1925. Andra kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1925:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1925. Andra kammaren. Nr 13.

Lördagen den 21 februari f. m.

Kl. 11 f. m.

§ I I

enlighet med därom den 18 innevarande februari fattat beslut företogos
nu val av dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, som enligt § 69 riksdagsordningen
äger att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, dels
ock sex suppleanter för ledamöterna i denna nämnd; och blevo därvid utsedda
till

ledamöter:

herr Andersson i Rasjön,

» Bergström i Hälsingborg,

» Borggren,

» Engberg,

» Gardell i Gans,

» Hansson i Bäck,

» Hedlund i Häste,

» Hedström,

» Jansson i Edsbäcken,

» Johanson i Huskvarna,

» Johansson i Sollefteå,

» Johansson i Kälkebo,

» Larsson i Tönnersa,

» Lundkvist.

» Nilsson i Örebro,

» Olsson i Rödningsberg,

» Persson i Falla,

» Persson i Fritorp,

» Pettersson i Bjälbo,

» S chili,

» Sjöström,

» Sävström,

» Uddenberg i Karlskoga och
» Wikström,

var och en med 129 röster; samt

suppleanter:

herr Bergström i Bäckland,

» Al strömer,

» Hedin,

» A hl,

» Weijne och
» Mårtenson,
var och en med 44 röster.

Andra hammarens protokoll 1925. Nr 18.

Nr 18. 2

Lördagen den 21 februari f. m.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 2.

Härefter företogos, likaledes i enlighet med kammarens beslut den 18 innevarande
februari, val av dels tolv valmän för att enligt § 70 riksdagsordningen
utse kommitterade för tryckfrihetens vård, dels ock tre suppleanter för
dessa valmän; och blevo därvid utsedda till

valmän:

herr Andersson i Höör,

» Kristensson i Göteborg,

» Lindley,

» Lindqvist i Halmstad,

» Ljunggren,

» Norman,

» Olsson i Golvvasta,

» Olsson i Ramsta,

» Olsson i Broberg,

» Törnkvist i Karlskrona,

» Wallenus och
» Vennerström,
var och en med 71 röster; samt

suppleanter:

herr Mosesson,

» Johansson i Krogstorp och
» Andersson i Löbbo,
var och en med 15 röster. -

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i paragraferna 1 och 2 här ovan
omförmälda valen.

§ 4.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 53, angående ytterligare medel till uppförande av ett bangårdspostkontor
i Stockholm m. m.; och

nr 56, angående ny stat för tandläkarinstitutet;

till bankoutskottet propositionen, nr 49, angående pensioner åt vissa personer;
samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 54, angående ändring i villkoren för
lån från allmänna nyodlingsfonden.

Lördagen den 21 februari f. m.

3 Nr 18.

§ 5.

Vidare föredrogs och remitterades till konstitutionsutskottet herrar Hages
och Månssons i Hagaström på kammarens bord liggande motion nr 275.

§ 6.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2 och bevillningsutskottets betänkanden nr 5—10.

§ 7.

Herr statsrådet Larsson avlämnade Kung! Majrts proposition, nr 55, med
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 om utgörande ay en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte
eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.

Denna proposition bordlädes.

§8.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 3, i anledning av väckt motion
om införande av allmänt rusdrycksförbud. Därvid anförde:

Herr Bodén: Herr talman! Något annat öde än det, som träffat motionen i utskottet,
har jag naturligtvis för min del aldrig tänkt mig. Jag är nämligen
förvissad om att ett flertal av utskottets ledamöter och även många i kammaren
äro av den åsikten, att ett sådant förslag, som jag här framkommit med, är
alldeles omöjligt för närvarande.

Men ändå skulle icke ett rusdrycksförbud i vårt land bara vara ett experiment.
Experimentets stadium har redan passerats, i det att ett par andra länder,
och däribland »det stora landet i väster», som vi säga, sedan flera år ha
förbud, såsom också reservanterna i sin motivering anfört. Och likadant är
förhållandet i vårt grannland Finland; även där har man redan rusdrycksförbud.
Och man kan icke finna, att åtminstone i dessa länder förefinnes någon
tanke på att upphäva förbudet. Tvärtom tror jag, att man skärper det mer
och mer i dessa länder, som verkligen infört allmänt rusdrycksförbud.

Ett erkännande har ju ändå bevillningsutskottet givit, och det. är, att för
den händelse det skulle bli en allmän folkmening eller en »klar majoritet», som
det säges, för förbudet, skulle väl ändå detta kunna införas. Men det finns
flera bland utskottets ledamöter, som jag mycket väl känner, vilka, även om
det skulle bliva klar majoritet därför, icke skulle vara med på ett förbud. Och
för resten är detta uttryck »klar majoritet» ett mycket tänjbart begrepp. En
del mena, att klar majoritet är detsamma som över hälften, en annan del mena
60 %, en del andra 70, 75, 80, för att icke säga 99 %. Och ändå är det naturligtvis
icke en klar folkmening enligt en del människors uppfattning. Och för
övrigt: varför skall det vara alldeles nödvändigt att fordra en klar folkmajoritet,
när det är fråga om att bekämpa ett ont, något, som onekligen av varje
människa erkännes vara ett ont? Hur skulle det varit, om en klar majoritet
hade erfordrats vid husbehovsbränningens avskaffande 1843—44? Är det troligt,
att man då kunnat få en klar majoritet på 60—70 °P. Jag tror, att det för
visso skulle varit fullständigt omöjligt, och ändå tror jag icke, att det i dag är
någon, som ångrar, att man då fattade ett sådant beslut som att upphäva husbehovsbränningen.
Jag är alldeles förvissad därom. Det borde väl gå lika
bra. att genomföra detta på vanlig lagstiftningsväg, eller varför skall just bara

Ang.

allmänt rusdryckeförbud.

Nr 13. 4

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang.

allmänt rusdrycksförbud.

(Forts.)

detta förslag vara det, som går till folkomröstning? Det kan jag icke förstå.
Visserligen är det en^stor styrka detta, men att det skulle vara fullkomligt
klart, att det skall gå till folkomröstning, det kan jag verkligen icke finna.
Man beskärmar sig så mycket över att rusdryckerna åstadkomma så mycket
elände, men råda bokför detta, att åstadkomma ett effektivt medel för att råda
bot för detta onda finnes icke möjlighet till. Jag för min del kan icke följa
med den tankegång, som många av kammarens ledamöter och utskottets ledamöter
hava, den tankegång som lyder så: om det finnes många krogar i ett
samhälle, så är det verkligen dåligt ställt, det erkänner varje människa, tar
man bort några krogar, blir det naturligtvis bättre, det erkänner varenda människa,
och jag tror att om man tar bort ännu flera, så blir det ännu litet bättre,
det erkänna också allesammans, men om man tar bort allesammans, så skulle
det. bli så rysligt dåligt beställt. Jag får säga för min del, att jag kan icke
följa med den tankegången, det är mig fullkomligt omöjligt.

Det är väl numera så, att varenda människa förstår detta, att motbokssystemet,
som vi nu hava, icke kan göra ett folk nyktert. Jag tror, att även våra
motståndare skola till fullo inse detta. Man förstår det, när man dagligdags
ser, att förbrukningen på två år har stigit, och att statistiken visar, att brottens
antal stigit; då är det väl ändock ett tydligt bevis enligt mitt förmenande,
att restriktionssystemet redan nu spelat ut sin roll. Aldrig kan enligt mitt förmenande
ett motboks- eller restriktionssystem göra ett folk nyktert, utan det
åstadkommer alltid elände, ständigt nya slavar och nya fördärvade och fallna
människor. Grunden är alldeles för svag att bygga på enligt mitt förmenande.

Jag är också på det klara med och allesammans även, att ett förbudssystem
icke omedelbart kan göra ett folk nyktert. Därtill är naturligtvis begäret hos
det nuvarande släktet alldeles för stort, men jag är säker på, att vi skulle kunna
lägga grunden till ett nyktert folk genom förbudets införande. Inför alla de
sociala skador, som rusdryckerna åstadkomma, tvekar man ändock att skapa
ett verkligt effektivt medel mot detta onda, — eller kan någon av kammarens
ledamöter säga mig något som tillnärmelsevis åstadkommer så mycket socialt
elände och så mycket ont som detta? Då är det naturligtvis både min och allas
plikt att i första hand bekämpa detta onda. Man bör väl först bekämpa det
som är det större onda och sedan söka komma till rätta med det som är ett
mindre ont.

Ja, säger man, men huru skola vi få in dessa pengar, dessa 88—90 miljoner
kronor, som behövas? Det skulle dock vara egendomligt, om detta icke skulle
kunna gå för sig på annat sätt än just genom rusdryckerna. Svenska folket
har råd att dricka upp det tredubbla eller fyrdubbla, och jag kan icke förstå,
att pengarna icke skulle kunna tagas ut på ett hederligare sätt än att ockra
på lasten.

En annan buse, som man skrämmer med, är att förbudet gjort fiasko i de
länder, där det införts. Men besynnerligt är, att dessa folk icke själva se detta
bra mycket bättre än folken i främmande länder. De förstå visserligen även
de, att icke himmelriket är kommet bara med förbudets införande, och vem är
väl så optimistisk, att han tror att redan därmed allt.är vunnet? Även jag, som
är ansedd såsom en förbudsentusiast, menar icke att allt är bra blott med ett
rusdrycksförbud. Man finner emellertid, att folket i förbudsländerna fylkar
sig kring förbudstanken allt mer; man ser det genom att representanterna för
lörbudsrörelsen i de lagstiftande församlingarna bli allt flera. Detta är väl
ett bevis på att förbudet icke gjort fiasko utan haft nytta med sig. Och kanske
någon av denna kammares ledamöter tror, att dessa folk icke se lika klart som
vi göra. Men nog ha väl människorna i dessa länder förmåga att tänka lika
mycket som vi andra. Jag är förvissad om att för den händelse det blivit
sämre efter förbudets införande, skulle förbudet för länge sedan ha upphävts,

Lördagen den 21 februari f. m.

5 Ni* 18* -

i all synnerhet när man har så goda medhjälpare i den vägen som våra förbudsmotståndare.

När man tänker på det öde, som drabbade nykterhetslagstiftningskommitténs
förslag till förbudslag, då det för några år sedan var på remiss bland våra
myndigheter, kan man icke annat än förvåna sig över, huru litet kontakt med
det levande livet dessa hade. De flesta av våra ordningsmyndigheter t. ex. avstyrkte
förbud: ur ordningssynpunkt var ett förbud, sade de, icke av behovet
påkallat. Ja, huru står det till i det fallet? Härpå ger statistiken ett alldeles
otvetydigt svar. Varje år dömas för fylleri mellan 30,000—35,000 personer,
och fjdleriförseelserna utgöra mellan 70 och 80 % av alla mindre förseelser.
Man frågar sig verkligen: huru mycket mera elände behöves, för att man
skall erkänna att ett förbud bör genomföras? Och här i Stockholm, där överståthållarämbetet
avstyrkte förbudet, dömas varje månad mellan 600 och 700
personer för fylleri. Och dock lär det endast vara var femtonde person, som av
polisen uppmärksammas såsom berusad, som blir anhållen. Det torde sålunda
vara mellan 9,000 och 10,000 personer årligen, som bara i Stockholm låta berusa
sig. Jag undrar ändå, herr Röing, om det icke finnes tillräckligt med slavar
för frihetens skull. Ehuru jag sålunda för min del anser, att det enbart ur
ordningssynpunkt skulle vara av behovet pakallat att få förbudet till stånd, är
dock icke denna synpunkt den viktigaste. Spriten åstadkommer bra mycket
större skadeverkningar på andra håll.

Man berömmer sig också så mycket av Sveriges höga kultur och kanske med
full rätt, men man ger icke akt på kulturens fiender, de som undergräva densamma.
Kulturfolken ha gått under icke därför att kulturen varit för hög,
utan därför att man icke tagit sig tillvara för dess fiender, lasterna och utsvävningarna,
vilka undergrävt den moraliska kraften hos folket, som därför
dukat under. En av de allra största fienderna till vår kultur är väl alkoholen,
rusdryckerna. Man hör enligt min mening taga ett riktigt krafttag för att
sätta en damm för detta onda, och jag tror också, att det folk, som försöker avskaka
sig detsamma, skall bestå i den fredliga kampen för tillvaron folken
emellan. Jag vet alltför väl, såsom jag förut nämnt, att med ett förbuds genomförande
icke allting skulle vara vunnet — långt därifrån _— men jag tvekar
icke ett ögonblick om att söka omedelbart klippa av roten till det onda. Sedan
tror jag nog, att vi så småningom skola komma till rätta med de utväxter som
finnas. Som det nu är växer det ständigt fram flera nya utväxter, om vi klippa
av en sådan, och det är alldeles omöjligt att bekämpa dem. Det förslag, som
bär framlagts, skulle, anser jag, vara till landets och folkets sanna lycka och
välfärd.

Jag förstår mycket väl, att förslaget har mycket liten förståelse bland kammarens
ledamöter, och därför skall jag, herr talman, denna gången icke göra
något yrkande.

Ang:

allmänt rus--drycksförbnd.

(forts.):

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det skulle ju vara onödigt, när motionären
icke gjort något yrkande, att ifrån utskottets sida ingå på ett bemötande av
de synpunkter, som han framdragit. Jag skall icke heller, herr talman, gå in
i någon diskussion med honom om förhållandena i förbudsländerna eller om möjligheten
att genom förbudets införande i vårt land kunna skapa ett nyktert
folk. Tidpunkten för alt debattera den frågan, den föreligger enligt min och
utskottets mening icke i dag.

Men till motionären skulle jag vilja säga vad ett par reservanter till bevillningsutskottets
utlåtande här framhålla, nämligen att den gång denna fråga
föres fram på verkligt allvar, då får det inte vara efter den löst utkastade
plan, som den ärade motionären uti sin motion begagnat sig av. Det förefaller
mig också ungefär, som om han tagit på denna fråga icke såsom på den verk -

Nr 13. G

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang.

allmänt rasdryclcsförbud.

(Forts.)

ligt stora fråga, som han här nyss framhöll, utan såsom man tar på en bagatellsak.

För bevillningsutskottets majoritet har det varit avgörande, att vi här i landet
år 1922 hade en förbudsomröstning. Denna förbudsomröstning gav ju visserligen
en liten men dock en majoritet mot, att vi vid lösandet av nykterhetsproblemen
i vårt land skulle följa förbudsvägen. Det kali visserligen sägas, att den
dag som i dag är ha vi ingen aning om vilken ställning, som är rådande bland
det svenska folket, ty det har ju förflutit 2 V2 år sedan denna förbudsomröstning
ägde rum; men det brukar ju i allmänhet räknas såsom riktigt, att intill
dess man skapat ett nytt resultat, så måste det senast tillgängliga resultatet
vara det, som är avgörande. Och följaktligen, intill dess vi på ett eller annat
sätt utrönt vad. svenska folket nu tänker i denna fråga, så är självfallet, att
förbudsomröstningens resultat av år 1922 måste vara grundläggande för ett
ståndpunktstagande i denna sak.

Men utöver dessa synpunkter har bevillningsutskottets majoritet ansett det
värn riktigt att skapa en klarhet så långt möjligt är om förbudsfrågans framtida
behandling i riksdagen, draga upp bestämda linjer, under vilka förutsättningar
riksdagen skulle kunna realbehandla frågan om ett rusdrycksförbuds
införande uti vart land. Vi framhålla här, att det, för att en lagstiftning av
den ingripande art, som här är fråga om, skall kunna genomföras, är nödvändigt,
att det är tydligt ådagalagt, att denna lagstiftning har stöd bland en
klar majoritet av det svenska folket.

Jag skulle således vilja såga, att vad det här i dag gäller för kammaren att
ta ståndpunkt till, är just till dessa båda principer: dels om den senaste förbudsomröstningen
skall vara avgörande för vårt ståndpunktstagande till frågan om
förbuaets införande nu, dels under vilka förutsättningar detta skall ske. d. v. s.
att ep klar majoritet bland folket skall stödja kravet på rusdrycksförbud, för
att riksdagen skall kunna gå till en realbehandling av ärendet om förbudets genomförande.

Riksdagen har i dag .tillfälle att skapa klarhet i dessa saker genom ett antagande
av den motivering, som utskottet här framlagt, och jag skulle därför
vilja uttala den förhoppningen, att kammaren genom ett bifall till bevillningsutskottets
förslag understryker just dessa uttalade synpunkter.

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr talman! Jag skulle icke ha begärt ordet i den föreliggande
fragan om.icke den ärade motionären i sitt anförande framställt en fråga
till mig. Men innan jag går att besvara den frågan, kan jag ej underlåta påpeka,
huru de organiserade nykterhetsvännerna inom bevillningsutskottet och uppenbarligen
ävenledes inom riksdagen ha uppfattat denna motion. Två av de ivrigaste
fö.rbudsvännerna inom bevillningsutskottet, herrar Johan Bergman och Elof
Ljunggren, karakterisera denna motion såsom ett löst utkast och ifrågasätta, om
motionären verkligen haft allvar med motionen ifråga.

Jag vill ävenledes använda detta tillfälle att inlägga en bestämd gensaga mot
det sätt, varpå den ärade motionären tillåter sig att ge uttryck för sin uppfattning
på grund därav att ett visst antal kvinnor uttagit den motbok, som de ha
rättighet erhålla. Jag kan icke, herr talman, finna, att det är tillbörligt att
uttrycka sig om det 40-tusental kvinnor, som under de sista åren tillåtit sig använda
denna sin rätt, pa sadant sätt, som motionären gjort. Motionären karakteriserar
nämligen dessa kvinnor, emedan de blivit motboksinnehavare, såsom »alkoholiserade».
Han använder detta uttryck i motiveringen till sin motion. Sedan han
framhållit den nytta, som restriktionssystemet medfört, fortsätter han: »Men en
annan större fara hotar, den nämligen, att alkoholiseringen av vårt folk sprider
sig i allt större utsträckning genom motbokssystemets införande, och det ser

Lördagen den 21 februari f. m.

7 Nr 18.

ut, som om svenska folket snart icke skulle lia kraft nog att avskaka sig detta a^m^t''rua_
fruktansvärda onda. I synnerhet synes alkoholiseringen gripa omkring sig drycksförbud.
bland kvinnorna, det visar sig nämligen, att antalet kvinnor, som ha motbok, (Fortg_)

stigit från 42,612 år 1919 till 84,442 år 1924.» Är det tillbörligt att kasta
ut en dylik beskyllning mot de kvinnor, som ha rätt erhålla en motbok, som de
vilja begagna sig av vid något tillfälle, då de såsom gäster hos sig. se släkt och
vänner, vilka icke äro absolutister? Jag kan som sagt icke finna tillbörligt, att
benämna dessa kvinnor som »alkoholiserade».

Den ärade motionären framställde en direkt fråga till mig: hur långt skall
det gå. innan herr Rökig ger sin röst till förman för ett rusdrycksförbud i vart
land, då han ser huru fylleriförseelsernas antal ökas år från ar? .Ja-, vore
det så, herr Bodén, att statistiken visade, att här i vårt land, där vi icke ha
rusdrycksförbudet, fylleriförseelserna ökades i oroväckande grad, då däremot
samma förseelser minskades på ett glädjande sätt i våra. grannländer, där förbudet
införts, nämligen i Finland och i Norge, då .skulle jag gärna ge min röst,
visserligen icke till förmån för förbudet, men till förman för en betydande
skärpt lagstiftning för att motarbeta missbruket av alkoholhaltiga drycker.

Men går man till statistiken, herr Bodén, så finner man, huru det res.triktionssystem,
som vi ha här i Sverige, verkat i nykterhetsvänlig riktning, vilket herr
Bodén också medgiver i motiveringen till sin motion. Och undersöker man t. ex.
förhållandena i vår huvudstad med en befolkning på mellan 4 ä 500,000 invånare,
så finner man, att då antalet fylleriförseelser under kvartalet april—juni
1922 uppgick till 1,828 stycken, så uppgick det för de båda sista kvartal, som
den officiella statistiken medtager, nämligen januari—mars och april—juni 1923
till resp. 1,616 och 1,648 fylleriförseelser, sålunda en minskning i desamma;
däremot ha fylleriförseelserna under samma kvartal i. Helsingfors, trots denna
stad icke har mer än en tredjedel av Stockholms befolkning, ökats successivt ifrån
2,518 upp till 4,097, och i Oslo under samma kvartal från 3,972 till 6,111
stycken. Denna statistik talar sitt tydliga språk men i strid mot den uppfattning,
som herr Bodén gav uttryck åt. Jag har icke haft tillfälle sedan förbudet
infördes i Finland att besöka detta land förrän i oktober månad förra hösten.

Jag blev överraskad, när jag mandagen den 13 oktober kom till Helsingfors och
öppnade en morgontidning, att finna, att det under lördagen den 11 oktober och
söndagen den 12 oktober anhållits av polisen i Helsingfors mellan 350 och 400
personer, emedan de icke voro nyktra. Och under de två veckor, som jag både
anledning vistas i Finland, styrktes jag i min uppfattning, att ett förbud i
många hänseenden skadar ett lands befolkning.

