1925. Andra kammaren. Nr 17
ProtokollRiksdagens protokoll 1925:17
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1925. Andra kammaren. Nr 17.
Onsdagen den 4 mars f. m.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Justerades protokollen för den 24 och den 25 nästlidna februari.
§2.
Herr statsrådet Nothin avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner:
nr 77, med förslag till lag om ändrad lydelse av 193, 194, 195 och 212 §§
utsökningslagen m. m.;
nr 78, med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 och 4 §§ vattenlagen
;
nr 64, angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel m. m.;
nr 69, angående anslag för utvidgning av länsstyrelsens i Västerbottens län
ämbetslokaler;
nr 70, angående överlåtelse till lantförsvaret av vissa statens järnvägar tillhöriga
markområden;
nr 72, angående avskrivning av förfallen del av statslån till Slite—Hörna
järnvägsaktiebolag m. m.;
nr 79, angående efterskänkande i vissa fall av återbetalningsskyldigheten
beträffande till kontrolltjänstemän oriktigt utbetalta dyrtidstillägg;
nr 73, angående anordnande av fortsättningsskola med endast en årskurs;
nr 74, angående försäljning av visst område, tillhörande klockarbostället i
Kopparbergs församling;
nr 75, angående försäljning av ett inom Vetlanda stad beläget, klockaren
och organisten i Vetlanda församling på lön anslaget jordområde; samt
nr 76, angående tilläggspension åt lärarinnan Laura Ida Charlotta Liedholm.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 3.
Enligt därom den 28 nästlidna månad fattat beslut skulle nu företagas val
av tolv ledamöter och femton suppleanter i det särskilda utskott riksdagen beslutit
tillsätta; och anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.
Därvid avlämnades 175 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda personer i följande
ordning:
herr Eriksson i Grängesberg,
» Lindman,
» Engberg,
» Venncrström,
Andra kammarens protokoll 19Z5. Nr 17.
1
Nr 17. 2
Onsdagen den 4 mars f. m.
herr Magnusson i Tumhult,
» Hamrin,
» Johansson i Uppmälby,
» Johansson i Kälkebo,
» Pettersson i Bjälbo,
» Törnkvist i Karlskrona,
» Leo och
» Jönsson i Revinge.
Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.
Härefter anställdes val av suppleanter.
Därvid avlämnades 132 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda personer i
följande ordning:
herr Lindberg,
» Nilsson i Antnäs,
» Olov son i Västerås,
» Nilsson i Örebro,
» Holmgren,
» Olofsson i Digemäs,
» Holmström i Stockholm,
» Petersson i Broaryd,
» Fjellman,
» Isacsson,
» Adler,
» Andersson i Rasjön,
» Holmström i Gävle,
» Bergström i Hälsingborg och
» Lindmark.
Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.
§4.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.
§ 5.
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
Föredrogos i ett sammanhang för remiss till utskott Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande propositioner:
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande; och
nr Öl, med förslag till värnpliktslag.
Därvid yttrade:
Herr Lindman:
Statsministerns anförande till statsrads -
nerr innu man: Herr talman! ^ —-—.,—r... .
protokollet synes mig vittna om, att regeringen vid behandlingen av denna
viktiga fråga, varom försvarspropositionerna oO och 51 innehålla förslag, icke
valt en riktig utgångspunkt. Det grundläggande enligt min uppfattning vid
bedömandet av försvarsfrågan måste vara detta,: vilka aro försvarets uppgifter
och hur skall vårt försvar vara ordnat för att kunna fylla dessa upp»iiter.
Den frågan har Kungl. Maj:t för sig aldrig uppställt; i varje fall saknas i
den k. propositionen varje antydan därom.
Onsdagen den 4 mars f. m.
3 Nr 17.
När man fastställt behovet av försvarskraften, skulle det gälla att därefter vid remij*s av
undersöka, huru detta behov kan tillgodoses och huru det låter förlika sig tonerna
med landets ekonomiska bärkraft. Kungl. Maj:t går en helt annan väg. Ut- nr 50 och 51.
gångspunkten för Kungl. Maj:t är enligt statsministerns uttalande till stats- (Forts,)
rådsprotokollet den, att »en väsentlig rustningsminskning bör ske med hänsyn
till vårt ekonomiska läge och kan ske utan äventyrande av vår trygghet». Efter
denna utläggning av spörsmålet hade man väntat, att Kungl. Maj:t åtminstone
skulle ha gjort sig mödan att uppvisa, vad det ekonomiska läget medger eller
icke medger. Men något sådant försök göres icke. Man nöjer sig med ett
naket påstående, att »de direkta och indirekta ekonomiska offer, som de nuvarande
försvarsanordningarna kräva, äro av den omfattning, att de avsevärt
hämma samhällets produktiva kraft och föranleda åsidosättande av andra viktiga
samhällsändamål». Hur Kungl. Maj:t kommit till just den kostnadssumma,
som Kungl. Maj.''t föreslår, och således till det, att just den summan är vad
vårt land mäktar bära, utan att samhällets produktiva kraft minskas eller hämmas
och att andra viktiga samhällsändamål åsidosättas, det får man av denna,
proposition aldrig veta. Varför just 105 miljoner kronor om året, som den
genomsnittliga kostnadssumman blir enligt Kungl. Maj:ts förslag under de
närmaste 10 åren? Det förefaller, som vore den summan alldeles godtyckligt
vald.
Inte fullt lika lätt, men nära på, avfärdas de utrikespolitiska förutsättningarna
för vårt försvarsväsen. Visserligen säger statsministern på ett ställe,
att »måttet av våra försvarsanstalter bör bestämmas med ledning av det yttre
läget, bedömt sådant det är nu och för så lång tidsperiod framåt, som med
någon större grad av sannolikhet kan överskådas». Men hur har Kungl. Maj:t
kommit till just det mått av försvarskraft, som Kungl. Maj:t här föreslår?
Det är nämligen att märka, att de sakkunniga och ansvariga myndigheterna ha
kommit till helt andra mått. Kungl. Maj:t har emellertid inte ansett dem förtjäna
större avseende, än att de avfärdats med några ord om att »det inte befunnits
nödigt att upprepa de invändningar, som kunna göras och som tidigare
gjorts mot denna de militära myndigheternas uppfattning». De sakkunniga myndigheternas
uppfattning, det är luft för Kungl. Maj :t. Man har svårt att
bärga sig för det intrycket, att det avgörande för regeringen inte har varit vare
sig de statsfinansiella eller de utrikespolitiska förutsättningarna, utan helt enkelt
detta: hur mycket behöva vi höja vårt bud från i fjol för att kunna påräkna
det stöd för vårt förslag utanför vår egen krets, varförutan det icke
kan genomföras, och hur långt våga vi sträcka oss, utan att riskera att våra
egna falla ifrån? Annorlunda kan jag för min del inte tolka statsministerns ord
om att den ena sidan inbjudes att påtaga sig en större militär organisation, än
man eljest skulle vara benägen att göra, och att den andra sidan uppfordras att
reducera vissa tidigare uppställda önskemål.
Innan jag går att granska förslagets innebörd, synes det mig nödvändigt att
i korthet beröra några av de uttalanden till statsrådsprotokollet, som gjorts
av stats- och försvarsministrarna. Hans excellens statsministerns uttalanden
rörande Genéveprotokollets betydelse för några av vårt lands försvarsanstalter
synas mig bottna i en alltför ideellt betonad uppfattning beträffande innebörden
av sagda dokument. Jag skall här endast beröra en enda mening ur
statsministerns uttalande i sagda avseende. Han yttrar, att den i protokollet
stadgade solidaritetsplikten förhindrar ingalunda enskilda stater, som finna
hänsynen till egen trygghet det medgiva, att gå längre i rustningsminskning,
än en allmän plan för rustningsminskning kräver. Måhända är detta ur statsrättslig
synpunkt en sanning, men med praktisk politik har ett dylikt förfaringssätt
icke mycket att göra. Faktiskt blir ju enligt Genéveprotokollet tryggandet
av det egna området en internationell förpliktelse. Det är ju nämligen
Nr 17. 4
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av s|j att de i praktiken ifrågasatta rustningsminskningarna förutsättas bliva
sitioncrna begränsade till det minimum, som erfordras för den nationella säkerheten. Detta
nr 50 och 51. är en del av den solidaritetsplikt, som utgör protokollets bärande grundval. Där(Forts.
) est då ett land av en eller annan anledning anser sig kunna nedskriva sina försvarsanstalter
långt under vad ur militär synpunkt kan anses tillrådligt, då blir
detta givetvis ett brott mot solidaritetens krav, och den stat, som så handlar,
torde kunna vara fullt förvissad om, att de andra staterna därigenom skulle
finna sig lösta från den solidaritetsplikt, som ålägger dem att komma en angripen
stat till hjälp. Några förbehåll för Sveriges del i detta avseende kunna
måhända, som statsministern säger på ett ställe, medges, men i och med detta
kommer vårt land praktiskt taget att berövas den hjälp, som protokollet avser
att giva åt signatärmakterna. Vill Sverige taga den risken och liksom hittills
vara berett att lita endast på egen kraft, då torde man kunna anse, att vår
försvarsfråga kan behandlas fristående från frågan om vårt ställningstagande
till Genéveprotokollet. Annars kan den det icke! Något hot mot Sveriges
oberoende och territoriella integritet kan, förklarar hans excellens, för närvarande
icke skönjas. Någon anledning att uppbygga vårt försvar med tanke på ett
angrepp mot landet i erövringssyfte hava vi alltså icke. Däremot medger statsministern,
att det i världen alltjämt rådande osäkerhetstillståndet innesluter
även för en nation, som icke är direkt hotad, möjlighet att bliva indragen i konflikt
mellan andra stater, och det är denna fara, som motiverar vidmakthållandet
av de betydande försvarsanstalter, vilka föreslås i den föreliggande propositionen.
Det är att märka, att det vidare anföres, att de militära maktmedel, som
vi — det erkänner statsministern — behöva, närmast för att skydda oss mot
att dragas in i konflikt mellan andra stater, samtidigt utgöra och måste kunna
användas som ett värn för vår självständighet, ifall vi icke skulle lyckas att hålla
oss utanför en konflikt.
Men, frågar man sig, är då Kungl. Maj:ts föreliggande förslag avpassat så,
att det ger oss ett försvar, som, för att bruka statsministerns egna ord, kan
användas som ett värn för vår självständighet, ifall vi icke skulle lyckas att
hålla oss utanför en konflikt? De militära myndigheterna ha med skärpa
framhållit, att med en fälthär med en styrka av endast fyra arméfördelningar
— jag frånräkna* då de trupper, som äro avsedda för Norrlands försvar och
som med undantag av de i Bodens fästningstrupper ingående styrkorna endast
utgöras av ett litet infanteriregemente, en skvaclron och några batterier — att
med en sådan fälthär med endast fyra arméfördelningar är det omöjligt att
trygga vårt landområde gent emot fientliga företag.
Dessa uttalanden äro givetvis grundade på noggranna statistiska beräkningar
under hänsynstagande till landets utsträckning, till våra förbindelsemedels talrikhet
och deras trafikförmåga m. m. Föregående år uppgav den dåvarande
försvarsministern, att enligt de militära myndigheternas uppfattning erfordrades
sex arméfördelningar allenast för försvaret av landgränsen. Då nu herr
statsministern förklarar, att den föreslagna minskningen kan ske utan äventyrande
av vår trygghet, så vill jag göra den frågan, huruvida genom regeringens
försorg några strategiska beräkningar blivit utförda beträffande vårt
lands behov av stridskrafter för att trygga vår självständighet, ävensom huruvida
dessa beräkningar givit till resultat att fyra arméfördelningar jämte
övriga i propositionen föreslagna truppförband äro tillräckliga för att fylla
detta behov. Saknas en sådan grund för bestämmandet av organisationens omfattning,
så synes mig förslaget i sin helhet hänga i luften.
Ett förhållande, som utgör ett starkt stöd för den uppfattning jag här framfört,
finner man vid ett studium av andra mindre staters försvarsorganisationer,
vilka ingalunda, såsom herr statsministern anser, äro i förhållande till respektive
länders folkmängd m. m. jämställda med vad regeringen här föreslår åt
Onsdagen den 4 mars f. m.
5 Nr 17.
oss. Så har exempelvis Schweiz sex arméfördelningar, vilka i styrka torde remiss av
motsvara åtminstone tolv av våra fördelningar, Belgien har sexton, Norge sex sui°n^rna
och Finland sex, låt vara att de norska och de finska fördelningarna, äro något nr 50 och 51.
svagare än de här föreslagna. (Forts.)
Hans excellens statsministern har sagt i statsrådsprotokollet att vi talat
om förhållandena mellan Sveriges och de övriga ländernas folkmängd. Ja, men
hur förhåller sig saken med hänsyn härtill? Jo, omräknade med hänsyn till
folkmängd, utgöra de av mig nyss anförda siffrorna per miljon inbyggare i
de respektive länderna: för Schweiz tre, för Belgien två och en halv, för Norge
två, för Finland två och för Sverige två tredjedelar. Tager man hänsyn till de
olika ländernas storlek så utfaller jämförelsen ännu mera ofördelaktigt för
oss, i det att på 10,000 kvadratkilometer kommer, i Schweiz 0,3 arméfördelning,
i Belgien 2,0, i Norge 0,02, i Finland 0,16, men i Sverige 0,009.
Hur man av detta kan finna den föreslagna organisationen stort anlagd i
jämförelse med andra smärre staters försvarsväsenden, det synes mig tarva en
förklaring.
Det förefaller mig vidare böra i fråga om försvarsanstalternas omfattning
framhållas, att denna fråga inte kan behandlas fristående från Genéveprotokollet.
Även om detta protokoll i sin nuvarande form icke skulle bli antaget av
de makter, som äro anslutna till Nationernas förbund, så måste man förutsätta,
att varje anordning till ökande av trygghet och till genomförande av den internationella
rättsordningen måste grundas på en genom gemensamma åtgärder
skapad militärmakt. Därest vi vilja bli delaktiga av några fördelar, så måste
vi givetvis också vara beredda till några uppoffringar. Men dessa få, från
nationell synpunkt, helt naturligt icke göras på sådant sätt, att det egna landets
trygghet äventyras. Bliva vi alltså skyldiga att på grund av Genéveprotokollet
eller någon liknande överenskommelse av samma art deltaga i militära
sanktioner, så måste härför erforderliga trupper finnas utöver vad som
behövs för försvaret av Sveriges rike. Härtill kan man vid fastställandet av en
svensk härordning icke undgå att taga hänsyn.
Sedan jag sålunda framlagt några allmänna synpunkter, övergår jag till
att beröra de mera framträdande bristerna i det kungliga förslaget. Kungl.
Maj:t föreslår, att värnplikten skall förlora sin karaktär av allmän och att
krigstjänst allenast skall åligga en del av de för fullgörande av sådan skyldighet
ägnade, nämligen de vapenföra. Den från urminnes tider stammande
rätten att värna sig och de sina och sitt land skulle alltså berövas vårt svenska
folk, och skyldigheten att vid behov gå som det hette »man ur huse» för att
avvisa en fredskränkare skulle icke längre kunna påkallas. I trots av att utvecklingen
ute i världen gått i en rakt motsatt riktning, vill regeringen göra
minst en tredjedel av den vapenföra befolkningen oförmögen till rikets försvar.
Genom att upptaga den efter mitt sätt att se förkastliga kategoriklyvningen
har, som jag nyss nämnde, ett bestämt hinder uppstått att i farans stund folkets
hela kraft skall kunna uttagas till landets försvar.
I samma riktning verkar den inskränkning av organisationen, som föreslås
både genom indragning av truppförband och genom befälskadrernas mycket
starka beskärning vid de truppförband,, som man avser att ha kvar. Försvarsrevisionens
majoritet gav på sin tid i sitt utlåtande ett uttryck för en
långt driven uppfattning i fråga om det minsta behovet av stridskrafter för
Sveriges del, men man finner, att regeringen för sin del ansett sig kunna gå
ännu längre, i det att ytterligare två infanteriregementen strukits och att därutöver
två regementen beskurits i högre grad än de övriga.
De för närvarande befintliga truppförbanden kunna inom sig upptaga hela
den vapenföra befolkningen, ett krav på organisationens omfattning, som från
vår sida icke kan frångås; men vad som enligt regeringens förslag återstår,
Nr 17. 6
Onsdagen den 4 mars f. m.
VidlZw- av det förmår min mening icke ens att tillgodose försvaret med hela den
stiionerna reducerade kontingent av vapenföra, som nu avses att uttaga för vapenar
50 och 51. övning.
(Forte.) Jag är därmed inne på 1 rågan om den tid, som regeringen nu anser vara
tillräcklig för danande av fältdugliga soldater. I propositionen namnes visserligen
icke - åtminstone har icke jag fått tag på det — att detta mål anses
bliva resultatet av arbetet under en starkt förkortad utbildningstid, men
jag antar, att detta dock är avsikten. I fråga om utbildningstiderna synes
det mig skäligen anmärkningsvärt, att i ett förslag till en varaktig ordning
beträffande försvarsväsendet upptaga tider, som väsentligt understiga vad som
gäller under det nuvarande provisoriet, och detta utan att några som helst
skål ansetts behöva förebringas för att visa, att dessa tider, vilka enligt de
föregående årens erfarenheter äro otillräckliga, kunna ytterligare förkortas.
\ ad särskilt infanteriet beträffar kommer, som vi se, den tredje repetitionsövningen
att indragas, vilket kommer att utöva ett synnerligen ogynnsamt inflytande
på utbildningen av truppförbanden och därmed på hela truppslagets
duglighet. Det blir efter detta icke möjligt att under regementsövningarna
giva regementena ^den organisation de skola ha, när de gå i fält. De värnpliktiga
komma sålunda hädanefter aldrig att ens få se ett krigsorganiserat
förband, och befälet får aldrig tillfälle att föra ett sådant.
Men även utbildningen av andra truppslag och kontingenter har blivit lidande.
Icke minst gäller detta studenter och likställda, som fått sin övningstid
tillmätt alltför kort. Det blir med denna övningstid icke möjligt att göra
den bildade ungdomen användbar för de poster, som dess kvalifikationer anvisa
och krigsbehovet kräver. Antages detta förslag, får man alltså icke tänka
sig att kunna placera var och en av de värnpliktiga på sådan plats, att hans
duglighet blir fullt utnyttjad till höjd försvarseffektivitet. Därjämte blir
rekryteringen av reservofficerare också mycket försvårad.
I fråga om den fast anställda kadern vid de olika truppförbanden föreslår
regeringen nu en än längre gående uttunning av densamma än till och med
föregående års försvarsutskott ansåg sig kunna förorda. En jämförelse mellan
de i de olika förslagen upptagna kaderstyrkorna ger vid handen följande resultat
i fråga om officerare och underofficerare vid ett normalregemente. Den
nuvarande härordningen har 53 officerare per regemente, försvarsrevisionens
förslag upptog 46, förra årets utskott föreslog 44 och propositionen av i år
40. Den nuvarande härordningen har 39 underofficerare per regemente, försvarsrevisionen
hade 30, 1924 års försvarsutskott 31 och den föreliggande propositionen
26. Alltså har propositionen sänkt antalet officerare för ett normalt
infanteriregemente från 53 till 40 och antalet underofficerare från 39 till
26. Propositionen har vidare i jämförelse med förra årets utskott sänkt antalet
officerare vid ett sådant regemente med 4 och antalet underofficerare
med 5. Det synes mig högst tvivelaktigt, huruvida med dessa små kadrer det
skall kunna bli möjligt att uppbringa dessa regementen till fältstyrka, därest
man vill skaffa truppförband, som äro någorlunda fältdugliga. Det är ju
nämligen så, att vid varje mobiliserat truppförband en viss, icke alltför obetydlig
del av befälet måste utgöras av aktiv personal, som besitter erforderlig
rutin och militärt omdöme. Om så icke är förhållandet, kan truppförbandet
icke förlänas erforderlig stadga och taktisk användbarhet.
Den föreslagna kadern, vilken ju, som vi finna av propositionen, allenast har
avpassats för utbildning i fred, måste sålunda anses för liten för att fylla
behovet vid de egentliga linjetrupperna, och den räcker icke till att medgiva
någon som helst utsvällning för uppsättande av reservtrupper. Icke heller
kan ur den fast anställda kadern avsättas befäl för att utbilda och organisera
vapenfört manskap ur den av regeringen föreslagna ersättningsreser
-
Onsdagen den 4 mars f. m.
7 Nr 17.
ven, vilken ju, innan den kan ingå i fältarmén, måste bibringas ytterligare ut- av
bildning utöver de 30 dagars militär utbildning, som här avses, Det linnés sitionema
icke heller någon personal för utbildning under de närmaste åren av de äldre, nr 50 och 51.
stora årsklasser, som utbildats under provisoriets tid och vilka icke utan efter- (Forte.)
utbildning kunna insättas i mobiliserade förband. Nu är det visserligen sant,
att det under de närmaste åren finnes en viss tillgång på aktivt befäl, som
överföres till övergångsstat. Men detta befäl är ju avsett att bereda möjlighet
till uppsättande av ett par reserv-fördelningar med begagnande av förut
utbildat manskap. Tillgången på sådant manskap blir så stor, att den ej pa
långt när kan komma till användning vid de förband, som sålunda avses att
skapa. Dessa reservtrupper, vilkas uppsättande under viss tid framåt bebadas
i propositionen, hava emellertid intet som helst samband med den föreslagna
organisationen såsom sådan, d. v. s. sedan densamma blivit genomförd. Dessa
reserver äro uppbyggda helt och uteslutande pa kvarlevorna av var nuvarande
härordning, som ju skall försvinna, och de äro dömda att inom kort försvinna
med denna, ja, försvinna så snart, att det knappast synes lönt att vidtaga
de organisationsåtgärder, som äro förknippade med deras uppsättande. Svårigheterna
härvidlag måste givetvis bli högst betydande. _ Varför regeringen finner
dessa reservtrupper behövliga just nu under de närmaste aren, det framgår
icke av propositionen. Äro de nödvändiga nu, då det anses, att läget
verkligen skulle kunna medgiva en nedskrivning under vad som föreslås i propositionen,
ja, då synes det väl vara än större skäl att säkerställa en lika omfattande
krigsberedskap för en framtid, där förhållandena icke kunna överskädäs
Den
bristande omsorgen om landsförsvaret tager sig även uttryck i slopandet
av det självständiga kavalleriet.. Jag hade redan föregående år tillfälle
att både motionsvis och reservationsvis i utskottet framlägga de skäl, som tala
mot en sådan åtgärd, och jag skall nu därför inskränka mig till att framhålla,
att världskrigets erfarenheter ingalunda lämna något stöd för den uppfattningen
att det självständiga kavalleriets uppgifter och betydelse skulle
hava minskats. Särskilt framträdande bliva det självständiga kavalleriets
uppgifter vid krigföring i svensk terräng och under i vårt land radande klimatiska
förhållanden, vilka försvåra eller rentav omöjliggöra flygvapnets övertagande
av det självständiga kavalleriets alla uppgifter.
Till lantförsvaret höra också de för kustförsvaret avsedda bada grenadjärregementena.
Dessa skola enligt denna proposition indragas, och de truppförband,
som enligt propositionen avses att träda i deras ställe, kunna icke på
ett tillfredsställande sätt tillgodose behovet av skydd för flottbaserna och för
landets huvudstad, detta desto mindre som även artilleribesättningen i vara kustfästningar
beskurits på ett synnerligen betänkligt sätt.
I fråga om de för lantförsvaret föreslagna engångskostnaderna synes det mig
anmärkningsvärt, att materialanskaffningen för de nu ifrågasatta fyra arméfördelningarna
och övriga trupper icke ansetts kräva större kostnader, än som
för detta ändamål krävdes för de av föregående års riksdags försvarsutskott
föreslagna tre arméfördelningarna och övriga trupper. Den modernisering av
utrustning och beväpning, som kan åstadkommas, torde därmed komma att begränsas
utöver vad som kan anses riktigt och nyttigt.
Mot organisationen av lantförsvaret måste riktas den allmänna anmärkningen,
att infanteriet i verkligheten berövas sin ställning såsom härens huvudtruppslag.
över infanteriet har indragningarna gått hårt fram genom kaderbeskärning och
genom minskning av utbildningstiden, detta vapenslag, som dock obestridligen
är den svenska fälthärens viktigaste vapenslag. Därom äro ju alla sakkunniga
ense.
Jag ber. herr talman, att därefter få övergå till att helt kort nämna nagra
Nr 17.
8
Onsdagen den 4 mars f. m.
propo- 0r<^ °m„ sJÖförsvaret. Jag upptager därvid endast den viktigaste frågan, nämlisitionerna
&en fragan om sjökrigsmaterielens ersättande. Motiveringen till försvarsminim
50 och 51. sterns förslag till ersättningsbyggnader för flottan är typisk för regeringens
(Forte.) sätt att behandla hela försvarsfrågan. Det är ju allom bekant, och därom torde
knappast någonting härifrån behöva sägas om den oerhörda grad, i vilken flottans
nybyggnadsfråga blivit försummad. Intet är gjort under nära sex år.
Fartyg hava utrangerats, men några nya hava icke kommit i stället. Till
grund för vår sjökrigsmateriel lägger sålunda försvarsministern en till ytterlighet
reducerad sjöstyrka. Man vill ju då gärna tänka sig, att försvarsministern
avsåg att vidmakthålla denna styrka. Nej, ingalunda! Förfallet kommer
enligt hans förslag att fortgå. Enligt vad hans eget förslags beräkningar
giva vid handen skulle flottans sammansättning, sedan de nuvarande jagarna
och mindre kryssarna blivit ersatta, som han säde, med andra kraftigare fartyg;
årligen kosta nära 13 /2 miljoner kronor. Detta belopp nedbringar emellertid
försvarsministern på en sida i sin motivering till 7,1 miljoner kronor, eller till
det belopp, som^ ingår, i marinförvaltningens plan för nybyggnad av de fartyg,
som förra årets riksdag beslutade. Således, när man läser denna motivering,
synes det .uppenbart, att försvarsministern vill komma ner från 13 Vt miljoner,
till 7,1 miljoner kronor. Vad det betyder förstår envar, om man betänker
att livslängderna för fartygen beräknas till 12, 16 och 20 år allt efter olika
fartygstyper. Men hur skall han då kunna komma ner till 7,1 miljoner kronor
från sina egna. 13 Vs miljoner kronor? Jo, först ökar han livslängden på fartygen,
ehuru livslängderna a fartygen äro vedertagna och så gott som internationellt
fastställda. Men det räcker inte. Då utesluter han helt enkelt alla ersättningsbyggnader
för pansarfartygen, och kommer då ner till en siffra på
7,3 miljoner kronor. Men härmed är han ändå inte framme vid 7,1 miljoner
kronor. Då förmenar han sig kunna reducera byggnadskostnaderna med 3 Z,
och sa är trollkonsten färdig; försvarsministern har fått sina 7,1 miljoner kronor
och kommit, dit han ville komma. Det finns väl inte någon, som läser dessa
märkliga sidor, 209 och 210, i den kungl. propositionen — jag rekommenderar
dessa sidor till kammarens ärade ledamöters genomläsning — som icke har
svårt att följa med en så fullständigt omöjlig logik. Antingen skall flottans
sammansättning vara sådan, som försvarsministern anser, att den skall vara,
men då måste nybyggnadsanslaget utgöra 13 V2 miljoner kronor, eller också skall
iiybyggnadsanslaget vara 7,1 miljoner kronor, men då får försvarsministern en
hälften så stor flotta. Jag sade nyss, att försvarsministern kom och ville komma
till 7,1 miljoner kronor. Det var dock inte ett fullt adekvat uttryck. Han finner
visserligen detta belopp väl motiverat, och han anser, att det inte ur kostnadshänsyn
torde böra avvisas, men anser, att någon anledning för statsmakterna
icke förefinnes att nu fatta något beslut och binda sig i denna del. Det behöves
icke förrän 1927. Detta var den vackra upptaktens snöpliga final i denna del
av den Kungl. Maj :ts proposition, som bär namnet för svar sväsendets ordnande.
Fortsätta vi länge på samma sätt, sluta vid med en flotta utan fartyg.
Beträffande flygväsendet fasthåller propositionen i stort sett vid ett gemensamt
flygvapen. Försvarsministern ingår.icke på flygvapnets organisation i
andra länder, utan han säger, att han därvidlag åberopar, vad som förekommer
i den ^ proposition, som framlades vid förra arets riksdag. Försvarsministern
har sålunda icke ansett det vara lönt eller värt att beakta den tendens, som
under det gångna året varit accentuerad, nämligen uppdelningen av flygväsendet
på två delar.
Herr talman, man bedrar sig själv, om man invaggar andra i sorglöshet. Det
är något, som går .igenom hela denna proposition. Man har fastnat i slagord och
förutfattade meningar. Vi ödelägga vår försvarsorganisation. Vi stryka ett
streck över trehundraang tradition. Vi sammanslå halvor från två olika rege
-
Onsdagen den 4 mars f. m.
9 Nr 17.
menten till ett. Vi nedlägga fästningar. Man underlåter att öva stora delar av
vår vapenföra manliga ungdom, och dem, som skola övas, ger man en otillräcklig
utbildning. Man vägrar anslag åt det frivilliga skytteväsendet, och om
detta verk, som den kungl. propositionen utgör, fäller man själv och vågar fälla
det omdömet, att det gjorts med sådan aktsamhet, att det hos den övervägande
delen av vårt folk bör kunna ingiva och orubbad bevara en känsla av trygghet.
Ja, det är möjligt, att förslagets upphovsmän kunna ingiva sina meningsfränder
denna känsla av trygghet, men säkert är att detta förslag, om man
lyckas få det antaget av riksdagen, kommer att ingiva stora grupper av medborgare
en stark känsla av otrygghet. Att i en tid, då motsättningarna mellan
folken äro större, tvistefrågorna äro flera, och den allmänna oron i vår världsdel
större än på mjmket länge, skrida till ett nedbrytande av försvaret efter
dessa linjer, efter vilka försvarets effektivitet blir relativt mycket mindre än
de inbesparade kostnaderna, det är icke något som ingiver trygghetskänsla, och
statsministerns mening att besparingarna skola frigöra de produktiva krafterna
bygger på en missuppfattning. Produktion, verksamhet och arbete trivas endast
i ett samhälle, där känslan av trygghet mot yttre fridstörare är levande och
stark.
Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman!
Jag finner det vara av intresse för den efterföljande diskussionen att jag redan
nu upptager till granskning några av de synpunkter, vilka besjälat den kritik,
som herr Lindman nu har riktat mot den socialdemokratiska regeringens försvarsproposition.
Herr Lindmans första fråga om de grundläggande utgångspunkterna för uppgörandet
av propositionen kan jag besvara på det sättet, att de ha varit helt
andra, än de som herr Lindman antog. Det har icke alls varit på det sättet,
att man utan vidare har försökt finna en kostnadssumma, inom vilken man
sedan kunde arrangera en viss försvarsorganisation. Det angives redan i statsministerns
anförande, att man ur våra synpunkter har undersökt uppgifterna
för rikets försvar och att denna undersökning, som självklart framför allt har
tagit hänsyn till vårt utrikespolitiska läge, fört oss till den övertygelsen, att
även ett försvar inom de gränser, som föreslogos i fjol av försvarsutskottet, icke
skulle äventyra vårt lands självständighet, utan vara tillräckligt för fyllandet
av riksförsvarets uppgifter. Efter den undersökningen skulle man självklart
ha kommit till det resultatet, att alltså det förslag, som försvarsutskottet i fjol
framlade, i år kunde upprepas. Det har emellertid även varit andra hänsyn,
som inverkat vid utarbetandet av propositionen, och dessa hänsyn angivas också
tydligt i statsministerns anförande, när det där utsäges, att man har velat finna
ett förslag, bakom vilket man kunde ställa en så stor del som möjligt av det
svenska folket och den ojämförligt största delen. Regeringen har. fastän den
för egen del anser, att en försvarsorganisation inom ramen av vad försvarsutskottet
i fjol föreslog är tillräcklig, dock velat utöver detta gå till mötes
även de folkgrupper inom nationen, som förmena att ett större mått av försvarsanstalter
ännu så länge måste anses nödvändiga. Jag tror inte, att det
finnes någon anledning till klander mot en regering, som så förfar. Jag tror,
att det i stället måste anses vara berömvärt, om man — i stället för att fullfölja
den gamla metoden under högerregimen i vårt land vid lösandet av försvarsfrågor.
d. v. s. att stick i stäv mot den bestämda uppfattningen hos majoriteten
inom folket genomdriva förslag — vill försöka att så lägga sina förslag, att
den försvarsorganisation, som slutligen kommer till stånd, icke blott är tillräcklig
för sina uppgifter utan också får den extra styrka, som ligger i en
förankring hos folket, ligger i ett medvetande hos folket, att man dock vid
denna organisations uppgörande icke har försökt pålägga folket onödiga bördor.
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17.
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Onsdagen den 4 mars f. m.
Från dessa utgångspunkter har organisationen uppgjorts, och sedan den uppgjorts,
hava kostnaderna beräknats. Man har därefter funnit, att den organisation,
utökad i jämförelse med utskottets förslag i fjol, som har blivit uppgjord,
stannat vid en kostnadssumma på 105 miljoner kronor. Att man fått just
den summan beror helt enkelt därpå, att den representerar just kostnaderna för
den av oss såsom lämplig ansedda organisationen. Märkvärdigare är det icke.
Om man vill använda den sortens argumentation, som herr Lindman här söker
driva, kan man självklart till varje förslagsställare i försvarsfrågan ställa den
fragan. varför just den summan? Varför just, enligt 1914 års härordningsförslag,
182 miljoner kronor, varför just provisoriets summa på 138 miljoner kronor,
varför just högerns fjolårsförslag på 139 miljoner kronor etc. Det är alldeles
uppenbart, att det, om man vill, finnes rika tillfällen att vid en sådan här diskussion
framkomma med insinuationer. Jag tror dock inte, att man vinner en
god prövning genom sådana metoder.
När sedan herr Lindman frågar, huruvida det till grund för utarbetandet av
regeringens förslag har legat några strategiska beräkningar, som skulle visa,
att vi för vårt försvar kunna vara tillfredsställda med fyra arméfördelningar,
kan jag endast svara, att det, vid sidan av den fredsorganisation, som föreligger
i regeringens här framlagda proposition, självklart också finnes utarbetad
en krigsorganisation. Självfallet har denna krigsorganisation varit underställd
de militära myndigheterna. Då emellertid dessa saker äro utav en förtrolig
och,strängt hemlig karaktär, kan väl knappast någon begära, att jag här skall
ingå på det kapitlet.
Däremot skall jag naturligtvis gärna medgiva, att lika litet som de militära
myndigheterna givit sitt understöd åt de förslag, som föreligga i propositionen,
lika litet hava de givit sitt understöd åt den krigsorganisation, som är byggd på
detta förslag. Därmed kommer jag in på frågan om de militära myndigheterna.
Det sades i högerpressen när försvarspropositionen framlades — och det har
bär upprepats av högerns ledare — att de militära myndigheterna av regeringen
behandlats såsom luft; man hade icke tagit hänsyn till deras mening. Detta är
icke sant. De militära myndigheterna ha blivit hörda. De ha för sitt bedömande
av hela vårt läge och vårt behov av försvarskraft haft helt andra utgångspunkter
^ än de, som vi ha haft. Deras uppfattning om det utrikespolitiska
läget står i ganska bestämd motsättning till den uppfattning, som, tror
jag, hyses av en övervägande del av dem, som använda det civila omdömet vid
betraktandet av dessa ting. Det är självklart att man, om man utgår ifrån så
olika utgångspunkter, måste komma till olika resultat rörande vad som bör följa
av ett bedömande, och det är också klart att, om de militära myndigheterna lägga
synpunkter på våra försvarsbehov, som icke på något sätt väcka genklang hos
oss, deras synpunkter icke kunna vara avgörande för de förslag, som av oss
framläggas.
Vad jag har sagt i yttrandet till statsrådsprotokollet är, att jag icke finner
det nödvändigt att upprepa de invändningar, som kunna göras, och som tidigare
gjorts, mot de militära myndigheternas uppfattning. Man känner vid detta lag
ganska väl både argumenten och motargumenten. Jag har tillagt: »De av
myndigheterna framställda förslagen om utökningar av den föreslagna organisationen,
har jag icke ansett mig kunna upptaga. I vissa detaljer ha myndigheternas
yttranden föranlett justeringar av det dem underställda förslaget.»
Detta är intet avvisande av de militära myndigheternas mening såsom ingenting
betydande, det är tillgodogörande av den militära sakkunskapens uppfattning,
i den utsträckning, som vi kunna förena med våra allmänna synpunkter
på vårt läge, och jag tror mig vara berättigad att säga, att det utarbetade förslaget
i sina detaljer har hestäints av den militära sakkunskapen inom ramen av
givna förutsättningar. Det har också varit mig ett nöje att kunna inregistrera,
Onsdagen den 4 mars £. m.
11 Nr 17.
att chefen för marinstaben i sitt yttrande förklarat, att inom den kostnadsram, Vld remiss av
som valts för marinen, kunna icke några förbättringar i förslaget åstadkommas, sUionerna
att det alltså i förhållande till sina kostnader representerar den största effek- nr 50 och 51.
tiviteten i militärt avseende, som överhuvud taget kan inom den givna kostnads- (Forts.)
ramen åstadkommas. Då frågar jag mig: finns det någon i denna kammare,
undantagandes kanske dess militära ledamöter •— dock knappast heller dessa
ledamöter som i fjol anslöto sig till högerns förslag — finns det någon som för
sin ståndpunkt kan åberopa den militära sakkunskapen i den meningen, att han
har framställt förslag, som tillgodoser vad de militära myndigheterna anse för
försvaret av vårt lands självständighet vara nödvändigt? Jag behöver endast
ställa frågan. Allt veta, att ingen kan åberopa sig på de militära myndigheterna
i detta avseende, icke herr Lindman, icke någon annan representant för något
parti i denna kammare, och heller icke den regering, som i fjol försökte åstadkomma
en lösning av försvarsfrågan. Det kan ju ha sitt lilla intresse, när
man här gör ett särskilt nummer av att regeringen skulle ha behandlat de militära
myndigheterna som luft, att anföra, vad min företrädare i ämbetet, herr
Tryggers försvarsminister, sade om de militära myndigheternas yttranden. Han
omförmälde, att det hade från generalskommissionens sida framställts åtskilliga
erinringar beträffande såväl utbildningstiden för de värnpliktiga som organisationens
omfattning m. m. Han fortsatte: »I de flesta fall har jag emellertid
icke ansett mig kunna taga hänsyn till ifrågavarande erinringar, utan hava
desamma därför från min sida endast kunnat föranleda vissa smärre jämkningar
i det uppgjorda förslaget.»
Om herr Lindman lägger detta uttalande vid sidan av mitt uttalande till
statsrådsprotokollet, skall han finna en nästan förunderlig överensstämmelse i
behandlingen vid de båda tillfällena av de militära myndigheternas yttranden.
Efter detta försök att mera allmänt besvara ett par av huvudpunkterna i herr
Lindmans anförande skall jag följa herr Lindman på hans vandring genom propositionen
och dröja vid några av de anmärkningar, som gjordes.
I avseende å herr Lindmans påstående, att värnplikten icke längre är allmän,
måste jag göra den invändningen, att anmärkningen varken sakligt eller formellt
är riktig. Värnplikten är, enligt det förslag som föreligger, alltjämt
allmän. Vad som har skett är. att man från utbildning till fredstjänst och i
vissa fall från tjänstgöring under krig har fritagit vissa grupper av de värnpliktsskyldiga.
Detta är vad som sker redan enligt nu gällande värnpliktslag.
Även enligt nu gällande värnpliktslag befrias vissa grupper från inskrivning
och därmed från all tjänstgöring. Andra grupper kunna under vissa förhållanden
befrias från tjänstgöring under fred. En viss kontingent uttages för militär
utbildning. En annan kontingent uttages för huvudsakligen handräckningsarbete.
Vad som sker enligt det nu föreliggande förslaget är, att man med tilllämpar,
de av samma principer förändrar storleken av de grupper som befrias,
de som uttagas till militär utbildning och de som uttagas för utförande av huvudsakligen
handräckningsarbete. Inom ramen för den föreslagna organisationen
har det icke varit möjligt och heller icke rimligt att fortsätta en uttagning
av värnpliktiga enligt samma grunder som sedan 1914. En ändring skulle för
övrigt helt visst hava varit nödvändig redan på den grund, att det befunnits,
att de för 1914 års härordning fastställda uttagningshestämmelserna gjort, att
man tillfört även den vapenföra delen av de värnpliktiga element, som visat sig
kroppsligen så svaga, att mycket omfattande hemförlovningar ha måst äga
rum, sedan inställelse till övning har skett. Men bestämmande har nu varit en
annan synpunkt, nämligen att anpassa den utbildade värnpliktiga kontingenten
efter de behov av stridskrafter, som nu kunna anses behövliga och i förhållande
till den organisation, som i övrigt upprättas. Därvid har befrielse från värnpliktens
fullgörande i fredstid skett även för de grupper, som hittills uttagits
Nr 17. 12
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av såsom icke vapenföra, och handräckningsarbetet har överflyttats till den vapensitionerna
t.0 ra S^ppen, varav en tredjedel utför detta handräckningsarbete samtidigt som
nr 50 och 51. den erhaller en viss grundläggande utbildning. Förändringen ligger sålunda i
(Forts.) förhållande till nu. väsentligen i befrielse för de icke vapenföra från tjänst
göring
i fred man bibehåller för dessa en tjänstgöringsskyldighet i så måtto,
att de fortfarande inskrivas och rullföras och skola vid behov kunna inkallas och
användas. Huruvida den föreslagna anordningen möjliggör ett uttagande av
iolkets hela. iörsvarskraft, är ett spörsmål som icke kan besvaras, om man
inte känner i vilken situation man tror, att ett sådant behov föreligger. Det är
självklart, att ingen organisation av värnplikten, inom de möjligheter vi ha i
vart land, medger vid en överraskning ett tillräckligt snabbt uttagande av folkets
hela iörsvarskraft. För ett sådant uttagande måste man alltid förutsätta
en tid, da det möjliggöres att organisera hela denna Iörsvarskraft. Vårt förslag
maste självklart i detta hänseende förutsätta en längre tid än en organisation
med större kadrer och en .längre utbildningstid. Självklart räknar det föreliggande
^förslaget med möjligheten att kunna uttaga vår hela försvarskraft, men
hela var syn på vårt militärpolitiska läge gör, att vi våga tro att även med en
mindre, uttagning av folkets försvarskraft det nödvändiga värnet för vår
neutralitet och för vår självständighet skall kunna upprätthållas. Självklart
kan emellertid, därest den lmjekontmgent, som nu erhåller utbildning, uttages
och skulle visa sig otillräcklig, en fortsatt utbildning av den ersättningsreserv,
som erhållit sin första.. utbildning., äga rum, vilket möjliggöres därigenom, att
man räknar med, att sådana uppgifter, som i fred fyllas av denna ersättningsreserv,
skola i händelse av mobilisering omhändertagas av de icke vapenföra
varigenom ersättningsreserven frigöres för den fortsatta utbildningen och för
eif insätttande i linjearmén.
Nu säger herr Lindman, att organisationen icke möjliggör ett tillgodogörande
ens av den kontingent, som kan därinom utbildas. Varpå herr Lindman
stöder detta påstående är mig ej bekant. Såvitt jag känner från mina konferenser
med militära medarbetare, är det beräknat, att den kontingent, som kan
uttagas inom organisationen, också kan tagas i anspråk vid behov.
. Beträffande en annan anmärkning, nämligen om regementsövningarna, skall
jag be att få anföra ett par siffror. Anmärkningen gjordes i mycket''skarp
form, och. det talades om, att — om jag inte hörde fel — en officer hädanefter
aldrig skulle få se ett verkligt krigsorganiserat förband. Det är självklart,
att med den begränsning av linjekontingenten, som äger rum, och med
inskränkningen av repetitionsövningarna från tre till två, det blir en mindre
styrka under regementsövningarna än det varit hittills. Att det nu framlagda
förslaget skulle vara särskilt ogynnsamt i detta avseende, tror jag mig dock
kunna bestrida. Jag har här en jämförelse mellan olika förslag och möjligheter
att uttaga.. folk till. regementsövningar. Denna jämförelse visar, att
under det 1924 års proposition räknade med en repetitionsövningskontingent
på 1,300 man, det.folkfrisinnade förslaget i fjol med en kontingent på 1,200
man, försvarsrevisionens. majoritet med en kontingent på 1,000 man, så kan
också enligt det nu föreliggande förslaget vid regementsövningarna erhållas en
styrka på över 1,000 man.
Beträffande övningstiden tror jag, att jag vågar avböja diskussion. Den
diskussionen fördes ganska utförligt i fjol, den har förts under hela valrörelsen,
och
den längre övningstiden äro redan, jag skulle vilja säga till leda upprepade.
Jag skall emellertid, innan jag lämnar området för de värnpliktiga, också
anföra en annan siffra. När man nu framställer detta förslag såsom ett förslag,
vilket i förhållande till tidigare framkomna förslag ger en relativt hög
kostnad men en mycket ringa effektivitet, vill jag säga, att vad som själv
-
Onsdagen den 4 mars f. in.
13 Nr 17.
klart vid bedömandet av ett försvarsförslags effektivitet är av mycket stor betydelse,
är antalet av det manskap, som erhåller utbildning och som sålunda
är användbart för militära uppgifter. Om jag gör en jämförelse mellan 1924
års proposition — så mycket hellre som ju den s. k. Vennerstenska reservationen,
vilken byggde på propositionen och kring vilken högern i fjol samlade
sig, representerar även högerns ståndpunkt, kanske med undantag för herr
Lindman, som ju har i det fallet ställt sig såsom ledare ett stycke framför
sina trupper — och nu föreliggande förslag, så finner jag att, under det att
enligt 1924 års proposition den linjeinskrivna kontingenten utgjorde 53 procent
av de inskrivningsskyldiga, så sjunker antalet i det föreliggande förslaget
till 40 procent. De till ersättningsreserven uttagna voro 12 procent av de inskrivningsskyldiga
i fjolårets förslag och äro 16 procent enligt det föreliggande
förslaget. Som herrarna finna är skillnaden mellan det förslag, som i
fjol framlades inom ramen av den nuvarande kostnaden, och detta förslag, som
representerar en årlig organisationskostnad av 42 miljoner kronor mindre, i
fråga om möjlighet att uttaga de värnpliktiga och giva dem utbildning, icke
av sådan art, att man kan säga, att detta förslag i förhållande till sina kostnader
ger mindre än fjolårets förslag. Man skulle snarare kunna föra det
motsatta resonemanget.
I fråga om begränsningen av kadrerna skall jag här endast påpeka, att den
minskning, som skett i jämförelse med fjolårets utskottsförslag, sammanhänger
med den förändring, som gjordes inom infanteriregementena, vilka under rekrytskolan
organiseras enligt utskottsförslaget på sju och enligt det föreliggande
förslaget på sex kompanier. Detta har medfört den begränsning i
kadrerna, som herr Lindman omnämnt, men hela antalet officerare, underofficerare
och manskap är ju, om man tager hela infanteriet eller hela armén, i
förhållande till utskottsförslaget i ganska betydande grad utökat. Armékadern
är anpassad endast för utbildning i fred på samma sätt som har skett
vid alla andra hittills framlagda förslag. Beträffande flottan har däremot —
även i det föreliggande förslaget — kadern beräknats efter mobiliseringsbehovet.
Motivet är, att man anser sig böra ha de i första linjen liggande fartygen
fullt stridsberedda och ha möjlighet att omedelbart giva dem en fullständigt
utbildad bemanning. Beträffande armén liar man aldrig utgått ifrån att beräkna
kadrerna efter mobiliseringsbehovet; men de här för fredsutbildning beräknade
kadrerna medge i förhållande till organisationen en utsvältning vid
mobiliseringstillfälle. Det är riktigt, att de reservtrupper, som antydas i motiveringen
och som avse möjligheten att uppsätta två reservfördelningar, uteslutande
hänföra sig till de övertaliga officerarna och underofficerarna och det
övertaliga underbefälet, liksom det räknas med de redan utbildade värnpliktiga
klasserna. Det är sant, att dessa reservtrupper inte kunna på det sättet
anses tillhöra själva organisationen att de komma, när organisationen är fullt
genomförd, att fortfarande bestå. Övergångsstaten minskas, denna personal
försvinner efter hand, men vad som mera är en förtjänst än ett fel hos förslaget
är, att under den övergångstid, som många betrakta såsom oviss och
osäker, ha vi, utöver den möjlighet till försvar, som ligger i den organisation,
som alltjämt upprätthålles, också tillgång till en sådan utsvällning, som kan
ske genom användande av den övertaliga personalen för organiserandet av de
två reservfördelningarna.
Då invänder herr Lindman — vilken, om dessa reservfördelningar icke funnits,
antagligen skulle ha klagat alldeles särskilt över hur oroligt det var, att
man inte under övergångsperioden, till dess förhållandena i världen hunnit
klarna, hade tillgång till sådan reserv — att om man vill behålla reservfördelningarna
under den period, som regeringen anser så fredlig, varför skall man
då inte organisera dem för framtiden, för de kommande oroliga perioderna.
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och Öl.
(Forts.)
Nr 17.
14
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av Det är självklart en missuppfattning från herr Lindmans sida, om han tror,
sMonerna regeringen har menat, att vi nu ha under viss tid att motse en relativt lugn
nr 50 och 51. Period, varunder vi kunna inskränka våra försvarsanstalter, men att därefter
(Forts.) kommer att följa oroliga tider, som nödvändiggöra en ny försvarsorganisation
med ökning av försvarsbördorna. Givetvis menar regeringen icke blott, att
vi närmast ha att motse en tid av fred, under vilken vi kunna göra
vissa begränsningar, utan också att den därefter följande perioden skall
bli en period — åtminstone hoppas vi det -— av mera stabiliserad fred
och med större möjligheter att hålla en begränsad försvarsorganisation. Men
det är självklart, att om man medger, att överblicken är begränsad, måste
man också taga hänsyn till att under denna första period det stabila läge möjligen
icke kan uppnås, som kan tillfredsställas med den föreslagna organisationen.
Då finns det under denna tid, herr Lindman, möjligheter att bygga en
reservorganisation, som kan ersätta den reservorganisation, som avvecklas allt
eftersom övergångsstaten slopas. Det finns icke någon anledning att tillvita
regeringen att hava fört ett så barnsligt resonemang, som tydligen herr Lindman
tror vara fallet eller som han åtminstone vill låta folk tro.
I fråga om ett par andra detaljer skall jag icke yttra mig. Diskussionen om
kavalleriets behövlighet är en diskussion, som kan föras i det oändliga. Jag
kan i detta fall inkassera den auktoritet, som kan ligga hos den förra regeringen.
vilken liksom den nuvarande föreslog kavallerifördelningens slopande.
Jag kan också använda mig av min företrädares auktoritet i fråga om infanteriet
i kustfästningarna, som i fjolårets proposition tänktes organiserad på
samma sätt som i den nu föreliggande propositionen. Den enda ändring som
skett är, såvitt jag förstår, en förbättring, enär enligt detta förslag infanteriet
förlagts i Karlskrona även i fredstid och får sin utbildning i fästningen, under
det att fjolårets förslag avsåg förläggning i Växjö, alltså på betydande avstånd
från fästningen, där det skulle utgöra besättning.
Beträffande engångskostnaden, som var en särskild anmärkningspunkt, skall
jag endast för herr Lindman påpeka, att den i propositionen upptagna summan
representerar det belopp, som föreslogs av de socialdemokratiska representanterna
i försvarsrevisionen. Att den summan kvarstår oförändrad betyder
emellertid, att en högst betydande ökning i engångskostnaderna skett.
Ty såväl i fjol som i år har Kungl. Maj :t föreslagit rätt betydande belopp,
avseende just sådana anskaffningar, som voro upptagna inom ramen för engångskostnaderna.
Alltså föreligger här en faktisk utvidgning, även om summan
är densamma, därför att det redan har beviljats och säkerligen kommer
att av årets riksdag beviljas belopp, som gör att anskaffningsmöjligheterna bli
väsentligt större än som i- våra tidigare förslag beräknats.
