1925. Andra kammaren. Nr 38
ProtokollRiksdagens protokoll 1925:38
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1925. Andra kammaren. Nr 38.
Lördagen den 23 maj.
Kl. 11 f. m.
1 §•
Justerades de vid kammarens sammanträde den 16 innevarande maj förda
protokollen.
§2.
Föredrogs herr Grapensons m. fl. på kammarens bord liggande motion, nr
457, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 227, med förslag till lag angående
minskning i vissa fall av renantalet inom lappby; och begärdes ordet
därvid av
Ang.
återkallande
av en motion.
Herr (xrapenson, som yttrade: Som jag råkat göra en förväxling mellan dagarna
för den kungl. propositionens avlämnande och dess remiss till utskottet
och därigenom kommit att avgiva denna motion för sent, ber jag, herr talman,
å egna och å medmotionärernas vägnar, att få återtaga densamma.
Denna hemställan bifölls.
§ 3.
Till avgörande förelåg nu första särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anled- Ang. förning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 50 angående försvarsväsendets ordnande
och nr 51 med förslag till värnpliktslag, ävensom i anledning av de inom riks- m m
dagens kamrar väckta motioner i dithörande ämnen.
Till första särskilda utskottets behandling hade, i fråga om ordnandet av rikets
försvarsväsende och vad därmed ägde sammanhang, överlämnats följande
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande; och
nr 51, med förslag till värnpliktslag.
Därjämte hade till utskottet överlämnats följande inom riksdagens kamrar i
ämnet väckta
motioner:
inom första kammaren:
nr 201, av herr Abrahamsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 202, av herrar Vindahl och Almkvist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 205, av herr Wahlmark, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 88.
1
Nr 38. 2
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
/r 206, av herr Pers, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 50. angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 207, av herr John O. Karlsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 208, av greve Wachtmeister och herr Clemedtson, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 2Ö9, av herr Åström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
50, angående försvarsväsendets ordnande;
/r 211, av herr Bodin, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50. angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 212, ^av herr Vindahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 213, ^av herr Åkerberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 214, av herr Reuterskiöld m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 215, av herr Enhörning, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 216 , ^a v herr Tjällgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 217, av herrar Karl Andreas Andersson och Isak Svensson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr „av ^err Erändén m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 219, av herr Enhörning, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr ^20, ^av herr Lundell m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 221, av herr Bergqvist, i anledning av Kung], Majds proposition nr 50.
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 225, ^av herr Hallin m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr. 226, av herr Nils Anton Nilsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
^nr 227, av herr Pålsson, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 50. angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 228, av herrar von Sneidern och Hellberg, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande:
nr 229, av herr Bergqvist, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 50.
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 230, av herr Karl J. A. Gustafsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
onr 231, av herr Kobb, i anledning av Kungl. Majds proposition nr 50, an- ''
gående försvarsväsendets ordnande;
nr > 0av ^err Kvarnzelius m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 233, av herr Elof B. Andersson m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 234. av herr Lindhagen, om krigsväsendets avrustning;
nr 235, av herr Lindhagen, om värnpliktigas skyddande till liv och hälsa;
nr 236, av herr Lindhagen, om värnpliktigas skyddande mot förlust av arbetsanställningar;
nr
237, av herr Lindhagen, om upphävande av längre värnplikt för studenter
och likställda;
Lördagen den 23 maj f. m.
3 Nr 38.
nr 238, av herr Lindhagen, om upphävande av den allmänna värnplikten; Ar^-_
nr 239, av herr Lindhagen, om militärmusikens bibehållande såsom en stats- ^ordnande
institution; m. m.
nr 240, av herr Carl Gustaf V. Hammarskjöld, i anledning av Kungl. Maj:ts (Forte.)
proposition nr 50, i vad denna avser lantförsvaret;
nr 241, av herr Carl Gustaf V. Hammarskjöld, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 51 med förslag till värnpliktslag;
nr 242, av herr Trygger m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 243, av herr Trygger, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 51 med
förslag till värnpliktslag;
nr 244, av herr Trygger m. fl., angående flottans ersättningsbyggnad;
nr 245, av herr Clason, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 246, av herr Clason, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 51
med förslag till värnpliktslag;
nr 247, av herr Hellberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande; och
nr 248, av herr Hellberg, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 51
med förslag till värnpliktslag; samt
inom andra kammaren:
nr 279, av herr Carlström, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 280, av herr Andersson i Kasjön m. fl., i anledning av Kungl. Majrts
proposition nr 51 med förslag till värnpliktslag;
nr 283, av herrar Bengtsson i Norup och Carlström, i anledning av Kungl.
Majrts proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 284, av herr Lovén m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition nr
50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 285, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 286, av herr Johanson i Huskvarna m. fl., i anledning av Kungl. Majrts
proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 287, av herr Lorichs, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 288, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
ingående försvarsväsendets ordnande;
nr 289, av herrar Lovén och Lindberg, i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 290, av herr Lovén, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 291, av herr Magnusson i Kalmar m. fl., i anledning av Kungl. Majrts
proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 292, av herr Westman m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 293, av herr Fjellman, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 294, av herr Fjellman, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 295, av herrar Gardell i Gans och Gardell i Stenstu. i anledning av Kungl.
Majrts proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 296, av herr Svcdman, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
Nr 38. 4
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för- nr 297, av herr Johanson i Huskvarna, i anledning av Kungl. Maj:ts pro^ordnandf8
Portion nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
m. TO. nr 300, av herr Olsson i Kalmar m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro(Forts.
) position nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 301, av herr Pehrsson i Göteborg, anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 302, av herr Pehrsson i Göteborg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 303, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 304, av herr Bengtsson i Norup m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 305, av herr Ljunggren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 306, av herr Persson i Falla, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 307, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 308, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 309, av herr Fjellman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 310, av herr Fjellman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 311, av herr Lindberg m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 312, av herr Osberg, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 313, av herr Strindlund, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 314, av herr Laurin, i anledning av Kungl. Maj rts proposition nr 50, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 315, av herr Magnusson i Skövde, i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr Öl med förslag till värnpliktslag;
nr 316, av herr Olsson i Broddbo, i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 317, av herr Bergström i Bäckland, i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 51 med förslag till värnpliktslag;
nr 318, av herr Öberg, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 319, av herr Lindgren m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 326, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 327, av herr Holmgren, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 328, av herr Bernström, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 329, av herr Olsson i Broberg m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 330, av herr Jeppsson, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 331, av herr Jeppsson, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
Lördagen den 23 maj f. m.
5
nr 332, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 333, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 334, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 335, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 336, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 337, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 338, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 339, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 340, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 341, av herr Jeppsson, i anledning av
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 342, av herr Johanson i Huskvarna m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 343, av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 344, av herr Lindman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 51
med förslag till värnpliktslag;
nr 345, av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 346, av herr Lindman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 347, av herr Jönsson i Revinge, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 348, av herr Nilsson i Antnäs m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 349, av herr Nilsson i A utnäs m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 350, av herr förste vice talmannen Hamilton m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 351, av herrar Osberg och Böing, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 352, av herr Osberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50, angående
försvarsväsendets ordnande;
nr 353, av herrar Holmström i Gävle och Bäcklund, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 354, av herr Holmström i Gävle, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 355, av herr Holmström i Gävle, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 356, av herr Moses son, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 357, av herr Anderson i Storegården m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 358, av herr Olovson i Västerås, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 51 med förslag till värnpliktslag;
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj :ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
Kungl. Majrts proposition nr 50,
Nr 38. 6
Lördagen den 23 maj £. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
nr 359, av herr Kristensson i Göteborg, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 360, av herrar Jätte och Bernström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 361, av herr Bäcklund, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 362, av herr Bäcklund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 363, av herr Bäcklund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående försvarsväsendets ordnande;
nr 364, av herr Samuelsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 365, av herr Samuelsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 366, av herr Samuelsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande;
nr 367, av herr Samuelsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 51 med förslag till värnpliktslag; och
nr 368, av herr Hedin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
50, angående försvarsväsendets ordnande.
Under avdelning I. Försvarsväsendets ordnande, hemställde utskottet — som
förklarade sig förutsätta, att frågan angående ordnandet av försvarsväsendets
olika grenar borde avgöras i ett sammanhang •—
l:o) att riksdagen, under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som av
Kungl. Maj:t godkändes, om antagande av ny värnpliktslag, och med förklarande
att Kungl. Maj :ts proposition nr 50 angående försvarsväsendets ordnande
icke kunnat av riksdagen oförändrad godkännas, måtte bifalla av utskottet,
i anledning av samma proposition ävensom de i ämnet väckta motionerna, under
förevarande punkt framställt förslag till försvarsorganisation;
2 :o) att riksdagen måtte uti skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning, huru de båda infanteriregementen, som
enligt utskottets förslag skulle bibehållas utöver de i Kungl. Maj:ts proposition
för de fyra arméfördelningarna och Övre Norrlands militärområde beräknade,
skulle inordnas i arméorganisationen och landets militäradministrativa
indelning, samt för nästkommande års riksdag framlägga det förslag,
vartill nämnda utredning kunde föranleda;
pro) att riksdagen måtte, i anledning av herr Carl Gustaf V. Hammarskjölds
motion nr 240 i första kammaren, uti skrivelse till Kungl. Majrt anhålla,
att Kungl. Majrt måtte verkställa utredning och avgiva förslag om anordnande
försöksvis av en s. k. militär mellanskola vid något av arméns trunnförband;
4
ro) att
1) herr Abrahamssons motion nr 201,
2) herr Wahlmarks motion nr 205,
3) herr Pers’ motion nr 206,
4) herr John O. Karlssons motion nr 207,
5) greve Wachtmeisters och herr Clemedtsons motion nr 208,
6) herr Åströms m. flis motion nr 209,
7) herr Bodins motion nr 211.
8) herr Vindahls m. flis motion nr 212,
9) herr Åkerbergs m. fl :s motion nr 213,
Lördagen den 23 maj f. m. 7
10) herr Reuterskiölds m. flis motion nr 214, såvitt avsåge försvarsorganisationen,
11) herr Enhörnings motion nr 215,
12) herr Tjällgrens m. flis motion nr 216,
13) herrar Karl Andreas Anderssons och Isak Svenssons motion nr 217,
14) herr Frändéns m. flis motion nr 218,
lö) herr Enhörnings motion nr 219,
16) herr Lundells m. fl :s motion nr 220,
17) herr Bergqvists motion nr 221,
18) herr Hallins m. flis motion nr 225,
19) herr Nils Anton Nilssons m. flis motion nr 226,
20) herr Pålssons motion nr 227,
21) herr Bergqvists motion nr 229,
22) herr Karl J. A. Gustafssons m. flis motion nr 230,
23) herr Kobbs motion nr 231,
24) herr Kvarnzelius’ m. flis motion nr 232,
25) herr Elof B. Anderssons m. flis motion nr 233,
26) herr Lindhagens motion nr 234,
27) herr Lindhagens motion nr 239,
28) herr Carl Gustaf V. Hammarskjölds motion nr 240,
29) herr Tryggers m. flis motion nr 242,
30) herr Tryggers m. flis motion nr 244,
31) herr Clasons motion nr 245,
32) herr Hellbergs motion nr 247,
33) . herr Carlströms motion nr 279,
34) herr Lovéns m. fl :s motion nr 284,
35) herr Holmgrens motion nr 285,
36) herr Johansons i Huskvarna m. flis motion nr 286,
37) herr Lorichs’ motion nr 287,
38) herr Holmgrens motion nr 288,
39) herrar Lovéns och Lindbergs motion nr 289,
40) herr Lovéns motion nr 290,
41) herr Magnussons i Kalmar m. flis motion nr 291,
42) herr Westmans m. flis motion nr 292,
43) herr Fjellmans motion nr 293,
44) herr Fjellmans motion nr 294,
45) herrar Gardeils i Gans och Gardells i Stenstu motion nr 295,
46) herr Svedmans motion nr 296,
47) herr Johansons i Huskvarna motion nr 297,
48) herr Olssons i Kalmar m. fl :s motion nr 300,
49) herr Pehrssons i Göteborg motion nr 301,
50) herr Pehrssons i Göteborg motion nr 302,
51) herr Holmgrens motion nr 303,
52) herr Bengtssons i Norup m. flis motion nr 304,
53) herr Ljunggrens m. flis motion nr 305,
54) herr Perssons i Falla motion nr 306,
55) herr Holmgrens motion nr 307,
56) herr Holmgrens motion nr 308,
57) herr Fjellmans motion nr 309,
58) herr Fjellmans m. flis motion nr 310,
59) herr Lindbergs m. flis motion nr 311,
60) herr Osbergs motion nr 312,
61) herr Strindlunds motion nr 313,
62) herr Laurins motion nr 314,
Nr 38.
Ang. föravaraväaendeta
ordnande
m. to.
(Forts.)
JVr 38. g
Lördagen den 23 maj f. m.
Magnussons i Skövde motion nr 315, såvitt avsåge försvarsorga
Olssons
i Broddbo motion nr 316,
Öbergs motion nr 318,
Lindgrens m. flis motion nr 319, såvitt avsåge försvarsorgani
Holmgrens
motion nr 326,
Holmgrens motion nr 327,
Bernströms motion nr 328,
Olssons i Broberg m. flis motion nr 329,
Jeppssons motion nr 330,
Jeppssons motion nr 331, såvitt avsåge försvarsorganisationen.
Jeppssons motion nr 332,
Jeppssons motion nr 333,
Jeppssons motion nr 334,
Jeppssons motion nr 335,
Jeppssons motion nr 336,
Jeppssons motion nr 337,
Jeppssons motion nr 338,
Jeppssons motion nr 339,
Jeppssons motion nr 340,
Jeppssons motion nr 341,
Johansons i Huskvarna m. flis motion nr 342,
Lindmans m. flis motion nr 343,
Lindmans m. flis motion nr 345,
Lindmans m. fl :s motion nr 346,
Jönssons i Revinge motion nr 347.
Nilssons i Antnäs m. flis motion nr 348,
Nilssons i Antnäs m. flis motion nr 349,
förste vice talmannen Hamiltons m. flis motion nr 350,
91) herrar Osbergs och Röings motion nr 351,
92) herr Osbergs motion nr 352,
93) herrar Holmströms i Gävle och Bäcklunds motion nr 353,
94) herr Holmströms i Gävle motion nr 354,
95) herr Holmströms i Gävle motion nr 355,
96) herr Mosessons motion nr 356,
97) herr Andersons i Storegården m. flis motion nr 357,
98) herr Kristenssons i Göteborg motion nr 359,
99) herrar Järtes och Bernströms motion nr 360,
101) herr Bäcklunds motion nr 361,
101) herr Bäcklunds motion nr 362,
102) herr Bäcklunds motion nr 363,
103) herr Samuelssons m. flis motion nr 364,
104) herr Samuelssons m. flis motion nr 365 och
105) herr Hedins m. fl:s motion nr 368
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna l:o)— 3:o), icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Under avdelningen II. Värnpliktslagen m. m., hemställde utskottet,
l:o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj:t godkändes, angående försvarsväsendets ordnande — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riksdagen
oförändrat antagas, matte i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition för sin del antaga i punkten intaget förslag till värnpliktslag;
Ang. för- 63) herr
svarsvasendets _• .•
ordnande nisationen,
m. m. 64) herr
(Forts.) 65) herr
66) herr
sationen,
67) herr
68) herr
69) herr
70) herr
71) herr
72) herr
73) herr
74) herr
75) herr
76) herr
77) _ herr
78) herr
79) herr
80) herr
81) herr
82) herr
83) herr
84) herr
85) herr
86) herr
87) herr
88) herr
89) herr
90) herr
Lördagen den 23 maj f. m.
9 Nr 38.
2 :o) att riksdagen, under förutsättning av bifall till utskottets hemställan
under punkten l*o), måtte besluta, att det värnpliktig jämlikt § do mom. ordnande
värnpliktslagen tillkommande penningbidrag skulle, i och med att den nya värn- m. m.
pliktslagens bestämmelser rörande tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, .ut- (Forts.)
gå med femtio öre om dagen, dock att värnpliktig, som uttages för tjänstgöring
i den ordning, värnpliktslagen föreskreve, under längre tid än 140 dagar, skulle
för överskjutande tid åtnjuta ett penningbidrag av en krona om dagen;
3:o) att riksdagen måtte medgiva, att värnpliktig, utan hinder av den omständigheten,
att han förut förfallolöst uteblivit från inskrivningsförrättning,
finge komma i åtnjutande av gottgörelse för färd till och från värnpliktstjänstgöring,
enligt vad därom eljest vore stadgat;
4:o) att riksdagen måtte, i anledning av herr Lindhagens motion nr 235, uti
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande,
vilka åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att bereda de värnpliktiga
större trygghet till liv och hälsa; samt
5:o) att
1) herrar Vindahls och Almkvists motion nr 202,
2) herr Reuterskiölds m. fl:s motion nr 214, såvitt avsåge värnpliktslagen,
3) herrar von Sneiderns och Hellbergs motion nr 228,
4) herr Lindhagens motion nr 235,
5) herr Lindhagens motion nr 236,
6) herr Lindhagens motion nr 237,
7) herr Lindhagens motion nr 238,
8) herr Carl Gustaf V. Hammarskjölds motion nr 241,
9) herr Tryggers motion nr 243,
10) herr Clasons motion nr 246,
11) herr Hellbergs motion nr 248.
12) herr Anderssons i Rasjön m. fl :s motion nr 280,
13) herrar Bengtssons i Norm» och Carlströms motion nr^283,
14) herr Magnussons i Skövde motion nr 315, såvitt avsåge värnpliktslagen,
15) herr Bergströms i Bäckland motion nr 317,
16) herr Lindgrens m. flis motion nr 319, såvitt avsåge värnpliktslagen,
17) herr Jeppsons motion nr 331. såvitt avsåge värnpliktslagen,
18) herr Lindmans motion nr 344,
19) herr Olovsons i Västerås motion nr 358,
20) herr Samuelssons m. flis motion nr 366 samt
21) herr Samuelssons m. fl :s motion nr 367
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna l:o)—4 :o), icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
av herrar Trygger, Johan Nilsson i Kristianstad. Widell, Lindman, Magnusson
i Tumhult och Pettersson i Bjälbo, vilka
dels beträffande försvarsväsendets ordnande ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till den av herr Trygger m. fl. i första kammaren
väckta motionen nr 242 och av herr Lindman m. fl. i andra kammaren
väckta motionen nr 343, ville
ej mindre avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 50 angående försvarsväsendets
ordnande och samtliga i sammanhang med densamma väckta motioner med
undantag av motionerna nr 233 i första kammaren och nr 368 i andra kammaren
angående anslag till frivilliga skytteväsendet och motionerna nr 244 i första
kammaren och nr 345 i andra kammaren angående flottans ersättningsbyggnad,
Nr 38. 10
Lördagen den 23 maj £. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
an aven besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!.
Maj ;t snarast mojhgt vidtaga de åtgärder och för riksdagen framlägga de för
S
oio • f°rbftt1nngar 1 nu g,ällallde försvarsordning, vartill den i motionerna
nr 242 i forsta kammaren och nr 343 i andra kammaren samt utskottets utlåtande
gjorda utredning kunde anses föranleda,
dels beträffande värnpliktslagen hemställt, att riksdagen med bifall till motionerna
nr 243 i första kammaren och nr 344 i andra kammaren ville besluta
att avsia Kungl. Maj:ts proposition nr Öl med förslag till värnpliktslag
-
av herr Clason, som hemställt,
dels beträffande försvarsorganisationen
1) att riksdagen — under förutsättning, att riksdagen fattade beslut om
antagande av ny vämpliktslag i huvudsaklig överensstämmelse med av reservanten
i anslutning till motionen 1:246 framlagt förslag — måtte fatta av
reservanten formulerade beslut i avseende å lantförsvaret;
2) att riksdagen — under samma förutsättning som under punkten 1) —
ville beträffande sjöförsvaret fatta av reservanten formulerade beslut i avseende
å sjöförsvaret;
3) att riksdagen i samband med ny härordnings antagande måtte besluta, att
för det frivilliga skytteväsendets befrämjande skulle beräknas ett ordinarie
anslag av 500,000 kronor;
dels beträffande värnpliktslagen, att riksdagen — under förutsättning, att
riksdagen fattade beslut angående försvarsväsendets ordnande i huvudsaklig
överensstämmelse med reservantens förslag — måtte för sin del, med bifall i
övrigt till utskottets förslag till värnpliktslag, antaga av reservanten föreslagen
lydelse av vissa paragrafer i densamma;
av herrar Reuterskiöld och Johansson i Kälkebo, vilka hemställt,
1:1 :o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Ivungl. Maj:t godkändes, om antagande av ny värnpliktslag — med förklarande
att Kungl. Maj :ts proposition nr 50 angående försvarsväsendets ordnande
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, måtte fatta av reservanterna
formulerade beslut angående försvarsväsendets ordnande;
2.o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels om utfärdande
av nödiga bestämmelser rörande indelningsverket i enlighet med de i
motionen 11: 319 angivna grunderna, dels ock om dessa bestämmelsers inarbetande
i särskild lag om krigsmakten, vartill Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga förslag;
3:o) att riksdagen för sin del måtte besluta, att § 5 av kungörelsen 27 juni
1919 angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse,
sådan den lydde enligt kungörelsen 25 maj 1923, skulle erhålla i reservationen
angiven ändrad ydelse;
4:o) att riksdagen för sin del måtte besluta, att mom. 9 av kungörelsen 17
oktober 1913 angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar, sådant det lydde enligt kungörelsen 28 november 1919,
skulle erhålla viss i reservationen angiven lydelse;
5 :o) att riksdagen, i anledning av motionerna II: 319 och II: 328, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande av en fullständig flottplan
att föreläggas nästkommande års riksdag; och
6:o) = utskottets förslag 4:o); samt
II: 1 :o) att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut,
som av Kungl. Maj :t godkändes, angående försvarsväsendets ordnande — med
förklarande att Kungl. Maj :ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riks
-
Lördagen den 23 maj f. m.
11 Nr 38.
dagen oförändrat antagas, måtte i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande Awj''JfrA,l
proposition, för sin del antaga det i motionen II: 319 intagna förslaget till
värnpliktslag; m. m.
2 :o) att det värnpliktig jämlikt § 35 mom. 2 värnpliktslagen tillkommande (Forts.)
penningbidrag skulle, i och med att den nya värnpliktslagens bestämmelser rörande
tjänstgöringstiden trädde i tillämpning, utgå med femtio öre om dagen
vid all tjänstgöring, dock att därutöver värnpliktig, som fullgjort tvåhundrasjuttio
dagars utbildningstjänst jämlikt § 27 mom. B., vid tjänstgöringstidens
slut skulle erhålla en premie av tvåhundrafemtio kronor;
3:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för nästa års riksdag av förslag till lag om krigsmakten,
omfattande dels vänpliktslagen i förenklad form, dels ock grunderna såväl för
stambefälets anställning och indelningsverket som för befälsrekrytering och
befälsbefordran i allmänhet; och
4:o) = utskottets förslag 5:o);
av herr Hellberg, som hemställt, att riksdagen måtte
1) i fråga om arméns organisation besluta antaga en sådan i överensstämmelse
med utskottets förslag, dock med följande förändringar och tillägg, nämligen:
a) att förlägga de tre för Vaxholms fästning avsedda kompanierna vid Svea
livgarde såsom ett detachement i Vaxholm i enlighet med vad utskottet föreslagit
beträffande Kronobergs regementes detachement i Karlskrona;
b) att öka antalet infanteriregementen med två regementen av begränsad
organisation, förlagda i Vänersborg och Västerås, samt
c) att öka antalet artilleriregementen med ett artilleriregemente, organiserat
i överensstämmelse med Svea artilleriregemente och förlagt till Uppsala;
2) i fråga om sjöförsvaret besluta
a) att avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande av
en fullständig flottplan att föreläggas så vitt möjligt nästkommande års riksdag;
och
b) att utöver det anslag till ersättningsbyggnad, som beslöts av 1924 års
riksdag, nu bevilja medel till byggande av ytterligare en torpedundervattensbåt
för en kostnad av 4,300,000 kronor, vilken summa borde fördelas med
1,400,000 på budgetåret 1925—1926 samt med återstoden på de två närmast
därefter följande budgetåren; samt
3) under förutsättning att yrkandet i punkt 1) vunne riksdagens bifall besluta,
att § 24 mom. 1) c) i värnpliktslagen skulle erhålla av reservanten föreslagen
lydelse;
av herr Jönsson i Revinge, som hemställt
dels beträffande lantförsvaret, att riksdagen måtte
1) i fråga om kavalleriet besluta en sådan organisation, som framginge av
en i reservationen intagen tabell; och
2) i fråga om artilleriet besluta en organisation i överensstämmelse med
utskottets förslag, dock med de personalstater, som framginge av en i reservationen
intagen tabell;
dels beträffande skeppsgosseinstitutionen att, därest den av särskilda utskottet
förordade förläggningen av en skeppsgossekår i Marstrand vunne riksdagens
bifall, riksdagen måtte besluta, att denna kår skulle ökas med 50 skeppsgossar;
samt
att skeppsgossekårernas sammanlagda numerär vid inträffande vakanser inom
sjömanskåren skulle ökas med motsvarande antal skeppsgossar, dock högst 50;
Nr 38. 12
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
av herr Reuterskiöld beträffande
dels utskottets uttalande angående icke vapenföra studenter;
dels förläggningsorterna;
dels armémusiken;
dels övergångsbestämmelserna;
dels utskottets förslag angående ekonomisk krigsberedskap;
dels utskottets uttalande om militära mellanskolor;
av herrar Örne, Bärg och Åkerberg i fråga om utskottets yttrande rörande
de lägre truppförbanden och deras förläggningsorter;
av herr Rosén angående föreslagna stipendier till fänrikar, som erhölle anställning
vid i Boden förlagda truppförband;
av herrar Reuterskiöld, Hellberg, Widell, Clason och Johansson i Kälkeho
beträffande utskottets yttrande i avseende å ersättningsfrågan till kommunerna
;
av herrar Trygger, Johan Nilsson i Kristianstad, Widell, Clason, Lindman,
Magnusson i Tumhult och Pettersson i Bjälbo, vilka beträffande flottans ersättningsbyggnad
hemställt, att riksdagen för sin del ville besluta, att utöver
den fartygsmateriel, som enligt beslut vid 1924 års riksdag skulle nybyggas
under åren 1924—1929, skulle ytterligare byggas under nämnda tid 2 jagare
och en torpedundervattensbåt av samma typer som de sålunda redan beslutade;
av herrar Carl G. Ekman, Rosén och Ilamrin, vilka förklarat, att de icke
kunnat biträda utskottets under avdelningen X punkten 3:o) gjorda hemställan;
av herrar Trygger, Reuterskiöld, Hellberg, Johan Nilsson i Kristianstad,
Widell, Clason, Lindman, Magnusson i Tumhult, Johansson i Kälkebo och
Pettersson i Bjälbo, vilka beträffande skytteanslaget hemställt, att riksdagen,
därest beslut om ny härordning skulle fattas, måtte besluta, att för det frivilliga
skytteväsendets befrämjande skulle beräknas ett ordinarie anslag av
500,000 kronor;
av herr Lindberg, som i anslutning till motionerna 1:234 och 11:311 hemställt,
att riksdagen matte, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och framläggande skyndsamt för riksdagen av en plan för den militära avrustningen
ned till en folkligt organiserad ordningsmakt samt angående fredsgarantiernas
stärkande; samt
av herrar Rosén och Hamrin i fråga om § 40 värnpliktslagen.
Vid utlåtandet var dessutom fogat ett av herrar Rosén och Hamrin avgivet
särskilt yttrande i fråga om förläggningen av flygkårerna.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, yttrade:
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman: T avseende å föredragningen
av första särskilda utskottets utlåtande nr 1 tillåter jag mig hemställa,
att utskottets hemställanden under avdelningen T. Försvarsväsendets ordnande
och under avdelningen II. Värnpliktslagen m. in. föredragas i nu nämnd
ordning vart för .sig punktvis och, där så erfordras, momentvis;
att punkten 1) av utskottets hemställan under avdelningen I företages till
avgörande på det sätt, att först föredrages den under rubriken Lantförsvaret
upptagna underavdelningen C. Härens organisation i fred på högre och lägre
truppförband, Fästningar, därefter i ordningsföljd var för sig de övriga, med
A och B samt D——J betecknade underavdelningarna under nämnda rubrik,
därvid underavdelningen F må, i den mån så befinnes erforderligt, uppdelas
Lördagen den 23 maj £. m.
13 Nr 38.
i de särskilda med 1—6 betecknade stycken, som behandla olika truppslag,
vidare de under rubriken Sjöförsvaret upptagna underavdelningarna I—III, envar
särskilt för sig, samt slutligen i ett sammanhang vad som förekommer under m, m.
rubriken Flygvapnet; (Forts.)
att punkten 1) av utskottets hemställan under avdelningen II företages till
avgörande på det sätt, att först föredrages utskottets förslag till värnpliktslag
paragrafvis, varvid början göres med § 27 och rubriken förekommer sist, samt
därefter utskottets hemställan föredrages;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot påfordras;
att, för den händelse utskottets förslag kommer att i en eller annan del till
utskottet återförvisas, utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å de delar, som
blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna
föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar;
att utskottet må äga att i avseende å bokstavs- och nummerbeteckning av
underavdelningar i förslaget till försvarsväsendets ordnande samt av kapitel,
paragrafer och moment i förslaget till värnpliktslag vidtaga de jämkningar, som
påkallas av kamrarnas beslut; samt
att vid behandlingen av den del utav punkten 1) i utskottets hemställan under
avdelningen I, som först föredrages, överläggningen må omfatta utlåtandet i
dess helhet.
Herr Rydén: Herr talman! Jag tillåter mig rikta en vördsam vädjan till
herr talmannen, att föredragningsordningen måtte befordras till trycket och utdelas
till kammarens ledamöter.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll den av herr Eriksson i Grängesberg
gjorda hemställan.
Avdelningen I. Försvarsväsendets ordnande.
Punkten 1).
I enlighet med kammarens beslut i fråga om föredragningssättet föredrogs
först den under rubriken Lånt för svar et upptagna underavdelningen C. Härens
organisation i fred på högre och lägre truppförband, Fästningar.
Därvid anförde:
Hans excellens herr statsministern Sandler: Herr talman! Till riksdagens
avgörande föreligger nu efter slutad utskottsbehandling regeringens förslag
till ny försvarsorganisation, i vilket förslag utskottet hemställer till kamrarna
om vissa jämkningar. Jag har att till utskottet framföra regeringens tack för
det omsorgsfulla och om god vilja att uppnå ett positivt resultat vittnande arbete,
som utskottet har nedlagt på detta ärendes behandling.
Beträffande de ändringar uti regeringsförslaget, varom utskottet gjort framställning,
kan jag ganska kort angiva regeringens ställning.
Värnpliktslagen har blivit i allt väsentligt tillstyrkt. Övningstiden för de
värnpliktigas huvudmassa föreslås skola bli, i överensstämmelse med regeringens
proposition, 140 dagar. Däremot hemställer utskottet om en ökning
av utbildningstiden för underbefäl och fackmän med 25 dagar. Den för linjetjänst
uttagna värnpliktskontingenten har ökats, samtidigt som det har skett
en motsvarande minskning av ersättningsreserven. I fråga om huvuddragen
av flygvapnets organisation ansluter utskottet sig till Kungl. Maj ds förslag.
De allmänna grunderna för sjöförsvarets ordnande har utskottet accepterat,
sådana de av Kungl. Maj:t föreslagits, dock att beträffande Hemsö fäst
-
Nr 38. 14
Lördagen den 23 maj f. m.
'' Anq.Jör- ning det har föreslagits, att den skulle bibehållas, ehuru utan annan fredsSl''ar0Srdnande
* bemanning, än som erfordras för materielens vård. Beträffande lantförsvarets
ro. ro. organisation ha vissa utökningar föreslagits. Sålunda hemställer utskottet,
(Forts.) att tvenne regementen, Södra skånska infanteriregementet och Västernorrlands
regemente bibehållas, att en stridsvagnsbataljon upprättas vid Svea livgarde,
och att en ökning av trängformationerna sker med ett par bilkompanier till
inalles fyra. Med avseende å övergången till den nya försvarsorganisationen
har utskottet hemställt, att denna i någon mån måtte framskjutas, så att
det tvångsvisa överförandet till övergångsstat skulle komma att ske först
efter repetitionsövningarna år 1926. Vad .slutligen angår organiserandet av
reservtrupp formationerna, har utskottet uttalat sin anslutning till propositionen.
De av utskottet sålunda föreslagna jämkningarna innefatta sammanlagt en
kostnadsökning utöver regeringens förslag av cirka 2 miljoner kronor. Det
är självfallet icke något belopp, som regeringen finner obetydligt, men det
bör bedömas mot bakgrunden av hela den störa kostnadsram, som är ifrågasatt.
. Såsom utskottets förslag föreligger, innebär det dock en minskning i
de årliga organisationskostnaderna av 40 miljoner kronor, från 138 till 98 miljoner
kronor. Och om man medräknar engångs- och övergångskostnader, kommer
den genomsnittliga summan att uppgå till 107 miljoner kronor, 2 miljoner
kronor utöver regeringsförslaget, och innebära en besparing, jämförd med
den nuvarande kostnaden, av 31 miljoner kronor.
Jag inskränker mig till att här framhålla, att de vidtagna ändringarna intet
förändra i förslagets allmänna byggnad, att ökningen håller sig inom en acceptabel
kostnadsram, och att ändringsförslagen, som för övrigt i allt väsentligt
ha tillkommit under regeringens direkta medverkan, sålunda kunna för
regeringens vidkommande godkännas. Detta sker så mycket hellre, som utskottets
allmänna .syn på försvarsfrågan, sådan den framträder i dess kortfattade
principmotivering, fullständigt sammanfaller med regeringsförslagets.
Utskottets hemställan bör alltså enligt regeringens uppfattning av riksdagen
antagas. Sker så, har därmed en lång händelsernas utveckling nått sitt slut.
Vi stå inför en vändpunkt i den svenska försvarsfrågans historia. Vägen har
förut oavbrutet gått i riktning mot allt högre försvarsbördor. Nu ifrågasattes
ett steg, det första, i motsatt riktning. Förut har varje beslutad försvarsordning
inneburit ett besegrande av de folkliga demokratiska krafterna i samhället.
Nu föreligger till antagande på riksdagens bord en försvarsordning,
som skall vila på dessa demokratiska krafter och genomföras av dem.
Det är ingalunda min avsikt att vilja skildra den långa historien om den
svenska försvarsfrågans utveckling. Jag erinrar blott därom, att dess äldre
del, med 1892 års beslut om de 90 dagarna såsom en viktig etapp, kröntes av
1901 års härordningsbeslut. Från denna äldre del av den svenska försvarsfrågans
historia erinrar man sig den långa och hårdnackade kamp, som det
gamla lantmannapartiet förde. Man må exempelvis, då vi nu börja en debatt,
i vilken ett sjuttiotal talare äro antecknade, kunna få erinra sig ett tillfälle
i den svenska riksdagens historia, år 1883, då den svenska riksdagen
debatterade det då föreliggande regeringsförslaget i försvarsfrågan under sju
dagars debatt. Det var vid det tillfället, då lantmannapartiet vägrade att
medverka till genomförandet av de 90 dagarnas härordningsförslag, framlagt
av dess egen regering. Ända till år 1901 kan man följa denna strid i den
svenska riksdagen, uppburen av det gamla lantmannapartiet. 1901 års härordning
genomfördes under de mest energiska protester från bondehåll. Det
kanske icke kommer att'' falla uti denna debatt så starka uttryck, som det
föll uti debatten år 1901, då Hans Andersson i Nöbbelöv sade om det då före
-
Lördagen den 23 maj f. m.
1 5 Nr 38.
stående beslutet, att det var »militarismen, som satte sin fot på det skuldbelastade
svenska folkets nacke».
1901 års beslut genomfördes med en tolvårig övergångsperiod. Innan det
ännu var fullbordat, hade den motrörelse begynt att på allvar göra sig gällande,
vilken nu står inför sitt första positiva resultat. Men den motrörelsen
bars icke längre främst uppe utav lantmannapartiets krets, utan det blev arbetarpartiet,
som uti dessa hänseenden kom att varda arvtagaren. Det regeringsförslag,
framlagt av en socialdemokratisk regering, som nu föreligger till
riksdagens^ prövning, det har sin utgångspunkt uti en socialdemokratisk motion
från år 1911, en motion, vari det begärdes åtgärder för åstadkommande
av minskning utav utgifterna för lånt- och sjöförsvaret. Efter två dagars
debatt uti riksdagen utmynnade den i ett utredningsyrkande, som i sinom tid
sattes i verket av; den liberala regering, vilken framgick ur 1911 års val.
Uti, den valrörelsen var som bekant begränsningen av militärbördorna själva
huvudspörsmålet, och det, som samlade hela vänstern till fruktbärande samverkan.
Den vid valen framgångna regeringen tillsatte försvarsberedningarna
i syfte att utforma förslag till en ny reducerad försvarsorganisation. Men
innan deras arbete var fullbordat och hade hunnit att leda fram till något utformat
förslag, rycktes regeringsledningen från det liberala partiet, hela den
demokratiska utvecklingen dämdes upp för några år framåt genom februariregeringens
tillkomst. Här i Sverige behärskades politiken utav strömningar,
som voro ganska nära besläktade med de strömningar, som ute i andra länder
närde kapprustningarna, de kapprustningar, som ledde fram till 1914 års stora
katastrof. Det mörknade ju mycket snart omkring vårt land, och inför det
Ragnarök, som bröt ut i augusti 1914, genomfördes här i Sveriges riksdag
1914 års härordning. Därmed avfördes för några år framåt på grund utav
världskrigets särskilda förhållanden försvarsfrågan ifrån den aktuella politiken.
Men den steg fram till förnyad aktualitet genom 1917 års val, då
vänstern åter samlade sig och segrade. Och den liberal-socialistiska regering,
som blev valresultatets följd, tillsatte i sinom tid försvarsrevisionen med enahanda
syfte som de förutvarande försvarsberedningarna. Denna regering gick
också fram på den vägen att direkt och omedelbart föreslå riksdagen att uti
vissa hänseenden upphäva fundamentala delar av 1914 års beslut, så i fråga
om övningstiden.
De direktiv, sonj rppställdes för försvarsrevisionens arbete, ha faktiskt
kommit att spela en sådan roll uti hela den följande försvarsdebatten, att det
må vana berättigat att vid detta tillfälle inregistrera huvudparten av dessa
direktiv uti den nu begynnande debatten. Det framhölls av den dåvarande regeringen,
att i fråga om »de allmänna utav det världspolitiska läget beroende
utgångspunkterna för en sådan kommissions arbete hava de under innevarande
år börjat framträda genom de fredsslut, som numera kommit till stånd såväl
mellan Tyskland och ’de allierade och associerade maktema’ som mellan den
reducerade österrikiska staten och samma makter. I dessa fredsslut ingår även
överenskommelsen om det ''nationernas förbund’, vari strävandena till en ny
internationell rättsorganisation utmynnas». Det påpekas därefter, att det råder
förvirring i Östeuropa, och det heter, att »det är uppenbart, att denna förvirring
i östra Europa icke kan undgå att inverka på vårt lands läge, så starkt
som Sverige måste beröras av förhållanden på andra sidan Östersjön. Men dessa
och andra luckor i uppbyggandet av det nya statssystemet synas icke behöva
utgöra avgörande skäl för att ytterligare undanskjuta det upptagande av vårt
försvarsproblem, som i och för sig nu är så synnerligen behövligt.» Längre fram
heter det: »Utredningen bör upptaga vårt försvarsproblem i hela dess vidd efter
de nya förutsättningar, som framgått ur krigets erfarenheter och skapats ge
-
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 38.
IG
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för- nom fredsuppgörelsen samt den nya internationella rättsordningen. Den bör
SVCordnande ** från en allsidig prövning av den grundläggande frågan, om och i vad mån
denna nya internationella rättsordning samt lärdomarna från den stora världs(Forts.
) katastrofen giva grund för den avveckling av rustningsbördorna, som är ett
behov för alla folk.» Efter en kort utveckling av vissa punkter uti Nationernas
förbunds akt heter det i anslutning till den del utav förbundspakten, som
talar om avrustning: »Det torde under den svenska utredningens förlopp visa
sig, huruvida ett sådant internationellt avrustningsprogram kommer till stånd,
innan utredningen avslutas. I varje fall är av förbundsakten klart, att Sverige,
om det önskar tillträda förbundet, därigenom visserligen vinner del stöd i internationella
förhållanden, som förbundet kan giva, men också åtager sig förpliktelser,
som fordra en viss militär beredskap, och att denna förutsattes bliva
anpassad efter synpunkten av vår ''nationella säkerhet’ och vårt geografiska
läge. Det måste bliva en huvuduppgift för revisionen av vårt försvarsväsende
att söka komma till klarhet om dessa internationella förutsättningars innebörd,
innan den går till utformande av sina slutliga förslag.» Och så heter det med
hänsyftning på våra inre förhållanden: »Vad åter angår kraven på begräns
ning
och anpassning av våra försvarsanstalter efter folkets bärkraft och den
fredliga kulturens behov, har utredningen att taga hänsyn dels till de ofantligt
stegrade kostnader för de hittillsvarande försvarsanstalterna, som blivit en följd
av den under kristiden inträdda prisstegringen, dels till de från en övervägande
majoritet av folket gjorda anmärkningarna mot nuvarande organisation, utsträckning
och tidsförläggning av de värnpliktigas övningar, dels till de rön,
som under världskriget gjorts om oändamålsenligheten av vissa delar i den nuvarande
planläggningen i övrigt av våra försvarsanstalter.»
Jag har velat återgiva dessa delar av direktiven för försvarsrevisionen för
att därmed få konstaterat, att egentligen vore redan uti denna uppläggning
utav problemet alla de spörsmål berörda, som sedermera hava kommit att spela
någon viktigare roll uti de sista årens försvarsdiskussion.
Då försvarsrevisionen avgav sitt betänkande, satt en socialdemokratisk regering,
men denna hade redan en månad senare fått lämna plats för en högerregering.
Det kom därför på dess lott att för riksdagen framlägga förslag i
anledning av försvarsrevisionens utlåtande. Det var det förslaget, som fjol.
årets riksdag hade till prövning. Det upptog icke försvarsrevisionens grundtanke,
att man borde söka ernå en lättnad i försvarskostnaderna; men det lämnade
å andra sidan med ett platoniskt erkännande 1914 års härordning åt dess
öde såsom varande en alltför tung rustning att kunna hålla ut i. Detta regeringsförslag
krävde uttryckligen beslut om en ny försvarsordning och utdömde
det rådande provisoriet ur militära grunder.
Det kan med hänsyn till den ställning, som intages i år av högerns representanter,
vara erforderligt att erinra om detta ställningstagande, så bestämt som
det skett uti fjolårets regeringsförslag. Statsministern uttalar uti principmotiveringen
till det då framlagda regeringsförslaget, att den fråga, som det gällde
att besvara, vore »om det nuvarande provisoriet ger eller icke ger den största
möjliga försvarseffekt för de kostnader, som detsamma medför. Vid den undersökning
härutinnan, som med beaktande av försvarsrevisionens betänkande
och efter tillkallande av sakkunniga verkställts inom regeringen, hava regeringens
medlemmar kommit till den enhälliga uppfattningen, att så icke är förhållandet.
På grund härav har det av chefen för försvarsdepartementet nu anmälda
förslag till ny försvarsorganisation utarbetats, vilket, såvitt vi förstå, innebär
en försvarsberedskap, bättre än någon annan, som kan åstadkommas för
de kostnader, vilka enligt ovan angivna synpunkt ansetts kunna belasta budgeten.
» Försvarsministern, som tar upp samma sak, yttrar sig bestämdare ändå.
Han framhåller beträffande provisoriet, att »vad som närmast faller i ögo
-
Lördagen den 23 maj f. m.
17 Nr SS.
nen är det allmänna osäkerlietstillstånd, som ett provisorium i och för sig en- Ang. /edligt
sakens natur måste skapa. I förevarande fall liar detta osäkerlietstillstånd 3va™%^™ff s
bland annat tagit sig uttryck däri, att personalrekryteringen försvårats, att ar- m m
betena på mobiliseringsplaner, reglementen och dylikt icke kunnat utföras med (Forts.''
erforderlig säkerhet, samt att övningarna icke kunnat bedrivas med nödig planmässighet,
allt förhållanden, som, därest de finge fortfara, så småningom skulle
leda till organisationens sönderfallande.» Jag konstaterar, att det var den
principståndpunkten, som intogs uti fjolårets regeringsförslag och som då uppbars
utav högerpartiet inom riksdagen.
Den försvarspolitiska grundtanke, som bar fjolårets regeringsförslag uppe,
var att ernå en lösning utav frågan genom samförstånd mellan olika borgerliga
partier utan tanke på att i beslutet engagera det socialdemokratiska partiet.
Med den ställning, arbetarepartiet numera intager såsom företrädande större delen
utav den svenska demokratien, skulle detta, ifall det hade lyckats, hava
inneburit, ett upprepande utav tidigare lösningar av försvarsfrågan. För rnin
del är jag i den tron, att det var till gagn för vårt land, att detta försök icke
lyckades. Nu föreligger i stället ett förslag, som söker att fullfölja linjen från
1911 och 1917. För första gången stå vi i omedelbar närhet av ett beslut, som
genomför en demokratiens försvarsordning.
Vilka drag kunna då anses vara utmärkande för en sådan av demokratien
och genom den genomförd försvarsordning och vari skiljer sig denna från betraktelsesätt,
som har uppburit tidigare lösningar av frågan? En skiljepunkt
är uppenbarligen, att värdesättningen är en annan av folkets bärkraft och av
den fredliga kulturens behov. Det är, utan att jag därför vill gå djupare in i
saken, ganska karakteristiskt, att man i fjolårets proposition rent av tog till utgångspunkt
för hela försvarets uppbyggande, att — om man nu icke kunde begära,
att det svenska folket skulle bära 1914 års härordning, vilket skulle hava
inneburit en väsentlig ökning utav den faktiska kostnaden — så borde man åtminstone
få utgå ifrån, att bördan icke skulle lättas. Beträffande utgifterna
för den fredliga kulturens behov tog man såsom en självfallen utgångspunkt för
försvarsorganisationens genomförande, att dessa utgifter nu icke borde behöva
vidare stegras.
Uti den reservation, som från högerns sida finnes fogad till det föreliggande
betänkandet, påpekas det, att om utskottets förslag vinner riksdagens bifall,
så komma därmed försvarskostnaderna att sjunka ned till mindre än femton
procent utav samtliga verkliga statsutgifter. En sådan förskjutning av procentsiffran
föranleder icke — det må öppet sägas — några sorgmodiga betraktelser
på vårt håll. Det är ganska karakteristiskt för hela sättet att betrakta
dessa frågor, att enbart den omständigheten, att procentsiffran sjunker,
sålunda anföres såsom ett skäl mot förslaget.
Det framhålles vidare uti denna reservation, att det icke ligger någon överdrift
uti det påståendet, att de nuvarande försvarsutgifterna på intet sätt visat
sig hämma samhällets produktiva kraft. Då man ju måste utgå ifrån, att
samhällets ekonomiska resurser äro begränsade, så förefaller det vara ett ganska
egendomligt sätt att uttrycka en sak att vilja göra gällande, att om man
använder stora kostnader för militärändamål, så skulle det icke hämma samhällets
produktiva kraft.
Till den syn på försvarsfrågan, som uppbär det föreliggande förslaget, hör
också, att man icke vill betrakta försvarskraft och militära maktmedel såsom
med varandra likabetydande ting. Man skjuter alltid ifrån den andra sidan i
bakgrunden den stora del utav försvarsfrågan, som icke innefattas uti de militära
maktmedlen, organisationsformerna. Det är dock icke minst utav världskriget
bestyrkt, uti vilken utomordentlig grad förmågan hos ett folk att uthärda
Andra hammarens jirotolcöll 1025. Nr 38. 2
» 38. i 8
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för- en sådan påkänning, som ett krig innebär, är beroende av folkets ekonomiska
SV~TS styrka överhuvud taget.
m. m. Det är vidare en skiljegräns emellan de olika uppfattningarna, nämligen
(Forts.) den, som ligger uti att synen på sammanhanget emellan fred och försvar är
ganska mycket annorlunda. Det är ju riktigt, och det kan ju gärna sägas ut,
att här i landet finnes det icke något krigsparti. Här i Sverige kan det icke
vara något tvivel därom, att alla politici, som äro att taga på allvar, vilja
en fredsvänlig politik. Men det kan ändå vara en ganska betydande skillnad
mellan dem, som uti fredskrafternas tillväxt till sist se den verkliga tryggheten
och i försvarsorganisationen något, som tills vidare är ett oundgängligt
värn men som dock aldrig blir något riktigt att lita på, och å andra sidan dem,
som för överskådlig tid framåt räkna med de militära maktmedlen som den
enda reella säkerhetsgarantien och med fredskrafterna såsom alltjämt och
långt fram i tiden ohjälpligt underlägsna. Det kan icke hjälpas, att en så
olika uppfattning kommer att avsätta sig uti en mycket olika syn på försvarsfrågans
allmänna läge.
Samma företeelse kommer att bedömas på olika sätt, om man ser den med ena
eller andra synen. Det kan gå ända därhän, att vad som för oss är ett ganska
självfallet kulturframsteg, det avslöjar sig för den andra sidans betraktelse
såsom innefattande nya, lurande faror för vår säkerhet. Jag har läst med
någon överraskning i reservationen vid utskottsbetänkandet om att exempelvis
nya konfliktfaror hota genom samfärdsmedlens utveckling och den alltjämt
ökade förbindelsen de olika länderna emellan. Då man ser krigsfaror i sådant,
är mentaliteten en väsentlig annan än den, som råder i de kretsar, som uppbära
det föreliggande regeringsförslaget, och den skillnaden måste göra sig
gällande på ett mycket avgörande sätt. Det framträder exempelvis däruti, att
medan man på högersidan ser bristerna hos Nationernas förbund, så synes man
nära nog vilja förbise organisationens existens; och då man betraktar de olika
försök, som äro gjorda efter varandra för att nå till en lösning av trygghetsproblemet
i pakten själv, Cecilsplanen, Genéveprotokollet, konstaterar man
misslyckandet och ser ingenting annat. Man betraktar dessa strävanden såsom
ganska respektabla och ganska hopplösa, under det att vi å andra sidan uti
dessa misslyckanden se framstegets naturliga arbetsform.
Jag skall tillåta mig att ytterligare anföra en annan skillnad. Till de
drag i en försvarsordning, som demokratien trycker på densamma, hör den
bestämt hävdade uppfattningen, att försvarsmedlen icke kunna få tjäna något
annat syfte än hela folkets värnande mot angrepp. Denna fråga har varit
berörd i regeringsförslaget, då detta beträffande värnpliktslagens § 28 har
uttagit ur den äldre lydelsen, vad som där står angående »stillande av uppror»,
Den föredragande departementschefen har åberopat till stöd härför den meningen,
»att, även om ifrågavarande bestämmelse torde kunna anses vara utan
praktisk betydelse, den dock icke syntes böra förbigås vid en revision av vårt
försvarsväsende. Hos vissa delar av vårt folk hade ofta den misstanken framträtt,
att de militära maktmedel, som organiserats till skydd för landets frihet,
samtidigt avsetts att kunna tjäna som skyddsmedel för vissa maktägande
grupper inom landet. Användandet av militär ordningsmakt under vissa sociala
konflikter hade närt dylika misstankar. För det förtroende hos hela folket,
som måste vara ryggraden i försvarsanstalterna mot faror utifrån, vore
vidmakthållandet av sådana misstankar till skada.» Det var anledningen till
att man föreslagit en ändring i värnpliktslagens § 28. Utskottet har nu så
till vida delat föredragande departementschefens mening, att utskottet förklarat,
»att därest den nuvarande avfattningen av ifrågavarande stadgande kan
anses vara ägnad att ingiva misstanken om de militära maktmedlens obehöriga
utnyttjande i någon särskild samhällsgrupps intresse, en ändring av detta
Lördagen den 23 maj f. m.
19 Nr 38.
stadgande bör vidtagas. Då emellertid», fortsätter utskottet, »landets för- Awl\. /*■-svarskrafter givetvis vid behov böra stå till regeringens förfogande för avvärjande
av angrepp mot rikets säkerhet — de må komma utifrån eller inifrån — m. m.
synes stadgandet i fråga icke böra borttagas utan att ersättas med ett annat, (Forts.)
som, på samma gång det uttryckligen tillförsäkrar regeringen befogenhet att
i erforderlig omfattning inkalla beväringens första uppbåd för värnande av
rikets säkerhet, dock utesluter dess användande i sociala konflikter.» Utskottet
har för att nå sitt syfte därför föreslagit en omformulering av stadgandet,
att beväringens första uppbåd, som samma paragraf handlar om, må
inkallas, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. Regeringen
accepterar detta förslag och har icke något att erinra mot vad utskottet i denna
del anfört.
Jag har velat särskilt understryka denna del av utskottsförslaget, därför att
den markerar det drag i den demokratiska försvarsordningen, som jag har velat
fästa uppmärksamheten på. En försvarsorganisation, sålunda ställd i folkets
tjänst, innebär givetvis en dödsstöt åt allt det, som man tidigare innefattat i den
militaristiska andan. Hela den gamla föreställningsvärlden om officerskåren
såsom någon isolerad kast i samhället, denna föreställningsvärld, som redan
förut var i god färd att nedbrytas, kommer förvisso att fullständigt brytas sönder
genom detta förslags genomförande. Det finns i detsamma en bestämmelse,
som på ett alldeles särskilt sätt understryker denna sida av försvarsproblemet.
Genom ett antagande av förslaget genomföres en sådan ordning,
att den skarpa klyftan mellan underofficerare och officerare upphäves genom
att möjlighet skapas för begåvade underofficerare att kunna efter genomgången
vanlig officersutbildning taga plats såsom jämbördiga vid sidan av de
andra officerarna, och det är ingalunda — det må särskilt understrykas — i
detta förslag fråga om att av underofficerarna skapa, såsom det i fjolårets
förslag ifrågasattes, några sekunda officerare av en annan och lägre klass än
de övriga.
Med vad jag nu anfört har jag velat ange några av de avseenden, i vilka en
demokratisk försvarsanordning synes mig skilja sig från de försvarsanordningar,
som tidigare varit genomförda. Den företeelse, som det här är fråga om
— att demokratiens idéer komma att behärska försvarsväsendet — har emellertid
också en annan sida. Då demokratien träder fram till att sätta sin prägel
på försvarsorganisationen, då förblir den själv icke därav oberörd. Då
försvarsväsendet ordnas in i det demokratiska samhället till att bli i anda och
sanning dess tjänare, vinner samtidigt också försvarstanken ett allt större rum
i demokratiens hjärta. Den känner sig på helt annat sätt än förr bära ansvaret
för hela nationens öde och trygghet, och den blir mera vaksam och varsam
både i fråga om bevarandet av reella maktmedel och bevarandet av trygghetskänslan
inom nationen. Det är ingalunda meningen att leka blindbock i den
utrikespolitik, som demokratien kommer att utföra. Jag tror, att det kan utläsas
tillräckligt klart redan av det realistiska betraktelsesättet rörande orosmoment
och krigsrisker, som är förebragt både i Kungl. Maj ds proposition och
i utlåtandet. Vad som sagts i propositionens principmotivering om det utrikespolitiska
läget, om de möjligheter, som lämnas oss att verkställa en justering
nedåt av den militära organisationen, men också om den begränsning av
vår rörelsefrihet, som tillsvidare ålägges oss, synes mig äga sin fulla giltighet,
och jag har icke något att tillägga eller något att därifrån taga bort.
