1925. Andra kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1925:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1925. Andra kammaren. Nr 41.

Tisdagen den 26 maj.

Kl. 3,30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman C. A. Svensson, som lider av akut febersjukdom, är för närvarande
sängliggande.

Stockholm d. 26 maj 1925.

A. Alfvén,

leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter sammasatta stats- och bevillningsutskottets
memorial nr 6.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
memorial, nr 7, angående ersättning åt utskottets sekreterare m. fl. biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda sammansatta stats- och första
lagutskottets utlåtande nr 8 samt bankoutskottets utlåtanden nr 50—54
och 59.

§ 6.

Vidare föredrogs första lagutskottets memorial, nr 39, angående arvode åt
den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning
m. m.; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

''§ 7.

Föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet andra lagutskottets utlåtanden
nr 34 och 36 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 72—76.

Andra lcammarens protokoll 1925. NrJfl.

Pir 41. 2

Tisdagen den 26 maj.

§ 8.

Jordbruksutskottets memorial, nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om väekta motioner angående vissa egnahemsrörelsen rörande
frågor, som nu föredrogs, lades till handlingarna.

§ 9.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 79, angående ersättning
åt byråchefen Carl Mannerfelt, vilken såsom särskild sekreterare ^ biträtt utskottet
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition, nr 90, angående kolonisation
ä kronoparker i Norrland och Dalarna ävensom de i anledning av
nämnda proposition väckta motioner; och biföll kammaren utskottets i nämnda
memorial gjorda hemställan.

§ 10.

Ordet lämnades härefter till herr andre vice talmannen, som yttrade:^ Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att på föredragningslistan
för morgondagens plenum bland tva gånger bordlagda ärenden
uppsätta följande ärenden i nu nämnd ordning, nämligen: främst sammansatta
stats- och bevillningsutskottets memorial nr 6, därefter statsutskottets
memorial nr 106, vidare sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 4, därefter statsutskottets utlåtande nr 109 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 68; vidare statsutskottets utlåtanden nr 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117,
118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, därefter bankoutskottets utlåtande
nr 11 A; därefter samma utskotts utlåtanden nr 58, 60 ^och 61 samt
bankoutskottets memorial nr 62; därefter jordbruksutskottets utlåtande nr 71,
därefter bankoutskottets utlåtanden nr 51, 52, 53, 54 och 59 samt därefter
jordbruksutskottets utlåtanden nr 72, 75 och 76. Därjämte hemställer jag,
att sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 8 ma sättas
näst efter bankoutskottets utlåtande nr 50. Slutligen hemställer jag, att
andra lagutskottets utlåtande nr 34 måtte sättas närmast före konstitutionsutskottets
memorial nr 1.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt
resereglemente ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottans station
i Karlskrona oriktigt utbetalta dyrtidstillägg;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 127, gjorda framställningar angående arvoden åt
extra och vikarierande lärare vid de allmänna läroverken; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande samt till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 44, i anledning av väckt motion angående
revision av gällande bestämmelser om tull a automobiler och automobildelar; -

Tisdagen den 26 maj.

3 Nr 41.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelser
om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer ävensom med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av framställningar om pensionsreglefing och dyrtidstilllägg
åt f. d. befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 65, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1925—1926 för en tjänsteman i riksbanken
samt vissa befattningshavare vid Tumba bruk;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk löneoch
pensionsförbättring för reservstatspersonalen m. m., i vad angår pensionsförhållanden;
och

nr 67, i anledning av väckt motion i fråga om pensionsförhållandena för
vissa kammarskrivare i tullverket; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av dels Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Beskoiv under 2 dagar
från och med den 29 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,57 e. m.

In fidem:
Per C ronvall.

Nr 41. 4

Onsdagen den 27 maj f. m.

Onsdagen den 27 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 20 innevarande maj förda,
protokollen.

§ 2.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti bankoutskottets
memorial nr 47 ävensom statsutskottets memorial nr 106, punkterna 1 och 2,
samt nr 110 föreslagna voteringspropositioner rörande frågor, i vilka kamrarna
fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar över
de olika besluten skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning nämligen:

Första omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 47).

»Den, som i likhet med första kammaren vill avslå vad utskottet i sitt
utlåtande nr 44 hemställt, eller att riksdagen, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken förevarande framställning, må besluta, att i riksbanken anställda
ordinarie skrivbiträden må med benämning kassabiträden från och med den
1 juli 1925 hänföras till andra lönegraden, avd. B., av den i nu gällande avlöningsreglemente
för befattningshavarna vid riksdagens verk intagna löneplan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, bifallit vad utskottet
hemställt.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 102 Ja och 107 Nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med . ......... .<• ........• • • •....... . 94 Ja och 35 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 102 Ja och 107 Nej,

sammanräkningen visade ......... ................ • • • •... • 196 Ja och 142 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Onsdagen den 27 maj f. m.

5 Nr 41.

Andra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 106, p. 1).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

I) b) föreskriva------—--------------

Villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena för professorer
in. fl. vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska

institutet.

9. Vid sjukdomsförfall —-----—---vederbörande högskola.

10. överbibliotekarie må äga åtnjuta en och en halv månads semester årligen,
när sådant av vederbörande rektor prövas kunna ske utan binder för göromålens
behöriga gång.

11. a) Till vikarierande------------minst tre år,

12. a) Docentstipendium må---—----------— —

-----------ett år.

II) a) besluta, att å innehavare av annan ordinarie befattning vid universiteten
i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet —
överbibliotekarierna vid nämnda universitet därvid undantagna — än den, som
är i de under I angivna stater upptagen, skall avlöningsreglementet-----

II) b) godkänna följande

Bestämmelser angående tillämpning-----------

A. Ifrågavarande reglemente skall från och med den 1 juli 1925 äga tillämp ning

å tjänstemän vid biblioteken med undantag för överbibliotekarierna, å tjänstemän
vid--------------------------

— --— — —--—■ och institut.

B. 1.------------------------

2.------------------------

3.-------------------— —---

4. I stället för vad i 19 § i avlöningsreglementet stadgas om vikariatsersättning,
skall vid förordnande för förste eller andre bibliotekarie att uppehålla överbibliotekarietjänst
gälla, att, därest förordnandet föranledes av semester för
överbibliotekarie eller tjänstledighet för denne, vare sig med bibehållna avlöningsförmåner
eller med skyldighet att allenast avstå tjänstgöringspenningarna,
den vikarierande må äga att, mot erhållande av på tiden för förordnandet belöpande
tjänstgöringspenningar å överbibliotekarietjänsten eller däremot svarande
belopp, för samma tid av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 16 § 1 mom.
i avlöningsreglementet angivna tjänstledighetsavdrag, men att, därest förordnandet
föranledes av annan orsak, kanslern må äga att bestämma grunderna för
vikariatsersättningen.

5. Rörande tjänstemans-----------— särskilt stadgat.

II) c) från och med den 1 juli 1925 på följande sätt bestämma antalet ordinarie
befattningshavare, å vilka nämnda avlöningsreglemente skall äga tillämpning: -

Nr 41. 6

Onsdagen den 27 maj f. m.

vid universitetet i Uppsala:

Biblioteket:

Avlöningsgrad.

4 förste bibliotekarier....................................... B 26

vid universitetet i Lund:
Biblioteket:

3 förste bibliotekarier

Avlöningsgrad.

B 26

II) d) godkänna följande förslag till avlöningsstater för vissa tjänstemän
och betjänte dels vid universitetens i Uppsala och Lund samlingar och inrättningar
m. m., dels ock vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och dess institutioner
:

Avlöningsstater för vissa tjänstemän och betjänte vid universitetets i Uppsala
samlingar och inrättningar m. m.

Biblioteket.

1 överbibliotekarie, avlöning................................ kronor 12,000

Anm.: I fråga om avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar
samt i fråga om rätt till ålderstillägg gäller vad därom är föreskrivet för universitetsprofessor.
Pensionsunderlaget utgör 7,200 kronor och pensionsavgiften
430 kronor.

Avlöningar till övriga ordinarie tjänstemän, förslagsanslag..... » 120,500

Summa förslagsanslag kronor 350,500.

Avlöningsstater för vissa tjänstemän och betjänte vid universitetets i Lund
samlingar och inrättningar m. m.

Biblioteket.

1 överbibliotekarie, avlöning................................ kronor 12,000

Avlöningar till övriga ordinarie tjänstemän, förslagsanslag..... » 78,250

Summa förslagsanslag kronor 246,300.

III) a) — med uteslutande-----------------

•---------ett ordinarie förslagsanslag å 350,500 kronor; —

III) b) — med uteslutande------------------

■----------ett ordinarie förslagsanslag å 246,300 kronor;

röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Onsdagen den 27 maj f. m.

7 Nr 41.

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, beslutat,

I) b) föreskriva-----------------------

Villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena för professorer
m. fl. vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska medikokirurgiska
institutet.

9. Vid sjukdomsförfall----------vederbörande högskola.

10. a) Till vikarierande-----------minst tre år.

11. a) Docentstipendium må----------------

.----------ett år.

II) a) besluta, att å innehavare av annan ordinarie befattning vid universiteten
i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet än den, som är
i de under I angivna stater upptagen, skall avlöningsreglementet------

II) b) godkänna följande

Bestämmelser angående tillämpning

A. Ifrågavarande reglemente skall från och med den 1 juli 1925 äga tillämpning
å tjänstemän vid biblioteken, å tjänstemän vid----------

----------och institut.

4. Rörande tjänstemans-----------särskilt stadgat.

II) c) från och med den 1 juli 1925 på följande sätt bestämma antalet ordinarie
befattningshavare, å vilka nämnda avlöningsreglemente skall äga tillämpning:

vid universitetet i Uppsala:
Biblioteket:

1 överbibliotekarie____

4 förste bibliotekarier

Avlöningsgrad.

. B 30
. B 26

vid universitetet i Lund:
Biblioteket:

1 överbibliotekarie....
3 förste bibliotekarier

Avlöningsgrad.

. B 30
. B 26

II) d) godkänna följande förslag till avlöningsstater för vissa tjänstemän och
betjänte dels vid universitetens i Uppsala och Lund samlingar och inrättningar
m. m., dels ock vid karolinska mediko-kirurgiska instutitet och dess institutioner: -

Nr 41. 8

Onsdagen den 27 maj f. m.

Avlöningsstater för vissa tjänstemän och betjänte vid universitetets i Uppsala
samlingar och inrättningar m. m.

Biblioteket

Avlöningar till ordinarie tjänstemän......................... kronor 131,500

Summa förslagsanslag kronor 349,500

Avlöningsstater för vissa tjänstemän och betjänte vid universitetets i Lund
samlingar och inrättningar m. m.

Biblioteket

Avlöningar till ordinarie tjänstemän......................... kronor 89,250

Summa förslagsanslag kronor 245,300

III) a) — med uteslutande----------------

--------1--ett ordinarie förslagsanslag å 349,500 kronor;

III) b) — med uteslutande------------.----

—----------ett ordinarie förslagsanslag å 245,300 kronor;

.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 68 Ja och 148 Nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med------------,. ------.-------____ 83 Ja och 54 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .68 Ja och 148 Nej,

sammanräkningen visade........................._____ 151 Ja och 202 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 106, p. 2).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta,
att den vid universitetets i Uppsala egendoms- och skogsförvaltning anställde
fogden skall hänföras till avlöningsgraden B 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, beslutat, att den
vid universitetets i Uppsala egendoms- och skogsförvaltning anställde fogden
skall hänföras till lönegraden B 26.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupp -

Onsdagen den 27 maj f. m.

9 Nr 41;

rop, och utföll densamma med 75 Ja och 137 Nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ............i.............. 102 Ja och 35 Ne,:,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .... 75 Ja och 137 Nej,

sammanräkningen visade ............ 177 Ja och 172 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Fjärde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 110).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av herr Hellbergs ovanberörda motion, till folkliga musikskolan i Arvika för
en minst 20 veckors lång kurs under verksamhetsåret 1925—1926, bevilja för
budgetåret 1925—1926 ett extra anslag av 3,000 kronor, att utgå på de villkor
Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, avslagit herr
Hellbergs ifrågavarande motion.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 99 Ja och 110 Nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med ................................ 83 Ja och 47 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller ... 99 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen visade ........ 182 Ja och 157 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 128—131, bevillningsutskottets
betänkande nr 44, bankoutskottets utlåtanden nr 55 och 63—

67 samt andra lagutskottets utlåtande nr 35.

§ 4.

Till avgörande företogs nu sammansatta stats- och bevillningsutskottets me- Om ändring
morial, nr 6, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om utskottets 1 förordningen
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen fram- v “j^y0J‘al,
ställda förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen rusdrycksden
18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, m. m. även- medel m. m.
som i ämnet väckta motioner.

Xr 41. 10

Onsdagen den 27 maj I. m.

i^förmdninaen ■ * ändamal att sammanjämka de skiljaktiga beslut, i vilka kamrarna stannat
* aZ- sMs-n Vld behandlingen av sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande,
■verkets fond av L i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag
rusdrycks- till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen den 18 juli 1913
medel m. m. angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, m. m. ävensom i ämnet väckta
(Forts.) motioner, hemställde utskottet i förevarande memorial, att riksdagen måtte,
vardera kammaren med ändring — utom i vad anginge anvisande såsom överskott
å statsverkets fond av rusdrycksmedel av ett förslagsanslag av 2,500,000
kronor ■—- av sina förut fattade beslut,

1 :o) antaga följande

Förslag

till

förordning angående visst undantag för budgetåret 1925—1926 från föreskrifterna
i förordningen den 18 juli 1913 (nr 199) angående statsverkets fond

av rusdrycksmedel.

Härigenom förordnas, att vad i 1 § förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel stadgas därom, att av statsverkets inkomster
av brännvinstillverkningsskatt, maltskatt och rusdrycksförsäljningsmedel
ävensom den ar 1920 beslutade mertull å arrak och rom visst belopp skall avsättas
till en särskild fond, icke skall lända till efterrättelse för budgetåret
1925—1926;

2:o) för avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel för budgetåret
1925—1926 anvisa ett belopp av 4,000,000 kronor; samt

3:o) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, efter
verkställd ytterligare utredning, för nästa års riksdag framlägga det förslag
till ändring av de i förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel
meddelade bestämmelserna, vartill utredningen kunde giva anledning.

Uti en vid memorialet fogad reservation hade herrar Bergman, Rosén, Alexis
Björkman och Olsson i Gävle hemställt, att riksdagen måtte avslå utskottets
sammanjämkningsförslag.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

o Herr Olsson i Gävle: Herr talman, mina herrar! Med hänsyn till vår

långa föredragningslista i dag skall jag icke draga upp någon längre debatt
i detta ärende. Jag är för övrigt övertygad därom, att var och en av kammarens
ledamöter redan har sin ställning klar. Då jag emellertid står såsom
reservant, vill jag säga några ord för att angiva de synpunkter, som föranlett
mig att yrka avslag på det nu föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Läget i dag är i stort sett detsamma som när kammaren den 16 maj behandlade
frågan och fattade beslut i densamma. Första kammaren beslöt
då,, att den nuvarande förordningen skulle bringas ur världen och ersättas
med en annan, samt att det skulle bli en fast avsättning till rusdrycksmedelsfonden.
Andra kammaren beslöt bibehållande av principerna i 1913 års förordning
och fixerade den summa, som skulle gå till budgeten. En sammanjämkningslinje
mellan dessa båda ståndpunkter borde enligt min mening hava
försökts på ett sätt, varigenom ingen av de båda uppfattningarna hade fått
träda tillbaka från sin principiella ståndpunkt, utan enligt vilket man i avvaktan
på det förslag, som utan alla tvivel kommer att föreläggas nästa års
riksdag, hade ordnat saken på samma sätt som1 skedde 1923 och 1924. Den
linjen hävdade också vi reservanter i utskottet, men utskottets majoritet av -

Onsdagen den 27 maj f. tn.

11 Nr 41.

visade den, och det samman,jämkningsförslag, som föreligger, är ju. ingenting
annat än första kammarens beslut, visserligen med en begränsning till
ett år. _ verkets fond av

Jag skulle vilja säga, att om, vi en gång skola komma till resultat i denna rusdrycksfråga,
till ett samförstånd, vilket jag håller för troligt, så vinner man inte medel m. m.
detta samförstånd därigenom, att . man bringar dem, som hävda den uppfart- (Forts-l
ning, som vi företräda på vår sida, på knä och därmed ger onödig styrka
åt den andra sidan. Det är därför vi på vårt håll lika litet kunna biträda
det föreliggande förslaget till suspension av förordningen, som vi kunde biträda
den kungl. propositionen. Jag vill också framhålla, att jag kan icke
finna, att några som helst vådor uppstå, om andra kammaren vidbliver sitt
beslut av den 16 maj. Det kommer då självfallet att bli statsutskottets sak
att ordna denna fråga. Jag vill meddela, att statsutskottets ordförande för
en timme sedan sade mig, att den delegation i statsutskottet, som förberedande
behandlar riksstaten, hade kommit till det resultatet redan i går, att
därest kamrarna i denna fråga skulle stanna i olika beslut, statsutskottet
skulle i samband med riksstaten framlägga förslag om medels tagande ur
rusdrycksmedelsfonden. Jag tror således icke, att det är riktigt att. här
framhålla, att om andra kammaren vidbliver sitt beslut av den 16 maj någon
svårighet skulle uppstå. _ .

Då jag således, herr talman, anser, att det föreliggande sammanjämkmngsförslaget
icke tager någon hänsyn till andra kammarens beslut, far jag hemställa,
att kammaren måtte vidbliva beslutet av den 16 maj, och jag ber sålunda
att få hemställa om avslag å utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herr Eriksson i Grängesberg.

Herr Bengtsson i Norup: Jag trodde, herr talman, att diskussionen skulle
avslutas med herr Olssons i Gävle anförande, men då jag ser, att flera talare
nu begärt ordet, skall jag be att få yttra något. Någon ingående debatt
torde väl icke behövas i dag. Det måste emellertid sägas ut, att det resultat,
andra kammaren kom till under behandlingen förra gången av detta ärende,
innebar ett fastslående av, att syftet med den utredning, som .riksdagen förra
året skrev om, icke har nåtts genom det kungl. förslaget. ^ Vi fasthålla dock
vid att denna utredning måste komma till stånd, detta så mycket mer som,
sedan riksdagen tagit ställning till de olika kamrarnas beslut, stora nykterhetsmöten
hava hållits i landet. Sådana möten höllos även här i Stockholm.

I dessa deltogo inte mindre än tre statsråd, däribland hans excellens herr
statsministern,, och talen enligt referaten gingo i den riktning, som andra
kammaren angivit. Den resolution, som antogs på dessa möten, var av följande
lydelse: »Vi vädja till statsmakterna att med lagstiftning främja strä vandena

att tillbakatränga och slutligen helt tillintetgöra dryckesseden, att
frigöra staten från dess ekonomiska beroende av rusdrycksbeskattninge.n.»

Jag skulle kanske också tillägga: Hur skulle det psykologiskt ta sig ut i

landet, om andra kammaren nu skulle frångå sin ställning vid förra behandlingen
av ärendet? Jag nödgas därför, herr talman, för den händelse vid
propositions framställande det visar sig, att avgörandet kommer att gå mot
reservationen, begära votering med namnupprop och anteckning till. protokollet,
så att valmännen må veta huru deras representanter votera i denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kristensson i Göteborg: Herr talman! Jag hade för min del väntat
att få höra några sakliga skäl för att man skulle avslå detta sammanjämknings -

Nr 41. 12

Onsdagen den 27 maj f. m.

Om ändring förslag. I stället får jag nu höra en massa andra saker. Det mest kuriösa
tyckeor Jag effentlig''en är det, som den föregående ärade talaren säde, att därför
ver kris fond av några statsråd, däribland hans excellens herr statsministern, för några dagar

rusdrycks- sedan hållit nykterhetsföredrag, man nu skulle avslå den kungl. propositionen,
mede1 m. m. Som samma statsråd varit med om, angående avsättning till rusdrycksmedels(Forts.
) fonden.. Det är väl ändå att ställa saker och ting litet på huvudet.

Nu vill jag vidare i anledning av vad herr Olsson i Gävle yttrade, då han
framhöll, att detta var precis vad första kammaren beslutat, eller detsamma
som Kungl. Maj:t har föreslagit en gång, säga, att det är det icke. Var och
en, som vill läsa handlingarna här, ser, att utskottet uttryckligen säger ifrån,
att den .strid saken gäller tager utskottet icke i någon mån position till, den
ställer utskottet pa framtiden. Det står högst på sidan 5: »Då skiljaktighet
råder beträffande de grunder, efter vilka detta belopp skall beräknas, synes
denna fråga kunna ställas på framtiden» och Kungl. Maj :ts proposition nu
allenast höra föranleda, att vi vidtaga en åtgärd, så att det blir möjligt att
få pengar innevarande budgetår, en sak, som alla äro eniga om. Då utskottet
under denna riksdagsbrådska hade ett par sammanträden, så förelåg vid det
sista sammanträdet två alternativa sammanjämkningsförslag. Det ena alternativet
var det,, som nu här föreligger. Av det andra alternativet ha reservanterna
upptagit första hälften men icke andra hälften. Kör min del ville jag
helst, att vi skulle komma till enighet, så att vi kunde slippa att i riksdagen
ytterligare strida om denna sak, vars betydelse enligt mitt förmenande blåsts
upp alltför mycket. Jag skall då be att i korthet få angiva, varför jag inte
kunde rösta för det andra alternativet. Det var för det första därför, att däri
göres ett uttalande om en ren konstitutionell fråga, varom meningarna bland experterna
äro delade,, och jag ansåg mig för min del inte kompetent att fälla ett
avgörande, att precis det och det vore det riktiga. Det gäller, såsom framgår
av vad reservanterna yttra på sidan 7, frågan om gemensam omröstning i
föreliggande ärende. ° Visserligen lutar jag åt den ena sidan, men då i alla fall
sakkunniga stå på båda sidor, tyckte jag för min del, att det var onödigt att
i detta fall göra ett principiellt uttalande i denna sak. Detta var mitt ena
skal. Det andra var det, att det upplystes, att man var mycket tveksam, huruvida
detta alternativ 2 överhuvud var framkomligt i riksdagen. Man hade inte
ens haft tid att förvissa sig om att talmännen i båda kamrarna skulle anse sig
oförhindrade att framställa proposition på detta alternativ. Det framhölls, att
den saken var mycket tvivelaktig. Vid sådant förhållande och då här icke
göres något .som helst uttalande ''ifråga om den princip, varom kamrarna äro
oense, och då till yttermera visso riksdagen skriver till Kungl. Maj:t och begär
en förnyad utredning i denna, sak, utan att det ges något direktiv vare
sig till förmån för första kammarens eller till förmån för andra, kammarens
uppfattning, utan denna utredning ställes fullkomligt förutsättningslös, så
trodde jag verkligen, att man skulle kunna gå med på vad som här är föreslaget.
Det hade ju naturligtvis funnits ännu en möjlighet till sammanjämkning.
Det kunde ^ ha varit naturligt, att utskottet hade hemställt till endera
kammaren att frånträda sitt beslut och biträda medkammarens. Om man då
såg. efter, hur rösterna ställde .sig i de olika kamrarna, så hade det t3Mligen
varit ganska svårt att göra en dylik hemställan till första kammaren, där det
fanns en avsevärd majoritet. Men jag tyckte för min del, att det var precis
lika svårt att göra en dylik hemställan till andra kammaren. Då hade man
verkligen kunnat tala om att denna kammare måst frånträda sina principer,
att man velat bringa kammaren på knä. Jag ville för min del inte vara med
om en sådan åtgärd, utan jag föreslog vid första sammanträdet, att man skulle
söka någon utväg, varigenom Kungl. Maj :t fick pengarna men principfrågan

Onsdagen den 27 maj f. In.

13 Nr 41.

ställdes på framtiden och fick bero till efter en blivande utredning. Jag skall ändring
nu be att inför kammaren få rätta en uppgift, som lämnades av herr Olsson *
i Gävle. Jag deltog i sammanträdet av den delegation från stats- och bevill- verkets fond av
ningsutskotten, som ägde rum i går. Och jag kan försäkra, att det gjordes rusdrycksicke
någonting som helst i den vägen, som herr Olsson i Gävle yttrade. _En medel m. m.
ledamot, ordföranden, uttalade sin mening, men i övrigt förekom ingenting. (Forts.)
Sammansatta stats- och bevillningsutskottet har val, mig veterligen, ingen motionsrätt
— åtminstone har det försäkrats, att så icke är fallet. Och jag kan
inte göra något som helst uttalande om hur statsutskottets majoritet kan komma
att ställa sig i sådant fall. Det antagliga är väl, att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, som nu begärde ordet, om han inte har något större
intresse av att utskottets förslag antages, förklarar sig^ beredd att komma in
med en proposition i ärendet. Jag skall inte närmare gå in på saken. Den är
för liten att strida- om. Jag förstår inte, att man håller så förfärligt styvt
på att få denna inkomst bokförd ena minuten för att i andra minuten lämna
pengarna till statsverket. De komma sedan sannerligen inte tillbaka. Det påminner,
såsom förre finansministern Beskow yttrade, litet om att leka blindbock.

Jag ber, herr talman, att på grund av vad som anförts i memorialet få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander instämde häruti.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag begärde ordet, då den föregående talaren yttrade, att han för sin del icke
vore säker på att statsutskottet skulle vara villigt att hemställa om att nödiga
medel skulle anslås för nästa budgetår. Jag hoppas, att herr Kristenson i den
punkten skall befinna sig ensam i statsutskottet. Vi ha utgått ifrån, att vilken
utgång frågan än får i riksdagen, skulle budgeten kunna klaras. Det vore väl
ett egendomligt förhållande, om det av någon anledning, även om det vore en om
jag så får säga pressad tolkning av grundlagen, skulle vara omöjligt för riksdagen
att kunna klara sig ur denna situation, därför att kamrarna ha stannat
i olika beslut.

I fråga om regeringens ställning vill jag endast tillfoga, att det förslag, som
lades fram, var avsett att för de närmaste åren innebära en lösning i samförstånd.
När det förslaget icke vann nykterhetsgruppernas gillande och den linjen
sålunda visade sig ha förfallit, är det från regeringens sida tämligen likgiltigt,
på vilket sätt frågan ordnas för nästa budgetår. Jag har inte anledning
att taga position i denna strid mellan de båda kamrarna. Jag vill bara beklaga,
att man icke från bägge sidorna lågt i dagen större vilja till samförstånd. Denna
utgång betyder kanske icke så mycket nu, men den vittnar icke gott om utsikterna
i fortsättningen att komma till en lösning, som skulle kunna accepteras
av båda kamrarna. Jag hoppas likväl, att det icke är något dåligt förebud
för det förslag, som det tydligen är regeringens önskan att lägga fram för
nästa års riksdag för att tills vidare åtminstone bringa striden ur världen.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall tillåta mig att yttra några ord om
detta memorial ur rent principiell synpunkt. Här är fråga om ett av de mest
invecklade spörsmål beträffande sammanjämkning eller gemensam votering,
som förelegat i riksdagen. Frågan ligger så, att första kammaren har beslutat
att ändra första paragrafen i förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel
och i sammanhang därmed har första kammaren beslutat anvisa
ett fast anslag av 4 miljoner kronor jämte ett förslagsanslag av 2.5 miljoner
kronor för avsättning till rusdrycksmedelsfonden. Andra kammaren har också

Nr 41. 14

Onsdagen den 27 maj f. m.

ifZordinZn ^eslutat att ändra 1 § i nämnda förordning, men kammaren har ändrat den på
ang. stats- ann.a^ sätt an första kammaren har gjort, och andra kammaren har jämverkets
fond av val anvisat 4 miljoner kronor, dock såsom förslagsanslag, jämte 2,5 miljoner krorusdrycks-
nor såsom förslagsanslag.

medel m rn. Den första fråga, som måste uppställa sig här, är: kan det här voteras gemenoi-ts.
) samt? Faktiskt är, att anslag beviljats av båda kamrarna och med samma belopp,
men huvudanslaget har fatt olika karaktär. I den ena kammaren har det
fått karaktären av fast anslag och i den andra kammaren karaktären av förslagsanslag.
I de kretsar, som blivit tillsporda i detta ärende, rådde till en början
den uppfattningen, att man kunde anordna gemensam omröstning. Jag för min
del hävdade redan från början den meningen, att gemensam votering icke kunde
äga rum av det skälet, att dessa anslagsbelopp, som till siffran äro lika och rent
formellt se ut som om man skulle kunna votera gemensamt om dem, äro orubbligt
förknippade med de författningsändringar, som i vartdera fallet beslutats.
Med hänsyn till den osäkerhet, som råder i fråga om voteringsinstitutets tilllämpning,
är det av viktmått det fastslås i riksdagsdebatten, att icke gemensam
votering vid en mera ingående prövning ansetts kunna äga rum.

Frågan är da, om besluten kunna sammanjämkas. Efter min uppfattning är
dst. föreliggande fallet ett klart sammanjämkmngsfall. Det är båda kamrarnas
vilja att ändra den grundläggande paragrafen, 1 §. Men meningsskiljaktighet
råder principiellt om huru denna ändring skall göras. Efter min uppfattning
borde man i det sammansatta utskottet känt sig förpliktad på båda sidorna
att söka åstadkomma en sammanjämkning, och jag måste säga såsom mitt omdöme
om den ståndpunkt, som intagits av reservanterna, att det är icke, så vitt
jag kan förstå en lojal ställning — jag uttrycker mig fortfarande rent principiellt
— som de intagit, i sammanjämkningsfrågan. Hela deras resonemang
är, att ärendet har förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut. Denna utgångspunkt
är icke riktig. Om vi tänka oss en sådan fråga behandlad i ett lagutskott,
så kunna vi icke tänka oss, att detta utskott skulle säga ur rent principiell
synpunkt att en fråga har förfallit på grund av att kamrarna fattat
olika beslut i fråga om en viss paragraf.

Sedan blir frågan, hur sammanjämkningen skall kunna äga rum. Men jag
måste saga — jag yttrar mig alltjämt principiellt och inlåter mig icke på
maktstriden mellan nykter hetsvänner och dem, som se på annat sätt på denna
fråga —• att jag anser, att reservanternas förfaringssätt förer till en ren vissnepolitik.
Vart skulle det. föra hän, om man i en fraktion i riksdagen, som icke
får sin mening igenom i båda kamrarna, skulle ställa sig på den principiella
ståndpunkten, att man icke kan vara med om sammanjämkning? Det är den
ståndpunkten reservanterna i sitt yttrande intagit.

Nu måste man fråga sig: hur skulle sammanjämkning kunna äga rum?
Jag har den uppfattningen, att en lojal sammanjämkning hade bort äga rum
på det sättet, att man hade icke mera än provisoriskt, för löpande budgetåret,
gjort ändring i den gällande författningen. Det hela ligger ju eljest
sa, att om till exempel statsutskottet skulle anse sig vara av riksdagsordningens
ordalydelse förhindrad att kunna taga uj>p frågan och framlägga
memorial om avsättning av medel till rusdrycksmedelsfonden för att sedan
ur denna .taga medel för budgetregleringen, så hade man tagit 21.4 miljoner
kronor från statsregleringen, som annars alla tydligen varit med om att använda
för budgeten.^ Eller om Kungl. Maj :t skulle vilja tillämpa en strängt
formell tolkning, sa skulle Kungl. Maj:t kunna anse sig förhindrad att
framlägga en. ny proposition i ärendet. Om Kungl. Maj:t ville tolka grundlagen
så, att icke en proposition kan ånyo framläggas, då skulle den politik,
som förts av reservanterna, leda därhän, att vi stode i den situationen, att

Onsdagen den 27 maj £. m.

16 Nr 41.

21.4 miljoner kronor icke vore tillgängliga för statsregleringen. Därav hade
följt en fullständigt oväntad omläggning av statsregleringen. Jag kan icke
se, hur man då skulle kunna reda upp det på annat sätt ''än genom förhöjning
av de direkta skatterna eller genom anlitande av någon ny skattekälla.
Dit kunde reservanternas ställning ha fört.

Enligt min mening försätta reservanterna — jag talar fortfarande rent
principiellt — riksdagen i det läget, att man får rucka på eller åtminstone
pressa grundlagens föreskrifter, vare sig man går den vägen att statsutskottet
hemställer till riksdagen att taga upp 21.4 miljoner kronor i budgeten
eller den vägen, att Kungl. Maj:t avlämnar en ny proposition i ärendet.
Reservanterna skulle då ställa riksdagen i ett ganska ogynnsamt läge.
Därför måste jag beklaga, att man icke visat större önskan att söka lösa
denna fråga på den legitima vägen, på sammanjämkningens väg, som varit
den riktiga.

Slutligen, herr talman, vill jag uttrycka den önskan, att man om möjligt,
när detta ärende framdeles förelägges riksdagen, lägger det så, att behandlingen
av ärendet får tillkomma ett riksdagens utskott och icke ett sammansatt
utskott. Det är så att statsutskottet har ju förslagsrätt och att bevillningsutskottet
har rätt att göra framställningar på eget initiativ, men
tveksamhet råder, om ett sammansatt utskott har en sådan initiativrätt. Jag
hävdar den tolkningen, att eftersom båda de utskott, av vilka detta sammansatta
utskott utgått, ha förslagsrätt, bör även det sammansatta utskottet ha
förslagsrätt, men jag medger, att grundlagens lydelse ger utrymme för olika
meningar. Därför är det ändå mera nödvändigt, att ett sådant ärende icke
behandlas i sammansatt utskott, då olika meningar råda om, huruvida ett
sammansatt utskott har förslagsrätt eller ej. Det utskott, som behandlar
ett ärende av denna beskaffenhet, bör ha förslagsrätt och icke vara bundet
av bestämmelserna, så att det icke kan gå utanför ramen av kamrarnas
beslut.

Jag för min del skulle vilja hävda, att detta ärende bör tillhöra statsutskottets
handläggning, just därför att det huvudsakliga i ärendet är en budgetfråga.
Det är i första hand en fråga om tillgången av medel för statsregleringen,
och ärendet har på grund av rusdrycksmedelsfondens stora tillväxt
och medlens användning kommit att övervägande bliva ett statsutskottsärende.

Efter vad jag hört har man inom nykterhetsgrupperna beslutat avslå
sammanjämkningen, något som jag beklagar ur principiell synpunkt. _ Om
ärendet skjutes tillbaka, skulle jag till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
vilja rikta en hemställan att försöka att, om detta ärende skall
tagas upp på nytt, lägga det tillrätta så, att ärendet blir ett ärende, som
klart skall behandlas av ett utskott, så att man slipper ett sammansatt
utskott.

För min del anser jag den sammanjämkning, som föreligger, visserligen
icke vara idealisk, ty det kan göras en formell invändning mot den, i det att
genom ett bifall till denna sammanjämkning kommer förordningen om rusdrycksmedelsfonden
att sakna en 1 § under ett år, och det kan göras till
föremål för erinran. Det är rätt konstigt, om författningen för ett år skall
sakna de inledande bestämmelserna om vilka medel, som skola gå in till fonden.
Detta är en formell hake, men jag anser, att i det läge frågan ligger
bör man ändå kunna taga sammanjämkningsförslaget. Jag är, låt vara
icke med större smak, beredd att giva min röst för sammanjämkningen, men
jag har önskat göra dessa randanmärkningar till detta, rent konstitutionellt
sett, mycket svåra ärende.

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 16

Onsdagen den 27 maj f. m.

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr

Rydéns yttrande. Jag skulle till en början kunna instämma med herr Rydén
däruti, att man bör försöka träffa sådan anordning, att frågor av denna art
bil behandlade av ett enkelt utskott och icke av ett sammansatt utskott, icke
minst därför, att med denna anordning med sammansatt utskott komma att
vid behandlingen deltaga personer, som icke från början varit avsedda att
göra det, på grund varav frågan kommer i dåligt läge.

Beträffande frågan om gemensam votering eller icke vill jag göra några
reflexioner; jag tror, att saken är något enklare, än herr Rydén lagt upp
den. . Det är nämligen så, att anslag av den sort här är fråga om, d. v. s.
att disponera pengar ur rusdrycksmedelsfonden för budgeten, kan icke komma
till stånd, förrän det vidtagits en sådan förändring i förordningen om rusdrycksmedelsfonden,
att det blir tillåtet. Alltså, det första beslutet måste
vara om möjligheten att komma förbi förordningen. Ett sådant beslut kan
icke underkastas gemensam votering och är det primära. Frågan om disposition,
av medel ur fonden blir sekundär. Då är saken så klar, att därom
böra icke lekmän tvista och ännu mindre experter.

Sedan har herr Rydén haft vissa funderingar beträffande denna sammanjämkning,
och haai har ansett, att man ej handlat lojalt från reservanternas
sida. Jag tror, att icke heller den saken ligger så klar, ty det var så, att
första kammaren fattat ett beslut beträffande en definitiv omändring av här
ifrågavarande förordning, medan andra kammaren fattat motsvarande beslut
beträffande en annan form för en definitiv reform av rusdrycksförordningen.
Nu kan det vara riktigt, att dessa beslut äro sådana, att sammanjämkning
bör ske. Men sammanjämkningen skall då avse att finna utvägar att för
framtiden skapa en ny, definitiv formulering av den första paragrafen, som
det här gäller. Båda besluten gå alltså ut på att skapa en ny paragraf av
viss läggning. Det bär visat sig, att kamrarnas ståndpunkter i denna sak
icke kunna sammanjändras. Det finnes ej någon möjlighet att få den ena
kammaren att gå med på en linje för denna definitiva reform, som den andra
också skulle vara med om. Då är det klart, att sammanjämkningen förfallit.
Syftet med saken är omöjligt att uppnå, och då har sammanjämkningen förfallit.
Vad har då skett? Jo, det att man ansett sig nödsakad att skapa
en tillfällig anordning, som gör det möjligt att disponera de behövliga medlen
för budgetändamål. Då har majoriteten velat välja en väg för denna
anordning, minoriteten en annan väg. Och jag tycker att det är tämligen
omöjligt att tala om lojalitet eller icke lojalitet i detta sammanhang. Och
jag vill säga, att om det finnes i detta sammanhang någon illojalitet, ligger
den hos utskottets majoritet. Ty det är så, att riksdagens nykterhetsgrupper
och riksdagens andra kammare ha år 1923 av principiella skäl vägTat godtaga
en sådan anordning som den, som utskottet här förordar. Det är ju
ett faktum, som man ej kan komma förbi. Ett annat faktum är, att riksdagen
har vid två andra tillfällen, då det gällt att skapa en tillfällig anordning
för att möjliggöra för riksdagen att disponera rusdrycksmedelsfondens
medel för budgeten, valt den utväg, som reservanterna här föreslagit.
Alltså vill män från majoritetens sida pressa på andra kammaren en utväg,
som andra kammaren refuserat. Från reservanterna föreslås en utväg, som
riksdagen två gånger förut godtagit. Jag tycker, att under dessa omständigheter
kan man ej lägga upp saken så, som herr Rydén gjorde. Och det
kan ej betraktas som illojalitet från andra kammaren, om andra kammaren
vidhåller den ståndpunkt i denna sak, som riksdagen vid två föregående tillfällen
har intagit. Det kan ej betraktas som illojalitet, om vi gå den väg,
som vi redan två gånger ha gått.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 maj f. m.

17 fir 41.

Herr Rydén: Herr talman! Herr Sköld tar till den grad enkelt på frågan O™ ändring
om gemensam votering, att det skulle vara synnerligen betänkligt, om hans
enkla resonemang här skulle anses vara utslagsgivande för frågan om gemen - verkets fond av
sam votering eller icke. Jag kan nämna, att det varit flera personer bland rusdrycksdem,
som trängt in i ämnet, däribland även tjänstemän, som specialiserat sig medel m- mpå
detta, vilka blivit tillsporda om möjligheten att votera gemensamt eller ej. (Forte.)
Och från början företrädde jag ensam den meningen, att gemensam votering ej
kunde äga rum. När de andra hade den uppfattningen, får det ej anses vara
så utan vidare enkelt. Jag vill emellertid ej upptaga en diskussion om det.

Jag håller för min del på, att gemensam votering ej kan äga rum i detta fall,
därför att den måste draga med sig motsvarande författningsändring. Och
man kan ej på den gemensamma voteringens väg genomföra ändring i en författning
sådan som denna. Men att saken skulle vara klar, det bestrider jag.

Och jag tror ej, att herr Sköld vidhåller det, om han vill tränga in i
saken.

Beträffande sammanjämkningen är det två frågor att taga hänsyn till.

Den första gäller att skapa en bestående förändring av författningen, den
andra frågan är att ordna så, att det blir 21,400,000 kronor tillgängliga för budgeten.
Frågan om en varaktig ändring av författningen har förfallit genom
kamrarnas skiljaktiga beslut. Den kan ej sammanjämkas. Men den andra
frågan, den om att ställa medel till förfogande för statsregleringen, den frågan
måste klaras, och den kan ej klaras på annat sätt, än genom att det vidtages
en provisorisk förändring i huvudförfattningen, som bereder möjlighet
att få pengarna tillgängliga, detta allt under förutsättning, att man ej har
någon reservutväg, som man ej från början tänkt på, antingen så, att statsutskottet,
med ganska tvivelaktig rätt, men naturligtvis motiverat av nödläget,
föreslår, att man gör medlen tillgängliga, eller också så, att Kungl. Maj:t lägger
fram en proposition, något som i sin ordning är i någon mån tvivelaktigt
med avseende å sin grundlagsenlighet, men som kan rättfärdigas av nödläget.

Och jag vill fråga: vad skulle egentligen de, som vägra sammanjämkning, taga
sig till, om statsutskottet hävdar en strängt formell tolkning och säger, att vi
kunna ej taga pengar ur fonden, och Kungl. Maj:t säger: vi kunna ej framlägga
proposition i ärendet? Då blir riksdagen försatt i en mycket svår situation,
dit vissnepolitiken alltid måste föra. Nu spelar det kanske ej så stor roll,
båda utvägarna stå öppna, så att, om det behöves, finansministern kommer med
proposition eller statsutskottet tar upp saken. Men jag har velat peka på, vart
konsekvenserna leda, om man ställer sig på ren non possumus-ståndpunkt.

Man måste finna vägar ur en sådan motsättning, annars blir det olägenheter
för framtiden.

Herr Kristcnsson i Göteborg: Ordnandet av denna fråga bara provisoriskt
för ett år eller definitivt hör till de svåraste, vi på senare tid haft att avgöra.

Jag vill erinra om, att det förelåg från en av reservanterna vid sammansatta
stats- och bevillningsutskottets första sammanträde ett förslag, att vi skulle
provisoriskt för ett år taga reservanternas förslag. Men jag erinrar om, att
en så lärd och kunnig man som herr Sköld i kammaren betecknade det förslaget
som ej alls tilltalande från hans synpunkt. Men han tillhörde majoriteten
för att få det andra förslaget ur världen men ej för att få detta på något sätt
fastslaget. Det föreföll mig, att så kunde jag ej beteckna detta förslag från
herr Johan Bergmans sida.

Jag skall ej längre fortsätta debatten, men jag tycker, att denna strid påminner
rätt mycket om prinsessan på ärten.

Andra kammarens protokoll 1025. Nr hl. 2

Nr 41. 18

Onsdagen den 27 maj I. m.

Herr Sävström: Herr talman! Herr Rydén yttrade i dechargedebatten, att
ang. stats- f?rlulSlagen får tolkas med förnuft. Då vi fingo detta betänkande, kunde vi
verkets fond av befara, att Kungl. Maj :t maste framkomma med proposition för att få ändring i
rusdrycks- detta förhållande, men efter de upplysningar herr Olsson i Gävle lämnat, meddemedel
m m. ]ade av statsutskottets ordförande, och efter det yttrande finansministern haft,
orts.) föreligger ej någon risk att bifalla reservationen, därför att saken kommer i varje
fall att kunna ordnas.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag begärde verkligen ordet fölen
stund sedan, men lyckades ej då att få det.

