1924. Första kammaren. Nr 44 (Riksdagens protokoll 1924:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Första kammaren. Nr 44.

Onsdagen den 4 juni f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes till
en början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 28 och den 30 nästlidne maj.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
memorial nr 34 samt statsutskottets utlåtanden och memorial nr 134
—137.

Vid föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets memorial
nr 11, angående ersättning åt utskottets sekreterare m. fl., bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Vid föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial
nr 12, angående ersättning åt sammansatta stats- och andra lagutskottets tjänstemän
och vaktbetjäning, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtande nr 71.

Vid föredragning av första lagutskottets memorial nr 45, angående arvode
åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl.
''Maj:ts proposition med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m.
ävensom i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angående
lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord utav krono- eller ecklesiastik
natur samt angående ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med
åborätt upplåten jord, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 36, 37, 39, 40, 42 och 43.

Första kammarens protokoll 1924- Nr hb.

Nr 44. 2 Onsdagen den 4 juni f. m.

Föredrogos andra lagutskottets memorial:

nr 44, angående arvode åt t. f. revisionssekreteraren Seve Ekberg, vilken
inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor, och

nr 45, angående arvode åt revisionssekreteraren Ragnar von Koch, vilken
inom andra lagutskottet biträtt vid behandling av viss fråga.

Yad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 76—78.

Vid föredragning av särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning
åt dess tjänstemän m. fl., bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om val
till riksdagen; och

nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 150, i vad densamma
avser förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om
kommunalförbund, dels ock Kungl. Maj :ts proposition nr 152 med förslag till lag
om ändring i vissa delar av förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

ang. olovlig Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtanbefattningmed
de nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med sär spritdrycker

skilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin m. m.
m. m.

Genom en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, som av riksdagen
hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första lagutskottet, av nämnda utskott
överlämnats till behandling av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,
här nedan kallat utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin;

2) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel; samt

3) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt, att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte för sin del
antaga tre i utlåtandet införda förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! I avseende å föredragningen av sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1 hemställes, att
detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen
föredragas vart för sig, de båda första, där så erfordras, paragrafvis,
med promulgationsstadganden, ingress och rubrik sist, att sedan alla lagförsla -

Onsdagen den 4 juni f. in.

3 Nr 44.

gen blivit genomgångna, utskottets hemställan föredrages, att vid behandlingen ^förslag
av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta ut.låtan- ^mårdmed
det i dess helhet, att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av spritdrycker
någon kammarens ledamot begäres, att för den händelse något av lagförslagen m. m.
kommer att helt eller delvis återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid (Forts.)
ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar, samt att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckningen av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar,
som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets under l:o) upptagna förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

1 §■

Denna paragraf lydde:

1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker
eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande
lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda dryckerna, dock
minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år.

Ändå att enligt förestående beräkningsgrund högsta bötesbeloppet i visst
fall icke uppgår till femhundra kronor, må böterna höjas till nämnda belopp.

Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till
straffarbete i högst ett år dömas.

2 mom. Vad.i 1 § 2—5 mom. i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel finnes stadgat skall i tillämpliga delar äga giltighet
beträffande brott, som avses här ovan i 1 mom.

3 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall gälla vad som

finnes stadgat i 7 § första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som en
eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott, skall till fängelse eller
till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett i allenast ringa omfattning
och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må, där ej föreligger
fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, dömas
till böter efter vad i 1 mom. här ovan stadgas.

^Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som två eller flera
gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor än spritdrycker och
vin, skall dömas till böter efter vad i 1 mom. stadgas eller till fängelse eller
till straffarbete i högst två år; dock må ej i fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen
om straff för olovlig varuinförsel, till böter dömas.

Beträffande förevarande paragraf hade reservation anförts av herr Högberg,
vilken på anförda skäl yrkat, att 1 § 4 mom. måtte erhålla följande lydelse:

4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som en

eller flera gånger undergått straff för enahanda brott, skall till fängelse--

—- här ovan stadgas.

Förövas olovlig införsel ,---till böter dömas.

Herr Högberg: Herr talman! Förevarande lagförslag är föranlett av den
erfarenhet, som under senaste tiden gjorts beträffande den vid förra årets riks -

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni f. m.

Lagförslag
ang. olovlig
befattning med
spritdrycker
m. m.
(Forts.)

dag antagna lagen mot olovlig varuinförsel jämte några tillhörande författningar.
Det har befunnits, att samma lag icke varit fullt tillfredsställande, och
därför har detta stora förslag nu blivit utarbetat.

Dör egen del vill jag säga, att jag i likhet med lagrådet ställer mig ganska
tveksam om huruvida den väg, på vilken Kungl. Maj:t och jämväl utskottet
inslagit, i längden är framkomlig, och följaktligen kan jag inte förneka, att det
för mig framstår såsom en av de största förtjänsterna hos dessa lagförslag, att
de äro provisoriska. De utgå vid en viss utsatt tid, nämligen den sista juni
1926. Men en allmän mening kräver med goda skäl strängare åtgärder mot
smuggeltrafiken med spritdrycker och vin. I stort sett är efter utskottet detta
lagförslag fullt tillfredsställande. För egen del har jag dock reserverat mig
på en och annan punkt, huvudsakligen av juridiskt formell hänsyn, och den första
punkt, vid vilken en sådan reservation från min sida förekommer, är just denna
första paragraf och dess fjärde moment, vilket avser ansvaret för iteration.

Regeringens och utskottets förslag om att iterationsstraff skall inträda redan
efter det den tilltalade fällts till straff, ändå att han icke undergått detsamma,
står i överensstämmelse med de förändringar i rusdryckslagstiftningen, som antogos
vid 1921 års riksdag, men eljest står denna bestämmelse i bestämd strid
mot en vedertagen straffrättslig regel, som säger, att straff för andra eller följande
resan skall inträda först efter det vederbörande undergått straff för den
föregående resan.

Om man då efterser i 1921 års handlingar om ändringarna i rusdryckslagstiftningen,
finner man, att departementschefen såsom skäl för den då av honom
föreslagna och av riksdagen antagna regeln, att beträffande rusdrycker iterationsstraff
skulle inträda redan efter det någon blivit fälld till straff, endast
yttrat, att erfarenheten visat, att det ofta går en rätt betydande tid från det
någon blivit genom laga kraftägande dom fälld till straff, till dess straffet blivit
verkställt. Det är nog en ganska svag motivering för ett sådant avsteg från
en ordning, som alltid eljest ansetts vara den riktiga, och jag har inte kunnat
bliva övertygad om att det föreligger något skäl att frångå den allmänna regeln
i denna lagstiftning, helst de straffsatser, som i denna lagstiftning eljest äro
föreslagna, i och för sig äro synnerligen kraftigt tilltagna.

Av sådan anledning har jag yrkat, att 1 § 4 mom. första stycket skulle erhålla
den lydelse, som reservationen på sid. 24 i utskottets betänkande utmärker.
Orden »fällts till straff» skulle utbytas möt »undergått straff». Till denna
^ändring i 1 § ber jag. herr talman, att få yrka bifall.

Herr Larsson, Jacob: Den föregående ärade talaren har ju, om jag fattade
honom rätt, ganska riktigt angivit de skäl, som föranlett, att man i detta lagförslag
ställt sig på samma ståndpunkt som i den år 1921 beslutade rusdrycksförsäljningsförordningen.
Nu vill den ärade talaren, att man skall gå ifrån
den ståndpunkt, som riksdagen då intog, på grund av betänkligheter, som vid
den tiden uttalades av lagrådet. Men då riksdagen den gången icke ansåg sig
böra med anledning av lagrådets erinringar ändra ståndpunkt, förefaller det
mig, som om det inte finnes något skal, varför man nu skulle frångå den då
intagna ståndpunkten genom att ändra bestämmelser, som, såvitt jag kan se,
stå i fullständig konsekvens med dem. som riksdagen år 1921 antog.

Jag skall därför, herr förste vice talman, be att få yrka bifall till första paragrafen
enligt utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas med den ändring,
som förordats i den av herr Rogberg därom avgivna reservationen; och

Onsdagen den 4 juni {. m.

5 Nr 44.

förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja

Denna paragraf hade följande avfattning:

1 mom. Yar som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig fällas
till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning förvärvar,
forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där det är uppenbart,
att dryckerna hava olovligen införts, straffas med böter till belopp motsvarande
lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med vilka han
tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen kronor,
eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i visst fall av böternas
belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket, stadgas.

Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående
icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts,
vare han från ansvar fri.

2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.

Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § första

stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig varuinförsel
finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Rogberg på åberopade
grunder yrkat, att 5 § 2 mom. måtte utgå samt att till följd härav beteckningens
»1 mom.» för de återstående stadgandena måtte uteslutas.

Herr Högberg: I anslutning till den uppfattning, som inom lagrådet uttalats,
har jag avgivit en reservation beträffande andra momentet i förevarande
5 §. Detta moment talar dels om försök till och dels om efterföljande delaktighet
i ett brott, som i för sig icke är något annat än efterföljande delaktighet.

Om; försök enligt 2 mom. blir straffat, så innebär detta, att redan mottagandet
av olovligt införda varor kan bli betraktat såsom försök till olovlig förvaring
av spritdrycker eller vin. Dylikt s. k. försök kan egentligen knappast
tänkas annat än vid olovlig forsling, och att för den skull införa straff
såsom för försök är säkert obehövligt.

Vad sedermera angår den delaktighet, som omnämnes i andra punkten av
samma 2 mom., så vill jag påpeka, att den delaktighet, som beröres i 1 inom.,
är en brottslighet, som: uppkommit därför att olovlig införsel föregått den
brottslighet, som där omtalas. Alltså är detta ursprungliga, i första mompntet
nämnda brott i och för sig icke annat än en efterföljande delaktighet,
ehuru lagen konstruerat denna efterföljande delaktighet såsom ett särskilt brott.
Och nu avses med andra punkten i 2 mom. att straffa en delaktighet i denna
efterföljande delaktighet. Men det är knappast tänkbart, att denna delaktighet
i ett brott, som egentligen är efterföljande delaktighet, kan vara brottslig
annat än då den utgör ett led i ett förvärv, som i och för sig är olagligt
enligt författningen. Men är den ett led i ett dylikt förvärv, blir den i och
för sig straffbar. Följaktligen är denna senare bestämmelse alldeles obehövlig.

Den första bestämmelsen är, som nämnt, enligt min uppfattning, da det
gäller forsling, opraktisk och obehövlig, och den senare bestämmelsen är all -

besvarad.

2 §§.

Godkändes.

ang. olovlig
befattning med
spritdrycker
m. m.
(Forts.)

5 §.

Nr 44. 6

Onsdagen den 4 juni f. m.

a^^ohvli ^e^es obehövlig. Att vid sådana förhållanden belasta en i och för sig svårbdfattningmed,
J;olkad lag. med en onödig bestämmelse har jag ej ansett önskvärt, och jag
spritdrycker bär därför inom utskottet yrkat, att detta moment måtte utg''å, ett yrkande, som
to. m. jag nu ber att inför kammaren få vidhålla.

(Forts.)

Herr Larsson, Jacob: Det är ju visserligen riktigt, som den föregående

ärade talaren anmärkte, att den brottslighet, som omförmäles i 5 § 1 mom.,
i och för sig är att anse såsom efterföljande delaktighet, men skälet till att
man konstruerat denna efterföljande delaktighet såsom ett självständigt brott,
är nödvändigheten av att genom lagbestämmtelser här täppa till alla de hål,
genom vilka smugglarna och smugglarnas medhjälpare nu visa sig kunna.undkomma
varje ansvar för sin befattning med insmugglad sprit.

Det är också riktigt, såsom departementschefen med anledning av lagrådets
anmärkning anfört, att i den kedja av transaktioner, som ligger mellan den
tidpunkt, då smuggelspriten inskeppas i utländsk hamn, och den, då spriten
kommer konsumenterna i de stora städerna till hända, deltager ofta ett betydande
antal personer, av vilka många endast fungera såsom mellanhänder,
utan att någonsin ha dryckerna i sin besittning. Det torde icke finnas anledning
att utesluta dylika personer från straffbarhet, därför att de icke
kunna överbevisas om förvärvande, forsling eller förvaring av insmugglad
sprit. I allmänhet har ju erfarenheten visat, att då en person ställes till ansvar
för delaktighet av detta slag i befattning med olovligt införda spritvaror,
kan han endast genom ett enkelt förnekande göra det absolut omöjligt
för vederbörande att få honom fälld till straff, fastän både domare, åklagare
och alla andra äro övertygade om att han verkligen här handlat mot bättre
vetande i bestämd avsikt att främja utminuteringen av olovligen införda spritvaror.
Det är därför, man i 5 § konstruerat själva innehavet av olovligt införda
spritvaror som självständigt brott, och av denna konstruktion följer den
konsekvensen, att delaktighet häri också bör vara straffbar.

Beträffande första stycket i andra momentet höll den förre ärade talaren
före, att där omförmält försök näppeligen kan avse annat än forsling och att
det är obehövligt att för den sakens skull här stadga straff för försök. Ja,
jag hemställer, om det verkligen är så obehövligt. Det är visserligen sant,
att praktiskt taget kan detta straffbara försök knappast avse annat än forsling,
men erfarenheten har visat, vilket viktigt rum just forslingen av olovligt
införda spritvaror intar i hela denna trafik, som man med lagstiftningen vill
träffa. Att därför utesluta det hela eller stadga särskilda bestämmelser om
straff endast för försök till forsling kan väl inte vara lämpligt, utan därför
har man tagit det steget att bestämma, att försök till sådan brottslighet, som
avses i 1 mom., och delaktighet i sådan skall vara straffbart.

Jag tillåter mig därför, herr förste vice talman, att yrka bifall till paragrafen
enligt utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den ändring,
som föreslagits i herr Rogbergs därom anförda reservation; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

6 §.

Denna paragraf yar så lydande:

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna eller
undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,

Onsdagen don 4 juni f. in.

7 Nr 44.

skall fartygets eller tågets befälhavare, där e,j på grund av annan bestämmelse
i denna lag strängare* påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn övbefattning med
fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande högst fyra kro- spritdrycker
nor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor. Till ansvar, som nu sagts, m. m.

må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg eller tåg spritdrycker eller (Fort*.)

vin anträffas förstuckna eller undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande
resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på
honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande.

Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare
haft kännedom om åtgörande, som i första stycket sägs, straffes såsom för
olovlig införsel av dryckerna.

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin,
vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under sådana
omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad eller hava
ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort misstänka detta, skall
befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom ankommande
åtgärder för att förhindra eller avbryta dryckernas forslande med fartyget, för
bristande tillsyn över fartyget straffas med böter till belopp motsvarande högst
tre kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.

Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om förhållande,
som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt annan
bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, straffas såsom
för olovlig forsling av dryckerna.

3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas
angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande
tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person av befälsgrad.

Herr Högberg hade enligt en vid paragrafen avgiven reservation av angivna
-orsaker yrkat, att 6 § 3 mom. måtte erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas angående ansvar i vissa fall för befälhavare
å fartyg skall äga motsvarande tillämpning beträffande den, som är satt
i befälhavarens ställe.

Herr Högberg: Herr talman. De många stora och betydelsefulla ärenden,
som stå på dagens föredragningslista, ålägga ju den enskilde talaren all möjlig
återhållsamhet. Eljest kunde jag varit frestad att framhålla något utöver
vad jag nyss förut här yttrat vidkommande den föregående 5 §.

■ Med avseende å den nu föredragna paragrafen behagade kammaren finna,
att jag föreslagit en ändrad lydelse av dess tredje moment, vilket går ut därpå,
att det ansvar, som Kungl. Maj :t och utskottet ansett böra utsträckas till
andra befälspersoner å ett fartyg än själve befälhavaren, icke måtte av kammaren
godkännas. Nog skall det mången gång kännas hårt för befälhavaren
på ett fartyg eller ett tåg, att han fälles för bristande tillsyn å fartyget eller
tåget i förhållande till olovlig spritsmuggling, när rätten förklarar den tillsyn,
han utövat, för otillfredsställande, medan han själv i sitt inre känner sig
övertygad att lian gjort, vad på honom ankommit och allt vad man egentligen
skäligen av honom kunnat begära. Men när lagen uppställer en regel
om straff såsom för olovlig införsel, d. v. s. ett synnerligen strängare straff,
för befälhavaren på fartyget eller tåget, när han försummat anmäla en olovlig
införselåtgärd, om vilken han av domstolen antages hava ägt kännedom,
då går lagen fram mot befälhavaren strängare än som överensstämmer med de
regler, vilka eljest gälla på strafflagstiftningens område.

Emellertid har jag kommit till den övertygelsen, att kammaren är med om
både att ställa utomordentligt stora krav på en befälhavare på fartyg eller

Jir 44. 8

Onsdagen den 4 juni f. in.

wfokvUa tåg 1 fråga om hans tillsyn och att utkräva straff, som dock äro mycket
befattning med slanga, °“ han eJ frUer dessa krav. Därför har jag beträffande dessa bespritdrycker
iälhavare icke ansett mig kunna gorå något yrkande om ändring i den kungl.
m. m. propositionen. Men när propositionen och med propositionen även utskottet
(Forts.) ansett sig kunna införa bestämmelsen om att den anmälningsplikt, som åligger
befälhavaren, även skall gälla för underbefälhavare, d. v. s. styrmän och
maskinister, så inbjudes kammaren därigenomi att godtaga någonting, som utgör
ep nyhet inom det straffrättsliga området, och en nyhet, som synes mig gå
något för långt. Att styrmän och maskinister skola, när varor föras ombord,
både ha sin uppmärksamhet på dessa och göra anmälan om att varorna utgöras
av vin och spritdrycker, när de upptäcka det, det är alldeles i sin
ordning. Men att döma samma styrmän och maskinister till ansvar såsom
för egen olovlig införsel av dryckerna, när de underlåtit att uppfylla sin
anmälningsplikt, ehuru de haft kännedom om de olovliga åtgörandena, det är
efter min uppfattning alldeles för strängt. Om en styrman eller maskinist
måhända av personlig välvilja mot någon av besättningen underlåter att anmäla,
att denne sökt smuggla in, låt oss säga en obetydlig kvantitet spritdrycker
eller vin, sa straffas han såsom för olovlig införsel. Det må nu vara
hänt, att det sker första gången, men inträffar något dylikt andra gången,
hotas sårning styrman eller maskinist med urbota straff, med fängelse eller
t. o. m. — straffarbete.

Jag föreställer mig, att dessa befälspersoner inför en sådan lagens stränghet
långt ifrån att bli intresserade för att upptäcka åtminstone mindre förseelser
på förevarande område, tvärtom skulle en smula blunda för förseelserna,
och slappas i den uppmärksamhet man eljest skulle önska och borde ha
rätt att fordra^ av dem. Jag tror därför, att man icke har någon anledning
att, om jag må använda det starka uttrycket, plåga styrmännen och maskinisterna
med detta lagförslag, vars praktiska verkningar i förhållande till dem
enligt min åsikt skulle vara ringa. Må det vara nog att försöka med de ifrågasatta
strängare bestämmelser i förhållande till befälhavaren och den, som satts
i hans ställe.

Antag, att kammaren behagar bifalla, det ändringsförslag jag nu föreslagit,
och att den nya lagen i övrigt i praktiken visar sig nyttig. Om samtidigt behov
av samma stränghet i förhållande till styrmän och maskinister skulle yppa
sig — vilket emellertid alldeles strider mot min förmodan — så kan ju Kungl.
Maj:t och riksdagen vid en kommande riksdag göra den ändring i förhållande
till dem, som kan anses vara nödig.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Larsson, Jacob: I det till lagrådet remitterade ursprungliga lagförslaget
hade här i 3 inom. av 6 § upptagits bestämmelser, att vad som i första
momentet andra stycket och andra momentet andra stycket stadgas angående ansvar
för befälhavare, skulle äga motsvarande tillämpning beträffande annan å
fartyget anställd person, således utan avseende å i vilken egenskap han var anställd.
Mot detta riktade lagrådet den anmärkningen, vilken synes mig vara
(fullt befogad, att en sådan bestämmelse skulle göra livet inom en sådan liten
sluten värld, som personalen på ett fartyg utgör, hart när olidligt, emedan denna
ansvarsbestämmelse skulle pålägga var och en en viss anmälningsplikt, vilken
kamraterna. emellan skulle kunna föranleda olidliga spionerier och angiverier.
Med anledning av denna anmärkning begränsades bestämmelsen i propositionen
till att avse endast personal av befäls grad.

Nu vill herr Högberg enligt sin reservation, att det skall göras en ytterligare
begränsning, så att anmälningsplikten skulle gälla person av befäls grad, endast
om han vore satt i befälhavarens ställe. Men vill man vinna det mål, som med

Onsdagen ilen 4 juni f. m.

0 Nr 44.

spritdrycker
m. m.
(Forts.)

denna lagstiftning åsyftas, så får man inte följa herr Rogbergs förslag, emedan
därmed eu mycket viktig dol liv bestämmelserna om lörhindrandet av en o ov ig befattning med
införsel av spritdrycker blir förfelad. Om en maskinist eller styrman endast smitdrvcker
då lian är satt i befälhavarens ställe, skulle vara underkastad denna ansvarspåföljd,
skulle därav följa, att om han åsidosätter den skyldighet, som åligger
honom i fråga om övervakande och tillsyn, även da han icke år satt i befälhavarens
ställe, att utöva över viss del av fartyg, så skulle han icke kunna drabbas
av straff. Det är väl icke obekant, i vilken stor utsträckning exempelvis de
ångbåtar, som trafikera skärgårdarna, utnyttjas för att ombesörja forsling av
insmugglad sprit. Det är med hänsyn till denna trafik alldeles nödvändigt, att
även hos på fartyget anställd personal av befäls grad genom straffhot inskärptes
nödvändigheten av att de fullgöra sitt åliggande att utöva tillsyn över de ruin
i fartyget, som stå under deras särskilda uppsikt, och utöva den pa effektivt
sätt och icke underlåta vare sig av vänskap eller andra anledningar att gorå
anmälan, då de upptäckt, att försök till forsling av smuggelsprit ägt rum. hn
sådan bestämmelse, som herr Högberg föreslår, skulle kanske kunna ha den effekten,
att ett förhållande, som väl inte alldeles saknar motsvarighet i verkligheten,
kunde komma att i ganska stor utsträckning äga rum, nämligen maskopi mellan
en befälhavare av lägre grad och personer inom den underordnade besättningen.

Jag ber att få yrka bifall till paragrafen enligt utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes jämlikt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på godkännande av den nu ifrågavarande paragrafen
samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas med den ändring,
som påyrkats i herr Rogbergs vid paragrafen avgivna reservation; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

7 §■

Godkändes.

8 §■

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kung!. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall, än
i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig forsling, som
i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än tvahundrafemtio
ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, skall, evad ansvar
för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat därest det forslade
godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin,
eller därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest niaste antagas hava
ägt ruin i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker
eller vin. . . ,

Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:

a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess
brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets
användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin; eller

b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den
olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse
övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren icke vid tiden
för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka redskapets olovliga

användande; eller , ■>

c) där forslingsredskapets förverkande eljest finnes uppenbart oskäligt med
hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för ägaren eller,

Bfr 44. 10

Onsdagen den 4 juni f. m.

Lagförslag
ang. olovlig

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

(Forts;)

ang. olovlig ,0 .. ... ''

befattning med da annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet, för denne att förespritdrycker
bygga redskapets olovliga användande.

2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken uppehåller
iorbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, skall, såvida fartygets
resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja olovlig införsel av
spntdrycker eller vin och farkostens färd skäligen får antagas hava avsett
befordrande^ av sadant syfte, vara förverkad, ändå att farkostens ägare, brukare
eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av dylika
^ .e,r ’ skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas angående undantag från

påföljd av förverkande äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Då farkost, vilken besväras
av inteckning, som sökts efter det denna
lag trätt i kraft, enligt vad i 1 eller
2 mom. stadgas skall vara förverkad,
skall domstolen förklara, att -panträtten
i farkosten skall upphöra; dock skall
sådan påföljd icke inträda, där det med
hänsyn till särskilda omständigheter
finnes uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd, som nu sagts,
skall vad i lagen den 10 maj 1901
(nr 26) om inteckning i fartyg är, i
20 § stadgat angående dödande av
inteckning, så ock vad i samma lag
stadgas i 29 § första stycket och 31 §
äga motsvarande tillämpning,. Det
åligger domstol, som ådömer sådan påföljd,
att därom översända bevis till
inteckning sdomstolen.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2
mom. stadgas forslingsredskap skall
vara förverkat, skola tillika därtill hörande
och å forslingsredskapet anträffade
inventarier och utrustningsföremål
vara förverkade, så ock eljest redskap
och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet
och uppenbarligen använts
vid eller medförts i syfte att användas
vid olovlig införsel eller forsling av
spritdrycker eller vin eller vid olovligt
uppehållande av förbindelse mellan
fartyg och land: och skall vad i denna
lag stadgas om förverkat forslingsredskap
äga motsvarande tillämpning
beträffande nu avsedd egendom.

3 mom. Där enligt vad i 1 eller
2 mom. stadgas forslingsredskap skall
vara förverkat, skola tillika därtill hörande
och å forslingsredskapet anträffade
inventarier och utrustningsföremål
vara förverkade, så ock eljest redskap.
och vapen, då de anträffas å
forslingsredskapet och uppenbarligen
använts vid eller medförts i syfte att
användas vid olovlig införsel eller forsling
av spritdrycker eller vin eller vid
olovligt uppehållande av förbindelse
mellan fartyg och land; och skall vad
i denna lag stadgas om förverkat forslingsredskap
äga motsvarande tillämpning
beträffande nu avsedd egendom.

I fråga om förevarande paragraf hade reservation avgivits av, utom annan,
herr Högberg, vilken pa anförda skäl ansett, att utskottet beträffande 8 § bort
tillstyrka Kungl. Maj :ts proposition oförändrad.

Herr Högberg: Som kammaren behagade finna, är 8 § den paragraf, som

toranlett den jämförelsevis största meningsskiljaktighet i utskottet och som för
övrigt med hänsyn till sm princip är den betydelsefullaste i hela förslaget

Onsdagen den 4 juni f. m.

] 1 Nr 44.

Den är betydelsefull .just beträffande det av utskottet till paragrafen tillagda fX^iuvU
3 mom., vilket rätteligen skulle handla om såväl sjöpanträtter soin inteckningar XfattrUngmed
i fartyg, men handlar endast om inteckningar. Den begränsning, soin utskottet spritdrycker
gjort därutinnan, förefaller mig, ehuru jag eljest icke delar utskottets uppfart- m. m.
ning, vara alldeles riktig, och jag skall därför nu endast yttra mig om inteck- (Korta.)
ningar i fartyg och icke om sjöpanträtterna.

Om man något så när noggrant studerar de protokoll, som vidfogats den kungl.
propositionen, kan man utläsa av dem, att Kungl. Maj:t, innan Kungl. Maj:t
framlade sitt lagförslag till granskning för lagrådet, haft klar för sig vikten av
frågan, huru man skulle bära sig åt, när ett fartyg blir förverkat, lör att förhindra
att den rättmätiga förlust, som den brottslige bör göra, därigenom att
fartyget förverkas, av honom förhindras på den vägen, att han på förhand har
överintecknat fartyget och att inteckningshavaren, när fartyget förverkats, kommer
och gör anmälan, sedan fartyget i exekutiv ordning försålts, att köpesumman
skall tillfalla honom, som ju mycket väl kan vara i maskopi med den
som ägt fartyget eller använt det i den olovliga trafiken. Kungl. Maj:t
teg om denna viktiga sak, när Kungl. Maj :t föreläde ärendet för lagrådet, och
lär ha avsiktligt underlåtit att upptaga saken för lagrådet. Men lagrådet upptog
frågan av egen drift, och i lagrådet gjorde två ledamöter ett uttalande, vilket sedermera
gillades av utskottet och just utgör det av mig omförmälda 3 mom. i
denna paragraf. Kungl. Maj:ts ursprungliga uppfattning var, att om ingenting
nämndes om inteckningar i fartyg, så skulle, därest fartyget bleve förverkat
och såldes i exekutiv ordning, inteckningshavaren under alla förhållanden få ut
sin rätt. De två medlemmarna i lagrådet förklarade, att det överensstämde
häst med lagförslagets allmänna läggning, att inteckningshavarnas. rätt jämväl
skulle vara förverkad, och jag är den förste att erkänna, att åtskilligt talar för
denna uppfattning. Men när förslaget från lagrådet återkom till regeringen,
behandlade regeringen denna betydelsefulla principiella fråga och yttrade enligt
protokollet bl. a., att även om den diskretionära prövningsrätt, som lagrådet
föreslagit till skydd för en rättmätig innehavare av en inteckning^ förverkat
fartyg, bibehålies och således lagrådets ifrågasatta stränghet i någon mån i
praktiken kan mildras, vore dock fallet det, att genom en sådan bestämmelse;
som den av lagrådet föreslagna och av utskottet upptagna, det skulle inträffa,
att varje fartyg under 250 ton utsattes för ett osäkerhetsmoment, som kunde inverka
på fartygskrediten och ha ogynnsamma verkningar vida utanför den krets
av personer, vilkas rättigheters förverkande närmast vore avsett. Om man tänker
på huru många fartyg, som beröras eller åtminstone kunna beröras av inteckningar
och huru orimligt ringa det antal fartyg måste vara, som man kan
tänka kommer att bli förverkat i olovlig smuggeltrafik, kan jag inte finna annat
än att förmånerna av en strängt genomförd lagstiftningsidé enligt lagrådets
tanke äro små mot den skada, som den legitima rederinäringen och de personer,
som kunna behöva göra lån på fartyg, skulle lida genom ett bifall till utskottets
hemställan. Följaktligen har jag inom utskottet fullt anslutit mig till Kungl.

Maj :ts förslag, vilket jag finner vara välgrundat, d. v. s. även om i det enskilda
fallet någon gång maskopi skulle förekomma, skulle dock inteckningen få bestå.

Emellertid har utskottet i anslutning till lagrådet och till de stränga principer,
som eljest genomgå lagförslaget, föreslagit, att icke allenast inteckningarna skola
Tara förverkade, utan att jämväl den legitime inteckningshavaren skall vara bevisskyldig
för rättmätigheten av den rätt han gör anspråk på, medan det i allmänhet
i straffrättsliga frågor ju är så att bevisningsskyldigheten åvilar åklagaren.
Denna ytterligare stränghet har varit ett par reservanter i utskottet alltför
stor. och de, som eljest anslutit sig till utskottets uppfattning om inteckningarnas
förverkande, ha icke velat rubba på de sedvanliga reglerna för bevisningsskyldigheten,
utan ha i sin reservation ställt bevisningsskyldigheten i, om jag så

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ä ®äga: rätt ordning. Propositionens företräde framför utskottets formulering
befattning med ar or sjalvkfar, men jag tillägger, att lika självklart har den avfattning av
spritdrycker momentet, som givits av reservanterna från andra kammaren, företräde framför
m. m. utskottets aviattning.

(Forte.) Jag tillåter mig, herr talman, att i denna paragraf yrka bifall till den av

re*ervationen eller att vidkommande denna paragraf propositionen
matte biiallas oforåndrad.

Herr Larsson, Jaeob: Det lider ju intet tvivel om, att denna § 8 i den utformning
den fått i utskottet är av en mycket stor principiell räckvidd. Departementschefens
resonemang gick ut på, att om man ingenting sade beträffande
sjöpanträtter och inteckningar i fartyg, skulle följden därav bli, att om fartyg
dömdes förverkade, skulle panträtten dock bestå. Inom lagrådet gjorde sig den
meningen gällande, att det måste vara i hög grad tvivelaktigt, huruvida denna
uppfattning är riktig, och inom lagrådet ansags det till och med vara nödvändigt
att genom ett bestämt uttalande se till att den tveksamhet, som på detta sätt
komme att uppstå, bleve undanröjd. Två av lagrådets ledamöter framhöllo,
att det stämde väl överens med den allmänna tendensen i hela denna lagstiftning,
att om fartyg förverkades, skulle också därå åvilande sjöpanträtt och inteckningar
gå förlorade, men att om man bestämde sig för någonting sådant, borde de
förut i paragrafen beträffande andra forslingsredskap upptagna skälighetsgrunderna
för straffrihet också äga tillämpning med avseende å fartyg. Utskottet
ansåg sig icke kunna eller böra, på sätt i propositionen skett, med öppna ögon
ga förbi en sådan viktig fråga som den, huruvida panträtt i fartyg går förlorad
genom fartygets förverkande eller inte, utan att man här måste införa en bestämd
föreskrift, hur det i så fall skulle förfaras. Utskottet slöt sig till det förslag,
som framlagts inom lagrådet, och förklarade, att om fartyg förverkats, skulle
domstolen också förklara panträtt på grund av inteckning upphävd. Sjöpanträtter
lämnade vi alldeles utanför därför att, hur man än vill se saken, det
praktiskt tag-et knappast ä^r tänkbart, att sjöpanträtter skulle kunna missbrukas
i det syfte, som här är fragan om, medan det däremot ligger mycket nära till
hands beträffande inteckningar.

Departementschefen anser nu. att det egentligen inte föreligger något skål
för oss att ta- upp så beskaffade bestämmelser. Vi ha ännu inte haft någon erfarenhet
av försök att i brottsligt syfte missbruka inteckning i fartyg. Det må
■vara sant, men det har inom utskottet upplysts, att i vårt närmaste västra
grannland har man ögonen fullt öppna för den möjlighet, som föreligger för
ägare av ett fartyg, som användes i smugglingstrafik, att genom att belasta
fartyget med inteckningar fullständigt gardera sig för den ekonomiska förlust,
som skulle bli en följd för honom av fartygets förverkande. Det lär icke kunna
bestridas, att det är de ekonomiska, påföljderna, som äro de verksammaste, då
det gäller att bekämpa denna olagliga trafik. Jag är alls inte övertygad om,
att man vinner så särdeles mycket endast genom skärpta straffbestämmelser,
men den väg, på vilken man bör gå för att omintetgöra denna olycksaliga trafik,
ä.r att göra affären så oekonomisk, att ingen vill våga varken sitt kapital eller
sin person för att fortsätta därmed. F ö r verk an dep a lägra fen är den viktigaste,
när det gäller, att för olaglig trafik med insmugglad sprit statuera en påföljd av
mycket kraftigt verkande ekonomisk innebörd. Av den anledningen ansågo vi
oss i utskottet inte kunna med öppna ögon gå förbi den möjlighet, som här erbjudes,
att så gott som fullständigt eliminera den ekonomiska verkan av fartygs
användande i smugglingstrafik. Därför togo. vi upp denna bestämmelse.

Man hade att välja mellan två vägar, antingen att. som utskottsmajoriteten
föreslagit, låta panträttens upphörande automatiskt följa fartygets förverkande,
dock med rätt och plikt för domstol att företaga eu skälighetsprövning, som

Onsdagen den 4 juni f. in.

13 Nr 44.

ek att låta det ankomma

på akta- Lagföra

i —~ olovlig

kunde leda till påföljdens uteblivande, eller oc .v ..... ........... — ang. olovlig

ijaren att förete sådana omständigheter, som gjorde det sannolikt, att en lntvek- befattning med
ningshavare i detta fall inte var i god tro. Jag medger, att den senare vägen spritdrycker

, t j • __ i__i.-----4 :il4 nfclr/vH-M dumt in r»å tnon inP* in. in.

(Forts.)

ningsiiavare i unna itui inte vai i nu. ««« ***^1^*» . —o— ~

naturligtvis var mycket mera tilltalande an den utskottet slagit in på, men ,iag
hemställer, om det finns några synnerligen stora möjligheter för en åklagare i
sådana fall, som man naturligtvis maste räkna med komma att inträffa i ganska
stor utsträckning, nämligen att den som äger fartyg och låter använda det i
sådan här -olaglig trafik, för att gardera sig mot den ekonomiska påföljden belastar
fartyget med inteckningar, som han sedan överlämnar till någon, vilken
i händelse''av behov skulle uppträda som inteekningshavare. Fartyget dömes
förverkat och det skall säljas. Då uppträder denne den brottsliges medhjälpare
som innehavare av en inteckning och bereder sålunda fartygets ägare möjlighet
att med ena handen ta tillbaka vad han med den andra skulle nödgas ge ifrån sig.

Hur skall det vara möjligt för en åklagare att kunna påvisa sannolika skäl
för att inteckningshavaren icke är i god tro? Vid avvägandet av bevisbördan
har utskottets majoritet stannat för en väg, som synes oss mest praktisk för att
vinna syftemålet och som efter vår övertygelse varken behöver eller bör komma
att på något sätt skada den lojala inteckningshavaren. Vi ha i § 16 föreslagit
•ett tillägg av innehåll, att sådan påföljd, som omförmäles i § 8, moment b, lar
icke ådömas utan att inteckningshavaren blivit om målet underrättad i den ordning,
som stadgas angående stämning. Påföljden kan sålunda icke ådömas utan
att vederbörande blivit hörd. För inteckningshavaren är det den allra lättaste
sak i världen att påvisa sådana förhållanden, att panträttens upphörande skulle
vara oskäligt. Han behöver ju endast styrka tidpunkten, då han belånat en sa
beskaffad inteckning. Om han visar, att han på sin tid belånat en inteckning
i ett fartyg och detta fartyg framdeles användes för smuggling av spritvaror
och det blir frågan om dess förverkande, antar jag, att därest inteckningshavaren
verkligen är i god tro, det så gott som alltid skall lyckas honom att göra gällande
detta och att det följaktligen befinnes oskäligt att fråndöma honom

panträtten. _ .

Det är av dessa skäl, som utskottsmajoriteten stannat för den utformning, som
föreligger här i betänkandet. Det är också därför, att, såsom inom lagrådet
anmärkts, denna utformning går mest i konsekvens med hela lagstiftningens
tendens, och då utskottsmajoriteten bär utformat sina bestämmelser nästan
verbotim efter det förslag, som framkastats i lagrådet, tror jag att vi ha ganska
goda sakskäl att stödja oss på. Jag yrkar därför bifall till paragrafen i enlighet
med utskottets hemställan.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar! De föregående

bräde talarna ha var för sig så utförligt utvecklat de olika ståndpunkterna,
att jag inte länge behöver uppehålla mig vid dessa. Jag har endast begärt ordet
för att tillkännage min egen ståndpunkt.

Man skulle kunna i korthet karakterisera innehållet i den bestämmelse, som
utskottet föreslagit, på det sättet, att om ett fartyg förverkas, skola också
däri meddelade inteckningar vara förverkade. Departementschefen har därom
sagt, att han inte har förbisett, att om stadgandet avfattades i enlighet med
regenngsförslaget, skulle detta möjligen kunna missbrukas till att gorå en förverkandedom
ekonomiskt verkningslös, men han har ansett så stora vådor och
olägenheter vara förenade med en sådan bestämmelse, som utskottet föreslagit,
att han icke kunnat tillstyrka denna. Utskottet erkänner också det berättigade
i vad departementschefen sålunda anfört. Utskottet säger, att trots det
berättigade, som tydligen ligger i de av departementschefen anförda betänkligheterna,
så har utskottet likväl velat införa denna bestämmelse för att försvåra
ett kringgående av lagen. Utskottet fortsätter, att det bör noga fast -

Nr 44. 14

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ä Tf* *» *. * »tecknmgshavare» pa ett

befattning med * „ . i komplott med fartygets ägare eller smugglaren I de spritdrycker

fall åter da inteckningen mottagits och innehaves på god tro bör naturlif
ro. to. vis inteckningsratten bestå. Idel är Ut _______ J . naturligt

(Forts.)

, — xu ^iuuugeu mouagits ocft innehaves pa god tro, bör naturlif Itfftn

l TTratteii bestfJ Det är ju dock ganska besynnerligt omen Wskall
Tv la« ra aS Pa det, Satt®t’ att varJe inteckningshavare utan vidareTT1
?,v lagstiftningen anses ha statt i komplott med smugglaren och att det
a mteckningshavaren att bevisa, att han inte gjort det Ett sådant

»pinande av lägst,((ningen kan omöjlig, „ rättssäkeSetenslynp^k, g„S

to]N,U T berr Pettersson i Södertälje och ett par reservanter med honom
velat ga en medelväg och ansett, att endast ifall det göres sannolikt från
åklagare^ sida,, att en komplott förefunnits, skall inteckningvara för
verkad, men om inte detta gores sannolikt, skall man utgå ifrån att inteck tyek«aTaTeförVam1iV

Vf mot+Satsen b.evisats eller &>f>rts sannolik. Det

tycirer jag tor ram del ar det langsta man kan sträcka sig till. Emellertid

äTTch d? vill tga’ att andr^ k!ammarenr Stannar vid ™d utskott^; föregjorts
av hört Högberg! instämma i det förslag, som

IVÄifatsrldet Hasselrot: Vid behandlingen av denna fråga torde det böra
Damhallas, att inteckningar i fartyg under 250 ton redan nu i Granska s or
utsträckning förekomma. Ägare av sådana fartyg ha sålunda nu en möilighet
att erhålla kredit mot inteckning i sina båtar. Det torde vara ganska
v art, åt om det av utskottet föreslagna stadgandet om intecknings förverkande

Snd^ 0atnoiaT’kS^ l6sdenna försvinna för ägVreTv bita?

aer JOU ton, en klass som ju inbegriper i sig även fiskefartyg och där sålunda
krediten kommer dem till godo. som utöva fiskerinäring Det är med
hansj-n till detta, som Kung!. Maj:t icke velat i likhet med utskottet föreslå
, Tfrreanide “ttckmngar, och det torde vara klart, att ett bifall till utskottsforslaget
skulle vara ett hårt slag för den lojala fartygskrediten.

■ Parsson, Jacob: Med anledning av vad som nu yttrades från rere T-n^bunfken+

SkT uJag bi att få meddela- att det inom utskottet upplysts att
särskilt fartyg tillhörande den bohuslänska fiskeflottan i mycket stor utsträck
reg aro beiastede med inteckningar. Men vad som samtidigt upplystes an
gående formen för dessa inteckningar visade, att några sådana vådor som

iTT:TTSnT)Pebfn kunde v?ra att befara- Inteckningarna i den bohusanska
fiskeflottan utgöra i. mycket stor utsträckning pant för lån som äro

anvisade av som jag vill minnas det uppgavs, landstingen till fiskets under

stödjande. Inteckningar i fartyg såsom säkerhet för lån, beviljade av uennintr

mrattningar, banker och dylikt, förekomma naturligtvis också. Jag hemstä ler

om det ar någon, som kan antaga, att därest ett landsting eller en allrS pen

rätr?tm\Tanma er Slg ,som mnehavare av en inteckning i fartyg pant bart

de, föSS.r.r-"1 f tMtySe,S stalled förlS.Tn Dart

det lorhailandet, att innehavaren av inteckningen är en dylik inrättning

^et meat <*** skal för att han icke kan antagas rtä i någon "lfS

r.-t’.änh''''.å‘''''‘,H ''T''1 » fartyget Nej, den trafik vi åkerligfn

ha att vänta ar att fartygen belastas skenbart med inteckningsskulder och
att mtechmngar lamnas till enskilda personer, som i händelse af behov skola

detta Sadgind" P‘ affekten av

Herr Bore»; Herr talman, mina herrar! Herr Jacob Larsson har fram
habit, att det av utskottet föreslagna tillägget till § 16, nämligen att den‘på -

Onsdagen den 4 juni f. in. 15 Nr 44.

följden, alt inteckningen skulle förklaras förverkad, icke skulle kunna inträda
med mindre innehavaren blivit hörd i saken , skulle, med hänsyn till den av- befattning med
fattning utskottet givit åt ifrågavarande stadgande, vara ägnad att i hög spritdrycker
grad förebygga, att inteckningar på detta sätt förklarades förverkade i andra ro. ro.

fall, än då innehavaren verkligen icke befunnit sig i god tro. Jag har be- (Forts.)

träffande avfattningen av denna paragraf en alldeles motsatt uppfattning.
Förverkande skall ju inträda som regel men påföljd skall icke inträda, där
det med hänsyn till särskilda omständigheter befinnes uppenbart oskäligt. _ Bcvisningsskyldigheten
är sålunda lagd på inteckningshavaren, och det är givetvis
synnerligen svårt för honom att åstadkomma en sådan bevisning. Åtminstone
i de fall, där endast en ringa tid förflutit mellan den tidpunkt, då vederbörande
inteckningshavare belånat inteckningen, och den tidpunkt, då den intecknade
farkosten olagligen använts för smuggling eller därmed jämförligt, torde
det väl vara nästan omöjligt för inteckningshavaren att åstadkomma en sådan
bevisningSskyldighet. Praktiskt taget torde det väl bli sa, att det blir
regel, att inteckningarna enligt denna bestämmelse komma att förklaras förverkade,
och undantag, att vederbörande inteckningshavare kunna rädda sig undan
en sådan påföljd.

Nu sade herr Jacob Larsson, att redan den omständigheten, att det är ett
penninginstitut, som är innehavare av inteckningen, skulle komma denna att
stå över alla misstankar. Ja, det må vara sant, men då man vet hur svårt
det är att få inteckningar i större och ännu mer i mindre fartyg belånade i
penninginstitut och hur litet dessa uppskatta denna panträtt, torde det nog vara
så, att personer, som vilja belåna mindre fartyg, i de flesta fall bli hänvisade
till privatpersoner. Då blir det ju privatpersoner, vilka såsom inteckningshavare
skola styrka sig vara i god tro, och detta tror jag i de flesta fall kommer
att visa sig alldeles omöjligt.

Jag skall också säga ett par ord om den princip, som ligger under detta,
nämligen att man förklarar redan uppkomna rättigheter förverkade på grund
av senare tillkomna faktorer. Det måste redan i och för sig föranleda allvarliga
betänkligheter att slå in på en sådan princip, då den alldeles givet
måste rubba grunderna för kreditgivningen och öka svårigheterna för den
legitima näringen. Nog är det ett statsintresse att förebygga olaglig införsel
av sprit men det är också ett statsintresse att se till, att man inte lägger onödiga
stenar i vägen för den legitima näringen, och jag tror för min del man kan
våga säga, att det senare intresset måste anses större än det förra.

Jag tillåter mig på grund av vad jag nu anfört att instämma i herr Rogbergs
yrkande.

Herr Björkman: Herr talman! Det förefaller mig, som om de herrar, vilka
här talat emot de av utskottet föreslagna bestämmelserna i moment 3, ha
förbisett vad som står i början av samma moment. Där står: »Då farkost,

vilken besväras av inteckning, som sökts efter det denna lag trätt i kraft» etc.

Den enda påföljden av bestämmelsen skulle ju kunna vara den, att långivare,
efter det denna lag trätt i kraft, komme att bli åtskilligt försiktigare att
lämna lån i fartyg än som möjligen hittills varit fallet. Det är väl också så
att det lyckligtvis ännu är undantagsfall, att större fartyg användas i smuggeltrafik
här i landet. Erfarenheten från Norge har emellertid visat, att en
bestämmelse sådan den av Kungl. Maj:t föreslagna icke kommer att ha någon
effekt. Ett bulvansystem kommer att införas här lika väl som i Norge och
frågan är, om vi inte redan äro på väg.

Jag hemställer, herr vice talman, om bifall till utskottets hemställan.

Jfr 44. ig

Onsdagen den 4 juni f. m.

ängslig ... ^flaggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
befattning med .1 k 1 därunder lörekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkän tpritdrycker

nande av den nu föredragna paragrafen samt vidare på godkännande av Kungl
in. m. Majrts förslag till paragrafens lydelse; och förklarade herr förste vice tal(Forte.
; mannen sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Jacob, begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och ansiogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som beträffande 8 § av det utav sammansatta bevillnings- och första lagutskottet
i utlåtande nr 1 under l:o tillstyrkta lagförslaget godkänner Kungl.
Jlaj:ts förslag till paragrafens lydelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 52.

9—U §§.

Godkändes.

15 §.

Denna paragraf lydde:

1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar spritdrycker
eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på den grund
att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag tillika med kärl och
emballage,__ vari de förvaras. Med egendom, som sålunda tagits i beslag, skall
förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat.

Vad nu sagts skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap, som skäligen
kan antagas enligt denna lag vara förverkat.

2 mom. Lands- eller stadsfiskal eller kronobetjänt eller person, vilken särskilt
förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående
tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker, skall, då han
anträffar spritdrycker eller vin, som1 skäligen kunna antagas vara förverkade
jämlikt stadgande i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna i beslag tillika med kärl
och emballage, vari de förvaras. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens
närvaro, och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, om han är
frånvarande, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

3 mom. Då egendom tagits i beslag enligt 1 eller 2 inom., åligger det beslagaren,
där han själv äger anställa åtal, att så snart ske kan väcka talan vid
domstol med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i
17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen om
beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare, vilken det åligger att pröva,
huruvida beslaget skall bestå, och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare
förfara på sätt nyss sagts.

Onsdagen den 4 juni f. in.

17 Nr 44.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller innan förordnande, som, lagförslag
avses i 17 §, blivit meddelat, må den, som drabbats av beslaget, kunna bos ve- ,alUJ'' °}ovll9
derbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, bos gene- i»rMrucker
raltullstyrelsen påkalla beslagets hävande. 1 m. in.

1 mom. Då egendom i annat fall, än som avses i 1 mom., tagits i beslag (Forts.)

men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till tullverkets åklagare,
så ock då mål hänvisas från allmän domstol till tullmålsdomstol, skall den
beslagtagna egendomen överlämnas till den tullförvaltning, dit den bekvämligast
kan föras, och skall med egendomen vidare förfaras på sätt i 10 § i lagen
om straff för olovlig varuinförsel stadgas.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Högberg på åberopade
grunder ansett, att 15 § 3 mom. borde erhålla följande lydelse:

3 mom. Då egendom tagits i beslag enligt 1 eller 2 inom., åligger det beslagaren,
där han icke själv äger anställa åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet
hos vederbörande åklagare, vilken har alt pröva, huruvida beslaget skall
äga bestånd. Har ej talan angående egendomens förverkande blivit vid domstol
väckt eller förordnande, som avses i 17 §, meddelats inom en månad från beslagets
verkställande, skall beslaget gå åter.

Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller innan förordnande, som nyss
sagts, blivit meddelat, må den, som -—• -— — påkalla beslagets hävande.

Herr Högberg: Jag erinrar mig icke, om det förut under debatten är omnämnt,
men eljest framgår det av utskottets utlåtande och av den kungl. propositionen,
att det lagförslag, som vi nu förehava, är att betrakta såsom en
utbruten del ur andra författningar om olovlig varuinförsel m. m. I den lag
om varuinförsel, som för närvarande är gällande och vilken, såvitt det gäller
spritdrycker och vin, nu skulle ersättas med denna lag, finns ett stadgande
om beslag av innehåll, att därest beslag skett men åtal för den brottsliga
gärningen icke följt inom viss tid, nämligen en månad från beslaget,
skall beslaget gå åter. Kungl. Maj:t har nu föreslagit, att denna bestämmelse
skulle ändras, och utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts ändringsförslag,
_ vilket går ut därpå, att beslaget får bestå och vederbörande åklagare
anhängiggöra åtal vid den tidpunkt, som passar honom, d. v. s. när så ske
kan. Jag anser, att den hittills gällande lagen och den bestämmelse, som
gäller i varuinförsellagen, nämligen att beslag utan vidare av sig själv går
åter, då åtal icke anställts inom en månad, är bra mycket bättre än den tidsutsträckning,
som Kungl. Maj:t föreslagit. Jag grundar denna min uppfattning
icke på någon erfarenhet om varuinförsellagens verkningar, men på en
erfarenhet från ett angränsande område, nämligen författningarna angående
avverkningen av skog i de norrländska länen. Dessa författningar innehålla
bestämmelser, att beslag skall gå åter, när åtal icke anhängiggöres inom en
månad. Jag vågar påstå, att det är en bestämmelse, som i och för sig är
lämplig, passande och omtyckt av den stora allmänhet, vilken ju mycket väl
kan bliva utsatt för ett beslag av sådan beskaffenhet, att den, som gjort detsamma,
rätt snart finner, att han varit ute i ogjort väder och följaktligen låter
beslaget utan vidare gå åter.

Nu har man till bekvämlighet för åklagarmyndigheterna velat bestämma
en längre tid: Då åklagarmyndigheterna beträffande de nyssnämnda författningarna
reda sig mycket väl med den korta tiden av en månad, finns det ingen
anledning att understödja bekvämligheten för de åklagare, vilka i mål, varom
här är fråga, skola utföra talan. Kungl. Maj:t, som haft sin uppmärksamhet
riktad på saken och gjort den föreslagna ändringen efter hemställan från

Första kammarens protokoll 1924. Nr hh.

