1925. Första kammaren. Nr 13
ProtokollRiksdagens protokoll 1925:13
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1925. Första kammaren. Nr 13.
Tisdagen den 24 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.
Herr talmannen yttrade: Mina kerrar! Sedan vi sist voro samlade, kar
Hjalmar Branting slutat sin verksamma levnad. Han tillkörde ju icke denna
kammare, men jag tror dock, att man skall förstå den känsla, som driver mig
till att icke låta våra protokoll alldeles med tystnad förbigå kans död. Under
en mansålder kar lian inom vårt politiska liv stått i förgrunden ock kanske
mer än någon annan påverkat det svenska folkets uppfattning ock utveckling.
En stridens man var kan från sin ungdom, men nu vid den oförskräckte kämpens
öppnade grift tystnar för ett ögonblick stridslarmet, och i vännernas
klagan blandar sig motståndarnas aktningsfulla hyllning.
Det heter ju, att ingen är oersättlig, men Hjalmar Branting hörde dock till
dem, som lämna ett stort tomrum efter sig.
Justerades protokollen för den 18 och den 20 innevarande månad.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckta motioner om införande
av proportionellt valsätt vid val av ledamöter i folkskolestyrelse;
statsutskottets memorial nr 18, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- ock pensionsförhållanden
jämte i ämnet väckta motioner; samt
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion om införande i ordningsstadgan för riksdagens första kammare
av viss bestämmelse rörande val av riksdagens revisorer för granskning av stats-,
banko- och riksgäldsverken.
Föredrogs herr Lindhagens motion, nr 197, om utsättande av partibeteckning
för ledamöterna å de vid öppen omröstning använda omröstningslistorna.
Herr Itcuterskiöld: Herr greve och talman! Motionären har, med åbero
pande
av beslutet om den öppna omröstningens införande såsom en under riksdagen
timad tilldragelse hemställt, att riksdagen eller åtminstone första kammaren
för sin del ville besluta, om utsättande av partibeteckning för ledamöterna
å de vid öppen omröstning använda omröstningslistorna.
Herr greve och talman! Då jag knappast kan anse, att det beslut, som
riksdagen fattat rörande ordnandet av den öppna omröstningen, mer än vilket
Motion om
utsättande av
partibeteckningar
å
omröstningslistorna.
Första hammarens protokoll 1925. Nr 13.
Nr 13. 2
Tisdagen den 24 februari.
Motion om SOm helt annat beslut rörande en lag eller stadga under riksdagen kan betecknas
utsättande av gom en im(jer riksdagen timad händelse, måste jag för min del anse, att denna
beteckningar ä motion, i vad den avser de reglementariska föreskrifterna, som skall gå till tillomröstnings■
fälligt utskott, icke torde kunna upptagas utan kammarens samtycke.
listorna. J den andra delen, som avser att åtminstone i första kammarens arbetsord(Forts.
) ning införa den föreslagna bestämmelsen, är det däremot när som helst möjligt,
att en motion skulle kunna behandlas. I båda fallen tillåter emellertid gällande
riksdagsordning, att motionen omedelbart avslås.
Jag för min del måste finna det ganska betänkligt ur prejudikatsynpunkt och
som precedensfall att omedelbart efter en stadgas antagande, sedan den varit
utskottsbehandlad och motionerna blivit föredragna och avgjorda, en fråga
tages upp, som berör precis samma sak, vid samma riksdag, låt vara att denna
detalj icke alls varit under prövning. Då det dessutom synes mig alldeles
uppenbart, att det i nu förevarande motion föreslagna stadgandet, att. man vid
varje riksdagsmans namn på omröstningslistorna, som skall läggas till grund
för protokollet, skall angivas partibeteckning, torde komma att avstyrkas och
avslås, så tillåter jag mig, herr greve och talman, föreslå, att kammaren ville
med begagnande av sin grundlagsenliga rätt omedelbart, utan remiss till utskott,
avslå föreliggande motion.
Herr Lindhagen: Den siste talaren har uppdelat detta ämne i två olika
delar, och därtill kan också motionen giva anledning. Jag skall därför tillåta
mig hemställa, att herr talmannen eventuellt ville framställa proposition på
de två olika delarna, ifall det kan anses tillåtligt.
Yad då angår den första frågan om vad som inträffat kan anses för en
under innevarande riksdag timad tilldragelse, kunna olika meningar därom självfallet
finnas, men i allt fall har jag den uppfattningen, att i den punkt, jag
berört, saken förhåller sig på det sättet. Jag skall därför för min del anhålla,
att kammaren måtte samtycka till, vilket ju alltid står kammaren öppet, att motionen
får remitteras till vederbörande utskott.
Det andra yrkandet avser, att motionen, som ostridigt får väckas och remitteras
till tillfälligt utskott, vid detta tillfälle skulle utan remiss avslås. Det
finnes verkligen en föreskrift i riksdagsordningen, att en motion, som tillhör
tillfälligt utskott kan omedelbart avslås, till skillnad från motioner, som skola
gå till andra utskott. Det är första gången i vår konstitutionella historia, som
en sådan rätt nu skulle utövas av första kammaren, och den har ej
heller någonsin utövats av andra kammaren. Jag var oförberedd på
detta inlägg, som kommit från herr Reuterskiöld, men jag har studerat saken
en smula förut, så att jag vet, att liknande yrkanden förekommit en eller två
gånger under det nya riksdagsskickets historia, men avvisats med indignation
av just denna kammare. I editionerna av grundlagarna står det också i förklaringarna
anmärkt, att denna rättighet för kammare att omedelbart avslå en
motion, som skall remitteras till tillfälligt utskott, i praxis aldrig tillämpats.
Det gäller således nu att på ett oförberett sätt bryta en praxis, lika gammal
som statsskicket, och det synes mig därför vara skäl uti, att man betänker sig
något. För min del får jag protestera mot ett sådant försök från statsvetenskapens
sida att rubba en konstitutionell praxis genom överrumpling vid detta
tillfälle. Jag anser, att kammaren bör avslå herr Reuterskiölds yrkande och
tillåta, att motionen må få remitteras till vederbörande utskott åtminstone i
denna del.
Men jag kan inte underlåta att göra ett tillägg. Denna motion avser en sak,
som inte har berörts under behandlingen av stadgan. När nu svenska folket,
som skulle få vetskap om hur det röstas vid de olika tillfällena, icke får något
uttryck därför i de kring landet spridda protokollen, annat än i undantagsfall,
Tisdagen den 24 februari.
3 Sr 18.
så har man då endast att lita till listorna över den omröstning, som han, även
i andra fall, då det begäres, få förekomma. För den som då vill forska här i
Stockholm i listorna, är det av vikt för underlättande av arbetet att också
åtminstone se, huru partierna uppfattat denna sak, och kan studera deras
metamorfoser. Det är därför viktigt, att det införes, liksom i den tryckta förteckningen
i vår riksdagskatalog efter varje namn ett parentetiskt angivande av
begynnelsebokstaven till namnet på den grupp, till vilken riksdagsmannen hör.
Detta yrkande, att i strid mot en hittills obruten riksdagspraxis just nu
vägra remiss, är ett ganska påfallande varsel om vad som från ett eller annat
håll möjligen ansetts inledd med den nya ordningen. I stället för att det fria
ordet därigenom skulle komma till allas kännedom, har man gjort vad man
kunnat för att det endast i undantagsfall skall kunna ske. Det är väl inledningen
till ett begynnande undertryckande av riksdagsmännens frihet och
ordets frihet, som därmed nu tar sig uttryck. Det är verkligen som ett ord i
sinom tid, att man just från statsvetenskapens håll anser, att nu är tillfället
inne att inleda en ny era mot det fria ordet, mot den oförbehållsamma yttrandefriheten,
mot den okränkta motionsrätten, mot den fulla och klara öppenheten
i riksdagsförhandlingarna, som ju varit meningen med den öppna omröstningen!
Även detta varsel tycker jag för min del utgör en ytterligare anledning för kammaren
att åtminstone något betänka sig.
Herr Reutcrskiöld: Endast ett par ord! Jag skall tillåta mig erinra därom,
att för några, år sedan konstitutionsutskottet på förslag om inskränkning
av motionsrätten i sitt utlåtande erinrade därom, att kammaren hade rätt att
genast avslå motioner som den föreliggande, och konstitutionsutskottet uttalade
därvid, att kammaren också borde begagna densamma. Jag vill för min del nu
påpeka, att den .motion, som här föreligger i det manuskript, som är överlämnat
till talmannen, icke kan sägas vittna om någon större genomarbetning, åtminstone
icke i den mycket rättade form, vari den där föreligger. Om män överhuvud
skulle anse, att avslag på en motion är berättigat utan remiss, torde det
vara i detta fall, dels med hänsyn till nu föredragna omständighet, dels med hänsyn
till det betänkliga i saken, att det blir tillägg till ett redan fattat beslut,
alltså i viss mån ett upprivande av detsamma i annan ordning än man eljest är
van.
Herr Lindhagen: Jag får verkligen säga, att jag förvånar mig över den
siste talarens tilltagsenhet att här inför kammaren förklara, att han anser motionen
icke vara framlagd i tillräckligt utarbetat skick och att den på denna
grund icke bör remitteras till utskott för behandling. Jag tillåter mig undra,
huru många motioner i så fall kunna anses ha framlagts i utarbetat skick, åtminstone
inför herr Reuterskiölds areopag, inför den vetenskapliga världen?
Då lär det inte. komma många motioner till något tillfälligt utskott för behandling.
För övrigt äro herr Reuterskiölds motioner — om de någonsin förekomma,
vilket jag inte känner —- kanske också något att titta på i fråga om tankens
djup, formens fulländning, utredningens fullständighet och den vetenskapliga.
utarbetningen. Det är icke värt att kasta sten, när man kanske själv sitter
i glashus.
.1 varje, händelse, herr talman, är denna motion tillräckligt utarbetad enligt
min mening, åtminstone så utarbetad, att den totalt kullkastar herr Reuterskiölds
synpunkter på dessa frågor, och det var kanske därför han tyckte, att
det var för litet sagt i densamma.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först därpå att den nu föredragna
Motion om
utsättande av
partibeteckningar
å
omröstningslistorna.
(Forts.)
Nr 18. 4
Tisdagen den 24 februari.
Motion om
•utsättande av
partibeteckningar
å
omröstningslistorna.
(Forte.)
motionen skulle avslås samt vidare därpå att motionen skulle hänvisas till ett
tillfälligt utskott; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.
På sedermera gjord proposition beslöt kammaren, att ifrågavarande motion
skulle överlämnas till kammarens tredje tillfälliga utskott.
Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av motionen inom kammaren
nu avgivna yttrandena.
Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Lindhagens motion,
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång
till fast egendom.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 10, 12 och 13, första lagutskottets utlåtande nr 7 och 8 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.
Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 199, av herrar Heyman och Strömberg, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition
angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m.; och
nr 200, av herr Larson, Edward, m. fl., i samma ämne.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,52 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 25 februari.
5 Nr 18.
Onsdagen den 25 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Nothin avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 61, med
förslag till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 17 och 22 §§ strafflagen.
Hans excellens herr statsministern Sandler avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner
:
nr 57, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar; samt
nr 62, angående anslag för verkställande av undersöknings- och försvarsarbeten
å områden, som äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion om ersättning till förre torvingenjören
Lars Jönsson för mistad anställning;
nr 20, i anledning av väckt motion om uppflyttning i högre löneklass av uppsyningsmannen
vid Långholmens sinnessjukavdelning R. Okeijn;
nr 21, i anledning av väckt motion angående löneförmånerna för vissa befattningshavare
vid Centralfängelset i Mariestad; och
nr 22, i anledning av väckt motion om viss ändring i kungörelsen den 7 juli
1921 angående understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande
personer;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter; och
nr 12, i anledning av väckt motion om höjning av tullsatsen för lösa glas till
termosflaskor;
bankoutskottets utlåtande nr 14, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående vissa åtgärder på grund av riksgäldskontorets
avflyttning från riksdagshuset m. m.;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å^kronojord;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 28,^ angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;
Nr 13. 6
Onsdagen den 25 februari.
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;
nr 9, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till vinterväghållningen
;
nr 10, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
rörande vägsyn;
nr 11, i anledning av väckt motion om ändring i de allmänna grunderna för
hushållningssällskapen;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
en kronans fordran mot jägmästaren i Kristinehamns revir Erik Danielsson;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
telegrafverket och statens järnvägar tillhöriga markområden; samt
nr 14, i anledning av väckt motion angående omorganisation av lantmannaskolorna;
ävensom
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion angående bestämda sammanträdestider
för riksdagens kamrar; och
nr 5, i anledning av väckta motioner om dels visst tillägg till § 18 i ordningsstadgan
för riksdagens första kammare, dels ock visst tillägg till § 10 mom. 1
i nämnda stadga.
Upplästes följande inkomna läkarintyg:
Att ledamoten av riksdagens första kammare K. J. Gustafsson, Stensholm,
vid i dag av mig företagen undersökning befunnits lida av influensa och luftrörskatarr
och att han på grund därav är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under ytterligare 1 å 2 veckor från dato, intygas.
Stensholm den 23 februari 1925.
Gillis Holm,
__ leg. läkare.
Anställdes val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:
herr | Abrahamsson | med 83 röster. | ||
| Björnsson |
| 83 | 7> |
2> | Boberg |
| 83 | » |
| Bodin | y> | 83 | » |
> | Borell | » | 83 |
|
2> | Bärg |
| 83 |
|
| Carlsson, Joban, | » | 83 |
|
| Hansson, Sigfrid, |
| 83 |
|
» | Ingeström |
| 83 |
|
| Johansson, J., i Eriggeråker |
| 83 | » |
V | Julin |
| 83 | > |
» | Kvarnzelius |
| 83 |
|
> | Nilsson, Gustaf, |
| 83 |
|
| Nilsson, Johan, i Kristianstad | ■» | 83 | » |
Onsdagen den 25 februari.
7 Sr 18.
herr | Olsson, Oscar, | med 83 röster, | ||
2> | Pers | > | 83 |
|
» | Petrén, Bror, | V | 83 | * |
2> | Svenson, Ernst W., |
| 83 | » |
| Thulin | » | 83 | » |
| Trygger |
| 83 |
|
greve | Wachtmeister |
| 83 |
|
herr | Walles | 2> | 83 | » |
» | Vennersten |
| 83 |
|
s- | Vindahl |
| 83 | » |
Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnes
efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedda:
herr Eriksson, C. E.,
» Karlsson, John O.,
» Anderson, S. E.,
» Ström
» Berglund
» Jonsson, P. E. A.,
» Larson, Edward,
* Andersson, Per,
» Andersson, K. A.,
» Sederholm
med 43 röster,
» 43 »
» 43 »
» 43 »
»43 »
» 43 »
» 43
»43 »
»43 »
» 43 »
sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 199, av herrar Heyman och Strömberg,i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m.; och
nr 200, av herr Larson, Edward, m. fl., i samma ämne.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3.
Föredrogs punktvis statsutskottets memorial nr 18, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Ma j ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings-
och pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1.
Den i denna punkt föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Herr talmannen yttrade, att för den händelse den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd jämväl av andra kammaren, enligt överenskom
-
Hr 18.
8
Onsdagen den 25 februari.
Ang.
valbarhet för
klockare m. fl.
till kyrkoråd
och skolråd.
ruelse med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme att
äga rum vid sammanträde lördagen den 28 innevarande månad.
Punkten 2.
Denna punkt blev på flera ledamöters begäran ånyo bordlagd.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 1, med uppgift å vilande
förslag till ändringar i grundlagarna, punkten 3.
Det vilande förslaget till ändrad lydelse av § 73 riksdagsordningen antogs.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om upphävande av bestämmelsen att den, som tillhör kyrkoförsamlings
redovisningsskyldiga och avlönade betjänte, ej kan vara ledamot i kyrkoråd eller
skolråd.
Till konstitutionsutskottet hade hänvisats dels de likalydande motionerna i
första kammaren nr 6 av herr EU Svänsson och i andra kammaren nr 9 av
herrar Wagnsson och Paulsen, i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Konungen hemställa, att — oaktat frågan om klockarinstitutionen
i annat sammanhang kunde komma på riksdagens bord — punkten f) i
§ 24 av gällande kyrkostämmoförordning måtte strykas, dels ock motionen nr
19 i första kammaren av herr Berge, i vilken motion hemställts att riksdagen
måtte besluta att § 24 f) skulle utgå ur förordningen om kyrkostämma samt
kyrko- och skolråd.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Berge: Herr talman, mina herrar! I egenskap av motionär i denna
fråga skall jag be att få säga några ord.
Det heter i domarreglerna att »för de skäl, som lagen haver med sig, gillas
hon». Den lag, som det här i dag är fråga om, att »den, som tillhör kyrkoförsamlingens
redovisningsskyldiga och avlönade betjänte», ej kan vara ledamot av
kyrko- eller skolråd, har länge ogillats i vida kretsar och ogillas alltmer och
mer eftersom tiden lider, därför att för densamma ej finnas vägande skäl. En
klockare och organist är icke på samma sätt som förr redovisningsskyldig för
några medel, och därför bör han ej anses obehörig att vara ledamot av kyrkobok
skolråd. De överklaganden av en sådan persons inval, som under de senare
åren skett, ha aldrig haft sitt egentliga skäl i denna deras redovisningsskyldighet.
^ Eedovisningsskyldigheten är endast ett formellt skäl. Det ser man gång
på gång. — Tack vare den omständigheten, att valet ej får laga kraft även om
det ej överklagas inom 30 dagar, utan kan få överklagas och upphävas när som
helst under den tid valet avser, så måste saken dryftas på allvar. Det har ofta
hänt och hände senast år 1924 i min valkrets, att en klockare och organist, som
i över 3 år varit ledamot av en församlings kyrko- och skolråd, blev av domkapitel
och regeringsrätt förklarad obehörig på grund av stadgandet i kyrkostäm
-
Onsdagen den 25 februari.
9 Nr 13.
moförordningens 24 §, f). Herrarna torde observera, att han i detta fall i över And.
4 år varit ledamot av kyrko- och skolrådet. -— Sådant åstadkommer bråk och
bitterhet och det är icke redovisningsskyldigheten, som är det verkliga skälet au kyrktid
för hans obehörighetsförklarande, utan skälet är i de allra flesta fall, att veder- och skolråd.
börande blivit misshaglig på grund av att han i någon fråga intagit en ställ- (Fort*.)
ning, som ej varit sammanfallande med en viss persons eller ett visst partis mening.
Då kan man på grund av detta stadgande om redovisningsskyldigheten
få överklaga hans val, och man lyckas sålunda avlägsna den misshaglige ur
kyrko- och skolrådet tvärtemot majoritetens önskan. På det sättet begagnar
man sig av kyrkostämmoförordningens 24 § f).
Nu har emellertid utskottet avslagit motionerna, både min och herr Svänssons,
men det har verkligen givit ett erkännande åt det framförda förslaget, och
därför bör man ju vara tacksam. Vidare säger utskottet, att frågan om klockares
redovisningsskyldighet synes förtjäna eu närmare undersökning. Det är
med verklig tillfredsställelse man tager del av detta uttalande, och då må man
väl kanske ha rätt att anse, att motionerna icke varit alldeles utan gagn.
Som tydligen ingenting mera är att vinna eller är att göra åt saken för denna
gång, har jag, herr talman, intet yrkande att framställa.
Herr von Geijer: Herr greve och talman! Då den ärade talare, som sist
hade ordet, icke gjorde något yrkande, skulle i och för sig kanske icke något besvarande
av hans anförande vara erforderligt. Men jag skall ändå med herr
grevens och talmannens tillstånd säga några ord.
Om jag rätt fattade den ärade motionären, som sist hade ordet, så uppehöll
han sig strängt taget uteslutande vid klockarinstitutionen. Jag skall sålunda
då också i denna min replik kanske uppehålla mig uteslutande vid denna, ehuru
det annars ju vore en del saker att säga angående detta stadgandes sammanhang
med liknande stadganden i övriga kommunalförfattningar.