Så kommer jag till det särskilt »ologiska» och »svaga» kapitlet om flottans
ersättningsbyggnad. Min ståndpunkt vid behandlingen av vår försvarsfråga i
det nya läge, som uppstod efter försvarsrevisionens tillsättande, har från början
varit, att det borde ske en förskjutning till flottans förmån inom försvarsorganisationen.
Min ståndpunkt har också varit, att flottan kräver, särskilt
på grund av de försummelser, som under åren efter kriget ägt rum, en ganska
betydande nybyggnad, om det överhuvud taget skall vara en flotta och inte
bara en organisation på papperet. Jag har därför i fjol gentemot de frisinnade
givit mycket starka uttryck för min uppfattning om nödvändigheten
av att ett nybyggnadsanslag så fort som möjligt beviljades. Jag har velat
i propositionen ytterligare understryka min uppfattning om nödvändigheten
av ett fullföljande av nybyggnaderna, icke blott i den omfattning som möjliggöres
genom fjolårets riksdagsbeslut utan i ökad omfattning. Det finns emellertid
en synpunkt, som blir avgörande, när jag skall försöka komma fram
till ett fixerat förslag, och det är, att jag anser de anspråk, som framställas
Onsdagen den 4 mars f. in.
15 Kr 17.
från de marina myndigheternas sida, orimliga redan ur synpunkten av möjligheten
att tillgodose dem. Enligt ett uttalande, som nyligen gjorts av chefen
för marinförvaltningen, skulle, enligt hans uppfattning, för den närmaste tioårsperioden
krävas ett nybyggnadsanslag av 205 miljoner kronor, fördelade
med över 20 miljoner kronor per år. Jag är fullkomligt övertygad om, att
ett sådant förslag, framlagt för svenska riksdagen, icke skulle komma att tagas
på fullt allvar. Man skulle anse, att det var en sådan disproportion mellan
vad som begärdes och vad man kunde komma ut med, att det knappast
ens lönade sig diskutera det framlagda förslaget. Jag tror emellertid, att å
andra sidan det finnes i riksdagen tillräcklig förståelse för behovet av förnyelse
av flottans fartygsmateriel, för att man skall med rimliga anspråk
kunna komma till ett för flottan mycket gott resultat.
Jag har gjort vissa beräkningar. Om jag beräknar en förnyelse av den kustflotta
— den enda som kan läggas till grund för beräknande av förnyelsebehovet
som föreslagits av Kungl. Maj:t, så skulle jag komma till en kostnad
av något över 11 miljoner kronor per år, under förutsättning att förnyelsen
sker för fartyg med samma typ och för samma kostnader som
de nuvarande fartygen representera. Det är emellertid tämligen uppenbart, att
en sådan förnyelse icke kan äga rum enbart med hänsynstagande till antalet
fartyg utan också till de erfarenheter beträffande materielens art, som gjorts
under de senare åren, och att därför ett ersättande av fartyg typ för typ icke
kan äga rum, utan man måste ersätta med nya typer och enligt de marina
myndigheternas uppfattning i allmänhet med starkare typer. Vi ha ju i det
fallet ett tillräckligt talande exempel, när det föreslagits en ersättning för de
nuvarande jagarna med en ny jagartyp, godkänd av riksdagen i fjol, som representerar
en kostnad ungefär dubbelt så stor, som den nuvarande typens.
Om man vid ersättningsbyggnader tager hänsyn till nämnda erfarenheter, kommer
man emellertid upp till en kostnadssumma på 13 miljoner kronor. Jag
anser även en sådan årlig anslagssumma för flottans ersättningsbyggnad vara
orimligt stor, och det gäller därför att söka sig fram till en möjlighet att på rimligare
sätt upprätthålla flottans effektivitet.
Jag har då vid de beräkningar, som gjorts och som sluta på ett årsanslag
på 7,100,000 kronor, utgått ifrån en möjlighet till förlängning av fartygens
livslängd och dessutom utgått ifrån, att man tills vidare icke skall beräkna
ersättning för pansarbåtarna. Jag tror inte, att de militära sakkunniga äro
så övertygade, som den amiral, som sitter på stockholmsbänkens främsta plats,
om att de tider, som man räknat med såsom livslängder för fartygen, äro
orubbligt fastslagna eller utgöra ett mått, som inte längre tål någon utsträckning.
Hur lång livslängd man kan beräkna för olika fartyg, beror självklart
på vilken förslitning dessa fartyg utsättas för, och vilka nya erfarenheter, som
kunna vinnas under en viss tid. Om vi t. ex. vore hänvisade till att i allmänhet
använda vår fartygsmateriel sa som under neutralitetsvakten under
kriget, så är . det tämligen uppenbart, att den angivna livslängden skulle vara
den högsta tillåtna och kanske till och med vara för högt tilltagen. Om man
däremot räknar med såsom sannolikt, att flottans fartyg väsentligen komma
att användas för övningsändamål, är det uppenbart, att dessa livslängder icke
blott kunna anses tillräckliga utan även tåla en utökning. Jag har tillåtit
mig under vissa förutsättningar räkna med en utökning för iivervattensfartyg
med 25 procent av den angivna livslängden och för undervattensbåtarna från
12 till 13 år. Jag har med sådan ökning av livslängden och med uteslutande
av ersättning för pansarfartygen kommit fram till den angivna siffran. Att
pansarfartygen undantagits vid beräknandet beror på, att man från försvarsrevisionen.
s och riksdagens sida, och, såvitt jag förstår, med gillande även av
högerpartiet, ställt sig på den ståndpunkten, att frågan om ersättning för
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17. 16
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av pansarfartygen tills vidare skall vara en öppen fråga. Det är tills vidare eu
sitionerna öPPen fråga, om man skall bygga pansarfartyg eller om man skall ersätta
nr 50 och 51. pansarfartygen med en för våra försvarsuppgifter bättre lämpad materiel.
(Forts.) Det är självklart, icke förnuftigt att för dessa fartyg beräkna en ersättning,
innan man gjort klart för sig, huruvida ersättningen skall ske eller i vilken
form den skall ske. För egen del har jag den uppfattningen, att inom den
föreslagna kustflottan måste en ersättning ske även för pansarfartygen, men
däremot kan jag ännu inte besvara frågan, huruvida den ersättningen bör ske
genom nytt byggande av pansarfartyg eller genom byggande av andra fartyg.
Detta påkallar en utredning, och jag förutsätter en sådan. Jag anser
därför, att man kan tills vidare räkna med en siffra på 7,100,000 kronor.
Men, säger herr Lindman, detta gör ändå inte försvarsministern, utan han
säger att det kan anstå till 1927 års riksdag med beslut i ärendet. Detta är
riktigt och det synes mig också förnuftigt. Genom fördelning av det anslag,
som fjolårets riksdag beviljat, komma vi under budgetåret 1926—1927 utan
vidare upp i .en årskostnad på 7,100,000 kronor. Det finnes sålunda enligt mitt
resonemang ingen möjlighet att riksdagen skulle före 1927 bevilja ett större
anslag än som utgår redan på grund av det redan fattade beslutet. Men jag
har ju heller ingen anledning, att i en sådan situation påkalla av årets riksdag
ett beslut, som för framtiden fastslår just denna summa som årssumma.
Genom att man redan får den kostnaden för budgetåret 1926—1927, så kan
det räcka, att 1927 års riksdag fattar slutlig ståndpunkt och bestämmer hur
stor kostnad som skall, utgå 1927—1928 och för de följande åren. Om den
summan blir de 7,1 miljonerna eller om den blir ett belopp, som är något högre
eller något mindre, det tilltror jag mig inte kunna nu avgöra, utan vill använda
mellantiden för en utredning, som skall tillräckligt visa, i vilken utsträckning,
som man kan behöva utöka det nybyggnadsprogram, som bestämdes av föregående
års riksdag. Jag har emellertid redan nu velat giva uttryck åt min
uppfattning att flottan behöver en ersättningsbyggnad i större omfattning än
den, som bestämdes av fjolårets riksdag, men att det beslutet kan fattas 1927
och. att .dessförinnan en utredning kan ske om lämpligaste sättet att göra den
utvidgning av nybyggnadsprogrammet, som jag håller för nödvändig. Jag
skulle tro, att de, som äro särskilda vänner av en förstärkning av vår flotta,
borde hålla mig räkning för att jag redan nu velat på det sättet rikta in
och arbeta för en större nybyggnad, när de ekonomiska möjligheterna föreligga.
Jag tror också, att jag kan säga, att flottans verkliga vänner borde
hålla mig räkning för att jag icke upptagit sådana förslag, som i fråga om kostnaden
skulle fullkomligt avskräcka riksdagen. Jag tror icke, att vi längre
kunna på den gamla vägen utföra någonting nyttigt. Jag tror, att vi mer än
någonsin äro borta ifrån den tid då de militära anslagskraven bara ställdes
så höga som möjligt i tro att man sedan åtminstone skulle få någonting ditåt,
och nu ha kommit in i en period, där det gäller att verkligen bestämma sig för
vad man anser vara nödvändigt och handla från den utgångspunkten.
I fråga, om flygväsendet har jag endast att säga, att jag har den övertygelsen,
som jag hade redan i fjol, att en enhetlig organisation är den bästa. De
ändringar, som företagits i försvarsutskottets förslag, avse endast att inom
ramen för en enhetlig organisation skapa bättre möjligheter att under fredsutbildning
och även under mobilisering ordna samarbetet mellan flygstridskrafterna
å ena sidan och armén och marinen å den andra.
Jag har, som sagt, velat redan från början på detta sätt taga upp några
av de av herr Lindman framställda anmärkningarna. Jag hyser naturligtvis
ingen förhoppning om att ha på något punkt lyckats övertyga herr Lindman,
men jag måste säga, att när jag strävat efter att få fram ett försvarsförslag,
som kan samla en majoritet i svenska riksdagen och åstadkomma en lösning av
Onsdagen den 4 mars f. in.
17 Nr 17.
försvarsfrågan, har jag aldrig vågat drömma om att ha herr Lindman på annan
sida än motståndaresidan.
Herr Herou: Herr talman! De som tro på den officiella lögnens betydelse
i samhällslivet bruka säga, att försvarsfrågan är en fråga över partierna. Det
vill då synas en smula egendomligt, att det enda, som vi egentligen dock allesammans
voro överens om vid fjolårets riksdagsbehandling av denna fråga,
var de olika förslagens dålighet. I dag har herr Lindman visat oss, hur betydelselös
den försvarsorganisation, som skulle bli en följd av ett antagande av
den kungl. propositionen, komme att bli. Det kan ju vara tänkbart, att den
frågan kommer att uppstå litet varstädes i de djupa leden, även bland dem som
hålla på, att försvarsfrågan är en fråga över partierna: Vad tjänar det under
sådana förhållanden till, att vi för en organisation, som icke har någon som
helst betydelse för det nationella försvaret, skola offra över 100 miljoner kronor
varje år?
Om nu herr Lindman var missnöjd med att något hade minskats av den
borgerliga militarismen, så skulle jag kunna anmäla en motsatt uppfattning,
d. v. s. att jag är missnöjd med allt som icke kommit bort av borgarnas militarism.
Regeringens ståndpunkt skulle sålunda ligga behagligt i medelproportionalen
av uppfattningarna.
Nu vill jag emellertid låta anstå med att ingå på propositionen, så långt det
rör organisationen av försvaret, tills vi få se, hur det ser ut efter utskottsbehandlingen.
Jag vill! dag endast taga upp några punkter, som mera höra ihop
med motiveringen i den kungl. propositionen.
Det var med stort intresse jag tog del av herr statsrådets och chefens för
försvarsdepartementet yttrande, att man hade tagit hänsyn till folkmeningen i
landet, när man hade gått att draga upp gränserna för den försvarsorganisation,
som föreslås i den kungl. propositionen. Hade herr statsrådet bara läst sitt
eget yttrande i fjol, då han trädde upp som den förste talaren i remissdebatten
om Trygger-regeringens försvarsproposition, så skulle han ha funnit, att han,
efter att först ha erinrat om de 50,000 arbetarna i arbetartåget, som år 1914
demonstrerade mot de militäristiska krav, för vilka den svenska högern och
Konungen mot folkviljan då gingo i elden, anförde — herr Hansson var då
oppositionsman och blott ledamot av kammaren —- att herr Trygger i fjol icke
var densamme som 1914, och han kallade honom den politiska spekulanten, som
försöker räkna ut, hur mycket han kunde få en vänstersinnad majoritet att
vara med om i fråga om statsfinansiclla och personliga uppoffringar för organiserandet
av rikets försvar. Det vill synas mig, som herr statsrådet i dag vore
inne på just de linjer, som i fjol uppkallade honom att säga, att herr Trygger
var en politisk spekulant. Därefter fick herr Trygger veta, att Trygger-regeringen
trots sin spekulation och trots sin intelligenta anpassning skulle få respass
av andra kammaren. _ .
Yi konstatera således, att den nuvarande regeringen, gudvarelov, höll jag pa
att säga, icke är alldeles okänslig för folkmeningen, för den vänstersinnade
majoriteten. Dess förslag får ju icke anses vara ett uttryck för dess innersta
mening, om man ser till motiveringen för förslaget, utan är ett uttryck för en
i valet tydligt uttalad folkmening. Om således herr försvarsministern i dag
skulle mötas av en herr Hansson, elak oppositionsman, så skulle denne säga,
att herrarna i regeringen varit politiska spekulanter, som luktat sig till hur
mycket de böra begära för att få vänstermajoritet för förslaget.
Nu är det ju så, att den nuvarande regeringens ställning är i det fallet bra
mycket tryggare, än herr Tryggers var. Den har tydligtvis en förnöjsammare
valmanskår och har därför kunnat räkna sig till en säkrare, majoritet. Den
opposition, som förekommer bär i dag, vare sig från herr Lindman eller från
Andra hammarens protokoll 1025. Nr 17. _ 2
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr IT. 18
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av undertecknad, kan icke hota med respass. Ja, de finnas nog också, som anse,
sitionerna att ^ ar en överloppsgärning att resa opposition mot ett förslag, som synes
nr 50 och 51. stödjas av folkmeningen, av folket i val. Men det bör dock bringas i erinring,
(Forts.) att den motvilja mot den borgerliga militarismen, som tog sig uttryck i arbetartåget
1914 och vid folkmötena då, den hade uppkommit mot en militarism, som
först år 1914 gick till en kostnad av 84 miljoner kronor, men det nuvarande
hatet och oviljan mot militarismen har nöjt sig, endels åtminstone, med anslutning
till den socialdemokratiska härordningen av i fjol, sådan den blev, efter
det den filats i försvarsrevisionen, i motionskvarnen och i särskilda utskottet
nr 2.
Vi måste nog bli på det klara med att det bedrivits en smula skoj med folkviljan
i landet, då den tagit sig sådana uttryck efter världskrigets antimilitära
erfarenheter. Det synes mig vara ett verk av en valkartell, som via de
positiva linjernas politik har drivit folkviljan att bevilja de nu begärda miljonerna.
Fram till år 1910 sade arbetareklassens förtroendemän: »Militarismen
är fosterlandsfiendernas lit. Tack vare den sitter fåtalet ännu vid makten och
styr landet mot avgrunden.» Eller ock sade de: »Överklassens Sverige vilja vi
icke försvara.»
Skarorna växte kring de synpunkterna, men då upptäckte man hypotesen
om de positiva linjernas taktik i kampen mot borgardömets militarism, och kring
denna ståndpunkt har man sedan dess drillat folkmeningen. Utvecklingen av det
programmet har besannat det gamla ordspråket: Om fan får ett finger, tar han
snart hela handen. Med lock och pock har folkmeningen drillats från ståndpunkten:
»ej en man, ej ett öre», till 60 miljoner kronor år 1911, 70 miljoner kronor år
1914, summa summarum 99 miljoner kronor år 1924 och 109 miljoner kronor
i runt tal nu eller, om man frånräknar vissa engångskostnader och räknar endast
summa summarum utgifter för de årliga organisationskostnaderna, någon
miljon billigare. Den enda tröst, som här kan ges oss, är den, att det är i alla
fall en minskning, om man tar hänsyn till det fallande penningvärdet. Men
det argumentet motväges av det budgetära och statsfinansiella läget, som motiverar
sparsamhet på en punkt som denna mera än någonsin förut.
Jag har således _den uppfattningen, att hade man bara mobiliserat underklassens
försvarsovilja och ovilja mot borgardömets militarism under alla dessa
år för rasering av denna militarism, så skulle i detta, nu en regering vilken som
helst varit tvungen att framlägga ett förslag, som vant mindre tyngande och
mera demokratiskt än det nuvarande socialdemokratiska förslaget.
Det bör anföras i detta sammanhang, att den kompromisspolitik, som förts,
har kommit stora medborgaregrupper att tröttna på valkampen. Man börjar
allt mera tala om valskoj. Jag tror, att valresultatet icke varit ett troget uttryck
för folkmeningen om försvaret, för den verkliga stämningen, utan jag är
övertygad om att oviljan mot den borgerliga militarismen är större, än folkmeningen
i val givit uttryck för. Man sade ofta i valrörelsen, att socialdemokratiens
bud från i fjol var ett maximum av socialdemokratiens försvarsvilja
och att det var ett bud, som icke kunde överskridas. Utvecklingen visar, hur
man nu skall tolka innebörden av den nuvarande försvarsministerns uttalanden
från i fjol. Då sade han, att socialdemokraterna sätta en ära i att gå från ord
till handling, när det gäller avrustning. Det måste uppfattas endast på ett
sätt, nämligen humoristiskt.
Det arbetande folket, som pressas av krigets bördor, vill säkert icke en gång
till luras ut i skyttegravarna för imperialistiska syften. Men därför, för att
det skall få makt att hindra detta, måste borgardömets militarism rivas sönder.
\ ärldskriget rev sönder frasen om att arbetareniassorna i kriget slogos för
fred, frihet och demokrati. Det har visat, hur riktig parollen: ingen solidaritet
med borgardömets militarism, har varit. Det är riktigt vad en soeialdemokra
-
Onsdagen den 4 mars f. m.
19 Nr i7.
fisk arbetareledare yttrade för ett par år sedan: »i världskriget finnes endast vid remiss av
en besegrad: det internationella proletariatet, och endast en segrare, den inter- proponationella
kapitalismen». ?»S50°oc™57
Den ståndpunkt, som många av herrarna i dag alls icke tyckas känna till, ^,orJgj
kommunismens ståndpunkt, den är ett fullföljande av den kamp, som socialdemokratien
förde, så länge den ännu var en revolutionär företeelse. Vi vilja
nämligen göra militarismen obrukbar för bourgeoisiens syften, och vi tro, att
folket en gång skall förstå, att det kan besegra herremakten. Ty det folket är
starkt, det tillhör det oumbärliga, och det är, som man sagt, dess fingrar, som
vila på avtryckaren. Det skall en gång förstå det dumma i att på befallning
av sina förtryckare gå ut och mörda sina klassbröder vare sig inom eller utanför
kartgränserna. Ännu behärskar dock bourgeoisien den militära apparaten,
och därför är vår ståndpunkt fortfarande: icke en man och icke ett öre åt militarismen.
Det är icke sant vad som uttalas i den kungl. propositionen, att Nationernas
förbund ger förhoppning om en internationell överenskommelse om avrustning.
Ja, vissa löften möjligtvis, men icke alls gärningar. Nog har det pratats tillräckligt,
men det avses väl därmed endast att lugna massorna, under det att
man fortsätter rustningarna. Det lämnas vissa meddelanden om hurusom ökning
av luftförsvaret i England pågår, hur man upprättar flygstationer vid
industricentra, anskaffar nya jättezeppelinare och 6—7 nya flygeskadrar och
uppställer bombavdelningar. Från Amerika berättas, att tidigare beviljad kredit
för byggande av flygskepp höjts från 23 till 34 miljoner dollars. Förslag
om industriens mobilisering vid krig finnes uppgjort. I respektive England
och Amerika harman ömsesidigt protesterat mot överskridande av Washingtonöverenskommelsen.
Från Japan berättas, att man bygger lätta kryssare och
stora U-båtar med oerhörd aktionsradie. I Frankrike inrättas en stor station
för bombflygskepp. Enligt den rapport, som undersökningskommissionen i
Tyskland avgivit, misstänker man till och med, att det avväpnade Tyskland
är på väg med kraftiga rustningar.
Vi göra således synnerligen klokt i att kallt och lugnt räkna med förhållandena
sådana de äro. Vi undkomma icke farorna genom att sticka huvudet i
busken, och därför måste vi säga, att vi kunna komma att ställas inför ett
nytt 1914. Det är, mena vi kommunister, i en sådan situation, som parollen
från andra internationalen måste fullföljas, den parollen nämligen, att vid
sådant förhållande utnyttja den ekonomiska och politiska kris. som kriget
framskapat, för att uppvigla folkets breda lager och påskynda det kapitalistiska
väldets fall.
Det är ur sådana synpunkter, som jag nu försökt angiva, hur vi kommunister
se på försvarsfrågan såsom en fråga om huru de förtryckta nationerna i
nationerna skola kunna freda sig vid en kommande imperialistisk uppgörelse,
hur vi anse, att försvarsfrågan är en underklassens försvarsfråga, d. v. s. en
fråga om hur underklassen skall kunna erövra åt sig fred, frihet, rättigheter
och säkerhet, eller med ett ord, huru de, som leva på skuggsidan i samhället,
skola kunna tillkämpa sig en plats i solen.
Jag har visserligen ingen förhoppning om att de synpunkter, som jag sålunda
gjort mig till tolk för, skola få några som helst förespråkare i utskottet,
när till och med kammarens regeringstrogna ansett sig böra demonstrera mot
kommunismens synpunkter, men jag är övertygad om att de synpunkterna
skola förstås en dag av de massor, på vilkas förtroende den nuvarande socialdemokratiska
regeringen i så hög grad är beroende.
Herr Fjell man: Herr talman, mina herrar! Jag har flera gånger förut
från denna plats uttalat mig i denna vårt lands livsfråga. Jag skall därför
Nr 17.
20
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av icke trötta kammaren med att på nytt återupprepa mina åsikter i densamma,
sttionerna a^ra helst som de icke på något sätt blivit förändrade. Jag har endast begärt
nr 50 och 51. or(let för att vid remissen av denna Kungl. Maj:ts proposition påpeka några
(Forts.) särskilda detaljer, som kunna vara av ett visst intresse.
Försvarsministern säger i sitt anförande till statsrådsprotokollet, i något av
de sista styckena, att han icke anser sig kunna taga hänsyn till sakkunskapen.
När man läser igenom försvarspropositionen, märker man emellertid, att detta
icke är fullt riktigt. Försvarsministern har synbarligen låtit sig påverkas av
densamma högst väsentligt, när det gällt att skapa arméns huvud, den centrala
förvaltningen o. dyl., men när det gällt själva kroppen, är det sant, som han
säger. Han har synbarligen, när det gällt att skapa huvudet, låtit sakkunskapen
ha ett visst inflytande, och resultatet har blivit, att huvudet blivit tämligen väl
format. För att sedermera skapa kroppen eller organisationen återstår en penningsumma,
som, efter vad jag kan förslå, är skillnaden mellan en siffra, som
ligger något under det liberala förslaget från föregående år, och kostnaderna
för själva huvudet. Det är en ganska blygsam siffra, och resultatet har blivit,
att den svenska armén skulle minskas på ett sätt, som man omöjligen hade kunnat
drömma om för några år sedan. En reducering har föreslagits från 84
bataljoner till 28 och från 50 skvadroner till 17 o. s. v.
Inom denna lilla ram kan endast en ringa del av den svenska ungdomen erhålla
någon utbildning, och detta under en tidsperiod, som är så kort, att icke bara
den militära sakkunskapen utan även personer, som icke alls äro sakkunniga,
finna vara fullständigt otillräcklig. Organisationen, kroppen, står icke i rimlig
proportion till huvudet; den är alldeles för svag; och resultatet av det hela har
blivit en mindre lyckad skapelse.
Det är otänkbart, att en armé med en sådan sammansättning, som här föreslås,
skulle kunna på allvar upptaga försvaret av vårt land. Men man tycks
icke heller anse, att detta kan komma i fråga. Det framgår nämligen av statsrådsprotokollet,
att något överraskande anfall ej är att befara. Man tycks alltjämt
vara av den övertygelsen, att krigiska förvecklingar komma att förebådas
så långt i förväg, att man hinner reparera upp den mest usla och fallfärdiga
armé, innan allvaret står för dörren. Man hoppas på försvarets elasticitet. Det
är sant. Armén kommer att svälla ut som en ballong. Huvudet finnes och
kroppen kommer att växa, men den kommer icke att växa normalt. Armén
kommer att svälla ut som en bubbla, som till slut brister av inre tryck.
Jag skall också .säga några ord om kostnaderna. Organisationen skulle kosta,
efter vad jag kan finna, 96 miljoner kronor, under det att 1914 års härorganisation
kostade 123 miljoner kronor. Jag har sett en uppgift om att sistnämnda
belopp skulle motsvaras ungefär, efter nuvarande prisnivå, av 181 miljoner kronor.
Man har sålunda minskat kostnaderna med hälften. Men armén är icke
minskad med hälften utan med två tredjedelar. Av de värnpliktiga blir det
endast 30 procent, som erhålla vapenutbildning, och övningstiden minskas med
40 procent av den gamla. Denna organisation är för svag, och dessutom är dess
effektivitet så liten, att man kan beteckna den som alldeles för dyrbar.
Herr statsrådet betonar vår nations enhetliga sammansättning. Det finnes förvisso
icke heller många nationer, som äro så lyckligt lottade i detta avseende
som den svenska. Man tycker därför också, att de svenska värnpliktiga kunde
få sin utbildning i den trakt, där de bygga och bo, och icke behöva föras ut
från sina landskap till andra mer eller mindre avlägsna trakter. I de länder,
som utvidgat sig på sina grannars bekostnad eller där befolkningen är heterogen,
kan det vara lämpligt, att ungdomen vapenövas på andra platser än i hembygden,
men i vårt land anser jag detta vara synnerligen olämpligt. Jag måste därför
såsom representant för ett av de folkrikaste landskapen, Skåne, inlägga en
protest däremot. När underrättelsen kommer till de tusen hemmen på slät
-
Onsdagen den 4 mars f. m.
21 Sr 17.
terna och i skogarna där nere, att provinsens söner skola föras ut och vapen- Vid remiss av
övas i andra landskap, då kommer densamma säkerligen att mottagas med harm Jtio^rna
och grämelse. . _ nr 50 och 51.
Skåningen är — det vågar jag påstå — en av de lojalaste medborgare, som (Forte.)
finnes i vårt land, och utan knot har han sökt uppfylla alla de krav, som man
lagt på honom. Med största energi och intresse har han sökt tillgodogöra sig de
militära övningarna under dessa år för att i farans stund kunna sluta upp
med övriga av Sveriges söner för vårt lands försvar. Men nu, mina herrar,
kommer missnöjet att bli starkt, när det blir bekant, vad man hyser för planer.
Och det är icke att undra på, när massor av den skånska ungdomen kommer
att få sin utbildning i andra provinser och särskilt när denna utbildning
icke är en utbildning till vapentjänst utan kanske till största delen består av
handräckningsdagar. Mot detta har jag velat inlägga en bestämd protest.
Herr Hamrin: Herr talman! Det kan icke vara nödvändigt att från den
sida jag representerar något utförligare uttalande göres i den föreliggande
frågan här i dag. Men det kan dock vara lämpligt för frågans klarläggande,
ått något även från vårt håll säges i och för den fortsatta diskussionen rörande
försvarsfrågan vid årets riksdag.
När jag lyssnade till den förste talarens anförande i dag, kunde jag ej
underlåta att göra den reflexionen, att, snart sagt, alla de invändningar, som
herr Lindman kom med i första delen av sitt anförande, mycket väl kunde
ha framförts vid den remissdebatt, som ägde rum år 1924, då försvarspropositionen
det året remitterades till utskott. Ty åtminstone många av de invändningar,
som herr Lindman framdrog beträffande godtyckligheten i den
föreliggande propositionen, de siffror, som han anförde, och flera andra argument
från hans sida kunde med samma skäl och samma fog ha riktats mot
den Tryggerska försvarspropositionen. Detta har också av herr försvarsministern
redan framhållits. Men jag kan ej underlåta att något stanna, även jag,
vid den utgångspunkt, av vilken herr Lindman använde sig.
När man läser statsrådsprotokollet av år 1924, finner man, att dåvarande
statsministern vände sig mot den försvarsorganisation, som vi för närvarande
ha på papperet, d. v. s. 1914 års härordningsorganisation. Och han framhöll,
att denna försvarsorganisation vore från flera synpunkter sett olämplig; och
särskilt underströk han behovet av en omorganisation med hänsyn till landets
ekonomiska bärkraft och nödvändigheten av att tillgodose jämväl andra statliga
behov än försvarsväsendets. Var det emellertid så, att dåvarande statsministern
vände sig mot 1914 års härorganisation, så använde dåvarande statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet ännu starkare ord för att utdöma
det nuvarande provisoriet, ja, dåvarande försvarsministern sade rentut ifrån,
att ett längre bibehållande av det nuvarande provisoriet kunde leda till hela
organisationens sönderfallande.
Jag vill göra ännu en reflexion, anknuten till högerledarens anförande bär
i dag. Även den, som med spänd uppmärksamhet lyssnade till detta anförande,
står dock frågande inför det spörsmålet, vad det är, som högern egentligen vill,
vilken ståndpunkt högern intar till försvarsfrågan i dag. Är det den,, som
högerns tidningar ute i landet förfäkta? Är det den ståndpunkten man intar,
att till och med 1914 års härorganisation är för svag, att den är för dålig?
Är det den, som från vissa håll framföres, att det flottbyggnadsanslag, som
här av regeringen begärts, icke är tillräckligt, utan att man kräver en utökning,
som skulle komma att kosta omkring 20 miljoner kronor om året? Man
frågar sig, säger jag, vilken högerns ståndpunkt är den dag, som är inne.
Går man tillbaka i vår politiska historia, skall man finna många tillfällen,
då högern befunnit sig i samma läge, i vilket den i dag befinner sig beträf
-
Nr 17.
22
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av fande försvarsfrågans lösning. Så snart en stor inrepolitisk fråga rullats
v sitionerna llpp’ ^ar mal? högern ständigt och jämt intaga en liknande ståndpunkt.
nr so och 51. Den bär antingen rest ett oresonligt motstånd. mot varje reform eller också
(Forts) framlagt ett förslag till lösande av det föreliggande spörsmålet, som varit oantagligt
på förhand för den stora massan av vårt lands befolkning, inklusive
majoriteten i den svenska riksdagen. Jag behöver ej framdraga några exempel
för att belysa detta mitt påstående, det är ändock uppenbart för var och
cn, som följt med de sista decenniernas svenska politik.
Nu är detta ur mina utgångspunkter att anse såsom synnerligen olyckligt,
särskilt när detta omdöme om högerns ställning med fog kan användas beträffande
försvarsfrågans lösning. Finnes det någon fråga i vårt land, som behöver
lösas på sådant sätt, att lösningen vinner anslutning av alla samhällsgrupper,
att den vinner anslutning av alla politiska partier, så synes det mig
just vara försvarsfrågan. Och det är — jag betonar det ännu en gång — synnerligen
olyckligt, att högern redan vid början av denna diskussion vid 1925
års riksdag ställt sig på en sådan ståndpunkt, att den uppenbarligen placerar
sig utanför möjligheten att påverka frågans lösning.
Efter dessa ord tillåter jag mig i allra största korthet ge uttryck åt de
känslor, som besjäla oss frisinnade, då vi för första gången i år gå att diskutera
försvarsfrågan. Vår ställning är densamma i dag, som den har varit sedan
långa tider tillbaka. Den nämligen, att vi önska en reformerad försvarsorganisation,
som i ekonomiskt avseende är anpassad ener folkets bärkraft, därvid
hänsyn tages även till andra föreliggande reformkrav på de kulturella, sociala
och ekonomiska områdena, och som framför allt uppbäres av folkets förtroende.
Det sistnämnda är en av de kardinalpunkter, som vi under de gångna
åren ständigt framhållit, och något, som vi måste fasthålla vid och som vi
måste anse vara den bärande principen, då man går att lösa försvarsfrågan.
Jag har icke för avsikt att här ingå på någon som helst detaljgranskning
av det kungl. förslaget. Jag kan dock ej underlåta att beteckna detsamma som
en reviderad upplaga av de frisinnades förslag år 1924. Och i det avseendet
måste jag rikta mig till den närvarande försvarsministern och säga, att en
dyrare reviderad upplaga, än vad denna bok är, har aldrig varit utgiven i
svenskt tryck. Jag nödgas med förstämning konstatera, att revideringen av de
frisinnades förslag av år 1924 kostar svenska folket omkring 30 miljoner kronor.
Å andra sidan är det mycket fägnesamt, herr statsråd, att konstatera att
när samma man, som i fjol i försvarsutskottet och riksdagen bekämpade de
frisinnades förslag, nu under ansvar gått att utarbeta och framlägga ett eget
förslag i form av en kungl. proposition, detta kommit att sammanfalla så nära
med det erbjudande, som från frisinnat håll gjordes vid förra årets riksdag.
Jag sade, herr talman, att jag ej skulle ingå på några detaljer. Det finnes
dock ett par små sådana, som jag i allra största korthet skall beröra, innan jag
avslutar mitt anförande.
Den^kungl. propositionen upptar med avseende på övningstidens förläggningunder
året ungefär samma tid som den socialdemokratiska motionen av år 1924,
d. v. s. den uppdelar de värnpliktiga i tvenne kategorier med inryckningstid
för den ena tidigt på våren och för den andra på sommaren. Denna förläggning
av den s. k. vårgruppen med en utbildningstid, som avslutas de första dagarna
i juni, kritiserades starkt från vår sida under arbetet i försvarsutskottet vid
föregående års riksdag. Och jag vågar påstå, att samma kritik alltjämt har sin
härkraft gentemot det förslag, som föreligger. Det blir nämligen enligt mitt
förmenande icke möjligt att på den korta tid, som nu anslås till rekrytskolan,
särskilt för vårgruppen, vinna sådan utbildning, som kan ha större militärt
värde.
Vidare vill jag ej underlåta att påpeka att då herr försvarsministern som
Onsdagen den 4 mars f. m.
23 Nr 17.
motiv för förslaget till regementsindragningar eller, måhända rättare sagt, till Vid remiss ar
förläggning av de regementen, som enligt den nya försvarsorganisationen bli Ja^rna
kvar, åberopar försvarsrevisionens uttalande, synes det mig, som om han nr 50 och 51.
icke följt denna motivering, när han gått att uppgöra sitt förslag.° Det anföres (Forts.)
nämligen i försvarsrevisionens betänkande åtskilliga motiv, som måste beaktas,
när det gäller att slutligen fatta ståndpunkt till de olika förläggningsorterna.
Och det framhålles bl. a., att regementenas förläggning bör bli i möjligaste mån
tryggad för att åstadkomma snabbhet och säkerhet vid mobilisering, och att
förläggningsorterna böra vara sådana, att de kunna vara skyddade från saväl
landgränsen som från kusten och med avseende å viktiga kommunikationsleder.
Utgår man från dessa förutsättningar vid bedömande av förslaget till förläggning
av de kvarvarande regementena, måste jag säga, att jag har svårt att förstå,
att man verkligen följt den motivering, som herr statsrådet ^själv bär åberopat.
På den punkten har dock herr statsrådet uttryckt sig något svävande,
men det förefaller av ordalagen, som om det skulle tillkomma antingen Kungl.
Maj :t eller möjligen riksdagen — jag vet ej, hur regeringen tänkt sig saken
— att sedan slutgiltigt behandla frågan om förläggningsorterna och därför kan
denna fråga senare upptagas till ny prövning.
Medan jag talar om indragningarna, kan jag ej underlåta att påpeka det
något egendomliga i att man föreslår till indragning den enda ingenjörkår, som
nu är förlagd i Norrland. Skulle en sådan kår indragas, förefaller det, mig,
som om i varje fall en ingenjörkår borde vara förlagd till Norrland, där ju
naturen själv gör det nödvändigt att taga i anspråk den sakkunskap och skicklighet,
som just en ingenjörkår har att bjuda under ett eventuellt krig.
Herr talman! Jag har intet ytterligare att tillägga utan vill blott sluta med
en enkel förklaring från den sida jag representerar, att vi, som ha fått partiets
förtroende att på ett förberedande stadium behandla försvarsfrågan under
årets riksdag, komma att gå till detta arbete med en ärlig vilja, ett uppriktigt
uppsåt att söka komma till en definitiv lösning av försvarsfrågan i år. Men
vi gå också till detta arbete med fria händer och förbehålla oss rätt att i detaljerna
sakligt granska det föreliggande förslaget, men dock, som jag förut
nämnt, med en bestämd önskan, att vi i år måtte kunna fatta ett definitivt beslut
rörande försvarsfrågans lösning.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! En av de större Stockholmstidningarna
har i dag i en ledare beträffande den fråga vi nu debattera påpekat,
att demokratien har gjort sitt genombrott i landet, att demokratien är
i färd med att omgestalta vår statsförvaltning och att det nu skulle gälla att
bryta ned vårt försvar. Det är så typiskt för den tankegång, som gjort sig
gällande bland de styrande och regerande i vårt samhälle sedan uråldriga
tider, att de breda folklagren, som man talar om, skola ingenting ha att säga
till om. Innan den allmänna rösträtten infördes, var det så i verkligheten.
Nu nödgades man gå med på den allmänna rösträtten. Och nu är det så, att
när de breda folkmassorna vilja säga sin mening i denna viktiga fråga, då är
det ordet intet värt mot deras, de, som förut styrt och ställt i samhället sedan
långliga tider tillbaka. Men nu är det dock så, att majoriteten bland medborgarna
skall bestämma även i dessa ting, och då får minoriteten finna sig i
majoritetens vilja och beslut. Det kan ej hjälpas, även om de gamla makthavarna
icke kunna förstå den tankegången, och även om de anse, att det är
deras vilja som även i fortsättningen bör vara bestämmande.
Den förste ärade talaren i dag, herr Lindman, ville göra gällande, att bakom
den kungl. propositionen läge det, att man fastnat för slagord och förutfattade
meningar, således att den tanke, som ligger bakom propositionen, nedrustning
så långt som det är möjligt, är slagord och förutfattad mening. Det
År 17. 24
Onsdagen den 4 mars f. m.
^''^propo- aV p.°rli intiessnnt afi fn ve^a av den ärade talaren, vad högern härvidlag har
sitionema uppfattning. Talaren före niig, herr Hainrin, elterlyste också högerns
nr 50 och 51. uppfattning. Det skulle glädja oss här i kammaren och i hela landet, om herr
(Ports.) Lindman, som så ivrigt talat om sakkunskapen, ville träda upp och saga: »Vi
kräva ett försvar efter sakkunskapens recept.» Är det så, att man ej vill
ställa sig bakom ^sakkunskapen och säga, att det är den man skall följa, så bör
man icke förebrå andra för att de ej gå med sakkunskapen. Det vore intressant
att få veta, när högern anser, att den ej är fången av förutfattade meningar
och slagord, vad som är högerns ledstjärna, om det är sakkunskapen.
Som förut erinrats om, var fjolårets proposition nästan lika starkt utdömd av
sakkunskapen som årets proposition. Och nu säger herr Lindman, att det är
av vikt för näringslivet och medborgarna i allmänhet att veta, att vi ha ett
försvar, som kan inge oss trygghet.
Nu liar herr Lindman allvarligt förebrått regeringen, att den ej utgått från
sakkunskapens krav och sedan undersökt, vad som är ekonomiskt möjligt.
Förra veckan avlämnades ett betänkande av den s. k. besparingskommittén, vilket
utdelades eller blev tillgängligt för kammarens ledamöter föregående löraag.
I detta har professor Brisman givit en exposé över vårt ekonomiska liv.
icke över statens inkomster för i år, utan vårt lands ekonomiska utvecklingsmöjligheter
i framtiden. Den bilden är icke ljus, den bilden är mörk. Bespaiingskommittén
drager konklusionerna av denna framställning på det sättet,
att den vill minska de prestationer, som den allmänna folkpensioneringen skall
lämna det svenska folket. Den har gått ut från. att i fråga om den sociala
omvårdnaden maste vi se upp med skarpare blick än hittills.
^Nu är det så att man ser olika på tingen. För vissa befolkningsgrupper.
såsom näringsidkare och andra, är det möjligt, att frågan om försvaret mot
yttre hender ar mest trängande. Man anser, att det för att få arbetsro i landet
ar nödvändigt att fa ett betryggande försvar. Men det finnes andra befolkningsgrupper
och de innefatta den stora mängden av folket, och de äro minst
lika fosterlandsälskande och för samhället lika betydande som den förra gruppen,
vilka anse, att det ar viktigare för landet, att vi ha en god social omvårdnad,
och att vi se till att socialförsäkring och andra åtgärder för fattigdomens
bekampande fa största möjliga utrymme. När man nu ser, att allvarliga ansträngningar
goras, därför att vår ekonomiska framtid är mörk, för åstad“r6
aJ inskranknin?ar På de sociala välfärdsanordningarna, måste man
Slo f.’ att o ;mnes ekonomiskt bärande grunder för, att man nu
ändamål ^ °ffer’ S°m aV herr Lindman begäres, för försvars
Det
skulle vara mycket intressant att gå in på hela det problem, som jag
har snuddat vid, nämligen behovet av sociala åtgärder i vårt land och vissa
frågor, som stå i samband därmed, men jag har endast velat antyda den här
tragan, därtör att besparingskommitténs förslag har kommit att ge en blixte
ysning åt de uttalanden, som gjordes i fjol, att våra ekonomiska möjligheter
sträcka sig icke blott till 139 miljoner kronor till försvaret utan också
till att gorå den utbyggnad av den sociala verksamheten, som vore både nödvändig
och lämplig. Därmed vill jag ingalunda hava sagt, att jag godtager
besparingskommitténs tankegång — långt därifrån. Jag har endast velat påvisa
att nar kritiken kommer från ett sådant håll, så bör man väl taga hänsyn
till densamma, åven när man ser på försvarsfrågan.
no Jag 711,1 Vcke nugå in På några detaljer i det framlagda förslaget — dessa
ia vi diskutera i försvarsutskottet, där alla de talare, som förut yttrat sig,
“apVa.Sat£ och stamma. Jag skall som sagt, icke gå in på några detaljer!
J g an icke underlåta att uttala min störa förvåning över att skåningarna,
som jag iart känna såsom ett utomordentligt käckt och duktigt folk, skulle
Onsdagen den 4 mars f. m.
25 >''r IT.
vara sådana, jag skulle så när sagt, veklingar, att de icke under värnplikts- vid re,,“6''-5 av
övningarna skulle kunna vara borta från provinsen, utan att det skulle bli sifoner
jämmer och bekymmer i hemmen. I Dalarna har man lärt sig att under värn- nr 50 oc;t .5/.
pliktsövningarna få en del resa till Boden, Stockholm, Sala eller andra plåt- <Forts.)
ser. En del värnpliktiga få resa till olika platser i Norrland. Mödrarna tycka
naturligtvis, att det är besvärligt, men jag har icke hört, att det blivit något
uppror i Dalarna för den sakens skull. Mången i den provinsen vill ha bort
all militarism, vill ha bort den allmänna värnplikten; men så förfärligt rädd
för att pojkarna skola få resa en bit till övningsplatsen är man icke. Det
är möjligt, att skåningarna ha sitt kynne för sig. Nu tror jag icke, att herr
Fjellman i sitt yttrande uttalat den rätta uppfattningen, som gör sig gällande
i Skåne, utan det var ett motiv, som han androg för att därmed försöka få något
belägg för sin uppfattning om de nuvarande regementenas behövlighet.
Jag har frågat efter högerns uppfattning i försvarsfrågan. När vi slutade
riksdagen i fjol, uttalades av flera lantmän bland högerns riksdagsmän, att det
beslut, som då fattats av riksdagen beträffande de värnpliktigas övningstid,
nog skulle komma att bli beståndande. Lantmännen, även om de voro högersinnade,
skulle icke gärna vilja ha annan övningstid. Under valstriden i somras
har jag icke från det hållet hört några uttalanden med krav på en längre
övningstid. Nu kunde jag icke fatta herr Lindman på annat sätt, än att han
utdömde Kungl. Maj:ts förslag även beträffande övningstiden. Han önskade
en längre övningstid. Det kan hända, att vi litet längre fram få se, att han
icke liar hela sitt parti méd sig, utan att han står framför eller om man så vill
bakom sitt parti.
Så till sist skulle jag vilja säga några ord om propositionen i allmänhet.
Det är alldeles klart, att från mina utgångspunkter kan jag icke vara så särskilt
glad åt Kungl. Maj:ts proposition. Det skulle vara oriktigt att säga
det. Jag har den bestämda uppfattningen, att stora befolkningslager inom vårt
land ansågo, att redan den socialdemokratiska motionen av i fjol var ett alltför
stort offer åt de militära kraven, och de anse att vad däri föreslogs åtminstone
var maximum av vad som borde presteras för detta ändamål inom vårt
land. Det parti,^ jag tillhör, hävdade den meningen inom riksdagen och under
valrörelsen, så långt vi förmådde, och det har varit vår ärliga och bestämda
övertygelse. När det nu kommer ett förslag, som går icke oväsentligt längre,
är det ju klart, att man icke kan känna sig så vidare glad åt detsamma.
Nu har herr Herou i sitt anförande talat om, icke att vi varit förrädare —
det är ju annars det stående uttrycket, men det glömde han av i dag — men
att vi hade drivit skoj med allmänheten, sålunda en variant av de mot oss
brukliga smädeorden. Men det är i alla fall så, att Kungl. Maj:ts proposition,
sådan den här föreligger, är, kan man säga, ett resultat av valmanskårens
uppfattning.. I riksdagsvalen har den socialdemokratiska uppfattningen i försvarsfrågan
icke fått den anslutning, som varit nödvändig för att bringa detta
förslag i hamn, men å andra sidan har icke heller herr Lindmans och högerns
uppfattning i försvarsfrågan fått sådan anslutning, att denna mening på
något vis kan sägas vara valmanskårens.
Nu har regeringen tagit sikte på den praktiska erfarenheten och sagt sig,
att_ en lösning av försvarsfrågan måste ske i år, om det är någon
möjlighet att vinna den efter de linjer, som i stort sett ansluta sig
till fjolårets socialdemokratiska motion, och att vårt parti bör medverka
därtill. Nu har regeringen, utgående från valresultatet, lagt fram ett
förslag, som den förmenar .skall kunna vinna majoritet i riksdagen, och då
kan jag icke förstå annat än att regeringen här gått en riktig väg. Även
om man anser, att de kostnader, som regeringen nu kommit till, äro större
än om man gått in för socialdemokraternas f jolårsförslag, måste man dock säga,
Nr 17. 26
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av att det förslag, som vi nu stå inför, är det enda möjliga eller åtminstone,
sttionerna gåvitt man kan se, det bästa möjliga i den föreliggande situationen.
nr 50 och 51. Herr Hamrin har förebrått regeringen för att icke kompromissen togs i fjol.
(Forts.) da, det var så, att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt att icke
antaga det kompromissförslag, som framställts från de frisinnades sida. Det
var flera skäl, som samverkade till ett sådant beslut, och ett för de flesta avgörande
skäl var, att man då stod inför nya riksdagsmannaval. När riksdagsmannavalen
om några veckor skulle gå av stapeln, ansåg man det icke rätt
mot svenska folket att gå så pass mycket längre beträffande våra försvarsutgifter,
som kompromissförslaget innebure, förrän valmännen fått säga sin
mening.
Nu säger herr Hamrin vidare, att detta avvisande av förslaget inneburit
ett års förlängning med frågans lösning och att BO miljoner kronor blivit bortkastade.
Jag tror, att herr Hamrin, om han vill vara ärlig och uppriktig och
själv tänka efter, måste väl ändå säga sig, att den situationen knappast föreligger.
Den situation, som förelegat om kompromissen tagits, hade alldeles
säkert blivit den, att vi omedelbart fått riksdagsupplösning och nya val samt
därefter en åter sammanträdande riksdag. Att det sålunda blivit någon försening
genom vad som i fjol inträffade, tror jag för min del icke, och många
andra ha samma uppfattning som jag i denna fråga.
Herr talman! Det är ju uppenbart, att det i vissa detaljer kan råda delade
meningar om den försvarsproposition, som här föreligger. Man har kritiserat,
att regeringen nu sträcker sig längre, än vad den socialdemokratiska
motionen sträckte sig i fjol, men det anser jag för min del vara en logisk följd
av valresultatet. Även om man anser det beklagligt, att icke valmännen stödde
den uppfattning, som vårt parti gick in för i fjol, får man i år likväl taga
konsekvenserna av valutslaget och nu försöka finna en lösning. Och det synes
mig då, att regeringen lagt fram ett förslag, som borde kunna vinna majoritet
inom riksdagen. Att få högern med på förslaget har nog ingen inom vänstern
vågat hoppas, men man borde ändå kunna få majoritet för Kungl. Maj :ts förslag.
Herr talman! Jag ber att få yrka, att propositionen må remitteras till särskilda
utskottet.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Holmgren: Herr talman! När man i bortemot 40 års tid huvudsakligen
sysslat med att lösa mer eller mindre komplicerade problem, berörande
vårt rikes försvar, när man varit med på den tiden, då försvarsväsendet tum
för tum, år efter år utvecklades och förbättrades för att slutligen vid tiden
för världskrigets inträde nå en sådan omfattning, som gav oss möjlighet att
hålla oss utanför krigets fasor, då får man icke förundra sig över, om man med
känslor av oro och beklämning möter de förslag till försvarsväsendets nedskrivning,
som framkommit såväl vid fjolårets som vid årets riksdag •— känslor,
som, därom är jag förvissad, även regeringspartiets medlemmar kunna förstå,
måhända även ge rättvisa åt, även om de för sin del icke kunna dela dem.
En vitt utbredd folkmening kräver en minskning av våra militärbördor, har
herr statsministern uttalat, när försvarspropositionen föredrogs i konseljen.
Han bär utläst detta ur fjolårets valsiffror. Jag vill för min del ingalunda
bestrida tillvaron av en sådan folkmening, men jag tror icke, att fjolårets valsiffror
kunna anses utgöra ett tillräckligt starkt underlag för att därpå bygga
en sådan tolkning av folkmeningen. »Ett försvar, anpassat efter rikets ekonomiska
bärkraft», tror jag alla kunna komma överens om vara ett slagord.
Onsdagen den 4 mars f. m.
27 Nr 17.
Ingen kan fixera det belopp, som vi mäkta offra på vårt försvar. Men så myc- v,d remiss av
ket vågar jag i alla fall påstå, att ha vi råd att årligen offra mer än 130 mil- Jliow.rna
joner kronor på tobak, ha vi råd att årligen offra flera hundra miljoner kronor nr 50 och 51.
på Bacchi altare, så ha vi sannerligen också råd att offra mer än 105 miljoner (Forts.)
kronor såsom en försäkringspremie för vår nations liv.
Det förändrade utrikespolitiska läget skulle medföra möjlighet att begränsa
våra försvarsutgifter, har man sagt. Ja, det utrikespolitiska läget, som för
visso för närvarande är helt annat, än det var 1914, det undergår allt fortfarande
förändring. Man är alltså enligt min mening icke berättigad att taga
det nuvarande utrikespolitiska läget såsom en utgångspunkt, när det gäller att
bedöma frågan om vårt försvarsväsendes ordnande, utan man skall i stället taga
såsom utgångspunkt de växlingar, som detta utrikespolitiska läge kan tänkas
komma att undergå inom en icke alltför snävt begränsad tid framåt. Att
bedöma dessa växlingar är emellertid alldeles detsamma som att spå väder
enbart med barometerns tillhjälp. Varje sjöman vet, att stigande barometer
kan betyda nordlig storm. Den utrikespolitiska barometern står väl ändå för
närvarande utan all tvekan på »ostadigt». Om någon tror sig kunna se en
antydan till stigning i detta barometerstånd, är han därför icke berättigad att
å priori draga den slutsatsen, att det kommer att bli »vackert väder». _
Då jag sålunda icke kan finna, att en realisation av försvarets tillgångar i
sådan omfattning, som propositionen har förutsatt, för närvarande är tillrådlig,
vill jag dock medge, att en omvärdering, en inventering av vårt försvars
tillgångar är berättigad, och att en realisation av vissa inventarier kan vara
klok för att bereda möjlighet att skaffa andra. Härutinnan har också världskriget
givit oss tydliga anvisningar. En sådan omvärdering och realisation av
dessa tillgångar hade också förutsatts av Kung!. Maj:t i 1924 års proposition
och föreslås även nu av Kungl. Maj:t i 1925 ars proposition; men under det att
Kungl. Maj:t av år 1-924 begagnade realisationsvinsten för anskaffande av nya
värden, så för Kungl. Maj:t av år 1925 realisationsvinsten över på andra konton.