Jag skall nu inskränka mig till ett par ord. Herr Sävström yttrade, att
grundlagen skulle tolkas med förnuft. Det skall också föreslås från Kungl.
Maj:ts sida med förnuft och detta har skett, men trots detta hava vi en sådan
situation som nu.

Det har sagts av herr Sköld, visserligen i försiktiga ordalag, men han har
uttryckt den synen på saken, att den behandling ärendet fått berott på, att
olämpliga personer deltagit i behandlingen, tydligen då därför, att statsutskottet
varit med på ett hörn, här representerat av fjärde avdelningen. Jag
vet ej, vad ett sådant argument kan ha för värde. Jag tror, att vi äro lika
vana som bevillningsutskottet att behandla stora ekonomiska frågor. Och se
vi kallt och lugnt och, efter herr Sävströms regel, förnuftigt på saken, kunna
vi ej komma till annat resultat än att yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den hemställan
om avslag å utskottets förslag, som innefattades i den vid memorialet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes emellertid
av herr Bengtsson i Norup, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande memorial nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den hemställan om avslag å utskottets
förslag, som innefattas i den vid memorialet fogade reservationen.

Herr Bengtsson i Norup, med vilken mer än 22 ledamöter av kammaren instämde,
begärde nu, att voteringen måtte ske medelst namnupprop, vilket, sedan
kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen blivit
ännu en gång uppläst, omedelbart verkställdes. Därvid avgåvos 96 ja och
107 néj, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den hemställan om avslag å utskottets förslag,
som innefattades i den vid memorialet fogade reservationen.

Över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

Onsdagen den 27 maj f. m.

19 Nr 41.

Herr Förste Vice Talmannen?.

» Andre Vice Talmannen .

Stockholms stad.

Herr Lindman........

» Löfgren i Stockholm . .

» Hagman........

» Eriksson i Stockholm . .
» Hansson i Stockholm . .

» Nyländer.......

» Johanson i Stockholm. .

» Holmström i Stockholm?

Fru östlund........

Fröken Wellin.......

Herr Forssell........

» Carlsson i Stockholm . .

» Holmdahl.......

» Järte.........

Fru Wessman........

Stockholms län.

Herr Sjöblom........

» Karlsson i Nynäshamn .

» Söderberg.......

» Karlsson i Vätö . . . .
» Andersson i Igelboda . .

j> Bernström.......

» Christenson i Södertälje .

» Laurin.........

» Mosesson........

» Ahl..........

Uppsala län.

Herr Borg.........

» Sjölander.......

» Olsson i Golvvasta . . .

» Björnberg.......

» Andrén........

Södermanlands län.
Herr Johansson i Uppmälby .
i> Olsson i Ramsta . . . .

» Schill.........

» Laurén........

<'' Andersson i Katrineholm

» Jonsson........

» Lundkvist.......

Nej

Av står -

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 20

Onsdagen den 27 maj f. m.

Om ändring	- - '' ■ ■ ■ — =
i förordningen
ang. stats-		Ja	Nej
verkets fond av
rusdrycks-
medel m. m.	Östergötlands län.
(Forts.)	Herr af Ekenstam.........
	» Pettersson i Bjälbo........	i
	» Sjögren.............		1
	» Johansson i Kullersta......	i
	» Westman............	i
	» Karlsson i Vadstena.......		1
	» Olsson i Labbemåla........		1
	» Björkman............	i
	» Ericson i Boxholm........		1
	» Ward.............	i
	» Holmberg............		1
	» Anderson i Linköping......	i
	Jönköpings län.
	Herr Johanson i Huskvarna......		1
	» Hamrin.............		1
	» Carlström............
	» Fast...............		1
	» Petersson i Broaryd.......		1
	» Svensson i Högsjöhult ......		1
	» Lilliecreutz...........	i
	» Andersson i Löbbo........		1
	» Göranson............		1
	Kronobergs län.
	Herr Magnusson i Tumhult......	i
	» Olsson i Blädinge.........	i
	» Svensson i Betingetorp......	i
	» Leo...............	i
	» Blomquist............		1
	» Svensson i Grönvik........			1
	Kalmar län.
	Herr Magnusson i Kalmar.......
	» Olsson i Kalmar.........	i
	» Werner.............		1
	» Gustafson i Vimmerby......		1
	» Johansson i Krogstorp......		1
	» Wagnsson............		1
	» Olsson i Högby.........		1
	» Heiding............''.	i
	» Wirsell.............	i
	Gotlands län.
	Herr Gardell i Gans..........			1
	» Svedman.............	i
	» Gardell i Stenstu.........

Onsdagen den 27 maj f. m.

21 Nr 41.

•	Ja	Nej	Av- står
Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa..........	1
» Törnkvist i Karlskrona......	1
» Kloo..............	1
» Jeppsson............. » Holmgren............	1	1
» Ad! er..............			i
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........		1
» Borggren.............	1
» Persson i Fritorp......... » Björklund............	1	1
» Björk..............		1
» Isacsson............. » Hammarlund..........	1	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Rydén.............	1
» Winkler.............	1
» Lovén .............. » Jensen..............	1	1
» Engberg.............	1
» Lindskog.............	1
» Beskow.............	1
» Bergström i Hälsingborg.....	1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge........	1
» Nilsson i Tånga......... » Olsson i Kullenbergstorp.....	1		i
» Sköld..............		1
» Andersson i Höör......... » Törnkvist i Bjuv.........	1	1
» Paulsen.............	1
» Fjellman............	1
» Månsson i Erlandsro....... » Nilsson i Hörby.........	1
Hallands län.
Herr Henrikson............	1
» Lindqvist i Halmstad....... » Johansson i Brånalt.......	1	1
» Uddenberg i Yarberg....... » Andersson i Falkenberg......	1	1
» Larson i Tönnersa........	1
Göteborgs stad.
Herr Röing..............
» Kristensson i Göteborg......	1

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 22

Onsdagen den 27 maj f. m.

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr Lithander............	1
»	Sjöström............	1
»	Pehrsson i Göteborg.......	1
»	Hedvall.............		1
»	Höglund.............			i
Fru Timring............. Herr Almquist.............	1	1
	Göteborgs och Bohus lån.
Herr	Andersson i Grimbo.......	1
»	Olsson i Broberg.........	1
»	Olsson i Berg..........	1
»	Osberg..............			i
»	Carlson i Mölndal.........		1
»	Wallerius............	1
»	Brännberg ............		1
»	Mårtenson............			i
	Ålvsborgs län.
Herr	Hallén.............	1
»	Danielsson............		1
»	Gustafson i Kasenberg......	1
»	Lindgren.............
»	Hansson i Trollhättan.......		1
»	Olsson i Mellerud........		1
»	Alströmer............	1
»	Ryberg.............		1
»	Gustafsson i Älvsered......	1		i
»	Johansson i Väby........	1		i
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....	1
»	Weijne.............		1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........	1
»	Magnusson i Skövde.......		1
»	Bäcklund............		1
»	Johanson i Hallagården......		1
»	Vahlstedt............		1
»	Lundén .............		1
»	Anderson i Storegården......	1
»	Bodén ..............		1
»	Hedin..............
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Edsbäcken.......		1
»	Carlsson-Frosterud........		1
»	Andersson i Prästbol.......		1
»	Ros...............
»	Norling.............		1
»	Norsell..............		1

Onsdagen den 27 maj f. m.

23 Nr 41.

		J Sb	Nej	Av- står
Herr	Spångberg ............		1
»	Björling.............		1
»	Eriksson i Västbro .......	1
»	Morfeldt.............		1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg i Karlskoga......		1
»	Anderson i Råstock........	1
»	Nilsson i Örebro..........	1
»	Ödström.............		1
»	Ljunggren............		1
»	öbman.............		1
»	Lundgren............		1
»	Persson i Falla..........	1
»	Mogård.....''........		1
	Västmanlands län.
Herr	Larsson i Västerås........
»	Loricbs.............	1
»	Pettersson i Köping.......		1
»	Eklund.............		1
»	Olovson i Västerås....... .		1
»	Olsson i Broddbo........		1
	Kopparbergs län.
Herr	Eriksson i Grängesberg......		1
»	Jansson i Falun.........			i
»	Hansson i Bäck.........		1
»	Ernfors.............	1
»	Andersson i Rasjön.......		1
»	Pettersson i Hällbacken......		1
»	Andersson i Ovanmyra......		1
»	Englund.............		1
»	Sundström ...........		1
»	Smedh.............		1
	Gävleborgs län.
Herr	Månsson i Hagaström......		1
»	Sävström............		1
»	Lindley.............	1
»	Olsson i Hov...........	1
»	Johansson i Kälkebo.......	1
»	Granath .............	1
»	Johansson i Edsbyn.......		1
»	Olsson i Gävle..........		1
»	Holmström i Gävle........	1
»	Herou..............		1
»	Högström ............	1

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 24

Onsdagen den 27 mai I. m.

Om ändring
i förordningen
ang. statsverkets
fond av
rusdrycksmedel
m. m.

(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Västernorrlands län.
Herr Öberg.............
» Johansson i Sollefteå.......		1
» Vennerström...........		1
» Svensson i Skönsberg....... » Bergström i Bäckland.......		1
» Lagerkwist........... » Strindlund........... .	1	1
» Västberg............		1
» Molander.......... » Rudén.............	1	1
Jämtlands län.
Herr Olofsson i Digernäs........		1
» Hedlund i Östersund.......	1
» Hedlund i Häste......... » Persson i Trången........	1	1
» Olsson i Rödningsberg......		1
Västerbottens län.
Herr Wiklund.............	1
» Bäckström............		1
» Wikström............ » Brännström...........	1	1
» Lindmark............		1
» Lindberg.............		1
» Sandberg.............		1	•
Norrbottens län
Herr Hage..............		1
» Nilsson i Antnäs......... » Lövgren i Nyborg........	1	1
» Dahlén............. » Samuelsson............ » Hedström............	1	1
» Gr apenson............		1
Summa	96	107	8

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 106, i anledning av kamrarnas beslut
i vissa frågor rörande löne- och pensionsreglering för befattningshavare
vid rikets universitet, punkt 3; och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 6.

Ang. för- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta stats- och andra
höjning av liv- lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckta motioner rörande förhöjraf°l
ning av livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
erMngs- till följd av olycksfall i arbete.
lagen.

Onsdagen den 27 maj I. m.

25 Nr 41.

Sammansätta stats- och andra lagutskottet hade till behandling i ett salm 4^/^
manhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till utskottet hanvisade motioner, ränior enligt
nämligen nr 69 i första kammaren av herr Bondeson m fl, nr 76 i andra
kammaren av herr Carlsson i Stockholm samt nr 77 och 78 i andra kammaren
av herr Dahlén m. fl., samtliga rörande förhöjning av livränta enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

olycksfalls ersättnings lagen.

(Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med bifall till motionen I: 69 måtte godkänna följande

Förordning

angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt till livränta enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning for skada till följd av olycksfall

i arbete.

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet, ä,ger erhålla ärligt livrantetil -lägg motsvarande 125 procent av livräntan; dock att i fråga om livränta till
skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor samt
att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas pa försäkring enligt 24 g

1 let £T6I1 •

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av
riksförsäkringsanstalten.

2 §''

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas
i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller, etter
Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest rörande
tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse ma klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet ellerbetalt
brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde (lagen
efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sadant

skedde. .

Forsäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5 §•

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1925;

B. att riksdagen i anledning av motionen 11:78 måtte bevilja ett förslagsanslag
av 900,000 kronor att användas till förhöjning av de i ovannämnda förordning
omförmälda livräntor;

Jfr 41.

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. förhöjning
av livräntor
enligt
olycksfallsersättningslagen.

(Forts.)

C. att motionen II: 76 icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

D. att motionen II: 77, i den mån den icke blivit beaktad i utskottets under
A. gjorde hemställan, ej matte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

E. att motiönen II: 78, i^den mån den icke blivit beaktad i utskottets under
.o. gjorda hemställan, ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

av herr von Sydow, som med instämmande av herrar Hallin, Olsson i Kullenbergstorp,
Magnusson i Skövde och Johansson i Kälkebo förklarat sig anse, att
utskottet bort hemställa om avslag å samtliga motioner i föreliggande fråga:

av herr von Kock, som föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj .t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, huruvida och
i vilken omfattning de personer, som erhölle livräntor enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, borde,
i den man behov därav förelåge, beredas tilläggsersättning, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagman: Herr talman! Kär vi i vårt land äntligen erhöllo en lag
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, blev denna lag
en mycket dålig sådan. Den fastslog ingen försäkringsplikt för arbetsgivarna
utan en ersättningsplikt. Det skulle bero på arbetsgivarna själva, huruvida
de ville täcka sin risk genom en försäkring eller icke. I många fall skedde
icke någon försäkring, vilket medfört, att i den mån som arbetsgivarna blevo
insolvent!! har det gått ut över den av olycksfallet drabbade på det sätt, att
i lagen fastställda livräntor icke utgått. Vidare voro de i lagen stadgade ersättningsbeloppen
mycket blygsamma, 300 kronor per år. Vid olika tillfällen
har därför i riksdagen behandlats frågan om en förbättring av dessa låga ersättningsbelopp.
Senast vid 1924 års riksdag beslöt andra kammaren att bifalla,
ett förslag av sammansatt stats- och andra lagutskott, gående ut på att
?n V1SS förbättring skulle komma dessa invalider till del. På grund av beslutet
\ första kammaren samma år rörande detta utskotts hemställan föll emellertid
tragan föregående år. Nu ha Henne motionärer fört fram detta spörsmål på
fy*1- 4 den ena motionsgruppen hemställdes om utredning, i den andra om

o ^“i förslag, sammanfallande med det, som andra kammaren biföll

föregående år, och i den tredje motionsgruppen går man längre, och kostnaderna
bil därigenom något högre än vad kammaren biföll föregående år. Årets
sammansätta stats- och andra lagutskott hemställer, att riksdagen måtte bifalla
det förslag, som andra kammaren biföll föregående år, och som i korthet
att dessa invalider, som erhålla ersättning efter 1901 års olycksfallslörsäknngslag,
skola av statsmedel erhålla ett tillägg av 125 % på de utgående
beloppen, dock begränsat så, att för livräntor, som understiga 90 kronor,
tillägg icke skulle utgå.

Jag skall, herr talman, här för min del tillåta mig att i korthet yrka bifall
till detta sammansatta stats- och andra lagutskotts utlåtande. Det är baserat
pa ett förslag, föregående år uppgjort av försäkringsrådet, och torde säkerligen
ur iormella synpunkter kunna betraktas såsom tillfredsställande. Det medför
en årlig utgift av 900,000 kronor, men förhållandena för dessa ersättningstagare
äro så bekymmersamma, att utskottsmajoriteten ansett, att fullgoda skäl
föreligga för att detta tilläggsbelopp av riksdagen beviljas att utgå av statsmedel.
Jag hemställer därför om bifall till utskottets hemställan.

Nr 41.

Onsdagen den 27 maj f. m. 27

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Såsom av utlåtandet framgår,

har jag anmält reservation mot detta utskottsförslag Jag anser det nämligen räntor enligt
något vågat av riksdagen att på en enskild motionärs initiativ bryta sönder en olycksfallslag,
som kommit till och haft sin tillämpning för så länge sedan som mellan ersättningsåren
1901 och 1916. Jag har icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att
de förhållanden, som äro rådande för dem, som ha rätt till livränta enligt 1901 or
års lag, kunna vara väsentligen olika. Jag kan från min utgångspunkt icke vara
med om att det skall göras en sådan allmän uppflyttning, ett. sådant allmänt
upphjälpande av dessa livräntetagare, då man icke kan göra en jämförelse, huru
dessa livräntetagare sinsemellan äro ställda i ekonomiskt hänseende. Sedan dessa
förhållanden varit gällande, har inträtt något därutöver genom den allmänna
pensionsförsäkringens införande. Och det är ganska sannolikt, att en stor del,
eller rätt många i varje fall, av dessa livräntetagare också ha kommit i åtnjutande
av den förmån, som ligger i den allmänna pensionsförsäkringens pensionstillägg.
Jag tror, att man går längre fram på reformernas väg än som kan
vara riktigt, om man utan att taga hänsyn till dessa förhållanden skulle pa
en gång bevilja ett sådant tillägg till livräntetagarna, som utskottet här föreslagit.

Nu har man här sagt, att det varit ett fel uti 1901 års lag, och att statsmakterna
då voro skulden till att den lagen icke blev bättre än den är, samt
att det nu därför skulle vara fullgoda skäl för riksdagen att hjälpa upp vad som
kunde brista i denna 1901 års lag. Ja,o det var naturligt, att man vid° den
tiden ansåg sig böra gå varsamt fram på det område, mangla slög in på, ty
det var något nytt. Och det är klart, att frågan icke då lag så till, att .den
kunde överblickas på samma sätt, som vi i dag kunna överblicka denna fråga.

Man får emellertid i detta sammanhang komma ihåg, vad också i reservationen
är framhållet, att det dock är stora grupper av arbetstagare, som helt och hållet
äro uteslutna från 1901 års lag, och vilka genom olycksfall blivit skadade under
tiden sedan 1901 års lag tillkom och till 1916 års lag kom till, som icke
alls kunnat komma i åtnjutande av någon som helst olycksfallsersättning. Det
är nämligen alla grupper av jordbruksarbetare och med dem likställda, som
icke alls äro inbegripna i 1901 års lag. Nu kan det ju sägas, att den omständigheten,
att dessa icke alls komma i åtnjutande av någon förmån, bör icke
vara orsak till att man icke skall göra det bättre , för dem. som falla under
denna lag. Jag undrar emellertid ändå, om det ur konsekvensens synpunkt kan
vara riktigt att resonera på det sättet, och om det icke vore mera konsekvent
riktigt att resonera på det sättet, att man borde se till att, därest det finns
andra grupper, icke inneslutna i 1901 års lag, som äro i den mindre lyckliga
situationen, att de på grund av olycksfall i arbete blivit i mer eller mindre
grad invalider, man försökte att göra rättvisa mot dessa i den man, som det
kunde vara möjligt. Nu föreligger emellertid i detta sammanhang icke .den
frågan, men det är naturligtvis svårt att börja att tala för en sådan mening,
då man icke vet vad det skulle komma att kosta att vidtaga en sådan åtgärd.

Men vi ha i alla fall klart för oss, att redan med den begränsade omfattning,
som utskottet velat gå för att hjälpa upp de livräntetagare, som det. här gäller,
det skulle kosta 900,000 kronor om året. Således alla de,, som i någon mån
förut äro tillförsäkrade en sådan ersättning, skulle nu hjälpas med dessa
900.000 kronor, under det att man icke skulle försöka göra det minsta för dem,
som icke ha något understöd eller någon hjälp alls.

Jag måste från min utgångspunkt anse, att det från samhällets sida icke är
ett tillfredsställande sätt att så gå till väga i hithörande frågor. Jag har därför,
herr talman, ansett mig böra gå på avslag på denna motion. Och man får hår
kanske icke förbise, att för detta utlåtande står mindre än hälften av det

Nr 41. 28

Onsdagen den 27 maj f. m.

flöjning u^s^°^> os01^ behandlat denna fråga. Således kan det icke sägas, att det varit
räntor enligt naS°n. sa^allmän mening för att denna motion borde bifallas, utan det har beolycksfalls-
rott därpå,,att en ledamot av utskottet ville gå en mycket försiktigare väg än
CTSilaaen^S'' u^sk°ttsmajoriteten, men han kom på grund av omröstningsförfarandet i ut,
''rLo sko.tte.t att ba den inverkan, att en minoritet av utskottet i verkligheten blev en
majoritet. Det är således här en utskottsmmoritets förslag, som kommit att bli
utskottets förslag.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Hagman: Herr talman! Den omständigheten, att vissa grupper i

riksdagen, då 1901 ars olycksfallsförsäkringslag behandlades, lyckades få denna
att erhålla en begränsad omfattning, så att endast vissa arbetargrupper berördes
av densamma, tages nu till intäkt för att man icke heller nu skulle
hjälpa de grupper, som lagen omfattar. Detta måste betecknas såsom ett ganska
egendomligt ^resonemang, och enligt mitt sätt att se borde den omständigheten,
att man då lyckades förhindra att lagen fick en större omfattning, icke
nu förhindra, att man i en liten grad hjälper dem, som i varje fall falla under
densamma.

u i?6 _i?deidbrer, som den siste ärade talaren delgivit kammaren från utskottsbehandlingen
av detta ärende, ligga utöver vad han meddelat på det sättet, att
ett erbjudande, som gjordes om att försöka få detta ärende under utredning
och pa det sättet fa fram ett förslag från Kungl. Maj :t, förklarade man sig
icke pa något håll vilja reflektera på. Annars är det möjligt, att detta kunnat
samla flera av utskottets ledamöter omkring sig.

1''Ja?.J:ror’ aH ändra kammaren bör kunna trots de motiv, som anförts för bifall
till reservationen, vidhålla den ståndpunkt, som intogs förra året, och till
vilken jag ännu en gång ber, herr talman, att få yrka bifall.

Herr Magnusson i Skövde: Ja, herr talman, jag kunde inskränka mig till
att instämma med herr Johansson i Kälkebo, men jag kom att begära ordet
under herr Hagmans anförande, da han sade, att den omständigheten, att vissa
grupper av arbetare sta utanför någon ersättning, icke skulle vara något hinder
mot att bevilja ett, tillägg till dem, som förut ha en viss ersättning. Det
kan ju synas sa, men a andra sidan maste väl herr Hagman erkänna, att när
det finns vissa grupper arbetare, som ha en om ock otillräcklig ersättning, men
andra grupper icke ha någonting alls, och man skulle träda in för att med
statsmedel öka ersättningen åt dem, som redan ha ersättning, blir ju följden
därav,, att ulan ökar ojämnheten, om jag så får uttrycka mig, den sociala
°"U^V1San 1 kra®a ,om vac^ det allmänna bör göra — något som icke kan vara
välbetänkt. Det ligger sålunda mycket i det skäl, som anförts mot att icke
här anslå statsmedel för ett ökat ersättningsbelopp, särskilt som dessa ersättningar
förut icke utgått av statsmedel utan utgå från försäkringsfonden, som
täckes av arbetsgivarna. Jag tror sålunda, att det finns ganska goda skäl för
reservanternas .ståndpunkt och ber för min del att få ansluta mig till yrkandet
om avslag å utskottets hemställan.

Herr Samuelsson: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga, att den
motivering, som reservanterna här ha framfört för avslag, enligt mitt förmenande
måste anses vara mycket svag. Jag har läst igenom vad som står i den,
och man trycker ju särskilt på det finansiella läget, därför att det här gäller
en utgiftspost pa 900,000 kronor. Vad man i alla fall icke kan komma ifrån
är, att de livräntetagare, som det här är fråga om, få en så liten och dålig
hjälp, om man icke bifaller utskottets förslag, att nöden givetvis för dem måste
vara mycket stor. Den lilla hjälp, som utskottet här har föreslagit, kan åt -

Onsdagen den 27 maj £. m.

29 Nr 41.

minstone icke lag anse vara annat an val motiverad, och jag haller darfor före, Ang. för
ätt man också bor ga med pa densamma. _ _ räntm enligt

Jag skulle för mitt vidkommande helst vilja yrka bifall till herr Dahléns
motion, som ju går ut på ett något högre procentuellt tillägg, men jag skall i
det läge, vari frågan för närvarande ligger, icke göra detta utan skall i stället
yrka bifall till utskottets förslag.

olycksfalls ersättnings lagen.

(Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall he att i allra största korthet få

yrka bifall till herr von Kochs vid betänkandet fogade reservation, som i detta
fall verkligen synes mig vara en mycket lämplig och god medelväg, då utskottet
föreslår vidtagandet av förändringar i gällande förordning, som innebära en utgift
på 900,000 kronor, utan att den utredning, som man har påpekat borde
föregå sådana ändrade bestämmelser, har blivit vidtagen. Jag ber endast att
få fästa kammarens uppmärksamhet vid vad reservanten herr von Koch anför,
då han säger, att »tilläggsersättningarna borde bestämmas, icke till en och
samma procent för alla livräntor av den förut utgående livräntans belopp, utan
till en med invaliditetsgraden stigande procent av livräntebeloppet». Bara i
detta ligger väl åtskilligt, som ger anledning till vissa reflexioner. Det vore
väl också ganska egendomligt, om kammaren utan vidare skulle gå med på en
sådan utvidgning av gällande förordning, som här föreslås på grund av en enskild
motionärs framställning. Jag ber slutligen att få fästa uppmärksamheten
vid att en på detta område enligt min uppfattning så initierad person
som motionären herr Carlsson icke ifrågasatt annat än en utredning ungefär i
samma syfte, kan jag förstå, som den här av herr von Koch föreslagna.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till herr von Kochs reservation.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Att man begär utredning

i frågor, som icke äro utredda, förefaller mig mycket plausibel^ och så sker
ju även ofta. Denna fråga är emellertid så grundligt utredd med siffror och
allting, hur man än vill ställa saken, att jag har mycket svårt att förstå, att
en ny utredning skall kunna ge något nytt eller några flera siffror än dem,
man redan har, försåvitt man icke skall utgå från en helt annan utredningsgrund,
vilket jag åtminstone icke kan finna, att herr von Kochs reservation
innebär. Hela frågan blev för övrigt så utdebatterad i riksdagen i fjol, att de
respektive parterna icke kunna ha något nytt att tillägga.

Det är emellertid en sak, som herrarna icke kunna komma förbi, och som jag
vill tillåta mig att trycka en smula på. Det är, att när vi gå fram med social
hjälpverksamhet, vi böra se på fältet i sin helhet. Det har också det sammansatta
utskottet gjort på en punkt, som riksdagen redan har bifallit,_ där det gällde
hjälp åt vissa personer, som ha blivit invalider, och där denna hjälp för att förbättra
den allmänna pensionsverksamheten gick lös på 860,000 kronor. Är
det så, att staten verkligen mäktar skaffa pengar för sådana ändamål, är det
den vägen, vi skola gå fram. Då får man det mesta gagnet, och då skapar
man största möjliga rättvisa folkklasserna emellan.

Det är därför, herr talman, som jag utan minsta tvekan har gått med på den
reservation, som är avgiven av herr von Sydow.

Herr Hage: Herr talman! Jag begärde icke ordet för att uttrycka min

förvåning över herr Magnussons i Skövde ställning i denna fråga. Vi veta ju
sedan gammalt, vad herr Magnusson i Skövde i allmänhet står, när det gäller
sådana sociala frågor som denna. Han tillhör för övrigt ett parti, som genom
en representant under försvarsdebatten förklarade, att försvaret vore det väsentligaste
här i landet »ringa är allt annat sen». Det är klart, att från en

Nr 41. 30

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. för- sådan utgångspunkt måste man komma till den ståndpunkt, som herr MagnusÄSSr
*»» i SMvde här kommit till.

olycksfalls- Däremot maste jag säga, att jag blev något mera förvånad över, att herr
ersättnings- Hamrin icke ville vara med om att på detta område .med detsamma åstadkomma
lagen. hjälp åt de människor, varom det här är fråga, Man måste härvidlag bestämt

(lorts.) saga, att det här gäller att göra något så fort som möjligt, och en sådan utred ning,

som herr Hamrin gick in för, kommer ju att fördröja .saken. Jag måste
från denna utgångspunkt säga, att om man verkligen vill lämna dessa människor
en effektiv hjälp, kan man i denna fråga icke ställa sig på någon annan
linje, än vad utskottet har gjort.

Från denna utgångspunkt, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Magnusson i Skövde: Herr Hage sade, om jag fattade honom rätt, alt
han icke var förvånad över att jag kommit till den ståndpunkt, jag intagit
i denna fråga. Jag kan ju kvittera det med att säga, att jag icke alls förvånar
mig över herr Hages ståndpunkt i detta fall, ty om det är något, som
det allra minsta luktar av social välvilja eller välvillighet, så nog är herr
Hage hågad att sluka det och yrka bifall till det, vare sig det är bra och
välbetänkt eller icke. Då herr Hage emellertid nu drog in en erinran om
försvarsdebatten och tycktes vilja göra gällande, att det här skulle vara ett
uttryck av ungefär den ståndpunkten, att vi sätta försvaret framför allting
annat och sedan anse oss nästan ha rätt att försumma allt detta andra, vill
jag säga herr Hage, att då har han alldeles felbedömt oss och även felbedömt
undertecknad. Visserligen är det så, att vi anse, att om vi skola göra några
sociala reformer — jag ber om ursäkt, om detta går litet utanför ämnet —
vi få lovi att ställa det så, att vi ha rättighet att besluta i eget hus, men att
därutav draga den slutsatsen, att vi icke skulle ha sinne för vårt folks verkliga
bästa, det är helt enkelt felaktigt, herr Hage.

Som herr Olsson i Kullenbergstorp har erinrat om, ha vi emellertid tidiga.re
gått. in för en utökning av den allmänna folkpensioneringen, varigenom vi ha
slagit in på en väg, som i detta sammanhang torde vara den riktiga, ty, som
här förut har betonats, genom att här gå med på utskottets förslag åstadkomma
vi eu väsentlig hjälp blott på ett håll och öka därmed i stort sett
ojämnheten i vår sociala hjälpverksamhet, vilket icke kan vara riktigt. Det
är väl då bättre att bygga ut den allmänna folkpensioneringen därhän, att
alla kunna få den hjälp, som behövs, och att icke öka hjälpen åt dem, som
förut ha en låt vara otillräcklig hjälp. Jag tror därför, att det är väl försvarat
att intaga den ståndpunkt, som jag och övriga reservanter ha intagit,
och att det därför icke är riktigt att komma med sådana insinuationer, som
herr Hage har gjort.

Jag tror också, att kammaren har anledning att här tänka sig litet för.
Jag är alldeles viss om att om det här vore enbart ett statsutskottsärende, ett
flertal statsutskottsrepresentanter skulle stå upp och vittna högt och klart
och livligt om att detta beslut skulle medföra så stora och vittgående konsekvenser,
att man på det allra livligaste måste avråda från att gå med på
det. Detta är dock en helt ny princip, det skola herrarna komma ihåg, så
att det finns enligt mitt förmenande all anledning att reservera sig mot utskottets
förslag.

Jag ber fortfarande att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på 1 ro) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till den av
herr von Sydow avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, samt 3 ro) bifall

Onsdagen den 27 maj f. In.

31 Nr 41.

till den reservation, som avgivits av herr von Koch; och fann herr talmannen t Ang. för-,
den under 2:o) angivna propositionen vara med övervägande ja besvarad. Vo- ^äMor enligt
tering begärdes likväl av herr Hagman, varför herr talmannen för bestämmande olycksfallsav
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av ersättningsvilka
herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna hava flertalets mening lagen.
för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Hage votering, (Forte.)
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4 antager den av herr von Koch
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel
nu upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid sammansatta stats- och andra
lagutskottets förevarande utlåtande nr 4 av herr von Sydow avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst,- företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 92 ja och
95 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Vidare upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 109, i anledning Ang viss om_
av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av byggnadssty- organisation

relsen m. m. av byggnads styrelsen

ra.ra.

Uti en till riksdagen den 13 mars 1925 avlåten, till statsutskottet hänvisad
proposition, nr 135, hade Kungl. Maj:t framlagt förslag till viss omorganisation
av byggnadsstyrelsen m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) besluta, att arméns kasernbyggnadsnämnd skulle upplösas, sedan dess
ännu pågående byggnadsverksamhet hunnit avslutas, ävensom i samband där -

Nr 41. 32

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. viss om. med bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder, som för avveckling av
wfbyggnad^ nämndens verksamhet kunde finnas påkallade;

styrelsen m.m. b) med tillämpning från och med den 1 juli 1925 besluta, att i 5 § mom. 1 av
(Forts.) avlöningsreglementet. den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
skulle bland befattningar, vilka tillsattes genom förordnande på viss tid,
upptagas byggnadschef hos byggnadsstyrelsen med ett arvode av 15,000 kronor
för år räknat, ävensom att i den vid berörda avlöningsreglemente fogade tjänstförteckning
skulle under rubriken »byggnadsstyrelsen» upptagas såväl sistnämnda
befattning som ock befattningen kansliskrivare;

c) bestämma antalet ordinarie befattningar i byggnadsstyrelsen på följan -

de sätt:

Befattning Lönegrad

1 byggnadschef, arvode enligt 5 § i reglementet....................... —

4 byggnadsråd..................................................... B 30

1 byråchef......................................................... B 30

6 intendenter...................................................... B 26

1 kamrerare....................................................... B 24

1 sekreterare...................... B 24

1 kansliskrivare.................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt............................................ B 7

1 kanslibiträde..................................................... B 7

1 expeditionsvakt.................................................. B 5

2 kontorsbiträden.................................................. B 4

d) godkänna följande stat för byggnadsstyrelsen att tillämpas från och med
budgetåret 1925—1926:

Stat:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslag sanslag........... kronor 184,800

Vikariatsersättningar, förslagsanslag......................... » 4,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m......... » 67,000

Summa kronor 256,300

e) i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till byggnadsstyrelsen ■
med 256,300 kronor;

f) till upprätthållande av byggnadsstyrelsens verksamhet för budgetåret 1925
—1926 anvisa ett extra anslag av 97,000 kronor; samt

g) medgiva, att kostnaden för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
å byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå finge enligt grunder, som av Kungl. Maj :t
fastställdes, påföras anslagen för byggnadsföretag, som genom styrelsen utfördes.

Vid utlåtandet var likväl fogad reservation av.herrar Widell, C. Petrus V.
Nilsson, Poisson, Johan Bernhard Johansson, andre vice talmannen Nilsson i
Bonarp, Bengtsson i Norup, Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Blädinge och
Holmgren, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) besluta, att arméns kasernbyggnadsnämnd-----påkallade;

b) dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om upptagande i 5 § mom. 1 av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, av
en byggnadschef hos byggnadsstyrelsen, dels ock besluta, att i den vid berörda

Onsdagen den 27 maj f. m. 33

avlöningsreglemente fogade tjänstförteckning skulle under rubriken »byggnads- Ans- vtss omstyrelser!»
upptagas belattningen kanslisknvare; av byggnads c)

bestämma antalet ordinarie befattningar i byggnadsstyrelsen på följan- styrelsen m.m.
de sätt: (Forts.)

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i reglementet..................... —

4 byggnadsråd..................................................... B 30

2 kontorsbiträden.................................................. B 4;

d) godkänna följande stat för byggnadsstyrelsen att tillämpas från och med

budgetåret 1925—1926:

Stat:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag.......... kronor 169,800

Vikariatsersättningar, förslagsanslag......................... » 4,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m......... » 67,000

Summa kronor 241,300

e) i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till byggnadsstyrelsen
med 241,300 kronor;

f) till upprätthållande av byggnadsstyrelsens verksamhet för budgetåret 1925
—1926 anvisa ett extra anslag av 97,000 kronor; samt

g) avslå Kungl. Maj :ts förslag i fråga om avlöningar till icke-ordinarie personal
å byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Här det gäller kasernbyggnads nämnden,

vill jag erinra kammaren om det uttalande, som riksdagen gjort,
att denna nämnd skulle avskaffas. Den kom till med anledning av det riksdagsbeslut,
som en gång lade i Kungl. Maj:ts hand att bestämma förläggningen
av de kaserner, som skulle uppföras. Så tillkom kasernbyggnadsnämnden
för att övervaka byggnadsverksamheten, med tanke på att denna
skulle ske genom entreprenad, vilket också till att börja med skedde, men
efter hand började kasernbyggnadsnämnden att bliva byggherre själv. Om
detta nu har varit till någon fördel för staten, därom kunna meningarna vara
delade. I varje fall fick staten sitta emellan vid strejktillfällen, och det gick
så långt, att man till och med vid visst tillfälle arrenderade tegelbruk för
att också tillverka material för byggnaderna. Det har från utskottsavdelningens
sida uttalats, att man där varit mycket tveksam, hur man skulle göra
med avseende å den föreslagna utökningen av byggnadsstyrelsen, som säkerligen
innebär en början till en ny stor byrå inom densamma. Det gäller i
första hand nu, som det så vackert heter, att man i byggnadsstyrelsen skall
tillsätta en praktisk byggare, som skall bevaka statens intressen.

Vad som särskilt är anmärkningsvärt, när det gäller kasernbyggnadsnämnden,
det är, att det icke som vid entreprenadbyggnader i allmänhet behövdes
några kontrollanter, och det gjorde, att kontrollen icke blev densamma, som
när det gällde statens övriga byggnader, och kasernbyggnadsnämnden kunde
taga sig vissa friheter med avseende på arbetsbeskrivning och användning av
material.

Nu ha emellertid vi reservanter ansett, att vi vilja vara med om den del av
förslaget, för vilken riksdagen uttalat sig, nämligen kasembyggnadsnämndens
avskaffande. Som jag nyss sade, rådde det tveksamhet på avdelningen,

Andra kammarens protokoll 1025. Nril. 3

Nr 41.

Onsdagen den 27 maj f. m.

AnfJ- viss om- och denna tveksamhet förefanns också i utskottet, huruvida man icke borde
ombyggnads- s.tanna detta. Medan vissa utskottsledamöter redan nu ville anställa ytteretyreUen
m.m. kgare en arbetskraft i byggnadsstyrelsen, ha vi reservanter i varje fall ansett,
(Fort.) att man i ett dylikt tveksamt fall hellre bör dröja ett år eller så för att se,
hur det blir med behovet, och därefter vidtaga de åtgärder, som kunna anses
behövliga^. Det är det, som är anledningen till, att reservanterna här yrkat
avslag på den del, som gäller anställandet av en ny arbetskraft inom byggnadsstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr

talman! Det föreliggande förslaget innebär ju, som nog kammaren varit i tillfälle
att se, endast en mycket, mycket försiktigt lagd omorganisation av byggnadsstyrelsen
i syfte att tillgodose de önskemål, som åtskilliga gånger tidigare
hava uttalats av riksdagen, nämligen att söka åstadkomma större planmässighet
och större sparsamhet i fråga om statens byggnadsföretag.

Nu torde jag kanske få erinra om att man redan 1917, då överintendentsämbetet
omorganiserades till den nuvarande byggnadsstyrelsen, ansåg, att dessa
önskemål då skulle kunna tillgodoses. Emellertid torde det ha visat sig, att
denna omorganisation icke medfört tillräcklig verkan i nyss nämnda avseende.
Man har, såsom av propositionen framgår, redan tidigt efter denna omorganisation
av överintendentsämbetet varit inne på detta spörsmål. Jag ber att i detta
avseende få erinra kammaren om, hurusom vid 1921 års riksdag väcktes en
motion av herr Lindman m. fl., vari motionärerna bland annat framhöllo, att
de synpunkter och strävanden till planmässighet och sparsamhet vid statens
byggnadsföretag, som tagit sig uttryck vid omorganisationen, fortfarande ägde
sin fulla giltighet. Emellertid kunde ifrågasättas, i vad mån dessa strävanden
blivit tillgodosedda. De alltjämt hörda anmärkningarna om bristande sparsamhet
gjorde det angeläget att såvitt möjligt vinna upplysning om verkningarna
av reformen och utsikterna för uppnående av det åsyftade resultatet.
Motionärerna ansågo icke uteslutet, att brister i organisationen redan framträtt,
exempelvis genom att man möjligen icke kunnat förfoga över tillräckligt högt
kvalificerade, jämväl praktiskt och ekonomiskt erfarna arbetskrafter för det
synnerligen maktpåliggande initiativ- och organisationsarbete, som påvilade
styrelsens byggnadsbyrå. Jag ber kammaren taga fasta på denna sista mening
i det av mig nu föredragna uttalandet av motionärerna, där det särskilt
framhålles, att man bör se till att få tillräckligt högt kvalificerade och jämväl
praktiskt och ekonomiskt erfarna arbetskrafter inom byggnadsstyrelsen. Att
icke den förra omorganisationen kunde i tillräcklig omfattning tillfredsställa
kravet på planmässighet och sparsamhet, torde i väsentlig mån ha varit beroende
därpå, att byggnadsstyrelsen icke haft tillräckligt med arbetskrafter
till sitt förfogande. Jag kan ju också erinra om, att statsrevisorerna framfört
erinringar i samma riktning som motionärerna av år 1921. Riksdagen har
även skrivit till Kungl. Maj :t för att söka få rättelse i nyssnämnda avseende,
och en utredning sattes i gång med särskilt tillkallade sakkunniga. Denna utredning
är nu verkställd, och det är på den utredningen, som Kungl. Maj ds
nu föreliggande förslag är grundat.

Det föreslag, som här föreligger, innefattar ju, som redan herr Bengtsson
i Norup nämnde, frågan om upplösning av den s. k. kasernbyggnadsnämnden,
sedan denna har slutfört de b5''ggnadsarbeten, som ännu pågå och som den haft
att taga befattning med, men dessutom innefattar förslaget, såsom jag nyss erinrade
om, en mycket, mycket försiktigt lagd omorganisation av byggnadsstyrelsen,
en omorganisation, som syftar till att giva byggnadsstyrelsen möjlighet
att, så långt det nu överhuvud taget låter sig göra, tillgodose kraven på

Onsdagen den 27 maj f. m.

35 Nr 41.

planmässighet och sparsamhet och tillika ge byggnadsstyrelsen möjlighet att Ang. viss omi
egen regi utföra de byggnadsarbeten, som härför kunna befinnas lämpliga. or9<™uation
Det är det väsentliga i det nu föreliggande förslaget. styrdsenm.m.

Nu nämnde herr Bengtsson i Norup, att reservanterna ha ställt sig tveksam- (Forts.)
ma gentemot detta förslag till omorganisation av byggnadsstyrelsen, och deras
tveksamhet skulle, såvitt jag förstod herr Bengtsson rätt, ha grundats därpå,
att man var rädd för att här skulle komma att växa upp en större byråkratisk
organisation, som sålunda skulle komma att kräva mycket pengar. Det är
klart, att man nu icke kan bestämt säga, huruvida omorganisationen av byggnadsstyrelsen
kan komma att växa ut, men vad man kan säga, är det, att det
är mycket svårt att avgöra, huruvida byggnadsstyrelsen skall kunna tillgodose
de önskemål, som här alltjämt göra sig gällande, utan att få någon förstärkning
av arbetskrafterna. De sakkunniga och regeringen ha för sin del ansett,
att man borde giva byggnadsstyrelsen en ytterligare arbetskraft. Man bör omorganisera
de båda nu befintliga underavdelningarna på byggnadsstyrelsens
byggnadsbyrå, utredningsavdelningen och byggnadsavdelningen, till två byråer,
utredningsbyrån och byggnadsbyrån, den senare med en självständig chef. Det
är denne chef, som det nu föreslagits, att man skulle tillföra byggnadsstyrelsen.
Jag tror för min del, att det vore skäl i, att riksdagen här åtminstone
gick med på att göra ett försök och se, om icke genom denna åtgärd, genom att
man fick en praktisk och duktig karl i spetsen för byggnadsbyrån, en större
planmässighet och sparsamhet skulle kunna ernås i fråga om statens byggnadsföretag.

Jag kan egentligen icke se, att reservanterna och de som eventuellt skulle
vara hågade att ansluta sig till deras tveksamhet, i detta fall kunna behöva
hålla så hårt på reservationen, då det givetvis icke är eller varit regeringens mening
att utvidga organisationen, försåvitt man icke får klart för sig, att statens
intressen kräva en sådan utvidgning. Jag har alltså för min del givetvis
icke det ringaste att erinra mot vad utskottet här skjutit in i sin motivering.