Det är riktigt, som den siste ärade talaren säger, att upprepade prejudikat
föreligga, varigenom en klockare och organist befunnits vara inhabil att sitta i
kyrko- och skolråd. Det är alldeles riktigt, att det är kyrkostämmoförordningens
24 § f), som utgör detta hinder, men det är nu så, att lagar och författningar
i allmänhet icke kunna ses alldeles fristående, utan sammanhänga med andra
författningar. Bestämmelsen om klockares och organists inhabilitet bottnar i
kyrkolagen i dess stadgande i kap. 24 § 32, som säger, att klockare skall vara
församlingen lydig, vilket stadgande har översatts, fullt riktigt, så, att för
klockare kan utfärdas instruktioner och reglementen, i vissa fall gällande för
ett helt stift. Det är icke så obetydliga saker, som på grund av dessa stadganden
överlämnats åt klockaren på olika platser. Det är icke bara, såsom det
angives i motionen, orgeln, han har om händer, som skulle sammanhänga med
hans redovisningsskyldighet, utan han har stundom även hand om kollekterna
och avgifterna för försäljning av platser på kyrkogårdarna. Han är ofta
ledare av slöjdundervisning och har i denna sin egenskap anslagsmedel om
händer. Det kan vara rätt avsevärda belopp, som på dylika sätt kunna lämnas
åt en klockare. Det är påtagligt, att om man vill att redovisningsskyldighet
ej skall utgöra inhabilitetsgrund, så går det an att stryka bort ifrågavarande
bestämmelse, men då stöter man på de många analogier som finnas i övriga
kommunala författningar; då få dessa också ändras och därför torde skäl saknas.
Utskottet delar motionärens mening att klockares redovisningsskyldighet ofta
är så obetydlig, att denna ej borde utgöra hinder, men fristående vill ej utskottet
taga frågan till behandling, så mycket mindre som denna sammanhänger med
andra frågor, som redan äro under utredning. Vid sådant förhållande lärer
man, herr greve och talman, icke kunna annat än med hänvisning till vad kon
-
Nr 13. 10
Onsdagen den 25 februari.
a™9- stitutionsutskottet yttrade år 1923, således så nyligen som för två år sedan, då
valbarhet för en motion i precis samma syfte som denna förelåg, böra föreslå, att motionerna
Jag ber att få yrka bifall till denna
JclocJcCITC 771 fl —
nu kyrkoråd icke måtte till någon åtgärd föranleda.
och skolråd, utskottets hemställan.
(Forts.)
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning av väckta
motioner om upphävande av spannmålstullarna.
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 2, hade herr Herou m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta upphäva
tullsatserna för samtliga de varuslag, som folie under rubrikerna 74—79 b
i gällande tulltaxa.
I en likaledes inom andra kammaren väckt och till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 157, hade herrar Månsson i Hagaström och Lövgren i Nyborg
hemställt, att riksdagen måtte
a) besluta upphäva tullsatserna å spannmål, omalen och malen, till följd varav
rubrikerna 74—79 i tulltaxan skulle erhålla följande ändrade lydelse:
Spannmål:
Omalen:
74, råg, vete och korn, ävensom ärter och bönor, tjänliga till människoföda,
fria.
75, havre, ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter och bönor, ej till nästföregående
rubrik hänförliga, fria.
76, malt, även krossat, fritt.
77, majs, fri.
78, andra slag, fria.
Malen:
79 a, gryn av havre, fria.
79 b, gryn, andra slag, mjöl, alla slag, ävensom mjöl av arrowrot och andra
vegetabilier, ej till annan rubrik hänförliga, fria,
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att de under tulltaxans rubriker
74—79 b upptagna tullarna å omalen och malen spannmål måtte även för tiden
från och med den 1 juli 1925 till innevarande års slut upphävas.
Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna II: 2 av herr Herou m. fl. och II: 157 av herrar Månsson
i Hagaström och Lövgren i Nyborg, om upphävande av spannmålstullarna, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Heservationer hade avgivits av, utom annan,
1) herrar Månsson i Hagaström, Lövgren i Nyborg och Olssrn i Gävle, vilka
yrkat, att riksdagen måtte besluta att från och med 1 juli 1925 upphäva tullsatserna
å spannmål, omalen och malen, till följd varav rubrikerna 74—79 i
tulltaxan skulle erhålla följande ändrade lydelse:
Spannmål:
Omalen:
74, råg, vete och korn, ävensom ärter och bönor, tjänliga till människoföda,
fria.
Onsdagen den 25 februari.
11 Kr 13.
75, havre, ävensom vicker, sojabönor
föregående rubrik hänförliga, fria.
76, malt, även krossat, fritt.
77, majs, fri.
78, andra slag, fria.
samt andra ärter och bönor, ej till näst- ;0m
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Malen:
79 a, gryn av havre, fria.
79 b, gryn, andra slag, mjöl, alla slag, ävensom mjöl av arrowrot och andra
vegetabilier, ej till annan rubrik hänförliga, fria.
2) herrar Wohlin, Johan Nilsson i Kristianstad, Boman, Borell, Jönsson i
Boa, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen och Johansson i Krogstorp, mot
utskottets motivering.
Herr Wohlin: Herr talman! Till behandling föreligga nu tre bevillningsutskottets
betänkanden i anledning av väckta motioner i frågor, som stå i samband
med varandra, och jag får med herr talmannens tillstånd yttra mig om
dem i ett sammanhang. Då jag jämte åtskilliga andra av bevillningsutskottets
ledamöter reserverat mig mot motiveringen i det första betänkandet och i det
tredje betänkandet yrkat bifall till där avhandlade motioner, föranleder detta
mig att säga några ord. Jag förutskickar då, att beträffande det andra betänkandet
i ordningen någon reservation från min sida icke föreligger och att
sålunda detta betänkande icke föranleder något yttrande från detta håll. Anledningen
härtill är, att utskottet i detta sitt utlåtande i möjligaste män skjutit
de principiella synpunkterna åt sidan och byggt sitt avslagsyrkande på de där
framförda motionerna företrädesvis på vissa praktiska skäl, som sammanhänga
med det statsfinansiella läget och som varit av sådan natur, att de kunnat
samla så gott som alla utskottets ledamöter.
Vad nu angår den första frågan, nämligen den om en definitiv suspension
av det tullskydd, som den svenska spannmålsodlingen sedan långsid tillbaka
ägt, så har, som kammarens ledamöter torde erinra sig, denna fråga tidigare
här i riksdagen varit föremål för debatter. Jag skall i år ingalunda upptaga
tiden med att återigen framföra de många synpunkter på vår spannmålsfråga,
som brutits emot varandra under de gångna åren. Jag vill endast erinra om
att man på vår sida, där man betraktar spannmålsodlingens vidmakthållande som
en ytterst viktig nationalekonomisk fråga för vårt land, under glidtullprovisoriets
dagar uteslutande inriktade sig på att få glidtullarna mera effektiva än
de voro och efter samma systems försvinnande sökt efter utvägar att få de nuvarande
fasta tullsatserna å spannmål någorlunda effektiva för jordbrukarnas
vidkommande. Såvitt jag kan erinra mig har, frånsett några enstaka strömotioner,
någon allmän agrarprotektionistisk offensiv ingalunda under de senare
åren framförts i svenska riksdagen utan önskningarna hava varit långt mera
moderata och endast gått ut på att få det skydd, jordbruket åtnjuter, effektivt,
ett så mycket mera berättigat önskemål som det skydd, andra näringar genom
tullsystemet åtnjuta, i regel är ganska effektivt.
Bevillningsutskottets majoritet har emellertid i regel avstyrkt de sålunda
framkomna yrkandena och har härvid ofta, bland annat, åberopat tull- och traktatkommitténs
då pågående, ännu icke avslutade utredningar. Mot detta skäl
skulle man visserligen från vår sida icke hava rest någon principiell invändning,
därest sagda kommitté hade behandlat de aktuella tullfrågorna. Så har dock
veterligen icke varit fallet och vi hava därför ansett det vara mindre praktiskt
att, i en brytningstid sådan som den efter kriget med starkt fallande priser på
jordbrukets produkter och disproportion mellan jordbruksprodukternas priser och
priserna å jordbrukets nödvändighetsartiklar, bygga en motivering för avslag på
Nr 13. 12
Onsdagen den 2.5 februari.
u hävande a^a fram^onma förslag om förbättring av jordbruksskyddets effektivitet på
avspaimmåls- en utredning av väsentligen historisk karaktär. Emellertid har numera tulltullama.
och traktatkommittén avslutat sitt under så lång tid pågående arbete och i år,
(Forts.) då denna fråga om spannmålstullarna återkommer, har bevillningsutskottets
majoritet befunnit sig i ett i viss mån nytt läge, nämligen att denna gång kunna
åberopa tull- och traktatkommitténs slutförda utredning. Man finner av utskottsmajoritetens
motivering, att utskottsmajoriteten däri intagit ett ganska utförligt
referat av tull- och traktatkommitténs majoritets synpunkter på en särskild,
visserligen viktig, detalj av detta spörsmål, nämligen frågan om huruvida
det skydd, som jordbruket åtnjuter genom jordbrukstullarna, kan anses större
eller mindre än den belastning, som jordbruket röner genom tullarna på industrivaror.
Jag vill om denna sak säga, att jag personligen håller för sannolikt,
att det i viss mån förhåller sig så som tull- och traktatkommitténs majoritet
har anfört,__ nämligen att jordbruket under nuvarande förhållanden totaliter sett,
röner en något starkare belastning av tullarna på industrivaror än vad det har
gagn av tullskyddet på jordbrukets produkter, framför allt av den grund, att
den viktigaste bland jordbrukets skyddstullar, nämligen tullen på spannmål,
under de senaste åren endast i ringa grad varit effektiv. Men om jag också
personligen hyser denna uppfattning, så är jag dock icke beredd att på stående
fot och utan att hava tagit ingående del av tull- och traktatkommitténs utredning
underskriva det siffermässiga beviset för den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
i sin motivering refererar, och jag förmodar, att andra ledamöter av
bevillningsutskottet, som än mindre än jag deltagit i sagda kommittés arbete
eller som alls icke deltagit däri, ännu mindre äro beredda att på frågans nuvarande
stadium taga ståndpunkt till eller överhuvud taget yttra sig om detta
speciella spörsmål i tull- och traktatkommitténs betänkande. Det invändes måhända,
att utskottsmajoriteten endast refererar dessa tull- och traktatkommitténs
synpunkter. Men läser man utskottets betänkande, så finner man dock
att utskottet använder tull- och traktatkommitténs ståndpunkt som stöd för sin
motivering, vilken sistnämnda är direkt anknuten till det nämnda referatet.
Huvudanledningen till den reservation mot motiveringen, som jag anfört i det
första betänkandet, är emellertid den, att i denna motivering saknas åtskilliga
åtminstone för mig viktiga synpunkter, som jämväl borde hava anförts till
stöd för det där framställda avslagsyrkandet. Jag nämner häribland exempelvis
den betydelse, som detta skydd för vår viktigaste jordbruksproduktion måste
anses i och för sig äga för denna produktions upprätthållande i framtiden i
någorlunda omfattning till landets självförsörjning, och jag tänker jämväl på
den menliga inverkan, som ett borttagande av denna tull skulle få på våra
statsfinanser. Jag har alltså genom att underskriva den reservation mot motiveringen
i första betänkandet, som här föreligger, främst velat giva uttryck
åt den uppfattningen, att i denna motivering saknas åtskilliga viktiga synpunkter,
som där borde ha framkommit, under det att den enda huvudsynpunkt,
som där framföres, är en enligt min personliga tro visserligen riktig, men dock
icke tillräckligt bestyrkt detalj i fråga om förhållandet mellan jordbrukets skydd
och industriens skydd. Jag vill också säga, att själva slutorden i motiveringen
till det första betänkandet i någon mån synas mig vara tendentiösa. Ingen kan
misstaga sig på att bakom dessa slutord ligger ett påpekande från utskottsmajoritetens
sida, att något definitivt borttagande av spannmålstullarna visserligen för
närvarande ej kan komma i fråga, men att detta väl kan tänkas ske en gång i
framtiden — och kanske ganska snart. När vi skrida till en allmän revision av
vår tulltaxa, skriver utskottet, kan denna sak tagas under omprövning. Man behöver
icke känna bevillningsutskottets majoritet närmare för att förstå, att bakom
detta försiktigt valda uttryck »revision» icke ligger något krav på en objektiv
och allsidig utredning, utan det ligger däri ett bestämt förord för en revision
Onsdagen den 25 februari.
13 Nr 13.
i en viss bestämd riktning, nämligen mot nedskrivning eller borttagande av det Om
tullskyddssystem, som för närvarande gäller för det svenska näringslivet. Där- upphävande
med har jag alltså i korthet förklarat, varför jag jämte åtskilliga andra utskotts- av
ledamöter — jag förmodar, att dessa synpunkter i huvudsak delas av medreser- ^Forts
vanterna — reserverat mig mot motiveringen i första betänkandet, och jag har i
den punkten icke något ytterligare att tillägga.
Förbigående det andra betänkandet, där jag förmodar att det egentliga meningsutbytet
kommer att stå mellan andra ledamöter av kammaren, vill jag beträffande
det tredje betänkandet i korthet säga, att frågan om utförselbevis för spannmål
under flera riksdagar så utförligt debatterats i riksdagen, att jag kan avstå
från att återigen upprepa mina tidigare utvecklade åsikter i denna fråga. Den
enda anledningen till att jag berör detta ämne med några ord även denna gångligger
i det förhållandet, att enligt mångas uppfattning frågan om utförselbevis
för spannmål i år möjligen icke vore på sin plats med hänsyn till de höga
spannmålspris, som för närvarande råda, och den möjlighet att effektivt utnyttja
tullskyddet på spannmål, som de svenska jordbrukarna för närvarande otvivelaktigt
äga. Då icke desto mindre förslag framkommit om införande av utförselbevis
under de nu rådande konjunkturer och jag jämte åtskilliga medreservanter
ansett mig böra stödja detta förslag, vill jag uttryckligen betona, att vi vid
detta ståndpunktstagande ingalunda velat bestrida, att de nu rådande prisförhållandena
måste anses vara onormala och i viss mån hindrande för en eljest
önskvärd prissänkning å det mjöl, den stora allmänheten konsumerar. Detta
hava vi för övrigt också sagt i motiveringen i det andra betänkandet. Att förslaget
om utförselbevis, trots dessa psykologiskt ofördelaktiga förhållanden, icke
desto mindre i år framkommit, har naturligtvis uteslutande sin grund i den omständigheten,
att man ingalunda kan förvänta, att de nu rådande förhållandena
på spannmålsmarknaden komma att bestå jämväl i fortsättningen eller ens under
instundande höst. Alla rapporter, som kommit utskottet till del, liksom
alla de praktiska jordbrukarnas erfarenhet av den nu växande grödans utseende
gå nämligen i den riktningen, dess bättre, att vi under kommande höst förmodligen,
om inga ogynnsamma förhållanden komma emellan, ha att räkna med en
god skörd, enligt mångas uppfattning t. o. m. med en utmärkt skörd. Likaså gå
världsrapporterna i samma riktning, i det att världsutsikterna för vete under nästkommande
sommar anses vara goda. Med hänsyn härtill kan man ju med skäl
befara, att de svenska spannmålsodlarna under instundande höst komma att försättas
i ungefärligen samma ställning, vari de varit försatta under några föregående
år med riklig skörd och abnormt låga priser. Det är med tanke på denna
nya situation i höst. olik den nuvarande, som detta förslag vid denna riksdag
framkommit. Det bleve givetvis omöjligt att på den väg, som här föreslås, råda
bot på spannmålsmarknadens befarade missförhållanden i nu anförda hänseende
i höst, om man ej redan nu framförde ett sådant förslag som det föreliggande.
Då motionärerna med stor öppenhet erkänt, att den nuvarande situationen ingalunda
är dem obekant, och uteslutande hänvisat till den förutsedda abnorma
situationen med riklig skörd och låga priser som motivering för sitt förslag, så
förefaller mig detta förslag endast innebära, att man i tid vill beställa om sitt
hus, och det borde därför stödjas av spannmålsodlingens vänner i riksdagen.
Jag är visserligen medveten om att förslaget lika litet i år som föregående år,
då det ju framfördes i form av en kungl. proposition, har någon utsikt att vinna
majoritet vare sig i denna kammare eller hos riksdagen i dess helhet, men jagtror,
att det hade varit ett förbiseende från de svenska spannmålsintressentcrnas
sida, om de av detta förmodade läge inom riksdagen hade låtit avhålla sig från
att framföra kravet på en i och för sig, med hänsyn till förändrade konjunkturer
på spannmålsmarknaden, berättigad åtgärd.
Slutligen får jag endast ännu en gång erinra om, att denna anordning med
Nr 13. 14
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forte.)
utförselbevis icke i och för sig innebär någon protektionistisk anordning, utan
uteslutande har till uppgift att låta jordbrukarna komma i åtnjutande av den
tullsats, som för dem sedan länge är bestämd, i stället för att, såsom hittills
ofta varit fallet, under höstar med rikliga utbud den förädlande industrien
tagit jämväl en del av eller hela det för jordbrukarna avsedda tullskyddet.
Om nu kammaren, som jag förmodar, kommer att avvisa detta förslag jämväl
i år, återstår emellertid framför allt för regeringen att utfinna något annat
medel, som under kommande höstar kan tillförsäkra jordbrukarna det tullskydd,
som enligt svenska statsmakternas beslut är dem beskärt. Huruvida
regeringen i stället för anordningen med utförselbevis kan föreslå någon annan,
i samma riktning verkande åtgärd, är mig icke bekant. Jag vill endast säga,
att det förslag till trustlagstiftning, som, enligt vad tidningarna förmäla,
är att förvänta till årets riksdag, givetvis kommer att från den sida, där jag
står, med intresse mottagas och studeras, men jag förmodar att, hur det än
kommer att gå med denna lagstiftning, så får densamma icke någon större
betydelse för den nu föreliggande frågan. Här gäller det nämligen de uppköpspriser,
som en viss industriorganisation betalar, och icke närmast de utförsäljningspriser,
som samma organisation håller. Skulle icke heller denna eventuellt
kommande trustlagstiftning kunna råda bot på de brister på spannmålsmarknaden,
som jag påpekat, får man alltså se, om något ytterligare medel
kan tänkas. Jag befarar, att något sådant blir svårt att uppleta. Jag tror
därför att utförselbevisen för spannmål med tiden skola vinna mera gehör i
riksdagen.
Jag ber med dessa ord, herr talman, att i fråga om det första föreliggande
betänkandet få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Björusson: Herr talman, mina herrar! Den föregående ärade talaren
har givit uttryck åt sitt och sina medreservanters missnöje med den motivering,
som bevillningsutskottets majoritet lämnat för sin hemställan om avslag
på motionerna angående definitivt upphävande av spannmålstullarna.
Det förhåller sig så, att bevillningsutskottet och i anslutning därtill riksdagen
tidigare alltjämt tagit avstånd från liknande motioner med den motiveringen,
att man icke under pågående utredning bör på en enstaka punkt rubba
det nu gällande tullsystemet. Sedan sistlidna års riksdag fattade ett liknande
beslut, har intet annat nytt inträffat än att tull- och traktatkommittén kommit
fram med sitt arbetsresultat. Även om man såsom herr Wohlin icke anser
sig kunna underskriva den siffermässiga bevisningen för det huvudresultat,
till vilket tull- och traktatkommittén kommit, får man i alla fall anse så mycket
vara klart, att det ej kan visas, att jordbruket är oproportionerligt gynnat av
tullsystemet gentemot industrien, och under sådana förhållanden förefaller
det mig obegripligt, hur en av jordbrukets varmaste vänner kan förklara sig
missnöjd med att bevillningsutskottet anfört detta.
Missnöjet grunder sig naturligtvis i själva verket ytterst på något annat.
Man hade velat ha en litet mer prunkande motivering för avslagsyrkandet.
Man ville naturligtvis, att bevillningsutskottets majoritet om möjligt skulle
lämna sin gamla ståndpunkt. Nu har herr Wohlin åberopat särskilt en synpunkt,
som av bevillningsutskottet borde ha tagits med, nämligen den statsfinansiella.
Det förhåller sig så, att våra spannmålstullar inbringa i medeltal
varje år ungefär 10 miljoner kronor. I år är det ju betydligt mera på grund av
den felslagna skörden. Det kan väl icke falla någon in att förklara, att det
skulle vara omöjligt av statsfinansiella skäl för den svenska riksdagen att
avskriva spannmålstullarna, när denna inkomstkälla ej representerar mer än
ungefär 2 procent av samtliga statsutgifter. Jag vill erinra om att tullmedlen,
som i sin helhet giva mer än tio gånger så mycket, och de direkta skatterna,
Onsdagen den 25 februari.
15 Nr 13.
som giva ungefär lika mycket som tullmedlen, bortåt 150 miljoner kronor,
naturligtvis äro så pass betydande, att en post på 10 miljoner kronor i och för
sig ej kan vara av avgörande betydelse. Varför man då icke kan vara med om
att för tillfället suspendera dessa tullar, gissar jag, att en senare talare kommer
att litet mer utförligt motivera.
