1925. Andra kammaren. Nr 12
ProtokollRiksdagens protokoll 1925:12
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1925. Andra kammaren. Nr 12.
Tisdagen den 17 februari.
Kl. 3.30 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för deri 10 och den 11 innevarande februari.
§ 2.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen, nr 47, angående försäljning av Skara—Timmersdala
järnväg m. m.;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 48, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom; och
till statsutskottet propositionen, nr 44, angående nybyggnader för de kemiska
och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska institut.
§ 3.
Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid
till statsutskottet motionen nr 273 av herr Brännberg m. fl.; och
till jordbruksutskottet motionen nr 274 av herr Gardell i Gans rrv. fl.
§ 4.
Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda första lagutskottets utlåtande
nr 5, andra lagutskottets utlåtanden nr 4—7, jordbruksutskottets utlåtande nr 5,
andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 och andra kammarens
sjätte tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.
§ 5.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från konstitutionsutskottet, nr 36, angående av riksdagen beslutad ändring
i rikets grundlagar; och
från statsutskottet, nr 32, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar.
Andra hammarens protolcoll 1025. Nr 12.
1
2
Tisdagen den 17 februari.
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
nr
33, till styrelsen för riksdagsbiblioteket, angående verkställd granskning
av bibliotekets styrelse och förvaltning;
nr 34, till fullmäktige i riksbanken, angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; samt
nr 35, till fullmäktige i riksgäldskontoret, angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3, i anledning av väckt motion om införande av allmänt rusdrycksförbud;
och
. nr 4, i anledning av väckt motion om begränsning av nya årsklassers rätt
till inköp av spritdrycker; samt
första lag-utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner med förslag
till lag angående förfarandet vid slakt.
§ 7.
Herr talmannen gav härpå ordet till
Herr Engberg som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta, att andra kammarens sjätte tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1 måtte uppföras på föredragningslistan för morgondagens plenum
omedelbart efter konstitutionsutskottets memorial nr 1.
Denna hemställan bifölls.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Uddenberg i Valberg under
4 dagar från och med den 18 innevarande februari.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.47 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 18 februari.
3
Onsdagen den 18 februari.
Kl. 11 f. m.
§ I
Herr
statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 52, angående
upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.
Denna proposition bordlädes.
§ 2.
På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att lördagen den 21
i denna månad företaga följande val, nämligen:
val av dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, vilken enligt § 69 riksdagsordningen
äger att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, dels ock
sex suppleanter i nämnden; samt
val av ej mindre än tolv valmän att, gemensamt med ett lika antal valmän
från första kammaren, välja kommitterade för tryckfrihetens vård än även tre
suppleanter för dessa valmän.
§ 3.
Pöredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 3 och
4 samt första lagutskottets utlåtande nr 6.
§ 4.
Till avgörande förelåg först konstitutionsutskottets memorial, nr 1, med
uppgift å vilande förslag till ändringar i grundlagarna, punkten 1, innefattande
det från riksdagen år 1922 vilande förslaget angående ändrad lydelse av
§§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.
Herr talmannen framställde propositioner dels på antagande av det förevarande
förslaget, dels ock på förkastande av detsamma; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. _ Votering begärdes likväl av herr Lindman, i anledning varav
nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren antager det i konstitutionsutskottets memorial
nr 1 under punkten 1) upptagna förslaget till ändring i riksdagsordningen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren beslutit icke antaga nämnda förslag.
Omröstningen utföll med 121 ja mot 80 nej; och hade alltså förslaget av
kammaren antagits.
Nr 12.
Ang. öppen
omröstning i
riksdagen.
Nr 12. 4
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning \
riksdagen.
§ 5.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammarens sjätte till.
fälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av väckta motioner angående sättet
för verkställande av öppen omröstning i riksdagens kamrar m. m.
I nedannämnda inom andra kammaren väckta och till dess sjätte tillfälliga
utskott hänvisade motioner hade föreslagits, att andra kammaren, under förutsättning
att det vilande grundlagsändringsförslaget i fråga om öppen omröstning
av riksdagen antoges, måtto för sin del besluta
enligt hemställan i motionen nr 265, av herr Forssell, att i reglementariska
föreskrifter för riksdagen skulle införas en ny § 11, så lydande:
»Öppen omröstning skall förrättas genom namnupprop. Då votering är
begärd, skola kammarens ledamöter, sedan voteringspropositionen efter given
varsel upplästs och justerats, intaga sina plalser och må, medan omröstning
verkställes, ingen bliva stående å gången. Innan namnuppropet företages,
böra fyra ledamöter i första kammaren, två i andra kammaren, vilka talmannen
därom anmodar, taga plats vid talmansbordet för att över omröstningen
föra anteckning, och låter talmannen voteringspropositionen ånyo
tydligt uppläsas. Namnupprop verkställes i den ordning, vari ledamöterna
innehava plats i samlingssalen, dock att vice talmännen först uppropas.
Närvarande ledamot avgiver vid uppropet av hans namn från sin plats i
samlingssalen något av följande svar: Ja, Nej, Avstår. Ledamot, som vid
uppropet ej varit i tillfälle att svara, må omedelbart efter uppropets avslutande
från sin plats anmäla detta och avgiva sitt svar. Omedelbart efter
det omröstningen avslutats, tillkännagiver talmannen resultatet för kammaren.
I kammarens protokoll antecknas, huru vid namnuppropet varje ledamot
röstat, samt namnen på de ledamöter, som avstått från att rösta;»
att numreringen av de följande paragraferna i reglementariska föreskrifter
för riksdagen skulle ändras så att den nuvarande § 11 bleve § 12 o. s. v.; samt
att den gamla § 11 (= den nya 12) skulle erhålla följande ändrade lydelse:
»Då i fråga---företagas; och må sammanräkning av rösterna icke
i någondera kammaren äga ram, förrän underrättelse ingått, att namnuppropet
i medkammaren avslutats, över ----dagen.»;
enligt hemställan i motionen nr 266, likaledes av herr Forssell, att i arbetsordning
för riksdagens andra kammare skulle införas en ny paragraf 23 så
lydande:
»Den punkt i kammarens vid öppen omröstning förda protokoll, som innehaller
uppgift, huru ledamöterna vid namnuppropet röstat, och namnen på
de ledamöter, som avstatt från att rösta, ma ur kammarens tryckta protokoll
uteslutas, där ej senast 24 timmar efter det talmannen tillkännagivit
voterin.gsresultatet, en tiondel av kammarens ledamöter hos sekreteraren
tillkännagivit sin önskan, att även berörda punkt skall i samband med det
Övriga protokollet till trycket befordras, i vilket fall punkten i fråga skall
i det tryckta protokollet inflyta. I det fall, att berörda punkt ej inflyter i
kammarens tryckta protokoll, skall det vara en var tillåtet att i kammarens
kansli taga del av och därefter i allmänt tryck utgiva omförmälda del av
protokollet;»
att de följande paragraferna i arbetsordningen skulle om numreras; samt
att paragraf 22 1 mom. skulle ändras på sådant sätt, att ordet »sluten»
insattes före ordet »omröstning» i första raden;
enligt hemställan i motionen nr 267, av herr Sävström m. fl., att följande
Onsdagen den 18 februari.
5 Nr 12.
bestämmelser angående sättet för öppen omröstning skulle införas i reglementariska
föreskrifter för riksdagen, lämpligen såsom § 11:
»§ 11 i reglementariska föreskrifter för riksdagen.
l:o. Skall omröstning enligt riksdagsordningen ske öppet, skola kammarens
ledamöter, sedan voteringsproposition efter given varsel upplästs och justerats,
intaga sina platser, varefter voteringspropositionen ånyo uppläses. Medan
omröstning verkställes, må ingen bliva stående å gången.
2 :o. Med undantag för de fall, varom i mom. 3 stadgas, uppmane talmannen
därefter först de ledamöter, som vilja rösta för ja-propositionen, att resa
sig från sina platser, varefter samma uppmaning riktas till de ledamöter, som
vilja rösta för nej-propositionen. Om härvid talmannen finner tvekan kunna
råda om omröstningens resultat eller någon av kammarens ledamöter begär
rösträkning, verkställes votering medelst namnupprop.
3:o. Omröstning medelst namnupprop skall omedelbart äga rum, därest
talmannen före omröstningens början så beslutar samt då omröstning skall ske
jämlikt 65 § riksdagsordningen. Om vid den slutliga voteringen i visst ärende
sist vid voteringspropositionens godkännande begäran om namnupprop framställes
av minst Vio av kammarens ledamöter, skall ock detta voteringssätt
omedelbart användas; i detta fall skall jämväl i det tryckta protokollet antecknas,
huru varje ledamot röstat.
4:o. Då omröstning medelst namnupprop skall äga rum, böra i vardera kammaren
minst två ledamöter, vilka talmannen därom anmodar, taga plats vid
talmansbordet för att över omröstningen föra anteckning. Vid uppropet iakttages,
att ledamöterna uppropas i den ordning, vari de innehava plats i samlingssalen,
dock att vice talmännen först uppropas. Närvarande ledamot avgiver
vid uppropet något av följande svar: Ja, Nej, Avstår. Omedelbart efter det
omröstningen avslutats, tillkännagiver talmannen resultatet för kammaren.»;
Ang. sättet
för öppen
omröstning
riksdagen.
(Forts.)
att numreringen av paragraferna i reglementariska föreskrifter för riksdagen
skulle ändras och därav beroende hänvisningar korrigeras; och
att första delens tredje punkt i nuvarande § 11 skulle ändras på så sätt, att
efter semikolon insattes följande: »och må sammanräkning av rösterna icke i
någondera kammaren äga rum, förrän underrättelse ingått, att namnuppropet i
medkammaren avslutats.»;
enligt hemställan i motionen nr 268, likaledes av herr Sävström m. fl., att 22 §
i arbetsordningen för andra kammaren skulle ändras på så sätt, att i första
raden ordet »sluten» insattes före ordet »omröstning»; samt
enligt hemställan i motionen nr 272, av herr Holmberg, att den öppna omröstningen
i riksdagen skulle tillämpas enligt i motionen angivna principer.
Utskottet hemställde,
a) att kammaren i anledning av motionen nr 265 och under förutsättning, att
det vilande förslaget till ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen
av riksdagen antoges och av Konungen gillades, måtte för sin del besluta följande
ändrade lydelse av § 11 i reglementariska föreskrifter för riksdagen:
§ 11.
l:o. Öppen omröstning skall förrättas genom namnupprop. Då votering är
begärd, skola kammarens ledamöter, sedan voteringspropositionen efter given
varsel upplästs och justerats, intaga sina platser och må, medan omröstning verkställes,
ingen bliva stående å gången. Innan namnuppropet företages, böra fyra
ledamöter i första kammaren, två i andra kammaren, vilka talmannen därom
anmodar, taga plats vid talmansbordet för att, i andra kammaren jämte sekre
-
Nr 12. 6
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.)
teraren, över omröstningen föra anteckning, och låter talmannen voteringspropositionen
ånyo tydligt uppläsas. Namnupprop verkställes i den ordning, vari ledamöterna
innehava plats i samlingssalen, dock att vice talmännen först uppropas.
Närvarande ledamot avgiver vid upprop av namnet något av följande svar: Ja,
Nej, Avstår. Omedelbart efter det omröstningen avslutats, tillkännagiver talmannen
resultatet för kammaren. I kammarens protokoll antecknas, huru vid
namnuppropet varje ledamot röstat, samt namnen på de ledamöter, som avstått
från att rösta.
2:o. Då i fråga,---samtidigt företagas; och må sammanräkning av
rösterna icke i någondera kammaren äga rum, förrän underrättelse ingått, att
namnuppropet i medkammaren avslutats.
över var och en — -— — frågan handlagt.
Sådant ärende---för dagen;
b) att kammaren i anledning av motionerna nr 266 och 268 samt under samma
förutsättning, som ovan under punkt a) angivits, måtte besluta följande tillägg
till § 15 och ändring av § 22 l:o i arbetsordning för riksdagens andra kammare:
§ 15.
7 :o. Den punkt i kammarens vid öppen omröstning förda protokoll, som innehåller
uppgift, huru ledamöterna vid namnuppropet röstat, och namnen på de
ledamöter, som avstatt från att rösta, må icke i kammarens tryckta protokoll
införas, där oj senast 24 timmar efter det talmannen tillkännagivit voteringsresultatet,
en tiondel av kammarens ledamöter hos sekreteraren tillkännagivit sin önskan,
att även berörda punkt skall i samband med det övriga protokollet till
trycket befordras, i vilket fall punkten i fråga skall i det tryckta protokollet
inflyta. I det fall, att berörda punkt ej inflyter i kammarens tryckta protokoll,
skall det vara en var tillåtet att i kammarens kansli taga del av och därefter i
allmänt tryck utgiva omförmälda del av protokollet.
§ 22.
I :o. Då sluten omröstning till beslut eller val---röstsedel avlämnas;
c) att motionen nr 267 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda; och
d) att motionen nr 272 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Engberg, Sävström,
Vennerström och Borg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
a) att kammaren i anledning av motionen nr 267 och under förutsättning att
det vilande förslaget till ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen
av riksdagen antoges och av Konungen gillades, måtte för sin del besluta följande
ändrade lydelse av § 11 i reglementariska föreskrifter för riksdagen:
§ 11.
1 :o. Skall omröstning enligt riksdagsordningen ske öppet, skola kammarens
ledamöter, sedan voteringsproposition efter given varsel upplästs och justerats,
intaga sina platser, varefter voteringspropositionen ånyo uppläses. Medan omröstning
verkställes, må ingen bliva stående å gången.
undantag för de fall, varom i mom. 3 stadgas, uppmane talmannen
därefter först de ledamöter, som vilja rösta för ja-propositionen, att resa sig från
sina platser, varefter samma uppmaning riktas till de ledamöter, som vilja rösta
för nej-propositionen. Om härvid talmannen finner tvekan kunna råda om omröstningens
resultat eller någon av kammarens ledamöter begär rösträkning,
verkställes votering medelst namnupprop.
Onsdagen den 18 februari.
7 Jfr 12.
3:o. Omröstning medelst namnupprop skall omedelbart äga rum, därest talmannen
före omröstningens början så beslutar samt då omröstning skall ske jämlikt
65 § riksdagsordningen. Om vid den slutliga voteringen i visst ärende sist
vid voteringspropositionens godkännande begäran om namnupprop framställes av
minst Vio av kammarens ledamöter, skall ock detta voteringssätt omedelbart användas;
i detta fall skall jämväl i det tryckta protokollet antecknas, huru varje
ledamot röstat.
4:o. Då omröstning medelst namnupprop skall äga rum, böra i vardera kammaren
minst två ledamöter, vilka talmannen därom anmodar, taga plats vid talmansbordet
för att över omröstningen föra anteckning. Vid uppropet iakttages,
att ledamöterna uppropas i den ordning, vari de innehava plats i samlingssalen,
dock att vice talmännen först uppropas. Närvarande ledamot avgiver vid uppropet
något av följande svar: Ja, Nej, Avstår. Omedelbart efter det omröst
ningen
avslutats tillkännagiver talmannen resultatet för kammaren.
5:o. Då i fråga, varom uti 65 § riksdagsordningen förmäles, kamrarna fattat
stridiga beslut, och dessa ej på vederbörande utskotts förslag blivit sammanjämkade,
åligger det utskottet att uppsätta förslag till voteringspropositioner för den
omröstning, som, enligt nämnda §, skall för frågans avgörande i kamrarna äga
rum. Sedan sådant förslag blivit godkänt, utsätte talmannen efter överenskommelse
dag för omröstning. Vid densamma iakttages, att votering över varje
särskild fråga, som blir föremål för omröstning, bör i båda kamrarna samtidigt
företagas.
Över var och en sådan omröstning i första kammaren skall protokoll genast
därefter uppsättas, justeras och avsändas till andra kammaren, där sammanräkningen
av båda kamrarnas ledamöters röster verkställes, varefter utgången av
omröstningen ofördröjligen meddelas första kammaren och det utskott, som
frågan handlagt.
Sådant ärende skall sättas främst på föredragningslistan för dagen;
b) att kammaren i anledning av motionerna nr 266 och 268 samt under samma
förutsättning, som ovan under punkt a) angivits, måtte besluta följande ändring
av § 22 l:o i arbetsordning för riksdagens andra kammare:
§ 22.
l:o. Då sluten omröstning till beslut eller val---röstsedel avlämnas;
c) att motionen nr 265 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda;
och
d) att motionen nr 272 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.»
Sedan mom. a) föredragits, anförde:
Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Det vore ett ideal att eftersträva,
att behandlingen av jämväl detta ärende kunde försiggå med den snabbhet,
som präglade avgörandet i det föregående. Emellertid, som herrarna sett,
föreligger här det förhållandet, att sjätte tillfälliga utskottet, som haft om
hand spörsmålet beträffande omröstningsmetoden, är delat mitt itu. Det står
fyra mot fyra, och det var alltså inom utskottet lotten, som avgjorde ärendets
utgång. Till utskottets betänkande hava emellertid de slagna ledamöterna
fogat en reservation, och det är för att giva ett stöd åt reservanternas uppfattning,
som jag för min del, herr talman, skall be att få säga några ord.
Det säger sig självt, att, när det gäller utformandet av ett förfaringssätt
för den öppna omröstningen, det bör vara två mål, man har att ställa framför
sig. Det ena är, att exaktheten, tillförlitligheten blir på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedd. Det andra är, att det skall vara ett bekvämt, smidigt,
praktiskt och snabbt verkande system, som icke vållar alltför stor tidsutdräkt.
Ang. sättet
för öppen
omröstning
riksdagen.
(Forts.)
Nr 12. s
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning
riksdagen.
(Forts.)
I de länder, där man sedan lång tid tillbaka har öppen omröstning, ha vi
i också funnit — vilket framgår av den bilaga, som var fogad till konstitutionsutskottets
betänkande 1922 — att man sökt sig fram efter varierande linjer.
Men i det störa hela kan man saga, att man överallt försökt få fram mellanförmer,
varigenom det under olika förutsättningar möjliggöres att begagna
än den ena och än den andra metoden för omröstningens verkställande. I vårt
parlament ha vi ju sedan gammalt en form av öppen omröstning praktiserad,
nämligen vart vanliga acklamationsförfarande. Jag har icke gjort någon statistik
och kan därför icke åberopa mig på några siffror, men jag skulle vilja
påstå, att den överväldigande lejonparten av alla våra ärenden här i kammaren
avgöras genom acklamation, där var och en ropar ja eller nej eller sitter
och tiger. Det är en form av öppen omröstning, som har hävd hos oss. Detta
acklamationsförfarande är alltjämt förutsatt i grundlagstexten, och med det
få vi alltså även i fortsättningen räkna.
Det liar da gällt att pa acklamationsförfarandet bygga upp det förfaringssätt.
som närmast bör tillgripas, när någon begär votering. Här stå nu två
meningar mot varandra inom utskottet, a enä sidan den, som representeras av
utskottet självt och som vilar på herr Forssells motion i ärendet och som kräver,
att varje förekommande votering i kammaren skall äga rum medelst namnupprop,
och å andra sidan den uppfattning, som säger, att namnuppropet bör
icke vara det närmast till hands liggande förfaringssättet, utan ett annat förtärande,
som praktiseras i de allra flesta främmande parlament, nämligen uppresningsförfarandet.
Det kunde måhända sägas, att detta egentligen är tårta
på tårta. Det är ju på det sättet, att vid acklamationsförfarandet det är hörselförnimmelsen,
som är det grundläggande för talmannens beprövande av hur
läget är i kammaren. Med det ifrågasatta uppresningsförfarandet blir det,
om jag så får uttrycka mig. synförnimmelsen, som tages till hjälp. Ögat får
kontrollera, vad örat hör. Det kan naturligtvis hävdas och har också i debatterna
såväl inom konstitutionsutskottet som inom det tillfälliga utskottet gjorts
gällande, ^att det är en onödig omgång att taga detta synprov. Varför då icke
direkt från acklamationsförfarandet ga till den egentliga rösträkningen med
namnupprop? Jag tror för min del, att den invändningen icke är riktigt hållbär.
Det är ju på det sättet, att det är ofantligt mycket lättare att med ögat
konstatera läget i kammaren än att göra det med örat. Man kan förmodligen
fördubbla sm röststyrka vid acklamationsförfarandet, men man kan icke gärna
fördubbla sin egen figur, så att man framträder i tvillinggestalt inför kammarens
ögon. Det synes mig därför ganska klart, att den kontroll över hörseliörnimmelsen,
som man här tillgriper genom uppresningsförfarandet, är väl
grundad.
Men det finns, herr talman, ett annat och i detta fall avgörande skäl, varför
vi reservanter ha förordat, att man tillgriper ett mellanled sådant som uppresnmgsfÖl
farandet, och det är var övertygelse, att det begäres en rad av voteringar
i diverse frågor, voteringar, där det på förhand är fullkomligt klart för
var och en, att benämningen okynnesvotering skulle kunna vara på sin plats.
1 dylika fall förefaller det mig, som om man både skulle vinna tid och få ett
verkligt praktiskt förfaringssätt genom att man anställer en försöksvotering.
.kalla det visserligen icke försöksvotering, detta uppresningsförfa rande, men
i själva verket är det ju en sådan. Kammaren och talmännen få själva tillfälle
att avgöra, när uppresningen sker, var majoriteten rimligtvis ligger. Jag
tror, som sagt att här föreligger en metod, som iir mycket effektiv, när det
galler att förebygga en rad okynnesvoteringar. Om till exempel det kommunistiska
partiet i vår medkammare genom sin ende representant där, herr Winberg,
reser sig i ensligt majestät och anhåller, att votering skall ske i en fråga
om t. ex. sovjetrepublikens införande eller något dylikt, och talmannen där
Onsdagen den 18 februari.
9 Xr 12.
uppmanar samtliga kammarledamöter, som dela utskottets avstyrkande upp- Ang. sattet
fattning, att resa sig och alla resa sig samt herr Winberg sedan blir ensam om J^östmng i
den motsatta uppfattningen, då förstår var och en, att icke lärer väl veder- riksdagen.
börande då komma att påkalla en rösträkning förmedelst namnupprop för att (Forts.)
konstatera detta enkla faktum, att han blivit komplett ensam. Nu däremot
händer gång efter annan, att det begäres votering, så att vi få vandra runt
talmansbordet och avgiva våra röstsedlar med lång tidsutdräkt och dragas
med allt besvär, som därav följer, för att konstatera, ungefär vad vi visste
från början, att fyra, fem, sex eller högst tio personer kunna stå bakom t. ex.
ett kommunistiskt yrkande. Jag tror för min del, att detta sätt med uppresningsförfarandet
därför är en snabbt verkande metod att åstadkomma den nödiga
klarhet en. Och vidare, detta förfaringssätt berövar icke den enskilde
riksdagsmannen hans rätt att påkalla räkning av rösterna. Det är ju dock
möjligt för varje enskild riksdagsman att begära, att här verkställes en rösträkning
förmedelst namnupprop, därest han betvivlar sina ögons vittnesbörd.
Talmannen har enligt samma förslag motsvarande rätt. Finner han, att resultatet
av uppresningen är oklart, att det kan diskuteras, var majoriteten eller
minoriteten ligger, så föranstaltar han om rösträkning förmedelst namnupprop.
Nu sägs det av utskottet, att den omgång, som här skulle föreligga, då man
alltså från acklamationsförfarandet går genom uppresningsförfarandet fram
till namnuppropet, vore en omgång, som skulle kräva mjmken tid. Jag tror
för min del, att häri måste ligga en betydande överdrift. Ty om herrarna
göra det tankeexperimentet, att vi här resa oss för ett förslag och att man sedan
tar motprovet, så är dock det hela expedierat på en liten minut. Det finns
ingen tvekan om den saken, då det ju icke skulle bli fråga om att räkna dem,
som resa sig för det ena eller det andra förslaget. Det är säkerligen så, att
man genom uppresningsförfarandet får ett icke så litet antal fall varje riksdag,
som expedieras mycket, mycket snabbt och med all tillförlitlighet.
Så reses då en annan invändning, och den innebär, att på detta sätt lår man ju
inte den önskade klarheten hur den enskilde riksdagsmannen har förhållit sig vid
beslutets fattande. Ty vem kan avgöra om Andersson eller Pettersson har^rest
sig, eller om han suttit, eller hur han burit sig åt? Vidare kan man saga: Voteringen
kan från pressläktaren bli föremål för olika bedömanden och olika gissningar,
och på det sättet kommer det att spinnas ut diskussioner om hur det har
förevarit. Jag vill för min del säga, att denna invändning förbiser, att mot vårt
vanliga acklamationsförfarande, med vilket dock massor av ärenden av mycket
stor vikt hastigt avgöras med ja- eller nejrop, i synnerhet när ett utskott har
varit ense och när man på grund av utskottets enhällighet finner det lönlöst att
begära ordet för att föra opposition, samma invändning kan resas. Ty hur har
Andersson eller Pettersson ropat? Har han ropat ja eller har han ropat nej vid
acklamationen? Ja, det kan ingen egentligen kontrollera, och följaktligen faller
detta förfarande, som vi redan ha, under samma kritik, som man till äventyrs
på denna punkt kan vilja rikta mot uppresningen.
Så har jag sett i vissa kommentarer till detta vårt förslag en missuppfattning
framträda, som jag hoppas inte existerar i kammaren, åtminstone inte hos någon
som läst det föreliggande förslaget. Det gäller den form av namnupprop, som
man skulle kunna kalla det kvalificerade namnuppropet. Den formen ha vi
föreslagit här med vissa garantier. Och vad innebär den? Jo, den innebär
ingenting annat än att, därest man vill belasta det tryckta protokollet med namnlistorna
på de röstande, angivande hur var och cn har röstat, detta bör ske endast
under förutsättning att ett visst antal av kammarens ledamöter så påfordra. Vi
ha här föreslagit en siffra, en tiondel av respektive kammares ledamöter, 23
alltså i andra kammaren och 15 i första. Naturligtvis kan emot en sådan siffra
alltid göras den invändningen att den är godtycklig, och jag är den förste, herr
Nr 12. 10
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning \
riksdagen.
(Forts.)
talman, att medge att siffran är godtycklig. Men man måste ju ha en siffra,
när man vill införa en restriktion för rätten att få namnlistorna tryckta och fogade
till protokollet, och det har synts oss som om en tiondel skulle vara ungefär
lagom, och att ingens rätt då skulle trädas för nära. Jag tror också, att, om vi
tänka efter, det knappast kan vara tilltalande, att vi skulle belamra vårt protokoll
med namnlistor på likt och olikt hur man har röstat. Tag exemplet med ett
större lagförslag, där det kanske påkallas, om det gäller 12 ä 13 paragrafer, lika
många voteringar efter varandra. Inte är det väl någon mening i att namnlistorna,
hur man här har röstat skola tryckta vara infogade i protokollet. Det måtte väl
räcka med att namnlistorna ändå finnas i protokollens originaltext som bilaga,
ty det gorå de ju alltid vid varje namnupprop, vid det enkla namnuppropet såväl
som vid det kvalificerade.
Det spörsmål, som här föreligger, är alltså ingenting annat än detta: skall, bara
därför att en enda av kammarens ledamöter det påfordrar, namnlistorna föras in
i protokollen, i likt och olikt? Detta är ju också en ekonomisk fråga. Som herrarna
veta, stadgas i R. O., 82 §, att kamrarna själva ha rätt att bestämma i vilken
omfattning de önska publicera sina protokoll, och när det gäller ett sådant bestämmande
som det nu föreliggande, har det synts oss fullkomligt riktigt att man
inför denna lilla restriktion, så att det inte kan bli föremål för en massa missbruk.