Utskottet säger nämligen, efter att ha talat om att det rått tveksamhet inom utskottet,
såsom här förut vittnats om av en av reservanterna, följande: »Utskottet
vill därför närmast betrakta den föreslagna anordningen såsom ett försök,
av vars resultat i framtiden må komma att bero, huruvida organisationen i fråga
hör bibehållas eller icke. Utskottet förutsätter därför, att genom Kungl. Maj:ts
åtgöranden inga anordningar må träffas, som ställa sig hindrande i vägen för
en fri och obunden prövning av denna angelägehet vid tiden för utgången av
första förordnandet för den blivande byggnadschefen.» Det är klart, att jag
för min del ingenting har att erinra mot detta, därför att det icke gärna kan
komma i fråga att bygga ut en organisation, om det icke kan klart påvisas, att
detta är nödvändigt för att statens intressen i fråga om byggnadsverksamheten
skola tillgodoses. Det är därför, som jag tror, att kammaren utan att behöva
riskera några farliga framtida konsekvenser bör kunna godkänna vad utskottet
här har föreslagit.

Under detta yttrande hade borr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter herr statsrådets framställning
är det icke mycket att ytterligare tillägga. Jag begärde emellertid ordet
därför, att herr Bengtsson i Norup dels framhöll, att tveksamhet rått inom avdelningen,
och dels talade om en affär, som kasernbyggnadsnämnden på sin
tid hade gjort. •

Beträffande tveksamheten inom avdelningen förhåller det sig verkligen på
det sättet, att vi, som hade handlagt ärendet, kommo fram till statsutskottet

Nr 41. 30

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. viss omorganisation

av byggnadsstyrelsen
m.m.
(Forts.)

med ett förslag i huvudsaklig överensstämmelse med vad som här föreligger
såsom utskottets förslag enhälligt. Så var det med denna tveksamhet, och det var
först, sedan man utom utskottet lyckats från vissa håll utmåla de oerhörda
faror, som voro förenade med utskottets förslag, som en ledamot, vill jag minnas,
sade, att han inom avdelningen hade varit — hade varit, herr Bengtsson
i Norup — i någon mån tveksam.

Så var det tegelbruket. Om jag icke är illa underrättad, förhåller det sig
med denna sak på det sättet, att herr Bengtsson i Norup icke rimligen borde
ha tagit upp den som motiv för att säga, att vederbörande missbrukat sin
myndighet härvidlag, ty det råkar, om jag som sagt icke är dåligt underrättad,
vara på det sättet, att denna affär just gjordes vid den tidpunkt, då de flesta
tegelbruken bildade ring, så att man genom att organisera saken på det sättet
åstadkom ett för staten betydligt billigare byggnadsmaterial. Den saken härför
övrigt varit föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning.

Sedan skall jag, om det kan lända herr Bengtsson i Norup och hans meningsfränder
till någon tröst, angiva namnen på de sakkunniga, som behandlat denna
fråga. Men innan jag gör det, skall jag be att få påminna de äldre av ledamöterna,
som voro med för några år sedan, hur tredje avdelningen, vilken som
bekant har herr Carl Gustaf Ekman som ordförande, gick fram mycket hårdhänt
mot dåvarande byggnadsstyrelsen, kritiserade dess beräkningar och framlade
förslag om nedsättning, vilket förslag av riksdagen godtogs, eller med
andra ord höll efter byggnadsstyrelsen så mycket som möjligt. Jag nämner
detta särskilt därför, att den gången ströks ett mycket betydande belopp, so.m
vi vid undersökning funnit, att byggnadsstyrelsen kunde klara sig utan. Sedan
har det vid upprepade tillfällen varit fråga om samma sak. Herr statsrådet
har erinrat om dels motioner, som väckts, och dels statsrevisorernas erinringar.
Dessutom kan jag i min tur få erinra om, att andra kammaren en gång biträtt,
vad kammarens tredje tillfälliga utskott i detta ämne föreslagit.

Så kommer jag då slutligen till de sakkunniga, och de voro herrar C. G.
Ekman, ordförande, I. G. Clason, ledamoten av arméns kasernbyggnadsnämnd
E. Lindh, överdirektören C. H. F. Meurling samt generaldirektören I. J. Tengbom.
När man nu vet, att särskilt herr Ekman har varit mycket, jag vill icke
säga ovänligt stämd mot byggnadsstyrelsen, men åtminstone i allra högsta
grad kritiskt stämd mot den, och när han för sin del utan meningsskiljaktighet
med de övriga sakkunniga gått in för det förslag, som departementschefen här har
lagt till grund för propositionen, så tror jag, att det bör i någon mån vara
ägnat att skingra farhågorna. Jag vågar därtill i all anspråkslöshet lägga,
att förutom det att de sakkunniga vant eniga, också fjärde avdelningen, som
haft att behandla ärendet, kommit fram till utskottet, som jag nyss erinrade
om, fullständigt enig, och jag vågar trots herr Bengtssons i Norup utomordentliga
förmåga att sätta sig in i saker dock tro, att vi, som handlagt ärendet på
fjärde avdelningen, ha något större möjlighet att sätta oss in i förslaget och
dess konsekvenser.

Det kanske blir nödvändigt att begära ordet en gång till. Men då ingenting
vidare kommit fram förutom de två synpunkter från herr Bengtssons i Norup
sida, som jag här berört, skall jag, herr talman, för närvarande inskränka mig
till det anförda och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Naturligtvis tar jag såsom
ledamot av statsutskottet utomordentlig hänsyn till statsutskottets fjärde avdelning
och vad den enhälligt föreslår. Men herrarna få ej begära, att man
därför inte skulle få begagna sitt eget omdöme en liten smula. Och när statsutskottets
ärade vice ordförande säger, att han kanske ämnar återkomma i

Onsdagen den 27 maj £. In.

37 Nr 41.

diskussionen, så skall jag tala om för honom, att lika litet som jag i utskottet An9- viss omvant
rådd tor den saken ar jag det nu. _ av byggnads stil

finns inte någon sådan förskräckelse hos oss för vad fjärde avdelningen styreisen m.m.
föreslagit, som herr Anderson i Råstock kanske tror. Däremot tyckte vi re- (porto.)
servanter, att nu när besparingskommittén är ute och går och strävar efter
att få tjänsternas antal här i landet mindre, och för övrigt ämnar verka för
besparing på alla områden, så vore det skäl i att man åtminstone dröjde så
länge på denna punkt, att man såge till, om inte också en eller annan besparing
skulle kunna ske inom byggnadsstyrelsen. Jag delar verkligen den uppfattning,
som herr statsrådet här har uttalat, att nog behöver det, som man kominer
fram med från byggnadsstyrelsen, vara litet mera praktiskt. Men är det
verkligen alldeles utom det tänkbaras gräns att låta en omorganisation äga
rum utan att därför behöva öka antalet byråer? Det har jag emellertid inte
hört någon resonera om. Kanske det är omöjligt, det vet jag inte. Men i
varje fall tycker jag det är egendomligt att utan vidare säga, att nu skola vi
öka antalet tjänster på detta område, när man på andra områden som bäst är
i färd med att minska dem.

Detta var sagt mera i allmänhet. Beträffande själva den föreliggande frågan
skall jag be att få framhålla, att den, som de senare åren följt något med
kasernbyggnadsnämndens verksamhet, har kunnat finna, att den sökt gorå sig
till en permanent inrättning, men att riksdagen vid ett par tillfällen tämligen
bestämt sagt ifrån, att dess verksamhet skall avvecklas. Ja, men innebär inte
det nu föreliggande förslaget att verksamheten indirekt fortsättes, under annan
benämning och annan skylt? Det kan åtminstone jag inte riktigt komma ifrån.

Det är nämligen så, att här har uttalats att byggnadsstyrelsen skulle sättas i
tillfälle att utföra arbeten i egen regi. Men då fordras det väl mer än en
byggnadschef i styrelsen, då fordras det väl också en del underbefäl under
honom för att utföra dessa byggnadsarbeten. Jag är inte riktigt säker på att
detta bleve en för staten ekonomisk inrättning, då det ju både bygges och repareras
på många andra platser än Stockholm. Eller skulle det vara meningen
att kuska omkring överallt i landet, allteftersom kasernbyggnader och andra
byggnader skulle uppföras?

Med ett ord sagt: någon egentlig plan hur man definitivt tänker sig denna
verksamhet i egen regi har jag fåfängt sökt att få någon klarhet om. Man
säger, att detta kommer den vidare utvecklingen att visa, vilket väl vill säga,
att det kan bli hur som helst. Vidare säger man, att vad som här skall göras
endast är ett försök. Ja, visserligen skulle ju byggnadschefen anställas mot
arvode, men det är onekligen en form av anställning, som är bra lika anställningarna
på ordinarie stat. Man kan väl åtminstone ej påstå, att en sådan man
som generaldirektören för statens järnvägar innehar någon slags extra anställning.
Om det varit ett försök, varför har man då inte satt denne byggnadschef
på extra stat? Och har man för övrigt några exempel på, att sedan man val
inrättat en verksamhet på så sätt, som här är föreslaget, d. v. s. ställt den på
arvode under åtskilliga år, denna verksamhet senare har blivit upphävd? Jag
tror det knappast.

Vidare kommer man naturligtvis att säga, som herr Anderson i Råstock
gjorde, att de männen och de männen ha föreslagit denna anordning. Men
det är dock personer, som i stort sett alla varit intresserade av byggnadsstyrelsen,
och så fort sakkunskapen har kommit ihop, brukar den också suggerera ,
en smula över hela fältet, det har man också exempel på förut, överhuvud
råget tror jag, att man får lov att vara betänksam, innan man inrättar nya
statstjänster, och alldeles speciellt sådana statstjänster, som nästan med naturnödvändighet
ha till följd ännu flera statstjänster. Kunde däremot en omorganisation
av byggnadsstyrelsen ske så, att en man i den ställning, som

Nr 41.

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. viss om
organisation
av byggnadsstyrelsen
m.m
(Forte.;

byggnadschefen skulle erhålla, kunde gå in i verket, utan att byråerna utsvällde,
så tror jag verkligen att jag vågar påstå, att vi reservanter aldrig
hade kommit fram med var reservation. Men inför allt som skymtar bakom
detta »oskyldiga försök», som man har kallat det, ha vi funnit oss föranlåtna
att göra det.

Vidare frågar man: vilja inte herrarna ha arbetet lagt så att det blir både
billigare och mera praktiskt? Ja, i denna sak förhåller det sig ju så, att byggnadsstyrelsen
gått fram på sadant sätt, att riksdagen många gånger inte kunnat
följa dess ekonomiska anvisningar. Och nog vore det väl underligt om ett
verk, vars ^ekonomiska förslag riksdagen har gått emot, skulle premieras med
en ny byrå, varvid en om inte avgörande så dock bidragande orsak till denna
utveckling just skulle vara det förhållandet, att verket gått på en annan bog i
ekonomiskt avseende än vad riksdagen kunnat vara med på. Detta är inte ett
sätt att uppmuntra. Jag skulle ha varit mera tacksam, om det här gällt att
utveckla ett verk, som verkligen arbetat sparsamt och klokt. Det tycker jag
skulle ha varit mera rimligt än att utveckla detta verk, för att det möjligen
en gång skall kunna bli sparsamt och praktiskt.

Som saken nu ligger far jag bekänna, att jag inte känt mig övertygad av
vad herr statsrådet har yttrat just för denna utsvällning av byggnadsstyrelsen,
varför jag, herr talman, skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Blädinge instämde häruti.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr

talman! Jag skall bara säga några få ord till. Det mesta av herr Olssons
i Kullenbergstorp anförande har jag redan bemött i mitt första yttrande, men
han nämnde något om, att det inte finns någon plan för huru byggnadsstyrelsen
skulle utföra byggnadsarbeten i egen regi. Nej, det finns ingen sådan.
De sakkunniga ha för sin del inte kunnat göra upp en sådan plan, och regeringen
har inte heller ansett, att man kan göra det. Och det är just beviset
för att man velat gå försiktigt fram på detta område, då man inte sökt bestämma
att de och de byggnaderna skola ske i egen regi och utföras av byggnadsstyrelsen
under det systemet, medan de och de byggnaderna inom den
och den statsinstitutionen skola utföras på entreprenad. Något sådant har man
inte velat ga in för, utan man vill hålla frågan öppen till prövning i varje
särskilt fall, därvid man får undersöka huruvida entreprenadsystemet eller
systemet i egen regi är det för staten lämpligaste i det föreliggande fallet. När
det gäller dessa saker får Kungl. Maj :t ha avgörandet i sin hand, och det kan
sålunda lagas efter läglighet. Detta förefaller mig vara en förtjänst i förslaget,
i stället för att, som herr Olsson i Kullenbergstorp tycktes vilja göra gällande,
det skulle vara en nackdel.

Vidare kanske jag får stryka under vad jag sade i mitt förra anförande beträffande
omorganisationen. Herr Olsson i Kullenbergstorp menade, att man
hade kunnat göra en omorganisation utan att behöva öka antalet byråer. Ja,
säkerligen kunde man ha gjort det. Man kunde ju ha bibehållit den byrå.
som för närvarande finns inom byggnadsstyrelsen, och man kunde ha bibehållit
de bada underavdelningar, som finnas inom denna byrå, nämligen utredningsavdelningen
och byggnadsavdelningen. Det kunde man säkerligen ha
gjort, men man har inom de sakkunniga inte ansett detta lämpligt. Utan vad
har man här gjort? Jo, man har gått in för att omorganisera dessa båda avdelningar
till två byråer i stället, en namnförändring alltså. Och vad innebär
denna omorganisation i personalhänseende? Den innebär ingenting annat än,
som jag nämnt förut, att man här skulle få en duktig och praktisk karl som

Onsdagen den 27 maj f. m.

39 Kr 4).

chef för byggnadsbyrån och på den grund kunna nå fram till bättre resultat av Än9- diss »''»-

i i i , organisation

byggnadsstyrelsens verksamhet. . . . , „ av byggnad*-

J ag vill säga i detta sammanhang, för att inte något missförstånd skaft styrelsen M.m.
uppstå, att såvitt man kan döma av utlåtanden från olika håll, och såvitt jag (Forts.)
själv, ehuru lekman, kunnat sätta mig in i saken, så tror jag att byggnadsstyrelsen
i sin nuvarande generaldirektör har en chef, som inte bara besitter ingående
teoretiska kunskaper, utan också är av praktisk läggning. Men det är
ogörligt för honom, med de otaliga göromål som finnas inom styrelsen, att ha
hand över det hela och att dessutom i detalj följa arbetet så, att det utföres som
det bör och skall utföras. Och dit hör även att se till, att utredningar bli
verkställda just i det syfte, som man här har pekat på, nämligen att iakttaga
planmässighet och sparsamhet, och vidare att i de fall, då det visar sig att
byggnadsstyrelsen bör bygga själv för den ena eller den andra statsinstitutionen,
se till, att denna byggnadsverksamhet kan ske på ett ur statens synpunkt
fördelaktigt sätt.

Jag tror alltså fortfarande, att det inte finns någon som helst anledning för
kammaren att här tveka att bifalla statsutskottets förslag.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har under hela den tid jag deltagit i det
offentliga livet alltid hört uttalas klander mot byggnadsstyrelsen. Jag kan
inte påminna mig något tillfälle, då icke klander på ett eller annat sätt tagit
sig uttryck vid rådplägningen rörande åtskilliga av de byggnadsfrågor, som
varit före. Nu har det emellertid blivit synbarligen ett regimskifte inom
byggnadsstyrelsen. Det har kommit in en ny man i ledningen för denna, och
såvitt jag kan bedöma — och jag har i någon mån haft med byggnadsstyrelsen
att göra under dess nya chef ■—- finnes det stor förhoppning för oss, att den
gamla föreställningen om byggnadsstyrelsen som ett av de mest byråkratiska
ämbetsverken icke med fog längre skall kunna upprätthållas. Men då gör
jag mig den frågan: Är det rätt att utmynta denna gamla animositet och den
gamla föreställningen, som funnits, mot den nya regimen inom byggnadsstyrelsen?
Jag kan icke finna det; har man sökt skaffa sig en chef, på vilken man
ställer stora förhoppningar, och då den mannen, som är en av våra förnämligaste
arkitekter i landet, själv känner, att han behöver vid sin sida stödet
av en praktisk byggnadskunnig person, låt mig säga en förstklassig byggmästare,
är det då rim och reson i att vägra att försöksvis, som statsutskottet
här har tänkt sig för sex år framåt i tiden, ställa en verklig byggnadschef,
som blir en kunnig, en mera praktisk och i byggnadsärenden förfaren person,
vid hans sida. I statsutskottet kunde jag förstå en del av reservanterna, ty
alla stodo icke på den linjen, som möter oss här i kammaren. Flera av dem
yrkade, att byggnadscheflönen skulle uppföras på extra stat — jag medger,
att exempelvis herr Olsson i Kullenbergstorp icke stod på den linjen, men
det stora flertalet av reservanterna stod på den linjen: Bevilja personen men
på extra stat. Men så plötsligt möter man dem här i kammaren på den rena
avslagslinjen.

Vad innebär det nu, om kammaren skulle följa reservanterna här? Jo, det
innebär, att med omorganisationen av det hela kommer byggnadsstyrelsen att
få övertaga de byggnadsfrågor, som nu handhavas av medicinalstyrelsen, hospitalsväsendet
o. s. v., den kommer att övertaga den byggnadsverksamhet, som
ligger under fångvårdsstyrelsen o. s. v., kasernbyggnadsnämnden upplöses, och
så ställer man icke någon människa till byggnadsstyrelsens förfogande med
dessa speciella insikter i praktisk byggnadsverksamhet. Det är ju efter min
uppfattning att handla som man icke brukar att handla. Den linje, som här
till exempel åtskilliga av reservanterna stodo på i statsutskottet, är naturligt -

Sr 41. 40

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. viss omorganisation

av byggnadsstyrelsen
m.m.

(Forts.)

vis icke på långa vägar när så omöjlig som det, att man nu samlat sig på
den rena avslagsståndpunkten. Vi få väl handla förståndigt och säga oss,
att vi här hava ett verk, som riksdagen många gånger har uttalat sitt missnöje
över, vi hava fått en ny man i ledningen där, vi sätta vid hans sida en
praktisk person till byggnadschef och, som utskottet säger här, vi betrakta
det som ett försök och förutsätta, att Kungl. Maj:t icke träffar något nytt avgörande
därutinnan, när förordnandet för den nye byggnadschefen går ut, utan
man skall pröva hur försöket faller ut. Jag tror man handlar rätt i. om man,
sedan man fått en ny kapten på skutan, sätter dit en styrman, som duger något
till och som kan vara vid hans sida. Lyckas det icke med den nye mannen,
draga vi in honom, och lyckas det, som jag hoppas och tror, så göra vi denna
anordning definitiv.

Här omfatta somliga människor en så steril ståndpunkt som den, att det
här gäller frågan, huruvida staten skall bygga, i egen regi eller icke. Nej,
mina herrar, så är det icke alls. Staten har i alla tider dels byggt under egen
regi och dels byggt med anlitande av entreprenad. Det finnes alltid en hel
del arbeten, som staten måste utföra under egen regi. Jag har själv varit
med om reparationsarbeten och ombyggnadsarbeten av den beskaffenhet, att
jag är övertygad om att staten skulle blivit bottenklådd, ifall den icke skaffat
sig en duktig ledare för arbetet utan skulle utlyst det på entreprenad. Ä.
andra sidan, när det är rena nybyggnadsföretag och dylikt, så visar erfarenheten
ganska ofta-, att entreprenadsystemet är det billigaste. Låt oss då gå
ut därifrån och handla på det sätt, som är för staten billigast: När det är förmånligt
att bygga under egen regi så gör man det, och när det är förmånligt
att bygga på entreprenad så gör man det. Men vare sig det gäller att bygga
under egen regi eller per entreprenad, behöver byggnadsstyrelsen hjälp av eu
särskilt förfaren och kunnig man på detta område. Jag måste såga, att som
statsutskottet nu lagt det, då dess förslag innebär, att ett försök skall göras,
skulle det vara bra underligt, ifall riksdagen skulle ställa sig alldeles avvisande
mot alltsammans, som nu reservanterna i sista vändningen samlat sig för.

Jag röstar, med stor förtröstan på att det skall gå bra med detta experiment,
för statsutskottets hemställan och yrkar bifall till den.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Holmgren: Herr talman! Min erfarenhet på dessa områden är ju

inte alltför omfattande, men det intrycket har jag emellertid fått, att man i
allmänhet inom detta verksamhetsområde mera anlägger estetiska synpunkter
än de rent praktiska. En konsekvens av denna min uppfattning skulle sålunda
vara, att jag gärna skulle vilja se en byggnadschef anställd i detta verk, och
det gör jag också. Herr Rydén framhöll, att den nya regimen är en utomordentligt
duglig regim, och att denna regim skulle som stöd för sitt arbete behöva
en styrman på skutan, som han sade. Jag har icke anledning att sätta
mig emot en styrman på skutan, men när besättningen redan förut är fulltalig,
anser jag, att samtidigt som man tillsätter en styrman, man bör göra en motsvarande
indragning på gemene man, om man så får kalla byggnadsråden. Således,
hade frågeställningen varit sådan, att det gällt att tillsätta en byggnadschef
och draga in ett byggnadsråd, skulle jag utan tvekan gått med på
det förslaget, men då jag icke kan inse, att detta verk för närvarande är i
behov av någon större utvidgning, så har jag anslutit mig till reservationen,
till vilken jag härmed anhåller att få yrka bifall.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var ju på det sättet, att det
om den gamla sammansättningen inom byggnadsstyrelsen har sagts, att den

Onsdagen den 27 maj f. in.

41 Nr 41.

var så byråkratisk. Jag vet icke med vad rätt man kan påstå detta. Det
har också anmärkts, att man för mycket lågt an pa estetiska synpunkter. IJa m, f,yggiuicis.
synes mig reservanternas uppfattning vara något inkonsekvent, då det ju är styrelsen m.m.
för att avhjälpa denna brist på praktiskt skolat byggnadsfolk, som av Kungl. (Forte.)
Maj:t tillsatta sakkunniga föreslagit riksdagen att just ge byggnadsstyrelsen
denna hjälp. Sedan skall jag be att få erinra om, att denna institution, som
det gäller att i någon mån samorganisera med byggnadsstyrelsen genom att
taga°en man från kasernbyggnadsnämnden, har existerat, om jag minnes rått,
ända sedan 1908 eller 1909. Sedan har man 1914 gatt in för att förenkla oiganisationen
av kasernbyggnadsnämnden fortfarande i riktning att behålla det
som var bäst av hela denna institution, och så har man i en massmotion, av herr
Lindman m. fl. vid 1921 års riksdag, just framhållit, att en undersökning
skulle ske, och skulle så vara förhållandet, att man icke hade tillräckligt högt
kvalificerade och jämväl praktiska krafter i tillräckligt antal för att organisera
det arbete som påvilade styrelsen, skulle man, även om därigenom någon utgiftsökning
vållades, gå in för att anställa sadana. Här är endast meningen
att taga en enda man till hjälp som under många år har haft hand om statens
byggnadsarbeten på ett visst område och dessutom utfört byggnader utom
detta område till ett pris, som i flera fall är billigare än vad någon enskild
anbudsgivare har lämnat anbud på. Jag skall räkna upp dem: Upplands
artilleris kaserner, uppförda åren 1922 och 1923, paviljong för obotligt sjuka
vid Västerviks hospital 1922—1924, grundläggningsarbeten vid hospitalsbyggnaden
vid Hälsingborg 1922—1924 och garnisonssjukhuset i Boden. Därtill
kommer, att kasernbyggnadsnämnden på alla dessa platser kommit in med lägsta
anbud, och, vad mera är, hållit sina anbud och kommit något under de kostnåder
de själva beräknat. Det skiljer på åtskilliga hundra tusen kronor

Jag vill sluta med att anföra, vad en mycket aktad ledamot av denna kammare
och ledamot också av det moderata partiet, sade till mig för en liten
stund sedan här ute: Får man bara en bra karl, kan han spara in på ett enda
byggnadsföretag lika mycket eller mera än han drar i lön. Det tror jag är fullkomligt
riktigt resonerat, och här hava vi verkligen, såvitt jag förstår, ingen
anledning att vara så skeptiska, så att vi skola behöva fundera ett helt ar,
innan vi skola våga oss på en sådan enkel anordning som den här föreslagna.

Jag vill tillägga dessutom, att om vi icke gå in på detta system, så hava vi
att emotse, att exempelvis medicinalstyrelsen kommer för sin del att begära
att få sin personal för byggnadsverksamhet utökad på det sättet, att den iar
ny arbetskraft till sitt förfogande. Man når, om man följer reservanterna, alldeles
raka motsatsen till vad man åsyftar, ett enhetligt handhavande. en centralisation
av byggnadsverksamheten, och om det är så, att herrarna finner detta
önskvärt, skola ni följa reservanterna i dag, och varen då säkra på, att ni
nästa år hava en framställning om ökade arbetskrafter icke endast på ett ställe
utan på många ställen.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då statsutskottets vice ordförande
förra gången hade ordet, läste han upp namnen på de personer, som deltagit
i den utredning, vilken legat till grund för Kungl. Maj:ts förslag. Men dåriör
att dessa personer stå bakom förslaget, är det icke sagt, att vi utan vidare
skriva under, vad de föreslå. Det kommer aldrig i Daga.

Vidare må jag säga, all när man nu talar om, att detta endast skall vara
ett försök, så känna vi nog för väl till, huru det går med dessa försök, när det
gäller att fika ut en stat. Det kommer aldrig, herr Anderson i Råstock att
hända, att, om vi taga denna, utskottets stat i dag, den senare kommer att dragas
in igen. Jag är lika övertygad därom, som att jag är ledamot av riks -

Nr 41. 42

Onsdagen den 27 maj f. m.

iZamZwn d?®ens aivdra kammare nu. Nej, hava vi bara gått med på försöket, så stå
av byggnads- V1 dar-. Det ar n0S, som den gamle rikshushållaren Sjö brukade såga, när lian
styrelsen m.m. talade i utskottet: »Res inte ut och titta på det, ty då bli ni bara på det!»

(Forte.) Jag förstår, att det gäller att ligga i, så mycket man kan, för att få plats
för den nuvarande chefen för kasernbyggnadsnämnden, ty det bottnar egentligen
i detta. Och då drar man sig icke för att dela upp en byrå för att på
detta sätt bereda en möjlighet att placera honom.

Jag skulle emellertid även vilja vända mig till herr Rydén. När han här
uppträder och talar om, att reservanterna hava svängt, så är detta tal fullkomligt
obekant rörande mig. Jag har visserligen vid diskussionen i statsutskottet
hort någon såga, att man kunde gå med på beloppet men icke på detta sätt.
Men detta berättigar icke herr Rydén att säga, att de flesta av reservanterna
varit av den meningen. Jag har både i utskottet och här i kammaren varit
av den åsikten, att vi böra godkänna riksdagens uttalande om avskaffande av
denna kasernbyggnadsnämnd. Sedan fa vi vidtaga åtgärder, då behov av förstärkning
förefinnes.

Och när herr Rydén säger, att man bör handla förståndigt, så vill jag säga,
att det icke alltid är förståndigt att följa herr Rydén. Ibland kan väl också
herr Rydén tala och yrka oförståndigt.

Därför är det, icke säkert det bästa, att taga utskottets förslag, därför att
herr Rydén är pa den sidan. Jag tycker, att vi i stället böra ha litet försyn för
varandras åsikter och tro att även en motståndare kan sitta inne med litet
förstånd.

.När sedan herr Rydén talade om, att han varit med om att reparationer blivit
billigare genom att de icke utlämnas åt entreprenör, så veta vi nog, vi
praktiska bönder, att när det gäller reparationer, skall man aldrig anlita
entreprenörer. De måste nämligen då räkna högt för att alltid vara på den
säkra sidan. Men när det gäller nybyggnader, ställer sig saken annorlunda.
Det anser jag, att man bör kunna uttala. Liksom det för kommuner och
städer är billigare att använda entreprenadsystem, bör det också i regel vara
det för staten. Jag vill därmed icke säga, att det icke kan givas undantag.

Vidare är det ju på det sättet, att både skolöverstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
och andra myndigheter redan nu hava egna arkitekter och beräknare. Och
jag har funnit — det kan jag säga till herr Rydén — att vi en gång i statsutskottets
2 :dra avdelning gjorde en ganska god nedprutning på ett reparationsanslag,
därigenom att vi icke gick efter byggnadsstyrelsens förslag utan använde
skolöverstyrelsens arkitekt.

Det kan ju hända, att resultatet nu blir, att utskottsmajontetens förslag
vinner riksdagens bifall, ty vi äro ju svaga, vi reservanter, och ha icke mycken
tyngd gent emot utskottsmajoriteten. Men i varje fall är det väl meningen,
att dessa arkitekter, som nu finnas hos de underordnade verken, skola bliva
kvar. Att en bra karl betalar sig, vill väl ingen bestrida. Men då går det
val an att byta ut en opraktisk karl mot en praktisk i stället för att öka ut
byggnadsstyrelsens tjänstemannakår. Det är just från den synpunkten vi reservanter
stannat vid att föreslå avskaffande av kasernbyggnadsnämnden
och tillsättande sedan, när behov av praktiska män uppstår, av dylika i den
mån de behövas.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Herr Bengtsson i Norup ville

gorå gällande, att jag hade stor respekt för sakkunskapen hos de män, som här
nyligen räknats upp. Men jag får verkligen säga, att när dessa tillkallades
den 29 juni 1923 och avlämnade sitt betänkande med skrivelse den 23 januari

Onsdagen den 27 maj I. m.

43 Nr 41.

1925, så hava de haft litet bättre tid att sätta sig in i denna sak, än vad både ''^åniaatfon"
jag och herr Bengtsson i Norup hava haft. Och det är anledningen, varför vi ^byggnad*-tillåtit oss att tillmäta deras förslag större värde ''än förslaget från fjärde av- styrelsen m.m.
delningen, vilken hållit på med saken endast en vecka, och mycket större värde (Forte.)
än herr Bengtssons i Nornp åsikt, då han kanske icke ens för att taga ställning
i utskottet haft tid att läsa igenom hela propositionen och än mindre de sakkunnigas
förslag. Det tror jag icke, att herr Bengtsson har haft, ty så pass
mycket arbete finns det, att man i vissa saker också i någon män måste lita på
sina kamrater.

Sedan talade herr Bengtsson i Norup om herr Sjö. Ja, jag var också med
på den tiden. Jag satt kamrat med en som delade herr Sjös uppfattning på
tredje avdelningen. Men han gick så långt, att han sade: »Vi skola icke kalla

upp någon sakkunnig, så att vi få höra, hur han lägger upp det, ty då äro vi
fast.» Han ville icke, att man skulle fara och titta på en sak, utan att man
rent ut skulle känna sig fram och gå efter instinkt utan att taga reda på, hur
det verkligen var. Han fick emellertid icke så mycket gehör för den synpunkten.
Men om det kan trösta herr Bengtsson i Norup, så kan jag också berätta
en liten historia från statsutskottet på den tiden. Då hade den person jag
åsyftar ensam varit ute och tittat på en byggnad, som skulle undergå reparation,
och sedan hade han skrivit, att »utskottet, som tagit exteriören i betraktande,
hade funnit» o„ s. v. Det protesterade utskottet emot. Det ville icke
medgiva, att en enda persons undersökning skulle få gälla som hela utskottets.

Jag tror, att det är lika farligt här. Det är bättre att följa de sakkunniga,
som hava haft tid att tänka på saken, än någon bland oss, som bara haft några
få dagar på oss.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl
av herr Bengtsson i Norup, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voterings''propositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 100 ja och
105 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 41. 44

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.

§ 8.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr 68, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till skogsvårdens befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 13 mars 1925 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 182, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att förbudgetåret 1925—1926 anvisa

dels till skogsvårdens befrämjande för att av Kungl. Maj.-t i mån av förefallande
behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser ett extra reservationsanslag
av 548,000 kronor,

dels ock såsom bidrag till bestridande av kostnaderna under senare halvåret
1925 för en ifrågasatt sammanslutning mellan skogsvård,sstyrelserna — att
utgå under villkor, att stadgarna för berörda sammanslutning upprättades enligt
av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade grunder samt bleve
av Kungl. Maj :t fastställda — ett extra reservationsanslag av 5,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft dels de lika
lydande motionerna nr 290 i första kammaren av herrar Bergqvist och Asplund
samt nr 444 i andra kammaren av herr Nilsson i Antnäs m. fl., dels ock de
ävenledes lika lydande motionerna nr 291 i första kammaren av herr Gabrielsson
m. fl. samt nr 443 i andra kammaren av herr Brännström m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj ds förevarande
framställning och de i ämnet väckta motionerna för budgetåret 1925
—1926 anvisa

1) till skogsvårdens befrämjande för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande
behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser ett extra reservationsanslag
av 598,000 kronor, och

2) såsom bidrag till------lika med Kungl. Maj:t---------—

extra reservationsanslag av 5,000 kronor.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Nilsson i Tånga, Ingeström
och Uddenberg i Karlskoga, som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

o Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Med hänsyn till den synnerligen

långa föredragningslistan skall jag försöka fatta mig mycket kort.

Jag och ett par andra utskottsledamöter hava reserverat oss mot utskottets
hemställan att höja det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet, 548,000 kronor,
med 50,000 kronor till 598,000 kronor. Utskottets hemställan är föranledd av
motioner, som väckts av representanter från Västerbottens och Norrbottens län.
Och motionärerna grunda sin hemställan på det förhållandet, att den nya skogsvårdslagen
numera skall träda i tillämpning i dessa två län, och att administrationskostnaderna
komma att bliva så höga, att detta motiverar ett högre anslag,
än det Kungl. Maj:t har föreslagit.

Varken motionärerna eller utskottet prestera emellertid några bärande skäl
för sin hemställan. Om det i allmänhet får anses olämpligt att, då det gäller
anslag, så här på en höft höja ett anslag, som varit föremål för en omsorgsfull
prövning från Kungl. Maj ds sida, så är det ju ännu mera orimligt i det fall,
som här föreligger. Ty här har Kungl. Maj ds prövning av denna anslags -

Onsdagen den 27 maj f. m.

45 Nr 41.

fråga föranlett, att Kungl. Maj :t föreslagit att höja anslaget till skogsvårdsstyrelsen
med icke mindre än 100,000 kronor. . ., skogsvårdens

Nu förhåller det sig förövrigt på det sättet, att utskottet icke har vant vidare befrämjande.
säkert på sin sak. Utskottet antager som eventuellt möjligt, att det av utskott (Forte.)
tet föreslagna förhöjda anslaget till dessa skogsvårdsstyrelser kan komma att
icke behöva tagas i anspråk i hela sin utsträckning, och da ifrågasätta utskottet,
ätt Kungl. Maj :t skall bemyndigas att disponera eventuellt överblivna medel
för andra skogsvårdsstyrelsers behov. Detta visar ju i alla tall, att utskottet
icke har varit så alldeles säkert i sadeln. ...

Dessutom påpekar utskottet något, som ju ställer utskottets hemställan i en
något egendomlig belysning. Det har nämligen tidigare gjorts väsentliga anmärkningar
mot skogsstyrelserna, att de medel, som äro anvisade, icke anvants
på ett i allo förnuftigt sätt. Bland annat har det gjorts anmärkning pa, att den
hos sällskapen anställda personalen i vissa fall har allt för höga löneförmåner, ■
och framhållit, att en begränsning i utgifterna på detta område är pakaUad.

Det pågår ju också nu inom jordbruksdepartementet en utredning i denna fråga.

Men att under sådana förhållanden, utan att grunda sm hemställan pa något
säkert siffermaterial, taga och höja anslagsbeloppet på sätt, som utskottet har
föreslagit, kan jag för min del rakt icke finna vara välbetänkt.

Jag skall icke längre taga kammarens tid i anspråk. Men .lag anser mig
böra yrka avslag på utskottets hemställan i den föredragna punkten 1 och bifall
i stället till Kungl. Maj:ts förslag, att riksdagen måtte anvisa till skogsvårdens
befrämjande, för att av Kungl. Maj:t i män av förefallande behov fördelas
mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser, ett extra reservationsanslag av
548,000 kronor.

Herr Brännström: Herr talman, mina herrar! Då jag framburit en motion

i denna fråga, som utom av mig är undertecknad av samtliga _ länets representanter,
och då dessutom, såsom vi veta, även avlämnats en motion från norrbottensbänken
i denna sak, skall jag be att få säga några ord. ,

Som vi veta, sattes den dimensionslag, som förut gällde inom Västerbottens
och Norrbottens län, ur kraft den 1 januari i år, och den nya skogsvardslagen
trädde då i tillämpning inom dessa tvenne läns kustland. Det blev da fråga om,
att skogsvårdsstyrelser skulle inrättas i dessa län. Och i den kungliga proposition,
som föranledde den nya skogsvårdslagens antagande inom namnda område,
hade det gjorts vissa beräkningar angående administrationskostnaderna

för dessa nya skogsvårdsstyrelser. „

Nu säger utskottets ärade ordförande här, att det var en omsorgsfull provning
som låg till grund för de beräkningar, på vilka dessa anslag voro grundade''.
Jag vill icke förringa denna prövning på något sätt eller pasta någonting
annat, än att domänstyrelsen, som hade verkställt denna utredning, hade g,jor
det på bästa sätt. Men det är dock att märka, att utredningen icke hade remitterats
till dem, som skulle handhava detta, eller skogsvardsstyrelserna inom de
områden, där lagen skulle tillämpas.

Nu visar det sig, när lagen skall tillämpas enligt riksdagens beslut att anslaget
till ifrågavarande administrationskostnader icke ar tillräckligt. Det kan
då icke vara riktigt att med begagnande av den passus, dan det »eter, att medlen
icke alltid använts så förståndigt, träffa Västerbottens och Norrbottens
läns skogsvårdsstyrelser, som fungerat icke ens ett halvar. Jag vagar försäkra,
att de beräkningar rörande administrationskostnaderna, som aro anlorda i de
av oss väckta motionerna, icke äro tilltagna överdådigt, och att de helt saker

äro uppgjorda, med all möjlig sparsamhet. . 0 . , ,

Det framkomna motståndet skulle icke ha förvanat mig sa mycket, om det.

Nr 41. 4 C

Onsdagen den 27 maj f. m.

anslag till nei! direkt merkostnad, men det är att märka, att införandet av den nya

skogsvårdens \T °Ssvärdslagen i dessa län innebär en väsentlig besparing för statsverket för
befrämjande. Västerbottens län uppgående till 100,000 kronor och för Norrbottens till unge(Forts.
) lar samma siffra. När riksdagen beslutar en ny lag, vars tillämpning skall
handhavas av skogsvårdsstyrelserna, en lag, som medför en väsentlig besparing
i or statsverket och det sedan visar sig, att de för densamma beräknade
kostnaderna äro otillräckliga, bör man vara med om att lämna det erforderliga
anslaget till skogsvårdsstyrelserna. Det kommer eljest lätt att uppstå ovilja
mot lagen i dessa landsändar. Det kan givetvis hända, att kostnaderna för
namnda skogsvardsstyrelser, som nu för första gången träda i verksamhet,
stalla sig rätt höga i början — det behöves bl. a. upplysningsverksamhet o. dyl.
7“ lnen kostnaderna kunna möjligen bliva mindre i fortsättningen. T varje fall
ur det skäligt, att man beviljar de anslag, som behövas, för att lagen skall kunna
handhavas på bästa sätt.

,.. Vl..h,a ™ 1 vår motion påyrkat, att riksdagen icke blott .skulle bevilja medel
tor täckande av administrationskostnaderna utan även för vidtagande av skogsvardsatgärder.
Inom de områden, som jag nu talat om, har man nämligen haft
särskilt statsanslag för nämnda ändamål. Skogsvårdsåtgärderna ha ombesörjts
av skogsvårdsnämnder, vilka dels med lokala bidrag och dels med statsbidrag
lämnat anslag till skogskulturer. Vi ha likväl icke gått längre i motionerna.
än att det skulle vid en jämförelse med de kostnader, som staten förut
hatt tor skogsskötsel i Västerbottens och Norrbottens kustland, uppstå en bespanng.
Om jag nu anser, att det i föreliggande situation är fullständigt lönlöst
att yrka bifall till motionerna, så vill jag å andra sidan på det allvarligaste
lagga pa kammarledamöternas hjärta angelägenheten av att icke i detta fall
strypa tiii dessa landsdelars skogsvårdsstyrelsers verksamhet så som följden
skulle bil, om man bifölle det yrkande, som framställts av utskottets ärade
ordiörande.

Jag skall därför, herr talman, med vad jag nu sagt, inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Då den näst föregående talaren

inte gjorde annat yrkande än det även jag kommer att framställa, skulle det
kanske vara onödigt för mig att yttra mig i denna fråga. Då emellertid talaren
kraftigt underströk —jvad som för övrigt är riktigt — att det är orimligt
av riskdagen att besluta åtgärder, som pålägga skogsvårdsstyrelserna stora
utgifter, och icke tillika ställa till förfogande motsvarande medel för utgifternas
bestridande, vill jag framhålla, att detta är något som är gemensamt för
alla skogsvårdsstyrelser; det gäller icke bara för Norrbottens och Västerbottens
nyinrättade skogsvårdsstyrelser utan bl. a. för skogsvårdsstyrelserna i västra
och södra delarna av vårt land, där man knappast har att röra sig med andra
tillgångar än statsbidrag. Skogsvårdsstyrelsernas ledamöter måste ofta, för
att kunna upprätthålla verksamheten, personligen ikläda sig borgen till’ rätt
störa belopp, då man annars skulle bli tvungen avskeda tjänstemän och funk*
s^y^lserna. Utskottet har nu sökt att i den föreliggande situationen
ga fram på en så^ långt möjligt förstående linje, då utskottet å ena sidan så
tillvida tillmötesgår motionärerna, att det vill öka Kungl. Maj:ts äskanden
med ett belopp av 50,000 kronor, och därjämte uttalar, att, i den mån det kan
anses erforderligt, ifrågavarande skogsvårdsstyrelser skola stödjas med vidare
anslag, men å andra sidan förklarar, att, därest någonting skulle bli över, detta
skall användas för att stödja andra skogsvardsstyrelser, som verkligen befinna
sig i ett ekonomiskt nödläge. Norrlandslänen ha ju i allmänhet ganska stora
skogsvårdsavgifter att tillgå, och man har ännu icke sett, huru det kommer

Onsdagen den 27 maj f. m.

47 Nr 41.

att gestalta sig för de två nyinrättade skogsvårdsstyrelserna. Det är därför
man icke anser sig kunna förfara på annat sätt än att ställa till Kungl. Maj :ts
förfogande ett belopp, som endast i första hand får användas till skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, sedan det visat sig, i vad mån
dessa, när verksamheten pågått en tid, ha behov av bidrag.

Jag har bara velat göra dessa erinringar.

Då herr Brännström, som representerar motionärerna och för övrigt själv
är motionär, icke gjorde något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag,
tycker jag, att vi å ömse sidor kunna vara belåtna, både motionärerna
och vi andra, som hoppas att för våra skogsvårdsstyrelser få en slant med av
detta belopp å 50,000 kronor.

Jag tillåter mig därför att även jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sköld: Herr talman! Det är med en viss tvekan jag tager till orda
i denna fråga för att yttra mig till förmån för den kungl. propositionen, därför
att det ju anses vara oriktigt av mig att på någon punkt gå emot ett högre
anslag, som jordbruksnäringens representanter anse sig böra kräva. Jag är
också tveksam, därför att det sitter på varje länsbänk någon, som är ledamot
av en skogsvårdsstyrelse, och med hänsyn till den kända lokala solidariteten är
det naturligtvis icke någon större utsikt att få kammaren att lyssna till de
synpunkter, man har att anföra.