Jag fäste mig särskilt vid att den föregående ärade talaren ansåg, att det
skulle ligga en viss dold tendens i vad bevillningsutskottets majoritet anfört i
slutet av sitt betänkande. Jag kan icke utläsa en sådan och jag kan ej förstå,
hur någon annan kan göra det heller. Vi säga ifrån, att vi icke vilja vara med
om att taga bort spannmålstullarna annat än i samband med en allmän revision
av tullsystemet, och vi ha icke på något sätt yttrat oss ens om tidpunkten, när
en sådan revision bör igångsättas. Att det för övrigt ibland dem, som undertecknat
denna motivering, rått delade meningar om denna sak, torde väl utan
vidare vara klart, men detta innebär ju ingen avsikt att inrymma någon dold
mening i yttrandet. .
Herr Wohlin uppehöll sig emellertid ej så mycket vid denna motivering, som
fastmera vid bevillningsutskottets betänkande i anledning av motionerna om
utförselbevis. Själva förutsättningen för utförselbevisen, nämligen att statsmakterna
skulle garantera ett tullskydd, d. v. s. garantera effektiviteten av
ett tullskydd, som en gång är givet, är icke alldeles riktig. Det förhåller sig väl
inte på det sättet, att när statsmakterna ha beviljat ett tullskydd, de därmed ha
sagt, att priset på spannmål inom landet skall vara minst så och så mycket
högre än priset i grannlandet, som inte har något sådant tullskydd. Tullarna
ha kommit till för att skydda mot den utländska konkurrensen, men naturligtvis
inte för att skydda mot inhemsk konkurrens. Det är naturligtvis det
förhållandet, att man särskilt på hösten har mycket större utbud av svensk
spannmål än som svarar mot efterfrågan, som gör, att tullskyddet blir ineffektivt.
Således själva förutsättningen för kravet på utförselbevis, om den
grundar sig på statsmakternas beslut om införandet av etl skydd, är, såvitt
jag förstår, obefintlig. Man har på goda grunder dessutom bestritt, att utförselbevisen
verkligen skulle ge den avsedda effekten av rent tekniska skäl.
Jag skall icke nu upptaga tiden med att upprepa de argument för och emot,
som många gånger tidigare här i kammaren ha åberopats, utan vill endast säga,
att för mig personligen står som ett av de allra viktigaste skälen mot utförselbevisen
det förhållandet, att det skulle innebära en omläggning från rent defensiv
karaktär hos vårt tullsystem till offensiv. Det skulle bli en åtgärd, som
skulle te sig som en offensiv gentemot våra grannländer, särskilt Danmark.
Det kan mot detta invändas, att det icke möter några som helst traktatpolitiska
svårigheter. Det är naturligtvis alldeles riktigt, att Danmark inte kan väntas
på något sätt börja något slags tullkrig mot Sverige, men jag tror, att även i
tullpolitiken varar ärligheten längst.
Det har emellertid funnits en mycket stark, rent saklig förutsättning för
kravet på utförselbevis, om man tänker på förhållandena, sådana de varit.
Det förhåller sig ju så, att samtidigt som spannmålspriserna ha sjunkit betydligt
under den allmänna prisnivån, ha våra skyddstullar i mycket hög grad
blivit ineffektiva, inte blott på grund av den ökade inhemska odlingen, utan
framför allt på grund av marknadsförhållandena i vårt land. Men dessa förutsättningar
finnas inte längre — åtminstone inte i samma grad. Det är riktigt,
att vi nu ha goda utsikter till att få en god skörd, men det är väl också riktigt,
att den kvantitet spannmål, som står disponibel för världsmarknaden, inte
beror enbart på antalet deciton, som skördas, på varje hektar, utan också på
odlingsarealen, och jag tror även, att man kan utläsa en bestämd tendens till
minskning av den brödsädesbesådda arealen i världen.
Det har varit så med alla världsmarknadens jordbruksprodukter, att de un -
Om
upphävande
av spannmåls
tullarna.
(Forte.)
Nr 18.
it;
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
dei kriget och tiden närmast därefter stodo oerhört högt i pris. Jag kan påminna
om priserna på bomull, socker och vete m. fl. Men de sjönko därefter
mycket hastigt på grund av att förhållandena i de förut krigförande
länderna mycket snabbt förändrades. De flesta av dessa varor ha nu stigit
i pris igen och kommit upp i jämnhöjd med den allmänna prisnivån,
men brödsäden har dröjt förhållandevis längst. Brödsädespriset befinner
sig nu en god bit över den allmänna prisnivån, och jag tror inte, att det
finns några verkligt avgörande skäl för att påstå, att man kan vänta en ändring
i det förhållandet till hösten. Jag vågar naturligtvis inte bestämt yttra mig
om utsikterna på spannmålsmarknaden, ty de nuvarande höga prisen betingas
till större eller mindre del av börsmanövrer. När man har med sådana faktorer
att göra, är det naturligtvis mycket svårt, om icke omöjligt, i varje fall för en
svensk riksdagsman, som icke är särskilt förtrogen med sådana förhållanden,
att våga profetera. Men skulle även priset bli lägre än nu, så återstår i alla
fall dock en sak, som man inte får glömma att taga hänsyn till vid bedömandet
av kravet på utförselbevis. Ett av de starkaste skälen för utförselbevis, som
anförts var överhuvud taget det, att den svenska marknaden endast hade en köpare
av svensk brödsäd, nämligen kvarntrusten. Det förhåller sig inte på det
sättet längre. Här är konkurrens, ty kooperativa förbundet har ju tagit hand
om en icke oväsentlig del av den svenska kvarnrörelsen, och redan detta förhållande
synes mig betyda ganska mycket, då det gäller att taga ståndpunkt till
frågan om utförselbevisen.
Det kan dessutom i detta sammanhang erinras om att Sveriges riksdag har
fattat beslut om en anordning för belåning av spannmål, som skulle sätta lantbrukarna
i stånd att bevara sin spannmål till en tidpunkt, då utbuden inte äro
så stora på marknaden och därför ej så pristryckande som på hösten. Jag
vågar icke spå något, huruvida det är möjligt för spannmålsbelåningen att få
väsentlig betydelse i här ifrågavarande sak. Det har i varje fall hittills icke
kunnat utrönas, att en enda lantbrukare har begagnat utvägen, men det kan hända,
att detta belåningsinstitut så småningom kan utveckla sig så, att det kan
ställa sig användbart för jordbrukarna.
^ Såvitt jag från min plats kunde uppfatta, åberopade herr Wohlin icke i år
vårt lands ekonomiska försvarsberedskap som skäl för utförselbevis. Detta är
ett skäl, som man hört mycket ofta och som även förekommit under bevillningsutskottets
överläggningar om dessa spörsmål. Jag tror, att om man vill se på
det skälet litet närmare, förhåller det sig snarare tvärtom på det sättet, att utförselbevisen
skulle vara ägnade att minska Sveriges försvarsberedskap. I den
mån utförselbevisen bli verksamma, skulle det ju betyda, att så och så mycket
spannmål under hösten fördes utanför vårt land. Effekten blir kort och gott
densamma, från denna speciella synpunkt åtminstone, som om man begränsade
odlingen med den areal, på vilken den utförda spannmålen har vuxit. Under
sådana förhållanden måste man väl säga sig, att utförselbevisen verka rakt emot
syftet att öka den ekonomiska försvarsberedskapen. Anser man det verkligen
vara osäkert med möjligheterna för vårt land att genom köp utifrån komplettera
vad som behövs av brödsäd just i kritiska ögonblick — då bör man naturligtvis
välja helt andra vägar än utförselbevisen. Då skall man i stället tänka sig
något system med odlingspremier för odlingsareal, som går utöver den, på vilken
jordbrukarna i regel odla brödsäd. Och det kan naturligtvis också sättas
i fråga, huruvida man skall upptaga problemet om statlig spannmålslagring e. d.
Allt detta, är emellertid spörsmål, som man inte kan tänka sig att söka lösa i anslutning
till en motion från en enskild riksdagsman, utan som kräver helt andra
förberedelser än vad bevillningsutskottet på rak arm kan åstadkomma.
Ja, herr talman, jag tror därmed, att jag anfört tillräckliga skäl såväl för att
godkänna bevillningsutskottets motivering i det första betänkandet, varom de
-
Onsdagen den 25 februari.
17 Nr 13.
batteri nu egentligen rör sig, som också för utskottsförslaget, vad beträffar utförselbevisen,
och jag ber således att få yrka bifall till utskottets förslag om
avslag å de väckta motionerna om utförselbevis.
Herr örne: Herr greve och talman, mina herrar! I motsats till en del av
mina partikamrater har jag inte funnit anledning att foga någon reservation vid
bevillningsutskottets hemställan i den nu föredragna punkten. Anledningen till
mitt instämmande i både utskottets kläm och motivering framgår tydligt av
motiveringen till motion 119, som kommer före här i nästa punkt på föredragningslistan.
För min del har jag under mitt deltagande i utredningen av
tullspörsmålen i tull- och traktatkommittén och sedan i bevillningsutskottet och
riksdagen mer och mer kommit till den uppfattningen, att ett ensidigt uppliävande
av spannmålstullarna eller av industritullarna i större omfattning ej är
tillrådligt med hänsyn till den belastning, som vardera av dessa näringar har
att bära genom tullskyddet för den andra.
Jag har inte heller begärt ordet för att yttra mig angående den föredragna
punkten utan om den, som kommer närmast efter. Alldenstund herr talmannen
har medgivit, att vi samtidigt få yttra oss_ om samtliga tullmotioner, torde
det vara lämpligast att göra det nu. I motionen nr 119, som har tillkommit
genom mitt initiativ och till större delen även är författad av mig, hemställes
det om provisorisk tullfrihet på spannmål under tiden intill den 1 augusti
detta år. Bevillningsutskottet har avstyrkt motionen, och jag har ej reserverat
mig mot detta avstyrkande. Denna ståndpunkt har på ett visst håll
begagnats till häftiga angrepp, och motionären har till och med blivit kallad en
förrädare för att han icke yrkat bifall till sin motion.
Till en början, herr talman, vill jag då framhålla, att utskottets motivering
visar, att de förutsättningar, som lågo till grund för motionen, voro riktiga
utom i ett hänsende. Spannmålspriserna ha, som alla känna till, stigit på ett
nästan exempellöst sätt under de senaste månaderna. Jag har här satt upp
en tabell för att åskådliggöra detta på enklaste sätt utan anförande av för
många siffror. På denna tabell är inlagt priset enligt gällande marknadsnoteringar
för de veteblandningar, som vanligtvis användas vid framställande
av vetemjöl i de svenska kvarnarna. Den blandning, som här förekommer,
består av svenskt vete, La Platå, Härd Winter och Manitoba. Tabellen utgår
från priset den 15 oktober 1923 som basis och priset då har satts lika med 100.
Kurvan visar, att spannmålspriset höll sig praktiskt taget oförändrat ända till
den 1 juni 1924, då den häftiga prisstegring, varunder vi nu lida, började.
Penna prisstegring förde mycket hastigt _ upp priset till indexsiffran 183.
(Jag vill anmärka, att denna tabell rör sig med månadsgenomsnitt, och att
kurvan därför förlöper tämligen jämnt. På slutet, där dagsnoteringar däremot
äro införda, inträder ett mycket kraftigt hopp.) Kurvan uppnådde sålunda
183 den 1 februari 1925. Sedermera sjönk den till 173, men har ånyo
de sista dagarna gått upp till 177.
En så våldsam^ stegring av priset på det viktigaste av våra födoämnen måste
helt naturligt påverka levnadskostnaderna både direkt och indirekt, direkt
genom det ökade priset på spannmålsprodukterna och indirekt därigenom att
priset på eu så viktig artikel som spannmål, enligt min uppfattning åtminstone,
inte kan undgå att utöva inflytande även på andra punkter i fråga om
levnadskostnaderna.
Det torde för alla vara tämligen klart, att fastlåsandet av en hög prisnivå
-— genom lönernas anpassning efter höjda levnadskostnader — för samhället
i sin helhet måste betraktas som ytterst ofördelaktigt. Förhållandena ligga
just nu ingalunda gynnsamt till för de breda lagren i vårt land. Ännu har
arbetarklassen inte hunnit ekonomiskt hämta sig efter den enastående arbets
Första
kammarens protokoll 1925. Nr 12. y
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 13.
18
Onsdagen den 25 februari.
Om
u pphävande
av spannmåls
tullarna.
(Forts.)
löshet, som inträdde under det ekonomiska livets anpassning efter fredsförhållandena.
Fortfarande kvarstår en ingalunda obetydlig arbetslöshet, och,
vad värre är än den direkta arbetslösheten, nästan överallt gör sig för den uppväxande
generationen gällande en betydande svårighet att få sysselsättning
och inkomster.
Det fanns således mycket goda skäl att göra ett försök att hejda stegringen
av brödpriset och priset på såväl mjöl som andra produkter av spannmål. Visserligen
förbisågo motionärerna ingalunda, att vid övergången till tullfrihet
liksom vid återinförandet av tull vid tullfrihetens slut stora svårigheter skulle
uppstå. När det gällde att åstadkomma tullfrihet för en så kort tid och med
syfte att verkligt motverka levnadskostnadernas stegring, kunde man inte, menar
jag, undgå ett restitutionsförfarande, som omedelbart skulle frambringa
den åtrådda prisnivån, men ett sådant restitutionsförfarande visade sig, då man
närmare diskuterade saken, vara synnerligen besvärligt att genomföra.
Dessa svårigheter skulle dock inte ha avskräckt mig från att yrka bifall till
motionen, fastän de naturligtvis hade medfört ej obetydliga kostnader för statsverket,
därest det inte hade visat sig, att en av de viktigare förutsättningarna
för kravets genomförande inte längre förefanns. Den finansiella situationen,
som enligt rykten vid riksdagens början och enligt vad man antog i pressen
skulle vara minst sagt lysande, befanns nämligen, när finansdepartemetet undersökte
situationen samtidigt som bevillningsutskottet upptog till diskussion
min motion, vara mycket sämre än någon trott. Endast ett överskott av 1 eller
högst 2 miljoner beräknades föreligga, under det att man i kretsar, som ansågos
initierade, både trott på ett överskott på över 20 miljoner. För motionärerna
var denna statsfinansernas ställning en stor överraskning. — Det inträffade
visar, att budgeten måhända icke var beräknad med en tillräcklig marginal.
Visserligen har mul- och klövsjukan tillkommit som en mycket kostsam faktor,
men å andra sidan ha också spannmålstullarna på grund av den inhemska skördens
knapphet förra året inbringat väsentligt mycket mer än vad man förutsatte,
när budgeten gjordes upp. —-För min del ansåg jag mig, då man måste
räkna med ungefärligen 8 miljoner i minskade tullinkomster genom ett bifall
till motionen och dessutom kanske 1 miljon i kostnader för genomförandet av
förslaget, ej kunna taga ansvaret för ett bifall. Det måste enligt min uppfattning
anses vara föga lämpligt att övervältra en sådan summa på nästa års
stat. Genom ett bifall till motionen skulle man också ha hindrat en annars
måhända möjlig permanent sänkning av de indirekta skatterna och dessutom
bortskurit varje möjlighet att tänka på en samtidig sänkning av den direkta
beskattningen. För de breda lagren är det naturligtvis mycket mer eftersträvansvärt
att få genomfört en bestående sänkning av beskattningen på nödvändighetsvaror
än att erhålla en minskning under några månader, även om
denna minskning skulle ha varit rätt så betydelsefull.
Med detta har jag förklarat anledningen till att jag inte kunnat reservera
mig mot det slut, vartill bevillningsutskottet kommit i sitt utlåtande angående
min motion.
o Till slut vill jag beträffande den förste ärade talarens försvar för tanken
på utförselbevis säga, att just den nuvarande situationen synes mig vara det
allra kraftigaste argumentet mot just den tanke, som man från den talarens
håll gått in för. I höstas, innan man ännu kunde överskåda, huru världsskörden
skulle utfalla, skulle, därest vi haft utförselbevis, sannolikt en ganska stark
export av svensk spannmål ha ägt rum, och jag behöver icke, herr förste vice
talman, gå närmare in på vilket resultat detta skulle ha medfört såväl i
ekonomiskt avseende som med hänsyn till den allmänna opinionen i landet. Det
är troligt, att regeringen skulle ha sett sig föranlåten att avskära utförselbevisens
tillämpning genom ett exportförbud. När man kan råka ut för sådana
Onsdagen den 25 februari.
19 Nr 18.
förhållanden genom att införa denna av motionärens parti efterträdda institution.
kan jag icke se annat än att detta utgör ett ganska starkt argument
mot hela anordningen.
Herr ^Vinberg: Herr talman! Det är tur att man vant sig vid åtskilliga
överraskningar inom den svenska riksdagen och inte minst i fråga om en del av
dess utskott. Annars skulle man kanske ha blivit litet chockerad över vad som
bär inträffat rörande ^bevillningsutskottets nu föreliggande utlåtanden. Det
börjar emellertid bli, så att säga, det normala tillvägagångssättet, att principiella
frihandlare konsekvent avstyrka varje försök att praktisera frihandel, att
principiella förbudsvänner alltid avstyrka varje försök att praktisera förbudspnnciperna,
och naturligtvis äro de principiella republikanerna alltid med om
att avstyrka allting, som avser att realisera den republikanska principen! I
det avseendet är det således inte någon alldeles ny överraskning. Däremot är
det litet mera ovanligt, att utskottsledamöterna själva äro med om att avliva
sina egna foster, ett tillvägagångssätt, som tyvärr ännu inte i den svenska lag*
skiftningen är belagt med straff, när det gäller politiska foster, men som egentligen
borde vara det. Det är därför inte så underligt, att den föregående talarens
förklaring, varför han hade intagit denna sin ståndpunkt, föreföll minst
sagt ganska ansträngd. Han beklagade sig också över, att han var utsatt för
en hel del anfall, men det är ju alltid så, att när man gör dumheter, är det
självklart, att man också får stå för följderna.
. Beträffande den sak, som nu här är fråga om, skulle det visserligen vara
intressant att kanske först, erinra om, att under föregående års valstrid det inte
var sa ovanligt, att man i den socialdemokratiska pressen fick läsa t. ex att
liberalerna alltid äro hycklare De säga sig nämligen vara frihandelsvänner,
men aro i alla fall trots detta alltid med om att yrka avslag på varje försök att
praktisera frihandel och ofta med om att införa nya tullar. Nu tycker jäv
att det skall bil litet svårt i fortsättningen och vid en eventuellt kommande valrörelse
att använda det där argumentet — åtminstone från det nuvarande regeringspartiets
sida. Jag maste beklaga, att inte tid och omständigheter medgivit
mig att litet bättre förbereda mig för att kunna praktisera den metod
som den nuvarande krigsministern sade sig vilja använda gentemot en politisk
antagonist för nagra år sedan. Han förklarade sig nämligen ämna steka nämnda
person »i hans egna frasers fett». Det skulle vara ett alldeles ypperligt
til läde att samla en hd mängd fraser beträffande regeringspartiets ställning
t1.11 jnhandels- ocl1 tullfrågor under de gångna åren, och jag är övertygad om
att det skulle vara tillräckligt för att steka inte bara bevillningsutskottets socialdemokratiska
ledamöter utan .kanske även hela det socialdemokratiska partiet
~ utan att det^ behövde bli »vidbränt». Tid och möjligheter medgiva emellertid
inte, att jag så synnerligen noga ingår härpå.
Nu bär man här beträffande den nu föredragna punkten och vad som där
yrkas med anledning av motionerna om upphävandet av spannmålstullarna huvudsakligen
använt två argument för att visa, att det är omöjligt att tillmötesgå
kravet. Man har först hänvisat till det oupplösliga sambandet mellan industrioch
spannmålstullar och sagt, att det skulle vara en orättvisa mot jordbrukarna,
om man t. ex. skulle upphäva spannmålstullarna och låta jordbrukarna bära
tungan av industritullarna, utan att de själva i gengäld fingo den nytta., som
spannmålstullarna innebära. Nu är det emellertid härvidlag som i en hel
mängd andra fall, att man blandar ihop saker, som inte höra ihop. Då man
talar om att den jordbrukande befolkningen — bondeklassen eller vad vi nu
skola kalla hela den folkklass, som sysslar med eller ägnar sig åt jordbruk —
bär nytta av spannmålstullarna, så veta vi ju alla, att det iir oerhört överdrivet
i verkligheten och alldeles särskilt under nuvarande förhållanden. Det är en
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 13. 20
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstallarna.
(Forte.)
mycket ringa del av den jordbrukande befolkningen med undantag av storbönder,
jordagrarer och lantpatroner — i Skåne och Östergötland huvudsakligen —
som under nuvarande förhållanden kan sägas ha nytta av spannmålstullarna.
Den övervägande delen däremot av jordbrukarna, åtminstone till antalet, har
absolut inte någon nytta av spannmålstullarna, eftersom de inte ha något att
sälja. Dessa argument äro riktiga endast, om man med den jordbrukande befolkningen
huvudsakligen menar storbönder, jordagrarer eller lantpatroner, men
icke talar om den jordbrukande befolkningen i sin helhet.
