1925. Andra kammaren. Nr 37 (Riksdagens protokoll 1925:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1925. Andra kammaren. Nr 37.

Fredagen den 22 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 107—109, andra
lagutskottets utlåtande nr 29, jordbruksutskottets utlåtanden nr 68—70 och
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§3.

Till avgörande förelåg först andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anled- Ang. rätt till
ning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall inlösen i vissa
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m., nyttjanderätt
dels ock i anledning därav väckta motioner. upplåtet

område.

Genom en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 142, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, och

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning därav väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 252, av herr Lindhagen; och

nr 253, av herr Luterkort; samt

inom andra kammaren:

nr 383, av herrar Pettersson i Hällbacken, Englund och Sundström; samt

nr 384, av herrar Ros, Gustafsson i Älvsered, af Ekenstam och Petersson
i Lerbäcksbyn.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat i
oförändrat skick av riksdagen antagas, måtte för sin del antaga i punkten intagna
förslag till

Andra kammarens protokoll 1925. Nr 37.

Nr 37. 2

Fredagen den 22 maj.

tnlöseufviZ ■ 1,:o) lag °“ rätt 1 vissa fal1 för nyttjanderättshavare att inlösa, under nyttfall
av under Janderatt upplåtet område, och

nyttjanderätt 2:o) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
upplåtet (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom:

område. _.

(Forts.) B) ovanberörda motioner, i den mån desamma icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke matte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade:

A) reservationer vidkommande lagförslagen i deras helhet:

av herrar N. J. Martin Svensson och Anderson i Storegården, vilka hemställt,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas; samt
av herrar Linder, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg
och Pettersson i Hällbacken beträffande vissa delar av utskottets motivering
;

B) åtskilliga reservationer vid särskilda paragrafer i det av utskottet under
A) 1 :o) framlagda lagförslaget;

dels en med 1) betecknad reservation av herr Hage, som föreslagit, att riksdagen
i anledning av förevarande proposition samt motionerna I: 252 och 253
matte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i vilka fall,
motsvarande de s. k. förverkandeskälen i gällande nyttjanderättslag, lösningsrätt
ej borde äga rum samt för riksdagen framlägga det förslag till ändring uti
förevarande lagstiftning, vartill utredningen kunde giva anledning;

dels en med 2) betecknad reservation av herr Lindhagen, innefattande yrkanden
om skrivelser till Kungl. Maj:t rörande vissa med föreliggande proposition
sammanhängande ämnen m. in.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Magnusson i Kalmar, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 30 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att till en början föredragas de båda av utskottet tillstyrkta lagförslagen,
det under 1 upptagna paragrafvis och, där så erfordras, styckevis, varefter
och sedan båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
iöredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först överläggning uppstår
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen kommer att i sin helhet eller i
en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets
förnyade behandling, i° avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar; samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende a nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som kunna påkallas av kammarens beslut.
Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Utskottets under l:o) upptagna förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderätt
shav are att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Fredagen den 22 maj.

3 Nr 37.

För 1 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj :t föreslagit följande avfatt- Ang. rätt till
° inlösen i pissa

nmg • fall av under

1 §. nyttjanderätt

Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar an- område1.
nan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt (Forts.)
honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna lag stadgar
tillösa sig mark under förutsättning:

dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan
upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd
innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan än
ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt
till marken, uppgår till mer än tio åf;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga
byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående
stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make, bröstarvinge
eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan
efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare,
där ej annorlunda är särskilt stadgat.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, jskall vad
i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant fall
å innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Uti en vid denna paragraf avgiven reservation hade herr Hage, med instämmande
av herr Magnusson i Kalmar, föreslagit, att första stycket av paragrafen
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar annan
tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig, för stadigvarande
användning avsedd bostad åt honom och hans familj, vare berättigad
att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
etc.»

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Då jag jämte en ledamot av
utskottet ansett, att en ny revision av ensittarlagen på de grunder, som av
Kungl. Maj:t föreslås, inte lämpligen bör äga rum, skall jag här något närmare
be att få utveckla skälen härtill. Jag tror att man kan utgå ifrån, att
ensittarlagen kommer att träda i tillämpning i ytterst sällsynta fall. Jag tror
att i regel frågan om förvärv av till nyttjande upplåtet område avgöres avtalsvis
mellan parterna. Ensittarlagen kommer uppenbarligen att tråda i
tillämpning endast i de fall, då den ena eller den andra parten anser sig ha;
vissa skäl för att lagen träder i tillämpning, d. v. s. praktiskt taget i sådana
fall, då jordägaren anser sig ha anledning att bestrida nyttjanderättshavarens
lösningsrätt. Det är då av synnerligen stor vikt att de bestämmelser, som reg -

Nr 37. 4

Fredagen den 22 maj.

Ang. rätt till lera dessa förhållanden, bli så avvägda, att rätt skipas åt båda hållen, såväl
inlösen i visso, nyttjanderättshavaren som åt jordägaren. Jag anser, att Kungl. Maj:ts
nyttjanderätt och jämväl utskottets förslag inte fylla dessa anspråk. Jag anser, att jordupplåtet
ägarens rätt och berättigade intressen i alltför hög grad lämnats obeaktade.
område. Detta är fallet paragraf efter paragraf. Om vi exempelvis taga den första
(Forts.) paragrafen, så har man där strukit det villkor, som finns i den nuvarande lagen,
att nyttjanderättsinnehavaren i 20 år skall ha innehaft nyttjanderätten
för att kunna gorå lösningsanspråk gällande. Hela denna lag har från början
avsett att tillförsäkra nyttjanderättsinnehavaren lösningsrätt endast vid
sådana upplåtelser, som kunna sägas vara av stadigvarande natur. Häröver
drar man ett streck, när man föreslår tidens nedskärning till 10 år, i sjmnerhet
som detta i realiteten inte innebär en längre tid än 3 år, då lagen gäller
endast beträffande sådana nyttjanderättsinnehavaTe. som före den 1 januari
1919 haft egna hus å det till honom upplåtna området.

Samma är förhållandet i andra paragrafen. Det har i den gamla ensittarlagen
varit inrymd en bestämmelse, som stadgar, att för att lösningsrätt överhuvud
taget skall inträda skall det område, som nyttjanderättsinnehavaren
vill lösa till sig, vara beläget på ett avstånd av minst 200 meter från jordägarens
bostad eller trädgård. Denna bestämmelse har man helt strukit. Jag anser
det emellertid vara för jordägaren av synnerligen stor vikt att en sådhn
bestämmelse finnes kvar. Och vikten därav framgår så mycket tydligare, som
utskottet i sitt utlåtande närmare definierat vad som skall förstås med begreppet
»avsevärd olägenhet». Utskottet säger i sin motivering: »Att jordägaren
må kunna till grund för sitt bestridande av lösningsrätten åberopa dylika förverkandeskäl
framstår såsom än mera berättigat, därest det beaktas, att under
en sådan avsevärd olägenhet, vilken enligt andra stycket av förevarande
paragraf kan anföras såsom hinder för lösningsrätt, icke torde vara att hänföra
förhållanden av mera personlig art». De ensittarlägenheter, som äro belägna
på ett sådant avstånd från jordägarens tomtgräns, utgöra i regel så
kallade undantagshus, där ett personligt förhållande mellan nyttjanderättsinnehavaren
och jordägaren har gjort, att man ansett sig böra placera husen
i omedelbar närhet av jordägarens byggnad. Det är klart, att bortser man
helt och hållet från alla skäl av personlig art, då det gäller att bedöma huruvida
avsevärd olägenhet för jordägaren förefinnes eller inte, är det ganska
starka skäl för en jordägare att motsätta sig en sådan lagbestämmelse. Jaganser
därför att den gamla lagen i det stycket bör gälla, och då det här finns
en reservation, som går ut på att sätta minimigränsen för detta avstånd till
100 meter, kommer jag för min del att biträda densamma, i den händelse avslagsyrkandet
på lagen i dess helhet inte vinner bifall.

I tredje paragrafen möter man en nyhet inte blott för denna lag, utan för
svensk rättsuppfattning överhuvud taget, i det man stryker ett streck över
principen om gällande avtals helgd. Man anser, att den omständigheten att
nyttjanderättsinnehavaren, på grund av vissa mellanhavanden mellan honom
och jordägaren, bär tillförsäkrat jordägaren äganderätten till husen vid nytt.
janderättstidens slut, inte skall utgöra skäl för att lösningsrätten skall gå
. honom förlustig. Tydligt är, att det måste vara av synnerligen stor vikt för
jordägaren att kunna i det avseendet få göra sin rätt gällande. Ty det är ju
många gånger så, att jordägaren upplåtit tomtplats till en byggnad åt en trotjänare
eller en nära anförvant, som han har velat bereda ett hem på ålderdomen.
Det har många gånger inte förekommit så noggranna uppgörelser dem
emellan. Jordägaren har ansett, att han ju ändå har äganderätten till byggnaden
då avtalstiden en gång är slut, och har på detta sätt även en garanti,
för att han inte lider någon skada genom denna upplåtelse. Nu stryker man
helt enkelt ett streck över detta.

Fredagen den 22 maj.

5 Nr 37.

En liknande omständighet, som är till jordägarens nackdel, återfinnes i
paragraf 12. l)är har man sagt, att den tid, som nyttjanderättsinnehavaren ja^ av UJU[er
har på sig att nedsätta lösenskillingen för det inlösta området, skall av Konun- nyttjanderätt
gens befallningshavande kunna framskjutas ytterligare 90 dagar. Det är ju upplåtet
synnerligen orättvist gentemot jordägaren, ty jag tror inte att man, som uppenbarligen
lagskrivaren i detta fall har tänkt sig, kan påstå, att jordägaren i alla
fall är den ekonomiskt starkare parten. Det kan tvärtom hända, att han har
svåra ekonomiska förhållanden, och att det för honom kan betyda ganska stora
svårigheter att så länge få vänta på lösenpenningen. Detta framstår så mycket
mera som en orätt, som nyttjanderättsinnehavaren har oinskränkt rätt att välja
tidpunkten för lösningsrättens utövande. Han kan sålunda fullkomligt själv
fixera tidpunkten när han vill utöva lösningsrätten. .Och när han enligt gällande
lag, sedan han fått området sig tillerkänt, ändå har 90 dagar på sig att gälda
sin skuld, så borde detta kunna anses vara tillräckligt.

En annan punkt i det nya lagförslaget, som man bör taga sig en funderare
på, är den bestämmelse, som återfinnes i 1, 8 och IG paragraferna. I den nuvarande
lagen är ersättningen till nyttjanderättsinnehavare för de av honom på
området nedlagda förbättringarna begränsad, pa samma sätt som i Norrlandslagen,
inte blott till förbättringar, som ej varit främmande för det med upplåtelsen
avsedda ändamålet, utan också begränsad till högst de för arbetets utförande
nödiga kostnaderna. Nu har man strukit denna sista hake och gått in för samma
bestämmelse som för närvarande gäller i expropriationslagen. Nu är emellertid
såväl allmänna nyttjanderättslagen som Norrlandslagen föremål för omarbetningar
i justitiedepartementet. Det är väl sannolikt att man,. då dessa lagändringsförslag
komma före, ämnar åstadkomma en uniformitet i bestämmelserna,
och sålunda ha likalydande bestämmelser i alla dessa fall. Det synes då opåkallat
att i föreliggande fråga avvika från de bestämmelser, som för närvarande
gälla i den norrländska arrendelagen. Detta är i synnerhet olägligt då det gäller
16 paragrafen, i vilken anges hur ersättning till nyttjanderättsinnehavaren
skall utgå i de fall, då jordägaren skall lösa till sig byggnaderna, och de förbättringar
som äro nedlagda på området. Det är att märka, att enligt 16 paragrafen
har jordägaren, i den händelse han fått rätt i sitt bestridande av lösningsrätten,
dock inte rätt till inlösen före avtalstidens slut. Räcker då denna avtalstid
flera år fram i tiden är det ju uppenbart, att det under denna tid kan göras
»förbättringar», som kunna vara synnerligen oekonomiska. .Och faran härför
är så mycket större, då ju de båda parterna under den tid, målet varit före,^ givetvis
kommit i ett visst motsatsförhållande till varandra, och man alltså måste
förutsätta att ett gott förhållande dem emellan inte råder. Det kan då tänkas,
att nyttjanderättsinnehavaren begagnar den tid, som återstår till avtalstidens
utgång, till att göra lösen så dyr som möjligt. Det är tydligt att beträffande
förbättringar, för vilkas utförande jordägaren inte ens åtspörjes, är det nödvändigt
att i lagen inrycka bestämmelser, som garantera, att dessa förbättringar
inte böra betalas till högre pris än det, vilket för deras utförande varit nödigt.

Ja, det skulle vara åtskilligt annat att tillägga, men jag skall icke uppehålla
kammarens tid alltför länge. Jag skulle dock ytterligare vilja tillägga, att det
synes mig synnerligen olämpligt, att man på detta sätt oupphörligen ändrar i
lagarna, så att man icke vet varken ut eller in. Jag vågar bestrida, att erfarenheten
av den nuvarande ensittarlagen varit sådan, att en revision av densamma
nu är oundgängligen påkallad. Den gamla ensittarlagen ja den är
icke gammal — infördes 1918 och har ändrats så sent som år 1920. Det är val
ändå skäl i att vänta och se till, att man får någon mera erfarenhet av dess verkningar,
innan man går in för en så genomgripande revision av donna.lag. Utskottet
har också indirekt i sin motivering och en av reservanterna i sitt yrkande
erkänt, att det är på det sättet för närvarande, att man har svårt att följa

Sr 37.

Fredagen den 22 maj.

Ang. rall till med de täta och oupphörliga ändringarna i nu förefintliga lagar. Man har nämfalTm1
under ^gen föreslagit att genom en broschyr eller sammanfattning av lagen söka
nyttjanderätt sprida kännedom om lagens förhandenvaro och om dess bestämmelser ute i orupplåtet
terna. Det är ju klart, att när det så tätt och ofta ändras i den befintliga la område.

o-en, man har mycket svårt att följa med, och redan detta är i och för sig en

(Forts.) olägenhet.

Jag skall med anledning av vad jag anfört, herr talman, be att få yrka avslag
på såväl utskottets hemställan som lagförslaget i dess (helhet. Är det så,
att detta yrkande icke skulle vinna kammarens bifall, förbehåller jag mig rätt
att i en del paragrafer senare ansluta mig till de av herrar Spens och Öberg
avgivna reservationerna.

Häruti instämde herrar Bengtsson i Kullen, Petersson i Lerbäcksbyn, Alströmer,
Göranson, Ernfors och Johansson i Krogstorp.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Det förefaller mig, som om det
icke vore anledning att i dag i denna fråga upptaga någon längre debatt, just
därför att densamma har så ingående ventilerats i riksdagen under de gångna
aren, atc jag misstänker, att det är .svart för någon att framlägga några nya synpunkter
som skäl för sin ståndpunkt, antingen den är den ena eller den andra.
Jag skall, herr talman, med hänsyn härtill inskränka mig till att endast säga
några ord.

Riksdagen begärde i fjol, att Kungl. Maj:t skulle till innevarande års riksdag
framlägga ett reviderat förslag till ensittarlag. Detta har Kungl. Maj:t gjorf.
och utskottet har å .sill sida haft att taga ställning till det och avgiva sitt förslag,
vilket nu föreligger i form av andra lagutskottets utlåtande nr 30. Vid denna
revision har, så vitt jag kan förstå, Kungl. Maj:t tagit hänsyn till de olägenheter,
som den nuvarande 1920 ars lag har. Kungl. Maj:t har givit de personer
inom länsstyrelsen, som äro utsedda som ombud för att bispringa lägenhets -innehavarna med råd och upplysningar, tillfälle att yttra sig, huruvida 1920
års lag hade några olägenheter. När man läser yttrandena av dessa personer, som
under de gångna åren haft att praktiskt handlägga lagen och som ha praktiska
erfarenheter, hur lagen verkar, vilka yttranden äro bifogade Kungl. Maj ds proposition,
får man det bestämda intrycket, att det är nödvändigd att företaga en
ändring av denna lag, för så vitt den skall ha något praktiskt värde för dessa
lägenhetsinnehavare, som sitta med sina hus på ofri grund. Det är mig därför
alldeles oförklarligt, hur den föregående talaren kunde göra det uttalandet, som
han gjorde, att det icke är nödvändigt med någon revision eller ändring av
1920^års lag. Jag vill fråga: ha dessa länsstyrelsernas ombuds yttranden helt
undgått den ärade talaren, när han studerat propositionen, eftersom han kunnat
fälla ett sådant yttrande?

