1925. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1925:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1925. Första kammaren. Nr 18.

Lördagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 91, med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring;

nr 92, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 8 juni
1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring;

nr 97, angående inlösen för statsverkets räkning av elektrisk anläggning å
landsfiskalsboställe;

nr 100, angående statsbidrag till uppförande av och driftkostnaderna vid en
för Norrbottens län avsedd tuberkulossjukvårdsanstalt (centralsanatorium) ;

nr 101, angående anslag till uppehållande under budgetåret 1925—1926 av
verksamheten vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor; samt

nr 105, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § 1 mom. i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1925 den 13 mars sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av
kommitterade för tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens slut
hava blivit till kommitterade utsedda:

f. d. bibliotekarien, Svenska Akademiens ständige
sekreterare Erik Axel Karlfel dt
f. d. justitierådet Ernst Trygger
f. d. professorn Johan Henrik Emil Schiick
advokaten Jonas Eliel Löfgren
professorn Nils Fredrik Stjernberg
fil. doktorn Erik Hedén

Oscar N. Olsson.

Eric Hallin. Adolfs Wallerius. Ivan Pauli.

På gjord proposition beslöt kammaren, att det nu upplästa protokollet skulle
läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas om detta val samt anmodas låta uppsätta och
till kamrarna avgiva förslag till dels förordnanden för de valda, dels ock
paragraf rörande valet i riksdagsbeslutet.

med 12 röster,
5 12 »

» 12 »

* 12 »

» 12 »

> 12 »

Första kammarens protokoll 1925. Nr IS.

Nr 18. 2 Lördagen den 14 mars.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 8 och bevillningsutskottets betänkande nr 17.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 80, angående
godkännande av en mellan Sverige och Tyskland avslutad skiljedoms- och
f örlikningskonvention.

Ang.

beviljandet av
rättigheter till
rusdrycksfär
sälj ni ny.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner om beredande åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet av
rättigheter till rusdrycksförsäljning inom närliggande kommuner.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, väckta den
ena inom första kammaren, nr 152, av herr Berqman m. fl., och den andra inom
andra kammaren, nr 226, av herr Ljunggren m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
verkställa utredning angående sådan ändring i gällande bestämmelser angående
rusdrycksförsäljningen, att kringliggande kommuner tillerkändes behörigt
inflytande på beviljandet av försäljningsrättigheter i viss kommun och
villkoren därför, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen
föranleddes.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner I: 152 av herr Bergman m. fl. och II: 226 av
herr Ljunggren m. fl., om beredande åt kommunerna av behörigt inflytande på
beviljandet av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom närliggande kommuner,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bärg, Pers och Olsson i Gävle, vilka yrkat, att utskottet skulle
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag, innefattande ändring i gällande rusdrycksförsäljningsförordning
i sådan riktning, att det skulle åläggas Konungens befallningshavande
att före beviljandet av rätt till detaljhandel med rusdrycker inom viss
kommun infordra yttrande från stadsfullmäktige eller kommunalstämma i
kringliggande kommuner; samt

2) av herrar Bergman, Alexis Björkman och Elof Ljunggren, vilka ansett,
att utskottets betänkande borde haft det innehåll, som i reservationen angivits,
och avslutats med en hemställan, att riksdagen måtte, med bifall till förevarande
likalydande motioner 1:152 och 11:226, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående sådan ändring
i gällande bestämmelser angående rusdrycksförsäljningen, att kringliggande
kommuner tillerkändes behörigt inflytande på beviljande av försäljningsrättigheter
i viss kommun och villkoren därför, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av utredningen föranleddes.

Herr Bergman: Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande i avseende på
denna fråga sökt göra gällande, att det, som yrkas i motionerna och i den av
mig och herr Björkman samt herr Ljunggren i Örebro avgivna reservationen,
skulle innebära någon ny princip i rusdrycksförsäljningslagstiftningen. Den
gällande principen är, säger utskottet, den, och det hava vi ju också erkänt i
motionen, att kommunerna böra ha den väsentliga självbestämningsrätten i avseende
på rusdrycksförsäljning. Men denna självbestämningsrätt är icke alldeles
obegränsad; den är först och främst begränsad av Konungens befallnings -

Lördagen den 14 mars.

3 Nr 18»:

havandes övervakande och kontrollerande myndighet. Och när statsmakterna
redan för länge sedan, på 1890-talet, bestämt, att Konungens befallningshavande
skall från kringliggande kommuner infordra yttrande, då befallningshavanden
anser, att det kan föreligga för dessa kommuner några olägenheter av rusdrycksförsäljningen
i den kommun, där sådan försäljning är ifrågasatt, så har
lagstiftningen därigenom även medgivit ett visst inflytande åt dessa kommuner.
De hava visserligen icke något direkt inflytande på beslutet, men de ha
genom bestämmelsen, att de böra under vissa förhållanden höras, fått ett visst
faktiskt medinflytande. Det är alldeles uppenbart, att detta varit meningen
med bestämmelsen i fråga.. Detta framgår redan av den första framställningen
i saken, som gjordes 1893 i en motion i andra kammaren av kronofogden T. W.
Forsell. Där sägs det uttryckligen, att det bör »fästas avseende» vid de kringliggande
kommunernas uttalanden i saken. Man måste ju också säga sig, att
det ligger i sakens , natur, att det skall vara så, ty vad skulle annars kommunernas
hörande tjäna till, om man icke skulle fästa något avseende vid deras
uttalanden. Det är sålunda här icke fråga om någon ny princip, utan endast
om en konsekvent tillämpning av den princip, som lagstiftningen redan erkänt,
nämligen att ett visst medinflytande bör medgivas kringliggande kommuner,
när de kunna förväntas få något obehag av saken.

Erfarenheten har emellertid visat, att den bestämmelse, som nu finnes, icke
är tillräcklig. Det har i åtskilliga fall hänt, att Konungens befallningshavande,
trots att det varit en mycket allmän opinion, ja en så gott som enhällig mening,
i de kringliggande kommunerna, att ett tillstånd till försäljning icke borde beviljas,
icke desto mindre har beviljat sådant, även när det i försäljningskommunen
varit en så knapp majoritet för detta beviljande, att den icke kunnat vara
knappare.

I den valkrets jag här har äran representera, nämligen i Värmlands län, förekom
för kort tid sedan ett sadant fall; det var i Arvika. Denna stad har icke
haft någon utminutering av spritdrycker sedan 1918, men vid sista stadsfullmäktigevalet
skedde.en liten förskjutning, som möjliggjorde att vid senaste omröstningen
i. frågan inom fullmäktige det kom att stå 15 röster mot 15, d. v. s.
lika mot lika. Ordföranden begagnade sin utslagsrätt, och därigenom blev
stadsfullmäktiges beslut tillstyrkande. Allmänna opinionen i kommunerna däromkring
är emot utminuteringen. Icke desto mindre har från Konungens befallningshavandes
sida intet avseende fästats vid detta förhållande, utan det
blir nu spritdrycksutminutering i Arvika. Det är klart, att man i de vidaste
kretsar därstädes och i omgivningen är ganska missnöjd med en sådan utgång,
i synnerhet som det även i Arvika stad i verkligheten förhåller sig så, att majoriteten
av befolkningen är emot denna försäljning, ehuru på grund av det mindre
exakta utslag, som det proportionella valsystemet ger, det råkat bli ett mandat
mera, än det egentligen borde vara, på den andra sidan.

Ett annat sådant fall föreligger i Jönköping. Där 1m stadsfullmäktige med
ytterst ringa majoritet — jag vill minnas med 1 rösts majoritet, jag minns
icke säkert — beslutat tillstyrka bolagsoktroj, men kommunerna däromkring
ha enhälligt antingen varit emot saken eller åtminstone uttalat sig för mycket
strängare . restriktioner i avseende på villkoren än stadsfullmäktiges knappa
majoritet i Jönköping ansett lämpliga. Men det har även där gått på samma
sätt som i Arvika, i det att Konungens befallningshavande icke fäst avseende
därvid, utan oktrojen har beviljats.

Opinionen på båda dessa ställen och på många andra ställen, där liknande
fall förekommit, har naturligtvis blivit tämligen upprörd av sådan utgång.
Att denna sak verkligen iir behjärtansvärd framgår även därav, att strävandena
att få en .ändring till stånd i detta avseende icke upphöra; år efter år framkomma
motioner i detta syfte i mer eller mindre varierande form.

Ang.

beviljandet av
rättigheter till
rmdryckaförsåljniwj.

(Forts.)

Nr 18. 4

Lördagen den 14 mars.

Ang.

beviljandet av
rättigheter till
rusdrycksförsäljning.

(Forts.)

Jag hänvisar för övrigt till den motivering, som framförts i motionen, och
jag anhåller att få yrka bifall till den av mig samt herrar Ljunggren och Björkman
avgivna reservationen.

Herr Bärg: Herr talman! Jag vill först skynda att säga, att jag delar till
fullo herr Bergmans uppfattning om det berättigade däri, att de kommuner, som
ligga intill den kommun, i vilken en sådan här rusdryckshandel skall ske, och
vilka ju ha intressen att bevaka, även böra medgivas tillbörligt inflytande på
dylika frågors behandling. Jag delar dessutom i allmänhet den uppfattningen,
att vad som överhuvud taget kan göras för att klarlägga en allmännare folkopinion
vid beviljandet av dylika rättigheter bör stödjas.

Jag har emellertid begärt ordet förnämligast för att med några korta satser
söka förklara, varför jag för mitt vidkommande likväl icke kunnat följa motionärerna
i denna fråga. De yrkanden, som motionärerna och reservanterna
här göra, äro ju av den innebörden, att det icke allenast skulle givas
tillfälle för de s. k. kringliggande kommunerna att yttra sig i föreliggande
frågor, utan det skulle även beredas dem möjlighet att utöva ett sådant
inflytande på själva avgörandet, att, om jag kunnat läsa motionerna rätt,
ett visst ställningstagande inom dessa kommuner skulle bliva absolut avgörande
för försäljningskommunen vid dessa frågors behandling.

Det har icke lyckats mig att vare sig av motionerna eller av utskottets motivering
för dess hemställan i ärendet få klart, huru man har tänkt sig, att det
behöriga inflytande, varom man talar, skulle gorå sig gällande. Jag har gått
bet på den saken. I motionerna har man sagt ifrån, att man har tänkt sig den
utvägen, att om en viss allmännare opinion utanför den kommun, där rusdrycksförsäljningen
skulle äga rum, framträdde mot försäljningsrättens beviljande,
skulle det krävas en kvalificerad majoritet inom denna senare kommun för besluts
fattande med begäran om försäljningsrättigheter. Jag förstår mycket väl,
att detta skulle kunna gå för sig. Men det svåra i saken är, såvitt jag kunnat
finna, just det, att ett flertal kommuner utanför försäljningskommunen, såsom
här är föreslaget och som också är berättigat, skulle hava detta avgörande inflytande.
Och, särskilt i sådana fall, där försäljningskommunens gränser äro
vida, såsom i fråga om större städer, eller där grannkommunerna äro ett flertal
småkommuner, som kunna anses vara berörda av försäljningsrättigheten i
fråga, skulle säkerligen, om dessa kringliggande kommuner skulle få yttra sig
och dessa yttranden skulle tillmätas avgörande betydelse icke endast när det
gällde, huruvida överhuvud taget utminutering eller utskänkning skulle få
förekomma, utan även i fråga om detaljer och inskränkningar, ofta inträffa,
att meningarna därom skulle kunna skifta ofantligt. I en kommun säger man:
vi vilja icke hava någon utminutering alls. En annan kommun skulle säga, att
den kunde gå med på utminutering med tilldelning av 1 liter sprit i månaden.
En annan skulle gå med på 2 liter sprit i månaden, och ytterligare en annan
kommun skulle vara med om 3 liter sprit i månaden o. s. v. Ännu svårare blir
det nog i fråga om utskänkningen, därigenom att ett flertal olika metoder därvid
kunna förekomma. En kommun vill ha spritutskänkning, en annan kommun
utskänkning av vin och Öl, en tredje kommun utskänkning endast av Öl eller,
som det heter, pilsner. En annan åter vill ha utskänkning endast till måltidsgäster
o. s. v. Jag kan icke förstå, huru det överhuvud taget skulle vara möjligt
för vare sig Konungens befallningshavande eller försäljningskommunen
att göra sitt beslut beroende av de kringliggande kommunernas ställning . till
dessa frågor, om det icke fixeras på något sätt, i vilken grad och under vilka
förhållanden försäljningskommunen skulle taga hänsyn till de varierande förslag,
som komma fram. Man måste tänka sig för. För att få frågan löst synes
det mig vara nödvändigt, att innan man skriver till Kungl. Maj:t och an -

Lördagen den 14 mars.

5 Nr 18.

håller, att åtgärder måtte vidtagas, man själv gör klart för sig, på vad sätt
dessa åtgärder vore önskvärda och huru de skulle kunna ske. Då jag icke kunnat
finna det och då det icke varit möjligt för motionärerna och reservanterna
att klarlägga, huru de själva tänkt sig saken, förefaller det mig, att man icke
gärna kan, även om man skulle själv vilja saken, skriva till Kungl. Maj:t och
säga ungefär som så: Yi veta själva icke, huru vi önska att saken skall ordnas,
utan var så god och finn ut något sätt därför. Jag menar, att man väl ute på
något allmänt möte kan förfara på detta sätt, men icke i en lagstiftande församling,
ty om lagstiftarna själva förfara så, synes det mig vara rätt betydliga
luckor i de krav man har rätt att ställa på dem.

Jag vill erkänna, att den reservation, som vid utskottsbetänkandet finnes införd
av undertecknad samt herrar Pers och Olsson i Gävle, visst icke täcker de
önskemål vi själva ha, men den innebär i varje fall en betydlig förbättring av
de nuvarande förhållandena. Dessutom ber jag få säga herr Bergman, att denna
reservation sammanfaller, såvitt jag kan finna, helt och hållet med den reservation,
som herr Bergman själv avgav vid denna frågas behandling vid 1923
års riksdag. Det synes, som om herr Bergman, om hans önskemål icke kan nås
på den av honom nu angivna vägen, skulle kunna ansluta sig till vad herr Bergman
själv vid frågans behandling år 1923 fann vara det lämpligaste.

Jag vill dessutom be att få saga, att visserligen innehåller från min synpunkt
min egen reservation icke så betydande förmåner, att det skulle fallit mig in
att väcka en motion för att få ett sådant beslut till stånd, men då frågan i allt
fall kommit under riksdagens behandling och jag nödgats taga ställning till
den, finner jag det vara den enda framkomliga vägen för närvarande. Dessutom
måste det givetvis innebära något, att Konungens befallningshavande blir
ålagd att höra dessa kommuner, som vi önska skola höras. Och även om det i
fortsättningen kommer att ligga i Konungens befallningshavandes fria skön att
handla som de behaga, så måste det likväl vara ett ytterligare markerande av
att Konungens befallningshavande vid frågornas bedömande skola taga hänsyn
till kommunernas yttranden i frågan.

Till sist, herr talman, vill jag ha sagt — och det skulle jag vilja säga så, att
det hördes till nykterhetsfolket även utanför denna kammare — att det viktigaste
i nykterhetssträvandet synes mig knappast för närvarande vara att genom
motioner eller annorledes söka få till stånd mer eller mindre värdefulla restriktioner
i fråga om rusdryckshandeln. Det ojämförligast främsta och viktigaste
synes mig vara, att man även från nykterhetsfolket med verkligt allvar tager
itu med att söka giva den stora massan av människor respekt för de lagar vi redan
ha. Det är ju tämligen hjälplöst överhuvud taget att hopa den ena lagparagrafen
på den andra, så länge man icke kan göra detta i känslan av att de
ha någon betydelse. Om man ifrån den organiserade nykterhetsvärldens sida
ville med verkligt djupt allvar och kraft taga itu med att hjälpa icke allenast
polismakten utan även andra myndigheter i olika delaT av vårt land, med att
övervaka de bestämmelser vi hava och återföra folk till laglydnad igen, först
då synes det mig, att man med verklig effekt kan taga itu med ytterligare lagstiftning
på detta område.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört ber jag att få yrka bifall
till den av mig jämte herrar Pers och Olsson i Gävle avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag vill gärna erkänna, att motionärerna i

sin framställning vägletts av respektabla och ur deras synpunkter begripliga
motiv. De anse sig hava iakttagit fall, eller de förvänta sig i framtiden sådana,
då upplåtelse av en detaljhandelsrättighet exempelvis i cn stad eller i ett
tätare bebyggt samhälle kan öka spritförtäringen i kringliggande landskom -

Ang.

beviljandet av
rättigheter till
rusdrycks»
försäljning.
(Forts.)

Nr 18. o

Lördagen den 14 mars.

Ang.

beviljandet a
rättigheter til
rtisdryckeförsäljning.

(Forts.)

muner, som mahända äro torrlagda. Den bekvämare tillgången kan enligt
; deras mening, allt efter omständigheterna, öka utminuteringen eller utskänkningen.
Fördenskull vilja motionärerna, som de saga, bereda de »kringliggande»
kommunerna ett »behörigt inflytande» vid avgörande av sådana frågor om upplåtelse
av detaljhandelsrättigheter i en viss kommun. Bevillningsutskottet har nu
underkastat motionen en omsorgsfull och, som jag tror, välvillig granskning,
men utskottet har på grund av åtskilliga skäl kommit till det resultat, att den
ifrågasätta vägen knappast är framkomlig. Motionens tankegång innebär
enligt utskottsmajoritetens, visserligen icke av motionärerna delade, uppfattning
ett alltför stort avsteg från den princip, som hittills varit vägledande
inom vår rusdryckslagstiftning, nämligen att en kommun bör hava en avsevärd
grad av självbestämningsrätt i frågor av denna natur. Jag vill gärna medgiva,
att herr Bergman har rätt så till vida, att denna självbestämningsrätt
lör närvarande icke är absolut, utan redan är i viss mån inskränkt. Emellertid
är det ett stort steg mellan den nuvarande anordningen och den, som skulle inträda,
därest motionärernas yrkande bleve omsatt i verklighet. Självbestämmngsrätten
i försäljningskommunen bleve nämligen praktiskt taget upphävd,
därest de kringliggande kommunerna skulle tillerkännas ett bestämt och lagfästat
inflytande på den ifrågavarande kommunens förhållanden i nu berörda
hänseende. Jag tror, att konsekvensen av motionärernas tankegång bleve, att
man i rusdrycksförsäljningslagstiftningen överhuvud måste övergiva den kommunala
självbestämningsrätten och slå in på en helt ny princip för denna lagstiftning,
eventuellt så att primärområdet icke skulle vara en viss kommun
utan ett större område, eventuellt landstingsområdet, en utveckling, som jag
givetvis icke skulle anse lycklig. Men även om motionärerna icke tillmäta
clenna synpunkt någon betydelse, så borde de i allt fall, om de haft praktiskt
sinne, hava erkänt riktigheten i de av herr Bärg påpekade praktiska svårigheterna
vid realiserandet av ett sådant förslag som det av dem ifrågasatta.
Det är uppenbart, att begreppet »kringliggande kommuner», vilket icke överensstämmer
med vad i tidigare motioner föreslagits, är så oklart, att redan bestämmandet
av detta begrepp i många fall skulle kunna giva anledning till
tvekan. Därtill kommer, såsom herr Bärg påpekade, att uttrycket »behörigt
inflytande» icke kunnat av motionärerna preciseras, utan det skulle bli en
kommande utrednings uppgift att avgöra vad som menades med detta svävande
uttryck. ° Vid denna frågas behandling inom utskottet hava motionärerna icke
kunnat på något sätt klargöra, hur de tänkt sig. att i praktiken detta »behöriga»
inflytande skulle bestämmas, och de hava endast som en flyktig tanke framkastat,
att. om det i de kringliggande kommunerna visade sig förefinnas en
»allmän opinion» mot en viss detaljhandelsrättighets upplåtelse, så skulle det
kräva^s kvalificerad majoritet inom vederbörande hemkommun vid avgörandet
av frågan. Därmed undkommer man emellertid icke svårigheten att bestämma,
huru den° allmänna opinionen i olika »kringliggande» kommuner, därest densamma
går i olika riktningar, skall sammanfattas. En närliggande kommun
kan inrymma en opinion i en riktning, en annan närliggande kommun en
opinion i motsatt riktning, och huru skall man i en lagstiftningstext kunna
fastställa, huru vid sadant förhållande det »behöriga» inflytandet skall bestämmas
och begränsas? Icke minst med hänsyn härtill liar utskottet, trots
de kanhända i några fall förekommande olägenheter, som motionärerna möjligen
med någon rätt från sina utgångspunkter kunnat peka på, icke kunnat
tillstyrka bifall till motionerna.

.Beträffande herr Bärgs reservation står den på ett .helt annat plan så
tillvida, som den är långt mera inskränkt, och den har enligt min uppfattning
och för övrigt även enligt herr Bärgs egen nyss uttalade åsikt en ganska liten
praktisk betydelse. Om herr Bärg upptagit det i tidigare motioner före -

Lördagen den 14 mars.

7 Nr 18.

kommande begreppet »inom bolags försäljningsområde», skulle lians framställning
hava stött på samma svårighet, som tidigare föranlett bevillnings- räitinh^1 m
utskottet och riksdagen att avslå ett sådant yrkande. Nu har herr Bärg i stället rnsdrycksupptagit
uttrycket »kringliggande kommuner» men därigenom stött på nya försäljning.
hinder, nämligen de som jag nyss förut berört och som sammanhänga med svå- (Forts.)
righeten att bestämma detta uttrycks innebörd. Därtill kommer, att kommunerna
ju redan nu kunna höras och i många fall brukat höras, varjämte
de själva kunna opåmint inkomma till länsstyrelserna med framställningar i
förevarande spörsmål. Ett icke oväsentligt medinflytande är alltså redan nu
berett »kringliggande kommuner» på frågor som dessa. Vad är då skillnaden
mellan den nuvarande anordningen och den, som herr Bärg i stället vill ha?

Ingenting annat än en obligatorisk skyldighet för länsstyrelserna att infordra
yttranden från kringliggande kommuner. Men detta är, såvitt jag förstår, med
hänsjm till länsstyrelsernas i allmänhet visade stora intresse för dessa frågor
i grund och botten knappast något annat än ett i lagtexten uttryckt misstroendevotum
mot länsstyrelsernas villighet och förmåga att taga hänsyn till de
omständigheter, som de redan enligt gällande lag skola taga hänsyn till. Jag
tror, att herr Bärg själv är den förste att erkänna, att hans reservation icke
har mycket att betyda, och han medgav själv, att om icke föreliggande fråga
på sätt nu skett blivit väckt, så skulle han icke funnit anledning att motionsvägen
framföra ett sådant yrkande. Ur dessa synpunkter, tror jag, att en
riksdagsskrivelse i den riktningen är alldeles överflödig.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag å såväl de i ämnet väckta
motionerna som den av herr Bärg framställda reservationen samt bifall till
bevillningsutskottets förslag i förevarande betänkande.

Herr Bergman: Jag begärde ordet i anledning av att herr Bärg mot mig
riktade den erinran, att jag för ett par år sedan varit med om ett sådant yrkande,
som nu föreslås i herr Bärgs reservation. Det är riktigt, men saken förhöll sig
den gången, år 1923 tror jag det var, på det sättet, att man icke, utan att gå
utanför den då föreliggande motionens ram, kunde göra det yrkande, som jag
nu i min i dag föreliggande reservation har gjort. Detta var anledningen till min
ståndpunkt den gången. Man kunde då icke komma längre. Jag ansåg då som
nu, att det var endast ett högst litet tuppfjät framåt, och det anser jag fortfarande.

Såsom den föregående talaren här erinrade om, är det ju redan nu så, att kommunerna
ha rättighet att uttala sig. Även om de icke blivit av Konungens befallningshavande
anmodade att göra detta, så är det intet, som hindrar dem att
det oaktat hos Konungens befallningshavande avgiva en opinionsyttring. Genom
att endast föreskriva, att Konungens befallningshavande skall utfärda en
kungörelse, att detta står dem fritt, har man ju vunnit ytterst litet.

Nu säger herr Bärg — och det samma antyddes även av bevillningsutskottets
ärade talesman, som nyss före mig hade ordet — att det icke på något sätt är
fixerat, hur man vill ha det, utan man begär endast helt obestämt en utredning
hos Kungl. Maj:t om »behörigt inflytande» för dessa kringliggande kommuner.
Man har icke angivit några riktlinjer, säger han, efter vilka denna
utredning skulle läggas. Detta är icke alldeles riktigt. Yi ha angivit sådana
riktlinjer, och det erkändes ju också i någon mån av herr Wohlin, att så har
skett, då vi säga, att »åtminstone mot en bestämmelse av den innebörd, att försäljningstillstånd.
ej borde medgivas utan viss kvalificerad majoritet, därest
en allmännare opinion i motsatt riktning giver sig tillkänna i kringliggande
kommuner, torde väl ingen allvarligare invändning med fog kunna göras». Man
har alltså tänkt sig, att om det står och väger i hemkommunen, men det i de
kringliggande kommunerna råder en allmän opinion emot införande av rus -

Nr 18. g

Lördagen den 14 mars.

beviYcmdet av dry?ksförsäljningen, borde det vara föreskrivet, att det för tillstånds beviljande
rättvghtitr till åtminstone bör krävas en på ett eller annat sätt kvalificerad majoritet i hemrusdrycks-
kommunen. Detta innebär ju icke, att man låter de kringliggande kommunerförsaljmng.
na få det avgörande ordet i sin hand, utan detta stannar hos hemkommunen, så
(Forts.) snart det där finnes någon avsevärd majoritet, men då det, som jag sade, står
och väger, då kommunen så att säga ej själv med bestämdhet vet vad den vill,
t. ex. då det, som i Arvika, endast är ordförandens utslagsröst, som bestämmer
beslutet, medan det råder en allmän opinion däremot runt omkring i de angränsande
kommunerna, då förefaller det obilligt att icke låta denna folkopinion få
något inflytande, och det synes mig, att alla, som önska ett genomfört demokratiskt
samhällsskick, såsom ju fallet är med den förste ärade talaren efter mig,
icke böra ha något emot en sådan anordning. Han medgav ju också, att han
egentligen ej hade något emot det, men han ansåg det vara svårt att i lagparagrafer
formulera dessa önskningar. Det borde väl dock icke vara omöjligt.