Så har man kommit med ett annat argument, nämligen det statsfinansiella
läget, och det var, såvitt jag kunde fatta, avgörande för den närmast föregående
talarens ståndpunlctstagande till frågan om en tillfällig suspension av
spannmålstullarna. Jag skall naturligtvis icke nu närmare ingå på den frågan.
Jag har icke pejlat det statsfinansiella läget, så jag vet icke precis, hur det
ligger till, och det förefaller mig t. o. in., som om de, som åberopat detta argument,
icke skulle vara så alldeles säkra i den punkten heller, ty om den saken
har det diskuterats mycket i tidningspressen och överallt annorstädes, men något
bestämt grepp därpå har man icke fått. Den saken lämnar jag alltså åt
sidan. Den är icke avgörande. I och med det man sagt, att den finansiella
sidan av saken varit den avgörande, har man gått in för vad som man tidigare
ansett aldrig borde ifrågakomma under normala förhållanden, åtminstone från
de principiella frihandelsvännernas sida, d. v. s. låta dessa tullar, som egentligen
äro avsedda som skyddstullar, få karaktär av finanstullar. Har man
tagit det steget och ställt sig på den ståndpunkten, då har man också tagit
ytterligare ett steg på vägen att avlägsna sig ifrån vad som borde vara vägledande
åtminstone för arbetarrepresentanter. Beträffande vad som egentligen
skulle ske eller hur denna sak skulle verka under de exceptionella förhållanden,
varunder vi nu leva, behöver jag bara erinra om vad den föregående talaren
var inne på, nämligen de abnorma, hastigt uppspringande priserna på spannmål
under senare tid. Det framgår ju av statistiken på det området, att prisökningen
från juni 1924 till januari 1925 är för vete t. ex. 10, 20—30 kronor
pr 100 kg. och i fråga om råg 16,70 till 29 kronor för samma kvantitet. Sålunda
ett alldeles oerhört uppspringande av priserna ! Häremot kan det naturligtvis
invändas, att denna avsevärda prishöjning icke är enbart beroende på
tullen utan, alldeles självklart, beror den också på andra omständigheter, dels
att det varit missväxt här i vårt land och dels därpå att världstillgången på
spannmålen blivit mindre; men det är ju självklart, att om man medgiver, att
det är icke tullarna ensamma, som föranlett denna prisökning, så måste det
förefalla ännu mera abnormt, att under en tidsperiod, när prisen på sådana
nödvändighetsvaror springa upp i hastigt tempo, ändå låta denna^ extra beskattning
av den fattiga konsumerande allmänheten fortgå, och så motivera
detta med att det är nödvändigt ur synpunkten av det statsfinansiella läget.
Det är detta, som måste förefalla mig — och jag är alldeles övertygad även en
stor del av Sveriges folk — vara ett ganska egendomligt sätt att praktisera
den ofta proklamerade ståndpunkten i frågan, att så fort som vänstern kommer
till makten i detta land, skall det förhatliga tullsystemet, som vi hela tiden
energiskt bekämpat, ha sett sina sista dagar. Nu kan man icke ens vara med
om t. ex. en tillfällig suspension under rent abnorma förhållanden, abnorma i
dubbelt avseende, dels därför att prisen stegras på nödvändighetsvarorna, dels
därför att en stor del av de arbetande och fattiga befolkningslagren leva för
närvarande på en standard, som ibland står något över och ibland under svältgränsen.
Ändå kan man icke vara med om en tillfällig suspension, som skulle
tillfälligt lätta trycket! Man kan icke ens vara med därom, oaktat man själv
för fem veckor sedan motionerat därom.
Det skulle också i detta sammanhang kunna vara skäl att erinra om en sak.
Onsdagen den 25 februari.
21 Nr 13.
som vi visserligen kanske alla veta, men som det icke skulle skada att peka på,
och det är, att när man talar om spannmålstullarnas betydelse för den jordbrukande.
befolkningen, skall man också, såsom jag förut pekat på, se på vad
begreppet »den jordbrukande befolkningen» i detta sammanhang verkligen är.
Man bör också ihågkomma en annan sak, som framgått under den gångna tiden,
icke minst under den senaste tiden, och det är frågan om vilken del det är av de
förhöjda priserna, som stannar i de stora kvarnbolagens och kvarntrustens händer.
Man har t. ex. talat därom t. o. m. i regeringsorganet, att ett bolag, några
mil från Stockholm, har under den gångna tiden haft ganska lysande affärer
och att av statistiken framgår, att under den tid det existerat har det haft en nettobehållning
i genomsnitt per år av 43 procent av det inbetalda aktiekapitalet.
Av denna nettobehållning har visserligen icke mer än i medeltal 23 procent utdelats
till aktieägarna, d. v. s. 23 procent av det verkligen inbetalade kapitalet.
Men redan detta är en ganska vacker siffra. Det andra har använts till utdelande
av gratisaktier, utvidgande av affären o. s. v. När man ser allt detta,
får man säga sig, att man skall vara en ganska ovanligt funtad frihandlare
för att intaga den ståndpunkten, som dessa märkliga företeelser i den svenska
riksdagen alltjämt göra i den fråga, som här föreligger, nämligen i fråga om
tullsystemets vara eller icke vara, och alldeles särskilt när det, som fallet är i
den punkt, som närmast härefter kommer att föredragas, bara är fråga om en
tillfällig lättnad i trycket på den konsumerande befolkningen. Hur mycket
har icke skrivits, huru många utredningar hava icke gjorts, icke minst inom
det socialdemokratiska partiet, över huru ohyggligt orättvist dessa tunga spannmålstullar
verka? Dels är det så, att den fattiga och arbetande befolkningen i
allmänhet konsumerar och måste konsumera mera av denna nödvändighetsvara
per individ än de mera burgna befolkningslagren, och dels är det tyvärr så
‘bland dessa befolkningslager, att medlemsantalet i familjen är i medeltal högre
än i de andra samhällslagren. Det drabbar således dubbelt orättvist. Allt
detta är icke tillräckligt skäl för våra »principiella frihandlare» att göra något
åt saken! Herr talman! Det skall icke falla mig ett ögonblick in att tro, att
jag skulle kunna omvända dessa synnerligen kunniga och dugliga karlar, som
sitta i bevillningsutskottet och nu kommit till den ståndpunkten, att de icke skola
göra något alls i denna fråga. Det må bli deras sak, men jag har all anledning
att här göra det tillkännagivandet, att jag icke kan vara med om en så hastig
fart i utförsbacken, utan jag är i detta fall litet konservativ och står kvar på
den gamla uppfattningen, att tullsystemet är något, som måste avskaffas så fort
som det är möjligt. Och är det icke möjligt att avskaffa det i dess helhet, så
finnes det nu alldeles speciell anledning att åtminstone, om också blott tillfälligt,
lätta det oerhörda tryck, som detta system lägger på den arbetande och konsumerande
allmänheten i dessa dagar. Jag kan så mycket hellre göra det, som
jag till min glädje erfar, att det även finnes socialdemokrater, som gått in på
den principen och även i den punkten, som föredragits här, ha reserverat sig.
Herr talman, jag ber därför att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till den reservation, som vid utskottsutlåtandet är fogad av herr Månsson
i Hagaström in. fl.
Om
upphävande
av spannmåhtuUarna,
(Forte.)
Herr Björkman: Herr talman! Jag får bekänna, att jag har synnerligen
störa sympatier för de motioner utav herr Månsson i Hagaström och herr Lövgren
i Nyborg, som just nu behandlas. Jag var nämligen med på den tiden,
då dessa tullar i slutet på 1880-talet infördes, och jag hörde till dem, som gjorde
allt vad som i deras krafter stod för att bekämpa dessa tullars införande. Ingenting
har sedan, borr talman, inträffat, som givit mig anledning att principiellt
ändra mening, men då jag instämt i utskottsmajoritetens avslagsyrkande, så
är det främst utav det skäl, som också i utskottets motivering anförts, att av
-
Nr 13. 22
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
skaffandet av jordbrukstullarna nu utan reglering av de industritullar, som senare
följde, skulle i åtskilliga fall innebära en orättvisa.
^ Med anledning av den senaste talarens anförande vill jag säga, att jag icke är
hågad att när som helst och under vilka omständigheter som helst införa, ett
rusdrycksförbud i landet, och jag är icke heller hågad för att under alla förhållanden
blint driva min frihandelsprincip. Här talades under förbudsdebatten
i lördags om det psykologiska ögonblicket. Jag är icke säker på att detta
psykologiska ögonblick föreligger just nu, och jag tror därför, herr talman, att
jag, ehuru principiell motståndare till livsmedelstullarna, icke begår något politiskt
självmord, om jag nu yrkar bifall till utskottets utlåtande.
Herr Nilsson, Alexander: Herr greve och talman! Föreliggande motion
med förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete är ju ingen
nyhet, utan har prövats vid senaste riksdagen 1924, då densamma genom en
kungl. proposition framlades. För att icke upprepa vad som redan då sades
vill jag endast tillägga några ord.
Beträffande första frågan, frågan om spannmålstullarnas slopande, kan den
helt enkelt tillskrivas dem, som begärt deras avskaffande för att få frihandeln
införd. Utav den utredning, som pågått och som fortfarande kanske mångenstädes
pågå.r, har det framkommit, att på grund av tullskyddet lantbruket ger
mera i tull till industrien än vad det erhåller i gengäld från industrien. Om vi
låta bli att räkna med de allra största jordbrukarna i södra Sverige, varför skulle
lantbruket ställas soin ett styvbarn och varför skulle det arbeta utan gengäld?
Ja, det är känt och erkänt här i kammaren i år liksom i fjol, att lantbrukarna
arbeta under mycket tryckta förhållanden. Så borde det icke vara. Jag lämnar
därför den frågan å sido, men jag kommer till nästa, där det begäres tullar -nas upphävande på kortare tid. Vartill skulle detta leda, om icke just dit, att*
den upphandlande parten, den svenska kvarntrusten, köparen av vår spannmål,
skulle importera så kolossala mängder spannmål, att även nästa års skörd från
det svenska jordbruket icke vore behövlig. Priserna på spannmålsmarknaden
äro icke för närvarande, särskilt vad brödsädesspannmålen beträffar, så låga,
att vi klaga däröver. Det är uttryckligen framhållet såväl i motionen som av
en talare här. Låt oss se tiden något längre fram, då vi få en riklig skörd!
Om utbuden på hösten börja överstiga vad köparna vilja taga emot, då kommer
genast den nedsättning, som vi väntat, med mycket lägre pris, men det är icke
nog, utan svaret blir som vanligt från köparna, att vi hava intet behov av eder
spannmål för tillfället, ty den utländska importerade säden är bättre, och det
finnes så riklig tillgång därav, att vi icke taga emot den svenska. Just därför
ha vi framlagt vår motion med begäran om utförselbevis för att i någon mån
kunna uppbära den vinst, som hittills tillkommit kvarntrusten, genom att de
hållit prisen så höga, men vi få betalt till underpris i fråga om den svenska
brödsäden. Om vi skulle se något längre fram, kunna vi då icke möjligen tänka
oss, att brödsädesodlingen i Sveriges land skulle gå bort, så att ingen brödspannmål
odlades? Yi behöva endast titta på några siffror, som varit tillgängliga
i år. Dessa siffror visa, att år 1923 var en areal av 147,000 har besådd med
vete. År 1924 hade den nedgått till 130,000 har. Alltså 17.000 har mindre
i Sverige än året förut. Nu vill jag icke tillskriva, att detta, skett allenast till
följd av de dåliga priserna och den dåliga konjunkturen på spannmålsmarknaden.
Nej, en del beror nog säkerligen på att hösten år 1923 var det mycket svårt
att få utsädet i jorden, och därför minskades nog den besådda skördearealen. När
vi härmed jämföra år 1922, som under de fem till sex sist gångna åren är ett av
dem, varunder den besådda arealen varit minst, så stanna vi inför en siffra av
144,000 har, och denna siffra överstiger 1924 års siffra med blott 14.000 har.
Alltså någon nedsättning har det blivit i fråga om vetet. Men övergå vi till
Onsdagen den 25 februari.
23 Nr 13;
de andra slagen av brödsäd, så finna vi, att enligt kvarnindustriens utsago och Om
enligt svenska folkets allmänna uttalande är den svenska rågen bättre än den
utländska, men i fråga om råg visar den besådda arealen större tillbakagång. av Ollarna. *
År 1923 voro 352,000 har besådda och år 1924 endast 265,000 har eller en ned- (Forts.)
gång med 87,000 har. Ja, vilja vi jämföra samma siffror, som jag nämnt
förut för år 1922 och nu på hösten 1924 beträffande den besådda arealen, hava
vi även här en nedgång av 37,000 hektar. Rågodlingen kommer säkerligen att
allt mer och mer nedläggas, om icke producenterna få det pris, som dem rätteligen
bör tillkomma. Som jag förut nämnt, har icke den svenska rågen på
något sätt haft ett dåligt namn om sig, utan tvärtom. Jag menar, att om vi få
utförselbevis, kommer den svenska rågodlingen såväl som veteodlingen att alltjämt
stegras. Det kan möjligen hända en gång, att om missväxt inträffar här i
landet och i de exporterande länderna (som nu exportera till oss), komma priserna
att höjas alldeles kolossalt. Ja, vi se, huru under det gångna året den lilla
missväxten har verkat. Andra förhållanden kunna också förorsaka, att vi då icke
få hit den utländska spannmålen just på den tid vi vilja hava den. Det är just
då, som den svenska brödsäden har sin stora nytta och stödjer det svenska folket,
men är det så, att det svenska folket gått så långt i sin välmåga och dess
höga levnadsstandard för närvarande medfört, att man icke vill äta bröd, bakat
av svenskt mjöl, så tycka vi lantbrukare dock, att vi åtminstone inte ha begärt
för mycket, då vi begära att, om vi odla brödspannmål, få den hjälp genom
exportlicenser, som vi äro i behov av.
Ja, här har nu talats om från olika håll, hur obefogad vår anhållan om dessa
utförselbevis är. Herr Örne ville påstå, att om utförselbevisen hade varit i
höstas, skulle en stor del av den svenska spannmålen ha gått över till utlandet,
och vi skulle därigenom nu fått importera mycket mera spannmål och kanske
därigenom ännu mera ha fördyrat brödet. Jag tror tvärtom. Om utförselbevisen
hade varit redan i höstas, så tror jag icke, att den svenska spannmålen
skulle ha gått över till utlandet så mycket. Jag tror ej heller, att den framdeles
skulle lämna landet i så hög grad, som många ha tänkt sig. Nej, vi vilja endast
göra vår säd något mera begärlig för uppköparna för att förmå kvarntrusten
att inköpa i tid den svenska spannmålen till lagring för kommande behov.
Mången säger kanske, att nu kom jag in på lagringen, och lagringen kan verkställas
av lantmännen själva genom de lån, som nu kunna erhållas på spannmålslager.
Ja, de lån, som kunna erhållas på spannmålslagren, äro ännu icke prövade,
och ännu kan man icke uttala sig om deras nytta, men ett är dock säkert,
och det är att komma de att belånas, blir bonden än ytterligare skuldsatt, och*
då lånet förfaller, måste jordbrukaren i många fall tvångsförsälja spannmålen.
Herr Winberg hjälpte mig direkt, när han talade om, att kvarnbolagen _ eller
åtminstone ett kvarnbolag som han kände till hade haft en nettobehållning i
genomsnitt per år av 43 % av det inbetalda aktiekapitalet. Ja, det är just där
vinsterna ligga! Jag vill påpeka, att om utförselbevis infördes, skulle kvarnarna
få köpa litet mera svenskt spannmål till något höjda pris. Sedan påstod herr
Winberg emellertid, att det var endast de större jorddrottarna och de allra största
jordbrukarna, som skulle få någon fördel av utförselbevis å spannmål. Därom
har jag en rakt motsatt åsikt. Det finns nästan ingen lantbrukare, som icke
sår för eget husbehov och i beräkning att få någon säd över att sälja, ty som
alla veta, är det mycket svårt att beräkna det ena året vad man skall få skörda
det andra, och lika svårt är det att göra en beräkning över, huru mycket jag
behöver att så. Skall den svenska bonden därför så till sin självförsörjning,
måste han också beräkna något till avsalu, och ifrån den utgångspunkten menar
jag, att det är ingen, som gör en så liten beräkning, utan nog söker att få det så
ställt, att det vid en normal skörd blir något över till försäljning, och så fort
man får sälja brödsäd, har man ju redan nytta av utförselbevisen.
Nr 18. 24
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Vore jordbruket så ställt som andra industrier, så att när vi hade dåliga år
och störa motgångar, vi kunde smörja in våra maskiner och stänga till dörrarna
och låta allt -stå stilla, då kanske det bleve mera tydligt, att vi skulle låta udda
vara jämnt. Nu äro förhållandena sådana, att vi inte kunna göra detta. Vi
ha levande inventarier, som skola skötas och födas år efter år. Ja, vi kunna
inte låta åkerjorden, den hårdbrukade jorden, som vi just fått i hög kultur, ligga
i lägervall, så att^ogräset växer därpå och det blir en jaktmark. Vi kunna inte
ta det ena året på ett sätt och det andra året på ett annat sätt, ty då skulle
det genast bliva så dåliga varor, att de svenska kvarnarna skulle ha rätt att
säga, att spannmålen icke dög. Därför är det som underhållet av vårt lantbruk
ligger oss mest om hjärtat. För att kunna hålla det i den höga kultur,
som vi nu ha det, och- för att frambringa de skördar, som vi kunna därav få
min önskan är ju, att vi skola kunna frambringa, ännu högre skördar med
en högre kultur på vår jord — vill jag anhålla om bifall till motionen om utförselbevis.
Herr Heyman: Herr talman! Gentemot herr ^Vinberg skulle jag vilja
invända, att det för herr Winbergs del är en egendomlig ödets ironi, att det just
är agrarförhållandena i Ryssland, som i hög grad åstadkommit den nuvarande
situationen på spannmålsmarknaden. Ryssland var tidigare ett starkt spannmålsexporterande
land, men numera föreligger där ett mycket stort importbehov.
Detta täckes också i den mån, som betalningsmedel finnas, och denna
omständighet medverkar också till, att världsmarknadens knapphet på spannmål
än mera skärpes. — Utvecklingen i Ryssland synes sålunda tala för, att det
skulle vara förenat med avsevärda risker, om man här i landet skulle släppa lös
herr ^Vinberg som statskonsulent för det svenska jordbruket. Det bleve säkerligen
liksom i Ryssland minskad brödranson, ingenting annat.
Frågan om spannmålstullarnas permanenta slopande eller suspendering på
viss tid har givetvis blivit aktuell på grund av de rådande höga spannmålsprisen.
— Med avseende på dessa vill emellertid jag invända, att jordbrukets produkter^
allmänhet vid fredskrisens inträdande slogo djupt igenom den allmänna
prisnivån för andra varor. I särskilt hög grad var detta fallet med spannmålsprisen.
Spannmålsprisen ha under en följd av år icke tillnärmelsevis varit i
paritet med de pris, som betingats för produktionsmedel och för nödvändig arbetskraft.
Detta ogynnsamma förhållande har givetvis också varit huvudorsaken
till jordbrukets synnerligen prekära läge.
Vad som nu inträffat är i stort sett intet annat, än att spannmålsprisen alldeles
tillfälligtvis efter flera års väntan vuxit in i den allmänna prisnivån. Herr
Björnsson påstod visserligen, att de vuxit däröver, men detta överensstämmer
knappast med verkliga förhållandet.
Inför denna lika berättigade som ovanliga företeelse reagerar man nu i häpenheten
på en del håll mycket starkt. Företeelsen hade givetvis också varit ägnad
att kraftigt medverka till att hjälpa jordbruket upp ur svårigheterna, därest
också en normal skörd förelegat. Något så lyckligt har emellertid icke inträffat.
I jolårets skörd utföll så gott som över hela världen under medelmåttan.
^ Vad vårt land vidkommer har det av vete skördats endast en tredjedel och
av råg knappast hälften mot det normala. Produktionskostnaderna bli emellertid
lika stora, åtminstone praktiskt taget lika stora, vare sig hel eller halv skörd
föreligger.. Rådande spannmålspriser, huru höga de nu än må vara, hava sålunda
på sin höjd åstadkommit, att produktionskostnadsökningen täckt skördeförlusten.
Något mera har icke inträffat. Rådande spannmålspriser hava sålunda
icke åstadkommit någon absolut förbättring i jordbrukets läge utan på
sin högsta höjd förebyggt en ytterligare försämring i detta. — Vid halv skörd
Onsdagen den 25 februari.
25 Nr 13.
med fjolårets pris både spannmålsodlingen för jordbruket blivit fullständigt
ruinerande.