Nu har Kungl. Maj:t tagit sikte på de rådande olägenheterna med nu gällande
lag. Man har därför, när det gällt lösningsrätten, ändrat tiden ifrån 20 till 10
årx och man har också i förslaget medgivit rätt till lösning eller friköpning under
löpande arrendetid. Man har även tagit bort det förut omtalade 200-metersavståndet,
som skulle utgöra den gräns, vilken icke finge överskridas vid friköpning.
Men det är just på dessa punkter, som de största olägenheterna ha visat
sig uppstå, och det är just den nuvarande lagens bestämmelser i dessa punkter,
som gjort, att lagen visat sig vara fullständigt ineffektiv. När man ser, att den
kommit i tillämpning endast i ett fåtal fall och då det är just på dessa punkter,
som man har att söka orsaken till, att man icke i vidare utsträckning kan tilllämpa
densamma, ar det alldeles självfallet, att man måste inställa sitt arbete
på att få en ändring just på dessa punkter, för så vitt lagen skall ha något
praktiskt värde. Jag skall, när det gäller den tredje paragrafen, som också dep

Fredagen den 22 maj.

Nr 37.

föregående ärade talaren vände sig emot, erinra om, att lagrådet för sin del liar -Ang. ratt till
lämnat den paragrafen utan anmärkning, och då förefaller det mig, som om
kammaren för sin del kunde med trygghet taga utskottets förslag. nyttjanderätt

Nu har jag tillsammans med herr Hage en reservation i fråga om en del av upplåtet
1 §, men, herr talman, då jag mycket väl förstår, att det icke finns någon möj- område.

lighet att få kammaren med på denna min och herr Hages reservation, skall (Forts.)

jag icke här vare sig yttra mig om den eller ännu mindre framställa något yrkande
på den punkten. Jag skall, herr talman, i stället, då jag hoppas, att kammaren
kommer att följa utskottets förslag, redan från början inställa mig
därefter och yrka bifall till lagen i dess helhet, således även till 1 §.

Herr af Ekenstam: Herr talman! Den ledamot av kammaren, som först
hade ordet i denna fråga, behandlade den tillräckligt utförligt, för att jag skulle
anse mig ha någon större anledning att följa efter i alla detaljer.

Jag vill emellertid påpeka en sak, som tvivelsutan har gått kammaren förbi
mera, än rättvisligen borde ha skett, och det är, att då denna lag beslöts av
riksdagen, var det egentligen en tanke, som var den bärande och som säkerligen
gjorde, att en hel del av det motstånd, som annars skulle uppstått, verkligen fick
böja sig och att man till sist gick med på lagen. Den tanken var deri, att en
hel del av dessa lägenheter, där personer sitta med egna hus på ofri grund,
hade tillkommit, därför att under den tid, då upplåtelsen gjordes, var det ingen
möjlighet att ordna det så, att lägenheterna kunde erhållas med äganderätt. Det
var sålunda endast och allenast nyttjanderätten, som var den form, som på
den tiden kunde användas för att skaffa dessa lägenhetsägare en något så när
tryggad ställning. Detta var kanske också en starkt verkande anledning till,
att den tid. som man bestämde, att lägenhetsägarna skulle ha suttit vid lägenheten
eller haft kontrakt på densamma, var 20 år. Nu skola dessa år förvandlas
till en helt annan och kortare period, nämligen till en tioårsperiod. Den skulle
till och med i åtskilliga fall praktiskt taget vara mycket kortare. Men vad
betyder detta? Jo, det betyder, att man överhuvud taget helt och hållet släppt
den grundtanke, som egentligen var den, som åstadkom, att lagen blev antagen,
ty vi komina, i och med det att så pass korta kontrakt läggas till grund för lösningsrätten,
in på den tid, då det varit möjligt, för en var att genom avsöndring
eller ägostyckning skaffa sig äganderätt till det område, som han ville ha.

Har icke så skett, så hava ju båda parterna så att säga med öppen vetskap om vad
det betydde gått in för denna nyttjanderätt, och då är det helt visst synnerligen
hårt, om en rättsuppgörelse skall på detta sätt brytas.

Jag vill också med några få ord beröra bestämmelsen om detta avstand på
200 meter från lägenheten till jordägarens huvudgård eller annan bostadslägenhet,
som nu skulle slopas, så att intet bestämt avstånd skulle vara utsatt i lagen.

Nåja, det kanske icke betyder så mycket, därför att 200 meter är ju ett jämförelsevis
ytterligt kort avstånd, men själva tanken att på detta sätt gorå det möjligt
för lägenhetsinnehavaren att komma alldeles in på gränsen av jordägarens
bostadstomt är dock ganska betänklig. Det finns enligt förslaget ingenting, som
hädanefter kan reglera förhållandet än detta, att man skall kunna uppvisa avsevärda
olägenheter. Avsevärda olägenheter äro ju, som var och en kan förstå, rätt
subjektiva uppfattningsskäl, som komma att tolkas mycket olika pa olika håll,
och för övrigt har man sagt, att dessa avsevärda olägenheter icke fa fattas personligt,
utan de skola fattas materiellt och objektivt. Således, även om jag skulle
kunna uppvisa, att den person, som här omedelbart utanför min tomtgräns har
tvångsrätt att inlösa sig en lägenhet, skulle vålla mig de mest otroliga personliga
obehag, så skulle detta icke vara någonting, som man vid lösningsrättens
fastställande har att laga hänsyn till. För övrigt, även om den person, som far
bisa till sig lägenheten i dag, är den bästa människa, så kan han redan i morgon

Kr 37. 8

Fredagen den 22 maj.

tniöscufi-hs1 sä''*J''a ^en’ ock ^ lägenheten kommer kanske nästa dag en person, som det vore
falTZ 1 under e? verkli8'' olycka att ha till granne och som genom det liv, som kommer att
nyttjanderätt föras ^på lägenheten, och den oro, som där kommer att finnas, kommer att helt
upplåtet och hållet förstöra trevnaden på gården.

område. Det synes mig, att det är så pass allvarsamma skäl, som kunna andragas mot
(teris.) att gorå några ändringar i en lag, som kanske redan från begynnelsen har tillkommit
tämligen lättvindigt, att åtminstone jag för min de! har ingen annan
ståndpunkt än den, att jag anser, att lagförslaget bör avslås.

Jag vill nu icke ingå i några andra detaljer, men i den mån, som sådana under
diskussionen .sedermera komma att framhållas, skall jag, om icke avslagsyrkandet
på det hela blir bifallet, naturligen söka stödja den reservation, som i
varje fall kan anses utgöra den rimligaste lösningen av lagförslaget.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Nothin: Herr talman! Jag
hade verkligen tänkt att följa herr Magnussons i Kalmar uppmaning att icke
här dröja vid detaljer. Saken är nämligen så genomdebatterad, att några nya
synpunkter knappast kunna framföras; och samtidigt är den så invecklad och
spänner över så många frågor, att om vi här skulle diskutera alla detaljer, då
hunne vi icke bliva färdiga, förrän kammaren går till en annan debatt i morgon.
^ Emellertid vill jag dröja vid ett par detaljfrågor, som berörts av två
föregående talare.

Den ena gäller frågan om avståndsgränsen. Med nu gällande bestämmelser
äger lösningsrätt icke rum, om »ensittaren» bor på mindre än 200 meters avstånd
från jordägaren tillhörig byggnad m. m. Gentemot propositionens ståndpunkt
att man bör avstå från denna avståndsgräns, har i en i denna kammare
väckt motion anförts bland annat: »Det är väl ingen hugnesam utsikt att i

omedelbar närhet av sin bostad hava en lägenhet, som kan upplåtas till vad
ändamål som helst och komma i händerna på vilka personer som helst — där
således lönkrögeri och andra oseder kunna få fast fot, och där nattligt stoj
och oväsen kanske göra det till en olidlig pina för jordägaren att kvarbo på
sin fastighet.»

Jag hade verkligen icke trott, att man skulle behöva här bemöta en sådan
argumentering, men då den framförts även i kammaren, måste jag dröja något
vid densamma. Man bör akta sig för att skära alla inom en folkklass över en
kam, att schematisera och schablonisera. Men skulle man göra något allmänt
uttlande om de personer, det här gäller, tror jag man kan säga, att de mer än
många andra äro förtjänta av statsmakternas omtanke och omvårdnad. De
äro oftast obemedlade, som genom arbetsamhet och energi dock skapat sig ett
eget hem, byggt upp ett eget hus, fastän de på sin tid icke haft råd att förvärva
den mark, på vilken huset står. Jag anser den i motionen framförda
argumenteringen därför vara föga på sin plats.

Den förste ärade talaren riktade sig särskilt mot den bestämmelse i förslaget,
vilken avser frågan i vad mån man skall taga hänsyn till de förbättringar,
som av nyttjanderättshavaren äro nedlagda på det upplåtna området. I en
reservation har också föreslagits det tillägget, att förbättringen må ej räknas
till högre värde än den för arbetets utförande nödiga kostnaden. Jag vill
fråga dem, som känna till hithörande förhållanden: Huru skall man kunna

beräkna denna nödiga kostnad? Det är ofta gamla upplåtelser, både en föregående
och den nuvarande nyttjanderättshavaren hava måhända till platsens
uppodling på lediga stunder nedlagt litet arbete då och då. Skulle ersättning
få utgå blott för den nödiga kostnaden, mötte ofta svårigheter att beräkna
denna; och detta skulle mången gång medföra obillighet just mot nyttjanderättshavarna.
Det må tillåtas mig att framhålla, att, då lagförslaget förra
gången remitterats till lagrådet, gjordes i lagrådet erinran mot den avfattning

Fredagen den 22 maj.

9 Nr 37.

upplåtet

område.

(Forts.)

av lagtexten, som då föreslagits i denna del och som alltjämt bibehållits i propositionen;
i anledning av de skäl, som vid lagförslagets förnyade överläm-}M av under
nande till lagrådet åberopades för bibehållande av denna bestämmelse, har nyttjanderätt
lagrådet emellertid andra gången icke gjort någon erinran mot detta stadgandes
avfattning. _ .

Jag skall emellertid icke länge stanna vid några detaljer. Jag vill endast
erinra kammaren om, vad denna fråga i verkligheten gäller. Den förste ärade
talaren sade, att ensittarelagen endast i sällsynta fall, jag tror orden folio sig
sä, kommit i tillämpning. Ja, så har det nog vant; men det beror på den nu
gällande lagens bestämmelser. Man har sålunda icke fått lösa in lägenheten
förrän vid upplåtelsetidens utgång eller, om det varit på livstidsupplåtelse, vid
nyttjanderättshavarens frånfälle. Just det främsta mål man velat vinna med
ensittarelagen, nämligen att skapa trygghet, oberoende och självständighet för
dessa nyttjanderättshavare har icke uppnåtts, utan nyttjanderättshavaren har
under hela upplåtelsetiden måst gå i ovisshet, huru ett lösningsanspråk skulle
utfalla, om det skulle kunna vinna bifall eller om det skulle avslås. ''Han har
icke kunnat veta, om han finge bo kvar på sin lägenhet eller om han måste
skaffa sig annan bostad. Enligt den av jordkommissionen förebragta utredningen
funnos år 1920 icke mindre än nära 37.000 ensittarlägenheter i rikets
landskommuner å jord, som tillhörde annan än kronan. Även om ett eller
annat tusental lägenheter antingen redan äro inköpta_ eller om den föreslagna
lagen av någon anledning icke skulle komma att bliva tillämplig på en del
andra lägenheter, kvarstår dock, att för i runt tal, icke mindre än 30,000 ä
35,000 svenska hem skulle genom den föreslagna lagen öppnas en väg till
självständighet och oberoende.

Jag förstår väl, att man på många punkter av det föreliggande lagförslaget
kan hysa tvekan. Jag har vägt fram och tillbaka icke på en utan på många
paragrafer, och jag vill ingalunda vara nog förmäten att påstå, att detta förslaget
är det bästa. Men bakom detsamma ligger ett ärligt och allvarligt försök
att bota alla de sakliga brister och olägenheter, som häftade _ vid den
gamla ensittarelagen, och att samtidigt visa hänsyn till alla de berättigade invändningar
och erinringar, som ifrån jordägaresidan gjorts emot en utsträckning
av lagens bestämmelser. I vad mån jag lyckats härmed, därom tillkommer
icke mig att döma. Men jag anser mig kunna hänvisa därtill, att andra
lagutskottet med stor majoritet ställt sig bakom propositionens sakbestämmelser
på alla punkter. Utskottet har endast föreslagit två rent redaktionella
jämkningar, mot vilka från min sida icke är något att erinra.

Jag tror mig veta, att man inom lagutskottet varit tveksam i både den ena och
den andra riktningen, men då man ändock till sist stannat vid att tillstyrka den
kungl. propositionen, så ligger häri en kraftig gensaga just mot den förste talarens
påstående i hans reservation, att propositionen i alltför hög grad lämnat
jordägarens rätt och intresse utan avseende. Detta hans påstående är icke riktigt.
Men ännu mera måste jag reagera mot den uppfattning, som redan skymtat
fram hiir i debatten och som på andra håll tagit sig starka uttryck, nämligen att
lagförslaget skulle vara stridande mot svensk rättsuppfattning överhuvud. Jag
skall i detta sammanhang läsa upp ett brev. Det är från en 73-årig änka. Hon
skriver: »Jag har en son hemma, som snart är 40 år, han är gift och har barn.

Förliden höst fingo vi besök av hälsovårdsnämnden, som påstod, att stugan var
för liten eller med andra ord att det var för litet utrymme och för liten luftväxling,
men jordägaren nekade till att vi skulle få bygga vid eller reparera.

Då ville vi inköpa den lilla biten, men även då vägrade han. Jordägaren skulle
aldrig böja sig under ensittarelagen. Jordområdet är lö meter brett och 40 meter
i längden, jag har besatt tomten med fruktträd, lägenheten är belägen 400
meter från ägarens huvudbyggnad, men han har på senare tid satt upp en bygg -

»37. jo

Fredagen den 22 maj.

fdLZVJU lliid \ när,het®n ,av ,min staga, som lian hyr ut till sommargäster, och på den
fall av under Bunden skulle jag icke få lösa, därför att den är för nära eu byggnad.»
nyttjanderätt Jag har. fått åtskilliga brev av liknande innehåll och jag har själv på resor
upplåtet under sistliden sommar sett åtskilliga fall, där den nuvarande lagens bestämmeln"''rade:
ser medföra uppenbara orimligheter. Med dylika fall för ögonen behöver man

(lorta.) ej tveka om vad som är svensk rättsuppfattning.

Jag känner endast en svensk rättsuppfattning, och det är den, som står uttalad
i domarreglerna: »menige mans bästa är den yppersta lagen.» Skulle det
så vara, att i denna, saken finnes något, som är stridande mot svensk rättsuppfattning,
så är det icke lagförslagets innehåll utan det är den omständigheten
att lagen överhuvud taget behöver finnas, att man behöver lagstifta för att
skaffa dessa människor, vad som borde vara deras solklara rätt att få utan
skrivet lagbud enbart på grund av mänsklighetens och medkänslans bud.

Herr Hage: Herr talman! Sedan nu herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
lagt upp principerna, som ligga till grund för denna lag kan
jag bil ganska kortfattad, när jag yttrar mig här.

Jag skall dock tillåta mig att säga några ord till herr af Ekenstam.
Han gjorde gällande, att om. vi nu ändra lagen på det sättet,
att vi bestämma, att tiden för innehavet av jorden, som'' det här
är fråga om att lösa, skulle endast vara 10 år, då den förut varit 20 år.
för att erhålla rätten till denna lösning, så hade vi kommit in på nya principer
Herr af Ekenstam sade nämligen, att förr i världen, då upplät icke jordägaren
jorden, och följden därav blev^det förhållandet, att folk tvingades att bygga
sadana här ensittarebostäder pa annans mark. Häremot längre fram, senare i
tiden, inträffade det förhållandet, att om man då byggde på enskild jord på ofri
grand, var man icke tvungen därtill, och då utgick han från den utgångspunkten,
att det fanns mindre anledning att skydda och bereda lösningsrätt för dessa,
som setat så kort tid eller tio år på ofri grund, eftersom de ej tvungits att bygga
pa dylik jord. Jag måste dock mot herr af Ekenstams yttrande säga, att det
kvarstar dock det faktum, att det här dock gäller människor, som bo på ofri
grund. Det kvarstar det faktum, att dessa människor icke hava sina hem skyddade.
Det kvarstår dock det faktum, att deras hem kunna spolieras, om lagen
icke ändras, och det tycker jag är ett faktum av sådant slag, att inför det borde
även herr af Ekenstam och högerns betänkligheter i detta fallet vika.