Nr 44. 18

Onsdagen den 4 juni f. m.

Lagförslag
ang. olovlig
befattning med
spritdrycker
m. m.
(Forts)

åklagarhåll, har nu sagt, att den enskilda person, som finner sig förorättad
av ett beslag och samtidigt utsatt för den förargelse, som ligger däri, att
vederbörande åklagare halar på saken och icke bringar den till domstols prövning,
bär rättighet att vända sig till vare sig tullmyndighetens överordnade
myndigheter eller till de allmänna åklagarnas överordnade myndigheter, d. v. s.
länsstyrelsen, för att få en prövning om, huruvida beslaget skall äga bestånd.
Men jag påstår, att man illa känner den fattigare och anspråkslösare delen
av svenska folket, om'' man tror, att man där skall vara sinnad för att i småsaker
begagna sig av en åtgärd, vilken är ganska besvärlig för dem. Däremot
kan det kännas harmligt, att ett beslag, vars oriktighet är tydlig, ej av sig
själv går åter.

Jag anser, att när Kungl. Maj:t här har föreslagit en ändring i bestående
förhållanden, har Kungl. Maj:t gått fram med onödigt tillmötesgående mot
myndigheterna och onödig stränghet mot allmänheten, varför jag yrkat, att
det moment, som det nu gäller, nämligen 3 mom., skulle få en avfattning, som
bringar detsamma i överensstämmelse med nu gällande rätt. Ehuru saken
icke kan anses vara av större _ betydelse, vill jag dock yrka bifall till detta
ändringsyrkande, d. v. s. till min vid denna paragraf avgivna reservation.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Jag tror, att den föregående ärade

talaren tar miste, om han anser, att denna bestämmelse är tillkommen av något
slags hänsyn till åklagarnas bekvämlighet. Nej, den har uppkommit på grund
av anförda klagomål och från myndigheterna uttalade önskemål, att det måtte
lämnas Öppet, på sätt som i Kungl. Maj:ts proposition skett, för åklagare att
lämpa tiden för väckande av åtal. Det är därför, som Kungl. Maj :t föreslagit
denna lydelse.

Då herr Rogberg menade, att man skulle taga hänsyn till den fattigare och
menlösare allmänhet, som ju naturligtvis icke förstår sig på att anlita de utvägar,
som här anvisas, tror jag, att han vädjar till humanitet på ett område,
där det icke gärna bör kunna sättas ifråga, att en så synnerligt stor humanitet
skall utövas, ty den allmänhet, som det här gäller, har nog reda på alla de smygvägar,
som författningarna lämna öppna för alla dem, som så vilja, att driva sin
trafik! Då skulle det vara högst märkvärdigt, om de icke skulle känna och
förstå att begagna sig av de utvägar, som lagen medger för den, mot vilken beslaget
riktas, att själv påkalla hävande av beslaget. Det heter nämligen i
15 §: »Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller innan förordnande,

som avses i 17 §, blivit meddelat, må den, som drabbats av beslaget, kunna
hos vederbörande länstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, hos
generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.» Där är sålunda en möjlighet
öppen för dem, som drabbas av beslag, att själv påkalla prövning av beslagets
laglighet.

Jag ber att få yrka bifall till paragrafen i enlighet med utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den ändring,
som förordats i herr Rogbergs därom avgivna reservation; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

16 § och den därtill hörande överskriften.

Dessa delar av lagförslaget hade följande avfattning:

Onsdagen den 4 juni f. m.

19 Nr 44.

(i Kunul. Maj:ts forslat/:)

Förfarandet i vissa fall i [råna om
Egendoms förverkande.

16 §.

Har egendom tagits i beslag med
stöd av denna lag och föres talan om
ansvar för brottslig gärning, som föranlett
beslaget, må, ändå att den tilltalade
är annan än ägaren till den beslagtagna
egendomen, frågan om egendomens
förverkande prövas i målet;
dock må forslingsredskap icke förklaras
förverkat, med mindre ägaren, där
han är känd, erhållit underrättelse om
målet i den ordning, som angående delgivning
av stämning är stadgad.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan,
som i första stycket sägs, må ändock
mot ägaren eller, om1 denne ej är
känd eller ej kan med stämning anträffas,
mot brukare, forsiare eller annan
innehavare av den beslagtagna egendomen
vid domstol föras talan angående
egendomens förverkande. Har den,
som sålunda instämts, ej inställt sig vid
rätten, må utan hinder därav frågan
om egendomens förverkande av domstolen
prövas.

(i utskottets förslag:) Lagförslag

aru/. olovhg

Förfarandet i vissa fall i fråga om befattning med
egendoms förverkande m. m. spritdrycker

IG §. (Forte.)

Kan ej mot någon föras ansvarstalan,
som i första stycket sägs, må ändock
mot ägaren eller, om denne ej är
känd eller ej kan med stämning anträffas,
mot brukare, forsiare eller annan
innehavare av den beslagtagna egendomen
vid domstol föras talan angående
egendomens förverkande. Har den,
som sålunda instämts, ej inställt sig vid
rätten, må utan hinder därav frågan
om egendomens förverkande av domstolen
prövas.

Påföljd, som i 8 § 3 mom. sägs, må
ej ådömas, med mindre inteckningens
innehavare, där han år känd, erhållit
underrättelse om målet i den ordning,
som angående delgivning av stämning
är stadgad.

I en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herr Högberg yrkat,
att 16 § •— och i följd därav även underrubriken över samma paragraf — måtte
godkännas i den av Kung!. Maj :t föreslagna lydelsen.

Herr Rogberg: Herr talman! I anslutning till det beslut, som kammaren
nyss fattade beträffande 8 §, får jag hemställa, att denna paragraf måtte godkännas
i den av Kung! Maj:t föreslagna lydelsen och att i följd därav även
rubriken över samma paragraf måtte avfattas i enlighet med den kung! propositionen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende å den nu föredragna paragrafen och den därtill hörande överskriften
annat yrkande ej förekommit, än att dessa delar av lagförslaget skulle godkännas
med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
i dessa delar samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 44. 20

Onsdagen den 4 juni f. m.

Lagförslag
ang. olovlig
befattning med
spritdrycker
m. m.
(Forts.)

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.

De återstående av utskottet tillstyrkta lagförslagen.
Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för en tjänsteman i riksbanken
samt vissa befattningshavare vid Tumba bruk;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl., i vad avser elfte huvudtiteln, jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 70, i anledning av väckta motioner angående pensionsålder för kvinnlig
befattningshavare m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande särskilda utskottets memorial
nr 3, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande de i särskilda
utskottets utlåtande nr 2 framlagda förslag dels angående försvarsväsendets
ordnande och dels till värnpliktslag.

Ang. kamrar- Punkten 1.
nas skiljaktiga

beslut I denna punkt hade utskottet anfört följande:
i fråga omför- _

svar sväsendets »I utlåtande nr 2 i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner nr 20 angående

ordnande, försvarsväsendets ordnande och nr 21 med förslag till värnpliktslag ävensom i
anledning av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i dithörande ämnen
hade utskottet hemställt bland annat:

dels att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj :t godkändes, om antagande av ny värnpliktslag — under förklarande,
att Kungl. Maj:ts proposition nr 20 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, ville bifalla vad utskottet i fråga om försvarsväsendets ordnande
föreslagit;

dels att riksdagen — under förutsättning att riksdagen fattade beslut, som
av Kungl. Maj:t godkändes, angående försvarsväsendets ordnande •— med förklarande,
att Kungl. Maj :ts förslag till värnpliktslag icke kunnat av riksdagen
oförändrat antagas, ville för sin del besluta antaga en värnpliktslag av den lydelse,
utskottets utlåtande utvisade.

Onsdagen den 4 juni f. m.

21 Nr 4-1.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Vennersten m. fl. hemställt Ang. kamrarbland
annat, att riksdagen ville bifalla vad dessa reservanter i fråga om för- nass^^ti^a
svarsväsendets ordnande föreslagit ävensom antaga Kungl. Maj :ts förslag till ifråga omförvärnpliktslag,
dock med i reservationen för vissa lagrum föreslagen lydelse. svarsväsendets

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har i fråga om försvarsvä- ,Fortg) ''
sendets ordnande första kammaren bifallit den av herr Vennersten m. fl. avgivna
reservationen, under det att andra kammaren bifallit utskottets hemställan.

Vidare hava kamrarna fattat skiljaktiga beslut beträffande värnpliktslagen.

Med anledning av vad sålunda förekommit har utskottet till behandling förehaft
frågan om sammanjämkning av de skiljaktigheter, som alltså förefinnas
mellan kamrarnas ifrågavarande beslut.

Utskottet har därvid funnit nämnda skiljaktiga beslut icke kunna sammanjämkas,
vilket utskottet härmed för riksdagen anmäler.»

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina herrar! Försvarsfrågan
är fallen till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut. Jag, och säkerligen
även flera med mig, vilja härmed uttala vårt beklagande av den utgång, frågan
sålunda fått. Vi hälsade med glädje den Tryggerska ministärens djärva
och högsinnade vädjan till de borgerliga partierna -— för vilka nödvändigheten
av landets försvar dock står klar — att i denna fråga lägga partisplitet åsido
och enigt samverka till en lösning av försvarsfrågan i samförståndets tecken
och efter riktlinjer, som, vad försvarsorganisationen beträffar, voro så måttfullt
avpassade, att vilket borgerligt parti som helst bort kunna, utan det ringaste
uppgivande av sin allmänna ståndpunkt i fråga om rikets värn, förena sig
om de väsentliga dragen därav. Vi beklaga, att partisplitet inom riksdagen
för tillfället var starkare än känslan av gemensamt ansvar och starkare än
insikten om nödvändigheten av att i denna fråga gå varandra till mötes.

Frågan går nu ut i valstriden. Vår livliga förhoppning är, att samförståndstanken
där skall segra. Vi komma för vår del att i denna strid kämpa för
samma mål, för vilket vi vid den gångna riksdagen satt in vår kraft, nämligen
för en lösning i samförståndets tecken i så nära anslutning som möjligt till
det av regeringen vid innevarande års riksdag framlagda förslaget, om ock riksdagens
tydligt uttalade hållning i fråga om övningstiden torde göra en viss
begränsning av denna nödvändig.

Vår innerliga önskan är, att fred och samförstånd måtte bliva rådande bland
folken, och vi äro övertygade om, att utvecklingen också förr eller senare går
därhän. Men för närvarande är läget sådant, att man icke kan stå till svars
med en nedskrivning av vårt försvar under vad landets trygghet ovillkorligen
fordrar, om fara skulle komma på. Vi äro övertygade om, att vårt folk vill
hava ett försvar, som visserligen icke går utöver det nödvändiga eller under
fredstid pålägger onödiga bördor, men som likväl är sådant, att det i farans
stund erbjuder ett fullt tillräckligt skydd för vårt fäderneslands självständighet
och oberoende. För detta vilja vi kämpa; och vi hoppas, att en sådan
kamp i samförståndets tecken dock till slut skall segra.

Herr Lindhagen: Den föregående ärade talaren nämnde något om, att

försvarsfrågan nu skall dragas ut i valrörelsen. Jag begagnar tillfället att
få erinra om, att jag med kammarens tillstånd fått till statsministern framställa
en interpellation, huruvida regeringen icke skulle finna det lämpligt, att den
frågan kunde hänskjutas till konsultativ folkomröstning, huruvida utvecklingen
i fortsättningen bör bygga på avrustning eller på en härordning. Nu hörde
jag nyss av statsministern, att han icke tänker besvara denna interpellation.

Nr 44. 22

Onsdagen den 4 juni £. m.

Ang. kamrar- Detta förundrar mig heller icke så mycket i sakens nuvarande läge. EmellernaSSbesluttl9a
tid är hetta sålunda gista tillfället att i kammaren påminna om interpellationer
om/ör-nens förekomst, och kammarens beslut att bevilja densamma.
svarsväsemhts För min del hoppas jag icke så mycket av valrörelsen, ty vi styras ju, såsom
ordnande. vi veta, av våra tidningar. Vi förmå icke att skaffa oss egna åsikter
(Forts.) under det dagliga slitet, utan då det gäller, slå vi på omröstnings dagen upp
vår tidning för att se efter, huru vi skola rösta, och detta kommer att övervägande
fälla utslaget. Vidare förhåller det sig så, att en sådan allmän valrörelse
gäller inte bara en enda fråga, utan det är många frågor, för vilka en representant
går in. Då måste valmännen också taga hänsyn till detta. Därtill
kommer, att det finns gamla riksdagsmän, som folk äro vana att låta sig representeras
av. Man vill inte, åtminstone inte på landsbygden, där man är
mera lojal i detta avseende, från riksdagsbänkarna avfolka gamla representanter,
därför att de i en speciell fråga ha en annan mening än flertalet väljare.

Det kan ju hända, att en valrörelse kommer att kunna göra någon förskjutning
åt den ena eller den andra sidan av en handfull mandat, och då blir ju
det parti, som vunnit detta lilla tillskott, så förtjust, att man talar om »ett
jordskred», under det att andra partier tro, att de gått under för all evighet.
Men det betyder föga i utvecklingen, herr talman. I stort förändras ingenting
och nästa gång blir det kanske tvärtom igen.

Jag beklagar sålunda, att statsministern icke framlagt förslag om konsultativ
omröstning. Men det kan inte hjälpas, och jag förstår honom så väl.
Jag har, som sagt, med detta endast velat påminna om att enligt min och mångas
uppfattning är folkomröstning det enda sätt, varpå man nu kan få ett
någorlunda bestämt besked om, huru frågan ligger ute i landet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades ifrågavarande
punkt till handlingarna.

Sammanjämkningsförslag
ang.

flottans
ersättningsbyggnad.

Punkten 2.

I sitt utlåtande nr 2 hade särskilda utskottet bland annat hemställt, att —
oavsett vilket beslut riksdagen i övrigt fattade i fråga om försvarsväsendets
ordnande — ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad
av två jagare, två torpedundervattensbåtar och två motortorpedbåtar, skulle
äga rum under tiden 1924—1929.

Herr Vennersten m. fl. åter hade i sin vid utlåtandet avgivna reservation
hemställt, att omförmälda ersättningsbsrggnad skulle omfatta fyra jagare, tre
torpedundervattensbåtar och två motortorpedbåtar.

Sedan första kammaren bifallit herr Vennerstens m. fl. reservation och andra
kammaren utskottets hemställan samt kamrarna således stannat i skiljaktiga
beslut uti ifrågavarande punkt, hade utskottet i den nu föredragna punkten på
anförda skäl hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens
beslut, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad
av två jagare, två torpedundervattensbåtar och två motortorpedbåtar skulle äga
rum under tiden 1924—1929.

Herr Lindhagen: Som kammaren erinrar sig, förelåg i riksdagens bägge

kamrar även motioner, väckta huvudsakligen av socialdemokrater och i viss
mån även av kommunister och liberaler, där det förordades, att steget nu borde
tagas för att få till stånd en plan för avrustning. Denna ståndpunkt samlade
i första kammaren 45 röster och i andra kammaren 76 röster. Många av dem,
som röstade för detta, voro kanske sådana, som med hänsyn till första kammarens
beslut i försvarsfrågan ville markera en motsatt ståndpunkt. I alla

Onsdagen den 4 juni f. in.

23 Nr 44.

fall är det ett symtom, att ett så stort antal medlemmar av riksdagen icke Sammanansett
sig förhindrade att stödja en sådan uppfattning, och denna opinion har,
såvitt jag kunnat finna, en ännu större resonans ute i landet. flottans

Vid sådant förhållande får man icke förundra sig över, att vi, som hava enättningsdenna
uppfattning, icke gärna kunna vara med om ifrågavarande punkt. Denna byggnad.
punkt innefattar nämligen icke en plan för avrustning utan för nybyggnad av (Forts.)
flottan under de år, som nu närmast stunda. Utskottet har i alla fall också
betonat, att försvarsväsendets ordnande icke kan fristående för sig slutligen
avgöras, utan att nybyggnadsfrågan för flottan då också kommer upp. Men
det har av opportunitetsskäl och då bägge kamrarna uttalat sig för, att en sådan
nybyggnad borde äga rum, ansett sig kunna sammanjämkningsvis föreslå kamrarna
denna nya utgift.

Då jag i överensstämmelse med den ståndpunkt jag intager i försvarsfrågan
givetvis icke kan stillatigande vara med om detta, ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets sammanjämkningsförslag i denna punkt.

Herr Hellberg: Herr talman! Mot denna punkt skulle jag egentligen hava
anmält en reservation. Jag har nämligen inom utskottet företrätt den meningen,
att man inte nu utan vidare borde binda sig för en ny jagartyp, då jag
befarar, att denna typ är för våra förhållanden både för stor och för dyrbar.

Därför kan jag inte biträda utskottets hemställan på denna punkt. Jag skulle
gärna vilja, att det av utskottet föreslagna beloppet beviljades för en tid av
fem år, om blott användningen bestämdes annorlunda. Men det går inte för
sig, och vid sådant förhållande har jag inte annat att göra än att biträda yrkandet
på avslag i denna punkt.

Nybyggnadsarbetet behöver inte, i fall kammaren skulle avslå sammanjämkningen
i denna del, avstanna. Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 134 haft
att behandla regeringens förslag om anslag för nästkommande budgetår till
denna nybyggnad, och vid utlåtandet är fogad en reservation av herr Kvarnzelius
m. fl., som just går ut på, att ersättningsbyggnaden för flottan skulle
fortgå efter den linje jag antytt, d. v. s. att man skulle bygga torpedundervattensbåtar
och motortorpedbåtar, men inte jagare. Det finnes sålunda möjlighet
att sörja för, att nybyggnadsarbetet i behörig ordning fortsättes utan att
man behöver binda sig vid den nya jagartypen, som jag anser behöva ytterligare
prövas av riksdagen, innan den beslutas.

Jag biträder alltså, herr talman, yrkandet om avslag på denna punkt.

Herr Vennersten: Herr greve och talman! Jag skall inskränka mig till

att med några få ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Det har gjorts klart, att ett avslagsyrkande skulle kunna leda till att kammaren
vidhölle sitt tidigare beslut, och sålunda förefaller det mig. som man
knappast skulle kunna ifrågasätta bifall till ett sådant yrkande. För min del
vill jag säga, att det vore väl mer än olyckligt, om icke riksdagen nu, då man
lyckats genom ett enigt utskottsförslag rädda denna lilla spillra av den stora
försvarsplan, som var framlagd för riksdagen, skulle ga och bekräfta denna
enighet genom ett enigt riksdagsbeslut. Man hade ju kunnat vänta sig, att
från annat håll uppställts den frågan: varför har icke sammanjämkningen
kunnat gå ut på något annat och mera, som ligger mellan första kammarens
och andra kammarens beslut? Men på skäl, som av utskottet angivits, har man
enat sig om den framställning, som här föreligger. Jag ber alltså, herr greve
och talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Winberg: Herr talman! Det är en något egendomlig belägenhet

vi befinna oss i här. Utskottet har i punkt 1 :o förklarat, att det icke finnes

Nr 44. 24

Onsdagen den 4 juni f. m.

Sammanjämkningsförslag
ang.

flottans

ersättnings byggnad.

(Forts.)

någon möjlighet att sammanjämka de olika besluten eller att i stort sett komma
till någon läsning av försvarsfrågan i dess helhet. Emellertid, på grund av
vissa uttalanden i utskottets utlåtande vid den tidigare behandlingen, kommer
man har till det resultatet att vad beträffar vissa detaljer skulle man kunna
komma till ett positivt beslut i försvarsfrågan. Man måste då fråga, om det
kan anses vara en riktig behandling av ärendet, att, då man först konstaterat
att någon verklig lösning av fragan i dess helhet icke går att få, utan den skall
U1 ■ ratt. bedömas .av valmännen i årets valrörelse, man likväl sedan passar
pa att i förvåg losa vissa detaljer i ärendet, som dock sammanhänga med frågan
i dess helhet Detta anser jag vara att föregripa valmännens bedömande.
Och da man vant nödsakad konstatera, att enighet icke kunnat uppnås vid
arets riksdag i denna fråga, finner jag det icke heller konsekvent att nu söka
fösa nagla detaljer, utan fragan i dess helhet bör lämnas till valmännens bedömande
i den förestående valrörelsen, detta alldeles oavsett, huruvida man såsom
motiv för sill ståndpunkt anför de skäl, som herr Lindhagen bär framförde
e er star pa en alldeles motsatt ståndpunkt. Ur ren konsekvenssynpunkt ur
synpunkten, hur ärendet riktigast bör behandlas, anser jag, att om riksdagen
icke kan losa fragan i dess helhet, så finnes ingenting, som tränger till att
man skall rycka ut vissa detaljer och lösa dem i förväg. Denna min ståndpunkt
ar ingalunda motiverad därav, att jag mera tycker om torpedbåtar än
jagare, liksom en föregående talare, utan därför att det är inkonsekvent från
riksdagens sida att nu lösa vissa detaljer. När ärendet icke kan lösas i år
bor man taga konsekvensen av detta och låta frågan i dess helhet gå ut till
bedömande av valmannen. Om man yrkar avslag på förevarande punkt och det
bhr kammarens beslut, skulle det innebära, att kammaren måste kvarstå på den
ståndpunkt kammaren förut intagit och vidhålla det beslut den tidigare fattat.
lag föreställer mig, att resultatet då blir, att även i denna punkt nödgas utskottet
konstatera, att någon enighet kamrarna emellan har icke kunnat åstadkommas.
Detta är i full konsekvens med den ståndpunkt riksdagens kamrar
intagit till fragan i dess helhet, och därför anser jag det också riktigast att
avsta tran att lösa dessa detaljfrågor.

Herr talman! På dessa grunder hemställer jag att få yrka bifall till det
tramstaiida avslagsyrkandet.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Såsom herr Hellberg tidigare
redan anfört föreligger här, såsom bordlagt första gången, ett utlåtande från
statsutskottet, nr 134, åtföljt av en reservation av mig m. fl., rörande detta
samma ämne. Anledningen varför jag reserverat mig''framgår av motiveringeij;
.'' ahr anser- att det skulle vara till stor skada, i varje fall icke lyckligt,
liall riksdagen redan nu skulle anse sig bunden vid den jagartyp, som föreslåg!ts
av de manna myndigheterna, När det ärendet förevar i statsutskottet och
nit 6’ a^t ans)ag för 1924 1925 skulle anvisas till nybyggnadsändamål
för flottan ,
beslut bundit sig för denna typ. För min del ville jag i det längsta vidhålla
den meningen, att riksdagen icke fixerat sin ståndpunkt så starkt, att det icke
skulle finnas möjlighet för riksdagen att vid närmare övervägande kunna
vidtaga någon jämkning. Det bestreds emellertid från annat håll, att en sådan
uppfattning skulle kunna göras gällande. Det ansågs att de redan fattade
besluten voro fullständigt bindande och att man icke hade annat att göra än
att i enlighet med dessa beslut anvisa medlen. I min egenskap av ordförande
i utskottet ville jag av lätt förklarliga skäl icke driva min mening till det yttörsta,
såsom jag säkerligen både gjort, om jag suttit där såsom ledamot ''av
utskottet endast, utan jag fann mig i att utskottets beslut utföll i enlighet med

Onsdagen den 4 juni f. in.

Nr 44.

den mening, som företräddes från det andra hållet och påyrkade icke votering,
men jag tillkännagav samtidigt, att jag skulle låta utskottets utlåtande åtföljas
av en reservation från min sida.

Nu är jag för min del fortfarande i någon mån tveksam om, hur ärendet kan
komma att ligga, i händelse denna kammare skulle i enlighet med herr Lindhagens
yrkande avslå den föreslagna sammanjämkningen. Jag har icke särskilda
utskottets utlåtande till hands, så att jag kan se, hur det beslut är formulerat,
som föreligger i fråga om nybyggnadsanslaget till flottan, om i dess
kläm bestämt hemställes om beviljande av visst antal miljoner för byggande
av den och den båten. Skulle detta vara förhållandet och då det icke kan
bliva någon sammanjämkning i försvarsfrågan i övrigt, skulle resultatet av ett
bifall till avslagsyrkandet kanske slutligen bliva en gemensam votering mellan
de två olika beloppen: det av andra kammaren beslutade nybyggnadsanslaget
och det av första kammaren beslutade nybyggnadsanslaget. _ Det är klart, att
i det skede av riksdagen, vari vi befinna oss, jag för min del icke vill medverka
till, att resultatet av ett bifall till avslagsyrkandet blir en gemensam votering.
Men när jag icke har tillräcklig kännedom om klämmen i det särskilda utskottets
utlåtande, kan jag icke bestämt yttra mig om saken. Om icke den
risken funnes, skulle jag emellertid hava stark benägenhet för att ansluta mig
till avslagsyrkandet, icke därför att jag icke vill bevilja 23,5 miljoner till
nybyggnad av vår flotta, utan därför att jag är fullkomligt övertygad om att
det vore ett olyckligt beslut, om vi skulle lägga ner 7,5 miljoner i en jagare.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att jag för ett ögonblick går in på själva
typfrågan i detta sammanhang. Herrarna hava säkert i minne 1914 års
försvarsreform. Den innebar i fråga om jagare ett kostnadsbelopp av 2 miljoner
kronor och för undervattensbåtar ungefär samma belopp. Priset på undervattensbåtar
enligt Kungl. Maj ds proposition är beräknat till 4,5 miljoner,
men priset på jagare har sprungit upp från 2 miljoner till 7,5 miljoner kronor.
För min del tror jag, att det är illa använda pengar att nedlägga så stort belopp
i så bräcklig stridsmateriel, som jagare måste anses vara. Herrarna skola
komma ihåg, att dessa jagare hava icke tjockare plåtskrov än de båtar, som
ligga här vid kajerna och gå med passagerare i skärgården. Att lägga ned
så stort belopp som 7,5 miljoner i så bräckliga redskap anser jag icke förenat
med klok statsekonomi. Jag tror, att man får mera effektiv och mera säker
användning för dessa pengar, i fråga om anskaffande av god krigsmateriel även
för sjöförsvaret, genom att lägga ned dem i andra stridsmedel än jagare.

På denna grund har jag inom statsutskottet haft den uppfattningen — och
jag tror mig utan överdrift kunna säga, att det finnes en övervägande majoritet
i närvarande stund inom statsutskottet, som delar denna uppfattning — att det
skulle vara till nytta för försvaret, ifall riksdagen bleve i tillfälle att pröva
jagartypen ännu en gång, innan man bestämmer sig för densamma, så att man
får se till, om man icke möjligen skulle kunna pressa ned kostnaderna eller
också gå över till att i stället bygga flera undervattensbåtar eller motortorpedbåtar.

Under förutsättning att ett avslagsyrkande icke resulterar i, att vi i riksdagens
elfte timme och femtionionde minut få en gemensam votering i en sa pass
betydelsefull fråga som denna, kommer jag, herr greve och talman, att ansluta
mig till dem, som rösta för avslag på sammanjämkningsförslaget.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! När sammanjämkningsfrågan

var före i försvarsutskottet, tillät jag mig framhålla, att därest icke den föreslagna
sammanjämkningen biträddes av utskottets majoritet, skulle följden
med nödvändighet bliva gemensam votering, och resultatet av en sådan föreföll

Sammanjämkning
sförslag
ang.

flottans

ersättnings byggnad.

(Forts.)

Nr 44. 26

Onsdagen den 4 juni f. in.

Sammanjämkningsförslag
ang.

flottans
ersättningsbyggnad.

(Forts.)

mig icke kunna bliva annat än bifall till andra kammarens beslut, då första
kammarens oförändrade beslut skulle komma att stå emot andra kammarens
oförändrade beslut.__ Vid sådant förhållande föreföll det mig vara en genväg
och en rakare väg på samma gång att komma till ett omedelbart beslut, om första
kammaren biträdde andra kammarens beslut med den motivering, som här är
given och som håller frågan öppen om ett större anslag. Men jag skall tilllägga
ett par ord med avseende å den fråga det här galler.

Här föreligga skiljaktiga beslut mellan de båda kamrarna, icke i fråga om
huruvida anslag skall givas, utan endast i fråga om antalet fartyg inom de olika
typerna. Inom försvarsutskottet har frågan angående jagartypen varit uppe
under behandling, och där har debatterats, om man skulle ansluta sig till den
större eller den mindre typen. Därvid har framhållits, att om man anslöte sig

,n .miIldreofyPen» skulle antalet bliva större, men det ifrågasattes, om ej
effektiviteten då skulle bliva mindre. Det är ur den synpunkten, som samtliga
förslagen, både utskottets förslag och reservationen, gå ut från den större typen
för en kostnad av omkring 7 miljoner kronor per fartyg. Och jag betonar,
att i detta avseende föreligger ingen skiljaktighet. Det första kostnadsförslaget
lod på 9 miljoner kronor. Det nedprutades till 7,150,000 kronor för den
första jagaren, och tog man 4, skulle det bliva 7 miljoner kronor. Utskottets
förslag omfattar två jagare till ett pris av 14,300,000 kronor, därför att man
räknar med den större kostnaden för var och en. Åv allt följer, att det är just
samma typ,, som är avsedd både i utskottets förslag och i herr Vennerstens reservation,
vilken första kammaren antagit för sin del. Den typen är klar både
i utskottets förslag, som antagits av andra kammaren, och i den Vennerstenska
reservationen, som är antagen här i kammaren. Både i utskottets förslag och i
den Vennerstenska reservationen är det tillika angivet det antal, som skulle
byggas och den sammanlagda kostnaden, som härtill skulle beräknas. Därtill
kommer, att när ärendet behandlades i kamrarna, så blev, fastän denna punkt
ingick i den störa punkt 1), som omfattade försvarsförslaget i dess helhet.
med undantag av de särskilda skrivelseförslagen, denna punkt genom särskilt
beslut utbruten och behandlad såsom ett särskilt ärende. Därjämte bör det erinras
om, att såväl i utskottets förslag som i den Vennerstenska reservationen,
som första kammaren tagit, är det uttryckligen sagt, att, oavsett hur frågan löses
eller icke löses av riksdagen, skall anslaget utgå, i ena fallet för det antal
som andra kammaren antagit, och i andra fallet för det antal, som första
kammaren bestämt. I själva slutklämmen finns icke någon slutsumma utsatt,
vare sig i utskottets förslag eller i reservationen. Den enda reservation, i vilken
en slutsumma var utsatt, var bondelörbundets reservation. Det ansågs vara
ganska överflödigt att sätta ut summan, da den fanns angiven i motiveringen
och med nödvändighet följde av det antal fartyg som var bestämt i klämmen.
Da emellertid både av utskottets förslag och av reservationen framgår, att icke
mer än 3,5 miljoner skulle utgå nästkommande år och det förutsattes, att statsutskottet
skulle komma in med förslag angående nästa års andel i kostnaderna,
fann man det överflödigt att i klämmen upptaga summan; den var ju involverad
i det antal fartyg, som riksdagen beslöt. Vid sådant förhållande kan jag för
min del icke se annat, än att, om första kammaren avslår sammanjämkningen,
detta betyder, att första kammaren vidhåller den Vennerstenska reservationen
med ^ dess 4 jagare och att det därefter måste bil gemensam votering för att
bestämma de grunder efter vilka de 3,5 miljonerna skola utgå. Att bevilja detta
anslag uta,n att hava någon grund för det, synes mig icke g''ärna vara möjligt.
Och grunden ar given genom riksdagens beslut i anledning av försvarsutskottets
hemställan.

st,öd av detta resonemang, herr greve och talman, ber jag att få yrka bifall
till det sammanjämkningsför,slag, som av utskottet har framställts.

On.sdagen ilen 4 juni f. m.

27 Nr 44.

Herr Lindhagen: Ifråga om konsekvenserna av ett avslag på denna sam manjämkningspunkt

vill jag säga, att det kanhända leder till, att törsta kärn- jöraiag dng.
marens beslut fortfarande blir första kammarens beslut, men det blir i alla flottans
fall icke riksdagens beslut; med andra ord: avslagsyrkandet från min sida går ersättningsut
på, att denna punkt också bör bli föremål för behandling i sammanhang
med försvarsfrågan i dess helhet. Den bör ingå i det beslut, som fattades under (1''orts.)
föregående punkt, där utskottet understrukit, att så rätteligen bör ske. Utskottet
yttrar: »Uppenbart är, att denna nybyggnadsfråga står i sådant samband
med försvarsväsendets ordnande i övrigt, att densamma icke kan fristående
för sig slutligen avgöras.» Nu ha vi, som icke äro experter i denna fråga, hört,
att det gäller här en viss jagaretyp, om vilken jagare statsutskottets ärade ordförande
nyss sade, att den överhuvud taget vore att betrakta såsom ett ^nötskal,
vilket jag även tror. Men att nedlägga 7,5 miljoner kronor bara på ett
av dessa nötskal under de närmaste åren, då ingen människa väl tror att vi
få bruk för desamma, är en misshushållning från statens sida, som icke bör
få ske. Tänk om man använde dessa 7,5 miljoner kronor i stället för att uppmuntra
jordbruket, för skogsodling och för befrämjande av egnahems bildande,
vilken stor nytta skulle det icke innefatta! Man vill ha dessa båtar, icke därför
att något äventyr hotar just nu, ty att någon fara hotar under de närmaste
åren, det kan väl ingen här tänka sig, och för övrigt, även om så vore fallet,
så lära vi nog ej kunna klara oss med dessa småsaker. Att nu besluta utgifter
för dessa år, det borde icke ske annat än i samband med övervägande av försvarsfrågan
i dess helhet och i samband med övervägande om, vilka försvarsmedel
under nuvarandet tidsförhållande i vårt land sjövapnet mest påkallar. Att,
såsom man vill, fatta det nu föreslagna beslutet bara för att undgå gemensam
omröstning, det bleve en dyrbar omväg. Om mitt yrkande bifalles, går saken
tillbaka till utskottet, och utskottet får då meddela, att frågan har förfallit. Om
däremot frågan går till gemensam votering äventyras ett beslut, som en ganska
stor del av kammarens ledamöter är på det klara med, att det skulle vara
synnerligen förhastat.

Jag vidhåller således mitt yrkande om avslag.

Herr Wigforss: Jag har begärt ordet med anledning av herr Winbergs

yttrande, men mina ord kunna också tillämpas på en del av vad herr Lindhagen
sagt. Det är så, att det föreligger nog ett missförstånd från herr Winbergs
och i viss mån även från herr Lindhagens sida, då de anse, att här utbrutits
en viss del av frågan vid detta förslag till sammanjämkning. Saken ligger
icke riktigt så. Visserligen är det här fråga om att utbryta en viss del av
försvarsfrågan, men detta utbrytande skedde redan i det ursprungliga förslaget.
Även om man kommit till ett positivt beslut vid första behandlingen, så hade
denna fråga blivit utbruten och ifrågavarande nybyggnad börjat redan under
budgetåret 1924—1925. Sålunda, om man opponerar sig här, borde oppositionen
redan hava kommit vid den första behandlingen av frågan.

Vad sedan beträffar frågan om att bifalla eller avslå sammanjämkningen i
denna punkt, skall jag gärna erkänna, att jag varit mycket tveksam i fråga om
den föreslagna jagaretypen. Det är mycket möjligt, att den är onödigt dyr, och
det är mycket möjligt, fastän jag skulle vilja tillägga icke mycket troligt, att,
om utredningen fortsättes, man från sjömilitärt håll kan komma fram med
förslag om en annan och billigare fartygstyp.

Såsom frågan nu ligger, då utskottet praktiskt taget enhälligt anslutit sig
till sammanjämkningen, kan jag för min del icke göra annat än yrka bifall till
utskottets hemställan.

Nr 44. 28

Onsdagen den 4 juni f. m.

Sammanjämkning
sförslag
ang.

flottans

ersättnings byggnad.

(Forts.)

K™rnzeliuf: Herr greve och talman! Efter vad som uppgivits skulle
förhållandet vara det, att såväl i särskilda utskottets kläm som den av första

sZsSt rervfatirn icke alls skuiie ha nämnts —

Jr lntalet krigsfartyg: jagare, undervattensbåtar, och motortorpedbå tar

\ul sadant förhållande är det litet svårt att förstå, huru det skulle vara
mojhgt att gorå upp en voteringsproposition, som kan tjäna till ledning för
statsreglermgsandamal i detta fall. Jag tycker, att det i denna fråga ligge!

kunna Sbli* fö re n ^ 1 ’ utskottet flIlaer jHendet icke vara av beskaffenhet"att

kunna bil föremål för gemensam votering. Jag får säga, att om det verk Srrf

sarskflld^ utskottets mening att lägga upp dessa klämmar på sådant

ofljEr dr eve?re-lt skulle.resultera i en gemensam votering, så äro de ganska

nå att'' “dw~ ’ ^ ar.?+6t minfa man kan säga- Han borde dock ha vågat sig
pa att i klämmen satta in den summa, som i sista hand kunde komma att
avgöras genom gemensam votering. Jag kan gärna tillägga, att om vid försvarsfrågans
behandling i övrigt man inom särskilda utskottet gått till väo-a
ter samma grunder, som det förefaller vara förhållandet här i frå°-a om far£''enden’
sa tror jag man kan säga, att det icke är underligt, att försvarsiragan
i närvarande stund ligger såsom den ligger.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Jag ber att få uppläsa deu
Stef förordklldat+tft°tte-r beta?kande> som angår detta. Det heter där: »Ut åref

1Q24-—^ 3’f “A1,10..®1 kr?nor av namnda belopp utgå under budgetaret
1J24 1925 samt att återstoden eller 20,22 miljoner kronor fördelas å

budgetåren den / 1925--/, 1929.» Detta är sammanfattn^gen av vad Torn
•sages, och i slutklämmen har, utan att något belopp angivits, endast med hänvisning
till motiveringen, upptagits det antal fartyg, som Wer till grund för

trösta'' Tf- d^tsa“ma.ar fallet med herr Vefnerstens reservåkronor
^ tbeloppet dar ar 40 miljoner kronor i stället för 23,72 miljoner

Herr Veu ner st en: Herr greve och talman! Jag är den förste att beklaga

atflV\Vicke baft ingång till den erfarna kraft som leder’
statsutskottets förhandlingar; den skulle utan tvivel hava varit synnerlig välkommen
Jag kan för oyngt säga, att jag i allo ansluter mig till den förklaring

kprH?eUm''S1kl°Jd a7glvlt ocb.som också vunnit snart sagt enhälligt stöd i utskottet.
Utskottsarbetet^ vax i_ allra högsta grad försvårat på''grund av den
splittring som redan från början rådde i förvarsfrågan, och att därför resultat!
T jS°lt S aTbite’ har, föreligger, presenterar en allt annat än tilltalande
anblick, ar under sadana forhållanden icke svårt att förstå, Nu vågar
jag vaäja till den arade statsutskottsordföranden, om icke det lyckligaste i fila
fall vore att nu stanna vid det sammanjämkningsförslag som föreligger. Hur
ro herrarna, att det skulle ga, om den s. k. typfrågan kastats ut till vidare utredmng.
Tro herrarna, att det skulle leda till ett bättre och lyckligare resultat.
Var flotta lider i allra högsta grad av den vanvård och vårdslöshet höll
jag pa att saga, som statsmakterna visat i fråga om flottans vidmakthållande
och vi ha alla ansett att nu måste något göras. Låt oss icke försitta tiden ytlgare,
utan besluta i enlighet med det som kunnat ena utskottet i så övervägande
grad, som har är fallet, och låt oss taga detta minimum, som andra kamförskgel
11 ** ^ Samt «°dkänna det föreliggande sammanjämknfngs TiSbfWinbT8f:

• Herr iföras trodde, att här var ett förbiseende från borr
Lindhagens och tran ram sida, och han säde. att det yrkande vi här gjorde hade

Onsdagen den 4 juni f. m.

29 Nr 44.

bort göras, när särskilda utskottets utlåtande nr 2 behandlades. I mitt första
anförande erinrade jag därom, att anledningen till, att vi nu stodo i den ställning,
där vi nu stå beträffande denna detalj, berodde på uttalanden i utskottets
utlåtande nr 2. Det har alltså icke förbigått mig. Jag konstaterade, att där var
ytterligare ett missgrepp i utlåtandet nr 2, och kanske hade vi^bort uppehålla
oss vid och vänt oss mot detta, då frågan behandlades^ förra gången, men det
var svårt att uppehålla sig vid alla svaga punkter i utlåtandet; därför må herrarna
ursäkta, att vi icke gjorde det. Emellertid, såsom saken ligger och med
den utgångspunkt jag har och då vi nu se, att genom denna lilla port i utskottets
betänkande ämnar man gå till att mer eller mindre positivt lösa vissa
detaljfrågor på detta område, finnes icke någon annan möjlighet, när ärendet
nu är till behandling, än att vända sig mot förslaget och reagera mot en sådan
tingens ordning, oavsett huruvida tillvägagångssättet är i full överensstämmelse
med den tanke utskottet utstakat i sitt betänkande. Jag har visat, att utskottet,
enligt min mening, varit onödigtvis angeläget om att här komma fram partiellt
till positiva beslut, även om icke någon uppgörelse skett i huvudfrågan, De
kosekvenser, som skulle följa härav, skall jag icke inlåta mig på. Det förefaller
emellertid egendomligt, ifall man skulle votera om en sak, där det icke finnes
någon siffra nämnd och där man komme att votera endast om eu viss tidsperiod.
Emellertid får den saken bliva utredd sedan. Såsom ställningen nu är, har
jag all anledning att vidhålla mitt yrkande om avslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet hemställt i sitt memorial nr 3 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, Töstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 77;

Nej — 50.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.
Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Sammanjämkningsförslag
ang.

flottans

ersättnings byggnad.

(Forts.)

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Nr 44. 30

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. handläggningen
av
vissa besvärsmål
m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag till
orsvarsdepartementet, marinförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd;

"i" . 3’ 1 anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa anslag under fjärde huvudtiteln;

“ •24’, \ anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande
f.r. 42 l a1nle, nm7 av vackt motion om rätt för vissa marinintendenter att såsom
tjänstetid tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr. 420J’ * anledning av väckt motion om löne- och pensionsreglering för personal
pa reservstat; ö ^

ningspoHspersonal;11^ &V VäCkt m0ti°n rÖrande tjänsteårsbei''äkning för viss fäst nr

|2?’ 1 anledning av väckt motion om anslag för inredning av bostäder i en
iangelsebyggnad i Karlskrona;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
holnrwh1 ambetsbyggnaden a tomten nr 3 i kvarteret Murmästaren i Stock f.

.nJ. 1 anledning av Kungl Maj:ts proposition angående åtgärder för
ardigstallande av vissa pabörjade arbeten för telegrafverkets samt statens
jarnvagars och vattenfallsverks rakning för bekämpande av arbetslösheten.
Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Foredrogos ånyo och lädes till handlingarna statsutskottets memorial nr 132

Lnn rnVV UngL JWS SVive!sc- med redogörelse för resultaten av en
g om djupborrningar utförd undersökning rörande malmernas dimensioner på
djupare nivåer inom Knrunavaara och Gällivare malmberg.

-föredra«ning av sammansätta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 9 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om andrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel, in. m. ävensom i ämnet väckta motioner
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs anyo statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning av Kungl
Maj ds proposition angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd jämte i ämnet väckta
motioner.

19? "vilt11 riSdagCf d!n!29 feb™ari 1924 dagtecknad proposition, nr

121, vilken hanvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl

Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finans-’
ärenden tor samma dag, föreslagit riksdagen att

dels

JälS f?r budgetåret 1924-1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till statskontoret med oforandrat belopp 320,300 kronor;

dels

a) 1 riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till kammarratten med oförändrat belopp 346,000 kronor b)

för budgetåret 1924-1925 till upprätthållande av kammarrättens verksamhet
anvisa ett extra anslag av 130,000 kronor;

Onsdagen den 4 juni f. m.

31 Nr 44.

7 j Ang. hand dels

läggningen av

a) förklara, att i fråga om de för riksräkenskapsverket avsedda ordinarie vissa besvärs befattningar

den ändring skulle vidtagas, att antalet revisorer (lönegraden mål m.m.
B 14) skulle utgöra 2G; (i*orts.)

b) godkänna följande stat för riksräkenskapsverket, att tillämpas från och
med den 1 juli 1924:

Stat:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........

Vikariatsersättningar, förslagsanslag

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.......

Förslagsanslag

kronor 383,000
» 12,000

»_38,000

kronor 433,000;

c) i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket
med 433,000 kronor;

d) besluta, att revisorerna Lars Olsson Rönnow, Gustaf Arvid Åman-Nilsson,
Johan Frode Lundberg, Otto Berndt Tage Silfwerskiöld och Oscar Fredrik
Wilhelm Schnell skulle från och med den 1 juli 1924 uppföras å allmänna mdragningsstaten
med rätt för dem att, så länge de kvarstode.a ifrågavarande stat,
med bibehållen tjänstgöringsskyldighet uppbära lön i enlighet med avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen;

e) till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet för budgetåret
1924—1925 anvisa ett extra anslag av 25,000 kronor;

dels ock

till allmänna civilförvaltningens lönenämnd för budgetåret 1924 1925 an visa

ett extra anslag av 25,000 kronor.

I sammanhang med frågorna om anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hade departementschefen
till behandling upptagit ett av statens besparingskommitté framlagt
förslag angående förenklad handläggning av administrativa mål rörande
avlönings- m. fl. förmåner åt statstjänstemän samt vissa av statsmedel utgående
ersättningar.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr T.
Julin, nr 295, och den andra inom samma kammare av herr G. Rosén, nr 279. I

I den förstnämnda motionen hade hemställts, att riksdagen matte, under förutsättning
av bifall till motionärens begäran i motionen om antagande av vissa
lagar (1:280), besluta att till förstärkning av riksräkenskapsverkets arbetskrafter
upptaga ett anslag av 10,500 kronor å riksräkenskapsverkets stat för
en byråchef, som fullgjort vad författningarna föreskreve dem, som i domarämbeten
finge nyttjas.

I motionen nr 279 hade föreslagits, att förevarande proposition, i vad den
avsåge överflyttande av domsrätt i vissa mål till riksräkenskapsverket, icke
måtte bifallas,

att de två byråchefsbefattningarna i riksräkenskapsverket skulle indragas
från och med den 1 juli 1924.

att de nuvarande innehavarna av dessa befattningar från nyssnämnda tid
skulle uppföras å allmänna indragningsstaten med samma rätt och samma skyldigheter
som i propositionen föreslagits beträffande de revisorer, som skulle å
nämnda stat uppföras, samt

Nr 41.

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. handläggningen
a
vissa besvärt
mål m. m.
(Forts.)

* cl;efsbefattningen för riksräkenskapsverket vid inträffande ledighet skulle
''•SefÄwafeSr '' gMd“ <3:e 18negrade"> överdirektörsgra-.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och
med avslag a herrar Julins och Roséns berörda motioner

fÖ+r b.udgeiårfet 1924-1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till statskontoret med oförändrat belopp, 320,300 kronor för

budgetåret 1924-1925 uppföra det ordinäre förslagsanslaget
till kammarratten med oförändrat belopp, 346,000 kronor c)

för budgetåret 1924-1925 till upprätthållande av kammarrättens verksamhet
anvisa ett extra anslag av 130,000 kronor;

, d> forkla™’ att * .fraga °m den för riksräkenskapsverket avsedda ordinarie
skulle utgöra 26 an<3nng SkU ® Vldtagas> att antalet revisorer (lönegraden B 14)

me6d dendl juliai924ande ^ ^ riksräkenskaPsverket> att tillämpas från och

Stat:

Avlöningar till ordinäre tjänstemän, förslagsanslag ........ kronor 383,000

.v ikariatsersattningar, förslagsanslag........... ......... » ^2 000

Avlöningar till icke-ordinarie befattnincrshavare m. m. ...... » 38 000

Förslagsanslag kronor 433,000;
med 43r3 000akronUorPfÖra ^ °rdinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket

g) besluta, att revisorerna Lars Olsson Rönnow, Gustaf Arvid Åman-Nilsson,
\ÄQlFr«du f^Jbcrg, Otto Berndt Tage Silfwerskiöld och Oscar Fredrik
+ skulle från och med den 1 juli 1924 uppföras å allmänna indragningsstaten
med ratt för dem att, sa länge de kvarstode å ifrågavarande
stat, med bibehållen tjänstgöringsskyldighet uppbära lön i enlighet med avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen;

i no! tlU uPPrat.tballande av riksräkenskapsverkets verksamhet för budgetåret
1924—1925 anvisa ett extra anslag av 25,000 kronor;

samt

i) till allmänna civilförvaltningens lönenämnd för budgetåret 1924_1925

anvisa ett extra anslag av 25,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet uttalat sig beträffande det av departementschefen
tramiagda torslaget angående förenklad handläggning av vissa administrativa

Reservation hade avgivits av herr E. A. Hallin, vilken, med instämmande av
herrar/ L. WidelloAx J. G. Walles, ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen utvisade, samt att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och med avslag a herrar Julins och Roséns berörda motioner, den sistnämnda i
vad densamma avsage indragning av två byråchefsbefattningar hos riksräkenskapsverket
samt nedflyttning av chefsbefattningen från generaldirektörs- till
overchrektörsgrad,

a) i)-----(lika med utskottet).

Onsdagen den 4 juni f. in.

33 Nr 44.

II) alt herr Roséns motion måtte i övrigt anses besvarad genom vad förut AnfJ- handanförts.
läygningcn ar

Herr Hallin: Herr greve och talman, mina herrar! Ärendena hopas i riksdagens
elfte timme, och i synnerhet trängas de stora frågorna ofta på kamrarnas
sista föredragningslistor. Kamrarnas ledamöter torde därför vara ursäktade,
om de icke hunnit att tillräckligt sätta sig in i alla de frågor, som föreligga,
och det'' kan ju då också vara ursäktat om man icke hunnit sätta sig in
i don enligt min mening stora och invecklade fråga, som nu ligger före till
avgörande.

Spörsmålet gäller i korthet att helt och hållet lägga om den administrativa
processordningen. Ärendets riksdagsbehandling har ju komplicerats genom
det formella framställningssätt, som Kungl. Maj :t här begagnat sig av, nämligen
att i statförslagen för statskontoret, kammarrätten och riksräkenskapsverket
inlägga en motivering, som behandlar denna processuella omläggning.
Härigenom har frågan i dess helhet kommit att remitteras till statsutskottet,
där den enligt mitt förmenande har ganska liten hemortsrätt. Inom denna
kammare väcktes ju en motion i anledning av den kungl. propositionen, vilken
motion emellertid på grund av sitt sakliga innehåll kom att remitteras till lagutskottet.
En inbjudning från detta utskott att behandla den kungl. propositionen
i sammansatt stats- och lagutskott blev emellertid icke accepterad av
statsutskottet. För min del kan jag icke undertrycka den känsla jag har, att
sålunda denna proposition nr 121 icke bär fått den ingående och sakliga förberedande
utskottsbehandling, som dess vikt tarvar.

Ku har det sagts, även i statsutskottet, att när Kungl. Maj:ts regering lagt
fram denna fråga och i denna regering sitta jurister av så eminent betydenhet,
hade vi i statsutskottet i kärnfrågan ingenting annat att göra än att acceptera
Kungl. Maj :ts förslag. För min del har jag icke kunnat ansluta mig till
denna blinda auktoritetstro. utan ansett mig såsom statsutskottsledamot vara
skyldig att söka tränga in i den sakfråga, som blivit oss förelagd, och när jag
alltså på tredje avdelningen ställdes inför nödvändigheten att fatta ståndpunkt
till den, har jag noga prövat förslaget, och detta har resulterat i den reservation,
som jag fogat vid detta utskottsutlåtande.

En allmän tvekan gjorde sig också gällande på tredje avdelningen, när ärendet
där förekom, om man skulle, på den utredning som förelåg, våga gå in på
den föreslagna förändringen rörande besvärs- och anmärkningsmål fullföljande,
en förändring som bestod i att dessa mål icke längre skulle gå till regeringsrätten
utan stanna i kammarrätten såsom sista instans. Samma tvekan
uttalades också i statsutskottets plenum. Jag är fullkomligt ense med Kungl.
Maj:t därom, att man skall försöka på allt sätt förenkla förvaltningen såväl
som jurisdiktionen, och här är fråga om! att förenkla den administrativa jurist
diktionen, och att man på allt sätt bör försöka förbilliga densamma. Men givetvis
kan man för att nå detta mål begagna olika vägar. För min del vill
jag i största korthet angiva, varför jag för min del icke kan — åtminstone ej
nu och på den föreliggande utredningen — biträda den väg, som Kungl. Maj :t
i detta fall föreslagit.