När jag första gången i en tidningsnotis såg, att jordbruksutskottet beslutat
föreslå en höjning av ifrågavarande anslag, blev jag icke överraskad. .lag
trodde nämligen, att man ökat det gamla anslaget till skogsvårdens befrämjande,
det anslag alltså, som utgår till de äldre skogsvårdsstyrelserna, med 50,000
kronor till 300,000 kronor. Detta skulle jag för min del icke alls ha yttrat
mig emot, ty där fanns det i viss mån skäl för en ökning. Det fanns.t. o. m.
myndigheter, som tillstyrkt en sådan. Men jag måste bekänna, att jag blev
ganska förvånad, när jag sedermera fann, att utskottets höjning gällde det
anslag å 298,000 kronor, som är avsett att ställas till förfogande för de båda
nya skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län.

Ty hur ligger denna sak till? Jo, när skogsvårdslagen utsträcktes till att gälla
även Västerbottens och Norrbottens läns kustland, beräknade den dåvarande
departementschefen, att kostnaderna skulle från den 1 oktober 1924 till 31 december
1925 uppgå till just 298.000 kronor, vilket belopp var uträknat och
föreslaget av domänstyrelsen. Och man må säga vad man vill, men nog har
domänstyrelsen en smula erfarenhet på detta område, alldenstund det varit
domänstyrelsen, som förut tillämpat dimensionslagen däruppe. Riksdagen hade
ingenting att erinra mot nämnda belopp; man endast sköt saken på framtiden,
därför att man ansåg det tids nog, att anslaget beviljades vid detta års riksdag.
Jag frågar: vad är det som inträffat, som gör, att man finner skäl att höja
anslaget? Det har icke inträffat någonting. Man kan icke säga, att skogsvårdsstyrelserna
under tiden hunnit skaffa sig erfarenhet. Vi skola icke glömma
bort, att nya skogsvårdslagen trädde i kraft 1 januari i år. Motionerna,
som här äro föremål för behandling, väcktes den 16 april, och på sin höjd kan
sålunda tre månaders erfarenhet ligga bakom.

Nu stödja sig emellertid motionärerna på de stater, som skogsvårdsstyrelserna
gjort upp och de framhålla, att man därvid kommit till ett belopp, som
ligger så högt över vad domänstyrelsen räknat ut. Det är klart, att jag icke
haft möjlighet göra en granskning av de poster, som förekomma i dessa stater,
men jag är övertygad om, att ifall staterna blivit föremål för granskning i domänstyrelsen
och jordbruksdepartementet, skulle siffrorna ha kommit att ganska
väsentligt sänkas. Det är ju dock anmärkningsvärt, att samtidigt som

Ang.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.
(Forts.)

Nr 41. f£48

Onsdagen den 27 maj f. to.

Aruj.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.
(Forts.)

riksdagens jordbruksutskott konstaterar, att lönerna till länsjägmästarna och
länsskogvaktarna kanske ligga för högt, finna sig skogsvårdsstyrelserna i de
båda nordligaste länen oförhindrade att fastställa högre löner för nämnda befattningshavare
än vad domänstyrelsen utgått ifrån. Skulle man vidare se
på de rese- och traktamentskostnader, som enligt dessa stater skulle behövas
för nämnda befattningshavares förrättningar, kommer man till ett dagantal
så stort, att, även om det skulle anses nödvändigt, det strider mot den mänskliga
förmågan att utföra dem till sådant antal.

För mig är det sålunda intet tvivel underkastat, att ifrågavarande stater
skulle kommit att i högst väsentlig grad korrigeras, ifall de blivit föremål för
granskning av de högre myndigheterna. Det förefaller mig under sådana omständigheter
ganska onödigt att man från riksdagens sida går in för en höjning
av anslaget. Man vet till en början ingenting om de verkliga kostnaderna härvidlag;
det är en sida av saken, som man först kan få kännedom om nästa år.
Det finns också en annan omständighet, som man bör lägga märke till, nämligen
att förut gällt den principen, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet i allmänhet
skulle i största utsträckning finansieras med de skogsvårdsavgift®^
som tillfölle dem. Så är det för de gamla skogsvårdsstyrelsernas del, vilket
icke minst synes därav, att riksdagen nu håller på att gå in för ett anslag å
250,000 kronor till 23 skogsvårdsstyrelser, under det att de två nordligaste
skogsvårdsstyrelserna skulle få icke mindre än 298,000 kronor enligt Kung!.
Maj:ts förslag och 348,000 kronor enligt utskottets förslag. Man vet nu i
denna stund icke heller, huru den taxering till skogsaccis, som skall äga rum
under loppet av nästa år, kan tänkas utfalla, och man känner följaktligen icke
storleken av de skogsvårdsavgifter, som komma att stå till nämnda skogsvårdsstyrelsers
förfogande. Det skulle kunna hända, att utfallet av dessa
taxeringar bleve sådant, att ifrågavarande anslag visade sig onödigt. Jag
måste under dessa förhållanden med bestämdhet hävda, att det icke finns någon
anledning för riksdagen att nu gå åstad och vidtaga en höjning av anslaget
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. Det är ju icke tal om annat än att, därest
det skulle komma att visa sig nödvändigt och därest omkostnaderna skulle bli
så stora, att nämnda skogsvårdsstyrelser icke skulle rå med dem, riksdagen
komme att i framtiden reglera dessa förhållanden.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få instämma i det
yrkande, som framställts av herr Nilsson i Tånga.

Herr Sjöblom; Herr talman! Då jag anslutit mig till utskottets förslagbar
det skett därför, att behovet av medel för så gott som alla skogsvårdsstyrelser
är mycket stort. Saken ligger så till, att Kungl. Majrt och riksdagen
stiftat en lag, som på ett utomordentligt sätt ingriper på ett mycket viktigt
område i landets ekonomiska liv. För verkställande av denna lag har det
inrättats skogsvårdsstyrelser, sammansatta på ett sätt som jag icke behöver
omtala, och vars ledamöter icke ha någon ersättning för sitt arbete.

Nu säges det, att skogsvårdsstyrelserna skola vidtaga alla åtgärder, som
äro möjliga för att åstadkomma besparingar. Jag tror dock icke jag hört
någon, som haft någon anmärkning mot andra av skogsvårdsstyrelsernas utgifter
än jägmästarnas löner. Det kan hända, att det ligger någonting i den
anmärkningen, men även om så skulle vara, är det min bestämda uppfattning,
att den besparing, som i detta fall kan göras, icke blir så stor, att den i någ:on
väsentlig män inverkar på skogsvårdsstyrelsernas ekonomi eller på statsanslagets
storlek.

Nu finnes det mycket stora behov, såsom också skogsstyrelserna diskutera
från gång till annan, vilka borde tillgodoses i syfte att på ett ändamålsenli -

Onsdagen den 27 maj f. m.

Nr 41.

gare och bättre sätt få det arbete utfört, som är nyttigt och nödvändigt för
vår skogsindustri här i landet; men det måste nu uppskjutas. Under krisåren,
då priset på skog var högt och omsättningen av våra skogar var mycket
stor, inflöt i skogsvårdsavgifter betydande belopp, men dessa ha under nu rådande
depressionstider minskats.

Så korn den nya skogsvårdslagen till, som trädde i kraft den 1 januari i år
och innehöll nya bestämmelser, som kräva ytterligare arbete av de flesta
skogsvårdsstyrelserna, Jag ber därvid att få anföra, vad det betyder, att vi
fått någonting i vår lag, som heter svårföryngrade skogar, vilket åsamkat
skogsvårdsstyrelserna åtskilligt mera arbete än tidigare, åtminstone i vissa
avseenden, varit fallet.

Jag tänker mig sådana skogsvårdsstyrelser som t. ex. i Stockholms län med
hela den komplex av öar och skär, som ligga i vår skärgård och som nu ingå
i begreppet svårföryngrade skogar. Där får icke ske någon avverkning utan
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, vilket ju är i sin ordning; ty man får icke
släppa den saken på lösa boliner. Det har medfört, att antalet tjänstemän
icke kunnat minskas utan snarare behövt ökas, för att det skall vara möjligt
att fullgöra skogsvårdslagens bestämmelser. Det är detta allmänna läge i
fråga om skogsvårdsstyrelserna i landet, som gjort, att jag anslutit mig till
utskottets förslag.

Jag vill icke tillskriva mig kompetens att bedöma, i vad mån Norrbottens
och Västerbottens läns skogsstyrelser ha behov av det anslag utskottet ytterligare
tillstyrkt på 50,000 kronor. Det är väl med avseende härå som den
passus kommit in i utskottets motivering, att detta belopp kan användas även
för andra skogsvårdsstyrelser.

Det är sålunda på grund av det allmänna behovet av medel för skogsvårdsstyrelserna,
så att dessa på så mycket bättre och ändamålsenligare sätt kunna
fylla sina uppgifter, som jag för min del anslutit mig till utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Då Norrbottens läns landsting på

sin tid tillstyrkte dimensionslagens slopande och ersättande med 1923 års
skogsvårdslag, skedde detta med uttryckligt förbehåll, att tillräckliga medel
skulle beviljas till den nya lagens administrering.

Eftersom inga skogsvårdsavgifter inflyta under 1925, måste detta års administrationskostnader
helt täckas genom statsanslag. Det är under sådana
förhållanden minst sagt underligt, att kungl. domänstyrelsen för Norrbottens
län föreslagit endast 95,000 kronor till administrationskostnader, d. v. s. avsevärt
mindre än hälften av vad administrationskostnaderna gingo till, då
dessa samma skogar stodo under domänstyrelsens överinseende.

Detta förefaller ju något märkvärdigt, och herr Skölds resonemang och påpekande
av domänstyrelsens sakkunskap i detta fall framstå också i en underlig
dager. Man frågar sig, hur domänstyrelsen kunnat föreslå så ringa belopp,
när den själv behövt mer än dubbelt så mycket för samma arbete.

Man må i detta sammanhang komma ihåg. att skogsvårdslagen i realiteten
innebär en avsevärd skärpning av dimensionslagen. Numera stå ju alla yngre
skogar under kontroll, oavsett för vilka ändamål avverkning sker. Härtill
kommer ett avsevärt ökat kontrollarbete beträffande husbehovsavverkning i
yngre skog. Vidare skall avverkningen i äldre skog efterföljas av besiktning
och långvarig kontroll över att återväxt tillgodoses inom viss tid. Därom
var ingenting stadgat i dimensionslagen, och det kan alltså icke vara tu tal
om, att icke skogsvårdsstyrelserna ha sig ålagt, ett mera omfattande kontrollarbete,
än vad enligt förut gällande lag erfordrades.

Andra kammarens protokoll 1925. Nr hl. 4

A no anslag

till
skogsvårdens
befrämjande.
(Forts.)

Nr 41. 50

Onsdagen den 27 maj £. m.

Ang.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.

(Forte.)

Det var väl ingen, som tänkte sig, när den nya lagen beslutades, varken
domänstyrelsen, riksdagen eller departementschefen, att skogsvårdsstyrelserna
i Norr- och Västerbottens län skulle bli strandsatta. Men det är just vad
som blir fallet, om här icke göres ändring. Jag har här en skrivelse från
läns jägmästaren, där han bl. a. säger: »Underrätta mig omedelbart, när ärendet
är avgjort, ty erhållas icke de begärda förvaltningsmedlen, måste skogsvårdsavgifterna
användas till förvaltningskostnader, och då inställes allt
skogsvårdsarbete för detta år. Något val därvidlag finnes icke.»

Även om motionärernas förslag skulle bifallas här, så uppstår det dock en
behållning, kan man säga, av 75,000 kronor jämfört med motsvarande tid,
när domänstyrelsen skötte om denna sak, detta enbart för Norrbottens län.

På grund av vad jag anfört och de synpunkter, som tidigare här framhållits,
ber jag, herr talman, att få vädja till riksdagen, att den bifaller utskottets
hemställan; ty eljes bli vi rådlösa och vi bli dessutom absolut orättvist
behandlade.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Brännström: Herr talman! Då herr Sköld nyss här anförde såsom

motiv för att ifrågavarande anslag skulle kunna undvaras, att dessa skogsvårdsavgifter
möjligen skulle hli högre än som beräknats, sa maste jag säga,
att efter de underrättelser jag haft — jag har visserligen icke några direkta
siffror — det visat sig beroende förklarligt nog på de konjunkturer, som rått
på trävarumarknaden, att dessa skogsvårdsavgifter komma att bli lägre, än
vad som beräknas av domänstyrelsen, och detta gör ställningen ännu mer bekymmersam.

Herr Olsson i Broberg nämnde också ■— jag antar mera en passant -— att vi
icke kunde räkna på några stora skogsvårdsavgifter, men det är så, att vi
hittills icke haft några som helst avgifter; det taxeras till sådana avgifter först
i år och de komma ej att uppbäras förrän i höst. Enligt de uppgifter, som
jag fått rörande taxeringarna, så visar det sig som sagt, att de beräknats för
högt av domänstyrelsen.

Herr Sköld nämnde också, att domänstyrelsen givetvis hade en god erfarenhet
av administrationskostnaderna, när den ju förut haft hand om skogsvården
i dessa län. Detta argument har ju redan bemötts av herr Nilsson i Antnäs.,
men jag vill tillägga, att domänstyrelsen dock kommit med ett förslag, däri
beloppet avsevärt understiger de förut utgående kostnaderna. Man har knappast
rätt att misstänka dem, som uppgjort staten för ° dessa skogsvårdsstyrelser,
för någon slösaktig tendens, så mycket mindre, då man vet, att i spetsen
för skogsvårdsstyrelserna stå landshövdingarna i respektive län, herrar Malm
och Ringstrand. Herr Sköld skall icke tro, att vi framburit^ dessa motioner
från väster- och norrbottensbänken, därför att vi sitta i skoa-svårdsstyrelserna;
ty det finnes ingen av oss på dessa länsbänkar, vilken, såsom herr Sköld tycktes
förmoda, är ledamot av någon skogsvårdsstyrelse —• så att anledningen var
icke den, att man ville utmärka sig i detta avseende, utan det är det nödläge,
vari vi kommit, som föranleder oss att vädja till riksdagen att bifalla utskottets
förslag.

Jag vill endast tillägga — något som även herr Nilsson i Antnäs var inne
på ■—• att om inte detta belopp anslås, kommer man icke, såsom förut under
dimension si agens tid varit fallet, att kunna använda några medel för skogskultur
eller direkta skogsåtgärder. Beträffande Västerbottens län förhåller
det sig så, att man under kristiden måste dels med statsbidrag och dels med
lokala bidrag igångsätta skogsåtgärder för att hindra arbetslöshet, och detta
har måst ske i sådan utsträckning, att det uppkommit en brist, som uppgår
till över 50,000 kronor; och när denna verksamhet avvecklats, har det också

Onsdagen den 27 maj f. m.

Nr 41.

blivit någonting, som de nya skogsvårdsstyrelserna fått ta band om. Dessa
gamla skulder, som uppkommit och som dock gjorts för ändamål, som den nya
skogsvårdslagen avsett att tjäna.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag ber att endast få gorå en kort
erinran med anledning av herr Skölds yttrande.

När herr Sköld så starkt stryker under, att Kungl. Maj:t med avseende på
anslaget till de två skogsvårdsstyrelserna i Norr- och Västerbottens län följt
domänstyrelsens förslag som den högsta sakkunniga auktoriteten på detta område,
så vill jag erinra herr Sköld om, att Kungl. Maj :t icke varit konsekvent
i att följa denna auktoritet. Ty efter den utredning, som domänstyrelsen gjort
rörande det verkliga behov, som föreligger för de övriga skogsvårdsstyrelserna
i landet, hade domänstyrelsen föreslagit 50,000 kronors högre belopp, än vad
Kungl. Maj:t begärt av riksdagen. Alltså, det belopp, som föreligger i utskottets
förslag på den punkt vi här diskutera, sammanfaller med det förslag,
som domänstyrelsen efter ingående utredning av det verkliga behovet föreslagit
Kungl. Maj :t att av riksdagen begära.

Jag vill blott uttala den meningen, att vill man följa en auktoritativ myndighet
i ena avseendet, så bör man väl även göra det i andra avseenden, där
grundliga utredningar föreligga om det verkligen förefintliga behovet. Här
har också domänstyrelsen starkt betonat, att skogsvårdsstyrelserna behöva ett
anslag på 300,000 kronor till fördelning sig emellan; men på den punkten bär
Kungl. Maj :t i sin proposition minskat beloppet från 300,000 kronor till 250,000
kronor.

Det var blott denna erinran jag ville göra för att därmed ge en överblick,
hur saken ligger.

Herr Sköld: Herr talman! Endast några korta repliker!

Vad herr Olsson i Broberg senast anmärkte i fråga om den bristande konsekvens,
som Kungl. Maj:t visat i detta fall, så skulle jag vilja svara det, att
Kungl. Maj :t har ju att avväga å ena sidan medelsbehovet och å den andra sidan
medelstillgången, och det kan väl icke förvåna någon, om Kungl. Maj:t i de
ekonomiskt brydsamma tider, vi leva uti, funnit sig behöva nedsätta kraven på
anslag. En annan sak är att sätta anslagen högre än vad de ansvariga myndigheterna
krävt.

Nu har här med styrka påpekats, att de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna
få lov att ha, genom de anslag, som nu skola beviljas, skulle komma att ligga
under vad domänstyrelsen för samma ändamål använt under dimensionslagens
tid. Jag skulle dock vilja anmärka, att med dimensionslagen följde utsyningstvång
för saluavverkning, vilket icke den nya skogsvårdslagen förutsätter, och
därigenom bör det väl enligt sakens natur bli större kostnader efter 1915 års
lag än efter 1923 års lag.

Herr Sjöblom resonerade, som om ifrågavarande anslag gällde samtliga
skogsvårdsstyrelser i riket. Han drog här upp en svartmålning beträffande
hur svårt våra skogsvårdsstyrelser ha det, och jag måste ju instämma i, att
herr Sjöblom har rätt härvidlag. Skogsvårdsstyrelserna ha mycket svårt,
svårare än vad dessa nya skogsvårdsstyrelser i Väster- och Norrbottens län
komma att få. Men det är ju så, herr Sjöblom, att den höjning av anslaget,
som här ifrågasättes, skall ej komma de gamla skogsvårdsstyrelserna, som befinna
sig i nödläge, tillgodo, utan det skall i första rummet användas för Norroch
Västerbottens skogsvårdsstyrelser. Jag tror, att när det gäller de krav,
som komma att resas från Norr- och Västerbotten, att Kungl. Maj:t även om
Kungl. Maj:t ville göra motstånd mot dessa krav, dock icke på något som helst

Ang.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.
(Forts.)

Nr 4L 52

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.
(Forts.)

sätt kan. åstadkomma, att något av anslaget blir över för de gamla skogsstyrelserna
•— det vore en illusion att tänka sig en sådan utveckling.

Slutligen vill jag säga till herr Sjöblom, när han talar om de stora kostnader,
som skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar medföra,
att det torde vara lämpligt att vänta och se, hur det kommer att förhålla sig
i framtiden därvidlag, ty bestämmelserna om svårföryngrade skogar kunna
rimligtvis icke komma att verka,__ förr än det blivit bestämt, vad som skall
anses höra under detta begrepp. Ännu ha ju icke de svårföryngrade skogarna
skilts från de andra, och därför kan icke det argumentet framföras.

Jag anser sålunda fortfarande herr talman, att det finnes starka skäl för
att här följa Kungl. Maj:t

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag är egentligen förekommen av

den siste ärade talaren. Jag begärde endast ordet för att fästa herr Sjöbloms
uppmärksamhet på att hans motivering för det förhöjda anslaget går stick i
stäv mot utskottets motivering.

Utskottets motivering hänför sig uteslutande till dessa två skogsvårdsstyrelser
i Västerbottens och Norrbottens län, men herr Sjöblom motiverade sin
ståndpunkt med, att samtliga skogsvårdsstyrelser ha ökat behov av medel. Det
var detta, som jag velat fästa uppmärksamheten på.

För övrigt vill jag framhålla, såsom redan blivit anmärkt, att dessa två
skogsvårdsstyrelser för närvarande sakna erfarenhet om administrations- och
med dem jämförliga kostnader, och så länge man icke har någon erfarenhet
därvidlag, tycker jag ändå, att det vore klokt att dröja med att öka anslaget.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande.

Herr Sjöblom: Herr talman! Bara ett par ord!

Jag vill ännu en gång fästa kammarens uppmärksamhet på, att hela det av
utskottet äskade beloppet skall ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. Det
står i utskottets motivering följande: »I fråga om den sålunda föreslagna

höjning å 50,000 kronor, torde den omständigheten, att denna föranletts av
de i ämnet väckta motionerna och därför närmast har avseende å skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, icke böra utgöra hinder för Kungl.
Maj:t att», o. s. v.

Jag förmodar, att Kungl. Maj:t vid fördelningen av det här anslaget besitter
lika stort och gott omdöme som herr Sköld som statssekreterare i dag försöker
ådagalägga.

Gent emot vad herr Sköld sade, att bestämmelserna om svårföryngrade skogar
ännu icke hunnit tillämpas, vill jag framhålla, att de tillämpats mycket
längre än från den 1 januari i år; ty under åtskilliga år ha vi haft en provisorisk
lagstiftning om svårföryngrade skogar, så nog ha vi erfarenhet på det
området.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! När av herr Olsson i Broberg påpekades,
att Kungl. Maj :t icke följt domänstyrelsens tillstyrkande av detta högre
belopp, så svarar herr Sköld, att det är väl icke så underligt, att man under
tider som dessa, när tillfälle därtill ges, försöker spara på alla områden.

Jag vill gent emot detta säga, att nog är det bra besynnerligt, att man då
skall passa på och spara på det sättet, att man vill beröva skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län möjligheten att fortsätta sin verksamhet.
Detta bör väl inte få förekomma, och såsom jag tidigare sagt, har väl ingen
från början menat, att det skulle bli så, fast saken nu faktiskt ställer sig på
det sättet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 27 maj f. m.

53 Är 41.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till Kungl.
Maj :ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Nilsson
i Tånga, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj ds förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen,
vadan kammaren bifallit Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

§ 9.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 202,
vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva,

1 :o) att för ökning av statens bostadslånefond finge för år 1925 disponeras
8,000,000 kronor såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel;

2:o) att för år 1926 ej mindre till bostadslånefonden inflytande amorteringar
för år 1925 finge disponeras till beredande av nya lån ur fonden än även för
samma ändamål finge disponeras såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden
dels de till bostadslånefonden inflytande räntorna för år 1925 och dels, i den
män rusdrycksmedelsfondens tillgångar den 30 juni 1925, efter avdrag av de
i föregående punkt angivna 8,000,000 kronor jämte ytterligare 2,000,000 kronor,
därtill föresloge, ytterligare så stort belopp, att detsamma tillhopa med
räntorna och amorteringarna uppginge till sammanlagt högst 8,000,000 kronor;
samt

3:o) att till täckande, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, intill
två tredjedelar av de förluster, som låneförmedlare kunde komma att ådraga
sig vid förmedling ur bostadslånefonden av lån, utlämnat efter det ny kungörelse
i ämnet utfärdats, finge inrättas en särskild, under statskontorets förvaltning
ställd räntebärande fond, benämnd statens bostadslånefonds reservfond,
till vilken fond finge överföras dels den 1 juli 1925 ett belopp av 500,000
kronor att utgå av det på extra stat för år 1922 under femte huvudtiteln till
statsbidrag åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader
anvisade reservationsanslaget jämte därunder omförda besparingar och dels årligen,
i den mån räntor å omförmälda lån ur bostadslånefonden inflöte ett belopp
motsvarande en halv procent av beloppet vid nästföregående års utgång
utestående sådana lån.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen nr 390 av herr Fast m. fl. och nr 429 av
herr Järte m. fl.

Ang.

anslag till
skogsvårdens
befrämjande.
(Forts.)

Ang. län till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.

Nr 41. 54

Onsdagen den 27 maj £. m.

Ang. lån titt
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Utskottet, som ansett sig icke kunna tillstyrka, att, på sätt Kungl. Maj:t
föreslagit, en ny särskild statlig fond, benämnd bostadslånefondens reservfond,
inrättades, hemställde att riksdagen måtte med bifall till vad Kungl. Maj:t
föreslagit i punkterna l:o) och 2:o) av förevarande proposition och ovan berörda
motion 11:390 samt med avslag å ovan nämnda motion 11:429, i vad
densamma skilde sig från Kungl. Maj:ts proposition, medgiva,

1 :o) att för ökning av-----— ■—■ lika med Kungl. Maj :t -----— ■—

fond av rusdrycksmedel; och

2:o) att för år 1926 ----— högst 8,000,000 kronor.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

av herrar Widell, Bergqvist, Karl Emil Andersson, Kobb, Olsson i Kullenbergstorp
och Olsson i Blädinge, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förevarande proposition samt
ovan berörda motioner, 11:390 och 429, medgiva, att för ökning av statens
bostadslånefond finge såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel under
år 1925 disponeras ett belopp av 7,000,000 kronor att utgå enligt nu gällande
villkor;

av herrar Lindblad, Oscar Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Walles, Anderson
i Råstock, Rydén, Carlsson-Frosterud, Kristensson i Göteborg, Jonsson och
Ward, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förevarande proposition och med avslag å ovanberörda motioner,
II: 390 och 11:429, i vad desamma skilde sig från Kungl. Maj ds proposition,
medgiva

1 :o)-----------------------------

2 :o)-------------------------

samt

3:o) att till täckande —• — -—--lika med Kungl. Majd-----—

utestående sådana lån; samt

av herrar Rooth och Järte.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Ward: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna av det föreliggande
utskottsutlåtandet, så ha inom utskottet rått delade meningar i huvudsakligen
två stycken, nämligen dels i avsende å det belopps storlek, som
skulle avsättas till bostadsändamål dels i fråga om huruvida denna statens
bostadslånefond skulle få permanent karaktär eller om låneverksamheten skulle
tills vidare bedrivas i samma former som hittills. Kungl. Majd har, som vi
funnit, föreslagit att det nu skulle som ett komplement till bostadslånefonden
inrättas en bostadslånefondens reservfond och att samtidigt därmed denna låneverksamhet
skulle bliva av permanent karaktär. Denna Kungl. Maj ds framställning
till riksdagen grundar sig i huvudsak på en utredning, som har verkställts
inom statens byggnadsbyrå, en utredning, till vars resultat visserligen
icke samtliga byggnadsbyråns ledamöter lämnat sin anslutning, men som dock
vunnit bifall av en mycket stor majoritet.

Den verksamhet för lämnande av lån till bostadsändamål, som staten har
utvecklat under en följd av år, har utan tvivel varit av en mycket stor betydelse
för underlättandet av bostadsproduktionen i vårt land. Under kristiden
uppstod ju som vi alla veta det förhållandet, att den privata företagsamheten
i allt större och större utsträckning drog sig bort från bostadsproduktionen
och framför allt ifrån den del av bostadsproduktioner som har till ändamål att

Onsdagen den 27 maj f. m.

55 Nr 41.

åstadkomma mindre lägenheter lämpade för den mindre bemedlade befolkningen.
Under trycket av dessa svåra förhållanden på bostadsmarknaden beslöt
staten dels att lämna relativt billiga lån till uppmuntrande av bostadsproduktion,
dels att lämna direkt subvention. Inom kort beslöt sig emellertid riksdagen
för att icke fortsätta med detta subventionsförfarande, men att däremot
fortfarande upprätthålla låneverksamheten.

I dagens läge framställer sig nu frågan: ha vi kommit till sådana förhållanden,
att denna lånegivning från statens sida icke längre är erforderlig,
eller ha vi å andra sidan fått sådana erfarenheter under den hittills bedrivna
verksamheten, att vi nu höra, i stället för att avveckla lånegivningen, söka få
fram ett system, varigenom densamma skulle kunna göras permanent? För
min del måste jag komma till den uppfattningen, att redan de alltjämt kvardröjande
kristidsföreteelserna på bostadsmarknadens område starkt motivera,
att staten även i fortsättningen sörjer för en lånegivning härutinnan. Men jag
vill också gå ett steg längre och säga att, även om dessa speciella företeelser på
bostadsmarknadens område inom kort skulle fullkomligt upphöra, _ så finns
det likväl mycket starka skäl för att staten fortsätter med lånegivningen och
forts.ätter densamma under delvis andra former än hittills.

Bostadsfrågan måste alltjämt betraktas som en synnerligen betydelsefull
fråga ur samhällets synpunkt, betydelsefull icke blott i så måtto att staten har
skyldighet att under särskilt svåra förhållanden lämna en tillfällig hjälp, utan
även så till vida att stäten dessutom bör så att säga ge bostadsproduktionen en
social inriktning, som kan vara till fördel för befolkningen och samhället såsom
sådant. En strävan härutinnan bör vara, att man söker återförena förfoganderätt
och äganderätt till bostäder i största möjliga utsträckning, eller med
andra ord att man söker befrämja den byggnadsverksamhet som bedrives i akt
och mening att bereda bostäder åt byggnadsföretagama själva. Men hur skall
detta under nuvarande förhållanden vara möjligt, om icke samhället drager
försorg om en ordnad sekundärkredit, d. v. s. att samhället i betryggande
former bereder möjlighet för dessa mindre bemedlade folkgrupper, som kunna
ägna sig åt denna verksamhet, att få de lån som erfordras. På annat sätt än
genom det allmännas ingripande lära dessa mindre bemedlade knappast kunna
få sin lånefråga ordnad. Visserligen kan man ju säga, att de ha bankerna att
tillgå, och att också andra möjligheter erbjuda sig att få kredit. Men de personer,
, som skulle ordna sin lånefråga med anlitande av denna möjlighet, komme
att drabbas av så oerhört höga räntor och andra betungande villkor, att det
för dem komme att ställa sig fullkomligt omöjligt att uppnå ett gott resultat.

Den delen av frågan liksom för resten hela vår sekundärkreditfråga har för
övrigt varit föremål för uppmärksamhet från statsmyndigheternas sida, långt
innan kristiden kom med sina speciella svårigheter. Jag vill erinra om att den
år 1912 tillsatta bostadskommissionen kom till den slutsatsen, att det ur hela
bostadsproduktionens synpunkt vore av största betydelse, ja, av avgörande
betydelse, att man kunde på lämpligt sätt ordna sekundärkreditfrågan. Bostadskommissionens
förslag ledde icke till något resultat, och man torde på
ganska goda grunder kunna utgå ifrån att det på den av kommissionen anvisade
vägen icke är möjligt att inom rimlig tid nå fram till ett resultat, som kan
anses vara tillfredsställande. I varje fall kan man knappast på den väg bostadskommissionen
förordat få till stånd ett resultat, som ur de mindre bostadsbyggamas
synpunkt är tillfredsställande, utan man måste i stället räkna med
att, även om detta förslag bleve genomfört, så skulle sekundärkreditfrågan
ställa sig lika svår att bisa för de mindre byggnadsföretagama, som vad för
närvarande är fallet. Under sådana förhållanden är det alldeles givet, att man
måste ägna det nu föreliggande förslaget en mycket allvarlig uppmärksamhet
och att man också måste bjuda till att här komma till ett gott positivt resultat.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41. 56

Onsdagen den 27 maj f. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m . m.
(Forts.)

Jag tror inte, att det här är erforderligt att närmare redogöra för grundtankarna
i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget. De äro ju så tydligt
utformade i den föreliggande propositionen, och jag förmodar att herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet senare under debatten kommer att
närmare utveckla frågan. Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja peka
på, vilka fördelar som man kan vinna, därest riksdagen nu ville bifalla det
kungl. förslaget, till vilket en grupp reservanter inom statsutskottet har yrkat
bifall. Man skulle först och främst vinna, såsom jag redan förut har antytt,
den fördelen, att man på ett lyckligt sätt gåve åtminstone en del av bostadsproduktionen
en social inriktning, som skulle vara till fördel för hela samhället.
Vidare vill jag påpeka, att man också skulle vinna ett betydligt mera planmässigt
bebyggande, framför allt inom städernas förorter, än vad som för
närvarande är fallet. För det tredje skulle man säkerligen vinna, att man på
grund av den stabilitet som bostadslånefonden erhölle skulle undvika den ur
vissa synpunkter farliga forcering av egnahemshyggnadsverksamheten, som på
sina håll kan bli fallet till följd av ovissheten, huruvida lån framdeles komme
att utgå. Och så till sist skulle man också kunna få till stånd en rationell
utveckling även av statens egnahemslånefond.

Vad beträffar värdet av en social inriktning på sätt regeringen här tänkt sig
i fråga om en viss del av bostadsproduktionen, torde jag icke här behöva särskilt
yttra mig. Vad det planmässiga bebyggandet beträffar, tror jag däremot det
kan vara skäl att anföra ett par synpunkter.

Var och en, som sysslat med dessa ting praktiskt inom de kommunala förvaltningarna,
har utan tvivel mången gång ställts inför en mycket viktig
fråga av djupt ingripande ekonomisk innebörd. Omkring våra större stadssamhällen
uppväxer på områden, där det icke är möjligt att framtvinga en stadsplan,
det ena villasamhället efter det andra. Dessa villasamhällen uppföras
utan nämnvärd kontroll från det allmännas sida och tillväxa understundom
ganska raskt. Jag kan av egen erfarenhet från den plats där jag är bosatt
vittna om detta förhållande. På den platsen är det faktiskt så, att man på
grund av en från staden okontrollerad egnahemsbyggnadsverksamhet har ett
helt stort område bebyggt med bostäder, som i många hänseenden icke alls
fylla måttet, men som nu uppstått i sådan myckenhet, att kommunen faktiskt
finner sig nödsakad att göra stora uppoffringar i ekonomiskt avseende för att
till fromma för hygienen dränera och iordningställa detta stora område. Nog
måste det väl i alla fall anses vara en ganska dålig hushållning, att man å
ena sidan dels genom lån ur egnahemslånefonden och dels även i andra former
uppmuntrar till stadsbildning i närheten av städerna, men samtidigt vägrar
städerna den möjlighet som ett bifall till förslaget skulle innebära i fråga om
verklig kontroll av denna byggnadsverksamhet och att få den lagd på ett sätt
som ur det allmännas synpunkt är önskvärt. Jag håller nämligen före att,
därest denna bostadskredit bleve av permanent karaktär, skulle städerna vid
fördelningen av lånen kunna utöva ett mycket nyttigt inflytande just från de
synpunkter som jag nu vidrört, och därmed skulle man i det hänseendet kunna
komma till betydligt bättre förhållanden än som hittills gjort sig gällande.

Nu säger man visserligen, att det dock är ett stadsintresse och att ingen annan
gärna kan intressera sig för denna fråga än städernas befolkning och dess
representanter. Jag vill emellertid för min del påpeka, att det här i lika stor
utsträckning rör sig om ett intresse för landsbygden som för städerna. Och de
personer i riksdagen, som särskilt vilja värna om den egnahemslånefond, som
finnes inom jordbruksdepartementet, borde vara de första att lämna sitt bifall
till det förslag, som här framlagts av regeringen. Det förhåller sig ju nämligen
på det sättet, att enligt det förslag, som här föreligger, skall undan för undan
i den mån man vunnit en viss erfarenhet, ske en uppdelning mellan statens bo -

Onsdagen den 27 maj f. m.

57 Nr 41.

stadslånefond och statens egnahemslånefond, i syfte att från den förra överföra
så mycket som möjligt till jordbruksegnahem och andra egnahem på den J dstadsegentliga
landsbygden. Litet var torde vi veta, att som det nu är, så gar en produktionen
ganska stor del av egnahemslånefondens medel till bostadsegnahem, belägna i m. m.

närheten av städerna. På det sättet kan uppstå den olägenhet, varom jag nyss (Forts.)

talade, en olägenhet, som i sinom tid torde bliva synnerligen besvärande för
stadskommunerna. Därjämte kan uppstå den olägenheten, att av de medel, som
vederbörligen avsättas för landsbygdens behov, en del liksom för närvarande
gå till städerna och deras omnejd. Jag vill rikta en fråga till de personer, som
i kammaren speciellt representera landsbygdsintresset, om det verkligen kan
vara någon fördel i att genom en vägran att bifalla det nu föreliggande regeringsförslaget
befrämja denna utveckling av egnahemslanefonden till att i allt
högre och högre grad bliva en bostadslånefond på nämnt sätt i stället för en
egnahemslånefond för landsbygden. Den synpunkten torde förtjäna den allra
största uppmärksamhet, och det skulle verkligen överraska mig mycket, om man
härvidlag från landsbygdsrepresentanters sida skulle resa motstånd mot förslaget.
^ _ „

Nu har man emellertid såväl från Kungl. Maj:ts som från byggnadsbyrans
sida tillfullo insett, att, skall man över huvud kunna organisera bostadslånefonden
på längre sikt, måste man också, liksom alltid då det gäller sekundärkreditgivning,
ägna den största uppmärksamhet åt riskfrågan. Placeringarna av
dessa lån måste under alla förhållanden bliva sådan, att man måste räkna med
vissa risker. Man har därför tänkt sig, att man. som jag inledningsvis antydde,
skulle kombinera bostadslånefonden med en bostadslånefondens reservfond,
vilken skulle ha till uppgift att fördela de risker, som kunde komma att uppstå.
Denna fond skulle grundas på det sätt, som framgår av handlingarna i
ärendet, att av den ränta, som staten skulle betinga sig för bostadslån, 5 1I2 %,
skulle 5 % användas till förräntning och V2 % avsättas till reservfonden. Nu
har man från vissa håll — jag syftar på en del motionärer, tillhörande för övrigt
samma parti, som jag har äran representera —- ansett, att detta innebär en
så stark höjning av räntan, att man måste ställa sig tveksam till en sådan åtgärd.
För min del måste jag emellertid säga, att en ränta under normala förhållanden
av 5 U % å dessa lån icke kan sägas vara för hög. Den kan icke
sägas vara så hög, att den kan hindra utnyttjandet av de lån staten ställer till
förfogande. Den förhöjning av räntan med l, %, som ifrågasatts, skulle under
ingå förhållanden komma att utgöra något hinder för utnyttjande av lånemöjligheterna.
Vad som överhuvud taget hindrar egnahemsbyggarna att sätta igång
sina företag är just frånvaron av en ordnad sekundärkredit. Det allra viktigaste
måste alltså under alla förhållanden bliva att ordna sekundärkredit frågan.

Blir den rationellt ordnad, skall man också säkerligen övervinna den påstådda
svårigheten att betala 5 V2 % i stället för 5 %. Nu har ju visserligen mot förslaget
anmärkts, att, i det läge, saken fått, ett sådant förfarande skulle vara
liktydigt med att de ordningsamma bland egnahemsbyggarna och de kommuner,
som med omsorg .sköta dessa saker, skulle komma att få giva bidrag till
enskilda och kommuner, som handskas mindre varsamt med sina uppgifter. För
min del måste jag emellertid såga, att denna syn pa saken är felaktig. Först
och främst måste det naturligtvis alltjämt bliva vederbörande statsmyndighets
uppgift att söka övervaka förhållandena och att icke i något enda fall utgiva
ersättning till kommuner, med mindre man verkligen förvissar sig om att slarv
och oegentligheter icke ligga, bakom uppkomna förluster, utan att förlusterna
uppkommit på grund av förhållanden, som vare sig de enskilda eller kommunerna
kunna ställas till ansvar för. Däri har man således en mycket stark garanti,
och vad anmärkningen i övrigt beträffar, säger det sig själv, att i vilket
företag en person än upplånar medel — vi hålla oss här till upplåning för so -

Nr 41. 58

Onsdagen den 27 maj f. m.

främjande av kundärkredit — måste räntan sättas så högt, att den långivande parten på
bostads- av räntans storlek är tryggad mot eventuella risker. Det förefaller mig

produktionen därför, som om man från deras sida, som verkligen vilja befrämja bostadsprorn.
rn. duktionen, och som verkligen vilja hjälpa de mindre bemedlade att få möjlig(Forts.
) heter att erhålla sekundärkredit, icke bör resas några som helst betänkligheter
mot räntans beräknande till 5 V2 % och mot inrättande av denna reservfond,
grundvalen för bostadslånefonden som en permanent institution. Däremot kan
jag ^mycket väl förstå, att en del representanter för högerpartiet, som deltagit
i fragans behandling i utskottet, gatt emot denna tanke på bildande av en bostadslånefondens
reservfond. Det finns, som bekant, en reservation, vari man
bland annat anför, att tidpunkten icke ännu är inne för att helt avveckla den
med statslån understödda, bostadsproduktionen eller, med andra ord, man vill
från dessa reservanters sida att hela denna lånegivning skall inom kort helt
avskrivas. Man vill icke vara med om att staten skall bidraga till sekundärkreditfrågans
ordnande för de mindre bemedlade. Att man på det hållet vänder
sig mot tanken på en reservfond, det förstår jag mycket väl, ty inrättandet
av en reservfond utgör, såsom jag nyss nämnde, själva grunden för att denna
lanegivnmg skall inriktas pa längre tid. Söker man icke ordna riskfrågan genom
att upplägga denna garantifond, då hänger det hela alltjämt i luften. Då
har man icke den fasthet och säkerhet och den organisation, som är erforderlig.
Naturligtvis är det vid denna tidpunkt av en mycket stor betydelse, att anslaget
för nästa och kommande ar blir sa stort som möjligt, men det är minst lika
viktigt, ja, om man ser frågan på längre sikt, ännu viktigare, att få igenom förslaget
om inrättande, av en bostadslånefondens reservfond, ty därigenom får
man en fastare organisation för verksamheten. Endast genom att ordna frågan
pa det sättet kommer det också att bliva möjligt för kommunerna att ägna frågan
den uppmärksamhet, den förtjänar, och därmed också åt egnahemsbyggarna
ge den trygghet, som är absolut nödvändig för att de skola"kunna fullfölja
sina planer att ordna sin bostadsfråga på det allra bästa sätt.

Jag skall icke nu närmare ingå på frågan, utan skall sluta detta mitt anförande
med det uttalandet, att jag tror, att en verkligt målmedveten insats
från statsmakternas sida på detta område skall visa mycket välsignelsebringande
verkningar i olika hänseenden. Hur meningarna än skifta i fråga om ekonomiska
och sociala, ting, tror jag vi allesammans kunna vara överens om att
just bostadsproduktionen, att hemmen inom vårt samhälle böra intaga en sådan
plats, att de i största möjliga utsträckning befrias från verkningarna av
spekulation och exploatering och att vi böra göra allt vad göras kan inom måttet
av statens ekonomiska förmåga för att befrämja en socialt inriktad bostadsproduktion,
att befrämja strävandet efter egna och trevna hem.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som är bifogad utskottets utlåtande och avgiven av herr Lindblad m. fl.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den. vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.

In fidem
Ter Cronvall.

Onsdagen den 27 maj e. m.

59 Nr 41.

Onsdagen den 27 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§1-

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande, nr 111, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet till

Herr Olsson i Kullenbergstorp, som anförde: Herr talman! När man ser

det här utskottsutlåtandet med dess ovanligt många reservanter och närinan
hörde den siste ärade talarens anförande, så kan man göra sig den frågan,
vad som egentligen åstadkommit, att detta spörsmål ijjp. bragts i ett helt annat
läge än förut. . *.

I tre års tid ha vi på statsutskottets tredje avdelning behandlat den här
frågan i god sämja och med största enighet och försökt att gorå det bästa
möjliga av densamma. Det synes mig därför, som om denna fråga, där det
gäller städernas och de stadsliknande samhällenas byggnadsverksamhet till
fromma för mindre bemedlade, nu åtminstone inte befunne sig i svårare läge
än de tre föregående åren. Vi trodde förut på avdelningen, att det var förhållandena
under kristiden och de onaturligt uppjagade byggnadskostnaderna
samt kanske även i någon mån den av hyresregleringen föranledda stramheten,
som motiverat att man fick tillgripa extra ordinarie åtgärder på detta område.
Dessa åtgärder präglades ju därav, att man ville åstadkomma en statshjälp
av övergående natur, en hjälp för tillfället. Att medlen till denna bostadslånefond
togos ur rusdrycksmedelsfonden, förändrar ju i stort sett icke lånefondens
karaktär; det är ju ändå medel, som uppkommit genom statsmakternas
beslut på samma sätt som andra statsmedel. I realiteten finnes det, såvitt
jag kan se, ingen större skillnad.

