1925. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1925:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1925. Första kammaren. Nr 34.

Lördagen den 23 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 16 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 107 109, andra lagutskottets utlåtande nr 29 samt jordbruks utskottets

utlåtanden nr 68—70.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning ay Ang. försvarsKungl.
Maj :ts propositioner nr 50 angående försvarsväsendets ordnande och pendels
nr 51 med förslag till värnpliktslag, ävensom i anledning av de inom riksdagens ordnandekamrar
väckta motioner i dithörande ämnen.

Till första särskilda utskottets behandling hade, i fråga om ordnandet av
rikets försvarsväsende och vad därmed ägde sammanhang, överlämnats Kungl.

Maj:ts propositioner nr 50, angående försvarsväsendets ordnande, och nr 51,
med förslag till värnpliktslag.

. Därjämte hade till utskottet överlämnats ett flertal inom riksdagens kamrar
i ämnet väckta motioner.

Utskottets nu föreliggande utlåtande var indelat i två avdelningar, nämligen
I. Försvarsväsendets^ ordnande och II. Värnpliktslagen m. m. Utskottets hemställan
under avdelningen I var avfattad i fyra särskilda punkter. Utskottets
hemställan under avdelningen II var indelad i fem punkter, av vilka den första
innehöll ett förslag till värnpliktslag.

Vid utlåtandet voro fogade ett flertal reservationer.

Körande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Ekman, Carl Gustaf: I avseende på föredragningen av första särskilda
utskottets utlåtande nr 1 hemställes,

att utskottets hemstållanden under avdelningen I. Försvarsväsendets ordnande
och under avdelningen II. Värnpliktslagen m. m. föredragas i nu nämnd
ordning vart för sig punktvis och, där så erfordras, momentvis;

att punkten 1 av utskottets hemställan under avdelningen I. företages till
avgörande på det sätt, att först löredrages den under rubriken Lantförsvaret
upptagna underavdelningen C. Härens organisation i fred på högre och lägre
truppförband. Fästningar, därefter i ordningsföljd var för sig de Övriga, med
A och B samt D—J betecknade underavdelningarna under nämnda rubrik,
därvid underavdelningen F må, i den mån så befinnes erforderligt, uppdelas i

Första hammarens protokoll 1925. Nr 84. i

Nr 34. 2

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvars
väsendets
ordnande.
(Forts.)

särskilda med 1—6 betecknade stycken, som behandla olika tiuppslag, vidare
de under rubriken Sjöförsvaret upptagna underavdelningarna I—III, envar
särskilt för sig, samt slutligen i ett sammanhang vad som förekommer under
rubriken Flygvapnet;

att punkten 1 av utskottets hemställan under avdelningen II företages till
avgörande på det sätt, att först föredrages utskottets förslag till värnpliktslag
paragrafvis, varvid början göres med § 27 och rubriken förekommer sist, samt
att därefter utskottets hemställan föredrages;

att lagtext icke må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot påfordras;

att för den händelse utskottets förslag kommer att i en eller annan del till
utskottet återförvisas, utskottet lämnas öppen rätt att i avseende a de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som
kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar;

att utskottet må äga att i avseende å bokstavs- och nummerbeteckning av
underavdelningar i förslaget till försvarsväsendets ordnande samt av kapitel,
paragrafer och moment i förslaget till värnpliktslag vidtaga de jämkningar,
som påkallas av kamrarnas beslut; samt

att vid behandlingen av den del utav punkten 1 i utskottets hemställan under
avdelningen I, som först föredrages, överläggningen må omfatta utlåtandet i
dess helhet.

Herr Juliu: Herr talman! Jag har givetvis ingen invändning att gorå

mot den föreslagna föredragningsordningen, men jag hemställer, med hänsyn
till den erfarenhet vi gjorde för några dagar sedan vid en likimnde föredragning,
att denna föredragningsordning måtte angläs pa lämplige ställe har i
kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad herr Carl Gustaf
Ekman därunder hemställt.

Herr talmannen yttrade: Såsom kammaren hörde, skall föredragningen

börja med punkten 1, avdelningen Lantförsvaret litt. C. Harens organisation
i fred på högre och lägre truppförhand. Fästningar Till undvikande av missförstånd
ber jag att för kammaren få framhålla följande:

Under den av mig nämnda rubriken har utskottet i motiveringen behandlat
iämväl frågan om regementenas förläggningsorter. Jag har förnummit, att
åtskilliga av kammarens ledamöter fått den uppfattningen att fragan om regementenas
förläggningsorter med anledning harav skulle behandlas under
litt C Detta är emellertid naturligtvis, om man tanker ratt efter, tufkomli0t
omöjligt. Man kan icke besluta om ett regementes förläggningsort innan man
beslutat, att regementet skall finnas till. På grund därav anballer jag, att
de herrar, som önska framställa yrkande angående regementenas forlaggnmgsorter,
ville framställa dem under litt. F, som avhandlar fragan om lägre truppförband
varvid yrkandena komma att behandlas såsom förslag till andringar
i motiveringen. Således bör icke något tal om förläggningsorterna förekomma

under litt. C.

Avdelningen I. Försvarsväsendets ordnande.

I propositionen nr 50 angående försvarsväsendets ordnande hade Kungl.
Mai:t under åberopande av ett vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden den 20 februari 1925, föreslagit riksdagen
att — under förutsättning av bifall till det förslag till ny varnpliktslag, som

Lördagen den 23 maj f. m.

3 Nr 34,

innehölles i den nämnda dag avlåtna propositionen nr Öl — besluta på sätt
propositionen utvisade.

De motioner, som väckts i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående
iörsvarsväsendets ordnande, kunde särskiljas i följande grupper nämligen
: ?

1) motioner, som avsågo försvarsorganisationen i dess helhet eller innefattade
fullständiga förslag rörande någon huvuddel därav; samt

2) motioner, som avsågo detaljer i fråga om försvarsväsendets ordnande och
berörde

a) det frivilliga skytteväsendet;

b) de lägre truppförbanden vid armén och deras förläggningsorter m m.-

c) armémusiken;

d) arméns ecklesiastikstat m. in.;

e) arméns remonteringsväsende;

f) arméns reservpersonal;

g) vissa med rekryteringen av arméns fast anställda personal sammanhängande
frågor;

h) ersättning åt kommuner till följd av indragning av truppförband;

i) övergången till den nya härordningen;

j) flottans ersättningsbyggnad;

k) flottans fredsorganisation m. in.;

l) kustartilleriet;

in) övergången till den nya marinorganisationen;

n) flygvapnet;

o) ekonomisk krigsberedskap m. m.;

p) vissa pensionsfrågor m. m.

Till förstnämnda grupp av motioner hörde, utom andra, herr Reuterskiölds
in 11. motion i första kammaren nr 214 och herr Lindgrens m. fl. därmed
likalydande motion i andra kammaren nr 319, herr C. G. Hammarskjölds
motion i forsta kammaren nr 240, herr Tryggers m. fl. motion i första kammaren
nr 242 samt herr Lindmans m. fl. därmed likalydande motion i andra
kammaren nr 343, herr Clasons motion i första kammaren nr 245, herr Hellbergs
motion i första kammaren nr 247 samt herr Samuelssons m. fl. motion i
andra kammaren nr 364.

Herr Reuterskiöld in. fl. och herr Lindgren m. fl. hade uti sina förenämnda
motioner nr 214 och nr 319, med bifogande av nedannämnda reservation såsom
förslag, hemställt, att riksdagen måtte, med godtagande för sin del vid
innevarande års riksdag av de i herrar Reuterskiölds och Johanssons i Kälkebo
reservation till 1924 års särskilda utskotts utlåtande nr 2 angivna grunder
ör en föisvarsorganisation, utformad under beaktande av de i nämnda reservation
framlagda synpunkter, avslå Kungl. Maj:ts förslag till försvarets ordnande
och i skrivelse till Kungl. Maj:t, med anmälan om sitt beslut, anhålla
om Kungl. Maj:ts godkännande därav.

I sin motion nr 240 hade herr C. G. Hammarskjöld hemställt, att riksdagen
med avslag a Kungl. Maj :ts proposition nr SO, i vad densamma avsåge lantlorsvaret,
matte antaga ett såsom Bilaga 1 till motionen fogat förslag till lantiörsvarets
organisation, samt

att riksdagen måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, att plan för övergången till
nämnda organisation av lamtförsvaret, utarbetad enligt i motionen angivna grander,
förelädes nästa års riksdag.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 4

Lördagen den 23 maj !. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Herr jT vy cj g by m. fl. och. herr Lindman in. fl. hade i sina förenämnda motioner
nr 242 och 343 hemställt, att riksdagen ville

dels avslå Kungl. Maj ds proposition nr 50 angående försvarsväsendets
ordnande,

dels ock besluta att i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla, det täcktes Kungl.
Majd snarast möjligt vidtaga de åtgärder och för riksdagen framlägga de förslag
till förbättringar i nu gällande försvarsordning, vartill den i motionerna
gjorda utredningen kunde anses föranleda.

I sin förenämnda motion nr 245 hade herr Cluson under förutsättning
att innevarande års riksdag önskade antaga ny försvarsordning -hemställt,
att riksdagen måtte besluta en organisation av lantförsvaret och sjöförsvaret,
som i huvudsak överensstämde med det förslag i ämnet, vilket avgivits i den
av herr Vennersten in. fl. vid 1924 ars särskilda utskotts utlåtande nr 2 logade
reservationen, dock med avseende a flottans ersättningsbyggnad med anslutning
till motionerna nr 244 i första kammaren och nr 345 i andra kammaren,
samt att riksdagen beträffande flygvapnet ville antaga Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Hellberg hade i sin motion nr 247 hemställt, att riksdagen måtte

1) i fråga om armén besluta, att densamma organiserades på fem arméfördelningar
efter de grunder, som i en vid motionen fogad P. M. angaves; .

2) i fråga om flottans organisation göra de inskränkningar och forandrmgar
i vad Kungl. Maj:t föreslagit, som i motionen med namnda P. M. anvisades,

3) i fråga om ersättningsbyggnad för flottan dels for budgetaret 1925—1926

anvisa ett extra reservationsanslag av 9,125,000 kronor dels ock till I ung: .
i\r +a skrivelse med anhållan om utarbetande och framläggande skynd fnS.

ÄÄriksdagen av e„ flottan eller i allt fall statut program
för ny anskaffning av fartygsmateriel under de narmaste aren.

Herr Samuelsson m. fl. hade i sin motion nr 364 hemställt,

att riksdagen måtte avslå propositionen nr 50, samt

att riksdagen i samband därmed måtte besluta det nuvarande militärväsendets
omedelbara avveckling.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen under
förutsättning att riksdagen fattade beslut som av

om antagande av ny värnpliktslag, och med förklarande att Kungl Maj ds
proposition nr 50 angående försvarsväsendets ordnande icke kunnat av nks^
daeen oförändrad godkännas, matte bifalla vad utskottet i anledning a
Sm» proposition ävensom de i ämnet väckt» mot.onern», under punkten

föreslagit.

Lantförsvaret.

C. Härens organisation i fred på högre och lägre truppförband. Fästningar.
I Kungl. Maj :ts proposition nr 50 hade under denna rubrik framlagts följande
förslag: , , . ,« »T

»Arméns truppförband organiseras å fyra arméfördelningar samt Ovre Norrlands
trupper och Gotlands trupper.

Lördagen den 23 maj f. m.

Nr 34.

Övre Norrlands trupper skola bestå av:

Norrbottens regemente, Västerbottens regemente, en skvadron ur Norrlands
dragonregemente, Bodens artilleriregemente, Norrbottens artillerikår, Bodens
ingenjörkår samt ett intendenturkompani. _

Gotlands trupper skola bestå av Gotlands infanterikår och Gotlands artillerikår.

Arméns övriga truppförband uppdelas på de fyra arméfördelningarna, pa
sätt Kungl. Maj:t närmare bestämmer.

Karlsborgs fästning nedlägges.»

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

I Bilaga 1 till herr C. G. Hammarskjölds motion, nr 240 i första kammaren,
hade under samma rubrik föreslagits följande:

»1. Högre och lägre truppförband.

Hären indelas i sex arméfördelningar samt Norrbottens och Gotlands trupper.

Varje arméfördelning består av fyra infanteriregementen^ ett kavalleriregemente,
ett artilleriregemente och en trängkår. Därjämte ingå i fred i arméfördelningarna
vissa nedan upptagna truppförband.

Till Norrbottens trupper höra följande truppförband: Norrbottens regemente,
Norrbottens kavallerikår, Norrbottens artillerikår, Bodens artilleriregemente,
Bodens ingenjörkår och ett intendenturkompani.

Till Gotlands trupper höra samma truppförband som för närvarande.

Vidare organiseras: Karlskrona och Vaxholms grenadjär regementen, av sedda

att vid mobilisering utgöra infanteribesättning i Karlskrona och Vaxholms
kustfästningar;

Skånska dragonregementet samt Skånska husarregementet, vilket senare
minskas till en bataljon, avsedda att jämte en ridande division ur Vendes artilleriregemente
bilda ett självständigt kavalleriförband;

två arméartilleriregementen, nämligen dels nuvarande Positionsartilleriregementet,
dels ytterligare ett regemente; till arméartilleriet hänföras även Fälttelegrafkårens
ballongformationer;

Luftvärnsartilleriregementet (nuvarande Karlsborgs artillerikår), i vilket ingå
även ingenjörtruppernas fältbelysningsformationer;

Svea, Göta och Norrlands ingenjörkårer samt Fälttelegraf regementet, avsedda
ätt vid mobilisering uppsätta för arméfördelningarna, kustfästningarna
m. m. avsedda ingenjörformationer; samt

tre intendenturkompanier, avsedda att vid mobilisering uppsätta för fälthären
in. m. erforderliga intendenturformationer.

2. Fästningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50/1925.»

Utskottets under nu angivna rubrik upptagna förslag var så lydande:

»Arméns truppförband organiseras i huvudsak å fyra arméfördelningar
samt övre Norrlands trupper och Gotlands trupper.

Övre Norrlands trupper skola bestå av:

Norrbottens regemente, Västerbottens regemente, en skvadron ur Norrlands
dragonregemente, Bodens artilleriregemente, Norrbottens artillerikår, Bodens
ingenjörkår samt ett intendenturkompani.

Gotlands trupper skola bestå av Gotlands infanterikår och Gotlands artillerikår.

Karlsborgs fästning nedlägges.»

Nr 34. 6

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Motsvarande del av en av herr Clason vid utlåtandet avgiven reservation hade
följande lydelse:

»Arméns truppförband organiseras å sex arméfördelningar samt Bodens
trupper och Gotlands trupper.

Bodens trupper skola bestå av:

Norrbottens regemente, en skvadron av Norrlands dragonregemente, Bodens
artilleriregemente, Norrbottens artillerikår, Bodens ingenjörkår samt ett intendenturkompani.

Gotlands trupper skola fortfarande såsom hittills bestå av Gotlands infanteriregemente
och Gotlands artillerikår.

Arméns övriga truppförband uppdelas på de sex arméfördelningarna, på sätt
Kungl. Maj:t närmare bestämmer.

Karlsborg nedlägges såsom fästning och bibehålies endast såsom förrådsplats
och förläggningsort för vissa truppförband.»

I en av herr Reuterskiöld och herr Johansson i Kälkebo vid utlåtandet avgiven
reservation hade under samma rubrik föreslagits följande:

»Arméns truppförband organiseras å fem arméfördelningar, tvenne självständiga
infanteribrigader och Gotlands trupper.

Stockholmsbrigaden består i fred av:

Svea livgarde.

Göta pansarvagnsgardesbataljon.

Södermanlands regemente.

Vaxholms grenadjärkår.

En skvadron ur Livregementets dragoner.

Stockholms artillerikår.

Första intendenturkompaniet.

Norrbottensbrigaden består i fred av:

Norrbottens regemente.

Västerbottens regemente.

En skvadron ur Norrlands dragonregemente (förlagd i Boden).

Norrbottens artillerikår.

Bodens artilleriregemente.

Norrbottens ingenjörkår.

Tredje intendenturkompaniet.

Gotlands trupper utgöras av:

Gotlands infanteriregemente och

Gotlands artillerikår.

Arméns övriga truppförband uppdelas på fem arméfördelningar, på sätt
Kungl. Maj:t bestämmer.

Karlsborg nedlägges som fästning, men bibehålies som förrådsplats och förläggningsort
för vissa truppförband.»

Herr statsrådet Hansson: Herr talman! Jag ber att få till försvarsutskottet
uttala ett tack för den välvilliga behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag
till en nyordning av vårt försvarsväsen. Redan vid sitt tillträde efter höstens
andrakammarval tillkännagav regeringen, att den ansåg det vara sin första
uppgift, att söka åvägabringa en lösning av försvarsfrågan, som svarade mot den
i valet uttryckta folkmeningen, vilken omisskännligt krävt en nedsättning av
landets militära bördor till bättre överensstämmelse med vår ekonomiska bär -

Lördagen den 23 maj f. m.

Nr 34.

kraft och med det förändrade utrikespolitiska läget. De undersökningar, som
föregingo framläggandet av det till kamrarnas behandling nu föreliggande ordnande.

regeringsförslaget, visade, att regeringen i denna sin strävan kunde räkna på (Forts.)

en välvillig medverkan från representanter för den borgerliga vänstern. Särskilda
utskottet har ju också i allt väsentligt tillstyrkt regeringens förslag.

De ändringar däri, som utskottet funnit sig böra föreslå, kan regeringen så
mycket lättare acceptera, som de i allmänhet företagits efter överläggningar
och i fullt samförstånd med regeringen. Detta gäller särskilt tillkomsten av
tvenne infanteriregementen och stridsvagnsförbandet samt ökningen av övningstiden
för värnpliktigt underbefäl och av värnpliktiges penningbidrag. Men
även där det gällt mindre jämkningar och kompletteringar har samråd ägt rum.

Utskottets förslag ger därför endast i ett par fall anledning till särskilda uttalanden
från min sida. Jag vill sålunda i fråga om truppförbandens förläggning
gärna ha uttalat, att ehuru utskottets förslag, som i denna punkt i huvudsak
sammanfaller med det i Kungl. Maj :ts proposition framlagda, bör betraktas
såsom avgörande en ytterligare prövning på någon enstaka punkt, såsom t. ex.
i fråga om Västgöta regemente, kan befinnas önskvärd. I fråga om truppförbandens
benämning har utskottet sagt »förslagsvis». I något fall torde
också böra sökas en benämning för till ett förband sammanslagna regementen,
som bättre angiver, att en förening ägt rum, t. ex. i fråga om det i huvudstaden
förlagda kavalleriet. Beträffande ökningen av den värnpliktiga linjekontingenten
beklagar jag, ifall den skulle medföra, att ersättningsreserven
icke erhölle någon militär utbildning. Det förefaller dock, som om en viss tid
härför skulle kunna avses, även om denna tid blir kortare än vad som i Kungl.

Maj:ts förslag beräknats.

Ett ändringsförslag av särskilt intresse är det som avser formuleringen av
par. 28 i värnpliktslagen. Regeringen hade som bekant här föreslagit uteslutande
av den Konungen medgivna befogenheten att inkalla beväringens
första uppbåd icke blott till rikets försvar, utan även »till stillande av uppror».
Förslaget förestavades huvudsakligen av en önskan, att statsmakterna
skulle undanröja all anledning till möjligen kvarlevande misstro, att de militära
anstalterna vore avsedda till skydd för vissa intressen och grupper under
sociala konflikter. Jag noterar med tillfredsställelse, att utskottet -— såvitt
jag kunnat finna enstämmigt — gillat regeringens uppfattning i detta avseende.
Utskottet yttrar (sid. 252):

»Utskottet delar så tillvida föredragande departementschefens mening, att
därest den nuvarande avfattningen av ifrågavarande stadgande kan anses vara
ägnad att ingiva misstanken om de militära maktmedlens obehöriga utnyttjande
i någon särskild samhällsgrupps intresse, en ändring av detta stadgande bör
vidtagas. Då emellertid landets försvarskrafter givetvis vid behov böra stå
till regeringens förfogande för avvärjande av angrepp mot rikets säkerhet —
de må komma utifrån eller inifrån — synes stadgandet i fråga icke böra borttagas
utan att ersättas med ett annat, som, på samma gång det uttryckligen
tillförsäkrar regeringen befogenhet att i erforderlig omfattning inkalla beväringens
första uppbåd för värnandet av rikets säkerhet, dock utesluter dess
användande i sociala konflikter. Utskottet har därför funnit sig böra föreslå
en sådan omformulering av här ifrågavarande stadgande, att beväringens första
uppbåd må inkallas, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver.»

Mot en sådan formulering har jag ingen erinran att göra, då jag anser det
självklart, att om fara för rikets säkerhet skulle uppkomma, denna fara måste
med till buds stående medel avvärjas. Jag är dock ganska förvissad därom,
att i vårt land eventuella ansatser till stämplingar mot rikets säkerhet skola
kunna kvävas utan anlitande av beväringens mobilisering. I demokratiens
Sverige finnes icke jordmån för äventyrligheter. Visserligen har det sagts,

Nr 34. g

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. f ör svansväsendets

ordnande.

(Forts.)

■ att vårt folk är fullt av hetsiglieter, men mera karakteristiskt för detsamma är
dock dess goda sans och kärlek till fredlig utveckling.

De senaste månaderna ha givit nya prov på denna goda sans. De energiska
ansträngningar som gjorts att skapa en panikstämning kring försvarsfrågan
ha icke haft avsedd verkan. Folkets stora flertal har förblivit oberört
av de starka ord, som visserligen flitigt brukats, men som saknat sin sakliga
motivering.

Om man går till föreliggande aktstycken, utskottets förslag med därvid fogade
reservationer, konstaterar man med tillfredsställelse, att högerreservanterna i
sin kritik och framför allt i sitt språkbruk ganska mycket skilja sig från högeropinionen,
sådan den framträtt i tidningspressen och på möten under senaste
månaderna. Jag måste ju dock i sanningens intresse konstatera, att åtminstone
herr Clason i sin reservation ibland återfaller i den tonart, som vi känna från
mötena.

När det gäller att bedöma det förslag, som från utskottet föreligger och som
sammanfaller med regeringens förslag, kan detta självklart bäst ske genom
jämförelse, och det är naturligt, när mot detta förslag högern mobiliserar sina
krafter, att jämförelse göres med högerns egna ståndpunkter. Jag använder
med avsikt uttrycket »ståndpunkter», emedan man ännu icke riktigt klart vet
var högern till sist vill ställa sig. Högern framträder dels med ett negativt
program, med yrkande om avslag på varje positiv lösning, och dels med ett förslag,
som sammanfaller med den ståndpunkt, som högern genom sin regering
i fjol och genom sina representanter i försvarsutskottet samt genom sin ledningunder
valrörelsen gav sin anslutning. Jag anser mig ha anledning antaga,
att det förslag högern på detta sätt i ansvarsställning engagerat sig för, icke
sedermera har befunnits vara av den art, att det utan vidare ratas, och jag antager,
att jag icke begår något misstag, om jag anser att, när det gäller jämförelser
mellan positiva ståndpunkter, det förra årets regeringsförslag sådant det
föreligger i herr.Clasons reservation representerar högerns positiva ståndpunkt.
Om jag då går till högerkritiken, skall jag finna att en huvudanmärkning, som
göres mot utskottets och regeringens förslag är, att de militära myndigheternas
uppfattning om det strategiskt nödvändiga icke har vunnit beaktande.
Redan vid remitterandet av Kungl. Maj:ts proposition framfördes dessa anmärkningar
mot det kungl. förslaget, och det frågades efter den utredning om
det strategiskt nödvändiga, som borde ligga till grund för ett förslag i försvarsfrågan.
Jag tillät mig på detta svara, att en tillförlitlig sådan utredning
icke kan verkställas, då man aldrig på förhand kan känna alla de eventualiteter
som kunna uppstå. En beräkning av försvarsbehovet kommer ofta att bliva
utan säkra hållpunkter, då man icke känner vilka behov som skola fyllas,
da man icke känner de risker, som behöva täckas. Därför kommer beräkningen
alltid att bliva beroende på hela ens uppfattning av landets allmänna läge. När
berörda huvudanmärkning kommer från högerhåll, finner jag det för övrigt
rätt motiverat, om jag^ konstaterar, att intet av de föreliggande positiva förslagen
fyller de anspråk, som högern här ställer på regeringens förslag. Intet
av de föreliggande positiva förslagen kan för sig åberopa den militära sakkunskapen.
Till bestyrkande av detta omdöme, i vad det avser högerns positiva
förslag, skall jag be att få göra ett par korta citat dels ur generalkommissionens
uttalande förra året och dels från nuvarande generalstabschefen
själv. Det yttrades av generalskommissionen om herr Tryggers försvarsförslag
i fjol, att det inom försvarsdepartementet utarbetade förslaget till ny försvarsorganisation
icke motsvarade landets behov av försvarsmedel. »En annan
fråga», heter det vidare, »som är ägnad att väcka betänkligheter, är, att uppsättandet
av någon reservorganisation i egentlig mening icke synes ingå i förslaget.
De föreslagna 6 linjearméfördelningarna motsvara nämligen icke på

Lördagen den 23 maj f. m.

9 Nr 34.

långt när vårt behov av operativa enheter.» Hur högern efter ett sådant uttalande
kan åberopa den militära sakkunskapen för de 6 arméfördelningarna,
är mig svårt att förstå.

Jag vill till detta yttrande lägga ett uttalande av generalstabschefen, som
sagt, att »grundsatsen att försvaret mot fientlig invasion under alla förhållanden
bör upptagas vid gränsen, har icke förverkligats i Kungl. Maj:ts proposition
till innevarande års riksdag» — det var 1924 ■—- »angående försvarsväsendets
ordnande. Härtill är den fälthär, vilken uppsattes omedelbart efter
mobilisering, alltför fåtalig».

Jag vill ur dessa uttalanden icke draga någon annan slutsats, än att högern
saknar rätt att i sin kritik åberopa den militära sakkunskapen. Den befinner
sig, när det gäller militär sakkunskap, i samma läge som vi andra, och jag
tror, att det skulle förenkla diskussionen och giva bättre resultat, om högern
äntligen erkände, att den i det avseendet har samma utgångspunkt som vi.
Emellertid är det rätt svårt att få ett sådant erkännande av vad som faktiskt
är förhållandet.

Högern framträder i år med ett förslag om provisoriets bibehållande. Mot
detta provisorium har tidigare gjorts mycket starka invändningar, och man
har ansett, att en längre fortvara av samma provisorium skulle i hög grad äventyra
försvarsorganisationen. Jag skall icke för det omdömet åberopa den militära
sakkunskapen, men jag skall tillåta mig åberopa chefen för den förra
regeringen, herr Trygger, och hans försvarsminister. Herr Trygger yttrade
'' vid framläggandet av förra årets proposition: »Den enda fråga, vars besvarande
under nämnda förutsättning erfordras, blir den, om det nuvarande provisoriet
ger eller icke ger den största möjliga försvarseffekt för de kostnader, som detsamma
medför. Vid den undersökning härutinnan, som med beaktande av försvarsrevisionens
betänkande och efter tillkallande av sakkunniga verkställts
inom _ regeringen, hava regeringens medlemmar kommit till den enhälliga uppfattningen,
att så icke är förhållandet. På grund härav har det av chefen
för försvarsdepartementet nu anmälda förslag till ny försvarsorganisation utarbetats,
vilket såvitt vi förstå innebär en försvarsberedskap, bättre än någon
annan, som kan åstadkommas för de kostnader, vilka enligt ovan angivna synpunkt
ansetts kunna belasta budgeten.»

Ännu starkare yttrar sig försvarsministern rörande provisoriet. Han säger
bl. a.: »Vad som härvid närmast faller i ögonen är det allmänna osäJcerhetstillståndet,
som ett provisorium i och för sig enligt sakens natur måste skapa.
I förevarande fall har detta osäkerhetstillstånd bland annat tagit sig uttryck
däri, att personalrekryteringen försvårats, att arbetena med mobiliseringsplaner,
reglementen och dylikt icke kunnat utföras med erforderlig säkerhet, samt att
övningarna icke kunnat bedrivas med nödig planmässighet, allt förhållanden
som, därest de finge fortfara, så småningom skulle leda till organisationens
sönderfallande.»

Det provisorium, som på detta sätt har fått sin dom av den förra regeiingens
representanter, föreslår högern nu skall alltjämt bestå, och om man får
rätt tolka vissa vändningar i herr Tryggers reservation, skulle avsikten vara,
att provisoriet får bestå under en rätt avsevärd tid framåt. Jag skulle knappt
tro, att detta är ett riktigt sätt att handhava de medel, som utgivas för försvarsändamål.
Jag skall sedan återkomma till den naturliga invändning, som kommer
att göras, att vad högern har föreslagit icke är det nuvarande provisoriet
oförändrat utan, såsom det heter, ett förbättrat provisorium.

Dessförinnan skall jag beröra en annan huvudanmärkning, som gjorts mot
regeringens och utskottets förslag. Det gäller den anmärkningen, att enligt
detta förslag kan icke hela folkkrafter uttagas till landets försvar. Jag frågar
mig då: kan efter något annat förslag en sådan uttagning äga rum, och hava

Ang. försvarsväsendets

ordnande.

(Forte.)

Nr 34. 10

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsl
väsendets
ordnande.
(Forts.)

anmärkarna i sina förslag sett till att anmärkningen icke återfaller på dem
själva? Det kan i detta avseende göras jämförelser såväl med det föreslagna
provisoriet ,som med det positiva förslag, som föreligger i herr Clasons reservation.
Om man går till förslaget rörande provisoriet, uppmärksammar man,
att för möjliggörande av anskaffning av medel till modern beväpning hava
reservanterna bland annat föreslagit, att man skall på utgifterna för de värnpliktiga
inbespara 2,600,000 kronor om året. Då man beräknar- kostnaderna
för den värnpliktige till omkring 2 kronor per dag, betyder det alltså, att man
skall minska antalet övningsdagar med 1,300,000 dagar. Om man tager ett genomsnitt
av den övningstid, som enligt provisoriet tillämpas, så innebär det,
att åtminstone mellan 7,000 och 8,000 värnpliktiga, som hittills uttagits för
utbildning, enligt högerns eget förslag icke vidare skola erhålla sådan utbildning.
Utskiljandet av dessa skall ske genom skärpta bestämmelser rörande
läkarbesiktningen. Med en sådan anordning bringar högern under provisoriet
ned den vapenövade styrkan till mellan 27,000 och 28,000, mot vilket står utskottets
24,388. Jämför man med herr Clasons förslag, finner man, att den
värnpliktiga styrka, som enligt detsamma skulle erhålla utbildning, uppgår
till 26,895 mot utskottets 24,388. Det kan sålunda konstateras, att herr Clason,
som mot regeringen anmärker, att enligt dess förslag icke alla erhålla utbildning,
icke själv tillgodoser detta krav. Enligt utskottets förslag utbildas
9/io av den styrka herr Clason själv vill utbilda, och medan utskottsförslagets
siffra representerar 78 procent av de vapenföra, representerar herr Clasons förslag
86 procent av desamma. I båda fallen måste man således konstatera, att de
vapenföra icke komma att i full utsträckning, d. v. s. alla erhålla utbildning.
Jag har med detta velat visa, att anmärkarna själva utsätta sig för sina egna
anmärkningar.

Till uttagande av folkkraften hör ju emellertid icke endast utnyttjandet av
den tillgång på värnpliktiga, som kan finnas. Därtill hör också sammansättningen
av de kadrer, som skola utbilda de värnpliktiga och
som skola, därest mobilisering skall äga rum, kunna taga hand om
det inryckande manskapet. Det är självklart, att en inskränkning i härorganisationen
från 6 till 4 arméfördelningar icke möjliggör upprätthållandet av
kadrer tillräckligt stora att uttaga hela folkets försvarskraft omedelbart vid
en mobilisering. Man måste, därest man räknar, att hela folkets försvarskraft
skall behöva anlitas, förutsätta, att efter den första mobiliseringen det skall
finnas möjlighet till fortsatt utbildning, att det skall finnas möjlighet att skapa
under tiden nya organisationer. Regeringen har vid framläggandet av förslaget
icke utgått från att för vårt land föreligga sådana risker, att ett uttagande
av hela folkkraften kan komma att påkallas; och vi ha i detta avseende
i motiveringen klart angivit vår ståndpunkt. Det bör emellertid uppmärksammas,
att under åtskilliga år framåt finnes i befälet på övergångsstat möjligheter
för betydande reservorganisationer.

Men jag återkommer här också till jämförelsen. Representerar högerns
ståndpunkt en möjlighet att i avseende å kadrerna uttaga hela folkets försvarskraft,
åstadkommer man en befälstillgång, som möjliggör en organisation, vilken
i sig kan innesluta den levande kraft, som folket i sin helhet representerar?
Även på den frågan måste svaras nej. Och det kan konstateras, att själva den
ordning, som tagits vid inskränkning av försvarsorganisationen, att nämligen
bibehålla flera truppförband men minska kadrerna, egentligen är ett herr Tryggers
och hans försvarsministers initiativ. Medan man i försvarsrevisionen utgick
från kadrer av större omfattning än i nu föreliggande förslag, valde förra
årets regering den vägen att bibehålla flera truppförband men begränsa kadrerna
till det för fredsutbildningen nödvändiga, och vem som helst kan, om han
vid sidan av utskottsförslaget lägger högerreservanternas positiva förslag, kon -

Lördagen den 23 maj f. m.

11 Nr 34.

statera, att skillnaden i fråga om kaderstyrkan uteslutande är den, som kan hänföras
till att man enligt utskottsförslaget beräknat vid fredsutbildningen ett
kompani mindre än enligt högerförslaget. Skillnaden vid ett infanteriregemente
inskränker sig till tre officerare och två underofficerare. Den jämförelse,
som i detta avseende göres i herr Tryggers reservation, är icke riktig, då man
hela tiden vid jämförelsen använder 1914 års organisation i stället för högerns
eget positiva förslag. Enligt en sammanställning i reservationen mellan 1914
och utskottsförslaget reduceras vid ett infanteriregemente befälstillgången från
283 till 188 och vid ett artilleriregemente från 374 till 246. Om man i stället
jämför högerns positiva förslag och utskottets förslag, konstaterar man, att
enligt det senare förslaget befälsstyrkan uppgår till 188 man, medan det enligt
högerns förslag uppgår till 208; vid artilleriregementena äro motsvarande siffror
246 och 264. Om man gör en sådan jämförelse, får man ett riktigare intryck
av, var sanningen ligger. Man kan också taga de sammanlagda siffrorna
för officers- och underofficerskadrerna, och det befinnes då, att enligt högerns
positiva förslag reduceras i jämförelse med 1914 offioerskadrerna med
500, underofficerskadrerna med 600 och underbefälet med 1,400 man. Anmärkare
ha här också träffats av sina egna anmärkningar; även enligt högerns
positiva förslag äro kadrerna så begränsade, att de endast kunna anses vara
lämpade och avsedda för behovet vid fredsutbildningen.

Det finnes en annan liknande punkt, som jag här vill beröra. Man har fäst
mycket stort avseende . därvid, att enligt regeringens och utskottets förslag
icke vid. repetitionsövningarna skulle erhållas den manskapsstyrka, som vore
nödvändig för organiserandet av fältmässiga förband. Denna anmärkning, som
återfinnes i högerreservationen, riktar sig, som man ser, även mot utskottets
förslag. Det befinnes emellertid, när saken undersökes, att enligt utskottets
förslag kommer att vid infanteriregementena under repetitionsövningarna finnas
en manskapsstyrka på 1,300 man, således exakt samma siffra som skulle
finnas enligt regeringens förslag i fjol. I den mån man kan gorå anmärkning
på denna punkt, inträffar alltså samma förhållande som tidigare, att högern
och dess representanter i utskottet samt den nuvarande regeringen befinna sig
i samma dilemma. I det här fallet tror jag inte man behöver se saken på
det sättet, utan att man kan säga att från båda hållen föreslagits en styrka,
som kan vara tillräcklig för organiserandet av fältmässiga förband.

Jag kan icke heller förbigå de anmärkningar, som gjorts i högerreservationen
mot kostnadsberäkningarna i regeringens förslag. Det finnes i herr Clasons
reservation . en kantrubrik, som heter: »missvisande kostnadsberäkningar».

Karakteristiskt för ovederhäftigheten i kritiken är, att anmärkning först och
främst göres mot. att i regeringens förslag icke är upptaget en kostnadssumma
till ersättning^för rustning och rotering; ett anslag, som icke medtagits
därför, att det om några år kommer att försvinna, och man har här endast
velat upptaga sådana anslag, som angiva den verkliga kostnaden för organisationen.
Men detta är här icke det mest anmärkningsvärda, utan det är, att
herr Clason själv i sina kostnadsberäkningar utesluter samma anslag!

Det göres. också en anmärkning däremot, att enligt regeringsförslaget materialanskaffningen
skall bli så ringa i jämförelse med vad som föreslagits i
den "bryggerska reservationen. Jag återkommer här till det sätt, varpå herr
Trygger vill^förbättra det nuvarande provisoriet: det sker genom att man, såsom
redan påpekats, skulle mbespara 2,600,000 kronor på en minskning av do
värnpliktigas styrka. Det vinnes vidare genom att man begränsar vissa anslag,
och huru man därvid förfar, belyses kanske bäst därav, att man räknar
med en besparing på byggnadsanslaget av 1j2 miljon kronor. Byggnadsanslaget
har hittills beräknats efter den siffra, som gällde före kristiden och som sedan
ökats med vissa procent med hänsyn till den sedermera uppkomna dyrtiden.

Ang. försvaraväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 12

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Fort».)

Denna procent har under senare år hållits något lägre än den bort vara och
arméförvaltningen påyrkat. Arméförvaltningen har nämligen under senare
åren påyrkat ett tillägg av minst 75 procent. I förslag till riksdagen har
detta blivit nedsatt till 50 procent, och det är således uppenbart, att under
senaste åren detta anslag hållits vid så ringa omfattning, att endast de nödvändigaste
reparationerna kunnat verkställas och endast ett nödtorftigt underhåll
av arméns byggnader kunnat äga rum. Detta har givit anledning till, att av
regeringen i försvarspropositionen beräknats medel för verkställande av en del
mer betydande reparationer. Högerreservanterna gå nu den motsatta vägen
och föreslå, att man skall taga bort en halv miljon till, och^ man frågar sig,
om icke detta, ifall provisoriet kommer att fortfara några år framåt, måste
leda till att arméns byggnader helt enkelt förfalla. Men ändamålet är ju det
förbättrade provisoriet. Jag tror dock, att det är ganska viktigt, att för de
inkallade finnas kaserner att vistas uti, liksom att det finnes förrådshus till
materielens förvaring.

Belysande för kritiken på denna punkt är också det sätt, varpå man gör sina
anmärkningar rörande flygvapnet. På sidan 388 i reservationen framhålles
exempelvis, att högern föreslagit en organisation och en materielanskaffning
för flygvapnet, som i själva verket skulle tillgodose detta bättre än Kungl.
Maj:ts förslag. Efter de siffror, som anföras, säges att: »I avrundat tal
föreslås 5 miljoner kronor eller mer än vad i propositionen upptagits för organisationen
under tredje övergångsåret. För materielanskaffning föreslås här
årligen 2,931,000 kronor emot 2,220,000 i propositionen för hela det gemensamma
flygvapnet.» Jag blev litet överraskad, då jag först såg dessa uppgifter,
och det slog mig genast, att de icke kunde stämma med verkligheten.
Vid undersökning, huru dessa sammanställningar tillkommit, finner man, att
högerreservationen vid jämförelsen tager med såväl anslag till organisation som
till övningar och materielens både förnyelse och underhåll, medan man i fråga
om utskottsförslaget och Kungl. Maj ds förslag endast upptager utgifterna
för organisation, övningar och årligt materielunderhåll, men icke för den anskaffning
som dessutom föreslås under rubriken »engångskostnader». Vill
man göra en riktig jämförelse just för det tredje övergångsåret, som i högerreservationen
åberopas, finner man, att medan propositionen föreslår för organisationen
1,647,000 kronor, ha högerreservanterna föreslagit 850,000 kronor,
propositionen föreslår till övningar 1,380,000 kronor och högerreservationen
1,278,000 kronor. För materielanskaffning föreslår propositionen 3,573,000
kronor och högerreservanterna 2,931,100 kronor. D. v. s. i stället för att
enligt högerreservanternas framställning regeringens förslag skulle lämna
mindre än högerförslaget, lämnar det förra förslaget 6,600,000 kronor mot i
högerförslaget endast beräknade 5,059,000 kronor, d. v. s. 1,541,000 mer än
det senare förslaget. Beträffande den andra uppgiften, att för materielanskaffning
skulle avses endast 2,220,000 kronor mot 2,931,100 kronor befinnes det,
att högerreservanterna här ha upphört att göra jämförelse för det 3:e övergångsåret
och hoppat över till det femte och att de då taga den siffra, ^som
är upptagen för materielens förnyelse och underhåll under 5 :e övergångsåret,
men glömma fortfarande bort att för materielanskaffning samma år äro dessutom
upptagna 1 miljon kronor. Där visar en riktig jämförelse, att medan
regeringens förslag giver till materielanskaffning 3,290,000 kronor, ger det
förslag högerreservanterna framställt endast 2,931,100 kronor.

Jag har velat uppehålla mig vid dessa detaljer, därför att jag funnit dem
vara av intresse för att belysa vederhäftigheten av den kritik, som riktats mot
regeringens och utskottets förslag. Jag skall i detta avseende, endast ytterligare
dröja vid en punkt, och det är den starka kritik, som riktats mot att
icke regeringen vid framläggande av förslaget och i sina kostnadsberäkningar

Lördagen den 23 maj f. m.

13 Nr 34.

även upptagit kostnaderna för ersättning till de kommuner, som kunna komma ^tijr./wOTrsatt
drabbas av regementsindragningar. Det är riktigt, att regeringen icke ordmmde
gjort en sådan undersökning och icke framlagt en beräkning av dessa kostna- . . ''
der, men det har skett helt enkelt av det skälet, att man näppeligen kunde
börja undersöka denna sak, förrän riksdagen för sin del fastställt den nya
organisationen och man sålunda fått veta, vilka förläggningsplatser som kunde
komma i fråga, och således även, var indragningar komme att ske och till
vilka kommuner man hade att vända sig vid undersökning av ersättningsanspråken.
Såsom svar på anmärkningen kan jag för övrigt åberopa vad förra
regeringen yttrade på denna punkt. Den skrev: »Frågan angående de skyl digheter,

som i förevarande hänseende må åligga kronan gent emot de kommuner,
vilka drabbas av följderna av de enligt nu föreliggande förslag till försvarsorganisation
förutsatta indragningar och inskränkningar av här avsett
slag, är givetvis allt för komplicerad för att kunna i detta sammanhang upptagas
till prövning. — ---I övrigt torde förevarande spörsmål, sedan beslut

fattas angående ny försvarsorganisation, göras till föremål för ingående och
allsidig utredning.» Högerreservanterna i fjol tilläde: »Utskottet ansluter sig
till det i Kungl. Maj:ts proposition härutinnan gjorda uttalandet.» Då vi nu
följa samma behandlingssätt av frågan, förefaller det knappast riktigt att däremot
rikta så starka anmärkningar från ett håll, som, i ansvarsställning, intog
samma ståndpunkt, som vi här intagit, en ståndpunkt, som för övrigt är den
enda möjliga och riktiga, därför att en undersökning på detta område icke kan
med säkerhet göras, förrän man vet, var indragningar komma att äga rum.

I fråga om de anmärkningar, som göras om övergångens svårigheter, vill
jag för kammaren endast göra det påpekandet, att i utskottet har förelegat
den plan, som utarbetats rörande övergångens ordnande, innan den kungl. propositionen
framlades. Denna plan visar, att svårigheterna kunna övervinnas
samt att övergången kan på beräknad tid genomföras och herrar högerreservanter
visste, då de gjorde sin kritik, att en sådan plan fanns.

Till sist vill jag också yttra ett par ord beträffande flottan och framför allt
om ersättningsbyggnaderna. Jag konstaterar med glädje, att utskottsmajoriteten
accepterat regeringens uppfattning om nödvändigheten av ett utvidgat
anslag till ersättningsbyggnad. Jag kan t. o. m. konstatera med glädje att
utskottet i detta avseende gått ett litet steg längre än Kungl. Maj:t föreslagit.

Kungl. Maj:t har gjort vissa beräkningar, som visa, att under de kommande
åren ett ersättningsbyggnadsanslag på omkring 7 miljoner kronor kan bli
nödvändigt, och att redan på grund av det i fjol fattade beslutet ett anslag av
sådan storlek kommer att upptagas i budgeten 1926—1927. Emellertid har
Kungl. Maj:t förutsatt, att vid 1927 års riksdag ett förslag skulle föreligga i
fråga om ersättningsbyggnad, varefter det årliga beloppet för kommande år
kunde anpassas. Utskottet har gått ett steg längre än Kungl. Maj :t och godkänt
icke blott för budgetåret 1926—1927 ett anslag av 7,100,000 kronor utan
även godkänt beräkningen av samma anslag för budgetåret 1927—1928. Detta
innebär, att därest icke ökad nybyggnad kommer till stånd under nu närmast
kommande budgetår, det program, för vilket riksdagen gick in i fjol, kan realiseras
under 4 år i stället för under 5 år.

Det har nu anmärkts, att det anslag, som Kungl. Maj:t beräknar såsom nödvändigt
under kommande budgetår, icke heller kommer att vara tillräckligt.

Jag måste för min del säga, att därom kan man ännu ingenting bestämt veta.

Är avsikten att ersätta våra nuvarande fartyg med i allmänhet större och dyrbarare
sådana, så är beräkningen för låg. Är det åter avsikten att giva eu
ersättning åt flottan, som vidmakthåller densamma vid nuvarande styrka, blir
det möjligt att komma fram med betydligt mindre kostnader än annars skulle
krävas. Emellertid är det min förhoppning, att en utredning omedelbart efter

Nr 34. 14

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. för svarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

riksdagens beslut skall kunna igångsättas, och att riksdagen senast 1927 skall
ha på sitt bord ett förslag, som möjliggör att på sakliga grunder taga slutlig
ståndpunkt till frågan om ersättningsbyggnadsbeloppets storlek.

Då jag här gjort en del jämförelser mellan de olika förslagen, har det självklart
icke skett för att söka göra gällande, att om det händelsevis kan riktas
mot ett annat förslag samma anmärkningar som mot det förslag jag representerar,
detta i och för sig utgör ett försvar för regeringens förslag. Jag har
endast med detta velat slå fast, att våra ärade kritiker från högerhåll stå på
en rätt vacklande grund i sin kritik.

