ändringar,
som här föreslagits, till någon del ej skulle vinna bifall. Jag skall därför
icke göra något annat yrkande än det som sammanhänger med den önskan
jag har, att lagutskottet måtte taga i omprövning frågan om beredande av samma
vitsord åt ifrågavarande poliskommissarier som nu föreslagits för landsfogdar
och stadsfiskaler. Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka att
ärendet måtte återremitteras till lagutskottet.

Herr statsrådet Notliin: Herr talman, jag anser mig böra påpeka, att frågan
om en ny och fullständig polisreform för landet i dess helhet är föremål för
regeringens prövning och att frågan snart kommer att framläggas för riksdagen.
Sedan statsmakterna intagit ståndpunkt till nämnda fråga blir anledningöverväga,
i vad mån de nya polisfunktionärerna skola tillerkännas den befogenhet,
varom nu diskuterats.

Jag finner därför, att den nu yrkade återremissen är alldeles onödig.

Greve Spens: Jag har i likhet med den förste ärade talaren ingenting att
erinra emot bifall till den föreliggande kungl. propositionen, men även jag skall

Onsdagen den 11 februari.

9 Nr 9.

be att få göra en erinran med avseende därå, att utskottet i slutet av sin motivering
ifrågasatt, att bestämmelserna om delgivning av stämning skola utvidgas
utöver vad som i den kungl. propositionen föreslagits. Den förste ärade
talaren ville ha en sådan utvidgning av bestämmelsen, att denna komme att
omfatta även poliskommissarier i köpingar, och i det fallet kan jag ju också
säga, att det nog föreligger skäl till utsträckta bestämmelser. Poliskommissarie
i köping har ju ungefär samma ställning och samma utbildning som stadsfiskal.
Om jag fattade den förste ärade talaren rätt, ansåg han emellertid
att även poliser skulle få en sådan utsträckt delgivningsrätt och stämningsvitsord.
Därvidlag ställer jag mig emellertid mycket tveksam, så i den delen
kan jag inte instämma med honom. Det har sagts såväl av justitiekanslern
som av departementschefen i dennes yttrande till statsrådsprotokollet, att det
i städerna är mycket lätt att vid förordnande av stämningsmän finna lämpliga
sådana, och att där icke gjort sig gällande något behov av utsträckt delgivningsrätt.
I köpingar kan ju förhållandet vara annorlunda, men jag tror inte
man kan säga, att poliserna där ha sådan utbildning, att det vore lämpligt
att ge dem denna befogenhet.

Vad jag egentligen begärt ordet för är emellertid för att göra en erinran mot
utskottets uttalande, att det synes vara förtjänt att taga i övervägande, huruvida
icke fjärdingsmans intyg skall tillerkännas vitsord angående delgivning i
mål mellan enskilda parter.

Den förste talaren har utförligt redogjort för de bestämmelser, som för närvarande
äro gällande angående delgivning av stämning. Utskottet har nu ansett,
att man borde taga i övervägande, huruvida icke en fjärdingsmans vitsord
skulle gälla som fullt bevis för stämnings,delgivning i varje mål. Jag
uppskattar till fullo betydelsen och fördelarna av ett praktiskt och billigt delgivningsförfarande,
men så länge fjärdingsmännen ha en så ringa utbildning
som för närvarande är fallet, anser jag, att deras befogenhet i förevarande avseende
icke bör utsträckas. Fjärdingsmän väljas på kommunalstämma, och ofta
går det så till — det veta vi ju alla, som ha någon kännedom om polisväsendet
på landet — att den väljes, som är villig att åtaga sig uppdraget för minsta
avlöningen. Till hans lämplighet för uppdraget tages ofta ej tillräcklig hänsyn.
Ombyte av fjärdingsmännen sker också ganska ofta. Min åsikt är därför,
att utsträckningen av fjärdingsmans befogenhet i ifrågavarande avseende
bör vara beroende av, huruvida större kvalifikationer komma att fordras hos
fjärdingsmännen i samband med den snart väntade omorganisationen av polisväsendet
på landsbygden. Jag skulle visserligen helst se, att de bägge styckena
före klämmen i utskottets utlåtande utginge, men då utskottet är enigt, skall
jag icke göra något yrkande härom. Jag har emellertid ansett mig böra framställa
denna erinran beträffande fjärdingsmannens lämplighet såsom stämningsmän
med utsträckt befogenhet.