Då kan man spörja sig på vad sätt man bäst kan bringa hjälp med de begränsade
tillgångar, som här stå till förfogande. Det har ju jvisat sig
hittills, att det var ett rätt lyckligt grepp, när man gav sig in på att låta
kommunerna själva svara för dessa lån, vilka skulle utlämnas mot hygglig ränta.
Det är då egendomligt, att man nu vill kasta om och införa en slags
affärsmässighet. Man söker motivera den här föreslagna räntehöjningen därmed,
att man vill betacka eventuella förluster. Det är emellertid några ärade
motionärer, som gått emot den tanken, och jag kan icke neka till, att jag tycker,
att de ha rätt. Skall man verkligen hjälpa, och är det så som den siste ärade
talaren så starkt poängterade, att bostadsfrågan är ett sådant stort socialt
problem, då tycker jag man icke skall räkna de där ränteskärvarna alltför
snålt. En annan sak är ju, om man anser, att staten skall övertaga hela den
sekundära fastighetskrediten, även i sådana fall, där inteckningarna ligga upp

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.

Nr 41. 60

Onsdagen den 27 maj e. m.

frcm-^d tiU em0t skorstenarna. I så fall får väl staten resonera som en bankmänniska,
lmb^stads-aV menoSå har jag för min del icke trott, att man borde göra, och jag kan icke dela
produktionen sådan uppfattning.

m. m. En^annan sak, som också synts mig något egendomlig, är frågan om, vem

(Forte.) som skall bära ansvaret för lånen i fortsättningen. Ty en uppdelning, enligt
vilken staten under vissa förhållanden skulle kunna taga på sig två tredjedelar
av förlusten, medan kommunen får taga den återstående tredjedelen, den
finner jag föga lycklig. Jag kan icke se något bärande skal, varför man skall
dela upp det hela på här föreslaget sätt. Ja, naturligtvis kan man hugga till
med vissa siffror och verkställa en uppdelning, det vill jag visst icke bestrida,
men något verkligt bärande skäl, varför det skulle göras på detta sätt, det kan
jag icke upptäcka. Skulle det vara så, att man tror, att det blir för svårt
för städerna att bära ansvaret för dessa lån, så tycker jag det vore rimligt,
att man medgåve städerna att, om de så funne för gott, taga Va % högre ränta
och stå risken för lånet. Det tycker jag vore rimligare och lämpligare, och då
hade man också förhoppning om, att städerna icke utkrävde denna halva procent.
Men så är det ju inte meningen att ordna saken.

En annan sak, som jag icke riktigt kan förstå, det är, att statens byggnadsbyrå
skall så oerhört ingående och noga, som för närvarande sker, granska
alla dessa förslag till bostadsbyggen med tillhörande ritningar. Jag förstår
icke, att det skall vara behövligt, när städerna och de stadsliknande samhällena
garantera lånen. Det synes mig då endast böra från statens sida tillses,
att de bostadslägenheter, som byggas med hjälp av dessa lån, motsvara de bestämmelser,
som staten^föreskriver, så att man inte på något vis åsidosätter
statens villkor för låne*- Men att ingående granska typritningar och dylikt,
det tror jag är överflödigt, och jag undrar, om icke just denna granskning
med därav föranledd tidsutdräkt, utgjort en anledning till att man blivit efter.
Man har icke blivit färdig med den formella behandlingen av ärendena förrän
så sent, att folk icke kunnat ge sig till tals, och så ha de, som ämnade bygga,
satt i gång därmed i alla fall. Detta innebär också synes det mig, en omgång,
som inte bör få fortsätta, utan när garantien ligger hos städerna, så bör
man kunna decentralisera det hela mycket mer.

. Nu föreslå _vi_ reservanter, att vi skola fortgå ännu ett år precis på samma
villkor som hittills under nuvarande budgetår — således icke höja räntan •—
samt att för ökning av statens bostadslanefond måtte såsom lån ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel under 1925 disponeras ett belopp av 7 miljoner
kronor. \ ad föreslå nu Kungl. Maj:t och de tio socialdemokratiska reservanterna?
Jo, de föreslå, att man skulle använda intill 16 miljoner kronor för
nästa budgetår till detta låneändamål. Jag tycker, att det är för stor skillnad
mellan detta belopp och det vi föreslå. Det sista året voro ju ansökningarna
om dessa lån uppe i mellan 14 och 15 miljoner kronor, och då borde det väl
kunna räcka med 7 miljoner att dela ut till dem, som bäst behöva lånen. Vidare
är det ju meningen, att denna provisoriska understödsverksamhet skulle
göras permanent. Jag tror dock, att innan man skrider till mera permanenta
inrättningar, bör man vara mera övertygad om, att hela denna sak är ofrånkomlig
även i framtiden. En faktor, som man räknade med, då man igångsatte
denna verksamhet, var ju de bekanta 4 miljonerna om året, som man
förutsatte, att riksdagen skulle avsätta till rusdryc.ksmedelsfonden. Förslaget
härom har emellertid redan två gånger underkänts av riksdagen, nu senast av
andra kammaren. Det står väl då i vida fältet hur det skall bli i fortsättningen;
det vet väHngen riktigt ännu. Men även den saken har väl sin betydelse,
när man går in för den där permanensen. Här gäller det ju i stort
sett en del av det mycket svåra problemet om sekundärkrediten, och då tvekar

Onsdagen den 27 maj e. m.

61 Nr 41.

jag ej att uttala, att denna lösning på ett litet hörn, så att säga — ty det
är en mycket liten del av problemet, som staten nu skall gå in för att lösa
— icke är riktigt tillfredsställande, eftersom även denna del bör ses i sammanhang
med hela det stora jätteproblemet om sekundärkreditens ordnande här
i landet.

Lägger jag det ena till det andra, så kan jag icke finna annat än. att det
för oss alla är klokast att, såsom vi reservanter, vilka dock alltjämt vilja uppehålla
denna verksamhet, föreslagit, vänta litet och se tiden an, tills man verkligen
blir på det klara med hur man framdeles skall kunna lösa detta stora
problem. Det är dock inte uteslutet, att det även på byggnadsverksamhetens
område kan inträffa ett bakslag. Sådant har ju hänt många gånger förut,
och då har det på några månader, ja, på ett enda tag, blivit uppsjö på bostadslägenheter.
Det är ett märkvärdigt fenomen detta, men sådant har inträffat.

Jag vågar säga, att under så osäkra förhållanden göra statsmakterna helt
säkert klokast i att gå fram med lugn och fast besinning. Yi böra söka hjälpa,
där hjälp bäst behöves, men icke binda oss för framtiden, som man icke riktigt
kan överblicka. Allt detta gör, att jag, herr talman, skall be att få yrka. avslag
på utskottets hemställan och bifall till den av herr Widell m. fl. avgivna
reservationen.

Härpå yttrade:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag hyser ett livligt intresse för
att denna fråga må lösas på ett för det svenska folket lyckligt sätt. Jag har
sedan årtionden tillbaka själv suttit i styrelsen för en egnahemsförening, och
de sista åren har jag suttit som ordförande i en annan förening, där det helt
gällt att bevilja bostadslån. 1 denna lilla förening, som är bildad inom kommunen,
beviljas sex ä åtta lån varje år till byggande av nya egna hem. Min
erfarenhet är den, att det finnes icke något bättre sätt att. stödja en idog och
arbetsam arbetarfamilj än just på denna väg, och det lider intet tvivel, att staten
bör ägna denna byggnadsverksamhet allt det intresse, som man kan skänka
densamma. Det ligger någonting i, att en svensk man på gamla dagar sedan
han slitit ut sig i arbetet för sin existens, skall få besitta en egen torva och
ett eget hem, vars kostnader han åtminstone till största delen hunnit amortera
och förränta, så att han kan få sitta i orubbat bo på gamla dagar. Åtminstone
på landsbygden är det ju önskvärt att han har en liten täppa, där han kan odla
litet för hemmets behov. Det ligger något svenskt, något fosterländskt stort
i denna tanke, och staten bör göra allt vad den kan för att uppmuntra denna
egnahemsverksamhet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle ju de för denna verksamhet behövliga
lånemedlen tagas ur rusdrycksmedelsfonden, och denna fond,^ som ju årligen
ökas, kan väl icke bättre användas än att man lämnar ut lån ur densamma
mot en skälig ränta för bildande av nya egnahem.

När det sedan blir fråga om hur man lämpligast skall lämna ut dessa medel
och under vilka garantier detta bör ske, då ha vi ju i detta betänkande tre vågar
att välja på, nämligen utskottets förslag, herrar Widells m. fl. reservation
och den socialdemokratiska reservationen. Nu torde jag när allt kommer
till allt vara den ende i denna kammare, som skall svara för utskottets förslag,
och det är naturligtvis mycket maktpåliggande att göra detta, men det kan
icke hjälpas; har jag rätt, skall rätten segra, som jag hoppas.

Vad de båda reservationerna beträffar, anser jag högerreservationen vara
alltför njugg, när det gäller att ordna denna stora och viktiga, fosterländska
fråga. Denna reservation går ut på att bevilja endast 7 miljoner kronor för

Ang. lan till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41. 62

Onsdagen den 27 maj e. m

Ang. lån till 1925, medan Kungl. Maj:t föreslår 8 miljoner för nämnda år och 8 miljoner
'' rabostads-aV roe(lan nu beslutas, för 1926. Detta senare förslag av Kungl. Maj:t, som
produktionen också överensstämmer med den av socialdemokraterna avgivna reservationen,
rn. m. finner jag i denna del vara riktigt. Det går icke an att begränsa beloppet så
(Forts.) snävt som högerreservanterna gjort. Första halvåret 1925 har ju nästan gått
till ända, och om man då beviljar 7 miljoner kronor för detta året, men inte
bestämmer något för år 1926, så står man ju oviss vid ingången av nästa år
och vet icke vad man har att räkna med. Detta gäller såväl byggnadsrådet,
som skall handhava medlen och utlämna lånen, som de olika låntagarna, vilka
skola bygga. Det blir något ovisst över det hela. Det är ingen som helst
risk, om riksdagen beviljar medlen i förväg — för år 1926, men väl en stor
fördel, ty då veta båda parterna, både den som utlämnar lånen, och framför
allt de som skola bygga,
Majrts, utskottets och de socialdemokratiska reservanternas förslag äro i detta
hänseende lika.

När vi däremot komma till den sista punkten — och det gäller både Kungl.
Maj:ts förslag och den socialdemokratiska reservationen, — då kunna vi icke
vara med, och jag skall i korthet angiva skälen varför vi icke kunna det.

Som den föregående ärade talaren här yttrade, förhåller det sig nog så, att
den rätta tidpunkten för att göra denna fond till en permanent lånefond ännu
icke är inne. Man bör vänta något därmed. Ett ganska gott stöd för denna
min åsikt har jag i vetskapen om att städernas representant hos de sakkunniga
— det är ju städerna och de stadsliknande samhällena, som huvudsakligen skola
tillgodogöra sig dessa lån — nämligen direktören Lindholm, som för övrigt
är föreståndare för stadsförbundets byrå, härvidlag hyser samma åsikt, efter
vad som framgår av ett av honom särskilt avgivet yttrande, vilket är bifogat
de sakkunnigas utlåtande. Efter att hava förklarat, att han bl. a. biträdde
byråns förslag rörande grunderna för låneverksamhetens fortsättande under
de närmaste två åren, heter det däri:

»Däremot är jag synnerligen tveksam, huruvida tiden nu kan anses vara inne
för ett permanent ordnande av ifrågavarande långivning. Bostadsproduktionen
arbetar fortfarande under så ovissa villkor, att tillräckliga hållpunkter knappast
stå till buds, då det gäller att för någon längre period framåt bestämma
på vad sätt det allmänna bör bidraga till stödjande av denna produktionsgren.
Av praktiska skäl hyser jag vidare starka betänkligheter emot en utveckling,
som skulle medföra, att tillgodoseendet av den sekundära fastighetskrediten i
stadssamhällena även under normala förhållanden i stor omfattning bleve en
kommunen såsom sådan åliggande uppgift.»

Det är att märka att detta yttras av representanten för städerna, och det
är ju, som sagt, städerna, som i detta fall borde vara intresserade, ty man måste
val i alla fall hålla fast vid, att bostadsproduktionen direkt sammanfaller med
städernas intressen. Det har ju visat sig därigenom att åtminstone på somliga
håll städerna själva till och med hava uppfört en hel del hus. Mot att gå med
på denna punkt i Kungl. Maj:ts förslag har jag därför hyst betänkligheter.
Emellertid är det även en annan sak, som måste tagas i jämförelse. Det förhåller
sig ju, som bekant, på det sättet, att hushållningssällskapen och dessa
egnahemsföreningar landet runt icke äga några grundfonder att lita till. De
fonder, som finnas, ha medlemmarna själva fått skjuta samman. De ha fått
kontant inbetala pengar för bildande av fonder, och dessutom ha föreningarnas
styrelser fått gå i borgen för lånen. I den lilla förening, som jag tillhör, står
jag själv jämte andra och kommunen i borgen för över 100,000 kronor. Nu
bär Kungl. Maj:t föreslagit, att staten till täckande av de förluster, som låneförmedlarna
kunna ådraga sig genom sin långivning, skall avsätta medel till en
särskild fond på 500,000 kronor, och därigenom ställa sig såsom garant. Jag

Onsdagen den 27 maj e. m.

63 Nr 41.

skall emellertid inte yttra mig om den saken —• då det gäller ett så gott ändamål,
borde man ju inte ställa sig avvisande — men det är i alla fall en ny
princip, som man här skall gå in för. Detta är jag emellertid inte nu beredd
att göra utan må i stället städerna och kommunerna på landsbygden, där egnahemsföreningar
finnas, tills vidare gå in och ställa sig såsom garanter för
dessa lån. Men sedan kommer det enligt min mening mest betänkliga, och det
är, att man både enligt Kungl. Maj:ts förslag och den socialdemokratiska reservationen
kräver, att låntagarna genom en halv procents högre ränta skola
bidraga till den förordade reservfonden, och sålunda en för alla och alla för en
ställa sig såsom garanter för dessa lån och för den risk, som staten löper.
Jag kan inte fatta, hur en sådan princip har kunnat vinna förord av den nuvarande
regeringen. Det är väl ändå klart, att dessa egnahemsbyggare tillhöra
småfolket och ha inte råd till att bygga mer än 3 ä 4 rumslägenheter — och
då tycker kanske mången vid första påseendet, att det är en bagatell, men
det kan dock betyda en 30 ä 40 kronor om året och för dem, som det här gäller,
d. v. s. arbetare, som dessutom skola betala 5 % ränta och göra amorteringar,
äro 30 ä 40 kronor i alla fall pengar. Jag förstår inte, varför inte samhällena,
d. v. s. kommunerna och varför inte industriföretagen, vilka ha nytta av dessa
arbetare och taga ut deras arbetskrafter, och som utgöra de största skatteobjekten
i kommunerna, skola kunna stå såsom garanter.

Den procentsats, som utskottet velat föreslå, är fem procent. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag och den socialdemokratiska reservationen skulle räntesatsen sättas
till fem och en halv procent. Om förhållandet hade varit omvänt, så att
Kungl. Maj:t och den socialdemokratiska reservationen i stället hade föreslagit
fem procent, skulle det ju onekligen ha framstått såsom litet mera demokratiskt.
Som det nu är, får väl utskottet i stället försöka att bevaka småfolkets intressen,
och jag är inte alls ledsen över att ha fått en sådan uppgift. Jag hoppas
emellertid, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, när han
nu uppträder i debatten, skall giva mig rätt däri, att det kan vara tillräckligt,
om de personer, som det här gäller, få betala fem procent i ränta för dessa
bostadslån.

Det är dessa skäl, herr talman, som ha föranlett mig att inte gå med på
den sista punkten i Kungl. Majrts förslag. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag å båda reservationerna.

Herr Järte: Herr talman! I det väsentliga är jag förekommen av de båda
närmast föregående talarna. Som herrarna ha sett, har jag väckt en motion,
till vilken min blanka reservation närmast ansluter sig. I denna motion hava
vi velat varna för den permanens av den sekundära fastighetsbelåning, som nu
påyrkas. Det framhålles vidare, att hela denna verksamhet är en kristidsåtgärd,
som framkallades av rubbningar på bostadsmarknaden under krisåren,
vilka i sin tur förnämligast berodde på hyresregleringslagen av år 1917. Genom
dess tillkomst hämmades den enskilda byggnadsverksamheten i en sådan
grad, att en verklig bostadsbrist gjorde sig gällande i våra stadssamhällen.
Denna verkan var också helt naturlig. Kapitalet, som är motorn även i den
enskilda byggnadsverksamheten, vågade inte engagera sig i en rörelse, där man
inte visste, om lönande avkastning var att vänta, ty räntabiliteten gjordes ju
beroende av hyresnämnderna. Det var alltså en maximiprispolitik, som
inaugurerades på detta, som på många andra områden under krisåren med resultat,
att varan, i detta fall de lediga bostäderna, försvann från marknaden.
Kapitalet vände sig till andra mera lönande uppgifter, och sådana saknades
inte under dessa år. Följaktligen stagnerade den enskilda byggnadsverksamheten,
och det visade sig att denna lag hade den verkan, att den förvärrade bostadsbristen.
Och, mina herrar, om man studerar förhållandena, om man ser

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Fort*.)

Nr 41. 64

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

på tillståndet i de länder, närmast våra grannländer Danmark och Norge, och
speciellt deras huvudstäder, där ännu en sådan hyresregleringslag är gällande,
visar det sig, att vad dessa samhällen trodde sig göra med den ena handen genom
hyreslagen verkade så, att det bästa sättet att bekämpa bostadsnöden,
nämligen bostadsproduktionen, stryptes med den andra handen. Vid sådant
förhållande ingrep här liksom också i andra länder, det allmänna på olika sätt
för att få fram den bostadsproduktion, som behövdes, och som uteblev från det
enskilda initiativets sida. Det är inte småsummor, som det allmänna genom
olika kanaler här i landet nedlagt på denna verksamhet. Beloppen finnas angivna
i byggnadsbyråns framställning i propositionen.

Den verksamhet, som nu är i fråga, har genomlupit tre olika faser. Första
åren 1917—1919 var det ren subvention; under åren 1920—1921 en blandning
av två olika former dels understöd utan återbetalningsskyldighet och dels långivning,
och under de sista åren efter 1922 har det uteslutande varit långivning.
Man kan alltså skönja en tydlig avveckling av denna kristidsverksamhet,
som är den sista kvardröjande resten av krisårens speciella politik. Enligt mitt
sätt att se förlorade denna verksamhet sitt egentliga berättigande det betydelsefulla
datum, den 1 oktober 1923, då hyreslagen efter så många meningskiften
och efter så heta politiska debatter upphävdes; ty därmed lossades den hämsko,
som den lagt på den enskilda byggnadsverksamheten. Statistiken angående
byggnadsverksamheten visar också att det är från denna tid, som den kraftiga
ökning i byggnadsverksamheten som försports runt om i landet härleder sig,
och som — jag tänker närmast på arbetsmarknaden — framkallat så mycket
diskussion och så många missförhållanden.

Emellertid kan man ännu inte säga, att kristidens rubbningar helt övervunnits.
Jag medgiver, att det på vissa orter i fråga om vissa bostadskategorier
kanske ännu finnes ett minus, som måste fyllas, speciellt beträffande mindre
lägenheter. Men man är på god väg att få detta deficit fyllt genom den enskilda
företagsamheten. Under de tvenne sista åren, särskilt under fjolåret,
ökades byggnadsverksamheten i mycket kraftigt tempo och denna byggnadsverksamhet
inriktade sig också dess bättre i allt större grad på smålägenheter.
Dessa senare siffror, som inte kunnat medtagas i den kungl. propositionen, ha
sedermera publicerats i Sociala Meddelanden och återfinnas i min motion. Därav
framgår, att år 1924 med ungefär femtio procent överträffade byggnadsverksamheten
under år 1923. Längs denna linje, den säkraste av alla, nämligen
nyproduktion av bostadslägenheter, är man således på väg att återfå
normala förhållanden på bostadsmarknaden.

De betänkliga konsekvenser, som hyreslagen förde med sig, bestodo också
däri, att den fastfrös all rörlighet på hyresmarknaden. Den ledde till, att hyresgästerna
måste sitta .stilla i de lägenheter, som de innehade 1917, därför att
det ju inte förekom några utbud; det fanns helt enkelt ingen fri hyresmarknad.
Ingen vågade flytta, fastän många skulle ha önskat både större eller mindre
lägenheter. Det var endast av nödtvång, som man gav sig ut på hyresmarknaden.
Alla minnas vi vilka abderitiska förhållanden, som då rådde och vilka
besvär och risker man dessa år måste underkasta sig för att överkomma en lägenhet.
Många hade kanske hoppats, att denna bottenfrysning av hyresmarknaden
i ett slag skulle försvinna den 1 oktober 1923. Men det var naturligtvis
en illusion. Ty resultatet av en sexårig stagnation på hyresmarknaden kunde
inte övervinnas under loppet av ett eller ett par år och ännu mindre på
en gång, och därför befinna vi oss ännu i efterverkningarna av denna
fastfrusenhet av bostadsbeståndet. Det visade sig dock, att flyttningarnas
antal dock genast kraftigt ökades, efter det att hyresregleringslagen
slopats. För min del tror jag, att anledningen till att omflyttningen,
d. v. s. anpassningen efter de förändrade förhållandena icke

Onsdagen den 27 maj e. m. 65 Xr 41.

skedde så hastigt, som man teoretiskt kunde vänta, var den, att man motsåg Ang. lån till
hyreslagens upphävande med de största farhågor. Herrarna komma nog i håg,
att det bedrevs en intensiv och högröstad agitation mot hyreslagens upphävan- produktionen
de, att man utmålade för allmänheten, hur dess upphävande skulle medföra en m. m.
oerhörd bostadsbrist, hur massor av våra medborgare skulle kastas ut på gatan (Forts.)
av hänsynslösa hyresvärdar, som med ens krävde högsta möjliga hyra, och hur
dessa utvräkta hyresgäster skulle samla sig på städernes torg och gator under
bar himmel och kräva hjälp av det allmänna. Det är klart, att när man hotade
med att en sådan skräckmålning skulle bliva verklighet till följd av hyreslagens
väntade upphävande, en massa okritiska människor, som hört berättas eller
själva varit med om hur besvärligt det under kristiden var att skaffa lägenheter,
drogo sig för att säga upp sina lägenheter. Följden blev, att man väntade
och bidade tiden. Ännu kvardröja dessa psykologiska reflexer av de oriktiga
föreställningar, som anknötos till hyreslagens upphävande; den hos hyresgästerna
mycket förklarliga fruktan för att flytta, som gjorde sig gällande,
torde delvis finnas kvar och därför har ännu inte den normala rörligheten på
hyresmarknaden återvänt, ehuru den är på god väg att återkomma. Genom
nyproduktion och ökad rörlighet på hyresmarknaden nalkas man sålunda sakta
men säkert ett normalt tillstånd, och samtidigt därmed och jämsides med denna
utveckling ha också statsmakterna steg för steg börjat avveckla den. provisoriska
kristidsverksamhet, som alltjämt i form av dessa sekundärkrediter från
statens bostadslånefond alias rusdrycksmedelsfonden bedrives genom statens
byggnadsbyrå.

I min motion har jag framhållit, att man med sympati bör omfatta socialpolitik
på detta område — ty bostadsfrågan måste ligga alla varmt om hjärtat
•— och att man med gott samvete ännu bör kunna anslå ett par miljoner kronor
för detta ändamål. Men det kan icke vara lämpligt att följa den väg, som
Kungl. Maj :t nu förordar, nämligen att göra denna verksamhet permanent,
vilket är innebörden i punkt 3:o) i den föreliggande socialdemokratiska reservationen.

Skall man ha en sådan permanent anordning, skall den sekundära fastighetskrediten
ordnas genom det offentligas försorg, så behövs det enligt min mening
först en grundlig utredning. Jag lämnar å sido, om man överhuvud skall
godkänna den principen, att bostadspolitiken, som förut under gångna årtionden
och inte alls till förfång för vår bostadsfråga varit en uteslutande kommunal
angelägenhet, skall för framtiden delvis överflyttas på staten. Det är en principfråga,
som jag icke tänker här taga upp till närmare skärskådande. Jag
nöjer mig med att påpeka, att någon utredning om den föreslagna permanensen
icke blivit förebragt.

Det fanns här i landet en gång en bostadskommission. Den tillsattes 1912
i januari och hette först bostadskommittén, men sedermera, då kommissionerna
kommo på modet under de första krigsåren, lade den sig till med det förnämligare
namnet »kommission». Den enda frukten av dess fleråriga och mycket
dyrbara utredningsverksamhet var ett förslag om sekundär fastighetskredit av
år 1917, som sedan dess varit ute på remiss hos vederbörande myndigheter.

Det omnämnes i största korthet i byggnadsbyråns framställning, men i propositionen
sägs ingenting därom. Det skulle dock varit mycket intressant att
veta Kungl. Majrts uppfattning om detta problem och höra en redogörelse för
hur frågan just nu ligger, ty det har onekligen nära samband med det Kungl.

Maj:t här föreslår. Jag tillåter mig sålunda efterlysa, hur det förhåller sig
just med detta bostadskommissionens förslag., och jag förmenar, att riksdagen
bär betänka sig noga, innan den väljer en splitter ny form för denna sekundär Andra

hammarens protoholl 1025. Nr hl.

Nr 41. 6G

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ant]. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

kreditfrågas lösning, utan att veta, hur det blivit med bostadskommissionens
förslag.

Det förefaller mig också, att det nära samband, som här råder mellan egnahemslånefonden
för jordbruksändamål och denna verksamhet, icke heller är tillräckligt
klart avgränsat och tillräckligt ingående belyst. Det är många problem,
som äro förknippade med egnahemslåneverksamheten, och jag tror, att de
snart tarva en ganska grundlig undersökning. I varje fall måste man noga
draga upp rågången mellan dessa bägge verksamhetsformer, innan man binder
sig vid en permanens på nu ifrågavarande område.

I samband med sitt förslag om en permanent anordning vill den kungl. propositionen
vidtaga vissa synnerligen betydelsefulla och enligt min mening ödesdigra
ändringar i nu gällande villkor. Framför allt vill Kungl. Maj:t minska
kommunernas roll och ansvar som låneförmedlare. Kommunerna hava eljest
här haft samma ställning, som hushållningssällskapen haft beträffande egnahemslånefonden,
och det har varit till ovärderlig nytta och en nödvändig betingelse
för denna verksamhets rationella bedrivande. Ty byggnadsbyrån har
i kommunerna haft fullt pålitliga och vaksamma organ till sitt förfogande. Det
är min erfarenhet från min verksamhet på dessa områden, att man skall mycket
noga aktge på förhållandet mellan stat och kommun i detta hänseende. Om
en kommun kan få något gratis eller utan risk från staten, så har den synnerligen
stor aptit på statskassan; men kan man kombinera statssubvention
med kommunal ansvarighet, då har staten en viss säkerhet för att icke pengarna
rinna bort i onödan. Jag tror därför, att det är i hög grad olämpligt
att, på sätt nu föreslagits, från kommunernas axlar avlyfta två tredjedelar av
deras nuvarande ansvarsförbindelser.

Yad som emellertid gör denna fråga särskilt ömtålig och som nödgar riksdagen
att framgå med större varsamhet, än Kungl. Maj :t lagt i dagen, är hänsynen
till en eventuell fastighetskris. Ingen kan spå i väder; ingen kan heller
vara ofelbar profet beträffande konjunkturer. Men erfarenheten lär, att
under gångna »normala» årtionden, fastighetsmarknaden periodiskt hemsökts
av sådana kriser, vilka uppstått som en följd av temporär bostadsbrist och forcerad
bostadsproduktion. Så har kraschen kommit, hyrorna ha hastigt sjunkit,
byggnadsverksamheten avstannat, och hela bostadsfrågan glidit in i ett helt
annat atmosfäriskt läge än före krisen. Denna rensar luften, och så länge
som företagsamheten är av enskild natur, så länge som det privata kapitalet
står risken, fylla dessa kriser ungefär samma roll, som höststormarna göra beträffande
träden. Det murkna och livsodugliga blåser ned. Det är en slags
naturens renhållning inom näringslivet. Men engageras det allmänna i sådan
verksamhet, får det allmänna också bära förluster, och åtskilligt därtill, ty då
kommer staten att bestormas med petitioner från dem. som kommit illa ut,
och från de kommuner, som råkat i betryck, och det blir ett avgörande efter
politiska linjer. När vi kanske icke kunna undgå en sådan fastighetskris,
så är det en akt av försiktighet att ej fortgå med alltför forcerad fart på
denna linje, utan se tiden an. Ty kommer krisens hagelskur, förhärjas mycket
av det, som byggts upp med stor uppoffring av enskilda och med betydande
insatser från det allmänna. Det är icke staten värdigt att på så sätt sig
själv till förfång locka medborgare in i ekonomiska äventyr. Det är klokare
att i detta fall vänta och se.

Med herr Järte instämde herr Nyländer.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr vice talman!

Jag har nu lyssnat till den kritik, som från tre olika håll drabbat den kungl.

Onsdagen den 27 maj e. m.

67 Nr 41.

propositionen, och jag tror, att tiden är inne att försöka ställa denna kritik i
vad jag tror vara dess rätta belysning.

Jag förtvivlar naturligtvis inte därom, att såvida kommuner och stat sluta
med denna verksamhet, som består i att bevilja lån, väsentligen för kooperativa
bostadshus och för egnahemsbyggen, den enskilda byggnadsverksamheten
skall liksom före kristiden kunna sörja för att de flesta människorna även i
städerna få tak över huvudet. Men det är klart, att när regeringen har gått in
för att föreslå en mera permanent anordning i syfte att tillgodose ett visst
slags byggnadsbehov, så beror det därpå, att det enligt vår uppfattning icke
är likgiltigt för samhället, vilken slags byggnadsverksamhet som äger
rum i landet. Det är icke likgiltigt, mina herrar, om det kan åstadkommas
ute kring de stora städerna, och även kring de små för övrigt,
små trädgårdsstäder av egnahemsbyggare. Det är icke likgiltigt, om
man försöker ge åtminstone i en viss utsträckning bostadsproduktion
en sådan inriktning, eller om man bara låter det gå på den enskilda
spekulationsbyggnadsverksamhetens ansvar och reser städer, uteslutande
bestående av väldiga hyreskaserner med allt det fördärv, som ingen människa
kan bestrida följer i spåren på detta slag av byggnadsverksamhet. Då
jag har, jag nekar icke till det, livligt intresserat mig för, att ett förslag i den
riktning, som här är framlagt av regeringen, skulle kunna genomföras — jag
erkänner, att jag nu misströstar om möjligheten vid denna riksdag — när jag
livligt intresserat mig för detta, säger jag, är det framför allt därför, att jag
tror mycket starkt på det samhälleliga sociala värdet av denna form för bostadsproduktion.
Det är icke min mening att utgjuta mig i sentimentaliteter,
men jag är säker på, att det för den uppväxande ungdomen är ur samhällets
egen synpunkt nyttigare, om den växer upp i små trädgårdsstäder av samma
typ, som tack vare denna s. k. kristidsbostadsproduktion, som staten har understött,
här och där uppstått särskilt i de större städernas utkanter, än om
den växer upp på en bakgård i en stor hyreskasern, i er. gränd eller i en gata
i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Borås etc., vilka städer det nu kan bli
fråga om. Jag är övertygad om, att för de människor, som kunna bygga sitt
eget hem, har det den betydelsen — jag vet ju inte, om man på konservativt
håll numera erkänner, att det är ett värde, det förefaller mig icke så — att
själva hemkänslan växer. Det blir en annan omsorg om hem och familj hos
egnahemsbyggare, vars liv är inriktat på ett intresse att få behålla sin bostad
som sitt hem, än hos dem, som inne i staden bebo en eventuellt osund, liten
lägenhet med inneboende, där hemkänslan vilket ögonblick som helst kan avbrytas
genom en uppsägning från hyresvärdens sida, med eventuella hyreskrav,
som hyresgästen icke står ut med. Jag skulle kunna peka på många
andra omständigheter, som enligt min tro icke minst ur en, om jag så får säga,
normal konservativ synpunkt borde ställa även ett sådant parti som högern
välvilligt på ett helt annat sätt, än den siste ärade talaren gjorde, till hela
frågan om hur detta problem skall kunna lösas. Ty att det är ett av de verkligt
stora och viktiga samhällsproblemen, det lär man ej kunna komma ifrån.

Ja, mina herrar, det är en synpunkt —- jag tillåter mig upprepa det — jag
tror, att med hänsyn till vissa omständigheter i det industrialiserade samhället
en sund lösning av bostadsproblemet är av större betydelse för samhällets
bestånd och utveckling än någon annan social frågas lösning. Jag vill naturligtvis
icke förespegla, att, om detta regeringsförslag bifalles, det skulle
medföra, att hyreskasernerna hastigt och lustigt utbyttes mot trädgårdsstäder.
Det är självklart, att vi komme att få även i en viss utsträckning beträffande
smålägenheter en spekulativ byggnadsproduktion, men en sak är att
nödgas finna sig i det faktum, att det alltjämt finns många människor, som på
grund av inre egenskaper eller yttre förhållanden icke bli i stånd att bygga

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41.

Onsdagen den 27 maj e. in.

Ang. lan till
främjande av
bostadsproduktion*
n
in. m.
(Forts.)

upp sitt egna hem, och en annan sak är, om man därför skulle avstå ifrån att
ge de människorna, som kunna bygga sig ett eget hem, ett handtag; det vill
med andra ord säga, om man, i den mån samhället kan påverka den rent sociala
sidan av bostadsproduktionen, ändå skulle avstå därifrån, därför att detta
•icke kan komma, låt mig säga, alla arbetare till godo.

Nu låter det sig ju alltid sägas: Ja, det där är vackert tal, det är sådana
fraser, som ständigt dyka upp, när man skall lösa sociala frågor. Det är ingenting
att bry sig om, det där får det enskilda initiativet klara, liksom det
enskilda initiativet över huvud får klara vår produktion.

När den ärade talare, som jag med visst vemod ständigt numera möter som
den kanske ej bittraste men i alla fall mest energiske fienden för närvarande
i svenskt politiskt liv till sociala framsteg av olika slag, och som är en gammal
f. d. partivän till mig, åberopar siffrorna från 1913 och säger, att bostadsindex
för år 1924 är 150, det vill med andra ord säga, att bostadsproduktionen
1924 låg 50 procent över 1913, så glömmer han det i detta sammanhang mest
betydelsefulla faktum, nämligen att denna bostadsproduktion är i en alldeles
övervägande grad en produktion av stora lägenheter, av mer eller mindre utpräglade
lyxlägenheter. År 1924 byggdes i Stockholm, de lägenheter inberäknade,
som uppfördes med hjälp av statslån, c:a 600 lägenheter om ett rum
och kök. 1913 byggdes det i Stockholm c:a 900 lägenheter om ett rum och kök.
Det vill med andra ord säga, att produktionen av smålägenheter var alltjämt
mycket, mycket mindre år 1924 än den var 1913. inte mindre än 33 1/3 procent;

Men 1913 för övrigt, vad menas med det året? Varför väljer man det? Vi
ha råkat in i den besynnerliga föreställningen mer och mer, att det har i den
svenska samhällsutvecklingen funnits två normala år. De åren äro 1913 och
1914. Om man då upptäcker, att senare förhållandena blivit bättre, måste det
vara något fel. En stegring över 1913 års nivå kan icke få gå för sig. Detta
kommer igen snart sagt i varenda diskussion, i varje fall i varenda diskussion,
som har någon social anstrykning. Vad bostadsproduktionen beträffar kan det
icke gärna vara herr Järte obekant, att det har funnits en kronisk brist under
åtminstone hela detta århundrade och ännu tidigare, även på 1890-talet, i de
större städerna på smålägenheter. Det kan inte vara herr Järte, som visserligen
icke på samma sätt som nu men som i varje fall under 20 års tid har
sysslat med allmänna angelägenheter och visat ett mycket stort intresse för
offentliga ting i allmänhet, obekant, att en utredning i Stockholm, jag vill
minnas i början av århundradet, visade en fullständigt skandalös bostadsstandard
för arbetarbefolkningen, med inneboendesystem, vilken, när den blev avslöjad.
väckte avsky i hela landet och visade sig vara ur alla synpunkter i
allra högsta grad fördärvlig. Det var möjligen något litet bättre 1913. Det
törs jag ej yttra mig om. Men att det fanns en brist, att nöden hela tiden varit
kronisk, då det gäller dessa smålägenheter, det är ett faktum.

Ja, mina herrar, vi måste ju säga oss. i motsats till vad herr Järte ville försöka
förespegla oss, att det enskilda initiativet inte bara icke nu kan — det
erkänner till och med han, han ville ju bevilja åtminstone ett par miljoner för
tillfället — det har aldrig kunnat klara denna fråga, den mindre bemedlade
befolkningens bostadsfråga, på annat sätt än alt denna befolkning har trängts
ihop, så att, vilket många gånger har skett, tio personer, kanske ibland flera,
fått bo i ett rum och kök.

Varför kan den icke klara inte bara i allmänhet denna produktion av smålägenheter
utan, om jag övergår till frågan om egnahemsbyggandet, inte heller
det problemet? Jo, det beror därpå, att bankerna, som äro våra kreditförmedlare
för våra normala lånebehov, de vilja inte veta av någon sekundärkredit
till sådana här små bostäder. Den intresserar dem inte. De avvisa dem utan
tvekan. De förklara, att de inte vilja syssla med det där småplocket, med de

Onsdagen den 27 maj e. m. 69

många lånen för dessa bostadshus. Det är därför, som jag betraktar det som
så synnerligen nödvändigt, att frågan om sekundärkrediten får en annan lösning,
än herr Järte vill ge den. Ty — jag tänker på dessa små egnahemsbyggare
— den lösning herr Järte mer eller mindre förespeglar, den är en ren
chimär. Den kommer inte. Kapitalägarna ha inte något intresse av att förmedla
en sekundärkredit till sådana här smålägenheter. Jag skulle kunna
nämna drastiska prov på de åsikter, som man på dessa kreditförmedlares håll
hyser om detta slag av lån. Men är man ense om, eller vill man medge, att
någon samhälleligt värdefullare bostadsprouktion icke finnes än denna — låt
mig populärt kalla den produktion av små trädgårdsstäder — är man ense om
att någon socialt värdefullare bostadsproduktion icke finnes, och kan man därtill
konstatera, såsom man utan risk att bli emotsagd kan göra, att det enskilda
kapitalet icke ställes till förfogande för denna, ja, vad är då naturligare,
än att man försöker lösa frågan på ett annat sätt, d. v. s. att man säger:
när det är samhälleligt så betydelsefullt, då får samhället se till, om inte
den kan lösa den uppgift, som här föreligger? Och det är detta, som nu föreslås
av regeringen. Det finns måhända de, som tro, att eftersom det nu är
en socaldemokratisk regering, så är detta något slags revolutionärt försök på
bostadsmarknadens område. Det finns kanske de, som tro, att det här döljer
sig något slags socialistisk hund, så att man av ren instinktiv motvilja mot
att bifalla ett förslag på detta område från en sådan här regering, går emot
det. Jag vill då bara, om det kan lugna någon, påpeka, att förslaget ju är utarbetat
av statens byggnadsbyrå, där regeringsrådet Rydin, för mig i varje
fall alldeles okänd som socialist* är ordförande, och där den högt ärade förutvarande
jordbruksministern herr Pettersson i Bjälbo, om jag inte är illa underrättad,
skänkt detta förslag sin fulla välsignelse. Dgt beror väl förmodligen
därpå, att han under sin verksamhet i byggnadsbyrån fått blicken öppen för,
att här är ett område, där det är lämpligt och klokt, att samhället försöker
hålla sin hand över saken.

Nu förhåller det sig så, att detta förslag enligt min uppfattning åven i så
måtto är. en förbättring gentemot tidigare förhållanden, att varje spår av
subventionering är borttaget, om man möjligen undantager den omständigheten,
att låntagarna inte själva få betala kostnaderna för statens byggnadsbyrå.
Förslaget är sålunda, såvitt jag förstår, byggt på en mycket sund ekonomisk
basis. Jag kan inte förstå, hur man kan anse det som ett fel, att låntagarna
göras solidariskt ansvariga för de förluster, som kunna uppstå, nämligen
genom avsättning av den halva procenten till en riskfond. För mig är
hela det resonemanget ofattligt. Staten hjälper människorna till lån för 5 1/2
procent ränta. Staten sätter dem därigenom i stånd att bygga ett eget hem,
om de vilja det. Om staten inte räckte ut denna hand, vad finge de då betala?
Jo. då finge de för samma slags lån betala minst 7 och sannolikt i många fall
ända till 8 procent ränta. Det är därför jag blir så förbluffad, när man kommer
och säger, att när staten alltså lämnar dem en hjälp, en praktisk hjälp på
1 V-2 till 2 V2 procent om året i ränteutgifter, så är det staten alldeles ovärdigt
att låta dem själva solidariskt täcka förlusterna intill en viss gräns. Jag skall
inte ingå på någon mera utförlig polemik mot det resonemanget. Jag har hört
det förut. Men jag måste saga, att detta är en av de vanligaste formerna för
solidaritetsplikten i samhället, då man får en hjälp av en eller annan beskaffenhet.
Hjälpen består här inte däri, att vederbörande av staten får några
pengar eller att staten i och för sig beviljar någon subvention, utan däri. att
de få pengarna till samma pris, för vilket staten själv i allmänhet lånar sina
pengar.

Men det viktigaste med denna riskfond är naturligtvis inte detta, utan det
är en helt annan synpunkt, som är den avgörande. Kommunerna gå i borgen

Nr 41.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41. 70

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

in. in.