Herr Wohlin säger, att man icke vet, om bestämmelsen skall formuleras så,
att det skall vara majoritet bland de röstande inom samtliga kommuner eller om
det skall vara majoritet bland kommunerna. Ja, det är ju en rent praktisk
fråga, som bör göras till föremål för den begärda utredningen. För min del
får jag säga, att jag anser det riktigast, att man toge hänsyn till majoriteten av
de röstande inom kommunerna. Det kan ju vara vissa mycket små kommuner
och vissa mycket stora, och om man då skulle räkna majoriteten bland kommunerna,
kunde det bli missvisande i avseende på opinionens styrka, men om man
räknade majoriteten av de avgivna rösterna, bleve bedömandet rättvisare. Jag
ger herr Wohlin mycket rätt i, att det vore mera tillfredsställande, om dessa
avgöranden finge gälla större områden, t. ex. ett län eller ett landstingsområde,
så att man kanske kunde komma till ett s. k. länsveto. Det är en tanke, som
förefaller synnerligen behjärtansvärd, men det föreligger ju ingen möjlighet
att nu genomföra en sådan reform, och tidigare ansatser därtill ha avvisats.
Vårt förslag skulle, säger nu herr Wohlin, avvika alldeles för mycket från de
gällande principerna för lagstiftningen på detta område. Jag kan icke förstå
det resonemanget. Vad vi nu föreslå är ett mycket mindre steg från de nuvarande
principerna än herr Wohlins anvisning på avgöranden för hela län.
Principiellt sett är det knappast något steg alls från den nuvarande lagstiftningens
grundsatser. När den nuvarande bestämmelsen, som ger kringliggande
kommuner viss rätt att jdtra sig, infördes, uppfattades den säkerligen allmänt
så, att den skulle leda till det resultat som vi nu önska, d. v. s. att om någon
allmännare opinion mot försäljningstillståndet framträder i kringliggande kom''muner,
skulle denna opinion fälla utslaget, ifall det stod och vägde i hemkommunen.
När så icke blivit förhållandet, utan Konungens befallningshavande
gång på gång rättar sig efter den allra svagaste majoritet i hemkommunen och
icke tar ringaste hänsyn till de kringliggande kommunernas utlåtanden, så
önskar man ett förtydligande i lagen. Om viljan är god, är det orimligt att
antaga att det skulle vara omöjligt för de skickliga jurister, som skulle komma
att verkställa utredningen och som ju visste vad som åsyftades, att åstadkomma
en formulering, som bleve tillfredsställande.

Jag yrkar fortfarande bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! Herr Bergman har såväl i

sitt första som i sitt senare anförande med stor bestämdhet uttalat att det förefinnes
en mycket stark folkmening emot inrättande av ett försäljningsställe
i staden Arvika. Denna folkstämning är enligt herr Bergman till finnandes
icke endast i staden utan även i den kringliggande landsbygden. För min del
vågar jag påstå, att det är en oriktig uppgift, som här lämnats. Saken ligger
så till, att det för närvarande i staden Arvika finnes en mycket stark

Lördagen den 14 mars.

9 Nr 18.

folkmening för förbudet, men huruvida denna folkmening är identisk med, att ^

man icke önskar ett försäljningsställe för rusdrycker där, är mycket tviv^- rättigteter tiU
aktigt, ty detta senare är väl ändå närmast en praktisk angelägenhet, där de rusdrycksprincipiella
olikheterna icke så starkt framträda. Vad den kringliggande lands- försäljning.
bygden beträffar är förhållandet det, att av aderton eller tjugu kommuner, (Lorta.)

efter vad jag vill minnas, endast tre eller fyra avgåvo utlåtande till Konungens
befallningshavande. Man kan således icke säga, att det föreligger en så
stark folkmening i de kringliggande landskommunerna emot inrättandet av
detta försäljningsställe, utan jag tror, att dessa kringliggande landskommuner
i stort sett äro mindre intresserade av, huruvida försäljningsstället ligger på
den ena platsen eller på den andra, då de i alla fall äro tillförsäkrade det
kvantum, som enligt rusdrycksförsäljningsförordningen är fastställt.

För min del tror jag, att det kan vara tillräckligt, att, såsom utskottet här
föreslår, de kommuner, som så önska, få tillfälle att avgiva yttrande och tillkännagiva
sin mening. Att gå dithän, att kommunerna ovillkorligen skola avgiva
sitt yttrande i de fall, då de icke äro intresserade av saken, förefaller mig
att vara tämligen onödigt. Utskottets ståndpunkt synes mig vara bärande och
riktig, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman: Herr greve och talman! Det är icke, som från något
håll sagts, här fråga om att införa en ny princip i rusdryekslagstiftningen, utan
det är tvärtom ett mycket blygsamt steg i den riktning, som lagstiftningen
länge har gått i. Tidigare var det så, att vad vi nu kalla oktrojkommunerna,
d. v. s. de kommuner, där brännsvinshandel bedrevs, hushållade som de ville inte
bara med själva försäljningen utan även med vinsten av försäljningen. Men
här finnas flera än jag, som erinra sig de mångåriga strider, som landsbygden
fick föra mot städerna för att få något ord med i laget, icke minst i ekonomiskt
avseende, och efter årslånga strider här i riksdagen kom ju den dag, då landsbygden
först fick ett finger med i saken, och sedan har den fått det ena fingret
efter det andra, tills landsbygden blivit något så när likställd med stadskommunerna.
Detta är en gammal stridsfråga mellan landskommunerna och de
brännvinsförsäljande stadskonnnunerna. Nu är det endast, jag upprepar det,
fråga om ett blygsamt försök att bereda landsbygden ett vidgat inflytande
icke blott i oktrojfrågan, icke blott i själva försäljningsfrågan, utan också beträffande
sättet för försäljningen, detaljbestämmelserna för donna,

Av den förste talaren i dag ha anförts några exempel från skilda delar av
landet. Jag skulle kunna komplettera med en hel del sådana fall. Närgränsande
landskommuner ha vid olika tillfällen gjort de mest blygsamma framställningar
till stadsfullmäktige i den stad eller köpingsfullmäktige i den köping,
där oktrojen beviljats, om inskränkningar i ett eller annat avseende, exempelvis
om nedsättning av maximikvantiteten eller om begränsningar av andra
slag, som vore av intresse speciellt för landsbygden, men vad har svaret blivit?

Jo, 1 de flesta fall ett bleklagt nej. Jag skall icke trötta med några exempel,
ehuru jag har talrika sådana, som skulle kunna anföras.

Här gäller det nu som sagt ett litet försök att vidga den kringliggande bygdens
inflytande på oktrojfrågorna och på brännvinsförsäljningsförhållandena
inom oktrojkommunerna. Det har sagts här, att de antydningar, som givits,
äro så vaga, att de icke skulle vara tillräckliga direktiv för Kungl. Maj:t, och
för den skull borde riksdagen icke bry sig om att skriva till Kungl. Maj :t
vare sig efter det ena eller andra förslaget. För min del har jag klart för mig,
att det i så fall icke vore första gången, som riksdagen skreve till Kungl. Maj :t
i en fråga, där riksdagen stode tveksam, och begärde utredning samt förslag
på grund av denna utredning. Om riksdagen och särskilt dess bevillningsutskott
hade haft klart för sig, hur donna fråga borde lösas, hade utskottet icke

Nr 18. jo

Lördagen den 14 mars.

beviljandet av !Jellövt föreslå något skrivelseförslag alls utan hade helt enkelt kunnat formurättigheter
till J,era .en lagbestämmelse. En skrivelse behöves just, när man icke har klart
rusdrycks- för sig, hur en lag skall formuleras.

försäljning. Den ärade utskottsrepresentanten yttrade, att man här kunde bringas att
(Forts.) tänka på en omläggning av bränningsförsäljningslagstiftningen ifrån kommunaloktroj
till landstingsområdesoktroj. Ja, den tanken har tidigare varit uppe
inom den svenska nykterhetsrörelsen. Den är bordlagd, men icke gravlagd.
Den dagen kommer säkerligen, då man anser det vara lämpligt att lägga frågan
på den bogen, att man betydligt mer än här är ifrågasatt vidgar landstingsområdenas
inflytande på rusdrycksförsäljningen. Det är visserligen så,
att en kommun, där rusdrycksförsäljningen försiggår, lider värst av försäljningens
följder, i all synnerhet om icke kommunen har varit så förståndig som
Umeå och, stoppat utskänkningen. Men hela den kringliggande landsbygden
lider också mer eller mindre, icke blott av utminuteringen utan även av utskänkningen.
Det förhåller sig faktiskt så, som man kunnat få höra tidigare
av någon »fanatisk» nykterhetstalare, att dessa brännvinsförsäljande stadskommuner
äro formliga pesthålor i den landsbygd, där de blivit placerade. Det
är ett hart ord, men det är befogat, och jag- menar, att det bör sägas någon gång,
just därför att det är sant.

För mig, herr talman, är emellertid huvudsaken, att Kungl. Majrts uppmärksamhet
genom en undersåtlig erinran fästes på, att en åtgärd här behöver
vidtagas. Formen för framställningen är icke för mig huvudsaken, ehuru jag
villigt medger — som ju också framgår därav, att jag underskrivit den även
av herrar Bergman och Elof Ljunggren undertecknade reservationen — att jag
gärna vill, att man går så långt som möjligt. Jag är inte ängslig för att tåga
ett längre steg, än det här är fråga om. Jag tror, att Kungl. Maj:t knäckt
svårare nötter än dessa att klara begreppen »behörigt inflytande» och »kringliggande
kommuner».

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till den av mig nr. fl. undertecknade
reservationen.

Herr Bärg: Jag skall bara säga ett par ord med anledning av herr Bergmans
senaste yttrande. Han antydde, att om det fanns en verkligt god vilja,
skulle man nog kunna lösa denna fråga, och riksdagen kunde fatta beslut i
enlighet med hans reservation. Jag vet sedan många herrans år, att herr Bergman
representerar den allra ärligaste och bästa vilja i detta fall. Det skulle
glädja mig, om herr Bergman trodde, att även jag i någon mån representerar
den goda viljan också. Men trots denna goda vilja är det tydligt, att så
pass förfarna män på detta område som både herr Björkman, som ideligen
sysslar med dessa spörsmål, och herr Bergman, som ägnat en stor del av sitt
livs. värdefulla arbete åt nykterhetsfrågans lösning, likväl icke kunnat giva en
anvisning om, hur de själva anse, att man bör gå till väga vid lösandet av nu
föreliggande fråga, om vilken de dock själva tagit hand här. Och det är i allmänhet
nödvändigt, när man skall stifta en lag, att man själv vet, huru man vill
ha det ordnat.

Herr Björkman var inne på det ömtåligaste området här. Det gäller icke
allenast beviljande eller avslående av oktroj, utan det betonades med styrka av
herr Björkman, liksom även skett i motionen, att det även iir fråga om alla
de varierande inskränkningar, som skola företagas. Jag skulle vilja fråga herriUna
här: Antåg, att ett tjugutal kommuner utanför Stockholms stad fatta
°i 1 fråSa om de inskränkningar, som skola gälla inom Stockholms

stad betraktande utskänkningen — hur skola Stockholms stadsfullmäktige föriara
och hur skall överståthållareämbetet förfara, om det skall fastslås i lag,
att de skola taga behörig hänsyn till de kringliggande kommunernas önskemål,

Lördagen den 14 mars.

11 Nr 18.

därest man icke låter det bliva en bedömningsfråga för den beslutande myndiglieten,
utan den skall rätta sig efter en fixerad lagbestämmelse? Mitt förstånd rö^Jghetlr
står stilla inför detta. Man måste säga ut, hur man tänkt sig det. Skall t. ex. rZdrycksen
enda kommun utanför Stockholm, som vänder sig mot att man har exempel- försäljning.
vis sådana former för utskänkningen, som förekomma nu, hava ett visst fixerat (Forts.)
inflytande, eller skall det vara två kommuner, tre kommuner o. s. v.? Och vilka
kommuner är det, som man skall taga hänsyn till, då de fattat olika beslut?

Detta synes mig, att man borde ha klart för sig i sina huvuddrag, när man
går till en sådan här lagstiftning. Det är inte brist på god vilja, att man går
bet på detta, utan det är brist på förmåga att göra det omöjliga. Och något
direktiv för Kungl. Maj:t att hålla sig till bör väl ändå en riksdagsskrivelse
innehålla.

Jag vill tillägga, att för mig synes den enda möjliga vägen att komma till
ett resultat vara den, att man går in för en total vetoanordning, enligt vilken
man får företaga en allmän folkomröstning inom ett visst givet område, varvid
rösterna inom hela detta område sammanräknas, eller också kan man överlåta
åt de beslutande kommunala myndigheterna inom området i fråga att gemensamt
rösta om saken. Då har man ett fixt givet sätt att gå till väga på,
och då kunna de föreliggande förslagen avgöras vid en dylik omröstning. Men
om man skickar ut till allmän folkomröstning varierande förslag i förbudsfrågan
och förslag om alla tänkbara inskränkningar, som praktiseras här och
var i landet, förstår jag icke, vare sig huru de röstande skola kunna komma
till rätta i de olika frågorna eller hur den beslutande myndigheten skall fatta
sitt avgörande. Det förefaller mig därför som nästan ogörligt att, vare sig
det nu gäller folkomröstning eller gemensam omröstning i ett flertal kommunala
myndigheter, propositionen kan omfatta annat än avslag eller tillstyrkan
av rättigheter. Huru detaljföreskrifterna skulle ordnas på den vägen
har jag svårt att förstå. Någon smula klart för sig) måste även den, som skriver
till Kungl. Maj:t och begär en lagstiftning, ha om hur den skall läggas. I
annat fall synes det mig, att man behöver fundera på saken och själv leta sig
fram till en linje, som kan vara framkomlig. Om en sådan framkommer, och
man icke vill följa den, erkänner jag, att det kan vara brist på god vilja, men
å andra sidan kan man även med den bästa vilja i världen stå mer än tveksam
inför en rådande oklarhet.

Herr Bergman: Jag begärde ordet närmast för en kort replik till herr

Strömberg, men med anledning av den siste ärade talarens anförande måste jag
först säga ett par ord till honom. Herr Bärg upprepade beskyllningen mot
oss, att vi inte skulle ha angivit några riktlinjer. Jag vill inte trötta kammaren
med att upprepa, vad jag säde i mitt förra anförande. Sådana riktlinjer
äro ju ganska tydligt angivna i den sista meningen i vår reservation, och
jag utvecklade ju den saken närmare även i mitt anförande. Redan om man
kunde komma så långt, som där antyddes, vore ett avsevärt steg taget.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid den saken, men eftersom nu den siste
ärade talaren tyckes vilja instämma med utskottsmajoritetens representant, herr
Wohlin, däri, att det vore bättre, om avgörandet gällde ett större område som
t. ex. ett län, vill jag tillägga, att, om herr Bärg garanterar för den socialdemokratiska
n5?kterhetsgruppens enhälliga anslutning till den tanken och herr
Wohlin garanterar för bevillningsutskottets majoritet i samma avseende, då skall
det sannerligen icke dröja länge, innan ett förslag om s. k. hinsveto skall ligga
på kamrarnas bord. Det tror jag mig kunna utlova.

Vad jag närmast begärde ordet för att säga, var emellertid ett ord med
anledning av herr Strömbergs anförande. Herr Strömberg försökte gentemot
mig göra gällande, att opinionen i Arvika skulle vara annorlunda beskaffad,

Nr 18. 12

Lördagen den 14 mars.

b vildand t än J''agAär angivit. Han medger dock själv, att det råder mycket stark förrätiigheter
till budsopinion i Arvika, men, säger han, fastän Arvika har en mycket stark förrusdrycks-
budsmajoritet, vill staden emellertid ha ett försäljningsställe för rusdrycker.
försäljning. Jag skall tillåta mig härtill svara, att en sådan begreppsförvirring tror jag inte
(Forts.) arvikaborna om.

Herr Borell: Harr greve och talman! Jag skall efter den långa debatten
icke närmare ingå på de skäl, som enligt min mening tala för den nuvarande
anordningen i förevarande hänseende, utan jag vill endast göra några anmärkningar
ur mera allmänna synpunkter.

Jag förstår mycket väl från motionärernas utgångspunkt den tanke, som ligger
under denna motion. De ha ju den uppfattningen, att överhuvud taget alla
medel äro lämpliga, som kunna föra till ett förbud eller till en inskränkning
i bruket och försäljningen av spritdrycker och ett försvårande för allmänheten
att, även om det gäller ett lojalt bruk, komma i besittning av sådana. Herr
Bärg satte fingret på en mycket om punkt i den nuvarande nykterhetsrörelsen,
då han yttrade, att det kunde sättas i fråga, huruvida det är till någon nytta
i nykterhetsavseende, att man hopar lagbestämmelse på lagbestämmelse. Jagtrop
att man kan skärpa detta och säga, att det icke blott icke är till nytta utan
är till skada för nykterhetsrörelsen, att man hopar lagbestämmelser, på lagbestämmelser,
som icke hava stöd i det allmänna medvetandet. Enligt min mening
äro restriktioner och inskränkningar till nytta och av betydelse, så länge
de kunna anses hava det förnuftiga ändamålet att förhindra och motarbeta
missbruk, men de medföra skada för nykterhetsrörelsen, när de förhindra det
lojala bruket.. Som herrar nykterhetsvänner väl veta, är det nog ännu åtminstone
många människor i vårt land, som anse, att det är fullkomligt lojalt att i eu
viss omfattning använda spritdrycker, och man omvänder icke dessa genom
att man med lagstiftningens hjälp söker att lägga hinder i vägen därför. Man
främjar icke, nykterheten, utan man främjar raka motsatsen därtill genom att
gå alltför långt på restriktionernas och inskränkningarnas väg. Det är ur
dessa mera allmänna synpunkter som jag vid mitt ställningstagande till sådana
här _ motioner angående små ändringar i nykterhetslagstiftningen från
början i viss mån ställt mig en garde mot dessa strävanden. Vad särskilt denna
motion beträffar, har av herr Wohlin framhållits, att en alldeles särskild svaghet
ligger däri, att det skulle bliva mycket svårt att i lagstiftningsväg uttrycka
vad motionärerna^ vilja, nämligen att kringliggande kommuner skulle få behörigt
inflytande på försäljningen inom en annan kommun, vare sig det nu avser
utminutering eller utskänkning. När man hört debatten — särskilt herr Bergmans
yttrande — blir man ännu mera tveksam. Man får nämligen då ännu
mera klart för sig, huru svårt det i själva verket skulle vara att medelst lagstiftning
ge något lämpligt uttryck för ett sådant behörigt inflytande. Det
måste väl vara så, att därest man skulle ge kringliggande kommuner ett behörigt
inflytande, komme detta åtminstone någon gång att leda till, att detta
inflytande skulle bliva avgörande. Om man erkänner detta såsom en logisk
följd av den tankegång, som ligger i motionen, måste man väl också erkänna,
att därmed har man tagit ett bestämt avsteg från den lokala självbestämningsrätten.

Herr Bärg var något inne på frågan, vad ett sådant behörigt inflytande,
tolkat såsom jag nu gjort, skulle kunna medföra för självbestämningsrätten inom
kommunerna. Åtminstone teoretiskt kan man ju tänka sig, att hinder därigenom
skulle uppstå för utminutering- eller utskänkning exempelvis i Stockholms
stad. Man kan tänka sig detta såsom en följd. Jag vill icke säga, att det är
troligt, att något sådant kommer att inträffa, men det är i alla fall teoretiskt
sett en möjlig följd av en lagstiftning sådan som motionärerna tänkt sig den -

Lördagen den 14 mars.

13 Nr 1$.

samma. Vidare kan det ju tänkas, att en dylik lagstiftning skulle hindra en av

kommun, som av helt andra skäl än rena, stränga nykterhetsskäl^ ansåge en ut- rättigheter till
skänkningsrätt inom kommunen erforderlig, från att erhålla en sådan rättighet, rusdrycksJag
tänker då på tillfälliga rättigheter vid bad-, kur- och turistorter. Det försäljning.
finns många ställen, där majoriteten inom kommunen ur ren nykterhetssyn- (Forts.)
punkt helst skulle vilja säga nej beträffande en utminuterings- eller en utskänkningsrätt
inom kommunen, men där man av ekonomiska eller andra orsaker
låter nykterhetsskälen komma i andra hand och på grund av andra omständigheter
vill hava en sådan rättighet. Det vore väl knappast rimligt om åsikten
i kringliggande kommuner, i vilka man icke har något sådant intresse av den
ekonomiska synpunkt, som i en viss kommun gör sig gällande, skulle kunna
utöva ett sådant inflytande. Jag tror sålunda, att det såväl ur allmänna synpunkter
med hänsyn till befrämjande av nykterhet som ur praktiska synpunkter
icke är skäl att bifalla ifrågavarande motion.

Vad herr Bärgs reservation beträffar tror jag, att den i själva verket icke
alls skulle medföra någon ändring i de förhållanden, som nu existera. Det är
ju redan nu så, att Konungens befallningshavande ej blott kan, utan även i
vissa fall skall taga hänsyn till förhållandena i angränsande kommuner, innan
Konungens befallningshavande fattar sitt beslut beträffande en sökt utminuterings-
eller utskänkningsrättighet. Konungens befallningshavande skall nämligen
höra de angränsande kommunerna, då det kan antagas, att omständigheterna
äro sådana, att dessa angränsande kommuner skulle kunna lida skada av
en beviljad rättighet. Nu är det endast fråga om att ge ett sådant åläggande
för varje särskilt fall, men Konungens befallningshavande skulle fortfarande
hava avgörandet i sin hand. Om man nu godkänner herr Bärgs uppfattning
och bifaller hans yrkande och en ändrad lagstiftning härav skulle bliva en följd,
tror jag, att i själva verket förhållandena i frågor av förevarande art praktiskt
taget bleve precis likadana som för närvarande.

Jag tillåter mig alltså att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heyman: Herr greve och talman! Jag ber att få tillkännagiva, att
jag i nykterhetsfrågan helt och hållet står på »Brätten» eller med andra ord
jag står i nykterhetsfrågan helt och hållet på restriktionssystemets ståndpunkt.

Min övertygelse är också den, att, såsom situationen nu i olika avseenden
föreligger, uppnår man här i landet största möjliga folknykterhet just genom
restriktionssystemet, huru bristfälligt detta än månde vara. Det kan nog icke
heller förnekas, att folknykterheten åtminstone för landsbygdens vidkommande
under senare år gjort avsevärda framsteg just tack vare restriktionssystemet och
starkölsförbudet.

Med denna utgångspunkt vill jag naturligtvis medverka till allt, som i ena
eller andra avseendet kan förbättra restriktionssystemet och göra det än mera
fulländat. Att göra någonting annat vore rena rama vanvettet.

Restriktionssystemets efterlevnad är emellertid i hög grad beroende på, att det
uppbäres av en stark och allmänt gillande folkvilja. Utan en sådan kommer det
mycket snart att alldeles falla sönder. För att man icke skall äventyra denna
folkmening, måste således restriktionssystemet handhavas med omdöme och förstånd
och framför allt icke påfrestas av irriterande moment; på det sättet kan
det alltjämt vinna i fasthet och stadga.

Den här föreslagna åtgärden angående »kringliggande kommuners behöriga
inflytande» med avseende å tillstånd för en kommun till utminutering verkar
emellertid, såvitt jag förstår, i rakt motsatt eller i upplösande riktning. Åtgärden
tar nämligen icke sikte på att förbättra restriktionssystemet såsom så -

Jfr 18. 14

Lördagen den 14 mars.

bevisandet av ^ utai1 en(Jast Pa att försvåra åtkomsten av vad som i lag är angivet vara
rättigheter iiZZ till£Ltet. ^

rusdrycks- Med en dylik åtgärd förbättrar man sålunda minst av allt restriktionssysteförsäljning.
met; tvärtom förvanskar man genom att bereda systemet svårigheter vid funk (Forts.

) tionens lagliga utövande hela meningen med detsamma. I varje fall är den

dunkla tanke, som ligger bakom motionerna, fullkomligt oförenlig med restrik tionssystemets

hela syftemål, som är att tillgodose ett måttligt bruk, samtidigt
som det slår ned missbruket.

Vill man således göra restriktionssystemet impopulärt och undanrycka detsamma
den fasta grund, pa vilken det bör vila, nämligen en allmänt gillande

folkmening, då bör man gå in för motionärernas ståndpunkt. Men då får man
ocksa.såsom konsekvens otvivelaktigt taga, att folknykterheten på nytt kommer
att minskas. Vill man däremot icke detta, bör man avvisa förslaget.

Slutligen vill jag i likhet med vad Fabian Månsson yttrade under utskottsn
®sa8a> aff nykterhetsrörelsen här i landet numera bedrives på ett
alltför tråkigt och ledsamt sätt. Det är ett ändlöst klagande, men någonting
mera är det knappast. Nykterhetsrörelsen måste enligt mitt förmenande snart
undergå en renässans och bedrivas på ett mera hurtigt och aktivistiskt sätt för
att icire till sist komma att innehålla allt vad som är instängt och kvalmigt här
i landet. Hur skulle det exempelvis vara om herr Bergman — eller kanske
ännu hellre herr Björkman — på detta område uppträdde såsom en Nordens
Muossolini! Jag menar, hur skulle det vara, om herr Björkman organiserade
den iorbudssträvande ungdomen i kårer, som toge ett litet nappatag med spritsmugglarna
ute vid rikets långsträckta kuster, frivilliga kårer, som till lands
och vatten hjälpte ordningsmakten att skaffa respekt och efterlevnad för gällande
lagar! ^Jag har den övertygelsen, att nykterhetsrörelsens vinningar för
de narmaste aren måste ske genom aktiv medverkan till, att gällande lagar
och förordningar efterlevas, och icke genom att ideligen komma med nya förordningar
och begära, att de gamla skola lappas upp. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag!