Den föreliggande propositionen erbjuder för visso tillfälle till kritik på mångfaldiga
punkter. Då jag emellertid har utsikt att under frågans utskottsbehandling
kunna ge tillkänna min ståndpunkt, skall jag icke här uppehålla kammaren
med någon ingående granskning, utan inskränka mig till några randanmärkningar
vid de delar av propositionen, som ligga mig närmast om hjärtat.
Jag skall därvid icke beröra frågan om skytteväsendet, som ligger mig varmt
om hjärtat. Jag lämnar den frågan, då jag är övertygad om att andra talare
komma att taga upp den.
Ifråga om armén vill jag framhålla, att jag på den punkten, såsom också
försvarsministern själv nyss framhållit, funnit den proposition, som i år framkommit.
bättre motsvara behovet än fjolårets. Herr statsrådet har nämligen i
år behjärtat behovet av en infanteribesättning för Karlskrona fästning i så
måtto, att propositionen upptar en bataljon infanteri,_ fredsförlagd i fästningen.
Behovet av infanteri i Karlskrona fästning redan vid en mobiliserings början
är emellertid så starkt, att jag i det längsta hoppades, att statsrådet skulle
avsett en vida större kontingent till freds förläggning i Karlskrona, även om
denna kontingent efter genomförd mobilisering icke vidare vore att påräkna
för fästningens försvar. För denna uppfattning föreligga enligt min mening
så starka sakskäl, att jag för min del ämnar föra fram frågan motionsledes till
den kraft och verkan, det hava kan.
För flottan är utan tvivel en flottplan A och O. Vi ha hittills saknat en
sådan, och vi sakna den fortfarande i propositionen. Statsrådet har emellertid
i propositionen skisserat sin uppfattning om huru flottan bör vara beskaffad,
och vidare framhållit, huru han tänkt sig den utrangerade _ materialen böra
under den närmaste tiden ersättas. Han har därvid kommit till det resultatet,
Nr 17. 28
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av att 13,4 miljoner kronor utgjorde de årliga omsättningskostnaderna. Men så
sitionerna trollade llerr statsrådet ett ögonblick, trollade bort fartygens livslängd, och kom
nr 50 och 51. genast ned till något över 11 miljoner. Han har ju nyss i sitt anförande framhållit
(Forte.) de skäl, som föranlett honom att på det sätt höja fartygens livsålder. Han framhöll,
om jag icke minns orätt, att om fartygsmaterielen blir använd för så
maktpåliggande uppgifter, som fallet var under världskriget, är livslängden för
lång, men som vi under den kommande tiden få tänka oss, att fartygen huvudsakligast
skola användas för övningsändamål, kan man utsträcka livslängden.
Ja, det är sant, men det finns mera, som också är sant, och det är, att det
icke enbart är graden av förslitning, som bestämmer fartygens livslängd, utan
även deras grad av modernitet. Ett fartyg, som har förslitits mycket litet,
kan vara i fullgott skick efter 40, kanske 50 år, men det är odugligt för stridsändamål
på den grund, att tekniken numera går framåt med sådan hastighet,
att ett fartyg är omodernt, långt innan det blivit till fullo förslitet. Sedan herr
statsrådet i propositionen trollat bort fartygens livslängd på det sätt, jag framhållit,
gjorde han ytterligare ett litet hokus pokus — undantog en fartygstyp
från förnyelse — och kom så vips ned till ett belopp av något över 7 miljoner.
Sedan slutade han till all lycka* att trolla.
Efter det anförande, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
här i dag har hållit, anser jag mig vara berättigad att så uttolka de där manipulationerna,
att herr statsrådet erkänner det berättigade i det högre anslagsbeloppet,
13,4 miljoner, fastän han under nuvarande förhållanden icke anser
sig kunna sträcka sig så långt. Jag vill i detta förhållande se en duva med
ett olivblad i munnen, varslande om en kommande vår med ökad förståelse för
det vapen, på vilket enligt vår störste statsmans uttalade tanke »näst Gud
rikets säkerhet förnämligast beror».
Statsrådet har liksom sin företrädare i ämbetet starkt beskurit flottans underofficerskår
i sin proposition. Om man jämför å ena sidan antalet underofficerare
och antalet man vid armén och å andra sidan antalet inom motsvarande kategorier
vid flottan, finner man, att procenttalet underofficerare är större vid flottan.
När det gäller att beräkna behovet av underofficerare vid flottan, kan man icke
räkna så, att en underofficer behövs för ett visst antal man, utan behovet grundar
sig på helt andra faktorer. Det är det maskinella, som vid flottan är det viktiga.
Vare sig det nu gäller en sinnrik mekanism till en kanon eller dess lavettage, en
signaleringsapparat, en elektrisk maskin eller en kolvmaskin, så krävs det större
eller mindre yrkesskicklighet och färdighet för att den maskinen skall kunna rätt
utnyttjas. I den mån tekniken går framåt, måste man ställa allt högre och högre
fordringar på yrkesskicklighet, men den högre yrkesskickligheten kräver också
en avlöning, motsvarande dess värde. Om man nu i den omfattning, som propositionen
förutsätter, skulle beskära underofficerskåren, kommer man enligt min
mening ganska snart att få svårt att få folk. Ty den, som besitter sådana kvalifikationer,
som äro nödvändiga för att kunna rätt hantera invecklad krigsmateriel,
kan på andra håll måhända få en förmånligare plats. Jag vill därför
framhålla, att det hade varit klokare att icke skära ned underofficerskåren så
hart, som i propositionen har blivit förutsatt. Man skulle därigenom få en möjlighet
att möta de krav, som helt säkert förr eller senare komma att uppstå
i fråga, om en ökning av underofficerskåren, måhända med en motsvarande
minskning av antalet manskap, på grund av krigsfartygsmaterielens fortgående
komplicering.
När man jämför Kungl. Maj ds proposition av år 1925, vilken väl måste betraktas.
som ett uttryck för det socialdemokratiska partiets nuvarande ståndpunkt
i försvarsfrågan, med det utskottsbetänkande, som angav partiets ståndpunkt
i fjol, kan man ju icke undgå att konstatera en betydande utveckling i
försvarsvänlig riktning. Herr statsrådet har ju redan förut i dag framhållit,
Onsdagen den 4 mars f. m.
29 Nr 1-.
att denna utveckling från i fjol till i år beror därpå, att statsrådet har önskat Dd remiss orätt
bakom den blivande försvarsorganisationen ha ett folkflertal. Denna utveck- g^lonårna
ling från i fjol till i år finner jag för min del så lovande, att om den finge ostört nr 50 oc/j 5/.
pågå ytterligare ett år, det måhända skulle resultera i, att vi nästa år finge ett (Forts.)
försvarsförslag, bakom vilket stode icke blott en folkmajoritet utan även för en
gångs skull ett enigt folk. Optimist som jag är och hoppas alltid få förbli, vill
jag därför i detta sammanhang begagna tillfället att uttrycka min förhoppning
om att ett sådant uppskov måtte bli resultatet av frågans behandling i riksdagen.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I likhet med den siste
ärade talaren har jag också vid ett hastigt genomläsande av den kungl. propositionen
tyckt mig finna en högst avsevärd förändring av ståndpunkten på den
sidan sedan i fjol. Jag var verkligen också nyfiken på, om jag i dag skulle få
veta den innersta förklaringsgrunden till denna väsentligt förändrade ståndpunkt.
Jag har nu fått denna min önskan uppfylld dels av herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, dels av en ärad talare på Dalabänken. Jag kan icke
neka till att, då jag hörde herr statsrådet, fick jag det intrycket, att herr statsrådet
ansåg den nu framlagda kungl. propositionen nära nog representera en
överloppsgärning, ty såvitt jag förstod honom rätt, ansåg han, att fjolårets
socialdemokratiska förslag var gott och tillräckligt för försvarsfrågans så kallade
lösning. Att det nu föreliggande förslaget i dag ser ut, som det gör, kan
jag alltså icke finna bero på annat, än vad som biskop Brusk givit uttryck åt på
den där lappen under sigillet.
Jag tyckte rent ut sagt, att det verkade en smula beklämmande att höra sådana
ord, som nyss yttrades på Dalabänken. Man grundar icke sin ståndpunkt
på frågans verkliga innebörd och de krav, som den i och för sig ställer på
folket, varom var och en ju bör försöka bilda sig en mening, om man som han
säger sig i dag kunna stödja den kungl. propositionen, under det att han i fjol
icke ansåg sig kunna gå så långt som i år, därför att han ville avvakta valresultatet.
Jag måste fråga: Har den talaren ingen egen mening? Naturligtvis fäster
jag som andra rätt stort avseende vid vad mina valmän vilja eller icke vilja,
men har jag tagit position i en fråga och bestämt min mening, ja, sannerligen
några valmän då kunna flytta mig det allra minsta i den frågan. Därmed är
icke sagt, att man i detaljer och dylikt, när en lösning skall uppnås, bör ställa
sig på omöjlighetens ståndpunkt. Men den, som uppger sin egen grundåskådning
i viktiga frågor, den vågar jag säga borde helst icke tillhöra riksdagen.
Ja, det är kanske ett hårt ord, men den uppfattningen har jag för egen del —
andra få sedan kompromissa, så långt de kunna och vilja.
Det har i dag sagts från regeringsbänken, att man önskar lägga basen för
lösningen så bred som möjligt, och det är verkligen en god synpunkt. Man kunde
möjligen misstänka, att man dock icke velat lägga basen bredare än så att man
kunde uppnå majoritet. Att utsträcka basen längre, förefaller kanske icke så
vidare angeläget. Herr statsrådet sade också, att det icke gärna kunde tänkas,
att man skulle sträcka sig så långt som till herr Lindman. Ja, jag vet icke,
varför man skall undantaga någon meningsriktning i denna kammare. Jag
skulle för min del önska, att man kunde ta så mycket hänsyn till varandra, att
man utsträckte basen för denna frågas lösning över partigränserna från den ena
kanten till den andra, ty det kan ändå till sist komma att gälla det hela. Det
kan gälla hela folket, det kan gälla vårt gamla land. Vi kunna icke här diskutera,
som om det gällde ett anslag till ett vanligt ändamål, att går det, är det
bra för dem, som önska det. men går det icke, är kanske ingen olycka skedd.
Så ligger det ändå icke till i detta fall.
Jag skall icke här göra mig till tolk för några bygde- eller ortsintressen, de''
Nr 17. 30
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av äro så oändligt små i mina ögon, ty det är det stora hela, som man måste tänka
sftionerna ^ar ^°r m^n ^el också gatt på den linjen, att en nedskärning av både
nr 50 och 51. försvarets organisation och kostnader under förhandenvarande förhållanden bör
(■Forts.) kunna ske tack vare utmattningen i vår världsdel efter världskriget, men jag har
tyvärr icke kunnat se frågan så, att nedskärningen kan göras så kraftig, att vi
icke, om den stora olyckan skulle inträffa, att det tar eld i knutarna av våra
landamären, skulle ha möjlighet att rycka upp oss till en verklig kraftansträngning
för att värja oss, vare sig det nu kommer att gälla landets oberoende eller
blott att värna om vår neutralitet. Jag har svårt att tro, att en dylik uppryckning
eller rent av möjligheten att göra en dylik uppryckning skall kunna
ske utan oändligt stora svårigheter och oerhört lång tidsspillan, om man skär
bort så många regementsenheter, som här har föreslagits. Det är tydligt, att
det sannerligen icke blir någon lätt uppgift- att då bygga upp något nytt.
Det hade varit mig betydligt kärare, om man trots kraftiga beskärningar
dock hade möjliggjort bibehållandet av betydligt flera av våra gamla regementen.
Man talar om att vår ekonomiska kraft icke medger det, men jag tycker, att
när vårt folk i framfarna dagar under ekonomiska depressionstider och under
svårigheter av alla slag kunde hålla uppe dessa regementen, skulle det icke ha
varit omöjligt, om vilja hade funnits, att även nu bibehålla dem, låt vara i beskuret
skick. Så har emellertid icke skett.
Jag stötte alldeles händelsevis på en detalj, som verkligen förvånade mig.
Man har ju föreslagit beträffande de regementen, som skola dras in, att de skola
slås ihop med andra under ett nytt namn, men när man till sist kommer till
Västernorrlands regemente heter det, att det skall dras in. Vadan denna skillnad?
Vad betyder det, att man har gjort en sådan förändring just med detta
regemente? Beror det på att ett Norrlandslandskaps inbyggare icke kunna slå
sig ihop regementsvis med ett annat landskaps? I Stockholm och trakten däromkring
slår man till och med ihop tre regementen till ett nytt. Det skulle sannerligen
vara intressant att få svar på den frågan, varför man i propositionen nominellt
har ställt det på ett annat sätt med Västernorrlands regemente än med
de andra regementen, som föreslagits till indragning.
Den siste ärade talaren var inne på frågan om ett flottprogram. Jag läste
med synnerligt stort intresse, vad den kungl. propositionen säger i den frågan,
men jag fann det tämligen oklart, vad man för framtiden ville eller icke ville.
Jag fäste mig särskilt vid den avdelningen i propositionen, därför att när vi i
fjol remitterade den kungl. propositionen i försvarsfrågan, var det en ärad talare
på Skånebänken, som alldeles särskilt slog hårt på strängarna för att flottan
skulle försvara gränserna. Då jag senare fick ordet, tillät jag mig att spörja
honom, hur han tänkte sig att detta skulle gå till, då vi hade icke så litet landgränser,
vilka jag omöjligt kunde förstå, hur flottan skulle kunna försvara,
och jag.tilläde till sist, att det skulle vara synnerligen intressant att, när herrarna
hissa sina befälstecken på den nya armadan, få se, hur den kommer att
se ut. Ja, ännu ha vi icke fått se det, och man säger icke, hur den skall se ut.
Jag vet icke, om den ärade talaren nu är av samma mening som i fjol, men år
1927, säger man, då kunna vi möjligtvis bättre klara upp den saken. Med de
erfarenheter, som vi hittilldags ha haft, får man dock nog förutsätta, att man
ytterligare fem eller tio år kommer att kivas till det yttersta om fartygsmodeller
och fartygscert etc., så att nog kommer den flottan, som skall försvara våra
gränser, att dröja en god tid ännu. Det är nog i så fall bättre att nu även tänka
en smula på försvaret på landbacken.
Jag har även i den kungl. propositionen efterforskat några spår av de önskningar,
som kommo till uttryck i bondeförbundets reservation till fjolårets försvarsutskottsutlåtande.
Jag trodde mig ha visst fog att hoppas något i den
riktningen, av det enkla skälet, att bland dem, som vi särskilt gjort oss till tales
-
Onsdagen den 4 mars f. in.
31 Nr 17.
män för, befann sig den del av befälet, som stod på det lägsta trappsteget. Det remiss av
har visserligen i propositionen talats om att man skall ha flera och bättre skolor sXiraenKi
för underofficerarna, och att man skall underlätta för dem att nå upp till offi- nr 50 och 51.
cersgraden. Ja, det är ju gott och väl, om några kunna bli officerare, men icke (Forts.)
lär det bli några större årskontingenter. För det stora flertalet av underbefälet
och underofficerarna kommer detta att verka som en långt i fjärran hägrande
frukt, som icke många av dem komma att hinna plocka ned.
Jag ställer ändå till mig den frågan: Är verkligen det förslag, som nu frarnlägges
av Kungl. Maj :t, låt vara i starkare beskuret skick, än jag skulle ha önskat,
ett allvarligt menat försvarsförslag? Om fjolårets utskottsbeslut, som dikterades
av den meningsgruppen, behövde man icke ett ögonblick tveka, att det i
verkligheten utgjorde en etapp på avväpningens väg. Man kunde icke taga miste
om den saken. Ärets förslag är emellertid så pass ändrat, att jag är tveksam,
om det möjligen markerar en försvarsvilja och icke blott en avväpningsvilja.
Markerar det verkligen en försvarsvilja, är det klart, att då kan nog åtskilligt
rättas till även framdeles och åtskilligt kan bättras på. Årets förslag skulle
i så fall markera ett oerhört stort avsteg från den paroll, som en gång lydde:
Icke en man och icke ett öre till försvaret. Man får väl med den åskådning,
som jag har, tacka för denna stora och, som jag tror, för vårt fädernesland
lyckliga utveckling inom Sveriges största parti.
Vad jag måste betona, det är, att, därest det nu, såsom alla tecken tyda på,
blir en kompromisslösning mellan dem, som i fjol ville gå så långt, som det
kungl. förslaget nu går, och dem, som icke vilja gå så långt, det i sådant fall
väl ändå är av en oändligt stor betydelse, att den lilla armé, som man då får,
blir i besittning av den inre styrka och den inre sammanhållning, som otvivelaktigt
krävas i varje armé. Jag tror emellertid, att det blir synnerligen svårt
i framtiden, liksom det hittilldags varit, att i volontärklassen få in just sådana
önskvärda element, vilka man vill se som fostrare av vår värnpliktiga ungdom.
Om nämligen dessa unga män icke få någon utsikt till att de år, som de använt
i statens och försvarets tjänst, i någon mån skulle kunna bilda grundval
för deras framtid sedan i det civila livet, vad kunna vi då få för folk på dessa
poster? Det har redan gått rasande fort utför i det avseendet sedan år 1901, och
det är fara i att fortsätta på den vägen längre. Nåja, jag förstår, att herrarna
vilja slå mig i ansiktet med frågan: »Skola vi då återuppliva det gamla indelningsverket?»
Härtill svarar jag nej. Det var icke heller fjolårets förslag från
bondeförbundet, utan det var ett försök till förvrängning, som gjordes av dess
motståndare. Men är det någon, som verkligen inser behovet, ja den tvingande
nödvändigheten på denna punkt och som vill göra någonting, som med någon
om än aldrig så liten sannolikhet kan garantera, att vi få ett sådant folkelement,
som behöves på dessa platser, ja, då är jag verkligen icke den man, som vill
kivas med honom om medlet. Skolor äro bra. det förstår alltför väl den, som
i likhet med mig i sin tid icke fått mycken undervisning i skolan; men i en tid,
då stora skaror här i Sverige, vilka gått igenom de allra yppersta skolor, som
de kanske efter en lång tid lämnat med utmärkta avgångsbetyg, examina etc.,
när dessa skaror sedan sakna sysselsättning för dagen, då må väl detta tydligt
visa, att det hjälper icke bara med skolor. Det måste vara något mera materiellt
bakom att lita till. Det kommer man icke förbi; och dit är just därför som
jag vädjar till dem, som säga sig arbeta i demokratisk riktning, att de nu.^då
de hava avgörandet i sin hand, måtte se till godo även dessa jämförelsevis lågt
ställda, dessa små i samhället.
Så är det en annan sak, som bjuder mig oändligt mycket emot i det kungl.
förslaget, alldeles som i det fjolårsförslag, som kom från dåvarande regeringen
— det är nämligen ingen skillnad på förslagen i det avseendet — det gäller
denna klyvning i olika värnpliktstidcr. Man må kunna begära mycket av män
-
Nr 17.
32
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss a c
■propositionerna
vr 50 och 51.
(Forts.)
niskor, när man på samma gång kan säga till dem, att den börda, varom fråga
är, väger jämt över hela fältet och att de alla få bära densamma lika.
Då går det. Så snart man emellertid börjat plocka undan en del och säger till
den ene, att han skall komma undan litet bättre, men till den andre, att han
skall hava mera, då måste jag såga, att något sådant blir aldrig populärt i
vårt land, liksom det heller aldrig har varit det. Det är märkvärdigt, huru
man med sådan ihärdighet håller på det, att man skall göra denna ituklyvning
härvidlag.
Det är också en annan sak, som jag måste gå in på. Även om jag ställer
studenterna utanför diskussionen, så måste jag peka på dessa andra, som skola
hava tvåhundra dagars övningstid, varunder de skola utbildas till reservunderbefäl.
Nåväl, låtom oss göra ett tankeexperiment. En person, som kallas till
mobilisering fyra eller fem år efter det han har legat inne sina 200 dagar, han
skall då tjänstgöra som reservunderbefäl. Ja, det blir nog en härlig företeelse,
ty all erfarenhet säger, att den, som skall undervisa andra och vara instruktör,
han måste kunna någonting själv, och han skall helst kunna det så grundligt som
möjligt.
Det är märkvärdigt, att då en del ledamöter ibland bondeförbundet i fjol framlade
sin motion i försvarsfrågan, så blev det en mycket hastig kapplöpning i
ett par andra partier om att nå fatt bondeförbundets dagantal för de värnpliktiga.
De uttalanden, som voro gjorda dessförinnan, voro liksom totalt bortblåsta.
Man anammade de 140 dagarna utan vidare på dessa håll. Ja, det var ju ganska
intressant för oss i bondeförbundet, ty det blev ju en stor samling kring oss
härvidlag. Det är endast en sak, som jag måste beklaga, och det är, att dessa
övriga partier, som slöto sig till förslaget om de 140 dagarna, voro så gruvligt
politiskt enögda, att de blott sågo dessa 140 dagar; men den kombination i det
hela, den förutsättning, varpå förslaget om de.ssa 140 dagar var byggt, allt detta
kunde de icke upptäcka. På den sidan var ögat tydligen alldeles blint. Såtillvida
voro vi sålunda ur spelet. Vi hade dock alldeles tydligt utsagt, att förutsättningen
för att man under de, som vi trodde, ganska många fredliga åren
framåt i tiden här i norden skulle kunna gå ned till 140 dagar, den förutsättningen
var just, att vi skulle hava tillräckligt med underbefäl, dugligt och till
hands, om det skulle behövas, att taga i och rycka upp våra otillräckligt övade
värnpliktiga. Men detta såg ingen, absolut ingen. Nu gå ju i den kungl. propositionen
de där 140 dagarna igen under absolut samma förhållanden, som
i fjol. Det, som förslaget i detta dagantal verkligen baserar sig på, det varigenom
detsamma gjorts möjligt, det har man icke tagit upp ens i någon mån, vilket
jag beklagar.
Vad som sålunda gör det mycket svårt, ja, jag tror hart när omöjligt för
mig att sluta mig till den kungl. propositionen, det ligger just i dessa av mig
nu nämnda synpunkter. Man har alldeles i onödan rivit itu, rivit bort för många
regementen, totalt utplånat dem. Man har gjort en kategoriklyvning, som kommer
att bli en oerhörd kräftskada för hela värnplikten, och man har helt och
hållet förbisett den allra .svagaste punkten, som har framträtt alltför tydligt
och som tett sig allt värre år från år sedan 1901, nämligen den, som rör underbefälet
och underofficerarna. Detta har man sett för litet till. Jag tror dock,
optimist som jag är, optimist som svensk, att ännu kunna förbättringar göras
på dessa punkter, och jag hoppas, att så må komma att ske i fortsättningen.
Att nämligen vänta med att göra dessa förbättringar, till dess att det hela
faller isär inifrån, är ju något utomordentligt betänkligt, såvida icke till äventyrs
syftet är att åstadkomma en sådan organisation, som man om ett litet antal
år kan peka på och säga, att den är oduglig i och för sig. Då kunna vi hellre
taga bort det hela.
Alltså får jag utläsa den kungl. propositionen så, att den ger uttryck för en
Onsdagen den 4 mars f. in.
33 Nr 17.
försvarsvilja och en verklig försvarsvilja för landet, ja, då hälsar jag med Vid remiss av
glädje framstegen från i fjol. Skulle jag däremot nödgas att läsa ut denna pro- proposition
så, att även den är blott en etapp på avskrivningens och avrustningens nrS soTchål.
väg, vilket jag icke tror skulle vara lyckosamt för vårt land, då har jag, herr (Forts.)
talman, endast att sluta mitt anförande med ett: »Gud bevare gamla Sverige.»
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! När jag hörde herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet tala, så fick jag ett mycket starkt intryck
av vilka oerhörda svårigheter han uppenbarligen haft att kämpa med, innan
han kunnat lägga fram försvarspropositionen. Han tog än ett steg framåt
och än ett steg tillbaka, det var vila än på den ena foten och än på den
andra, det var än hit och än dit. Dock sammanfattade han själv gång efter
annan sina utgångspunkter i orden: »Här vore fråga om att få med sig så
stor del som möjligt av det svenska folket.» Han ville hava »majoriteten av
folket bakom sig», här vore fråga om en »förankring bland folket». Han
önskade få »den övervägande delen av nationen för sitt förslag» o. s. v. Jag
har anfört några av de uttryck, som han använde. Det är icke underligt, att
det hela blivit så vacklande, när han stått på så vacklande grund. Jag kunde
icke finna någon fast och stark åskådning om att detta vore just vad landet
behövde för att kunna försvara sin frihet och självständighet. Detta vacklande
finner man, när man går igenom den kungl. propositionen, nästan över allt.
Jag bara erinrar om talet om, att de militära myndigheterna blivit hörda och
protesten emot påståendet, att de behandlats som luft, och på samma gång den
bestämda förklaringen, att ingen hänsyn kunnat tagas till dessa militära myndigheter
! Han talade om, huru de olika nödiga posterna adderats samman, men
samtidigt gång på gång om den givna kostnadsram, inom vilken han varit
tvungen att begränsa det hela. Han vädjade till auktoriteten hos den föregående
regeringen och dess försvarsminister för egna förslag; men när det gällde
att godkänna det resultat, till vilket denna regering kommit, då var han inte
med längre. Detta var det huvudintryck jag fick icke minst av hans eget anförande
men jämväl av försvarspropositionen; och jag tror, att man kan finna
detta nästan på varje punkt, som man slår ned på.
Jag skall tillåta mig att framhålla några synpunkter, som ligga mig nära,
och vilka, enligt vad det ser ut, icke blivit på rätt sätt tillgodosedda, huru mycket
det än måste erkännas, att på en punkt en viss förbättring inträtt här, i jämförelse
med vad det förra förslaget från samma håll bjöd. Just de områden av
vårt land, som främst av alla kräva den synnerligaste omsorg, när det gäller
vårt försvar, ha icke tillbörligt tillgodosetts. För försvaret av Norrland, där ju
vägen går ut till atlanthamnarna, Norrland, som gömmer våra väldiga malmrikedomar,
har visserligen Bodens fästning bibehållits och även vissa förbättringar
vidtagits; men däremot slopar man de fästningar, som hava blivit anlagda
i samband med Bodens fästning — de av herrarna, som varit där uppe,
känna mycket val till hur där ser ut — för att skydda denna fästning från sjösidan,
där ju landstigning annars kunde ske. Man har behållit Bodens fästning
men betagit den dess effektivitet. På samma sätt när det gäller Hörningsholnis
fästning, vilken man vill lägga ned. Köksvägen till Stockholm, Södertälje
kanal, hava vi fatt fördjupad. Därigenom har det blivit ett alldeles särskilt
försvarsintresse att beyaka den. Då tar man och lägger ned brohuvudet, man
lyfter av säkerhetskedjan till köksdörren, på samma gång som man för Stockholms
huvudentré, om jag får använda den bilden, betydligt förminskar försvarskrafterna.
Framför allt går man till väga på samma sill 1. när det gäller Göteborg.
Andra tram marens protokoll t Otid. Nr 17.
3
Nr 17. 34
Onsdagen den 4 mars I. m.
Vid remiss av Det är icke ett lokalintresse utan det är ett riksintresse, som det där är frågan
sUionerna om‘ ^ade tillfälle att i den förra försvarsdebatten ganska utförligt lägga
nr*50 och 51. fram den syn på denna sak, som vi hava där nere i Göteborg inom mycket vida
(Torts.) kretsar. Jag tvekar icke att upprepa vad jag då sade, trots att jag fick mothugg
sist inom det socialdemokratiska partiet, nämligen att försvaret av Göteborg,
rikets andra stad, måste effektivt tillgodoses. Staden är import- och
exporthamn, den är en lunga ut till västerhavet, den är en knutpunkt för samfärdseln
till landets olika delar, den är med ett ord en av de viktigaste och allvarligaste
punkter, som vårt land äger. Nu lägges Älvsborgs fästning — det
är ett framsteg i jämförelse med den socialdemokratiska motionen och försvarsutskottets
ståndpunkt förra året —• i materialreserv. Vad betyder detta? Jo,
att den icke får någon annan bemanning i fredstid än 14 man, nämligen en
kapten, tio underofficerare och korpraler samt tre menige för att se till byggnaderna
m. m. Här måste man i likhet med generalstabschefen få en stark
känsla av, såsom också vi i vår stad hade, att det innebär ett betänkligt försvagande
av hela västkustens försvar. Göteborgs stad och flottans dit förlagda
örlogsdepå komma härigenom att praktiskt taget sakna skydd mot sjösidan
vid ett hastigt påkommande fredsbrott. Det går, mina herrar, när det blir
krig, icke så till, att man kan resa ut till Vinga fyr och vifta med en vit flagga
och säga: »Var så snälla och vänta, till dess vi hinna bemanna Älvsborgs
fästning och skaffa dit folk, som kan sköta kanonerna»; utan det gäller att
genast kunna spärra vår hamn och i övrigt att hålla vakt om alla nationella värden,
som ligga gömda i denna rikets andra stad, rikets port.
Förra året kom, som vi veta litet var, från Göteborg en i största hast tillkommen
skrivelse från 1,700 personer. Några få dagar efter det särskilda utskottet
framkommit med sitt förslag, fingo vid den till skickad till oss här
i riksdagen. Det var ingen i Göteborg, som trodde på möjligheten, att Älvsborgs
fästning skulle läggas ned eller raseras, och därför skrev man så, att
det passar i dag på det förslag, som nu är framlagt. Jag skall här tillåta mig
att citera skrivelsen i fråga — den är icke lång — för att den skall komma in
i årets handlingar. Den lyder: »Om Älvsborgs fästning förlägges i materialreserv,
så medför detta, att det skydd, fästningen varit avsedd att bereda
Göteborgs stad och framför allt dess hamn, blir praktiskt taget värdelöst, och
att örlogsflotta!! ej har någon skyddad replipunkt på västkusten Det låter sig
icke göra att vid behov effektivt improvisera de föranstaltningar, som äro erforderliga
för fästningens utnyttjande till att spärra inloppet till hamnen. Varken
materielens anskaffning eller truppens inlärande i dess handhavande låta sig i
all hast genomföras. Är fästningen däremot redan i fredstid i tillbörligt skick
och besättningen inövad i sina åligganden, så finnes all utsikt att kunna hindra
fientliga stridskrafter att intränga i hamnen eller spärra inloppet till densamma.
Vilken avgörande betydelse det skulle äga för hela riket, att Göteborgs
hamn och stad skyddades mot förstöring eller fientligt inträngande, torde icke
tarva någon närmare utläggning. Den saken är lika oomtvistligt klar som
den, att fästningens förläggande i materialreserv äventyrar hamnens och stadens
skyddande. Det torde vara en angelägenhet av högsta vikt, att, långt
ifrån att förminska fästningens försvarskraft, tid efter annan tillse, att den
fyller de krav, som måste ställas på en anläggning av dess betydelse.» — Det
synes mig, som hade herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet åtminstone
i denna punkt sökt lösa detta kvistiga problem ungefär på samma
sätt, som det berättas i den gamla nordiska sagan om Kråka. När hon skulle
visa sig varken klädd eller oklädd, insvepte hon sig i en fiskares fångstnät.
Det förefaller mig nästan, som skulle det vara något av detta som kännetecknar
också den försvarsskrud, som herr försvarsministern har iklätt sig i och med
denna proposition.
Onsdagen den 4 mars f. m.
35 Nr 17.
Jag tillåter mig att peka på ännu ett par saker, som inte synas mig ka Vld remiss av
så utomordentligt nära sammanhang med själva försvarspropositionen, att de sMomrna
kunna framgå av densamma som en nödvändig följd. Det är då först frågan nr 50 och 51.
om den fjärde paragrafen i förslaget till värnpliktslag. Där heter det: »Från (Forts.)
värnpliktens fullgörande under fredstid frikallas» — jag ber herrarna lägga
märke till att det inte står kunna frikallas efter begäran hos Kungl. Maj:t,
utan det står frikallas. Och vilka äro då dessa? Jo, i punkten b) heter
det: »Den, vilken vid tidpunkten då han enligt § 5 är skyldig att inställa sig
till inskrivning har hustru eller barn, som äro för sitt uppehälle beroende av
hans arbete.» Jag vet ju, att denna punkt kommit in även i ett föregående
förslag, men man hade då tydligen inte tänkt igenom vad det skulle innebära.
Vad innebär nämligen detta förslag, mina herrar? Jo, det innebär,
att den, som vid inskrivningen, och denna inskrivning skall ske vid 20 års
ålder, har hustru eller barn, som för sitt uppehälle äro beroende av hans arbete,
skall frikallas. Men i detta land är äktenskapsåldern för män satt till
21 år, och sålunda förefaller det, som om förslaget skulle gälla de få, som fått
Kungl. Maj ds tillåtelse att gifta sig vid 19 års ålder, om de ha barn att försörja,
eller som, om det endast gäller hustru, skulle ha medgivits rätt att få
gifta sig möjligen i början av 20-årsåldern. Vidare gäller det de utlänningar,
som kunna komma inflyttande och som här skola fullgöra sin värnplikt, och
slutligen de som fått uppskov, ett mycket obetydligt fåtal.
Men det finnes en annan kategori det gäller — och jag har varit barnavårdsnämndsordförande
i många år och har haft tillfälle att se att förhållandet
inte är så alldeles ovanligt — nämligen unga 20-åriga män, som vid inskrivningen
kunna påvisa, att de ha barn utom äktenskapet att försörja. Dessa
skulle nu premieras genom att bli helt frikallade från värnplikten, inte på grund
av ansökan utan på grund av lagens bestämmelse. Jag har talat om detta
för en hel del enkelt folk och de ha .sagt mig: »Det är förskräckligt, vad ni riksdagsmän
bli elaka! Det där är ju ett elakt skämt. Men inte kan väl vår regering
föreslå något så tokigt!» Men, mina herrar, detta är inte ett utdrag
ur ett studentspex, utan det står i lagförslaget. Och nu undrar jag, med hänvisning
till herr statsrådets och chefens för försvarsdepartementet yttrande,
om han härför kan påräkna den starka folkmening, som ju var den grund,
på vilken försvarspropositionen enligt hans yttrande, synes det mig, närmast
vilade. Jag tror det inte. Och jag gör en hemställan särskilt till det frisinnade
partiets medlemmar här i vår kammare, om de verkligen i sin kontakt
med de befolkningslager, som de representera, fått fog för den uppfattningen,
att det finns botten för en bestämmelse, som står i så stark strid mot
hela den åskådning, som annars gör sig gällande inom vårt folk. Jag skulle
också kunna peka på att generalstabschefen gjort en mycket allvarlig och efter
min mening vägande invändning emot detta genom att säga, att förslaget kan
»komma att leda till förbindelser utom äktenskapet i en utsträckning, som ur
samhällets synpunkt icke kan anses lämplig, och som icke borde ställas i samband
med den allmänna värnpliktens tillämpning». Jag är övertygad om att
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har observerat detta i den
bilaga till försvarspropositionen, som innehåller generalstabschefens yttrande.
Samma inlägg har också gjorts under den föregående försvarsdebatten.
Så kommer jag till en tredje punkt, som jag ber att några ögonblick få
stanna vid. Det synes mig, som om inte heller den i något hänseende skulle
ha ett ovillkorligt samband med den av herr statsrådet framlagda propositionen.
Utan värjo sakmotivering, utan att ens ha ägnat saken så mycken
omtanke, att herr statsrådet ansett, att denna synbarligen som en småsak betraktade
fråga behövde motiveras, har herr statsrådet med tre rader strukit
bort hela regementspastorsinstitutionen, hela den gamla fältprästinstitutionen,
fli- 17. 36
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av som har följt med vår härordning alltifrån Gustav Vasas tid, och som dock
stiionerna ul^r.ei1 väsentlig del av den fostran, som åt vårt folk gives. Jag ser, att
nr 50 och 51. en del medlemmar av. det socialdemokratiska partiet vid detta mitt yttrande
(Forts.) le sitt vänliga och blida leende, men, mina herrar, det kommer inte att les
ute i riket, då det blir källsalt man på detta lättvindliga sätt har behandlat
en sak, som i alla fall för många inom vårt folk, om också inte för herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, är en så allvarlig sak, att den verkligen
vore värd att på allvar tas upp. Detta förslag lades fram även förra
året, men då lades det fram av det socialdemokratiska partiet. Nu lägges det
fram av en ansvarig regering, men utan att någon remiss i frågan gått till
de ecklesiastika myndigheterna, som dock skulle ha rätt att yttra sig. År
1921 framlades av sakkunniga rörande den andliga vården i armén ett förslag,
över vilket dessa myndigheter yttrade sig. Försvarsrevisionen gjorde inte
något sådant utförligt yttrande, men institutionen bibehölls. Och nu, när den
skall tagas bort, finns här ingen utredning om hur denna sak skall ordnas,
huru de icke territoriella församlingarna skola förvandlas till territoriella, hur
expeditionen skall, skötas och vem som skall få regementspastorernas uppgifter.
Ingen utredning i något hänseende förebringas, inga hänsyn tas till erfarenheterna
under världskriget. Jag hänvisar till vad jag i det stycket uttalade
vid försvarsdebatten förra året. ATill man se ett skolexempel på betydelsen
av dessa regementsprästers arbete i fält, skall man gå till Frankrike, det ateistiska
Frankrike, som under kriget återupprättade denna institution. Men, mina
herra.r lika litet som man kan fa en institution i andra hänseenden fullt verksam
i krig utan att den finnes i försvarsberedskapen i fred, lika litet kan det
ske i detta fall. Vidare har ingen hänsyn tagits till det religiösa och kulturella
arbete, som bedrives av våra regementspastorer i de i regel på frivillig
väg uppförda soldathemman ute i landet, en betydelsefull kulturell verksamhet,
där just denna institution är medelpunkten. Det fanns även hos den föregående
talaren en antydan om denna gärning. Nu frågar jag mig: varför har herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet vidtagit denna uppseendeväckande
åtgärd, som, såvitt jag förstår, knappast torde ha någon botten uti den
massvilja, på vilken han skulle ha byggt sin proposition. Jag kan inte rannsaka
hjärtan och njurar, och jag vill inte utkasta någon som helst förmodan
om orsaken därtill. Jag vill bara säga det: det kan inte vara av ekonomiska
skal, om vilka det här har talats, ty hela institutionen kostar nu G2.000 kronor,
och skulle den ha omdanats efter den proposition, som nu är framlagd, skulle
kostnaderna ha sjunkit ned ungefärligen till hälften. Och man kan inte tala
°!111.. ’ kronor i en budget på över 100 miljoner, i all synnerhet som åt
skiIligt
av det arbete, som utföres av dessa män, skall utföras av andra för
vilka helt visst kostnaderna inte bli mindre. Jag vet inte, om herrar ledamöter
av det folkfrisinnade partiet ha samma känsla som jag har, när jag läser
just denna punkt i försyarspropositionen, eller att de med den föras upp på
frestelsernas berg. Hittills har ett synnerligen gott samarbete, väl vitsordat
ira,n ömse hall, ägt rum mellan de officiella regementspastorerna och den frivilliga
verksamhet, som bedrives av »Soldaternas vänner». Detta samarbete
har kanske visat sig allra bäst i det förhållandet, att den kollekt, som upptages
i rikets kyrkor och som uppgått till mellan tio och femton tusen kronor
om aret, har delats lika mellan dessa båda verksamhetsgrenar. Omständigheternas
makt har törhända förlänat det frisinnade partiet makten att fördärva
denna gamla institution, som arbetat hand i hand för samma mål som
det arbete, vilket utförts av folk ur det parti, som de här företräda, Omständigheterna
ha lågt.avgörandet i deras händer. Skola de falla för denna frestelse.
Filer ha vi inte rätt att hoppas, att vart det frisinnade partiet än går
med avseende pa de yttre anordningarna för härväsendets ordnande, skall det
Onsdagen den 4 mars f. m.
37 Nr 17.
dock vilja vara med om att värna och främja denna institution, åtminstone i Vtd remiss av
känslan av att eljest kommer den domen att falla över dem, att de, trots det goda su[onerna
samförståndet och samarbetet, ha varit med om att slå ihjäl den ena sidan av nr 50 ocj 5;.
denna verksamhet. De reflexionerna torde man göra. Jag tror inte att vi skola (Forts.)
behöva gå den vägen, om man där tänker över detta.
Jag skall, herr talman, sluta med dessa erinringar.
Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman! Det är inte utan, att jag för
en gångs skull gör anspråk på att man fäster ett visst intresse vid vad jag har
att säga. Det är naturligtvis inte på grund av att jag skulle ha några nya
och märkliga synpunkter på frågan att komma med. Men det är nu en gång
så, att även i det politiska spelet kan det hända, att de minsta hackor bli stora.
Och nu har ödet velat, att den liberala gruppen, särskilt i första kammaren,
kan komma att bli utslagsgivande i försvarsfrågan. I detta misärspel vill jagför
min del redan från början spela med öppna kort. Först som sist är det
mig angeläget att förklara, att den liberala gruppens strävan skall bli att ur
den situation som är, och som ur historiska förhållanden har utvecklat sig till
vad den är, vinna ut det bästa möjliga resultat för en tillfredsställande positiv
lösning av vår försvarsfråga. En sådan lösning kan inte vinnas utan att den
samlar omkring sig en stark och vidsträckt folkopinion. Det erkänner också
hans excellens herr statsministern i sin allmänna motivering i diktamen till
statsrådsprotokollet, när han säger, att det bör ligga en bred och fast folkmening
såsom underlag för den nya försvarsordningen. Ja, och för det syftet
måste den lösning, som nu framgår av ett samarbete mellan regering och riksdag,
fylla två fordringar. Den bör medföra en avsevärd reduktion av försvarsbudgeten,
på sätt som yrkats av en alldeles övervägande folkmening, och
den bör vidare inom en rimlig kostnadsram ge så mycket som möjligt, göra
försvaret så effektivt som möjligt. Därvidlag kan jag inte underlåta att för
min del fästa ett något större avseende vid den ekonomiska utgångspunkten
för frågans bedömande än som syntes framgå av det anförande, som herr försvarsministern
höll för en stund sedan. Jag vill påpeka, att hänsynen till det
ekonomiska läget och till försvarsbudgetens ställning till andra sociala ändamål,
som också äro berättigade och måste fyllas, varit i främsta rummet bestämmande
för inte bara vänsterns hållning i försvarsfrågan under åratal, utan
även för den Tryggerska försvarspropositionen. Men med denna erinran kan
jag ändå inte dölja en viss personlig sympati för den mening, som försvarsministern
syntes ansluta sig till i sitt sista anförande, nämligen att det verkliga
för sv ar sbehov et i främsta rummet hör vara bestämmande. Han sade nämligen,
att när regeringen kommit till en viss kostnadssumma var det efter en
beräkning av behovet, och efter detta hade pengarna begärts. Det är en tröst
att veta, att den ansvariga regeringen alltså finner sin försvarsplan måhända
en liten smula för dyr, men i varje fall fullt effektiv. Skulle det lyckas oss
att visa, att det brister på en del punkter i fråga om effektiviteten, så kan man
sålunda med regeringens, eller med herr försvarsministerns, utgångspunkt
räkna på att få skäliga förbättringar i försvarsplanen, även om det skulle
kosta litet mer pengar än regeringen har tänkt sig.
Regeringen vill en samförståndslösning i försvarsfrågan, och det kan jag
inte annat än annotera med synnerlig stor tillfredsställelse. Vi ha förut mycket
hört talas om, att det nu gäller att komma till en »vänsterlösning» i försvarsfrågan,
sedan högern ömkligen misslyckats. Ja, det är ju solklart, att
om denna riksdag skall komma till ett positivt resultat, måste denna lösning
träffas inom en kostnadsram, vars maximum anvisas av först försvarsrevisionens
liberala och frisinnade majoritet plus bonde förbundet, och sedan av den
liberala motionen för i fjol. Hela den politiska situationen visar, att där går
Nr 17. 38
Onsdagen den 4 mars f. m.
Vid remiss av gränsen för det maximum, som är möjligt att ernå. Men skall vänsterlösninsitionerna
gcn verkligen samlas på en bred och fast front, såsom hans excellens herr
nr 50 och 51. statsministern säger, att regeringen önskar, då bör också effektiviteten inom
(Forts.) denna gräns, och därmed trygghetsmomentet, tillgodoses så långt görligt är.
Och här kunna vi naturligtvis icke utan vidare utfästa oss att bara lita på
legeringens auktoritet. Vi kunna bortse från extremister och trumslagare på
båda kanterna. Men vi andra, med vanligt sunt bondförstånd, böra kunna
säga oss,^ att vi genom den nya försvarsorganisationen fått ett visserligen litet
men ändå naggande gott försvarsväsen.
I remissdebatten var det en framstående socialdemokratisk talare, herr Engberg,
som sade, att nu måste det ske en uppgörelse med det verk, som kommenderats
fram av högerpartiet år 1914. Nu är det vänsterpartiernas tur att
fora sin lösning igenom. Av 1914 års händelser kan ingen hava bittrare minnen
än den, som nu tillhör det så reducerade liberala partiet. Om det är några,
som skulle hysa revanschkänslor, så är det de liberala och frisinnade. Vid en
kritisk tidpunkt pressades de till positiv medverkan vid en uppgörelse, som de
ansågo sämre än sitt eget förslag. Men för landet.s skull, i känslan av sitt ansvar,
tömde i den stunden Karl Staaff, vår bortgångne hövding, självövervinnelsens
kalk ända intill dräggen. Det socialdemokratiska partiet svor sig fritt
från varje ansvar, och dess chef höjde välsignande händer över den triumferande
högern och ett splittrat liberalt parti. Men även den gesten var en statsmans.
Den var värdig situationen, och den ägde sin stora betydelse. Må vi
hoppas, att den nye excellensen i händelse av behov skall kunna repetera den.
När det yir fråga om 1914 års verk och en uppgörelse med det verket, skall
jag alltså med all erkänsla för den handräckning, som erbjudits oss från den
socialdemokratiske talare, som jag nyss nämnt, be att få betacka mig för målsmanskapet.
Vi liberaler äro icke ute för att hämnas på landet för oförrätter,
som våra konkurrentpartier hava begått mot oss. överdrifterna i 1914 års
försvarsverk hava redan hämnats av högre hand. Dess allt för stora organisation
finnes delvis bara på papperet, dess byggnadsprogram har avstannat och
dess övningstid har nedgått med mer än hälften. Jag vill visst icke bestrida att
det försvar, yi fingo 1914, har varit oss till säkerhet under världskriget. Men
jag skulle vilja fråga herrarna i generalstaben: är det den verkliga eller den
fingerade militära organisationen av 1914, som varit oss till denna nytta? Nej
det gäller nu icke så mycket att riva ned som att bygga upp och bygga nytt
efter en begränsad plan och efter de nya tidsförhållandena. Och härvidlag
har liberal politik samma läggning, som den hade 1914. Den vill söka en
!UV»bSOm ka? samla och ena det största möjliga flertalet, oberoende av partiaskadnmgar
i andra ting än försvarsfrågan. År 1914 var det fråga om en väsenthg
åkning och då ville också vi liberaler öka, men med måtta och förstånd.
Nu ar det fråga om en väsentlig minskning, och nu vilja vi minska,
men också har ga fram med måtta och förstånd. Och därvid höra vi åtminstone
kunna taga ledning av en lärdom ifrån 1914: låt oss icke från vänstern
gorå om högerns missgrepp att tvinga eller hasardera fram en lösning även
om den kan vinnas^med en eller annan rösts övervikt! En sådan lösning hämnar
sig sjaiv. Iragan om vårt lands försvar är av den riksviktiga och ömtafiga
art, att den icke bör avgöras efter förtidiga ultimata från ena eller andra
T- sammanjämkning av berättigade intressen och
synpunkter, från vilket hall de än härleda sig.
I högerpressen har man gång efter annan sett den frågan framställas: vad
vilja ni egentligen, ni liberala, vad tänka ni om situationen, var stå ni nu?
Jag har redan besvarat den frågan i princip genom att säga, att vi vilja verka
tor att inom en avsevärt nedskuren kostnadsram göra det bästa möjliga av den
nuvaiande situationen. Men jag riktar liksom herr Hamrin och, jag skulle
Onsdagen den 4 mars f. m.
39 Nr 17.
vilja säga, med ännu större rätt än han den motf rågan till högern: vad anse Vid™™£°av
herrarna egentligen om den nuvarande situationen? Vi ha hört kritik, men sitionerna
vad vilja ni? Vad anse ni om möjligheten att få en positiv lösning, därest ni nr so^och 61.
alltjämt vidhålla edra gamla krav i stället för att hjälpa till med en rimlig (Forts.)
lösning? Herr Lindman talade om att försvarspropositionen, sådan den nu
föreligger, icke stämmer med den militära sakkunskapens krav. Herr försvarsministern
har visat upp, att icke heller högern själv på långa vägar när
vågar eller vill komma fram med anspråk, som grunda sig på den militära
sakkunskapens krav. Det skulle innebära en oerhörd kostnadsökning utöver
de försvarskostnader, som vi redan hava. Det skulle innebära 15 18 måna
ders
övningstid, det skulle innebära, att vi skulle fa 12 effektiva armefördelningar,
och gud vet allt, vad det skulle innebära. Jag har icke hört, att sådana
krav hava framställts ens från högerns sida.
Även vi liberala hava haft till en huvudsaklig utgångspunkt att bevara organisationen
så obeskuren som möjligt, ifall något galet skulle hända under
den närmaste tiden. Vi hava dock av kostnadshänsyn ansett oss höra göra en
avsevärd inskränkning i den nuvarande ramen. Fem arméfördelningar var ju
den liberala ursprungliga linjen. Vid sidan därav förelåg ett förslag, som i
viss mån liknade det, som nu framkommit från regeringshåll, nämligen om fyra
fredsfördelningar och två fördelningar i reserv. Dessa voro våra förslag. Och
jag frågar nu högern: anse ni verkligen, att det finnes någon levande möjlighet
att få majoritet i riksdagen, nu eller under nästa riksdag, för en militär organisation,
som är större än den, som var föreslagen i de liberala yrkandena
i fjol? Herrarna av högern och bondeförbundet få säkerligen tillfälle att nu
pröva budet ännu en gång för att se, var det kan vara värt. Men säkert är,
att det nu har långt mindre utsikt att gå hem än vid förra årets riksdag.
Jag skall icke, herr talman, förnya våra gemensamma lidanden genom att
återge vår sista försvarsfrågas korta men växlande saga. Otvivelaktigt innebar
förra årets regeringsproposition, alldeles som den här föreliggande, ett uppriktigt
försök till en samförståndslösning. Och enligt vad jag tidigare offentligen
framhållit och fortfarande vidhåller hade den mycket väl kunnat tagas
till utgångspunkt för en uppgörelse, låt vara med de jämkningar nedåt, som
vi föreslagit i fjol. Vårt uppslag vann icke gehör i fjol. Varför? Ja, säg
det, utan att beröra den serie misstag och missförstånd, som hela tiden präglat
försvarsfrågans behandling, och som vi litet var hava del i. Mellanpartiernas
splittring, för att icke säga upplösning, högerpartiets brist på solidaritet med
regeringen, svårigheterna för herr Trygger — mycket förklarliga givetvis —
att förhandla om en kompromiss, som gick längre till vänster än hans eget
förslag och till sist bondeförbundets förhandsbud på de 140 dagarnas övningstid,
med vilket herr Reuterskiöld knutit sitt namn vid historien -— allt
detta tillsammantaget och därtill det diktatoriska sätt, varpå man i utskottet
behandlade hela frågan, gjorde, att försvarsfrågan föll vid förra årets riksdag.
Bara ett par ord om övergången till den nuvarande. I valrörelsen kommo
vi allesammans ytterligare isär. Regeringen, som skulle samla oss, gick åt
höger, och socialdemokraterna strävade iväg åt vänster. Den ena ropade i öst
och den andra i väst, och vi liberala ansågo, att vi, utan att vilja vara med
om en frontbildning mot socialdemokraterna, vilket var högerns lösning, i alla
fall borde i försvarsfrågan söka gå eu rimlig medelväg. Vi ansågo, att mellanpartiernas
försvarsförslag voro de, som man borde kunna sammanjämka till
grund för en dylik lösning. Jag för min del försökte mången gång att få en
rådplägning till stånd, varigenom man skulle kunna få en fast grund
för en rimlig lösning. Men all denna kraftförbrukning utlöstes i
den situation, som föreligger här i dag: högern har kommit tillbaka relativt
» 17. 40
Onsdagen den 4 mars f. in.