(Forts.)

för de här lånen, det är riktigt. Men det är klart, att har man hållit på i tio
år i en kommun och gått i borgen år efter år för, om det är smärre kommuner,
kanske några hundratusental kronor och, om det är större kommuner, miljoner
kronor, så påverkar detta vederbörande kommuns egen kreditvärdighet.
När kommunen för egna behov behöver låna pengar, så måste ju långivaren
ha reda på inte bara den balansräkning, om jag så får säga, som vederbörande
kommun kan förete, utan också vilka förbindelser kommunen har ingått åt
olika håll. Det är därför det finns en mycket stor risk, att även kommuner,
som i och för sig ingenting hellre skulle vilja, därför att de, inse det sociala
värdet av denna bostadsproduktion, än att gripa in och teckna borgen, likväl
till slut inte kunna göra det, därför att de därigenom riskera sina egna lånemöjligheter
på den lånemarknad, dit de för sina vanliga behov måste vända
sig. Det är en väldig skillnad naturligtvis, om man praktiskt taget garanterar
dem, att de skola få två tredjedelar av de förluster, som eventuellt kunna
uppstå, täckta. Jag vill inom parentes säga, att erfarenheten visat, att risken
år ganska liten. Det är svårt för mig att ange någon siffra, med vilken den
skulle kunna mätas, men den är i varje fall ganska obetydlig, den risk, som
borgensmannen för sekundärkrediten ikläder sig. Det hindrar emellertid inte,
om jag tar t. ex. vissa kommuner utanför Stockholm, där egnahemsbyggare
skulle vilja slå sig ned, att kommunerna ha vägrat, därför att de ansett sig
inte kunna stå ut. Borgenssumman finns där, och långivaren tar, då han skall
bedöma vederbörande kommuns kreditvärdighet, hänsyn till densamma. Nu
säger herr Järte: det där är förfärligt farligt, det är förfärligt farligt att lyfta
bort någon risk från kommunerna. Ty det kammer att innebära, att de bli så
slappa och så släpphänta, då det gäller prövningen av låneansökningarna, att
man hädanefter praktisk taget inte har någon kontroll på låntagarna. Ja, mina
herrar, man behöver inte mer än påpeka det, för att hela denna målning skall
framstå i sitt rätta ljus. Är det verkligen någon reson i att tro, att våra städer,
om (le slippa en del av risken för sin borgen, skulle omedelbart sjunka ned
i en slapp och slö likgiltighet för vilka som få lånen och inte ha något intresse
för att utöva någon kontroll i detta avseende? Finns det någon reson i ett sådant
i själva verket mot städerna ganska förolämpande antagande? För det
första skall man inte glömma, att åtminstone 90 procent av de människor, som
vilja bygga sig ett eget hem, utan något som helst tvivel tillhöra den skötsammaste
delen av vår svenska nation. Den personliga skötsamheten är, om jag
så får uttrycka mig, den första förutsättningen för att en person över huvud
lägger ned ett arbete, lägger ner sin sparslant och lägger ned sitt framtida
oberoende i ett eget hem. Man kan lugnt utgå ifrån att de människor, som
över huvud intressera sig för att ägna sig åt att bygga upp sitt eget hem, de
tillhöra de socialt mervärdiga i samhället. De tillhöra den typ av människor,
som det alltid är tacksamt att räcka en hjälpande hand. Det är den ena synpunkten.
Naturligtvis kan det inträffa i något fall. att sådana här lån komma
människor till godo, som, på grund av ett eller annat fel i deras karaktär
eller på grund av andra omständigheter inte borde få dem. Men att göra detta
så att säga till själva huvudsaken i frågan, om man skall våga gå denna väg
att något avlasta risken för kommunerna, är en kolossal överdrift och förtjänar
enligt min uppfattning icke något avseende. Jag tror också, att man ganska
lugnt kan utgå ifrån, att kommunerna i det stora hela komma att visa sig
värda det förtroende, som staten skänker dem, då den åt dem uppdrager den
kontrollerande verksamheten över låntagarna och över lånens tätta skötsel. Jag
tror, att man har rätt att vänta sig detta av de svenska stadssamhällena åtminstone
i allmänhet.

Jag skall tillåta mig att säga några ord även om den hotande fastighetskrisen.
Visst är det riktigt, att fastighetskriser ha framträtt periodiskt. Jag

Onsdagen den 27 maj e. m.

71 Kr 41.

tror, att de uppträda då och då, ehuru kanske inte alldeles samtidigt på olika Ang. \ån1,11
orter. Men, som sagt, visst uppträda kriser på bostadsmarknaden. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten därpå, att dessa bostadskriser i vårt land produktionen
aldrig berott på egnahemsbyggandet, utan de ha berott på att det varit en m. m.
överdriven spekulation i hyreskaserner. När spekulationsbyggen ha uppförts (Forts.)
till en viss grad av överproduktion på bostäder, då har krisen kommit. Men att
denna kris med nödvändighet skulle gå ut över egnahemsbyggena, det finns
det ingen anledning att antaga. Människan, som byggt sitt hem, sitter där.

Hennes liv går upp däri. Var och en, som känner en egnahemsbyggare, måste
veta det. Hans erfarenhet bör ha sagt honom det. Egnahemsbyggarens liv
går upp i att hålla ihop detta egnahem, som han byggt upp åt sig. Han skall
komma att göra de allra största ansträngningar för detta. En karl, som satt
in tusen kronor i en sådan bostad, hela det lilla kapital, han kanske under
femton år sparat ihop, gör de mest otroliga ansträngningar för att rädda det
egna hem, där han satt in detta lilla kapital. Jag menar därför, att det finnes
en moralisk garanti, som får ekonomisk betydelse i ett fall som detta, om
det gäller att möta en fastighetskris för egnahemsbyggena.

Ja, jag menar, att det vore riktigt och klokt att övergå från det betraktelsesättet,
att statens hela verksamhet på detta område ingenting annat är och
ingenting annat får bli än en kristidsverksamhet. Jag lyssnade till herr Bengtssons
i Norup anförande, och jag kunde ju konstatera, att. även om han för
tillfället avböjer, så innebär det icke ett principiellt avböjande av tanken
om permanensen. Och såvitt jag kan finna, så finns heller icke i statsutskottets
utlåtande ett sådant principiellt avböjande av tanken om permanensen. Det
är bara det, att man känner sig inte färdig ännu att fatta ett beslut i denna
sak. För min del tror jag, att det skulle vara riktigt och klokt, om denna riksdag
vågade sig på att fatta det beslutet. Det är i själva verket inte så svårt
att överblicka, vilka konsekvenser ett sådant beslut kan komma att medföra,
utan det är, såvitt jag förstår, en jämförelsevis lätt sak att göra,det. Herr
Bengtsson i Norup åberopade, såvitt jag fattade rätt, tre argument mot. förslaget
om riskfonden och permanensen. Det ena var att stadsförbundets direktör
hade uttalat sig däremot. Men varför har han uttalat sig däremot? Jo,
han liar gjort det därför att kommunerna, städerna alltjämt skulle komma
att bli mer belastade, än de tålde. Det är det, som är huvudargumentet i hans
reservation. Han är alltså inte nöjd med att man från städerna avlyfter så
pass stor risk, som nu föreslås. Sedan får jag ju säga, att stadsförbundets
direktör, som är en utomordentligt kunnig man, dock aldrig suttit i någon stads
stadsfullmäktigekår, aldrig på det sättet haft den alldeles direkta känningen
med de behov, som kunna göra sig gällande, utan ser frågan, vilket i och för
sig inte alls är något fel, utifrån mera teoretiska synpunkter. Detta avslöjas
eu smula häruti, att det räkneexempel han anför såsom bestyrkande hans betänkligheter
mot permanensen är absolut felaktigt. Sedan nämnde herr Bengtsson
i Norup också, att hushållningssällskapen teckna borgen för egnahemslånen
och att herr Bengtsson i Norup själv tillsammans med andra står i borgen för
hundratusen kronor. Ja, herr Bengtsson i Norup, såvitt jag förstår, är det
en mycket sämre form för att täcka risken än den form, som här föreslås, där
man vill skärm en solidaritet mellan låntagarna. Det är, såvitt jag förstår,
ett mycket smidigare och mycket bättre arrangemang, det som föreslagits först
av byggnadsbyrån och sedan av regeringen för att klara denna sak. Vad slutligen
beträffar den halva procenten ränta kan jag inte hjälpa, att jag inte tror,
att den kommer att spela någon verklig roll för de låntagare, det är fråga om.

Man kan lugnt utgå ifrån att genomsnittligt blir det för låntagaren en ökad
utgift av högst tjugufem kronor om året. I några fall blir det kanske trettio
kronor om året. Och är det någon som tror, att en person, som åtar sig de ri -

Jir 41. 72

Onsdagen den 27 maj e. m.

främjande av sker’ v^lia äro förbundna med byggandet av ett eget hem, om han har ett
rabonads-aV my°ket litet kapital själv, att en sådan person skulle känna sig stängd, därför
produktionen att han får ett tillägg i sina kostnader av tjugufem kronor om året? Jag för
"»• min del tror det inte. Jag tycker inte. att det räcker som argument för att slå
(Fort*.'' ihjäl hela denna ur alla andra synpunkter, såvitt jag förstår, klara och sunda
ekonomiska tanke.

Jag har här talat mycket om städernas bostadsfråga. Jag vill emellertid
påpeka, något som även den förste talaren i debatten omnämnt, att i själva
verket innebär ett bifall till regeringens förslag, även att de medel, som ställas
till förfogande för egnahemsbyggandet på landet, komma att ökas i jämförelse
med nu. Det beror därpå, att det ingår i detta förslag, att det skulle ske en
verklig rationell klyvning, så att lånefonden skulle taga hand om sekundärkrediten
och till städernas egnahemsbyggare, under det att egnahemsfonden
ensamt skulle komma att avses både för primär- och sekundärkrediten å landsbygdens
egnahemsbyggare. Det är således även i det avseendet icke något
ensidigt intresse, som är företrätt.

o Om man inbillar sig, att den svenska staten redan på den här punkten gjort
så förträffliga ting, att vi borde kunna slå oss för vårt bröst över vår egen
förträfflighet, så vill jag hänvisa till de upplysningar, som lämnas i sista häftet
av Sociala meddelanden. Enligt dessa ha i Holland samhället under åren
1915—1922 beviljat såsom lån 794 miljoner floriner och i statsbidrag, d. v. s.
ren subvention, 131 miljoner floriner. Översatt i svenska kronor innebär detta,
att den holländska staten har lämnat för bostadsändamål under loppet av 7 år
I miljard 387 miljoner svenska kronor, under det att den svenska statens
bidrag för samma ändamål under de 7 åren 1917—1924 inskränkt sig till 75,5
miljoner kronor. Holland har i lån utgivit ett belopp, som är 22 gånger större
än det den svenska staten lämnat, och i subvention ett belopp, som är ungefär
10 gånger större än det, som svenska staten lämnar. Det är sålunda icke så,
att vi äro något imponerande föregångsfolk, då det gäller samhälleliga omsorger
om bostadslånefrågans lösning. Yi socialdemokrater äro här liksom i andra
saker ytterligt moderata och ytterligt försiktiga och varsamma i avseende å de
åtgärder, som föreslås, och i fråga om de penningbelopp, som begäras.

Jag är naturligtvis tacksam för att det bakom själva beloppet står en majoritet
i statsutskottet, men jag skulle ändock våga anhålla, att kammarens ledamöter
efter denna diskussion ville taga i verkligt allvarligt övervägande, om
de icke kunde våga sig på att bifalla även den tredje punkten om riskfonden,
där själva permanensen ligger nedlagd. Jag för min del är övertygad om
att, därest kammaren vill följa den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen
på denna punkt, så gör den en socialt nyttig gärning och den gör icke
bara en socialt nyttig gärning utan den kan göra det i det medvetandet att icke
ha lämnat en sund ekonomis fasta grundval.

Herr Fast: Herr förste vice talman! Jag har begärt ordet för att säga

några ord med anledning av den motion jag väckt och som nog i den hittills
förda diskussionen har blivit missförstådd i synnerligt hög grad. Jag vill
först säga, att avsikten med motionen har varit, att man icke gärna ville vara
med om höjning av räntan utöver den nuvarande, och jag vill för att undvika
missförstånd säga, att för dem, som undertecknat motionen, har det varit det
huvudsakliga motivet. För utformningen får jag själv bära ansvaret, och det
påtager jag mig även.

Jag har icke velat vara med om höjning av räntan därför att bostadsproduktionen
är så långt ifrån normal, att den kan betecknas såsom synnerligen
onormal. Och jag vill säga, att de människor, som bygga egnahem, påtaga

Onsdagen den 27 maj e. m.

73 Nr 41.

sig icke bara risker utan en stor samhällelig uppgift, även om de skulle få nå- Ang. Vin till
gon viss subvention från staten sida. Det har sålunda icke varit min avsikt ae

att underkänna på någon punkt de motiv, som legat till grund för propositio- produktionen
nen, och den, som vill läsa motionen, kan finna, hurusom detta på varje punkt fn. ro.
har blivit understruket. Det säges där bl. a.: »Vi kunna helt ansluta oss till vad (Forts.)
departementschefen anfört, dels i fråga om den sociala betydelsen av bostadsfrågans
ändamålsenliga lösning, som även nödvändigheten av att såväl staten
som kommunerna giver sitt stöd för ordnandet av sekundärkrediten åt dem,
som uppföra bostadshus med framför allt smålägenheter.»

Det är således efter min mening en lucka i statsutskottets motivering, då man
icke har velat träda in för att kommunerna skola bära risken, då man icke i
motiveringen velat inskriva, att statens lån för bostadsproduktionen skola göras
permanenta.

Det är också ett annat skäl varför jag varit betänksam i fråga om dessa
räntesatser, och det har varit det skälet, att, såsom ni känna till, räntesatserna
vid bostadsegnahem äro betydligt lägre. Jag kan icke värja mig för den tankegången,
att när räntesatsen där är så betydligt lägre, komma människorna att
föredraga denna låneform, och vid sidan av de stadsplanelagda områdena skulle
då små samhällen växa upp, och det är långt ifrån någon trevlig historia
utan tvärtom ofördelaktigt för städerna. Nu har herr statsrådet sagt ifrån,
att det skall ordnas genom en rationell klyvning, så att huvudparten för att
icke säga så gott som allt skall gå till jordbruksegnahem, och då förfalla för
mig på en väsentlig punkt betänkligheterna emot att göra denna ofantligt
stora skillnad mellan de lån, som skulle så utgå, och de lån, som utgå i annat
avseende för bostadsegnahem.

Skillnaden mellan propositionen och motionen ligger bara i olika uppfattning
i fråga om huruvida kommunerna utan olägenhet kunna bära risken för
de lån de ikläda sig. Det är självklart, att om kommunerna utan större olägenhet
kunna bära den, finnes det en del fördelar med detta, såsom också påpekats
och som jag tror icke ens herr statsrådet kan underkänna. Men skulle
förhållandet vara sådant, att kommunerna icke kunde bära risken, har jag felbedömt
läget, och då förfaller den grundval, varpå jag ifrågasatt räntesänkningen.
Det är alldeles självklart, att vad som måste vara det primära det är,
att man verkligen får bostäder till stånd i hastigt tempo. Jag vill erinra om
den ofantliga bostadsbrist, som råder på åtskilliga områden. Och även ur
den synpunkten tror jag, att om svårigheterna icke bleve för stora för kommunerna
att ensamma ikläda sig borgensrisken, skulle vi ha vissa fördelar att
förvänta, bestående däri, att kommunerna skulle bli mera intresserade av att
ikläda sig borgen för att just på de områden, där bostadsbrist förefinnes, se till
att avhjälpa den; och då .skulle givetvis dessa bostadsbyggen komma till stånd
i större antal med dessa lån än som eljest här skulle bliva fallet.

Jag vill, då man talar om räntan och om den ringa betydelse, en höjning
därav till 5 */2 % skulle ha, erinra om att bostadsbristen är så stor och kommer
a.tt förbli det, att man icke får lån på de villkor, som ifrågasatts här, utan det
blir så många händer om statens lån, att det väsentligen blir sekundärkrediten
som måste ordnas på annat sätt under riksdagens medverkan, om man icke har
kapital. Detta gör, att det är så långt ifrån, att staten gått för långt, att jag
tvärtom velat gå ett steg längre än herr statsrådet föreslagit.

Såsom förhållandena synas utveckla sig, kommer här liksom i första kammaren
striden att stå mellan högerreservationen och reservationen om bifall till
propositionen, och vid sådant förhållande kan jag för min del utan tvekan biträda
propositionen och detta framför allt efter de upplysningar, som herr statsrådet
lämnat om vidtagna åtgärder angående egnahemskrediten, som falla inom
egnahemsverksamheten.

Nr 4!.

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ängslan till Fru Timring: Herr förste vice talman! Efter det klarläggande anförande,
•raöstads- som herr socialministern nyss liar haft, skall jag bara be att få taga kammarens

produktionen uppmärksamhet i anspråk några minuter. Jag begärde ordet, när herr Järte

™. hade sitt anförande och då han framhöll ett par saker, som jag för min del

(Forts.) tycker icke böra stå oemotsagda. Han ansåg, att behovet av särskilt smålägen heter

nu nära nog är fyllt. Ja, när herr Järte säger det, så bevisar det bara,
att han sluppit vara i den olyckliga belägenheten att behöva springa gata upp
och gata ned och trappa upp och trappa ned för att söka efter en dylik lägenhet,
ty hade han varit i en sådan belägenhet, så skulle han icke kunna säga, att
behovet nu är fyllt. I exempelvis Stockholm och Göteborg är bristen på mindre
lägenheter, i synnerhet ett rum och kök, ännu ofantligt stor. Jag vill bara tala
om ett litet exempel. Häromdagen hände det här i Stockholm, att en lägenhet
om tre rum och kök — jag betecknar den såsom mindre lägenhet, därför att den
betingade ett jämförelsevis lågt pris — blev av en händelse ledig och utannonserades
på morgonen såsom ledig. I denna lägenhet kommo under dagens lopp
minst 200 personer, som ville ha lägenheten. Själv har jag varit i den belägenheten
att söka en dylik lägenhet men absolut icke kunnat få tag på någon. Det
är gott om större lägenheter i viss utsträckning och om lägenheter av omodern
art, men det är icke gott om mindre lägenheter.

Det skulle också vara mycket roligt att av herr Järte få veta i hur stor
utsträckning det kommer småfolk in i de mindre lägenheter, varav, såsom han
i sin motion uppgiver, det numera skulle produceras rätt mycket. Det är ju så,
alt många som käft tre ä fyra rum och kanske flera, fått inskränka sig på
grund av de höga hyrorna till tvårumslägenheter. Så har man flyttat dit, och
så har det fattigaste folket, som kanske har omkring 3,000 om året i inkomst
och icke har råd att hålla sig med en tvårumslägenhet, måst flytta in i ett rum
och kök eller i värsta fall i ett ram eller kanske ett kök. Det är i synnerhet
barnrika familjer, som få taga de minsta och sämsta lägenheterna i anspråk.
Jag har sett ett yttrande av doktor Carlström därom, som jag tycker är så beaktansvärt,
att jag icke vill undanhålla kammaren det och detta så mycket
mindre, som detta yttrande kommer från en person, som icke kan tänkas se på
denna fråga så som vi inom det socialdemokratiska partiet utan som ser på den
från rent hygieniska och sociala synpunkter.

Doktor Carlström säger på tal om anslag ur Wijkska fonden: »Den som i
likhet med undertecknad under ett flertal år av kristid och efterkristid haft tillfälle
att på nära håll se, huru de mindre bemedlade i samhället lida av bristen på
''göda och sunda bostäder till skälig hyra’, som denna utdelningsfond skulle
kunna kraftigt bidraga till att häva, måste i första hand yrka på en sådan
användning av nämnda utdelningsfond, att den kommer dem bland de mindre
bemedlade, som hårdast drabbats av bostadsbristen, de barnrika familjerna, till
godo. Jag för min del kan icke tänka mig något annat allmännyttigt ändamål,
som ens tillnärmelsevis skulle kunna tillmätas en sådan betydelse för samhället,
att man skulle kunna i någon mån jämställa det med det även av donatorerna
som särskilt behjärtansvärt nämnda ''Åtgärder för åstadkommande av goda
och sunda bostäder till skälig hyra för mindre bemedlade i samhället’. Andra
nog så allmännyttiga ändamål torde tills vidare få stå tillbaka för denna för
närvarande kanske vår viktigaste sociala fråga, inför vilken medborgarna, oberoende
av partisynpunkter, helt säkert måste säga sig, att den måste lösas på
ett sådant sätt, att samhället, det är alla samhällsmedlemmar, gör vad det kan
för en praktisk lösning av de mindre bemedlades, särskilt de barnrika familjernas
bostadsfråga, vilket är av det mest trängande behov påkallat.»

Det är ett sådant uttalande, som jag tycker väger så oerhört tungt i vågskålen,
att oavsett vilken synpunkt vi ha på spörsmålen i livet, borde vi alla
kunna vara med om att åstadkomma flera bostäder.

Onsdagen den 27 maj e. m.

75 Nr 41.

Det deklarerades för några dagar sedan eller rättare under några dagar här i
riksdagen så ofantligt mycket om de många svenska hem, som man ville göra
allt för att värna. Jag skulle tycka, att det vore ofantligt roligt, om man
hade ett hem för varje familj i detta land att värna om. Ni ha säkert reda
på att de hem, som en del familjer få kalla sitt hem, kanske icke är sådant, att
man kan säga, att det är så mycket att värna om. Om ni gå till Sivertska
kasernen här i Stockholm eller till exercishuset i Göteborg eller andra jämförliga
bostäder, så få ni se på hem, som det kanske icke är så mycket värt att
offra något för.

Till herr Bengtsson i Norup, som jag vet har ett mycket stort socialt samvete,
skulle jag vilja särskilt vädja, när det gäller denna sak, för han har sig
säkert bekant, hur mycket det betyder för folknykterheten och hur mycket det
betyder för bekämpandet av sjukdomar, i all synnerhet tuberkulosen, med goda
bostäder. Och jag är övertygad om att när han riktigt grundligt tänker på
saken skall han kunna vara med om att biträda Kungl. Maj:ts proposition i
dess helhet. Det enda felet med denna proposition är, att det begäres för litet
anslag för detta ändamål. När vi se på redogörelsen för de lån, som sökts hos
byggnadsbyrån under de senaste åren, finna vi, att under 1922 inkommo ansökningar
om icke mindre 22,5 miljoner kronor. Det var bara en bråkdel av
dessa ansökningar, som byggnadsbyrån kunde bevilja, och så blir det även framgent,
om det icke lämnas större anslag för detta ändamål.

Jag hoppas och tror, att vi i denna kammare skola visa oss tillräckligt beakta
denna utomordentligt stora sociala fråga. När hyresstegringslagen behandlades
här i kammaren och upphävdes, vädjade jag såsom storstadsrepresentant
till landsbygdens representanter, som icke ha känning av städernas bostadsbrist,
att för vår skull behjärta den frågan, och jag gör nu detsamma, när
jag för storstädernas befolkning ber landsbygdens representanter behjärta saken
och vara med om att bifalla Kungl. Maj :ts proposition, som jag, herr förste
vice talman, ber att få yrka bifall till.

Herr Persson i Fritorp: Herr förste vice talman! Bara två korta ord i

denna fråga. Jag skall icke ingå på någon realdebatt och detta så mycket
mindre, som jag delar de skäl, som redan anförts av herr Olsson i Kullenbergstorp.
Men jag vill säga, att det är ett underligt utlåtande därför att det är
icke mindre än 18 reservanter, och herr Bengtsson i Norup yttrade nyss, att
det var egentligen bara tre ledamöter i statsutskottet, som stode för utlåtandet.
För övrigt vill jag säga, att det är tre utskottsledamöter, som alltså icke
finnas någonstans, och bland dem är jag. Det beror på att jag, som vid omröstningen
i utskottet röstade, för den av herr Widell in. fl. avgivna reservationen,
av något förbiseende icke blev antecknad såsom reservant. Jag ber att i
all korthet få yrka bifall till den av herr Widell m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jonsson: Herr talman, mina herrar! Jag tillhör icke dem i kammaren,
som bruka besvära med många eller långa tal. Och det är klart, att jag
i ett sådant skede av riksdagen, vari vi nu befinna oss, icke skulle begärt ordet,
om jag ej känt en rent obetvinglig lust att säga några ord.

Den, som uppkallade mig, var den apologet för hyresspekulationen och bostadskasernerna,
som för en stund sedan uppträdde. Jag^ menar herr Järtc.
Han lovprisade den enskilda företagsamheten på detta område och menade, att
man. om icke för ögonblicket, så i alla händelser ganska snart, kunde med fullt
förtroende överlämna denna sak åt den enskilda kreditgivningen. Visserligen
förklarades, att den enskilda företagsamheten skulle ha hand om denna sak
väsentligen av det skäl, att man rätt snart kunde vänta en fastighetskris. Jag
gjorde genast, när jag hörde det, för mig själv den tysta reflexionen, som en

Anrj. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Sr 41.

Onsdagen den 27 maj e. m.

fräni''mule av * tiden Relling gjorde. Jag skall ej citera uttrycket. Det är visserligen

ra™osia<h-aV “tycket vanligt att låta krisens besvärligheter gå ut över bankerna, som herr
produktionen Järte menade, men min, måhända mera enkelt konstruerade hjärna, säger mig,
m. m. att den krisen ändå till syvende og sist kommer att gå ut över oss allesammans.
(Forts.) När jag hörde herr Järte mycket kyligt resonera här i talarstolen, kom jag
att tänka på ett uttryck, som han fällde för några dagar sedan från denna
plats. Under debatten om försvarsfrågan yttrade herr Järte, att en gång i tiden
följde man Harald Hjärnes maxim, »försvar och reformer». Och det var en
sats, efter vilken också, enligt hans mening, stora grupper av arbetare förr i
tiden hade rättat sig. Men, menade han, numera hade arbetarna betänkligt
förlorat lusten för försvar. Jag skall ej i detta sammanhang diskutera den
saken, ty den hör ju ej hit. Jag skall lämna den därhän. Jag skall bara erinra
om, att det var herr Järtes uppfattning. Det är tydligt, att när han resonerar
så, tyckes han ha kommit till den åsikten, att han på något sätt måste
kvittera för att, så att säga, uppehålla balansen. Och därför har han å sin sida
— därom har hans verksamhet under senare åren burit vittne — tappat allt intresse
för reformer.

Jag skall nu lämna herr Järte och mycket koncentrerat ange de skäl, som
för mig varit bestämmande, då jag ställt mig bland dem, som reserverat sig för
Kungl. Maj ds proposition. Det torde ej kunna förnekas, att bostadsbrist
föreligger, i alla händelser brist på små bostäder, bostäder för arbetare.
^ Det är tydligen också, så vitt jag kan förstå, nödvändigt att
på något sätt varaktigt ordna med sekundärkrediten, så att man får
sådana smärre bostäder till stånd. Det behöves — därom kan man
väl knappast tvista — alltjämt en betydande produktion av smärre bostäder.
Det bär visat sig, erfarenheten har lärt oss, att de enskilda företagarna icke
äro intresserade för att sörja för detta bostadsbehov. Och är de det, blir det
bostäder av hyreskaserntyp. Erfarenheten har vidare lärt oss, att denna likgiltighet
från den enskilda företagsamhetens sida att sörja för detta tillskott
av bostäder har gjort nödvändigt för kommunerna att träda till och själva
bygga i ganska stor utsträckning. Då det nu emellertid är på det sättet, att
man ej kan lita till den enskilda företagsamheten, måste de bostadsbehövande
själva försöka bygga. Men det är tydligt, att de icke kunna göra det, om de
icke få under bättre förhållanden, än bankerna ge dem, den sekundära kredit
de behöva. Det är omvittnat från statsrådsbänken och det torde vara ostridigt,
att bankerna äro synnerligen ovilliga att ge sekundärkredit åt smärre bostadsbyggare
och sådana, som vilja bygga egna hem. Om vi sålunda i stort
sett äro ense om allt det jag nu påpekat, så torde det icke finnas någon annan
utväga än att staten träder till för att bisträcka .med denna sekundärkredit åt
de små bostadsbyggarna.

Jag har svårt att förstå den ovilja, som här kommit till synes från högerpartiets
sida gentemot detta förslag och det av flera skäl. Men jag skall ange
bara ett. Om jag ej tar fel, anse sig högerpartierna vara lika intresserade som
några andra för, att folk skall komma i tillfälle att få egna hem. Det ingår för
övrigt i högerns åskådning, att folk skall kunna komma på sin egen grund,
under eget tak. Då förefaller det mig, som om under dylika omständigheter
högern borde vara lika intresserad som vi alla andra av att på allt sätt hjälpa
till, att den idén kan realiseras. Men ingenting av högerns uppträdande i denna
sak vittnar om, att man har något, törs jag säga det, levande intresse för saken
i varje fall. Det har också invänts, att man inte vill vara med om denna
sak — det har varit från annat håll, icke från högern — därför, att räntan
måste höjas för att en riskfond skall kunna komma till stånd. Jag kan heller
icke förstå, att folk med borgerlig åskådning skall kunna opponera sig mot en
sådan anordning, då den ju borde fullkomligt stämma överens med deras tanke -

Onsdagen den 27 maj e. m.

77 >''r 41.

gång, så vitt jag kan förstå, då det utan tvivel förhåller sig så, att med denna Ang. till
höjning av räntan är meningen att låta egnahemsbyggarna själva i största
möjliga utsträckning svara för de risker, som denna verksamhet för med sig. produktionen
Jag kan ej inse annat, än att det är — som för övrigt också sagts från stats- m, m.

rådsbänken på mycket bättre sätt än jag kan framhäva det — god och sund (Fora.)

ekonomi. Alla sakskäl, så vitt jag kan förstå, alla verkligt starka skäl tala
för ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Det är måhända hårt att säga
det, men är det så, att man uti denna kammare — ja, det är inom parentes anmärkt,
min rent privata åsikt — fäller denna proposition, kan jag icke inse, att
man gör det på de starka skälens grundval utan uteslutande därför, att man
tycker, att man har ett lämpligt tillfälle att ge en socialdemokratisk regering
ett nyp.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av
herr Lindblad in. fl.

Under detta anförande hade herr talmannen inträtt och övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag hade ej tänkt yttra mig i denna fråga,
men fann mig föranlåten att begära ordet efter det anförande, som herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet nyss här höll. Jag vill gentemot honom
försäkra, att jag för min del, och jag vet även hela mitt parti, har precis
samma livliga och levande intresse för bostadsfrågans lyckliga lösning som
statsrådet själv. Särskilt då han berörde trädgårdsstäderna, kom han in på
ett område, där även jag för min del är till ytterlighet intresserad och där jag
vill på alla sätt främja en god utveckling. Men vägarna till den lösningen te
sig något olika för statsrådet och mig. De mörka bakgårdar i städerna, som
fortfarande finnas, de te sig säkerligen lika avskräckande för en högerman
som för en socialdemokrat, så att vi äro lika ense i den punkten, att ljus och
luft i våra bostäder få ej saknas. Vi vägra också från vår sida icke, som även
av herr Järtes anförande nyss framgick, hjälp och understöd till bostadsfrågans
lösning, men vi vilja ha denna hjälp anpassad på något annat sätt än herr
socialministern.

Det är alltid svårt att spå, men jag tror, att herr Järte har rätt däri att det
så småningom kommer en fastighetskris. När den kommer, är svårt att yttra
sig om, men att den är i antågande, tror jag man kan våga påstå. ^ Är så förhållandet,
hur kommer det då att te sig? Jo, så vitt jag kan förstå, måste då
uppstå ett vakuum med en sugning till billigare bostäder, som automatiskt
då måste komma fram. Hur kommer det då att te sig, bl. a. i de av statsrådet
åberopade trädgårdsstäderna? Så vitt jag vet, hyra, många av de fastighetsägare,
som med hjälp av statslån och annat slagit sig ner där, ut ett eller ett
par rum. Vid en kris med fallande hyror komma de att lätt mista sina hyresgäster
eller också få de genom billigare hyror mindre inkomster, som kunna
äventyra deras förmåga att infria sina förbindelser. Och vem kommer då att
få sitta emellan till slut? Jo, så vitt jag kan förstå, staten eller kommunen.

Ty givet är, att då räntor icke kunna infrias, lån förfalla och ej kunna betalas,
den långivande, staten, eller den ansvarsbundna, kommunen eller vem
det är, blir den, som får betala fiolerna. Vi kunna därför icke vara med i den
tankegång, som statsrådet här framförde, både av omtanke om staten och kommunernas
finanser lika mycket som av omtanke om egnahemsägarna själva.

Jag erkänner för min del, att statsrådet har rätt i den del av sitt anförande,
där han framhöll, att de låntagande komma förvisso att göra de största ansträngningar
för att infria förbindelserna för sina hem just genom de moraliska
garantier, som ligga i kärleken till det egna hemmet. Men om detta är

-Nr 41. 78

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

riktigt, är det i alla fall den hårda verkligheten, som säger, att det ej är tillräckligt
med moraliska garantier. Dylika garantier äro ej tillräckliga i affärslivet
och få enligt mitt förmenande icke vara tillräckliga, när man har
ansvar för statens finanser, som vi här skola ha i riksdagen. Det gäller att ej
enbart se till de moraliska garantierna utan även de ekonomiska och juridiska.
Skulle vi endast lita på de moraliska, så skulle säkerligen våra känslor många
gånger låta° sig övertalas till att giva anslag, som vi sedermera skulle här i
riksdagen få djupt och bittert ångra. Det är sålunda av praktiska och nationalekonomiska
skäl. som jag anser, att vi ej kunna följa statsrådets tankegång
i denna del. Det är för övrigt ej alltid säkert, att man hjälper bäst, när
man hjälper med pengar. Det visar sig mången gång vid barnens uppfostran
och kan även visa sig kanske även i denna fråga. Understöd, men på försiktigt
sätt, blir i denna fråga enligt min mening den enda riktiga vägen.

Såsom frågan nu ligger, har jag, herr talman, för tillfället icke något yrkande,
men har icke velat underlåta att framföra dessa synpunkter.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Jag har ju inom byggnadsbyrån
varit med om denna utredning och bär således förordat Kungl. Maj:ts proposition.
Jag hör till dem, som äro livligt intresserade av egna hems byggande,
och i det fallet antar jag, att de flesta i kammaren ha samma åsikt som jag.
Det är ju skratt för denna egnahemsbildning ha vi statens egnahemslånefond.
Till den anslår staten årligen ett belopp av omkring 18 miljoner kronor, och
den utlämnar lån, icke endast till jordbrukslägenheter utan också till bostadslägenheter.
Lånen till bostadslägenheter få visserligen icke utgå till dem, som
ligga inom stads planlagda område, men till alla andra tätare befolkade samhällen
och dem, som ligga utanför städernas planlagda områden. Och det är
till stor del samma egnahemsbyggare, som erhålla lån från egnahemslånefonden
som av de medel, varom det här är fråga. Här är det kan man säga, en
städernas egnahemsrörelse, den andra en landsbygdens egnahemsrörelse,
främst avsedd egentligen för jordbrukslägenheter, fastän till den fonden avsättes
årligen ett belopp av 5,5 miljoner kronor till bostadslägenheter. Ansökningarna
till egnahemslanefonden om lån till bostadslägenheter uppgå varje
år till 13,5 miljoner kronor och tillgången är som sagt 5.5 miljoner kronor.
Således är behovet ofantligt mycket större, än som kan tillgodoses. Det vore
naturligtvis för hushållningssällskap och för egnahemsrörelsen på landsbygden
av stort värde, om här kunde ske en rationell klyvning, så att landsbygden
finge sill egnahemslånefond och städer och tätt befolkade samhällen sin.
Genom en sådan anordning, som Kungl. Maj:t föreslår, är det möjligt att få
fram detta önskemål. Då denna sak var på tal i byrån, var egnahemsinspektören
närvarande, och han för sin del framhöll då den stora fördel, som skulle
kunna vinnas genom att få denna egnahemslånerörelse lossad från hushållningssällskapen.
Som sagt, staten lånar årligen ut till egnahemsrörelsen utanför de
planlagda områdena i städerna 18 miljoner kronor. Här gäller det en egnahemslånerörelse
för städerna och de tätt bebyggda samhällena. Jag får verkligen
såga, att då staten gör så ofantligt mycket för egnahemsrörelsen på
landsbygden, har jag för min del icke kunnat motsätta mig, att staten åtminstone
gör något för egnahemsrörelsen inom städerna. Det anser jag för min
del vara en gärd utav rättvisa, som man inte kan komma ifrån. Här gäller
ju för övrigt inte några uppoffringar för staten. En fond bildas av låntagarna
själva, och till denna avsättas från början 500,000 kronor av byggnadsskatterna,
som städerna själva samlat ihop. Mänskligt att döma torde staten icke behöva
släppa till ett öre.

I själva verket är det ingen, som tror, att detta provisorium kommer att taga
slut. Här inströmmar det varje år ansökningar till mer än dubbla beloppet

Onsdagen den 27 maj e. in.

79 Nr 41.

utav vad som kan delas ut, och provisoriet kommer därför säkerligen varje år
att förnyas. Detta är i själva verket en städernas, de tätt befolkade samhällenas,
angelägenhet, och icke något särskilt önskemål för landsbygden, i annan
mån än att hushållningssällskapen slippa ifrån denna egnahemsrörelse. Men
jag vill upprepa det, att då staten gör så mycket för oss ute på landsbygden,
tycker jag, att det inte är mer än en gärd av rättvisa, om staten åtminstone
lämnar en ordnande hand för egnahemsväsendet i städerna. Något annat är
det i själva verket inte fråga om.

Permanensen, som man nu är så rädd för, ja den har man i själva verket redan,
ty alla lån, som hava lämnats ut, löpa med trettioårig amortering, vilket
ju innebär, att det hela måste löpa många år framåt.

Då jag för min del således inte kan se annat, än att det ligger billighet och
rättvisa uti detta förslag, då det inte kan medföra några risker ifrån statens
sida och då det enligt mitt förmenande måste anses som en lämplig och bra
anordning, kan jag inte förstå annat, än att man gott kan rösta för bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, som ju är detsamma som den utav herr Lindblad m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Järte: Herr talman! I herr socialministerns anförande funnos vissa

tonfall av personlig art, som nödga mig säga, att herr statsrådet bestämt förväxlat
andra kammaren med på Stockholms Stortorg under valrörelse. Där
kan man åstadkomma ett retoriskt blodbad på sina motståndare, ty de äro inte
närvarande. Men det faller sig svårare i kammaren, ty här överleva.de en
sådan exekution, och jag försäkrar herrarna, att de göra det med oförminskad
hälsa.

I herr statsrådets anförande fann jag eljest-ingenting, som kunde på allvar
vederlägga mina uttalanden. Jag efterlyste anledningen till att bostadskommissionens
förslag för den sekundära fastighetskrediten icke blivit omnämnt
i propositionen, och jag frågade, huru den saken låg till och om man
inte möjligen kunde finna en framkomlig väg längs den linjen. Jag måste
säga, att innan riksdagen binder sig vid den metod, som här föreslås, vore
det angeläget veta, om det inte kunde finnas andra vägar, särskilt då den, som
bostadskommissionen anvisade.

Vidare framgick det av herr statsrådets anförande, som om ingenting vare
sig hade åtgjorts eller endast med svårighet skulle kunna åtgöras i fråga
om skapandet av trädgårdsstäder utan den nuvarande metoden att finansiera
dessa egnahemsbyggen. Ja, mina herrar, före kriget skapades här stora trädgårdsstäder
i Stockholms närhet, jag tänker på Tureberg, Huddinge och andra,
som kommo till utan en sådan anordning. Det försiggick en kraftig utveckling
på detta område före krisen, och det är min övertygelse, att om vi avveckla
denna kristidsverksamhet, kommer man att fortgå vidare på den gamla
vägen, allra helst som våra stora städer ha direkta intressen av att exploatera
sina- markområden. Som stockholmare och skattebetalare här i huvudstaden
gläder jag mig visserligen åt att Stockholm, liksom storstäderna i gemen,
på detta sätt med statens välvilliga hjälp kan få i gång omfattande egnahemsbyggen
på sina stora utmarker. Och jag förstår, att många kommunalmän
resonera som så: Det är allt skönt att ha staten härvidlag, och det är
mycket tilltalande, att staten nu vill lätta kommunernas förpliktelser och åtaganden.
Men, mina herrar, här i riksdagen äro vi i främsta rummet statsrepresentanter.
Därför måste jag för min del vidhålla, att det vore klokast
och sundast att återgå till den gamla ordningen, att bostadspolitiken är en
kommunal angelägenhet. Staten har kanske möjligheter — jag hänvisar ännu
en gång till bostadskommissionens förslag — att vidtaga åtgärder, varmed
staten indirekt kan stödja kommunerna härutinnan. Men i främsta rummet

Ang. lån till
främjande av
„bostads''/produktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41. 80

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

är det kommunerna, som skola taga initiativet och bära ansvaret. Staten har
här en sekundär uppgift.

Vid nu ifrågavarande verksamhet böra kommunerna bibehållas vid odelat
förmedlaransvar. I händelse av en kris komma de ändå att genast vända
sig till staten och begära hjälp. Det är heller inte riktigt, som här göres
gällande, att denna verksamhet inte varit förenad med vissa förluster. Under
de få år, som gått, ha åtskilliga åtgärder vidtagits med uppenbara förluster
för statsverket. Det verkställdes härom året en extra avskrivning av 3,000,000
kronor; man nedsatte 1923 räntan från 5 till 4 procent, och man har fått täcka
mindre bärkraftiga kommuners förluster i några fall. Allt detta är uppenbara
avbränningar, och det kan komma ännu större sådana, ifall en häftig kris
kommer att gå fram över den nya bostadsproduktion, som med ifrågavarande
finansieringsmetod kommit till stånd.

Herr statsrådet nämnde, att det finns andra länder, som vi borde se upp
till som exempel i förevarande hänseende, ja, han ville rent av ifrågasätta, om
det icke saknades förståelse för den sociala sidan av saken. Ack, ha vi nu
inte i vårt land varit med så pass länge i fråga om sociala reformer, att vi
veta, att endast de ha varaktighet, endast de ha utsikter att verkligen lända
till verkligt gagn, som äro baserade påj sunda ekonomiska principer. Och
det är tyvärr inte fallet med denna verksamhet, ty här givas krediter på undernormala
villkor.

Exemplet från Holland kan vara frestande för herr statsrådet att omtala,
men det nämndes heller ingenting om de betingelser, de förutsättningar, under
vilka holländska staten driver sin bostadspolitik. Men på närmare håll ha
vi också några »föregångsländer», och det är Danmark och Norge. Och de
ge exempel av den art, att spåren förskräcka. Jag skulle vilja hänvisa herr
socialministern till en ledande artikel, som jag läste i tidningen Socialdemokraten
för i lördags, den 23 maj, vari skildrades förhållandena på bostadsmarknaden
i Köpenhamn och Oslo, där man ännu har kvar hyresregleringen
samt där det statligt-kommunala ingripandet haft stor omfattning. Det hette
där:

»Ja, men vad är då att göra? frågar någon. Svaret därpå är ej lätt att
finna. Men säkerligen ges icke mera än en framkomlig väg för att få bostadsproduktionen
i gång, där den nu ligger nere. Och den vägen måste för att
leda till målet gå i den riktningen, att bostadsproduktionen, liksom andra verksamheter,
får bära sina egna kostnader. Helt och hållet. Och där dessa kostnader
jämförda med den allmänna prisnivån äro för höga — och betinga för
höga hyror — där måste de nedbringas. Absolut. Utan iakttagande av dessa
två grundregler torde alla andra försök att råda bot mot bostadsnöden vara
dömda att i det långa loppet, som det heter på danska, misslyckas, bliva ekonomiska
kvacksalvarkurer, som alls icke leda till den hälsa man åsyftar att
vinna.»

Det är lika sant, som det är sagt. Man bör därför framgå med synnerlig
varsamhet på den inslagna vägen, särskilt med hänsyn till den sannolika krisfaran;
för den skull, herr talman, vill jag vidhålla de synpunkter, jag framhållit
i motionen, och gör intet yrkande.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Jag har inte så

mycket att tillägga till det första anförande, jag höll. Jag har aldrig föreställt
mig, att herr Järte skall taga mina argument som en vederläggning
utav vad han säger. Jag vill bara erinra om, att ett av hans stora nummer
i det första anförandet, var det indextal på 150, som han nämnde för bostadsproduktionen
1924 jämfört med 1913. Jag kunde omedelbart svara, att beträffande
det, det här gäller, d. v. s. smålägenheterna, om ett rum och kök,

Onsdagen den 27 maj e. m.

81 Nr 41.

där har bostadsproduktionen uppgått till 600 lägenheter 1924 mot 900 år
1913. Det vill med andra ord säga, att herr Järte anser, att han kan göra
ett angrepp på ett förslag, vilket avser att underlätta tillkomsten av smålägenheter,
genom att taga en genomsnittssiffra, som inte lämnar någon verklig
upplysning om tillståndet på bostadsmarknaden. Men han betraktar det
,som en komplett likgiltig sak, om det finns en siffra beträffande enrumslägenheter
för samma år, vilken verkligen ger en upplysning om läget på den punkt,
vi här diskutera. Men är det så, att man inte intresserar sig för sådana vederläggningar,
då måste man ju avstå från varje försök att överhuvud diskutera
en sak.