De av riksdagen bestämda spannmålstullarna äro ju avsedda att i någon mån
neutralisera skillnaden mellan svenska och utländska produktionskostnader. Vid
en någorlunda ^ensartad världsskörd — den må nu vara stor eller liten — upphör
givetvis detta jämviktsläge, därest man nu skulle taga bort tullsatserna.
Skulle någonting sådant ske, är det alldeles självklart, att då måste också industritullarna
försvinna, men då frågar jag: Är svenska staten så rik, att den
utan vidare kan pensionera halva befolkningen? Ty detta måste givetvis ske,
därest man låter såväl jordbruket som industrien gå till spillo.
Hade skörden här hemma varit god men dålig i övriga delar av världen och
hade jordbruket detta till trots fullt ut profiterat på gällande tullsatser, hade
ju möjligen anledning till missnöje kunnat föreligga, men som situationen nu är
eller att skörden här hemma på grund av ogynnsam väderlek blivit än klenare
än i övriga delar av världen, varvid tillgång och efterfrågan på fullt naturligt
sätt fått reglera priserna, kan jag icke finna, att det föreligger minsta anledningtill
missnöje.
Herr Winbergs gamla selbrutna käpphäst fick som vanligt ett rapp i påståendet,
att spannmålsodlingen endast vore en de stora jordbrukens sak, det var, sade
han, en storböndernas och bondpatronernas sak. Är nu detta verkligen fallet
— påståendet får fortfarande helt och hållet stå för herr Winbergs egen räkning
— så har emellertid herr Winberg all anledning att vara synnerligen snäll
mot och rädd om samma bondpatroner, ty i annat fall, herr Winberg, går det
ju som i Ryssland: folket får svälta, då bröd såsom känt oundgängligen kräves
för livsuppehället.
Herr Winberg ville a priori hava lägre spannmålspriser för arbetarnas skull.
Ett undantag från denna regel, herr Winberg, får väl ändå göras för lantarbetarna,
ty deras löner äro intimt beroende av någorlunda nöjaktiga spannmålspriser.
Lantarbetarnas löner äro i detta ögonblick icke i paritet med de löner,
som betalas inom industrien eller vid kommunikationsverken. De kunna tyvärr
icke vara det på grund av jordbrukets synnerligen betryckta läge. Enda sättet
att hjälpa upp lantarbetarnas löner är därför att bereda jordbruket bättre existensmöjligheter,
men herr Winbergs tankegång till förbättring i detta avseende
leder åt rakt motsatt håll.
Herr Winberg var också inne på det, som jag förut berört, nämligen att endast
de stora jordbrukarna hade gagn av tullskyddet. Herr Herou, som är motionär,
säger samma sak, ty han säger, att av 380,800 jordbruk hava 275,000
brist på tullskyddad spannmål. Detta är, vågar jag påstå, en halv sanning med
mycket stor modifikation. I dessa 275,000 jordbruk återfinnas nämligen för
det första cirka 50,000 jordbruk, som endast hava en areal av 1 å 2 hektar. Det
är fullständigt oriktigt att i sammanhanget summera dessa till självständiga
jordbruk. På gårdar om 1 å 2 hektar utgör själva jordbruket en binäring av
underordnad betydelse. Huvudnäringen måste vid sådana sökas inom annan
näring. Vidare är det oriktigt att hänföra alla jordbruk mellan 5—10 hektar
till sådana, som hava brist på tullskyddad spannmål. För vad södra och mellersta
Sverige vidkommer, torde tvärtom motsatta förhållandet vara det verkliga.
— Till sist är det också oriktigt att hänföra alla jordbruk i norra Sverige
till sådana, som hava brist på brödsäd. — Rätta förhållandet torde nog vara,
att i såväl södra som mellersta Norrland finns det ett betydande antal jordbruk,
som icke allenast äga brödsäd till självhushållet utan även till saluöverskott.
Om herr Winberg tar behörig hänsyn till dessa korrigeringar, blir facit den,
att det här i landet finns flera jordbruk, som hava saluöverskott på brödsäd än
motsatsen. I övrigt, herr Winberg, äro väl spannmålstullarna till för att skyd
-
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 13.
26
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
da spannmålsodlingen och ej för att skydda sådana intressen, som närmast sammanfalla
med konsumentintressena.
Herr Örne: Herr förste vice talman! Jag ber om ursäkt för att jag ännu
ett ögonblick tar kammarens tid i anspråk, men det var något i herr Winbergs
en smula apokalyptiska fraseologi, som kom mig att begära ordet, dels för att
påtala en del småsaker i hans anförande och dels för att till herr Winberg
framföra en vördsam gratulation, till vars anledning jag strax skall återkomma.
Herr Winberg började med att meddela, hurusom man inom socialdemokraterna
faller ifrån alla sina ideal, så fort man kommer in i utskott. Jag tror,
att han nog i det fallet begått ett misstag. I värjo fall vill jag erinra honom,
att republiken icke hör hemma under bevillningsutskottet eller med det ämne,
som vi nu behandla.
Herr Winberg yttrade, att det, om jag fattade honom rätt, borde vara belagt
med straff att avliva sina egna motioner, liksom barnamord är det. En
stund senare talade han om, att »motionären hade begått det politiska självmordet
att taga död på sin egen motion». Ett barnamord, som på samma gång
är ett politiskt självmord, måste anses vara en något egendomlig företeelse.
Herr Winberg borde ägna en betydlig del av sitt återstående liv till att fullt
logiskt reda upp, huru något sådant kan gå för sig.
Jag skall be att få säga herr Winberg ännu en sak. Vi socialdemokrater
ha den egendomliga vanan att använda vårt förnuft. Om vi ha väckt ett förslag,
som sedan befinnes vila på en oriktig förutsättning, anse vi oss ej blott
med bibehållen heder kunna låta bli att yrka bifall till detsamma, utan rent av
att det är vår absoluta skyldighet att icke försöka genomdriva det. Men när
jag hört herr Winberg nu och åtskilliga, gångar förut, förstår jag, att den politik,
som han och hans parti driver, tydligen icke vilar på samma grundsats.
Sedan kommer jag till gratulationen, att få lyckönska herr Winberg till den
konsekventa frihandelsståndpunkt, som han intager. Jag måste säga, att den
verkligen är storartad med hänsyn till den omständigheten, att han här är
skyldig att försvara den politik, som ett internationellt parti behagat bestämma
-7- i förekommande fall är han som bekant till och med skyldig att här ge oss
till livs vad hans partistyrelse författat — och att läget är det, att i det idealland,
från vilket herr Winbergs parti hämtar sina idéer och sin kraft, finns
det någonting som heter tulltaxa och till på köpet en tulltaxa, som skulle
komma håret att resa sig på huvudet på en svensk protektionist av den värsta
sorten. Min kamrat i andra kammaren, herr Lövgren i Nyborg, har gjort sig
det besväret att ur »Deutsches Handels-Archiv», där den ryska tulltaxan
finnes in extenso införd, plocka ut några tullsatser. Taxan är fastställd
av folkkommissariernas råd den 8 januari 1924. Enligt densamma betingar
skalat ris per 100 kilogram 6 rubel i tull. Här i Sverige är tullen 2 kronor
för samma kvantitet. Oskalat ris är i Sverige fritt, under det att tullsatsen i
Ryssland utgör 0,9 rubel, således över en krona 50 öre i svenskt mynt.
Potatismjöltullen i Sverige har alltid av oss ansetts vara en abnormitet.
Den är ju 20 kronor per 100 kilogram. Jag ansluter mig på det allra livligaste
till ett krav att sätta ner den. I herr Winbergs idealland är denna tull
18 rubel per 100 kilogram, d. v. s. omkring 35 kronor i svenskt mynt. Å
cikoria och kaffesurrogat är tullen i samma land 12 rubel, å orostat kaffe 37
rubel, således åtskilligt högre än vår tull, å rostat kaffe är den 74 rubel, å te
148 rubel, å råsocker 18 rubel, å raffinerat eller kandisocker 27 1j2 rubel, allt
per 100 kilogram räknat. Sistnämnda tull är betydligt högre än vår tull- och
sockerskatt tillsammans. Koksalt, som väl är en nödvändighetsvara framför
alla andra, befinnes ha en tull av 2,75 rubel per 100 kilogram, kött 9 rubel,
Onsdagen den 25 februari.
27 Nr 13.
köttkonserver 18 rubel, kaviar, sjötunga och foreller 200 rubel, fiskkonserver,
andra slag, 122 rubel, fisk 9 rubel, salt sill, som såvitt jag kan erinra mig är
tullfri här i landet, 3 rubel, ofärgad bomull 27 rubel, färgad bomull 53 rubel,
färgat turkiskt rött bomullsgarn — rött bomullsgarn — 107 rubel. Denna taxa
är, såvitt jag förstår, beräknad efter guldrubel, i vilket fall det går ungefär
1 krona 92 öre på en rubel.
Då jag läste denna tulltariff, gjorde jag mig den frågan, varför herr Heyman
är så missnöjd med Ryssland. Han borde egentligen flytta över dit, ty såsom
den ryska tulltariffen ser ut från början till slut, borde han med sin åskådning
trivas utmärkt där.
Herr Winberg sade även, att vi socialdemokrater fallit ifrån förbudskravet.
Det kan ju hända, att somliga gjort det. Jag skall be att få förklara, att jag
för min del icke gjort det. Emellertid finner jag i denna märkvärdiga ryska
tulltaxa en lång avdelning, som handlar om tull å vin och sprit, brännvin av
spannmål och bärvin, å Öl och annat sådant samt å humle o. s. v. Denna avdelning
å tulltaxan vore ju absolut överflödig, om det förbud, som det ryska
tsardömet införde på sin tid, hade bibehållits under den rådande ryska regimen.
Det är naturligtvis mycket lättare att bibehålla ett förbud än att
införa ett sådant, och därför förstår jag icke, varför man upphävt det.
Jag ber, som sagt, på det allra livligaste få gratulera min ärade vän herr
Winberg till att inför tulltaxan i det stora land, som han, förmodar jag, betraktar
som sitt rätta fädernesland, kunna bibehålla sin frihandelsståndpunkt
så ren och oförfalskad, som det framgick av hans uttalande här.
Så vill jag endast tillägga en liten sak. Herr Winberg omnämnde, att
eu kvarn i Uppsala haft osedvanligt stora vinster. I en »skämtbild» i hans
partiorgan beskylldes min ringa person direkt för att vara orsaken till
att kvarnen i fråga tjänat i genomsnitt 43 % på sitt kapital under hela den
period, som den existerat. Denna beskyllning riktades icke mot mig av herr
Winberg, vilket vittnar om, att han i alla fall väjer tillbaka inför vissa saker,
som stå i hans partiorgan. Men lika litet som någon av mina partivänner eller
vår ställning i de här i dag föreliggande tullfrågorna sägas rätteligen
hava något sammanhang med, att en till kvarnföreningen ansluten kvarn
haft en abnorm vinst, lika litet sant är det, att kvarnarna för närvarande göra
stora vinster. Om herr Winberg ville taga reda på, huru läget verkligen är,
skulle han finna, att tack vare en institution, i vars tjänst undertecknad har
det nöjet att arbeta, förtjäna kvarnarna för närvarande absolut ingenting, utan
sälja sitt mjöl till samma pris, som spannmålen kostar. Jag finner det i varje fall
litet orättvist, att man i herr Winbergs organ beskyllt mig för att vara skuld
till vad som delvis hände, medan jag ännu gick i småskolan.
Herr Winberg: Ja, herr talman, förr i världen sade man, att alla vägar
bära till Rom, men numera tror jag man får ändra detta uttryck så, att alla
vägar bära till Ryssland, åtminstone vägarna i den politiska debatten. Ty så
småningom kommer man i alla fall till Ryssland, även om vägarna äro aldrig
så krokiga. I övrigt skulle man kunna säga, att de herrar, som uppträtt i
denna debatt, göra som sådana personer, vilka, då det blir något obehagligt,
börja att tala om något annat. Jag har emellertid icke någonting däremot
utan är tvärtom ganska intresserad av den saken.
Vad herr Heyman beträffar förklarade han märkvärdigt nog, att anledningen
till att det var ont om spannmål här i landet och att den vore dyr vore den,
att det icke producerades tillräckligt med spannmål i Ryssland. Nu tycker
jag, att det är litet egendomligt att säga, att världen är så beroende av Ryssland.
Nog vet jag, att Ryssland är av stor betydelse åtminstone i fråga om
sädesproduktion, men att det skulle vara av så avgörande betydelse, att om
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Nr 13.
28
Onsdagen den 25 februari.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Korts.)
man där vid något tillfälle icke kunde producera tillräckligt, skulle brist ovillkorligen
uppstå över hela världen, det tror jag är litet överdrivet, herr Heyman.
Emellertid vill jag erinra om, att Ryssland dock säljer spannmål, som Sverige
behagat köpa. Jag vill vidare erinra om, att när man gjorde sådana köp för
ett par tre år sedan,. började man visa sura miner på en hel del håll. Man
interpellerade här i riksdagen och tog såsom utgångspunkt, att man var rädd
iör att säden skulle vara behäftad med baciller — om det. var bolsjevikbaciller
eller andra baciller vet jag icke, ty det har man icke yttrat sig om.
Herr Örne hade ju en hel del upplysningar att ge, som jag endast i all korthet
vill beröra. Jag skall förbigå hans inledning om fraseologi och dylikt, för det
är litet svårt att få något konkret grepp på vilken som syndar mest i det avseendet.
Emellertid säde herr Örne, att socialdemokraterna alltid använda sitt
förnuft, och det^är ju lyckligt att få det konstaterat. Jag förmodar, att man
inte far ta påståendet sa, som da man säger att för en del människor räcker
sanningen så bra till. därför att de använda den så sällan, utan att det är konsekvent
menat. Men det synes mig då, att herr Örne indirekt anklagar de socialdemokrater,
som jstå såsom reservanter, för att inte använda sitt förnuft. Att
få litet klarhet på den punkten skulle nog vara bra, inte minst för förhållandena
mom herr Örnes eget parti.
Till sist kom herr örne med någonting, som han ansåg vara ett dråpslag,
nämligen den ryska tulltaxan, och innan han kom dit, red han på den gamla
käpphästen, att jag är skyldig att propagera vad ett internationellt parti påbjuder.
_ Ja, men skulle inte även det socialdemokratiska förnuftet numera kunna
ha blivit så pass utvecklat, att det kunde åstadkomma någon ny käpphäst i
stället för den, som under tre ä fyra år använts och som börjar bli åtskilligt
selbruten. Beträffande den ryska tulltaxan, meddelade herr Örne, hur den löd.
Ja, herr örne, jag är verkligen så konsekvent och så pass.karaktärsfast, att jag
står för min åsikt, även om den ryska tullpolitiken skulle gå stick i stäv mot
vad jag för min del anser är riktigt här i landet. För övrigt skulle herr Örne
kunna inhämta, av sitt eget partis ledning, huruvida jag var så mjuk att tagas
med, när jag tillhörde det partiet. Jag tror det var tvärtom, och jag tror inte,
att jag ändrat mig i det avseendet.
Emellertid glömde herr Örne att räkna med de olika förhållanden, som råda
i Ryssland och Sverige. I Ryssland är det staten, som driver importen och
utrikeshandeln överhuvud taget, och att man där har tullsatser och så höga
tullsatser som de nu gällande, är just beroende på, att man inte vill låta privathandeln
florera. Om staten har fastställt denna tull för affärer, som den själv
gör, vad blir det då annat än en bokföringsfråga? Så det klubbslaget tror jag
man gott kan stå för.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Herr örne: Herr greve och talman! Det sista argument, som herr Win
berg
anförde, var väl ändå bra besynnerligt. Han meddelade nämligen, att det
finns så litet frihandel i Ryssland, att all export och import skötes av regeringen.
[Herr ^Vinberg: Det är som det skall vara, det.] Ja, jag bara frågar
hur man överhuvud taget, när man gillar det regeringssystemet, kan
kalla sig för frihandlare? Det kan jag inte förstå. Det är väl den allra
mest skriande motsättning till allt vad frihandel heter, som kan tänkas.
Dessutom är det naturligtvis på det sättet, att dessa tullar alltid falla på varuköparna.
Men, herr talman, jag skall icke inlåta mig närmare på dessa saker,
som icke angå vårt eget land. Jag skulle endast i anknytning till vad herr
^Vinberg sade vilja hemställa, huruvida inte hans självständighet skulle kunna
gå så,långt, att han ville meddela i partiorganet och protestera mot, att hans
parti i ett annat land går denna oerhört protektionistiska väg. En sådan åtgärd
Onsdagen den 25 februari.
29
skulle göra mera för att övertyga oss om herr Winbergs självständighet än
alla hans deklamationer här.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Månsson i Hagaström m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Winberg begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 5,
röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Månsson i
Hagaström m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 102;
Nej — 12.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner om tillfällig tullfrihet å vissa slag av spannmål m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete.
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 115 i
första kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. och nr 155 i andra kammaren
av herr Westman m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
såsom bilaga till motionerna fogat förslag till förordning angående utförselbevis
för råg och vete.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:115 av herr Alexander Nilsson m. fl. och
II: 155 av herr Westman m. fl., med förslag till förordning angående utförselbevis
för råg och vete, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Wohlin, Johan Nilsson i
Kristianstad, Boman, Borell, Jönsson i Boa, Lithander, Olsson i Golvvasta och
Bengtsson i Kullen, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de i
ämnet avgivna motionerna.
Herr Nilsson, Alexander: Harr greve och talman! Till mitt förra anfö
rande
har jag ingenting vidare att tillägga utan yrkar bifall till motionens
hemställan.
Kr 18.
Om
upphävande
av spannmålstullarna.
(Forts.)
Om utförselbevis
för råg
och vete.
Nr 13. 30
Onsdagen den 25 februari.
Om utförselbevis
för råg
och vete.
(Forts.)
Ang.
äkta makars
beskattning.
Herr örne: Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare
på bifall till den av herr Alexander Nilsson m. fl. i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson, Alexander, begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 7,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den av herr Alexander Nilsson m. fl. i ämnet väckta
motionen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja
— 70;
Nej — 41.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 27 april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta
särskild tullavgift.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 9, i anledning av väckta
motioner om ändring av gällande bestämmelser rörande beskattning av äkta makars
inkomst.
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 176, hade herr Lindhagen, under hänvisning till att enligt gällande förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt äkta makar, som båda åtnjöte inkomst,
bleve högre- beskattade än två icke gifta personer med motsvarande inkomster,
hemställt, att riksdagen ville för sin del besluta eller hos regeringen
begära förslag till ändring i vederbörande beskattningsförfattning för undanröjande
av anförda missförhållanden.
Uti en inom andra kammaren väckt, likaledes till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 158, hade fröken Wellin, under påpekande av samma förhållande,
varom herr Lindhagen i sin berörda motion erinrat, och med hänvisning
till att detsamma gällde i motsvarande mån för den kommunala beskattningen,
hemställt, att riksdagen behagade i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till ändring av ifrågavarande lagbestämmelser därhän, att
varje make måtte få taxeras och beskattas personligen efter egen inkomst så
-
Onsdagen den 25 februari. 3 1
som självständig skattedragare utan avseende taget till den andre makens inkomster,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve
anledning.
Utskottet hade i det föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motioner 1:176 av herr Lindhagen och 11:158 av fröken
Wellin, om ändring av gällande bestämmelser rörande beskattning av äkta makars
inkomst, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I fråga om utskottets motivering hade reservation avgivits av, utom annan,
herr Björnsson, som likväl ej antytt sin åsikt.
Herr Lindhagen: Jag har förbisett, att min motion skulle förekomma i
dag, och får därför helt kort yrka bifall till densamma.
Herr Björnsson: För de motioner, som behandlas i detta utskottsutlåtande,
bär jag^ åtminstone till en viss grad stor sympati. Nu förhåller det sig visserligen
så, att motionärerna ha förbisett en viktig omständighet i sina exempel,
den omständigheten nämligen att gift kvinna, som har inkomst av arbete i hemmet
eller av rörelse, får göra avdrag intill 400 kronor. Men även om man tar
hänsyn till detta, blir det kvar en efter mitt sätt att se orimlig beskattning av
äkta makar. Emellertid har det inte för mig varit möjligt att yrka bifall till
motionen på grund därav, att vi ha att vänta ett förslag till skattereform beträffande
både den kommunala och den statliga beskattningen redan nästa år.