Det är fråga, om det egentligen tjänar så mycket till att på detta område
mer än konfrontera de olika uppfattningarna med varandra. Det verkar exempelvis
föga frestande att argumentera, då man finner, för att taga elt exempel,
att Genöveprotokollets förkastande synes ge lika gott skäl på högersidan
mot regerings förslaget, som dess antagande skulle kunnat ge. Det synes mig
Nr 38. 20
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
vara ett genomgående drag i högerns betraktelsesätt — med allt erkännande.
om jag får lov att skjuta in det, av den måttfullhet, med vilken denna uppfattning
är framförd i huvudreservationen — att man förstorar de yttre riskerna
men samtidigt ser den värnkraft, som det föreliggande regeringsförslaget
innebär, i förminskad skala. Vill man på detta område göra jämförelser,
skall man rimligtvis icke göra jämförelse med 1914 års härordning, aldrig någonsin
genomförd, och som ingen i detta ögonblick tänker på att föra igenom.
Nej, vad man kan välja såsom jämförelseled är antingen den nu bestående provisoriska
organisationen eller, gärna för mig, det regeringsförslag, som framlades
i fjol, och som av framläggarna betraktades militärt vida mera effektivt
än provisoriet för samma kostnad. Redan vid remissen av regeringsförslaget
tillät jag mig framhålla, att vid en sådan jämförelse med fjolårets regeringsförslag
i avseende på antalet smärre truppförband, om man går ned till
kompanierna, kommer man till proportionen 7 mot 10. Går man nu i stället
att jämföra utskottsförslaget med det vid fjolårets riksdag framlagda regeringsförslaget,
ter sig denna jämförelse för utskottets vidkommande något
gynnsammare. Det har framhållits såsom en särskilt viktig punkt vid ett bedömande
av försvarsorganisationens värde, huru mycket man kan uttaga av
den levande försvarskraften till effektiv utbildning. Det må i detta hänseende
framhållas, att den linjekontingent, som kommer att erhålla utbildning
enligt utskottsförslaget, uppgår till ett antal 24,400 man. Enligt fjolårets
regeringsförslag skulle utbildning i linjen ha meddelats åt 26,800 man. Jag
i rågar inför dessa siffror: Är det då verkligen berättigat att tala om det förslag,
som nu är framlagt till riksdagens prövning, såsom varande en oerhörd
nedsättning av våra försvarsanstalters styrka? Ligger det icke i ett sådant
uttalande likväl en oerhörd överdrift? Ånej, sanningen är nog ändå den, att
många av dem, som ställt sig bakom det förslag, som nu föreligger, och som
det nu kommer att voteras om, skulle för blott några få år sedan icke kunnat
drömma om att taga på sig ansvaret för en så omfattande och dyrbar försvarsorganisation
som denna. Jag föreställer mig, att även många av dem, som nu
bekämpa förslaget, i sitt hjärta äro ganska förvånade.
Det är icke rimligt att ropa ut över världen, att här håller man på att lägga
det svenska samhället värnlöst, om riksdagen nu går att besluta en organisation,
som drager en genomsnittlig kostnad av 107 miljoner kronor under övergångstiden.
Det har sagts förut — och det bör man upprepa — att vi icke
anse, att en så stark organisation oundgängligen kräves med hänsyn till de
yttre riskerna. Förslaget har från regeringens sida lagts så pass omfattande,
därför att regeringen önskat att nå fram till en inåt samlande linje, så långt en
samling kan åstadkommas.
Det är i detta hänseende en likhet i yttre mening mellan högerns förslag
från i fjol och det förslag, som nu i år föreligger. Fjolårets regeringsförslag
presenterades som en samförståndslösning med arbetarepartiet utanför, ty annat
kan man dock icke tro om framläggarnas realistiska kynne, än att de måste
vid förslagets utarbetande räknat med att arbetarepartiet därvid skulle ställa
sig utanför. Regeringsförslaget av i år har också framträtt icke såsom en
partilösning utan såsom ett den demokratiska samlingens förslag. Att högern
nu ställt sig utanför, däröver skall jag icke låtsa någon överraskning. Låt oss
gärna se denna sak precis sådan den är! Det är så, att vi alltjämt stå för
långt åtskils i uppfattning uti försvarsfrågan för att något annat skulle vara
möjligt i denna stund, än att ett avgörande måste falla mellan den ena linjen
eller den andra.
Bland dem, som nu förfäkta en motsatt mening, och som angripa regeringsförslaget,
tror jag för min del, att det finns åtskilliga, som se på det, som nu,
hoppas jag, kommer att ske, mera med bekymmer än egentligen med bitterhet,
Lördagen den 23 maj f. m.
21 Nr 38.
och som finna i sitt hjärta det ganska naturligt, att ledningen av denna an- Awj. förgelägenhet
har glidit dem ur händerna. Det är förvisso historiskt djupt be- am^dncinde *
rättigat, att den fullmyndiga svenska demokratien övertager det positiva an- m. m.
svaret för nationens säkerhet och bestånd. Den ikläder sig, då den låter sin (Forte.)
syn prägla utrikespolitiken och försvarsordningen, förpliktelsen att alltid
ihågkomma, att fäderneslandet är gemensamt och att dess öde icke kan vara
ett partis eller en majoritets ensak.
I den övertygelsen, att vad som sker är för vårt lands framtid gagneligt,
anbefaller jag kammaren att antaga utskottsförslaget.
Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Hans excellens herr stats
ministern
har nyss erinrat om att vi stå vid en vändpunkt i det svenska försvarsväsendets
utveckling, och han gav oss en retrospektiv översikt över huru
denna fråga utvecklat sig, huru den ligger till och dess behandling vid olika
tidpunkter. Han har glatt sig och känt en viss stolthet över att denna fråga,
såsom den nu ligger till i riksdagen, har haft till utgångspunkt en socialdemokratisk
motion. Ja, ers excellens, jag skall icke taga ifrån er och ert parti
äran att hava varit utgångspunkten och nu vara de. som sätta kronan på verket
på denna frågas behandling. Den äran skall ni få behålla helt för er själva.
Det går visserligen lätt att tala om en demokratisk försvarsordning, varom
hans excellens talade upprepade gånger i sitt anförande, men en demokratisk
försvarsordning, som består i en justering nedåt, som även hans excellens
nämnde, den är dock icke tillräcklig att försvara vårt land, blott därför att den
är demokratisk. Vårt land försvaras av våra försvarskrafter, såsom de nu äro
inrättade, med vapen, övningar och utrustning, och därpå beror landets trygghet.
Och det vore förvisso, för att tala med hans excellens, självbedrägeri, om
man skulle tro, att blott därför, att man skapat en demokratisk försvarsordning,
skall man därmed kunna känna sig trygg för rikets försvar. Det vore
för att använda ytterligare ett uttryck, som han begagnat förut, att leka blindbock.
Efter min uppfattning är den naturligaste av ett folks viljeyttringar viljan
att leva sitt eget fria liv och att värna sitt land mot inkräktare. Allt vad ett
folk äger av gammal fäderneärvd kultur, av frihetskänsla och av kärlek till
hem, bygd, land, måste utlösa en vilja att försvara allt detta, att värna och
skydda det. Börjar hos ett folk denna vilja att försvagas, då har folket börjat
förlora tron på sig självt och då är fara, att folket som kulturfolk har nått sin
höjdpunkt och att det i historien ofta förekommande exemplet på ett folk i
nedgång är för handen.
Jag kan icke, herr talman, hjälpa, att dessa tankar ha trängt sig på mig,
då jag har läst förvarsutskottets motivering för den av majoriteten föreslagna
nedrustningen av rikets försvarskrafter. Icke är det fädernas anda att »offra
liv och gods» för fosterlandets försvar, som talar i detta aktstycke. Snarare
lyser det fram ett ängsligt letande efter motiv för att företaga den nedrustning,
som man har föresatt sig att genomföra och som är enastående i vårt
lands historia. Hans excellens gläder sig däröver och framför sitt tack till
utskottet för att det har velat följa regeringen i denna starka nedskärning av
försvaret. Jag kan icke göra det. Det innebär en nedskärning, som för övrigt
knappast har sin motsvarighet i något annat lands historia.
Då man nu emellertid så starkt skjuter fram nödvändigheten av att nedbringa
kostnaderna och de personliga bördorna, och att det är därför, som dessa
30 miljoner måste inbesparas, kan det endast bero därpå, att viljan fattas, ty
funnes den, då funnes också förmågan att kunna genomföra vad man ville.
Ingen skall kunna påstå, att den utgift, som den nuvarande försvarsordningen
åsamkar oss, 138 miljoner kronor, icke kan av oss bäras och det utan att »fol
-
Nr 38. 22
Lördagen den 23 maj f. m.
mrmäfendets kets e^onom^s^a och sociala förkovran» behöver eftersättas, än mindre »även
ordnande
ty^S».
m. m. tians excellens sade, att det är underligt, att man icke förstår, att den eko(Forts.
) nomiska kraften hos folket kan nedsättas genom att man ökar försvarsbördor
na.
Det finns dock en annan källa till kraft för folket, nämligen den som för
näringslivet och den enskilda verksamheten överhuvud taget kommer därutav,
att man känner sig bo i ett land, som är tryggat mot yttre inkräktare.
I förhållande till samtliga statsutgifter- betyda dessa 30 miljoner, som representera
merkostnaden enligt vårt förslag, endast 5 % av statsbudgeten. Då
Övriga statsutgifter sedan 1905 ha stigit med 523 % och försvarsutgifterna endast
med 108 %. kan man väl icke med fog påstå, att »försvarsanstalternas
tyngd är oss övermäktig», lika litet som man kan säga, att vi icke hittills förmått
bära förhållandevis mycket större bördor för försvaret. Allra minst bör
man väl kräva, att just utgifterna för försvaret, som ha stigit minst, i främsta
rummet skola bli utsatta för ytterligare beskärning.
.Hans excellens nämnde, att den omständigheten, att försvarsutgifterna nedgått
så mycket, icke hos honom föranleder några sorgmodiga betraktelser. Endast
det förhållandet, att procenttalet sjunker, anföres, förmenade han, av högern
såsom ett skäl mot nedsättningar. Så är väl ändå icke fallet, utan det
anföres för att bevisa, att vi kunna bära denna börda.
När utskottsmajoriteten talar om nödtvånget att av ekonomiska skäl beskära
eller reformera vissa delar av försvarsväsendet »för att möjliggöra anskaffning
av mer effektiva hjälpmedel och för att åvägabringa en kortare, men moderniserad
och mera intensiv utbildning», är detta endast en förevändning, ty det
kan icke med sanning sägas, att vi icke ha råd att försvara oss. om vi vilja.
Då kommer emellertid socialdemokratien med ett nytt skäl för nedrustning:
Vi behöva icke. Här är ingen fara, heter det, och så utbredes detta påstående
om vart ^förbättrade militärpolitiska läge och övergår så småningom till en
dogm. Hur många gånger har man icke i försvarsutskottet fått höra uttryck
sadana som t. ex. dessa: Randstaterna ha förbättrat vårt militärpolitiska läge
Man kan vänta en lång fredsperiod. Vi tro, att människorna ha blivit klokare
o. s. v. Ja, man ma tro aldrig sa mycket och så fast på detta, men mer än en
tro, en förhoppning, kan det icke bli. Någon tillstymmelse till visshet finns
icke. och jag tror för mm del, att man skall vara försiktig att spå beträffande
framtiden. De, som nu gorå det, ha icke tidigare varit lyckliga, när de försökt
sig pa spadomar. För min del tror jag mera på satsen: »Vänta och se», för
vilket vi också ha uttalat oss i vår motion, vilken inom parentes sagt icke, såsom
utskottet säger, gör gällande, att »den nuvarande tiden är mera riskfylld än
den närmast följande». Det må vara utskottets majoritet förbehållet att agera
i järrskcidcirG.
. Vari består då egentligen detta förbättrade militärpolitiska läge? .Tao- har
icke av alla de utläggningar, jag hört i detta ämne, kunnat finna annat än att
det skulle bero pa uppkomsten av ett antal självständiga stater på andra sidan
Östersjön och att de förhållanden, som uppkommit genom dessa staters tillkomst,
anses vara av den art, att vi icke kunna väntas bliva utsatta för angrepp.
Om emellertid ett angrepp kommer, blir val ändå behovet av stridskrafter
lika stort, som det hittills varit. Vårt land har alltjämt både landoch
^gränser att försvara. Dess utsträckning är fortfarande densamma och
forbmdelsemedlens utveckling föranleda icke någon ändring i det nuvarande
kravet pa krigsmaktens omfattning. Den enda återstående förbättringen bestar
da till slut däri, att vi skulle få en viss tidsfrist för att kunna bota de
brister, som man nu vill skapa i våra försvarsanstalter. Den eftersträvade
reformen betyder nämligen ett steg bakåt, ett ökande av de brister som redan
finnas. Denna tidsfrist är dock en bedräglig grund att bygga på. Den kanske
varken förunnas oss eller kan utnyttjas. När man tager i betraktande det
Lördagen den 23 maj f. m.
23 Sr 38.
ringa skydd i fråga om folkmängd och härsmakt, som de så kallade randstaterna
utgöra, när man tänker på den underjordiska propaganda , Öl VI en ordnande
de äro utsätta, och som för övrigt helt nyligen stuckit upp huvudet, och da^ ™. m.
man vidare tänker på att havet och luften äro lika öppna nu, som de voro (Forts.)
förut, ja, då förefaller hela detta tal om det skydd, som randstaterna skulle
ge oss, såsom skäligen löst grundat.
Jag har redan förut, herr talman, uttalat min uppfattning om det ovärdiga
efter mm mening i talet om att Finland i händelse av ett antall östenfran skall
uppehålla en fiende så länge, att vi kunna vidtaga nödiga förberedelser, om
hotet skulle riktas mot oss, men jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle
kraftigt understryka detta. Den, som har en allvarlig vilja att försvara sig,
skall först bygga på egna krafter. Det är därvid icke nog att giva, som utskottet
säger, »uttryck åt nationens föresats att allsidigt hävda sin rätt till fred,
frihet och oberoende», och nöja sig med att hålla »en militär säkerhetsvakt»,
vars styrka bestämts utan hänsyn till krigets krav och vars kvalitet icke pa
något sätt svarar mot vad krigets erfarenheter visat vara, nödigt. Vara försvarsanstalter
måste, om vi skola kunna kräva respekt för vår vilja att leva
i fred, vara av den beskaffenhet, att de beträffande, organisation, omfattning,
utbildning och beväpning äro sådana, att vi utan dröjsmål kunna upptaga stnu
mot en angripare, om en sådan skulle uppträda, i trots av allt sövanoe tal om
osannolikheten därav. _ . . „ ,, ,, ... ,,
Hans excellens talade om osannolikheten av att vi skulle bil utsatta för ett
angrepp. Han talade om hur vi vidtagit alltför stora rustningar efter Ragnarök
1914 och om sannolikheten för att en fredlig utveckling skall komma i
Europa. Det hoppas vi alla, men många äro de, icke blott bland Sveriges
höger, som tänka sig möjligheten av en annan utveckling. En statsman, som
lever mitt i centrum för den europeiska politiken, och som är en mycket rätttrogen
vänsterman, den nuvarande franske konseljpresidenten Painlevé, har helt
nyss uttalat, att de kommande tio åren skola antingen medföra tryggad europeisk
fred eller också leda till ett ännu fruktansvärdare krig än det sista.
»Detta», sade han — jag citerar — »får ingen statsman lämna ur sikte om lian
icke är en förbrytare.» Man ser sålunda, att om den uppfattning, som Sveriges
höger hyser, står den icke alldeles ensam. Den finns även pa andra håll.
Sveriges folk är emellertid, som också framgick av hans excellens yttrande,
delat i två delar, en som anser en nedrustning möjlig och tillrådlig, och en som
fruktar och motsätter sig den, som tror på möjligheten av uppkommande konfukter
och därför i högre grad sätter värde pa ett skydd ^mot sadana.
frågar sig, om det kan vara rätt av den förra delen att frånkänna den andra
delens mening allt värde och att icke taga hänsyn till den, da det likväl gäller
frågan om försvar av det, som tillhör oss alla, som omfattar allt det, som vi
skatta högst på jorden, vårt land och vår frihet. Hans excellens säde visserligen,
att det ju icke fanns något krigsparti här i landet, och däri har han
förvisso rätt, men han sökte likväl draga upp en skillnad mellan sin uppfattning
och högerns uppfattning, då han uttalade, att högerns mening dock skulle
vara den, att man i försvaret såg don enda tryggheten, under det att han förmenade
att det var de verkande fredskrafterna, som till sist skulle gorå sig
gällande. Ja, herr talman, jag kan icke riktigt dela den uppfattningen. Jag
tror också, att de fredskrafter, som arbeta, en .gång skola göra sig gällande,
men i den nu rådande situationen i världen anser jag icke, att dessa^krafter ännu
ha arbetet sig fram till sådan styrka, att man kan skrida till en sådan nedrustning.
som den Ivungl. Maj:t har föreslagit och utskottet förordar.
Jag vill tillägga, att allra minst borde en sådan majoritet, som det nu här gäller,
anse sig berättigad att utan stöd av sakliga skäl genomdriva ett sådant beslut.
Man saknar i utskottets motivering varje antydan om de militära förhållanden,
Nr 38. 24
Lördagen den 23 maj £. m.
* c ar sväsendets v^a skulle kunna föranleda en begränsning av våra stridskrafters omfattning.
"ordnande * oc^ ®al.'' “an till den Kungl. propositionen. finner man där samma brist. Förin.
m. svarsministern förklarar det icke nödigt att upprepa de invändningar, som kundkorts.
) na göras och som tidigare gjorts mot de militära myndigheternas uppfattning
rörande vådorna av en nedrustning. Intet torde bättre än detta bevisa, att
några tungt vägande sakskäl icke föranlett det förslag, varom vi nu skola gå
att fatta beslut. Att grunda ett så allvarligt avgörande som det nu förestående
på politiska motiv, borde icke komma i fråga, och likväl är den lösning, som
nu skall genomdrivas av majoriteten, politisk. Det framgår redan av det
namn, som^man givit den: »Vänsterlösningen». Det må klart utsägas, att den
icke har något stöd av sakkunskapen.
Man kan, som hans excellens, nu glädja sig över att man har kommit till ett
positivt resultat,_ men hela hans framställning visade, att hans tankegång i
stort sett var politisk. Det talade genom hans anförande vid många olika tillfällen.
De obetydliga förbättringar, som utskottet har vidtagit, och som hans
excellens godkände utan alltför stor tvekan, de två miljonernas ökning, borde
ju egentligen vara glädjande för en regering, eftersom de representera en förbättring
av dess förslag, men i detta fall inskränker man sig till ett godkännande
med en viss tvekan. Även med dessa ändringar har icke förslaget dock
stöd av sakkunskapen. De ha tillkommit helt enkelt på det sättet, att de samverkande
partierna, socialdemokraterna och de frisinnade, ha överlagt sinsemellan
med varandra, men vid dessa överläggningar har sakkunskapen fått stå
utanför dörren.
Det är för utomstående obegripligt, att det frisinnade partiet här i riksdagen
med endast obetydliga jämkningar har kunnat biträda det socialdemokratiska
regeringsförslaget, men ännu underligare ter det sig, att den liberala gruppen
icke har motsatt sig denna kompromiss. Det är dock ovedersägligt, att den
kunnat, som för övrigt dess ledare uttalade här i kammaren vid remissen av den
Kungl. propositionen, särskilt i första kammaren bli utslagsgivande i försvarsfrågan.
Vi få väl nu snart bevittna, hur de orden komma att infrias. Kunna
verkligen de uta,v den liberala gruppen, som biträda utskottsmajoritetens förslag,
kunna de även biträda slutorden i den för övrigt så ytterligt knapphändiga
motiveringen, att det kan betraktas som »ett välbetänkt och varsamt försök
att erna den lämpligaste lösningen». Hur kan det för övrigt överhuvud
taget göras ett sådant påstående, som att denna lösning är välbetänkt och varsam?
Jag tvekar icke. ett ögonblick att beteckna den som motsatsen, och jagskall
be att få giva bevis för denna min uppfattning här från talarstolen i riksdagens
andra kammare. ^ Jag fruktar, att det finns många i vårt land, som
låta suggerera sig av sådana påståenden som det nyss nämnda och som tro,
att det icke är så farligt, det som nu skall genomföras. Innan avgörandet fallit,
må det då vara tillåtet att giva en framställning av vad man i själva verket
här ämnar företaga sig beträffande rikets försvarsväsende.
Antalet truppförband, regementen och kårer minskas från 57 till 40, indragningen
omfattar icke mindre än 7 infanteriregementen av de 28, som finnas.
6 av de nuvarande 10 kavalleribataljonerna indragas. Men det är icke nog
härmed, det sker samtidigt en mycket långt gående beskärning av kadern i de
särskilda truppförbanden, vilken beskärning är särskilt ödesdiger genom att
den går mycket kraftigt fram över det kvalificerade befälet, officerare och underofficerare.
För att icke behöva gå in i några detaljer, kan jag ju hänvisa
till tabellen i vår reservation på sid. 372 för den som är intresserad av detta.
Jag skall här inskränka mig till att endast lägga fram några få sifferuppgifter,
som jag önskar skola stå i protokollet.
Ett infanteriregemente har nu 53 officerare. 39 underofficerare och 131 underbefäl.
Det skall nu minskas till 40 officerare, 26 underofficerare och 85
Lördagen den 23 maj f. m.
25 Nr 38.
ordnande.
(Forts.)
underbefäl, och vid samtliga regementen av Västerbottens typ skall reduktionen
gå ned till 36 officerare, 25 underofficerare och 74 underbefäl. Antalet
inom hela infanteriet minskas från 1,488 officerare till 826, från 1,090 underofficerare
till 553 och från 3,692 underbefäl till 1,787. Inom hela armén blir
minskningen från 2,657 officerare till 1,677, från 1,972 underofficerare till
1,022 och från 5,563 underbefäl till 2,887. I stort sett kan man sålunda såga,
att kadrerna minskas nära på till hälften. Av kaderns storlek beror också
företrädesvis den inskränkning av antalet lägre enheter, kompanier, skvadroner
och batterier, som föreslagits vid de olika regementena. Ser man då, först
på infanteriet, så räknade 1914 års härordning med en fredsorganisation på
13 kompanier vid varje regemente utom på Gotland, där det är en obetydlig
olikhet. Efter denna ständiga indelning av regementena ha kadrerna beräknats.
Dessa enheter äro stommen för utbildningen, på dem fördelas de värnpliktiga
år efter år, så att ynglingar från samma socknar i regel komma på
samma kompanier det ena året efter det andra och känna sålunda med dem
en viss samhörighet. Till dessa kompanier är också förvaltningsapparaten
knuten. Dessa kompanier skola nu försvinna och i stället skall vid regementena
under olika delar av året organiseras ett skiftande antal utbildningsenheter,
två under vintrarna, sex resp. fem under sommarmånaderna och kanske
åtta under repetitionsövningarna. Efter antalet utbildningsenheter under sommarrekrytskolan
har kadern enligt föreliggande förslag beräknats. Med detta
tillvägagångssätt har hela den ständiga indelningen slagits sönder. Det finns
i verkligheten icke längre några kompanier utan vissa utbildningsskolor, och
det förvaltningssystem, som med mycken möda uppbyggts genom 1907 års
förvaltningsreglemente, blir helt och hållet spolierat. Allt måste åter koncentreras
på den gemensamma regementsförvaltningen till .obotlig^skada för planmässigheten
och de lägre befälhavarnas ansvarsskyldighet på detta område.
I verkligheten komma infanteriregementena att reduceras från den nu bestående
organisationen på 13 enheter, på vilka den fast anställda personalen är
ständigt placerad och med vilken densamma liksom också de värnpliktiga äga
stadigvarande samhörighet och till vilka utrustningsverksamheten, som jag
nyss nämnde, i krig och fred är bunden, de komma att reduceras, säger jag,
i ill 5 5 6 tillfälligt organiserade förband, med vilka varken den fast anställda
eller den värnpliktiga personalen kommer att äga någon fastare anknytningspunkt
och icke heller någon samhörighetskänsla. Antalet egentliga infanterikompanier,
om man nu skall använda detta namn, minskas alltså i fred från
13 till 6 eller 5 per regemente, från 52 till 24 nå de större regementena och
till 20 på de mindre och från 364 till 122 på hela armén eller till ungefär en
tredjedel av de nuvarande. Ungefär motsvarande. förhållanden komma att
inträda vid öviga vapenslag. Hela det självständiga kavalleriet försvinner
och de ridande skvadronernas antal vid kavalleriet minskas från 5 till 3 per
regemente eller från 50 till 13 vid hela armén, d. v. s. till ungefär en fjärdedel.
Man kan inskränka jämförelsen till de ridande skvadronerna, ty det finns
ju redan nu utöver dessa signalavdelningar och kulsprutetrupper, vilka, förband
för framtiden skola ingå i de tekniska skvadronerna. Vid ^fördelningsartilleriets
regementen minskas antalet batterier per regemente från 11 till G.
inom hela armén från 66 till 24 eller till nära eu tredjedel.. 1 viss man kompenseras
denna sistnämnda minskning beträffande artilleriet av utom armefördelningens
förband stående artilleri. Men reduceringen blir i alla fall
högst betydande. Det finns i verkligheten icke vid något truppslag längre
hvar några regementen. Det blir karer med en skäligen lös organisation.
Det är klart, att denna begränsning av organisationen och denna i samband
därmed stående beskärning av kadrerna har ett avgörande inflytande på krigsorganisationens
storlek, ty denna är ju till mycket stor del beroende pa kadern.
Jfr 38. 20
Lördagen den 23 maj f. m.
Äng.Jör- Denna fråga sammanhänger emellertid också med uttagningen och utbildningen
ordnande $ av värnplikt] gt befäl.^ Jag skall återkomma därtill i ett annat sammanhang.
m. m. Varför har man da företagit dessa inskränkningar av organisationen och
(Forte.) kadrerna? Jo, utskottet upplyser därom, och jag anför det, fastän jag sagt
det en gång förut, att för ett folk med begränsade ekonomiska resurser synes
det vara synnerligen angeläget, att vissa delar av försvarsväsendet begränsas
eller reformeras för att möjliggöra anskaffning av mer effektiva hjälpmedel
och för att åvägabringa en kortare men moderniserad och mer intensiv utbildning.
_ »Begränsningen» består i 17 truppförband, vilka indragas, och »reformen»
i att de återstående minskas till ungefär hälften av sin nuvarande styrka.
Att genom dessa åtgärder skulle möjliggöras en kortare och mera intensiv utbildning
är ett påstående, vars innehållslöshet väl överensstämmer med den
i övrigt ohållbara grunden för nedrustning.
Ser man då först på vad som gjorts i värnpliktsavseende för att kunna få
fram dessa reformer, så finner man, att den begränsade organisationen medför
även en stark begränsning av den till utbildning med vapen uttagna årskontingenten
av värnpliktiga. Det är ju klart, att med de fem eller sex utbildningsenheterna
icke kunna utbildas ett lika stort antal värnpliktiga som med
de nuvarande 13. För att motivera den föreslagna organisationens minskade
omfattning har man då tillgripit kategoriklyvningen, vars omfattning bestämts
på ett sätt, vilket knappast kan betecknas med mildare uttryck än
huvudlöst. Hur har man då gått till väga härvid? Jo, först befriar man
alla s. k. familjeförsörjare, och detta oberoende av om de åberopade förhållandena
äro av tillfällig natur och alltså ett uppskov hade varit naturligare. Genom
att de icke vapenföra i allmänhet befrias helt från fredstjänstgöring, så
måste all handräckningstjänst åligga de vapenföra. Man undersöker då först
behovet av handräckningspersonal, och de som sedan bli över, de förunnas
verkligen utbildning med vapen. I förbigående må påpekas de högst märkliga
grunder, som föreslagits för uttagning av ersättningsreservisterna. Redan
den bestämmelsen, att vid inskrivningen de kroppsligen minst dugande skola
uttagas, kan givetvis valla vissa olägenheter, men det rena godtycket måste
gorå sig gällande, när det blir fråga om att taga ut dem, som på grund av
sin civila sysselsättning kunna anses särskilt lämpliga för till handräckningstjänst
hörande arbeten — det står verkligen så — eller vilka kunna förebringa
särskilda skäl för att få fullgöra tjänstgöringen i en följd. Det antal
till linjetjänst uttagna, som återstår efter alla dessa befrielser, som jag nyss
tillät mig påvisa, uppgår icke till mer än ungefär 65 % av hela antalet "inskrivna,
och jag vill då till jämförelse erinra, att de för närvarande till hären
inskrivna erhålla vapenutbildning till ett antal av 90 %.
Det är således icke blott organisationen som beskurits, det är värnkraften
såsom sådan. Det är möjligheten att uttaga folkets hela levande kraft som
minskas, och likväl får den kontingent, som verkligen uttages till vapentjänst,
icke tillräcklig utbildning, vilket särskilt gäller utbildningen i truppförband
vid infanteriet, ty genom att man borttager den tredje repetitionsövningen.
kunna icke regementena erhålla en sådan styrka, att en krigsmässig indelning
under repetitionsövningarna blir möjlig. Behovet av övningar under regementsmötena
i starka och mot förhållandena vid mobilisering svarande förband
måste dock göra sig särskilt starkt gällande i en härordning, där man
under den övriga delen av året bedriver utbildning i sammanslagna förband
eller i ett fåtal skolförband. Inom en organisation av detta slag måste man
fordra, att övningarna under denna tid skola kunna bedrivas icke endast i
krigsmässigt antal förband utan också med dessa förband ökade till fältstyrka.
Detta blir enligt utskottsmajoritetens förslag icke möjligt. För fälttjänstövningars
anordnande blir det nödvändigt att sammanslå förband ur olika
Lördagen den 23 maj f. m.
27 Nr 38.
regementen för att nå upp till erforderlig styrka. Därigenom bli kostnaderna
ökade och andra allvarliga olägenheter uppstå även.
Vad sedan beträffar moderniseringen och intensiteten vid utbildningen, varom
utskottet talar, så behövs det förvisso icke någon nedskrivning i försvarsanstalterna
för att modernisera utbildningen. En sådan har nämligen redan
kommit till stånd genom till exempel föregående års infanteriexercisreglemente
och annat, och det nedlägges ett omfattande arbete på förbättringar av olika
slag. Vad återigen intensiteten angår, medför visserligen begränsningen från
handräckningstjänst ökad intensitet för en viss del av de vapenföra, men för
en annan del av dem blir denna intensitet från militär synpunkt ingen, ty de
få blott syssla med handräckning. För övrigt skulle jag vilja påpeka, att inom
utskottet anmärkningar riktats mot att de värnpliktiga överansträngas under
utbildningstiden. Den deklarerade omsorgen om en ökad intensitet måste alltså
mottagas med en viss reservation. Men denna strävan att modernisera och
skänka ökad intensitet åt utbildningen har, som jag förut påvisat, medfört
en högst allvarlig begränsning av årskontingenten, vars konsekvenser gå ut
över krigsorganisationens storlek. Tillgången på utbildade värnpliktiga vid
mobilisering blir därigenom så ringa, att väl truppförbanden kunna uppbringas
till fältstyrka, men att några reservtrupper icke kunna uppsättas. Men de
mobiliserade förbanden bliva kvalitativt synnerligen otillräckliga dels på
grund av utbildningstidens knapphet i och för sig, dels på grund av den ringa
tillgången på aktiv befälspersonal och dels slutligen på grund av den korta
utbildningstiden för värnpliktigt befäl. Sådant befäl behövs dock i stor utsträckning
både i plutonchefs- och gruppchefsbefattningar. För förstnämnda
slag av befattningar kunna icke några värnpliktiga utbildas. Studenterna
kunna nämligen icke, såsom 1914 års härordning avsåg, föras fram till den
härför erforderliga utbildningsståndpunkten. Icke heller kan man, på grund
av den förkortade utbildningen för studenter och med dem likställda, räkna med
på långt när det tillopp av reservofficerare, som utskottet synes förutsätta.
Befälstillgången i plutonchefsbefattningarna kommer alltså att med säkerhet
vida understiga behovet. Detsamma gäller i fråga om gruppchefer. Till
underbefäl och fackmän uttagna kunna inte danas till dylika, inte ens till ställföreträdare
för gruppchefer. En följd av dessa förhållanden blir, som jag
förut nämnt, främst att några reservtrupper inte kunna uppsättas. Regeringen
synes visserligen vilja giva sken av, att man under de närmaste åren skulle
kunna räkna med några reservfördelningar, men det projektet blir ju i verkligheten
inte genomförbart, och det har för övrigt intet med den föreslagna organisationen
att skaffa.
Bristen på befäl gör också, att den tillgång till vapenföra värnpliktiga, som
finnes i ersättningsreserven, inte kan tillgodogöras organisationen annat än i
fråga om sådana befattningar som kuskar och hantverkare med flera, vilka
hittills rekryterats från de icke vapenföra. Någon utbildning med vapen kan
man inte giva ersättningsreservisterna, Före ett krig räcker inte befälstillgången
för mer än den ordinarie kontingenten, och under ett krig kan ingen
personal avses för detta ändamål. Ersättningsreserven är och förblir oanvändbar
för försvaret.
Omöjligheten att kunna uppsätta reservtrupper sammanhänger emellertid
även med den föreslagna omfattningen av anskaffning av modern materialutrustning
och beväpning. Denna är inte beräknad för någon utsvällning av
organisationen; den tillgodoser endast ytterligt nödtorftigt behovet vid en organisation
av fyra arméfördelningar. På detta område äro reformer verkligen
behövliga, och därmed motiveras också organisationsinskränkningen. Resultatet
har emellertid blivit synnerligen torftigt, och förhållandena kunna näppeligen
Ant?. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 38. 28
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. förs
vars väsendet,
ordnande
m. m.
(Forts.)
ens på detta område sägas bli bättre med utskottets förslag än under provisoriet,
3 med de förbättringar som av oss äro föreslagna.
När_ jag här talar om provisoriet, vill jag gentemot hans excellens herr
statsministern anföra, att provisoriet visserligen sådant det nu är kan ha sina
brister, men det går ingalunda an att säga, att vilken försvarsorganisation man
än anskaffar alltid blir bättre än det s. k. provisoriet. För övrigt må det klart
framhållas, att provisoriet, sådant vi uppfatta det och sådant vi lagt fram
det f vår motion, inte är detsamma som det nuvarande provisoriet. Yi ha
föreslagit väsentliga förbättringar, och detta inte minst beträffande materielen.
Jag ber att i det fallet med några siffror få styrka vad jag sagt. De
finnas anförda på sidan 387 i vår reservation, och det framgår av dem, att
för den så viktiga anskaffningen av kulsprutor och kulsprutematerial föreslå
vi nära 2.6 miljoner kronor, medan propositionen nöjer sig med 820,000,
eller ungefär en tredjedel. För anskaffning av gasskydd föreslå vi 180,000
mot 80,000 i propositionen, för luftvärnsartilleriet och de för detsamma behövliga
strålkastarna äro beloppen respektive 500,000 och 240,000, för radiomateriel
respektive 120,000 och 70,000, och till materialanskaffning för flygvapnet
föreslå vi 2,931,000 kronor mot propositionens 2,220,000.
I vad resultera då till sist de av utskottet föreslagna åtgärderna? Jo, däruti
att vid en mobilisering kunna uppställas allenast fyra svaga arméfördelningar,
dåligt försedda med befäl, otillräckligt utbildade, bristfälligt utrustade
och beväpnade. Denna styrka skall emellertid, enligt vad av statsministerns
uttalande i propositionen framgår, kunna användas såsom ett värn för vår
självständighet. De militära myndigheterna ha enstämmigt och med skärpa
förklarat, att fyra arméfördelningar inte möjliggöra försvaret av hela vårt
lands område. De ha till och med uttalat den uppfattningen, att en fredsorganisation
av sex arméfördelningar med den sammansättning, som i propositionen
föreslås, erfordras allenast för försvaret gentemot en invasion över
landgränsen. Även försvarsrevisionen förutsätter emellertid, att fientliga företag
över vårt land kunna ske såväl över landgränsen som genom landstigningsoperationer.
För sistnämnda eventualitet måste alltså även lantstridskrafter
avses. Hur tänker man sig då, att försvaret skall kunna utföras med dessa
fyra arméfördelningar? Hur skall vårt folk kunna känna trygghet i skydd
av denna svaga krigsmakt? Regeringen lär i detta avseende inte ha låtit verkställa
några undersökningar, och inte heller har utskottet funnit skäligt låta
utföra några beräkningar av strategisk art, vilka kunde skänka klarhet om hur
dessa fördelningar skola tänkas bli i stånd att fylla den betydelsefulla uppgift,
som .statsministern likväl tillägnade dem och som vi för övrigt måste kräva
av våra försvarsanstalter.
Man måste fråga sig, varpå den uppfattningen grundats, att dessa försvarskrafter
skulle kunna utgöra ett betryggande värn för vår självständighet. Väl
synes man ur utskottets utlåtande kunna utläsa den åsikten, att de militära
maktmedlen inte .skulle vara av någon avgörande betydelse för vår säkerhet,
utan att densamma skulle i sista hand vara beroende av internationella överenskommelser
rörande konflikters lösande på rättslig väg. Därmed är man
emellertid inne på en väg, som leder till självuppgivelse, och ett beträdande
av den nationella sälvuppgivelsens väg torde dock inte ha ingått i den fullmakt,
vilken anses ha lämnats av folkmajoriteten i val. Vi kunna, om vi
vilja, själva försvara oss, och förvisso är också det svenska folket villigt att påtaga
sig de bördor, som äro tillräckliga för att sätta det i stånd härtill. Men
det målet kan inte vinnas utan att hela den försvarskraft, som vårt lands
vapenföra befolkning innesluter, tages i anspråk, och detta krav fylles inte
med den organisation, som av utskottet föreslås. Därför kan densamma inte
godtagas såsom en grundval för vå.r blivande härordning.
Lördagen den 23 maj f. m.
29 Nr 3$.
Härtill kommer emellertid vidare, att. de föreslagna åtgärderna för övergången
till den nya försvarsordnmgen är av sådan art, att^ de maste pa ett ordnande
betänkligt sätt förminska krigsberedskapen under övergångsåren. Man borde m.
emellertid haft rätt att kräva, att en bestämd plan för övergången hade blivit (Forte,)
uppgjord, eljest komma ju den föreslagna omorganisationens konsekvenser att
undandraga sig egentligt bedömande. Varje förändring av den komplicerade
organism, som försvarsväsendet utgör, måste kräva ett avsevärt antal ar,
och detta krav framträder naturligtvis med särskild skärpa i fråga om så
revolutionerande åtgärder, som här av utskottet föreslås. Här måste .ske en
genomgripande omläggning av landets militäradministrativa indelning, av värnplikts-
och inskrivningsväsendet och av landstormsorganisationen, och samtliga
mobiliseringsplaner. och andra förberedelser maste likaledes omarbetas.
Allt detta är förenat med omfattande och synnerligen betydelsefulla
arbeten, och för dessas utförande, liksom^ också för den nya organisationens
genomförande, måste tillräckligt lång tid tillmätas. Eljest Uppstår
ett svaghetstillstånd av sådan art, att krigsmakten i händelse av
krig berövas förmågan att snabbt och säkert utföra sin mobilisering och koncentrering.
Earan av en dylik eventualitet synes oroväckande. därest utskottets
förslag vinner riksdagens gillande. Det torde böra erinras därom, att
det för genomförande av förändringar, sådana som här är fråga om, inte är
nog med att utfärda ett visst antal författningar — innehållet i dessa författningar
måste också, innan de bringas i tillämpning, ha^nått fram till alla
de medborgare, vilka beröras av desamma, d. v. s. ha natt fram till varje
värnpliktig, till varje hästfordons- och automobilägare m. fl. . Och likväl har
man nu för avsikt att redan om några månader låta reduceringen av truppförbanden
taga sin början! Om ett halvt år skall den nya värnpliktslagen
träda i kraft, och till hösten om två år skall det hela vara genomfört! Man
måste ovillkorligen säga sig, att det vid en under dessa år inträffande mobilisering
kommer att uppstå svårigheter, vilka säkerligen komma att bli vederbörande
övermäktiga. , ...
Herr talman! Så ter sig nu det förslag, som man ämnar genomfora beträffande
armén. Nog gör det skäl för det yttrande, som en socialdemokratisk ledamot
av utskottet en gång fällde: »Vi skola nedsätta hären.» Fortsättningen
av hans yttrande, att denna minskning sker till förmån för andra vapenslag,
skall jag nu be att med några ord få vidröra. Jag vill då först såga, att
av det omskrutna socialdemokratiska intresset för sjöförsvaret sparas inte mycket
i det föreliggande utskottsutlåtandet., bland annat, förmodar jag, därför,
att det har påverkats från frisinnat håll. I utskottets utlåtande förordas i
avseende på sjökrigsmaterielen vittgående reduktioner, och beträffande personalen
såväl reduktioner som en betydande omorganisation.
Det torde då först böra erinras därom, att för såvitt överhuvud taget dylika
åtgärder skola vidtagas, så borde de ha föregåtts av utarbetande av en
flottplan, ty eljest måste det hela ske mer eller mindre på mata. brun den
för sjöförsvarets planmässiga vidmakthållande saknas alltså i detta betänkande.
Detta är inte endast oekonomiskt utan måste jämväl föranleda bristande stadga
i hela organisationen. Såsom många gånger förut framhållits är det, när det
gäller flottan, sjökrigsmaterielen som problemet i första hand rör sig om. Hur
ter sig då denna viktiga fråga? Under de senare åren har man utrangerat
fartyg utan att lämna andra i ersättning. Därigenom har flottans stridsvarde
betydligt reducerats. Men kanske än mera anmärkningsvärt, är det, att man
nu föreslår fartyg, som ännu äro dugliga och som ännu inte tjäna t. ut sin tid,
till nedflyttning från en högre till en lägre krigsberedskapsgrad. Därigenom
lämnas dessa fartyg endast, en mycket ringa stambemanning eller också i stor
utsträckning, detta gäller för inte mindre ån 23 fartyg, utan värjo slag av
Nr 38. 30
Lördagen den 23 maj f. m.
sJrZlZiets ^bemanning. Inte blott den viktigaste av flottans operativa enheter, kustordnande
1 ottan’ utan a^en de ^ör det direkta skyddet av våra förnämsta skärgårdsm■
områden avsedda lokalstyrkorna bli därigenom så försvagade, att utsikterna
(Kom.) att kunna hylla _dem_ pavilande uppgifter allvarligt äventyras. Därjämte sker
denna nedflottning inte efter någon uppgjord plan, utan mera slumpvis, beroende
pa vilka fartyg som äro de äldsta, varigenom sjöstyrkorna förlora i den
homogena sammansättning, som är erforderlig för att medgiva ett rationellt utnyttjande
av dem, såväl vid olika krigsfall som för utförande av neutralitetsvakt.
;jn Vj?er saaunaa till utgångspunkt en flotta, som redan är mycket reducerad.
Hur man sedan vill underhålla denna förminskade flotta framgår av
hur man tänkt sig ersättningsbyggnaden. I avsaknad tills vidare av en flottig0''11
borde åtminstone den genom bristande ersättningsbyggnad uppkomna
stagnationen kunna i så måtto hävas, att förslag avgivits om att snarast möjiardigstalla
de förband, nämligen en jagardivision och en undervattensbåts
division, för vars utfyllande till något mer än hälften föregående års riksda^
fattade beslut och anvisade erforderliga medel. Genom att ytterligare
förhata den förnyelse av fartygsmaterielen, som på grund av fartygens förslitmng
maste anses högeligen påkallad, stiga för varje år de för en nybyggnad
erforderliga beloppen, och sedan, ja, sedan kommer man väl. förmodar jag att
liksom man nu gör,^ avvisa dessa på grund av att de te sig för höga.
Personalen är • sa knappt beräknad, att den flotta, som utskottets förslag
?Pwar! m-te vad det an8ar lokalstyrkorna, användas förrän en avsevärd
Hd iorlupit etter ett krigsutbrott. Men denna tid är just för flottan, med den
hastighet, som karakteriserar sjökrigsoperationerna, av oskattbart värde. Bristen
pa stampersonal kan därför i detta avseende komma att bringa oss i en synnerligen
ogynnsam situation. Vad som i fråga om personalen är särskilt anmärkningsvärt
är den betydande reduktion av underofficerskåren, som man hai
lör avsikt att genomföra, innan den föreslagna underofficersreserven hunnit
skapas, ja, innan man ens vet om det skall lyckas att genomföra den.
De uppgifter kustbefästningarna ha att fylla vid försvaret av vårt land måste
ses i samband med ordnande^ av försvaret i dess helhet. Nu skall man. enligt
utskottets förslag, lägga i så. kallad materialreserv fästningar, som äro tillkomna
under senare år och till vilkas förstärkande, märk väl, riksdagen så
sent som för ett år sedan beviljat anslag. Så är fallet med Älvsborgs fästning,
lör vilken man icke avser bemanning i fred och endast reservbemanning i krig
Hur en sådan fästning skall ^kunna fylla en uppgift i krig är omöjligt att första,
men den framför, allt från tillförselsynpunkt så synnerligen viktiga plats,
som sagda fästning, Älvsborgs fästning, med en mycket obetydlig sjöstyrka är
avsedd att .försvara måste redan från början av ett krig kunna hållas skyddad.
Detta kan icke paräknas med mindre än den för sagda fästning avsedda bemanningen
i och för erhållande av övning är därstädes förlagd redan under freds•i
:nSen tor(^e väl anse det klokt att skaffa sig med stora kostnader sådana
viktiga redskap som här gäller utan att hava folk att sköta dem.
Även Hemsö fästning vid Ångermanälvens utlopp skall enligt utskottets
förslag förläggas i materielreserv. Den är dock nybyggd, och den utgör den
enda fasta punkten på hela vår långa kust mellan Stockholm och Luleå och
nu fårlår man med den på detta sätt.
Hörningsholms fästning och Luleå kustposition nedläggas. Det betyder, att
man raserar vad som där under de senaste åren har inrättats, spränger ut kanonerna
m.^ m. Dessa platser kunna visserligen sägas från sjöfartssvnpunkt
icke vara sa särdeles betydelsefulla, men de äro strategiskt sett så viktiga. —
Luleå såsom ett komplement till Boden och Hörningsholm såsom försvar för
oodertäije-leden, att den summa — jag ber kammarens ledamöter fästa sig vid
Lördagen den 23 maj f. m.
31 Nr 38.
den summan — av 10,000 kronor, som det skulle hava kostat att behålla dem,
torde få anses ganska välmotiverad. _ o ordnande
Man saknar som synes sålunda även för marinens del någon plan för reduce- m. m.
ringarna. Resultatet har blivit, att organisationen icke företer den enhetlig- (Sorts.)
het och det sammanhang, som man hade bort kunna förvänta vid en nyorganisation
av försvarskrafterna. Framför allt hade väl erforderliga medel omedelbart
bort ställas till förfogande för att kunna vidmakthålla — jag säger vidmakthålla
— det sjöförsvar, som förordas.
Vad är det då till sist, som anses nödga oss till dessa brådstörtade åtgärder?
Främst synes det vara nödvändigheten att åstadkomma vissa besparingar pa
försvarsväsendets huvudtitel. Man måste då fråga sig, om detta mål verkligen
kan nås? Den summa av omkring 107 miljoner kronor, som nyss av hans excellens
herr statsministern nämndes, och vilken i utskottets utlåtande angives såsom
kostnadernas slutsumma, kommer under det första året att väsentligen
överskridas. Det torde till bevis härför få anföras några siffror, övergångskostnaderna
upptagas till 5.6 miljoner kronor, men de uppgå i verkligheten under
det första övergångsåret till omkring 11 miljoner kronor. Härtill komma
ytterligare 3.7 miljoner, vilka uppstå genom övergångens genomförande i två
omgångar. En hel del utgifter av delvis betydande omfattning återfinnas icke
i budgeten, och de anslag, som upptagas där under extra ordinarie kostnader,
komma därför helt säkert att högst väsentligt överskridas. Än mera betänkligt
är, att det icke alls räknas med de belopp, vilka kunna komma att beviljas
såsom ersättning till samhällen, där av indragningarna berörda truppförband
äro förlagda. Härigenom skulle alltså riksdagen binda sig för utgifter,, vilkas
storlek för närvarande icke låta sig överblickas. Kan verkligen ett dylikt förfaringssätt
kallas välbetänkt, när det gäller en reform, vars huvudmål, anges
vara åstadkommande av besparingar? Kan denna brådstörtade nedskärning av
organisationen med nära 2/s kallas varsam?
Så ser alltså det förslag ut, som nu skall av en majoritet i riksdagen genomföras,
i första kammaren antagligen med en ganska svag majoritet, åstadkommen
tack vare några liberala röster. Jag undrar, om Sveriges folk verkligen har
gjort fullt klart för sig innebörden av detta förslag? Jag skall icke. tala om det
ansvar, som majoriteten åtager sig, ty det är uppenbart, att majoriteten fäster
intet avseende vid sådant tal, men det går dock icke att undkomma det. Det
går heller icke att vältra över det på de militära myndigheterna, ty dessa hava
klart framhållit vådorna av reduktionen, de hava i tydliga ordalag framhävt
omöjligheten att i vårt vidsträckta land kunna besörja försvaret med de svaga
stridskrafter, vilka enligt detta förslag skulle komma att stå till deras, .förfogande.
Om olyckan kommer, den som majoriteten icke tror vara möjlig, så
stå vi inför en situation, där det kan gälla vårt folks vara eller icke vara.
Det är min bestämda mening, att om den krigsmakt, som framgår ur vänsterlösningen,
skulle helt oförmodat ställas på ett allvarligt prov, skulle den icke
visa sig vuxen sin uppgift. Jag betvivlar icke ett ögonblick, att icke mod och
tapperhet skulle komma att utvecklas, att icke den militära ledningen skulle vara
vuxen sitt värv, men strid till sjöss kan icke föras utan fartyg, och till
lands skulle det ohjälpligt brista i sammanhållning och stridsduglighet hos
trupper, som äro otillräckligt utbildade, och särskilt skulle detta bliva fallet
av brist på befäl och underbefäl. Den liberala och frisinnade fordran, som uttalades
av försvarsrevisionens majoritet, att de mobiliserade trupperna skulle
genast vara operations- och krigsdugliga, har icke vidhållits, man har genom
den gjorda nedskärningen så förminskat rikets försvarskraft. att den ej kan
fylla sitt värv, och massor av värnpliktiga, fullt vapenföra män komma aldrig
till användning. Högern kan icke biträda en sådan försvarsanordning, och jag
Nr 88. 32
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för. ber hans excellens herr statsministern vara övertygad, att om den aktade medIRS3e
le“ av lantmannia- och borgarepartiet, som han nämnde, Hans Andersson i
m. m. Skivarp, nu hade levat och suttit här i denna kammare, så försäkrar jag, att
(Forts.) han biträtt denna vår mening.
Vi hava anbefallt ett uppskov med frågans lösning, men mot den majoritet,
som frivilligt, utan tvång vill underkasta sig och landet en dylik nedrustning
förmå vi intet uträtta. Vi kunna endast hoppas, att vi ej skola behöva ställas
inför allvarsprovet. I Sveriges hävder kunna vi framleta fall, då riksens ständer
hava fattat okloka beslut, beslut, som man sedermera fått anledning ångra.
Riksdagen står nu i begrepp'' att träffa ett avgörande, som kan få allvarligare
följder än något föregående. Det innebär intet mer och intet mindre än början
till upplösning av en försvarsorganisation, i vars hägn vårt folk bestått som ett
fritt och självständigt folk, en försvarsorganisation, som uppbyggts av och
kunnat bäras av gångna släktled. Må våra efterkommande icke få anledning
att uttala den hårda förkastelsedom över detta beslut, som icke skulle kunna
utebliva, om olyckan komme över gamla Sverige.
Herr talman! Jag ber att i anslutning till-vad jag anfört får yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herrar Trygger m. fl. och som även jag biträtt,
och som återfinnes å sidan 389 i första särskilda utskottets utlåtande nr 1, nämligen
att kammaren ville
dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 50 angående försvarsväsendets ordnande
och samtliga i sammanhang med densamma väckta motioner med undantag
av motionerna nr 233 i första kammaren och nr 368 i andra kammaren angående
anslag till frivilliga skytteväsendet och motionerna nr 244 i första kammaren
och nr 345 i andra kammaren angående flottans ersättningsbyggnad,
dels ock besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj :t snarast möjligt vidtaga de åtgärder och för riksdagen framlägga de förslag
till förbättringar i nu gällande försvarsordning, vartill den i motionerna
nr 242 i första kammaren och nr 343 i andra kammaren samt utskottets utlåtande
gjorda utredning kan anses föranleda.
I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Nilsson och Nyländer,
fröken Wellin samt herrar Forssell, Holmdahl, Järte, Bernström, Christenson
i Södertälje, Andrén, Laurén, af Ekenstam, Pettersson i Bjälbo, Björkman,
Anderson i Linköping, Johanson i Huskvarna, Lilliecreutz, Göranson, Magnusson
i Tumhult, Olsson i Blädinge, Svensson i Betingetorp, Olsson i Kalmar,
Johansson i Krogstorp, Wirsell, Svedman, Jönsson i Boa, Holmgren, Persson
i Fritorp, Winkler, Lindskog, Beskow, Fjellman, Månsson i Erlandsro, Henrikson,
Uddenberg i Varberg, Larson i Tönnersa, Lithander, Pehrsson i Göteborg,
Almquist, Olsson i Broberg, Olsson i Berg, Wallerius, Gustafson i Kasenberg,
Hedin, Alströmer, Gustafsson i Älvsered, Johansson i Väby, Petersson
i ^Lerbäck,sbyn, Bengtsson i Kullen, Magnusson i Skövde, Anderson i Storegården,
Ros, Persson i Falla, Lorichs, Ernfors, Holmström i Gävle, Öberg,
Luden, Hedlund i Häste, Wiklund, Brännström, Lindmark, Nilsson i Antnäs,
Hedström och Grapenson.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är icke min avsikt att
nu gå in i någon djupare principiell diskussion av det spörsmål, som vi behandla.
Hans excellens statsministern har från regeringens synpunkt, vilken
jag och mina partivänner till fullo dela, uttalat, kan man säga, den principiella
och allmänna uppfattningen i frågan.
Herr Lindman har nu i sitt anförande pekat på vårt militärpolitiska läge
och försökt måla upp de faror, som för vårt lands vidkommande skulle hota
genom ett bifall till utskottets hemställan. Han har manat till den parollen:
Lördagen den 23 maj f. in.