Vid remiss i
propositionerna
rtr 60 och t
(Forts.)
stark, de långt gående reduktionspartierna ännu starkare, och det lilla nyliberala
partiet ar nästan icke värt att tala om en gång, det har kommit tillbaka
U ytterligare sönderslaget och förkrympt. “it nutiaaa
Jag har sagt,_ att vi liberala i denna situation dock ämna göra det bästa
att läget förnvadSvimmSete hänvip?i,n? ti!1 vad jag förut sagt konstatera,
att laget tor vad \i mena med en effektiv lösning inom en rimlig kostnads
hamina^e,
SnriVar3fl18aff ^ äget är Otydligt mycket sämre nu än i fjol. Vi
ha ingenting annat att gorå än att taga den framlagda kungliga propositionen
som utgångspunkt för diskussionen om en positiv lösning i försvarsfrågan
givetvis med förbehåll för yrkanden om nödiga förbättringar likaväl som vi
• /J° kande diskutera herr Tryggers förslag med tanke på jämkningar nedåt
kostnadsvag i ett och annat. Kunna vi därvid få hjälp från högern och från
bondeforbundarna till att komma med rimliga bättre bud inom den kostnadsi
am som vi anse vara maximum, så är det så mycket bättre. I annat fall
fa V! ensamma eller, som jag hoppas, med hjälp av de frisinnade söka ernå
nödiga förbättringar på egen hand. Men - och nu kommer jag till det al
rnativ, som för oss icke finnes — vad vt liberaler icke vilja vara med om är
läge tfl fcaS!V försvarsJr»oan ut i ett ännu mera ovisst
9 h Vål ma det inträffa, att utskottets arbete ger ett resultat som är oan
vandbart for eu positiv lösning, och då må ju frågan falla Men alla an
ninga?nif£aatrf£ei8’°raS’ Ä rlfrån skilda llå11 göra dessa ansträngC11pg+
’ 1 U f f b,ygga ett dylikt förnyat fiasko i stället för att få ett resultat,
som ar sa bra som möjligt. Om högerpartierna i sitt innersta sinne
stalla upp uppskovs- eller avslagslinjen och icke en förstärkning av regerings
detteagdå fiska 51“ tf® ““r ™ra nödig det verkliga alternativet till
Ii™ Jt"? 1 ,• 1 ett grumligt vatten, som icke blir klarare genom de grum
liga
skal, som finnas att anföra för uppskovsyrkandet
V äntan pa Genéveprotokollets resultat har framförts som ett huvudargument
jZ'' AcVStl l„nJer1‘,aSVå ‘“" Lindman både i remiss,»,ttéfX
i, k t™ u1a Tsrael fa vi icke plötsligt bevittna! Vi andra som
verkligen hoppas att det fro, som såddes nere i Geneve, till sist skall bära åt
minstone någon frukt vi ha dock sett tillräckligt för att förstå att vi icke
lämna vänta pa de frukterna innan vi börja se om vårt eget hus. När vi kommit
sa långt, att vi sett resultatet av Genévebeslutet, då få vi tana dess kon
sekvenser vare sig de gå i den ena eller andra riktningen. Men till dess är
vart utrikespolitiska läge, med vårt medlemskap i folkförbundet taget i be
•
m.mg; P„ie0cis detsamma som eljest. Härvidlag blir det ingen skillnad om
medföra" större ^ e.veatuellt förverkligande av Genévebeslutet kommer att
medföra större eller mindre rustningar, än man nu tänker sig. Med stöd av
generalstaben tycks högern utan vidare anse det som en klar sak att ifall
Genevebeslutet verkstalles så kommer detta, även jämfört med nuvarande kostnader,
givetvis att påkalla en försvarsökning i stället för en försvarsminsking.
Ingenting kan, rent ut sagt, vara mera kuriöst än detta resonemang
Man utgår ifrån att i trots av staternas förbund mot krig. som ju Gené^
fasett alla^fe 1 t^°t*av detta allmänna förbund emot krig skulle det fortiara
ett allas krig mot alla Man utgar därjämte ifrån att alla stater skulle
llojalt undandraga sig sina förpliktelser gentemot Sverige, att de om det gäll
t
Zr 16 Skalle Wlp,a *¥ lilla Sverige- Ulan i denna snöda värld skulle
det bara vara vart kila land, som ärligt fyllde sin plikt. Törst och främst
egef knded5ohSSseJialVa T u anstor“ande fiender, som ville angripa vårt
vara på vår vakt att kif11/ ® !°m hten pigg 0eh vaken boyscout alltid
hSlna alK aldr! fran det ena horaet av vriden till det andra för att
jalpa alla andra nationer, vi ensamma. Ja, så ungefär äro grunddragen för
generalstabens resonemang. Jag få, lov att säga, att dettå »S att
Onsdagen den 4 mars f. m.
41 Nr 1".
ställa saken fullständigt på huvudet. Hela Genéveplanen går ju ut på att vid remiss ar
vinna en allmän nedrustning genom att man förutsätter, att man skall kunna 8^l°^nia
få till stånd en allmän och lojal anslutning till Genéveprotokollet och därmed nr 50 oc^ ^1.
en förbindelse ifrån allas sida att icke börja krig. Under andra än dessa förut- (Forts.)
sättningar skriva vi icke på Genéveprotokollet, och icke heller lära väl andra
komma att göra det. Och därmed är generalstabens och högerns apokalyptiska
skräcksyn bragt ur världen.
Jag undrar för resten, om högern och eventuellt bondeförbundarna skulle ha
samma syn på saken, ifall de vore i majoritet. Ånej, då tror jag nog, att
Genéveprotokollet skulle komma att förlora sin betydelse. Men låt gå för att
högern utnyttjar sin möjlighet att säga nej, och att försvarsfrågan därmed återigen
kastas ut i valrörelsen. Tror man verkligen, att försvarsfrågan skulle
vinna därpå? Tror man, att den ytterligare mängd miljoner, som kastas bort
under det nuvarande provisoriet, skulle egga valmanskåren till ansträngningar
för ett valresultat, varigenom en från högerns synpunkt bättre lösning skulle
kunna vinnas i försvarsfrågan, än som nu är möjligt? Jag tror det för min
Jel icke. Jag varnar mot ett sådant hasarderande. Jag skulle vilja kalla detta
nejsägeri för demonstrationspolitik och icke för praktisk och ansvarsmedveten
politik. Ty märk väl, att det nuvarande provisoriet är icke bara dyrt utan även
dåligt med hänsyn till försvarsbehovet i ett modernt krig.
Jag stannar alltså — jag har varit angelägen att litet utförligt motivera min
ståndpunkt — jag stannar alltså vid en önskan, att utskottet måtte vidtaga en
saklig behandling av propositionen i syfte att med den som utgångspunkt uppnå
den under förevarande förhållanden bästa möjliga uppgörelsen. Ett varsel för
ett relativt gynnsamt resultat ligger otvivelaktigt i det förhållandet, att det
socialdemokratiska partiet i regeringsställning -sträckt sig avsevärt längre än
till den punkt, det sträckte sig till, när det bara var i opposition.
Emellertid skall jag, innan jag slutar, be att få göra ett par anmärkningar
till hans excellens herr statsministerns allmänna motivering.
Regeringen synes mig göra alldeles rätt uti att vid bedömandet av landets utrikespolitiska
läge bortse ifrån sådana militärpolitiska kannstöperier, som jag
för en stund sedan berört. Man kan väl ändå inte komma ifrån, att det militärpolitiska
läget under sista tiden i och för sig förbättrats i fråga om det yttre förhållandet
emellan staterna, även om man å andra sidan måste erkänna, att det
finns företeelser inom staterna, som innebära en källa till oro. Yi liberala dela
också regeringens och herr statsministerns syn på Nationernas förbund såsom ett
trygghetsmoment, som åtminstone inte är alldeles värdelöst och som ytterligare
kan utvecklas. Men nog tycker jag ändå, att regeringen med sina ändrade signaler
uti själva frågan bort kunna kosta på sig ett oförbehållsamt erkännande
utav, att det nuvarande läget dock ännu är osäkert och att rent objektivt sett
denna osäkerhet kunnat motivera den ökning uti försvarsplanen, som regeringen
föreslår, jämfört med det socialdemokratiska förslaget från i fjol. 1 stället
understryker herr statsministern motsatsen och framhåller som skäl för de nu
föreslagna ökningarna uteslutande en önskan, att — jag citerar — »hos det långt
övervägande flertalet av vårt folk känslan av trygghet kan bevaras orubbad».
Jag anser, som sagt, att en sådan motivering inte ensam är tillräcklig. Men å
andra sidan ligger det ju uti denna subjektiva motivering för försvarsökningen en
löftesrik möjlighet till vidgat samförstånd. Om nämligen känslan utav otrygghet
vid ett alltför nedskuret försvarsväscn ensam är mätare för den gräns, till
vilken regeringen kan visa sig villig att sträcka sig, ja, då är jag övertygad om
■— och det ha vi redan hört i herr Lindmans anförande i morse — att denna
otrygghet, den kännes mycket starkare och djupare hos herr Lindman och det
högerparti, som står bakom honom, än den kännes hos t. ex. herrar Rosén och
Nr 17. 42
Onsdagen den 4 mars f. m.
7id remiss av Hanirin, vilkas förslag från i fjol, låt vara i förbättrad upplaga, nu har blivit
sitionerna försvarsproposition och vilkas oro sålunda, har blivit stillad.
nr 50 och 51. förslagets detaljer, även de mest viktiga sådana, vill jag inte ingå, utan
(Forts.) blir det ju tillfälle för våra representanter i utskottet — jag är glad, att vi ha
lätt in ett par stycken — att ange de liberala synpunkterna här. Men jag vill
då säga, rent allmänt taget, att om man vill komma till en »vänsterlösning» och
går ut ifrån, att regeringen därför sökt taga hänsyn till de andra vänsterpartiernas
idéer, så ha de frisinnade åtminstone fått bronsmedalj för sina, men vi ha då
knappast fått mer än ett par hedersomnämnanden, det ena i fråga om reservfördelningar
och det andra i fråga om flottans ersättningsbyggnader. Jag är
kanske orättvis. Vi hava också fått vårt förslag lagt till grund i fråga om
flottans organisation. Men för att återkomma till de särskilda önskemål, som
vi haft, sa får jag säga, att, därest antydan om ett par reservfördelningar avser
att vara ett ben för oss, man kan anmärka, att det saknar varje tillstymmelse
till muskulatur. Skall man kunna ga den vägen med fyra arméfördelningar och
två reserver, får man nog försöka få en närmare utformning på reservfördelningssystemet,
även om det skulle kosta mera pengar och även om herr försvarsministern
skulle nödgas något lyfta på den slöja, som enligt hans mening med
ett visst fog höljer den militära hemlighet, som ligger uti mobiliseringsplanen.
Jag tror inte, att den behöver lyftas så högt, den där slöjan, att det skulle innebära
några farligheter.
Ja, sedan hava vi frågan om flottans ersättningsbyggnad, och därvidlag
måste vi förbehålla oss att i varje fall yrka på en mera bindande förbindelse,
ett effektivt anslag och ett tidigare påbörjande utav ersättningsbyggandet. I
fråga om arméns, kadrer kan man saga, och det anmärkes redan nu, att den
vidtagna förtunningen synes vara väl stark, när man jämför den med det
ursprungliga frisinnade förslaget. Men, som sagt var, jag skall inte gå in på
några detaljer, utan jag slutar, herr talman, med att uttrycka den förhoppningen,
att den mycket omtalade vänsterlösningen må komma till stånd — men
sa. att den verkligen kan samla den alldeles övervägande delen av vårt folk.
Skillnaden emellan höger och vänster går i denna fråga inte mellan vissa
kronor och ören eller mellan mer eller.mindre vidlyftiga militära anstalter. Redan
Adolf Hedin gjorde i ett av sina berömda brev detta förhållande klart.
De nyliberala, säde han — det måtte ha funnits sådana redan på den tiden —
de nyliberala, till skillnad från de gammalliberala, de veta, att blott den vilja
till självständighet och neutralitet blir respekterad, som är rustad att bjuda
aktning. Men samtidigt angav han det vara det dåvarande fremstegspartiets
mening, att uppoffringarna för landets försvar inte få gå utanför den gräns,
»då en ytterligare utsträckning däri skulle verka skadlig för den nationella
välmågans utveckling», och han tillägger vid ett senare tillfälle »nödiga reformkravs
fyllande». De orden hava sin tillämpning ännu i denna dag.
Ett. kriterium pa en rätt vänsterlösning är också det, att den nya försvarsorganisationen
ifrån huvudet till fotabjället fylles utav den demokratiska anda,
den känsla utav personlig likvärdighet och rättslig likställighet, varförutan
en lojal och sina plikter hängiven verksamhet i våra dagar inte kan tänkas.
Häråt, kunna lagar och författningar inte göra mycket, men en rätt lagd
administration, en väl inriktad uppfostran av vårt befäl, som gör befälet till
lärare liksom andra lärare och inte till en kast för sig, det fordras. Det är
på den vägen, man skall försöka uppnå demokratisering.
Inte minst angeläget är det, att det på detta område göres klart, att freden
är det väsentliga, freden är det, varemot man strävar, fredsarbetet det primära
och att försvaret blott utgör ett ännu nödvändigt medel att förebygga och
motstå krigets vederstyggelse. När det gäller att inställa försvarsproblemet
uti dess förhållande till fredsarbetet, tycks det även på allra högsta håll finnas
Onsdagen den 4 mars f. m.
43 Nr 17.
de mest antikverade föreställningar. Det må vara en förklaring till att det Di remiss av
enligt den soldatinstruktion, som gällde åtminstone helt nyligen -— jag vet Jtlowma
inte, om herr statsrådet tagit bort den, men den regering, jag satt uti^hade inte nr 5g oc/, 5I,
gjort det, utan jag tror snarare, att den fått en ny upplaga under vår tid, — (i\>rts.)
nämligen 1920 års soldatinstruktion, inplantas hos de värnpliktiga den föreställningen,
att freden är ett tillstånd, som tillbringas i njutningar och vällevnad,
och där talas det föraktfulla ord om fredens dagar med dess id och ävlan. Mot
en dylik verklighetsförfalskning måste all vänsteråskådning göra revolt. Att
nedslå den anda, som spekulerar uti nationalism och bereder stämningen för
krig, det är inte den minst viktiga utav våra försvarsuppgifter.
Med dessa ord, ber jag, herr talman, att få beledsaga remitterandet av försvarspropositionen
till vederbörande utskott.
Hans excellens herr statsministern Sandler: Herr talman, mina damer och
herrar! Den förste ärade talaren uti denna debatt började med en förklaring,
att regeringen hade valt en oriktig utgångspunkt för handläggningen utav
detta ärende. Ehuru han inte omtalade för oss sin egen ståndpunkt i frågan,
så lät han ju inte kammaren vara i okunnighet därom, att regeringens ståndpunkt
var förkastlig. Efter hans mening borde själva problemställningen hava
varit sådan, att först skulle man hava konstaterat, vilket behov vi hava utav
försvarsanstalter, och sedan skulle man hava övergått till prövningen utav
frågan, huru det kan förlika sig med landets ekonomiska bärkraft. Om man
förfore på det sättet, då borde ju också rimligtvis den militära sakkunskap,
som tidigare har haft ett så avgörande inflytande uppå dessa ärenden, hava
fått det första ordet uti frågan och följaktligen omfattningen utav försvarsanstalterna
kommit att bestämmas med en mycket avgörande hänsyn tagen till
deras omdöme. Herr Lindman gjorde ju också uti en senare punkt utav sitt
anförande en antydan därom, att den nuvarande regeringen behandlade den
militära sakkunskapen såsom luft, och man borde väl då motsättningsvis få
draga den slutsatsen därav, att efter hans uppfattning borde man taga en helt
annan hänsyn till dess ord. Ifrån försvarsministerns sida har det redan här
framhållits, att den ställning, som regeringspropositionen i år har intagit till
den militära sakkunskapens utsagor, verkligen uti åtskilligt erinrar om den
ståndpunkt, som man nödgades intaga uti fjolårets proposition. De erinringar,
som då hade gjorts ifrån militärt håll, dem förklarade sig den dåvarande försvarsministern
inte kunna taga någon vidare hänsyn till.
Och vilka erinringar var det, som då hade gjorts emot det framlagda regeringsförslaget?
Jag har här i min hand generalkommissionens uttalande angående
detta fjolårets förslag, och jag tillåter mig att erinra herr Lindman och
kammaren därom, att clå uttalades det ifrån militärt ledande håll, att det förslaget
till försvarsorganisation, det motsvarade inte landets behov av försvarsmedel.
Det uttalades vidare, att de föreslagna sex arméfördelningarna motsvarade
inte på långt när vårt behov av operativa enheter, och slutligen, att
om detta förslag antoges, kunde vårt infanteri inte uppfylla ens de lägst ställda
anspråk på krigsdugligliet.
Inför dessa utsagor ifrån den militära sakkunskapens sida ställde sig regeringen
av i fjol på den ståndpunkten, att man inte kunde ställa problemet såsom
herr Lindman nu har begärt, att det skulle uppställas, utan man tog i
stället den ståndpunkten, att man måste inom en vald kostnadsram söka att
skaffa sig den bästa möjliga militära organisationen. Och det har ju sitt lilla
pikanteri att finna, att herr Trygger i fjol fick upptaga till bemötande just
den synpunkt, som herr Lindman började sitt anförande i dag med. Uti herr
Tryggers yttrande då förklarade han nämligen bl. a., att gentemot den anmärkningen
emot den dåvarande regeringens förfarande, att man utgick ifrån
Nr 17. 44
Onsdagen den 4 mars f. in.
Vid remiss av en viss kostnadssumma, kunde man ju, så säger herr Trygger, kasta om denna
s Maner na sa^- >>^an kunde saga, att man skulle inte utgå ifrån att man har så och så
nr öo och 51. mycket pengar för att sedan se, vilket bästa försvar man kan få för det belop(Forts.
) pet, utan man bör börja med att undersöka, vilket försvar som erfordras» —
på pricken alldeles den synpunkt, som herr Lindman ville, att regeringen skulle
hava anlagt i år! — »Sedan man har kommit till en viss kostnadssumma, skall
man undersöka, om man kan betala den summan. Jag tror för min del, att
den sista metoden är svagare. Enligt den förra vet man ju redan från början,
hur mycket man har.»
Och det är också bekant, att under fjolårets försvarsdebatt begagnades det
mycket belysande uttrycket, att om man skall bygga ett hus åt sig, är det visserligen
riktigt, att arkitekten bör få hava fria händer i vissa hänseenden, men
så mycket bör ju byggherrn säga till om, att han bör bestämma om huru mycket
huset skall kosta. Jag tror, att det, frånsett denna utav herr Lindman nu
representerade ståndpunkt, dock har rått mycket allmän enighet därom, att nog
måste man ändå utgå ifrån en viss kostnadsram och sedan söka inom densamma
erhålla de bästa möjliga försvarsanordningarna —• alltid naturligen med
den jämkning, som själva sunda förnuftet måste förbehålla sig, att om man
finner, att en viss mindre ökning utav försvarsanstalterna på ett betydande
sätt förhöjer effektiviteten, då får man alltid uti det konkreta fallet bedöma,
var man skall draga den gräns för kostnaderna, som ju ändå alltid till sist
måste uppdragas.
Regeringen har alltså ställt frågan så: Vi behöva skrida till en avsevärd
reduktion utav våra försvarsbördor, och det gäller då att undersöka, huruvida
de utrikespolitiska riskerna äro sådana, att'' de kunna medgiva ett nedskärande
utav dessa militära anstalter till det mått, som var ifrågasatt utav fjolårets
försvarsutskott och som då nådde fram till en tillslutning utav majoriteten
inom denna kammare.
Regeringen har för sitt vidkommande den meningen, att en sådan minskning
utav våra försvarsanstalter borde kunna ske, utan att det innebure något
äventyrande utav vårt lands säkerhet. Då man nu i debatten i denna kammare
upptager frågan om de utrikespolitiska riskerna, är det ju, såsom kammaren själv
kan finna, uti rätt allmänt hållna och svävande ordalag. En talare erinrade
därom, att man måste ju taga hänsyn till växlingarna uti de utrikespolitiska
konjunkturerna. Om barometern står på ostadigt, så bör man ju även taga det
med i räkningen, att det inte nödvändigtvis behöver bliva vackert väder, utan
det kan möjligen också bli storm. Ja, men vore det verkligen ett praktiskt och
rimligt förfarande, om man, därför att det uti framtiden kan bli storm, utan
några sannolika grunder för att den kommer under en nära liggande framtid,
vore det verkligen rimligt, om man inrättade sig för detta stormtillstånd och
därigenom förhindrade skutan att komma någon vart? Är det inte i stället ett
förnuftigt resonemang att säga så, att under den tid, som vi närmast hava att
överskåda framför oss, under vilken vi hava rättighet att säga oss, att riskerna
äro förminskade, bör man genomföra det förminskande utav försvarsbördorna,
som man ju dock allmänt erkänner vara ett önskemål?
Uti en annan och mera konkret form upptogos de utrikespolitiska momenten
från herr Lindmans sida. Han framhöll, att hänsynen till Grenéveprotokollet
borde kräva, att man beredde sig möjlighet att ha särskilda truppenheter
lör att kunna uppfylla de förpliktelser, som enligt detta protokoll skulle kunna
påläggas vårt land. Jag skall icke i detta sammanhang ingå på frågan
om den ståndpunkt, som Sverige till sist kan komma att intaga till Genéveprotokollet
— därom är det ju för tidigt att nu uttala sig. Men om man nu,
såsom herr Lindman förutsatte, från svensk sida biträtt protokollet, skulle
detta då innebära detsamma, som att man behövde hålla särskilda s. k. sank
-
Onsdagen den 4 mars f. m.
45 Nr IT.
tionstrupper? Det är deri uppfattning, som generalstabschefen i detta fall uttalat,
vilken herr Lindman nu upptagit här i kammaren. Jag vill då erinra om
att identiskt samma åskådning framlades från generalstabschefens sida vid
ett tidigare tillfälle. Det gällde den gången anslutningen till Nationernas
förbund. Vid granskningen av förbundspakten kom generalstabschefen till den
åsikten, att en särskild militär uppgift utöver den nationella säkerhetens tryggande
skulle uppkomma för Sverige genom medlemskap i Nationernas förbund,
och att detta skulle kräva en ökning av hittillsvarande försvarsanordningar.
Denna synpunkt upptogs till prövning av den dåvarande regeringen
och av riksdagen. Utrikesministern framhöll, att förbundspakten avsåge en
begränsning av rustningarna, och att när den ifrågavarande artikeln förutsatte,
att varje stat skulle upprätthålla försvarsanstalter till det minimum,
som vore förenat med den nationella säkerheten och med genomförandet av internationella
förpliktelser förmedelst en samfälld aktion, stode det den enskilda
staten fritt att för sin del betrakta det minimum, som den funne sig behöva
för sin nationella säkerhet, såsom tillfyllest även för eventuella bidrag till
en förbundssanktion. Riksdagen prövade denna synpunkt, då det gällde Sveriges
inträde i Nationernas förbund, och uttalade, att riksdagen för sin del
fann sig böra ge sin anslutning till nämnda tolkning. Det utsädes i riksdagens
skrivelse uttryckligen, att det vore uppenbart, att den ifrågavarande artikeln
avsåge en begränsning av rustningarna, vadan det tydligen icke kunde komma
ifråga någon på själva pakten grundad anmodan att förstärka de militära försvarsanstalterna.
Jag har ansett det vara erforderligt att erinra om denna tidigare
behandling av alldeles samma synpunkt på grund av den ställning i
diskussionen, som uttalandet från generalstabschefen erhållit.
Herr Lindman ville göra gällande, att den försvarsorganisation, som nu
föreslås från regeringens sida, skulle, jämfört med andra smärre staters, ingalunda
berättiga till det uttalande, som regeringen gjort om densamma uti propositionen,
där det säges, att den föreslagna organisationen är stort anlagd
även i förhållande till andra, med oss jämförbara smärre staters. Då det gäller
att bedöma, huruvida vad vi nedlägga på våra försvarsanstalter kan vara
rimligt i förhållande till vår bärkraft och till de risker, som förefinnas i världen,
måste man ju kunna hämta i varje fall någon vägledning av det mått av
försvarsanstalter, som med oss i någon mån jämförliga stater funnit behov
utav. Herr Lindman ville nu inför kammaren göra gällande, att uttalandet i
propositionen skulle sakna berättigande, och det framlades från hans sida några
siffror, som skulle, om jag fattade honom rätt, ge vid handen, att de nu föreslagna
försvarsanstalterna egentligen skulle vara mycket ringa i jämförelse
med andra smärre länders. Herr Lindman använde därvid metoder, som jag
tror icke böra komma till efterföljd. Såsom måttstock använde han nämligen
antalet arméfördelningar. Jag vågar hemställa, huruvida det verkligen kan
vara rimligt att utan hänsyn till vad arméfördelningarna innehålla mäta de
olika ländernas försvarsstyrka efter den siffra, som rörande antalet arméfördelningar
står att läsa i Almanack de Gotha. Det blir verkligen inte mycket
bättre, ifall man försöker reducera antalet med hänsyn till befolkningens
storlek eller ytvidden av det område, som det gäller. Herr Lindman presenterade
här inför kammaren en uträkning om, huru stor försvarsapparaten i de
olika länderna var per miljon invånare och per tusental kvadratkilometer, ifall
jag uppfattade honom rätt. Det gick en susning genom kammaren, då herr
Lindman meddelade, huru ringa vår försvarskraft tedde sig, sedan man dividera!,
med det antal kvadratkilometer, sota vårt land innehåller. Är det nu
verkligen, herr talman, ett rimligt sätt att mäta omfattningen av ett lands
försvarsanstalter, att göra denna division med arealens storlek? Om man skulle
förfara på det sättet med exempelvis Ryssland, skulle det giva rent häpnads
-
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17. 4G
Onsdagen den 4 mars f. in.
Vid remiss av väckande resultat, men jag tror, att herr Lindman och jag kunna vara överens
srtionerna om’ kora inrätta våra försvarsanstalter efter de ytterligt ringa tal,
nr 50 och 51. som skulle framgå ur en sådan division. Hela denna metod är gripen ur luf(Forts.
) ten. Det skulle icke vara så värst mycket orimligare, om man ginge ett steg
vidare, och med hänsyn till den omständigheten, att vi ju numera ha en krigföring
också i luften, toge och räknade ut försvarsanstalternas storlek även
per kubikkilometer. Herr Lindman har ju icke varit i tjänst vid luftflottan,
så att det har väl icke funnits någon anledning för honom att göra en sådan
uträkning.
Om man vill göra en jämförelse mellan våra försvarsanstalter och andra
främmande smärre länders, tror jag för min del, att det rimligaste sättet att
gå till väga är att undersöka, huru stora de faktiskt utgående försvarskostnaderna
äro i och för sig eller jämförda med folkmängden. Gör man det, så
kommer man till det resultat, att det finnes ett av de europeiska mindre länderna,
som har en försvarsbörda, vilken är större än den svenska. Det är
Holland, som emellertid har ett stort kolonialvälde att dra försorg om. Ett
land som Tjeckoslovakien har en försvarskostnad, vilken, om man tar hänsyn
både till valutans höjd och folkmängdens storlek, ligger alldeles i nivå med
den av regeringen för vårt land föreslagna. Både Belgien och Schweiz komma
ett gott stycke under den nivå, som representeras av den nu föreslagna organisationen,
och ett gott stycke till därinunder komma sådana länder som Norge
och Finland.
Jag vågar därför upprätthålla den åskådning, som har kommit till uttryck
uti regeringens proposition på detta område.
Sedan kan man naturligtvis också gorå gällande, såsom herr Lindman gjorde,
att detta förslag är i förhållande till sin effektivitet för dyrbart. Om man i det
avseendet gör en jämförelse mellan den nu föreslagna organisationen och regeringsförslaget
från i fjol, så måste man naturligtvis taga hänsyn icke blott till
antalet arméfördelningar utan gå ner till antalet kompanier, och man bör icke
heller stanna där utan gå vidare och ta hänsyn till om kompanierna äro större
eller mindre. Gör man en jämförelse, som på det sättet går ned till att omfatta
även kompaniernas storlek, så befinnes det, att den nu föreslagna organisationen
representerar 7/io utav regeringsförslaget av i fjol; och om man sedan ser till,
hur det förhåller sig med kostnadssiffran, så finner man, att där är relationen
precis densamma. Kostnadssiffran nu är 7/i0 av vad den beräknades uppgå
till i regeringsförslaget i fjol. Då bör därtill läggas, att, om man tar hänsyn
till krigsorganisationens beskaffenhet, så ställer sig jämförelsen gynnsammare
än de av mig nu meddelade siffrorna utsäga. Yad denna krigsorganisation beträffar,
är självfallet, att till utskottets förfogande skola ställas de upplysningar,
som icke kunna meddelas här, men som utskottet givetvis bör äga tillgång
till för att kunna bedöma detta ärende.
Herr Hamrin ville göra gällande, att det nu framlagda förslaget är ett vittnesbörd
därom, att man i fjol inte förfor rimligt, då man icke accepterade det
kompromissanbud, som var ifrågasatt ifrån folkfrisinnat håll. Jag tror det
vore klokt av herr Hamrin att bordlägga detta omdöme tills prövning skett i
utskottet. Jag är för min del övertygad om, att vid en detaljprövning inom utskottet
av det nu framlagda förslaget skall det framgå, att det har för den
svenska försvarsorganisationens effektivitet vunnits ganska betydligt genom att
den kompromissen icke blev av fjolårets riksdag antagen.
Effekten av en försvarsorganisation är icke bara ett mekaniskt-militärt problem,
utan där finnas också psykologiska faktorer att ta med i beräkningen.
Regeringen har antytt deras tillvaro i slutet av statsministerns anförande till
statsrådsprotokollet. Sålunda bör man taga hänsyn till den ökade känsla av
trygghet, som skulle följa med ett utbyggande i viss mån av det förslag, som
Onsdagen den 4 mars f. in.
47 Nr 17.
fjolårets försvarsutskott hade framställt. Det har för regeringen varit en synpunkt
av verklig vikt att kunna för riksdagen framlägga ett förslag utav den
beskaffenhet, att man kunde vänta, att dess genomförande skulle, såsom det
där utsäges, lämna känslan av trygghet orubbad hos ett övervägande flertal
av vårt svenska folk. Men det finnes ju en annan psykologisk faktor, som
efter regeringens mening är av icke mindre vikt att här taga med. Det är
den synpunkten, att nu skall det för första gången försökas en sådan lösning
av vår försvarsfråga, att flertalet av vårt svenska folk kan säga sig, att hädanefter
bära vi icke en rustning, som blivit oss påtvingad utan som det självt
påtagit sig. Jag tror, att den förändringen av vår försvarsfrågas läge är av
den betydelse, att regeringen är berättigad att betrakta den såsom en verkligt
viktig faktor. Då det nu gäller att taga hänsyn både till den ena och till den
andra av de psykologiska faktorerna, så kan det vara skäl att stryka under,
att det är en risk i att spänna önskningarnas båge alltför starkt uti den situation,
som nu råder. De, som väl uppskatta betydelsen av att man nu får en
lösning av vår försvarsfråga, vilken av flertalet uppbäres såsom en lösning,
som de själva ha varit med om att genomföra, de göra också klokt i att överväga,
var den kritiska punkten ligger, över vilken man icke kan gå, om man
icke vill riskera detta värde vid en svensk försvarslösning.
Jag har för min del efter de uttalanden, som här gjorts under debatten, förhoppningar
därom, att utskottets granskning av regeringsförslaget skall visa,
att det utgör en god grund att bygga på, och jag är övertygad därom, att på
regeringsförslagets grund kan riksdagen fatta sitt beslut med fullt ansvar
för vår framtid.
Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande propositioner till kl. 7 e. m.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
§ 6.
Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj ds proposition, nr 68, angående
anordnande av oljeeldning å jagarna Wrangel och Wachtmeister.
Vidare överlämnade herr statsrådet Linders Kungl. Maj ds propositioner:
nr 65, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond; och
nr 66, angående garanti för ett obligationslån, avsett att upptagas av Torne
och Muonio gränsälvars flottningsförening.
Nämnda propositioner bordlädes.
§ 7.
Avgåvos följande motioner, nämligen av
herr Carlström, nr 279, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 50, angående
försvarsväsendets ordnande; och
herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 280, i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 51, med förslag till värnpliktslag.
Dessa motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 e. m.
In fidem
Ver Cronvall.
Vid remiss a v
propositionerna
nr 50 ochjöl.
(Forts.)
Nr 17. 48
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Onsdagen den 4 mars e. in.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 50, angående försvarsväsendets ordnande samt, nr 51, med förslag till värnpliktslag,
nu liomme att fortsättas; och lämnades enligt förut skedd anteckning
ordet till
Herr Holmström, i Gävle, som yttrade: Herr talman! Det har under dagens
debatt sagts, att det som här diskuteras, har varit föremål för diskussion vid
så många tillfällen förut under de närmast gångna åren, och så är det också.
Jag skall därför för min del icke besvära med något längre anförande.
Jag skall taga fasta på en nyhet i den kungl. propositionen. Men dessförinnan
skall jag i alla fall, herr talman, bedja, att i avvaktan på att några
fler av kammarens ärade ledamöter skola hinna hit efter middagsrasten, få till
att börja med fästa mig vid något, som förekommit under debatten.
Herr Löfgren i Stockholm sade med anledning av herr Engbergs anförande
vid remissdebatten, att han icke ville vidkännas målsmanskapet beträffande
herr Engbergs därvid uttalade mening, att »vi måste skrida till en uppgörelse
med det verk, som skapades år 1914». Herr Löfgren sade, att så lumpna motiv
som hämndkänsla icke funnes hos det parti, vars talan han förde. Jag
undrade då, om det var herr Löfgrens mening, att det var hämndkänsla, som
låg bakom herr Engbergs uttalande i remissdebatten.
Detta var icke första gången man uttalat sig på samma sätt som herr Engberg.
I försvarsutskottets utlåtande av i fjol, för vilket ju socialdemokraterna
stodo, framhålles, att det måste göras en nedskärning av den försvarsorganisation
som tillskapades 1914. Där går således samma tanke igen. Och
försvarsrevisionens majoritet, de frisinnade jämte bondeförbundaren herr Nilsson
i Vibberbo, som ju nu också är frisinnad, anförde i sitt betänkande såsom
slutsats, att vi kunna på grund av det förbättrade militärpolitiska läget göra
väsentliga inskränkningar i den organisation som beslöts år 1914. Efter denna
slutsats föreslå de frisinnade i försvarsrevisionen en nedskärning av en stor del
regementen. _ Efter samma slutsats föreslog försvarsutskottet'' föregående år
en nedskärning av en stor del av våra regementen. Men vad var det, som
skapades 1914? Då uppsattes icke ett enda nytt regemente. Det skedde en
utvidgning av befälskadrerna på regementena, det sattes upp en bataljon på
vardera av fästningsinfanteriregementena, infanteriregementena fingo ett kulsprutekompani
o. s. v. Men den stora ramen, de gamla regementena, skapades
icke 1914. De äro hundratals år gamla. Om nu slutsatsen hos försvarsrevisionen
är riktig -— vilket jag nu icke skall befatta mig med — så är det
en logisk kullerbytta de göra, då de gå att rucka på den gamla försvarsorganisationen.
Det där visar, att det icke är riktig överensstämmelse mellan slut
-
Onsdagen den 4 mars e. m. 49
sats och handling. Och att det måste ligga något annat inunder än det rent
sakliga. Men jag skall icke gå så långt som herr Löfgren och tro att det är
hämndkänsla. Men konstigt ser det dock ut.
Nu skall jag också be att få fästa mig vid ett uttalande av herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet i hans anförande på förmiddagen. Herr
statsrådet ville där visa, att hans förslag upptager allmän värnplikt, fastän
det är så, att endast en del av de vapenföra värnpliktiga skola vapenövas, och
den andra delen skall tjänstgöra under fredstid för handräckning och dylikt.
Men allmän värnplikt är det, menade herr statsrådet, ty vid mobilisering är
det meningen att »ersättningsreserven», som den gruppen av de vapenföra värnpliktiga,
som icke vapenövas, kallas, skall vapenövas. Och sedan skall den som
ersättningsreserv föras fram till fronten. Ja, det där låter mycket vackert.
Men herr statsrådet glömde alldeles att tala om, vilka som skola vapenöva den
där ersättningsreserven. Varifrån man skall få befäl till denna maktpåliggande
uppgift: utbildningen av ersättningsreserven? Kungl. Maj:ts försvarsorganisation
upptager ju en befälskader, som är beräknad endast för fredstjänstens behov.
Och när trupp förbanden skola svälla ut till krigsstyrka, så måste det
sålunda bli ganska knappt med befäl, även då man tager med reservbefälet.
Det finnes, såvitt jag kan se och såvitt personer, som äro mera inne i detta än
jag, kunna se, ingen möjlighet att få befäl, som skall utbilda denna ersättningsreserv
och sedan föra den i striden. Det är lätt, men också mycket beklämmande
att tänka sig, hur den ersättningsreserven skall se ut, när den, illa
utbildad och med dåligt befäl, föres fram mot fronten. Och det är också lätt
och lika beklämmande, att tänka sig med vilka känslor vårt svenska folk skall
se den ersättningsreserven tåga mot fronten.
Herr Löfgren i Stockholm, som under förmiddagen varit i färd med att
dela ut medaljer och hedersomnämnanden, hade sinne just för detta, tyckte
jag mig märka. Han kallade den reserv, som kommer att utgöras av den på
övergångsstat överförda delen av våra officerare och underofficerare, för ett
»ben», men utan kropp. Ja, den reserven kan man ju icke räkna med enligt
Kungl. Maj ds proposition. Den ligger helt vid sidan av denna. Det är en
sak, som man får på köpet, under en viss tid framåt.
Ja, det vore att hoppas att herr Löfgren i Stockholm, som sade sig föra
talan för ett parti, som han själv visserligen förklarade icke vara något att
tala om, men som han på samma gång också sade var det avgörande i försvarsfrågan,
skall få sitt parti att göra det här benet till en stark och muskulös
kropp. Kan han göra det, så vill jag för min del vara med om en bronsmedalj
åt herr Löfgren. Kan han så få sitt parti att ägna uppmärksamhet också åt
den stora kroppen, den aktiva befälskadern, och även av den skapa en starkare
kropp, än Kungl. Maj ds förslag innebär, ja, då bör herr Löfgren ha guldmedalj
— minst.
Min skildring nyss om ersättningsreservens tåg mot fronten är en typisk
illustration till vådorna av den våldsamma nedskärning av befälskadrerna, som
nu föreslås av Kungl. Majd.
Jag sade, när jag började, att jag skulle fästa mig vid en nyhet i den kungl.
propositionen. Och den nyheten består däri, att Kungl. Majd föreslår ett helt
års förlängning av officersutbildningen. Och därom vore naturligtvis ingenting
att säga, om man nämligen finge en motsvarande stor vinst för själva
utbildningen genom en sådan förlängning. Men det är enligt mitt förmenande
icke fallet. Förslaget har tillkommit på grund av ett uttalande ifrån personalrepresentanterna
för underofficers- och furirförbunden. De föreslå att mellan
officersaspirantens underofficersskola och hans inträde vid krigsskolan skall
ligga en längre tid, då han såsom furir tjänstgör vid regementet. De motivera
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 17. 4
Jfr 17.
Vid remiss av
propositionema
nr 50 och 51.
(Forts.)
Sr 17. 50
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av detta förslag på följande sätt: Det är ömkligt, att det under ett års truppsUionerna
tjänst kan beredas tillfälle till en jämförande prövning mellan å ena sidan offinr
50 och 51. cersaspiranten och å andra sidan underofficeren eller underbefälet, som ämnar
(Forts.) söka inträde vid kungl. krigsskolan. Och för detta ändamål föreslå de, som
nämnt, att utöver den tid, av fsrra månader, som officersaspiranten enligt nuvarande
ordning gör trupptjänst vid regementet, han under ytterligare ett år skall
göra sådan tjänst. Jag tycker för min del, att detta är alldeles onödigt. Ty,
som jag nämnde, gör officersaspiranten redan enligt nuvarande ordning fyra
månaders tjänst .som underbefäl vid regementet. Under dessa fyra månader kan
ju den ifrågasatta jämförande prövningen ske. Det måste vara alldeles tillfyllest
för en befälhavare, att på fyra månader kunna bedöma, huruvida utav två
eller kanske tre personer, som tjänstgöra vid sidan av varandra, den ene eller den
andre är den bästa. Jag förbiser härvidlag ingalunda en omständighet, och det
är den, att underofficeren (eller underbefälet, som ännu icke hunnit bli underofficer),
då det gäller en jämförelse med en officersaspirant, har en fördel i den
längre trupptjänst, som han såsom underofficer och underbefäl har bakom sig,
och att den fördelen skulle bli mindre, om den jämförande tjänstgöringen skulle
ske under ett helt år till. Ty under det året skulle naturligtvis officersaspiranten
förskaffa sig en större trupptjänstrutin, som skulle göra, att den fördel, som
underofficeren tidigare haft, icke skulle bli så stor vid det slutliga avgörandet.
Men jag kan i alla fall icke vara med om saken. Ty det är — jag säger det
rent ut — att kasta bort ett helt dyrbart år för en man, som arbetar på sin
utbildning för ett levnadskall. Det är att märka, att under ett år ligger enligt
Kungl. Maj:ts förslag den egentliga truppen, d. v. s. de värnpliktiga, inne endast
sju månader. Och fem månader utav detta år skulle sålunda för officersaspiranten
vara helt bortkastade för det syfte, som man motiverat åtgärden med,
nämligen trupptjänstgöring.
Nu har Kungl. Maj:t tagit upp denna förändring. Kungl. Maj:t har gjort
det med den reservation, som ligger däri, att Kungl. Maj :t säger, att intill dess
erfarenhet har vunnits om lämpligheten av denna åtgärd, så bör den endast
försöksvis tills vidare komma till användning. Men Kungl. Maj:t föreslår denna
åtgärd med en helt annan motivering än den, som enligt vad jag nyss relaterat,
varit bestämmande för personalrepresentanterna. Och jag finner det. efter vad
jag nu här anfört, också helt naturligt, att Kungl. Maj :t icke kunnat taga upp
förslaget med den motiveringen. Kungl. Maj:t har en annan motivering och
säger, att beträffande trupptjänsten är det önskvärt att officersaspiranten under
en betydligt längre tid, än vad nu är fallet, på ett mera djupgående sätt
kommer i kontakt med truppen och därigenom lär sig mera förstå truppens behov
och önskemål.- Ja, i det syftet vill jag helt och hållet instämma med Kung!.
Ma.j:t. Det är ett synnerligen behjärtansvärt syfte. Men jag vill nå det målet
på ett radikalare sätt, än vad Kungl. Maj :t vill göra.
Det är nu på det sättet, att, när den, som skall bli officer, avlagt sin studentexamen,
så går han direkt, tillsammans med andra studenter, till ett särskilt
förband, där han utbildas. Och först efter ett år kommer han till sitt regemente
som underbefäl. Det är då först som han kommer i kontakt med den värnpliktiga
truppen.
_ Det var under ett fåtal år, för ett tjugutal år sedan, en annan anordning. Då
fick officersaspiranten direkt ifrån sin studentexamen gå till sitt regemente.
Där sattes han in på ett vanligt beväringskompani, fick där gå sin rekrytskola
tillsammans med de värnpliktiga och likaledes göra sin första repetitionsövning.
Jag var själv lycklig nog att få min officersutbildning under den tiden, och jag
är övertygad om att det var synnerligen lämpligt. Denna ordning varade, som
sagt, endast ett fåtal år. Det skedde nämligen sedan en ändring, som motiverades
därmed, att man genom att samla officersaspiranterna, skulle kunna bedriva en
Onsdagen den 4 mars e. m. Öl
mera forcerad utbildning av dessa, än när de gingo tillsammans med de värnpliktiga.
Jag tycker det var skada att den förändringen skedde.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle officersaspiranterna få tillfälle till denna
mera djupgående kontakt med truppen och förståelse för dess önskemål och
krav, då han kommer som furir till regementet. Ja, men då är han redan befäl.
Och det blir av helt naturliga skäl icke den där verkligt djupgående kontakten
med truppen. Men enligt mitt recept, enligt vilket officersaspiranten går
direkt från sin studentexamen till sitt regemente och får bo tillsammans med de
värnpliktiga, bära sin ränsel med dem och strapatsera med dem, då kommer
han i en intim kontakt med truppen, och då är han mest tillgänglig för dess
intryck.
Jag tror sålunda, att det syfte som Kungl. Maj:t vill nå, nås radikalare och
på ett mycket enklare sätt genom att gå den väg som jag förordat, ty då behöver
officersutbildningen icke förlängas med ett helt år. Det är sålunda min
förhoppning, att försvarsutskottet skall taga upp denna min synpunkt — jag
skall själv, om ingen annan gör det, motionera i saken.
Härpå anförde:
Herr Lindberg: Herr talman! Det är icke min mening att onödigtvis
förlänga denna för sakfrågan skäligen ofruktbara debatt genom att här vid
detta tillfälle utveckla alla de synpunkter, som jag med min kända syn på försvarsproblemet
skulle kunna hava att anföra, då försvarsfrågan är på tal. Jaghar
emellertid begärt ordet för att framhålla, att man på vänsterhåll ute i
landet och särskilt inom betydande arbetarkretsar anser, att det föreliggande
regeringsförslaget i militärfrågan icke svarar mot vad man hoppats och önskat
där ute. Man hade nämligen väntat en långt kraftigare beskärning av militärorganisationen
och av kostnaderna för densamma, än vad Kungl. Maj ds förslag
innebär. Det har sagts av någon, att detta förslag utgör en gärd åt den politiska
nödvändigheten. Man får ju tolka detta så, att förslaget uppgjorts under
tvånget att tillgodose de borgerliga vänsterpartierna, och jag förmodar, att dessa
partiers representanter här i riksdagen slutligen också skola visa sig nöjda med
detta förslag. Detta torde emellertid näppeligen vara förhållandet med stora
delar av de väljare, som stå bakom den borgerliga vänsterns riksdagsrepresentanter.
Det är känt, att inom denna väljarkår sympatierna varit mycket stora
för det socialdemokratiska förslaget från förra året såsom representerande för
dessa väljare ett maximum i miltärfrågan, och det är min mening, att detta
socialdemokratiska förslag från fjolåret även i år skulle kunnat samla flertalet
för .sig åtminstone i andra kammaren. Genom att tillmötesgå de mest militärvänliga
elementen inom det frisinnade folkpartiet har regeringen befriat de frisinnade
från en annars självklar inre uppgörelse, vilken varit önskvärd, då därmed
skulle ha erhållits klarhet om, vilken riktning inom detta parti, den militärvänliga
eller den pacifistiskt betonade, som har övertaget. En sådan klarhet
skulle varit av värde icke bara för den nu föreliggande situationen utan framförallt
med hänsyn till den politiska utvecklingen i vårt land i en nära framtid.
Med min allmänna syn på försvarsproblemet är det naturligt, att jag på det livligaste
beklagar, att regeringens förslag fått den form, som framgår av den
framlagda propositionen. Detta beklagande gäller icke bara kostnadssumman
och icke heller bara organisationsplanen utan även motiveringen. I den tid, vari
vi leva, bör det vara vänstern angeläget att här liksom fallet är i vårt södra
grannland Danmark lägga all vikt vid att föra fram de mycket starka skäl,
som tala för en avveckling av vårt militärväsen. Regeringen har uraktlåtit
detta, förmodligen även detta en eftergift för anspråken från den borgerliga
vänstern. I likhet med föregående år komma jag och mina meningsfränder att i
Nr 17.
7id remiss av
proposi
tioner na
ir 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17.
52
Onsdagen den 4 mars e. m.
1 ldprovo- aV tT Väc^a en m.otlon> där avväpningssynpunkterna komma att bliva framförda,
sitionema veL att riksdagen i år likaväl som förra året kommer att avvisa denna
■nr 50 och 51. motion, men det är nödvändigt, att det blir klargjort inför landet, att icke alla
(Forts.) riksdagens medlemmar på vänsterhåll äro nöjda med den lösning av försvarsfrågan,
av vilken vi se de väsentliga konturerna i det föreliggande regeringsförslaget.
Jag har vid detta tillfälle, herr talman, endast velat avgiva denna korta deklaration.
Herr Strindlund: Herr talman! Det finnes i den kungl. propositionen sex
ord, som beröra min egen hembygd så intimt, att jag i anledning av dessa sex
ord djärvts begära ordet vid detta tillfälle. De sex orden säga icke mer än:
»Slutligen föreslås Yästernorrlands regemente till indragning.» Detta kom givetvis
som en stor överraskning för oss däruppe, därför att tillförne har aldrig
någonsin ifrågasatts, att detta regemente skulle indragas. Egentligen skulle man
val knappast behöva orda mycket om den saken, utan man kunde nästan nöja
sig med att efterlysa motiveringen till denna — förlåt uttrycket — sinnesförändring,
som på högsta ort kommit till synes. Jag skulle kunna nöja mig med
att bara visa på den karta, som jag med herr talmannens tillåtelse fått uppsatt
i denna sal. En blick på kartan visar, att, sedan Västernorrlands regemente indragits
och sedan man dessutom — som avsett är — tagit Umeåtrupperna till
gränsförsvaret, blir det närapå två tredjedelar av Sverige, som skola försvaras
av, strängt taget, ett enda regemente. Ungefär vid Östersund ha vi nämligen
mitten av Sverige, räknat i längdriktningen. Enligt förslaget få vi i norra Sverige
endast tre infanteriregementen kvar. Det är då icke underligt, att de där
sex orden, som jag nyss citerade, kommit att väcka en viss förstämning även i
den s. k. »röda Ådalen», och detta så mycket mer, som dessa ord äro synnerligen
överraskande. Förut har, som jag för en stund sedan nämnde, aldrig ifrågasatts,
att det regementet skulle indragas, utan man har tvärtom av flera skäl ansett,
att det borde bibehållas. Så var förhållandet med försvarsrevisionen, då den i
sin allmänna motivering anförde följande, som jag nu skall bedja att få erinra
om: »Vid övervägande av, vilka truppförband, som böra indragas, bör hänsyn
tagas till en mångfald olika omständigheter. Sålunda måste först och främst
beaktas förläggningsorternas större eller mindre lämplighet ur mobiliseringssynpunkt.
I detta hänseende gäller det sålunda att tillse, att de olika truppförbanden
erhålla en sådan förläggning, att deras mobilisering kan försiggå med erforderlig
snabbhet och säkerhet. Önskvärt är alltså, att de värnpliktiga samt
utskrivna hästar och fordon hava möjligast korta väg till vederbörliga förläggningsorter
samt att dessa äga goda kommunikationer. Likaledes böra förläggningsorterna
vara i möjligaste mån tryggade för företag från fiendens sida.
Härvid är att märka, att på grund av flygväsendets starka utveckling ett undandraget
läge numera icke innebär fullt samma säkerhet som förut. Givet är
dock, att ett oskyddat läge vid kust innebär ojämförligt mycket större risk i
förevarande hänseende än en förläggning inne i landet. Med hänsyn härtill
bör om möjligt truppförband icke förläggas till oskyddade orter vid kusten.
Kan detta av det ena eller andra skälet icke undvikas, bör det dock ordnas så,
att förläggningsorten icke tillika är truppförbandets mobiliseringsort. I samband
med bedömandet av förläggningsorterna ur mobiliseringssynpunkt bör hänsyn
jämväl tagas till deras belägenhet dels ur synpunkten av att erhålla -—■
särskilt under tiden närmast före och efter mobiliseringen — skydd för landgränser
och kuster, viktigare kommunikationsleder m. m. ävensom nödiga besättningar
å fästningar, dels ock ur synpunkten av att erhålla en lämplig indelning
i arméfördelningsområden samt att efter mobiliseringens avslutande
Onsdagen den 4 mars e. in.