Jag ber därför, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Ärade kammarledamöter! Jag ber först att
få uttala min sympati för den idé, som ligger till grund för ifrågavarande motion.
Motionen har emellertid avstyrkts av ett enhälligt bevillningsutskott,
och motionären själv har ju inte ens yrkat bifall till densamma. Under sådana
förhållanden och då det inom utskottet sitta flera ledande, nykterhetsmän.
är det ju tydligt, att motionen icke bara icke kommer.att bifallas, utan
den kommer ju inte ens att egentligen anses såsom någon opinionsyttring från
nykterhetsfolket i den här kammaren.

Det är ju möjligt, att man kan diskutera, huruvida tidpunkten nu är lämplig
att framföra en sådan bär motion. Jag kan .emellertid icke gilla utskottets
mening i denna sak. Utskottet pekar nämligen på att vi nyligen haft
förbudsomröstning, nämligen år 1922, och anser det uteslutet att nu .antaga
ett lagförslag i den riktning, som avser ett rusdrycksförbud; då nämligen en
majoritet av de röstande gav sin mening till känna, att de ville ha rusdryckerna
kvar.

Nr 13. 8

Lördagen den 21 februari f. in.

aUrå7rus- Jfrr Pers ha* avgivit en reservation, där han helt kort och gott säger:
drycksförbud. »f-htersom svenska folket efter förbudsomröstningen 1922 icke tillkännagivit
(Forts.) sådan anslutning till kravet på rusdrycksförbud, att ett sådant har utsikt att
upprätthallas och bliva till avsett gagn», anser han, att utskottet med denna
korta motivering bort^ hemställa om avslag på ifrågavarande motion.

Jag skall långt ifrån förneka de svårigheter, som givetvis komma att göra
sig gällande, da man skall försöka införa och upprätthålla ett rusdrycksförbud.
.Säkert ar det emellertid, att om man inte ens gör ett försök i den riktningen,
sa kommer heller aldrig något förbud att införas. När man talar om
denna för övrigt synnerligen knappa majoritet, som spritvännerna vunno år
1922, maste man dock ställa detta i belysning av de maktresurser och de agitationsmetoder,
som under förbudsomröstningen komrno till synes från förbudsmotståndarnas
sida. Man tar väl icke så mycket fel, om man ser saken på det
sättet, att de ekonomiskt maktägande här i landet vilja ha spriten kvar. Man
vill detta av två orsaker, dels på grund av ren njutningslystnad, och å andra
sidan Iran den synpunkt, som jag icke kan neka till är riktig, att folket är
lättare att tygla, om det använder sig av rusdryckerna. Därför var det också
som man under förbudsomröstningen mobiliserade alla krafter emot förbudet’
Man överdriver^ väl inte, om man säger, att den agitation, som då bedrevs
var en långt ifrån saklig utan i stället en skrämselagitation rörande de förhållanden
som skulle inträda, i händelse att ett förbud infördes. Hur köpte
man icke här de svenska tidningarna? Hur ställde sig icke dessa på spritkapitalets
sida? Var stodo t. ex. de stora tidningarna här i Stockholm? Fanns
icke en fullständig enhetsfront — om man nu undantager Svenska Morgonbladet
från Stockholms Dagblad till Socialdemokraten, där man enigt
slogs för att man skulle rösta mot förbudet? Det fördes i dessa tidningar en
fullständig hetsagitation mot förbudet, en hetsagitation, som bar frukter —
det år visserligen alldeles riktigt. Det torde icke vara kammarens ledamöter
obekant — jag bär studerat det på olika orter — att det fanns nykterhetsfolk,
som faktiskt ville ha rusdrycksförbud i Sverige, men som på grund av denna
skrämselagitation ändock röstade mot förbudet.

När man ställer detta förhållande såsom bakgrund till förbudsomröstningen,
sa måste man medge, att de 925,097 rösterna för spritens bibehållande
som med 35,965 röster vunno över de 889,132. som avgåvos för rusdrycksförbud,
icke voro så överväldigande. Man måste konstatera, att detta faktiskt
var en synnerligen dålig seger för spritvännerna, synnerligast med hänsyn
till de rnaktresurser, som stodo dessa till buds, och de agrtationsnietoder, som
dessa använde sig utav. Tar man hänsyn till detta måste man samtidigt’ konstatera,
att resultatet långt ifrån avspeglar den verkliga stämningen för eller
emot förbudet i Sverige. __ Vi ha ju emellertid dessa svårigheter fortfarande
kvar och vi torde alltid få ha dem kvar, så länge överhuvud taget det kapitalistiska
samhällssystemet består. Tidningspressen står i stort sett på deras
sida, som vilja ha spriten, myndigheterna göra det likaså; och på grund därav
kan man givetvis icke förneka de svårigheter, som göra sig gällande då
man går in för ett rusdrycksförbud.

Vad däremot motbokssystemet angår, har även här delvis framhållits, att
det skulle ha gjort någon god verkan; det skulle med sin s. k. »fostrande» betydelse,
med indragning för vissa personer av motböcker o. s. v., ha verkat i
god riktning. Däremot talar dock i alldeles motsatt riktning den statistik
som under de senare åren har av socialstyrelsen framförts. Vi hade ju under
föregående ar 36,000 fylleriförseelser mot 33,000 år 1923, sålunda en ökning
av fyllenförseelserna med 3,000 fall. 1922 hade vi 28.200 fylleriförseelser
vårtor det i sanning ser ut, som om dessa trots restriktionssj stemet skulle
okas ar från ar.

Lördagen den 21 februari f. m.

9 Nr 13.

Ja, herr talman, egentligen skulle jag kunna yrka bifall till motionen, men
som frågan nu ligger inom nykterhetsrörelsen själv avstår jag ifrån att framställa
något yrkande.

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna
debatt, men jag har blivit uppkallad av herr Röings anförande. Till en början
vill jag deklarera min fulla anslutning till den tanke, som genomgår herr Bodéns
motion, nämligen att söka så småningom, när tiden därtill är mogen, genomföra
allmänt rusdrycksförbud som det bästa och lämpligaste sättet att motverka fylleriet
här i landet. Men jag har icke, såsom synes av föreliggande betänkande,
kunnat vara med om att tillstyrka denna motion. Jag vill i detta avseende hänvisa
till vad jag och professor Bergman anfört i betänkandet. Det synes mig
också, som om bevillningsutskottet och i synnerhet den fraktion, som herr Olsson
i Gävle företräder, avfärdat denna sak alldeles för snävt. Det är på denna
grund, som vi gått fram med en särskild reservation, i vilken vi påvisat, att
det alldeles icke är säkert, att den omröstning, som skedde år 1922, för närvarande
kan anses vara tillfinnandes och ha gällande kraft, ävensom att utvecklingen
kan — med hänsyn till vad som skett i andra länder, speciellt i Amerika
— gå fort nog. Emellertid ha vi varit nödgade att instämma i det slut,
vartill utskottet kommit. Skall det dock läggas någon särskild vikt vid motiveringen
till avslaget, anhåller jag att man fäster det avseende, som är möjligt,
vid den av oss framlagda reservationen.

Beträffande sedan herr Röings anmärkning mot uttrycket »alkoholiserade
kvinnor», kan det synas, som om nämnda uttryck vore minst sagt synnerligen
ogrannlaga. Jag vill dock hänvisa herr Röing till att själva fylleriststatistiken
talar om, att under det senare kvartalet år 1924 voro 2.1 % av de personer, som
dömdes för fylleriförseelser, kvinnor. Man får väl ändå säga, att den procenten
åtminstone borde kunna taga åt sig åtskilligt av vad som står i herr Bodéns
motion.

Herr Röing sade vidare, att det befunnits, att fylleriförseelserna här i Sverige
icke avsevärt stigit på senare tid. Den föregående talaren, herr Spångberg,
har gentemot detta hänvisat till statistiken, och ser man på t. ex. förhållandena
år 1924, finner man tydligt, att han har rätt i sina erinringar. Jag skulle
också kunna taga några siffror för den första månaden under innevarande år
för att ytterligare understryka detta påstående. Den totala försäljningen av
spritdrycker för konsumtionsändarnål i januari 1925 uppgick enligt kontrollstyrelsens
statistik till 2,201,757 liter mot 2,107,943 liter i januari 1924. Att
konsumtionen sålunda är i stigande, kan icke bestridas. Herr Röing påpekade
sedan det otroliga i att tendensen skulle vara sådan även här i Stockholm. Jag
ber då att få hänvisa därtill, att under samma månad, januari 1925, antalet personer,
som anhållits för fylleri i Stockholm, uppgick, enligt Stockholms nykterhetsnämnds
meddelande, till 608, under det att motsvarande siffra^för ar 1924
var 470. Vad vill herr Röing mera begära av statistiken i det fallet? Även om
man icke kan döma om läget över huvud efter ställningen under bara en månad,
synes dock stigningen av spritkonsumtionen vara fullt konstaterad.

Vad sedan angår fylleriet i Stockholm, jämfört med andra huvudstäder, exempelvis
Oslo och Helsingfors, vill jag be att i någon mån få rätta till herr Röings
uppfattning. Under åren 1924 och 1923 uppgick antalet fylleriförseelser i
Stockholm till 8,181 resp. 8,069, alltså stigande tendens. I Oslo voro siffrorna
resp. 18,708 och 22,504, d. v. s. fallande tendens, i Helsingfors resp. 16,444 och
15,564. Det är tydligt, att det är på grund av tendensen, som man kan draga
några slutsatser, och icke av de absoluta siffrorna. Med kännedom om stockholmspolisens
praxis att icke anhålla mer än ett fåtal av gatufylleristerna, är
det ingen som betvivlar, att statistiken skulle varit betydligt ofördelaktigare

Ang.

allmänt rusdryclcsförbud.

'' (Forts.)

Nr 13. 10

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang.

allmänt rusdrycksförbud.

(Forte.)

för Stockholm, om. man här hållit efter fylleristerna lika strängt som i Oslo
och speciellt i Helsingfors i synnerhet på senare tid.

Jag skall för övrigt taga mig friheten hänvisa till vad som står i »Sociala
Meddelanden», häfte nr 2 iör i år, sida 441. Beträffande »Nordens huvudstäder»
heter det: »Då av gatufylleriet blott en viss, efter ortens praxis växlande
del blir föremål för polisingripande och sålunda redovisad i statistiken, kunna
dessa siffror knappast göra anspråk på att giva en inbördes fullt jämförbar
bild av nykterhetstillståndet i resp. städer.» Detta påpekande är alltså ett omdöme,
som kan vara ägnat att i viss mån korrigera herr Röings slutledningar.

. Jag vill vidare beträffande nykterhetstillståndet i Finland fästa mera vikt
vid vad personer ur ledande, framskjuten ställning i det landet säga därom än
vid vad som säges av sådana, som skåda saken på avstånd. Jag såg häromdagen
ett uttalande av den nye presidenten i Finland, och jag kan icke neka
mig nöjet att citera ett par rader ur detsamma, då det står i alldeles uppenbar
strid mot den teori, som herr Röing här gjort sig till tolk för. Presidenten
säger, att »förbudslagen visserligen icke ännu lyckats fylla sin uppgift att skapa
allmän folknykterhet, emedan smugglingen och icke minst de förbudsfientliga
tidningarna och dessa närstående folkelement hopat oerhörda svårigheter i
lagstiftningens väg». Men a andra sidan betonade han med mycket eftertryck,
att »tillståndet i större delen av landet och speciellt bland de breda folklagren
väsentligen förbättrats». Det förefaller mig, som om man borde lägga mera
vikt vid ett sådant vittnesbörd än vid påståenden, som kunna göras på håll, vilka
äro fjärmare från Finland. Jag såg också häromdagen ett uttalande från
kyrkoherde Stenwall i Munsala, Vasa län -— sålunda én enskild man visserligen,
_men jag vänder ju mig också i detta anförande mot ett påstående av en
enskild man — där han säger: »Det gångna året har förresten för nykterhetsfolket
i allmänhet varit ett segerns år. Tidningspressen har intagit en mindre
negativ ställning och präglas nu över huvud av en mycket måttfullare ton än
tidigare. Allt flera röster höjas för att de bildade borde verksamt deltaga i
nykterhetsarbetet på övertygelsens väg, vilket de länge så varmt rekommendera^
— utan tvivel en god frukt av förbudslagen — utan att själva lägga ett
strå i kors för saken. Vi se med de största förhoppningar framtiden an.»

Aven i fråga om Norge vill jag citera ett par ord. I remissdebatten i det
norska stortinget för någon tid sedan uttalade sig statsministern om förhållandena
i Norge i detta avseende. Nu vet herr Röing emellertid lika väl som jag,
att det i Norge icke finnes något förbud, endast ett s. k. brännvinsförbud, som
vi »nykterister», om jag får använda det uttrycket, icke vilja vara med om att
införa; vi vilja ha ett verksamt, alla rusdrycker omfattande förbud. Statsministern
yttrade, att sedan receptlagen trätt i kraft, förbrukningen av brännvin
minskats med icke mindre än 883,300 liter. Man kunde fråga sig, om icke denna
minskning okär smugglingen. På detta svarade han: nej, jag tror att smugglingen
också minskats. Han påpekar sedan i sitt anförande i remissdebatten,
att man naturligtvis icke bör i vanliga tider använda spriten för att ekonomisera
budgeten.

Jag hade som sagt icke alls tänkt yttra mig i denna fråga, men det var åtskilliga
saker, som jag fann mig föranlåten erinra om med anledning av herr Röings
anförande. Den fråga det här gäller är så pass komplicerad, att man icke kan
såsom här synes ske, utan vidare fördöma deras aktion, som anse, att något,
ja mycket bör göras för att stävja superiet och de oordningar här i landet, som
uppkomma på grund av rusdryckshanteringens skadliga verkningar.

Herr Röing; Herr talman! Det var en passus i herr Ljunggrens anförande,
som gladde mig att höra. Nämligen då han tog avstånd från motionärens generaliserande
uttalande att de kvinnor, som uttaga motbok, vore alkoholiserade.

Lördagen den 21 februari f. m.

11 Nr 18.

Herr Ljunggren framhöll i detta sammanhang, att enligt socialstyrelsens ut- aU^''rm
redning 2,1 % av de personer, som under ett kvartal åtalats för fylleriförseelser,
voro kvinnor. Den siffran känner jag väl till, herr Ljunggren, men jag tillåter (Forta\
mig påpeka, att den debatt, som både herr Spångberg och herr Ljunggren nu
tagit upp, bör föras vid behandlingen av nästa utskottsbetänkande, och det är
därför, herr talman, som jag föredrager få återkomma både till denna siffra
och till vissa andra uttalanden som de båda sista ärade talarna gjorde, när
nämnda utskottsbetänkande är föredraget.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag hade icke tänkt gå upp i denna
debatt, men det var ett uttalande av herr Ljunggren, som föranledde mig
att begära ordet. Herr Ljunggren sade nämligen, att det kunde ifrågasättas,
om över huvud taget 1922 års förbudsomröstning hade gällande kraft. Jag
uttalade på sin tid mina tvivel om, huruvida tidpunkten för förbudsomröstningen
var lämplig, och huruvida en sådan omröstning kunde föra nykterhetsfrågan
framåt. Men då man nu säger, att denna omröstning icke bär gällande
kraft, så nödgas jag göra en fråga till herr Ljunggren. Om vi tänka oss, att
omröstningen lett till det resultatet, att det blivit majoritet för förbudet och
att detta blivit genomfört, om då de, som icke önskat ett sådant förbud, i
denna stund kommit och sagt: vi anse, att 1922 års förbudsomröstning, icke
kan gälla längre, huru skulle ett sådant uttalande bedömts från herr Ljunggrens
och hans meningsfränders sida? Jag tror, att det är minst sagt oförsiktigt
att göra dylika uttalanden som herr Ljunggren nyss, och jag har begärt
ordet för att ge uttryck åt den oförgripliga meningen, att man med sådana
uttalanden icke gagnar nykterhetssaken. Jag erkänner gärna, att det finnes
mycket, som talar för, att nykterhetsfrågan slutligen kommer att lösas genom
införande av totalförbud. Jag vill emellertid därjämte betona, att det är sa
pass omtvistat, huruvida förbud en gång kommer att införas, och framför allt
förefaller tidpunkten för införande av förbud så pass avlägsen, att det säkerligen
torde vara skäl för dem, som vilja ådagalägga ett verkligt nykterhetsintresse,
att icke alldeles bortse från de övriga vägar, som kunna befrämja
en allmän folknykterhet. Följden av att man jämt och ständigt diskuterar
förbudsfrågan blir, att bra litet positivt uträttas för nykterhetsfrågans lösning.

Åtskilligt annat av vad herr Ljunggren yttrat skulle kunna inbjuda till
en kritisk granskning. Det finns åtskilligt herr Ljunggren näraliggande, som
varit ägnat att inge den föreställningen, att herr Ljunggrens och hans meningsfränders
uppträdande icke uteslutande varit förestavat av verkligt nykterhetsintresse.
Jag skall emellertid icke ingå härpå, utan jag vill endast rikta en
vädjan till herr Ljunggren att icke göra sådana uttalanden som dem, han nyss
fällde. De äro icke ägnade att gagna nykterhetssaken.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det är ett uttryck i bevillningsutskottets
ärade ordförandes första anförande som uppkallat mig till ett bemötande.
Herr Röing sökte bagatellisera vad som enligt min mening är det mest
betydelsefulla av motionens innehåll, nämligen motionärens påpekande av alkoholbrukets
tilltagande utbredning bland kvinnorna. Tidsläget är icke sådant,
att det nu torde vara lämpligt att taga upp^ förbudsfrågan. Men vid
genomläsandet av motionen inhämtas, att på fem år antalet för kvinnor utfärdade
motböcker fördubblats. Antalet dylika motböcker har ökats från i
runt tal 42,000 till 84,000. Om det förhåller sig så, att motboksinnehav är
uttryck för spritbehov, måste varje tänkande svensk sätta denna ökning i
samband med den förändring av kvinnans ställning i hemmet, som ägt rum icke
minst i och med den i raskt tempo fortskridande industrialiseringen, som fått

» 18. 12

Lördagen den 21 februari f. in.

Ang.

allmänt rusdryckaförbud.

(Korts.)

så fast fot och vuxit sig så stark i vårt land. Det skulle innebära en stor fara
för det svenska folkets fortfarande bestånd som en kraftfull nation, om även
kvinnorna, som vissa tecken synas tyda på. skulle få begär efter alkohol. Säkert
är, att det städse varit den omständigheten, att kvinnorna i fråga om begagnande
av rusdrycker ådagalagt en starkare återhållsamhet än männen, som
bevarat vårt folks hälsa, generation efter generation. När herr Röing, i det
han försökte att bagatellisera detta förhållande, förebrådde motionären, att
denne på ett missvisande sätt begagnat sig av statistiska uppgifter, vilket han
icke gjort med en välvillig tydning, men i nästa andedrag på tal om förhållandena
i Finland framhöll, att, samma afton, som herr Röing anlänt till Helsingfors,
antalet anhållna i nämnda stad uppgått till så och så många personer,
gjorde herr Röing sig odisputabelt skyldig till samma missbruk av statistiska
uppgifter, som, enligt hans åsikt, den ärade motionären låtit komma sig till
last. Det är nämligen, som redan i denna debatt påpekats, en väsentlig skillnad
mellan förhållandena i ett förbudsland och förhållandena i ett land, sådant
som vårt, så tillvida som i ett förbudsland varje person, som synes berusad
eller polisen kommer på med att inneha sprit, måste för att undgå att bli anhållen
kunna nöjaktigt göra reda för på vad sätt han erhållit ifrågavarande
sprit. I vårt land återigen, där något spritförbud icke existerar, fordras blott att
icke bli liggande i rännstenen eller att uppträda förargelseväckande för att slippa
bliva anhållen. Herr Röing, som borde veta detta, bör icke, efter att först ha
klandrat motionären för att denne på ett missvisande sätt har använt sig av
statistiska uppgifter, omedelbart därpå själv göra sig skyldig till samma förfaringssätt.
Herr talman, jag har endast velat göra dessa påpekanden, så att
vad bevillningsutskottets ärade ordförande yttrat icke må stå oemotsagt.

Herr Ljunggren: Med anledning av herr Magnussons i Skövde anförande
skall jag bedja att få förtydliga mitt uttalande i denna sak, och jag skall till
den ändan ordagrant citera vad som yttrats i den av mig och herr Bergman
avgivna reservationen, och som icke torde kunna missförstås: »Folkomröst ningens

resultat blev alltså, att förbudets motståndare befunnos vara i en svag
majoritet bland de röstande (cirka 51 procent mot 49). Ett stort antal röstberättigade
gav emellertid ej sin mening tillkänna, vadan någon fullt tillförlitlig
kännedom om folkflertalets ställning till förbudstanken icke kan sägas
hava vunnits. Dessutom är det givetvis icke i och för sig klart, att 1922 års
omröstningsresultat i allo motsvarar folkstämningen nu, på tredje året därefter.
Men då det varken genom förnyad folkomröstning eller på annat sätt ådagalagts,
att meningarna i frågan undergått sådan förskjutning, att förutsättningarna
för ett krav på omedelbart beslut om allmänt och permanent rusdrycksförbud
just nu skulle förefinnas, finner utskottet sig icke kunna tillstyrka
bifall till den nu föreliggande motionen.» Jag har sålunda i denna
fråga fullt och tydligt uttalat min mening.