För övrigt är det ju uppenbart, att regeringens och utskottets förslag innebära
en minskning av landets försvarskrafter. Själva utgångspunkten för regeringsförslaget
och utskottsförslaget är, att vårt nuvarande läge möjliggör en
sådan minskning, och denna minskning har företagits genom en anpassning till
läget. Därmed har också möjliggjorts en betydande besparing i våra militära
utgifter. När emot detta invändes, att de försvarskrafter, som därefter stå till
buds, icke äro tillräckliga, äro vi inne på en diskussion, där jag är fullkomligt
på det klara med att ingen kan övertyga den andre. Den ståndpunkt, man intager
därvidlag, sammanhänger så fullständigt med hela blicken på det försvarspolitiska
läget, så fullständigt med vad man tror om utvecklingen i världen,
att ingen kan exakt ange, att det och det måttet av försvarskraften är nödvändigt.
Det finns för olika ståndpunkter mer eller mindre starka sannolikhetsskäl,
och jag har för min del ansett, att våra erfarenheter under en långvarig
fred, våra erfarenheter under världskriget, hela vårt läge i världen, ge
sannolikheter för att en begränsning av våra försvarsanstalter till det mått,
som av regeringen har föreslagits, kan ske utan något äventyrande av rikets
säkerhet. Det har icke bakom detta förslag legat vare sig likgiltighet för
fosterlandets bestånd eller någon önskan att åstadkomma en rasering av försvaret.
Regeringsförslaget liksom utskottsförslaget avser helt enkelt en anpassning
av försvarsanstalterna till vad vi anse vara motiverat av det nuvarande
läget.

Det hade självklart varit mycket önskvärt, om det vid en lösning av försvarsfrågan
hade kunnat åstadkommas ett förslag, som hade samlat alla, om verkligen
i denna fråga, som i högre grad än många andra är en hela folkets livsfråga,
hade kunnat ske en nyordning utan den bittra strid, som nu har uppkommit.
På socialdemokratiskt håll hava vi velat sträcka oss andra önskemål
så långt som möjligt till mötes. Den ståndpunkt, som socialdemokraterna nu
förorda i försvarsfrågan, är en från vår fjolårsståndpunkt mycket utvidgad.
Medan vi i fjol föreslogo en organisation, som årligen skulle kosta 88 miljoner
kronor, föreslås nu en organisation, som kostar 98 miljoner om året. Jag tror,
att man från socialdemokratiskt håll har rätt att säga, att man har gjort sitt
för att möjliggöra den samling på bredare grund vid en lösning av försvarsfrågan,
som alla åstunda.

Jag skall naturligtvis vara tillräckligt uppriktig att säga, att jag aldrig
ett ögonblick vare sig vid framläggandet av regeringens förslag eller senare
har hyst den ringaste förhoppning om att kunna finna en plattform, där samling
med högern kunde äga rum. Och när nu herr Hellberg kommer och undervisar
oss om den plikt till hänsyn och försiktighet, som kan finnas i en situation
som denna, borde ju herr Hellberg genom de uttalanden, som hava kommit
från högerhåll, hava blivit fullkomligt övertygad om att han slösar bort
sin välvilja alldeles i onödan. Högern vill ingen samförståndslösning med oss
andra. Högern vill icke erkänna det berättigade i våra synpunkter. Vad högern
vill i denna fråga nu, liksom den alltid har velat, är en underkastelse för
dess synpunkter. Jag tror, att det skulle vara oriktigt både mot vår egen övertygelse
och mot den folkmajoritet, som framträdde vid de senaste valen, att

Lördagen den 23 maj f. m.

15 Nr 34.

böja undan inför sådana anspråk. Vill högern en lösning i stridens tecken, bör Ang. försvarsden
lösningen också ske mot högern. ’ väsendets

ordnande.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Herr statsrådet och (Forts'')

Gliefen för försvarsdepartementet började sitt anförande med att uttala sin
.glädje över att högerreservanterna i motsats mot högerpressen använde ett
lämpligt språk vid behandlingen av denna fråga. Jag beklagar för min del,
att redan denna erinran från herr statsrådets sida gör det för mig omöjligt att
returnera komplimangen till herr statsrådet.

Vad därefter herr statsrådets yttrande i övrigt angår, skall jag icke nu närmare
gå in på de detaljanmärkningar mot reservanternas förslag, som från
herr statsrådets sida framställdes — de komma att bemötas längre fram under
diskussionen —- utan jag vill, med anledning av vad herr statsrådet i slutet
av sitt anförande yttrade med avseende pa frågan i hela dess vidd, ur synpunkten
jämväl ^av den utrikespolitiska situation, som föreligger och som har inflytande
på vår försvarsfråga, här utveckla, huru jag ser denna sak.

I statsministerns uttalande till statsrådsprotokollet vid föredragningen av
det förslag till ordnande av rikets försvarsväsende, som framlagts för årets
riksdag, hänför han sig, på sätt även herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
nu gjorde, till vad vid den Brantingska ministärens bildande
förklarades vara den nya regeringens första uppgift, nämligen att åvägabringa
en lösning av försvarsfrågan, som svarade mot den i valet uttryckta
folkmeningen. I överensstämmelse med detta förmenta folkliga imperativ har
enligt såväl statsministerns som försvarsministerns uttalanden det framlagda
förslaget utarbetats, och dess utgångspunkt vore, att eu väsentlig rustningsmmskning
köt ske med hänsyn till vart ekonomiska läge och k flit ske utan äventyrande
av vår trygghet. Sveriges folk borde, kunde det synas, känna sig
överlyckligt, då vad ^ det sålunda skulle förklarat sig vilja ha genomfört, enligt
uttalande från sa auktoritativt hall icke blott bör ske på grund av ekonomiska
och finansiella skäl utan även kan ske utan att rikets säkerhet därigenom,
sättes på spel. Vad man emellertid än må säga om den allmänna meningen
i vårt land för närvarande, så mycket är säkert, att det av regeringen framlagda
förslaget ingalunda tagits emot av folket med någon tacksamhetens
entusiasm. Jag fäster mig nu icke vid att i stort sett hela den del av vårt
tolk, som genom kunskaper och erfarenhet måste räknas såsom föregångsmän
i fosterländskt kulturarbete, känner marken svikta under sina fötter vid åsynen
av regeringens försvaret undergrävande arbete, jag ser ock bort ifrån att
störa skaror av mera anspråkslösa medborgare darra i sitt inre, då de betrakta
regenngsförslaget i belysningen av vad de dagligen erfara om ställningen ute
i världen. Jag riktar däremot min uppmärksamhet pa den skara av regeringens
partivänner och hjälptrupper, som med sina förenade krafter skola sätta
regeringen i stånd att realisera den folkvilja, som stigit upp ur den svenska
folksjälen och uppenbarat sig för den nuvarande regeringen. Det är en brokig
skara, denna sammansvetsade hop, som haller ryggen fri för regeringen i dess
ifrågavarande arbete. Om jag sade, att tradition, kontinuitet behärskade dessa
koalitionstrupper, skulle jag tala emot bättre vetande. Däremot besjälas de
förvisso av en ljus tro på framtiden, av ett sinnets fördjupande i sig självt
utan hänsyn till verkligheten, av en fast övertygelse om att ett folks bästa
försvar är dess kärlek till freden samt att, även om denna övertygelse skulle
visa sig felaktig, det kanske vore en skönare lott för ett folk att do i andlig
och materiell välmåga än att leva i kamp för sin gudabestämda kallelse inom
mänsklighetens störa verksamhet för dess höga bestämmelse. Jag sade, att
man icke kan spåra någon hänförelse ens inom dessa folkkretsar för det’förslag,
regeringen, stödd på den s. k. folkviljan, framlagt för riksdagen. Över

Jfr 34. 16

Lördagen den 23 maj £. m.

Ant7. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

allt vilar en dov stämning, en känsla av otillfredsställelse, en växande oro över
följderna av vad man ämnar företaga, en tanke, svår att undertrycka, att man
gett sig in på villostigar, en inre önskan att komma ifrån äventyret, vilken
önskan dock undertrycka av uppfattningen, att man kommit för långt för att
kunna hejda sig. Därför brådskar man med avgörandet för att dölja sin tvekan
och göra ett snart slut på den rådande ovissheten. Vilken kan orsaken
vara härtill? För min del håller jag före, att man på åtskilliga håll börjar
tvivla på befintligheten av den folkvilja, vars verkställare man erbjudit sig
att vara. Men framför allt finner man sig ej kunna slå sig till ro vid regeringens
förklaring, att en minskning av rikets försvarskraft ovillkorligen kräves
av ekonomiska och finansiella hänsyn samt att den nedbrytning av vårt
försvar, som föreslagits, kan ske utan att offra rikets trygghet.

Vad rikets ekonomiska läge angår, behöver man blott genomresa vårt land
från norr till söder, från öster till väster, för att få klarhet därom, att vår
ekonomi är i ett lyckligare läge än de flesta länders i Europa. V ärldskriget
och alla de misstag på det ekonomiska området, som detta^ särskilt hos ett folk
med vår mentalitet måste framkalla, ha visserligen mångenstädes medfört
ödesdigra ekonomiska verkningar, men i stort sett har den solida grunden motstått
påfrestningarna och en anpassning till den nya ekonomiska världssituationen
gör sig dagligen gällande och skulle ha nått mycket längre, därest ej
förtroendet för framtiden undergrävdes genom okloka lagstiftningsåtgärder
och än mer betänkliga lagstiftningsprojekt. En inrikespolitik, som läte samhället
några ögonblick hämta andan vid rusningen mot förändringar av bestående
förhållanden, skulle åstadkomma ett stärkande av vårt lands ekonomi,
som skulle undanröja oron för framtiden även hos de mest skeptiska. Huru
sund denna ekonomi dock är, visas bäst av dess nuvarande tillstånd oaktat de
extravaganser av olika slag, som man sedan kriget tillåtit sig. Trots världens
utarmning genom världskriget och våra därav följande minskade avsättningsmöjligheter
för vissa av landets förnämsta produkter har man minskat
arbetstiden, höjt arbetslönerna, ökat konsumtionen, även lyxkonsumtionen,
inom stora delar av befolkningen och detta utan att. någon avsevärd arbetslöshet
för närvarande föreligger. Huru länge denna situation kan fortvara, är
visserligen ovisst. Det arbetande kapitalets vinstmöjligheter hava nämligen
betänkligt minskats, och kapitalsamlingen har därigenom hämmats. Samtidigt
stegras alltjämt anspråken på löner på olika områden, och den därav följande
osäkerheten i fråga om produktionskostnadernas storlek verkar^ förlamande
på näringslivet. Men att ett folk på det ekonomiska området icke kan
tillåta sig vad som helst är lika litet ett bevis för dess ekonomiska svaghet som
slö sarens lättsinniga handskande med sina tillgångar ger honom moralisk rätt
att undandraga sig sina skyldigheter under åberopande av att hans ekonomi är
för svag för att fullgöra desamma. Ett folk på sex miljoner människor, som
importerar för mer än 51 miljoner kronor kaffe, för mer än 17 miljoner tobak,
för över 17 miljoner vin och spritvaror, för mer än 31 miljoner personautomobiler,
för mellan 7 och 8 miljoner kronor sidenvaror, såsom skedde år 1923,
kan för visso icke övertyga sig självt, än mindre andra folk, att dess ekonomi
är så svag, att det har moralisk rätt att minska sina försvarsmöjligheter av
hänsyn till sitt lands och sina medborgares ekonomiska läge.

Vända vi oss därefter till statens finansiella ställning, så är den utan tvivel,
i jämförelse med andra europeiska staters, synnerligen tillfredsställande. Detta
framgår tydligen av den senast fastställda budgeten för 1924—1925. På inkomstsidan
är då att märka, att bland verkliga inkomster till ett belopp av
cirka 600 miljoner kronor ingå 127 miljoner kronor, som utgöra vinst från
riksbanken och statens produktiva fonder. Och vad utgiftssidan angår, utgå
för kapitalökning 92,800,000 kronor, därav endast något över 39 miljoner kro -

Lördagen den 23 maj f. m.

17 Nr 34.

nor utgöra lånemedel. Med en försvarsbudget på 147,512,400 kronor, därav Ang.Jörman8,
700,000 kronor i dyrtidstillägg, har man till sociala verk och inrättningar ornande
kunnat anslå 37,328,000 kronor, därav för den allmänna pensionsförsäkringen , ''

28 miljoner kronor, till medicinalstaten samt hälso- och sjukvård 24 miljoner ° ''
kronor och under åttonde huvudtiteln 122,549,000 kronor, därav för de allmänna
läroverken 13,700,000 kronor, för folkundervisningen 60 miljoner kronor
och för yrkesundervisningen 2,334,000 kronor. Slutligen har man kunnat
till pensionsväsendet anslå nära 34 miljoner kronor och sist för riksdags- och
revisionskostnader 4,240,000 kronor. Obestridligt är nu visserligen, att statsskulden
ökats i synnerligen hög grad sedan 1914, från 744,454,529 kronor
till 1,743,550,649 kronor vid detta års början, men detta har sin grund dels i
en oklok politik dels i penningvärdets låga köpkraft, då några av lånen upptogos,
men denna statsskuldens stegring kompenseras i viss mån av dess väsentligen
ökade placering inom landet. Sant är också, att skatterna på näringslivet
äro oskäligt höga, men i samma mån kristidens följder övervinnas och
därest lugn på arbetsmarknaden inträder, torde denna belastning kunna väsentligen
minskas på grund av att tillflödena till skattekällorna bleve rikligare.

_ Jag kan, på grund av de skäl som sålunda anförts, icke medgiva, att Vare
sig vår ekonomiska eller vår finansiella ställning ovillkorligen kräver en rustningsminskning,
varigenom kostnaderna för vårt försvar väsentligen nedbringades
under den nuvarande försvarsbudgetens belopp. Statsministerns utgångspunkt
i denna del för det framlagda förslaget måste därför av mig underkännas.

Därmed är dock icke ådagalagt, att ej en dylik nedskrivning av vårt försvarsvapen
borde äga rum, nämligen på grund av att en mindre dyrbar försvarsberedskap
än den nuvarande skulle vara tillräcklig för vår säkerhet.
Statsministern har ock vid fixerandet av regeringens utgångspunkt för försvarsnedskrivningen
beaktat detta. Han påstår, att en väsentlig rustningsminskning
kan ske utan äventyrande av vår trygghet. Beträffande de anförda
skälen för denna ståndpunkt, så är det ju uppenbart, att den omständigheten,
att man ute i världen liksom hos oss känner tyngden av rustningsbördan samt
skulle önska densamma lättare, saknar varje betydelse för det avgörande, vi
nu gå att träffa, så länge icke övriga makter omsatt nämnda känsla och önskan
i handling. De ha snarare ökat sina rustningar, och i den mån de tagit
något steg mot en framtida rustningsminskning ha de uttryckligen förklarat,
att förutsättningen för en dylik vore ömsesidighet. Detta framgår redan av
stadgan för Nationernas förbund, art. 8. samt ytterligare av Genéveprotokollet,
som gjorde sina övriga bestämmelser beroende av att en plan för rustningarnas
nedbringande och begränsning blivit på en internationell konferens antagen
och sedermera behörigen genomförd. Ingen betydande makt har, såvitt
jag vet, tänkt sig möjligheten att söka herostratisk ryktbarhet genom att, oberoende
av andra makters förfarande, ensidigt nedrusta för att ge världen ett
lysande föredöme i fredskärlck. Icke ens statsministern har använt nämnda
argumentation för sitt förslag; äran härav tillkommer utskottet, som visserligen
försiktigt men dock tydligt nog säger, att en av utskottets utgångspunkter,
då utskottet i det hela tillstyrkt regeringens förslag, varit åstundan att
vårt folk skulle i och med sitt ställningstagande i försvarsfrågan ådagalägga
sin vilja att medverka till en internationell begränsning av rustningarna. Det
synes mig vara lika mycket berättigande i en dylik ståndpunkt sonTi att döda
sig själv för att inge andra mod mot en dödsfara.

Statsministerns argumentation för möjligheten av en minskning i vår försvarsberedskap
grundar sig däremot på en uppskattning av de fredsfrämjande
faktorer av alla slag, som kunna hindra en urladdning av det explosionsstoff,
varmed världen alltjämt är bemängd. Han erkänner således världens bemängd Fursta

hammarens protokoll 1925. Nr Sb.

Nr 34. 18

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

het med exploderande stoff, och däri har han fullkomligt rätt. Det blir således
hans skyldighet att ådagalägga, att de omständigheter, som skulle beröva
detta stoff dess exploderande förmåga, äro tillfinnandes. Så länge explosionsmöjligheter
alltjämt äro kvar, d. v. s. ett plötsligt förvandlande av det nuvarande
fredstillståndet till krig, kan det uppenbarligen icke gå an att handla,
som om någon explosion ej vore att befara, d. v. s. nedsätta sin försvarsberedskap.
Detta synes åtminstone mig obestridligt. . Men statsministern är
synbarligen av en annan mening, ty vad han anfört är icke i någon mån ägnat
att övertyga oss om att i det politiska världsläget faran för fredens rubbande
på någon punkt och därmed möjligheten av krigsbrandens spridande skulle
vara uteslutna. Han aberopar den allmänna krigströttheten och den genom
kriget skedda utarmningen av Europas folk. I förra avseendet torde det vara
tillräckligt att fästa uppmärksamheten på det grekisk-turkiska kriget och det
polsk-ryska kriget. För övrigt, krigströttheten synes vara störst hos de folk,
som från galleriet åskådat världskriget. Vad betydelsen av utarmningen åter
angår, har den nuvarande utrikesministern angivit dess betydelse, i fredshänseende
genom citerandet av ordstävet att för. krig behövas tre ting, pengar,
pengar, pengar. Han förbisåg emellertid, såvitt jag förstår, att desse pengar
kunna tagas hos dem, som man angriper. Historien bär därom talrika vittnesbörd
från Octavianus’ erövring av Egypten till Napoleon Bonapartes fälttåg
1796 i Italien, andra fall att förtiga. För övrigt i våra dagar, sådan folkrätten
tillämpats, drager man icke heller i betänkande att tömma de enskildas
kassor i fiendeland, liksom man genom hänsynslös sedelemission och på andra
sätt mobiliserar det egna landets samtliga rörliga resurser. Den tid, då de
mäktiga bankirerna i sina kassaskapsnycklar hade möjlighet att bestämma
över fredens bevarande, är för alltid förbi.

Beträffande särskilt de i fråga om Sverige fredsfrämjande faktorerna nämner
statsministern åtskilliga skäl, som skulle tala för att vi ej behövde, befara
något angrepp på vårt land för att erövra detsamma. Jag skall icke
taga upp tiden med att pröva dessa skäl, ty hela hans frågeställning är enligt
min mening felaktig. Eller skulle kammarens ledamöter anse allt vara väl
beställt, om visserligen ett angrepp i dylikt syfte icke gärna vore. tänkbart,
medan däremot ett angrepp, riktat på besittningstagande av en viss del av
vårt område, t. ex. övre Norrland, eller avsett att göra någon del av vart
land till krigsskådeplats eller att under krig utnyttja vårt Jands resurser mot
en fiende, vore ganska antagligt? Skulle man da kunna sia sig till ro, däriör
att man icke har anledning antaga, att. någon makt skulle vilja erövra hela
vårt land? Huru skulle vi inför oss själva kunna försvara en nedrustning,
som endast med hänsyn till möjligheten av ett stort angrepp mot hela vår
suveräna tillvaro men icke under någon av de senare förutsättningarna vore

°f Även utskottet anser, att förbättringen i vårt lands politiska läge är otvivelaktig.
Man söker emellertid förgäves efter skälen för. denna utskottets uppfattning.
Möjligen håller utskottet före, att den insikt och erfarenhet pa
utrikespolitikens område, som de medlemmar inom utskottet äga, vilka utgöra
dess majoritet, göra varje bevis för utskottets mening, i denna del obehövligt
samt att svenska folket kan, med stöd av utskottsmajoritetens auktoritet, lugnt
jurare in verba magistri, d. v. s. lata sitt handlingssätt bestämmas av utskottets
auktoritativa uttalande. För min del är det emellertid omöjligt att låta
Sveriges öde vila uteslutande på riktigheten av utskottets påståenden. Jag
måste själv undersöka saken, ehuru jag naturligtvis ingalunda gör anspråk pa
den sakkunskap, som utskottet kan finna sig besitta. Därför blir det för mig
nödvändigt att anföra de skäl, som synas mig tala för min uppfattning, att
det utrikespolitiska läget långt ifrån att berättiga en minskning av vår nuva -

Lördagen den 23 maj f. m.

19 Nr 34.

rande försvarskraft tvärtom ovedersägligen bjuder, att densamma upprätthålles,
så långt våra ekonomiska och finansiella krafter det medgiva. Då jag
vid flera tillfällen yttrat mig i denna fråga, kan jag nu begränsa mig till att i
största korthet angiva min uppfattning angående det nuvarande läget i Europa.

Detta läge är för freden farligt framför allt på grund av tvenne omständigheter.
Den ena är beskaffenheten av de fredsslut, som avslutade världskriget,
den andra är den revolutionära anda, som förkroppsligat sig i det
ryska sovjetväldet. Yad fredssluten angår, är det ingalunda min avsikt att
över desamma uttala någon dom; den, som tillhör en stat, vars regering i nuvarande
tidsläge föreslår en minskning i den blygsamma försvarsberedskap,
som hos oss föreligger, bör helst avhålla sig från förkastelsedomår över andra
folks statsmän. Dessa hava, med alla sina brister, varit i sitt handlande
besjälade av en levande känsla för sina länders ära och säkerhet. För mig
äro fredssluten icke objekt för ett domslut utan endast otvivelaktigt föreliggande
fakta. De intressera mig i detta sammanhang endast i den mån de hava
betydelse fö;r vår försvarsfråga. Deras i detta avseende mest betydande egenskap
är, att den reglering av stater och gränser samt ersättningar, som de
fastslagit, icke låter sig upprätthållas eller genomföras. Och varför? Jo,
därför, att den kränker principer, som av segrarna förut erkänts som heliga
sanningar, samt binder de besegrade med bojor i politiskt och finansiellt avseende,
som endast slavnaturen kan i längden underkasta sig. En ändring
måste ske och kommer också att ske; det enda ovissa är, om den sker på frivillighetens
väg eller med våldsamma medel. Det är omöjligt att i detta ögonblick
säga, vilketdera alternativet kommer att i verkligheten göra sig gällande,
liksom ock, däreät lösningen av problemet skulle ske genom svärdet, när
denna olycka skulle träffa vår världsdel. Vilketdera alternativet är mest
sannolikt, låter sig ej heller ännu avgöra. Visserligen är maktfördelningen
i Europa sådan för närvarande, att det icke gärna kan antagas, att de besegrade
på annan än underhandlingens väg skulle kunna tänka sig en revision av
fredsfördragen, men det behövs endast, att någon av segermakterna blir invecklad
i en allvarlig konflikt på annat håll, t. ex. utom Europa, för att det
genom fredssluten uppbyggda korthuset helt plötsligt skulle kunna vackla och
falla ihop.

Därmed komma vi in på den andra för frågan om krig eller fred så betydelsefulla
omständigheten, nämligen det ryska sovjetväldets världsrevolutionära
tendenser. Så länge någon verklig gräns icke kan dragas mellan sovjetregeringen
och den kommunistiska internationalen, är Eruropas fred i ständig
fara. Vi få icke glömma, vilken god jordmån den kommunistiska propagandan
äger i de ekonomiska, finansiella och sociala svårigheter, som världskriget
i såväl segrande som besegrade stater framkallat. Vi kunna ej heller förbise,
vilket fält för denna agitation, som vissa utomeuropeiska områden erbjuda, sedan
de europeiska staternas prestige minskats och de inhemska folkens självkänsla
ökats genom vad som ägt rum under och efter kriget. Men viktigare
än allt annat är sambandet mellan den ryska regeringen och den revolutionära
kommunismen, ty detta måste helt naturligt medföra, att ryska folket uppfostras
till att glömma sin egen misär vid tanken på den stora världsförbättrande
uppgift, som de styrande göra allt för att inpränta i detta folks för
fantastiska storhetsdrömmar så emottagliga sinnen. Så länge denna situation
fortfar, är fara för handen, att en explosion på något ställe inträder, som
kan framkalla en brand, vars spridning det kan bli omöjligt; att förhindra. Enligt
min mening innebär den ryska sovjetregimen i och för sig icke större fara
för freden än varje annan styrelse inom det ryska väldet. Antingen går denna
regim, under på grund av sin oförmåga att tillfredsställa folkets allra nödvändigaste
behov, eller också förvandlar den sig till en borgerlig styrelse, som

An/J. försvaraväsendets

ordnande.
(Forte.)

Nr 34. 20

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvaraväsendets

ordnande.
(Forts.)

får tillräcklig sysselsättning med att bota de sår, som tillfogats det ryska
samhället, och arbeta på rikets andliga och materiella återuppbyggande. Ryssland
däremot såsom en världsrevolutionär rörelses centrum, med sin undergrävande
propaganda inom europeiska och utomeuropeiska stater, med sin uppfostran
av det unga släktet till tempeltjänare i revolutionens helgedom och
med ungdomens träning till soldater med fanatisk tro på sin rätt och plikt
att liksom Muhammeds skaror med eld och svärd utbreda sin troslära till
andra folk och länder, kommer att ständigt utgöra det mest allvarliga hot
mot civilisation och fred, mot andra staters säkerhet och oberoende, särskilt
mot de smärre folks, som bo i dess närhet och först bliva utsatta för dess
vilseförda folkhorders anstormning. Men, säger man, efter världskriget har
en barriär upprests mellan Sverige och Ryssland, bestående av de baltiska
staterna och Finland. För det första är det emellertid obestridligt, att denna
barriär varken sträcker sig längs Östersjön eller spärrar flygvapnets luftvägar.
Men frånsett detta, vilken styrka har denna barriär, särskilt om vi
nedrusta? Den kommer enligt min mening säkerligen att svepas bort redan
av luftströmmen mot det försvarstomma rum, som, vår nedrustning skapat.
Antag emellertid, att den icke ramlar av sig själv, vilken styrka besitter den
med ett nedrustat Sverige på andra sidan? Jag avstår från att göra prövningen
av dess styrka under förutsättning av ett ryskt anfall. Resultatet av
ett dylikt bedömande har så ofta förut angivits, att det nu torde vara överflödigt
att närmare ingå därpå. I stället inskränker jag mig till att fråga
eder, mina herrar, huru stark denna barriär skulle visa sig i händelse av ett
ryskt hot mot dessa stater med krav på något slags allians. Av edert svar
härpå få vi fullt klart, vilken betydelse en minskning av vår försvarskraft
äger för hela Östersjöproblemet, även om man för tillfället bortser från ett
ryskt angrepp på de baltiska staterna och Finland.

Mina herrar, det är visserligen sant, som, statsministern gjort gällande, att
uppgiften att avväga å ena sidan den krigsrisk, som föreligger, å andra sidan
den försvarsberedskap, som kräves, är till sin natur ingalunda något
matematiskt problem samt att det ej kan med någon större grad av
exakthet avgöras, vilket mått av försvarsberedskap som svarar _ mot
ett visst utrikespolitiskt läge. Med uttalandet av dylika sanningar
lämnar man emellertid ej något bidrag till frågan om vårt ^försvarsväsendes
ordnande. På de flesta livets områden kommer man ej lång! genom
att endast använda matematiken, och livsproblemen måste i allmänhet lösas
utan att man först nått fram till exakta mått för deras avgörande. Detta
gäller de enskilda, och det gäller ej mindre stater och andra samhällen. Jag
förmodar således, att statsministern —• eller vi kunna tänka oss försvarsministern
—- själv icke kommit till någon fix uppfattning, hur mycket han skall
äta, sova, promenera och arbeta för att icke äventyra sin hälsa och sin verksamhet.
Däremot torde han nog, liksom vi andra, ha en bestämd uppfattning
om, att det finns en gräns, som han icke får överskrida utan att utsätta sig för
menliga följder. Särskilt då han vill övergå till en annan regim än den han
är van vid, torde han säkerligen med en särskild omsorg se till, att han icke
överskrider en dylik gräns. Men det är just något dylikt, som regeringen
underlåtit vid framläggandet av sin försvarsproposition, och dock torde väl
Sveriges liv och svenska folkets kulturarbete äga det värde, att man bör med
den största varsamhet gå till väga, då man tager itu med ombyggnaden av den
skyddsmur, bakom vilken rike och folk ha att föra sitt obereoende liv och utöva
sin verksamhet till eget gagn och mänsklighetens bästa. Det var denna
tanke, som behärskade det förslag, som av Kungl. Maj :t framlades för fjolårets
riksdag. Med varsam hand sökte man inom den kostnadsram, som objektiva,
för var man lätt skönjbara grunder ådagalade, att vårt folk kunde

Lördagen den 23 maj f. m.

21 År SM.

hålla ut med, tillgodogöra sig erfarenheterna från världskriget. Det är ingalunda
min avsikt att påstå, att nämnda förslag skulle i något avseende vara
ofelbart, men från sin utgångspunkt att icke öka folkets bördor för försvaret
utöver vad det under en följd av år obestridligen kunde bära, var det enligt
sakkunnigas mening i stort sett det bästa, som kunde åvägabringas. Det hade
ock den fördelen, att det under sitt genomförande ej reve upp och försvagade
den försvarsberedskap, som, vi för närvarande äga. Regeringens förslag åter
är, vad armé och flotta angår, av alla sakkunniga helt underkänt, och dess
genomförande innebär dessutom under övergångstiden en oreda och bristande
hållfasthet, som ställer oss nästan försvarslösa. Detta under ett utrikespolitiskt
läge, vilket av statsministern på det sätt karakteriserats, att han förklarar
det påtagligt, att den ombildning av Europas karta, som skett genom
uppgörelserna efter världskriget, icke nått en verklig stadga. Jag vill ingalunda
säga något personligt ofördelaktigt om ett dylikt sätt att handhava
rikets angelägenheter, ty jag vet allt för väl, att regeringen i lika hög grad
som vi andra skattar vårt gamla land och dess oberoende. Men jag kan icke
tillbakahålla den reflexionen, att regeringens syn på situationen mycket påminner
om den optimism, som under kristidens ekonomiska chauvinism behärskade
stora delar av vårt folk, icke minst riksdagen själv. Man var blind för
de åtagna riskerna, man hade icke sinne för möjligheten av ett allvarligt bakslag,
man tävlade i loppet mot allt större och större vinster och skatter, och
under tiden var man likgiltig för skillnaden mellan nödvändiga utgifter och
sådana, som av en eller annan anledning skänkte nöje och behag. På samma
sätt handlar regeringen i fråga om vårt försvar. Man offrar den relativa
trygghet, som riket äger, för att tillgodose andra i förhållande till rikets säkerhet
mindre viktiga statsändamål. Ja, man har icke ens gjort sig mödan att
angiva, vilka samhällsbehov man vill fylla genom det trettiotal miljoner, som
genom regeringsförslaget skulle besparas. Det enda man vet, är, att ersättningarna
till vissa samhällen med anledning av regementsindragningar icke beräknats,
ehuru de säkerligen komma att uppgå till betydande belopp.

Söker jag nu i största korthet angiva bristerna i regeringsförslaget, sådant
det framgått efter utskottets behandling, skulle jag vilja göra gällande följande.

I fråga om värnplikten måste det anses betänkligt, att de icke vapenföra
befrias från tjänstgöring i fredstid, varav blir följden, att handräckningstjänsten
måste i sin helhet ombesörjas av vapenföra. Det principiellt riktiga är,
att alla vapenföra erhålla utbildning, men sker undantag härifrån, måste
det ske i synnerligen begränsad omfattning, såsom fallet var i förra årets
kungl. proposition. Att på sätt utskottet föreslår använda 7,000 vapenföra
till handräckningstjänst är ett ödslande med försvarskraft, som icke kan godkännas.
Varje vapenför, som ej utbildas, motsvarar vid en mobilisering en
minskning av cirka tio utbildade värnpliktiga.

Vad därefter angår utbildningen av de värnpliktiga, torde visserligen icke
i något härordningsförslag de militära kraven kunna till fullo tillgodoses. Men
de begränsningar, som man av olika skäl anser erforderliga, måste hållas inom
måttliga gränser. Det torde för var och en vara uppenbart, att utskottet
i avseende å utbildningestiden gått orimligt långt ned. Studenten
kan icke utbildas till plutonchef på 2G0 dagar, underbefälet erhåller
ej kompetens för en gruppchef på 225 dagar, en infanterist är ej i någon
mån färdig i sin utbildning på 140 dagar, en kavallerist ej på 200 dagar o. s. v.
Värnpliktsutbildningen enligt utskottets förslag har en viss milisartad karaktär.
Konsekvensen av den korta tjänstgöringen hade därför bort vara ett stort
antal repetitionsövningar. Särskilt framträder detta behov på grund av att
vid mobiliseringen erfordras ett stort antal årsklasser.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 22

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsvis
s frul< t.<
ordnande.
(Forts.)

Beträffande organisationen är antalet operativa enheter så ringa, att någon
försvarsplan för våra militära maktmedels användning i det syfte statsministern
angivit, d. v. s. såsom ett värn för vår självständighet, näppeligen kan
uppgöras. Ben mest ödesdigra nedskärningen i den kungl. propositionen är
den, som träffar regementena, särskilt infanteriregementena. Utskottet har
visserligen räddat tvenne infanteriregementen, men samtidigt har utskottet uttunnat
icke blott dessa utan även andra infanteriregementen enligt den s. k.
Västerbottenstypen, så att vinsten för försvaret av denna ökning i själva verket
blir betydligt reducerad. Därjämte föreslås indragning av 4 kavalleriregementen,
2 artilleriregementen, 1 ingenjörkår, 2 trängkårer och 1 intendenturkompani.
En indragning av specialtruppförband påverkar endast i mindre
omfattning värnplikts- och inskrivningsväsendet samt landets militära indelning.
Annorlunda i fråga om infanteriet, där indragningen utom andra skadliga
verkAingar bryter det i många fall månghundraåriga sambandet mellan
försvar och bygd.

I fråga om kaderns storlek vid infanteriet torde följande siffror vara belysande.
Enligt 1914 år.s härordning skulle finnas 139 regementsofficerare,
1,349 kompaniofficerare och 1,090 underofficerare. Motsvarande siffror enligt
förra årets proposition voro 110, 1,077 och 789. Enligt utskottets förslag
föreslås för dessa grupper följande tal: 76, 750 och 553. Skillnaden mellan
detta års och föregående års reducerade kadrer kan icke undgå att väcka de
allvarligaste farhågor.

Kavalleriets ridande skvadroner minskas från 50 till 13, således till hälften
av vad i förra årets kungl. proposition föreslogs, vilket föreslagna antal emellertid,
efter minskningen av det i propositionen upptagna anslaget till flygväsendet,
i den av första kammaren antagna Vennerstenska reservationen höjts
med ytterligare 8 skvadroner.

Artilleriets värde är i hög grad beroende av kaderns storlek. I 1914 års härordning
förutsattes 51 regementsofficerare, 411 kompaniofficerare samt 399
underofficerare. I fjolårets proposition voro motsvarande siffror 48, 378 och
268. Utskottet åter stannar vid 33 regementsofficerare, 304 kompaniofficerare
och 194 underofficerare.

Beträffande reservofficerare är det föga antagligt, att utskottets beräkning
i fråga om rekryteringen kommer att realisera sig i verkligheten. Då studentens
och den med honom likställdes utbildningstid är 260 dagar, medan reservofficerens
utgör 605 dagar, är det föga troligt, att studenterna i allmänhet skola
vara villiga att underkasta sig den för befordran till reservofficer stadgade
ytterligare tjänstgöringen under 345 dagar. Enligt nu gällande provisorium
utgör skillnaden 275 dagar samt enligt förra årets proposition 255 dagar. 1914
års härordning innebar en ökning av endast 120 dagar.

Det i propositionen föreslagna beloppet för lantförsvarets materielanskaffning,
vilket av utskottet tillstyrkes, utgöres av ett belopp på 21.6 miljoner att
utgå under tio år. För nämnda ändamål hade försvarsrevisionen föreslagit cirka
30 miljoner, varav, efter avdrag för under 1924 och 1925 beviljade 3.3 miljoner,
skulle återstå, enligt revisionens beräkningar, omkring 26.7 miljoner. I
förra årets regeringsproposition ansåg man sig emellertid, trots iakttagandet
av den största sparsamhet, icke kunna komma under 40 miljoner, sedan man avdragit
vad i 1924 års statsverksproposition upptagits. Ser man på
de särskilda posterna, måste man anse, att utskottet, liksom regeringen,
varit mer än blygsamt, då frågan gällt realiserandet av vad utskottet
satt såsom sin första utgångspunkt, nämligen önskvärdheten att tillgodogöra
vår försvarsorganisation erfarenheterna från världskriget. För min del är jag
av den bestämda övertygelsen, att vad utskottet föreslagit snarare är ett symptom
av utskottets nedrustningstanke än av någon allvarlig vilja att ge vårt för -

Lördagen den 23 maj f. m.

23 Nr 34.

svar den materiel, vars anskaffande enligt krigserfarenheten är ett rent trangande
behov. Denna min uppfattning får ett stöd av den ståndpunkt utskottet ordna''/ide.
intagit beträffande anslaget till den frivilliga skytterörelsen. I regeringens (Forts)
proposition uttalar försvarsministern beträffande skytteväsendet följande:

»Liksom 1924 års försvarsutskott finner icke heller jag skäl föreligga att beräkna
några medel för det frivilliga skytteväsendets befrämjande.» Utskottet
offrar emellertid några fler rader åt denna fråga. Utskottet säger: »I likhet

med vad som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition finner sig utskottet icke böra
beräkna något ordinarie anslag för det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

De motionsvis framställda yrkandena om ett årligt anslagsbelopp av 750,000
kronor för ifrågavarande ändamål har utskottet sålunda icke kunnat biträda.»

Jag kan icke undertrycka, att detta tal från försvarsministern och detta svar
från utskottet bra mycket påminner om stormästarens och ceremonimästarens
dialog i ett mera enkelt ordenssällskap. Varför denna grandezza för att avliva
den lilla motionen om att ett årligt anslag för skytteväsendet skulle beräknas
även för framtiden? Skulle icke utskottet kunnat, pa sätt vi i vår reservation
föreslagit, tillstyrka beräknandet av ett anslag, till skytteväsendet till
det belopp, som riksdagen nyligen beviljat för budgetåret 1925 1926? Man

har till leda hört talet om den personliga börda, som värnplikten innebär för
de värnpliktiga. Utskottet har ock visat sig ömma för de värnpliktiga,
då utskottet höjer den i propositionen föreslagna,, rikligt tillmätta
avlöningen till värnpliktig, som uttages till längre tjänstgöringstid än 140
dagar. Varför då icke ge något bidrag till en folklig rörelse till förman för
rikets försvar, där den enskilde frivilligt offrar både pengar och arbete för att
med sin skjutskicklighet gagna vårt land? Att avvisa denna frivilliga medverkan
till rikets bästa på ett område, som all krigserfarenhet, både tidigare
och senare, ådagalagt vara av den största betydelse, är ett djärvt steg, från deras
sida, vilka föreslå en nedskärning av vår härorganisation nästan till oigenkännlighet.
„

En synnerligen svag punkt i regeringspropositionen är dess övergångsbestämmelser.
Övergången göres brådstörtat och utan en klar planläggning. Utskottet
har visserligen gjort någon liten förbättring i förslaget, men chefens
för generalstaben yttrande ådagalägger nödvändigheten av en väsentligen längre
övergångstid. , .... .

Beträffande därefter sjöförsvaret kan jag inskränka mig till att åberopa,
vad i den av mig undertecknade reservationen anförts. Endast ^därpå tillåter
jag mig att fästa kammarens särskilda uppmärksamhet, att det åtminstone för
en person, som icke har större fattningsförmåga än jag, måste anses meningslöst
att beräkna 32.5 miljoner till sjöförsvaret, samtidigt som man ställer sig
döv för yrkandena om ett någorlunda rimligt anslag till, flottans ersättningsbyggnad.
Den av mig m. fl. ingivna motionen om fullföljandet av den i förra
årets regeringsproposition framlagda lilla planen till nybyggnad borde kunna
räkna på stöd åtminstone hos dem, som så kraftigt fört flottans talan under
den allmänna diskussionen i försvarsfrågan. Herr Hellbergs reservation om
byggande av ytterligare en undervattensbåt utöver förut beslutade har betydelse
endast som ett bevis på en försvarsväns hopplösa kamp mot försvarsolusten.

I sin reservation till 1924 års försvarsutskotts betänkande, liksom, i huvudsak
i sin motion i år, har herr Hellberg tillstyrkt en nybyggnad i enlighet med
fjolårets regeringsproposition. Möjligen ha herr Hellbergs^ partivänner icke
fattat, att den erforderliga ökningen av flottans tonnage avsåg att ,i någon avsevärd
mån bibehålla flottans stridsvärde, men däremot icke alt innebära en
liten till fiol!an.s bästa gjord opinionsyttring.

Vad till sist angår flygvapnet, synes det mig, som om man kunnat vara något
frikostigare med avseende på engångskostnaderna. Ytterligare vill jag

Nr 84. 24

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvar sväsendets

ordnande.
(Forts.)

icke nu anmärka något annat än att man i regeringspropositionen och utskottets
förslag upjfställt den stora jämförande tablån över de beräknade försvarskostnaderna.
på ett sådant sätt i fråga om flygvapnet, att man verkligen behöver
den av statsministern i fråga om avvägningen av krigsrisk och försvarsberedskap
undanskjutna matematiken för att fatta, vad som verkligen utgör flygvapnets
engångskostnader.

Mina herrar, vad jag haft äran anföra visar, att jag icke kan avge min röst
för utskottets förslag. Av skäl, som göras gällande i den av mig undertecknade
motionen angående uppskov med försvarsväsendets ordnande, liksom i min
till utskottets betänkande fogade reservation, har jag kommit till det resultat,
att det för vårt land lyckligaste vore, att vi ännu någon tid uppsköte vårt försva.
rsväsendes nyorganisation, samt vidtoge de förbättringar i det s. k. provisoriet,
som erfarenheten från världskriget betingade och som icke föregrepe en
lycklig lösning av vår försvarsfråga, när tiden därför vore inne. Därigenom
finge vi under den nuvarande världspolitiska situationen, som sedan fjolårets
riksdag i avsevärd, grad, blivit ovis.sare och mera riskfylld, ha oförminskade
kvar vår organisation, våra regementen, våra kadrer och övriga för en mobilisering
så betydelsefulla, fast organiserade anordningar. Men detta vill man
ej medgiva.

Den av regeringen beräknade tiden för dess nyorganisations fulla genomförande
utgör tio år. Denna period innebär alltså en svaghetsperiod för vårt försvarsväsen.
Skulle detta därunder sättas på ett allvarligt prov, bleve det lätt
en ödesdiger situation för riket. Det kunde bliva ett fullständigt sammanstörtande
av vår försvarskraft och därmed helt eller delvis ett sönderbrytande av
vår suveräna ställning och ett upphävande av vår självständighet.

Att jag icke är ensam i min uppfattning om den för frågan om fred eller
krig kritiska tid, varunder vi nu leva, framgår av ett uttalande, som Frankrikes
i spetsen för ett radikalt-socialistiskt block stående konseljpresident M.
Painlevé, enligt uppgift i en av våra tidningar, nyligen skulle ha gjort vid den
internationella vattenkraftutställningen i Grenoble. Han lär därvid ha yttrat
följande: »Det var den förra regeringens stora förtjänst att trots svårigheter
och faror, trots hån och hotelser, söka Frankrikes trygghet i Europas trygghet.
Vi skola fortsätta denna politik och äro beslutna att avlägsna alla hinder
för samarbete mellan folken. De kommande tio åren skola antingen medföra
tryggad europeisk fred eller också leda till ett ännu fruktansvärdare krig
än det senaste... Detta far ingen statsman lämna ur sikte, om han icke är en
förbrytare.» Även med vederbörlig reduktion av uttryckens skärpa måste ett
dylikt uttalande tillerkännas en stor betydelse. Det visar, huru en statsman
mitt i världshändelsernas centrum uppfattar det nuvarande världsläget. Vilken
ansvarskänsla lyser icke fram ur denna franska regeringschefs uttalande!
Han talar icke om behovet att minska, än mindre att börja rasera sitt lands
försvar för att tillfredsställa andra statsbehov, detta trots det att hans land
är nedtyngt av skulder, skatter och följderna av krigets ödeläggelse. Han söver
ej in sina åhörare. i ro under förespeglingen av att de moln, som förmörka den
utrikespolitiska himlen, lätt skola skingras. Han säger hela sanningen om den
fara,, som alltjämt kastar sin skugga över Europa, trots det att han därigenom
möjligen äventyrar, att hans politiska motståndare därur kunna hämta stoff
för sina angrepp mot den politik, som han gjort till sin.

Lägger man M. Painlevés förklaring vid sidan av statsministerns uttalande
i regeringspropositionen och jämför man båda, gripes man av smärta vid tanken
på, huru. Europas övriga stater och dess ledande statsmän skola uppfatta
ett svenska riksdagens beslut om vårt försvars nedbrytande i den omfattning,
som utskottet föreslår. De komma att fråga sig själva, vilken förändring det
gamla ärorika .svenska folket undergått i sitt sinnelag, sin tro på framtiden,

Lördagen den 23 maj f. m.

25 Nr 34.

sin manlighet och sin fosterlandskärlek. Nordens första folk, ställt i mitten Ang. försvarsav
upplysta brödrafolk, skulle kasta av sig sin rustning, då hela Europa skälver
av fruktan för morgondagen; svensken, stolt liksom engelsmannen över sin \''

härkomst, medveten liksom fransmannen om värdet av sin kultur, tänkande och ”
allvarlig i sin praktiska gärning liksom tysken, skulle offra sitt rikes säkerhet
för att söka öka sin välmåga och skydda sin bekvämlighet. Man vill ute i världen
säkerligen ej tro budskapet om, att vårt folk skulle så förnekat sitt förflutna
och så, tillspillogivit sin framtid. Men när man en dag måste tro det, hur
går det. då med svenska män och kvinnor, när de möta främmande folk? Vad
skola vi svara på dessa frågor om orsakerna till vårt handlingssätt? — Tystnaden
blir det enda svar, vi kunna giva, ty blygseln kommer att förlama vår
tunga och våra kinders rodnad skall samtidigt tolka djupet av vår sorg. Men
kommer olyckan att stanna vid denna minskning av vårt anseende hos andra
folk och vår egen känsla av vår mindervärdighet? Jag hoppas det innerligt.