53 Nr 17.
snabbt kunna förena och i olika riktningar transportera de i arméfördelningarna v,d™n™* av
ingående truppförbanden.» . . siiionerna
• Litet längre ned i samma allmänna motivering fortsätter försvarsrevisionen: nr 50 och 51
»Vidare bör beaktas de värnpliktigas intresse av att få fullgöra sin värnplikt (Forts.)
så nära hemorten som möjligt. Ur denna synpunkt är det alltså, likasom i
mobiliseringsavseende, en fördel, om truppförbanden äro någorlunda jämnt fördelade
över landet efter befolkningstätheten. En annan omständighet, till
vilken behörig hänsyn jämväl bör tagas, äro de lokala intressen, som äro förknippade
med vederbörande truppförbands förläggning. Som bekant hava nämligen
åtskilliga städer gjort avsevärda ekonomiska uppoffringar för att få regementen
eller kårer till sig förlagda, och därest nu i sådana fall vederbörande
truppförband indrages, skulle detta, särskilt för ett mindre samhälle, kunna
medföra vittgående konsekvenser.»
Ungefär samma synpunkter ha också av reservanterna inom försvarsrevisionen,
nämligen herrar Johan Nilsson, Wigforss, Larsson och Engberg anförts.
De yttra bland annnat: »Den ledande principen vid den föreslagna anordningen
har varit att såvitt möjligt lämna de nordliga truppförbanden orubbade, varigenom
en allmän förskjutning av förläggningarna mot norr och öster blivit
den naturliga följden.» . . „
Ej heller det särskilda utskottets vid föregående riksdag majoritet hade någon
som helst tanke på att Västernorrlands regemente skulle indragas, utan yttrade
utskottet, bland annat, följande: »Den ledande principen har därvid vant att
ordna förläggningarna så, att dels de befintliga kasernetablissementen pa lämpligaste
sätt bliva utnyttjade och dels de värnpliktiga icke behöva fullgöra sin
fTedstjänstgöring onödigt långt borta från hemorten.»^ Utskottet bär tänkt sig
följande förläggningsorter för regementena, nämligen Kristianstad, Växjö, Eksjö,
Linköping, Skövde, Vänersborg, Stockholm, Örebro, Strängnäs, Falun bävle,
Sollefteå, Umeå och Boden. Ungefär samma princip har — måhanda från
annan synpunkt — uttalats jämväl av generalstabschefen i en bilaga, som åtföljde
fjolårets särskilda utskotts utlåtande. Generalstahschefen papekar nämligen
bland annat en sak, som jag tycker intimt sammanhänger med fragan om
Västernorrlands regementes förläggning, då han säger: »Av stor betydelse bliva
dessutom förbindelserna med utlandet, varigenom införsel av livsmedel in. in.
kan möjliggöras.»
I förhoppning att tiden det tillåter, skall jag försöka våga mig pa att granska
de av mig nyss framförda synpunkterna, den ena efter den andra.
Den första av försvarsrevisionen som beaktansvärd framhållna synpunkten
var, att truppförbanden borde erhålla en sådan förläggning, att deras mobilisering
skulle kunna försiggå med erforderlig snabbhet och säkerhet. Jag är icke
alldeles övertygad att detta blir förhållandet, dä-rst Östersund blir den enda
förläggningsorten i hela inre delen av Norrland. Ur sistnämnda synpunkt förefaller
det som om Sollefteå borde tillerkännas berättigande som förläggningsplats,
i all synnerhet, då man betänker, att avstandet från Östersund till Sollefteå
är ungefär 20 mil, medan avståndet från Sollefteå till Umeå är cirka 30 mil.
Vidare har gjorts gällande, att förläggningsorterna i möjligaste mån borde
vara tryggade för företag från fiendens sida. Pa sin tid omedelbart före avgörandet
av frågan om regementets förläggning fördes, kan man på sätt och vis
säga. mellan Härnösand och Sollefteå en strid om, var Västernorrland;-? regemente
börda förläggas. Därvid fick emellertid Sollefteå övertaget och varför? Jo,
därför att Solleitea ansags ligga sa pass långt inne i landet, att det hade en
tryggad ställning, medan däremot Härnösand befanns ligga så nära kusten, att
dess läge var alltför exponerat. Denna synpunkt har också av försvarsrevisionen
understrukits, då den yttrat: »Med hänsyn härtill höra om möjligt truppförband
icke förläggas till oskyddade orter vid kusten.»
Nr 17.
54
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss a
propositionerna
nr 50 och 51
(Forts.)
“ En annan av försvarsrevisionen framhållen synpunkt var, att förläggningen
borde så ordnas, att en lämplig indelning i arméfördelningsområden om möjligt
kunde erhållas. Härvidlag är att märka, att, om Kungl. Maj ds förslag bifalles,
1 let nordligaste arméfördelningsområdet kommer att sträcka sig från gränsen
mot Finland ända ned till Uppsala, i det att arméfördelningen skulle omfatta
även det till Uppsala förlagda infanteriregementet.
c Då man betänker,_ vilka väldiga avstånd, som finnas i de nordliga delarna av
vårt land, kan man icke heller såga, att det av förvarsrevisionen framhållna önskemålet,
att beväringen om möjligt skulle få fullgöra sin värnplikt i hemorten,
i den allra minsta man blivit tillgodosett. Man frågar sig verkligen, när man
på kartan ser, hur tätt förläggningarna ligga i södra Sverige, om icke norra
Sverige blivit i viss mån orättvist behandlat.
Slutligen skall jag bedja att få erinra om, hurusom försvarsrevisionen framhållit,
att en indragning av truppförband särskilt för mindre samhällen kunde
medföra vittgående konsekvenser. I intet fall torde denna synpunkt vara så
vård att beakta, som da det gäller Sollefteå. Denna stad är typen för ett
samhälle, som bär ett regementes förläggning att tacka för sin tillväxt. Under
det att år 1905 i Sollefteå voro mantalsskrivna 1,394 personer har, sedan regementet
förlagts dit och därigenom en bl. a. livligare bj-ggnadsverksamhet kommit till
stånd, folkmängden redan år 1914 ökats till 2,473 invånare för att år 1925
na upp till 2,817. Dessa siffror visa, vilket kolossalt uppsving regementets
förläggning till Sollefteå medfört för staden, men de visa också, att staden
icke uppnått en sådan storlek, att den kan tåla vid ett regementes indragning.
I all synnerhet som samhället i fråga i icke ringa grad är beroende av regementet
för sina inkomster. Av all beskattningsbar inkomst i staden belöper sig
nämligen på regementet 16,1 %.
Men det är icke nog med det. Man måste erinra sig, att det alltid ansetts, att
befolkningen i Norrland och icke minst jordbrukarna behöva för sin existens ett
visst stöd. Det finnes i Norrland något som kanske saknar motstycke annorstädes.
och som man kallar stödskog. Denna är avsedd att vara en hjälp åt
jordbrukarna däruppe, vilka leva under rätt så ogynnsamma förhållanden i jämförelse
med vad fallet är i södra Sverige. Till följd av I. 28 förläggning i Sollefteå
har den omkringliggande lantbefolkningens avsättningsmöjligheter i hög
grad ökats och regementet har därigenom på sätt och vis blivit ett stöd jämväl
lör traktens jordbruk. Klart är, att om detta regemente indrages, skulle det
kårt drabba icke blott staden Sollefteå utan även och till ganska stor del den
lantbefolkning, som bor i närheten.
Jag vill också erinra om en annan sak. Just i denna Adal, där Västernorrlands
regemente är förlagt, ha vi en av Sveriges förnämsta industriorter. Det
är härifrån vi få hälften av Norrlands produktion av trävaror, av pappersmassa
och förädlade trävaror. I Västernorrlands län bor också ungefär fjärdedelen
av Norrlands befolkning. Det är ur den synpunkten ganska svårt att
förstå, varför speciellt detta regemente, som är så betydelsefullt för orten, har
föreslagits till indragning. Förut har man ju ansett, att trakten vore särskilt
betydelsefull ur strategisk synpunkt, och den har på mångahanda sätt uppmärksammats
just från den synpunkten. Den har ansetts vara så pass betydelsefull
på grund av sitt läge vid inloppet till den flod inom Sverige, som har den
längsta segelleden, att staten nere vid Härnösand anlagt ett försvarsverk, Hemsö
fästning, och uppfört kasernbyggnader i staden. Men staten bär icke nöjt
sig härmed. Vid Gustavsvik har sålunda uppförts en torrdocka, vid Kläpp en
koldepå, och jämförelsevis nyligen ha kasernerna i Sollefteå byggts. På senaste
tiden har därjämte anlagts ett av Norrlands största lasarett, garnisonssjukhuset
vid I. 28. _ När platsen tillförne ansetts så betydelsefull, så blir man överraskad
av att finna, att man nu utan vidare ändrat uppfattning.
Onsdagen den 4 mars e. m.
55 Nr 17.
I skydd av deri om jag så får säga gynnade ställning, som denna plats liar vid£™s av
käft, har däruppe i de norrländska'' vidderna, vid dessa stora floder och invid Pionerna
foten av de norrländska fjällen uppstått ett litet samhälle, Sollefteå, ett sam- nrl50 och 51.
hälle som på sätt och vis, det kan man icke komma ifrån, blivit ett litet kultur- (Forte.)
■centrum. Jag vill bara erinra om att man nu senast från stadsfullmäktiges sida
sökt få till stånd ett gymnasium; det blir ju det enda vi ha i inre Norrland.
Jag skulle tro, ja, jag tager nästan för givet, att om stadens utveckling försvåras,
vilket naturligtvis blir fallet genom regementets indragning, så måste
även denna tanke skrinläggas. „
Jag måste följaktligen be att fa efterlysa ue skäl, som ha åstadkommit
<denna sinnesändring, och jag måste samtidigt erkänna, att därest det rykte,
som har försports, nämligen att saken skulle bestämts ur synpunkten av officerarnas
bekvämlighet, skulle vara sant. så kan åtminstone jag för min del icke
godkänna den synpunkten.
Jag vill därjämte erinra om en annan sak. Häruppe i dessa väldiga skogsbygder
har befolkningen känt en viss trygghet, till följd av att man haft ett
regemente i sin närhet, och man har kommit till den uppfattningen, att detta
regemente haft en viss uppgift att fylla även i fredstid. Jag behöver endast
erinra om att vi däruppe understundom blivit utsatta för väldiga. skogseldar,
om vilka man i södra Sverige knappast kan göra. sig en föreställning. Vi ha
varit vana att lita till detta regemente såsom en skyddsvakt och en garanti för
en snabb utryckning av väldisciplinerade trupper, om behov härav skulle uppkomma.
Det kan givetvis icke på statistisk väg visas, hur mycket detta regemente
räddat åt Norrland genom sitt ingripande vid skogseldar, men de tillfällen
då det ryckt ut. äro sannerligen icke få. Jag undrar om det är någon, som tillnärmelsevis
kan säga var den stora skogsbranden vid Selsjön år 1911 skulle
stannat, om vi icke haft Västernorrlands regemente att tillgå. Denna skogseld
var ju av den omfattningen, att detta regemente icke ensamt räckte till, utan vi
fingo taga till hälsingarna också, men hade inte Västernorrlands regemente funnits,
frågar man sig, var branden, i betraktande av det väder, som rådde vid
tillfället egentligen skulle hava slutat. Man vet heller icke, huru stora värden,
som blivit‘räddade åt Norrland och faktiskt åt Sverige i dess helhet, genom
att detta regemente funnits och varit förlagt så, att det snabbt kunnat utrycka
och i tid slå tillbaka hotande skogseldar. Det är givet, att om detta regemente
indrages, så kommer hela landsbygdens befolkning att fråga sig, om icke åtgärder
måste vidtagas för att skapa en beredskapsställmng mot dessa skogseldar.
som äro så fruktade av oss däruppe i Norrland.
Jag nämnde förut, att det hade vuxit upp ett kulturcentrum däruppe i
Sollefteå, d. v. s. i Ådalen, denna Ådal, om vilken Pelle Molin säger, att »vår
Herre skapade den då han på samma gång log och vredgades». Men om han
nu också var i olika sinnesstämning, då han skapade Ådalen, så, är det väl
ändå fråga, om den traditionen bör nedärvas till statsmakterna också. Så tycks
i alla fall vara förhållandet, ty sedan denna Ådal blivit gynnad av statsmakterna
odi utvecklingen påskyndats genom bidrag av staten, så ser det nu ut, som om
statsmakterna i Sverige kommit i en helt annan sinnesstämning och beslutat
sig för att sätta ett märke efter sig, präglat av deras misshumör.
Jag hoppas emellertid, att saken skall kunna rättas till ännu, och jag vädjar
till dem, som komma att få med denna fråga att göra, att uppmärksamma, vilken
betjMelse detta Västernorrlands regemente har för den ort, där det är förlagt,
samt om möjligt so till, att icke genom ett beslut i enlighet med propositionen
ännu en orättvisa lägges till dem, som förut begåtts mot Norrland. Då jag på
förmiddagen blev upplyst om att särskilt herr Lövgren i Stockholm skulle ha
så mycket att säga till om i dessa frågor, riktar jag min vädjan speciellt till
honom.
Nr 17. 50
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av
Cheien för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman!
propo- r- i -i -----jiousbwh; norr talman:
Jag tanker icke nu giva vissa repliker, som kunde vara motiverade på grund
O ~\T on ilo! TAVAlVnnndr. v. f „ ,1--- --1 - i • i ---
sitionerna - , »um rtunue vara motiverade pa ;
nr 50 och 51. av en de! föregående anföranden, utan sparar den polemiken till senare ~ Vad
(Forte.) som gjorde att jag nu tog till orda. var den mycket känsliga predikan för ett
visst regementes förläggning till en viss ort, som här hölls av herr Strindlund.
. ag tror det kan vara skäl i att behandla förläggningsfrågan för sig själv
l)et förslag som här föreligger, företer vissa olikheter''i jämförelse med det
orsiag, som framlades av utskottet i fjol, men dessa avvikelser motiveras närmast
av den utökning av regementena, som ägt ruin enligt det nya förslaget.
.Dessutom.har det skett ett par omflyttningar. Förslaget företer en ännu större
olikhet jamfort med den socialdemokratiska motionen vid fjolårets riksdag
-Nar denna motion framlades, anslöt den sig till de principer, som framlagts av
de socialdemokratiska reservanterna inom försvarsrevisionen, enligt vilka man
av strategiska skal borde koncentrera förläggningarna så mycket som möjligt
åt norr, med undanskjutande av andra synpunkter. Efter de yttranden, som
avgavos av de militära myndigheterna, kom man inom utskottet till den övertygelsen,
att de synpunkter, som till övervägande del varit bestämmande för
de social dem okrati ska ledamöterna inom försvarsrevisionen, icke hade en sådan
betydelse, att andra viktiga synpunkter borde skjutas åt sidan.
A ar nu det förslag, som föreligger i propositionen, uppgjordes, sökte man ■
förena alla de betydande synpunkter, som böra beaktas vid bestämmandet av
truppiorbandens forlaggmngsorter. Den första synpunkten, som varit vägledande,
är möjligheten av en snabb mobilisering. Den andra synpunkten är att
linna sadana forlaggmngsorter, som bäst tillfredsställa i utbildningsavseende,
vilket bland annat innebär, att de värnpliktiga icke böra utbildas alltför långt
ifrån sina hemorter Den tredje synpunkten, som här beaktats, är den som
sager, att de basta förläggnmgsplatserna, med hänsyn då även tagen till kasernernas
tillstånd, böra bibehållas. Efter dessa synpunkter ha de militära
medarbetarna gjort Tipp en indelning av vårt land, som tager hänsyn till kommumkationer
och till befolkningens täthet, och varigenom det möjliggöres att
fastställa hur man med den lämpligaste förläggningen skall undgå svårigheter
sa mycket som möjligt.
Det finnes en annan synpunkt, som icke så mycket har beaktats vid uppgorande
av detta förslag, och det är den synpunkt, som omfattar kommunernas
ersättningsanspråk. Jag har ansett mig böra knyta till den framställning, som
gjorts i fråga om förläggningarna, den reservationen, att sedan riksdagen fattat
sitt beslut bör en slutlig prövning ske med avseende på förläggningsorterna.
Därvid bör på alldeles särskilt sätt undersökas de förpliktelser som
följa med olika regementsmdragningar, och självfallet böra därvid statens
ekonomiska intressen på bästa sätt tillvaratagas, så att i de fall, där statens
orp iktelser kunna vara alldeles särskilt stora, man överväger, om detta också
bor lia ett särskilt inflytande vid bestämmandet av förläggningsorterna.
• i? om ovidkommande synpunkter, som jag hörde i kväll är visst
f-u l0TSta ST\ framställts. Nu fick jag höra, att man skulle tagit sänsyn
till officerarnas bekvämlighet. Häromdagen läste jag i en högertidning, att
politiska skäl skulle varit bestämmande för förläggningen av regementena. Det
har vid avgörande av^ förläggningsfrågorna, så långt detta spörsmål hittills
u1-A- S’j1 -.e f^rts nagra andra hänsyn än rent sakliga, och jag anser mig
berättigad såga, att i detta förslag sådant det föreligger från de militära medarbetarna,
bär jag icke vidtagit en enda ändring. Några andra synpunkter än
sakliga ha icke fatt inverka på bedömandet av denna detalj av försvarsorganisationen.
E är det gäller att bestämma det ena regementets indragning och det andras
kvarvarande, förstår jag ju så väl de lokala synpunkter, som göra att envar
Onsdagen den 4 mars e. m.
57 Nr 17.
talar för sitt regemente. Jag kan emellertid nämna, att jag häromdagen fick
från Skövde arbetarkommun mottaga ett telegram, där man uttryckte sin
missbelåtenhet med innehållet i försvarspropositionen. Där tycker man uppenbarligen
icke om att få behålla sina regementen, men där finnas ju också icke
mindre än tre regementen, och jag förstår, att på andra orter, där man bara
bär ett, blir man känslig på den andra sidan.
Det är emellertid uppenbart, att sådana synpunkter kunna icke få bli avgörande
vid det slutliga bestämmandet av förläggningsorterna. Vad som därvid
bör vara avgörande liksom eljest då det gäller försvarspropositionens innehåll,
är rikssynpunkten. De lokala intressena få underordna sig och finna sig
i de beslut, som statsmakterna kunna anse vara ur allmän rikssynpunkt
nyttiga.
Jag skall i det sammanhanget något beröra herr Hamrins synpunkt, vilken
uppenbarligen bottnade i en viss omsorg om smålandsregementena och således
kan anses i viss mån förestavad av lokala synpunkter. I hans yttrande framfördes
i första hand, att man borde använda ur mobiliseringssynpunkt skyddade
förläggningsorter. Det finnes i det förslag, som här framlägges, ett par
orter, som ligga rätt nära kusten och där man således kan tänka sig, om man
enbart anlägger mobiliseringssynpunkten, att deras förflyttande in i landet
skulle vara motiverat. Men då komma de andra synpunkterna till, särskilt de
som beröra folkmängdens fördelning över landet, synpunkter, som kunna betyda
minst lika mycket som mobiliseringssynpunkten. Ty det har ju visat sig
hittills, under nuvarande försvarsorganisation, icke medföra några svårigheteT
att även för regementen, som äro förlagda vid kusten, ordna med ^ skyddade
mobiliseringsplatser. Jag tror således, att icke heller synpunkter. sådana som
herr Hamrins, antingen de äro kombinerade med lokala intressen eller ej, få
vara på något sätt ensamma avgörande, och min-förhoppning är, att när utskottet
går till prövning av den saken, det kommer att så mycket som möjligt
skjuta de lokala synpunkterna åsido och se till, att endast synpunkter, som
bygga på riksintresset, bli avgörande vid förläggningsorternas bestämmande,
ty ge vi oss in på eftergifter åt de lokala synpunkterna, kunna vi aldrig
åstadkomma förläggningar, som äro av sakliga synpunkter motiverade.
Herr Molander: Herr talman! I likhet med den näst föregående ärade
talaren, herr Strindlund, är även jag ångermanlänning. Han var mycket ledsen
över att Västernorrlands regemente skulle indragas och som ett slags motivering
för regementets bibehållande citerade han ett par rader av Pelle Molin,
nämligen, »att Ådalen var det land vår Herre skapade då han på samma
gång log och vredgades». Jag tycker, att om man skall göra någon tillämpning
av dessa ord i det här fallet, kan man kanske säga, att våra herrar i
regeringen ingalunda ha vredgats på Ångermanland, när de gått in för att taga
bort regementet där. Jag tycker tvärtom, att detta är en hedersbevisning mot
Ångermanland och Västernorrlands län, åtminstone-ser jag saken så. Jag
kan nu icke gå in på hela denna jeremiad, som herr Strindlund anförde som
bevis för. att just detta regemente borde bli kvar. Varför sade icke herr Strindlund
något om de andra regementena? Det är ju så naturligt, att just det egna
regementet är det viktigaste i den svenska försvarsorganisationen. I fjol, då
det kom ut vissa rykten, att det eller det regementet skulle indragas, fick man
också se, hur hela den stadens befolkning eller åtminstone de som både några
egna fördelar att av regementet fick vara kvar, genast samlade sig till ett möte,
där de patriotiska orgiernas vågor gingo rätt höga. Ty hur skulle det gå för
alla desse små snushandlare, som sålde snus och cigarretter till beväringen, om
de icke 1''ingo ha regementet kvar, o. s. v. i den stilen. Men skola vi bedöma
frågan om ett regementes kvarvarande eller ej, så går det väl icke an att lägga
Vid remiss åt
propositionerna
nr 50 och 51.
(Korta.)
Nr 17.
58
Onsdagen den 4 mars e. in.
Vid remiss av sådana synpunkter på frågan. — Jag får för min del i egenskap av västersttivnerna
norrlänning uttala min störa tacksamhet till regeringen för att den visat Västerar
50 och 51. norrlands län den hedersbevisningen att vilja indraga dess regemente.
(Forts.) Herr Lindman — jag vet inte om han nu är närvarande i kammaren, men
jag tänkte att han har någon ställföreträdare här — har tidigare å sina och
högerns vägnar sökt visa fram vilken förfärlig olycka för landet och folket,
som finnes innesluten i regeringens försvarsproposition. Ett godkännande av
denna proposition skulle enligt herr Lindmans uppfattning bland annat innebära,
att den allmänna värnplikten inte längre skulle existera, att vi skulle
få en flotta utan fartyg — en ganska besynnerlig flotta förresten — vidare
skulle försvaret helt och hållet nedbrytas och ödeläggas, och det skulle strykas
ett streck över månghundraåriga traditioner. Han talade sedan så trovärdigt
och övertygande om, hur det på grund av allt detta skulle bli ett slut på trygghetskänslan
för vårt lands oberoende. Där hava vi det! Herr Lindman och
högern ha alltså^ förut, varit tämligen trygga. Detta är en nyhet åtminstone
för mig, ty så långt tillbaka, som jag kan minnas, det är nu gudbevars inte
så särdeles långt, har högern alltid i den nationella trygghetens namn oavbrutet
krävt ökade och ökade militära bördor. Men i dag säger herr Lindman,
att om denna regeringens försvarsproposition bifalles, först då blir det
otryggt, och då kommer det att bliva ganska tråkigt att leva i detta land. Då
högern sålunda förut genom det försvar, som vi nu ha, känt sig tämligen
trygg för vårt lands försvar men ändock lamenterat om otrygghet, måste det
val ligga något bakom det oväsen, som högern även den här gången ställt till.
J^g tror, att högern kan vara tämligen lugn. Regeringen har, såvitt jag förstår
inte alls med sitt förslag på något sätt avsett att taga något steg framåt
mot en avväpning. Försvarsministern har bland annat till statsrådsprotokollet
anfört följande: »Såsom statsministern redan framhållit, har utgångspunkten
vid uppgörandet av de förslag till nyordning av vårt försvarsväsen, vilket jag
nu går att framlägga, varit att åstadkomma en av vårt ekonomiska läge påkallad
och med hänsyn till vårt försvarspolitiska läge möjlig väsentlig minskning
av rustningarna.» I denna motivering gives det ingenting på hand beträffande
avrustning för avrustningens egen skull. Icke ett enda dugg. Det
säge.s endast, att den nedskärning, som här ifrågasattes, svarar mot vårt ekonomiska
och försvarspolitiska läge. Nu tror jag för min del. att högern har
andra intressen att bevaka i den här saken, än vad som möjligen kan ligga i
dess intresse för och omsorger om det nationella försvaret. Högern representerar
och står bakom ett ekonomiskt och socialt system, som står i en bestämd motsättning
till de utsugna folkmassornas intressen, behov och krav. Inte bara vårt
lands utan även alla länders militära organisationer ha alltid, så gott som alltid
åtminstone, begagnats av just denna härskande klass vid dess rov- och rövarepolitik.
Det uttrycket är ingalunda för starkt. Därför blir ock denna klass
irriterad och förskräckt, när en nedskärning av militärorganisationen på något
sätt ifrågasättes. Denna, organisation är också en försörjningsinrättning i ganska
stor skala. Många av dem, som äro lägrade på samhällets höjder, åtnjuta
tämligen lätt av militärväsendet en riklig utkomst. Det är däriör icke alls
så .särdeles märkvärdigt, att överklassen och officersaspiranternas förespråkare
i riksdagen känna sig otrygga, när det blir fråga om att officersbeställningarnas
antal skall något minskas.
Vid årets remissdebatt tillät jag mig uttala en förhoppning om att det
kommande regeringsförslaget i försvarsfrågan inte skulle ur avrustningssynpunkt
ställa sig ofördelaktigare än det förslag, som denna kammare antog vid
fjolårets riksdag. Men på grund av vad som redan vid tiden för remissdebatten
sipprat ut angående innehållet i den väntade försvarspropositionen hyste jag
inte någon så särdeles stor förhoppning om detta, och därför tilläde jag också,
Onsdagen den 4 mars e. m.
59 ^
att om den kommande propositionen skulle visa sig vara en på förhand uppgjord
kompromiss mellan de borgerliga vänsterpartierna, skulle knappast någon människa
bli förvånad däröver. Jag måste säga, att mina svaga förhoppningar ha
grusats, men mina farhågor ha besannats. Det föreliggande förslaget är från
min synpunkt, d. v. s. ur avrustnings- och nedrustningssynpunkt ganska mycket
sämre än det förslag, som i fjol bifölls av denna kammare. Propositionen
har utarbetats med hänsynstagande till de borgerliga vänsterpartiernas krav
och intressen. Trots detta är jag för min del inte på något sätt förvånad.
Däremot vill det synas, som om högern, herr Strindlund och andra äro förvånade.
Jag däremot är, som sagt, icke alls förvånad, ty jag anser, att detta
sista ökade bud från socialdemokraternas sida på militarismens altare är en
tämligen logisk fortsättning på socialdemokraternas tidigare ställning till militärväsendet.
Ja, från allra första början voro ju förhållandena något annorlunda,
men det dröjde icke så särdeles länge, förrän det socialdemokratiska
partiet, åtminstone enligt min åsikt, började giva alltför mycket på hand åt
militarismen. Om någon skulle finna, att denna min mening är något naiv eller
felaktig, vill jag trösta mig med, att ett flertal av de nuvarande statsråden
tidigare också hava hyst denna uppfattning. Det heter på något ställe i den
heliga skrift, att fädernas missgärningar skola bestraffas intill tredje och
fjärde led. J ag tror, att detta allt annat än humanitära bud i någon mån kan
tillämpas på socialdemokraternas ställning till militarismen och försvarsfrågan.
Jag är nämligen allvarligt övertygad om att, därest socialdemokraterna under
tidernas lopp hade intagit en mera avrustningsbetonad ställning, än vad de ha
gjort, så skulle det nuvarande regeringspartiet ingalunda haft mindre politiskt
inflytande för närvarande, än vad det nu har, utan snarare tvärtom. Om så
hade skett tror jag också, att det på riksdagens bord i dag hade legat en proposition,
som till sina konsekvenser, i vad det gäller personliga bördor och ekonomiska
uppoffringar, borde för folket ha ställt sig vida fördelaktigare än det
förslag, som vi i dag diskutera. Jag tillåter mig till och med tro. att om redan
de socialdemokratiska ledamöterna i försvarsrevisionen med allvar och kraft
gått in för ett förslag, som, låt oss säga, gått på 40—50 miljoner kronor, hade
vi kanske i dag att diskutera en vänsterlösning på en 70—80 miljoner kronor.
Detta kan ju kanske synas fantastiskt, men jag tror inte, att det är så orimligt.
Enstaka borgerliga vänstermän gingo ju under fjolårets riksdag långt
under det då föreliggande socialdemokratiska förslaget. Men man kan väl
rimligtvis icke begära, att de borgerliga vänsterpartierna som sådana skola
gå under arbetarpartiets bud. Jag tror också, i likhet med herr Lindberg,
som nyss yttrade sig, att åtminstone inte det frisinnade folkpartiet skulle ha
vågat sabotera en vänsterlösning i försvarsfrågan, även om den både legat
betydligt lägre, än vad som nu är ifrågasatt. Det tjänar emellertid ingenting
till att orda om allt detta. Jag vill i alla fall uttrycka min ledsnad över att
regeringen i första hand givit så mycket på hand åt militärväsendet.
Herr statsministerns anförande på förmiddagen gjorde på mig ett ganska
nedslående intryck. Han bevisade, att Sverige även efter ett godkännade av
det föreliggande förslaget skulle få bära militärbördor så störa, som knappast
någon annan småstat i världen. Så ser den mycket utskrikna vänsterlösningen
av försvarsfrågan ut. Han gjorde även gällande, att vårt folks flertal, om jaginte
missuppfattade honom, alldeles säkert skulle med ganska frejdigt och
glatt mod bära dessa bördor i förvissning om, att bördorna inte den här gången
hade påtvingats folket, utan att folket hade påtagit sig dem själva. Jag är en
ringa representant för en del av de människar, som skola hirra dessa bördor.
Jag tror nu verkligen inte. att folkets breda lager godvilligt godkänner några som
helst militiirbördor. Våga herrarna av såväl »häger»- som »vänsterlösning» gå
till en allmän folkomröstning om militärväsendets vara eller icke vara här i
Vid rem iss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
» 17. 60
Onsdagen den 4 mars e. m.
Fld remiss av landet? Våga ni det? Ja. då skola ni kanske få se på ett resultat,, som ni
sUionerna drömt om. Da skola ni iå se tolkviljan. Då skola ni få se, om folket
nr 50 och 51. anser sig vara mera tryggat med eller utan militärväsende. Det var någon uti
(Forts.) korridoren, som viskade till mig: där inne i kammaren uppför man en enda
stor fars. Det börjar nästan likna skoj alltsammans. Jag skall be att få instämma
i det yttrandet.
Herr statsministern har också till protokollet anfört bland annat följande
att »något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan
för närvarande icke skönjas. Vårt jämförelsevis skyddade geografiska läge,
vår befolknings enhetliga sammansättning och våra stabiliserade förhållanden
till främmande stater medföra, att vi icke ha anledning uppbygga vårt försvar
med tanke på ett angrepp mot landet i erövringssyfte.» Vi ha sålunda icke ens
enligt statsministerns egna ord någon anledning att uppbygga något försvar
med tanke på att vårt land bör jskyddas mot någon angripare, som skulle komma
för att erövra oss, ty någon sådan skulle då inte enligt hans uppfattning finnas.
Men ändå skall denna vänsterlösning ställa Sverige bland de högst betungade
stater i hela världen i fråga om militärväsendet. För övrigt ha vi inte sett
denna vänsterlösning ännu. Åtskilliga toner i herr Löfgrens i Stockholm anförande,
tycker jag, bådade något om, att den s. k. vänsterlösningen till syvende
och sidst kanske blir något annorlunda, än vad regeringen här har tänkt sig, och
då menar jag, att det kanske hade varit åtskilligt bättre, om man hade gått
fram med det förslag, som denna kammare antog i fjol.
Såvitt jag kan förstå, är arbetarnas gamla krav på avrustning »icke en man,
icke ett öre till militarismen» lika aktuellt och befogat nu, som någonsin förut.
Det parti, som jag representerar, står fortfarande kvar på denna ståndpunkt.
Jag kan dock säga, att vi inte ställa oss alldeles främmande mot försvaret av
ett socialistiskt samhällsskick och en socialistisk stat, men en sådan förutsättning
förefinnes ej för närvarande, trots det, att vi ha en socialdemokratisk regering.
. Jag är beredd på, att socialdemokraterna komma att säga, att eftersom
ni vilja deltaga i det försvaret, vilja ni väl också gå in för att försvara de förutsättningar,
som leda till ett socialistiskt samhällsskick. Den saken kan jag
emellertid svara på senare, om så skulle påfordras.
Jag maste i alla fall säga, att den ställning, som vi avrustningsvänner
komma att intaga och måste intaga kanske blir densamma, som svenska folkets.
Herr statsministern sade, att folket kommer att godvilligt åtaga sig
dessa bördor. Jag säger, att det icke gör det. Jag måste kanske rösta för
detta förslag, därför att det är det minst omöjliga, men det är sannerligen
inte godvilligt, som jag gör det, utan »härtill är jag nödd och tvungen». Vi
äro nödda och tvungna att rösta för något, som vi alldeles icke vilja rösta
för, och det svenska folket är också nött och tvunget att bära de bördor, som
pålägga^ detsamma genom den s. k. vänsterlösningen. Däremot tycker jag
att man i Danmark gått fram efter tämligen klara linjer. Det borde kunna
drivas samma politik här. När skola vi komma så långt här i Sverige?
Till sist skall jag be att få säga några ord om vissa saker i propositionen
eller rättare sagt saker, som fattas i densamma. I propositionen föreslås vissa
åtgärder, som skola verka i demokratisk anda, bland annat skall det ju hädanefter
bliva möjligt för underofficerare att befordras till officerare o. s. v. Det
är alltså en viss demokrati. Men man har inte tagit upp några av de demokratiska
krav, som tidigare framförts beträffande de värnpliktiga. Det är
inte alldeles opåkallat att fordra, att krigslagarna avskaffas åtminstone i fredsnd,
och att de ersättas med ett civilrättsligt förfarande. Manskapet borde väl
också i likhet med övriga medborgare äga medborgerliga rättigheter såsom
exempelvis i fråga om yttrandefrihet, församlingsfrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfnhet
och sådant. Den nuvarande försvarsministern utgav ju på
Onsdagen den 4 mars e. m.
Öl Nr 17.
sill tid en order om förstamajledighet för de värnpliktiga, men de fingo ändå
ingen demonstrationsfrihet utan höllos som fångar i kasernerna, och allra minst
fingo de deltaga och demonstrera för sina åsikter såsom övriga medborgare.
Jag anser också bland annat, på grund av vad som förekommit både i år
och i fjol, att det inte heller vore obefogat att knappa av på lönerna till de
högst betalade officerarna och i stället giva de värnpliktiga någon högre ersättning.
Här har så inånga gånger talats om de militära sakkunniga. Yad
är det för några herrar? Jag undrar, om det inte är de, som äro högst betalade,
och som ingen br3Tr sig om vad de säga. Varken den förutvarande regeringen
eller den nuvarande ha brytt sig om vad de militära sakkunniga
säga. Låt oss då avskaffa den militära sakkunskapen eller också giva de sakkunniga
den avlöning, som motsvarar deras sakkunskap, d. v. s. ingen. På
detta sätt skulle de värnpliktiga kunna få något mer än 50 öre om dagen.
Ja, herr talman, jag skall sluta med att uttala en förhoppning om att de
fattigas intressen icke alldeles skola förbises vid utskottsbehandlingen av denna
fråga.
Herr Wikström: Herr talman! Sedan nu en lång rad av representanter för
partierna och för regeringen uppträtt och talat var och en för sin olika grad
och art av militarism, må det kanske vara tillåtet för en vilde att sticka emellan
med litet oförfalskad antimilitaristisk förkunnelse.
Jag kommer inte alls att ingå på några utläggningar om flottan, arméfördelningar
eller överhuvud taget på några detaljer i den föreliggande propositionen.
Det är min uppfattning att både den försvarsorganisation, som är innefattad
i den kungl. propositionen, lika väl som den försvarsorganisation som
vi redan äga, äro lika antikverade, lika meningslösa och lika odugliga för sitt
ändamål, den ena som den andra. Dessa detaljer intressera mig icke det
ringaste. Det enda som intresserar i detta avseende är slutsumman.
Detta mitt omdöme gäller naturligtvis endast i den mån som vårt militärväsende
är avsett att tjäna rent militära ändamål, däremot icke i den man det
är avsett att utgöra en förstärkning av en tilläventyrs för svag polismakt. Ty
det har jag fullt klart för mig, att vårt demokratiska samhälle och för övrigt
varje rättsstat måste vara utrustat med sådana maktmedel, att det har möjlighet
att skydda sig mot bolsjevistiska, fascistiska eller andra -istiska kuppmakare
och maktsträvare, som eventuellt skulle försöka påtvinga oss de! ena
eller andra slaget av diktatur. Är vårt polisväsende således för svagt att
fylla den uppgiften, må det förstärkas. Men det bör då så organiseras, att
det är klart, att det är endast ett polisväsende, alltså en institution, som står i
rättens tjänst och är underordnad rätten, till skillnad från militärväsendet, som
är avsett att sättas i rättens ställe.
I högerförkunnelsen —- det har den siste talaren också påmint om — utgår
man ifrån, och det har tonat igenom debatten i dag också, att försvarsväsendets
första, främsta och viktigaste uppgift är att skydda vårt land, skydda
vår frihet, vår självständighet för anfall utifrån. Jag bekänner öppet, att
jag aldrig någonsin har ett ögonblick kunnat förmå mig tro på förefintligheten
av denna fara, och jag tror på den nu mindre än någonsin. Jag anser det
fullständigt uteslutet att det skulle finnas någon stat, någon regering eller
ens någon enskild statsman, som har en tanke på att angripa Sverige i syfte
att erövra oss, beröva oss vår urgamla frihet och självständighet. Jag tror för
övrigt, att det finns icke eu klok människa i detta land, som på allvar tror på
detta. Denna fiktion, denna dogm upprätthålles därför, att man behöver den;
bakom det hela ligger i själva verket helt andra, dunkla syften och drömmerier.
Ett försök att beröva oss vår frihet, en erövring av vårt land, med dess
geografiska läge, dess uråldriga självständighet, dess bliga kultur, dess säll
-
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17.
62
Onsdagen den 4 mars e. in.
Vid remiss av synt val nationellt konsoliderade befolkning, en erövring av en sådan stat,.
sitionerna säSer jag, skulle val ändå trots allt vara någonting hittills i världshistorien
nr so och 51. fullständigt enastående, även om man tager i betraktande den våldets och bru(Forts.
) talitetens politik, som härskat allt hitintills på det internationella området.
Ja, men vi behöva ha militärväsendet mot Ryssland, mot bolsjevismen framför
allt! Jag ber att få erinra om att i den mån det nuvarande Ryssland är
imperialistiskt och hyser imperialistiska strävanden, gå dessa i alla händelser
via den s. k. världsrevolutionen, d. v. s. bolsjevisering. Såvitt jag förstår,
måste det vara så, att om vårt folk är oemottagligt för den bolsjevistiska
våldslärans smitta, så kommer ett bolsjevistiskt Ryssland att stå fullständigt
maktlöst även gentemot ett militärt avväpnat Sverige. Är vårt folk eller den
ojämförligt överviigande delen av vårt folk sådant, att det icke vill kännas
vid denna ekonomiska samhällslära, så är det omöjligt att tvinga på detsamma
den läran. År det å andra sidan så, att vi bli bolsjeviserade, att denna uppfattning
skulle spridas i sådan utsträckning, att det blir fråga om att en bolsjevistisk
revolution kan bli aktuell, ja, då vill jag peka på det förhållandet, att
militärväsendet, trupperna i allmänhet, icke bruka utgöra något värn mot epidemiska
sjukdomar, vare sig fysiska eller andliga. (Dell när den situationen
kommer att inträffa, då är det högeligen sannolikt, att just dessa trupper,
som skulle utgöra skyddet, befinnas vara först och mest infekterade. Var det
icke med hjälp av trupper bolsjevikrevolutionen genomfördes i Ryssland? Sker
överhuvud taget någon revolution utan med truppernas hjälp? Under en sådan
situation blir då hela vår militärorganisation uppenbarligen icke ett skydd utan
en direkt fara, och jag kan således inte finna för min del, att det ur den synpunkten
är motiverat på något sätt att i fortsättningen upprätthålla ett militärväsen
i vårt land.
Regeringen räknar ju ej, tycks det, heller med någon direkt fara för ett anfall
i erövringssyfte mot vårt land. Såvitt man kan läsa ut skulle försvaret
avse att skydda oss för den händelse det skulle uppstå krig mellan andra makter
och vi skulle komma att få sitta emellan på det ena eller andra sättet. Jag
skall inte närmare fördjupa mig i de olika eventualiteter man i så fall kan tänka
sig, men nog förefaller det mig, att själva tillvaron av en militärorganisation
även i detta fall utgör i själva verket en betydligt större fara för oss, ger
större möjligheter för oss att med eller mot vår vilja bli indragna i ett krig,
som pågår runt omkring oss, än om vi stå helt och hållet utan eu sådan organisation.
Det värsta som kan hända under en sådan eventualitet föreställer
jag mig skulle vara, för den händelse vi vore obeväpnade, att man lade embargo
på någon hamn eller kanske något landområde, någon flottbas eller någonting
sådant. Vi hade väl då ingen annan utväg än att protestera och hålla på
vår rätt. Hjälpte icke detta, finge vi väl göra, som vi gjorde under världskriget,
då faktiskt vår rätt kränktes på mångahanda sätt, nämligen protestera
och för övrigt knyta händerna i byxfickorna. Sedan striden var slut finge vi
antagligen igen vad man hade tagit ifrån oss och, högst sannolikt, även ekonomisk
ersättning. Det är ingalunda säkert, att det ginge så pass lyckligt, ifall
vi hade ett militärväsen, som vi i en dylik situation äro skyldiga och pliktiga
att använda och med vilket vi, om vi inte utmanade den ena parten, skulle utmana
den andra.
Därmed må det nu vara hur som helst. Jag anser att överhuvud taget utvecklingen
gått därhän, att under alla förhållanden ett militärväsen av den art,
vi nu äro på färd att skaffa oss, är, som jag redan sagt, ändamålslöst, föråldrat
och kan aldrig komma att fylla den uppgift, det skulle vara avsett
att fylla. Jag läste helt nyligen i en tidskrift om den utomordentliga utveckling,
som försiggått bara efter världskrigets slut på exempelvis gastillverkningsområdet,
hur man lyckats framställa gaser av sådan giftighet, att allt
Onsdagen den 4 mars e. m.
03
Nr 17.
levande liv på ett vitt område .skulle utrotas där en bomb innehållande denna ^ul rem,ss at
gas släpptes ner. Även i fråga om sprängämnen påstås det föreligga upp- su^rna
tinningar av nya sådana med hittills ej skådad explosiv kraft. Det förefaller nr no och 51.
mig alldeles uppenbart, att om bara hälften av detta är sant — och vad som (Forts.)
inte är sant i dag blir det säkerligen i morgon eller i en nära framtid — så
måste det medföra en fullständig revolutionering av hela det hittillsvarande
krigföringssättet. På flygväsendets område pågår ju utvecklingen med oerhörd
intensitet. Jag läste helt nyligen, att man trodde sig ha kommit därhän,
att man nu kan tämligen riskfritt flyga på två kilometers höjd och med
en oerhörd hastighet på grund av luftens tunnhet på denna höjd. Det är väl
också tämligen klart, att elektriciteten i framtiden kommer att spela en utomordentlig
roll i förstörelsens tjänst. I vår tid, när man sitter uppe i Haparanda
och lyssnar på musik i London, Budapest, Wien o. s. v., jag tror inte
att i denna tid, om ännu ett krig skulle komma att utbryta, man kommer att
nöja sig med dessa gamla ålderdomliga former med gevär, kulsprutor, haubitser
och allt detta. Jag tror tvärtom, att om det skulle bli ett sådant intresse
för en stormakt — någon annan stat kan icke komma i fråga i detta avseende
— att betvinga oss, så skulle man inte skicka hit några arméfördelningar
för att delvis bli nedskjutna av våra trupper. Jag tror icke heller, att
angriparen riskerar sina femtiomiljoners dreadnoughter för att skickas till botten
av våra undervattensbåtar o. s. v. Sannolikt kommer det då att gå till på
det sättet, att vi få över oss en flygeskader på några hundra maskiner, som
spränga i luften en fästning här och en strategiskt viktig punkt där och sedan
skickar den en hälsning: Foga ni er inte efter vår vilja, så gäller det nästa
gång huvudstaden, och där skall inte, sedan vi gjort en ny raid, finnas levande
liv kvar! — Vad ha vi i en sådan situation att sätta unp mot sådana resurser?
Vad kunna vi då åstadkomma med hela hundramiljonersförsvaret? Vad
skola vi använda dessa arméfördelningar till? De komma att duga till platt
intet.
Mig förefaller det. att om de ärade representanter, som i dag invalts i försvarsutskottet,
vågade se verkligheten och sanningen i vitögat sådan den är,
se vårt läge sådant det är och förhållandena sådana de äro, de ovillkorligen
skulle nödgas att komma till den slutsatsen, att det är fullständigt menings- ”*
löst för en stat av Sveriges storlek och Sveriges klass att försöka med de medel,
man nu ämnar gå frggn för, skydda vår självständighet, om den verkligen
skulle komma i fara. Jag tror för det första, att man måste komma till den
slutsatsen, att om ett världskrig ånyo slappes löst, så betyder det i själva verket
Europas undergång, men att den undergången kommer att ske på annat
sätt och med effektivare medel än dem, med vilka världskriget utkämpades.
Man skulle nödgas draga den slutsatsen, att vårt enda skydd, det enda som
finns kvar, är helt enkelt vår rätt, vår självklara rätt att existera som fritt
och självständigt rike. Något annat värn finns det i själva verket inte. Det
enda förnuftiga vi kunna göra under dessa förhållanden är att spara de hundra
miljoner kronorna, att avrusta. Den slutsatsen kommer man emellertid icke
att draga. Traditionens makt är oerhört stark. Gamla ideal och invanda
tankar och föreställningar äro svåra att offra. Det visar sig, att det finns oerhört
mycket folk, som absolut inte kan förmås att offra dessa föreställningar,
det må vara hur solklart som helst, att ett fullföljande av dessa ideals
riktlinjer leder direkt i fördärvet. Man kan icke lösgöra sig från det gamla
och koppla in på det nya, som tiden kräver. »Militärväsendet ha vi ju haft i
alla tider»! Inför tanken att vi skulle helt radikalt slopa allt detta, uppstår
det ett vacuum i hjärnorna. Man kan helt enkelt icke förmå sig att taga
konsekvenserna av att låta det sunda förnuftet och den föreliggande verkligheten
tala. Och resultatet av denna rädsla är, att dessa 24 i försvarsutskottet
Nr 17.
64
Onsdagen den 4 mars e. in.
Vid remiss as invalda, säkerligen var för sig mycket intelligenta män. stanna vid att sluta
sitiowma ö?on<® tin för verkligheten, för att i stället sätta sig vid ett stort bord och
nr 50 och 51. där sitta vecka ut och vecka in och diskutera med gravlikt allvar dessa små
(Forts.
) detaljer, kanoner, haubitser, kulsprutor in. in., suggererande sig själva och
andra att tro, att det är verkligen något betydelsefullt som de uträtta, någon
ting
som har verklig betydelse för vår fortsatta frihet och självständighet.
Det är en de störa, barnens lek, som har bara det felet, att den kostar svenska
folket något över hundra miljoner kronor årligen.
Jag hade med hänsyn till tiden tänkt gå förbi en punkt, som jag annars
gärna skulle velat vidröra, en punkt som kanske framför andra gjort mig
till en alldeles avgjord och bestämd antimilitarist; men den omständigheten
att redan en kyrkans representant här uppträtt och med mycket stort patos
ställt sin auktoritet bakom de längre och längst gående 5''rkandena i militärfrågan,
föranleder mig att upptaga kammarens tid en liten stund med att utveckla
även den sidan av saken. Jag anser nämligen, att hundra miljoner
kronor är ändå inte det värsta, som följer med militarismen. Det är åtskilligt
som är värre, men det kan icke mätas i penningar. Jag skulle ha lust att
fråga exempelvis kyrkoherde Pehrsson, som bär uppträtt i denna fråga, om
jag möjligen har misstagit mig, när jag har den bestämda uppfattningen sedan
gammalt, att vad som är särskilt utmärkande för den kristna religionen, den
således som kyrkoherde Pehrsson företräder, vad som egentligen skiljer den från
andra religioner och vad som tillika är den bärande hörnstenen i hela vår västerländska,
på kristen moral grundade kultur, det är aktningen och respekten för
människan som människa, respekten för människoliv och för människovärde.
På denna idé äro, såvitt jag förstår, hela vårt rättsväsen, vår moral och hela
vår kultur ytterst grundade. Militarismen med allt vad därtill hör står emellertid
till hela sitt väsen i skarpaste motsats till detta kristendomens och den
därpå grundade kulturens sedliga ideal. Kristendomen sätter människokärleken,
solidariteten, humaniteten som högsta sedliga värde. Militarismen predikar
förakt för människoliv och människovärde, sätter nationalegennyttan,
nationalintresset såsom varje folks och varje stats högsta sedliga ideal. Det
finns intet tvivel att den militära institutionen med allt vad därtill hör är djupt
kulturfientlig och kristendomsfientlig. Mig förefaller det därför som det skulle
vara den naturligaste sak i världen, att man i kampen mot allt vad militärsystem
och militärväsen heter skulle ha i första rummet åtminstone prästerna,
predikanterna och alla dem, som man skulle kunna kalla för positivt kristna,
på sin sida. Till dem räknar jag mig icke, men det är ändå min djupaste övertygelse,
att vårt folks välgång och lycka beror ytterst på i vad mån känslan
för plikt, för solidaritet, för rätt, hela den moral, som också är kristendomens
moral, blir hela folkets egendom, blir så inpräglad hos individerna, att det blir
ett med deras väsen och vägledningen för deras liv och handlingssätt. Ett
av de främsta hindren för vårt folks verkliga tillägnande av denna moral består
enligt min mening just i militärväsendets tillvaro som en av samhället erkänd
legal institution.
Jag kan antagligen lättast uttrycka vad jag åsyftar och menar med detta
genom exemplifiering. Jag börjar då med våra skolor, där ju de grundläggande
moralbuden från första början skola inpräglas i det mottagliga barnasinnet.
Där får pilten höra, kanske för första gången: »Du skall icke stjäla»
— som ju är ett av de grundläggande rättsbuden i vår moral. Det utvecklas
och inpräntas av läraren med utgångspunkt i bibelordet, och det är väl antagligt,
att pilten någorlunda förstår det. Men det dröjer inte länge, förrän
han får andra lärdomar. Han kommer t. ex. in i historien. Där får han lära
sig, att våra förfäder ha tillägnat sig andras landområden, andras egendom,
andras dyrbarheter av skilda slag. Men det heter då inte längre rofferi och
Onsdagen den 4 mars e. in.
65 Nr 17.
stöld och sådant. Det heter erövring, och det är någonting fint och foster- Od remiss av
ländskt och storartat. Av andra folk roffade dyrbarheter kallas inre tjuv- pr°P°-gods, det heter troféer och visas med stolthet såsom bevis på vad förfäderna nr 50 orj, 5;.
uträttat. Det intryck, som måste stanna kvar hos pilten, blir, att Gud visser- (Forts.)
ligen har befallt ärlighet, men att det tydligen är ett bud med förbehåll, som
inte gäller under alla förhållanden. Själva ärlighetsbegreppet är därmed redan
utsuddat, avtrubbat. Du skall inte tala illa om din nästa, får han också
lära såsom ett annat sedebud. Ja, visserligen, men får han inte lära det i
skolan, så kommer han att få lära det i livet, att om vi få någonting otalt
med våra grannar, såsom vi hade med Norge 1905 och som vi anses ha med
Ryssland i våra dagar, så är det en fosterländsk plikt att tala så illa om
denna sin nästa som möjligt. Du skall inte döda! Det är kanske det viktigaste
av buden. Ja, men samhället självt upprätthåller en institution, som
enkom är till för att lära folk döda, och de som visa sig som de största
mästarna i den konsten, bli hjältar och idoler och framställas som föregångsmän.