Jag vill sedan säga, att nu har ju herr Järte nästan varje dag haft tillfälle
att beklaga sig över tonfall utav personlig art. Det kan ju hända;
jag vet verkligen ej, om jag har någon anledning att taga åt mig den förebråelsen
— ty det är väl ändå inte så, att det, när herr Järte har yttrat sig, är
ett personligt utfall, om man polemiserar mot honom. Herregud, herr Järte
har naturligtvis rättighet att ha lärt om under de år, som ha gått, sedan han
tillhörde det socialdemokratiska partiet, men jag kan inte betrakta det som
något i och för sig förnärmande, om jag känner det litet egendomligt, att i
varje fråga utav denna beskaffenhet finna honom; som den mest energiske
fienden till våra strävanden. Jag kan inte inse, att jag inte skulle ha rättighet
att konstatera en sådan sak utan att herr Järte skall betrakta det som
ett slags förolämpning eller överhuvud taget taga illa upp. Det politiska
liv, som herr Järte nu har inträtt i, det är av den art, att man får lov att
finna sig i att ibland bli påmind inte bara om sina nuvarande utan också om sina
gamla åsikter.

Jag vill f. ö. säga, att om det nu skall talas om värdet utav argument, sökte
herr Järte, såvitt jag kunde finna, göra gällande, att ett av honom citeralf
uttalande i en artikel i tidningen Socialdemokraten, där det stod, att bostadsproduktionen
skulle få bära sina egna kostnader, det innehöll sunda åsikter,
tydligen i motsats till de åsikter — ty eljest skulle det väl inte hava anförts
— som jag här har tillåtit mig utveckla och som också äro utvecklade i den
kungl. propositionen. Jag vill då bara påpeka för kammarens ledamöter, att
detta förslag avser, i motsats till vad tidigare har varit fallet, att låta bostadsproduktionen
betala sina egna kostnader. Ett utav framstegen i detta förslag
ligger just i det, att man helt och hållet har släppt subventionstanken.
Jag delar precis Socialdemokratens åsikter, nämligen på den punkten, som också
har vunnit herr Järtes instämmande, att en sådan produktion måste bära
sina egna kostnader, och det är det, som förslaget går ut på. Det är därför
jag är förvånad, att den, som beklagar sig över mitt sätt att argumentera,
själv använder argument, som ingenting annat betyda än att han slår in
öppna dörrar.

Vad sedan beträffar det argumentet, att man före denna kristid, som vi
hava haft, skulle ha haft en egnahemsbyggnadsverksamhet av någon särskild
kvalitet, nämligen i sådana samhällen som Tureberg och Huddinge, vad det
argumentet beträffar, undrar jag, om det är korrekt att säga, att det fanns
någon verkligt utvecklad egnahemsbyggnadsverksamhet uti dessa samhällen
före år 1913. Det tror jag inte är alldeles riktigt. Men vad som är utav
mycket stor vikt, om man skall bedöma denna sak, det är, att man gör klart
för sig, att sådana samhällen växa, om jag så får uttrycka mig, vilt. Det
är vildvuxna samhällen, som, när bebyggelsen blir litet tätare, komma att
kosta kolossala summor för att på ett lämpligt sätt kunna ordnas och regleras.
Jag åsyftar inte sådana företeelser som t. ex. det nuvarande Tureberg,
utan sådant detta samhälle var, när det från början växte upp. Därför liar

Andra kammarens protokoll 1025. Nr-kl. C

Ang. lån till
•främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41. 82

Onsdagen den 27 maj e. in.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forte.)

hela den plan, som här föreligger, det ofantliga företrädet, att man redan
från början får en väl reglerad och ordnad egnahemsbj^ggnadsverksamhet.

Det förefaller mig ingalunda vara .så föraktligt att göra på detta sätt. Jag:
tillåter mig för min del att säga, att de argument, som här hava använts emot
den kungl. propositionen, de väga i själva verket ganska lätt. Det är klart
som dagen, att i all ekonomisk verksamhet kan det uppstå situationer, där
en person råkar i svårigheter. Det är en sak, som man alltid måste räkna
med. Det förhåller sig ju i själva verket så, att man inte utlämnar lån, om
jag nu undantar de kooperativa bostadsbyggena, till egnahem, som inrymma
mer än två familjer. Trots allt är detta en av de mest solida ekonomiska
verksamheter, som vi ha i samhället och som säkerligen har utsikter att vid
en fastighetskris stå sig betydligt bättre än den vanliga spekulativa bostadsproduktionen.

o Ja, jag har för min del ansett, att denna replik borde fällas, och jag tilllåter
mig än en gång framhålla önskvärdheten av att man nu tar detta steg,,
som sannerligen inte är något äventyr och som också är tillräckligt väl förberett.

Herr Beskow: Herr talman! I sitt första anförande motiverade herr statsrådet
huvudsakligen sin ståndpunkt med den utomordentliga betydelsen av att
inrikta bostadsproduktionen på egna hem i trädgårdsstäder och med angelägenheten
av att försöka så långt möjligt komma ifrån hyreskasernsystemet.
Jag tror för min del, att på den punkten råder icke någon större meningsskiljaktighet.

Yad saken här egentligen gäller, skall jag försöka att med några få ord
lägga fram. Den första frågan är, huruvida den verksamhet, som hittills har
bedrivits^genom statens byggnadsbyrå, skall göras permanent eller icke. Den
andra frågan gäller, var den risk, som kan uppstå genom understödjandet av
bostadsproduktionen, skall läggas, och den tredje frågan åter berör storleken
av det belopp, som staten bör lämna i form av lån till egna hem. Det är
alltså dessa tre frågor, som det här gäller att taga ståndpunkt till.

Vad först själva permanensen beträffar, vill jag för min del säga, att jag
a priori icke gärna vill vara med om att inrätta ett nytt ämbetsverk, då man
mycket väl kan tänka sig, att detta ämbetsverk under vissa tider icke får
någon egentlig funktion. Allt går i vågor, mina herrar, och i synnerhet förhållandena
på det ekonomiska området; det är långt ifrån bevisat, att icke
förhållandena kunna gestalta sig så, att det kan bli obehövligt för en längre
eller kortare tid, att staten lämnar några understöd till byggnadsverksamheten.
Jag tror icke, att någon kan bestrida, att vi kunna få en fastighetskris.

Vad beträffar frågan om var den risk, som otvivelaktigt i viss mån finns,
skalig läggas, om den skall läggas på staten eller kommunerna, kan man ju
ha något olika åsikter. Det sägs. att om vi vidhålla kravet, att kommunerna
skola taga hela risken, innebär detta en förolämpning mot kommunerna, därför
att man då skulle gå ut ifrån, att de, därest deras riskandel minskas, icke
skulle förvalta dessa medel på sådant sätt, att staten löper minsta möjliga
risk. Jag tror icke, att det är riktigt, Det ligger i sakens natur, att när man
begränsar kommunernas risk på det sätt, Kungl. Maj:t föreslagit, eller till
en, tredjedel av den ursprungliga, kan det icke hjälpas, att statens risker
måste ökas, och summan av statens och kommunernas risker blir större än
med nuvarande förhållanden.

Vad slutligen beträffar frågan om det belopp, som man här vill avsätta,
är det ingen, som har motsatt sig, att ett belopp avsättes för i år. Även herr
Järte har i den motion, i vilken jag har instämt, tänkt sig ett icke alltför

Onsdagen den 27 maj e. m.

83 Nr 41.

ringa belopp, och den reservation, som väl möjligen skulle kunna ha någon
utsikt att gå igenom, tänker sig icke mindre än 7 miljoner avsatta för ändamålet.
När det gäller att bedöma denna sak, får man emellertid tänka på att
staten icke tar för stora belopp från kapitalmarknaden och riktar in dem på
ett enda ändamål. Det kan icke hjälpas, att vi få tänka litet också på statens
kreditvärdighet och icke blott på kommunernas. Vi få icke glömma bort
statsskuldens starka tillväxt, och de räntor, som vi betala för denna, uppgå
ju redan till betydande belopp. Jag tror därför, att i varje fall det belopp,
som högerreservanterna här ha föreslagit, kan anses vara skäligt.

Herr statsrådet har fäst sig mycket vid att den privata bostadsproduktionen
i Stockholm väsentligen skulle vara inriktad på större lägenheter, och
han nämnde, att år 1913 byggdes det 900 lägenheter om ett rum och kök men
år 1924 endast 600 lägenheter av samma typ. Jag har här några siffror,
som även förekomma i motionen, och som visar, att så förhåller det sig icke,
om man ser på produktionen i genomsnitt. Av enkelrumslägenheter byggdes
i procent av hela antalet lägenheter år 1913 13.9 procent, år 1923 8.8 procent
men år 1924 14.1 procent, d. v. s. en större procentsats år 1924 än år 1913
och avsevärt mycket större procentsats år 1924 än år 1923. Utvecklingen
går sålunda i den riktningen, att det blir en ökad produktion av enkelrum
jämfört med alla övriga kategorier. För lägenheter om ett rum och kök
utgjorde procenttalet år 1913 32.7 procent. Siffran sjönk år 1923 till 16.8
procent men har år 1924 stigit till 23.7 procent. Det är ju också möjligt, att
denna minskning av antalet lägenheter om ett rum och kök kan stå i samband
med den ökade produktionen av egnahemsbostäder. För lägenheter om
två rum och kök utgjorde procenttalet år 1913 24 procent, år 1923 31.5 procent
och år 1924 29 procent. Här föreligger alltså för båda åren en ökning
gentemot år, 1913''. Även till lägenheter om två rum och kök får man ju i
detta sammanhang taga hänsyn.

Herr statsrådet har pekat på att innan den statsunderstödda verksamheten
började, var den egnahemsbyggnadsverksamhet, som bedrevs, av ett relativt
ringa värde. Jag vill då passa på att erinra om de stora egnahemsanläggningar,
som i ett betydande antal uppfördes av industriföretag här i landet,
och som kanske icke voro lika väl planerade som de mönstergilla anstalter,
som nu åstadkommas genom byggnadsbyråns försorg, men som i alla
fall kunde betecknas som goda.

Jag tror för min del, att när man icke för närvarande anser sig kunna gå
med på permanensen och icke vill gå med på den ändrade fördelningen av
riskerna, som Kungl. Maj :t har föreslagit, kan det var riktigt att bifalla
högerreservationen, men det kan ju hända, att förhållandena ligga så, att det
är klokare att i detta läge acceptera utskottets förslag. Jag skall därför,
herr talman, be att få yrka bifall till detsamma.

Hans excellens herr statsministern Sandler: Herr talman! Jag behöver

icke göra något tillägg till de synpunkter, som av socialministern förut äro
utvecklade. Anledningen till att jag har begärt ordet är, att jag skulle vilja
framhålla några mera allmänna reflexioner, som debatten synes mig ge anledning
till.

Jag vill först, dröjande ett ögonblick vid den allra sista talarens anförande,
hemställa, huruvida det faktiska läget verkligen är sådant, att man här har
någon anledning att mobilisera en till äventyrs förefintlig ovilja mot inrättandet
av nya ämbetsverk. Det är ju ingalunda så, att man ifrågasätter något sådant.
Statens byggnadsbyrå existerar redan och den kommer att existera, även
om kammaren icke biträder den tredje punkt i reservationen, om vilken diskussionen
här har rört sig.

Ang. län till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Nr 41. 84

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Då det framhålles, att man ju måste tänka på att det är fråga om statsmedel,
bör det väl icke lämnas utan erinran, att vad förslaget går ut på är att bereda
en ekonomiskt fullt motiverad placering av de medel, som finnas i rusdrycksmedelsfonden.

Då här talats om bostadskommissionens förslag beträffande den sekundära
fastighetskrediten, vill jag endast framhålla, att den omständigheten, att ställning
icke har tagits till denna stora och komplicerade fråga väl icke bör utgöra
något hinder för att beträffande en mindre del av densamma acceptera
ett förslag, om det på sitt område, beträffande egnahemsbyggarnas sekundära
fastighetskredit, kan befinnas vara välgrundat.

För att slutligen övergå till de reflexioner, som föranledde mig att begära
ordet, kan jag väl förstå de synpunkter, som här ha framförts exempelvis av
herr Bengtsson i Norup. Det har redan understrukits, och det kan vara skäl
att göra det ännu en gång, att statsutskottets uttalande i frågan icke innebär
något principiellt motstånd mot den linje, som Kungl. Maj:t i sitt förslag har
slagit in på. Herr Bengtsson i Norup har i sitt anförande ytterligare klargjort
detta förhållande. Anledningen till att man icke velat biträda även punkt 3
är ju en tveksamhet beträffande innebörden av densamma. Jag undrar emellertid,
om icke herr Bengtsson i Norup efter att ha åhört denna debatt har
blivit en smula tveksam beträffande den försiktighet, som utskottet har ådagalagt
genom sitt yttrande i denna del. Det visar sig av debattens allmänna läggning,
att fram träda som ledare av motståndet mot Kungl. Maj :ts förslag talesmän,
vilkas intresse för hela denna angelägenhet visar sig däruti, att deklarationerna
om att man bör göra något i denna fråga utnämna i att vederbörande
icke framställa något yrkande. Herr Järte hade ordet en andra gång och
slutade då med att vidhålla sina synpunkter i frågan, men han vidhöll också
att icke göra något yrkande. Jag tror, att man av den omständigheten får en
belysning av vad det är för en sympati för att verkligen få något gjort på
detta område, som ligger bakom motståndet mot Kungl. Majrts förslag. Då
här har talats ifrån herr Järtes sida om detta förslag såsom innefattande något,
som kunde karakteriseras såsom ekonomiska kvacksalvarkurer, bör det väl ge
herr Pettersson i Bjälbo anledning att känna sig ganska undersam i sitt sinne,
att få höra det betyget av herr Järte här från talarstolen. Jag tror, att kammaren
kan ganska lugnt även efter denna betygssättning från herr Järtes sida
rösta för det förslag, som är framlagt av statens byggnadsbyrå.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Hans excellens herr stats ministern

yttrade, att denna byggnadsbyrå finns och kommer att finnas, och
jag förstår alltför väl, att så blir fallet, men jag tillät mig i mitt första anförande
uttala den förmodan, att om man icke ginge in för perrnanensen, så
borde, under förutsättning att respektive kommuner finge stå för hela ansvaret
för lånen, en hel del av det nuvarande arbetet i byggnadsbyrån kunna lättas
och förenklas. Den meningen tillåter jag mig fortfarande att vidhålla, då jag
är övertygad om att ett rätt stort dubbelarbete äger rum beträffande byggnadsritningar
o. dyl.

Till följe de olika yrkanden, som äro gjorda, och då utskottets förslag i realiteten
icke skiljer sig på något annat sätt från den av herr Widell in. fl. avgivna
reservationen än att utskottet anser, att vart enda öre, som kan^ uppbringas
i rusdrycksmedelsfonden skall användas under kommande budgetår, vilket vi
reservanter icke velat gå med på, förklarar jag för min del, att om man verkligen
vill renskrapa fonden helt och hållet för tillfället, har jag icke något principiellt
emot den saken. Det kan kanske lugna sinnena, att man kommer till
botten i penningpungen, och därför, herr talman, skall jag be att få från -

Onsdagen den 27 maj e. m.

85 Nr 41.

träda mitt förra yrkande ock förena mig i yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Persson i Fritorp.

Herr Beskow: Herr talman! Hans excellens herr statsministern gjorde

gent emot mig gällande, att den väg, man här vill välja att lämna ut stora belopp
i form av lån, egentligen vore att på ett fullt'' räntebärande sätt placera
rusdrycksmedelsfondens medel. I anledning därav vill jag endast säga, att det
i alla fall måste betyda, att man från kapitalmarknaden inriktar betydande belopp
på ett visst ändamål.

Jag vill vidare framhålla, att om det mot förmodan skulle bli för mycket medel
i rusdrycksmedelsfonden, kan man anvisa en ganska lycklig utväg att råda
bot på detta missförhållande, nämligen att fondens medel användas till inköp
av statsobligationer, varigenom vi skulle kunna nedbringa statens skuldsättning.
Jag tror, att det också är ett ganska stort önskemål.

Slutligen vill jag med anledning av hans excellens herr statsministerns anförande
ännu en gång understryka, att jag för min del som en av högerns representanter
har yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har icke begärt ordet förut i denna

debatt, därför att jag har verkligen velat bidraga till att förkorta återstoden
av riksdagen så mycket som möjligt i förhoppning, att de allra flestas önskan,
att man skulle kunna få komma hem före pingst, skulle kunna gå^i uppfyllelse.
Emellertid synes detta nu så gott som uteslutet, och då må det icke
förtänkas, om även jag säger några ord. Emellertid skall jag på grund av det
skäl, jag nu har anfört, inskränka mig till att helt instämma i de synpunkter,
som senast herr Beskow har framfört. Det är de synpunkter, som högern
har. Man vill icke, att kommunerna skola komma ifrån ansvaret på det sätt,
som Kungl. Majrt har föreslagit. Jag tror, att det är en riktig och för staten
mycket hälsosam ståndpunkt, att staten icke bara genom lån främjar den ena
och andra sajken och låter kommunerna slippa ifrån. Det är en av de synpunkter,
som herr Beskow framförde. I de andra synpunkterna skall jag
instämma med honom och icke upptaga tiden längre med dem.

Yad hans excellens herr statsministern nyss yttrade, rent av nödgade mig
emellertid att begära ordet. Han sade, att nu se kammarens ledamöter, varifrån
motståndet kommer, därför att de, som ha uppträtt, ha icke gjort några
yrkanden, och så drar han därav den; slutsatsen, att då vilja de icke. göra
något. Jag ber, herr talman, att få säga, att för det första påyrkas i den
framlagda högermotionen ett ganska stort belopp till detta ändamål, för det
andra påyrkas i högerreservationen ett belopp av 7 miljoner kronor, och för
det tredje har herr Beskow här yrkat bifall till utskottets förslag. Jag vill
säga, att de högermän — jag tror, att jag har talat vid dem allesammans —
som här ha uttalat sig, kunna antingen vara med om utskottets förslag eller
också om högerreservationen. De kanske hellre vilja ha högerreservationen, men
de kunna också gä med på utskottets förslag. Icke får man väl då som hans
excellens statsministern säga, att därför, att de uppträda utan att var och en gör
ett yrkande, äro de ointresserade för saken, och varigenom hans excellens vill
söka hos kammarens ledamöter få fram en stämning av att här är det personer,
som tala på högersidan, som äro ovilliga mot hela denna verksamhet, och som
icke vilja göra något, när dessa dock med klara och tydliga skäl ha sagt,
varför de icke vilja göra på det sätt, som Kungl. Maj:t har föreslagit. Jag
finner, herr talman, det ganska oberättigat att draga en sådan slutsats.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forte.)

Kr 41. 86

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. lån till
främjande av
bostadsproduktionen

m. m.
(Forts.)

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.

Hans excellens herr statsministern Sandler: Herr talman! Jag skall endast
konstatera, att herr Järte, som två gånger haft ordet, ingendera gången gjort
något yrkande. Yad skälet därtill beträffar, så tror jag för min del, att herr
Järte kan tala för sig själv. Det har han gett prov på förut.

Härmed var överläggningen .slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av
herr Lindblad m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Votering begärdes likväl av herr Ward, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 111, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit .sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja
och 101 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets1 hemställan.

§ 2.

Till avgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ny definitiv lönereglering för
landshövdingarna ock befattningshavare vid länsstyrelserna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 183,
vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
samma dag, framlagt förslag till ny definitiv lönereglering för landshövdingarna
och befattningshavare vid länsstyrelserna m. m.

I samband härmed hade utskottet förehaft till behandling följande inom riksdagen
i ämnet väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 262, av herr Johan Bernhard Johansson; och

nr 269, av herr Borell; samt

inom andra kammaren:

nr 389, av herr Lorichs;

nr 409, av herr Laurén;

nr 410 och 411, av herr Holmgren;

Onsdagen den 27 maj e. m.

87 Nr 41.

nr 412, av herr Christenson i Södertälje m. fl.;
nr 413, av herr Wallerius m. fl.; och
nr 414, av herr Höglund m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

A) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition och motionen
I: 262 samt med bifall till motionerna I: 269 och II: 412 ävensom med avslag
å motionerna II: 409, 410, 411, 413 och 414

I) fastställa följande ordinarie stat för landshövdingarna, att tillämpas från
och med den 1 juli 1925:

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
ra. ra.
(Förtal

Stat.

Lön kr.

1 landshövding (i Malmöhus län)................................. 23,500

1 » (i Göteborgs och Bohus län).............. 23,500

1 » (i Stockholms län)................................ 21,000

21 landshövdingar (i övriga län)................................... 441,000

Summa kronor 509,000

II) besluta att i fråga om landshövding skulle gälla vissa i momentet intagna
bestämmelser;

III) besluta, att, där ordinarie landshövding enligt hittills gällande bestämmelser
ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i staten upptagen avlöning
som tillfällig löneförbättring — i förskott, vid ingången av juli må- »
nåd 1925 till honom skulle på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp,
motsvarande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av juni
månad 1925 innehade, i förskott uppburit för juli månad 1925, om de dittillsvarande
avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande;

IV) höja det ordinarie anslaget till landshövdingarna, nu 318,500 kronor,
med 225,000 kronor till 543,500 kronor;

V) besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle
från och med den 1 juli 1925 med nedan angivna undantag äga tillämpning å
befattningshavare vid länsstyrelserna, samt att i samband därmed de vissa av
nämnda befattningshavare tillkommande sportler skulle till statsverket indragas
;

VI) besluta, att uti den till sagda reglemente hörande tjänsteförteckningen
under femte huvudtiteln skulle införas följande:

Yerk och befattningar

Femte huvudtiteln.

Avdelning och
lönegrad enligt
löneplanen

Landsstaten.

Länsstyrelserna.

Landssekreterare............................................... B 30

Landskamrerare................................................ B 30

Länsassessorer.................................................. B 27

Länsnotarier av l:a klass....................................... B 24

Länsbokhållare av l:a klass..................................... B 24

Länsnotarier av 2:a klass....................................... B 21

Länsbokhållare av 2:a klass..................................... B 21

Sr 41. 88

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
TO. TO.
(Fort*.)

Landskanslister.........

Landskontorister...........

Förste expeditionsvakter....
Kansli- ock kameralbiträden

Expeditionsvakter..........

Kontorskiträden............

Skrivbiträden..............

B 15
B 15
B 7
B 7
B 5
B 4
Bi 2

VII) bestämma antalet ordinarie befattningshavare vid de särskilda länsstyrelserna
på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden den 13 mars 1925
angivits ;

VIII) besluta, att utöver vad i 3 § av avlöningsreglementet stadgades och
utan hänsyn till vad i sagda författningsrum funnes däremot stridande, skulle
i fråga om befattningar vid länsstyrelserna gälla, att med annan tjänst än
landssekreterare landskamrerar- eller länsassessorsbefattning skulle under den
i 2 inom. av berörda 3 § i avlöningsreglementet angivna förutsättning kunna
förenas tjänst å kommuns stat;

IX) föreskriva,.att vid tillämpning i fråga om befattningshavare vid länsstyrelserna
av de i 13 § 3 mom. 1 punkten i ovannämnda avlöningsrcglemente
givna bestämmelserna om tjänstemans förflyttningsskyldighet skulle med uttrycket
»det verk, han tillhör eller varunder han lyder», förstås landsstaten i
allmänhet, utan begränsning till det egna länet;

X) besluta, att landssekreterare och landskamrerare skulle var för sig utöver
dem enligt avlöningsreglementet tillkommande lön uppbära avlöningsförstärkning
med följande belopp, för år räknat:

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.......... 3,500 kronor

i Gotlands län............................................... 1,500 »

i övriga län.................................................. 2,500 »

XI) godkänna följande bestämmelser:

»a) Beträffande ordinarie landssekreterare och ordinarie landskamrerare,,
som övergå till den nya lönestaten, skall gälla, att den, vilkens sammanlagda
avlöning, tillfällig löneförbättring däri inbegripen, i medeltal under åren 1920
—1924 jämte under samma tid i medeltal uppburna sportler, överstiger vederbörandes
avlöning, däri inberäknad avlöningsförstärkning, för budgetåret 1925
—1926, skall tilldelas personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott,
dock högst 5,400 kronor för år räknat, med iakttagande, att det sålunda bestämda
särskilda lönetillägget skall avskrivas: med en niondel från och med
den 1 juli 192 6, med ytterligare en niondel å det ursprungliga beloppet från
och med den 1 juli 1927 o. s. v., så att hela beloppet är avskrivet med utgången
av juni månad 1934.

Förutom genom nu nämnda successiva avskrivning skall berörda särskilda
personliga lönetillägg minskas i den mån tjänstemannens avlöning till följd av
uppflyttning till högre löneklass ökas utöver den i föregående stycke angivna
sammanlagda avlöningen omedelbart efter övergången till den nya lönestaten.

_ Vid tjänstledighet för landssekreterare eller landskamrerare på grund av
sjukdom eller av annan anledning skola i fråga om tjänstemannens rätt att
uppbära avlöningsförstärkning och för honom eventuellt fastställt personligt
lönetillägg gälla de särskilda bestämmelser, som av Kungl. Maj :t i sådant hänseende
meddelas.

I fråga om ersättning till vikarie för landssekreterare och landskamrerare
må särskilda föreskrifter likaledes av Kungl. Maj:t meddelas, att gälla utöver
de i 19 § uti avlöningsreglementet givna bestämmelserna,

Onsdagen den 27 maj e. in.

89 Nr 41.

b) Beträffande befattningshavares avlöningsförmåner vid förflyttning till Ar>j-.
annan tjänst skola i fråga om landssekreterare och landskamrerare följande j^landf^
särskilda föreskrifter lända till efterrättelse. hövdingarna

Förflyttas landssekreterare eller landskamrerare efter egen ansökan eller, och befattutan
sådan ansökan, på grund av något tjänstemannens förfarande i tjänsten, nY‘^lMvare,
till befattning inom samma eller lägre lönegrad, skall han, oavsett huruvida
den nya stationeringsorten tillhör samma ortsgrupp som den gamla eller icke, (Forte)
med frånträdande av den med den tidigare tjänsten förenade avlöningsförstärkningen
och det av honom i sagda tjänst eventuellt uppburna personliga lönetillägget,
äga i den nya tjänsten uppbära den avlöningsförstärkning, som tilläventyrs
kan vara med densamma förenad.

Varder tjänsteman, om vilken nu är fråga, utan egen ansökan och utan något
sitt förvållande förflyttad till tjänst inom samma eller_ lägre lönegrad,
skall han, likaledes oberoende av vilken ortsgrupp, hans stationeringsort efter
förflyttningen tillhör, bibehållas vid den avlöningsförstärkning och den rätt
till personligt lönetillägg, som han i den tidigare tjänsten ägt åtnjuta»;

XII) besluta, att, där ordinarie tjänsteman, vid länsstyrelse, å vilken ovan
nämnda avlöningsreglemente komme att från och med den 1 juli 1925 äga tilllämpning,
enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen
—• såväl i staten upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring
eller tillfälligt lönetillägg — i förskott, vid ingången av juli månad 1925 till
honom skulle på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad
han skulle hava i den befattning, han vid utgången av juni månad 1925 innehade,
i förskott uppburit för juli månad 1925, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande;

XIII) förklara, att övriga av riksdagen med avseende å den definitiva löneregleringen
för befattningshavare vid statsdepartement med flera verk lämnade
medgivanden skulle i tillämpliga delar gälla även beträffande befattningshavare
vid länsstyrelserna;

XIV) godkänna följande stat för befattningshavare vid länsstyrelserna, att
tillämpas från och med budgetåret 1925—1926:

ö r a T. Kronor

Avlöningar till ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, förslagsanslag.
....................................................... 2,636,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................... 50,000

Avlöningsförstärkning till landssekreterare och landskamrerare, förslagsanslag.
....................................................... 124,000

Personligt lönetillägg till landssekreterare och landskamrerare, förslagsanslag.
....................................................... 260,000

Övergångslön, förslagsanslag...................................... 110,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m............... 675,000

Sakkunniga till biträde vid utredningar m. m........... 9,000

Summa kronor 3,864,700

XV) besluta, att tjänsteman vid länstyrelse, som kvarstode å sådan äldre
avlöningsstat. med vilken icke vore förbunden skyldighet att underkasta sig
minskning eller upphörande av sportler, skulle, vid indragning till statsverket
av sportler för befattningshavare vid länsstyrelserna, erbålla gottgörelse för
mistade sportler, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstemannen
kunde anses hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast förflutna
tid, såvitt möjligt ej understigande tio år, därför denna inkomst kunde
utrönas;

Kr 41. 90

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.

(Forte.)

XVI) under femte huvudtiteln — med uteslutande av följande under avdelningen
landsstaten uppförda anslag, nämligen det ordinarie anslaget till
tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna, det ordinarie anslaget till sakkunniga
till biträde vid utredningar m. m. samt det ordinarie reservationsanslaget
till extra biträden hos länsstyrelserna m. in. — under avdelningen
överståthåll arämbetet och landsstaten under rubriken befattningshavare vid
länsstyrelserna uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 3,864,700 kronor;

XVII) under femte huvudtiteln till beredande av ortstillägg till landsfogden
i Göteborgs och Bohus län för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra
anslag av 200 kronor;

XVIII) undfer femte huvudtiteln under avdelningen diverse nedsätta det
ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg, nu 650,000 kronor, med 100,000
kronor, till 550,000 kronor;

XIX) under femte huvudtiteln under avdelningen diverse uppföra det ordinarie
förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser, ved m. m. med
1,200,000 kronor;

XX) under femte huvudtiteln till beredande av tillfälliga lönetillägg åt
vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare för budgetåret
1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag av 9,500 kronor; och

XXI) under femte huvudtiteln för bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst för budgetåret 1925—1926
anvisa ett extra förslagsanslag av 5,500,000 kronor; samt

B) avslå ovanberörda motion, 11:389.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

1) beträffande landshövdingarna av herr Walles, vilken ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte-----• — 413 och 414,

I) fastställa följande ordinarie stat för landshövdingarna, att tillämpas
från och med den 1 juli 1925:

Stat.

Lön

1 landshövding............................................... 18,000: —

23 landshövdingar............................................. 414,000:

Summa kronor 432,000: —

Anm.: Landshövdingar äga såsom representationsbidrag uppbära följande belopp, för år räknat:

Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län .................................... 7 000 kronor

Landshövdingen i Malmöhus län................................................. 6 qqO t>

Landshövdingarna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorr lands

och Norrbottens län, envar ........................................... 3 000 »

Landshövdingarna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Västmanlands,
Jämtlands och Västerbottens län, envar............................. 2,500 »

Landshövdingen i Gotlands län.................................................. 1,500 »

Representationsbidrag utbetalas i samma ordning som lönen. Huruvida och i vad mån sådant
bidrag må av landshövding uppbäras under ledighet, bestämmes av Kungl. Maj:t.

II) -------------------------

III) =

Onsdagen den 27 maj e. m. 91

IV) höja det ordinarie anslaget till landshövdingarna, nu 318,500 kronor, med
221,500 kronor till 540,000 kronor;

V—XXI) -----------------------;

B)=------------------------•’

2) beträffande landshövdingarna samt länsnotarier och länsbokhållare av
l:a klass av herr Olsson i Kullenbergstorp, vilken beträffande landshövdingarna
gjort enahanda yrkande som herr Walles samt därjämte ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag att hänföra länsnotarierna
av 1 :a klass och länsbokhållarna av 1 :a klass till lönegraden B 22, och
på grund härav hemställt, att anslaget till ordinarie befattningshavare vid
länsstyrelserna måtte upptagas med 2,590,700 kronor och statens slutsumma
till 3,818,700 kronoT;

3) beträffande personligt lönetillägg till landssekreterare och landskamrerare
av herrar Vennersten, Hallin, Rooth, Johan Bernhard Johansson och
Holmgren, som yrkat bifall till det i motionen nr 262 i första kammaren väckta
förslaget, att beträffande ordinarie landssekreterare och ordinarie landskamrerare,
som överginge till den nya lönestaten, skulle gälla, att den, vilkens
sammanlagda avlöning, tillfällig löneförbättring däri inbegripen, i medeltal
under åren 1920—1924 jämte under samma tid i medeltal uppburna sportler,
överstege vederbörandes avlöning, däri inberäknad avlöningsförstärkning, för
budgetåret 1925—1926, skulle tilldelas personligt lönetillägg, motsvarande berörda
överskott, dock högst 7,200 kronor för år räknat, med iakttagande att
det sålunda bestämda lönetillägget skulle successivt avskrivas på sätt Kungl.
Maj:t föreslagit;

4) beträffande landskanslister och landskontorister av herrar Lindblad,
Vennersten, Rooth, Johan Bernhard Johansson, Bengtsson i Norup och Holmgren,
vilka yrkat, att landskanslister och landskontorister måtte hänföras till
lönegraden B 16 och till följd härav anslaget till avlöningar till ordinarie befattningshavare
vid länsstyrelserna måtte bestämmas till 2,685,700 kronor och
slutsumman av staten för befattningshavare vid länsstyrelserna till 3,913,700
kronor; samt

5) av herr Persson i Fritorp.

;Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig

hemställa, att detta utlåtande må föredragas punktvis men att för tids vinnande
texten ej må behöva uppläsas.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Efter föredragning av mom. I) anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag och en annan av statsutskottets
ledamöter ha tillåtit oss att i reservationer närmare följa Kungl.
Maj:ts förslag. Vi ha velat bringa det förslaget fram till kamrarna för att
få detsamma prövat. Vi ha nämligen funnit, att det på det hela taget utgår
från synpunkter, som vi kunna gilla, och vi ha ansett det vara av beskaffenhet
att även om majoriteten i utskottet stod stark emot oss, vi icke kunde utan
vidare låta det elimineras bort, helst som vid voteringen inom utskottet det
var betydligt flera somj följde Kungl. Maj ds förslag, än reservationerna
utvisa.

Nr 41,

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
ro. ro.
(Forts.)

Sr 41. 92

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)

Då jag har mig bekant, att man i första kammaren beträffande landshövdingarnas
löneförmåner inte ansett sig kunna ställa proposition på vårt
yrkande, så tjänar det väl icke heller någonting till att göra något yrkande
på denna punkt här. Men jag beklagar mycket, att den tanke, som låg i
Kungl. Maj:ts förslag, helt eliminerats bort. Jag tror nämligen, att med den
särskilda ställning, som landshövdingarna intaga, hade det varit mycket
önskvärt, om alla landshövdingelöner satts till samma belopp. Sedan kunde
man ha varierat i fråga om representationsbidraget. Det hade markerat, synes
det mig, en så stor enhetlighet inom denna kår, att intet förslag, åtminstone
icke utskottets, på långt när kan markera detsamma. Men som sagt, när det
nu konstitutionellt ansetts, att när den särskilda fördelning, som vi gjort
inom den ram,, som Kung!. Maj :t har föreslagit för samtliga löneförmåner,
icke framkommit i någon motion, så återstår mig icke något annat än att
görad detta uttalande och beklaga, att utskottets förslag i fråga om löneställningen
för landshövdingarna icke kommit att närmare följa Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Mogård: Herr talman! Lika glad och stolt, som jag var, när jag

hörde socialministern i den föregående punkten på föredragningslistan, lika
ledsen kände jag mig, när jag läste denna proposition.

Det har ju under innevarande riksdag mycket ofta och mycket intensivt
diskuterats lönefrågor. Det har också alltid förr varit så, att man beklagat
sig över den splittring, som rått just i fråga om avlöningarna åt statstjänstemannen.
När man 1919 tack vare kommunikationsverkens lönekommitté kom
fram till en sådan lösning av statstjänarnas lönefråga, att samma lönesystem
skulle kunna tillämpas inom stora delar av statsförvaltningen, kunde man
föreställa sig, att man borde känna en viss lättnad. Men detta gemensamma
lönesystem, som blev beslutat vid 1919 års riksdag, har sedermera upprivits
tid efter annan. I år har universitetsstatens personal fått en särskild lönereglering,
och även den lönereglering, som vi nu gå att antaga beträffande
landshövdingarna och landsstaten, är ju också i åtskilligt ett betydande avsteg
från de gemensamma och enhetliga principerna i avseende å löneregleringar.
I detta stycke, liksom delvis i fråga om universitetsstaten, synes det
mig, som om varje avsteg från gemensamma principer innebure ett uppåtstigande
av lönekurvan för de löntagare, som beröras av dessa speciella löneregleringar.

I detta speciella fall, beträffande landshövdingarna och- länsstyrelserna,
måste jag som min personliga åsikt uttala, att man gått väl långt i avseende
å tillgodoseendet av deras lönekrav. Det är ju nämligen, om vi läsa dels den
kungl. propositionen och dels statsutskottets utlåtande med anledning av densamma,
tydligt så, att i varje fall för de högsta befattningshavarna, landshövdingarna
samt landssekreterarna och landskamrerarna, betecknar det framlagda
förslaget avsevärda förbättringar i deras löneförmåner. I fråga om
landshövdingarna är det kanske icke så mycket att säga därom. Jag har
icke varit i tillfälle att göra närmare bekantskap med någon landshövding
och hans levnadsvanor. Jag måste dock säga mig, att i ett litet demokratiskt
land som Sverige är det väl mycket begärt att fordra, att dess 24 landshövdingar
skola få så ytterst ansenliga lönebelopp, som här ha föreslagits.
Deras representationsuppgifter kunna visserligen vara mycket stora och mycket
betungande för dem, men det är ju icke deras representationsutgifter, som
skola gäldas med statens medel, utan det är deras direkt samhällsnyttiga och
samhällsgagneliga verksamhet, som skall få en värdemätare i de avlöningsbelopp,
som tilldelas dem. De lönebelopp, .som nu föreslås för landshöv -

Onsdagen den 27 maj e. m.

93 Nr 41.''

dingarna, variera mellan. 21,000 och 23,000 kronor, och till detta! kom- Ang.
mer förmånen av fri bostad, en ansenlig bostad i de- flesta fall. Jag
kan icke direkt i pengar värdera denna stora och betydande förmån, hövdingarna,
Jag vet blott, efter vad Kungl. Maj:ts proposition säger, att man för och befattlandshövdingeresidenset
i Härnösand beräknar en utgift för staten av 7,000
kronor årligen, och man får väl antaga, att det går till ungefär samma belopp
för de flesta landshövdingar. Dessutom har deras representationsskyl- (ports.)
dighet underlättats, genom att staten skall betala 3/4 av uppvärnmingskostnaderna
för deras boställsvåningar, och därjämte få de enligt nu föreliggande
förslag fri möblering av fyra för reprenstation avsedda rum. ^Vidare ha
landshövdingarna en del andra mindre förmåner, som stå i nära överensstämmelse
med deras ställning.

Man måste säga sig, att, därest det verkligen vore så, detta lönebelopp,
som utgår till landshövdingarna, huvudsakligen skulle täcka deras utgifter
för representation, så är det icke längre fråga om löner eller arvoden,^ utan
det är apanage, som i så fall beslutas. Det synes mig, att, därest Kungl.

Maj :ts befallningshavande skulle på statens bekostnad utöva en så storartad
gästfrihet, deras avlöningsbelopp icke ens kunde sättas till vad som utgår
till generaldirektörer av högsta A-klass, så är det icke rätt använda penningmedel.
Och liknande synpunkter skulle jag vilja och kunna anlägga ä,ven
i fråga om landssekreterare och landskamrerare. Denna punkt föreligger icke
nn, utan jag förbehåller mig att få återkomma, när den kommer före.

Jag är alltför blygsam för att här våga framställa ett yrkande om avslag,
men därest ett sådant yrkande framställes i fråga om denna punkt, ämnar
jag skänka det min röst, icke därför att jag vill vara snål mot dessa lysande
representanter för statsmakten på Gotland eller i Mariestad eller vad de nu
må vara, utan därför att jag anser, att den lönereglering, som föreslås för
landshövdingarna, är för staten alltför generös och kostsam och i sig innebär
ett exempel, som kommer att ovillkorligen locka andra högre statstjänare
till efterföljelse, och denna efterföljese är jag viss om kommer att ytterligare
belasta budgeten med ansenliga belopp.

I detta yttrande instämde herrar Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Halmstad,
Molander och Vahlstedt.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Jag skall icke taga

upp någon polemik mot den föregående ärade talaren. Jag kan ju möjligen
förstå de puritanska synpunkter, som han anlägger på denna fråga om landshövdingarnas
löner, men jag har personligen den uppfattningen,_ att en lägre
lön, än som här föreslås, i själva verket är orimlig, om man nämligen skall behålla
detta slag av statstjänare. Med den ställning, som de ha, skulle jag
snarast vilja säga, att de belopp., som både av Kungl. Maj :t och utskottet föreslås,
äro väl låga. Det är min uppfattning. Det intresserar mig icke för närvarande
att något närmare motivera den. Jag har blott velat giva den tillkänna.

Jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på en annan sak, som jag
egentligen hade tänkt att tala om under punkt 2 men som kanske lika bra kan
anföras här. Det är bekant, att regeringen har föreslagit, att för landshövdingar,
som övergå på den nya staten eller som nyutnämnas, skall finnas förbud
mot att vara ledamot eller ordförande i bankbolags styrelse. Det förslaget
har gjorts efter moget övervägande och i den bestämda övertygelsen, att
dessa statens representanter ute i länen icke böra låna den auktoritet, som de
böra ha, åt något enskilt bankföretag, som konkurrerar om allmänhetens pengar
med andra bankföretag. Det är efter min bestämda mening olämpligt, att

Nr 41.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. in.

(Forts.)

94 Onsdagen den 27 maj e. m.

landshövdingarna överhuvud taget utsätta sig för den kritik, som deras placering
i styrelser kan komma att medföra eller för de risker, som det alltid
blir, därest en bank icke skötes ekonomiskt tillräckligt väl. Det är ju självklart,
att varken en landshövding, som är ordförande eller en landshövding,
som är ledamot i en bankstyrelse, kan svara för eu sådan
kontroll över bankaffärerna, att han skulle kunna förhindra, att en
eventuell krasch uppstode. Vi ha under bankkraschernas tid i det avseendet
mycket bedrövliga exempel även beträffande sådana banker, där en landshövding
suttit som en galjonsbild och väl ansetts tillvinna bankerna särskilt förtroende.

Nu har statsutskottet, och det kan vara rätt pikant att nämna i sammanhang
med den föregående kritiken av lönebeloppen, förklarat, att om de nuvarande
innehavarna av landshövdingebefattningarna skulle förbjudas att inneha
bankuppdrag, så skulle denna lönereglering medföra en inkomstminskning för
flertalet av landshövdingarna. Det vill med andra ord säga, att i själva verket
så innebär regeringens förslag en restriktion beträffande deras nuvarande inkomstnivå,
en sak, som kanske den ärade talaren inte hade observerat.

Emellertid kan jag inte neka till, att utskottets förslag här innebär ett
egendomligt förfaringssätt, ty det lär väl inte ha hänt förut, att de villkor, som
man uppställer för en ny lönereglering, inte skola gälla för samtliga dem som
vilja övergå till den nya lönestaten. Ingen kan ju förhindra landshövdingarna
att bibehålla sina bankuppdrag, men enligt min mening måste de också i sådana
fall stanna kvar på den gamla lönestaten. Detta betyder visserligen, att deras
lön sjunker till 13,000 kronor, men för detta kan ju i varje fall inte möta något
hinder. Det är inte min avsikt att upptaga någon strid i denna fråga här i
kammaren, det tror jag inte är lämpligt vid denna sena timme. Men jag måste
ställa en fråga till utskottet. Det har ju hänt, och kan naturligtvis
även för framtiden hända, att en landshövding får transport från ett län

till ett annat. Enligt de nya bestämmelserna skulle en sådan lands hövding

komma i åtnjutande av möbleringsbidrag, d. v. s. han får, såsom
det föreslås i propositionen, ett bidrag till möbleringen av högst fyra rum i
det residens, där han skall sitta. Nu säger utskottet, att ett skäl för att de
nuvarande innehavarna skulle få behålla sina bankuppdrag är, att de nya landshövdingarna
få ett möbleringsbidrag, som de tidigare utnämnda landshövdingarna
icke skulle komma i åtnjutande av. Detta är riktigt. Men om transport
sker, så får den förutvarande landshövdingen vid nyutnämningen, som äger
rum, rätt till möbleringsbidrag. Hur skall man då handla med avseende på
hans rättighet att bibehålla ett eventuellt bankbidrag? Jag skulle önska, att
man från statsutskottets sida kunde svara på den frågan, ty för vilken regering,
som än må komma, kan det bli ganska svårt att knäcka den saken.