Jag skulle dock ha önskat, att utskottet ställt sig litet mera välvilligt till den
tankegång, som ligger till grund för motionerna, i vad de avse skattefria avdrag
för äkta makar. Däremot anser jag mig icke kunna följa med motionärerna, då
det gäller att upphäva de nu gällande bestämmelserna beträffande äkta makars
beskattning såsom en enhet, eftersom hela vår statliga beskattning vilar på principen
om skatt efter förmåga, tillämpad genom progressiv skatteskala. Att beskatta
äkta makar var för sig vore visserligen i god formell överensstämmelse med gällande
äktenskapslagstiftning i övrigt, men i så fall hade man naturligtvis att
vänta en del manipulationer i syfte att göra beskattningen för två gifta mindre
än för motsvarande ogifta, och att öppna vägen för detta ser jag ingen anledning
till. Dessutom tror jag man skulle få åtskilliga svårigheter med kontrollen av
deklarationer.
Att jag emellertid^ inte ens har velat föreslå en mera välvillig motivering,
beror framför allt på att kommunalskattekommitténs förslag, som jag tar för
givet kommer att i väsentliga delar ligga till grund för det förslag, som vi få
att behandla nästa år, är så byggt, att man med en relativt liten ändring kan
uppnå vad jag anser vara ett viktigt önskemål. Jag tror sålunda, att man inte
nästa år behöver befara, att det utskott, som kommer att behandla en sådan
fråga, skall anse förändringen vara så pass kinkig, att utskottet icke kan ge sig
till att på egen hand lagstifta där. Saken ligger så, att det blir en mycket liten
retuschering, som behöves i kommunalskattekommitténs förslag, för att tillgodose
motionärernas önskemål, vad beträffar de skattefria avdragen, och jag kan därför
inte anse det vara nödvändigt att nu göra något särskilt yrkande.
Jag ber alltså att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.
Herr Lindhagen: Jag beklagar, att det föreliggande utlåtandet förbigått
mig, men att strida emot ett enhälligt bevillningsutskott är ju i alla fall ett
hopplöst företag, hur långa anföranden man än kan hålla. Jag vill därför bara
understryka, att saken har sin betydelse och att den på grund av de i motionen
framförda skälen bör beaktas.
Den siste talaren har också angivit den möjlighet, som ligger i att ett till -
Nr 13.
Ang.
äkta makars
beskattning.
(Forts.)
Nr 13.
32
Onsdagen den 25 februari.
Smäkta
makars
beskattning.
(Forts.)
fälle snart återkommer, då saken till äventyrs med större verkan skall kunna
framföras i riksdagen. Då jag emellertid vill ge uttryck åt mitt bestämda uppsåt
att här är någonting, som bör göras, ber jag att nu få framställa det yrkandet,
att min motion måtte på det sätt bifallas, att riksdagen ville hos regeringen
begära förslag till ändring i vederbörande beskattningsförfattningar för
undanröjande av de i motionen omnämnda missförhållandena.
Herr Bulle: Herr greve och talman, mina herrar! Jag skall be att få
upplysa kammarens ledamöter om, att den enda skillnaden mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanten herr Björnssons är ju, att herr Björnsson ansett,
att man skulle i motiveringen ha yttrat sig i någon mån till förmån för motionärernas
förslag. Jag vill då säga, att utskottet sett saken så, att det här
i alla fall gäller en fråga, som är ganska viktig och även ganska svår att bedöma.
Nog är det sant, att starka skäl kunna anföras för motionärernas förslag,
men det finns nog också skäl, som tala emot en sådan uppfattning. Under
sådana förhållanden vågar jag ändock påstå, att det nog är klokt att göra
som utskottet gjort och icke taga ställning till frågan. Det gäller ju en svår
och kinkig sak, som vi veta skall komma under bedömande nästa år och då efter
mycket grundlig utredning. Först har ju en kommitté arbetat i många år och
bestämt sig för en viss linje, så komma många yttranden från sakkunnigt håll
att avges över detta förslag, och så kommer Kungl. Maj b att nästa år lägga
fram en proposition, sedan Kungl. Maj :t naturligtvis har övertänkt saken mycket
noga. Då är det väl rimligt, att riksdagen får bedöma och avgöra frågan
efter de skäl och den utredning, som då föreligga, och att man icke i detta fall
låter en tillfällig sympati för den ena eller andra linjen vara bestämmande
och gör ett uttalande, som sedan kanske skulle kunna föregripa regeringens
uppfattning, när den nästa år skall framlägga propositionen, och även kunna
anses vara i någon mån bindande för riksdagen.
Det är av dessa skäl, utskottet har ansett det mycket viktigt, att riksdagen
icke alls principiellt uttalar sig för eller emot motionen utan blott hänvisar till,
att motionärerna i alla fall vinna sitt huvudsyfte genom att frågan blir allvarligt
övervägd och avgjord så snart som vid nästa års riksdag. Det är på grund
av dessa förhållanden, herr talman, som jag anser, att även utskottets motivering
är klok och riktig.
Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
förevarande betänkandet hemställt samt vidare på bifall till den av herr Lindhagen
i ämnet väckta motionens senare alternativ; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades’ vara med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om
avdrag vid 1926 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning
av inkomst m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förhöjning för år
1925 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående understöd;
-
Onsdagen den 25 februari.
33
Nr 13.
nr 12, i anledning av väckta motioner om tillstånd för lasarettsläkaren H.
Grseve att kvarstå i tjänst utöver inträdd pensionsålder m. m.; samt
nr 13, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om1 understöd
åt städerskan Anna Högberg.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning för år
1925 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående
understöd; och
nr 44, i anledning av väckta motioner om tillstånd för lasarettsläkaren H.
Grseve att kvarstå i tjänst utöver inträdd pensionsålder m. m.
Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
43, att utskottets hemställan i utlåtande nr 10, samt i avseende på förslaget nr
44, att utskottets hemställan i utlåtande nr 12 hifölles även av andra kammaren.
Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 47, till
Konungen, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar.
Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att även andra kammaren
antoge det i punkten 3 av konstitutionsutskottets memorial nr 1 införda grundlagsändringsförslaget.
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande av dels en internationell konvention
av den 4 maj 1910 angående bekämpandet av den vita slavhandeln och dels
en internationell konvention av den 30 september 1921 för undertryckande av
handeln med kvinnor och barn.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckt
motion angående omarbetning av nu gällande allmänna hyreslagstiftning.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 231,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Samuelson m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en snar och genomgripande
omarbetning av nu gällande allmänna hyreslagstiftning, åsyftande
framför allt ett bättre tillgodoseende och tryggande av de mindre bemedlades
behov av tjänliga och sunda bostäder i enlighet med vissa i motionen framförda
önskemål, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga de lagförslag, som
därav påkallades.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Greve Lagcrbjelke: Herr greve och talman, mina herrar! Med mina synpunkter
på föreliggande fråga vore det kanske onödigt att begära ordet, då utskottet
hemställt om avslag på den föreliggande motionen om omarbetning av
nu gällande allmänna hyreslagstiftning. Jag anser mig dock ha en anledning
Första lcammarens protokoll 1925. Nr 18. 3
Ang.
omarbetning
av hyreslagstiftningen.
Sr 13. 34
Onsdagen den 25 februari.
Ang.
omarbetning
a v liyreslagstiftninaen.
(Forts.)
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen.
att här uppträda i utskottets motivering. Utskottet börjar denna med att säga,,
att utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av en snar och omfattande
revision av gällande hyreslagstiftning. Jag har nu ingenting emot en
revision av själva lagstiftningen; men jag måste säga, att jag knappast kan
finna något behov föreligga av en snar omarbetning, och ännu mindre av en omfattande.
Jag vill gärna medge, att utskottet gör vissa reservationer, men man
får väl ändå i utskottets välvilliga uttalande om motionen samt av utskottsutlåtandets
hela läggning den uppfattningen, att utskottet har en väl hög tanke
om möjligheten att genom lagstiftningsåtgärder och restriktioner förbättra förhållandena
på hyresmarknaden, särskilt ur hyresgästernas synpunkt. Jag finner
för min del motsatsen vara fallet. Ju större rörelsefrihet som kan införas på
bostadsproduktionens område, dess mera gagnas dess verksamhet, och av än
större gagn skulle vara, om man kunde undanröja eller åtminstone minska de
monopol, som utövas av vissa kategorier byggnadsarbetare. De restriktioner,
som nu förelegat och dessa av mig påtalade monopolförhållanden ha hindrat
den privata spekulationen, som förut i all huvudsak hade byggnadsverksamheten
om hand, att i tillräcklig omfattning inlåta sig på denna. Detta har kostat
det allmänna, stat och kommun, hundratals miljoner kronor, som annars antagligen
kunnat besparas.
I frågans nuvarande läge har jag emellertid, herr greve och talman, intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion om åtgärder i anledning av en till riksdagen från
egyptiska parlamentet riktad hänvändelse.
I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första tillfälliga
utskott för behandling hänvisad motion, nr 173, hade herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen ville såsom svar å den till riksdagen från egyptiska
parlamentet riktade hänvändelsen hos regeringen anhålla, att regeringen ville:
1) till egyptiska regeringen och dess parlament framföra svenska folkets stora
sympati för behöriga krav inom alla världsdelar på nationell självbestämningsrätt
och denna rätts hävdande icke minst inom Nationernas förbund; och
2) giva de svenska ombuden i Nationernas förbund instruktion att där framföra
till välvillig omprövning de i den egyptiska hänvändelsen berörda synpunkterna
med uppdrag tillika att medverka till en för dylikt ändamål erforderlig
nyorientering i förbundets författning.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.
Herr Lindhagen: Då nu Sverige är med i de utrikespolitiska förhandlin
garna
och följaktligen måste intressera sig för vad som tilldrager sig i världen,
så har jag vid detta tillfälle ansett mig uppfordrad att fästa uppmärksamheten
vid en viss angelägenhet.
Som kammarens ledamöter torde erinra sig, blev uti .Egypten sistlidna höst den
engelske överbefälhavaren mördad av uppviglade nationalister, och detta föranledde
från den nuvarande konservativa engelska regeringen ett ultimatum till
Egypten, vilket innefattade ett starkt ingrepp i detta lands inre angelägenheter
i olika avseenden. Detta ultimatum har också klandrats i England från olika
håll och alldeles särskilt från vänsterpartierna. Även där rådde olika meningar
Onsdagen den 25 februari.
35 Nr 13.
om saken, men engelska folket hade icke tillsports om densamma, parlamentet
hade icke hörts härom. Företaget var en yttring av regeringsenväldet i utrikespolitiken,
med vilket Europa har att vid så viktiga tillfällen kämpa.
Med anledning av detta ultimatum tillställde egyptiska parlamentet alla övriga
staters parlament, och således även första och andra kammaren här i Sverige,
en protestskrivelse, där en närmare redogörelse lämnas för ingreppen. Enligt
det egyptiska parlamentets mening uppfattades detta handlingssätt som en
obehörighet i flera avseenden. Man ansåg det vara en inblandning i Egyptens
inre angelägenheter, ett våldförande av dess konstitution och ett hot mot dess
agrariska och ekonomiska livsintressen. Övergreppen stodo icke i något som
helst sammanhang med brottet, menade man, och voro utan förebild i historien.
Det telegram, som avläts bland annat till svenska riksdagen, innehöll en energisk
»protest mot dylika sakligt orättfärdiga och rättsligen ogiltiga handlingar»,
och deputeradekammaren formulerar sitt yrkande på detta sätt: »Kammaren
vänder sig med sin protest till alla världens parlament, den vädjar till Nationernas
förbund och begär dess intervention för att försvara mot godtycke ett
oskyldigt folk.» Här begäres således en intervention i folkens förbund, och då
vi äro medlemmar av folkens förbund, innefattar detta även en uppfordran till
oss att i vad på oss ankommer söka verka för en sådan intervention. Ty om
ingen medlem av förbundet tager upp en sådan sak, kommer heller icke förbundet
att göra det. Således är detta ett klart yrkande.
Hur har det besvarats? Det har från vårt folk besvarats med dödstystnad.
Jag kan icke föreställa mig, att detta är ett lämpligt sätt att främja internationellt
samförstånd, utan man bör väl i någon mån uppmärksamma en sådan vädjan
från ett parlament till ett annat folks parlament. Jag har försökt.göra vad
jag kunnat för min del. Jag lyckades få in en artikel i tidningen Social-Demokraten,
visserligen icke på någon framskjuten plats i tidningen, men den kom
in i alla fall. Vidare har jag erfarit, att min länskamrat herr Luterkort samtidigt
protesterat mot vår dödstystnad i tidningen Nya Samhället. ^ och där
kommo hans artiklar in såsom ledare, vilket gladde mig. Jag har också försökt
att intressera fredsorganisationer att hålla något möte i saken, men de voro
vacklande och tveksamma, och det kunde icke bli något utav.
Slutligen föreligger då denna motion, där jag velat genom en framställningtill
kammaren upptaga möjligheten att avlåta ett svar på den till denna, kammare
ställda vädjan, då intet meddelande därom kommit från regeringen.
Dessa telegram avlämnades nämligen till regeringen, medan riksdagen ej var
samlad. Men regeringen har icke givit oss någon del av telegrammens innehall
eller på något sätt satt riksdagen i tillfälle att. yttra sig över dem. Ja, möjligtvis
i hemliga utskottet, det känner jag icke till, det är en för oss sluten bok.
Det tillhör knappt parlamentet, det är en utgrening av regeringens sekretess
och i verkligheten ingenting annat.
Det synes mig således först och främst, att vanlig umgängeshövlighet kräver,
att man svarar på en sådan framställning som denna. Men vidare har
saken den betydelse, att såsom den nu ligger, är situationen eu manifestation
av det svenska parlamentets omyndighet gentemot regeringsmakten. Regeringsmakten
mottager på våra vägnar en skrivelse och låter den ligga -— eller lägger
den i papperskorgen förmodligen — och parlamentets omyndighet i dessa frågor
är därmed ytterligare understruken. Förmyndaren säger: dessa omyndiga
barn hava ingenting med denna sak att göra, utan jag beslutar på dessa barns
vägnar.
.lag hade verkligen tänkt att konferera med Branting, som man kanske kunnat
vänta skulle ha gått med på någon åtgärd, men denna hänvändelse från
egyptiska parlamentet kom den 2G november och redan den 30 november insjuknade
han tyvärr.
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen.
(Forts.)
Nr 13. 36
Onsdagen den 25 februari.
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen.
(Forte.)
Det farligaste i alla fall är denna tystnad från ett helt folk, som bebor frihetens
stamort på jorden, såsom det kallas ännu ibland vid något festligt tillfälle.
Åtminstone är det anmärkningsvärt, att man icke alls reagerar inför den
rättsfråga, som här föreligger, och på vilken Nationernas förbund måste bygga
sin existens, om det skall kunna fortleva, en rättsfråga, som man icke kan på
detta sätt fullkomligt negligera. Man kan till och med säga, att den, som
tiger inför en sådan vädjan, han samtycker på sätt och vis till rättskränkningen
eller gör sig delaktig i densamma genom en feghet i sinnelaget, som
jag icke tror är av förhållandena påkallad och som i varje fall icke kan vara
någon hävstång för rättens förverkligande.
Vid det besök hos Branting, varom jag talade, gällde det en annan sak, en
liten internationell hjälpfråga och icke denna. Då jag gick, frågade jag —
det var endast två dagar, innan han sjuknade — »Vad tycker du om Englands
ultimatum?» Han svarade då: »Jag tycker icke om det, men jag tror icke,
att det är farligt, åtminstone icke för tillfället.» Denna sista försäkran lugnade
mig åtskilligt, då jag icke var fullt insatt i, vilka omedelbara faror som kunde
ligga under densamma. Däremot förstod jag då, såsom jag tror, och förstår
fortfarande, att genom detta ultimatum har man äventyrat och håller på att
åsidosätta en av grundsatserna för det framtida rättssamhället i världen. Och
vidare förstår jag, att det är ett ytterst farligt och uppseendeväckande svar på
Genéveprotokollets tal, och att det i varje händelse är en stor fara för framtiden,
som ligger däri, och en stor fara således för oss alla, även för oss här i höga
Norden. Den som sår vind, han skördar ju i alla fall förr eller senare storm,
och den, som tiger och samtycker vid ett sådant tillfälle, kommer också nog att
få del av den stormen. Det är så, att en nation glömmer icke så lätt en sådan
här gärning, som den anser som en oförrätt, och om denna nation också är maktlös
nu och måste finna sig i den oförrätten, står bakom denna nation en ofantlig
världsdel, som kallas Asien, och det kommer en tid, då man där skall summera
ihop alla orättvisor, som Europa begått, och i den stunden kommer den verkliga
faran.
Nu har jag i motionen yrkat två saker, nämligen för det första, att riksdagen
måtte anhålla, att regeringen ville »till egyptiska regeringen och dess parlament
framföra svenska folkets stora sympati för behöriga krav inom alla världsdelar
på nationell självbestämningsrätt och denna rätts hävdande icke minst inom
Nationernas förbund». Det kan väl icke vara så farligt, att man vill stå för
behöriga krav, ty den, som icke vågar uttala en sådan sak och fruktar för, att
den skall lända oss till ofärd, den nationen är omyndig och oduglig till att medverka
i något framstegsarbete. Vidare hemställes för det andra, att regeringen
måtte »giva de svenska ombuden i Nationernas förbund instruktion att där framföra
till välvillig omprövning de i den egyptiska hänvändelsen berörda synpunkterna
med uppdrag tillika att medverka till en för dylikt ändamål erforderlig
nyorientering i förbundets författning». Att vi såsom medlemmar i Nationernas
förbund efter denna vädjan till oss vilja hemställa om en välvillig omprövning
angående vad som kan anses ligga uti denna skrivelse till oss, det är väl
heller ingenting, som vi behöva darra på manschetten för, utan kunna vi väl
som ett fritt gammalt vikingafolk säga, att vi tycka, att denna framställning är
riktig. Och nog tror jag också, att det är riktigt, att vårt anseende i världen
mera skulle stärkas genom en sådan åtgärd, än vi skulle förlora på densamma.
Nu har utskottet här kommit med ett trist och grått betänkande utan några
egentliga synpunkter, och slutet är: non possumus, vi kunna det inte!
Utskottet säger först och främst, att man har icke begärt någon åtgärd från
vår sida. Ja, även om man icke begärt någon åtgärd, är det väl så, att när
man kommer till oss med en skarp protest, innefattar detta i alla fall en uppfordran
till åtgärder. Men, såsom jag redan framhållit, innehåller denna skri
-
Onsdagen den 25 februari.
37 Nr 13.
velse en utomordentlig uppfordran till åtgärder, till att begagna vår initiativ- i°^l^rde^v
rätt i Nationernas förbund. Att här krypa bakom en förevändning för att slippa 8 ™
stå som en karl för rätten går heller icke. _ _ parlamentets
Utskottet finner vidare »icke lämpligt föreslå kammaren att biträda den ifråga- hänvändelse
satta opinionsyttringen. Den torde under föreliggande förhållanden komma riksdagen.
uppfattas såsom ett partitagande från den svenska riksdagens sida i konflikten (Forts-)
emellan Storbritannien och Egypten.» Jag vill säga, att Storbritannien icke alls
hörts i denna fråga. Storbritanniens folk och parlament ha icke däri fått säga
sitt ord. Jag har träffat flera engelsmän, som äro förbittrade över sin regerings
tilltag. Det är bara en konflikt emellan den nya engelska regeringen och egyptiska
parlamentet, och den förre engelske regeringschefen har uppträtt skarpt
mot denna åtgärd. Det är således ingen konflikt mellan Storbritannien och
Egypten. Snarare skulle man kunna säga, att vår tystnad här efter en sådan
uppfordran kan tolkas som ett partitagande för den engelska regeringen, ty den
som tiger, han samtycker ofta.
Sedan yttrar utskottet vidare, »att det läge som förefanns vid avsändandet
av telegrammen från det egyptiska parlamentet, numera är väsentligen förändrat».
Ja, det är också en sak, som man försöker krypa bakom. Jag känner
icke, i vad mån läget är förändrat. Här föreligger nu en uppfordran att yttra
något om vad som har hänt, och om det var oriktigt, då det hände, så är det fortfarande
oriktigt, att det hände. Det är däremot, som vi skulle protestera.
Slutligen säges i fråga om andra punkten av mitt yrkande: »Att ingen medlem
av Nationernas förbund ansett sig böra vid den tidpunkt, då konflikten var akut,
bringa frågan inför förbundet, torde delvis ha berott på» etc. Ja, det är ju
oerhört hemskt i själva verket! Det betyder, att man måste befara, att Nationernas
förbund har dödsmärket på sin panna och icke är något annat än ett europeiskt
förbund, grundat på de europeiska stormakternas intressepolitik, och vi
äro blott medlöpare. Ett helt Nationernas förbund tiger fullständigt inför en
sådan behandling och ingen tager initiativ, ingen lyssnar till detta upprop från
det egyptiska folket! Det var då verkligen ingenting tröstefullt, som utskottet
här blottat! Jag förvånar mig ju visst icke häröver, men jag tycker, att utskottet
bort känna sig upprört och oroligt över ett sådant förhållande.