Vad för det första angår förslaget, att kammarrätten skulle bli sista instans
och att man skulle avskära möjligheten för den grupp medborgare, som det här
är fråga om, att fullfölja sina besvär upp till högsta administrativa myndighet,
regeringsrätten, så har jag icke kunnat omfatta den tanke, som man i det avseendet
finner i Kungl. Maj:ts proposition. Syftemålet med begränsningen av
fullföljdsrätten är ju att söka lätta på regeringsrättens arbetsbörda, men detta
syftemål må vara aldrig så lovvärt, och de besparingar, man härigenom tror

Första kammarens protokoll 192Jt. Nr 11. 3

vissa besvärsmål
m. m.

(Forte.)

Nr 44. 34

Onsdagen den 4 juni f. m.

läqaninqen av s^u e. uppstå, ma vara aldrig så behövliga, så fa de icke köpas för priset ens
vissa besvärs- m lss tan ken, att rättssäkerheten därvidlag skulle åsidosättas. Enligt vad
mål m. m. jag i utskottet har inhämtat, har regeringsrätten under de senare åren rättat
(Forts.) underdomstolarnas domar i administrativa mål i icke mindre omfattning än
vart sjätte eller vart sjunde mål. Man har gjort gällande, att regeringsrätten
vid avdömande av dessa mål skulle kunna döma mer enligt billighetens fordringar
än vad underrätterna ansett sig kunna göra. I belysningen av denna
uppgift kan man bättre förstå den stämning, som uppstått hos dem. vilka
skulle beröras av den föreslagna omändringen.

. Det ''har jämväl dragits starkt i tvivelsmål, huruvida de potentiella besparingar,
som man tror sig kunna vinna genom den nu föreslagna anordningen,
verkligen skulle komma att få den betydelse som man beräknat. Ty dels skulle
de rättssökande, som nu icke finge gå så högt på den administrativa domstolsvägen,
som de förut ha kunnat, komma att i stor utsträckning vända sig till de
allmänna domstolarna. Och frånsett, att de allmänna domstolarna få anses
vara mindre lämpade för att taga emot detta nya tillskott av mål, skulle givetvis
en sådan omflyttning komma att draga kostnader, som nu icke äro för
handen. Vidare är det ju givet, att om kammarrätten i framtiden skall i sista
instans hava hand om samtliga dessa besvärsmål och anmärkningsmål, kommer
den i sin ordning att bli ytterligt mera belastad än den för närvarande är och
därmed givetvis^ draga ökade kostnader. Ytterligare är det ju att tillägga,
att även om målen skulle stanna i kammarrätten, kan dock regeringsrätten
aldrig bli helt befriad från dessa mål, då en hel del av dessa frågor med stor
sannolikhet komma att fortfarande gå till regeringsrätten i form av nådeansökningar,
över vilka regeringsrätten kommer att yttra sig.

Jag skall nu emellertid be att få övergå till det som i allra högsta grad
har bestämt mig för att icke följa Kungl. Maj ds proposition, och det är förslaget,
att av riksräkenskapsverket, som det nu är organiserat, göra en domstol
i första instans, och framför allt tanken att överlämna denna domsrätt åt verkets
chei ensam. ° Det måste fasthållas vid att riksräkenskapsverket är inrättat
uteslutande såsom ett revisionsverk. Det är ju dessutom en åklagarmyndighet.
men jag ifrågasätter verkligen starkt, huruvida man då skall kunna
utan att göra några organisatoriska förändringar i detta verk tillägga verket
även domsrätt. Det är synnerligen belysande, att när besparingskommitténs
förslag i denna fråga, på vilket Kungl. Maj :ts proposition vilar, var ute på
remiss hos myndigheterna, och särskilt när det gällde förslaget att göra riksräkenskapsverket
till en domstol av första instans, uttalade kammarrätten,
vilket verk enligt Kungl. Maj ds förslag ju skulle bli den högsta instansen i
såväl besvärs- Korn anmärkningsmål, sina starka betänkligheter mot att riksräkenskapsverket
sattes såsom domstol och förordade en sådan anordning endast
under framhållande av att verket i så fall måste organiseras på annat”sätt.
Kammarrättens uttalande i denna del återfinnes i den kungl. propositionen nr
121 på sid. 34. Det är endast några få rader, men det är så belysande, att
jag skall be att få läsa upp detta uttalande. Det heter där: »Beträffande

handläggningen av anmärkningar, som anhängiggöras av riksräkenskapsverkets
revision, har kammarrätten förklarat sig anse åtskilliga skäl tala för kommitténs
förslag att låta riksräkenskapsverket självt i första hand pröva de av
verkets revision framställda anmärkningarna. Såsom ett oeftergivligt villkor
härför måste dock, oavsett huruvida kammarrätten eller statskontoret bleve
överinstans i förhållande till riksräkenskapsverket, uppställas den fordran, att
nödig ändring skedde av verkets nuvarande organisation, särskilt i syfte att
skilja mellan revisions- och domarfunktionerna, samt att verket erhölle en
sådan förstärkning av kvalificerad arbetskraft, som kunde göra detsamma
skickat att möta ifrågavarande nya uppgift.» Någon sådan förändrad orga -

On.-dagen don 4 juni f. in.

35 Nr 44.

ni.sation bär icke föreslagits i den kungl. propositionen, utan departementschefen
har helt kort ansett sig kunna i alla fall gå på den linjen att göra riksruken.
skapsverket till domstol. Detta har dock från departementschefens sida
icke skett utan tvekan. Jag vill därvidlag hänvisa till vad som står på sid. 55
i samma proposition, där departementschefen själv säger följande om denna
sak: »Visserligen skulle någon tvekan kunna råda redan därom, huruvida be slutanderätt

i dylika mål överhuvud taget bör lämnas åt riksräkenskapsverket,
som ju genom .sin ställning såsom revisionsmyndighet skulle kunna tänkas
mindre väl lämpa sig för ett sådant uppdrag. Men det lärer å andra sidan
la anses vara nödvändigt att skapa ett organ för målens avgörande i första
instans. Att låta målen i nu gällande ordning från riksräkenskapsverket dragas.
under kammarrättens prövning synes nämligen mindre lämpligt. Vid
dylikt förhållande torde beslutanderätten i första instans böra lämnas åt riksräkenskapsverket.
» Även departementschefen har sålunda tydligen här haft
på känn, att det var en ganska betänklig åtgärd, som han här gick att föreslå.

Nu har ju även utskottets majoritet, såsom framgår av utlåtandet, haft åtskilliga
invändningar att göra mot Kungl. Majrts förslag i denna fråga, och
dessa invändningar följa ungefär samma linjer som de av reservanterna framställda,
vilka jag nyss här haft tillfälle att något litet utveckla. Utskottsmajoriteten
hyser nämligen rätt så stor tvekan med avseende på förslaget att
göra kammarrätten till sista instans och ifrågasätter därvidlag, att i rättssäkerhetens
intresse klagan må »i vissa fall» kunna få anföras över kammarrättens
beslut. Det säges ju icke, vilka fall detta skulle vara; till den frågan
har utskottet icke ansett sig kunna taga någon närmare ståndpunkt. Men det
har ju i alla fall redan där tydligt utsagts, att man icke varit nöjd med det
förslag, som förelåg från Kungl. Majrts sida. Vidare har utskottet påpekat,
att för att lätta på regeringsrättens arbetsbörda skulle man kunna överväga,
huruvida, icke en inskränkning av fullföljdsrätten till regeringsrätten av vissa
andra mål skulle kunna utan rättssäkerhetens eftersättande komma till stånd.
Sålunda har utskottet här givit anvisning på andra vägar, på vilka man skulle
kunna tänka sig, att regeringsrättens arbetsbörda skulle kunna lättas.

Skillnaden mellan utskottets ståndpunkt och den, som jag och mina medreservanter
hava intagit, är emellertid icke någon skillnad med avseende på
klämmen — därvidlag är det bara någon liten formell olikhet — utan skillnaden
ligger uteslutande i motiveringen. Huvudskillnaden därvidlag är, att
medan utskottet har ansett, att riksdagen redan i år skulle taga definitiv principiell
ställning till den av Kungl. Maj:t här ifrågasatta omläggningen av den
administrativa processordningen, hava däremot reservanterna ansett, att det
inte är så stor brådska för handen, att icke frågan skulle vinna av att underkastas
en ytterligare omprövning med hänsyn till de invändningar och observanda,
som gjorts under ärendets riksdagsbehandling. Jag har för min del
icke, när jag tagit ställning till denna fråga från statsutskottssynpunkt, kunnat
komma till någon annan slutsats än den som vi i allmänhet inom statsutskottet
komma till, när en fråga icke kan anses vara så fullt utredd, att den .är
fullt mogen att föras ut i praktiken — man hemställer då hellre, att frågan
måtte få underkastas en förnyad omprövning för att återkomma till påföljande
års riksdag. Härigenom skulle man i detta fall också kunna vinna, att de
ändringar i lagar och instruktioner, som i år icke ha framlagts i den kungl.
propositionen men som av herr Julin i hans till lagutskott remitterade motion
ansetts vara en förutsättning för att man överhuvud taget skulle kunna gå in
för någon ny anordning, då även skulle kunna vara färdiga att föreläggas
riksdagen, så att riksdagen då också skulle få taga ståndpunkt till dessa
ändringar.

Det är, herr talman, med hänvisning till vad i reservationen finnes anfört

Ang. handläggningan
av
vissa besvärsmål
m. m.

(Forts.)

Nr 44. 36

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. handläggningen
av
vissa besvärsmål
m. m.
(Forts.)

och vad jag nu yttrat, som jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Kyarnzelius: Herr greve och talman! För min del skall jag be att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan. Jag har visserligen icke varit
i tillfälle att så noggrant studera mig in i detta ärende som den första ärade
talaren, som sitter på den avdelning, som förberett ärendet, men så långt jag
har kunnat fatta och sätta mig in i ärendet har jag icke kunnat finna annat än
att Kungl. Maj:ts förslag är ett praktiskt förslag, som till isin innebörd måste
anses medföra arbetsbespäring. Jag har icke heller kunnat tillägna mig den
uppfattning, som företrädesvis tyckes vara av den avgörande för reservanterna,
nämligen att rättssäkerheten för statens befattningshavare här skulle bli på
något otillbörligt sätt åsidosatt. Jag tror, att man kan säga, att även med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag rättssäkerheten för statens befattningshavare
i alla fall blir fullständigt tillgodosedd. Den kommer att bli alldeles tillräcklig,
och detta alldeles särskilt, om jag jämför statens befattningshavare med
landets invånare i övrigt.

Ett av motiven för Kungl. Maj:ts förslag är ju, att man härigenom skulle
lätta på regeringsrättens arbetsbörda, och sedan man har erfarit, hur pass
många år ärendena få ligga hos regeringsrätten, innan de komma till avgörande,
står det ju utan vidare klart, att en ändring härvidlag på ett eller annat
sätt måste komma till stånd antingen så, att man ökar ut regeringsrättens arbetskrafter,
så att de på detta sätt kunna arbeta av sin balans och därigenom
komma till ett snabbare avgörande av målen eller också så, att man minskar på
målens antal. Här finns nu enligt min uppfattning en grupp av ärenden, som
utan någon egentlig olägenhet kunna flyttas från regeringsrätten och till andra
ämbetsmyndigheter, och jag tror, att även motståndarna mot Kungl. Maj :ts
förslag skola väl ändå nödgas medge, att kammarrätten är en tillräckligt både
kvalitativt och i andra hänseenden vederhäftig och förnämlig institution för
att kunna avgöra de ärenden, vilkas prövning i sista instans nu är avsedd att
överflyttas från regeringsrätten till kammarrätten.

Nu har den .siste ärade talaren sagt, att man begär ju här icke mer än ett
års uppskov för att få ärendet ytterligare prövat. Därigenom går ju emellertid
ett år förlorat för den rättssökande allmänheten, som har sina ärenden liggande
i regeringsrätten. Någon minskning av balansen kommer icke att äga rum
under denna tid; den kommer kanske i stället att ökas, och det blir en förskjutning
framåt i målens avgörande. Mig vill det förefalla, som om detta
icke vore ett högviktigare ärende än att vi med den utredning, som föreligger,
och med den prövning, som Kungl. Maj :t har ägnat detta ärende, mycket väl
kunna vara mogna för att nu fatta beslut i saken. Det har också varit dessa
synpunkter, som varit vägledande för statsutskottet, såsom ju framgår av dess
motivering.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nothin: Herr talman! Då herr finansministern har ansett sig böra

anvisa den väg, som här är föreslagen, till lättande av regeringsrättens arbetsbörda,
har han icke ansett, att avlönings- och anmärkningsmålen ovillkorligen
skola stanna i kammarrätten såsom sista instans, utan hänvisar till möjligheten
för vederbörande parter att genom stämning till allmän domstol få sin
talan prövad. _ Denna möjlighet finnes för närvarande, och herr finansministerns
förslag innebär alltså i denna del ingen nyhet. Emellertid skall jag be
att få erinra om vad som förekom 1909, när regeringsrätten inrättades. Då
yttrade föredragande departementschefen bland annat följande: »Vill man

ansluta sig till lagförslaget uti ifrågavarande avseende, lärer förty, i överens -

Onsdagen den 4 juni f. m.

37 Nr 44.

stämmelse med vad förut är sagt, böra meddelas sådana stadganden, att mål av AnrJ: hand''
nu berörda art» — det gällde då särskilt mål angående avlöningsförmåner
m. m. — »icke vidare komma att upptagas av de allmänna domstolarna. En mål m. m.
dylik ändring i gällande rätt torde ock vara välgrundad. De anspråk på lön (Forts.)
eller dylika förmåner, vilka tillkomma statstjänaren, äro icke att bedöma efter
några som helst privaträttsliga regler; de hava sin grund i det genom tjänsteanställningen
uppkomna publika rättsförhållandet och hämta därifrån sitt innehåll.
Det synes då även naturligt, att de må göras gällande allenast i administrativ
process.» Även högsta domstolen gav 1909 uttryck åt samma uppfattning.
Högsta domstolen framhöll nämligen, att med hänsyn till regeringsrättens
karaktär av administrativ domstol en överflyttning av ifrågavarande
mål icke lämpligen torde böra komma till stånd under annan förutsättning än
att mål av ifrågavarande art icke vidare finge upptagas av de allmänna domstolarna.
Såvitt jag har kunnat finna, härrörde högsta domstolens betänkligheter
icke så mycket därav, att regeringsrätten var en sista instans, utan mera
därav, att när en domstol, låt vara en specialdomstol, hade avkunnat sitt utslag
och sagt sin mening i saken, borde isaken icke prövas av domstolar av en helt
annan klass.

I enlighet med dessa uttalanden igångsattes också en utredning angående
inrättandet av en särskild instansordning just i det slags mål, varom nu är
fråga, och denna utredning är, om jag icke minns fel, slutförd, fastän den icke
kommit till slutlig prövning. Redan det förhållandet, att utslag, meddelade
av en specialdomstol, en mellaninstans, som kammarrätten är, skola kunna prövas
genom stämning till en allmän underrätt, måste ju te sig egendomligt.

Vill man emellertid närmare överväga vad det i sak innebär, måste betänksanjieten
bli ännu starkare. Varje mål av denna art, som kommer till de allmänna
domstolarna, kommer att för statsmaskineriet i dess helhet vålla mycket
mera besvär än om det får sitt slutliga avgörande i de speciella fackdomstolarna.
En var här närvarande, som har någon närmare kännedom om arbetet
vid de allmänna domstolarna — och dit anser jag mig kunna räkna mig —
måste ställa sig mycket betänksam mot att dessa domstolar skola behöva sätta
sig in i de invecklade avlöningsreglementena och avkunna utslag i sådana
mål, utslag som måhända komma att gå i olika riktningar, beroende på vid
vilken domstol målet blivit avgjort.

, Ur såväl enhetlighetssynpunkt som ur arbetsbesparingssynpunkt kan jag alltså
icke se, att det är något att vinna, om dessa ärenden få hänskjutas till allmän
domstol. Jag tror också att jag icke misstar mig, om jag gör det uttalandet,
att herr finansministern har räknat med att kammarrätten i verkligheten kommer
att bli sista instans och att de personer, som det gäller, i regel eller så gott
som undantagslöst komma att draga sig för att väcka rättegång vid allmän
domstol. Jag vill gärna erkänna, att jag tror, att man har ofta i onödan fullföljt
talan till regeringsrätten just därför, att det ingenting eller så litet har
kostat. Men det förefaller mig ändå vara ett väl bryskt tillvägagångssätt att
utan vidare klippa bort fullföljdsrätten. Andra utvägar böra övervägas. Jag
är icke i tillfälle att nu kunna precisera någon ståndpunkt i denna del, att
ange vad jag tror skulle kunna bli hållbart i längden. Den saken bör få närmare
övervägas. Jag vill emellertid framhålla, att just kammarrätten har i
sitt betänkande uttalat starka betänkligheter mot att talan mot dess egna utslag
icke skulle få fullföljas, och representationerna för dem det närmast gäller
— statstjänarsammanslutningarna — ha också uttalat sig mot ett sådant
definitivt avskärande av fullföljdsrätten. Jap- vill även hänvisa till att på
olika stadier av denna frågas behandling det yttrats många olika meningar.
Besparingskommittén har tänkt sigen viss ordning, Kungl. Maj:t har tänkt sig
en något annan anordning, statsutskottet har pekat på en tredje väg, reservan -

Nr 44. 38

Onsdagen den 4 juni f. m.

läqqnirwen^av ter?a 1 utskottet På en fJärde och slutligen har det sammansatta stats- och lagZsa
besvärs- F-tskottet kommit med eu femte linje. Det förefaller mig då, att frågan ingamål
m. m. lunda nu är färdig till avgörande, utan att den behöver närmare övervägas.

(Forts.) Det har framhållits, att besparingsskälen tala för att denna åtgärd vidtages.
Jag vill emellertid erinra om. att det gäller icke någon omedelbar utgift, som
man inbesparar -— regeringsrätten arbetar nu endast på en avdelning —''utan
det gäller att nedbringa regeringsrättens arbetsbalans. Men är det icke då
bättre att vänta med denna sak och sedan fa till stånd en anordning för minskande
av arbetsbalansen, som lian stå sig för framtiden?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hallin m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Örne: Herr greve och talman, mina herrar! Egentligen borde jag väl
icke yttra mig i detta spörsmål, där den främsta juridiska sakkunskapen tyckes
vara engagerad. Jag har emellertid suttit i besparingskommittén och där under
en tid^ rätt ingående gnuggat denna fråga, och jag anser därför, att jag
bör framhålla ett par synpunkter på densamma.

Först och främst vill jag meddela att vi i besparingskommittén kommo till
den uppfattningen, att större delen av de mål, som det här är fråga om, hava
ren bagatellkaraktär. Det är sadana mal, för vilkas knäckande man i allmänhet
icke bör anlita landets främsta domarkrafter. Det finns undantag från regeln.
Det finns mal, som formellt gälla störa summor, men, som herrarna
veta, är det ju så, att där en redogörare har betalat ut medel i god tro och summan
är så stor, att han personligen icke kan återbetala den och icke heller på
grund av de föreliggande omständigheterna har möjlighet att återfordra de för
mycket utbetalade beloppen från mottagarna, brukar Kungl. Maj:t eller riksdagen
efterskänka dessa medel. I detta avseende kommer det säkerligen, såvitt
jag kan förstå, icke att ske någon ändring genom ett beslut i den föreslagna
riktningen.

Här har sagts, och det betonades särskilt av min ärade vän herr Nothin, att
man icke finge anlägga enbart besparingssynpunkten på denna fråga utan fastmera,
om jag förstod honom rätt, de rent juridiska synpunkterna. Det är ju
dock^ emellertid så, att det icke här bara är fråga om besparingar, utan det är
också i oerhört hög grad fråga om rättssäkerheten. För närvarande är regeringsrätten
så överhopad med göromål, att man icke får några prejudikat i flera
viktiga fall, där sådana äro högeligen önskvärda. Särskilt för de rättssökande
i skattemål är tillståndet, som var och en känner, fullständigt olidligt, och är
det så, att riksdagen verkligen går på den linjen, att regeringsrätten skall bibehålla
dessa och liknande bagatellmål, måste jag för min del — jag kan icke
annat — rösta för att en ny avdelning av regeringsrätten kommer till stånd.
Vi kunna icke vänta i åratal på att få ytterligt viktiga mål avgjorda, därför
att man håller på och grälar om vem som rätteligen skall betala t. ex. 15 kronor
75 öre eller något liknande, som det mycket ofta gäller i dessa mål.

Besparingskommittén hade tänkt sig en något annan instansordning än den
Kungl. Maj :t här föreslagit. Kommittén hade föreslagit, att statskontoret
skulle bli sista instans och att både kammarrätten och regeringsrätten skulle
helt befrias från befattningen med dessa mål. Denna linje synes icke ha varit
framkomlig, och för mig är det också tämligen likgiltigt, vilken väg man väljer,
bara man vinner det huvudsakliga syftet, att erhålla förenkling i behandlingen
av dessa mål.

Herr Nothin anförde som förnämsta skäl mot den föreslagna reformen, att
det strede mot vad som kan anses vara rimligt i fråga om instansordning, att
en av en mellaninstans meddelad dom skulle kunna överklagas hos de vanliga
underdomstolarna. Ja, för närvarande är det ju så, att även regeringsrättens

Onsdagen den 4 juni f. in.

;{9 Nr 44.

utslag kunna överklagas vid Stockholms rådhusrätt eller vid någon annan un- hand''
der domstol, och del har, mina herrar, inträffat fall, då regeringsrätten och “i^ZZ''är.1
högsta domstolen ha kommit till olika resultat i ett och samma mål av det slag, mål m. m.
som det bär är fråga om. Genom att nu antaga Kungl. Ma,j:ts förslag skulle (Forte.)
man åtminstone åstadkomma en rätt väsentlig förbättring härvidlag. Ty det
vore då icke Kungl. Maj:t, som stode mot Kungl. Maj:t, såsom nu, när målen
komma upp i högsta instans, utan Kungl. Maj:t i högsta domstolen mot kammarrätten.

Herr Nothin fruktade, att det skulle bli ett högst otillfredsställande tillstånd
inom rättsväsendet, om de vanliga domstolarna skulle få dessa mål. Det är
min bestämda övertygelse — jag vill ha den antecknad till protokollet och den
får gärna framdeles åberopas mot mig, om jag får orätt — det är min bestämda
övertygelse, att det kommer icke att uppstå någon vidare ökad arbetsbörda
för de vanliga domstolarna, men möjlighet att vädja dit innebär en liten
säkerhetsventil i fall, då frågan är av mycket stor principiell vikt och då det
kan vara behövligt, att man kan få den ytterligare prövad.

Reservanterna säga här i sin reservation bland annat: »För övrigt må det

med fog ifrågasättas, huruvida en sådan begränsning lämpligen bör genomföras
i den ordning, som departementschefen tänkt sig. Den omständigheten
att genom allmän lag angivits vilka slag av ärenden, som skola bedömas av
regeringsrätten, talar för att i enahanda ordning bör avgöras, huruvida rätten
till fullföljd av talan hos Kungl. Maj :t skall förvägras vederbörande sakägare i
en grupp av dylika ärenden.» Enligt min mening beror detta uttalande på en
missuppfattning av vad regeringsrättslagen innebär. I riksdagens skrivelse
nr 30 år 1909 anförde riksdagen i denna sak följande: »Den i förslagets 2 §
verkställda enumerationen avser, såsom §:ns ingress angiver, ej att bestämma,
i vilka fall besvär få från underordnade myndigheter fullföljas hos Eders
Kungl. Maj:t, utan endast att uppdela dem, som enligt författningarna kunna
sålunda fullföljas, mellan Eders Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten.»

Det är ett fullt tydligt uttalande, som visar, att i de fall, då det är Kungl.

Maj:t i konseljen, som har att avgöra, hur ett mål skall behandlas, är det också
Kungl. Maj:t, som har rätten att bestämma, vilka mål som kunna komma
under den högsta administrativa instansens handläggning eller icke. Om man
bifaller denna reservation och går till de undersökningar, som däri påkallas,
synes det mig, att man på grund av dessa uttalanden i reservationen måste
upprulla hela frågan, huruvida Kungl. Maj:t för framtiden skall få avgöra
instansordningen beträffande anmärknings- och lönemål eller om riksdagen
skall taga upp denna fråga. Att man skulle förelägga riksdagen de instruktioner
för ämbetsverken, som Kungl. Maj :t har att utfärda, till påseende, förefaller
mig med den uppfattning jag har vara en högst olämplig åtgärd —- jag
vill säga det till den förste ärade talaren här i debatten.

På grund av vad jag nu har anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hederstierna: När man hör den siste ärade talaren — jag visste först
icke, varför han uppträdde här — uttala, att det var på grund av hans ledamotskap
i besparingskommittén, får man bara ytterligare bekräftad den åsikt
man från början fått, huru lättvindigt besparingskommittén och förresten alla,
som ha yttrat sig i denna fråga, ha tänkt sig in i denna sak. Det är tydligt,
att man bara fäst sig vid besparingssynpunkten, och så har man tagit det legärt
och trevligt och kommer med ett sådant här förslag. Bland dem som, såvitt
jag kan förstå, även ha tagit denna fråga ovanligt legärt, finner jag även —
det får herr finansministern ursäkta mig — herr finansministern vara. Jag
trodde icke mina ögon, när jag läste denna proposition, som jag av en ren hän -

Nr ii. 40

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. handläggningen
åt
vissa besvärsmål
m. m.
(Forts.)

, de\se, fic]5 L T^är regeringsrätten inrättades, berodde det ju på att statsrådsberedningen,
Kungl. Maj :t i statsrådet, var så nedtyngd av de besvärsI?altfis01?
da ^a<le handlägga där, att det var alldeles nödvändigt att
skatta sig en annan myndighet för att avgöra dessa besvärsmål. Besvär i alla
administrativa mål gingo ju till Kungl. Maj:t i statsrådet, och för att då komma
ur denna ordning, inrättades regeringsrätten. Det var ju då en given princip,
att regeringsrätten skulle vara högsta instans i alla administrativa mål.
Dit skulle alla de mål gå, som förut hade gått till Kungl. Maj:t i statsrådet;
de skulle avgöras i regeringsrätten till lättnad för statsrådsberedningen och för
Kungl. Majd i statsrådet samt för att bereda ytterligare fasthet och säkerhet
vid de administrativa besvärsmålens avgörande. Då uppstod emellertid en
svårighet, som ju hade funnits redan förut, nämligen att det stod varje part
som hade förlorat hos Kungl. Maj:t i statsrådet, fritt att stämma till domstol!
och det hände, att Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet blev av domstolarna sist
av högsta domstolen, upphävt och ändrat. Detta var ju redan i och för sig
en olägenhet, men när man inrättade en administrativ domstol, framstod ju
denna olägenhet ännu mera. Regeringsrätten var ju faktiskt en domstol, som
avgjorde dessa administrativa ärenden. Då var det klart, att man ville undvika,
att regeringsrätten och högsta domstolen skulle komma till olika domslut.
I sammanhang med regeringsrättens inrättande tog man därför upp frågan
om att söka komma dithän, att målen i administrativ ordning skulle kunna
avgöras så, att man skulle kunna förbjuda domstolarna att sedermera befatta
sig med dessa mål. Ett regeringsråd fick i uppdrag att studera denna fråga
och framkomma med ett förslag, och det gjorde han, jag tror, efter några år.
Det gick ut på, om jag icke minns orätt, att parterna, som ansågo sina intressen
pa något sätt läderade, skulle anhängiggöra sin talan genom ett stämningsförtarande
till kammarrätten, som sedermera skulle behandla saken i vanlig process,
varefter talan skulle fullföljas hos regeringsrätten.

Sedermera har detta regeringsrådet Ernbergs betänkande varit på remiss hos
olika myndigheter, som uttalat sig om det, och om jag inte minns orätt, har
därefter en revisionssekreterare utarbetat det vidare. Även däröver tror jag,
att myndigheterna ha varit härda. Jag trodde därför, att saken var klar och
att man skulle få en administrativ processordning, där regeringsrätten skulle
vara högsta^instans, som avgjorde målen oåterkalleligen, så att man icke skulle
få rubba på det. Döm då om min förvåning, när jag ett tu tre får se. att
Kungl. Maj .ts proposition här långt ifrån följer, vad man i tio år arbetat för
eller att man skall undvika domstolarna, utan i stället icke bara säger, att regeringsrätten
nu skall avskaffas som högsta instans i dessa avlönings- och anmärkningsmål,
utan därjämte ger denna direkta anvisning: »För all del. äro
ni missnöjda med kammarrättens utslag, kunna ni stämma till domstolarna!»
Det är alldeles att vända upp och ned på vad man tänkt sig under alla dessa
år också säger finansministern helt gladeliga, att om man stannar med dessa
mai i kammarrätten, sa är allt bekymmer för att högsta domstolen och regeringsrätten
skola komma till olika domslut undanröjt! Det är väl ändå att taga något
för lätt på denna punkt.

Innan jag går vidare, jvill jag säga. att den som är verkligt sakkunnig på
detta område är väl ändå regeringsrätten, som suttit och dömt alla dessa år,
som kan dessa mål och som skulle kunna avgiva ett verkligt sakkunnigt yttrande
i frågan, men regeringsrätten är icke hörd. Det är väl det första man
kan fordra, att innan regeringen kommer till riksdagen med ett sådant förslag,
skall vederbörande domstol, vederbörande myndighet, som har reda på saken,
bliva hörd. Redan detta synes mig vara ett sadant fel i handläggningen av
denna proposition, att den på grund därav icke borde föranleda något positivt
beslut.

Onsdagen den 4 juni f. m.

41 Nr 44.

När man nu skulle Röra kammarrätten till sista instans för dessa mål, för- x^ni^av
stod man ju, att man icke. tick lata den vara ensam instans, utan man maste vj88a besvärsskaffa
en ny domstol för dessa mål. Ja, något nytt ämbetsverk ville man icke mål m. m.
införa. Då fick man ett tu tre göra om riksräkenskapsverket, som är inrättat (Forte.)
för att föra kronans talan i alla dessa mål och uppträda som en slags actor
i målen, och vips skulle detta verk, som egentligen endast är åklagare och för
kronans talan, bliva en domstol. Nu är det enligt Kungl. Maj :ts förslag meningen,
att riksräkenskapsverket skall döma i första instans. Ja, några ämbetsmän
skola vara åklagare, och så skall chefen jämte någon byråchef, eller
kanske t. o. m. ensam som enligt Kungl. Maj:ts förslag, sitta och döma, och
sedan skall ärendet gå till kammarrätten, och där skall det vara slut. Detta
förefaller mig i alla fall att vara väl raskt handlat. Här inrättas en. administrativ
högsta domstol, som Kungl. Maj:t och riksdagen anslå medel till. och
sedan inrättar man ett riksräkenskapsverk, som skall föra kronans talan i dessa
mål. Men nu tager man ett tu tre bort massor av viktiga mål — viktiga åtminstone
för de parter det gäller — från regeringsrätten och låter dem stanna
i kammarrätten, och åklagarmyndigheten göres till domstol. Hur gar^det till.

Jo, det går till på det sättet, att statsrådet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
talar om, att så ämnar Kungl. Maj :t göra. Gott och väl, men något beslut
av riksdagen hör man inte av. Riksdagen har för visst ändamål inrättat
regeringsrätten och för ett annat riksräkenskapsverket, men med ett penndrag
sätter sig Kungl. Maj:t, om statsrådet får hållas, och ändrar om alltihop. Jag
vill visserligen hålla på Kungl. Maj ds makt och myndighet," men någon gräns
får det väl ändå vara! Ja, det är för mig alldeles häpnadsväckande, att statsrådet
fått sina konsultativa kolleger att gå med på detta förslag. När jag finner
detta, går jag med fullaste hjärta med på en motion av herr Julm, som
vill, att det skall bli slut på detta förfarande och att man skall få lag pa vad
huvuduppgifterna för ämbetsverken skola vara. ^

Ja, jag har ju gjort vissa anteckningar om vad både herr Kvarnzelius och
herr Örne sagt. men med hänsyn till de grava anmärkningar jag har mot hela
propositionen skall jag icke uppehålla mig vid deras anföranden. De äro enligt
min åsikt ingalunda tungt vägande. Vad som sagts i reservationen motsvarar
mina åsikter i denna fråga, och jag kommer sedermera att ännu en gång
åberopa dessa mina åsikter, när vi komma till behandlingen av herr Julins
motion. Men i detta ärende ber jag att få yrka bifall till det av herr Hallin
framställda yrkandet.

Herr siatsrådet Beskow: Herr greve och talman! Om man skulle bedöma
styrkan av herr Hederstiernas bevisföring efter de kraftord han använt om
Kungl. Maj :ts förslag, skulle detsamma redan vara .fullkomligt dömt, men da
jag antar, att kammaren framför allt tager hänsyn till verkliga sakskäl, anser
jag det i alla fall lämpligt att här något redogöra för de skäl, som iör.aniett
Kungl. Maj :t att lägga fram sitt förslag, och att söka bemöta de invändningar,
som herr Hederstierna gjort. . . . ... ,

Ett av de påståenden, med vilka heTr Hederstierna började slut anförande,
var bland annat det, att besparingskommitt.én framlagt ett synnerligen lättvindigt
förslag. Med anledning därav vill jag anföra, att besparingskommittén
ju har fått i uppdrag att på en mycket kort tid försöka gå över hela förvaltningen,
och man kan icke begära, att den skall komma med fullt utarbetade
och detaljerade förslag, utan den får, som det uttryckligen sades i statsrådsprotokollet,
då kommittén tillsattes, peka på de besparingsmöjligheter som finnas.

Jag är för min del övertygad om, att kommittén just pa denna punkt har
pekat på en mycket god besparingsmöjlighet. Det förslag kommittén framlade
led emellertid, på grund av den korta tid kommittén hade till sitt torto -

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni f. m.

47nintendav ffan,de’ årligen av vissa brister, som också påpekades från åtskilliga ämbetsvissa
besvärs- ver"- tjanstemannaorganisationer. Med anledning därav bär hela frågan
mål m. m. underkastats ett förnyat övervägande inom finansdepartementet, och det" är
(Forte.) icke bespanngskommitténs oförändrade förslag, som nu har framlagts till kammarens
prövning.

. Medan jag sysslar med besparingskommittén, vill jag framhålla, att besparmgskommittens
ordförande är förre regeringsrådet Linnér och att denna fråga
just torde hava upptagits på hans initiativ samt att detta då föranletts av
hans kunskap om förhållandena på detta område. Det finns alltså, bortsett
tran mina kolleger inom regeringen, juridisk sakkunskap bakom förslaget och
speciell sakkunskap beträffande såväl regeringsrättslagen som regeringsrättens
arbetsbörda.

Vad regeringsrättens arbetsbörda beträffar skall jag be att få nämna några
sittror. Från årsskiftet 1913—1914 har regeringsrättens arbetsbalans, som då
uppgick till 649 mai, stadigvarande ökats. Siffrorna för balansen hava vid
^lr^0ljai^-fsklfVna varit 748, 832. 819, 1,087, 1,316, 1,455, 1,618.
l,8o9, J,Iåå och 2,946. Lalansen har således under de allra senaste åren
undergått en synnerligen stark stegring. Särskilt, betungande är balansen av
skattemål, som vid senaste årsskiftet belöpte sig till omkring 1,500 mål. Denna
balans betyder, att skattemålen numera kunna företagas till avgörande hos
regeringsrätten i allmänhet först omkring tre år efter det att desamma inkommit
till finansdepartementet. För närvarande föredragas i regeringsrätten
skattemål som avse 1918 och 1919 års taxeringar. En så lång väntan för
de skattskyldiga pa att få sin skattskyldighet slutligt bedömd medför för
! „m poe“,acnc e olagenheter. Det säger sig självt, att ett dylikt tillstånd icke
^a/0r .ara* osyfte att påskynda skattemålens avgörande hos regeringsratten
har jag också haft under övervägande möjligheten att avlasta regeringsrätten
tran sadana mål, men den utredning, som jag i det syftet har företagit,
har givrt vid handen, att en sådan avlastning praktiskt taget icke kan
genomiöras. Det har då befunnits i högsta grad önskvärt att från regeringsratten
avlasta en betydande grupp av andra mål, nämligen just de nu här
liragakommande avlöningsmålen och därmed jämställda mål. En avlastning,
som kan ske på nu föreslaget sätt, kommer då också behandlingen av skattemalen
till godo. Det har beräknats, att avlastningen från regeringsrätten av
avlönings- och därmed jämställda mal skulle betyda, att regeringsrätten beinas
tran 20—25 procent av sin verkliga arbetsbörda.

Med anledning av vad majoriteten inom statsutskottet uttalat, vill jao- såga
att de anordningar, som den ifrågasatt, av Kungl. Maj.-t komma att tagas under
övervägande och att, såvitt på mig ankommer, de synpunkter, som där uttalats.
skola göras till föremål för omprövning.

i Va^y /,1U C]en särskilda instansordningen för avlöningsmål beträffar, har
herr -Notion här uttalat, att man vid regeringsrättens införande 1909 utgått
tran den förutsättningen, att de allmänna domstolarnas befattning med vissa
are,, „ a. sadana, varom, här är fråga, skulle upphöra samt att det i

stallet skulle skapas en särskild instansordning för dessa ärendens beliandr111®''
oamma synpunkt framfördes även av herr Hederstierna. I anslutning
härtill tiar framliallits. att övertygelse icke bär vunnits om att tillräckliga sakskal
iorehgga att nu intaga den motsatta ståndpunkten och bibehållande allmänna
domstolarnas befattning med ifrågavarande slag av ärenden. Vid regeringsrättens
inrättande ^ uttalade vederbörande departementschef den meningen,
att de anspråk på lön och dylika förmåner, som tillkomma statstjanarna,
borde ta göras gällande allenast i administrativ process, och departementschefen
ställde också i utsikt, att frågan om en särskild instansordning
tor avlomngsmal skulle underställas Kungl. Maj:ts provning. En utredning

Onsdagen den 4 juni f. in.

43 Nr 44.

igångsattes nu, smil här redan är nämnt, år 1909, cell det föreligger två betänkanden,
det ena avgivet av regeringsrådet Ernberg oeh det andra av hov- "^''b^-vårs.
rätt srådet Geijer. l)et sistnämnda utmynnar i ett förslag till lag »om rätt mål m. w.
domstol och rättegången i vissa mål angående avlöning samt annan lörmån (Forts.)
och ersättning av allmänna medel». Iniordrade utlåtanden över dessa betänkanden
hava visserligen nu inkontmit, men jag kan icke yttra mig om, när något
förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen.

Här har nu uttalats, att man vid regeringsrättens inrättande utgick från
den förutsättningen, att de allmänna domstolarnas befattning med förevarande
slag av ärenden skulle upphöra och att det i stället skulle skapas en särskild
instanordning för deras handläggande, men detta är knappast riktigt. Någon
förutsättning för beslutet om regeringsrättens inrättande lag ingalunda i det
uttalande om en särskild instansordning, som vid det tillfället gjordes. Närmaste
syftet med en dylik instansordning var att förebygga, att tvister, vilka
prövats av regeringsrätten, sedermera skulle kunna upptagas till högsta domstolens
avgörande, såsom här redan av herr Örne påpekats. Man ville alltså
undvika konflikter mellan regeringsrätten och högsta domstolen._ Huruvida
detta skäl för införandet av en särskild instansordning för avlöningsmål må
anses vara av sådan betydelse, att den på området föreslagna lagstiftningen
bör genomföras, kommer givetvis att i sinom tid göras till föremål för Kungl.

Maj:ts prövning. Något föregripande av denna frågas lösning innebär icke
det förslag, som nu framlagts oeh av utskottet i huvudsak tillstyrkts. Sistnämnda
förslag innebär ingenting annat, än att den nuvarande administrativa
instansordningen för dessa mål förenklas och att målens avgörande i sista
administrativa instans förlägges till kammarrätten. Den arbetsavlastning, som
härigenom beredes regeringsrätten, är, som jag redan påpekat, omedelbart behövlig.
Att vänta på avgörandet av frågan om en särskild instansordning för
avlöningsmål, innan denna avlastningsåtgärd kan vidtagas, är enligt min mening
icke försvarligt. Förslag om avskiljande av avlöningsmål från regeringsrätten
och deras hänförande till kammarrätten som sista administrativa instans
innebär icke någon ståndpunkt, som är motsatt den, vilken intagits vid regeringsrättens
inrättande. I fråga om de allmänna domstolarnas befattning med
avlöningsmål göres ingen som helst ändring. Den rent administrativa handläggningen
av målen förenklas. Frågan om den särskilda instansordningen lämnas
åt framtiden. Ingenting hindrar, att en sådan instansordning inrättas
och att de allmänna domstolarna befrias från befattningen med avlöningsmål,
när frågan därom är mogen att lösas, men det skall å andra sidan icke förnekas,
att sedan regeringsrätten icke mer har att handlägga administrativa frågor
om avlöningsförmåner de ovan anförda skälen för en särskild instansordning
knappast vidare äro för handen. Att detta skulle kunna utgöra något
skäl för en tvekan inför den nu föreliggande frågan borde väl knappast kunna
göras gällande.

Beträffande rätten att i avlöningsmål fullfölja talan genom stämning till
allmän domstol har i reservationen framhållits, att om denna rätt skall vara av
någon praktisk betydelse och icke bara vara en rätt pa papperet, så bli de allmänna
domstolarna i hög grad betungade. Men därest förhållandena skulle utveckla
sig i samma riktning som hittills, så att stämning till domstol endast i
sällsynta undantagsfall skulle förekomma, så skulle enligt reservanternas samt
herrar Nothins och Hederstiernas mening mitt förslag innebära, att kammarrätten
praktiskt taget skulle bliva sista instans. En dylik begränsning av fullföljdsrätten
har av reservanterna ansetts vara av alltför genomgripande betydelse,
för att den skulle på här nu föreliggande utredning kunna^ tillstyrkas.

Som jag redan framhållit, avser ju emellertid mitt förslag icke att åstadkomma
någon ändring beträffande rätten för statstjänstemän att fullfölja avlönings -

Nr 44. 44

Onsdagen den 4 juni f. m.

läggnlngen^av “Jlen tiU de allmuällna domstolarna. Huruvida förslaget kommer att göra tjänvissa
besvärs- .. mannon mera benagna än de hittills varit att draga avlöningstvister under
mål m. m. allmän domstols prövning är ju en fråga, som endast kan besvaras genom erfaIForts.
) renhet av forslagets verkningar. Men det är min mening, att tjänstemännen i
allmänhet komma att atnöjas med de beslut, som kammarrätten kommer att i
administrativ väg meddela, liksom de nu åtnöja sig med regeringsrättens utslag
Ue börda ämbetsverken ha ju också betygat sitt förtroende för kammarrättens
avgörande; de ha, hänvisat till kammarrätten i stället för att målen enligt besparingskommitténs
förslag skulle gå till statskontoret såsom sista instans.
Skulle mot förmodan statstjänstemannens löneanspråk komma att i mera avse\
ard omfattning hänskjutas till domstolarna, blir det väl senare tid att vidtaga
lampliga åtgärder för den saken.. Men rätten att draga avlöningsmålen under
de allmänna domstolarnas prövning saknar icke värde, därför att densamma
endast använda i undantagsfall. Liksom nu utgör ju denna rätt en garanti för,
att statens befattningshavare skola bliva i rättsligt hänseende lika behandlade
som Övriga anstållnmgshavare. I den man garantien icke behöver komma till
användning, torde de administrativa avgörandena få anses vara från de statsanställdas
synpunkt tillfredsställande. När man säger, att rätten att gå till
allmän domstol icke skulle, vara av praktisk betydelse utan blott en rätt på
papperet, därest densamma icke kommer till någon större användning så är det
en snedvridning av hela spörsmålet. I själva verket betyder en sådan situation,
att det administrativa avgörandet är så väl avvägt, att domstolsväsen icke
behover användas. I sådant fall är det vill likgiltigt, vilken myndighet som
(.rattar det slutliga avgörandet, vare sig det är kammarrätten eller regeringsratten.
.. Att staten kostar på sig en administrativ instansordning, tom består "av
vederbörande förvaltningsmyndighet och därutöver kammarrätten, det ställer i
varje fall de statsanställda i ett betydligt bättre läge än dem, som äro anställda
i det enskilda näringslivet.

Lu har det även sagts, att det här gäller tillämpningen av avlöningsförfattningar,
som i stort sett äro beslutade av riksdagen, och att på grund härav frågan
om dessa författningars tillämpning icke borde ankomma på Kungl. Maj:t allena.
Men berörda förhållande har åtminstone icke hittills ansetts inverka på
-Kungl. Maj ds befogenhet att bestämma ordningen och sättet för författningars
tillämpning i administrativ väg. Kungl. Maj:t har sålunda såväl i fråga om
beslutanderätten i ärenden, vilka avses i avlöningsreglementet, som i fråga om
handläggningen av ärenden, vilka eljest äro reglerade i författningar, utfärdade
av Kungl. Majd och riksdagen, meddelat föreskrifter om förändringar av instansordningen.

. I reservationen uttalades det nu betänkligheter mot den del av förslaget, som
inrymmer beslutanderätten åt riksräkenskansverkets chef med avseende på anmärkningsmål
handläggning i första instans, och detta har ju kraftigt betonats
av saval herr Hallin som herr Hederstierna. Jag vill framhålla, att reservanterna
i det avseendet tala om »domsrätt», och det uttrycket har ju också använts
av nyssnämnda herrar. Med anledning härav vill jag framhålla, alt berörda
uttryck icke.ar riktigt lämpligt; det ger en falsk uppfattning om betydelsen
av ett administrativt beslut i här förevarande fall. Med anledning av reservanternas
.ifrågavarande invändning vill jag framhålla, att beslutanderätten i de anmärkningsmål.
, som framkommit inom vederbörande specialrevisioner, tillkommer
vederbörande ämbetsverks chef ensam eller i arméförvaltningen generalkrigskommissarien
och i marinförvaltningen marinöverkommissarien. Mitt förslag
. an„e änm‘irkningsmåls handläggning i första instans ger ingen annan
ställning åt riksräkenskapsverkets chef än som nu tillkommer vederbörande chefer
f !eJp avdelningschefer i. ämbetsverk med specialrevisioner. Den förändring beträffande
chefens för riksräkenskapsverket befogenhet, som av förslaget skulle

Onsdagen den 4 juni f. m.

45 Nr 44.

(Forts.)

bli en följd, bär i sak icke mycket att betyda. Han beslutar nu, huruvida en ^.^av
anmärkning skall fullföljas till kammarrätten eller icke. Detta gar sa till, åt Vl8sa besvärssedan
eu anmärkning funnits befogad riksräkenskapsverkets chef anmodar ve- mäi m. m.
derbörande redogörare att inbetala beloppet, vid äventyr att talan eljest anhängiggöres
hos kammarrätten. Efter förslagets genomförande beslutar lian i
stället, att redogöraren skall vara skyldig att inbetala beloppet, hedan olir
det redogörarens sak, om han icke är nöjd med utgången av målet, att genom
besvär draga detsamma under kammarrättens prövning. I princip torde det
icke vara någon avsevärd skillnad i förfarandet, sadant det tidigare har före kommit,

och som det nu föreslås. . . .

Av vad jag nu har sagt framgår ju, att jag_för min del. icke gärna skulle
vilja vara med om ett uppskjutande av denna fråga, och såvitt jag förstår äro
de ''skal, som hittills anförts, icke av den natur, att de börda kunna föranleda en
sådan utgång av ärendets behandling. Om man icke genomför här föreslagna
förändring, ställes man, såvitt jag förstår, inför utsikten att inrätta en ny avdelning
i regeringsrätten, och en sådan avdelning drar ju moddig en kostnad
av 100- till 200,000 kronor. Jag tror, att när man på alla håll yrkar på en
förenkling och avbyråkratisering av förvaltningsapparaten, så bör man icke, när
nu ett förenklingsförslag framlägges, vara färdig att gorå alla möjliga invändmingar.
Finnes det överhuvud taget någon realitet bakom talet om sparsamhetsvilja
i riksdagen, fordras det också, att icke den ovilja emot var.ie förändring,
som givetvis alltid finnes på vissa håll, får stå hindrande i vägen, när det
gäller genomförandet av ett sådant sparsamhetsförslag.

Herr Reuterskiöld: Det är givet, att den av finansministern _omtalade

oviljan icke får stå hindrande i vägen, men det finns ett, som kan hindra, och
det är kravet på rättvisa och rättssäkerhet. Jag måste för min del säga, att
även om man delar herr statsrådets uppfattning i saken, nämligen att regeringsrättens
arbetsbörda bör minskas, följer därav icke, att man kan ga vilken
väg som helst för att nå målet, och jag vill gentemot en talare i dag såga, att
om man än påstår, att en ändring pa ett eller annat sätt är nödvändig, är dock
den väg att nå ändringen, som anvisas i propositionen och i statsutskottets utlåtande.
icke den riktiga. År det icke så, att Kungl. Maj :t här har ansett, såsom
herr statsrådet nyss upplyste, att vägen med avlastning fram regeringsrätten
med hänsyn till skattemål och taxeringsfrågor icke är framkomlig för närvarande,
och därför är det andra kategorier av mål, som man kastar sig på,
nämligen avlöningsfrågor? Då blir formen i detta fall den numera icke ovanliga,
men därför icke riktigare, att statsrådet, den föredragande departementschefen,
till statsrådsprotokollet inför Konungen uttalar en åsikt, och om denna
hans uttalade åsikt fattar Konungen icke något beslut,^ men om denna uttalade
åsikt tillkännager sedan statsutskottet sin åsikt, och sa står man där. Egentligen
skulle det gå så till, att Kungl. Maj:t framlade för riksdagen ett förslag
till författning, över vilket riksdagens yttrande inhämtades. Då hade man
något fast att hålla sig till: ett Kungl. Maj:ts beslut och ej en växlande departementschefs
åskådning i ett visst givet fall. I ett annat ärende, som här föreligger,
gäller precis detsamma. I den av herr Rydén gjorda anmälan mot chefen
för ecklesiastikdepartementet är åberopat ett statsrådets yttrande en gång
till protokollet och ett riksdagens yttrande i anledning därav, och sedan har
man konstruerat fram en skyldighet för Kungl. Maj :t, som överhuvud taget
stått utanför det hela. Jag kan icke första annat, än att. om statsrådet och
regeringen önska få avlöningsfrågorna avförda från regeringsrätten, sa later
sig detta icke gorå på det lättvindiga sätt, att Kungl. Ma,] it utfärdar en författning,
varigenom fullföljdsrätten till regeringsrätten upphäves. Det star
dock i regeringsrättslagen uttryckligen angivet, att avlöningsfrågor och tvister

Nr 44. 40

Onsdagen den 4 juni {. m.