Av hela mitt hjärta önskar jag, att de, som framlagt detta enligt min mening
olyckliga nedrustningsförslag, måtte, därest det antages, fä rätt i sin tro på att
vår världsdels politiska förhållanden skola utveckla sig i fredlig och ej i krigisk
riktning. Men även om sa skulle bliva fallet, så ha de ådragit sig en stor
skuld mot alla dem, vilka, intill dess fredstillståndet stabiliserats, måst i tärande
oro för vårt fosterland genomleva kanske en följd av sorgeår. Riksdagsmajoriteten
har förvisso den formellt juridiska möjligheten att antaga utskottets
förslag, ty de, som sammansluta sig till en majoritet, vinna en makt, som medgiver
dem att gorå ungefär vad de vilja. Men enligt min mening handlar majoriteten
moraliskt orätt, om den i en fråga, av vars rätta lösning rikets existens
kan bero, sätter sig över billiga krav från en betydande minoritet, som,
därom hyser jag ingen tvekan, omfattar vad landet äger främst och värdefullast
i bildning, förutseende och erfarenhet. Denna minoritet har, såsom fjolårets
regeringsproposition ådagalägger, gått så långt i eftergifter för majoritetens
rimliga anspråk, som gärna är tänkbart. I år begära vi endast ett uppskov,
någon tid för majoriteten att besinna sig och för händelserna att mera tydligt
utveckla sig. . Vägras detta uppskov, dikterar man sålunda beslutet, är det min
tro, att det icke skall dröja länge, förrän den känsla av förlorad nationell
trygghet, som ett bifall till förslaget om vår försvarskrafts väsentliga förminskande
är ägnat att skapa, kommer att sprida sig till allt vidare kretsar av
Sveriges folk för att slutligen utlösa sig i ett bortsopande av den makt, som för
ögonblicket tror sig kunna efter behag handla i rikets stora livsfråga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr RcuterslriöM: Harr talman, mina herrar! Striden om Sveriges så

kallade militärpolitiska läge har till sist icke lett till något annat, än att
Sverige självt fatt sitta emellan. Och dock •— hurudant än det läget må vara
eller lörändras, så måste Sverige, så länge över huvud möjlighet av krig föreligger,
hava ett försvar, väl icke som säkerställer landet, då ingen organisation
kan skapa en sådan säkerhet, men som säkerställer en hastig mobilisering
av hela folkkraften vid behov: däri lid (jer vårt försvarsväsens uppgift.

Men den uppgiften förmår utskottförslagets »vänsterlösning» alls icke att
fylla. Jag tänker härvid mindre på dess militära brister, som i politiken
ej äro avgörande, utan mera på, så att säga, dess civila brister.

Genom sin indragning eller uttunning av infanteriregementena och sin förskjutning
av de naturliga inskrivningsområdena bryter vänsterlösningen sön -

Nr 34. 26

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

der deri ram och de medelpunkter, inom och kring vilka våra värnpliktiga,
unga såväl som gamla, om det en gång gäller, måste samlas.

Genom sin kategoriklyvning bland de värnpliktiga och sitt avsöndrande av
de icke vapenföra från all fredstjänst, liksom genom den antals fixering även
beträffande infanteriet, som nu föreslås i värnpliktslagens § 24, ökar utskottsförslaget
antalet icke utbildade för ‘vart år, så vida vårt folk växer i antal.
Endast beträffande icke vapenföra studenter har utskottet tillstyrkt. Kungl.
Maj:t att i administrativ väg göra en avvikelse från principen — och från
lagen.

Genom sitt bibehållande av tvångsuttagningen till underbefäl och genom
nedskärningen av antalet underofficerare och officerare berövar vänsterlösningen
folkhären till sist även möjlighet att svälla ut i nya förband, om så
erfordras.

Det bör erinras, att de från statsrådsbänken framförda anmärkningarna
mot högerförslagen i ingen av dessa punkter drabba bondeförbundets förslag.

»Vänsterlösningen» har fått sin signatur, jag vill icke säga av socialdemokraterna,
men av det nuvarande regeringspartiet, som skickligt nog tagit både
folkfrisinnade och liberaler till fånga. Väl förstår jag, att de folkfrisinnade
gärna velat bevara kontakten med de stora skaror av Sveriges folk, som stå
bakom socialdemokraterna, men vad jag har svårt att förstå, det är att de
frisinnade icke velat i lika grad bevara kontakten med de stora skaror, som
också stå bakom bondeförbundet och högern och som tillsammans med de
frisinnade utgöra flertalet av Sveriges folk och bilda en borgerlig majoritet.

Eörra året stannade de folkfrisinnade vid 11072 miljoner kronor. Nu ha
de gått nedåt till 10774 miljoner i stället för att gå lika mycket uppåt och
därigenom komma i samverkan med bondeförbundet och försvarsvänliga liberaler
på basis av 115 miljoner kronor. Och dock hade de frisinnade i försvarsrevisionen
stått vid 1193/4 miljoner kronor.

Det är beklagligt, att de frisinnade sålunda valt samverkan med det nuvarande
regeringspartiet framför en samverkan med element, som kunnat föra
fram frågan till en »centerlösning», varigenom skulle bevarats åt vårt svenska
försvar åtminstone ramen och medelpunkterna och därutöver givit det en underbefälsstam,
varpå efter hand kunnat byggas upp ett dugligt försvar. Min
övertygelse är, att i följd av omständigheternas makt en sådan centersamling,
även om den blott utgjort en minoritet, skulle ha drivit sitt förslag igenom.
Bondeförbundet har varit villigt att här ge sin medverkan.

Kärnpunkten i försvarsfrågan är underbefälsfrågan, och detta desto mera*
ju kortare man nödgas, för att få försvaret till ett folkförsvar, fastställa övningstiden.

Men utskottsförslaget har i denna punkt stannat på samma linje som högern
och därmed uppgivit försöket att lösa frågan. Endast beträffande Gotland
har utskottet förordat en utredning om bondeförbundets egnahemslinje.
Måhända är detta förord blott en vacker gest, men jag skulle vilja till regeringen
hemställa att låta det bliva till något mera och att till nästa års riksdag
låta gorå en objektiv utredning. Gotland är väl icke i allo det lämpligaste
försöksområdet, men även där kan försöket lyckas. Och åtminstone den goda
viljan finns där i rikt mått. Det är alltid en ljuspunkt, att man vill göra
ett försök.

En annan och större ljuspunkt i utskottsförslaget är den, kring vilken en
allmän samling skett, nämligen flygvapnet. I viss mån ger flygvapnet ersättning
för indragningar inom armén, där även fordomtima rytteri fått sitta av
och bli fotfolk och fotfolk fått bli specialvapen, nu sker omvandlingen dels i
större skala dels till ett helt nytt och självständigt vapen vid sidan av armé
och marin.

Lördagen den 23 maj f. m.

27 Nr 34.

Detta nya vapen har sin främsta uppgift i angreppets initiativ till försvar Ang. fårsvarsmot
väntade anfall, och jag ville gärna uttala den förhoppningen, att flyg- väfjend€fs
vapnet måtte av regeringen bevaras och utvecklas såsom det av utskottet tänkts,
ett fullt fristående vapen utan vare sig armé- eller marinbetoning. Vissa tec- °r
ken tyda på, att regeringen icke stått alldeles fast mot påtryckningar i motsatt
riktning, och faran ökas, då flygvapnet ej har egen kommandoexpedition.

Men jag ber i detta sammanhang att få rikta både regeringens och riksdagens
uppmärksamhet på önskvärdheten och nödvändigheten att också effektivt stödja
det civila flygväsendet och dess utveckling. Detta civila flygväsen har i grunden
samma betydelse som det frivilliga skytteväsendet för vårt försvar.

Men för skytteväsendet har utskottet icke visat någon förståelse. Ju kortare
övningstiden blir och ju flora som genom kategoriklyvning avskäras från
utbildning, desto mera blir skytteväsendet av organisatorisk betydelse. De
folkfrisinnade ha ej heller slutligt avvisat kravet på anslag utan blott skjutit
undan hela frågan. För vår del instämma vi i yrkandet om uppförande å ordinarie
stat av det anslag, som nu i flera år beviljats — 500,000 kronor.

Ej heller har utskottet visat en riktig uppskattning av den s. k. industriella
krigsberedskap, som tillhör den moderna organisationen. Utskottet liksom
Kungl. Maj :t ser huvudsaken i en förtidsorganisation, som jag av skäl, som
finnas i nnn reservation, sid. 525, anser ändamålslös, därför att den omspänner
för mycket. . Ekonomerna ha här som eljest trott sig kunna taga hand
om det hela och i förvåg reglera det ekonomiska livet efter ett krigsutbrott, i
trots av att det ekonomiska livets egna förutsättningar vid den tiden alltid förbliva
i förväg okända. Av vida större värde och verkligt behov vore att
genom, anslag ge vårt land en industriell krigsberedskap, som förmådde genast
vid. krigsutbrott möjliggöra eu oavbruten inhemsk tillverkning av krigets
nödvändiga förbrukningsartiklar och säkerställa försvaret mot kemiska och
andra moderna vapen.

. Exempelvis tror jag, att våra universitet skulle, om de finge medel, genom
sina naturvetenskapliga institutioner kunna utan någon ny organisation bär
utföra ett .fortgående beredningsarbete av största vikt. Likaså borde med
statsundertöd kunna upprättas fabriker m. in., även om starka ekonomiska
intressen skulle finnas engagerade i utländsk konkurrens. Men härom har propositionen
och utskottsbetänkandet intet att säga.

Beträffande flottan har utskottet beräknat dess personal efter mobiliseringsbehov,
men dock på ett sätt, som synes förutsätta en helt annan och bättre
fartygsmateriel, än den vi nu hava. Det oaktat begär utskottet ingen fullständig
flottplan utan blott en viss begränsad typutredning och ökar ej heller
redan beviljade nybyggnadsanslag.

För vår del påyrka.vi i vår reservation dels en flottplan, dels att kustfästningarna
skulle samtliga behållas och såväl å Hemsö som å Älvsborg hållas
viss .besättning. Merkostnaden, omkring 130,000 kronor, borde vara överkomlig.

I fråga om armén faller det genast i ögonen, att infanteriregementena icke
kunnat såsom förut skett fördelas ens på de föreslagna fyra fördelningarna. Då
vi ej kunna inse, att det möter några principiella hinder för att bevara fyra
eller sex regementen jämte de två. som utskottet föreslår utom fördelningarna,
och då härigenom alla infanteriregementen skulle bevaras, kommer jag att
yrka bifall till uppförande av alla nuvarande regementen, även om kammaren
i princip godtager de fyra fördelningarna.

Att. för dessa regementen, de må utgöra två eller flera, även erfordras kavalleri
och artilleri, lär utan vidare vara uppenbart. Efter vår reservation
skulle också utöver utskottets förslag bevaras såväl Upplands som Smålands
artilleriregementen, ävensom tre skånska kavalleriregementen i stället för

Nr 34. 28

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

ett vid sidan av Smålands husarer. Varför skulle Sverige, även om förra
årets regeringsproposition tog initiativ, avskaffa allt självständigt kavalleri just
när dess betydelse utomlands blivit klar?

Utskottsförslaget berör även ett par ersättningsfrågor, som förtjäna viss
uppmärksamhet.

i)en ena avser ersättning till kommunerna. Några reservanter hava i likhet
med mig ansett, att denna fråga bör behandlas för alla orter i ett sammanhang
och helst nästa riksdag. För min del vill jag uttala, att jag ej anser
några rättsanspråk på ersättning vara för handen, då alla ingångna kontrakt
om truppförläggningar måste utgå från den självklara men tysta förutsättningen,
att dåvarande organisation bibehölles, varemot de icke i minsta mån
hindra eller ens kunna hindra staten att ensidigt ändra denna förutsättning.
Men jag misstänker tillika, att regeringen kanske av oreflekterad hänsyn till
sina väljarskaror i de hemsökta städerna kan komma att av billighetsgrunder
föreslå större ersättningar. Och dessa förslag böra snarast läggas på bordet.

Den andra ersättningsfrågan avser personal å indragningsstat. Kungl.
Maj:t ville ge den lön efter A-ort, där dock inga förläggningar ges. Utskottet
föreslår B-ort, fast blott två förläggningar finnas å sådan ort. Då befattningshavaren
efter sträng rätt har anspråk på hela lönen efter den ort, där
han är anställd, och med belopp, vartill han vid indragningen har rätt, har
jag ansett riktigare att stadga C-ort såsom ett slags medelproportional till
undvikande av domstolstvister.

Om emellertid utskottsförslaget i sin helhet icke kan godtagas, vartill skulle
det då tjäna att söka genom ändringsförslag förbättra detsamma? Vore ej
detta såsom att sätta nya klutar på gammalt kläde?

Ja, nog är utskottsförslaget såsom ett gammalt kläde ur försvarsoviljans
förlegade lager, ehuru genom kemisk tvättning så pass rengjort, att ingen
har rätt att betvivla den uppriktiga förvarsviljan hos dem, som nu söka skära
till en ny härorganisation av detta kläde. Men tvättningen har gjort klädet
så skört, att det brister vid första påfrestning.

Därför är heller icke min avsikt att sätta till detsamma några nya klutar,
utan jag önskar blott, att under klädet alltjämt måtte få finnas kvar de gamla
enheterna, som en gång när omhöljet kastas och klädet gått sönder, kunna
bli stommen och grunden för en ny revision.

I den parlamentariska situation, som i dag torde föreligga såsom faktisk,
har jag att å den grupps vägnar, som jag här representerar och som varmt
önskat en lösning på de ömsesidiga eftergifternas nu ej godkända väg, under
sådana förhållanden yrka bifall, oavsett övriga förslag, till vad i vår reservation
framställts angående härordningen.

Vårt förslag är det enda, som åtminstone sökt definitivt lösa underbefälsfrågan
i samband med den korta övningstiden. Utskottets förlag kunna vi
ej biträda. Och herr Hellbergs reservation ger ej alls vad hans förslag från
början avsåg.

Men icke heller kunna de flesta av oss godkänna vare sig ett uppskovsyrkande
eller ett yrkande i enlighet med den Vennerstenska linjen. Uppskovet
betyder fortsatt tillväxt av försvarsolirsten hos vårt folk. Och däri ligger
en ideell fara, som alltid brukar underskattas, men som måste snarast inses
och avvärjas.

Den Vennerstenska linjen åter bevarar visserligen regementena och ramen
och är ur denna synpunkt fullt jämförlig med vårt förslag. Men vi måste
göra allvarliga invändningar mot de inbördes vitt växlande och dock otillräckliga
övningstiderna och deras längd samt först och sist mot den tvångsuttagning
av underbefäl, som därigenom fastslås såsom grund för erhållande
av underbefäl; annorlunda ställer sig ju generalstabschefens förslag. Men

Lördagen den 23 maj f. m.

29 Jfr Bi.

intetdera garanterar på något sätt bibehållandet av vunnen underbefälsduglighet,
och i båda fallen har alldeles förbisetts eller underskattats den inre
upplösning, som blir en oundviklig följd av detta, efter våra förhållanden icke
avpassade, utländska system.

Då vårt förslag, varvid vi av full övertygelse hålla fast, för närvarande
icke kan segra, och då utgången vid denna riksdag i allt fall synes given och
klar, skulle jag, när vårt förslag slås ut, helst nedlägga min röst i en slutvotering
mellan utskottsförslaget och något av de nämnda förslagen. Helt
annorlunda skulle dock saken ställa sig, om genom olika beslut av kamrarna
en sammanjämkning kunde giva något väsentligt och ej blott ett sken. Ett
ställningstagande i slutvoteringen kan dock motiveras även därav, att majoriteten
icke bör få synas skenbart större än den är. Den fortsatta debatten
får i detta hänseende ge utslag.

. Beträffande den nu föredragna punkten ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till vad i motsvarande punkt framställes i herr Johanssons i Eälkebo
och min reservation, punkten C under lantförsvaret -—- fem fördelningar jämte
Gotlands trupper och två fristående brigader för Norrbotten och för Stockholm.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr vice talman! Dä jag nu har att söka utveckla
och försvara den tankegång, som utmynnat i ett förord åt det föreliggande
utskottsförslaget, torde det vara naturligt, om jag några ögonblick
uppehåller mig vid frågans förhistoria, d. v. s. om jag söker först uppvisa den
bakgrund, mot vilken strävandet att nu söka vinna en lösning av vår försvarsfråga
måste ses.

När världskriget närmade sig sitt slut, hade en skräckslagen värld fått
göra åtskilliga erfarenheter, ägnade att vända upp och ned på tidigare föreställningar.
Den allmänna uppfattningen, att kriget vore en affär på några
veckor eller på sin höjd några månader, där den militärt bäst förberedde, genom
att hänsynslöst och blixtsnabbt slå till, omedelbart garanterade sig segern
— den uppfattningen hade måst vika. för insikten om, att även på krigets
mark verkligheten ofta korsar de mest geniala och sannolika kalkyler. Angreppstaktiken,
om också ingalunda ofarlig, hade icke fört till målet, och det
slutliga avgörandet hade dikterats av arméer, helt nyskapade under kriget
och förda till krigsskådeplatsen från fjärran belägna, i början helt utomstående
länder. Avtagande möjligheter till självförsörjning samt en psykologiskt
förlamande verkan av ekonomiskt och moraliskt tryck bröt uppenbarligen säkrare
och mera irreparabel! ned de i kriget deltagande makternas motståndskraft
än vad de militära hjälpmedlen förmått.

. Men även en annan upptäckt hade blivit gjord. Ett våra dagars krig uppvisar
icke en vinnande och en förlorande part, med den senare såsom ensam
skadeståndsansvar^. Det kvarlämnar två nedbrutna, utarmade, inbördes nästan
hjälplösa folkgrupper, som visserligen kunna föreskriva varandra långt gående
tftfästelser, men som sakna förmåga, den ena att infria och den andra att
utkräva dessa förpliktelser. Det enda säkra är, att flera släktled på ömse
sidor få umgälla, vad de agerande brutit. Och de lidna förlusterna begränsa
sig mke till de direkt deltagande. De träffa, i vissa fall, om inte en hel värld,
så åtminstone, som nu skedde, en hel världsdel.

Det var under intrycket av dessa erfarenheter och iakttagelser, ofrånkomliga
för varje reflekterande medborgare, som Sverige i slutet av år 1917
upptog försvarsfrågan till utredning. De nyss förrättade andrakammarvalen
hade medfört ett regeringsskifte, som underströk, att vårt land borde taga
konsekvenserna av de gjorda iakttagelserna. Den närmaste följden blev också,
att temporära åtgärder i militärt begränsande syfte med därtill fogade, ut -

Anq. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 30

Lördagen den 23 maj L m.

Ang. försvars
väsendets
ordnande.

(Forts.)

tryckliga uttalanden, att försvarsväsendet måste beskäras och reorganiseras,
så snart förhållandena efter kriget hunnit ordna sig, kommo till stånd.

I november 1919 lämnades också närmare direktiv i sådan riktning. Ett
antal riksdagsmän av olika partier erhöllo uppdraget att verkställa utredning
och avge förslag om en revision av Sveriges försvarsväsende. Därvid uttalades,
att landets försvarsanstalter i befintligt skick icke kunde anses lämpade
efter vårt folks bärkraft och det fredliga kulturarbetets behov, vadan en anpassning
och begränsning i enlighet med dessa faktorer borde ske.

Vid den utredning, som därpå följde och i vilken bland andra undertecknad
hade den tvivelaktiga förmånen att deltaga, sökte man först att om möjligt
reformera inom den nuvarande ramen. Men uppdraget innebar givetvis ej
blott en mer eller mindre långt gående beskärning. Det gick givetvis också
ut på att söka tillgodogöra den till omfattningen begränsade organisationen de
nya militära och tekniska hjälpmedel, som kriget och dess uppfinningar framkallat.
Och det blev snart klart, att skulle detta ske, så måste, därest icke
utredningen skulle utmynna i ökade i stället för minskade försvarsutgifter, en
sammanpressning av försvarsväsendets ram oundgängligen företagas. Ty det
var inte nog med att de nya vapnen och hjälpmedlen voro många och skiftande;
de voro också i regel dyra.

Bland de omläggningar, som enligt de utredandes uppfattning måste ske,
skall jag här endast nämna några. Kriget hade sålunda visat, att infanteriet
måste ombeväpnas, och det oaktat på ett helt nytt sätt under sina operationer
skyddas; tunga och lätta kulsprutor, handgranater och gasmasker måste till.
Flygvapnet måste accepteras såsom ett nytt vapen, sålunda nyorganiseras och
utvecklas. Men detta vapens tillkomst hade åter i sin tur föranlett krav på
luftvärn. Till sjöss visade sig torpeden och minan särskilt lämpade som försvarsmedel
för de smärre staterna, varför dessa vapen borde hos oss företrädesvis
bibehållas. Men även de hade i mångt och mycket omkonstruerats och
utvecklats, deras storlek, räckvidd och effektivitet hade betydligt ökats, men
därmed hade också deras anskaffning betydligt fördyrats. Såsom torpedbärare
tävlade undervattensbåten, jagaren och även — ehuru icke experimentellt
avslutad — flygbåten. Den första anmälde sig också såsom minutläggare.

Våra artillerifartyg, och därvid även de senast anskaffade och knappt fullbordade,
visade sig från början i viss mån omoderna. Deras effekt skulle
fördubblas genom anordnandet av s. k. centralsikten. För övrigt krävde ivriga
röster en omfattande ersättningsbyggnad på det marina området. Vilket allt
krävde stora pengar.

Slutsatsen inför alla dessa utgiftskrav kunde icke bli mer än en: antingen
måste eu minskning av organisationens omfattning ske eller måste stegrade i
stället för lättade militärbördor efter hand bli oundkomliga.

För den grupp inom försvarsrevisionen, som jag tillhörde, kunde valet icke
gå annat än i en riktning: för armén till en beskärning av organisationen och
för flottans del till en uppmärksamt avvaktande hållning. Skälen därför
skall jag senare återkomma till.

Ett problem för sig utgjorde i detta sammanhang frågan: hur skall utbild-''
ningsfrågan lösas? Tillkomsten av ny utrustning kunde givetvis icke i och
för sig tala för en förkortad utbildningstid. Men å andra sidan tvingade
exempelvis vid infanteriet de skiftande vapenarterna till specialisering vid
utbildningen. Härav följde åter, dels att den på många håll segt fasthållna
drillen måste undanskjutas, dels att det uppstod ett starkt behov av ökade
hjälpkrafter. Såsom en logisk lösning framträdde då den partiella utbildningen,
kategoriklyvningen, med en därpå grundad organisation med ett sänkt
antal operativa enheter.

Om lämpligheten av att gå den vägen var man vid den tiden såvitt jag kunde

Lördagen den 23 maj £. m.

31 Nr 34.

enlighet därmed utformades Ang. försvars väsendets -

förstå inom försvarsrevisionen ganska ense.
också försvarsrevisionens samtliga alternativ.

Detta förslag mötte emellertid ett dubbelsidigt oöverkomligt motstånd. På
militärt håll räknade man uppenbarligen med, att om man kunde få bort
tanken på kategoriklyvning, skulle man sedan kunna bevara organisationen
orubbad. Därvid mötte man en bundsförvant i förstnämnda avseende hos en
lekmannaopinion, för vilken det formella likställighetskravet de värnpliktiga
emellan var huvudsaken.

För egen del stod jag kvar till det sista på revisionens ståndpunkt med dess
sakliga motivering. Det var först sedan det inom fjolårets försvarsutskott blev
fullständigt klart, att man på alla andra håll lämnade denna position som jag
och mina meningsfränder skisserade den lösning vi sedan sökt främja och som
nu föreligger i utskottets förslag. Beträffande utbildningstiden hade då inträffat
att högerregeringen vid val av linje avstått från den militära sakkunskapens
stöd, att bondeförbundarna knäsatt de 140 dagarna samt att socialdemokraterna
motionerat om samma utbildningstid, likartat tillämpad för
alla inom samma vapenslag.

Därest den utbildningstid, som jag och min medreservant förordade i försvarsrevisionens
betänkande, hade utslagits lika på alla värnpliktiga, hade
den inneburit för infanteriet en lägre utbildningstid än 140 dagar. En övergång
på denna siffra för alla infanterister betydde därför för oss en ökning
i sammanlagda antalet av en årsklass uttagna värnpliktsdagar. Ur den synpunkten
kunde endast den rena okunnigheten tala om rutschning nedåt. Att
utjämning i frågan däremot militärt sett icke innebar en förstärkning torde
vara ställt utom allt tvivel. Men den var en direkt frukt av den koopererande
aktion mellan militära och lekmannakrafter, varom jag ovan talat. Och
många utav dem; som nu förklara utbildningstiden absolut otillfredsställande,
ha ett ofrånkomligt förstahandsansvar för dess fixerande på sätt som skett.

Vad vi emellertid alla haft och ha skyldighet att pröva är spörsmålet:
tillåter vårt militärpolitiska läge och förhållandena i övrigt en begränsning i
vår försvarsorganisation på sätt tidigare av försvarsrevisionens majoritet och
nu av utskottets flertal föreslås?

_ Då ett svenskt deltagande i krigiska förvecklingar väl efter allas vår mening
endast kan och bör ske i förs\mrssyfte, blir alltså spörsmålet närmast: I
vilka fall äro till krig ledande intressekonflikter mellan oss och annan makt
tänkbara? Och över vilka möjligheter förfoga i dylika fall eventuella angripare
emot oss?

Svaret på den första frågan torde väl få bli, att dylika intressekonflikter
endast äro tänkbara mellan oss och europeiska grannar. Och att även beträffande
dessa senare undersökningen rimligen får begränsas till länder, som ha
med oss gemensamma landgränser eller som äro belägna vid med oss gemensamt
ägda farvatten. Med ett ord: Till de skandinaviska folken samt till länder
som äro belägna omkring Östersjön. Vad därutöver är måste anses ligga
utom förutsättningarna för organisationen av vårt försvarsväsende.

Om jag bland de sålunda nämnda länderna, som naturligt är vid en dylik
prövning, tar det största och starkaste landet, hur ter sig då i förhållande till
faran för ett angrepp därifrån den nu ifrågasatta rustningsbegränsningen?

Vårt land kan i det åsyftade fallet angripas •—• om jag i detta sammanhang
bortser från luftangrepp -— dels genom en invasion över havet, dels över vår
norra landgräns.

Ett invasionsföretag över havet förutsätter för utsikt till framgång, att den
angripande, dels förfogar över transportmedel så omfattande, att den överförda
armén har segerutsikt såväl vid som efter landstigningen, samt dels att han
äger en absolut övermakt på havet för överfarten.

ordnande.

(Forts.)

Nr 34. 32

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Ports.)

Ingen Östersjömakt äger nu dessa förutsättningar. Och samtliga dessa
makter äro längre avlägsna därifrån än de förut varit under ett århundrade.
Ja, styrkeförhållandet mellan oss och den starkaste eventuella angriparen är
för oss i detta nu ojämförligt mycket gynnsammare än vad ställningen varit,
om 1914 års flottplan hos oss blivit genomförd och utvecklingen fått orubbad
pågå även hos våra grannar från 1914 till nu. Jag rör mig endast med offentligt
tillgängliga siffror, då jag säger, att under år 1914 vår marina försvarskraft
torde ha förhållit sig till den ryska Östersjöflottan — för oss högt räknat
— som 1 till 4, medan dessa styrkor nu, om jag tar hänsyn icke blott till
antal och deplacement utan även till besättning och allmän stridsduglighet,
torde förhålla sig såsom två ungefär likvärdiga faktorer. Och vad tillgången
på transportmedel beträffar, torde även där skillnaden på tillgång på användbart
sådant ställa sig ur våra synpunkter ännu gynnsammare nu än 1914.

Går jag så över till lantstridskrafterna, är det väl också så, att ifrågavarande
makts fredsstyrka nu torde vara omkring 50 % mindre än den var före 1914,
medan däremot ifrågavarande makts egna behov av ett gränsförsvar ej torde
vara mindre utan större nu än då. Dessutom gäller för vår norra landgräns,
att — på grund av kommunikations- och terrängförhållandena endast begränsade
styrkor där kunna uppträda.

Häremot kan erinras, att dessa förhållanden kunna ändras. Javäl kan dst
så, liksom våra egna försvarsanstalter kunna undergå förändring. Men att ta
hänsjm till dylika faktiska förhållanden, att icke endast deklamera om vad
Sveriges ära kräver utan även taga hänsyn till dessa faktiska förhållanden,
det är icke, som man i smädesyfte nu yttrar gentemot utskottsförslagets anhängare,
att föraktligt krypa bakom andras rj^gg, utan det är, såvitt jag förstår,
att se verkligheten sådan den är och att anpassa sig efter den faktiska
utvecklingen.

Den försvarsorganisation, som utskottet här förordar, innebär, som nog numera
alla veta, en beskärning av armén, ett bibehållande av f lo tf organisationen
i ungefär den omfattning, som den nu förefintliga flottmaterielen betingar, samt
ett nyorganiserat, självständigt flygvapen.

Om den sistnämnda delen av förslaget har ingen strid stått. Utskottsmajoriteten
har erkänt nödvändigheten av flygvapnet för ett moderniserat försvajsväsende.
Och reservanterna, som här liksom på alla andra punkter önskat betydligt
mera, ha nog för sig själva med någon förvåning konstaterat, att ganska
långt gående krav i detta fall blivit utan strid tillgodosedda. Man kan
säga, att på detta område organiserats, i stället för nedlagda truppförband,
fyra nya sådana, visserligen icke med så stor personal vart för sig, som ett
nedlagt infanteritruppförband, men med en materiel, som av många anses ur
försvars- och skyddssynpunkt mer än uppväga betydande truppmassor.

Jämväl beträffande flottans personalstyrkor hava meningsbrytningarna
icke varit så djupgående. Redan i propositionen hade betydande avvikelser och
utvidgningar från försvarsutskottets år 1924 framlagda förslag skett. I någon
mån ha kompletteringar vidtagits inom utskottet, exempelvis med hänsyn
till skeppsgossekårens utbildningsförhållanden, till nytillkommen materiel
samt till kustbefästningarna.

Den egentliga meningsskiljaktigheten beträffande marinen har gällt ersättningsbyggnaden
för flottan. Genom en tillstyrkan, som statsrådet inledningsvis
antydde, av propositionens anslagsberäkningar till och med budgetåret
1927—-1928 har den i fjol beslutade nybyggnaden något påskyndats. Beträffande
fortsättningen har dock utskottet, liksom departementschefen, ansett en,
förnyad utredning erforderlig. Att, innan en sådan föreligger, gå till ytterligare
nybyggnadsbeslut har utskottet, på skäl jag tidigare redogjort för,
icke ansett nödvändigt. I olikhet med reservanterna kan utskottet icke finna,

Lördagen den 23 maj £. m.

33 Jfr 34.

att exempelvis Potens, Finlands, Estlands m. fl. Östersjöländers åtgärder för Ang. försvarsanskaffning
av marinstyrkor skulle vara ägnade att framtvinga en större ny- väsendets
byggnad av krigsfartyg hos oss för närvarande än den av 1924 års riksdag or<™a™ebeslutade.
_ (*orts->

I fråga om armén har särskilt förslaget att indraga vissa regementsförläggningar
mott, utom en naturlig, lokal motvilja, också ett intensivt motstånd
från olika militärt eller eljest starkt försvarsvänligt betonade håll. Man har
betecknat det, och herr Trygger gjorde i upprepade vändningar i sitt anförande,
såsom ett »sönderbrytande» av hela försvarsväsendet, ett sönderbrytande
varigenom landet urståndsattes att i händelse av behov uttaga folkets hela
värnkraft. Och man brukar ju på det sätt — jag kanske kan tillägga — det
älskvärda sätt, som markerar den sidans sakliga överlägsenhet i försvarsdiskussionen,
tillägga, att ett dylikt förfarande kan endast tillstyrkas av dumheten,
kortsyntheten och ansvarslösheten.

Det må vara tillåtet att i all blygsamhet genmäla, att en arméorganisation
på fyra arméfördelningar precis lika väl kan bilda ett sammangjutet helt som
en sådan på sex arméfördelningar. Naturligtvis kräver en omläggning från
sex till fyra en viss tid, och givetvis blir en organisation på fyra mindre manstark
än en sådan på sex. Men därav följer alldeles icke, att den förra av
dessa bildar ett kaos, medan den senare utgör en självgiven och naturlig uppläggning
av det svenska arméfördelningsproblemet. Dylikt tal är icke blott
en överdrift, utan det är, såvitt jag förstår, en orimlig och oförsvarlig argumentering.
Den är, ur de enligt egen mening ensamt försvarsvilligas synpunkt,
icke heller ofarlig. Tusentals lyssnande öron, som höra detta tal om den sönderbrutna,
värdelösa, meningslösa försvarsorganisationen, dra givetvis den för
dem naturliga slutsatsen: alltså må även den försvinna. Och dessa kriticis
egna meningsfränder i exempelvis Finland, Norge, Danmark få gång på gång
i halsen — jag har följt det i respektive länders tidningspress —- att Sveriges
militära språkrör beteckna ett försvarsväsende sådant som det nu av utskottet
föreslagna såsom meningslöst, och att det därför är rena galenskapen för dessa
länder att bringa hårda offer för en än mera begränsad försvarsorganisation.

Vid bestämmandet av infanteriets storlek och därmed antalet infanteriregementen
har utskottet sökt sig fram till ett antal, som. enligt utskottets mening,
å ena sidan icke splittrade utbildningsarbetet på flera förläggningar än som
med en rationell administration vore förenligt, men som, å den andra sidan, ur
förläggningssynpunkt kunde tillgodose ett beräkneligt mobiliseringsbehov, närmast
hänförligt till första uppbådets samtliga årsklasser. Ur transportsynpunkt
syntes därmed också relativt gynnsamma resultat kunna ernås, jag
skall icke i detta sammanhang närmare gå in därpå — det kanske blir anledning
att senare återkomma till den saken.

I detta sammanhang anser jag mig böra belysa ett sätt att räkna och kritisera,
som på olika håll begagnats emot utskottets förslag. Det användes också
i reservanten Clasons reservation, då han förklarar, att enligt utskottets förslag
infanterikompaniernas antal nedskrives »från 364 till 122». Denna sak
har också föranlett diskussioner i pressen. Och då läsarna av en dylik uppgift
icke kunna tänka annat än att ett kompani av de 364 motsvarar ett av de 122,
då intet annat därom meddelas, får han en helt annan uppfattning om nedskrivningens
betydelse än den som kan grundas på verkligheten.

I den hittills gällande härordningen är varje normalregemente organiserat
på tre bataljoner å fyra kompanier och ett kulsprutekompani. Detta motsvarar
organisationen under repetitionsövningarna, då regementet söker åstadkomma
fältmässiga förband. Försvarsrevisionen beslöt däremot att utforma organisationen
med hänsyn till förhållandena under rekrytutbildningen, med de värnpliktigas
uppdelning på- olika kategorier efter deras avsedda användning vid

Forsta kammarens protokoll 1025. Nr

Nr 34. 34

Lördagen den 23 maj f. m.

A ng. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

mobilisering. De så utformade utbildningsenheterna beräknades per regemente
till sju. Men även detta regemente var under repetitionsövning avsett att organiseras
på 12 gevärskompanier och 1 kulsprutekompani.

Denna beräkning för regementsorganisationen har godtagits såväl i 1921
års regeringsproposition som av samma års försvarsutskott och i årets regeringsproposition.
I den senare äro dock utbildningsenheterna för normalregementet
sänkta med en. Med den till 1,000 man per regemente beräknade beväringsstyrkan
torde det också kunnat ifrågasättas, huruvida under repetionsövning
den förut angivna organisationen kunnat upprätthållas. Enligt utskottets
förslag, som ökar de till första linjen överförda med 3,500 man och som
dessutom ger åt underbefäl och fackmän en repetitionsövning, stiger därmed
de i normalregementets repetitionsövning beräknade tillstädeskomna värnpliktiges
antal till 1,300 man eller ungefär samma antal, som av herr Tryggers
regering beräknades i fjolårets proposition.

Då det väl, såvitt jag förstår, är till sistnämnda regementsorganisation, herr
Glason nu yrkar bifall, kan jag med ungefär samma rätt säga till honom'', att
han, tydligen sig själv ovetande, nedskriver kompaniernas antal från 364 till
196. Men den kalkylen har jag icke sett någon framlägga.

När man därför med hänsyn till dessa rent formella förhållanden i dessa
dagar säger, att vårt infanteri enligt utskottets förslag nedskrives med två
tredjedelar, är det raka motsatsen till verkliga förhållandet. Det framgår
omedelbart, om man tager hänsyn till mängden manskap och befäl. Och det
är i detta avseende för övrigt av intresse att erfara, hur mycken realitet det
ligger bakom angreppen på utskottsförslaget. Herr Tryggers försvarsproposition
förra året upptog antalet värnpliktige i första linjen till 26,855 man.
Det nu föreliggande utskottsförslaget upptar i första linjen 24,358 man. Skillnaden
är 2,497 man. Herr Tryggers ståndpunkt återspeglar i mångas ögon en
sant fosterländsk ståndpunkt. Utskottets däremot representerar ett föraktligt
nedrustningskrav. Det nu föreliggande utskottsförslaget föreslår antalet officerare
till 1,677. Herr Tryggers proposition upptog officerare å aktiv stat i
hela armén till ett antal av 2,193. Man behöver endast känna till detta antal
manskap och befattningshavare, som det faktiskt är fråga om, för att även
den, som icke alls är förtrogen med organisationerna och deras former, skall
kunna göra sig förtrogen, med vilka realiteter som ligga bakom den värdesättning,
som nu på många håll görcs för det föreliggande utskottsförslaget.

Jag har i detta sammanhang också en viss anledning att beröra, vad »de
fyra beryktade kompanierna», som skulle återstå av försvarsutskottets båda
utöver propositionen bibehållna regementen, innebära. Och detta då också därför,
att på den punkten har man på olika håll, även från socialdemokraterna
inom och utom riksdagen, ådagalagt en stark benägenhet att söka förminska
värdet av den av utskottet föreslagna omläggningen. Dessa båda regementen
tillförde armén, utom två förläggningar med allt vad därtill hörer, i kadern
två överstar, 2 överstelöjtnanter, 2 majorer, 18 kaptener, 36 löjtnanter, 12 underlöjtnanter
eller fänrikar, 16 fanjunkare, 34 sergeanter, 22 furirer av lista
och 46 furirer av 2 :dra graden. Nu skedde emellertid, såsom här framhållits,
såsom kompensation en viss minskning vid vissa andra regementen. Detta
avdrag, som skedde vid 6 andra regementen, bestod per regemente av 1 major,
1 kapten, 1 löjtnant, 1 underlöjtnant, ingen fanjunkare, 1 sergeant, 1 furir av
lista och 2 av 2:dra graden. Behållningen för armén, d. v. s. just det, som
man kallar de fyra kompanierna, bestod, sedan den nyss nämnda kompensationen
frånräknats, av, utom två regementsförläggningar med allt vad därtill
hörer, i kadern 2 överstar, 2 överstelöjtnanter, 12 kaptener, 30 löjtnanter, 6
underlöjtnanter eller fänrikar, 16 fanjunkare, 28 sergeanter, 16 furirer av lista
och 34 furirer av 2:dra klassen. Det blir 4 kompaniuppsättningar, vilka man

Lördagen den 23 maj f. m.

35 Nr 34.

nog inom generalstaben skulle vara synnerligen glad att få räkna med. Och Ang. försvarsman
frågar sig ovillkorligen: vad skola slika tricks i argumentationen, i syfte väsendets
att förvända folks syn på vad som faktiskt sker, tjäna till? Denna trafik lönar ,e''

sig nog ej i längden. or ''

Vad a andra sidan förslaget i det stora hela i dess egenskap av »en omorganisation
med beska ring» angår, så vill jag ej ett ögonblick förneka, att den på
vissa punkter företer en betydande reduktion. Särskilt gäller detta kavalleriet.
Men därtill kan anmärkas, efter, såvitt jag förstår, vad åtminstone alla
lekmän, som verkställt utredning på detta område, ävensom många militärer,
framhållit, att kavalleriet, icke minst i förhållande till dess stridsvärde och
alldeles särskilt i förhållande till dess användning under tänkbara krigsförhåHanden
i vårt land, är ett dyrt, ja för oss alltför dyrt vapen. Ocli detta så
mycket mera som, alla kavalleristutläggningar till trots, vissa av dessa uppgifter
nu med fördel kunna övertagas av dels flygvapnet, dels det bilförflyttade
infanteriet. Ty kavalleriet är numera, kan man säga, ett slags ridande
infanteri; kampen sker på marken, förflyttningen till häst. Att, på sätt eu
reservant särskilt påyrkar, i strid emellan olika sinsemellan mera trängande
krav anordna ett fristående kavalleriförband om också synnerligen begränsat,
förefaller därför utskottet icke vara tillräckligt motiverat.

Minskningen av artilleriet har, som alla känna, skett, och detta med rätta,
varsamt. Med de omgrupperingar, och den nybeväpning, som partiellt förutsattes,
torde artilleriets stridsvärde efter omorganisationen ungefär motsvara
det värde det ägde före densamma.

De förbättringar utskottet företagit i arméorganisationen äro, utom några
smärre kompletteringar och frånsett bibehållandet av de ovan nämnda regementena,
uppsättandet av en stridsvagnsbataljon, uppsättandet av bilkompanier,
ökningen av de till första linjen överförda värnpliktiga med 3,500 man,
viss utvidgning av musikkårerna samt ökningen av underbefälets och fackmännens
utbildningstid med 25 dagar. Samtliga dessa tillskott och särskilt
det sistnämnda torde äga ett betydelsefullt militärt utbildningsvärde.

Det har sitt intresse att konstatera skillnaden mellan yrkandena i den motion,
som det nuvarande regeringspartiet framlade såsom ett högsta bud vid
1924 års riksdag, och det nu föreliggande förslaget. Skillnaden mellan dessa
förslag äro exempelvis: Sex —• dock i viss mån förtunnade — infanteriregementen,
ett artilleri- och ett kavalleriregemente, 409 officerare, 202 underofficerare,
till l:sta linjen hänförda värnpliktiga ökade från 17,112 till 24,358 eller
med 7,246 man. Och medan det nu föreliggande förslaget upptager för det till
20 % uttagna underbefälet och fackmännen vid infanteri, träng och intendenturtrupperna,
en till 225 dagar förlängd utbildningstid, upptog den socialdemokratiska
f jolårsmotionen en till 140 dagar beräknad utbildning för dessa som för
övriga värnpliktiga. En dylik utveckling borde, förefaller det mig, ur försvarsvänlig
synpunkt vara förtjänt av ett annat bedömande även av politiska
motståndare än det, som nu dagligen kommer denna utveckling till del, även
om ett av de drivande motiven därtill äro av politiskt-taktisk innebörd

Vad män egen och mina meningsfränders syn på det föreliggande utskottsförslaget
vidkommer, tror jag mig kunna säga, att vi enhälligt sluta upp omkring
detsamma. Det anknyter sig till de förutsättningar, som ifrån försvarsrevisionens
början legat till grund för denna. Och det innebär, såvitt jag förstår,
ett beslut, som ungefär motsvara! vad som, nu i detta ögonblick är ur
våra synpunkter rimligt och försvarbart. Formellt skiljer sig detta förslag
från frisinnade folkpartiets fjolårsreservation i några avseenden. Reellt, d.
v. s. i fråga om kaderns storlek, de inkallade värnpliktigas antal, det fast
anställda manskapets mängd m. in., täcka de båda förslagen både ekonomiskt
och militärt varandra synnerligen nära. Och vi vidhålla, då vi nu gå in för

Lördagen den 23 maj f. m.

Nr 34. 36

..nk

Ang. försvars- detta förslag, endast vår f jolårsmening, att en lösning enligt denna ungefärväsendets
]jga omfattning och på denna grund bäst motsvarar vad som ur alla syn°rdna
e. pUnkter för närvarande bäst kan motiveras för vårt lands vidkommande.
or '' I fråga om skytteanslaget korrigerade den närmast föregående talaren i viss
mån herr Tryggers anmärkning emot utskottsförslaget på den punkten. Han
meddelade nämligen, att utskottsförslaget innebar, att något ordinarie skytteanslag
icke skall upptagas. Jag tvekar icke ett ögonblick att erkänna, att på
den punkten viss meningsskiljaktighet föreligger emellan mina meningsfränder.
Men klart är, att sedan förutsättningen för ett sammankopplande av skytteanslaget
med arm.éorganisationen i övrigt — och sålunda dess upptagande såsom
ordinarie anslag, nämligen att skjutskickligheten skulle få betydelse för
de värnpliktiga i utbildningshänseende •—, sedan den förutsättningen, säger
jag, på grund av den kortvariga utbildningstiden omöjliggjorts och bortfallit,
förefinnes icke anledning att detta anslag skall betraktas- såsom ett ordinarie
med organisationen i övrigt sammanhängande anslag.

Nu yrkade den förste ärade talaren efter försvarsministern, efter en del erinringar,
som, jag skulle hava anledning att ingå på, men som jag kanske i
annat sammanhang får tillfälle att beröra, uppskov med denna frågas avgörande.
Jag får för min del säga, att det icke förefinnes tillräckligt skäl för
det yrkandet. Visserligen förekom i motionerna av herr Tryger och herr
Lindman m. fl. ett skäl för uppskov, som jag för min del försökt att skapa
mig en uppfattning om vad det innebär, men som jag icke kunnat få några
upplysningar om. Det säges nämligen i dessa motioner: »Inom vår världsdels
främsta militärmakt ha sålunda på senaste tid framkommit uppslag till reformer
på det militära området, vilkas innebörd ännu icke låter sig fullt överblickas,
men vilka, kunna vara av särskild betydelse för möjligheten att utan
ökade personliga uppoffringar skapa ett bättre tillgodogörande av nationens
alla krafter för landets försvar. Närmare underrättelser och erfarenheter
härom torde böra avvaktas, innan vår försvarsfråga bringas till ^ avgörande.»

Jag frågade inom utskottet, vad denna nya uppenbarelse i fråga om ^den
militära styrkeutvecklingen skulle innebära, men jag har icke erhållit något
som helst svar på den frågan. Jag ber här att få upprepa denna min fråga.

För övrigt finnes det, såvitt jag förstår, icke någon anledning att efterlikna
den förste ärade talaren, som i fjol ivrade för en omedelbar lösning på de då
av honom angivna grunderna men som nu lika ivrigt pläderar för uppskov.
Jag kan icke heller finna något sammanhang mellan exempelvis herr Tryggers
krav föregående år å 195 dagars utbildningstid enligt ett reformerat utbildningsprogram
och hans förnöjsamhet nu med 165 dagars utbildning, handräckningsarbetet
då däri inberäknat, något som alltså faktiskt är sämre än
de av utskottet föreslagna 140 dagarna, samtidigt som han skildrar det nuvarande
internationella läget såsom ett mörknande sådant. En dylik omkastning
äger icke hållbar motivering i någon inträffad förändring i omständigheterna
runt omkring oss. Att nu handla efter noggrant övervägande, men,
sedan ett sådant övervägande skett, framgå beslutsamt förefaller mig i detta
fall vara riksdagens plikt.

Den hänvisning, jag ett par gånger offentliggjort rörande vårt ekonomiska
läge såsom ett starkt motiv för ett besparingsgrepp, har man icke kunnat bestrida,
liksom också att vårt land fått sin finansiella ställning ^väsentligt
försvagad under den senaste tioårsperioden. Man har måst vidgå, att vår
statsskuld ökats med nära 1 miljard, under det att de s. k. produktiva företag,
till vilka dessa pengar i regel upplånats, i stor omfattning icke äro räntebärande.
Likaledes måste man erkänna den oerhört ökade kommunala skuldsättningen,
och detta merendels till företag, sjukhus, skolor, vägar m. m.,
vilka var för sig äro oumbärliga institutioner, men vilkas fortsatta drift eller

Lördagen den 23 maj £. m.