Jag vill tillika på det allra bestämdaste protestera mot herr Magnussons i
Skövde insinuation, att nykterhetsfolkets arbete för att få nykterhetsfrågan
löst icke uteslutande skulle ha förestavats av ett verkligt nykterhetsintresse.
Det skall vilja en bra hård panna till för att komma fram med en dylik insinuation!
^ Betänk blott allt vad nykterhetsfolket för denna sak gjort under de
sista åren, alla uppoffringar, allt osjälviskt arbete, för att inte glömma all den
smälek^ som drabbat dem, därför att de i enlighet med sin övertygelse gått
fram på den väg, de ansett vara den riktiga. Vem som skadar nykterhetssaken
mest, jag genom mina i dag gjorda påpekanden eller herr Magnusson i Skövde
genom den insinuation han här i dag utslungat, vill jag lämna därhän. Jag
kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra herr Magnusson i Skövde
om en del av vad det svenska nykterhetsfolket på blott ett enda år offrat för

Lördagen den 21 februari f. in.

13 >1 13.

främjande av nykterhets saken. Jag kan sålunda meddela, att t. ex. goodtemp- aUJ^t''ru3_
larorden nästföregående år för nykterhetsverksamheten utgivit icke mindre än dryclcsförbud.
1,420,755 kronor och 89 öre och Sveriges Blåbandsförening 518,142 kronor och (Forts)

67 öre. Medlemmarna av det lilla nykterhetssällskap, som jag själv tillhör,
ha sålunda av sina i regel knappt tillmätta tillgångar uppoffrat nära en halv
miljon kronor. Nationaltemplarorden har under ifrågavarande tid för samma
ändamål utgivit 470,398 kronor och 39 öre. För att giva herr Magnusson i
Skövde ytterligare belägg för sanningen av vad jag yttrat om nykterhetsfolkets
starka nykterhetsintresse, vill jag ock framhålla, att t. ex. goodtemplarorden
under år 1924 hållit 87,754 nykterhetsmöten, att Sveriges Blåbandsförening
anordnat 14,093 dylika möten, nationaltemplarorden 46,000 och den lilla föreningen
Sveriges Studerande ungdoms helnykterhetsförbund ända till 1,100
möten, endast under det gångna året.

Jag får verkligen säga, att man skall hava bra liten kännedom om saker
och förhållanden för att våga stiga upp i riksdagens andra kammare och säga
eller låt vara blott insinuera, att icke verkligt nykterhetsintresse skulle ligga
bakom nykterhetsfolkets strävanden.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har icke vänt mig mot att herr
-Ljunggren framhållit, att nykterhetsfolket är besjälat av ett verkligt njkterhetsintresse,
utan jag har vänt mig mot den passus i hans yttrande, som gick
ut på att han icke ville tillerkänna 1922 års folkomröstning i förbudsfragan
gällande kraft. Nog borde väl alla de, som på sin tid intresserade sig för och
voro med om att genomdriva nämnda folkomröstning ha klart för sig att en
så stor apparat som den, som då sattes i gång, icke åvägabragtes för ett uttalande,
som skulle ha gällande kraft under blott några månader och vars verkan
man, om omröstningen utföll emot nykterhetsfolkets önskningar, sedan skulle
söka tillintetgöra på agitationens väg. Jag upprepar vad jag förut sagt: Om
omröstningen givit motsatt resultat, och om nykterhetsfolkets motståndare därefter
förklarat sig icke vilja tillerkänna detta resultat gällande kraft, skulle
man haft fullt skäl att tillbakavisa en sådan uppfattning såsom varande oriktig.

Jag har nyss vågat uttala att man, enligt min åsikt, icke gagnar nykterhetssaken
med sådana överord som dem herr Ljunggren i dag yttrat i denna kammare,
och jag tilltror mig att kunna stå för detta mitt uttalande. Jag har
velat''ha sagt, att om man oupphörligt ropar på förbud, trots att vårt folk genom
allmän folkomröstning sagt ifrån, att det icke vill veta av förbud, inriktar man
sig därmed på strävanden, som, så vitt jag kan se, icke^äro möjliga a.tt°inom
överskådlig framtid realisera, och försummar i samma mån att ägna sig åt det
arbete, som ligger närmast till hands, nämligen att på andra vägar söka främja
folknykterheten i landet. Ett sådant handlingssätt är ägnat att inge den
misstanken, att nykterhetsfolket mera intresserar sig för förbudssträvandena
än för nykterheten som fostrande rörelse. Jag tror, att det maste talas, att ett
dylikt uttalande, som det av mig nyss gjorda, göres. Jag anser, att herr Ljunggren
en smula i onödan avgivit sina kraftiga protester. Vad jag yttrat är, det
vågar jag hävda, besjälat av ett verkligt nykterhetsintresse. Det är nu lör
sent att göra förbudsomröstningen om intet. Hade man velat göra det, skulle
man försökt det på ett tidigare stadium eller riktigare aldrig framdrivit densamma.
. Man kan icke nu komma undan med att säga, att förbudsomröstningen
icke har någon betydelse. Det är i stället riktigare att koncentrera sitt arbete
på vad som är genomförbart, d. v. s. pa att pa andra nu möjliga vägar än genom
förbud främja nykterheten. Därmed må icke vara sagt, att man helt och
hållet bör uppgiva förbudssträvandena, men man bör icke i tid och otid syssla
med dem.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

>''r 13. H

Lördagen den 21 februari f. m.

§9.

Äng. Till avgörande förelåg härpå bevillningsutskottets betänkande, nr 4, i anbegrämmng
ledning av vackt motion om begränsning av nya årsklassers rätt till inköp av

spritdrycker. j en jnom an(jra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 154, både herr Björnberg föreslagit, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
^i nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning, att från och med år 1926
nya årsklasser icke skulle tilldelas s. k. motböcker med rätt till inköp av spritdrycker.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer av herrar Pers och
Olsson i Gävle, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava annan i deras
reservation angiven lydelse; samt

av herrar Bergman, Johan Peter Johansson, Alexis Björkman och Ljunggren,
vilka hemställt, att riksdagen med anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till lagstiftning i det syfte,
motionen avsåge.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag nästan ber om ursäkt, att jag ånyo nödgas
begära ordet, låt vara att det icke sker i samma ärende som nyss. Som jag
reserverat mig mot bevillningsutskottets betänkande, har jag emellertid ansett
det nästan vara min skyldighet att med några få ord motivera min ståndpunkt.

Som framgår såväl av motionen som av utskottets utlåtande innebär det
s. k. »Umeåsystemet» i fråga om utminutering bland annat, att minimiåldern
för erhållande av motbok i Umeå höjts år 1923 från 25 till 26 år samt år
1924 till 27 år. Meningen är tydligen, att minimiåldern för varje kommande
år skall höjas med ytterligare ett år, så att all utminutering så småningom
kommer att upphöra. Motivet till dessa bestämmelser torde vara att söka i en
hos vederbörande stadsfullmäktige förefintlig bestämd önskan att med en dylik
anordning inom de nuvarande restriktionsbestämmelsernas ram söka åstadkomma
så stor nykterhet som möjligt och framför allt att söka skydda ungdomen,
de nya årsklasserna från de gamla alkoholförbrukarnas vanor. För att göra
S5rstemet mera effektivt har man i Umeå tillika förbjudit all utskänknirxg av
spritdrycker å stadens restauranger. Såvitt jag har mig bekant har Umeåsystemet
i nykterhetshänseende visat endast goda verkningar, låt vara, att motståndarna
och enkannerligen restauranginnehavarna i staden visat sig förargade och
gjort sura miner för att de icke numera ha samma lätthet att åtkomma sprit
som förr och att draga ekonomisk vinst av sin rörelse. Att en del personer
sökt sig över till andra kontrollområden för att på så sätt erhålla ökad spritutdelning
— icke ens de äldre årsklasserna få i Umeå mer än en liter i månaden
— förändrar icke det goda intrycket av den nykterhetseffekt, detta system
medför. Den som är anhängare av allmänt rusdrycksförbud skulle ju kunna
känna sig frestad att låta spritförsäljningen fortgå utan några som helst inskränkningar
och att icke arbeta för en skärpning av gällande restriktionslagstiftning,
för vars tillkomst förbudsvännerna för övrigt, som bekant, icke bära
ansvaret. Man skulle kunna resonera som så, att ju värre förhållandena gestalta
sig, desto förr kommer svenska folket att inse nödvändigheten av att helt och
fullt göra slut på rusdryckshanteringen genom införande av allmänt rusdrycks -

Lördagen den 21 februari f. m.

15 Nr 13.

förbud. Då jag icke kunnat tillägna mig en sådan uppfattning, bär jag velat
vara med om att söka genomdriva sådana förbättringar av gällande lag som,
åtminstone i någon mån, kunna vara ägnade att minska superiet, viss om att
svenska folket tack vare stigande upplysning så småningom skall komma till
insikt om, att rusdryckshanteringen är av ondo och att den bör genom ett allmänt
rusdrycksförbud bringas att försvinna. Bevillningsutskottets majoritet
synes emellertid vara ganska belåtet med nu gällande lagbestämmelser och har
icke blott avstyrkt motionärens förslag utan även avvisat reservanternas vädjan
om att utskottet måtte föreslå riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse
med begäran om utredning i motionens syfte. Utskottet har icke velat
vara med om några åtgärder, som skulle kunna leda hän emot det befarade rusdrycksförbudet,
inte ens till »en etapp på vägen» mot förbudets införande.
Vad vill då utskottet egentligen? Därom lämnas intet som helst besked. Av
utskottsutlåtandet framgår endast att utskottet icke önskar framlägga något
förslag i motionens riktning.

Uppenbarligen är emellertid ställningen här i landet, såsom också i den
föregående debatten framhållits, i nykterhetshänseende sådan, att statsmakterna
borde känna sig föranlåtna att tillgripa kraftiga åtgärder för åstadkommande
av bättre förhållanden. Ingen vill väl påstå, att den år efter år
fortgående ökningen i motböckernas antal är något att glädjas över. År 1916
var motböckernas antal 794,246, år 1919 1,020,660. Sedermera har antalet
motböcker år efter år stegrats, så att det i september nästlidet år uppgick till
1,033,416. Ökningen kommer säkerligen att alltjämt fortgå. Även om man
icke om de kvinnliga motboksinnehavarna använder så starka uttryck, som
ha fällts om dem i dagens debatter, får man väl dock anse, att det icke är ett
glädjande faktum, att de kvinnliga motboksinnehavarnas antal ökats från
42,612 år 1919 till 84,442 år 1924. Om en sådan utveckling kan väl icke sägas,
att den går i rätt riktning. Det oaktat vill man icke vidtaga några åtgärder
för att genom lagstiftning söka skydda ungdomen, de nya årsklasserna.

År 1919 konsumerades i vårt land 14.4 miljoner liter spritdrycker, däri ej
inräknat vin och maltdrycker. År 1923 hade konsumtionen stigit till 26.3
miljoner liter. Kan det vara rimligt att låta en sådan utveckling fortgå?
Svenska folkets utgifter för rusdrycker, svagare maltdrycker oräknade, uppgingo
år 1923 till 180.6 miljoner kronor. Hur kan man ändå anse, att allt
är bra som det är och detta trots den ekonomiska nöd och den arbetslöshet, som
under nämnda år varit och alltfort äro rådande? Det allmänna nykterhetstillståndet
framgår även av det stora antal fylleriförseelser, som förekommit.
År 1924 sakfälldes enligt »Sociala Meddelanden», utgivna av Kungl. Socialstyrelsen,
för fylleri 32,178 personer. Av de sålunda sakfällda voro 22 procent,
eller 6,608 personer, under 25 år, d. v. s. just sådana personer som man
velat skydda genom det s. k. Umeåsystemet.

Som förut framhållits äro även fylleriförseelserna i stigande i samma mån
som konsumtionen tilltager. År 1923 begingos 30,008 fylleriförseelser. År
1924 hade antalet dylika förseelser ökats till omkring 36,000. Mer än 72
procent av alla våldsbrott torde begås under rusets inflytande. Jag vill
slutligen endast tillägga att konsumtionen även innevarande år är i kraftig
stigning, och får jag i det hänseendet hänvisa till de siffror, som jag i ett föregående
anförande meddelat.

Varför, herr talman, har jag nu tillåtit mig att göra denna lilla överblick,
varmed jag måhända en smula tröttat kammarens ledamöter? Jo, jag har med
mitt anförande velat i någon mån påvisa, att alkoholkonsumtionen, med ty
åtföljande skadliga verkningar för den enskilde och samhället, i vårt land är
stadd i stigande och att våra rusdryckslagar därför äro i behov av snar reformering
från statsmyndigheternas sida. Vill man icke införa allmänt rusdrycks -

Aiuj.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr 18. 16

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang. förbud, så vill man vill i alla fall på annat sätt söka råda bot för cist onda.
a^rätten Ml Kammarens ledamöter ha nu ett tillfälle att visa sin goda vilja härutinnan.

inköp av Ett av de medel, som enligt min uppfattning med fördel skulle kunna använspritdryclcer.
das för att åtminstone i någon mån nedbringa alkoholkonsumtionen, vore infö(Forts.
) rande för hela landet av det s. k. Umeåsystemet. Det är därför herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till den reservation, som av mig samt av herrar
Bergman, Johansson i Hornsberg och Alexis Björkman fogats till utskottets
utlåtande och vari hemställes »att riksdagen med anledning av herr Björnbergs
motion, nr 154 i andra kammaren, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag till lagstiftning i det syfte, motionen avser».

Herr Röing: Herr talman! Jag antager, att jag kan fatta mig mycket kort,
då jag icke kan tänka mig möjligheten av att andra kammaren, som för några
minuter sedan biföll bevillningsutskottets hemställan om avslag å herr Bodéns
motion, och som godkände utskottets motivering för detta avslagsyrkande,
nu skulle vilja vara med om ett beslut, som innebär, att man på en bakväg
skall införa förbudet. Genom antagandet av bevillningsutskottets motivering
har riksdagen uttalat, att förbudsfrågan icke bör upptagas till behandling
av riksdagen, förrän det genom en förbudsomröstning ådagalagts,
att det finns en stark stämning bland Sveriges inbyggare för förbudet. Nu
skulle riksdagen utan att en dylik förbudsomröstning ägt rum, i den händelse
reservationen bifalles, besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t, varigenom riksdagen
i princip uttalar sig för att år efter år beröva en åldersklass rätt att erhålla
motbok och till sist på denna väg nå fram till ett rusdrycksförbud.

Då herr Ljunggren framhöll samma siffror även i det sista anförandet, som
han anförde i sitt första, nämligen de siffror, som äro angivna i socialstyrelsens
sista redogörelse, av vilken redogörelse bland annat framgår, att fylleriförseelsernas
antal har ökats från 33,000 till 36,000, nödgas jag något närmare
granska hans framställning. Herr Ljunggren lägger i dessa siffror den innebörden,
att restriktions- och motbokssystemet skulle vara skulden till denna ökning
av fylleriförseelserna. För att kunna göra detta, så underlåter han att
låsa upp de rader, som stå i socialstyrelsens yttrande omedelbart efter dessa
siffror, nämligen, att »under de två senaste åren synes i främsta rummet denna
ökning bero på den alltjämt florerande insmugglingen av spritdrycker». Socialstyrelsen
vågar således, i rak strid med vad herr Ljunggren i sina båda
anföranden gjort gällande, icke lägga motbokssystemet denna ökning till last,
utan tillskriver den just insmugglingen av spritdrycker. Då herr Ljunggren
i sitt försvar för sin ståndpunkt upplyser kammaren att 2.1 % av de kvinnliga
innehavarna av motböcker blivit tilltalade för fylleriförseelser, så borde herr
Ljunggren också ha undersökt, huruvida det är motboksinnehavare eller andra,
som i allmänhet atalas för fylleriförseelser. Socialstyrelsens mycket intressanta
utredning visar, att icke mindre än 81.6 % av dessa olyckliga människor,
som ha åtalats för fylleriförseelser, just äro personer som blivit avstängda
från laglig spritdryckstilldelning och således äro motbokslösa. Det är
just dessa personer, och icke de som äro innehavare av motböcker, som tillfölje
missbruk av alkohol blivit åtalade för fylleriförseelser. Detta är ett förhållande,
som herr Ljunggren borde ha lämnat upplysning om samtidigt som
han meddelade siffran 2.1 %.

I samma yttrande av socialstyrelsen, vilket herr Ljunggren vid behandlingen
av det förra utskottsbetänkandet uppläste för kammarens ledamöter, finnes
en utredning om fylleriförseelserna i Stockholm, Helsingfors och Oslo, vilken
herr Ljunggren tyckes ha förbisett. Socialstyrelsen yttrar i sin utredning rörande
fylleriförseelserna: »Särskilt om hänsyn tages till vederbörande tre stä -

Lördagen den 21 februari f. in.

Nr 13.

ders folkmängd, ställer sig siffran betydligt lägre i Stockholm än i Hälsingfors
och i Oslo». Detta är socialstyrelsens egna ord i dess utredning.

Reservanterna göra sig beklagligt nog skyldiga till en oriktig uppgift i
sin reservation. De påstå, att det nuvarande restriktionssystemets grundtanke
har varit att »folket i möjligaste mån borde avvänjas från spritdrycker».
De utelämna ett ord, varigenom grundtanken förvanskas. Grundtanken i restriktionssystemet
är icke denna, herr Ljunggren — det borde var och en förstå,
som vet att varje till viss ålder hunnen person, som är skötsam och ordentlig,
äger rätt att erhålla motbok — utan grundtanken i detta restriktionssystem
är i stället att bekämpa missbruket av spritdrycker. Men det är just det
ordet som både herr Ljunggren och herr Johan Bergman ha utelämnat.

Reservanterna tro, att riksdagen genom ett bifall till motionen skulle komma
den olagliga alkoholtrafiken till livs, något som var och en borde vara
intresserad av. Ja, vem vill icke vara med om att på allt sätt bekämpa denna
olagliga trafik? Riksdagen har för sin del visat sin goda vilja härvidlag genom
störa anslag, genom lagbestämmelser och på annat sätt. Men majoriteten
av bevillningsutskottet tror icke, att riksdagen genom ett sådant tillvägagångssätt
som genom ett bifall till vare sig motionen eller herrar Bergmans, Johanssons
i Hornsberg, Alexis Björkmans och Elof Ljunggrens reservation bekämpar
den olagliga alkoholtrafiken. För min personliga del ter sig saken fastmer
så, att jag tror, att ett bifall till reservationen skulle innebära ett befrämjande
av denna olagliga trafik. Sådana konsekvenser vill jag, herr talman,
icke taga på mitt ansvar, och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Som synes av det här föreliggande betänkandet,
har herr Pers i första kammaren och jag, ehuru vi i vårt yrkande
kommit till samma resultat som utskottets majoritet, dock icke kunnat biträda
utskottsmajoritetens motivering. Vi ha nämligen den bestämda känslan — och
denna har jag fått ytterligare styrkt, när jag hörde herr Röing nyss tak om den
här saken och därvid antyda, att det här vore fråga om »en bakväg», på vilken
förbudet skulle införas — vi ha den bestämda känslan, säger jag, att utskottet
i sin motivering tagit för starkt intryck av det ärende, som vi nyss förut ha
avgjort. Det har varit under intrycket av den debatt om rusdrycksförbud, som
förts i bevillningsutskottet, som även bevillningsutskottets majoritet har skrivit
den motivering, med vilken den avstyrker den föreliggande motionen. Ty vore
det icke på det sättet, så skulle man näppeligen kunna slå fast så bestämt,
att, oavsett bur försöket i Umeå utfaller, så är det ingenting att reflektera på
för hela landet. Men det är just vad bevillningsutskottets majoritet här säger:
oavsett hur det går i Umeå, om det konstateras, att utfallet blir alldeles utom
ordentligt ur nykterhetssynpunkt, så spelar det ingen roll, om det blir gott eller
dåligt, så är det intet att reflektera på. Men detta hindrar icke samma utskottsmajoritet
att sedermera i sitt utlåtande påpeka, att gällande lagstiftning
ger möjlighet för systemets genomförande överallt i landet, där man har att
hänvisa till en majoritet i de kommunala beslutande organen.

Jag tror personligen icke heller, såvitt det är möjligt att nu bedöma, att
Umeåsystemet kan vinna tillämpning i hela landet. Men jag vill gärna, innan
jag bestämt uttalar mig om den saken, ha en smula erfarenhet om dess utfall,
där det verkligen har prövats, och detta framför allt därför att, såvitt jag har
kunnat bedöma av samtal med denna kammares ledamöter från Västerbotten,
så är den verkligt väsentliga delen av Umeåsystemet icke utminuteringsproblemet
utan utskänkningsproblemet, och det ställer detta system på en helt annan

Andra kammarens protokoll 1025. Nr 18. 2

Ang.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

» 13. 18

Lördagen den 21 februari f. in.