Herr Björkman: Herr greve och talman! Endast några ord för ett par

repliker.

Här har från ett par talare uttalats betänkligheter mot, huru det skulle gå,
om kommunerna skulle uttala sig på olika sätt, då det behöriga inflytandet
skulle göras gällande. Det förhåller sig nu så, att Konungens befailningshavande
för närvarande hör kommunerna inom länet eller inom häradet eller
tingslaget och att dessa då kunna uttala sig helt olika. Det blir t. ex. fråga
om indragning av ett gästgiveri. Då skola de kringliggande kommunerna höras.
Den ena vill ha det kvar och den andra vill avskaffa det. Men då är det ju
Konungens befallningshavande, som bedömer detta behöriga inflytande, Konungens
befallningshavande i första hand och Iiungl. Maj:t i den sista.'' Ett
par korta exempel skola belysa vad jag menar. I en stad i Mellansverige
beslöt man sig för att inrätta ett brännvinsbolag. Beslutet fattades med obetydlig
majoritet, och de kringliggande kommunerna sade nej. Konungens befallningshavande
sade också nej och likaså Kungl. Majrt. Det blev icke något
bolag, och där finns icke något än i dag.. I ett annat län beslöts i en stad
med knapp majoritet att inrätta ett brännvinsbolag. Även där sade de kringliggande
kommunerna nej, men Konungens befallningshavande sade ja. Denna
myndighets uppfattning av det behöriga inflytandet gick således i denna riktning,
men korrigeringen, nämligen från nykterhetssynpunkt, skedde hos Kung!.
Maj it, som betraktade det behöriga inflytandet vara av helt annan beskaffenhet.

Lördagen den 14 mars.

15 Nr 18.

Så vill jag med anledning av den föregående talarens yttrande om Stockholms
stad säga, att denna stad ju utgör liksom ett län för sig och icke kan
jämställas med landsortsbolag och landsortsstäder, om vilka det här är fråga.

Slutligen vill jag hava sagt, att jag är enig med min ärade vän på stockholmsbänken
om, att en mängd lagar och bestämmelser äro mer eller mindre besvärliga
och onyttiga och att detta kanske framför allt är förhållandet med den
gällande rusdryckslagstiftningen. I denna lagstiftning finnes en hel hop bestämmelser,
som äro snart sagt omöjliga att tolka och tyda, men icke skola nykterhetsvännerna
lastas för den saken. Vi hava icke gjort denna lag. Vi hava
försökt hjälpa till att plocka bort några ledsamheter på det ena eller andra
hållet och reparera de brister, som förefinnas, men lagen såsom sådan hava
vi icke något ansvar för. Lagen är mycket snillrikt komponerad, det skall
jag gärna medgiva, men jag frånsäger mig för egen del all delaktighet i denna
snillrikhet.

Slutligen vill jag uttala min tillfredsställelse över den oväntade hjälpen från
västgötabänken med avseende å en förestående nykterhetsrörelsens renässans.
Jag beklagar bara, att det nog är vanskligt att följa de fingervisningar, som
från detta håll gåvos beträffande denna renässans. Skulle nämligen''denna renässans
inskränka sig till slagsmål med smugglare eller lönnkrögare ute i bygderna,
är jag alldeles säker på, att ej blott de äldre utan även ungdomen komme
att betacka sig för ett deltagande. Den saken sköta myndigheterna om, då det
gäller såväl kampen inom som utom landet. Men vill min ärade vän på västgötabänken
vara med om en nykterhetsrörelsens renässans, lovar jag honom,
att det icke skall dröja länge, förrän han blir kallad under fanorna.

Herr Wohlin: Jag saknar både anledning och lust att, såsom den ärade

talaren på västgötabänken, upptaga till diskussion nykterhetsspörsmålet i dess
helhet. En sådan diskussion är enligt min mening i detta sammanhang föga
på sin plats.

Jag begärde ånyo ordet med anledning av ett yttrande av herr Björkman,
att denna fråga vore en landsbygdens intressefråga och att det skulle vara
landsbygdsintressena, som framför allt vore omhändertagna av honom och hans
medreservanter. Detta påstående är ju något ömtåligt för mig, och därför får
jag svara, att frågan ingalunda gäller något landsbygdsintresse kontra något
stadsintresse. Den nuvarande anordningen tillerkänner ej allenast länsstyrelserna
befogenhet att inhämta närgränsande kommuners uppfattning, utan den
giver även dessa kommuner rätt att opåminta inkomma med yttranden och påminnelser.
Kommunerna hava under nuvarande förhållanden rätt att göra sina
åsikter gällande, men kanske de icke skulle få lika stor lust därtill, sedan de
väl blivit tvungna att avge utlåtanden i frågor, för vilka de ofta icke hava
något intresse. Landsbygdens befolkning brukar hålla på sin frihet.

Då jag förklarade ett av mina skäl för avstyrkande av motionerna vara att de
däri utvecklade tankarna skulle kunna leda hela nykterhetslagstiftningen
in på en ny linje, nämligen att man alldeles finge övergiva den kommunala
självbestämningsrätten och taga större områden, exempelvis landstingsområdena,
såsom enheter, så anförde jag ju detta såsom en från mina utgångspunkter icke
önskvärd utveckling. Detta yttrande tog herr Bergman upp på det sättet, att
jag skulle hava förordat en dylik utveckling, som jag i stället bestämt tagit
avstånd från, och att jag förordat en utredning angående länsveto. Jag vill
icke använda några mera bryska ord gentemot min ärade vän herr Bergman,
med vilken jag har ett så angenämt sällskapligt umgänge, men då han tillät
sig att använda uttrycket »begreppsförvirring» angående invånarna i en kommun,
som tillhör hans valkrets, så kan jag icke finna annat, än att denna beteck -

Ang.

beviljandet av
rättigheter till
rusdrycksförsäljning.

(Forts.)

Nr 18. 16

Lördagen den 14 mars.

. Atuf.

beviljandet av
rättigheter till
rusdrycksförsäljning.

(Forte.)

ning passar bättre på herr Bergman såsom representant för kommunen än på
kommunen i fråga.

Jag får fortfarande, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Strömberg: Jag ber endast att få säga herr Bergman, att det icke

behöver fattas som någon begreppsförvirring, om invånarna i Arvika stad hava
en uppfattning om själva förbudet och en annan beträffande frågan om försäljningsrättigheter.
Arvika stads befolkning är av en mycket praktisk läggning.
Man har i denna stad kommit underfund med, att man icke vunnit någonting
under den tid, under vilken staden varit torrlagd, utan att fylleriförseelserna
ökat, så att staden för närvarande med avseende å fylleristatistik står såsom
den femte i ordningen av Sveriges städer. Jag anser, att detta till fullo visar,
att befolkningen där icke behöver lida av någon begreppsförvirring, om den såsom
jag nyss sade har en uppfattning i fråga om förbudet och en annan i fråga
om försäljningsrättigheter i staden.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman! Det förhåller sig på
det sättet, att försäljningen i regel är koncentrerad till städerna och att landsbygdskommunerna
för sina inköp äro hänvisade till dessa städer. Landsbygdskommunerna
bilda sålunda ett försäljningsområde omkring staden. Då är det
icke mer än rimligt, att även dessa landsbygdskommuner erhålla inflytande på
frågan, huruvida försäljningsrättigheter skola upplåtas och, i viss mån, huru
de skola anordnas. Det är ett rättvist krav.

Utskottet har visserligen pekat på, att kommunerna kunna av eget initiativ
inkomma till Konungens befallningshavande med sina påminnelser och önskemål,
men detta är icke detsamma, som om de i lag vore tillerkända rätt att
göra detta. Först om de få en sådan laglig rätt, kan man tala om behörigt
inflytande. Huru långt detta inflytande sedan skall sträcka sig — om endast
därtill att, såsom herr Bärg vill, deras yttrande skall infordras, eller om det
skall utfärdas en lag med något starkare uttryck, som förpliktar Konungens
befallningshavande att i viss mån taga en bestämd hänsyn till kommunernas
önskemål — får väl en blivande utredning utvisa. För min del anser jag den
sistnämnda ståndpunkten vara den riktigaste.

Efter den långa diskussion, som förevarit, vill jag icke upptaga kammarens
tid längre, men jag anser, att vilken ställning man än intar i fråga om förbud
eller icke förbud, är det ett ganska rättvist krav, att det i lagen verkligen beredes
dessa kringliggande kommuner ett behörigt inflytande på frågan.

Jag yrkar alltså, herr greve och talman, bifall till den av herr Bergman m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Pers: Herr talman! Herr Borell gjorde i sitt anförande gällande, att
ett bifall till herr Bärgs reservation icke skulle ha något värde ur nykterhetssynpunkt,
och även av andra talares yttranden kunde man dra den slutsatsen,
att de delade en sådan uppfattning. Jag begärde ordet endast för att säga,
att jag anser, att det skulle ligga ett värde i ett bifall till herr Bärgs reservar
tion. Som lagen nu är avfattad, ligger det ganska nära till hands, att Konungens
befallningshavande anser en fråga av denna beskaffenhet för en fråga mellan
sökande kommunen och länsstyrelsen, och anser sig kunna infordra yttranden
från de kringliggande kommunerna, om Konungens befallningshavande finner

Lördagen den 14 mars.

17 Nr 18.

det lämpligt. Men i en bestämd föreskrift om, att kommunernas yttrande skall
infordras, skulle det ligga ett poängterande av, att saken angår dessa kommuner
och att länsstyrelsen också hade att ta hänsyn till vad de yttrade. Jag tror
det skulle vara ett framsteg, om herr Bärgs reservation bifölles, och ett ganska
betydelsefullt framsteg, under det jag däremot anser det ganska tvivelsamt, om
man kan komma till ett resultat på den väg, herr Bergman här har förfäktat
och som utmynnar i hans reservation.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till herr Bärgs reservation
i denna sak.

Herr Ljunggren: Med anledning av vad herr Heyman anförde, vill jag

fästa hans uppmärksamhet på, att den mobilisering av ungdomen, som han efterlyser,
just tagit sin början därigenom, att en del ungdomsorganisationer,
nämligen Socialdemokratiska ungdomsförbundet, kommunisternas ungdomsförbund,
godtemplarnas ungdomsförbund och Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund,
för några veckor sedan beslutat att upptaga en sådan kampanj.
Emellertid är • det ju mycket ledsamt från vår synpunkt sett att
se, att när någonting på det. sättet göres från skilda håll, då vinner inte
heller det gillande från deras sida, som tycka att vi gå för långt, då det gäller
att bekämpa rusdryckshanteringen. En av huvudstadens tidningar och till och
med ledningen för brännvinsbolaget. i Stockholm ha funnit sig föranlåtna att
med anledning av den sammanslutningen söka påvisa det onödiga i en sådan
aktion ifrån ungdomens sida.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, att de organiserade nykterhetsvännernas
främsta män just i dagarna ställt sig i spetsen för en annan organisation,
bildad under överståthållarens presidium, som just tar sikte på bekämpandet
av den smuggling, som herr Heyman i Vårgårda nu tyckte, att
nykterhetsföreningarna borde intressera sig för. Det är ju egendomligt, att
man är så okunnig om den svenska nykterhetsrörelsen, att man inte har reda
på, att. den är främst att påräkna, när det gäller att upprätthålla lagarna älven
på nu ifrågavarande område.

Men hur skulle det vara, om herr Heyman i Vårgårda själv ställde sig i
spetsen för en aktion, där restriktionsvännerna själva toge upp arbetet? Ty när
det gäller restriktionssystemets överträdande, är det ju restriktionsvännernas
eget skinn, det i främsta rummet gäller.

Herr Bergman: Herr talman! Det är i fråga om den s. k. begreppsförvirringen
i Arvika, som jag skulle vilja tillägga ett par ord. Jag ber att få
erinra, att jag tog Arvikaborna i försvar och sade, att jag icke trodde dem
om en sådan begreppsförvirring, som herr Strömberg ville tillskriva dem. Herr
Strömberg förklarade, att där var mycket stor majoritet för förbudet, och samtidigt.
sade han, att man där önskade försäljningsställen för sprit. Därpå svarade
jag, att jag icke. tror Arvikaborna om den begreppsförvirringen, och det
tror jag fortfarande inte. Jag har mig bekant, att majoritetsopinionen där,
enligt vad som från flera trovärdiga håll meddelats, är emot försäljningsrättigheterna.
I stadsfullmäktige var det femton röster mot femton, och ordförandens
^utslagsröst bestämde utgången. Att det blev femton mot femton berodde,
på det proportionella valsättets mindre exakta utslag och strider mot
majoritetsopinionen där. Majoriteten må vara relativt svag, men den existerar.
Jag ber alltså att få ta Arvikaborna fullständigt i försvar. Olaglig trafik
bör och kan beivras, och icke kompletteras även med laglig sprittillgång.

Första hammarens protoholl 1925. Nr 18. 2

Ang.

beviljandet av
rättigheter till
rusdnjcksfensäljning.

(Forts.''''

Nr 18. 18

Lördagen den 14 mars.

her''Vand t cn ^ m^n högt ärac^e va n herr Wolilin var inne på samma kapitel och turrättigheter
till nera<le saken därhän, att begreppsförvirringen läge hos Arvikabornas reprerusdryclcs-
sentant bär i kammaren, vill jag inte antyda, att det skulle råda någon beförsäljning.
greppsförvirring hos herr Wohlin — ehuru det kan synas så på resone(Forts.
) manget — men vad hans anförande denna gång utmärkt sig för kan måhända
bäst betecknas med ordet sofistik.

Slutligen ber jag få säga ett ord till herr Heyman. Han har vädjat till oss
att försöka ordna det så, att vi få det litet gladare inom nykterhetsrörelsen.
Han tycker det är så »urbota tråkigt» där, det är ett ständigt »jamande», säger
han — vad han menar därmed förefaller obegripligt — och så efterlyser
han ett mera »aktivistiskt» tillvägagångssätt.

Jag har hört det klagomålet förut av en annan ärad riksdagsledamot, som
sitter i andra kammaren, och vid närmare samtal med honom om, hur man
lämpligen borde gå till väga, kom jag att nämna, att för mer än trettio år
sedan rådde verkligen här och där en aktivism som kanske kunde ha tillfredsställt
herr Heyman. Då fanns det t. ex. i närheten av Sundsvall en lönnkrögare,
som gjorde trakten osäker och skapade allsköns elände. Slutligen
gav sig en stor folkskara ut och tände eld på krogen med dess förråder under
rätt stor anslutning av allmänna opinionen. År det sådant, man menar, att
vi skulle upprepa? Jo, tycktes han mena — jag förmodar dock mera på
skämt ■—• en sådan aktivistisk nykterhetsrörelse skall det vara, då är det fart
och liv i den. Sådana tilltag kunna förklaras av en uppjagad sinnesstämning
och äro symptom av rörelsens »barnsjukdomar», om jag får använda ett bevingat
ord från riksdagens diskussioner i ett annat ämne i år, men i den mån
rörelsen blir äldre och mognare, växer den ifrån sådana former av aktivism
och använder en klokare och riktigare taktik. Jag menar, att man bör hålla
nykterhetsrörelsen räkning för, att den gör det och att den också kommer att
göra det i fortsättningen.

Emellertid, om herr Heyman tycker, att rörelsen är för stillsam och tråkig,
finns det ett mycket bättre sätt att råda bot på det förhållandet, och det är, att
den ärade representanten själv och hans meningsfränder ansluta sig till rörelsen.
Då kommer det säkerligen att bli mindre tråkigt i nykterhetsrörelsen,
och jag hälsar honom hjärtligt välkommen dit. Hur vet han för övrigt att
det är tråkigt där, när han icke deltager i rörelsen?

Det är lätt och bekvämt att ge goda råd åt andra rörande en verksamhet,
som man inte själv deltar i. Det är en gammal och beprövad metod. Man
kan ha olika meningar om det mer eller mindre verksamma sättet .hos dem,
som kämpa för nykterhetssaken, som vi ju alla erkänna som en god sak. Men
en sak tror jag alla kunna vara ense om, och det är, att det finns intet sämre
sätt att arbeta för nykterhetssaken än att hålla sig alldeles passiv utanför
verksamheten, men det ar tyvärr det sätt, vi tycka oss kunna iakttaga hos
de flesta av våra kritici. Kunde vi nu hoppas att hädanefter få bevittna en
mera aktiv verksamhet från det hållet, skulle ingen vara mera glad än jag.
Jag väntar därför att så snart som möjligt få se herr Heyman i spetsen för en
aktivistisk expedition ute i skärgården, enligt det program han skisserade. Man
bör ju leva som man lär.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till min reservation.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats l:o) att vad utskottet i det under behandling varande betänkandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bergman m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3 :o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i herr
Bärgs m. fl. vid betänkandet avgivna reservation.

Lördagen den 14 mars.

19 Nr 18.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och Ang.
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med av,

övervägande ja besvarad. rättigheter till

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yr- ( ;

kandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes och justerades en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 16,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;-

Nej;

. Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergman m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

• Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;
Nej — 39.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående disposition av till skolväsendet upplåtna byggnader
vid Strömsholms hingstdepå m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 16, i anledning av Kungl. Ang.
Maj:ts proposition angående godkännande av avtal om försä’ ljning av statens fejning av
spannmålslagerhus i Roma. %erWti

I en till riksdagen den 6 februari 1925 avlåten, till jordbruksutskottet hän- R°ma"
visad proposition, nr 46, både Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna, i vad avsåge försäljning av staten tillhörig mark med därå
befintliga anläggningar, ett i statsrådsprotokollet omförmält, mellan statens
lagerhus- och fryshusstyrelse samt Gotländska lantmännens centralförening
m. b. p. a. den 9 september 1924 upprättat köpeavtal med i samma protokoll
förordat tillägg,

dels ock besluta, att inflytande köpeskillingsbelopp skulle inlevereras till
riksgäldskontoret.

Utskottet både i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Nr 18. 20

Lördagen den 14 mars.

Ang.

f örsälj ning a
spannmålslagerhuset
i
Roma.
(Forts.)

Herr Rosén: Herr talman! Riksdagen liar vid några tillfällen framhållit
angelägenheten av att statens lagerhus- och fryshusstyrelses verksamhet genom
lagerhusens försäljning, uthyrning eller på annat sätt så ordnades, att
statsverkets årliga utgifter därför i möjligaste man nedbringades. Jag vill
begagna detta tillfälle att uttala min förhoppning, att nämnda styrelse skall
försöka så ordna det, att lagerhusen må kunna snarast möjligt försäljas.

Statsverket äger åtta spannmålslagerhus utom det nu till försäljning föreslagna
Roma spannmålslagerhus. Lagerhusstyrelsen uttalar, att priset för
detta är »ganska lågt» — 30,000 kronor — och det är obestridligt, ty byggnaden
kostar staten minst 668,000 kronor. Det blir ungefär 4 procent av kostnaden.
Jag är inte säker på, att den köpeskilling, som staten nu får, fullt
täcker kostnaden för ritningarna till spannmålslagerhuset i fråga. Riksdagen
har för byggnader av detta slag samt fryshuset i Hallsberg anvisat sammanlagt
11,800,000 kronor. Det uppstår betslande årliga förluster på denna rörelse
för tillsyn och drift. 1922 uppgingo inkomsterna till 66,000 kronor och
utgifterna till 192,000 kronor. Häri ingår naturligtvis ingen ränta. Anslaget
på 11,800,000 kronor har utgått av lånemedel, men man har ändå inte ansett
sig böra påföra rörelsen någon ränta.

De utan tvivel mycket framstående sakkunniga på jordbruksområdet, som
utarbetade förslag till spannmålslagerhusfrågans ordnande, förespeglade statsmakterna
ett mycket gott resultat av denna rörelse. Man sade, att när kristiden
vore över, så kunde byggnaderna försäljas och staten få igen sina pengar.
Det är mycket små utsikter till, att så skall bli fallet.

Uthyrningen av dessa byggnader, som riksdagen ifrågasatt alternativt, tror
jag är en mindre lycklig utväg. Spannmålslagerhuset i Eskilstuna, som är av
samma typ, tror jag, som lagerhuset i Roma, har varit uthyrt för 1,000 kronor
om året, men nu har hyresgästen sagt upp kontraktet och vill inte betala
mer än 500 kronor om året, detta för en anläggning, som kostar minst 750,000
kronor. Det är en för statsverket mycket dålig affär, och hyresinkomsten
täcker knappast utgifterna för inspektion av byggnaden i fråga.

Denna lagerhusfråga är inte uteslutande, som man skulle kunna tro, en kristidsfråga,
ty den framfördes redan i början på 1900-talet, i varje fall före
1910, av hushållningssällskapen, som ansågo, att det var en livsfråga för
jordbrukarna i de spannmålsproducerande provinserna att få dessa lagerhus.
Det motionerades flitigt i riksdagen för att få frågan löst. Sedan utredningsfrågan
fallit vid två riksdagar, framlade den Swartz’ska regeringen år 1917
proposition om inrättande av spannmålslagerhus och fryshus, och det var denna
som fick ett så bedrövligt resultat. När spannmålslagerhusen kommo till,
visade det sig, att något som helst intresse inte alls fanns hos de spannmålsproducerande
jordbrukarna för denna nymodiga inrättning. Mönstret var hämtat
från Tyskland och Österrike av några studieresande sakkunniga inom lagerhuskommittén,
vilka ansågo det mycket nödvändigt att omplantera idén i
svensk jordmån. Resultatet blev det sämsta tänkbara. Lagerhus- och fryshusstyrelsen
har gjort ett så vitt jag kan finna erkännansvärt arbete för att
försöka få ett så långt möjligt gott resultat men utan att vinna någon framgång.
Så vitt jag kan se är det bästa, statsmakterna kunna göra, att försöka
sälja byggnaderna så snart ske kan för bästa möjliga pris, helst så mycket,
herr statsråd, att vi kunna få igen vad vi givit ut för ritningarna. Längre
tror jag inte, att vi kunna sträcka förhoppningarna.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Lördagen den 14 mars.

21 Nr 18.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksskogstaxeringens
fullföljande m. m.

sVad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om sänkning av åldersgränsen för dels politisk och dels kommunal
rösträtt.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
i andra kammaren väckta motioner, nr 3 och 4 av herr Wagnsson samt nr 7
och 8 av herr Spångberg m. fl., i vilka motioner hemställts,

a) i motionen nr 3, att riksdagen, såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling, måtte besluta antaga följande förslag till ändrad lydelse av §§ 6
och 16 i riksdagsordningen:

§ 6.

9) Valrätt vid elektorsval tillkommer envar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad.

§ 16.

Valrätt tillkommer envar man och kvinna, som är svensk undersåte och senast
under näst föregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder.

b) i motionen nr 7, att riksdagen såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling måtte besluta, att § 16 i riksdagsordningen skulle erhålla nedanstående
ändrade lydelse:

§ 16.

Valrätt tillkommer envar man och kvinna, som är svensk undersåte och senast
under nästföregående kalenderår uppnått tjugo års ålder.

c) i motionen nr 4, att riksdagen måtte besluta om ändrad lydelse av nedannämnda
förordningar:

Förordningen om kommunalstyrelse på landet.

§ 8.

Rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut tillkommer
envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk
undersåte samt senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års
ålder.

Förordningen om kommunal si yr el se i stad.

§9.

Rättighet att vid allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut i alla
de staden rörande angelägenheter, vilka icke enligt rikets grundlagar eller
särskilda författningar äro vissa klasser av stadens medlemmar förbehållna,
tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är

Om sänkning
av rösträttsåldern.

Nr 18. 22

Lördagen den 14 mars.

Om sänkning svensk undersåte samt senast under nästföregående kalenderår uppnått tiugurZrnL.
ett års ålder.

(Forts.) --—----

Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

§7-

Rättighet att deltaga i val av stadsfullmäktige tillkommer envar i kommunen
mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast
under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder.

Förordningen om landsting.

§ 5.

Rätt att deltaga i val av landstingsmän jämte suppleanter tillkommer envar
inom landstingsområdet i kommunens gemensamma angelägenheter röstberättigad
man eller kvinna.

Vid valet skall den för vederbörande kommun å landet eller för stad senast
fastställda röstlängd ligga till grund.

d) i motionen nr 8, att riksdagen måtte besluta, att nedanstående förordningar
skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Förordningen om kommunalstyrelse på landet.

§ 8.

Förordningen om kommunalstyrelse i stad.

§9.

Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

§7-

Förordningen om landsting.

§ 5.

Rätt att deltaga i landstingsmannaval tillkommer envar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad man eller kvinna, som senast under nästföregående
kalenderår uppnått tjugo års ålder.

Lördagen den 14 mars.

23 Nr 18.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade
hemställt, att motionerna

a) 11:3,

b) 11:7,

c) 11:4,

d) 11:8

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

grunder Om sänkning
av rösträttsåldern.

(Forts.)

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Sävström, Strömberg, Thulin,
G. TF. Hansson, Ilallén, Andersson i Igelboda, Karlsson i Vadstena och
Sjöström, som ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 3, såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse av §§ 6 och 16 riksdagsordningen.

§ 6.

9) Valrätt vid elektorsval tillkommer envar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad.

§ 16. •

Valrätt tillkommer envar man och kvinna, som är svensk undersåte och
senast under näst föregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder.

b) att motionen II: 7 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:4, antaga följande

1) Förslag till lag

om ändrad lydelse av § 8 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

§ 8.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930.

2) Förslag till lag

om ändrad lydelse av § 9 i förordningen om kommunalstyrclsc i stad.

§ 9.

Rättighet att vid allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut i alla
de staden rörande angelägenheter, vilka icke enligt rikets grundlagar eller särskilda
författtningar äro vissa klasser av stadens medlemmer förbehållna, tillkommer
envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk

Jir 18. 24

Lördagen den 14 mars.

0mafrM-ng "nc]ersäte samt senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års

rättmldern. ålder.

(Forts.) '' '' '' --------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930.

3) Förslag till lag

om ändrad lydelse av § 7 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

§ 7.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930.

4) Förslag till lag

om ändrad lydelse av 5 § samt 11 § 2 mom. d) och 3 mom. i lagen om

landsting.