33 Nr 38.
.Vänta och se. Den synpunkt, som han sålunda var inne på, diskuterades i An9- förutskottet,
men diskussionen var resultatlös. Diskussionen om vårt militärpolitiska
läge har pågått i vårt land sedan långliga tider, men i den frågan kan ,B m
man aldrig bliva ense. Man ser förhållandena med alltför olika ögon. Parol- (Korts.)
len vänta och se, känna vi igen, den har varit högerns paroll i försvarsfrågan
alltid, alla utrikespolitiska lägen, som förefunnits, hava varit av den art, att
man skulle vänta och se framtiden an. Vänta och se! Det skulle vara intressant
att veta, om vi enligt herr Lindmans och högerns uppfattning någonsin
kunna förvänta ett sådant utrikespolitiskt läge, att icke parollen vänta och
se skulle vara behövlig.
Jag skall gå in på en del av vad herr Lindman anförde och som i reservationen
upptagits som positiv kritik av regeringens och utskottets förslag.
Men innan jag gör det, skall jag säga några ord om 1914 års härordning, som
vi nu hava. Det har sagts i tidningspressen, att den inger en känsla av trygghet,
och det tror jag är det riktiga uttrycket om 1914 års härordning. Den
inger en känsla av trygghet, men att inge en känsla av trygghet är icke detsamma
som att utgöra en sådan grund för trygghet. Enligt 1914 års härordning
kunna vi nu mobilisera 12 arméfördelningar, och det har i tidningspressen,
särskilt i de tidningsorgan, som stå militärerna nära, framhållits den
kolossala försämring, som skulle inträffa genom den föreslagna reduktionen
i antalet arméfördelningar. Men det skulle vara verkligen intressant, om herr
Lindman eller någon av de militärer, som finnas i denna kammare, skulle
vilja upplysa denna kammare och landets befolkning om, i vad mån dessa 12
arméfördelningar kunna mobiliseras. Organisationen inger en känsla av trygghet,
därför att man tror, att 12 arméfördelningar kunna mobiliseras. _ Men
det skulle vara intressant att veta, i vad mån de kunna mobiliseras, i vad
mån det finnes officerare och befäl, i vad mån det finnes ammunition och
vapen, i vad mån det finnes beklädnad och utrustning, i vad mån det finnes
personal och i vad mån vårt lands värnpliktiga ungdom kan räcka till för att
fylla dessa 12 arméfördelningar. Svaret på den frågan skulle vara intressant
att få. Herr Lindman har delvis givit det. Han- har kritiserat utskottets
förslag, och säger då, att anskaffningen av vapen, ammunition och övrig
utrustning är icke avpassad för någon utsvältning av armén. Om det nu
är så, att utskottets förslag, som går ut på fyra linjearméfördelningar och
två reservarméfördelningar, sålunda sex arméfördelningar, icke med vad utskottet
föreslår till anskaffning kan mobiliseras, och detta är förhållandet
sedan vi haft 1914 års härordning i över 10 år, hur skulle man kunna tänka
sig, att man i dag skulle kunna mobilisera 12 arméfördelningar? Den frågan
tycker jag varje man skulle kunna ställa till sig själv. Icke är det menino-en
att förstöra de vapen och förråd, som finnas. Det är väl meningen att överflytta
dem till den nsm härordningen, och är det så, att det är så dåligt ställt,
som herr Lindman säger, att utskottets förslag icke räcker till anskaffning
för den begränsade armé, som här föreslås, och med tillvaratagande av de
förråd, som här finnas, hur skulle man då kunna tala om, att det är någon
möjlighet att mobilisera 12 arméfördelningar? Jag tycker att herr Lindmans
uttalande är det bästa belägg för att 1914 års härordning är en chimär
utan verklighet, är endast en organisation på papperet, en organisation, som
folket tror att den är effektiv, men som icke är det i verkligheten. Nu är det
ju så, att 1914 års härordning är utdömd, och ingen har gjort det i skarpare
ordalag än den regering, som under fjolåret lade fram ett förslag till ny
härordning, en regering, som hade till chef en politiker, som står herr Lindman
nära. Ingen har skarpare utdömt 1914 års härordning än vad statsministern
och försvarsministern gjorde vid fjolårets riksdag. Nu har den regeAndra
hammarens protokoll 1025. Nr 38.
Nr 88. 34
Lördagen den 23 maj f. m.
svarZäle^dets™?’ som sitter, lågt fram ett annat förslag, ett förslag, som omfattas av en
ordnande majoritet inom riksdagen, en majoritet som består av vänstermän.
m. m. Vad som varit den allvarligaste kritiken emot regeringens och utskottets
(Forte.) förslag har varit, att icke hela den levande värnkraften kan uttagas, att värnär^or
kort och. att de värnpliktiga icke få den övning, som är
nödvändig. Det har varit huvudtemat i herr Lindmans anförande i
dag, det . är huvudtemat i högerreservationen och i hela den agitation,
som bedrivits runt om i vårt land under dessa senaste månader och
veckor. Men hur är det i verkligheten med den frågan? Hur ställer sig utskottets
förslag i förhållande till 1924 års regeringsförslag i samma ärende?
JNu bär herr Lindman här i dag och högerreservanterna i sin reservation alldeles
glomt bort 1924 års regeringsförslag, ty det passar icke att göra jämförelser
med det, utan vad bär man jämfört med? Jo, 1914 års utdömda härordning.
Legeringens förslag av år 1924 tyckes icke finnas, men det finnes
i tryck, vi komma ihåg vad det innebar.
. -Först och främst är det enligt kritiken något förfärligt med kategoriklyvningen.
Innehöll icke 1924 års förslag kategoriklyvning? Jo, och enligt mitt
förmenande i ungefär samma utsträckning som utskottets förslag från i år.
Vad da först beträffar frågan om antalet uttagna är förhållandet följande.
inrAAArVan^en^S påvisas det, att för närvarande uttages det omkring
40,000 vapenföra män till övning, och det antalet ställer man emot utskottets
hemställan. Utskottets förslag går ut på att man skall taga ut för övning
ungefär 27,000 eller noga^räknat 27,383 man. De siffror, som statsministern
i sitt anförande pekade på, gälla för lantarmén. Lägger man härtill flottan
och ilyget kommer man upp till 27,383. Det är de siffror, som äro i värnpliktsJagen
bestämda att uttagas i linjen till övning, men dessutom tillkommer stulent.
er och därmed likställda, som gå upp till något över 1,000. Men för att
ja jämförelse med fjolårets proposition utelämnar jag studenter och med dem
likställda. Det är enligt årets värnpliktslag bestämt, att till linjen, d. v. s.
till vapenövning skola som nämnts uttagas 27,383. I fjolårets kungl. proposition
föreslogs det, att det skulle i lagen skrivas in, att det skulle uttagas till
första linjen 29,068.. Skillnaden är sålunda mellan utskottets förslag i år och
regeringens förslag i fjol 1,685 värnpliktiga per år.
Nå, vad har herr Glason i första kammaren föreslagit i sin reservation? Jo.
han har upptagit regeringens förslag från i fjol men ökat på för flyget från
428 till 700 man. Han har sålunda kommit till något mera än regeringen i fjol.
Han har kommit till 29,540 man. Skillnaden mellan utskottets förslag i år
och herr Clasons reservation är sålunda omkring 2,000 man. Om det är så,
att det för närvarande msknves omkring 45 ä 46,000 man och av dessa omkring
40,000 till vapentjänst, .hur tänkte sig da regeringen i fjol, att de överblivna
skulle användas? Jo, fjolårets regering tänkte sig, att det skulle uttagas omkring
8,000 man till ersättningsreserv. Dessa 8,000 skulle icke få någon som
helst militär utbildning, utan de skulle användas till handräckningstjänst. Enligt
utskottets förslag i ar skall det uttagas till reserven i runt tal 7,500 man,
sålunda ungefär samma antal som i fjol. Dessa skola användas till handräckning,
vakttjänstgöring och liknande men dessutom vapenövas i den utsträckning,
som tiden medger. Vad .är det då för skillnad mellan regeringens förslag
i fjol och utskottets förslag i år? Siffran är, som kammarens ledamöter finna,
i stort sett densamma. Jo, skillnaden är den, att regeringen i fjol tog ut
ungefär 2,500 vapenföra till reserven och resten bland de icke vapenföra. '' Legeringen
och utskottet i ar taga ut de vapenföra även till ersättningsreserv,
sålunda till handräckning och liknande, men låter de icke vapenföra vara
hemma.
Nu säger herr Lindman i sin reservation, att under 1923 inskrevos ungefär
Lördagen den 23 maj f. m. 35
40.000 vapenföra män i vårt land. Regeringen föreslog i fjol, att av dessa
skulle vapenövas 29,068 man. Det blir sålunda över i runt tal 11,000 man.
Om man, som regeringen föreslog i fjol, toge de icke vapenföra till ersättningsreserv,
finge man faktiskt omkring 8,000 vapenföra över. Dessa ansåg regeringen
i fjol skulle vara hemma och icke åläggas någon som helst vare sig vapenövning
eller annan tjänst för statens räkning i värnpliktsavseende. Nu
skulle det vara intressant att få veta av herr Lindman, som varit militär och
som sålunda känner till dessa stycken bättre än jag, om det icke är sundare
och riktigare att göra, som årets regering föreslagit, nämligen låta de, som icke
äro vapenföra, de minst dugliga, vara hemma och icke som fjolårets regering
taga ut till ersättningsreserv de icke vapenföra men låta motsvarande antal vapenföra
vara hemma. Är det då icke bättre, att de vapenföra tagas till handräckning
och liknande, när man icke av kostnadsskäl kan taga hela årskontingenten?
På den senare punkten hava regeringarna från i fjol och i år fullständigt
samma syn på saken, men det passar icke att tala om det. Det talas
om provisoriet, men det talas icke om, vad herr Trygger och hans kamrater
föreslogo i fjol. Men i verkligheten är det så, att om man går ut ifrån, att
det skrives in 42,000 man årligen, så är det 64 % av dessa enligt utskottets för--slag och 68 / enligt Kungl. Maj:ts förslag i fjol, som skola vapenövas. Fyra
procent är skillnaden, icke mera.
Nu kan man säga, att det där är dock icke alldeles riktigt, ty den ersättningsreserv,
som regeringen tänkte sig i fjol, kunde svälla ut, så att den blev
större. I värnpliktslagen står visserligen, att det skulle vara något mera än
29.000 man i linjen, men ersättningsreserven fanns det ingen begränsning för.
Men det är just detta, som är felet. I fjolårets proposition uttalades det, att
det årligen icke skulle få användas mer än 1,240,000 dagars tjänstgöring för
reserven. Om antalet värnpliktiga, som skrevos in, vore större än som behövdes
för att fylla detta dagantal, skulle de övertaliga hemförlovas av kostnadshänsyn.
I årets proposition och utskottets utlåtande är motsvarande siffra
875.000 dagar. Det är mindre än 1,240,000. Men övningstiden är kortare. I
fjol föreslogs denna till 195 dagar, i år till 140 dagar. Proportionen är sålunda
i stort sett densamma. Sålunda ansåg regeringen i fjol, att den, som
icke skrevs in till linjetjänst och som icke behövde tagas i anspråk för handräckning
m. m. under dessa 1,240,000 dagar, skulle få stanna hemma, eller precis
detsamma, som regeringen föreslår i år. Så var det med den levande försvarskraften.
Så var det med hela den våldsamma agitation, som pågått under
lång tid om, att regeringen och utskottet icke vilja, att hela den levande
försvarskraften skall uttagas.
Nu säger herr Lindman, att denna ersättningsreserv får ingen övning. Ja,
men hur var det i fjol med den saken? Departementschefen sade uttryckligen
ifrån i fjol, att meningen var, att de som voro uttagna till tjänstgöring i ersättningsreserven
skulle användas till handräckning och vakttjänstgöring men
icke till övning; i år har man sagt, att de skola ha övning i den mån, tiden medger.
Och detta var väl även meningen i fjol; förhållandet är alltså precis
detsamma.
Så skall jag övergå till att säga något om övningstiden. Det är nu åtminstone
för herr Lindman ett ömtåligt kapitel att gå in på, och därför gick icke
herr Lindman in på det kapitlet annat än i förbigående. Och i reservationen
tiar man talat om övningstiden så där i allmänhet. Man har sagt, att den vore
för kort och borde vara längre, och att de sakkunniga hava begärt att få den
.''längre o. s. v. Men man har icke stannat vid någonting positivt. Man har icke
kunnat koncentrera sig till något yrkande eller angiva någon siffra. Och det
är så helt naturligt, då det nog antagligen är så beträffande övningstiden, att
herr Lindman är utan trupper, när det gäller att få den övningstid, som de
Nr 3».
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forte.)
Nr 38. 3g
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för- sakkunniga anse vara nödvändig. Nu har högern i alla fall stannat vid proVaor
Anande^ vis°riets 165 dagar. Men det är icke 165 dagar, som korrespondera med utm.
m. skottets 140, utan det är 165 dagar av mycket mindre kvalitet ur utbildnings
-
Forte.) synpunkt än regeringens 140 dagar. Nu är det ju så, att högerns förslag skall
vara sakkunskapens mening i alla frågor, och detta särskilt, när det gäller försvaret.
På detta område får det icke vara någon tvekan om det. Hur var det
nu med sakkunskapens mening beträffande övningstiden? Jo, det var så, att
fjolårets regering hemställde till generalstabschefen, att han skulle komma
fram med ett s. k. besparingsförslag. Så mycket fick det kosta. Och nu skulle
det utarbetas en försvarsorganisation efter den angivna kostnadsramen. Generalstabschefen
skulle icke utarbeta en försvarsorganisation, som sakkunskapen
ansåg nödvändig. Då kom generalstabschefen med ett förslag, som för infanteriet
innefattade 255 dagars övningstid, vill jag minnas. Regeringen ansåg
''dock icke, att detta förslag passade, utan regeringen föreslog 195 dagars övningstid
för infanteriet. Så gick detta regeringens förslag till generalkommissionen,
d. v. s. till de högsta vårdarna av vårt försvarsväsen ur saklig synpunkt.
Och vad sade dessa herrar om dessa 195 dagar? Jo. de sade: »Skulle
''utbildningstiden bestämmas till exempelvis 195 dagar, kan vårt infanteri icke
uppfylla ens de lägst ställda anspråk på krigsduglighet.» Det var generalkommissionens
omdöme om de 195 dagarna.
Jag skulle i detta sammanhang vilja påpeka en sak. Herr Lindman har i
slutet av sitt anförande med sådan patos och skärpa framhållit, att regeringens
och utskottets förslag icke fått anslutning från sakkunnigt håll. Detta är tyvärr
riktigt. Men det kan bero på två omständigheter. Det kan bero därpå,
att förslaget är sådant att det under alla omständigheter måste förkastas av
sakkunskapen, men det kan också bero därpå, att sakkunskapen har så stora
anspråk, att det är omöjligt att tillfredsställa densamma. Nu skulle jag vilja
låta kammarens ledamöter döma om, vilkendera ståndpunkten, som är den riktiga.
Huru ställde sig fjolårets proposition till sakkunskapen? Sedan departementschefen
talat om, att generalkommissionen ansett förslaget om 195 dagars
övningstid vara fullkomligt omöjligt, då denna övningstid icke, som kommissionen
uttryckte det, uppfyllde de lägst ställda anspråk på krigsduglighet,
samt refererat en hel del andra anmärkningar, säger han bara kort och gott:
»I de flesta fall har jag emellertid icke ansett mig kunna taga. hänsyn till ifrågavarande
erinringar, utan hava desamma från min sida endast kunnat föranleda
vissa smärre jämkningar i det uppgjorda förslaget» — sålunda bara helt
kort och gott avvisande utan vidare. Så behandlades sakkunskapen i fjol, och
''då hörde jag icke från högerhåll någon egentlig anmärkning däremot. Det var
nödvändigt att beskära apparaten i fjol, beskära organisationen, beskära övningstiden,
få ned kostnaderna; och då behandlades sakkunskapen så där snävt
på en tre ä fyra rader i propositionen.
Nu är det i alla fall fråga om övningstidens längd, och då har jag sagt, att
detta är en kinkig kasus för herr Lindman, och det vidhåller jag. Det är alldeles
säkert, att icke sakkunskapens krav omfattas av lantmännen även av högeråskådning.
När de olika partierna i fjol höst skulle gå ut i valrörelsen,
var det intressant att erfara, hur de olika partierna skrevo sina valprogram.
I allmänna valmansförbundets valprogram säges det om övningstiden följande:
»Frågan om övningstidens längd och de spörsmål, som sammanhänga därmed,
böra underkastas förnyad omprövning med noggrant beaktande av det internationella
lägets krav, av rikets finansiella möjligheter samt jämväl av utbildningstidens
fullt ändamålsenliga anordnande. Medan denna undersökning
pågår, bör den nu provisoriskt tillämpade övningstiden gälla oförändrad.» Det
är ju den mest typiska kompromiss, som kan tänkas. Den formuleringen gav
möjlighet att tala om nödvändigheten av ett års värnplikt. Den gav möj
-
Lördagen den 23 maj f. in.
37 Nr 38.
Ii gliet att tala för bibehållande av status quo fördem, som hava lantmannasynpunkt
på saken. Och nu är det ändå faktiskt sa, att inom lantmännens dju- ordnande
pa led, vare sig de tillhöra högern eller de frisinnade eller socialdemokraterna, m. m.
finns det i allmänhet ingen strävan efter längre övningstid, utan det är nog så, (Korts.,:
att bland dem det nuvarande provisoriet anses icke böra överskridas. . Det är ett
faktum, som man får räkna med, och det har även högerpartiet i sin praktiska
politik gjort, fastän det försökt bemantla det på sätt, som skett i fjol
och i år.
Nu säger man i agitationen, att regeringen och utskottet till och med^hava
satt ned den nu så korta övningstiden. Ja, då måste man göra sig den frågan:
ar icke utskottets förslag till värnpliktsövningarnas utförande ändå ur försvarssynpunkt
mera effektivt lagt, än vad det nuvarande provisoriet är? lörsvarsministern
i fjol yttrade beträffande den saken följande: »En annan omständighet,
som utövar ett avsevärt inflytande på utbildningens effektivitet, är
omfattningen av de vid truppförbanden förekommande handräckningsgöromålen.
Enligt nuvarande förhållanden måste vapenföra värnpliktiga till stort
men för sin utbildning i avsevärd utsträckning tagas i anspråk för sådana göromål.
» Han drog konsekvensen av denna uppfattning. Han tog ut en särskild
del av de värnpliktiga att utföra handräckningsgöromål, vakttjänstgöring och
liknande. Därigenom fick han fram bättre utbildningsmöjligheter för dem.
som skulle gå till första linjen. Precis samma förhållande föreligger i år. Regeringens
förslag, som utskottet tillstyrkt i detta avseende, har tagit ut en ersättningsreserv,
som skall göra handräckning, vakttjänstgöring och liknande,
så att första linjens trupper uteslutande få hålla på med övning och utbildning
för det militära. Då så är förhållandet, måste man säga sig, att när man vill
tillmötesgå sakkunskapens krav, när man vill taga sakkunskapen som betäckning
för sina förslag och ändå stanna för 165 dagar, men dessa 165 dagar innehålla
sådana moment, som här nämnts, av ineffektiv utbildningstid, då måste
man säga sig, att det förslag, som regeringen i år lagt fram, tillgodoser försvarsintresset
bättre. Det är ur försvarssynpunkt mera effektivt, då det gäller utbildningen,
låt vara att en mindre del av de värnpliktiga uttages, än som med
nuvarande provisorium sker.
Det är på en annan punkt, som man satt in en oerhörd kraft i agitationen,
och det är angående frågan om kaderminskningen. Man .har i agitationen satt
in mycken kritik emot kaderminskningen, såsom innebärande en ytterligare
försvagning av vår armés och vår flottas möjlighet till mobilisering. Nu är
det emellertid mycket intressant att se, att man gör jämförelser mellan regeringens
och utskottets förslag å ena sidan och det nuvarande provisoriet å^ an dra
sidan. Herr Lindman har i dag i hela sitt anförande gjort jämförelser på samma
sätt mellan utskottets förslag och 1914 års härordning, som nu gäller. Men
varför glömmer man 1924 års kungliga, proposition? Varför gör man icke
en jämförelse mellan, vad som nu föreslås i utskottets förslag, och vad som föreslogs
i fjol? Herr Lindman har talat om, att våra infanteriregementen nu hava
13 kompanier. Vad föreslog fjolårets proposition? Föreslog regeringen i fjol
13 kompanier? Nej, regeringen i fjol föreslog 7 kompanier. Och vad har regeringen
i år föreslagit? Jo, beträffande normalregementen G kompanier. Det
är sålunda endast ett kompani mindre på ett normalregemente, än vad regeringen
i fjol föreslog. Men huru ställer det sig, när det gäller själva kaderna?
Herr Lindman har visat upp en tabell, som finns i reservationen, och han har
påvisat, att officerskadern enligt utskottets förslag vid ett normalregemente
kommer att minskas från 53 till 40. Det är sålunda en minskning med icke
mindre än 13 officerare, och det låter ju mycket. Men om herr Lindman sett
efter i 1924 års proposition och gjort en jämförelse mellan denna och årets förslag,
hade han funnit, att klyftan icke är så stor. I fjolårets proposition före
-
Nr 3$. 38
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för- sl0gs det, att vid ett normalregemente skulle finnas 43 officerare. Fjolårets
^ordnande * högerregering föreslog sålunda en sänkning från 53 till 43 officerare, och i år
m. m. ~ föreslås en ytterligare sänkning från 43 till 40. Vad underofficerarna beträf(Forts.
) far, föreslog fjolårets regering 29, det nuvarande provisoriet har 39 och årets
proposition 26. Man gör nu en jämförelse mellan årets proposition och den nuvarande
härordningen, men icke mellan Kungl. Haj:ts förslag i fjol och i år.
Hela skillnaden är emellertid, vid en jämförelse mellan dessa förslag, en minskning
av antalet officerare vid ett infanterinormalregemente av 3 och av underofficerare
likaledes 3. Men det passar icke att jämföra med fjolårets proposition.
Dessa siffror bli då ur agitationssynpunkt icke lämpliga, de stora talen
göra sig naturligtvis bättre.
Vad sedan kavalleriet beträffar, har tidningspressen mera än herr Lindman
gjort gällande, att kolossala beskärningar ägt rum, och man har framställt det
kavalleri, som återstår, såsom nästan obefintligt. Man har påpekat, att det
nuvarande kavalleriet omfattar 50 skvadroner, under det att det nu föreslagna
består endast av 17. Men man glömmer, att i fjolårets proposition minskas
skvadronernas antal från 50—24. Det var alltså där, som man gjorde den väsentligaste
nedskärningen. Och vad som man egendomligt nog icke alls talar
om är den utbyggnad som föreslagits av vårt försvarsväsende såsom ersättning
i väsentlig mån för kavalleriet, nämligen ett modernt organiserat flygväsende.
Vi hade visserligen flygplan, flygbåtar och flygofficerare förut, men med
Kungl. Maj :ts förslag, till vilket alla partier i denna del anslutit sig, ha vi fått
en fast organisation för flygväsendet, och vi ha fått en plan för anskaffning
av flygplan och flygbåtar, så att man kan få en uppsättning av dessa maskiner,
som lätt kunna mobiliseras. Vi ha fått en ny flygorganisation, som enligt
mångas förmenande mer än uppväger vad som tagits bort genom kavalleriets
förminskande, då flygväsendet är den del av försvarsväsendet, som säkerligen
har framtiden för sig, om man nu skall behöva tänka på anslag i en kommande
framtid för försvarsändamål.
Jag har sålunda velat framhålla det bättre utnyttjande av övningstiden,
som uppnås genom regeringens förslag att taga bort från linjetruppernas övningstid
handräckning och vakttjänstgöring, och jag har vidare velat understryka
flygets betydelse.
Jag skall icke mera gå in i detaljer; jag har hittills egentligen fäst mig
vid de sidor, som varit mest föremål för diskussion och som både reservationen
och den allmänna agitationen i sin kritik av utskottsförslaget mest inriktat
sig på. Nu har herr Lindman frågat, huru vänstern kan gå till en sådan
lösning av försvarsfrågan, utan att ha fått sakkunskapens stämpel på dess
godkännande. Ja, om. sakkunskapen är så fången i sina fördomar eller på
grund av sin uppfattning icke kan anpassa sig därhän, att den kan komma i
linje med det folkliga kravet på begränsning av kostnaderna, måste man gå
på sidan av sakkunskapen. Även 1924 års högerregering gick vid sidan om
densamma och angav kostnadsramen och 1925 års regering liksom 1925 års
utskott och vänsterpartierna vid denna riksdag ha ansett sig böra göra på
samma sätt. Det går väl ändå icke an, att krav på begränsning och beskärning
av försvaret, som man anser oundgängliga, skola förhindras endast därför
att sakkunskapen förmenar, att det är omöjligt att gå på en sådan linje.
Herr Lindman anförde i sitt anförande liksom det framhållits i utskottet,
att det är synnerligen betänkligt, att man gått till den reduktion, som här
föreslagits, utan att män haft alla behövliga utredningar klara. Särskilt har
man gjort gällande, att man icke undersökt och utrönt vilka ersättningar, som
böra utgå till de kommuner, i vilka regementen nu äro förlagda som enligt
förslaget skulle indragas. Regeringen har emellertid gjort detsamma, som
herr Tryggers regering gjorde i fjol. Man var då inne på samma problem och
Lördagen den 23 maj f. m. 39
korn med ett uttalande av följande lydelse: »Endast det torde redan här behöva
framhållas, att för kompenserande av de förluster, som i ovan angivna
hänseende må komma att åsamkas vissa kommuner, andra statsinstitutioner,
såsom skolor och sjukvårdsanstalter, böra i den mån så lämpligen kan ske,
förläggas till nämnda kommuner. I övrigt torde förevarande spörsmål, sedan
beslut fattats om ny försvarsorganisation, böra göras till föremål för en ingående
och allsidig utredning.» Det var alltså ingenting utlovat, när denna
fråga skulle komma till riksdagen, ja icke ens utlovat, att den skulle föreläggas.
riksdagen, fastän detta naturligtvis låg inneslutet i tankegången, då regeringen
ju icke kunde disponera medel utan riksdagens hörande. Det gällde
visserligen den gången icke så många truppförband som i år, men om det var
riktigt i fråga om ett fåtal truppförband, är det väl lika riktigt i fråga om
flera sådana. Det är omöjligt att på förhand undersöka en sådan sak, innan
man sett, huru riksdagen vill ha själva organisationen ordnad, och innan man
genom riksdagens beslut fått en grundläggande plattform för utredningen i
detta avseende. Man kan omöjligt anse, att ett beslut icke kan och bör fattas
i försvarsfrågan, därför att en övergångskostnad av denna art icke är till
fullo klarlagd.
Jag skulle vidare vilja säga några ord om våra ekonomiska möjligheter i
försvarshänseende, och jag gör detta därför, att denna -del av frågan gjort sig
mycket bred i försvarsdiskussionen, såväl från vänsterhåll som i kritiken frän
högerns sida. Herr Lindman och högern i övrigt anser, att 138 eller 139 miljoner
kronor i försvarskostnader kunna vi mycket väl stå ut med. Inom parentes
vill jag ha sagt, att våra försvarskostnader för närvarande ingalunda
äro 138 eller 139 miljoner, utan 160 ä 170 miljoner, måhända mer, ty till förstnämnda
summa komma dyrtidstillägg, pensionskostnader m. m. Man har nu
i reservationen gjort en jämförelse mellan försvarskostnadernas andel i budgeten
åren 1901, 1905 och 1925—26, d. v. s. årets budget. Det påvisas, att
år 1901 uppgick denna andel till 48.1 %, år 1905 till 51.4 % och år 1925—26
till endast 26 %. Man har påpekat, hur nämnda andel undan för undan minskats
och huru de andra utgifterna stegrats, och bakom detta resonemang
ligger väl ändå ett beklagande av att de utgifter, som staten påtagit sig för
andra ändamål än försvaret, äro onödiga eller åtminstone mindre nödvändiga.
Frågeställningen synes mig emellertid icke vara riktig, utan den bör i stället
vara följande: huru var utgångsläget t. ex. år 1905, då försvarsutgifternas
andel som sagt uppgick till 51.4 %? Stodo dessa utgifter då i lämplig och väl
avvägd proportion till andra statsutgifter? För att kunna besvara den frågan
är det lämpligt att kasta en blick på förhållandena i med oss i storlek jämiförliga
länder och undersöka försvarskostnadernas omfattning i förhållande
till invånarantal och budgetens storlek, såsom t. ex. i Norge, Danmark, Nederländerna
och Belgien. Jag har i detta fall ingen undersökning, som visar
huru försvarskostnaderna ställde sig i förhållande till övriga statsutgifter år
1905, men däremot har jag en utredning avseende år 1913, som verkställdes
inom försvarsberedningarna av överdirektören Widell, sålunda av en auktoritet,
vars kompetens är ställd utom allt tvivel. Utredningen visar, att försvarsutgifternas
andel av samtliga statsutgifter år 1913 voro i de olika länderna:
i Sverige 42.2 %, i Norge 31.8 %, i Danmark 30.6 %, i Nederländerna 27.3 %, och
i Belgien 24.7 %. I sistnämnda land var det sålunda icke mer än en fjärdedel
av statsutgifterna, som användes för försvarsändamål, under det motsvarande
siffra i Sverige var över 40 %. Allting talar dock för, att proportionen var
för Belgiens del ungefär densamma år 1905 som år 1913. Dessa siffror utvisa
sålunda, att under åren 1905, 1910 och 1913 de sociala och kulturella
kraven icke i vårt land tillgodosetts i tillräcklig omfattning, utan att utgifterna
för försvaret i jämförelse med oss jämbördiga länder fått en alltför stor
Nr 38.
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
ra. ra.
(Forts.)
Nr 38. 40
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande.
in. ro.
(Forte.)
plats sig tillmätt. Jag vill icke närmare gå in på någon kritik rörande vad
som kan vara anledningen till att så var förhållandet. Det talades så mycket
om, att efter demokratiens segertåg och den allmänna rösträttens införande
statens och kommunens utgifter ökades. Men nog är det väl ändå betecknande,
när i ett land som Belgien, där demokratien var genomförd redan åren
1913—1914 de kulturella och därmed jämförliga behoven erhöllo icke mindre
än 75 % av statens samlade inkomster, under det att i Sverige, där vi då ännu
icke fått den allmänna rösträtten, över 40 % gingo till försvarsändamål. Siffrorna
belysa, synes det mig, ovederhäftigheten i de klagomål, som framkommit
över att försvaret fatt en alltför liten del av budgeten. Det förhåller sig
i stället så, att andra statsändamål av trängande beskaffenhet under gångna
tider fått för litet; de ha nu börjat få något så när sin beskärda del, men de
ha fortfarande alltför litet och böra ha mer — det är livets verklighet.
Jag vill nu nämna, att bland dem, som ivra för en nedsättning av försvarsutgifterna,
en begränsning av försvarsorganisationen, finnas de som anse, att
de medel, som nu användas för militära ändamål, i så stor utsträckning som
möjligt böra anslås till andra statsändamål. En av fjolårets regerings ledamöter
uttryckte på ett valmöte den meningen, att när vi socialdemokrater gingo
fram för en beskärning av försvarskostnaderna, skedde detta mycket därför,
^ att vi både en så het längtan efter sociala reformer, och därför att vi
ansågo oss icke kunna inom den nuvarande budgetens ram få plats för anslagför
reformförslag i den delen. Därför var, menade han, vår blick på försvarsfrågan
färgad; vårt intresse för sociala reformer utgjorde en av de pådrivande
krafterna för våra ansträngningar att begränsa försvarskostnaderna. Jag vill
icke förneka, att detta är en i viss mån riktig bild av det verkliga förhållandet.
Det finns verkligen sociala och kulturella ändamål, som äro av den trängande
vikt, att de måste tillgodoses, och det är svårt att se, huru detta skall
kunna försiggå inom den. nuvarande budgetens ram. Det är nu så, att tillgodoseendet
av flera av ifrågavarande ändamål kan ge folket en större livslycka
och höja det ur kulturell synpunkt, varför vi anse det vara synnerligen
nödvändigt att tillgodose desamma. Jag vill peka på endast några få sådana
uppgifter. Högern säger i dag,. och det har sagts förut, att vårt lands ekonomiska
välstånd är sådant, att vi kunna tillgodose de erforderliga behoven, om
vi ge försvaret fullt och helt vad man kräver för detsamma. Men hur förhåller
det sig i själva verket? Jag vill erinra om en sådan fråga som sinnessjukvården.
Det^ finns för närvarande bortåt 10,000 sinnessjuka i vårt land, som
icke kunna få den vård de behöva. Det har gjorts en undersökning i Dalarna
denna vinter, en undersökning utförd så noggrant som varit möjlig åstadkomma,
och den ger en skrämmande föreställning om de sinnessjukas antal. Det
har framgatt, att män och kvinnor i sin bästa ålder, som sedan flera år varit
akut. sinnessjuka, icke under några omständigheter kunna erhålla plats på
hospital. Det är en trängande angelägenhet att få hospitalsväsendet utbyggt,
det är en trängande angelägenhet att få vår sjukförsäkring ordnad, att få åtgärder
genomförda mot den arbetslöshet, som alltjämt råder i landet.
Nu har man sagt, att den nedrustning, som nu är på väg att genomföras,
kommer att medföra ökad arbetslöshet. Ja, detta är ett argument, som vi ofta
hört framföras. Det är också sant, att detta i viss mån kommer att ske. Den
omständigheten, att de officerare och underofficerare, som nu icke längre kunna
tagas i anspråk för aktivt arbete inom försvarsväsendet och därför måste
trängas ute pa arbetsmarknaden med andra medborgare, måste naturligtvis
medföra, att antingen dessa andra eller ock de nytillkomna i viss utsträckning
gå miste om arbete, därest sådant icke kan beredas dem alla. Men detta blir
väl ändå en liten försvinnande del av det stora antalet arbetslösa i landet. Om
man ser på den ekonomiska utvecklingen och på emigrationen och de andra
Lördagen den 23 maj f. m.
41 Nr 38.
faktorer, som här samverka, kommer man till en skrämmande bild av de när- sJr^/e^s
maste årens framtid. Man kommer fram till, att vi år för ar fa en alltjämt ordnande
växande mängd av män och kvinnor särskilt unga och gamla, som icke kunna m, m.
få sysselsättning i landet. Emigrationen, vilken före världskriget uppgick till (Forts.)
omkring 20,000 män och kvinnor årligen, överförde till andra länder den övertaliga
befolkningen, men denna emigration är nu stoppad. Vi måste på ett eller
annat sätt se till, att alla dessa människor få sin bärgning i landet och det
kan bli så, att vår levnadsstandard måste sättas ned, för att alla skola kunna
beredas sitt uppehälle. Vi måste sålunda ha medel för att möta utgifter till
andra ändamål än försvaret. Det är den synen, som man från socialdemokratiskt
håll måste lägga på dessa ting. Vi måste avväga utgifterna för olika ändamål,
och enligt mitt förmenande måste avvägningen ^ske på annat sätt an
hittills. De sociala och kulturella ändamålen måste få sin utfyllnad på ett
rikligare sätt än förut skett.
Nu gör herr Lindman den frågan: kan det vara riktigt att icke taga hänsyn
till andras mening, när det gäller åtgärder för varf lands frihet? Jag får
verkligen säga, att knappast någon fråga från det hållet mer förvanat mig än
denna. När har högern i vårt land i en fråga, som den ansett mogen för sitt
avgörande och sojn den funnit vara av vitalt intresse för landet, tagit hänsyn
till vänsterns uppfattning, när den hade makten? Hur var det år 1914? Frågade
högern då efter vad vänstern tyckte och tänkte i försvarsfrågan? Våren
1914 hade vi allmänna riksdagsval på försvarsfrågan och därvid avgavs icke
mindre än sammanlagt 473,000 socialdemokratiska och liberala röster, som
tillförde riksdagen 144 mandat. Högern fick 286,000 röster och 86 mandat.
Vänstern hade sålunda bortemot 200,000 röster mer än högern. Men detta
hindrade icke högerns ledare att förklara, att det var ^ sakkunskapen, som
skulle följas, sakkunskapen och bara sakkunskapen. ^ Så kom världskriget,
och inför den enighet, som det då var nödvändigt att åstadkomma, föll^ en del
av vänstern undan och anslöt sig till högerns förslag. När man gjort sa under
gångna tider, är det underligt, att man, såsom skett här i dag, och under do
månader, som senast gått, kan förhäva sig och deklamera, att vänstern icke
vill taga hänsyn till vad högern önskar. Man menar naturligtvis, att vänstern
skall liksom år 1914 foga sig i högerns vilja och ingenting annat.
Svenska Dagbladet har i sin ledare i dag kommit med följande tillspetsade
f råga *
»Vilken är regeringens och dess frisinnade medlöpares fullmakt att med
hänsynslöst utnyttjande av en tillfällig parlamentarisk konjunktur sätta yxan
till roten av Sveriges försvarsväsende? Så har landet runt frågats. Vänsterpartierna
ha blivit svaret skyldiga. Man har från deras sida icke kunnat
visa, att vare sig valresultatet i höstas, som ju snarast var en högerframgång,
eller den europeiska politikens senaste gestaltning ger minsta fog för dessa
våldsamma och förstörande angrepp.» o
Nog är det underligt att komma med ett sådant tal. I fjol . framlades ett
försvarsförslag från socialdemokratiskt hall. som gick väsentligt under det,
som nu föreligger, och det fanns vidare ett förslag från de frisinnade, vilket
gick något högre. Dessa två förslag lades fram inför valmännen, och de blevo
burna upp av dessa partier under valet — det kan ingen förneka. Ty för
dessa båda partiers program — och jag vågar väl dit räkna också kommunisterna,
därför att jag ändå icke tror, att högern anser kommunisterna höra till
de sina i denna fråga — avgåvos sammanlagt 1,041,000 röster. Högern och
bondeförbundet, som anslöto sig till fjolårets regeringsförslag eller något liknande,
samlade 651,000 röster. Det blev sålunda en övervikt för nedrustmngskravet
av i runt tal 400.000 röster. Nu säger man, att valet avsåg icke utey
slutande försvarsfrågan. Det är sant, och varför? Jo därför att högern i
Nr 88.
42
Lördagen den 23 maj f. m.
ordnande
ra. ra.
(Forts.)
svmslälwicts fJ''01- bJeVJädf när den .märkte’ att försvarsvinden låg den emot, så att man
ordnande borjade blanda in socialiseringsspörsmalet och annat för att förvilla valmännen
och locka dem över till högern icke bara de försvarsvänliga utan också de
antisocialistiska valmännen. Men vad blev resultatet av detta? Jo, att socialdemokraterna
ökade sin valmanskår med 15 % under det högern ökade endast
med 2.4 %. Ha icke valmännen gett vänstern mandat att genomföra en lösning
efter de linjer som nu föreligga, då frågar jag, huru den riksdag skall se ut
som har mandat att genomföra en lösning av en fråga. Skall den se ut som
1J14 ars riksdag, då beslutet genomfördes tvärtemot riksdagsma jordsten?
JSlej, det ligger nog i verkligheten så till, att högern i vårt land anser, att demokratien
och folket i val är något, som man icke bör taga hänsyn till Det
är de konservativa de förmögna, det är sakkunskapen, som skall bestämma
Het ar också anmärkningsvärt att högern alltid blandar in i sin agitation detta
tal om fosterlandet på sätt som sker. Fosterlandet är ju gemensamt för oss
alla. Dåde herr Lindman och jag äro födda i Sverige och vi älska helt säkert
vart land bada två, men därmed är ingalunda sagt, att våra uppfattningar om
o ™ "mdet bor styras sammanlöpa. Inte kan man emellertid från början utgå
ifrån att herr Lindmans uppfattning är den enda riktiga, hans mening den
enda välbetänkta, och att blott han och hans meningsfränder ha den sanna!
fosterlandskärleken. Det kan väl även bland de djupa leden, även bland människorna
med de grova kläderna och de dåliga skodonen, bland dem. som slitit
ont från ungdomen ända till sin ålderdom, finnas känsla för fosterlandet.
Dessa människor lägga kanhända den större tonvikten vid att sociala reformer
genomföras, att en tryggad ålderdom beredes de gamla, att vi få en bättre
undervisning vid våra skolor, bättre vård för gamla och fattiga, att vi få anstalter
för de sinnessjuka. Herr Lindman och hans meningsfränder förstå
kanhända icke så väl som dessa andra, vad som är av nöden i dessa avseenden
Det är egendomligt att högern i detta land alltjämt jämställer sina önskningar,
sina uppfattningar med vad fosterlandet kräver. Allt vad de göra är
fosterländskt, och allt vad socialdemokraterna och vänstern gör är antifosterländskt.
Så är det i denna fråga och så har det alltid varit.
Det förhåller sig nu så, att en bestämd folkmening kräver en reduktion av
försvarskostnaderna. Jag vill ingalunda fördölja, att en stor del av de medborgare.
som bär upp denna folkmening anser, att man borde ha gått betydligt
längre i nedrustningshänseende. Utskottsmajoriteten har också framhållit
att utskottets förslag är ett varsamt steg i avrustningshänseende. Detta uttalande
är alldeles säkert ett troget uttryck för vad många tusen och åter tusen
valmän tänka i denna angelägenhet, och detta är dock valmän, som se på
tingen kallt och lugnt och som ha samma fosterlandskänsla som högern. Det
föreligger i själva verket en strid mellan tva världsåskådningar, en som anser
att endast försvaret ger vårt land trygghet ur internationell synpunkt, och en
annan, som menar, att det internationella umgänget, samförståndet mellan folken
bör med alla till buds stående medel befrämjas, att försvaret är något sekundärt,
^att det visserligen är nödvändigt tills vidare att ha en försvarsmakt,
men att åtgärder till stärkande av samhörigheten mellan folken i längden äro
mera värda än försvarsanstalterna. Det är en brottning mellan dessa två åskådningar,
som här gör sig gällande.
Jag kan mycket väl förstå, att ett politiskt parti, som alltid bestämt i försvarsfrågan
och ansett, att dess mening varit den enda riktiga, nu. då den är
utan inflytande på frågans utgång, känner sig djupt kränkt. Men det har
uppstått nya idéer och nya riktningar, och, om dessa nu vuxit sig så starka
att de. såsom synes bliva fallet, få majoritet i riksdagen, då får också folkmmoriteten
böja sig.
Herr talman! Då jag har den bestämda uppfattningen, att det förslag, som
Lördagen den 23 maj f. m.
43 Nr 88.
nu föreligger, är välbetänkt och försiktigt och väl ägnat att kunna läggas till
grund för riksdagens beslut, ber jag att få yrka bifall till den punkt, som äT ordnande
föredragen i försvarsutskottets betänkande. m. m.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Borg, Andersson i Höör, Paulsen, Pettersson i Köping,
Carlsson-Frosterud, Norsell, Hansson i Trollhättan, Weijne, Vahlstedt,
•Jansson i Falun, Uddenberg i Karlskoga, Morfeldt, Nilsson i Örebro, Pettersson
i Hällbacken, Englund, Sundström, Smedh och Svensson i Skönsberg, fru
Östlund, herrar Holmström i Stockholm, Ahl, Sjögren, Johansson i Uppmälby,
Leo, Magnusson i Kalmar, Eriksson i Stockholm, Lagerkivist samt fru Thiiring.
Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Den uppfattning rö
rande
försvarets ordnande, som jag angav i en under förlidet ar vackt motion
och som jag under åtskilliga debatter i kammaren städse hävdat, har jag icke
haft någon anledning att frångå. Det militärpolitiska läget för vart land har
icke försämrats utan snarare förbättrats, och är vida bättre än samma läge hos
flertalet andra mindre stater. Jag vågar också hysa den förhoppningen att
folken skola taga sitt förnuft till fånga och inse, att ett nytt europeiskt krig
skulle innebära Europas undergång, att den allmänna opinionen sa småningom
kommer att stämpla ett anfallskrig såsom ett rövartåg och kommer att anse att
mord är mord, även om det sker i fosterlandets namn, och att en stat icke nar
rätt att tvinga sina undersåtar att bära hand på^ medmänniskor, tillhörande
andra nationer, annat än till nödvärn. Kan man pa^ detta sätt komma ania skrig
att försvinna, försvinner av sig själv försvarsfrågan.
Jag vågar också tro, att den ännu bräckliga institution, som kallas JSIationernas
förbund, kommer att utveckla sig och åstadkomma samförstånd lolken emellan
samt förmå dem inse, att tvister böra avgöras efter rättens grund och icke
med våldets hjälp. Huruvida de tankar, pom frambäras av denna pacifistens
röst i kammaren, komma att visa sig en gång bli bärande får framtiden utJ1faVi
ha emellertid icke ännu kommit därhän, utan vi måste med kallt huvud bedöma
vad vi i närvarande stund behöva i avseende pa försvaret.
Försvarsväsendet har omgestaltats genom de_ senaste krigen och de uppfinningar
på vapenteknikens område, som gjorts. Även vårt land^ måste följa med
härvidlag, måste modernisera sitt försvar, och icke hålla på något, som är föråldrat.
Jag anser alltjämt, att en mindre, väl övad och med nutida försvarsvapen
försedd armé är den enda riktiga, om bakom densamma star såsom reserv
en milis. Det faller av sig självt att, när man har denna uppfattning, man icke
kan godkänna något av de förslag, som nu kommit under riksdagens prövning.
Men jag vill å andra sidam erkänna, att utskottets förslag innebär ett steg i
rätt riktning. Det förbättrar vårt försvar i så måtto, att vi få nya flygformationer
och ett förbättrat artilleri. Försvarsorganisationen kommer att bli mera
modern än förut, då den skär bort en del, som är oduglig. Jag kommer därför
att skänka utskottets förslag min röst, och jag tror mig kunna försäkra, att det
frisinnade folkpartiet enigt kommer att rösta på samma sätt.
Herr Lindman yttrade nyss, att det var obegripligt, att det frisinnade folkpartiet
kunde understödja det förslag, som här föreligger. Förslaget är emellertid
icke annat än vad det frisinnade folkpartiet framförde föregående år, och
samma förslag, som vi i huvudsak åtminstone gått till val på och som vi lovat
våra valmän att genomföra. Vi kunna sålunda, om vi bära något ansvar därvidlag,
dela detta ansvar med hela den frisinnade valmanskåren. Jag tror
också,’att vi kunna bära ansvaret med lätthet. Vi nedbryta icke genom förslaget
det nuvarande försvarsväsendet, utan vi förbättra och modernisera det
-
Nr 38. 44
Lördagen den 23 maj f. in.
svarsvä/endets samm.a- förefaller mig obegripligt, att herr Lindman vågar påstå, att,
ordnande * när vi. modernisera försvaret på samma gång som vi göra det billigare, vi därra.
ra. med visa bristande fosterlandskärlek.
(Forts.) Herr Tryggers reservation, till vilken herr Lindman anslöt sig, andas av
forntiden. Den innebär, att de största omsorgerna böra ägnas åt ett vapen, som
i de stora arméerna ställts i skymundan. Herr Lindman stöder sig på den militära
svenska sakkunskapen. Men vilken har rätt, den svenska sakkunskapen eller den
sakkunskap, om vunnit erfarenhet under kriget? Om infanteriet och kavalleriet
är av den stora betydelse, som herr Lindman menar, varför nedbringas då infanteri-
och kavalleriregementena i den stat i världen, där militarismen ännu
har makten, till ungefär hälften av det förutvarande antalet, under det man i
stället låter specialvapnen rycka fram? Det förefaller mig, som man borde
fästa mera avseende vid den sakkunskap, som representeras av sådana män, som
deltagit i kriget.och sålunda ha den största erfarenheten.
Man har sagt, att vänsterlösningen förvandlar våra gamla ärofulla regementen
till museiföremål. Nej, det är icke vänsterlösningen, som förvandlar dem,
det är de tekniska uppfinningarna på förstörelseredskapens område, som redan
gjort det.
När herr Lindman talade, var det ock en genkla.ng från forntida dagar. Man
hörde samma argument, år 1892, man hörde dem 1901 och även 1914. Den
agitation, som nu pågått från högerhåll, är lika med den, vilken förekom år
1914. De män som da uppträdde och som gåvo oss rådet att vi, såsom germaner,
borde ställa oss på centralmakternas sida i kriget, dessa män ha i år uppträtt
på högermöten i chauvinismens tjänst och applåderats av högerns intelligens.
Hade vi följt deras råd år 1914, ja då hade vi kommit i samma svåra belägenhet
som en balkanstat i närvarande stund, vilken låter mycket tala om sig.
Det är underligt, att dessa män vilja föra en sådan agitation, fastän de fullständigt
misslyckats i vad de år 1914 förespått.
Jag skall helt naturligt icke ingå i någon närmare granskning av utskottets
förslag. Jag skall icke, med den ställning jag intager till förslaget, försvara
utskottet; detta få utskottets ledamöter själva göra. Jag skall endast inskränka
mig till att på de skäl, jag redan angivit, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Uti den diskussion, som jag
hittills varit i tillfälle att höra i denna fråga, både den som förts här i kammaren
och den som under hela utskottsbehandlingen pågått i försvarsutskottet, har
man kunnat konstatera en viss försiktighet, som inneburit ett visst avsteg från
vad tidigare i debatter om försvarsfrågan varit fallet. Man har på alla håll
mera allvarligt talat om försvarsfrågan såsom varande en fråga, som endast
gäller vart lands försvar och icke en fråga, där man velat tillgodose
intresset av att ha några lyxanordningar. Man har icke heller i denna diskussion
kunnat framleta något av det som annars många gånger framträtt i form
av ovilja mot försvaret. Jag skall också, om det tillåtes mig att här uttala ett
bedömande ^över den diskussion, som förekommit i försvarsutskottet, konstatera,
att man i år, mycket mindre än förut varit händelsen, hört den meningen uttalas,
att försvaret är en sak, som man bör vara av med. Man har där i år talat
mera ansvarsfullt om vikten och behovet av vårt försvar, än vad man gjorde
förra året.
Vad nu beträffar själva frågan, så har jag i år icke kunnat följa utskottets
förslag till frågans lösning, lika litet som jag kunde göra det förra året. Jag
såg då frågan på annat sätt, än utskottets majoritet gjorde och jag har måst
vidbliva samma ståndpunkt även i år, då ju utskottet i huvudsak gått på samma
linjer i fråga om försvarsfrågans ordnande i år som i fjol. Att jag varken i
Lördagen den 23 maj f. m.
45 Nr 88,
fjol eller i år kunnat följa utskottet, beror därpå, att jag ansett och anser,^ att,
hur man än ordnar försvarsväsendet, maste man tillse, att det uppbygges pa eu ordnande
sådant sätt, att det kan effektivt utnyttjas, om det skulle bli nödvändigt att m. m.
använda detsamma. Vare sig man gör försvarsorganisationen starkare eder (Fort*.)
svagare, större eller mindre till omfånget, anser jag, dess inre byggnad bör
vara sådan, att det visar sig effektivt, vid det tillfälle, då man till äventyrs
finner sig tvungen att använda densamma. Jag menar, att organisationen bör
vara så byggd, att de beräkningar och anordningar, man vid dess genomförande
gör, skola hålla streck vid en till äventyrs kommande mobilisering. Från den
utgångspunkten kan jag icke gå med på utskottets förslag. Jag anser, att den
organisation, utskottsförslaget skulle ge oss, är sådan, att den icke kommer att
hålla måttet vid en eventuell mobilisering.
Icke heller bär jag kunnat följa Kungl. Maj:t och utskottet i truga om de indragningar
av truppförband, som föreslagits. Jag har ansett, att det skulle
vara varken psykologiskt eller sakligt riktigt att nu vidtaga så stora inskränkningar
och indragningar, som här föreslagits. Hans excellens herr statsministern
började sitt anförande i dag med att säga, att det inträffat en vändning
i fråga om sättet för behandlingen av vår försvarsfråga, så till vida som det
tidigare, när försvarsfrågan varit uppe, alltid varit fråga om påökmngar och
utvidgningar av försvarsväsendet. Nu menade hans excellens, att det skulle
komma att bliva tvärtom, d. v. s. att en avskrivning av försvarsväsendet och
en minskning av kostnaderna för detsamma skulle komma till stånd. Jag är
för min del icke alldeles ovillig att acceptera de tankar såsom riktiga, som
hans excellens statsministern uttalat i detta hänseende. Men jag har den uppfattningen,
att om man fått lov gå så långsamt och sakta fram vid uppbyggandet
av vårt försvar under relativt långa perioder -— hans excellens herr
statsministern gick tillbaks t. o. in. år 1883 i sin exposé över saken torde det
vara oklokt att gå alltför hastigt tillväga, när det nu gäller att riva ned denna
vår försvarsbyggnad. I varje fall synes mig den omständigheten, att man icke
på något håll" kunnat bestämt konstatera eller ens vågat påstå, att icke sadana
situationer i framtiden kunna uppkomma, att vi bil tvungna att använda var
försvarskraft, böra mana till försiktighet. Man har tidigare talat om åt c den enda
möjligheten för vårt land att råka in i krigiska förvecklingar skulle vara den,
att vår neutralitet hotades. Jag vet icke, om det är av opportumtetsskal eller
av andra skäl, som man på sista tiden låtit bli att utveckla en sådan tankegang
och att kalla vårt försvar för ett blott och bart neutralitetsförsvar. Man talar
icke längre om »neutralitetsförsvar» utan blott om »försvar» och man har satt
sig in i den tanken, att vårt försvar skulle kunna komma till användning, ej
blott då vår neutralitet hotades, utan även för den händelse vi skulle bliva an''
fallna. Jag tror mig kunna konstatera, att den meningen är enhällig bland vart
folk att, ifall vi skulle råka in i krigiska förvecklingar, så beror det pa omständigheter,
varöver vi från vår sida icke kunnat bestämma; vi ha icke kunnat
undgå att indragas i krig. Jag är för min del övertygad, att vart iolks
fredsvilja är så starkt rotfäst, att det icke torde finnas någon av oss, som
vill annat än att freden skall bevaras åt vårt land. Aven hans excellens herr
statsministern förklarade, att han icke misstänkte, att det fanns någon, som in
villigt skulle vilja föra in vårt land i krigiska förvecklingar. .
Beträffande nu frågans lösning så skiljer jag mig ifrån utskottet i vad det
galler övningstidcns längd, vilket torde vara kammaren välbekant. Betratlande
övningstidens liingd har jag och övriga medlemmar av den riksdagsgrupp,
jag tillhör, redan i fjol satt oss in i tanken, att vi vid ordnandet av vårt iörsvarsväsende
borde bestämma oss för en övningstid, icke överstigande 140 dagar.
Vi ha i det stycket gått längre än något annat av riksdagens partier
därför att vi velat ha övningstiden lika för alla och därför att vi tagit avstand
Nr 38.
46
Lördagen den 23 maj f. m.
svarmälendets ?rån deu »kategoriklyvning», som alla andra förslag, säga vad man vill, dock
ordnande innebära. Jag förstår mycket val, att man knappast kan komma till ett prakm.
m. tiskt resultat för närvarande med ett förslag till lösning av försvarsfrågan, som
(Forts.) icke i sig inbegriper en kategoriklyvning. Det hindrar emellertid icke, att
jag anser, att det skulle vara synnerligen önskvärt, om en kategoriklyvning
skulle kunna undvikas, ty den för värnpliktstjänstgöringen olika längd för
olika slag av värnpliktiga har alltid varit en källa till missnöje hos dessa och
har givit anledning till mycket missnöje mot själva värnpliktstjänstgöringen.