Ang.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

bog, än vad bevillningsutskottets ärade ordförande bär bär gjort. Det föreligger
ju en möjlighet att pröva detta system. Vinner det tillämpning, då få vi
här i kammaren en erfarenhet om det; vinner det icke tillämpning ute i landet,
ja, då äro vi också på det klara med att systemet har varit omöjligt att slå
igenom på de olika lokala orterna.

Den motivering herr Pers och jag avgivit förpliktigar icke riksdagen till något
mera än utskottets motivering. Ty vi hävda bestämt, att prövningen av
hela detta systems tillämpning i landet i dess helhet i varje fall måste anstå,
till dess ett tillräckligt material för sakens bedömande föreligger.

Då jag sålunda anser, att denna vår motivering mera ansluter sig till vad
som är verklighet i den här föreliggande frågan, så ber jag att få yrka, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan med godkännande av det uttalande,
som innefattas i den av herr Pers och mig avgivna reservationen..

Jag skulle, herr talman, ha slutat med detta yrkande. Men vissa omständigheter
— jag tänker då på den här föreliggande reservationen av herr Bergman
m. fl. — tvinga mig att säga några ord just om de anklagelser, som i denna
reservation riktas mot alla som icke följa reservanterna. Jag anser mig förpliktigad
att mot det sätt att argumentera, som här föreligger, få till riksdagens
protokoll anteckna en bestämd gensaga. Det står skrivet uti denna reservation,
att det är ovärdigt för samhället att »konkurrera med laglösheten i tillhandahållande
av spritvaror för ungdomen». Och hela tankegången i reservationen
från början till slut går ut på att de, som icke ansluta sig till herr Bergmans
synpunkter, icke vilja vara med om att hindra den svenska ungdomens förstörelse,
utan tvärtom taga det hela lättvindigt. Att detta verkligen är meningen med
reservationen, det fick jag ytterligare bekräftat, när jag läste ett uttalande härom
dagen i en tidning, som står reservanterna synnerligen nära, och där det
ordagrant heter på följande sätt beträffande den här föreliggande frågan: »Hur
ställer sig riksdagen till den frågan? Önskar den, att den svenska ungdomen
skall förskonas från de frestelser och faror till hälsa och moral, som spriten
medför för oerhört många? Eller menar riksdagen, att spritnjutningen är så
värdefull för det kommande släktet, att den skall garanteras de unga även med
full visshet om att den blir till andlig och fysisk ruin för tusen och återigen
tusen bland dem?»

Jag kan icke av detta läsa ut någonting annat, än att den som röstar för motionen,
han vill förskona ungdomen från detta elände, men alla vi andra, vi
vilja garantera denna svenska ungdom dess andliga och fysiska ruin. Det må
förlåtas mig, om jag säger, att detta inte bara inte är vackert sagt, utan vad
värre är, det är inte sant.

Jag skulle vilja säga, att det ligger snubblande nära till hands att göra en
jämförelse i fråga om det yrkande, som samma reservanter i stort sett ha gjort
i reservationen till här förut föreliggande ärende om rusdrycksförbudets genomförande
i vårt land. Skulle man använda samma argumenteringsform med
avseende å dem, som icke velat biträda herr Bodéns motion, då skulle det ju,
mina herrar, komma att låta på det sättet, att reservanterna avstyrka förbudets
genomförande nu omedelbart, ty de vilja att tusen och åter tusen svenska
hem skola gå sin undergång till mötes. Jag må säga, herr talman, och jag vill
bestämt understryka det, att detta sätt att argumentera, det är ett sätt som bör
tillhöra en gången tid. Och i varje fall synes det mig, som om det icke borde
användas mot dem, som i lika hög grad som de ärade reservanterna äro beredda
att göra sin insats, när det gäller icke bara att taga det eller det steget framåt
för folknykterhetens höjande i vårt land, utan i lika hög grad som dessa reservanter
äro villiga att påtaga sig det ansvai, som kräves för att skaffa en verklig
och beståndande folknykterhet i landet.

Lördagen den 21 februari f. m.

19 Nr 18.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av ett yttrande
av herr Röing.

Herr Röing säger, att, såvitt han förstår, innebär detta motionärernas förslag,
att man skulle »på en bakväg» föra in förbudet, sedan folket i landet uttalat sig
emot detsamma. Denna herr Röings uppfattning skulle väl då innebära, att
herr Röing vill säga, att trots det att det nu är så, att en massa människor här
i landet röstat mot förbudet, så skulle de likväl enligt denna motions förslag
påtvingas förbudet.

Med anledning härav skulle jag emellertid vilja påvisa, att det förhåller
sig så, att detta förbud, som här ifrågasattes, icke komme att drabba, i stort
sett, de människor, som deltagit i förbudsomröstningen, utan det bleve tvärtom,
i stort sett, de åldersklasser, som icke deltagit i förbudsomröstningen, de åldersklasser,
som vid denna omröstning voro så unga, att de icke deltogo i densamma.
Men om så är fallet, då kan det icke ligga någon sanning i herr Röings påstående.
Och från denna utgångspunkt är jag för min del oförhindrad att vara
med om den reservation, som här föreligger från herr Bergmans m. fl. sida.

Jag skulle vilja i detta sammanhang deklarera, att jag liksom de kammarens
medlemmar som i detta fall dela min uppfattning har varit med om att i den
föregående punkten gå emot herr Bodens motion. Men det har jag naturligtvis
gjort därför, att där gällde det verkligen ett avgörande, som skulle ha gått
emot folkviljan, kan man säga. Men det gäller icke, såvitt jag kan förstå, när
det blir fråga om att taga ståndpunkt till denna motion.

För övrigt skulle jag vilja säga, att jag fattar herrar Bergmans, Johanssons i
Hornsberg, Alexis Björkmans och Elof Ljunggrens reservation på det sättet,
att man vill, då det gäller att komma fram till förbudet, ha även denna metad
undersökt och prövad och man vill se till, hur detta experiment slår ut. Med
andra ord, om riksdagens andra kammares majoritet uttalar sig för denna
reservation, så uttalar den givetvis sin sympati för det s. k. Umeå-systemet,
men samtidigt säger kammaren i och med detsamma, att den finner, att detta
experiment eller denna väg också bör göras till föremål för undersökning; kammaren
begär, med andra ord sagt, en utredning i frågan.

Då alltså, enligt mitt förmenande, ett bifall till denna reservation innebär
dels ett sympatiuttalande och dels ett uttryck för att även denna linje bör
undersökas, ber jag herr talman, att från denna utgångspunkt få yrka bifall till
den av herr Bergman m. fl. väckta motionen.

Men jag vill i det sammanhanget också säga, att, om man i denna reservation
möjligen kan lägga in sådana saker, som min partivän Adolf Olsson här läst
ut ur densamma, så vill jag taga avstånd från den sidan av reservationen. Men
i övrigt får jag yrka bifall till reservationen.

Herr Björnberg: Herr talman! I den begravningsmässa, som Stockholms
Dagblad förliden söndag fann sig böra hålla för sina läsare under rubriken »Det
gravlagda förbudet», förekom en passus, som jag satt och tänkte på, när jag
hörde, med vilken entusiasm och mer och mer stegrad hänförelse den ärade representanten
på Gävlebänken höll sitt anförande nyss i denna fråga. Jag strök
under denna passus, som återfinnes i början av tidningsartikeln och där det
heter, att »diskussionen blir gärna animerad, när den kommer in på dessa
ämnen, och lidelserna svalla höga». Det har nog varit så och är det i viss
mening ännu, men jag har fått det intrycket, att man för närvarande anser sig
vara rätt garderad mot ett genomförande av förbudet, och därför icke tager det
så hett. Man avfärdar vanligtvis sådana här saker med en axelryckning och
menar, att förbudet är en fullständigt övervunnen ståndpunkt. Man kan därför
egentligen icke säga, att det stämmer med förhållandena nu, när samma Stockholms
Dagblad börjar sin begravningsmässa med följande ord: »I vårt offent -

Amj.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

Nr 13. 20

Lördagen den 21 februari f. m.

begränsning liga liv .inta®er rusdrycksproblemet en mycket bred plats.» Jag tycker snanv
rätten till rare ^et ar raU så litet utrymme för detta problem, och strängt taget anser nog
inköp av en hel del, att det icke bör vara någon plats alls för ett spörsmål sådant som
spritdrycker, detta.

(lorts.) Det linnés mycket som vittnar härom, såväl i bevillningsutskottet, där jag nu
har äran sitta och alltså får höra och se vad som förekommer, som ock i andra
kammaren. Bevillningsutskottets ärade ordförande har här, såsom ju också
är rimligt, varit uppe och försvarat utskottets hållning, och han drar, liksom en
tidning gjorde härom dagen, vissa jämförelser mellan å ena sidan den framställning
jag gjort i denna motion eller kanske mina framställningar över huvud,
vad de än avse, och å andra sidan det ärende vi nyss avgjorde här. En kvällstidning
yttrade, att när vissa ledamöter i kammaren skola gå fram med motioner,
så vore det lämpligt att de ginge på händerna. Jag undrar om det icke på
den sidan vore mera skäl i att tala om att gå på alla fyra. Yi ha hittills gått

som män och komma nog fortfarande att gå på benen, men det finnes många

här i^denna stad, som ha användning för konsten att gå på alla fyra, i synnerhet
på småtimmarna, om de icke ha råd att skaffa en bil och åka hem.

Detta är icke någon leksak, utan en stor och allvarlig fråga för Sveriges
folk, för vår ungdom och vår framtid. Det är just med hänsyn till ungdomen
denna motion blivit väckt och i tanke att man på denna väg, som prövats i
Umeå, eventuellt skulle kunna pröva sig fram till att intaga en försvarsställning
till värn för de nya åldersklasser, som nu oavlåtligen enrolleras som kunder
i spritbolagens annaler. Här framhåller man ju med styrka, att motboksfolket
är det skötsamma, det nyktra och det oklanderliga. Herr Hömg sade

nyss, att om man ^gjorde en undersökning i exempelvis Stockholm och kanske

även annorstädes, så skulle det visa sig, att det är mycket få motboksinnehavare,
som hamna hos ^polisen eller bli åtalade för fylleri. Jag inser mycket väl, att
det kan ligga något däri, men jag undrar om icke den miljon — i det närmaste
7" av svenska. folket, som röstade ja den 27 augusti 1922, och vilka, såsom
jag förmodar i^ allmänhet äro utan motbok, om icke dessa åtminstone kunna
gorå anspråk pa att vara minst lika skötsamma, minst lika ansvarskännande
och laglydiga som någonsin dessa, som haft behov av och ansett sig böra skaffa
dessa inköpsbevis.

bär ju fällts en del ganska överdrivna yttranden, som det gärna blir
ibland, när det talas om dessa saker. Jag kan ju kanske ha anledning att
med ett par ord beröra en insinuation, som förekom här. Jag hade nämligen
utan att det minsta känna till vad herr Bodén motionerat om, erinrat i min motion
om antalet motboksinnehavare. Det är ju bortåt 100,000 kvinnor, som
innehava motböcker, men trots allt vad man säger till försvar för de svenska
kvinnorna och deras nykterhetsintresse. i vilket försvar jag med största glädje
och tillfredsställelse instämmer, tror jag icke det är lämpligt att basera nykterheten
vare sig för kvinnor eller män på motboksinnehav.

Här bär jag i min framställning begärt, att man skulle i stil med den metod,
som praktiseras uppe i Umeå, för landet i dess helhet bestämma, att de nya
åldersklasserna icke skulle tilldelas motböcker utan på så vis bli utanför kretsen
av motboksinnehavare. Detta har man ansett vara nästan ett attentat.
Herr Römg använde ordet bakväg, och man säger redan i utskottets betänkande,
att ett sådant förslag naturligtvis skulle leda, om också icke direkt, till
förbudet. Ja, för all del, jag skall gärna erkänna, att jag icke dragit mig
for att peka på en väg, som eventuellt skulle kunna nå fram till ett sådant
resultat. Jag tror, att Sverige skulle kunna råka ut för större olyckor än ett
sadant förbud. Med tanke på att ett av världens största folk för närvarande
],,ra''dls?rar 3ust. eu sådan lagstiftning, som man här finner så fruktansvärt
fördömlig, så orimlig och omöjlig och vanvettig, vore det väl anledning erinra

Lördagen den 21 februari f. m.

21 Nr 18.

vederbörande om, att det amerikanska folket varken är ett sådant fåtal eller ^ ^nsnin
står på sådan låg nivå, att man har anledning karakterisera det på detta sätt. avTått^m
Förenta staterna är icke en ö i Söderhavet, bebodd av några tusen hottentotter, inköp av
utan det är ett av världens största och för närvarande starkaste folk, och där spritdrycker.
har man sedan några år praktiserat förbudslagen. Men när man här talar (Forts.)
om den saken, blir stämningen animerad, och då är man färdig att med alla
medel genast visa tillbaka sådana vanvettiga påfund.

Man har på framskjuten plats i motiveringen för avsla,g — det är ju ofta
man ser sådant — dragit fram resultatet i förbudsomröstningen såsom ett skäl
mot motionen och efter detta märkvärdiga resultat skulle man nästan vara
handicapad åtminstone för de närmaste tiderna att ens på allvar diskutera
några andra vägar än dem vi nu ha. Jag får säga, att vara erfarenheter äro
icke mycket att skryta med. Man jämför tillståndet i Stockholm med tillståndet
i grannländernas huvudstäder, men såsom redan antytts av ett par föregående
talare, kan man få fram rätt olika resultat på grund av de olika metoder,
som gälla i de olika länderna vid uppgörandet av statistik. Vi som ha
levat här i Stockholm under vintrarna, ha ju haft tillfälle att se, hur försiktig
man är, när det gäller att anhålla berusade personer. _ Jag förstår ju mycket
väl, att det är nödvändigt att iakttaga en viss försiktighet, när det gäller att
anhålla berusade människor, men det förefaller mig, som man här ginge alldeles
för långt, Det kan hända ibland, att det kommer en grupp på femton, tjugu
personer gatan fram, raglande, skrålande, väsnandes på alla sätt, under det
att en poliskonstapel, som står i ett hörn, icke alls visar någon lust att ingripa.

Han vänder helst ryggen till, när det låter som mest illa, likt en mekanisk
skyltdocka, och gatans publik fortsätter från sina. nöjestillställningar, sina
guldkrogar, sina ölsyltor. Detta är, säger jag, och jag upprepar det, ett tillstånd,
som icke är något att skryta med, varken för Stockholm eller för Sverige
i övrigt. Nog borde man under sådana förhållanden — och det är därför jag
talar — ha anledning tänka på icke bara upplysningens uppgift utan också på
lagstiftningens.

Våra motståndare tala så mycket om upplysningens värde. Vi äro tacksamma
för att de betona den synpunkten, men är det så, att man verkligen
på förhand avsäger sig möjligheten att med lagstiftning så att säga slå fast
vad man vunnit genom upplysningen, då vet jag inte vad som blir kvar av
den slags upplysning. Det är ju logiskt resonerat och ligger i sakens natur,

Jag skulle vilja fråga, om det verkligen är idealet för Sveriges fäder och
mödrar, när det gäller deras söner och döttrar, att dessa så snart som möjligt
få rätt att köpa sprit. Är det idealet för pojken din: Litern i fickan på

grund av motboken, som han fått? Skall det vara ett medel att uppfostra,
att lyfta? Jag tror näppeligen, att den slags uppfostran av och den slags
framtid för vår ungdom är någonting så eftersträvansvärt för det stora flertalet
ibland oss. Det finnes sorgliga fall, fast de glädjande nog numera äro
ganska sällsynta, där föräldrarna fullständigt sakna förståelse, för ungdomens
fostran i detta hänseende. Jag hörde från en grannsocken i min valkrets därhemma
talas om en far, som på sin gosses konfirmationsdag, då man hade
några vänner i hemmet och bjöd på middag, hällde i ett brännvinsglas åt
pojken och sade: »Skål på dig, Alfred, nu är du karl också!»

Jag hoppas, att det icke kan betraktas såsom något oförsynt eller upp- och
nedvänt förslag, om man på ett så försiktigt och dock konsekvent sätt, som jag
gjort i min framställning, begär, att vi skola värna om de unga. Skulle det
förslaget leda till förbud, ja, så vill jag upprepa vad jag nyss sade: Jag tror,
att Sverige kan råka ut för värre olyckor än en sådan utveckling.

Den finansminister, som tillhörde den nyligen avgångna socialdemokratiska
ministären i England, har med anledning av denna fråga yttrat följande:

Nr 13. 22

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

»Utgifter för rusdrycker äro ekonomiskt bortkastade. Rusdrycker äro icke av
nöden för det mänskliga livet. Tvärtom skada de det och öka arbetarklassens
fattigdom. Dryekenskapen är den största fienden till sociala framsteg, den
förminskar^ den sociala plikt- och ansvarskänslan, den nedsätter den andliga
arbetsförmågan, den gör proletären till freds med sin bedrövliga omgivning
och stäcker begäret efter en högre kultur.»

„ ^a’ * v^ss „man ar det kanske så, att dryekenskapen gör människorna belatna,
men pa samma gång verkar den också i alldeles motsatt riktning. Fattigdomen
alstrar missnöje, och missnöje och olycka skapas av de usla förhållandena
i dessa familjer, som äro vrångbilder av verkliga familjer. Dessa
missförhållanden åter i sin tur framskapas i oerhört hög grad just utav rusdrycksbruket.
När man, som nyss den ärade ordföranden i utskottet, drar en
sådan speciell och skarp gräns mellan missbruk och bruk, ja, då får jag säga,
att den gränsen torde vara rätt så svår att definiera. Knappast kan det ske
för vederbörande nu ■— och än mindre senare, ty vederbörande börjar kanske
med ett måttfullt och ett i stort sett rimligt bruk, som i varje fall icke
för ögonblicket verkar förödande, nedbrytande eller skadegörande. Här finnas
i detta land många vittnen, som kunna intyga, varthän det leder, och i vår
sena.tid .hava vi alltjämt att göra med samma gamla fiende, som en MUeselgren
på sin tid satte på de anklagades bänk.

Det är manga försök, som i senare tid gjorts för att söka rehabilitera rusdryckerna.
Jag tror emellertid, att dessa rusdrycker alltjämt förtjäna samma
dom, som de fingo i 1855 ars reform, da man förbjöd husbehovsbränningen.
Jag tror inte, som sagt, att det är synnerligen mycket, som talar för det särskiljande
i klasser — de må vara av ena eller andra slaget —• som man här i så
oerhört liög grad håller på.

Jag skall emellertid inte nu, såsom frågan ligger till, trötta kammaren med
något längre anförande. Jag är naturligtvis inte den, som ämnar taga avstånd
Iran. de ärade reservanterna. Jag asyftar naturligtvis här de fyra, som i utskottets
betänkande sist sta antecknade såsom reservanter, nämligen herrar
Bergman, Johansson i Hornsberg, Alexis Björkman och Elof Ljunggren. De
ha i sill framställning yrkat, att riksdagen med anledning av undertecknads
motion måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t begära utredning och förslag i det
syfte, motionen avser. Jag skulle tro, herr talman och mina ärade kammarledamöter,
att ett beslut i denna riktning ingalunda innebär några överhängande
faror eller något inträde på avvägar, låt vara, att det är som herr Röing
betecknade dem »bakvägar». Man kan ju inte, så att säga, springa rakt på
och begära, att man ombett par eller tre fyra år skall kunna få ett konsekvent
genomfort förbud. Frågan ligger ganska besvärligt till, och jag sade från
början, att vägen synes smal, men jag tror, att även om det är så, är det den
riktiga vagen och, det vill jag säga till var och en, de må stå i ena eller andra
gruppen eller företräda den ena eller andra personliga uppfattningen, det är
en sann och god väg, det är en sund väg och en väg, som bär uppåt och framåt,
och som skall skapa lycka och trevnad i de tusen svenska hem, där rusdryckerna
alltjämt, trots alla de försvarstal och allt det, som man omgärdar
dem med, alltjämt utgöra fienden, det moment, som leder bort ifrån livslyckan.

Herr Ljunggren: Herr talman! Endast en kort replik. Då herr Röing säger,
att avsikten med denna motion är att på en bakväg söka införa förbud, är
jag nödsakad att inlägga en gensaga. Det har inte varit vår mening att gå några
bakvägar, men det är ju tydligt att varje inskränkning eller lagändring, som
avser förminskning av rusdryckskonsumtionen, naturligtvis går i riktning mot
iorbudet. Jag vill säga detta både till herr Röing och herr Olsson i Gävle. År
det något, som vi vilja ha igenom, så säga vi det rätt fram.

Lördagen den 21 februari f. in.