Nu vill jag vidare ha påpekat, att utskottet i sitt utlåtande klandrar oss reservanter
för att vi som restriktion föreslagit siffran en tiondel av kammarens,
ledamöter, när det gäller de tryckta namnlistorna. Men det är förunderligt, att,
när utskottet kommer med sitt eget förslag i motsvarande stycke, utskottet också
föreslår precis samma siffra. Även det föreslår en tiondel, och följaktligen drabbas
utskottets ståndpunkt av samma anmärkning som utskottet har rest gentemot
reservanternas förslag. Men vidare. Jag ber kammarens ledamöter noga
observera en besynnerlighet, som vidlåder utskottets betänkande, ja, en besynnerlighet
så stor, att det förefaller mig nära nog otänkbart att kammaren skulle
kunna ta ett betänkande, där något sådant inneslutes. Medan det nämligen enligt
reservanternas förslag är på det viset, att, när man begär att namnen skola
intagas i det tryckta protokollet, framställning härom skall göras muntligen
eller skriftligen senast vid voteringspropositionens fastställande hos talmannen.
och att följakligen talmannen meddelar kammaren detta och framställer proposition
på saken för att få utrett, om det tillräckliga stödet finnes, om alltså en
tiondel av kammarens_ ledamöter stå bakom ett sådant yrkande, så har å andra
sidan utskottet kommit med det monstruösa tillvägagångssättet, att man under
hand skall få göra en anhållan hos kammarens sekreterare om namnlistornas
tryckning, bara denna anmälan sker inom loppet av 24 timmar. Jag gör alltså,
mina damer och herrar, ett tankeexperiment. Jag har ledighet från riksdagsgöromålen
just under det att ett beslut av större vikt fattas. Jag kommer tillbaka
i den 23 :e timmen i det av utskottet fastställda timantalet, och så möta mig
några kammarkamrater med en lista och säga: AMU du inte vara snäll att skriva
ditt namn på den här listan och begära att få våra namn förda till det tryckta
protokollet? Denna lista lämnas sedan till sekreteraren, och utan att kammaren
därom får den minsta rapport, utan att kammaren har en aning om saken, när
den fattar sitt beslut, får den helt plötsligt se namnlistorna belamra det tryckta
protokollet. Saken har då icke passerat kammarförhandlingarna och varit ställd
under någon som helst proposition av talmannen. Jag vågar säga, att ett sådant
förfaringssätt förvånar mig. Med den konstitutionella stränghet, som tydligen
finns inom utskottsmajoritetens läger, vill det synas, som om hade här Homerus
för en gångs skull slumrat till. Ty det kan ju inte vara rimligt, att man skulle
förfara pa ett sadant sätt, att man genom en underjordisk trafik bakom kammarens
rygg och utan dess vetskap skulle företaga åtgärder, som också ha rent
Onsdagen den 18 februari.
11 Nr 12.
ekonomisk betydelse, i det att de påverka kostnaderna för protokollets tryckande
o. s. v. På den punkten förefaller det mig alltså, som om man från utskottets 0Jmröst„fng
sida hade givit sig själv en blotta så stor, att redan den borde vara tillräcklig för riksdagen.
att fälla utskottets förslag och framkalla ett stöd från majoritete,ns av kamma- (Forts.)
ren sida för reservanternas uppfattning.
Vi göra inte anspråk på att det förslag som vi ha ställt och som sammanfaller
till punkt och pricka med det förslag, som från första kammarens tredje tillfälliga
utskott har ställts, på något sätt skulle vara fullkomligt. Vi ha gått ut ifrån
att de reglementariska föreskrifterna kunna ändras från riksdag till riksdag, och
att erfarenhetens vittnesbörd härvidlag bör bli vägledande huruvida en ändring
skall införas eller ej. Och vi ha därför också sagt oss, att om det skulle befinnas
vara på det sättet,'' att vårt förslag inte är tillräckligt smidigt i någon punkt,
vi ju ha möjlighet att få det ändrat under en kommande riksdag och avskaffa
de misshälligheter som kunna finnas. Jag vill, herr talman, bestämt saga, att
det för oss vägledande har varit, att när nu den öppna omröstningen — såsom
vi hoppas — skall träda ut i livet, den inte skall börja med en sådan stelhet,
stränghet och omständighet, att man säkerligen ifrån kammarens flertals sida
redan på ett tidigt stadium kommer att bli missnöjd med densamma.
Man har här hänvisat till det förhållandet, att stadsfullmäktigekorporationerna,
t. ex. Stockholms stadsfullmäktige, ju redan ha obligatoriskt namnupprop.
Men man glömmer då, att Stockholms stadsfullmäktige äro bara hundra man.
Vi äro dock tvåhundratrettio ledamöter här i andra kammaren, och. redan däri
ligger en anvisning om att det kommer att taga betydligt längre tid för vara
voteringar medelst namnupprop än det kan taga i Stockholms stadsfullmäktigeförsamling.
Herr talman! Jag vill icke vidare fördjupa mig i polemik med utskottsmajoriteten.
Jag har den uppfattningen, att det förslag, vi hava framställt, är
praktiskt. Det är ändamålsenligt och står i överensstämmelse med gemene mans
uppfattning om vad som här bör vara det lämpligaste vid avgöranden i kamrarna.
Jag kan dock icke underlåta att erinra därom, att den 26 april år 1867
stod här i kammaren en livlig debatt angående införandet av öppen omröstning.
Kravet fälldes den gången med 65 röster mot 52. Men när jag häromdagen
läste igenom protokollet över denna debatt, frapperade mig en sak, och det var
vittnesbörden ifrån åtskilliga talares sida om den goda erfarenhet, man då vunnit
ifrån vissa ständiga utskott med hänsyn till det uppresningsförfarande, som man
där börjat tillämpa. Förut hade det även inom utskotten genomgående varit
sluten omröstning, och såsom ett exempel på den slutna omröstningens avigsidor
i det fallet förmälde en talare i denna kammare, att just när frågan om öppen
omröstning förevar i konstitutionsutskottet, tretton talare deklarerat till förmån
för densamma i diskussionen, men vid voteringen under den slutna omröstningen
fick kravet endast nio röster och fälldes därför. Emellertid framgick det, att
man inom utskotten börjat införa uppresningsförfarandet och funnit, att detta
förfarande var praktiskt. Och en talare frågade här i kammaren, varför man
icke skulle kunna införa det också i kamrarna. Det är denna tanke vi upptagit,
och vi veta oss därvidlag stå i överensstämmelse med icke bara en utbredd praxis
inom församlings- och föreningslivet i landet, såsom det utbildat sig med sina
säregna traditioner, utan vi mena oss också stå i god överensstämmelse med den
praxis, som följes i flertalet främmande parlament. Det är därför min förhoppning,
herr talman, att andra kammaren för sin del skall avslå utskottets hemställan
och gå med reservanternas förslag.
Jag tillåter mig alltså, herr talman, i den föredragna punkten yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av undertecknad in. fl., och avslag å utskottets
hemställan.
Nr 12. 12
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.)
Herr Björkman: Herr talman! Herr Engberg började sitt anförande med
att förklara, att man med hans metod skulle vinna två syftemål, nämligen det
ena att få exakthet över resultaten, det andra att få metoden smidig.
Det är särskilt med avseende pa den första punkten, exaktheten, som jag anser,
att det brister så starkt i reservanternas förslag, under det att utskottets förslaggår
efter klara, linjer. När vi hava yrkat på att namnuppropet skulle komma
in såsom princip, så har det just varit därför att vi ville få ett exakt resultat,
vi ville, att den enskilde riksdagsmannens uppfattning i en viss fråga skulle
bliva klarlagd, och att han icke skulle kunna utsättas för någ-ot missförstånd.
Herr Engberg ansåg, att det skulle gå mycket lätt att få klarhet. Jag håller
dock före, att det är mycket lätt att tänka sig, att vid uppresningsförfarandet
en hel del moment spela in, som göra, att den enskilde riksdagsmannen kan
misstänkliggöras med avseende på det sätt, varpå han röstat. Jag vill bara anföra
som exempel, att det kan sitta en person på läktaren, som får den uppfattningen,
att nu reste sig herr A, och i stället är det herr B :s rygg, som han ser.
Det kan också finnas en hel del personer sittande här i kammaren, vilka icke tillhöra
densamma, t. ex. ledamöter av medkammaren eller tjänstemän. Detta gör,
att man med uppresningsmetoden icke kan få klarhet, och att den enskilde riksdagsmannen
utåt kan få svårt eller åtminstone besvärligt att försvara sig med
avseende på en uppgift om hur han röstat.
Det är i herr Engbergs anförande så mycket, som går ut på att man skall försöka
få en enkel metod. Det är, liksom man skulle se bort ifrån att det dock är
öppenheten vid omröstningen, som varit det ledande motivet för dem, som velat
få fram den öppna omröstningen. Vårt — utskottets — förfarande, säger herr
Engberg, är visserligen prövat i mindre församlingar, men andra kammaren är
så pass stor, att detta icke går. Men det är icke så stor skillnad mellan de
etthundra stadsfullmäktige i Stockholm och de tvåhundratrettio ledamöter, som
sitta här. Det är en styrka med avseende på vårt förslag, att det kan stödja
sig på en praxis, som varit rådande under lång tid hos stadsfullmäktige och nu
tillämpas i landsting. Det är vidare en styrka i vårt förslag, att det så litet
som möjligt skiljer sig ifrån nu tillämpad metod. Det innebär endast, att i stället
för att vi nu gå fram och lämna våra röster där framme hos talmannen, så skola
vi resa oss upp och säga klart: Ja, Nej eller Avstår. Vi säga om vårt liksom
herr Engberg om reservanternas förslag: det är icke något absolut felfritt förslagvi
komma fram med, ett förslag, som vi tro skall stå till domedag. Men det
gäller, att leta sig fram till det förslag, som kanske så småningom blir det
givande och beståndande. Men då är det viktigt, att man redan vid utgångspunkten
försöker få klarhet och reda och erhåller den exakthet, som herr Engberg
säger sig eftersträva.
Herr Engberg gick in i några detaljer och talade om det monstruösa sätt,
varpå vi ville, att protokollföringen skulle komma till trycket. Det skulle vara
något så förskräckligt detta! Jag vill bara påpeka, att det är ett sätt, varpå
man lättast vinner ett praktiskt mål. Man vill för tryckningskostnadernas skull
— ty ^t är väl icke något annat det gäller — att endast i det fall, att det är
minst 23 kammarledamöter, som finna det intressant att i trycket få se, hur
ledamöterna röstat, sa skola de fa gorå sin vilja gällande. Annars får envar
intresserad gå till sekretariatet och få reda på, hur rösterna fallit.
I ett och allt finner jag, att denna metod, som vi kommit med, mest närmar
sig den riktiga. Jag vill särskilt betona, att när vi här sökt få fram det bästa
möjliga, så har vårt handlande varit förestavat av en redlig vilja att få fram
ett förfarande, vilket de, som buro ansvaret för att vi för tre år sedan fingo ett
vilande grundlagsförslag om öppen omröstning, bort känna som en plikt att tänka
ut under denna tid, så att förslaget kunnat under mellantiden ingående debat
-
Onsdagen den 18 februari.
13 Nr 12.
teras. Vi hava emellertid gjort vårt till för att framföra en metod, varigenom
vi försökt få reda och ordning i det hela.
Jag har intet vidare att tillägga, herr talman, då jag anser, att frågan är en
relativt taget liten fråga, ehuru dess lösning i hög grad spelar in som ett trevnadsmoment
för oss alla. Men för övrigt såtillvida är frågan icke liten, att vi
måste få ett förfarande, som håller uppe den enskilde riksdagsmannens frihet och
självständighet, när vi nu bli benådade med den öppna omröstningen, vilket ju
är möjligt efter den votering, vilken såsom nu synes i detta ögonblick pågår i
första kammaren.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande i denna
punkt.
Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall börja med att instämma i de båda
föregående talarnas yttranden, att den föreliggande frågan icke är av så stor
betydelse, då den rör sig om ett tekniskt förfarande. Den borde alltså kunna
bli föremål för debatt utan att meningarna alltför starkt behövde bryta sig
emot varandra. Det är glädjande att kunna konstatera detta i dag, ty för
blott ett par dagar sedan upprevs denna fråga till en stor sådan av politisk
innebörd. Den tidning, för vilken den ärade talaren på Malmöbänken är chefredaktör,
innehöll en ledare, däri samme talare, om jag icke missminner mig
alltför mycket, gjorde gällande, att detta skulle vara det sista förtvivlade försöket
från. högerns sida att fälla det vilande grundlagsförslaget. Han läste
sitt anatema över min anspråkslöshet, därför att jag anslutit mig till en uppfattning,
som hävdats av ett par högermän och en bondeförbundare i det tillfälliga
utskott, där jag kommit att ingå som medlem. Nu är det emellertid
på det sättet, att denna fråga icke i den övriga pressen har kunnat behandlas
på det sätt, som den ärade talaren gjorde i sin tidning. Det randades icke
ens nästa dags morgon, förrän man från yttersta vänsterpartiet ställde sig
på samma sida som jag. Jag kan dessutom nämna för den ärade talaren, att,
om jag icke misstager mig, en av det socialdemokratiska partiets mest framskjutna
män för närvarande är i färd med att yrka återremiss i första kammaren
för att få en anslutning till det förslag, som jag biträtt i andra kammaren.
Att sålunda göra en politisk fråga av en detaljfråga finner jag, tillåt
mig använda uttrycket, upprörande, ty man kan icke bakom detta spåra annat
syfte än att komma åt en politisk motståndare.
Efter den inledningen, herr talman, skall jag tillåta mig övergå till själva
den principfråga, som vi diskutera. Jag har sökt i den ringa mån som jag
haft tid och tillfälle därtill gå igenom protokoll från gångna tider, då frågan
om öppen omröstning här varit föremål för behandling. Jag har därvid kunnat
konstatera, att vid vartenda sådant tillfälle har man icke tagit upp frågan
om åstadkommandet av något omröstningsinstitut, som inbesparade tid eller
kostnader, utan man har åtminstone från de båda vänsterpartierna satt in all
kraft på att övertyga motståndarna genom det argumentet, att man velat inför
hela landet konstatera, vilka personer det är, som stå bakom de olika besluten.
Och jag trotsar herr Engberg att kunna bevisa, att man i ett enda fall framhållit
den synpunkten, att här gällde det att på ett smidigt och raskt sätt konstatera,
var majoriteten ligger. Det konstaterandet, herr talman, går alldeles
utmärkt med det nuvarande omröstningsförfarandet. Det har, såvitt jag vet,
under de år jag suttit i riksdagen endast vid ett enda tillfälle rått en viss
tvekan om, huru utslaget fallit. Men i alla andra fall har man varit enig om,
att konstaterandet av det enkla faktum, var majoriteten i kammaren ligger, har
gått lätt för sig medelst det nuvarande omröstningsförfarandet. Vi hava förutsatt,
att så skulle ske även hädanefter, men vi skulle vidare hava klart och tydligt,
vilka personer det är, som stå bakom de olika meningarna. Nu påstår
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Ports. 1
Nr 12. 14
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.)
jag: det förfarande, som här av motionärerna blivit föreslaget och av reservanterna
i utskottet förordat, leder icke till ett sådant konstaterande, som jag
lägger in i principen om öppen omröstning i riksdagen. Här kominer nämligen
att begäras voteringar i långa banor om olika förslag. Genom uppresningsförfarandet
kan ju visserligen konstateras var majoriteten ligger, d. v. s.,
herr talman, jag gör en reservation, den nämligen att det icke är så alldeles
säkert, att man verkligen kan konstatera detta därför att så många av tveksamhet
eller liknöjdhet sitta i bänkarna och icke bry sig om att hörsamma herr
talmannens uppmaning att resa sig, varför det kommer att råda en viss tveksamhet
i stort sett, när det gäller att konstatera var majoriteten ligger. Detta
kommer icke alls att bliva fallet när det införes i protokollet eller på annat
sätt konstateras, vilka som stå bakom de olika meningarna.
Nu har man vänt sig emot det förslag, jag biträtt, och gjort detta med den
motiveringen, att man borde kunna undvika en hel del okynnesvoteringar medelst
uppresningsförfarandet. Då tog herr Engberg ett exempel. Han talade
om herr Winberg i första kammaren och förutsatte att han skulle framställa
ett yrkande om införande av sovjetrepublik i Sverige. Ett dylikt yrkande
borde lätt kunna avfärdas medelst uppresningsvotering. Ja, det går ju an att
taga ett sådant där exempel, men jag skall tillåta mig taga ett annat, som
förefaller mig vara mera praktiskt. Jag tror mig kunna påvisa, att vad som
för herr Engberg och många andra utgör en mycket liten fråga, och där herrarna
säkerligen komma att protestera, om jag och några till skulle begära
votering och kalla det okynnesvotering, göra vi däremot gällande, att det är en
mycket stor fråga för oss. Om jag förutsätter, att regeringen i sin proposition
om försvarsfrågans ordnande kommer fram med ett förslag, som går
ut på slopandet av ett av regementena i Jönköping, så väcker min granne till
höger en motion, däri han föreslår att detta regemente skall finnas kvar och
ett annat skall indragas. Vi komma till frågans behandling i kammaren. Utskottet
biträder regeringens förslag, och herr Johansson yrkar bifall till sin
motion. Tror icke herr Engberg, att denna fråga är av sådan betydelse för
hela valmanskåren i vår hemort, att man vill veta, huru jag och herr Johansson
i Huskvarna och övriga på Smålanclsbänken röstat? Men för herrarna i övrigt
har denna detalj bra liten betydelse. Jag skulle kunna taga fram andra frågor,
som för mig och för åtskilliga andra i kammaren blivit rena samvetsfrågor.
Jag kan exempelvis taga fram frågan om samvetsömma värnpliktiga.
Tro icke herrarna, att även vid detta krav behöver drivas fram en votering,
som visar vilka som stå emot ett etiskt krav, som vi stödja? Men det
anse herrarna vara en okynnesvotering, när kanske tio, femton stycken stå i
kammaren och rösta för detta, medan alla andra röster äro på den motsatta
sidan.
Sedan skulle jag vilja, herr talman, medan jag talar om dessa okynnesvoteringar,
nämna, att en av mina meningsfränder i första kammaren har upprättat
en statistik över vad man kallar okynnesvoteringar, företagna under
föregående års riksdag i första kammaren. Han kom till det resultatet, att
som okynnesvoteringar kunde betecknas åtta stycken. Tror herr Engberg, att
det vore så farligt, om det bleve namnupprop i sådana fall? Men om det nu
gällde att på det sätt, som i reservationen förordats, undvika okynnesvoteringar,
vore då något vunnet med detta? Nej, ingenting kan vinnas med det.
Såvitt jag vet finnes det ju ett parti här, som endast räknar en man. Detta
parti i sitt »ensliga majestät», för att använda herr Engbergs fras, kan alltså
begära och framtvinga namnupprop i varenda votering. Någon garanti mot
okynnesvotering är det således icke.
Jag har därför, herr talman, i utskottet visserligen icke framställt något yrkande
eller krav, men jag har antytt, att jag för min del icke skulle haft nå
-
Onsdagen den 18 februari.
15 Nr 12.
got emot att åt herr talmannen lämna rätt att vägra votering medelst namnupprop,
om man nämligen skulle gå in för den principen, att man borde förhindra
okynnesvoteringar,
Nu har herr Engberg vidare gjort gällande, att detta förslag, som jag här
biträtt inom utskottet, lider av »stelhet, omständighet och stränghet». Ja, det
var ju ett ganska otrevligt betyg om detta förslag. Men, mina damer och herrar,
jag har framför mig konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 från 1922 års
riksdag, där också herr Engberg satt som ledamot. Men först ett citat ur
sjätte tillfälliga utskottets utlåtande: »Det förtjänar framhållas, att det av
motionären föreslagna tillvägagångssättet icke, såvitt bekant, tillämpas i någon
lagstiftande församling» o. s. v. I det utskottsutlåtande från 1922, som herr
Engberg var med om att avgiva heter det: »I Nederländerna gälla synnerligen
enkla bestämmelser. Omröstning sker medelst namnupprop, så snart någon
begär det.» D. v. s. det som av utskottet år 1922, utan reservation från
herr Engbergs sida, betecknas som »enkelt», det betecknar herr Engberg i dag
som »stelt, omständligt och strängt».
Skulle jag våga draga en slutsats från tidningsdiskussionen angående denna
sak, måste jag säga, att jag verkligen häpnar över den okunnighet, som synbarligen
råder på vissa håll inom stora huvudstadstidningars redaktioner, när
det gällt att bedöma innebörden ov de olika förslagen. Jag har här ett urklipp
ur en tidning, som då den refererar, vad en morgonkollega säger,
när denna ansluter sig till högerns, bondeförbundets och mina åsikter i frågan,
skriver följande: »Orsaken till detta skrik är fordran, att namnupprop
skall begäras av minst en tiondel av kammarledamöterna.» Så mycket hade
den tidningen reda på sig. Den hade icke reda på att efter uppresning, ä,ven
när det konstaterats att ja vunnit eller att nej haft övervägande majoritet,
så kan vem som helst stiga upp och begära namnupprop — just vad tidningen
i sin förnäma upphöjdhet säger vara bara vilseledande och bara prat. Och
likadant är det, när en reservation i första kammarens utskott av en högerman
i samma tidning återgives under den dubbla rubriken »Halvöppen votering
i riksdagen. Ett försök att rädda något av sekretessen» — d. v. s. det
fick den högermannen, därför att han biträtt ett socialdemokratiskt förslag,
väckt av min ärade vän här framför mig, herr Holmberg. Skulle man döma
av tidningspressens utlåtanden i övrigt, får man ju klart för sig, att det går
runt i huvudet på dem, som läst herrarnas förslag. De hava uppenbarligen
icke fattat innebörden. Jag har svårt att tänka mig, att de skarpa hjärnor,
som arbeta inom dessa redaktioner, icke skulle hava förmåga att sätta sig in
i en sådan sak. Det måste väl hava varit något som brustit beträffande själva
avfattningen av bestämmelserna, som lett till dylika missuppfattningar.
Sedan, herr talman, kommer jag till vad som här blivit påtalat av utskottets
ärade ordförande, då han säger, att det är ju orimligt att låta trycka samtliga
namn på dem, som röstat på ena eller andra sättet. Jag skall därutinnan gärna
bekänna, att jag icke är så vidare tilltalad av det supplement, -som mina meningsfränder
i utskottet bifogat beträffande skiljandet mellan de olika sätten
att protokollföra omröstningarna. Jag syftar på att man i ena fallet skulle
bifoga listor till protokollet, vilka skulle upptaga huru var och en röstat. I
andra fallet skulle man genom att minst 23 ledamöter därom anhålla få namnen
införda i det tryckta protokollet. Beträffande den saken, skulle jag helst
önskat, att varje gång ett naninupprop skedde, skulle namnen införas i det
tryckta protokollet utan vidare. Beträffande kostnadsfrågan vill jag, herr
Engberg — jag ber herr Engberg att icke taga det som någon slags förolämpning
— fråga: hur skulle det vara, om en och annan i kammaren kunde vid
något enda tillfälle under en period koncentrera sitt anförande. Då skulle det
inbesparas lika mycket som tryckningen av namnen i protokollet för samma
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.)
>r 12.
2 G
Onsdagen den 18 februari.
Au;/, sattet tid skulle kosta. När man nämligen ser efter, vilken plats det tar att införa
omröstning i ,,,ar hundra namn så är denna inte så stor. Och huru stor upplaga gäller
riksdagen, det? Jorden 16 februari, i förgår alltså, utsändes det till dem som prenu(Forts.
) mererat på riksdagstrycket av första kammarens protokoll 120 och av andra
kammarens 184 exemplar, och man väntar, att siffran skall, innan prenumerationen
kan anses vara slut, stiga till omkring 150 av första kammarens och 300
av andra kammarens. Jag tror, att svenska statsverket har råd att bekosta
tryckningen av ett par hundra namn i den lilla upplagan, ehuru jag vet, att
kostnaden står i annan proportion till upplagan än vad som kännetecknas av
de siffror jag här nämnt. Men jag tror i varje fall, att svenska staten kan bära
denna lilla kostnad för att få till stånd ett konstaterande av, huru representanterna
för en viss valkrets eller för en viss riktning röstat i folkförsamlingen
i olika frågor. Och de frågor, som i dag kunna anses vara av ganska liten
betydelse och därför avslås, de kunna om 10, 15, 25 år hava fått en mycket stor
betydelse. Låt mig taga den fråga, som vi avgjorde häromdagen. Jag syftar
på herr Värner Rydéns och herr Eliel Löfgrens motion om utsändandet
per radio av riksdagens förhandlingar. Vi röstade om den frågan; jag förmodar,
att om det varit uppresningsförfarandet hade votering knappast begärts,
ty det stod 119 röster gentemot 60, och det hade alltså varit klart. Men
jag är icke alldeles säker på om det icke om en 10—15 år skulle kunna vara
av ganska stort intresse att veta vilka personer det egentligen var, som motsatte
sig en dylik anordning? Denna anordning kommer då att vara fullt naturlig
för alla församlingar, där det förekommer offentliga förhandlingar, för
vilka allmänheten har intresse. Jag föreställer mig, att om det varit på det
sättet, när man diskuterade de första järnvägarna och om man då framfört sådana
motiv för avslag, som omnämndes av herr Rydén, så skulle det vara av
stort intresse att veta, vilka personer, som röstade emot anläggande av järnvägar
i Sverige med en sådan motivering. Nu ser man visserligen, att en och
annan talare uppträder emot ett förslag, men inget mera.
Jag skall vidare i detta sammanhang be att få erinra alla vänstermän om
ett förhållande, som är anmärkningsvärt, och jag riktar dessa ord särskilt till
mina meningsfränder i kammaren. Här tillkom under 1919 års riksdag beslut,
som fattades enhälligt, såtillvida att de biträddes av samtliga partier i
riksdagen. Jag skall taga en fråga, frågan om slopande av skattestrecket för
ernående av rösträtt. När jag går till protokollet, finnes ingen omröstning i
kammaren omnämnd. Denna reform ingick i den stora överenskommelsen
1918. Löftet hölls av både högern och bondeförbundets representanter i riksdagen
och man voterade icke därom. Nu säger jag, att vid ett sådant besluts
fattande, skulle jag för min del velat driva fram det till votering för att få
konstaterat, vilka det var, som stod bakom detta beslut. Ty vad har hänt?
Jo, åtminstone vid möten som hållas av högermän och bondeförbundare, beskylla
de oss för, att det var vi, som genomförde den reformen, och de påstå,
att vi äro ensamma ansvariga härför. Och man kan ju icke bevisa något emedan
vi då hade sluten omröstning. Ej heller kan man bevisa något genom användande
av uppresningsförfarandet i ett sådant fall!
Herr talman, jag skall sluta som jag började med att säga, att detta är ju
en ganska underordnad fråga, och hade den icke rörts upp i tidningspressen
på det sätt som skett, tror jag, att den skulle hava avvecklats ganska smidigt
och lätt, och ingen människa hade fäst något större avseende vid, om det
blivit det ena eller det andra förfaringssättet, som tillämpats. För min personliga
del tar jag utgången med allra största jämnmod nu, sedan vi fått den
öppna omröstningen beslutad. Jag måste dock beklaga, att, när man gick att
införa den öppna omröstningen, man verkligen icke i varje fråga, där meningarna
brytas emot varandra så pass att man begär votering, skall kunna
Onsdagen den 18 februari.
17 Nr 12.
konstatera vilka personer det är, som stå bakom den ena och den andra meningen.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Alu), sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.)
Herr Sävström: Herr talman! Då konstitutionsutskottet i år hade att avge
sitt memorial om öppen omröstning, är det klart, att det var angeläget för
vänsterledamöterna i utskottet att samtidigt tänka sig, huru ordningsstadgan i
första kammaren och arbetsordningen här i andra kammaren samt de reglementariska
föreskrifterna för riksdagen i motsvarande delar skulle komma att taga
sig ut. Nu har ju den öppna omröstningen antagits av båda kamrarna. Förslaget
är lag, och vi måste sålunda inom kort komma att tillämpa detsamma.
Det förslag, som här framförts av reservanterna i andra kammarens tillfälliga
utskott, behagar man kalla den socialdemokratiska linjen. Men det är, som jag
förut sade, vänsterledamöterna inom konstitutionsutskottet, som gemensamt ha
gjort upp det förslag, som reservanterna här i andra kammaren fört fram. Det
är herr Hamrin, ledamot från bankoutskottet, som kommer tillsammans med
konstitutionsutskottets övriga ledamöter och går på det förslag, som herr Forssell
framfört. Inom delegationen, som tillsattes i konstitutionsutskottet, var man
för det första överens om att man icke vid omröstningen skulle tillämpa s. k.
discessus. Vi försökte ju härom året vid en provomröstning att gå ut genom
olika dörrar till höger och vänster. Det sättet ville man emellertid icke föreslå
riksdagen att tillämpa. Anmärkningarna mot reservanternas förslag gälla nu
uppresningsförfarandet, och vi hava hört, hur herr Hamrin har kritiserat detsamma.
Herr Hamrin anser, att det bästa är, att gå direkt på namnupprop.