För min del tror jag, att man icke just kommer att mildra detta ogillande om
man, såsom i betänkandet föreslås, helt och hållet frikallar de s. k. militärarbetarna
från tjänstgöring. Jag tror icke, att man därigenom inför något
lugnande moment i folkstämningen gent emot värnpliktstjänstgöringen utan
snarare tvärtom. Ty i de allra flesta fall torde det dock förhålla sig på det
sättet att militärarbetarna icke lida av så avsevärda kroppsliga defekter, att de
i fråga om skyldigheter rättvisligen böra annat än likställas med den övriga
värnpliktiga ungdomen. Naturligtvis böra de, som lida av större kroppsliga
defekter under alla förhållanden alltjämt, liksom tidigare varit fallet, vara befriade
från värnplikt. Men att helt och hållet befria kategorien militärarbetare
från varje tjänstgöring tror jag icke av svenska folkets flertal kommer att betraktas
som riktigt och rättvist.
Jag har redan förut något varit inne på frågan om försvarsorganisationens
ram. . Jag skall härvidlag inskränka mig till att påpeka, att jag och det parti
jag tillhör icke ha. ansett det vara önskligt och lämpligt att inskränka den på
sätt som skulle bli följden, genom de många ifrågasatta regementsindragningarna.
Vi ha icke kunnat vara med på regementsindragningarna, därför att
det icke skulle ha behövt medföra en alltför betydande kostnadsökning att låta
regementena bestå åtminstone en tid framåt. Under utskottsbehandlingen har
framskisserats ett förslag, som skulle ha möjliggjort bevarandet av alla de nuvarande
regementena och till och med medgivit en icke oväsentlig förstärkning
av deras kadrer för en relativt så oväsentlig kostnadsökning som 7 ä 8 miljoner
kronor!^ Jag har också i utskottet för min del förklarat mig kunna vara med
om en sådan lösning, om det funnes några utsikter att på den vägen få försvarsfrågan
löst i, som man hoppades, samförstånd mellan oliktänkande på försvarsväsendets
område. Då så emellertid icke kunnat ske och då det visade sig, att
det skulle vara meningslöst att framföra ifrågavarande förslag som en självständig
reservation, ha vi icke heller varit synnerligen angelägna att gå fram
på en sådan linje och underkasta förslaget en så ingående bearbetning, att i
enlighet med detsamma en fullständig lösning av försvarsproblemet kunnat
komma till stånd.. Det är också därför som min medreservant herr Reuterskiöld
och jag fallit tillbaka på den ställning till försvarsfrågan, som vi intogo
vid föregående års riksdag, d. v. s. vi ha uttalat oss för det förslag, som vid
denna riksdags början framburits i en motion, som undertecknats av hela vår
riksdagsgrupp. Att vi velat och vågat i huvudsak bibehålla denna vår uppfattning
får icke förtänkas oss och det, bland annat, därför att, lika väl som "ni,
mina herrar, åberopa eder på edra röstsiffror från valen och säga, att valmännen
givit eder fullmakt att lösa försvarsfrågan på det sätt. som edra valmän
avsett, lika väl ha även vi valmän bakom oss, som godtagit de riktlinjer, vi
framlagt vid valen, och som sålunda ha rätt att fordra av oss. att vi icke uppgiva
det program, vi ansågo lämpligt att framföra under valrörelsen. Från min
sida skall icke fällas nagra härda ord om dem, som intaga en annan ståndpunkt
än J&g, de ma nu befinna sig till höger eller till vänster. "Vi ha naturligtvis
var och en att bära den börda av ansvar, vi velat påtaga oss. Vi åtaga oss
naturligtvis icke ett ansvar, som vi icke anse oss kunna bära. Emedan jag icke
ansett med mitt ansvar förenligt att gå så långt med i nedrustning, som ut
-
Lördagen den 23 maj f. m.
47 Nr 38.
skottet föreslagit, har jag intagit den ställning jag gjort till frågan, jag skall /*"-icke tillåta mig ange skälen därför i denna riksdagsdebatt. ^ordnande
Jag skall icke ingå på någon vidare kritik av vad utskottet bär föreslagit. m, OTJag
har redan sagt, att, såvitt jag ifrån mina civila utgångspunkter kan be- (ports.)
döma frågan, den av utskottet föreslagna försvarsorganisationen är så svag,
att den icke möjliggör en mobilisering av vårt lands hela försvarskraft. Visserligen
försökte herr Eriksson i Grängesberg att göra gällande en annan mening.
Han gick därvid ut från en jämförelse, punkt för punkt, mellan det förslag,
som Kungl. Maj.-t vid förra årets riksdag framlade och det förslag, som
framburits av Kungl. Maj:t i år, och fann därvid inga väsentliga skiljaktigheter
mellan de båda förslagen. Jag kan icke avhålla mig från att säga, att
det förefaller mig ganska egendomligt, att herr Eriksson i Grängesberg kan
anse dessa förslag så pass iika varandra, oaktat det i fjol sades så bestämt
ifrån, att man på socialdemokratiskt håll icke kunde reflektera på ett antagande
av det då föreliggande förslaget. Ja, det av förra riksdagen tillsatta
försvarsutskottet ansåg sig icke ens kunna lägga den kungl. propositionen till
grund för sitt utlåtande utan underkände helt och hållet den kungl. propositionens
utgångspunkter samt tog en motion till utgångspunkt för sitt betänkande.
Jag måste medge, att jag fann det rätt underligt av herr Eriksson i
Grängesberg att i dag komma med en jämförelse mellan herr Tryggers förslag
från förra året och den socialdemokratiska regeringens förslag vid innevarande
års riksdag, när jag tänkte på den hållning, socialdemokraterna intogo
i försvarsfrågan förra året. För min del har jag lika litet kunnat gilla fjolårspropositionen,
som jag kan gilla denna proposition.
Anledningen till att jag icke kunde ansluta mig till förra årets regeringsproposition
var förnämligast den, att jag icke gillade propositionens ståndpunkt
i fråga om värnpliktstidens längd. Innan jag slutar, skall jag tillåta mig påpeka,
att, när jag och den grupp, jag tillhör, gått in för kortare värnpliktstid,
ha vi satt detta krav i samband med kravet på ett bättre ordnande av underbefälsfrågan
än den lösning, som innehålles i vare sig fjolårets eller detta års
kungl. proposition. Vi ha ansett, att i en ny härordning underbefälsfrågan bör
ordnas på ett förståndigare och bättre sätt än som kan ske, om man använder
värnpliktigt underbefäl i den utsträckning, som både fjolårets och innevarande
års förslag innebär. Det är klart, att, när regeringen motsatt sig varje dylik
förstärkning av underbefälskadrerna, vi icke, blott och bart därför att den föreliggande
kungl. propositionen delvis upptar samma antal utbildningsdagar för
de värnpliktiga, som vi ansett lämpligt, kunna gå in för Kungl. Maj ds
förslag.
Herr talman! Denna debatt hotar att få en sådan längd, att det icke synes
lämpligt att-förlänga densamma genom att till granskning upptaga någon annan
gren av vårt försvarsväsen än den, jag hittills i mitt anförande sysselsatt
mig med, nämligen lantförsvaret. Att jag icke sysslat med flottan får icke
tolkas, som om jag i fråga om flottan anslöte mig till utskottets förslag. Jag
önskar livligt, att vi både eller att vi kunde få en starkare flotta än den nuvarande.
Jag hyser stort intresse för att ersättningsbyggandet kommer till
stånd i större utsträckning, än som föreslås i det föreliggande utskottsbetänkande!.
Det finns emellertid skäl för, att icke nu gå in för en höjning av nybyggnadsanslaget
till flottan, nämligen att det först bestämmes, av vilka fartygstyper
flottan skall bestå, innan det fattas beslut om plan för ersättningsbyggandet.
I en fråga, som har nära samband med flottfrågan, nämligen frågan om kustfästningarna
kan jag alldeles icke finna, att utskottet har handlat välbetänkt.
Jag kan omöjligt vara med om ett slopande av kustbefästningarna i Stockholms
skärgård, vid Härnösand och vid Göteborg. Man har påstått, att kustbefäst
-
Nr 38. 48
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. för- ningarna icke skulle utgöra det bästa skyddet för dessa platser, och att ett
SVC,''ordnande ^ bättre skydd skulle kunna erhållas genom s. k. rörliga kustbatterier. Jag
m. skulle kunna förstå ett dylikt resonemang, om det åtföljdes av förslag om in
(Forts.
) rättande av dylika batterier. Men jag kan absolut icke förstå, varför man skulle
slopa kustfästningarna bara därför, att de äro sämre än rörliga batterier,
men ändå icke skaffa dylika batterier. Vidkommande särskilt kustbefästningarna
i Härnösandstrakten kan jag icke se någon möjlighet för en flottavdelning
att under bekymmersamma förhållanden operera i Bottniska viken, om
den skulle sakna stöd av en kustbefästning, såsom fallet bleve om utskottets
förslag antoges. Jag har velat till riksdagens protokoll som min mening uttala,
att frågan om kustbefästningarnas bibehållande är av synnerlig vikt för
hela det försvarsproblem, vi nu behandla.
Om man ser på försvarsproblemet i dess helhet, så måste man givetvis säga
sig, att det icke är möjligt att gorå någon del av försvaret så absolut hållbart,
att det under alla förhållanden håller måttet, utan vi få i våra diskussioner ha
till utgångspunkt, att vi skola söka skapa ett försvar, som på bästa möjliga sätt
kan vara ett skydd för vårt land, om vi skulle bliva anfallna. Vi kunna icke
bygga det så starkt, att vi, om den olyckliga eventualiteten skulle inträffa, att
vi bleve anfallna, kunde vara absolut förvissade om att omedelbart kunna slå
tillbaka ett anfall. Vi äro hänvisade till att söka åstadkomma bästa möjliga
samverkan mellan olika försvarsgrenar. Jag anser att kustbefästningarna ha
ett stort försvarsvärde som en viktig gren av vårt försvar, ett värde, som man
i nuvarande världsläge icke bör kasta bort.
Herr talman! Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag tillåter
mig beträffande den nu föredragna punkten C, som handlar om härens organisation
i fred på högre och lägre truppförband, framställa yrkande att kammaren
måtte bifalla det förslag, som innehålles uti den av mig och herr Reuterskiöld
framförda reservationen.
I detta anförande instämde herrar Laurin, Olsson i Golvvasta, Westman,
Svensson i Grönvik, Svensson i Högsjöhult, Gardell i Gans, Olsson i Högby,
Eriksson i Västbro, Heiding, Hammarlund, Strindlund och Persson i Trången.
Herr Hamrin: Herr talman! Då jag i likhet med mina meningsfränder
efter slutad debatt kommer att rösta för bifall till utskottets förslag, så sker
detta ingalunda reflexionslöst, det sker icke efter intagna nya ståndpunkter,
och det sker ej heller på grund av något som helst avtal med andra grupper
eller partier inom riksdagen. Men det sker däremot därför, att det föreliggande
förslaget i stort sett ansluter sig till de riktlinjer och anknyter sig
till de synpunkter, som av de talesmän, som behandlat denna fråga under de
senaste åren inom det parti jag tillhör, ha hävdats.
Jag vill dock icke dölja, herr talman, att, då jag står här i dag och förordar
det föreliggande utskottsförslaget, jag skulle ha önskat att detsamma
vunnit anslutning av ett större antal i utskottet, än vad som blivit fallet.
Jag har också tillåtit mig inom försvarsutskottet redan från början inrikta
mitt arbete på att söka åstadkomma en lösning, som i det avseendet skulle
vila på en bredare bas eller på flera grupper. Och de ansatser, som jag i det
avseendet gjort, ha också så till vida krönts med framgång, att icke blott så
väl det socialdemokratiska partiet som det frisinnade partiet utan jämväl
bondeförbundets och liberala gruppens representanter i utskottet röstade för,
att den föreliggande kungl. propositionen skulle läggas till grund för utskottets
arbete. Det fanns också i fortsättningen vissa förhoppningar om att den
proposition, som här av regeringen framlämnats, skulle omfattas med välvilja
jämväl av personer stående utanför de båda vänstergrupperna. Men, herr
Lördagen den 23 maj f. m.
49 Nr 38.
talman, då man på högersidan har dekreterat ett antingen — eller, antingen An9- /orätt
själva få diktera beslutet i försvarsfrågan anno 1925 likaväl som vid sva™dnande‘S
föregående tidigare tillfällen, då denna fråga varit aktuell i riksdagen, eller m. m_
också ställa sig på den rena negativa ståndpunkten och föreslå ett uppskov, (Fort*.)
d. v. s. rent bord jämväl vid denna riksdag, då har det till sist kommit att gå
därhän, att det socialdemokratiska partiets representanter i utskottet tillsammans
med de frisinnade svara för innehållet i det föreliggande utskottsbetänkandet.
Samtliga talare, som förut yttrat sig i denna fråga här i dag, ha utgått
ifrån den förutsättningen, att 1914 års härorganisation i olika avseenden är
för tung och för dyr. Jag skall söka att i mitt anförande icke upprepa, vad
föregående talare ha i det avseendet sagt. Jag skall blott erinra om, hurusom
den föregående statsministern, statsminister Trygger, särskilt betonade detta
i den försvarsproposition, som han och hans regering framlade f. å. Han
betonade också att ibland folken, och icke minst bland de neutrala ländernas
befolkning, gjort sig en stark strömning gällande, att en betydande del av de
medel, som under de sista årtiondena utbetalats för militära försvarsanstalter,
skulle komma den kulturella utvecklingen och välståndet till godo. Men när
man i dag lyssnar till högerns talesmän i denna kammare, så gör man å deras
sida gällande, att vi mycket väl ha råd att upprätthålla den försvarsorganisation
vi för närvarande ha, och jag förmodar man därvid syftar på det nuvarande
provisoriet.
Jag skulle då vilja från början i någon mån påvisa, hur litet detta påstående
överensstämmer med ett annat tal som föres i riksdagen gång på gång.
Det har i riksdagen framförts krav oå att åstadkomma en skattelindring, och
framför allt i högerns tidningspress har man i år gång på gång framfört
kravet på en sänkning av skatterna. Och varför? Jo, man pekar på det
betryckta läge, vari näringslivet befinner sig; man säger, att det har varit
omöjligt för näringslivet, för industrien och affärslivet att betala de höga
utskylder, som för närvarande åläggas desamma. Men, mina damer och herrar,
på vad sätt skola vi åstadkomma denna skattesänkning, därest man lämnar
den fjärde huvudtiteln oberörd? Visserligen pekar man på från högerhåll
åtskilliga bespariflgsåtgärder, som böra och kunna vidtagas, och jag vill icke
alls vända mig mot sådana krav, i den mån de äro förnuftiga. Men det är
uppenbart och tydligt för envar, som det ringaste satt sig in i statsregleringen
och budgetens sammansättning, att ifall man skall kunna åstadkomma verkliga
besparingar, så är man nödsakad att rikta blickarna jämväl på fjärde
huvudtiteln.
Nu säger man: 140 miljoner, nog förmår svenska folket att bära en sådan
utgiftsbörda. Jag skall tillåta mig, utan att ingå på närmare detaljsiffror,
taga ett par siffror från budgeten i år, som verkligen belysa, vad 140 miljoner
betyda. I statsbudgeten upptages som inkomst av förmögenhets- och inkomstskatt
142 miljoner. Alltså betyder detta, att hela den direkta statsskatten,
som av svenska folket erlägges till kronan, visserligen är ett belopp som härvidlag
skulle räcka till, men dock icke lämna mer än ett par tre miljoner över.
År det emellertid så, herr talman, att industrins målsmän i vårt land klaga
över höga statsskatter, så är det å, andra sidan stora grupper av vårt lands
befolkning, som klaga över höga indirekta skatter, och jag ger dem rätt i
deras klagan därutinnan. Ty det har gått därhän, att vi ha nödvändiga konsumtionsartiklar,
som nu äro skattlagda med intill 30 procent av det belopp,
som betalas för desamma av konsumenterna. Då måste man ge dem rätt, som
klaga över höga indirekta skatter. Men varje gång som här ställas krav på
en sänkning av de indirekta skatterna, så måste även de, som ställa sig på
den principiella grunden, att det bör ske en omläggning av hela vårt beskatt
Andra
kammarens protokoll 1925. Nr 38. 4
Sr 38.
50
Lördagen den 2''J maj f. m.
Aru/. för- ningsväsen ifrån indirekta till direkta skatter, medgiva, att det är omöjligt
*l“ordnandetS sänka indirekta skatter, därför att de statsfinansiella förhållandena icke
m. tillåta sådana lindringar.
(Fort*.) Vad betyda de 138—140 miljoner kronorna till försvarsväsendet, sett från
denna synpunkt? Kammarens ledamöter torde komma ihåg siffran ifrån årets
statsverksproposition beträffande tullarna; den beräknas till ett belopp under
den kommande statsregleringsperioden av 135 miljoner. Det betyder alltså,
att det svenska folket skall betala hela det belopp, som inlevereras till statskassan
i form av tullar, till uppehållande av landets militärväsen, och det
räcker ändå icke på 3—4 miljoner när. Och då är det, herr talman, att beakta,
att i dessa 138 miljoner, som fjärde huvudtiteln upptager, ingå icke
vissa dyrtidstillägg, och vidare ingå icke heller pensioner till pensionerade befattningshavare
inom armén och marinen. Alltså har man att räkna med betydligt
högre siffra i verkligheten till de militära försvarsanstalterna, och då
räcka icke på långt när de direkta skatterna för sig och ej heller hela beloppet
av de indirekta skatterna.
Men medan jag är inne på denna ekonomiska sida av problemet, så kan jag
icke underlåta att taga upp en argumentation, som man möter, låt vara icke
i riksdagen, men gång på gång i högerpressen. Jag tror det var i går eller
möjligen i förgår, som det tillställdes, jag förmodar samtliga ledamöter i
riksdagen, en broschyr, där man just tog upp detta spörsmål, att svenska
folket har så god råd att bekosta dessa 138—140 miljoner kronor, ty, säger
man, man använder så och så många miljoner för det ändamålet och så och
så många tiotal miljoner för ett annat ändamål och så räknar man upp olika
poster: 187 miljoner till utgifter för spritkonsumtion, 137 miljoner för tobakskonsumtion,
och man nämner 43 miljoner för konsumtion av det importerade
kaffet. Man fortsätter och gör gällande: när svenska folket har råd att
kosta på sig denna lyx, detta överflöd, har det då icke råd att uppehålla försvarsanstalterna?
Ja, herr talman, om jag tar den första siffran och den
första utgiften, så vill jag fråga herr Lindman, om icke högern skulle kunna
använda en liten bråkdel av den energi, som högern lägger i dagen för att
upprätthålla alla försvarsanstalterna, till att motarbeta den konsumtionen och
bidraga till, att man på det området kunde spara något. -Jag skulle kunna
använda en drastisk vändning och säga: jag undrar, om icke i själva verket
det förhåller sig så, att man inom vissa samhällen och städer i vårt land skulle,
om det gällde att antingen vidtaga åtgärder för att spara på detta område
eller ock företaga en regementsindragning, förr släppa regementet än vidtaga
åtgärder i den förra riktningen. Man skall inte komma med sådana argument,
ty det är möjligt, att vi en dag bjuda herrarna allians på den bogen,
och vi få då se, om herrarna taga den utsträckta handen.
Men, herr talman, jag lämnar detta och övergår till att tala om vad som
egentligen mest upprört sinnena i denna diskussion, nämligen regementsindragningarna.
Det blev ju snart klart för försvarsrevisionen under dess arbete,
att ett bibehållande av G arméfördelningar samt nuvarande truppförband icke
vore möjligt, såvida man skulle tänka sig att nå fram till verklig besparing.
Det måste nämligen ihågkommas att försvarsrevisionens uppgift var tvåfaldig:
dels att göra upp konturerna till en härorganisation som medförde besparing,
dels ock att framlägga förslag till en modernisering av de försvarsanstalter
som vi alltjämt skulle bibehålla. Alltså det ena följde av det andra:
utan indragning eller minskning av ramen av härorganisationen bleve det omöjligt
att få medel till den modernisering, som världskrigets erfarenheter gåvo
vid handen, att det var nödvändigt att vidtaga beträffande våra försvarsanstalter.
Det behövs pengar till kulsprutor, till kulsprutegevär, handgranater,
gasmasker, bomber, hjälmar o. s. v. Men skall man behålla hela försvars
-
Lördagen den 23 maj f. in.
Öl Nr 38.
organisationen med alla dess truppförband, så blir det inga pengar över för så- -W- fördant
ändamål, därest man icke vill höja utgifterna i stället för att sänka dem. tiu™faande
Det var på grund härav som det snart blev klart att man inom försvarsrevisionen m. TO.
var nödsakad att kräva en ganska betydande minskning av truppförbandens (Forte.)
antal och därmed också av arméfördelningarnas. Man stannade då vid de fyra
arméfördelningarna, som ju även upptagits av regeringen. Vi tro också för
vår del, att med hänsyn tagen till andra omändringar och annan omorganisation
av vårt försvarsväsen detta är den för vårt land lämpliga organisationen.
Nu säger man mot detta, som herr Lindman sade, att demokratien den tror
det, men något bevis vill man icke framlägga. Ja, jag vill rikta den repliken
tillbaka till herr Lindman och säga: herrarna på högersidan säga och tro, att
6 arméfördelningar äro behövliga, men vad ha ni för bevis att komma med?
Herr Lindman efterlyser sakkunskapen. Men med förlov sagt måste jag uttala,
att jag förstår inte att herr Lindman åberopar sakkunskapen såsom
normgivande för det resonemang som han för. Jag har här framför mig motionen
nr 240 i första kammaren, som ju är underskriven av den man, vilken
representerar den högsta sakkunskapen, när det gäller militära spörsmål, generalstabschefen
Hammarskjöld. Han börjar med att framhålla att »Sveriges
militärpolitiska läge medgiver nu icke mindre krigsberedskap eller svagare
försvarskrafter än enligt 1914 års härordning». Det är hans kategoriska
omdöme om vad vi behöva den dag som är inne. Vill man därför draga ut
konsekvenserna av det resonemanget, att man skall följa den militära sakkunskapen,
så finnes ingen möjlighet annat än att komma fram till en sådan
ståndpunkt, att vi skola i stället för att minska, så skola vi avskaffa provisoriet
och fylla de luckor, som finnas på alla möjliga områden samt bygga
ut 1914 års härordning, vilken ju inte, som bekant, blivit färdig. Men det
är ju i själva verket på det sättet, att högern och högerns ledare ha icke vågat
taga konsekvenserna av sitt eget resonemang. Det framgår även av de första
orden i motionen nr 242, underskriven av herr Trygger m. fl. i första kammaren
och av Lindman m. fl. i andra kammaren. Det säges där, att
de kostnader, som äro en följd av 1914 års härordning, de måste
väsentligt minskas. Såvitt jag förstår, tager man avstånd från den
militära sakkunskapen, och man resonerar om vad vi ha råd till,
vad som är lämpligt och möjligt för oss att upprätthålla på detta område,
precis likadant som vi alla andra syndare. Det är alltså enligt min åsikt
fullkomligt meningslöst, när man säger att det ena, det duger, men det andra,
det är fullkomligt värdelöst. Ja, den som det ringaste följt med högerpressen
under sista tiden, har ju fått till livs, att det förslag, som här föreligger, det
är en usel parodi på försvar, det är värdelöst, det fyller icke något förnuftigt
ändamål, det är, för att taga det stora kulturorganets uttryck i går, det
är »en olycka för vårt land» o. s. v. Och en annan tidning, som åtminstone
till för en kort tid sedan betecknades som liberal, går så långt i, jag tillåter
mig säga, okunnighet beträffande innehållet i det föreliggande förslaget, att
den säger, att det innebär blott en liten bråkdel av det försvar vi för närvarande
hava. Jag vill endast till allt detta tal ifrån högerns sida säga, att
vill man ovillkorligen bibringa det svenska folket en sådan uppfattning, så
må man fortsätta därmed, men man lämnar då sanningen fullständigt bakom
sig. Vore det icke rimligare och riktigare att verkligen upplysa det svenska
folket om vad detta förslag innebär? Men sannerligen någon svensk medborgare,
som icke läser andra tidningar än högertidningar, får en sanningsenlig
framställning av vare sig utskottets förslag eller den kungl. propositionen.
När här talas om anseendet inför utlandet, må det tillåtas mig att fråga: Är
det högerns förmån att uppehålla det anseendet i dessa tider? En framstående
aktiv militär yttrade offentligt vid försvarsdiskussionen under loppet av förra
Nr 3S.
5 2
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. förs
var sväsendets
ordnande
m. m.
{Forte.)
åroi. att orsaken till att vi fingo stå utanför världskriget hade varit den, att
utlandet hade trott att våra försvarsanstalter varit så kraftiga. Han ville emellertid
icke medgiva eller påstå att så vore fallet. Jag skulle vilja tillägga att
förhåller de sig så, att herrarna vilja bibringa utlandet den uppfattningen, att
vi avrusta, att vi hålla på att åstadkomma en olycka för vårt land, att vi ha
ett försvar, som är fullständigt odugligt och icke tjänar något förnufigt ändamål,
må då herrarna fortsätta, men icke är det någon svenskhet och kärlek till
fosterlandet, som därmed främjas och bevisas.
Jag övergår, herr talman, att i största korthet peka på några detaljer, som
synas mig böra fastslas, när det gäller värdet av den här föreslagna organisationen.
Jag konstaterar, att vi i norr, där vi enligt gamla åsikter ha det mest
hotade området, behålla samtliga våra truppförband. Vi utrusta dem modernt
Vi inrätta Norrbottens militärområde med sin egen chef boende inom detta område,
vilket nu icke är fallet. Vi behålla vår starka fästning uppe i norr, bemannad
året om. Vi organisera ett modernt flygvapen i sådan utsträckning,
som icke ens högerns representanter inom försvarsrevisionen räknade med. Vi
gå inför nybyggnader vid flottan i större utsträckning än som skett under loppet
av många, många år. Detta, kan icke bestridas. Häremot invändes att det
är på arméns område, som vi vilja vidtaga de stora inskränkningarna., och framför
allt taga vi icke ut folkets hela värnkraft, som frasen lyder. Jag skall tilllata
mig att i detta sistnämnda avseende giva uttryck åt en kättersk tanke. Vad
menar man egentligen med folkets hela värnkraft i ett krig? Menar man, att
alla män i vissa åldrar skola gå ut till fronten eller mobiliseras inom de olika
truppförbanden? Menar man, att det icke behöves folk hemma i produktionens
och samfärdselns tjänst att uppehålla arbetet på det rent civila området, så att
icke allt stannar av? Jag skulle vilja fråga: är det nödvändigt på dessa områden,
att man har militär utbildning för att fylla sin plikt mot fosterlandet,
ifall en olycka skulle drabba detsamma Jag erinrar om, att nog fanns det
soldater till och med miljonhärar i Tyskland, då det landet dukade under, men
hur gick det med produktionen där hemma? Var det icke till sist på grund av
bristerna härutinnan, som det hela stupade? Men även om jag går ut ifrån,
att man skall taga ut så mycket personliga krafter, som möjligt för den militära
utbildningen, hur ställer det sig då vid en jämförelse mellan utskottets förslag
och föregående års regeringsproposition? Jag skall, herr talman, icke upprepa
siffror, som förut ha blivit angivna. De äro värda att gömmas av dem,
som här ha levat i den tron och tanken att nedskrivningarna äro avsevärt större,
än de i själva verket äro. Jag skall blott nämna en siffra, som däremot icke hai
blivit nämnd. Enligt högerns förslag förra året skulle för linjetjänst vid infanteriet
uttagas 18 tusen man. Motsvarande siffra i det utdömda utskottsförslaget
är 17,193 man. Det skiljer alltså på 807 man.
När man här talar om handräckningstjänsten, gör man sig skyldig till likadana
överdrifter. Man säger, att vi taga vapenfört manskap till handräckningstjänst
och att vi ämna låta dem utföra arbete, som ej tillhör det militära
utbildningsarbetet. Det har ej högern gjort säger man. Enlig förslaget förra
året gjorde högern detsamma, låt vara. icke i så stor utsträckning, som det föreliggande
förslaget innebär. Men det togs dock ut 2 å 3 tusen vapenföra unga
män till handräckningstjänst jämväl enligt fjolårets förslag.
Vidare vänder man sig med skärpa mot den stora minskningen av officerskadrema.
Det är sant, att vårt förslag innebär en betydande minskning, men
jag vill mot herr Lindman säga, att räknar man rätt, bli siffrorna härvidlag
1,900 mot 2,600, ty det är att märka att till herr Lindmans 1.600 å 1.700 officerare
skall läggas ett par hundra, som ingå i siffran 2,600 men som finnas
utöver de 1,600 ä 1,700 enligt utskottets förslag. Dessa tvåhundra avse nämligen
personer, som komma att fullgöra tjänst mot arvoden, men som funnos
Lördagen den 23 maj f. m. 53
upptagna i 1914 års stater. Minskningen av underbefälet är också väsentlig
och betydande. I det avseendet, har utskottet vidtagit en förbättring, om
man jämför förslaget med vad försvarsrevisionen föreslog i det att procenttalet
av manskap, uttagna till underbefäl och fackmän, enligt försvarsrevisionens
förslag var 14 /, enligt utskottets förslag är det däremot satt till 20 %. Beträffande
underofficerarna har ju utskottet och Kungl. Maj :t hållit sig till ungefär
samma siffra, som försvarsrevisionen kommit till.
Jag övergår nu, herr talman, att säga några ord om övningstiden. I det avseendet
vill jag vånda, mig mot den föregående ärade talaren, då han särskilt
syntes vilja berömma sig av att bondeförbundet beträffande övningstiden sagt
ifrån, att den icke får vara mer än 140 dagar. Härvid vill jag tillägga, att
samma siffra ju också accepterats av såväl den socialdemokratiska regeringen,
som av oss. Men i andra avseenden hävdade herr Johansson i Kälkebo, att man
icke kan följa vare sig propositionen eller utskottets förslag. Jag har nu litet
svårt att förstå det där resonemanget, som går ut bara därpå, att man framför
allt skall taga hänsyn till de unga männens värnpliktstid, men icke det bitter sta
taga hänsyn till några omorganisationer, som medföra minskningar i tungan
för landet och folket. Men herr talman, beträffande de 140 dagarna gör man
också gällande, att de utgöra alltför kort utbildningstid för de värnpliktiga. Ja
det är alldeles riktigt, därest man går ut ifrån, att vi skola gå ifrån provisoriet
och gå tillbaka till 1914 års värnpliktslag. Jämför man däremot de 140 dagarna
med provisoriets 165, då gör jag gällande att mot de föreslagna 140 dagarna,
i verkligheten svarar 110 dagar av provisoriets utbildningstid, ty den renodlade
militära utbildning, som avses att ligga i dessa 140 dagar, innebär avgjort ett
framsteg utöver nu gällande 165 dagar. Även i ett annat avseende har man
jämfört de 140 dagarna med försvarsrevisionens förslag, och särskilt ordföranden
för det parti, jag tillhör, har ju fått uppbära mycken smälek, för att han
gått ifrån sin ståndpunkt i försvarsrevisionen och biträtt ett så lågt dagantal,
som 140 dagar. Jag skall icke i vidare mån ingå i detta resonemang än att
taga två siffror, som visa jämförelsen mellan försvarsrevisionens förslag till
utbildningstid för de värnpliktiga, och den, som vi föreslå. Enligt utskottets
förslag skulle användas omkring 6 miljoner värnpliktsdagar, och enligt Kungl.
Majrts förslag 5,200,000, skillnaden är alltså icke stor. Men skillnaden blir
alldeles oerhörd, om man jämför med det antal dagar, som enligt 1914 års härordning
skulle uttagas, ty det antalet uppgår till närmare 18 miljoner värnpliktsdagar.
Är det så, att högern siktar till att få ut 18 miljoner värnpliktsdagar,
så säg detta till det svenska folket, så att man vet. vad herrarna vilja.
Ännu ett par ord rörande organisationen. En av de huvudanmärkningar,
som riktats mot Kungl. Maj:ts proposition i detta avseende var den, att vid
repetitionsövningarna kunde endast så liten styrka samlas att den, på grund
av sin litenhet, omöjliggjorde en verklig övning av befälet. Propositionen upptog
ju ettusen man. I det avseendet har utskottet vidtagit en förändring, som
förut här har blivit påpekad, och som ju innebär, att ett infanteriregemente under
repetitionsövningarna kommer att svälla ut till 1,800 man. Hur mycket
var det, som herr Trygger och hans försvarsminister räknade med förra året?
Jo, precis samma siffra eller 1,300 man.
Jag övergår nu att yttra några ord om flottan. Jag måste i det fallet erkänna,
att det har varit med en viss tvekan, som jag har anslutit mig till utskottets
förslag. Jag bekänner det öppet och ärligt. Det är en tvekan, som också
hysts av försvarsrevisionen, i det alt densammas majoritet krävde, att man beträffande
flottans nybyggnadsplan borde avvakta utvecklingen av Östersjöländernas
flottbyggnadsplaner. Det är också en ofrånkomlig sanning, att Sveriges
flotta, i jämförelse med andra Östersjömakters, den dag, som nu är, är starkare
än den varit under loppet av många, många årtionden och framför allt är den
Nr 38.
Ang. förs
lagväsende ts
ordnande
in. m.
(Forts.)
Nr 3S.
54
Lördagen den 23 maj f. m.
svarsvksindets Otydligt starkare i dag, än om man tar en jämförelse från 1914, och de förhålSVa<)rdnande
landen, som då existerade på båda sidor om Östersjön. Slår man upp en tillra.
m. gängliga kalender The Statesman’s Year-book för år 1914, finner man, att den
(Forts.) ryska Östersjöflottan finnes angiven till ett tontal av 254 tusen ton. Däri voro
då inräknade endast de större slagskeppen och de större och mindre kryssarna.
Vårt ton tal år 1914 var, om jag medräknar både stora och små fartyg till och
med depåfartyg, 50 ä 60 tusen ton. Yår styrka på sjön, jämförd med Rysslands
år 1914, kan alltså uttryckas ungefär med förhållandet 1: 5. Jag vågar,
utan att jag här har rätt att anföra några siffror, göra gällande, att jämförelsetalet
den dag, som är inne, är 1: 1, eller lika mot lika.
För att driva fram ett forcerat flottbygge åberopar man här den militära
sakkunskapen och framför allt det yttrande som avgivits av chefen för marinstaben.
och vad går då detta ut på? Jo, man pekar på de nya länderna kring
Östersjön och säger: Ser ni icke, huru dessa hålla på med att bygga krigs
flottor.
Man pekar på Finland, Estland, Lettland och Polen och säger, att
där lägger man fram flottbyggnadsplaner, och där håller man på att bygga
krigsfartyg. Mot detta resonemang vill jag genmäla att det är ganska naturligt
att dessa nybildade stater i mån av förmåga och ekonomisk bärkraft söka
skapa sig en flotta, då de ju delvis hava sina gränser mot Östersjön. Men vad
som för mig är avgörande i det avseendet är, att vi, lika litet som vi taga hänsyn
till rustningarna på andra sidan om vårt lands landgräns väster ut, när
det gäller att bestämma våra försvarsanstalter till lands, lika litet ha anledning
att taga hänsyn till dessa mindre staters rustningar till sjöss, då det gäller att
bestämma vårt flottbyggnadsprogram. Ty det är väl fullkomligt otänkbart,
att vi vid eu konflikt i Östersjön, komma att ha stridande intressen mot dessa
makter, utan man kan väl med fog göra gällande, att deras och våra intressen
vid en eventuell sammandrabbning måste sammanfalla. Men det finnes ju ett annat
land, som också gränsar till Östersjön, och det är Danmark. Såsom skäl för
att vi skola forcera våra flottbyggnader anföres också av den militära sakkunskapen
att Danmark håller på att avrusta. Även detta skall utgöra anledning
för oss _ att rusta till sjöss. Alltså, om staterna vid Östersjön bygga
flottor, skola vi skynda på med vårt flottbygge, och är det så, att de skrota
ned sina flottor, skola vi även skyndsammast bygga. Jag har svårt att följa
med i den galoppen eller förstå logiken i detta resonemang.
Nu är det emellertid så. herr talman, att när det gäller att komma till enighet
i en sa stor fråga som denna, måste man ju i viss mening underordna sig andras
åsikter och önskemål, och jag har i det fallet icke alls haft svårt att göra
det, och har därför biträtt utskottets förslag, i hopp om att man i det avseendet,
såsom också bär lyckats, skulle kunna skapa en enig front å vänstersidan. Vi
ha från vår sida inom utskottet understrukit kra.vet på en förnyad prövning
av de typer, som blivit föreslagna, till byggnad, och vi tro att av en sådan förnyad
prövning skall framgå, att vi kunna och böra i större utsträckning än hittills
frångå de större typerna och specialisera oss på de mindre. Jag tänker
då närmast naturligtvis på torpeclvapnet och undervattensbåtarna.
Herr talman! Högerns ståndpunkt har ju blivit fastslagen genom de reservationer,
som avgivits i utskottet, och som finnas i betänkandet, och de gå ju,
som också verifierats av högerns talesman i denna kammare, ut på. att vi skola
uppskjuta ett avgörande i denna fråga. Tillåt mig att draga en liten parallell
för att belysa denna högerns ståndpunkt anno 1925. När den frisinnade regeringens
statsminister i slutet av år 1913 i sitt stora och mycket omtalade Karlskronatal
uppdrog konturerna till en försvarsorganisation, som han och hans
regering hade för avsikt att framlägga vid 1914 års riksdag, så undantog han
en detalj, nämligen övningstiden. Han påpekade, att vi hade nyval på hösten
1914 och uttalade, att den frågan fick anstå till efter valen, och att han ämnade
Lördagen den 23 maj f. m.
55 Sr 38.
taga upp den frågan och förelägga den för riksdagen ett kommande år. Vad
var det, man då sade från högerns sida? Jo, omedelbart och i ett sammanhang ordnande
skulle försvarsfrågan lösas; ingen diskussion, bara marschera. Valen stodo för m. m.
dörren, man visste ingenting om folkmening i stort sett mer, än vad som kom- (Forts.)
mit till uttryck vid 1911 års val. Man kunde icke avvakta valen, sade högern,
utan alltsammans skulle omedelbart och i ett sammanhang beslutas. Hurudan
är situationen i dag? Jo, den är sådan, att vi nyligen ha haft val. Herr lrygger
lovade på Auditorium i fjol, att folket skulle bliva upplyst, och bleve bara
folket upplyst, uttalade han, hyste han den förhoppningen, att folket nog skulle
följa regeringen. Jag vet icke, om det saknades talarekraft på högerns sida
eller om det saknades penningar, men nog tycker jag, att folket fick upplysning
från högerns sida och dess press, men folket följde ej regeringen. Nog har
folket fällt utslaget i denna fråga och i varje fall, herr talman, kan jag och mitt
parti ställa oss fullkomligt utanför den saken. Vi hävdade framför något^annat
parti under valrörelsen, att försvarsfrågan, den och ingen annan fråga,
gällde striden vid detta val. Jag vet ju, att man från högerns sida körde fram
med sitt gamla grova artilleri: Front mot socialismen, och jag observerade också,
att man från socialdemokraternas sida ställde upp även andra frågor såsom:
fram till skydd för åttatimma-rslagen; fram för socialdemokratisk regering och
fram för majoritet i andra kammaren. Men från vår sida hävdade vi ständigt
och jämt, att valet gällde försvarsfrågan. Skulle vi då icke ha rätt att skrida
till ett avgörande, då vi i stort sett följa de riktlinjer, som vi under valrörelsen
hävdade, och som hävdats under loppet av många år.
Om jag får tro ett tidningsuttalande för ett par dagar sedan, förklarade herr
Lindman, att försvarsfrågan behandlades av socialdemokraterna och det frisinnade
folkpartiet som en inre angelägenhet mellan dessa, en angelägenhet,
som icke vidkommer några andra. Jag förstår uppriktigt sagt icke, kurbett
sådant tal kan komma ifrån högerns talesman i denna kammare, när man gång
på gång säger ifrån, att antingen tar ni vårt förslag eller också bry vi oss icke
om någonting; när man ständigt och jämt dekreterar och har gjort det under loppet
av decennier, att högern skall lösa försvarsfrågan, de och ingå andra begripa
den. Om det emellertid icke blir möjligt att finna någon lösning av försvarsfrågan
i år, så måste jag säga, att »spåren förskräcka», när det gäller att
följa de gamla tonerna från högern. Jag anser vidare, att man från högerns
sida borde ha kunnat kosta på sig ett erkännande ord åt de män, som stå i
spetsen för den nuvarande regeringen, och som haft det säkerligen ofta otacksamma
värvet att söka bibringa de stora arbetarskarorna den uppfattningen,
att de böra understödja och ställa sig bakom en effektiv och en verklig lösning
av försvarsfrågan.
Man talar om oron uti landet. Vem. som skapat denna oro, har jag förut
berört. Men jag skulle vilja fråga: vem hade kunnat bemästra den oro, som
skulle ha uppstått bland de hundra tusende arbetarna, därest man nu på borgerligt
vänsterhåll hade fallit undan och bildat en front mot socialismen och
åstadkommit ett tillstånd sådant, som uppstod efter 1914? Vi ha ^ansvar för
nutid och framtid, och vi ha också ett ansvar i detta avseende, som ålägger oss
att alltjämt framstå för all världen, som ett av världens mest fredsälskande
folk. Vi ha bestått provet under många kritiska situationer. Jag erinrar om
1905. Jag erinrar om 1919. Vid båda dessa tillfällen hade vi säkerligen rätten
på vår sida, och man försäkrade från militärt håll, att vi också hade makten
på vår sida att genomdriva vår rätt och vår vilja. Men vi följde icke de lpcktonema,
utan vi gåvo avkall på våra önskningar och vår vilja, och säkerligen
ha vi haft anledning att prisa oss lyckliga, att vi handlade då på det sättet.. Fn
av följderna har under världskriget varit påtaglig, så vitt jag vet har det icke
funnits mer iin en landgräns i Europa på vars ömse sidor inga skyttegravar
Nr 38. 56
Lördagen den 23 maj f. in.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
in. m.
(Forts.)
vant uppgrävda, inga härmassor eller artilleripjäser varit uppställda, och det
var gränsen mellan Sverige och Norge. Det var de lyckliga följderna av vårt
handlingssätt 1905.
Jag skall icke fortsätta längre. Jag slutar med att säga, låt oss än en gång
dokumentera oss såsom ett fredsälskande folk inför hela världen. Vi skola
sannerligen icke förlora därpa. Vi fullfölja också, herr talman, dessa traditioner,
om vi rösta för det förslag, som här föreligger, och som enligt min mening
utgör ett välbetänkt och varsamt försök att skapa en lämplig försvarsorganisation.
o 13?,rr IIamrin förenade sig herrar Mosesson, Björnberg, Olsson i Ramsta.
ochill, Olsson i Labbemåla, Carlström, Gustafson i Vimmerby, Danielsson,
Lunden, Jansson i Edsbäcken, Björling, Ödström, Lundgren, Olsson i Broddbo.
Hansson i Bäck, Andersson i Rasjön, Olofsson i Digernäs, Bäckström, Bergström
i Bäckland och Sandberg.
Herr Engberg: Herr talman! För min del skall jag ej ingå i någon debatt
eller, hur frestande det än kunde vara, taga upp någon träta med vare sig det
ena eller det andra partiet om deras förhållande i det förflutna i denna
fråga. Jag har den uppfattningen, att, när man nu står inför den omedelbara
lösningen av spörsmålet och, när av allt att döma, läget ligger klart för den så
kallade vänsterlösningen, det i grund och botten icke tjänar något till att taga
upp ett gräl, om vad som vant eller icke varit, utan att det i stället gäller för
var och en, som vill skänka sin röst för det föreliggande förslaget att, i den
mån han därav känner behov, söka utveckla sina synpunkter på läget och problemet.
Jag vill då, herr talman, för det första konstatera, att en sida av
saken föga har beaktats och diskuterats i dagens debatt. Det är på det sättet,
att de huvudsynpunkter, som skjutits i förgrunden i diskussionen i dag, ha varit
behovet av en anpassning efter den ekonomiska bärkraften och lättnaden
i det utrikespolitiska läget. Det har tvistats om, huruvida indragning där och
indragning där kan anses befogad, men det har litet eller nästan ingenting ordats
om ett förhållande, som, enligt mitt sätt att se, väl ändå måste skjutas
fram i förgrunden i en dryftning sådan som denna. Det är det läge i vår omedelbara
omgivning, som inträdde i och med fredsslutet. Den förste ärade talaren
i dagens debatt från Stockholmsbänken, herr Lindman, snuddade vid förhållandet,
men endast i form av en skarp anklagelse mot vänsterlösningen för
att den i själva uppläggningen av problemet icke hade nödigt beaktat huru.
farligt det vore östanifrån. Den ärade talaren sköt fullkomligt åt sidan, huruvida
och i vad man detta nya läge maste föranleda oss att i en försvarsreform
revidera den traditionella avvägningen mellan de olika vapnen.
Innan jag emellertid går in på detta spörsmål, vill jag, herr talman, beträffande
det föreliggande förslaget säga, att det helt naturligt ifrån våra utgångspunkter,
och därom bär ju fjolårets socialdemokratiska motion vittne, representerar
ett försonings- och samlingsförsök, och att det naturligtvis icke uttrycker,
^vad man på vårt håll anser sig kunna räkna med i det nuvarande läget. Det
är sa till vida, om man sa vill, ett politiskt offer, som bragts. Jag är den föregående
ärade talaren tacksam för, att han ställde sig fullkomligt förstående
till denna synpunkt och gav den det nödiga erkännandet. Det måste ändå vara
ett faktum att fästa stort avseende vid, att det svenska arbetarepartiet i denna
stund är redo att ga in för en lösning av landets försvarsfråga, som betingar en
årlig kostnad av i Tunt tal 107 miljoner kronor. Det går hädanefter icke för sig
att skrika ut för utlandet, att här föreligger ett totalt lamslående av våra försvarsmöjligheter,
och det går allra minst att rikta den förebråelsen mot de grup
-
Lördagen den 23 maj f. in.
57 Nr 38.
per, som ställt sig bakom detta förslag, att de inte skulle ha den nödiga an- n,fr^~s{^els
svarskänslan eller det nödiga sinnet för vad läget kräver. ordnande
Herr Lindman sade i det stycket något, som icke bör fa sta oemotsagt. Han m. m.
förklarade nämligen, att här förelåge eu bristande vilja att leva och att vårt (Forts.)
folk därför hotade att komma i utförsbacken. Nej, herr Lindman! Det är
ingen bristande vilja att leva, som präglar den åskådning, som uppbäres av de
vänsterpartier, som samverka i denna lösning. Viljan hos oss att leva som en
fri och självständig nation är, enligt min tro, nu djupare och fastare grundad,
än vad den kanske under långliga tider varit. Det har skett någonting här i
landet, som betecknar den stora milstolpen. Det var, när vi revo ner muren
mellan folkets flertal och staten och genom demokratiseringen skapade den svenska
folkstat, i vilken de förut politiskt utestängda klasserna fingo sm behöriga
del av inflytandet, men därmed också helt naturligt en motsvarande del
av ansvaret för det hela. Därmed har också problemet om nationens försvar
trätt fram i en ny dager. Vi diskutera icke längre inom det socialdemokratiska
partiet, som vi gjorde förr i världen, försvar eller icke försvar? Den ståndpunkten
är icke aktuell. I och med den politiska inmonteringen av arbetarklassen
i det demokratiska samhället finnes det en levande känsla av, att vi alla stå
solidariskt ansvariga för landets öden såväl i nutid som framtid. Men att under
sådana förhållanden, när detta har skett under loppet av några få år, rikta
dessa oresonliga anklagelser, som herr Lindman gjorde gentemot oss för att
sakna viljan att leva, för att sakna vilja till att hävda fosterlandets frihet, ja,
det är det slags överord och överdrifter, som på det bestämdaste maste tillbakavisas.
_ .
Det finnes här en punkt, som herr Lindman och hans partivänner förbise,
och det är den, att skall man av en nation kräva ett solidariskt medansvar för
nationens öden, så måste det också finnas en gemenskap i rättigheter. Demokratiseringsverket
betydde genomförandet av den politiska likställigheten och
det är därför, herr talman, som dagens debatt borde kunna föras utan anklagelser
från den ena eller andra gruppen mot varandra för att inte nödigt beakta
landets intressen. Tyvärr måste jag på den punkten gorå ett litet undantag
för deras räkning, som hellre älska att tala om försvaret i ett annat land
än om det svenska försvaret.
Emellertid är det, herr talman, på det sättet, att med fredsslutet inträdde
icke blott en omläggning av Europas karta i allmänhet utan också av våra förhållanden
häruppe i synnerhet. När år 1914 den andra försvarsberedningen
lade fram sitt principbetänkande angående avvägningen mellan flottan och armén,
så kom den efter en analys av det försvarspolitiska läget till det resultatet,
att armén skulle vara huvudvapnet, medan flottan skulle vara så att säga,
bivapnet, som på den skärgårdsbeklädda kusten skulle hindra en landstigning
och på den öppna kusten försvära en sådan. Men hur var läget då, hur var den
militärgeografiska utgångspunkten? Jo, vi hade i omedelbart grannskap en
stormakt. Vi hade i Östersjön två tävlande fruktansvärda stormakter: den
stora militärstaten söder om Östersjön och Ryssland i öster. Man tänkte sig
på den tiden arméfördelningarna fördelade med 2 uppe vid den norra gränsen,
en åt den västra och 3 mera åt mitten av landet. Nog måste det sägas med det
läge, som nu råder, med tillbakaträdandet av den ryska makten öster ut och
med nedsjunkandet av militärmakten i söder till relativ obetydlighet, att sådant
representerar fakta, vilka vi ha skyldighet att räkna med. Jag vill visst inte
för min del bekänna mig till dem, som tro, att allt år definitivt färdigt där
öster ut med de förhållanden, som där nu rada. Jag räknar, herr Lindman,
mycket väl med möjligheten åtminstone av en partiell återställelse av status
quo ante söder om Finska viken. Men jag måste a andra sulan säga mig, att
Kr 38.
58
Lördagen den 23 maj f. m.
»varwäJ^deis ave’1 om sk sker vi dock lla erfarenhetens vittnesbörd av, att vi levde till och
ordnande med 1 omedelbart grannskap med makten i öster i över 100 år, utan att någon
m. m. ansats gjordes från det hållet att kasta sig över oss. Jag förstår inte riktigt.
(Forte.) varför det nu skall finnas någon annan vilja på det hållet och bara därför, att
makten i fråga eventuellt kommer fram till vattnet mera än nu är fallet ’den
maste gorå språnget över vattnet och erövra oss. Men dessa nya förhållanden
borde val också motivera ett nytt betraktelsesätt beträffande själva avvägmngsproblemet.
När man ar 1914 i enlighet med andra försvarsberedningens
principiella uppfattning ansåg att 70 % av kostnaden borde gå till lantarmén
och 30 /o till flottan, kan det ju sägas, att detta sätt att bedöma problemet var
naturligt mot bakgrunden av dåvarande läge. Men för det första är det ju
nu, ur avvägningssynpunkt sett, att märka, att vi då rörde oss med ett tvåkropparsproblem.
Vi hade nämligen då endast förhållandet mellan armén och flottan.
I dag, som i dag är, är problemet inte längre ett tvåkropparsproblem utan
ett trekropparsproblem. Det är förhållandet mellan armén, flottan och det nya
vapen, om vars betydelse utskottet står ense, och scm utskottet därför också
föreslår självständigt organiserat. Men militärpolitiskt sett måste man också
saga sig, att betydelsen av sjösidan framträder starkare nu, än vad den har
gjort förut. Det är ju att lägga märke till, att vi ha en landgräns av 220 mil,
medan vår sjögräns uppgår till 260 mil. Det är vidare att märka, att över 90 %
av all vår import och export kommer och går sjövägen. Vi ha i handelsflottan
nedlagt ett kapital på omkring 527 miljoner kronor. Saltsjöfiskets båtar och
redskap beräknades för något år sedan åtminstone till omkring 42 miljoner
kronor. Vad stenkol sbehovet angår, kunna vi endast till en ringa bråkdel tillfredsställa
detta med en inhemsk brytning och äro härutinnan hänvisade till
import utifrån. Så ha vi erfarenheten från kriget. Det fanns två slags neutralitetsvakter,
dels den som utövades pa landbacken, då man vaktade vissa
broar och dylikt, och så flottans neutralitetsvakt. Neutralitetsvakten på landbacken
kostade oss 197 miljoner kronor, medan flottans neutralitetsvakt kostade
72 miljoner kronor, och dock är det att märka, att den senare neutralitetsvakten
gjorde en hel rad av nyttiga ting, vartill lantarmén icke uppvisade motstycke.
Jag erinrar om, hur den avvärjde omkring etthundra försök till neutralitetskrsinkning,
hur den avväpnade åtskilliga tusentals minor, hurusom den
gav konvoj åt några tusen handelsfartyg, och hur den gjorde en hel del annan
nytta, som faktiskt och praktiskt tedde sig mera påtaglig än den nytta, som
gjordes av neutralitetsvakten pa landbacken. Nu vet jag vilken invändning,
man ämnar gorå. Den restes redan i försvarsutskottet. Man säger, att det
var Ira Moms’ 600 tusen bajonetter, som voro avgörande, och att det var dessa,
som skänkte nödig auktoritet åt den svenska marinen i dess neutralitetsvakt’.
Ja, naturligtvis vill jag ingalunda, herr talman, förneka, att den aktning, den
respekt, som visades landets flagga vid neutralitetsvaktens bestridande’icke
helt och hållet var^sammansatt av hänsyn till den marina stridskraftens styrka,
utan att den också sammansattcs av hänsyn till de övriga stridskrafterna de
övriga möjligheterna för landet att. därest dess neutralitet bleve kränkt, tillgripa
repressalier. Men i det störa hela kan man säga, att erfarenheterna fram
neutralitetsvaktens dagar ha givit stöd och starkt stöd åt den uppfattning, som
vi i betraktande av det nya militärpolitiska läget anse oss berättigade att hysa,
nämligen att sjögränsens intressen få en viss preponderans framför landgränsens
och att det därför i viss motsättning till den föregående ärade talarens uttalande
nog pa vart hall har funnits och finnes alltjämt med än större bestämdhet
den ni eningen, att för en framtida svensk försvarspolitik en starkare
orientering åt sjöförsvaret är befogad och av förhållandena påkallad.
. Vad flygvapnets utveckling beträffar är det ju uppenbart, att där stå vi
inför den stora och verkliga revolutionen i krigstekniken. Vad den kan inne
-
Lördagen den 23 maj £. m.