Herr Åkerman: Ja, borr talman, jag är i väsentligt avseende förekommen
av herr ^statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som ju alldeles riktigt
pekat på den stundande polisrelormen. Då komma naturligtvis dessa frågor
upp till vederbörlig behandling.

Utskottet har halt den uppfattningen om den nu föreliggande propositionen,
att avsikten med densamma varit att råda bot för en uppenbar anomali, som man
mycket lätt kan ändra, men ej berört vad därutöver är, nämligen just dessa nu
omdebatterade frågor, beträffande vilka man å ena sidan, som den förste ärade
talaren, vill gå så långt som till återremiss till utskottet, och å andra sidan, som
den föregående talaren, greve Spens, icke finner sig tilltalad av de ord, som
utskottet kostat på denna sak. Då man nu ser detta, så tror jag nog, att kammaren
i sin helhet, åtminstone de flesta av dess medlemmar, skola finna, att

Ang.

förenkling av
delgivningsförfarandet.

(Forts.)

Sr 9. 10

Onsdagen den 11 februari.

Ang.

förenkling av
delgivningsförfarandet.

(Forts.)

utskottet gått en medelväg mellan dessa synpunkter och pekat på vad som bör
kunna tagas i övervägande, när tiden är inne. En återremiss till utskottet nu
anser jag för min del alldeles onödig och icke befogad.

Jag yrkar bifall till utskottsförslaget.

Herr Luterkort: Herr talman! Den föregående ärade talaren säde, att

statsrådet och chefen för justitiedepartementet alldeles riktigt hade pekat på den
stundande polisreformen. Jag tillåter mig uttala, att jag icke kan finna det
vara så alldeles riktigt att i detta sammanhang peka på polisreformen. _ Den
här föreliggande frågan är ingen fråga, som rör polisreformen utan en, visserligen
mindre betydande, fråga som rör processen och ingenting annat. Det var
detta.

Sedan vill jag framhålla, att enligt mitt tycke endast rent praktiska synpunkter
böra vara avgörande, när det gäller en fråga, sådan som denna. Det
är ett orimligt förhållande, att poliskommissarier icke ha rätt att delgiva stämning,
då de dagligen och stundligen ha behov av att göra detta. Kungl. Maj :t
har emellertid icke ansett det vara nödvändigt att giva dem denna rätt, men har
i stället föreslagit i sin proposition, att landsfogdar skola erhålla rätt att delgiva
stämning. Jag kan icke riktigt fatta sammanhanget härutinnan. Därför menar
jag, att när frågan ligger så till, att det finnes en proposition, däri föreslås att
landsfogdar skola få denna självklara befogenhet, så hade man också bort taga
upp denna lilla enkla konsekvens av det i lagutskottet och jämka Kungl. Maj :ts
proposition. Med mitt enkla förstånd att se saken får jag säga, att detta uppenbarligen
hade låtit sig göra, och jag kan därför icke anse det vara obefogat att
lagutskottet tittar på saken en gång till. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hederstierna: Man skall vara förfärligt ivrig att få hålla sitt maiden
speech, när man på detta sätt tager upp vår tid med sådant här. Först trodde
jag, att det var ett helt annat betänkande, som förelåg till behandling, när jagkom
in i kammaren, men så fann jag till min förvåning, att det var just detta,
om vilket jag trodde att alla borde vara eniga. Sedan tänkte jag, att talaren
måhända icke läst betänkandet, men nu finner jag, att det tyckes han ändå ha
gjort, och han har ändå hållit det här talet och tagit upp tiden med det. Utskottet
talar om denna sak precis på samma sätt som herr Luterkort och anhåller,
att Kungl. Maj:t ville taga densamma i övervägande. Vi inom första lagutskottet
äro så gamla och erfarna i tjänsten att vi skriva aldrig lagar själva,
utom i yttersta nödfall, utan vi anhålla, att Kungl. Maj:t med biträde av lagrådet
må utarbeta lagar. I enlighet härmed hava vi här begärt, att Kungl.
Maj :t ville låta föranstalta om utredning och därefter inkomma med förslag,
om utredningen givit vid handen att vi böra ytterligare utöka möjligheterna att
få stämning delgiven även genom fjärdingsmän och, för all del, även genom''
poliskommissarier.

Jag hoppas, att herr Luterkorts uppträdande här i dag icke är ett omen för,
att vi alltid skola komma att få höra den nyvalde ledamoten uppträda på detta
sätt i sådana frågor!