Nr 34.

funktion icke ger inkomster utan endast hastigt stegrade utgifter. Yår exportindustri
kämpar av olika skäl, bland annat icke minst ur skattesynpunkt,
en hård kamp för livet. Och nästa års behandling av den kommunala skattefrågan
kommer säkerligen att visa oss bilden av medborgargrupper, som var
för sig komma att förklara lättnader och hänsyn till deras försvagade ställning
vara oundgängliga.

.Nu anmärkte herr Trygger i detta sammanhang: Tänk så många miljoner
årligen vi förbruka på exempelvis sprit, tobak och kaffe samt automobiler.
Och när vi nu ha råd till denna lyxkonsumtion, ha vi också råd att bibehålla
de nuvarande försvarskostnaderna, heter det.

Enligt min mening ha vi icke råd till någondera delen. Men när jag vädjar
till exempelvis denna kammare att resa dammar mot konsumtionsslöseriet, så
mötes man, även då det gäller ett obestridligt samhällsskadligt sådant, i bästa
fall av ett överlägset, medlidsamt småleende. Att man kan vara så barnsligt
fanatisk, att man kan tro, att slikt går, utropar man! Ej sällan möter man
rent av krav på ökade möjligheter att utvidga den trafiken. Då gäller det
icke ett sparande, ett antingen — eller, utan då gäller det ett både — och:
fortsatta utgifter både på det ena och det andra området. Under dylika förhållanden
verkar det knappast övertygande att hänvisa till att vi ej behöva
minska våra kostnader på ett område, därför att vi skapa oss förnuftslöst
stora utgifter på andra håll.

I fråga om direkta erinringar mot utskottets hemställan förekom i herr
Tryggers anförande bland annat, att han tyckte, det var ett slöseri med kraft,
att de icke vapenföra befriades i fredstid från inkallelse. Ja, kommer man
fram till den uppfattningen, på vilken utskottets flertal står, att man måste
begränsa anspråken både med hänsyn till behovet av manskap och med hänsyn
till behovet av vapen, och tar man i övrigt hänsyn till hela den vapenföra
årsklassen, är det väl rätt naturligt, att befrielsen i första hand träffar de icke
vapenföra. I och för sig kan det icke vara ett organisatoriskt fel. Skillnaden
på den punkten bottnar i den olikhet i uppfattningen om vad som här
bör ske, som förefinnes mellan herr Trygger och utskottet. Jag kan sålunda
icke se denna erinran som en organisatorisk anmärkning.

Herr Trygger anmärkte vidare mot att 7,000 man nu skulle användas för
handräckning, och betecknade det som ett slöseri att därtill använda den s. k.
ersättningsreserven. Ja, jag har varit med om många diskussioner, där man
gått in på denna fråga, huruvida det att samtliga värnpliktiga utföra visst
handräckningsarbete och därmed alla få en likartad och något sämre utbildning,
eller om man tager ut för enbart utbildning ett större antal av hela
styrkan och låter ett mindre antal utföra hela handräckningstjänsten — huruvida
det ena eller det andra av dessa förfaringssätt skulle vara det organisatoriskt
och militärt bästa. Och man har från olika håll försäkrat — militärerna
icke minst — att det senare alternativet, enligt vilket man överförde
till handräckningen bland annat dem, som visat sig vara militärt minst bildbara,
skulle vara just ur militär synpunkt en lämpligare anordning än att låta
samtliga utföra handräckningstjänst och alltså alla få en likartad, men lägre
utbildning. Man förklarade i det avseendet den anordning, som nu detta förslag
upptager som vida överlägsen.

Herr Reuterskiöld gjorde några erinringar. Han framförde här t. ex. en
anmärkning, som riktades ur politisk synpunkt mot det parti, jag tillhör.
Han sade, att det är märkligt, att de frisinnade icke i detta fall velat gå samman
med bondeförbundare och liberala, eventuellt med högern för att lösa
frågan, utan gått tillsammans med socialdemokraterna. Jag vill därpå svara
vad jag alltid i dylika fall sagt, att för mig och mina meningsfränder är det
icke fråga om med vilka vi samverka för att uppnå enligt vår mening förnuf -

Ang. försvars väsendets ordnande.

(Forts.)

Nr 34.

Lördagen den 23 maj f. in.

Ang. försvars

väsendets

ordnande.

(Forts.)

• tiga och riktiga resultat. Huvudsaken är, att sådana resultat ernås och att
det kommer landet till bästa. Jag fann under herr Tryggers regeringstid,
att han många gånger betonade, att det var en verklig statsmannaplikt att
söka samverka med vem det vara må, blott man kommer till ett, sakligt sett,
riktigt resultat. Det förefaller mig, att den frågan icke kommit i annat läge
genom regeringsskiftet.

I sakfrågan ligger det nu så, att den lösning, som här föreligger, motsvarar
ungefär vad vi frisinnade strävat efter. Och när nu den folkgrupp, för vilken
oundgängligen kravet på uppoffringar till landets försvar måste kännas
tyngst, därför att det träffar det ur olika synpunkter svagaste folkmaterialet,
när dock denna grupp velat sträcka sig till en lösning av försvarsfrågan
på denna grund, tror jag, att däri ligger, icke minst ur försvarssynpunkt, ett
samhällsvärde, som man kanske i dag förnekar, men måhända senare skall få
olika anledningar att erkänna. Jag tror därför icke, att vi vare sig ur saklig
synpunkt, eller ur landets synpunkt ha anledning att ångra vad vi i det avseendet
gjort.

Herr Trygger framhöll såsom något för utskottet alldeles särskilt egendomligt
och som ett bevis på något slags mjäkig tafatthet, när utskottet betonat,
att en av anledningarna till utskottets positionstagande var, att man från
Sveriges sida borde, jämväl när det gällde att ordna militärväsendet, i den
mån det var möjligt, också framhäva sin fredsvilja och sin önskan att vara med
om en allmän rustningsbegränsning. Herr Trygger betecknade detta som
en åtgärd, somi icke något ärekärt och självständigt folk utan tvång från
annat håll skulle gått till. Ja, men kan det icke vara tillåtet att erinra om,
att ett land, söm ekonomiskt och, kan man kanske också säga, militärt vid
världskrigets slut behärskade världen, självt förpliktat sig att förstöra vissa
redan anskaffade försvarsmedel på marinens område. Jag erinrar om
Washingtonkongressens fartygsbegränsning och om att beslutet därom också
biträddes av vissa andra makter, som. däri deltogo, såsom England och
Frankrike. Det förefaller mig, som om de länderna icke förlorat något vare
sig av sin självaktning eller aktning från andra håll, därför att de på detta
sätt markerat en obestridlig fredsvilja. Jag tror därför, att det även för ett
litet folk kan ha sin betydelse, att det, samtidigt med att det ordnar sina
militära försvarsmedel, allt efter som det självt anser dem stå i rimligt förhållande
till den risk, som ostridigt finnes, dock även i detta sammanhang
betonar, att det vill vara med om en marsch i annan riktning än tidigare. Jag
tror, att den skammen kan bestämt Sverige bära. Och när man understryker
för oss, som nu förorda utskottets förslag, att det förordet medför inför samtid
och framtid ett tungt ansvar, så svara vi, att våra motståndare i denna
fråga icke behöva påminna oss den saken. Det känna vi, deras påminnelser
förutan. Men frågan kan vara, om de icke själva förbise, att det kan finnas
skiftande anledningar till ansvar. De som indirekt eller direkt i vår världsdel
i början av århundradet bidrogo till den belastning, den kapprustning mellan
stora och små stater, som alstrade det tryck, vilket vid explosionen för något
mer än tio år sedan slog stora delar av Europa i spillror, de buro och bära
än i dag vad jag betecknar som ett ohyggligt ansvar. Och varhelst det läget
ånyo uppkommer, uppstår för de medverkande alltjämt ett liknande ansvar.
Så länge rätten sitter i spjutstångs ända, kan aldrig ett folk, stort eller litet,
och oberoende av dess försvarsanstalter — Tyskland är därpå ett exempel —
känna sin frihet säkert värnad, sin rätt oantastligt skyddad. Om, därför en
nation befinner sig i det läget, att den kan utan påtaglig risk visa en
omisskännlig fredsviljas färger, men icke gör det utan bara för de gamla talesätten
på tungan och viljelöst driver med i de strömfåror, som fört till århundradens
misslyckanden, då försitter det folket måhända en möjlighet,

Lördagen den 23 maj f. m.

39 Nr 3*.

som för alla folk i sig äger mer av löfte än vad alla folks militära kraftyttringar
tillsammans kunna åstadkomma. Det ansvaret, herr Trygger, får vägas
mot det, som består i delaktighet i ett minskat militärt skydd.

Det är efter ett dylikt övervägande, som jag och mina meningsfränder
i föreliggande situation yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman! En tillfällighet har fogat så, att jag under
den vecka, som förflutit från slutbehandlingen av försvarsfrågan i utskottet
till dess behandling i dag i kamrarna, har kommit att göra ett kort besök i
vårt östra grannland. Även där liksom hos oss är som bekant försvarsfrågan
synnerligen aktuell, och det faller av sig självt, att en svensk riksdagsman,
som kommer dit, begagnar tillfället att höra sig för, hur den frågan
där ligger. Av de olika svar på denna min fråga, som jag fick, framgår som
ett totalintryck, att där i den frågan råder relativt stor enighet inom alla
partier, som vilja bevara sitt lands nyförvärvade frihet -— det finns ju nämligen
ett litet undantag från dem.

Det var med en viss avund, jag hörde dessa meddelanden vid tanken på den
kroniska oenighet i försvarsfrågan, som i mitt eget land råder sedan mer
än femtio år tillbaka. Men olikheten är ju rätt förklarlig. Där på andra
sidan Bottenhavet är osäkerhetskänslan förhärskande. Man befarar visserligen
inte omedelbart under närmaste tid, att något skall inträffa, men man är
beredd, att det kan komma relativt snart. Här hos oss återigen råder efter
en mer än hundraårig fred en säkerhetskänsla ibland det stora flertalet av
vårt folk. Faran ter sig såsom mycket osannolik, ja, så osannolik, att den
av många nästan alldeles lämnas ur räkningen. Därför är det i Finland naturligt
för alla att rusta sig, så gott man kan. För oss är det för det stora
flertalet naturligt att om inte avrusta så åtminstone nedrusta.

Den rena avrustningen är väl nämligen inte aktuell hos oss, men den har
dock förespråkare även utanför deras krets, som med berått med önska lägga
vårt land öppet för en främmande inkräktare — det finns tyvärr sådana även
här i landet. Det har till utskottets behandling förelegat åtskilliga motioner,
som gått ut på ren avrustning, däribland en motion, undertecknad av ett flertal
motionärer. Vi få säkert från den sidan höra uttalanden i debatten i dag,
och det är bekant, att ute i landet denna uppfattning har ganska talrika anhängare
både bland män och kvinnor. Därför har jag känt mig manad att
i dag säga några få ord om deras krav, uppriktigt sagt även därför, att jag
själv för inte så länge sedan intog en ståndpunkt, som är rätt befryndad med
deras — jag har även en gång i remissdebatten vid en riksdags början givit
uttryck åt denna uppfattning.

Under det krävande intrycket av världskrigets lika vansinniga som vederstyggliga
omänskligheter, tycktes det mig en gång, att det enda, som en ärligt
fredsälskande småstat kunde göra, var att radikalt bryta med allt våldets
väsen, att oförfärat proklamera rätten som ledstjärna för sin politik och med
tillförsikt sätta in sin kraft i ett behjärtat arbete för mellanfolklig fred. Det
syntes mig vara en hög och lyftande uppgift för ett litet kulturfolk att välja
denna väg, som visserligen var förbunden med stora risker men knappast ined
större än varje annan väg och som borde kunna väcka hänförelse för en idé,
som skulle göra sina bärare till en andlig makt, på vilken man svårligen skulle
våga våldföra sig.

Denna, om jag så får säga, överideella fredspolitiska uppfattning fick hos
mig sin första och avgörande knäck i Köpenhamn för fyra år sedan vid ett
stort internationellt möte, som där hölls, och den som åstadkom detta, var egendomligt
nog Hjalmar Branting. Han kom till detta möte direkt ifrån en
sammankomst i Geneve med friska intryck från den stora världen, och han

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 40

Lördagen den 23 maj f. m.

A”väsendet™ inledcle där en diskussion om avrustningen. Den passus i hans anförande, som
ordnande. särskilt gjorde ett mycket starkt intryck på mig, skall jag be att få upp(Forts.
) låsa. Den är helt kort och lyder enligt det stenografiska referatet i de nor diska

interparlamentariska gruppernas årsbok:

»Det är klart, att man under de förhållanden, som nu råda, bör ha ögonen
öppna för att den allmänna opinionen runt om i världen kräver av varje stat,
som vill leva, att den också skall visa sin vilja till liv. Det blir inga känslor av
beundran, som utlösas, ifall ett folk skulle vilja bara kasta vapnen under nuvarande
världsläge, utan resultatet blir fullkomligt oförståelse för eu sådan
gest. Det blir, att man i de andra länderna tror, att det folket icke måtte
sätta mycket värde på sin självständighet och självbestämningsrätt.»

Jag värjde mig naturligtvis, så gott jag kunde, mot intrycket av detta uttalande
— det är ju alltid så, att ingen uppgiver omedelbart den uppfattning
han har för en annan, hur riktig i och för sig den andra uppfattningen
än må ^vara. Men de där orden, att andra folk inte skulle förstå oss, utan
tyda vår avrustning som bristande vilja till liv, som liknöjdhet för vår frihet
och självbestämningsrätt, blevo kvarsittande i mitt minne och pinade mig.
Jag tänkte först: Nå, än sen, man får taga och tåla misstydningar här i
världen, om blott man själv är viss om sina ärliga och rena motiv. Men
da kom den oundvikliga, avgörande invändningen: Äro vi nu verkligen så
vissa på våra motiv? Äro verkligen avrustningsvännerna i vårt land allmänt
besjälade av äkta och ideell hänförelse? Äro inte många, kanske ett flertal.
av dem, insövda i säkerhet av den långa freden och om inte likgiltiga
så i varje fall bekymmerslösa för det oersättliga värde, som det egna folkets
frihet och självständighet innebär? — Inför mig själv måste jag smått skamsen
erkänna, att de främmande bedömarna kanske inte hade så orätt, om de
dömde vår vilja till avrustning som brist på offervilja för fosterlandet.
o Från den vändpunkten har jag efter hand kommit till den uppfattningen, att
sådana förhållandena nu äro ute i världen, kan inte ett ensamt folk skilja sig
ut från andra och begära en undantagsställning. Det får taga sin andel i
den stora börda, som måste bäras, och får finna sig i att utföra det mödosamma
arbetet för fredens stora sak i tålmodig gemenskap med sina medfolk.
Denna gemenskap är nu som bekant organiserad i Nationernas förbund.
. En stat, som inträtt där och tager sina ingångna förpliktelser ärligt
och lojalt, är i och med detsamma medlem i de aktivt fredförandes stora samfund,
som reellt, om också inte formellt, utesluter kriget. Men varje Nationernas
förbunds medlem bör enligt förbundets grundlag inte sänka sina
rustningar under vad som erfordras för dess nationella försvar och dess internationella
förpliktelser. Denna allmänna bestämmelse ger den enskilda staten
stor rörelsefrihet, då inget avrustningsminimum i övrigt är satt. Men nog kan
den rörelsefriheten missbrukas — fast jag visst inte vill påstå, att det skett
genom föreliggande utskottsförslag.

Härtill kommer emellertid den allmänna yttrepolitiska synpunkten, som de
flesta med all rätt sätta främst, den synpunkten, att en långt gående nedrustning
inte är försvarlig under nuvarande osäkra förhållanden i världen.
Hur långt den kan vara försvarlig, därom äro meningarna delade, och dessa
meningar ha brutit sig mot varandra mycket skarpt i utskottet och bryta
sig nu som bäst här i kammaren. De båda vänsterpartierna, som äga majoritet
i andra kammaren och i det närmaste även i första kammaren, ha i
utskottsutlatandet angivit vad de anse tillrådligt i nedrustningsväg. De andra
intaga mer eller mindre långt avvikande ståndpunkter från deras. Enligt vanlig
uppfattning har da majoriteten att söka genomdriva sin mening — och
för närvarande förefaller det att vara beslutat -— och då få minoriteterna
böja sig. För min del får jag säga, att jag efter hand alltmer har blivit

Lördagen den 23 maj f. m.

41 Nr 34.

obenägen och tvivlande gentemot denna enkla maktpolitik. Jag medger, att Ang. försvarsden
ibland utgör sista resursen och då blir nödvändig, men principen däri är väsendets
inte för mig mycket mer tilltalande än principen i den gamla despotismen. °™na™e''
Inbåda fallen råder tvång till underkastelse. Det är visserligen bättre, när 0

få måste underkasta sig för många, än när många få underkasta sig för
få; men det bästa är nog, att underkastelsen inskränker sig till det minsta
möjliga. I alla mänskliga förhållanden har jag tyckt mig finna, att aldrig
goda resultat ernås genom att inte fråga efter andra. Det gäller individer,
klasser, stater och även partier. Det är en svår konst att bruka makten rätt,
och den brukas inte rätt, när de maktägande inte bry sig om de andra.

Från denna synpunkt, herr talman, synes mig den nuvarande riksdagsmajoriteten
något för fordrande i sina krav, om än dess hållning ur andra synpunkter
kan vara förklarlig. Det må gärna erkännas, att regeringen i år visat
mera tillmötesgående, än den socialistiska oppositionen visade i fjol — regeringarna
äro i regel artigare än oppositionerna, det är en allmänt känd sak —
och genom kompromissen i utskottet har ett litet medgivande åt det motsatta
hållet ytterligare blivit gjort. Men så störa som motsättningarna äro i försvarsfrågan
hos oss, måste även eftergifterna bliva stora från båda sidor, om
ett resultat, som har någon karaktär av samförstånd, skall kunna uppnås,
och ett sadant resultat i en sådan fråga som denna har enligt min uppfattning
ett utomordentligt stort värde.

För en medling, om jag får använda detta uttryck från de sociala stridernas
område, synes mig den ståndpunkt jag i fjol intog i min reservation och i år
intagit i min motion alltjämt i huvudsak vara riktig. Det kan då måhända
tyckas vara något märkvärdigt, att jag jämkat på denna ståndpunkt i den nuvarande
reservationen. Jag skall gärna säga, att det icke skett synnerligen
gärna, men vid avvägning av de faktiska förhållandena och möjligheterna att
ur dem utvinna en samförståndslösning har jag trott mig nödsakad att göra
några eftergifter för,majoriteten — den fordrar ju alltid ett visst företräde.

Min reservation i år ställer därför de största fordringarna på högern, såvitt
ett samförstandsbeslut skall kunna uppnås, och jag förstår mer än väl, huru
svårt det skall kännas att tillmötesgå vad som av mig föreslås. Men någon
annan utväg att vinna en förstärkning av utskottets förslag kan jag inte se.

Nu har herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i sitt inledningsanförande
med en hänvändelse till mig förklarat, att mina välvilliga avsikter
skulle komma pa skam: högern är bestämd att avvisa varje jämkning. Det är
möjligt, att han far rätt i sm förutsägelse -—- jag gör mig inga illusioner, jag
har vant mig av med det — men det vill jag säga som min enskilda uppfattning,
att om det parti, som i sin spets har en fosterlandsvän av Ernst Tryggers
resning, verkligen fullt inser och erkänner, att Sverige kräver detta offer av
det i detta ögonblick, så tror jag, att partiet kommer att bringa det offret,
även om det känns mycket tungt att göra det. För mellanpartierna borde det
naturligtvis ställa sig mindre svart att gå med på någon slags medlingslösning.

Jag säger, att det borde kännas så — jag vet inte, huru det känns, ty jag är
van vid, att inga beräkningar hålla streck, men det borde åtminstone förhålla
sig så. _Vad slutligen regeringspartiet beträffar, så har jag redan erkänt,
att det gjort medgivanden. Det har gjort sådana två gånger, och det är självfallet
ganska påkostande att göra ett tredje av dessa goda ting. Men objektivt
bedömt tror jag, att man måste säga, att dess offer ändå är åtskilligt
mindre än det, som begäres av högern. För en lösning av försvarsfrågan är
det väl dock ett ganska billigt pris att eventuellt få mottaga ett par regementen
och 1 V2 miljon kronor till flottbyggnader mera än man begärt. En
ministerkris på en sådan grund — det liar talats om en sådan — förefaller
mig nästan vara en grotesk tanke, och den måste anses vara fullkomligt ute -

Nr 34.

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvars väsendets ordnande.

(Forts.)

sluten. Jag kan ju för egen del tillägga den bestämda försäkran, att aldrig
ett ögonblick har jag haft den minsta biavsikt mot regeringen under min aktion
i frågan.

Att jag nu fullföljt denna aktion så in i det sista, kan — det förstår jag
mycket väl, och det har visst även sagts — för mången te sig bra besynnerligt,
och kanske även mången uppfattat det som en egocentrisk envishet eller rent
av en förhävelse av en nästan ensam man. Men, mina herrar, förklaringen är
den — jag avger den i all blygsamhet — att jag känner mig som en visserligen
ringa och ovärdig representant för en högre makt än både regeringar,
partier och partiallianser, nämligen för den mänskliga solidariteten, här närmast
den fosterländska solidariteten, som ett lands alla medborgare borde
känna inbördes och söka förverkliga —- främst i sina stora frågor. Den solidariteten
är tyvärr inte så stark i vårt land, som den borde vara,, och det är
enligt min uppfattning en grundbrist och en stor svaghet i det nutida svenska
samhällslivet.

Förutsättningarna för den finnas kanske dock — fastän fördolda — i större
utsträckning än man ibland vill tro. »Vi äro dock alla svenskar, varhelst
vi må vara politiskt mantalsskrivna» •—• läste jag för ett par dagar sedan i
regeringspartiets främsta pressorgan. »Vi ha alla ett gemensamt fosterland,
vars frihet ligger oss om hjärtat och för vilket vi äro redo att gå till strids.»
— Det är vackra ord, men också förpliktande ord. Äro vi besjälade av den anda,
som talar ur dem, kunna vi inte ta på vårt ansvar att skapa splittring och
strid mellan svenska medborgare, bitterhet och olust i hela landet, som följden
helt sannolikt skulle bli av en ensidig lösning av en fråga, i vilken vi alla
känna, att, såvitt någon möjlighet finns, vi borde söka nå någon grad av
enighet. Och det synes mig, att det dock trots allt kan finnas en möjlighet
till en annan och bättre lösning, som visserligen för många må te sig mycket
litet tillfredsställande, men som dock har det mycket stora företrädet, att. den
inte ställer något enda av de partier, som vilja bevara Sverige fritt och självständigt,
utanför och direkt fientliga mot beslutet.

Jag skall senare, herr talman, be att få yrka bifall till min reservation
under de särskilda punkterna.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena TJndén: Herr greve och talman!
Då jag nyss satt och lyssnade till det vältaliga och högstämda anförande,
varmed herr Trygger motiverade sin och sina partikamraters reservation
angående fortsatt provisorium och därvid särskilt lade märke till hans pessimistiska
målning av världsläget, slog det mig, hurusom bakom eller vid
sidan av denna pessimistiska syn dock måste finnas en ljus och tilltalande
optimism. Bakgrunden för herr Tryggers kritik av det föreliggande förslaget
är ju nämligen en ogrumlad tillförsikt till det provisorium i avseende
å vår härordning, som herr Trygger själv förordar. Medan ett »nedrustat»
Sverige, ett Sverige utrustat med ett försvarsväsen i enlighet med utskottets
förslag, enligt herr Tryggers uppfattning utgör ett försvarslöst tomrum, skulle
det nuvarande provisoriet med alla dess brister, sådant det i dag för en
stund sedan karakteriserats av min kollega försvarsministern, uppenbarligen
innefatta den erforderliga garantin för vår trygghet. Skillnaden mellan herr
Tryggers försvarsprogram och utskottets, omsatt i penningar cirka 30 miljoner
kronor om året för de närmaste åren, är alltså av sådan betydelse, att vi
genom dess bibehållande kunna känna oss skyddade mot alla de överhängande
faror, som det nuvarande läget enligt herr Tryggers åsikt innefattar. För
mig med mitt något svala temperament kan jag inte följa herr Trygger, när
han svänger mellan dessa ytterligheter: svart pessimism i avseende å läget i

Lördagen den 23 maj f. m.

43 Nr

världen och i fråga om utskottsförslagets värde å ena sidan, och en ljus optimism
beträffande den nuvarande härordningens effektivitet å andra sidan.

Då sålunda herr Trygger kritiserade statsministerns uttalande i propositionen,
va-ri det framhålles, att något direkt hot mot Sveriges oberoende och
territoriella integritet icke kan för närvarande skönjas, tror jag icke, han tillräckligt
reflekterat över, hur värdefullt det är för vårt lands läge, att vi icke
äro utsatta för ett sådant hot. Det är uppenbart, att våra risker att indragas
i krig skulle vara. betydligt större, ifall våra gränser voro omtvistade, ifall
vi inom vårt territorium hyste befolkningsgrupper, som kände sig såsom
främmande element i landet och hyste önskemål om förening med annat land,
eller ifall vårt förhållande till något främmande land stördes av stämningar
och känslor av revanschbegär eller erövringslystnad. Att vårt land i avseende
å sitt allmänna yttre läge såväl politiskt som geografiskt hör till de mera
gynnade nationerna i Europa, kunna vi med tacksamhet konstatera. Det har
också visat sig under debatterna om trygghetsproblemet i Geneve, att Sverige,
helt naturligt,. sällat sig till den grupp av stater, som i fråga om anslutning
till en garantitraktat med militära garantiförpliktelser ställt sig mest tveksam,
enär vi frukta, att en sådan traktat skulle ålägga oss mera förpliktelser
än den skulle skänka oss förmåner. En av huvudorsakerna till denna tveksamma
eller avvisande hållning har alltså varit den uppfattningen, uttryckt
även av den Tryggerska regeringen i en skrivelse till Nationernas förbund,
att Sverige., med sitt jämförelsevis skyddade geografiska läge och sina stabiliserade
förhållanden till främmande makter icke kan se på en dylik garantiplan
på samma sätt som stater med en mera utsatt försvarspolitisk ställning.

Herr Trygger trodde sig finna en motsägelse i propositionens motivering,
då däri medgives, att explosionsämne finnes i världen, samtidigt som det föreslås
reduktion av rustningarna. Jag hade kunnat förstå herr Tryggers kritik,
ifall regeringen föreslagit avrustning, men eftersom förslaget innebär en militärbudget
av bortåt 110 miljoner kronor för de närmaste åren, har ju regeringen
visat sig i mycket hög grad beakta det förhållandet, att läget i världen
icke är riskfritt, och att vi icke vilja avrusta isolerade. Jag har av personer
från främmande länder hört uttalanden, som ådagalägga, att man uppskattar
den positiva försvarsvilja, som tagit sig uttryck i det nuvarande regeringsförslaget.
Bakom hela den tankegång, som herr Trygger i detta sammanhang utvecklat,
ligger den förutsättningen, som tydligen icke av honom ansetts kräva
någon prövning, att den bestående härordningen är på något vis lagom, innefattar
precis de erforderliga garantierna för vår frihet och att därför varje
minskning av denna härordning äventyrar tryggheten.

Jag får strax tillfälle återkomma till denna fråga, när jag övergår till att
närmare belysa de utrikespolitiska principer, som enligt högerreservanterna
höra utgöra grundvalen för försvarsfrågans lösning. I den av herr Trygger
med flera avgivna reservationen framhålles, att försvarsanstalterna måste ha
sådan styrka, att de kunna fylla de krav, som »skäligen» kunna ställas på desamma.
Förverkligandet av våra stridskrafters uppgifter röner inflytande av
det militärpolitiska läget, vilket bör vara bestämmande i fråga om stridskrafternas
omfattning. Men, tillägges det, de ansvariga militära myndigheternas
uppfattning i detta, avseende har i Kungl. Maj ds proposition icke vunnit något
beaktande, och inte heller har Kungl. Maj :t funnit nödigt verkställa några
beräkningar rörande tillräckligheten av de förslagna stridskrafterna. Därmed
saknas också möjlighet att bedöma styrkan av den grundval, på vilken vårt
lands trygghet skall byggas.

Kungl. Majd hade alltså enligt reservanternas mening bort verkställa beräkningar
rörande tillräckligheten av de föreslagna stridskrafterna och därvid
taga i beaktande de ansvariga militära myndigheternas åsikter. Nu ha ju de

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 44

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(forts.)

militära myndigheterna ingalunda stuckit under stol med sin uppfattning i
dessa avseenden, och chefen för generalstaben har dessutom varit i tillfälle
att motionsvis framlägga förslag i ämnet.

Följa vi alltså anvisningen att rådfråga de militära myndigheterna, finna
vi yttranden, avgivna av cheferna för general- och marinstaberna samt jämväl
generalskommissionens utlåtande av 1923.

Grunden för de militära myndigheternas krav utgöres av vissa allmänna
betraktelser av politisk natur. Generalskommissionen förklarar sålunda, att
den ryska makten visserligen inte är lika stark som den var 1914, men att å
andra sidan Tyskland icke längre kan anses utgöra en motvikt mot Ryssland.
De nybildade staterna vid Östersjön representera, enligt generalernas mening,
icke samma motvikt som Tyskland på sin tid gjorde. Sverige kan nödgas upptaga
strid icke blott på en utan samtidigt på två eller flera fronter. Även om
landet befinner sig i krig med blott en av sina grannar, måste det ofta avdela
krafter eller hålla sådana i beredskap mot de övriga. För att möta olika eventualiteter
måste Sverige kunna uppsätta det för olika fall erforderliga antalet
arméer. Generalstabschefen uppställer för sin del satsen, att det militärpolitiska
läget efter världskriget i och för sig icke är ägnat att påkalla eller medgiva
en ändring i »1914 års grundsatser», och att det i stället kan ifrågasättas,
om icke vårt militärpolitiska läge under vissa eventualiteter blivit försämrat.

Chefen för marinstaben utgår likaledes från de politiska förhållandena i
världen och särskilt kring Östersjön. Sålunda berör han försöket till statskupp
i Estland, talar om de på avstånd verkande krafter, som syfta på en förändring
av rådande makt- och gränsförhållanden vid Östersjön, anför de tätt
återkommande diplomatiska förhandlingarna mellan randstaterna såsom tecken
till rådande oro. Han omnämnde vidare i sin politiska översikt det danska
avrustningsförslaget, uttalar att Polen skridit till grundläggandet av en stor
flotta, ehuru landets »allmänna militära läge icke har behov av någon större
flotta för rena försvarsändamål», pekar på de lettiska, finska och ryska flottprogrammen.
Härav följer enligt hans åsikt, att någon utsikt till förbättring
i Sveriges nuvarande läge, i den mån detta beror av storleken, sammansättningen
och krigsberedskapen hos de övriga Östersjöstaternas flottor, icke_ föreligger.
Det efter världskriget uppkomna allmänna politiska läget vid Östersjön
är allt fortfarande, enligt marinstabschefens mening, ägnat att för oss
medföra stor fara att plötsligt indragas i krigiska förvecklingar och kan därför
icke ge anledning till förminskning av vårt försvar till sjöss.

Dessa allmänna politiska betraktelser utgöra sålunda den grundval, på
vilken regeringen bort bygga de av reservanterna efterlysta beräkningarna angående
omfattningen av våra försvarsmedel. Det må ursäktas oss, om vi icke
anse de anförda reflexionerna, hur intressanta de än må vara, såsom ägnade att
motivera vare sig det ena eller det andra förslaget till ordnande av försvarsväsendet.
Jag vill härmed icke rikta någon som helst förebråelse mot militärerna,
ty de ha ingen annan grundval att erbjuda för de begärda kalkylerna.
Därernot förefaller det något överraskande, att erfarna politiker, som väl känna
de gångna decenniernas försvarsdiskussioner, alltjämt haka sig fast vid den
fiktionen, att man kan hos de militära myndigheterna inhämta upplysning om
hur stora försvarsanstalter det militärpolitiska läget kräver. Svaret är alltid
och oföränderligt det att vi behöva ett maximum av militär beredskap, att läget
kräver så mycket som man från militär sida vågar angiva, utan att allt för
mycket avlägsna sig från det praktiskt uppnåbara.

Jag behöver bara erinra om det militära programmet efter unionsupplösningen.
Fastän man tidigare hyst en djup ringaktning för den s. k. unionskontingent,
varmed Norge hade att bidraga till det gemensamma försvaret,
skulle det nya läget, det »krigspolitiska läget» såsom man uttryckte det, enligt

Lördagen den 23 maj f. m.

45 Nr !34.

våra militärmyndigheters mening först och främst kräva upprättandet av Ang.Jörsvarstvå
nya arméfördelningar såsom ersättning för den förlorade unionskontin- r&endeis
genten. Men detta var ingalunda tillräckligt. De militära myndigheterna ''e''

hade klart för sig också att unionsupplösningen omskapade, militärt sett, korts.)
vår västra landgräns, så att denna »från att hittills ha utgjort allenast en geografisk
gränslinje till en med oss förbunden stat förvandlats till en militär
gränslinje mot ett främmande land». Härordningens fortsatta utveckling
måste därför åsyfta upprättande förutom av de två åsyftade nya fördelningarna,
jämväl av erforderliga styrkor för ytterligare tryggande under inträffande
krigiska förvecklingar av vår långa landgräns mot väster.

Detta var alltså den militärpolitiska grundval, varpå de militära myndigheterna
byggde sina beräkningar om den erforderliga omfattningen av våra
försvarsanordningar under åren efter unionsupplösningen. Man visste exakt
hur mycket vi ytterligare behövde för tryggande av rikets säkerhet, och den
undre gränsen hade man i de två extra arméfördelningar, som skulle ersätta
unionskontingenten.

Nu finns det också ett exakt mått för vad vårt militärpolitiska läge kräver!
Det angives av 1914 års härordning. Varje avvikelse från denna standard
är en avvikelse från det i och för sig rätta, och kan ej rättfärdigas annat än
genom antingen noggrann bevisning om i vad mån vårt läge förbättrats eller
ock trängande budgethänsyn. I generalstabschefen herr Hammarskjölds motion
säges.det helt lakoniskt: »Sveriges militärpolitiska läge medgiver nu icke
mindre krigsberedskap eller svagare försvarskrafter än enligt 1914 års härordning.
» Detta har varit ledmotivet också i högerpartiets argumentering, och
de koncessioner som självfallet måst göras åt sparsamhetshänsynen, ha framställts
såsom icke motiverade av vårt militärpolitiska läge, utan endast finansiellt
nödtvungna inskränkningar.

Vilken fast punkt man ansett sig ha funnit i 1914 års härordning framgår
redan av generalstabschefens betecknande uttryck: »1914 års grundsatser för
tryggande av rikets säkerhet.» År 1914 lyckades de svenska statsmakterna
finna de rätta »grundsatserna», och därför kan man nu inskränka sig till att
bevisa, att vårt militära läge sedan dess icke förbättrats. Denna dogm skall
tydligen tjäna ett visst syfte. Uppmärksamheten skall fixeras på det beslut,
som voterades under världskrigets första dagar. En beskärning av den då
fastställda försvarsplanen framställes såsom en förgripelse på det i och för
sig rätta. _ Och detta utan hänsyn till det obestridliga faktum, att 1914 års
beslut utgjorde resultatet av en fullständig felbedömning av våra ekonomiska
resurser.

Den svenska allmänheten har dock tillräckligt sunt omdöme för att inse,
att denna sorts dogmatik leder oss bort från verkligheten. Det finns ingen
standard för en svensk härordning, och det har aldrig funnits någon. De
svenska statsmakterna ha lotsat sig fram på känn och än sparat på försvarsutgifterna,
än visat frikostighet. Under tider då vårt militärpolitiska läge
förefallit betydligt, mer oroande än för närvarande, ha försvarsanstalterna varit
relativt obetydliga. I belysning av detta förhållande bör man mäta historikern
herr Clasons uttalande i sin reservation, att vårt land icke tidigare »ett
en sådan nedskärning av rikets värnkraft. Yttrandet får tagas cum grano
salis. Herr Clason vill naturligtvis icke säga, att vi gå ned till ett stadium så
lågt, att vi ej förut varit så illa rustade. Den »exempellösa» nedskiirningen får
alltså ses i förhållande till den exempellösa utbyggnad som skedde år 1914.

Ifall det nu föreliggande utskottsförslaget kallas för avrustning, har vårt land
under hela 1800-talet varit avrustat. Genom att blicka längre tillbaka i tiden
än till 1914, få vi ett bättre perspektiv på de »absoluta sanningar» i försvarsfrågan,
som nu predikas. Hade vi för närvarande haft en militärbudget på

Nr 34. 46

Lördagen den 23 maj f. m.

A ng. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

75 miljoner kronor, skulle det lia sagts från våra meningsmotståndares sida,
att för 100 miljoner kronor finge man just den härordning, som svarade emot
vårt läge. Och påståendet hade styrkts med alldeles samma skäl, som nu anföras
för en budget på 140 miljoner kronor. Ingenting är så relativt som ett
försvarsprogram.

Uppfattningen av »1914 års grundsatser för tryggande av rikets säkerhet»
såsom ett slags standard för vårt försvarsväsende, noga avpassat efter ett visst
läge, bygger alltså på en av de under försvarsdebatterna vanliga fiktionerna.
Men härtill kommer ju, att staterna i våra trakter icke äro tillnärmelsevis
så starkt rustade som före världskriget. Ur denna synpunkt är alltså vårt
läge ovillkorligen avsevärt bättre än 1914. Från högerpartiets sida har det
förklarats, att man principiellt är beredd vara med om en internationell överenskommelse
angående minskningen av rustningarna. Man kan nog utan fara
för misstag påstå, att den faktiska reduktion av rustningarna, som sedan
1914 skett i de oss närmast belägna stater, vilkas stridskrafter kunna vara av
intresse för oss, är större än den reduktion som sker i Sverige genom antagandet
av det föreliggande utskottsförslaget, jämfört med våra försvarsanstalter,
före kriget. Proportionellt sett bli nog våra försvarsanstalter icke svagare än
de oss omgivande staternas, och de komma alltjämt att vara de starkaste bland
de mindre nordiska staternas försvarsanstalter. Det högljudda talet om »avrustning»
tjänar endast till att hos dem, som icke ha tillräcklig kännedom om
förslaget, skapa en fullständigt felaktig uppfattning av detsamma.

Det talas i dessa dagar så mycket om ansvar. Många tyckas ha den uppfattningen,
att en svensk medborgares ansvarskänsla mätes med hans villighet
att verka för militärbudgetens höjande. Även i de militära myndigheternas
yttranden medgives dock, att hänsyn måste tagas till landets ekonomiska och
finansiella förhållanden. Men tyvärr ha de tagit sitt ansvar i denna del så lätt,
att de förklara 1914 års försvarsorganisation fullt genomförd icke överstiga
vårt folks bärkraft under normala förhållanden. Även från exklusiv försvarssynpunkt
är det dock ödesdigert att hålla en försvarsorganisation, som är för
dyr för våra resurser. Men dessutom är det ur allmän ekonomisk och social
synpunkt angeläget att begagna den återhämtningsperiod, som vi befinna oss
i, till sträng hushållning med militärutgifterna. Ätt denna synpunkt instinktivt
erkännes vara den riktiga och mest ansvarsmedvetna, det framgår av det
faktum att även de, som motsätta sig reduktion av den svenska militärbudgeten,
ofta intaga en helt annan ställning, när de betrakta förhållandena i främmande
länder. Ökade rustningar i andra stater klandras, minskning i andra
staters militärutgifter prisas. Sålunda stiger ingalunda en främmande stat i
vår aktning därför att den håller sin militära beredskap vid en hög nivå, lika
litet som vårt lands internationella position står i förhållande till antalet regementen.
Däremot kan det utan överdrift påstås, att vår ekonomiska kraft,
uttryckt i den svenska valutans ställning, i hög grad bidragit till vår internationella
position. Att vidmakthålla vår ekonomiska ställning, att hålla »vår
levande försvarskraft», d. v. s. hela vår arbetande befolkning vid en hög social
och ekonomisk standard, är inte att »använda våra tillgångar såsom en slösare»,
herr Trygger! Det är tvärtom att handla såsom en bonus pater familias,
såsom en god husfader handlar. En latent ekonomisk styrka hos vårt
folk är även ur försvarssynpunkt av den största betjMelse.

Sparsamhetspolitiken även inom 4:e huvudtiteln är så mycket mer befogad,
som den militära tekniken befinner sig i en snabb utveckling. Vad som av
tröghet eller skråsynpunkter offras på sådana delar av försvarsväsendet. som
icke längre ha väsentlig betydelse, är ännu mer improduktivt än militärutgifter
i allmänhet, medan indragningar bereda möjlighet till nya ändamåls tillgodoseende,
såsom skett i det föreliggande förslaget.

Lördagen den 23 maj f. m.

47 Nr 34.

Den svenska riksdagen har många gånger förr genom sitt sparsamhetssinne Ang. fömarsräddat
vårt folk från krav på överdrivna militärutgifter, dikterade av varm väsendets
patriotism, utan tvivel, men även av överspända föreställningar om våra till- “"L"® e''
gångar och om militärmaktens betydelse såsom politisk faktor. Denna riks- or ''''
dagens sunda tradition har varit landet till gagn och icke till skada. Genom
antagande av utskottets förslag skall riksdagen, trogen denna sin tradition,
återföra militärbudgeten innanför de gränser den hade, innan »1914 års grundsatser
för tryggande av rikets säkerhet» bragte den in i högkonjunkturernas
virvel.

Herr Clason: När hans excellens herr statsministern i inledningen till den
kungl. propositionen skall angiva utgångspunkten för sitt förslag, uttalar han
på ett ställe, att försvaret skall mätas efter det yttre läget sådant det är och
»för så lång tidsperiod framåt, som med någon större grad av sannolikhet kan
överskådas». Jag behöver inte fästa kammarens uppmärksamhet på, huru
utomordentligt subjektiv denna formulering av utgångspunkten är. Det hela
skall hängas upp på något så obestämt som vad hans excellens statsministern
anser sig kunna »med någon större grad av sannolikhet» överskåda av den
nuvarande tidsperioden, naturligtvis inbegripet åtskilliga år framåt. Vem garanterar
oss då, frågar jag, att hans excellens’ subjektiva omdöme på denna
punkt innebär den riktiga framtidsblicken ens för några få månader framåt,
än mindre för ett antal år; ett 10-tal år hörde jag nyss det skall taga innan
den nya försvarsorganisationen blir färdig, allt under det den gamla nedrives?

På de världspolitiska förhållandena, på världsfreden och sådant har vår regering
ganska små möjligheter att inverka. De bero på andra makter, men jag
vill såga, att ju svagare vi göra vårt neutralitetsförsvar — ty om något annat
är det givetvis icke fråga — dess mindre möjligheter hava vi att inverka på
förhållandena kring oss.

Hans excellens och regeringsförslaget ha gått in för en »vänsterlösning» av
frågan. Nåväl, frågar jag: kan man då göra gällande, att vänsterns män i
allmänhet haft förmåga att se klarare, skarpare och mera framsynt på dessa
utrikes förhållanden än andra? Jag skulle ju kunna — men det skall jag inte
göra — belasta kammarens protokoll med en mängd uttalanden, som många
av dem de sista åren närmast före världskriget, under världskriget och efter
världskriget haft, uttalanden som varit präglade av den mest ljusa sangvinism
— jag skulle kunna säga avundsvärd sangvinism — angående dessa förhållanden,
men som visat sig slå fullständigt fel. Jag skulle inte heller behöva gå
tillbaka längre än till försvarsdebatterna från det föregående året och i år
tidigare för att peka på, sådana där ljusglimtar, som man låtit hägra för sig
till förmån för nedrustningsförslagen, men som obönhörligen sedan jagats bort
igen av hotande moln. Jag konstaterar alltså endast att det visat sig, att vi,
som varit nödsakade, tyvärr nödsakade att se mindre sangvinisk^ mera mörkt
på dessa frågor, ha i stort sett hittills genom erfarenheterna fått rätt; och det
är naturligtvis, aven det, en anledning för oss, varför vi icke kunna hängiva
oss åt de mera idylliska förespeglingar, som givas i försvarspropositionen och
nu senast hördes från hans excellens utrikesministern.

Jag anar ett svar, och det har man redan delvis givit. Man skall svara: det
må vara_med det hur det vill i världen i allmänhet, men det militärpolitiska läget
här i Norden och vid Östersjön är så ofantligt mycket bättre, och det skola
vi bygga på; det är mycket bättre nu än det var exempelvis 1914. Jag erkänner
gärna, att vad som i grunden hos en god del av vårt folk torde uppbära
föreställningen om den nu börjande nedrustningens möjlighet, är säkerligen just
en känsla av vad som här ligger bakom. Det är ett visst slags trygghetskänsla
bakom de baltiska randstaternas och Finlands rygg. De hava tillkommit sedan

Nr 34. 48

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. för svarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

1914, och de ingiva en mängd folk en trygghetskänsla. Man tvivlar inte på
orosanledningar därbakom, men man räknar på denna barriär, och det finns
kanske de, som räkna så kallblodigt, att de säga, att det kan hända, att den
barriären kommer att uppslukas, men det kommer att taga så mycket tid att
uppsluka och smälta den, att under tiden skola vi få den tidsfrist, som är behövlig
för att bygga upp våra försvarsanstalter, om vi nu skrida till den av regeringen
föreslagna nedrustningen.

Men, mina herrar, när jag ser österut, kan jag inte följa det resonemanget,
och anledningen därtill kan jag beteckna med ett enda ord, ett enda namn, och
det är namnet Reval. Ett par dagar efter Revalkuppen i slutet av fjolåret
innehöll det nuvarande regeringsorganet, som jag förmodar motsvarar deras
excellenser statsministerns och utrikesministerns uppfattningar, en artikel om
vad som passerat i Reval, och den hade regeringsorganet försett med sådana
där överskrifter med fetstil, som man vill använda, när man alldeles speciellt
vill understryka vad som står i artikeln. En av dessa överskrifter lyder: »Hemliga
bolsjevikiska garden utbildades i Ryssland och sändes över gränsen»; och
en annan hade överskriften: »Grannskapet med Sovjetlandet utgör ett ständigt
hot mot de fria staterna i öster.» Sedan utvecklades av regeringsorganet i denna
artikel, enligt min tanke klart, skarpt och energiskt, vad detta innebär, i
sådana satser som följande: »Detta kuppförsök utvisar med otvetydig klar het,

huru olycksdigert och farligt det nära grannskapet till det kommunistiska
Ryssland med dess tredje International är, i synnerhet för de små nya staterna
vid dess gränser.»