Jag vill för min del säga, att uppresningsmetoden är ett komplement till acklamationsförfarandet,
ett praktiskt sätt att avgöra en hel del mindre ärenden, som
annars skulle ställas under votering. Herr Hamrin har anfört exempel på flera
brännbara frågor, om vilka det är klart, att votering under alla förhållanden
skulle komma att begäras med namnupprop. Men herrarna må val icke tro,
att det kommer att gå till på det sättet i praktiken. Ty här i kammaren avgöras
en rad sådana mindre viktiga frågor, där ingen människa, när kammarens
majoritet är obestridlig och blott en obetydlig minoritet står på den andra
sidan, skall komma och begära namnupprop. Men det är klart, att i de exempel,
som herr Hamrin angivit, föreligga förutsättningar för att namnupprop skall
komma att ske.
Nu säger herr Hamrin i sin intervju till tidningen Aftonbladet, att den där
uppresningsmetoden praktiseras egentligen i Folkets hus på de sammankomster,
som där hållas. Jag har varit med i föreningsväsendet under en ganska lång
tid, och jag vet, att det i huvudsak är två metoder, som där tillämpas. Förutom
acklamationsförfarandet använder man röstkort. Det är det ena sättet. Kortet
är färgat t. ex. på den ena sidan blått och på den andra gult. Den som röstar
för ja-propositionen visar den ena, den som röstar för nej-propositionen den
andra sidan av kortet. Sedan räknas rösterna, och så är beslutet fattat. Inom
konstitutionsutskottets delegation voro vi överens om att en sådan röstmetod
kunde man icke här tillgripa, därför att det skulle bliva för oklart. Men om
man icke vill, att räkning skall företagas, är det då nödvändigt att gå direkt
på namnupprop? Enligt min mening är det icke så. Jag tycker, att vi som praktiska
män kunna taga en annan metod för att utröna ett sådant resultat. Om
det sedermera är så, att någon enda av kammarens ledamöter anser, att det är
otillräckligt med en sådan uppresning, att resultatet är osäkert, eller man vill
hava namnen till protokollet — d. v. s. icke till det tryckta utan till bilagan,
som skall åtfölja protokollet — då har han endast att begära namnupprop.
Såvida en enda ledamot av kammaren efter uppresningen begär namnupprop,
indra kammarens protokoll 1925. Nr 12.
2
Sr 12. 18
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning
riksdagen.
(Forts.)
skall ju detta verkställas. Det är då ingenting, som hindrar, att ett dylikt kom■
mer till stånd.
Vidare säger herr Hamrin, att till dessa kongresser, där uppresningsmetoden .
användes, kommer det endast folk, som i stort sett har samma mening. Jagbehöver
väl icke erinra herr Hamrin om att på sådana sammankomster meningarna
kunna vara rätt så delade. Jag vill endast erinra om det sista sammanträdet
med frisinnade landsföreningen. Där voro meningarna så delade t. o. in.,
att partiet sprack i två delar. Här i denna kammare är det nu meningen, att
uppresningsmetoden skall användas i mindre viktiga frågor. Om man vill hava
nödig kontroll, begär man namnupprop, och om det är fråga om viktigare spörsmål,
kan man hos talmannen begära namnupprop med anteckning i protokollet
av de medlemmar, som rösta för eller mot i en fråga. Men att tillämpa detta
på det sätt, som utskottet anfört, nämligen att man, sedan beslut har fattats,
till sekreteraren anmäler, att man önskar namnen till protokollet, det är en
trafik, som jag tror, att ingen av kammarens ledamöter i. själva verket vill vara
med om. Jag skulle vilja fråga: hur skulle detta komma att tillämpas i praktiken?-
Jag antar, att här på natten klockan ett fattas ett beslut i en fråga,
och att tiden för beslutets fattande av talmannen antecknas, därför att jag enligt
utskottets förslag har rätt att inom tjugufyra timmar begära, att namnen skola
tagas till protokollet. Skall då kammarens sekreterare vara skyldig att klockan
tolv följande natt taga emot en sådan anmälan, att jag vill ha dessa namn till
protokollet? Det är kanske bäst att tänka sig för en liten smula, innan man går
och fattar beslut om hur detta skall verkställas i praktiken.
Det förslag, som utskottet här i andra kammaren framfört, är, vågar jag säga,
icke något väl genomtänkt förslag. Det förslag däremot, som reservanterna
framfört, vilket är detsamma som första kammarens utskottsförslag, är dock
ett förslag, som är så pass genomtänkt, som det kan bli. Det är möjligt, att vi
vid en kommande riksdag kunna få lov att göra någon ändring; det kanske
gäller att pröva sig fram. Men så mycket bör man dock med öppna ögon vara
med om att besluta, att man något så när vet, hur det kommer att ställa sig i
praktiken.
För övrigt är det ju så att i intet parlament i världen går man direkt på namnupprop,
såsom här förutsättes i utskottets förslag. Vi skulle i så fall här i vårt
land bli det enda parlament, där man direkt går på namnupprop. Är det icke
lämpligt, att vi göra på samma sätt, som man gör i andra parlament, där den
öppna omröstningen är införd, nämligen att man först försöker på annat sätt
åstadkomma ett resultat och få ett beslut till stånd?
Det har sagts i tidningarna och i den artikel, som herr Hamrin här åberopat,
att herr Forssell egentligen med sitt förslag skulle vilja sätta krokben för den
öppna omröstningen. Det är klart, att ingen av oss egentligen kan veta, hur
härmed förhåller sig; man kan ju icke rannsaka njurar och hjärtan. Men antagligen
är det väl så att herr Forssell resonerar ungefär på samma sätt som
en ärad f. d. ledamot av denna kammare yttrade, när det var tal om den kvinnliga
rösträtten. Han sade: »Skall det vara, så skäll det vara.» Det vill säga,
han uttryckte det på ett annat sätt, men meningen var dock denna. Och nu
menar tydligen herr Forssell, att skola vi ha öppen omröstning, då skall det
sannerligen också vara öppen omröstning, d. v. s. obligatoriskt namnupprop. Vi
för vår del anse, att ett smidigare sätt kan tillämpas. Här är icke fråga om att
på något^som helst sätt krångla bort öppenheten. Vi stå i våra bänkar öppet
inför de åskådare, som sitta på våra läktare och inför tidningsmännen och klargöra
vår uppfattning, hur vi rösta i föreliggande frågor. Och är det blott en
enda ledamot av kammaren, som begär, att det skall vara namnupprop, så måste
detta verkställas. Jag tycker, att det blir tillräckligt i fråga om öppenhet, till
-
Onsdagen den 18 februari.
19 Nr lä.'':
räckligt i fråga om klarhet. — Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.
Herr Bäckström: Herr talman! Som jag är motionär i det föreliggande
ärendet och varit med under de förberedande förhandlingar, som förts inom
konstitutionsutskottet, innan frågan för sin formella behandling remitterades
till sjätte tillfälliga utskottet, torde det icke anses olämpligt, om även jag,
under förhoppning om kammarens överseende med att jag drar ut debatten ett
par minuter, ber att få yttra några ord till dagens protokoll.
Jag vill då genast deklarera min fulla anslutning till den reservation, som är
avgiven av herrar Engberg, Sävström, Vennerström och Borg; detta helt naturligt,
då reservationen ju upptar det, som ligger i den motion, vilken jag varit
med om att underteckna och som enligt min mening just ger den bästa lösningen
av problemet rörande det tekniska förfarandet vid den öppna omröstningen
i anslutning till det förslag, som här nyligen blivit slutgiltigt antaget.
Jag är nämligen fullt övertygad om att det av reservanterna upptagna omröstningsförfarandet
skall, även om man med tiden kan hitta på något ännu
bättre, fungera både snabbt och tillförlitligt och med den öppenhet, som är behövlig,
särskilt när det gäller valmännens önskemål om kontroll, hur resp. riksdagsmän
avgivit sitt votum i viktiga frågor. Det kan icke anses behövligt att
ytterligare inför kammaren framhålla de möjligheter för en snabb och öppen
expediering av en hel del kontrapropositions- och små voteringar, vilka ligga i
det förslag, som reservanterna här framburit; och jag tycker, att uppresningsförfarandet,
som nu skulle vara det olyckliga enligt mångas mening, är ett helt
naturligt led, självfallet led, mellan acklamationsomröstning och votering med
namnupprop. Att uppresningsförfarandet redan rätt länge tillämpats i en hel
de främmande parlament, torde för övrigt för avgörandet om dess lämplighet
eller olämplighet hos oss väga mycket mer, än vad utskottsmajoritetens män här
velat göra gällande.
Herr Björkman framhöll, att utskottsutlåtandet följer en praxis, och han åsyftar
då, att inom stadsfullmäktige namnupprop förekommit. Men jag håller före,
att reservanterna i ännu större grad följt praxis, ty de ha tillämpat vad i främmande
parlament i stor utsträckning redan förekommer.
Herr Hamrin.höll före, att genom detta förfarande skulle icke den öppenhet,
som just ligger i kravet på den öppna omröstningen, bli tillgodosedd. Men detta
har jag svårt att fatta; ty gäller det en fråga, som en riksdagsman anser vara
av den betydelse, att det bör bli klart, hur en var röstat, så måtte han väl
i alla fall kunna få 22 kamrater med sig. Rörande de exempel, herr Hamrin
anförde, måste jag^ säga, att de inneburo icke så liten överdrift; ty han bortsåg
just från det förhållandet, att han åtminstone med sin energi lätteligen skulle
kunna uppbringa 22 kamrater, ,som kunde biträda honom, när det gällde en
önskan om namnupprop.
Som endast man i ledet har jag ingen fullmakt att tala å mina partikamraters
vägnar; men illa skulle jag känna ställningen ibland dem och även ibland
andra, som höra till den borgerliga vänstern i övrigt, om jag icke skulle tro,
att de så gott som mangrant komma att sluta upp just kring reservanternas
förslag.
Att herr Forssells förslag kommit upp under diskussionen i dag beror, tror
jag, mera på en råd av tillfälligheter. Vi veta här, att det stått fyra mot fyra i
utskottet, och jag skulle haft svårt att begripa, hur det kan bli ett sådant
oväsen om denna sak, därest jag icke varit med i konstitutionsuskottet under
frågans behandling i tidigare skede. Man höll då på att alldeles tröttna inom
konstitutionsutskottet under debatterna om alla möjliga finesser och uppslag
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.}
Nr 12. 20
Onsdagen den 18 februari.
Ang. Sättet vid utformningen av de blivande bestämmelserna rörande det tekniska förJnråstnfnn
i faranclet tillämpningen av den öppna omröstningen. Då kom herr Forssell
riksdagen, med ett yttrande, som verkligen verkade uppiggande, och det kan väl icke
(Forte.) betecknas som indiskretion om jag säger, att herr Forssell därvid lät tydligt
förstå, vilket också genast underströks av en annan ledamot under debatten,
att det var som motståndare till den öppna omröstningen, som han opererade.
Mig förefaller det, som om också utskottsutlåtandet, sådant det här föreligger,
vittnar om detsamma, och det är icke utan, att debatten i dag desslikes
ger antydan därom. Jag tycker, att man annars har svårt att förklara, hur
en del förslag av den beskaffenhet kunnat, som skett, inkomma i detta utskottsutlåtande.
Förutom det märkliga kravet på ett obligatoriskt namnuppropsförfarande
vid alla omröstningar i en så pass stor församling som denna
kammare med åtföljande onödig tidspillan, så framläggas, såsom redan en
talare här anmärkt, bestämmelser rörande tryckning av omröstningslistor i vissa
fall, bestämmelser, som enligt min mening äro bland de underligaste jag sett
i. sådant sammanhang. Det skulle enligt dessa bestämmelser kunna bli möjligt
för en klick inom kammaren att, då den så funne för vissa intressen lämpligt
och gagneligt, operera på sidan av talmannens och kammarens vanliga
uppsikt. Och utom det betänkliga i detta, dristar jag, såsom den näst föregående
talaren även framhöll, påstå, att det skulle medföra många praktiska
omöjligheter vid tillämpningen, om man försökte sig på något sådant. Jag
vill nu°inte döma, hur herr Forssell tänker och menar; men jag kan icke komma
ifrån, att det är just som motståndare till den öppna omröstningen, som han
sa ivrigt arbetar för det förslag, som här blivit utskottets. Det synes verkligen,
som det varit honom kärt att skapa en sådan rentav »långdans» med så
tröttande, tidsödande och mystiska krokar vid omröstningsförfarandet, att
hela saken skulle kunna fällas därpå eller åtminstone inom kort göras omöjlig
och så återigen komma bort.
Jag tror dock, ja, jag är förvissad om, att även de kamrater i denna kammare,
, vilka först när utskottsutlåtandet kom pa bordet fått reda på de närmare
detaljerna, ha förstått att läsa mellan raderna och därav bedöma den verkliga
situationen. Det vore väl ändå något underligt, om just i det avgörande ögonblicket
vi, som äro anhängare av den öppna omröstningen, skulle få den bästa
och säkraste hjälpen just från motståndarna till en sådan omröstning.
Min enkla mening är, herr talman, att varenda en av denna kammares ledamöter,
som vill bidraga till grundlagsreformens bästa utnyttjande och bestånd
genom ett praktiskt förfaringssätt vid omröstningen, bör nu ge sin röst för
reservationen. Ty i dess förslag b,judes det varken på metoder med onödig
tidsutdräkt och ännu mindre på några utsikter till någon mullvadstrafik;
utan det lämnar i stället möjligheter till ett snabbt, enkelt, öppet och efter vid
varje tillfälle förhanden varande omständigheter anpassbart förfaringssätt vid
tillämpningen av den nu fastställda grundlagsändringen.
o Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen och avslag
på utskottets hemställan.
Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Man har tillagt föreliggande
fråga vida större räckvidd, än den enligt min mening äger. Det torde
vara ganska likgiltigt, vilket av förslagen, utskottet eller reservanternas, som
blir av kammaren antaget. Båda kunna tillämpas, och jag är övertygad om att,
vad vi än i dag besluta oss för, blir det allenast ett provisorium. Varje år komma
säkerligen motioner att framläggas i syfte att få till stånd ändring i de reglementariska
bestämmelserna med avseende å omröstningsförfarandet. Jag förmodar
också, att dessa motioner komma att flöda, till dess man genom en prak
-
Onsdagen den 18 februari.
21 Nr 12.
tisk anordning med elektricitetens hjälp kan åstadkomma en omröstning under
betydligt kortare tid än nu är fallet.
Om jag alltså anser båda förslagen möjliga att tillämpa och finner det tämligen
likgiltigt, vilket av dem som blir antaget, måste jag likväl erkänna, att
utskottets förslag ansluter sig till det förutvarande sättet för omröstningen och
sålunda innebär en mjukare övergång från det gamla systemet till det nya.
Utskottsförslaget överensstämmer även mera med grundtanken i den öppna omröstningen.
Genom den öppna omröstningen vill man ju ha konstaterat, huru
varje riksdagsman avgivit sin röst och till vilka förslag han, när det gäller störa
frågor, ansluter sig. Enligt den s. k. uppresningsmetoden kan man nu visserligen
för ögonblicket se, huru en riksdagsman röstar, men man kan aldrig, enligt
reservanternas förslag, hänvisa till protokollet för att finna, huru en röstning
ägt rum. Om däremot utskottets förslag antages, kan man alltid få konstaterat,
huru vederbörande utövat sitt riksdagsmannakall.
Ja, mina herrar, det är som sagt för mig ganska likgiltigt, vilket av förslagen
som kommer att bifallas, och jag skall därför icke framställa något yrkande.
Herr Spångberg: Herr talman! Ärade kammarledamöter! När man har
tagit del av vad utskottet och reservanterna anfört samt när man lyssnat på debatten
här, så förefaller det, som om de ärade representanterna skulle önska att
under sken av öppen omröstning få fram någonting, där man allt fortfarande
kunde dölja, hur den enskilde riksdagsmannen har röstat. I stället för öppen
omröstning vill det förefalla mig, som om man skulle söka få fram någon sorts
ny rösträkning. Meningen med hela den här frågan har ju emellertid varit,
särskilt från allmänhetens sida, att man önskat erhålla kontroll på huru varje
riksdagsman röstar i vissa frågor, som man varit intresserad av.
Herr Hamrin framdrog ju under sitt anförande här några exempel på, hur en
viss fråga kunde vara en samvetsfråga för folket i hans valkrets, under det den
hade en mindre betydelse för valmännen i andra valkretsar. Herr Hamrin ansåg,
att man redan därutav, att frågan hade eu lokal betydelse i Jönköpingstrakten,
dock skulle lämna möjlighet att få den öppna omröstningen till stånd.
För att emellertid kunna förverkliga tanken på den öppna omröstningen, bör
■det givetvis lämnas varje ledamot tillfälle att begära sådan. Vidare bör det
givas tillfälle för allmänheten att kunna kontrollera, hur de olika riksdagsmännen
ha röstat. Det är båda dessa möjligheter, som representanterna i utskottet
försöka krångla bort. I stället söker man tillgodose så mycket som möjligt den
uppfattning, som gör sig gällande, att riksdagsmannens uppdrag skulle vara
någon slags privatsak, där han i det fördolda och utan att behöva för valmännen
stå till svars för sina gärningar får handla någorlunda som han vill. Man får
väl emellertid utgå ifrån den fullt riktiga synpunkten, att valmännen före valet
ofta bli i tillfälle att höra representanterna, att de ha rätt att interpellera dem,
att de blivande representanterna genom föredrag deklarera sin ställning till vissa
frågor o. s. v. Men när nu dessa representanter genom valen kommit till riksdagen.
då vill man dra en slöja över det hela, då inträder en förändring, varigenom
allt fortfarande, vare sig det blir reservanternas eller utskottets förslag, som
blir antaget, möjligheterna för valmännen att kontrollera sina representanter bli
i stor utsträckning begränsade. Det är ju bekant, att det är icke så alldeles
ovanligt med åsiktsförändringar i riksdagen, och det saknas ,j_u icke heller debatter,
där man talat om, att dessa förändringar äro helt naturliga. Därmed må
nu vara hur som helst. Jag anser åtminstone, att man icke bör förmena valmännen
att kunna kontrollera, när en sådan åsiktsförändring äger rum. Skola
valmännen kunna göra detta, är det emellertid nödvändigt, att det antages något
annat förslag än de, som hittills föreligga.
Ang. sättet
för öppen
omröstning
riksdagen.
(Forts.)
Nr 12. 22
Onsdagen den 18 februari.
:Aiuj. sättet
för öppen
omröstning
riksdagen.
Forte.)
Reservanterna ha nu föreslagit tre olika sätt för votering: dels uppresningsi
metoden, dels namnupprop samt dels att då namnupprop begäres av minst en
tmndel skall det åven antecknas i protokollet hur varje ledamot röstat. En
enskild riksdagsman^ eller ett litet parti eller en mindre grupp inom ett större
parti skulle således icke lia denna senare möjlighet, utan den blir lämnad till
de större partierna. — Inom parentes sagt vill jag nämna, att vi kommunister
aro icke ensamma om att utgöra ett litet parti,.vi ha ju mycket ansedda borgerliga
partier vid var sida i det avseendet.
■ S31''1'' ®n&kerg, som ju också är av den nyss här angivna åsikten, framförde
i sitt anförande ett exempel på hur man skulle gå tillväga. Han tog såsom ett
exempel den möjligheten, att Win berg i första kammaren skulle framställa
förslag om att sovjetrepublik skulle införas i Sverige. Herr Engberg antog
val, att vid behandlingen av detta förslag skulle givetvis utskottet gå på avslag;
alla ledamöter i forsta kammaren skulle resa sig, då det gällde att bifalla
utskottets förslag och herr Winberg skulle bli ensam att resa sig för sitt
förslag; och da trodde herr Engberg, att herr Winberg givetvis icke komme att
begära rösträkning Ja, men därmed är motivet för bestämmelsen om en tiondei
1 atlet, herr Engberg! Då behöver man ju icke hysa denna kolossala fruktan
tor anteckning av rostresultatet i protokollet. Men om man överlämnade till
de större partierna att bestämma, när sådan anteckning skall ske, så kommer
givetvis såsom hittills allmänheten att fortfarande befinna sig i okunnighet
om hur riksdagsmännen ha röstat.
• PeVVr a.nforts såsom exempel — och det har ju flera gånger framhållits
1 de diskussioner, som föregått behandlingen av den här frågan — att därest
omrostningsresultatet skulle införas varje gång, så skulle detta tynga protokollet
protokollet skulle svälla ut onödigt. Ja, detta beror givetvis på hur
man forfar, da man inför dessa resultat i protokollet. Om man inför omröstningsresultatet
i en bilaga vilken bifogas protokollet, så kan givetvis denna
goras både överskådlig och synnerligen praktisk; och det skulle inte alls behova
verka i den riktning, att protokollet sväller ut något så oerhört. Det
beror sålunda fullständigt på det sätt man använder, då man inför omröstningsresul
tåtel i protokollet, huruvida det skall svälla ut i onödan eller icke
Jag kommer därför nu att framlägga ett förslag, som delvis går i anslut-''
ning till reservanternas förslag men med de ändringar, som jag anser nödvändiga.
Det skulle sålunda i reservanternas förslag till § 11 göras följande
ändring;!!-: I 2 mom efter orden »medelst namnupprop» införas orden: och
skall därvid i bilagan ill det tryckta protokollet antecknas, huru varje ledamot
rostat I 3 mom. skulle satsen, »om vid den slutliga voteringen i visst ärende
sist vid voteringspropositionens godkännande begäran om namnupprop framstalles
av minst /10 av kammarens ledamöter, skall ock detta voteringssätt
det tryckta protokollet an -
omedelbart användas; i detta fall skall jämväl i
tecknas, huru varje ledamot röstat», utgå.
.Jag vetj.mycket val, att utsikterna att få ett sådant förslag igenom icke äro
sa synnerligen stora. Men jag kan ändå icke underlåta att föreslå detta, ur
ten nämligen, att riksdagen bör tillgodose allmänhetens krav
beträffande den kontroll, som det har är fråga om och som varit drivkraften
“Xt riksdagen.rÖStnlnSen ef‘er ”4”*‘ förhandlar har
./“f/rk,r ''blinda, herr talman, bifall till resereanternas hemställan i mom
fält! 1-ySteT™* föräridrlne « § O -om; 2 och 3.- Dessa ställe dä f i
-j.o. Med undantag för de fall, varom i mom. 3 stadgas, uppmana
talmannen därefter först de ledamöter, som vilja rösta för ja-propositionen,
att resa sig från sina platser, varefter samma uppmaning riktas till
Onsdagen den 18 februari.
23 Nr 12.
(Forte.)
de ledamöter, som vilja rösta för nej-propositionen. Om härvid talmannen finner
tvekan kunna råda om omröstningens resultat eller någon av kammarens omrö8tninq
ledamöter begär rösträkning, verkställes votering medelst namnupprop ocii
skall därvid i bilagan till det tryckta protokollet antecknas, huru varje ledamot
pQ
3:o. Omröstning medelst namnupprop skall omedelbart äga ruin, därest talmannen
före omröstningens början så beslutar samt då omröstning skall ske
jämlikt 65 § riksdagsordningen. _
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detta förslag.
Herr Forssell: Herr talman! Som herrarna finna av de i ärendet förelig
gande
handlingarna, har jag väckt en motion i denna fråga., och andra kammarens
själ te tillfälliga utskott har byggt sitt betänkande i de störa huvuddragen
oå denna min motion. Likvisst har utskottet i mitt förslag gjort en del
modifikationer, och jag vill nu uttala, att jag helt ansluter mig till utskottets
ändringsyrkanden, så att jag för min del i allo yrkar bifall till utskottets
hemställan. . . n ti,,
Mot dol betänkande, som utskottet l> fram, ha här under debattens gång1
riktats en del anmärkningar. Flertalet av dessa anmärkningar äro, såvitt jag
kunnat se, på ett. förtjänstfullt sätt vederlagda av herrar Björkman och Hamrin,
och jag skall icke förlänga debatten med att återupptaga till behandling
de moment, som förts fram till beaktande. Dock vill jag tillåta mig att trycka
på några punkter, som kanske tarva en ytterligare belysning.
Man har sålunda gentemot det föreslagna obligatoriska namnuppropet andraga,
att detta skulle vara så »stelt» eller så litet smidigt, att kammaren
icke borde reflektera på detsamma, och såsom en kontrast mot denna förment
stela form har man talat om den större praktiska lämpligheten hos det s. k.
uppresniugsförfarandet. Jag anser emellertid, att vid detta senare förfärande
låda en mängd praktiska olägenheter, som man bör hålla i sikte, innan man
träffar sitt val. Till att börja med förutsätter uppresningsförfarandet — savida
man menar att det verkligen skall ge ett tillförlitligt utslag att alla
kammarens ledamöter sitta var och en å sin plats. Om det däremot kommer
till en uppresning, då kammaren icke är fulltaligt samlad och då den ena
gruppen från talmansbordet tyckes se relativt liten ut i förhållande till den
andra gruppen, kan det givetvis hända, att den mindre gruppens medlemmar
komma" att tänka: våra anhängare ha ännu icke hunnit in i kammaren vi
måste bereda dem tillfälle att komma hit, och da blir följden automatiskt den,
att man påkallar namnupprop. Det berättas om den franske statsmannen
monsieur Clemenceau, att han vid ett tillfälle sommaren 1909, da han tick
majoriteten av deputeradekammaren emot sig, yttrade, att han hade »sin majoritet
under midnattssolen» — såsom en och annan av herrarna torde erinra
sig, gästades just under den tiden vårt land av en samling franska deputerade.
Nu misstänker jag, att det enligt reservanternas förslag skulle kunna uppkomma
en del situationer, då en riksdagsgrupp, som vid uppresningen skenbart är
i minoritet, skulle säga sig: vi ha för tillfället våra anhängare utanför kammaren,
och vi måste bereda dem ytterligare tidsfrist att komma tillstädes. Jag
menar också, att det av reservanterna föreslagna förfarandet kan komma att
föranleda till olika meningar om, huruvida talmannen vänta,t tillräckligt länge,
innan han föranstaltar om uppresningen och giver sin mening därom till känna,
eller om han den ena gången berett kortare rådrum än en annan gång. Sådana
friktioner äro icke lyckliga, och bestämmelser, som kunna framkalla dem, böra
enligt min åsikt undvikas.
Saken ligger därför ingalunda så enkelt till, som uppresningsmetodens vänner
vilja göra gällande. Dessutom medför förfarandet den praktiska svårighe
-
» 12. 24
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning •>
riksdagen.
(Forts.)
ten, att när det står i förslagets text, att gångarna i kammaren måste vara uti
rymda, måste detta uttryck »gång» vid tillämpningen av denna metod fattas
mycket extensiv^ I synnerhet finge man fordra, att just den gång, som följer
väggen och särskilt brukar vara frekventerad av besökare från medkammaren
och från andra håll, blir utrymd, på det att intet missförstånd må uppstå därom,
huruvida en person, som star därborta på gången, tillhör kammaren eller
icke. Jag skulle alltså som nämnt mena, att vid uppresningsmetoden låda så
manga olägenheter, att man icke bör stanna för densamma.
Men, herr talman och mina damer och herrar, det är en annan sida av problemet,
som jag här vill tillåta mig fästa uppmärksamheten på. Jag skulle då
till att börja med vilja uttala mitt livliga beklagande över att reglerna för omröstnmgsförfarandet
skola pa detta sätt införas i en så pass prekär lagstiftning,
som de reglementariska föreskrifterna för riksdagen äro. I den saken
har ju nu visserligen icke varit något att gorå, men man bör dock komma
ihåg, att sättet för bildande av kammarens vilja, sättet att konstatera vad denna
kammares vilja innehåller, sättet att konstatera att en viljeförklaring överhuvud
taget kommit till stånd, det är, mina herrar, ingen ringa sak; det rör
sig dock om bildandet av den svenska statens vilja. Det är här icke fråg’a om
några periferiska saker, som t. ex. vid vilken tid anslag för kallelserna till
sammanträdena skola uppsättas, utan det rör sig om fundamentala saker i
statslivet. Jag tror icke, att det finns någon korporation av offentlig karaktär,
som får sitt omröstningsförfarande, sitt beslutsförfarande så till den grad
lättvindigt reglerat, som enligt reservanternas förslag skulle bli fallet. T. o. m.
omröstningsförfarandet i ett aktiebolag angivas i aktiebolagslagen, och för de
kommunala korporationernas del är detta moment mycket tydligt och klart
reglerat i lagstiftningen, men när behandlas detta vitala spörsmål utanför
den vanliga lagstiftningens ram.