Jag har ofta hört sägas, vad högern beträffar, att den gärna vill vara med om
att skydda de svenska hemmen. Jag har ofta hört det under valrörelsen, åtminstone
har det i många fall sagts och förklarats på det sättet, att vi skulle skaffa
oss tillräckliga försvarsmedel och på det sättet skydda de svenska hemmen. Men
även om man har den uppfattningen, blir det väl icke mycket bevänt med detta
hemskydd, som endast syftar till att skydda gränserna mot fiender, men som
icke vill vara med om att skydda de svenska hemmen, som ligga bakom gränserna.
Jag måste^från den utgångspunkten säga, att jag ställer mig mycket tvivlande
i min tro på att högern vill skydda, de svenska hemmen, när man icke vill
vara med om en.sådan lagstiftning som denna.

Nu vet jag visserligen att man säger, som den förste talaren gjorde, att när
det gäller en del av dessa ensittares lägenheter, hava de tillkommit på det sättet,
att det gällt för en jordägare att ge en trotjänare en liten jordlapp, och meningen
var sedan icke, att denna trotjänare eller hans efterlevande skulle hava
rätt att lösa sig till jorden. Jag maste dock säga, att även den synpunkten
väger lätt mot den andra synpunkt, som jag förut har talat om,- denna synpunkt,
som säger, att vi måste sätta in hela vår kraft i ett sådant fall för att
förhindra, att ett svenskt hem spolieras. Nu vill jag för övrigt säga i detta

Fredagen den 22 maj.

11 Nr 37.

sammanhang, att här äro dock mycket starka garantier lämnade i delta fall. n^vhsa
Det är t. ex. på det sättet, att innehavet av jorden skulle vara i vissa fall ''fallna» under
tioårigt för att rätten att lösa jorden skulle inträda. För min del vill jag på-Jnyttjanderätt
minna om i det sammanhanget, att vi hava något föregående år varit inne på upplåtet

vägar, d^r vi sagt från andra lagutskottet — eller åtminstone från en del av med- område.

lemmarna i andra lagutskottet — att en sådan garanti egentligen icke skulle be- (FortO
hövas. Men när det nu gäller att i alla fall få igenom något i riksdagen, måste
man böja sig för en sådan argumentering, och från den utgångspunkten ha de
medlemmar i utskottet, som i det avseendet velat gå längre, anslutit sig till denna
punkt, där det stadgas, att det skall vara tioårigt innehav för att få rätt att
lösa jorden.

Men på en punkt skulle jag vilja säga, att jag för min del bekänner mig till
en viss från utskottet skiljaktig uppfattning, som för övrigt, här redan har deklarerats
av herr Magnusson i Kalmar. Jag vill alltså helt kort såga, att när
det gäller en villa på ofri grund, en nöjesbostad, som ligger på en jordägares
mark, så finner jag på .samma sätt som även kronolägenhetskommissionen funnit
det, att det icke finnes anledning att, när det gäller sådana jordinnehav eller
sådana arrenden, att då tillämpa rätten att mot jordägarens bestridande till- ,
tvinga sig marken. Jag skall icke gå närmare in på detta, därför att här är
ju situationen den, att jag föreställer mig, att utsikterna att få igenom min reservation
på den punkten äro mycket små, och därför skall jag icke vidare utveckla
den saken.

Men jag skulle vilja ytterligare säga och påvisa, att här ha ju från en del
vänsterreservanter i utskottet framförts utöver vad som föreslagits i propositionen
vissa yrkanden, som jag för min del tycker borde vinna beaktande i detta
sammanhang. Det har påvisats i den kungl. propositionen, och det föreliggande
lagförslaget är så gestaltat, att när det kan konstateras, att en ensittare har
förverkat rätten till arrendet, då gäller icke för honom rätten att lösa sig till
jorden. Bland dessa förverkandeskäl, som omnämnas, finnes det även vissa, soin
man tycker äro sådana, att de icke behövde resultera i att rätten att lösa sig till
jorden skulle avvisas. Det är nämligen så, att en del av dessa förverkandeskäl
beröra egendomens värde, det gäller till exempel om en person har vanvårdat
jorden etc., då inträda vissa förhållanden, som göra, att arrendet upphör, och i
och med detsamma upphör också, rätten att tvångslösa sig till marken. När så
är, då måste jag säga, att det finnes icke tillräcklig anledning att lägga lagstiftningen
på ett sådant sätt, att i sådana fall rätten för nyttjanderättshavaren
att lösa till sig marken skulle falla bort och icke längre-vara gällande. Det har
i detta avseende väckts en motion i första kammaren av herr Luterkort, sonr_ ansluter
sig till den uppfattning, jag här deklarerat. Men i utskottet ha vi icke
ansett oss hava möjlighet att utforma en lagtext på denna punkt, som vore av den
art, att den skulle kunna råda bot i detta avseende. Herr Lindhagen och jag
hava dock tillåtit oss att begära en skrivelse till Kungl. Maj:t med anmodan
till Kungl. Maj :t att undersöka, i vilka fall man skulle kunna ändra lagen på
det sättet, att man även i sådana fall, då arrende på grund av vissa skäl. är
förverkat, kunde åt nyttjanderättshavaren bibehålla rätten att tilläsa sig jorden.
Jag för min del hade tänkt att, när vi senare komma till skrivelseförslagen.
yrka bifall till denna skrivelse.

Detta är ungefär vad jag i all korthet velat tillåta mig yttra i den föreliggande
frågan. Det skulle naturligtvis kunna läggas till ofantligt mycket, när
det, gäller detta vidlyftiga lagförslag, men för tillfället skall jag inskränka mig
till detta. Och jag skall med denna utgångspunkt tillåta mig att vid § 1 yrka
bifall till den reservation, som jag har avgivit rörande denna paragrafs lydelse.

Jag kommer dock icke att forcera den saken genom att begära någon votering.

Men jag har i alla fall velat framhålla den princip, som jag lagt in i detta, och

Kr 37.

Fredagen den 22 maj.

inuLenfv/la s?la11 därför- som sagt, på denna punkt tillåta mig yrka bifall till min reserva fall

av under tl0U Yrande § 1.
nyttjanderätt

upplåtet Herr Öberg: Herr talman! Min principiella ställning till enshtarlagen är
"™rade: 1 olikhet med en del av mina partikamraters den, att jag inom utskottet och här

(rörte.) J kammaren vill medverka till en förbättrad ensittarlag i huvudsaklig överens stämmelse

med det förslag, som nu här föreligger.

Det är efter min uppfattning av en mycket stor betydelse, att man i så stor
utsträckning som möjligt bereder tillfälle för en och annan här och där i bygderna,
som sitter på ofri grund och icke äger marken till det hus, i vilket han
har sin bostad, att jämväl bliva ägare till marken i fråga, så att det hela för
honom må bli en enskild egendom och ett eget hem. Ett eget hem, mina herrar,
har för en och var den allra största betydelse, och jag skulle vilja göra gällande,
att det bör vara en av våra förnämsta plikter att se till, att så många som
möjligt må komma under det egna taket och med de sina få njuta glädjen av
att vara herre i eget hus. Den, som själv har fått slita mycket ont för åstadkommandet
av ett eget hem och själv känt glädjen av att få komma in under
det egna taket efter åtskilligt slit och släp, han vet, vill jag säga, att värdera
och rätt uppskatta det egna hemmets stora betydelse. Jag har därför känt
det såsom en bjudande plikt att i min ringa mån hjälpa till, så att många, som
åstunda någonting sådant, skulle få denna sin åstundan uppfylld. Och dessutom
är det egna hemmet enligt min uppfattning av den utomordentliga betydelse,
att det kan .sägas vara en den allra bästa sparbössa, dit man bär sina
slantar och gömmer dem på ett hedervärt och väl funnet sätt. Då beredas dessa
slantar tillfälle att bära en frukt som man dagligen har glädje av. Riksdagen
har ju också genom sina tidigare beslut 1918, 1920 och senast i fjol
fastslagit principen om en ensittarlag och dessutom vid åtskilliga tillfällen
sökt vidga den, förbättra den och göra den mera användbar. Riksdagen skrev
sålunda senast i fjol till Xungl. Maj :t och begärde en genomgripande revision
av lagen i ändamål att göra den till sitt innehåll sådan, att den skulle kunna
fylla sin viktiga uppgift och befrämja det goda mål, den har. Och när man så
i fjol icke reste något egentligt motstånd emot en sådan revisionsåtgärd utan
hos Kungl. Maj:t anhöll, att sådana åtgärder skulle vidtagas, så är det enligt
min uppfattning rätt så anmärkningsvärt, att man nu i år, när detta förslag
föreligger, insätter så stort motstånd i ändamål att omintetgöra allt detta. Ett
sådant handlingssätt är, som sagt, efter min uppfattning rätt så anmärkningsvärt,
och jag kan för min del omöjligt vara med om det.

Nu har man också mångenstädes fått höra, att tillkomsten av ensittarlagen
samt den utveckling och utvidgning av densamma, som nu ifrågasattes, skulle
innebära ett så stort brott emot äganderätten, att man för den skull alls icke
borde lämna sin medverkan därtill utan bestämt reagera däremot. För min del
kan jag icke godtaga en sådan åskådning, då det påstås, att denna åtgärd
skulle innebära ett så stort ingrepp i den enskilda äganderätten. Vad inträffar
genom tillkomsten av ensittarlagen? På äganderättens grund befordrar
man tillkomsten av ej mindre än i runt tal, såsom herr statsrådet nyss nämnde,
35,000 nya lägenheter, som skulle ägas med full äganderätt. Det vill förefalla
mig, som om man fastmera befäster och fasthåller äganderättens grundsats
genom att på detta sätt upprätta ett flertal nya egnahem.

Striden för och emot den s. k. ensittarlagen bör sålunda enligt min mening
vara slut, och det skulle endast återstå att tillse, huru revisionen av densamma
skulle äga rum, så att den enes och den andres anspråk, jordägarens och ensittarens,
bliva rättvist och väl avvägda mot varandra. När jag inom utskottet
gått till detta arbete, har det allt ifrån början stått klart för mig, att jag känt
behov av att principiellt medverka till revisionen, men på samma gång har jag

Fredagen den 22 maj.

13 Nr 37.

velat göra bestämmelserna sådana, att de icke för jordägaren på en del punk- Ang^ ratt^ hU
ter skulle komma att kännas så svåra och olidliga, utan att man skulle tillgo- av ''-under
dose hans skäliga intressen, så att han i framtiden kunde finna sig rätt så val* nyttjanderätt
med en ensittare vid sin sida. I sådant avseende har jag, som synes av betän- upplåtet
kandet, avgivit en reservation, som avser en ändring av bestämmelserna där- område.
hän, att den tid, en ensittare skall hava innehaft ^sin lägenhet och där ägt nöj- (Forts'')
aktig bostad för att få lösa jorden, bör vara 20 år i stället för, såsom Kungl.

Maj :t föreslår, endast 10 år. Och jag har, kan jag säga, gott stöd för denna
min mening. Lagrådet från 1922 säger nämligen: »Ty först genom en längre
tids okvald besittning kan nyttjanderättshavaren anses hava fått skälig anledning
att betrakta hemmet såsom något annat och mer än en tillfällig bostad och
hava så sammanvuxit därmed, att ett skiljande därifrån för honom måste framstå
som ett rubbande av en väsentlig levnadsbetingelse.» Detta uttalande av
1922 års lagråd har vägt ganska mycket för mig, och jag har därför kommit
till den ståndpunkten, att denna tidsbestämmelse av 20 år fortfarande bör äga
rum, så att stora och täta ombyten i vissa förhållanden skola förekommas och
det grannskap, som man genom ensittarnas tillkomst skulle få på äganderättens
grund, skulle vara av så att säga mera beprövat värde.

I ett annat avseende har jag, herr talman, också en avvikande mening, i det
att jag ansett, att det icke är tillräckligt med den bestämmelse, som här föreslås,
att det skall vara allenast »avsevärd olägenhet», som skall berättiga jordägaren
till att förhindra inlösen. Denna bestämmelse om avsevärd olägenhet
anser jag icke vara tillräcklig, utan härtill bör fogas såsom ett plus en bestämmelse
om minst ett hundra meters avstånd från jordägarens boningshus. Och
då i den förutvarande ensittarlagen är stadgad en avståndsgräns av tvåhundra
meter, så synes det mig, som om man härvidlag gått till mötes allt vad man
kan och bör göra. En bestämmelse om ett hundra meters avstånd från jordägarens
närmaste bostad till det område, som ifrågasättes till lösning, bör sålunda
vara i lagen stadgad.

På en del andra punkter har jag också avvikande mening. Men då ^det är
sannolikt, att man på de punkterna har mindre utsikt till framgång, så skall
jag, herr talman, icke nu uppehålla mig vid dem utan endast sluta med att
tillkännagiva, att när de paragrafer föredragas, där jag har en avvikande mening,
som enligt min uppfattning bör uppmärksammas och godtagas,^ så kommer
jag därvid att framställa särskilda yrkanden, i den mån jag finner det
lägligt.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! I stort sett delar jag
en föregående talares uppfattning, att man i allmänhet icke bör rubba på eu
lagstiftning allt för ofta, därför att folk då till sist icke vet, vad lagen innehåller.
Men jag tror också, att i detta fall måste man gorå ett undantag. Den
nu föreliggande ensittarlagen har visat sig fullständigt ineffektiv, åtminstone
har den icke verkat, som den bort, i den del av landet, som jag känner närmare
till. Och vill riksdagen, att ensittarna skola få rätt att lösa den jordbit, de
innehava, måste ändring ske i lagen.

Den bestämmelse, som lagt största hindret i vägen för en inlösen av ensittarjorden
har varit den, att de lägenheter, som befinna sig på två hundra, meters
avstånd från huvudgården icke fått inlösas. I allmänhet är det sä, att större
delen av lägenheterna i fråga ligga i bysamhällen och sålunda inom dessa tva
hundra meters avstånd, och alla dessa lägenhetsinnehavare ha därför icke kunnat
tillgodogöra sig lagens bestämmelser. Jag håller också före. att det innebär
vida mindre olägenheter för jordägaren att avstå från de tomter, som ligga
inne i bysamhällen, än t. ex. de tomter, som ligga i hans åkerjord.

Herr af Ekenstam yttrade, att det kan vara obehagligt för jordägaren att

Sr 37. 14

Fredagen den 22 maj.

tnZenfvista ?''d,_en 1?ind?e trevlig granne inpå sina dörrar

fall av under

Men, herr af Ekenstam, finns

inlösen i vissa • i „ n -T Tp if 1''—0“ ”“T nerr ai rncenstam, linns

eke redan den möjligheten? I allmänhet har ju jordägaren lämnat arrendekonnyttjanderätt
trakt pa längre tid mahanda ända till fyrtionio år åt lägenhetsinnehavaren.

upplåtet
område.
(Forts.)

~ « - ------- —™ ijiuumu ax åt lageimeisin

och denne har rättighet att överlata sitt arrendekontrakt på andra Förbud
häremot finnes sällan stipulerat, och därigenom kan en bortarrenderad hustomt
lika val overga till en for jordägaren obehaglig person som genom inlösen
civ tomten.

Jag håller ju på äganderätten; vilket väl herrarna i denna kammare fått erfara
manga gånger. Men jag förmenar, att där äganderätt står mot äganderatt
och en större jordägare utan olägenhet kan avstå en jordbit och lämna den
ifrån signat en mindre, som ager hus på jorden och har större intresse av jordtomten,
sa bor detta ske.