23 Nr 13.

Herr Röing polemiserade mot mig, och sade, att jag skulle ha vant mig t begränsnblg
restriktionssystemet och att jag, då jag talade om fyllenforseelserna i de nor- av rätten till
diska huvudstäderna inte för kammaren framhöll, att dessa mycket beror pa inkop av
smugglingen därstädes. Jag har inte velat polemisera mot restriktionssystemet vn****"-i allmänhet utan jag har i mitt anförande endast velat uttala en önskan om
förbättring i detta system på en viss punkt. När herr Röing säger, att manga
av dem som begå fylleriförseelser, speciellt aro sadana, som inte ha motbocker,
förmenar jag, att herr Röing mer än jag har karakteriserat restriktionssystemet
och kritiserat detsamma. , ... , . , oni ,

Då herr Röing vidare säger, att jag i mitt yttrande sokt undanhålla, huru

förhållandena härutinnan äro i Stockholm och andra huvudstader beträffande
sådana saker och inte läst upp, vad som star därom i Sociala meddejanden sa
ber jag att få påminna herr Röing om, att det ar sa långt ifrån förhållandet, att
jag tvärtom läste upp siffrorna för respektive stader, varav också tydligt framgick
huru siffrorna ställde sig beträffande Stockholm och Övriga huvudstadei.

Jag citerade också vad författaren till Sociala meddelanden yttrar om denna
statistik, nämligen, att man icke därav kan draga nagra bestänka slutsatser
på grund av de olika grunder, efter vilka statistiken är uppgjord. ..

Herr Röing säger också, att grundtanken i restriktionssystemet ar att bekampa
alkoholmissbruk. Ja, hur går då det till? Jo, det tillgår sa, att man. drar
in motböckerna för dem, som inte kunna skota sig, och menar att dessa härigenom
skulle vara skyddade för missbruk av alkoholhaltiga drycker. Detta
är ett misstag. Det inträffar, enligt herr Röings eget påstående, aven tyllenförseelser
bland dem, som inte ha motbok, och avstänger man dem aven från kro
garna ja, då smugglar man sprit. Man kan — jag gissar att herr Romg tan
säga det — naturligtvis insätta dem på alkoholist anstalter. Ja, men vi, som
varit med i nykterhetsnämnder, veta, att de, som släppas ut ifrån dessa anstalter
supa sig fulla igen redan fjorton dagar därefter och sa far• nykterhet^
nämnderna åter taga hand om dem. Det är ett sisylusarbete och precis som att

hälla vatten genom ett såll. ,, , ..

Herr Röing säger, att riksdagen gjort så ofantligt mycket just för att hämma
missbruk. Jag vill naturligtvis inte kritisera riksdagen, vare det långt ifrån
mig men jag vill säga herr Röing, att när han och riksdagen upphävde forsandningsförbudet,
har väl detta verkat i nykterhetsfrämjande riktning? Nej, och
när reformen gått i den riktningen, att riksdagen okat alkohol!)alten i maltdryckerna
har väl, enligt den erfarenhet vi ha i bygderna och i nykterhetsnämnderna,
denna anordning verkat i rätt riktning? Nej och den reform, som
herr Röing och riksdagen under de senare aren — jag har gudske lov ingen
del i den lagstiftningen — när de raserade rusdrycksmedelsfonden och den lagstiftning
varigenom det allmänna skulle göras oberoende av rusdrycksmedlen,
har väl detta främjat nykterhetssaken? Förvisso icke! =

Jag skulle gentemot herr Olsson i Gävle vilja säga nagra fa ord, ehuru det
över huvud taget är obehagligt att i detta avssende polemisera mot en meningsfrände.
Jag vill emellertid säga, att när han instämmer med herr Koing i det
påståendet, att vi gå en bakväg — d; v. s. på ett oriktigt satt• ~ Vl1^ 1^ora
rusdrycksförbud, så vill jag däremot inlägga en gensaga och ytterligare under
stryka, vad jag förut sagt, nämligen att motionen är avsedd att minska missbruket
av rusdrycker och därav härledande följder. Sedan skall jag be att ia
säga några ord om eu annan sak. Då herr Olsson i Gävle inlägger en protest
gentemot reservanterna under förmenande alt vi, da vi i reservationen yttrat
att »det iir samhället föga värdigt att kapitulera för en dålig smak genom att
konkurrera med laglöshet,m i tillhandahållande av spritvaror för ungdomen»,
åsyfta alla dem, som icke ha samma mening som vi da har herr Olsson i Gävle
glömt att läsa, vad som står före detta uttalande, nämligen: »Och ior det andra

Ifr 13. 24

Lördagen den 21 februari f. m.

Aiuj.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

kan och bör den olagliga alkoholtrafiken med största energi bekämpas; erfarenheten
visar, att förbättrade anordningar i detta avseende redan burit goda
frukter och ytterligare förbättringar äro säkerligen möjliga», alltså, och så
bilägga vi »det ar samhallet foga värdigt att kapitulera för en dålig smak etc»,
ilen, som laser detta, bor synes det mig, utan vidare få den uppfattningen, att
det ar mot de missförhållanden, som återfinnas i den förra delen av de anförda
satserna, som vi vilja protestera, och alldeles icke vilja tillvita dem, som äro av
annan mening än vi sadana dåliga avsikter. Jag tycker att herr Olsson i Grävte,
och vifken som helst annan skulle kunna vara med om att underskriva den
memngen, att det ar samhället ovärdigt att kapitulera för en dålig smak. Varor
nödvändigt gorå sak av detta, då vi inte haft för avsikt att söka tillvita
ei?.’ j01? 1 ^e pa samma sida, som vi, en beskyllning, sådan, som den ovan
an t ordat Jag har velat säga detta till protokollet så att åtminstone de, som
fasa detta icke skola ta den uppfattningen, att vi på något sätt ha velat göra
ett sadant uttalande.

Gfvle: Herr talman! Det må förlåtas mig, om jag vill begagna
tilftaHet att etter herr Ljunggrens anförande säga ett par ord. Jag tycker att
det pr egendomligt, att efter det jag här från kammarens talarstol har vänt
J?1^, .. -"err Löing för° hans tal om »bakvägar», så säger herr Ljunggren på

rebrobänken att han måste polemisera mot mig, då jag skulle ha instämt i herr
txoings uttryck »bakvägar»!

J,.g skulle ocksk vilja säga, att det går ju an att här som argument använda,
att vi ha okat alkoholhalten i pilsnerdrickat. Men, för att den verkliga sanningen
i detta sammanhang skall komma fram, bör man väl också fortsätta och tala
om, vad som samtidigt ägde rum. Samtidigt som denna ökning i alkoholhal.
e''rj i Pilsnerdrickat skedde så utfärdades nämligen permanent förbud för starköl
i detta land Detta bör, säger jag ännu en gång, samtidigt också konstateras.

Jag har icke natt för vana att söka sak med meningsfränder, och jag beklagar,
att jag vant tvungen att göra det nu. Men när jag lägger deras reservalon
och Svenska Morgonbladets ytterligare utläggning av denna reservation vid
sidan av varandra, kommer jag till det resultatet, att jag måste protestera mot
att man gor denna indelning i olika klasser av förbudsvännerna i riksdagen.

Herr Röing: Herr Olsson i Gävle förstår nog att det uppenbarligen var en
telsagning av herr Ljunggren, när han angav, att herr Olsson var en bland
dem, som medgav att mitt uttryck »en bakväg» angående motionens syfte var
betogat. IJet var i stället den ärade motionären, herr Björnberg, som medgav
att jag både rätt, när jag påstod, att man genom denna motion hade för avsikt
att pa en bakväg vilja införa förbudet.

Herr Björnberg;^Ja, herr talman, jag skall bara med ett par ord slå fast, att
mitt uttalande angående »bakvägar» var ett citat av utskottsordförandens terminologi
När jag talade om »min väg», så hade jag nyss, och det torde jag
kunna bil i tillfälle att pavisa i protokollet, yttrat, att jag betraktade den väg
som motionen anvisar, visserligen som en smal väg, och som en omväg, men
uttrycket »bakvägar» star för herr Römgs räkning.

Då herr Olsson i Gävle nyss nämnde, att en tidning, Svenska Morgonbladet,
hade delat upp nykterhetsvannerna i riksdagen i klasser, skall jag be att få
citera en liten passus, som står att läsa i Stockholms Dagblad i samma artikel
som jag nyss citerade. Det heter: »I nykterhetsrörelsens mera intellektuellt
betonade ungdomskretsar börjar man också allt klarare inse, att förbudet icke

Lördagen den 21 februari f. m.

25 Nr 13.

leder till folknykterhet.» Vilka kretsar det är, som denna tidning har anledning
att hoppas på, skall jag icke inlåta mig på. Jag har bara citerat.

Innan jag nu sätter mig, skall jag emellertid eftersom jag underlät i förra
anförandet att uttryckligen yrka bifall till reservationen, be att få göra detta.
Jag yrkar alltså bifall till den av herr Bergman m. fl. till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå samt bifall i stället till
den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen samt
3 :o) bifall till det av herr Olsson i Gävle under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, varför herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2 :o) angivna
hava flertalets mening för sig. Men jämväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 4. antager yrkandet om bifall till den
av herr Bergman m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Olsson i Gävle under överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 99 ja mot 83 nej,
vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande av kammaren nu godkända
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Huvudvoteringen utföll med 123 ja mot 60 nej; och hade kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 10. .

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,
nr 6, i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående förfarandet
vid slakt.

Uti två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner
nämligen nr 26 i första kammaren av herr D. Alfred Petrén m. fl. och nr 35
i andra kammaren av herr Ward in. fl., vilka motioner behandlats av första
lagutskottet, hade föreslagits, att riksdagen måtte för sin del antaga följande
av de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund utarbetade förslag till

Ang.

begränsning
av rätten till
inköp av
spritdrycker.
(Forts.)

Om lag
angående
förfarandet
vid slakt.

Nr 13.

Lördagen den 21 februari f, m.

Om lag
angående
förfarandet
vid slakt.
(Forts.)

Lag angående förfarande vid slakt.

§ i.

. Vid slakt av husdjur skall djuret bedövas, innan dess blod avtappas, såvida
ej djuret dödas därigenom, att dess huvud hastigt avhugges.

§ 2.

Bedövningen skall verkställas på det sätt, att i stora hjärnan indrives en
sprint eller sk jutes in en kula; dock må vid slakt av ren bedövningen kunna
verkställas genom att i stora hjärnan införes en för ändamålet lämplig kniv.
Mindre djur må kunna bedövas genom slag i pannan.

§3.

Omedelbart efter bedövningen skall blodet avtappas. Innan detta skett, får
djuret ej flås eller skållas. Fjäderfä må ej plockas, förrän döden inträtt.

§ 4.

^Vid nödslakt, förorsakad av olycksfall eller sjukdom, må slakten verkställas
på det sätt, som med för handen varande hjälpmedel kan anses för djuret medföra
minsta lidande.

§ 5.

Slakt får utföras endast av däri kunnig person, som uppnått 18 års ålder.

§ 6.

Det ställe, å vilket slakt äger rum, skall med undantag för det fall, som i § 4
sägs, vara så beläget, att slakten icke kan åses från gata, allmän väg eller allmän
plats. Barn under 15 år få ej närvara.

§7.

För överträdelse av bestämmelserna i §§ 1, 2, 3 och 5 ansvare, förutom den
eller de personer, som utfört slakten, vid hemslakt djurets ägare samt vid yrkesslakt
slakteriets innehavare och dess föreståndare. För överträdelse av bestämmelserna
i § 6 svare den som äger att över lokalen råda.

§8.

Bryter någon mot vad i §§ 1, 2 och 3 staugas, vare straffet böter eller fängelse
i högst sex månader.

Överträdelse av bestämmelserna i §§ 5 och 6 straffes med böter från och med
5 till och med 100 kronor.

§9.

Allmän åklagare åligger att vid allmän domstol anhängiggöra åtal för överträdelse
av föreskrifterna i denna lag.

§ 10.

Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel kronan och två
tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens
andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft den

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utröna, om och
till vilken utsträckning stadganden kunde vara erforderliga i syfte att vid slakt
av husdjur, genom föregående bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt,
förebyggas, att onödigt lidande tillfogades djuren, ävensom, därest utredningen

Nr 13.

Lördagen den 21 februari f. m. 27

därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Johansson i Brånalt yrkat,
att ifrågavarande motioner måtte lämnas utan bifall.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, ärade kammarledamöter! Som

framgår av utskottsbetänkandet har jag haft en tran utskottet avvikande
mening. Utskottet har nämligen hemställt om en skrivelse till Kungl. Maj:t
i det ifrågavarande ärendet. Jag skall be att få säga några ord utöver vad
jag anfört i reservationen.

Det är alldeles visst och sant, att när denna fråga först kom inför riksdagen,
det var av behovet påkallat att åstadkomma en humanisering av djurens behandling
vid slakt. Men förhållandena hava under de 38 år som förflutit, sedan
frågan första gången var före, i synnerligen hög grad förändrats, till det
bättre, vilket också erkänts gång på gång av dem, som satt sig in i saken.
I den skrivelse riksdagen 1909 beslöt avgiva till Kungl. Maj :t med hemställan
om utredning av ärendet, betonades skarpt, att förhallandena ändrats till det
bättre. Då nu ett sådant erkännande lämnats redan för 16 år sedan och då
de, som följa med förhållandena på området fortfarande kunna konstatera
en utveckling till det bättre, får man väl antaga, att den utvecklingen bestämt
Kungl. Maj :t för att icke taga ad notam de skrivelser riksdagen kommit med.
Man har insett, att den åsyftade förbättringen fortskridit utan lagstiftning
och att sålunda några lagstiftningsåtgärder icke äro av behovet påkallade utöver
dem som redan äro vidtagna. Gällande bestämmelser mot djurplågeri
kunna nämligen äga tillämpning även när det gäller behandling av djur^vid
slakt. Då vi nu alltså hunnit så långt i fråga om förbättring på området
utan vidtagande av särskild lagstiftning och detta erkänts,. som jag sade, av
riksdagen och jämväl indirekt av Kungl. Maj:t, är jag livligt övertygad, att
genom den stigande folkupplysningen och genom det upplysningsarbete, som
djurskyddsföreningarna väl fortfarande komma att i förevarande avseende
lämna, vi skola utan lagstiftning nå det önskade resultatet.

Det förslag till lag, som motionärerna framlagt, skall jag icke gå in på
någon kritik av. Jag anser emellertid, att förslagets antagande till lag skulle
innebära en olycka. Av de lagstiftningsåtgärder, som under kristiden vidtogos,
voro ju många behövliga och nödvändiga, andra däremot mindre nödvändiga
och kanske obehövliga. Det bristande förtroendet hos störa lager av
befolkningen för dessa icke nödvändiga åtgärder, för lagar som icke kunde
efterlevas, minskade aktningen för lagarna i allmänhet. Man får väl då
säga, att det ligger fara i att på detta sätt skapa ringaktning för lagarna,
samt att man bör undvika för många lagar och att ingrepp på alla områden
göras.

Jag skall, herr vice talman, icke längre uppehålla kammarens tid utan ber
att få yrka avslag på såväl motionen som utskottets förslag om skrivelse till
Kungl. Maj :t.

I detta anförande, under vilket herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Johanson i Huskvarna, Olsson
i Blädinge, Petersson i Broaryd, Johansson i Krogstorp, Svensson i Högsjöhult,
Nilsson i Hörby, Persson i Falla och Persson i Trången.

Herr Carlson i Mölndal: Herr andre vice talman! Ja, det förhåller sig onekligen
på det sätt, som den föregående ärade talaren har angivit, nämligen att

Om lag
angående
förfarandei
vid slakt.
(Forte.l

Nr 18. 28

Lördagen den 21 februari f. m.

Om lag
angående
förfarandet
vid slakt.
(Forts.)

det är en väsentlig skillnad mellan slaktmetoderna nu och exempelvis för femton
eller tjugu år sedan, lien detta utesluter ju icke, att det dock kan återstå ett
ock annat, som det vore synnerligen bra att man kunde komma till rätta med.

Jag vill erinra om att när riksdagens justitieombudsman år 1922 skrev till
Kungl. Maj :t angående ^behovet av en slaktlag, så utgick ju justitieombudsmannen
väsentligen därifrån, att, försavitt vi här i landet skulle kunna komma
till råtta med den^s. k. judiska slaktmetoden eller skäktningen, så torde detta
svårligen kunna låta sig göra på något annat sätt än genom en slaktlag. Nu
var jag för en tid sedan, såsom suppleant i första lagutskottet, nere i Göteborg
för att studera dessa förhållanden. Jag har visserligen icke suttit såsom, ledamot
i utskottet vid detta ärendes behandling, men jag har dock varit närvarande
såväl ar 1922, när herr Lithanders motion behandlades, som även innevarande
år, när detta.ärende föredrogs och behandlades i lagutskottet. För att med egna
ogon kunna iakttaga, hur man förfor vid den judiska slaktmetoden besökte "jag
för en tid sedan slakthuset i Göteborg. Då min kunskap om dessa förhållanden
dittills uteslutande baserat sig på ett studium av herr Wavrinskys interpellation
för åtskilliga år sedan samt herr Lithanders skildring år 1922, då hans
motion behandlades här i kammaren, så blev jag, det får jag verkligen bekänna,
en smula besviken vid åsynen av hur det verkligen gick till. Det slaktades
vid detta tillfälle två stora nötkreatur och tre smådjur. Nu minnas vi ju, att
när detta ärende behandlades år 1922, så framhöll första lagutskottet med
skärpa, att försavitt det kunde anses, att det vid denna slaktmetod begicks
grov grymhet eller misshandel mot djuren, så kunde detta åtalas och straffbeläggas
enligt gällande lagbestämmelser. Med hänsyn härtill väcktes ju som
bekant en process i Göteborg ar 1922. Men saväl underrätten som hovrätten
hava fällt friande utslag och ansett, att den judiska slaktmetoden icke kan betraktas
såsom^ innebärande något djurplågeri. Och efter det jag själv åsett
sådan slakt, så får jag säga, att också jag för min del förstår, att man icke
därvidlag kunde döma för djurplågeri. Denna slaktmetod försiggår ju utan
bedövning. Jag skall icke skildra den. Den skildrades av herr Lithander år
1922, ehuru jag tror, att han i denna sin skildring gjorde sig skyldig till någon
överdrift. ^ Det måtte hava undgått herr Lithander, att när djuret fälldes till
marken, så har man en madrass, som djuret faller på. Så är nämligen förhållandet.
^ Förutom denna judiska slaktmetod förekommer emellertid också på
andra håll en slaktmetod utan bedövning. Efter vad som berättats mig, försiggår
nämligen vid exportslakterierna svinslakten utan bedövning. Denna metod
tillgår så, att svinet hissas upp i bakfötterna och sedan stickes varefter blodet
avrinner. Jag hade tänkt, att jag även skulle få se den slaktmetoden i Göteborgs
slakthus, men där försiggår icke någon sådan slakt. Slakthusdirektören
förklarade emellertid, att det lär finnas några slakthus där metoden användes,
d. v. s. där man slaktar på detta amerikanska sätt utan bedövning. Den svinslakt,
som jag asag i Göteborgs slakthus, tyckte jag verkligen vara synnerligen
praktisk och tilltalande. Svinen expedierades ganska hastigt. Direktören förklarade,
att man med den där använda metoden expedierade två svin i minuten.
Aven om man lägger ekonomiska synpunkter på saken, tycker jag alltså, att
denna metod med bedövning skulle vara att föredraga framför den andra.

Jag skall nu icke längre uppehålla kammarens tid. Jag instämmer med utskottet,
da det payrkar en skrivelse i motionens syfte. Detta är naturligtvis
ett ganska grannlaga spörsmål. Men jag tycker, att när riksdagen sysslat så
ingående med denna sak och skrivit därom tre gånger, så borde Kungl. Maj:t
dock göra en undersökning, en undersökning, som gav oss besked om hur
många djur som årligen slaktas bär i Sverige enligt den judiska slaktmetoden,
huru många svin som vid exportslakterierna årligen slaktas utan föregående
bedövning samt dessutom även i vilken utsträckning det ännu förekommer på

Lördagen den 21 februari f. m.

Sr 13.

Om lag
angående
förfarandet
vid slakt.
(Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Ward: Herr talman! Jag hade ursprungligen icke tänkt ^uppträda i
debatten om denna fråga, och jag skulle mycket gärna,, avstått från att göra
det, om inte den ärade reservanten ansett sig böra här från talarstolen utveckla
en del av skälen för sin reservation.

Det resultat, som utskottet kommit till, då det med anledning av motionerna
föreslagit en skrivelse med hemställan om utredning, är jag fullkomligt tillfredsställd
med, och jag ämnar icke yrka bifall till motionerna utan skall förena
mig med utskottet i den hemställan, vartill detta kommit.

Jag hoppas livligt, att riksdagen år 1925 icke skall bedöma denna fråga
på annat sätt än den gjorde 1909, då båda kamrarna beslöto avlåta en skrivelse
till regeringen med hemställan om utredning.

Nu säger den ärade reservanten, att anledningen till att ingenting blivit åtgjort
skulle vara att söka däruti, att regeringen har funnit, att så väsentlig
förbättring inträtt på detta område, att inga lagstiftningsåtgärder äro av nöden.