Däråt är emellertid, som sagt, för ögonblicket ingenting att göra. Jag
vill endast i detta sammanhang uttrycka den förhoppningen, att, när vi nu fått
denna nya lag, denna nya § j30 i regeringsformen, vi så snart som möjligt måtte
reparera det misstag, som sålunda begåtts, och se till, att, liksom vi ha en lag
om talmansval och om vice talmansval och om utskottsval, detta viktiga område
inom statslivet också måtte regleras på ett mera fast och bestående sätt,
än som kan ske i _ de reglementariska föreskrifterna för riksdagen eller, som
det också rent av ifrågasatts, i kammarens arbetsordning.
Detta har jag velat uttala som ett önskemål för framtiden. Vad jag i detta
sammanhang, i fråga om de nu föreslagna omröstningsmetoderna, särskilt vill
stryka under, är följande. När man föreslår, att, sedan en votering blivit begärd,
det skall vara möjligt att besvara denna begäran om votering med anordnandet
av ett uppresningsförfarande utan räkning, vill jag fästa de ärade
kammarledamöternas uppmärksamhet därpå, att man redan i första omgången,
sedan den nya grundlagsparagrafen är antagen, träder in för en prejudicerande
tolkning av densamma, som måste sägas innebära en uppmjukning eller en
förvanskning av det gamla voteringsbegreppet inom den svenska statsrätten.
Det gamla voteringsbegreppet inom den svenska statsrätten är utan ringaste
tvivel på intimaste sätt knutet till räkningen, men godtager man här, att en
votering kan äga rum utan räkning, synes man mig ha medgivit ett''ganska
vittutseende prejudikat, som kan få sina betänkliga konsekvenser. Det förefaller
mig alltså, som om riksdagen, då den nu går att första gången tolka
den nya lagen, borde göra detta med mycken försiktighet och icke på detta
sätt i första taget överge det gamla voteringsbegreppet, som innebär kravet
pa räkning. Det synes mig därför, att det även ur denna principiellt sett viktiga
synpunkt skulle vara riktigt, att man ansluter sig till den ståndpunkten,
att när det begäres en votering, skall det också bli en votering i den gamla me
-
Onsdagen den 18 februari.
25 Nr 12.
ningen, nämligen en räkning, och eftersom det är en öppen votering, bör det bli
namnupprop, med därmed oskiljaktigt förbunden räkning. omröstning
Jag vill också fästa uppmärksamheten på att om man följer utskottsreser- riksdagen.
vanternas förslag, är man även i ett annat avseende inne på linjer, som knåp- (Forts.)
past kunna sägas stå i riktigt god överensstämmelse med hävdvunnen svensk
ordning, och jag tror, att man jämväl i dessa punkter pa ett sätt, soin man loke
riktigt tänkt sig in i, halkar ifrån gamla göda former. Jag vill sålunda^påpeka,
att när man önskar, att omedelbart namnupprop skall komma till stånd,
endast då 23 medlemmar omedelbart och senast vid voteringspropositionens
justering begära det, ja, då har man lämnat dörren öppen för möjligheten att
yrka, att det skall fordras en viss kvot, en viss del av kammaren, för att räkning
skall kunna komma till stånd. Man är därmed alltså på glid från den
gamla riktiga ståndpunkten, att det skall vara cillatet för en enda ledamot
i kammaren att begära, att man genom räkning konstaterar kammarens vilja.
På detta sätt glider man i dessa punkter oförmärkt in under nya statsrättsliga
förhållanden. Jag är övertygad om, att det är bara den omständigheten,
att dessa förhållanden äro förknippade med den öppna omröstningen, på vilken
man stirrat sig blind, som gjort, att man icke observerat, vad som^samtidigt
håller på att ske. För denna vinsts skull, som man nu i många år med
brinnande hjärta omfattat, tager man på köpet en del risker, som möjligen
kunna bli obehagliga nog, men som det är alldeles överflödigt att taga och som
kunna undvikas, om man följer utskottsmajoritetens förslag.
Herr talman, mina herrar! Jag tror, att om man accepterar utskottsreservanternas
förslag, har man icke bara förfuskat den gamla öppna omröstningstanken,
som — det vill jag konstatera —- ännu i den av herr Eliel Löfgren
kontrasignerade propositionen av år 1920 var bestämt knuten till namnuppropet,
utan man är även i färd med att pa köpet införa bestämmelser, som i
varje fall skapa en råd oklarheter i vårt konstitutionella liv, oklarheter, med
vilka man gör rätt i att se upp.
Jag skall slutligen, herr talman, be att få bemöta en invändning, vilken
riktats mot det förslag, som är knutet till utskottsmajoritetens ståndpunkt angående
sättet för förande till det tryckta protokollet av voteringsresultatet.
Det har anmärkts här i debatten, att det skulle vara något högst egendomligt,
att kammarledamöter, som icke deltagit i debatten, finge kompetens att under
det dygn, som förflyter efter en votering, yrka på att namnlistan skulle
föras till det tryckta protokollet. Jag för min del har verkligen med berått
mod avsett, att det skulle bli möjligt för en kammarledamot, som vant förhindrad
närvara i kammaren, att få en tidsfrist på sig, under vilken han kunde
begära att få denna lista till protokollet. Detta vore ur min synpunkt alls
ingen olägenhet utan tvärtom en fördel. Att vid en votering frånvarande
medlemmar efteråt få möjlighet att utverka, att namnen tagas till det tryckta
protokollet förefaller mig mera tilltalande än att, såsom reservanterna föreslagit,
svårigheter skola resas t. o. m. för närvarande ledamöter att åvägabringa
namnlistornas tryckning. Ty det synes mig ganska sannolikt, att
svårigheter ej sällan komma att möta att på den korta stunden till voteringspropositionens
justering hinna mobilisera det nödiga antalet för att stödja en
begäran om omedelbart namnupprop, som skall införas i det tryckta proto
Dot
förvånade mig också i någon män, att herr Engberg tycktes antyda,
att det skulle bereda honom en verklig nervchock, om han finge se sitt namn
i protokollet, för den händelse han icke på förhand vore underrättad därom.
Så pass härdad i det demokratiska livets arbetsformer är väl ändå herr Engberg,
att han icke tappar fattningen, om han ser sitt namn bland en rad andra
i en förteckning efter en votering.
Nr 1*2. 26
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning 1
riksdagen.
(Forts.)
Jag- skall låta det sagda vara nog, herr talman. Jag vill endast ytterligare
anmärka, att skulle kammaren finna sig förhindrad att antaga den del
av moment b) i utskottets förslag, som innehåller förslaget om tillägg till
arbetsordningen rörande namnlistornas tryckning, men är benägen att i övrigt
antaga utskottets förslag, har i själva verket ingenting annat hänt, än att
man i förra avseendet blir vid det gamla, d. v. s. vid bestämmelsen, att allt
l°rekommer i kammaren skall tagas till protokollet. Då kan kammaren
tillsvidare experimentera med detta förfaringssätt; det rör sig ju bara om en
modifikation i arbetsordningen, och denna kan när som helst ändras. Den
sidan av saken bör sålunda icke förhindra, att man går på den principiellt
och praktiskt riktiga linjen, nämligen linjen med namnupprop, som bereder
en enkel omröstningsmetod, som ger den enskilde riksdagsmannen säkerhet
för att hans sätt att votera blir rätt uppfattat och som dessutom medför, att
man vidhåller det gamla voteringsbegreppet.
Herr talman! Jag ber att i allt fall tillsvidare få yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan i bägge punkterna.
Herr Holmberg: Herr talman! Det har sagts här i riksdagen, att mä
staren
prisar verket, .en motsats sålunda till det vanliga ordspråket. Då jag
nu väckte en motion i detta ärende, har också jag sett mig nödsakad att från
denna talarstol taga till orda för att prisa detta mitt verk. Då får jag först
tacka utskottet för. den välvilliga behandling, som det givit min motion. Motionen
är ju utförligt intagen i betänkandet, och kritiken av densamma är ju
ganska mild.
XT Det första, som kritiken riktar sig emot är, att jag använt ordet »röstkort».
, u vill jag peka pa nagra av slutorden i min motion. Där står: »Helt naturligt
är, att ovanstående förslag icke är fullkomligt, utan måste ändras på åtskilliga
ställen.» Anledningen till att jag begagnat ordet »röstkort» är, att
jag velat markera, att röstsedlarna icke skulle bestå av vanliga lösa papper
utan av någon sorts styvare material, s. k. kartong, som användes för visitkort
o. s. v. Och så har jag föreslagit, för att det skulle gå litet fortare, att
man icke skulle behöva, ropa mer än vederbörande län men däremot icke namnen
på de särskilda representanterna, men om min motion skulle tagas, så
är detta en smaksak, och jag vill således icke här komma med någon anmärkning,
utan detta är något som lätt kan ändras.
Med avseende å själva omröstningsmetoden så kan den, för att kallas öppen,
tillgå pa något av, tre olika sätt, dels sa, att de som äro närvarande i kammaren
eller sitta pa ahörareläktaren kunna se, hur var och en röstar, dels så,
att det endast kommer till uttryck i kammarens protokoll, hur var och en
röstar, och dels slutligen sa, att bada dessa uppgifter fyllas. För mm egen
de} har .la£ anslutit mig till den uppfattningen, att det endast borde komma
till riksdagens protokoll, hur var och en röstat. Denna uppfattning delas av
herr Dahl i första kammaren, som härvidlag yttrat följande: »Men dylik
omedelbarhet är enligt min mening ej önskvärd. Det sensationsmoment, som
ingår i kravet på omedelbar kännedom om röstgivningen, faller utanför det
legitima syftet med den öppna omröstningen. Och den — verkliga eller förmenta
— påverkan, som ledamots röstning skulle kunna öva på annan ledamots
röstgivning, bör ej främjas.» Jag får lov att erkänna, att jag tycker det
bär, att det skall visas för dem som händelsevis äro närvarande, hur var och
en röstar, det är ett verkligt »sensationsmoment», såsom denna reservant uttryckt
sig. Det är väl icke på samma sätt här i riksdagen som t. ex. hos stadsfullmäktige,
där vederbörande uppdragsgivare har tillfälle att vara närvarande
och kontrollera och se, hur hans förtroendemän handla. Här i riksdagen
gäller det ju hela landet. Det är bara en tillfällighet, vilka som äro såsom
Onsdagen den 18 februari.
27
Nr 12.
åhörare närvarande: den ena gången är det den, den andra gången en annan,
som har plats på läktaren. Och om sedan röstningen icke skall protokollföras,
ja, då blir det väl så, att var och en får sitta och föra sitt speciella protokoll
beträffande de frågor, där de önska ha en överblick över, hur rösterna fördela
sig.
Så står här något i utskottets yttrande om att pressen inte skulle få reda på
rösterna, om det icke skedde offentligt upprop och rösträkning. Med tillämpning
av den i min motion föreslagna metoden bör röstsammanräkningen vara
färdig en kvart efter sedan rösterna avgivits i kammaren, d. v. s. protokollet
är då färdigt, och då är det intet, som hindrar att pressen kan få ett utdrag
från kansliet en kvart efter sedan röstningen är fullbordad.
Vidare är man så rädd för förväxlingar, att en persons namnsedel eller röstsedel
skulle lämnas två gånger vid röstningen. Men samma farhågor kunna ju
göras gällande, om det skall ske två upprop, d. v. s. om ett upprop skall följa
efter det första, sedan de sista avgivit sina röster. Men det kan ju förhindras
med att det tillgår på samma sätt som nu. Det är lika bra tillfälle nu att avgiva
två rullade sedlar, och det har ju anförts exempel här av herr Hamrin på
att sådant har hänt. Jag kan därför icke se, att detta motiv är bärande.
Med avseende å frågan om tryckningen av protokollet har det föreslagits både
av utskottet och av reservanterna, att det skulle fordras Vio av kammarens ledamöter
för tryckning av protokollet. Antag nu att det finns 23 ledamöter här i
kammaren, som önska att protokollet under alla förhållanden skall tryckas. De
bilda en liten grupp bestående av kommunister, bondeförbundare, socialdemokrater
och högermän. De ha sin ställning färdig, så fort en votering skall äga
rum. I händelse reservation kommer till stånd, så anmäla de att de önska en
sådan kvalificerad röstning. I det andra fallet, om utskottets förslag här skulle
segra, ja, då ha de ju längre tid efteråt att komma fram med denna begäran,
varav följer att det där förslaget om uppresning i bänkarna och det upprop som
skulle följa efter den proceduren, det är egentligen bara luft, och det kommer
aldrig i fråga i verkligheten, efter vad jag tror.
Ja, medan jag talar om min motion, så ville jag be att särskilt få fästa uppmärksamheten
på det sätt, varpå''jag tänkt att lösa-frågan om införandet av
röstning i det tryckta protokollet. Men som den saken icke står under proposition
här, så är det ju en sak, som kanske kan ordnas senare på något sätt. Och
jag vill nämna att den motion, nr 404, som jag väckte i detta ärende i fjol, upptar
ett litet utkast, hur protokollet skulle se ut, fastän det kanske icke blivit så
lyckat i tryck, utan kanske kan göras bättre.
Så är det vidare en sak, som kan ordnas utan något vidare beslut. Jag har
framställt här i min motion ett förslag i syfte att minska s. k. okynnesvoteringar,
vilket innebär, att dens namn, som begär votering, skall införas i kammarens
protokoll, såvida icke voteringen kommer till stånd på allmän begäran.
Jag menar det, att den, som begär votering, han får ståta i protokollet, och så får
hans valmän se de gärningar han utfört.
Komma vi så till utskottets kläm i utlåtandet, där det på sidan 12 bl. a. står i
§ 11: »Innan namnuppropet företages, böra fyra ledamöter i första kammaren,
två i andra kammaren o. s. v.» Jag vill verkligen vädja till utskottsmajoriteten
här, om det är så lämpligt, att i de reglementariska föreskrifterna intaga en bestämmelse
om, huru många som skola kontrollera rösträkningen. Vore det icke
bättre att överflytta detta till arbetsordningen, så att varje kammare finge besluta
om den saken själv.
Vidare heter det i reservationen angående samma sak: »Då omröstning medelst
namnupprop skall äga rum, böra i vardera kammaren minst två ledamöter
o. s. v.» Jag tror att det skulle låta lika bra, om man stryker orden »vardera
kammaren». Man kan få den uppfattningen, då man läser detta, att om det för
-
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.1
» 12. 28
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning \
riksdagen.
(Forts.)
siggår votering i första kammaren, skall andra kammaren utse två sådana ledamöter
också.
De här många förslagen om voteringen stämma, såvitt jag kan förstå, icke
riktigt val överens med grundlagen. Det står före ändringen här i § 60: »Men
eJ må proposition göras, om votering skall äga rum, ej heller någon omröstning
därom tillåtas.» Jag antecknar särskilt här de ord, som jag tror det var herr
Engberg använde i sitt yttrande: »framställt proposition om votering». Det är
totalt stridande mot grundlagen att använda de orden.
Så^är det en sak i reservationen, som jag tycker verkligen är märkvärdig. Det
är, då det på sidan 16 står: »Å ena sidan synes det i hög grad betänkligt, att
man vid omröstningens verkställande skulle sväva i ovisshet om, huruvida dylikt
införande i det tryckta protokollet skulle komma till stånd och överhuvud att
genom en underhandsframställning, som officiellt icke lomme till kammarens
kännedom, beslut skulle fattas angående den omfattning, i vilken uppgifter röram
de ledamöternas ställningstagande skulle föras till det tryckta protokollet.» Det
förefaller mig verkligen märkvärdigt, att det kan tryckas och sägas öppet här i
kammaren, att, när det skall vara öppen omröstning, jag, innan jag röstar, skall
veta om den skall föras till protokollet eller inte. Nog skall jag väl så pass
mycket veta, hur jag röstar, att jag kan stå för den saken, antingen det kommer
till protokollet eller inte.
. Ja, så skall jag kanske till sist rätta till eller snarare sagt bekräfta några
siffror här i min motion angående tiden för den nuvarande omröstningen här i
kammaren. . Jag har uppgivit den till 9 min. Jag har nu kontrollräknat, och
det har blivit 11 minuter, och i dag tog det över 12 minuter. Och då har författandet
och justeringen av propositionen icke tagit 2 minuter utan endast l1/-!
minut. Uppropet har gått på, enligt min uppgift i motionen, 4 minuter, men
har tagit en tid av mellan 372 och 5 minuter. Således är det en tid av I1/, eller
174 minut, som enligt min motion helt och hållet skulle bortfalla, det är den tid,
som utvecklandet av sedlarna tar, innan talmannen kan börja räkna.
Jag skulle egentligen här föreslå tillstyrkandet av min motion, ilen det går
helt naturligt icke. då s. k. lagtext icke förefinnes. I stället skall jag ta mig
friheten att yrka återremiss av ärendet till utskottet.
Herr Hallén: Herr talman! Med anledning av de anföranden, som hållits
här i dag, ber jag att få erinra om, att jag för en del år sedan hyste vissa tvivel
angående effektiviteten av den nu antagna grundlagsreformen. Sedan denna
reform nu är bärgad i hamn, är det uppenbart, att hela vårt intresse måste
koncentrera sig omkring frågan, vilken som är den mest effektiva omröstningsmetoden,
och det var därvidlag särskilt det anförande, som hölls av herr Hamrin,
som jag fann i flera stycken ganska märkligt. Frånsett det utomordentliga
patos, som herr Hamrin lade i dagen och som, måste jag säga, egentligen lämpat
sig bättre för en större sak — ty vi äro ju alla ense om att frågan icke
är av central betydelse — tycker jag, att flera av de »praktiska exempel», han
anförde, icke verkade synnerligen övertygande. Det är kanske dock skäl i att
icke»helt och hållet låta dem sjunka i glömskans djup, ty de kunna tjäna till att
belysa ett och annat.
Herr Hamrin anförde som exempel på fall, i vilka det vore av vikt att namnupprop
vore obligatoriskt, det fallet, att Jönköpingsrepresentanterna hade att
deltaga i en votering om det ena eller andra till Jönköping förlagda regementets
indragning. I detta fall skulle det enligt herr Hamrin vara av högsta vikt.
att man finge till protokollet antecknat, huru ifrågavarande representanter röstat.
Häremot kan först och främst invändas, att det är tvivel underkastat,
huruvida den typiska »bygdepolitiken» är förtjänt av att särskilt omhuldas och
av att man tager hänsyn till den vid avgörandet av denna viktiga fråga; och
Onsdagen den 18 februari.
29 Nr 12.
även om man skulle taga hänsyn till »bygdepolitiken», som har så intimt sam- Af^\sa^‘
band med de personliga mandaten, måste man fråga sig, om icke bygdepoliti- 0Jmrösimw]
kens intressen bliva tillräckligt väl betjänta med den metod, som reservanterna riksdagen.
föreslå. När det gäller att överge den nuvarande omröstningsmetoden med (Ports.)
slutna sedlar, vilken metod ju omöjliggör all kontroll av, hur de enskilda riksdagsmännen
utövat sin rösträtt, finns det väl dock möjlighet att erna dylik
kontroll, utan att man därför behöver utföra obligatoriskt namnupprop! Påståendet
att man vid namnupprop skulle, sedan votering företagits^ sväva i ovisshet
om, huru den ena eller andra representanten röstat, är väl ändå. en konstruktion,
som icke har något med verkligheten att skaffa. _
Lika olycklig i sitt val av exempel var herr Hamrin, då han påstod, att en
sådan fråga som den om värnpliktiges samvetsbetänkligheter mot att göra
krigstjänst måhända skulle av kammaren betraktas som en struntfråga, och att
det därför i en dylik fråga skulle kunna bliva svårt att med reservanternas
metod få den av honom som önskvärd ansedda kontrollen över, huru de enskilda
riksdagsmännen röstat. Jag tror icke alls, att herr Hamrin^behöver hysa några
bekymmer i det stycket. 1 stället torde det förhålla sig sa — det hoppas jag
få tillfredsställelsen att konstatera — att när den frågan föreligger, kommer
en ganska kraftig och vitt utbredd vänsteropinion att ägna frågans! lösning
en .samvetsgrann uppmärksamhet. Även i den frågan blir det sålunda säkerligen
sörjt för att det skall finnas en tillräckligt stor minoritet för att namnanteckning
skall komma till stånd till utrönande av, huru varenda en av oss
röstat.
Lika olyckligt var exemplet med radion, fastän det kanske icke är mycket att
spilla ord på. Herr Hamrin antydde, i det han, mycket skickligt förresten,
plöjde med herr Eliel Löfgrens kalvar, något om, hur hälsosamt det skulle
varit, om såväl den öppna omröstningen som metoden med obligatorisk namnanteckning
redan nu varit införd, så att en kritisk eftervärld skulle riktigt kunnat
få nagla fast, vilka de efterblivna riksdagsrepresentanter voro, som avstyrkte
införandet av radio vid riksdagens debatter. Jag har icke alls för avsikt att
riva upp diskussionen om radion, men nog må det med fog i detta sammanhang
framhållas, att det är högst illojalt att, på sätt skett, göra en jämförelse mellan
den debatt, som på sin tid fördes om järnvägarnas införande och den debatt, som
häromdagen ägde rum i frågan om införandet av radio. Vid sistnämnda frågas
behandling var det endast praktiska och tekniska betänkligheter, som från
majoritetens .sida anfördes, och om öppen omröstning med obligatoriskt namnupprop
varit införd, skulle säkerligen detta icke på minsta sätt inverkat på
omröstningsresultatet. vid frågans avgörande.
Jag skall icke förlänga debatten genom att till granskning upptaga flera
argument för de tekniska fördelar, som den ena eller andra omröstningsmetoden
erbjuder, utan jag vill till slut blott understryka, att enbart den omständigheten,
att högergrupperna i kammaren slagit vakt om den omröstningsmetod, som.
onekligen är den mest tidsödande och därför till sina verkningar skulle bliva den
mest impopulära, giver anledning till ganska stora betänkligheter. Jag förstår
väl, att herr Hamrin hör till de människor, som tro på snabba och hastiga
omvändelser. Jag gör för min del icke detta och allra minst i ett sådant fall
som det förevarande. Jag tycker inte, att man, om man har någon smula
psykologisk förståelse, kan begära av personer, som i åratal sökt att hindra denna
princips genomförande, att de sedan med sina motståndare skola etablera en
ädel tävlan i att försöka tillhandahålla folkets representanter den metod, som
är den yppersta och som bäst är ägnad att göra den öppna omröstningen populär.
Jag vill visst icke draga i tvivelsmål, att herr Hamrin är besjälad av
ett uppriktigt nit, men det vore vill dock högst förunderligt, om flertalet av
dem, som tillhörde de meningsgrupper, ,som för knappt några timmar sedan
Nr 12. 30
Onsdagen den 18 februari.
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Forts.)
insatte alla krafter för att hindra genomförandet av den öppna omröstningen,
skulle hysa en brinnande åtrå för införandet av en metod, som skulle göra den
öppna^ omröstningen varaktigt populär både bland riksdagsmännen och folket.
Jag våga.! icke hysa en sådan tro, och jag menar, att de skal, jag nyss framhållit,
äro tillräckligt talande för att icke blott herr Hamrin utan även vissa
andra ledamöter av denna kammare böra finna sig föranlåtna att ägna en viss
uppmärksamhet åt, vilka de äro, som sluta sig till dem i denna fråga.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande yrkandet om ärendets återremitterande till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på bifall till berörda yrkande, dels ock
på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.
Härefter framställde herr talmannen propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan i förevarande moment, 2:o) avslag därå samt bifall i stället
till det förslag, som innefattades i mom. a) av den utav herr Engberg m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det av herr
Spångberg under överläggningen gjorda yrkandet; och fann herr talmannen
den under 2:o) avgvina propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under l:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde likväl herr Spångberg votering, i
anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:
. Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående mom. a) av
sjätte tillfälliga utskottets utlåtande nr 1 antager yrkandet om bifall till utskottets
hemställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Spångberg under överläggningen framställda yrkandet.
Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 153 ja mot 56 nej,
vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande av kammaren nu godkända
lydelse:
Den, som vill, att kammaren, med avslag å sjätte tillfälliga utskottets hemställan
i mom. a) av utskottets förevarande utlåtande nr 1, bifaller det förslag,
som innefattas i mom. a) av den utav herr Engberg m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i nämnda moment.
Huvudvoteringen utföll med 107 ja mot 96 nej; och hade kammaren alltså
med avslag a utskottets hemställan bifallit det förslag, som innefattades i mom.
a) av den utav herr Engberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Onsdagen den 18 februari.
31 Nr 12.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
Härpå föredrogs mom. b); och yttrade därvid
Herr Engberg: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till denna
punkt med den lydelse den har enligt den av mig m. fl. avgivna reservationen.
Ang. sättet
för öppen
omröstning i
riksdagen.
(Korta.)
Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner i ämnet
avslog kammaren utskottets hemställan samt biföll i stället det förslag, som
innefattades i mom. b) av den utav herr Engberg m. fl. avgivna reservationen.
Mom. c).
Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens beslut
över utskottets hemställan i mom. a).
Mom. d).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 6.
Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag m. m., blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ 7.
Vidare förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 4, i anled- Ang.
ning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående ändrade bestäm- ersättning till
melser i fråga om ersättning till expropriationsnämnd. expropria
tionsnamna.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 165,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Osberg föreslagit, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte till
nästkommande riksdag inkomma med förslag till ersättning åt expropriationsnämnd.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservation hade likväl avgivits av herrar Tjällgren och Johansson i Kälkebo,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om ersättning till expropriationsnämnder.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Som kammaren behagade finna,
har jag jämte en annan ledamot av utskottet reserverat mig mot utskottets beslut
rörande den föreliggande motionen.
Denna fråga är icke ny för riksdagen, ty den har alltsedan den nya expropriationslagens
tillkomst varit föremål-för riksdagens behandling vid åtskilliga tillfällen.
Det har nämligen alltid funnits delade meningar om lämpligheten av
det sätt, på vilket arvodesbestämmelserna blivit utformade i denna lag. Den
Kr 12. 32
Onsdagen den 18 februari.
ersätta1'' till som utarbetade förslag till denna expropriationslag, hade också före
er''expropria-
en annan ordning för ersättningen till expropriationsnämnderna än den,
tionsnämnd. som sedan korn att inflyta i lagen. Den ändring, som sedermera vidtogs, berodde
(Forts.) på en anmärkning från lagrådets sida, där man ställde sig på en annan ståndpunkt
än de kommitterade, som utarbetat förslaget.
Det har, som sagt, alltsedan lagens tillkomst framkommit anmärkningar i
berörda hänseende dels från allmänheten och dels i motioner här i riksdagen.
Det har också visat sig, att det i riksdagens kamrar har funnits ganska betydande
minoriteter, vilka ansett, att arvodena till dessa expropriationsnämnder
borde bestämmas på annat sätt, än vad nu är förhållandet.
I det förslag, som nu framburits, har man velat komma fram till den ordningen,
att det skulle finnas ett i lag bestämt ersättningsbelopp, som skulle utgå
till ledamöterna i dessa nämnder i form av dagarvode. Jag talar här icke om det
extra arbete, som vissa funktionärer inom nämnderna kunna ha att utföra, utan
jag syftar på ersättningen till dessa ledamöter i allmänhet.
Kammaren erinrar sig måhända, att statsrevisorerna vid ett visst tillfälle gjorde
anmärkning mot att en expropriationsnämnd hade satt upp sina arvoden på ett
sätt, som statsrevisorerna funno oskäligt, förmenande, att arvodena icke bort
utgå med de höga belopp, som bestämts.
Jag var närvarande, då lagutskottet gick att behandla den nu föreliggande
frågan, och jag får säga, att jag kände mig icke övertygad om huruvida jag
skulle ansluta mig till motionärens tankegång, förrän utskottet hade diskuterat
denna fråga ett litet tag. Det lämnades därvid vissa upplysningar om fall,
då domstolarna justerat ned de arvoden, som begärts åt expropriationsnämnderna,
på sådant sätt, att jag måste få den uppfattningen, att det för dessa
nämnder borde kännas mycket genant att få dessa ersättningar nedskurna från
de begärda belopnen till de belopp domstolarna tillerkände.