De övriga förändringar i lagen, som äro föreslagna av utskottet, synas mig
\aia fullt berättigade. Jag beklagar blott en sak, nämligen den, att denna em
sittar ag med sina nya bestämmelser icke kommer att gälla för vare sig kronojordar
eller ecklesiastika boställen. Det är egendomligt, att staten vill tvinga
de enskilda att avsta jord, men själv vill den icke göra det. Staten borde
hava gatt före med denna lagstiftning, och därom hava vi redan skrivit till
regeringen Men vi hava icke fått något sådant lagförslag. Skrivelsen ligger
trohgtvm i herr jordbruksministerns eller någon annan regeringsledamots bordslåda,
men jag hoppas, att den snart kommer fram.

™ Ja})n.an! f ag ber att med dessa ord få yrka bifall till föreliggande pai
dessfhelhetag ^ tlkannage’ att Jag kommer att rösta för utskottets förslag

, Lilu]maii: Herr talman! Det var icke det sista anförandet, som upn nfJi+

ct lf'' forstod JU yal’ att nar herr förste vice talmannen begärde

ordet, skulle det komma, ungefär som det kom, från det hållet. Utan det var
herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet anförande, som föranledde
mig att hos talmannen begära ordet.

rl ,Hfrr skltfådet förklarade att man icke här skulle fastna på några
detaljer uti denna lag. , Jag skall icke heller fastna på några detaljer. Men

hirfSöreslå?en Ti 1 •Pnn<??? tagits 1918'' så bestå J» de ändringar, som
?a ,ior®&0las’ av detaljer. Det ar andringar av detaljbestämmelser i lagen och

iwriarT“ °T(Mitaa °m deSSa detalJ‘er- 0ch herr statsrådet började
, ¥ genast med att tala om en av de särskilda detaljerna, nämligen denna
bestämmelse ^ om tvahundrametersgränsen, som nu skulle tagas bort. Herr
statsrådet fragade härvid: »Vilka är det, som äro mest i behov av statsmakternas
hägn. År det icke just de, som med energi ha skapat sig egna hem.
alltså de, som skapat ett eget hem och nu begära att få lösa sig till detta""»''

It? f''? läuSt kgen °r1ätt’ men J''ag kan icke se> att lagen på något

;;r+d<-''1?- som skaPat elt eget hem, som får lösa. Om j''ag

[„n behover det icke vara den, som skapat det egna hemmet, utan det

kan gälla en person, som av en skapare av hemmet förvärvat det, ja, kanske
forvarvat det i andra tredje eller fjärde hand. Han har kanske icke slagit en
7fgen> han har kanske icke nedlagt något som helst arbete på uppbyggandet
av detta hem. Men han har lika väl genom denna lag rätt att lösa
Aa att Jag kar! lcke..se> att detta yttrande av herr statsrådet rätt träffar
Snd akVSOm,df-har,ealle)d Naturligtvis förstår jag, att det kan träffa sålunda
Men det ar icke sagt, att det blir på det sättet. Dessutom: »den, som
med stor moda har skapat ett eget hem» — nå men, herr statsråd, jordägaren
a-df K;ke vara ea Person, som är i den ställningen, att han med ofantlig
moda och störa försakelser och svårigheter har skapat sitt egna hem det

hem, som nu skall lida intrång av, att denne ensittare skall kunna lösa sio -

Fredagen den 22 maj.

1 5 Nr 37.

till jorden, och därmed hans område bliva för evärdlig tid skilt från jordäga- Ang. ratt till
rens. Man far val halla något aven pa jordagarens ratt. _ jaU av under

Herr statsrådet säger, att nyttjanderättshavaren har hittills icke vetat, om nyttjanderätt
han kunde få lösa eller icke enligt den nu gällande lagen. Nå men, den bestäm- upplåtet
ruelse, som nu står i lagen om »avsevärd olägenhet» kommer väl också att för- område.
anleda, att man icke heller hädanefter vet, om man får göra det, ty avsevärda (Forts.)
olägenheter komma att utgöra hinder för dem att få lösa. Sålunda blir det
val inte bra förrän vi tagit bort detta uttryck: »avsevärd olägenhet».

Herr justitieministern menade, att det gällde 35,000 nya egna hem, som på
detta sätt skulle kunna skapas. Men finnes det någon utredning, som säger
mig, hur många av dessa 35,000 nyttjanderättshavare, som kunna få lösa sina
egna hem med de bestämmelser, som finnas i den nuvarande lagen?

Visserligen hörde jag herr förste vice talmannen uttala, att de flesta hindras
i sin lösningsrätt på grund av de 200 meterna. Jag skulle bli tacksam att få
en utredning även i det fallet. Här äro 35,000, som äro fördelade över hela
Sverige. Jag har icke sett någon utredning, hur många som kunna eller icke
kunna lösa på grund av bestämmelsen om de 200 meterna. När sålunda herr
förste vice talmannen påstår, som sagt, att det största hindret är de 200 meterna.
bleve jag tacksam även för en upplysning härvidlag — möjligen kan jag
erhålla en sådan efteråt under hand.

De flesta egna hemmen ligga i bysamhällen, säger herr förste vice talmannen.
Hur vet man det? Det är möjligt, att det är en erfarenhet, som herr
förste vice talmannen har från sina trakter, det vill jag visst icke bestrida.

Men det kan väl inte sägas vara förhållandet över hela Sverige, det kan vara
på annat sätt i andra trakter. Utav alla dessa 35,000 komma naturligtvis en
hel mängd att kunna få lösa redan på grund av den nu gällande lagen, men ay
dem är det naturligtvis även en hel mängd, som icke vilja lösa och som också
av olika skäl icke komma att lösa.

Herr statsrådet bestrider, att lagen strider mot svensk rättsuppfattning. Man
skulle vilja böja sig för vad en sådan man som chefen för justitiedepartementet
säger i en dylik sak. Jag har emellertid mycket svårt att böja mig för detta;
ty när t. ex. ett fritt avtal är ingånget mellan två fria parter, då menar jag,
att det skall respekteras, och det har jag trott vara svensk rättsuppfattning.

Men när jag läser andra lagutskottets betänkande finner jag, att just på denna
punkt lagen bryter sönder ett avtal, vari jordägaren gjort förbehåll om att få
sin egendom tillbaka. Utskottet säger ju också på tal om den saken, att »den
lagstiftning, varom här är fråga, innefattar rubbning av eljest gällande principer
om avtals förbindande kraft, i det att den åt redan ingångna avtal giver
andra rättsverkningar än därmed avsetts». Jag har således icke den uppfattning,
som herr statsrådet uttalade. Herr statsrådet kommer med ett exempel,
och han uppläser ett brev, som visar ett fall, där man förmenar, att det är
mycket synd om den person, som sitter här som nyttjanderättshavare. Ja,
mina herrar, när man tar fram ett exempel, som berör endast ett av de 35,000
fall, som vi fingo höra talas om här, år sadant alltid avsett att inverka pa
våra känslor, och så var det brevet också avsett att göra.

En gammal god riittsregel efter min uppfattning är, att innan man dömer,
skall man höra båda parterna, och om herr statsrådet efter det nämnda brevets
mottagande skrivit till jordägaren och frågat honom, vilka skäl han hade för
att ställa sig såsom han gjort, så skulle upplysningen för kammarens ledamöter
varit ofantligt mycket värdefullare. För övrigt kan det finnas även
på den andra sidan, d. v. s. bland dem, som ha äganderätten, många, om vilka
man kan säga, att de sitta i rätt så stora svårigheter och olägenheter. Det
är icke alltid sagt, att det är riktigt, såsom herr förste vice talmannen sade,
att här gäller frågan emellan stora och små, mellan fattiga och rika. Ja,

» 37. 16

Fredagen den 22 maj.

Jt?ff ber om ursäkt, men lierr förste vice talmannen sade, att den större ägaren
fall av under skall lämna till den mindre. Sålunda försöker man få fram detta: mellan
nyttjanderätt störa och små, mellan rika och fattiga. Men det är icke alls sagt, att det är på
upplåtet det sättet. Det kan hända, att jordägaren är en man, om vilken det är lika
område. stor synd som om nyttjanderättshavaren.

(Forts.) Till sist förklarade herr statsrådet i sitt anförande, att för svensk rättsuppfattning
»menige mans bästa är den högsta lag». Till menige man höra dock
enligt min uppfattning även Sveriges jordägare och bönder. Lagar böra stiftas
så, att det blir rättvisa både för den ene och den andre och inte så, att det
bara tas hänsyn till den ene. Sveriges bönder och jordägare äro menige man
och människor de också, lika väl som de andra.

Herr statsrådet nämnde slutligen också i sitt anförande på något ställe:
»Jag förstår väl, att man kan på många punkter hysa tvekan.» Herr statsrådet
far da ursäkta, att man gör sig till tolk för dem, som hysa tvekan om
dessa av Kungl. Maj:t framlagda lagändringar. Vi ha ju redan lagen, och låt
vara, att det visserligen icke är fråga om att ta bort den, så vilja vi dock, att
man skall med försiktighet göra ändringar i en lag, som redan i och för sig
medför sådana betydande ingrepp uti svenska jordägares äganderätt. Vi vilja
icke vara med, åtminstone icke jag, att skärpa den så, att man här t. ex. tar
bort gränsbestämmelsen om 200 meter förutom alla de övriga förändringar,
som göras i detta lagförslag.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag å hela lagförslaget.

Med herr Lindman förenade sig herrar Persson i Fritorp, Göranson, Lithander,
Olsson i Berg, Magnusson i Skövde och Johansson i Vaby.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Notliin: Herr talman! Herr
Lindman sade, att till menige man hörde även jordägarna. Ja, det är rätt.
men jag trodde verkligen.^ att jag tillräckligt tydligt uttalat, att jag sökt, så
gott jag kunnat, avväga åt båda hållen; skulle jag, som herr Lindman velat
antyda, tagit hänsyn endast till den ena parten, då hade denna lagen sett ut
på helt annat sätt.

Beträffande avståndsgränsen efterlyste herr Lindman ytterligare utredning.
Jag skall därför ge exempel med ett fall, som jag sett med egna ögon. Jag
var i somras ute på en resa och kom därvid till ett slags by eller koloni, där
det bodde, om jag minns rätt, 14 stycken olika nyttjanderättshavare, som alla
gjort anspråk gällande att få lösa in sina tomtområden med äganderätt. Mitt
ibland dessa lägenheter, som lågo långt ifrån jordägarens bostadshus, fanns
ett enstaka hus, där jordägaren hade klar äganderätt även till själva byggnaden,
fastän denna disponerades av en person på långvarig upplåtelse. Denna
nyttjanderättshavare var alltså närmast en ensittare jämställd med de andra
men med den skillnaden, att han icke ägde huset, utan det tillhörde jordägaren.
För några av nyttjanderättshavarna bestred nu jordägaren lösningsrätten på
den grund att avståndet från deras lägenheter var mindre än 200 meter till
detta hus, som jordägaren ägde men ingalunda själv begagnade. Där är ett
exempel till komplettering av herr förste vice talmannens uttalanden, vilket
klart visar, till vilka orimligheter denna avståndsgräns kan leda, och som
klart visar, att det är bra mycket rättvisare att utesluta bestämmelsen
därom.

Herr Lindman talade vidare om, att det ingalunda alltid är de, som skola friköpa
hemmet, vilka skapat detsamma. Ja, tyvärr är det ofta så, att det är
både barn och t. o. m. barnbarn, som fått gå och vänta på denna lösningsrätt.

Herr Lindman gjorde gällande, att jag velat tala till känslorna. Men han
gjorde det också genom att nämna, att det ofta är jordägarna själva, som ska -

Fredagen den 22 maj.

pal hemmet och odlat gården. Jag skall då nämna ett fall, som jag icke hade
tänkt att föra in här i debatten. Det gäller en egendom uppe i övre Sverige.
Då den skulle skattläggas, fick den sig tilldelad skog i förhållande till den
uppodlade arealen, men hela denna areal var uppodlad just av de nyss omnämnda
ensittarna, som jordägaren nu förvägrat inlösen med äganderätt av
deras tomtområden. Han fick åtskilliga tusen hektar skogsmark sig tillagda
för det arbete, som ensittarna nedlagt på sina med nyttjanderätt innehavda
jordområden, men dem har nu förvägrats, med tillämpning av nu gällande lagbestämmelser,
att mot full lösen friköpa sina ägoområden.

Jag framhöll, att ensittarna ha behov att få ju förr dess hellre avgjort, om
de kunde få lösa sina lägenheter. Herr Lindman gjorde då gällande, att samma
ovisshet för dem kvarstode även enligt den nya lagen. Nej, det gör den
icke. I den gamla lagen var största bristen, att man icke fick inlösa under
löpande upplåtelsetid. En ensittare, som hade tjuguårig eller längre upplåtelse,
han visste sålunda alltjämt icke, hur det skulle gå, när upplåtelsetiden en gång
toge slut. Det vore icke förrän då, han kunde få besked om den saken, och,
om det då bleve avslag, så stode han utan bostad, utan ett eget hem att lita
sig till. Det är just detta, jag velat förhindra. Det främsta ändamålet med
den nya lagen är, att en nyttjanderättshavare skall kunna göra sig fri och
självständig och få ett hem, som han kan kalla för sitt eget, så snart som
möjligt.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Justitieministern har med sådan
saklig skärpa motiverat utskottets förslag, att varje anförande därutöver synes
mig vara överflödigt. Jag har heller icke begärt ordet för att söka framlägga
något ytterligare skäl för utskottets förslag.

Det är i stället herr Hage, som tvingat mig att begära ordet. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att jag i utskottet deltagit i lagens behandling,
fastän jag senare ej blivit antecknad såsom deltagare.

Inom utskottet vände jag mig mot det yrkande, som herr Hage framställde
rörande en spärr i 1 § för ägare av villor, vilka icke bebos beständigt. Herr
Hage ville med sin reservation få in den bestämmelsen i 1 § att lösningsrätt
icke skall tillkomma villaägare. Det är tämligen tydligt, att den tanke, som
ligger inlagd i herr Hages reservation, är den, att lagen skall äga tillämpning
för en viss grupp av lägenhetsägare och för en annan grupp icke. I det här
fallet skulle lagen icke bli gällande för de något bättre lottade. Den tanken
är enligt mitt förmenande icke vacker. Den har något av klasslagstiftning
över sig, det kan icke hjälpas, och jag tycker vi halt nog av den sortens lagar
här i landet. Eör min del vill jag icke vara med om några ytterligare sådana,
icke ens om udden riktas åt något annat håll, än den tidigare riktats. Det
är därför jag vänt mig mot det i herr Hages reservation framförda yrkandet.

Det kan mycket väl tänka sig, att lösningsrätten är lika berättigad, när
det gäller en villaägare. Låtom oss tänka oss en mindre bemedlad tjänsteman,
som bor med sin familj vid t. ex. en bakgata, som vi kunna kalla för
Gråa gränd och som aldrig ser solen på hela året utom under den lilla
tid, som han vistas på landet med hustru och barn. Han har skrapat ihop
till en stuga på landet ute i skärgården eller annorstädes, belägen på ofri
grund. När då avtalstiden utgår, har jordägaren i sin makt att pressa honom,
att pressa ut ett oskäligt arrende av honom för att få ha stugan kvar. Stugan
är avsedd, såsom många gånger är fallet, att bli det egentliga hemmet,
när han en gång får pension. Finnes det någon reson i, att lösensrätt icke
lille rk ännes honom? Jag finner det oförsvarligt att gå den väg, som herr
Hage här vill gå, ty det är att beträda klasslagstiftningens väg. Jag har
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 37. 2

Nr 37.

Ang. rätt till
inlösen i visso
fall av under
nyttjanderätt
upplåtet
område.
(Forts.)

Nr 37.

Fredagen den 22 maj.

Ay. rätt till begärt ordet för att till mina egna partivänner rikta den bestämda varningen
$Z luVnZ alt de icke skola Sk sådana vägar.
nyttjanderätt *1 a g ber att fa yrka bifall till utskottets hemställan,
upplåtet

område. Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Herr Lindman önska(hörte.
) de veta av mig, hur många ensittare som sakna rätt att lösa sina lägenheter
på grund av bestämmelsen om 200-metersgränsen. Ja, därom saknar jag kännedom,
och det visste herr Lindman att jag gjorde. Men för mig är det fullkomligt
likgiltigt, om dessa äro 5,000 eller 10,000 till antalet; i varje fall finns
åtskilliga sådana.. Jag anser, som jag framhöll i mitt förra uttalande, att det
ofta kan bereda jordägaren större olägenheter att avstå äganderätten till en
tomt, som ligger mitt ute i hans åker, än en tomt nära intill byggnaderna. Det
är klart, att husägaren, som har sin hela förmögenhet så att säga koncentrerad
i ett hus, har ett större intresse att behålla tomten, där byggnaden står, än jordägaren
att motsätta sig inlösningen. Man talar i denna fråga, som om det
gällde^ en skyldighet för jordägaren att avstå från sådan jord, som han brukar,
men så är icke fallet. Han skall i allmänhet avstå från en jordtomt, som han
efter upplåtelsen icke skulle ha fått igen under någon tid, måhända icke förr
än 30 eller 40 år, Det synes mig då, att det inte behöver vara så betungande för
jordägaren att avstå jorden mot lösen. Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Blott en replik till herr Olovson i Västerås.