5 §.

Rätt att deltaga i val av landstingsman jämte suppleanter tillkommer envar
inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad
man eller kvinna.

Vid valet skall den för vederbörande kommun å landet eller för stad senast
fastställda röstlängd ligga till grund.

11 §•

2 mom. —-----—-----------------

d) Beträffande rösträttens utövning gäller vad om kommunalfullmäktigval
är föreskrivet.

3 mom. I stad är magistraten valförrättare och skall beträffande rösträttens
utövning samt beträffande de tider på dagen, under vilka valförrättningen skall
fortgå, gälla vad om stadsfullmäktigval är föreskrivet. I övrigt — •— —.
sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930.

d) att motionen 11:8 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Pa framställning av herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, beslöts att det föreliggande utlåtandet
skulle företagas till avgörande punktvis, dock att vid behandlingen av punkten
a) överläggningen finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten a).

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! De motioner, över vilka

konstitutionsutskottet här avgivit utlåtande, äro, som man brukar säga, gamla
bekanta sedan de närmast föregående åren. I den ena motionen, som härleder
sig ifrån kommunistiskt håll, yrkas på rösträttsålderns sänkning till 20 år, i
den andra, som är framburen av en socialdemokratisk representant i andra
kammaren, föreslås, att samma ålder sänkes till 21 år.

Lördagen den 14 mars.

25 Nr 18.

Utskottet liar avstyrkt båda dessa motioner under framhållande av, att frå- 0m sänkning.
gan om åldersgränsens sänkning väsentligen är en lämplighetsfråga. Tjugu- f^Jiuern.
treårsåldern såsom gräns för rösträtten vid politiska val låter sig mycket väl (Forte.)
försvaras, säger utskottet, och i fråga om den tjugusjuårsgräns, som stadgas i
fråga om rösträtten vid elektors- och landstingsmannaval finner utskottet, att
det är en av de bestämmelser, som bidraga till upprätthållandet av en viss artskillnad
mellan första och andra kammaren.

Samtliga socialdemokrater inom utskottet ha emellertid en något annan syn
på denna sak än utskottets majoritet. Vårt parti har allt ifrån början gått in
för en lösning av denna författningsfråga enligt regeln om allmän, lika och
direkt rösträtt för män och kvinnor vid fyllda 21 år. Myndighetsåldern har
alltid ansetts som en naturlig och given gräns. Vid fyllda 21 år får den enskilde
råda över sig själv och sitt gods, och vi kunna verkligen icke riktigt fatta,
varför tjugutreårsåldern skulle vara den oomtvistat rätta åldern. Det är
väl så, att det 1918 blev en kompromiss, som stannade där, men därför behöver
ju inte den åldern vara mera riktig såsom politisk myndighetsålder än
tjuguettårsåldern. Hos ungdomen vaknar i ganska stor utsträckning det politiska
intresset ganska tidigt, och jag kan inte se någon olycka i en lagstiftning,
som medger rätt för varje till myndig ålder kommen man och kvinna att deltaga
i valen och få rätt att lägga sin röst för den representant, som bäst motsvarar
hans ideal och uppfattning i samhällsfrågorna.

Vad utskottet åberopar som skäl emot tjugusjuårsgränsens sänkning ha vi
inte heller funnit så värst bärande. Att man strävar att bibehålla den artskillnad,
som nu finns mellan kamrarna, kan man ju mycket väl förstå, ty man finner
ju, att det är denna artskillnad, som ytterst skänker åt första kammaren
dess högre grad av konservatism. Första kammaren blir sannolikt aldrig enligt
dessa bestämmelser ett uttryck för uppfattningen hos folkets stora flertal.
Men detta är ju ett politiskt skäl, och på det skall jag i detta sammanhang
icke närmare ingå.

Redan vid antagandet av 1918 års författningsreform gav vårt parti till
känna, att vi icke uppgivit vårt gamla krav för ungdomens rätt och för rösträttsålderns
sänkning. Det är egentligen detta, vi reservanter velat understryka
med denna vår reservation. Vi förstå mycket väl, att vi inte nu äro redo
att få denna reform antagen och att frågan inte heller är tillräckligt förberedd,
men att, såsom herr Bergström i sin reservation vill göra gällande, den
ovillkorligen skulle föras fram i en valrörelse och att en regering, framsprungen
ur ett sådant val, ensam skulle ha rätt att framföra frågan, den uppfattningen
kunna vi icke dela. Här föreligga förslag från enskilda riksdagsmän, och det
är både vår rätt och vår plikt att taga ståndpunkt till desamma. Vi få göra
detta med utgångspunkt från vårt eget omdöme och vår egen ställning i själva
sakfrågan.

Det är egentligen detta, som här har skett. Vi ha markerat vår principiella
ståndpunkt till detta gamla krav, och utan att närmare ingå på detta ber jag,
herr talman, att i korthet få yrka bifall till den reservation, som i denna punkt
är avgiven av herr Sävström m. fl.

Herr von Heller: Herr greve och talman! Den siste ärade talaren började
sitt anförande med att peka på, att ifrågavarande ärende är en gammal bekant,
som sedan flera år årligen återkommer. Ja, förvisso, den uppfattningen är
riktig. Man kan säga, att alltifrån den dag under den stora epoken 1918—-1921,
då den stora omgestaltningen av vårt parlamentariska och kommunala liv ägde
rum, ha frågor av enahanda art som den nu föreliggande framkommit nästan
med ett urverks regelbundenhet. Man kan fråga efter skälet till att konstitutionsutskottet
och riksdagen skola tvingas att så att säga tröska på denna gamla

Nr 18. 26

Lördagen den 14 mars.

0maSvärös^ng !lalm- £an möjligen säga, att det är sorts försvarsarbete av den art som

r ättsåldem. jagen anbefaller visavi mmutnmgsrätten, för att man inte skall förlora sin ta(Forts.
) lan. Det kan \ ara en gest, ett principiellt uttalande för att hålla en programpunkt
vid makt. Det föreföll mig, som om den siste ärade talaren var inne på
en dylik tanke. Han pekade jämväl på, att ännu 1924 var frågan före här i
kammaren. Jag vill då fråga: vad har det egentligen inträffat för nytt och
viktigt sedan dess, som^kan motivera, att vi nu skulle ta upp frågan igen? Kan
verkligen motionären påstå, att någon omständighet med bevisande kraft sedan
dess har yppat sig, som skulle betinga, att vi nu skulle vara färdiga att företaga
en ny och genomgripande omgestaltning av dessa förhållanden? Jag tror
förvisso,. att motionären blir svaret skyldig.

Den siste ärade talaren polemiserade jämväl i någon mån mot den synpunkt,
som är framförd i herr Bergströms reservation. Det tillkommer visserligen icke
aj^ j1hrvidlag svara å herr Bergströms vägnar, men jag kan dock icke neka
till, att det ligger någonting i denna reservation. Det är väl icke lämpligt, att
frågor av sa allvarlig art som denna beslutas i ett sammanhang sådant som
detta. Man bör väl i stället avvakta en av de tidpunkter, då det blir nödvändigt
för statsmakterna att träffa nya genomgripande åtgärder. Jag vill visst icke
förneka att den möjligheten föreligger, att en dylik tidpunkt kan komma, men
däremot är det inte alldeles säkert, att beslutet nödvändigtvis skall gå i denna
riktning. Man kan även tänka sig andra saker. Den siste ärade talaren sade, att
det parti han tillhörde ville vidhålla det program, som det sedan länge haft i
dessa frågor, sålunda kravet på.sänkning av nu gällande bestämmelser angående
valrättsaldern. Ja, då kan jag å andra sidan säga, att det finns ett annat
krav, som reses från motsatt håll och som ingalunda där är uppgivet, fastän
det icke ar efter ar framföres, emedan man anser det varken lämpligt eller
rekommendabelt och det är kravet på skattestreck. Det förefaller mig alldeles
nödvändigt, att därest verkligen eu förändring på detta område skall äga rum,
det lar ske i ett annat och större sammanhang’.

Den ärade talaren strök under utskottets framhållande av att bestämmandet
av åldersgränsen alltid är en lämplighetsfråga. Javäl, det kan nog vara riktigt.
Utskottet säde det i fjol och har’upprepat det i år. Visst är det en lämplighetsfråga.
Man kan naturligtvis icke draga ut lösningen direkt ur några för
alla tider och alla förhållanden givna omständigheter. Dessa växla naturligtvis,
men jag vill saga, att lämplighet ingalunda är detsamma som godtycke. Det
har dock funnits en bestämd orsak till att man gripit till detta. Det finns en
annan åldersgräns,^ som sedan långa tider tillbaka är inskriven i vår rätt, och
det är myndighetsåldern. Den kan man ta till utgångspunkt, och det gjorde
jämväl den föregående talaren, då han framhöll, att hans parti just vill göra
den medborgerliga och civila myndighetsåldern gällande och ingen annan. Men
emot detta säga de, som tänka annorlunda: »Det är dock skillnad på att sköta
sig själv och sin egendom och fitt sköta statens angelägenheter.» Nog kan det
■väl vara lämpligt och praktiskt, att någon tid förflyter emellan den tidpunkt,
då medborgaren har nått den civila myndigheten och får sköta sina egna angelägenheter,
och den, da han släpps fram att jämväl sköta statens angelägenheter.
Den tidrymd av två år, som här skulle gälla,, förefaller åtminstone icke vara
obillig, och satsen, att det är lämpligt att man väntar något förefaller mig
ganska självfallen. Jag kan givetvis bli motsagd men anser mig i alla fall ha
rättighet att säga, att jag anser denna ståndpunkt vara synnerligen välgrundad.

„0m Ja&ointe missminner mig, yttrade jag i fjol något om, att utvecklingen
pa senare aren har tagit en, om också icke betänklig eller olämplig, dock enligt
mm mening icke i allo lycklig riktning,^ det att de yngre och yngsta fått ett
inflytande, som icke står i proportion till dessa de yngres och yngstas värde
såsom faktorer på ifrågavarande område.

Lördagen den 14 mars.

27 Kr 18.

Jag anser i likhet med den föregående talaren, att det inte är värt att fördjupa
sig mer i den rent politiska sidan av frågan därför att, som jag sade för
en stund sedan, den sidan av saken bör i annat sammanhang tagas upp till allvarlig
prövning. Jag vill emellertid sluta med att framhålla, att om vi skulle
anse vårt land i detta avseende vara efterblivet, så torde våra grannländer i
väster och söder vara det ännu mera. I Norge är valrätten till stortinget knuten
till 25 års ålder och valbarheten till 30 år. I Danmark sammanfalla valrätten
och valbarheten, och ålderssiffrorna äro för val till landstinget 35 år och till
folketinget 25 år. Vad sålunda valrätten beträffar — det är ju den det närmast
här är fråga om — innehålla dessa länders författningar bestämmelser, som äro
betydligt strängare, om man får lov att se saken med motionärens ögon, än vår
författning gör.

Herr greve och talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr W i »berg: Herr talman! Den föregående talaren frågade sig, vad
skälet kunde vara till att frågan om valrättsåldern konsekvent förekom nästan
vartenda år, alltsedan den politiska reformen genomfördes år 1918—20. Det
borde icke vara så svårt att lämna svar på den frågan, ty det är alltid så, att
när en fråga löses i kompromissens tecken utan att det finns någon reell eller
hållbar grund, som man ställer sig på, så avskrives den icke, utan kraven
komma tillbaka, tills de bliva uppfyllda i den utsträckning, som man anser
vara skäligt. Detta är väl skälet till att såväl denna som andra frågor ständigt
återkomma här i riksdagen, trots att man anser, att de en gång varit föremål
för lösning.

Jag skall inte här uppta någon längre debatt i frågan, av skäl som jag inte
skall närmare ingå på. Men när den föregående talaren delvis hotar med, att
om kravet på ändrade bestämmelser i detta avseende vidhålles, så kommer man
också från hans och det partis och den befolkningsgrupps sida, som
han företräder, att med större kraft framföra kravet på att skattestrecket skall
återinföras i lagstiftningen, så blir det ju alltid en sak, som vi få resonera om
då, men jag tror knappast, att det skall lyckas att ta ett sådant steg tillbaka.

Vidare skulle jag också vilja säga, att när den föregående talaren gör gällande,
att de yngre elementen under senare tiden fått alltför stort inflytande,
så låter det nog litet märkvärdigt. När vi tala om inflytande på statens angelägenheter,
så tänka vi väl närmast på det organ, som ha handläggningen av
dessa ärenden om hand, det vill säga riksdagen, och jag tycker, att om den
ärade talaren betraktar de båda delarna av vår lagstiftande församling, lär han
väl ändå icke med skäl kunna göra gällande, att det är bara ynglingar, som
sitta här och lagstifta. Snarare skulle man kunna göra anmärkning på, att ungdomen
totalt är i avsaknad av representanter i denna ärade församling.

I sakens nuvarande läge, då jag varken vill ingå på någon längre debatt
eller finner meningsskiljaktigheterna så starka beträffande de olika motioner,
som framförts i detta ärende, skall jag be att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Sävström m. fl.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i punkten a) av herr Sävströms m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservation; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna b)—d).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om sänkning
av rösträttsåldern.

(Forts.)

Jfr 18. 28

Lördagen den 14 mars.

ÄKKS -Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckt
och 2f§§ motlon med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen, strafflagen.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Winberg hemställt, att riksdagen
matte antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla
täljande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld
eller hot, annan, att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete
i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande
det till sådant åtal angiver; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av annan
än målsägande.

Denna lag träder i kraft tio dagar efter den dag, då densamma, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att i frågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Åkerman, Jacob Larsson,
Klefbeck, Lindqvist i Halmstad, Leo, Söderberg och Karlsson i Vätö, som på
anförda skäl hemställt, att riksdagen matte bifalla förevarande motion.

Herr Åkerman: Herr talman! Då jag nu yrkar bifall till den av mig

med flera avgivna reservationen, så vill jag först giva det erkännandet, att
akarpslagen har en enda förtjänst, en stor förtjänst. Han är nämligen uppriktigheten
själv. Han gör icke något som helst försök att bemantla sin partiskhet
utan framträder öppet och oförtäckt som ett de besittande klassernas övergrepp
mot de egendomslösa. Han är en gengångare från en länge sedan svunnen tid,
och man behöver icke spörja vilken tid, ty hans drag förete en omisskännlig likhet
med lagstiftningen i flera av Europas länder för mer än hundra år sedan,
den tid, då bourgeoisien med friska tag skyndade att befästa sin nya maktställning
och stiftade lagar, ägnade att utestänga arbetarklassen från varje
politiskt inflytande och från varje möjlighet att tillvinna sig åtminstone en
skälig del av arbetets avkastning. De hade sannerligen inga skrupler, den
tidens lagstiftare. Förbud mot fackföreningar, förbud mot strejker, obegränsad
arbetstid, lönetariffer, ingalunda med minimilöner utan med maximilöner
till skydd för arbetsgivarnas intresse, och ingen tillstymmelse till skyddslagstiftning,
utan man kastade även kvinnor och barn massvis för de rasande,
fräsande maskinodjuren. Det var den så kallade gamla goda tiden. Men trots
allt gick dock fackföreningsrörelsen framåt. De fattiga, som endast hade sig
själva, att lita till, funno varandras händer och började mödosamt foga sten vid
sten till en bättre samhällsbyggnad. Lagstiftningen blev efter hand humaniserad,
straffbestämmelser, som inte hörde hemma på detta område, avlägsnades.
Fackföreningarna började tolereras, och så småningom framträdde upplysta
statsmän och gjorde gällande, att dessa föreningar, långt ifrån att utgöra någon

Lördagen deri 14 mars.

29 Nr 1$.

fara för samhället, tvärtom voro samhället till största gagn, då de utgjorde en Ang. ändring
nyttig skola för arbetarna och även utövade en betydande självhjälpsverksamhet.

Man fick också till sist se, att framsynta statsmän strävade efter skydd för strafflagen.
fackföreningarna och det kom en dag, då i ett av de stora kulturländerna genom- (forte.)
fördes en lag, innebärande skydd för fackföreningarnas kassor mot skadeståndsanspråk.
Kollektivavtalen hade börjat skymta fram, och de, som sågo
litet längre, förstodo, att man måste skydda fackföreningarna som verktyget
för det väldiga fredsdokument, som kollektivavtalet i själva verket är. Mot •
denna bakgrund må väl, såsom jag redan tillåtit mig säga, åkarpslagen betecknas
som en gengångare från svunna tider, som ett återfall i gamla tiders inhumana
och olämpliga metoder.

Vi ha nu också i vår reservation yrkat, att denna lag måtte upphävas. Jag
hänvisar till reservationen och skall icke nu alltför mycket gå in i detaljerna
i denna fråga. Som herrarna veta, började den så kallade åkarpslagstiftningen
med att man fingrade på bestämmelserna om åtalsrätten i 15 kap. strafflagen.

Det vore skada att icke rädda från glömskan den motion eller åtminstone klämmen
i den motion, som gav uppslag till 1893 års lagstiftning. Den kom vi 1892
års riksdag och var en värdig prolog till vad som följde. Däri föreslogs eu 5ry
paragraf i 15 kap. strafflagen, så lydande: »Den som förbryter sig mot annans
frihet, därigenom att han, i avsikt att åstadkomma skada, medelst list, lock,
hot eller tvång förmår någon att avstå lovligt arbete eller hindrar dess utförande
dömes till straffarbete fr. o. m. 6 månader t. o. m. 2 år.» Detta förslag
syntes dock till och med 1892 års lagutskott för starkt, men lagutskottet tyckte
ändå, att uppslaget var gott och därför ville utskottet gärna hjälpa motionären
en smula på traven. Lagutskottet föreslog alltså i stället, att åtalsrätt enligt
15 kap. 22 § strafflagen skulle få utan angivelse tillkomma åklagare, och 1893
kom en kungl. proposition i den riktningen. Det gjordes starka invändningar mot
det sålunda framkomna förslaget, och dessa invändningar äro desamma, som
man ännu framställer. Man menade, att det var ett löst framkastat men fullkomligt
obestyrkt påstående, att strejkbrytarna skulle av rädsla hindras från att
själva ange eller genom åklagare låta åtala förbrytelse av här åsyftad beskaffenhet.
Inte ett enda skäl hade anförts som bevis härför. Man sade vidare, att
där det icke finns moraliskt mod att försvara sig själv, kan man betvivla, att
någon hjälp skulle komma genom allmänne åklagarens åtal. Man framhöll
ytterligare, att om en person blir tvingad att deltaga i en arbetsinställelse, därom
kan ingen annan döma än han själv. Det ar inte möjligt att konstatera, att
ett sådant brott blivit begånget utan att han själv uppträder, men om arbetaren
icke törs vända sig till allmänne åklagaren utanför domstolen, lär han av samma
skäl, då han blir tillfrågad, huruvida han blivit tvingad till arbetsinställelse,
såsom målsägare inför rätta, komma att svara: »Nej, det har jag visst inte blivit,
jag ville inte skilja mig från mina arbetskamrater och därför deltog jag i
arbetsinställelsen.» Det framhölls vidare att allmänne åklagarna inte i allmänhet
hade nödvändiga förutsättningar att kunna på ett fullt opartiskt sätt fylla
de praktiska kraven i förevarande fall, utan deras ingripanden i dessa grannlaga
saker kunde ofta medföra oberäkneliga följder. Vidare erinrades, att när
efter en avslutad strejk arbetet skulle återupptagas och det som varit skulle
vara glömt å ömse sidor, kunde åklagarens uppträdande i ovist nit åstadkomma
mycken skada. Man påpekade också, att i arbetstvister borde blott indragas
försonliga element, förliknings- och skiljenämnder, men icke åklagare.

Som det påpekas i reservationen, har man på senare tider försökt komma
fram på en annan väg och menat, att dessa brott skulle innebära fara för allmän
ordning och säkerhet, men däremot har vid upprepade tillfällen erinrats, att om
förseelserna ligga så till, höra de redan under allmänt åtal på grund av andra
lagrum.

>’r 18. 30

Lördagen den 14 mars.

TaiH22 Mei} det s.törsta ocl1. viktigaste steget inom denna åkarpslags tutning togs, som
och 24 §§ . e\ °°kså erinras om i betänkandet, 1899, då man med straff beläde försök till
strafflagen, ifrågavarande brott. Vi säga i vår reservation, att redan de ''yttre omständig(Forts.
) heter,_ under vilka denna lag tillkom, äro ägnade att rubba tilltron till dess

opartiskhet. Vilka voro då dessa yttre omständigheter? Jag skall inte säga
för mycket därom,^ men jag vill bara erinra, att riksdagen den gången var så
sammansatt, att aiDetarklassen hade mycket litet att sägn till om i denna för•
samling. Jag vill vidare erinra om, att högsta domstolen avstyrkte detta lagförslag
men att justitieministern det oaktat sanktionerade lagen. Jag vill återföra
i herrarnas minne den animerade diskussion, som fördes mellan högsta domstolen
och justitieministern, och man må väl säga, att det var underbart, att justitieministern
tilltrodde sig att emot en sådan institutions avstyrkande i alla fall
promulgera denna lag.

Det saknades icke heller röster från andra högt stående jurister, som varnade
för att beträda denna väg. Och sedan, vilken kritik har den icke fått av rättslärda!
Här en professor som sagt, att åkarpslagen är det mest befängda, som
införts i svensk strafflag. _ Där en annan professor som kallar lagen grotesk i
sin partiskhet. Ivar Afzelius säger: »Jag vet icke någon lag, i fråga om vars
tillämpning så många anmärkningar förekommit, så många åtgärder och beslut
blivit vid prövning till sin laglighet underkända, som fallet varit med denna
lag.» Och för att gå vidare i politikernas krets vill jag erinra om vad Häri
Staaff 1904 yttrade i andra kammaren. Han vidrörde där den förestående omgestaltningen
av grunderna för andra kammarens sammansättning och yttrade
om åkarpslagen: »Det förefaller mig, att det skulle vara mera överensstäm mande

med tanken på denna kammares sanna ära och sanna storhet, ifall den
— när den en gång skall gå — ginge utan att kvarlämna minnet av att den
sökte till det sista upprätthålla en undantagslagstiftning och en klasslagstiftning.
Ty något annat är det dock icke, som vi här diskutera om.» Det inträffade
också år 1900 i dechargedebatten, att samme talare yttrade sig om 1899 års
regering. . Han säde da,. att den regeringen genom sanktionen av åkarpslagen
»på ett otillbörligt sätt i politiskt syfte velat smeka en härskande klass’ fördomar
och intressen», och han tilläde, att Kungl. Maj:ts rådgivare icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta.

Det har nu vidare i reservationen påpekats, hurusom denna lag i sin ensidighet
straffar endast åtgärder av arbetare, under det att arbetsgivarnas metoder
pa grund av sin hemlighet och på grund av arbetsgivarnas fåtal bliva lämnade
utan an beivran. Det finnes ingen möjlighet att komma åt dem, och så är det
ju också. Det har från många håll gjorts gällande just denna anmärkning.
Arbetsgivarna hava. i sin makt att sitta på sina kontor och utfärda cirkulär,
inbjudningsbrev, artiga i tonen, gudbevars, men den som får dessa meddelanden,
han vet vad det gäller. Han vet, att han är ruinerad man, om han icke ställer
sig solidarisk med avsändarna. Men arbetarna måste nästan alltid företaga en
offentlig massaktion. Vad de göra, synes ju utåt, och väcker lätt föreställning
om att deras uppträdande kan innebära något hotfullt. Nu är det så ställt,
såsom det också påpekats i reservationen — att även om, vilket jag innerligt
önskar och hoppas, denna åkarpslag upphäves. har strafflagen likväl
till sitt förfogande fullkomligt tillräckliga medel att beivra verkliga excesser
under arbetsinställelser. Jag skall nu icke trötta herrarna med att uppräkna
alla lagrum, som. i den delen finnas tillgängliga. Hela denna arsenal finnes ju
till beskådande i reservationen, och där kan man se, vilka möjligheter som
föreligga. Jag vill i det sammanhanget erinra om, att år 1912, då den kungl.
propositionen om åkarpslagens uppmjukande framlades — något, som jag kanske
sedan får tillfälle att närmare yttra mig om -— hade man också gjort en
undersökning beträffande de åkarpsmål, som dittills varit före. Justitiemini -

Lördagen den 14 mars.

31 Nr 18.

steril konstaterade därvid, att den gällande lagen utan åkarpslagens påbröd hade ändring
varit fullt tillräcklig för att träffa samtliga de fall, som varit föremål för
undersökning. ... o strafflagen.

Nu förhåller det sig ju vidare så, att detta, att öva våld eller hot mot en s. k. (Forts.)
arbetsvillig, kommer alltid att betraktas såsom begånget under försvårande omständigheter,
såsom lagen nu är skriven. Men det kan väl icke vara rimligt att
en gång för alla stadga — såsom faktiskt nu är förhållandet — att sådant våld
eller hot skall anses vara begånget under försvårande omständigheter, då det
riktar sig mot en arbetsvillig, under det att samma slags våld eller hot riktat
mot annan person icke eo ipso skall anses vara begånget under försvårande omständigheter.
Naturligtvis kan det finnas fall av våld eller hot mot arbetsvilliga,
som äro av försvårande art, och då kommer domstolen i alla fall att
beakta detta. Men att domstolen, härtill föranledd av lagen, måste utgå från,
att allt sådan våld eller hot som riktar sig mot en arbetsvillig, skall anses vara
försvårande, det kan icke vara riktigt. Snarare måste gärningen anses begången
under förmildrande omständigheter, ty det ligger nära till hands, att arbetarna
tänka på, att kollektivavtalen fortfarande äro i kraft även under en arbetsinställelse
och resonera som så: här gäller fortfarande ett avtal som tillförsäkrar
oss arbete på de och de villkoren. Nu äro vi utestängda från de arbetsplatser,
där i alla fall de avtal, vi själva varit med om att stifta, fortfarande anses
gälla. Här komma andra och vilja rycka brödet ur munnen på oss; dem vilja
vi icke tolerera. Om beklagligtvis man gör sig skyldig till någon förlöpning
mot dessa arbetsvilliga, så är det väl ändå olämpligt, att lagen stadgar, att detta
utan vidare skall anses såsom en försvårande omständighet. Rättsskipningen
äventyrar härigenom såsom ofta erinrats att synas icke som en opartisk, om
ock ofullkomlig rättvisans handhavare utan såsom en kapitalmaktens oförsonlige
exekutor, och den personliga friheten har mera att frukta av denna strafflagsbestämmelses
tillvaro än av de övergrepp, som enstaka strejkande kunna
göra sig skyldiga till, och som skulle drabbas av fullt tillräckligt straff redan
enligt det generella stadgandet om hot.