Jag för min del tror i likhet med den ärade reservanten och den föregående
talaren, att mycket stora förbättringar hava inträtt på detta område, förbättringar,
som gorå sig gällande icke bara inom den offentliga slakten utan också
vid hemslaktning. Men just detta, att det kommit att betraktas som en god sed
att vid utövandet av detta arbete förfara så humant och milt som möjligt mot
djuren, bör, menar jag i motsats till reservanten, vara skäl för riksdagen att
i lagstiftningen stadfästa denna goda sed. Jag är visserligen i likhet med reservanten
av den uppfattningen, att det ingalunda vore nyttigt att införa, onödigt
många lagar på än det ena än det andra området, ty följden av ett sådant
lagstiftningsarbete kan lätt bli den, som reservanten här nämnde, nämligen att
respekten för lagarna kommer att på betänkligt sätt rubbas. Men i de fall,
då det redan inom folkets rättsmedvetande utvecklats någonting, som kan utgöra
cd stark och bärande grund för lagstiftningen, är det också den lagstiftande
församlingens absoluta skyldighet att fastställa denna goda sed, så att man ger
de människor, som ute i det levande livet respektera och följa den goda seden,
möjlighet att beivra de brott, som begås mot densamma.

Jag vill alltså med mitt korta inlägg komma till den slutsatsen, att en god
sed kräver stödet av en god lag. Ur dessa synpunkter är det jag för min del
blivit intresserad för denna fråga; och det är bl. a. ur dessa synpunkter, herr
talman, jag nu ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Ward förenade sig herr Hansson i Trollhättan.

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman! Bara ett par ord till replik mot den
sisto talaren. Det förvånar mig verkligen, att denne talare kan finna skäl
för en lagstiftning på ett nytt område, då han samtidigt indirekt erkänner, att
den ifrågasatta lagstiftningen egentligen är obehövlig. Han erkände nämligen,
att vi utan någon lagstiftning på området kommit mycket långt fram i
den riktning, som motionen avser. Men då vill han, att denna goda sed, såsom
lian säde, skall fastslås genom lag. Eu sådan uppfattning kan jag för min
del icke dela. Då förhållandena på detta sätt utan lagstiftning hava utvecklat

landsbygden, att smådjur — ty måhända gäller detta endast sådana — slaktas
utan föregående bedövning. Saken förefaller mig verkligen vara så viktig, att
man bör få en utredning till stånd på detta område.

Med stöd av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 18.

Lördagen den 21 februari f. m.

Om lag
angående
förfarandet
vid slakt.
(Forte.)

Ang. anslag
till statens
kraftverk.

sig till det bättre, så anser jag tvärtom, att en lag skulle vara icke blott obehövlig
utan rent av olycklig. Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då
votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 115 ja mot 57 nej, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Vidare upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 9, angående regleringen
för budgetåret 1925—1926 av utgifterna för kapitalökning i avseende
å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och vattenfallsverk.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att förevarande statsutskottsutlåtande nr 9 måtte få föredragas genom
uppläsande av allenast kantrubrikerna, i den mån icke annat föredragningssätt
särskilt påkallas. Tillika hemställer jag, att punkterna 24 och 25 måtte på
grund av deras innebörd i ett sammanhang föredragas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 24 och 25, angående anslag dels till statens kraftstation vid Norrforsen,
dels ock för utförande av distributionsanläggningar m. m. vid statens
kraftverk.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t, i avseende å
statens vattenfallsverk, under åberopande av det vid propositionen under rubrik
»utgifter för kapitalökning, Bil. I» fogade statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 januari 1925 föreslagit riksdagen

dels i punkten 24 att ej mindre besluta, att statens kraftstation vid Norrforsen
i Ume älv skulle anläggas med maskininstallation för en effekt av normalt
15,000 kilowatt och för en beräknad kostnad av 6,690,000 kronor än även
för fortsättande av arbetena med nämnda kraftstation för budgetåret 1925—
1926 anvisa ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor;

dels i punkten 25 att för utförande av distributionsanläggningar och därmed
sammanhängande arbeten vid statens kraftverk för budgetåret 1925—1926 anvisa
ett reservationsanslag av 2,200,000 kronor.

Lördagen den 21 februari f. m.

31 Nr 13.

I sammanhang med Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställningar hade statsutskottet
till behandling förehaft en inom andra kammaren av herr Hedin m. fl.
väckt motion, nr 203, däri föreslagits, att riksdagen måtte besluta dels att statens
kraftstation vid Norrforsen i Ume älv skulle anläggas enligt den år 1924
godkända planen å älvens södra sida, dock med de konstruktiva ändringar, som
vid närmare undersökning befunnits lämpliga, dels att det av Kung!. Maj:t
föreslagna reservationsanslaget å 4,000,000 kronor för fortsatta arbeten vid
nämnda kraftverk skulle sänkas till 3,600,000 kronor, dels ock att reservationsanslaget
å 2,200,000 kronor för distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten skulle sänkas till 1,800,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade,

i punkten 24 att riksdagen måtte, med avslag å förenämnda motion, i vad densamma
avsåge statens kraftstation vid Norrforsen, bifalla Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och

i punkten 25 att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda motion, i vad
den avsåge anslaget till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk, bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Vid dessa punkter hade reservationer avgivits av lierr Norman, vilken ansett

beträffande punkten 24, att utskottets hemställan, vilken han biträdde, bort
grundas på annan av honom angiven motivering; och

beträffande punkten 25, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till den av herr Hedin m. fl. i ämnet
väckta motionen, i vad den avsåge nu förevarande anslag, måtte för utförande
av distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten vid
statens kraftverk för budgetåret 1925—1926 anvisa ett reservationsanslag av

1.800.000 kronor.

Efter föredragning av punkterna yttrade:

Herr Norman: Herr talman! Som kammaren behagade finna, har jag vid
dessa punkter i förevarande utskottsutlåtande reserverat mig. Det kan synas
tämligen lönlöst, då en ensam reservant står mot ett i övrigt enhälligt statsutskott,
att söka förfäkta den mening jag företräder; men då det förefaller
mig, att jag står på synnerligen stark saklig grund, har jag icke kunnat underlåta
att för kammaren framhålla de synpunkter, som jag har på denna fråga.

Saken ligger ju så till, att fjolårets riksdag biföll Kungl. Maj :ts proposition
nr 210 angående anläggande av ett statens kraftverk vid Norrforsen i Ume
älv. I denna kungl. proposition hemställde dåvarande departementschefen, att
riksdagen ville bevilja medel till utbyggande av Norrforsen, och framlade
tvenne alternativ, ett större och ett mindre, dragande olika kostnader. Riksdagen
uttalade sig för det stiirre alternativet, men överlät till Kungl. Maj:t att
i övrigt bestämma i hithörande angelägenhet. Med anledning av detta riksdagens
beslut har igångsatts en hel del arbeten däruppe vid Norrforsen.

Nu föreligger en ny kungl. proposition med förslag till ytterligare utbyggande
av vattenfallet i fråga. Genom större maskineri, större tub-intag och
andra saker skulle ernås större effektivitet för kraftstationen. Dess kapacitet
skulle ökas från den vid fjolårets riksdag beräknade om 12,000 kilowatt till

15.000 kilowatt, och den merkostnad, detta skulle draga med sig, skulle uppgå
till något över 640,000 kronor. För min del anser jag, att så starka skäl
tala för att redan nu anslå detta större belopp i stället för det av riksdagen i
fjol beviljade, att jag icke har något att erinra däremot. Ett utbyggande
framdeles skulle draga större kostnader. Jag har således icke någon invänd -

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Nr 13. 3 o

Lördagen den 21 februari f. m.

AtiU statens n*ng att göra m0t s.^ut’ varta^ utskottet kommit i sitt utlåtande under punkt
kraftverk? Däremot kan jag icke vara med om motiveringen i denna punkt, som pekar

(Forts.) fram till klämmen i nästa punkt rörande distributionsanläggningar.

t I den nu föreliggande propositionen föreslås byggandet av en kraftlinje från
Norrforsen i Ume älv till Örnsköldsvik och Dynäs i Ådalen — vårt lands vattenkraftrikaste
distrikt. Detta förslag innebär ett tydligt och klart frångående
av det förslag, som förelåg förra året. I den kungl. proposition, som
då vann riksdagens bifall, var det tydligt utsagt, att Norrforsens kraftverk
avsåg att tillgodose kraftbehovet i Västerbottens kustland. Det sades vidare
med _ tydlig avsikt bestämt ifrån, att vattenfallsstyrelsen angående kraftdistribueringen
icke skulle vidtaga särskilda åtgärder utan att ha gjort sig
nogsamt reda för desamma. Det heter i den kungl. propositionen i fjol: »Vidare
förutsätter jag, att vattenfallsstyrelsen jämväl i övrigt söker begränsa sitt
rnedelsbehoy under den närmaste tiden genom att beträffande de av riksdagen
nyligen beviljade anslagen iakttaga all möjlig återhållsamhet, och gäller detta
särskilt nya distributionsanläggningar i sådana fall, där tvekan kan råda om
lämpligheten av omedelbara åtgärder från styrelsens sida.»

Detta tydliga direktiv i propositionen och riksdagens uttalande frångår nu
vattenfallsstyrelsen, då den föreslår att draga denna distributionsledning icke
blott till Örnsköldsvik utan ytterligare ända till Ångermanälven, en kraftledning
av 20 mils längd, varav åtminstone linjen Örnsköldsvik—Dynäs skulle bli
fullständigt ny.

Jag är icke fackman, men jag har fått uppgifter från fackmän och jag har
sökt studera mig in i frågan och har därvid funnit, att då det gäller kraftöverföring
på långa sträckor, behöver det vara mycket hög spänning, om kraftförlusten
ej skall bli alltför stor. Spänningen behöver på långa linjer uppgå
till 100,000 ä 200,000 volt. Nu säger vattenfallsstyrelsen rörande denna kraftlinje,
att det är icke fråga om en stor anläggning, det är icke fråga om en stor
»stambana» för förandet av kraft norrifrån och söderut, utan det är bara fråga
om en »landsväg» för en kraftmängd om 4,000 kilowatt och med en spänning
av 40,000 volt. Det blir i så fall en oerhörd kraftförlust med så låg spänning
och så lång sträcka, på vilken kraft skall föras.

För övrigt synas mig i det utlåtande från vattenfallsstyrelsen, som vidfogats
statsutskottets utlåtande, motsägelser förefinnas rörande kraftledningen. Vattenfallsstyrelsen
talar om denna lilla anspråkslösa kraftlinje, som endast avser
överföring av en kraftmängd om 4,000 kilowatt, men säger längre ned, att
den kontrakterat om kraftleverans dels till Örnsköldsviks stad och den enskilda
industrien i närheten och dels till Ådalen, avseende en maximileverans om
6,800 kilowatt. Med tillägg av en kraftförlust, som väl får beräknas till
10 %, kommer man upp till en kontrakterad kraftleverans av det dubbla mot
vad vattenfallsstyrelsen säger, att kraftlinjen skulle bli utbyggd för. Det är
en motsägelse, som jag har svårt att förstå.

Men vidare är det en mycket betänklig sak, att vattenfallsstyrelsen med detta
förslag frångår en planmässig kraftpolitik, som bort ligga bakom och som det
enligt vattenfallsstyrelsen instruktion är dess syftemål att tillgodose. Genom
att på denna långa väg från Ume älv till Ångermanälven tillgodose vattenkraftabonnenter
tar den bort möjligheterna för leverantörer från detta vattenrika
distrikt och kommande kraftanläggningar. Nu säger vattenfallsstyrelsen,
att det råder för närvarande kraftbrist i Ådalen. Det torde för tillfäliet vara
riktigt, men kraftbehovet kommer att kunna tillgodoses dels av staten från
Stadsforsen då denna blir utbyggd och dels från Hammarforsen, vilken äges
till nära hälften av Sundsvalls stad, till något mera än hälften av Hammarforsens
kraftaktiebolag och till två femtiofjärdedelar av andra ägare och vars

Lördagen den 21 februari f. m.

33 Nr 13.

snara utbyggande nu är ifrågasatt. Utbyggandet har blivit försenat genom
syneförrättningar och frågans hänskjutande till vattendomstolen. Förra mandagen
— den 16 februari — ägde det sammanträde med synenämnden rum, som
måste föregå kraftverksbyggets igångsättande. Sundsvalls stad och övriga
intressenter ha för avsikt att snarast möjligt söka åstadkomma utbyggandet
av detta kraftverk, och väntas detta bli färdigt högst obetydligt efter det att
statens kraftverk vid Norrforsen kan vara färdigt att leverera kraft. Men då
är det icke nationalekonomiskt lämpligt att, när det bär finnes rika krafttillgångar,
bygga en dyrbar kraftledning från trakter med mindre rikliga krafttillgångar.

Nu kommer säkert från dem, som skola företräda utskottsmajoriteten, att
sägas, att här är det så stora motsägelser i reservantens ståndpunkt, när jag
vill gå med på att bygga ut Norrforsen till större effektivitet men icke vill
vara med om att utnyttja denna. Jag förmodar, att statsutskottets ärade
vice ordförande kommer att peka på denna till synes egendomliga inkonsekvens.
När jag varit med om detta, som man förmodligen kommer att_ påtala,
nämligen att bygga ut kraftverket till större effektivitet men icke vill vara
med om att föra ned kraften till Ådalen, har jag stött mig på vattenfallsstyrelsens
eget uttalande, som återfinnes i den kungl. propositionen, där vattenfallsstyrelsen
genom sitt uttalande ger vid handen, att den är osäker på
sitt eget förslag —• något som för övrigt har sin särskilda historia, som kan
tagas upp till granskning närmare, om det blir nödvändigt.

I det i den kungl. propositionen återgivna uttalandet från vattenfallsstyrelsen
heter det: »Även om det skulle uppstå meningsskiljaktigheter rörande
lämpligheten av en anspråkslös sammanbindningslinje Norrforsen—Ångermanälven
—• varest staten naturligtvis förr eller senare kommer att utbygga
sina fall — och rörande lämpligheten att från denna sammanbindningslinje
leverera mindre kraftbelopp utanför Norr forsens hemområde, som han anses
sluta i trakten av Örnsköldsvik, så bör det enligt styrelsens mening icke inverka
på frågan om Norrforsverkets utvidgning till 15,000 kilowatt. Även
vid begränsning av Norrforsens distribution till nämnda hemområde bör det
icke vara svårt att tack vare det låga produktionspriset få lönande avsättning
för det kraftbelopp, som kan erhållas från det enligt nu föreliggande förslag
utvidgade Norrforsverket. Latenta kraftbehov och industriella utvecklingsmöjligheter
kunna på sådant sätt tillgodoses.»

Vattenfallsstyrelsen själv säger sålunda, att även om lämpligheten av
nämnda sammanbindningslinje kan ifrågasättas — och det kan med fullt fog
ifrågasättas, om man har respekt för riksdagens fjolårsbeslut, och det borde
man kunna fordra av vattenfallsstyrelsen, att den har, men till den frågan
skall jag återkomma senare — och även om man skär bort den abonnenten,
som i Ådalen skulle taga 2,300 kilowatt, finnes det tillräcklig avsättning i
Norrforsens hemområde för den ökade effektiviteten från Norrforsverket. Sålunda
har jag kraftigt belägg för min ståndpunkt i vattenfallsstyrelsens eget
uttalande. Men när det nu gäller denna kraftabonnent i Ådalen, som genom
att taga ett så stort kraftbelopp skulle medföra ökad inkomst för kraftverket
från första början, vill jag erinra om det förhållandet, som, jag tidigare pekat
på eller det frångående av fjolårets riksdagsbeslut, som innebäres i att kraftdistribuering
söder om Örnsköldsvik skulle komma till stånd. Nu säger vattenfallsstyrelsen,
att den icke kan läsa ut något uttryck, tydande på förbud
att överföra Norrforsens kraft utanför länsgränsen, men hela framställningen
synes mig i viss mån skruvad. Såsom det låg till i fjol var det ett tydligt
direktiv till vattenfallsstyrelsen att icke gå den vägen, och här synes det mig
icke vara något överord, om jag säger att — jag använde uttrycket i statsut Andra

kammarens protokoll 1025. Nr 13. 3

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forte.)

» 13. 34

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

sköttel och upprepar det här — vattenfallsstyrelsen har nonchalerat riksdagens
beslut och dess i fjolårets beslut uttalade mening, när vattenfallsstyrelsen i
sitt uttalande över den motion, som väckts, säger: »Vad beträffar den i motionen
omförmälda kraftleveransen till Ängermanälven. får vattenfallsstyrelsen
meddela, att styrelsen träffat avtal om leverans av intill 2,300 kilowatt till en
industri i Ådalen utan annat förbehåll, än att koncession lämnas för den erforderliga
kraftledningen.»

Vattenfallsstyrelsen har sålunda, utan att bry sig om vad riksdagen beslutade
i fjol, helt enkelt träffat avtal och bundit sig för viss kraftleverans utan
annat förbehåll än i fråga om koncession för kraftledningen, alltså en formell
angelägenhet. Riksdagen och statsutskottet skulle ställas i tvångsläge inför
ett fullbordat faktum, det nämligen att vattenfallsstyrelsen har med''enskild
kraftabonnent träffat ett avtal, som binder riksdagen. Riksdagen blir tvungen
att bevilja erforderliga medel, och vattenfallsstyrelsen har bara meddelat,
att den har icke brytt sig om vad riksdagen tycker. Den begär pengar, och
vi ha icke annat att göra än att bevilja dem.

Jag ställde till vattenfallsstyrelsens talesman i statsutskottet den frågan.
om det var möjligt, att vattenfallsstyrelsen kunde ha träffat så bindande avtal,
att riksdagen nu ej hade handlingsfrihet och tilläde, att i så fall är det
nödvändigt att från ^riksdagens sida säga ifrån, att så fullständigt bör icke
vattenfallsstyrelsen åsidosätta vad riksdagen uttalat, då den beviljat medel
till utbyggandet, och att om vattenfallsstyrelsen vill ge sig in på denna väg,
får riksdagen finna någon utväg att stäcka vattenfallsstyrelsens självrådighet’
Detta blir nödvändigt, om man^icke bryr sig om vad riksdagen beslutar. Då
svarades det, att det är icke så, utan vattenfallsstyrelsen måste givetvis ha
reserverat sig inför möjligheten att fa denna åtgärd godkänd av riksdagen,
och därför kunde det icke sättas i fråga, om det skulle bli nödvändigt för vattenfallsstyrelsen
och staten att utgiva skadestånd för brott mot kontrakt; om
riksdagen vägrade i vändningen, komme saken att ordnas med vederbörande
utan vidare ekonomiska konsekvenser för statsverket. Men då förfaller hela
den invändningen, att vi skulle vara i ett tvångsläge och tvungna att godkänna
vattenfallsstyrelsens åtgärder.

. Det är också egendomligt dels att vattenfallsstyrelsen så frångår vad som
fjolårets riksdag beslutat, dels att detta är ett frångående av den utvecklingslinje
för kraftpolitiken, som vattenfallsstyrelsens egna representanter i elektrifieringskommittén
varit med om att uppdraga. I elektrifieringskommittén, som
under en lång° följd av år har arbetat med utredning rörande kraftbehov och
elektrifieringsåtgärder för hela landet, ha, som sagt, representanter för vattenfallsstyrelsen
haft säte och stämma. Denna kommitté har icke i sitt betänkande,
som lämnats till riksdagen eder i varje fall står till förfogande för riksdagens
ledamöter, på något sätt såsom linje för framtida kraftpolitik antytt en
dylik överföring av kraft från Ume älvs kraftdistrikt ner till det kraftrika
Ådalsdistriktet. När icke ens i elektrifieringskommitténs betänkande något dylikt
vant antytt, är det så mycket mer överraskande, att vattenfallsstyrelsen nu
ger sig in på linjer, som icke kunna anses stå i god överensstämmelse med en
planmässig och ur nationalekonomisk synpunkt sett förnuftig kraftpolitik. Jag
skall nu icke — det finnes kanske tillfälle att återkomma — fördjupa mig vidare
häri. Vid den punkt, som det nu gäller, nämligen punkt 24, har jag
ju i fråga om yrkande ställt mig på samma linje som statsutskottets majoritet
men kräver ändring av motiveringen. I nästa punkt måste jag återigen yrka
bifall till reservationen, i vad den gäller klämmen, så att man genom inhiberande
av kraftledningen från Örnsköldsvik till Dynäs åstadkommer en besparing
på 400,000 kronor, varigenom det blir möjligt att nedsätta det i propositionen
äskade beloppet, 2,200,000 kronor, till 1,800,000 kronor.

Lördagen den 21 februari f. m.

35 Nr 13.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka, beträffande punkt 24, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan men med godkännande av den motivering,
som innefattas i min vid punkten fogade reservation, samt beträffande
punkt 25, bifall till min vid denna punkt avgivna reservation.

Häruti instämde herrar Nyländer, Björkman, Andrén, Bernström, Christenson
i Södertälje, Nilsson i Antnäs, Petersson i Lerbäcksbyn, Andersson i Storegården,
Hedin och Andersson i Linköping.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr talman,
mina damer och herrar! Innan jag går in på den förste ärade talarens anförande,
ber jag att få till statsutskottet framföra min tacksamhet för den genomgående
välvilliga behandling, som Kung!. Maj ds förslag ha fått i det nu
föreliggande utskottsutlåtandet. Jag känner mig också ganska tillfredsställd,
då jag nu finner, att den ende ledamot av statsutskottet, som har reserverat sig
i viss anslutning till den av herr Hedin in. fl. väckta motionen, dock icke har
ansett sig helt kunna gå med på de yrkanden, som motionärerna ha framställt.
Motionärerna ha ju, som kammarens ledamöter torde ha funnit, yrkat på att
Kungl. Maj ds förslag om ytterligare utbyggnad av Norrforsens kraftverk
skulle helt och hållet avslås. Nu tyckes man emellertid ha resignerat på den
punkten, och då så har skett, torde jag för min del också kunna inskränka mig
till att endast något beröra, vad den ärade reservanten nu har varit inne på.