När jag läste dessa ord i regeringsorganet, trädde fram för mig ett minne
av en riksdagsdebatt, som jag hörde för nära jämnt 20 år sedan och som gjort
på mig ett outplånligt intryck genom de ord, som då uttalades av en man, som
på den tiden räknades, tror jag man kan säga, som den svenska demokratiens
allra främste. Sven Adolf Hedin. Det var sista riksdagen han var med om.
Det var unionsupplösningens riksdag, och han ängslades för den minskning i
Sveriges värnkraft, som denna unionsupplösning kunde antagas medföra. Han
berättade då i sitt anförande, huru han ett par dagar tidigare från en svenskvän
i en av de stora huvudstäderna i Europa, där denne bodde, hade fått ett brev,
som i likhet med samma persons brev vid många föregående tillfällen påminde
om, för att citera Hedin, att »vi i Sverige måtte anse oss vara alldeles skyddade
för alla internationella faror». »År det så», — hade enligt Hedin denne
hans utländske vän skrivit — »är det så, att man inbillar sig i Sverige, att dess
farligaste granne har blivit svag genom det nu pågående kriget och de upproriska
rörelserna där» — det var under tiden för det japanska kriget och den
börjande revolutionen i Ryssland — »att den blivit så svag, att den ej kan
skaffa sig ersättning _ vid Atlanten för vad den hoppats vinna i 1’extréme
Orient? År det verkligen er mening, då känna ni inte Ryssland.» — Hedin
meddelade, att han svarat denne sin vän, att han (Hedin) aldrig hade gjort sig
en sådan föreställning. Och han fortsatte i sitt riksdagsanförande: »Jag har
länge hyst den tanken, att även revolutionen i Ryssland ej kommer att göra
detta rike svagt, ty om där uppstår en dag en man, som samlar de frigjorda
ryska folkkrafterna i sin hand, en rysk Napoleon, vad betyder då vilken som
helst av Rysslands grannar, även de stora. Och de små?» Hedin erinrade
därefter om det sätt, varpå tidigare genom den franska revolutionen 1789 Frankrikes
militära styrka och stötkraft utvecklats och fortsatte till sist: »Ryss land

har nu mera tillgång på folk att bilda arméer av, och kommer där någon,
som med den kraft, vilken en revolution utvecklar hos folket, av landet gör en
erövrande stat på annat sätt, än det hittills vant, då skola vi ej här trösta oss
med, att Ryssland är försvagat, dels genom krig, dels genom uppror. Men
så börjar det se ut.»

Lördagen den 23 maj f. m.

49 Nr 34.

Så slutade Hedin. Jag tror det var hans sista anförande i riksdagen. Frågar
man sig alltså, om det »med någon större grad av sannolikhet» kan hävdas,
att det nya statsläget vid Östersjön är sådant, som man synes bygga
på, nämligen att det är stabiliserat och fredat från risker, så svarar regeringsorganet
med fetstil: »Grannskapet med Sovjet-Ryssland utgör ett ständigt hot
mot de fria staterna i öster», och demokratiens gamle storman Hedin svarar
lika kraftigt: »Inbilla er inte, att ett revolutionerat Ryssland är mindre expansivt,
mindre slagkraftigt än det tsaristiska.» Lägger man till detta det
obestridliga faktum, att i varje fall mäktiga krafter i det landet själva inte
det ringaste sticka under stol med, att det är expansionsbenäget, att de snarare
förklara, att det är deras världsmission att lyckliggöra världen med världsrevolutionen,
och att ■— vad försvarsutskottets ärade ordförande näppeligen
kan bestrida, ehuru han gjorde gällande, att vår ställning för närvarande är
bättre än år 1914 — man där mycket målmedvetet för närvarande arbetar på
ett stärkande av stridskrafterna både till lands, sjöss och i luften — mycket
mera målmedvetet än vad som sker hos oss — så vågar jag säga, att ingen,
vare sig herr statsministern eller utrikesministern kan gå i god för, att här
i detta Östersjöbäcken finnes detta stadgade lugn, detta oantastade fredade
tillstånd, på vilket dock hela försvarspropositionen borde vara byggd, och som
förefaller mig vara dess förutsättning.

Het skulle kunna vara åtskilligt mera att säga om det militärpolitiska läget
i allmänhet och det militärpolitiska läget i de nejder jag nu pekat på, men
jag skall blott inskränka mig till ytterligare en enda sak. Låt oss antaga,
att den där kuppen mot Reval hade lyckats — och det lär finnas ganska många
och pålitliga utsagor, som sagt, att det var inte så synnerligen långt ifrån
— låt oss antaga som sagt att den lyckats! Det är då ytterst lätt att inse,
huru förändrat i själva verket det militärpolitiska läget vid Östersjön hade
varit. Fn sovjetrysk flottbas och en sovjetrysk flygbas i Reval — ja, det
betyder för oss en helt annan situation försvarspolitiskt, än vad möjligen det
nuvarande läget innebär. Det skulle innebära en helt annan närhet till exempelvis
Gotland, exempelvis Åland, ja, till vilka delar av Sveriges östersjökust
som helst. Det betyder således en betydlig försämring av vår militärpolitiska
situation, och var vore då den trygghetskänsla, varpå man i detta ögonblick
vill bygga ?

Det skulle också betyda något annat. Den, som farit vägen mellan Reval
och Helsingfors, och som vet, att avståndet mellan dessa båda punkter inte
är mer än avståndet från Stockholm till exempelvis Gnesta, till Strängnäs, till
Uppsala eller till Landsort, den inser, att en sådan tänkt möjlighet hade också
pallra högsta grad förändrat hela Finlands militärpolitiska läge. Den hade
så att säga upprullat Finlands försvarspolitiska läge från flanken, och detta
hade naturligtvis i hög grad stegrat riskerna i vår omedelbara närhet. Jag
undrar om det från statsrådsbänken kan bestridas, att så faktiskt hade varit
förhållandet, och jag skulle vilja fråga, om det kan därifrån med någon grad
av säkerhet svaras oss, vilken tidsfrist som kan lovas oss för det nuvarande
Östersjöläget?

Då säger man: Det bör väl i alla fall alltid kunna bli åtminstone en kortvarig
tidsfrist, och den skall man använda för att lätta på rustningsbördorna
och för att begränsa kostnaderna för dem. Jag bestrider inte riktigheten av
en sådan tankegång, men jag vill göra gällande, att i sådant fall skola begränsningarna,
inskränkningarna vara av mera tillfällig art och endast göras
pa sådana punkter, som medge att, i händelse av fara, försvarsorganisationen
snabbt kan utökas. Vidare skall det naturligtvis vara begränsningar, som,
inte riva upp grunden för det hela, utan lämnar den någorlunda oskadad kvar,

Första hammarens protokoll 1925. Nr 34.

Ang. försvaraväsendets

ordnande.
(Forts.)

Nr 34. 50

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

och som bibehålla åtminstone så mycket av byggnaden, att den omedelbart kan
tjäna sitt ändamål. Det gör emellertid enligt min och mångas tankar inte utskottsförslaget;
det lämnar inte grunden till det hela oskadad, det sönderbryter
organisationer och vad som blir kvar, blir inte dugligt för sitt egentliga ändamål.

Jag lyssnade med mycken uppmärksamhet till det anförande, som utskottets
ordförande höll, men jag kan inte finna, att han i detta hänseende på något
sätt anförde något, som kan nedtysta våra farhågor. Han kritiserade oss på
vissa punkter, men några bevis för att våra farhågor voro oberättigade gav han
inte, såvitt jag hörde.

Han inledde också sitt anförande med några uttalanden angående krigserfarenheterna,
som visserligen i vissa fall syntes mig träffande, men i andra
fall inte alls. När han t. ex. ville göra gällande, att världskriget skulle ha
visat, att hastiga anfall inte varit avgörande, vill jag genmäla, att det kan
sägas beträffande vad som passerade på vissa fronter och i vissa länder, men
inte rörande alla fronter. Och om sådana anfall somligstädes inte voro avgörande,
vad berodde det på? Det berodde naturligtvis inte därpå, att de,
som träffades av anfallet, kort förut hade nedrustat, utan tvärtom därpå, att
de, som träffades av ett anfall, som inte blev avgörande, hade använt den sista
tiden så energiskt som möjligt för att öka sin militära försvarskraft.

Vad åter angår den ökade effektivitet i fråga om beväpning o. s. v., vilken
den ärade utskottsordföranden menade, hade framträtt såsom en stark nödvändighet
på grund av världskrigets erfarenheter, instämma vi ju allesammans i
detta, men vi finna regeringsförslaget och utskottsutlåtandet så litet präglade
av den erfarenheten. Vi finna inte alls så mycket därav vare sig i regeringsförslaget
eller utskottsutlåtandet som exempelvis i andra föreliggande förslag.

Ja, så talades det också om svältkriget. Jag undrar, om inte 1914 års tilldragelser
kunna visa, att det är synnerligen önskvärt, även för en liten stat,
att ha ett ordentligt försvar, om man vill försöka under neutralitetens former
undgå så mycket som möjligt av svältkrigets oerhörda svårigheter.

Jag upprepar, att jag kan inte finna, att det, herr Ekman anförde, var ägnat
att nedtysta våra betänkligheter rörande detta förslags militära bärkraft. Det
finns ingenting, såvitt jag förstår, som bevisar, att vad utskottsförslaget lämnar
kvar är tillräckligt fylligt, tillräckligt livsdugligt, ifall den stora olyckan
skulle komma över oss.

Räcka de 4 arméfördelningarna att försvara vår landgräns eller andra angripbara
områden? Svaret är nej från dem, som bäst förstå.

År det tillräckligt för oss, om vi råka i fara, att ha blott 3/4-delar av våra
vapenföra värnpliktiga övade i vapens bruk? Svaret är nej. Jag måste i
■detta sammanhang också erinra därom, att medan ännu regeringsförslaget förutsatte
att de till ersättningsreserven uttagna vapenföra skulle få omkring
30 dagars militärutbildning, har utskottsförslaget frånträtt detta och sagt
ifrån, att i dessas utbildningstid utskottet inte har beräknat någon särskild
sammanhängande tid för bibringande åt dem av militär utbildning. Jag
förmodar, att det skall tolkas så, att man kanske sticker in en dag då och då
för utbildningen, men det är något helt annat än 30 dagars ordentlig utbildning
i ett sträck, och jag förmodar, att regeringsförslaget avsåg, att utbildningstiden
skulle vara ett sammanhängande helt. Jag vågar även påstå, att i
utskottsförslaget på denna punkt, om jag inte läser oriktigt, finns också en
annan svaghet. Utskottsförslaget förutsätter nämligen, att av de till linjetjänst
uttagna skall efter hand en hel del återigen flyttas tillbaka och överföras
till handräckningsmanskap. Alltså är den ökning, som gjorts beträffande
linjetjänstmanskapet, delvis blott en chimär, ty då de värnpliktiga varit

Lördagen den 23 maj f. m.

Öl Nr 34.

inne i linjen en tid, flyttas de, även om de äro fullt vapenföra, över till ersättningsreserven.

Enligt mitt sätt att se är det ock en underlig kategoriklyvning, som leder
till, att man skall i vapnens bruk öva blott 3/4-delar av de verkligt vapenföra,
men den återstående 1/4-delen, också vapenföra, skall bara göra handräckningstjänst.
D. v. s. dessa sistnämnda värnpliktiga skola gå där på samma lägerplatser
bredvid sina kamrater och, ehuru vapenföra, vara uteslutande hänvisade
till att göra handräckningstjänst. Skulle olyckan komma, skulle kriget
bryta ut, skall denna Vé-del, d. v. s. 7,000 man om året eller under en 10-årsperiod
bortåt 70,000 man, vara fullkomligt urståndsatt att komma sina stridande
bröder till hjälp, även om deras styrka kanske just vore, vad som behövdes
för att bringa segern i våra händer!

Nu har försvarsministern i sitt inledningsanförande velat göra gällande, att
en del av de brister, som i detta avseende enligt vår uppfattning vidlåda den
kungl. propositionen och utskottsförslaget, också vidlåda högerns förslag, provisoriet
och min motion. Jag måste nu säga, att jag inte förstår bärkraften av
ett sådant argument. Om mitt förslag — det är det, jag närmast talar om —
inte är tillfredsställande, inte gör det regeringsförslaget bra, då regeringsförslaget
på denna punkt är ännu mera otillfredsställande. Jag har inte det
ringaste emot, att mitt förslag bättras upp så mycket som möjligt, men jag
är alldeles övertygad om, att om jag vänder mig vare sig till regeringens ledamöter
eller till mina ärade meningsmotståndare i denna kammare, så vilja de
inte räcka ett finger för att bättra upp mitt förslag.

Vidare tillåter jag mig göra gällande, att de brister, som eventuellt vidlåda
mitt förslag, ha inte på långt när av de sakkunniga rönt samma förintande kritik
som regeringsförslagets brister. Det finns en gräns på detta område, under
vilken man inte kan gå, och jag tror inte, att mitt förslag gått under den gränsen,
men jag undrar, hur många sakkunniga kunna uppbringas, som inte påstå,
att regeringsförslaget gått långt under den gränsen.

Vad sedan beträffar försvarsministerns detaljsiffror i fråga om regeringsförslaget
och mitt förslag, har ju en del av dem redan besvarats av herr
Trygger i den jämförelse, som han gjorde mellan regeringsförslaget och fjolårets
kungl. proposition, vilken i stort sett — visserligen med åtskilliga jämkningar
— återfinnes i mitt förslag. Jag skulle endast vilja tillägga att beträffande
kadrerna begränsade sig herr statsrådet, om jag inte tager miste
—I det är möjligt, att jag tager miste, och jag vill därför reservera
mig — till att göra en jämförelse mellan regeringsförslagets kadrer vid
ett woraa/regemente och mina kadrer vid ett woraaZregemente. Han
fann då visserligen en viss skillnad till min förmån, men han ville
bagatellisera denna skillnad. Om likväl, som sagt, jag inte hörde fel, underlät
han däremot alldeles att göra en sådan jämförelse mellan mitt normalregemente
och ett regemente av Västerbottenstyp. Tager man ett regemente av Västerbottenstyp,
är förhållandet det, att där är kaderminskningen i förhållande till
den av mig föreslagna organisationen sådan, att jag har omkring 28 % större
kadrer, och det är vackert så. Dessutom är att märka, att i utskottsförslaget
utgöra dessa regementen av Västerbottenstyp omkring 45 % av hela samlingen
infanteriregementen. Då förstå herrarna, vilken utomordentligt stor skillnad
det råder på denna punkt.

I fråga om de statistiska siffrorna rörande de i linjetjänst vid hären uttagna,
vill jag icke bestrida de av herr statsrådet anförda. Det var svårt att på rak
arm uppfatta dem, men det föreföll, som om försvarsministern gjorde gällande,
att skillnaden mellan mitt förslag och utskottets utgjorde endast cirka 2,500
man om året. Jag inkasserar då med nöje, att de försök, som vi gjorde i utskottet,
och som även biträddes av utskottet för att bringa upp regeringsför -

Ang. försvars -väsendets
ordnande.
(Forts.)

Nr Bi. 52

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

slagets siffra till utskottets nivå, således ha inneburit eu verklig förbättring.
Jag skulle dock vilja säga, att 2,500 man om året är något, som inte skall bagatelliseras.
2,500 man om året gör en ganska ansenlig styrka under loppet av
en 10- eller 15-årsperiod, som dessa skola vara i tjänst i första uppbådet.

Jag frågar vidare: Är den utbildningstid, som bestås dessa °/4-delar av de
vapenföra, tillräcklig för modern krigstjänst? Svaret blir: nej. Är befälet
tillräckligt för att vid en mobilisering omhändertaga de styrkor, som man
då beräknar, för utbildande av ersättningsreserver o. s. v.? Svaret blir: nej.
Har man givit tillräcklig utbildning åt så viktiga kategorier som studenter,
underbefäl och fackmän? Svaret blir fortfarande: nej. Jag tror att man
skulle kunna fortsätta med åtskilliga frågor på samma sätt och alltid komma
till samma, tyvärr, nekande svar. Organisationen skall alltså från början vara,
såvitt jag för min del förstår, otillräcklig redan i den stund, då den skapas,
och framför allt i den stund, när den allvarligt skall prövas. . Och det måste
val vara en mycket, mycket avgörande brist i en sådan organisation.

Det är således självklart, att under sådana förhållanden denna begränsning,
som man velat göra, icke fyller de krav, som jag ovan ställt pa en sådan begränsning.
Det är inte fråga om en tillfällig begränsning, som skalig kunna
ersättas när som helst och på en kortare tidsfrist, utan här är det fråga om
något, som genom truppförbandens avlivande och kadrernas nedskärning i
själva verket omöjliggör ett snabbt, hastigt och effektivt återuppbyggande.
Alltså om regeringen inte kan garantera, att den tidsfrist, som här är fråga
om, verkligen kan bli beståndande, långvarig och varaktig, då bör man inte
gå till väga på så sätt, som här är föreslaget. Jag skulle vilja säga, att så
gör ingen klok man under andra livets förhållanden, när det gäller att bygga
någonting, till exempel ett skyddsvärn mot någon fara, en dammbyggnad mot
översvämningar, en hamn vid kusten eller en bro över ett vatten.,.. Då bygger
man aldrig bara för minimirisker, utan man tager till så, att man tror, att byggnaden
skall stå sig icke blott för någon begränsad tid framåt och för minimirisker,
utan att den även skall hålla såväl för en längre tid framåt som vid
starkare påfrestning. Och allra helst, om man har en sådan byggnad uppförd
på fastare grund, river man icke bort den, liksom man inte heller river bort
väsentliga delar av densamma.

Jag skall på denna punkt också tillåta mig att yttra några ord om de bestående
truppförbanden och deras avlivande. Men jag skall icke tala om detta
så mycket från rent militära synpunkter, utan tillåta mig säga några ord om
dessa truppförbands allmänna betydelse såsom centrala organisationer för ett
viktigt förvaltningsområde inom de olika landskapen eller landsdelarna. Jag
erinrar då om, att detta Sveriges rike är sammangjutet och uppvuxet genom
en sammanslutning av de skilda landskapen till ett rike. och att lokalförvaltningen
därför här i riket sedan urminnes tider varit knuten till dessa urgamla
beståndsdelar, landskapen. Inom landskapen har därför vuxit upp en stor
fond av inbördes samhörighet, av landskapsminnen, landskapstraditioner och
sedvänjor, och de känslor, som sålunda framvuxit inom landskapen eller bygderna,
av ett sådant inre samband, samhörighet och traditioner, äro ingenting
att blygas över på något sätt. Tvärtom! Sverige är rikare, därigenom att
dessa skilda landsdelar på det viset behålla och bevara sin egenart och äro
fastade vid sina traditioner; Sverige är mycket rikare genom dessa särdrag än
det skulle vara, om vi alla vore stöpta i samma stamp och präglade med samma
stämpel. Därför ligger häri ett utomordentligt värdefullt inslag i rikets liv,
som man skall vara tacksam och stolt över och icke pa något sätt håna eller

nedsätta. .

Då jag nu talar om lokalförvaltningens samhörighet med dessa traditroner,
frågar jag mig: Vad är det nu här fråga om? Jo, att dessa landskap, som

Lördagen den 23 maj f. m.

53 Nr 34.

sedan urminnes tider varit vana att inom sig hava sina centra på det civila
området, såsom länsstyrelse, medicinalväsende, skolväsende, kyrkoväsende, väg- ordnande.
väsende o. s. v., de vilja också behålla denna samhörighet på det militära området,
koncentrerad till landskapens centrala punkter. Man vill icke vara nödgad
att resa utanför landskapens gränser vare sig för det ena eller det andra
ändamålet; detta är lika naturligt på det militära som på det civila området.

Pojkarna höra i möjligaste mån få göra sin värnplikt så nära hemorten som
möjligt; sambandet mellan hemorten och dem skall i möjligaste mån uppehållas
; både de och hemmen vilja mycket gärna hava kvar denna kontakt. De, som
känna till förhållandena, veta, huru stort värde både. pojkarna och hemmen
sätta på detta. Intresset härför är därför ett fullkomligt legitimt intresse, ett
riksintresse, när det sammanbinder rikets fördel med hembygdens, och det sker
här, vare sig man ser på detta med tanke på mobiliserings- och landstormsförhållanden
eller på en hel rad andra förhållanden.

Men naturligtvis måste man här hava blicken öppen för, att samhörigheten
mellan rikets och bygdens intressen skola uppehållas över hela linjen, så att
■var och en får sitt, och man skall icke gå fram på det sättet, att man söker tillvälla
sig fördelar på ett ställe på bekostnad av förhållandena på ett annat eller
spela ut det ena landskapet mot det andra, utan man skall låta solidariteten
behärska det hela. Även ur denna synpunkt har jag i min motion gått in för
bibehållandet av samtliga de gamla truppförbanden. Om de herrar, som nu
gä i fält för bevarandet av ett truppförband här och ett annat där, hade velat
sammansluta sig till en enhet, är det intet tvivel om, att ni kunnat bilda en sådan
tyngd i vågskålen, att ni kunnat genomföra eder vilja efter hela linjen.

Jag fick i går en broschyr, i vilken det stod: Döda icke Västgöta regemente!

Jag kan instämma, men jag skulle därtill vilja lägga: Döda icke något av

hembygdsregementena! Om man icke vill göra detta, skall man rösta för min
motion, som går ut på sex arméfördelningar och bevarandet av samtliga hembygdsregementen.

När man nu i utskottet och annorstädes har pekat på de många bristerna
i förslaget, har man både utom och, icke minst, inom utskottet svarat ungefär
på det sättet, att då militärer gjort gällande, att man genom vissa tillägg
skulle kunna vinna åtskilliga fördelar, har detta medgivits, men det har i stället
sagts: då kommer man utöver den ekonomiska ramen. Och den tyckes på
detta område vara liksom en fetisch, som man icke får vidröra. Det förefaller,
som om den skulle vara i stort sett något heligt. Man har visserligen på några
punkter tvungits att gå utöver denna ram, men i stort sett har man velat vidmakthålla
den. Det har visat sig i frågor, som krävt de allra anspråkslösaste
tilläggskostnader. Att kosta på sig 900,000 kronor för att bibehålla ett regemente
har ju givetvis ur denna ståndpunkt varit oöverkomligt. Men det har
också varit oöverkomligt att kosta på sig exempelvis 94,000 kronor för att få
upp 4 vedettbåtar i de lokala styrkorna från materielreserven. i vilken de skola
ligga och efter hand så gott som gå under, ehuru det är ådagalagt, att utan
dessa vedettbåtar man icke kan organisera en minsvepning, som är nödvändig
ens för de allra huvudsakligaste inloppshamnarna, jag tror, Karlskrona och
Stockholm. Icke heller har man givetvis velat ge de 79,000 kronor, som skulle
fordras för att bereda Älvsborgs fästning en ringa bemanning, erforderlig för
att den skulle kunna träda i funktion omedelbart vid krigsutbrott. Man har ju
på samma sätt, såsom jag i min reservation ådagalagt, velat spara på ännu
obetydligare summor, exempelvis 5.000 kronor, som det kunde kosta att hålla
vare sig Hörningsholm eller Luleå i materielreserv, och alltså icke fullständigt
nedlägga dessa positioner.

Jag skall nu icke gå in på, huruvida det finns några som helst objektiva
grunder för uppdragande på förhand av den ram, som det här rör sig om.

Nr 34. 54

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

nämligen denna ram på omkring 105 eller 107 miljoner kronor. Jag erinrar
om vad herr Trygger i sitt anförande på denna punkt har ådagalagt. Jag
erinrar vidare om huru i vårt land försvarskostnadena faktiskt gått ned högst
betydligt, procentuellt sett, sedan århundradets början i jämförelse med andra
kostnader, och nu upptaga en långt mindre del av budgeten än exempelvis vid
århundradets början. Jag erinrar vidare om huru det är konstaterat, att man
för sprit årligen utgiver över 180 miljoner kronor, för tobak över 137 miljoner
kronor och för kaffe över 134 miljoner kronor, eller sammanlagt för dessa artiklar
i stort sett njutningsmedel över 452 miljoner kronor om året.

Nu sade utskottets ärade ordförande, att han för sin del mycket gärna skulle
vilja vara med om en begränsning av dessa utgifter. Jag hörde icke, om han
även inräknade kaffe härvidlag, men kanske vi kunna få besked därom vid
detta eller vid något annat tillfälle. Jag kan för min del säga, att jag också
är livligt intresserad av en begränsning på dessa punkter, men skillnaden mellan
utskottets ärade ordförande och oss ligger icke däri, att vi icke skulle vilja
vara med om ett minskande av bruket, utan däri, att vi tro, att de av ordföranden
uppdragna vägarna icke komma att leda till en minskning. Uppfattningarna
om sakens önskvärdhet kunna således vara lika, fastän uppfattningarna
om vägarna kunna vara fullkomligt olika.

Till ytterligare belysning av kostnaderna vill jag erinra om de siffror, som
meddelades i en i går kringsänd broschyr, som exempelvis påvisade, att en invånare
i Stockholm med 3,000 kronors inkomst betalar i skatt till militärbudgeten
5 kronor 80 öre. Det blir ju 1 s/4 öre om dagen eller någonting sådant,
vilket ju inte är så förskräckligt oöverkomligt. Jag vill förresten beträffande
dessa siffror påpeka, att de äro baserade icke på kostnaderna för mitt förslag
eller provisoriet utan, såvitt jag förstod, på herr Hammarskjölds förslag, som
gick ut på en totalsumma av 164 miljoner kronor om året, således ungefär ett
30-tal miljoner högre än provisoriets och mitt förslag. I följd härav komme utportioneringen
av kostnaderna per huvud att vara lägre enligt mitt förslag.
Man kan ju också erinra om vad som inom utskottet är ådagalagt, att de personliga
och ekonomiska bördorna i åtskilliga andra med oss jämförliga länder
icke äro på något sätt lägre än hos oss utan tvärtom högre.

Yad jag i detta avseende också vill betona, är emellertid det, att när man
utåt vinkar med de där 105 eller 107 miljoner kronorna och har upptagit dem
såsom bevis på vilka besparingar man på denna punkt ämnar göra innebär
detta en felräkning, en i vissa avseenden — jag vidhåller uttrycket — missvisande
siffra, som måste korrigeras och ifyllas, varvid det kommer att visa
sig, att de verkliga kostnaderna gå åtskilligt därutöver. Jag har påpekat, att
det belopp av 460,000 kronor om året som utgår såsom ersättning för rustnings-
och roteringsbesvären alldeles hade bortglömts, ehuru beloppet är upptaget
i årets statsverksproposition och ehuru det i själva verket under budgetåret
1923—1924 icke begränsade sig ens till denna summa. Det är nämligen
ett förslagsanslag, som under nämnda budgetår överskreds med icke mindre än
64,000 kronor. Försvarsministern ville nu göra gällande, att detta anslag
skulle bortfalla om några år, men det är icke detta det rör sig om i regeringsförslagets
sammanfattning, utan om de kostnader, som måste beräknas under
den allra närmaste tiden. Försvarsministern ville också göra gällande, att jag
på dessa punkter lämnat »ovederhäftiga» uppgifter. Han talade också om,
att min reservation skulle hava ett och annat kraftigt uttryck. Jag vet icke,
om jag någonstädes brukat något så starkt uttryck som »ovederhäftigt»,
som försvarsministern nu riktade emot mig. Det är alldeles riktigt, att den
berörda siffran icke förekommer i den sammanfattning, som åtföljer min motion
men denna sammanfattning är uppgjord med ledning av regeringens egen
sammanfattning, och då är det ju förlåtligt, om en enskild motionär i hastig -

Lördagen den 23 maj f. ra.

55 Nr 34.

heten, tiar han skriver sin motion, förbiser en siffra, som regeringen icke upp- Ang. försvarstagit.
Är det så, att detta är ovederhäftighet hos mig, så returnerar jag alltså
komplimangen till regeringen, som får stå för den ursprungliga »ovederhäf- (p,orts)
tigheten» på den punkten.

Vidare måste, så vitt jag förstår, tilläggas också de 600,000 kronor, som
regeringsförslaget och utskottsförslaget alldeles ha plockat bort från den beräknade
kostnaden för flottans ersättningsbyggnad. I statsverkspropositionen
står denna kostnad upptagen till 5,600,000 kronor för nästkommande budgetår.
I regeringsförslaget och sammanfattningen hos utskottet står den upptagen
endast till 5,000,000 kronor. Såvitt jag förstår, måste detta betyda antingen
att man har skrivit fullkomligt fel och beräknat miste, kommit med — hur
var det det hette? — »ovederhäftiga uppgifter», eller också betyder det att
man ämnar smuggla ner eller -— förlåt uttrycket, det kanske var lite för starkt
— sätta ned nybyggnads summan från 5,600,000 kronor till 5,000,000, men
efter vad försvarsministern yttrade förefaller det sista att icke vara förhållandet.
Jag vidhåller sålunda att där tillkomma ytterligare 600,000 kronor.

Därjämte har man i en not stoppat in en summa på inte mindre än 3,700,000
kronor, som man säger är »ökade organisationskostnader», som skola utgå
under de närmaste åren. Det säges icke vad detta är för kostnader. Jag har
tillåtit mig den gissningen, att det skulle vara kostnaderna för omskrivning
av hela inskrivnings- och mobiliseringsväsendet och dylikt. Jag vet inte om
det är riktigt. Sedan har det viskats till mig, att det icke skulle vara detta
eller i varje fall icke endast detta, utan alldeles direkta övergångskostnader:
avlöning åt avskedat manskap och dylikt. Jag vet inte vilket som är riktigt,
men till dess försvarsministern eller finansministern klargör, vad dessa utgifter
avse, måste jag vidhålla, att det är övergångskostnader, som lika väl som alla
andra övergångskostnader bort upptagas i ramen ovanför och icke stoppas ner
i en kanske av många föga beaktad not. Jag vet icke hur mycket som faller
på det första övergångsåret, låt oss säga ett par miljoner, men det är genast
en ytterligare ökning till de förut berörda.

Så är det de oberäkneliga kostnaderna för ersättning till kommuner o. s. v.
Försvarsministern ville göra gällande, att när i fjolårets proposition icke
beräknats något anslag för detta ändamål, var han fullkomligt fri att utesluta
det i år. Jag tillåter mig svara, att i fjolårets proposition förekommo icke på
långt när samma indragningar som i denna av regementen och truppförband.

I fjolårets proposition gällde det en högst obetydlig summa; i årets proposition
kan den säkerligen komma att gå upp till mycket, mycket betydande
belopp, efter allt att döma. Det förelåg hos utskottet en skrivelse från svenska
stadsförbundet, som i detta fall har rätt avskräckande siffror. I varje fall
tillkomma måhända åtskilliga miljoner på den punkten.

Vidare ha vi utskottets sätt att beräkna övergångskostnaderna genom att
portionera ut dem på en period av tio år och därigenom för nästkommande år
beräkna endast 5,750,000 kronor, under det att man i själva verket, om man
går till andra uppgifter i propositionen, ser, att summan för nästa år kan
beräknas till omkring 11,000,000 kronor.

Lägger jag alla dessa siffror till varandra, kommer jag således upp tillen
verklig kostnad av 115—116 miljoner kronor utom ersättningskostnaderna
åt städerna. Då torde det vara uppenbart, att man skulle i försvarets tjänst
kunna få en bra mycket effektivare användning för dessa medel än på det
nu föreslagna sättet.

Jag ber jämväl att få erinra om att hela den sistnämnda frågan om ersättningskostnaderna
åt kommunerna icke från regeringens sida erhållit någon utredning,
och att det förhåller sig så även med andra punkter i propositionen.

Frågan om övergångstiden och övergångens genomförande är uppenbarligen

?(r 34. 5g

Lördagen den 23 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forte.)

■ icke tillräckligt utredd. Frågan om det är möjligt att genomföra inskrivningens
omläggning och mobiliseringsplanernas omläggning inom den förutsatta
tiden är icke heller klarlagd. Frågan om det sätt, på vilket de nya regementena
skola instickas i arméfördelningarna, är lika litet klarlagd. Man möter
sålunda på den ena punkten efter den andra spörsmål, som göra att riksdagen
alls icke nu kan överblicka räckvidden av det'' beslut, den för närvarande inbjudes
att fatta. Alla dessa och dylika frågor synas mig därför vara ett
ytterligare skäl. som tillkommit under utskottsbehandlingen, för att det enda
riktiga vore att uppskjuta beslutet eller åtminstone att ytterligare uppskjuta
övergångstiden.

Men vill man icke gå den vägen, så finns i min motion en metod angiven att
lösa frågan på annat sätt, nämligen genom antagande av i stort sett det förslag
från föregående år, som då vann denna kammares bifall. Detta förslag
bibehåller arméfördelningarna, det bibehåller truppförbanden, och det bibehåller
i väsentliga delar kadrerna. Det lämnar en vida ändamålsenligare
övningstid åt alla olika kategorier, och detta i alla fall med betydligt mindre
kostnader än 1914 års härordning. Minskningen går till ungefär 43.000,000
kronor. Jag har väckt det förslaget, därför att ingen skulle kunna säga, att
det icke på varje punkt, som vi ha att behandla under dessa dagar, skall finnas
möjlighet att gå utöver det av regeringen och utskottet framlagda förslaget,
och jag är fullkomligt viss om att på alla punkter, där man går utöver
det, där sätter man något bättre i stället för något sämre, otillfredsställande.

Nu klandrade^ försvarsministern i sitt anförande högern, därför att den i sin
män ställt sig på provisoriets ståndpunkt. Anmärkningen drabbar ju icke egentligen
mig, som framlagt ett förslag till en omedelbar omorganisation, men
jag kan i alla fall icke lämna den utan en replik. Försvarsministern erinrade
om den kritik, som i fjolårets kungl. proposition riktades mot provisoriet.
Han talade om och läste upp ett stycke av den kritiken, som handlade om de
osäkerhetsförhållanden, som provisoriet medförde. Jag skall tillägga några
*aker’ som också stodo i den kritiken. Det talades om den bristande
utbildningen för de värnpliktiga. Det talades om bristerna i ersättningsbyggnaderna
för flottan, och det talades om nödvändigheten av en än bättre
beväpning och utrustning. Nå, är det nu så, att regeringsförslaget är bättre
pa dessa punkter, alltså i fråga om osäkerhetsförhållandena, i fråga om beväpning
och utrustning, i fråga om ersättningsbyggnad åt flottan och i fråga
om de värnpliktigas utbildning? Nej. är provisoriet otillfredsställande, så är
regeringsförslaget på alla dessa punkter ofantligt mycket mindre tillfredsställande.
Vad särskilt osäkerhetsförhållandena för befäl och andra beträffar,
undrar jag, det kan sägas att, man tagit tillräcklig hänsyn till den känsla
av osäkerhet, som måste uppstå för alla dessa, som sättas ur tjänst från ett
yrke, som de med hängivenhet omfatta, och hur man tror att man skall kunna
finna nya krafter för detta yrke, då man behandlat de föregående på detta sätt
och dessutom låtit framskymta, att detta endast är ett steg till en ytterligare
nedrustning.

Till sist ett par slutord. Jag bestrider naturligtvis icke på något vis, att
regeringens medlemmar och mina övriga meningsmotståndare hysa en fast
tilltro till att. den organisation, som de för närvarande stå i färd med att genomföra,
är tillräcklig för den närvarande tiden, att de anse denna tid vara så
molnfri, att denna organisation kan räcka till. Men. mina herrar, vad hjälper
det oss andra, som icke kunna hysa denna ljusa tilltro? Om någon av mina
ärade motståndare, om hans excellens herr statsministern eller försvarsministern
eller utrikesministern vill bygga en privat byggnad åt sig och mot alla byggmästares
råd bygger den på osäker grund, så att den ramlar kull. då är det visserli -

Lördagen den 23 maj f. m.

57 Nr 34.

gen beklagligt, och jag skall gärna deltaga i beklagandet, men det är i alla fall Ang. försvarsen
privatsak. Här däremot gäller det någonting mera; här gäller det riket. Det ordnande
gäller att bygga på ett tillfredsställande sätt för riket, och om herrarna nu ^Forts, ‘
taga miste och i sin sangvinism och sina ljusa förhoppningar handla så,
att denna nya byggnad blir så pass klen, som alla sakkunniga påstå, då är
det icke blott regeringen och mina ärade meningsmotståndare och oss andra,
som detta drabbar, utan det är svenska samhället i dess helhet, både nuvarande
och kommande generationer. Och det är just därför att detta samhälle är så
pass gott och så pass livsdugligt, och därför.att vi alla ha det så kärt, som
vi icke kunna vara med om att minska dess skyddsvärn på ett sätt, som vi
anse medföra risker för dess bevarande åt våra efterkommande. Det tjänar
ingenting till att bygga vidare på samhället och på sociala och andra kulturella
förbättringar i det ,om man icke skaffar det ett tillräckligt skyddsvärn.

Och detta har många gånger förut krävt långt större ansträngningar och
mödor, än det för närvarande är fråga om. Minnet av den man, vars bild
avtäcktes i går, visar kanske bäst, vilka oerhörda mödor det en gång krävt
att bygga upp riket.

Försvarsministern vädjade till samhörighets- och solidaritetskänslan. Vad
vore det för sorts solidaritet, om vi, som ha denna uppfattning, med öppna
ögon gingo med på att nedriva det skyddsvärn, som vi anse oundgängligen nödvändigt
för Sveriges framtid och för fosterlandets förkovran? Det vore raka
motsatsen till verklig samhörighetskänsla både med dem, som nu bygga i detta
land, och de generationer, som komma efter oss. Oss personligen gör det
mindre, vi äro snart allesammans bortgångna. Men det är någonting annat,
som kommer efter oss, och det är i alla dessas namn, som jag för min del icke
kan anluta mig till regeringsförslaget utan ber att få yrka bifall till min
reservation.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 207, till Konungen, i anledning av Kung!.
Maj :ts proposition angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1928 (nr 115) om begränsning av den myckenhet brännvin, som må framställas
i sammanhang med pressjästberedning.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 110, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
folkliga musikskolan i Arvika;

Nr 34. 58

Lördagen den 23 maj f. m.

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till högsta domstolen och
regeringsrätten jämte en i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning dels av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till
avtal mellan å ena sidan staten och å den andra envar av städerna Stockholm
och Göteborg rörande nämnda städers övertagande av hela sin sinnessjukvård,
dels av väckt motion om statsbidrag till anordnande av kommunala
sinnessjukhus;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande av
medel från reservationerna å anslaget till uppehållande av försäkringsinspektionens
verksamhet för upprättande vid Stockholms högskola av en professur
i försäkringsmatematik och matematisk statistik;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1925—1926 till kommerskollegium samt de under kollegium lydande myndigheter
och kårer jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om återbetalning av tillfälliga lånemedel;

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 5, angående ersättning
åt sammansatta stats- och andra lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 11 A, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; nr

60, i anledning av väckt motion om kompletterande dekorering av andra
kammarens plenisal;

nr 61, i anledning av väckt motion angående den riksdagens ledamöter tillkommande
ersättning för resa till och från riksdagen; samt
nr 62, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om förbättring
av ofullständiga jordbruk; och

nr 32, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om frilösning
av arrendejordbruk m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.31 e. m.

In ildem
G. H. Berggren.

Lördagen den 23 maj e. m.

59 Nr 34.

Lördagen den 23 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående första särskilda utskottets utlåtande nr 1, Ang. försvarsavdelningen
I. Försvarsväsendets ordnande, punkten 1, såvitt angick den un- väsendets
der rubriken Lantförsvaret upptagna underavdelningen C. Härens organisa- ordnande.
tion i fred på högre och lägre truppförband. Fästningar. (Forts.)

Herr Bärg: Herr vice talman! Jag har icke begärt ordet för att göra några
egentliga inlägg i det nu föreliggande utskottsförslagets detaljer eller dess
tekniska utformning eller de avgivna reservationerna. I dessa saker har såväl
försvarsministern som herr Ekman från mina synpunkter ingående ordat
och ytterligare tillfälle därtill ges säkerligen senare under behandlingen av utskottsförslagets
olika punkter, icke heller ämnar jag ägna någon tid åt herr
Clasons meditationer över det utrikespolitiska läget. Hans excellens utrikesministern
har ju nyss på ett ingående sätt påvisat, hur tröstlöst det är att
söka få fram en hållpunkt för tillmätandet av vårt försvar.

Jag ämnar fastmer besvära kammaren ett ögonblick för att framhålla några
allmänna synpunkter, vilka legat till grund för mitt ståndpunktstagande i
denna fråga och som jag tror även omfattas av den partigrupp i kammaren jag
tillhör. Dessmera anser jag detta påkallat efter herr Tryggers högt burna anförande
men vilket i särskild grad inbjuder till vissa betraktelser.

När dåvarande statsministern och excellensen Hammarskjöld, inledde debatten
vid antagandet av den försvarsordning, vars omläggning nu — som jag
hoppas — förestår, yttrade han om den då föreliggande försvar.sreformen följande:
»Om, såsom är att hoppas och vänta, den inom några korta stunder bifalles
av riksdagen, kommer den 12 sept. 1914 att räknas bland märkesdagarna
i vår historia.»

Vidare betonades, att den förestående åtgärden fick verkligt värde först om
den utgjorde ett uttryck för en mera samlad mening och icke vore ett utslag av
en under dåvarande omständigheter tillskapad stämning.

Mig synes, att man denna dag har lika stor rätt, ja ännu större rätt, att i
föreliggande sak göra samma uttalande som statsministern av år 1914.

Och ändå torde ett stort svalg ligga befäst mellan den åskådning, som låg
till grund för sagda uttalande, och den åskådning som måste ligga till grund
för ett dylikt uttalande i dagens fråga.

Det anförda citatet byggde förvisso på — detta framgår med önskvärd tydlighet
av allt vad som föregick i samband med det då fattade beslutet —- att
vårt lands självständighet, fredens bevarande åt vårt land, liksom fredens
tryggande i världen överhuvud taget, väsentligast berodde på omfånget och
styrkan i den krigsberedskap, som kunde uppbringas. Den allmänna parollen
var då denna: den som vill fred, han ruste sig för lerig! Vilket bedrägeri, vilken
falskhet som ligger häruti har senare all världen fått erfara. Även om
världen, ännu skälvande efter krigens gisselslag, icke hunnit ordna sina be -

Nr 34. CO

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

grepp om vägarna ut ur denna villfarelse, synes dock uppvaknandets ögonblick
vara i antågande. Därpå tyder, som förut påpekats av flera talare, den allt
allvarligare och mera omfattande .strävan till tvisters förekommande och avgörande
mellan folken, som på senare tid ådagalagts. Enda hoppet för den
mänskliga kulturens fortbestånd synes också ligga däri, att dessa fredens vägar
beträdas av jordens folk, icke allenast i tal och försäkringar, utan i gärningar.
Det är denna ledtråd det socialdemokratiska partiet ej velat släppa, trots
virrvarret i världen, utan ämnar följa i fast förvissning, att det är den enda
väg som förer fram till målet. Att denna uppfattning omfattas i stort sett
även av de borgerliga vänsterpartierna behöver ej utsägas. Riktigheten härav
framgår ju bland annat därav att så pass enighet kunnat ernås om det föreliggande
utskottsförslaget från vänsterhåll. Av utskottets principuttalande framhäves
även detta.

Huru vitt och djupt denna känsla trots allt ändå gripit omkring sig även
utanför de egentliga vänsterpartierna tror jag man har rätt att skönja i vad som
på senare tid förekommit även inom de samhällsgrupper, som förut stått tämligen
främmande för hela denna åskådning. Jag hoppas, att jag icke gör den
regeringschef, som föregående år försökte sig på att samla nationen kring en
ny försvarsreform allt för orätt, om jag säger, att man i den åtgärden även
fann en flä.kt av den nya tidens anda. Även om dåvarande statsminister Tryggers
inledningsanförande var starkt färgat av fruktan för oron i världen och
ofullkomligheten i vad som åtgjorts och åtgöres för fredens tryggande på fredlig
väg, helt okänslig för betydelsen av dessa fredssträvanden var den Tiggerska
regeringen likväl icke. Beklagligt mera dolda finner man dessa symptom
i den nu föreliggande Tryggerska reservationen än i fjolårets proposition och
herr Tryggers tal för i dag andas helt andra toner än vad då ljödo. Min förvissning
är dock att de politiska ledande högermännen likväl innerst äro i viss
mån anstuckna av denna nyare tidsanda. Detta synes mig framgå bland annat.
därav att detta partis främste talesman i denna kammare ändock förde med
sig så mycket från konungens rådsbord till ledareplatsen å riksdagsbänken, att
han i sitt hälsningsanförande till denna kammare innevarande riksmöte yttrade
följande beaktansvärda ord, vilka, även om de främst voro sagda med hänsyn
till rent ekonomiska och finansiella förhållanden, likväl beröra och äro
tillämpliga på sådana frågor som fred och försvar och statlig sparsamhet:
»Den ekonomiska och finansiella världssituationen berör såväl folkens yttre
förhållanden som deras inre förhållanden. I förra avseendet medför den slitningar
mellan staterna, som skapa hat och bitterhet samt förhindra ett rationellt
ordnande av världsproduktion och världssamfärdsel. Därigenom motverkas
återknytandet av de otaliga band mellan folken, som världskriget sönderrivit.
I senare avseendet åter alstra den ekonomiska och finansiella svagheten
och den därav följande hårda skattebelastningen ett missnöje inom staterna, som
närer partisinnet och ersätter allas samverkan för det gemensamma bästa med
ett ensidigt och fördärvbringande fullföljande av själviska intressen.

Men redan insikten om den fara, som i nu nämnda avseenden föreligger, innebär
ett avsevärt steg på väg mot dess undanröjande. Vad som ytterligare kräves
är, att varje folk drager slutsatsen av denna insikt. Därvid skall det visa
sig, att enda botemedlet mot det onda är allvarligt arbete, ökad sparsamhet
på det allmänna och enskilda området, men framför allt ett fredligt och förtroendeingivande
sinnelag. Denna kärlek till freden och friden, icke att förblanda
med svag undfallenhet, kan icke taga sin början först utanför rikets
gränser. Den måste ha sin källa inom landet.» En senare i anförandet inlagd
reservation företager icke värdet av det sålunda sagda.

Med vad jag nu sagt har jag velat dels betona den grundläggande anda och
uppfattning från vilka det socialdemokratiska partiet går att ta ställning till

Lördagen den 23 maj e. m.

Öl Nr 34.

dagens fråga, dels anföra några bevis för att samma uppfattning synes vara Ang._försvaraunder
spridning vitt utanför de socialdemokratiska leden inom vårt folk. Från f

dessa utgångspunkter kan man måhända- med goda skäl fråga sig, dels huru ^Forts) ''
sammanfaller det nu av den socialdemokratiska regeringen framlagda och av
utskottet i allt väsentligt tillstyrkta försvarsförslaget med denna vår grundsyn,
dels ock varför synes enighet inom nationen icke kunna nås om ett gemensamt
försvarsförslag.