Nu använda lagens anhängare ett uttryck, som ofta kommer igen i deras
anföranden, nämligen att det är någonting i hög grad upprörande att en arbetare
söker hindra en annan arbetare från »att genom hederligt arbete försörja sig
och de sina». Ja, men rätten till arbete, hur hänger det egentligen ihop med
den rätten? Det är väl ändå så, att arbetaren, som ingenting annat har att
utbjuda i kampen för sin existens än sina armars kraft, har rätten till arbete
garanterad jämt så länge som någon arbetsgivare har lust att köpa hans arbetskraft.
Någon garanti för att han erhåller arbete, finnes icke. Jag tvivlar icke
på, att många av åkarpslagens anhängare äro i god tro, särskilt den delen av
det lagen understödjande partiet, vilken omfattar, om jag så får uttrycka mig,
det mera ideella inslaget i högern — de som av kärlek till den gamla tiden och av
fruktan, att man skall rasera deras ideal, mera av sin känsla kommit att sluta sig
till högern. Men då arbetsgivarklicken inom högerpartiet försvarar lagen med,
att samhällsintresset kräver den lagen, då fruktar jag, att de herrarna förväxla
samhällets intresse med sina egna intressen. Ty huru ställer det sig i själva
verket med detta »samhällsintresse»? Jo, det ställer sig på det sättet, att när
det råder strejk, då ligger det i »samhällets intresse» att så många som möjligt
av arbetarna stanna kvar i arbetet och fortsätta arbetet. Men när det råder
lockout, då ligger det i »samhällets intresse», att kasta ut hela den organiserade
arbetarklassen, så att den skall få trampa gatorna. Så ställer det sig med detta
s. k. samhällsintresse!

Jag omnämnde, på tal om 1912 års proposition, den undersökning, som då
gjordes i fråga om åtalen enligt åkarpslagen. Även med risk att trötta herrarna,
måste jag nu lämna några siffror ur den propositionen. Justitieministern 5''ttrar

Nr 18.1 32

Lördagen den 14 mars.

ar% hw‘2? <*är’ att en undersökning av samtliga de åkarpsmål, som till 1912 fullföljts till
'' och 24J§§~‘ högsta domstolen, summa 87, visar, afl i nio fall i vilka underdomstol dömt till''
strafflagen, talad till straif enligt 22 § 2 mom. antingen redan hovrätt eller ock högsta
(Forts.) domstolen förklarat den tilltalade icke hava gjort sig skyldig till brott enligt
nämnda lagrum. Vidare heter det: »I ännu större omfattning hava naturligtvis
misstag blivit begångna av allmän åklagare. I ett mycket stort antal fall
hava personer ställts under tilltal för handlingar, som svårligen skulle ansetts
brottsligt, därest de icke ägt sammanhang med arbetsinställelse och säkerligen
ha icke inom något annat område av strafflagen så många åtal befunnits obefogade
och till följd därav ogillats, som fallet varit inom nu ifrågavarande.»
Ytterligare heter det: »I sammanhang med 1909 års storstrejk skedde sålunda
åtal för 183 tvångsbrott mot arbetsvillig. I fråga om 42 av dessa saknas upplysning
om målets utgång, men av övriga 141 mål blevo de tilltalade frikända
redan av underrätten i icke mindre än 46 mål, motsvarande ungefär 33 % (under
det att motsvarande procent beträffande samtliga övriga åtalade brott och förseelser,
som förövats i samband med konflikten, utgjorde endast 14 %).» Det
yttras vidare: »I de förut omförmälda mål, som varit föremål för undersökning,
har i de flesta såsom tvångsmedel använts misshandel eller muntligt hot om
misshandel. Samtliga dessa fall skulle sålunda varit straffbara enligt någon
paragraf i 14 kap. eller enligt 15:23 strafflagen. I samtliga fallen skulle
jämväl det utdömda straffet kunnat ådömas enligt något av sistnämnda lagrum.
»

Regeringen ansåg därför riktigast att återställa lagstiftningen till det skick,
den hade före 1893. Men den förklarade, att i anseende till det parlamentariska
laget fick man välja den väg, som togs, nämligen söka få till stånd en uppmjukning
av lagen.

Under den parlamentariska behandlingen av denna fråga har man också fått
upplysning om vad det kostat arbetarklassen att rädda alla dessa oskyldiga
offer för åkarpslagens tillämpning under den kritiska tiden. Ett belopp av
62,000 kronor fick_ landsorganisationen betala i rättshjälp för åkarpslagens
offer under storstrejken.

hör att nämna ännu någre. ord om framlagda regerings förslag angående
akarpslagen skall jag be att få återge några rader ur justitieministerns yttrande
i 1913 ars proposition. Han säger: »Nu liksom förut är jag av den meningen,
att det riktigaste och bästa vore, om man kunde taga steget fullt ut och i anslutning_
till det upprepade gånger framställda yrkandet, som vid förra riksdagen
bifölls av andra kammaren, bringa 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen
tillbaka till det innehåll de hade före lagarna av åren 1893. 1897 och 1899.
Men då jag allt fortfarande är övertygad om, att ingen som helst möjlighet finnes
att nu ena riksdagens kamrar om ett dylikt beslut, skulle jag anse oriktigt
att för strävandet efter nämnda mål skjuta undan tanken på att snarast möjligt
tillgodose behovet av sådana förändringar i nuvarande bestämmelser, att
de svåraste olägenheterna av dessas tillämpning undanröjas.» Nu förefinns
eller borde åtminstone förefinnas parlamentariskt underlag för att helt och
hållet stryka bort denna lag. Men nu föreligger tyvärr — jag vågar säga tyvärr
— eu reservation från det folkfrisinnade partiet. Man blir vemodig, då man
läser den reservationen, ty det är dock Karl Staaffs politiska, arvtagare, som
däri tagit ställning till en fråga, i vilken han och partiet på hans tid intagit en
klar ståndpunkt, den nämligen, att utan alla krumbukter, om jag så får såga,
stryka bort denna orättvisa lagstiftning. Nu tyckes det hava kommit något
av eftertankens kränka blekhet över vissa av de herrar, som fordom stödde
yrkandet om lagens fullständiga slopande. Deras goda vilja vill jag icke sätta
i fråga. Men jag vågar ändå säga, att man skall ha en ofantligt stor optimism
och en oerhörd fantasi för att kunna tänka sig ens möjligheten av att en lag -

Lördagen den 14 mars.

33 Jfr 18.

stiftning,_ sådan som dessa herrar i reservationen säga sig önska, skulle kunna Ang. ändring
bli materiellt rättvis. Glömma då dessa herrar reservanter allt vad som är sagt av 15 lcaP- 22
under dessa många år och som är fullt bevisat i fråga om den oerhörda olikhet,
som råder mellan arbetsgivarnas och arbetarnas metoder? Huru skola ni, mina A (Forto”
herrar, kunna tänka att genom lagstiftning träffa det materiellt rätta i denna
sak, så att båda^sidorna drabbas lika? Det är omöjligt. Edert förslag kommer
att bli en lag på papperet gentemot arbetsgivarna men en hård verklighet som
hittills beträffande arbetarna. Så ligger den saken, och därför tycker jag att
detta vinkande med en kommande lagstiftning är mycket olyckligt. Det kan
aldrig leda till något annat resultat än att åkarpslagen fastlåses under obegränsad
tid framåt under avvaktan på något som aldrig kommer. Ty denna i utsikt
ställda lag kan icke komma, emedan saken är olöslig. Jag har verkligen så
många år övervägt och begrundat denna sak, att jag vågar påstå att erfarenheten
ger vid handen, liksom ett trängande till bottnen av denna fråga också gör
uppenbart, att det icke går för sig att lagstifta så, att man träffar båda parterna
lika. _ Nej, lagen blir orättvis liksom den nu är orättvis.

Nu vill jag icke yttra mig om de formella sidorna av de folkfrisinnades reservation
av skal, som nog blir uppenbart under fortgången av debatten. Det
vore synd att taga upp tiden med den saken. Då jag nu gjort en vänlig erinran
till de folkfrisinnade, att vad de i sin reservation drömma om aldrig
kan realiseras, kommer man kanske att fråga mig: har ni då icke själv något
program? Vad vill ni själv göra? Jo, jag vill åkarpslagens utplånande nu
genast, fullständigt och utan alla förbehåll. Men därutöver har jag, beträffande
den andra sidan av saken — arbetsinställelsernas förebyggande, för min
del ett program, som kanske låter mycket anspråkslöst. Men jag skall i alla
fall lägga fram detta mitt program för arbetsfreden. Det är, att man bör
söka skapa billiga levnadskostnader, man bör försöka träffa göda sociala omsorger
och man bör försöka skapa goda arbetstillfällen. Och sist men icke
minst, de kollektiva avtalen! Dessa överenskommelser, som jag redan förut
i mitt anförande betecknat såsom den moderna tidens viktigaste företeelse på
detta område. Man bör slutligen lita till medling och därmed likställda förfaranden.
Men jag vill absolut icke vara med om några försök att stifta
lagar, vilka, såsom det heter i reservationen, »åvägabringa lika behandling av
och ett skydd mot övergrepp från båda sidorna under arbetsstriderna». Ty
detta är fullkomligt hopplöst. Det blir en lag på papperet för arbetsgivarna,
men en hård verklighet för arbetarna såsom jag förut antydde. Jag vill
bestyrka detta mitt yttrande med ett uttalande av en av nordens främsta
rättslärda, Getz. . Han skriver i fråga om lagbestämmelser om skydd för »arbetets
frihet» följande: »Ehuru dylika bestämmelser i såväl sin formella avfattning
som i realiteten äro eller kunna vara riktade mot båda parterna i
arbetsavtalet, inträder dock mellan dessa ett motsättningsförhållande, i det
arbetstagarna i valet av kampmedel i större utsträckning än arbetsgivarna äro
hänvisade till sådan inblandning i andras angelägenheter, som skulle medföra
straff, under det arbetsgivarna oftare skulle kunna uppnå sitt syftemål genom
ett uppträdande, som folie inom deras egen rättssfär och därför skulle bliva
straffritt.»

Den ställning, som man överhuvud taget intager till denna fråga, kommer
väl ändå till slut att bestämmas av, vilken syn man anlägger på hela den
moderna arbetarrörelsen. Om man i den rörelsen icke ser någonting annat än
ett arbetarnas försök att rycka till sig makten från arbetsgivarna, att skapa
oro på arbetsmarknaden och förhöja alla priser, vilket man ju ständigt får
höra framhållas från visst håll, då är det nog så, att man vill hava kvar
åkarpslagen. Även om man kanske förstår, att den icke precis gör någon
nytta, så vill man hava kvar den ändå. Och i varje fall är antipatien mot

Första hammarens protokoll 1925. Nr 18.

Nr 18. 34

Lördagen den 14 mars.

Ang. ändring arbetarrörelsen tillräcklig för att skapa ett motstånd mot lagens upphävande.
aVoch 24^8s ^ ,<:’er man a*er mec^ anc^ra ö£°n arbetarrörelsen, ser man i den rörelsen de
strafflagen, många miljonerna arbetsmyror i trägen strävan att iordningställa den stack,
(Forts.) i vilken kapitalismens järnskodda klack så grymt och förödande trampar, om
man i den rörelsen vill se arbetarnas egen sunda reagens mot snedvridna samhällsförhållanden,
deras strävan att rädda folkhälsan och skapa lyckligare förhållanden
för de många samt sålunda själva förverkliga den tanke, som dock
måste vara bärande för varje ärlig statskonst eller att skapa största möjliga
lycka åt största antalet människor, ja, då ställer man sig förstående till den
motion, som här är framlagd. Jag vill ännu en gång säga till dem, som hava
antipati mot arbetarrörelsen, att även om det nu är så, att åtskilligt av vad
som kan ha förefallit från arbetarhåll, kan förefalla dem osympatiskt, även
om det är så, att alla dessa rop på bröd, frihet och rättvisa i somligas öron
kunna låta skärande, så böra de dock lyssna noga efter, ty i allt detta skola
de dock, om de villigt vilja lyssna, återfinna ett och samma ledmotiv: de fattigas
och förtäcktas under sekler hopsparade lidanden.

Herr Ekman, Carl Gustaf; Då åkarpslagen under trycket av den framträdande
arbetarorganisationens tillväxt föreslogs från högerhåll såsom skydd
mot vad man då betecknade vara orättfärdigheter från arbetarsidan, så framställdes
mot lagens antagande en mängd befogade erinringar. Dessa erinringar
voro av juridisk, politisk och social art. Från juridiska synpunkter anmärkte
man, att det tvångsbegrepp, på vilket man här skulle b3^gga straffbestämmelserna,
var obestämt. Det hot, som man här skulle definiera, var icke pa det
sättet klarlagt, att man kunde säga, att man med den föreslagna formuleringen
träffade enbart i och för sig förkastliga handlingar. Man påvisade vidare, att
man här skilde sig från vad Rom eljest var vanligt i svensk lagstiftning, nämligen
däri, att man här ville straffbelägga »försök» till brottslig handling.
Man ville här inom ett visst begränsat område i strafflagen införa en sådan
från all annan praxis i svensk lagstiftning avvikande åtgärd som att straffa
försöket lika strängt som fullbordat brott. Vidare anmärktes mot denna^ lag
att sociala och politiska skäl talade emot lagens införande därför att den, såsom
den var formulerad, uppenbarligen kunde träffa endast en part och dess metoder
att hävda sina intressen. Fn annan part. vars syfte och strävan och verkan i
framträdandet voro ungefär likartade, undandrog sig fullständigt denna strafflags
verkningar. Under sådana förhållanden förefaller det mig mycket naturligt,
att lagens införande mötte ett bestämt och befogat motstånd. Det var ju
även så, att de högsta juridiska auktoriteter, som hade att yttra sig över lagen,
avstyrkte den, och varför man avstyrkte densamma, skisserades under överläggningen
1911 av den talare, som sedermera blev denna kammares talman, på följande
sätt: »Var ligger felet? Icke i själva straffbestämmelsen. Varken

opponerade sig högsta domstolen vid lagens tillkomst eller opponerar jag mig nu
mot själva lagen — en sådan lag är i och för sig riktig och behövlig — men mot
det sätt på vilket den utformats.» Sålunda fanns det en mycket stark opposition,
som, driven av olika motiv och med olika utgångspunkter, reste sig emot
lagens antagande. Den genomfördes emellertid såsom vi känna — trots råd
från olika håll — av den dåvarande riksdagsmajoriteten.

De ansträngningar, som man under åren närmast efter lagens genomförande
inriktade sig på, kommo från frisinnat och liberalt håll och avsågo att uppmjuka
lagen, att borttaga lagens mest påtagliga orättvisor och undanröja det,. som
alldeles särskilt framkallat harm över lagens förefintlighet. Det var i det
syftet, som den frisinnade regeringen 1912 och 1913 framlade ^propositioner
om förändrade bestämmelser i detta avseende. När nu den föregående talaren
ville göra gällande, att den ståndpunkt, som angives i de frisinnades reservation

Lördagen den 14 mars.

35 Nr 18.

och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)

vid årets riksdag, skulle innebära en avvikelse från det betraktelsesätt, man AmJ- ändring
tidigare anlade från frisinnat håll, ber jag att få återgiva vad lagutskottets
mångårige ordförande, borgmästaren Pettersson i Södertälje, yttrade i en reservation
till lagutskottets utlåtande vid 1911 års riksdag. Lagändringen, säger
han, »synes icke lämpligen böra ske så som herr Branting m. fl. föreslagit,
nämligen genom att helt enkelt återställa 15: 22 strafflagen till dess ursprungliga
lydelse. En sådan åtgärd skulle nämligen kunna missuppfattas så, att
efter lagändringens verkställande alla försök att tvinga någon att deltaga i arbetsinställelse
inom vissa kretsar ansåges vara straffria,» varefter han kom fram
till den reservation med däri inrymda yrkande, som han då framställde.

Som vi känna, resulterade också vid 1914 års B-riksdag behandlingen av en
motion med samma syfte som den i år framlagda, eller att helt upphäva lagen,
i ett beslut, som dels innebar en strafflindring i vissa fall, dels ock i fråga om
själva häktningsrätten begränsade denna till endast ett fåtal fall, d. v. s. till dem,
där vederbörande saknade fast bostad. Sedan dess ha, får man väl säga, verkningarna
av lagen, även om denna i och för sig fortfarande, med hänsyn till dess ensidiga
inriktning, kan betecknas och enligt mitt förmenande bör betecknas som
en orättvis strafflagstiftning, icke varit av alltför betydelsefull art. Man kan se
detta i belysning av det faktiska sakförhållandet, att under det att vi haft tre socialdemokratiska
ministärer har från deras sida icke något förslag till lagens
upphävande framkommit. Det innebär givetvis icke, att man från regeringens
sida godtagit lagen och betraktat den som i fortsättningen lämplig eller ansett,
att skäl till dess upphävande icke vidare skulle föreligga. Men det måste naturligtvis
tolkas så, att den praktiska verkan, lagen haft, ansetts icke vara så
oerhört viktig, ty i annat fall hade givetvis proposition om ändring framlagts.

När frågan nu förts upp, undrar jag, om man misstar sig, då man säger, att det
skett mera i polemiskt syfte mot det nuvarande regeringspartiet från motionärens
och hans meningsfränders sida an för att erhålla någon ändring.

Då emellertid nu frågan kommit upp och när det gäller att sakligt undersöka
vad i detta avseende är rimligt och riktigt, har man givetvis dels att beakta den
utveckling, som ägt rum på det område det gäller att genom lagstiftningen
reglera, och dels fråga sig, huruvida en ståndpunkt, som begränsar sig enbart
till upphävandet av lagen, är den riktigast möjliga. Därvid kan man, enligt
min mening, inte undgå att finna, att åtskilliga nya symtom visat sig, som
göra det tvivelaktigt, om intagandet av denna i och för sig enkla ståndpunkt kan
vara starkast motiverat. Ett symtom, som framträtt under arbetsstriderna och
som allt mer och mer gör sig gällande, är, att kampen riktas inte blott, som
helt naturligt är, mot de båda parterna, utan att man vid blockadförklaringar
och dylikt strävar att utveckla dessa blockader till andra, tredje och ibland fjärde
man. Den, som inte alls varit med i striden utan endast kommit att i ett eller
annat avseende gagna den ena eller andra parten, träffas ofta av blockadbestämmelserna.
Och ur denna synpunkt får man säga, att man nog på många
håll haft oerhört svårt att förstå riktigheten och rimligheten av en på
detta sätt utvecklad och i vissa fall på oskyldiga överflyttad kampmetod.

En annan sak måste också i detta sammanhang observeras, och det är, att nya
arbetarorganisationer, som till sitt framträdande väsentligen skilja sig från den
äldre fackföreningsrörelsen, fastän denna ibland i någon mån sammanblandas
med dessa, lägga sig till med metoder, med tilltag, som omöjligen kunna betecknas
såsom godkännbara. Jag tänker på en sådan sak som utkrävda »bötesstraff»,
dessa skadeståndsersilttningar, jag kan nästan säga, i viss mån till utpressning
sig närmande försök, som ibland kommer till stånd, när man inte på
gammalt hederligt sätt avslutar en kamp, då man förklarar: »Nu få parterna
taga varandra i hand och allt vara klart», utan niir man med sådana uppgörelser
kombinerar exempelvis »skadeståndsersilttningar» som den part, som för -

Nr IS. Sfi

Lördagen den 14 mars.

Ang. ändring
av 15 kap. 22
och 24 §§

[ straff löpen.
(Forts.)

lorar i själva huvudfrågan, får betala. Jag frågar mig, hur långt detta kan
sträcka sig? Jag undrar, om inte den nuvarande kommunikationsministern exempelvis
skulle kunna vittna om att det för några dagar sedan till honom framställdes
ett krav, riktat mot staten, där man i ett visst fall av blockadförklaring
av ett område, där staten stod som företagare, ville till uppgörelsen foga
kravet på skadeståndsersättning, och detta trots att de i konflikten invecklade
under striden haft arbete på andra håll. Jag tror således man kan säga, att åtskilliga
symtom ha förekommit, beträffande vilka det ur alla parters synpunkt
skulle vara av intresse, att de icke få utvecklas i frihet i vilken utsträckning
och på vilket sätt som helst. Jag bär också hört många äldre fackföreningsledare
bestämt ogilla åtskilliga av de nya metoder, varmed arbetarintresset numera
hävdas.

Nu är det emellertid så, att man på arbetsgivarsidan — om också på ett helt
annat sätt i fråga om själva framträdandet — dock kämpat efter ungefär samma
betraktelsesätt och i viss mån med sakligt likartade metoder. Jämväl där är
det ock så, att man kan få exemplifierat, huru en arbetare, avlägsnad från
en arbetsplats, på ett för honom fullständigt oförklarligt sätt finner alla hans
yrkesutövnings dörrar i fortsättningen stängda. Låt mig se detta exempelvis
i belysning av vad herr Trygger yttråde om arbetsavstängning med tvång vid
denna frågas behandling år 1912, då han för sin del gav uttryck åt följande
mening: »Detta tvång bör betraktas som ett nytt, ett särskilt brott, nämligen
brott mot rätten till arbete. På den vägen kan man få en formulering, som
i och för sig är tillfredsställande och som samtidigt tillgodoser det praktiska behov,
vilket onekligen här förefinnes.» När man på detta sätt så starkt understryker,
att här föreligger ett »nytt brott», som består däri, att man hindrar
utövning av den klara rätten till arbete, tror jag, att man kan säga, att det inte
är rimligt, att man, vid lagstiftning på detta område, lagstiftar så, att man
träffar enbart arbetarsidan. Denna lagstiftning bör alldeles uppenbart rikta
sig mot klandervärda ansträngningar även på arbetsgivarsidan. När det gäller
»bötesbelopp» och »skadeståndsersättningar», förekomma nog i detta avseende
också åtgärder på arbetsgivarsidan, vilka träffa exempelvis medlemmar, som
ställt sig osolidariska, ibland helt utomstående personer. Så avstänges till exempel
en arbetsgivare från materialtillgång, kanske ibland också från möjligheten
att erhålla kredit. På det sättet hindrar man genom åtgärder av olika slag
faktiskt personer att utöva den rätt till arbete, som åkarpslagen ju avser att
skydda.

Det förhåller sig ju också så, att skadegörelse av denna art är en sak, som
inte träffar enbart parterna. Det träffar naturligtvis till syvendc og sidst hela
samhället, den försvagar det ekonomiska livet i allmänhet. Det skulle bestämt
icke medföra något idealtillstånd, såsom den föregående talaren i slutet av sitt
anförande gjorde gällande, om man på detta område enbart nöjde sig med att upphäva
den nu föreliggande, i dess nuvarande avfattning den ena parten ensidigt
drabbande bestämmelsen och därmed läte tvång och hot i utvidgad omfattning
bli straffria.

Det är ur dessa synpunkter som mina meningsfränder i lagutskottet, när
denna fråga kommit upp, trott sig böra anvisa en väg, som består däri, att man
icke vare sig gör sig solidarisk med dem, som kräva fullständig handlingsfrihet
i detta avseende, den handlingsfrihet, som skulle uppstå genom att man helt
enkelt toge bort bestämmelserna i den nuvarande lagstiftningen, eller gör sig
solidarisk med arbetsgivarsidans krav, att bestämmelserna skola fortfarande
oförändrade gälla, att de fortfarande skola vara formulerade så, att de endast
träffa den ena av de stridande parterna. Den reservationen vill förorda ett bestämt
försök att åstadkomma stadganden, som å ena sidan icke hindra parterna
att på ett lojalt och samtidigt effektivt sätt hävda sina intressen i den ound -

Lördagen den 14 mars.

37 Nr 18.

vikliga dragkampen mellan arbetare och arbetsgivare, men som å andra sidan Ano- ändring
försöker hindra brutalisering av kampmetoderna å ömse sidor och som försöker av i5g2
begränsa denna dragkamp till ur det lielas synpunkt så litet förlustbringande strafflagen.
åtgärder som möjligt. Det är ur denna synpunkt som den reservation, vars (Forts.)
tillkomst den föregående talaren beklagade, men som jag för min del anser vara
fullkomligt befogad, blivit framställd.

o Om man har att välja blott på de båda andra förslag, som föreligga här,
så skall jag, om jag går på utskottets yttrande, acceptera ett sådant uttalande
som följande: »Sådant straffet genom 1914 års lagändring bestämdes,
kan det emellertid icke med fog sägas vara strängare än förhållandena påkalla.
» Ja, man behöver bara gå igenom de olika fall det här gäller för
att konstatera, att nog har det förekommit en hel del domar, där man måste
ställa sig starkt tvivlande, huruvida domen varit ett uttryck för moralisk
rättskänsla.. Går man återigen till den reservation, som förordades av herr
Åkerman, ja, då måste man acceptera sådana uttalanden, som exempelvis
detta: »Arbetarna måste använda en ofantlig massaktion, som rätteligen kan
betraktas såsom hot i åkarpslagens mening.» Jag tror, att det finnes skäl att
här försöka komma fram på andra linjer än endera av de sålunda skisserade,
och det är, som sagt, ett sådant försök, som gjorts i den frisinnade reservationen.