Här tyckes den egentliga tvistepunkten vara den, att reservanten, som han
upprepade gånger betonade, icke kan anse det vara riktigt eller planmässigt och
ur nationalekonomiska synpunkter fördelaktigt att bygga en ledning från
Norrforsen och ner till Ådalen. Det är givet, säger han, och det torde icke
kunna bestridas, att på långa ledningar uppstår en viss kraftförlust, och att,
ju längre ledningen är, dess större blir förlusten. Det förstår även en lekman,
som aldrig så litet har sysslat med dessa saker och försökt sätta sig in i dem.

Jag är liksom herr Norman icke någon fackman på området, men jag har
försökt att genom tillgängliga handlingar och inhämtade upplysningar bilda
mig ett omdöme, helt naturligt för övrigt, då jag tillstyrkt Kungl. Maj:t att
framlägga det förslag, som nu föreligger till kammarens behandling. Jag har
sett frågan ur rent praktisk synpunkt, och det förvånar mig något, att herr
Norman, som väl får anses för att vara en praktisk man, här kan anse, att
det är någonting galet, då vattenfallsstyrelsen har givit sig in på detta utbyggande.
Herr Norman åberopar som stöd för denna sin uppfattning, att riksdagen
skulle förra året ha bestämt uttalat sig mot en sådan åtgärd, som vattenfallsstyrelsen
nu har gått in för. Ja, jag måste säga, att jag för min del icke
har lyckats finna något sådant uttalande, vare sig i redogörelsen i propositionen
eller av departementschefen förra året, som kan ge ett grundat stöd för denna
uppfattning.

Vad herr Norman nyss anförde här i kammaren, då han citerade några rader
ur sin reservation, det återfinnes mycket riktigt i den kungl. propositionen från
fjolåret. Men kammaren torde ha observerat, att med detta uttalande i propositionen,
att Norrforsen skulle utbyggas för att tillgodose kraftbehovet i Västerbottens
kustland, kan icke gärna förstås något annat, än att kraftverket i Norrforsen
huvudsakligast kommit till i syfte att tillgodose behovet av kraft i Västerbottens
kustland. Men därmed får''man väl icke göra gällande, att detta
skulle lägga hinder i vägen för vattenfallsstyrelsen att leverera kraft även
utanför detta område eller, så att säga, utanför kraftverkets hemområde, om den
ur andra synpunkter kunde finna det fördelaktigt för staten. Jag kan för min
del icke finna det. Tvärtom. Om man skall gå till behandlingen av denna
fråga under förra årets riksdag och man då ser på statsutskottets utlåtande över

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Nr 13. 30

Lördagen den 21 februari f. in.

statens Pr°P°sitionen, sa far man snarare en motsatt uppfattning, den nämligen, att
kraftverk* statsutskottet, vars utlåtande också godkändes av kamrarna, synes sikta på,
(Forts.) att det kan tänkas, att avsättningsmöjligheter skulle kunna finnas även utanför
området. Det säges visserligen icke direkt ut, men jag påstår bestämt, att
detta uttalande från statsutskottet, som jag strax skall citera, ger starkare stöd
för den uppfattning, som jag vill göra gällande, än vad Kungl. Maj :ts uttalande
i propositionen förra året gör för den av herr Norman förfäktade uppfattningen.
Kammarens ledamöter kunna själva, då de ha utlåtandet till hands,
slå upp sid. 36. Vi finna där ett yttrande från vattenfallsstyrelsen till statsutskottet,
och där citerar just vattenfallsstyrelsen, vad statsutskottet har sagt.
Och jag har förvissat mig om dels i statsutskottets utlåtande och dels också hos
de statsutskottets ledamöter, som deltogo i behandlingen av frågan förra året,
att det ar riktigt vad som här säges. Jag skall tillåta mig att läsa upp det, så
att kammarens ledamöter kunna själva bedöma saken.

Vattenfallsstyrelsen säger här följande. •—-Jag skall taga med hela stycket,
då det har sammanhang med den föreliggande frågan. — Vattenfallsstyrelsen
säger: »Då frågan behandlades i statsutskottet (nämligen förra året) hade

Örnsköldsviks stad — efter propositionens avlämnande — förfrågat sig om
kraft dels för stadens eget behov, dels för ett träs]j.peri, som planerades i staden.
Detta meddelades muntligen i statsutskottet, varvid det särskilt från en
representant för Västerbotten framhölls lämpligheten av att Norrfors-kraft
överfördes till Örnsköldsvik.» I statsutskottets utlåtande angives på grund
härav: »Men dessutom föreligga, enligt vad i propositionen påvisats och ytterligare
under utskottets behandling av ärendet styrkts, andra liknande stora leveransmöjligheter
(utom Umeå stad) — exempelvis till träsliperier för tillverkning
av mekanisk trämassa och andra industriföretag, vilka förbruka betydande
kraftbelopp.» På tal om utbyggnadsstorleken säger utskottet: »Det synes

därför utskottet vara med ekonomiskt förutseende överensstämmande, att utbyggnaden
äger rum efter det större alternativet, d. v. s. med kraftstationen förlagd
till södra stranden, varigenom en leveransförmåga av 12,000 kilowatt
skulle erhållas.» Man har tydligen icke ansett att Örnsköldsvik skulle höra till
hemområdet, och det erkänner vattenfallsstyrelsen också, att om man skall räkna
med ett hemområde ligger Örnsköldsvik på gränsen eller kanske något utanför.

Kammaren må nu själv bedöma, var det största stödet finnes för den ena eller
den andra uppfattningen. Jag kan, jag upprepar det, icke se, att förra årets
beslut i riksdagen kan anses lägga hinder i vägen för vattenfallsstyrelsen att
lämna — om den kan och finner fördelaktigt — leverans av kraft även utanför
Norrforsens hemområde.

Och hur förhåller det sig nu egentligen med detta? Jo, enligt de upplysningar,
jag inhämtat om saken, förhåller det sig så, att Örnsköldsviks stad
var betänkt på att själv utbygga ett vattenfall, som den äger vid Dombäcksmark,
men då riksdagen förra året hade fattat sitt beslut, så kom Örnsköldsviks
stad underfund med, att det skulle vara betydligt fördelaktigare för staden
att taga kraft från Norrforsen, och gjorde upp ett kontrakt med vattenfallsstyrelsen.
Vidare hade ett träsliperibolag, som också varit betänkt på att taga
kraft från Örnsköldsviks stad, för den händelse denna skulle utbygga vattenfallet
vid Dombäcksmark, även funnit med sin fördel förenligt att kontraktera
med vattenfallsstyrelsen om kraft. Alltså ha vi här ett exempel på, såvitt jag
förstår, att även städer och bolag finna det fördelaktigare att begagna sig av
det erbjudande, som vattenfallstyrelsen kan göra i fråga om kraftleverans, än
att själva utbygga sina vattenfall.

Nå, nu säger man: ja, det där må ju kunna låta säga sig beträffande Örnsköldsvik,
men därför var det väl icke nödvändigt att draga ledningen ända

Lördagen den 21 februari f. m.

37 Nr 13.

ner till Ådalen. Nej, nödvändigt var det icke, men det är val ändå på det
sättet, att vattenfallsstyrelsen har skyldighet, om den har möjlighet därtill, att
tillgodose behovet, även om platsen skulle ligga avlägset från kraftkällan.
Och här förhöll det sig icke på det sättet, att vattenfallsstyrelsen hade trugat
sig på abonnenten nere i Ådalen, utan tvärtom. Denna abonnent hade^ hemställt
till vattenfallsstyrelsen, om han icke kunde få kraft från Norrlorsen.
Det var naturligt, tycker jag, att vattenfallsstyrelsen då började räkna efter,
om den kunde leverera kraft till denna abonnent, som behövde kraft och som
— märk väl, mina damer och herrar — enligt sin egen uppgift icke hade möjlighet
att få kraft av de enligt reservationen rika tillgångar, som finnas där
nere i Ådalen. Det förelåg i stället brist och denna företagare behövde kraft.
Vattenfallsstyrelsen räknade och fann, att den kunde leverera den önskade kraften
till ett pris av 107 kr. per kilowatt och år. Åbonnenten accepterade förslaget
och var belåten med det.

Nu frågar jag: År det rimligt att här komma och klandra en sådan åtgärd,
då man — med all rätt, anser jag — håller på, att kommunikationsverken skola
bedriva sin verksamhet affärsmässigt? Jag ställer den frågan till herr Norman,
och jag kanske också bör ställa den till de affärsmän, som finnas i kammaren:
Om ni ha en vara att sälja och det kommer en kund och frågar er, om
han kan få köpa den varan, om ni då uppge det pris, som ni behöva, för att ni
skola kunna leverera varan, och kunden säger, att han är villig att betala det
priset, skulle ni då, om ni vilja vara affärsmässiga, säga: »Ja, visserligen är
ni villig att betala detta pris, och det täcker våra omkostnader och vi få en liten
vinst också, men i alla fall är det icke riktigt det där, och ni far icke köpa
varan»? Ja, jag frågar bara. Herrarna kunna själva gorå sina reflexioner.
Så ligger faktiskt saken.

Nu har man emellertid gjort ett ganska stort nummer av den,. som herrarna
sett. Man har skrivit i pressen och skickat en särskild promemoria till statsutskottet,
men jag har icke fått den äran att taga del av denna promemoria direkt utan
fått den indirekt. I den går man in på en hel del saker, som jag icke här skall
inlåta mig på, men som man, såvitt jag kunnat finna, icke har något belägg för.

Den ärade reservanten var även inne på frågan om Hammarforsen, och det
är väl där skon klämmer, förmodar jag. Det är fråga om, huruvida staten
skall utbygga sitt vattenfall vid Stadsforsen i Indalsälven, eller om Sundsvalls
stad och de enskilda intressenterna skola bygga ut Hammarforsen. Den saken
illustrerar också, hur det är med den »rikliga» krafttillgången där nere i Ådalen.
Herr Norman nämnde, att länsstyrelsen i Västernorrlands län ingått till vattenfallsstyrelsen
med hemställan om utredning rörande kraftmöjligheterna i
Ådalen. Länsstyrelsen har tydligen varit på det klara med att vi här behöva
en kraftstation, om vi skola kunna få tillgång till kraft och industri och näringar
skola få tillfälle att utveckla sig. Men först efter sedan denna framställning
gjorts från länsstyrelsen, vill det synas, som om Hammarforsens utbyggande
skulle mera allvarligt ha förts fram.

Här kan man ju säga, att det är konkurrens mellan staten och de.enskilda och
man brukar ju säga: »Leve konkurrensen!» Det brukar vara en viss part, som
har fördel av detta, och jag skulle tro, att i det här fallet kan den parten icke
vara någon annan än de kraftbehövande konsumenterna. Följaktligen finner
jag icke det vara någonting egendomligt i detta, att det är konkurrens mellan
staten och enskilda på det här området, såväl som det kan vara det mellan
enskilda på andra områden, ehuru naturligtvis staten såsom representant för
det hela och för det allmänna bör taga vissa hänsyn. Men här föreligger
ju ännu icke, såvitt jag vet, något bestämt beslut, att staten skall utbygga.
Det föreligger ingen utredning klar från vattenfallsstyrelsen rörande utbyggandet
av Stadsforsen. Och huruvida man, som herr Norman nyss framhöll, är

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Nr 13. 33

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang.- anslag
till statens
kraftverk.

(Forts.)

på det klara med, att utbyggandet av Hammarforsen nu i det närmaste är
klart, det vet jag icke. Emellertid har den saken, såvitt jag förstår, icke något
direkt samband med den nu föreliggande frågan. Om och när det kan bli fråga
om utbyggande av statens vattenfall i Ångerman- och Indalsälvarna, så torde
riksdagen få tillfälle att säga sin mening i den saken.

Sedan ville herr Norman göra gällande, att det skulle vara önskvärt att begränsa,
vattenfallsstyrelsens handlingsfrihet, så att, t. ex., om den finner fördelaktigt
ur statens synpunkt och förräntningssynpunkt att leverera kraft till
en rayon, som ligger något utanför det område, som man under alla förhållanden
tänkt sig vara lämpligt, vattenfallsstyrelsen i dylikt fall icke skulle ha
rätt att göra något sådant, med mindre än att riksdagen skulle lämna medgivande.

Nu tillåter jag mig hysa den uppfattningen — jag tror. att den är riktig —
nämligen, att man icke bör begränsa kommunikationsverksstyrelsernas handlingsfrihet
alltför mycket, ty de böra ha en viss handlingsfrihet, och riksdagen
bör icke befatta sig med detaljer. När man nämligen kräver, att respektive
styrelser skola sköta sina verk så, att de om möjligt förränta i anläggningarna
nedlagt kapital, då skall man icke begränsa deras handlingsfrihet, så att de
icke ha möjlighet att vidtaga åtgärder, som leda till förbättrad förräntning av
detsamma. Den uppfattningen är det, som jag här vill ge uttryck åt.

Så talade vidare herr Norman om elektrifieringskommittén. Den hade ju icke
tänkt sig, säger herr Norman, att man skulle draga kraftledningen på det här
sättet. Nej, det har den kanske icke gjort, men det är ganska betecknande, att
generaldirektören och överdirektören i vattenfallsstyrelsen, båda fortfarande innehavande
sina befattningar, voro ledamöter av denna kommitté, och det är också
dessa båda, som nu stå för den ytterligare utredning, som är gjord beträffande
utbyggandet av Norrforsens kraftverk, och som också stå för ledningen ned till
Ådalen.. Kan det då icke, herr Norman, förhålla sig på det sättet, att, sedan
elektrifieringskommittén gjort sin utredning och förresten förklarat, att den uppfattning,
som den då uttalade rörande distriktsindelning och sådant, vore endast
en lösning, problemet sedan den tiden högst väsentligt förändrat sig. Det är
nog det riktiga förhållandet i här föreliggande fall.

Sedan i fråga om det planmässiga och nationalekonomiska vill jag säga, att
jag för min del tror att, såvitt jag förstår, båda dessa krav äro här väl tillgodosedda.
Såsom det torde vara herrarna bekant, drives utvecklingen av statens
kraftnät på det sätt, att man sammanbinder de olika kraftstationerna för att
kunna på ett bättre sätt utnyttja kraften. Då det är mera tillgång till kraft
på den ena stationen och mindre på den andra, kan genom dessa förbindelseledningar
kraften dirigeras för utjämningsändamål. Den ledning, som man nu så
mycket klandrar, och som skall byggas ned till Ådalen, är visserligen lång men
den är dock icke mer än hälften så lång som ledningen från Älvkarleby till
Motala. Alltså ha vi exempel på ännu längre sammanbindningsledningar. Om
och när staten kommer att utbygga sina vattenfall nere i Ådalen, i Ångermanälven
och Indalsälven, behövs en sammanbindningslinje, och enligt de upplysningar,
som jag inhämtat, kan den ledning, varom här är fråga, med en relativt
ringa kostnad byggas om till en tillfredsställande förbindelseledning mellan
kraftstationen vid Norrforsen och den blivande kraftstationen vid Ångermanälven
eller Indalsälven.

Man har också för övrigt lämnat den upplysningen, att denna ledning med det
kraftpris, som är kontrakterat med abonnenten, ett industriföretag nere i Ådalen,
är tilltaget på sådant sätt, att kraftledningen amorteras på en tid av två
år. Om det är riktigt, torde man icke heller ur ekonomisk synpunkt ha någon
erinran att göra mot denna åtgärd. Och i detta sammanhang vill jag säga, att
jag åtminstone för min del icke haft nå.gon. anledning att misstänka vatten -

Lördagen den 21 februari f. m.

39 Nr 13.

fallsstyrelsen för oriktiga eller otillförlitliga beräkningar. Det är klart, att
vilken styrelse som helst kan ju missräkna sig, men jag har såsom sagt
ingen anledning antaga, att de beräkningar, som här föreligga, icke äro tillförlitliga.

Ja, herr talman, jag skall kanske icke uppehålla tiden längre nu, utan jag
skall blott till sist säga, att enligt min mening föreligga här mycket göda skäl
för bifall till Kungl. Maj :ts av statsutskottet tillstyrkta förslag, som jag också
hoppas, att även kammaren skall finna väl motiverat och giva sitt erkännande
åt. Genom bifall till Kungl. Maj :ts förslag torde såväl statens som de kraftbehövande
konsumenternas intressen bil väl tillgodosedda, utan att därmed berättigade
enskilda producenters intressen trädas för nära.

Herr Hedin: Såsom jämte två andra av kammarens ledamöter motionär i

denna fråga ber jag, herr talman, att få yttra några ord, da, såsom jag tror,
vår motion kanske blivit något missförstådd. Slutklämmen i motionen är
dock att »i avvaktan på större klarhet beträffande kraftförsäljningens behövliga
och lämpliga omfattning hemställes etc.» Det är särskilt denna klarhet,
som vi önska. Vi ha icke kunnat finna densamma i den av Kungl. Maj :t
framlagda propositionen. Den ökade klarhet, som vi begära, borde dock i
icke ringa grad kunnat vinnas genom den ytterligare utredningen av statsutskottet.

En viktig sak vid bedömandet av sådana här nyanläggningar är att fa se
en verklig räntabilitetskalkyl. Här säges visserligen, att detta kraftverk blir
räntebärande. Men efter vilken räntefot? Enligt upplysningar i ärendet skulle
priset eller självkostnaden för kraften hava beräknats till 60 kronor per kilowatt
och år. För 12,000 kilovatt, som beräknas kunna levereras inom de
närmaste åren, skulle man alltså erhålla en inkomst av 720,000 kronor.° Enligt
tillförlitliga upplysningar lär emellertid Umeå stad erhållit ett så lågt
pris, att för stadens räkning får avdragas en rabatt på icke mindre än c:a
100,000 kronor. Kvarstår sålunda en bruttoinkomst av driften vid kraftverket
räknat på något över 600,000 kronor. Jämför man nu denna inkomstsiffra
med den beräknade anläggningskostnaden och vanligen förekommande
driftkostnader, torde nog vissa tvivelsmål kunna uppstå rörande den räntabilitet,
som här verkligen kan påräknas.

Beträffande dylika kalkyler vill jag ytterligare i detta sammanhang framhålla
ett par omständigheter. Var och en, som arbetat på detta område, torde
nogsamt veta, att det är synnerligen svårt att göra riktiga och pålitliga kalkyler,
då det gäller byggandet av vattenkraftverk. Kungl. vattenfallsstyrelsen,
som i sådant hänseende givetvis bör förfoga över den största kompetens,
bär beträffande anläggningskostnaderna för Porjus-, Älvkarleö-, Motala- och
Suorvaledningarna dock icke lyckats räkna rätt. Om man jämför den beräknade
kostnaden för dessa verk med den verkliga, skall man finna, att totala
kostnadssumman är överskriden med omkring 40 %, och att lägsta överskridandet
för något verk har varit c:a 11 /. Det skulle givetvis vara intressant att
veta, om någon riskprocent blivit pålagd de kalkyler, som legat till grund, då
man försäkrar: »Här få vi ett räntabelt verk.» Dessutom förekomma även
många andra slags risker. Abonnenterna kunna vara mer eller mindre säkra.
Såsom redan anförts finns en abonnent, ett träsliperi i Örnsköldsvik, vars
stiftelseurkund ännu icke torde hava kommit in, och vilket bolag har ett relativt
litet aktiekapital. Man kan tänka sig, att under brydsamma tider en sådan abonnent
icke är sa säker, och att man därlör kan ta räkna med risken att inkomst
därifrån måhända icke alltjämt inflyter eller att inkomsten därifrån
kanske minskas. Kåntabiliteten synes därför ganska osäker, men ^den sidan
av saken torde det emellertid numera icke vara så mycket att göra åt.

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Nr IB. 40

Lördagen den 21 februari f. m.

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Motionärerna lämnade på sin tid in en promemoria till statsutskottet och
till vattenfallsstyrelsen. Jag beklagar, att herr kommunikationsministern av
förbiseende icke fick densamma, men hör nu, att den dock kommit honom till
banda senare. I denna promemoria antyddes på grund av upplysningar under
hand, att vi egentligen icke hade något att erinra mot att detta kraftverk
byggdes större. Den ökade kraft, som vinnes, fås ju för relativt lågt pris
och vattenfallsstyrelsen anser själv, att en »lönande avsättning» kan påräknas
i orten. Vår ståndpunkt beträffande kraftverket sammanfaller således
med den av statsutskottets majoritet intagna.