Så kommer slutligen uttalandet, att det är ett så invecklat förhållande att
avgöra, vad som är en inre angelägenhet eller en yttre angelägenhet. Där har
verkligen utskottet kommit med något, som måste särdeles skarpt bestridas.
(År det ett invecklat förhållande att kunna klargöra för sig, om det verkligen
är lämpligt att förfara på det nu anmärkta sättet i följd av den icke av egyptiska
folket eller regeringen, utan av några upptända nationalister i hemlighet
tillställda komplotten? År det en så invecklad fråga? Jag skulle kunna räkna
upp alla de punkter, som den engelska regeringens ultimatum innehåller, och jagkan
icke förstå, att icke utskottet känner på sig, att frågan är klar och icke
invecklad. Men detta sammanhänger med, att Nationernas förbund uppenbarligen
fortfarande är företrädesvis ett europeiskt förbund, och dödsmärket på
Gencveprotokollet är det väl framför allt, att man ifrån skiljedom vill undantaga
icke blott förhållanden, som med fog kunna kallas »inre», utan även åtskilligt
annat och däribland till och med de europeiska stormakternas godtyckliga maktutövning
över främmande folkslag! Så länge alla behärskade folk i Asien och
Nordafrika bibehållas av folkförbundet och dess Geneveprotokoll under förtrycket
och vi småstater icke våga säga ett ord emot denna oerhörda orättrådighet, så få
vi ligga som vi bäddat och sorglöst avbida den stora katastrofens annalkande.
Nu vill jag i alla fall medgiva, att utskottet såsom ett led i ett europeiskt
parlament är bundet till händer och fötter av all den obehöriga hänsyn, som jag
nu tillåtit mig att klandra, och därför sökt så gott det kunnat komma ifrån rättvisans
krav, som det icke på något sätt gått i land med. Utskottet har kanske
Nr 13. 38
Onsdagen den 25 februari.
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen.
(forts.)
med ganska stort fog, på grund av sitt beroende av den europeiska världsdelens
politiska småsinne, ej kunnat förorda riksdagen att intaga en annan ståndpunkt.
Men jag har i alla fall ansett, att det borde från något håll inom världsdelens
alla parlament, till vilka nu förgäves vädjats, sägas något i saken. De ord, som
jag tillåtit mig här uttala, äro visst icke något slags »begravningstal», såsom
det väl kommer att stå i en eller annan tidning, om pressen över huvud ägnar
någon bokstav åt Egyptens rättvisa sak. Det är blott några droppar vatten på
det frö, som egyptiska folket velat nedlägga i våra sinnen för att tillvarataga
rättens tillblivelse i världen. Detta frö kan icke det tillfälliga utskottet eller
någon annan maktbefogenhet avliva, så att man behöver hålla några begravningstal
över detsamma. Ty det kommer att hava sin växtkraft lika länge som
de frön, man hittat i Egyptens pyramider, där de nedlagts för årtusenden sedan,
men som i alla fall gro, när man lägger dem i en god jordmån.
Jag sorkar således, herr talman, bifall till motionen.
Herr Luterkort: Herr talman! Då den ärade föregående talaren nämnde,
att jag i vår press vid något tillfälle berört detta ämne, har jag funnit det vara
av ett visst intresse att få här i all korthet redogöra för den ståndpunkt jag
har i ärendet, sådant det nu föreligger i kammaren.
Jag vill då först säga, att jag i likhet med herr Lindhagen hyser den uppfattningen,
att detta ärende icke blott bör avfärdas med den glosan, att ett »liktal»
hålles, utan här har snarare framförts ett nytt uppslag och nya synpunkter i det
stora ämne, varav denna fråga blott utgör en liten del.
Nu är det naturligtvis riktigt, såsom utskottet säger, att under föreliggande
förhållanden vårt beslut skulle kunna uppfattas som ett partitagande från
den svenska riksdagens sida i konflikten emellan Storbritannien och Egypten,
därest det här bleve något positivt uttalande i överensstämmelse med vad motionären
i sin motion yrkat. Jag vill också säga, att jag givetvis icke kommer
att framställa något sådant yrkande. Under sakens nuvarande läge och med
de former, som vi ha att tillgå för att diskutera dylika frågor, som vidröra
utrikespolitiska problem, är saken uppenbarligen så ömtålig, att det icke låter
sig göra att gå den vägen.
Men jag kan å andra sidan icke underlåta att i detta sammanhang uttala, att
betydelsen av det ämne, som av herr Lindhagen berörts, i ett par punkter pekar
hän på förhållanden, som det icke kan vara ur vägen att i ett eller annat avseende
diskutera även i ett nationellt parlament.
Den nya folkrätten, som nu håller på att växa upp, har sin organisation i
Nationernas förbund och dess underordnade institut. Men då måste det också
vara ett allmänt intresse att det arbete, som där göres, icke sker liksom i konklaver,
utan att impulser kunna hämtas från alla håll i världen, där impulser
över huvud kunna förekomma och då framför allt i de olika ländernas nationella
parlament. Man måste betrakta det såsom en synnerligen stor brist, att
det överhuvud taget icke finnes något sätt för att, då det gäller, taga upp
dessa olika komplex av frågor, att det saknas någon form eller garanti för,
att man skulle kunna kommunicera med varandra inom de olika parlamenten.
Om vi tänka oss det läget, att vårt land självt bleve föremål för övergrepp från
en större eller starkare nation, då måste det kännas synnerligen hårt, föreställer
jag mig, att därest vi tillgrepe det medel att stödja oss på, som kan ligga
i en allmän opinion, en världsopinion, en framställning från vårt håll icke
skulle hava någon annan utsikt än att stoppas i papperskorgen eller helt och
hållet komma utanför beaktande från det eller de håll, där vi kunde tänka oss,
att en opinion kunde födas. Detta är den ena av de principiella frågor, jag
här velat peka på. Här föreligger nu faktiskt det fall, att vi icke hava någon
Onsdagen den 25 februari.
39 Nr 13.
konstitutionell möjlighet att få en framställning, sådan som den ifrågavarande
från Egyptens parlament, bragt inför riksdagens bedömande. Här föreligger egyptiska
enligt vårt förmenande en punkt, där våra såväl som andra delegater inom parlamentets
Nationernas förbund böra försöka få till stånd en form för en sådan kommu- hänvändelse
nikation emellan de olika parlamenten. _ tl " s a^en''
Vad sedan angår själva kärnpunkten i spörsmålet, vill jag peka på det för- i''or‘id
hållandet, att det verkligen bär gäller en principfråga av allra största räckvidd
med avseende på dessa internationella spörsmål, och det var detta, som
jag gav uttryck åt i mina artiklar i tidningarna. Vi hava i vår strafflag ett
stadgande, där man ofta kommer i kontakt med mål, som äro mycket obetydliga.
Jag tänker på stadgandet angående egenmäktigt förfarande. Det är
obetydligheter och småsaker, som det där ofta rör sig om; man tänker icke
på, att detta stadgande utgör själva uttrycket för, att vi äro ett rättssamhälle
och icke en stat, där våldet har avgörande framför rätten. Det innebär,
att ingen, han må vara aldrig så stark och hava aldrig så god rättsgrund, äger
att själv realisera sina rättsanspråk. Det var egentligen blott det, man skulle
hava kunnat säga ifrån med anledning av denna utifrån kommande hänvändelse
till Sveriges riksdag. Man skulle hava kunnat sagt ifrån opinionsvis, att
nyssberörda svenska rättsgrundsats vore den norm, som vi i alla liknande
situationer måste hävde såsom den avgörande även i internationella förhållanden.
Nu ville jag hava sagt, att med avseende på den betydelse, som ett sådant
opinionsförfarande äger och en opinionsyttring i en sådan rättsfråga som denna
borde hava, skulle det vara av betydelse, om vid en behandling av t. ex. det
egyptiska parlamentets förevarande framställning herr Trygger stege upp och
gåve uttryck för en sådan opinion. Hade vi så den enkla rättigheten att instämma
i ett föregående anförande och kamrarnas samtliga ledamöter i det
nyssberörda fallet, en efter en, stege upp och genom instämmande gåve uttryck
för sin uppfattning, då hade vi till stånd en opinionsyttring; och jagtänker,
att under den närmaste framtiden dylika opinionsyttringar skola få
den största betydelse för den internationella rättens utveckling.
Detta är vad jag velat säga i detta ämne, och jag har, herr talman, icke
något yrkande att framställa.
Herr Anderson, Erik: Herr greve och talman! ffranskar man herr Lindhagens
motion, finner man, att däri hemställes, »att riksdagen ville såsom
svar å den till riksdagen från egyptiska parlamentet riktade hänvändelsen hos
regeringen anhålla, att regeringen ville: 1) till egyptiska regeringen och dess
parlament framföra svenska folkets stora sympati för behöriga krav inom alla
världsdelar på nationell självhestämningsrätt och denna rätts hävdande icke
minst inom Nationernas förbund; och 2) giva de svenska ombuden i Nationernas
förbund instruktion att där framföra till välvillig omprövning de i den
egyptiska hänvändelsen berörda synpunkterna med uppdrag tillika att medverka
till en för dylikt ändamål erforderlig nyorientering i förbundets författning.
Om man nu studerar dessa yrkanden med det egyptiska parlamentets skrivelse
som bakgrund, skall man snart finna, att ett beslut i enlighet med motionärens
förslag skulle uppfattas som ett obehörigt inblandande i vederbörande
länders mellanhavanden med varandra. Detta skulle i sin ordning kunna medföra
skada för vårt eget förhållande till vederbörande länder, och det skulle
också medföra ett försvårande av vår utrikeslednings arbete.
Med dessa synpunkter har utskottet icke kunnat gå med på motionärens
framställning, och jag ber fördenskull, herr greve och talman, att få yrka
Infall till utskottets förslag och avslag å motionen.
>''r 13. 40
Onsdagen den 25 februari.
iimhdräiwlv Herr Pauli:„ Herr talman! Jag skall tillåta mig att i anslutning till vad
egyptiska s?m nys.s anfördes av utskottets ordförande något närmare utveckla anledparlameniets
ningen till att utskottet avstyrkt föreliggande motion.
hänvändelse Av herr Luterkort har framhållits den synnerligen ömtåliga karaktären av
C! ^ denna fråga, och i själva verket förefaller det mig, som om de saker, som påpe(
0IS-> käfs av herr Luterkort, närmast vore av den art, att de utgöra lika många
argument mot motionen, så att ur den synpunkten kan man ju säga, att herr Luterkort
höll ett begravningstal så gott som något.
Beträffande själva sakens förhistoria förhåller det sig så, att det inte bara
är eu skrivelse, som kommit till den svenska riksdagen, utan det är tvenne i
telegramform avfattade hänvändelser, av vilka den första avsändes av den
egyptiska deputeradekammaren den 24 november förra året och den andra av
egyptiska senaten den 27 november.
Som herr Luterkort mycket riktigt framhöll, finns det inte någon metod
för meddelelser mellan olika parlament, utan vi äro för en sådan kontakt hänvisade
dels till regeringarna och dels till den icke officiella beröring med varandra,
som vi ha genom interparlamentariska unionen. Därtill existerar ju
under mellantiderna mellan riksdagarna icke något presidium, som kan mottaga
några skrivelser. På grund härav lämnades de egyptiska hänvändelserna som
en ren nödfallsåtgärd till regeringen, och statsminister Branting lät publicera
det först inkomna telegrammet. Båda telegrammen förvaras numera i utrikesdepartementets
pressbyrå, som endast genom en tämligen fri översättning kan
bil den papperskorg, om vilken herr Lindhagen talade.
Vad, angår själva den affär, som föranlett dessa skrivelser, har utskottet
framhållit, att den nu befinner sig i ett annat läge än vad den gjorde vid det
första telegrammets avsändande. Jag skall icke här uppta tiden med att rekapitulera
alla detaljer i frågan. Som vi veta, blev mordet på Sir Lee Stack av
egyptiska sammansvurna anledningen till att Lord Allenby å engelska regeringens
vägnar avgav en protest och lät denna protest åtföljas av ett ultimatum,
innefattande en hel rad krav.
Nu skulle man ju kunnat tänka sig, att den egyptiska regeringen förfarit så,
att den inför dessa krav sagt: Vi gå icke in på dem, förrän vi inhämtat vad
Nationernas förbund eller den permanenta internationella domstolen säger om
saken. Det förefaller mig, som om detta varit den rätta tidpunkten för en
sådan vädjan till en överinternationell instans. Men så gjorde icke den då
sittande egyptiska regeringen, vars president var den bekante egyptiske statsmannen
Zaglul Pascha. Den egyptiska regeringen gick i stället omedelbart
in på de flesta av de uppställda kraven. Bland annat betalades omedelbart
den stora penningsumman av 500,000 pund, som krävdes i skadestånd,
och den upptyllde även flera, man kan säga de flesta, av de övriga fordringarna.
Sedan detta skett, avgick emellertid Zaglul Pascha och en ny regering bildades
under Zivar Pascha, som stod på en helt annan och vänskaplig fot med engelska
regeringen. Efter regeringsskiftet skedde även, tack vare engelska överkommandots
ingripande, den utrymning av de egyptiska trupperna i Sudan, som
hade krävts.
o Vi finna alltså, att på grund av dessa omständigheter inträdde endast några
få dagar efter det första telegrammets avsändande en fullständigt förändrad
situation. Det förefaller mig, som om under sådana förhållanden en hänvändelse
från vår sida till Nationernas förbund att yttra sig om denna sak skulle
vara fullständigt meningslös, försåvitt man därmed skulle åsyfta att vinna
något som helst positivt resultat. När saken har förevarit, kan, såvitt jag
förstår, ingen dom fällas.
. Vad vill herr Lindhagen då vinna med de åtgärder, som här föreslås? När
vi icke kunna vinna någonting i själva sakfrågan, skulle det hela inskränka
Onsdagen den 25 februari.
41 Nr 13.
sig till en allmän opinionsyttring för en rättsprincip, och jag har naturligtvis
lika litet som utskottet det minsta emot i princip, att svenska riksdagen gör
en dylik opinionsyttring. Men det är väl i alla fall så, herr Lindhagen, att
även om vi sätta oss över, huruvida saken är en inre eller en internationell
angelägenhet, så böra vi vid framförandet av opinionsyttringar i rättsfrågor
göra klart för oss de yttre juridiska betingelserna för en sådan sak. Ty det kan
väl i alla fall icke undgås, att dessa betingelser spela en viss roll för själva
rättsfrågan. Här föreligger ju dock en sådan situation, att Egypten ända sedan
1880-talet praktiskt taget stod under engelskt protektorat -— formellt likväl
icke längre än sedan 1914. År 1922 frigavs Egypten spontant av England,
och det har alltså England att tacka för sitt oberoende. Men denna frigörelse
var icke absolut utan skedde under vissa villkor och förutsättningar. Jag är
icke kompetent att bedöma, huruvida de villkor och förutsättningar, under
vilka frigörelsen skedde, förändrade den egyptiska statens suveränitetsförhållande
på det sättet, att man här kan tala om en inre angelägenhet. Det har
utskottet icke heller ansett sig kompetent att bedöma och därför har utskottet
icke vågat sig på att tillstyrka en åtgärd, vid vars bedömande man måste ta
hänsyn till en sådan sak som denna.
För övrigt bör man naturligtvis -— även om frågan, huruvida det gäller en
inre eller en yttre angelägenhet, icke förelåge — avpassa sina opinionsyttringar
efter sammanhanget, och om sammanhanget är sådant, som det här
faktiskt är, nämligen att en opinionsyttring av Sverige skulle av England betraktas
som en ovänlig handling, anser jag, att en sådan opinionsyttring skulle
kosta mer än den smakar. Det är ju ett faktum, om vilket motionären icke torde
sväva i okunnighet, att samtidigt med att denna sak hände i Egypten, utfärdade
England en not, vari det uttryckligen sade ifrån, att det komme att betrakta
en yttre inblandning i denna fråga som en ovänlig handling.
Jag anser alltså, att det finns synnerligen starka skäl, som tala för den
ståndpunkt, som utskottet intagit, och jag ber på dessa grunder att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Ja, jag skall börja med vad den siste talaren framhöll
som en omständighet av betydelse, nämligen att England hade frigjort Egypten
på vissa betingelser och att Egypten således hade England att tacka för sin
frigörelse. Jo, jag tackar jag! Det är väl helt enkelt egyptiska folkets krav på
självbestämningsrätt, som England icke kunnat motstå, så att Egypten har
väl sin egen nationella självbestämmelserätt att tacka för, att en europeisk inkräktare
där som annorstädes fått rygga tillbaka — förståndigt nog av England,
det skulle många andra stormakter icke ha gjort — i någorlunda god tid,
innan det tillspetsade sig alltför mycket. Så det finns ingen anledning att böja
knä för en konservativ engelsk regerings egenmäktighet i den saken.
Vidare sade talaren, att vi kunna icke vinna något i sak. Ja, där ha vi
igen majoritetsprincipens makt över sinnena. Alla darra på manschetterna för
att väcka en sak. om vilken man inte vet redan på förhand, att den kommer att
»gå igenom». Det var ungefär samma sinnelag, som låg bakom herr Paulis
uttalande: man är inte säker på. att man har tillräcklig majoritet för en hänsyn
mot Egypten i Nationernas förbund. Något annat kan det inte betyda. Det
är inte på det sättet, som rätten förverkligas, utan det är på det sättet, som
den försumpas i evärdliga tider, så länge man inte tillerkänner opinionsbildandet
någon verkan utan avseende på om den omedelbart lyckas betvinga makten och
fördomarna eller icke och förmår tillförsäkra sig formell majoritet i en församling.
För övrigt har det ju stått i tidningarna, att en hänvändelse till Nationernas
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen,
(Forts.)
Nr 13. 42
Onsdagen den 25 februari.
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen.
(Forts.)
förbund skett från Egypten, och det meddelades också, att telegrammet därom
tappat några väsentliga ord på telegrafstationen i Marseille. England har ju
emellertid tillkännagivit att Egypten icke kan vädja till folkförbundet och då
måste dess vunna »frihet» verkligen vara ganska obetydlig. England proklamerar
—- nej, icke England, utan en regering på några få personer, alla andra
oåtsporcla — proklamerar helt enkelt, att Egypten är ett lydland och dess
självbestämningsrätt en inre engelsk angelägenhet. När det egyptiska folket,
som ju skulle haft England att »tacka» för sin självständighet, finner sin frihet
i tillämpningen vara av den beskaffenhet, som jag nu tillåtit mig påpeka,
och icke kan få några kanaler direkt till Nationernas förbund, är det icke då
så mycket större skäl för dem, som ännu äro karlar för sin hatt i förbundet, det
vill säga självständiga medlemmar av detsamma, att verkligen rycka in och
fälla ett vänligt ord och begära en välvillig omprövning av den tvistefråga, som
här föreligger?
Herr Pauli sade, att eftersom handlingarna i denna sak förvaras i utrikesdepartementet,
så kan man inte säga, att de kommit i någon papperskorg. Det
finns både små och stora papperskorgar, herr Pauli, och utrikesdepartementet
är en mycket stor papperskorg i synnerhet för sådana här frågor. Allt, som
under sekretessens mantel stoppas i dess arkiv, kommer i korgen, ty man talar
om att stoppa en sak i en papperskorg, då den inte föranleder någon handling
utan blott »lägges till handlingarna».
Den synpunkt herr Luterkort betonade, tycker jag också är förtjänt av stor
uppmärksamhet. Man stämplar i Genéveprotokollet krig såsom brottsliga och
säger, att de på intet sätt få förekomma, ingen får taga sig rätt genom krig.
Men skall man ändå få taga sig rätt genom en sådan handling, som här är il
fråga, och detta gentemot en nation, som man själv frigivit enligt herr Paulis
frimodiga förklaring? Det är väl lika mycket som krig en våldshandling. Skall
inte Nationernas förbund förstå, att alla sådana angrepp, som hota freden nu
eller i framtiden, äro av den art, att de böra hänskjutas till förbundet och icke
få oanmärkt av förbundets samtliga medlemmar ta sig sådana här uttryck?
Saken är verkligen högeligen allvarlig. Nationernas förbund är tvunget att
frigöra sig från sina fjättrar under Europas stormaktsregeringar och bör vädja
till dessa makters folk. Och de små nationerna må väl, om icke av någon större
rättskänsla utan därför att de icke såsom stormakterna äro bundna av intressen i
andra världsdelar, kunna, icke av dygd men av en oförtjänt tillfällighet, bestå
sig med ett rättsmedvetande och ett framträdande till förmån för rättens principer.
Herr Pauli: Endast några ord för att klargöra ett par saker, som herr
Lindhagen berörde.