<Ä’^''Z,art°iT8Snev*0ll„l?1,“dl“ av mn äå tim

vissa besvärs- „ at|; 1 2 _S star också, att frågor, som skola komma till regeringsrätten ärn

rn; m'' sadana besvärsmål, som jämlikt författningarna må fullföljas hos Kungl Maj-t
(J'' orts.) i statsdepartementen. Jag tror, att departementschefen i detta fall mö il i gen
ar lagt tonvikten pa ett ord, där den icke bör ligga, nämligen »jämlikt författXna!-nd^det
tonvikten bör ligga på »i statsdepartementen» — i mot tTll

SS £ -t -TW?TeW- ?6t äVU h|ir fråga om sådana mål, som komma
till Kungl Maj .t i departementen, icke till Kungl. Maj:t i högsta domstolen

ma dit mcn''kdVSant,t,att I? w*’ att besvärsmål jämlikt författningarna korning
t’ ■ lnRebar absolut ingenting annat, iin att de mål, som när döma
la0 skrevs, gingo dit, också reglerades genom lagen såsom fallande under regeringsrätten.
Jag erinrar, att första utkastet till lag om regeringsrätten byggde
fÄrlfin anni?!1 PrrndP- nämligen att man ej skulle uppräkna målen utan endast
r klara, att de dar det gällde rättsfrågan, skulle gå till regeringsrätten under

i<5*ÄÄ« “U ?””*''• *V*i «***- Sillninse» ÄTS
• e£erinöSratten. bedan gick man ifrån denna princip och gjorde en upnräknmg,
men grunden för uppräkningen är icke godtycklig, utan densamma som
nyss anförda princip, nämligen att mål, där rättsfrågan är den övervägande

fet V Tg6r Ha.de,11lerr statsrådet och chefen för finansdepartemen tet

har hemställt till Kung . Ma,:t att lägga fram ett förslag och däröver begära
riksdagens yttrande, hur det skulle ordnas med dessa avlöningsfrågors
behandling, och samtidigt föreslagit en ändring i regeringsrättslagen, varigenom
detta moment borttagit?, da hade frågan kunnat av riksdagen i la o-a ordKnfrrlP
\fVadepartementschefen endast, att han tänker föreslå
''„M 1 t acbiiiiiisjrativt upphiiva fullföljdsrätten, varigenom regeringsrattslagens
bestämmelser ju skulle bliva utan grund och innehåll. Jag kan icke

StTt™/ TU blT ga ?enna Vag\när det ^3 en lag. vartill riksdagen givit
sitt samtycke och ur den synpunkten kan jag icke vara med om, att staisut»kottet
avhander riksdagen dess medbeslutanderätt i fråga om regeringsrättsutformande.
Det ar darmed icke givet, som en talare sade, att alla instruktioner
skulle förelägga* riksdagen. Det kan ges instruktioner, men det

och ÄVraS,r.Sarflldforfattniin^ angående avlöningsfrågors behandling
kallad 1 1 1 allmanhet’ och 011 sadan författning torde vara av behovet på"

Det ar ett par punkter till som jag vill med ett par ord beröra. Den ena
ror kammarratten och riksräkenskapsverket.

Nu säger herr statsrådet, att kammarrätten skulle få med denna sak att göra
ungefär som nu._ Riksräkenskapsverkets chef endast bestämmer, att i anledning-av
anmärkning ett belopp skall inbetalas, varefter redogöraren får besvära
sig hos kammarratten Ja, om denna ståndpunkt är riktig, förfaller iu den
uppfattning som har förut hävdats, att man här hade två domstolar, två instanser
Riksräkenskapsverkets chef handlar här icke, såsom herr statsrådet
betonade, i egenskap av domare, och herr statsrådet betonade, att »domsrätt»
\ar ett mj eket felaktigt uttryck. Då blir kammarrätten den enda instansen,
som bedömer fragan ur judiciell eller rättslig synpunkt. År det däremot så
att man verkligen vill anse riksräkenskapsverket chefs avgörande eller rik*-rakenskapsverkets avgörande in pleno såsom ett administrativt-rättsligt avgörande,
ja, da far man lov att förstärka verket med sakkunskap på det juriihska
området, och da maste man säga. att domsrätt icke är ett oriktigt uttryck
basom saken nu ligger, tycker jag det vara mycket oklokt att ha bara en instfins
av oomstols natur. Ur rättssäkerhetssynpunkt förefaller det mycket betänkligt
Jag vill tillägga, att när riksräkenskapsverket inrättades, framhölls
i denna kammare med mycken skärpa, om jag icke alldeles missminner mig. att
det var felaktigt, att samma verk, kammarrätten, skulle både revidera och

Onsdagen den 4 juni f. m.

47 Nr 44.

döma, och så fördos revisionsavdelningen över till riksriikenskapsverket, medan
kammarrätten behöll domsrätten.

Nu säger herr statsrådet och föredragande departementschefen, att riksräkenskapsverket
icke blott bör bibehålla denna revisions- och anmärkningsmöjlighet,
utan också avgörandet skall läggas där. .Tåg undrar, om det icke i själva verket
innebär ett återvändande till den ståndpunkt, som ansågs vara oriktig, när
revisionen fanns i kammarrätten, fastän det nu bara skulle bli en försämrad
upplaga, till följd av att riksräkenskapsverket är så ofantligt mycket mindre
kapabelt att hålla isär det, som skall hållas isär, än vad kammarrätten var.
Det har också sagts, att kammarrätten är ett mycket förnämligt verk, en mycket
förnämlig domstol. För allt i världen! Jag vill icke säga något ont om
den. Den är en mycket gammal och historiskt väl utvecklad institution. På
sin tid var den typen för det byråkratiska i vårt land, och jag har ingen anledning
att antaga, att den blir mindre byråkratisk än förut, om man gör kammarrätten
till den enda instansen i dessa frågor.

Slutligen ville jag säga, att när det gäller förhållandet till domstolarna, är
jag icke av alldeles samma mening, som här uttalats av flera talare. Jag förmenar
nämligen, att en avlönmgsfraga kommer och bör komma till domstol,
endast när det gäller befattningshavares rätt, t. ex. vid. indragning av en befattning
eller i något dylikt fall, således icke, när det tvistas om beloppet, utan
då det är tvist om grunden för rätten att uppbära avlöning. Då är det och bör
det vara en allmän domstolsfråga, men när det är fråga om sådana lönetvister,
som här väsentligen äro avsedda, delar jag deras uppfattning, som anse, att de
allmänna domstolarna icke böra ha med den saken att göra.

Jag är ganska tillfredsställd med den förklaring, som herr statsrådet avgav,
rörande båda förslagen till instansordning, att dessa för närvarande åtminstone
icke komma att leda till någon åtgärd. För min del måste jag anse, att de
båda två äro oantagliga, och därför är det mycket lyckligt, om de icke föranleda
någon vidare åtgärd. o

Regeringsrättens ställning i hela vår förvaltning skulle icke sa oväsentligt
rubbas, om man skulle på administrativ väg fråntaga den uppgifter^ som den
nu har, och över huvud förefaller det mig, som om genom herr statsrådets yttrande
gick en sammanblandning av de administrativa och de adminstrativträttsliga
uppgifterna, under det hela utvecklingen tenderar till att skilja dem åt.

Med stöd av vad jag här anfört, herr greve och talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen, även om jag icke i alla punkter kan instämma i motiveringen.

Ang. handläggningen
av
vissa besvärsmål
m. in.
(Forts.)

Herr Hammarskjöld: Man har här redan fäst uppmärksamheten på den

egendomliga ordning, i vilken denna fråga kommit under riksdagens behandling,
nämligen den ordningen, att ett förslag eller en tanke framställes i ett statsradsyttrande
med tillägg, att om icke riksdagen gör invändning, kommer tanken att
sättas i verket. Jag har för min del mycket svårt att tro, att detta är en lämplig
ordning. Det är ägnat att maskera det verkliga sakförhållandet, som är — i ett
fall, där Kungl. Maj:t icke tilltror sig att vidtaga den tilltänkta åtgärden utan
riksdagens hörande — att riksdagens yttrande i själva verket begäres över
ifrågavarande projekt. Det kan ju också lätteligen tänkas, att saken pa grund av
det sätt varpå den framställts ådragit sig vida mindre eller åtminstone vida
mindre tidig uppmärksamhet från riksdagsledamöternas sida, än som eljest skulle
varit förhållandet. Så var det åtminstone fallet med mig. Massan av riksdagstryck
gör, att man något litar på rubrikerna. Om man ser i en propositions
rubrik, att den gäller anslag till de och de ämbetsverken, tror man näppeligen,
att det i den propositionen är fråga om en genomgripande ändring av rättsskipningen.

Nr 44. 48

Onsdagen den 4 juni f. m.

egendomlighet också har påpekats, om också icke tillräckvissa
besvärs- * skarpt, ar, att tor deri, som tvivlar på, att rättssäkerheten blir tillräckligt
mål m. m. tillgodosedd genom det föreliggande förslaget, ger man eu hänvisning till möi(Forfa.
) ligheten 1 vissa fall att ga till de allmänna domstolarna. Denna utväg att gå
till de allmänna domstolarna finnes, men utvägen är ju av kända skäl mycket
litet praktisk, och nar man ger denna .hänvisning, tror man näppeligen själv
Pf ocll>va<l som ar fullkomligt säkert, man önskar icke, att hänvisningen
skall loijas, ty om den hänvisningen följdes och de allmänna domstolarna i större
utsträckning anlitades, skulle det bliva mycket betänkligt.

En tredje egendomlighet, kan man finna i följande. Som huvudsakligt skäl
för riksrakenskapsverkets inrättande angavs angelägenheten av att skilja revisionen
ifrån den dömande myndigheten. Nog är det väl då ganska besynnerligt
att nar nksrakenskapsverket har inrättats med en sådan motivering man efter en
kort tid flyttar domsrätten etter till riksräkenskapsverket.

i skge.rbeU’0statsrådet och chefen för finansdepartementet, att här i hans
förslag ar icke Daga om någon dom, som riksrakenskapsverkets chef skulle fälla
Ä"'' nd0,clj abt nda ?å orck när \ statsrådets eget yttrande riksräkenskapsverkets
chef betecknas såsom första instans i instansordningen Det är
mig ingalunda obekant, att riksräkenskapsverket eller dess chef eller båda redan
ior närvarande gorå allvarliga försök att utöva något, som kan kallas domsrätt
Det förekommer ideligen, att. när en anmärkning framställts i riks räkenskap syerket,
skickas den anmärkningen ut med en i ganska imperativa ordalag avfattad
anmaning till vederbörande att betala det anmärkta beloppet inom viss tid
eller eljest avgiva förklaring. Detta är nog att gå till de yttersta gränserna för
befogenheten Riksräkenskapsverket har enligt nuvarande författning ingen
befogenhet att ålägga betalningsskyldighet, ene villkorligt, utan det enda som

ärTSaPSVerk* kaon behöva.veta> är, om den, mot vilken anmärkning
•ii Sjn - lIe an att, underkasta sig en anmärknmgsprocess vid kammarrätten
vill godkänna anmärkningen Det behövs alltså ingen förklaring, utan blott ett
enkelt bestridande av anmärkningen. Som sagt. denna praxis är mig ingalunda
obekant ehuru jag finner den ga till yttersta gränsen av vad som för närvarande
ar tillåtlig! Ur rättssäkerhetens synpunkt kan det vill ändå icke vara något
onskyart, att eu domsrätt, eller om man så vill. en kvasidomsrätt, överlämnas åt
eu fortroendeambetsman som saknar juridisk bildning eller åtminstone icke
beiiover aga juridisk bildning.

Nu säges det, att något liknande förekommer med avseende på de förvaltande
verk, som aro försedda med specialrevisioner. Det är dock en skillnad. Därvidlag
a* aet iraga om att verkets chef prövar en anmärkning, prövar den iust i
egenskap av chef och förman för den, vilken anmärkningen gäller, men ännu ha

V 1 „ ko™.mit1fa. langt: riksräkenskapsverket eller dess chef utövar chef skap

over förvaltningen i allmänhet.

Jag tror icke, att jag behöver vara misstänkt för att icke önska den gynnsammaste
möjliga^utveckling av regeringsrätten. Det torde vara bekant att
jag haft den förmanen att ta en viss befattning med regeringsrättens tillkomst
•lag vill ingalunda ens ett ögonblick bestrida, att regeringsrätten för närvarande
ai i hog grad tyngd av arbete, men den omständigheten, att en avlastning från
regeringssätt ens arbete ar nödvändig, föranleder icke, att varje åtgärd i sådant
Ite ar berättigad. Först och främst skall åtgärden vara lämplig och för det
andra bor den ej vara ett blott palliativ utan någorlunda effektiv

Med avseende å den ifrågasätta åtgärdens lämplighet har redan sagts så

Tf it'' "''m lcko, behover uppehålla mig vid den saken. Med avseende å
effektiviteten bär i herr statsrådets anförande lämnats den uppgiften att ett
aflastande av ifrågavarande mål från regeringsrätten skulle innebära en minskning
med -0 till 2.) % av regeringsrättens arbete. Dc-t har icke angivits, efter

Onsdagen den 4 juni f. in.

49 Nr 44.

vilka grunder denna proecntberäkning iir gjord, om den hänför sig till antalet
mål, vilket jag finner sannolikast, eller om den hänför sig till den tid, som
arbetet tager i anspråk. En mycket stor del av ifrågavarande mål är av synnerligen
enkel beskaffenhet, och jag skulle smärtsamt misstaga mig, om jag trodde,
att regeringsrättens ledamöter icke skulle ha nog förstånd att behandla dessa
enkla frågor tämligen summariskt, om det t. ex. är fråga om någon liten reseersättning,
eller dylikt. — Det är, inom parentes sagt, icke i alla dessa fall bara
fråga om bagateller. I följd av, lut mig säga, den mindre grad av tydlighet, som
utmärkt en hel del på senare åren utkomna författningar, t. ex. förordningar om
dyrtidstillägg, kan det hända, att en redogörare eller en ämbetsman, som icke
kallas för redogörare, men som bär att besluta utbetalningar, utsättes för ofantligt
stora risker. Och av regeringsrättens årsbok har jag inhämtat, att det visst
icke alltid händer, att en ämbetsman i sådana fall blir rekommenderad till så
kallad nåd, även om det rör sig om efter hans förhållanden och även absolut taget
mycket höga belopp.

_ Efter denna parentes återvänder jag till mitt erkännande därav, att en minskning
av regeringsrättens arbetsbörda utan tvivel är önskvärd. Det har icke
visats, att den nu ifrågasatta utvägen är den enda, eller den lämpligaste eller
ens lämplig. Man kan utan tvivel tänka sig regeringsrättens arbetsbörda
minskad på åtskilliga sätt.

Herr statsrådet antydde, att frågan varit föremål för en undersökning av olika
utvägar, men gången och resultatet av den undersökningen har riksdagen icke
fatt sig meddelade. Man kan dock utan tvivel tänka sig många andra sätt än
det nu ifrågasatta, och det finns många andra mål utom dessa, det här är fråga
om, som åtminstone ofta kunna betecknas såsom bagatellmål. Vi hava t. ex.
mål om indragning av körkort, mål om bibehållande av grindar och andra bagatellmål,
som delvis — det gäller särskilt målen om indragning av körkort — äro
ganska talrika.

För min del anser jag, att det är en synnerligen billig begäran från reservanternas
sida, att frågan underkastas en noggrannare prövning, innan man inrättar
en instansordning, som kanske, efter vad herr statsrådet själv antydde, iföljd av
andra reformer mycket snart åter kommer att ändras, men som i allt fall icke är
tillräckligt genomtänkt eller till sin beskaffenhet eller sina verkningar tillräckligt
prövad och jämförd med andra möjliga utvägar.

Jag anhåller därför, herr greve och talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Åkerman: Jag har begärt ordet för att i största korthet få tillkännagiva,
att jag kommer att ansluta mig till reservationen, emedan jag icke alls
kan dela den motivering, som här föreligger från utskottets sida — ja, det
finns verkligen en punkt, som jag kan instämma i, nämligen den, där utskottet
säger, att det finner denna Kungl. Maj:ts framställning beaktansvärd.
Det tycker jag också, att den är. Men jag menar i så fall någonting helt
annat än utskottet, då jag säger, att jag finner den beaktansvärd. Jag finner
det ganska underbart, att man från Kungl. Maj ds sida ifrågasätter att ordna
en så viktig sak som denna, på ett sådant sätt, att man skriver en motivering
till en utgiftsfråga och sedan förväntar att genom ett eventuellt godkännande
av denna motivering från riksdagens sida få givet på hand, att man kan
lösa dessa svåra frågor just på det sätt, som står angivet i motiveringen.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har nämnt, att han icke
anser, att. Kungl. Maj ds åtgärd innebär något föregripande. Ja, är icke detta
ett föregripande, då förstår icke jag, vad som menas med ett föregripande. Det
måste jag verkligen säga.

Under, hela den tid, som förrunnit, sedan regeringsrätten instiftades, har
man alltid haft i sikte två saker. Den ena var att man- ville ordna det så,

Första kammarens protokoll 1921). Nr åå. 4

Ang. handläggningen
av
vism besvärs1)1(11
in. m.
(Forts.)

Nr 44.

öO

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. hand läggningen

vissa besvärs mål

m. m.

(Forts.)

att ifrågavarande mål togos bort från de allmänna domstolarnas handläggning,
att varje möjlighet undanröjdes för att de allmänna domstolarna skulle få sådana
mål till behandling. Och jag anser, att det är alldeles nödvändigt att
icke gå ifrån den grundsatsen. Nu har Kungl. Maj:t däremot slagit in på en
alldeles motsatt väg. Vidare har man väl aldrig tänkt sig annat än att en
blivande instansordning skulle ordnas genom författningar, som skulle föreläggas
riksdagen. Detta har icke skett, utan man har tillgripit den mycket ovanliga
utvägen att här i en motivering rulla upp ett program. Läser man vad
som står i propositionen på sid. 57, då tycker jag för min de!, att herr finansministerns
yttrande i dag framstår i eu riitt egendomlig dager. Efter att först
ha erinrat om 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt säger departementschefen:
»Det formella genomförandet av förslaget om förenklad handläggning
av vissa besvärs- och anmärkningsmål synes böra äga rum på det sätt. att
förordnande meddelas om att besvär i mål angående avlönings- m. fl. här ifrågavarande
förmåner skola anföras hos kammarrätten samt att i samband härmed
stadgas, att klagan ej må föras över kammarrättens beslut i dylika mål.»
Så enkelt var det. Jag kan icke neka till, att när man läser detta, man får
samma intryck som när man ser en person, vilken gör kortkonster väldigt
stiligt och helt plötsligt låter ett kort försvinna. Här är det verkligen så,
att regeringen i all hast kan trolla bort hela regeringsrätten, om den tar ett par
spadtag till i samma avseende.

Jag kan icke se, att det går an att gå fram på detta sätt. Då därtill kommer,
att regeringsrätten icke är hörd och att kammarrätten har avstyrkt de
intentioner,. Kungl. Maj :t här uttalat, får jag för min del säga, att jag icke kan
annat än biträda reservationen.

Hans excellens herr statsministern Trygger: Jag ber om ursäkt, att jag

tager herrarnas uppmärksamhet i anspråk, sedan ämnet så fullständigt utvecklats
från båda sidor. Jag skall emellertid endast göra några få erinringar.

Utgångspunkten, när man bedömer denna sak formellt, synes mig vara den,
huruvida Kungl. Maj:t har rättighet att göra en förändring, sådan som den
här ifrågasatta, i kraft av sin ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt.
Enligt min uppfattning är det alldeles uppenbart, att Kungl. Maj :t
har en sådan rätt. Det är alltså min utgångspunkt. Vid sådant förhållande
måste naturligtvis den anmärkning förfalla, som herr Hammarskjöld gjorde.
Han sade nämligen: Hur har man gått till väga här? Jo, man har i motiveringen
talat om, att man har en tanke på att ordna saken på ett visst sätt,
och om icke någon anmärkning göres däremot inom riksdagen, när riksdagen
prövar det anslag, som här är fråga om, ämnar man fullfölja denna tanke
och realisera den. Och det vore olämpligt att göra på detta sätt, därför att.
som herr Hammarskjöld gjorde gällande, riksdagens ledamöter läsa icke, ha
icke tid att läsa allt, som står i motiveringen till kungl. propositioner. Resultatet
av regeringens förfarande kunde bli att någonting bleve fastslaget, som
man .inom riksdagen kanske icke ville fastslå. Med avseende på detta uttalande
vill jag. säga, att det är väl troligt åtminstone att utskottets ledamöter läsa
motiveringen till den kungl. propositionen. Men även om ingen enda i riksdagen
skulle läsa den, är ingen fara skedd, ty Kungl. Maj :t har ekonomisk
lagstiftningsrätt. Har frågan ansetts vara så oviktig, att man icke fäst något
avseende vid den i riksdagen, så föreligga tydligen icke några avsevärda betänkligheter
från riksdagens sida. Då kan Kungl. Maj:t lugnt fullfölja sin
tanke, något som han ju även kunde ha gjort, ifall han alls icke på förhand
talat om saken för riksdagen.

Emellertid har vidare påpekats, att bestämmelserna i lagen om regerings -

Ouödugen (lön 4 juni f. in.

61 Ni'' 44.

rätten utgöra ett bestämt hinder emot att göra den nu ifrågasatta begränsningen
med avseende på instanserna i dessa mål och sålunda göra kammarrätten
till högsta instans. Herr Eouterskiöld åberopade lagen om regeringsrätten och
gjorde gällande, att det är alldeles uppenbart, att man, när i 2 § dessa mål
stå omnämnda, icke kan taga dem ifrån regeringsrätten annorledes än genom
en ändring i lagen om regeringsrätten. Följaktligen vore genom donna lag om
regeringsrätten detta ämne uteslutet ifrån Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt.
Ja, det är alldeles klart, att, om herr Rcuterskiölds tolkning av
lagen om regeringsrätten är riktig, då är hela saken avgjord, och då kan icke
Kungl. Maj:t göra på det sätt, som han här i motiveringen sagt, att han tänker
att göra — detta icke ens i det fall att det icke skett någon anmärkning från
riksdagens sida. Men jag tror, att herr Reuterskiöld har misstagit sig. Lagen
om regeringsrätten säger uttryckligen: »Besvär, som jämlikt författningarna
må lios Konungen fullföljas i statsdepartementen, skola, med de undantag varom
i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande
mål.» Sedan omtalas ifrågavarande mål. Därmed är ju icke alls sagt vilka
mål som skola i högsta instans fullföljas hos Konungen i statsdepartementen
eller att de mål, som sedan omnämnas, nödvändigt skola göra det. Det står
nämligen endast, att för såvitt de jämlikt författningarna få fullföljas hos
Konungen i statsdepartementen, skola de i stället fullföljas hos regeringsrätten.
Att detta även är meningen, det finner man av riksdagens skrivelse 1909. Riksdagen
anförde då: »Den i förslagets 2 § verkställda enumerationen avser, såsom
paragrafens ingress angiver, ej att bestämma, i vilka fall besvär få från underordnade
myndigheter fullföljas hos Eders Kungl. Maj :t, utan endast att uppdela
dem, som enligt författningarna kunna sålunda fullföljas, mellan Eders Kungl.
Maj :t i statsrådet och regeringsrätten.» Man kan väl icke tydligare uttrycka,
att lagen om regeringsrätten icke ville klavbinda Kungl. Maj ds administrativa
lagstiftningsmakt därhän, att de i denna lag uppräknade målen ovillkorligen
skulle komma till regeringsrätten. Kungl. Maj:t liar alltjämt sin frihet i denna
del enligt grundlagen, i vilken frihet man ju på intet sätt ville göra något
intrång. Jag kan således icke finna, om män överhuvud taget anser, att Konungen
har administrativ och ekonomisk lagstiftningsmakt — det har han otvivelaktigt
enligt 89 § regeringsformen — och om man läser lagen om regeringsrätten,
sådan denna lag verkligen är byggd och sådan den av riksdagen hos Kungl.
Maj:t ar anmäld, att man kan komma till något annat resultat än att Kungl.
Maj:t i föreliggande fall icke gjort någonting annat än att han på ett område,
där han har full makt att bestämma, har hänskjuta saken till riksdagen för
att, om riksdagen hade någonting att erinra., det skulle vara en anledning för
Kungl. Maj :t att närmare övertänka saken, innan han fattar definitivt beslut.

Vad sedermera det materiella beträffar, måste jag för min del instämma med
herr finansministern i, att det är bra underligt, att här i landet talas så ofantligt
mycket om, att det skall sparas och sparas, men så snart man kommer med
det allra minsta förslag, varigenom man kan spara, förefaller det, som om
man hade en mur emot sig. Allting är då omöjligt, allt vad man har behövs,
ja det behövs mycket, mycket mera, men spara skall man i alla fall. Vi
kunna väl icke fortgå på det sättet att bara stämma upp i kör om sparsamhet
och sedan aldrig spara. Emellertid undersöker man, hur man skall kunna
spara, så konstaterar man en sak, som herrarna säkerligen ha en viss erfarenhet
av i sin privata ekonomi, och det är den, att när det gäller att spara,
borde man egentligen, för att riktigt kunna lösa problemet i dess helhet, göra
alldeles särskilda utredningar och anordningar. Detta tar emellertid lång tid,
och medan jag söker fundera ut dem, är min ekonomi kanske redan undergrävd.
Därför måste man hugga till, där man kan, för att hjälpa upp sin ekonomi,
visserligen med den tanken, att det valda sättet kanske icke var det allra bästa.

Ang. handläggningen
av
viss a besvärsmål
m. m.
(Forts.)

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni f. in.

hand läggningen

vissa besvärs

mål m. m.

(Forts.)

Men i alla fall, under den tiden blir jag dock i tillfälle att spara, och under den
l tiden kan jag tänka över, hur jag sedermera skall kunna ordna det hela på
bästa sätt. Så ligger det enligt min uppfattning även i detta fall till. Hur är
det för närvarande? Jo, alla äro här ense om, att man med avseende på avlöningsförhållanden
etc. har rätt att gå till domstol. Den rätten står alltjämt
öppen. Sålunda genom att jag tager bort regeringsrätten som högsta instans,
och låter kammarrätten bli högsta instans, har jag icke berövat någon möjligheten
att gå till domstol. Att rättssäkerheten för dem, som äro parter, i dessa
mål, skulle äventyras är vid sådant förhållande åtminstone för mig omöjligt att
förstå. Men då säger man: Hittills liar man icke gått till domstol, men om man
gör kammarrätten till högsta instans, kommer man att gå till domstol, och det är
olämpligt att överlasta domstolarna med mål av denna art. Jag vill härpå
svara: Låt oss vänta och se, hur det går! Kanske man nöjer sig med kammarrätten.
Nu är det emellertid en trosartikel hos många människor, att det är
bra med flera instanser. Jag har därvidlag en något annan uppfattning. Två
instanser är det visserligen i allmänhet en fördel att ha, ty sedan saken har
behandlats i första instansen, finner man, vad man bör komplettera, och man
har då tillfälle att i nästa instans göra de kompletteringar, som man sålunda
behöver i saken. Men annars ligger det icke någon större vikt uppå att ha
många instanser. Man kan mycket väl därvidlag begränsa sig, och särskilt i
ett fall, där icke avgörandet är definitivt, är det klart, att det finns ännu större
anledning att nöja sig med en begränsning. Och detta är just fallet här.

Nu säga somliga emot detta: »Ja, men vi böra icke ha kvar denna möjlighet
att gå till domstol; den möjligheten skola vi ha bort, och vi skola därför undvika
att ordna denna administrativa klagorätt så, som om vi skulle ha den
möjligheten kvar.» Nåväl, men vi hörde nyss, att herr Reuterskiöld icke alls
var på det klara med, att man i alla fall för framtiden borde avskaffa möjligheten
att gå till vanlig domstol, utan han ville göra en skillnad mellan det fall,
såvitt jag fattade honom rätt, då det vore fråga om själva rätten till lön, och
det fall, då det var fråga om lönens belopp. Hela frågan är således i behov
av utredning. Förresten är densamma eu del av en mycket större fråga, och i avvaktan
pa att den fragan blir löst, skulle vi väl nu kunna försöka gorå den besparing,
det här gäller. Jag kan således icke finna annat än, att man här kommit
fram med ett förslag, som är avsett att hjälpa oss för tillfället. Visar det sig
sedan, att det icke lyckas, då är ingen irreparabel skada skedd. Vad som
föreslagits är blott ett försök, tills man definitivt i framtiden kan ordna saken
på ett bättre sätt. Medan man funderar över detta sätt, anser jag, att man
kan^utan risk nöja sig med det förslag, som här är framlagt.

_ Således, såväl formellt som reellt sett synes det mig berättigat att yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Rosén: Jag måste säga, att jag icke kan finna, vad man skulle kunna
spara genom bifall till statsutskottets förevarande utlåtande. Jämför man de
olika anslagsposterna i utskottets utlåtande och reservationen, så kan jag icke
finna annat än att de äro likadana, men det är möjligen en sparsamhet, som man
beräknar åstadkomma för framtiden. Men det har ännu icke visat sig, att någon
sådan kan åstadkommas, och därför måste jäg för min del säga, att är det
så, att man. skall åstadkomma sparsamhet genom att äventyra rättssäkerheten,
då vill jag icke vara med om den sortens sparsamhet.

Herr. Hammerskjöld har redan antytt, att riksräkenskapsverket har tillvällat
sig en viss domsrätt. Då det torde vara av intresse för kammaren att fä
närmare reda på, huru verket går till väga i sådana fall, skall jag anhålla att
få meddela följande.

Sedan inom riksräkenskapsverket en anmärkning har framställts, så utsän -

Onsdagen den 4 juni f. in.

53 Nr 44.

dus den till vederbörandes förklaring. Sedan denna bär avgivits, förekommer lf^linh^n

det ofta, att verket skickar ut till vederbörande styrelse en skrivclsi-----ett tryckt

formulär, som if.ylles. I detta heter det: »Enär å andra sidan tecknade an- mål m. m.

märkning, såvitt av hittills förebragt utredning kan bedömas, är rätteligen (Forts.)
grundad, får riksräkenskapsverket härmed anhålla, att Ni ville snarast mö,iligt
å riksräkenskapsverkets vägnar anmoda» och så kommer namnet — »som är
för den anmärkta utbetalningen ansvarig, att inom en månad från det föreläggandet
ägt rum till statsverket inbetala 0000 kronor 00 öre». Därefter lämnas
upplysning om att beloppet skall insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken.
Sedan fortsättes det: »Därest anmärkningens befogenhet skulle av

vederbörande helt eller delvis bestridas, bör förklaring, med angivande av skälen
därtill, tecknas direkt å akten eller å inlaga, som fogas vid akten, vilken
därefter jämte det yttrande, vartill Ni kan finna anledning, hit insändes senast
inom två månader från denna dag. Om riksräkenskapsverket då icke finner
förklaringen tillfredsställande, kommer talan att anställas inför Kungl. Maj :ts
och rikets kammarrätt.» Ett verk, som skall tillerkännas domsrätt, borde, tycker
jag, först och främst visa, att det självt kan handla fullt i överensstämmelse
med gällande lag. Men det kan starkt ifrågasättas, huruvida riksräkenskapsverket
icke i detta fall väsentligt har överskridit sin befogenhet. I många
fall har riksräkenskapsverkets ifrågavarande domar lett till resultat. Vederbörande
har inbetalt beloppet. Men det har också inträffat, att vederbörande
styrelse har vägrat att lämna handräckning för verkställande av ett på dylikt
sätt åstadkommet utslag.

Statsutskottet, som förmodligen noga har läst departementschefens uttalande,
har icke kunnat undgå att uttala, att ur rättssäkerhetssynpunkt måste givetvis
kommittéförslaget vara att föredraga, men synes utskottet övriga på denna
fråga inverkande omständigheter böra tillmätas sådan betydelse, att utskottet,
om än med viss tvekan, funnit sig böra ansluta sig till departementschefens!
ståndpunkt. Jag tycker, att detta är mycket svagt. Det har emellertid varit
klokt av utskottet att göra denna reservation, men jag tror, att det hade varit
ännu klokare att gå på den linje, som här förordats av herr Hallin.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den avgivna reservationen.

Herr Hallin: Herr greve och talman! Jag ber att få taga fasta på det

löfte, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nyss avgav, då han
sade, att Kungl. Maj :t skall taga under övervägande de erinringar, som utskottet
gjort i sitt betänkande. Men jag frågar herr statsrådet, varför icke jämväl taga
hänsyn till andra invändningar, exempelvis till dem, som gjorts här under debatten
i dag? Jag tycker, att dessa ha varit rätt så vägande, och då komma vi
in på samma linje, som jag föreslagit, nämligen reservationens linje, att man
skulle skjuta på detta ärende tills nästa riksdag för att taga alla omständigheter,
som ha framkommit, i betraktande.

Vidare sade herr statsrådet, att vi i reservationen begagna orätt benämning,
dä vi tala om »domsrätt» för riksräkenskapsverket. Herr Hammarskjöld har
redan svarat på detta. Jag hänvisade också i mitt första anförande på att kammarrätten
använt samma nomenklatur. Därför trodde jag verkligen att jag var
i bästa sällskap i fråga om denna formsak.

Till utskottets ärade ordförande skall jag, när han tillvitade mig, att jag
skulle ha sagt, att rättssäkerheten på otillbörligt sätt skulle riskeras, om1 man
gick med på Kungl. Maj ds förslag, be att få säga, att så uttryckte jag mig icke.

Jag säde, att jag icke ville vara med om detsamma, därför att icke ens misstanken
skulle få insteg, att rättssäkerheten kunde åsidosättas, och jag tror, att jag
gav goda skäl för detta mitt uttalande.

Herr Kvarnzelius sade vidare, att genom bifall till reservationen skulle man

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. hand läggningen

vissa besvärs

mål m. m.

(Forts.)

förlora ett helt år. Jag vill fråga, hur lång tid går man förlustig, om man går
med pa utskottets förslag? Utskottet har ju också gjort vissa erinringar, men
om man, soja herr statsrådet säger, skall ta hänsyn till och överväga dessa erinringar,
så kan icke detta förslag genomföras den 1 juli, som det tydligen
vant fråga om. Kammarrätten torde väl också få göra om det förslag till ny
instruktion, .som lär föreligga från dess sida. Den nya anordningen kan sålunda
icke under några förhallanden komma i tillämpning förrän ganska långt Dam
pa nästa budgetår.

Jag vidhåller, herr greve och talman, mitt yrkande.

Herr Notion: Herr talman! Den erinran, som från vissa håll inom kammaren
framställts därom, att detta förslag kommit till riksdagen på sådant sätt.
att det undandragit sig ledamöternas uppmärksamhet, ville statsministern, om jag
fattade honom rätt, bemöta därmed, att Kungl. Maj :t ju i alla fall har den formella
befogenheten att pröva och avgöra dessa saker, och att det därför egenti
''t!1. Jelsampa''> °m man i riksdagen hade läst finansministerns ifrågavarande
förslag eller icke. Jag vill då verkligen fråga: Vad skall det överhuvud taget

tjäna till att tillfråga riksdagen om saken, om man icke vill ha ett riksdagens
yttrande därom? Vill man ha. ett riksdagens yttrande i denna sak, bör
det val vara lämpligt, att det sker i sådan form, att riksdagens ledamöter låsa.
propositionen, och att ärendet kommer till behandling av det riksdagens utskott
till vilket det till sin natur närmast hör.

Herr statsministern åberopade till stöd för Kungl. Maj ds formella rätt att
vidtaga nu ifrågasatta ändringar i ordalagen i lagen om regeringsrätten. Jag vill
gärna erkänna, att rent hårdraget etter orden finns denna rätt, men jag kan i c k"
se, att det överensstämmer med lagens anda, att Kungl. Maj :t skulle i administrativ
ordning kunna skära bort fuliföljden av hela grupper av de mål, som1 äro
upptagna i denna lag.

. Yac* enger det riksdagsuttalande, som gjordes 1909. så har frågan sedermera
i viss män kommit i ett annat läge. Jag vill erinra därom, att de avlöningsbestämmelser,
enligt vilka regeringsrätten haft att döma i sista instans, allt mera
börjat att meddelas1 i form av författningar, som antagits även av riksdagen; och
det sj. nes mig utgöra ett skäl för att riksdagen numera bör ha medbestämmanderätt,
när det gäller sättet för handläggningen av dessa mål och för fullföljden
av tHan i desamma. Jag är icke anhängare av någon regerande riksdag, men
jag får såga, att jag har av denna proposition blivit ganska övertygad om behövligheten
och riktigheten av den hemställan, som sammansatta stats- och lagutskottet
gjort,, och som riksdagen under nästa punkt skall gå att behandla.

Detta angående den formella sidan, som jag förut icke berört.

Beträffande själva sakfrågan nämnde herr Örne, om jag minns rätt, att de
personer, vilka fått sin sak prövad av kammarrätten, ju alltid ha möjlighet att
komma till Kungl. Maj :t nådevägen. Vad medför detta? Jo, det medför helt
enkelt,_ att de komma nådevägen från kammarrätten, och då ha vi kommit tillbaka
till läget före 1909. Regeringsrätten bildades som bekant just för att avlasta
arbetsbördan för Kungl. Maj:t i konseljen, och man vill således nu föra
tillbaka dessa mål, som hittills ha avgjorts av regeringsrätten, vilkens domslutså
gott som undantagslöst fingo bestå, till Kungl. Maj :t i konseljen.

Ja; ja£ förstår, som jag redan i dag sagt. att finansministern har en otacksam
uppgift, när det gäller att spara, och jag tror, att finansministern också är övertygad
om, att när man gör dessa sakliga anmärkningar, så sker det på grund av
verklig* övertygelse och trots den sympati jag* känner för finansministerns sparsamhet
sst rävanden, även om man pa vissa punkter kan ha olika meningar. Dock
undrar jag, om man icke här har skjutit något litet över målet. Jag bär i en
annan ställning haft tillfälle att förfäkta sparsamhetssträvanden på ett sätt. som

Onsdagen den 4 juni f. in.

N r 44.

har ådragit mig ganska livlig kritik från olika håll, men jag kan icke neka till,
att liar måste jag ställa mig synnerligen betänksam. J det här i öreliggande i atlet
gäller det ju att på eu tämligen ofullständig utredning, i vilken många olika
meningar äro uttalade, helt enkelt bortskära lulllöljdsrätteu i en stor giupp av
tvister. Skulle man vilja draga konsekvenserna av ett sådant sått att spara, ja,
då skulle man även kunna inrikta sig på andra domstolar, begränsa dem och avskära
deras uppgifter. En sådan åtgärd har visserligen vidtagits för några år
sedan, kanhända icke så mycket av sparsamhetsskäl utan snarare för att hålla
kompetensen uppe hos sista instansen, men detta skedde först efter en grundlig

utredning. „ . . . ... . .

Ja, herr talman, jag skulle kunna ha åtskilligt mer att saga, men jag vill icke
längre taga kammarens tid i anspråk, då dagens löredragningslista är så lång''.

Ang. hand läggningen

vissa besvärs mål

m. vi.

(Forts.)

Herr Hcdersticrna: Herr talman! Det var på tre punkter, herr statsministern
grundade sitt försvar för den ifrågavarande propositionen. Den första var
den, att denna anordning, som Kungl. Maj:t tänkt sig, skulle Kung). Maj:t
kunnat vidtaga utan att få riksdagen med sig, på grund av Kungl. Maj :ts ekonomiska
lagstiftningsrätt. Ja, det är ju riktigt, att gränserna mellan denna
Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsrätt och vad Kungl. Maj :t måste fråga
riksdagen om äro svävande och flytande. Det kan dock icke vara riktigt eller1
överensstämmande med vår författnings anda, att Kungl. Maj :t, sedan Kungl.
Maj :t först fått gå till riksdagen och begära ett stort anslag för upprättande av
ett visst ämbetsverk, såsom i det fall, som jag nu tänker på. när det gäller riksräkenskapsverket,
vilket skulle uppträda och föra kronans talan i dessa mal, att
Kungl. Maj:t, säger jag, sedermera skulle kunna, utan något beslut därom av
riksdagen, förändra detta verk till att bliva en domstol, och pa det sättet kunna
förändra de olika ämbetsverken ifrån att vara det ena till att vara något helt
annat. I riksdagens anslagsrätt ligger väl även rätten att kunna uppdraga de
stora linjerna för verksamheten, och dessa linjer få icke, utan att riksdagen är
med om det, ändras. . „

Den andra punkten, på vilken försvaret grundade sig,. var, att lagen angående
regeringsrätten icke skulle lägga hinder i vägen för vidtagandet av denna åtgärd.
Häremot vill jag säga, att jag trodde verkligen icke herr statsministern
om att kunna komma med en så formalistisk tolkning, ty man kan väl ändå icke
komma ifrån, att meningen, när regeringsrätten inrättades, var att gorå den till
en administrativ högsta domstol och att de mål, som förut föredragits^av Kungl.
Maj:t i statsrådet, skulle överlämnas till regeringsrätten. Det kan då icke vara
rätt att sedermera, utan att riksdagen får fatta beslut .om saken, förklara, att
ett visst antal mål icke längre skola gå till regeringsrätten utan till kammarrätten
och stanna där. Även om herr statsministern lyckas tänja begreppen så, att
det icke skulle kunna anses föreligga något hinder, så har det dock aldrig varit
riksdagens mening.

Slutligen åberopade herr statsministern liksom herr finansministern besparingssynpunkten,
och den är naturligtvis berömvärd och väcker naturligtvis eu
god anklang här i kammaren. Det kanske dock får tillatas mig att säga, att
besparingskonst innehåller dock icke i och för sig all regeringskonst, utan det
finns andra intressen i stat och samhälle än att göra besparingar.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, endast ett par ord! Reellt ansåg hans

excellens herr statsministern, att regeringsförslaget — om det skall kallas ett
förslag, vilket det i grunden icke är — och statsutskottets yttrande voro riktiga
ur sparsamhetssynpunkt, men den beteckning, som han gav på sparsamhet,
förefaller mig föga tilltalande. Det föreföll mig, som om orden folio så, att
»man hugger, där man kan». Hugget som stucket blir då hela principen, och den

» W. 56

Onsdagen den 4 juni f. m.

(Forts.)

,jag, for111111 d^ lcke d<rla. Man hjälper för stunden, säger hans excellens
vissa besvärs- ck tanken ligger da nära till hands, att det kanske blir sjufallt värre i morgon’
målm- “• t^T Velkllgff’ att, d6t bIir, förhållandet här och att den skenbara spa™-’
heten kommer att resultera i något helt annat och sannolikt i sin e°-en motsats
da man en gång fåröga samma väg tillbaka. ’

S6tt “sa.-. hans excellens, att regeringsrättslagen icke kunde tolkas
pa det satt, som jag har sagt. Jag ansluter mig i allo till vad herr Notion i sin
jIa anforailde yttrade, och jag skall icke upprepa detta. Men det är två saker
som icke blevo betonade dar, som jag ber att få säga något om.

p_jVa^ h?ns excellens herr statsministern läste upp, vad riksdagen sagt år 1909
halkade hans excellens lätt over vad som dock var av betydelse och »om kom

attIb’eiaStan lcke, betonat; att denna uppräkning i regeringsrättslagen icke avsåe
att bestämma, _ att dessa ärenden skulle ga till regeringsrätten utan endast inne"

Mellan KunlTHMn6^11 ,KurJgL 1 st.atsrådet och regeringsrätten. Välan!

Mellan Kungl. Maj t i statsrådet och regeringsrätten. Men nu är det KunH

Maj ds mening att de skola ga ifrån både regeringsrätten och ICungl. Maj-f i
statsrådet. Jag kan icke finna annat, än att den administrativa befogenhet ''som
Kungl Maj:t har enligt 89 § regeringsformen, begränsas av samma paragrafs
stadgande i ovngt, att om Konungen »vill åt riksdagen överlämna, att gemensamt
med honom något avgöra» skall därmed förfaras på det sätt som i 87 §
1 mom. ar stadgat d. v. s. som vid vanlig lagstiftning. När Kungl. Makt vant
v™ j lagen sätta in denna uppräkning, måste det innebära,

att Kungl. Maj :t darmed också begränsat sin administrativa befogenhet, så att

kommen6 enli^ 87 T11111^ ^ kan ändra regeringsrättslagen, som''är till Det

finns slutligen ett litet ord, som står i lagen, då det talas om besvärsmål
som »ma» jämlik^ författningarna fullföljas i statsdepartementen. Hans excellens
herr statsministern syntes lägga tonvikten vid ordet »må». Jag kan icke
se annat an att det betyder, att det icke är nödvändigt, att målen skola vara full ^

de kMT fulIföljas’ och ^ågan, huruvida denna

var/t lifdSflk"”8 J “S S‘ e11" ** “ ** »<***•

,mi\dei kaiI jag därför icke finna, annat än att den väg, som Kung!.
Maj .t har tankt ga, ovillkorligen maste leda till konstitutionellt ansvar enligt
regeringsformen och inför konstitutionsutskottet. Jag kan icke se annat än att
riksdagen maste pa det allra bestämdaste taga avstånd ifrån sådana tendenser
hos Kungl. Maj :t, och jag vidhaller mitt yrkande om bifall till reservationen.

d)0t är lnSV prt, för at.t rå säffa omöjligt för oss riksdagsan
att kunna sätta oss in i alla frågor, och för ram del har jag de sista dagarna
haft sa mycket med jordfragorna alt skaffa, för att de skulle komma på riksdeSTsak
mst°ne nU 1 sista ögonblicket, att jag icke kunnat penetrera

JU, såsom herr Trygger säde, dels en formell fråga och dels en mateKjjga
dct har ror sig om. Skillnaden mellan högsta domstolen och regerino-srat,
tea ar val J stort sett — lcke 1 allt — den. att högsta domstolen avgör verkliga

iastnrr!gX’Sldana T ÄdT är moed att stifta lag om, medan regeringsrätten
Knm "Sträckning skall handlägga sadana mal. där det gäller tillämpning av
Konungens administrativa och ekonomiska lagstiftningsmakt. Det kan ju Wa
något i statsministerns resonemang, att Konungen fortfarande bär kvar den
senare lagstiftningsmakten och följaktligen också kan meddela ändrade bestäm"fjff
°“ 1fullf;,1;ld av talan inom detta område. Det skulle däremot kunna
?.a®’ a.rå den ifrågasätta andringen utan riksdagens medverkan av en praxis
enligt vilken dessa mal fatt gå även till regeringsrätten, måste stöta på de stör -

Onsdagen den 4 juni f. m.

57 Nr 44.

sta betänkligheter, och jag förstår också dessa betänkligheter. Man har nog
rätt på båda sidorna, såvitt jag förstår. Frågan är, om icke den formella rätten,
som ändå är avgörande, ligger hos den uppfattning, som herr Trygger lörordade,
ehuru jag anser, att då det gäller att ändra en praxis i ett sa viktigt avseende
bör regeringen åtminstone remittera frågan till riksdagen, så att den också får
sitt ord med i saken. Detta blott som en anmärkning i allmänhet.

Jag begärde egentligen ordet på grund av vad här sagts — och det iörstår
jag genast utan att hava behövt sätta mig in i saken förut — att rättssäkerheten
skulle äventyras.

Jag erinrar mig då livligt den kamp, som ägde rum inom riksdagen, då det
gällde att göra hovrätterna till sista instans i alla mål, som icke rörde ett visst
ekonomiskt värde, d. v. s. att fastställa en summa revisibilis. Diet vedett ofantligt
intrång i rättssäkerheten, ty det gällde ju i princip likvärdiga mål, och det
var endast fråga om att de, som rörde sig om ett mindre penningvärde, icke skulle
få komma till högsta domstolen, men att de, där det gällde större belopp, att slåss
för, skulle få fullföljas dit. Den reformen medförde att högsta domstolen blev en
de höga värdenas instans och icke en de små värdenas instans, medan de små värdenas
princip, som är lika grundläggande och viktig som de störa värdenas princip,
stannade hos hovrätten. Detta kämpade vi emot. Det är då nästan upprörande
att nu säga, att dessa i regel obetydligare mål, som det här gäller, skola
behöva tre instanser, då riksdagen antagit en sådan lag som den nyss berörda,
när det gäller andra mål om verkliga rättsfrågor.

Skall man anlägga sparsamhetssynpunkten, är det verkligen minst lika lämpligt
att klippa a.v dessa administrativa mål, och när kammarrätten är andra
instans på den administrativa vägen upp till regeringsrätten och hovrätterna äro
andra instans på lagvägen till högsta domstolen, finns det icke någon anledning
att göra gällande här, att kammarrätten i sin genre är en sämre och mindre rättssaker
instans än hovrätterna äro i sin genre. Det är tydligen ett förhastat påstående.
Det kan hända, att de äro dåliga båda två, och det kan hända, att de
äro bra båda två, men man kan icke säga, att den ena är sämre än den andra —
det veta i alla händelser icke kammarens ledamöter.

Jag hoppas i alla fall, att riksdagen i konsekvens med det andra beslutet, som
riksdagen tidigare fattat, låter det också bli lag på, just i sparsamhetens intresse,
att dessa administrativa mål få stanna hos kammarrätten, så att vi icke till äventyrs
få en ny avdelning i regeringsrätten, som skulle kosta 200,000 kronor, vilket
innebär på samma gång en örfil åt de lagfrågor, som måste stanna hos
hovrätterna.

Ang. handläggningen
av
vissa besvärsmål
m. m.
(Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Marks von Wiirtemberg:
Herr talman, mina herrar! Den fråga, som här behandlas, faller ju
utanför det område, där jag för närvarande egentligen har att röra mig, men
här ha dock fällts åtskilliga yttranden under debatten, som föranleda mig att
säga några ord beträffande vissa punkter.

Till försvar för propositionen har framhållits av hans excellens statsministern,
att vad det här gäller, då man nu vill taga bort anmärkningsmål och avlöningsmål
från regeringsrätten, var något, som föll inom Kungl. Maj :ts administrativa
lagstiftningmakt. Detta yttrade han till svar på en° invändning, som framställts,
att man icke så där i förbigående i ett statsrådsyttrande kan tala om
vad man tänker göra och nöja sig med den formen för meddelande till riksdagen
i akt och mening att, om yttrandet icke föranledde någon invändning
ifrån riksdagens sida, man skulle vara oförhindrad att handla såsom man sagt
sig ämna göra. Yttrandet var, som jag nämnde, föranlett av _en anmärkning, som
framställdes först av herr Åkerman och sedan av herr Nothin.

Nr 44. 58

Onsdagen den 4 juni f. m.

Ang. handläggningen
ai
vissa besvärsmål
m. m.
(Forts.)

o Jag kan ju till en viss grad förstå, att en sådan anmärkning kan göras, men
''såvitt min erfarenhet sträcker sig, har sådant förekommit och, som jag tycker,
med rätta förekommit icke bara nu utan många gånger. Jag erinrar mig särskilt
många fall, då den föregående regeringen som dessa båda talare tillhörde,
gjort på samma sätt. Jag kan nämna ett exempel från i fjol, då det var fråga
om ett särskilt anslag till hovrätterna under andra huvudtiteln, hur där rycktes
in på ett ganska omärkligt sätt en passus, som Skulle hava möjliggjort mycket
störa ändringar i de principer, som för närvarande gälla beträffande de administrativa
ärendenas handläggning inom hovrätternas befordringsärenden och
dylikt. Ingen gjorde då någon anmärkning emot något sådant. Jag ser icke,
att det är någon vidare skillnad mellan vad som då skedde och vad som nu förekommit,
men väl tycker jag i likhet med herr statsministern, att förfarandet är
formellt ©angriplig^

Här har det vidare varit tal om lagen om regeringsrätten och om hur den bör
tolkas, då den säger, att^ besvär, som jämlikt författningarna må fullföljas i
statsdepartement, skola gå till regeringsrätten. Även med risk att utsätta mig
för samma beskyllning, som nyss drabbade herr statsministern, nämligen beskyllningen
för mycket stor formalism, nödgas jag även i detta fall instämma
med honom. Jag finner det fullkomligt klart, att regeringsrättslagen icke, då
den lämnar en uppräkning av vissa ärenden, som skola gå dit, åsyftat annat än
att avgöra, huruvida mål, som överhuvud taget skulle komma att gå till Kungl.
Maj :t, skulle handläggas i statsrådet eller i regeringsrätten. Jag går så långt,
att-jag har svårt för min del att förstå en annan tolkning.

Jag finner det mycket rimligt att, liksom Kungl. Maj :t före tillkomsten av
denna lag om regeringsrätten kunde i administrativ väg förklara, att mål, som
förut fått fullföljas till statsrådet, nu skulle stanna i den andra administrativa
instansen, Kung! Maj :t lika väl kan göra det nu, sedan denna lag kommit till.

Nu talar jag om saken ifrån formell och yttre synpunkt. En annan sak är
naturligtvis att, om Kungl.^ Maj :t skulle begagna sig av sin formella myndighet
för att i stort ändra området för regeringsrättens verksamhet, Kungl. Maj:t
skulle förfara synnerligen olämpligt och hänsynlöst. Men jag tror icke den nu
föreslagna ändringen kan anses hava så omfattande karaktär, att man ur den
synpunkten kan rikta någon anmärkning emot den. Jag tror tvärtom, att en
sådan ändring under nu föreliggande förhållanden är synnerligen välbetänkt.

Jag skall icke inlåta mig på frågan, huru de här anmärkningsmålen skola
behandlas i första eller andra instans, men att det är av behovet påkallat, att
regeringsrätten befrias ifrån dem, det förefaller mig böra vara alldeles uppenbart
för var och en, som vet, hur det för närvarande är ställt med regeringsrättens
arbetsbörda och som inser nödvändigheten av att på ett eller annat sätt
minska den eller också utöka regeringsrätten, vilket icke bara kostar pengar
utan också möter mycket stora svårigheter, därför att det icke är så lätt att
uppdriva lämpliga ämbetsmän i tillräckligt antal för att sitta i denna högsta
instans.