Kvar står frågan - och det är den. som hör mest diskuterats — rörande
det berättigade i en kraftöverföring från Umeådistriktet ner till Ådalen. Denna
ledning kallas »helt anspråkslös» eller för »en landsväg» i jämförelse med
en »stambana». Man försöker på allt sätt antyda, att det är en sådan obetydlikhet,
det här gäller, att det icke betyder något, om ledningen dras ned eller
icke. Jag tror dock, att den här närvarande överdirektören Borgquist i vatteniallsstyrelsen
skall kunna konstatera, att det måhända är den längsta kraftöverföring
i Sverige från ett kraftverk till en enskild abonnent. Det är vis.-serligen sant, att^ det finns åtskilliga längre kraftledningar. Vi ha sålunda
kraftledningen från Älvkarleö till Motala — men det är dock en ledning, som
går mellan två kraftverk. Likaledes ha vi eu dylik ledning från Västerås till
Trollhättan. Men bland ledningar, som gå från ett kraftverk till en enskild
abonnent, torde detta f. n. bliva den längsta i landet. I varje fall skall man
knappast kunna peka på många flera.

Lu säger man vidare, att vattenfallsstyrelsen är tvungen att gå ned med
kraften, och därigenom fa ju anspraken pa det lämpliga i anordningen vika.
Jag har emellertid den uppfattningen om vattenfallsstyrelsen, vars skicklighet
att skriva kontrakt ingen torde draga i tvivelsmål, att det varit synnerli^®r
styrelsen att i kontraktet inflicka en sådan bestämmelse, att vattenfallsstyrelsen
icke kunde komma i något tvångsläge, därest under tiden
kraft i tillräcklig mängd och till acceptabelt pris kunde erbjudas från närmare
håll. Vattenfallsstyrelsen passade emellertid på att avsluta detta kontrakt
synnerligen hastigt. ° Det uppges, att uppgörelsen knappast tog en
timmes tid. Detta tyder på att vattenfallsstyrelsen var ganska angelägen att
fa kontraktet klart. I andra fall visar nog erfarenheten, såsom litet var
torde känna till, att sådana förhandlingar kunna draga lång tid, även
om _ det gäller en uppgörelse med vattenfallsstyrelsen. Jag vill ’ emellertid
icke klandra vattenfallsstyrelsen för detta. Ty frågan låg på den
tiden i något annat läge, än den ligger nu. Hammarforsens nu planerade
i ar]''v0er^ kar föru''l: berörts under diskussionen; ett förslag att leverera kraft
därifrån hade förut icke kunnat leda till praktiskt resultat, beroende därpå
att det pågått mångåriga vattenrättssyner, vilka först under den allra närmaste
tiden väntas avslutade. Vidare ha vi, såsom känt är, haft en svår depressionsperiod,
då den enskilde givetvis haft svårt att släppa till större kapital,
och då det kanske icke heller varit så lätt att få abonnenter, som ville
binda sig för större kraftbelopp.

Det sägs också beträffande priset, att den avsedda abonnenten vid Dynäs,
som det närmast är fråga om, fått vidkännas ett kanske väl högt kraftpris!
Detta är möjligt, men det kan också hända, att detta kraftpris bestämts under
högkonjunkturen, då även vattenfallsstyrelsen sålde kraft på många håll
till pris, som nu klandras. Jag undrar, om vattenfallsstyrelsen skulle vilja
vara med om det omvända förhållandet, eller att det komme ett kraftföretag
som långväga ifrån droge fram en ledning och tog bort vattenfallsstyrelsens
abonnenter med den motiveringen att dess pris varit för högt.

Nu avser visserligen denna leverans till Dynäs icke endast att ersätta den

Lördagen den 21 februari f. m.

41 Nr 13.

förutvarande leveransen utan ock att öka densamma. Denna ökning är dock
icke alltför betydande, ty enligt tillgängliga handlingar uppgick den gamla
leveransen till 1,100 å 1,200 kilowatt. Ökningen blir kanske enligt minimibeloppet
600 kilowatt eller något mera.

Genom det förändrade läge, vari frågan kommit, tror jag för min del, att
vattenfallsstyrelsen icke behöver vara bunden vid att draga ned ledningen.
Om vattenfallsstyrelsen vill fritaga sig från kontraktet, förmodar jag, att vederbörande
abonnent mycket väl skall kunna tillgodoses på ett lika förmånligt
sätt.

Nu anför herr statsrådet, att här gäller det närmast en praktisk fråga, och
att vi framför allt få se på vattenfallsverkets räntabilitet. Beträffande den
praktiska sidan av saken blir väl dock resultatet, att om det dragés fram
en sådan här ledning, vilken alltid utgör ett hot om konkurrens mot närliggande
verk och enskilda intressenter, som tänka utbygga vattenfall, så
kommer denna statens ledning lätt att försvåra, kanske förhindra den högst
önskvärda tillkomsten av enskilda nya kraftverk inom området. I vattenfallsstyrelsens
instruktion angives dock i första hand såsom styrelsens uppgift att
tillse, att landets vattenkraft utnyttjas på lämpligt sätt, och med vattenkraft
torde då förstås icke endast statens utan även kommuners och enskildas vattenkraft.
I andra hand gäller det för vattenfallsstyrelsen att tillgodose och
utnyttja statens vattenfall, i den mån de äro behövliga för leverans av kraft.
Det är icke alldeles bevisat, att det fortfarande föreligger ett behov att leverera
kraft vid Ådalen, även om ett sådant behov tidigare gjort sig gällande.
En dylik kraftledning kan också ge anledning till nya utvidgningar, som
kanske icke alltid bli räntabla. Det kan för vattenfallsstyrelsen vara frestande
att ytterligare förlänga en sådan ledning och försöka förvärva eu och annan
ytterligare abonnent inom detta distrikt, för att därefter med motivet, att ledningen
är för klen, komma med anspråk på nya anslag till vattenverk inom
distriktet Ångermanälven—Ådalen.

Nu är det väl en nationalekonomiskt riktig grundsats, att man först bör söka
att få de billigaste vattenfallen utbyggda. I det avseendet torde statens vattenfall,
såvitt hittills är känt, vara dyrare att utbygga än Hammarforsen. I varje
fall föreligger icke bevis på motsatsen. Så länge utredning härom icke föreligger,
bör staten vara försiktig med vidtagandet av åtgärder, som kunna låsa
fast frågan och framtvinga nya kraftverk, som kanske icke, särskilt om kraftprisen
konkurreras nedåt, bli alltför räntabla.

Att draga ned denna abonnentledning från Umeå till ett helt annat vattenkraftdistrikt
blir kanske också ett prejudikat på att man kan få draga fram
dylika ledningar hur som helst. Man korsar dock härmed över många års
arbete, som elektrifieringskommittén nedlagt. Jag är icke säker på att vattenfallsstyrelsen
skulle anse det lämpligt, om samma system tillämpades från
enskilt håll. om t. ex. en enskild intressent, som händelsevis får litet billig kraft
över, framdrager en ledning tvärs över en vattenfallsstyrelsens ledning för att
försöka få abonnenter från vattenfallsstyrelsen. Jag erinrar mig, att när något
liknande någon enstaka gång har hänt, så har vattenfallsstyrelsen känt sig ganska
pinsamt berörd därav och ansett det vara allt annat än förenligt med god
planmässighet. Den rätt i sådant avseende, som vattenfallsstyrelsen gör anspråk
på, måste dock också enskilda kunna göra anspråk på. Man måste ha samma rätt
för alla parter. Visserligen begär vattenfallsstyrelsen officiellt icke heller
mera, men i praktiken har den ett annat företräde genom att alltid äga disponibelt
kapital för utbyggande av ledningar. Det lämnas ingen direkt utredning
om de anslagsposter, som vattenfallsstyrelsen begär för nya kraftledningar.
Det begäres år för år en rund klumpsumma, som ofta lämnar något överskott,
och vattenfallsstyrelsen har därför möjlighet att när som helst slå till.

Ang. anslag
till statens
Jcraftverk.
(Forts.)

Xr 13.

Lördagen den 21 februari i. in.

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Den enskilde måste däremot vara mera betänksam i sådant avseende och mera
tänka på räntabiliteten.

Jag hörde med synnerligen stort intresse på det uttalande, som herr statsrådet
gjorde om kravet på vattenfallsverkens räntabilitet. Jag tror, att beaktande
av den synpunkten kommer att värderas särskilt av de skattedragande
här i landet. Hittills har det ju varit så, att någon särskilt hög räntabilitet icke
ernåtts på vattenfallsverken. Vi ha säkerligen icke fått vanlig bankränta.
Jag är emellertid tacksam för herr statsrådets uttalande och hoppas, att räntabiliteten
alltjämt skall vara en ledstjärna för vattenfallsstyrelsen i dess
framtida verksamhet, liksom att styrelsen icke skall söka förhindra vare sig
kommunal eller enskild verksamhet på vattenkraftsområdet.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr

talman! Jag skall endast yttra några få ord med anledning av att den siste
ärade talaren uppehöll sig så mycket vid räntabiliteten.

Jag vill i det avseendet endast påpeka, att vattenfallsverkets räntabilitet har
ökats undan för undan. År 1921 utgjorde förräntningen 3.5 %, år 192 2 3.88 %,
år 1923 4.17 % och år 1924 cirka 4.6 Vi se alltså, att det åtminstone går
i den rätta riktningen. Får vattenfallsstyrelsen ha litet rörelsefrihet och begränsas
den icke alltför mycket i sin verksamhet på grund av att vissa enskilda
intressen försöka tränga sig fram i fall, där det icke finns så stort berättigande
därtill, är det möjligt, att vattenfallsstyrelsen skall inom en relativt
kort tid kunna nå fram till full förräntning av anläggningarna.

Det är klart, att de beräkningar, som gjordes under krigstiden, icke gärna
kunna ha visat sig hållbara. Penningvärdet förändrades ju snart sagt från
den ena veckan eller månaden till den andra, och då lärer det icke vara
gott att åstadkomma några tillförlitliga kostnadsberäkningar. I det föreliggande
förslaget torde ränteberäkningarna och däri inlagda riskkalkyler kunna
anses vara tillförlitliga, då penningvärdet nu nått en viss stabilitet.

Herr Anderson i Ekstock: Herr talman! Jag skall börja med ungefär samma
förklaring som herr Norman, den nämligen, att jag icke är fackman på
detta område. Jag skall dessutom be att få tillägga, att jag icke heller är
fackman på det nationalekonomiska området. Det föranleder mig också att
säga en annan sak. Då herr Norman så energiskt anlade de nationalekonomiska
synpunkterna på denna fråga, kom jag att tänka på en replik, som jag
hörde härom dagen: »Lugn, Moritz, lugn!» Jag tror, att vi på det nationalekonomiska
området äro ungefär lika goda kålsupare bägge två.

Jag skall emellertid försöka att utan alltför många krumbukter sätta fingret
direkt på den ömma punkten. Jag tror, att det kommer att gagna saken, och
då jag har denna tro, kan det ju också vara lämpligt att slå till. Man kräver
här tydligen full rörelsefrihet för de enskilda, och man åberopar alltid,
att den konkurrens, som drives från statens verk i allmänhet och vattenfallsstyrelsen
i synnerhet, skall vara lojal. I vilket avseende har lojaliteten brustit
i här förevarande avseende? Det saknas fullständigt från oppositionens sida,
om jag får kalla herrar Norman och Hedin vid det namnet, varje bevis för
att här skulle föreligga någon illojal konkurrens.

Lägger man uteslutande nationalekonomiska synpunkter på saken, kan det
kanske intressera kammarens ledamöter att höra, att staten i Ådalstrakten äger
vattenfall, som ha kostat c:a sju miljoner i inköp. Mena herrarna, att man
skall låta dessa sju miljoner ligga räntelösa, i avvaktan på att enskilda först
skola få exploatera sina vattenfall, vilka naturligtvis — det är ju alldeles
klart — äro inköpta i rent spekulationssyfte? Vilka intressen företräda herrarna
— och damerna med för övrigt, om det skulle finnas några av dem på

Lördagen den 21 februari f. in.

43 Nr 13.

denna sida, vilket jag icke vet — vilka intressen företräda ni i egenskap av
riksdagsmän? Är det statens intressen eller enskilda intressen? 1 ragan ar
fri heter det ju, och herrarna få svara mig efter råd och lägenhet. Det är ju
också på det sättet, att här står — det vill jag uttryckligen säga ifrån och
det tar jag icke tillbaka en stavelse utav — att här står ett enskilt industriföretagarintresse
i Ådalen emot ett enskilt kraftförsäljarintresse, och därifrån,
ärade ledamöter av kammaren, ha vi att härleda orsaken till hela denna debatt,
ty, märk väl, denna fråga har icke avancerat i oklarhetens tecken utan

tvärtom. , .. . ,

Vad speciellt den sidan av saken beträffar, som nu senast berördes av herr
Hedin, när han satte i fråga, om det fanns några tillförlitliga räntabilitetskalkyier,
så ber jag beträffande Norrforsen att få hänvisa till Kungl. Maj:ts
proposition nr 210 i fjol, ,sid 4 och 5, där det finns räntabilitetskalkyler för
såväl det mindre som det större alternativet, som i fjol förelädes riksdagen till
omprövning. Vid den ytterligare granskning, som statsutskottet sin plikt likmätigt
lät dessa räntabilitetskalkyler undgå, kommo vi enhälligt, mina herrar,
enhälligt till det resultatet, att vi borde förorda det.större alternativet, som
dåvarande departementschefen icke ansåg sig utan vidare kunna.gå in för.
Detta gjorde vi i alla fall och skrevo det sa pass klart och tydligt, att det
blev verkställt i enlighet härmed; och om det kan lända herr Norman till
någon tröst •— ringa visserligen men i alla fall någon tröst _■ skall jag be
att få meddela, att departementschefen under hand, och jag vill minnas också
mera offentligt, uttryckte sin stora tillfredsställelse med att vi förordade det
större alternativet.

Vad som här nu föreligger är icke något annat än ett försök att i vardandets
stadium av kraftstationen vid Norrforsen få ännu större kapacitet, än
man tänkt sig från början, och att därmed också öka räntabilitetsutsikterna
för kraftföretaget vid Norrforsen. Så enkelt ligger saken till, och det ljuset
bär också så småningom gått upp för motionärerna. Ja, herr Norman är ju
icke motionär, men han uppträder dock i deras sällskap.

Jag vill påpeka, att motionärerna från början yrkade på att det icke skulle
ske någon förändring vid utbyggnaden, utan att det endast skulle vidtagas
de konstruktiva ändringar, som vid närmare undersökning kunde befinnas
lämpliga, och att man därför borde pruta ned reservationsanslaget från ifrågasatta
4 miljoner till 3.6 miljoner. Det kravet bär man nu släppt på grund
av den visshet, som man så småningom har vunnit, att propositionen i denna
punkt är så stark, att det icke finns någon möjlighet att få någon ändring.
Man har i stället skjutit fram andra saker i förgrunden, och man har bland
annat uppehållit sig vid avsättningen av kraft i Örnsköldsvik och att ett nytt
bolag där, ett träsliperi, skulle vara så pass apokryfisk!, att det icke vore
något att binda sig för. Ja, härpå kan jag svara, att också .den saken har
klarnat så småningom. Jag har här i min hand ett brev från den person,
som är verkställande direktör i Moälvens träsliperi, och som skriver, att vi
ha full frihet att använda brevet här i dag. Han lämnar i detta brev upplysningar
till statsutskottets fjärde avdelnings ordförande, herr Herman Lamm,
upplysningar av den art, att jag tror, att det är skäl att fasta allt möjligt avseende
vid dem. Jag skall icke trötta kammaren med att läsa upp det utan
ber att högtidligen få överlämna en avskrift till herr Norman för studium
— jag får igen den sedan. Så förhåller det sig med den saken.

Då man nu icke längre är säker på att ens position är hållbar ens på
denna punkt, retirerar man också här. I stället gör man som herr Norman i
sin reservation, pekar på ett uttalande, som departementschefen gjorde i fjol,
och försöker göra gällande, att riksdagen ännu tydligare än vad departementschefen
har gjort skulle helt och fullt uttryckligen, som herr Normans

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

Nr 18. 44

Lördagen den 21 iebruari f. m.

Ang. anslag
till statens
kraftverk.
(Forts.)

ord folio, ha anslutit sig till den satsen, att kraftdistribueringen skulle begränsas
till »hemområdet». Jag skall be att få höra av herr Norman — om det
passar honom — eller av någon annan, som är mera inne i saken, vad herrarna
mena med »hemområde». Mena herrarna, att det skall vara speciellt
kraftdistrikt för Umeåtrakten, vars gräns väl i så fall måste ligga åtskilligt
nedanför Örnsköldsvik, tror jag, att vi måste draga den slutsatsen, att med
sådana utgångspunkter blir den ledning, som det här är fråga om, utanför
detta hemområde, som jag skulle vilja kalla för kraftdistrikt, icke så lång,
som man här vill göra gällande.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har ju klart
och tydligt ådagalagt, att det helt enkelt är en lämplighetsfråga, hur man
förfar i detta fall. Då det tillika gäller att tillmötesgå ett industriintresse, kan
jag icke begripa, vad näringarnas målsmän här i kammaren i synnerhet skola
ha för anledning att försöka sätta krokben för en utvidgning av Norrforsens
kraftdistribueringsområde, som kommer att gynna enskilda industriföretagare
i Ådalen. Vad ha herrarna för intresse av detta, om det icke ligger något
annat intresse bakom, som jag icke nu vill peka på, men om det behövs, skall
jag icke dra mig för det. Jag är så litet släkt med de olika bankintressena,
att jag icke har någon anledning att sticka under stol med något, och önskar
herr Norman få reda på vad som ligger bakom, skall jag försöka stå honom
till tjänst. Enligt mitt sätt att se, är det icke statens intressen, som herrarna
företräda, utan något helt annat, och det är detta, som jag har velat framhålla
med mitt anförande.

Då man sedan säger, att beträffande Suorva och Porjus o. s. v. har vattenfallsstyrelsen
gjort felkalkyler, så kanske herrarna vilja vara hyggliga att
erinra sig, under vilka förhållanden, låt oss säga, beslutet om Suorva kom
till stånd. Vi befunno oss då mitt i en högkonjunktur, då alla människor så
gott som utan undantag — ja, pessimister finns det ju alltid, men dem få vi
räkna till undantagen — hade den uppfattningen, att nu skola vi försöka utvidga
våra företag. Beträffande Suorva var det ju också på det sättet, att det
just från enskilda förelåg så stora anspråk på kraftleveranser, att det kunde
vara riktigt att utbygga de stora fallen vid Suorva. Det var en felspekulation
från enskilda, som ledde till en felspekulation från statens sida, som
har kostat oss många, miljoner, men i fråga om den saken kunna vi nog taga
varandra i hand. Vi voro ungefär lika dåraktiga allihop på den tiden, då
det flöt in mera pengar i statskassan än man någonsin hade kunnat ana.
Det torde icke behöva dras fram i detta sammanhang.

Vad Porjus beträffar, nödgas jag erinra därom, att sedan under de sista
åren ytterligare ledningar kommit till däruppe, har räntabiliteten för Porjus,
betraktat som ett särskilt kraftverk, ökats och blivit bättre.

Det är min bestämda förvissning, att den ledning, som det nu närmast är
fråga om, och som är det enda av den stort anlagda planen, som vi nu egentligen
slåss om, kommer att underlätta elektrifieringen efter kusten. Därom är
jag alldeles viss, ty hur det än må vara, så kunna vi icke komma ifrån,
att just förevaron av en ledning efter kusten kommer att stimulera ortsintressena
och kommer att öka livaktigheten på detta område även från lantbrukarnas
sida. Följden härav blir ökad trevnad och ökade möjligheter för
såväl staten som enskilda att fullfölja sin kraftverkspolitik.

Det har vidare talats om de olika städerna och deras intressen av en fortsatt
utbyggnad av statens eller deras egna vattenkraftsverk. Det är väl ändå
på denna punkt på det viset, att herrarna icke ha kunnat lämna annat än lösa
påståenden som belägg för vad ni sagt om Sundsvall. Jag vet icke, om ni
också ha nämnt Härnösand, men om ingen har gjort det, skall jag be att
få göra det. Beträffande denna stad förhåller det sig så, att stadsfullmäktige

Lördagen den 21 februari f. m.

45 Nr 18.

praktiskt taget enhälligt försökt göra upp med vattenfallsstyrelsen, därför
att dess pris vore fördelaktigare. Man har här från många håll utgått ifrån,
att det framför allt skall vara lojal konkurrens. När det nu har visat sig,
att man icke kan komma förbi det anbud, som vattenfallsstyrelsen har lämnat,
utan att till och med städer, som äro delägare i andra vattenfall, finna att
dessa vattenfallsstyrelsens anbud bli förmånligare, så måste jag fråga: Då man
samtidigt med att man tillgodoser dylika ortsintressen gör de i inköpta vattenfall
nedlagda miljonerna så snart som möjligt räntabla, är icke detta då, mina
damer och herrar, en god gärning? Jag tror, att vi ha anledning att tänka
på den saken, då vi nu gå att fatta vårt beslut.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla diskussionen längre utan ber endast
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen av
övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,10 e. m.

Ang. analog
till statens
kraftverk.
(Forts.)

In fidem
Per Cronvall.