Nu har det förslag, som mina meningsfränder i lagutskottet framställt, mötts
av talmännens förklaring, att de icke ansåge sig kunna framställa proposition
på detta förslag i oförändrat skick. Anledningen var, såvitt jag förstått,
den, att de anse, att förslagsställarna i sin egenskap av reservanter på det
sättet gått utom ramen för vad i motionen berörts, varför man ur synpunkten av
syftet med vissa restriktiva tendenser i riksdagspraxis icke kunnat vara med
om att godkänna förslagets framläggande. I följd därav skall jag be att här
få framlägga ett annat förslag, om vilket jag förvissat mig, att det icke kommer
att mota.propositionsvägran. Det förslaget går därpå ut, att riksdagen
»i skrivelse till Kung!. Maj :t anhåller, att Iiungl. Maj :t måtte låta utreda
vilka ändringar av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, som lämpligen böra
vidtagas i .syfte att undanröja de nuvarande bestämmelsernas ensidiga karaktär
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kan giva
anledning».

Nu förklarade den föregående ärade talaren, att varje tanke på att man
skulle kunna åstadkomma rättvisa i det här avseendet vore fullständigt fruktlös,
och han satte sin auktoritet i pant för att varje försök på den vägen komme
att bli resultatlöst. Ja, jag vågar trots denna bestämda och positiva förklaring
säga, att nog är saken värd att underkastas ett verkligt försök. Och
jag är inte alls så övertygad som herr Åkerman var, att det behöver resultera
i. ett konstaterande av att vägen icke är framkomlig. Jag tror, med hänsyn
till vad jag tidigare yttrat, att det är ett försök, som bör göras och att
det ligger i samhällets intresse, att detta försök blir så allvarligt som
möjligt.

Den föregående talaren skulle i slutet av sitt anförande skissera vilket program
han satte emot det sålunda framställda. Jag får säga, att jag inte
kunde uppfatta det på annat sätt än att han var fullständigt programlös
i fråga om lagstiftningen. Han hade eu del andra synpunkter, vilka delas
av mig och, jag föreställer mig, av många andra i denna kammare, i fråga
om att skapa arbetstillfällen och andra sociala omsorger etc. Men på den
punkt, det gäller, där resulterade hans deklaration i fullständig programlöshet.
Jag ber endast att få konstatera den saken.

För min del är jag så övertygad, och jag vet, att mina meningsfränder stå
fullständigt eniga med mig därom, att detta försök bör göras, så att om, som

Nr 18. 38

Lördagen den 14 mars.

Ang. ändring man här kan förutsätta, man möjligen slår ut det nu framställda förslaget i
“''och kontrapropositions voteringen och tror sig därmed kunna tvinga oss att engagera

Straff lagen. oss för endera av de linjer, som äro uppdragna i de båda andra förslagen,
(Forts.) komma vi för vår del att vägra att underkasta oss en dylik dirigering. Vi vilja
bestämt understryka, att man på den väg, som här skisserats, bör på allvar försöka
få ut bästa möjliga resultat.

Jag tillåter mig därför, herr greve och talman, att yrka bifall till det av mig
nyss upplästa yrkandet.

Herr Lyberg: Vid tillkomsten av den lagbestämmelse, mot vilken reser vanterna

rikta sig, sattes obestridligen en plump i protokollet, infördes i vår
allmänna strafflag ett stadgande, som starkt bryter av mot den strävan till
likhet inför lagen och den i stort sett humanitära anda, som präglar detta nu
sextioåriga lagverk. Det var på sätt och vis en lex in casu, som på initiativ
av en enskild motionär genomtrumfades i riksdagen under det yrvakna intrycket
av arbetarklassens fack- och kamporganisationers verksamhet och genomfördes
av den svenska högern trots avstyrkanden och varningar från bland
annat nästan allt vad juridisk sakkunskap hette. Det kanske inte är oberättigat
att antaga, att om högerns nuvarande främste man fört pennan på den
tiden, plumpen skulle ha uteblivit, icke oberättigat antaga, att numera även
för den svenska högern den motivering, som förebragtes av lagutskottet för
tillstyrkande av 1899 års motion, verkar en smula — jag vet inte vad jag skall
säga — förhistorisk. Bestämmelsen kom i alla fall till, och den står kvar med
en visserligen icke så oväsentlig retuschering, vartill högern den 2 augusti
1914 medverkade i ett lätt anfall av ädelmod inför världskrigets utbrott. Som
intet annat lagbud har denna bestämmelse upprört sinnena, använts som agitationsmedel,
diskuterats och i de mest vältaliga ordalag — vi hörde nyss sådana
från utskottets ordförande — brännmärkts med de mest fula ord. Yår
främste expert på straffrättens område, professor Thyrén, har gått till strids
mot den, och han har under fältropet: »Lagen får aldrig misstänkas», sökt
vinna rättelse. Man har talat om klassmärket i vår strafflag; man har sagt,
att denna bestämmelse massvis skapat socialister bland kroppsarbetarna; och
herr Winberg, förmodar jag, hoppas, att den nu skall, om den icke redan gjort
det, massvis av dem skapa kommunister. Han gör det säkerligen, då han, blickande
mot höger, ropar: Var är och vad gör den socialdemokratiska regeringen? Om

jag emellertid på inga villkor skulle ha velat ge min röst för ett förslog
om att skapa en s. k. åkarpslag, är det för den skull inte så lätt att i
detta ögonblick medverka till ett förslag att utplåna den efter densammas 25-åriga existens, och detta även om man innerst inne känner sig rätt böjd för att
göra detta.

För det första är det ju så, att det alltid är vanskligt att göra en viktig
lagändring på initiativ av enskild motionär; och ens tvekan inför denna vansklighet
måste naturligtvis i någon mån ökas därigenom, att regeringsställningen
för närvarande innehaves och ett par gånger tidigare innehafts av representanter
för den meningsriktning, som anser sig särskilt bevaka den samhällsklass’
intressen, mot vilken bestämmelsens udd är riktad, utan att dock hittills
något regeringsinitiativ tagits för att taga bort eller avtrubba den. Man har
ett visst fog för den tron, att då intet regeringsinitiativ förekommit, så beror
det på att den socialdemokratiska regeringen och de socialdemokratiska regeringarna
dock varit något tveksamma om den väg, som bör följas, då man
skall reformera lagstiftningen på detta område. Ty parlamentariskt underlag
för en reformering har ju sedan åtskilliga år tillbaka funnits på sätt utskottets
ärade ordförande påpekade — jag antar med adress till den nuvarande so -

Lördagen den 14 mars.

39 Nr 18.

cialdemokratiska regeringen, måhända också till sig själv såsom förutvarande Åw3- ändring
justitieminister i en sådan regering. aV<>ch 24P8S2

För det andra förefaller det också, på sätt den näst föregående talaren an- itrajflagen.
tydde, som om vissa erfarenheter särskilt under senare tid kunna ge den upp- (Forte.)
fattningen, att dock en del av de företeelser, som genom åkarpslagen blivit belagda
med straff, äro värda straff, låt vara, att det är mycket oegentligt, att
inte liknande företeelser, emanerande från det motsatta hållet, också äro underkastade
straffpåföljd. Frågan är: kan det under sådana förhållanden vara så
alldeles lämpligt att nu utan vidare införa full straffrihet på detta område
för att kanske efter någon tid i viss mån återinföra lagbestämmelser om
straff?

För det tredje kan man ju också fråga sig, om det är klokt att utan vidare
utredning utmönstra ur strafflagen denna bestämmelse, varigenom försök till
brott kan bestraffas, att göra detta för närvarande, då ju onekligen i modern
lagstiftning går en ganska tydlig tendens att åtminstone inom vissa brottsområden
meddela generella stadganden om straff för försök till brott, och då,
som bekant, vår strafflagsskrivare, professor Thyrén, kraftigt lancerat en
uppfattning i enlighet med denna tendens.

För min del står jag inför dessa spörsmål ganska tveksam, hur man skall
ställa sig till frågan om deras lösning. Men jag får säga, att jag skulle under
inga förhållanden, om jag deltagit i utskottets arbete, kunnat ställa mig på
majoritetens sida.

Vad angår den reservation, som framförts av herrar Jansson och Jonsson,
kan jag ju inte neka till, att det synes mig, som om utskottsordföranden nog
har rätt i att den allsidighet eller dubbelsidighet, varom dessa reservanter
tala, nog skulle bli i realiteten rätt så ensidig, om de straffbestämmelser, som
bär skulle komma i fråga, begränsades till att avse uteslutande i arbetsstriderna
använda kampmedel. Det förefaller mig vara riktigare att låta den utredning,
som är ifrågasatt, verkställas inom en något vidare ram. Denna utredning
kan givetvis tänkas ge till resultat, att man utan vidare måste stryka bort
vad som fått benämningen åkarpslag. Men man kan också tänka sig, att i
strafflagen införes en mera allmän bestämmelse om straff för försök till brott
på det brottsområde, inom vilket 15 kap. strafflagen rör sig, och att därmed
ett tillfredsställande resultat kan vinnas, trots det klassmärke, som nu en gång
kommit att påklistras lagrummet och därmed också detta 15 kap. Man kan
möjligen gå den på sätt och vis motsatta vägen, varigenom speciella företeelser
av försöks natur, vare sig berörande arbetsstrider eller av annan natur, beläggas
med straff. Därvid föreställer jag mig, såsom rätt naturligt, att samtidigt
som åkarpslagen utmönstras ur allmänna strafflagen, man i speciallagstiftning
om åtgärder för arbetsfredens tryggande och arbetsstridernas mildrande
intar förbud med straffpåföljd mot vissa påtryckningsexcesser.

Jag har därmed kommit till samma slut i den föreliggande frågan som den
närmast föregående talaren. Visserligen säger herr Winberg i sin motion,
att det knappast är att hoppas på något förslag till reform från regeringens
sida, så länge den nuvarande justitieministern bar chefskapet för justitiedepartementet.
Men för min del kan jag inte tro annat än att vår regering
gärna skall sätta i gång med en utredning efter dessa jämförelseA''is allmänna
riktlinjer, som dock hålla sig inom ramen för den motion, som är väckt.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att biträda det av den närmast föregående
talaren framställda yrkandet.

Herr Ilederstierna: Jag måste beklaga utskottets ärade ordförande, som

började sitt långa, så stort och brett lagda anförande i en sådan hög stämning
inför så tomma bänkar. När jag uttalar detta beklagande, poängterar jag,

Nr 18. 40

Lördagen den 14 mars.

in 75 Ta f n a.tt ja»„viktar beklagandet mot honom och icke mot dem, som egentligen skulle
och 2^§§ sitta på de tömma bänkarna. Jag får nämligen — jag är kanske ensam om
strafflagen, denna min åsikt —• när jag nyss hörde den siste ärade talaren förklara, att

(Forte.) utskottets ärade ordförande hade yttrat sig i synnerligen vältaliga ordalag,

säga, att på mig verkar en sådan vältalighet inte det allra minsta.

o Han började med att föra oss tillbaka till den heliga alliansens dagar, och
så gick han hela historien igenom. Hans anförande vittnade ju om en storartad
beläsenhet i allt, som denna fråga rör, och i alla möjliga anföranden. Med
vibrerande stämma hörde jag honom citera avlidne herr Staaffs yttrande, och
jag kunde inte hjälpa, att jag kom ihåg den tid, då herr Åkermans stämma
säkerligen icke vibrerade lika rörd, när han refererade yttranden från det hållet.

Herr Åkerman medgav, att sådana personer funnes, som hölle på denna
åkarpslag i god tro, och jag är glad över att han verkligen inrymde möjligheten
av en sådan åsikt. Men i alla fall fanns det en viss kategori män niskor,

arbetsgivare, om vilka han sade, att när de ha den åsikten, äro de inte
längre i god tro. Kan man då inte tänka sig, att arbetsgivare, fastän det gäller
en fråga, som berör deras eget intresse, ändå kunna ha samma åsikt i god
tro? Det där sättet att beskylla folk att uppträda i ond eller god tro är dock
en farlig sak, som i synnerhet en person i domares ställning bör vara försiktig
med.

Då bär oupphörligt köres med att den juridiska sakkunskapen, när åkarpslagen
infördes, var så bestämt emot denna lag, så är dock detta en sanning
med modifikation. När denna åtalsrätt infördes år 1891, eller vilket år det
var, då var högsta domstolen nämligen inte emot den delen av lagstiftningen,
och det är visserligen sant, att den år 1899, när den yttrade sig om riksdagens
beslut, enhälligt avstyrkte lagen, men de skäl, som från högsta domstolens sida
anfördes, kunna väl dock knappast kallas principiella. Man erkände, att
straff borde kunna stadgas just för det, som här avses, och det var mera sidoskäl,
om jag så får säga, som föranledde högsta domstolens ledamöter att avstyrka.

Jag skall inte gå in på denna sak — den kan inte ha så mycket intresse för
herrarna —- men jag vill säga, att det här talet om att högsta domstolen avstyrkte
lagen, inte har den pondus, som man skulle kunna tro efter uttalandena
här.

När emellertid trots högsta domstolens avstyrkande yttrande justitieministern
tillstyrkte lagens utfärdande, så vill jag påpeka, då herr Lyberg talade
om, att all juridisk sakkunskap var emot lagens antagande, att man får väl
dock inte betrakta den dåvarande justitieministern, vilken, om jag inte minns
orätt, hade varit professor i straffrätt, såsom alldels renons på sakkunskap på
området. Han sade: »Det må vara hur det vill med högsta domstolens yttrande,
men för närvarande är läget i landet sådant, att vi behöva denna lag.
Det praktiska livet bjuder, att en sådan lag utfärdas, och därför tillstyrker
jag lagens utfärdande.»

Jag skall endast säga några få ord i anledning av herr Ekmans yttrande.
Jag hörde ju av herr Ekman, att talmannen vägrat framställa proposition på
reservationen .men att han ämnade tillåta det på herr Ekmans yrkande. Ja,
jag vågar ju inte komma med någon kritik av herr talmannens åsikt, men jagfår
för egen del säga, att jag förstår inte skillnaden, ehuru en sådan naturligtvis
finnes. Men jag vill gentemot herr Ekman säga, att till en början,
när jag hörde diskussionen i utskottet åtminstone, fick jag det intrycket,''att
reservanterna hade tänkt sig, att det var de otrevliga metoder, som arbetsgivarna
använde inbördes, man ville komma åt med lagen. Nu får man, om jag
får tro herr Ekman, höra, att det är inte bara detta man tänkt på i reservationen,
utan man tänker även på de metoder, som arbetsgivarna använda mot

Lördagen den 14 mars.

41 Nr 18.

arbetarna — reservationen är så pass vagt skriven på den punkten, att man
kan inlägga även den tolkningen. Jag kan ju också tänka mig, att det finnes
ett samhällsintresse, som gärna skulle vilja rikta sig mot sådana metoder av
arbetsgivare, men jag förstår inte, hur det kan vara möjligt för en lagstiftare
att få bevisningsmedel på att vissa av dessa metoder, som herr Ekman åsyftade,
verkligen användas. Det är mycket bra att skriva en lag, men man skall också
tänka på, att denna lag skall kunna tillämpas, och hur jag skall kunna komma
åt privata korrespondenser och privata meddelanden — det må stå så mycket
som helst därom i lagen — det förstår jag inte. För min del kan jag inte
vara med om att tillstyrka en riksdagsskrivelse i en sak, beträffande vilken
jag inte kan förstå, hur den skall kunna föras ut i praktiken och där göra sig
gällande.

Jag skall inte upptaga herrarnas tid längre, men jag skulle vilja använda
samma resonemang som justitieministern använde år 1899. Justitieministern
sade då: »Här må herrarna säga vad ni vilja i teorien, men det praktiska livet
fordrar denna lag.» Är inte detta yttrande tillämpligt även i dessa tider? Se
herrarna inte, sorgligt nog, dagligen och stundligen åtgärder vidtagas, mot
vilka staten måste reagera? Och hur tro herrarna, att det skulle uppfattas,
om man upphävde åkarpslagen .i dessa dagar? Tycka ni, att läget här i landet
är så idealiskt, att vi leva i ett sådant fridfullt tillstånd, att några lagar
i detta hänseende icke skulle behövas? Och vilken verkan tro ni, att det psykologiskt
skulle ha, om åkarpslagen upphävdes? Jag tror, att herrarna böra
betänka sig åtskilliga gånger, innan ni gå att just nu upphäva denna lag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ^Vinberg: Herr talman, mina herrar! Första delen av den siste talarens
anförande var verkligen av den beskaffenhet, att det skulle kunna inbjuda
till berättigad kritik. Då jag emellertid anser, att denna del av hans anförande
kräver en replik av lagutskottets ordförande, skall jag inte falla den senare i
ämbetet. Jag vill till den siste talaren endast säga, att då han meddelade, att
herr Åkermans vältalighet inte imponerade på honom, är jag nog vanvördig
påstå, att inte heller herr Hederstiernas vältalighet imponerar på oss eller är
så överväldigande i allmänhet. Men jag skall inte uppehålla mig vid den saken,
utan skall något litet beröra den föreliggande frågan i dess helhet.

Man har karakteriserat ifrågavarande lag såsom en lex in casu, d. v. s. en
lag, som kommit till under rent tillfälliga känslostämningar eller tillfälliga
förhållanden, och det är dessa, som ha satt sin prägel i alltför hög grad på lagen
som sådan, och därom kan man få en alldeles särskild föreställning, om man ett
ögonblick går tillbaka och ser efter vad som förekom, när denna lag antogs av
riksdagen. Om man till exempel läser det anförande, som av motionären, herr
Pehrsson i Åkarp, hölls i andra kammaren den 25 februari 1899, så skall man
finna, hurusom hela tankegången inom de kretsar, där man talade för denna:
lags tillkomst, gick ut på att allt vad arbetsnedläggelse och sådant hette var
ett ont, som egentligen borde bestraffas och att man i övrigt fann den arbetarrörelse,
som då började slå igenom här i vårt land, vara av den art, att man
borde söka komma den till livs medelst lagstiftningen. Motionären sade nämligen:
»Den fackföreningsrörelse, som yttrar sig på det sättet, att den lägger
tyranniska band på den enskilda medborgarens frihet att råda över sig
och sin arbetskraft och för övrigt i många andra fall på ett oförsynt och om
mindre humanitet vittnande sätt gör obilliga anspråk gällande mot arbetsgivarna,
denna rörelse står, enligt min åsikt, under en mycket osund, för att
icke säga samhällsvådlig, ledning, och det iir därför också min mening, att man
just för dylika fall bör vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder.» Enbart detta
uttalande ger klaven till bedömandet av hela den synpunkt, vilken den tidens

Ang. ändring
av 55 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)

>''r 18.

Lördagen den 14 mars.

(»"lö fa» ''•» !Mn5rvaJlv.a lagstiftare anlade på den.här frågan. Dylika uttalanden lära val
och 24 §§ äjidå svårligen kunna med fog göras gällande gentemot den svenska fackförestrafflagen.
ningsrörelsen och dess uj)pträdande för närvarande. Men som också framhålles
(Forts.) på samma ställe i detta anförande, det var rent tillfälliga omständigheter, som
här kommit till, en del arbetsuedläggelser på olika platser nere i Skåne. Särskilt
den vid Svedala kom att uppröra sinnena en smula och gjorde, att man
passade på just då att genomtrumfa en lagstiftning, vilken, såsom här allmänt
framhållits, utdömdes av så gott som samtliga de juridiskt sakkunniga.

Den senaste ärade talaren ville inlägga en gensaga mot detta påstående och
framhöll, att man fick väl ändå inte frånkänna dåvarande justitieministern
juridisk sakkunskap, och han lade dock fram förslaget. Nej, det är alldeles
riktigt, men det är väl ändå så, att det var väl mindre runsten hos honom som,
framlade detta förslag än politikern, d. v. s. representanten för den högerpolitik,
som fått sitt uttryck i den dåvarande regeringen. Jag menar alltså, att man
inte bör fästa så synnerligen stort avseende vid nämnda omständighet.

Det är sällan jag har tillfälle att med instämmande citera herr Trygger, och
därför skulle det naturligtvis vara ett misstag att inte göra det, om det händelsevis
förekommer, någon gång, att han fällt sådana uttalanden, som även jag
för min del kan instämma i. Jag skulle vilja rekommendera åt herrarna, såvida
ni inte ha genomläst vad jag tagit mig friheten anföra i motionen av de
synpunkter herr Trygger vid detta ärendes behandling år 1899 anförde, att man
tar del av det, och alldeles särskilt skulle jag vilja rekommendera herr Ekman
att läsa detta, ty det förefaller mig ändå, som om det skulle vara litet svårt,
trots allt, för liberalerna att i dag motivera en ståndpunkt, som står så väsentligt
till höger om den herr Trygger intog i denna fråga år 1899, som nu verkligen
är fallet. Jag vet inte, om herr Trygger intar alldeles samma ståndpunkt
i dag, eller om han menar, att detta bara är en av de där ungdomssynderna vi
litet var ha att dras med, när vi blivit äldre. Den saken lämnar jag därhän.
Herr Trygger representerade emellertid då inte något folkfrisinnat parti eller
något liberalt parti utan den juridiska sakkunskapen och det politiska högerpartiet.
Han uttalade, för att bara citera honom helt kort, att han ansåg den
föreslagna lagen var obehövlig. Han framhöll också, att den svenska rättsuppfattningen
från urminnes tid vilat på den princip, att man straffas, när
man fullbordat sitt brott, men icke för försök, annat än undantagsvis. Han
framhöll åtskilligt annat, som talade emot detta förslag, inte bara, att den var
obehövlig, utan han ansåg även, att den skulle bli farlig för samhället.

Det tjänar ju ingenting till att nu taga upp någon lång debatt i denna fråga.
Men de liberala och folkfrisinnade ha själva sörjt för att det är omöjligt att
alldeles gå förbi den ståndpunkt de ha intagit i denna fråga vid ärendets
behandling nu. Det har redan påpekats vad till exempel Karl Staaff,
den gamle liberale ledaren, har sagt i denna fråga vid upprepade tillfällem
Jag skulle kunna anföra vad han sade redan 1899, då denna
fråga behandlades, men det kan ju vara onödigt att göra det. När
de folkfrisinnade nu haft att taga ståndpunkt till spörsmålet om avskaffandet
eller icke^ avskaffandet av en lag, som redan från dess första början av
alla, som inte på något alldeles särskilt sätt kunna anses representera det rena
arbetsgivarintresset, från alla håll utdömts som en ren klasslag, som till sina
verkningar är sådan, att den icke kan försvaras och för övrigt så ineffektiv,
det vill jag betona, när det gäller det syfte, som man kanske på flera håll velat
ge den, .nämligen att förhindra arbetarna att på ett fullt effektivt sätt utnyttja
sina möjligheter i kampen mot arbetsgivarna — när, säger jag, det i
dag gällt för de folkfrisinnade och liberalerna att taga ståndpunkt i denna
fråga, i vilken inte bara de utan en massa högerliberaler och högermän för 20,
25 år sedan hade sin ståndpunkt klar, då, måste man erkänna, har det fordrats

Lördagen den 14 mars.

43 Nr 18.

ganska god navigeringskonst för att klara sig mellan de olika skär det här gällt Ang. ändring
att komma fram emellan. Och då ha de folkfrisinnade representanterna i utskot- av 15 ''ap'' 21
tet sedan de erkänt, att lagen som sådan är en klasslag och att den verkar orättvist,
kommit fram till, icke att de skulle vidhålla den ståndpunkt, som är den enda
logiskt riktiga och som tidigare intagits av alla mer klarsynta liberaler plus en
del högermän, som i denna fråga sågo mera klart, nämligen den ståndpunkten,
att denna lag, eftersom den tillkommit under trycket av en högerregim, där de
breda folklagren inte hade möjlighet att göra sig gällande, eftersom den är en uppenbar
klasslag, som aldrig kan förvandlas och bli något annat än en klasslag —
man har inte kommit fram till, att man skulle reparera vad man, när lagen kom
till, inte hade tillräckligt politiskt inflytande att förhindra, och sålunda gå med
på att denna lag upphäves, utan i stället försöker man sig på något slags teoretiserande,
i det man kommer och säger, att eftersom detta är en klasslag, skall
den inte avskaffas, utan vi skola begära en utredning och hemställa att man
skall försöka få denna klasslag på något sätt verkande åt två håll, d. v. s. bli
en i dubbel mening verkande klasslag, och så skulle den i och med detta juät
upphöra att vara klasslag.

Ja, det finnes ett uttryck i den gamla bibeln, som säger, att det° är vissa
saker, som äro fördolda för de förståndiga och uppenbarade för de fåkunniga,
och jag tror, att det uttrycket måste tillämpas i det här avseendet visavi de folkfrisinnade
och deras reservation, ty hur det skall bli möjligt att, från de utgångspunkter
man på den sidan hela tiden intagit, med något sa när bibehållen
heder här vara med om att rösta för avslag å ett förslag om återförande av
denna strafflagsbestämmelse till vad den var, innan den i en hast olyckligtvis
ändrades år 1899, det är nog fördolt för varje förnuftig människa. För ätt
detta skall bli möjligt med något så när bibehållen heder, måste man nog alldeles
säkert tillhöra de politiskt fåkunniga, såvitt jag förstår. Det är nu emellertid
så, som här redan framhållits, att det är ett teoretiskt resonemang, allt
detta tal om att man skulle försöka få denna lag ändrad, så att den skulle bli
lika verksam åt andra hållet, som den hittills varit åt arbetarhåll. Jag är
fullkomligt enig med dem som uttalat, att detta bara är ett teoretiserande. Det
är ett utslag av denna daggfriska okunnighet, som gör sig gällande från liberalt
håll den ena gången efter den andra, en okunnighet om det verkliga livet
sådant det är, i det man bara rör sig med en hel del teoretiska spekulationer, som
taga sig mycket vackert ut, men som inte alls kunna genomföras i det verkliga
livet. Men även om man skulle förutsätta, att det verkligen vore möjligt att
åstadkomma ändring av här ifrågavarande lag i antydd riktning, så maste man
i alla fall fråga sig: är då icke det allra riktigaste och mest logiska att först
taga bort vad som allmänt har erkänts och ansetts vara ett juridiskt missfoster,
en klasslag, och sålunda få en riktigare och mera objektiv utgångspunkt för vad
man vill åstadkomma och som skulle medföra ett mera rättvist resultat? Är
det inte betydligt riktigare än att taga denna nuvarande ensidiga klasslag som
utgångspunkt för den lagstiftning, som man åsyftar skulle verka i helt annan
riktning?