Expropriationsnämnderna ha ju att fullkomligt suveränt fatta beslut i det
ärende, som blivit dem förelagt, och att besluta om de ersättningsbelopp, som
skola utgå mellan parterna; det finnes ingen som kan vidtaga någon justering i
dessa belopp, utan de fastställas slutgiltigt mellan parterna. Men att en institution,
som fått en sådan bestämmanderätt sig tillerkänd, sedan skall vara en
annan myndighet underordnad, när det gäller att uppskatta värdet av det utförda
arbetet, det förefaller mig vara synnerligen misskrediterande för dessa nämnder,
särskilt när det blir en eller annan justering från vad de själva anse vara riktigt.
Det borde därför för dessa nämnders eget anseendes skull synas bättre,
om ersättningen till dem utginge efter en på förhand bestämd taxa, och utan
att det som nu skall behöva bli en samvetsfråga för nämnderna att bestämma vad
de skola ha för sitt besvär, och utan att det blir möjligt för någon annan part
att, på sätt nu sker, göra anmärkningar mot de arvoden, som bestämts att utgå
till nämnderna.
Det är egentligen dessa synpunkter, som för mig varit bestämmande vid mitt
ställningstagande till motionen. Jag får dock tillägga, att motionen icke förelegat
i sådan form, att det för mig eller utskottet varit möjligt att ansluta mig
till någon viss bestämd riktning för den ändring jag anser önskvärd. För övrigt
får jag också säga, med anledning av vissa reflexioner, som motionären varit inne
på, nämligen om varierande ersättningsbelopp, allteftersom expropriationen gällde
större eller mindre företag, att något dylikt, tror jag för min del, skulle leda till
ett system, som icke skulle komma att slå väl ut.
De av kammarens ledamöter, som genomläst den vid betänkandet fogade reservationen,
torde finna, att reservanterna ha pekat på tvenne utvägar, som kunde
tänkas vara lämpliga. Jag syftar då i första hand på vad som föreslogs av
den kommitté, som avlämnade sitt betänkande 1910, och vidare också på en efter
den tiden, i sammanhang med vattenlagens antagande tillkommen bestämmelse,
Onsdagen den 18 februari.
33 Nr 12.
som kunde komma till användning även här, nämligen bestämmelsen om sättet
för lämnande av ersättning till personer, vilka såsom nämndemän deltaga i vattenrättsdomstols
förhandlingar. Reservanterna ha för sin del ansett, att det
uppdrag, som dessa vattenrättsnämndemän ha, i ganska hög grad liknar ledamöternas
av expropriationsnämnder. Därför ha reservanterna också pekat på
denna parallell och sagt, att den form för ersättnings beviljande, som nu gäller
för nämndemän i vattendomstol, lämpligen kunde komma till användning även
för ledamöter i expropriationsnämnder.
Reservanterna ha föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte
med begäran om utredning och förslag till ändrade bestämmelser i nu förevarande
hänseende, och jag tycker, att kammaren borde kunna vara med om att avlåta
eu sådan skrivelse, ty denna fråga är väl ändå av en, jag skulle vilja säga,
så ömtålig natur ur samhällelig synpunkt, att det icke bör finnas någonting, som
kunde vara ägnat att nedsätta dessa expropriationsnämnders uppdrag, vilket lätt
blir fallet, om det kommer in ett moment, som kunde giva sken av, att expropriationsnämnderna
utnyttja sin ställning till egen ekonomisk fördel.
Genom den nya expropriationslagen kommer ju ledamotskapet av dessa nämnder
att mera få karaktär av allmänt uppdrag, än vad det tidigare haft. Förr
hade parterna rätt att kalla vem de ville till ledamöter i dessa nämnder, men
detta blev borttaget i den nya expropriationslagen, enligt vilken parterna äro
bundna vid vissa förslag, upptagande personer, som äro valbara till ledamöter
av expropriationsnämnder. Men därigenom att en person blivit uppställd på
förslag till ett sådant uppdrag och i den egenskapen blivit inkallad till en viss
förrättning, har uppdraget också i ganska hög grad fått en allmän natur, som
i icke ringa mån likställer uppdraget med andra samhälleliga uppdrag. Det
torde nog också vara ytterst få fall, där ersättningarna för allmänna uppdrag
icke äro på förhand bestämda. Det kanske kan letas upp något enda fall, utom
detta, där ersättningarna icke äro på förhand bestämda, vare sig de nu äro
fastställda i lag eller utgå efter vissa reglementen eller på annat sätt. Det
torde dock vara ytterst sällsynt att dylik ersättning icke är på något sätt bestämd
och där det undantagsvis förekommer, torde icke avses sådana uppdrag,
som äro jämförliga med dem vi här behandla, på sådant sätt, att de böra anses
normgivande. Jag anser tvärtom, att för ledamöterna i expropriationsnämnderna
böra de allmänna bestämmelser, som gälla angående på förhand bestämda
ersättningar, tillämpas.
Jag har, herr talman, tillåtit mig att reservera mig i motionens syfte och ber
nu att få yrka bifall till den reservation av herr Tjällgren och mig, som är fogad
till betänkandet.
Herr Osberg: Herr talman, mina damer och herrar! Såsom framgår av
detta betänkande, tillät jag mig förlidet år tillika med herr Persson i Björsbyhohn
att väcka en motion i samma syfte, varom jag motionerat även i år.
Det förefaller mig högst egendomligt, att, när man kommer med en så rimlig
begäran som denna, åsyftande att få mera ordning och reda på detta område,
där alla äro eniga om att vissa oegentligheter ibland förekomma, det då
icke skall vara möjligt att få en sådan motion tillstyrkt. Det har glädjande
nog på .senare tiden kommit fram en tendens, som går ut på att söka vinna
stabilisering på alla områden. Man har under senare tider genom pressen fått
kännedom om att vissa personer missbrukat exempelvis resereglementet och
att åtgärder vidtagits för att förebygga sådana missförhållanden.
Om nu exempelvis en kommun icke kan komma överens med en jordägare,
när det gäller förvärv av en skolhustomt, som kanske, bara är värd några få
hundra kronor, och det följaktligen måste bli expropriation, så kunna ju kost
Andra
kammaren^ protokoll 1025. Nr 12.
Ang.
ersättning till
expropriationsnämnd.
(Forts.)
3
Nr 12. 34
Onsdagen den 18 februari.
Än3- naderna för denna i många fall överstiga tomtens värde. Icke kan väl någon
C,"ea''tpropria- * mec^ en rätt syn Pa saken verkligen ha den uppfattningen, att det under sådana
tionsnämnd. förhållanden är nödvändigt, att de personer, som bli korade till ledamöter i ex(Forts.
) propriationsnämnden, skola behöva taga 100 och 125 kronor för sitt uppdrag
jämte den reseersättning, som kan ifrågakomma? Jag kan icke förstå herrarna
i lagutskottet, att de kunna motsätta sig den begäran jag gjort.
Jag skall be att få lämna en upplysning om varför jag i år gjort en liten
ändring i den framställning jag hade i fjol, i det jag nu antytt att en viss uppdelning
kunde äga rum. Denna ändring från fjolårets motion beror därpå, att
jag, sedan motionen i fjol avslagits, hade ett samtal med en av utskottets ledamöter,
vilken upplyste, att om jag hade lagt motionen på det sätt jag gjort i
år, så skulle det kanske varit möjligt att tillstyrka densamma.
Jag kan försäkra herrarna och damerna att om det vore så, att vi redan nu
kunde tillämpa den öppna omröstningen, som vi nyss fattat beslut om, så skulle
denna motion utan minsta tvivel bli bifallen. Men nu förhåller det sig så, att
det finnes personer, som ha en given fördel av att detta gamla förfaringssätt
fortfarande bibehålies, och det är troligen därför de draga sig i det längsta
för detta förslag.
Att jag återkommer i år, beror också därpå, att vi haft nyval och på grund
av den starka omsättning av ledamöter, som därvid ägt rum, tänkte jag att det
kunde bli ett annat resultat än i fjol. Visserligen är det alltjämt samma personer,
som nu sitta i utskottet, som det var då, och det var ju därför icke att
vänta, att de skulle ändra åsikt sedan dess, men jag har hoppats, att de nykomna
kanske skulle ha en annan syn på saken.
Varför skall detta uppdrag att vara ledamot av expropriationsnämnd betraktas
såsom något nära nog enastående? En del resonerar så att man med
fixerade belopp skulle hava svårt att få tillräckligt kvalificerat folk utan
måste vända sig till personer med större anspråk på ersättning än de som icke
äro så högt kvalificerade. Men då skall jag be att få peka på den omständigheten,
att Kungl. Maj:t rätt ofta tillkallar sakkunniga att inom departementen
biträda vid utredningar av olika slag och dessa äro hänvisade till viss
taxa. Och när man kan få fullt kvalificerat folk på alla andra områden, tycker
jag det vore märkvärdigt, om det icke skulle kunna gå också här, även
om ersättningen bestämdes att utgå efter en viss taxa.
Man måste ju i våra dagar göra besparingar på alla håll, och då kan jag icke
förstå, varför icke kammaren skulle vilja unna den, som icke på annat sätt än
genom expropriation kan förvärva för allmänt ändamål erforderlig mark, att
få åtminstone kostnaderna för expropriationsnämnden begränsade till skäligt
belopp. Meningen med detta expropriationsinstitut är väl, att det skall bli
ett så rättvist förfarande som möjligt, och då har man väl också rätt att begära,
att den ersättning, som skall utgå till nämnden, blir rimlig.
Nu har den föregående ärade talaren nämnt, att man vid många tillfällen
har fått lov att vidtaga åtgärder för att få de arvoden, som expropriationsnämnd
begärt, sänkta. Och det är ju gott och väl, att man — och därför har
ju utskottet också anfört vissa skäl — i sista hand kan vända sig till domstol
för att få ett för högt ersättningsbelopp nedsatt. Låt oss emellertid göra ett
tankeexperiment. Om man vill expropriera en skolhustomt eller mark till en
väg, så tillgår det ju så, att sakägarna var för sig föreslå personer som vanligen
av rätten godkännas. När det sedan kommer så långt, att nämnden skall
precisera sitt ersättningsbelopp, så uppgiver till exempel nämnden, att ledamöterna
icke kunna nöja sig med mindre ersättning än, låt oss säga, 125 kronor
var. Denna ersättning måste ju förefalla synnerligen högt tilltagen och borde
ju skäligen nedsättas. Men den, som föranstaltat om expropriationen, går
dock med därpå, ty fastän han ensam skall betala ersättningsbeloppet, vill han
Onsdagen den 18 februari.
35 » 12.
ofta inte draga ersättningsfrågan inför domstol, då han härigenom skulle miss- ersä[^''
tänkliggöra nämnden. Jag kan inte begripa, varför det inte skall vara möj-er*
ligt att få ordning och reda härutinnan, såväl som när det gäller andra all- tionsnämnd.
manna uppdrag. ... . (Forts.)
Jag kan ju gärna, herr talman, avstå från att yrka bifall till min motion,
och i stället be att få yrka bifall till den av herrar Tjällgren och Johansson i
Kälkebo vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! När man läser igenom den
här motionen, förefaller den vara befogad och samtidigt motiverad, och vad
som säges i densamma och vad som här såväl av reservanternas talesman som
av motionären själv framhållits skulle helt säkert vinna kammarens anslutning,
om det verkligen vore på det sättet, att den anordning, som för närvarande
finnes och som statsmakterna tidigare gått in för, lämnade möjlighet
att taga för sig de oskäliga ersättningar, som man här velat göra gällande.
Jag vill erinra kammaren om, att man ännu så sent som 1916, då en kungl.
proposition framlades i denna fråga, från regeringshåll hade tillfälle konstatera,
att den allra lämpligaste anordningen, när det gäller utmätande av
ersättning till expropriationsnämndens ledamöter, vore att just gå på den
linje, som nu är lagfäst. Lagen är icke, som man påstår, sådan, att man i
ersättningsfrågan är prisgiven åt expropriationsnämndens godtycke. Den har
icke möjlighet att taga oskäligt betalt för sitt arbete. Den bestämmelse, som
finnes, möjliggör, att sådana anspråk kunna hållas inom skäliga gränser.
Var och en vet ju, att så snart en expropriationsnämnd har fullgjort sitt uppdrag
och insänt räkning till den, som begärt expropriation, kan vederbörande
hos domstol göra framställning om att domstolen måtte reducera ersättningsbeloppet,
om man nämligen anser, att det belopp, som nämnden betingat sig,
är för högt tilltaget. Vid sådant förhållande prövar domstolen med ledning av
expropriation shandlingarna vad som är skäligt och utdömer expropriationsersättningen
därefter. Detta är alltså en säkerhetsventil, som motionären
synes ha förbisett, och som är mycket betydelsefull i en sådan här fråga.
Motionären säger, att man skall fastställa en taxa i form av dagtraktamente
för dessa ledamöter i expropriationsnämnderna. Men nu förhåller det sig som
bekant på det sättet, att ledamöterna i nämnderna utses för varje län, och
bland länen finnas ju sådana, som äro mycket vidsträckta, ja, så vidsträckta till
och med, att det kan taga dagsresor, innan en ledamot av nämnden kommer
fram till den ort, där expropriationen skall äga rum. Man har inte i motionen
ifrågasatt någon resdagsersättning och inte heller i motionen förutsett, att
vid en stor expropriation, exempelvis när det gäller järnväg eller dylikt, det
väl kan tänkas, att det kan vara samma ordförande men kanske 3—4 olika expropriationsnämnder,
som fullgöra sitt uppdrag på en dag. Det är ett förhållande,
som man har förbisett.
Att döma av det sätt, på vilket motionen är skriven, har man, skulle jag
tro, utgått från ett fullkomligt isolerat fall, där man ansett att en expropriationsnämnd
kanske tagit för mycket betalt. Om en expropriationsnämnd kommer
med oskäliga ersättningsanspråk, har man, såsom jag förut framhållit,
med nu gällande lagstiftning möjlighet att genom domstolens prövning få
beloppen reducerade till vad som är skäligt. Skulle riksdagen besluta om
skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet och skulle en proposition i den riktning,
som man här önskar, sedermera vinna riksdagens anslutning, skulle en expropriationsnämnd
som ville göra expropriationen dyr genom att varje dag förrätta
mycket litet arbete kunna utsträcka arbetet med expropriationen över
ett större antal sammanträdesdagar, än som vore behövligt, och därigenom erhålla
ett rätt så stort ersättningsbelopp just för den administrativa delen av
Sr 12. 36
Onsdagen den 18 februari.
. expropriationen. Ett sådant förfaringssätt skulle då vara fullkomligt oåtko“li®t-
- . .
tionsnämnd. -flen anordning, herr talman, som för närvarande finnes, är enligt mitt förkorts.
) menande med de bestämmelser, som äro gällande, betryggande för att icke
oskäliga ersättningar för expropriationsförfarandet behöver utbetalas.
Jag skulle också beträffande den fråga, som har framförts av herr Johansson
i Kälkebo, nämligen att denna ersättningsfråga är jämförlig med frågan
rörande ersättning till vattenrättsnämndemän, vilja säga, att jag verkligen
har litet svårt att därvidlag förstå och följa honom. Jag känner till båda
dessa institutioners arbete. Men jag kan icke, i likhet med reservanternas
talesman i denna kammare, anse det vara fullt motiverat att gå efter samma
grunder och sätta likhetstecken mellan ersättningsfrågorna i båda dessa olika
fall.
Som skäl för bifall till reservationen har bl. a. anförts att fall ha förekommit
då domstol sett sig nödsakad att pruta på expropriationsersättningarna
till nämnderna; i detta ser jag endast ett understrykande av tryggheten i gällande
förordning.
Jag skulle, herr talman, i anledning av detta vilja säga, att som frågan nu
ligger, har ingenting framkommit, som egentligen kan styrka ett bifall varken
till motionen eller reservationen. Jag tror också, att alla, som ha erfarenhet
av sådana här saker, skola tillfullo understryka, att man. som förhållandena
för närvarande äro reglerade i lagstiftningen, verkligen kan kontrollera och
se till, att expropriationsnämnderna icke få mer betalt, än vad som är skäligt.
Den omständigheten, att domstolarna äro de kontrollerande myndigheterna
över expropriationsnämnderna, övar, skulle jag vilja säga, också en rent
psykologisk inverkan på nämnderna, så att dessa, när de ingiva sina ersättningskrav,
givetvis inte taga för sig mera, än de anse, att domstolarna vid
prövningen skulle komma att tillmäta dem.
_ Jag kan alltså, herr talman, icke finna annat, än att utskottets uppfattning,
sådan den framträder i dess motivering, är den enda riktiga och i överensstämmelse
med vad som är praktiskt, varför jag, herr talman, skall be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Öberg: Herr talman! Andra lagutskottet, som ånyo haft att behandla
krav om bestämda arvoden åt expropriationsnämnds ledamöter, har icke funnit
anledning att frångå sitt i fjol fattade beslut, som blivit godkänt av riksdagens
båda kamrar.
Vid övervägande av de skäl, som motionären anfört för sin framställning,
och de skäl, som för utskottsmajoriteten förelegat till bibehållandet
av den nuvarande ordningen, har utskottsmajoriteten kommit till den uppfattningen,
att vi icke böra vidtaga den ändring i expropriationsförordningen,
som herr Osberg ifrågasatt. Ty arten och beskaffenheten av de arbeten, som
en expropriationsnämnd får sig förelagda, är efter min mening och mångas
erfarenhet så mångskiftande, att det skulle vara oklokt för det första och obilligt
för det andra att efter en och samma ram bestämma den utgående ersättningen.
Ty det ena expropriationsärendet kan kanske ej kräva så mycket arbete — det
har jag själv varit med om — under det att ett annat expropriationsärende kan
kräva mycken omsorg och noggrant studium, för att man skall kunna fatta ett
rätt och riktigt beslut, ett arbete, som kan vara rätt så maktpåliggande. Det
synes då mig, liksom utskottsmajoriteten, olämpligt, att det arbete, som kräver
mångdubbelt mer att gorå och eftertanke, inte skall vara värt mer ersättning
än det lilla och obetydliga arbete, som är undangjort måhända på en liten stund.
På andra områden, herr talman, har man, när man i lagen velat införa bestämmelser
om, hur arvoden skola utgå, exempelvis beträffande bouppteckning
Onsdagen den 18 februari.
37 Hr 12.
och arvskiften på landet och konkursbon, från statsmakternas sida — försök erta^g m
härom har gjorts, jag har själv varit med om sådana beslut — svarat, att ar- ,,xpr0pria.
betets art och beskaffenhet äro så vitt skilda, att det inte går att bestämma tionsnämnd.
lika arvoden för allt arbete, och då en sådan princip fastslagits på andra om- (Ports.)
råden och kvarstår i lagen, synes det mig icke föreligga något skäl att ändra
den princip, som ligger till grund för våra nuvarande ersättningsbestämmelser
till expropriationsnämnder, vilka enligt min uppfattning, äro fullt, hållbara och
riktiga. Då så är, att de regler, som nu äro oss givna i expropriationsförordningen,
bättre reglera förhållandena än de bestämmelser, som herr Osberg föreslår
och så ivrigt vill ha fram, och dessa icke synas mig och andra att föredraga,
är det givet, att vi inte ha kunnat reflektera på herr Osbergs framställning.
När nu herr Osberg använder en del uttryck, som, enligt min uppfattning,
äro rätt så kraftiga, t. ex. då han säger, att envar av kammarens ledamöter,
som vill ordning och reda, utan vidare skulle kunna vara med om hans uppfattning
och godtaga den reform, som han ifrågasätter, så vad innebär detta, herr
talman, och herr Osberg? Jo, det innebär, att vi alla, som inte kunna dela herr
Osbergs mening, icke äro vänner av ordning och reda. Men jag vill säga herr
Osberg, att jag för min del — och jag gör samma påstående för utskottsmajoritetens
vidkommande — äro lika ivriga och lika stora vänner av ordning och
reda som motionären i fråga. Han tillägger, att om herrarna hade en rätt syn
på saken, skulle det inte vara tu tal om, att icke hans mening eller uppfattning
skulle bliva godtagen och erkänd för den rätta och riktiga. Vad innebär detta
annat än en tillvitelse om att vi se blint, att vi inte förmå^se rätt eller förmå so
riktigt? Jag tillåter mig att tillbakavisa ett sådant påstående. Vi ha försökt
att se på saken, så gott vi ha kunnat. Och om vi icke kunnat se den på samma
sätt som herr Osberg, så får han väl förlåta oss.
Nu är det för övrigt, herr talman, min uppfattning, att om vi skulle gå — om
jag så får tillåta mig säga — den Osbergska vägen, så skulle vid en och annan
expropriationsförrättning vi icke få fram de mest sakkunniga och kvalificerade
personer, som för sådan förrättning behövas. Om nämligen ersättningen bestämmes
till så lågt belopp, som herr Osberg vill ifrågasätta, vad blir då den sannolika
följden? Jo, säkerligen att de bästa och mest kvalificerade betacka sig för
uppdraget, varpå parterna icke tjäna.
Med dessa ord tillåter jag mig, herr talman, att hemställa om bifall till utskottets
hemställan.
Herr Osberg: Herr talman! Det är ju ofta på det sättet, när ett utskott går
emot en motionär, att man först tillvitar honom att icke hava på ett klart sätt
fört fram sina tankar och idéer. Jag tycker verkligen att, när det är fråga endast
om ett skrivelseförslag och man angivit vissa riktlinjer, det övriga må
komma an på de personer, som sedan skola utforma det hela. Det är inte så lätt
att framkomma med ett fullständigt lagförslag. Jag vet många lagfarna här
som inte våga sig på detta, och då är det klart att en lekman såvitt möjligt avhåller
sig därifrån. Detta gentemot herr Petterssons i Hällbacken anmärkning,
att förslaget icke var tillräckligt utformat.
Herr Pettersson ömmade för dem, som bo långt ifrån expropriationsstället
och som skulle behöva en eller annan resdag. Ingen har väl tänkt annat än att
de skulle få taga med en resdag, där sådant erfordras.
Det talas om att det skall vara så värdefullt, att man har rätt att vända
sig till domstol. Varför skall detta, mina herrar, ■— jag vädjar till herr Öberg
också —• göras mer tillkrånglat, än det egentligen behöver vara? De av herrarna,
som ha kännedom om expropriationsförfarande, veta, vilket oerhört arbete
som påvilar den, vilken skall försöka få expropriation till stånd. Det
Nr 12. 38
Onsdagen den 18 februari.
ersättrmia till s^u^e ^n^-e vara nog med allt detta, utan då han anser begärd ersättning vara
expropria- oskälig, skall hänvändelse göras till domstol för medling.
tionsnämnd. Herr Öberg talade sedan om kvalificerat folk. Det talet är alldeles över(Forts.
) drivet. Den, som herr Öberg kallar för icke kvalificerad, kan jag kalla för
kvalificerad. Det beror på bur man ser det. När folk välja riksdagsmän,
försöka de väl skaffa kvalificerade personer. Men har herr Öberg hört, att
det varit brist på kandidater, därför att till riksdagsmännen utgå på förhand
bestämda arvoden? Varför skall man icke då det gäller expropriation vara
hänvisad till det vanliga resereglementet och bestämmelserna om dagtraktamente,
såsom i andra fall är vanligt vid offentliga uppdrag? Det är fullständigt
omotiverat att tala som ni gör i detta fall.
Det förefinnes, som jag sade i mitt första anförande, hos folket en strävan
att spara, där det kan sparas. Detta är ju ett mycket gott tecken. Då är
det inte för mycket begärt, att det kan bli ordnat så, att den som skall låta
verkställa expropriation vet, vad han skall vid slutförd förrättning betala för
densamma. De flesta av herrarna hava ju kännedom om dessa förhållanden.
Jag tillåter mig i alla fall göra ett tankeexperiment. En församling behöver
ett område för en skola. Då vill den helst slippa draga saken inför expropriationsnämnd.
^ Församlingen bjuder därför ett belopp så högt, som den anser
sig kunna gå till. Men markägaren säger fortfarande nej. Detta därför att
det finns en bestämmelse i expropriationslagen, som säger, att expropriationsnämnden
inte får gå under ett givet anbud. Markägaren tänker då: Jag kan
inte få mindre, än vad som bjudits mig, men möjligen några kronor mer. Så
tredskar han, och så får man till slut expropriation till stånd och därtill oskäligt
hög kostnad. Kan ett sådant system vara något att hålla på? Kunna vi
då inte lika gärna låta detta vara detta och fastställa normer, efter vilka ersättning
skall utgå till expropriationsnämnd? Att folk äro ganska konservativa
i allmänhet, det veta vi, men att man skall vara så konservativ, att man
ej kan gå med på en så skälig och rimlig framställning som den här gjorda,
det begriper jag ej. Herr Öberg får sedan tolka min uppfattning hur som
helst men det skall väl vara rimlighet även i fråga om konservatism.
Jag hoppas att vid den kommande voteringen många av mina kamrater i
kammaren skola visa sig hava den uppfattningen, att ingenting orimligt är av
mig begärt.
Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag nödgas säga några ord med
hänsyn till motionärens envishet i denna fråga.
Det är, som reservanterna framhållit, ingen ny fråga för kammaren. Spörsmålet
har prövats vid olika tillfällen. Så skedde 1917, då nu gällande expropriationslag
antogs, och senast vid riksdagen i fjol hade vi spörsmålet uppe
genom herr Osbergs motion. Vid de olika tillfällena har riksdagen ställt sig
på den ståndpunkten, att man inte kan fixera arvodena till bestämt belopp,
när det gäller ersättning till expropriationsnämnd. Jag tror att såväl motionären^
som reservanterna måste dela den uppfattningen, att det är synnerligen
svårt att till fixt belopp fastställa ersättning åt ordföranden i en expropriationsnämnd
för visst arbete.
Motionären säger, att skälighetsprövningen, som domstol skall avgöra, skall
kopplas^ av. Vi skola således icke hava möjlighet till någon skälighetsprövning,
då det gäller belopp, som icke kunna fixeras, exempelvis sådana, som
utgå till ordföranden för en del arbeten, förarbeten o. s. v. Nog förefaller
det mig, som om man med den åtgärden inte skulle vinna någon garanti mot
oskäliga belopps uttagande vid expropriationsförfarande. Kopplar man av
den enda garantien i fråga om prövning av beloppens skälighet, har man läm
-
Onsdagen den 18 februari.
39 Nr 12.
nät fältet fullständigt fritt, och det skall icke kunna åstadkommas någon and- m
ring i fall, där man anser sådan nödvändig. . expropria
Jag
skall icke uppehålla kammarens tid med att angiva en expropnations- tion&nämnd.
nämnds arbete. Det är angivet i såväl utskottsutlåtandet som i reservationen. (Forts.)
Det är av mycket skiftande natur. Enbart det är avgörande för frågan, att
man har ganska svårt att komma fram på den väg motionären här önskat nar
det gäller att bestämma ersättning till expropnationsnämnden. Om det skulle
ha varit möjligt att gå den vägen, så skulle man tidigare slagit in derpå, da
ju riksdagen vid flera tillfällen haft möjlighet därtill. Efter ingående provning
av denna sak har man ända funnit, att det som nu gäller är det för närvarande
åtminstone riktiga och med hänsyn till expropriationsnämnds uppgift
det enda möjliga för att kunna ge ersättning för ett arbete som utföres och med
hänsyn till arten av detsamma. , .„ „ , ,, , r
Jag skall med hänsyn härtill, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Johansson i Ivälkebo: Herr talman! Det har under denna debatt kommit
fram vissa uppgifter från ett par talare, som jag anser mig böra i största
korthet beröra. . T -i.
Jag skall då först ägna mig en liten smula åt den siste talaren, dag vill
giva honom det erkännandet, att han har hållit sig mest till sak. Det har från
hans sida icke framkommit sådana överdrivna ståndpunkter i .fråga om att det
är bra som det är, som de två tidigare talarna adagalade. Men jag
att få fästa herr Magnussons i Kalmar uppmärksamhet på, att reservanterna
ingalunda talat om bestämda arvoden utan om dagarvoden men gjort en bestämd
reservation emot, att det inte skulle bli möjligt att giva ordföranden
särskild ersättning. Reservanterna säga bestämt: »Utöver dagarvode bor
givetvis komma särskild ersättning till ordförande för kallelse, protokollsiöring
och beslutets avfattande.» Och detta är ordagrant hämtat ur den nu
gällande expropriationslagen i den delen. . .