59 Nr :*>S.
bära i ett kommande världskrig, ja, därom är det i själva verket svart att i dag svarsvåstndet»
göra sig en föreställning. Men får man döma av sakkunnigas rapporter och ut- ordnandt
talanden, så är det tydligt, att utvecklingen av detta vapen under de år som mi m.
förflutit sedan fredsslutet, har varit sådan, att fråga är, huruvida det ej korn- (Forts.)
mer att spela den första fiolen i framtiden. Vid sådant förhållande, är det, herr
talman, måhända naturligt, att den synpunkt beträffande lantarmén, som man
i dag på vårt håll har, icke är densamma som man hade, när man 1914 sysslade
med frågan om avvägning de olika vapnen emellan. Det är också denna
övertygelse som har satt sin färg på den försvarspolitik, som vi hylla.
För egen del måste jag säga, att om man betraktar den samlade försvarseffektiviteten
utav de olika försvarsresurser, som landet utvecklar, såsom det
avgörande, så är det fråga om, huruvida icke herrarna pa högersidan bedriva
en betänklig politik, när de vilja ovillkorligen binda oss vid en lantarmé i samma
omfattning, som den har enligt provisoriet, med klar påföljd, att den störa
massan av kostnader alltjämt bindes vid denna försvarsgren, och med klar
påföljd å andra sidan att, i den mån behovet av en utveckling av nya vapen,
som äro både effektivare och ändamalsenligare med hänsyn, till vart lands nentralitetsuppgifter,
gör sig gällande, denna utveckling. hindras därigenom att
kostnaderna redan äro absorberade av den oproportionerligt störa lantarmén. Jag
tror därför för min del, att den tankegang, som ligger under, åtminstone från vårt
Pall, utskottets förslag, nämligen att det också skall markera en orientering
bort ifrån den företrädesställning, som lantarmén har i det nuvarande försvarssystemet,
är fullkomligt riktig, och jag har, herr talman, för min del ansett,
att den i dagens försvarsdebatt torde i någon mån under stakas.
I herr Lindmans anförande fanns det emellertid ett uttalande, som föranleder
mig till att anställa jämväl en annan reflexion. Herr Lindman säde: Det
går ju ändå icke att försvara landet bara med demokrati. — Nej, herr Lindman,
vi ha heller aldrig tänkt försvara landet bara med demokrati. Fn för herr
Lindman säkerligen välkänd härförare under världskriget vid namn Luden -dorff har i sina minnen gjort följande beaktansvärda uttalande: »I Berlin kunde
man icke dela vår uppfattning angående krigets nödvändighet och icke finna
den järnvilja, som bemäktigar sig ett helt folk, och för vilken det finns bara
en sak- kriget och segern. De stora europeiska demokratierna hava lyckats
åstadkomma detta. Gambetta i Frankrike 1870—71, Clemenceau och Lloyd
George ha under kriget med fasthet ställt sina folk i segerns t.ianst.» lill
detta uttalande knyter den bekante belgiske socialdemokraten Vandervelde,
som anfört det i en bok, som jag för ögonblicket har i mm hand, följande uttalande,
som jag gärna vill också läsa upp, därför att det synes mig pa ett
alldeles’riktigt siitt ange vad som är kärnan i detta spörsmål. Han säger beträffande
Ludendorffs uttalande följande: »Det skulle vara mera exakt att
säga, att det är folken i Frankrike och England, som ha ställt sina regeringar
i segerns tjänst. De ha segrat, alldenstund de haft viljan att segra, d. v. s. att
rädda sig själva, och denna järnvilja, som fattades i Berlin, danas mke i_ kasernernas
skola, utan den danas i livets och frihetens skola.» Det är på det sista,
herr Lindman, jag för min del skulle vilja lägga accenten: Ett folks försvarslcraft
— det har ju redan delvis berörts av hans excellens herr statsministern —
sammansättes icke bara av det levande materialet eller av den materiella tekniken.
Det sammansättes kanske i väsentligaste mån av dess frihetskänsla.
Ett folk, uppfostrat i och till frihet och som därför älskar friheten, en. demokratisk
nation, där varje myndig medborgare också känner sig såsom lika berättigad
i landets öden som alla andra och som har både sin del av makten och
sin del av ansvaret, ja, i en sådan nation leder påfrestningen utifrån icke lika
lätt till ett sammanbrott som den gör i en nation, vars statsskick är byggt pa
autokratiska principer. Yad som egentligen bragte 1 yskland till det kåta
-
> r 38. 6Q
Lördagen den 23 maj f. m.
J^välZdets Str0falf sammanbrottet — det erkännes i grund och botten av Ludendorff i det
ordnande upplasta stycket var detta att den tyska nationen var en nation av underm.
m. satar■ Dar fanns alltför litet gemenskap med demokrati och frihetens idé
(Forts.) och det var därför man icke kunde utveckla den okuvliga och segrande kraft''
som de demokratiska staterna kunde.
Det tillkommer emellertid, herr talman, ytterligare en synpunkt. Herrarna
ha har liksom jag under riksdagens lopp fått en berättelse om Nationernas förbunds
rads verksamhet under år 1924 samt femte förbundsförsamlingen i
breneye, utgiven genom utrikesdepartementets försorg. Där finnes eu rapport
M3m jag lormodar har föranlett mången mer än mig att stanna i begrundan
.en handlar om användning i krig av kemiska ämnen och bakterier och är avf™,
av nagra av Europas namnkunnigaste kemister till den blandade s k
tillialliga kommissionen. I denna rapport ställdes man inför saker så fruktansvärda
att man verkligen frågar sig, om kulturen kan överleva’ett kommande
världskrig. Vi fa där veta, att därest dessa nya, numera till tusentalen
uppgående gaser som man har upptäckt under den sista tiden, sättas in så betyder
det en förödelse så fruktansvärd av allt levande, att därom kunna vi inte
gorå oss den blekaste föreställning. Vid sådant förhållande blir ju den naturliga
problemställningen, att antingen få vi lov att tillintetgöra militarismen
eller också kommer militarismen att tillintetgöra kulturen. När därför utskottet,
lat vara i förbigående, säger, att det i sitt ställningstagande till militärtragan
jämväl velat markera en vilja ifrån den svenska nationen att medverka
i en internationell utveckling för rustningarnas begränsning, så lägger åtminstone
jag för min del in i detta uttalande jämväl känslan av huru vanskJtirr
hänsyn till de fruktansvärda förstörelsredskap, som ställas i utsikt
tiet !?.h* o,/ saväl sma som stora nationer att kunna värja sig. Jag tänker på
det iörhallandet, att just i ett modernt krig hela den civila befolkningen är så
engagerad i krigets förande, industriellt och i övrigt, att den åtskillnad, som
man inom tolkrätten hoppas skall göras, när det gäller användande av dylika
vapen, den kan nog, tyvärr, icke göras, när kriget en gång står där. Alltså,
även med hänsyn till detta har jag för min del förlorat tron på möjligheten att
varna oss pa de vägar, som företrädas av dem, vilka alltjämt vilja, att lantarmen
skall stå där obeskuren, och resa motstånd mot en orientering av försvaret
pa dessa andra och nya linjer, där det kan finnas en bättre möjlighet att
tor en rimlig kostnad nå samma försvarseffektivitet.
Herr talman jag vet mycket väl, att den dag, som nu är. och kanske också
under morgondagen, stå kring den svenska riksdagen och dess beslut mycket
stridiga meningar. Jag såg ett förslag från en bekant högerskriftställarinna.
gående ut pa att man skulle flagga på halv stång, att de välsinnade tidningarna
borde utkomma med svarta sorgkanter, att man borde anlägga sorgdräkt o s v
Ja det är mycket möjligt, att känslan är äkta i det fallet. Jag vill för min
del ingalunda visa någon vanvördnad mot en äkta känsla, men nog tror jag å
andra sidan att det beslut, som vi gå att fatta i överensstämmelse med utskottets
linje, det beslut, som kommer att engagera den svenska arbetarklassen i
national!örsvaret,_ som ^drager den logiska konsekvensen av demokratiseringsverket
befinner sig i så klar och sund samstämmighet med hela den demokratiska
politikens tankegång här hemma alltifrån Karl Staaffs stora anförande i
Karlskrona, där han utvecklade folkets förtroende som den nödvändiga moraliska
grundvalen för försvaret, och fram till den dag, som i dag är, att vi
^)a11vf,./s^ers^an0taga gärna, herr Lindman, det fruktansvärda ansvar, som man
vill lägga på våra axlar. Ty vi veta, att det finns ett ansvar, som är ännu
större, det nämligen att fortsätta alltjämt pa den olyckliga väg för vilken den
6 februari 1914 står som symbolen, och alltjämt låta gapa en stor klyfta mellan
Lördagen den 23 maj f. m.
G1 Nr 38.
nationens flertal och nationellt försvar. Det vore enligt min uppfattning, därest
brydsamma tider komma för vårt land, en större fara, och det är därför jag ordnande
förenar mig i det yrkande, som framställdes av herr Eriksson i Gränges- m. m.
berg. (Forte.)
Herr Kristensson i Göteborg instämde häruti.
Herr Holmgren: Herr talman! Sedan lång tid tillbaka gör sig inom hela
den civiliserade världen en stark reaktion märkbar emot våldet såsom en faktor
vid avgörandet av privata mellanhavanden och motsatsföihållanden mellan staterna.
Det finns ingen i denna kammare utanför den s. k. moskvabänken, som
inte påverkats i sådan riktning.
Härav följer också, att vi alla äro lika angelägna om att bevara freden. Vi
äro ännu starkt påverkade av de ohyggligheter, som världskriget medfört; och
som en naturlig konsekvens härav har framkommit kravet på en allmän avrustning
i hela världen. Man förmenar, att därest inga försvarsanstalter finnas,
så finns heller ingen möjlighet till krig. Men så länge människan har armar,
ben och tänder, kan hon slåss, om hon vill, och så länge hon har huvud,
kan hon också uttänka tillhyggen att använda sig av. En allmän avrustning
nu skulle endast återföra kriget till de primitiva former det hade i forna dagar.
Men då vid behov industrien kan tas i anspråk för krigsmaterieltillverkning,
skulle det inte dröja länge efter en inträffande konflikt mellan två länder, förrän
moderna försvarsanstalter skulle komma liksom framsprungna ur jorden.
En allmän avrustning har sålunda enligt min tanke ingen betydelse för
världsfreden, om icke dessförinnan de internationella rättsförhållandena äro definitivt
ordnade och ett auktoritativt institut upprättats för den internationella
rättsskipningen.
Att vi för vår del skulle genom en avrustning frånsåga oss möjligheterna att
försvara vårt oberoende, därest vi bli angripna, synes också av vår nuvarande
regering anses oklokt, då den icke varit beredd att framlägga något förslag i
sådan riktning.
Vår nuvarande försvarsminister har vid flera föregående tillfällen i denna
kammare framhållit, att vi borde demonstrera vår uppriktiga fredsvilja, genom
en nedskrivning av vårt försvarsväsende och därigenom visa ett pacifistiskt
föredöme för andra nationer.
Det vore ett slag i luften. I de stora kulturländerna har man sa ringa intresse
för vad som händer och sker i vårt lilla land, att de stora tidningarna endast
ytterst sällan har någon liten notis, ofta felaktig, om våra förhållanden.
Statsministern har ej heller upptagit denna synpunkt bland dem han lagt på
denna fråga, då han proponerat riksdagen föreliggande förslag. Han önskade i
likhet med sin företrädare en lösning av försvarsfrågan, som svarade mot den
i valet uttryckta folkmeningen, som enligt hans uppfattning omisskännligt krävt
en nedsättning av landets militära bördor till bättre överensstämmelse med vår
ekonomiska bärkraft och med det förändrade utrikespolitiska läget.
Är det emellertid berättigat att tala om, att landets militära bördor överstiga
vår ekonomiska bärkraft, är det inte överord, när man på många håll talar om
att vi digna under försvarsbördorna, när årets statsverksproposition slutar på
108 miljoner kronor i ordinarie anslag och 39 miljoner kronor i extra anslag till
försvarsväsendet?
Åtminstone förefaller mig det talet skäligen obefogat med hänsyn till vad vi
anse oss ha råd att offra för andra ändamål, som svårligen kunna anses lika
trängande. Redan i remissdebatten hade jag anledning att peka på dessa för
-
Nr 88. 62
Lördagen den 23 maj f. m.
Ang. försikar
sväsendet s
ordnande
m. m.
(Forts.)
hållanden men med risk att upprepa mig själv vill jag ånyo taga fram några
siffror. År 1920 gåvo vi ut för sprit, vin och maltdrycker 427 miljoner kronor
1921 410 miljoner, 1922 340 miljoner. År 1923 brukade vi tobak för 136 miljoner
eller i det närmaste samma belopp, vartill fjolårets försvarsförslag uppgick.
Enligt 1914 års organisation skulle sjöförsvaret kosta 59 miljoner; 51
miljoner rökte vi cigarretter för ar 1923. Årets proposition ger åt sjöförsvaret
34 miljoner. Det snus, som för två år sedan konsumerades här i landet, kostade
31 miljoner. Enligt en tidningsnotis, som jag såg för en tid sedan, gav man i
Stockholm i fjol ut 300 kronor per huvud enbart för sådana nöjen, som äro belagda
med nöjesskatt. År 1905 uppgingo försvarskostnaderna till 51 procent
av de samlade statsutgifterna, enligt årets statsverksproposition gå de till 26
procent. När herr Hamrin, som nyss var fallet, insinuerar, att högern hellre
släpper efter på försvarskostnaderna än på utgifterna för sprit, då tar han fel.
Ännu har aldrig Sveriges höger undandragit sig de bördor, som varit nödvändiga
för försvaret.
Man måste väl ändå säga sig, att lika mycket som vi årligen offra på tobak
eller Vs av vad vi årligen lägga ned på sprit, det ha vi råd att offra för vårt
lands säkerhet, för att trygga våra materiella och kulturella värden, för vår
egen frihet, för våra barns framtid.
Såsom jag ser på försvarsfrågan, är inte försvarsväsendet en institution, som
nödvändigtvis måste stå orubbad i alla väder. Är det utrikespolitiska läget
sadant, att man med visshet kan säga sig, att mellanfolkliga konflikter icke inom
överskådlig framtid kunna inträffa av beskaffenhet att beröra våra intressen,
ja, då kan man naturligtvis lätta på försvarsbördorna, under förutsättning,
lätt organisationen är sådan,. att den vid behov lätt kan anpassa sig efter de
ökade krav som utrikespolitiskt oroligare tider nödvändigtvis måste ställa på
densamma.
Man måste då fråga sig: År läget ute i världen för närvarande sådant, att
man med någon större grad av sannolikhet kan förutspå en längre tid av lugn?
På den frågan svarar väl varje vettig människa ett bestämt nej. Före världskriget
hade vi ett oroligt hörn i Europa, det var Balkan, som ju också gav upphov
till världskriget. Nu ha vi oroshärdar snart sagt överallt. Det förhållandet,
att folk med olika språk och olika kultur bo om varandra i samma trakter,
är alltid en källa, till motsättningar, som sannerligen inte kunna hävas därigenom
att nationaliteter, som förut varit förtryckta, numera blivit förtryckare.
Man blir ingalunda övertygad om, att fredens ängel med budskapet om "frid på
jorden och människorna en god vilja är på väg att materialiseras, när man ser
ett gammalt kulturfolk, världens kanske mest idoga arbetare såväl inom clet
ideella som det materiella lockoutat från den övriga civiliserade världen, eller
när man ser ett annat, Europas till antalet största folk, gå i storstrejk mot den
västerländska civilisationen.
Vad ha vi å andra sidan att räkna som tillgång, då det gäller att bedöma
möjligheten att skriva ned vårt försvar? Vi ha intet annat än den vilja till
fred, som med den ökade kulturen börjar genomsyra den civilisera de världen.
Jag underskattar ingalunda fredsrörelsens betydelse. Det är nog inte längre
bara ett fåtal idealister, som fylka sig kring den fana som bär inskriften »fred
mellan folken», utan det är ett imponerande demonstrationståg, i vilket även
praktiskt och sunt tänkande människor deltaga. Vi kunna hoppas åtskilligt
av denna rörelse, men vi veta ingenting om dess framtida utveckling. Men den
som är .ansvarig vid byggandet av vårt lands framtid, som vi, mina heTrar, alla
är det i dessa dagar, han måste halla sig till realiteter. Vad han hoppas av
framtiden, har han inte rätt att taga med i sina kalkyler, endast vad han verkligen
vet. Och vad veta vi? Vi veta, att ur det frö, som fredstankens an
-
Lördagen den 23 maj f. m.
63 Nr 38.
hängare sått, har spirat upp en liten svag planta, Nationernas förbund, som Ang. för,
knappt kan anses sådd i vårtider, utan förvisso har många frostnätter ännu
att kämpa sig igenom, om den skall kunna bli vid liv. m.
Jag tror sålunda för min del inte, att tanken på en nedskrivning av vårt för- (Korta.)
svar har framkommit i en lycklig stund.
Vårt gamla svenska rättssamhälle har de djupaste rötter i tiden. Det grundades
långt innan sagan övergick till historia. Sekel efter sekel ha våra fäder
fogat sten på sten till vår samhällsbyggnad, som innehåller alla de andliga och
materiella värden, vilka utgöra resultatet av generationers idoga arbete.
Ha vi då rätt att riskera dessa obetalbara värden genom att enbart på förhoppningar
om eu sinnesändring hos de civiliserade folken fota en minskning av
våra försvarsanstalter, som även ni, mina herrar av regeringspartiet, måste
erkänna innebära ökad risk för vår självständighet som nation, därest vi bli
angripna.
Det förefaller mig meningslöst att här göra påbyggnader på vårt samhälle,
att stifta lagar för att ordna våra inre förhållanden, så att de om möjligt skola
tillfredsställa alla olika samhällsklassers berättigade anspråk, utan att vi dessförinnan
genom säkerhetsanstalter utåt tryggat möjligheten till fortsatt inre
arbete, utan att vi satt ett så säkert lås för vår port, att vi inte en vacker dag
måste underkasta oss ett annat folk med annan kultur, annat rättsmedvetande,
kanske helt och hållet avvikande från de riktlinjer, efter vilka vår utveckling
gått sedan hedenhös.
För oss, som tro, att fram till målet fred mellan folken går en lång, stenbunden
och törnbevuxen stig, för oss är ståndpunkten klar. Den kan inte bli annat
än uppskov. Men även den, som är optimist, och tror det tusenåriga riket
redan skymta i fjärran, borde väl ändå tveka, om man inte för den korta återstående
tiden borde låta allt förbli vid det gamla, då ju en nedskrivning av
vårt försvar måste anses innebära risker, som vi hittills under historiens lopp
lyckats undgå.
Herr talman! Jag är väl medveten om, att de ord jag här yttrat inte kunna
finna genklang hos denna kammares majoritet av i dag, och att ingen kommer
att ändra sin ståndpunkt. En överenskommelse är träffad och kommer väl att
respekteras av de fördragsslutande parterna, men det är dock ett viktigt avgörande,
som förestår. Val ha våra folkrepresentanter mången gång fattat
viktigare beslut, men dessa majdagar år 1925 komma dock att tillhöra historien,
och då våra tider dragas inför dess forum, så bör också bland handlingarna
finnas vittnesmål om vad man tänkte och kände inom olika samhällslager
och sålunda även bland oss, utgångna ur de gamla svenska borgerliga hemmen,
där kärleken till fosterlandet och betydelsen av dess försvar inplantats i de
späda barnaåren jämsides med vår etiska och religiösa fostran.
Ni måste förstå, mina herrar, att man i alla de hemmen under dessa dagar
följer våra åtgöranden med känslor av smärta, som närma sig dem, vilka gripa
oss alla vid en anförvants dödsläger.
När historien en gång skall skilja mellan oss, give då Gud, ni mina herrar
av majoriteten, att domen utfaller så, att ni sågo klarare på den nuvarande situationen,
än vi mäktade göra det, och att vi allt fortfarande då liksom nu kunna
kalla det land för vårt eget, »där våra barn en gång få bo och våra fäder
sova under kyrkohällen».
Herr talman! Jag instämmer i det av herr Lindman under debatten gjorda
yrkandet.
Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
Sr 38.
154
Lördagen den 23 maj e. m.
xvarsoälenåtts ^PpskJuta den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till kl. 7 e. m„
ordnande cia utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
m. m.
(Forts.) Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,46 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 23 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.
§ I
An4\.
f°r'' Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning första särsklldn
utsk°ttets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
m. m. nr 50 angående försvarsväsendets ordnande och nr 51 med förslag till värn(Forts.
) phktslag, ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar väckta motionerna
i dithörande ämnen; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet
till
Herr Fjellman, som anförde: Den fråga, riksdagen nu går att taga ställning
till, är av utomordentlig betydelse för vårt lands framtid, och det beslut,
som kommer att fattas, avvaktas med andlös spänning av 1,000-tals svenska
män och kvinnor. Sveriges frihet och självständighet kan nämligen en gång
bliva beroende av detta beslut.
Herr Lindman har i dag på förmiddagen underkastat utskottets förslag en
ingående granskning. För min del anser jag förslaget vara fullständigt otillfredsställande,
men skall jag nu endast dröja vid ett par punkter, som jag
särskilt finner anmärkningsvärda.
Enligt utskottsmajontetens förslag skall kavalleriet nedbringas från nuvarande
50 skvadroner till 17 skvadroner. Av dessa 17 skvadroner äro emellertid
endast 13 ryttarskvadroner, under det att de övriga 4 äro s. k. tekniska’
skvadroner. Dessa tekniska skvadroner — en gång i framtiden får man väl
hoppas att de erhålla sin delvis ännu oprövade materiel — måste i fält sönderfalla
i sina beståndsdelar: signal-, pionjär-, kulsprute- och pansarbilsförband
o. s. v.
Varje arméfördelning erhåller sålunda i realiteten endast tre skvadroner.
Då vid kngstillfälle kavalleriregementet dessutom måste avlämna ordonnansavdelnmgar
till högkvarter, armé- och arméfördelningskvarter samt brigadstaber,
avdela spaningsryttare till infanteriet ävensom organisera en hel del av
arméns träng och etappformationer, komma enligt sakens natur ytterligare
personal och hästar att avgå för dessa uppgifter. Vad återstår sedan av fördelningska
valleriregementet? Jo, en svag kår på 3 mycket uttunnade skvadroner
per fördelning. Denna styrka kan ju möjligen synas tillräcklig, då man
Lördagen den 23 maj e. m.
65 Nr 38.
vet, att i världskriget arméfördelningen stundom tilldelades än svagare kaval- Ang. /frieri,
men den är minst sagt otillräcklig, när man samtidigt tager i betraktande, sva,0sr2iande *
att vi här sakna självständigt kavalleri, som under världskrigets rörliga ope- m, m.
rationer täckte arméernas front. Det självständiga kavalleriet vill man näm- (Forts.)
ligen nu taga bort från oss. Då kan man verkligen med skäl tala om Sveriges
blinda arméfördelningar! Kavalleriet är fältherrens öga! Den befälhavare, som
icke har tillgång på detsamma, är oerhört handicapad i jämförelse med en
motståndare, som disponerar dylikt, och det beror på en slump, om de operationer,
de slag som han riktar mot fienden får åsyftad verkan eller icke.^Till
detta kommer en annan sak, och det är det, att om det hinner förflyta någon
tid, innan vi få fienden över oss — om vi beredas några månaders nådatid ■—•
så kunna vi fortsätta utbildningen av de värnpliktiga. Man kan då även få
tid skaffa materiel till artilleriet och ingenjörstrupperna. Men man kan icke
på en sådan kort tid uppsätta mera kavalleri än man från början har, och det
beror på att man kan icke lära en människa att rida på en tid, som understiger
ett år. Man kan icke dressera hästar, där inga hästar finnas. Men den saken
har jag förut många gånger berört, och jag skall därför icke närmare inlåta
mig på densamma.
Även försvarsrevisionen i tiden ansåg, att man kunde taga bort det självständiga
kavalleriet, men den insåg åtminstone, att man samtidigt icke kunde
uttunna fördelningskavalleriet utöver bristningsgränsen. Den förordade därför
bibehållandet av ett kavalleriregemente om 5 skvadroner utom arméfönlelningsramen,
ty, sades det i betänkandet, något kavalleri utöver det i arméfördelningarna
ingående måste finnas, icke endast med hänsyn till det vid mobilisering
erforderliga behovet av kavalleri, utan jämväl för att kavalleriet skall
vara i stånd att utan allt för stora olägenheter i fred förse generalstaben med
flera staber och formationer ävensom infanteriets officerare med erforderligt
antal hästar. Det går förvisso icke heller för sig att bara tunna ut förbanden
i det oändliga, ty förr eller senare brister det sönder. Ett kavalleriregemente
om 3 skvadroner ensamt är otillräckligt i fält för en arméfördelning. Ingen
makt i Europa har vågat sig på någonting sådant. _
Ju svagare infanteriets organisation och utbildning är, desto starkare borde,
logiskt taget, kavalleriet göras. Vår armés taktik måste ju hädanefter,
med den föreslagna organisationen, gå i början av ett fälttåg ut på att draga
sig tillbaka; man får göra sig beredd på återtågsstrider, tills den under utbildning
varande huvuddelen av de värnpliktiga blivit tillräckligt övad för
att kunna skickas ut till fronten, utan att blott bliva kanonföda. Men en återtågande
armé är lätt utsatt för upprivande kastastrofer, vilka inträffa med''
större sannolikhet, när eget infanteri är illa utbildat och utsättes för anfall i
flank och rygg av ett överlägset fientligt kavalleri, som det egna icke kan
hejda. Fälttåget i Rumänien är ett talande exempel härpå.
Vid upprättandet av en härordning är det nödvändigt att se till, för det
första att armén är tillräcklig, för det andra att utbildningen och utrustningen
äro goda och för det tredje att de olika vapenslagen äro ändamålsenligt avvägda
i förhållande till varandra. Är icke detta sista förhållandet, så kan
man icke tillräckligt utnyttja de resurser man har. Vad infanteriet och artilleriet
beträffar, så är jag villig medgiva, att dessa stå i något så när
rimligt förhållande till varandra enligt Kungl. Maj:ts förslag. Men för kavalleriets
del är förslaget felaktigt. Vid de senast genomförda härorganisationerna
i Europa äro, enligt vad jag inhämtat, siffrorna i förevarande avseende
följande. I Frankrike svarar en skvadron mot 7.05 kompanier. I Belgien
svarar 1 skvadron mot 6 kompanier. I Tyskland svarar 1 skvadron mot 3.5
kompanier. I Polen svarar 1 skvadron mot 5 kompanier. Och i Ryssland
svarar 1 skvadron mot 5.5 kompanier. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle i
Andra kammarens protokoll 1025. Nr 38. 5
Nr 38. 66
Lördagen den 23 maj e. m.
A.ng:Jör- Var armé 1 skvadron svara mot 9.3 kompanier, och en ytterligare förskjutning
^ordnande * till kavalleriets nackdel skulle äga rum, om utskottets förslag om utvidgning
ro. ro. med ytterligare 2 infanteriregementen genomföres. Den armé, som försvarsforts.
) utskottet föreslår, är ej bara otillräcklig och dåligt utrustad och utbildad, vil
ket
förut framhållits av åtskilliga talare, utan den är till råga på allt felaktigt
sammansatt.
Vad utbildningstiden för de värnpliktiga beträffar, vill jag säga, att från
vänsterhåll har man förordat en avsevärd sänkning av densamma, och möjligheten
att utan olägenhet göra detta har ju även därifrån motiverats. Jag vill
icke nu närmare ingå på vad som med största fog kan invändas mot de anförda
argumenten, men kan dock icke underlåta att framhålla en synpunkt.
De t är enligt min mening principiellt felaktigt, såväl då man giver en värnpliktig
ofullständig utbildning som än mer, när man skickar honom outbildad
mot fienden. Ja det är brottsligt att göra det sistnämnda. Tag till exempel
en landstormsman, som för 18 år sedan genomgått 30 dagars »viss militär utbildning».
Vid mobiliseringsklockornas klang sticker man i handen på honom
ett gevär, som han glömt bort huru mekanismen fungerar på och som han aldrig
lossat ett skott med, och så skickar man honom mot fienden att värna
den egna torvan, hustru och barn. Är dylikt riktigt? Nej, förvisso icke.
En nation,_ som sänder sina invånare i fält illa utrustade och illa utbildade,
brister i sin första plikt mot dem. Den är skyldig dem skydd, och den ger
det inte, när den underlåter att lära dem, huru de skola kunna skydda sig
själva, när den underlåter att giva dem de bästa medel härför och'' när den
utsätter dem för ett fältlivs strapatser, för vilket deras kroppar icke förberetts
genom träning.
Det är även ett psykologiskt missgrepp, när man beordrar individer att
fullgöra sin enklaste plikt mot fäderneslandet genom att skala potatis eller
rykta hästar. I den landsända, som jag har äran att representera, var det
förr bonden, som uppsatte soldaten och gjorde honom beriden på den häst, som
han uppfött på gården. Men hur blir det nu? Jo, det är drängen, som tar
värvning, och hemmanssonen, som skalar hans potatis och ryktar hans häst.
Den förre, drängen, utbildas till soldat och skall även kunna vidarebefordras
till underofficer och officer —- för övrigt det ena förnuftiga jag kunnat finna
i detta härordningsförslag — men bondesonen fullgör sin plikt mot fosterlandet
genom handräckningsarbete. Det är detta, som kallas att »lufta ut»
och »demokratisera» armén.
Det kan kanske synas förmätet av mig att stå och kritisera den av utskottsmajoriteten
i huvudsak godkända propositionen, då denna majoritet ju därigenom
ställt sig solidarisk med försvarsministern, när han i statsrådsprotokollet
förklarar, att han icke funnit det nödigt att till behandling upptaga,
eller bemöta de erinringar, som från ansvarigt militärt håll gjorts emot hans
härordningsförslag. Men just på grund härav och då jag anser mig besitta
en smula sakkunskap i denna fråga vill jag fastslå, att det förslag till försvarsfrågans
lösande, som nu av försvarsutskottet tillstyrkts, av de militära
myndigheterna på alla bärande punkter förklarats vara av en sådan beskaffenhet,
att det icke kan anses vara för vårt land betry(fejande.
Det tjänar förvisso ej mycket till att tala i denna fråga, ty utgången torde
efter allt att döma vara på förhand given, det tycks ju vara uppgjort genom
en kompromiss hur det skall gå. Vänstern i vårt land ser optimistiskt på
våra framtidsutsikter. Jag hoppas innerligt, att den har rätt och att ej den
dagen skall komma, då den med grämelse och kanske förtvivlan skall se tillbaka
på det beslut, som den i dag tänker medverka till.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Lindman m. fl.
Lördagen den 23 maj e. m.
67 Nr 38.
Vidare yttrade: -dn#. för
svauvasendeta
Herr
Litliander: Herr talman! Under gårdagens lopp kom det mig till- m. m.
hända ett telegram, så lydande: »Föreningen för Göteborgs försvar, samlat (Ports.)
till allmänt årsmöte, får härmed anhålla, att ni, vår styrelseledamot, måtte
till vederbörande frambära föreningens bestämda protest med den föreslagna
omfattande nedskrivningen av Sveriges försvar. Enligt uppdrag. Styrelsen.»
Här har denna förening med påvisande av rikssynpunkter varnat för det steg,
som andra kammaren och riksdagen står i begrepp att taga, när den antar
det utskottsbetänkande, som här föreligger. Jag anhåller, herr talman, att
på detta vis få bringa dessa ord till kammarens kännedom och även till herr
statsrådets och chefens för försvarsdepartementet, som är här närvarande.
Det var också i går kväll ett möte, som samlat 2,000 medborgare i Göteborg
och som aftonen före den dag, då Sveriges riksdag behandlar frågan om
vårt lands försvar uttalat »sin skarpa protest mot särskilda utskottets förslag till
nedskrivning av rikets försvarsmakt, ett förslag, som utsätter vårt lands fria
tillvaro för de allvarsammaste faror och nedsätter vår prestige utåt, utan att
utredning föreligger, att nedrustningen medför motsvarande lindring eller fördel
för landets ekonomi». I den vid detta möte fattade resolutionen heter det
vidare: »Skulle riksdagen fatta detta ödesdigra beslut, är det vår bestämda
föresats att på alla lagliga vägar medverka till att vårt försvar snarast möjligt
blir återupprättat.»
Det är ju så, att man kan se på dessa saker ur kulturell, historisk och ekonomisk
synpunkt. Det är klart, att en ganska stor mängd av vårt folk icke
finner denna lösning sådan, att den kan godtaga densamma, och att den icke
kan underlåta att protestera. Vi ha oerhörda kulturella värden att värna om
och vi ha historiska värden, som måhända intet annat land, och när man nu
vill rasera de medel, med vilka vår historia skrivits under vår stormakts dagar,
då må det vara förklarligt, om folket icke kan förstå den överenskommelse,
som här, kanske med några få rösters övervikt, träffas om att vårt gamla
historiska försvarsverk skall skrivas ned. Det finnes värden i vårt land, som
icke kunna mätas med pengar, men om man skall lägga en ekonomisk syn
på dessa frågor, vill jag göra gällande, att det kan vara fråga om, huruvida
det icke är ett större slöseri att såsom här sker draga ett streck över den nuvarande
försvarsorganisationen och därmed även för olika samhällen i bygderna
vålla de ekonomiska olägenheter, som otvivelaktigt följa av fattandet
av detta beslut.
Jag vill också påpeka, att den besparing, man tror sig göra, blir kanske icke
någon besparing för skattedragarna, ty det kan hända, att de ersättningar,
som skola lämnas och som vi icke ha någon utredning om, komma att gå till
avsevärda belopp, tillika med det som får betalas ut under övergångstiden.
Man kan då ha skäl att säga, att det är ett synnerligen oekonomiskt steg, som
här tages.
Man kan undra, hur det är möjligt, att olika länder kunna ha råd till dessa
stora utgifter för att få ett sådant försvar, som de ha, och att de mäkta bära
det. Hemligheten är kanske, att dessa skattemedel, som gå till att bestrida
försvarsutgifterna med, i väsentlig grad användas till att betala arbetsprestationer
av olika art i samhället och att de i hög grad återgå till staten i form av
skatter och på annat sätt. Detta är sålunda kanske hemligheten med att dessa
länder icke alltid känna så svårt följderna av dessa stora utgifter.
Jag skulle också vilja peka på den stora skillnad, som råder mellan vårt
land och andra länder i avseende å byggnaden för flottan. Vi bygga här för
.skattemedel på våra egna varv och giva arbetsförtjänst åt verkstadsarbetarna.
Men det finnes andra länder, som bygga på utländska varv och för lånta me -
Nr 38. 68
Lördagen den. 23 maj e. m.
Ang. för- del. Pengarna äro därför icke hos oss borta därmed, att vi för dem bygga
''''”we pansarbåtar eller J''a^are‘
ro. m. Hans excellens herr statsministern reagerade mot att det sagts, att utgifterna
(Forts.) för försvaret icke ha hämmat samhällets produktiva krafter. Det jag nyss
tillät mig säga utgör ett stöd för den uppfattningen, att utgifterna för försvaret
icke äro bortkastade.
^Det var en sak, som herr Eriksson i Grängesberg, den ärade representanten
på dalabänken, framhöll på tal om användningen av de medel, som nu gå till
försvaret. Han sade, att de kunde gå till andra och nyttigare ändamål, och
nämnde särskilt, att man kunde hellre — bygga hospital än använda pengarna
till försvaret. Jag skall icke göra den reflexion, som jag skulle kunna
göra i anledning av denna hans uppfattning och detta uttalande, men däremot
ber jag att få säga något om vad han vidare yttrade om att pengarna kunna
användas till lösande av arbetslöshetsfrågan. Ett sätt att lösa arbetslöshetsfrågan
•— eller i varje fall att icke öka arbetslösheten — är just att icke göra
alltför stora ingrepp i den försvarsorganisation vi nu ha och därmed skapa
arbetschef på olika sätt. Men detta skulle vi göra genom att följa utskottsmajoriteten.
Det var en annan ärad representant, på jönköpingsbänken, som ville framhålla
fördelen av antagandet av ”utskottets förslag genom att säga att man
därigenom går in för nybyggnader för flottan i långt högre grad än vi gjort
på många år. Jag vill då säga, mina herrar, att det är icke svårt att gå in
för ökade nybyggnader för flottan, om man jämför med de senaste åren. Ty
det är något oerhört i svensk historia, huru litet man under en lång följd av
år gjort för flottan. Ja, på senaste åren har det nästan blivit rekord härvidlag,
i det att flottan fått förfalla i en grad, som ingivit oss allvarlig oro och
skäl till anmärkningar.
_ Hans excellens herr statsministern yttrade bland annat, att försvaret skall
vila på demokratiska krafter. Det är önskvärt, att så sker. Ja, det var ett
av de önskemål, jag vid remissdebatten tillät mig uttala från denna plats, att
man skulle låta försvaret vila på så bred bas, att det kunde omfattas av alla
i landet, så att försvaret bleve vad det bör vara, ett folkvärn. Jag tillät mig
peka på den uppfattning, som bär upp försvaret exempelvis i Schweiz. Men
det hindrar icke — även om man på den punkten delar hans excellens statsministerns
uppfattning, att försvaret, om det skall bära frukt, skall uppbäras
— det hindrar icke, säger jag, jämväl av demokratien — att det försvar man
har, får vara så effektivt som möjligt, så att det man får i alla fall är en god
valuta för de pengar, som givas ut, och så, att ej, som nu verkligen blir fallet,
man får ge ut mycket pengar men får mycket dålig valuta tillbaka.
Det var ännu ett yttrande av hans excellens, som jag fäste mig vid. Han
sade, att när försvaret ordnas in bland demokratiens uppgifter, vinner försvaret
i styrka och skänker erfarenheter. Jag instämmer fullt och helt däri.
Det är sant, att i den mån demokratien tar upp detta på sitt program och vill
medverka till att få fram just detta, som vi framhöllo vid remissdebatten,
nämligen ett folkvärn, ser man, att försvaret icke är annat än ett försök att
värna mot anfall. Det ökar otvivelaktigt demokratiens intresse och förståelse
för denna fråga. Men vad jag beklagar, är, att när demokratien tar upp det
på sitt program — eller, rättare sagt, när det socialdemokratiska partiet, tar
upp det på programmet och genomför det — att det då börjar med en sådan
nedskärning, att det vill många år till under stiftande av bekantskap med det
och förvärvande av erfarenhet att återvinna vad man nu sopar bort. I likhet
med hans excellens anser jag det vara till gagn för saken, att det blir en annan
förståelse för det, givetvis därigenom/att de demokratiska partierna så att
säga lägga sig ombord med det, på sätt som sker. Men det blir väl mycket,
Lördagen den 23 maj e. m.
69 Nr 38.
som för den saken uppoffras genom ett bifall till det förslag, som nu före
ligger.
. ordnande
Det var en ärad talare, som nämnde, »att det ej är vänsterlösningen, som m, m.
förvandlar våra gamla regementen till museiföremåi. Det äro de redan. Det (Forts.)
har tekniken åstadkommit». Jag vill säga att det är en underlig syn på tingen,
när man nu såsom museiföremåi betraktar våra gamla ärorika svenska
regementen, som varit med att skaffa riket anseende och storhet. Det är d.et
tack för god vakt, som från en talarstol här i denna kammare uttalas till
dem, i det ögonblick, då man är beredd att med kallt blod avskriva dem! Jag
kan ej annat än med ytterligt beklagande konstatera, att ett dylikt yttrande
vid detta tillfälle har blivit fällt. I bygderna ser man sannerligen icke på
dessa regementen såsom några museiföremåi. Där ha de levt sig in på olika
orter och ha ingått så i bygdens liv och i ortens liv, att man där ser^på dem
med andra ögon. Därom vittna de enstämmiga yttranden, som från olika
håll i dessa dagar ha strömmat hit till Stockholm, och som spritts i pressen,
rörande önskningar om, att regementena icke skola på dessa platser ges till
spillo. Här har redan av vårt partis ledare berörts det beklagliga i, att kustfästningar
skola läggas i materialreserv och bli utan någon som helst nytta,
när de verkligen behövas. Och även på denna punkt ber jag att få instämma
i den kraftiga protest, som härvidlag framställts av honom. Man stryker det
fria skytteväsendet. Man säger i ena ögonblicket, att man vill ha ett billigt
försvar, och stryker samtidigt den form av försvarsväsende, som måhända är
det billigaste och mest demokratiska, som finnes i vårt land.
Det är en punkt, herr talman, som jag skall be att få uppehålla mig vid
med några ord, nämligen att, icke annat än jag kan förstå, innebär detta
förslag, som föreligger i utskottets betänkande, en orättvisa mot svensk ungdom.
Den förtjänar att behandlas på annat vis. Omvårdnad och omsorg om
den kräva, att när den en gång skall gå ut till att värna sitt land, som den
säkerligen gör med iver och känsla för landet, att den då skall ha rätt att fa
en annan utbildning än den, som utskottets betänkande ger. Och den har rätt
att fordra, liksom alla medborgare i detta land, att när man ändrar något bestående,
skall man komma med något, som i verkligheten är bättre. Och
man skall åtminstone kunna åberopa någon verklig auktoritet från sakkunskapen
för det. Det är detta förslag i total avsaknad av, och även den ärade
talaren på dalabänken erkände, att någon sakkunskap kan icke detta förslag
stödja sig på. Det är ganska säkert, att om nu, med den makt, som majoriteten
här äger, detta förslag drives igenom, kommer det icke att bli ett på stället
vila för dem, som ha en annan uppfattning. Det tränger sig fram försök att
rätta till det. Och därvidlag kommer den svenska ungdomen att. säga sitt
ord och det måhända på ett sätt, som den nuvarande regeringen icke anar.
Den lösning, som försvarsfrågan fått i det föreliggande betänkandet, den är
icke någon lösning. Den är icke tillräckligt övervägd. Och jag ber, herr
talman, med dessa få ord få instämma i det yrkande, som här först framställts
av amiral Lindman.
Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Uti det anförande, varmed
hans excellens herr statsministern öppnade dagens debatt, giorde han
vissa erinringar mot högerns ställning till försvarsfrågan. I alla väsentliga
punkter blev han bemött av herr Lindman. Hans excellens hade också ett.uttalande
angående det gamla lantmannapartiets ståndpunkt vid° urtima riksdagen
1892 till frågan om 90 dagars övningstid. Han gjorde då gällande ■—
vilket var riktigt — att en viss obenägenhet hos lantmannapartiet för att acceptera
denna övningstid fanns vid den tiden. Man bör emellertid för att kunna
rätt bedöma dessa mäns ställning till frågan om utsträckt övningstid so
Sr 38. 70
Lördagen den 23 maj e. m.
evcirgväsendeis din ui} de* varuti de sågo spörsmålet. Varje fråga bör bedömas
ordnande eiter de tidsförhållanden, och åskådningar som då äro för handen, och så bör
m. m. man göra även i detta fall. Det är sant, att det fanns en viss obenägenhet hos
(Forts.) lantmännen att acceptera förslaget om ökad övningstid och detta av två skäl.
Det ena var det, att lantmännen ännu icke erhållit fullständig grundskatteavskrivning
utan trycktes alltjämt av de bördor, som rustningen och roteringen
utgjorde. Så länge grundskatterna ännu vilade på deras axlar, var det för
bönderna en angelägenhet av vikt att se till, att dessa bördor bleve avlyftade.
Det var således endast under förutsättning att så skedde, som de för sin del
kunde befinnas villiga att acceptera de 90 dagarnas övningstid. Men det var
även en annan omständighet, som var anledning till deras tveksamhet. Vi skola
nämligen komma ihåg, att tanken om allmän värnplikt hade ännu icke på den
tiden trängt igenom hos det svenska folket. Värnpliktsarméer funnos väl i
Preussen och några andra europeiska länder, men det är klart, att eftersom tanken
om allmän värnplikt ej brutit sig igenom i vårt land var det vid den tidpunkten
en av anledningarna till att lantmännen icke utan vidare kunde godtaga
det förslag, som då förelåg. Även den tiden voro lantmännen i regel konservativa,
och man gick ej in för något nytt, om man ej kunde skönja, att detta
nya var bättre än det gamla, som man skulle lämna bakom sig. Jag menar,
att det blir missvisande, när man anför ett citat av en lantmannarepresentant
från den tiden, utan att ställa det i belysning av dåvarande tidsförhållanden.
Hans Andersson i Västra Nöbbelöv var en framstående man i denna kammare.
klen hur gick det med hans åskådning med avseende på försvarsfrågan? Ja.
det känna vi allesammans. Inför nya förhållanden och ändrad situation insåg
han, liksom många andra, att den ståndpunkt han tidigare intagit icke längre
kunde äga bestånd. Detta är att följa utvecklingen, och jag tror, att det kommer
att hända oss litet var. Och det kan till och med hända hans excellens
herr statsministern att, när han varit med så länge, att hans lockar grånat, han
nog också har varit med många gånger om att flytta sina tältpinnar. Andersson.
i Skivarp och Karl Persson i Stallerhult tillhörde denna kammare under
urtima riksdagen 1892 och sutto här sedan under många år. Hans Andersson
var kallad till ledamot i den stora Lundebergska försvarskommittén. Om
jag ej minnes orätt, gick Hans Andersson da in för 255 dagars övningstid.
Detta uttryck för försvarsvänlighet av Hans Andersson och hans samtida,
renderade ju också dem vid den tidpunkten ett mycket omilt omdöme av en ledamot
av denna kammare, en ledamot, som ännu sitter på Malmöbänken. Jag
minnes mycket väl, jag minnes som i går den dag, då denne värde ledamot utslungade
mot dem och deras partivänner epitetet: »slösarbönder». Därmed
var ett nytt slagord funnet, ett slagord som sedermera kom till flitig användning
i den påföljande valstriden, antagligen med eu viss effekt. Jag har med
det nu sagda sökt att sätta Hans Anderssons ställning till försvarsfrågan i
rätt belysning. Ty med det citat, som hans excellens statsministern i dag på
förmiddagen anförde, blev den saken icke tillfredsställande belyst.
Herr Eriksson i Grängesberg mödade sig mycket med att jämföra det i fjol
framlagda förslaget i försvarsfrågan med det nu föreliggande. Ja, jag kan
ju första, att det kan vara behagligt för honom att göra en dylik jämförelse.
Men vad har den för betydelse i detta fall? Ingen, såvitt jag kan förstå. Den
enda jämförelse som kan tillmätas betydelse är en jämförelse mellan de försvarsordningar
som nu finnas och de man får i stället. Om vi nu för vår del
anse, att det nya man här ifrågasätter icke innebär den trygghet för fosterlandets
.frihet och självständighet, som det vi redan ha, så är det klart, att
detta blir avgörande för vår ståndpunkt.
Sedan kom herr Eriksson in på den efterlysta utredningen om ersättning åt
de samhällen, som nu komma att förlora sina regementen. I avseende härå
Lördagen den 23 maj e. m.
71 Nr 38.
anförde han såsom ursäkt, att man hade handlat precis på samma sätt som
regeringen i fjol. Ja, visserligen, men det är dock två saker, som man härvidlag
får taga i betraktande. Den ena är, att det gjordes skarpa erinringar mot m.
de brister, som fjolårets förslag hade i berörda hänseende, vilket borde ha för- (Forts.)
anlett, att dessa brister blivit undanröjda i ett nytt förslag. Så har inte skett.
Den andra omständigheten, som man får taga i betraktande, är att den starkare
nedskärning, som nu föreslås beträffande truppförband och regementen,
frågan om ersättning åt dessa samhällen får en större och mer betydande
ekonomisk innebörd än den hade förlidet år. Detta, menar jag, är ett ytterligare
skäl, varför en utredning i avseende å . kostnaderna borde förelegat.
Erikssons försvar på denna punkt är fullständigt ohållbart.
Herr förste vice talmannen hade ett anförande, mot vilket jag både tänkt
göra en del erinringar, men jag skall icke göra det med hänsyn till att herr
förste vice talmannen nu sitter på talmansstolen. Då han emellertid, sade, att
högern är gammalmodig i sin åskådning i fråga om försvaret, vill jag framhålla,
att vi sätta en heder i att vara gammalmodiga, ty just genom den gamla
metoden ha vi i åtminstone hundra år bevarat vår fred och vår frihet. Yi äro
icke fullt övertygade om att, då man nu slår in på minskningar i avseende å
försvarsväsendets organisation, det svenska folket skall vara betryggat i sina
hem på samma sätt, som det har varit under gamla tider. Vi taga därför
med jämnmod, att herr förste vice talmannen säger om oss, att vi representera
en gengångare från fordom.
Herr Hamrin hade ett särdeles temperamentsfullt anförande. Jag vet icke,
varför det nödvändigt skall vara påkallat, att det svenska folkets representanter
under överläggning i en allvarlig fråga skola så skarpt bedöma varandras
olika uppfattningar. Vi äro dock svenska män. och kvinnor allesammans.
Jag tror för min del, att vi mena ärligt och uppriktigt, trots våra^ skiftande
meningar, men låtom oss överlägga lugnt och sansat utan förebråelser
mot varandra. Allesammans sträva vi efter att komma till avgöranden som
gagna fosterlandet.
Herr Hamrin utropade med patetisk stämma: Spåren .förskräcka! Vilka
spår, herr Hamrin? Jag vill betona, att högern, som suttit vid makten under
större delen av det sista århundradet, skulle väl om den hade haft benägenhet
för att stifta ofred med andra folk nog kunnat finna anledning att göra. detta.
Men högern har städse vårdat sig om att upprätthålla freden. Förtjänsten
därav tillkommer icke högern allenast, det vill. jag gärna erkänna, men jag
trotsar någon att kunna göra gällande, att män i ansvarig ställning här i riksdagen
på högersidan någonsin sökt göra propaganda för krig eller gjort uttalanden
i sådan riktning. Jag tror, att herr Hamrin skall få svårt att genom
forskningar i riksdagens protokoll få belägg för en sådan uppfattning. Jag
förstår därför icke, hur han kan säga, vänd till högern, att spåren av dess gärningar
förskräcka.
Skulle det gå så väl, vilket jag innerligen hoppas,, att det förslag, som socialdemokrater
i förening med borgerlig vänster stå i begrepp att genomföra,
skall liksom hittills bereda vårt land trygghet och oberoende, så är detta för
mig och oss alla en utomordentligt stor glädje och tillfredsställelse. Vi önska
det alla för våra barns och efterkommandes skull. Skulle det befinnas, att vi
ha sett fel på tidsläget, ja, då skola vi med glädje erkänna det. Huvudsaken
är att friheten bevaras åt våra efterkommande.
Säkerligen äro vi alla eniga om att det svenska folket vill råda fritt i sitt
eget land utan främmande inblandning. Det är då förunderligt, att det skall
vara så oändligt svårt att förstå, att den nationella frihetens klenod skall kunna
bevaras utan stora offer. Ett uttryck härför är, att vi ha en kontinuerligt
aktuell försvarsfråga. Det råder oavbrutet samma motsättning mellan dem,
Nr 3& 72
Lördagen den 23 maj e. m.
svarwä/endets i01? allSe ?0<^lgt1at,t uppehålla eu stark försvarsberedskap till värn för lanordnande
dets trygghet, och dem, som med lätt sinne skjuta undan alla tankar på verkan.
m. bg fara. Man måste i sanning vara född optimist för att icke befara, att hi(Forts.
) stonens dom blivit fälld över Sveriges land. I den kungl. propositionen och
i _ det föreliggande utskottsbetänkandet förekommer visserligen icke i motiveringen
något om principiell försvarsovilja, men intetdera av dessa aktstycken
innehåller heller något av entusiastisk offervilja för fäderneslandets försvar.
V i ha dock ej av en högre makt fått någon undantagsställning, så att för vår
del ensamt det tusenåriga riket skulle vara kommet. Detta borde vi betänka
och inrätta oss därefter.
Att vi bär komma till så olika tankeslut, beror ju på att utgångspunkterna
äro olika. Den svenska högern ser mera pessimistiskt på det militärpolitiska
läget i vara dagar, medan socialdemokraterna och den borgerliga vävnstern ser
på detta läge med en viss optimism. Vem har rätt, och vem får rätt? Vi borde
val ändå alla ^kunna vara ense om att det politiska läget är ganska tvivelaik-1''
tigt, och vi måste väl säga, att vi leva i en värld med otroligt många jäsningsämnen
och mycken oro, och att det gives många friktionsanledningar. Man vet
icke, när en ny fejd kan braka lös.
oDet är ju icke heller så numera, att vi ha vår utrikespolitik fullständigt i
våra egna händer. Vi äro numera i någon mån även beroende av andra, och
det kan. till ocji med hända, att pa ett beslut av nagra herrar i Geneve kunna
våra söner få kläda blodig skjorta för strävanden, som komma oss rätt så
litet vid.
Hur man skall kunna driva en kraftig och bestämd utrikespolitik, då man
har mindre maktmedel bakom sig, första! jag icke. Det är obegripligt för en
enkel bonde. Vad nytta gör det att slå näven i bordet, om man icke har någon
makt att sätta bakom. Ju mer man försvagar vårt försvar, desto mindre kommer
vart° ord att betyda i folkens rådslag. Det är därför, det ligger sådan
vikt uppå, att man icke sätter sig i en sådan situation.
Under de dagar, då försvarsfrågan förekommit till avgörande i det särskilda
utskottet, har det till detta utskott kommit opinionsyttringar utifrån landets
olika delar. Man har svarat talesmännen, att man måste se denna fråga
ur rikssynpunkt och icke ur lokala synpunkter. Ja, det är naturligtvis riktigt.
Vi riksdagsmän representera det svenska folket, och det är vår grundlagsenliga
rätt att göra framställningar, som äro till gagn för folket och landet
i sm helhet. Från vår sida, från högerns sida har påyrkats, att man icke
nu med hänsyn till det oroliga tidsläget skall göra någon nedskärning i den
nuvarande försvarsberedskapen. Det är emellertid klart, att deputationerna
utifrån bygderna framföra de synpunkter, som för dem ha avgörande betydelse.
Men ingalunda får man därför underskatta deras framställningar.
Sålunda anse vi skåningar oss ha en välgrundad anledning påyrka, att försvarsanordningarna
i ^vår provins bibehållas vid sin nuvarande omfattning.
Och vi stödja denna var uppfattning bl. a. därpå, att det i denna provins produceras
en mycket stor procent av de förnödenheter, varav vi alla speciellt
under krig, då tillförseln utifrån lätt kan äventyras, ha ett oundgängligt behov.
Vad betydde icke Skåne under krigstiden? Det har man glömt. Det
vill förefalla, som om det icke hade varit för mycket, att Skåne fått behålla
även kavalleriet. Jag skall emellertid icke gå in på den saken, då den föregående
talaren, herr Fjellman, just ordat därom, och jag förut haft tillfälle
att i denna kammare framföra de synpunkter, som tala därför.
„ Uör övrigt skall jag icke gå in på några detaljer, ty herr Lindman har med
sådan utmärkt elegans i sitt anförande i dag framhållit allt vad som rör försvarets
organisatoriska förhallanden. Ja, jag skall icke heller göra något uttalande
härom. Jag vill blott med avseende å övningstiden säga, att om det
Lördagen den 23 maj e. In.