På denna första fråga vill jag svara, att vad som för oss socialdemokrater
för ögonblicket varit viktigast har mindre varit att få fram ett förslag, som
vore ett adekvat uttryck för vad som skulle kunna kallas en genomsnittsuppfattning
av vad i försvarsväg borde offras. Det riksdagspolitiska läget har
lyckligtvis befriat oss från att utröna detta. Huvudsaken har i stället varit
att med markerande av vår grundsyn på fredsproblemet, åstadkomma en försvarlig
rustningsminskning och därmed ock en nedskrivning av den betungande
börda försvaret åsamkar vårt folk. Även i detta hänseende finner jag beröringspunkter
med fjolårets förhållanden. Huru starkt än från den Tiggerska
regeringens sida framhölls, att dess förslag icke tillkommit genom ett tillmötesgående
mot andra partigrupper, framfördes det likväl som ett samförståndsförslag,
vilket ju i sig innebar strävan att göra detsamma antagligt för
en riksdagsmajoritet. Under sådana förhållanden ligger det trots allt i sakens
natur, att egna speciella synpunkter måste maka åt sig. Kan man vinna något
värdefullt, bör man ju söka vinna detta, även om man icke vinner allt vad
man önskar. Och att man vinner åtskilligt, mycket värdefullt är för mig alldeles
tydligt. Den minskning i statsutgifterna, som förslaget innebär, måste
anses betydande. Likaså avkortningen av den betungande övningstiden, värnpliktslagens
humanisering in. m. Huru högt den ekonomiska begränsning
skattades, som det Tiggerska fjolårsförslaget antogs innebära, trots att detsamma
låg så betydligt över det nu framlagda, framgår av herr Tryggers egen
värdesättning därav, då han i riksdagsdebatten anförde följande: »Emellertid,
fastän frågan om avväpning för närvarande saknar praktisk betydelse, är därmed
naturligtvis icke på något sätt förnekat, att man bör söka minska försvarsbördorna
för folket så mycket som möjligt. Allt talar för det berättigade
i strävandena i denna riktning. Först och främst vinner man därmed,
att den försonlighetens och broderskapets anda, som utgör en så viktig förutsättning
för kulturellt framåtskridande, blir starkare, men vad som även är av
synnerligen stor betydelse är, att denna minskning i rustningarna påkallas av
ekonomiska skäl, vilka skäl, efter all den förstörelse, som världskriget åstadkommit,
äro mera bjudande än någonsin.» — Och vidare anfördes: »Vi må ste

därför ordna våra förhållanden så, att vi, så länge det kan vara erforderligt,
kunna bära den rustning vi pålägga oss. Gå vi längre i fråga om försvarsanordningar
kan det hända, att när vår försvarsberedskap bäst behöves, densamma
av brist på medel redan är nedröstad.»

Vad herr Tryggers omdöme om sitt förslag ur dessa synpunkter berättigat,
måste detta i ännu större måtto vara fallet med det nu föreliggande, vilket enbart
i statskostnader ligger ett 30-tal miljoner kronor under fjolårets proposition.

Går jag så till den senare frågan varför — trots de många beröringspunkter
som finnas — enighet ej synes kunna ernås mellan alla de politiska partierna
om ett gemensamt försvarsförslag, så finner jag svaret därpå genom att åter
hedra herr Trygger med ett citat ur hans riksdagsanförandc under fjolårets
försvarsdebatt. Han säger nämligen där, efter att ha anfört vad jag nyss citerade
angående värdet av de ekonomiska bördornas begränsning: »Äro vi

så långt ense, är däremot dock icke klart att vi kunna enas angående tidpunkten
för och omfattningen av denna minskning i försvarsbördorna. Avgörande bär -

Nr 34. 62

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

för är det nuvarande världsläget och våra ekonomiska och finansiella förhållanden.
» o. s. v. — Ja, däri består väl den egentliga skillnaden. Herr Trygger
fann vid framläggande av sitt försvarsförslag icke någon så fast hållpunkt
i det utrikespolitiska läget, att han på grund därav kunde tillmäta omfattningen
av den försvarsordning som då framlades. I stället inskränkte herr Trygger
sig till att låta den ekonomiska faktorn bliva utslagsgivande härutinnan.
Men icke heller denna mätare gav ett sådant utslag att resultat kunde vinnas.
Steget nedåt togs, men icke långt nog för att vinna den anslutning, som krävdes
för att nå målet. Vad har då varit naturligare än att öka detta steg, som den
nu sittande regeringen gjort för att komma fram dit den förra regeringen
syftade, men ej nådde. I vad som skett ligger således
ingen som helst artskillnad utan endast skillnad i graden. Detta är värt att
beakta när omdömen fällas över det nu föreliggande förslaget. Dessa omdömen,
som i en del av tidningspressen tagit sig uttryck i de mest fruktansvärda
beskyllningar för nidingsdåd och attentat mot vårt lands självständighet och
dylikt, måste bottna i, antingen okunnighet om vad föreliggande förslag innebär,
eller ock i ovilja att erkänna dettas innehåll. Möjligen kan det också bestå
i en överkänslig vantro på att, på ett meningslöst rustande och endast därpå
hänger vår fred och självständighet.

Mig synes att även de som huvudsakligast hygga vår tillvaro som självständigt
folk på krigsberedskap, med en något så när resonlig syn på saken
böra kunna känna sig lugnade inför en sådan försvarsberedskap, som innefattas
i förslaget i fråga. Det är dock inga små offer och anstalter det här gäller.
Enbart kostnaden under den närmaste tiden, 107 miljoner kronor årligen, säger,
att offret är oerhört. Eliten av försvarskraften göres krigsduglig. Genom
att utsovra det förnämsta i försvarshänseende av folkkraften, som uteslutande
får under övningstiden ägna sig åt vapenbruket, måste med ett insiktsfullt
handhavande av utbildningen en god armé kunna åstadkommas. Ett
modernt flygvapen — efter våra förhållanden avsevärt i omfattning — anordnas,
andra nutida moderna krigsberedskap anskaffas (stridsvagnsorganisationen)
och sjöförsvaret underkastas ytterligare granskning för att på rimlig
kostnad få fram det bästa och lämpligaste. Möjlighet till reservformationer
ordnas o. s. v. Sannerligen man har skäl att klaga från den sidan.

Att socialdemokraterna kunnat godkänna ett sådant förslag slår platt till
marken allt tomt tal om att vi genom ett försummat försvar visa likgiltighet
för vårt fosterlands självständighet och vilja att leva. Och det gör mig uppriktigt
ont, att, som för en stund sedan hände, höra herr Trygger med föraktfulla
tonfall tala om den »blandade hop» — vill jag minnas uttrycket lydde
så — som utgör majoritet för det föreliggande förslaget. Herr Trygger och
med honom liktänkande må dock besinna, att bakom denna majoritet står
massan av det folk, som under kriget och dess efterverkningar i möda och
grinande armod släpat sig fram genom lidanden, som den oberörde och utomstående
icke har en aning om. Och vad betyder icke denna ringaktade hop
just för vårt av herr Trygger omhuldade försvar? Herr Trygger uttalade
nyss med rörelse i rösten en varm önskan om att prövningens stund måtte förskonas
oss. Med samma djupa allvar vill jag uttala samma önskan. Men om
den dagen skulle komma, vilket Gud förbjuda, så skall herr Trygger för visso
finna, att det just är denna föraktade »hop» som kommer att slå vakt icke
enbart om den egna fattiga kojan utan även om de palats, varifrån man nu
ser ner på dess ringhet. Jag beklagar att en dag som denna sådana yttranden
fällas.

Och nog vet herr Trygger bättre än att samtidigt citera ordet »förbrytare»
som ha.n talar om den regering, vilkens hållning mer än något annat har bidragit
till att försvarsviljan bland de djupa leden blivit vad den är.

Lördagen den 23 maj e. m.

63 Nr 34-

Sannerligen man från den sidan har skäl att klaga. Snarare synes den Ang.försvarsdel
av vårt folk som tillmäta den materiella krigsberedskapen mindre värde i ordnande
försvarshänseende ha större skäl till oro och klagan. Men även dessa måste ™ ''

trösta sig därmed, att det föreliggande förslaget dock betecknar en eftersträ- r
vad och viktig vändpunkt. — Antages utskottsförslaget är dock det första
och förvisso därmed det svåraste och avgörande steget taget mot det framtidsmål
alla dock ytterst måste trängta till: vapnens fullständiga nedläggande.

I och med detta steg markerar också vårt folk att det vill göra allvar av och
icke enbart låta fredssträvandena stanna vid en läpparnas bekännelse — göra
allvar av vad herr Trygger så sällsynt vackert uttalade i sitt förut citerade
hälsningsanförande till denna kammare för några månader sedan — att ådagalägga
»framför allt ett fredligt och förtroendeingivande sinnelag''».

Visserligen kan det väl icke betyda så mycket där ute bland världens oro,
vad en liten nation här uppe i höga nord har för devis på sitt standar, men
alldeles betydelselöst kan det icke vara. Äktheten gör dock vissa intryck och
utan att någon nation börjar att i gärning visa äktheten av sitt fredliga och
förtroendeingivande sinnelag genom handling, även om den vore riskfylld,

— utan detta säger jag — lärer någon vändpunkt till det bättre aldrig någonsin
nås.

Den röst, som under vår tid mer än någon annan från nordens länder uppmärksamt
hörts utöver världen, förkunnade detta fredliga och förtroendeingivande
sinnelag liksom minskning av vapenmakten har för alltid tystnat —
tystnat i denna församling och ute i världen. — Sveriges riksdag kan i dag
ge äkthet åt den nu tystnade röstens förkunnelse och maning, den kan liksom
herr Hammerskjöld yttrade 1914, göra denna dag till en märkesdag i vår
historia. Detta kan ske genom att bifalla utskottets hemställan, till vilket,
herr talman, jag i den föredragna punkten yrkar bifall.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Greve Wachtmeister: Herr greve och talman! Jag skall inte säga

många ord, men jag kan dock inte låta bli att i denna ödesdigra stund, då
vårt försvarssystem står inför möjligheten, för att inte säga sannolikheten,
att helt rivas sönder och mänskligt att döma sättas ur stånd att ens tillnärmelsevis
fylla sin uppgift, även avge min kraftiga protest och dessutom göra
några yrkanden.

Inför den jäsande oro, som, nästan på varje punkt i vår världsdel nu gör
sig gällande, har det förr så ofta åberopade skälet för av- och nedrustning,
en livlig förhoppning om en snart stundande evig världsfred, mer och mer
fått maka åt sig. Man måste numera böja sig inför fakta, man erkänneT, att
det råder oro i världen, man erkänner, att vårt land kan komma i en sådan
situation, att det behöver ett försvar. Åtminstone är det numera en helt liten
falang, som inte vill veta av något försvar för vårt land. Men dess ivrigare
åberopar man sig nu på vår ekonomiska bärkraft, som man förmenar inte
skulle tåla vid påfrestningen av ett försvar, sådant som av den militära sakkunskapen
anses bjuda oss något så när nödigt skydd.

Dessutom åberopar man sig på folkviljan. Folkviljan, säger man, kräver
den våldsamma nedrustning som nu föreslås. Svenska folket i val har uttalat
sig, och svenska folket har rätt att självt avväga de uppoffringar, det vill
göra för sitt försvar.

Jag vågar påstå, att intet av dessa skäl är hållbart. Så länge våra landsmän
anse sig ha råd att göra av med bortåt 300 miljoner kronor på sprit, tobak,
kaffe och andra njutningsmedel, så länge de anse sig ha råd att med ra -

Kr 34. 64

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

tände av vårt inhemska vete importera för ett par hundratals miljoner kronor
amerikanskt lyxvete och amerikanskt lyxvetemjöl, så länge de anse sig ha råd
att importera tiotals miljoner kilogram franska äpplen och päron, under det
vår inhemska frukt får delvis ruttna bort eller utfodras till kreaturen, så
länge vi anse oss ha råd att offra ett hundratal miljoner på nöjen, därav
det mesta på biografer, så länge verkar påståendet, att vi icke skulle ha
råd att försvara oss, icke ha råd att hålla oss med ett annat försvar än det
på lösan sand byggda, illa avvägda och i förhållande till sin effektivitet
oerhört dyrbara försvarssystem, som utskottet bjuder på, i afl sin tragik
nästan löjeväckande, liksom också påståendet, att vi icke skulle ha råd att
offra de ett par tiotal miljoner mera, som skulle krävas enligt herr Tryggers
reservation för att fortfarande bibehålla vårt gamla försvarssystem, undan
för undan moderniserat och förbättrat, intill dess vi säkrare än nu kunna
överblicka, hur den så behjärtansvärda fredstanken lyckas bryta sig igenom
i världen.

Ja, så var det folkviljan. Folkviljan? Stöta vi icke här på en circulus
vitiosus? Hur har denna folkvilja kommit till? Äro de framstående folktalarna
och folkledarna i majoritetspartiet alldeles främmande för skapandet
av denna folkvilja? Och förresten: Svenska folket har inte förrän nu
vaknat till insikt om frågans räckvidd, och skulle i detta ögonblick en allmän
omröstning verkställas, är det min livliga övertygelse, att en kraftig majoritet
skulle uppnås för en förkastelsedom, över regeringens förslag, och ännu kraftigare
kommer denna förkastelsedom att ta sig uttryck på hösten 1928, då
svenska folket fått litet mera tid att fundera på saJsen.

Genom föregående yttranden och genom reservationerna ha utskottsförslagets
otillräcklighet, otidsenlighet och övriga brister så klart och tydligt belysts,
att jag inte skall ge mig in därpå. Men en sak står för mig alldeles
klar, och det är, att även om riksdagen nu bifaller utskottsförslaget, kommer
detta icke att bli någon definitiv s. k. lösning av försvarsfrågan. En
annan lösning måste komma rätt snart härefter, och den lösningen kommer
att bli svårare och dyrbarare, ty vad man så lättsinnigt river ner blir det alltid
mycket svårt att bygga upp igen. Lika orimlig har utskottets politik
vis-ä-vis flottan varit. I ord och fraser har man varit mycket frikostig, men
så fort det gällt realiteter, vill man genom bristande ersättningsanslag ta
livet av flottan, rent av förinta densamma.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag i allt ansluter mig, såväl vad lantförsvaret
som sjöförsvaret angår, till den av herr Trygger med flera avgivna reservationen.
Men om denna reservation inte skulle av riksdagen bifallas, så
kommer jag, när de av utskottet avstyrkta motionerna komma att föredragas,
att yrka bifall till en lokalt betonad motion angående infanteribesättningen i
Karlskrona. Det är nämligen så, att jag i första kammaren och herr Holmgren
i andra kammaren ha väckt motion om ett regementes fredsförläggning
i Karlskrona, men som ställningen nu är, har ju denna motion inte den allra
minsta utsikt till framgång, och därför kommer jag, då den tiden kommer,
att yrka bifall till en i andra kammaren av herr Jeppson under nummer 341
väckt motion, däri hemställes, att det detachement från Kronobergs regemente,
som skulle förläggas i Karlskrona, måtte organiseras såsom, självständig kar.
Det är min övertygelse, att omedelbart efter det den nya organisationen trätt
i kraft, kommer denna ändring med nödvändighet att framtvinga sig själv.
Det är ju en onödig omgång att ha befälet över en i Karlskrona_ förlagd trupp
förlagt i Växjö, en omgång, som nog kommer att kosta både tid och pengar.

För min del ber jag att för närvarande, herr greve och talman, få yrka
bifall till herr Tryggers med flera reservation, såväl vad sjöförsvaret och
lantförsvaret som skytteväsendet angår.

Lördagen den 23 maj e. in.

05 Nr :''A.

Herr Johansson, Johan: Herr greve och talman: Försvarsfrågans behandling
har nu sträckt sig över en tidrymd av mer än fem år, och under dessa år
har det förts fram en mångfald olika åsikter och förslag. Bland dem ha vi
sålunda sparsamheten, som helt naturligt för de flesta medborgare har en
skön klang, men enligt min uppfattning kan denna inte användas när som
helst och hur som helst utan att väcka såväl undran som betänkligheter, huruvida
inte till och med sparsamheten kan komma att ställa sig för dyr, om
den inte ledes av det sunda förnuftet. Där ljuder ju också den utrikespolitiska
strängen, vars klang är sa olika i olika händer. För min del står jag ännu
oryggligt fast vid den i mångas ögon gammalmodiga ståndpunkten, att tryggheten
i världen icke alls är så stor, som regeringen i årets försvarsproposition
gjort gällande. Till denna åsikt ansluta sig väl också de, som undertecknat
den motion, som har burits fram från vårt håll här i riksdagen.

Man finner det oftast löjligt och affekterat att skrämma med det ryska spöket,
, men för mig ligger det allvar i faran österifrån. Det nutida Ryssland,
som lever sitt eget, från det övriga Europa isolerade liv och vars politik för
övrigt undandrager sig kontroll av såväl övriga makter som även Nationernas
förbund, spelar enligt mitt förmenande en betydelsefull roll för Övriga europeiska
staters lugn och säkerhet. Ty om tsar-Ryssland var en björn, så brummade
den dock efter vissa diplomatiska lagar, medan sovjetstaten närmast kan
liknas vid en otämjd björnunge, som under sin lek vilken stund som helst kan
rulla sig över gränserna till grannens område. Åt vilket håll detta kan bli är
ju ytterst vanskligt att förutsäga, men det kan mycket väl bli uppåt nordväst.
Planerna på ett framträngande till Västerhavet folio sannolikt icke med tsardömet.
I samma man vägen stänges åt annat håll och i samma mån vi nedrusta,
bli de säkerligen återigen aktuella. Man har räknat med en viss ökad
trygghet i och genom Finlands självständighet och randstaternas uppkomst,
och denna förbättring skall icke helt bestridas, ty faran har därigenom blivit
till viss grad medelbar. Samtidigt blir det dock alltmera bekant, att Ryssland
är på väg att återigen bli en militärmakt. Dess armé lär numera vara stark
och välrustad och dess flotta under om- och tillbyggnad. Då dessa maktmedel
styras av en lika oberäknelig som fanatisk politik, må man väl medgiva, att
tryggheten österut realiter icke ökats. Skulle det icke direkt komma att gälla
oss. komma vi i varje fall. liksom under det senaste stora kriget, genom att
närmare eller fjärmare makter indragas i krigiska förvecklingar, lätt nog i
sådana situationer, att vår neutralitet ställes på spel. Att då icke ha tillräckliga
maktresurser att hävda denna och skydda vår nationella frihet vore —-tror jag — detsamma som undergång. Vi böra icke i detta avseende föra oss
själva och allmänheten bakom ljuset.

Det utrikespolitiska läget är alltså icke sådant, att det rättfärdigar den nu
föreslagna nedrustningen. Därtill kommer, att det icke kan vara försvarligt
att företaga ned- och prustning i ett enstaka land. som man nu vill göra här
och i ett grannland, innan överenskommelse i detta syfte träffats mellan ett
flertal stater. Den fredsgaranti, som anses ligga i Nationernas förbund, motiverar
icke heller ett sådant steg, ty den utesluter åtminstone icke ännu möjligheten
av en ny katastrof i Europa, där djupgående konflikter, härrörande
ur frederna efter världskriget, ännu kvarstå i oroande aktivitet.

Av dessa skäl i första hand anser jag från min ståndpunkt, att Sverige alltjämt
måste ha en fredsorganisation, vars ram är tillräcklig för att folkets hela
värnkraft skall kunna, om det gäller, insättas i kampen för rikets värn och
frihet.

Hur är nu det försvar utskottet erbjuder?

För det första förhindras genom uppdelningen i linje och ersättningsreserv
uttagandet av hela vår levande värnkraft. Linjen skall ju erhålla 140 (jagars

Förslå kam mar ms protokoll 1025. Nr r

Ang. försvaraväsendeU

ordnande.
(Forts.)

Nr 34.

(10

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvars väsendets ordnande.

(Form.)

fredsövning, men ersättningsreserven, som utgör nära nog en fjärdedel av den
värnpliktiga årskontingenten, erhåller endast en månads vapenövning; resten
av övningstiden ägnas åt handräckningsarbete. ^ Vi ha visserligen redan nu
omkring en miljon tjänstgöringsdagar om året på handräckningens konto, men
dessa ha dock i stor utsträckning fullgjorts av till vapentjänst oförmögna, medan
det här i kategoriklyvningen är fråga om fullt vapenföra, med andra ord
sådana, som rätteligen skulle ha sin plats i eldlinjen.

En annan tvivelaktig omständighet i utskottets förslag angående värnplikten
är, att den så omstridda och problematiska uttagningen av underbefäl bland
de värnpliktiga bibehållits och till och med utsträckts att omfatta en större del
än förut av årskontingenten, varjämte denna grupps tjänstgöringstid ökats
med 25 dagar. Man måste dock ha insett nackdelarna med och orättvisan uti
denna med förlängd tjänstgöring förenade tvångsuttagning, man tycks ha
kommit underfund med, att detta är ett meningslöst offer och att man på
detta sätt icke erhåller befäl, dugligt till truppförare i fält; men man har
märkvärdigt nog likväl icke velat taga vårt förslag till befälsfrågans ordnande,
på grund av vilket vi kunnat föreslå lika övningstid, 140 dagar, för alla.
Man borde ha varit så mycket mera benägen att taga detta, som man till allt
övrigt nedsatt studenternas övningstid på ett sätt, som förringar möjligheten
av dessa värnpliktigas användande i de befälsuppgifter, vartill de äro avsedda.

Vidare har man till ytterlighet försvagat fredsorganisationen och äventyrat
krigsorganisationen genom ett flertal gamla bygderegementens nedläggande och
de återstående förbandens förminskande till mindre än hälften av nuvarande
styrka. Av dessa spillror skola nu bildas fyra arméfördelningar samt övre
Norrlands och Gotlands trupper, de sistnämnda bestående av fyra infanterikompanier
och två batterier. Till detta skola visserligen komma två reservfördelningar,
i vilka sålunda över etthundra tusen ersättningsreservister, tillhörande
beväringen, skola placeras, och jag ifrågasätter, huruvida dessa överhuvud
taget skola få något tillfälle alls att vid krigsutbrott deltaga i fosterlandets
försvar. Vad har man nu för garantier för, att dessa reservfördelningar
kunna komma till stånd? Var äro planerna för dem, var finnes utrustning
och vapen? Varifrån skall befälet komma? Från övergångsstaten, svarar
man. Men sedan denna är slut? Jag går ut ifrån, att man väl icke bör
bedöma en härordning efter förhållandena under övergångstiden utan efter tillståndet,
då härordningen är definitivt genomförd. För övrigt torde linjetrupperna
vid krigsutbrott vara i så stort behov av övergångsstatens befäl, att reservfördelningarna
nära nog bli utan. Om dessa sålunda icke kunna organiseras,
sedan de nu bokförts som tillgång och använts som övertalningsmedel
på tvehågsna, äro de ju i själva verket en vacker dag mera ett spegelfäkteri
på papperet än en verklighet.

Inom försvarsrevisionen uttalades dock på sin tid, att den kvarvarande försvarsorganisationen
framförallt borde bli elastisk det vill säga fa möjlighet
att lätt svälla ut vid krigsfara. Vänsterlöpiingen synes mig ej gå i denna
riktning. En obefintlig organisation kan icke svälla, och den, som tillåtes
kvarbliva torde även vara omöjlig i detta avseende ty den erbjuder med sin
svaghet icke ens tillräckliga övningsmöjligheter för befälet. Den kan följaktligen
icke utveckla nya förband, och genom befälskaderns minskning blir den
själv småningom en svagt utbildad och illa ledd trupp. Vi äro alltså vad det
lider tillbaka vid tillståndet under 1800-talets förfallsperioder.

Nedläggandet av truppförband utgör även ur andra synpunkter ett kapitel
för sig, som jag anser borde uppkalla varje ansvarskännande folkrepresentant
till protest. Genom dessa indragningar åstadkommes i de värnpliktigas freclstjänstgöring
ett fullkomligt virrvarr, som kan bliva nog så ödesdigert. Vid

Lördagen den 23 maj e. m.

hembygdens regemente ha vidare under århundraden knutits traditioner, som
i dessa allvarliga tider äro värda att hållas levande. Man frågar i detta sammanhang:
Är det meningen, att landskapens övriga gamla minnen på samma
sätt skola avvecklas för den nya tiden och följa fanorna till muséerna?

I vår reservation påyrka vi, att alla våra gamla bygderegementen bibehållas.
och de skäl, som i regeringsförslaget anförts för indragningarna, kunna
vi icke godtaga. Besparingarna ■— man pekar ju särskilt på dem — i landets
budget, som genom dylika indragningar kunna vinnas, drabba i själva verket
— i form av ökade kostnader för permissionsresor, svåra ekonomiska olägenheter
för ett flertal av de nuvarande garnisonsstäderna samt deras invånare,
kringliggande landsbygd o. s. v. — i så hög grad den enskilde, att deras effektiva
besparingsvärde avsevärt reduceras. Vidare hemställa vi, att härens nuvarande
fredsorganisation bevaras, ty endast därigenom är det möjligt att vid
krigsutbrott försvara hela landet. Att för sådant ändamål gruppera fyra
arméfördelningar är oförsökt och med hänsyn till geografiska förhållanden
sannolikt omöjligt. Vill man med dessa begränsade resurser söka skydda
hjärtat av landet, blir följden, att Norrland med sina betydelsefulla rikedomar
och troligen även andra landsändar måste uppgivas utan nämnvärt motstånd.

Nedskärning av organisationen kan, som jag förut påpekade, icke motiveras
av vårt utrikespolitiska läge, men den kan icke heller finna stöd i en försämring
av vår ekonomiska bärkraft, då vårt nationella välstånd är bättre än på
en mansålder. Trots detta förhållande vill man nu på en gång omöjliggöra
förbandens uppbringande till krigsstyrka och avgjort förhindra utbildningen
vid krigsutbrott av det stora flertalet värnpliktiga, som icke i rätt tid kunna
erhålla fullständig utbildning. Till detta kommer, att anslagen till materieloch
vapenförnyelse äro otillräckliga.

Jag nämnde i början sparsamhetsskälet, som på så många håll okritiskt tagits
för gott. Det har använts i agitatoriskt syfte, och resultatet har blivit
det förutnämnda. Man kan dock med fullt fog ifrågasätta, om utskottsförslaget
i själva verket innebär sparsamhet. Det är sagt, att det är en reducering
i miljoner men icke sparsamhet. I vårt förslag till lösning av försvarsfrågan
ha vi sökt få fram en försvarsorganisation, där vi för ett antal miljoner
få någonting, som är dugligt och användbart. Allt, som inte bjuder nödig effektivitet,
är återigen bortkastade pengar. Vi erkänna till fullo riktigheten av
rätt placerad, förnuftig sparsamhet och finna det därför fullt försvarligt, att
hänsyn tages till de avsevärda nationalekonomiska värden, som för landet i
dess helhet inbesparas genom ett lågt antal övningsdagar för de värnpliktiga i
fredstid. Vi ha därför sökt räkna så lågt i detta avseende, som det är möjligt.
Men möjligheten att utan våda göra denna besparing är mycket nära beroende
av befälsfrågan, vars tillfredsställande lösning enligt vår mening är villkoret
för minskad övningstid.

Detta spörsmål berör, som vi veta. ej blott anskaffandet av det antal befäl
av olika grader, som erfordras för själva utbildningen, utan lika mycket, om
ej mera, fälthärens tillgodoseende med befäl, det vill med andra ord säga åstadkommandet
av en duglig, välövad, pålitlig, alltid till hands varande reserv.
Hur har utskottet tänkt sig denna sak ordnad? Till en början vill det bibehålla
det nuvarande volontärsystemet, som ingen gång sedan sin uppkomst
varit i tillfredsställande form. Rekryteringen har i alla år vid de flesta truppförband
lämnat mycket övrigt att önska, och underbefälet har till följd härav
helt naturligt endast i undantagsfall varit vuxet sina betydelsefulla, uppgifter
som de värnpliktigas närmaste ledare och lärare. En viss förbättring av
detta befäls skolor har ju föreslagits, men dessa förbättringar äro icke av
den natur och omfattning, att de kunna säkerställa rekryteringen av det för
utbildningsarbetet erforderliga antalet, än mindre förskaffa krigsmakten en

Nr 84.

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvars väsendets ordnande.

(Forts.)

välbehövlig reserv av dugligt och välutbildat underbefäl. För att utfylla sistnämnda
behov föreslås som nämnt fortsatt och ökad uttagning av underbefäl
bland de värnpliktiga.

Vi ha i vår motion utgått från trenne huvudprinciper, som vi anse beteckna
livsvillkoren för en duglig härorganisation. Den första är hela värnkraftens
uttagande, för vilket ändamål den nuvarande fredsorganisationen måste behållas
obeskuren, den andra, att tvångsuttagning av värnpliktiga till underbefäl
och fackmän bör undvikas, den tredje, att för de värnpliktigas såväl utbildning
i fred som ledning i strid skapa ett fullt dugligt, påtagligt, tillräckligt underbefäl.
Den förstnämnda principen tror jag mig ha motiverat tillfyllest i det
föregående, likaså den andra. Den tredje åter är, som jag nyss sade, villkoret
för att övningstiden skall kunna sänkas till 140 dagar för härens huvudmassa.
En trupp, som blott får detta minimum av övning, måste underställas de allra
bästa lärare. Jag tror inte att en trupp kan, då den tages ut i fält, göra sig
vidare gällande, om den ledes av värnpliktigt underbefäl med endast 85 dagars
längre utbildning, särskilt som denna utbildning påtvungits dem utan eller mot
deras egen vilja. Vi ha i vår motion räknat med 140 dagars utbildning för
alla, om underbefälet består av allenast stam. Men för att få det därhän måste
allvarliga ansträngningar för rekryteringens säkerställande göras. Regeringens
förslag angående den förberedande underofficersskolan och den nya gemensamma
underofficersskolan beteckna steg i rätt riktning, men då departementschefen
själv medgivit, att de framtidsutsikter, som volontärerna kunna
beredas genom befordran till underofficer och vidare, varken äro eller kunna
göras sådana, att manskapsrekryteringen därigenom tryggas, är det svårt att
förstå, huru de förmåner, som genom nyssnämnda skolors inrättande beredas,
skulle kunna väsentligen underlätta manskapsrekryteringen ur de synpunkter,
som böra på densamma anläggas. Ej heller säkerställer man genom dessa förbättrade
skolor reservbefälets rekrytering, som allvarligt äventyras genom den
allmänna övningstidens förkortning och studentvärnpliktens fixerande till
260 dagar.

Vidare får jag i detta sammanhang starkt betona, att då vi från vårt håll
föreslå 140 dagars utbildning för de värnpliktiga, sammanhänger detta obönhörligen
med vårt förslag att få befäls- och underbefälsfrågan löst på bästa
möjliga sätt; d. v. s. så att vi verkligen få en god tillgång på lärare, som i
ordets bästa bemärkelse äro lärare. Därför böra vi, såvitt jag förstår, införa
ett stambefälssystem, som efter hand övergår till en indelt reservstain.
Dess princip och mål är att förskaffa hären en fast, pålitlig och alltid tillgänglig
underbefälsreserv, vars utkomst och framtidsutsikter det är sörjt för antingen
genom egnahemspremier, civilanställning eller ett mindre årligt understöd
i form av kontanta penningar. Man kan icke begära, att fullgott, önskvärt
folk i erforderlig utsträckning skall taga fast anställning på de förmåner
som utskottsförslaget erbjuder. Det förnämsta med vårt förslag är. att det
ger tillgång på befäl, som på grund av sin militära utbildning äro kompetenta
att tjänstgöra i plutonchefs eller plutonställföreträdares ställning, som äro
icke allenast goda truppförare utan även goda trupputbildare, som få tjänstgöra
som sådana under sin obligatoriska fredstjänstgöring och kunna tagas i
anspråk såväl för detta, som då det gäller att dana ofullständigt eller icke
alls utbildade årsklasser vid inträffande mobilisering. Till detta kommer, att
de äro frivilliga och ha ett gott begrepp om försvarets betydelse. Detta underbefäl
har ett hem och en ställning, som äro värda ett offer. Med övningstidens
nedskärning till 140 dagar är det ytterst nödvändigt, att vi få ett underbefäl
och befäl i övrigt, som förmå ingjuta en god anda hos de värnpliktiga
och sin omgivning, och äro kompetenta att fylla sin uppgift.

Lördagen den 23 maj e. in.

69 Nr 34.

Som det nu är ordnat, vinnes icke detta, en svaghet och brist, som måste Ang. försvars

läggas till rätta.

Av det förut sagda framgår, att det särskilt finnes fyra omständigheter i
utskottsförslaget, som stämt oss mot detsamma och kommit oss att framlägga
ett särskilt förslag till försvarsväsendets ordnande, nämligen: dess oriktiga, och
alltför optimistiska syn på det utrikespolitiska läget, kategoriklyvningen, som
snedvrider den allmänna värnpliktens grundprinciper, regementsindragningarna,
vilka göra härordningen nära nog obrukbar, och slutligen sättet att »lösa»
underbefälsfrågan, vilken dock är en av de viktigaste.

Dessa nackdelar borde också kunna väcka betänkligheter hos flera. Vi böra
icke förlita oss på någon annan än oss själva, ty vi ha ingen garanti för, att
någon skyndar till vår undsättning, då vi bäst behöva sådan. Vad finnes
det för sannolikheter, att någon annan makt skyddar oss under det år, som
vid ett hotande läge faktiskt erfordras, innan utskottsförslagets försvarsorganisation
har bringats upp till godtagbar krigsduglighet?

Att påtaga oss de bördor, som ge oss utsikt till att med framgång försvara
vårt land, är äkta svenskt, och dessutom rätt och riktigt ur kristlig och humanitär
synpunk.

Ja, herr greve och talman, jag skall be att med dessa ord få yrka bifall
till den vid nu föredragna punkt av herrar Reuterskiöld och Johansson i Kälkebo
avgivna reservationen.

väsendets

ordnande.

(Forte.)

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr greve och talman! Bland de ut gångspunkter,

det särskilda utskottet anför för den föreliggande försvarsrevisionen,
är kanske önskan att åstadkomma besparingar den i verkligheten mest
framträdande. Det har i detta sammanhang gjorts gällande, att nuvarande
försvarsanordningar avsevärt hämma samhällets produktiva krafter och föranleda
åsidosättande av andra viktiga samhällsändamål. Under förmiddagens
sammanträde har hans excellens ministern för utrikes ärendena framhållit, att
de militära myndigheterna visserligen i allmänhet beaktat de ekonomiska synpunkterna,
men dock vilja göra gällande, att 1914 års försvarsorganisation
icke skulle överstiga vår bärkraft, vilket denna försvarsorganisation enligt hans
åsikt gör. Jag skall i anledning härav, för att styrka den första delen av anförandet,
be att få citera några ord, som återfinnas i chefens för generalstaben
yttrande över det utkast till ny härordning, som utarbetats inom försvarsdepartementet.
Han yttrar följande: »I det föregående har gjorts gällande.
att chefen för generalstaben vid sitt bedömande av förslaget endast bör
laga i betraktande det yttre läget i politiskt avseende, men däremot icke det
inre politiska läget. Detta innebär emellertid icke, att en militär myndighet
kan bortse från rikets ekonomiska och statsfinansiella förhållanden. Redan i
min till försvarsrevisionens betänkande och förslag fogade reservation gjorde jag
gällande, att den år 1914 beslutade försvarsorganisationen under normala ekonomiska
förhållanden icke bör anses överstiga folkets bärkraft, och i chefens
för generalstaben härordningsförslag den 13 november 1922 framhölls det nära
sambandet mellan den militära organisationen och det ekonomiska livet.» Chefen
för generalstaben har sålunda framhållit, att enligt hans åsikt 1914 års
härorganisation under normala ekonomiska förhållanden icke borde anses överskrida
folkets bärkraft, men han har icke förnekat, att det under en depressionsperiod
kan finnas erforderligt att häri vidtaga vissa inskränkningar. Jag skall
i detta sammanhang påminna om att i början av detta århundrade, såsom herr
Clason redan påpekat i sitt anförande på förmiddagen, försvaret tog i anspråk
mer än 50 procent av samtliga utgifter för egentliga statsändamål.
1914 års försvarsorganisation, fullt genomförd, beräknas icke taga i anspråk
mer än 28 procent av nuvarande budget. Om man ser tillbaka på den senaste

Nr 34.

Lördagen den 23 ruaj e. m.

Ang. försvars

väsendets

ordnande.

(Forts.)

tjuguårsperioden, finner man att försvarsutgifterna icke stigit med mera än
108 procent, en stegring, som knappast motsvarar penningvärdets fall, under
det övriga egentliga statsutgifter stigit med icke mindre än 523 procent. Ganska
goda skäl finnas således för de militära myndigheternas omdöme, att om
vi för 20 år sedan kunde bära en försvarsutgift på över 50 procent, bör en
utgift på 28 procent under normala ekonomiska förhållanden nu icke överstiga
nationens bärkraft, och likaså torde det vara klart, att om övriga egentliga
statsutgifter under den sista tjuguårsperioden stigit med mera än 500
procent, de ändamål, för vilka dessa utgifter avses, måste anses hava blivit
i ganska hög grad tillgodosedda. Jag hyser sålunda den meningen, att det
försvar, som vi verkligen behöva, också kan bäras av landet; i min uppfattning
att ett dylikt försvar även bör bäras av landet, styrkes jag av ett yttrande,
som statsrådet och chefen för försvarsdepartementet fällde på förmiddagen,
då han i slutet av sitt anförande betecknade försvarsfrågan såsom en
hela folkets livsfråga. För en sak, som utgör en hela folkets livsfråga bör
man också vara beredd att utge jämförelsevis stora belopp. Redan då försvarsrevisionen
tillsattes, talades om den fredliga kulturens behov, och sedermera
har vid upprepade tillfällen den fredliga kulturens behov satts i viss motsats
till försvarets behov. Jag tror icke, att denna motsättning är berättigad. Redan
vad jag nyss anförde, nämligen den utveckling, vår budget erhållit under
de sista två årtiondena, giver vid handen att vi även med nuvarande försvarsorganisation
och försvarsutgifter icke sakna förmåga att tillgodose övriga behov,
och ser jag tillbaka på forna tider får jag samma intryck. I förmiddags
talade herr Clason om Gustav Vasa; för några dagar sedan erinrades
i fråga om universitetens budget om Gustav II Adolf; och i dag har herr
Reuterskiöld snuddat vid indelningsverket, Karl XI :s storverk. Det är allmänt
kant, att just dessa tre konungars regeringstid representerar en kraftig
utveckling av hela det svenska samhället såväl i avseende å näringar som
kultur, men det är också känt, att dessa tre regenter särskilt vårdade sig om
försvaret. För flertalet av de regementen, av vilka några nu ifrågasättas till
indragning, lades grunden av Gustav Vasa, Gustav II Adolf utformade närmare
deras organisation, och Karl XI band genom indelningsverket regementen
starkare vid de särskilda landskapen. Det är vissa av dessa regementen,
man nu bereder sig att indraga och till dessa hör även det regemente, Smålands
husarer, i spetsen för vilket Gustav II Adolf utförde sin sista konungagärning.

När det gäller att göra besparingar inom försvarsorganisationen, bör man
icke endast se till, huru mycket som besparas, utan även undersöka, vad man
får för valuta för de utgifter, som kvarstå. Om man gör en dylik undersökning
beträffande utskottets förslag och jämför detsamma med 1914 års
organisation, tror jag man måste komma till den uppfattningen, att den krigsorganisation
vi få, enligt utskottsförslaget i förhållande till den avsedda kostnaden,
är svag i jämförelse med 1914 års krigsorganisation och den härför
beräknade kostnaden. Man har många gånger påtalat provisoriets svagheter,
och som en av. dess mest framträdande svagheter framhållit, att den är dyr
i förhållande till effektiviteten. Då vi nu gå att antaga enligt förslaget en
mera definitiv härordning, hade alla också väntat, att man lyckats övervinna
denna, svaghet. Det är därför med ganska stor missräkning man finner, att
detta icke lyckats. Jag tror nämligen, att den försvarsorganisation särskilda
utskottet framlagt, i detta avseende icke är bättre än provisoriet: snarare
tvärtom.

En annan utgångspunkt är den påstådda förbättringen i landets militärpolitiska
läge. I sitt anförande till statsrådsprotokollet, då försvarspropositionen
föredrogs, säger hans excellens statsministern, såsom jag finner med full

Lördagen den 23 maj e. m.

71 Nr 34.

rätt, att våra militära maktmedel närmast behövas för att skydda oss från att
dragas in i konflikter mellan andra stater, medan de samtidigt utgöra oc ordnande.
måste kunna användas såsom ett värn för vår självständighet, ifall vi icke (forts.)
lyckas att hålla oss utanför konflikterna. Men huru starka stridskrafter fordras
för detta ändamål? Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet angav
i det anförande, med vilket han inledde debatten, att erfarenheten från en lång
fred och från världskriget synas berättiga till en minskning av våra försvarskrafter,
och ville göra gällande att detta kan ske utan fara. Jag tror det icke
säkert, att vi hade kunnat hålla oss utanför striden under världskriget, därest
vi icke haft en starkare försvarsorganisation än den, som framlägges av utskottet.
Jag är tvärtom efter intygen från flera håll övertygad, att det förnämligast
var de försvarsmedel vi då förfogade över, som gjorde möjligt för
regeringen att motstå den påfrestning, för vilken vi vid flera tillfällen utsattes.

Jag menar därmed icke, att 1914 års härordning var fullständigt genomförd.

När en härordning blivit antagen, är den naturligtvis icke därmed genomförd.

Däremot var vid krigets början 1901 års härordning i det närmaste genomförd;
de beslut som fattades, den 12 september 1914. visade en stark försvarsvilja
hos nationen och dess representanter, och redan under krigets lopp genomfördes
1914 års försvarsorganisation i väsentliga delar. Försvarsministern gjorde
anmärkning mot att man gjort gällande att vid utarbetande av föreliggande förslag
de militära myndigheternas åsikter i strategiskt hänseende icke beaktats.

Han gjorde emellertid även gällande, att icke heller något av de positiva högerförslagen
fyllde fordringarna i detta avseende. Jag är tacksam, att statsrådet
i detta sammanhang icke nämnde det i motionen nr 240 i denna kammare
av mig framförda förslaget. Hans excellens ministern för utrikesärendena
anförde under förmiddagen, att jag i min motion helt lakoniskt anfört, att
Sveriges militär-politiska läge nu icke medgiver ett mindre försvarsberedskap
eller svagare försvarskrafter än enligt 1914 års härordning. Jag vill emellertid
för kammaren påpeka, att i slutet av motionens korta motivering star följande:
»I övrigt hänvisas till generalskommissionens särskilda yttrande den 8
juni och 22 december 1923 samt till chefens för generalstaben skrivelse den 30
november 1923 med förslag till ny härordning och den 14 februari 1925 angående
förslag till organisation av lantförsvaret och förslag till ny värnpliktslag.» 1
de av mig åberopade skrivelserna klarlägges närmare motiveringen i detta hän När’

det gäller att beräkna, vilka stridskrafter behövas i krig, brukar man
i regel först göra upp en försvarsplan. I utskottet frågade man efter denna
försvarsplan. Det angavs då, att generella och detaljerade mobiliseringsplaner
utarbetats i samband med propositionen men däremot icke någon plan
för stridskrafternas användning. Gentemot detta erinrades av majoriteten
i utskottet, att generalstaben bör uppgöra en plan, upptagande de tänkta krigsfallen
och göra det bästa därav. Hans excellens ministern för utrikes ärendena
yttrade på förmiddagen, att man icke kunde hos de militära myndigheterna
inhämta upplysning angående behovet av stridsmedel, emedan dessa myndigheter
angåvo detta, om jag fattade honom rätt, alldeles för stort. _ Hittills
har inom generalstaben och marinstaben, vid försvarsplanens preliminära utarbetande
tagits i betraktande alla mer eller mindre antagliga krigsfall. Däremot
ha staberna icke ansett sig berättigade att utmönstra något eller några av
dessa krigsfall. Då det är synnerligen önskvärt, att i möjligaste mån begränsa
de krigsfall, vilka tagas i betraktande, ha stabscheferna gjort gällande, att
en utmönstring bör ske men verkställas av den ansvariga riksledningen och
icke av de militära myndigheterna. Jag var närvarande vid ett tillfälle, när
dåvarande chefen för generalstaben inför representanter för regeringen framförde
denna ståndpunkt, och denna åsikt vann gillande både av dåvarande stats -

>''r 34.

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvars
väsendets
ordnande.
(Korts.)

ministern Hjalmar Branting och den da fungerande utrikesministern. Jag
anser, att det vore oriktigt, om de militära myndigheterna på egen hand gjorde
en sådan gallring. Jag kan tänka mig det fallet, att en stabschef utmönstrat
ett särskilt krigsfall utan att inhämta närmare kännedom om riksledningens
avsikter samt att sedermera detta krigsfall verkligen inträffar. Jag tror, att
nämnda militära myndighet härigenom måste anses ha överskridit sin befogenhet
och förfarit mindre välbetänkt, även om han handlat i avsikt att begränsa
behovet av försvarskraft. Sålunda, till dess en sådan utmönstring blivit
gjord och till dess man fått uppgift om vilka krigsfall skola ingå i förs\arsplanen,
måste de militära myndigheterna räkna med alla antagliga krig^-fall.

Slutligen angiver utskottet såsom en av utgångspunkterna för den föreslagna
organisationen önskvärdheten att tillgodogöra armén erfarenheterna från världsknget.
Vilka äro då i fråga om härens organisation de viktigaste erfarenheterna
från världskriget? De kunna enligt mitt förmenande sammanfattas på
följande sätt: Man måste redan från krigets början kunna sätta in nationens
hela försvarskraft; härigenom erhåller man större utsikt än i motsatt fall att
undvika krigiska förvecklingar, vilket alla önska, och kommer man icke desto
mindre i krig, liar man förhoppning att genom avgörande anfallsoperationer
kunna föra kriget till hastigt slut utan att för längre tid behöva uppgiva någon
del av det egna landet. Befälskadern skall vidare vara så stor, att den icke
endast räcker för utbildningsarbetet i fred utan även för krigsorganisationen,
ock slutligen höra alla vapenföra värnpliktiga erhålla fullständig soldatutbiidning.
I allmänhet angives minst ett års första tjänstgöring såsom erforuerlig.
Enligt utskottets förslag är emellertid för vår del kadern, vad hären
dI1?ar’ t>eräknad för fredsbehovet, men den är så lågt beräknad, att det blir
nödvändigt att överföra en avsevärd del av de vapenföra värnpliktiga till
ersättningsreserven. I propositionen angavs ersättningsreserven till ungefär
™nn Jen aV den vaPenföra kontingenten. Utskottet har minskat antalet till
,000, vilket motsvarar ungefär 22.5 procent av hela kontingenten, men läser
man utskottets motivering, finner man att i verkligheten ytterligare en del av
kontingenten kommer att tjänstgöra inom ersättningsreserven. Utskottet yttrar
nämligen: »Ehuru de till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga främst
hora tagas i anspråk för bestridande av handräckningstjänst, synes det dock
utskottet, som om även sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga böra vid
loreiallande behov kunna avses för denna tjänst, vilka efter inryckningen till
tjänstgöring befinnas på grund av sin kroppsbeskaffenhet eller eljest mindre
val lämpade lör fortsatt utbildning med vapen. Antalet handräckningsdagar
som skola fullgöras av till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga torde^för
den skull kunna begränsas till 875,000.» Nyss förut har utskottet angivit att
det behoves för handräckningstjänst 1,050,000 tjänstgöringsdagar. Det är
således 175,000 tjanstgörmgsdagar, som skola fullgöras av till linjetjänst uttagna
värnpliktiga, vilka efter inryckning överföras till dylik tjänst. Härigenom
kommer antalet värnpliktiga i handräckningstjänst att ökas med ett
och annat tusental, och procenten kommer säkerligen att avsevärt överstiga
en Ijardedel av arskontmgenten. För ett normalinfanteriregemente ano-fves
kontingenten av värnpliktiga i linjetjänst till 760 man; så många kunna emellertid
icke utbildas under sommaren med tillgänglig befälsstyrka, utan kontingenten
maste uppdelas i tva delar, en mindre, förslagsvis beräknad till 210
man, som inrycker pa hösten eller möjligen tidigt på våren och en större som
inrycker pa sommaren och följaktligen kan beräknas till 450 man För bäg<m
uelarna angives utbildningstiden till 140 dagar. Försvarsrevisionen anför
rörande utbildningstiden i sitt betänkande: »Försvarsrevisionen håller före

att genom att huvudsakligen förlägga utbildningen till sommaren, genom att

Lördagen den 23 maj e. in.