Sedan skulle jag vilja till herr Oberg och herr Pettersson i Hallbacken
rikta en erinran om vad utskottet självt sagt i sitt utlåtande. Utskottet sager
icke mycket, men det heter bland annat: »Eran olika håll framkomna, a
gjorda erfarenheter grundade uttalanden synas väl giva stöd för motionärens
uppgift, att i åtskilliga fall till ledamöter av expropriationsnämnd utgått i
förhållande till det å saken nedlagda arbete oskäligt hög ersättning.» _ Dessa
talare hava själva gått med på, att det förhåller sig på det sättet, men jag kan
inte riktigt förstå, att det går riktigt ihop med det bestämda uttalandet av herrar
Öberg och Pettersson i Hällbacken, att det är bra som det är.
När man här talar om kvalificerat folk, får man komma ihåg, att parterna
hava här ingen fri rätt att välja, utan de få hålla sig till dem, som av länsstyrelsen
eller landstinget förklaras valbara. Jag tycker da, att man inte skall
säga, att man för varje särskilt fall får leta sig fram till kvalifikationerna.
Nej, man får ta de personer, som föreslagits av länsstyrelsen eller landstinget.
En sådan person, som icke har avsagt sig att ifrågakomma vid sadant uppdrag,
får enligt min åsikt anse som sin skyldighet att deltaga i avgörandet av
ett expropriationsärende, då han därtill blir inkallad.
Herr Pettersson sade, att man har den bästa garantien i domstolens provning.
Jag har å min sida sagt, att detta är något, som inte borde fa förekomma
gent emot en expropriationsnämnd, en institution, vilken i och tör sig
är beklädd med sådan beslutanderätt, att man inte kan vädja till annan myndighet
över beslut, som den kommit till. Jag skulle tro, att var och en, som
tänker efter i fråga om detta förhållande, skall bli en liten smula tveksam
just i fråga om lämpligheten att ställa denna institutions uppskattning av vår
-
Nr 12. 40
Onsdagen den 18 februari.
ersättning till ^ ef,na arbetet under eu domstols beprövande.
„„ ___r... b-, .----r* r~ ^uvouub. Jag tror, att var och
expropria- « e > som försöker tänka sig riktigt in i situationen, måste medge, att det skulle
tionsnämnd., vara synnerligen fatalt för den expropriationsnämnd, som får den begärda er(Forts.
) sattamgen nedsatt, när den i själva saken fattat beslut, mot vilket ingen appell
Jag har ansett mig böra gorå dessa små erinringar till herrarna från ut•s
?ttsmajoriteten, därför att jag tror, att de här hava uppträtt med en säkerhet
i sina uttalanden, som icke står riktigt i överensstämmelse med vad de ha varit
med om att godkänna i utskottets motivering rörande rådande förhållanden.
Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag skall be att få säga några
ord i anledning av det sista anförandet. Herr Johansson i Kälkebo ville ur det
av honom citerade stycket i utskottets utlåtande draga den slutsatsen, att utskottet
lor sitt vidkommande givit motionären rätt. Utskottet har konstaterat,
att det förekommer vissa fall, då kanske en expropriationsnämnd tar för sig
sa mycket. Man skulle därför kunna tro, att såväl motionären som reservanterna
utgått ifrån den utgångspunkten, att, därför att det finns vissa expropriationsnamnder,
som taga för mycket, vi skola ha en lagstiftning för alla expropriationsnämnder.
Utskottet har haft en annan uppfattning här, vilken
iramgar, lierr Johansson, om man fortsätter att läsa litet längre ned på samma
sida dar herr Johansson läste. Herr Johansson kan då få klart för sig, att
utskottet kommer till en helt annan slutsats än den som herr Johansson gjorde
gällande. Det heter nämligen: »De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd
och särskilt dess ordförande växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda
alltid i förhållande till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana
oms andigheter synes det utskottet, som om reglerna för ersättningens bestäme,
ora. vfra skalla, att de lämna rum för rimlig anpassning allt efter förhållandena
i de särskilda fallen.»
■^iU 7r^er- Si8\jru moti°aen däremot att vissa expropriationsnämnder tagit för
mycket for sig Man skulle emellertid inte komma att vinna vad man påstår sig
vilja vinna med motionens syfte, ty i och med ett bifall till motionen har man
också borttagit den kontroll, som nu ligger hos domstolen, varigenom kan verkligen
skaras bort en del av vad som tagits eller begärts för mycket. Vid ett bifall
till motwnen komme domstolarna helt ur spelet. Jag skulle tro, att det stora
flertalet expropriationsnämnder icke begär mer än vad som kan anses skäligt.
JJet tror jag motionären kan medgiva.
Jag kan, herr talman, icke finna, att av den förda debatten det framkommit
annat an som helt styrker saväl utskottets motivering som dess kläm. Jag vidhåller
darfor mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Herr Osberg: Herr talman! Gent emot herr Petterssons i Hällbacken sista
anförande vill jag endast ytterligare påpeka, att talet om domstolarnas förmåga
att rattvist avvaga ersättningsbeloppen bortfaller, om vi själva här bestämma,
vilka belopp som skola utgå i ersättning, och jag anser fortfarande, att ett sådant
beslut vore det rätta.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag var färdig att instämma med
****«?***«* 1 Hallbacken nyss men försummade mig. Jag skall därför nu
be att i a stryka under en synpunkt, som i åtskilliga anföranden lyst fram men
som dock icke, såvitt jag uppfattat det, tillräckligt klart strukits under, deni
nämligen att därest expropriationsnämnd är i laga ordning tillkommen, så är
den en slags högsta domstol, och man kan inte komma ifrån det utslag nämnden
ger. Det är en viktig synpunkt, tycker jag.
Onsdagen den 18 februari.
41 Sr 12.
Sedan vill jag fråga, huruvida reservanterna för sin del tänkt på, att om fasta er3ät^t m
dagarvoden skola införas för expropriationsnämnderna, man måste taga i betrak- expropriatande,
hur lång arbetstid vederbörande skall ha. Jag ber att^fa nämna för kärn- tionsnämnd.
marens ledamöter, att jag deltagit i visserligen blott ett ° fåtal expropriation^- (Ports.)
nämnder, men dock i sådana, där vi ha börjat klockan 8 på morgonen och hållit
på till ungefär samma tid på kvällen samt under dagen handlagt 20 25 olika
mål. Jag tänker nu på sådana expropriationer, som äga rum för ett statens verk,
där det är fråga om framdragande av kraftlinje eller jänvägslinje och där det
ofta förekommer, att vederbörande får taga ställning till en hel rad av jordägares
anspråk efter ifrågavarande linje. Hur skall det vara möjligt att avväga det
riktiga måttet för ett sådant arvode? Jag bara frågar.
Jag vill sedan stryka under vad som tidigare sagts från annat håll: Man far
icke förbise kvalitetssynpunkterna härvidlag. För att få fram personer med
tillräckligt stor livserfarenhet och omdömesförmåga har man omgärdat lagen med
alldeles särskilda föreskrifter. Jag tror inte, att man kan lägga våra landsting
till last, att dessa, då de utsett till expropriationsnämnd valbara personer, gått
till verket utan nödig eftertanke. Efter mitt sätt att se gäller det att taga hänsyn
till kvalifikationssynpunkterna samt expropriationsmålens beskaffenhet och
jag skulle våga säga den arbetsintensitet, som vid stora expropriationer lägges
i dagen, allt detta kan domstol pröva och taga hänsyn till, men låser man sig
fast på det sätt, som här ifrågasatts, tager man bort ifrån sig möjligheten att
få prövat varje fall efter dess olika karaktär.
Jag ber på grund härav att få instämma i det yrkande, som gjorts av herr Pettersson
i Hällbacken och herr Magnusson i Kalmar.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som
votering likväl begärdes av herr Johansson i Kälkebo, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en voteringsproposition av följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 126 ja mot 69 nej; och hade kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.
§ 8.
Föredrogos vart för sig andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser rörande
expropriation av mark till uppförande av byggnader för ideellt ändamål;
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922; och
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens konferens i
Nr 12.
42
Onsdagen den 18 februari.
Ang. anslag
för inhemska
häststammar
m. m.
Geneve år 1921 antaget förslag till konvention angående minimiålder för eldare
och kollämpare ombord å fartyg.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§9.
Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr 5, i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Härpå föredrogs punkten 2, angående anslag för inhemska häststammar
m. m.; och yttrade därvid
Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Uppförande i riksstaten för budgetåret
1925—1926 av särskilt anslag för under den nu föredragna punkten
avsedda ändamål har icke ifrågasatts, enär för dessa ändamål beräknats tagas
i anspråk ett belopp av sammanlagt 25,000 kronor av totalisatormedel.
För tillvaratagande av »inhemska häststammar» samt för understödjande
av stamboksföring rörande hästar har under mer än tio år medel utgått av
statsanslag. Förra året tog Kungl. Maj:t ett belopp, 25,000 kronor, av hästavelsfondens
avkastning för dessa ändamål. Detta gick då för sig på grund
därav att genom budgetårets omläggning från denna fond 75,000 kronor stodo
till förfogande. Nu är det bara 50,000 kronor, och då kan det i år icke tagas
något därifrån.. Nu har man emellertid, som jag nämnde, räknat med 25,000
kronor av totalisatormedel. Jag vill påpeka, att, när genom riksdagens beslut
totalisatorspel medgavs, det sattes upp det bestämda villkoret, att de därigenom
inflytande medlen skulle gå till prisbedömning av hästar. Nu har av
dessa medel belopp gatt till annat ändamål, för vilket tidigare funnits statsanslag.
Detta, att med totalisatorsmedel ersätta statsanslag, anser jag vara
en oegentlighet, som icke bort få förekomma. Jag tänker mig, att detta skett
genom något förbiseende av Kungl. Maj:t. Det är ju för närvarande ingenting
att gorå åt saken, men jag vågar förutsätta, att Kungl. Maj :t ett kommande
år inte skall gorå om detta, utan att det då blir som riksdagen en gång bestämt:
att de ifrågavarande medlen komma att användas till premiering av
hästar.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.
Punkterna 3—6.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.
Lades till handlingarna.
Punkterna 8—13.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 18 februari.
43 Nr 12.
Punkten 74, angående anslag för höjande av det mindre jordbruket. anda mindre
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten jordbruket.
(58 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till åtgärder under kalenderaret
1925 för höjande av det mindre jordbruket anvisa för budgetaret 192o J.D-,0
ett extra reservationsanslag av 800,000 kronor.
I sammanhang härmed hade jordbruksutskottet till behandling förehaft två
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner nämligen
nr 27 i första kammaren av herr Elisson m. fl. och nr 38 i andra kammaren av
herr Ryberg m. fl., däri föreslagits, att riksdagen måtte till åtgärder under kalenderåret
1925 för höjande av det mindre jordbruket for budgetaret 1425—
1926 anvisa ett extra reservationsanslag av 325,000 kronor.
Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Gabrielsson och Johanson
i Hallagården, som ansett, att utskottet bort tillstyrka de i amnet vackta motionerna.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Vid denna punkt hava herr
Gabrielsson och jag tillåtit oss foga en reservation till forman för ett anslag
av 325,000 kronor till åtgärder under kalenderaret 1925 for höjande av det
mindre jordbruket. ^ .
Förslaget innebär endast en ökning med 25,000 kronor utöver vad Kungl.
Maj:t begärt. Ehuru utskottet till fullo insett vikten av a,tt medel för ifrågavarande
ändamål beredas i största möjliga utsträckning, har utskottet dock
av statsfinansiella skäl avstyrkt motionärernas hemställan om höjning av ifrågavarande
^lag^ jordbruket och särskilt de mindre bemedlade
på iordbrukets område få vidkännas ganska betydande svårigheter, synes det,
som om man mycket väl kunde bifalla denna motion. Lantbruksstyrelsen har
också i skrivelse den 30 augusti 1924 anfört, att någon nedsättning av det av
styrelsen beräknade beloppet, 325,000 kronor, icke synts kunna ifragasattas.
Trots detta har icke Kungl. Maj :t och ej heller utskottet gatt med pa vad styrelsen
begärt utan stannat vid 300,000 kronor. Det gäller emellertid har ett
område, där inskränkningar icke borde få förekomma. För att vi icke skola
behöva riskera en tillbakagång i utvecklingen på det mindre jordbrukets område,
synes det vara av behovet påkallat, att riksdagen nu gar med pa motionärernas
hemställan. Med stöd av det anförda yrkar jag, herr talman, biiall
till vår reservation, innebärande hemställan om höjande av ifrågavarande anslag
från 300,000 kronor till 325,000 kronor.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Ingen inom avdelningen eller
utskottet har väl ansett, att det icke skulle vara förmånligt att kunna ia (ten
höjning av anslaget, som reservanterna förorda. Man kan väl emellertid saga
att nionde huvudtiteln i år i allmänhet blivit mycket, om jag sa får uttrycka
mig, givmilt behandlad. Departementschefen har ökat detta anslag tran i fjol
250,000 kronor till 300,000 kronor. Avdelningen och utskottet ha da ansett,
att vi icke borde gå längre än till det belopp, vartill Kungl. Maj:t kommit.
Vi ha också pekat på de statsfinansiella skäl, vilka, gorå, att man inte. gärna
bör öka en utgiftspost, allra helst som Kungl. Maj:t själv ha.r kommit med
en höjning av 50,000 kronor. Det är sant, att lantbruksstyrelsen har begärt
Nr 12. 44
Onsdagen den 18 februari.
högre belopp Det är ju mycket vanligt att vederbörande verk och myndighejordbruket.
.j 1 framställningar, sorn de göra till Kungl. Maj :t, innan statsverksproposi(Forts.
) tionen skrives, framhålla sina önskemål, och jag antager, att de i allmänhet
hålla sig i överkanten, ty de kunna befara, att vederbörande, Kungl. Maj:t
och riksdagen, komma att pruta därpå.
. Jas skall icke uppehålla kammarens tid längre utan bara säga, att det varit
dessa skäl, som gjort, att vi inom utskottet gått på Kungl. Maj:ts förslag
och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på bifall
utskottets hemställan, dels ock pa bifall till de i ämnet väckta motionerna
biföll kammaren utskottets hemställan.
Punk ernå 15—21.
Yad utskottet hemställt bifölls.
befrämjande ^ Hä.r?å fördrogs punkten 22, angående anslag för befrämjande av linodling.
av linodling, härvid yttrade:
Herr Lorichs: Herr talman, mina herrar! Den föredragna punkten rör ett
anslag, som staten vill skänka åt den gren av jordbruksnäringen, som består
1 m* Detta anslag har de senare åren blivit beskuret på ett sätt,
som för dem, som ivra för denna näringsgren, varit en stor besvikelse.
Kungl. Maj :t gjorde i fjol en framställning till riksdagen om att samma
belopp som förut skulle ställas till lantbruksstyrelsens förfogande för linodlingens
befrämjande, men däremot begärdes icke något anslag för linberedningens
befrämjande, och det innebar, att därmed skulle befattningen som
instruktör i linberedning upphöra. Från och med den 1 juli 1924 indrogs
också denna befattning.
Åtgärden var naturligtvis, i viss mån åtminstone, förestavad av ekonomiska
skal, sparsamhetsskäl, men jag tror, att man skulle kunna säga, att utom dessa
sparsamhetsskäl låg även någonting annat under, som ifall det icke existerat,
icke orsakat platsens indragning, och det var en pessimism om näringens i
fråga framtid, en pessimism, som kom till synes i viss mån i yttrandena från
de ämbetsverk som yttrat sig i saken, kommerskollegium och lantbruksstyrefsen.
De tillstyrkte visserligen befattningens bibehållande, men de svävade
till en viss grad på målet.
Av det förhållandet att i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln
icke något anslag finnes uppfört till instruktör, får man draga den
slutsatsen, att samma pessimism alltjämt råder på detta område. Är nu denna
pessimism berättigad? År intresset verkligen så ringa för denna urgamla
näringsgren, att det icke motiverar någon uppoffring från statens sida? Ja
skenbart kan det förefalla så. Om man talar vid enskilda personer jordbrukare
har och där i riket och även om man talar med de ledande männen i
hushållningssällskapen, far man ganska lätt anledning att tro, att intresset
ar det icke något vidare med. Dock är så icke fallet i hela landet. Det finnes
landsändar, där intresset är ganska stort. Men man skulle dock våga
saga, att sa mycket har icke intresset slappnat, att det icke kan gå an att få
det upplivat igen. Det beror mycket på vilket jämförelsematerial man använder.
Om man jarnför det nuvarande intresset för linodlingen med det intresse,
som fanns under kristiden, kommer man till korta kolossalt. Då kunde
ju jordbrukare pa en liten jordbit förtjäna grova pengar på linodling, men
det var abnorma tider och förhållanden, och det uppsvinget var artificiellt
kan man saga. Det kunde icke stå sig utan måste följas av besvikelse. Järn
-
Onsdagen den 18 februari.
45 Nr 12.
för man åter intresset nu med intresset före kriget, kan man däremot stå sig fjerr^^an(ie
väl, om man säger, att det för närvarande är större.^ av Vinodling.
Vad som bär behövs är personer, som ägna sig åt denna näringsgren helt (ForW )
och hållet och göra propaganda för linodlingen och linberedningen, för bättre
metoder, finare kvalitéer o. s. v. Det är de gamla besvärliga metoderna för
linberedningen, som lägga hinder i vägen. Det är den besvärliga proceduren,
som gör, att linberedningen icke kan tänkas bliva populär, men det finnes
nya metoder för linberedningen. Att göra propaganda för dem är en stor
uppgift för en konsulent. Da konsulentbefattningen tillsattes 1920, \ar det
icke meningen, att det skulle bil en kristidsföreteelse. Visserligen motiverades
tillsättandet med linbristen och att konsulenten hastigt skulle lära folk att
producera lin, men det var icke meningen, att konsulentbefattningen skulle
upphöra med linbristens upphörande, utan meningen var, att konsulenten
skulle fortsätta och intressera folk att producera mera lin än vi nu göra inom
landet. Då man drog in befattningen, så hade det alltså bara vant en vacker
början, som det aldrig blev någon fortsättning på. Och man kan ju icke begära,
att denne man skulle på dessa få år kunna göra några underverk. Man
kan icke begära, att han skall kunna peka på några resultat i ena eller andra
avseendet, utan man får konstatera, att enligt uppgift hava konsulentens
arbetsdagar eller den tid han varit rekvirerad ökats och varit i stigande. Man
får taga saken på lång sikt och tänka på att en näring, som legat i lägervall,
icke kan resa sig genast.
Nu har jag jämte några kamrater vågat väcka en motion om ett extra reservationsanslag
under denna punkt pa 6,000 kronor för att kunna återupprätta
denna befattning. Vi ha ju en person, som är alldeles särskilt lämpad för
denna tjänst men som måste giva sig in på andra områden och som för närvarande
vistas utomlands, då det icke finnes rum för honom i landet. Det ar
skada. Motionen liar jag väckt på uppmaning av en förening av personer,
som syssla med linodling, som finnes här i landet, och just i tanke att återfå
herr Adalberth till landet. . .
Nu har utskottet enhälligt avstyrkt motionen och jag har sjaiv deltagit i
beslutet utan att reservera mig. Jag har icke gjort det därför att det icke är
möjligt under förhandenvarande förhållanden att genom enskilda motionärers
försorg erhålla det behövliga anslaget. Förslag i frågan måste väckas av
Kungl. Maj:t. Därför kommer jag icke heller nu att framställa något yrkande,
utan jag har med detta endast velat för herr statsrådet och chefen för.
jordbruksdepartementet påpeka, att intresset för denna odling icke är sa
ringa, som kanhända han och manga med honom tro. A befintliga föreningars
och deras medlemmars vägnar får jag vördsamt hemställa,° att herr statsrådet
måtte taga saken i förnyat övervägande till en annan gå,ng.
Då det dock är fråga om upprättandet av denna befattning, tror jag det
vore klokast, om det anslag, som utgår för linodlingens befrämjande, icke
delades upp såsom förut på två linjer. Förut har detta anslag gått dels till
hushållningssällskapen, som delat ut det till föreningar och enskilda, och dels
till kommerskollegium, som har tillsatt denne instruktör. Detta bila anslag
på 15—16,000 kronor har varit under två myndigheters behandling. Det är
icke cn lämplig väg. Det voro bättre, om allt ställdes till lantbruksstyrelsens
förfogande och om denne instruktör eller konsulent ställdes under lantbruksstyrelsen
såsom andra statskonsulenter på andra jordbruket närstående om
Linodlingen
är som jag nämnde en urgammal näring, som är naturlig för
landet men kommit i efterhand på grund av den moderna liden med dess möjligheter
att åstadkomma varor på annat sätt än förr, då linodlingen hade stor
betydelse i fråga om hemslöjden. Och det är säkert, att det skulle kunna
Nr 12. 46
Onsdagen den 18 februari.
f é7^- produceras mycket mera lin och mycket bättre kvalitéer av lin än nu, om
avUnodlirw intresset väcktes och om vi finge ett intresserat arbete för saken under en
(Forts.) '' fölid aV^- . , . . . , ,
Herr talman, jag har icke något yrkande att göra.
Herr Lithander: Herr talman! Med allt erkännande av sparsamhetssträvandena
får jag lov att säga, att jag anser denna sparsamhet på detta område
höra till det slag av sparsamhet, där man förlorar mera genom att underlåta utgiften
än man vinner genom att spara in den. Det produceras nämligen nya
värden, om vi kunna i någon mån stimulera linodlingen. Denna gamla linodling
möjliggör, att vi kunna förskaffa oss råvaran i större utsträckning i hemlandet
i stället för ifrån utlandet, och därigenom spara vi nationalekonomiskt sett snart
in de 6,000 kronorna. Det är i motionen framhållet, att denna linodling blir icke
en det stora jordbrukets sak, utan att den passar mycket bättre för de små jordbruken.
Det är så, att förr i världen var det rätt så stor tillverkning av lin för
eget bruk, och i den mån vi kunna stimulera detta, göra vi nationalekonomiskt
en vinst. Och jag vill peka på att linet är den enda textilfiber, som vi kunna
här i landet producera. Om man i något högre grad kan på den punkten göra
sig oberoende av utlandet, är detta därför önskvärt.
En annan sak, som framhållits, är, att det lin som växer i Sverige, är av utmärkt
beskaffenhet. Kännare ha sagt, att på vissa orter råder det rent ideala
förhållanden för produktion av lin. Men överallt i Sverige är linet av vida bättre
kvalitet än annorstädes, på grund av att det mognar så långsamt i jämförelse
med utlandets råvara. Det slrandade förr på, att metoderna voro för omständliga.
Folk ville icke finna sig i de svårigheter, som då funnos. Nu är det just instruktion
beträffande förbättrade metoder, som omöjliggöres, genom att riksdagen ej
beviljar detta anslag. Jag vill i likhet med den siste ärade talaren på det livligaste
uttrycka den förhoppningen, att de personer, som ha inflytande på saken, skola
ägna den välvilligt intresse, så att vi förr eller senare skola komma fram till
ett återupplivande av denna gamla, inhemska odling.
I detta anförande instämde herrar Olsson i Berg och Laurén.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ang. Punkten 23, angående anslag till landsbygdens elektrifiering.
landsbygdens
elektrifiering. Under punkten 99 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att för främjande under kalenderåret 1925 av en planmässig organisation
och utveckling av landsbygdens elektrifiering anvisa för budgetåret 1925—1926
ett extra anslag av 50,000 kronor. I
I sammanhang härmed hade jordbruksutskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:
de likalydande motionerna nr 44 i första kammaren av herr Clemedtson m. fl.
och nr 113 i andra kammaren av herr Jönsson i Boa m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen för främjande under kalenderåret 1925 av en planmässig organisation
och utveckling av landsbygdens elektrifiering måtte anvisa för budgetåret 1925
—1926 ett extra anslag av 100,000 kronor i stället för av Kungl. Maj:t äskade
50,000 kronor; samt
de ävenledes lika lydande motionerna nr 130 i första kammaren av herr Lundell
m. fl. och nr 250 i andra kammaren av herr Magnusson i Skövde m. fl., vari
hemställts, att riksdagen ville för främjandet under år 1925 av en planmässig
organisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering anvisa för budgetåret
1925—1926 ett extra anslag av 75,000 kronor att under villkor, som Kungl.
Onsdagen den 18 februari.
47 Nr 12.
Maj :t kunde komma att föreskriva, ställas till förfogande för länsstyrelserna och
riksföreningen för landsbygdens elektrifiering.
Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Lundell, Ingeström, greve
Wachtmeister, Gabrielsson, Lorichs och Johanson i Hallagården, som ansett, att
utskottet bort tillstyrka den av herr Lundell m. fl. i ämnet avgivna motionen.
Efter föredragning av punkten anförde:
Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Som medreservant ber jag att
få säga ett par ord. När man går igenom denna huvudtitel sådan den^var för
tio år tillbaka, ser man, att anslagen icke ens ökats till det dubbla sedan år 1915,
under det att för en del av andra huvudtitlar anslagen ökats med 8 och 31/2 gånger
mot 1915 års siffror. Nu har icke Kungl. Maj:t gått med på vad den förutvarande
tekniske avdelningschefen hos elektrifieringskommittén begärt, eller
120.000 kronor, utan bara föreslagit 50,000 kronor, således ej ens hälften, och
utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Det har därför väckts en motion
om anslag på 75,000 kronor, vilket borde vara en medelväg, som riksdagen
kunde gå med på. Denna summa kunde vara något så när tillräcklig. Och vill
man verkligen erkänna betydelsen av det syfte, varför detta anslag användes,
får man ändå anse, att här är det fråga om ett behjärtansvärt anslag, så att man
har allt skäl att yrka bifall till den motion, som är avgiven av herr Lundell m. fl.
i första kammaren och herr Magnusson i Skövde m. fl. i andra kammaren, vilket
innebär en ökning av vad utskottet vid denna punkt föreslagit med 25,000 kronor.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som. avgivits
av herr Lundell m. fl. vari hemställes om anslag av 75,000 kronor vid denna
punkt.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall
till utskottets hemställan. Det belopp, som enligt utskottets förslag skulle utgå
för ändamålet, är detsamma, som utgår under innevarande budgetår, nämligen
50.000 kronor. Anslaget skall användas för beredande av planmässighet vid
de elektriska anläggningarna, och det är nödvändigt att det finnes ett anslag
därför. Men jag tror, att detta anslag kommer att räcka. En hel del elektriska
föreningar har redan kommit till stånd på landsbygden, och man har sett, att för
dessa föreningar förefinnas rätt stora svårigheter. Dessa måste avhjälpas, men
detta sker icke genom tillsättande av någon konsulent. Hjälpen får komma på
annat sätt, och då ser jag intet annat medel, än att man får en enklare taxa för
kraften. Och vi ha haft en kommitté tillsatt, som har avlämnat sitt betänkande,
och jag vill uttala den förhoppningen, att vi skola få det ärendet här på kammarens
bord under innevarande riksdag. Ty det är, som sagt, ett behov, för de
redan existerande föreningarna, vilka lida av ekonomiskt betryck efter kristiden,
då materielen för det första var dyr och för det andra undermålig. Men det
hjälper man inte upp med detta anslags höjande till 75,000 kronor, utan det
fordras annat därför.
Jag skall ej uppehålla kammarens tid, utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har tyvärr icke varit i tillfälle
att fullständigt åhöra herr Johanssons i Uppmälby anförande.
Då jag tillåtit mig att i frågan framlägga en motion, har jag gjort det därför,
atit det här gäller ett ändamål, som verkligen borde vara värt statsmakternas
Awj.
landsbygdens
elektrifiering.
(Forts.)
Nr 12. 48
Onsdagen den 18 februari.
i/åhf ri understöd, och detta ur flera synpunkter, dels därför, att det syfte det här gäller,
elektrifiering, nämligen landsbygdens elektrifiering, obestridligen förtjänar att främjas, dels
(Forts.) '' nnksn emedan de föreningar, som nu arbeta därmed, för närvarande ha det rätt
så bekymmersamt, dels slutligen emedan det synes mig, att staten själv skulle
tillföras ökad inkomst genom att man understödde verksamheten. Det är dock
så, att staten själv är den största försäljaren av elektrisk energi. Om man då
genom ett anslag till föreningar, som arbeta för en planmässig elektrifiering av
landsbygden, åstadkommer en ökad användning av elektrisk energi, så skulle
staten själv ha förtjänst på detta. När man vet, att detta lilla anslag på 50,000
kronor dels skall gå till riksföreningen och dels fördelas på de olika länsföreningarna,
är det klart, att 50,000 kronor ej räcka långt. Och när vi då begära en
blygsam förhöjning till 75,000 kronor, vågar jag hoppas, att kammaren skall
vara villig att gå med därpå. Därmed sker förvisso ingen sådan rubbning i
fråga om statens finanser, att man därför behöver ha några betänkligheter
mot att bifalla förslaget.
Därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr Jönsson i Boa instämde häruti.
Herr Sjöblom: Herr talman! Jag har den uppfattningen angående lands
bygdens
elektrifiering, att det råder oerhört stora brister i fråga om planmässigheten
i densamma. Det är olyckligt ur ekonomisk synpunkt för det allmänna
och olyckligt för de enskilda att denna verksamhet skall få pågå så planlöst,
som nu sker. Men hur man, med ett anslag som det här, skall kunna
få större planmässighet i arbetet, har jag svårt att förstå. Jag satt en gång
med i den kommitté, som hade till uppgift att fördela det tidigare anslaget
på 100,000 kronor, och det var oerhört svårt att få någon rätsida på, hur
detta rättvisligen skulle fördelas. Nu har detta anslag minskats till 50,000
kronor, och jag skulle nästan tro, att det vore nära nog ändamål slöst att höja
anslaget för att skapa de organisationer, som behövas, för att få det hela
planmässigt. Nog borde väl allmänheten, som är beroende av elektrifieringen,
först skapa de organ, som kunde få till uppgift bl. a. att framlägga förslag till
en planmässigare elektrifiering, innan anslag begäres. Här i Stockholms län
t. ex. fanns tidigare en förening för landsbygdens elektrifiering. Men den
upplöstes för ett par år sedan under mycket egendomliga former. Emellertid
förklaras från allmänheten, att den ej hade någon nytta av föreningen. Men
föreningen hade dock fått anslag från de här 100,000 kronorna, som riksdagen
då hade beviljat. Jag har för min del den uppfattningen beträffande
planmässigheten, att den icke kan åstadkommas på annat sätt, än att vi för
denna stora viktiga fråga få något —- jag höll på att säga —- halvofficiellt
organ — en institution ungefär liknande den med egnahemsinspektörens, som
står över och leder det hela. Det är enligt min mening enda möjligheten att
få ordning och reda i fråga om landsbygdens elektrifiering. Och nog är denna
fråga, synes det mig, nästan lika viktig för det allmänna och för enskilda,
som egnahemsrörelsen är för landet,
Jag har även varit med och diskuterat frågan på annat håll, men det har
ännu icke blivit till fullo utrett, hur saken skulle ordnas. Jag för min del
vill ge uttryck åt den förhoppningen, att man inom regeringen, särskilt jordbruksdepartementet,
beaktar denna fråga, så att man till en kommande riksdag
eventuellt kan komma fram med ett förslag, på vad sätt staten skall
kunna mera direkt än genom anslag medverka till en planmässigare elektrifiering
av landsbygden. Det är i avvaktan på detta, som jag tycker, att vi
f. n. kunna begränsa anslaget till 50,000 kronor och därför yrkar bifall till
utskottets hemställan.
Onsdagen den 18 februari.
49 Nr 12.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag måste säga, att den motive- •Ädling,
som herr Sjöblom anförde för avslag på motionen, var något egendomlig, ^^bygdens
Han erkände, att nu råder planlöshet och att större planmässighet bör åstad- e
kommas, men förmenade, att allmänheten borde själv skapa de organ, som
skola åstadkomma större planmässighet. Men icke blir allmänheten bättre i
stånd att göra detta, om man nu genom inknappning på detta lilla anslag
omöjliggör eller försvårar just det arbete, som allmänheten försökt utföra.
Herr Sjöblom antydde, att man ej når något resultat, förrän man tillskapat
en ordning liknande den med egnahemsinspektören eller dylikt. Det skulle väl
vara någon sorts inspektion. Jag skall ej här ingå på, om denna tanke är värd
att vidare utvecklas. Men är det ändock ej skäl att tänka efter, om man ej genom
inknappning av detta anslag ger till spillo ett föregående arbete, som varit
och är till nytta och om man ej genom detta anslag är i stånd att uppehålla
ett arbete, som kan vara av värde att anknyta sig till och fortsätta med, när
den slutliga organisationen skall ske efter herr Sjöbloms eller andra linjer.
Jag tror därför, att jag har skäl att vidhålla mitt yrkande.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Herr Magnusson i Skövde begärde emellertid
votering, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den,
som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
23) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Voteringen utvisade 125 ja mot 59 nej, vid vilken utgång kammaren således
bifallit utskottets hemställan.
Punkterna 24 och 25.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 10.
Slutligen upptogs till behandling andra kammarens första tillfälliga utskotts särskild
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående särskild utbildning för utbildning för
lärare vid folkskolor av B-, C- och D-formerna. “''vissa*
I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvi- f0,ks,cohr.
säd motion nr 39 hade herr Weijne föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda på vad sätt lärare i
folkskolor av B-, C- och D-formerna måtte kunna skickliggöras för de med dessa
skolformer förenade speciella uppgifter och svårigheter samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, i den mån riksdagens medverkan
krävdes för desammas genomförande.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Andra kammarens protokoll 1925. Nr 12.
4
Nr 12. 50
Onsdagen den 18 februari.
Ang. särskild
utbildning för
lärare vid
vissa
folkskolor.
(Forte.)
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Weijne: Herr talman! Det kan ju synas meningslöst att taga till
orda rörande en motion, som blivit avstyrkt av ett enhälligt utskott. Men då
jag anser frågan om undervisningen i de lägre skolformerna vara så betydelsefull,
att, oavsett resultatet av denna motion, det i varje fall är önskvärt, att
uppmärksamheten blir fäst vid vad som för närvarande kan anses vara en
svaghet i den nuvarande skolorganisationen, nämligen att utbildningen vid
seminarierna icke sker på det sätt att en lärare beredes just för de lägre skolformernas
speciella förhållanden och behov, har jag, oaktat att utgången av
eu debatt nog är viss, ansett mig icke kunna underlåta att taga till orda. Jag
vet nämligen, att min uppfattning i hithörande stycken delas av många, som
haft tillfälle att göra erfarenhet på detta område. Sålunda heter det i en
artikel uti tidningen »Skolpressen», som offentliggjordes för någon vecka
sedan och som °var särskilt föranledd direkt av min motion, att »motionen
sätter fingret på en mycket om punkt i vårt uppfostringsväsende». I en senare
artikel, författad av en lärare, som under hela sitt liv arbetat och undervisat
i en skola av B. 2-formen, säges uttryckligen ifrån att en av de svårigheter,
som denna skolform har att räkna med, är den bristfälliga lärareutbildningen,
och han framhåller, såsom jag också gjort i min motion, att en lärare,
som kommer till en dylik skolform, får experimentera sig fram till dess han
funnit det sätt, varpå han bör gå till väga för att vinna ett gott resultat av
undervisningen. Jag tror också, att det på lekmannahåll inses ganska tydligt,
att det är något helt annat att sitta i en skola exempelvis av B 2-formen
och där undervisa fyra klasser samtidigt, av vilka klasser två ha en tyst övning,
under det att två ha muntlig lektion, än att sitta i en A-skola, där man
får ägna sig enbart åt en klass, där samtliga eleverna sysselsättas med precis
samma sak. Att lekmännen ansett det vara svart, det vet jag. Ty när det varit
fråga om att i kommunerna införa en skolform av den arten, till exempel av
B. 2-typen, har man ofta från lekmannahåll hört påstås, att undervisningen
i cn sådan skolform är omöjlig sa till vida att man icke kan med densamma
vinna något resultat.
Vad har nu. utskottet sagt i denna fråga i Jo, jag kan i korthet säga, att
utskotiets bevisföring är följande: Lärareutbildningen hör hemma vid seminarierna
helt och hållet. I seminarierna finnas övningsskolor, ordnade enligt
B. 1-formen. Alltså behövas ingå åtgärder i det av mig föreslagna syftet.
Jag tillåter mig att här göra en invändning på en synnerligen betydelsefull
punkt, nämligen beträffande B. 1-skolan. B. 1-skolan är efter mitt förmenande
ingen lägre skolform och kan följaktligen icke heller tillgodose den speciella
metodik, som är betydelsefull för de lägre skolformerna. Visserligen talar
skolkommissionen i sitt betänkande endast om A-skolan såsom underlag, såsom
bottenskola, och man kan möjligen i detta resonemang se, att A-skolformen
skulle vara den enda högre skolformen. Eljest säger oss emellertid redan
språkbruket, — vi tala ju om högre folkskolor, liksom vi tala om lägre folkskolor
—- att det måste finnas någon högre skolform mer än A-skolformen.
Jag tror, att det är mycket vanligt, att man åtminstone räknar B. 1-formen till den högre skolformen. Så har skolöverstyrelsen i sitt utlåtande,
då det gällde att taga ståndpunkt till en fråga, som behandlades förra riksdagen,
nämligen om den ettåriga fortsättningen till en sjuklassig folkskola,
gått med på den reformen endast, där skolan varit ordnad enligt A-formen
eller B. 1-formen. Det här har emellertid teoretiskt intresse.
. Vad som är avgörande enligt min uppfattning är det sätt, varpå undervisningen
bedrives i de olika, skolformerna, I B. 1-skolan är det ju liksom i Askolan
på det sättet, att på det stora hela alla eleverna här hållas tillsammans,
Onsdagen den 18 februari.
Öl Nr 12.
och undervisas på samma sätt. Det förekommer visserligen en delning i B 1-skolan uti två klasser, — i räkning, möjligen även i något mera ämne —- men
på det stora hela taget är undervisningssättet mera liknande A-skolans. . Jag
kan följaktligen icke anse, att det faktum, att övningsskolor vid seminarierna
i regel äro ordnade helt efter B 1-skolan eller åtminstone delvis efter den typen,
gör att den åtgärd, som jag här föreslagit, kan anses vara ur vägen. Ty
skola seminarierna kunna lösa denna fråga måste de ha till sitt förfogande
även skolor av B 2-formen, den skolform, som sätter seminarieeleverna inför
de flesta av de problem, som de lägre skolformerna ha att bjuda på.
Jag har emellertid icke trott, att enbart seminarierna kunna lösa reformen,
bland annat därför, att den som utbildas där, icke vet i vilken skolform han
skall hamna och därför icke kommer att ägna sitt intresse åt de lägre skolformerna,
vilket är givet, därför att de flesta väl nära det hoppet, att bli placerade
i en av de högre skolformerna. Jag har därför i min motion förutsatt
bl. a., att man skulle utarbeta särskilda handledningar, där de problem, som
äro särskilt utmärkande för den lägre skolformen, skulle kunna belysas, och
som följaktligen på det sättet gåve vissa anvisningar och råd i högre grad än
som sker enligt undervisningsplanen för dem som skola undervisa i denna
skolform. På den punkten säger utskottet emellertid, att en sådan handledning
»torde kunna och böra vinnas på annan och lämpligare väg än genom
en riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t». Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten
på att jag icke ifrågasatt någon skrivelse enbart i den punkten, utan
mitt förslag avser en utredning av hela problemet, och det var blott därför
att en motionär också bör anvisa någon väg, som jag nämnde detta sätt om
utarbetandet av handledningar.
Om de fortbildningskurser, som jag ifrågasätter, säger utskottet, att det
praktiskt torde erbjuda synnerliga svårigheter att arrangera sådana, att det
skulle möta vissa tekniska svårigheter. Jag vill här icke taga upp någon
debatt om den saken, då tiden redan är mycket långt framskriden, men jag
kan icke underlåta att säga, att jag för min del är övertygad om att de tekniska
svårigheter, som här kunna möta när det till exempel gäller platsen, var
kurserna skola förläggas, icke äro omöjliga att övervinna. Jag vill heller inte
gå in på en debatt om dessa kursers betsulelse. Utskottet ställer sig i detta
fall tvivlande, medan jag själv bär en motsatt uppfattning.
Vad jag emellertid icke kan underlåta att framhålla är att det för närvarande
anordnas fortbildningskurser -— visserligen äskas icke i årets statsverksproposition
anslag till dessa kurser, men ordföranden i det utskott, som
haft att behandla min motion, herr Wagnsson, har själv föreslagit ett anslag
på 75,000 kronor för detta ändamål. Vad omfatta då dessa kurser? Jo,
bland annat teckning och gymnastik. Men med alldeles samma rätt som utskottet
i sin motivering säger, att den praktiska lärareutbildningen hörer seminarierna
till, kan man givetvis här säga, att det är seminariernas sak att ge
utbildning i teckning och gymnastik i erforderlig mån. Ja, man kan säga
detta med ännu större rätt, ty när det gäller dessa två ämnen, bli de förhållanden,
under vilka läraren använder sina kunskaper, ganska likartade oavsett
skolformen, under det att, när det gäller den egentliga praktiska utbildningen,
lärarna komma att använda sina sakkunskaper under vitt skiftande förhållanden.
Jag kan därför icke komma ifrån att de utbildningskurser, som syfta till att
omfatta hela läraregärningen och alla de svårigheter, som landsbygdens lärare
i de lägre skolformerna ha att brottas med, voro mera berättigade, trots det
att jag icke underskattar de utbildningskurser, som hittills anordnats.
Detta är naturligtvis icke det enda sättet. Man kan tänka sig många möjligheter
i detta avseende, som kunna gagna. Man kan tänka sig lärarkonferenser.
som sammankallas av folkskoleinspektörerna, där dessa uppträda så
-
Ang. särskild
utbildning för
lärare vid
vissa
folkskolor.
(Forts.)
Sr 12. 52
Onsdagen den 18 februari.
-1 särskild som rådgivande i olika avseenden ocli verkligen ge råd och icke blott inspektera.
1,1lärare tid ^an kan länka sig, att dylika konferenser skulle kunna ha sin betydelse, och
visso jag tror, att möjligheterna därtill äro många.
folkskolor. Avsikten med min motion har emellertid endast varit att fästa uppmärk(Forts.
) samheten vid förhållanden, som jag redan förut har betecknat såsom en svaghet
hos den nuvarande skolorganisationen. Jag åsyftar inga vittgående förändringar.
Jag åsyftar inga förändringar, som skola draga stora kostnader. Jag
kan rätt och slätt säga, att jag avser med mitt förslag att inom den nuvarande
skolorganisationens ram vinna det bästa möjliga resultatet av undervisningen
i de lägre skolformerna. Att man kan vinna ett gott resultat med dessa skolformer,
särskilt med B 2-formen, bestyrkes av bland andra förste folkskolinspektören
i denna stad, som förklarat, att åtskilliga lärare, som äro anställda här,
sagt, att de även i B-skolformerna kunnat vinna bättre resultat än i skolan av
A-formen. Han har ansett, att detta berott på att elevernas självverksamhet där
tagits mer i anspråk. Jag tror också, att ett bättre resultat kan vinnas i de
lägre skolformerna. Men för närvarande får man där brottas med en hel del
tekniska svårigheter, som man skulle kunna övervinna genom att för den vidare
utbildningen vidtaga åtgärder i den ena eller andra riktningen.
o Jag är visserligen på förhand övertygad om utgången av detta ärende. Men
då utskottet emellertid i sin motivering icke anfört något, som kan övertyga
mig om att åtgärder äro obehövliga, och likaledes icke kunnat visa att det icke
finns framkomliga vägar, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det jakande,
som är framställt i min motion, nr 39.
Herr Wagnsson: Herr talman! Den tanke, sam ligger till grund för motionärens
framställning, att vinna det bästa möjliga arbetsresultat i de lägre skolformerna,
är utan tvivel riktig. Helt visst erbjuda dessa lägre skolformer stora
svårigheter för de lärare, som där ha att sköta undervisningen. Men jag vill
dock göra gällande, att den ärade motionären både i förra delen av sitt anförande
här nj^ss och i sin motion något överskattat dessa svårigheter. Erfarenheten
ger nämligen vid handen, att man även inom dessa skolformer ofta kan
nå ett mycket gott resultat, icke minst därigenom att dessa skolformer framtvinga
lärjungarnas självverksamhet i långt större grad än de s. k. högre skolformerna.
Motionären har i sin framställning gått ut ifrån, att den utbildning, som ges
åt folkskollärarna, icke tager hänsyn till de lägre skolformerna. När emellertid
utskottet gått att närmare granska de förhållanden, som motionären pekar
på, har utskottet kunnat konstatera, att utgångspunkten är oriktig. Seminarierna
taga redan nu sikte på de lägre skolformernas problem, vilket bevisas bäst
därav att redan nu vid så gott som samtliga seminarier i riket övningsskolor
äro anordnade enligt B. I-formen.
Motionären har visserligen invänt, att denna B. I-form icke egentligen tillhör
de lägre skolformerna, och att den alltså icke kan ge ledning, när det gäller att
beröra de problem, som speciellt röra dessa lägre skolformer. Såsom kammarens
ledamöter emellertid torde känna till, har en lärare i första B.-formen dock
att samtidigt undervisa två olika årsklasser. Han får redan där stifta bekantskap
med alla de svårigheter, som i ännu högre grad framträda i den andra
B.-formen, och det är därför naturligt, om man också i de seminarier, där övningsskolor
äro anordnade enligt första B-formen, blir i tillfälle att lämna eleverna
metodiska anvisningar om huru arbetet bör bedrivas i en skola ordnad
efter B. Il-form och i de andra skolformerna av ännu lägre typ. Jag kan av
egen erfarenhet intyga, att den saken ingalunda brukar förbises från seminariernas
sida.
Man har i ett fall, vid Lunds folkskoleseminarium, gjort ett försök under de
Onsdagen den 18 februari.
53 Nr 12.
senaste åren att anordna en övningsskola under sex veckors tid efter B.H-formen.
Försöket är utomordentligt intressant, och enligt uppgifter, som lämnats lärare vid
mig, har det slagit synnerligen väl ut. Det vore därför enligt mitt förmenande vissa
önskvärt, om man också vid andra seminarier i riket toge upp denna tanke och folkskolor.
noga granskade den för att se, om man icke kunde följa Lundaseminariets exem- (Fort..)
pel. Genom utbildning i övningsskolor av B. Il-typen få nämligen de blivande
lärarna tillfälle att undervisa i denna lägre skolform. Det har uppgivits för
mig, att varje seminarist i Lund under tre dagars tid får tjänstgöra i IIskolan,
och han får därför praktiskt stifta bekantskap med de speciella svårigheter,
som förefinnas i denna skolform.
Att däremot redan nu genom ett generellt påbud framtvinga denna organisation
av övningsskolorna vid alla seminarier, innan man har något annat att
bygga på än några års verksamhet vid Lunds seminarium, är knappast klokt,
och utskottet har därför icke heller gått in för att här göra något positivt utta
-
lande. ,
I samband härmed vill jag emellertid fästa uppmärksamheten pa en fråga,
som vittnar om att man icke kan lösa hela detta problem genom att helt enkelt
dekretera vissa ändrade skolformer vid seminarierna. Det förhåller sig nämligen
så, att en del av dessa seminariers lärare endast ganska ytligt haft tillfälle
att’stifta bekantskap med arbetet i de lägre skolformerna. Under sådana
förhållanden är det ju önskvärt, att man bereder dessa seminarielärare tillfälle
att göra studier i folkskolor ute på landsbygden, anordnade efter lägre skoltyper.
Tidigare har också utgått ett statsanslag för att underlätta seminarielärarnas
studiemöjligheter, men detta anslag har indragits. Det vore emellertid
i hög grad önskvärt, om man något kommande år skulle kunna påräkna intresse
i kammaren för att föra denna fråga vidare framåt och därigenom också
ta ett steg på den väg, som leder till förbättrade förhållanden i här berörda avseende.
Ingen utbildning, som lämnas vid seminarierna, kan, hur ändamålsenlig den
än är, anses vara fullt tillräcklig. Verkligheten är mångskiftande, och man
kan icke åstadkomma en lärarutbildning, som gör den nyutkomne läraren omedelbart
redo att bemästra alla de svårigheter, han har att kämpa med under sin
lärareverksamhet. Man får på detta område liksom på andra finna sig uti, att
läraren av intresse för sitt kall lär sig att själv komma underfund med de olika
möjligheter, som han har, för att nå det bästa resultatet av sitt arbete. Med tillhjälp
av de anvisningar, som finnas i undervisningsplanen, med tillhjälp av de
råd, som kamrater och folkskoleinspektören kunna ge, och med ledning av den
diskussion i frågan, som kan föras i skolpressen och på lärarmöten, höra dessa lärare
också ha ganska lätt att, om de verkligen intressera sig för sitt kall, få ett
gott resultat av sitt arbete. Jag tror därför, att man icke behöver inrätta några
nya, för övrigt mycket svårarrangerbara, utbildningskurser för lärarna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Söderberg: Herr talman! Det kan möjligen vara vanskligt för eu
lekman att ge sig in i den debatt, som här pågår mellan representanter för
sakkunskapen. Men då jag tyckt mig finna, dels att motionären har berört
ett spörsmål, som är av allra största betydelse för vår folkskola, dels att utskottet
— jag hoppas jag får säga det — tagit litet för lättvindigt på frågan,
har jag ansett mig böra ange några synpunkter, som jag som lekman vill lägga
på saken. Det är ju ändå så vad landsbygden beträffar, att de skolformer,
som motionären betecknat som de lägre, och som han för sin del anser omfatta
B Il-formen och lägre skoltyper, omfatta ett icke så litet antal barn och sysselsätta
ett icke så litet antal lärare. Medan man på landsbygden läsåret 1920
Nr 12.
Onsdagen den 18 februari.
Öl
utbiidninå^fär T-1,921 liacIe ''r,-2G0 avdelningar enligt A-formen ocli 2,743 enligt B I-formen,
lärare vid ^ade man 2,346 enligt B 11-formen. För min del tror jag, att man måste
vissa g’e motionären rätt i hans betraktelsesätt, att det förefinnes en bestämd skillfolkskolor.
nåd mellan B I- och B Il-formen. Åtminstone vill det förefalla en lekman, som
(lorts.) om det måste vara svårare för en lärare att sammanhålla fyra klasser i en
avdelning an att sammanhålla två. En blick på undervisningsplanen visar
också, att i en skola av B I-typen kan ett större antal ämnen sammanhållas
för hela avdelningen än när det gäller en skola av B Il-typen, där avdelningen
bestar av fyra klasser. Jag har då icke alls nämnt de lägre skolformerna av
C I-, C II- och C III-typen, där det ju måste vara ännu sämre ställt. Jag har
inga^ uppgifter för dessa skolformer, men ett rätt betydande antal barn får ju
också sin undervisning i dessa skolor, och ett rätt betydande antal lärare sysselsättas
även där.
Jag maste för min del också påpeka, vad utskottet har sagt i sin motivering
och vad utskottets ordförande nyss ytterligare strök under i sitt anförande,
nämligen att man vid seminarierna har undervisning i B I-formen, och att man
sålunda tagit hänsyn till de lägre skolformerna. Om man emellertid har den
uppfattning, att det är en väsentlig skillnad mellan skolformerna av B I- och
B Il-typen, och den uppfattningen har jag fått bestyrkt genom att tillfråga ett
rätt stort antal lärare, som varit sysselsatta i båda dessa skolformer, måste
man säga sig, att det icke är tillräckligt, att seminarierna endast lämna undervisning
i B I-formen. Det blir icke tillfredsställande, förrän man låter undervisningen
gå. ned åtminstone till B Il-typen. Detta är ju icke heller något
nytt, ty om jag icke är illa underrättad, ha seminarierna tidigare lämnat undervisning
enligt den gamla E-formen, d. v. s. den som nu betecknas som B II.
Jag vet, att det från vissa håll, exempelvis från seminarierna, gjorts invändningar
mot detta, och att man sagt, att en svårighet bland annat är, att det
icke går att få barn till seminariernas övningsklasser, om man går in för denna
lägre skolform. Jag undrar dock om det skälet är så hållbart. Såvitt jag
känner till, äro platserna vid seminariernas övningsskolor rätt eftersökta, och
man kan åtminstone icke göra denna invändning med bestämdhet, innan saken
åtminstone har prövats.
Nu sade utskottets ordförande, att hurudan utbildning man än har vid seminarierna,
kan den dock aldrig bli fullständig, utan att lärarna måste pröva
sig fram i det praktiska arbetet. Det är naturligtvis riktigt, och jag har från
flera håll fått bekräftat, att en praktisk och duglig lärare snart kommer till
råtta med de förhållanden, han måste sätta sig in i, när han skall börja undervisa
i en lägre skolform, men det kan ju vara olika begåvningar i det hänseendet,
^och det finns också mindre praktiskt lagda lärare. Även en praktisk
lärare får dock förspilla en del av den tid, som är anslagen till barnens undervisning,
innan han har praktiserat sig fram till den bästa metoden. Om emellertid
denne lärare vid seminariet har fått en grundläggande undervisning, vill
det förefalla mig, när jag ser på detta problem som lekman, som om han skulle
ha lättare att komma till ett gott resultat, då han praktiskt går att omsätta
den kunskap, lian erhållit vid seminariet.
Att frågan är svårlöst, är lätt att första, men om den är så svårlöst, att
man skall behöva gå ifrån den olöst, återstår att visa, För min del är jag icke
säker pa att de fortbildningskurser, som motionären har pekat på, utgöra en
framkomlig väg, men man skulle väl ändå kunna undersöka, huruvida det är
f ullständigt ^uteslutet att ge repetitionskurser vid seminarierna. Jag vet, att
det finns svårigheter, men en undersökning av frågan skulle åtminstone kunna
konstatera, var svårigheterna ligga. Kunde det beredas plats för ett antal
lärare, som undervisa i dessa lägre skolformer, vid något seminarium, och ersattes
dessa lärare under tiden med vikarier, hade man ju åtminstone frågan
Onsdagen den 18 februari.
55 Nr 12.
om övningsskolor löst, som man icke kan komma till rätta med genom fortbildningskurser.
I det fallet blir det emellertid den haken, att det drar med lärare vid
sig kostnader, och det är en annan sak. Är vägen framkomlig, men har vissa
staten icke råd, ja, då får man höja sig för det skälet. folkskolor.
För min del skall jag också be att få understryka önskvärdheten av att det (Forte.)
anslag, som utskottets ordförande talade om, snarast möjligt kommer upp igen.
Jag tror, att det belöpte sig till 4,000 kronor och sista gången beslöts av 1923
års riksdag. Det var som sagt avsett att möjliggöra studieresor till de olika
skolorna för seminarielärarna. Skola lärarna under sin utbildning lämnas alldeles
utan möjligheter att praktiskt se, hur undervisningen går till, tror jag,
att det blir litet beklagligt för dem i framtiden, då de skola undervisa i denna
lägre skolform. _ _ o . .
Emellertid förstår jag mycket väl, att det icke tjänar något till att yrka bifall
till motionen, men jag hoppas, att då frågan nu bragts på^tal, den skall
komma igen i någon form och på ett sådant sätt, att utskottet far lov aftvaga
den något mera på allvar än vad som synes ha skett i detta fall. Då jag
sålunda, herr talman, icke anser mig kunna yrka bifall till motionen, och icke
heller till utskottets utlåtande, har jag icke något yrkande att framställa.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i
ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
§11.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
nr 9, angående regleringen för budgetåret 1925—1926 av utgifterna för kapitalökning
i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och vattenfallsverk
*
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för kapitalökning a statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder;
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för räntefria studielån;
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag m. in.; och
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och
pensionsförhållanden jämte i ämnet väckta motioner.
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
§ 13.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jansson i Ed sbäcken | under | 9 | dagar fr. o. m. den | 23 | febr.. | |
T> | Lindqvist- i Halmstad |
| 6 | » » » | 19 | » |
T> | Bäckström |
| 10 | » » » | 20 | T) |
» | Bunden | » | 4 | » » ■ » | 19 | > |
» | Isacsson |
| 6 | » » » | 19 |
|
1> | Ahl |
| den 19 febr.. |
|
| |
| Höglund |
| 9 dagar » » | 19 | 5> |
Xr 12. 56
Onsdagen den 18 februari.
herr Öberg
» Brännberg
» Henrikson
» Fast
» Holmberg
» Karlsson i Vadstena
* Ericson i Boxholm
* Sjögren
» Gustafson i Kasenberg
>; Eriksson i Grängesberg
* Hedlund i Östersund
* Johansson i Edsbyn
» Jeppsson
» Johanson i Hallagården
under 10 dagar fr. o. m. den 19 febr.