73 Nr 38.
skulle bli så, att jag skulle behöva skicka mina fena soner att klåda, blodig svarJj/endets
skjorta för fosterlandets försvar, anser jag mig ha rätt att fordra, att de skola ordnande
ha sådan utbildning, att de äro skickade för sin uppgift, och att de skola vara m. m,
försedda med lika god beväpning, som den eventuel^ fiende de ha att strida (Forts.)
emot. Jag tror, att om jag gör ett sådant uttalande, står det i ganska god
överensstämmelse med vad som är den förhärskande uppfattningen inom vida
kretsar, ty det är verkligen synd om ungdomen, om den skall skickas ut utan
nödiga förberedelser. Historiens vittnesbörd därutmnan ar ju talande och
otvetydigt. Vi behöva därvidlag blott tänka på hur det gick med den arme,
det s. k. lantvärnet, som skickades ut i finska kriget. .. , .
Av alla tecken att döma vill det synas, att det nu skall bil ett avgörande i
frågan. Det står icke till för oss att hindra, men jag säger som herr Lindman
förut har sagt, att äran av att ha genomfört ett härordnmgsförslag med den
innebörd, som det föreliggande har, lämna vi åt dem, som genomföra det.
Uppenbart är att därav följer också, att även ansvaret får läggas pa deras
axlar, både för samtiden och eftervärlden. Den svenska högern vill icke ge
folket några utopier utan en fast grund att bygga framtiden pa, sa att aven
vi skola kunna ge åt våra efterkommande i arv ett självständigt fosterland.
Det är med hänsyn till dessa omständigheter, som jag, herr talman, ber att
få ge min anslutning till det av herr Lindman framförda yrkandet.
Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman,
mina herrar! Det är med ett visst nöje, som man lyssnar till oppositionens
många talare i dag, icke sa att första, som skulle de olika representanterna tran
oppositionen säga något olika ■— upprepningarna äro tvärtom mycket i ögonfallande
— men metoderna äro ganska olika. Här ha nu uppträtt tre högertalare
å rad. De båda första i afton voro rätt hätska i sina uttalanden, medan
den tredje förbebrådde herr Hamrin, att han icke iakttagit^ den matta, som böh
prägla en debatt i riksdagen. Jag tror icke, att den förebråelsen rätteligen bör
komma från högerns sida, ty om någonsin det har varit hätskhet, om någonsin
det varit hets, har det varit i vad högern åstadkommit under de senaste veckorna,
och det har ju icke saknats, visserligen endast i citatets form, en antydan till
och med här i kammaren, att vi, som företräda en annan uppfattning än högern
i försvarsfrågan, närmast vore att betrakta som förbrytare.
Det skulle ha förvånat mig mindre, om dessa starka ord och omdömen kommit
från ett parti, som själv representerat en från dess egna utgångspunkter
oanfäktbar ståndpunkt. Men vad är det högern vill? Under fjolåret framlade
den då sittande regeringen ett förslag, som något omarbetat i försvarsutskottet
blev högerns samlade förslag i den så kallade Vennerstenska reservationen. 1
år går högerledningen fram med ett förslag, som säges innebära förslag om ett
förbättrat provisorium, medan en viss del av högern synes hysa den uppfattning,
som har kommit till uttryck i herr Clasons motion och reservation, att
högern även i år borde intaga en positiv ståndpunkt genom att ansluta sig till
sitt förslag från i fjol. Vare sig det ena eller andra förslaget nu är högerns
ståndpunkt, så berättigar det högern lika litet till några djupa brösttoner över
andra, som icke ha kunnat i allo lyssna till den militära sakkunskapens råd.
Det har ju varit tillfälle, senast under remissen av den kungl. propositionen,
att diskutera en del av de ting, som återigen ha berörts här i dag, men då anklagelser,
som vid det tillfället bemöttes, uppstå i nästan oförändrat skick, kan
det kanske vara av nöden alt göra vissa erinringar, som hven då blevo gjorday
I fråga om provisoriet, bör man först erinra sig, att innan försvarsfrågan i
fjol behandlats av riksdagen, gick högerns kritik nästan undantagslöst ut därpå,
att det provisorium, som hade skapats bl. a. genom det med vänsterns röster
fattade beslutet om begränsning av övningstiden, var det nära nog sämsta
Nr 38. 74
Lördagen den 23 maj e. in.
svarmiälendets länkbara 1 fr:lSa om militära anordningar, och det var ingen, som starkare än
! ordnande högern hävdade, att man snarast^ möjligt borde komma fram till en fastare ord5
m. m. ning för vårt försvarsväsen. Går man till den kungl. propositionen av i fjol,
(Forts.) skall man också finna mycket starka uttryck av fördömande över provisoriet.
Dåvarande statsminister Trygger yttrade sålunda: »Den enda fråga, vars besvarande
under nämnda förutsättning erfordras, blir den, om det nuvarande
provisoriet ger eller icke ger den största möjliga försvarseffekt för de kostnader,
som detsamma medför. Vid den undersökning härutinnan, som med beaktande
av försvarsrevisionens betänkande och efter tillkallande av sakkunniga
verkställts inom regeringen, hava regeringens medlemmar kommit till den
enhälliga uppfattningen, att så icke är förhållandet. På grund härav har det
av chefen för försvarsdepartementet nu anmälda förslag till ny försvarsorganisation
utarbetats, vilket såvitt vi förstå innebär en försvarsberedskap, bättre
än någon annan, som kan åstadkommas för de kostnader, vilka enligt ovan
angivna synpunkt ansetts kunna belasta budgeten.» Dåvarande försvarsminister
Malmroth uttryckte sig ännu tydligare rörande provisoriet. Han sade
bland annat: »Vad som härvid närmast faller i ögonen är det allmänna osäkerhet
still st and, som ett provisorium i och för sig enligt sakens natur måste skapa.
I förevarande fall har detta osäkerhetstillstånd bland annat tagit sig uttryck
däri, att personalrekryteringen försvårats, att arbetena med mobiliseringsplaner,
reglementen och dylikt icke kunnat utföras med erforderlig säkerhet, samt
att övningarna icke kunnat bedrivas med nödig planmässighet, allt förhållanden
som, därest de finge fortfara, så småningom skulle leda till organisationens
sönderfallande.»
Detta var alltså högerregeringens av i fjol omdöme om provisoriet. Nu förordar
högern ^riksdagen en anslutning till provisoriet, som uppenbart icke avser
uppskov på ett eller annat år med det positiva försvarsbeslutet, utan som
avser att under en följd av år framåt bibehålla detta provisorium, om vilket
redan fjolårets försvarsminister sade, att om det finge fortfara, riskerade man
organisationens sönderfallande. Man skall antagligen svara mig, att högern
vill icke bibehålla provisoriet, utan högern vill åstadkomma ett förbättrat provisorium.
Jag hörde nyss herr andre vice talmannen, uppenbarligen i god tro,
bedöma det förslag, som föreligger i utskottets utlåtande, såsom otillräckligt
ur synpunkten av de värnpliktiges utbildning, men han var tydligen i fullkomlig
ovetenhet om att provisoriets utbildning av de värnpliktige av naturliga skäl
måste bliva sämre än enligt regeringens och utskottets förslag. Jag återkommer
härtill.
Vad är det nu för ett förbättrat provisorium, som man skall åstadkomma,
och hur skall det åstadkommas? Vi taga den senare delen av frågan först. Går
man till den reservation, som har avgivits med herr Trygger i spetsen, skall
man finna, att medlen till förbättring av provisoriet skola anskaffas med
500,000 kronor från byggnadsanslaget, med 100,000 kronors besparing på anslagen
till expenser och tryckningskostnader, med 175,000 kronor på furageringsanslaget
och med 2,600,000 kronor genom minskning av den värnpliktiga
kontingenten. Beträffande flottan skall en förbättring åstadkommas genom en
begränsning av kadern i rätt stor omfattning och genom en minskning av de
värnpliktigas övningstid. Vad högern med särskild iver även under denna debatt
kritiserat är ju dels övningstidens ringa längd, dels att värnpliktsstyrkan
icke till fullo utnyttjas. Men nu kommer den, när den skall åstadkomma ett
förbättrat provisorium, och föreslår både begränsning på ett område av övningstiden
och på ett annat område en mycket betydande inskränkning av den
värnpliktiga kontingenten. Att inbespara förut nämnda 2,600,000 kronor betyder
nämligen att minska värnpliktskontingen med minst 7,000 man, antagligen
omkring 7,500. En värnpliktig beräknas kosta omkring två kronor
Lördagen den 23 maj e. m.
75 Nr 38.
om dagen i underhåll. Det skulle alltså bli 1,300,000 utbildningsdagar, och
delas denna summa med den genomsnittliga övningstid, som tillämpas under s
provisoriet, gör det en minskning av värnpliktsstyrkan med 7 å 8,000 man. En OT. msådan
minskning föreslås alltså av dem, som särskilt lamentera över att man (Forts.)
icke uttager folkets hela försvarskraft!
En annan egendomlighet är den minskning, som skall göras på byggnadsanslaget.
Byggnadsanslaget har under de senaste åren beräknats med ett fast
belopp, som kvarstår sedan före krigstiden, utökat med en viss procent, som
skall motsvara den ökning av kostnaderna, som har uppkommit genom dyrtiden.
Denna ökning har de senaste åren i fjärde huvudtiteln beräknats till 50 %
på det ursprungliga anslaget, medan myndigheterna mycket kraftigt ha hävdat,
att en större ökning vore nödvändig för att underhåll verkligen skall
kunna ske, och man har från myndigheternas sida i allmänhet begärt 75_ / dyrtidstillägg.
Detta anslag är sålunda och har under de senaste åren varit mycket
starkt begränsat och har icke räckt mer än till de allra nödvändigaste underhållsarbetena.
Nu kommer högern och tar bort från detta anslag 500,000 kronor
om året, vilket intet annat kan betyda än att man för att förbättra provisoriet
skall låta arméns byggnader förfalla. För min del har jag litet svårt att
uppskatta den sortens förbättringar. Om man, som ju framgår av hela högerns
hållning, beräknar att vidhålla systemet under några år framåt, kommer säkerligen
inom kort mycket svåra efterräkningar till svenska riksdagen just för
underhåll av våra kaserner, ett underhåll som ansetts vara av sådan vikt, att
det i regeringens och utskottets förslag upptagits ett särskilt anslag utanför
det i budgeten uppförda för större reparationer.
Hur skulle sedan dessa anslag användas och vari ligger moderniseringen av
provisoriet? Jo, de skulle användas till materielanskaffning, och får man tro
‘den framställning, som i reservationen göres från högerhålb innebär denna materielanskaffning
oerhört stora företräden framför vad av Kungl. Maj :t och utskottet
har föreslagits. Man räknar ut, att med de summor, som redan finnas
i budgeten, och med de summor, som besparas på nu nämnda sätt, skall man
komma upp till en anslagssiffra av 4,490,000 kronor till materielanskaffning
vid armén, under det att utskottet endast föreslår 2,263,000 kronor om året.
Man gör ett särskilt nummer av att medan högerreservanterna föreslå 2,595,000
kronor till kulsprutemateriel, upptar den kungl. propositionen och utskottets
förslag endast 820.000 kronor om året. Den riktiga utgångspunkten för en
materielanskaffning bör väl vara, att anskaffningen anpassas efter den organisation,
som finns, och efter det manskap, som skall beväpnas. Följer man den
principen, skall man finna, att anskaffningen enligt utskottets förslag har beräknats
efter samma principer som enligt fjolårets regeringsförslag, där man
icke ansåg sig böra upptaga i genomsnitt under den tioårsperiod, det gällde,
mer än 1,240,000 kronor för anskaffning av kulsprutor. Jag tror icke, att^det
vittnar om god omtanke att rusa i väg med en anskaffning på ett visst område.
Jag tror, att det är en riktigare metod att anpassa anskaffningen efter själva
organisationen och att alltså fylla just det behov, som behöver fyllas.
Om man ser vidare på högerreservationen, skall man finna, att det är icke
blott lust att komma över i fråga om beloppen, som behärskar högerreservanterna,
utan även en lust att där icke de egna beloppen räcka till försöka^ andanom
förstora dessa, så att man ändå är värst. Ser man exempelvis på sid.
388 i reservationen, får man där läsa om flygvapnet, och det framhålles där,
att reservanterna vilja för flygvapnet anvisa en summa av i runt tal 5 miljoner
kronor om året eller, som man säger, mer än vad i propositionen upptagits
för organisationen under tredje övergångsåret. Vidare tillägger man, att »för
materielanskaffning föreslås här årligen 2,931,000 kronor emot 2,220,000 kronor
i propositionen för hela det gemensamma flygvapnet». Ingen kan gärna
Nr 38.
76
Lördagen den 23 maj e. m.
svarsvälendets aV-..de r.na/rams*allnil?£ fa någon annan föreställning än att högerreservanterna
ordnande 1 jamlorelse .med tredje övergångsåret för propositionens vidkommande föreslå
m. m. ett större anslag till flygväsendet, och ingen kan gärna leva i tvivelsmål om
(Ports.) att högerreservanterna själva anse sig föreslå ett högre belopp till materielan
skaffning.
o Om man ser efter, hur det verkligen förhåller sig, och tar tredje
övergångsåret för jämförelse, skall man finna, att utskottsförslaget och den
kungl. propositionen beträffande flygvapnet lämna för organisationen 1,647,000
kronor mot högerns 850,000 kronor, för övningar 1,380,000 kronor mot 1,278 000
xronor och för materiel 3,573,000 kronor i stället för 2,931.000 kronor Summan
blir enligt utskottets förslag 6,600,000 kronor och enligt högerförslaget
5,000,000 kronor. Alltså i stället för att högern enligt reservationen anser sig
kunna vinka med ett större belopp, ger utskottsförslaget 1,600.000 kronor mer
om aret. i\Tär jag såg uppgiften om att högerförslaget gav 2,931,000 kronor
tor materielanskafflinig mot utskottets 2,220,000 kronor, måste jag fundera ett
ögonblick över var siffran 2,220,000 kronor hade kommit ifrån. Den fanns icke
pa tredje övergångsåret, men om man gick fram till det femte, fanns där ett
anslag för materielens förnyelse och underhåll på just detta belopp, men vid
sidan härom stod ett extra anslag för materielanskaffning på 1,000,000 kronor.
I själva verket ha vi alltså här ett anslag till materielanskaffning på 3,220,000
kronor mot högerns 2,931,000 kronor, och åven där ha alltså högerreservanterna
räknat ganska mycket fel. överhuvud taget kan man våga det omdömet
om högerns reservation, att den saknar den vederhäftighet, som skulle motivera
den skärpa i uttrycken, som stundom förekommer.
Går man över till högerns andra ståndpunkt, till högerns positiva program,
och jämför detta med utskottets förslag, kommer man också till ett resultat, som
mycket val kan motivera en anmaning sådan som den, herr andre vice talmannen
gav, att diskutera det hela med litet mera lugn och ro. Jag utgår ifrån, att högern
icke under det ar, som har gått, sedan vi sist behandlade försvarsförslagen
har i kammaren, har kommit till den övertygelsen, att vad som då samlade
hela högern, vad som då föreslogs av högern i regeringsställning och vad som
sedan, blev dess program. under valrörelsen, nu skulle ha befunnits så uruselt,
att högern icke längre vill vidkännas detsamma. Jag utgår ifrån, att om högern,
som säger sig icke vilja öka utgifterna för militärväsendet, skulle framlägga
ett positivt program, bleve det det program, som inneslutes i herr Clasons
reservation, d.^v. s. fjolårets Vennerstenska reservation eller fjolårets regermgsförslag,
något förändrat under utskottsarbetet.
Vad är det nu man framför allt i högerreservationen har att erinra mot utskottsförslaget?
Man säger, att de militära myndigheternas uppfattning om det
strategiskt nödvändiga icke har vunnit beaktande, och att döma av referaten
klagade också herr Lindman i förmiddags över att någon strategisk undersökning.
icke skett, och han fragade, hur man tänker försvara landet med fyra
aii^é^örde]ningar. Den fragan ställdes redan under remissdebatten, och jag
tillät mig redan då genmäla, att innan man angivit vilket konfliktiäge, som
åsyftas, finns det ingen möjlighet att fixera användningen av försvarskrafterna
eller att fastställa det. verkliga försvarsbehovet. Det är endast utifrån ett omdöme
om de konflikttillfällen, som för vårt land kunna uppkomma, som man
k.an bedöma försvarsbehovet. Jag vet, att herr Lindman naturligtvis skall invända,
att visst kan man beräkna ett visst försvarsbehov. Man kan beräkna
grannländernas tillgångar på transportmedel, sjöledes och landledes, och man
kan genom en sådan beräkning av transportförmågan skaffa sig en föreställning
om storleken av de trupper, som vid ett visst tillfälle kunna kastas mot
vart land. Man kan utifrån vetskapen om storleken av dessa trupper också beräkna
storleken av de försvarsanstalter, som man behöver för att kunna möta
ett anfall. Sådana strategiska beräkningar torde också finnas för vissa tänkta
Lördagen den 23 maj e. m.
77 Nr 3S.
krigsfall, men man kan säkerligen icke, särskilt efter flygvapnets starka utveckling,
på den vägen komma fram till något exakt resultat. I varje fall må- SVa™dnande
ste ju omdömet om försvarsbehovet alltid bero på den uppfattning, man har om m,
riskerna. Har man som jag och regeringens ledamöter i allmänhet den upp- (Forts.)
fattningen, att vårt läge är sådant, att i själva verket inga anfallsrisker föreligga
men att det kan tänkas uppkomma behov att värja landet mot att indragas
i konflikter mellan andra stater, skulle det ju vara rätt dåraktigt att icke taga
hänsyn till en sådan uppfattning, när man framställer sina förslag, eller när
man röstar för ett förslag. . .
När man här har åberopat sakkunskapen, nödgas jag återigen erinra herr
Lindman om något, som jag erinrade honom om under remissdebatten i försvarsfrågan,
nämligen att intet av de föreliggande förslagen har sakkunskapens
välsignelse eller tillstyrkan. Det positiva förslag, som högern representerar, har
lika litet ett stöd hos sakkunskapen som några andra förslag, och just i det berörda
avseendet möjligheten att med eu viss organisation strategiskt klara försvarsuppgifterna,
har det fällts mycket avgörande omdömen även om sexfördelningsorganisationen.
Om fjolårets förslag sade generalskommissionen bland
annat: »Det inom försvarsdepartementet utarbetade förslaget till ny försvarsorganisation
motsvarar icke landets behov av försvarsmedel.» Den fortsätter på
ett annat ställe: »En annan fråga, ägnad att väcka betänkligheter, är att uppsättandet
av någon reservorganisation i egentlig mening icke synes ingå i förslaget.
De föreslagna sex linjearméfördelningarna motsvara nämligen icke på
långt när vårt behov av operativa enheter.» Vid ett senare tillfälle uttalar sig
generalstabsehefen om samma förslag. »Grundsatsen», säger han, »att försvaret
mot fientlig invasion under alla förhållanden bör upptagas vid gränsen, har
icke förverkligats i Kungl. Maj ds proposition till innevarande (d. v. s. 1924
års) riksdag angående försvarsväsendets ordnande. Härtill är den fälthär, vilken
uppsättes omedelbart efter mobilisering, alltför fåtalig.»
Mera bestämt fördömande ord om högerns positiva förslag behöver man icke
leta upp. Det enda, som .skulle kunna svaras, är, att man ju dock har provisoriet,
och det skulle icke förvåna mig, om en högerman resonerar som Aftonbladet,
att ett förbättrat provisorium har »i varje fall icke avstyrkts» av de militära
myndigheterna. Anledningen därtill är emellertid mycket enkel. De militära
myndigheterna ha aldrig tillfrågats om sitt omdöme rörande högerns förslag
i denna punkt.
När jag har konstaterat detta, är det icke för att försöka skapa den föreställningen,
att högerns förslag alltså militärt sett icke är starkare än utskottets
och regeringens förslag. Det är alldeles självklart, att en organisation av
den större omfattning, som högern föreslår, är militärt starkare än en organisation
av mindre omfattning. Det är likaledes klart, att en organisation, som kan
upptaga ett något .större antal utbildade värnpliktiga i detta avseende är starkare
än en organisation, som bygger på ett något mindre antal utbildade värnpliktiga.
Vad jag har velat ha fastslaget, är endast, att ingendera förslagen
kan för sig åberopa den militära sakkunskapen, och jag tycker för min del, att
detta så ofta fastslagits, att högern egentligen skulle börja lära sig läsa innantill,
även när det gäller den militära sakkunskapens omdömen om högerns förslag.
. ,
Det finns en annan punkt, som det har gjorts mycket väsen av. Det heter i
högerns reservation, att vad som framför allt är viktigt, är, att man bevarar
möjligheten att uttaga folkets hela försvarskraft. Det star där pa ett ställe,
att det kräves, att »hela den levande försvarskraften kan till fullo uttagas.
Därmed följer också nödvändigheten att konsekvent och fullständigt tillämpa
den allmänna värnplikten på det .sätt, som detta begrepp innebär och som det
alltid fattats i vårt land.» Men felet är här som på andra områden, att högern
Nr 38. 78
Lördagen den 23 maj e. m.
*m^{^^^aarJtå!,HPUnkien föIjer icke+.sin egen uppfattning. Det angavs i förordna»*
ddags, att av den inskrivna kontingenten kunde enligt utskottets förslag
m. m. vapenovas 64 %. När det här gäller en diskussion om uttagandet av den levande
(Forte.) iorsvarskraften, bör man i stället se till hur många av de vapenföra som erhålla
vapenövning. Går man där till en undersökning skall man finna, att enligt
utskottsiorslaget och regermgsförslaget vapenövas 78 % av de vapenföra
medan man enligt högerns förslag i herr Clasons reservation övar 86 % av de
vapenföra. Skillnaden här är alltså icke, att det ena förslaget underlåter att
utbilda alla de vapenföra, medan det andra förslaget tillgodogör sig hela den
iorsyarskraft, som finnes, utan .skillnaden är, att det ena förslaget tillgodogör
sig icke 14 % och det andra förslaget icke 22 %. Principiellt är skillnaden ingen
och det kan i detta sammanhang också ha sitt intresse, när man här så särskilt
skarpt kritiserar den förmenta ringa användningen av de vapenföra till
vapenutbildning enligt utskottets förslag, att fastslå, att enligt utskottets förslag
utbildas i vapentjänst mer än 9/i0 av den styrka, som enligt högerns förslag
erhaller vapenutbildning.
Jag skall icke utförligare gå in på frågan om sammansättningen av kadrerna
vid de enskilda förbanden. Det skulle där kunna, som redan herr Eriksson
i Grängesberg har gjort, konstateras, att skillnaden mellan högerns förslag
och utskottets förslag är obetydlig, och det kan i båda fallen fastställas, att
kadrerna ha beraknats endast med hänsyn till vad som är nödvändigt för fredsutbildningen.
Lika litet som utskottets förslag lämnar högerns förslag en möjiighet
till en sådan utvidgning av organisationen vid mobilisering, varigenom
skulle kunna åstadkommas en uttagning av hela försvarskraften. Principiellt
äro förslagen även på den punkten lika, och skillnaden i möjligheten att mobilisera
^bestar uteslutande av den skillnad, som ligger i organisationens storlek,
icke pa något sätt i sammansättningen av kadrerna.
. Beträffande ett uttalande av herr Lindman, att reserven, sådan den föreslås
i regeringspropositionen, är utan all betydelse, kan jag icke neka mig en erinran
om att åtminstone under avsevärt många år framåt ha vi en mycket god
reserv, som, då man särskilt är bekymrad för möjligheten att uppställa trupper
under övergangsaren, maste vara av särskild betydelse. Vi ha faktiskt med
denna ersättningsreserv under övergångsåren en möjlighet till mobilisering av
mycket starka förband.
Y11 i sammanhang taga upp frågan om möjligheten att organisera
ialtstarka förband. Det har också varit en av de mycket förekommande an
märkningarna,
att eftersom borttagandet av den tredje repetitionsövningen ___
jag tror att herr Lindman var inne på detta i sitt anförande — icke medgiver
mer än inkallande av två årsklasser till repetitionsövningarna, så kan därmed
icke erhallas den erforderliga styrkan för organiserande av fältstarka förband
Om herr Lindman tittar efter i utskottsutlåtandet, skall han finna, att den styrka,
som enligt förslaget kommer att ligga inne vid infanteriregementena under
repetitionsövningarna, är 1,300 man, och om han tittar efter i det förslag,
f-han i fjol biträdde, skall han finna, att siffran där är exakt densamma,
l,d00 man. Om det är möjligt att vid låt mig säga ett högerregemente mobilasera
fältstarka förband av 1,300 man, så bör man kunna göra det vid ett
vänsterregemente också.
Jag kommer därmed över till utbildningstiden. Det var andre vice talmannens
yttrande på denna punkt, som egentligen gav mig anledning att just
nu begära ordet. Han talade mycket känslosamt om våra unga män, som
kanske en gång skulle få kläda blodig skjorta för fosterlandet och som då ha
ratt att fordra, att de erhålla en utbildning, som gör, att de icke utan vidare
iörslösa sina liv till intet gagn. Det är alldeles riktigt, men frågan är då,
vilket förslag som ger den bästa utbildningen. Under det att man från hö
-
Lördagen den 23 maj e. m.
79 Nr 38.
gerns håll tidigare bär mot provisoriet bland atanat anmärkt, att utbildningen
är otillfredsställande, så bär man nu icke företagit någon förändring i det svar0^nde
avseendet. Den enda förändring man har föreslagit är den, att man minskat m. TO.
utbildningstiden för flottans värnpliktiga. I övrigt har man icke föreslagit (Forts.)
någon förändring. Vad är nu skillnaden mellan utskottsförslaget samt. det
av högern föreslagna provisoriet på detta område? I båda . fallen ha vi 90
dagars rekryt skola. Utskottsförslaget har två repetitionsövningar om 25 dagar,
högerns förslag och provisoriet ha tre repetitionsövningar om 25 dagar.
Skillnaden är den ena repetitionsövningen. . Men under det att enligt det förslag,
som föreligger från utskottet, utbildningsarbetet för de vapenföra värnpliktiga,
som uttagas till linjetjänst, skall vara fritt. från inblandning av
handräckningsarbete, så ingår alltjämt i de 90 respektive 165 dagarna, som
nu användas för utbildningen vid infanteriet under provisorietiden,, hela handräckningst
jänsten i den utsträckning, denna icke kan utföras av de icke vapenföra.
Envar, som har följt förhållandena på detta område, vet, att denna
handräckningstjänst har en för de vapenföra värnpliktiga fullkomligt förödande
inverkan på utbildningen. Och jag tvekar icke att bestämt säga, att
den utbildning, som kan givas enligt provisoriet, sådan den för närvarande
är anordnad, är mycket sämre än den utbildning, som bör kunna meddelas
enligt den anordning, som är tänkt i utskottsförslaget. Om, alltså herr Nilsson
i Bonarp är mycket om om vår ungdom och betarar, att d.en skall ställas
inför fienden, är det på tiden, att han lämnar det dåliga provisoriet på denna
punkt.
Det har också under förmiddagen gjorts vissa anmärkningar rörande .flottan.
Jag skall icke återupptaga den diskussion, som vi hade vid remissen
av försvarspropositionen rörande flottans ersättningsbyggnad. Men när herr
Lindman speciellt i dag har anmärkt på att en flottplan icke har framlagts,
så vill jag giva den repliken, att jag icke., förstår, varför man begär av den
nu sittande regeringen, att den på tre manader skall åstadkomma, vad den
förra regeringen icke kunde åstadkomma pa ett och ett halvt ar. Att icke
en flottplan har framlagts, beror icke på bristande intresse hos den sittande
regeringen, utan det beror helt enkelt därpa, att denna regering tillkom vid
en så sen tidpunkt, att man icke har hunnit att verkställa den utredning,, som
nödvändigtvis måste föregå framläggandet av en plottplan. I propositionen
har jag uttalat mig för att en sådan flottplan skulle snarast möjligt framläggas,
och utskottet har glädjande nog på denna punkt, som ju beröres i
samband med frågan om ersättningsbyggnad, biträtt Kungl. Majjts ståndpunkt
och till och med satt in ett »senast» i sitt utlåtande, som. tyder påsatt utskottet
är intresserat av att Kungl. Maj:t skall hinna redan till nästa ar ^framlägga
en flottplan. Om detta icke kommer att ske, så beror det icke på bristande
intresse hos nuvarande Kungl. Maj:t, utan då är det en del andra omständigheter,
som ha kommit emellan.
Beträffande kritiken mot övergången skall jag till sist säga ett par ord.
Det har, såvitt jag förstår av referatet av herr Lindmans ..tal, anmärkts, att
det saknas plan för övergången och att det icke finns någon möjlighet att
under den tid, som anslagits för denna övergång, genomföra densamma. ^ Jag
vill på detta replikera, att innan förslaget förelädes riksdagen och alltså innan
bestämmelserna rörande övergången antogos av regeringen, hade av de
militära medarbetarna vid propositionens - utarbetande uppgjorts en plan för
övergången. Det sades av dessa militära medarbetare, att det måste arbetas
rätt forcerat för att medhinna genomförandet av övergången, men de voro
övertygade om, att det skulle utan väder kunna ga pa den föreslagna tiden.
Denna"plan har förelegat i försvarsutskottet, och jag trodde verkligen, att
cn medlem av försvarsutskottet kände till densamma.
Ur 38.
80
Lördagen den 23''maj e. m.
.viZälfmirt- , Än.damålet med dcn krilik- som av högern med sådan iver och i sådan om,-ordnande ° lattni,n8'' °.vas lllot regeringens förslag, och den art, som kritiken har, avser
m. m. naturligtvis att bibringa allmänheten den föreställningen, att det är riktigt,
(Lorta.) när man såsom herr Lithander här talar om, att regeringen vill rasera, för
svaret,
att det är riktigt, när herr Lindman säger, att vi vilja sönderbryta
det, att det är riktigt, när någon högertidning säger, att vi vilja lägga landet
försvarslöst, och att clet ar riktigt, när det i en anonym skrivelse, som, kommit
till talmannen, meddelas oss, att vi litet var handla som landsförrädare. Man
vill i landet skapa en föreställning om att varje möjlighet till skyddande av
landets frihet och självständighet förverkas. Om det vore rätt, skulle jag
ingenting säga. Men jag tycker, att det börjar gå för långt, när man från
en utgångspunkt, som är oriktig, och med påståenden, som icke äro sanna,
vill ingiva icke blott vart folk utan folk utanför våra gränser den föreställningen,
att nu har clet svenska folket sjunkit så djupt i likgiltighet för sig
självt, att clet icke kommer att bjuda något motstånd, om någon vill kränka
dess frihet och självständighet. Detta är icke sant, och det är för landet
skadligt, att en sådan trafik beclrives från inflytelserika medlemmar av den
svenska riksdagen, att eu sådan trafik beclrives från en stor del av den svenska
tidningspressen. Det bidrar till att i utlandet skapa, en oriktig och för
landet ^skadlig föreställning. Det berättas, att när den svenska flottan för
siagot ar sedan besökte ett av våra grannländer •— den kom med rätt många
fartyg och gick grant fram —- blev man mycket förvånad i det land, som
besöktes, ty man hade under minst två års tid från den svenska högerpressen
hört, att Sveriges flotta blott var en skrothög. Nu var det händelsevis vid.
detta tillfälle Östersjöns starkaste flotta, som kom på besök. Jag vill ju icke
förutsätta, att vi skola behöva pa samma sätt för våra grannar demonstrera
styrkan av de landsstridskrafter, som bliva, kvar även efter den föreslagna
nyorganisationen, men jag vill med detta lilla exempel från flottans besök
illustrera, hur trafiken verkar, och jag tror, att man gör landet större gagn,
om man mera haller sig till vad som är sant än till agitationsmetoder, som
man tror hava inre politisk verkan.
hinder detta anförande hade herr talmannen inträtt samt övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
. Herr Björkman: Herr talman! Då jag icke har tillhört utskottet, är det
givet, att jag icke ens kan försöka att i detalj gå, in på det anförande, som herr
statsrådet har haft, utan när jag nu har att säga några ord, kommer jag att
följa de små randanteckningar, som jag bär gjort för mig själv och som jag
liksom så många andra skulle vilja framföra .bär.
Herr kajman! Bland de principer, som trängt igenom i vår demokratiska tid,
är också den, att man skall försöka ha respekt för minoritetens rätt. Den principen
har trängt igenom i de storas rådslag, den har trängt igenom i vår civillagstiftning
— jag nämner till exempel aktiebolagslagen — clan har trängt igenom
i vår kommunallagstiftning, där vi bland annat ha kravet på en kvalificerad
majoritet vid till exempel afhändande av fast, egendom. Del hade då, herr
talman, varit att hoppas, att de demokratiska maktägarna i eu sådan vital fråga
för vårt land som den. om landets försvar skulle tagit mera hänsyn, än som
skett, till den störa minoritetens vädjan om att hålla försvaret starkare uppe.
I sin vädjan ha minoritetens män och kvinnor dock icke kommit blott med hugskott!
De ha icke heller sträckt sina förslag över det ekonomiskt överkomligas
gräns. De ha visat hän på, sakskäl, talat av ärlig övertygelse, som burits
av pliktkänsla för folk och land och som mängts med bekymmer inför det
internationella lägets osäkerhet. Icke heller de ha på något sätt, handlat av
Lördagen den 23 maj e. m. 81
egoistiska bevekelsegrunder. De ha blott velat skydda och försäkra alla dem,
som bo i samma stora hus, »mot eld och brand och fiendens hand». Det hade
då varit en stor samlande gärning för dem, som äro i ledningen, att utan att
behöva anse det som någon uppgivelse av en optimism, som är större än vår,
söka tillmötesgå den stora minoritetens fordringar och taga upp dem. Den
har ju icke kommit fram med några åsikter utan skäl, och därför hade det varit
tacknämligt, om förslaget hade lagts så, att även minoritetens stora skaror
kunnat känna sig fullt trygga i sitt eget land. Herr Engberg var här under
förmiddagen inne på och talade om samlingens väg, som han dock icke gick
långt på själv, och hans excellens herr statsministern talade även om, att han
i denna fråga önskade finna en inåt samlande linje, så långt som samling kunde
ske. Hans excellens får dock ursäkta, att vi icke med honom velat stanna
just vid den punkt på vägen, där han stannat, en punkt som ligger så fjärran
vårt mål, som nu detta utskottsbetänkande utvisar. För oss, som icke velat
samlas vid den punkten, är det för envar ett hjärtebehov att föra fram några av
de omständigheter, som gjort, att vi velat peka på nödvändigheten av ett starkare
försvar, än det som bjudits.
Man har sökt lugna oss med Nationernas förbund. Ja, ingen av oss vill förneka,
att detta förbund redan uträttat åtskilligt i fredens intresse, men så länge
icke Nationernas förbund blir, vad det är ämnat, utan ännu Amerika och Rj''ssland
äro borta, är det icke ett Nationernas förbund utan endast ett förbund
mellan vissa nationer, och så länge kunna vi icke anse, att vi kunna lita därpå
och att det utan vidare bjuder den trygghet, vi åstunda. Vi hoppas lika fullt
på förbundets utveckling därhän, att det en dag kan skänka en sådan säkerhet,
att vi tryggare kunna vara med om en nedskrivning, som då kan vara berättigad.
Vidare pekar man hän på, att vårt militärpolitiska läge skulle vara så förbättrat,
enkannerligen genom de nya randstaternas uppkomst. Ja, dessa skyddsmurar
mot den gamla faran från öster, de bjuda oss ju ljuspunkter, och de ljuspunkterna
vilja vi anse vara fredsfaktorer. Men de äro att räkna med endast
under den förutsättningen att både vi och dessa randstater äro styrkemoment
av någon verklig betydelse. Trycket österifrån mot randstaterna blir givetvis
mindre, därest bakom dem står en makt, om vilkens försvarsvilja och försvarskraft
ej råder något tvivel. Nedsättes vår försvarskraft, ja, då borde de också
stärka sin, men det kanske är ogörligt för dem. Ej underligt därför, att oro
råder i dessa stater, en oro, som icke alls såsom här nyss antyddes, behöver
instrueras från något håll från andra sidan Östersjön. Deras tidningar, nationernas
lungor, de andas oro. Den oron är kanske större än den är på andra
sidan Östersjön. Det är ju en gemensam fara, som hotar med österns expansionsansträngningar,
och faran är, att expansionen, som självfallet söker sig
den väg, där det minsta motståndet möter, skall söka sig mot nordväst i stället
för att trevarna eljest skulle rikta sig åt annat håll.
Oron för oss — västerns makter — ökas när vi tänka på vad österns påträngande
kan innebära för västerländsk kultur. Herr Engberg kan tänka på,
att de för gaskrig, varom han talade, beredda arméer, som stå där i öster, de
stå där inte blott för att skydda sitt eget land, utan vi kunna frukta, att där,
liksom i många andra länder, expansionskraften skall göra sig gällande. Och
det är inte blott land de vilja ha, i världsrevolutionens bolsjevikiska tecken
vilja de gå fram. Skrällarna från Sofia och Reval — varifrån nu än stubintrådarna
tändas —- borde visa alla att marken är minerad. Det är mot dylika
mineringsförsök, som randstaterna stå som vaktposter. Är det då oss värdigt
att i en farofylld tid söka skydd och betäckning bakom de små östersjöstaternas
ryggar? Om de ryggarna skulle brista, vad få vi då själva att bjuda av mot
Andra
hammarens protoholl 1925. Nr 88. 6
Nr 38.
Ang. försvarsvåsendete
ordnande
in. m.
(Forts.)
Nr 88.
Ang. försvar
aväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
82 Lördagen den 23 maj e. m.
stånd? Blir det nog, det är frågan, som'' tränger sig på oss. Ett starkt Sverige
skulle säkerligen ej vedervåga freden i Nordeuropa. Det är sålunda för
fredens skull, som vi måste hålla vår försvarsstyrka uppe. Vi behöva ej, som
hans excellens herr statsministern sade, »avslöja några nya lurande faror», de
som finnas äro tillräckliga. Hans excellens talade om, att år 1914 varhet
Ragnarök, som kom över världen, och han talade, som om Ragnarök nu vore
en övergången epok. Jag vill då bara framhålla, att det nog inte finns så
många här, som inte veta, att Ragnarök sades gå över världen i många epoker.
Innan Fenrisulven och Midgårdsormen voro borta, tog det en rätt lång tid. Det
tog en lång tid, innan jorden sköt upp ur havet, grön och fager, och med åkrar,
som växte osådda. Det torde vara klokt att ej tro, att Ragnarök redan är över,
ej tro, att efter världskrigets fasor jorden ligger i lugn och ro. Nej, men, låtom
oss hoppas, så varmt som hoppet kan finnas, att fred och frid, utan krig och
utan örlig, skola bli beståndande! Dock innan visshet därom vunnits genom de
storas exempel och genom sinnenas omgestaltning, så tagen éj ifrån oss det värn,
som fordras för att trygghet skall kännas hos folket i hela Sveriges land! I
tveksamma fall, heter det, skall man inte handla, »in dubio non est agendum»!
Det är den satsens tillämpning jag ber för, då jag säger, att i fråga om försvaret
är det bättre med för mycket än för litet.
Herr talman, jag instämmer i herr Lindmans yrkande.
Herr Hallen: Herr talman! Till den synnerligen knapphändiga motivering,
som följer detta utskottsutlåtande, vill jag foga några reflexioner, som
jag tror inte äro enbart personliga. Bakom dem stå stora skaror, vilkas mening
hittills i dag inte kommit till fullt uttryck. Det har invänts som ett
argument både för och emot, att de ekonomiska hänsynen motivera en väsentlig
rustningsminskning. Det är alldeles uppenbart, att däri ligger en riktig
socialkänsla, men å andra sidan måste man nog i rättvisans namn säga, att
detta inte får vara en avgörande synpunkt. Kunna vi på vänstersidan övertygas
om möjligheten av ett militärförsvar, som är tillräckligt och absolut effektivt,
och överbevisas om, att detta vore den enda gaTantien för oss att leva
i okränkt frihet och att dylika medel vore rättfärdiga, undrar jag om inte många
.skulle vara beredda att offra om inte den sista skärven, så i alla fall påtaga sig
oändligt större och tyngre bördor än vad som nu ifrågakommer. Jag menar
därför, att hur socialt värdefull denna demokratiska synpunkt än är, så är
den inte en central, avgörande synpunkt vid denna frågas bedömande. Likaledes
tillåter jag mig ifrågasätta, vad beträffar det ständiga hänvisandet till
det militär politi sk a läget, om inte i de orden ibland kan ligga en dubbel udd.
För visso ligger det en stor sanning i dem, så stor att det här är onödigt att
upprepa motiven härför.
Man kanske till och med kan skärpa dem så till vida, att man kan säga, att
vårt rikes allmänna geografiska läge i och för sig innebär ett värdefullt skydd.
Jag tillåter mig, herr talman, att göra den inte så ovanliga parallellen med det
lilla riket, som drabbades av den stora olyckan 1914, nämligen Belgien. Vi
få då inte förgäta den stora skillnaden. I Belgien ha vi de gamla klassiska
härgatorna, där ha vi de bloddränkta fälten kring Waterloo, Antwerpen, Namur
och Liége, där europeiska härar tågat fram under sekler. Vi veta, att vi äga
ingen sådan motsvarighet. Skånska slätten eller västgötaslätten har inte varit
skådeplatsen för en sådan europeisk kraftmätning och lär väl, mänskligt att
döma, aldrig komma att bli det. Visar inte f. ö. Sveriges hela krigshistoria
att vårt avlägsna läge är en borgen för vår fred. Nog är vår historia krigsfylld,
men vittna ej våra otaliga segertroféer om att det mesta blodet flöt
utomlands, långt fjärran från hus och hem? Till den synpunkten kan man
emellertid också lägga en annan, nämligen den, att talet om det militärpolitiska
Lördagen den 23 maj e. m.
83 Nr 38.
läget, som har lättat så betydligt, hur sant det än är inte får drivas alltför Ang. förlångt.
Ty hur skulle det gå en dag om förhållandena utvecklades därhän, att smr0srvJ^^ls
den mycket omtalade randstatsbarriären folie sönder, och vi skulle ha byggt m_
hela motiveringen för rustningsminskningen på dennas existens? Då skulle gi- (Forts.)
vetvis även demokratien vara tvungen att i'' och med detsamma gå in för en
militaristisk och rustningsivrande politik. Jag menar alltså, att hänvisandet
till denna randstatsbarriär naturligtvis är ett värdefullt argument, men omöjligt
kan vara en helt avgörande synpunkt, då vi gå till en påbörjande reducering
av vårt försvar.
På tal om det geografiska lägets skiftande värde för olika riken, tillåter jag
mig redan här att erinra om, att det lilla frändefolket där nere vid Öresund
också ligger mitt ute i den stora stråklinjen. Redan nu vill jag tillåta mig att
kasta in frågan: Vad var orsaken till att detta lilla danska välde för 11 år
sedan ändå skonades från den stora världsbranden? Man torde väl våga påstå,
att det ingalunda var respekten för dess redan då obetydliga och svaga militära
skyddsmedel. Det var någonting annat, och jag tillåter mig här att
föregripa mina egna synpunkter framdeles genom att säga, att det först och
sist var den omständigheten, att detta vårt frändefolk kunde visa inför världen
eu vapensköld så absolut fläckfri, att ingen vågade förgripa sig på det, trots
att det reellt och praktiskt sett var nästan värnlöst. Det kanske i detta sammanhang
också kan tillåtas mig att ifrågasätta sanningen av det i försvarsdebatterna
så ofta gjorda påståendet, att det var våra militära rustningar, som
år 1914 gjorde att vi fingo leva fredade. Den hederliga och redbara tjänst,
som vår sjömilitära polisvakt utförde är värd all aktning och all erkänsla, men
jag tror, att talet om respekten för den eventuella utvecklingen av våra stridskrafter,
som avhöll andra från att driva oss in i den blodiga leken, är en överdrift.
Jag undrar om man är alltför mycket bekajad av nationell självförhävelse
när man i stället menar, att det som gjorde oss intakta gentemot intentioner
från främmande makters sida var det förhållandet, att vi kunde uppvisa
samma absolut fläckfria och rena vapensköld, och samma absolut obrottsliga
och samvetsömt redbara utrikespolitik som exempelvis våra danska bröder.
Det fanns inte ett uns av logik och rimlighet i ett försök att draga in
oss i kriget.
Jag är därmed inne på en fredsgaranti, ett fredligt vapen av den allra största
betydelse, som jag skall be att om några ögonblick få komma tillbaka till.
Jag anser emellertid, att man, när man vill medverka till en reducering av våra
militära anstalter, starkt kan betona även en del andra synpunkter, och jag tilllåter
mig, med herr talmannens medgivande, snudda vid en fråga, som kanske
eventuellt skulle debatteras något längre fram.
Det är nämligen så, att vi i vårt land liksom i andra länder genom seklerna
haft en genom statens försorg bedriven religiös folkundervisning, vars sinnesart
och vars syftning åtminstone i dess bästa och högsta form ■— när den varit
som bäst — varje ledamot av denna kammare väl känner. Denna religiösa livssyn
har haft att brottas med ett från naturgrunden stammande begär både till
naturlig självhävdelse och till en hänsynslös själviskhet. Vi veta också av vår
andliga historia, att lång och svår har kampen varit för att. komma ifrån de
konfessionella striderna och fram till en religiös samvetskultur, som tar itu
med dagens praktiska arbetsuppgifter. I den upplysta religiositetens ljus har
dock så småningom samfundsförhållanden börjat skärskådas, dömas och successivt
omskapas. Turen har nu äntligen kommit även till kriget och de militära
maktmedlen. Deras absoluta oförenlighet i våra (lagar med en kristen
lära bli för var dag mer och''mer uppenbar. För åtskilliga år sedan försökte
människor att kompromissa tillsammans en sådan religiös livssyn med erkännandet
av de fysiska och materiella maktmedlens berättigande. Ofta fick man
Hr 38. 84
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. för■ivarsväsendete
ordnande
in. ra.
(Forts.)
då vända sig till hebreiska urkunder, sådana som Josua-Domareboken m. fl. i
gamla testamentet. När man så småningom på grund av en växande religiös
upplysning inser, att sådana argument inte äro verkligt religiöst och sedligt
bärande, har man tillgripit en sådan kompromiss som t. ex. Friedrich Naumann
på sin tid gjorde: Visserligen är allt vad krigsrustningar heter fullkomligt
oförenligt med en religiös livsåskådning, men vi få i sådana situationer, där
staten befaller, giva liksom ett moratorium åt den kristna etiken och gå statens
ärenden, d. v. s. gå ut i kriget. Hur ohållbar en sådan mellanlinie är behöver väl
inte här vitsordas. Men jag ber, herr talman, att få säga ett ord om detta krav
på andlig och intellektuell redlighet i fråga om krigets och religionens ställning
till varandra. Somliga ledamöter av kammaren kanske tycka, att därom skall
inte talas vid detta tillfälle, men man skall dock förstå, att det är tusenden i
detta land, för vilka dessa synpunkter och deras sammanställande är en verklig
hjärtesak. Det har väckts några motioner om hur den religiösa vården vid
krigsmakten bäst skall organiseras. Det hänvisas där till exempel och uttalanden
från Frankrike, däri man påpekar att det så kallade hedniska Frankrike,
som’ inte hade någon organiserad själavård vid krigsutbrottet, måste improvisera
en sådan. När kriget väl var i full gång, var det snart cirka 2,000
fältpräster på den sidan av skyttegravarna, och ungefär ett lika stort antal på
centralmakternas sida. Man menar att där kan man se, hur värdefullt det är
att giva religionens tröst och stöd åt dem, som på detta sätt gå statens ärenden
och med vapen i hand söka hävda sitt lands rätt. Ja, helt visst var det så, att
man gav sakramenten åt de döende och sade innerliga och varma trösteord åt
dem, som krälade i skyttegravarnas djup. Kan man lyssna till fältprästens
aftonbetraktelse om den allmänneliga brödrakärleken och någon timme senare
med kniven i hand krypande smyga sig över någon nattlig vaktpost?! Jag
frågar: Har väl världen bevittnat en större hädelse än när man brukade Fridsfurstens
ord som stimulans till människor, som voro kringvärvda av skyar av
hat, blodtörst, dödsångest och förtvivlan? Kan man tänka sig en större motsättning,
en större inkonsekvens än detta? Och vad voro alla dessa präster i
de krigande länderna, som alla anropade Gud om seger och som alltid hade en
sedlig och religiös argumentering för varje rättens kränkning? Voro de det
religiöst upplysta samvetet, fast likt klippan i vågsvallet? Eller voro de viljelöst
flarn på nationella känslovågors skum? »I ären världens salt. Men om''
saltet mister sin sälta, varmed skall det då saltas? Då är det till intet nyttigt,
utan kastas på avskrädeshögen!» Den kristliga dialektik, som kan användas
som försvar för vilken skriande orättfärdighet som helst vänder folket
med förakt ryggen.
Det är mot denna nationalistiska kristlighet, som ett upplyst religiöst samvete
överallt i världen börjar reagera.
Samma natt som England utfärdade sin krigsförklaring sutto ett par högre
officerare och resonerade om just detta spörsmål. Då sade den ene, som var
en grånad man: »Du har rätt i ditt resonemang, att detta är ohållbart ifrån
vår gemensamma religiösa livssyn. Men jag kan inte lösa konflikten på ett
fullt rationellt sätt. Jag har mina söner ute i kriget, och jag går att ge mitt
liv för det brittiska imperiet.» Då svarade den andre: »Ja, går du för att dö
för det brittiska riket, så kan väl jag gå att do för Guds rike.» Och därmed
gick han med fasta steg det öde till mötes, som en krigstjänstvägrande officer
kunde vänta i krigsögonblicket. Om det funnits tillräckligt många sådana män
i Europa, om kaserngårdarnas murar hade fått bevittna arkebuseringen av tillräckligt
många sådana martyrer, eller fängelserna fått hysa tillräckligt många,
hade helt säkert Europas öde blivit ett helt annat. Därom lider intet tvivel.
Denna sinnenas revolt få vi ingalunda underskatta, och den får ingalunda
heller avfärdas som en realitetsfrämmande utopi. Ty, i den mån den växer sig
Lördagen den 23 maj e. m.
85 Nr 38.
starkare, blir den en makt, som kommer att omskapa förhållandena. De midt- SVfiZ:£det*
nande fältgrå i massgravarna hade då också gått ett annat och lyckligare öde ordnande
till mötes. m. m.
Något som i övrigt av rent yttre orsaker påskyndar denna rent religiöst (Fort..)
färgade pacifisms frambrytande, här som i andra länder, är som envar vet
den fruktansvärda utvecklingen av de s. k. tekniska hjälpmedlen i kriget. Vi
veta allesammans, att framtidens krig kommer att te sig som ett fruktansvärt
utrotande av respektive länders civila befolkning, icke minst genom _ de nya
stridsmetoder, som man maste räkna med. En sa framstående auktoritet som
Winston Churchill. marinminister i England under krigets tidigare skede och
ansvarig för expeditionen till Gallipolihalvön m. m., och som för närvarande
är finansminister, yttrade i ett uppmärksammat arbete något år efter kriget
följande ord just med tanke på de ödeläggande och djävulska stridsmedel, som
komma att stå framtidens människor till buds: »Mänskligheten har för första
gången i sina händer de verktyg, medelst vilka den kan på ett ofelbart sätt fullborda
sin egen tillintet g örelse. Döden står i beredskap, lydig, avvaktande, redo
till tjänst, redo att nedmöla follccn en masse, redo att, sa snart man hallar pa
honom, krossa till stoft utan möjlighet av återuppbyggande vad som alltjämt
finns hvar av civilisation. Han väntar blott pa kommandoordet.»
Det är alldeles uppenbart, att. när sådana perspektiv börja att rycka in i synranden,
så växer i vida lager den absoluta oviljan att överhuvud taget ha någon
som'' helst befattning med de s. k. militära maktmedlen. Och jag tror inte
att man är alltför överdrivet eller overkligt optimistisk,_ om man tror sig märka,
att statsmakterna själva ha något sådant på känn, till och med i vårt eget
land. Vi se hur konsekvenserna av en religiös folkuppfostran, med alla dess
otillräckligheter och bristfälligheter i övrigt, ända börja att mogna, och hur
staten själv börjar förstå, att konsekvenserna av detta får den i framtiden
taga. Det märkes redan i lagen om de samvetsömma vä.rnpliktiga, som egentligen
innebär ett sönderbrytande av den allmänna värnpliktens princip, ett sönderbrytande
som vi inom några dagar torde vara beredda att. ytterligare utvidga
genom att låta lagen omfatta även dem, som av rent .etiska samvetsbetänkligheter
vägra gorå den militära krigstjänsten. Ja, ifrån dessa utgångspunkter
och med den motiveringen kommer helt visst växande folklager i vårt
land snart nog att kräva en revision av militärfrågan i en helt annan riktning
än den herr Lindman ställde i utsikt.
Men, herr talman, innan jag slutar, vill jag likväl säga ett° ord, som jag
tycker kunde ena alla både vänner och motståndare i denna fråga. _Jag hör
ingalunda till dem, som vill lägga sådana ord i min mun som militansm eller
militaristbeundrare eller sådant; jag tycker att vi alla kunna hava den känslan,
att vi skola förstå de bättre intentionerna även hos motståndare, och vi ia
också erkänna, att de nationella instinkterna hava de allra djupaste _ rötter _ i
allas vårt väsen, och vi böra därför icke lasta dem, som i dag uppriktigt sörja
över den förestående försvarsreduceringen, ty hos många av dem talar.förvisso
en verkligt ädel fosterlandskärlek och en levande samhörighet med vart tolk.
Men vi protestera mot, att vi skulle vara mindre angelägna om detta lands frihet
eller att vi skulle förakta de vapen, varmed våra hänsovna fäder värjde
sig’och sitt i fordom tid. Ånej, så utblottade på. historiskt sinne äro vi visst
icke krigens och militärförsvarens historiskt betingade nödvändighet i gangna
tider inse vi också till fullo, även de av oss, som äro tydliga och klara
P!1När vi läsa på hävdens blad om Sturen. som dödligt sårad for över Äsundens
is i natten efter en förlorad drabbning, eller niir vi höra berättelsen om huru
den gula brigaden vek över landsvägen, niir kungahästen med den tömma sadeln
löpte över fältet, eller när vi lyssna till den sång, till bragdens och aven
-
Nr 38. 86
Lördagen den 23 maj e. m.
svarsvä/endets lyr?*s tjusning, som kvävdes i en rosslande blodström en sommarkväll vid
ordnande Önjeprs strand, då känna vi alla, att vi med dem höra samman, vi äro barn
m. m. av dessa trofasta, enkla människor, som på kungarnas bud gingo från sitt
(Forts.) armods gråa kojor ut i världen under de svenska fälttecknen. Detta land vilja
vi icke vara med om att lägga värnlöst, utan att det skall skyddas och värvas
med all kraft. Men då kommer det som skiljer oss åt, och det bör man kunna
visa varandra en ömsesidig respekt för: det är detta, att många av oss hava
fullständigt .mistat tron, ohjälpligt, på de krigiska vapnens betydelse. Och
det är icke i någon feg självuppgivelse, icke i egoistisk bekvämlighet, vi resonera
så, icke heller endast därför, att vi anse det fullständigt utsiktslöst, vanvettigt,
vilket det för visso är. Utan av det skälet, att vi trygga oss till helt
andra försvarsanstalter. Det är icke blott vi, som äro en slags radikal avrustningsfalang.