Jag vill mot honom betona, att jag med min reservation icke avsett att åstadkomma
någon Masslag stiftning. Herr Olovson i Västerås vet mycket väl, att
det meddelades i utskottet, att runt om en del större samhällen finnas villaägare
i mycket välsituerad ställning, som sitta på småbönders jord. För min
del får jag verkligen säga, att jag vill vara med om att arbeta så mycket som
helst för att skydda svenska hem, även om det skall ske på det sättet, att man
exproprierar jord.från jordägaren; men jag vill icke vara med om att för nöjesändamål
expropriera jord från svenska bönder. Den ståndpunkten har också
deklarerats av kronolägenhetskommissionen, som bestod av dugliga och kunniga
män, så att jag kan säga, att jag i det avseendet befinner mig i gott sällskap.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Herr förste vice talmannen tycktes mena, att
endast därför att huset är värt mera än jorden, skall den, som äger huset, ha
lösningsrätt. Den saken regleras ju emellertid i den ensittarlag, som vi redan
ha.

Men vi kunna t. ex. taga ett sådant fall, som att jordägaren åt en gammal
trotjänare upplåter rätten att ha ett hus, som ligger alldeles inpå hans egna
knutar. Skall denne trotjänare då få lösa, kommer det att medföra olägenheter
för jordägaren, vilka alltid äro förbundna med att ha främmande personer inpå
knutarna; olägenheter, som därtill kunna fortbestå under en lång följd av år,
ja, för all framtid. . Det är skillnaden — och den saken har väl ett värde den
också, även om det icke kan mätas i penningar.

Beträffande det anförande, som herr justitieministern hade för att bemöta
vad jag sagt, så konstaterar jag endast, att herr justitieministern tagit fram
ytterligare två fall till det, som han förut hade anfört. Alltså ha vi nu från
hans sida fått summa tre fall av de 35,000 föreliggande. Jag kallar detta för
ett subjektivt bedömande, men det är icke att objektivt bedöma, huruvida en lagskall
antagas eller icke, detta att uppräkna ett, två eller tre enstaka fall. Det
kan naturligtvis finnas mycket upprörande fall i dessa avseenden, men det bevisar
ingenting, att man uppräknar ett eller annat sådant.

Fredagen Jen 22 maj.

19 Nr 37.

Slutligen vill jag tillägga, fastän jag går emot lagen, att jag icke påstått —fnJösenTvilm
och det framgår också av den ställning, som högerns reservanter intagit i ut- ybl/a»* under
skottet — att vi gå emot borttagandet av den bestämmelsen, att man skall äga nyttjanderätt
lösa in först vid nyttjanderättstidens slut, vilken bestämmelse skulle varit ett upplåtet
hinder för tillämpandet av nu gällande lag. Om sålunda herr justitieministern område.
vill göra den ändringen i nuvarande lagen, ha vi ingenting däremot. (l<orts.)

Men kvar står, att »avsevärd olägenhet» blir gällande även i framtiden.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Notkil!: Herr talman! Herr
Lindman riktade mot mig en kritik på den grund, att jag för min mening endast
åberopat några enstaka fall. Jag vill då fastslå, att herr Lindman icke
kommit med ett enda fall till stöd för sin ståndpunkt i förevarande avseende.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag skall gärna erkänna, att ifrågavarande
lag i många fall är en god lag och har stor betydelse. Men jag känner
också till exempel, som kan leda till oegentligheter. En hemmansägare i
Jämtland har till exempel haft s. k. dagsverkstorpare — dessa börja nu bli
gammalmodiga men de voro förr ganska vanliga, och han har till en sådan torpare,
kanske en gammal trotjänare, lämnat ut en jordbit och hjälpt honom med
ett eget hem för livstiden och även för hans hustrus livstid. Det har varit en
stor fördel även för bonden att kunna tillkalla denna trotjänare, när han haft
behov av dagsverke. Men så har trotjänaren dött och änkan tillträtt lägenheten,
och de ha söner och döttrar, varigenom det kommit så att säga nytt folk i
familjen. Det har sålunda inte varit detsamma, som när den gamle trotjänaren
levde, utan förhållandena hava hela och hållet omdanats. Bonden skulle nämligen
icke under några omständigheter ha upplåtit jordbiten till den nuvarande
familjen. I dylika fall skulle det ställa sig ganska hårt, om änkan och barnen
skulle kunna lösa till sig jordområdet. Många gånger blir därför lagen orimlig,
och den strider för övrigt helt och hållet mot äganderättsprincipen. Det
var ju ursprungligen, i det fall jag nämnde, en uppgörelse mellan trotjänaren
och bonden, och man kunde aldrig tänka sig, att lagen skulle skära bort villkoren
vid denna uppgörelse. Jag lutar åt det hållet, att man bör ha en sådan
närmare utredning, varom herr Lindman talade, och jag kommer antagligen att
rösta för avslag på föreliggande lagförslag. Vi få lov att först pröva den lag,
vi redan ha, och utreda saken litet bättre, innan vi gå till en ändring.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr
Lindman efterlyste exempel på verkningarna av bestämmelsen om 200-metersgränsen
och icke var belåten med de exempel, som herr justitieministern lämnat.
Jag mottog en gång under fjolåret en deputation i Karlskrona från ett
samhälle där nere i trakten, och därvid meddelade man mig, att ett stort antal
av husägarna på ofri grund icke hade någon nytta av ensittarlagen, därför
att de hade sina hus i sådan närhet av ägarnas bostäder, att de ligga inom
nämnda gräns. Det gällde där ett flertal fall i en klump, och ehuru jag inte
funnit anledning i övrigt att undersöka, hur det förhåller sig därvidlag i de
olika byarna i Blekinge, har jag det intrycket, att det finns ett flertal exempel
av liknande beskaffenhet att tillgå. Det var endast den upplysningen jag
ville lämna.

Herr Lindman: Herr talman! Jag begärde ordet för att ge eu replik till
herr justitieministern.

Herr statsrådet nämnde, att jag icke anfört några exempel till stöd för reservationen,
under det att herr statsrådet å sin sida kommit med tre stycken. Nej,

Nr 37. 20

Fredagen den 22 maj.

Ang. ratt ull jag har icke anfört några exempel, och jag ämnar icke anföra några, ty jag
falTav1 under menar’ att de bevisa ingenting. Det är tvärtom att fullständigt vanställa saken
nyttjanderätt att till stöd för sin framställning läsa upp exempelvis ett brev från en stackars
upplåtet gumma, som påstår, att hon blivit illa behandlad, utan att samtidigt tala om,
område. vad ,jen andra parten har att säga.

(I-orts.) Jag ]tan j aj]a fall. herr talman, nämna ett fall, som jag själv upplevat, fastän
det inte alls har att göra med denna sak. Det var två stycken hemmansägare,
självägande bönder, som bodde alldeles för sig i skogen på sina gårdar; det
fanns inga andra gårdar alls i närheten. På en skogsvandring tog jag in på
den ena gården och kom att språka med gubben, som rådde om densamma. Jag
sade då, att det var väl litet ensligt i skogen, men att det väl var trevligt att
ha en granne i alla fall. Ja, svarade han, nog har jag en granne, men om det
är trevligt lämnar jag därhän, ty för trettiofem år sedan kommo vi i gräl om en
gärdesgård, och sedan ha vi inte talat med varandra! På det sättet kan det
komma att ställa sig även för personer, som vilja lösa, och den, som äger den
jord, varom det är fråga.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det fall som herr

Lindman nämnde om trotjänaren, som fått en stuga upplåten åt sig, får väl
betraktas såsom undantagsfall, ty trotjänarna få ju åtminstone i allmänhet
bo i husbondens hus. Om emellertid den jordbit, på vilket ett hus ligger, utan
avsevärda olägenheter för jordägaren kan övertagas av änkan till en dylik
trotjänare, som har hela sin lilla förmögenhet i en stuga på annans grund,
är väl detta endast en gärd av rättvisa.

Jag frågade nyss, hur länge vi skulle vänta på att få en lagstiftning, som
berättigade ensittarna att inlösa sina lägenheter även på kronojord och ecklesiastika
boställen. Denna fråga är av allra största betydelse, därför att i
många stationssamhällen ligga husen just på kyrkoherdeboställens mark.
Jag beklagar, att vi icke fått något förslag med anledning av den skrivelse,
som riksdagen förlidet år avlät i ämnet, men kunde jag i dag få ett svar från
statsrådsbänken därpå, hur frågan ligger till, vore det för mig och säkerligen
många andra synnerligen angenämt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag, 2:o) godkännande
av paragrafen med den ändring däri, som föreslagits i den av herr
Hage avgivna, vid paragrafen fogade reservationen samt 3:o) bifall till den
av herrar N. J. Martin Svensson och Anderson i Storegården avgivna reservationen
beträffande de ifrågavarande lagförslagen i deras helhet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Votering begärdes likväl av herr Anderson
i Storegården, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under 3 :o) angivna
nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter
given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar N. J. Martin Svensson och
Anderson i Storegården avgivna reservationen beträffande de ifrågavarande
lagförslagen i deras helhet.

Fredagen den 22 maj.

21 Nr 87.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspro- Änq. rätt till
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning *£££

av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja- nyttjanderätt
propositionen, vadan kammaren godkänt paragrafen enligt utskottets förslag, upplåtet

område.

2 §. (Forte.)

Enligt utskottets med Kungl. Maj :ts överensstämmande förslag skulle paragrafen
lyda sålunda:

2 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad eller i fall, som i 1 § tredje stycket sägs,
jordägaren, innan marken mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren,
för innehavarens skiljande från marken vidtagit åtgärd, som därefter leder
till sådan påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,
varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till
marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle
medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som
prövas hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

Uti en vid andra stycket av förevarande paragraf avgiven reservation hade
herrar greve Spens och Öberg föreslagit, att stycket måtte erhålla följande
lydelse:

»Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståndet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Såsom sådan olägenhet skall
anses, att jordägaren å huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, fortfarande äger boningshus, tomtplats eller trädgård
på mindre avstånd än etthundra meter från den till lösning ifrågasatta
marken. Kan olägenhet undvikas därigenom, att från lösning undantages viss
del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget,
äge lösningsrätt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande
av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning,
som prövas hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.
»

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Då jag vid denna paragraf avgivit
en blank reservation, vill jag meddela, i vad avseende jag är skiljaktig från
utskottet, och jag vill redan från början säga ifrån, att jag kommer att anslufa
mig till greve Spens’ och herr Öbergs reservation, med vilken jämväl herr
Tjällgren förenat sig.

Jag anser nämligen, att man icke utan vidare helt kan släppa kravet på
varje som helst avståndsgräns i förevarande fall. Enligt den föreliggande reservationen
skulle först och främst ifrågavarande avståndsgräns inskränkas
till 100 meter, men därjämte skulle bestämmelsen härom infogas i ett annat
sammanhang, i en ny paragraf, vilket skulle medföra, att tillämpningen icke
komme att bliva fullt så stel som fallet är med den gamla formuleringen. Emellertid
är jag ingalunda blind för att vilken som helst avståndsgräns givetvis

>''r 37.

Fredagen den 22 maj.

Ang. rätt till i praktiken kan medföra en del olägenheter. Jag hade för den skull i utskottet
faU^av1 under ^r^n början biträtt ett yrkande, som visserligen gick ut på en gräns av 100
nyttjanderätt meter men enligt vilket inlösning medgavs, om särskilda omständigheter därupplåtet
till förelåge. Då det emellertid visat sig svårt att utforma en lagtext, som
område. fullt täckte detta förslag, har jag nödgats avgiva en blank reservation, och i

(Forts.) sakens nuvarande läge får jag som sagt j-rka bifall till greve Spens’ och

herr Öbergs reservation.

Orsaken till att jag i olikhet med utskottsmajoriteten icke helt vill släppa
kravet på avståndsgräns är främst den, att vad som kan inrymmas under begreppet
avsevärd olägenhet hänför sio- endast till de omständigheter, som föreligga
just vid synetillfället, då förrättningsmannen prövar ansökningen och
bedömer de omständigheter, som inverka på lösningsfrågan. Förhållanden,
som uppstå i framtiden, kunna däremot icke tagas under omprövning. Därvid
bör man beakta en viktig omständighet. Såvitt jag har mig bekant ha alla
bolag, som bevilja brandförsäkring för byggnader å landet, i sina reglementen
bestämmelser, som gå ut på att olika kvalificera byggnader, allteftersom
de ligga på ett visst avstånd från eldfarliga inrättningar i motsats
till s. k. »fribelägna» byggnader. Det kan då vara av synnerlig
vikt för jordägaren att ha en fri räjong, som skyddar honom från
att komma i den belägenheten, att hans byggnader måhända för all
framtid uppflyttas i en högre ansvarighetsklass i förevarande avseende.
Det förhåller sig ju så, att i samma ögonblick som fastighetsområdet frångår
jordägaren, kan den nye ägaren disponera över området på vad sätt som helst.
Han kan försälja detsamma, han kan bebygga det med helt andra hus än som
förut funnits eller som varit avsedda att finnas, då lägenheten uppläts; jordägaren
är, såvitt jag kan förstå, helt och hållet satt utanför varje möjlighet
att kontrollera, hur det kommer att förfaras med lägenheten i framtiden. Det
är dessa omständigheter, som gjort mig synnerligen betänksam och slutligen
bestämt mig för att yrka, att vi, hellre än att släppa varje som helst avståndsbegränsning,
skola vara med om en bestämmelse om 100-metersgräns, oaktat
jag förstår, att en sådan i vissa fall kan bereda nyttjanderättshavaren olägenheter.
Det är emellertid riktigt, som herr justitieministern anfört, att det här
gäller att väga fördelarna och olägenheterna mot varandra. Man måste i detta
fall taga tillbörlig hänsjm även till jordägarens intressen, och jag finner dem
här vara av den art, att de påkalla en gräns av antytt slag, så att jordägaren
kan vara säker på att inom den korta radien av 100 meter fritt kunna förfoga
och bestämma över den mark han ändock äger.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som beträffande
förevarande paragraf avgivits av greve Spens och herr Öberg. Jag
vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på ett korrekturfel, som förefinnes
i första raden av andra stycket; där står »avståndet», det skall naturligtvis
vara »avståendet».

I detta anförande instämde herrar Jansson i Edsbäcken och Ödström.

Herr Magnusson i Kalmar: Jag skall be att här få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
till en början proposition på godkännande av första stycket av förevarande paragraf;
och fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande andra stycket, nämligen
dels på godkännande av stycket enligt utskottets förslag, dels ock på bifall
till det av herr Andersson i Rasjön under överläggningen framställda yr -

Fredagen den 22 maj.

23 Nr 37.

kandet; och fann lierr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr Öberg, i anledning varav ef- Yall*avunder
ter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt nyttjanderätt
anslogs: upplåtet

område.

Deri, som vill att kammaren godkänner 2 § andra stycket i andra lagutskott (Forts.)
tets förevarande förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Rasjön under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 109 ja och
102 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Återstående delar av lag för slag et.

Godkändes.

Utskottets under 2:o) upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B) föredrogs härpå; och yttrade därvid:

Herr Hage: Herr talman! Jag har tillåtit mig att beträffande denna punkt
föreslå, att riksdagen beslutar en skrivelse till Kungl. Maj :t, och jag har gjort
det under hänvisning till den motion, som i första kammaren i ämnet väckts
av herr Luterkort. Jag har redan förut berört, vad saken här gäller. I sin
motion påvisade herr Luterkort, att i ett flertal fall komma vissa förverkandebestämmelser
med avseende å arrenderätten att leda till att personer utan tillräckliga
skäl ställas utanför möjligheten att enligt förevarande lag få tillösa
sig jord. I vissa fall kan förlust av lösningsrätt bero på, exempelvis, att
nyttjanderättshavaren olovligen från fastigheten bortfört stråfoder eller gödsel
eller på att han gjort sig skyldig till vanvård av fastigheten. I dylika fall
kan man ju anse, att nyttjanderättshavaren genom att så förfara, handlat
till nackdel för sig själv, om han nämligen sedan skall lösa till sig jorden. Därför
menar jag, att dylika omständigheter icke böra föranleda till att arrendatorns
möjligheter att få lösa jorden kringskäras. Från denna utgångspunkt
har jag, som sagt. tillåtit mig påyrka, att saken utredes och att, om möjligt,
en lag förelägges riksdagen till antagande, av sådant innehåll, att den bereder
möjlighet för arrendatorn att även i dylika fall utöva sin lösningsrätt.