3 » »
» 12 » »
» 4 » »
* 7 » »
» 3 » »
» 6 » »
» 4 » »
» 4 » »
» den 21 febr.,
* 10 dagar »
» 4 »
» 6 » »
» 4 » »
» 21 »
» 19 »
» 19 »
» 19 »
» 19 »''
» 19 »
» 20 »
» 24 »
» 20 »
» 20 »
» 20 » och
» 20 » .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.
In fidem
Ber C ronvall.
Fredageu den 20 februari.
57
Kr 12.
Fredagen den 20 februari.
Kl. 3.30 e. m.
§1.
Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande februari.
§2.
'' Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 53, angående ytterligare medel till uppförande av ett bangårdspostkontor
i Stockholm m. m.;
nr 56, angående ny stat för tandläkarinstitutet;
nr 49, angående pensioner åt vissa personer; och
nr 54, angående ändring i villkoren för lån från allmänna nyodlingsfonden.
Nämnda propositioner bordlädes.
§3.
På hemställan av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 25
i denna månad företaga val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter för dessa
valmän.
§4.
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande proposition, nr 52, angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor, som nu föredrogs, hänvisades
till jordbruksutskottet.
§ 5.
Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden nr 9 och
14—17.
§ 6.
Herr Hage avlämnade eu av honom och herr Månsson i Hagaström undertecknad
motion, nr 275, om utsträckning av don tid, inom vilken motion i ämne,
tillhörande ständigt utskotts behandling, må väckas.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 275, bordlädes.
Nr 12. 58
Fredagen den 20 februari.
§ 7.
Interpellation. Herr talmannen gav härefter på begäran ordet till
Herr Samuelsson, som anförde: Enligt vad det framgår av pressen de senaste
dagarna, har en längre tid pågått en hel del övergrepp emot arbetarna
vid flottans varv. Enligt detaljredogörelser som lämnats av personalförbundet
äro ej dessa övergrepp någonting nytt, utan har ständiga slitningar förekommit
emellan de anställda arbetarna och vederbörande befäl.
Så uppsades redan i slutet av förra året en del snickare ifrån de ifrågavarande
verkstäderna under former som tyda på att det var åtgärder för att göra
sig kvitt misshagliga arbetare, d. v. s. sådana arbetare, som deltogo i fackföreningens
aktiva ledning. Dessa förhållanden ha sedan dess ständigt pågått och
vid uppsägningarna har sällan tagits hänsyn till anställningstiden, vilket brukar
vara vanligt t. o. m. hos privata arbetsgivare, utan uppsägningarna ha verkställts
så, att man klart kan konstatera, att häri legat personlig förföljelse.
I dagarna ha också uppsägningar företagits, varvid man även vid detta tillfälle
gått till väga på samma sätt, i det att man uppsagt 4 snickare, varav tre av
dessa äro äldre än de kvarvarande och åtminstone två av dessa äro styrelsemedlemmar
i fackföreningen. Hemställan om rättelse har även denna gång gjorts
till vederbörande arbetsledare, men ingen ändring har vidtagits, ja man har ej
heller velat uttala sig om, varför man vid uppsägningarna farit så orättvist
fram. Följden av alla dessa åtgärder har blivit att arbetarna vid flottans flygverkstad
i Stockholm, inalles 50 man, ha ansett sig tvingade att nedlägga allt
arbete för att därigenom åstadkomma ett rättvisare behandlingssätt.
Man försöker nu att ibland manskapet på flottans station värva arbetsvilliga,
a. v. s. att manskapet skulle bli strejkbrytare i de strejkandes ställe, om detta
lyckas blir en senare sak.
Man kan ej uraktlåta att i samband med detta påminna om befälhavarens för
flottans station i Stockholm, greve "Wachtmeisters, uttalande i en intervju med
Stockholms-Tidningen häromdagen, därvid amiralen bl. a. kraftigt underströk,
att motåtgärder voro vidtagna, för att möta den »bolsjevistiska agitationen».
Försiktigtvis talar han ej om vilka.motåtgärder, som äro vidtagna, men redan är
det ju bekant, att en del militära dispositioner vidtagits. Så är ju bl. a. jagaren
Vidar placerad till flygverkstad.eip fullt bemannad och utrustad och ligger där,
enligt manskapets uppfattning, i någon sorts beredskap. Liknande åtgärder äro
vidtagna vad det beträffar minkryssaren Claes Fleming. Även mindre kulsprutor
utgöra en del av utrustningen. Vederbörande ha även gått i författning
om att från östra brobänken flytta tvenne undervattensbåtar, som nu placerats
pa Strömmen utanför Kastellet. Dessa ligga även där i någon sorts beredskap
och klara till aktion.
Man vill gorå gällande, att dessa dispositioner äro vidtagna i anledning av att
en »order från Moskva» skall vara utsänd till samtliga kommunistiska partier.
Man talar även om att stora partier ammunition ha kommit bort från en del regementen
o. s. v.
Då arbetarna emellertid 1m.svårt att sätta tro till dessa befälets historier och
da tiden för dispositionerna så väl sammanfaller med den stora strid, som synes
bil ofrånkomlig emellan kapital och arbete, i anledning av arbetsgivarnas hänsynslösa
lockoutförklaTing, fastän man, som vanligt, far under täckmantel av den
kommunistiska agitationen,--är det ej märkvärdigt att Sveriges arbetarklass
härutinnan vill ha klart besked.
De bryska åtgärderna emot varvsarbetarna kunna ej heller vara något annat än
ett led i arbetsgivarnas utmanande kamp emot landets arbetare, ty i annat fall
hade man ej valt offren på sätt som härovan relaterats.
Fredagen den 20 februari.
59 Nr 12.
Det synes undertecknad som att under den strid, som råder på den allmänna Interpellation.
arbetsmarknaden, dylika provokationer från militärmyndigheternas sida böra tor- <*orni->
hindras, och då det dessutom bör vara den socialdemokratiska regeringen, som
arbetarnas representanter, angeläget att skydda sin egen klass intressen, har jag
velat rikta uppmärksamheten på de härovan omtalade, och av befälhavaren tor
flottans station till pressen meddelade vidtagna motåtgärderna, samt inte minst i
anledning av det hänsynslösa behandlingssätt, som satts i gång emot varvs
aTie
anledning av ovanstående ber jag att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande interpellation:
1) Är det med herr statsrådets medgivande, som härovan relaterade militära
dispositioner vidtagits?
2) Om så är, är anledningen den, som av befalhavaren tor ilottans station i
Stockholm meddelats tidningspressen?
3) Om ej statsrådet medgivit dispositionerna, ämnar da herr statsrådet tor
hindra
dessa utmanande handlingar? . o .
4) Har statsrådet uppmärksammat de av mig patalade, ständigt återkommande,
missförhållandena vid flottans varv och verkstäder? ■
5) Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för att få en rättelse härutinnan och
särskilt så att arbetarnas föreningsrätt ej kränkes?
Ifrågavarande framställning bifölls.
Ordet lämnades vidare till
§8.
Interpellation.
Herr Lithauder, som yttrade: Herr talman! Under åren 1918—1920 samt
1919—1921 anordnades av Kung!, järnvägsstyrelsen tvenne trafikelevskurser
för en sammanlagd kostnad, som torde röra sig om cirka 400,000 kronor.
Därtill kom för varje elev enskilt en avsevärd kostnad. Äv 1918 1920 ars
91 elever äro 62 försatta i disponibilitet, och av 1919—1921 års 49 elever
äro 18 försatta i disponibilitet. Från 1917—1919 års kurs kvarstå 4 elever i
disponibilitet. Antalet i disponibilitet försatta elever från dessa kurser ar
alltså 84.
Den 31 december 1920 meddelades föreskrifter om elevernas försättande
i disponibilitet.
Den 7 december 1922 meddelades trafikeleverna, att de med största sannolikhet
icke kunde påräkna inkallelse till tjänstgöring under de närmaste åren,
och den 12 juni 1923 hänvisades till visst cirkulär från Statens arbetslöshetskommission.
I upprepade skrivelser till Kung], Maj:t hava trafikeleverna sökt bliva iorhjälpta
ur det nödläge, vari de genom att hörsamma ledningens inom statens
järnvägar uppmaning att genomgå en tvåårig utbildningskurs slutligen kom
I
skrivelse från trafikelever till Konungen den 7 december 1924 lyder ingressen:
»Den 1 februari 1921 försattes samtliga trafikelever vid statens järnvägar
i disponibilitet. Fyra år hava nu i det närmaste förflutit, och ännu
har ingen icke försörjningspliktig trafikelev inkallats i stationsskrivaretjänst.
På grund härav äro de i disponibilitet försatta trafikeleverna i verkligt nödläge
))
Kungl. järnvägsstyrelsen har i skrivelse till Konungen den 10 februari 1925
motiverat sina skäl för att icke behjärta trafikelevernas framställningar.
»Tåg anhåller, herr talman, med anledning härav få fästa uppmärksamheten
på att »Statens järnvägars trafikavdelnings undervisningskommission» i »Un
-
Nr 12. 60
Fredagen den 20 februari.
Interpellation, derrättelser ang. anställnings-, utbildnings-, befordrings- och löneförhållanden
‘ '' “■ .m- 7ld statens järnvägars trafikavdelning», tryckta å Svenska Tryckeri
aktiebolaget,
Stockholm 1919, anfört: »Kungl. Järnvägsstyrelsen har för avsikt
att innevarande år anordna en kurs för utbildning av omkring 100 aspiranter
till tjänstemannabefattningar av högre grad vid distriktens trafikavdelningar».
Tillika med detaljerade upplysningar rörande undervisningskurserna och
vid statens järnvägar gällande löneförmåner anföres på sidan 2: »Efter avslutande
av den praktiska utbildningen och avläggandet av examen befordras
vederbörande till stationsskrivareaspirant eller extra ordinarie stationsskrivare,
beroende pa betyg från den teoretiska kursen och den praktiska utbildningnn
samt därefter till ordinarie stationsskrivare. Till extra ordinarie stationsskrivare
kan elev emellertid antagas först sedan han fyllt 20 år och till ordinarie
stationsskrivare först sedan han uppnått 21 års ålder.»
Tidigare synas statens järnvägar hava vänt sig till den studerande ungdomen
genom cirkulär av följande lydelse:
... >>Herr Rektor. Trafikavdelningens undervisningskommission vid Statens
järnvägar, som ansett det böra vara av intresse för skolelever, vilka ämna
ägna sig åt praktisk verksamhet, att äga kännedom om anställnings-, utbildnings-,
befordrings- och löneförhållanden m. m. vid Statens järnvägar har
utarbetat en redogörelse angående berörda förhållanden, och vore kommissionen
förbunden, om Ni, herr Rektor, ville på lämpligt sätt låta ifrågavarande
redogörelse komma vederbörande tillhanda. Kommissionen tillåter sig att för
detta ändamål översända ett antal exemplar av ifrågavarande redogörelse.
Stockholm den 16 maj 1918. På Trafikavdelningens undervisningskommissions
vagnar Gustaf Welin.»
Efter att hava tagit del av handlingarna i nu omförmälda fråga har det
synts mig, att trafikelevernas framställningar ej rönt det beaktande av Kungl.
järnvägsstyrelsen, som de ^förtjänat; och anhåller jag om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ta framställa följande spörsmål:
1) Vilka kostnader hava åsamkats statens järnvägar genom trafikelevskurserna
1918—1920 samt 1919—1921?
Vi?ka.äro de utfästelser, som av vederbörande inom statens järnvägar
ställts för ifrågavarande trafikelevers framtidsutsikter?
3) Ynka åtgärder ämnar herr statsrådet vidtaga för att fylla dessa utfästelser
beträffande för närvarande i disponibilitet försatta trafikelever inom
statens järnvägar?
Jämväl denna anhållan blev av kammaren bifallen.
§ 9.
Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:
År 1925 den 19 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
Till
revisorer:
vid kontoret i Göteborg
herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg, med 45 röster
» Neiglick, Fritz, kapten, Göteborg, » 45 ,>
» d’Orchimont, F., f. d. handlande, Flöda, » 45 »
» Larsson, L., landstingsman, Huveröd, » 45 „ .
Fredagen den 20 februari.
61 Mr 12.
vid kontoret i Malmö herr Wikborn, N., lantbrukare, Arrie, Månstorp, » Cavalli, Gustaf, överstelöjtnant, Malmö, » Johansson, P. A., kassör, Malmö, » Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö, | med 45 röster, » 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Falun herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön, » Nordin, G., major, Falun, » Sandström, Carl, kamrer, Orsa, » Backelin, //., landstingsman, Falun, | med 45 röster; »> 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Gävle herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle, » Lindblom, Edw., handlande, Gävle, » Nord, Emil, folkskollärare, Åshammar, » Aldén, Robert, kontorschef, Gävle, | med 45 röster; » 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Halmstad herr Bökman, E., rektor, Halmstad, » Linder, J. R., skollärare, Tvååker, » Dahlberg, John, handelsföreståndare, Halmstad, » Brodin, 0., skomakaremästare, Halmstad, | med 45 röster; » 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Härnösand herr Berglund, Einar, landstingsman, Strömnäs, » Törner, A., direktör, Härnösand, » Hallin, E., kassör, Örnsköldsvik, » Hesse, Samuel, advokat, Härnösand, | med 45 röster; » 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Jönköping herr Johansson, Edvard, Häradsköp, Skillingaryd, » Gisten, Knut, landskamrerare, Jönköping, » Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping, » Jonsson, Johan, landstingsman, Norrahammar, | med 45 röster; » 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Kalmar herr Nilsson, V., rostmästare, Kalmar, » Wickbom, J. A. 0., rektor, Kalmar, » Modéer, Seth, handlande, Mönsterås, » Olsson, John, skräddare, Kalmar, | med 45 röster; » 45 » » 45 » » 45 » ; |
vid kontoret i Karlskrona herr Rydén, Magnus, förste marinintendent, Karlskrona, » Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Konneby, » Lundblad, Hj., kyrkoherde, Hällaryd, » Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona, | med 45 röster, » 45 » » 45 » » 45 » ; |
Nr 12. 62
Fredagen den 20 februari.
vid kontoret i Karlstad
herr Berg, N. A:son, f. d. riksdagsman, Munkfors,
» Falk, H. H. W., kapten, Karlstad,
» Göthberg, A. H., f. d. riksdagsman, Munkfors,
» Mossberg, Gustaf, handlande, Framnäs, Blomskog,
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
vid kontoret i Kristianstad
herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,
» Wingren, IL, kamrer, Kristianstad,
» Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Kaskarum, S:t Olof,
» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill,
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
vid kontoret i Linköping
herr Svensson, Joll., disponent, Linköping,
» Träff, J. A., i. d. riksdagsman, Mjölby,
» Hanzén, J., redaktör, Linköping,
» Rydén, C., järn vägskontrollör, Linköping,
jmed 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
vid kontoret i Luleå
herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå,
» Nordberg, Alb., kyrkoherde, Neder-Luleå,
» Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,
» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
vid kontoret i Mariestad
herr Bolin, J. Z., skollärare, Fyrunga,
» Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,
» Johansson, Alf., lantbrukare, Rambotorp, Låstad,
» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
vid kontoret i Norrköping
herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,
» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,
» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,
» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
P:'' vid kontoret i Nyköping
herr Sjöström, G., kyrkoherde, Tuna, Larslund,
» TVinblad, Oskar, förvaltare, Nyköping,
» Sergel, F., kapten, Sponga, Ärla,
» Strutz, O., f. d. riksdagsman, Katrineholm,
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktionssekreterare, Sundsvall,
» Carlström, L. W., bageriföreståndare, Sundsvall,
» Ekholm, R., f. d. riksdagsman, Sundsvall,
» Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö,
med 45 röster,
» 45 »
» 45 »
» 45 » ;
Fredagen den 20 februari.
63 >r 12.
vid'' kentore i Umeå
herr Grafström, Hj., överste, Umeå, med
» Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Skellefteå, »
» Ålund, Tf., jägmästare, Umeå, »
» Nilsson, O. A., fanjunkare, Umeå, »
vid kontoret i Uppsala
herr Wiklund Gustaf, akademibokhållare, Uppsala, med
» Tapper, K., landstingsman, Uppsala, »
» Jansson, Hugo, disponent, Uppsala, »
» Lundqvist, C. O., f. d. riksdagsman, Baggarbo, Skokloster, »
vid kontoret i Visby
friherre Kruuse af Verchau, H., major, Tingstäde, med
herr Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarve, »
» Karlström, K., f. d. riksdagsman, L:a Atlings, Atlingbo, »
» Bastholm, G., lokomotivförare, Visby, »
vid kontoret i Vänersborg
herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg, med
» Lindkvist, G. E., landstingsman, Åmål, »
» Berggren, Gustaf, stationskarl, Åmål, »
» Bergström, Arvid, handlande, Vänersborg, »
vid kontoret i Västerås
herr Robsahm, G. Tf. T., kapten, Västerås, med
» Uggla, Claes, f. d. häradshövding, Västerås, »
» Lindgren, Gustaf, f. d. riksdagsman, Islingby, »
» Kättström, Knut, landstingsman, Västerås, »
vid kontoret i Växjö
herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, _ med
» Johansson, G. Tf., hemmansägare, östad, Täckaregård,
Väckelsång, „ »
» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult, »
» Lindahl, Ernst, lantbrukare, Lagan, »
vid kontoret i Örebro
herr von Hofsten, H. R., major, Örebro, med
» Gustafsson, Arv., kassör, Örebro, »
» Åqvisl, Torsten, direktör, Örebro, »
» Cederlund, C. F., affärschef, Örebro, »
vid kontoret i Östersund
herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund, med
» Lundvall, A. Tf., grosshandlare, Östersund, »
» Roman, P. G., häradsskrivare, Östersund, »
» Olsson, O. P., affärschef, Östersund, »
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
45 röster,
45 »
45 »
45 »> ;
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
45 röster,
45 »
45 »
45 » ;
Nr 12.
Fredagen den 20 februari.
04
suppleanter:
vid kontoret i Göteborg
herr Rodhe, C. Tf., överstelöjtnant, Göteborg,
» Börjesson, L. A., sjukkasseexpeditör, Göteborg,
» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,
» Ljungberg, Axel, f. d. riksdagsman, Lysekil,
vid kontoret i Malmö
herr von Porath, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,
» Rosén, Anders, lektor, Lund,
» Hermansson, J. Tf., lagerbokhållare, Malmö,
» Persson, Per Hjalmar, lantbrukare, Klörup, Ahlstad,
med 42 röster,
» 40 »
» 39 »
» 38 » ;
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
vid kontoret i Falun
herr Skarstedt, Tf., f. d. riksdagsman, Falun,
» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,
» Minör, P. A., landstingsman, Falun,
» Olsén, Olof, handlande, Orna,
vid kontoret i Gävle
herr Andersson, A. J., f. d. riksdagsman, Gävle,
» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,
» Nygren, G., konduktör, Gävle,
» Berg, Fredrik, bankdirektör, Gävle,
vid kontoret i Halmstad
herr Jönsson, C. B., f. d. riksdagsman, Röinge,
» Johansson. Aug., lantbrukare, Skälmtorp, Slöinge,
» Kindberg, A., läroverksadjunkt, Halmstad,
» Svensson, Gustaf, skomakaremästare, Slöinge,
vid kontoret i Härnösand
herr Sandström, Nils, direktör, Nyland,
» Björklund, Henrik, köpman, Härnösand,
» Bouvin, A., handlande, Sollefteå,
» Hammarlind, Otto, fabrikör, Nyland,
med 42 röster,
» 41 t>
» 40 »
» 39 » :
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
med 42 röster,
d 41 »
» 40 »
» 39 » ;
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
vid kontoret i Jönköping
herr Pettersson, J. Aug., landstingsman, Huskvarna,
» Magnusson, August, fabrikör, Svarvartorpet, Anderstorp,
» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
» Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,
med 42 röster,
» 40 »
» 40 »
» 39 » ;
j vid kontoret i Kalmar
herr Jonsson, G. L., stadsfullmäktig, Kalmar,
» Olsson, F., konditor, Kalmar,
» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden,
» Ander, E., läsår ettssyssloman, Kalmar,
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » •
Fredagen den 20 februari.
C 5 Nr 12.
vid kontoret i Karlskrona
herr Dahl, Ang., häradsdomare, Rosendal,
» Olsson, N. P., kamrerare, Mjällby,
» Andersson, Anton, kakelarbetare, Karlskrona,
» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,
med 42 röster,
» 41 »
)> 40 »
» 39 » ;
vid kontoret i Karlstad
herr Johansson, Emil, kyrkovärd, N:a Borgvik,
» Huss, K., major, Karlstad,
» Lind, A-, landstingskamrer, Kil,
» Svensson, Johan, lantbrukare, Spånga, östra Fogel vik.
Skattkärr,
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
vid kontoret i Kristianstad
herr Lorenzen, H. Chr., kamrer, Karpalund,
» Olsson, Otto J., Hammenhög,
» Persson, John, handlande, Osby,
» Sköld, Ii., folkskollärare, Kristianstad,
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
vid kontoret, i Linköping
herr Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Ilallendorff, Joll., landstingsman, Gerstorp, Linköping.
» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
vid kontoret i Luleå
herr Lindguist, Melker, grosshandlare, Luleå,
» Sundberg, Ragnar, länsassessor, Luleå,
» Lantz, E. P., landstingsman, Luleå,
» Wikström, Arvid, kyrkvärd, Öjebyn,
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » :
vid kontoret i Mariestad
herr Johansson, Alfr., Hallagården, Slntarp,
» Lund, John, lantbrukare, Rosenhaga, Lerdala,
» Klen, David, f. d. landstingsman, Tidaholm,
» Johansson, K. E., landstingsman, Faleberg, Larv,
med 42 röster,
» 41 »
» 40 »
» 39 » ;
vid kontoret i Norrköping
herr Cederstrand, Th., handlande, Norrköping, med 42 röster,
» Johansson, Fredrik, hemmansägare, Vevlöf, östra Husby, » 41 »
» Ljungberg, A. ,/., förste lärare, Norrköping, » 40 »
» Frost, G. F.. f. d. riksdagsman, Norrköping, » 39 » ;
vid kontoret i Nyköping
herr Hedin, Karl, ingenjör, Kärrhö, Nyköping,
» Tottie, K. F.. lantbrukare, Lilla Kungsladugården,
Nyköping,
» von Sydow, C. O., kapten, Nyköping,
» Funt, Gunnar, borgmästare, Nyköping,
Andra kammarens protokoll 1025. Nr 12.
med 42 röster,
n 41 »
» 40 »
39 » ;
Nr 12.
6 ti
Fredagen den 20 februari.
vid kontoret i Sundsvall
herr Hellberg, Alfred, kyrkvärd, Högom, Sundsvall,
» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,
» Andersson, Torsten, e. o. hovrättsnotarie, Sundsvall,
» Johansson, Gustaf, disponent, Sundsvall,
vid kontoret i Umeå
herr Conradson, R., apotekare, Nordmaling,
» Sådsten, Emil, landstingsman, Sävar, Umeå,
» Karlsson, Nils, nämndeman, Tavelsjö,
» Eriksson, E., f. d. riksdagsman, Böle,
med 42 röster,
-> 41 »
>> 40 »
>> 89 » ;
med 42 röster,
» 41 >>
» 40 '' »
» 39 )> ;
vid kontoret i Uppsala
greve von Rosen, Axel, Yattholma,
herr Norén, K., vattenrättsnämndeman, Sålunda, Häggebv,
» Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Löfsta bruk,
» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, XJppsala,
med 42 röster,
o 41 »
» j40 »
» 39 >> ;
vid kontoret i Visby
herr | Kullberger, Algot, kamrer, Visby, | med 42 | röster |
» | Lingström, Aug., f. d. riksdagsman, Klintehamn, | » 41 | » |
» | » 40 | » | |
» | Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bonsarve, Vamlingbo, | » 39 | » |
vid kontoret i Vänersborg
herr | Andersson, Folke, trafikassistent, Vänersborg, | med | 42 | röster. |
» | Andersson, Axel, f. d. riksdagsman, [Kroken, | » | 41 | » |
» | Svensson, Birger, landstingsman, Gro vase, Varnumskulle, | >> | 40 | » |
» | Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg, | » | 39 | » |
vid kontoret i Västerås
greve Cronstedt, F. IT7., Fulleröd, Västerås, | med | 42 | röst er. | |
herr | Zander, J. A., handelsföreståndare, Västerås, | » | 41 | » |
» | Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås, | » | 40 | i» |
» | Hedberg, A. M., kassör, Västerås, | » | 39 | » |
| vid kontoret i Växjö |
|
|
|
herr | Borg, P., kantor, Lekaryd, Gåvetorp, | med 42 | röster, | |
» | Ottoson, J., sjukskötare, Växjö, | » | 41 | » |
>> | Lindström, Herman, förvaltare, östrabo, | » | 40 | » |
» | Mattsson, V., lantbrukare, Eneryda, | » | 39 | » ; |
| vid kontoret i Örebro |
|
|
|
herr | Karlsson, Gottfr., nämndeman, Gillberga, | med 42 | röster. | |
» | Pettersson, G., domänintendent, Runnaby, Örebro, | » | 41 | » |
» | Äbrahamsson, O., förrådsförvaltare, Örebro, | )> | 40 | » |
» | Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro, | » | 39 | » ; |
Fredagen den 20 februari.
6 7 Nr 12;
vid lcontoret i Östersund
liera Östberg, Engelbert, hemmansägare, Långåskans, med 42 röster,
)> Olsson, Per, mejeridisponent, Östersund, » 41 »
» ''Pulsson, Olof, hemmansägare, Söre, Lit, » 40 »
» Karlsson, Karl, f. d. riksdagsman, Östersund, » 39 » ;
sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster, blivit
genom lottning bestämd.
A. Wachtmeister. Edv. Björnsson.
K. A. Westman. Knut Magnusson.
Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse om
de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige i riksbanken
som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande om valens
utgång.
''§ 10.
Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 184,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
reglementariska föreskrifter för riksdagen; och begärdes ordet därvid av
Herr förste vice talmannen Hainilton, som yttrade: Herr talman! Som
den 18 innevarande februari andra kammaren vid behandling av sitt sjätte
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 fattat enahanda beslut som det, vilket nu
blivit delgivet kammaren, behagade kammaren besluta, att delgivningen ej
skall föranleda till någon kammarens åtgärd.
Denna hemställan bifölls.
§ 11.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare; och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående övergångsbestämmelser i anledning av blivande beslut om
uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden
in. in.;
från konstitutionsutskottet, nr 41, angående av riksdagen beslutade ändringar
i rikets grundlagar;
från första lagutskottet, nr 42, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag in. in.; samt
från andra lagutskottet:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändTad
lydelse av 10 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922; och
nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om riksdagens
yttrande rörande ett å den internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve
år 1921 antaget förslag till konvention angående minimiålder för eldare och
kollämpare ombord å fartyg.
Nr 12. 68
Fredagen deri 20 februari.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels
till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 26, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare:
och
nr 29, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 27. för revisionssekreteraren m. m. E. G. (feijer att vara riksdagens justitieombudsman
:
nr 28, för t. f. expeditionschefen in. in. C. W. Aschan att vara riksdagens
justitieombudsmans efterträdare;
nr 30, för hovrättsrådet m. m. J. A. Samuelson att vara riksdagens militieombudsman;
samt
nr 31, för revisionssekreteraren G. M. E. Benclz att vara riksdagens militieombudsmans
efterträdare.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckta motioner om upphävande
av bestämmelsen att den, som tillhör kyrkoförsamlings redovisningsskyldiga
och avlönade betjänte, ej kan vara ledamot i kyrkoråd eller skolråd;
samt
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5. i anledning av väckta motioner om upphävande av spannmålstullarna;
nr 6, i anledning av väckta motioner om tillfällig tullfrihet å vissa slag av
spannmål in. m.;
nr 7, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning angående
utförselbevis för råg- och vete;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningom
fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923 angående rätt för
Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;
nr 9, i anledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser
rörande beskattning av äkta makars inkomst; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1926 års taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst m. m.
Justerades protokollsutdrag.
§ 14.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Björkman under 5 dagar fr.
» Westman » 4 » »
» Sjöström » 4 » »
» Lindgren » 6 » »
» Oh man > 6 » »
» Admquist > 3 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.
o. m. den 24 febr.,
» * 21 »
21
21
23
24
och
In fidem
Per C ronvall.
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, ‘nosa