Under detta anförande hade herr förste vide talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag begärde ordet innan herr statsrådet

och chefen för socialdepartementet yttrade sig, och jag hade då för avsikt att
beröra precis samma sak, som herr statsrådet här har talat om.

I samband med ett annat ärendes behandling här i riksdagen för ett par, tre
år sedan tog jag upp just den fråga, som här av herr statsrådet blivit omnämnd.
Det är också enligt min uppfattning en synnerligen viktig fråga, men
jag skall inte, när herr statsrådet så utförligt framfört de skäl, som jag hade
för avsikt att framföra, närmare uppehålla mig härvid, utan blott peka på ett
par omständigheter. Det är ju så, som herrarna ha sig bekant, att riksdagen

Onsdagen den 27 maj e. ni.

95 Nr 41.

antog en förändring av banklagen för ett eller annat år tillbaka, vilken ändring
bland annat innebar, att bankerna ej fingo rättighet att öppna avdelningskontor
eller filialer i samma utsträckning som förut, eller så som de själva behagade.
När numera fråga uppstår, att en bank önskar öppna avdelningskontor
på plats, där den förut inte har sådant, skall Konungens befallningshavande
höras. Jag behöver blott säga dessa ord för att var och en skall förstå,
att det kan komma att uppstå en pliktkollision vid ämbetsutövningen mellan
å ena sidan de privata intressena och å andra sidan vad som åligger vederbörande,
när han skall granska en ansökan av detta slag. Därjämte vill jag erinra
därom, att Konungens befallningshavande är den myndighet, som handlägger
lagsökningsärenden, och även i det avseendet kan en pliktkollision uppstå.
Det synes mig, att när man går in för de högre löner, som här av utskottet
blivit föreslagna, så borde man ha kunnat tillämpa de restriktioner, som Kungl.
Ma:jt föreslår, för alla utan undantag. Vilka följder kan en sådan bestämmelse
ha i vissa fall? Naturligtvis de följderna, att vissa landshövdingar vägra att
övergå till den nya lönestaten och stanna kvar på den gamla. Men, mina damer
och herrar, vad har det för betydelse? Jo, naturligtvis den, att statsverket,
så vitt jag förstår kommer att göra vissa besparingar och ingenting annat.
Därför synes det icke heller från den synpunkten sett vara någon som helst
risk att följa Kungl. Maj :t i detta avseende.

Jag har, herr talman, försökt att fundera ut något sätt att kunna framställa
ett yrkande, så att Kungl. Maj :ts restriktioner ej avtrubbas på det sätt, som
statsutskottet föreslagit, och jag har kommit till det resultatet att jag ber, herr
talman, att få yrka, att den del av motiveringen, som på sidan 23, nedersta
stycket, börjar med »såsom av motionen nr 262 i första kammaren framhållits»
och så vidare till sidans slut, alltså till »icke erhållit del», måtte utgå. Så vitt
jag kan finna, kommer då departementschefens i statsrådsprotokollet framförda
mening att kvarstå orubbad, och syftemålet med vad jag här velat framhålla
vinnes. Det blir alltså ett bifall på denna punkt till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Hage: Herr förste vice talman! Jag är säker på, att det på en hel
del håll i de djupa leden här i kammaren och ute i landet finns en stark
känsla av, att de löner, som här föreslås, äro rent omotiverade och vanvettiga
lyxlöner. Detta framgår inte minst av de många instämmanden, som
följde på herr Mogårds anförande, och jag är också övertygad om, att, om
vi inte nu hade en så oerhörd massa ärenden att behandla, skulle yttrandena
och instämmandena i denna fråga samt protesterna mot utskottets förslag ha
kommit till synes på ett helt annat sätt, än vad som skett.

Jag måste säga för min del, att det är mycket beklagligt, att vi i denna
kammare med den sammansättning som här finns, med representanter för småfolket,
arbetarna och bondeklassen, vilka klasser leva under så oerhört tryckta
förhållanden, skola vara piskade att gå med på sådana vanvettiga — jag säger
rent ut vanvettiga löner — som det här är fråga om. Jag måste säga från
mina utgångspunkter, att vi i vår lönepolitik, när det gäller de högsta befattningshavarna,
i .stället för att gå uppåt borde försöka att undan för undan
påbörja en nedpressning av lönerna. Det säges visserligen, att dessa ämbetsmän
ha representationsplikter m. m., vilka motivera anslag av denna art; men
när det gäller en hel del av dessa landshövdingar i mera avlägsna län, vågar
jag det bestämda påståendet, att deras representationsplikter inte äro så synnerligen
stora. Det är, när landstinget är samlat och när prövningsnämnderna
sammankomma, som resp. landshövding kanske bjuder på en middag
samt kanske någon gång om året i övrigt. Möjligen kan jag medge att beträffande
vissa landshövdingar, låt oss stiga i Malmö eller andra stora platser,

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Forte.)

Nr 41. 9 C

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)

där det kanske reser igenom personer i hög ställning och då representation
blir nödvändig, det kan finnas vissa skäl för större representationsanslag eller
en något bättre tilltagen avlöning. Men när det gäller den stora del av våra
landshövdingar, som äro placerade i mera avlägsna län, vågar jag bestämt påstå,
att den motivering, som man anfört i detta fall, inte är bärande.

Jag skulle från dessa utgångspunkter vilja framföra ett yrkande om nedsättning
av dessa löner. Det är emellertid fruktlöst att göra ett sådant yrkande,
men jag har i alla fall inte velat låta denna sak gå förbi utan en
protest. Och jag tror, att bakom mig stå åtminstone en hel mängd arbetarrepresentanter
i denna kammare, ja, det har jag genom samtal inhämtat.

Med herr Hage förenade sig herr Johans sou i Sollefteå.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr förste vice

talman! Jag skall bara tillåta mig, eftersom ännu en socialdemokratisk talare
har tagit till orda om dessa löner, att påpeka för honom, att därest man skulle
följa hans linje, skulle för all framtid landshövdingeposterna bli ett privilegium
för personer med stor enskild förmögenhet, eller med andra slags inkomster
än löneinkomsterna. Jag är övertygad om, att vill man försöka bana
väg för möjligheten att utse landshövdingar uteslutande med hänsyn till deras
duglighet och lämplighet för uppgifterna, så äro de löner, som här föreslås,
inte för höga. Om man går den andra linjen, får man avstå från att lägga
den måttstocken, hur duglig en eventuell kandidat till en landshövdingepost
är och i stället taga reda på hur stor privatförmögenhet han har.

Herr Jansson i Falun: Herr förste vice talman! Jag skulle vilja säga mot
mina partivänner här, som uppträda med kritik i fråga om löneregleringen för
landsstaten, att vi hava vissa principer, som vi gå efter vid löneregleringar.
De lägsta befattningshavarnas löner ökas med en högre procentsats än de högre
befattningshavarnas just därför, att man anser, att deras lönenivå tidigare har
varit alldeles för låg. I övrigt har man sökt så långt som möjligt tillämpa ungefär
samma procentsats i fråga om de föreslagna förhöjningarna. Jag kan nu
icke på rak arm bestämt säga, hur det ställer sig i detta fall med landshövdingarnas
löner. Men om vi taga hänsyn till, att landshövdingarnas nuvarande löner
blevo bestämda för så lång tid tillbaka som år 1874, och att ingen lönereglering
sedan dess blivit verkställd för dessa befattningshavare, så kan jag icke
finna annat, än att den löneförhöjning, som här är föreslagen, icke ens tillnärmelsevis
uppväger den förhöjning, som andra statstjänare fått på sina tidigare
utgående löner. Men nu ställer sig naturligtvis saken annorlunda, ifall
den lön, som bestämdes 1874 och som på den tiden ansågs tillräcklig för en
man att leva på, även i fortsättningen skall anses tillräcklig att upprätthålla
denna syssla.

Nu vill jag för min del säga, att jag icke är så rasande förtjust i att få
så många löntagare med så pass höga löner, som här är ifrågasatt. Men jag
trodde i mitt stilla sinne, att man icke kunde jämföra dessa befattningshavare
med statstjänstemän i allmänhet. Det har varit min enfaldiga uppfattning,
när jag gått att taga ståndpunkt till föreliggande fråga. Men om herrarna
anse, att den icke duger, nåväl, fram med edra principer! Jag skall vara
den förste att vara med om att acceptera desamma, ifall de äro bättre och rättvisare
än de nu av oss tillämpade.

Vad angår den fråga, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
här framställt, så ber jag få säga honom, att vad vi här skrivit avser endast
de nuvarande befattningshavarna i den syssla, som de för närvarande innehava.
Då de bliva transporterade exempelvis från Norrland söderut eller vice

Onsdagen den 27 maj e. m. 97

versa, blir det en tjänst, de komma till; de inträda då i sina nya förmåner,
och samtidigt bortfaller rätten till innehav av de sysslor av detta slag,
som de förut eventuellt innehaft. De kunna givetvis icke längre uppehålla
ett styrelsemandat, som de exempelvis inneha uppe i Norrland, om de därifrån
skulle bliva flyttade till södra Sverige. Men hur det än må vara med den
saken, har utskottet tydligt och klart .sagt ifrån, att de få bli vid de nu innehavda
.sysslorna, under förutsättning att icke någon förflyttning sker. Oni
sålunda en landshövding flyttar och blir placerad i samma ämbete på en annan
plats, så är han att betrakta som en nyutnämnd befattningshavare. Det
är den mening, som utskottet inlagt i sitt uttalande.

Slutligen hörde vi, att herr Hamrin yrkade på, att denna punkt skulle utgå
ur utskottets motivering. Jag får säga, att vi på avdelningen hava varit synnerligen
tveksamma om, huru långt vi skulle gå, eller om vi ens skulle kunna
reflektera på att tillstyrka de yrkanden, .som motionsvis framställts. Men
man har ansett, att billighetsskäl förelegat för att det i de fall, där landshövdingar
fått göra rätt stora uppoffringar för att kunna utöva sin syssla,
icke vore någon mening i, att han icke skulle få behålla det uppdrag, som
han eventuellt nu innehar i en bankstj^relse. Vi hava trott, att om den lönereglering
för landshövdingarna, som nu eventuellt kommer att genomföras,
skulle anses tillfredsställande för att täcka de utgifter, landshövdingarna hava,
man icke skulle behöva göra så stora påtryckningar, förrän dessa herrar skulle
finna med sin värdighet förenligt att avsäga sig dessa sina uppdrag. Jag,
tror därför icke, att det är så synnerligen stor risk, om kammaren bifaller
såväl utskottets förslag som även dess motivering. Det förefaller mig, som
om man borde hava skyldighet att taga en viss hänsyn till dessa män, som vid
tillträdet av sina sysslor, antar jag, hava fått ett tyst medgivande, att de skulle
kunna få åtaga sig ett sådant uppdrag. Och jag menar, att då bör man icke
huvudstupa fråntaga dem denna möjlighet.

Jag ber, herr talman, på grund av dessa synpunkter att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Englund: Herr förste vice talman! Det är med anledning av det yrkande,
som framställdes av herr Hamrin, som jag vågar begära ordet i en angelägenhet
som denna.

Jag vill då med anledning av den förklarliga försynthet, som statsutskottet
lagt i dagen gent emot landshövdingarna, när det gäller deras ställning som ordförande
i bankstyrelser, säga, att jag säkerligen gör mig till tolk för en ganska
utbredd mening här i kammaren, att det är av nöden, då en lönereglering
för landshövdingarna sker, att från riksdagens sida med bestämdhet säges ut,
att dessa statsmaktens främsta representanter ute i landet och i den i landet
genom länsstyrelserna bundna administrationen böra vara helt obundna av alla
de privata intressen, som äro knutna vid vårt lands så förtrustade bankväsen.
Och då man tar i betraktande, att det väsentligen endast är några av landets
speciella storbanker, som äro i stånd att på detta sätt protegera de dekorationer,
som landshövdingarna i det fallet utgöra, vore det ett misstag, så vitt jag förslår,
att icke på denna punkt följa Kungl. Maj :t, och att sålunda denna kammare
bör bifalla det yrkande, som herr Hamrin här gjort. Herrarna erinra
sig dock, att det under bankfallissemangen för några år sedan var flera av
landets landshövdingar, som kommo att skylta i dessa affärer, i dessa betydande
skandaler, som det mången gång var. Och jag kan vittna om, att det
då på många håll väckte mycken harm ute bland landets breda lager, oavsett
politisk åskådning, att länsstyrelsernas chefer och Konungens befallningshavande
på detta sätt stodo i spetsen för dessa institutioner. Jag tror, att det är

Andra kammarens protokoll 1929. NrJ/1. 7

Nr 41.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Forte.)

Nr 41. 98

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Ports.)

val befogat och påkallat icke minst med hänsyn till opinionen i landet, och med
hänsyn till dessa onekligen flotta om än må vara befogade löner — och i
detta avseende delar jag herr statsrådets uppfattning om dessa löneförhållanden
— så är det så mycket mera befogat, att, då riksdagen är generös på denna
punkt, när det gäller landshövdingarnas ställning till bankerna icke gå ifrån
Kungl. Maj :ts ståndpunkt, och jag ber, herr förste vice talman, att få ansluta
mig till herr Hamrins yrkande.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag har icke något att invända
emot det lönebelopp som här är föreslaget, men jag vill bestämt instämma i
herr Hamrins yrkande, ty det är ett fullständigt oskick, att tjänstemän i regel
skola hava en massa bisysslor, så att man kan säga att själva tjänsten blir
en bisak. De ligga ju i olika styrelser och hava så många befattningar, att när
man skall söka en tjänsteman till exempel får man springa på mångfaldiga ställen
i staden för att söka upp honom, ty han har att gör än här och än där, och
säkert är att själva tjänsten i många fall blir en bisyssla, och det är väl ett
oskick, som bör avskaffas fortast möjligt.

Jag ber att helt och hållet få instämma med herr Hamrins yrkande här.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav till en början proposition på bifall till utskottets hemställan i förevarande
moment; och fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

Vidare framställde herr förste vice talmannen propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av det utav herr Hamrin i avseende
härå under överläggningen gjorda yrkandet, dels ock på avslag å berörda yrkande;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja godkänd. Votering begärdes likväl av herr Persson i Fritorp,
i anledningen varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller det av herr Hamrin under överläggningen
angående statsutskottets utlåtande nr 112 framställda yrkandet i fråga
om motiveringen, röstar.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit berörda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 96 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av herr Hamrin under överläggningen
framställda yrkandet i fråga om motiveringen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Mom. II)—V).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 maj e. m.

99 Nr 41,

Härefter föredrogs mom. VI. Därvid anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Vid ifrågavarande punkt

har utskottet avvikit från Kungl. Maj:ts förslag, nämligen beträffande löneplaceringen
av länsnotarier och länsbokhållare av första klass. Jag kan icke
finna något bärande skäl, varför utskottet på denna punkt skulle skilja sig från
Kungl. Maj:ts förslag, och jag finner det så mycket betänkligare, därför att,
om en uppflyttning av de nu ifrågavarande tjänstemännen till den nya 24 :e
lönegraden eller den gamla 15 :e lönegraden skulle äga rum, såväl de som
länsassessorerna komma i den gamla andra lönegraden. Jag tror det är synnerligen
olämpligt att hava tjänstemän, som subordinera under varandra, båda
placerade på så sätt. Jag tror också, att även om det skulle kunna i visst
fall anmärkas emot att lönen för dessa tjänstemän icke var så hög, som en
viss del av deras arbete kunde anses berättiga dem till, så kan man ändock
knappt lämna ur sikte, att det här rör sig om övergångsplatser, varifrån de få
befordran, först naturligtvis till länsassessorer och senare till landskamrerare
eller landssekreterare, och det har varit genomgående vid alla löneregleringar,
att platser, som betraktas som övergångsplatser, hava fått litet mindre lön än
om de hava ansetts såsom sluttjänster. Det är också synes det mig knappt
rimligt och skäligt att tro, att utskottets avdelning skulle på den korta tid,
som stått till buds, hunnit att bättre tränga in i vare sig konsekvenserna eller
över huvud hela löneskalan sedd i sin helhet för landstatstjänstemännen än
Kungl. Maj:t hunnit att göra, och jag tror också, att så vitt jag kan finna
så var verkligen placeringen på hela löneskalan i Kungl. Maj :ts förslag mycket
väl avpassad och synnerligen starkt motiverad.

Då jag icke som sagt på något sätt kan finna, att utskottet har bättre än
Kungl. Maj :t träffat sitt avgörande, så skall jag be att på den ifrågavarande
punkten och för de tjänstemän det här gäller yrka avslag på utskottets förslag
och bifall till det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall blott yttra några ord

med avseende på en annan grupp av landstatstjänstemän, som enligt min mening
hava blivit satta för lågt. Det är nämligen landskanlister och landskontorister,
som blivit placerade i lönegrad 15. Dessa tjänstemän, av vilka en del
sakna möjlighet att få någon befordran, hava dock genom denna lönereglering
kommit i sämre löneställning än de äro för närvarande, och därför hava vi i denna
punkt reserverat oss, och yrkat att de i stället för lönegrad 15 skulle komma
i lönegrad 16, vilket gör omkring 100 kronor för vardera i årlig tillökning på deras
lön. När man tar i betraktande att riksdagen förut beslutat ökning av deras
tjänstgöring och de därigenom sakna möjlighet att längre få de extra inkomster
som de förut haft möjlighet till, så komma dessa i en mycket sämre ställning
än nu, och det är att märka, att när herr Jansson i Falun sade att för de
lägre tjänstemännen söker man tillämpa en annan procentsats och andra principer
än man gör beträffande de högre avlönade, så gör denna tillämpning, att
dessa lägst avlönade komma i en sämre ställning och hava blivit sämre lottade
än de borde vara.

Jag ber, herr talman, alltså att få yrka bifall till den vid punkten i fråga avgivna
reservationen.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag skall endast med några få ord
be att få yrka bifall till utskottets förslag. Den uppflyttning, som herr Olsson
vände sig emot hava vi inom utskottet ansett synnerligen väl motiverad.
På grund av den långt framskridna tiden skall jag inskränka mig till att endast
yrka bifall till utskottets förslag.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 100

Onsdagen den 27 maj e. in.

Ang. _
lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.

(Forts.)

Herr Wallerius: Herr talman! Jag skall be att i korthet få instämma

i herr Bengtssons i Norup yrkande. Jag har motionerat för högre löner, men
jag ansluter mig till reservationen i fråga och ber att få stryka under det
behjärtansvärda i dessa tjänstemäns krav med hänsyn just till det ganska
kvalificerade arbete, som delvis tillkommer dem. Jag ber att få lägga på kammarens
hjärta att stödja denna reservation.

Häruti instämde herrar Holmgren, Olsson i Berg, Olsson i Kalmar, Gustafson
i Kasenberg, Alströmer, Larson i Tönnersa, Lithander och Wirsell.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen till en början propositioner
angående placering i lönegrad av länsnotarier och länsbokhållare av
1 :a klass, nämligen dels på bifall till vad utskottet i nämnda avseende hemställt,
dels ock på bifall till det av herr Olsson i Kullenbergstorp under överläggningen
framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan i förevarande
del av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen beträffande placering i lönegrad av landskanslister
och landskontorister propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del, dels ock på bifall till det förslag, som därutinnan framställts
i den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen.

Votering begärdes likväl av herr Olsson i Kullenbergstorp, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller vad i herr Lindblads m. flis reservation
vid statsutskottets förevarande utlåtande nr 112 föreslagits angående placering
i lönegrad av landskanslister och landskontorister, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets i förevarande del gjorda
hemställan.

Slutligen blev efter herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
under mom. VI) i övrigt av kammaren bifallen.

Mom. VID—IX).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av mom. X) anförde:

Herr Mogård: Herr talman! Det skulle naturligtvis vara mycket enfaldigt
av mig att förneka, att icke länsstyrelserna ha ofantligt flera och större uppgifter
nu, än de haft tillförene, och att därför den personal, som rekryterar
länsstyrelserna, också därmed har rätt att kräva en viss avlöningsförhöjning.
Men jag tror, att denna utvidgning av länsstyrelsernas verksamhet i mycket

Onsdagen den 27 maj e. m. 101

är någonting-, som blivit klar efter kristidens översvämning av förordningar
och uppgifter även för länsstyrelserna. Men vidare synes lagstiftningen tendera
till att åt länsstyrelserna ge en allt vidsträcktare grad av uppgifter,
många visserligen nödvändiga och viktiga, men andra mindre nödvändiga.
Jag är övertygad om, att därest man ville se efter närmare på länsstyrelsernas
uppgifter, skulle man nog finna, att åtskilligt kunde tagas ifrån dessa
styrelser, liksom att även mycket bedrives på ett oekonomiskt sätt.

Men när jag läser i utskottsbetänkandet det förslag till avlöningsförstärkning
åt landssekreterare och landskamrerare, som här är i fråga, och lägger
samman vad de skulle ha enligt denna punkt med vad som antagits under punkt
(i, måste jag säga, att man bedriver en lönepolitik, som icke följer de grundläggande
principer, som man förut följt i fråga^ om dylika lönebestämmelser. Ty
vad blir följden, om man skulle bifalla utskottets förslag i punkt 10? Det
talas där om avlöningsförstärkning åt landssekreterare och landskamrerare. Ja,
ser man exempelvis på vad landssekreteraren och landskamreraren i Stockholms
län då skulle få, kommer man upp till en siffra, som motsvarar avlöningen för
en överdirektör eller ett sändebud i tjänst i utrikesdepartementet.

Naturligtvis ställer sig saken för mig ingalunda så, att man skall snåla i alla
hänseenden, utan jag menar med den invändning jag riktar mot denna avlöningsförstärkning
enligt punkt 10 i utskottets förslag, att man åt dessa avdelningschefer
i länsstyrelserna ger löneförmåner, vilka egentligen icke motsvara
de prestanda, som de ha att åstadkomma. En byråchef eller hovrättsråd
får nöja sig med en avlöning, som utgår endast efter B 30, men en landssekreterare
och landskamrerare t. ex. i Stockholms län skulle dessutom fa 3,500 kronor,
i de flesta andra län 2,500 kronor och i Gotlands län 1,500 kronor. Jag- tror
icke, att vad landssekreterarna och landskamrerarna utföra egentligen berättigar
dem till större lön, än de kunna få enligt ren tillämpning av B 30 i avlöningsplanen.
Och enligt denna B 30 uppgår begynnelselönen för högsta dyrort
till 10,500 kronor och slutlönen till högst 11.940 kronor. Men till detta
kommer för nuvarande innehavarna av omhandlade befattningar, även den förstärkning
i lönen, som ersättningen för uteblivna sportler innebär enligt följande
punkt. Det är sålunda ett mycket förmånligt tillgodoseende av dessa
befattningshavare, som här i punkten föreslås.

Jag har med detta mitt yrkande, som går ut på avslag i vad gäller punkt 10,
såsom jag förut sagt, ingalunda velat anlägga en meningslös snålhetssynpunkt.
Jag har ställt mig på den ståndpunkt jag gjort endast därför, att det för konsekvensens
skull är nödvändigt att begränsa lönerna för landssekreterare och
landskamrerare till vad de få genom löneplacering i B 30 i avlöningsplanen.
Till det sagda kommer, att ovanligt högt kvalificerade jurister mer och mer
komma att söka sig in i länsstyrelserna, varigenom dessa styrelser få allt
större inflytande på bekostnad av den kommunala självstyrelsen. Och åtskilligt
av rättigheter, som förut lagts i kommunernas hand, kommer nog att berövas
dem, på grund av denna nyrekrytering i länsstyrelserna, som blir en
följd av de rikliga löner, som komma de högre tjänstemannen därstädes till del.

Med hänsyn till detta sistnämnda och till vad jag i övrigt här yttrat, ber
jag, herr talman, att få yrka avslag på punkt X.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Om jag beträffande landshövdin garna

hade vissa synpunkter, som kunde föranleda mig att instämma med den
föregående ärade talaren, så kan jag på denna punkt omöjligen förstå hans
yrkande. Det måste vara något misstag, som han här gör sig skyldig till.
Dessa personer, som det här är fråga om, äro, kan man säga. nästan jämställda
med överdirektörer, varför jag förmodar, att den föregående talaren
icke alls gjort sig reda för, vad dessa herrar inom länsstyrelsen ha att göra.

Nr 41.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.

(Forts.)

Nr 41.

102

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang.

lönereglering
för landshövdingarna

och befattningshavare

vid länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)

De äro avdelningschefer, var och en för sin stora grupp av befattningshavare
och handlägga ärenden av stor ekonomisk räckvidd inom länet. Det måste
därför som sagt vara på grund av ett misstag, som den ärade talaren framställt
sitt jakande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Anderson i Råstock, Carlsson-Frosterud,
Kristensson i Göteborg, Löfgren i Stockholm, Wiklund, Osberg, Törnkvist i
Karlskrona, Bengtsson i Norup och Månsson i Erlandsro.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
ber om ursäkt, att jag besvärar kammaren med ett anförande till. Jag tänkte
verkligen låta denna fråga gå mig förbi utan att egentligen ingripa. Men jag
förmodar i varje fall, att det icke är möjligt, att kammaren nu i en hastig
vändning skulle följa herr Mogårds yrkande. Man får väl ändå inte glömma,
att denna fråga varit mycket grundligt prövad, jag vet icke av huru många
sakkunniga instanser: först löneregleringskommittén, sedan landsstatssakkunniga,
därefter av Kungl. Maj:t och sist av statskontoret, så nog finnes det
skäl för det föreliggande förslaget.

Jag förmodar, att vi i övrigt icke behöva gå in på saken, utan jag nöjer mig
med att fästa uppmärksamheten på, att man ur sparsamhetssynpunkt icke
kan följa en talares yrkande endast därför, att beloppet blir lägre än det föreslagna.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de under överläggningen förekomna yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härpå föredrogs mom. XI); och anförde därvid:

Herr Holmgren: Herr talman! Landssekreterarna och landskamrerarna

ha som bekant även sportelinkomster, som i vissa fall uppgå till avsevärda
belopp. Når nu riksdagen står i begrepp att reglera lönerna för dessa befattningshavare,
är det också rätt naturligt, att riksdagen ämnar lägga till
rätta frågan om sportelinkomsterna i enlighet med den uppfattning, som
riksdagen ständigt hyst i liknande frågor. Emellertid synes det mig icke
fullt skäligt, att befattningshavarna nu skola berövas en förmån, som de fått
sig tillerkända, när de tillträdde sina befattningar. Det synes mig därför
riktigt, att de nuvarande landssekreterarna och landskamrerarna bibehållas
vid åtnjutande av sportelinkomsterna med avdrag av ett belopp, motsvarande
den löneökning, som de till äventyrs komma att få, så att bestämmelserna
om sportelindragningen icke må tillämpas förr än platserna besättas av nya
innehavare. Ett sådant yrkande har naturligtvis ingen möjlighet att göra sig
gällande, och därför har jag i utskottet anslutit mig till reservanterna. Jag
yrkar därför, herr talman, bifall till den av herr Vennersten m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Jansson i Falun: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock på bifall
till berörda hemställan med den ändring, som föreslagits i den av herr Vennersten
m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade med 3) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 maj e. m.

103

Nr 41.

Horn. XII)—XXI).	Ang.
Vad utskottet hemställt bifölls.	lönereglering för lands-
	hövdingarna
Punkten B).	och befatt-
	ningshavare
Utskottets hemställan bifölls.	vid länsstyrel-
	serna ra. ra.
	(Förta.)

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 113, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen under andra huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag till högsta domstolen och regeringsrätten jämte en i ämnet väckt
motion; och blev utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 114, i an- Ang. sinnesledning
dels av Kungl. Maj :ts proposition angående förslag till avtal mellan vorden i
å ena sidan staten och å den andra envar av städerna Stockholm och Göte- 8to^a!mg
borg rörande nämnda städers övertagande av hela sin sinnessjukvård, dels av
väckt motion om statsbidrag till anordnande av kommunala sinnessjukhus, begärdes
ordet av

Herr Fast, som yttrade: Herr talman! Endast ett parr ord. Då utskottet

här icke biträtt min motion, skall det naturligtvis icke falla mig in att göra
något yrkande. Då riksdagen gått in för att övertaga sinnessjukvården på
sätt här skett, hoppas jag, att det beslut som nu fattas, icke må bliva endast
ett beslut på papperet utan ett sådant, som verkligen förpliktar. Ute i landet
råder för närvarande ett olidlighetstillstånd på detta område. Fattigvårdsmyndigheterna
veta icke, huru de skola ordna det med de sinnessjuka,
och när statsutskottet åberopar medicinalstyrelsen som auktoritet för sin uppfattning,
vill jag erinra om, att år 1902 hade styrelsen en helt annan mening
än den nu har; denna har sedermera stötts av förre överinspektören för sinnessjukvården.
Vid den tidpunkten ville man icke från kommunernas sida
vara med i den riktning det här är fråga om. Nu har däremot vinden vänt
sig; nu vill man dela upp sjukvården, så att den verkliga vården övertages
av staten och försörjningen av kommunerna. Jag skall som sagt icke framställa
något yrkande, pien jag ber att än en gång få understryka, att jag
hoppas, att beslutet verkligen förpliktar, och jag är glad i alla fall, att ett
avgörande kommit till stånd, så att, när kommunerna bygga sina försörjningshem,
de verkligen veta, huru de skola inrätta det med avseende på sinnessjukvården.

Häruti instämde herr Eriksson i Boxholm.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr Ang. tillfällig
115. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförbätt- löneförbättring
ring under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civila statsförvalt-^ör,UÄS^,erf0
nmgen järn te i amnet vackta motioner. civi1a slaU.

förvaltningen.

Sr 41. 104

Onsdagen den 27 maj e. m.

Ang. tillfällig
löneförbättring
för viss personal
inom den
civila statsförvaltningen.

(Forts.)

I en till riksdagen den 13 mars 1925 avlåten proposition, nr 300, hade Kungl.
Maj:t framlagt förslag till tillfällig löneförbättring under budgetåret 1925—
1926 för viss personal inom den civila statsförvaltningen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förebaft två likalydande
motioner, nr 267 inom första kammaren av herrar Asplund och Jonsson och
nr 426 inom andra kammaren av herr Grapenson.

Utskottet hemställde,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt
med avslag å ovannämnda motioner, måtte

I) medgiva,

att tillfällig löneförbättring finge med av utskottet angivet tillägg beträffande
föreståndaren för rasbiologiska institutet under budgetåret 1925—1926
utgå vid vissa befattningar å ordinarie stat inom den civila statsförvaltningen
enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden den 13 mars 1925 angivna tabeller
(Tabell I och II); dock

att beträffande befattnigshavare å gammal stat, med undantag av den i tabell
II upptagna, å äldre stat kvarstående auditören vid flottans station i Karlskrona,
tillfällig löneförbättring finge utgå endast, därest Kungl. Maj:t prövade
skäligt tillägga vederbörande sådan förmån, och med belopp som av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämdes;

att vissa befattningshavare inom den civila statsförvaltningen, vilka icke vore
uppförda å ordinarie stat, finge under budgetåret 1925—1926 åtnjuta tillfällig
löneförbättring enligt vad Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, Kungl: Maj:t därutinnan angivit, bestämde; och

II) till tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila statsförvaltningen
för budgetåret 1925—1926 såsom extra förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln................................... kronor 4,000

» fjärde » » 12,000

» femte » • » 610,000

» sjätte » » 9,000

» åttonde » » 1,951,000

» tionde » » 61,000

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Bergkvist, Asplund
och Rosén, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt ovannämnda motioner,
måtte

I) -------------------------

II) -----------------------------

III) a) besluta, att för budgetåret 1925—1926 skulle till ordinarie extra
ordinarie och vikarierande lärare vid allmänna läroverk och seminarier i Norrbottens
och Västerbottens län samt folkskolinspektörer i samma län utgå kallortstillägg
med följande belopp, nämligen i kallortsklass I: 50 kronor, i kallortsklass
II: 100 kronor, i kallortsklass III: 160 kronor, i kallortsklass IV:
250 kronor och i kallortsklass V: 375 kronor; och

b) för sistnämnda ändamål för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag
av 20,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att helt kort få erinra om, att vid
detta utlåtande finnes fogad en reservation av herr Bergqvist m. fl., i vilken

Onsdagen den 27 maj e. m.

105 Nr 41.

det påyrkas, att det för ifrågavarande lärare må beviljas kallortstillägg efter
ungefär samma grunder, som i viss utsträckning utgår till statens befatt - pl™-

ningshavare i övre Norrland. Jag har tänkt yrka bifall till denna reserva- rMi inom den
tion, och jag gör det därför, att då jag för några år sedan väckte en motion, civila statsdam
gick ut på att ett tillräckligt kallortstillägg i allmänhet skulle utgå till förvaltningen.
befattningshavare i Norrland, uttalade sig båda kamrarna utan motstånd (Fort8-)
för denna ståndpunkt. När så är förhållandet, måste det vara riktigt att
vid detta tillfälle, när man bestämmer lönen för ifrågavarande befattningshavare,
passa på att infoga bestämmelser om kallortstillägg. Från denna
utgångspunkt och med denna korta motivering ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Rydén: Herr talman! Det kan icke enligt min mening anses till rådligt,

att kanske året före det man behandlar hela lönefrågan lör läroverkslärarna
fatta ståndpunkt till en sådan fråga som den, huruvida kallortstilllägg
skola införas eller ej. Med denna korta motivering anhaller jag att fa
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Statsutskottets utlåtande, nr 116, i anledning av väckta motioner angående
tillfällig löneförbättring för lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor
föredrogs härpå; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 7.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 117, i anledning av väckt Ang. tillfällig
motion angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1925—1926 för one^^ssa^
lärare vid statsunderstödda folkhögskolor. Därvid anförde: folkhög skolelärare.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall icke yrka bifall till min
motion, men jag skall begagna tillfället att i detta ärende rikta några ord
till Kungl. Maj :t. Det förhåller sig nämligen så, att 1924 års riksdag beslöt
eu skrivelse med anhållan, att under viss förutsättning bevilja ökad löneförbättring
åt lärare i de allmänna läroverken och »annan med dem jämförlig
personal». Till årets riksdag har inkommit en proposition angående ifrågavarande
statstjänstemän, och under åberopande av orden »annan med dem
jämförlig personal», har det också väckts en motion rörande löneförbättring
för lärare vid kommunala mellanskolor, vilken utskottet tillstyrkt. Nu skulle
jag med anledning härav vilja vädja till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och hemställa, att genom Kungl. Maj:ts försorg en utredning
göres, så att även folkhögskollärarne, som lika väl som kommunala mellanskolornas
lärarepersonal måste räknas under rubriken »annan med dem jämförlig
personal», må vid en kommande riksdag få en tillfällig löneförbättring.
Vederbörande läraregrupp har nämligen aldrig fått någon dylik. Min och herr
Erikssons i Grängesberg motion frambars just i syfte att även denna grupp
av löntagare skulle bli ihågkommen, men som ingen utredning förelåg, kunde
icke statsutskottet tillstyrka motionen. Jag har herr talman intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Nr 41. 10G

Onsdagen den 27 maj e. m.

tiMfJbättri19 Herr Rydén: Herr talman! Med uttalande av min förhoppning, att när

får vissa"8 löneregleringen kommer _ för de icke statsanställda lärarna folkhögskolorna
folkhög- måtte bli vederbörligen tillgodosedda, vill jag uttala en allmän anslutning till
skolelärare. de sympatier för eu god löneställning för folkhögskolornas lärare, som herr
(1''orts.) Bengtsson i Norup framförde. Det kan ju dock icke ifrågakomma att bifalla
motionen, vilket han heller icke föreslog, och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 118, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till de
kommunala, mellanskolorna m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1925—1926 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra
ordinarie präster;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
för viss personal vid livrustkammaren;

n.. Ilr.. ^.1’ ^ anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt Nordiska museets personal;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag under riksstatens
åttonde huvudtitel till tillfälligt lönetillägg åt vissa vaktmästare; och
nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag under riksstatens
åttonde huvudtitel till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Ordet lämnades härefter till

Herr Eriksson i Grängesberg, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att pa föredragningslistan för morgondagens plenum bankoutskottets
utlåtanden nr 51, 52, 53 och 54 måtte uppföras efter samma utskotts utlåtande
ur 50 och vidare att bland två gånger bordlagda ärenden bankoutskottets
utlåtande nr 66 måtte flyttas upp, så att det kommer före utlåtandet
nr 55.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1925 den 27 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksbanken ej mindre för valperioden
1925—1928 efter herrar S. I. W. Philipson och S. Th. Palme, vilka
voro i tur att avgå, än även för återstående delen av valperioden 1923—1926
efter herr F. W. Thorsson, vilken avlidit, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

Onsdagen den 27 maj e. m.

107 Nr 41.

fullmäktige

för valperioden 1925—1928:

herr Philipson, Sten Isac Walter, riksbanksfullmäktig, med 45 röster,

» Ekman, C. G., riksgäldsfullmäktig, » 45 »

för återstående del av valperioden 1923—1926:
herr Kristensson, Emil, ledamot av riksdagens andra kammare, med 42 röster,

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1926 försiggått:

herr Amnér, Axel, bankokommissarie, med 42 röster,

» örne, Anders, ledamot av riksdagens första kammare, » 42 »

» Widell, Jakob Ludvig, ledamot av riksdagens första kammare, » 42 »

sedan ordningen mellan suppleanterna blivit genom lottning bestämd.

Ernst Trygger. t S. H. Kvarnzelius.

Värner Rydén. K. J. Beskow.

År 1925 den 27 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret ej mindre
för valperioden 1925—1928 efter herrar C. E. Kinander, G. Kobb och K. E. H.
Hildebrand, vilka voro i tur att avgå, än även för återstående delen av valperioden
1923—1926 efter herr statsrådet V. Larsson samt för återstående delen
av valperioden 1924—1927 efter herr C. G. Ekman, vilken blivit vald till
fullmäktig i riksbanken, dels ock suppleanter för fullmäktige i nämnda kontor;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

ordförande:

herr Hildebrand, Karl Emil Hildebrand, riksgäldsfullmäktig,

fullmäktige

för valperioden 1925—1928:

herr Kobb, Gustav, riksgäldsfullmäktig,

» Hallin, Erik, ledamot av riksdagens första kammare,

med 41 röster,

med 39 röster,
» 39 »

för återstående delen av valperioden 1923—1926:
herr Bäckström, Helge Mattias, f. d. professor, med 35 röster,

för återstående delen av valperioden 1924—1927:

herr Anderson, Anders i Råstock, ledamot av riksdagens andra

kammare, med 36 röster,

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1926 försiggått:

herr Strömberg, Otto Mauritz, bruksägare, med 37 röster,

» Hagman, Emil Oskär, ledamot av riksdagens andra kammare, » 36 »

» Johansson, Johan i Kälkebo, ledamot av riksdagens andra

kammare, » 35 »

Ernst Trygger. S. H. Kvarnzelius.

Vfirner Rydén. K. J. Beskow.

Nr 41. 108

Onsdagen den 27 maj e. m.

År 1925 den 27 maj sammanträdde de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, för anställande
aVo föreskrivna val av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från valet till dess nytt val under år 1929
försiggått; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

ledamöter:

herr Clason, Sam, ledamot av riksdagens första kammare med 37 röster

» Engberg, Jonas Arthur, ledamot av riksdagens andra kammare,
» 37 »

suppleant för herr Clason, S.:

herr Widell, Jakob Ludvig, ledamot av riksdagens första kammare, med 32 röster,

suppleant för herr Engberg, J. A.:

herr Wennerström, Ivar, ledamot av riksdagens andra kammare, med 31 röster,
Ernst Trygger. S. H. Kvarnzelius.

Värner Rydén. K. J. Beskow.

Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas om dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till dels förordnanden
för de valde, dels skrivelser till Konungen med anmälan om de försiggångna
valen, dels ock de paragrafer, som därom borde i riksdagsbeslutet
intagas.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1925—1926 m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning rörande sjöförsvarets anslag till tryckningskostnader;
och

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

från jordbruksutskottet:

nr 230, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling å kött av importerade
levande idisslande djur;

nr 231, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1925—1926 i vad angår jordbruksärendena;

nr^232, i anledning av väckt motion om utsträckning av återbetalningstiden
för lån från kraftledningslånefonden;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av moment
6 i villkoren för lån från gödselvårdslånefond;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändring i villkoren
för lån från allmänna nyodlingsfonden;

Onsdagen den 27 maj e. m.

109 Nr 41,

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning av
komministerbostället Klockargården nr 1 i Skinnskattebergs socken;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen för statsverkets
räkning av elektrisk anläggning å landsfiskalsboställe;

nr 238, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående försäljning till
Jönköpings stad av vissa rektor vid högre allmänna läroverket i Jönköping på
lön anslagna jordområden;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för N.
A. Svanberg och P. Larsson från viss skadeståndsskyldighet jämte i ämnet
väckt motion;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning av
vissa delar av klockarbostället i Osby församling m. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
Kalmar regementes förutvarande mötesplats Hultsfred;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en å Bodens fästnings område belägen tomt med tillhörande gallmark;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till överlåtande
av utgården Graneberg under Ultuna egendom i Uppsala län mot erhållande
av viss annan egendom;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av
viss mark från kyrkoherdebostället i Vilhelmina församling till Vilhelmina
socken; och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning av ett
område av Norra Vedbo häradsallmänning i Jönköpings län;

från andra lagutskottet:

nr 128, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;
och

nr 129, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen den 5 juni
1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa
områden, dels ock en i ämnet väckt motion: samt

från jordbruksutskottet:

nr 249, i anledning av väckt motion angående vissa egnahemsrörelsen rörande
frågor;

nr 250, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av åtgärder till
förhindrande av vidare utplantering och spridning inom landet av den tyska
haren ;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnandet av
eu allmän jordbruksräkning under 1925;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående understöd åt
föreningen för jordbrukskredit;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändrad disposition
av det å 1915 års riksstat uppförda anslaget till hydrografisk-biologiska
undersökningar i Atlantiska oceanen;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Säveåns regleringsföretag;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lindring i betalningsvillkoren
för lån från dräneringsfonden;

Nr 41. no

Onsdagen den 27 maj e. m.

nr 256, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för laxfiskets
upphjälpande;

nr 257, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående avlöningsförmåner
m. m. åt vissa kronojägare i Villingsbergs revir; och

nr 258, i anledning av väckta motioner om åtgärder till förekommande av
älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt om beredande av gottgörelse
för av älgar förorsakad skada å växande gröda.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 132, i anledning av vissa framställningar under
riksstatens fjärde huvudtitel i avseende å budgetåret 1925—1926;

bevillningsutskottets memorial, nr 43, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av väckta motioner om böjning av pensionsunderlaget för
häradshövdingar; och

nr 57, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pensionsförbättring
åt regementsveterinären i fältveterioärkårens reserv Fritz Albin Setterbom
jämte en med anledning av propositionen väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lydelse samt förlängd giltighetstid av avlöningsreglementet
för tjänstemän vid domänverket m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lindskog under 8 dagar
från och med den 29 innevarande maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12,20 på natten.

In fidem
Per Cronvcdl.

Stockholm 1925

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 252040