Under åberopande av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till det av mig framställda skrivelseförslaget.

Nr 37.

Fredagen den 22 maj.

tnbsenfvissa .. Cjliefen för justitiedepartementet herr statsrådet Nothin: Herr talman! Het
fall av under fr a^t *örsta c*e betänkligheter, som kunna uppresas mot att ett förvernyttjanderätt
kandeskäl av den art, herr Hage nämnde, skall kunna föranleda till att nyttupplåtet
janderättshavarens lösningsrätt omintetgöres. Men om man tränger litet när°mrade
mare in i saken, tror jag likväl, att dessa betänkligheter fara. Om lösnings1
0 rätten redan förklarats förverkad, är det ju utan vidare klart, att någon fri köpning

av jorden icke kan komma i fråga. Har'' förverkandet å andra sidan
inträffat först efter det arrendatorn gjort sitt anspråk om utövande av lösningsrätt
gällande, skall, som bestämmelserna äro avfattade, jordägaren icke
kunna åberopa sig ^ därpå. Herr Hages tvekan måste alltså gälla blott sådana
fall, där den åtgärd av arrendatorn, som skulle medföra förverkande av
lösningsrätten, visserligen företagits innan arrendatorn gjort sitt lösningsanspråk
gällande, men dock icke så långt därförut, att jordägaren hunnit få ett
påstående om nyttjanderättens förverkande slutprövat. Någonstans måste dock
gränsen dragas! I den kungl. propositionen har gjorts ett försök att göra
detta någorlunda rättvist: jordägaren skall icke kunna omintetgöra nytt janderättshavarens
lösningsanspråk genom att efteråt framställa talan om nyttjanderättens
förverkande; men om jordägaren redan tidigare gjort gällande anspråk
på att förverkande ägt rum, då skall, enligt Kungl. Maj :ts förslag, nyttjanderättshavaren
icke heller efteråt kunna komma och försöka omintetgöra jordägarens
anspråk genom att framställa krav på att få utöva sin lösningsrätt.

Slutligen ma papekas, att propositionen, med undantag av en av lagrådet föreslagen
jämkning, som icke i detta fallet är aktuell, överensstämmer med den
motion, som vid förra årets riksdag i båda kamrarna framfördes av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Herr Magnusson i Kalmar: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

^ idare anfördes ej. Herr talmannen framställde först propositioner angående
det av herr Hage under överläggningen gjorda yrkandet, nämligen dels
på bifall till berörda yrkande, dels ock på avslag därå ; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Ang. Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr (17, i anled å

°krom,parker av Kungl. Maj :ts proposition angående kolonisation å kronoparker i Norr i

Norrland och Knd °°h Dalarna jämte i ämnet väckta motioner.

a urna. Genom en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 90, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

a) dels godkänna det såsom bilaga A till statsrådsprotokollet fogade förslag
till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland
och Dalarna, att tillämpas från och med den dag, som av Kungl. Maj:t bestämdes; b)

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet härutinnan tillstyrkt, vidtaga
åtgärder i syfte att nyssnämnda allmänna grunder måtte vinna tillämpning

Fredagen den 22 nraj.

Nr 37.

jämväl på redan beslutade k ol on i s a ti cm s f o reta g i de hänseenden och i den omfattning,
som departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt; å kronoparker

c) dels godkänna det av departementschefen i statsrådsprotokollet till- i Norrland och
styrkta förslag om ändrad lydelse av moment 1) av gällande allmänna vill- Dalarna.
kor och bestämmelser för lån ur kolonisternas kreaturslånefond, vilken fond (Forts-)
efter bifall till sagda förslag torde böra benämnas kolonisternas kreaturs- och
redskapslånef ond;

d) dels för kolonisationsverksamhetens bedrivande å kronoparker i Norrland
och Dalarna anvisa för budgetåret 1925—1926 ett extra reservationsanslag
av 150,000 kronor.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
två inom riksdagen, i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
nr 249 i första kammaren av herrar Asplund och Almkvist samt nr 374 i
andra kammaren av herr Hage m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition och ovanberörda motioner

a) dels godkänna ett såsom bilaga A till utskottets utlåtande fogat förslag ■
till allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna, att tillämpas från och med den dag, som av Kungl. Maj:t bestämdes;

b) dels bemyndiga-----lika med Kungl. Maj:t-----

i statsrådsprotokollet tillstyrkt;

c) dels godkänna------kreaturs och redskapslånef ond;

d) dels för kolonisationsverksamhetens----- 150,000 kronor;

e) dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter
utredning, måtte för riksdagen framlägga förslag till särskild lagstiftning angående
dispositionsrätten över skogen å kolonat, belägna inom område, där
förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden ej ägde giltighet, i
syfte att förebygga skövling av kolonatens skog.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
vid punkten a), § 3,
av herr Luterkort;
vid punkten a), §§ 5 och 24,

av herr Sedcrholm med instämmande av herr Olsson i Broberg; samt
beträffande motiveringen
av herr Luterkort.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Johansson i Uppmälby, som yttrade: 1 avseende å föredragningen

av jordbruksutskottets utlåtande nr 67 föreslås,
att utskottets hemställan må föredragas punktvis;

att punkten a) företages till avgörande på det sätt, att först föredrages det
såsom bil. A betecknade förslaget till allmänna grunder, paragrafvis utan
uppläsning av text och med rubriken sist, samt därefter utskottets hemställan;
samt

att vid behandlingen av den del utav utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Donna hemställan bifölls.

Nr 37.

Fredagen den 22 maj.

Awj. Punkten a).
kolonisation

åkronoparker I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningsordningen företoo-g
* 1,1 PSt 1:111 behandling den vid utlåtandet fogade Bilaga A med förslag till all (Forts)''

männa arunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Da''
lama.

Uti en vid herr Hages m. fl. förenämnda motion fogad bilaga A med allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna
hade upptagits ett såsom § 32 betecknat stadgande, så lydande:

§ 32.

Kolonist bör genom statens försorg beredas arbete i minst så stor utsträckning,
att han därav^ erhåller de medel, som utöver inkomsten från jordbruket
och från på annat håll erhållet arbete, äro nödiga för anskaffande av för jordbruket
behövliga inventarier, för erläggande till kronan av utgående lega och
annuiteter samt för hans och hans familjs nöjaktiga bärgning.

Efter föredragning av § 1 i utskottets förslag anförde:

Herr Lindman: Beträffande denna nu föreliggande fråga om kolonisation
har jag deri uppfattningen, att man därvidlag bör framgå med ganska stor
varsamhet. Ty visserligen kan det ju vara av en viss betydelse, att kolonisation
äger rum, men under alla förhållanden måste det ordnas så, att de kolonister.
som sändas ut till de bygder i Norrland, som det här gäller, få det så
ställt för sig, att de verkligen kunna erhålla arbete och så att de icke blott
äro hänvisade att leva på den jord, som blivit till dem upplåten. De av utskottet
tillstyrkta bestämmelserna, innebära ju också att hänsyn tages härtill.
Jag vill endast uttala den förhoppningen, att, när det blir fråga om att upplåta
mark å kronojord, domänstyrelsen måtte få rätt så mycket att säga till om
och att styrelsen sålunda blir i tillfälle att utöva ett tillbörligt inflytande, då
, galler att avgöra, i vilka fall kolonisation skall få äga rum å statens skogar.

vidare skall jag bedja att som min mening fa uttala, att det förefaller mig,
som om man i denna fråga bort taga större hänsyn till vad kolonisationskommitténs
majoritet föreslagit beträffande upplåtande åt kolonisten av visst
skogsområde. Kungl. domänstyrelsen har ännu kraftigare än kolonisationskommitténs
majoritet understrukit de önskemål, som härvidlag böra tillgodoses.
_Kolonisationskommitténs majoritet har, som bekant, föreslagit, att åt
kolonisten skulle upplåtas ett mindre skogsskifte, som kunde lämna''6 å 10
kubikmeter fast mått virke^, varjämte det skulle lämnas honom utfyllnad
härav genom utstämpling från kronoparkerna av träd till bränsle och gagnvirke
under 30 år från tiden för upplåtelsen. Kungl. Maj :t har icke gått med
pa att medgiva rätt till virke under 30 år utan i stället velat tilldela ett skogsskifte,
väsentligt större, än vad kolonisationskommittén föreslagit eller så stort,
att det vid medelgod skötsel skulle lämna 15 å 25 kubikmeter plus ytterligare
utfyllnad under viss tid. Utskottet har följt Kungl. Maj:t. I denna, del har
till utskottets betänkande av herrar Sederholm och Olsson i Broberg fogats eu
reservation, vari motionärerna sa tillvida återfalla på kolonisationskommitténs
förslag, som de föreslå, att kolonat skall tilldelas ett mindre skogsskifte, som
vid medelgod skötsel kan lämna 6—15 kubikmeter, varjämte skulle lämnas
virke till husbehov och bränsle, efter förut skedd utsyning. Det kan icke
vara klokt, att kronan av sina värdefulla skogsdomäner avhänder sig skogsmark
i så pass stor utsträckning, som här föreslagits. Så skulle givetvis
kunna ske lättare i de fall, då kolonisationsområdena ligga i utkanten av vederbörande
kronopark, men är förenat med ganska stor olägenhet, när dessa
områden ligga exempelvis mitt inne i kronoparkerna. Vad kolonisten själv

Fredagen den 22 maj.

Nr 37.

‘27

beträffar, är jag av den oförgripliga meningen, att lian bör kunna nöja sig lcol^aUor)
med vad kolonisationskommittén föreslagit. Från ren skogsvårdssynpunkt å j,rumpur^cr
är det också bättre, att utsyning äger rum. Om kolonisten endast har ett; Norrlandoch
skogsskifte utan rätt att- få virke utsyna^ från kronoparken, rnåste^ han till Dalarna.
husbehov taga av det virke, som finnes på hans skogsskifte. X många fall (Forts.)
kommer det då att inträffa, att han får lov att använda virke, som finnnes
där och som kanske är av bättre beskaffenhet, än som skulle erfordrats för det
behov, vartill han avser att använda virket. Om han däremot erhåller virke
efter utsyning från kronoparken, kommer det för ändamålet i varje särskilt fall
lämpligaste virket att utsynas åt honom.

Slutligen är ännu en sak att bemärka, och det är, att man härvidlag icke
bör, som jag förmodar många göra, resonera på det sätt, att vad spelar det för
roll, om det avstås litet mer eller mindre av de stora områden kronan äger i
skogarna i de nordligaste länen i riket? Vad som härvidlag företages kommer
emellertid säkerligen att bliva prejudicerande, när det framdeles kommer att
bli fråga om att införa kolonisation även å mellersta och södra Sveriges skogar.

Därför synes det mig, att det varit klokare och bättre, om utskottet i detta fall
följt kolonisationskommitténs förslag eller, allra helst, domänstyrelsens förslag.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hage: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har tillåtit mig att
i denna för de bygder, som jag representerar, synnerligen viktiga fråga väcka
en motion, i vilken jag på sidan 5 säger, att när det gäller den här frågan,
så bör man utgå från den allmänna uppfattningen, att »staten bär vara rundhänt,
så långt statens resurser medgiva detta, då det blir fråga om att bestämma
de villkor, som skola gälla för människor, som ga ut i vildmarken fö>

(itt bryta jord och under försakelser och umbäranden lägga grunden till en ny
jordbruksbygd». Det är själva utgångspunkten för min allmänna åskådning
i den här frågan, och från den utgångspunkten skall jag nu be att få säga
några ord i frågan.

Jag vet då, att det finnes en hel del personer här i kammaren, som resonera
som så och även samtalsvis givit mig del av detta resonemang: »Vad skall
det tjäna till att skicka ut folk i de här obygderna, vi ha ju jord på andra
håll, vi skicka bara ut dem till umbäranden och elände, varför skicka vi dem
inte hellre då till andra bygder, där jorden kanske i allmänhet är lättare att
bruka?»

Jag skulle vilja till en början i någon mån söka bemöta detta resonemang,
därför att det är mycket vanligt här i kammaren och mycket vanligt litet varstans,
när man börjar resonera om dessa saker.

Jag ber då först att få betona, att då det gäller att placera någon dol av
befolkningsöverskottet där uppe, som är synnerligen stort, så ligger det nära
till hands, att man söker överföra detta befolkningsöverskott, i den mån detta
är möjligt, till denna kolonisation, därför att på det sättet beredes sysselsättning
i den bygd. där kolonisterna äro uppfödda och uppfostrade och där de
ha sina förbindelser och sin släkt och kunna få någon hjälp från de sina.

Jag måste således i detta avseende såsom min bestämda mening uttala, att det
finnes anledning att bedriva en kolonisation, lagd på det här sättet och förlagd
till dessa bygder. M.en utöver detta skulle jag vilja säga. att det har
ju konstaterats, att staten behöver arbetskraft på kronoparkerna för skogens
vård. Det har ju utretts, att detta behov gjort sig starkt gällande, åtminstone
under eu viss tid beträffande Norrland och Dalarna, da man räknade

Nr 37.

Fredagen don ii maj.

med att utöver den befintliga arbetskraften omkring 8,000 skogsarbetare skulle
å Vitter behöv?s> om det också kanske var under i någon mån andra förhållanden, som
i Norrland och korn till detta resultat. Men i alla fall torde det vara så, att statens

Dalarna, behov av arbetskraft är under normala förhållanden stort, när det gäller sköt(Forts.
) seln av skogarna där uppe. Och om man erkänner detta, då måste jag för
min del säga, att det icke är riktigt att resonera på det sätt, som man ibland
gör, när man säger åt en man, som har tanke på att bosätta sig där uppe som
kolonist: »Det skall du lata bil, det är bättre att ge dig iväg någon annan
stans»: utan i stället bör man väl säga till en sådan man: »Ja, den tanken
skall du fullfölja, därför att det ligger i statens intresse att så sker.» Och
på grund därav bör man utgå ifrån att, om en sådan kolonistaspirant fullföljer
sina avsikter, så bör det ställas för honom så, att han kan räkna på
ett gott understöd av staten; d. v. s. det allmänna bör hjälpa honom och hjälpa
honom särskilt under de s. k. hundåren, då han har det som svårast.

^ För övrigt måste man säga, att, då det gäller den här bygden där uppe,
så är det givetvis riktigt att man söker verka för att denna bygd allt mera
koloniseras, så att ödebygden så småningom förvandlas till bebyggd och uppodlad
mark, och detta är ju också avsikten med denna kolonisation. Men då
man kommer in på det spörsmålet, då brukar en eller annan säga: Ja, det är
visserligen sant, att staten icke bör illa se, att jorden där uppe i ödebygden
blir koloniserad; men då det förut gällt sådana, som flyttat upp för att bygga
och uppodla jorden, så bär ju staten i allmänhet icke givit något vidare för
det ändamålet och icke stimulerat dem på något sätt; de ha fått sköta sig
själva utan. understöd av staten, och de ha lyckats, och varför skall man då
nu ovillkorligen giva så mycket till nybyggarna från statens sida?

Jag hör ofta det resonemanget, när vi komma in på detta spörsmål. Men
jag skulle vilja häremot invända, att det torde förhålla sig så, att på den tid
förr i världen, då nybyggare flyttade dit upp, så var det andra förhållanden
rådande, och då förelag kanske icke alldeles samma anledning för staten att
giva vissa fördelar; det fanns kanske större möjligheter till jakt och fiske
och sådant, åtminstone har det påståtts, att i allmänhet redde sig kanske de
första människorna, som gingo ut och koloniserade, utan att staten behövde inskrida
på ett så kraftigt sätt. Nu däremot vågar jag påstå, att skall man
få folk till dessa bygder, så är det nödvändigt att stimulera därtill genom att
bereda dem vissa fördelar från det allmännas sida.