, som resonera sa, utan djupt in i borgerliga kretsar hos bondemän
''och. borgerliga män o. s. v. möta vi just denna trygghetskänsla, kanske icke
alltid fullt medvetet, men den finnes där ändå. Jag bara konstaterar en sådan
hugnesam sak som det, att i dag är vår huvudstad lugn, och säkerligen är vår
landsbygd det i ännu högre grad. Vi se, att det är icke den oro och sorg i sinnena,
, som man skulle kunna finna vore ett spontant exempel på det som vissa
tidningar^ bruka kunna föra till torgs. Trodde de stora massorna, att i dag
öppnas på glänt och gradvis rikets portar för fienden, skulle helt säkert oron
och förtvivlan bölja mycket mäktigare och söka sig andra uttrsmk, framför allt
värdigare uttryck, än desperata tidningsartiklar. Nu är så icke fallet, utan
en lugn och klok besinning råder, det är som’ om människorna instinktivt ana,
att det är nog till »syvende och sist» något annat, som slår en skyddsvall om
gamla Sverige än de rent militära maktmedlen.
Ja, även med risk att stämplas som hemfallen åt den naivism, som en ledamot
av kammaren i valrörelsen talade om, vill jag dock säga ett ord om den
rikets garanti för nationell frihet och fortbestånd, som’ vi — kanske ibland
omedvetet — dock tillmäta den mest avgörande betydelse. När nämligen i
vårt. land människor i stad och på land samlas och lägga råd om, hur nöd och
fattigdom, mörker och okunnighet skall skingras, när i tempel och helgedomar
brödrasinnets och rättfärdighetens budskap få tala, när i dessa salar lägges
råd och beslutas det som skänker ljus och kunskaper åt unga släkten, arbete
och bröd åt dem, som i flit och redbarhet söka livets glädje, och sådant
som skänker trygghet och ro åt ålderdomens folk, hjälpande händer åt sjuka
och fattiga, då= ljusnar rymden, då växa vallar och värn kring detta rike, då
växer rätten, då blir vår kultur en makt, som vinner respekt och som man icke
kränker. Finns det, jämte våra nordiska frändefolk, något land i världen,
som kan hava varit mer samvetsgrant rättrådigt i sin internationella politik,
som har en renare och fläckfriare sköld än vår att vissa upp? Sådant betyder
någonting. Det är realiteter att räkna med. Det är Sveriges stora freds''garanti,
ett skyddsvärn, vars stora betydelse ingalunda får underkännas. Världen
förgriper sig icke på en sådan kultur, det vore ett självmördande hån mot
all förnuftig tillvaro. I det försvarsarbetet göra vi svenskar vår dagliga insats
och värnplikt. Det vapnet har sist när stormen gick över världen visat
sig starkare än både arméfördelningar och giftgaser.
Jag skulle kunna tillåta mig den enkla jämförelsen, när man säger att vi
behöva nog under kommande år ett militärt skydd gentemot farorna av mera
asiatisk natur därborta från öster, tänkom oss det tankeexperimentet, att vårt
land stode rent materiellt och socialt på den lägre kulturnivå, som låt oss säga
vissa folk i Östeuropa eller annorstädes befinna sig i, men att vi i alla fall ägde
en militär stridsmakt av låt oss säga dubbelt så stor styrka som nu; tror någon,
att vi skulle känna mera trygghetskänsla då än nu? Nej, visar inte detta,
att det goda och förtröstan på dess makt växer till realiteter i vår tid!
Lördagen den 23 maj e. in.
87 Nr 38.
Ja, herr talman, här har talats om, att demokratiens folk har känt sitt an- svf^läJ^ets
svar och tagit det viktiga steget att inordna militärförsvaret under demokra- sl(lgrdmind-e
tiens synvinkel. Det är sant. Det är också en milstolpe som är passerad. m. m.
Men här får man sannerligen icke stanna. Här har icke funnits möjlighet att (forts.)
få ge sin röst åt ett praktiskt framkomligt avrustningsförslag. Dock vill jag
hoppas, att demokratien finner, att de militära maktmedlen äro odugliga, orättfärdiga
och väsensfrämmande för demokratiens syften, och att den fortsätter
att reducera de militära anstalterna till den maritima polisvakt vid rikets kuster
och farvatten, som kräves för att inför världen demonstrera vår ärliga neutra.-litetsvilja. Sker så, blir denna milstolpe blott en etapp på vägen hän emot den
fullständiga avrustningen.
I den förhoppningen ger jag utskottsförslaget min röst.
Häruti instämde herrar Bengtsson i Norup, Fast, Mogård och Öhman.
Herr af Ekenstam: Herr talman! På ett synnerligen skickligt sätt har
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet lågt sin kritik mot högerns
reservation och högerns ståndpunkt. Men såvitt jag förstår är det dock
så, att om man litet närmare intränger i vad han här säger, så har han egentligen
endast och allenast tangerat utanverken. Ty då han talar om, att vid
förra årets riksdag högern eller åtminstone den regering, som då satt, med synnerlig
iver strävade efter att komma till en lösning av försvarsfrågan, medan högern
nu icke tyckes besjälas av sådan strävan, så är det ju ganska enkelt att svara
honom, att visst vilja vi hava en lösning av försvarsfrågan och det ju förr dess
hellre, men icke vilken lösning som helst. Vi vilja därför under närvarande
förhållanden uppskjuta avgörandet, och detta därför att vi misstro den^ lösning,
som är framlagd, såsom icke tillräckligt tryggande under de förhållanden,
som nu finnas i världen. Vi vilja få anstånd för att se tiden an och se, huru
allt utvecklar sig, innan vi kunna diskutera en nedrustning sådan som den nu
av regeringen avsedda.
För mig, som under 25 år har tillhört svenska riksdagen, är det ju rätt egendomligt
att erinra sig åtskilligt som därunder har förekommit. Många gånger
har jag haft tillfälle att med glädje, jag skulle vilja säga tacksamhet, lägga
min röst i urnan för ett bättre och tryggare försvar, som jag hoppades utgöra
en större säkerhet för fosterlandets bestånd. Men ännu aldrig har jag stått inför
det allvar, som kommer i dag, då det verkligen ser ut som om en lösning av försvarsfrågan
skulle genomdrivas, varigenom det försvar som finnes skulle i
högsta grad beskäras, varigenom sekelgamla organisationer skulle sprängas,
med ett ord, att vår försvarsfråga skulle ledas in i alldeles nya förhållanden.
Den militära sakkunskapen, om vilken här i dag.har talats rätt mycket och om
vilken man i allmänhet har erkänt, att den egentligen borde betyda ganska
mycket ehuru den på högsta ort synes Ija varit ganska litet beaktad, har om det
förslag, som här föreligger till avgörande, förklarat, att det endast ger Va av
den försvarskraft, som vi skulle kunna hava. om vi fullt utnyttjade den organisation
som nu finnes. Men det värsta av allt i den nya organisationen är, att
den äger icke förmåga av elasticitet, den har icke förmåga, att svälla _ut, att
tillgodogöra sig hela den värnkraft, som finnes hos folket. Det är möjligt, att
denna nya organisation på en hel del kan verka insövande i säkerhet, men för
oss, som'' se saken på ett annat sätt, känna vi det som ett hot mot fosterlandets
trygghet och säkerhet, och detta dock i en tid, då nyligen till och med ifrån
regeringens medlemmar själva det har erkänts, att oros- och osäkerhetstillstånd
alltjämt finnas i världen. Man kan ju fråga sig, och den frågan är nog mer än
en gång uppkastad både man och man emellan och i pressen, huru egentligen
den lösning, som nu är framlagd, kommit till, och detta i all synnerhet, då man
Kr 3S, 88
Lördagen den 23 maj e. m.
i av mä-nga vittnesbörd vet, att det icke är den militära sakkunskapen, som haft
ordrik sitt ord med för att ordna den som den nu är.
m. m. Som ett av de mest verkande skälen har man talat om uppkomsten av de
(Lorta.) s. k. randstaterna på andra sidan Östersjön, och jag vill ju icke bestrida, att
icke deras tillvaro utgör en viss borgen för oss, men för var och en, som har
räknat med den kraft, som möjligen kan finnas hos dessa, och det tryck, som
dessa kunna utsättas för, må det stå klart, att den säkerhet som randstaterna
bereda, är nog icke av större hållfasthet. Men säkerligen är det icke enbart eller
ens förnämligast dessa randstaters tillkomst som manat regeringen att framlägga
sin försvarsproposition. Framför allt har den ju tillkommit som en
vänsterlösning, som svaret på en valparoll, som resultatet av ett valprogram.
Vänsterns folk,^ som tro sig representera Sveriges folk, vilja nu få detta förslag
igenom. Kanske är det för dem en glädje att jämväl kunna konstatera, att
högern på det viset lider ett nederlag. Vi kunna blott önska, att det nederlaget^
icke skall varsla om fosterlandets nederlag. Men utan allt tvivel är det
väl så, att många, många, som i detta ögonblick lämna sin anslutning till detta
förslag, icke så noga hava tänkt sig in i vad det betyder och hur det kommer
att verka, och dock hava många förhållanden förekommit, som bfjrde hava öppnat
ögonen på dem.
Jag vill i det sammanhanget icke här beröra mer än en sak. och det är Gotland.
Under 17 års tid. jag på denna härliga ö haft hem och bo, har jag lärt
känna dess fosterlandsälskande befolkning. Jag har funnit, huru den mer än
en gång känt trycket av den utsatta ställning, i vilken den är. Och med den
organisation, som nu skulle komma, skulle den otillräckliga besättning, som
nu där finnes, ytterligare reduceras och nedskrivas. Är det nu verkligen så,
att den ön icke längre har den mycket stora betydelse, om vilken här i riksdagen
mångfaldiga gånger har talats? Här har ju sagts, att den är Östersjöns pärla,
att den för den, som äger Gotland, är snart sagt en borg varifrån man kan
behärska icke° blott Östersjön utan en mycket stor del av Sverige. Och nu i
dessa tider, då flygvapnet har vunnit en sådan utveckling, då man icke längre
kan stanna vid försvaret till sjöss utan måste tänka på att man också skall
kunna freda sig för flygvapnet, då icke endast glömmer man Gotland utan
man förminskar det svaga försvar som där finnes. För min del hade jag annars
trott att det var en angelägenhet av högsta rang icke blott för Gotland utan för
hela Sverige också att skydda den ön och tillvarataga alla de möjligheter, som
innehavet av Gotland lämnar till fosterlandets utveckling och försvar. Det
kommande beslutet i försvarsfrågan blir kanske domen över Gotland, över dess
fosterlandsälskande folk. över all den kärlek och alla de förhoppningar, som
knutit sig till den ön. Det är väl ändå icke så underligt, att en man som jag,
med den känsla, jag hyser för.den ön, med den livliga övertygelsen jag har om
denna ös betydelse för hela Sverige, känner en livlig lust att av hjärtat protestera
mot en lösning, som på detta sätt skulle göra ön försvarslös. De ringa
trupper, som där äro kvar, kunna förvisso endast och allenast göra en enkel
demonstration men icke bjuda något försvar. Det är alldeles säkert, att en
annan makt kommer att med glädje se. att denna för Sverige så viktiga punkt
är så obefåstad, så lätt att intaga, att det är ett ringa vågspel att våga sådant
och så medelst bliva herre över Östersjön.
_ Med vemod har jag sett detta, med vemod har jag sett, huru de gamla organisationerna
på många håll komma att sprängas sönder. Sverige har varit min
kärlek sedan unga dagar, den kärleken har följt mig till ålderdomen. Då det
nu synes mig. att kortsynthet, sorglöshet och partilidelse vilja förstöra de möjligheter,
som Sverige bär. att i framtiden behålla sin frihet och självständighet,
måste jag protestera. Man må kalla mig patentpatriot eller storsvensk eller
vad annars som pressen påhittat för att förhåna och förlöjliga dem, som sär
-
Lördagen den 23 maj e. in.
89 Nr 38.
skilt arbeta för ett gott försvar, det är mig likgiltigt, för mig är det på sia
höjd äretitlar. _ ....... ordnande
Nog vet jag visserligen, att alla de ord, som nu sägas, jalla utan nytta. m.
Resultatet är väl givet, och vi måste foga oss däri. Men så mycket vill jag (Forts.)
ifrån högerns sida säga, att ingen skall kunna påstå, att därför att vi nu lida
nederlag, därför att vi nu känna, att åtskilliga av våra bästa känslor illa beröras,
därför att den förhoppning, som vi haft om trygghet och säkerhet för
fosterlandet, i högsta grad försvagas, vi för den skull önska, att av dem, Rom nu
skola taga ansvaret på sig också en gång detta ansvar må utkrävas. Nej, vi
önska och hoppas, att en god allmakt alltjämt må hålla sin hand över gamla
Sverige, att det länge och intill sena tider må bliva fritt och oberoende.
Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Lindmans reservation.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman T Knappheten på tid nödgar mig
till den största begränsning, men jag anser mig ändå böra säga några ord,
främst till protokollet och för framtiden.
Utgångspunkten för den kungliga propositionen är, att svenska folket kan
vara lugnt. Visserligen finns det någon liten oro ute i världen ännu, men det är
ingen fara för oss, vi kunna lugnt börja vår avrustning; det finns intet hinder
av utrikespolitisk art för den saken. Ja, härvidlag må ju var och en ha sin
mening. Men nog synes det mig ganska svårt att ur det närvarande världsläget
hämta stöd för en sådan åsikt. Den kungliga propositionens påstående, att den
skär ned försvarsorganisationen med sådan aktsamhet, att hos det långt övervägande
flertalet av vårt folk känslan av trygghet bör kunna bevaras orubbad,
liksom utskottets påstående, att här föreligger endast ett varsamt försök till
lösning, måste betecknas såsom uppenbart orimliga. Men vad som är absolut
vilseledande är, när utskottet påstår, att förslaget innebär att åvägabringa en
modärniserad och mera tidsenlig utbildning. Ty en var, sona läser de orden,
måste få den uppfattningen, att här gäller det att stärka vår försvarskraft.
Motsatsen ligger ju här i öppen dag.
Avgörande för en försvarsorganisation är ju, hur förhållandena ställa sig
vid en mobilisering. Det är då, den skall prövas. Då kriget bryter ut, då gäller
det hela nationens liv och självständighet. Och då borde det vara en självklar
sak, att man har det så ordnat, att man kan sätta in hela folkets levande kraft,
hela vår försvarskraft. I synnerhet gäller detta för ett land med vår utsträckning
och vår jämförelsevis ringa befolkning. Hur fyller nu förslaget^ den förutsättningen?
Ja, jag vill icke komma med allt för många siffror; sådana ha
ju radats upp här i dag i oändlighet. Jag vill endast^ nämna ett par. Vi ha en
inskrivningsskyldig årskontingent av värnpliktiga på något över 52,000 man.
Av dessa 52,000 man bli icke ens hälften övade till vapentjänst, beroende främst
därpå, att en hel del — enligt den kungliga propositionen en tredjedel — av de
fullt vapenföra avskiljas till handräckning. Nu har ju utskottet gjort eu
justering i detta avseende och minskat dessa senare med 3,500. Men av dessa
3,500 komma säkerligen endast på sin hjöd 2,000 att utbildas. Jag vill därför
säga, att de siffror, som av herr Hamrin på förmiddagen här anfördes, nog i
detta fall tåla en väsentlig justering.
Och vilken utbildning och vilken ledning får nu denna reducerade kontingent?
Hör att icke förlora mig i detaljer och för att vinna tid vill jag endast
.syssla med infanteriet, vårt huvudvapen. Utbildningstiden är för detta truppslag
föreslagen till 140 dagar. Räknar man bort därifrån 20 å 25 sön- och
helgdagar, återstå ju endast 115—120 dagar. Jag har för min del aldrig hört
någon påstå, att man tidsenligt och allsidigt kan utbilda en infanterist på den
tiden. Jag tror icke, att någon kan påstå detta. Krigserfarenheten åtminstone
visar något hela annat. Men om man nu skall ha en sådan kort utbildningstid,
90
Lördagen den 23 maj e. m.
är givetvis av utomordentlig vikt, att det finns tillräckligt och dugligt
befäl, en tillräcklig och duglig lärarkår, sa att säga, för dessa värnpliktiga
Och huru är det med den saken? Huru är det med dessa lärarkrafter för de
värnpliktiga, huru är det med fredskadern? Jo, här har då skett en nedskrivning
med 63 regementsofficerare, G59 kompaniofficerare, hälften av alla underofficerare
och hälften .av allt fast anställt underbefäl. Härigenom uppstår i
första hand en brist på minst 200 officerare. Sedan har ingen ersättning bieräknats
för avgång, för sjukdom, permission, tjänstledigheter o. s. v. Och kommendenngar
till andra vapenslag hava beräknats mycket för lågt. Jag undrar,
om man i någon annan skolorganisation skulle våga gå till väga på det sättet!
l''y det är ingenting, annat än en skolorganisation detta. Och det är ju klart,
att resultatet av utbildningen måste bli därefter.
Jag förbigår nu denna lilla värnpliktskontingents uppdelning i högre och
lägre förband.^ Jag. förbigår den«stora regementsslakten. Jag vill endast om
den saga, att någonting, mera upprörande torde man knappast kunnat tänka sig,
särskilt med hänsyn till det nyckfulla, för att icke säga lättsinniga sätt, på
vilket, den ägt rum. Och jag övergår till, huru det ställer sig vid mobilisering.
Jag räknar därvid ej med det befäl, som nu kommer att sättas på indragningssiat,
ty det hör icke till denna härordning. Det är en liten blindtarm, som kommer
att släpa med nagra ar. Om fem år är så gott som ingenting kvar av den.
.Vid mobilisering kommer arméns kärna a.tt bestå av dessa fyra små arméfördelningar,
otillräckligt övade och med för liten kader. Härtill skulle kunna komma
de andra årsklasserna med sin befälspersonal eller sin s. k. reservkader.
Vad manskapet beträffar, är det ju klart, att i samma mån, som de bättre
övade årsklasserna gå bort och de nya, sämre övade årsklasserna komma att
rycka in, blir truppernas stridsduglighet undan för undan förminskad. Och
hur mycket kan man för övrigt beräkna, att det skall sitta kvar av kunskaper
och färdigheter efter några ar med en sådan kort utbildning som den, varom
det här är fråga? Jag måste säga, att det är upprörande och omänskligt att
skicka ut sådana trupper mot ordentligt utbildade arméer. Och hur ställer det
sig sedan med befälspersonalen, med reservkadern? Ty när manskapet är så litet
och dåligt utbildat, måste behovet av en duglig befälspersonal vara så mycket
större. Denna reservkader består ju dels av officerare och underofficerare på
reservstat och dels av studenter och värnpliktigt underbefäl. Beträffande officerare
och underofficerare på reservstat, så finns den organisationen egentligen
bara på papperet. Den hänger i luften. Det finns absolut ingen garanti eller
säkerhet för att den kommer att förefinnas vid behov. Beträffande sedan studenter
med 260 dagars utbildning och värnpliktigt underbefäl med 225 dagars
utbildning, torde det ligga i sakens natur, att dessa icke äro lämpliga eller
dugliga ^att föra trupper med de anspråk, man enligt nutidens fordringar måste
ställa på. befäl. Man måste beteckna dem som fullständigt inkompetenta för
sin uppgift. Generalstabschefen, vår högsta militära auktoritet, sammanfattar
på sidan 531 i den kungliga propositionen sitt omdöme om detta, då han säger:
»Den fälthär, som med den föreslagna fredsorganisationen och värnpliktslagen
kan uppställas, kommer sålunda att utgöras endast av fyra arméfördelningar,
vilka omedelbart efter mobiliseringen icke äro operations- eller stridsdugliga.
Det är icke möjligt att förstärka fältharen genom reservfördelningar förrän
efter en mycket avsevärd tid. Under de närmaste åren kunna dock reservtrupper
organiseras.»
Ja, mina herrar, detta är en hård dom över detta förslag. Men jag har i alla
fall aldrig hört någon ens försöka vederlägga detta uttalande, och det torde
lieller^icke med någon framgång lyckas. Men jag vill säga: vad innebär detta,
att. vår armé vid mobilisering icke omedelbart är vare sig operations- eller
stridsduglig? Jo, det innebär, att vi i farans stund, med den snabbhet, varmed
Lördagen den 23 maj e. m.
01 Jir 38.
ett krig numera utvecklar sig, icke hava något skydd, i själva verket icke hava Varsvä/endets
någon armé. Det är oerhört att tänka sig något sådant! Antingen måste då‘SBa”^^e s
armén vid mobilisering sammandragas till övning någon tid, eller också, vilket TO. m.
väl blir nödvändigare, i befintligt skick sändas ut mot fiendens bättre övade (Forte.)
trupper, naturligtvis med ytterst ringa utsikt att kunna fylla sin uppgift men
med så mycket säkrare utsikt till stora och onödiga blodsoffer. Ett försvar bör
dock innebära möjlighet till och hopp om, att vi skola kunna försvara och skydda
oss. Men att ordna det på detta vis måste betecknas icke blott såsom meningslöst
utan som fullständigt lättsinnigt. Här gäller det i alla fall det högsta
av alla värden, och då stå vi icke till svars med att bygga på lösa förhoppningar
och allt, vad som kan sägas om en längre och säker fredsperiod, det är och
blir endast lösa förhoppningar. När det gäller sådana värden, då äro^vi skyldiga
att ställa oss på den säkra sidan och icke bygga på lösan sand, såsom här
är fallet. Ty lika säkert som världshistorien oupphörligt, oupphörligt upprepar
sig, beroende på att människorna, som göra världshistorien, i sitt innersta djup
ha en oerhörd förmåga att bibehålla sig så gott som oförändrade genom tiderna, •
lika säkert är det, att vår historia också kommer att upprepa sig. Vårt svenska
folk har under gångna århundraden gång efter annan fått kämpa för livet,
för sitt oberoende och sin frihet, och vi kunna vara absolut förvissade om, att
så kommer det att bli även i framtiden. Det råder icke något tvivel om den
saken för den, som vill läsa historien, såsom den bör läsas.
När man hör herr Hallén, så kan man ju sätta värde på den idealistiska syn,
han har på framtiden. Men. mina herrar, ligger det någon verklighet bakom
detta? Om man ser ut över Europa, huru står det till där? ^ Jo, det står till
på det sättet, att mera folk äro under vapen, rustningarna pågå i större skala
än någonsin, och mera pengar användas därtill än någonsin före kriget. Att
under sådana förhållanden tro, att världen skulle just nu blivit en annan, och
att nu inte krig mera skulle förekomma — det är fullkomligt verklighetsfrämmande.
Herr statsministern yttrade i sitt anförande i dag, att han fann det historiskt
berättigat att nu företaga en nedrustning. Jag anser tvärtom att en dylik åtgärd
är stridande mot all historisk och mänsklig erfarenhet och jag vill icke
medverka till eller bära ansvar för densamma.
Jag ber därför, herr talman, att få biträda herr Lindmans yrkande.
Herr Samuelsson: Herr talman! Man har inte kunnat uraktlåta att i dag
under debatten gå in på behandlingen av Ryssland och kommunisterna. Man
hörde i herr Björkmans anförande nyss, hur han sökte göra gällande, att det var
från Östern, från Ryssland, som man hade att vänta faran, och i anledning därav
ansåg han nödvändigt med ett starkt försvar. Han drog en del exempel om
våldshistorier, exempel, som varit vederlagda kanske mer än hundra gånger
och sålunda befunnits oriktiga men alltid visat sig lämpliga att dra fram i
ögonblick, när man vill gå till aktion mot Sovjetryssland och mot arbetarklassen.
Herr Holmgren, såsom den sanne fredsälskare han utgav sig för, ville även
göra gällande, att samtliga partier i riksdagen äro fredsälskande partier, så
när som på ledamöterna på moskvabänken, såsom han uttryckte sig. Det är
klart, att högern aldrig använt våld mot arbetarklassen! Vi ha dock haft tillfälle
att här i Sveriges riksdag mer än en gång påtalat dessa förhållanden, hur
man använt våldet i kampen mot arbetarklassen. Men det hindrar icke, att man
nu med stort patos lägger i dagen, att man alltjämt är samma fredsälskande
parti och att det endast är från arbetarklassen, från moskvamännen, som man
ser dessa våldsteorier. Jag tror, att arbetarklassen, som har erfarenhet av de
rena klasstriderna, har en annan uppfattning av högerns fredsälskande natur.
Nr 38. 92
Lördagen dc-n 23 maj e. m.
svarsvälzndets'' Att socialdemokraterna här i dag ansett nödvändigt att kasta stickord mot
ordnande kommunisterna, är också mycket naturligt, då man hört de anföranden, som
ro. ro. hållits av samtliga socialdemokratiska talare. Allt ifrån herr statsministern
(Forte.) och till herr Engberg erkände man, öppet, att man nu går till en frontförändring;
man intar nu en annan ställning till militärväsendet än man gjort tillförne.
Den frisinnade herr Hamrin gick till och med så långt, att han ansåg, det
högern skulle tacka socialdemokraterna för att de intagit denna ståndpunkt,
ty det hade nog ej varit så lätt för socialdemokraterna att få arbetarna med på
denna frontförändring. Jag måste för mitt vidkommande säga, att det är riktigt.
Jag är alldeles övertygad om, att bland massorna ute i landet finnes en
hel del, som icke kunna följa med på denna hastiga frontförändring, som socialdemokraterna
nu företagit i förhållande till militärväsendet; och det är kanske
främst därför, som även vi kommunister alltjämt intaga en annan ståndpunkt
än socialdemokraterna till militärväsendet såsom sådant.
Man visar sig särdeles förvånad över, att vi kommunister allt fortfarande intaga
denna ståndpunkt som vi gjort förut till det borgerliga militärväsendet.
Man ställer sig frågande inför detta faktum. Varför intaga vi då denna ståndpunkt?
Jo, helt naturligt därför, att vi ansett och anse fortfarande, att militarismen
den dag som i dag är icke ändrat karaktär utan alltjämt har samma
uppgifter som förut. Detta ha vi också ofantligt många exempel på.
Arbetarklassen har förut tillhört en enda internationell sammanslutning, och
denna socialistiska internationella organisation och dess kongresser ha, kan
man såga, jämt och ständigt alltifrån den första kongressen och så sent som år
1910 i Köpenhamn framfört de rätta synpunkterna på militarismen och där har
man även ålagt de socialdemokratiska ledamöterna i parlamenten i varje land
att gå emot varje som helst anslag till militärväsendet.
1910 års internationella kongress i Köpenhamn avfattade en resolution, som
har följande lydelse»Att alla länders arbetare icke ha någon som helst tvist
med eller oenighet sins emellan, som skulle kunna framkalla ett krig, att de
moderna krigen blott äro förorsakade av kapitalismen och framför allt av de
kapitalistiska staternas internationella konkurrens i ekonomiskt hänseende på
världsmarknaden och av militarismen, som är ett av det borgerliga väldets
kraftigaste organ inåt för att hålla proletariatet kvar i ekonomiskt och politiskt
slaveri.»
»Krigen komma inte att fullständigt upphöra förrän i och med det kapitalistiska
samhällets försvinnande.» Och vidare säges det: »Kongressen vid
håller
alltjämt för de socialistiska representanternas i parlamenten del den flera
gånger upprepade skyldigheten att av all makt bekämpa rustningarna och att
vägra alla därför avsedda utgifter.»
Varför göra nu ej socialdemokraterna detta och varför gjorde de det icke
1914? Det är just denna uraktlåtenhet som är den största anledningen till, att
vi för närvarande här i landet ha ett kommunistiskt parti och en kommunistisk
international. Har då militarismen ändrat karaktär eller ha samhällsförhållandena
blivit annorlunda? Kanske vi redan kunna säga, att man har omdanat
samhället, därför att vi här i landet har en socialdemokratisk regering? Jag
tror dock icke^ att herrar socialdemokrater ha den uppfattningen; ty så sent
som under fjolåret vid de då anordnade fredsmötena, i anledning av det sorgliga
tioårsminnet av kriget, antogs i allmänhet en resolution, utsänd såväl av IT
Internationalen som den fackliga internationalen i Amsterdam och som är återgiven
i Socialdemokraten för den 31 juli 1924. Det heter däri: »Avskyn för
krig räcker dock ej. Folken måste komma till kunskap om krigets orsaker för
att kunna avvända det. Det räcker ej att fördöma de förbrytare, vars skuld
är klart fastställd i deras egna ämbetsskrivelser, utan vi måste avskaffa en
Lördagen den 23 maj e. m.
93 Sr 38.
världsordning, som alltjämt ger anledning till nya krigsförbrytelser, som ständigt
hotar oss med all barbariets ofärd. Under kriget förkunnade man, att man 1 ordnande
kämpade för att detta krig skulle bli det sista. Vi se dock, att militarismen m_ m.
alltjämt vinner i styrka. Den är förbjuden den besegrade, men bland de förr (Foru.)
förbundna segrarna ha kapprustningarna nått en aldrig hittills skådad blomning.
Och därför är faran för krigiska explosioner lika stor som någonsin
förr.» Lika fullt anser herr försvarsministern, och detsamma gick igen i herr
Bernhard Erikssons långa anförande, att det försvar, som nu föreligger i utskottets
förslag, är lika effektivt, ja man vill t. o. in. gorå gällande, att det är
mer effektivt än det förslag, som framlades av högern i fjol. Detta visar, att
man i stället ifrån socialdemokratiskt håll försöker att på alla möjliga sätt få
det mest effektiva försvar. Man går alltså in för de synpunkter, som man
själv fördömt i fredsmanifestet, nämligen när det gäller rustningar de olika
länderna emellan. Det heter vidare i detta fredsmanifest: »Och därför kom
mer
krigsfaran att bestå, så länge den kapitalistiska samhällsordningen består»,
och vidare: »därför finns det ingen annan utväg än att förgöra själva
möjligheten till krig, att avskaffa det kapitalistiska samhället.»
Alltså erkänna även socialdemokraterna, att vi fortfarande ha kvar den
kapitalistiska samhällsformen, och då bör ju den socialistiska ståndpunkten,
som vi fortfarande sedan gammalt förfäkta, ännu äga bestånd. Vi klandra
och vi ha klandrat socialdemokraterna på grund av deras dubbelspel, i det
man skriker: aldrig mera krig, gör man den ena kovändningen efter den andra
för att få fram en positiv och stark linje i försvarsfrågan. Det är humbug!
Herr statsministern sade i sitt anförande, att många av socialdemokratiens
män blott för några år sedan icke kunnat drömma att de någon gång skulle
få vara med om att framlägga ett så långt gående militärförslag, och han
ville även göra gällande, att detta erkändes nog av motståndarna. Men sedan
sade han vidare, att detta blivit en följd av den demokratiska utvecklingen.
Det är denna uppfattning, som vi kommunister icke kunna dela. Ty har militären
och hela försvarsorganisationen samma karaktär och samma uppgift,
som exempelvis herr Branting skrev 1892 efter behandlingen av försvarsorganisationen,
eller som herr Rydén yttrade sig här. i riksdagen 1910 vid försvarsfrågans
behandling, vilket jag förmodar socialdemokraterna fortfarande
stå fast vid, då kunna, icke arbetarna, d. v. s. edra valmän, på grund av eder
politik ha någon nytta av demokratien och dess genombrott.
Jag sade nyss, att herrarna göra kovändningar, och jag skall .gå in något
på den saken. I valrörelsen skrev Socialdemokraten, som för övrigt var emot
att underställa frågan valmännens prövning, följande: »Vi måste, gå ut till
valmännen med samma förslag, som framlagts i riksdagen, och till nästa år
måste vi framlägga samma förslag och samma yrkande som i år.» Man talade
allmänt vid valmötena om, att det förslag, som man framförde vid fjolårets
riksdag var sista budet. Men vi finna, att det förslag, som framlägges
i år i den kungl. propositionen, är icke det socialdemokratiska förslaget från
i fjol, utan i stället, i stort sett det under valrörelsen förhajiade Ekmanska
förslaget, vilket förslag utskottet än ytterligare tummat på i år. Och ändock
säger herr statsministern och herr Bernhard Eriksson, att vi kunna ^ vara
nöjda med utskottets förslag. Således ha valmännen ännu en gång lurats!
Ja, så har det ständigt varit i militärfrågan. Den ena gången efter den
andra har man gjort dylika vändningar för att komma fram till denna positiva
ståndpunkt, för att kunna lösa den borgerliga försvarsfrågan. Ni. få
ursäkta, herrar socialdemokrater, att det finnes en hel del arbetare, som icke
kunna följa med i denna av eder intagna samhällsbevarande ståndpunkt.
Herr försvarsministern ville göra gällande nu senast i år i en interpellationsdebatt,
där han ställde sig fullt pa militärernas sida, att upprorsparagra
-
Nr 38. 94
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. försvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
fen, d. v. s. § 28, i värnpliktslagen, den del av paragrafen, som handlar om
militärens användande^ för stillande av inre uppror, skulle bort, för att man
skulle slippa befara sådana händelser i framtiden. Är den borta? Nej, den
har bara fått en annan formulering, och därmed säger herr statsministern,
att han är nöjd. Jag vet inte, om detta är ett genomgående drag hos samtliga
socialdemokrater. Motiveringen till paragrafen från utskottets sida är
dock sa tydlig, att nog begripa arbetarna vad de allt framgent ha att vänta
av den militära organisationen.
Jag skall inte här ingå på några detaljer i förslaget. Jag skall bara säga
att som kommunist är det mig motbjudande att vara med om att medverka
till denna borgerliga försvarsplan.
Det är från dessa utgångspunkter, som jag ber hr talman att få yrka, i
enlighet med var motion, att riksdagen beslutar det nuvarande militärväsendets
omedelbara avveckling.
Herr Lindberg: Herr talman, mina damer och herrar! I sitt anförande
i dag på förmiddagen yttrade herr statsministern, att vi nu för första gången
i vår försvarsfrågas historia stå inför en demokratisk försvarslösning. Han
utvecklade också de skäl, som ge lösningen dess demokratiska karaktär och
angav bland dem, att demokratien ser i fredskrafternas tillväxt trygghetsproblemets
kärna och att de militära maktmedlen icke äro en reell fredsgaranti.
Om jag rätt uppfattat herr statsministerns yttrande ligger däri, att försvarsproblemet
har en större räckvidd än enbart frågan om de militära försvarsanstalternas
omfattning och beskaffenhet och att vårt lands trygghet ytterst
beror på den fredsgaranti, som kan skapas vid sidan av och oberoende av den
militära beredskapen. Har man nu en sådan uppfattning, och den hyses för
visso inom vida kretsar av vårt folk, då nödgas man beklaga, att, när försvarsfrågan
är aktuell, ingen eller mycket liten uppmärksamhet ägnas frågan om
de fredliga garantiernas utbyggande.
Under många år har arbetats på utformningen av ett militärförslag så beskaffat,
att det å ena sidan skulle medföra en ekonomisk besparing men å
andra sidan besitta en militär effektivitet, jämförd med eller icke alltför
mycket understigande den gamla försvarsordningen.
Det nu föreliggande utskottsförslaget framträder med anspråk på att fylla
båda dessa uppgifter. Ser man på kostnaderna för detsamma blir förslaget
otvivelaktigt en nedrustning; ser man däremot på detaljiunehållet får förslaget
mer karaktär^ av en omläggning, ty det är att märka, att vad man skär ned
exempelvis på armén kompenseras genom tillkomsten av ett alldeles nytt vapen,
flygvapnet. Men lika litet som den gamla militärorganisationen varit
en reell fredsgaranti, lika litet kommer den nya försvarsorganisationen att
bli det, så sant som freden aldrig kan tryggas genom att rusta för kriget.
Dör fredens bevarande nödgas vi räkna med fredskrafternas tillväxt, men
dessa krafters tillväxt är i mycket hög grad beroende på våra egna åtgöranden.
Under de utredningar, som förekommit i försvarsfrågan, har konstaterats,
att vissa risker kunna tänkas uppstå för vårt lands fred, ehuru man på olika
håll olika värdesatt dessa risker. Om det nu är så, att vår militära organisation
icke är en tillfredsställande fredsgaranti, utan vi alltjämt ha att räkna
med risker för vår fred, ger sig den frågan av sig själv, om det kan vara en
med landets intressen förenlig politik att ägna all omsorg åt vår militärfråga
och låta försvarsproblemets övriga delar sköta sig själva. Förutsättningen
för vårt lands fred är, att vi stå i gott förhållande till främmande makter.
Spörjer man vår utrikesledning, om ett sådant gott förhållande existerar, blir
svaret såsom i trontalet jakande. Men den omständigheten, att vi för när
-
Lördagen den 23 maj e. m.
95 Nr 38.
varande stå i ett gott förhållande till främmande makter, ger ju icke någon
bestämd garanti ens för den närmaste framtiden. Man räknar ju med P^^ordnande
sina håll, att förhållandena kunna komma att ändras; man hyser följaktligen m, m.
misstro mot andra länders vilja och avsikt att alltid stå i ett vänskapligt (Forts.)
förhållande till vårt land. Vår militärorganisation är det synliga uttrycket
för denna hos oss existerande misstro, men det sörjes dessutom både i tal och
skrift för, att denna misstro ytterligare blir tillkännagiven. Så länge en
sådan misstro finnes, kan självfallet icke någon bestående trygghetskänsla få
insteg inom vårt folk.
Har nu en sådan misstro överhuvud taget någon grund? Har uti andra
länder framträtt någon tendens, varav man kan sluta sig till, att fientliga
avsikter hysas gent em.ot vårt land? På den frågan får man aldrig något
bestämt besked, därför att ingen kan ge ett tillförlitligt besked. Men på
vissheten i denna punkt vilar helt och. hållet, om vi skola kunna möta framtiden
med tillförsikt.
Det blir då en gärd av ren självbevarelsedrift att söka utröna, om vår
misstro mot främmande makter är berättigad, såvitt sådant överhuvud taget
är m.öjligt att utröna. En aktiv utrikespolitik är det medel, varmed man har
att söka skapa denna visshet. I stället för att isolera oss och spela rollen
av teckentydare, bör det vara oss angeläget att såvitt möjligt erhålla klart
besked. Sveriges utrikesledning bör följaktligen taga initiativ till slutande
av fredstraktater under ömsesidiga garantier med alla de länder, av vilkas
åtgärder vår fred kan komma att bero. Först om sådana försök misslyckas
eller tvetydigheter framträda i andra länders uppträdande, ha vi i vårt land
rätt att hysa misstro och anledning att inrätta oss med hänsyn därtill.
Det har sagts, att avväpningen måste bli resultatet av en internationell viljeakt,
och förhoppningar knytas till Nationernas förbund att det skall bli det
verktyg, varmed avväpningen genomföres. Det ligger dock i sakens natur,
att om icke avväpningen göres till aktuell politik i de enskilda länderna, kommer
den heller aldrig att bli det i de internationella rådslagen. Att med
framgång arbeta för avväpningen förutsätter, att man insett, att de militära
maktmedlen icke blott icke trygga freden utan äro en fara för densamma.
Men dit har man ännu icke kommit ens i vårt land, och dock är det de små
staternas uppgift och plikt att gå i spetsen för avväpningssträvandena. Till
uppgifterna för vårt land i fredsgagnande syfte hör, att vi tillägna oss den
avväpningsbeslutsamhet, som utmärker den danska demokratién, och att ett
program utarbetas, under folkrepresentationens medverkan, för vårt lands
insatser i Nationernas förbund.
Man säger, att en försvarsorganisation plägar ha en livslängd av cirka 10
år. Måhända kommer den försvarsorganisation, som, nu skall beslutas, att
bestå under så lång tid, och det skulle därefter återigen åligga Sveriges folk
att fatta ny ståndpunkt i försvarsfrågan. Vid det avgörande, som nu skall
träffas, ha vi haft att tillgodoräkna vårt land en utan vår egen förskyllan
uppkommen förbättring i det militärpolitiska läget och vidare den efter
världskriget uppkomma oförmågan hos staterna att föra krig, även om konfliktanledningar
icke saknats, vilka under andra förhållanden måhända kunde
hava lett till krigsutbrott. Skola vi här i vårt land gå in för en militär avrustning
och om några år taga ett verkligt steg mot denna avrustning, kan
det i högre grad än hittills komma att bero på våra egna insatser för fredskrafternas
tillväxt. Det är därför icke för tidigt, att vårt arbete redan nu
inriktas därpå. Sker icke detta, kan man mycket väl räkna med en utveckling
i motsatt riktning, d. v. s. ett påbyggande om några år av vår militärorganisation.
Med tanke på att större omsorg än hittills skett bär ägnas
fredsfrågan ha i samband med militärfrågan motioner blivit väckta i båda
Nr 3S. 96
Lördagen den 23 maj e. m.
kamrarna uti denna angelägenhet, och i en reservation till utskottsbetänkanordnande
^ar tillåtit mig yrka bifall till dessa motioner. Jag kommer också
m. m. sedan att framställa yrkande om bifall till min reservation.
(Forte.) Med vad jag nu anfört har jag avsett att markera, att jag i den militärorganisation,
som nu skall beslutas, icke ser någon fredsgaranti, att enligt
min uppfattning freden blott kan tryggas genom fredskrafternas tillväxt
samt att därför behövas positiva insatser från vårt lands sida. Då jag och
mina meningsfränder rösta för det föreliggande utskottsförslaget, sker det
alltså utan. anslutning till den uppfattningen, att en militärorganisation är
nödvändig i vårt land för fredens bevarande.
Med herr Lindberg förenade sig herrar Johansson i Sollefteå, Olsson i Rödningsberg,
Hage, Lövgren i Nyborg, Bäcklund, Werner, Blomkvist och Ahl.
Herr Svedman: Herr talman! Överallt ute i världen har demokratien
insett nödvändigheten av att med maktmedel värna de värden den tillkämpat
sig.. Försvarsfrågan måste icke minst i demokratiens tidevarv ses mot den
nationella frihetens bakgrund. Försvarets mening är att vara ett skydd för
denna frihet, som är betingelsen för all annan frihet. Utan nationell frihet är
varje annan frihet otänkbar, församlingsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet,
tryckfrihet o. s. v., med andra ord grundvalarna och hörnstenarna för
hela den demokratiska samhällsbyggnaden. Det är väl endast i Danmark och
i Sverige som demokratien förklarat sig beredd att helt eller delvis avskaffa
det militära försvaret som värn för fosterlandets frihet och självständighet.
I Danmark, där man för övrigt för tillfället synes ha skrinlagt avrustningsplanerna,
anser man sig icke kunna upprätthålla ett nationalförsvar, emedan
man .tror. sig sakna ekonomiska och strategiska förutsättningar därför. I
Sverige ligga motiven för den föreslagna nedrustningen något annorlunda till.
Visserligen spelar även här den ekonomiska frågan en stor roll, men den är
måhända icke huvudsaken. Man håller före, att tiden nu är inne att lätta på|
försvarsbördorna, emedan farhågorna för krig skulle för lång tid vara avlägsnade
eller i varje fall vara ytterst små. Man ser framtiden ljus och
oskuldsfull i yttre politiskt avseende.
Det var nog oundvikligt, att världskriget och dess utgång skulle inverka deprimerande
på försvarsrörelsen i vårt land. Man hade känslan av att det omedelbara
trycket slappnade i och med Rysslands sönderfallande. Man kunde
påvisa de militära maktmedlens resultatlöshet, där de stodo på höjden av teknisk
omfattning och fulländning, och man kunde vidare visa på lidandets
ohygglighet och krigets mekanisering, som berövade detsamma mycket av
forna tiders glans och gloire. Allt detta tvang mången, som av sitt förnuft
alltjämt ville hålla på ett militärt försvar som en politisk nödvändighet, att
ge efter för kravet på minskning av vårt försvarsväsende. Folken låta nu
icke så snart kommendera ut sig i skyttegravarna och gaskrigen, förmenade
man, med hänsyn till det senaste krigets ohyggligheter och resultat. Ja, men
folken glömma så lätt. Det sades ungefär detsamma efter 1870—71 års krig.
Och gentemot vad den senaste ärade talaren anförde om fredssaken och »fredsvapnen»
som ett värn för vår frihet och självständighet vill jag framhålla, att
det fysiska våldet är människornas ultima ratio. När alla andra vägar till
uppgörelse och samförstånd visa sig ofrånkomliga, då tillgripes detta våld,
men därmed är också gränsen nådd för mänsklig förmåga. Våldet, kriget är
sista resursen, därutöver finnes ingenting att taga till. Den som vill avskaffa
kriget, måste alltså tvinga människorna, eller kanske rättare de mänskliga
lidelserna — ty det är dock ur dem'', som krigen i regel framspringa — att
även då det gäller folkens och nationernas högsta livsintressen icke tillgripa
Lördagen den 23 maj e. in.
97 Nr 38.
sin sista möjlighet att nå sitt mål. Man har ju inom rättssamhället lyckats AwJ- f°ravskaffa
nävrätten individerna emellan, men innan denna nävrätt blir avskaf- ^ordnande ''
fad folken emellan, återstår ännu ett ofantligt arbete, och utgången av det m_
sista stora kriget har icke förminskat detta arbete. Visserligen har ju en (Korts.)
mycket berömvärd tanke tagit gestalt i Nationernas förbund, men som en garant
för freden, i vars namn en allmän nedrustning kan börja, har förbundet
ännu icke verkat övertygande. I vackra ord avfattade stadgar och program
betyda intet, här måste gärningarna tala. Nationernas förbund måste genom
sina gärningar manifestera sina, på allmänt erkända rättsgrunder byggda
avsikter, och icke blott sina avsikter utan jämväl sin förmåga att genomföra
dem, innan förbundet blir vad det måste vara för att fylla sin mening och sitt
ändamål.
Om alltså, generellt sett, faran för krig alltjämt står kvar oförminskad, är
läget i världen just nu sådant, att någon fredens epok tyvärr icke är skönj-''
bar. Jag skall icke upprepa vad så många andra sagt till bestickande av
detta påstående. Jag vill endast påpeka, att för närvarande vapenövas i
Europa 8 å 9 miljoner man, vilket är ungefär 2 miljoner man mera under vapen
än som fanns i början av år 1914. Att inför dessa förhållanden politiskt
ansvariga personer med styrka förklara, att den nu föreslagna rustningsminskningen
blott är en etapp på vägen mot allmän avväpning, måste uppfattas
som nationell självuppgivelse.
Under dagens debatt har i denna kammare i vackra ord och vändningar
framhållits, att arbetarpartiet bleve solidariskt med den föreslagna härordningen
sedan den antagits, varigenom en fläkt av den frihet, som Ludendorff icke
fann i Berlin, men som var nödvändig för att segern till sist skulle följa fanorna,
komme att bära upp vårt försvar. Skada blott, att denna försäkran
starkt förbleknar, då den ses mot det faktum som bakgrund, att detta parti i
sitt program för aktuell politik har avrustning som slutligt mål.
Vi som bo vid Östersjön ha att räkna med flera irritationsmoment nu än;
före världskriget. Då kunde Tyskland stoppa till Öresund och Bälten. Vårt
militärpolitiska läge i förhållande till Ryssland är alltid aktuellt. Genom sin
armé, som ständigt förbättras, och genom ett forcerat flottbyggnadsarbete visar
Ryssland tydligt, att det har utrikespolitiska mål. I och med Polens nya
krigshamn vid Östersjön kommer förmodligen en fransk flottavdelning att där
bli permanent, något som antagligen icke minskar orosmomentens antal. Det
är dessa små irritationsanledningar, som äro så farliga — skotten i Sarajevo
utgöra historiens senaste bevis för den saken. Den jämvikt, som Tyskland
bildade i Östersjöbäckenet, existerar icke längre. Det har här uppstått ett
tomrum, som av många tecken att döma lätteligen kan leda krigsströmmen ut
till våra stränder, om och när en urladdning sker. Den strömmen måste bryta
sig väg där minsta motståndet möter. Med ett avrustat Danmark och ett nedrustat
Sverige blir sugningen för stark. Öresund och Bälten, Östersjöns så
att säga yttre nycklar, inbjuda i händelse av allmän konflikt till en invasion,
vars närmaste mål blir besättande av Östersjöns . inre nycklar, Gotland och
Aland. Därmed är Sverige förlamat och innestängt.
Det är under sådana förhållanden ganska ofattbart, att utskottet så litet
beaktat den framställning, som gjorts av Gotlands representanter i riksdagen
rörande ett förbättrat militärt skydd för detta landskap. Den föreslagna organisationen
medger, vad Gotland beträffar, icke, att ens hälften av öns vapenföra
män uttagas i händelse av krig. Ett av en fiende ockuperat Gotland
skulle som ingenting annat underlätta en landstigning på Sveriges ostkust, då
däremot ett väl försvarat Gotland, försett med flyg- och u-båtsbas. innebär
en trygghet för den inre delen av Östersjön och därmed även för Sveriges ostkust
från Stockholm till Karlskrona.
Andra kammarens protokoll 1025. Nr 38.
7
Nr 38. 98
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. för- Då det förslag, utskottet nu förordat, medför relativt små besparingar i
^ordnande1* nansielli. hänseende, och då det ur militär synpunkt måste anses icke
m. kunna fylla sitt ändamål samt vidare förslagets genomförande måste förän(Forts.
) leda vissa ekonomiska konsekvenser, direkt och indirekt, av en art, som förmodligen
ingen i denna stund kan till fullo överblicka, kan jag, herr talman,
med min röst icke bidraga till förslagets antagande utan ber att få instämma i
amiral Lindmans yrkande.
Herr Lindskog: Herr talman, mina damer och herrar! I det anförande,
som herr Engberg höll för en stund sedan, nämnde han, att det nu icke vore
tiden att gräla om det som varit, och jag medger för min del gärna — jag
skulle nästan vilja säga tacksamt —• att han i sitt anförande verkligen visade
både måttfullhet och hänsynsfullhet, en hänsynsfullhet, som man skulle önska,
att även den man inom regeringen, som närmast står ansvaret för försvarspropositionen,
visat gentemot högern i det anförande han nyss höll här
i kammaren. Men jag skulle vilja tillägga, att det är ganska lätt att kräva
försonlighet och vara försonlig, då man känner, att man har majoriteten i den
beslutande församlingen bakom sig. Jag begär också — och jag tror väl också
att jag skall få det — förståelse för den sorg och den bitterhet, som måste
fylla ett minoritetsparti som högern, när det för sin del är förvissat om, att
det beslut, som nu tyvärr tyckes vara oundvikligt, innebär ett uppgivande för
Sveriges vidkommande av den möjlighet till självförsvar, som vi anse vara nödvändig
för landet. Det skall icke gå att förneka det.
Herr försvarsministern frågade: vad vill då högern? Ja, de vägar som
högern vill gå för att nå målet, de kanske klyva sig, men på en punkt är
högern enig, och det är den, att vi vilja förena oss att söka hindra den avrustnings-
och nedrustningsväg, som enligt vår mening leder till olycka för
landet.
Nu söker man skrämma oss genom att säga, att vi göra landet en otjänst, då
vi säga ut något sådant. Herr Hamrin talade om att vi inom högern genom
att bibringa utlandet den uppfattningen, att vi i dag förstöra landets försvar,
icke göra en svensk gärning, och herr försvarsministern var inne på precis
samma vägar. Nej, herr Hamrin och herr statsråd och chef för försvarsdepartementet,
den uppfattningen behöva vi tyvärr icke bibringa utlandet, att
vad vi i dag och de följande dagarna gå i författning om att företaga, betyder
en skarp nedrustning, en försvagning av landets försvar.
Det är ju klart, att man under dessa skickelserika dagar bland många
andra frågor också kastat upp den: hur är detta möjligt? Det är ju nu ungefär
ett år sedan en medlem av denna kammare, vilkens minne vi alla oavsett
partifärg vörda och akta och vilkens plats vi här med sorg ha sett stå tom
i kammaren, yttrade de orden, att vi »inte böra giva vår store bror det ena
nålstynget efter det andra, ty då få vi honom till ovän; men om vi bara uppföra
oss — så lydde orden ■— städat, så ha vi alla utsikter att ännu i hundra
år leva i fred». De orden äro, synes det mig, till ytterlighet karakteristiska
icke bara för den man som fällde dem. utan också för det svenska folket i
gemen. Alla kännare av det svenska folklynnet ha varit ense på den punkten,
att det svenska folket i mycket hög grad saknar psykologiskt sinne. I de
nyss av mig citerade orden och i den tankegång som ligger bakom spåras
verkligen en själens utomordentliga godhet — jag skulle nästan vilja säga
hjärterenhet — som från den synpunkten sett är i hög grad hedrande, men å
andra sidan för den som lever i en syndig värld kan vara farlig nog. Därför
att vi själva — om icke alla, så dock åtminstone de flesta av oss — äro
relativt hyggliga och städade varelser, så tro vi, att även alla andra folk äro
det, och vad värre är, vi inrätta oss därefter och handla därefter. Det är,
Lördagen den 23 maj e. m. 99
om man så vill, ett älskvärt misstag, men dock ett misstag av den art, att
under historiens lopp otaliga folk ha för liknande misstag fått sona med sin
egen existens.
Vid samma tillfälle i fjol fälldes av en annan ledande socialdemokrat ett
ord, som jag likaledes skall be att få citera: att »världen äntligen borde lära
sig att taga sitt förnuft till fånga». Jag skulle vilja säga, att, liksom det
förra ordet var ett karakteristiskt ord för svenskt lynne, så var detta nu citerade
ord ett karakteristiskt ord för den egenskap, som i särskild grad utmärker
socialdemokratien, den svenska liksom den internationella: det är bristen på
historiskt sinne. Som ren förmaning betraktat är det citerade ordet tyvärr
synnerligen både välmotiverat och välbehövligt, men såsom rättesnöre för det
sätt, varpå vi böra inrätta oss här i världen och här i Sverige, är det både
värdelöst och olyckligt. Om hela historiens erfarenhet visar oss det ringa
mått förnuft, varmed människor styra och ställa, och om den visar oss, att
många verkligt stora och omvälvande händelser, genom vilka folken blivit
förödda, sprungit fram som utslag av blinda lidelser och nakna passioner
ibland folken, och om vi då ändå inrätta oss icke efter det förnuft som finnes,
utan efter det förnuft som borde finnas, ja, då äro vi själva i en beklaglig
avsaknad av det förnuft som borde finnas.
Den svenska socialdemokratien, tyvärr också den svenska vänstern, tyckes
betrakta de flydda årtusendena närmast som en definitivt övervunnen tidsperiod,
mest användbar som den mörka bakgrunden mot det ljus, där vi nu
själva leva, och den lever helst i tron på ett förblivande fortbestånd av de
strömningar, som nu uppbära demokratien. Och ändå borde väl snart sagt
varenda dags erfarenhet visa oss, att ingen tid har farit så omilt fram med
sina ideal som just den närvarande tiden. Och vi behöva bara peka på det
argument, som i fjol i denna kammare och av den socialdemokratiska pressen
drogs fram för den nedrustning som nu begäres, för att finna, huru tiden farit
våldsamt hårt fram med dessa argument. I fjol talades t. ex. stolta och segervissa
ord om den fredsfaktor, som utgjordes av de socialdemokratiska regeringarna
i de stora världsrikena i Europa, ja, man var så säker i sitt sinne,
att man i en ledande socialdemokratisk tidning förklarade, att om högern
kom till väldet i Tyskland, så skulle detta betyda inledningen till ett fruktansvärt
krig, värre än det nyss genomlidna. Jag behöver ej här påpeka och
påminna om vad i det avseendet verkligen hänt i Tyskland, England och annorstädes,
lika litet som jag behöver påpeka att dylika händelser icke gjort
det allra minsta intryck på den vänster, som icke rättar sig efter det förnuft
som finnes utan efter det förnuft som borde finnas.