Man har anmärkt, att rättssäkerheten skulle lida på att det nu blir nödvändigt
att stanna i andra instans, i kammarrätten. Ja, den anmärkningen kan ju alltid
göras, då man icke inrättar ett flertal instanser. Man skulle ju ifrån den utgångspunkten
kunna bevisa, att vi behöva ännu en instans. Det kan hända, att
rättssäkerheten bleve ännu bättre, ifall man finge en fjärde instans. Jag har
själv under ett decennium av min levnad tillhört den högsta dömande instansen
och under nästan lika lång tid den andra dömande instansen; men, ehuru jag
hyser den allra, största respekt för högsta domstolen — det behöver jag knappt
betona — vill jag icke påstå, att den absoluta rättssäkerheten ligger i att mål
kunna dit fullföljas. Vi se ofta, hur olika meningar där kunna råda, och det
lider väl intet tvivel om att det en eller annan gång kunnat gå på annat sätt,

Onsdagen den 4 juni f. in.

59 Nr 44.

om det funnits tillfälle till ytterligare prövning, likaväl som det inånga gånger
hänt, att en majoritet i högsta domstolen stått emot en enhällig hovrätt, utan att vissa betvSra.
man därför kan påstå, att den ena är ofelbar och den andra icke. mål m. m.

Jag instämmer med herr Lindhagen så till vida, som jag menar, att har man (Forts.)
kunnat och ansett sig nödsakad att göra det ingrepp i fullföljdsrätten till högsta
domstolen, som skedde år 1915 — och det var efter min tanke en absolut nödvändighet
— är det icke så mycket att tala om beträffande de mål, som det här
gäller och som i regel äro långt mindre viktiga och dessutom efter administrativ
prövning få gå till de vanliga domstolarna, att man avskär fullföljdsrätten från
kammarrätten av dessa mål.

Ja, det är dessa punkter, som jag egentligen nu velat uppehålla mig vid. Jag
finner icke annat än att de anmärkningar, som i dessa hänseenden äro framställda
emot propositionen, sakna fog.

Herr Örno: Herr greve och talman! Jag ämnar icke förlänga debatten.

Jag skall endast i korthet göra några anmärkningar i anledning av ett par yttranden
i debatten.

Herr Rosén uppläste här riksräkenskapsverkets formulär, då krav av verket
ställes, att medel skola återbetalas av redogörare. Jag måste ju medgiva, att
formuleringen är ganska sträv, men skulle icke t. ex. statsrevisionen kunna
skriva ett sådant formulär, som vore lämpligt, och hemställa till riksräkenskapsverket
att framdeles använda detta? Det kan knappast i sak inverka så förfärligt
mycket, om det skrives på ena eller andra sättet, da det framställes sådana
anmärkningar. Att vara alltför hövlig tycker jag ej är något skäl till, fastän
det ju är bra, om man är hövlig också.

Beträffande vad herr Nothin yttrade vill jag säga, att herr Nothin alldeles
missuppfattat mig. Jag framhöll, att större delen av de mal, som det här är
fråga om, äro rena. bagateller. Det finns ju undantag från denna regel, där
det rör sig om mycket betydande belopp, men jag anförde, att ofta i dessa fall,
då vederbörande redogörare varit i god tro, får han i nådeväg genom Kungl.

Maj :t eller också i vissa fall genom medgivande av riksdagen befrielse från återbetalningsskyldigheten.
Det är således det förhållandet, som råder nu, då målen
avgöras i regeringsrätten som sista instans. Jag ville bara framhålla, att
någon ändring i det hänseendet ej kan komma att uppstå, och jag kan verkligen
ej förstå, hur herr Nothin kan anse. att Kungl. Maj :t i konseljen skulle bli överhopad
med nådeansökningar. Jag hoppas, att Kungl. Maj :t vet att avvisa krav
på nåd i mål, som röra en tre, fyra, fem kronor och kanske även 100 kronor, då
det icke finns starka skäl anförda för att dessa krav skulle bifallas.

Så vill jag till slut beklaga, att herr Hederstierna icke på grund av omständigheternas
makt var i tillfälle att deltaga i behandlingen av denna fråga inom
regeringen. Jag är alldeles övertygad, att han skulle kommit att stå på en annan
ståndpunkt än den han nu intager, om han varit i tillfälle att verkligen genomdiskutera,
hur frågan ligger.

Herr Vennersten: Herr greve och talman! Efter den S5-nnerligen intres santa

och uttömmande diskussion, som nu ägt rum i kammaren, stå dock troligen
många lika frågande som jag angående vilket som här är det råtta. För dem,
som icke haft möjlighet att bedöma denna fråga ur de högsta juridiska synpunkterna,
är det givetvis klart, att man väntar ett avgörande besked från auktoritativa
talesmän från det hållet. Här är det ju faktiskt så, mina herrar, att våra
högsta juridiska auktoriteter stå emot varandra i denna fråga. När vi hade
detta ärende till behandling i vårt parti, lyssnade jag med stor uppmärksamhet
till alla de skäl, som äro anförda mot det kungl. förslaget, och jag vill gärna
bekänna, att jag var i allra högsta grad tveksam.

>’r 44. 60

Onsdagen den 4 juni f. m.

vissa besvärs

mål m. 77i.
(Forts.)

Mggni^av f JLft6r *leb?^n i1das bar denna tveksamhet ej kunnat hävas, utan jag står
vissa besvärs- 0 ärande frågande, och jag nodgas då gå till mitt eget sunda förnuft och
fråga: vad skall jag göra i denna fråga? Då säger jag: vid riksdagens bör
jan voro vi alla ense om att allt, som i besparingssyfte kunde göras, borde vinna
riksdagens stod. Naturligtvis var man ej blind för att man fick lov att med
stark kritik mottaga värjo förslag till besparing, men å andra sidan var man säkerligen
böjd för att gorå sitt bästa för att stödja Kungl. Maj:t i hans bemödanden
att avagabringa sparsamhet i förvaltningen. Jag tror väl att jan ei illa
den känsla, vi både vid statsverkspropositionens framläggande när
det gällde förslag till besparingar, om jag säger, att man snarare hide vänta?
sig mer an vad som dar framkom, och ännu i denna stund antager jag, att läget
ar sa pass allvarligt ur statsfinansiell synpunkt, att vi måste begära och hoppas
ut de^tt djUPgaende fören^ingar i administrationen, än hittills ifrågakomma
rätthållas Tr ditt18 fa statsförvaitmng måtte av de skattedragande kunna uppWand
!Sdetta förhållandet, sa seger jag: när man nu hör, att meningarna
bland de högsta auktoriteterna aro sa pass delade, som de äro, skulle man då
icke kunna våga — särskilt efter den förklaring, som kommit från regerino-S sSlfatv?

atnnU]fa pa V^koHets förslag och se. hur det sedan kommer att gestalta
sigt Dar har en bespanngskommission tillsatts, vars ledare är eu fram “DtVr

den.s ve n s k af örvaltn ingen. Här hava de förslag, som framkomst
regeringen och dar underkastats ytterligare granskning och sov ring.

Da fragar jag mig: ar det ej farligt att utan mycket, mycket vägande

knlDm fÖIslag tiU besparingar, torn''framkomX^

kulle man ej åtminstone kunna vänta, att om besparingen i detta fall anses
unna vinnas bättre pa annat sätt, de, som icke vilja vara med om Kungl Maj ås
Inslag anvisa utvägar i sådant syfte. Så länge det icke är fallet vågar iag
saga, att jag nodgas stalla mig på den ståndpunkt Kungl. Maj:t anvisat^oss en

framtiden^1118611 ** dlrekt besparing'' nu eller förebygga ökade utgifter i
fö^lag.anhåller däTfÖr’ ffr6Ve °ch talman’ att få yrka bifa11 tin utskottets

»m »rppka™m,eHm'' W"“! D°‘ e“ ■» »rd f™"

"ftriieT"tster“ pistoä’ a,t <*“ Käring, jas tillhörde,
liera gånger skulle ha forfarit pa samma, sätt, som regeringen gjort i denna

3rnÄ?mndVärSkilt f fa}l* SOm liörde^under justitLlpSe
mentet. Det var darfor jag fann mig föranlåten att begära ordet.

■tfUAr ■■ JU SaDatt det ,är ea mänsklig svaghet, att man icke ser bjälken i
ltt eget oga. men däremot har lätt för att upptäcka grandet i sin broders öga
Men jamfor jag den fråga, som nu är tal om, detta stora spörsmål, som regeringen
velat losa genom en motivering, i ett statsutskottsärende, och det a/utrikesmmistern
asyftade fallet från justitiedepartementet, så vågar jag dock det
påståendet, att har ar verkligen grandet i mitt öga. och bjälken sitter i ögonen
pa herrarna pa regenngsbänken. Fallen kunna icke jämföras. Det åsyftade
fallet gällde en mycket liten fråga — det får hans excellens herr utrikesministern
ursäkta mig, att jag tycker — i jämförelse med denna sak.

I detta sammanhang vill jag såga. att jag tycker icke, det är skäl att fördjupa
sig i de juridiska spörsmålen så mycket, som skott här. utan för mig
ar huvudsaken den: gar det för sig i eu så oerhört viktig fråga som denna att gå
fram pa den väg som regeringen gjort? Den frågan besvarar jag mecl nff
def går tiiiatt ^ b°r forell*ga ett forfattmngsförslag, så att riksdagen ser vall''

Nu har herr Lindhagen, antagligen i misshumör över vad som inträffade här

Onsdagen den 4 juni f. in.

i; i Nr 44.

en gång lör några år sedan, statt upp och talat om den inskränkning, som da g,|oi
des i rätten att fullfölja mål o. s. v. .Tåg tror ej alls, att det har med denna sak
att skaffa, och det enda förmildrande jag kunde finna i herr Lindhagens egendomliga
anförande, var att han förklarade, att han icke hade hunnit sätta sig
in i frågan.'' Det förklarar ju åtskilligt.

Herr Vennersten säger, att det här är fråga om att göra en besparing, och att
vi måste göra den nu för att komma från ord till handling. Jag kan icke vara
med om detta sätt, då det gäller en så viktig’ sak.

Ang. handläggningen
av
vissa besvärsmål
m. m.
(Forts.)

Herr Rosén: Jag måtte ha uttryckt mig mycket otydligt. .lag har näm ligen

icke gjort någon anmärkning mot riksräkenskapsverkets skrivsätt, utan
jag har anmärkt mot att riksräkenskapsverket, som är åklagare, har tagit sig
domsrätt, innan den fått denna domsrätt. Skulle emellertid riksdagen anse
lämpligt, att en åklagaremyndighet uppträder som1 domare, öppnas utan tvivel
stora möjligheter att åstadkomma besparingar på detta område, ty jag föreställer
mig väl, att andra medborgare icke skola ha någon annan och bättre rättsskipning
än statens befattningshavare.

Herr Julin: Ja, det är ju fullt berättigat att ropa på proposition nu. då

man tar ordet vid detta sena skede av debatten, men de påpekanden, jag^ måste
gorå, komma att visa sig vara mycket enkla sadana och komma att bli sa mycket
enklare efter de vägande anföranden, som hållits.

Då jag föranlett denna debatt genom att väcka min motion, bör jag kanske
påpeka, att vi för närvarande icke, såsom flertalet här tyckas anse, diskutera
punkt 41 på föredragningslistan, .statsutskottets utlåtande nr 128,^utan i själva
verket punkt 42, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 10.
Om man ej hade vetat det förut, vet man med säkerhet nu, att Kungl. Maj:ts
proposition nr 121 innehåller något helt annat än vad rubriken angiver, och när
jag för min del upptäckte det, fastnade jag närmast vid sid. 57, där det heter
bl. a.: »Berörda stadganden äro av natur att kunna meddelas av Kungl. Maj:t
i administrativ ordning.» De berörda stadganden, som där åsyftas, äro så
mycket utvecklade, att jag ej behöver närmare uppehålla mig vid dem. Jag
väckte då en motion, som gick ut på att just denna del, som Kungl. Maj .t ansag
sig kunna avgöra i administrativ väg, egentligen borde avgöras lagvägen, och
jag hoppades att med den motionen föranleda, att hela denna proposition skulle
behandlas gemensamt av stats- och lagutskottet. Så blev emellertid icke fallet,
utan min motion gick till lagutskott och propositionen till statsutskottet.
Jag har visserligen en motion även på denna punkt, men den avser endast det
lilla obetydliga anslag, .som föranledes av att jag begärde en viss ordning för
ärendenas ytterligare handläggning. Jag har nämligen vid denna riksdag liksom
vi alla besjälats av sparsamhetsnit, och när jag gick att upptaga denna
fråga till behandling, ville jag icke ställa den på framtiden utan sökte finna
en väg, på vilken den skulle kunna lösas redan vid detta ars riksdag och utan
att rättssäkerheten blev lidande. Min motion innehaller vissa bestämmelser,
som jag tänkte skulle kunna upptagas och som .skulle kunna garantera rättssäkenheten,
utan att på något sätt Kungl. Maj:ts besparingsåtgärder skulle

behöva hindras. . . ,

Nu bär man, såvitt jag förstår, kommit till någon missuppfattning och talat
om att man här är rädd för att rättssäkerheten skulle vara i fara, och det grek
t, o. m. så långt, att hans excellens utrikesministern blev talesman för denna
missuppfattning. Jag tror ej alls, att någon här sagt, att det skulle vara lull"
komligt uteslutet, att de frågor, som det här gäller, skulle tagas undan från
regeringsrättens domvärjo. Det har åtminstone icke jag sagt i mm motion.

Nr 44. 62

Onsdagen den 4 juni f. m.

4^i^avZtdJ%S- dä1rem+°t ^Stär, att man icke kan göra det på det sätt, som Kungl.
vism besvärs- |“-aJ •» ioresiagit, och det tror jag, att alla talare på min sida upprepat. Man
mål m. ro. kan naturligtvis tänka sig helt andra åtgärder vidtagna för att bevara rätts(Forts.
) säkerheten. Jag har för min del påvisat några sådana tänkbara möjligheter
i min motion, och denna motion har sedan prövats av det sammansatta statsoch
forsta lagutskottet. Detta utskott, som givetvis bär mycket större kompetens
an jag att bedöma frågan, har stannat vid att säga, att frågan ej kan
anses sa utredd, att man nu på rak arm kan avgöra den. Jag måste naturligtvis
boja mig för det sammansatta utskottets auktoritet och kommer därför i
nästa Punkt att yrka bifall till dess utlåtande, trots att utskottet gått emot min
motion, da jag insett, att jag ej får frågan avgjord nu utan längre fram. Men
tor att kunna anlägga denna, såvitt jag förstår, mycket förnuftiga ståndpunkt,
som alltså pa ,eu gång tillgodoser besparingskravet och kravet på rättssäkerhet,
imns det ingen möjlighet att på den nu behandlade punkten gå på utskottets
förslag.

Till utskottets utlåtande är nu fogad en reservation, som om den antages
uppgives möjliggöra ett antagande även av det förslag, som föreligger på nästa
punkt, och därför ansluter jag mig till denna reservation. Jag tycker för min
del, att det hade varit riktigare av statsutskottet att utesluta all motivering
nar man visste, att denna fråga prövades av sammansatta stats- och första lagutskottet,
men då så icke skett, och då jag icke vill ställa ett tredje yrkande mot
de andra tva, ber jag att få ansluta mig till reservationen.

^Herr Ycnncrsten: Herr talman! Då jag nyss hade ordet, underlät jag att
påpeka den för alla uppenbara omständigheten, att jag icke kunde tala å någon
annans vägnar än mina egna. Det har ju förekommit både i utskottet, vilket
framgar av reservationen, och under debatten här, att många av det parti,
jag tillhör, företrätt en annan åskådning, men det har dock ej hindrat mig från
att anföra vad jag för min del anser vara riktigt i detta fall.

Jag har endast till undvikande av missförstånd velat göra detta tillägg.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
idet förevarande utlåtandet hemställt samt vidare pa antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 128, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 53.

Onsdagen den 4 juni f. in.

63 Nr 44.

föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 10, innsiifimny
i anledning av en utav Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stats- T(jran^e hand.
kontoret kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens läggningen av
lönenämnd föranledd motion.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 121 angående anslag till stats- (Forts.)
kontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, vilken proposition hänvisats till statsutskottet, hade herr Julin inom
första kammaren väckt en motion nr 280, vilken hänvisats till lagutskott och, tilldelad
första lagutskottet, av sistnämnda utskott hänskjutits till behandling av
sammansatta stats- och första lagutskottet. Uti motionen både hemställts, att
riksdagen i anledning av förenämnda proposition måtte för sin del antaga en
lag, upptagande de huvudsakliga grunder, som i motionen angivits för handläggningen
inom riksräkenskapsverket och kammarrätten av besvärs- och anmärkningsmål
rörande avlönings- och pensionsförmåner, samt i samband därmed antaga
en lag om ändring i erforderliga delar av lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion i skrivelse till
Kung!. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning samt för
riksdagen framlägga därav till äventyrs betingade förslag till lag för handläggningen
inom riksräkenskapsverket och kammarrätten av besvärs- och anmärkningsmål
rörande avlönings- och pensionsförmåner ävensom till lag om den
ändring i lagen om Kungl. Maj ds regeringsrätt, vilken av förstnämnda lagförslag
kunde betingas.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Efter den omröstning, som

nyss ägt rum här i kammaren, kan jag ej tänka mig möjligheten av att denna
kammare skulle ga in för det förslag, som det sammansatta utskottet här framlagt.
Jag tillåter mig därför utan vidare yrka avslag å det sammansatta utskottets
utlåtande. Enbart den sista satsen av utskottets motivering är enligt
min uppfattning av den innebörd, att den i och för sig under alla förhallanden
skulle betinga ett avslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende å
det nu föredragna utlåtandet annat yrkande ej förekommit, än att vad utskottet
hemställt skulle avslås.

-Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
utskottets hemställan; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på hemställan av herr talmannen att
behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 44. 64

Onsdagen den 4 juni f. m.

nr. 257> 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
f-ndrad !fielsf av 2 § 1 kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 200) angående dyrtiastiJiagg
åt tast anställt manskap vid armén ock marinen m. fl.;

nr 258, i anledning av Kungl. .Maj :ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till dyrtidshjälp åt distriktssköterskor
ocn distnktsbarnmorskor jämte i ämnet väckta motioner nr

lo) i anledning av väckt motion om efterskänkande av kronans rätt till''
danaarv etter tvätterska!! Lovisa Karolina Pettersson;

4-nnr 26»°d 1.anledmng av Kungl- Maj:ts proposition angående provisoriskt löne1
lagg åt vissa professorer m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

torna 191 n uni oomng“i4V -^uagl- ^j:ts i statsverkspropositionen under punkerna
121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående löne,
..afg a*iararinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig
loneiorbattnng åt lärarpersonalen vid privatläroverken;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj;ts framställningar om anvisande av medel
till vissa statens järnvägsbyggnader i Norrland jämte i ämnet väckta motioner;

7 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av eu
varm badinrättning vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang i Skövde 1

aaledn!ng av K.ungI; ^aJ,:ts Proposition angående efterskänkande i
Mssa fall av aterbetalmngsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottan
oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg;

Win fr?5, 1 anJedniag av Iv>rngl. Maj :ts proposition angående medgivande att
Ivostnader som föranledas av den av riksdagen antagna lagen om förmynderskap,

.3 av vfssa anslag under andra huvudtiteln;

nr 2+-i! aaledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordningom
fastighetstaxering åren 1925 och 1926, m. m.; g

K..,n,r.267N1 anlednmg av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;

i ..f/.268;..1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
for viss personal vid livrustkammaren *

furir69’!» aV KangL Fai!ts Proposition med förslag till grunder för

tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1924—1925 åt kyrkoherdar och

or°diSeSprästernyreelerade Past°rat Samt åt k°ntraktsprostar och vissa extra

, nr 270 i anledning av Kungl. Maj;ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående höjda stipendier åt elever vid folkskolesemmaner
jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 271, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.

tillAKonungen°-Ch g°dkändeS riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser

CÄÄStt1 och av ,re swplc“ter för

ÄidtfiÄtf61'' ■ «•»pp -

de AnmäMes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens förordnannr
248, för två fullmäktige i riksbanken;

“I j°r+tr? suPP^eanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr oko r 1 ^Va *u^maktige 1 riksgäldskontor; samt

nr 252, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Onsdagen den 4 juni f. in.

05 Nr 44.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 278, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
förekommande av skadegörelse å ungskog;

nr 279, i anledning av väckta motioner om undantag för vissa arbetsåkdon från
bestämmelserna i lagen angående bredden å hjulringar å arbetsåkdon;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga fastigheter i Brunflo socken av Jämtlands län;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av vissa
telegrafverket och statens järnvägar tillhöriga markområden;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar
;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till Sveriges utsädesförening jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av statens
centrala frökontrollanstalt m. m.;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län;

nr 286, i. anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående utbyte av mark
mellan kronan och aktiebolaget Överums bruk; samt

nr 287, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av Bäckaskogs kungsgård i Kristianstads län.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

nr 78 angående ratificering för Sveriges del av den i Paris den 9 februari 1920
undertecknade internationella traktaten om Spetsbergen;

nr 79, angående lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap;

nr 80, angående lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§ i strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914;

nr 81 om; ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad m. m.;

nr 82, angående lag om ändrad lydelse av 183, 185, 186, 193 och 198 §§ utsökningslagen; nr

83 angående lag om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss
egendom;

nr 84, angående lag om förmynderskap m. in.;

nr 85, rörande ändring av 59 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet;

nr 86, angående viss ändring i bestämmelserna rörande rösträtt vid vagstämma; nr

87, angående förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen; samt

nr 88, angående förordning om särskild skatt å bensin, som finnes i riket den
1 juni 1924.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets memorial nr 35, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets utlåtande nr 30 i anledning av Kungl. Maj :ts
Första lcammarens protokoll 192Jf. Nrbb. 5

Nr 44. 66

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

fördelningen
av automobilskattemedel.

proposition med förslag till lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet väcktamotioner;
och

bevillningsutskottets betänkande nr 55, i anledning av väckta motioner om viss
ändring i förordningen angående automobilskatt.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4,48 e. m.

In fidem
G. H. Bergg ren.

Onsdagen den 4 juni e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 129, i anledning av Kung!
. Maj :ts proposition _ med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel
jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen den 21 mars 1924 avlåten proposition, nr 211. vilken för
förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel.

I sammanhang med förevarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

dels två likalydande, väckta den ena inom första kammaren, nr 137, av herr
J. B. Johansson i Fredrikslund och den.andra inom andra kammaren’ nr 252,
av herr A. Gustafson i Kasenberg m. fl., däri, under åberopande av ett motionsvis
framställt förslag om förhöjd tull å automobiler och motorcyklar, hemställts
att hälften av de tullinkomster, som tillfördes statskassan av tullen å
automobiler och motorcyklar, måtte ingå till vägkassorna i form av ökat statsbidrag
till vägarnas undqjdiåll;

dels en inom första kammaren väckt motion, nr 122, av herr E. Jonsson, som
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att sådana
bestämmelser för bilskattemedlens användning måtte utfärdas, att vissa riktlinjer,
innebärande att befogenheten att fördela de a de särskilda länen belöpande
automobilskattemedlen skulle överflyttas å länsstyrelserna, måtte bliva beaktade
; ,

dels en inom första kammaren av herr N. A. Bondeson väckt motion, nr 281,
vari gjorts hemställan om sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag till förordning
om fördelning av automobilskattemedel, att influtna grundavgifter av automobiler
ävensom 20 procent av övriga landsbygden tillkommande skattemedel skulle
fördelas pa sätt Konungen bestämde, och att länens Övriga skattemedel skulle

Onsdagen den 4 juni e. in.

67 Nr 44.

fördelas av respektive länsstyrelser, ävensom om vidtagande genom vederbörande
utskott av de av detta förslag föranledda nödiga ändringar i lagtexten;

dels ock en inom andra kammaren av herr E. A. Nilson i Örebro väckt motion,
nr 428, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta,

a) att bland riksstatens inkomster uppföra det belopp, som kunde beräknas
inflyta ur i motionen omförmälda skattekällor,

b) att bland riksstatens utgifter under sjätte huvudtiteln upptaga motsvarande
belopp till samma ändamål och efter samma fördelningsgrunder, som enligt
propositionen nr 211 kornme att bliva gällande, därest propositionen skulle
bliva av riksdagen bifallen.

Ang.

fördelningen
av automobiln
kattemedel.
(Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet under åberopande av vad utskottet
däri anfört hemställt,

I) att riksdagen måtte

a) i anledning av förevarande proposition och herr Bondesons förutnämnda
motion ävensom med avslag å herr Jonssons ifrågavarande motion, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förslag i ämnet icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, för sin del antaga vid utlåtandet såsom bil. A fogat förslag
till förordning om fördelning av automobilskattemedel;

b) i anledning av herr E. A. Nilsons i Örebro berörda motion i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning rörande
automobilskattemedlens uppförande å riksstaten samt om framläggande för
riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning;

II) att de av herrar Johansson i Fredrikslund och Gustafson i Kasenberg
m. fl. i ämnet väckta motionerna icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar A. C. Lindblad, II. F. Lamm,, J. Nilsson
i Malmö, O. Bergqvist, J. G. Walles, C. I. Asplund, A. R. Rooth, O. H:son
Waldén, L. J. Carlsson-Frosterud och E. Andersson i Prästbol, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

I) -
a)----
b)			—

4 § i utskottets förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel
lydde:

Konungen äger att av skattemedel, som enligt 3 § skola tillgodokomma visst
län, årligen bevilja bidrag till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga
vägar och broar inom länet samt till underhåll av sådana vägar och broar,
vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras, ävensom
till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn för automobiltrafiken.
Vad av länet tillkommande skattemedel ej åtgår till beviljade bidrag skall
besparas, intill dess sålunda uppkommet överskott bliver i enahanda ordning
utdelat eller om dess användning annorledes förordnas.

Motsvarande paragraf i det av reservanterna framlagda förordningsförslaget
hade följande avfattning:

Nr ii. 68

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

fördelningen
av automobilslcattemedel.

(Forts.)

trafik i synnerlig grad försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning, som är
till särskilt gagn för automobiltrafiken. Vad av länet tillkommande skattemedel
ej åtgår till beviljade bidrag skall besparas, intill dess sålunda uppkommet
överskott bliver i enahanda ordning utdelat eller om dess användning annorledes
förordnas.

Herr förste vice talmannen: Herr greve och talman, mina herrar! Kungl.
Maj :t har här väckt ett förslag till förordning av fördelningen av automobilskattemedlen.
Detta har närmast föranletts av att dessa medel numera ju bli betydligt
ökade därigenom, att det tillkommit en skatt på bensin. Dessutom har
Kungl. Maj :t på några punkter ansett det lämpligt att komplettera den gällande
förordningen. Denna förordning, som utkom 1922, är baserad på det beslut, som
riksdagen då fattade på grund av andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.
Den är i huvudsakliga drag bibehållen. Det är samma fördelning av automobilskattemedlen
som förut, nämligen så att 20 / skall tillfalla rikets städer och
80 % landsbygden, att av de medel, som tillfalla städerna, 80 % skall fördelas
av statskontoret städerna emellan, medan Kungl. Maj:t förbehåller sig rätt att
fördela övriga 20 Z. Av de medel, som tillfalla landsbygden, skall 80 % fördelas
bland landstingen i förhållande till de olika inkomsterna länen emellan,
och de övriga 20 Z förbehåller sig Kungl. Maj:t att huvudsakligen få fördela.

Det som föranlett Kungl. Maj :t att komma med denna proposition är — förutom,
tillkomsten av bensinskatten — även den omständigheten, att Kungl.
Maj :t anser, att man bör få använda skattemedlen till några ändamål, som
kanske förut inte voro tillräckligt preciserade i förordningen. Det skulle då
gälla bidrag till byggande och förstärkning av sådana broar, som stå i förbindelse
med bilvägar, och vidare bidrag till vinterväghållning i Norrland. Det
är ju så, att norrlänningarna betala förhållandevis lika mycket som alla andra
i fråga om skatter, och då har man också ansett det lämpligt, att det skall
kunna ordnas med vinterväghållning i Norrland, så att bilar kunna trafikera
vägarna där under denna årstid. Härtill fordras naturligtvis mera komplicerade
anordningar än vanliga väghållare kunna åstadkomma. Och så är det till
slut fråga om bidrag till vissa forsknings- eller undersökningsarbeten på det
vägtekniska området.

I anledning av denna proposition har det väckts några motioner. I denna
kammare har det väckts två motioner av herrar Jonsson och Bondeson, till
vilka jag strax skall återkomma, samt i andra kammaren en motion av herr
E. A. Nilson, i vilken han föreslagit, att dessa automobilskattemedel skola upptagas
i budgeten, liksom fallet är med åtskilliga inkomster av vissa kategorier,
som avse att stödja särskilda ändamål och som till stor del återfinnas i budgeten
under rubriken »uppbörd i statens verksamhet». Beträffande denna punkt
råder enighet så till vida, att man inte velat direkt gå på herr Nilsons förslag,
utan man har i en skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt, att Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande lämpligheten att förfara på det sätt motionären tänkt
sig och om vars riktighet man i utskottet på det hela taget var övertygad. Såvitt
jag kan förstå, ha de andra motionärerna tänkt sig, på grund av den formulering,
som användes i förordningen, och även på grund av andra yttranden, att man
företrädesvis skulle vilja låta dessa medel gå till vägförbättringar, och att
vägunderhållet sålunda möjligen skulle komma i andra rummet. Motionärerna
föreslå, att fördelningen av de 80 %, som skola gå till landsbygden, skall
verkställas av Konungens befallningshavande och inte av Kungl. Maj:t. Jag
förmodar, att man därmed avser att vinna större trygghet för, att dessa medel
skola komma underhållet till del. I detta avseende har inte utskottet — varken
majoriteten eller reservanterna — kunnat dela motionärernas uppfattning. Man

Onsdagen flen 4 juni e. in.

G 9 Nr 44.

har hänvisat till, att detta är en provisorisk anordning och att man kan förvänta,
att det skall komma en mera definitiv väglag, varför man under tiden inte vill (
företaga några ändringar i fråga om vem som skall utdela medlen. I alla fall,
när man förberedelsevis behandlade denna fråga i avdelningen, hade man att
göra med nyssnämnda motioner av herrar Jonsson och Bondeson, och för alt
gå dem till mötes, gjorde man en ändring i 4 §. Ursprungligen stod det nämligen:
»Konungen äger att av skattemedel, som enligt 3 § skola tillgodokomma
visst län, årligen bevilja bidrag företrädesvis till förbättring av för automobilIrafiken
särskilt viktiga vägar och broar inom länet samt till underhåll av
sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar och broar, vilkas underhåll
på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras.» Man strök ordet
»företrädesvis» och ville därmed ange, att man ansåg, att dessa frågor om förbättring
och underhåll skulle gå parallellt och att den ena saken inte skulle få
skjuta den andra åt sidan.

När ärendet så föredrogs i plenum), kom en helt annan fråga fram, en fråga,
som inte förelåg i vare sig Kungl. Maj ds proposition eller motionerna, och det
var, huruvida det förbehåll, som är gjort angående underhållet, endast skulle
avse sådana vägar och broar, som voro underhållna av vederbörande vägkassa.
Från majoritetens sida gjordes gällande, att även de, som in natura underhålla
vägar och broar, skulle bli delaktiga av dessa automobilskattemedel. Därom
stod den stora striden, och som framgår av det utlåtande, som avgivits, äro
meningarna härutinnan mycket delade, inte efter partilinjer, ty i detta hänseende
äro de blandade om varandra, men med hänsyn till de olika trakterna
av landet. Frågans innebörd är nämligen den, att man anser, att det för ett
rationellt underhåll av vägarna är nödvändigt, att vägdistnkten övertaga underhållet
av de vägar, där bilar skola köras. Det fordras så många mekaniska
anordningar, sådan insikt med avseende på vägarnas skötsel o._s. v., att man anser
det möjligt att ordna det rationellt just för automobiltrafiken endast i fall
vägarna underhållas av vägdistrikten och vägkassorna. A andra sidan gjorde
man då gällande, att det vore orättvist mot enskilda väghållare, som hade
automobilvägar att underhålla in natura, att inte fa del av dessa medel. Jag
sade, att det rådde skilda meningar i olika trakter av landet. Värmlänningarna
voro alldeles deciderat för Kungl. Maj:ts ståndpunkt, liksom norrlänningarna,
såvitt jag kan förstå. Med avseende på Skåne och Småland voro meningarna
delade. Dalkarlarna, anförda av sin oförskräckta landshövding, gingo alldeles
bestämt på den linje, som blev utskottets.

Nu är saken emellertid den, att man i och med detta tager ett avsteg från
den princip, som fastslogs 1922. Förutsättningen för denna skatt är nämligen,
att medlen, när det gäller underhåll av broar eller vägar, just skola komma
sådana distrikt till del, där väghållningen är övertagen av vägdistriktet eller
vägkassan. Jag ber i det fallet få läsa upp vad andra särskilda utskottet
yttrade i sitt utlåtande nr 2 vid behandlingen av väglagen vid 1922 års riksdag:
»Utskottet, som funnit sig böra avstyrka bifall till berörda proposition
nr 100, har alltså främst att taga ställning till frågan, huruvida i sakens förändrade
läge sådana jämkningar i förslaget kunna vidtagas, att de influtna
medlen kunna komma till avsedd användning, även om den nu gällande väglagen
lämnas oförändrad. Utskottet har därvid ansett uppenbart att utdelning av
landsbygden tillkommande andel i skattemedlen till väghållare in natura icke
kan ifrågakomma, då ett av syftemålen med skattens uttagande, nämligen automobilvägarnas
förbättring, i sådant fall skulle förfelas.» Vidare säges det på
ett ställe: »Även till vägunderhåll bör bidrag kunna lämnas av dessa medel,
dock endast under förutsättning, att vägen i fråga övertagits till underhåll av
vägkassa och underhållet i större utsträckning försvåras på grund av automobiltrafiken.
Vägens övertagande av vägkassa synes nämligen böra fordras så -

Ang.

fördelningen
tv automobilskattemedel.

(Forts.)

Nr 44. 70

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

fördelningen
av automobilskattemedel.

(Forts.)

som en garanti för att medlen på ett sakkunnigt sätt användas för det avsedda
ändamålet.»

Här är så tydligt och klart sagt ifrån, att förutsättningen för denna skatt
är, att medlen användas på sätt som utskottet föreslagit. Nu har statsutskottet
avvikit från denna ståndpunkt. Naturligtvis kunna statsutskottet och riksdagen
besluta vad som helst, men de, som stå på reservationen, ha ansett, att statsutskottet
varit inne på oriktiga vägar och helt och hållet omkullkastat den
förutsättning, under vilken denna skatt kommit till. Det är detta vi inte kunnat
vara med om, och det är mot detta reservanterna reagera.

I anledning av vad jag sagt får jag således yrka bifall till reservationen.

Herr Rooth: Herr greve och talman! Statsutskottets majoritet har, synes
det mig, på ett mycket betänkligt sätt avvikit från de tidigare uttalade åsikterna
i denna sak. Den förste ärade talaren har här fullständigt redogjort för den
ställning riksdagen tidigare intagit till frågan om automobilskattemedlens användning.
^Riksdagen har uttryckligen sagt ifrån, att dessa medel icke under
några förhållanden böra utlämnas till underhåll av vägar, med mindre dessa
vägar äro övertagna av vägkassan. Sedermera har vid upprepade tillfällen,
då denna fråga varit föremål för överläggning — bl. a. vid en vägkonferens
år 1923 — från åtskilliga håll uttalats samma mening.

Det är uppenbart, att detta skulle vara synnerligen riskabelt, om alla dessa
pengar i vidsträcktare män kommo till användning, än som Kungl. Maj:t föreslår.
Att, som utskottsmajoriteten nu föreslår, överlämna dem till vägstyrelserna
för att de på ett eller annat sätt skola komma de väghållningsskyldiga
till godo, är ett tillvägagångssätt, som jag för min del anser vara mycket oförsiktigt.
Ännu så länge ha vi icke fått något av dessa medel. Den tidigare förordningen
har ju icke ännu vunnit tillämpning. Det är sålunda alldeles för
tidigt att ifrågasätta en sådan omläggning, som utskottet föreslagit. Jag håller
före,, att man., för att komma till det rätta vägunderhållet, bör så långt det är
möjligt främja intresset för att vägkassorna övertaga vägarna. Då får man
garanti för, att de medel, som i en eller annan form komma att utdelas
för lindring av det besvär, som automobiltrafiken vållar vägväsendet, verkligen
komma det rätta ändamålet till godo.

Det skulle enligt statsutskottets förslag bli synnerligen svårt för de vägstyrelser,
som skulle få i uppdrag att fördela automobilskatternedlen till de olika
väghållarna; Det är mycket dunkelt uttalat i statsutskottets utlåtande, huru
det skulle gå till. Jag kan icke tänka mig annat, än att det skulle bli ett slags
hälftenbruk mellan vägstyrelserna och de gamla naturaväghållarna, och detta
är alls ingenting att förorda.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bondeson: Herr greve och talman, mina herrar! Jag har i detta

ärende avgivit en motion,, och ber därför att nu få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk ett ögonblick.

Denna min motion hade egentligen två huvudsyften. Det första var, att den
utgående automobilskatten skulle få användas även till rent underhåll. Som
det varit förut, skulle medlen företrädesvis gå till förbättring och omläggning
av vägar, alltså ett underhåll, taget på lång sikt. Jag tror, att detta kunde
vara mycket riktigt, men i dessa tider ha vi knappast råd att göra sådana
grundförbättringar, utan en del av automobilskatternedlen måste användas även
till rent underhåll. I detta hänseende ha såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
instämt i mitt yrkande och strukit ordet »företrädesvis».

Den andra delen av min motion gick ut på att de länen tillkommande aulomobilskattemedlen
utan omgång skulle kunna fördelas och handhavas av läns -

Onsdagen den 4 juni e. in.

71 Nr 44.

styrelserna. Jag har Jen uppfattningen, att förhållandet år det — liksom enligt
den gamla väglagen, som ännu existerar — att våra vägar, när det gäller det (
rena underhållet, ligga under länsstyrelserna. När det gäller omläggning och
ombyggnad av vägar, stå de under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. När nu
dessa medel skola användas endast till förbättringar och underhåll, kan jag inte
finna, varför inte länsstyrelserna skulle kunna handhava dessa saker samt utöva
kontrollen, att* medlen bli rätt använda. Jag tror, att det åtminstone för
vägdistrikten vore ofantligt fördelaktigt, om så kunde ske.

I detta hänseende har utskottet inte delat min uppfattning utan säger: »Detta
förslag har emellertid utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka.» Jag begär
inte, att statsutskottet skall avge någon förklaring, varför det inte kan dela
min uppfattning, men det hade varit mycket intressant att få höra skälen till,
att detta icke kunnat ordnas så, som jag föreslagit. Som vi redan hört av förste
vice talmannen, skulle ju, om det stora nya väglorslaget gått igenom, länsstyrelserna.
handhaft denna vägkontroll.

Skillnaden mellan utskottsförslaget och reservanternas förslag är, att utskottet
vill, att dessa automobilskattemedel, om vilka förut hittills har stadgats, att
de endast skola användas till förbättring och underhåll av sådana vägar, som
vägkassorna övertagit, även skola kunna användas för vägar, vilkas underhåll
ombesörjes av naturaväghållare. Jag tror för min del, att man inte kan
slå in på denna väg, om vi skola få ett rationellt vägunderhåll.

Det har förut av herr förste vice talmannen tydligt och klart påvisats, att
dessa automobilskattemedel just kommit till för att vi skulle få bättre underhåll
på de av automobiltrafiken hårt belastade vägarna. Jag tror för min del,
att hela syftet blir förfuskat, om vi nu slå in på nya principer i detta hänseende,
och jag ber därför, herr talman, att få''yrka bifall till herr Lindblads
m. fl. reservation.

Herr Jonsson: Jag har i min motion föreslagit, att bilskattemedlen skulle

av statskontoret direkt eller på rekvisition utbetalas till länsstyrelserna, att av
dessa fördelas bland vägstyrelserna. Denna motion har, herr talman, sedermera
råkat ut för ett olycksöde. Motionen, som först hänvisades till kammarens
andra tillfälliga utskott, blev nämligen av detta praktiska utskott enhälligt
tillstyrkt, och ett utlåtande i enlighet härmed framlämnades till kammaren. Jag
är tacksam mot utskottet för denna välvilliga behandling. Av formella skäl
måste utskottet emellertid den 1 sistlidne april anhålla att få till kammaren
återlämna motionen, vilket också beviljades. Sedermera remitterades motionen
till statsutskottet, och det var då, herr talman, olyckan skedde, ty statsutskottet
har, såsom synes av det föreliggande utlåtandet, avstyrkt motionen.

För min del anser jag likväl fortfarande, att om fördelningen av bilskattemedlen
överlämnades till länsstyrelserna, skulle det varit förmånligt för vägarna
här i landet. Denna uppfattning delas även av ett flertal länsstyrelser.
Det synes mig för övrigt så naturligt, att länsstyrelserna, som ju samarbeta
med vägkonsulenter och vägstyrelser i andra fall och vars ämbetsmän ofta
genom resor å vägarna i de olika distrikten ha tillfälle att bedöma, var exempelvis
en vägförbättring är nödvändig o. s. v., också borde erhålla rätt att
fördela bilskattemedlen.

Då jag har denna uppfattning och eftersom motionen i alla fall tidigare varit
enhälligt tillstyrkt av ett riksdagens utskott — låt vara ett tillfälligt utskott
— vågar jag, herr greve och talman, yrka bifall till min motion.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Detta är en fråga, som nu

liksom alltid intresserar riksdagens ledamöter och även i rätt hög grad sätter
olika intressen i harnesk mot varanda.

A ny.

fördelningen
tv automobilskattemedel.

(Forts.)

Nr 44. 72

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

fördelningen
av automobilskattemedel.

(Forts.)

^Emellertid beror ju vars och ens standspunktstagunde i denna fråga närmast
på, hur man betraktar ändamålet och syftet med införandet av en automobilskatt.
Herr förste vice talmannen, den förste talaren här för reservationen, har
med åberopande av .särskilda utskottets utlåtande 1922 med styrka hävdat den
meningen, att syftet med automobil skattemedlen främst vore att skaffa fram
bättre automobilvägar. Sålunda skulle medlen i främsta rummet komma till
användning för förbättring och omläggning av våra stråkvägar, där automobiltr
afl ken företrädesvis går fram. Jag vill då säga, att det förvånar mig något,
att han likväl nu inom statsutskottet har gått med på att göra förbättring och
underhåll av vägarna likvärdiga, att han sålunda har velat stryka det där ordet
»företrädesvis», som förut fanns i författningen och som även står i Kungl.
Maj :ts förslag. Vill man upprätthålla den ståndpunkt, som intogs av särskilda
utskottet 1922, då kan jag förstå motståndet mot utskottets förslag, men sedan
man inte längre vill upprätthålla den grundsatsen, att medlen företrädesvis skola
komma till användning för vägförbättringar, utan att man gör väg förbättring
och underhåll likvärdiga, har jag litet svårt att förstå den intensitet, med vilt
ken reservanterna gå emot det ytterligare steg. som statsutskottet genom sitt
förslag har tagit._ Ty har man medgivit, att man likaväl kan använda automobilskattemedlen
till underhåll av vägarna som till förbättring av dem, så ligger
det i sakens natur, att det är eu uppenbar orättvisa, i fall man sedan delar upp
de väghållmngsskyldiga i två grupper, de som skola komma i åtnjutande av
den förmån, som ligger i att få bidrag till vägunderhållet, och de som inte skola
få någon del av automobilskattemedlen för bestridande av kostnaderna för vägunderhållet.
Ett villkor för att komma i åtnjutande av bidrag till underhåll
av vägarna även för vägkassa är ju, afl vägarna i särskild grad äro betungade
och vägunderhållet försvårat av automobiltrafiken. Men detta moment kan
likaväl drabba ett stycke väg, där vägkassan inte har övertagit vägunderhållet,
som ett stycke väg^ där vägkassan eller vägstyrelsen har övertagit underhållet
av vägen.^ Då måste jag fråga mig: vad finnes det för grund att bygga
på, ifall man vill förvägra dessa väghållmngsskyldiga, som utgöra underhållet
in natura, det bidrag, som man är beredd att lämna de väghållare, som ha
fått sitt vägunderhåll överlåtet på vägkassan? Om billighetsskäl här i någon
män skulle fälla utslaget, vill det förefalla mig riktigare att man träder till och
lämnar hjälp åt enskilda väghållare än när det gäller ett helt väghållningsdistrikt.
Ty det ligger i sakens natur, att den ökade automobiltrafiken i så hög
grad försvårar och ökar kostnaderna för vägunderhållet för enskilda väghållare,
att de i mj eket hög grad kunna med åberopande av billighetsskäl göra anspråk
på lättnader i fråga om utgörande av naturaunderhållet. Jag förstår mycket
väl syftet med detta, att man velat knyta det fast vid det villkoret, att vägen
skall vara övertagen av vägkassan, ty man anser, att det är ett framsteg ifall
vägkassan övertagit vägunderhållet inom ett distrikt. Men jag anser, att det
är ett oriktigt medel man använder, ty man begår en orättvisa, när man på detta
sätt försöker ekonomiskt straffa sådana väghållmngsskyldiga, som icke kommit
så långt, att de kunnat få vägstämman att besluta, att vägkassan skall
övertaga vägunderhållet i dess helhet.

Då vägkassan endast övertagit vissa vägar uppstår i varje fall den frågan:
vilka vägar är det, som yägkassorna i allmänhet övertaga, när de icke övertaga
alla vägar? Jo, det är sådana vägar, som kommit till, efter det att vägdelning
ägt rum, sålunda vägar av yngre datum. Vad är det då för vägar, som kommit
till under senare tiden? Jo, det är vägar i periferien, icke stråkvägar i allmänhet,
där automobiltrafiken går fram, utan sådana vägar, där automobiltrafiken
spelår eu relativt obetydlig roll i fråga om kostnaderna för vägunderhållet. Enligt
nnn^ uppfattning är detta ett ytterligare skäl, som talar mot, att man här
skulle gå på den linje, som reservanterna föreslagit.

Onsdagen den 4 juni e. in.

7 B Nr 14.

Som'' sagt., sedan reservanterna varit med om att göra vägunderhåll noll väg- r~rJ^'' en
förbättringar likvärdiga, har ett ytterligare skäl tillkommit, varför man här hör
taga det steg, som statsutskottets majoritet föreslår. .Tåg kan icke se, att det skattemedel.
innebär någon som helst risk att bifalla vad statsutskottet i det hänseendet 1 öre- (Forts.)
slår med hänsyn till faran för, att automobilskattemedlen skulle bli i högre grad
missbrukade genom ett bifall till statsutskottets förslag än genom ett bifall till
reservanternas förslag. Ty i båda fallen iir det vågstyrelsen, som får hand om
medlen, och kunna vägstyrelscrna göra nytta med medlen i de fall, då de själ va
åtagit sig underhållet av vissa vägar, så kan jag icke se, att styrelserna skulle
vara mindre kvalificerade till att lämna sin medverkan i fråga om underhall av
de vägar, som fortfarande underhållas in natura. Det kan gå till på det sättet,
att man skaffar väglagningsmatcrial, makadam och dylikt, som man tillhandahåller
de väghållningsskyldiga utan kostnad, man kan anskaffa redskap,. som
man låter de väghållningsskyldiga använda på sina vägsträckor, eller hjälpa
de väghållningsskyldiga att få en mera rationell väghållning utförd, vilket bidrager
till att öka dugligheten av dessa vägar.

Nu är det så, att det är mycket olika inom olika län. I många fall ha vägstyrelserna
eller vägstämmorna beslutat övertaga vägunderhållet helt eller delvis.
Lyckligtvis går utvecklingen ganska snabbt i den riktningen, att vägkassorna
komma att övertaga väghållningen, men det finnes en massa platser, där
befolkningen dels på grund av sin konservativa läggning och dels på grund av
andra omständigheter drager sig för alt fatta beslut i denna riktning, och bevelrelsegrunderna
härför behöva icke alls vara dåliga. Det kan vara mycket goda
skäl, som föranlett en vägstämma att tills vidare låta vägunderhållet utföras
in natura. Så iir förhållandet inom det län, där jag bor. Där. ha en del
väghållningsdistrikt övertagit vägunderhållet, en del ha beslutat.att i. sinom tid
övertaga vägunderhållet helt eller delvis och en del distrikt ha tills vidare kvar
vägunderhållet in natura. Jag har verkligen under mina resor inom länet käft
glädjen att kunna konstatera, att de enskilda väghållarna i många fall äro lika
intresserade av att hålla vägarna i gott stånd som vägkassorna. Bönderna i
Dalarne sätta en ära uti att så långt deras förmåga sträcker sig se till, att vägarna
svara mot de krav man rimligtvis kan ställa på dem, oavsett om vägkassorna
övertagit vägunderhållet eller icke. Jag känner ett fall. där en enskild
hemmansägare, som icke är synnerligen förmögen, lagt ut l,o00 kronor under
ett år för att sätta sin vägsträcka i bättre stånd. . Herrarna förstå nog, att
1,500 kronor för en enskild hemmansägare endast till vägunderhåll.är ett rätt
avsevärt belopp, och detta om något vittnar om, att det finnes stor villighet och
livligt intresse för, att vägarna hållas i trafikabelt skick. Då frågar .jag: är
det rimligt att vägra en sådan enskild hemmansägare, som visat en
sådan stor offervillighet för egen del, varje möjlighet att komma
i åtnjutande av bidrag till vägunderhållet? Det är. så, att företrädesvis
de vägar, som ligga nära stora industricentra och intill städerna, äro
hårdast belastade av biltrafik, och jag kan icke se annat, än att det är rimligt,
att bidrag av automobilskattemedel. bör utgå till underhall av alla dessa vägar,
oavsett vilken som bestrider underhållet. "V ägunderhallarna böra bil lika
behandlade, oavsett om vägunderhållet sker in natura eller via vägkassan.

Nu har det sagts, att man genom att bifalla vad statsutskottet här föreslår
begår en orättvisa mot dem, som erlägga denna skatt. Jag för min del kan icke
erkänna riktigheten av detta påstående. Jag anser, att det är en mycket billig
skatt, som automobilägarna erlägga, och den står ingalunda, tror jag man kan
säga, i skälig proportion till de fördelar, som äro förenade med, att de äro i
den lyckliga belägenheten att kunna begagna dessa kommunikationsmedel. Att
sålunda av hänsyn till automobilägarna, som utgöra skatten, hesitera att taga
det steg, som statsutskottet föreslår, anser jag vara tämligen malplacerat. Nej,

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni e. m.

får delningen falla pa, d(r väghållningTSskyldiga och på befolkningen ute på

av autoinobil- dsbygden, som i de flesta fall icke är i tillfälle att kunna begagna dessa komskattemedel.
munikationsmedel annat än då de åka i bilomnibus.

(Forts.) Herr Bondeson önskade få besked om, varför statsutskottet icke velat tillstyrka
hans motion om, att länsstyrelserna skulle fördela dessa medel. Ja för
min del far jag; saga att det för mig var ett stort nöje att slippa ifrån det’vad
Kopparbergs lan betraffar, ty denna fördelning är säkerligen icke någon odelat
angenäm uppgift. Länsstyrelserna bli i alla fall i tillfälle att medverka vid
t or delningen och for resten tror jag, att det skulle bli jämförelsevis svårt för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Kungl. Maj:t att utan medverkan av
respektive länsstyrelser kunna komma till ett någorlunda rättvist resultat IH
blir säkerligen ingalunda någon angenäm uppgift att verkställa fördelningen
och det finnes darfor ingen anledning för länsstyrelserna att särskilt åtrå att
ia detta uppdrag om hand. Härmed har jag för mitt vidkommande givit herr
Bondeson besked, varför jag icke velat bifalla hans motion.