Sålunda, på den ena punkten efter den andra kommer detta nationalistiska
lärosystem och suddar ut, ställer på huvudet alla eljest klara moralbud.
Är det underligt då, om det inte blir mycket som stannar kvar? Jag
sade, att respekten för människan, för människoliv och människovärde är grundvalen
för hela vår kultur innerst inne. Men innan samhället släpper den ange
mannen att gå ut i livet och göra sin medborgerliga gärning, så tvingar det
honom in i en skola, som alla måste obligatoriskt genomgå. Vad skola de
lära sig där? Jo, under några månaders tid skola de gå där och lära sig
marschera, hälsa på befälet 0. s. v. men det viktigaste av allt: lära sig skjuta,
lära sig sikta, i regel på målade människofigurer. De få marschera upp kompanivis
eller i andra truppformationer och bombardera varandra med lösa skott.
Och först när de suggererats upp till den känslan, att de ligga och önska, att
det vore med skarpa skott de finge skjuta mot fienden på andra sidan, då först
äro de riktigt goda soldater. Vad samhället består dem som slutlig vägkost
i livet är några månaders kurs, där de metodiskt, systematiskt, skola inlära
förakt för människoliv och människovärde! Jag skulle vilja fråga kyrkoherde
Pehrsson: är detta egentligen en skola, som är värdig ett kristet samhälle?
Det brukar sägas, att för en militär avrustning kräves först en moralisk
avrustning bland folken. Jag tror, att detta är att vända förhållandena bakfram.
För att komma fram till en moralisk avrustning, måste vi göra den
militära avrustningen först. Ty så länge denna institution upprätthålles är
det omöjligt att nå den moraliska avrustning, som kräves för freden i världen.
Jag nämnde något om bolsjevismen. Den spelar en så oerhörd roll som motiv
för hela denna försvarshistoria, att det kanske är skäl att nämna-något om den
en gång till. Jag vill för det första avvärja varje misstanke, att jag skulle
sympatisera med den bolsjevistiska arten av militarism. Deras ekonomiska lära
förefaller mig rätt vidunderlig, men det må i alla händelser vara deras rätt
att predika och propagera den, om de tro på den. Bolsjevismens våldspredikan
däremot tycker jag är en mycket ruskig lära. »Arbetare- och bondemilitarismen»
innebär ju i själva verket, att man vill ha endast en omorganisation
av militärväsendet, som först och främst skulle ge bolsjevikerna själva ledningen
över detsamma. Och detta i det öppet angivna syftet att användas till
att förtrycka, terrorisera och i värsta fall skjuta ned och utrota var och en,
som har den oerhörda fräckheten att hysa en annan uppfattning än de själva
om hur samhället bör vara organiserat. Jag tyckte mig förstå, att herr Molander
numera har avsvurit denna ruskiga lära, och det gläder mig i så fall. T
alla händelser är denna art av militarism om möjligt ännu mera brutal, rå och
Andra kammarans protokoll 1025. Nr 17. 6
3fr 17. 66
Onsdagen den 4 mars e. m.
1 ldpropoS aV fölJaktli»en också förråande än den gamla militarismen, som dock under tiderJioLnm
fas lopp blivit så pass civiliserad, att den åtminstone försöker dölja sin inne50
och 51. boende råhet i vackra och omskrivande talesätt. Men i själva verket har det
(Forts.) predikats såsom en nationell lära — faktiskt har detta gjorts och görs ännu.
även om man försöker dölja det — att det nationella intresset är det konsta,
att när det gäller nationens intressen, då har man rätt till massmördande av
människor, då blir det rätt som eljest är orätt. Vad är det som den bolsjevistiska
läran innehåller i detta avseende? Jo, den säger, att när det gäller klassens
in ii essen, då har man rätt till massmord på människor. Man förnekar nationalkriget
och rätten till krig i nationens intresse, men man flyttar över det och
säger, att det är klassens intresse, som är det högsta värdet, i vars tjänst man
har rätt att avskaffa all moral och sätta väldet i högsätet. Är det egentligen
moraliskt sett så stor skillnad på den ena sortens våldslära och på den andra?
Men de, som predika den gamla militarismens våldslära, inte anses de moraliskt
mindervärdiga, de sitta tvärtom främst i den fosterländska synagogan
och anse sig åtminstone själva höra till de allra yppersta av fosterlandsvänner.
Jag anser lör min del, att den bolsjevistiska våldsläran är en äkta telning på
militarismens träd. Vill man skydda vårt folk för sådana giftiga växter, så
SKall man dra försorg om att först och främst hugga ned själva moderträdet,
-dessförinnan har man egentligen ingen rätt att slå ned på och förfasa sig över
den bolsjevistiska våldsförkunnelsen. Enligt min mening är hela militärväsendet
en moralisk gutkälla, som varje folk, som vill hålla sig moraliskt sunt och
friskt bör draga försorg om att fortast möjligt dränera och torrlägga. Det är
den viktigaste uppgiften av alla.
Jag va gar inte taga så lång tid i anspråk, som jag gärna skulle önska, men
jag skall dock, innan jag slutar, säga några ord för att värja mig mot de beskyllningar^
som vi avrustningsvänner och avrustningskrävare i. rikt mått få
oyer oss. Vi beskyllas för bristande. patriotism, för kortsynthet, trångsynthet
och dumhet samt framför allt för bristande ansvarskänsla. Jag vill säga, för
min del, att om med patriotism menas känslan för, det varma hjärtat och den''varma
viljan för vart lands och folks lycka och välgång, så är jag övertygad om,
att jag och säkerligen de allra flesta, som i dessa saker tänka lika med mig.
representera en åtskilliga grader varmare patriotism än vad den nationalistiska
iosterländskhetens deklamatör^ i regel göra. Beträffande kortsyntheten o. s. v.
så har jag nu min tro om på vilken sida den är tillfinnandes. Det är emellertid
omdömessaker, som man inte diskuterar, och jag skall heller inte göra det.
Men ansvarskänslan ber jag att få säga några crd om. Det är väl ändå ett
faktum, som det inte går att förneka, att ett fortsättande på den väg, vi hittills
vandrat, på det militära systemets väg med kapprustningar och allt vad därtill
höi, leder käpprätt till Europas undergång. Det finns ingen annan möjlighet.
Här har funnits behjärtade män, eu W ilson, och den nyss avlidne socialisthövdingen
var ju också en av dem, som försökt röja nya vägar, där man tyckte,
att det såg ut att finnas en tillstymmelse till framkomlig stig. Men en stor
massa folk fortsätta ändå, trots vetskapen om att detta måste leda till fördärvet,
att bara hetsa pa som förut. Vi måste fortsätta, vi skola fortsätta på
sajnma va®> vi vilja inte veta av något nytt! Och för vägröjningsarbetet, för
f^p,a.nc^ ,eiier nya vägar star man inte bara likgiltig och negativ, utan man
b o i 1 it a r. sig att på allt sätt lägga stenar i vägen för och hindra detsamma. Det
är förvisso groteskt, att just dessa människor förebrå oss bristande ansvarskänsla.
Enligt mitt sätt att se representera de själva en förfärande, en nästan
ofattlig grad av brist på ansvarskänsla.
•imfrme<^ inmiia detta. Jag skall sluta med att säga några ord dels
till de ledamöter som skola sitta i försvarsutskottet, dels också i någon mån till
hans excellens statsministern. Hans excellens statsministern hade i slutet av sitt
Onsdagen den 4 mars e. m.
G 7 Nr 17.
anförande en deklaration, som ungefär innehöll, att i och med att vi fingo Vid remiss av
denna vänsterlösning av försvarsfrågan, så hade man hela den överväldigande s^iomrm
delen av folket, som stod bakom och bär upp denna lösning. Jag säger liksom nr 50 oc^ 51
herr Molander: lita inte på det, ers excellens! Jag tror inte, att det ligger till (Forte.)
på det sättet. Om jag här representerar så gott som ensam, såvitt jag förstår,
officiellt den rena avrustningsviljan, så är det därför, att jag frigjort mig från
alla skyldigheter till partiståndpunkter och därför kan säga vad jag vill och
vad jag tror, utan några hinder. Om den meningsriktning, jag företräder, blivit
gjord i det allra närmaste dövstum vid de gångna valen, så beror det på
partiledareauktoriteten och den partiteknik, som till största delen är proportionalismens
verk. Men det beror inte på, att det inte finns massor av avrustningsvänner
i landet. Jag tror inte, att jag säger för mycket, om jag säger, att åtminstone
nittio procent av regeringens eget parti i själva verket inte står på
regeringens utan på min ståndpunkt i denna fråga. Och jag understryker vad
herr Molander sade, att det också finns breda lager även inom den borgerliga
vänstern, som hysa samma uppfattning som jag i denna fråga. Solidariteten
inom det socialdemokratiska liksom inom det frisinnade partiet har räckt till
för en sådan uppslutning kring partiledningarna, att det satt regeringen i stånd
att taga ledningen för försvarsfrågans avgörande. Men går man vidare och
kräver, att de skola stå solidariska också med det verk som nu blir resultatet,
då kräver man för mycket. Jag tror, att det vore mycket nyttigt, om de, som
nu gå in i försvarsutskottet, ville hålla kvar i sitt medvetande, att här finns
en mycket, mycket stor del av svenska folket, som inte vill ha något militärväsen
alls och som, så fort de få möjlighet att förverkliga sin vilja, kommer att
göra sig av med det.
För min del slutar jag med att uttala den förhoppningen, att det inte skall
dröja alltför länge, innan vi bli starka nog att riva sönder och samman, förinta,
det redan i födseln dödsmärkta verk, som man nu går att kompromissa ihop
inom försvarsutskottet.
Herr Petersson i Broaryd: Herr talman! Då det tillkommer mig att nu
intaga denna plats efter den talare, som uppträtt här närmast förut, och vars
hela anförande jag noga avlyssnat, så vill jag säga, att jag under detta hans
anförande vid flera tillfällen tänkt, att det blir en ganska otacksam uppgift
för mig att nu träda upp med en helt och hållet annan åsikt än den som han här
förfäktat. Han har dock icke genom allt sitt vackra tal kunnat övertyga mig,
ehuru det väl varit önskvärt, att man kunnat komma i samma avundsvärt goda
ställning som han är, då han kan se allting så ljust och vackert.
Jag skulle vilja föra in diskussionen litet mera i samma riktning som den
hade i dag på förmiddagen. Hans excellens statsministern har uttryckligen i
statsrådsprotokollet, som är bifogat här föreliggande proposition, uttalat som sin
och väl även hela regeringens mening, att förhållandena äro sådana, att vi här
i Sverige kunna bliva invecklade i krig med främmande makter. Ja, han går
ännu ett steg längre, då han säger, att den arméorganisation, vi nu gå att
skapa, måste vara sådan, att den utgör ett värn för vår självständighet. I detta
senare vill jag utläsa ett erkännande av, att ett direkt anfall från någon främmande
stat mot vårt land ej kan anses uteslutet. Men då man senare tager del
av själva propositionen med alla dess reduceringar, indragningar och beskärningar
mot nuvarande organisation, så frågar man sig verkligen, om ord och
handlingar här stå i överensstämmelse med varandra. Jag har för min del ej
kunnat förklara denna motsägelse på annat sätt. än såsom beroende på den olika
mening, som lägges i själva ordet försvar. Lägger man den mening i ordet
försvar, att .jag 1 ill det yttersta vill försvara vår nationella frihet — och personligen
är jag av denna åsikt — då läser man den föreliggande propositionen
Nr 17. 68
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av med det allra största vemod. Sveriges stora ytvidd med dess glesa befolkning
sUionerna ®ör nödigt, att redan i fred skapas fram en organisation så stark, att den i farans
nr 50 och 51. stund i sig kan upptaga hela landets värnkraft. Detta är enligt mm mening
(Forte.) en grundsanning, och tummas på densamma, kunna följderna bliva ödesdigra.
Men såväl hans excellens statsministern som ock herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet framhålla de krävande ekonomiska offer, som försvaret
i sitt nuvarande skick pålägger vårt folk. Ja, detta är sanning, och allt som
kan göras, bör ock göras för att lätta denna börda. Och den folkklass, som
jag här representerar, kan inte misstänkas för att vilja misshushålla vare sig till
försvaret eller något annat. Men man står här inför frågan: antingen det ena
eller det andra. Propositionen slingrar sig fram och söker bjuda på en medelväg,
men en medelväg sådan, att den avskurit möjligheterna för organisationen
att i farans stund bliva den ryggrad, intill vilken allt och alla kunna sluta sig,
vilka i farans ögonblick vilja våga allt för landets räddning. Då herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet utför sitt konststycke och låter ett
infanteriregemente med allt vad därtill hör uppgå i ett annat och sedan de sålunda
blivit sammanslagna skär ned till hälften vad de förut voro var för sig,
då är detta icke något konststycke, som förvänder synen på själva verkligheten.
Herr statsråd! Det, som är borta, är borta, och den väg, som valts för borttagandet,
är sådan, att utvecklingen är omöjliggjord eller åtminstone i allra högsta
grad försvårad.
Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet hade på förmiddagen ett
anförande, som jag fann i viss mån egendomligt. Chefen för försvarsdepartementet
gjorde gällande, att en mobiliseringsplan eller, som han uttryckte sig,
en krigsorganisation skulle vara utarbetad på grundval av denna proposition.
Han nämnde också, att denna mobiliseringsplan, som det åtminstone förr hette,
var hemlig. Jag undrar över ett sådant yttrande. Det, som vi ha, är icke
något som duger vid krigstillstånd, utan det måste ovillkorligen finnas en
annan plan för att det skall bliva något effektivt. Det vi ha är bra för freden
och är^ en fredsorganisation. Det är just denna mobiliseringsplan, som jag
ville något vidröra, och det av den anledningen, att jag under de ödesdigra dagarna
1914, den 1 augusti och dagarna därefter var med och prövade praktiskt
en mobiliseringsplan. Denna mobiliseringsplan var jag i tillfälle att se. när
den bröts. Där fanns intet fel. Siffrorna stodo klart angivna, och gången av
det hela var tydlig, men så skulle den tillämpas i praktiken. Men då var det
svårigheterna började. I mobiliseringsplanen upptogs första dagen, som kallades
nolldagen, och sedan andra och tredje dagen. Vid tredje dagens slut skulle
vederbörande linjekompani gå ut i fält, och då började mobiliseringen av depån
eller ersättningstruppen.. Denna mobilisering höll till den tredje dagen, men
efter den dagen höll den icke. Det var i sanning mycket sorgligt att se och minnas
den syn, man kunde få se vid detta regemente, som jag tänker på. Det var
600—-800 man, som hade inställt sig och ville fullgöra sina skyldigheter, men
som ingen frågade efter och som ingen kunde taga befattning med. Jag* röjer
icke några hemligheter och lägger icke något ansvar på militärbefälet,
ty var och en^ gjorde sitt bästa. Dessa män fingo i utrustning kappa
och hatt och lago tre nätter ute under ekarna vid Rindön, men ingen
tog vara på dem. Vad berodde det på? Bristande organisation! Hur
förfors det vidare med dem? Jo, när ingen hjälp fanns, gick genom högre befäls
förmedling en order till Göta garde, som skickade ut befäl, som tog hand om de
värnpliktiga, förde dem till Stockholm, klädde dem och kom ut med en bataljon,
som förlädes på Myttingen och kallades Myttinge-bataljonen. Jag känner det
som min plikt, när jag skall taga ställning till mobiliseringsplanen, att jag gör
det under den förutsättningen, att den duger i praktiken. Jag jämte andra fick
av befälet uppbära många hårda ord för att vi icke togo vara på dem, men det
Onsdagen den 4 mars e. m.
69 Nr 17.
var icke vårt fel, utan felet låg på annan plats. När man själv varit med och Vid remiss av
sett detta, är man nog litet försiktig, när man skall antaga en ny organisation, s^[°^rna
och det är icke att undra på, att man vill se till, att den blir effektiv. Men jag nr sq oc''n 52.
kan icke finna, att propositionen här erbjuder någon säkerhet. _ (Forts.)
Det jag särskilt vill hålla mig till rör frågan om underbefälet. Jag minnes
själv från den tid, då jag var kompaniadjutant, med vilken iver jag läste vad
vederbörande voro enligt avlöningslistorna, då jag skulle utse A-klassare, som
de hette, för att upptäcka de män, som kanske i det dagliga livet stodo på en
spårvagn eller gingo med postväskan eller buro polisuniform men hade underofficersexamen
och voro instäilningsskyldiga, ty till dem kunde jag med förtroende
överlämna befälet. Jag vill från rikets främsta talarstol uttala ett tack
för den hjälp, de lämnade vid mobliseringen, fastän de hade dåligt betalt. Man
måste se till att det icke bara är ett vackert papper, utan att organisationen håller
i verkligheten. Jag är icke den man, som kan draga upp linjerna för hur
det skulle vara, men så mycket insikt har jag, att jag ser, att denna proposition
icke erbjuder säkerhet i detta hänseende.
Jag vill också säga något annat till herr statsrådet då det gäller skillnaden
på linjemanskap och ersättningsreserv. Herr statsrådet sade, i dag på förmiddagen,
att det är icke något nytt, utan det har förekommit i vår nuvarande härordning.
Det är sant. Men vem skilde dessa åt? Jo, det var läkaren. De icke
vapenföra skildes vid inskrivningsförrättningen från de vapenföra. Men nu
däremot tar man utan vidare vapenföra män och sätter i ersättningsreserv. Det
är enligt mitt förmenande en ganska betydlig skillnad mellan detta förslag och
nu gällande ordning.
Sedan nämnde herr statsrådet i sitt anförande, att ett mobiliserat infanteriregemente
skulle komma att bestå av omkring 1,000 man, och han sade, att
det vore tillräckligt för att befälet skulle kunna lära sig att föra fältstarka
truppförband. Hur är förhållandet nu? Förhållandet är det, att ett mobiliserat
infanteriregemente skall innehålla 2,800 man och att ett fältstarkt kompani skall,
innehålla 200 man stridande. I fält är det en stor skillnad mellan att föra be-‘
fäl över en liten eller stor trupp. Det är därför alldeles nödvändigt, att befälet
av alla grader, som skall användas i linjen, får vid något tillfälle öva sig i att
föra befäl över så stor trupp, som de skola föra i fält. Enligt förslaget blir det
en mycket liten styrka, som de få att föra befäl över.
Så vill jag gå in på vad herr Holmgren i Karlskrona sade. Han gladde sig
över att det lämnats en infanteribesättning till Karlskrona. Han sade, att det var
nödvändigt. Jag vill med samma skäl framhålla, att det finnes en annan punkt,
som enligt mitt förmenande har samma värde som Karlskrona, nämligen OskarFredriksborgs
fästning på Rindön. Denna fästning skulle nu komma att sakna
det regemente, som den nu har, och hänvisas till Svea garde, som skulle i sig
upptaga först Göta garde och vidare Vaxholms grenadjärregemente. Svea garde
skulle få någon förstärkning i befälsgraderna och få de värnpliktiga förstärkta
med 400 man, och dessa skulle avses att övertaga de uppgifter, som nu påvila
Vaxholms grenadjärregemente. Ja, det är ju ett sätt att bota bristerna. Men
jag får verkligen säga, att under min militärtid låg jag här i Stockholm vid
Storgatan 33, den gamla hästgardeskasernen, medan det byggdes kaserner på
Rindön, och vi hade att därifrån fylla samma uppgifter, som Vaxholms grenadjärregemente
fick, sedan kasernerna byggts och vi flyttat ut, men det valen
väsentlig skillnad mellan att ligga här och öva och ligga där ute. Jag tror
icke, att man satt sig in i ett sådant regementes uppgifter vid ett krig. Vad är
ett sådant regementes uppgifter som Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementes?
Jag tror, att om den svenska nationen vill ha ett försvar, borde det
vara räddare om just detta försvar, ty det är där en mångsidig utbildning. Jag
skulle önska, att svenska riksdagen vore i tillfälle att se en embarkering eller
Nr 17.
70
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av debarkering klockan tolv på natten vid dessa regementen. Jag försäkrar, att
sitionerna femtio meters avstand skall det icke vara möjligt att höra vad som försiggår,
nr 50 och 51. vare sig det är embarkering eller debarkering. Men skall det utföras av ovana
(Forts.) trupper, så blir det säkert buller och bång. Deras egentliga uppgift är stor,
men dessutom kan man sätta dessa regementen sida vid sida vid ett annat regemente
för att fullgöra själva infanteriets övriga uppgifter. Det har inträffat
och inträffar ofta, att dessa regementen deltagit i fält!jänstövningar på samma
sätt som vanliga infanteriregementen, och jag har själv varit med om och hört,
då högste befälhavaren tilldelat dem lovord för uthållighet och skicklighet.
Dessa regementen äro av väsentlig betydelse för försvaret, och jag talar här ur
fosterländsk synpunkt och icke ur lokalpatriotisk. Jag kan vara lokalpatriotisk
även jag, men fosterlandets synpunkt går före. Ett bevis för att dessa
regementen äro av verklig betydelse vid krigsfara, är, att det var dessa regementen,
som blevo mobiliserade, under det att andra regementen icke mobiliserades.
Vederbörande ansågo dessa regementen så viktiga, att de i första hand
mobiliserades.
Herr Eliel Löfgren vände sig mot vissa oarter inom armén och talade särskilt
om arméns läroböcker. Jag kan godkänna allt vad han sade, så att jag vill
icke föra polemik mot honom, men jag tänker, att när han drog fram soldatundervisningen,
kan jag också göra det. Jag har i soldatundervisningen sett
en annan utveckling under senare tid än den herr Wikström företrädde. År
1890 den 7 maj, då jag började mitt militärliv, och de satte soldatundervisningen
i handen på mig, blev jag först undervisad om, att jag skulle fara ädelmodigt
fram mot fångar och fiender, som voro satta ur stridbart skick. I den ålades
man vidare att icke förgifta vatten i brunnar och dylikt. Det har icke gått mer
än 35 år sedan dess. Utvecklingen har gått fram och kulturen har höjts, men
nu vågar man icke i fiendeland inandas den luft, som finnes. År det ett bevis
på att vi gå framåt i kultur och upplysning? Nej, det är inget bevis för att vi
. få nedskriva organisationen, ty faran är stor, sorgligt nog.
Jag kan, icke underlåta att något bemöta herr Molander. Herr Molander ropade
ut: våga ni borgerliga låta försvarsfrågan gå till allmän folkomröstning?
Ja, herr Molander, det vågar jag. Men jag vill endast fråga herr Molander, om
han räknar landets bönder till folket, så att de få deltaga? Landets bönder
äro försvarsvänliga. Det är den erfarenhet jag gjort, men landets bönder äro
sparsamma mot försvaret, och de vilja ha ett försvar, som är ett demokratiskt
försvar.
vill också säga nagra ord om detta demokratiska försvar. Jag kommer
„ j .. a deri punkten, da vi tala om nedskärning och en nedskärning, som är
nödvändig för att få ned budgeten för försvaret. Jag för min del har i all enkelhet
en annan plan för detta, fastän det är för sent, att jag kommer med den.
det vet jag. Man borde fara mycket varsamt fram med indragning av truppförband.
Jag förnekar icke. att det behöver ske. men man kunde ha försökt att
beskära kadrerna av kvarvarande regementen. Jag skulle vilja ställa till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, som på samma gång som
han företräder försvarsdepartementet har stor erfarenhet på arbetareoganisationens
område, den fragan, vad han skulle säga, om man vädjade till Sveriges
arbetare — jag beundrar deras organisation, så att det är icke av ovilja mot
deri,, som jag säger detta — och sade: slå ned eder organisation, drag in en
tredjedel av föreningarna i landet. På en sådan framställning skulle han säkert
svara: nej, det går icke an, vi behöva hellre förstärkning. Det är alldeles klart,
att han skulle svara så. Och komme man arbetarna in på livet, så att det bleve’
fråga om indragning av den ena eller andra föreningen, så skulle de säga: låt
oss i,varje kommun hava kvar en kärna, omkring vilken de övriga kunna samlas
vid behov. Just det vill jag! Låt dessa regementen stanna kvar som kärna
Onsdagen den 4 mars e. m.
71 Pir 17.
på respektive platser. Nej, nu skola i stället regementena ryckas upp med Vld™™siu
roten, och man har sörjt för att icke en planta skall kunna^växa på den plats,
där de förut varit. Häri ser jag faran. Man kunde ha gatt till väga pa ett nr 50 och 51.
mildare sätt i detta fall. _ _ . (Forts.)
Hade man givit sig in på en verklig granskning av hela det militära organisationsmaskineriet
och låtit den praktiska klokheten här komma till sin, fulla rätt,
så tror jag, att man kunde spara mycket med detta. Om jag ser på störa enskilda
företag och betraktar deras organisation och jämför den med den militära
organisationen, så finner jag en stor skillnad, ty det militära^är klumpigt och
tungt och kräver stora kostnader. Jag vill särskilt peka på„ expeditionerna.
De behöva en grundlig revidering och förenkling. Bara en så enkel sak som
eu kompaniexpedition skulle kunna förenklas och göras om och bli något helt
annat, och det skulle bli betydande ekonomiska lättnader därigenom.
En annan sak vill jag saga, sist men icke minst, och det är denna: tåg bort
allt vad som blänker och skiner inom det militära! Det är något, som jag för
min del icke håller alls så styvt på, och det kostar pengar. En utredning skall
visa. att det kostar pengar. Jag vill inom parentes nämna till exempel den
kostnad, som ålägges en officer och en underofficer, därför att han skall hålla
sig med olika uniformer. Nu är det så, att det kanske önskas av dem själva,
men av mig har det aldrig önskats, ty en officer eller underofficer har sin
största paraddräkt på sig, då han är klädd i fältuniform. Och jag har många
gånger funderat över, om det ej skulle gå an, att en officer eller underofficer
uppvaktade till och med landets konung 1 den dräkt, som skall bil hans svepning,
då han fullgjort sin yttersta plikt. _ Jag tror, att på dessa vägar skulle
man kunna vinna åtskilligt och icke sa litet. Jag tror. att det är en början,
som, om vi nu gå en fredlig utveckling till mötes, skulle lugna folket i bygderna.
’ Men efter vad man kan förstå — och jag hörde, att herr statsrådet tog till
orda i den riktningen — är det så, att, vilka politiska åskådningar man än har,
nog arbetar man för att få behålla sina indragna regementen. Jag tror, att
det varit mycket lyckligare, om man gatt den väg jag omnämnt. Kanhända
man ej kunnat komma ned så långt, som man nu kommer, i kostnader, men
åtskilligt skulle ha kunnat vinnas. Bondeförbundet har gått fram i försvarsfrågan
på en särskild linje, där man särskilt poängterat nödvändigheten av, att
underbefälet tillförsäkras bättre framtidsutsikter än nu blivit förhållandet, att
övningstiden blir lika för alla värnpliktiga, samt att organisationen i allmänhet
göres sådan, att den möjliggör utbildning av alla vapenföra värnpliktiga,
och sådan, att den vid behov kan upptaga hela landets värnkraft. Men den
kungl. propositionen tillgodoser icke något av dessa krav. Jag far säga, att
det var med stor sorg jag såg, att vår plikttrogna och i allo dugliga underbefälskår,
furirer, korpraler 0. s. v., hade lämnats utanför. De äro enligt mitt
förmenande behandlade som styvbarn sedan lång tid tillbaka. Och det gör
mig verkligen ont att veta, hur många stora förmågor, som gått den militära
vägen och gått under just på grund av, att det fattats framtidsutsikter _för
dem. Vi höra göra något för dem, ty de äro värda detta. Deras arbete går 1
tysthet fram. De få icke visa sig framför ledet. De få sällan visa sig, då eu
förman inspekterar och allt går bra. Jag kan ej undgå att saga, att då försvar
srevision en avlämnat sitt betänkande och det remitterats till generalskommissionen
för yttrande och denna avlämnade sitt, betänkande, att jag då hade
hoppats, att i det yttrande, som generalskommissionen skulle avgiva, jag skulle
få so något om underbefälets förbättra de ställning. Men jag blev bedragen.
Vi veta, att här anslås medel för fält tjänstövningar, och fälttjänstövningar
äro ju till för att pröva soldatens och även befälets förmåga under med fåltoch
krigsförhållandcn jämförliga förhållanden. Efter en sådan fälttjä rist övnings
slut avlämnar vederbörande befälhavare rapport, hur den utfallit. T dessa
Jfr 17. 72
Onsdagen den 4 mars e. m.
Premiss av rapporto har under senare tiden gått som en röd träd, att övningstiden är för
sitionerna h! -m. ,, un(ierbefalet icke kan fullgöra sina skyldigheter. Nu var det
nr 50 och 51. ett tillfälle för generalskommissionen att få ett bättre underbefäl Att övnings{Forts.
) liden ar lor kort, det kom till synes. Men underbefälets förbättring såg iag
. icke något om. ö J *
Sedan kommer den lika övningstiden för alla värnpliktiga. Jag får sä°u
att det blir mig mycket svårt att taga ställning till det slutliga avgörandet “av
en fråga, där man föreslår, att icke övningstiden är lika för alla värnpliktiga.
^ jag vill nästan fråga, hur det skulle kännas för litet var, om de utskylder
som man har till stat och kommun, skulle uttaxeras efter olika skalor. Värnplikten
är en utskyld till samhället, och det skulle bli ett väldigt gny i kommunerna,
om den ene skulle erlägga så mycket i kommunalskatt och den andre
sa mycket Men sa gör man med de värnpliktiga. Här går det så till, att man
sager: »Du skall gorå 200 dagar, du 140 dagar o. s. v.» Det är ingen likhet
inior svensk lag, och det är ett allvarligt moment, då det gäller att avvända
missnöjet mot försvaret, att man söker få lika övningstid för alla Jas- skall
icke uppehålla tiden då den är långt framskriden utan jag skall sluta" Jagskall
endast uttrycka den önskan, att denna proposition under sin fortsatta behandling
måtte vinna en avsevärd förbättring.
, .^erriörnste vi?e talmannen Hamilton: För det folkfrisinnade partiet erbjuder
förslaget icke anledning till något missnöje. Man måste erkänna, att
logeringon vid förslagets utarbetande visat det allra största tillmötesgående mot
de folkfrisinnade. Vad mig själv beträffar, är det tydligt, att, med de uttalanden
jag förut haft i frågan, kan förslaget icke tillfredsställa mig fullständigt.
Men det innebär ett steg i rätt riktning, och därför kommer jag att ansluta
mig till detsamma. Det innebär också den styrkan, att folket i val har
skänkt detsamma sitt stöd och tillkännagivit sin vilja vara, att en vänsterlösning
ma äga rum vid innevarande års riksdag. Och jag hoppas nu. att vänstern inom
riksdagen skall kunna ena sig för att åstadkomma denna av folket efterlängtade
lösning. Därmed har jag också svarat herr Lindberg, att det folkfrisinnade
partiet står enigt. Och jag hoppas, att den flygel han tillhör av det soda
demokratiska partiet skall ansluta sig till vänstern i dess helhet. Jag betraktar
emellertid icke förslaget annat än som ett provisorium. Europas efter
kriget blödande folk måste nog snart komma till insikt om. att ett blivande
krig betyder undergång för dessa folk, och att ett allvarligt fredsarbete därför
bör me(1 kraft bedrivas för att hindra en framtida allvarlig katastrof. Folken
maste också, inse, att enda vägen att få fred mellan nationerna är nedrustning-
Också är det förslag, som vi nu ga att behandla, för oss svenskar ett
stég däremot.
Jag skulle med denna förklaring kunna sluta. Det tjänar icke mycket till
att upprepa de skäl och motskäl, som år efter år uttalats från högerns och från
vänsterns sida i försvarsfrågan. Sveriges militärpolitiska läge har icke försämrats
sedan debatten under förlidet år utan tvärlom förbättrats. Visserligen
linnés oroshörn i Europa och tvister i världen, men icke sådana, som beröra
vart fosterland.
Med ett par ord ber jag fa vända mig till herr Lindman och hans parti. De
stödja sitt avstandstagande till förslaget och bibehållandet av status quo på
den militära sakkunskapen. Men månne det är den sakkunskap, som stödjer
Sig pa världskrigets erfarenhet? Är det icke den sakkunskap, som var bärande
för några årtionden tillbaka? Jag har efter kriget varit i tillfälle att
samtala med auktoriteter på såväl ententens som också på centralmakternas
sida och deras uppfattning om, hur kriget bedrivits, och hur ett krig kommer
att bedrivas i framtiden, om det blir något sådant, överensstämmer icke med vad
Onsdagen den 4 mars e. m.
73 Kr 17.
den svenska militära sakkunskapen förkunnar. Under sådana förhållanden Vid remiss av
är det förklarligt, att jag icke har stort förtroende för densamma. Medan en J[g^r''na
av Europas starkaste krigsmakter har nedskurit sitt infanteri i betydlig mån nr 50 ock 51.
och även låtit kavalleriet följa samma spår och i stället ägnat sin uppmärk- (Ports.)
samhet åt specialvapnen och framför allt flygvapnet, och medan en annan stormakt
inriktar sitt försvar på flygvapnets utveckling i mycket ^ stor omfattning,
så står den svenska militära sakkunskapen kvar på bibehållande av en
organisation, som kunde vara lämplig före kriget, en organisation som den
aktade ledamoten från Gävleborgs län ansåg vara nästan hundraårig. Allting
ändrar sig, och framför allt ändrar sig allt på krigsteknikens område. År clet
rimligt att medan andra nationer således fullständigt förändra sitt försvarsväsende,
vi skulle stå kvar på status quo. Dagens överläggningar återkalla
i mitt minne de många debatter, som jag har allt sedan år 1892 varit med. om,
rörande vårt försvar. Jag har till och med varit med om, då den militära
sakkunskapen ansåg, att centralförsvar vore det riktiga. Sveriges öde skulle
avgöras utanför Karlsborgs fästning förmenade man. Och jag minnes, då
Stockholms kvinnor tiggde medel till en lavett till Vabergets lort. Jag erinrar
mig sedan, hurusom man ansåg, att Sveriges öde läge i byggandet av Bodens
fästning. Jag satt i 1896 års befästningskommitté och var enda reservant
mot Bodens anläggning. Jag minns år 1912, då jag var ordförande i
fjärde försvarsberedningen, då den militära sakkunskapen förklarade, att flygvapnet
och undervattensbåtvapnet hade ingen framtid. Man kunde_ icke rekognoscera
med flygmaskiner, och undervattensbåtar hade ingen aktionsradie.
Och dock anse numera alla utländska militära auktoriteter, att flygvapnet är
det förnämsta både försvars- och anfallsmedel. Vad betyder det för Stockholms
stad, om den har två eller tre regementen mer eller mindre? Kunna
de väl skydda Stockholm mot några avdelningar flygmaskiner med sina bomber
och giftiga gaser? De sakkunniga utlänningar, som jag varit i tillfälle
att tala med, ha ansett, att de stora infanterimassorna äga föga värde. De
äro skottavlor, som likväl måste finnas till. De hade icke samma uppfattning
som herr Lindman, då han förklarade, att infanteriet icke bör sättas i bakgrunden.
Det sättes i bakgrunden av de nya förstörelsemedlen.
Ja, jag skall icke längre uppehålla tiden. Vi böra vara tacksamma för, att
vi kunna ha förhoppning om att nu lösa försvarsfrågan och icke nödgas behålla
ett försvar, som är föråldrat och dyrt. Det var skada, att vi förlidet
år icke inbesparade 30 miljoner kronor. Och det vore orätt mot svenska folket,
om vi skulle slösa bort 30 miljoner kronor ytterligare, därför att vi icke äro
mogna att fatta beslut om reformering av vårt försvar och få ett försvar, som
i jämförelse med det nuvarande är betydligt billigare och lägger mindre såväl
ekonomiska som personliga bördor på det svenska folket.
Herr Svcdman: Herr talman! Befolkningen i den landsända, jag har
förtroendet att här företräda, har mera än folket i någon annan svensk provins
personliga och direkta erfarenheter om, vad krig är. De äldsta nu levande
av vårt lands inbyggare ha i sin barndom eller ungdom av sina far- eller
morföräldrar hört skildringar om den ryska invasionen i början av 1800-talet,
till vilken de berättande voro åsyna vittnen, då amiral Bodisco med 17- eller
1800 man ockuperade ön och började regera i den ryska tsarens namn. Detta
företag blev av relativt stillsam och oblodig art, men kvarlämnade hos Gotlands
folk känslan av nesa och skam, blandad med harm och förtrytelse, framför
allt genom medvetandet, att ett ordnat militärt försvar, även av den blygsammaste
omfattning, kunnat förhindra hela ockupationen.
Så kom Krimkriget, då hundratals franska och engelska drlogsmän lago i
Gotlands hamnar och 3,000 man reguljära trupper överfördes till ön. Och
Nr 17.
74
Onsdagen den 4 mars e. m.
™ZT 1!85’- Uär-ktig befarades mellan England och Ryssland, fordrade Ryssland,
smalna ^ Sverige, i "“*sats. tlU vad forhållandet var åren 1854 och 1856, med allvar
nr 50 och 51. s. . upprätthålla sm neutralitet. Som följd härav byggdes i hast tre batte(Forts.
) Tier i Eårösund.
Men det färskaste och mest personliga exemplet på, vad krig är, har Gotianas
tolk tran världskriget. Under kriget och åren därefter ha inrapporterats
500 minor, som gått i land vid Gotlands kust. Den exakta siffran torde
xara vida större, måhända den dubbla, ty det är klart, att endast en del av de
llandflutna minorna blivit observerade och rapporterade. Sommaren 1915 besköts
utanför Gotlands ostkust en tysk kryssare, som måste sättas på grund,
och ombord befunno sig döda och sarade. De döda måste begravas, de sårade
lämnas vård. Den övervägande delen av befälet och besättningen utgjordes
dock av osårade och friska människor, som måste interneras. Här förelågo
alltså mänskliga plikter såväl som internationella förpliktelser. Till att fylla
dessa krävdes militär, och den internerade tyska besättningen bevakades till
en början av tvenne kompanier. Antag, att vid ett framtida krigstillfälle, då
sverige liksom under världskriget är neutralt, denna historia upprepas och en
örlogsman kommer att dela den tyska kryssarens öde. Då krävdes ju enbart
till de internerades bevakning en infanteristyrka uppgående till ungefär hälften
av den kår, som.Kungl. Maj:t i sin proposition avser till Gotlands skydd.
Den ur militärpolitisk synpunkt för närvarande och tills vidare mest oroliga
delen av Östersjön torde väl obestridligen vara den, som sköljer Gotlands östra
stränder, vadan ett antagande som detta gott kan tänkas eu vacker dag taga
verklighetens gestalt. Med de ovissa förhållanden, som ännu råda hos våra
östra grannar, måste de svenska statsmakterna ha ögonen öppna för de faror,
som kunna hota den svenska provins, som så att säga ligger i dessa staters
farvatten. Gotland måste under varje framtida krig bevaras oförkränkt som
etc. svenskt territorium. Jag behöver icke inför denna församling utförligare
oi da om dess strategiska betydelse. En fiende skulle ju här ha den yppersta
utgångspunkt för flyganfall och för sitt undervattensvapen. Man må betänka,
att en flygare behöver 55 minuter från Fårösund till Stockholm, och
att Gotland sålunda lätt kan komma att spela samma roll, som tidigare Åland,
såsom ett hot för flyganfall mot Stockholms stad. Att sedan ett nutida krig
i Östersjön utbrutit, överföra trupper från fastlandet till Gotland torde vara
otänkbart. Man måste därför bygga öns skydd på där befintliga stationära
krafter.
På samma gång jag sökt ge en antydan om den psykologiska förklaringen
till den försvarsvilja och den försvarsstämning, som rått och råder bland Gotlands
folk, en försvarsstämning, som i sig icke innesluter något av militarism
och ingen som helst aversion mot ett verkligt fredsarbete utan endast har fredens
bevarande, till syfte, kan jag icke underlåta att uttala den uppfattningen,
att. Kung!.. Maj :t i sin proposition om ordnande av landets försvarsväsen icke
i tillräcklig grad behjärtat Gotlands läge och dess därav betingade krav på
försvarskrafter. I främsta rummet måste kadrerna inom Gotlands truppförband
få den omfattning, att de vid krig medge ett militärt organiserande av
öns hela vapenföra befolkning.
Det är, herr talman, min bestämda övertygelse — och det är därför, jag
vågat besvära kammaren — att faran av en försummelse beträffande Gotlands
försvar icke endast inskränker sig till Gotland självt utan kan komma att
sätta hela rikets fred och frihet på spel.
Herr Lauréii: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
meddelade i dag, att han från flera håll fått det erkännandet, att propositionen
om försvarsväsendets ordnande mottagits välvilligt. Jag tror dock, att
Onsdagen den 4 mars e. m.
75 Nr 17.
från ett håll, från skyttarna och dem, som representera det frivilliga skytteväsendet,
har detta erkännande icke helt kunnat ges. Skytterörelsen omfattas av
personer ur vitt skilda politiska läger, och det kan hos dem konstateras en viss
besvikelse över att regeringen icke upptagit något anslag till det frivilliga skytteväsendet.
Man förstår icke, varför skytteväsendet skall bli så vanlottat. Skyttarna
anse nämligen sitt arbete vara värt ett annat erkännande än det, de ha
fått i försvarspropositionen. Man skulle kunna förstå, att de icke hade fått det,
om det vore enbart deras utbildning, som skulle värderas, om man tänkte sig, att
utbildningen av de värnpliktiga skulle helt och hållet överlämnas åt yrkesmilitärer,
och att man icke kunde godkänna någon annan utbildning än den, som de
lämnade. Det är emellertid icke blott denna utbildning, som skytterörelsen
lämnar. Det är icke blott den levande kraften som utgör ett tillskott till försvaret
utan det är något annat, djupare och av större betydelse för detsamma:
försvarsviljan. Ty vill man ha ett försvar, och vill man, att detta försvar skall
bli effektivt, måste det finnas en vilja bakom, en vilja att så öva sig, att man
betyder något, om faran skulle komma. Det är denna försvarsvilja, som grundlägges
i skytteföreningarna kanske mycket bättre och mycket effektivare, ja,
icke bara kanske utan jag vågar säga säkert mycket bättre och mycket effektivare
än genom de lagar, som vi här stifta, vilka av många betraktas såsom
tvångslagar, som de nätt och jämnt vilja underkasta sig. Man kan icke förstå,
varför detta tillskott i försvarskraften skall förkastas och ratas. Vi ha ju här
många gånger framhållit skytterörelsens betydelse. Den har prövats under
världskriget, varvid det visade sig, att skjutfärdigheten hade mycket större betydelse
än man före kriget antog. Detta har i propositionen icke beaktats men
jag hoppas, att en motion framkommer, som tar hänsyn härtill och söker tillgodogöra
sig vad som av fri vilja bjudes till landets försvar.
Jag har velat framhålla detta nu, när propositionen remitteras till försvarsutskottet,
och jag vill såsom gammal medlem av en gammal skytteförening till
utskottet rikta en vördsam vädjan, att det måtte taga i beaktande skytterörelsens
förhoppning att bli ihågkommen med för rörelsens fortbestånd nödvändiga
anslag, så att rörelsen må kunna upprätthållas. Det är dock särskilt på vår
försvarsvilja, som det kommer att bero, om vi i farans stund skola kunna värna
vårt land, och skytterörelsen har till mål att särskilt hos de unga inplanta viljan
till fosterlandets försvar.
Jag ber, herr talman, att få beledsaga propositionen till försvarsutskottet med
detta uttalande.
Herr Anderson i Linköping: Herr talman! 1 det anförande, som hans excellens
herr statsministern i eftermiddag höll här i kammaren, upprepade han
ett yttrande, som förekommer i statsministerns uttalande till statsrådsprotokollet,
där det heter, att den föreslagna nedskärningen av försvarsorganisationen
sker med sådan varsamhet, att hos det övervägande flertalet av vårt folk
känslan av trygghet bör kunna bevaras orubbad. Uttalandet har redan förut av
tvenne talare berörts, och det ger onekligen anledning till en del reflexioner.
Statsministern medgiver sålunda, att en nedskrivning av försvaret är ägnad att
skapa en känsla av otrygghet trots alla de fredsfrämjande faktorer, som han
åberopar i sitt uttalande, men han synes anse, att denna känsla av otrygghet
inställer sig först om nedskrivningen går under den nu föreslagna. Denna av
regeringen föreslagna nedskrivning av vårt försvar lämnar, menar statsministern,
känslan av trygghet orubbad hos folkflertalet.
Jag tror, att man utan att kränka några demokratiska principer kan säga, att
det är synnerligen litet övertygande att åberopa folkflertalet till förmån för den
ena eller andra ståndpunkten i försvarsfrågan. Folkflertalets åsikter bestämmas
genom den upplysning och den ledning, som de olika partierna och deras
Vid remiss av
''propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Jfr 17.
76
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av press ge sina anhängare. När det största partiets ledare under regeringsställ<rtionerna
ninSens ansvar anse sig kunna försäkra, att inga betänkligheter av utrikespolitik
so och 51. fisk natur finnas mot en så radikal minskning av försvaret, som här föreslås,
(Forts.) då kan man knappast vänta, att den betydande del av folkflertalet, som står
bakom den nuvarande regeringen och som under årtionden varit föremål för förespeglingar
om lättnader i rustningsbördan och undfägnats med tal om ljusnande
utrikespolitiska förhållanden, skulle ge någon avvikande mening till känna, ens
om regeringen hade gått ännu ett stycke på avrustningens väg.
Det förefaller därför, som om uttalandet att just den försvarsorganisation, som
nu föreslås, är ägnad att bevara känslan av trygghet, är lika litet motiverat som
det påstående, som förekommer på ett annat ställe i herr statsministerns uttalande,
nämligen att de direkta och indirekta ekonomiska offer, som försvaret för
närvarande kräver, äro av den omfattning, att de avsevärt hämma samhällets
produktiva kraft och föranleda ett åsidosättande av andra viktiga samhällsändamåh
Man hade verkligen väntat att i propositionen finna några bevis för detta
påstående, några siffror, som hade varit ägnade att belysa försvarsbördornas relativa
och absoluta tyngd. Sådana siffror söker man dock förgäves efter. Man
får i stället gå till generalstabschefens till propositionen fogade uttalande för att
finna några upplysningar härom. Dessa upplysningar innebära, att medan övriga
verkliga statsutgifter under perioden 1905—1925 ökats med 523 % ha försvarsutgifterna
ökats med endast 108 %. d. v. s. vi offra för närvarande på försvaret
betydligt mindre än förut i jämförelse med andra statsutgifter. Var har
regeringen bevisen för att Sverige icke skulle ha råd att bära den försvarsorganisation.
som vi nu ha? Åberopar man även på den punkten folkflertalets åsikter,
så kan med samma fog som nyss sägas, att svaret nödvändigtvis blir ett eko
av den ensidiga och bristfälliga politiska upplysning, som i valtaktiskt syfte
spritts över landet.
Under debatten i dag ha emellertid från regeringsbänken verkligen gjorts några
försök att lugna den del av folket, som icke är beredd att utan vidare följa
ministären på nedskrivningens väg. Så yttrade bland annat — jag tror det var
hans excellens statsministern — att det nu föreliggande förslaget både i fråga
om kostnaden och i fråga om fredsarméns personalorganisation gåve ungefär 7/10
av vad fjolårets regeringsförslag innebar. Jag måste verkligen säga, att denna
siffra icke på något sätt ökar mitt förtroende för det nu föreliggande förslaget.
Den viktigaste skillnaden mellan detta och fjolårets regeringsförslag är ju, att
medan det senare i det väsentliga bevarade organisationen orubbad, så skär det
nu föreliggande förslaget bort stora stycken av denna organisation. När det
gäller att bedöma omfattningen av denna försvarsreduktion, måste man komma
ihåg, att nedskärningen drabbar en provisorisk försvarsorganisation, som i sin
tur är resultatet av en kraftig nedskärning av 1914 års organisation. Vad regeringen
i själva verket föreslår är ett sönderbrytande av 1901 års härordning,
av vilken 1914 års var en av tidsförhållandena föranledd utvidgning. Det måste
vara synnerligen starka skäl, som föranleda ett upprivande av det försvarsväsende,
som efter många strider grundlädes år 1901, men jag måste bekänna, att
jag varken i propositionen har sett eller under debatten i dag har hört dessa starka
och övertygande skäl framförda.
_ Jag vill erinra om ett yttrande, som förekom i den socialdemokratiska reservation,
som var fogad till försvarsrevisionens utlåtande. Det hette där, att man vid
försvarsreformen så till vida bör taga hänsyn till en oviss framtid, att man bevarar
möjligheten för en tillräckligt snabb anpassning efter nya och förändrade
förhållanden. Det är ju raka motsatsen till vad som här föreslås. Möjligheten
för en tillräckligt snabb anpassning uppgives med detta förslag, som river sönder
den försvarsorganisation, som utbyggdes med det målet för ögonen, att landets
hela försvarskraft skulle kunna uttagas vid krigsfara. De sex fredsfördel
-
Onsdagen den 4 mars e. m.
77 >''r 17.
ningarna äro avpassade efter vårt lands folkmängd. Det beräknas ju, att en Vld remiss av
fredsfördelning skall komma på en miljon invånare, för att den vapenföra befolk- sifonerna
ningen skall kunna utnyttjas i någorlunda fasta organisationsformer _ vid ett nr so och Öl.
krigsutbrott. Att improvisera sådana organisationsformer är en uppgift, som (Forts.)
jag tror, att icke ens den nuvarande försvarsministern vill åtaga^sig.
Den ledamot av försvarsberedningen, som nu är försvarets målsman i Kungl.
Maj :ts regering, har alltså glömt bort, vad han år 1923 skrev om en oviss framtid.
Det lärer icke kunna påstås, att de utrikespolitiska förhållandena sedan
dess undergått någon väsentlig förbättring, men det oaktat synes herr försvarsministern
nu räkna med en relativt säker framtid. Han yttrade i förmiddags,
att enligt hans uppfattning gå vi nu mot en period av relativt fredliga förhållanden,
då en mindre minskning av försvaret kan vara tillrådlig, för att därefter
komma in i en period av »mera stabiliserad fred», så föll yttrandet. Denna optimism,
som hos tn enskild kammarledamot, hos en enskild man kan vara förlåtlig,
borde dock hos en ledamot av Kungl. Maj :ts regering något tempereras genom
nödig hänsyn till verkligheten, som icke alldeles karakteriseras av den fredsstämning,
som här har åberopats. Jag förstår emellertid, att regeringen hoppas,
att den närmaste tiden skall medföra så betydande framsteg för det internationella
fredsarbetet, att därigenom grunden lägges för en allmän rustningsminskning,
en grund som vi för närvarande sakna. Så länge emellertid denna
grund saknas, blir det ett oerhört vågspel att gå till en sådan försvarsminskning,
som här föreslås.
Jag förstår mycket väl, att den regering, som vågar taga detta steg, är angelägen
om att försäkra sig om även andra partiers stöd och gillande för sin åtgärd.
Jag förmodar, att det är därpå, herr statsministern syftar, då han i sitt
uttalande till statsrådsprotokollet säger, att det bör ligga en bred och fast folkmening
som grundval för den nya försvarsordningen. Herr försvarsministern
talade också i sitt anförande på förmiddagen om den styrka för en försvarsreform,
som ligger däri, att den är förankrad hos folket. Jag tillåter mig betvivla,
att om den försvarsorganisation, som här är föreslagen, skulle vinna riksdagens
bifall, den skall komma att stärka folkets samhörighet med försvaret. Jag stöder
detta framför allt på övertygelsen om att den av regeringen föreslagna, jag
måste säga, godtyckliga uppdelningen av den värnpliktiga ungdomen, den fullständiga
befrielsen för icke vapenföra och uttagandet av blott en del av de vapenföra
till linjetjänst, kommer att väcka stort och allmänt missnöje. Sådana
åtgärder stärka sannerligen icke samhörighetskänslan hos folket med försvaret.
Jag erkänner gärna, att det är ett önskemål, att den försvarsorganisation, som
här skall uppbyggas, skall vila på så bred och fast grund som möjligt, men jag
måste säga, att det går icke att på folkmeningen vältra över ansvaret för försvarsreformen.