Nr 34.

i görligaste mån befria de värnpliktiga från handräckningsgöromål och genom
omläggning av metoderna för utbildningen det skall bli möjligt att med 255
dagars utbildning erhålla i stort sett samma utbildningsresultat som avses
med 1914 års härordning.» Jag har nyss nämnt, att vid de kontinentala arméerna
kräves i allmänhet ett års första tjänstgöring. 1914 års värnpliktslag
upptog 250 dagars rekrytskola. Medräknas även första repetitionsövningen
om 30 dagar kan man angiva första tjänstgöringsomgången enligt 1914 års
lag till 280 dagar, vilket bör betecknas såsom en jämförelsevis kort utbildningstid
i jämförelse med vad som är brukligt inom kontinentala arméer.

Försvarsrevisionen anser emellertid, att den genom att lägga utbildningen
huvudsakligen på sommaren, genom att befria de vapenföra värnpliktiga från
handräckningsgöromål och genom nya utbildningsmetoder, kan bereda de värnpliktiga
i huvudsak samma utbildning som efter 1914 års värnpliktslag. Huru
ställer sig nu utbildningen enligt utskottets förslag? Enligt detta tillämpas
visserligen samma metoder som enligt försvarsrevisionen, men här tillkomma
två särskilda omständigheterden ena är att för den s. k. höst- och vårkontingenten
tjänstgöringen icke infaller under sommaren. Den kan således icke
få den stegring i utbildningsintensitet, som man kan giva under sommaren.
Denna synpunkt liar också beaktats beträffande provisoriet, under vilket höstkontingentens
utbildningstid blivit förlängd med 30 dagar eller från 90 dagar
till 120 dagar, under det att någon sådan förlängning icke ifrågasatts av utskottet.

Beträffande sommarkontingenten, måste man beakta, att, i utskottsförslaget
sommarkontingenten är större än kontingenten enligt försvarsrevisionens betänkande.
Försvarsrevisionen upptog en kontingent på 450 man vid ett infanteriregemente.
Utskottsförslaget upptager en sommarkontingent på 550 man,
och samtidigt har befälsstyrkan minskats i jämförelse med försvarsrevisionen
med G officerare, 4 underofficerare och 27 underbefäl. Sålunda har man enligt
utskottsförslaget för sommarkontingenten att räkna med en större kontingent
och en mindre befälsstyrka än enligt försvarsrevisionens betänkande; det
kommer därför att möta svårigheter att erhålla en lika intensiv utbildning efter
utskottsförslaget både beträffande höstkontingenten som beträffande sommarkontingenten,
som enligt försvarsrevisionens betänkande, samtidigt som utbildnmgstiden
är minskad från 255 dagar till 140 dagar. Det är icke svårt att
första, att den ifrågasatta utbildningen icke alls motsvarar de ganska blygsamma
fordringar, vilka försvarsrevisionen ansåg sig böra uppställa.

Herr Ekman talade på förmiddagen om kategoriklyvningen, och hur den
kom till inom försvarsrevisionen. Jag ber att med några ord få redogöra för
mina intryck därvidlag, eftersom han särskilt nämnde mig i det sammanhanget
och icke syntes alldeles säker på, att jag obetingat gått med på kategoriklyvnmgen.
Inom försvarsrevisionen fördes följande resonemang: Proviso riet

upptar 16o dagars tjänstgöring vid infanteriet. I verkligheten är medeltalet
större ty, som jag nyss nämnde, får höstkontingenten, som utgör 1/3 av
hela värnpliktskontingenten en tjänstgöring av 195 dagar. Medeltjänstgöringstiden
är sålunda 175 dagar. Inom revisionen frågades: »När vi inte ha råd
att beräkna flera tjänstgöringsdagar än under provisoriet, d. v. s. i medeltal
17.1 dagar för hela kontingenten, vilket är då bäst, att ge 175 dagars utbildning
till hela kontingenten och få en jämförelsevis svag utbildning eller att
taga ut /g av kontingenten till omkring 50 procent längre utbildning — utbildningstiden
bestämdes senare till 255 dagar.

Det var med hänsyn till detta resonemang som flertalet inom lorsvarsrevisionen
beslöt sig för eu kategoriklyvning d. v. s. att endast uttaga 7~ av kontingenten
men detta skedde under förutsättning att man i sammanhang därmed
skalle Ja oka utbildningen ifrån i medeltal 175 dagar till 255 dagar Hur

4 ng. försvars -väsendets
ordnande.
(Forts.)

Nr 34.

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvars väsendeU ordnande.

(Forts.)

gick det i verkligheten? Enligt utskottets förslag, är kategoriklyvningen bibehållen,
men i stället för att öka utbildningstiden med 50 %, är den nu minskad
med 20 %. Det är sålunda icke utan vidare givet, att de personer vilka
inom försvarsrevisionen voro med om en kategoriklyvning, under förutsättningen
att utbildningstiden bestämdes till 255 dagar, nödvändigt böra vara med
om kategoriklyvningen, då i .stället utbildningstiden minskas till 140 dagar.

På samma sätt gick det med kadrerna. Som det torde vara flertalet bekant,
utarbetades utan någon förbindelse från någon sida det första förslaget inom
försvarsrevisionen med alla truppförband bibehållna och med 6 arméfördelningar.
Senare framfördes, på skäl som herr Ekman i förmiddags anförde, ett
förslag om att inskränka organisationen till 5 arméfördelningar. Ursprungligen
var det meningen, att i sammanhang med nedskrivningen av antalet arméfördelningar
giva de återstående regementena större värnpliktsstyrka och starkare
kadrer, och det frågades: vilket är bäst, att ha 6 arméfördelningar med
svaga och uttunnade regementen eller att ha 5 arméfördelningar med starkare
regementen än enligt det ursprungliga förslaget om en organisation på 6 arméfördelningar?
Hur har det gått med den saken? Jo, nu ha vi 4 arméfördelningar
och 3 extra regementen, Västerbottens, Västernorrlands och Södra Skånska
regementena, men samtidigt med att man krympt organisationen till något
mer än 4 arméfördelningar, lia kadrernä ytterligare uttunnats, för normalinfanteriregementena
och än mer för de 9 regementena med begränsad organisation.

Här har under förmiddagen talats mycket om, huru många kompanier skola
finnas under sommarrekrytskolan vid infanteriregementena. Förra årets förslag
upptog 7 kompanier. Nu föreslås 6 kompanier för ett normalregemente
och 5 kompanier för ett regemente med begränsad organisation. Det ar möjligt
att man i allt fall kan ordna utbildningen på ett någorlunda nöjaktigt sätt,
men kvar står då frågan, hur det skall gå vid mobilisering, ty i ena fallet har
man befäl för 7 kompanier under rekrytskolan och starkare kader och i andra
fallet har man befäl endast för 6 eller 5 kompanier d. v. s. svagare kader. Det
kan icke förnekas, att den organisation, som medgiver att ha 7 kompanier, på
sommaren, har en större befälstillgång vid mobilisering, än den organisation,
som icke kan utbilda mer än 5 eller 6 kompanier.

Hur ser ett normalregemente ut? Jag skall utgå ifrån, att den mindre kontingenten
inrycker på hösten. När regementsövningarna avslutats och de!
nya utbildningsåret börjar, finnas 2 kompanier organiserade under tre månader,
eller om man räknar med hemförlovningstiden, under något längre tid.
Sedan komma 5 månader, då man icke har några kompanier alls, ty volontärerna
ligga i skolor arméfördelningsvis. Under senare hälften av denna period
tillkommer dock en avdelning underbefäl eller fackmän. Sedan har man
under sommaren 6 kompanier. Vid mobilisering skall ett normalregemente
utan depå sätta upp 12 gevärskompanier, 3 kulsprutekompanier, 1 infanteriartillerikompani,
summa 16 kompanier, och dessutom en pionjäravdelning och
en signalavdelning, sålunda 18 särskilda enheter, ehuru av växlande styrka.
Skall detta bliva möjligt, är det naturligtvis synnerligen önskvärt för att icke
säga alldeles nödvändigt att regementet åtminstone under regementsövningarna
kan uppträda med samma antal förband och med .samma organisation som regementet
skall erhålla vid mobilisering, ty i annat fall måste krigsförberedelserna
betecknas såsom otillfredsställande. Hur är det då i detta avseende enligt
detta förslag?

1901 års härordning, som räknade med endast 12 gevärskompanier, beräknade
övningsstyrkan under regementsövningarna till minst 1,440 man. Nu är
det nödvändigt att räkna med större styrka. Efter beräkning, kan ett normalregemente
enligt utskottets förslag under regementsövning erhålla en

Lördagen deu 23 maj e. m.

Jir 31.

i <>

manskapsstyrka av 1,200 å 1,300 man och ett regemente med begränsad organisation
av den s. k. Västerbottenstypen en manskapsstyrka av endast
1,000 å 1,100 man. Det är givet, att ett dylikt regemente icke kan uppträda
med hela det angivna antal enheter, därest dessa skola tilldelas en någorlunda
tillfredsställande övningsstyrka; särskilt gäller detta regementena med begränsad
organisation.

Försvarsministern framhöll under förmiddagens debatt, att 1924 års försvarsproposition
i detta avseende icke var bättre. Enligt denna var emellertid
kadern starkare och utbildningstiden något längre. I alla händelser anförde
statsrådet tillika, att det egentligen icke var något försvar för en organisation,
att samma invändningar, som kunde riktas emot den, i viss mån kunna riktas
även emot andra förslag. Detta är naturligen alldeles riktigt. Det hjälper
icke denna organisation, om man kan påpeka, att andra redan förkastade
eller nu föreliggande förslag i det avseendet icke äro stort bättre. Efter mitt
förmenande bör man undersöka det verkliga behovet. Det är en allmän regel
att ju kortare den första tjänstgöringstiden för de värnpliktiga är, desto
flera repetitionsövningar behöva de undergå och desto angelägnare är det, att
någon eller några av dessa repetitionsövningar infalla under senare delen
av deras tjänstgöringstid i beväringen, så att de då kunna få tillfälle att uppfriska
sina kunskaper.

Utskottets förslag upptager icke mer än 2 repetitionsövningar, och dessa
skola äga rum före utgången av fjärde utbildningsåret. Efter vad diagrammet
utvisar komma de i regel att äga rum redan under andra och tredje utbildningsåret.
Beträffande en värnpliktig, som har att fullgöra 90 dagars
första tjänstgöring och som far fullgöra sm sista repetionsövning under
tredje eller fjärde utbildningsåret, är det fara värt, att han glömt ganska mycket
av sin militärutbildning, om han skulle kallas under vapen något av de
sista år han tillbringar i beväringen. Han tillhör nämligen beväringens båda
uppbåd i„ sammanlagt 15 år, och för den äldsta årsklassen hava sålunda 10
eller 11 år förflutit, sedan den sista repetitionsövningen.

Herr Ekman anförde under förmiddagen, att indragningen av regementena
mött motstånd, men han gjorde gällande, att en reduktion av antalet truppförband
i och för sig icke med nödvändighet behöver innebära ett sönderbrytande
av organisationen, och han utlade detta på följande sätt. En armé på
4 arméfördelningar kan utgöra ett sammanhängande helt, lika väl som en
organisation på 6 arméfördelningar. Det är alldeles riktigt, att en armé på
4 fördelningar kan vara lika sammanhängande som en på 6; den kan t. o. m.
vara mera sammanhängande, ty det är lättare att hålla ihop 4 fördelningar
än, 6. Men da man skall ordna en militär indelning här i landet och övergå
från 6 till 4 arméfördelningar, måste man beakta, att utskottsförslaget angivit
vilka regementen, som skola bibehållas och vilka, som skola dragas in;
härvid faller det i ögonen, att alla regementen i norra Sverige och norra delen
av mellersta Sverige bibehållits, och att indragningen faller uteslutande på
Mälardalen och på området söder om Mälardalen, vilket förhållande naturligtvis
måste medföra svårigheter. Men det är en annan och än viktigare
synpunkt, som bör beaktas. När man bygger en härorganisation på allmän
värnplikt, sa måste truppförbandens antal och styrka stå i visst förhållande
till värnpliktskontingentens storlek, annars blir det icke möjligt att tillvarataga
den levande kraften och utbilda samtliga värnpliktiga.

Chefen för generalstaben framhöll i sitt besparingsförslag. att den organisation,
som är upptagen i 1914 års härordning, i huvudsak var beräknad efter
den dåvarande folkmängden, 5,600,000 innevånare. Nu kan folkmängden beräknas
till i det närmaste 6 miljoner — ur synpunkten att organisationen bör
växa med folkmängden och värnpliktskontingenten kunde det sålunda ifra -

Ang. försvars väsendets ordnande.

(Forts.)

Nr 34.

7 G

Lördagen den 23 maj e. m.

A ng. försvars

väsendets

ordnande.

(Forts.)

gasättas, om icke tiden var inne att föreslå en utvidgning av 1914 års organisation,
vilket dock i detta sammanhang icke ifrågasattes. I allt fall är det
klart, att om man krymper en organisation, som redan förut är trång med
hänsyn till antalet värnpliktiga, från 6 till 4 arméfördelningar och på samma
gång minskar kadern vid dessa truppförband högst avsevärt, blir det inte
möjligt för dessa truppförband att, vare sig i fred eller krig i organisationen
upptaga hela värnpliktsstyrkan.

I sitt utlåtande över utkastet till ny försvarsorganisation säger chefen för
generalstaben härutinnan följande: »En härorganisation, som icke äger sådan
styrka, att den i fred medgiver fullständig utbildning för samtliga vapenföra
värnpliktiga och i krig icke gör det möjligt att uppsätta eu så stark
fälthär — med tillhörande ersättningstrupper — som rikets folkmängd tilllåter,
uppfyller icke heller fordringarna vare sig på en definitiv härordning
eller på ett övergående provisorium.» Det är ur den synpunkter., en organisation
på 4 arméfördelningar med tunna kadrer icke håller måttet utan
kan betecknas såsom ett sönderbrytande av organisationen.

Herr Ekman anförde även, att man satt upp 4 flygförband och att dessa
ehuru de hade mindre värnpliktsstyrka skulle kunna i viss mån anses utgöra
eu ersättning för minskningen i antalet regementen. Härtill vill jag påpeka,
att en av de större flygkårerna och en del av ytterligare en flygkår tillhöra marinens
flygvapen och alltså icke kunna ersätta truppförbanden vid armén. De lära
i alla händelser icke i värnpliktshänseende kunna ersätta infanteritruppförband.
Herr Ekman framhöll vidare, att kavalleriet efter våra förhållanden var ett alltför
dyrt truppslag och att vissa av dess spaningsuppgifte<: kunde övertagås
av flygvapnet, samtidigt som infanteri på bilar kunde ersätta kavalleriet i
fråga om eldstridsverksamhet. De två senaste fälttjänstövningarna ha gjort
mig betänksam gentemot det första av herr Ekmans omdömen. Dessa fälttjänstövningar
ägde rum på hösten, omkring den 1 oktober. Under flera dagar
rådde dimma antingen hela dagen eller under morgontimmarna så att
flygverksamheten blev i det närmaste omöjlig. På grund av flygväsendets och
luftspaningens utveckling sker i regel, när strid förestår, omgrupperingar under
skydd av mörkret. Det är därför av synnerlig vikt för ledningen, att en
kraftig spaning kärn äga rum vid daggryningen och tidigt på morgonen.’ Skulle
vid den tiden på dagen råda dimma, som hindrar spaning av flygare måste
spaningen anförtros åt trupper, som röra sig på marken, sålunda såsom förlåt
infanteri och framför allt åt kavalleri. Det är visserligen sant. att infanteri
ef kan förflyttas på bilar. Vid sista fälttjänstövningen förflyttades eu
lältstark bataljon ifrån Stockholm till Kila kyrka, sydväst om Sala, men vi
få icke glömma, att om än resultatet av denna förflyttning var gott, bilar icke
äga förmåga att röra sig i terräng, såsom en kavalleritrupp.

Det är av vikt att en härordningsorganisation uppgöres efter riktiga synpunkter.
De synpunkter, som, efter mitt förmenande, böra anses bestämmande,
äro: det strategiska och det utrikespolitiska läget, vilka tillsammans i
dagligt tal kallas det försvarspolitiska läget; krigskonstens ståndpunkt:
värnpliktskontingenten; landets ekonomiska och statsfinansiella förhållanden
samt slutligen det inrikespolitiska läget. Den sista synpunkten, det inrikespolitiska
läget, tillkommer det de politiskt ansvariga myndigheterna att beakta.
Som jag nyss nämnde, kunna de militära myndigheterna icke i det
fallet taga någon hänsyn, utan de böra, vare sig den ena politiska konstellationen
eller den andra är rådande, framföra samma åsikt. Det är naturligt
att dessa förhållanden kunna ändras och med dem även försvarsorganisationen
ändras. Det är sålunda påtagligt, att man icke bör förutsätta, att 1914
års härordning skall fullt oförändrad kunna äga bestånd efter elva år. Den
måste på grund av erfarenheterna från världskriget, på grund av folkmängden

Lördagen den 23 maj e. in.

Nr 34.

och de ekonomiska förhallandena, det utrikespolitiska läget o. s. v. undergå Ang. försvarsvissa
förändringar, men det är också tydligt, att, om man, vid en härorga- väsendets
nisations utarbetande, icke tagit erforderlig hänsyn till de vid utarbetandet ordnanderådande
förhållandena, dess livslängd måste bliva i samma mån kort. Då nu (K,rt81
denna föreslagna härordning efter mitt förmenande i flera särskilt viktiga avseenden
icke uppfyller rimliga fordringar, är jag övertygad om. att den, när
detta blivit allmännare insett, icke kommer att bestå utan att den i en snar
framtid blir ersatt av en annan och bättre. Det är med hänsyn till detta
förhållande som jag tillåtit mig i denna kammare väcka en motion, i vilken
jag har angivit en annan härordning än den, som är upptagen i utskottsförslaget,
en härordning, vilken utgör en modernisering och i vissa avseenden en
förenkling av 1914 års härordning. Men jag har även måst taga hänsyn till
att denna härordning icke omedelbart kan träda i kraft — dels hava så stora
ändringar inträtt i 1914 års försvarsordning under provisorieåren, att detta
utav rent tekniska skäl är omöjligt, och dels måste jag naturligtvis beakta
det nuvarande statsfinansiella och ekonomiska läget — och jag har därför
ansett mig böra räkna med en jämförelsevis lång övergångstid och föreslagit,
att det borde anförtros åt Kungl. Maj:t att till nästa års riksdag framlägga
förslag angående övergången till den nya härordningen.

Vid försvarspropositionens behandling i utskottet och i kammaren har intet
förekommit, som kunnat föranleda mig att frångå den ståndpunkt, som jag
intog, då jag avgav denna motion och därför, herr greve och talman, anhåller
jag att i behöriga delar nu få yrka bifall till den av mig i denna kammare avgivna
motionen nr 240.

Herr Nilsson, Jolian, i Malmö: Herr talman! Varje gång vi inom för svarsrevisionen

eller försvarsutskotten diskuterat frågan om det militärpolitiska
läget, har jag alltid ställt mig den frågan: vad skall detta egentligen
tjäna till, parterna kunna ju icke övertyga varandra ändå! Redan när provisoriet
infördes,_ yttrade herr Trygger här i första kammaren, att nu om
någonsin höra vi rusta. Detta skedde dock så nära fredsslutet, att krigets
fasor voro i mycket färskt minne.

I dag liksom tidigare har man givit uttryck åt olika utgångspunkter. Vad
som ansetts ofarligt av den ena talaren har betraktats såsom en fara av den
andra,. Högern siar ständigt om ett nytt världskrig, och vi, som ha anslutit
oss till utskottsförslaget, se efter vad som hänt en lugnare framtid framför
oss.

Åskådaren, som ser och hör allt detta på avstånd, måste givetvis säga sig.
att eftersom, vi hava olika utgångspunkter, måste det hela för oss vara en
trossak, däy egentligen ingenting kan bevisas. För min del underskriver jag
gurna en sådan uppfattning. Beträffande framtiden tror man, men vet ingenting
bestämt. Vi, som framför oss se en lugn period, hava dock på vår sida
^ hel råd av fakta, som icke kunna bestridas, nämligen händelserna efter
. Ur dem växa fredsidéerna starkt fram i världen, och ur dem skola
säkerligen de garantier uppstå, som äro nödvändiga för att kunna vidtaga en
nedskrivning av de nuvarande militärbördorna. Frågan om. det förändrade
läget har man alltså varit inne på mycket ofta i dag. Utan att ingå på några
detadjer skall jag endast tillåta mig att säga, att det numera finns ett oberoende
Finland, randstaterna, och ett avsevärt förbättrat läge i Östersjön. Och
jag kan ju ytterligare, fortfarande utan att ingå på detaljer, tillägga, att
det har ur kriget vuxit fram ett förbund. Nationernas förbund. Vidare kan
man såga, och det är icke oviktigt, att det har blivit andra maktutövare än de.
som funnos 1914 och som; hava världskriget på sitt samvete. I allmänhet
finnas sådana krafter vid makten, som icke på samma sätt som förut vädja

Nr 34.

Lördagen den 23 maj e. in.

Ang. försvars -

väsendeis

ordnande.

(Forts.)

till våldet. Det finns ytterligare en omständighet, som kan betraktas som en
ganska stark fredsgaranti, nämligen den nuvarande generationen, som har genomlevat
krigets fasor och måst underkasta sig allt det elände, som fanns
under och efter kriget.

Våra utgångspunkter äro således helt olika högerns. Vi vänta, att förnuftet
i världen skall segra. När människorna sago, att kriget icke kunde lösa en
enda av de tvistepunkter, som voro krigets orsaker, när människorna sågo.
att det enda resultatet av kriget var, att fattigdomen ökades, kan man väl
dock till sist säga sig, att människorna måste se sig om efter andra vägar.
efter en rättsordning, som ger möjlighet till en lösning av tvisterna, icke i
skyttegravarna utan vid domarbordet. Den uppfattningen skall växa sig
alltmer stark, att den, som i framtiden söker framkalla krig, kommer att betraktas
som en simpel förbrytare och straffas därefter.

Man har frågot oss så ofta: Hur lång blir den fredsperiod, som ni vänta,
eftersom ni kunna göra en sådan nedskrivning av försvarsanstalterna. Därom
kan ju ingenting bestämt sägas. Den kan komma att räcka i tio år, tjugo
år, kanske femtio år. Men att under den tiden icke nedskruva militärbördorna
skulle icke stå i överensstämmelse med sund sparsamhet och en god
hushållning. Skulle emellertid orosm.oln visa sig på den politiska himmeln,
kan givetvis en förändring ske. Man kan då anpassa sig efter de nya förhållandena.
Ingen härordning i detta land har gällt mer än tio år, och vad
som slås fast vid denna riksdag behöver ju icke gälla för evigt, därest nu
okända förhållanden skulle uppkomma.

Så se alltså i få ord våra utgångspunkter ut. Högerns utgångspunkter äro
helt annorlunda. Tavlan för den sidan är mycket mörk; det enda vi sakna
där är i själva verket de människor från landet där borta, vilka förr i tiden
påstods smyga sig omkring här för att fila sågar åt folk, som behövde sådana.
Mot denna mörka bakgrund kommer högerpartiet, såsom, förut är påpekat,
med ett provisorium. Det bör icke förvåna någon, att vi, som under många
är suttit och hört högerns utgångspunkter, finna det litet egendomligt, att
man kommit fram med ett förslag om, ett provisorium, innebärande en organisation,
som icke tillnärmelsevis motsvarar det mörka läge och de svåra utgångspunkter,
som högern gör gällande. Det har förut i dag yttrats mycket
om detta provisorium,. Jag skall icke upprepa det. Jag skall endast underskriva
vad försvarsministern och utskottets ärade ordförande, herr Ekman, hava
anfört. Jag skall endast tillägga, att efter åtskilliga besök vid regementen
under regementsövningarna, har jag kommit till den uppfattningen, att man
i allmänhet fördömer detta provisorium såsom något fullständigt otillräckligt.
Man säger, att det skapar ett osäkerhetstillstånd, som för med sig olust
för vederbörande att utföra sitt värv. Utbildningen under provisoriet anses
också vara synnerligen underhaltig. Man säger, att de värnpliktiga, som, utbildas
under provisoriet, icke kunna fylla de enklaste uppgifter eller grepp,
långt mindre uppträda i de stora truppförband, som äro behövliga vid regementsövningarna.
Men en sak påstår man dock, att detta provisorium äger —
en längre utbildningstid för flertalet värnpliktiga än enligt utskottsförslaget.
Herr Hammarskjöld var nyss inne på samma argumentation. Han yttrade,
att man icke tagit i anspråk erfarenheterna från det stora världskriget vare
sig i fråga om organisation eller utbildning, och förebrådde oss särskilt, att
vi föreslogo en utbildningstid av 140 dagar. Däremot vill jag säga, att vi i
detta avseende äro i mycket gott sällskap; vi äro i det närmaste uppe vid
samma utbildningstid som den, högerpartiet föreslår. Det är ju visserligen i
och för sig någon skillnad på 165 och 140 dagar, men det förhåller sig dock
så, att medan inom ramen av de 165 dagarna manskapet skall utföra även
handräckningsarbetet, så hava vi tagit bort detta från de 140 dagarna, vilka

Lördagen den 23 maj e. in.

79 Sr 34.

således i sin helhet äro ren utbildningstid. Dessa 140 dagar äro alltså mera Ang. försvarsvärdefulla
för utbildningen än högerns 105 dagar. De sakkunniga havaj, g^^ande
såväl i lorsvarsrevisionen som senare i försvarsutskottet, framhållit, att detta or ““ e''
handräckningsarbete alltid stör utbildningen. När en grupp värnpliktiga or s''
tages till handräckningsuppdrag, försumma de utbildningen en eller två eller
tre dagar i stöten; när de komma tillbaka, äro de efter de andra, och då får
man göra vissa tempon om igen, vilket man eljest sluppe. Detta behöver icke
ske, om de 140 dagarna utnyttjas som renodlad utbildningstid, såsom utskottet
har föreslagit.

Mot utskottsförslaget har riktats åtskillig kritik som kunde kräva bemötande.
Mina synpunkter hava i stort sett här i dag framförts av såväl försvarsministern
som, av herr Ekman. Jag vill därför endast understryka de
jämförelser, som de anställde mellan utskottsförslaget och högerförslaget.

Jag skulle dock vilja uttala den förhoppningen, att man mera sökte beakta
dessa jämförelser; då skulle utan tvivel en hel del av den kritik, som nu
riktas mot utskottsförslaget, mista sin udd.

Herr Clason har bl. a. påtalat regementsindragningarna. Han har, framhöll
han, föreslagit att, för att man skulle slippa nedlägga något regemente,
alla regementen skulle bibehållas såsom de äro, dels med hänsyn till lokala
intressen och dels med hänsyn till de värnpliktiga, vilka därmed skulle liksom
nu få fullgöra sin värnplikt i hemorten. Jag vill däremot anmärka, att om
herr Clason en dag skulle finna, att trycket i fråga om det militärpolitiska
läget hade lättat så, att man skulle kunna nedskriva vår försvarsorganisation,
inte tror jag att herr Clason då skulle vilja, att dessa regementen bibehölles
endast av det skälet, att alla platser, som förut haft regementen, skulle
få behålla1 dem eller för att de värnpliktiga skulle få fullgöra sin värnplikt
i hemorten. För vår del anse vi, att läget nu är sådant, att man kan göra en
dylik nedskrivning, och därför måste vi föreslå nedläggande av ett eller
annat regemente för att kunna nedbringa försvarskostnaderna. De enskilda
kommunerna synas mig också — det bör kanske tilläggas — överdriva betydelsen
för dem och deras ekonomi av att regementena på vissa orter försvinna.
Det är icke så, att officerare och underofficerare försvinna med regementena.
Det finns en övergångsstat på åtskilliga miljoner, och officerarna
och underofficerarna vid dessa regementen få — såsom jag anser vara deras
fulla rätt — ersättning i form av lön. De bli således i fortsättningen liksom,
hittills skatteobjekt för kommunerna. Dessa ha alltså ingen anledning till
klagan lika litet som affärsmännen, som hava brukat leverera varor till regementena
och till officerarna.

Herr Hammarskjöld var under sitt anförande inne på frågan om minskningen
av befälskadrerna, och ansåg, att de vore tilltagna i minsta laget. Beräkningarna
hölle knappt, anförde han. Även har försvarsministern gjort
vissa jämförelser, som jag endast vill åberopa. Men jag skulle samtidigt
vilja framställa en fråga till herr Hammarskjöld, vad han anser om den nuvarande
organisationen och hur den skulle te sig, ifall den behövde mobiliseras.

Den frågan framställdes till herr Hammarskjöld av utskottets ärade ordförande,
men herr Hammarskjöld uraktlät att svara. För oss, som hade nöjet att
vara med i försvarsrevisionen, framgick det snart ganska tydligt, att det
skulle visa sig ganska många brister, om det gällde att mobilisera den nuvarande
organisationen. Mycket i densamma funnes i själva verket endast på
papperet.

Vidare gjorde herr Hammarskjöld, såsom också skett i högerreservationen,
vissa procentuella jämförelser mellan statsutgifterna för olika ändamål. Man
måste medgiva, att procentuellt sett hava försvarsutgifterna minskats, men
det förefaller mig, som om detta dock icke bevisade så särdeles mycket. Om

Nr :U.

Lördagen den 23 maj e. in.

Ang. försvars väsendets ordnande.

(Forts.)

t. ex. statsförvaltningen växer och vidgas på alla områden och utgifterna på
grund därav ökas, är det därför icke säkert, att försvarsutgifterna procentuellt
höra följa med. Om de icke följa med i samma stegring, är det därför icke bevisat,
att försvarsutgifterna på något sätt fått stå tillbaka.

Därtill ansåg herr Hammarskjöld, om jag icke missförstod honom, att den
organisation, som utskottsförslaget innebär, vore dyr i jämförelse med hans
eget förslag. Jag får saga, utan att vilja skvallra ur skolan, att herr Hammarskjöld
ganska ofta både i försvarsrevisionen och i försvarsutskottet har varit
inne på samma problem. Herr Hammarskjöld har till och med vid åtskilliga
tillfällen hotat att framlägga förslag till en försvarsorganisation, som vore betydligt
bättre för samma belopp, som vi vilja offra på vårt förslag. Men det
stamnade endast vid hotet. Jag har aldrig sedermera sett, att herr Hammarskjöld
försökt att uppgöra ett organisationsförslag, lämpat efter den ekonomiska
ram, inom vilken vi höllo vårt förslag.

Att vi undgingo bliva indragna i världskriget, berodde därpå, att vi hade den
försvarsorganisation, som vi hade, säger herr Hammarskjöld. Hade vi haft en
försvarsorganisation enligt utskottets förslag, skulle det varit helt annorlunda,
menade han. Det är uteslutande en trossak. Kan det icke, herr Hammarskjöld,
ha berott därpå, att vi till varje pris iakttogo fullständig neutralitet? Vi försökte
icke sluta oss till vare sig den ena eller den andra krigförande parten.
Vi försökte icke att komma någon av dem till hjälp för att förgå oss mot
en granne eller annan makt. Vi förklarade bestämt, att vi ville hålla oss
utanför. ° Det är väl nog det, herr Hammarskjöld, som var orsaken till att vi
kunde hålla oss utanför världskriget.

Herr Hammarskjöld yttrade vidare, att vi icke hade tillägnat oss erfarenheterna
från världskriget.

Jag var nyss inne på frågan om erfarenheterna från världskriget, som herr
Hammarskjöld ansåg vi icke tillgodosett i vårt förslag. Jag vill här endast
tillägga, att i fråga om den organisation, som utskottsförslaget innebär, ingen
förebråelse i det stora hela kan riktas mot oss på den punkten. Den blir
modernt utrustad vad vapen och tekniska hjälpmedel angår. Vi hava föreslagit
ett modernt flygvapen, som gjort att kavalleriet kunnat minskas. Och
detta är ju naturligt, att när den ena försvarsgrenen blir omodern, måste
den vika; man måste överföra uppgifterna till en mera modern försvarsgren.
Så har skett i detta fall. Det förefaller mig också, som om man kan vara
fullt nöjd med den flottorganisation, vi ha föreslagit. Man påstår visserligen,
såsom under förmiddagen, att vi icke anslå ett tillräckligt antal miljoner för
nybyggnadsändamål. Men icke ens högerpartiet har vågat föreslå ett så stort
antal miljoner, som vore nödvändigt för att förnya den av högerreservanterna
föreslagna flottan. Vi vilja lägga i materialreserv eller utrangera några
omoderna fartyg, och använda besparingarna för verkligt nyttiga ändamål,
t. ex. till förnyelse av viss materiel. Vi hava minskat på organisationen
Lör. att tillfredsställa nybyggnadskravet, så långt som det överhuvud taget är
möjligt.

Jag är också övertygad om, att de miljoner, som ett beslut i försvarsfrågan
skulle frigöra, äro behövliga på många andra områden och skola säkerligen
med tillfredsställelse hälsas välkomna av störa lager av Sveriges folk. Vi
hava under många år haft en arbetslöshet, som har gjort, att tusentals familjer
hava mast svälta och frysa. Om en del av miljonerna till försvaret
^unrl''? fri£öras och användas för sociala ändamål, t. ex. bl. a. arbetslöshetsförsäkring,
skall det skapa trevnad och belåtenhet i många hem. Detta är
icke minst nödvändigt för att få alla att känna Sverige som sitt hemland.

Jag tror alltså, herr talman, att stora befolkningslager i vårt land skola
halsa ett beslut i försvarsfrågan välkommet. Detta kan sägas vara fallet

Lördagen den 23 maj e. m.

81 Jfr 34.

icke minst av landets officerskår, underofficerare och andra befattningshavare. Ang. försvarare
hava under den tid provisoriet existerat känt framtiden osäker; de hava Anande
icke vetat något om framtiden. Genom ett beslut blir det fastslaget, vilka som
skola fortsätta sin uppgift och vilka som skola överföras på övergångsstat. or ''

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Schedin: Herr talman, mina herrar! Det var för ett par årtionden

sedan en gammal domare uppe i Dalarna, som ofta vid frågornas behandling
yttrade: »Ja, folk tänker så olika!» Det ordet kan hava sin tillämpning, när
vi lyssnat på särskilt de två första anförandena i dagens försvarsdebatt, och
när vi tänka på hur olika vår försvarsfråga uppfattas i allmänhet. Det är
ju icke så synnerligen stor skillnad i fråga om kostnaderna för de olika förslagen,
om man betänker det ändamål, vartill medlen skola användas. Vid
en värdesättning av det som för mig, och jag skulle tro i större eller mindre
mån för oss alla är avgörande, nämligen landets säkerhet, anser jag, att några
miljoner icke få spela den avgörande rollen. Det är därför jag icke kan underlåta
att säga, att det här synes på visst håll finnas understuckna synpunkter,
mer eller mindre förborgade skål, som göra, att man kämpar så oerhört
tappert för den ena eller andra linjen. Och när det i dag stod i tidningen,
att försvarsdebatten komme att gå i den stora stridens tecken, måste jag fråga
mig: varför skall det vara så, då det gäller vårt gemensamma fosterland?

Det är ju så, att det parti, som jag tillhör, icke har kunnat biträda det
kungl. förslaget, och det är av det skäl, som framhålles i ett gammalt ord,
vilket lyder: »Den, som köper billigt, köper dyrt.» Det har erkänts på flera
håll, till och med av ledamöter av det socialdemokratiska partiet, att detta
har sin riktighet i förevarande fall. Och betraktar jag utbytet i ren försvarseffektivitet
av dessa 107 miljoner kronor, måste jag säga mig, att det
i jämförelse med vårt förslag blir det ojämförligt dyraste. Skulle jag sedan
söka beröra vad som i vårt förslag framhålles, när det gäller att rotfästa
det hela, måste jag säga, att fördelarna också därvidlag ligga på vår sida.

Kanske är det dock även här så, att man tänker olika. Å ena sidan tror man
sig om att vara på väg att kunna avskriva försvaret, å andra sidan finns
det väl också de, som icke ha en så optimistisk syn, utan förmena, att man
alltfort behöver ett försvar till värn av fosterlandet. Jag skulle så innerligt
gärna önska, att jag kunde tillägna mig den förstnämnda synen på förhållandena.
Jag skulle verkligen ingenting högre åstunda, såsom en landsbygdens
son med fredligt sinnelag och utgången från de samhällsklasser, som
på allt sätt vilja leva i lugna förhållanden, än att man kunde få påräkna att
leva i ostört lugn allt framgent. Men en blick utöver förhållandena i tiden
varslar nästan om någonting annat. Och tänker jag mig tillbaka till föregående
års försvarsdebatter och de synpunkter, som då framfördes från vänsterhåll,
liksom också på vad som förekommit under årets försvarsdebatt, kan
jag verkligen icke finna något som helst belägg för att de fredliga förhållandena
och lugnet i världen skulle vara stadda i tillväxt. Det måste jag
verkligen säga. Och själva det försvarsförslag, som har framlagts av den
sittande regeringen, vittnar om att man ingalunda är så säker på detta allmänna
fredstillstånd, som man vill göra gällande i vissa uttalanden. Just
därför, att man vill ha ett värn för landets frihet, självständighet och oberoende,
därför att man vill ha ett lås för det som man skall överlämna till
släkten, som en gång skola taga upp uppgiften efter en själv, så kräver man
ett försvar, som med största möjliga effektivitet har sitt fäste i folkets hjärtan,
om jag får tillåta mig det uttrycket. Jag har väl en och annan gång
Hört, att man har uttalat sig om det problematiska i detta. Men månne icke
de hänvändelser, som komma utifrån landsbygden i dessa försvarsdebatternas

Första kammarens protokoll 1925. Xr 3-''i. G

Nr 31. go

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvaraväsendets

ordnande.
(Forts.)

■ dagar, vittna om att det är någonting mer än blott det tomma talet. När
det säges ifrån, att folket ute i bygderna önska att få hava regementena kvar
och de unga övade så nära hemmet som möjligt, så ser jag ett starkt belägg
just för den saken. Och jag tror, att det blir ganska svårt att jäva den uppfattning,
jag uttalat i detta fall.

Jag tror vidare, vad värnplikten beträffar att det är försvarbart, om övningstiden,
som vi föreslagit, nedsättes till 140 dagar. Det har ju särskilt
från militärt håll påståtts, att denna tid är för kort. Ja, det kan sägas, att
det är en avsevärd förminskning, men jag vill påstå, att vårt svenska folkmaterial
är av så hög valör, att om övningstiden blir renodlad, om dagarna
tagas i anspråk för vapentjänst och icke för handräckningstjänst, så skola
våra värnpliktiga komma att bestå ett mycket högt prov. Dock är det härvid
att märka att detta torde kunna ske endast ifall ett fullt dugligt underbefäl
enligt bondeförbundets förslag står till förfogande för de värnpliktigas utbildning.
Däremot kan man, som jag tog mig friheten framhålla förra året, med
en lägre men opraktiskt utnyttjad övningstid, komma till den punkt, där man
nöter och nöter, så att det inte längre är övning utan repetition, och de unga
lätt börja få avsmak för det hela, och det blir då rätt svårt att reparera, vad
som brustit. Att man har en ram för det hela, som motsats till den kungl. propositionen,
gör det möjligt att i full utsträckning utveckla landets hela värnkraft
i händelse av behov, borde också vara lika angeläget. Det må tillåtas
mig säga i detta sammanhang, att jag ingenting hellre önskar, än att det ögonblicket
aldrig måtte komma. Det skall aldrig sägas om de svenska bönderna,
att de hava ett aktivistiskt och stridslystet sinnelag, men de hava en känsla av
att man bör hava lås för sitt eget, som är en anförtrott. Jag måste säga, att det
sönderbrytande av våra försvarsanordningar, som det kungl. förslaget innebär,
har åstadkommit rätt mycket oro ute i landet, och om det en dag, det Gud
förbjude, skulle inträffa, att det fordrades snabb handling för att värna om
vårt land, skulle man komma att stå inför stora, för att icke säga oöverkomliga
svårigheter. Under sådana förhållanden lär det inte vara att undra på, om
vi med det hela inriktat litet mera på lång sikt, velat gå en väg, där kraven
på ekonomiska uppoffringar äro större men. där trygghetskänslan också skulle
bliva större. Ja, säger någon, finns det något absolut i detta fall, något som kan
göra anspråk på att verkligen vara ett under alla förhållanden tillfyllestgörande
försvar? Som för oss alla torde vara lätt förklarligt, kan man icke precis
svara på detta, ty det finnes här så många oberäkneliga faktorer, som kunna
spela in. Men den erfarenhet, som man har, och omständigheter som föreligga,
ger i alla fall vid handen, att det finnes ett visst bjudande krav för en relativ
säkerhet. Det har talats om erfarenheter mer än en gång under debatten i
dag, men det är något, som icke har berörts och som jag tager mig friheten
att peka på. Det gäller en erfarenhet, som vi gjort under världskriget, eller
rättare sagt är det kanske två sådana. Den ena är den ändrade uppfattningen
om krig och krigiska förvecklingar. Den andra skulle jag vilja karakterisera
som en djup och mäktig längtan och trängtan, att vi, i händelse av ofred i
världen, skulle få stå utanför kriget, bliva tryggade. Jag tror, att vi på landsbygden,
som i mångt och mycket äro så beroende av att få disponera vår tid,
just vilja hava den där trygghetskänslan. Det är en erfarenhet, som är litet
olika de erfarenheter, som militärsakkunniga hava gjort och den som herr Johan
Nilsson i Malmö har talat om, men den har i alla fall sitt berättigande.
Detta värn för vår neutralitet, denna vakt för rikets dörr måste dock vara förhanden
med offer för vårt försvar.

Med anledning av vad jag här uttalat är det klart, herr greve och talman, att
jag kommer att ansluta mig till det yrkande, som gjorts i reservationen av
herrar Reuterskiöld och Johansson i Kälkebo i förevarande punkt.

Lördagen den 23 maj e. m.

83 Nr 34.

Ännu ett par ord till protokollet! Jag vill icke här göra några profetiska Ång. försvara -

uttalanden i den ena eller andra riktningen. I de två första anförandena här i
dag hava ganska skarpa ord fallit, och jag törs icke yttra mig om i vad mån
den ene eller andre skall få rätt. Från statsrådsbänken uttalades ett ord, arvtaget
från en hädangången stor man i det socialdemokratiska partiet, vilket
vittnade åtskilligt om strid. Från den andre talaren kom ett ord, som om jag
förstod honom rätt, innebar, att det verk, vilket de intressegrupper, som voro
ansvariga för det föreliggande försvarsförslaget, inom någon tid skulle kunna
komma att sopas bort. Jag vill som sagt icke yttra mig om hur det kommer att
gå härvidlag. Men vad jag skulle vilja säga och våga säga är, att om icke
vid avgörandet av denna försvarsfråga, det stora, som ligger inneslutet i ordet
fosterland, får vara bestämmande, så kommer en dag, vars allvar vi nu icke
hava så lätt att föreställa oss, och det är i känslan därav, som jag, herr talman,
ber att få uttala min anslutning till det yrkande, som jag nyss berört.

väsendets

ordnande.

(Forts.)

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Ordningsstadgan för denna
kammare medger tyvärr icke instämmanden i andra ledamöters yttranden.
Kammaren har även i år tyvärr avvisat ett förslag om införande av en sådan
bestämmelse. När jag nu har fått ordet, vill jag emellertid begagna mig av
den möjlighet, som nu bjudes, till att helt och fullt instämma i det anförande,
som under förmiddagen hölls av herr Hellberg. Jag gör det beträffande såväl
dess positiva del som den verkningsfulla kritik, han riktade mot vissa osympatiska
avrustningssträvanden, vilka framträtt i vårt land. Jag vill även till
detta instämmande lägga ett djupt känt tack för det anförande han höll.

När man går till behandlingen av denna fråga, tror jag, att man nu har kommit
så långt, att det bör bliva vars och ens skyldighet att så mycket horn
möjligt begränsa sig. Så mycket har redan blivit sagt, att många av de synpunkter,
som man kunnat anlägga, redan ha blivit behandlade.