Med anledning av vad som förekommit inom utskottet och med anledning av
ten förste arade talarens yttrande vill jag ytterligare säga. att jag för min del
vant mycket tveksam om, huruvida det skulle vara riktigt att avlåta eu skrivelse
till Ivungl. Maja av det innehåll, som föreslås i utskottets utlåtande under
inom. b. Anledningen varför jag icke reservationsvis anmält denna min
tveksamhet var den att jag icke ville föra in några nya stridsämnen. Jag ansag
att det fanns tillräckligt stora stridsämnen, som skilde utskottet och reservanterna
åt, och darfor lat jag mina betänkligheter i denna del falla. Men
uppriktigt sagt far jag saga, att jag har litet svårt att förstå, vad dessa autom
ob d s k a 11 e in ed el ha att gorå i statsbudget eu. Dessa medel äro enligt min uppfattning
de vaghallmngsskyldigas egendom, och varför de skulle passera sfatens
räkenskaper, har jag litet svårt att förstå. Jag har icke velat underlåta
att giva uttryck åt denna ram tveksamhet, för att Kungl. Majrt, om eu skrivelse
i alla fall kommer att avlatas, icke må leva i den föreställningen, att denna
slaganSettS Sa Utan Vldar° sjalvklar> som tyckes framgå av statsutskottets för 1

Jaj ]lirr talman’ de. skal, som jag här anfört, hava varit de. som för mig
huvudsakligen vant vägledande, då jag ansett det vara riktigt och rättvist att
ga pa den linje, som statsutskottets förslag innebär. Jag kan med glädje konstatera.
att denna min intagna ståndpunkt står i överensstämmelse med de å Akter,
som hysas av befolkningen inom det län, där jag har att verka, utan hänsyn
till om vagkassorna övertagit vägunderhållet eller icke. Samtliga de talare.
som yttrade sig, och det var de flesta, vid det sammanträde, .som jag för
någon tid sedan hade med representanten för länets vägdistrikt och där dessa
ärenden mycket ingående dryftades, voro fullständigt ense om det rättvisa och
sig att1 föreslå °mla8’gning av clen beskaffenhet, som statsutskottet här tillåtit

Jag ber. herr greve och talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Öriie: Herr greve och talman, mina herrar! Av det anförande som
statsutskottets arade ordförande nyss hållit och av vad man i övrigt har hört
1 ram gar det alldeles tydligt, att statsutskottet behandlat denna fråga huvudsakligen
som en Wofraga Man har helt enkelt sport varför icke naturaunderhallarna
också skola ia del av automobilskattemedlen. och eftersom man icke
har besvarat sig med uttaga till grundtexten — den finnes i värjo fall icke anförd
i utskottets utlåtande, såvitt jag kan se — d. v. s. riksdagens beslut av år 1929
sa har man icke kunnat få något svar på denna sin fråga. Just därför har man
ansett sig kunna behandla den såsom en fråga om rättvisa eller orättvisa, vilket

Onsdagen den 4 juni e. in.

Nr 41.

i förevarande sammanhang alltid, betyder, att man anlägger rent sentimentala syn punkter.

... ,. 0 av aulomobil Det

itr emellertid så. att det inom skattelagstiftningen finnes, såsom statsut- skattemedel.
skottets ärade ordförande borde veta, åtskilliga saker, som vid första påseendet (Forts.)
kunna förefalla ytterst märkvärdiga, och icke minst är detta fallet med våglagstiftningen
— med de repartitionstal beträffande vägskatten, som denna lagstiftning
innehåller. Repartitionstalet är högst olika för olika grupper av skattdragare,
men det var ursprungligen eu mening med denna åtskillnad; det linnes
göda historiskii skäl, som tala för den. och förslaget till väglagstiftningens omläggning
år 1922 föll just på, att man icke kunde verkställa så stark utjämning,
som eu del krävde.

Nu beslöts, såsom herrarna veta, automobilskatten år 1922 under den bestämda
förutsättningen, att skattemedlen skulle användas för att åstadkomma bättre vägar
för automobiltrafik. ''Detta stål- sa tydligt uttrsmkt i det av det särskilda
utskottet avgivna utlåtandet, som sedan, såvitt .jag minnes, enhälligt godkändes
av riksdagen, att man enligt min uppfattning icke kan komma ifrån den saken.

Det är sålunda alldeles säkert, att automobilskatten beslöts just på den grund och
under den förutsättningen, att de inflytande medlen skulle användas pa angivet
sätt. Den höjning av automobilskatten, som i är skett i form av bensinskatt,
har likaledes företagits under den förutsättningen, att grunderna för medlens
fördelning icke få slitas sönder pa det sätt, som statsutskottet här föreslagit.

Det är enligt .min uppfattning, om man vill ha konsekvens och rättfärdighet i
lagstiftningen och i det parlamentariska arbetet, fullständigt oriktigt att gå den
väg. som statsutskottet föreslagit. Jag kan icke förklara utskottets hållning på
annat sätt, än att utskottet helt. enkelt icke känt till hela frågan, utan från början
fått den lagd på den rent populära linje, som hävdats av de väghållningsskyldiga
inom den ärade utskottsordförandens eget län.

Det är givet, att man, om man fördelar medlen till naturaunderhållarna, i de
flesta fall icke har någon garanti för att vägarna komma att bli bättre än de
för närvarande äro. Även om man giver dem en lindring i kostnaderna för väglagningsmedel
exempelvis, så kan man icke förbinda vederbörande vägunderhållare
att verkligen förbättra vägarna, att lägga på ökade kvantiteter av väglagningsmedel.
Det kommer att bli beroende på deras goda vilja. Jag betvivlar
icke, att det där uppe i Dalarne finnes god vilja att förbättra vägarna på
sina håll. men det finnes helt säkert, också där, åtskilliga, som icke anse det
vara orätt att förfara på ett lättvindigt sätt, om de kunna slippa undan med det.

För några få dagar sedan beslöt riksdagen en ändring i väglagen, om vilken
statsutskottet icke ''heller varit underrättat. Denna ändring uti väglagen giver
landshövdingen i Kopparbergs län liksom övriga landshövdingar möjlighet att
arrangera saken så, att de tyngst belastade vägarna kunna fa del av automobilskattemedlen
till förbättring ocli underhåll, även om vägdistriktets majoritet, såsom
jag vet, det har skett på en del ställen, skulle vägra att gå med. 12 § i
väglagen lyder i jordbruksutskottets utlåtande nr 69 — jag tager mig friheten
att uppläsa formuleringen, då jag är säker på, att de flesta av kammarens ledamöter
icke beaktat denna bestämmelse — på följande sätt: »År jordbruksfastighet
avsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma tilldelat vägstycke
eller yppar sig, till följd av vägs beskaffenhet, märklig svårighet för behörigt
fullgörande av jordbruksfastighet åliggande vägunderhåll in natura, må fastigheten,
där de väghållningsskyldiga, efter framställning av innehavaren, därtill
samtyckt eller, om samtycke vägrats, Konungens befallningshavande på^fastighetsinnehavarens
besvär prövat skäligt bifall därtill lämna, höft tas fr (in ° v (i fjun
der håll in natura och detta i stället ombesörjas av vänstyrelsen.» I ett sådan*
fall. som herr Kvarnzelius här anfört, skulle således herr Kvarnzelius i egenskap
av landshövding kunna ålägga vederbörande vägdistrikt att mot åtnjutande

Jfr 44. 76

Onsdagen den 4 juni e. m.

fördelningen aY ersättning .av automobilskattemedel åtaga sig underhållet av särskilt svåra
av automobil- vägar. IJet finnes efter denna ändring i väglagen ännu mycket mindre skäl än
skattemedel, förut att tala om någon orättvisa på detta område.

(Forts.) _ Det är alldeles givet, ^ att de, som äro villiga att betala automobilskatt, och
jag har icke hört, att någon automobilägare protesterat mot denna skatt, göra
det uteslutande för att verkligen fa fram ordentliga automobilvägar här i landet.
Att plottra bort en del av de 12 miljoner kronor, som väntas inflyta, på
saker, om vilka man icke vet, huruvida de kunna lända till att i någon män förbättra
vägarna, förefaller mig vara alldeles orimligt.

. Dör mm del har jag rätt mycket sympatiserat med den användning av automobilskattemedel,
_ som föreslagits av en av våra mest framstående vägsakkunniga.
Handhar nämligen föreslagit, att de svåraste vägarna, sedan de blivit övertagna.
av vägkassorna, skola beläggas med fast material, betong eller gatsten, och att
för detta ändamål vägkassorna skulle fä upptaga lån mot det att de, som ha att
fördela automobilskattemedlen, skola förbinda sig till att erlägga skalig'' andel
av både ränta och amortering på dessa lån till vägdistrikten. Med ett°sådanf
förfarande skulle man säkerligen inom de närmaste åren kunna bygga ordentliga
automobilvägar på de mest utsatta punkterna för mycket stora summor, GO
ä 70 miljoner kronor, och i sådant fall finge verkligen automobilägarna avsett
gagn av de rätt höga skatter, som de för närvarande erlägga.

_Vad särskilt vägarna i Norrland beträffar, så veta ju alla, att vägunderhållet
där uppe är ytterst betungande. Jag gjorde en överslagskalkyl i huvudet, när
jag var där uppe, och kom till det resultatet, att för en egendom där uppe gicik
ungefär j3 av den konventionella inkomst, som bevillningsförordningen förutsätter,
d. v. s. av de sex procenten, till vägskatter. Det är alldeles tydligt, att man
i sådana distrikt icke har råd att kosta på den förbättring av vägarna, som där
uppe är mera trängande än på andra orter i Sverige på grund av de stora
avstånden och nödvändigheten att väsentligen driva trafiken med motorer.

Genom att nu lätta den direkta underhållsbördan för naturaunderhållarna —
i fall det finnes några sådana där uppe, jag är icke riktigt underrättad, huru!
saken ligger för ögonblicket — skulle man visserligen åstadkomma en tillfällig
lättnad för dessa, men vad de framför allt böra eftersträva är naturligtvis att
fa vägarna i ett sadant skick, att de bil lättare att befara och billigare att underhålla
för framtiden. Det är denna synpunkt, som för mig varit av mycket
avgörande betydelse. Genom möjligheten att verkställa utjämning mellan de
olika länen med hänsyn till behovet av automobiiskattemedei med den del, som
står till Kungl. Maj:ts förfogande, förefaller det mig, som om man genom att
bibehålla skattemedlen för det ursprungliga ändamålet skulle kunna, särskilt för
de mera avlägsna, bygderna, göra verkliga framsteg i fråga om! väghållningen.

Till slut skall jag endast yttra ett par ord angående utskottets förslag under
punkt b). ^Eör min del har jag ingenting alls emot att automobilskattemedlen
uppföras på ena sidan i ^budgeten och att på den andra sidan uppföres en lika!
stor post för det ändamål, som med automobilskatten avses. Men skulle dessa
skattemedel komma att inflyta i budgeten som varje annan inkomst, så ber jag
att få till det allra yttersta bekämpa eu sådan anordning. Det går inte an att
taga upp en objektskatt, som är införd med en viss bestämd motivering, och sedan
använda den för allmänna budgetändamål. Och jag är inte säker på, att
om nöden blir stor en gång istiden och automobilskattemedlen komma att växa,
man inte under något eller några svåra år kommer att tillgripa en del av dessa
medel för att bringa budgeten i jämvikt, därför alt man vill slippa dra in på,
staten så mycket, som skulle vara nödvändigt. Endast under den förutsättningen,
att det sins bestämt fast av riksdagen, att skatten skall uppföras med samma
belopp på bägge sidor och användas för det ursprungligen avsedda ändamålet,
kan jag sålunda vara med på den ifrågasatta ändringen. Jag bär velat

Onsdagen den 4 juni e. in.

Nr 44.

anföra detta för den händelse den fråga, som beröres i punkt b), bär kommer

igen framdeles. , , .

Med stöd av vad jag nu anfört ber jag, herr greve oeli talman, att ia yrka bifall
till reservationen.

Ang.

fördel ni ngen
av automat) ilskattemedel.

(Forts.)

Herr Hammarskjöld: Herr greve och talman''. Yad först angår det väckta

förslaget, att automobilskattemedlens fördelning^ skulle anförtros åt länsstyrelserna,
kan jag1 för min del inte anse det vara något giltig! skäl mot detta löislag,
att uppdraget i fråga skulle för länsstyrelserna vara oangenämt och betungande.
Som den ärade talare, som anförde detta argument, själv säde, är det
för övrigt att förutsätta, att länsstyrelserna få avge detaljerade förslag i ämne:,
vilka förslag säkerligen bli lika svåra att uppgöra som den definitiva fördelningen,
om förslagen eljest uppgöras under känsla av ansvar. Men även bortsett
därifrån, även om det vore skillnad i_ besvär och obehag, skulle jag, som
sagt, icke erkänna detta argument såsom bindande. För min del tror^jag inte.
att det med avseende å automobilskattens fördelning kommer att bli någon synnerligen
stor skillnad om fördelningen sker av en central myndighet efter förslag
av länsstyrelserna eller om den sker av länsstyrelserna, vilkas beslut naturligtvis
i förekommande fall kunna överklagas. Om jag har sympatier för det
nämnda förslaget, så är det inte heller av maktlystnad eller dylikt, utan det är
därför, att jag befarar, och har viss anledning att befara, att de formaliteter och
formella föreskrifter, som komma att uppställas från den centrala myndighetens
sida, bli mera betungande, än om länsstyrelserna få saken om hand, och kanske
också onödigt betungande, kjmellertid vill jag i detta avseende för mm del icke

gorå något yrkande. ,

Jag hälsade med mycket stor tillfredsställelse, att saväl i utskottsförslaget
som i reservationen ordet »företrädesvis» strukits och alltså iörbättring av vägar
och underhåll av vägar ha blivit tydligt likställda med ^avseende å möjligheten
att komma i åtnjutande av automobilskattemedel. Men långt ifrån att i det förhållandet,
att även till underhåll ett sådant bidrag kan lämnas, se ett ^ skäl för,
att bidraget skulle utgå även till naturaunderhållare, ser jag saken på alldeles
motsatt sätt.'' Och därmed är jag inne på den tredje frågan, nämligen huruvida
en förutsättning för erhållande av automobilskattemedel skall vara, att ifrågavarande
kostnader bestridas av vägkassan eller, med andra^ord, att ifrågavarande
väg övertagits till underhåll av vägkassan. När underhåll av väg är lika berättigat
till understöd som förbättringar, uppstå med avseende å de enskilda
naturaunderhållarna först och främst högst betydande kontrollsvårigheter. Det
blir nästan omöjligt att på riktigt sätt tillse, att kostnaderna upptagits^ till sina
verkliga belopp och icke gjorts onödigt stora. Men därtill kommer någonting,
som är ännu viktigare, och det är, att hur varmt intresse de enskilda vägunderhållarna
än kunna ha för vägunderhållet, är detta inte nog för ett gott och tillfredsställande
vägunderhåll, ett så.dant vägunderhåll, som förtjänar att understödjas
med automobilskattemedel. Det är inte nog med intresse, utan det fordras
också sakkunskap och materiella hjälpmedel. Över denna sakkunskap och dessa
materiella hjälpmedel torde endast undantagsvis en enskild väghållare kunna
förfoga. Det är därför av vikt, att ifrågavarande underhåll bestrides av vägkassan,
d. v. s. att vägkassan övertar vägen.

Inte längre sedan än i går hade jag tillfälle att befara en väg, vägen mellan
Västerås och Stockholm, d. v. s. den del, sont faller inom Uppsala län; Denna
väg har, som för en och annan torde vara bekant, övertagits till underhåll av en
sammanslutning av fyra särskilda vägdistrikt, och jag får säga, att vägen har
under den korta tid denna regim varat till oigenkännlighet förändrats och förbättrats,
så att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens närvarande representant inte
hade annat än de högsta lovord för den. Man kan ju också förstå, att det skall

Nr 44.

Onsdagen den 4 juni

fördluimgen Wl. annorlunda, nar det finns ett dylikt sammanhängande vägunderhåll med vägar
automobil- n^stare och antagna vägvakter lör var och en sitt distrikt. Ty för den en
skattemedel, skilde vägunderhållaren, hur nitisk han är må vara, är kontinuitet i underhållet
(Forts.) mycket svar att uppnå Han har svårt att gå ifrån de vanliga göromålen för
att verkställa en reparation vid hastigt påkommande behov därav. Vägvakterna,
som åtminstone vid den näm-nda vägen äro för ändamålet synnerligen lämpliga
personer, kunna däremot utföra detta. 1

Jag anser sålunda det vara en, om icke nödvändig, så dock högst avsevärd och
väsentlig förutsättning för ett sådant underhåll, som förtjänar understöd av

ut om oji] skattemedel, afl det skall ske med sådana hjälpmedel i organisation och
materiel, som endast vagkassan kan åstadkomma. Och det är därför väl motiverat
att-vidhålla detta villkor, som ju efter vad här har erinrats, av riksdagen
från början uppställts. ö

Jag skall kanske i förbigående erinra om. då statsutskottets ordförande nämnde,
att vagkassorna uteslutande ha avlägsna och icke så starkt trafikerade vägar,
att den väg, jag nyss nämnde, vägen mellan Stockholm och Västerås är
manga hundra ar gammal och en av de livligast trafikerade i landet.

i l{™mer tlU. de.t ovan åberopade, att landsbygdens invånare, konservativa
som de otta aro. ju kunna vara rädda för denna nyhet i fråga om underhållet

genom vagkassorna och rädda för de, visserligen, om man sköter sig rätt_t ex

om man skoter sig sa. som man gjort i det fall jag talade om — obetydliga administrationskostnaderna,
och därför behöves väl den drivfjäder, som ligger i att
om vagen övertages till underhåll av vägkassan, det går att få bidrag^ automobdskattemedel,
eljest icke. Detta ar ett synnerligen viktigt medel, som det
allmänna har i sin hand. for att befordra ett val efter allas mening önskvärt övertagande
i rån vagstyrelsernas sida av huvudvägarna. Jag är icke absolut ist i
detta avseende, sa att jag ovillkorligen önskar, att vägstyrelserna skola övertaoa
afla vagar. aven sidovagar och mindre trafikerade bygdevägar, men huvudvägarna
hora verkligen vagkassorna övertaga. Om de övertaga huvudvägarna, inträder
för ovngt en naturlig klassificering i huvudvägar och bivägar.

Dalkarlarna äro inte så olika Sveriges Övriga invånare, att"inte de enskilda
våghålImngsskybliga i Dalarne med nöje ta emot bidrag till sin enskilda väg ''

i°im de fa det-.. Jag tror, att om man gjorde en enquéte över
hela landet, skulle alla enskilda väghållare säga, att det vore mycket roligt att
fa ett sadant bidrag Men detta system stämmer icke med de förutsättningar,
under vaka automobilskatten införts, och icke heller med ett verksamt tillgodoseende
av andamalet nämligen vägväsendets verkliga och väsentliga förbättring

i n. dessa grunder ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall till reser
vationen.

Herr von Snedjern: Ilerr talman, mina herrar! .lag behöver inte försvara
statsutskottets ordförande — det gör han nog själv — och jag vill inte försvara
onom i alla delar, ty jag måste ta avstånd från vissa hans uttalanden Men
jag stor er mm uppfattning på utskottets uttalande och inte på en del av vad
lian hade att saga. _ Jag måste dock upptaga ett yttrande av herr Örne till
bemötande, da detta innebar en viss kritik ej blott mot statsutskottets ordförande
utan aven emot kammaren, för att den inte med tillräcklig uppmärksamhet tagit
del av de andringar i väglagen, som nyss vidtagits. Därigenom skulle ha gjorts
en ändring, som hade ställt Konungens befallningshavande i helt ny ställninodag
vinda saga. att jag trodde verkligen, att denna bestämmelse varit med änrhi
sedan 181)1, men det har upplysts mig av en person, som bättre känner till väglagens
historia att flen kom till genom en ändring som vidtogs 1905. Kammarens
^uppmärksamhet far sålunda i detta fall anses vara ursäktad. Emellertid liar
denna sa gamla bestämmelse icke visat sig vara så praktisk och verksam, som

Onsdagen den 4 juni e. in.

7!) Nr 44.

flen möjligen på papperet kan te sig, och därför spelar den inte någon roll i detta f-rdj£fmn

sammanhang. _ _ av auiomobil Vad

sedan själva huvudfrågan beträltar, vill jag säga, afl för mig ar huvud- xkaUemedel.
saken det utlåtande, som har framkommit ifrån statsutskottet och som biträdes (Forts.)
såväl av dess majoritet som av reservanterna och i vilket det tydligt sagts Uran
till alla dem det vederbör, att det verkligen är meningen, att vågstyrelserna till
vägunderhåll i vidsträckt omfattning skola få del av automobilskattcmedlen.

Jag tror i själva verket, att då, som jag förut någon gång från denna plats
sagt. i dessa tider och med denna väglag vägfrågan är lika mycket en jordbruksfråga
som en kommunikationsfråga, är det, som bär föreslås, det nyttigaste
för Sveriges jordbruk, som blivit gjort under denna riksdag.

Vad sedan skiljaktigheten emellan utskottet och reservanterna beträffar, så
anser jag för min del inte, att den är så stor och så pa djupet gående, som här
ifrån flera talare framhållits. Jag tycker inte den behöver uppdriva de lidelser,
som statsutskottets ordförande förutsatte, utan jag tror, man kan ta saken
ganska lugnt, när man vet, att det blir Kungl. Maj:t, som blir den i sista hand
avgörande. Jag tror, att efter de uttalanden, som gjorts av statsutskottet, man
kan se detta med mycket mera lugn, än som varit förhållandet tidigare, och jaganser,
att den större valfrihet i fråga om hithörande medels disposition, som
.skulle lämnas Kungl. Maj:t genom ett bifall till utskottets hemställan, icke
kan vara förenad med de faror, som från en del håll framhållits. Reservanterna
bygga på det 3Tttrande, som gjordes av det särskilda utskottet år 1922, och man
säger, att vad där i motiveringen sades, var förutsättningen för denna automobilskatts
tillkomst. Jag vill då säga, att orsaken till. att automobilskatten infördes,
var väl vad som sades i den då framlagda propositionen och som nu går
igen i finansdepartementets proposition om bensinskatt, nämligen att det var
för att skaffa medel för att ersätta den ökade slitning av vägarna, som blivit
en följd av automobiltrafiken.

Sedermera gällde det 1922, hur man på lämpligaste sätt skulle använda medlen,
då den utväg, som föreslagits i propositionen, icke kunde tillämpas, nämligen
att medlen skulle gå direkt till de nya landstingsvägkassorna. Då var 1921 års
lag ny, jag menar den lag, som möjliggjorde för vägstämmorna att med kvalificerad
majoritet övertaga vägar till underhåll, och man visste inte, i vilken utsträckning
lagen skulle komma att tillämpas. På samma gång var man absolut
på det klara med att man icke kunde plottra bort dessa medel genom att överlämna
dem till naturaväghållarna, i synnerhet därför att man då inte hade någon garanti
för, att medlen skulle rätt användas. Märk väl, att då man säger, att
huvudsaken är, att automobilskattemedlen skola ersätta den ökade slitningen av
vägarna, vill man naturligtvis, att dessa medel dock skola komma vägarna till
godo. så att de icke hamna i väghållarnas fickor. Då kunde man icke finna
någon annan möjlighet än att använda en del av pengarna till vägförbättringar,
som ju ha sin obestridliga nytta, och överlämna återstoden till de vägkassor,
som till underhåll övertogo distriktets vägar helt eller delvis. Nu har emellertid
sedan 1922 rätt mycket inträffat, trots att det inte är mer än två år, som passerat.

Dels har nämligen i mycket större utsträckning än man väntat vägkassorna övertagit
vägarna, och detta är naturligtvis ett skäl, som talar för ett strikt fasthållande
av 1922 års principer. Dels har det emellertid även inträffat några,andra
saker, som äro värda att tagas i beaktande. Man bär alltmer kommit till insikt om
det omöjliga i att upprätthålla naturaunderhållet i den gamla meningen, att värjo
väghållare utan någon hjälp utifrån skulle sköta var sin vägbit. Då kan man
inte få ett tillfredsställande resultat av vägunderhållet. Vägkassan måste på
något sätt ingripa, och det är väl kanske få vägkassor, där man inte gör det.

Men detta kan ske på olika sätt. Jag är av den bestämda uppfattningen, att det
bästa sättet är om kompetent folk finnes i vägdistriktets ledning, att vägkassorna

Sr 44. 80

Onsdagen den 4 juni e. m.

förMngen yvertaga vägarna i deras helhet Men om man inte far det bästa, får man
av automobil- i''jrsok.a orna Sig tram aven pa de vägar, som kunna vara något så när bra.

en därnäst bästa är att vägkassorna övertaga de mera trafikerade vägarna.

skattemedel

(Forts.)

- — —- mtua uaiiKeraae vagarna.

Men det finns verkligen vagdistrikt. som även dragit sig för detta, men som
däremot icke dragit sig för att nedlägga ett ganska betydande arbete genom
vagkassorna. Man har skaffat sig väglagningsredskap av ganska dyrbar och
komplicerad art, man har också skaffat sig kvalificerat folk, som kan sköta

essa redskap, man har skaf fat sig vägvakter och på så sätt gjort större delen av
arbetet men ändock bibehållit naturaunderhållarna vid arbetet att föra fram
yaglagmngsäinnen och även prestera en hel del dagsverken. Då kan man fråga:
JJa ar val icke steget så långt över till att vägkassan övertar det hela’ Nej
det kan tyckas sa, men detta möter på sina håll ett icke obetydligt motstånd
som i dessa dagar beklagligtvis kommer att i hög grad förstärkas genom de
mycket svara ekonomiska förhållanden, under vilka jordbruket för närvarande
arbetar Det finns trakter, där man drar sig för denna nödvändigt ökade kontanta
skatt och därför hellre bibehåller sig vid skyldigheten att utföra naturaprestationer
pa sätt jag förut nämnt. Hade nu alla dessa reformer kunnat göras
tor tio ar sedan, sa att de kommit mitt under de goda tiderna för jordbruket
både man aldrig behövt resonera om dessa saker. Då hade allt gått jämnt och
bra, och man hade i full utsträckning kunnat övergå till underhåll genom vägkassor,
men just därför att vi för närvarande befinna oss i så ytterligt brydsamma
tider maste jag för mm del säga mig, att det kan vara klokt att arbeta sig
Iram litet mera med lämpor, än man möjligen tidigare tänkt sig.

Utskottets ordförande yttrade något om naturaunderhållarnas rätt. Jag vill
da saga, att jag vill inte uppfatta hans mening så, att det direkt skulle kunna
minnas något till naturaunderhållarna. Skulle detta vara meningen får jag
taga det allra bestämdaste avstånd därifrån, och i så fall skulle jag åldrighet!
ögonlock tänka på att gå med på utskottets utlåtande. Men utskottet har som
jag laser utlåtandet tydligt sagt ifrån, att så icke skall ske, utan att understödet
skall lamnas i den form jag förut här angivit. Och jag vill säga, att jag för
mm personliga del ingalunda skulle vara böjd att lämna bidrag för nå°ot så
enkelt som att anskaffa en stenkross eller dylikt till naturaunderhållarna utan
att medel hora lamnas endast för sådant som är förenat med verkligt arbete,
oen sa, att man har full garanti för att någonting blir gjort fast arbetet blir
organiserat på annat sätt än som förutsattes år 1922. Och det är inte omöjligt
för vederbörande att kontrollera att så sker. Det blir väl delvis genom vägoeh
.vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän, men även länsstyrelserna ha
nu okade möjligheter att kontrollera, hur arbetet sker, dels genom landsfiskaierna
dem har man alltid haft — dels och numera genom de kvalificerade
lanskonsulenter som man val nu får överallt i länen och som kunna lämna de
upplysningar till länsstyrelserna, varav dessa äro i behov.

Dock kan jag inte alldeles befria mig från den uppfattning, som herr Kvarnzelius
gav uttryck för, att det dock är en viss fråga om rättvisa här, som man
cnvivelaktigt har en känsla av på en hel del håll ute i landsbygden Ja»- har
känning av att man räknar med — och det förstår man kanske där bättre än i
riksdagen att automobilskattemedlen äro tillkomna för att ersätta den ökade
vägskattebördan, och de kunna då säga sig med viss ridt, att när de prestera ett
fullgott vägunderhåll, fastan icke på det sätt som önskas, fastän det dock icke
ar obligatoriskt, skola de icke absolut avskäras från andel i dessa medel.

Jag yttrade mig för ett par dagar sedan angående det vanliga bidraget till
vägunderhållet, de trettio procenten, och sade då, att det borde bli fyrtio procent
tor de vagar, som övertagits av vägkassorna. Jag anser, att detta''är en utväg,
som ar fullt rekommendabel och riktig och som man icke kan ha någon invändnmg
att gorå mot. Om staten vill offra mera än de nuvarande trettio procenten

Onsdagen den 4 juni e. in.

81 Nr 44.

av underhållskostnaden, kan den mycket väl .ställa det villkoret, att den skall An,Jha
den allra säkraste garanti för, att dessa pengar bli på bästa siitt tillgodogjorda, ^''autvinobil
Men bär, då det gäller automobilskattemedlen, är det dock en något annan sak, skattemedel.
som gör att man i undantagsfall — jag vill understryka, att det enligt min upp- (Korts.)
fattning endast bör ske i undantagsfall — bör kunna lämna bidrag även till vägstyrelser,
som icke övertagit vägarna enligt 12 § väglagen.

Då jag, som sagt, är av den uppfattningen, att de garantier, som lämnas
genom den behandling, som kommer ärendena till del såväl från länsstyrelserna
som från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Kungl. Maj :t, medföra, att det
endast blir i undantagsfall, som automobilskattemedlen användas på sätt som
utskottet men ej reservanterna vilja godkänna, så har jag för min del kunnat,
ehuru med en viss tvekan, ansluta mig till utskottets hemställan, och ber således
att få yrka bifall till densamma.

Herr statsrådet Liibeck: Herr greve och talman, mina herrar! Jag ber

först att få uttala min tillfredsställelse över, att statsutskottet godkänt Kungl.

Maj ds förslag till ändringar i automobilskatteförordningen i de delar, där
Kungl. Maj d begärt ändring. Härutöver har man nu även begagnat tillfället att
begära diverse andra ändringar i denna förordning, av innehåll både på gott och
ont — mest ont enligt min uppfattning. Jag skall be att få yttra några ord
härom.

Vad då först angår det väckta förslag, vartill här i afton yrkats bifall och som
går ut på att länsstyrelserna skulle ombesörja fördelningen av automobilskattemedlen,
har jag icke anledning att länge uppehålla mig härvid, då statsutskottet
enhälligt avstyrkt förslaget. Jag vill visst ej förneka, att en dylik
decentralisation en gång kan komma i fråga, men att det vore oklokt att nu gå
till en sådan ändring, anser jag alldeles påtagligt, då vi nu stå inför en organisatorisk
utveckling på detta område, som gör det särskilt nödvändigt att sammanhålla
frågorna hos den centrala myndigheten och få den garanti i detta
hänseende, som utomordentligt väl behövs. Det är också så, att alla länsstyrelser
äro icke lika sakkunniga och lika intresserade som de länsstyrelser, vilka ha så.
förnämliga representanter här i kammaren.

Herr Hammarskjöld uttalade farhågor för, att behandlingen av dessa frågor
hos den centrala myndigheten skulle bliva onödigt betungande. Jag ber att i
detta hänseende få upprepa, vad jag vid ett par föregående tillfällen haft anledning
att säga, nämligen att de direktiv, som i detta avseende givits, icke giva
anledning till dylika farhågor. Tvärtom’ har man från Kungl. Maj :ts sida
varit angelägen om, att för vederbörande ämbetsverk framhålla, att man icke
borde lägga onödigt tunga former på dessa ärendens behandling. Då det gäller
att bevilja automobilskattemedel till vägunderhåll, är det i varje fall min uppfattning
att man icke bör fordra mer än en ganska enkel planläggning. Det
behövs helt enkelt, att man från vederbörande vägdistrikt och länsstyrelser
kommer in med en plan, utvisande huru man har för avsikt att organisera ett
modernare underhåll och vilka tekniska hjälpmedel man har för avsikt att använda
samt en schematisk kostnadsplan, hur man tänkt sig, att det hela skall
komma att te sig i kostnadshänseende. Mer kan man under övergångsåren rimligtvis
icke begära, och då blir det heller icke onödigt betungande.

En ändring, som emellertid nu föreslagits av statsutskottet, är borttagandet
av det under denna riksdag vid så många tillfällen omtuggade ordet »företrädesvis»,
det vill säga att medlen företrädesvis skulle användas till vägförbättringar
och vägförstärkningar. För min del vill jag nu — liksom jag gjort vid
föregående tillfällen vid denna riksdag — betyga, att för mig betyder det icke
någon ändring i sak, om man tar bort detta ord. Jag har hela tiden uppfattat

Första hammarens protokoll 192b. Nr hb. 6

Nr 44. g 2

Onsdagen den 4 juni e. m.

fördelningen sa^en. sa> dessa ändamål,^ vägförstärkningar och vägförbättringar å

av automobil- aaa sidan och förbättrat vägunderhåll a den andra, vore fullt jämställda. Jag
skattemedel, vet till fullo, att förhållandena i olika delar av landet äro av nog så olika ark
(Forte.) Det finns sålunda platser, där länsstyrelsen har den uppfattningen, att automobilskattemedlen
helt böra användas till vägförstärkningar, vägomJäggningar och
andra vägförbättringar, medan man på andra håll har den rakt motsatta uppfattningen,
nämligen att vägarna inom distriktet äro av den natur, att det huvudsakligen
är till ett förbättrat vägunderhåll, som man i första hand bör använda
medlen. Båda meningarna kunna vara riktiga, och det är därför lika bra att
detta ord »företrädesvis», som inom parentes sagt aldrig haft den betydelse, som
man synes vilja hava inlagt i det, nu försvinner.

-9a ja? säger, att det icke käft den betydelse, som man inlagt i detsamma,
tillåter jag mig åberopa särskilda utskottets motivering, som sedermera blev
kammarens och riksdagens beslut vid 1922 års riksdag.’ Det säges sålunda i
nämnda utskottsutlåtande bland annat: »Även till vägunderhåll bör bidrag

kunna lämnas av dessa medel, dock endast under förutsättning att vägen i fråga
övertagits till underhåll av vägka,ssan och underhållet i större utsträckning försyaras
Pa grund av automobiltrafiken. Vägens övertagande av vägkassan synes
nämligen höra fordras såsom en garanti för att medlen på ett sakkunnigt sätt
användas för det avsedda ändamålet.»

r... klär med, mina herrar, är jag inne på den sista delen av ändringarna i utskottsiörslaget,
nämligen de ändringar, som avse att borttaga skyldigheten för vederbörande
vägkassa att hava övertagit underhållet av de vägar, vartill man begär
automobilskattemedel.

Jag kan säga, att jag i allt väsentligt ansluter mig till de uttalanden, som i
detta hänseende gjorts av ett par föregående talare, nämligen herr örne och

alldeles särskilt herr Hammarskjöld, som klart och tydligt uttryckt, hur man_

jämväl enligt min uppfattning bör se denna sak och har skyldighet att se
den.

De ord jag .nyss citerade här, ge enligt min mening oförtydbart vid handen,
att riksdagen icke har rättighet att nu göra en sådan ändring i automobilskatteförordningen,
som åsyftas i utskottets förslag. De, som skola betala dessa mycket
betydande automobilskattemedel, ha rättighet att begära, att riksdagen vidbliver
den förutsättning, som så uttryckligen var given, när automobilskatteiörordnmgen
antogs. Efter det att denna förordning antogs, ha vi ytterligare
pålagt automobilägarna en ungefär lika stor avgift, och sedan skulle man till
pa kopet, ett par veckor efter det man gjort så, vidtaga en ändring i de förutsättningar,
som legat till grund för deras, man kan säga stora villighet att
betala automobilskatt för vägarnas förbättrande. Den garanti, vilken de, som
nu skola betala automobilskatt, kunna begära, är icke för stor. den garantien
nämligen, som skulle^ ligga i, att vägkassan svarar för ett ständigt underhåll
av vägarna, icke ett sådant som sker genom naturaunderhåll, där de olika naturaunderhållarna
tillfälligtvis ge sig ut, då det passar dem, en ur deras synpunkt
nog sa förklarlig anordning, och laga vägarna ett par gånger om året. Vägstj
relsen måste vara direkt ansvarig för ett ständigt underhåll av vägarna genom
flickningssystem eller på annat sätt, med användande av lämpliga tekniska
hjälpmedel och väglagningsmateriel.

./ag. ar Pa det klara med, att den ordning, som utskottet här vill komma
o 0 o son? utskottets ärade ordförande så varmt försvarat, kan ha skäl för sig
pa manga håll^med hänsyn till vägskattebördans ojämna fördelning och svårigheten
för väghallarna att komma ut med kontanter. Jag medger detta, men jag
kan icke desto mindre inte medge riktigheten av utskottets väg, bland annat där°-för att clen ovillkorligen kommer att försena en rationell ordning för vägunderhållet
genom väg''kassans övertagande av alla sådana vägar, där användande av

Onsdagen den 4 juni e. m.

H3 Nr 44.

automobilskattemedel överhuvud taget är försvarligt. En sådan försening ha
vi ingen anledning att befrämja.

Till slut vill jag säga, att jag icke tror det är säkert, att saken är så särskilt
ömmande, som ett par föregående talare velat göra gällande, ty jag anser, att
förhållandena äro sådana, utom möjligen i särskilda undantagsfall, att om vägunderhållet
på grund av intensiv automobiltrafik verkligen blivit i hög grad
försvårat, så är det också ekonomiskt fördelaktigt för naturaunderhållarna
själva, att vägkassan så snart som möjligt övertar underhållet.

Herr Rooth: Den ärade statsutskottsordföranden uppställde den frågan,

vilka vägar det är, som övertagits av vägkassorna. Den ärade ordföranden besvarade
själv frågan så, att det endast är sådana vägar, som äro avlägset belägna
och som för den skull äro olämpliga att indela till naturaunderhåll. Jag tillåter
mig att lämna ett annat svar, nämligen att just sådana vägar, som i särskilt
hög grad betungas av automobiltrafik, numera undantagas från det enskilda
underhållet.

Det har talats både i statsutskottet och även här i kammaren om, att det
skulle vara en orättfärdighet mot vissa väghållare, om icke automobilskatten
utdelades så, som statsutskottet föreslagit. Jag har försökt att i statsutskottet,
så mycket i min förmåga stod, påvisa, hur en sådan orättvisa mycket lätt kunde
avhjälpas därigenom, att vederbörande begärde att få vägar av nu åsyftat slag
övertagna av vägkassan.

Nu har herr Örne nyss upplyst om vad riksdagen i detta avseende för några
dagar sedan beslutade. Jag skall be att få erinra om ett annat beslut, som av
denna riksdag fattats. Riksdagen har nämligen antagit en motion, vari hemställts,
att sedvanliga statsbidraget till vägunderhållet skulle i de distrikt, där
vägkassan övertagit detsamma, utgå efter den verkliga kostnaden. Således har
riksdagen även på den punkten anslutit sig till den meningen, att man bör fästa
såsom villkor, att vägunderhållet övertagits av vägkassan.

Om jag icke minns fel, gav landshövding von Sneidern vid vägkonferensen
förra året mycket kraftigt uttryck åt, att automobilskattemedlen icke skulle
utgå till några andra väghållningsdistrikt än där vägunderhållet övertagits av
vägkassan. Jag har icke funnit, att sedan dess något inträffat, som kunde
giva anledning till ändring av den uppfattning, som han då intog, snarare
tvärtom.

Till statsutskottets ordförande, landshövdingen i Kopparbergs län, tillåter
jag mig, på grund av den erfarenhet jag har på detta område, säga, att jag förmodar,
att det icke kommer att dröja länge, förrän herr landshövdingen i denna
fråga har samma uppfattning som jag.

Herr Nilsson, Petrus: Herr greve och talman! Riksdagen har de två närmast
föregående åren avslagit de framlagda förslagen till ny väglag, varigenom
avsetts att få ett bättre underhåll av de allmänna vägarna och en rättvisare fördelning
av väghållningsbördan. Anledningen till, att riksdagen ej godtog jordbruksutskottets
förslag till ny väglag vid förra årets riksdag, var nog inte, att
man ansåg, att den gamla väglagen var tillfredsställande eller att en modernisering
av vägunderhållet icke var behövlig, utan anledningen var ju den, att
man icke kunde enas om de ekonomiska grunderna för bidrag till vägväsendet.
Då riksdagen 1922 likväl beslöt införandet av automobilskatt så var väl avsikten
därmed, förutom en förbättring av vägarna, att bilarna skulle bidraga till de
allmänna vägarnas underhåll på grund av den ökade slitning av vägen, som de
åstadkommo. Härom tror jag även, att riksdagen var ganska enig.

I fråga om förbättring och underhåll av väg tangera de båda uttrycken varandra.
Det torde mången gång vara svårt att skilja på vilket som är förbättring

Avg.

fördelningen
iv ant orna bilskattemedel.

(Forts.)

Kr 44. 84

Onsdagen den 4 juni e. m.

Ang.

fördelningen
av automobilskatlemedel.

(Forts.)

eller underhåll av en väg. I vanliga fall menar man väl med förbättring breddning,
rätning och borttagande av backar å vägen, medan ett tillgodoseende av
själva vägbanan i allmänhet anses som underhåll. Förstnämnda arbeten ha i
stor utsträckning under de föregående åren utförts med hjälp av arbetslöshetsanslag.
Inom de flesta vägdistrikt torde väl breddning och rätning av de stora
stråkvägarna ha ägt rum. Jag tror därför, att det för automobiltrafiken numera
är minst lika angeläget, att själva vägbanan hålles i gott skick. För att
vägbanan skall hållas i gott skick fordras emellertid ständigt underhåll och
tillsyn av vägen. För detta ändamål är det ju mycket lämpligt, att automobilskattemedel
tagas i anspråk. Men under det provisorium, vi nu ha —- ty jag
anser det vara ett provisorium med denna uppdelning av vägunderhållet på
vägkassor och enskilda — är det nog ej rättvisa i, att endast de vägdistrikt,
där underhållet helt eller delvis övertagits av vägkassan, erhålla del av automobilskattemedlen
till underhåll av sina vägar. Det beror nog icke alltid på ovilja
hos väghållarna att de icke överlåtit särskilt de stora stråkvägarna till underhåll
av vägkassan, utan det kan bero på formella orsaker t. ex. ny uppskattning av
vägen m. m. Inom ett vägdistrikt kunna även finnas kommuner, som ej beröras
av dessa stora automobilvägar och därför motsätta sig, att vägkassan skall
till underhåll övertaga en dylik väg inom annan kommun i distriktet. Ävenså
kan det finnas vissa industrier eller andra skattedragare, som ha intresse av,
att vägunderhållet fortfarande bestrides in natura, och kanske för den skull söka
förhindra ett överflyttande av vägunderhållet på vägkassan. Under sådana förhållanden
kan jag icke se någon rättvisa i, att ett vägdistrikt, som, om jag skall
taga ett exempel, genomlöpes av en stor stråkväg, som är mycket utsatt för
automobiltrafik, men vilken väg ej övertagits av vägkassan, icke skall komma i
åtnjutande av bidrag av automobilskattemedel för underhåll av vägen, då kanske
ett bredvidliggande distrikt till underhåll av samma väg erhåller ett dylikt
bidrag. Det är ingen rättvisa, anser jag, även om icke denna väg skulle vara
övertagen av vägkassan, att icke även detta vägdistrikt kan erhålla bidrag, och
i varje fall torde dessa naturaunderhållare icke förstå grunderna för en sådan
fördelning.

Utskottet har nu föreslagit, att i distrikt, där vägarna underhållas av de väghållningsskyldiga,
skulle bidraget lämnas genom tilhandahållande av god väglagningsmateriel
samt genom anskaffande av tekniska hjälpmedel för vägens
rationella underhåll, och ej genom kontanta bidrag till naturaunderhållarna. Jag
känner till vägdistrikt, som tillhandahållit vissa väghållningsskyldiga billig
och god väglagningsmateriel och även anskaffat tekniska redskap för vägens
bättre skötsel men kunna ej komma i åtnjutande av automobilskattemedel för
dessa ändamål.

Då jag alltså, herr greve och talman, såsom jag förut nämnt, anser den nuvarande
ordningen vara ett provisorium, tills vi få mera rationella grunder för
de allmänna vägarnas underhåll, kan jag inte förstå, varför vi icke på ett mera
rättvist sätt söka fördela dessa automobilskattemedel. Om man verkligen här har
för avsikt att tvinga vägdistrikten att själva övertaga vägarna till underhåll,
varför säger man då inte detta rent ut, utan söker att här på en bakväg tvinga
dem därtill. Man bör använda klara och rena linjer och säga ifrån, vad det är
man vill.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sederholm: Fn ärad talare på Upplandsbänken liksom för övrigt flera
talare ha här framhållit vikten och betydelsen för vägunderhållet av, att vägkassorna
övertaga vägarna. Jag är ense med dessa talare i det hänseendet, att
ett gott vägunderhåll särskilt av hårt trafikerade vägar går lättare att orga -

Onsdagen den 4 juni e. in.

85 Nr it.

nisera och bättre att genomföra genom att vagkassorna övertaga vagarna, an }ördd™Jlnrjen
om vägarna underhållas av väghållarna själva. Det är alltså inte darom, man (w automobii.
här har att tvista, utan frågan är, huruvida dessa automobilskattemedel ma skaUemedel.
kunna komma även sådana vägdistrikt till godo, där vägunderhållet icke ar ord- (Forte.)

nät på detta sätt. , r___

Det är ju så, att dessa automobilskattemedel avse att vara en slags licensavgift
ifrån bilägarna för rättigheten att begagna vägarna och en gottgorelse
för den ökade slitningen. Under sådana förhållanden maste det anses riktigt
och rättvist, att, såsom här föreslagits, medlen komma alla sadana vagdistrikt
till del vilkas vägar verkligen äro utsatta för denna ökade slitning. _ v ad som
skulle tala emot en sådan anordning, skulle givetvis vara om man inte kunde
förutsätta, att ett gott vägunderhåll kan förekomma, även da vagarna icke skotas
av vägkassan. Emellertid kunna både jag och säkerligen flera andra av kammarens
ledamöter intyga, att så ofta vant fallet. Det finns vägdistrikt, dar
vägarna äro mycket bra underhållna, ehuru vägkassorna icke övertagit dem. Da
innebär det, som nu senast den föregående talaren framhöll, en orättvisa, att
sådana vägdistrikt icke skola kunna komma i åtnjutande av bidrag av dessa
automobilskattemedel, som ju egentligen borde utgå i förhållande till den okade
påfrestning, som de av bilarna trafikerade vägarna äro underkastade, de ma nu
vara underhållna under den ena eller andra organisationsformen.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat, än att det förslag, som
här kommit från statsutskottets sida, är rättvist och riktigt. Det finnsi ju,
dessutom garanti för att dessa medel verkligen bliva använda just tor ett, iorbättrat
vägunderhåll, nämligen därigenom att de icke fa utdelas till vaghallarna,
utan skola överlämnas till vägkassan för att användas till speciella hjälp -och understödsåtgärder för förbättrande av vägunderhållet pa de hart tralike Herr

^statsrådet anförde såsom skål, att 1922 års riksdag forutsatt för automobilskattens
införande, att vägkassorna skulle övertaga vägunderhållet. Det
var ju under förväntan på och förutsättning av, att en annan anordning an den
nu rådande skulle komma till stånd, nämligen att landstingen skulle bil vagdistrikt
som detta beslut fattades. Eu ha vi alltså andra förutsättningar, och
i varie fall har väl ändå denna riksdag rätt att med avseende a dessa medels
fördelning vidtaga modifikationer eller andra anordningar, som kunna, vara
lämpade efter nuvarande förhållanden och de erfarenheter, som kunna hava vun 111

Jackan Alltså icke finna, att detta skäl utgör något hinder för denna riksdag
att vidtaga en sådan modifikation i bestämmelserna, som statsutskottet föreslagit,
och jag tillåter mig, herr greve och talman, att yrka bifall till utskottets

förslag.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! »Tåg skall be att ytterligare

få betona att utskottets förslag icke avser, att bidragen till de naturaväghallningsskyldiga
skulle utgå direkt till dem, utan till respektive vågstyrelser och
på den vägen komma de enskilda väghållarna till godo Jag yttrade mig också
på det sättet i mitt första anförande och betonade endast den enskilda naturaunderhållarens
rätt att komma i åtnjutande av bidrag lika med de vaghallnmgsskyldiga,
där vägkassan övertagit vägunderhållet, men det skall givetvis alltid
gå via respektive vägstyrelser, och då kunna bidragen lämnas i olika former,
till och med i den formen, att vägstyrelsen anställer en eller Derå personer som
ha till uteslutande uppgift att se över vissa vägområden och se till, att dessa
ständigt hållas i bästa skick, laga gropar och dylikt.

Jag vill vidare yttra ett par ord gentemot herr Rooth, ävensom emot landshövding
Hammarskjöld, vilka om jag fattade rätt, missuppfattat mig, da de

Jfr 44. 86

Onsdagen den 4 juni e. m.

fördelningen f°™enacIe’ att jag- skulle utgått ifrån, att endast sådana vägar övertagits av
av automobil- vaghassorna, som tillkommit pa senare tiden och ligga i periferien. Det har iag
skattemedel, mycket klart för mig, att det finns vissa fall, där vägkassorna övertagit vissa
(Forts.) mera trafikerade vägar, men det finns också fall där vägkassorna icke alls övertagit.
dessa mera trafikerade vägar, utan underhållet fortfarande sker in natura
Ucii i det tall, landshövding Hammarskjöld talade om, där flera väghållningsdistrikt
sammanslagit sig för att övertaga underhållet av en väg, är ju detta
en undantagsanordning beträffande vägar, som äro infartsvägar till Stockholm.

Jag vill dock säga att jag har svårt att tillägna mig den åskådning, som jag
tyckte genomgående bär upp landshövding Hammarskjölds anförande, då han
jcktes vilja använda automobilskattemedlen till premieringsändamål för väl
underhållna vägar. Detta är en fullständigt annan åskådning, än jag för min
del har om hur man skall betrakta både tillkomsten och användningen av automobilskattemedlen.

Jag fick också det intrycket av herr statsrådets anförande, att han liksom
utgick ifrån att det var en grace av automobilägarna, att de åtagit sig denna
skatt. Jag kan icke ett ögonblick tillägna mig en sådan uppfattning. Detta
ar en beskattning, som riksdag och regering ålagt automobiltrafiken, och en
rättvis beskattning.

Jag kan inte heller godkänna den uppfattning, som herr Örne gjorde sig till
tolk för, da han villo förmena, att vad 1922 års särskilda utskott uttalat i denna
ragu skulle vara någonting så förnämligt, att icke kommande riksdagar
skulle ha rättighet att tumma på det. Tiden rider så fort i våra dagar, att man
mellan 1922 och 1924 har mycket stor anledning att vidtaga åtskilliga justeringar
i sin uppfattning med hänsyn till den snabba utveckling, som'' automobiltratiken
under denna tid tagit.

Men jag kan icke neka mig nöjet att citera två uttalanden, som förekomma i
dokument, i vars författande herr Örne deltagit. Det ena är hämtat ur Kungl.
Maj .ts proposition nr 199 till 1922 års riksdag, där föredragande departementschefen
statsrådet Thorsson yttrar följande: »Då det emellertid numera torde

vara till fullo adagalagt, att automobiler dels på grund av sin tyngd och dels
pa grund av sin stora hastighet i betydligt högrfe grad än anspannsfordon verka
förslitande pa vagarna, finner jag i likhet med vägkommissionen det vara med
rättvisa och billighet förenligt, att automobiltrafiken lämnar ersättning för den
merkostnad, som nämnda trafik förorsakar landets väghållare för vägunderhållet.
» Dessa ord innebar icke något reserverande av medlen endast för den
grupp av vaghallare, där vägkassan övertagit vägunderhållet, utan det är såvitt
jag kan forsta, enligt dem fråga om samtliga landets väghållare

Ucii sa sent som i år har herr Örne i bevillningsutskottets betänkande nr 41
°m ^ uttala följande, som jag tycker är alldeles riktigt och som icke
åtföljdes av någon reservation från herr Örnes sida: »Dessa skatter» — det

ar de automobilskatter, som gällde redan innan bensinskatten infördes — »avse

att utgöra ett vederlag för den förstörande verkan automobiltrafiken utövar nå
vagar na.»

, Mina herrar: Då ulan är med om .sådana uttalanden, har jag svårt att förstå
hur man sedan kärn försöka på allvar driva de satser, herr Örne här företrädesvis
gjort sig till målsman för.