Herr Luterkort: Herr talman! Jag har begärt ordet bara för att säga,

att jag icke är hågad att taga mot förebråelser av herr Hederstierna, därför att
jag här hållit något »maiden speech», eller »jungfrutal», vilket herr Hederstierna
vill, utan när jag har något att yttra mig om kommer jag det oaktat att såga,
vad jag har på hjärtat. I detta fall har jag pekat på en sak, som har praktisk
betydelse, och jag skulle icke ha gjort det, om jag icke själv haft känning av
att saken har en praktisk betydelse, låt vara att det också icke är någon större

Onsdagen den 11 februari.

11 Nr 9.

sådan. Jag har det förtroendet för herrarna i första lagutskottet, att de kunna
göra denna lilla förbättring, och därför har jag yrkat återremiss.

Herr Klefbcck: Jag vill endast påpeka, att just den sak, för vilken herr

Luterkort påkallat kammarens uppmärksamhet nämligen att vi skulle kunna
anlita polismän för att delgiva stämning, har varit på tal inom utskottet; och
det är just det önskemålet vi sökt föra fram i sista stycket av motiveringen till
utskottets betänkande. Jag förstår icke, att eu återremiss skulle tjäna till någonting
alls, då den ju skulle syfta till, att vi skulle uttala oss om en sak, varom
vi redan en gång hava uttalat oss.

Ang.

förenkling av
delgivningtförfarandet.

(Fort*.)

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
dessa, nr 40 och 43 till bankoutskottet, nr 41 till statsutskottet samt
nr 42 till jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 18, till Konungen angående val av t. f.
expeditionschefen C. W. Aschan till riksdagens justitieombudsmans efterträdare,

dels och till riksdagens förordnande, nr 19, för t. f. expeditionschefen C. W.
Aschan att vara riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1925 års klass m. in.; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad tid för fullgörande av repetitionsövning för vissa värnpliktiga.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.14 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 9.

Fredagen den 13 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Linders avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 45, angående pensionering av vissa icke-ordinarie befattningshavare vid
Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå; och

nr 46, angående godkännande av avtal om försäljning av statens spannmålslagerhus
i Roma.

Justerades protokollen för den 7 och den 10 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1925 den 11 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse riksdagens
justitieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Erik Gustaf Geijer . .........r. ...........samtliga avgivna eller 46 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Erik Gustaf Geijer blivit till riksdagens
justitieombudsman utsedd.

David Bergström. Arvid Lindman.

Ernst Svenson. Bernh. Eriksson.

År 1925 den 11 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse den
man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av justitieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, justitieombudsmannen kan vara
av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren, t. f. expeditionschefen

Carl Willand Aschan .................. samtliga avgivna eller 47 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren, t. f. expeditionschefen Carl Willand
Aschan blivit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

David Bergström.
Ernst Svenson.

Arvid Lindman.
Bernh. Eriksson.

Fredagen den 13 februari.

13 .Nr 9.

År 1925 den 11 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse riksdagens
militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet

John Arthur Samuelson ............. samtliga avgivna eller 46 löster,

i följd varav herr hovrättsrådet John Arthur Samuelson blivit till riksdagens
militieombudsman utsedd.

David Bergström. Arvid Lindman.

Ernst Svenson. Bernh. Eriksson.

År 1925 den 11 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse den
man, som skall efterträda riksdagens militieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av militieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, militieombudsmannen kan vara
av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

"Gunnar Martin Edvard Bendz . ... .... , samtliga avgivna eller 46 röster,
i följd varav herr revisionssekreteraren Gunnar Martin Edvard Bendz blivit
utsedd till militieombudsmannens efterträdare.

David Bergström. Arvid Lindman.

Ernst Svenson. Bernh. Eriksson.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de
valda, dels till skrivelser till Konungen med anmälan om de verkställda valen,
dels ock till de paragrafer därom, som borde införas i riksdagsbeslutet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 23, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 24, till Konungen i anledning av väckt motion om utsträckning av
tiden för återutförsel och ansökan om tullrestitution vid återutförsel av vissa
varor in. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 25, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Geneve år 1921 antaget förslag till konvention angående
obligatorisk läkarundersökning av barn och unga personer, som användas
till arbete ombord å fartyg.

Nr ».

Fredagen den 13 februari.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 5, 8 och 9 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 2—4.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 45 till bankoutskottet och nr 46 till jordbruksutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 250705