Ansvaret vilar på regering och riksdag, och tyngden av detta ansvar
lättas icke genom hänvisning till folkflertalets önskningar. Yi handla här under
ansvar icke blott för våra valmän utan även för kommande generationer av
Sveriges folk.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Lindman: Herr förste vice talman! Kammarens,ärade ledamöter be
höva
icke bli förskräckta över att jag hartsa mycket material med mig till talarstolen,
ty jag skall endast taga en liten bit här och var ur allt detta. Jag är
dock tvungen att besvära kammaren med att återkomma för en del repliker,
dels därför att det väl hör till pjäsen, dels därför att jag måste gorå åtskilliga
erinringar med anledning av vad som har blivit sagt, sedan jag vid debattens
början hade ordet.
Nr 17. 78
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av Jag ber först att få vända mig mot herr försvarsministern. Han ansåg, att
/tionerna påstående, att regeringen vid uppläggandet av hela detta problem gått en
/(■/■ 50 och 51. oriktig väg, icke var riktigt. Regeringen hade icke, sade han, bestämt någon
(Forts.) viss kostnadsram, utan man hade undersökt, hur ett försvar skulle vara beskaffat,
som vore betryggande, och man hade därvid funnit att fjolårets utskottsförslag
var ganska gott. Sedan man alltså hade undersökt, hur försvaret skulle
vara beskaffat, visade det sig, att man kom till en kostnadssumma av 105 miljoner
kronor. Man åberopar sålunda icke längre nu den statsfinansiella situationen
såsom det första, utan det avgörande har varit, hurudant försvaret skall
vara militärt sett. Jag vill emellertid erinra om att herr försvarsministern litet
längre fram i sitt anförande, såvitt jag kunde förstå, motsade sig själv, då han
förklarade, att marinstabschefen ansett de förbättringar, som det var tal om,
icke kunna göras bättre inom den kostnadsram, som var angiven. Jag måste
förstå detta på det sättet, att försvarsministern givit honom en viss kostnadsram,
och det innebär sålunda en motsägelse mot vad jag nyss anförde efter herr
försvarsministern. För övrigt säger ju propositionen själv, att utgångspunkten
har varit, att en väsentlig rustningsminskning bör ske med hänsyn till vårt läge.
Än värre tyckte jag det var, när hans excellens herr statsministern kom med sitt
anförande, ty det var alldeles tydligt, att hans excellens motsade försvarsministern.
Han sade nämligen, att man måste utgå från en viss kostnadsram. Det
är alltså hans utgångspunkt, som följaktligen icke är densamma som den, herr
försvarsministern hade. Herr statsministern sade också, att vi måste skrida till
en avsevärd minskning. Nåja, jag bara konstaterar detta, och jag tror, att min
anmärkning är obestridlig och ovederlägglig.
Hans excellens bemötte även en talare, som hade talat om storm, och statsministern
sade, att det vore väl icke praktiskt riktigt, då det nu är vackert väder
men möjligen kan komma en storm i framtiden, att vi nu skulle ordna oss
för storm. Ja, jag vet icke i vad mån hans excellens känner till, hur det går till
ute på sjön, men eftersom vi nu tala om storm, så får jag säga, att där får man
nog i allmänhet vara beredd på att det kan bli storm, och ordna sig härför. Så
är det också med försvaret. Jag föreställer mig, att vårt försvar helt skall vara
ordnat för storm och icke för vackert väder, icke för fred. Det blir icke tids
nog att ordna den saken, när stormen väl har kommit.
Hans excellens tilläde, att vi måste reducera kostnaderna, ty annars hindras
skutan att komma någon vart. Skutan, det var väl riksskutan. Men kan det
vara riktigt sagt, om man tänker närmare efter hur det har varit under de 20
åren efter sekelskiftet? Under de flesta av dessa år ha dock försvarskostnaderna^uppgått
till i runt tal bortåt hälften av samtliga utgifter, mot som nu
föreslås ungefär en fjärdedel, men icke kan man därför saga, att det svenska
riksskeppet under denna tid efter sekelskiftet stått och stampat. Det har tvärtom
gått framåt i betydande grad. Kammarens ledamöter behöva endast se på
femte eller åttonde huvudtiteln, och man behöver för övrigt endast undersöka,
hur stora svenska statens inkomster äro nu jämfört med då. -Då kan man icke
säga, att riksskeppet stått och stampat.
För övrigt vill jag endast i förbigående konstatera, att den anmärkning, som
jag gjorde om att detta förslag sådant det nu föreligger är framkommet av politiska
grunder och icke blott har saklig innebörd, nu erkännes helt öppet av försvarsministern.
Han säde nämligen, att förslaget var lagt så, att det skulle
kunna omfattas liv så många som möjligt för att frågan skulle få en lösning.
Jag frågade i mitt förra anförande, om regeringen verkställt några undersökningar
om de strategiska betingelserna för dess förslag. Herr försvarsministern
har förklarat, att regeringen har undersökt, hur försvaret skulle vara
ordnat, och man hade därvid gjort beräkningar både för en fredsorganisation
ocn en krigsorganisation. Dessa beräkningar hade visserligen blivit underkända
Onsdagen den 4 mars e. m.
79 Nr 17.
av de militära myndigheterna, men de voro i alla fall gjorda. Nu var egentligen
min fråga den: Har regeringen på egen hand eller genom andra verkställt
några strategiska undersökningar, huruvida fyra arméfördelningar äro tillräckliga
för vårt läge och för vårt behov? Man kan ju icke därvidlag bara undskylla
sig med hemligstämpeln. Det hade jag icke precis väntat mig från det
hållet, ty försvarsministern i fjolårets regering talade helt öppet om att sex fördelningar
vore det minsta, man behövde för att med utsikt till framgång kunna
upptaga kampen mot en inträngande fiende. Har regeringen gjort dessa strategiska
undersökningar? Äro de fyra fördelningarna framkomna på grund av
en undersökning att de äro tillräckliga för att möjliggöra ett försvar? Har man
icke gjort det, och kan man icke visa det, ja, då tycker jag det vore bättre, om
man helt öppet sade ifrån, att det, som man lägger fram, räcker icke till, men att
man icke vill gå längre.
På tal om vad som av herr försvarsministern anfördes om sakkunskapen vill
jag saga, att det är dock en väsentlig skillnad mellan det sätt. på vilket den förra
regeringen upptog sakkunskapens anvisningar, och det sätt, varpå den nuvarande
regeringen har gjort det. Det är dock en skillnad på att följa sakkunskapens
anvisningar mycket långt eller mycket kort. För övrigt, det förslag som framlades
av den förra regeringen, byggdes ju på av högern i motioner och reservationer
till försvarsutskottets betänkande.
Sedan var det frågan om reservtrupperna, vilket är en mycket viktig fråga i
detta sammanhang. Jag framhöll, att om reservtrupper äro nödvändiga nu,
då Kungl. Maj:t anser, att läget i verkligheten skulle kunna medge en nedskrivning
under vad den kungl. propositionen föreslår, äro de väl ändå mera
nödvändiga i en oviss framtid. Det svar, jag fick av herr försvarsministern,
var, att man har icke ansett, att en oroligare period skall komma längre fram,
utan regeringen håller före, att man har att emotse en tid, under vilken man de
närmaste åren kan göra begränsningar, och man hoppas på större säkerhet längre
fram. Jag vill här citera några rader ur den första bok, som jag har med mig, ur
en motion i andra kammaren i fjol, undertecknad av herr Hansson m. fl., i vilken
det står, att det är tvenne synpunkter, till vilka man vid diskussion av vårt
försvarsproblem ständigt kommer. Den ena är vårt mycket litet utsatta läge
just nu, den andra åter ovissheten om framtiden. Ja, det var precis vad jag
sade. Man kan bedöma det nuvarande läget bättre, men framtiden är oviss och
denna mening delade alltså herr försvarsministern i fjol såsom ledamot av denna
kammare.
Herr försvarsministern påstod, att vad jag sade om att värnplikten enligt
Kungl. Maj ds förslag icke längre var allmän, varken sakligt eller formellt valberättigad
Man har blott, sade han, fritagit vissa grupper — jag ber om ursäkt,
om jag icke har ordalagen exakt antecknade — men det sker även efter
den nuvarande lagen, och man ökar nu blott det antal, som undantages. Ja,
nog veta vi alla, att man för närvarande undantar vissa grupper, de som ha
viss försörjningsplikt och de som vid inskrivningen fritagas på grund av sjukdom
o. s. v., men saken är ju den, att de värnpliktiga äro till för att värna
landet och icke för att tjänstgöra i fred. Enligt den nuvarande ordningen uttar
man alla till utbildning, som äro vapenföra, under det att man enligt Kungl.
Maj ds förslag endast skall uttaga två tredjedelar. Den återstående tredjedelen
lämnas så gott som utan varje militär utbildning, ty som sådan kan man väl
icke räkna den månad, som de skola få sådan. Jag menar, att det är icke alldeles
riktigt att stiga, att denna anordning är detsamma som nu, ty Kungl.
Maj ds förslag innebär, att man skall uttaga en tredjedel av alla fullt vapenföra
ynglingar och säga, att de skola gå som ersättningsreserv och skola icke
ha någon militär utbildning att tala om.
Sedan var det ytterligare några detaljer. Då jag talade om att man vid
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17. SO
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av regementsmötena icke kunde få tillräckligt stora och fältstarka förband, sade
sälonerna kerr försvarsminisfern, att enligt 1924 års proposition skulle det bli 1,300 man
nr 50 och 51. oc^ enligt den nuvarande propositionen skulle det bli över 1,000 man per rege(Forts.
) mente. Jag undrar i alla fall, om man icke bör jämka på dessa siffror en
smula, ty man räknade nog förra året med större avgång efter det första tjänstgöringsåret
än vad man nu gör. Jag tror, att enligt förra årets förslag skulle
det bli över 1,300 och kanske t. o. m. över 1,400 man. I vilket fall som helst
kvarstår det förhållandet, som torde vara obestridligt, att man icke nu kan
organisera ett infanteriregemente på tre bataljoner jämte kulsprutaformationer,
därest nämligen kompanierna skola ha någorlunda storlek. Beträffande den
procent, som går bort vid inskrivningen, vill jag framhålla, att den förra regeringen
tog bort 2,300 vapenföra, medan den nuvarande regeringen vill taga bort
10,000.
Så till-slut en anmärkning beträffande kadrerna. Det är väl ändå obestridligt,
herr statsråd, att om man har en större kader, får man större möjlighet
att uppsätta reservorganisationer. 1914 års förslag ökade ju antalet befäl och
underbefäl per regemente just för att vid mobilisering möjliggöra uppsättandet
av reservtrupper. Ju längre man går ned, ju mer befäl och underbefäl man
tar bort, desto svårare blir det naturligtvis att kunna uppsätta sådana trupper.
Jag vågar bestämt tro, att herr statsrådets påstående, att detta förslag medger
en sådan utveckling, icke är riktigt, försåvitt man icke tänker på personalen
på övergångsstat, som vi under en viss tid kunna räkna med.
Hans excellens herr statsministern gjorde en anmärkning mot det sätt, varpå
jag hade talat om försvarets styrka i vissa andra mindre länder. Kammaren
hade tydligen med en viss uppmärksamhet fäst sig vid vad jag sagt, eftersom
han var angelägen om att framföra sitt genmäle med en viss éclat, så att kammaren
skulle få riktigt för sig, att vad jag hade sagt icke var riktigt. Det
står i propositionen, att regeringens förslag är stort anlagt i jämförelse med
d®ssaoandra länder. Nu kan man tydligen göra jämförelser med andra länder
på inånga olika sätt, det. erkänner jag gärna. Man kan taga de absoluta talen
och jämföra dem. Då finner man, att Belgien har 16 arméfördelningar. Det
är ju i alla fall mycket mer än Sveriges 4 absolut taget. Norge har 6 och även
om, som jag sade, de äro något svagare, äro de i alla fall tillsammans icke
mindre än våra 4. Detta är sålunda icke mycket mindre än enligt det svenska
förslaget, som hans excellens behagade säga. Den grund, som jag lade, nämligen
folkmängden, är icke någon så dålig grund av det enkla skälet, att vi
numera ha att räkna med folkhärar. Vi ha ju allmän värnplikt, och därför är
folkmängden den naturligaste jämförelsegrunden. Har ett land 3 miljoner
invånare, kan det icke sätta upp samma styrka som ett land, som har 10. Det
går ju icke gärna för sig. Om Sverige har 6 miljoner innevånare och sätter
upp fyra arméfördelningar, måste en jämförelse med Schweiz, som har 4 miljoner
innevånare och som sätter upp minst 12 svenska arméfördelningar, räknat
efter antalet regementen, utfalla till Sveriges nackdel. Vidare kan man naturligtvis,
som jag gjorde, tala om arealen. Det tarvas naturligtvis mera trupper
i ett land, som har långa gränser och stor areal, än i ett land, som icke har det
ställt på det sättet. Man kan också använda kostnaderna för jämförelser, men
man måste komma ihåg, att det blir mycket missvisande i vår tid, därför att
köpkraften icke får något adekvat uttryck i valutans ställning. Tjeckoslovakiet
kan bestå sig med en övningstid på två år och Belgien med omkring ett
år jämfört med hos oss nu föreslagna 140 dagar, och ändå kunna dessa länder
hålla sina kostnader under de svenska, beroende på den roll, som valutan spelar.
Det beror även på en annan omständighet, nämligen att kraven här hemma i
vårt land på förläggning, förplägnad och kontantbidrag äro mycket större än
i något annat land.
Onsdagen den 4 mars e. m.
81 Nr !<•
Skall man jämföra med fjolårets regeringsförslag, sade lians excellens, skall Vul™™£s av
man gå ned till kompaniernas antal, och då kommer man till att det nu före- /tio£rna
liggande förslaget ger ungefär 7io av förslaget i fjol, och att kostnaderna ock- nr 50 och 51.
så äro ungefär 7/10. De nu föreslagna 120 kompanierna innebära dock jämfört (Forte.)
med den nuvarande härordningens cirka 360 kompanier en reduktion till 33 /,
under det att kostnaderna endast ha minskats till 60 %.
Jag skall sedan be att få säga några ord med anledning av vad försvarsministern
yttrade om sjökrigsmaterielen. Han säde, att det var Dåga, om
man i riksdagen kunde iå igenom ett större anslag än dessa 7,1 miljoner. Ja,
vad jag har velat framhålla med vad jag har sagt, är, att i varje sadant förslag
måste man, om man vill vara fullt ärlig mot sig själv och mot andra, gorå
klart för sig, vad det kostar att underhålla det som man anser sig böra ha i
fråga om fartygsmateriel. Det går icke att komma ifrån det genom att saga,
att man låter bli att för närvarande räkna med pansarfartygen, dels därför
att tre av dem äro jämförelsevis unga och icke gå bort förrän om lång tid,
dels därför att, som herr statsministern sade, det kan komma andra fartygstyper
i stället. Om det emellertid kommer andra fartyg i stället, måste man
väl under den period, då man icke bygger ersättningsfartyg för^ pansarfartygen,
antingen bygga så mycket mera av andra typer eller också ackumulera
pengarna, ty gör man icke pa det sättet, kommer tydligen den dagen, när det
visar sig, att man har gjort en kolossal felkalkyl och står med en stor brist,
som antingen måste fyllas genom större anslag — medelst större utdebitering
eller kanske genom lån — eller också har man förorsakat, att storleken av
den flotta, som man utgick ifrån, har blivit högst väsentligt reducerad.
Hans excellens herr statsministern sade under debatten, att år 1914 blev
svenska folket påtvingat en organisation. Ja, det är riktigt, men det var
riksdagen, som tvingade den organisationen pa svenska folket. Det var riksdagen,
som antog den. För övrigt tycker jag verkligen, att man borde något
beakta den väsentliga skillnaden mellan då och nu. Då var °det fråga om ^att
få fram en helt ny och mera omfattande organisation. _ Nu åter är det fråga
om att förminska rikets värnkraft. Jag menar, att i det nuvarande läget
borde man på grund därav taga större hänsyn till den minoritet, som högern
representerar och som består av vida kretsar inom Sveriges folk. Högern
gör ju icke detta för sin egen skull, för vårt partis skull, av några partihänsyn
eller dylikt, utan vi vilja det därför, att vi hysa oro för landets säkerhet.
Min "kollega på stockholmsbänken, herr Löfgren, antydde i sitt anförande,
att ett uppskov med frågan skulle bara betyda, att man fiskade i grumligt
vatten, d. v. s. om högern ställer sig avvisande, tror jag han sade, vore det att fiska
i grumligt vatten. Jag godkänner inte detta yttrande av honom. Sedan gick herr
Löfgren in på en utläggning av förhållandena 1914. Han sade ungefär, att
Staaff fick 1914 tömma självövervinnelsens kalk till sista droppen. Samtidigt
gav Branting ett prov på den högsta statsmannavisdom, när han välsignande
utsträckte sina händer över ståndpunkts,ändringen. Men en självövervinnelse,
som från samma håll betecknas som högsta statsmannavisdom, den
synas liberalerna nu gott kunna taga med större ro än herr Löfgren törs gorå.
Har högern medverkat till den, synes det snarast böra räknas högern till förtjänst.
Att betona, att ståndpunktsändringcn 1914 innebar en självövervinnelse
för det liberala partiet, det är, förefaller det mig, ett egendomligt sätt att
glorifiera detta partis föregåenden. Nyliberalernas ledare har visserligen av
de gamla liberalerna ärvt dessas förkärlek att för sitt parti reservera alla överhuvud
taget förnuftiga och humana och ideella synpunkter; men jag undrar,
om inte det är ett förbiseeende. när han klagar över förutnämnda självövervinnelse
samtidigt som han karakteriserar den som ett utslag av statsmannavis
Andra
kammarens protokoll 1025. Nr 17. 6
Nr 17. 82
Onsdagen den 4 mars e. m.
propo- dom. diet visar nämligen blott, huru verklighetsfrämmande deras tidigare
sitionerna ståndpunkt har varit; och självövervinnelsen förtjänar ju inte att understrykas
nr 50 och 51. från detta parti, om inte möjligen för att illustrera den brutala högerns med(Forts.
) verkan till den liberala sinnesändringen.
Jag erinrar mig ett yttrande utav en av liberalernas främste. Jag tror, att
det varunder en remissdebatt i första kammaren, då herr Kvarnzelius, mindre
än ett år efter 1914 års försvarsreforms genomförande, yttrade ungefär följande:
»I detta ögonblick torde det väl ej råda någon meningsskiljaktighet
därom, att bland ansvarskännande svenska medborgare det råder glädje och
tillfredsställelse över att vi nu hava ett försvar, så pass starkt som det i närvarande
stund är; och jag tror, att många av oss skulle önska, att det vore
ännu bättre än det är.»
Herr Löfgren frågar vad högern vill i denna sak. Det var flera andra talare,
som också gjorde detsamma. Jag å min sida skulle nu kunna fråga: Yad
vill herr Löfgren själv? Det liberala programmet vid valen förklarade, att
man ville hava ett tillräckligt antal regementen. Huru många, det sade man
inte. På det beryktade mötet, när försvarsministern och även den, som nu
står här i talarstolen, uppträdde på Auditorium, så förekom det en talare från
det liberala partiet, nämligen herr Bratt, som sade, att det var underligt med
dessa arméfördelningar. Högern hade tagit sex, de folkfrisinnade fyra och
socialdemokraterna tre. Det fanns bara en möjlighet kvar för de liberala, och
det var att taga fem för att finna en ledig siffra. Så var det många andra,
som gjorde frågan, vad högern vill. Ja, vad högern vill, är naturligtvis ett
försvar, som är vuxet de uppgifter, som läggas på detsamma. Detta hava vi
sökt klargöra vid mångfaldiga tillfällen. Dit hör bland annat det kravet, att
härordningsförslaget skall medföra, att man kan uttaga folkets hela värnkraft
och att organisationen skall vara så tillskapad, att man kan utnyttja
denna kraft. Kan man detta med propositionen? Jag tror, att man måste
svara nej på den frågan. Vad vi vilja sammanfaller sålunda med den ställning,
högern intog i fjol. med den syn på saken, vi då hade. Det finnes för
övrigt uttryckt i vårt program från förra året vida tydligare än uti vissa
andras program. Vi anse, att läget ute i världen och i vår världsdel enkannerligen
är synnerligen ovisst. Det råder väl för övrigt icke mycket olika meningar
därom, att det är en allmän oro, osäkerhet och ovisshet för framtiden
och även vad nutiden beträffar. Därtill har nu kommit detta mycket omtalade
Genéveprotokoll. Med detta protokoll skulle ju följa en allmän nedrustning.
Inför detta nytillkomna faktum halla vi före, att det kanske vore det
klokaste, om man ° ställde sig avvaktande i denna fråga. Det är inte någon
hasard att gorå så, såsom en talare på stockholmsbänken behagade uttrycka
sug, det ä,r tvärtom motsatsen till hasard. Man kanske frågar sig: Men är
detta då icke oklokt? Då vill jag säga, att det är väl inte oklokt, om man
vill veta, vilka förpliktelser Genéveprotokollet eller något, som kan bli satt i
dettas ställe, kommer att medföra. Man kan väl ändå inte tänka sig att denna
allmänna nedrustning kan bestämmas utan att staterna, som deltaga däri, vilja
veta, vad de andra staterna göra. För övrigt finnas ju stater och därtill stora
sadana, som inte äro medlemmar i Nationernas förbund och inte komma med
pa detta protokoll. Om somliga stater gå i förväg och företaga en större eller
mindre nedrustning vi ha ju detta svenska förslag om en mycket betydande
nedrustning, och vi ha det danska förslaget, vilket går ännu mycket längre —
om säger jag, vissa stater gå i förväg och börja sådana nedrustningar, lär det
val inte kunna undgås, att när en gång Genéveprotokollet kommer att underskrivas,
man da kommer att taga hänsyn till vad i det fallet blivit gjort. Skall
denna överenskommelse kunna fylla sin uppgift, lär det väl få bli en avvägning
mellan de militära rustningarna för de olika staterna. Inte lär det väl bli så,
Onsdagen den 4 mars e. m.
83 Nr 17*
att flen ene har ingenting och den andre mycket. Somliga kunde annars rusa v,d re,mas_ av
iväg och, som herr Wikström ville, taga bort allt militärförsvar. _ sMonerna
Statsministern framhöll, att man redan i diskussionen om Sveriges anslutning nr 50 och 51.
till Nationernas förbund gjorde gällande, att en dylik anslutning krävde ökad (Forts.)
krigsberedskap. Statsministern ansåg också, att lika felaktigt som det var att
grunda kravet på ökade rustningar på förbundspaktens bestämmelser, lika felaktigt
är det att nu grunda sådana på de förpliktelser, som Genéveprotokollet
för med sig. Saken ligger inte så enkelt till efter min mening. Det är bekant,
att förbundspaktens bestämmelser om sanktionerna uti den mycket omtalade artikel
16 äro ytterst oklara och att de hava blivit föremål för olika tolkningar.
Från många håll, och däribland från högerns sida, befarade man redan 1920, att
artikel 16 kunde tagas till intäkt för krav på militära sanktioner. Med en sådan
tolkning är det naturligt, att man frågade sig, om vår militära krigsberedskap
motsvarade dessa ökade krav. De svenska statsmakterna löste då denna
svåra fråga på det sättet, att de avvisade den tolkning, som inneslöt även militära
sanktioner. Detta finnes uttalat uti den dåvarande utrikesministerns uttalanden
till det statsrådsprotokoll, som förelädes 1920 års riksdag. Det heter där på
sid. 110 i propositionen nr 90: »Angående förbundsmedlems skyldighet att deltaga
i dylik aktion hava olika meningar uttalats; det synes emellertid vara fullt
befogat att hävda såsom riktig den mening, vilken jag i överensstämmelse med
vad de svenska delegerade i Pariskonferensen uttalat förut gjort gällande, eller
att från rådets sida icke kan uppställas en ovillkorlig fordran på deltagande i
militär aktion, utan att det endast tillkommer rådet befogenhet att väcka förslag,
som de särskilda förbundsmedlemmarna hava rätt att antaga eller förkasta.
» Sedan uttalar sig det särskilda utskottet i samma riktning, ehuruväl i
något vagare och mera obestämda ordalag. De danska och norska regeringarna
hava tolkat artikel 16 på samma sätt; men Frankrike och en del andra nationer
hava tolkat den på ett motsatt sätt, nämligen så, att förbundspakten medför
skyldighet till militära sanktioner. Det är till denna omstridda fråga som Genéveprotokollet
tar ställning. Protokollet tvekar inte att klart ålägga signatärmakterna
skyldighet att deltaga i militära sanktioner. I sin kommentar till
protokollet framhåller den tjeckoslovakiske utrikesministern Benesj uttryckligen,
att protokollet avser att bringa dessa meningsskiljaktigheter ur världen genom sin
paragraf 11. Han tillägger för övrigt strax därefter, att om en stat lojalt och
verksamt medverkar till att nedslå en angreppshandling, är detta ett kriterium
på att staten i fråga uppfyllt sina förpliktelser. Skulle Sverige ansluta sig till
detta Gcnéveprotokoll, så uppgiver det sålunda sin hittills följda neutralitetspolitik.
Det är en väsentlig skillnad emellan vad vi åtaga oss, när vi gå med
på protokollet, och vad vi gjort enligt de svenska statsmakternas nyss anförda
uttalande, när vi gingo med i Nationernas förbund. I förra fallet övergiva vi
neutralitetspolitiken och åtaga oss förpliktelser att medverka även vid militära
sanktioner.
Man kunde tycka, att under sådana förhållanden skulle finnas ett visst samband
likväl emellan Genéveprotokollet och vår försvarsfråga. Ett försvarsförslag
liknande det, som nu föreligger, motiverades för övrigt för ett år sedan med
att det gällde att skapa ett neutralitetsförsvar.. Nu synes man på vissa håll
vara beredd att stryka neutraliteten, men anser sig därför inte nödsakad att vidtaga
några väsentliga ändringar i sina försvarsplaner. De ändringar, som vidtagits,
motiveras med helt andra skäl, exempelvis hänsynen till svenska folkets
trygghetskänsla. Man har emellertid slutat upp med att föra det s. k. neutralitets
försvarets talan.
Härmed, herr talman, har jag slutat med dessa repliker, som jag bett om kammarens
tillstånd att framföra, oaktat det är sent; och jag har tagit upp tiden
rätt länge. Nu såg jag på talmannens lista, att efter mig är anmäld herr Eng
-
Nr 17. 81
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av berg. Han vill nu som lian på senare tider haft till vana antingen själv komma
silionerna omedfdbart efter mig, eller är det möjligen talmannens goda vilja, som för honr
50 och 51 nom dit. Han kommer väl nu som vanligt såsom en tredje opponent i denna
(Forts.) diskussion och meddelar för kammaren och åhörarna en stor översikt över dagens
debatt och så få kammarens ledamöter höra i kväll och så få kammarens
ledamöter läsa i hans tidning i morgon, att högern har i denna debatt blivit
slagen till marken och att regeringen vunnit en härlig victoria.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman!
Hade jag vetat, att jag berövade herr Lindman en tillfredsställelse, skulle jag
inte hava begärt ordet utan låtit herr Engberg följa omedelbart efter honom.
Jag ansåg det emellertid angeläget att få ordet för att söka förhindra ett fortsättande
med den konstruktion av en meningsskiljaktighet mellan statsministern
och mig, som herr Lindman inlät sig på. Jag ber då att få erinra om vad herr
Lindman sade och vilket föranledde min första replik. - Herr Lindman frågade:
Varför just 105 miljoner? Detta gjorde han i ett sådant sammanhang, att
ingen kunde få någon annan uppfattning om vad han menade än att regeringen
skulle hava fixerat summan till 105 miljoner för att sedan se till vad som inom
denna kostnadsram kunde åstadkommas. Det vore hela den undersökning, som
.skulle hava legat till grund för regeringens försvarsproposition! Insinuationen
fiek ju en alldeles särskild spets, när dessa 105 miljoner sedan kunde antydas
stå i visst sammanhang med den summa, som man trodde, att de folkfrisinnades
kompromissförslag i fjol skulle hava ko.stat. Jag svarade, att detta icke varit
utgångspunkten. Vi hava undersökt vad som enligt vår uppfattning om det
utrikespolitiska läget är nödvändigt och vad försvaret kräver; och jag hänvisade
till, att vi kommit till det resultatet, att ett vidblivande av fjolårets ståndpunkt,
sådan den utformats i utskottsförslaget, varit välmotiverat. För att ytterligare
understryka detta, ber jag få citera några ord ur statsministerns uttalande
till statsrådsprotokollet: »Prövningen av Sveriges yttre läge utfaller, enligt
här förut utvecklade synpunkter, sålunda, att förutsättningar för en viss
nedsättning av våra försvarsanstalter föreligga. Något hinder av utrikespolitisk
natur att begränsa vår försvarsorganisation i vart fall till det mått fjolårets
försvarsutskott föreslagit och riksdagens andra kammare givit sin anslutning
föreligger enligt regeringens uppfattning icke. Ett beslut av denna innebörd
skulle icke innebära något äventyrande av landets säkerhet.»
Jag har i mitt anförande tidigare i dag, liksom statsministern gjort i sitt,
hänvisat till, att två huvudsynpunkter varit bestämmande, den ena vårt försvarsbehov
och den andra önskvärdheten av att åstadkomma en omfattande rustningsminskning.
Att man förenar dessa ståndpunkter, det konstruerar ingen
motsättning och det ger heller ingen anledning till frågan: Varför just 105 miljoner?
Det förhåller sig verkligen på det viset, att efter undersökning av vårt
utrikespolitiska läge hava vi kommit till den uppfattningen, att vi kunde hava
ställt oss på fjolårets socialdemokratiska ståndpunkt, och därefter hava vi av
andra skäl gått till en utbyggnad. Efter detta har jag kommit till en kostnadsram,
som naturligtvis icke ens i det ögonblick, då. förslaget förelåg fullt utarbetat,
låg färdig och avslutad på 105 miljoner, utan som in i det sista varit
föremål för justeringar, på vissa punkter uppåt och på andra nedåt. Men det
är alltså icke så, som herr Lindman ville tolka mitt uttalande, eller att jag inte
längre åberopar det statsfinansiella läget. Även den statsfinansiella synpunkten
intresserar mig mycket. Men jag vill understryka vad .statsministern här
sade, att kan man med en liten eftergift i fråga om det statsfinansiella åstadkomma
så mycket mera i effektivitet, är det ingen anledning att envist hålla
Onsdagen den 4 mars e. m.
85 Nr 17.
fast vid en viss fixerad siffra. Detta statsministerns uttalande belyser ytter. Vid remiss av
ligare, att här föreligger ingen sådan motsättning, som herr .Lindman so e sitiorwrna
framkon struera o och 5l>
Jacr skulle ju emellertid hava kommit i motsättning till mig själv också! Jag (Forts.)
läste det redan på middagen i Nya Dagligt Allehanda precis i samma form som
herr Lindman sade det nu, och jag har alltså haft litet tillfälle att tänka pa denna
motsättning. Den skulle ligga i att, sedan jag förklarat, att denna slutsumma
på 105 miljoner kronor helt enkelt varit resultatet av en summering av de
militäriskt nödvändiga posterna, jag likväl åberopat marinstabschefens omdöme,
att inom denna kostnadsram i avseende på flottan kunna ingå förbättringar s e.
Herr Lindman säger: »Alltså har försvarsministern givit marmstabschelen eu
viss kostnadsram.»
Nej, herr Lindman, det var hela det utarbetade förslaget som remitterades till
marinsfabschefen och denne har vant fullkomligt oförhindrad att föreslå de
förbättringar, som han kunde finna lämpliga. Hans uppgift gällde inte alls
att inom en viss kostnadsram utarbeta ett förslag, utan det förelag ett förslag,
över vilket regeringen önskade höra hans omdöme. Det enda fall jag känner,
där en myndighet fått ett uppdrag att inom en bestämd kostnadsram uppgöra
ett militärt förslag, är fjolårets regerings uppdrag åt generalstabschefen att
inom eu till siffran bestämd kostnadsram utarbeta ett arméförslag. Den nu
sittande regeringen har inte förfarit pa samma sätt.
Vidare upprepade herr Lindman sin fråga: har regeringen gjort några undersökningar
av strategisk art rörande tillräckligheten av de fyra arméförcMningarna?
Jag svarade i mitt förra yttrande på det enda sätt, jag ansåg förnuftigt,
nämligen så, att det naturligtvis har uppgjorts en krigsorganisation. Men när
herr Lindman framställer sin fråga i en form, som jag inte tycker är förnuftig,
får jag väl också svara på ett sätt, som jag här trodde skulle vara överflödigt.
Naturligtvis har det inte gjorts någon undersökning huruvida fyra fördelningar
ur strategisk sjmpunkt äro tillräckliga. Ty då måste jag först ställa frågan:
vilka strategiska synpunkter är det som man i det fallet har att taga^ hänsyn
till? Herr Lindman hjälpte mig ett stycke på vägen i sitt svar, då han åberopade
vad försvarsministern av i fjol gjort gällande, nämligen att sex arméfördelningar
var det minsta, som ur strategisk synpunkt kunde anses tillräckligt. Jag
hade redan då tillfälle att ge en replik just på det yttrandet, i polemik mot det
då föreliggande förslaget. Dåvarande försvarsministern ville gorå gällande att
sex arméfördelningar skulle räcka, medan mot det socialdemokratiska förslaget
anmärktes, att om man allenast hade tre fördelningar, skulle man vid ett fientligt
landstigningsförsök nödgas koncentrera praktiskt taget hela armén pa ett
ställe och inte vara i stånd att disponera över trupper för annat ändamål och pa
andra håll. Jag tillät mig den något enkla invändningen, att om man fullföljde
resonemanget skulle alltså de sex fördelningarna räcka till för att avvärja
två landstigningsförsök. Men om det händelsevis skulle företagas ett tredje
sådant försök, vart skulle vi då ta vägen? Jag menar, att herr Lindmans resonemang
påminner om försvarsminister Malmroths resonemang. Man utgår från
konstruktioner, där man inte ens anger vad de innehålla, och ställer sedan från
dessa utgångspunkter sina frågor. Det är alldeles självklart, att om Sverige utsattes
för ett anfall från en stormakt, som mot oss kastar in all den kraft som
hela denna stormakt kan mobilisera, och om Sverige befinner sig i det läget att
ensamt möta ett sådant anfall, så räcker inte de fyra fördelningarna. Da räcker
inte heller de sex fördelningarna, inte herr Lindmans åtta, d. v. s. sex plus
två och då räcker inte heller 1914 års tolv arméfördelningar.
Alltså, om det på frågan skall kunna ges ett exakt svar, måste fragan också
vara av exakt karaktär; man måste veta något om do förutsättningar, med vilka
herr Lindman räknar. Om herr Lindman svarar, att han räknar endast med en
Nr 17. 86
Onsdagen den 4 mars e. in.
Vldprovo8 aV eiKla förutsättning. nämligen den att vi skola kunna uttaga hela vår försvarsaitionerna
krffk Sä medger jag självklart, att flera fördelningar och en större organisation
nr 50 och 51. också medger ett snabbare uttagande av hela försvarskraften. Men jag vidhål(Forts.
) ler, att den organisation, till vilken det nu föreligger förslag, kan under de förutsättningar,
med vilka yi räknat, medge ett uttagande så småningom av den
försvarskraft folket besitter. Längre kan jag inte tillfredsställa herr lundmans
vetgirighet i avseende på våra undersökningar.
Det kanske också kan tarvas en replik på herr Lindmans yttrande, att det
föreligger en skillnad i förra regeringens och denna regeringens sätt att behandla
sakkunskapen. Denna skillnad skulle bestå däri, som herr Lindman
säger, att förra regeringen följt sakkunskapen litet längre på väg. Jag är inte
sa säker om att detta är någon skillnad. Om det finns två förslag, som den
militära sakkunskapen förklarar vara fullkomligt oantagliga — och det är ett
sådant fall som föreligger när man jämför fjolårets regeringsförslag med årets
regeringsförslag — så kan jag knappast förstå att man på något sätt är uppmärksammare
och artigare mot sakkunskapen genom att välja det ena eller
det^andra av de fullkomligt odugliga förslagen.
Vad sedan beträffar frågan om reservfördelningar skulle det självklart föra
in i en fullkomligt ofruktbar diskussion, om man här skulle ge sig ytterligare
in på några spådomar angående framtiden.
. liar tillåtit mig uttala, att det enligt mitt förmenande finns förhoppning
om, att när den första oroliga period, som vi nu kunna överblicka, har
gatt till ända, skola vi komma till ännu mer stabiliserade förhållanden och en
ännu större trygghet. Detta skulle stå i motsättning till vad jag skrev i försvarsrevisionen
år 1923, enligt vad herr Andersson upplyst mig om. Jag satt
vid det tillfället som försvarsminister och mottog försvarsrevisionens utlåtande,
och har alltså inte yttrat mig i detta utlåtande. Men jag anser inte, att vad
där har sagts står i någon motsättning till vad jag här yttrat. Ty hela utgångspunkten
är, att man inte med bestämdhet kan veta någonting om denna framtid.
Men ovissheten måtte val omfatta möjligheter även till förbättring.
Till sist ett par repliker i nagra detaljer. Iförande herr Lindmans förmodan,
alt en annan avgångsprocent skulle ha möjliggjort att vi kunde räkna med en
sa pass stor styrka vid repetitionsövningarna, kan endast svaras, att beräkningarna
äro gjorda efter samma grunder i båda propositionerna. Beträffande
en annan detalj, som inte herr Lindman berörde, men av vilken herr Lindmans
partivän herr Pehrsson i Göteborg gjorde ett stort nummer, nämligen frågan
om befrielsemöjlighet för fadern till oäkta barn, ber jag att få meddela vad som
verkligen star i propositionen. Det föreslås befrielse bl. a. för den. »vilken vid
den tidpunkt då han enligt § 5 är skyldig att inställa sig till inskrivning har
hustru eller barn, som äro för sitt uppehälle beroende av hans arbete». Med
den tolkning man numera ger bestämmelser av denna art är det otvivelaktigt
att eif sådant fall kan inträffa, att den som är försörjningspliktig mot ett utomäktenskapligt
barn på denna grund befrias ifrån värnplikten. Men lagens bokstav
ger honom inte rätt att i och för sig såsom barnafader befrias, utan förutsättningen
är att han har en social försörjningsplikt. Barnet skall vara beroende
av hans försörjning. Jag skulle vilja tillägga gent emot herr Pehrsson när han
talar om detta såsom innebärande en privilegiering av dessa personer, att här
inte inträtt något annat förhållande än att samtliga de, som hittills kunnat
_ komma i åtnjutande av familjeunderstöd, numera helt och hållet
beirias. För det^ närvarande är det så, att fadern till ett oäkta barn
kan komma i åtnjutande av familjeunderstöd för detta barns försörjning,
d. v. s. samhället erkänner, att under den tid fadern fullgör sin värnplikt
har samhället vissa skyldigheter att hjälpa honom i hans försörjningsplikt.
1 rincipen blir densamma. Att han har en sådan försörjningsplikt motiverar,
Onsdagen den i mars e. m.
87 Nr 17.
att han inte tas ifrån denna försörjningsplikt, utan han erhåller i stället be- remiss av
frielse. Någon större revolution i moralbegreppen har inte ägt rum genom Sl^°^r''„a
detta förslag. _ nr 50 och 51.
Herr Hamring yttrande, att det föreliggande förslaget är ett reviderat fri- (Forte.)
sinnat förslag, vars revision tyvärr har kostat oss 33 miljoner kronor, ger mig
anledning uttala, att det naturligtvis är enbart glädjande, om de frisinnade känna
sig så bundna till förslaget, att de betrakta det som sitt eget. Men å andra sidan
skulle jag också vilja säga, att jag inte är alldeles säker på hr Hamring kostnadsberäkning.
Ty visserligen kan man säga, att om det nu föreliggande förslaget
genomförts i fjol hade vi ett år tidigare gjort en besparing på 30 miljoner
kronor, men om den frisinnade kompromissen antagits, hade i själva verket ingen
vetat vad den kommit att kosta. Detta är en av skillnaderna mellan detta förslag
och de frisinnades kompromissförslag.
Till sist herr Fjellman. Herr Fjellman klagade över att denna organisation
hade fått ett så gott huvud, men en sämre kropp. Jag tror att både ur fredsorganisationens
och den eventuella krigsanvändningens synpunkt det dock är
bättre, att det finns ett gott huvud på en kanske något svag kropp, än om man
gått den motsatta vägen och på en stark kropp satt ett dåligt huvud.
Herr Engberg: Herr talman! Jag har vågat fråga några äldre kammarledamöter
här runt omkring, om det under deras riksdagstid har förekommit, att
en talare insinuerat mot kammarens talman, som inte är i tillfälle att försvara
sig. att talmannen vidtagit några arrangemang med avseende på den ordning,
i vilken talarna sig anmäla. Det har från alla håll runt omkring sagts, att
någonting sådant har hittills icke förekommit. Den angripne kan själv inte
försvara sig, men jag vågar här säga herr Lindman, att tilltaget att insinuera
mot andra kammarens talman, att lian är med om något slags hokus pokus_ beträffande
talarelistan, det tilltaget får stå för herr Lindmans egen räkning.
Jag är övertygad om att kammaren slår vakt om sin talman och inte vill vara
med om slika insinuationer.
Jag måste för min del, herr talman, också beklaga, att jag inte kan göra herr
Lindman nöjet att i mitt anförande följa det program, som han föreskrev mig.
Själv försökte jag för någon tid sedan i min tidning teckna den väg, som herr
Lindman i ett anförande skulle komma att följa. Jag hade mera lycka än han,
ty det råkade stämma ungefär på pricken. Det var egentligen bara en enda
detalj, i vilken det skilde.
När jag begärde ordet, var det endast för att säga ett par saker, som i den
här frågan länge ha legat mig om hjärtat. Den första gäller den så kallade
sakkunskapen. Här har talats om hänsyn till sakkunskapen, och här har tvistats
om i vilken omfattning olika partier följa sakkunskapen. Vad är sakkunskap i
dessa frågor, herr Lindman? Jag förstår, att herr Lindman i sin ställning som
självutnämnd konteramiral ögonblickligen menar, att det är de högre^ militärerna,
som äro de sakkunniga. När man läst generalstabschefens utlåtande om
Genéveprotokollet, vad finner man? Jo, hurusom hela hans resonemang bottnar
i ett utrikespolitiskt bedömande. Jag måste för min del, herr talman, hävda
den uppfattningen, att den omständigheten att en människa är officer, den omständigheten
att en människa representerar sakkunskapen i militärtekniska frågor
där han är yrkesutövare, den gör honom inte ett spår sakkunnig på de helt
andra områden, som gälla det utrikespolitiska bedömandet av vårt läge. _ Vi
kunna ha all respekt för våra militärer, när det gäller frågan hur man tekniskt
skall ordna med den ena eller den andra detaljen. Men då det yrkas, att man
skall gå till herrar officerare och ställa frågan så: »vad är herrarnas mening
om hur mycket vi behöva i den tid som råder för att försvara oss?», då vill jag
svara, att de sista man skall vända sig till med en dylik fråga äro yrkesmilitä
-
Nr 17. 8 8
Onsdagen den 4 mars e. m.
v‘d remiss av rerna. De ha inte någon speciell sakkunskap och inte någon utbildning för det
sitionerna ä^damalet. Där äro de att betrakta som amatörer, precis som var och en annan
nr 50 och 51. lekman, som reflekterar över utrikespolitiska frågor. Men jag går ett steg
(Forte.) längre, herr Lindman._ Jag säger, och jag tar inte tillbaka det, att det för herrar
°. “cerare finns ett minus, när de uppträda i frågor, som röra vårt militärpolitiska
läge Och detta minus ligger däri, att de på grund av hela sill kårställD^n
början äro benägna att med varandra förväxla sina egna önskemål angående
karens intressen och bestånd med de motiv av utrikespolitisk natur, som
läggas till grund för deras uppfattning i själva försvarsfrågan. Jag tror därför
att ju förr vi göra oss kvitt föreställningen, att här existera några speciellt
sakkunniga^ personer i galoner i utrikespolitiska frågor, desto bättre. Det
är här, liksom på så många andra områden, det sunda bondförståndet som får
lov att fälla utslaget. Knektadömet i det här landet bör icke ha någonting att
säga till om, när det gäller att bedöma det utrikespolitiska och militärpolitiska
läget. Det skall gorå sin tjänst när det gäller dess arbetsuppgifter, men regering
och riksdag må förbehålla sig rätten att själva bilda sin uppfattning om
de allmänna utgångspunkter, från vilka man vid en försvarsreform skall utgå.
Detta var det ena som jag, herr talman, ville säg-a om sakkunskapen.
Den andra saken jag ville säga till herr Lindman om sakkunskapen är ungefär
döljande: År 1914 krävde högern de 340 dagarna i sakkunskapens namn.
■Vi hade da förut haft de 240. Men man var likväl i herr Tryggers proposition
45 dagar nere under vad man hade redan 1901, vilket visar att det i det fallet
ifrån högerns sida måste vara ett underligt jonglerande med hänsyn till sakkunskapen.
Jag ber vidare att herr Lindman lägger märke till, att den tidning,
den där företräder^generalstaben i landet, nämligen Svenska Dagbladet, har uttryckligen
gång på gång under den Tiggerska regeringens tid sagt ifrån, att
denna regerings förslag stod i fullkomlig strid med sakkunskapens fordringar,
och jag misstänker att herrar Järte och Forssell kunna vittna åtskilligt om de
synpunkter, som därvidlag ha anlagts.
Emellertid, herr talman, vill jag också säga en annan sak. Det är, att när
regeringen har lagt fram detta förslag sa är det ju ingen hemlighet för någon,
att det socialdemokratiska partiet ställer sig bakom av politiska skäl, och inte
på grund av någon samlad övertygelse om. att just det eller det är det enda nödvändiga.
Ty det säger sig självt, att vad som här bjudes inte är uttrycket för
någon samlad partiuppfattning eller partiåskådning om vad som är det absolut
oundgängliga, men uttrycket för ett kallt räknande med det faktiska parlamentariska^
läge, i vilket vi befinna oss, och uttrycket för en önskan, att med största
möjliga nedsättning i bördorna få en lösning av frågan vid årets riksdag.
Det har redan vittnats från ett par håll, att meningarna kunna vara delade, och
naturligtvis äro delade, men vad som för oss gemene man inom partiet är solklart
är detta, att vi ha en skyldighet att allesammans hjälpa till för att denna
fråga äntligen bringas till en lösning. Jag skulle verkligen vilja fråga herr
ländman, om han tror, att han gör det svenska försvaret någon tjänst genom
att medverka till en politik, vars syfte uppenbarligen är att ännu en gång kasta
denna fråga ut i det ovissa. Herr Löfgren använde ordet hasardspel, och herr
Lindman ondgjorde sig över detta omdöme. Jag tror för min del att omdömet
är ganska väl grundat, ty hade högern här verkligen haft ett positivt intresse
av att få en lösning utav frågan till stånd, så skulle herr Lindmans senaste anförande
med dess tydliga tillkännagivande av att högern kommer att ställa sig
utanför icke hava hållits. Jag tror, att det är ganska beklagligt, och det är till
pa köpet ett fattigdomsbevis för ett stort politiskt parti som högerpartiet, att
uti den fråga, som detta parti betraktar såsom nationens livsfråga, det ''står
med tomma händer och går att slå vakt kring ett provisorium, om vilket högerns
egen försvarsminister i fjol, och f. ö. även hela regeringen, förklarade, att
Onsdagen den 4 mars e. m.
89 Nr 17.
det ur alla möjliga synpunkter inte längre borde bestå. Jag tror, att man gott av
och väl kan överlåta åt var och en att forma sitt omdöme om den sortens po- tonerna
litik. nr 50 och 51.
Herr Lindman erinrade om 1914 i jämförelse med nu, i anledning av stats- (Forts.)
ministerns uttalande om en påtvungen härordning. Herr Lindman förklarade:
Ja, riksdagen beslöt ju detta. Den härordningen var sålunda inte påtvungen.
Men kanske herr Lindman vill tänka efter, hurudan riksdagen var år 1914 i
jämförelse med den nuvarande. Vi hade då den 40-gradiga skalan, på vilken första
kammaren vilade, och vi hade skattestrecken, av vilka denna kammare berodde
på ett sådant sätt, att stora massor av medborgare inte kommit till tals
vid valurnorna. 1914 års riksdag representerade inte den svenska nationen. Den
representerade väsentligen vissa kretsar och skikt utav den övre nationen så att
säga, men den representerade inte nationen i dess breda massa, som den gör den
dag i dag är.
När därför en riksdag, sammansatt på den allmänna och lika rösträttens
grund, går att befatta sig med landets försvarsfråga, så måste jag för min del
säga, att det är en helt annan situation, i vilken man befinner sig, och en helt
annan nödvändig förutsättning att söka en bred basis för frågans lösning, ett
rimligt sammanhang mellan folkmeningen därute i landet och de resultat, till
vilka man här kommer. Det sammanhanget blev inte rimligt år 1914, och jag
tvivlar på att herr Lindman, om han vill vara ärlig, med tanke på hela bondetågsspektaklet
och den våldsamma hets, som då drevs, samt den diktatur, med
vilken man från herr Lindmans eget parti trädde fram till Karl Staaff och hans
män för att tvinga dem på knä, jag tvivlar, på att herr Lindman med tanke
på detta skulle på allvar kunna göra gällande, att där förelåg någonting ^högst
normalt, inte någonting påtvingat, o. s. v. Anej, mina herrar, så lätt går det
inte att komma ifrån att där förelåg ett påtvingande av en försvarsorganisation,
som nationen inte ville veta om.
Herr Lindman bör f. ö., när han refererar vad som förekom i 1915 års riksdagsdebatt,
referera det på ett sätt, som gör det tillförlitligt. Det yttrande, herr
Kvarnzelius hade i första kammaren riksdagen 1915, hölls bara några månader
efter 1914 års beslut. Jag misstänker, att herr Lindman inte skall få någon
uti denna kammare och inte heller någon utanför densamma, som har tänkt något
i dessa stycken, att tro, att det vid 1915 års riksdag fanns något sådant genomfört
av 1914 års beslut, att man kan hänföra Kvarnzelii omdömen till betydelsen
av detta beslut. Herr Lindman inser väl det verkligt hopplösa i en
sådan argumentation — eller vad var det, herr Lindman, som vid 1915 ars riksdag
fanns genomfört av 1914 års beslut, som skulle hava betytt denna nya
styrka, till vilken man med förtröstan kunde hänvisa?
Herr Lindman säger nu vidare, att här förelåg ifrån vänsterpartiernas sida
bara politiska grunder, under det att hans parti naturligtvis räknar för det jorsta
med sakkunskapen och för det andra med oron för fosterlandet. Herr Lindman
behagade säga om herr Löfgren, att hans parti patentera^ för sig alla förträffligheter
— herr Lindman patenterar för sig och för sitt parti oron för
fosterlandet. Tillåt mig säga, herr talman, att vi på vårt håll, som också äro
intresserade för denna fråga, vi hava rätt att även vi göra anspråk pa att
kunna känna oro för fosterlandet, och vi tillåta sannerligen inte, att här blir
någon klassindelning uti detta land emellan sådana, som inte skulle hava sinne
för fosterlandet, och sådana, som skulle hava det. Hos oss förekommer det otroliga,
som nästan inte finnes i något annat land, att man bildar föreningar för att
älska fosterlandet. Hur skulle det vara, om man tänkte sig, att man bildade
föreningar för att älska sina mödrar eller för att älska sina fästmör? Men den
svenska högern bär i hög grad ansvaret för att fosterlandskärleken har gjorts till
svindel och humbug, där den borde vara en sund och äkta och levande känsla
Nr 17.
90
Onsdagen den 4 mars e. m.
Premiss av inom nationell, som bure den fram genom olika öden och kunde samla den i de
sitionema stora ögonblicken. Och jag vill, herr talman, säga, att om högern i fortsättninnr
50 och 51. §en gar till arbetet i denna fråga i den anda, med vilken herr Lindman senast
(Forts.) talat, med anklagelse emot vänstern för att inte känna någon oro för fosterlandets
framtid och med det självbelåtna påståendet, att endast högern har rätt att
gorå anspråk på att betraktas som fosterlandsälskande, då komma vi till det
resultatet, att vi i framtiden niaste betrakta det rent av som en rättvisa och en
lycka, att högern ställde sig själv utanför och inte fick någonting att säga till
om, när vänstern i landet löste försvarsfrågan.