Herr Nrtsson, Nils Anton: Herr greve och talman! Jag skall endast be

att fa saga någre fa ord i denna fråga. Att lämna bidrag av automobilskattemedel
aven till naturaunderhall av vägarna torde enligt min uppfattning knappast
vara förenligt med vad man avsett med dessa medel. Frågan om vägunderhållet
ar av en helt annan karakter nu än tidigare, och när man går in för den
principen, att automobiltrafiken skall starkt beskattas, vilket jag för min del

Onsdagen den 4 juni e. m.

87 Nr -14.

anser riktigt, skall detta också ske under den förutsättningen, att dessa medel

komma automobiltrafiken till godo och alltså bli användbara för dessa vägar, a°raulo„mijii_

som huvudsakligen trafikeras av automobilerna. _ skattemedel.

Det är ju så, att inom alla vägdistrikt — det torde man kunna säga — finnas (Forts.)
vissa vägar, som äro särskilt utsatta för fjärrtrafik, vilken ju genom åkdonens
starkare fart och ofta också större tyngd i högre grad skada vägarna. Nu har
man ju i allmänhet den uppfattningen bland vägbållarna, att de skola ha var
sin väglott. Har far och farfar skött den och den biten, så skall jag också gorå
det. Men detta är omöjligt med den starkt ökade trafiken. En allmän följd
av den ökade trafiken blir, att vägkassan måste övertaga dessa starkt trafikerade
vägar. Det går i längden icke på annat sätt, och man måste nog säga sig.,
att man måste gå den vägen och att den är den för automobiltrafiken och i
synnerhet för väghållarna bästa, även om man ännu på manga håll anser det
vara bättre att få sköta vägen själv, än att betala ett par hundra kronor till
(vägkassan och låta den taga hand om saken.. Den uppfattningen kommer man
snart ifrån, ty den beror på, att man ännu icke riktigt fått erfarenhet av vad
det kostar att underhålla en väg, som är starkt trafikerad av automobiler. Man
har icke på allvar försökt detta och vet således icke vad det kostar.° Och, som
nämnts av herr Hammarskjöld, har man ju i allmänhet icke tillgång till de
oundgängligen nödvändiga tekniska hjälpmedlen.

Det har framhållits, att det skulle vara rättvisast, att även naturaunderhallarna
finge del av automobilskattemedlen. Det är nog emellertid så, att det varken
är eller kan bli någon rättvisa i detta, ty den kontroll, som skulle vara en förutsättning
härför, blir svår, om icke omöjlig att genomföra så, att fördelningen bni''
fullt rättvis. Det är alltså en falsk föreställning, da man tror, att det är ett
jordbrukarintresse, att naturaunderhållarna skola få del av dessa medel. Men
denna falska föreställning torde nog inom ganska kort tid — det är jag övertygad
om — ge med sig. „

För övrigt skulle jag bara vilja göra en rättelse, så vitt jag förstår, i herr
Sederholms anförande. Han yttrade, att 1922 ars väglag avsag, att landstingsområdet
skulle vara vägdistrikt. Men detta kan ju icke anföras såsom skäl
för hans åsikt, ty den frågan hade ju redan fallit, då automobilskatten genomfördes.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Örne: Herr greve och talman, mina herrar! Herrarna behöva icke

vara oroliga, ty jag skall fatta mig ytterligt kort och endast rikta ett par repliker
till herr Kvarnzelius. .

Herr Kvarnzelius hade fattat min ståndpunkt så, att riksdagen enligt min
mening icke skulle få ändra någonting av vad som av riksdagen år 1922 antagits
i fråga om automobilskatten. Jo, herr Kvarnzelius, det får riksdagen mycket
gärna göra, men då skola sakerna läggas upp i samband med varandra, och vi
skola icke först lura dem, som vilja ha bilskatten använd pa sätt som beslutades
år 1922, att rösta för bil- och bensinskatt, och sedan beslutet om skatten fattats,
komma och föreslå en helt och hållet förändrad användning. Det är icke riktigt.
Jag vill påpeka, att det uttalande, som herr Kvarnzelius citerade ur proposition
nr 199 och som jag mycket riktigt hade varit med om, gjordes under den
förutsättningen, såsom herr Kvarnzelius torde erinra sig, att landstingsområdena
skulle bli väghållningsdistrikt och övertaga underhållet av samtliga vägar. Men
kanske har herr Kvarnzelius glömt den saken, eller också har den väl icke vant
på tal i statsutskottet? Därefter lade särskilda utskottet om saken så att bilskatten
skulle kunna antagas även med bibehållande av det gamla väghållningssystemet,
dock under de bestämda förutsättningar, som här ha angivits, sa att
skatten icke skulle förskingras till ingen glädje för den sak, som den var avsedd

Nr 44. 88

Onsdagen den 4 juni e. m.

fördelningen -främja.. ^ Det av herr Kvarnzelius anförda uttalandet i bevillningsutskottet
av automobil- ? ^ v °]c.ksa ^nder den förutsättning, att grunderna för skattens användning

(Forte.) Jag skall emellertid be att få påpeka, att jag, då frågan om bensinskatten behandlades,
slutade med att yrka avslag, därför att en del av denna skatt enligt
utskott sina,] ontetens asikt skulle användas till någonting, som icke hade med
vägunderhållet att gorå, nämligen till understödjande av sulfitspritfabrikerna. En
i ^flfter’ “ bilarna hade för sitt bränsle, skulle nämligen gå till
understöd åt dessa. Da jag icke tick yrka ändring härutinnan, slutade jag med
att yrka avslag pa det hela. Jag kan icke gå med på att använda någon del av
skatten till ett ändamål, som enligt min mening står i strid mot vad som ursprungligen
vant avsikten.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
skulle bil allas; 2 :o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla den av
iierr in Jonsson i amnet väckta motionen och avslå såväl utskottets hemställan
i punkten I som Övriga i ämnet väckta motioner.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden och
torkbräde sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid
antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 129, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 30;
Nej — 85.

städs läggande -Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av dels
under lands- Eungi. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap.
rätt. 4 § rättegångsbalken m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 125, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga framlagda förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken;

2) lag om stads läggande under landsrätt.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
nedannämnda inom riksdagen väckta motioner, nämligen

Onsdagen den 4 juni e. in.

89 Nr 41.

nr 290 i första kammaren av herr Almkvist; ilande

nr 291 i första kammaren av herr Lindgren; _ ^ "under laridn nr

420 i andra kammaren av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna; samt rätt.

nr 427 i undra kammaren av herr förste vice talmannen Nilson. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen hifallas; samt

2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i vad de icke kunde
anses genom utskottets hemställan under 1) besvarade, ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Pettersson i Södertälje,

Edw. Larson, Olaus Petterssm, K. G. Westman, Lindqvist i Halmstad, Lindley
och Söderberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,_ att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte i anledning av densamma samt de
i ämnet väckta motionerna för sin del antaga i reservationen infört förslag till
lag om stads läggande under landsrätt.

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Det återstår ännu ett tiotal

ärenden på föredragningslistan, medan endast 12 timmar ännu äro kvar, tills
nästa plenum skall börja. Under sådana omständigheter förmodar jag, att kammaren
önskar, att jag skall fatta mig sä kort som möjligt; och jag skall försöka
ställa mig denna önskan till efterrättelse.

Jag tillåter mig då att taga till utgångspunkt det förhållande, att andra
kammaren bifallit den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. till utskottsutlåtandet
avgivna reservationen. Jag tror, att man med anledning härav kan, åtminstone
tills vidare, i debatten lämna åsido den kungl. propositionen, enär
ett bifall till densamma ju skulle medföra en tidsödande och svår sammanjämkning,
som kammaren säkerligen vill undvika. Jag tror också, att man
med anledning härav kan lämna åsido den kritik, som utskottet riktat mot den
kungl. propositionen.

Såvitt jag förstår, är frågan den: Skall den av herr Pettersson i Södertälje
m. fl. avgivna reservationen bifallas eller ej? Jag skall tillåta mig att med
några ord ange den ståndpunkt, som intagits av herr Pettersson och hans medreservanter.

I reservationen hava föreslagits vissa särskilda bestämmelser, som avse
att främja, att städer skola kunna läggas under landsrätt mot den önskan, som
hyses av en enkel majoritet bland stadsfullmäktige. Dessa bestämmelser skola
emellertid, enligt vad som i reservationen föreslås, gälla endast fort städer,
vilkas folkmängd understiger 3,000 personer. En sådan stad skall vidare
kunna läggas under landsrätt endast för såvitt en utredning företagits, vilken
givit vid handen, att stadens läggande under landsrätt är till gagn för rättsvården
och icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet
för befolkningen i staden och i den domsaga, med vilken staden skall förenas.
En garanti för att befolkningens intressen verkligen skola beaktas, ligger
däruti, att meningen är, att såväl stadsfullmäktige som vederbörande
häradsrätt skola höras i ärendet. Ytterligare en garanti har fogats härtill
därigenom, att det har föreslagits, att om stadsfullmäktige med Va majoritet
uttalat sig mot stadens läggande under landsrätt, skall frågan därom förfalla.

Man har sålunda försökt att tillgodose alla berättigade krav, som kunna anses
önskvärda från befolkningens sida för att erhålla skydd mot ett ingripande
från Kungl. Maj:t, som kunde vara till olägenhet för befolkningen.

Nr 44. 90

Onsdagen den 4 juni e. m.

rätt.

(Forts.)

Vr?nZrnCu’ SOm ''Jel?/Örer!fua lagenk avser att främja är icke någon nyhet.
under landa- principen, att man såvitt möjligt bor upphäva skillnaden i fråga om jurisdiktionsomraden
mellan stad och land, har ju sedan ett par decennier tillämpats i vårt land.

. fatt sitt uttryck bl. a. därutinnan, att de .städer, som tillkommit sedan år
lJOd, icke erhållit egen jurisdiktion. Man har sålunda en ganska stor och ganska
långvarig erfarenhet om fördelarna och olägenheterna av den princip, varom
jag nu talar. Jag: ber att få särskilt framhålla, att av de städer, som sakna
6gen jurisdiktion, är det störa flertalet vida större än de städer, som beröras
av det lagförslag, varom nu är fråga. Man har från dessa städer trots deras
storlek icke hört några starkare klagomål framföras gentemot deras förläggande
under landsrätt.

Det kan sålunda med säkerhet förutsättas, att ett förläggande under landsrättav
de små städer, varom här är fråga, icke kommer att bli förenat med
alltför stora olägenheter för deras invånare. Man torde nog kunna .säga, att
en sådan anordning, om man betraktar den med hänsyn såväl till vederbörande
städs som till domsagans och rättsvårdens intresse i dess helhet, kom“er
Vlsa sig vara till övervägande fördel. Under sådana omständigheter
föreialler det mig vara synnerligen önskvärt, att riksdagen nu fattar ett beslut,
som innebär ett uttryck för en önskan från riksdagens sida att främja
den principen, att man skall under så milda former som möjligt upphäva den
kvarleva av den gamla stånd.sskillnaden mellan land och stad i judiciellt avseende,
som i fråga om en del småstäder ännu finnes kvar.

. dessa ord ber jag, herr talman, att få framställa samma yrkande, som

i andra kammaren framförts av herr Pettersson i Södertälje och som andra
kammaren för sin del bär bifallit. Jag ber alltså att få yrka,

1) att riksdagen för sin del måtte antaga

a) det i den kungl. propositionen intagna förslaget till lag om ändrad lydelse
av 1 kap.. 4 § rättegångsbalken och

b) det i den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen intagna
förslaget till lag om städs läggande under landsrätt, samt

2) att de i ämnet väckta motionerna härmed måtte anses besvarade.

Heri Klefbeck. Herr talman! Jag vill endast tillkännagiva att mitt
namn genom något misstag kommit att stå bland dem, som svara för utskottets
. förslag. Jag röstade emellertid i själva verket för den reservation som
avgivits av herr Pettersson i Södertälje m. fl.

Lagförslaget asyftar, att både organisatoriskt och ekonomiskt underlätta
processreformens genomförande, att söka underlätta införandet av en förändrad
organisation, för underdomstolarna. En del invändningar ha rests mot detta,
men, såvitt jag har kunnat finna, har själva udden av dessa invändningar brutits
genom de förändringar, som i reservationen företagits i fråga om det ursprungliga
förslaget. Detta är anledningen till att jag som sagt ställt mig på
samma ståndpunkt, och jag ber, herr talman, att få instämma i herr Westmans
yrkande.

Herr Nothin: Hem talman! Jag har haft anledning att förut svssla något
med denna fråga, i det att den. sakkunnigutredning, som ligger till grund för
Kungl. Maj ds .proposition, på sin tid var uppdragen åt mig, fastän jag av särskilda
omständigheter icke fick tillfälle att fullfölja densamma. Jaguar därför
trött, att det kan vara på sin plats att framlägga även min synpunkt på saken.

Jag både nog närmast tänkt mig en tredje linje, som skulle syfta till samma
mai. som Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit. Den linjen har emellertid
icke blivit upptagen och fullföljd av vare sig Kungl. Maj :t eller utskottet, och
jag skall därför icke bär närmare gå in på densamma.

Onsdagen den 4 juni e. in.

Öl Nr 44.

I valet, mellan de nu föreliggande förslagen skulle jag helst hava velat ansluta
mig till Kungl. Maj:ts förslag. Då detta förslag emellertid har fallit
i andra kammaren, finns här endast att välja mellan det av herr Pettersson i
Södertälje in. fl. reservationsvis framställda yrkandet, som här i kammaren
framförts av herr Westman, samt utskottets rena avslagsyrkande. Jag skall
icke gå in på någon närmare polemik mot utskottet, utan vill endast ansluta
mig till herr Westmans yrkande och därvid framhålla, att det skäl, som för
utskottet varit bestämmande, nämligen att man icke borde gå alltför bröstgänges
tillväga gentemot de mindre städerna, i denna reservation synes vara
väl beaktat.

Jag borde måhända tillägga ännu en sak. Det har framhållits, att samhällena
själva satte ett så högt värde på den egna jurisdiktionen. Det kan då vara
av intresse att erfara, att under de senaste årtiondena av 1800-talet, när olika
samhällen begärde stadsrättigheter, brukade åberopas just såsom ett skäl för
dessa ansökningar förmånen av egen jurisdiktion men att, när sedan Kungl.
Maj:t slagit in på den väg, som nu beträtts, nämligen att ge stadsrättigheter
utan egen jurisdiktion, det befunnits, att stadsrättigheterna ändock anses hava
sitt värde och synas måhända lika eftersträvansvärda som förut. Jag tror därför
att förmånen av den egna jurisdiktionen mera är en fiktion än någon verklighet.

Jag ber som sagt att få instämma i herr Westmans yrkande.

Herr Hederstierna: Mina herrar! Skillnaden mellan utskottets stånd punkt

å ena sidan och Kungl. Maj:ts förslag och reservationen å den andra är
ju icke i och för sig av någon principiell innebörd. Även jag, som tillhör
majoriteten inom utskottet, anser, att det skulle vara lyckligt att bereda väg för
den kommande nya processordningen, men anledningen till att jag icke anser
tiden ännu vara inne för att vidtaga det av Kungl. Maj:t föreslagna steget är
den, att jag har funnit, hurusom de mindre städer, som skulle drabbas av detta,
resa en så bestämd opposition mot att de skulle berövas den egna jurisdiktion,
som de för närvarande hava. Det bjuder mig alltså emot att under sådana förhållanden
gå bröstgänges tillväga mot dessa städer. De hava sedan århundraden
tillbaka legat under sin egen jurisdiktion, men nu säger man ett, tu, tre,
att nu skall detta upphöra, de må säga vad de vilja! Det är bryskt, och det
är icke på det sättet, som en förståndig lagstiftare går tillväga. Han väntar
tills frukten blir mogen, och då griper han till verket. Vad som här framför
allt synes mig tala för uppskov är att ännu bär icke den nya processordningen
kommit till synes. Man vet sålunda icke, vad den kommer att innebära. Det
är ju mycket troligt att, om dessa mindre städer finge se vad som i framtiden
komme att bjudas dem, skulle de själva säga: Få vi det så här bra, då vi i
detta avseende komma tillsammans med kringliggande landsbygd, så ha vi
ingenting att erinra däremot. — Men nu veta de det icke och ha ej ens en aning
om det. De jämföra vad de skulle komma att få med de nuvarande förhållandena
och tro, att de skola komma i en sämre ställning, och de veta som sagt
icke, hur det blir för dem i framtiden. Det är icke tilltalande att förfara mot
dessa samhällen på detta sätt.

Nu har man i reservationen — det är väl reservationen, som det numera är
fråga om — försökt mildra förslaget och satt ned antalet invånare från 4,000
till 3,000 personer för de städer, som det skulle kunna gälla, och sagt, att om
stadsfullmäktige med minst 2/3 majoritet äro emot förläggningen under landsrätt,
skall en sådan förläggning icke äga rum. Redan nu är det ju på det
sättet, att om stadsfullmäktiges majoritet går med på saken, så är saken klar.
Kungl. Maj:t förordnar det, om Kungl. Maj:t finner det vara lämpligt. Om
sålunda stadsfullmäktige utgöras av 30 personer och 16 önska en hopslagning

Lag förslag om
städs läggande
under landsrätt.

(Forts.)

Nr 44. 92

Onsdagen den 4 juni e. m.

Lagförslag om
städs läggande
under landsrätt.

(Forts.)

med landsbygden men 14 äro emot en sådan sammanslagning, kommer den icke
att äga rum. Enligt vad som nu föreslås i reservationen, skulle, om i det av mig
tänkta fallet 20 av stadsfullmäktiges ledamöter vore däremot, en sådan sammanslagning
icke få äga rum. Det är således för denna lilla divergens mellan
de 14 och de 20, som detta skulle bestämmas. Att stifta en lag för ett sådant
fall är ju icke vidare tilltalande. Med den iver, som finns inom dessa små
städer att få behålla sin borgmästare är jag livligt övertygad om, att i 99 fall
av 100 blir denna majoritet av 2/3 lätt att åstadkomma. Om reservationen antages,
blir det således endast en lag på papperet och ingenting mera. Men jag
är emot själva saken. Jag tycker, att det är ett oförnuftigt sätt att gå tillväga
och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Ekeberg: Herr förste vice talman, mina herrar! Då man
studerar detta utskottsutlåtande med tillhörande reservationer, finner man, såsom
ju också framgick av den siste ärade talarens anförande, att man i själva
verket är ganska ense om själva principen, om slutmålet, om riktlinjerna för
utvecklingen, och att frågan egentligen gäller tidpunkten, då man skall ta ett
steg för att lägga dessa småstäder under landsrätt. Att man inom utskottet är
ense om själva principen förstår man också bättre, ifall man går till statistiken
och ser efter hurudana arbetsförhållandena äro vid dessa domstolar. Jag skall
i allra största korthet tillåta mig att anföra ett par siffror.

Här är till exempel en stad med mellan 1,400 och 1,500 invånare. I den staden
växlade under 4-årsperioden 1913—1916 antalet tvistiga civilmål, det vill
säga sådana mål, som'' inte genast erkändes eller genast avdömdes tredskovis,
mellan 2 och 0 per år. Om man för ett maximalår, då »arbetsbördan» utgjorde
två sådana tvistiga mål, ser efter, vilka dessa mål voro, finner man, att bägge
två voro skuldfordringsmål av den enkla beskaffenhet, att de avgjordes vid
första rättegångstillfället. Ser man vidare på mål efter strafflagen i denna
stad — jag räknar då bort de allra enklaste, fyllerimål och sådana — så finner
man, att deras antal växlar mellan 8 och 12 för helt år räknat. Maximum
av 12 uppnåddes 1915. Ser man närmare efter, finner man målen vara av enklaste
slag. Icke i något enda fall ådömdes högre straff än böter, och endast i
ett fall översteg bötesbeloppet 100 kronor. Endast två av dessa mål krävde
handläggning vid mer än ett rättegångstillfälle. I en annan liten stad med
1,200 invånare växlade antalet tvistiga civilmål per år räknat mellan 1 och 4.
Under hela fyraårsperioden förekom endast ett, säger ett, brottmål av nyss
nämnd beskaffenhet. Går man till en något större stad med cirka 3,000 invånare,
så finner man i medeltal 6 tvistiga civilmål och 14 brottmål, och gör man
också där en specialundersökning för 1915, så visar det sig, att samtliga tvistemål,
med undantag av ett enda, avsågo betalning för borgade varor och nästan
alla avdömdes vid första rättegångstillfället. Det återstående målet var ett boskillnadsmål,
som också avdömdes vid första rättegångstillfället. Av brottmålen i
denna stad under 1915 avsågo inemot 2/3 våldsamt motstånd vid offentlig förrättning,
som förskyllde mellan 15 och 75 kronors böter. Endast i två fall
ådömdes urbota straff, i ena fallet var det ett tjuvnadsbrott, i det andra ett
misshandelsbrott av ringare art. Av 27 städer visade 18 ett årligt medeltal
tvistiga civilmål av mindre än 10 och 20 städer ett årligt medeltal brottmål
av förut nämnd art av högst 15.

Det är alldeles klart, att då borgmästarämbetena i dessa små städer i allmänhet
rekryteras med helt unga män, som icke ha någon vidare erfarenhet och
i fortsättningen rakt inte få någon träning, måste följden bli att dessa, om det
uppstår en verkligt allvarlig situation, ha mycket svårt att reda sig. Detta kan
ju principiellt sett inte sägas vara någon god rättegångsordning.

Nu har man sagt, att i" det stora hela döma dessa små rådhusrätter ganska

Onsdagen den 4 juni e. m.

93 Nr 44.

lira. Delta har givit mig anledning att låta verkställa en statistik lor småstäderna
under Svea hovrätt, där siffrorna varit lätt tillgängliga. Denna statistik
visar till en början, att ändringsfrekvensen beträffande mål, som gatt vidare
till denna hovrätt, genomsnittligt sett varit mycket stor, betydligt större
än lör andra domstolar. Den gick upp till 50 % lör aret 1918. Men jag vill
visst inte bestrida, att för en hel del städers vidkommande — .lag har även latit
granska uppgifter från de särskilda städerna siffrorna varit ganska vackra.
För andra har det däremot varit annorlunda. Det finns ett par småstäder, en
på 1 500 och en på 2,500 invånare, vilkas i hovrätten fullföljda mål samtliga
blivit ändrade under de år, 1017—1018, som jag lät undersöka. För en annan
liten stad blevo 3 av 4 ändrade, för en tredje 13 av 15 och sa vidare.

Allt detta och mycket annat visar ju, att organisatoriskt sett dessa sina dornstolar
äro en orimlighet. De ha ibland i diskussionen blivit jämställda med utlandets
fredsdomstolar, men de äro i verkligheten någonting helt annat. De äro
inga bagatelldomstolar utan äro principiellt berättigade att ta upp vilka mai
som helst, även de mest svårartade. Man kan som sagt förstå, hur pass skicklig
en jurist skall vara, som suttit kanske i decennier och dömt en och annan
fyllerist eller i allra värsta fall någon tjuv, hur skickad han skall vara att
fylla alla de uppgifter, som principiellt åvila den domstol, vars ordförande han
är. Jag säger icke detta såsom ett klander. Det måste gälla här såsom pa
alla andra områden, att förmågans upprätthållande förutsätter träning.

Jag skall nu emellertid icke längre uppehålla mig vid den saken utan med ett
par ord gå in, på de skäl mot att redan nu skrida till handling, som anförts
i utskottsbetänkandet och också understrukits av den siste ärade talaren. Man
framhåller, som sagt, att man principiellt anser, att dessa domstolar höra försvinna
och vika för processreformen, men att man vill se tiden an. Mot denna
ståndpunkt har invänts, att om man väntar, om man inte efterhand som ledigheter
uppstå vidtar en ändring, blir följden den, att kostnaderna för processreformen
komma att ökas; man lägger stenar i vägen för processreformen. Härpå
svarar utskottet, att den invändningen kan man ganska lätt komma irran,
om man stadgar en tillräckligt lång övergångstid, då man en gång beslutar
processreformen. Jag förstår inte riktigt, vad utskottet härvidlag menar. Antingen
kan meningen vara den, att processreformen, den nya rättegångsordningen
för hela riket, icke skall träda i kraft förrän låt oss säga 10 år efter det
den blivit beslutad. Därmed är saken tydligen inte hjälpt, ty dessa borgmästare
äro ju i regel till stor del helt unga män och de äro naturligtvis icke försvunna
efter 10 år. Möjligen menar man också, att man skall låta den nya ordningen
träda i kraft efterhand, på ett ställe då och på ett annat ställe då, i den män
ledigheter inträffa. Har detta sista varit mteningen, så vågar jag bestrida lämpligheten
eller ens möjligheten att gå fram på den linjen. Man har mig veterligen
inte gått fram så i något annat land. Det är givet, att den nya processordningen,
själva processförfarandet, måste börja tillämpas samtidigt vid alla
domstolar i riket, och då den kommer att te sig avsvärt olika mot den nu gällande,
måste man säga sig, att man inte kan lägga uppgiften i händerna pa
så otränade domare, som det här är fråga om.

Vidare framhåller man — och det underströks med särskild skärpa av den
siste ärade talaren — att hela tanken att lägga städerna under landsrätt har
vackt så starka gensagor hos de små städerna, att man därför inte bör skrida
till någon åtgärd, innan man har den nya processreformen i sikte. Man tror
nämligen, att då småstäderna kunna se, vad de ha att vänta, skola de ha lättare
att resignera. För min del tror jag det inte. Utskottets resonemang skulle
vara riktigt, om det förhölle sig så, att motståndet mot reformen från småstäderna
väsentligen grundade sig därpå, att man befarade stora praktiska olägenheter
av landsrättsförläggningen. Men jag tror inte, att detta är huvudskälet.

Lag förslag om
stads läggande
under landsrätt.

(Forts.)

Jfr 44. 94

Onsdagen den 4 juni e. m.

rätt.

(Forts.)

Si Huvudskälet är ett känsloskäl, fasthållandet vid det bestående, och dessa känsunder
lands- Komme edligt min mening att stötas mera för huvudet, ifall man läte de
små radhusrätterna på en gång vika för en ny processreform. Då måste man
nämligen iagga aven sadana städer under landsrätt, där borgmästaren sitter i
mtt ämbete, och därvid sätta vederbörande på indragningsstat. Mig förefaller
det vara en naturligare och relativt mindre stötande åtgärd att efterhand steg
lor steg ga in för det nya, i den mån ledigheter uppstå. Det förefaller mig
vara ett mindre bryskt tillvagagangssätt än det man skulle se sig nödsakad till
om man ginge fram pa den av utskottet förordade vägen.

Vidare säges det i utskottsbetänkandet, att denna reform i de särskilda fallen
motvages av vissa olägenheter. I anledning därav vill jag framhålla, att enligt
den kungl. propositionens mening det i varje särskilt fall skall ses till. huruvida
någon verklig olägenhet av avsevärd beskaffenhet är att vänta, och man skall
ta skyldig hänsyn till den saken.

Såsom förut framhållits, står striden för närvarande inte mellan Kungl
Maj :ts förslag och avslag utan praktiskt taget mellan herr Petterssons i Södertälje
med fleras reservation och avslag. I denna reservation har, såsom redan
papekats, stor hänsyn även genom direkta lagbud tagits till städernas intresse
och bland annat har stadgats, att landsrättsförläggning ej får ske. om
detta avstyrkts med /3 majoritet i stadsfullmäktige. Den siste ärade talaren
gjorde ju rent av gällande, att om man låter reformen begränsas på det sättet
blir den inte till sa synnerlig stor nytta. För min del vill jag beklaga, att
inte Kungl. Maj :ts förslag kan påräkna bifall, det har ju redan fallit i andra
kammaren men jag vill säga att jag vida föredrar''ett bifall till reservationen
framfor ett avsiag och det bland annat på den grund, att ett avslag på ett
sa försiktigt förslag som det reservationen innehåller, knappast kan uppfattas
annat an som ett uttalande, att man inte längre skall sträva i denna riktning.
Da en sådan tanke torde vara för kammaren främmande, vågar jag. herr
talman, hoppas, att kammaren skall ansluta sig till den ifrågavarande reservahonen,
som utgör ett uttryck för den tanken, att man här är inne på principiellt
riktiga vagar, men att man bör gå försiktigt fram.

Herr Pinden: Herr talman! I egenskap av motionär i nu föreliggande
fråga skall jag be att få yttra några ord.

Reservanterna åberopade å sidan IG den »snabbhet och den anpassningsmöjiS°m
° ± dsbygden.s nuvarande domstolsorganisation erbjuder». Detta
uttalande maste tagas med mycken kritik. Sant är visserligen att genom
andrad lagstiftning förändring till det bättre inträtt i avseende å landsbygdens
fangsamma rättskipning, i det vissa småmål samt lagfarts- och inteckningsarenden
med flera ansökningsärenden, där Konungen så förordnar, kunna hållas
a tremansting, varjämte enligt år 1918 vidtagen ändring i § 10 av 1872 års
kungl förordning om häradsting möjlighet skapats för tätare sammanträden
an vad eljest enligt denna förordning förutsättes. Faktiskt är emellertid att
rättskipningen pa landet i stort sett alltjämt är långsam och att häradsrätten i
avseende a tillgänglighet för allmänheten inte kan mäta sig med den varje måndag
sammanträdande rådhusrätten.. Detta torde icke kunna jävas.

övrigt far framhållas, att varje som helst utredning i ärendet saknas rörande
de domsagor, till vilka ifrågavarande städer skulle kunna överflyttas.
Ris dagen borde åtminstone erhålla uppgift, vilka sammanträdestider äro stadgade
för dessa häradsrätter så att en jämförelse med städernas domväsen kunde
aga rum Ku vet man blott i allmänhet, att möjlighet för tätare sammantradestider
linnés, men huruvida och i vilken utsträckning faktiskt sådana tätare
s a m m an t r a destider kunnat genomföras i de häradsrätter, till vilka småstaderna
skulle kunna överföras, det får man ej veta.

Onsdago» den 4 juni e. m.

95 Nr 44.

Reservanternas förslag, att tvångsförläggning under vissa omständigheter Lagförslag om
skulle kunna äga ruin beträffande städer med folkmängd under il,000 invånare
i stället för av Kungl. Ma.jrt föreslagna 4,000 invånare synes ej innebära nå- rätt.
gon förbättring i den föreslagna lagstiftningen. Alldeles påtagligt är närnli- (Forts.)
gen, att ju mindre en stad är, desto mindre behövlig är, ur synpunkten av en
blivande rättegångsreforin, dess tvångsförläggning nu under landsrätt. Det är
snarast städerna på cirka 6,000 ä 10,000 invånare, vilka kunna vålla svårighet
ur reformsynpunkt: dessa städer äro nämligen å ena sidan så stora, att det icke
kan komma i fråga att nu tvångsförlägga dem, men å andra sidan äro de ej tillräckligt
stora för att vid en ny rättegångsordning bilda egna domkretsar utan
måste ingå i en större enhet. Här kan en verkligt svår övergångstid uppkomma.

De minsta städerna däremot vålla ur övergångssynpunkt föga svårighet. Att
man icke beaktat denna omständighet är själva grundfelet i den kungl. propositionen.
Rådhusrätten i en stad på exempelvis 8,000 invånare blir en mycket
besvärligare faktor vid rättegångsreformen än rådhusrätten i en stad på 1,000,

2,000 eller 3,000 invånare.

Bestämt måste man opponera sig emot reservanternas egendomliga förslag till
kvalifikation av omröstningen i småstädernas stadsfullmäktige i fråga angående
förläggning under landsrätt. Hittills har vår lagstiftning i avseende å kvalificerad
rösträtt i kommunerna vilat på sådan grund, att två tredjedels majoritet
skulle erfordras för att genomföra förändring i något bestående, genomdrivande
av ett lån, ett anslag till nytt ändamål eller behov, förordning av landstingsvalkrets
(§ 40 landstingsförordningen) och så vidare. Nu vill man införa
den nyheten att en tredjedel av stadsfullmäktigevalet plus en är tillräcklig
majoritet för att å stadens vägnar åstadkomma en opinionsyttring, som är
tillräcklig för att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om tvångsförläggning.

Denna nyhet torde icke vara mycket att reflektera på.

■ I avseende å den av mig väckta motionen får jag erinra därom, att huvudsyftet
med denna motion är att vinna avslag å tvångsförläggningsförslaget i
Kungl. Maj ds proposition. På denna punkt har motionen med styrka
koncentrerat sig. Därjämte har jag ansett hinder ej föreligga
att lagfästa Kungl. Maj :ts befogenhet att med stads samtycke förordna om dess
förläggande under landsrätt. Utskottet uttalar emellertid, att Kungl. Maj:t
redan nu äger denna befogenhet, vilket dock synes mycket tveksamt.

Ehuru jag alltså i olikhet med utskottet anser skäl föreligga för en sådan
lagstiftning, skall jag i frågans nuvarande läge icke urgera, denna sida av min
motion, utan tillåter mig, herr talman, att med stöd av min motion, med stöd av
utskottets utlåtande och med stöd av vad jag här anfört, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr siatsrådet och chefen för justitiedepartementet har här framfört en viss
statistik i fråga om kassationen av rådhusrätternas i småstäderna domar i högre
rätt. Jag är inte i tillfälle att nu bemöta denna, men jag undrar, om det inte
är med denna statistik som med nästan all statistik: man kan få den ungefär
hur man vill, det beror på hur man väljer den. Jag ber att få hänvisa till min
motion, där finns det också statistik, som, tror jag, både är vald för längre tid
och omfattar flera städer, och där visas att rådhusrätternas i dessa små städer
domar icke ha kasserats ens i så stor utsträckning som i vissa domsagor.

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Larsson, Jacob: Då jag biträtt det slut, vartill utskottet kommit,

anser jag mig vara nödsakad att åtminstone i allra största, korthet ange de
skäl, som varit bestämmande för min ståndpunkt. Det första är det, att de
myndigheter, som haft att yttra sig i denna fråga, varit av mycket olika meningar.
Vidare ha de städer, vilka det gäller, visat ett ganska enstämmigt

Nr 44. 96

Onsdagen den 4 juni e. m.

Lagförslag om motstånd mot att läggas under landsrätt, och för det tredje har man, såvitt
underlands- första, alldeles, ofantligt överskattat betydelsen av småstädernas egen

rätt. jurisdiktion, då man vill ha bort den ur rättsvårdens synpunkt och för att
(Forts.) organisatoriskt'' och ekonomiskt underlätta en framtida processreform. Om
verkligen de huvudskäl, på vilka Kungl. Maj:ts proposition vilar, skulle vara
bärande, så får jag säga, att redan Kungl. Maj:t har släppt efter anspråken
i. mycket hög grad. I den herlitzska utredningen tog man upp folkmängden
till 5,000 invånare. Redan detta är ju godtyckligt, men då Kungl. Maj :t satt
ner anspråken till en folkmängdssiffra på 4,000 och utskottet ytterligare satt
neh denna till 3,000 och dessutom infört den bestämmelsen, att emot kvalificerad
majoritet inom stadsfullmäktige staden icke skall kunna läggas under
landsrätt, så frågar jag verkligen: Vad står kvar av hela detta förslag? Jag
tror, att man kan ge utskottets vice ordförande fullkomligt rätt däri, att det
blir en lag på papperet utan någon praktisk betydelse. Därför finner jag
det inte alls vara lämpligt att man endast som ett slags opinionsyttring till
förmån för den princip, som ligger bakom Kungl. Maj:ts proposition, skall antaga
en lag, som i tillämpningen kommer att visa sig fullkomligt betydelselös
för det syfte, vartill man strävar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larson, Edward: Endast ett par ord med anledning av ett yttrande
av herr Lindgren, som han upprepade gång på gång, nämligen att det senast
framställda förslaget skulle innebära en »tvångsförläggning». Det förefaller
mig litet egendomligt att begagna ett sådant uttryck, då enligt detta det ligger
i vederbörandes egen hand att bestämma, huruvida stad under ett visst invånarantal
skall läggas under landsrätt. Uttalandet är så mycket mer underligt, som
man samtidigt från flera håll och till och med av herr Lindgren själv hört
uttalas, att förslaget knappast skulle nå det syfte man avser.

Förslaget är säkerligen ett steg i rätt riktning, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till det av herr Westman framställda förslaget.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen,
»om för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, yttrade, att
i avseende å det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad'' utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Westman,

1 :o) att riksdagen för sin del måtte antaga

a) det i den kungl. propositionen intagna förslaget till lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 4 § rättegångsbalken;

b) det i den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen intagna
förslaget till lag om stads läggande under landsrätt;

2:o) att de i ämnet väckta motionerna härmed måtte anses besvarade.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Westmans
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller herr Westmans under överläggningen om första lagutskottets
utlåtande nr 41 framställda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Onsdagen den 4 juni e. in.

97 Nr 44.

Omröstningen

sålunda:

företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit

J a

Nej —

83;

29.

under landsrätt.

(Forts.)

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. egendom m.m.

Genom en den 19 mars 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 190, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om återköpsrätt till fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 1 § ärvdabalken,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt om tillägg av
en paragraf till samma förordning,

5) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 14 juni 1907
(nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom,

7) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om
servitut,

8) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation,

9) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad,

10) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§ vattenlagen och

11) lag om ändrad lydelse av 15 och 16 §§ i lagen den 22 juni 1920 (nr 474)
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft två
inom riksdagen väckta, likaledes till lagutskott hänvisade motioner, nr 288
i första kammaren av herr Nothin m. fl. och nr 426 i andra kammaren av herr
Johansson i Uppmälby m. fl., i vilka motioner yrkats avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt, att riksdagen måtte, på sätt motionärerna yrkat, lämna ifrågavarande
proposition utan bifall.

Reservationer hade avgivits

A) av herr Hederstierna, som med särskild motivering hemställt,_ att riksdagen
måtte, på sätt motionärerna yrkat, lämna ifrågavarande proposition utan
bifall;

B) av herr Klefbeck med avseende å viss del av motiveringen;

C) av herr J. O. Karlsson likaledes mot viss del av motiveringen;

D) av herrar af Ekenstam, Högberg, K. G. Westman, Johansson i Brånalt
och Johanson i Huskvarna, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits, slutande med en hemställan, att
riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition i vad den avsåge förslag
till lag om återköpsrätt till fast egendom icke kunnat i oförändrat skick

Första kammarens protokoll 192Jf. Nr 44. 7

Nr 44. 98

Onsdagen den 4 juni e. m.

L7tlrköw!rätt antagas’ måtte för s.in del antaga, i reservationen införda, med 1—11 betecknade
un fast förslag till lagar uti de i propositionen angivna ämnena; samt

egendom m.m. E) av herr Pettersson i Södertälje, som, med instämmande av herr P. E. A.
(Forts.) Jatisson, på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas.

Herr Itlefbeck: Herr talman! Det föreliggande förslaget är svaret på en
gammal riksdagsskrivelse av år 1915, och det innehåller ett förslag, som är
för städerna av utomordentligt stor betydelse. När detsamma förelåg inom
utskottet, ställde vi oss, en del i utskottet, avvisande mot detsamma, beroende
på att vi fruktade, att ett antagande av detta förslag möjligen skulle förhindra
ett annat önskemål, som låg oss om hjärtat, nämligen införande av
en reformerad åborätt. Angående åborätten funnes ett av särskilda kommitterade
utarbetat förslag. Men någon proposition i ämnet hade icke avlåtits. Om
denna åborätt skall jag nu icke yttra mig; tillfälle därtill torde bli vid behandlingen
av nästa ärende. Vi avvisade sålunda vid första behandlingen Kungl.
Maj:ts proposition.

När emellertid vid ett senare tillfälle ärendet återupptogs, kom det tillbaka
i en helt annan form. Man hade då inskränkt sig till att föreslå, att bestämmelserna
skulle vinna tillämpning endast i städer och stadsliknande samhällen.
Då kunde vi allesammans ingå i en saklig prövning av ärendet utan hänsyn
till åborättens intressen. Och vi ansågo, en del av oss, att detta förslag innebar
för städernas del sa stora förmåner, att man borde med allvar reflektera
på detsamma. Man skulle nämligen genom detta förslag kunna få en upplåtelseform,
som tryggade sådana upplåtelser, som en stad hade gjort för visst
ändamål, som läge densamma om hjärtat. Man skulle vinna trygghet för att
villkor, som för upplåtelsen givits, icke skulle trädas för nära, Och vidare
skulle vinnas det, att sådana områden inom en stad, som vore så belägna, att
staden icke lämpligen borde helt avhända sig dem, ändå kunde ekonomiskt utnyttjas.
Allt detta innebar sådana fördelar för städerna, att jag ansåg, att man
måste allvarligt reflektera på detsamma,

Men när vi sedan kommo till 10 § i förslaget, delade sig meningarna. Då
ansago en hel del, att man borde effektivt tillgodose ett viktigt intresse, nämligen
att all den oförtjänta värdestegring, som uppkomme inom det upplåtna området,
skulle kunna förbehållas åt staden. Vi försökte också att utarbeta ett lagförslag
i denna riktning men lyckades icke vinna majoritet för detsamma i utskottet,
och hade vi då, en hel del av oss, icke annan utväg än att förena oss med
dem, som hela tiden stått på avslag gentemot propositionen. Härtill bidrog också,
att utskottet, såsom framgår av motiveringen, så skarpt tagit avstånd ifrån åborättsinstitutet,
Emot detta har jag också i reservation anmält avvikande mening.
Med vårt yrkande på avslag åsyftade vi endast att få lagens behandling
uppskjuten ett år, så att man skulle kunna få igen den nästa år och då i den
förbättrade form, jag givit uttryck åt.

Nu åter har saken emellertid kommit i helt nytt läge, då andra kammaren
för sin del redan antagit en vid utskottsbetänkandet av herr af Ekenstam m. fl.
fogad reservation. Då denna reservation tillgodoser alla de syftemål man från
städernas synpunkt kan uppställa, med undantag av bevarande åt städerna av
den oförtjänta värdestegringen, vill jag för min ringa del icke längre ställa mig
på tvären, utan ber att få yrka bifall till herr af Ekenstams reservation.

. Jag tror att denna har två särskilda fördelar med sig, dels, och den viktigaste.
att det syftemål, jag antydde, blir tillgodosett, och dels den, att man
slipper att så sent under riksdagen komma med olika beslut a kamrarna, utan
kan redan i dag få fastslaget ett riksdagens beslut i ärendet. Mitt önskemål

Onsdagen den 4 juni e. in.

9!) Nr 44.

beträffande jordvärdestegringen hoppas jag skall kunna vinnas, och då i ett.
vidare sammanhang, när hela frågan om den oförtjänta värdestegringens förbehållande
åt samhället kommer före till avgörande.

Jag slutar således, herr talman, med att yrka bifall till det beslut andra kammaren
redan fattat, nämligen bifall till den av herr af Ekenstam in. fl. avgivna
reservationen.

Herr Karlsson, John: Herr greve och talman! Sedan utskottet kommit

till det resultatet, att återköpsrätten endast skulle gälla inom städerna belägna
områden, varom det var delade meningar i utskottet, stannade jag vid minoritetens
mening men brydde mig icke om att reservera mig,’ då jag icke hade någon
vidare entusiasm för detta lagförslag i tanke att det skulle komma till endast
ringa användning; åtminstone torde så bliva fallet för den stad jag tillhör.
Det kan ju vara möjligt, att det för huvudstaden med flera städer kan bli användbart,
men denna återköpsrätt blir i alla fall en ganska inskränkt äganderätt.
Då man i utskottet, såsom herr Klefbeck talade om, tänkte sig, att frågan skulle
åter komma upp till en annan riksdag, vill jag icke stå för vad utskottet säger i
sista punkten just om denna markvärdestegring: att den skulle tillfalla upplåtaren
ensam. Detta skulle ju för den, som förvärvar en egendom med återköpsrätt
föranleda, att han icke kunde beräkna att få något ökat värde på sin fastighet,
såsom var och en annan tänker att han bör få. Vidare skulle detta förbehåll
föranleda till, att det bleve särdeles svårt för en sådan köpare, för en tomtägare
eller kvasiägare, vars egendom är föremål för återinlösningsrätt, att få sin egendom.
belånad. Jag har velat yttra detta för att tillkännagiva, att detta var
meningen med min reservation.

Då nu ett förslag i enlighet med vissa reservanters mening har antagits i
andra kammaren, vari man icke biträtt den av herr Klefbeck uttalade åsikten,
att den oförtjänta värdestegringen alltid i sin helhet skall tillfalla upplåtaren,
har jag för min del icke något emot, att reservationen antages, men jag vill icke
göra något yrkande.

Herr Ilederstierna: Ja, det här med propositionen och utskottets betän kande,

det har onekligen sitt pikanteri. Jag tyckte det var ovanligt trevligt att
jag och socialdemokraterna kunde bli överens om ett förslag! Men vid första
upploppet här i kammaren finner jag, att en av socialdemokraterna springer
från klämmen och är alldeles med på den reservation, som han förut opponerat
sig mot, och han anför bland annat som skäl, att det skulle vara tråkigt att
komma i delo med andra kammaren om beslutet; meningen var väl, att det skulle
ha något att betyda angående en förlängning av riksdagen. Men det är icke
riktigt resonerat. Ty om första kammaren avslår propositionen, blir det ingen
glädje av. Jag får säga, att detta var den sista lilla äventyrligheten med denna
proposition.. En andra var den, att på ett ganska tidigt stadium voro vi en ganska
stor majoritet för avslag å propositionen — en betydande majoritet. Men så
var det en av utskottets ledamöter, som tillhör bondeförbundet, och denne hittade
på, att vi gärna kunde unna städerna detta, bara de slippa det på landet, och det
hoppade vi alla på och förenade oss med reservanterna, och det var, om jag minnes
rätt, ett par dagar efter det förut fattade beslutet som denna reservation
kom. Det häri framställda förslaget är således ett uttryck för bondeförbundarnas
välvilja mot städerna: själv ville man icke vara med därom. Följden är, att
reservationen, som nu gått igenom i andra kammaren., har vidtagit betydande
förändringar i propositionen. Under det att propositionen tager städerna och
landet tillsammans, i den mån det gäller upplåtelse från städer och kommuner,
är det här bara fråga om försäljningar inom städers eller stadsliknande samhällens
område.

Lagförslag om
återköpsrätt
till Jäst
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 44. 100

Onsdagen den 4 juni e. m.

LaåÅ%ömräu J ,Vad själva saken beträffar, har flen för mig en mycket stor principiell betytiu
fast d.else- b)ct har redan utvecklats i min reservation, och jag har just ingenting att
egendom m.m. tillägga. Vi som tillhöra det moderata partiet ha alltid hållit på, att ägande(Forts.
) rätt, det är vad man skall sträva efter för så många medborgare som möjligt i
samhället. Den giver den ägande den flit att arbeta med jorden och den kärlek
till densamma som är en så eftersträvansvärd faktor i vårt samhällsliv. Vi ha
därför opponerat oss mot åborätten och mot besittningsrätt i allmänhet. Vi vilja
ha äganderätt såsom varande den, som giver medborgaren det rätta intresset för
det samhälle, i vilket han lever. Nu föreslås här i propositionen huvudsakligen,
att, om man upplåter i en stad eller kommun jord till försäljning till enskild
person men föreskriver i kontraktet, att denna jord skall användas på det eller
det sättet, och att, om köparen eller hans efterträdare icke gör detta, säljaren äger
att återlösa fastigheten. Ja, jag tänker mig, att det kan ligga något i detta,
ehuru jag egentligen tycker, att det skulle kunna gå lika bra med tomträtt, på
det hela taget. Men, ä la bonne heure! Det kan finnas tillfällen, då det kan
vara av nytta att använda detta institutet, ehuru jag vill bestämt opponera mig
emot att detta kallas »äganderätt» och att man låter det komma fram under en
förklädnad, som icke är sann. Detta är icke äganderätt enligt vår uppfattning.
Nu vet jag väl, att justitieministern kommer med en mycket lärd historia, som
talar om, att denna rätt finnes till i den germanska rätten och i alla möjliga rätter
samt att man levat utmärkt under densamma. Det tvivlar jag icke på att
det är sant, nien det är icke så, som vi tänka oss äganderätten, utan just sådana
villkor ha vi alla tider ansett böra vara absolut förbjudna; med sådana villkor
vore äganderätten en nullitet, och då vi tala om äganderätt här i landet mena
vi icke en rätt, förbunden med ett sådant villkor, att säljaren skulle få återköpa
en egendom under vissa förhållanden. Det är mot detta nya äganderättsbegrepp
som jag opponerar mig — några principer skall man väl ändå ha i lagstiftningen
!

Således, det är detta grundskott som propositionen riktar mot mina åsikter,
som jag icke under några förhållanden vill vara med om. Sedan må vilka
socialdemokrater som helst springa från vår gemensamma hemställan, men jag
måste ändå vidhålla min åsikt och yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Westman; Herr greve och talman, mina herrar! Den föregående
ärade talaren utgick, vid den principiella kritik han riktade mot föreliggande
förslag om återköpsrätt för staten och städerna, från det äganderättsbegrepp.
som fastslagits i vår rätt år 1810. Om jag emellertid ser efter vad som var
anledningen till den lagändring som skedde år 1810, finner jag, att fast genom
den lagändring som då gjordes ett generellt förbud riktades mot att anknyta
restriktioner och villkor vid jordförsäljning, vidtogs denna lagändring av det
särskilda skälet, att man ville förhindra, att vid jordupplåtelser träffades avtal,
innehållande att säljaren skulle äga rätt att mot en vid köpeavtalets ingående
en gång för alla bestämd summa vinna jorden åter. Jag har genomgått riksdagsförhandlingarna
från år 1810 och funnit, att detta var den anledning, som
framkallade lagändringen det året. Men den olägenhet man ville undanröja
år 1810, den återinföres icke genom det lagförslag, som framlagts i den kungl.
propositionen, ty enligt denna är det icke så, att återköpssumman skall bestämmas
en gång för alla vid köpeavtalets ingående, utan återlösningssumman skall
bestämmas vid den tidpunkt, då återlösning sker, och detta gör en oerhört stor
skillnad ur många synpunkter. Jag kanske skall återkomma till sättet att bestämma
återlösningssummans storlek om en liten stund. Jag vill emellertid
i detta sammanhang säga, att ett sådant förslag som nu föreligger enligt min
tanke ingalunda kan sägas undergräva äganderätten eller utgöra en fara för
äganderätten. Den fara, som kan hota äganderätten — eller något annat rätts -

Onsdagen den 4 juni e. in.

101 Nr 44.

institut — måste uppkomma på det sättet, att det visar sig, att detta institut
medför stora olägenheter. Äganderätten t. ex. undergräves, om man Huller, ull liU fast
densamma är sålunda utbildad i rätten, att det leder dårlin», att kolossala andorn m.m.
oförtjänta värdestegringar tillkomma ägaren, något som givetvis kan bil taltet (Korta.)
särskilt i närhet eu av stora städer. Men äganderätten undergrävas naturligtvis
icke därigenom, att man utbildar olika förmer av äganderätt;, smil gorå, att detta
rättsinstitut kan komma till användning under de mångskiftande förhållande»,
som det moderna kulturlivet skapar, utan att några olägenheter framkallas darav.

Yad som skett i den proposition och reservation, som har föreligger, ar endast
att man på detta område försöker sig på att utbilda en ny form, som
avser att tjäna ett alldeles bestämt syfte. På samma. sätt. som man 1. ex utbildar
tomträtten som en form av nyttjanderätt, hav man, enligt den .-tandpunkt,
som intagits i reservationen, velat använda sig av aterköpsratten inom
ett visst speciellt område, nämligen inom städer och stadsliknande samhallen,
i ett alldeles bestämt syfte. Vi fingo av den föregående talare» pa stockholmsbänken
som började debatten, höra, att lian för sm del hade blicken klar tor de
fördelar, som det föreslagna rättsinstitutet skulle medföra.

Han sade emellertid, att han till en tid ställt sig avvisande mot forslaget av
det skäl, att han önskat en förändring i propositionens 10 §, som ,iud handlar
om det sätt, varpå återlösningssumman skall bestämmas en förändring^ som
skulle innebära, att hela den oförtjänta värdestegring som uppkommer i avseende
på försålda tomter, skulle komma samhälle! till godo. Enligt Kung!.