Så har man i fjol som en annan betydande fredsfaktor framhållit, hurusom
så många kungakronor ramlat under världskriget. Det är säkerligen fåfängt
att i det sammanhanget peka på historiens lärdomar, hurusom ett republikanskt
statsskick aldrig utgjort någon fredsgaranti. Men det vore av intresse att
få svar på den frågan, om i nuvarande stund världsfreden hotas mest av
monarkiskt eller republikanskt styrda stater.
Jag vill endast i förbigående påminna om Genéveprotokollet. I fjol var det
ännu världsfredens mogna charta. I den kungl. propositionen av i år talar ännu
statsministern om »denna stora plan att sammanbinda trygghet, skiljedom och
avrustning». Och nu? Ja, nu är det väl närmast en enkel gärd av mänsklig
barmhärtighet att icke för starkt påminna om de hårda öden detta Genéveprotokoll
undergått.
Ännu i fjol utfärdades från socialdemokratiskt håll ett ganska övermodigt
förbud för högern att ens tala om något sådant som den ryska faran, ja, när
den dåvarande statsministern i den kungl. propositionen i de mest allmänna
ordalag hade alluderat på det gamla ordspråket, att man icke skall väcka
Nr 38.
Ang. försv
arsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 3S. 100
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. försvars
väsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
björnen som sover, så påtalades dessa ord på fullaste allvar i debatten som
en otillbörlighet, eftersom man vanligen brukar kalla Ryssland med det smeknamnet.
Sedan dess har det visat sig, att det där ordspråket har för visso
icke förlorat sin tillämplighet i nu föreliggande fall, icke därför att icke björnen
skulle kunna även i detta fall visa sin agressiva natur, när han vaknat,
utan därför att det visat sig att björnen ingalunda sover.
Man har vidare också med stor tillfredsställelse pekat på att sedan randstaternas
tillkomst har Ryssland flyttats ett stycke långt bort från våra gränser. Ja,
det är sant, och vi kunna ju glädja oss åt, om vi det gitta, att det finns folk,
som självbevarelseinstinkten driver att offra sig även för vår frihet och vår
existens, för att vi må hinna samla våra krafter under den tid det tar för
dessa folk att krossas, men vi må komma ihåg, att, om sålunda också Ryssland
kommit oss några steg längre bort från livet, så har i stället Asien och
barbariet kommit oss åtskilliga fjät närmare. Ännu i fjol jublade man från
ledande socialdemokratiskt håll under försvarsdebatten över att tsarväldet var
definitivt avskaffat och Sovjetrepubliken införd. Jag har mig icke bekant,
om man ännu vidhåller planen att i Sverige genom ett monument hedra Lenins
gärning, men nog tycker man att de sista årens händelser i Reval och på Balkan
skulle i någon mån dämpat entusiasmen och svalkat blodet.
Det råder här i dag både i svenska riksdagen och i hela vårt land en allvarlig
stämning. Hans excellens statsministern yttrade i förmiddags, att fredsplanerna
i Nationernas förbund, i Genéveprotokollet och på annat håll hade
delvis misslyckats, men han tilläde ungefär de orden, att misslyckandet är ju
blott en arbetsform för människornas framgångar. Ja, lycklig den, som kan
trösta sina felslagna illusioner med dylika doktriner!
För min del vill jag sluta med att säga, att om den försvarsplan som här
föreligger kommer att sluta med ett misslyckande för Sveriges land och frihet,
då skola inga vackra ord om misslyckandet som en arbetsform för oss människor
kunna rädda den härvarande majoriteten från historiens dom och historiens
ansvar. Men lika visst är, att vi inom högern alla önska, att den domen
aldrig må behöva fällas och det ansvaret aldrig må behöva utkrävas. Det är
vår, högerns, endräktiga och innerliga förhoppning. Och därmed, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till herr Lindmans yrkande.
Herr Laurin: Herr talman, mina damer och herrar! Sveriges allmoge
vill freden, den vill ej kriget och icke heller under fredstid någon militärlyx
och en alltför lång och betungande övningstid. Men den vill försvara sitt land,
och den är villig att underkasta sig de bördor, som härför erfordras. På dessa
principer är bondeförbundets försvarsmotion byggd, som bekant underskriven
av samtliga bondeförbundets ledamöter i denna kammare.
Under förmiddagen hörde vi, hur hans excellens statsministern förklarade,
att nu skall det bli en demokratisk lösning. Bondeförbundet får väl finna sig i
att icke vara med i detta illustra sällskap. Herr Hamrin talade om för oss,
att, när högern kom med sin lösning av år 1914, då var det icke att resonera
utan blott att marschera. Herr Hamrin: hur är det i år? Om jag icke är
illa underrättad, så sökte man från bondeförbundshåll att med hänsyn till
tidsläget komma med ett förslag — jag menar icke bondeförbundsförslaget utan
ett jämkningsförslag — där man med några få miljoner kronors uppoffring
kunde ha räddat samtliga våra bygderegementen och mera härtill. Herr Hamrin:
resonerade man då? Nej, det var fortfarande: icke resonera, bara marschera.
Herr Engberg, som nu har vältalighetens gåva i denna kammare, han dundrar
ibland mot den ena och den andra och tjusar oss särskilt här i dag med sitt
tal om hur vacker denna demokratiska lösning är. Men man torde kunna säga,
att kanske är det en ödets nyck att just i dag förkunnar ett Rosta-telegram,
Lördagen den 23 maj e. in.
101 Nr 38.
hur Sovjet-Ryssland offrar många hundra miljoner på sitt försvar. Jag skulle f°*l
önska, att jag kunde läsa i herrar Samuelssons, Spångbergs och Herous själar; ^“^dTande13
jag undrar, om de icke tänka: O, sanda simplicitas, det vare fritt översatt: m.
leve den kungliga svenska socialdemokratiens förblindelser! (Forts.)
Som sagt, vi i bondeförbundet kunna icke erkänna den lösning som nu skall
påtvingas oss — den må kallas demokratisk — som en slutgiltig lösning. I
samma minut detta beslut faller, komma vi att upptaga striden för en revision.
Vi äro nog förmätna att tro, att internationalismens böljor så småningom skola
lägga sig och att den heliga alliansens män, herrar socialdemokrater och folkfrisinnade,
så småningom skola nyktra till från sitt segerrus, och att vi så
småningom skola kunna få en grund för ett verkligt medborgerligt försvar.
Det finnes dock mycket i detta land, värt att försvara: det fullgoda svenska
medborgarskapet, vår fond av kulturvärden, vårt hus och hem.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till bondeförbundets försvarsmotion,
cl. v. s. herrar Reuterskiölds och Johanssons i Kälkebo reservation.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Jag bär i dag
redan
instämt med den förste ärade talaren. Jag har därmed tillkännagivit,
att jag delar den uppfattning, som tog sig uttryck i herr Lindmans yttrande,
och att jag deltager i hans yrkande.
Det var ett yttrande här utav herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
som jag fäste mig vid. Han riktade en anklagelse mot oss, därför att
många upprepa vad som redan blivit sagt i denna debatt. Jag är icke viss, att
icke också jag kommer att falla under samma dom. Men jag vill som en förklaring
därtill säga, att för oss är denna fråga så utomordentligt allvarlig; vi
vilja icke, att det på oss skall falla något av ansvaret för vad som till äventyrs,
efter allt att döma, synes komma att ske bär i riksdagen i detta ärende, och
därför vilja vi ha till protokollet klart och tydligt antecknat några av de
skäl, som gjort att vi ställt oss avvisande mot denna »vänsterlö.sning», för vilken
herr statsrådet med så lätt hjärta förklarar sig taga ansvaret.
Jag vill, mina herrar, icke i dag anklaga någon för bristande fosterlandskärlek,
icke heller för oädla motiv, därtill är för mig stunden alltför allvarlig.
Men jag kan icke följa »vänsterlösningens» män uti den optimism, som uppenbarligen
ligger till grund för hela detta förslag. Man bygger på önskningar och
förhoppningar, som alltför ofta ha gäckats i historien, ja gäckats ända in i de
sista dagarna.
Här hr klagats över att »det icke är rimligt att ropa ut denna fråga över
världen» och att vi nedsätta vårt land genom att låta utlandet få den uppfattningen,
att det beslut, som vi nu efter allt att döma stå inför, skall bidraga till
att blottställa landet och nedsätta dess värnkraft. Det är onödig klagan av
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Jag är fullt övertygad
om att man därute och ej minst i öster med skarpsynt och starkt kritisk blick
följer våra gärningar i denna stund. Jag fruktar, att i nödens timma skola vi
finna, att i denna nya härordning »vänsterlösningens» ansvarige fångats av ett
sken utan verklighet och att illusionen icke bedrog någon annan än dem själva!
Det har sagts, att vi icke ha någon fara att frukta. Det är ju möjligt, att de
som utarbetat ut skottsförslaget låtit sig ledas av en så ljus förhoppning. Jag
förstår emellertid icke, att man icke ser vad hela världen ser. Jag upprepar,
vad jag så många gånger förut yttrat i denna kammare, att det stundar till
en stor avgörande kraftmätning mellan orientens bolsjevism och västerlandets
kultur. Bakom österns bolsjevism står en hel världsdel, vars olika folk genom
intima, förbindelser alltmer knytas till varandra, medan på den västerländska
kulturens sida stå sinsemellan splittrade nationer, som, anfrätta av bolsjevismens
anda, icke komma att äga samma motståndskraft som i forna dagar, da
Nr 38. 102
Lördagen den 23 maj e. m.
k™Pens daS kommer- Jag upprepar det, om också min rust liksom Kassandras
ordnande lcke blir trodd- Jag hyser icke ringaste tvekan om att Sverige, när den stunm.
m. den kommer, skall nödgas intaga sin historiska plats i stridslinjen. Vare sig
(Forts.) vi vilja eller icke, kommer då att av oss utkrävas den historiska gärning, som
eu gång var våra fäders och som en gång kommer att bliva vår. Har vårt folk
den dagen icke andra försvarsmedel än dem »vänsterlösningen» bjuder på, skall
det förstå med ånger och grämelse det ödesdigra i denna begynnande avrustning.
Jag har velat, framställa dessa allmänna synpunkter, innan jag går in på ett
par speciella frågor. I motsats till den ärade talaren på. älvsborgsbänken ser
jag ändå,någon liten ljusning i utskottets förslag till ordnande av den andliga
vården vid armén — en fråga, som på sätt och vis är fristående i förhållande
till härorganisationen i övrigt. Jag är glad att om detta förslag kunna saga,
att åtskilliga av de bekymmer, jag tidigare i kammaren uttalat, om förslaget
går igenom, synas vara hävda. Utskottet har gått in för en kompromiss —
både regementspastorer och frivillig verksamhet — och föreslår riksdagen att
till Kungl. Maj :ts förfogande ställa en summa av 50,000 kronor, att, efter
vederbörande myndigheters hörande, användas dels, där så befinnes lämpligast,
för bestridande av pastoralvård inom armén, dels för de värnpliktigas andliga
vård i övrigt, utövad genom förbundet Soldaternas Vänner eller eljest. Jag har
ingen anledning att vara missbelåten med summan. Jag och mina medmotionärer
i frågan ha i det hänseendet fått mer, än vad vi begärt. Dessutom förtjänar
framhållas, att, om förslaget antages, riksdagen återgått till den ordning,
som var, rådande under åren 1916—1922, i det att anslag lämnats jämväl till
den frivilliga andliga verksamheten. Jag tror, att man på grundval av utskottets
förslag skall kunna komma fram till en tillfredsställande lösning av denna
fråga. Sedan nu Soldaternas Värftier offentligt tillkännagivit sin ställning till
frågan, är jag alldeles övertygad, att, till den goda sakens fromma, fortfarande
ett gott samarbete kommer att äga rum, och till och med bliva allt mer och mer
fruktbärande, mellan de av svenska kyrkan förordnade pastorerna och de frivilliga
arbetarna. Jag tillåter mig att härvidlag uttala, att jag hoppas, att den
andliga vården vid armén på den av utskottet lagda ekonomiska grunden kommer
att bliva planmässigt ordnad både för freds- och krigstillfällen, och jag
hoppas att därvid kommer att, naturligtvis i tillämpliga delar, beaktas de synpunkter,
som innehållas i det betänkande och förslag rörande den andliga vården
vid krigsmakten, som utkom den 24 maj 1921 och avgavs av en kommitté,
vars ordförande är den ledande mannen i föreningen Soldaternas Vänner.
Jag vill ytterligare bara peka på en sak, som torde vara skäl att beakta,
nämligen, att där flera truppförband äro förlagda till samma förläggningsplats,
är det naturligt, att endast en regementspastor bör förordnas, utom i
Stockholm, för vars fyra truppförband kräves större antal regementspastorer.
Det var den ena av de båda frågor jag ville särskilt upptaga till behandling.
När det gäller den andra frågan kan jag tyvärr icke uttala samma belåtenhet
med utskottsförslaget som beträffande den första frågan. Den andra frågan
gäller nämligen Älvsborgs fästning, vars öde ligger det samhälle, jag har äran
här representera, särskilt varmt om hjärtat. Jag har redan förut framhållit,
att det härvidlag icke gäller en lokal angelägenhet, utan när det är fråga om
rikets största hamnstad och främsta in- och utförselort, staden med varven och
de störa ^industriella anläggningarna och medelpunkten i ett vitt utgrenat kommunikationsnät,
då är det en hela nationens sak, det gäller. Utskottet föreslår,
att fästningen i fråga skall förläggas i materialreserv. Jag tillåter mig, mina
herrar, att till kammarens protokoll nämna några ord i denna detaljfråga, bland
annat, därför att den innerligt sammanhänger med frågan om försvaret i allmänhet.
Jag har svårt att förstå, vad man egentligen menar med att förlägga
Lördagen den 23 maj e. m.
103 Nr 38.
i materialreserv denna rikets utpost, som ligger i första försvarslinjen. Jag svtwåJwleis
nödgas bekänna, att det uttrycket påminner mig om de konstgjorda dimmorna, sva^Z''uh *
som man nu för tiden använder till krigsbruk för att dölja vad som där bakom ,m. m.
gömmer sig. Det påminner också, om uttrycket, som åtminstone förr i tiden (Forts.)
brukade stå i rullan om de gamla fartyg, som skulle utrangeras, nämligen att de
skulle »till skrovet nödtorfteligen underhållas». Vad innebär egentligen ordet
materialreserv? Jo, det innebär kort sagt, att fästningen lämnas att förfalla.
Denna i Västerberget nedsprängda fästning, byggd delvis av betong, måste ju
förfalla, om den icke får nödig sakkunnig vård, men sådan kostar pengar.
Såvitt jag har kunnat se finnes icke i den kungl. propositionen någon summa
upptagen för fästningens underhåll, vare sig för underhåll av befästningar,
förråds- eller kasernbyggnader. Underhållskostnaderna uppgå för närvarande
till en summa av ungefär 88,000 kronor. Det är med en fästning som med en
gammal båt: om den lämnas utan tillsyn och underhåll, förfaller den så småningom.
Det är icke gott att veta, vad Kungl. Maj:t menar! Är det^meningen,
att hyrorna från Nya Varvet skola täcka utgifterna för underhållet av
fästningen, så har man här gjort en löjligt dålig ekonomisk beräkning. Jag vill
vidare peka på, att det icke går att utan vidare inkvartera soldaterna i sådana
logementer som de, som finnas i fästningen. Om herrarna varit därnere, skulle
ni förstå, att innan man kan inkvartera folk i fästningen måste inkvarteringsplatserna
uppvärmas månader i förväg för att icke bli allvarligt hälsovådliga^.
Jag tror ingen av oss skulle vilja skicka sina söner att bo i mögliga fukthål så
farliga som dessa logementer skulle vara för hälsan, om de helt plötsligt vid
krigstillfälle måste tagas i bruk, utan att förut ha hunnit uppvärmas. Sakkunskapen
säger, att det tar månader i anspråk. Vidare vill jag påpeka,_ att
om fästningen förlägges i materialreserv, så innebär detta, att densamma icke
omedelbart kan försättas i full krigsberedskap. Ty för full krigsberedskap
erfordras, att det finnes folk som kunna sköta batterierna och äro förtrogna
med kanonmaterielen, som känner fästningens topografi, folk som känner minanläggningarna,
folk som hittar i farleden, sedan alla prickar dragits in, folk
som förstå sig på att sköta minorna och krigstelefonväsendet. Alldeles särskilda
förutsättningar fordras för att sköta de med elektriska anordningar försedda
minorna, som äro synnerligen svårskötta. Mycket av allt detta kräver ett synnerligen
noggrant precisionsarbete och kan icke på tillfredsställande sätt utföras
av en besättning, som tillfälligtvis inkastas i fästningen. Hela denna
förläggning i materialreserv betyder i själva verket ingenting annat än att
fästningen icke längre kan fullgöra sin uppgift. Då det gäller kustfästningar,
som ligga i främsta stridslinjen, får man vara tacksam, om man får ett fåtal
dagars förberedelsetid för att avvisa ett anfall av fartyg och några timmar för
att möta ett luftanfall.
Med personal, som skall hämtas från annan ort och ej ens utbildats på platsen,
erfordras flera månader för att försätta den i materialreserv förlagda fästningen
i krigsberedskap. Innan ens manskapet hunne dit, kanske både fästning,
förråd och örlogsdepå samt själva Göteborgs hamn redan blivit bemannade —
men icke av svenska krigare! Tillvaron av en kustfästning, om också endast i
materialreserv, berövar staden jämväl det visserligen klena skydd, som ligger i
folkrättens förbud mot bombardemang av obefäst ort. Jag vill som en sammanfattning
av det förut sagda citera ett uttalande av en fackman på området:
»En kustbefästning utan bemanning fyller icke någon rimlig uppgift, är ingen
fästning, den är en farlig illusion för oss själva och dessutom en direkt inbjudan
till fientliga angrepp.» Det kan aldrig försvaras att ställa Göteborg i
detta olyckliga läge.
Herr talman, jag ber att nu med anledning av några uttalanden av en ärad
representant på älvsborgsbänken, få säga ytterligare några ord. Han har r
Nr 3S. 104
Lördagen den 23 maj e. in.
''■f”väsindets ''3erörc*a uttalanden givit en framställning av den »religiösa pacifismens» ideal.
"or<lmndRS skulle naturligen icke käft någon som helst anledning att beröra denna
m. m. synpunkt, om ^jag icke direkt uppkallats av hans ord att framlägga en mot
t
Forte.) satt grundåskådning, vars berättigande vi med kraft hävda. Jag erkänner,
mina herrar, gärna och villigt den idealitet, av vilken hans föredrag syntes vara
buren. Jag erkänner, att i hans uttalande fanns åtskilligt av värde. Däremot
kan jag icke underskriva hans yttrande om att vi under inflytande av en
upplyst och i utbredning stadd religiositet måste finna absolut oförenligt med
kristen lära att erkänna »fysiska och materiella maktmedel» som berättigade.
Han säde rent av att varje användande av militära maktmedel innebure »en
orättfärdighet». ^ Det var, mina herrar, som om jag därvid hörde ett eko av
mänsklighetens långa längtan efter frid på jorden, en längtan, som i miljoner
människors bröst vaknat på nytt under de svåra tider, som vi genomgått. Jag
ar ^sannerligen icke den, som underskattar de allvarliga inre strider, som dessa
frågor framkallat och alltjämt framkalla hos kristna människor. Och jag
betonar, att vi alla, som bekänna oss till samma kristna tro, arbeta, tro och
hoppas, att trots allt en gång skall komma ett fridsrike, då vapnen skola smidas
om till plogbillar. Jag är också ense med honom däri — det är icke blott,
som jag tror han sade, en aning, utan hos mig en fast förvissning — att det är
något annat än vapnen som i djupaste mening skall bilda skyddsvallen kring
gamla Sverige. Jag menar, att den skyddsmuren för oss är våra fäders Gud.
Är Han icke med oss, är trots all försvarsrustning ofärden nära. Då »vakta
väktarna fåfängt»! Yar det det, talaren på älvsborgsbänken menade med sina
ord, är jag fullt ense med honom.
Och likväl har samme talare och jag vitt skilda uppfattningar i den fråga vi
nu behandla. Jag skall söka att följa honom något i hans pacifistiska resonemang.
Jag vill då allra först säga, att i det evangelium, han åberopar, intet
svar givits på frågan om försvarets berättigande. Dessa problem behandlades
icke där. Judarna voro fria från krigstjänst, och världen levde, då evangeliet
skrevs, under det romerska rikets stora fredsperiod. Frågan var icke aktuell
och togs därför icke upp till behandling i evangelierna. Där möter oss det
kristna broderskapets livsregel, gudsrikets lag. Förutsättningarna fattas för
att kunna utan vidare tillämpa den på förhållandet folken emellan. Vi skönja
hoppet om frid på jorden endast som en strimma av ljus på mänsklighetens
långa ökenfärd, som visar målet och riktningen. Men för oss synes ännu vägen
lång och stenig och målet avlägset.
Freden, fridsriket, bygges icke på annan grundval än sanning och rätt.
Sanningen, här också detsamma som verklighetssinne, säger oss, liksom så gott
som alla talare i denna debatt, att samlevnaden folken emellan sannerligen icke
behärskas av kärlek, fred och rätt. De anstalter och de ansatser för skapande av
en rättsordning mellan folken, som vi var och en i sin stad försöka att tjäna, och
som vi hoppas en gång skall få större betydelse än för närvarande, mäkta .ingalunda
upprätthålla en internationell rättsordning och skydda ett folk, som intet
hellre önskar än leva i fred. Då är det varje folks rätt och plikt och en
kristlig gärning att upprätthålla folkets rätt utåt. Vi tjäna fredens sak i
världen bättre genom att med all makt hävda den klara rättens och rättfärdighetens
sak än genom att underkasta oss våldet och låta orättfärdigheten utan
motstånd förgripa sig på oss. Och detta även om vi därvid måste gripa till
yttre maktmedel. De »fysiska och materiella maktmedel», om vilka representanten
på älvsborgsbänken talade, kunna vi ännu i denna orättfärdiga värld
icke undvara såsom medel, genom vilka rätten av ansvarig överhet hävdas
gentemot våldet. »Kärlek» utan rättfärdighet leder aldrig till fridsriket, utan
till anarki. En man, som nog både den ärade talaren och jag vilja räkna till
de »upplysta» teologerna, yttrade en gång ett ord om överheten, som icke bär
Lördagen den 23 maj e. m.
105 .Nr 3S.
svärdet förgäves utan är en Guds tjänare, en hämnare mot den, som goi det svarav^mn^eta
onda. Jag följer hellre Paulus än vara religiösa pacifister! ordnande
Jag undrar, om icke våra religiösa pacifister själva ha en känsla av att det m. m.
ligger en viss halvhet i deras uppfattning och att deras idéer äro ganska oklara. (Forts.)
Jag hade en stark känsla härav när den ärade talaren på älvsborgsbänken
sade, att allt användande av yttre maktmedel vore orättfärdigt.. Likväl payrkar
han en försvarsorganisation, som skulle kosta över 100 miljoner kronor.
Om det överhuvud taget är orättfärdigt att använda militära maktmedel, borde
det väl vara ungefär lika oriktigt att förorda^ en försvarsorganisation som kostar
100 miljoner kronor som en som kostar 150 miljoner kronor.
Men icke nog härmed. Om man vill vara konsekvent, måste man genomföra
pacifismens idéer i sitt eget liv. Man skall icke kämpa och strida. Men det är
ju just det, som vi så ofta se pacifister efter bästa förmåga och med alla de
medel, varöver de förfoga, gorå, då de förfäkta egna. eller sin klass intressen.
Och tillämpa de principen konsekvent, måste de också underkänna samhällets
rätt att med maktmedel upprätthålla rättsordningen gentemot sina egna medborgare.
Samhället skulle alltså icke få använda »fysiska och materiella maktmedel»,
d. v. s. polis och ordningsmakt. Men om vi taga bort ordningsmakten,
släppa vi lös de onda makterna i samhället, och det torde dock ingen av oss
vilja vara med om. . . „ ,
Ännu omöjligare ter sig pacifismen, om man tillämpar dess principer pa det
personliga området. Jag tänker härvid på den av alla erkända nödvärnsrätten.
Om ett användande av maktmedel är orättfärdigt, då har jag icke, om jag är
religiös eller etisk pacifist, rätt att skydda hustru och barn för överfall, jag
bär icke rätt att utöva mannens ridderliga plikt att taga de värnlösa under mitt
beskydd, om jag därvid måste använda våld. Vem av pacifisterna skulle vilja
taga denna konsekvens av pacifismen? Nej, rätt och rättfärdighet måste upp1
rätthållas i samhället.
Jag förstår mycket väl, att man kan våndas, da man betraktar den motsättning,
som här i världen råder mellan de ideella och de faktiska förhållandena.
Men jag förstår icke, hur man kan framhärda i dessa pacifistiska tankar, da sadana
konsekvenser dragas fram inför medvetandet. Ty ^det är ingenting annat,
mina herrar, som det nu är fråga om. Vi drömma icke några stormaktsdrömmar
i detta land. Det är icke fråga om att kämpa för en »imperialistik maktpolitik»
för att använda ett uttryck, som fällts här i dag. Ingen erövringslusta finnes
i någon svensk mans sinne, ingen av våra grannar vilja vi förfördela. Vad
vi vilja, vi, fredsfolket i Norden sedan ett århundrade tillbaka, det är att ta
leva i fred och ro i vårt land och förskonas från att se främmande våld stiga
över våra kuster. Vi vilja endast skydda rätt och frihet i vårt land gentemot
den orätt, som kan göras oss utifrån, vi vilja bevara vårt folks liv och hävda
folkets nödvärnsrätt.
Jag kunde icke annat än le, då jag hörde den ärade talaren, på jsamma gång
som jag avundades honom den barnasyn, som talade ur hans ord, då han prisade
vår fredsvilja och talade för sociala reformer. Han frågade nämligen: »vem
skulle förgripa sig på en sådan kultur?». Ja, mina herrar, år det sa, da har
världen ändrat gestalt på sista tiden. Den har aldrig ryggat tillbaka för att
förgripa sig ens på den renaste och ädlaste kultur. Den bästa av människor
fördes till ett kors, och de första kristna kastades för vilda djur trots den broderskapets
anda, som genomträngde deras lilla samfund. Behöver jag draga
fram historiens svar genom tiderna? Det är endast en vacker dröm, ständigt
gäckad, att världen icke förgripit sig på högstående kulturer. Och vad följer
med ett förgripande på en sådan kultur? Jo, därmed följer — det ^visar all
historia — att det växande, spirande livet, som den ärade talaren så ^vackert
yttrade sig om — det gladde mig att höra hans varma tro, som jag så gärnia
N r 88. 106
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. för- ville dela — och det ideala tillstånd, som lian hoppades på, också skulle förOrdnandetS
öc^as- Ty orätten och orättfärdigheten bryta ned människornas liv och lanm.
m. dels frihet och självständighet, då bryta också inom folket de gömda vild
(Forts.
) djurskrafterna fram, och då se vi att vad århundraden byggt upp, icke bara
i materiellt utan även i sedligt och religiöst hänseende, sopas bort och det hela
står i fara att gå förlorat i anarki och samhällsupplösning. Därför känna vi
det som en kristen plikt att hävda rätt och rättfärdighet, framför allt visserligen
i vårt folks inre liv, men även gentemot makter utifrån, som vilja komma
oss till livs.
Den ärade talaren sade: »Högre är vägen att offra och lida.» Ja, det är eif
hög väg. Men offer förutsätter offersinne! Det är sinnelaget, som är det avgörande
i all kristen etik. Men mina herrar, när jag lyssnar till debatten här,
är det väl offertanken, som ligger bakom, är det tanken att vi såsom ett folk
skola offras för freden i världen, som är grundtonen i de anföranden, som här
hållas.. Nej, mina herrar, det är de ekonomiska och fysiska bördorna, som man
vill slippa från. Här är det icke tal om någon fara eller offer, utan här är
det bara frid och lugn och reformer! Var ha vi offersinnet? Jag tror icke, att
det är i offersinne, utan snarare i dess motsats som man går till nedrustningen,
och därmed förfaller denna tanke alldeles oavsett om ett släkte har rätt att offra
de kommande släktena.
Den ärade talaren yttrade också några vackra men i detta sammanhang så
underligt främmande ord om fosterländska minnen. Han tog säkert mångas
hjärtan, då han talade om »herr Sten den unge Sture, som göt sitt liv vid
Åsunda sjö». Vad är det då, som är det gripande i herr Stens saga? Jo, det
är offret, han offrade sitt liv i gudsförtröstan under användande av »fysiska
och materiella maktmedel» för försvaret av vårt land. Det tolkas så tydligt i
den döendes sista ord i den kända balladen: »Vi bleknen i män för döden?
Friskt mod, ty när störst är nöden, nog finner väl Gud sin man!» Eller när
han talade om Lutzens blodiga dag, vårt stoltaste och största minne, väckte det
hos oss litet var en känsla av att det var offret det gällde, när Sveriges konung
för Sveriges framtid och evangelisk tro offrade sitt liv? Det är offret, som är
det stora, men offret skedde i gudsförtröstan under kampen med »fysiska och
materiella maktmedel» för höga mål.
Men hur går detta ihop med pacifismens uppfattning? Det erkännande man
ger våra fäder för offersinne och ridderlig kamp — det gjorde också den ärade
talaren — det kräva vi än i dag för dem som i samma sinne och offervilja giva
sig själva för fosterlandet. Vad annat än offer är ännu värnet av fosterlandet? I
nödens stund blir landets värn en hela folkets offergärning, men det blir ett offer
av liv och blod för dem, som skola fylla plikten under fanorna. Måste de gå därtill
utan den utrustning, som kräves i kampen för rättens och fosterlandets sak,
kan offret bli förgäves. Skall man då icke känna det, som om de fördes icke
till offeraltaret utan till slaktbänken? Över mitt riksdagsmannaskap skall det
blodet icke komma.
Jag upprepar, att det var den ärade talaren på älvsborgsbänken, som tvang
mig att framlägga vår grundsyn, i motsats till den religiösa pacifismens. Det
heter om de gamla israeliterna, att de bådo och satte vakt för murarna. Jag
är icke rädd för den gammaltestamentliga lärdomen. De gjorde sin gärning
med svärdet i ena handen och mursleven i den andra. Det har vårt folk också
gjort under arhundranden och med gott samvete, och det göra vi också med
gott samvete den dag som i dag är.
Med gott samvete bedja vi ännu i Sveriges kyrkor såsom i århundranden för
försvaret, om också pacifisterna kalla det »hädelse».
Ingen skulle, det har sagts i dag från många håll, och jag vill upprepa det,
ingen skulle mer än vi, som nu stå i oro för det beslut, som kan komma att fat
-
Lördagen den 23 maj e. m.
107 Nr 38.
tas av riksdagen, glädja sig mera än vi, om »vänsterlösningens» män skulle få And-_ för''
rätt i sin tro, att vi skola slippa uppleva, att någon fara hotade våra kuster ^ordnande *
oeh att vårt folk kastades in i en strid, som det på grund av vad som nu sltdr m, m.
icke mäktade bära. Men, mina herrar, jag kan dock icke lämna ur ögonsikte, (Forts.)
att denna gärning sker icke för stunden, det blir kanske ett annat, kanske ännu
ofött släkte, våra »ansvaringar», som få bära följderna av 1925 års riksdagsbeslut.
I släkternas kedja griper länk in i länk. Vi njuta nu arvet av gångna
släktleds offer och kamp. Skall den länken, som smiddes av denna generation
befinnas felaktig i godset eller skall den bestå provet i påfrestningens stund?
Måtte icke den dagen komma, då de unga, som efter oss skola bära ansvaret
för rikets frihet, få anledning att anklaga fäderna, som hade för skumma ögon
och för veka skuldror, då det gällde att påtaga sig det offer, som behövdes för
att trygga barnens rätt till det rika arvet!
Det sades ännu ett ord av den ärade talaren på älvsborgsbänken: »det förmäles
ingen oro eller sorg i Sverige. Det är lugnt på gatorna härute och lugnt
ute i landet». Mina herrar! Dessa som sörja och äro oroliga, de höra icke till
dem, som larma på gator och torg! Förakta icke deras oro. Jag har fått brev
från olika landsändar, från människor i olika ställning, som klagat sin vånda
inför vad som nu kan förestå. Jag vet, att det nu bedes i tusende hem för Sverikes
välfärd. Om ni tänka på dessa många, skall ni med helt andra ögon s0
på den oro, som också talar i våra ord.
Jag skall tillåta mig att till sist citera ett allvarsord, som en gång sades till
Sveriges folk, och som legat på mitt eget sinne i dag. Må de stå också i kammarens
protokoll: »Inför släkten som gått och inför släkten som komma, skola
vi inför Gud stånda till ansvar för våra handlingar. Den Iiögste, som hittills
hållit sin hand över Svea rike, han bevare nu och i kommande tider vårt land
och folk.»
Herr Västberg: Herr talman! Det är inte med någon entusiasm och icke
heller av fri vilja, utan av det nödtvång som det politiska läget skapat, som jag
för min del måste skänka min röst till den föreliggande kompromissen. Jag
vill icke heller dölja, att det är med en känsla av djup besvikelse, som jag
måste stödja ett förslag, som så litet har tagit hänsyn till den starka avrustningsviljan
inom vårt folk. Det är möjligt, att just den stämningen icke har
fått lika starka uttryck ute i landet som högerns krav på ökade militärbördor,
men jag vet, att missnöjet i alla fall finnes starkt och levande ute ibland de
djupa leden. Säkerligen är det också en vacker illusion, när man vill inbilla
oss, att just denna nya försvarsorganisation kommer att uppbäras av folkets
eget förtroende. Jag hoppas även för min del, att socialdemokraterna icke
skola tillgodoräkna sig annan ära av det här föreliggande förslaget än den,
som inneslutes i själva besparingen och i nedskärningen av arméorganisationen.
Äran av att ha framtvingat en så onödigt dyr och krävande organisation
tycker jag bör tillkomma dem det vederbör. Det bör också sägas ifrån,
högt och tydligt, att vårt parti endast under hårt tryck och för att åstadkomma
en snar lösning av denna fråga, medverkat till denna orimliga kompromiss.
Då nu högern här lovat att igångsätta en väldig kamp mot denna
uppgörelse, vill jag erinra, att högern då också bör göra klart för sig att
detta bragelöfte skall vinna livlig genklang från folkets djupa lager, ehuru
från helt motsatta utgångspunkter, ty vi hoppas uppnå en snabb och radikal
revision av ifrågavarande betungande försvarsanordning, vars reala värde som
neutralitetsskydd och frihetsvärn vi betvivla.
Den ståndpunkt, jag gör mig till talesman för, bottnar varken i ett försvarsnihilistiskt
eller i ett antinationalistiskt tänkesätt. Vår antimilitarism
vilar på försvarsidéns principiella grundval. Liksom jag för min del anser
Sr 38. 108
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. förvarsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
det vara alldeles naturligt, att en individ måste försvara sig, och liksom arbetarklassens
hela offerfyllda kamp är en försvarsstrid, så måste vi ock värna
nationens frihet och oberoende, åtminstone intill dess man kunnat finna en
högre form för mänskligt samliv.
Här göra nu kommunisterna en invändning, avsedd att söka åstadkomma
begreppsförvirring ifråga om socialdemokraternas ställning till militärt smen
och fosterlandsförsvaret. Detta framgick även av den kommunistiske representanten
här i dag, herr Samuelsson. Kommunisterna säga sig vara beredda
att försvara ett socialistiskt fädernesland, men vilja däremot icke vara med
om att värna en borgerlig, demokratisk stat. Jag skulle då vilja framställa
den frågan: vad är den ryska Sovjetunionen? Yad den minst av allt är, det
är en socialistisk stat. Där existerar ju ingen socialistisk produktionsordning
och arbetarna ha ju icke större frihet eller högre levnadsstandard där än arbetarna
i Väst-Europa. Redan därav kan man draga den slutsatsen, att det icke
är någon socialistisk stat. Man invänder då från kommunistiskt håll, att i
Ryssland är det dock kommunisterna, som ha makten. Jag måste då fråga, om
det i alla fall är någon artskillnad i socialistisk mening mellan en arbetarregering
i Sverige och ett arbetarkommissariat i Sovjetriket. Den första är ju
beroende av en borgerlig majoritet i parlamentet och även av det ekonomiska
livets realiteter, medan den andra är beroende av analfabetiska bondemassors
antisociala instinkter och av ekonomiens elementära krav. För båda är regeringsinnehavet,
i den mån man syftar utöver eu viss bestämd ram, mera sken
än verklighet. Båda söka dock främja en socialistisk utveckling och lägga
grunden till ett socialistiskt samhällstillstånd, ehuru metoderna äro olika. Vi
kunna emellertid tillägga, att den kommunistiska metoden icke på något sätt
rättfärdigat sig såsom mera framkomlig, ändamålsenlig eller effektiv än den,
som socialdemokraterna företräda. Då frågar man sig: med vad rätt kräva
kommunisterna, att arbetarna i Sovjet-Ryssland skola anse det som en naturlig
sak att värna sitt land med vapenmakt, medan man vill vägra svenska arbetare
att försvara sitt land och sina möjligheter till socialistisk utveckling? Det är
den frågan, som jag anser, att kommunisterna icke kunna komma förbi.
Men då reser sig en annan fråga, och det är den jag vill föra fram här,
nämligen huruvida militarismen är en fredsgaranti och om den innebär något
nationalitetsskydd. Världskriget utgjorde ju en blodig dementi av frasen om
militarismen som fredsvärn. Militarismen själv innebär en fara för freden.
Den betyder vapenskrammel och utmaningar, massutsugning och inre jäsämnen.
Och huru skall man kunna upprätthålla dogmen om att militarismen
är ett skydd för folken? Från världskriget känna vi till. att tre av de största
militärautokratierna gingo under eller blevo i varje fall besegrade i världskriget.
En av de största, tyska riket, blev besegrat, förödmjukat och utarmat
av segermakterna. Vid sidan av dessa väldiga militärmakter levde en
rad småfolk, vilkas militära organisation icke på något sätt kunde sägas innebära
skydd mot stormakterna, men som hade en stark neutralitets- och fredsvilja,
och dessa fingo vara okränkta mitt uppe i brännhärdarna. Under dessa
förhållanden frågar man sig, om det överhuvud taget är möjligt att upprätthålla
den tvångsföreställningen, att det är de militära garantierna, som innebära
det viktigaste skyddet för nationernas frihet och oberoende.
När professor Lindskog —- såvitt jag fattade honom rätt — alldeles nyss
nämnde, att historien visat, att de folk, som icke försvarat sig gått under, så
skulle jag vilja fråga, vilka folk, som överhuvud härmed åsyftas. Såvitt jag
känner till historien, kan jag icke erinra mig ett enda sådant fall, där en nation
gått under på grund av vapenlöshet eller därför att den saknat militära anstalter,
utan för de flesta folk och kulturer, som gått under, har väl anledningen varit
vällevnad och njutningslystnad eller att de fört talrika krig och på grund här
-
Lördagen den 23 maj e. m.
109 Nr 3$.
av blivit utarmade och försvagade. Det skulle som sagt vara mycket intres
sant
att få närmare besked om, vilka de folk äro, som professor Lindskog avar0^^nde
åsyftade. .... ro. ro.
Det förefaller också som om alla de erfarenheter historien givit oss, framför (Forts.)
allt från världskriget, skulle vara av den art, att det vore nyttigt, om de
militära kretsarna ville underkasta sig en liten självrannsakan, huruvida deras
eget älsklingsbarn har alla de utmärkta egenskaper de förmena.
För vårt eget lands vidkommande måste jag ställa den frågan, om vi överhuvud
taget ha några möjligheter att försvara oss mot en tänkt fiende. Jagvill
här hävda, att vi sakna alla sådana möjligheter, åtminstone om vi tänka
på ett verkligt hot mot vår frihet och självständighet från en stormakts sida.
Det erkändes ju förra året av högerns försvarsminister, att någon absolut
trygghet icke existerade. Det erkännes också från. olika militära auktoriteter,
att något verkligt betryggande försvar genom militära maktmedel kan ett
litet land icke åstadkomma. Det är då nödvändigt att överhuvud försöka se
den situationen i vitögat och också inrätta sig därefter. Jag skall i detta
sammanhanget icke diskutera den frågan, huruvida vissa militära anstalter
ha ett relativt försvarsvärde för en liten nation. Jag anser nämligen, att den
frågan saknar betydelse för ögonblicket på grund av den revolution, som efter
kriget ägt rum på teknikens område, en omgestaltning, som innebär en radikal
förskjutning från massarméer och högsjöflottor till flygvapnet och de kemiska
stridsmedlen.
Ehuru jag har samma rabulistiska uppfattning i fråga om lärda auktoriteter,
som kom till uttryck hos doktor Arne Forsell häromdagen beträffande
de straffrättslärda, vill jag dock anföra ett par uttalanden från några världsberömda
kemister för att visa vad jag menar med det kemiska kriget. Herr
Engberg antydde i sitt anförande på förmiddagen en officiell rapport till Nationernas
förbund angående de kemiska ämnenas stora förödande verkan och
vad man kunde vänta sig under ett kommande krig. Jag skall endast anföra
ett par satser ur samma rapport. Det säges, att »ett giftämne, studerat i hemlighet
(och detta studium kan drivas var som helst), tillverkat i stor mängd
(och denna fabrikation kan företagas i vilken som helst kemisk fabrik), och
som oförmodat slungas ut över en oförberedd befolkning, kan tvärt bryta varje
försvarsvilja». Det säges också, att det enda skydd man kan räkna med är
gasmaskerna. Men om koncentrationen av giftet är tillräckligt stark, kan
man icke ens med masker åstadkomma ett verksamt skydd, och naturligtvis
är det alldeles omöjligt att skapa ett kollektivt skydd för den civila befolkningen.
Det är således giftgaserna som vi ha att räkna med vid ett kommande
krig, ty man kan lugnt utgå ifrån, att ingen stat kommer att underlåta att
utnyttja dessa förstörelsemedel.
Därtill kommer, att man fått flygvapnet till sin hjälp, och härom heter det
i en militär broschyr, som är utsänd av någon försvarsförening här i landet,
att man nu har bombflygplan med 1,000 hästkrafters motor och en aktionsradie
av 600 kilometer, vilka kunna medföra 2,000 kg. bomber. Det säges
klart och tydligt ifrån, att med sådan utrustning »kan man lägga motståndarens
militära anläggningar, förråd, transportmedel, befästningar och öppna
städer under en beskjutning, som i fråga om verkan kan motsvaras endast av
den tyngsta artillerield». Då frågar man sig, vilka medel man överhuvud
har till sitt förfogande för att värja sig mot dylika flyganfall, och del säges
då i en annan broschyr, som är utgiven förlidet år av några militiira_ författare.
att man kan förutsäga och försvåra samt vidare minska verkningarna
av dylika flygangrepp, men att alla olika skyddsåtgärder endast innebära
ett visst skydd, men inte något effektivt hinder mot verksamheten i luften.
Ja, det är alldeles precis som det står här, nämligen att ingen vare sig liten
Nr 38. no
Lördagen den 23 maj e. in.
svarwkJendets rHf st°r stat har någon möJHghet att effektivt värja sig mot flyganordncmde
, T.
m. rn. Både herr Lindman och även herr Engberg hava talat så vackert om viljan
(Forts.) att leva och viljan att försvara sig. Ingen av oss här tror jag kan sägas vara
självmordskandidat, och ingen önskar förvandla vårt land till en träl i nationernas
krets, men man måste i alla fall fråga sig, huruvida man ändå har
någon möjlighet att ens med den mest brinnande vilja till livet och med aldrig
så hjältemodiga självuppoffringar skydda sig mot några hundra flygare och
ett dussin kemister, vilka på några timmar kunna förvandla vårt lands centrum
— och andra viktiga orter — till de dödas stad. Det går icke att sudda
ut alla dessa fakta, utan vi måste se situationen sådan den föreligger, och det
går icke heller att söka inbilla oss, att hela vårt försvarsproblem skulle ligga
förankrat i en stor militär försvarsberedskap.
Då frågar man: finnes det något annat medel, som är bättre och säkrare
för frihet och trygghet i världen? Jag vill svara uppriktigt, att jag icke
känner nagra sadana medel, som skänka absolut trygghet, men det finnes
dock ett som är relativt bättre, som innebär större trygghet än militarismen
och som man följaktligen bör propagera och verka för. Det är just detta,
som man gått in för i alla länder och även här genom att söka åstadkomma:
våldets avveckling på fredsarbetets väg, genom att söka skapa en mellanfolklig
eller överstatlig organisation, grundad på internationell rättsordning och
med trygghet för de olika staterna genom allas solidaritet gentemot fredsstörare.
Det är detta program, som ligger inneslutet i Nationernas förbund och
dess strävan att skapa en garantipakt eller genomföra Genéveprotokollet.
Nationernas förbund innebär, trots alla sina brister, dock en ljuspunkt i tillvaron.
Jag ser situationen på det sättet, att vi icke skola misstänkliggöra
eller rasera, utan i stället söka erövra Nationernas förbund. Varje stats demokrati
och arbetarklass bör söka erövra makten inom eget land och därmed
också få ett större inflytande inom folkförbundet. Detta är en av de positiva
fredsuppgifter som demokratien har att lösa. Gfenéveprotokollet, vars
grundpelare är ett system av obligatorisk skiljedom, av ömsesidigt skydd mot
angrepp, av internationell nedrustning, är en av utgångspunkterna för en verklig
realdiskussion i fråga om freden och tryggheten i världen.
Frågan är emellertid den, huruvida man icke under ett övergångsskede får
nöja sig med något mindre än att söka skapa ett universellt Nationernas förbund.
På grund av omöjligheten att få Förenta staterna att inom överskådlig
tid ansluta sig till förbundet, och då flera andra stater icke äro anslutna till
detsamma, är det frågan, om man icke borde söka en mera framkomlig väg,
exempelvis genom skapandet av Europas förenta stater med en överstatlig
organisationsform. Europa är centrum för den vita kulturen, det är mest hotat
av ett nytt krigs ödeläggelse och det utgör en sammanhängande enhet. Därför
förefaller det, som om det icke vore orealiserbart eller otänkbart att komma
fram på den vägen, genom Europas förenta stater till ett verkligt Nationernas
förbund.^ I varje fall är den tanken icke orimligare än flera andra
liknande, som vi redan sett realiserade, såsom uppkomsten av Amerikas förenta
stater, enandet av de tyska småstaterna till ett rike, bildandet av det engelska
imperiet eller den federativa ryska Sovjetunionen. Alla dessa nya former
av statsbildningar, uppkomna genom sammanslagning av olika mindre stater,
ofta med skilda kulturer, skilda folkslag, skilda intressen, ha faktiskt många
gånger endast haft kriget eller blodiga inre uppgörelser att tacka för sin tillkomst
och sitt sammansvetsande. Vad som hotar Europa är kriget och den
inre söndringen, men det är ock det yttre trycket som kommer att föra Europas
stater tillsammans. Ingen kan blunda för krigsfarorna, ingen kan förbise
vad en sådan ny maktkonstellation som Sovjetunionen-Japan-Kina å ena
Lördagen den 23 maj e. m.
111 Sr 38.
sidan samt Förenta staterna, eventuellt tillsammans med England, å den andra,
kan innebära av nya brännbara ämnen och frön till nya konflikter, och som
även kunna hota Europas egen säkerhet.
Det är på grund härav, som det förefaller, som om vi i vårt lilla land och
med vårt avskilda läge borde koncentrera oss på att försöka taga de risker,
som ligga i en aktiv fredlig utrikespolitik, och därmed söka främja de tankar
ute i Europa, som sträva att sammanföra dessa skilda stater till en enhet för
gemensamma intressen, att visserligen till en början begränsa dess mål och
uppgifter, men i stället skapa en fastare form för solidarisk samhörighet.
Vad jag här sagt, innebär tyvärr endast framtidsmusik, riktpunkter för
fredsarbetet, som vi ha att inrätta oss efter i olika länder. Men frågan. om
fred och trygghet har också ett aktuellt intresse. Ty om en krigsfara existerar
och Europa är hotat av nya konflikter, då frågar man sig vad arbetarklassen
egentligen skall göra i en sådan situation. Skall den gå med armarna i
kors och möta denna nya fara, marschera ut över gränserna och slå ihjäl sina
kamrater, eller skall man söka avvärja denna nya krigsstorm och detta förödande
av Europas folk och hela den vita kulturen? Det är denna fråga,. som
hela den fackliga internationalen, liksom också den socialistiska internationalen,
ställt framför sig och som den behandlat på sina kongresser, senast ^ på
den allmänna fredskongressen i Haag 1923. Svaret blev att man °måste
åstadkomma en mobilisering för generalstrejken och förbereda sig på .dess
genomförande samt genomföra den ekonomiska bojkotten. Jag vet, att många
ställa sig tvekande till detta nya kampmedel, även personer som varit med
om antagandet av denna resolution. Man vill knappast diskutera, huruvida
denna generalstrejk är möjlig eller om den överhuvudtaget bara skall bli en
paroll på papperet.
Jag vill för min del säga, att jag inser svårigheterna, jag inser att det icke är
lika lätt att realisera en paroll som att utgiva densamma, men jag säger också,
att risken måste tagas. Situationen nu är ock betydligt ljusare än. 1914, på
grund av den reala makttillväxt, som arbetarklassen representerar i sin förstärkta
fackliga och politiska organisation, sitt ökade inflytande i de olika
länderna, sin kontroll över krigsindustrien och kommunikationsföretagen, sin
styrka såsom opinionsbildare och stormvarnare. Vidare är att märka, att vi
äga erfarenheterna från kriget, att arbetarklassen vet, att den aktion mot ett
krig, som generalstrejken innebär, måste sättas i gång innan krigshypnosen
verkat, att det gäller att kunna stoppa krigsindustrien och samfärdsmedlen
för att omöjliggöra transporten av soldater och krigsmedel mellan de olika
länderna. Det är således det svar, som jag anser ligger närmast till att giva
från arbetarklassens sida. Det är kanske mindre aktuellt för svensk arbetarklass
på grund av den mindre krigsrisken här, men vi måste dock räkna
med och diskutera igenom detta problem med varandra. Det går icke att vi
bara ge ut en paroll, vi måste förbereda saken i sinnena, vi måste .diskutera
svårigheterna och betrakta detta kampmedel som ett komplement till Nationernas
förbunds strävan att isolera och förgöra en fredsstörare..
Det är den förvissningen jag skulle vilja uttrycka, att de ireds.garantier,
som allt m,er och mer mogna i människornas sinnen, som taga form i det mellanfolkliga
umgänget och som fått ökad betydelse genom arbetarklassens
växande makt i det politiska livet och i den fackliga organisationen, skola
visa sig vara av större betydelse och värde för hindrandet av nya krig och
förödelser människor mellan, än hela den militära utrustning och apparat, varom
vi nu skola besluta.
Jag har försökt att genom dessa blygsamma erinringar motivera min ställning
och rädda mitt samvete vid den förestående uppgörelsen, sa att det icke
skall sägas, att vi äro nöjda och belåtna med den kompromiss som skett, utan
Ang. försvarsväsendels
ordnande
m. m.
(Forts.)
Nr 38. 112
Lördagen den 23 maj e. m.
Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)
endast anse densamma som resultatet av ett politiskt nödtvång. A7! böja oss
inför lägets krav för att vinna något, men vi förbehålla oss alltjämt fria händer
att fortsätta kampen mot militärorganisaitonen efter våra principiella
linjer och efter vår uppfattning av alla på frågan inverkande faktorer. Vad
vi vilja skapa, det är fred och trygghet åt folken samt fred och trygghet åt
vår egen nation.
Med detta vill jag, herr talman, säga, att jag kommer att rösta för den
principdeklaration, som avgivits av herr Lindherg för den rena avrustningslinjen,
men att jag också ämnar stödja utskottets förslag för att få den för
ögonblicket uppnåeliga beskärningen av de militära rustningarna.
Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till morgondagens plenum
kl. 2 e. m.
§2.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från sammansatta stats- och första lagutskottet, nr 207, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning; och
från bevillningsutskottet, nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
17 maj 1923 (nr 115) om begränsning av den myckenhet brännvin, som må
framställas i sammanhang med pressjästberedning.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 110, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
folkliga musikskolan i Arvika;
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny definitiv lönereglering
för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelserna m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till högsta domstolen och regeringsrätten
jämte en i ämnet väckt motion;
nr 114, i anledning dels av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till
avtal mellan å ena sidan staten och å den andra envar av städerna Stockholm
och Göteborg rörande nämnda städers övertagande av hela sin sinnessjukvård,
dels av väckt motion om statsbidrag till anordnande av kommunala sinnessjukhus;
nr
115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1925—1926 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen jämte i ämnet väckta motioner;
nr 116, i anledning av väckta motioner angående tillfällig löneförbättring
för lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor:
nr 117, i anledning av väckt motion angående tillfällig löneförbättring under
budgetåret 1925—1926 för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor;
Lördagen den 23 maj e. m.
113 Nr SS.
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till de
kommunala mellanskolorna in. in. jämte vissa i ämnet väckta motioner;
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1925—1926 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
för viss personal vid livrustkammaren;
nr 121, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag under
riksstatens åttonde huvudtitel till tillfälligt lönetillägg åt vissa vaktmästare ;
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag under
riksstatens åttonde huvudtitel till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst;
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande av
medel från reservationerna å anslaget till uppehållande av försäkringsinspektionens
verksamhet för upprättande vid Stockholms högskola av en professur i
försäkringsmatematik och matematisk statistik;
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande provisorisk
löneförbättring för reservstatspersonalen samt i fråga om anslag till arméns och
marinens reservstater;
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1925—1926 till kommerskollegium samt de under kollegium lydande
myndigheter och kårer jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om återbetalning av tillfälliga lånemedel;
sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial, nr 5, angående ersättning
åt sammansatta stats- och andra lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning;
bankoutskottets
utlåtanden och memorial:
nr 11 A, angående reglering för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
nr
58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående löne- och pensionsreglering
för befattningshavare vid rikets universitet samt karolinska medikokirurgiska
institutet, i vad avser punkterna IV och V i föredragande departementschefens
hemställan, jämte i ämnet väckta motioner;
nr 60, i anledning av väckt motion om kompletterande dekorering av andra
kammarens plenisal;
nr 61, i anledning av väckt motion angående den riksdagens ledamöter tillkommande
ersättning för resa till och från riksdagen; och
nr 62, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott;
första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av dels Kung], Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner; *
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om förbättring
av ofullständiga jordbruk;
nr 32, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om frilösning
av arrendejordbruk in. in.; och
Andra hammarens protokoll 1925. Nr SS.
8
Nr 88. H4
Lördagen den 23 maj e. m.
nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
från första kammaren delgivet beslut rörande väckt motion, I: 139, om utredning
rörande vissa åtgärder för beredande av ökat antal vårdplatser å sanatorierna
i riket; samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
i första kammaren väckt motion angående utbildning av befäl för den svenska
handelsflottan.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12,18 på natten.
In fidem
Ver Cronvall.
*
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
252021