Herr Almquist: Herr talman! En ärad och vältalig ledamot av kammaren
på stockholmsbänken drev under förmiddagens debatt det resonemanget, att
det kunde dragas en tydlig parallell emellan det föregående årets försvarsproposition
och den nu föreliggande därutinnan, att båda uppenbarligen representerade
en inbjudan till samförstånd, utsträckt av regeringen till riksdagens
partier. Jag tror, att jag i den punkten förstod honom rätt. Jag måste då
saga, att jag inte odelat kan ansluta mig till denna åskådning. Det är visserligen
uppenbart, att regeringen här har sökt ett visst samförstånd, men det är
lika uppenbart, att detta samförstånd önskar regeringen egentligen inlett med
riksdagens borgerliga vänsterpartier. Hela propositionens uppläggning kan ju
bära rätt så tydligt vittnesbörd om den saken. Och jag tror, att man under
dagens debatt förgäves uti uttalandena från regeringsbänken har sökt någonting,
som påminner om det patos, som dock präglade herr Tryggers framställning,
då han talade om tanken på samförstånd, som, en gång väckt, inte
kunde do.
Jag ha.r, herr talman, då jag uppmärksamt har läst den föreliggande propositionen,
åtminstone i dess mera principiella delar, också med intresse tagit del
av hans excellens statsministerns allmänna principuttalanden. Det har i en liberal
huvudstadstidning talats om denna matta och mångordiga principmotivering. Jag
vill inte utan vidare göra yttrandet till mitt eget, men jag skulle vilja säga,
att man dock lämnas tämligen utan ledning i fråga om regeringens uppfattning
av de mera konkreta försvarspolitiska och utrikespolitiska spörsmål, som
måste hava varit föremål för en ansvarspliktig regerings behandling vid utarbetandet
utav propositionen. Jag förstår, att man inte kan begära en vidlyftig
utrikespolitisk orientering, men det skulle hava varit till ledning, tror jag, för
åtskilliga av kammarens ledamöter, om man dock hade fått dessa linjer litet
mera konkret framställda och om man inte förgäves måst se sig om efter åtminstone
några huvuddrag av regeringens sätt att betrakta det komplex av
problem, som äro förbundna med östers jo frågan och vår ställning vid Östersjön
Jag tror nämligen, att det är hart när omöjligt att fatta någon ståndpunkt
till vår försvarsfråga, om man inte ser den i sammanhang med den nu
rådande politiska situationen kring Östersjöns stränder. Jag vet, att under
det föregående årets riksdagsdebatt framdrogs också denna fråga’i viss mån
till begrundande. I denna dags debatt, i den mån jag bär haft tillfälle åhöra
deri, har därom ingenting varit nämnt. Hela resonemanget har varit ytterst
abstrakt och har nästan uteslutande rört sig om vår ställning till folkens förbund
och det så omtalade Genéveprotokollet.
Man svävar också i en viss okunnighet om vad hans excellens har tänkt på,
da han talar om att i det omgestaltade Europa har den orosstämning avlägsnats,
som tidigare utgjort en fara för freden. Detta är en sådan där allmän
sats, i vilken man egentligen kan inlägga väd som helst. Med hjälp av de
riksdagsdebatter, som fördes föregående år, och i anslutning till de yttranden,
som da fälldes av socialdemokratiska talare, kan jag ungefär gissa mig till’
vad som då menades, nämligen till äventyrs Tysklands sammanstörtande,
Onsdagen den 4 mars e. m.
91 Nr 17.
Österrikes upplösning i smärre nationalstater, socialdemokratiens framväxt och v''d ''remiss av
naturligtvis även Nationernas förbunds långsamma utveckling. Jag tror, för s^[°^rna
att tala ett ögonblick om detta oundvikliga ämne, Nationernas förbund, att då nr 5q oc^. 5 g
en mycket bekant svensk man helt nyligen har kallat detta för världshisto- (Forts.)
riens största’ humbug, så har han, såsom inte sällan annars, gjort sig skyldig
till ett överord. Han har förbisett, att detta förbund dock inom sig rymmer
mycket utav ideella åskådningar, och om det också ännu i positiva resultat har
uträttat ganska litet, så må det ju vara tillåtet för vem som helst att hoppas
på mera. Hen det förefaller mig, som om herr Löfgren, denne varme vän
utav Nationernas förbund, då han i dag på förmiddagen talade om de uppnådda
resultaten, knappast ens ansåg sig kunna räcka en bronsmedalj till denna internationella
organisation; beträffande resultaten, inte beträffande programmet,
kunde han på sin höjd giva dem ett hedersomnämnande. Jag tror, att beträffande
Nationernas förbunds verksamhet måste man tills vidare betrakta såsom
något tyvärr ganska typiskt, vad som meddelas i den sista officiella redogörelsen
för förbundets verksamhet, år 1924, som nyligen torde hava kommit
kammarens ledamöter till hända. På tal om överläggningarna angående sjöstridskrafternas
begränsning yttras, att man lätt nog enats om de artiklar i
det framlagda konventionsförslaget, som inte berörde någon av huvudprinciperna,
men att meningarna gingo hopplöst isär, så snart problemets kärnpunkter
diskuterades. Det är riktig!, att man i en så viktig fråga eller ett så viktigt
komplex av frågor, som beröres i Gfenéveprotokoliet, kom till enighet, men i
belysning av senare händelser, det brittiska väldets hållning 0. s. v., måste
man väl ändå säga, att denna enhet var ganska fiktiv eller i varje fall hypotetisk
och ställd på framtiden.
Jag ber att i sammanhang med de fredsfrämjande faktorer, som hans excellens
uti inledningen till propositionen talar om och som han naturligtvis har
rätt och skyldighet att tala om, fästa uppmärksamheten vid hur farligt det
är att ur tillfälliga politiska konstellationer och tillfälliga händelser läsa ut
något sådant som en förblivande fredsfaktor. Jag vill erinra om att, under
det föregående årets riksdag, man ifrån åtskilliga håll — jag tror också, att
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet var med bland dem, som
berörde frågan — tillskrev det demokratiska genombrottet i den franska politiken,
M. Herriots framträdande till regeringsmakten och det engelska arbetarpartiets
uppstigande till regeringsställning betydelsen av stora fredsfaktorer.
Jag skall i detta avseende be att få citera ett uttalande i remissdebatten den
8 februari 1924 av herr Engberg:
»Blott den omständigheten, att det stora genombrottet för arbetarklassen
har ägt rum i Storbritannien, där denna klass nu har tagit den politiska ledningen,
innebär en så ofantlig förskjutning till det bättre, att det är oriktigt
och orimligt, att en svensk statsminister, när han utvecklar sin uppfattning
av den utrikespolitiska bakgrunden, helt och hållet förbiser detta.»
Och samma tema är i försvarspropositionens slutliga behandling varierat på
varjehanda sätt. Men hur ser det ut några månader senare? Vi veta alla, att
i England har arbetarpartiets regering lyfts ur sadeln, störtad genom en mäktig
svängning i den brittiska folkopinionen. Och denna svängning stod som
bekant i starkt samband med vad en talare i första kammaren på förmiddagen
kallade den bolsjevikiska oroseentralen. 1 st. f. denna arbetarregering har det
kommit en konservativ engelsk regering. Man vet, att en konservativ engelsk
regering sedan gammalt har ansetts betyda ett fast grepp i Englands utrikespolitik,
fasta linjer i denna och inte minst en stark och energisk omsorg om riksförsvaret.
Jag tror. att ordet Singapore innebär en erinran, som i det avseendet
säger ganska mycket. Det är onekligen så, att denna ännu för några månader
sedan så starkt framhållna fredsfrämjande faktor nu är borta, och det
Nr 17. 92
Onsdagen den 4 mars e. m.
> id remiss av borde ju vara en konsekvens från deras sida, som framhöllo betydelsen av densMonerna
na fa''ktor för omkring åtta månader sedan, att nu erkänna, att ett lika stort
nr 50 och 51. steg tillbaka bär skett. Jag vill dock tillägga, att det är långt ifrån att jag
(Forts.) vill gorå gällande, att den nuvarande brittiska regeringen skulle på något sätt
intaga en mot fredssträvandena fientlig hållning.
Och någorlunda, på samma sätt förhåller det sig i Frankrike, där visserligen
M. Herriots regering fortfarande sitter kvar men där man dock, efter vad jag
tror, i hans utrikespolitik har kunnat i vissa avseenden märka åtminstone eu
småningom skeende återgång till den fasta traditionella linjen i fransk utrikespolitik.
Jag bortser naturligtvis från sådana mera tillfälliga men för fransk
radikalism förvisso rätt så karakteristiska omständigheter som den förändrade
ställning, han har intagit till den romerska kurian.
Dessa två exempel, herr talman, synas mig också vara en erinran till alla
och envar om. huru vanskligt det kan vara att uti dylika svängningar i ett
lands politik inlägga någon principiell vändning, någon beståndande vinst för
det ena eller andra ideella intresset, och vidare en erinran om att det även på det
politiska livet som oftast är frågan om pendelsvängningar och inte om en
oafbruten rörelse åt vänster och, dess bättre, inte heller om någon slags fortsatt
orientering åt öster.
_Jag skall i detta sammanhang be att få komma till ännu en sak av en viss
principiell betydelse. Det finns ett gammalt ordstäv — det är alltför ofta
citerat, men jag skall verkligen citera det ännu en gång. Det lyder: Om du
vill freden, rusta dig för kriget. Jag vet mycket väl. att detta ord numera
är i fråga om sitt berättigande synnerligen omstritt, och jag vet, att om man
skulle vända sig exempelvis till en så framstående statsman som lord Robert
Ceeil, skulle han mycket vältaligt kunna utveckla, att denna mycket farliga
maxim bör man nu i alla länder lägga bakom sig. Och jag tror, att det är alldeles
riktigt, ^om man bara tänker på de stora länderna och deras rustningar
före kriget såväl som efteråt. Jag tror, att i deras kapprustningar låg ett
farligt moment,. som eventuellt kunde locka till fredsbrott. Men jag tror, att
förhållandena ligga helt annorlunda i fråga om de gamla små staterna, sådana
som Sverige. Jag säger med flit de gamla små staterna, ty jag tror
att de nya, som skapats genom Versaillesfreden, äro oss ganska olika i fråga
om nationell lynnesart och att det politiska livet i dessa nya småstater just
mången gång kan befaras leda till rätt så farliga explosioner. Men jag tror,
att ett gammalt landtörn Sverige med de stabiliserade förhållanden, som hans
excellens talade om, icke i fråga om rustningar kan erbjuda någon som helst
risk av samma slag som stormakternas rustningar. Och jag tror, att såtillvida
kan det fortfarande anses gälla, att, om vi vilja freden, så måste vi rusta
oss för kriget. Jag anser, att vi hota ingen, och i dessa tider bör envar i utlandet
hava klart för sig, att så är förhållandet.
. Eftersom saken under förmiddagen varit på tal och eftersom jag händelsevis
är historiker, vill jag säga några ord i största korthet om hur man betraktade
kriget i äldre tider, t. ex. på 1600-talet i stormaktstidens Sverige. Jag
tror, det är en allmänt utbredd.föreställning, att under den tiden krig och erövringar
betraktades som naturliga former av uppgörelse mellan staterna. En
talare under förmiddagen var också inne på detta. Han talade om hur stor
förändringen var i det allmänna åskådningssättet på den punkten. Jag tror,
att detta, i stora delar är falskt. Jag tror, att om man exempelvis läser det
tillgängliga protokollet från de överläggningar, som Gustav Adolf höll med
riksrådet, innan han gick ut i det stora tyska kriget, så skall man få ett starkt
intryck av att där övervägdes timme efter timme och dag efter dag frågan,
huruvida man här gick ut i »ett rättvist krig» — ett justum bellum —- eller i
»ett orättvist krig» —ett injustum bellum. Man kände även på den tiden
Onsdagen den 4 mars e. m.
93 Nr 17.
kriget såsom ett Guds gissel, och man var dock icke så lättfärdig, att man
icke fattade sitt beslut först efter överläggning, alltid angående möjligheterna
men stundom även beträffande de rättskrav, som kunde åberopas för ett sådant
krig. Det må tillåtas mig att erinra därom, att redan på 1500-talet fanns det
något, som hette skiljedom och medling mellan tvistande parter, och redan då
fanns t. ex. ett för biläggande av tvister mellan Sverige och Danmark utbildat
system, som avsåg deras avgörande i rättslig form genom medling eller skiljedom.
Jag tror sålunda, att det ligger någonting oriktigt i detta betraktelsesätt,
att allt detta skulle vara någonting nytt, och jag tror, att man får ett visst
perspektiv på relativiteten av alla dessa nya fredssträvanden, då man ser dem
mot bakgrunden av äldre tiders historia.
Jag skall nu komma in på ett ämne, som faller utom det område, som jag
hittills har rört mig på. Det har nog frågats här och där i landet, huruvida
det icke utom de officiella skäl, som åberopas för det socialdemokratiska partiprogrammet,
eller hänsynen till rikets försvarskraft och strävan att främja
fredsarbetet, också kunde finnas några allmänna andra motiv, som, icke hos
regeringen — det tror jag ingen vill insinuera — men på sina håll inom partiet
gjort sig gällande. Och den tanken har funnit stöd däri att själva det ledande
socialdemokratiska partiorganet åtskilliga gånger och i flera ledande artiklar
har gjort gällande, att åtminstone ett av huvudmotiven för partiets militärpolitik
varit insikten om att man icke kunde träffa högerns intressen på en
känsligare punkt än försvarsfrågan. Det har talats om knektadömets djupa
och innerliga sociala förankring i överklasskretsar o. s. v., och detta har även
kommit fram i anföranden i riksdagen. Jag måste säga, att för mig ligger
det något anstötligt i detta, att under diskussionen om landets försvarsfråga,
som dock bör hållas på en saklig linje och så mycket som möjligt lyftas upp
över striden mellan partierna inbördes, på detta sätt hava inblandats synpunkter,
som möjligen äro på sin plats i den inre politiska striden och i »klasskampen».
Och jag tror dessutom, att detta resonemang vittnar om en felbedömning
av högerns ställning till försvarsfrågan. Jag tror, att de intressen, som i ett
eller annat personligt fall naturligtvis kunna knyta en person till den s. k. militärkasten,
spela en ofantligt liten roll för högern i det hela. Jag tror mig
kunna hävda, att högerns ståndpunkt i försvarsfrågan verkligen bör fattas såsom
ideellt motiverad, och att man har rätt att kräva ett sådant erkännande,
naturligtvis sedan var och en medgivet att kritisera denna ståndpunkt från
sakliga synpunkter.
Jag skall icke mycket längre uppehålla kammaren, men jag skulle slutligen
vilja fästa uppmärksamheten på ett uttalande av hans excellens herr statsministern
i den allmänna principinledningen. Det heter där, att ett beslut av
denna innebörd, d. v. s. ett beslut i enlighet med regeringens försvarsproposition,
icke skulle innebära något ävent5uande av landets säkerhet, och jag är
övertygad om, att så betraktar också regeringen saken. Men jag måste säga,
att jag i någon mån blir betänksam, då jag erinrar mig, att ännu så sent som
den 23 maj 1924 den nuvarande chefen för försvarsdepartementet både följande
uttalande till kammarens protokoll: »Det är vår förhoppning icke blott
att den nedrustning, vi här föreslå, om icke vid denna riksdag så vid en kommande
skall bli ett faktum, utan dessutom att den skall utgöra endast ett av
stegen på den väg vi vilja vandra, ett steg som skall följas av nya steg fram
mot avrustning, så snart som förhållandena enligt vår uppfattning kunna tilllåta
ett vidare gående. Socialdemokraterna sätta en ära i att kunna gå från
ord till handling i fråga om avrustningen. Vi förutsätta också, att vårt folk
är beredvilligt att taga den risk, som kan vara förenad med att ett litet land
djärves att gå i spetsen för avrustningspolitiken.»
Om jaig kan förstå svenska i tryck, måste jag säga, att här har herr stats -
råd remiss ar
propositionerna
nr 50 och Öl.
(Forts.)
Sr 17. 94
Onsdagen den 4 mars e. m.
* ‘dpropoS Ul rat^e^/ noiaJ 1924 själv framhållit, att det kunde vara förenat med en viss risk
sitionerm att Pa den väg, som anvisades genom försvarsutskottets förslag. Det kan
nr 50 och 51. Ju lcke vara tal om någon risk annat än för landets säkerhet. Och om jag icke
(Forte.) har missförstått saken, så är det i denna punkt en viss motsättning mellan hans
excellens herr statsministern och herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
Ty vi ha ju fått höra, att samma linje, som förordades av försvarsutskottet,
vore även den i sig själv fullt tillräcklig att garantera oss mot varje
yttre fara. Jag tror också i anslutning till detta, att en av anledningarna till
att högern ställer sig så högeligen betänksam mot det föreliggande förslaget
är, att vi betrakta det som förenat med en viss risk för vårt folk att gå så
långt på nedrustningens väg med avrustning som hägrande slutmål.
Herr Hedin: Herr talman! Om vi se på den kungliga propositionen, synes
den kanhända väl tillrättalagd i parlamentariskt avseende. Men beträffande
dess tre hörnstenar i övrigt, den förutsatta långvariga, lugna fredsperioden,
vår svaga ekonomiska bärkraft och den utslagsgivande folkmeningen, kunna
nog åsikterna vara ganska delade.
Det är ju givet, att man a,v rent praktiska skäl icke kan oupphörligen verkställa
omorganisation av vårt försvarsväsen. Då man nu vågar sig på att föreslå
en så pass kraftig omorganisation under hänvisning till en »fredlig period»,
måste man därför givetvis förutsätta, att denna fredliga period får en rätt
avsevärd längd, väl minst något tiotal år. Andra regeringar, närmare de stora
världshändelsernas centrum, hava dock icke alltid samma ljusa syn på denna
fråga. Jag vill endast påvisa, huru man i England är orolig över att dess
granne och allierade Frankrike bygger så talrikt med flygmaskiner. Denna
Englands oro vore givetvis fullkomligt obefogad, om man där hade samma
ljusa uppfattning om en långvarig fredsperiod. Då vore ju Frankrikes flygmaskiner
ofarliga å ena sidan och å andra sidan ytterligare flygmaskiner obehövliga
för Englands räkning.
Här har talats mycket om Genévcprotokollet och följderna därav. Om nu
detta protokoll leder till ett avtal och skall tillämpas, så måste det väl dock i
praktiken tillgå så, att de stater, som äro utsatta för den största krigsrisken,
också oftast bliva i behov av hjälp, därvid hjälpen får lämnas av de stater,
som icke kommit med i kriget från första början utan som sedan nödgas träda
till, alltså stater med ett i allmänhet tiggare läge. Till den sistnämnda gruppen
anses ju Sverige höra. Vi komma då i den ställningen, att ett land som
Sverige med relativt tryggat läge oftare kan dragas in i krigiska konflikter,
därför att det har grannar med farligare läge. Genévcprotokollet kan sålunda
i den vägen icke förbättra vår ställning.
Det har vidare talats om vår ekonomiska bärkraft. Men någon egentlig utredning
har härvid icke framlagts. Man söker på rak arm få fram en siffra,
som kan vara skälig och anses motsvara vad vår budget tål vid. Jag vill häremot
erinra, att man kan icke lägga ett eller ett par år under lågkonjunktur
till grund för budgetsiffror, vilka avses bliva lämpliga och rimliga för en
längre tidsperiod, som ju det nu framlagda försvarsförslaget avser. Det kan
ju hända, att vi om ett eller annat år hava bättre konjunkturer, och att statens
budget då tål större utgifter än just nu. Om en svag ekonomi åberopas som
skäl för att minska vårt försvar, då kan man även åberopa en eventuell förbättring
i det avseendet som skäl för att öka försvaret.
Det är av hela försvarspropositionens läggning tydligt, att man framför allt
har velat komma fram till en låg kostnadssiffra. Det är under sådana förhållanden
dock förvånande, att man icke har velat utnyttja det frivilliga försvaret
i högre grad, och särskilt då skytterörelsen. Det har sagts, att vi skulle
Onsdagen den 4 mars e. m.
95 Nr 17.
hava en »allmän folkmening» bakom det förslag, som lägges fram. Jag tror
dock, att bakom just skytterörelsen hava vi en mera samlad allmän folkmening
än bakom det förslag, som nu har lagts fram. Men den synpunkten har
regeringen icke velat beakta.
Det nämndes av herr Engberg, att sakkunskapen får man icke fästa allt för
mycket avseende vid, särskilt om den kommer från »knektahåll». Jag tror,
att jag utan att vara knekt dock skulle kunna meddela herr Engberg och även
andra någon sakkunskap i ett avseende, nämligen vad den svenska armén för
närvarande har för skjutskicklighet. Om man över huvud skall ha ett försvar,
så är väl en av grundfordringarna den, att infanteriet skall kunna hantera
sina vapen med någon utsikt till framgång. Jag är oviss om huruvida kammarens
ledamöter i allmänhet verkligen hava vetskap om hur illa det nu är
ställt med arméns skjutskicklighet, och huru pass vissa färdigheter minskats
just under de år provisoriet varat. Om nu övningstiden ytterligare minskas,
kan därav icke följa ökad skjutskicklighet, utan man kan då givetvis förutsätta
en försämring i detta viktiga avseende. Hur försvarsorganisationen skall
kunna bliva effektiv under sådana förhållanden, är för mig ofattbart.
Det säges ju också, att propositionen måste läggas efter den allmänna folkmeningen.
Ja, man kan nog få fram exempel på att den allmänna folkmeningen
icke alltid är så särdeles framsynt. Det hände förra året i ett industrisamhälle,
att det inträffade en större eldsvåda. Den blev större och mera ödeläggande,
därför att vederbörande icke velat hålla sig med ordentlig brandkår
eller brandberedskap. Efter eldsvådan, sedan en större arbetslöshet och stora
ekonomiska svårigheter för ett stort antal arbetare inträtt, blev det en helt
annan »folkmening» i detta avseende. Då klagade man och frågade: varför
blev man icke i tid upplyst om att man borde hava bättre brandberedskap? —
Jag reste en gång vid början av världskriget tillsammans med ett antal socialdemokrater.
De° uttalade vid det tillfället sin tillfredsställelse över att vi åtminstone
hade någon flotta, men på samma gång uttryckte de som sin mening,
att det hade varit skönt just då, om vi haft några färdiga E-båtar. Samma
personer hade säkerligen kort förut haft en motsatt åsikt. Jag har med dessa
två exempel velat påvisa, huru lätt folkmeningen skiftar, beroende på omständigheterna.
Att lägga folkmeningen till väsentlig grund för ett försvarsförslag
kan därför icke vara riktigt.
Svagt utbildade trupper medföra i händelse av krigiska förvecklingar större
förluster i personal än ordentligt utbildade trupper. Det är sålunda en grymhet
mot de värnpliktiga att skicka dem i fält illa övade. Jag vill icke för
mm del taga ansvaret för den försämring beträffande försvaret, som regeringen
här söker genomföra. I många andra frågor kunna meningarna vara delade,
och det kan fattas beslut, om vilkas klokhet det kan tvistas. Men i sådana
fall kan dock i regel ett olämpligt beslut senare rättas. Ett beslut, som
river ned försvaret till den grad, som här avses, är svårare att rätta, och följderna
kunna bliva ödesdigra.
Herr Sjöström: Herr talman! Jag skall icke tynga kammarens protokoll
med något långt anförande.
Jag begärde ordet endast för att lämna ett litet meddelande med anledning
av ett anförande, som min ärade bänkkamrat, herr Pehrsson, hade i dag på
förmiddagen. Därvid refererade herr Pehrsson till protokollet vid behandlingen
av detta ärende i fjol, d. v. s. frågan om försvarsväsendets ordnande, och
ville för sin del understryka, vad han där hade yttrat och framför allt vad han
den gången anfört om Älvsborgs fästning. Jag gick då efter protokollet för
att se, vad herr Pehrsson då både sagt, så att jag skulle slippa att citera fel.
Vid remiss av
propositionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nr 17. 90
Onsdagen den 4 mars e. m.
Vid remiss av
5}- propo•
sitionerna
nr 50 och 51.
(Forts.)
Nu har herr Pehrsson vidhållit samma uppfattning i sitt anförande i denna
fråga i dag, som han hävdade i fjol. Endast på en punkt har han i år en avvikande
mening, och det är däri, att han förra året liknade Göteborg vid ett
lejon, väpnat med ett svärd, men i år blir vår gemensamma goda stad liknad
vid den kända damen Kråka, gående omkring skrudad i ett fisknät. Den senaste
liknelsen torde icke våra valmän, herr Pehrsson, acceptera.
Men det var angående Älvsborgs fästning, som jag ville ge en liten upplysning.
Och denna upplysning grundar sig på en sakkunnigs uppfattning, som
den givits mig för några år sedan. Det var år 1914. Då var jag jämte många
andra utkommenderad i landstormen, och därvid förekom vid flera tillfällen,
att militära personer, i regel officerare, höllo föredrag för oss. Vid ett tillfälle
var det en officer, som höll ett anförande, vari han skulle meddela oss,
huru vårt strategiska läge egentligen var vid ett sådant kritiskt tillfälle som
just då, hösten 1914. Denne föredragshållare förklarade då att speciellt Älvsborgs
fästning var tämligen oduglig för sitt ändamål, beroende på de väldiga,
stora och skräckinjagande förstörelseredskap, som i all synnerhet stormakterna
hade lagt sig till med. Och fästningen hade enligt hans uppfattning strängt
taget ingen som helst betydelse. Detta var 1914. Sedan dess veta vi alla,
huru utvecklingen på detta område, krigsteknikens område, har fått en ohygglig
och oanad utveckling. Men Älvsborgs fästning är likadan nu, som den var
1914. Jag har icke hört någon ifrågasätta, att Älvsborgs fästning skulle försättas
i fullt försvarsdugligt skick enligt sakkunskapens fordringar. Detta
betyder väl ändå, att man närmast önskar, att fästningen skall bibehållas, sådan
den för närvarande är.
Herr Pehrsson sade i fjol såväl som i år, att det väckt mycket stor oro i vår
hemstad, att man velat förlägga Älvsborgs fästning i militärreserv. Nu tror
jag mig känna flertalet av göteborgarnas uppfattning i denna sak, och jag har
aldrig förmärkt några tecken till den stora oron bland vår stads befolkning,
men skulle den oron till äventyrs finnas hos någon, vilket ju icke kan förnekas
då det föreligger namnlistor över dem, då borde den oron vara minst lika stor
nu, som vad den kan bli efter en sådan anordning, som Kungl. Maj :t här föreslår,
och denna uppfattning grundar jag på den sakkunniga upplysning, som
jag m. fl. fick av officerare 1914.
Det var egentligen för att lämna detta meddelande och denna upplysning
som jag begärde ordet.
Men alldeles nyss var det en annan av mina högt värderade bänkkamrater,
herr professor Almquist, som anförde, att den gamla satsen: »vill du fred, så
rusta dig för krig», kunde visserligen anses högst diskutabel, och han ansåg,
att man numera måste lägga den satsen bakom sig i vad anginge de stora nationerna,
men han tilläde, att ett tillbakaläggande av denna sats icke kunde
äga tillämpning för de små nationernas del. Den uppfattningen tror jag väl
ändå, att min ärade bänkkamrat är rätt så ensam om. Ty annars bleve ju
följden, att även om det kunde inträffa så i framtiden, att de stora nationerna
kunde se sig föranlåtna att avrusta helt och hållet, så skulle vårt land och vår
lilla nation fortfarande rusta sig för krig för att bibehålla freden. En dylik
uppfattning delar jag icke, ty jag anser att den är oriktig.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke med många ord
förlänga denna debatt; men jag har fått ett icke sökt tillfälle att yttra mig med
anledning av ett meddelande, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
lämnade i ett föregående anförande. Han yttrade nämligen, att ifrån
den stad, där jag är hemma, nämligen Skövde, hade han fått mottaga uttalanden,
enligt vilka man ansåg, att man blivit beskärd med för många regementen. Jag
har i min hand ett referat från tidningen Ny Tid, som jag skall citera, och det
Onsdagen den 4 mars e. m.
97 Nr 17.
bör således vara ur statsrådets synpunkt tillfredsställande källa. Där omtalas vid remiss av
det, att man i Skövde arbetarkommun diskuterat regeringens försvarsproposi- spionerna
tion och beslutat tillställa statsrådet ett telegram av det innehåll, att Skövde nr so och 51.
arbetarkommun uttalade sin besvikelse över försvarspropositionens innehåll. —- (Forts.)
Därur kan och bör man väl ej utläsa en sådan besvikelse över för.svarspropositionen,
att man ansett Skövde fått för mycket av regementsförläggning. — Vidare
uppdrogs det vid berörda sammanträde åt namngivna personer att till Skaraborgsbänkens
representanter inom partiet framföra en hemställan att arbeta för
att Skövde måtte förskonas från utökning av garnisonen. Något sådant har ju
aldrig ifrågasatts, ty även regeringens förslag innehåller icke någon utökning
utan en uttunning av kadrerna.
Jag har därjämte anledning att, då jag nu har ordet, såsom ett skolexempel på
det sätt, varpå man bedömt försvarsfrågan från nuvarande försvarsministern,
erinra hurusom herr statsrådet förra året föreslog, att alla Skövderegementen
skulle slopas — visserligen var herr Hansson då icke statsråd, men han var dock
förslagsställare inom riksdagen; nu i år har han däremot en förnuftigare och
hållbarare mening beträffande denna sak, nämligen att alla Skövderegementen
skola bibehållas, och jag skall tillåta mig uttala den förhoppningen, att han
skall vidhålla den meningen, ty därtill finnes det sannerligen mycket starka militära
skäl. Det torde nämligen vara få städer, som ur förläggningssynpunkt
erbjuda så stora fördelar som Skövde. -— Här sträcker nu en kammarledamot i
min hand en skrivelse, som är undertecknad icke av de i nyss åberopade referatet
nämnda personerna Billqvist och Gran utan endast av Skövde arbetarkommun,
men utan namnunderskrift, där man yrkar på att husarregementet skall borttagas;
men då den icke är undertecknad, måste jag anse skrivelsen såsom högst
tvivelaktig ja en mystifikation och ber med tack för välvilligt tillhandahållande
få återlämna densamma.
Jag skall emellertid lämna denna detalj och bara tillåta mig ytterligare säga
ett par ord, ägnade försvarsfrågan i dess helhet. Herr Engberg uttalade sig
på sitt — jag kan säga ■— vanliga sätt i hånande ton om högerns fosterlandskärlek.
Jag vill nu endast tala för mig själv. Jag har under ganska många
år varit med och deltagit i det politiska arbetet, och jag har därunder gjort
den erfarenheten, att högerns försvarsintresse och arbete för vårt försvar åtminstone
icke varit ägnade att tillföra högern några partipolitiska vinster. Yi
ha jämväl visat — vilket också jag för min ringa del gjort — att vi sätta omsorgen
om rikets trygghet och oberoende över allt annat och över den partipolitiska
fördelen. Jag tror, att detta är en art av fosterlandskärlek, för vilken
vi sannerligen icke ha anledning blygas, men väl hade vi anledning därtill i den
stund, vi gåve avkall på en dylik ståndpunkt.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Då jag i denna sena timme tagit
till ordet, är det därför, att jag av ett par tre talare har blivit aprostroferad.
Jag ber då först att få vända mig till min ärade kamrat på Göteborgsbänken,
herr Sjöström. Att nu upptaga någon debatt om Älvsborgs fästnings betydelse
är ju icke tillfälle till och icke heller lämpligt. Jag erinrar endast om,
att jag citerat ett av 1,700 personer gjort uttalande, som rörde Älvsborgs fästning
och dess läggande i materialreserv, även om jag vet, att detta uttalande
går mot herr Sjöströms uppfattning.
Sedan var det en mycket egendomlig förväxling, som min ärade viin herr
Sjöström gjorde sig skyldig till, då han trodde att jag liknat vår goda stad —•
för vilken vi båda hysa den djupaste vördnad — vid Kruka i fisknätet. Jag
djärvdes göra den liknelsen — det är farligt att tala i liknelser emellanåt —
att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, då lian låtit oss be
Andra
kammarens protokoll 1025. Nr 17.
7
Nr 17. Dg
Onsdngeu den 1 mars e. in.
V,dprZoS,''Vr?Ua fästmngen, men lagt den i materialreserv, utan fredsbemanning, vore att
sitionema k™3, Vld, Krak^ fom förelädes att komma varken klädd eller oklädd och kom
nr 50 och 51. klädd endast i fisknätet.
(Forts.) ^ Jag ber vidare att få tacka herr försvarsministern, för att han gjorde mig
den äran att svara åtminstone på en av de erinringar som jag gjorde under förmiddagsdebatten.
Det sades, att jag icke kunnat läsa riktigt innantill rörande
= S 4 r värnpliktslagen avsåg, och sedan herr statsrådet gjort detta för mig
något förbluffande uttalande, gav han själv en förklaring, alldeles i enlighet
med den förklaring jag för min del lämnat. Jag är förbunden för detta svar,
ty därmed är det till full evidens fastslaget, att det verkligen, såsom jag påstått,
är meningen att premiera fäderna till utom äktenskapet födda barn på
det sätt, att, där barnet är för sitt uppehälle beroende av faderns arbete, denne
senare skulle frikalla^, utan att någon särskild ansökan behövde göras. Huru
rån jag såga detta? Jo, statsrådet säger, att ingen ändring är avsedd i förevarande
fall, utan de som nu få familjeunderstöd skola, sedan den nya lagen
trätt i kraft, alltjämt bliva befriade. Vilka få då familjeunderstöd för närvarande.
Ja, det kan icke begäras, att herr försvarsministern skulle i detalj
kanna till, huru dessa lagar tillämpas, men jag för min del har haft särskild
anledning att befatta mig med den saken på grund av den ställning jag intager
i livet. Jag bär skrivit under tjogtals papper, där det gällt understöd till barn
utom äktenskap, vilkas fäder fullgöra sin värnplikt. Det är en rent formell
sak. i och med det att vederbörande inför barnavårdsnämnden åtagit sig
faderskapet och blivit ådömd eller frivilligt förbundit sig att betala visst bidrag
till barnet, får han ovillkorligen familjeunderstöd, och detta är en humanitär
åtgärd, som jag icke på något sätt sätter mig emot, därför att barnet ju
behöver sitt understöd, när fadern fullgör sin värnplikt. Nu skulle det emellertid,
enligt herr statsrådets mening gälla samma förhållande med hänsyn till
Inkallandet från värnplikten. I och med att det funnes ett barn för vilket
vederbörande vore underhållsskyldig — och enligt de nya barnalagarna är
varje fader till utom äktenskapet fött barn underhållsskyldig — skulle han
enligt herr statsrådets motivering bli frikallad från värnpliktens fullgörande
Detta kallar jag pjemiering, ty man han icke jämställa det förhållandet, att
barnet far underhåll under den tid fadern fullgör värnplikten, med det, att
denne frikallas från värnplikten i fredstid. Till yttermera visso betonar jag
åter, att den uppfattning jag här företrätt förfäktats även av generalstabscheien;
han känner tydligen till detaljerna beträffande denna lags tillämpning
pa ett helt annat sätt, än vad man kan begära, att herr försvarsministern skall
göra.
Sedan kan jag icke underlåta att säga några ord med anledning av herr
Engbergs yttrande. Herr Engberg talade bålstora ord om sin kärlek till
fäderneslandet. Det gladde mig att höra dessa toner — jag hoppas, att han
icke far alltför stort obehag därav från bundsförvanterna till vänster, som
förklara sig icke äga något fädernesland, och jag önskar, att han kunde inverka
pa dem en smula, sa att även de bekände sig till fosterlandet, åtminstone med
flen värme han visade. Herr Engberg sade emellertid några underliga ord om
högerns diktatur i försvarsfrågan. Han talade om att högern hittillsdags påtvingat
nationen något, som den icke velat ha, att högern alltså genom diktatur
i denna kammare genomdrivit den nuvarande försvarsorganisationen. Eörstår
icke.herr Engberg, att man kan komma att säga på samma sätt om den vänsterlosmng,
som nu synes komma till stånd: det skulle alltså även här bli en diktatur,
fastän en sådan från motsatt håll. Jag tror det ar olyckligt att välja sådana
uttryck, vilka så lätt kunna riktas mot dem som använda dem, likt bumeranger,
som icke behöva lång väg för att träffa de personer, som kastat
desamma.
Onsdagen den 4 mars e. m.
99 Nr 17.
Så frågade herr Engherg: vari bestod egentligen den styrka som Sverige vid™™° av
år 1915 hade av det som skedde 1914? Han menade tydligen, att någon sådan sitionerna
nytta av 1914 års beslut icke fanns. Jo, mina herrar, det som skedde var, att nr 50 och 51.
det svenska folket för all världen visade, att det ville leva, att det ville försvara (Forte.)
sin frihet och sitt oberoende. När sedan stormen bröt ut över världen, stod det
svenska folket upprätt och hade respekt ute i världen, ty man visste, att det
var ett folk som ville leva och som icke skulle låta. sig utan ett hardnackat
försvar besegras. Detta var, mina herrar, en vinst så stor, att jag törsakrar,
att den vinst, som man möjligen hade av de yttre försvarsanordmngarna eu
sak varpå jag icke skall inlåta mig — jämfört med denna var mycket ringa.
Herr Lindman, som fick veta av herr Engberg, att han kom med självbelåtna
påståenden, syntes mig tala mycket stillsamt om den oro, som ra e i
svenska mäns hjärtan för att förvarsordningen enligt regeringens förslag kunde
komma att bli sådan, att den i påfrestningens stund icke skulle halla provet.
Det har redan betonats av den siste ärade talaren, att den forsvarsvanlighet,
som utmärker högern, icke är ägnad att tillföra densamma nagra partipolitiska
vinster. Under sådana förhållanden synes mig den karlek till fosterlandet,
som ligger bakom högerns kamp, ha kärlekens första och väsentliga
kännetecken, nämligen att vara oegennyttig. ,
Herr Lindman avvärjde den skiljedomareställning, som herr Engberg brukar
intaga vid slutet av debatterna och som vi förvänta, att han^ fortfarande skall
behålla i sin tidning. Jag skall icke för min del gå in pa någon sammanfattning
av vad som förekommit under debatten, men jag skulle dock vilja med
några ord upprepa vad herr Engberg sammanfattningsvis uttalade i denna
fråga, så att det må stå till protokollet såsom ett uttryck för vad en av det
socialdemokratiska partiets mest framskjutna män — han som i regeringsorganet
dikterar vad partiet skall tro eller tänka — anger såsom sitt partis stallning
i försvarsfrågan. Han yttrade, att det är av politiska skal och icke pa grund
av någon verklig åskådning, om vad som behövs, som ifrågavarande tors ag
framlägges; det sker med kall beräkning, för att man vid arets riksdag skal
få frågan löst. Jag vill säga, att det är första gången jag har hort talas med
sådan emfas som här om kärlekens kyla! _ , . ,, f , °
Jag hörde också en annan sammanfattning, som kanske kommer att framstå
såsom riktigare en gång, när historien skall skrivas över vad som skett i dag,
det var en av åhörarna i debatten, som sade: det ar som hade jag hort prologen
till en tragedi.
Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Herr talman!
Jag skall icke följa herr Pehrsson på hans deklamationsstrat, utan jag ska
endast ge en liten korrigering av hans framställning i ett visst fall. Het ar
icke riktigt, när herr Pehrsson påstår, att de, som ha försörjningsplikt mot
barn utom äktenskapet, utan vidare befrias från.sin värnplikt. En sådan befn
clse skall prövas av inskrivningsnämnden,. och jag tror, att med den sammansättning
som inskrivningsnämnden har, finns det garantier för att en sådan
befrielsemöjlighet icke missbrukas.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande propositioner
jämte de i anledning av desamma inom kammaren avgivna yttrandena
till särskilda utskottet.
§2.
Eörediogos var för sig övriga på bordet liggande propositioner; och hänvisades
därvid
Nr 17. ioo
Onsdagen den 4 mars e. m.
ä„£“lin* lagutskottet propositionen, nr 63, med förslag till lag om
andrad lydelse av 18 kap. lo § strafflagen; och
ändmd^lvdelse^v1??^ pr°P°siftione?’ nr 67 med förslag till förordning om
gående mantaLskrilning '' f°r°rdninffen den 6 au^usti 1894 »U an
-
§ 3.
§ 4.
Interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr Olsson i Kullenbergstorp, som anförde: Herr talman! Sedan den 8
sistlidne november härjar mul- och klövsjukan bland Skånes dyrbara kreatursbesättningar.
Sporadiska fall av nämnda sjuka hava även inträffat utom
Skane, men kunnat begränsas till sin omfattning genom omedelbar nedslagning
av de smittade besättningarna. Sa vitt känt är har aldrig denna sjukdom
rasat så våldsamt som denna gången, och resultatet har blivit, att Kungl.
Maj .t beslutat, att nedslaktningsmetoden ej skulle tillämpas inom Malmöhus län
och dekr av Kristianstads län. Senast under gårdagen har denna nya gräns
ilyttats ett stycke in i sistnämnda län. Det ser ut, som om, då sjukan på
en ort fattat fast fot ingå medel eller försiktighetsmått hjälpa. Vetenskapen
star i det hela handfallen inför problemet med åtgärderna mot sjukan och dess
spridning. Under sådana förhållanden är det förklarligt, att'' stora misstag
agt och fortfarande äga rum. I de delar av landet, där nedslaktning är obligatorisk,
äro problemen jämförelsevis enkla, Man spärrar, slaktar och desinficierar
7\\ss. tld därefter förklarar stället fritt. Staten ersätter djurens värde
vakthållning och desinfektion samt tiden för inspärrningen är begränsad. Förluster
uppstå naturligtvis för de jordbrukare, vars besättningar smittas, men
dessa förluster aro dock överkomliga. Helt annorlunda ställer sig saken inom
det område dar nedslaktning ej äger rum; där gäller det naturligtvis att söka
la djuren friska och produktionsdugliga, dock med iakttagande, att nedsmittande
av friska besättningar så långt möjligt är undvikes. Det är påfallande,
att da staten upphörde med nedslaktnmgen, dock för detta område gällde samma
detalj bestämmelser om tillvägagångssätt, spärrning m. m. som förut Seder
mmmaharr4nag0t
lajtats ^s¥lligt’ men 1 stort »ett äro bestämmelserna av
»amma art som under nedslaktningspenoden. På grund av den oerhörda sprid
faU
°C1 miei^Syn tm* att vårbruket snart står för dörren
ar det tydligt för varje praktisk lantman inom Malmöhus län, att bestämmel
ErTil
l f°r Smiutad besÄttlllng’ få IäSgas om, för såvitt eu ekonomisk
katastrof skall kunna undgås Att stor fara är å färde kan var och en begripa
SSJK I t °vers a - ^e.r de oerhörda förluster, som sjukdomen varjf dag
tillfogar lantmannen i Skalle. Tages så hänsyn till att i de länder där muloch
klovsjukan upptrader och där nedslaktningsmetoden ej tillämpas man
ingenstädes har sadana bestämmelser, som här i landet utan ställt sig på
en praktiskt möjlig ståndpunkt, framträder detta ännu bjärtare Bland
e^het^dermiölk" ^ att 8Öka minska förstörelsen av
en hel del mjölk. Sedan besättningen är av veterinär förklarad frisk
c™''50,11''611 fa levereras till mejeri, som kan tillfredsställande pastej-’
nsera densamma. Denna leverans bör ske efter det mejeriets övriga
Onsdagen den 4 mars e. m.
101 Nr 17.
leverantörer hava sin dagssanning avverkad. Att det bör ske med läkt- lrUer^^''on
tagande av vederbörliga försiktighetsmått är självfallet. Det_ visade sig
i epidemiens början att väl utrustade och skötta mejerier kunde, utan att
smittan spriddes bland övriga leverantörers besättningar, emottaga mjölken
från smittade ställen, innan sjukan av veterinären konstaterats, oaktat den vid
själva utbrottet väl var allra mest smittofårlig. Att ett väl utrustat mejeri
har helt andra möjligheter att förstöra möjligt smittoämne i mjölken än de
enskilda leverantörerna besitta, ligger i öppen dag. Då allas intressen sammanfalla
däri, att saken skötes ordentligt och alla nu kanna faran, behöver
man ej frukta, att något fusk bedrives.
En annan synnerligen svår historia är desinfektionen. Lämnar man någon
möjlighet att utnyttja produktionen, innan desinfektion ägt ruin, behöver man
ej brådska med densamma. Då detta givetvis bör vara det sista som vidtages,
är det oförklarligt, att stället skall vara spärrat 10 (förut 20) dagar efter
smittans utrotande. När desinfektionen avsynats bör stället vara fritt. Beträffande
själva desinfektionen är nog densamma allt .för omständlig. Ett
sådant rörande och sprättande i ladugårdsgödseln har aldrig förut förekommit;
de ställen äro lätt räknade, där gödseln legat stilla någon månad allt i enlighet
med råd och befallningar, som jordbrukarna fått. Fråga är, om ej smittan
mera utbretts än hämmats genom de tusentals fåglar, som hållit sig framme
vid alla dessa gödselkörningar. Det klokaste synes vara, att gödsel som fallit
och lagts i hög, innan smittan utbröt, får ligga stilla ett par månader efter det
stället blivit smittofritt, innan den får utköras. Endast den gödsel, som faller
under smittotiden, borde desinficieras. Vad nytta det gör att desinficiera en
del maskiner och redskap, som ej varit i minsta beröring med de sjuka djuren,
är obegripligt. Tages så i betraktande, att varje hö- eller halmstrå ej heller
varje sädeskorn kunna desinficieras, så framgår därav, att begränsning får
ske till de delar, som varit i beröring med de smittade djuren eller eljest varit
utsatta för smittämnet. Desinfektion får ske med praktisk urskilning och
kan ej enbart ske efter teoretiska regler utarbetade vid skrivbordet, för så vitt
kostnaderna skola kunna hållas inom rimliga gränser.
Då nu stundar den tid, när vårsådd in. in. skall ske, är det alldeles nödvändigt
att lättnad sker i bestämmelserna för inspärrad jordbrukare att kunna komma
utanför inspärrningsområdet. Enkla och klara bestämmelser, huru hans desinficiering
skall ske, böra utfärdas. Ävenledes böra dylika bestämmelser utfärdas
rörande hästar och åkdon. Det är svårt att förstå, varför utländska
kreaturshandlare ej få tillträde å marknadsplatserna inom det nedsmittade området
eller exporten till utlandet av djur omöjliggöres eller försvåras, då
tusentals både nöjesresande och andra få fritt inkomma i landet från Danmark
och kunna föra smitta med sig lika väl som kreaturshandlare. En ändring
i detta förhållande bör ske. Det faller starkt i ögonen, att så snart det
gäller lantbrukaren eller lantbruket, kunna bestämmelserna bli mycket noggranna
och besvärliga, men för övriga göres ej det minsta för att hindra smitlans
införande till landet.
Naturligtvis får all kostnad, som uppstår för de i smittan insjuknade djurens
botande gäldas av djurägaren, men all den kostnad, som uppstår på grund av
bestämmelserna för hindrande av smittans spridande bör, enligt min mening,
gäldas av staten. Den nedsmittade gårdens djur ha ju haft smittan, så för
dem behövs ingen desinficiering. En större del av veterinärernas arbete pa
smittade gårder går även ut på att hindra smittans utbredning, och bör denna
del jämte desinfektionsmedel m. in. gäldas av staten. I Danmark gäller den
bestämmelsen, att staten betalar till djurägarna skillnaden mellan mjölkens
fodervärde och värdet för densamma å mejeriet under den tid mjölken på grund
Nr 17. 102
Onsdagen den 4 mars e. m.
av sjukdom ej får föras till mejerier. Då i denna del av landet förhållandet
betrailande null- och klövsjukan nu är detsamma som i Danmark, anser jag,
att staten ävenledes bör gälda denna skillnad i mjölkens realiseringsvärde. I
^ oi n ^ 1 ^a^ ännu gynnsammare för djurägarna.
Skall på hela problemet beträffande mul- och klövsjukan kunna bli någon
praktisk rätsida, vore nog klokast att, sedan några få grundläggande bestämmelser
voro givna, Kung! Maj:t utsåge en praktisk, dugande man och utrustade
honom med vidsträckt fullmakt att där nere på platsen sköta det hela. Så skiftande
som torhallandena äro på dessa tusende gårdar, går det ej att sköta det
hela tran na gra skrivbord i Stockholm. Ett ödesdigert försinkande av alla
i lagar s avgörande äger rum. Tiden härefter börjar bli för dyrbar att framgå
pa detta sätt, om ej sjukan slutar omedelbart, och därtill synas inga tecken
ännu. Ett snabbt avgörande är i alla parters intresse. Skulle genom omöjliga
bes.ämmelser vårsådden och därigenom skörden å stora delar av Skånes jord
riskeras, vore olyckan nära nog obotlig.
®run<^ aX anförda får jag anhålla om andra kammarens tillstånd att
ml herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framföra följande
frågor:
''^‘n*.ev ^er:r statsrådet bestämmelser för i mul- och klövsjukan insjuknade
djurbesättningar och de gårdar det gäller någorlunda i överensstämmelse
med vad ovan anförts böra utfärdas att gälla för den del av landet, där nedslaktning
av smittade besättningar i regel ej äger rum?
i ^err statsrådet, att övriga här ovan omnämnda förslag äro av
den beskaffenhet att de böra tillämpas eller andra utvägar tillgripas?
„3) Anser herr statsrådet, att staten bör mildra förlusten för djurägarna
såsom ovan föreslagits antingen genom användande av anslaget till smittosamma
sjukdomars hämmande bland husdjuren eller eventuellt genom ett nytt ananslag?
4)
Om en eller Derå ^av dessa frågor i huvudsak besvaras med ja, huru
snart kunna erforderliga åtgärder vara att förvänta.
Ifrågavarande anhållan blev av kammaren bifallen.
§ 5.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:
?1> i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsf onder;
nr 52, angående reglering för budgetåret 1925—1926 av utgifterna för kapitalökning
i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och
vattenfallsverk;
?3> i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för räntefria studielån; och
"?'' i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om låneunderstöd åt ostkustbanans aktiebolag m. m.;
^fran första lagutskottet nr 57,_i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910
angående bekämpande av -den vita slavhandeln och dels en internationell konvention
av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln med kvinnor
och barn; samt
Onsdagen den 4 mars e. in.
103 Nr 17*
från bevillningsutskottet:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923 angående rätt för
Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1926 års taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst m. m.;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts ^proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter; och
nr 56, i anledning av väckt motion om höjning av tullsatsen för lösa glas till
termosflaskor.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om avskaffande
av riksdagens första kammare och införande av enkammarsystem;
statsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av en undersökning
av verkningarna av det i Amerikas förenta stater gällande rusdrycksförbudet;
och o
nr 28, i anledning av väckt motion om ersättning åt Gällivare och Overluleå
socknar för vissa av en förutvarande landsfiskal förskingrade medel;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner angående höjning av tullen å färska
päron och äpplen; och
nr 14, i anledning av väckta motioner om tullfrihet för konstgjorda garvningsmedel;
samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner om vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
nr 16, i anledning av väckta motioner angående beredande av rätt till pension
åt adoptivbarn till statstjänstemän;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare jämte en i ämnet väckt motion, i vad avser elfte
huvudtiteln;
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av
vissa icke-ordinarie befattningshavare vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt
Strömsholms hingstdepå;
nr 19, i anledning av väckta motioner om pensioner eller understöd åt vissa
i riksdagens tjänst anställda befattningshavare samt änkor efter sådana befattningshavare;
och
nr 20, i anledning av väckt motion angående beredande av möjlighet för
obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i åtnjutande av emeritilön;
första
lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen
den 25 maj 1894 angående jordfästning, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
Kr 17. 104
Onsdagen den 4 mars e. in.
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
yafktI.rmot1lon.f;nga;ende statens övertagande av omsorgen om folkförsörjningen
beträffande tillgodoseende av landets behov av brödsäd.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ros
» Svedman
» Norman
» Samuelsson
* Jönsson i Revinge
* Olsson i Berg
» Osberg
» Johansson i Kälkebo
» Törnkvist i Karlskrona
» Andersson i Rasjön
under 2 dagar fr. o
s 8 » >
» 5 » >
» 8 » D
» 2 » >
» 3 » »
» 6 » »
» 5 » »
» 10 > >
» 6 » »
. m. den
>
>
2>
5>
>
6 mars,
7 »
5 »
5 »
5 »
5 »
7 »
5 »
0 » och
5 » .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.57 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
251071