För min del anser jag således fullt tillräckliga skäl föreligga även för dem,
som ha den glada teoretiska optimismen, att det verkliga livet, striderna mellan
arbetsgivare och arbetare skulle kunna regleras så där lekande lätt efter vissa
teoretiska paragrafer, att först ur lagstiftningen avföra vad som är ett misstag
från början; och sedan må man från den utgångspunkten se till, huruvida
möjligheter finnas att åstadkomma en sådan lagstiftning, som herrarna nu fastnat
för, vilket egentligen inte innebär något annat än detta vanliga återupprepande
av försöken från liberalt och folkfrisinnat håll att alltid gå omkring en
sak, vägra att taga ståndpunkt till den, aldrig bekänna kort, med ett ord, man
försöker sätta sig mitt emellan två stolar med resultat, som vi alla känna.

och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)

Nr 18. 44

Lördagen den 14 mars.

av% ‘kap‘22 Betraffande här ifrågavarande lagstiftning skulle jag också vilja framhålla
och 24 §§" en sah> som man icke bör underlåta att i detta sammanhang påpeka, och det
strafflagen, är den betydande skillnad, som har inträtt i fråga om förhållandet i striderna
(Forts.) mellan arbetare och^arbetsgivare på detta område från den tid, då denna lagstiftning
kom till stånd, och fram till våra dagar. Nu är det i verkligheten så,
och det böra inte de glömma, som nu direkt eller indirekt sluta upp omkring
den nuvarande lagbestämmelsen, att de strejkbrytare, som nu uppträda här
och var, utgöras icke av sådana människor, som kunde uppträda i början av de
fackliga striderna, sådana vilka, på grund av att de inte tillhörde någon organisation
eller på grund av att de misströstade om att en konflikt skulle få en
lycklig utgång, stodo kvar i sitt arbete och bröto solidariteten. Med sådana
individer kunde det finnas anledning att ha ett visst överseende. Numera har
det utvecklat sig så, att vi ha en konsekvent organiserad strejkbrytarkår, som
kontinuerligt står till arbetsgivarnas förfogande och som reser från den ena
platsen till den andra. Jag tror vi kunna vara överens om, vilken åsikt vi än
ha i denna fråga, att de element som denna strejkbrytarkår består av, väl inte
utgöra de mest fullödiga samhällsmedborgarna ur moralisk synpunkt. Tvärtom
ar det så, att det är personer, som tillhöra de minst önskvärda lagren inom samhället.
Men just genom att sådana individer bliva värdesatta på ett alldeles särskilt
sätt, därigenom att åtgärder, som vidtagas mot dem, bedömas betydligt
strängare än liknande åtgärder mot vilken annan medlem av samhället som
helst, just därigenom att dessa favoriseras på ett särskilt sätt och åtnjuta en
alldeles särskild privilegierad ställning, har deras uppträdande blivit allt mer och
• mer utmanande, och jag tror sannerligen inte, att det är någon uppgift för er,
som alltid tala om edert samhällsbevarande sinnelag, att just se till att skydda
dessa samhällselement, vilka just inte äro sådana, som i första hand böra åtnjuta
samhällets särskilda skydd. Det är en sak, som man bör taga i betraktande,
just detta förändrade förhållande.

.När herr Ekman här 1 sitt anförande talade om att under senare tider förekommit
en, hel del saker, som nog kunde göra- det nödvändigt att undersöka, i vilken
män åtminstone en ändrad eller kompletterad lagstiftning kunde vara nödvändig,
framhöll han bland annat bojkottförfarandet och blockaderna och vad
därmed sammanhänger.

Ja, det skulle vara mycket intressant att få veta vad herr Ekman och med
honom de folkfrisinnade i allmänhet verkligen menat med denna sin trevare
för en ny lagstiftning i detta avseende. Är det så, att man överhuvud taget vill
ga med på vad som för närvarande anses som fullt lojala och lagliga stridsmedel
på det fackliga området eller vill man börja kringskära arbetarnas möjligheter
även där, var då sa god och säg rent ut vart herrarna syfta, men tala inte i
dunkla ordalag om sådant, som i detta ögonblick är omöjligt att fatta.

Jag måste sålunda till sist återkomma till vad jag yttrade förut, vilket ja0,
också hade särskild anledning att trycka på i min motion, nämligen att de^

skall bil av synnerligt intresse att se, hur den s. k. borgerliga vänstern __ som

man annars från visst håll enligt min uppfattning kurtiserar allt för mycket
tor att det politiska äktenskapet inte skall ramla sönder — det skall bli svnnerhgen
intressant, säger jag, att vid detta tillfälle se denna borgerliga vänst'' ~
ställd mot väggen. Ty det är det den blir. Det skall inte lyckas herr Ekman
eller någon annan att med några retoriska vändningar bortförklara det faktum
att det här gäller att avgöra, om ni enligt de gamla liberala och frisinnade
traditionerna vilja 1 dag, liksom ni tidigare varit med om att göra, utdöma denna
lag som en klasslag. Vilja ni vidhålla denna uppfattning, eller ha ni hunnit den
utycckliiigspuiikt, där ni stå till höger om herr Trygger 1899? Det är det vi
i dag skola ha klart besked om. Av allt att döma försöker man in i det sista

Lördagen den 14 mars.

45 Nr 18.

att komma ifrån att ge direkt svar på den frågan. Jag tror inte det skall lyckas Ang. ändring
att gorå det. . och 24 §§

Herr talman! Jag hemställer om bifall till den av herr Åkerman in. fl. av- strafflagen.
givna reservationen. (Forts.)

Herr Högberg: Herr talman! Emot den förste ärade talaren, utskottets

ordförande, ber jag att få instämma med den andre talaren så till vida, att
jag med honom fullkomligt är ense, att något egentligt praktiskt behov av
den ifrågasatta lagändringen icke förefinnes. Sedan må skälet till motionens
framkommande vara det ena eller det andra. Lagens verkningar äro, sade herr
Ekman, icke av så betydelsefull art, men vissa utvecklingar i tiden, säde
han vidare, göra faktiskt lagen fortfarande behövlig. Jag skall be att få instämma
även däruti.

Men nu vill jag övergå till vad de socialdemokratiska reservanterna och
den förste talaren framhållit, nämligen det att lagen skulle skärpa olikheten
mellan arbetsgivarna och arbetarna. Det är dock icke lagen, som skapar olikheten,
utan det är livets förhållanden. I de strider, som förekomma i sammanhang
med strejker och lockouter, har man på arbetsgivarsidan, såsom också
här framhållits, knappast anledning att tillgripa sådana medel som våld
eller hot. Om man emellertid med bortseende från realiteten vill söka att
upphäva den formella olikhet, som lagens bokstav nu innebär, genom att ändra
lagen, så att den blir riktad även gentemot arbetsgivarsidan, d. v. s. om
man generaliserar försöksbegreppet, så vill jag säga, att man knappast i det
av motionären väckta förslaget har anledning att nu företaga någon lagändringsåtgärd.
Jag vill med en talare på Dalabänken säga, att jag finner det
tveksamt, om man i en fråga av så pass invecklad art som denna bör handla
på föranledande av en enskild motionär. Jag finner det därför mer än tveksamt,
om man bör godkänna det mera begränsade skrivelseförslag, som herr
Ekman påyrkat, ehuru jag eljest vill medgiva, att den utsträckning av försökets
straffbarhet, vartill han i sitt förslag gjort sig till tolk, fullständigt
överensstämmer med den allmänna tidsutvecklingen för närvarande. Att det
icke överensstämmer med den uppfattning, som rådde för tjugu, trettio år
sedan, är en annan sak.

Men jag, som åhört utskottets förhandlingar, ehuru jag icke deltagit i dem,
fann ett huvudskäl för att ansluta mig till den uppfattning, som är utskottets,
i den förklaring, som framkom inom utskottet och som nu med skärpa framhållits
av utskottets ordförande, nämligen att även om man så att säga slipar
lagens svärd dubbelsidigt, så skulle man från socialdemokratiskt håll icke godkänna
den blivande lagändringen, utan mot den ändrade och, för att använda
ett uttryck, som tidigare förekommit i sammanhang med denna fråga, uppsnyggade
lagen skulle man på sina håll göra samma anmärkningar och visa
samma ovilja som mot lagen med den avfattning den för närvarande har.

Jag tror icke på det praktiska i herr Ekmans förslag. Då skulle det återstå,
att man överginge till den tanke, som socialdemokraterna framställt, nämligen
att man skulle återställa 22 § till den lydelse den hade före de gjorda
ändringarna. Men det är problematiskt, om man kan våga sig på den saken.

Jag vill det ej. Det har icke mycket framhållits i debatten, men det framgår
av den socialdemokratiska reservationen, att reservanterna anse, att man
genom att återföra lagen till dess ursprungliga lydelse fortfarande skall äga
ett tillfredsställande skydd åtminstone mot excesser vid strejker och lockouter.

Men detta är icke så säkert. Straffet för det fullbordade brottet skulle kvarstå,
säga reservanterna. Jag är färdig att medgiva det, men jag vill påpeka,
att brottet, det fullbordade brottet, som nu faller under allmänt åtal, sedermera
blir ett angivelsebrott, och det är en stor skillnad.

UTr 18. 46

Lördagen den 14 mars.

Arg. ändring
av 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)

Så kommer jag till det viktigaste i denna lag, nämligen det straffbara försöket.
Försök till tvång skulle i en framtid bliva straffbart såsom misshandel,
om misshandel användes såsom tvångsmedel, och försök till tvång skulle
eljest bliva straffbart, om hot användes under vissa förhållanden, vilka omnämnas
i 23 § av samma kapitel. Försöket faller i gällande rätt under allmänt
åtal. Försök till tvång med misshandel skulle i framtiden bliva angivelsebrott,
och försök till tvång med hot, vilket är det viktigaste praktiska
fallet, skulle icke kunna upptagas till behandling av domstolarna annat än
på åtal av målsägaren. Skillnaden är betydande. Och om jag så tänker på
förhållandena i de orter, som jag närmast representerar, och antar, att t. ex.
vederbörande åklagare gör en undersökning, huruvida en person under förhållanden,
att straff å tvingaren borde anses tillämpligt, blivit hindrad från att
övertaga erbjudet arbete och den, som utsatts för försök, ber åklagaren att
utföra talan i målet, så skulle åklagaren vara nödsakad att svara, att detta
är något som svensk lag numera icke tillåter åklagaren att blanda sig i.. Han
måste hänvisa målsägaren att föra talan på egen bekostnad, och kostnaderna
i dylika rättegångar, om någon skulle vilja föra sådana, torde uppspringa
till belopp, som i de flesta fall skulle hindra en var och säkert den fattige från
att ens göra ett försök att få den andre straffad.

. Ehuru jag icke saknar sympatier för herr Ekmans förslag, får jag dock yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Det har från ett par håll — både

av herr Ekman och av herr Högberg -—- erinrats om det egendomliga däri
att man nu på en enskild motionärs förslag skulle vilja gå in på en sådan
här lagändring, då vi ju haft en socialdemokratisk regering i tre repriser,
utan att vederbörande funnit sig föranlåtna att avlåta någon proposition i samma
syfte som den föreliggande motionens. Det tillkommer naturligtvis icke mig
att ingå i något slags prövning vilka skäl de socialdemokratiska regeringarna
kunnat ha för att avstå från något regeringsinitiativ i denna fråga, men jag
antar, att de ha varit giltiga. Jag skulle emellertid nästan på grund av vad
som i dag här förekommit våga en liten gissning. För att en regering skall
framlägga ett förslag i en lagstiftningsfråga för riksdagen, har åtminstone
hittills regeringen alltid sökt se till, i vad mån det kunnat finnas parlamentariska
förutsättningar för att få förslaget bifallet av riksdagen. De inlägg
i debatten, som i dag gjorts här i kammaren från liberalt och frisinnat håll,
tyda på, att regeringen kanske haft fullt befogad anledning att misstänka, att
det parlamentariska underlaget skulle brista, om det ställdes på prov i denna
fråga.

Då både herr Lyberg och herr Högberg ställt sig mycket betänksamma gentemot
reservanternas förslag att i anledning av en enskild motion gå in på
en lagändring, så vill jag säga, att det i allra högsta grad förvånar mig, ätt
man alldeles förbisett, att hela denna åkarpslag har tillkommit på en enskild
motionärs tillskyndan. Man hyste icke den ringaste betänksamhet på
högerhåll att emot de starka och befogade invändningar, som ur rent saklig
synpunkt gjordes mot åkarpslagen, ändå på en enskild motionärs förslag genomföra
en så ingripande och i sina verkningar olycksbringande lag som
åkarpslagen. Men man är mycket betänksam mot att på en enskild motionärs
yrkande vinna en rättelse i det olycksdigra beslut, som fattades anno 1899.
Det förefaller mig vara en mycket märkvärdig, en mycket kuriös överensstämmelse
i uppfattning eller snarare en fullständig frånvaro av varje överensstämmelse.

Det är ju ganska obehövligt att inlåta sig i någon närmare diskussion om
de ur rent juridisk synpunkt fullkomligt avskräckande brister, som denna lag

Lördagen den 14 mars.

47 Sr 18.

är behäftad med. Det finns dock ett dokument, som kanske är bortglömt, AlvJ- ändring
men som det inte skulle skada, om herrarna litet var ville taga fram och studera.
1912 framlade den dåvarande liberala regeringen en proposition om strafflagen.
en humanisering av åkarpslagen, och den dåvarande liberala justitieministern (Forts.)
har ägnat åkarpslagen en både ingående och pregnant kritik av den art, att
den borde kunna övertyga var och en, som fördomsfritt vill se på denna fråga.

Han sammanfattade sin mening så, att det enda fullt tillfredsställande vore
att ur vår lagstiftning avlägsna åkarpslagen, och han avhölls från att därom
framlägga förslag allenast av sin övertygelse, som ju var mycket välgrundad,
om att första kammarens dåvarande sammansättning utgjorde ett alldeles bestämt
hinder för varje försök att komma fram på den vägen. Han hyste
emellertid en viss förhoppning om att efter den förändring av den gamla första
kammaren, som inträffat till följd av den Lindmanska rösträttsreformen, kammaren
dock skulle vara benägen att gå med på en humanisering av åkarpslagen,
varigenom, som det hette, de värsta gifttänderna rycktes bort ur den. —

Som vi veta, bedrog han sig i den senare förhoppningen. Men det var
dock endast med två rösters majoritet, som första kammaren ställde sig på
•den rena avslagsståndpunkten. Så långt hade utvecklingen i alla fall gått!

I andra kammaren framhölls från alla vänsterhåll —• därom stodo alla liberaler
ense — att det enda riktiga vore att upphäva åkarpslagen och återställa
de här ifrågavarande lagparagraferna till sin ursprungliga lydelse. Men,
såsom en ledamot av andra kammaren, som i dag står såsom reservant mot utskottsutlåtandet,
anförde, ville han i regeringspropositionen se en brygga, på
vilken man skulle kunna mötas för att åtminstone undanröja de värsta olämporna
av åkarpslagen. Sedan detta emellertid visade sig icke vara möjligt, återföll
han, som han sade, till sin ursprungliga och egentliga övertygelse: »Åkarpslagen
bör bort!» Och på uppmaning av det liberala partiets ledare, herr
Edén, gick hela det liberala partiet på samma linje, och andra kammaren beslutade
samma lagändring, som de socialdemokratiska reservanterna i dag
föreslå.

Då högern två år därefter under yttre tryck föll undan och gick med
på en viss uppmjukning av åkarpslagen, som bestod däri, att man nedsatte
straffmaximum för försök, vilken ändring tillstyrktes av lagutskottet, stodo
samtliga liberala ledamöter av lagutskottet som reservanter. Å deras vägnar
uttalade herr Jakob Pettersson i Södertälje, sedermera mångårig ordförande
i lagutskottet, under debatten i andra kammaren, att de vidhöllo sin ståndpunkt
i fråga om lagens olämplighet och oriktighet samt att de fortfarande
voro övertygade om att det enda riktiga vore, att lagen återställdes till sin
ursprungliga lydelse. Dessutom framhöll han i andra kammaren, att ingen
skulle tro, att frågan om åkarpslagens vara eller icke vara bleve löst med
det beslut, som komme att fattas på grund av lagutskottets hemställan. Frågan
skulle komma igen, och det allmänna rättsmedvetandet skulle icke känna
sig tillfredsställt, förrän åkarpslagen försvunne. Jag nämner detta, därför
att herr Ekmans anförande, om jag icke missuppfattade det, syntes gå ut
på att den liberala linjen i fråga om åkarpslagen huvudsakligen skulle ha
syftat till en uppmjukning, cn humanisering av densamma. Det är icke så.

Den liberala linjen gick ut på åkarpslagens avskaffande, men man anslöt sig
naturligtvis till ett förslag om uppmjukning ocli humanisering av lagen, då
detta var det enda, som man ansåg möjligt att uppnå.

Utskottets kardinalskäl för avstyrkande av motionen anges, skulle jag tro,
i det uttrycket, att »det skydd lagen i sådant hänseende lämnar icke utan fara
kan av samhället undvaras». Jag undrar, om icke lagutskottets majoritet här
gjort sig skyldig till samma misstag, som gått igen på så många håll. Man
tror, att samhället genom åkarpslagens avskaffande skulle stå skyddslöst

IVr 18. 48

Lördagen den 14 mars.

A>ig _ ändring gentemot sådana excesser, som skulle träffas av åkarpslagen. I det stycket
aV0Ch 24P§§ skull*3 jas gärna, såsom också skett på annat håll, vilja instämma med herr
strafflagen. Trygger 1899, nämligen att samhället redan med den lagstiftning vi då hade
(Korta.) yar tillräckligt skyddat emot sådana excesser. Men det fanns här i kam maren

— jag vill minnas på Gotlandsbänken — en representant för storindustrien,
som, då kammaren 1912 debatterade åkarpslagen, höll ett anförande,
vilket var ganska signifikativt. Såvitt jag kan minnas, ha de synpunkter han
framhöll varken förr eller senare kommit fram, men jag tror, att han uttalade,
vad många andra av hans meningsfränder tänkte, men icke sade. Han uttalade
sin förvåning över att man, då man debatterade åkarpslagen, betraktade den
uteslutande ur juridisk synpunkt och att man på åkarpslagen ville lägga rättfärdighetssynpunkter
o. s. v., men att ingen fäste uppmärksamheten på åkarpslagens
näringspolitiska betydelse. Som han sedan utvecklade detta, blev det
ju alldeles klart, att kärnpunkten, huvudskälet till att man på det hållet ansåg
sig behöva åkarpslagen, var den nytta den gjorde arbetsgivarparten i striderna
på arbetsmarknaden. Det var därför, som denna lag var av så stor betydelse.
Det är nog än i dag så, att oaktat den uppmjukning, som skedde
1914, är den nuvarande åkarpslagen ett ingalunda föraktligt hjälpmedel på
arbetsgivarsidan i striderna på arbetsmarknaden, framför allt på grund av
det sätt, varpå åtalsrätten är ordnad. Det uttalande av den liberale justitieministern
1912, som jag hänvisade till, innehåller en mycket riklig provkarta
på det sätt, varpå denna åtalsrätt blivit av åklagarmakten tillämpad.

Det förslag, sorn, nu framställts från frisinnat håll och till vilket herr Isberg
anslutit sig, låter ju mycket vackert och oskyldigt, men jag skulle vilja
instämma med utskottets ärade vice ordförande, då han frågar: »Hur ha herrarna
tänkt sig,, att en lagparagraf skall utformas, som med bibehållande av
åkarpslagens princip skulle kunna drabba båda parterna?» Om den ensidiga
spetsen i lagen skall tagas bort, förutsätter det naturligtvis, att de företeelser,
emot vilka lagen riktar sig, i det yttre framträdandet skola vara något
så när kommensurabla. Som utskottets vice ordförande mycket riktigt anmärkte,
måste man fråga sig, hur herrarna med lagbestämmelser vilja träffa
arbetsgivarpartens påtryckningsmedel, vilka sannerligen äro lika brutala som
någonsin de från arbetarsidan använda. Men ett yttrande av herr Lyberg gav
mig anledning att tro, att man bakom formuleringen här skulle kunna spåra,
att detta skrivelseförslag i sig skulle involvera även den eventualiteten, att man
ginge fram på den väg, som vi socialdemokratiska reservanter nu föreslagit,
d. v. s. om man undersöker denna fråga och, som jag antager, kommer att
finna, att den ensidiga udden i lagen icke på något annat sätt kan avlägsnas
än genom att lagen försvinner, så skulle man taga den konsekvensen. Äx
detta liberalernas och de frisinnades mening, får jag verkligen säga, att skrivelseförslaget
ställer, sig långt mindre motbjudande än vad det vid första påseende
kan tyckas. Är det meningen, att man även skall upptaga det alternativet,
att man avskaffar lagen, är det ju något som vi från vår sida icke kunna
ha så synnerligen mycket att erinra emot. Det är bara synd, att det inte säges
rent ut.

Såsom saken för närvarande ligger, är det icke möjligt för mig att frånfalla
den ståndpunkt jag i utskottet intagit för att sluta mig till en så vag ståndpunkt
som den man på liberalt och frisinnat håll intagit. Även om det till
slut ur en sådan skrivelse skulle framgå en regeringsproposition om åkarpslagens
upphävande och vi skulle ha utsikt, att en sådan proposition skulle vinna
riksdagens bifall, är det ju alldeles klart, att en utredning på den breda bas,
som de frisinnade och liberalerna här önska, vilken ju skulle omfatta en mängd
synnerligen invecklade och svårlösta problem, som ligga, långt utanför ramen
av den lag det här gäller, måste bliva synnerligen tidsödande och svår att ut -

Lördagen den 14 mars.

49 18.

föra. Att vi då, i en oviss förhoppning om att denna utredning slutligen skulle An9- ändring

komma att resultera i ett förslag i den riktning vi reservanter nu uttalat oss

för, skulle övergiva vår ståndpunkt, kan väl ej komma i fråga. strafflagen.

Jag kan därför, herr talman, inte göra annat än yrka bifall till den av herr (Forts.)
Åkerman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Eftersom det nämnts
under debatten och för resten även står i motionen, att jag, när denna s. k.
åkarpslag kom till, opponerade mig mot densamma och anförde åtskilliga skäl,
varför jag ansåg, att den icke borde antagas, skall jag nu be att få yttra några
ord.

Först vill jag fästa uppmärksamheten vid, att den åkarpslag, som det för
närvarande är fråga om att avskaffa, icke är densamma som antogs 1899.
Den lag, som då antogs, blev ju sedermera ändrad 1914, och som bekant spelade
.jag en viss roll vid det ifrågavarande tillfället. Jag ansåg nämligen, att man
i den politiska situation, som då förelåg, varvid det för hela Sverige gällde att
undanröja inre tvisteämnen, borde försöka att även i denna fråga komma till
enighet. Även om man då ansåge, att lagen eljest kunde ha fått fortfara, var
det enda sättet att vinna enighet, att man mildrade den. Det är fullkomligt
felaktigt, då den siste ärade talaren här sade, att man vid nämnda tillfälle föll
undan för yttre tryck. Det var alls icke förhållandet. Vad man föll undan
för var det inre trycket, som fordrade, att man skulle hålla ihop i en så farlig
situation som den, som förelåg 1914.

För att nu gå tillbaka till förhållandena, när denna lag kom till, och de
skäl, som då bestämde min ståndpunkt, vill jag först fästa uppmärksamheten på
att jag den tiden var en jurist, som kunde någon juridik och hade en viss pretention
på en lagstiftning samt framför allt försökte upprätthålla den bekanta
elegantia juris, som de förnämsta juristerna sedan den romerska tiden strängt
hållit fast vid. Då måste jag säga, att denna åkarpslag, när den framkom,
buren av denna hederliga motionär, vars juridiska insikter sannolikt icke voro
de största, föreföll mig med mina pretentioner ganska tarvlig, ganska otymplig,
och den var i många hänseenden oförenlig med de fordringar man syntes böra
ställa på en lämplig lagstiftning. Detta var således något formellt. Ville man
nå det mål, som man eftersträvade, hade man efter min uppfattning bort försöka
nå det på ett annat sätt och icke på den obanade väg, som av motionären anvisades.
Emellertid får ju formen icke vara bestämmande, utan det gällde också
att undersöka själva innehållet. Även därvid fann jag åtskilliga betänkligheter.
De omtalas i motionen, och därom är ingenting vidare att säga.

Nu vill jag till en början framhålla, att en av de mera väsentliga anmärkningar
jag hade mot lagen undanröjdes 1914. Men vidare kan man hysa betänkligheter
mot en lag, ifall det föreslås, att man skall införa den, utan att det därför alltid
är givet, att man, om den blivit införd, sedermera- skall vara färdig att upphäva
den. För den som har en mera konservativ uppfattning bjuder det överhuvud
taget emot att i en hastig vändning göra förändringar, de må bestå i att föra in
nyheter, eller att avskaffa sådant, som blivit stadgat. Det är något som vi alla
känna till, att ett fait accompli betyder mycket. Särskilt inom politiken vet
man, i vilken utsträckning detta är förhållandet, och då det gäller lagstiftning
måste man onekligen på ett helt annat sätt respektera ett fait accompli än ett
nytt förslag, som framlägges.

Men det viktigaste skälet för mig att nu rösta för att lagen i sin nuvarande
form skall bibehållas är, att den i praktiken visat sig fylla en mycket viktig
uppgift, och att jag anser, att det särskilt i en situation som den, som föreligger
för närvarande uti; i världen och i vårt land, skulle vara farligt att avskaffa
den, då man icke har klart för sig, hur man skall kunna tillfredsställa

Första hammarens protokoll 192f>. Nr 18. 4

I\r ib. 50 Lördagen den 14 mars.

tv 65 ''kap122 lamma behov på något annat och bättre sätt. Även om jag försöker, kan jag
och 24P§§ icke nu giva anvisning på något nytt medel att tillfredsställa det behov, som
strafflagen, onekligen föreligger, nämligen att skydda dem, som vilja arbeta, emot våld eller
(Forte.) hot från deras sida, som finna med sitt intresse överensstämmande att hindra dem
därifrån. Huvudskälet till att jag önskar, att lagen blir kvar, är alltså, att jag
icke kan taga ansvaret på mig att för närvarande avskaffa en lag, som trots alla
juridiska svagheter, som den är behäftad med, och de betänkligheter, som man
i övrigt kan hava mot densamma, dock har visat sig fylla eu viktig samhällelig
uppgift.