Herr Lindhagen nämnde, att en hänvändelse från Egypten till Nationernas
förbund har skett. Denna hänvändelse har emellertid, som herr Lindhagen vet,
icke ägt rum från egyptiska regeringens sida utan från egyptiska parlamentets
sida, och det skedde, som jag förut framhållit, först i efterhand.
Herr Lindhagen frågade, om icke Nationernas förbund skulle ta befattning
med sådana frågor. Jo, naturligtvis. Min åsikt är, att Nationernas förbund
bör ta befattning med en sådan konflikt, försåvitt den hotar freden. Men jag ber
ytterligare att få betona, att Nationernas förbund kan icke ta befattning med
denna fråga av det enkla skälet att frågan redan hade förevarit, så att ett inskridande
från Nationernas förbund skulle ha kommit för sent.
För övrigt skall jag icke inlåta mig på några uttalanden om Englands motiv
för frigivandet av Egypten -— huruvida det berodde på förstånd eller moral''
— och jag skall icke heller uttala något omdöme om det Englands uppträdande
Onsdagen den 25 februari.
43 Nr 13.
mot Egypten, som föranledde denna konflikt. Det är en sak, som jag anser
ligger utanför denna diskussions ram.
Herr Lindhagen: Jag glömde en sak, och det var det »förändrade förhållandet»,
om vilket herr Pauli talade. Det skulle bestå däruti, att den egyptiska
regeringen uppfyllt större delen av de uppställda fordringarna och därefter
fått en annan regering, som förmodligen dock icke godkänner Englands
åtgöranden såsom riktiga och bra. När ett land blir tvingat, för att rädda en
återstod av den så kallade friheten, att uppfylla ett sådant ultimatum, bakom
vilket står en ofantlig flotta mot ett värnlöst folk, så är detta icke en förändrad
situation, herr Pauli, utan en »förvärrad situation».
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda: •,
Ja -— 94;
Nej — 8.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion om språkfrågans ordnande vid internationella sammankomster.
I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första tillfälliga
utskott för behandling hänvisad motion, nr 183, hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville anhålla, att regeringen måtte:
1) taga initiativ till mellanfolkligt övervägande av ett rimligt, rättvist och
framsynt ordnande av språkfrågan vid internationella kongresser och andra
internationella sammankomster samt därigenom även giva en väckelse till världsspråksfrågans
lösning; och
2) därvid exempelvis överväga och föreslå:
att vid varje sådan sammankomst i regel bestämdes högst tre nationella
språk, på vilka förhandlingarna finge äga rum;
att då sammankomst ägde rum i ett land, vars språk ej inginge bland de således
fastställda, yttranden även finge hållas på det lands språk, där sammanträdet
försigginge;
att vid alla sammankomster yttranden även finge hållas på de varandra närstående
världsspråken esperanto och reformesperanto (ido); samt
Om åtgärder
i anledning av
egyptiska
parlamentets
hänvändelse
till riksdagen.
(Forts.)
Om
språkfrågans
ordnande
vid internationella
sammankomst
er.
Nr 13. 44
Onsdagen den 25 februari.
Om
språkfrågans
ordnande
vid internationella
sammankomster.
(Forts.)
att översättningar av anföranden ej borde förekomma annat än beträffande
yrkandena, såvida ej för visst fall sådant påyrkades.
Utskottet både i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.
Herr Lindhagen: Jag begärde votering vid det förra ärendet, därför att
det var sista gången jag tänkt begära votering efter den gamla ordningen. I
sådana här frågor, där jag icke är van att få något medhåll, fastän de äro
mycket viktiga, brukar jag i den slutna voteringen få från sju till tjugu röster,
någon gång mera. Med den nya ordningen kommer väl en begäran om öppen
röstning, som för övrigt icke får tagas till protokollet, statistiskt medföra en
sänkning av röstetalen till mellan tre och tio. Nu lyckades denna viktiga angelägenhet
i alla fall samla åtta röster. Skulle vi nu haft den öppna omröstningen,
kanske det bara blivit tre.
Jag skall i den nu föreliggande frågan börja med att uttryckligen förklara,
att det här inte är fråga om någon världsspråksmotion. Jag har aldrig vänt
mig till referenterna på läktaren förr, men nu ber jag herrarna vara goda
och anteckna till upplysning för allmänheten, att detta inte är någon världsspråksmotion,
så har det nämligen stått i tidningarna, och man skall inte tro,
att första kammaren här frångår sitt beslut från i fjol. Utskottet framhåller
självt, att det här gäller en helt annan fråga.
Jag har nämligen, herr talman, ansett, att som en omväxling med en världsspråksmotion
borde fästas uppmärksamheten på, hur man skulle kunna omedelbart
råda någon bot på den vrånghet och språkförbistring, som för närvarande
råder vid internationella kongresser i avvaktan på världsspråksfrågans lösning.
Det är ju nu på det sättet, att en liten nation är fullkomligt bojkottad. De tre stora
privilegierade krigsspråken, höll jag nästan på att kalla dem, behärska situationen
och de andra folken ha icke annat att göra än att sända även personer,
som kunna nödtorftigt uppfatta vad som säges och nödtorftigt uttala några
meningar. Men något större inflytande få de sällan, så länge detta förhållande
existerar.
Jag har därför föreslagit en skrivelse i syfte att få regeringen att intressera
sig för denna sak och har dessutom anfört ett exempel, hur man möjligen skulle
kunna ordna det. Det skulle medgivas att tillsvidare tala och framställa yrkande
på högst tre språk. Till skydd för mindre nationer skulle dessutom, när eu
kongress hålles inom en nation, vars språk icke är privilegierat, få framställas
yrkande även på detta språk. Följden blir, att då en kongress förlägges till
Tyskland, Frankrike, Brittiska imperiet eller Nordamerika icke mer än högst
tre språk få ifrågakomma, ty där är ju den nation, inom vilken sammankomsten
hålles, en av dem, vilkas språk äro privilegierade. Men när en kongress hålles
exempelvis i Sverige, bör svenska också få användas. Jag hade trott, att utskottet
skulle visat åtminstone någon försiktig sympati för ett sådant tillvaratagande
av svenska folkets behöriga intresse.
Vidare har jag tillåtit mig föreslå att vid sidan av de nationella språken
också ett världsspråk skulle få talas, så att man därigenom så .småningom
skulle kunna bereda intresse och plats för ett världsspåk, nämligen esperanto
och ido, som ju äro allmänt erkända såsom de enda, som kunna komma i fråga.
Medger man esperanto och ido eller reformesperanto, som det senare också kallas,
blir det inte, som utskottet tror, två språk till utan endast ett språk, ty man
behöver icke översätta det ena till det andra utan den, som förstår ett av
dessa språk, han förstår också det andra. Man kan i stället väsentligen inskränka
de översättningar av motiveringarna, som nu ske och vilka i regel äro
föga givande. Det visar sig också, att man vid slutet av kongresserna kastat
Onsdagen den 25 februari.
45 Nr 13.
översättningen av motiveringarna över bord och översättas bara yrkandena, och Om
besluten bli säkerligen lika visa eller ovisa, vare sig de fattats efter en dålig wMfrågans
översättning av hållna anföranden eller icke. vid^umluo
Man
har sagt mig från anhängare av världsspråket, att det vore en god mila sammanbörjan
om det tillätes tala esperanto eller ido vid internationella förhandlingar, komster.
Låt oss försöka komma fram på den vägen, säger man i stället. Detta såsom (Fort*.)
en förberedelse till vad som komma skall. Men nej, det passar inte utskottet.
Den stora reformen var utskottet med på enhälligt förra året, men när man
föreslår en partiell reform, är utskottet enhälligt emot. Jag har väckt denna
motion, herr talman, för att uttömma möjlighet^na. Jag får nu i alla fall papper
på, att denna utväg inte är värd, att man inlåter sig på den, och jag kan säga
dessa optimistiska människor, att vi nu väl få falla tillbaka på vår gamla linje.
Utskottet har sagt, att man med mitt exempelvis anförda förslag skulle få
sex språk och det skulle bli mycket värre än det för närvarande är och det
skulle också bli ett hinder för världsspråksfrågan. Jag har nyss anfört skälen,
varför detta utskottets uttalande enligt min mening är oriktigt. Utskottet
tillägger sedan finurligt nog -— om det är en fälla för mig eller en uppriktig
välmening, vet jag icke — att de olika internationella sammanslutningarna
lämpligen skulle kunna var för sig upptaga den nu väckta frågan, och om herr
Lindhagen ville vända sig till svenska riksdagens interparlamentariska grupp,
skulle lian. där finna ett lämpligt forum. Jag försäkrar utskottet, att jag skall
ögonblickligen begagna mig av denna anvisning, och jag kommer förmodligen
också att på denna anvisade vädjobana begära votering för att pröva, hur utskottets
medlemmar där rösta, sedan de bett mig vända mig till fredsgruppen.
Jag yrkar bifall, herr talman, till motionen, och i varje fall till dess första
yrkande.
Herr Pauli: Herr Lindhagen har förklarat, att detta skulle vara en motion,
varJ1g“°m llan’ * avvaktan på världsspråksfrågans lösning, vill försöka avhjälpa
språkförbistringen vid internationella sammankomster. Med språkförbistring
menar man det tillståndet, att man i stället för att tala ett gemensamt språk talar
många, och ju flera språk man talar, dess större blir förbistringen. För
närvarande Jtr det sa, att. man vid de flesta internationella sammankomster
enas om^ två eller tre officiella förhandlingsspråk. I Nationernas förbund
är det två, franska och engelska, i interparlamentariska unionen tre; tyskan kommer
nämligen där till. Man har gjort försök att få även andra språk upptagna
som officiella förhandlingsspråk, exempelvis spanskan, och man kan förutsätta,
att även Italien skall vilja komma dithän. Det vore dock enligt min mening
föga lyckligt, om man pa det sättet ökade antalet officiella förhandlingsspråk.
Herr Lindhagen önskar nu, att till dessa tre, hittills allmänt antagna språk,’
skulle , även komma det språk, som talas i det land, där konferensen hålles,
försåvitt detta, land alltså icke är något av de tre stora kulturländerna. Men
huvudsaken vid sådana konferenser är val i alla fall, att man förstår varandra
och att de anföranden som hallas verkligen komma till största möjliga antal
medlemmars kännedom. Trots det stora intresse för svenska språket, som
glädjande nog uppstått inom vissa av Europas länder, i synnerhet i Tyskland,
kan man nog knappast motse den dag, då ett större antal utlänningar skulle
kunna förstå ett yttrande på svenska vid en konferens här i landet.
Jag har icke ansett, att man med utgångspunkt från den idé, som värld,ssprakstanken
utgör, skulle vinna något genom att ga den väg herr Lindhagen
nu är inne på. Huruvida det är lämpligt att såsom ett experiment ifrågasätta
ido eller esperanto såsom förhandlingsspråk vid dessa internationella konferen
-
Nr 13. 46
Onsdagen den 25 februari.
Oni ser, är en sak, som utskottet icke vill ingå på i detta sammanhang. Men utskottet
"ordnande* ^ar i motiveringen framhållit, att det finner den här föreslagna utvägen vara
vid internatio- rakt motsatt de strävanden till den allmänna förståelse och den allmänna språkfel
samman- liga uniformitet vid konferenser, som herr Lindhagen med sin förra året framkomster.
lagda motion åsyftade.
(Forts.) Dessutom har utskottet tillåtit sig framhålla, att det knappast kan anses
vara en framkomlig väg, att svenska riksdagen skulle göra ett uttalande om
huru det vid de olika internationella sammankomsterna skulle ordnas med
språkfrågan, och vi ha såsom ett exempel framhållit, att det kunde vara lämpligt
för språkfrågans ordnande, om hos den interparlamentariska unionen väcktes
förslag av den svenska interparlamentariska gruppen. Att detta skulle
innnebära någon bestämd utfästelse från utskottsledamöternas sida att i denna
sak votera på ett visst sätt, kan jag icke finna. Det är att draga en allt för
rask slutsats. Detta är en sak, som naturligtvis bör tagas under övervägande
med hänsyn till då föreliggande omständigheter.
Under åberopande av vad jag anfört, skall jag, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Vid internationella sammankomster är det väl icke huvudsaken
bara, att var och en förstår allt som säges, utan det är väl också i all
synnerhet en huvudsak, att vad som yrkas är riktigt och beaktansvärt. Men
betydelsefulla åsikter komma lika mycket, och kanske mer, från de små nationerna
än från de stora, därför att de förra se ibland vidsyntare i många saker,
där de stora icke kunna se så långt på grund av sina maktintressen. Och vidare
finnes ytterligare, vid sidan av den av herr Pauli framhållna, en tredje
huvudsak, och den är, att det icke får ske någon orättrådighet mot alla de folk,
som icke ha ett privilegierat språk och därigenom sättas i efterhand och aldrig
kunna med samma kraft och effekt få framförda sina tankar som de där tre
nationerna. För de senare är det oerhört bekvämt att bara behöva ramla på
med sina egna språk så mycket som helst och icke behöva lära sig något
annat.
När jag föreslagit, att i de länder, där en kongress hålles, må få talas även
landets språk, är det för att hävda en sådan rättvisa. Det är icke meningen,
såsom herr Pauli syntes tro, att utlänningarna skola förstå t. ex. svenska språket,
ty även de svenska yrkandena skulle översättas till något privilegierat
språk. Herr Pauli vet mycket väl, att en hel del av de små nationernas representanter,
som komma till utlandet på kongresser, icke förstå ett spår vare sig
av framkomna motiveringar eller yrkanden. Detta får och måste gå för sig. Jagtycker
verkligen, att de tre stora privilegierade makternas representanter också
någon gång böra kunna få på en kongress höra något som de icke förstå omedelbart.
Det är bara nyttigt för dem att de få se och lära sig, att det finns andra
människor än de själva.
Herr talman, jag yrkar bifall till min motion.
Herr Pauli: Jag her kammaren om överseende, men det var en sak, som
jag glömde i mitt förra anförande. Det gällde ett mycket märkvärdigt yrkande
i herr Lindhagens motion, som han sedan upprepade, nämligen att översättningarna
skulle borttagas vid dessa konferenser. Herr Lindhagen påpekade
nu sist, att många av de små nationernas representanter inte begripa ett ord
av vad som yttras vid de interparlamentariska sammankomsterna, Det är
mycket riktigt. Men jag tror, att de ha rätt stor hjälp av översättningen, ty det
kan mycket väl hända, att de inte förstå anföranden på franska eller engelska,
Onsdagen den 25 februari.
47 Nr 18.
nien däremot förstå anföranden på tyska. Och man kunde exempelvis vid den
sista interparlamentariska konferensen i Bern och Geneve i somras observera, att
vid. viktigare anföranden payrkades det av engelsmän och amerikanare mycket
ivrigt, att anförandena skulle översättas från franska eller tyska till engelska,
därför att engelsmän och amerikanare sällan begripa dessa språk. Jag finner
därför herr Lindhagens yrkande, att översättningen skulle borttagas, vara ännu
ett skäl, varför motionen icke bör bifallas.
Herr Lindhagen: Min ståndpunkt är den att, i fall det är trängsel med
översättningar av yrkanden, är det riktigare, att man till en stor del borttager
översättningen av motiveringen av yrkandena, än att man borttager rätten
för de smärre nationernas representanter att framställa yrkanden på sitt språk
och få dem översatta.
För närvarande är det ju egentligen icke annat än fråga om en överklassrepresentation,
som förekommer på dessa konferenser. De, som händelsevis
förstå något av de tre privilegierade språken, kunna följa med någorlunda. Men
de små folkens flesta och ofta sakkunnigaste representanter kunna ingenting
förstå.
Jag kommer sa väl ihåg, herr talman, hur det var på den stora internationella
arbetarkonferensen i Köpenhamn 1910, där de skandinaviska representanterna
sutto talrikt överallt på läktarna och begrepo intet med undantag av
nagra överklassare och en och annan studerad arbetarrepresentant. Men där
nere i salen pratade de stora nationernas representanter om varandra och fingo
översatt det som sades pa de andra språken, under det hela den stora skandinaviska
representationen, som var väl lika stor som de andra sammanslagna fick
sitta där utan att säga något. Och jag glömmer ej det ögonblick, då det skulle
även från skandinaverna framföras ett avskedstack till de danska värdarna vid
kongressens slut, varvid Branting mot kongressordningen vid det tillfället talade
på svenska. Ni skulle ha sett vilken entusiasm det väckte bland de skandinaviska
representanterna. Man kan förstå, att det icke är så betydelsefulla
ord som sägas, när man tackar en värd. Men läktarna applåderade våldsamt
varje sak som Branting sade, och då för första gången blev det tyst nere i salen
bland de stora språkens matadorer, som tittade upp mot läktarna, och för första
gången upptäckte språkunderklassen däruppe, ett nytt folk.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare pa bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Vid föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade kungl. propositionerna
hänvisades dessa, nr 57 till jordbruksutskottet, nr Öl till behandling av
lagutskott och nr 62 till statsutskottet.
Om
språkfrågans
ordnande
vid internationella
sammankomster.
(Forts.)
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 46, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar.
48
Onsdagen den 25 februari.
Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:
Till riksdagens första kammare.
Med stöd av medföljande läkarintyg får jag vördsamt anhålla om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m. den 27 dennes t. o. m. den 12 nästa mars.
Stockholm den 25 februari 1925.
E. Svänsson.
Det åberopade läkarintyget var så lydande:
Att ledamoten av riksdagens första kammare herr E. Svänsson för behandling
av sömnlöshet är i behov av ledighet från riksdagsarbetet under tiden 27A—12/a
1925 intygas.
Stockholm den 24 februari 1925.
Israel Holmgren.
Den begärda ledigheten beviljades.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare herr Nilsson, Johan, i
Kristianstad för tiden från och med den 27 innevarande månad till och med
den 14 nästkommande mars. ,
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,11 e. m.
In fidem
G. II. Berggren.
Fredagen ilen 27 februari.
49 Nr 13.
t
Fredagen den 27 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades protokollen för den 21 innevarande månad.
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:t låtit genom offentligt anslag för ändamål,
som i § 81 regeringsformen och § 79 riksdagsordningen avsåges, bjuda och kalla
riksdagens samtliga ledamöter att denna dag kl. 2,45 e. m, infinna sig på rikssalen.
Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning ay
väckt motion angående begränsning av gift kvinnas rätt att innehava statstjänst
och allmänt uppdrag.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 45, till Konungen angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 48, till Konungen i anledning av väckta motioner med förslag till lag
angående förfarande vid slakt.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 19—22, bevillningsutskottets betänkanden nr 11 och 12, bankoutskottets
utlåtande nr 14, jordbruksutskottets utlåtanden nr 6—14 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4 och 5.
Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:
Till riksdagen.
Sedan jag blivit utsedd till ledamot av styrelsen för aktiebolaget svenska handelsbanken
och ordförande i samma styrelse, får jag härmed avsäga mig uppdraget
att vara riksgäldsfullmäktig och fullmäktiges ordförande.
Stockholm den 26 februari 192/).
Första hammarens •protokoll 1925. Nr 18.
Vördsammast
Emil Kinander.
4
JVr 13. 50
Fredagen den 27 februari.
På gjord proposition beslöt kammaren att med anledning av berörda avsägelse
val av ordförande i riksgäldskontoret efter herr Kinander skulle företagas; och
uppdrog kammaren verkställigheten härav åt de vid detta riksmöte av kammaren
redan tillsatta valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte suppleanter.
Justerades protokollsutdrag för denna dag.
På framställning av herr talmannen beslöt kammaren nu, kl. 2,07 e. in., att
ajournera sina förhandlingar till kl. 2,30 e. m.
Till åtlydnad av Kungl. Maj:ts kallelse avgingo kl. 2,30 e. m. herr talmannen
och kammarens övriga ledamöter till rikssalen, i vilken även andra kammaren
infann sig. Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Nothin uppi
läste Kungl. Maj :ts förordnande för hans excellens herr statsministern Sandler
att å Kungl. Maj:ts vägnar meddela riksdagen Kungl. Majrts svar på riksdagens
två skrivelser, dagtecknade den 20 och den 25 februari 1925, angående av
riksdagen antagna ändringar i rikets grundlagar samt mottaga riksdagens svar
å en av Kungl. Maj:t avlåten proposition om ändring i grundlagarna. Kungl.
Maj:ts svar, som var skriftligen avfattat, blev sedermera uppläst och överlämnat
av hans excellens herr statsministern.
Därpå framträdde herr talmannen och yttrade: Härmed överlämnas riksdagens
svar å Kungl. Maj :ts proposition om ändring av § 72 riksdagsordningen.
Sedan herr talmannen till hans excellens herr statsministern överlämnat riksj
dagens ifrågavarande skrivelse, nr 36, avslutades ceremonien å rikssalen, varefter
första kammaren enligt beslut, fattat före avtågandet från samlingsrummet, åtskildes
vid utgången från rikssalen kl. 2,49 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
250S99