Detta är den allmänna utgångspunkten för bedömande av hela denna fråga,
och jag vill härtill lägga, att dessa fördelar, som man bör bereda nyodlarna
där uppe, de höra beredas både dem, som redan ha kolonat, och dem, som
eventuellt sta i begrepp att skaffa sig sadana kolonat. Men vidare bör man
också se till. att de^ skogstorpare och lägenhetshavare, som redan nu finnas
på kronoparkerna, få de fördelaktigare villkor på sig tillämpade, som eventuellt
kunna komma att beslutas med avseende på kolonisterna. Och slutligen
är det utöver detta mycket nödvändigt, att staten ser till, att det beredes
arbete för dessa människor, som flytta upp på kronoparkerna, ja, det är, kan
man säga, det allra viktigaste av allt.

Det har nämligen visat sig — och härom har ju pressen ständigt och jämt
hatt mycket att orda — att en stor del av dessa kolonister ha råkat i synnerligen
svar belägenhet pa grund därav, att vederbörande statsmyndigheter,
jägmästare och andra, resonerat pa det sättet, att när det blivit sämre skogskonjunkturer,
sämre möjligheter för avsättning av statens skogsprodukter, då
liar clet gnällt att försöka fa arbetskraft sa billigt som möjligt, och därför har
man i manga fall förbigått kolonisterna och skaffat arbetskraft till arbetena
a kronoparkerna från tämligen avlägsna bygder. Resultatet av en sådan politik
har givetvis blivit, att dessa kolonister under långa tider icke haft att

in;g.

2'') Nr 37.

Fredagen den 22

räkna med någon som helst arbetsförtjänst på statens skogar, i synnerhet då
man inskränkt skogsarbetet med hänsyn till försämrade skogsavsättningskon- d
junkturer. Jag måste med anledning därav för mm del säga, att det är nöd- iNorrlandoch
vändigt, att det på detta område åstadkommes en inriktning utav hela denna Dalarna.
kolonisation på sådant sätt, att det verkligen gives någon slags säkerhet för, (Korts.)
att kolonisterna få tillräcklig arbetsförtjänst. Det är det viktigaste, som man
ovillkorligen vid alla tillfällen måste hava för ögonen, då man går att ordna
kolonisationsf rågan.

Jag har för min del även förut väckt motion i riksdagen i denna fråga,
och jag får ju erkänna, att visserligen har både Kungl. Maj :t och utskottet
i någon mån tagit fasta på de synpunkter, som härvid blivit framförda. _Men
jag vågar likväl hålla före, att Kungl. Maj :ts och utskottets förslag inte innebära
ett fullt tillfredsställande ställningstagande till frågan i hela dess vidd.

För min del vill jag härvidlag särskilt göra gällande, att skola dessa människors
arbetsförtjänst grundas på konjunktiv er, d. v. s. bli beroende av uppoch
nedgående konjunkturer med avseende å statens möjlighet att avsätta sina
trävaror, då blir det sannerligen en mycket osäker grund för dem att bygga
sin existens på. Från den utgångspunkten måste jag därför säga —- och jag har
framfört den saken i den motion, ,som jag i år väckt — att kolonisternas försörjning
måste grundas på någonting annat, något fastare, d. v. s. en bestämd
planläggning i fråga om återväxt, i fråga om vägarbeten, utdikning m. in. sådant,
som innebär för dem, att de stå på en säker grund, när de skola beräkna
sina inkomster och träffa ett avgörande, huruvida de skola våga sig på detta
ganska vanskliga experiment, som består i att binda sig för ett kolonat, men
även då de gamla kolonisterna skola avgöra, om de skola stanna kvar som
kolonister.

Från den utgångspunkten har jag för min del föreslagit, att till bestämmelserna
i Kungl. Maj ds förslag skulle fogas en ny paragraf, där det skulle fastslås,
att kolonisterna ha en viss rätt att få arbetsförtjänst genom statens förmedling.
Nu har utskottet avstyrkt detta med den motivering, att det förslag,
som jag framfört, .skulle innebära, att staten rent av skulle lämna en garanti
i inkomsthänseende. Jag vill då säga, att så bestämt har jag icke utformat
paragrafen i motionen, utan jag har sagt. att kolonist bör genom statens försorg
beredas arbete i viss utsträckning, så att hans möjlighet att försörja sig
på något sätt säkerställes. Jag vill säga i det sammanhanget, att staten har all
anledning att slå in på den vägen, isynnerhet sedan man nu har konstaterat, att
enskilda bolag förbundit sig att åt sina arrendatorer lämna prioritetsrätt till
arbete.

En annan, också mycket viktig fråga är den, huru man skall kunna åstadkomma,
att kolonister, som till äventyrs fått dålig jord, skola få.annan jord i stället.

Det är ett faktum, att den jord, som tilldelats vissa kolonister, icke varit den
bästa, och det är också ett faktum, att kolonisationen på grund härav i viss
mån råkat i vanrykte. Det borde här i den kungliga propositionen och i utskottsutlåtandet
på ett bestämt sätt sagts ut, att sådana kolonister skulle ha
rätt att framställa krav på att få sig tilldelad bättre jord. När denna lagstiftning
skall träda i kraft, måste det alltså anses vara ett mycket viktigt intresse,
att sådana kolonister, som fått för odling olämplig jord, bli tillgodosedda
på ett eller annat sätt.

Men det finnes även en annan fråga här, som herr Lindman varit inne pa
och diskuterat, nämligen frågan om, skog stilldelning till kolonisterna. Herr
Lindman tycktes ha den uppfattningen, att man härvidlag borde ställa det så,
att å ena sidan denna tilldelning av skog borde vara ganska ringa, men däremot
borde man å andra sidan åstadkomma ett evighetsservitut på statens kringliggande
skog, som innebar rätt och möjlighet för kolonisten att taga ved och

-Nr 37.

Fredagen den ii maj.

’ lonisation Vllite 1,1 • m- ^ran statens skogar. För min del måste jag i det sammanhanget
ä tronoparTer säSa, att jag är mera tilltalad av Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, när det
i bönland och galler denna skogstilldelning. När det nu genom Norrlandslagstiftningen
»alarna, har bestämts, att om det skall avskiljas en bit jord från ett bolags ägovidder.

(Forte.) så skall den nye ägaren tilldelas tillräckligt med skog, då måste jag saga, att
det skulle verka synnerligen egendomligt, om staten, när det blir fråga om att
avskilja skog från statens egendom för ett kolonatjordbruks behov, skulle saga.
att den saken vilja vi icke gå med på. För min del är jag alltså mera tilltalad
av den uppfattning, som säger, att man vill tilldela något mera skog till kolonisterna,
än av den linje, som herr Lindman synes vilja förorda och som även
framförts av vissa reservanter här vid utskottets utlåtande. Men jag vill också
saga det. att det hade icke varit orimligt, om man från utskottet hade velat
vara med om — som föreslås i min motion — att utöver denna tilldelning även
lämna kolonisten evighetsservitut. Med hänsyn till att staten i allmänhet har
skog, som ligger runtomkring kolonaten, vore det icke så förfärligt farligt, att
man behövde hesitera för den saken. För min del vidhåller jag alltså den
åsikten, som jag förut hävdat, att det bör vara en tillräcklig tilldelning med
skog till kolonisten och därutöver ett servitut, innebärande rätt för ägaren att
för kommande tider taga skog från statens kringliggande domäner.

Sedan är det ytterligare en fråga, som jag tänkte beröra i denna principdebatt,
och det är frågan om organisationen.

Jag måste säga, att jag ställer mig ganska tveksam till det förslag i detta
hänseende, som bär föreligger. Förslaget innebär ju, att nu skall kolonisationsnäinndens
befattning med hela denna verksamhet avvecklas. Man låter förstå
på en del håll, att denna kolonisationsnämnds verksamhet icke varit av det
bästa slaget, och på andra håll säger man: »Moren har gjort sin plikt, moren

kan gå.» För min del måste jag säga, att jag känner mig litet smärtsamt berörd
av detta. Det är dock så, att denna kolonisationsnämnd, även om den
under denna försökskolonisation kanske gjort ett eller annat missgrepp — det
vidlåder ju all mänsklig verksamhet — uträttat ett förtjänstfull arbete, och
detta tämligen snöpliga avskedande av nämnden såsom ledare av denna verksamhet
tilltalar mig icke mycket. Jag måste säga, att det kunde kanske funnits
anledning att åtminstone under viss tid framåt ha med organisationen
någon sakkunnig person från det hållet, som kände till detaljerna och som varit
med om att bygga upp hela denna verksamhet och sysslat med den från
början. För min del har jag från denna utgångspunkt tillåtit mig att i den
motion, jag fört fram, påyrka, att utöver länsnämnderna skulle det existera en
hos jordbruksdepartementet placerad »kolonisationsinspektör». Denne man
borde helst tagas från kolonisationsnämnden, och han skulle ha en övervakande
verksamhet på detta område, och han skulle dessutom kanske kunna göra något
för att åstadkomma ett samarbete med domänverkets tjänstemän — detta
är ju, som bekant, ett bland de kinkigaste problemen i hela denna kolonisationsfråga.
Han skulle dessutom giva de nya- länsnämnderna goda råd och leda
deras verksamhet, och han skulle verka som en sammanhållande kraft och se
till, att dessa arbeten icke handlades på olika sätt och efter olika riktlinjer i de
olika länen.

Jag har emellertid icke fått något understöd för den linjen, men däremot
har jag från en ledamot i utskottet fått understöd för en annan tanke, som jagfört
fram, nämligen att i dessa länsnämnder även skulle finnas en representant
för kolonisterna. Detta tycker jag står i mycket god överensstämmelse med
den industriella demokratiens idé, och när jag vet och känner till, att det existerar
en hel del mycket kunniga, dugliga och i dessa förhållanden väl insatta
män bland kolonisterna, så vågar jag påstå, att det skulle vara synnerligen
lämpligt att i detta fallet åstadkomma en bestämmelse, som innebure, att även

Fredagen den 22 maj.

31 Nr 37.

kolonisternas synpunkter finge komma fram i de olika länsnämnderna vid av- Aw-.
görande av sådana frågor, som röra deras livsintressen. äkronoparker

Ja, detta är åtminstone en del av de synpunkter, som jag lagt på denna fråga.; Norrland,och
Dessa synpunkter ha i stort sett utformats av en kommitté, som heter »Lands- Dalarna.
tingens Norrlandskommitté» och som har gått in med en framställning till (Forte.)
Kungl. Maj:t i frågan. Jag har i kommittén varit med om att utarbeta nämnda
framställning, octh med utgångspunkt från detta har jag, som jag förut nämnt,
väckt en motion, där jag på en del olika punkter undan för undan begärt vissa
förbättringar i Kungl. Maj ds förslag. Jag har nu något berört innebörden av
de i motionen föreslagna förbättringarna, vilka även hänföra sig till en del
andra punkter, som jag dock nu ej vågar gå in på med hänsyn till den knappa
liden.

När vi komma till de olika paragraferna, skall jag göra korta yrkanden, men
jag har redan i denna principdebatt velat framföra mina synpunkter i frågan.

Jag vågar också, trots de rop på proposition, som här höras, bestämt göra gällande,
att denna saken är så viktig, att man har all anledning att begära, att
man skall få yttra sig ostört i åtminstone femton minuter, när det ibland här
i kammaren hålles debatter i fyra, fem timmar för att avgöra en så obetydligfråga
som den, om en sekreterare skall sättas i löneklassen B 24 eller B 26.

Jag skall emellertid avstå från ordet tills vidare. I den nu föreliggande § 1
ha vi motionärer framställt vissa ändringsförslag, men dessa äro av sådan art,
att jag icke har anledning att, som saken nu ligger, här göra något yrkande. Jagber
därför att nu få yrka bifall till § 1 i utskottets förslag, men jag förbehåller
mig rätt att vid andra paragrafer av större betydelse för denna fråga framställa
ändringsyrkanden.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Det föreliggande förslaget innebär
ju ett mera permanent ordnande av kolonisationen på Norrlands kronoparker.

Den kolonisation, som hittills ägt rum däruppe och som pågått sedan 1918, har
ju mera bedrivits som ett försök, ett dyrbart försök för övrigt, ty det har kostat
staten 5.6 miljoner kronor.. Det har ju därvid begåtts åtskilliga misstag, och
det största av dessa var nog, att man lade det hela i för stor skala och drev
på för hastigt till en början. Dessutom gjorde man sig icke tillräckligt noga
underrättad beträffande förvärvsmöjligheterna för dessa kolonister.

Nu har man dock samlat en hel del erfarenheter, och jag måste säga, att
Kungl. Maj :t har i det nu framlagda förslaget tillgodogjort sig dessa erfarenheter
på ett enligt min mening synnerligen lyckligt sätt.

Det är två strömningar, som här göra sig gällande. En del säger, att dessa
kolonat böra bli lantbruksbetonade, medan andra säga, att de böra^bli mera
skogsarbetsbetonade. Jag tror icke, att vi behöva knäcka denna fråga i det
här sammanhanget. Jag är övertygad om att tid och erfarenhet komma att
visa, vilket som är det rätta.

Det är emellertid en punkt, där propositionen är synnerligen ofullständig.

Det är i fråga om den högre organisationen. Kungl. Maj:t framhåller, att det
hela bör decentraliseras, och att lokala nämnder skola taga hand om saken.

Vidare står det i § 3 2 mom. att »närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas
sammansättning och verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t». Det är
allt vad som nämnes om denna sak. Jag vet för min del icke, huruvida Kungl.

Maj :t gjort sig närmare reda för hur samarbetet, särskilt det med domänstyrelsen,
skall ordnas. Här är i alla fall en punkt av den vitala och grundläggande
betydelse, att utskottet icke kunnat förbigå detta, utan i motiveringen till berörda
paragraf uppdragit de närmare riktlinjer, som från utskottets sida an -

Nr 37.

Fredagen den 22 maj.

1Al^'' ■ setts önskvärda, för att det hela skall leda till ett gott resultat. Vi ha ieke
å Icronoparker Sivit oss 111 några detaljer. Det torde varken vara lämpligt eller behövligt
i Norrland, och i detta fall. Får man bara de rätta männen på de rätta platserna, så tror jag
Dalarna, nog det skall ordna sig på ett lyckligt och bra sätt.

(Forts.) Herr Lindman har riktat en anmärkning mot den större skogstilldelningen.

Ja, jag medger ju, att man kan vara tveksam, huruvida man skall gå den väg,
som regeringen föreslagit här, eller om man skall giva kolonisterna litet mindre
skog. Men jag för min del må säga, att när det gäller kolonisation i dessa
trakter, som äro ur lantbrukssynpunkt de minst lämpliga, som man gärna kan
tänka sig, måste man försöka att ordna för dessa kolonister så bra som möjligt,
och det enda man kan giva dem förutom arbete, är ju skog till hushållsändamål.
Man bör, som det står i propositionen, sörja för att kolonisten icke
blir i avsaknad av sådana nödvändighetsartiklar som husbehovsvirke och
brännved. Vidare heter det i propositionen, att de försålda kolonaten böra frigöras
från alltför stort beroende av staten såsom ägare till den kringliggande
skogsmarken.

Jag tror, att den synpunkten är den rätta. Man undviker också därigenom
den friktion, som lätt kan uppstå mellan skogspersonalen och kolonisterna beträffande
var och hur virkestilldelning skall äga rum, och det är ju en friktionsanledning,
som man kan befara kan bli av ganska allvarlig natur. Nu
kommer därtill, att de allra flesta av de här kolonaten ligga i en trakt, där
lapplandslagen gäller, och på grund härav äro även kolonaten underkastade utsyningstvång
beträffande skogen. Emellertid har utskottet tänkt sig, att man
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
huruvida icke lapplandslagen borde bliva gällande även för de avsöndrade
skogsmarker, som komma att läggas till de kolonat, som inte ligga i de trakter,
där lapplandslagen är gällande. Det ligger ju också nära till hands, att man,
då man från statens skogar tar dessa skogsområden — och de kunna bli rätt
stora — ordnar det så, att det för all framtid blir uthållighetsbruk på dem.
Jag hoppas för min del, att Kungl. Maj:t skall finna lämpligt att för riksdagen
framkomma med förslag i det hänseendet.