När man tager del av detta betänkande, får man — åtminstone har det varit
fallet med mig — den känslan, att man ställes inför särskilt vansklig och ansvarsfull
uppgift, när man går att här avgiva sin röst. Man är ju van vid att
få göra inskränkningar i de förslag, som framställas av myndigheter och tekniska
sakkunniga. Det följer därav, att man har att göra avväganden mellan
de olika krav, som från olika håll kunna framställas. Men man har dock en
känsla av att vad man beviljar likväl är det i varje fall väsentliga. Jag är
emellertid icke alldeles säker på, att frågan ligger på detta sätt nu. När man
går att pröva ett ärende, som varit underkastat en förberedande behandling,
brukar man alltid kunna hålla sig till yttranden av ansvariga myndigheter.
Så är icke i detta fall förhållandet. De ansvariga myndigheterna hava helt
avstyrkt det föreliggande förslaget, och jag undrar, om icke litet var här under
dagens lopp känt en viss oro, när man hört den kontrovers, som allt emellan
blivit märkbar mellan statsrådsbänken och chefen för generalstaben. Vi ha
hört, hur hans excellens utrikesministern ganska kraftigt kritiserat den hållning,
som från de militära myndigheternas sida under långa tider iakttagits.
Det förefaller mig dock icke så oförståeligt, att dessa myndigheter begärt och
framställt nog sa långt gående yrkanden, fastän det givetvis har legat och måst
ligga i statsmakternas hand att vidtaga nödiga begränsningar. När man sedan
hörde chefen för generalstaben tala, så ägde jag icke; den sakkunskap, att jag
kunde bedöma, huruvida hans kritik utgick ifrån vad han ansåg önskvärt,
d. v. s. något som flertalet bär och säkert jag för min del icke kunde gå med på,
eller om den även gällde sådana detaljer, där ekonomiska möjligheter funnos
att gå med på vad han önskade. Det förefaller mig, som om dessa ärenden
icke behandlades på sådant sätt, som vi äro vana vid, när det gäller den
civila administrationen. Då jag har en stark känsla av detta och då jag ser

Nr 84. 84

Lördagen den 23 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

herr statsrådet och chefen för socialdepartementet här, skall jag framdraga ett
litet exempel. Länsstyrelserna hava under hösten fått i uppdrag att yttra sig
över ett förslag om förändring av rikets indelning i landsfiskalsdistrikt. Vi
hava därvid även fått åläggande att uppgöra ett förslag, som innehar en mycket
stark inskränkning i antalet distrikt. Vi hava yttrat oss över förslaget, och
jag tror, att man i regel avstyrkt förslaget, men jag är övertygad om, att det
för varje länsstyrelse har stått som en naturlig sak att på bästa sätt och efter
bästa förstånd och samvete upprätta ett förslag efter de linjer, som begärts
av statsrådet. Kan icke ett militärt ärende behandlas pa sadant sätt? Leror
det på Kungl. Maj:t att så icke sker, eller beror det på den militära sakkunskapen,
att så icke sker? Varav kommer det sig, att när en ekonomisk gräns
har blivit satt för ett härordningsförslag och det är givetvis statsmakterna, som
hava att sätta denna gräns, att man icke av de militära myndigheterna begär
det bästa förslag inom denna ekonomiska gräns? På vem har man att lägga
ansvaret för att så icke sker? Det förefaller mig, som om den militära myndigheten
borde befinna sig i samma ställning som den civila. Men det är möjligt, att
man från den militära myndighetens sida intager den hållningen, att man, när
man icke kan få vad man anser vara av behovet påkallat, icke intresserar sig så
mycket för utformningen av ett förslag, som från statsmakternas sida begäres.
Jag beklagar, om detta antagande skulle vara riktigt, men jag tror, att vi från
riksdagens sida hava rätt att begära att få även de militära ärendena på detta
sätt förberedda.

Ställer man sig således frågande inför förslaget, sadant det nu är utarbetat,
så ställer man sig även frågande, när man ser de motiv, som anförts för förslaget.
Flera av dessa hava redan blivit behandlade, varför jag kan fatta mig
kort. Man har framfört det skälet, att vi skulle hava kommit i ett så förbättrat
militärpolitiskt läge, att det vore befogat, att vi gjorde betydande inskränkningar
i vårt försvar. Ja, visserligen torde detta läge för stunden vara
förbättrat, men är det så förbättrat även under en dock icke allt för avlägsen
framtid, att de förändringar, som man nu föreslår, kunna vara befogade. I det
som vanligt sakrika och logiska anförande, som hölls av utskottets ordförande
här på förmiddagen, var det på den punkten, såvitt jag förstod, något som
glappade. Han ansåg, att man kunde gå till dessa indragningar, därför att
ögonblicket lämnade dessa möjligheter. __ Såvitt jag förstår, lämnar det oss
möjligheter att göra inskränkningar i vår krigsberedskap, och därför är det
kanske också motiverat, att man gör en inskränkning i värnpliktstiden och
att det kanske till och med kan vara försvarbart att gå ned till den siffra, med
vilken professor Reuterskiöld inskrivit sitt namn i vår _ militärpolitiska historia.
Men är det verkligen så ställt, att man kan gå till en reducering av
organisationen, vilken icke så hastigt kan återuppbyggas? Det är på denna
.punkt jag sätter ett frågetecken.

Sedan anföres det skälet, att vi böra ådagalägga var vilja att medverka till
en internationell begränsning av rustningarna. Ja, naturligtvis äro vi med om
en internationell begränsning av rustningarna, men är detta en internationell
begränsning? Det är en nationell begränsning, och då ställer sig frågan på ett
annat sätt. Herr Ekman gjorde en jämförelse, men håller den streck? Han talade
om några inskränkningar, som hade gjorts i vissa flottplaner enligt Washmgtonbeslutet,
men dessa ha väl icke den omfattning och den betydelse, att de
kunna jämföras med vad som här sker. Det motiv, jag nu talar om, sammanfaller
väl i det närmaste med vad som mera populärt brukar uttryckas så, att
vi skola visa vår fredliga vilja. Då vill jag fråga: finns det något behov för
Sverige att visa sin fredliga vilja? Var finnes den, åtminstone utoin vårt
land, som tvivlar på vår fredliga vilja, som vi under mer än hundra år ha
visat under många olika skiften? Vår vilja till fred är icke ett barn av den

Lördagen den 23 maj e. m.

85 » 34.

ofredstid, som vi nyss hava genomlevat. Den har blivit prövad, som jag säde,

under ett århundrade, och den har hållit provet. Det synes da överflödigt att ordnande.

göra någonting därutöver. Det är sant, att ett litet lands fredliga vilja till (Forte.)

stor del vilar på det praktiska behovet hos ett litet folk, som har svårt att värja

sig, och det är även sant, att det svenska folkets fredliga vilja också vilar på

sorgliga erfarenheter från århundradens krigstider. Men det har ock hos oss

vuxit fram en stark etisk vilja till fred, en djupt känd^avsky för krigets dumhet

och grymhet. På den kunna vi säkert bygga och på den kunna vi visa utåt,

på samma gång som vi kunna behålla, vad vi behöva för vårt försvar, utan att

göra några särskilda demonstrationer. Det är just på grund härav, som det

synes mig, att försvarsfrågan för vårt land ställer sig så helt olika mot vad

den måste göra på många andra håll. . „

Det är särskilt tre punkter, jag härvidlag vill något peka pa. borst vill
jag då framhålla, att våra resurser alltid äro så små, att vad vi kunna åstadkomma
sällan blir något övernog. Det blir endast fråga om en större eller
mindre grad av trygghet. Det är alldeles riktigt, som det sades av herr statsrådet
i förmiddags, att man här aldrig kan komma till något absolut,, utan det
blir alltid något relativt. Vi kunna därför utnyttja en förbättrad militärpolitisk
situation på det sättet, att vi göra en ekonomisk besparing, men vi kunna
också utnyttja den så, att vi öka vår trygghetskänsla och vår verkliga trygghet.
Det blir till sist ett ekonomiskt val.

Sedan kommer den andra punkten. Det är folkets genom århundraden visade
fredliga vilja, som gör, att ingen behöver frukta att lämna, en man och att ge
ett öre till ett försvar, som han kan tänka sig använt till något annat ändamål''
än just det att försvara land och folk. Har denna känsla kunnat växa sig
fram under flydda tider, borde den väl kunna vara sa mycket fastare nu,
sedan vårt svenska folk, sedan den svenska demokratien blivit herre i sitt
eget hus. Detta är alltså den tredje synpunkten.

I demokratiens egen hand ligger avgörandet över fred och krig. Känner
den oro, då känner den oro över sig själv. Jag vill icke tro detta. Jag hade
trott, att vi sedan världskriget var över, på grund av dessa erfarenheter och
på grund av det under kriget inträffade slutliga demokratiska genombrottet,
skulle slippa dessa skarpa motsättningar i försvarsfrågan. Men jag har därvidlag
misstagit mig. Jag vill emellertid hoppas, att det beror på, att demokratien
ännu icke hunnit att så fullt växa sig in i den nya situationen. Den
känner ännu icke fullt med sig, att den behärskar situationen. Jag är säker
på att så är förhållandet inom de ledande kretsarna, men det är icke de ledande
kretsarna, vilka i en fråga som denna kunna bestämma allt. Det gäller att få
med sig de stora massorna, och dessa genomsyras icke så hastigt av det en ny
situation innebär.

Vår militärfråga har varit ogynnsamt ställd under många årtionden, alltsedan
mitten av förra århundradet kan man säga. I förmiddags prisades ifrån
regeringsbänken den hållning, som vårt svenska folk då intog. Det är närmare
uttryckt den svenska bondeklassens hållning efter den nya representationsreformens
införande. Den var beundransvärd i många fall, men jag undrar, om
det beröm, som just beträffande försvarsfrågam gavs den, var så fullt befogat.

Var icke anledningen till bondeklassens hållning under förra århundradet just
den, att den aldrig själv tog ansvaret för rikets ledning? Detta har ifrån
kanske kortsynt konservativt håll framhållits såsom ländande bondeklassen
till heder. Jag tror emellertid, att häri ligger just orsaken till att den icke
kände så starkt för riksförsvaret. Kom sedan det borgerliga demokratiska
genombrottet. Den nya borgerliga demokratien som påtog sig regeringsansvar
nödgades genast taga upp försvarsfrågan, och vi sago då, huru från det hållet
snart ett erbjudande gjordes, som gick vida utöver vad man förut hade tänkt sig

Nr 3i. 86

Lördagen den 23 maj e. m.

Ar>väIendetsS'' ^et„ va.r en dårskap av den tidens konservativa att tillbakavisa det

ordnande. anbud, som då gjordes. Om detta hade antagits, så kanske mycket hade varit
(Forts.) annorlunda nu. Den ledare, som då fanns, ägde en auktoritet inom sina egna

kretsar, som icke kan jämföras med någon annans. Men han fick anstränga
sig till det yttersta för att få sina trupper med sig. Jag vill även tro, att den
socialdemokratiska demokratiens ledare, som nu sitta vid makten, och som
alltför snart nödgats brottas med detta problem, har fått anstränga sig för
&tt få de sina med sig till det anbud, som nu göres, och jag är den förste att
vilja erkänna, att vad man här kommer med utgör ett betydligt framsteg från
den hållning, som partiet lör icke så många årtionden sedan intog.

När man nu med säkerhet har att förvänta, att det förslag, som utskottet
framlagt, kommer att gå till seger, så tror jag därför inte, att man bör vara
alltför missmodig och bekymrad över detta. Man får lita till förhoppningen,
att prövningens stund icke skall komma över oss alltför snart, och jag vill
hven hoppas, ^att om brister bli uppenbara, de kretsar, som nu fört fram detta
förslag, också skola vara i stånd att föra fram de förbättringar, som kunna
komma att behövas. Jag tror, att det på denna väg finnes en möjlighet att
få vad mången av oss nu känner vara behövligt, en väg långt säkrare och framkomligare
än den, som av den förste talaren, herr Trygger, i dag antytts, då
han talade om den storm, som skulle komma i landet och bortsopa vad som nu
kommer att genomföras. Jag tror icke på det.

Det lyckligaste skulle givetvis vara, om de internationella rustningsbegränsningarna
skulle komma, men faktiskt tror jag mindre på dem än på den utveckling,
som jag nyss antytt.

Det är ju emellertid så, som jag nyss sade, att det är det ekonomiska, som
till sist måste bil avgörande. Men då har man rättighet att fråga sig: bör man
stanna vid det lägsta budet? I regel måste man, för att kunna ena sig, gå
med på det lägsta förslag, där enighet kan vinnas, men är det dock icke i
denna situation, i en fråga, som statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
på förmiddagen betecknade som en folkets livsfråga, klokt att gå några steg
längre? Man säger, att man gör inskränkningar, därför att det är påtagligt,
att ingen fara hotar. Man kan göra det »utan påtagliga risker», sade herr
Ekman. Kan herr Ekman ansvara härför och hur skall ansvaret utkrävas.
om herr Ekman misstager sig? Man brukar icke ha någon särskild beundran
för den, som vågar sig långt ut på svag is och icke blott riskerar sig själv
utan även dem, som äro ovetande eller motvilliga för färden.

^Utskottets förslag kommer, som jag sade att i huvudsak segra, men jag vill
pa grund av vad jag nu sagt söka att sa lägga min röst, att de möjligheter
tillvaratagas, varigenom positiva förbättringar av detta förslag eventuellt
kunna åstadkommas.

Jag vill vidare beröra några detaljfrågor, som utskottet behandlat. Utgången
av försvarsstriden var för mig klar med höstens val, och den var än klarare
när försvarspropositionen framlades. Det föreföll mig då vara särskild anledning
att söka fa fram något, varigenom man möjligen kunde åstadkomma
en förbättring av de inskränkta försvarsanordningar, som komme att
tillskapas. Jag framlämnade därför tillsammans med herr Hellberg en motion,
däri jag antydde vissa möjligheter till ett bättre utnyttjande av värnpliktstiden.
Denna motion har kanske icke blivit så omsorgsfullt behandlad
av utskottet som den hade förtjänt. Den har hänvisats till regeringen för att
av den tagas i begrundande, men man har icke ansett det vara nödvändigt att
genom en särskild skrivelse från riksdagens sida särskilt understryka de synpunkter,
som där framställts.

Jag har något förvånat mig över detta, ty jag har sett, hurusom samtidigt
en del av denna motion, som blivit särskilt uppmärksammad i en motion av

Lördagen den 23 maj e. in.

87 Nr 34.

herr Lindhagen, ehuru herr Lindhagen uteslutande har intresserat sig för An^"''^s
den ur humanitär synpunkt och ej ur försvarssynpunkt, har givit anledning till ZdZnde.
en skrivelse. Det är nämligen den delen, i vilken upptages frågan om en (Forts)
ändamålsenligare behandling vid vissa tillfällen av de värnpliktiga. Ej heller
har vad i motionen yttrats i fråga om officerarnas pedagogiska utbildning vunnit
beaktande ehuru officersutbildningen i annat sammanhang av utskottet behandlats.
Det är nu min förhoppning och den hemställan jag tillåter mig göra
till statsrådet, att, vad i motionen anförts skall komma att beaktas av Ivungl.

Maj:t vid dess vidare behandling av denna fråga.

En fråga, som sammanhänger med frågan om ett effektivt utnyttjande av
försvarsanordningarna, är frågan om lämpligaste förläggning av respektive
regementen. Jag är, såsom torde vara kammaren bekant, särskilt intresserad
av en sådan fråga, nämligen frågan om förläggning av Västgöta-Bohus regemente.
Försvarsrevisionen och dess reservanter liksom också Kungl. Maj :t ha
föreslagit, att regementet skall förläggas till Vänersborg, varemot utskottet
gjort ett uttalande till förmån för Uddevalla. Man frågar, sig vad skälet härtill
kan vara. Jag har fått det svaret, att man från militärt håll anser, att
de bägge platserna äro likvärdiga. Vid de förfrågningar, som jag. gjort hos
olika officerare, har jag fått häremot motsatta uppgifter. Men vad jag funnit
är det, att man på militärt håll icke vill träda fram och taga ställning till
denna fråga, innan det blivit avgjort, om det skall finnas ett eller två regementen
i dessa trakter. Man resonerar å dessa håll på det sättet, att man
genom ett eventuellt uttalande till förmån för endera platsen möjligen skulle
på något sätt skada den andra i dess strävan att också få ett regemente. Jag
har litet svårt att förstå denna ställning. Den sammanhänger något med vad
jag i början yttrade om de militära myndigheterna. I händelse endast ett regemente
kommer att finnas, så måste man, enligt min uppfattning, hava rätt
att få ett svar på frågan, vilken plats, som är den lämpligaste. Men situationen
är faktiskt den, att utskottet icke fått och riksdagen icke kommer att få
det sakkunniga utlåtande, som den bör ha, innan den går att fatta beslut, och
detta bör vara ett tillräckligt skäl för riksdagen att icke nu intaga en definitiv
ställning.

Emellertid har utskottet, som tagit till utgångspunkt, att de båda platserna
äro militärt likvärdiga, av vissa andra skäl, som uppgivas — d. v. s. privat,
i själva utskottets utlåtande säges det endast, att övervägande skäl tala härför
— tillstyrkt, att regementet skall förläggas till Uddevalla. Jag skall nu
i allra största korthet beröra dessa skäl.

Det är särskilt ett, som måste ha tilldragit sig kammarens uppmärksamhet
därför att här i kammaren i dag blivit distribuerad en karta, vilken avser att
angiva det sammanslagna regementets inskrivningsområdes omfattning och invånarantal.
Jag är övertygad om, att kartan är i sitt slag förträfflig, men
den har endast det felet, att den icke är tillförlitlig med avseende på det, som
den vill bevisa.

Vad nu inskrivningsområdet beträffar är att märka, att det icke är fixerat.

Det har under ärendets behandling i utskottet varit flera olika förslag uppe
härom, och jag för min del har från generalstabshåll erhållit ganska skiftande
uppgifter på den befolkning, som närmast skulle innefattas i det nya inskrivningsområdet.
Den för Bohuslän och Uddevalla gynnsammaste siffran har
varit den, att icke 300,000, såsom det står på kartan, komma på Bohuslän utan
180,000, varjämte 00,000 skulle komma på Göteborg och 00,000 på Västergötland.
Därvidlag bör man även bemärka, att från dessa 180,000 kommer en
betydande kontingent, som går till flottan, omkring 1/-) eller V.} av totalantalet
ärligen uttagna värnpliktiga. Vidare är att erinra om, att Göteborg ligger

Nr 34. 88

Lördagen den 23 maj e. m.

AVt''dTiZS'' \L Vä^ergötiEiml och har lika goda förbindelser med Vänersborg som med

väsendets

ordnande

(Forts.)

Uddevalla.

Sedermera framhålles den eventuella användningen av Vänersborgs kaserner
för sjukhusändamål, vartill dessa kasernar skulle särskilt lämpa sig. Enligt
vadben skrift, som blivit tillställd kammarens ledamöter, utvisar, har
denna fråga icke pa något sätt prövats av de ansvariga medicinska myndigheterna.

Vidare har det hänvisats till, att statsbana passerar Uddevalla. Jag tror att
denna synpunkt är så liten, att man väl kan förbigå den.

Vidare talas det om, att övningsfältet i Vänersborg skadas genom Vänerns
reglering. Vattenfallsstyrelsen säger, att så icke är förhållandet, utan att
tvärtom fältet blir för sitt ändamål förbättrat. Det är sant. att detta fält,
som omfattar 156 hektar, och lärer vara betydligt större än Uddevallas till
J hektar skadas av regleringen men 30 hektar förbättras på grund av att de
hädanefter icke komma att skadas av Vänerns höga vattenstånd, vilka komma
att sänkas genom regleringen.

detta icke ha sagt ett ord mot att förlägga ett regemente även
n1. ... ,va11a, och jag vill ej heller här påyrka ett beslut om ett regementes
förläggning till Vänersborg. Men jag har velat framhålla att i händelse av att
ett regemente förlägges till Vänersborg eller Uddevalla åtminstone stor tvekan
bör hos var och en råda vilken. plats, som är den lämpligaste, varför riksdagen
bör undvika att nu taga definitiv ståndpunkt till frågan. Jag hörde också
med stor tillfredsställelse och tacksamhet, att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
i sitt anförande här på förmiddagen förklarade, att han
tör sm del ansåg, att denna fråga vore i behov av förnyad prövning och att
det vore hans avsikt att verkställa en sådan prövning. Då kommer det att
dd det rätta tillfället för de stridande parterna att framlägga sina sakskäl,
och da skall det bli möjligt att fa fragan bedömd såväl ur rikssynpunkten, som
är den viktigaste, som även med hänsyn till de lokala synpunkter, som kunna
vara värda att beakta.

Herr Vinberg: Herr talman! Vi hava allaredan i denna debatt fått till
hvs sa många vackra tal, sa mycken militär sakkunskap, så mycken strategi
och så mycken demagogi, att det icke kan falla mig in att i något av dessa avseenden
söka tävla med det,. som redan presterats. Detta så mycket hellre som
hela denna .debatt är skäligen meningslös, då frågan realiter torde vara i
alla delar på förhand avgjord. Ty enligt vad jag förnummit, har man till och
med tagit skriftligt av varandra för adt icke i sista ögonblicket behöva uppleva
någon överraskning, en åtgärd, som jag för övrigt anser vara ganska förståndig
och som hade bort vidtagits tidigare för att fria sig från vissa överraskningar.

Jag kan sammanfatta min ståndpunkt beträffande såväl utskottets som
KungL Maj ds förslag ganska kort under hänvisning till vad jag tidigare anfört,
da denna fråga, behandlats och till vad jag sade, då propositionen remitterades.
Innan jag ingår på denna sammanfattning, skall jag uppehålla mig
några ögonblick vid de uttalanden, som gjorts här förut i dag.

Det skulle vara nog så frestande att följa det exempel, som herr Trygger
givit här i dag, och inlåta sig på en del inrikespolitiska förhållanden i främmande
länder —- ehuru ett sådant förfarande förut ansetts icke böra förekomma
i riksdagens. debatter. Jag skall emellertid icke följa herr Tryggers exempel,
enär jag i sådant fall måhända skulle utsätta mig för risken, att man på mig
tillämpade en gammal latinsk sats, som i svensk översättning lärer lyda: Vad
som passar för Jupiter kan icke tillåtas oxen. Av denna anledning skall jag
icke inlåta mig på det.

Lördagen den 23 maj e. m.

89 Nr 34.

Men det är en del andra uttalanden, såväl av herr Trygger som ock
andra talare, vilka ändock kunna förtjäna ett par ord från min sida.

Eftersom såväl herr Trygger som ock en del anRra talare särskilt uppehållit
sig vid förhållandena i Ryssland, skulle jag som ett vänligt råd i all underdånighet
till herrarna på den sidan vilja säga, att ju mindre ni hålla på och köra
med förhållandena i Ryssland och mera ni kunna lägga disciplin på eder press,
så att den slutar upp med den upphetsningskampanj, som den hittills fört, ju
mindre har man också att vänta och räkna med den s. k. faran från Ryssland.
Är det så, att man icke har någon avsikt att komma Ryssland till livs, så tror
jag, att man kan vara lugn. Men är det så -— och det framgår då och då att
så är förhållandet — att man räknar med att få någon internationell aktion
för att få bort det nuvarande förhatliga regeringssystemet i Ryssland, då förstår
jag, att det är det onda samvetet, som talar i dessa upprepade målningar
rörande förhållandena i Ryssland.

För övrigt kan jag också nämna några siffror, som kunna vara belysande,
eftersom man fortfarande kör med »den ryska faran», som vi svenskar fått
hålla på med under ett århundrade -—• arvfienden i öster, de gamla sågfilarna,
som visserligen uppträdde i olika gestalter under olika former, men som i sak
alltid äro desamma.

Rysslands militärbudget för året 1925—1926 som i dagarna fastställts, uppgår
till 417 miljoner rubel mot 850 miljoner under år 1913. Om man räknar
med Rysslands nuvarande utgifter för militära ändamål skulle alltså den forna
faran därvidlag ha sjunkit ned till hälften. Men det är naturligtvis icke endast
den minskning i militärutgifterna, som inträtt, som vi ha att räkna med, utan
även någonting annat och mera betydelsefullt, och det är: för såvitt det
ryska folket får vara i fred, så tror jag. att man kan vara säker
om, att någon fara för Sverige icke hotar från det hållet. De militära
utgifterna i Ryssland utgöra 18 procent av hela statsbudgeten, under
det att desamma, om jag icke misstager mig, för närvarande i vårt land
utgöra 23 procent och efter utskottets förslag skulle komma att utgöra drj^gt
18 procent. Detta är säkerligen icke avgörande, men eftersom saken bragts
på tal, så har jag ansett det vara skäl uti att härom säga några ord.

Sedan skulle jag vilja säga några ord till min ständige antagonist, herr
Hellberg. Han har här i dag såsom alla hört, deklarerat sin omvändelse och
liksom alla nyfrälsta, har han varit angelägen om att vittna, att hans omvändelse
är grundlig. Jag undrar emellertid, om det är riktigt vackert att skylla
denna omvändelse på herr Branting. Jag tycker icke det. Jag tror, att det
varit lika ärligt av herr Hellberg att medgiva, att det varit andra omständigheter,
som förorsakat hans omvändelse. I varje fall, kan man med fullt fog
säga, att det är herr Brantings fel eller förtjänst, huru man nu betraktar saken,
så har Branting blivit bönhörd över hövan. Ty nog hade det varit alldeles
tillräckligt, ifall herr Hellberg har tagit intryck av herr Branting. att
han då åtminstone hade stannat på samma punkt som herr Branting stod på.

Jag har sett många tragiska moment under mitt snart sextioåriga liv, men
aldrig har jag dock bevittnat något mera tragiskt, än att dessa gamla radikaler,
som hela sitt liv kämpat för ett radikalt ideal, innan de få nöjet att
lämna det jordiska falla ifrån, tappa bort sig själva och hänga i luften på det
sätt, som liberalismens förespråkare här i dag göra. Om någonting anser jag
detta vara ett för hårt straff, men ä la bonne heurc, det är herr Hellbergs
ensak.

av Ang. för svar sväsendets

ordnande.
(Forts.)

Det skulle emellertid intressera mig att veta, varför de nuvarande liberala
representanterna och framför allt herr Hellberg med deras liberala sinnelag
och känsla för svenska folkets trygghet och allt annat vackert tal, varför de
med hänsynstagande till allt detta icke anse sig kunna gå med på ett militär -

Sr »t. 90

Lurdagen den 23 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Forts.)

försvar av den omfattning och med de kostnader, som utskottet föreslagit.
Ty vad innebär egentligen ett bifall till utskottets förslag? Jo, i sig innebär
det egentligen, att man går tillbaka till förhållandena sådana de voro vid
tidpunkten 1911—1912. Jag minnes mycket väl, när liberalernas dåvarande
ledare, herr Karl Staaff, höll sitt stora anförande under remissdebatten år
1911 och förklarade, att högerns militärpolitik och de utgifter, som densamma
åsamkat Sverige, vore fullkomligt omöjliga att i längden bära. Det var
den liberala regeringens raison d’étre, när den kom till makten, att åstadkomma
en nedskrivning av de militära utgifterna. Att det icke blev en nedskrivning
utan i stället en förhöjning, ja, det är ett av dessa tragiska moment i
liberalismens historia, som vi fått bevittna. Men i alla fall, nog förefaller
det mig märkvärdigt, att liberalerna i dag icke anse ett militärförslag vara
till fyllest som i sak innebär detsamma, som det liberala partiets ledare år
1911 förklarade vara så ekonomiskt betungande, att det vore omöjligt för det
svenska folket att i längden bära det. Jag undrar, vad den store liberaje
ledaren, herr Staaff, skulle sagt i dag, om han fått höra lärjungen, herr
Hellberg, uttala sig på detta sätt. Jag tror, att det är lyckligt, att han icke
fått bevittna detta sorgliga moment.

Jag skall nu icke längre uppehålla mig vid liberalerna, ty de äro ju i utdöende,
men en sak i utdöende kan ju också ställa till oro i världen, innan
den kommit bort.

Beträffande min ställning till föreliggande förslag kan jag, såsom jag nyss
nämnt, erinra om vad jag i detta avseende uttalade förra året och när den
kungl. propositionen remitterades. Jag skulle till de borgerliga partierna,
enkannerligen icke minst högern och dess ledare herr Trygger, vilja säga,
att jag tycker, att de icke äro taktiskt kloka. Jag förstår visserligen, att ni
icke utan vidare kunna godtaga ett förslag, som framlagts av en socialdemokratisk
regering, det må vara aldrig så bra ur försvarsteknisk synpunkt,
enär den politiska taktiken förbjuder att utan vidare anamma någonting, som
kommer från annat håll. Men när man, såsom nu har skett, för det första
sätter igång med denna primitiva agitation med dessa medel, som vi alla
känna till. för att åstadkomma en upphetsning överallt bland folket, och därtill
i dag hotar med någonting om att, ifall det här kommer att inträffa, torde
de, som nu äro med om att besluta det, komma att sopas bort, eller när man
i högerns specialla organ, Nya Dagligt Allehanda, i dag talar om den svarta
lista, på vilken deras namn stå. som bära ansvaret för förslaget, då få herrarna
ursäkta, att jag tycker ni äro för naivt barnsliga. Om ni vore kloka,
så skulle ni erkänna vad som ligger i detta. Yad har inträffat? Jo, det har
inträffat, att det socialdemokratiska partiet här knäsatt ett militärt försvar,
som en hel del av gångna tiders liberaler och bonderepresentanter och andra
skulle ansett vara fullkomligt vansinnigt i fråga om omfattning och kostnader.
Det har påtagit sig ansvaret för ett militärväsendes tillkomst, men
inte bara det, utan även för dess vidare utbyggande, ty jag har fullkomligt
på känn, att om detta utskottsförslag blir av riksdagen antaget, skall det
inte dröja mer än ett år, förrän man kommer att påpeka: Ja, där se ni

uppenbart, vilka luckor det finnes i detta förslag, det måste utbyggas här
och det måste utbyggas där. Och jag föreställer mig, att det inte skall
lyckas för en socialdemokratisk regering, även om den ville lägga ner all
sin energi därpå, att förhindra, att en sådan utbyggnad kommer till stånd,
så att den siffra, som vi i dag anger till 107 miljoner, antagligen, åtminstone
om högern uppträder något så när taktiskt klokt, om något år kommer att
springa upp till 120 miljoner.

Det socialdemokratiska partiet har vidare inte bara åtagit sig att knäsätta
det borgerliga försvarsväsendet till värn för det borgerliga samhället och

Lördagen den 23 maj e. in.

91 Nr 34.

taga ansvaret därför, utan det har också i detta militärförslag för första Aruj. försvarsgången
accepterat, att militären får ingripa även vid inre oroligheter, en sak, vä?en,kts
som socialdemokratien alltid tidigare bekämpat i alla dess former. Tycker °™na>l"eni
inte ändå, att detta är så pass långt gående eftergifter från det hållet, att orts''^
det skulle förtjäna litet bättre bemötande? Herregud, jag talar naturligtvis
inte av medömkan för regeringen, för det finnes det ingen anledning till, men jag
vill framhålla detta för att bevisa, hur riktigt jag haft. då jag påpekat, att
man från arbetarerepresentanternas sida skall utgå ifrån, att man aldrig
någonsin kan tillfredsställa t. ex. vår tids högej därför att allt sådant medför
endast, att den egna positionen försvagas, under det att motståndarens position
stärkes. Men, som sagt, nog tycker jag, att den nuvarande regeringen
och regeringspartiet höra ha fått tillräckligt belägg för, att alla försök att
tillfredsställa de borgerliga partierna äro omöjliga, om man också gör aldrig
så stora eftergifter. Och den lärdomen bör, om den rätt uppfattas inom
regeringspartiet, ge detta något att tänka på.

För min personliga del har jag nu den uppfattningen, som förresten socialismen
haft under alla skeden — jag skall i korthet angiva den, ehuru det kunde
vara onödigt, då jag deklarerat den många gånger förut — att det inte är
arbetarklassens historiska uppgift att taga hand om det kapitalistiska samhället,
fortsätt att leda det, bevaka dess intressen och ordna dess militärväsen,
utan arbetarklassen har en annan historisk uppgift att fylla. Eftersom1 herr
Hellberg i Karlstad talade om dem, som här vilja lägga vårt land värnlöst
lör främmande inkräktare — jag misstänker, att han hade en liten tanke åt
mitt hall — så skulle jag vilja säga honom, att han inte skall inbilla sig, att
jag och mina meningsfränder äro sådana klemiga människor, att vi, om’den
dagen kommer, då vi anse, att vi verkligen ha något att försvara, och då
lörhallandena.äro sådana, att folkets breda lager på allvar och i verkligheten
blivit herrar i eget hus, då utan vidare lata t. ex. en reaktionär kontingent,
vare sig från vårt eget land eller utifrån, komma in i landet för att förstöra
yad VI åstadkommit. Man skall inte inbilla sig, att vi äro sådana får. att vi
låta detta ske. Men vad vi anse är, att vi inte ha någon anledning att träda
i breschen för upprätthållande av den nuvarande kapitalistiska samhällsordningen,
vare sig i vårt land eller i andra länder. Och när man här talar
om dessa oroselement och detta explosiva stoff, som finnes i världen, så kan
det vara skäl att erinra om, att det explosiva stoffet heter för det första
militärrustningar och militärgalenskap och för det andra det privata kapitalets
allenaradande i alla länder, vilket ger upphov till expansionsteorier och
i tidernas längd skaffar ihop tillräckligt mycket stoff för att det skall explodera.

Med dessa utgångspunkter är det klart, att jag inte har anledning att ansluta
mig till vare sig högerns förslag, herr Hellbergs förslag eller utskottets
förslag, ty i princip är det samma sak. Det är bara den skillnaden, att man
prutat nagra miljoner. Jag kommer i stället att yrka bifall till det förslag
som innefattas i den av herr Samuelsson m. fl. i andra kammaren väckta moLiU
förebyggande av varje missförstånd skall jag emellertid be att
i a tillägga, da jag givetvis förstår, att detta förslag utan vidare kommer att
utvoteras, att jag med hänsyn till frågans nuvarande läge kommer att handla
efter den gamla göda satsen, att av två eller flera onda ting väljer man det
minst onda. Och da jag föreställer mig. att utskottsförslaget iir det minst
onda av de förslag som kunna ifrågakomma i det slutliga avgörandet så
kommer jag vid sadant förhållande att avge min röst för det förslaget. ’

Herr Pers: Herr talman! Västmanlands regemente hör till dom, som komma
att indragas, ifall utskottsförslaget blir antaget av riksdagen. När det i

Nr 34. 92

Lördagen den 23 mai e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande.
(Ports.)

tal och skrift har ordats om, att regementena ha en stark rot i folkets uppfattning,
så är jag i tillfälle att verifiera en sådan utsago. Man behöver inte
röra sig i Västerås eller dess omnejd särdeles länge, förrän man finner spontana
uttryck för den samkänsla, som befolkningen har med sitt gamla regemente.
Det är inte bara en ytlig känslosak, utan samkänslan för regementet
har, såsom jag uppfattat den, ett oreflekterat samband i den trygghet, som vårt
folk anknyter till vårt militära försvar och som har sitt närmaste uttryck i
ortens regemente. *

Emellertid tror jag att västmanlänningarna, med den utpräglade lojalitet,
som är ett av deras framträdande karaktärsdrag, skulle ha fungit sig i att
regementet indroges, om de kunde känna sig övertygade om, att indragningen
är fotad på objektiva grunder och att de inte ha blivit föremål för indragning
på grund av en tillfällighet eller en godtycklighet. Det har som bekant
inom försvarsrevisionen på sin tid uttalats, att Västmanlands regemente borde
bibehållas, under det att Hälsinge regemente borde träda tillbaka. Jämförelsen
mellan dessa två regementen har alltså framträtt osökt. Emellertid har
ingendera av förläggningsplatserna blivit helt indragen. Hälsinge regemente
bibehålies av utskottet, men Västmanlands regementes etablissement får en
flygkår, visserligen en rätt fåtalig kår, men som dock sålunda gör, att regementets
etablissement blir delvis upptaget, varigenom detsamma sannolikt
inte kan apteras fört andra ändamål. När utskottet har gått in för sparsamhet,
framför allt sparsamhet i anordningarna, så svär denna anordning
mot denna grundsats, ty man måste nu på båda hållen ha organisation, man
måste ha förplägnadsförråd, vakt och administration.

Västerås stad hade vid regementets förläggande dit från Salbohed betydande
utgifter för att avrunda det markområde, som regementet behövde. Det är
ett område på 400 tunnland jord, som staden kunde ha anspråk på att återfå,
när regementet indrages, men genom flygkårens förläggning dit behöves
naturligtvis marken i rätt stor utsträckning för dess räkning, varför staden
■icke kan beräkna att återfå denna värdefulla mark. Utskottet har i det här
fallet begagnat sig av ungefär samma metod, som en del resande lär göra.
Man belägger med någon reseffekt en plats och sätter sig på en annan, för att
på det sättet kunna under resan betala för en plats och disponera två.

Vad de militära grunderna beträffar utgör ju Västerås genom reservkraftstationen
på linjen Trollhättan—Älvkarleby en mycket ömtålig och viktig
punkt. Likaså ha de stora industrierna anordnats för att vid krigstillfälle
tillgodose krigets behov, ytterligare en mycket viktig sak, och likaså kommer
ju den flygverkstad, som förlägges där. att också vara av stor betydelse. Med
detta för ögonen finner man det ganska underligt, att regementet dragés in,
att detta gamla regemente skall försvinna. Man finner sig inte ha fått tillräcklig
grund för en sådan åtgärd.

Jag hade för avsikt att under ärendets fortsätta) behandling i kammaren
yrka på bibehållande av Västmanlands regemente och i stället indragning av
Hälsinge regemente, men talmannen har förklarat sig förhindrad att framställa
proposition på det sättet och i den utsträckningen. Det är då givet,
att herr Hellbergs reservation, som upptager Västmanlands regemente, tilltalar
mig alldeles särskilt.

Men det är också givet, att mitt votum i frågan icke kommer att bestämmas
av en sådan detalj. Det måste ledsagas av större synpunkter. Jag får
då säga, att jag inte kan dela den lidelse och den uppskruvade känsla, som
förnimmes på åtskilliga håll vid betraktandet av den föreliggande frågan. Det
förefaller mig vara onaturligt att, som man nu särskilt på högerhåll gör, gå
upp i samma diskant som 1914. Våra partier ha dock kommit varandra åtskilligt
närmare under dessa elva år, som ha förgått sedan den tiden. Herr

Lördagen den 23 maj e. m.

93 Nr 34.

Tryggers regering i fjol sänkte sig från sina anspråk högst betydligt nedåt.

Den regering, som nu sitter, har däremot höjt sig högst betydligt uppåt. Det o^mnde.

har av en föregående talare här poängterats ganska skarpt, att det inte är så ^.ortä)

mycket som skiljer. Det, som skiljer, framstår störst och mest för dem, som

sköta närstriden, men de, som inte känna sig så engagerade i när.striden, ha

som sagt, kommit så nära varandra, att man inte behöver ta så hårt på saken

som sker. Relativiteten framträder i mycket hög grad, när man kastar en

blick på utgångspunkterna för högern 1914 och för socialdemokraterna från

den tiden, när de först krävde »inte en man och inte ett öre åt militaris men».

Men det är annat som skiljer och som skiljer lika mycket som förut. Herr
Trygger anlade i sitt stora anförande vid början av denna diskussion vissa
synpunkter, som visa, vad det är som skiljer. Han skildrade den utveckling,
som vi ha genomgått under de sista åren, de okloka lagstiftningsåtgärderna,
som betänkligt undergräva förtroendet för framtiden, den minskade arbetstiden,
den ökade konsumtionen, även lyxkonsumtionen, som sprider sig bland stora
delar av befolkningen. Han pekade på de stora utgifterna för undervisningsväsendet,
för sjukvården och för en hel del sådana saker, som vi under den
sista tiden ha kostat på oss ganska mycket mer än förut. Detta ställde han
som bakgrund för en utveckling, som hade utmynnat i denna minskning av
försvarsbördorna. Han reagerade mot denna utveckling, och reaktionen mot
denna utveckling fick i hans framställning liksom sitt kraftuttryck i den anpassning
av försvarsbördorna, som han urgerade. Där har närmandet, till
synes åtminstone, inte skett så mycket'' nu, men jag tror, att herr Trygger
såg på de där förhållandena helt annorlunda för ett år sedan. Han kände sig
då mera solidarisk med den utveckling, som skedde, när han talade för att
infånga hjälp att genomföra sitt härordningsförslag, och med rätta var han
vid det tillfället en samlingens man. Nu har han dragit sig tillbaka från
denna position, och han är långt mera sig själv nu, än han var för ett år
sedan. Han ställer i utsikt, att en bearbetad folkopinion skall inte blott
rätta till vad som nu, enligt hans åsikt, vrides på tok i militärfrågan, utan
den skall taga med sig åtskilligt annat av dessa vad jag kallar framsteg,
som han refererade i sitt anförande, men som han fann vara. besvärliga.

Det är detta, som kanske är kärnan av vad vi syssla med under dessa dagar.

För oss, åtminstone för mig,: vill jag säga, att när denna tavla, denna utveckling,
som man tager avstånd ifrån och som högern av alla krafter har
bekämpat, rullas upp, så känner jag mig långt mera solidarisk med den syn
på saken, som har utvecklats från regeringsbänken och av herr Carl. Gustaf
Ekman. Jag säger det ärligt och uppriktigt; jag känner mig soldarisk med
den utveckling, som vi ha bevittnat under de sista, låt oss säga, femton åren,
och jag vill bidraga därtill genom att nu skänka dessa folkklasser det förtroende,
som de förtjäna genom att ha deltagit i detta arbete, ty jag säger
mig, att denna utveckling dock har varit en lycka för vårt folk. Det är sant,
att de pengar, som ha inhändigats, den välmåga, som har tillkommit och som
herr Trygger, jag tror säkert med glädje, sade sig ha iakttagit, när han reste
i vårt land, det är sant, att denna välmåga av många kan ha begagnats på
ett oförståndigt sätt. Kaffe, tobak och sprit användas säkerligen i långt större
utsträckning än vad som är behövligt och hälsosamt, men detta hindras inte
genom att vi lämna militärväsendet långt mera pengar eller genom att vi gå
tillbaka från den utveckling, som vi ha varit inne på. Det kommer alltid att
finnas oförståndiga människor. Vår plikt är att motarbeta oförståndet. Vår
plikt är att försöka resa upp vår nation och göra den bättre i des.sa avseenden.

Det förundrar mig särskilt, när skolans och kulturbudgetens utgifter fram -

Nr 34. 94

Lördagen den 23 maj e. m.

AnliÅaSZS'' ställas såsom en utveckling, som tillkommer i konkurrens med militärväsenurdnande.
det’ med utbildningen för landets försvar. Jag tror, att detta är ett stort
(Forts.) kunnig nation, en ungdom, som har fått fostran i goda skolor, en

ungdom, som är vaken och intelligent, ett folk, som har en god fysisk omvårdnad,
som kan vårda sin hälsa och taga vara på sig självt, dessa båda
saker, intelligens och god kroppsvård, det är saker, som i allra högsta grad
befrämja ett folks möjlighet att försvara sig och att i olika situationer reda
sig. Det är inte bara den enskilda individen, som i ett nutida krig måste
reda sig själv och med intelligent kraft taga vara på möjligheterna i terrängen
och i striden, utan det gäller hela nationen, samhället. Ty vem vet, hur ett
framtida krig, om ett sådant kommer, ser ut, varifrån angreppet kommer
och var det kommer? Min övertygelse är, att vi även som nation måste improvisera
i allra högsta grad, och då är en kunnig ungdom, ett kunnigt och
duktigt folk av minst lika stor betydelse som en månads övningar mer eller
mindre. Denna motsats bör sålunda inte finnas, och jag tror, att om man rätt
tänker efter, så är det bäst att avstå från att frammana den.

Jag säger ännu en gång, det är inte stora belopp, som det tvistas om. Vår
budget svänger på långt större belopp t. o. m. än mellan utskottsför,slaget och
högerreservanternas förslag. Men ännu mer framträder detta, om man ser
på,_ vad som skiljer mellan herr Hellbergs reservation och utskottsförslaget.
Skillnaden^, värdet^ av en skörd för våra lantmän betyder mångdubbelt denna
summa. En återhållsamhet i fråga om importen besparar os.s lika mycket.
Ja, jag tror t. o. m., att om systembolagen skulle dirigeras till att verkligen
draga åt svältremmen i fråga om sprit, ifall man skulle tala om sådant,
så kunde beloppet i fråga vinnas flera gånger under årens lopp.

Den som liksom jag gärna håller sig på den säkra .sidan, finner i ett sådant
läge, att herr Hellbergs förslag har åtskilligt, som tilltalar. Det ger
litet mera, och det skulle kanske utgöra en liten dämmare för den vind, som
högern säkerligen kommer att blåsa upp, hur vi än besluta i försvarsfrågan
under dessa dagar. Om jag helt naturligt därvidlag tänker på möjligheten
att återfå eller rädda Västmanlands regemente, ,så sker det dock kanske i
ännu högre grad därför att jag däri ser en utsikt att få flottan något starkare,
än vad den enligt utskottsförslaget skulle bli. Jag tror nämligen, att
flottan kommer att få en allt större betydelse, en stigande betydelse. Jag''
tillhör dem, som_ hoppas, att inte ett krig skall skall drabba oss. men jag
fruktar för störningar i Östersjön. Jag fruktar för störningar i vårt grannskap.
Det är^av vikt för oss att ha en ordentlig flotta. Men .lag vill säga
något mera, något som kanske förargar, men jag kan inte hjälpa det. Jag
maste utsäga det vid ett sadant tillfälle som detta. Det rop, som ljuder till oss
från Finland, ma ibland vara obekvämt, och det har sådana former, att jag
inte alltid kan gilla^dem, men det är ett naturligt rop. Finland har varit
förenat med oss i manga hundra ar. Det är intet av våra grannländer, som
har fostrats så nära svenska folkets barm som finska folket, och det skulle
vara emot naturen, om de i den ställning de stå inte skulle kasta oroliga blickar
hit över Bottenhavet. När jag da betraktar försvarsfrågan i dess nuvarande
sa .lag av den uppfattningen, att man inte bör taga till det minsta
möjliga. Jag är ingen chauvinist. Jag tillåter mig säga, att jag anser att
uppgörelsen med Norge 1905 är kanske det mest lysande, som Sverige’bär
utfört, men än mer — jag vill saga, att jag icke varit med om, att jag icke
kunnat gilla Ålandsaktionen. . Men jag reagerar mot den uppfattningen, som
aven fatt sitt uttryck här i riksdagen, kanske icke så reflekterat, men i alla
fall, att vi ej böra bry oss om våra graflnar, att vi endast skola inrätta os.s
för att avvärja_ ett anfall mot oss. Ja, jag vill visst icke, att vi skola sluta
torsvarslörbund med någon av våra grannar, men vi ha en naturlig skyl -

Lördagen den 23 maj e. m.

95 Sr 34.

dighet såsom det största folket i norden att göra vad vi kunna för att stifta An0: försvara
frid och rätt och främja rättfärdighet. Man är ej säker på vad som kan in- l^dncmde
träffa, och ur den synpunkten tror jag, att vi med fasthållande av en fredlig
politik och med iakttagande av alla tidens tecken icke få lägga av stridsdräkten, °r 8‘
förrän vi känna, att grannskapen äro säkrare än de äro nu.

Jag vill icke hava detta misstytt, men jag vill ha det som en förklaring
till att jag i alla fall har vissa sympatier för att gå något högre än vad utskottsförslaget
gör, och därvid ligga mina sympatier, som sagt, för den Hellbergska
reservationen.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöts
på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny definitiv lönereglering
för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelserna m. m.
jämte, i ämnet väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 116, i anledning av väckta motioner angående tillfällig löneförbättring
för lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor;

nr 117, i anledning av väckt motion angående tillfällig löneförbättring under
budgetåret 1925—1926 för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till de
kommunala mellanskolorna m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1925—1926 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförbättring
för viss personal vid livrustkammaren;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag under riksstatens
åttonde huvudtitel till tillfälligt lönetillägg åt vissa vaktmästare;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag under riksstadens
åttonde huvudtitel till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande provisorisk
löneförbättring för reservstatspersonalen samt i fråga om anslagen till arméns
och marinens reservstater;

bankoutskottets utlåtande nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Inne- och pensionsreglering för befattningshavare vid rikets unversitet
samt karolinska mediko-kirurgiska institutet, i vad avser punkterna IV och
V i föredragande departementschefens hemställan, jämte i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner; samt

Nr 34.

Lördagen den 23 maj e. m.

jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 12.03 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251043