Herr Larsson, Jacob: Jag ber om ursäkt, att jag tager ordet igen, men
det skall bli mycket kort.

i Jag har uppenbarligen blivit missuppfattad av herr Trygger. Jag har
aldrig menat, att det var något utomlands ifrån kommande tryck, som avgjorde
högerns hållning 1914. Jag menade, att det var ett från de inre förhållandena
i vårt land, men från högern sett utifrån, kommande tryck. Ty det fanns aldrig
hos högern någon inre drift att mjuka upp lagen, utan det var de omständigheter,
som då rådde, som utifrån tryckte på högern att falla undan och gå med
på detta förslag.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för
att lämna ett litet bidrag till den historieskrivning, som här har förekommit
beträffande åkarpslagens tillkomst. Innan jag gör det, vill jag säga, att jag
till fullo instämmer i de synpunkter, som hava utvecklats av utskottets ärade
ordförande och av herr Jacob Larsson.

Herr Trygger yttrade bland annat, att den motion, som gav anledning till
akarpslagen, var framburen av »en hederlig motionär, vars juridiska insikter
icke voro de bästa». Jag går ut ifrån, att herr Trygger verkligen trodde, att
motionen hade författats av denne enkle bonderepresentant. Men vi hava i
alla fall på senare, tid fått en viktig upplysning, hur det egentligen förhåller
sig med denna motions tillkomst, och vem, som egentligen är pappa till åkarpslagen.
Landshövding Robert Dickson har i sina »Minnen» lämnat en upplysning
härom, och jag anser mig böra begagna tillfället att till kammarens protokoll
återgiva densamma. Han talar där om, att han i slutet av år 1898 skrev
enskilt till. dåvarande justitieministern statsrådet Annerstedt och föreslog, att
Kungl. Maj :t skulle upptaga till behandling frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder
för att förhindra »det våld och det hot, för vilket de s. k. arbetsvillig^
ofta voro utsatta från strejkandes sida». Han framhöll, att det vore
särskilt önskvärt, att straffet skärptes av den anledning, »att häktning då
kunde företagas och fred lättare vinnas», som det heter i hans skildring. Resultatet
av denna framställning till justitieministern blev, att justitieministern
svarade, att det vore fördelaktigare, om förslag framkomma såsom en enskild
motion i riksdagen, och lian bilade förslag till lagtext. »Då jag några dagar
därefter», fortsätter Dickson, »träffade riksdagsmannen Per Persson i Åkarp,
representant för Bara härad, frågade jag honom, om han ville åtaga sig saken!
Då han jakade härtill, lämnade jag vid början av 1899 års riksdag åt honom
en motion, vars kläm var den av Annerstedt givna lagtexten.»

Det är följaktligen icke den hederliga bonderepresentanten, som är ansvarig
för den mycket- egendomliga och av herr Trygger år 1899 med full rätt skarpt
kritiserade lagtexten utan landets högt uppsatte justitieminister, vilken hade
författat lagtexten och överlämnat den till landshövding Dickson, som tydligen
icke ens själv ville stå för den, utan i sin tur fick bonderepresentanten
Per Persson i Äkarp att uppträda såsom bulvan. Det omdöme, som herr Tryg -

Lördagen den 14 mars.

Öl Nr 18.

gér fällde i detta sammanhang, drabbar ingen mindre än justitieministern An- Ang. ändring
nerstedt för hans medverkan i denna historia — enligt mitt förmenande mycket Ä»22
betecknande med hänsyn till det sätt, varpå man på den tiden ansåg sig kunna strafflagen.
ingripa gentemot den unga och då mycket svaga arbetarrörelsen. Och jag vill (Forts.)
också påstå, att historien även är ett rätt belysande exempel på, vilka intriger
som utövas i politiken, när det gäller så allvarliga saker, som det här är fråga
om.

Jag har icke något annat yrkande att framställa än om bifall till den av
herr Åkerman m. fl. avgivpa reservationen, och jag hoppas, att den också skall
vinna bifall i denna kammare.

_ Herr Olsson, Oscar: Av herr Tryggers anförande framgick dock otvety digt,

att det icke blott var bristen på elegans i lagen, som år 1899 föranledde
herr Trygggrs motstånd mot densamma, utan vad som var viktigare var, att
det enligt herr Tryggers mening fanns verkliga brister i lagen — brister,
som han vid behandlingen av lagen hade mycket skarpa uttryck för. Vi fingo
nu en ganska tillfyllestgörande förklaring, varför herr Trygger anser sig icke
längre kunna vidhålla sitt motstånd mot att denna lag finnes i vår lagstiftning,
och det var den konservativa andan, som naturligtvis icke gärna går med
på att en nyhet införes i lagstiftningen, i all synnerhet, om det är fråga om
en orättfärdig nyhet, men som, när denna nyhet — även om den varit en
orättfärdig sådan — väl kommit in i lagstiftningen, icke är så benägen att
taga bort den igen ur lagstiftningen. Och vi kunna mycket väl förstå, att,
om t. o. in. en orättfärdighet i vår lagstiftning fått ett kvarts sekels helgd,
skall ett konservativt sinne vara myclcet obenäget att taga bort en dylik orättfärdighet
ur lagstiftningen. Det är som sagt en ganska tillfyllestgörande förklaring.

Det var emellertid något underligare, syntes det mig, då herr Isberg var
inne på ungefär samma vägar, när det gäller frågan om att i lagstiftningen
införa en orättfärdighet eller att ur lagstiftningen få bort en orättfärdighet.

Då herr Carl Gustaf Ekman framträdde med sitt kompromissförslag, erkände
denne utan vidare, att han ansåg denna lag vara en orättfärdig klasslagstiftning.
Slutet blev, att den dock borde stå kvar. Varför skall en orättfärdig
klasslag stå kvar? Jo, därför att, innan man avskaffar den orättfärdiga klasslagen,
kan man ju försöka med en utredning, huruvida, man icke skulle kunna
utbygga den, så att den blir rättfärdig. Det naturligaste synes väl ändå vara,
att i och med att man erkänner, att en orättfärdig lag finnes, avskaffar man
den orättfärdiga lagen. Såvida man icke vill använda den som ett bytesmedel
vid kommande tillfällen, och det bör väl ändå inte vara den riktiga vägen
att gå. Jag kan fullt och helt instämma med herr Hederstierna i en av de
utredningar han gjorde och den slutsats han kom till, och det var, när han,
med anledning av herr Carl Gustaf Ekmans medlingsförslag, kom till den
slutsatsen, att det dock är alldeles omöjligt att med detta slags lagstiftningkomma
åt arbetsgivarnas kampmetoder på förevarande område. Det torde vara
alldeles ovedersägligt. Det är ju också den ståndpunkt, som har hävdats i den
socialdemokratiska reservationen. Också därför synes det mig ändå ha varit
den naturligaste utvägen för dem, som anse åkarpslagen vara en orättfärdig
klasslagstiftning, att gå med på denna orättfärdiga klasslagstiftnings avskaffande
nu genast. Med den uppfattning jag har av frågan och som också herr
Hederstierna på denna punkt utvecklade, kan, såvitt jag förstår, ett bifall
till herr Carl Gustaf Ekmans förslag endast komma att resultera i att utredningen
fastslår omöjligheten av en lagstiftning, som reellt kan drabba arbetsgivarparten
i detta fall lika väl som arbetarparten, och därför måste eu dylik
utredning naturnödvändigt utmynna i ett förslag till denna lagstiftnings av -

Nr IS.

Lördagen den 14 mar.-.

Ang._ ändring skaffande. År det då någon fördel att låta denna orättfärdiga klasslagstiftning
“”och -?1P8 é''“ bestå ett år i onödan?

strafflagen. Det liar bär frågats från olika håll, av herr Hederstierna och av andra: Är
(Ports.) läget nu så idealiskt här i världen, att vi kunna avskaffa en sådan orättfärdig
klasslagstiftning — för att använda herr Carl Gustaf Ekmans beteckning? Jag
vill svara, att den svenska arbetarklassen har verkligen varken nu eller förut
ställt sig på en sådan nivå, att en orättfärdig klasslagstiftning mot denna
arbetarklass är försvarlig. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
den av herr Åkerman in. fl. avgivna reservationen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Gentemot den siste talaren vill jag omedelbart
anmärka, att om man står inför en lag, som man icke kan godtaga i befintligt
skick, har man två möjligheter: man kan avskaffa lagen, men man kan också
omvandla en olämplig och ensidig lagstiftning till en rimlig och rättvis _ sådan.
Det är det senare alternativet, som jag för min del förordar, att "man i detta
skulle göra ett försök med.

Då säger man nu från olika håll — det var nästan rörande att höra den
enighet, med vilken herr Hederstierna och herr Jacob Larsson på den punkten
gingo samman. — »Ja, men hur skall detta tillgå?» Redan tidigare under frågans
behandling har det anvisats olika möjligheter att omvandla lagen. Utredningen
nu kan resultera i att lagen, därigenom att densamma i avseende å
sina verkningar utsträckes till båda parterna, upphör att vara en klasslag; man
hindrar båda parterna att utnyttja brutaliserade metoder i sin dragkamp. I
det ögonblick, lagen får ett sådant innehåll,. förlorar den sin klasskaraktär.

Herr Jacob Larsson invände gentemot mig: »Ja, men det blir en tidsödande
och svår utredning», och detsamma sade även herr Hederstierna. — Men inte
är det väl så, att man skall undvika upptagandet av ett samhällsproblem, därför
att det är svårt. Det är väl de i regel på en gång invecklade och svåra
problemen, som man med allvar skall gripa sig an. Och jag tycker icke precis
att det finnes skäl för, att herr Jacob Larsson skall vända sig mot mig och
tala om, att man icke i lagstiftandet skall tillgripa svåra och tidsödande utredningar.

Jag angav tidigare som min uppfattning, att när på detta område det icke
framkommit något förslag från de socialdemokratiska regeringar, som suttit
de senaste åren, så hade väl detta icke berott därpå, att man icke fortfarande
inom den nuvarande regeringen intager sin gamla principiella ståndpunkt till
lagen, utan därpå, att man icke funnit dess avskaffande vara en så överhängande
och nödvändig åtgärd, att man funnit skäligt att framlägga förslag
i ämnet. Herr Jacob Larsson svarade därpå, att en regering kan också tänkas
undersöka, i vad mån det finnes parlamentariska, förutsättningar för att få
ett förslag igenom, och att den ej framlägger andra förslag än sådana, som
det finnes utsikt att genomföra. Det är naturligtvis riktigt och rimligt, att
en regering gör det. Men när det gäller en viktig och överhängande sak —
när det är fråga om att realisera vad regeringen finner nödvändigt och nyttigt
— då räknar jag med att en regering går in för den saken oberoende av den
parlamentariska situationen, i förhoppning att de övertygande skälen skola bana
väg till framgång. Erigör man sig från den uppfattningen — vad blir då, herr
Jacob Larsson, en regering?

Herr Rogberg, som uttalade vissa sympatier för den av mig föreslagna vägen,
citerade mig, såvitt jag hörde, i ett fall oriktigt. Han sade, att jag yttrat,
att lagen i dess nuvarande skick fortfarande vore behövlig. Så yttrade jag mig
säkerligen icke — det skall nog det stenografiska protokollet vittna om. Jagsade
ungefär, att åtskilliga företeelser nu böra föranleda, att man upptager till
behandling frågan om hur lagen skall kunna omvandlas och reformeras, så att

Lördagen den 14 mars.

63 -N r IS.

den fyller det behov den är avsedd att tillgodose, nämligen att återhålla brutaliserade
metoder i kampen. I detta avseende har ingen gått in på de anvisningar,
jag uppgav såsom motiv för min uppfattning.

Nu säger man — det sade herr Oscar Olsson, och det sade herr Winberg:
Ja, men om man vill ändra detta, är det icke logiskt riktigt att först taga
bort den nuvarande, partiska lagen och sedermera börja att reformera? Jagsvarar:
Om det är så, att man har den uppfattningen, att lagstiftningen på
detta område bör taga sikte på att begränsa skadeverkningarna av arbetsstriderna
så mycket som möjligt och att hindra brutaliserade kampmetoder, då är
det väl icke logiskt riktigt att taga bort en lag, som i någon mån bär en sådan
verkan, låt vara, att den gör det på ett ofullständigt sätt, för att sedermera
börja att fullständigt nyskapa en lagstiftning i samma syfte. Det blir icke en
oponionsyttring, som går i den riktning, man finner skäligt och lämpligt att
biträda.

Vidare har man frågat mig liksom man frågat den liberale talare, som här
uppträtt, vad meningen vore med vårt förslag. Är det meningen, frågade herr
Winberg, att arbetarnas möjligheter att hävda sina intressen skola beskäras?
Och herr Jacob Larsson sade: Är det icke meningen, ligger det icke bakom,
att lagen ändå skall upphävas — att detta skall bli resultatet av det hela?
Jag vill i detta avseende svara, att det visst icke är meningen med den lag,
som jag hoppas på, att den skall hindra arbetarklassen att på ett legalt sätt,
hävda sina intressen. Ett land med en arbetarklass, som icke ville dag för
dag och år från år höja sig materiellt • och socialt, ett sådant land skulle jag
verkligen beklaga. Men för den lagstiftning, det nu är fråga om, bli flera
olika alternativ tänkbara, en reformering av den nu föreliggande lagen, åvägabringandet
av en speciallagstiftning eller ett konstaterande av att varje lagstiftningsingripande
för att ordna förhållandena på ett rimligt sätt är omöjligt.
Jag för min del är beredd att taga alla de sakliga konsekvenserna av det utredningsresultat,
som kan komma att föreligga i detta avseende.

Jag tillåter mig, herr talman, fortfarande att yrka bifall till det av mig framställda
förslaget.

Ang. ändring
av 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)

Herr Trygger: Herr greve och talman! Jag beklagar verkligen, att jag

icke har läst överståthållare Dicksons memoarer. Då skulle jag varit befriad
från nödvändigheten att nu taga till ordet.

Herr Hansson omtalade, att det vore justitieministern Ännerstedt, som skulle
vara författare till åkarpslagen. Det visste jag icke. Men nu förstår jag,
varför den ståndpunkt, jag intog i fråga om denna lag, väckte så mycket missnöje
år 1899. Emellertid ■— det är ju en sak, vem som var lagens författare.
Det spelar för övrigt icke så stor roll. Men man kan mycket väl tänka sig,
att skälet, varför lagen fick denna ofullkomlighet i formellt avseende, var, att
man ville, att lagen skulle visserligen materiellt vara tillfredsställande, men
ha den form, som bäst passade för motionären. Från min skoltid erinrar jag
mig, att vi ibland skrevo våra latinska''stilar gemensamt en tre, fj''ra stycken.
Då kunde naturligtvis icke alla stilarna få bli lika, men det var fråga om,
hur man skulle fördela de särskilda uttryck, som man kunde använda — från
Cicero eller Ctesar o. s. v. Den stj^vaste fick då alltid ett ciceronianskt uttryck,
och den mindre styva Cmsars uttryck etc. Kanske var detta också den
av justitieministern Ännerstedt godkända principen.

Vad sedermera den ärade representanten på OstgÖtabänken beträffar, kom
han med ett argument, som onekligen är mycket slående. Han säger: Är lagen
orättfärdig, får det icke finnas någon tvekan, vad man skall göra, utan då
måste man avskaffa den. Jag ger honom fullkomligt rätt häri. Vore det
så. att jag ansåge denna lag, sådan den föreligger, vara orättfärdig — • således

Nr 18. 54

Lördagen den 14 mars.

Äng. ändring matcridlt orättfärdig och ledande till orättfärdiga resultat — ja. då skulle jag
avoch 2iP§§ naturligtvis icke hava något annat val än att avskaffa den. Men jag anser icke,
strafflagen, att så är fallet. Erfarenheten har visat, att den icke är orättfärdig utan att den
(Forts.) tvärtom tillfredsställer ett rättfärdigt krav; och då måste jag ha den kvar, ända
till dess jag kan ersätta den med något som är formellt bättre. Och det är av
detta skäl, som jag, som visst icke, lika litet som den ärade talaren, vill handla
i strid mot vad som är rätt, nu anser mig skyldig att rösta för lagens bibehållande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det_ nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att den av herr Åkerman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen skulle bifallas; samt 3:o), av herr Ekman, Carl Gustaf,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte utreda, vilka ändringar i 15 kap. 22 och 24 paragraferna strafflagen,
som lämpligen borde vidtagas i syfte att undanröja de nuvarande bestämmelsernas
ensidiga karaktär, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan
utredning kunde giva anledning.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Winberg begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannan sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Åkermans m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Herr Ekman, Carl Gustaf, äskade emellertid votering om kontrapropositionens
_ innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes
och justerades en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första lagutskottets
utlåtande nr 15 antager bifall till den av herr Åkerman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Carl Gustaf Ekmans under överläggningen gjorda jakande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och justerades för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första
röstar

Den, det ej vill, röstar

lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
J a;

Nej;

15,

Lördagen den 14 mars.

55 Nr 18.

Vinner Nej, bifalles herr Carl Gustaf Ekmans under överläggningen gjorda An''J- ändring

yrkande.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes,
enligt av herr 1Vinberg jämte 19 av kammarens övriga ledamöter före
voteringspropositionens godkännande framställd begäran, omröstning medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda
:

Ja — 40;

Nej — 61.

De vid omröstningen avgivna svaren infördes å en över kammarens ledamöter
uppgjord förteckning på följande sätt:

av 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen
(Fort».)

	Ja	Nej	Av- står
Herr förste vice talmannen......
» andre vice talmannen......		1
* Klefbeck............		1
» Trygger............. » Lindley.............	1	1
» Clason.............	1
» Berglund............		1
» Stendahl ............		1
» Thorberg............
» Hederstierna ..........	1
» von Sydow........... » Magnuson............		1
» Möller.............
Greve Lager bjelke.......... Herr Berge..............	1	1
» Reuterskiöld........... s Ekman, Carl Gustaf.......		1
» Wahlmark...........		1
* Hammarskjöld, Hjalmar..... » Julin.............. » Borell .............	1	1
» Eehr..............		1
» Svensson, Carl......... » Sederholm............		1
» Nothin.............		1
» von Stockenström........		1
» Åkerman............			1
» Karlsson, John.........	1
» Björkman............ » Bärg......■.......		1
Kobb.............. » Swartz.............	1	1
» Olsson, Oscar..........		1
» Westman............
» Thulin.............		1
» Hammarskjöld, Carl Gustaf . . .	1	\|	1
» Bergström, Albert........

Nr 18; 56

Lördagen den 14 mars.

Ang. ändring
av 15 kap. 22
och 24 §§

.■strafflagen.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr Andersson. Karl Emil......
»	Bergström, David .......		1
2>	Gustafsson, Karl........ Ericson. Oscar..........	1
Greve Spens ............. Herr Pauli..............	1		i
	Abrahamsson..........
	Ekman, Karl Johan.......	1
	Rooth..............	1
»	Elisson.............	1
	Johansson, Johan Bernhard . . .	1
	Gustafsson, Per.........	1
	Larsén.............		1
	Ljunggren ...........		1
	Bondeson............		1
S>	Svensson, Martin........	1
>	Jeansson............	1
	Nilsson, Petrus.........	1
	Anderson, Erik.........	1
>	Rune..............		1
2»	Bodin..............	1
»	Boberg.............	1
2>	Svänsson, Eli..........
	Nilsson, Johan, i Kristianstad . .
	Nilsson, Gustaf.........		1
Greve Wachtmeister.........	1
Herr	Petrén, Bror...........		1
	Östergren............			i
	Dahl.............. Clemedtson...........	1
	Linder .............			i
2>	Nilsson, Alexander....... Andersson, Elof.........		1 i
»	Persson............
»	von Geijer...........	1
	Larsson, Jacob.........		1
	Nilsson, Nils Anton.......	1
»	Woblin.............	1
3>	Olsson, Olof...........
2>	Nilsson. Johan, i Malmö.....
	Antonsson...........	1
»	Johansson, Carl.........			i
	Pålsson.............		1
	Jönsson .............
	Lindblad............
	Boman.............
	Wi erfors s............		1
Eröken Hesselgren . . ........		1
Herr Hansson, Gustav........		1
	Hallin.............

Lördagen den 14 mars.

57 '' » IS.

		Ja	Nej	Av- står
Herr Andersson, Karl Andreas ....		1
	Hansson, Sigfrid ........			1
■»	Widell.............	1
	Svensson, Isak .........		1
»	Andersson, Albin........	1
■»	Pettersson............		1
	Sandegård ............ Johansson, Johan ........			1
»	Heyman............	1
3>	von Sneidern . .........
»	Vennersten...........
	Björnsson ............		1
	Larson, Edward.........		1
	Svenson, Ernst.........	1
»	Ström..............		1
	Vrång .............	1
»	Johansson, August .......		1
»	Lundeli.............	1
D 2>	Tengdahl............ Hellberg............		1 1
>	Strömberg............		1
	Carlsson, Johan.........	1
»	Ingeström............
	Franzén .............		1
S>	Bergman............. von Koch ............		1
»	Lindgren ............
»	Örne..............		1
	Vindahl.............		1
2>	Åkerberg............		1
»	Petrén, Alfred..........		1
	Lyberg.............		1
	Schedin .............	1
	Dalberg.............		1
>	Pers.............		1
»	Åström.............		1
	Sandler.............
	Norling.............		1
J>	Andersson, Per.........	1
	Norin..............
	Eriksson, Carl..........		1
»	Andersson, Jonas........ Carlsson, Carl August......	1	1
	Walles.............			1
3>	Enhörning...........
»	Kvarnzelius...........
3»	Lindhagen ...........			1
>	Tjällgren............			1
	Johansson, Johan Peter.....
	Erändén ............	1

Ang. ändring
av 15 kap. 22
och 21 §§
strafflagen.
(Forts.)

Nr 18.

Lördagen den 14 mars.

Ang. ändring
av 15 kap. 22
och 24 §§
strafflagen.
(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Luterkort............		1
» Österström........... » Andersson. Henrik........		1
» Rosén.......... ...		1
» Bergqvist............
» Hellström............		1
» Winberg............			i
» Rogberg............	1
» Almkvist............		1
» Jonsson.............		1
» Glabrielsson...........	1
» Asplund............		1

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas till ett annat sammanträde samt att de
anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets fortsättande på aftonen,
måtte få nedtagas.

Vad herr talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr statsrådet Olsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 86, angående försäljning av komministerbostället Klockargården nr 1
i Skinnskattebergs socken;

nr 102, angående överlåtelse till Lunds stad av vissa byggnader å förutvarande
tomten för folkskoleseminariet i Lund m. m.;

nr 103, angående ombyggnadsarbeten vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
;

nr 104, angående tillbyggnadsarbeten vid kungl. biblioteket;
nr 106, angående ytterligare medel för iordningställande av trädgården vid
vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte;

nr 108, angående utbyte av viss del av folkskoleseminariets i Karlstad tomtområde
mot annan mark; samt

nr 109, angående förhöjt understöd åt slöjdläraren A. Larsson.

Avgåvos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 207, av herr Karlsson, John,

nr 208, av greve Wachimeister och herr Clemedtson, samt
nr 209, av herr Åström m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försvarsväsendets
ordnande.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner blevo
propositionerna nr 80 och 108 på begäran bordlagda, varemot de övriga nu hänvisades,
nr 86 och 97 till jordbruksutskottet, nr 91, 92 och 105 till behandling

Lördagen den 14 mars.

59 Nr 18.

av lagutskott, nr 100—104 och 106 till statsutskottet samt nr 109 till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare medel
till uppförande av ett bangårdspostkontor i Stockholm m. in.;

nr 30, i anledning av väckt motion om anslag till en statsbana från Morjärv
till hamn vid Svartholms fjär den;

nr 31, i anledning av väckt motion om anslag till Svenska trafikförbundet;
och

nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till fångvården;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta motioner angående
skrivelse till Konungen om utredning rörande villkoren för att inteckning för
nyttjanderätt eller avkomst må anses som förfallen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4,20 e. in.

In fidem.

G. H. Berggren.

Nr 18. 60

Tisdagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. in.

Justerades protokollen för den 11 och den 13 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å grammofoner
m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning;

första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion angående
dels omläggning av det nuvarande sättet för legala annonsers publicering, dels
ändrad användning av inkomsterna av dylika annonser nr. in.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående övergångsbestämmelser i anledning av blivande beslut om
uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden,
m. m. jämte en i ämnet väckt motion, allt i vad rör jordbruksärenden; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare jämte en i ämnet väckt motion, allt i vad rör jordbruksärenden; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst in. fl. jämte
i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och
pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden
;

nr 23, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning av visst
område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs församling;

nr 24, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av ett
inom Vetlanda stad beläget, klockaren och organisten i Vetlanda församling
på lön anslaget jordområde;

nr 25, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling å kött av importerade
levande idisslande djur; och

nr 26, i anledning av väckta motioner angående återlämnande av visst kronan
tillhörigt område till Ronneby stad; samt

Tisdagen den 17 mars.

61 Nr 18.

första kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion om utsättande av partibeteckning för ledamöterna å de vid öppen
omröstning använda omröstningslistorna.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr BO, angående godkännande av en mellan Sverige och Tyskland avslutad
skiljedoms- och förlikningskonvention.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 108,
angående utbyte av viss del av folkskoleseminariets i Karlstad tomtområde mot
annan mark.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 29—31.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 32, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående anslag till fångvården, godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtande nr 17.

Herr Gabrielsson väckte en motion, nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Herr Bodin väckte en motion, nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försvarsväsendets ordnande.

’ Denna motion hänvisades till särskilda utskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,40 e. m.

In fidem
G. II. Berguren.