Herr Hage yttrade beträffande den av honom föreslagna formuleringen till
första paragrafen, att den inte innebär någon garanti för dessa kolonister att
erhålla arbete. Men alldeles säkert är nog, att den kommer att tolkas så, och
jag tror, att det är ganska riskabelt för statsmakterna, om paragrafen erhåller
den lydelse, som herr Hage här föreslagit. Herr Hage tyckte också, att man
på ett mycket .snöpligt sätt avskedat de män, som nu ha stått i spetsen för det
hela, och det tjmktes mig, som om han föreslagit inrättandet av denna kolonisationsinspektör
i syfte att bereda plats för någon mera förtjänt person inom kolonisationsrörelsen.
Jag tror för min del inte, att det är lämpligt att på något
sätt handikappa de nya nämnderna, utan att man bör låta dem organiseras och
arbeta i frihet utan belastning av det gamla.

Ja, med dessa få ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till första
paragrafen i det föreliggande förslaget.

Herr Samuelsson: Ja, herrarna kunna ju fortsätta med att sjunga. Jag
förstår ju så väl, att denna fråga icke har så stor betydelse för herrarna som
för oss, som stå i kontakt med kolonisterna i Norrbotten. Vi känna nämligen
till deras nödläge och hur brännande frågan överhuvud taget är för dem, och
vi anse därför, att det är nödvändigt att framhålla framför allt deras synpunkter
i denna fråga.

Herr Hage har i sitt anförande varit inne på en del av de sjmpunkter, som
äro de mest viktiga, när det gäller att taga ställning till detta stora spörsmål,
nämligen den dåliga ekonomiska ställning, som kolonisterna befinna sig i på

Fredagen den 22 maj.

33 Nr 37.

grund av omöjligheten, l manga fall åtminstone kan man säga, att, vid sidan
av den lilla inkomst de fa av kolonaten, kunna få något extra förtjänstarbete.
Vi na beträffande den saken, som också bär blivit påtalad av herr Häger väckt
,en motion där yi yrkat på mera bestämda löften från statens sida om ’att bereda
arbete åt dessa kolonister. Nu har utskottet sammanslagit den paragralerl,
1..va1r motion med paragraf 1. I motiveringen bär man visserligen talat om
nödvändigheten ay detta extra förtjänstarbete för kolonisterna, men man har
stannat vid att yrka på, att man inte skall utlägga kolonaten på andra ställen,
an dar man kan beräkna dylikt förtjänstarbete vid sidan av inkomsterna från
ko onaten. Man kan nog därför säga, paragrafen nu närmast är avsedd att
gatta endast de nya kolonaten, och att den har mindre, om ens någon betydelse
nar det gäller de gamla kolonisterna, d. v. s. de, som redan blivit utplacerade''
1 -ii01! delarna av landet och för vilka sådan extra arbetsförtjänst icke blivit
beraknad. Om man ser på, hur de ha haft det särskilt i Norrland, skall
man imna, att det är mycket svårt för dem att kunna klara sig, och att de
\ erkligen äro i ett sådant nödläge, att staten ovillkorligen måste ingripa. Jag
bar papekat den bär saken förut i remissdebatten och anser för mitt vidkommarnde,
att det är staten ovärdigt att behandla kolonisterna på detta sätt.

.... -y irland rader det ett mycket spänt förhållande mellan domänstyrelsens
tjänsteman och kolonisterna, mest beroende därpå, att när kolonisterna ha fått
något skogsarbete har man allt för mycket dragit fördel av det nödläge som
kolonisterna, rakat i. Man har nämligen, då man ju haft vetskap om att kolonisterna
vant tvungna att taga detta arbete, jämt och ständigt räknat arbetet,
som de utfört, som nödhjälpsarbete och givit dem betalning efter nödhjälpsarbetspris,
utan att fästa avseende vid de dyrortsförhållanden, som råda i
Norrland. För att bevisa riktigheten av dessa uppgifter om kolonisternas nödage
skull jag be att fa låsa upp en ansökan som, av samtliga kolonister i
Edeiors, är ställa till fångvårdsstyrelse!! därstädes. Denna ansökning, anser
ger en sa kjar bild av det nödläge, som kolonisterna befinna sig i, att man
bör inse det nödvändiga i att någonting göres från statens sida för att hjälpa
dem. Det heter i skrivelsen:

»Undertecknade kolonist,o- och odlingslägenhetsinnehavare å kolonisationsområdet
i Djupsjö kronopark Edefors socken adress: Sandträsk, få härmed
vördsamt anhålla om Edert bistånd i det kritiska läge, som vi för närvarande
befinna oss i, ett läge, som vi anse oss själva icke vara skulden till.

När vi flyttade till våra kolonat och odlingslägenheter, innehade vi mer eller
mindre sparade medel, nu däremot hava vi matskulder långt över våra tillgån?cr-
1 m exempel kan nämnas, att vi nu sammanlagt ha en skuld av cirka
fb,(JUU kronor. Pa grund av de låga arbetslöner, som vi av Domänverket blivit
tilldelade, kunna vi icke med bästa vilja i världen skaffa oss det allra
nödvändigaste, såsom kläder eller mat åt oss själva eller våra kreatur. Följden
blir, att krediten måste anlitas och skulderna växa.

Platsens handlande ha nu vägrat oss vidare kredit, vilket utgör et 1 nvtt
stort bekymmer för oss, enär förut icke kläder eller skor till ett ombyte''åi
la mil,^medlemmarna ha kunnat anskaffas. Av den usla förtjänst, som''vi erhålla
för vara arbeten, i förhållande till priserna på de olika livsförnödenheterna,
anse vi oss icke ha annan väg att gå än att överlämna vårt ansvar såsom
familjeförsörjare till lattigvården. Vi anse även, att kommunen icke borde
belasta sina förut nog fattiga skattebetalare med större utgifter, enär vi icke
anse oss kunna betala skatt vare sig till stat eller kommunen. Däremot anse
att attigvårdsstyrelsen omedelbart borde hänvända sig till regeringen, som
det tillkommer att rätta de missförhållanden, som här äro rådande Vi få
därför med hänvisning lill vad ovan anförts vilket vi lill alla delar kunna
Andra kammarens protokoll 1025. Nr 37. o

Ang.

kolonisation
å kronoparker
i Norrland och
Dalarna.
(Forts.)

Nr 37. 34

Fredagen den 22 maj.

Ang.

kolonisation
å kronoparker
i Norrland och
Dalarna.
(Forts.)

styrka, vördsamt anhålla om snar hjälp från Eder sida, enär vi icke anse oss
kunna amortera våra matskulder. Följden kommer att bli. att våra kreatur
fråntagas oss, vilket är det enda vi ha.

Sandträsk den 4 maj 1925.

Enligt uppdrag.

Edvard Andersson.

C. J. Liljeholm.»

Jag såg i en norrlandstidning i går, att Edefors fattigvårdsstyrelse sammankallat
kolonisterna till sammanträde och behandlat just den här saken, och att
man där beslöt att vända sig till regeringen och riksdagen för att verkligen få
staten att behjärta det nödläge, i vilket dessa kolonister befinna sig. Om
herrarna kunde förstå och sätta sig in i detta, skulle herrarna inse, att det är
nödvändigt, att man ser till, att man gör någonting härvidlag, och att det därför
inte vore mer än riktigt, om utskottet hade gått med på den tilläggsparagraf
32, som är föreslagen i vår motion, avgiven av herr Hage, och som innebär,
att staten bör se till, att dessa kolonister beredas extra arbetsförtjänster.
Jag kommer för mitt vidkommande att yrka bifall till denna paragraf.

När jag nu har ordet, vill jag också något beröra de nämnder, som skola
tillsättas i de 6 nordligaste länen. Det är klart, att det nödläge, som kolonisterna
råkat i på grund av beskaffenheten av den dem tilldelade jorden och
på grund av övriga omständigheter, som här ovan av mig påtalats, ovillkorligen
gör det nödvändigt, att de beredas tillfälle att sitta med i dessa nämnder, så
att de bliva i tillfälle att framföra sina bekymmer för länsnämnderna, och man
torde väl därför kunna säga, att det är ett berättigat krav, då vi i vår motion
hemställa, att åtminstone ed kolonist bör vara med i respektive nämnder i de
olika länen. Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till herr Luterkorts
reservation i vad det gäller denna paragraf.

Herr Brännström: Herr talman, mina herrar! Efter den siste talarens anförande,
där han framhöll i vilket nödläge kolonisterna befinna sig, anser
jag, att jag här bör påpeka en sak, som utskottet mera har gått förbi, under
hänvisning till att saken säkerligen behöver vidare omprövas. Det är nämligen
ett långt större flertal av skogstorpare och innehavare av odlingslägenheter,
som! tidigare ha påbörjat sin kolonisation än kolonister, som tillkommit
efter kolonisation skommitténs tillkomst. Jag menar därför att samma skäl,
som tala för förbättringar, när det gäller nu ifrågavarande kolonister, även tala
för förbättringar beträffande dessa äldre kolonister, och det är enligt mitt förmenande
icke riktigt att skapa nya kolonister och låta dessa skogstorpare och
innehavare av odlingslägenheter, som i alla fall utgöra det större antalet, förbli
i en sämre ställning, därför att de inte ha fått samma bidrag, som de kolonister,
som ha börjat sin kolonisation efter kolonisationskommitténs tillkomst.
Det är på grund häijav, som utskottet uttalar,''att den fråga, som brants på
tal genom den motion, som har väckts av bl. a. herr Hage, behöver n
omprövas. Jag vill då understryka den förhoppningen, som herr stat?c
uttalar i propositionen därom, att frågan om skogstorpares och odlings..igenhetsinnehavares
ställning må kunna inom en nära framtid framläggas till
vidare omprövning. Jag vill framhålla angelägenheten av att denna fråga snarast
kommer upp, ty enligt min mening stå dessa äldre kolonister i en vida
sämre ställning än de kolonister, som ha tillkommit ‘ på senare tiden. Jag
medgiver, att frågan kan ha varit av den svåra beskaffenheten, att utskottet
inte har kunnat lösa den, men jag vill framhålla, att kolonisationskommittén
i sitt utlåtande, såvitt jag inte misstager mig, har varit fullständigt enig där -

Fredagen den 22 maj.

35 Nr 37.

om, att dessa äldre kolonister böra komma i samma ställning som de kolonister,
som nu komma att bli innehavare av kolonat.

För övrigt vill jag, med framhållande av vad jag nu har sagt och med uttalande
av förhoppningen om att herr statsrådet skall låta sig angeläget vara
att snarast framlägga utredning och förslag i vad mån deras ställning skall
kunna förbättras, uttala, att jag i stort sett är belåten med det föreliggande
utskottsutlåtandet och alltså inte kommer att gorå något annat yrkande än om
bifall till den föredragna punkten. Dock vill jag framhålla att, som herr Lindman
i sitt yttrande anförde, det är av vikt, att man framgår med en viss försiktighet,
och det är i fullkomlig överensstämmelse med denna försiktighet,
att man ser till att de äldre innehavarna av kronotorp och odlingslägenheter
också få förbättrade villkor, innan man i alltför stor utsträckning skapar nya
kolonat.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

„ Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Linders: Herr talman!
Med hänsyn till den enighet, varmed utskottet i stort sett har anslutit sig till
principerna i den kungl. propositionen, kan det inte falla mig in att söka gå
in i någon detaljdebatt. Jag har endast vid slutet av principdebatten nu velat
uttala min tacksamhet gent emot utskottet för det resultat, vartill utskottet
har kommit. Jag vill dessutom uttala den förvissningen att ett viktigt
steg till det bättre har tagits med det beslut, som jag antager att riksdagen
i år, då den följer jordbruksutskottets utlåtande, kommer att fatta i kolonisationsfrågan.
Meningen med de försök, som hittills ha gjorts, har ju varit att
förskaffa sig erfarenhet om det som härutinnan för framtiden vore det bästa.
Det förslag, som Kungl. Maj:t har framlagt, till vilket utskottet jämväl anslutit
sig, är ju resultatet av den erfarenhet, som vunnits, och jag vill hoppas,
att de nya anordningarna skola lända till kolonisationens vidare framgång.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

§2.

Godkändes.

För § 3 hade utskottet föreslagit denna avfattning:

§ 3.

För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland
och Dalarna må Kungl. Maj:t, i mån av behov, tillsätta särskilda kolonisationsnämnder
i de sex nordligaste länen, börande dylik kolonisationsnämnd
1 regel bestå av vederbörande landshövding jämte representant för statens lokala
skogsiörvaltning och minst en praktiskt förfaren man, företrädande jordbruksoch
egnahemsmtresset inom länet.

Närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas sammansättning och verksamhet
meddelas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av och kontrollen över sagda nämnders verksamhet utövas genom
jordbruksdepartementet.

Uti sin ovanberörda beträffande förevarande paragraf avgivna reservation
hade herr Luterkort yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande ändrade ly -

För handläggning av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland
och Dalarna ma Kung], Maj:t, i mån av behov, tillsätta särskilda kolo -

Ang.

kolonisation
ä kronoparker
i Norrland och
Dalarna.
(Forts.)

Sr 37.

Fredagen den 22 maj.

Ang.

kolonisation
å kronoparker
i Norrland och
Dalarna.
(Forts.)

3 C.

nisationsnämnder i de sex nordligaste länen, börande dylik kolonisationsnämnd
i regel bestå av vederbörande landshövding jämte representant för statens lokala
skogsförvaltning ävensom en representant för länets kolonister samt en praktiskt
förfaren man, företrädande jordbruks- och egnahemsintresset inom länet.

Närmare föreskrifter om kolonisationsnämndernas sammansättning, rörande
sättet för väljande av kolonisternas representant samt rörande nämndernas
verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av och kontrollen över sagda nämnders verksamhet utövas genom
jordbruksdepartementet.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag skall helt kort be att få yrka bifall till
den reservation, som vid denna paragraf avgivits av herr Luterkort, och som
går ut på att i kolonisationsnämnderna skall insättas en representant för
länets kolonister.

Herr Pettersson i Bjälbo: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av paragrafen enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som reservationsvis föreslagits av herr Luterkort; och
godkändes paragrafen enligt utskottets förslag.

§§ J—6; överskriften till §§ 1—6; 7—19 med tillhörande överskrift;

§§ 20—25 med tillhörande överskrift; §§ 26—31.

Godkändes.

Härpå yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få yrka, att efter paragraf 31
insättes en paragraf 32 av följande lydelse:

_ »Kolonist bör genom statens försorg beredas arbete i minst så stor utsträckning,
att han därav erhåller de medel, som utöver inkomsten från jordbruket
och från på annat håll erhållet arbete äro nödiga för anskaffande av för jordbruket
behövliga inventarier, för erläggande till kronan av utgående lega och
annuiteter samt för hans och hans familjs nöjaktiga bärgning.»

Denna paragraf finnes i den motion, som jag har väckt, ävensom i den motion,
som är väckt av herr Asplund i första kammaren. Jag vågar bestämt
påstå, att den paragrafen för oss, såsom representanter för kolonisterna, har
en så stor betydelse att jag ansett mig skyldig att yrka, att denna paragraf
införes i lagen.

Från den utgångspunkten skall jag alltså be att få yrka bifall till detta
förslag.

Herr Pettersson i Bjälbo: Jag har redan i mitt föregående yttrande motiverat
varför en sådan paragraf icke bör komma in i lagen. Jag skall därför
be att få yrka avslag å herr Hages framställning.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till det av herr Hage framställda yrkandet, dels ock på avslag därå blev
berörda yrkande av kammaren avslaget.

Överskriften till §§ 26—31; författningsförslagets rubrik.

Godkändes.

Fredagen den 22 maj.

37 Nr 37.

Utskottets hemställan i punkten a)
marens förberörda beslut.

Punkterna b)—c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

förklarades vara besvarad genom kärn- koloAn%ation

å kronopark^
i Norrland och
Dalarna.
(Forts.)

§ 5.

Herr Grapenson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 227, med förslag till lag angående minskning
i vissa fall av renantalet inom lappby.

Ifrågavarande motion, som erhöll ordningsnumret 457, bordlädes.

§ G.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta att på morgondagens
föredragningslista bland tva gånger bordlagda ärenden främst
uppföra första särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner nr 50 angående försvarsväsendets ordnande och nr 51 med
förslag till värnpliktslag, ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen, första särskilda utskottets utlåtande, nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, ävensom i anledning
därav väckta motioner, samt första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om straff för förbrytelser
i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6,49 e. m.

In fidem
Per Cronvall.