Maj :ts proposition är det nämligen så, att en del av den ofortjanta värdestegringen
kommer att tillfalla den privata ägaren, nämligen den del soni kan uppstå
under förutsättning att den ändamålsbestämning, som knutits vid torsaljningen,
alltjämt bibehålies. Om det t. ex. säljes en tomt, som skall anvandas för
uppförande av enfamiljshus, och staden utvecklar sig åt det hållet, dar tomten
ii<rger, är det givet, att tomten får ett ökat värde såsom tomt att anvandas ti
enfamiljshus. Denna Värdestegring tillfaller köparen. Däremot den värdestegring,
»om skulle uppkomma om tomten t. ex. finge användas for uppforan e
av hyreskaserner, den stegringen skall icke tillfalla köparen utan den gar ti
samhället, och det är den sistnämnda värdestegringen som ur ekonomisk synpunkt
är av vida större betydelse. Det kan anföras ganska starka skal, tor
att man låter den privata köparen åtnjuta den värdestegring han alltså skulle
få åtnjuta enligt Kungl. Maj:ts förslag, ty det är ändock någon skillnad mellan
person, som äger en sak. och en fordringsrattsmnehavare, som har sm iordV
... i • •______ tv__nJntmnmm till att. 10.0’ icke kunde

rån bestämd i penningar. Den egentliga anledningen till att jag icke kunde
o-å med på det försök, som gjordes inom utskottet att skriva 10 5? sa, att all
värdestegring skulle tillfalla samhället, är emellertid eu annan, den nämligen,
att det vid dessa försök visade sig, att man drevs till deri standpunkten, att
återköpssumman måste bestämmas vid själva avtalets ingående, en gång or
alla på förhand. Det gick icke att nå det mål man uppställt pa annat satt.
Något dylikt kunde jag icke gå med på, ty en sådan ståndpunkt leder till■ my
ket störa svårigheter och olägenheter till följd av penningvärdets vaxlingar
in. in., allt saker som mycket omsorgsfullt utredas i 1810 ars. riksdagsförhandlingar
och som jag vid denna sena timme icke vill närmare ingå pa.

I anledning av den närmast föregående ärade talarens skildring av de motiv
som bestämde mitt ställningstagande, då jag inom utskottet framställde del: joislaget,
att institutet skulle inskränkas till att galla, blott stader och statistik
»ande samhällen, vill jag säga, att min hållning icke alls berodde pa, att ja
ville städerna något ont eller att jag tyckte att denna olycka gärna kunde
drabba städerna, bara vi sluppe den på landsbygden För mig var i stallet
anledningen den, att jag tagit kännedom om forhallandena i en del stare ,
framför allt här i Stockholm. Jag har härvid inhämta! icke bara den kanin

Nr 44. 102

Onsdagen den 4 juni e. m.

"ÄSr tmiT fir!låiIa^!ena 1 Stockholln man får genom den skrivelse från stadsförtill
fast pundets bostadsrad, som ar fogad såsom bilaga till utskottsbetänkandet utan
egendom m.m. jag dar också sett en hel del avtal som Stockholms stad ingått, när den i olika
(Forts.) lätt upplåtit tomter för sådana allmännyttiga ändamål, »om staden velat gynna.
, och därvid anvant sig av de institut som finnas i vår rätt, sådana som
tomträtt och vanlig nyttjanderätt. Det har då icke kunnat undgå att falla
ung i ogonen att staden därvid ofta på ett ur juridisk synpunkt högst betänklgt
satt tanjt pa dessa institut för att få dem användbara för sina berättigade
sylten Den som vill gå igenom den dossier, som jag här har om detta ärende,

ii i!nrnoa’ rat- m-an kan Iasa ut ett Aldeles bestämt behov för Stockholms
stad att ia ett institut av det slag, som föreslås i den kungl. propositionen och
i någon man modifierat — i reservationen. Jag har för min del för övrigt
under debatten i andra kammaren hört en socialdemokratisk talare från en
annan stad vitsorda det starka behov, som även i hans stad finnes av den lagstiftning,
som här är i fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den utav herr af Ekenstam in fl
avgivna reservationen.

Herr Dahl: Herr talman! Det är ett önskemål icke av i dag och icke heller
av i gar att för städernas jordpolitik bereda tillgång till ett rättsinstitut, som,
med fasthållande av äganderättens form och det väsentliga av äganderättens innehall,
skulle bereda, möjlighet åt städerna av en viss kontroll över jordupplåtelserna.
pa det sätt att dessa jordupplåtelser icke motverkade samhällets ändamålsenliga
utveckling i bebyggelse-, sociala, estetiska och ekonomiska hänseenden;,
Det var, tror jag, för ett tjugutal år sedan, som förslag i detta syfte först
väcktes har i riksdagen. Frågan har framförts flerfaldiga gånger från stadsfullmäktige
i Stockholm, och det är således icke en tillfällig lagteknisk spekularw
man «a lurslag lnaebär ett tillmötesgående av ett från stadssamhällena
flerlaldiga gånger och med mycken styrka framfört önskemål.

Jag kan ratt val förstå den ärade talaren på stockholmsbänken, som hade principiella.
betänkligheter emot detta rättsinstitut. Om man ser det ifrån rent teoretisk-juridisk
synpunkt, kan det bjuda emot att bibehålla äganderättsnamnet
vid en sa beskaffad anordning. Men jag undrar i alla fall. om icke den ärade
talaren far medge, att det är i själva verket rätt liten skillnad, med hänsyn till
inneborden mellan, å ena sidan en äganderätt, som dock är så starkt i sak begränsad
och som kan bliva utsatt för så stora ingrepp, som äganderätten kan
bliva genom den nu gällande expropriationslagstiftningen, och å andra
sidan en äganderätt sa beskaffad, som den här ifrågavarande''är avsedd att bliva.,
jy det. ar samhället, staden eller det stadsliknande samhället, som på

detta sätt skulle kunna göra gällande denna återköpsrätt.

Herr Hederstierna förklarade, att det hade alltid för det moderata partiet varit
en hjartesak att hägna äganderätten. Ja. det påståendet vill jag icke motsäga,
men det moderata partiet- har icke så strikt fqrmellt hållit ''på själva bei
''7*lan.fD;.m seD mera till saken. Ty för nio år sedan, närmare bestämt vid
fjf.i ars riksdag har denna samma första kammare, som i dag har att behandla
detta ärende, med, om jag icke misstager mig, 80 röster mot 40 uttalat sig för
en framställning angående utredning och förslag om återköpsrätt. Den återkopsrätt,
som här är i fråga, är i själva verket något helt annat än deri åters.
opsrätt, som tidigare varit ifrågasatt. Då var den förknippad, åtminstone såsom
lagberedningen fixerade begreppet, med ett fastställande på förhand av återkopssumman.
Au däremot skall aterköpssumman i en viss angiven ordning fastställas,
och det skall icke förmenas utan tvärtom tillförsäkras ägaren att bli delaktig
i behörig anpart av den värdestegring fastigheten undergått

Herr Hederstierna antydde, att det förslag, som nu kommer fram i reserva -

Onsdagen (loa 4 juni e. in.

loa Nr 44.

tionen. iir eu produkt av bondefurhundarnas välsinthet emot städerna. I ill (lolla ^^öperätt
skulle jag vilja säga, att jag häller bondelorbundarna räkning lör att de aro sa m fasl
välvilliga emot städerna. Om de aldrig förhålla sig annorlunda så skall jag all- egendom m.m.
tid räkna det såsom en god uppgift att stå på samma linje som de. Jag skulle (Forte.)
gärna se alt Stockholms stads överståthållare fann det vara åven för honom en
uppgift att befrämja ett önskemål, som för den stad, vars högsta styresman lian
är satt att vara, framställts såsom ett mycket trängande önskemål. För biockholms
stad liksom för alla stiirre samhällen vagar jag påstå, att detta verkligen
icke är en formalitet utan en realitet av betydande innebörd, och det tror lag.
att var och en av eder, mina herrar, som haft att syssla med kommunalpolitik
och städernas jordpolitik måste giva mig rätt uti. Antåg, såsom fallet är i mm
hemstad, att vi till en stad hava ett ytterområde, som för närvarande är synnerligen
lämpligt för bebyggande med s. k. trädgårdsstad. Vi lägga ut tomter med
en omfattning av, låt mig säga. ett tusen kvadratmeter, som således medger bebyggande
med enfamiljshus med eu lagom trädgårdstäppa omkring. Man kan
genom ändamålsenliga byggnadsbestämmelser trygga sig emot att området icke
blir använt för industriändamål, men man kan däremot icke trygga sig den rätten,
att, när så småningom genom stadens utveckling detta område behöves tor
ett''slutet byggnadssätt, återförvärva det. Det kan man genom återköpsrätten.

Här" skulle man kunna draga fram mångfaldiga exempel på att denna återköpsrätt
verkligen fyller ett praktiskt behov för stadssamhällena, men jag skall icke
vid detta tillfälle trötta kammaren därmed, men om kammarens ledamöter hatt
tillfälle i den uppsjö på tryck, som översvämmar oss nu i dagarna, att ta del av
såväl propositionen som utskottets utlåtande, finna ledamöterna där en tillfyllestgörande
utredning, som bestyrker vad jag sagt, att det verkligen finnes1 ett
behov för städerna att kunna äga tillgång till denna återköpsrätt. Jag ber, som
sagt att få såsom under åtskilliga år i det kommunala arbetet verksam medborgare.
vitsorda, att detta är fallet. Jag bar redan för rätt många år sedan i
lagutskottet och bär i kammaren haft tillfälle intressera mig for denna fråga,
och jag kan endast uttala, att det är med synnerlig glädje, som jag nu konstaterar,
att de önskemål, som redan då framkommo, nu tagit form i en kungl. proposition
och i ett förslag inom riksdagen, vilket senare i det väsentliga fyller
syftet d. v. s. såvitt det gäller städer och stadsliknande samhällen.

- Jao’ tillåter mig hemställa om bifall till herr af Ekenstams in. fl. reservation.

Herr Notliiiii Herr talman! Frågan om införande av aterköpsrättsinstitutet
för landsbygden lär icke längre vara aktuell, och jag har därför icke någon
anledning att gå in på de betänkligheter, som för mig rest sig i den delen

Beträffande städerna vill jag gärna vitsorda lämpligheten och behovligheten
av en dylik lagstiftning. Det är alltså icke beträffande frågan över huvud, som
jag vill yttra mig, utan det är närmast beträffande förslagets antagande i nu

befintligt skick. . . ,,,,,,

Då herr. justitieministern ännu icke har framlagt sina synpunkter eller tala,
för sin proposition, förmodar jag, att han icke har lagt så stor vikt vid institutet
för städernas del, utan närmast åsyftat jordfrågan på landet, ehuru städerna
nu ha kommit med och helt hastigt blivit part i saken. Jag skall nu helt kortfattat
angiva mina betänkligheter. ,

De tidigare yrkanden, som framställts beträffande en aterkopsra.tt, ut mynnade
däri, att köpesskillingen skulle vara på förhand bestämd och att alltså
jordvärdestegringen skulle tillfalla samhället. rlill stöd för en sådan aterköpsrätt
uttalade sig bland andra Svenska stadsförbundets representantförsamling.
Att emellertid den i propositionen omnämnda motionen vid 1915 års riksdag, vilken
motion tillstyrktes av lagutskottet, icke kom att beträffande hela läggningen
bliva gillad av riksdagen, berodde, såvitt jag förstått saken ratt, icke darpa,

Nr 44. 104

Onsdagen den 4 juni e. m.

LåtlSHrät? aoft riks,dage\i Prin,;ip Yir emot att jordvärdestegring tillfölle samhället, utan,
till fast såsom den siste arade talaren då framhöll i riksdagen, på att man kunde tänka
egendom m.m. sig ett mjukare förfaringssätt. I stället för att låta hela jordvärdestegringen
(Forts.) oavkortad tillfalla samhället, kunde man tänka sig en uppdelning av värdestegringen
mellan samhället och enskilda enligt särskilda grunder. Riksdagen uttalade
sig alltså icke för någon bestämd lösning av saken.

Ru har Kungl. Maj :t slagit in på en väg, som närmast är att beteckna såsom
den motsatta, och denna väg har man valt, utan att de olika kommunala myndigheterna
och utan att länsstyrelserna haft tillfälle att yttra sig i saken, jag
menar att förslaget tarvar ett närmare övervägande, innan riksdagen bör göra
det till lag. hör att emellertid giva uttryck åt den sympati, som man kan hysa
för själva tanken på en återköpsrätt, skall jag här icke framställa något direkt
avslagsyrkande på propositionen, utan framställa ett skrivelseförslag, som alltså,
i fall det skulle bifallas av kammaren, kan giva Kungl. Maj:t anledning att
komma tillbaka till nästa riksdag med saken, sedan man fått närmare överväga
1 rågan om jordvärdestegringens fördelning mellan samhället och den enskilde.

J ag hemställer således, att kammaren matte besluta, att riksdagen må i skrivelse
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl Maj:t ville taga under förnyat övervägande
fragan om införande av lagstadgad återköpsrätt till fast egendom inom
städer och stadsliknande samhällen samt för riksdagen framlägga förslag i
ämnet. ‘ °

„ Heir statsrådet Ekeberg! Herr talman, mina herrar! I likhet med de föregående
talare, som yttrat sig i detta ämne, vill jag begränsa mig till frågan om
aterköpsrättens tillämpning i avseende på städerna, detta på grund av sakens
nuvarande läge efter andra kammarens beslut på förmiddagen.

Ron siste ärade talaren gjorde gällande, att frågan om städerna dykt något
hastigt upp Jag undrar, om detta med fog kan sägas vara händelsen. För min
de har jag hela tiden betraktat det såsom en bland flera fördelar med återköpsinstitutet
i jämförelse med åboinstitutet. att återköpsinstitutet kan vinna tillämpning
aven med avseende på städerna, och jag erinrar om, att det förelåg så mycket
större skäl att taga upp även den sidan av saken, som det ju föreligger en
riksdagsskrivelse av år 1915, vilken flera talare berört och som gäller lust
städerna.

. Yad då först angår behovet av en sådan här lagstiftning beträffande städerna,
sa är detta behov sedan länge känt och erkänt. För att kammarens ärade ledamöter
skola få ett något mera konkret intryck av vilka behov det här gäller att
tillgodose och hur allmänt dessa behov hava varit med intresse omfattade under
tlderaas °PP> ®kad tillåta mig att föredraga några helt korta utdrag ur
ot lentliga handlingar. •

Jag har här i min hand andra kammarens protokoll från år 1907 den 3 maj.
fjär yttrar en talare pa Malmöbänken följande: »Jag tillåter mig erinra om,
hurusom i Malmö åtminstone vid ett par tillfällen bostadsföreningar av mindre
bemedlade bildats i syfte att åstadkomma s. k. egna hem. Dessa föreningar
hava ingått till staden med begäran att utanför det planlagda området men
dock i omedelbar närhet därav, erhålla tomter för att därå uppföra bostadslägenheter
eller s. k. egna hem. Stadsfullmäktige hava varit mycket benägna •
att tillmötesgå denna begäran men dock icke vågat göra det. emedan de fruktade
att, när andra sedermera bleve ägare till dessa tomter, spekulationen skulle
taga dem om hand, och att de mindre husen skulle komma att nedrivas och femvåningshus
i stället uppföras. Följden har blivit, att sådan upplåtelse icke
kunnat ske. och att föreningarna måste upplösa sig.» De! anföres också ett
annat exempel här. och sedan slutar talaren med att säga: »Då dylika frågor
varit före inom stadsfullmäktige, har det hänt, att någon ledamot uppträtt och

Onsdagen den 4 juni e. ni.

105 Nr 44.

sagt: ''Det är väl mycket lätt att häva dessa betänkligheter; det behovs ju eudast,
att vi i kontraktet stipulera det villkoret, att om fastigheten användes för “
andra ändamål, har staden rätt att återköpa den’. Och det bär varit rätt kostligt egendom m.m.
att se den förvåning, som målat sig i vederbörandes anlete, då någon mera lag- (Ports.)
kunnig kollega upplyst om att jordabalken förbjuder ett sådant tillvägagångssätt.
»

Nu kan det möjligen emot vissa av de här anförda exemplen anmärkas, att
man i dessa fall kunnat reda sig med tomträtten. Men att tomträtten icke alltid
duger, har framhållits från flera håll, bland annat i ett yttrande i Stockholms
stadsfullmäktige den 15 februari 1909 av herr Lindhagen. Herr Lindhagen
yttrar i detta sammanhang bl. a. följande: »Ett det allra bästa exempel
hijrpå är ju den markupplåtelse, som Stockholms stad i Bromma gjort till Timmermansorden
av 50 tunnland till uppförande av byggnader för en välgörenhetsanstalt.
Hade det icke varit alldeles utmärkt att kunna upplåta, denna mark
med återköpsrätt? Man hade då haft att tillgå en juridisk överlåtelseform, enligt
vilken marken kunnat upplåtas åt Orden med full trygghet för framtiden,
så att å ena sidan Orden icke behövt riskera att staden skulle när som helst återtaga
marken, men staden, å andra sidan, kunnat försäkra sig om att marken
icke användes för annat ändamål än det avsedda. Nu har man däremot nödgats
överlåta marken till Orden med full äganderätt, och man har genom inteckning
sökt skydda ändamålet med upplåtelsen. Det är emellertid vanskligt, om en
sådan skyddsåtgärd är tillräcklig, men det finnes icke någon annan utväg. För
upplåtelser för dylika välgörenhetsändamål och många andra ändamål är en
återköpsrätt mycket användbar.» Vid samma diskussion, som i flera hänseenden
är av intresse, yttrade en annan socialdemokratisk talare följande: »Jag

anser, att det vore Stockholms stadsfullmäktige värdigt såsom representanter
för landets främsta kommun att göra uttalanden i frågan» — hela diskussionen
gällde, inom parentes sagt, huruvida man skulle skriva till Konungen beträffande
åtgärder för införande av återköpsinstitutet — »i synnerhet som, enligt
vad jag vet, många kommuner vänta på det svar, som Stockholms stadsfullmäktige
skola avgiva, och jag vill påpeka, att kommunalkongressen år 1907 uttalade
sig för en reform uti ifrågavarande avseende.» Samme talare yttrade vidare:
»Nu är det vissa fördelar, som även en ganska begränsad återköpsrätt
medför vid sidan av tomträtten, och vilka jag skulle vilja, att stadsfullmäktige
uppmärksammade, då de kanske icke förut blivit framhållna. En fördel är, att
om man väl begränsar återköpsrätten, så torde inteckning lättare kunna ske än
eljest, och detta helt naturligt på grund därav, att återköpsrätten ligger närmare
den förra äganderätten än tomträtten.»

Jag har citerat detta yttrande, därför att det härrör ifrån en motionär i riksdagen,
friherre Palmstierna, vars uttalanden tidigare i dag blivit citerade, och det
av mig nu anförda yttrandet visar, att han icke hade sina tankar exklusivt riktade
på en sådan ovillkorlig återköpsrätt, som somliga här talat för, utan på
en sådan mera begränsad återköpsrätt, som avses i den kungl. propositionen.

Samme talare framhåller såsom exempel på fall. då återköpsrätt kan vara nyttig,
försäljning till saluhallsbolag, slakthusbolag eller arbetarföreningar och understryker,
att bestämmelser i ämnet finnas såväl i våra grannländer som på
vissa andra håll.

En annan ärad talare, första kammarens nuvarande förste vice talman, yttrade
i samma debatt: »Då säger vederbörande: Ni kan ju göra förbehåll om.
återköpsrätt. Men därtill måste man svara: det är förbjudet i lagen. Det erbjuder
sig nästan som något naturligt för en kommun att sälja tomter på detta
sätt.» Åter en annan talare anförde ett annat konkret exempel. Det rörde försäljning
av tomter till stiftelsen Wilhelm Gowenii minne, där den nu föreslagna
upplåtelseformen hade varit den allra lämpligaste. Och slutligen kan jag cite -

Nr 44.

106

Onsdagen den 4 juni e. in.

Låi!eXtZäu ra r‘n talare tillhörande stadsfullmäktiges höger, herr Welin, som slutade sitt
till fast anförande sålunda: »Jag ber att få ytterligare betona, att det är rent praktiska
egendom m.m. omständigheter, som göra sig gällande, då jag nu yrkar bifall till herr Lind(Forts.
) hagens förslag.»

Synpunkter alldeles liknande de nu av dessa talare framhållna hava nu senast
blivit framförda i det yttrande till riksdagens första lagutskott, som avgivits av
Svenska stadsförbundets bostadsråd. Det finnes vidfogat utskottsutlåtandet å
sid. 30—31, och jag vill rekommendera detta uttalande till vars och ens studium.
Det är, enligt min mening, mycket upplysande för frågan angående nyttan av
detta institut. Alldeles samma synpunkt underströks också i debatten i andra
kammaren på förmiddagen av representanter för flera städer, vilka vitsordade
behovet för dessa städers vidkommande — det gällde t. ex. Norrköping, Eskilstuna
och Södertälje — och dessa synpunkter framhöllos med enstämmighet av
talare ur olika läger. Bl. a. talade en medlem av det socialdemokratiska partiet
med instämmande av andra kammarledamöter från samma parti för herr af
Ekenstams reservation.

Det vore under sådana förhållanden ändå bra sorgligt, om det verkligen skulle
förhålla sig så, som herr Hederstierna synes anse, att Sverige skulle vara det
enda land, där ett sadant praktiskt institut icke skulle kunna införas, därför att
det skulle strida emot våra rättsprinciper. För min del tror jag dess bättre, att
sa icke är händelsen. Herr Hederstierna erinrar om de lagstiftningsåtgärder,
som vidtogos år 1810, och han gör gällande, att man nu skulle taga tillbaka vad
man gav då i lagväg. Det har redan av herr Westman framhållits, att den invändningen
icke har verkligt fog för sig. Vad som gjorde, att den gamla, åter!
köpsrätten avskaffades 1810, var väsentligen tva skäl. Det ena skälet var det,
att rätten att stadga återköpsförbehåll var fullkomligt fri. Det kunde bestämmas
vilka villkor som helst, och gemenligen bestämdes rätt att framdeles återköpa
fastigheten för den ursprungliga köpeskillingen. Man kan förstå, hur tryckande
detta skulle verka på äganderätten. Den som satt på fastigheten, kunde
icke med fördel vidtaga någon förbättring på densamma, då han måste säga sig,
att allt vad han lagt ned på. fastigheten en vacker dag kunde bliva till spillo,
ifall säljaren kom och köpte igen fastigheten för den på förhand fixerade köpeskillingen.

Den andra invändningen, som gjordes och som icke heller drabbar det nu föreslagna
institutet, var den. att det gamla återköpsinstitutet var så farligt för
tredje man. Det var nämligen, så . att förbehållen återköpsrätt icke på sätt nu
är föreslaget kom till uttryck i offentliga handlingar, utan att det mycket väl
kunde inträffa. at+ en vacker dag en ägare alldeles oväntat antastades av en
säljare, som stod flera led tillbaka i fångeskedjan och vilken säljare gjorde gällande:
»För flera år sedan, på den tiden då jag. A. sålde denna fastighet till B,
gjorde jag återköpsförbehåll, och detta förbehåll gäller fortfarande mot er, herr
X.» Sådant ^kan icke inträffa enligt det nu föreliggande förslaget, ty enligt
detta måste återköpsrätten intecknas och kommer följaktligen till synes i fastighetsböcker
och gravationsbevis såsom varje annan slags inteckning.

Icke heller drabbas det nya institutet av den första anmärkningen, ty den nya
återköpsrätten är en normerad återköpsrätt. Det är genom tvingande lagbud
fastslaget, när återköp skall fa äga ruin; detta får icke ske i andra fall än då
villkoren beträffande fastighetens användning uppenbarligen åsidosättas eller
fastigheten säljes utanför vissa närmare släktled. Och om återköpsrätt utövas,
skall icke betalningen utgå efter ett på förhand fixerat värde, utan köpeskillingen
fastställes efter, det nuvarande värdet i samma ordning som vid expropriation.
Men naturligtvis skall, da man fastställer denna köpeskilling, hänsyn tagas
till att denna fastighet är besvärad av vissa villkor beträffande användningen.
Det är klart, att om A köpt sin fastighet med det villkor, att den icke får an -

Onsdagen den 4 juni e. in.

107 Nr 44.

vändas för annat ändamål än att bygga ett enfamiljshus, icke får användas för
industri eller för byggande av hyreskaserner och dylikt, tryekes därigenom denna
fastighets värde på ett sätt, som är fullkomligt analogt med det förhållande,
som föreligger t. ex. i Lärkstaden i Stockholm, där man på en annan väg fastställt
alldeles motsvarande inskränkningar i äganderätten, nämligen genom
byggnadsordningen. Skillnaden ligger väsentligen däri, att sanktionen för villkorets
fullgörande är en helt annan. Föreligger ett servitut av ena eller andra
arten, kan uppfyllelsen av villkoret direkt utkrävas och dess åsidosättande föranleda
skadestånd. Här däremot består reaktionen däruti. att om villkoret
åsidosättes, blir vederbörande skyldig att sälja fastigheten tillbaka till samhället
till ett pris, som beräknas på förut angivet sätt. Här har någon talare
— jag vill minnas herr Dahl — framhållit, att denna inskränkning i äganderätten
åtskilligt påminner om den inskränkning, som konstitueras genom expropriationsinstitutet.
Ja, detta är helt visst riktigt. I själva verket förefaller
det mig, att expropriationsrätten är mera ägnad att skapa en känsla av osäkerhet
än vad fallet är med återköpsrätten, ty huruvida expropriationsanledning föreligger
eller icke, beror av omständigheter, på vilka ägaren icke kan ''utöva något
inflytande, men huruvida återköpsanledning inträder eller icke, beror på honom
själv. Om han använder fastigheten på det sätt, som är fastslaget, riskerar han
icke någon sådan här påföljd, och det förefaller mig icke vara så orimligt, att
ägaren särskilt i städerna, där folk ju äro vana vid att^ genom byggnadsordningen,
på grund av grannelagsförhållandet o. s. v. äganderätten är på skilda
•sätt begränsad, i samhällets intresse får vidkännas vissa inskränkningar i sin
rörelsefrihet vid förfogandet över sin fastighet.

Herr Hederstierna har här av mig väntat en exposé av den germanska rättens
ställning till den föreliggande frågan. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt på
något dylikt. Det lärer vara alldeles tillräckligt att framhålla, att denna rättsliga
tanke, som herr Hederstierna betecknar som för den gällande svenska rätten
så främmande, i själva verket redan nu finnes i den svenska rätten. Jag vill
nämligen framhålla, att 1810 års förordning, på vilken herr Hederstierna grundade
sitt resonemang, inskränkte rätten att göra sådana här förbehåll endast
vid två av de laga fången, nämligen köp och byte. Vid gåva finns rätten alltjämt
kvar. Om A skänker en fastighet till B, kan han således i själva verket
göra alla möjliga förbehåll, icke bara om återköpsrätt utan även av den innebörd,
att ifall mottagaren icke använder fastigheten på visst sätt, äganderätten
utan vidare skall vara förverkad. Men det oaktat räknar icke blott den svenska
teorien utan även den svenska lagen gåvotagarens rätt i detta fall som en äganderätt.
Lagfartslagen förutsätter uppenbarligen, att den, som fått en fastighet i
gåva med sådant förbehåll, skall erhålla lagfart såsom ägare. Under sådana
förhållanden förefaller det egendomligt att säga, att man här har kommit alldeles
i strid med äganderättsbegreppet. Det skulle i så fall, så vitt jag förstår,
vara ett äganderättsbegrepp, som vore så snävt och underligt, att det icke har
motsvarighet i något land och hos något folk. Jag förbiser naturligtvis icke
den skillnad, som föreligger mellan sådana fång som gåva och köp eller byte.
Jag slår endast fast det faktum, att enligt gällande svensk lag äganderätt begreppsenligt
kan vara förenad med en sådan begränsning, varom här är fråga.
Det är sålunda här alls icke fråga om att införa något helt och hållet nytt.

M in ärade vän herr Notion har från en annan synpunkt angripit den ståndpunkt,
som intages av detta förslag, ett angrepp, som jag naturligtvis hade
väntat och som ju också gjordes mot förslaget under förmiddagens debatt i andra
kammaren. Han gör gällande, att värderingsregeln icke är lämnlig, därför
att en del av värdestegringen — märk väl, icke hela men en del av värdestegringen
— kommer köparen till godo. Det är nämligen på det sättet, att
den del av värdestegringen, som så att säga faller inom köparens egen kon -

La q för slaf/ om
återköpsrätt
till fast
egendom m.vi.
(Forts.)

Nr 44. 108

Onsdagen den 4 juni e. m.

Lagförslag om j tinktur, tillfaller honom. Jag skall taga ett exempel. Här har staden sålt
åtUUfastU vissf område i stadens utkant åt en herr X. Det skall få användas till hanegendom
m.m. delsträdgård. Om det användes till annat ändamål eller om det säljes utanför
(Forts.) de närmaste släktingarnas krets, får samhället köpa det tillbaka. Vad skulle
då samhället enligt denna värderingsregel betala? Jo, samhället skulle betala
värdet av ett område, som får användas till handelsträdgård och ingenting annat.
Skillnaden mellan detta värde och det värde området har utan användningsbegränsningen,
t. ex. såsom tomt för femvåningshus, för industriella ändamål
o. s. v., stannar hos samhället. Det kan naturligtvis invändas, att denna
marginal mellan de olika jordvärdena blir olika stor i olika fall, och ibland blir
den icke så stor, som den ena eller andra kanske kunnat önska sig. Jag vill
då förklara, varför man bär utformat värderingsregeln på detta sätt. Ett huvudskäl
härtill är, att man velat få en värderingsregel, som är klar och enkel
och lätt tillämplig, och som är sådan, att kreditinstituten kunna tänkas räkna
med den, och som sålunda möjliggör, att den med återköpsrätt belastade fastigheten
kan Joliva föremål för inteckningskredit. Just för denna egenskap berömdes
också den valda värderingsregeln i utlåtandet från Svenska stadsförbundets
bostadsråd. Det har ingalunda saknats försök under lagstiftningsarbetets
gång att få fram även andra värderingsregler. Sådana försök ha gjorts
på ett tidigare stadium, och som vi hörde i dag ha sådana också gjorts inom
lagutskottet. Men alja dessa försök ha av flera skäl visat sig stöta på synnerliga
vanskligheter. Då man talar om att draga in hela värdestegringen, är det
nämligen att märka, att man icke billigtvis kan draga in mer än värdestegringen
på fastigheten i det skick, vari den såldes. Men detta kan under tidernas
lopp väsentligen hava förändrats genom nybyggnader, planteringar o. d.,
och en sådan värdestegring, som kan hänföras till vederbörandes eget arbete
och hans nedlagda kostnader, bör skäligen komma honom till godo. Vidare
måste man, om man vill vara rättvis, taga hänsyn till penningvärdets fluktuationer.
Å andra sidan måste hänsyn tagas till inträdd försämring av byggnader
och andra anläggningar. Allt detta skulle bli trassligt och kunde t. o. m. i
vissa fall leda till att ingen ersättning alls skulle utgå, vilket ju måste verka
något egendomligt.

Det gjordes här gällande, att man i denna fråga om värdestegringen icke alls
skulle ha inhämtat några myndigheters utlåtanden. Ja, anmärkningen är formellt
riktig, men den är, såvitt jag kan förstå, sakligt icke välgrundad. Den
här föreliggande regeln har ej varit utremitterad. Men i själva verket förelåg
ett liknande spörsmål i åborättsförslaget, som var utremitterat på många håll,
och på denna punkt liksom på många andra framstå i själva verket de rättsregler,
som här äro föreslagna, såsom en produkt av ett övervägande av alla de
utlåtanden, som hava avgivits.

Någon talare — jag vill minnas det var herr Nothin — berörde i förbigående
det förhållandet, att den lösning, som man här givit, icke skulle stå i
överensstämmelse med riksdagens skrivelse av 1915, åtminstone icke med den
mening, som då omfattades av andra kammaren, och det sades i det sammanhanget,
att Svenska stadsförbundets representantförsamling skulle ha uttalat sig
för en annan värderingsregel. Ja, så står det visserligen på ett ställe i utskottsutlåtandet,
men det är icke fullt riktigt. Vad denna representantförsamling
uttalade var ingenting annat än att den instämde i motionens syfte. Uttalandet
var sålunda i själva verket icke grundat på någon närmare granskning,
vilket däremot är händelsen med det yttrande, som nu är avgivet av bostadsrådet.
Jag tror .sålunda, herr greve och talman, att det finns ganska goda
skäl för att bibehålla den regel, som här är föreslagen. Särskilt efter det starka
vitsordandet från många håll av det praktiska behovet av denna lagstiftning
synes det mig klart, att man icke bör ånyo skjuta ut hela frågan på utred -

Onsdagen den 4 juni e. in.

101) Nr 44.

ningarnas ovissa hav, där den kunde, fa dväljas ganska länge och kollidera och JerJcå}Jräu
sammankopplas med andra av dessa invecklade jordfrågor. J ag vagar sålunda jast
uttala den förhoppningen, att denna fråga, som avser ett praktiskt och för egendom m.m.
många samhällen betydelsefullt problem, nu måtte vinna sin lösning, sedan Kort*.)
förslaget med mycket stor majoritet på förmiddagen godkänts av riksdagens
andra kammare.

Herr Lindhagen: Jag tror, att herr Klefbeck fann den råtta lösen för den

behandling, som jordfrågorna nu i riksdagens sista timme få genomgå, lian
sade nämligen, att vi få fatta våra beslut, så att icke kamrarna stanna i olika
beslut, och det tror jag också blir vägledande i mångt och mycket. Emellertid
måste jag här ifrågasätta, om icke ett annat beslut ån andra kammarens
trots den sena timmen kan vara motiverat, och jag skall be att få ange några

skäl för detta. • , .

Jag måste giva herr Nothin rätt däruti, att anledningen till den kungl. propositionen
var, att åborättsförslaget. som den förra regeringen tänkte framlägga,
icke vann godkännande av den nuvarande regeringen, som därför maste
utfinna någonting annat. Då framkom i stället detta institut, avsett att
skapa en besittningsform för jordbruk. Därvid konnno. när man välde återköpsrätten,
städerna med, men så, hokus pokus, befinna vi oss i det^ läget att för
jordbruket, som var det väsentliga, finns ingenting kvar. Det star endast kvar
en biprodukt i regeringsförslag, som förordas att vinna riksdagens bitall, namligen
lagens tillämpning på städerna. . . ,

Om förslaget i sin helhet, som regeringen framlagt, saga, att det

är ett aktningsvärt arbete och genomtänkt pa alla sätt, såvitt jag kunnat finna.
Det visar också, att när en regering absolut vill någonting i jordfrågan sa kan
det gå på en kort tid att få ett ganska, omfattande förslag och nya. riktlinjer''
utarbetade och granskade i lagrådet. Det kan gå, och jag anser, att det är
förslagets främsta betydelse, att det visar, att där viljan ar god där kan man
verkligen också påskynda en sak, och jordfrågorna behöva icke förhalas och iorsurnpas
i det oändliga på det sätt, som nu är fallet. _ .......

Vad då angår den fråga, som nu således är aktuell, har jag för min del vackt
en motion därom 1906 i Stockholms stadsfullmäktige och 1907 i riksdagen, och
då blev det en riksdagsskrivelse. Vid riksdagen 1915 satt jag själv ordförande
i lagutskottet, och jag skrev själv betänkandet och gjorde vad jag kunde
för att förslaget skulle gå igenom. Jag haller alltså fortfarande pa att. denna
sak kan vara nyttig och även bör genomföras, men jag har vissa btetärikligheter
just nu, som jag måste framhålla.

Jag har naturligtvis icke heller något emot att man bestämmer villkor vid
upplåtelse av en äganderätt, vilket herr Hederstierna ansåg icke överensstämma
med svensk eller åtminstone icke med högerns uppfattning. Ugh. herr
Hederstierna har visst alldeles missuppfattat denna sak, ty ^förslaget står ju
i överensstämmelse med hans egna principer i högsta grad, såvitt jag kan förstå.
Det är nämligen icke här i första hand fråga om köparens äganderätt,
utan här är det jord, som Stockholms stad rår om, som det allmänna rår om,
och det skall väl få använda sin äganderätt genom att uppställa rimliga villkor
för överlåtelse av jorden till enskilda. Ja, nu gör herr Hederstierna grimaser,
men jag undrar, hur han kommer att ställa sig i fortsättningen. Jag
kommenderar herr Hederstierna att se pa andra lagutskottets utlåtande nr 37,
där man partout inte vill ge arrendator erna på enskilda gods äganderätt. De
skola hållas trångt, och de få nöja sig med de ofta orimliga villkor, som den
enskilda ägaren till jorden behagar ge dem. Det allmänna, som är ägare, vill
således upplåta sin jord till nyttjanderätt pa goda villkor. Det strider, säger

Nr 44. no

Onsdagen den 4 juni e. ni.

Lagförslag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

herr Hederstierna, mot äganderätten. Men om en enskild godsägare vill upplåta
med dänga vi Ikor jord, får han göra det, tror jag säkert, också med herr
Hederstiernas medgivande. Ty jag väntar icke, att herr Hederstierna skall
bryta en lans mot lagutskottets utlåtande nr 37. Då passar det att upplåta
jorden pa daliga villkor för arrendatorerna. Saken är kanske helt enkelt den
att man vill, att det allmänna skall avhända sig sin jord helt och hållet så
att den enskilde sedan kan köpa den för att upplåta den till andra på dåliga
villkor. Det ar nog också hela uträkningen med detta motstånd mot ett förnuftigt
upplåtande av den allmänna jorden. Nu skrattar inte herr Hederstierna
längre!

Herr justitieministern har rört sig i det förflutna. Han talar om det,
som bände 1906 och 1907, och han har också hört en del erfarenheter som
bestyrka riktigheten av hans uppfattning. Mina betänkligheter grunda sig
pa att jag befinner mig i det närvarande. Den tiden, då vi försökte få till
stånd vad som helst, bara man kunde få någonting, och ville ha alla möjliga
medel i stadernas händer för att kunna ordna deras jordpolitik, sade man utan
vidare: »De oss olika upplåtelseformer att välja på!» Nu 1m vi eu viss erfarenhet
av det vi redan fått, nämligen tomträtten. Det har arbetats mycket
1 or tomtrattens tillblivelse, och då måste man också fråga sig: hur kommer
detta nya institut att inverka på tomträtten? Det är ju klart, att när man vill
ge staderna olika verktyg för deras politik, få dessa verktyg icke sätta kroken
för varandra, utan de skola hjälpa varandra. Om man således plötsligt
har i dag antar en sådan här lag om återköpsrätt såsom ett verktyg i stadens
hand, maste man också överväga, hur det kommer att stiilla sig i förhållande till
tomtratten Kommer denna att äventyras? Kommer den att hjälpas eller kommer
den att stjälpas ?

Den fragan är icke justitieministern kompetent alt bedöma, tv han har icke
upplevat dessa ting men jag, jämte andra, har fått stå för rusthållet vid tomtrattens
genomförande och vid dess tillämpande åtminstone här i Stockholm
och just nu sta vi inför en kamp för tomträtten. När det i början av detta!
århundrade väcktes motioner i stadsfullmäktige i jordfrågan, var det en allmän
verklig social entusiasm inom alla läger i stadsfullmäktige därför och man
kande sig da trygg. Nu befinner sig världen i eu vågdal. Det är något
reaktionart i tiden, och den forna äganderätten utan villkor triumferar. Nu
är meningen att också upptaga en kamp mot tomträtten för att få den alD
manna jorden i Stockholm ut i spekulationen och ut i jobberiet, utan några
sadana dar lugnande villkor, som kunna bibehålla något framtidsmässigt och
bestående allmännyttigt i förfogandet över jorden. Den frågan skall utkämpas
* h0SJj. "f. da“or ma de-t ursäktas mig, om jag litet tänker på vad det kan ha
nr effekt i detta avseende, att vi nu plötsligt få denna nya upplåtelseform. Jag
lorutser, att man kommer att såga: här kunna vi upplåta alla stadens tomter
i tradgardsstader eller eu stor del på detta sätt, så ha vi i alla fall att börja med
lätt aganderattens psyke in i det hela.

Det nya forslaget erbjuder följande företräden framför tomträtten, som komma
art verka lockande. Först är det längre tids upplåtelse. Jag menar nu, att
sadana har saker hora av regeringen övervägas samtidigt, så att när man lägger
''.ram ett förslag, som detta, bör man också reformera tomträtten, så att den blir
jamnspelt och vardera formen fyller sitt ändamål. Men det är icke gjort. Det
ar såvitt jag försvar, en oerhörd lucka i utredningen, som man har ritt att påpeka.
Detta förslag innebär alltså en längre tids upplåtelse

Vidare är det möjligen större utsikter att i bankerna få''lån, därför att det
kallas en aganderatt — d. v. s. man hoppas det, fast ingen vet det ännu. tv
vara banker halla sig ju helst till de gamla formerna och vad de känna sio- fullt
sakra pa. Magra moderna nyheter tycka de inte om. De syssla med de störa

Onsdagen den 4 juni e. in.

11 1 Nr 44.

affärerna. Men det kan som sagt hända, att det är större utsikter att i de stora lagförslag om
bankerna få lån på sådana här upplåtelser än på tomträttsupplåtelser. " YnffaM

Så lockar man också med att innehavarna få en större del av jordvärdesteg- egendom, m.m.
ringen på själva tomten. Båda instituten innebära, att när en sådan fastighet (Forts.)
återgår till staden — det blir mycket sällan, vill jag åtminstone hoppas —-skall staden betala hela husets värde och hela viirdet av anläggningar å tomten.

Men när det är tomträtt, är det stadens tomt, som innehavaren endast erlagt
tomtöre för, den återställes utan vidare till staden, och tomträttsinnehavaren får
icke någon lösen. Här får däremot innehavaren en lösen, som motsvarar värdestegringen,
men, som justitieministern framhöll, efter det värde tomten har med
hänsyn till det villkor, som är fästat vid försäljningen med återköpsrätt. Det
är i alla fall någonting, som lockar mera och kanske även lockar bankerna
mera, och det är ju ett företräde.

Ytterligare har framhållits, att detta nya institut också kan användas för att
exploatera oreglerade ytterområden. Tomträtten gäller endast inom stadsplanlagda
områden, och detta står både i propositionen och i herr af Ekenstams
reservation. Då får jag verkligen säga, att om det nya institutet skall användas
till att bygga kåkstäder utan stadsplaner, då få vi genast säga stopp. Det har
starkt överklagats, att enskilda ha fått bygga hur som helst runt omkring Stockholm.
Länsstyrelsen har t. o. m. måst ingripa däremot, och nu föreslår man ett
nytt institut, som även skall kunna använda allmän mark på sådant sätt, utan
att någon, stadsplan finnes.

Men så det allra huvudsakligaste. Egendomen säljes, och köparen blir formellt
ägare även av tomten, medan det vid tomträtten endast uppstår en s. k.
besittningsrätt. Detta lockar kanske genast den gamle Adam, och det är det,
som är det kittlande i förslaget. Vi ha nu att vänta kampen mot tomträtten, och
vad betyder då i själva verket återköpsrätten såsom en oförmodad mellankommande
part? Därmed är jag också inne på fördelen med en besittningsrätt vid
upplåtande av allmän jord framför att upplåta den med något som kallas äganderätt,
åtminstone när det gäller städerna. Det är, att detta institut då, såsom
alla institut böra vara, om de skola få någon betydelse, blir ett uppfostringsmedel
för folket. Erfarenheten har åtminstone lärt mig, att alla frågor, som
skola ha någon framfärd, i grund och botten äro uppfostringsfrågor. Genom att
kommunen fortfarande behåller sin mark med äganderätt och de egna hemmen
byggas på denna, så kommer den allmänna meningen så småningom — om dessa
företag få utveckla sig och förbättras och upprätthållas och det icke kommer
sådana här krokben för desamma — att vänja sig vid, att det går för sig att bo
på mark, som kallas allmän mark. De få en känsla av samhörighet sinsemellan,
och även staden själv och dess kommunala myndigheter få ett intresse av att förbättra
detta, som de icke få, så snart det gäller en enskild domän.

Nu säges, att man i alla fall genom stadsplaner och genom inteckningar —
särskilt genom stadsplaner — kan reglera, så att trädgårdsstäderna komma att
äga bestånd, även om marken säljes med äganderätt. Men då är i alla fall detta
uppfostringsmedel borta. Var och en känner sig som en enskild ägare med en
viss kamplust mot den andra och med fri förfoganderätt. Hur länge dröjer
det då, tro ni, mina herrar, innan den tiden kommer, då dessa ägare börja fråga:

»Vad vill det här säga? Vi äro ju ägare till marken, och här har man genom
stadsplanebestämmelser pålagt oss inskränkningar i vår äganderätt. Här kunde
vi bygga ett femvåningshus och få mycket mer valuta av vår tomt. Här kunde
det byggas en fabrik, och vi kunde sälja marken med fördel.» Det är ju alldeles
givet, att när uppfostringsmedlet är borta och man bara kittlar med
äganderätten, kommer en sådan opinion förr eller senare. Det uppstår en
opinion, som man slutligen även då böjer sig för, och så blir trädgårdsstaden till
sist en villa blott.

Nr 44.

112

Onsdagen den 4 juni e. ra.

L<åtl%ö™rätt kommer det att gå. När man nu också kastar ut här en försäljning med

till fast alla dessa förmåner, just då vi stå i kampen för att utveckla och behålla de
egendom m.m. fördelar, som tomträtten har, då är det givet, att den, som får rida ut den kamhöns.
) pen, inte kan taga saken så lätt som justitieministern. För honom är det nu en

prestigefråga bara att kunna bringa åtminstone en omaka flik av hans förslag in
i hamn. Tomträtten skapades av staden på sin tid för att nå det mål, som lag

talat om, och för att komma dit har det lagts ned ett stort arbete i landets två

största städer. Det är ett verk, som har rättighet att äga bestånd. Nu kommer
staten med en annan hand och säger: »Här ha ni något annat — hoppa på
det!» Och då stå vi inför den utsikten, att detta andra verk är alldeles förgäves
med det upplysningsmoment, som ligger i detsamma. Jag kan icke anse det vara
tillrådligt att så på måfå, så på en slump, antaga ett så beskaffat förslag, utan
det bör övervägas i samband med att man överväger förbättringar av tomträtten
i olika avseenden. Ty tomträtten har dock begripliga avgälder. Jag förstår
inte, hur man egentligen tänkt sig, att man även här, när man säljer med
äganderätt, skall taga upp tomträttsavgälder i alla fall. Det kommer att bli
mycket osannolikt, att de någonsin komma att utgå.

Med tomträtten är också en annan fördel. I Stockholm är det ju ordnat med
sextioårsperioder och därefter företrädesrätt till nya upplåtelser, så att det i
själva verket är en evärdelig besittningsrätt, och staden för sedan icke höja
avgiften utöver ett visst belopp, som är bestämt i förväg, vid äventyr att staden
eljest får lösa huset om det påyrkas. Men vid slutet av varje sådan period har
staden möjlighet att följa med sin tid och höja avgiften måttfullt på alla tomterna
och taga in generellt en jordvärdestegring, under det att detta icke alls
kan äga rum med det nu föreslagna institutet annat än i något enstaka fall, då
staden efter process vid rådhusrätten får lösa in den återköpta tomten på de
villkor, som äro fästade vid densamma, och sedan uppgiver villkoren och säljer
till någon annan utan villkor för en högre betalning.

Ja. som herr Hederstierna sade, några principer skall man väl i alla fall ha,
och av den anledningen instämmer jag i det skrivelseförslag, varom herr Nothin
framställt yrkande.

Herr Hederstierna: Jag vill säga herr Lindhagen, att jag börjar allt mer
finna, att han här upptager kammarens tid på ett sätt, som inte är tillåtet. Att
herr Lindhagen vill förfäkta sina idéer och låta orden löpa, det är ju hans rättighet,
men vi kunna pretendera här i kammaren på att han litet sätter sig in i
och kan det ämne, som han yttrar sig i. Här stod han nu och avhånade mig för
att jag skulle ha trott, att det var den, som fick en jordbit med denna rätt, som
var ägare. Nej, det var visst icke förhållandet, utan det var staten eller staden,
som fortfarande ägde jorden, förklarade herr Lindhagen. Då behöver man
ju bara slå upp en paragraf i lagförslaget vilken som helst, till exempel 6 §,
som talar om att den, som vill göra gällande återköpsrätt, har att instämma
fastighetens ägare till underrätten. Det uttalas alldeles bestämt, att den, som
fått jorden, är ägare av densamma och icke staten eller staden. Och det hindrar
icke herr Lindhagen, att fem minuter senare börja tala om just denne, som
innehar jordbiten, såsom ägare. Man får väl litet hålla tand för tunga, då man
uppträder här i kammaren.

Såsom jag just anade, kom först herr Westman med ett rättshistoriskt föredrag
om hur 1810 års lagstadgande hade tillkommit, som förbjuder villkor om
återköpsrätt, och sedan talade herr justitieministern också om tillkomsten av
detta stadgande. Ja, det är alldeles klart, att stadgandet tillkommit på detta
sätt, nien herrarna kunna icke komma ifrån, vare sig herr Westman eller herr
justitieministern, att det för närvarande är förbjudet att göra sådana ålerköpsrättsavtal,
som här äro föreslagna. Det må vara vilka motiv som helst för det -

Onsdagen den 4 juni e. m.

113 Nr 44.

ta lagstadgande, men lagstadgandet står där för närvarande och måste efterlevas.
Och iiven om herr justitieministern med stor aplomb kommer och åberopar,
att ett liknande villkor kan uppställas, när det är fråga om gåva, så är
det ju klart, att man icke får se given häst i mun. Och jag skulle vilja tillråda
den professor, som föreläser i ämnet, att fästa uppmärksamheten på att
från den givna regeln, att sådana här återköpsavtal icke få förekomma, gäller
det undantaget, att det är tillåtet, när det är fråga om gåva. Men inte kan
detta åberopas soml stöd för ätt den föreslagna bestämmelsen skall införas.
Enligt svensk rätt är det dock faktiskt regel, att återköpsrätt icke får förekomma
i sammanhang med äganderätt.

Jag vet icke, om herr Dahl är kvar här i kammaren, men jag ville säga, att
det inte alls förvånade mig, att han tyckte, att detta förslag var så utmärkt,
och att han ansåg äganderätten vara ett så tänjbart begrepp. Jag kan nämligen
inte tänka på, se eller höra herr Dahl utan att tänka på, att han är fader i
denna kammare till ensittarlagen. Det tycka naturligtvis många av herrarna
är en utmärkt lag, men de, som verkligen hålla på äganderätten, måste ju anse,
att ensittarlagen är ett bestämt ingrepp i äganderätten. Det var herr Dahl,
som lockade första kammaren att besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t, som
ledde till denna lagstiftning, och jag skulle unna honom att få höra alla erinringar
och alla beskärmanden över denna lag, som man får höra, när man kommer
ut på landet, och det icke endast av godsägare utan även av ganska små
hemmansägare. När man låter äganderätten vara så pass flytande som, herr
Dahl anser den vara, förstår jag mycket väl, att man kan gå med även på detta
förslag.

När herr justitieministern talar om att denna lagstiftning skulle vara så lämplig
att införa och så praktisk, kan jag hålla med herr justitieministern härom,
men vad jag klandrar är att detta institut kallas för äganderätt. I mitt förra
anförande har jag ju sagt, att kallar man detta institut för besittningsrätt, ger
man det det namn, som det bör ha, och då kommer det icke i denna förrädiska
förklädnad. Att jämföra denna återköpsrätt med vare sig servitut eller expropriation
är väl ändå icke riktigt lyckat. Ett servitut kan väl ändå inte medföra,
att jag blir av med min äganderätt, även om jag icke får använda fastigheten
på mer än ett sätt. Och vid expropriation är det ju det allmänna intresset,
som nödgar det enskilda att avstå från vissa rättigheter, men det är
någonting helt annat än det här föreslagna institutet.

Slutligen är det klart, att med min uppfattning om detta institut kan jag
icke vara med om herr Nothins skrivelseförslag.

Herr förste vice talmannen: Jag tror mig icke om att i denna diskussion
kunna komma med någonting nytt. Men då jag blivit citerad från statsrådsbänken,
anser jag mig likväl skyldig att säga några ord.

Jag har på min tid, såsom här blivit åberopat, varit med om att besluta en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om1 förslag angående återköpsrätten,
och jag har i detta avseende icke ändrat min mening. Under de år, då jag tillhörde
Stockholms stadsfullmäktige och där hade mig ålagt att just handha de
ärenden, som angingo försäljningar av tomter och fastigheter, anser jag mig
hava haft tillfälle att förvärva en viss erfarenhet för att kunna yttra mig i
denna fråga.

Jag får då hänvisa till den dossier, som herr Westman åberopade och som1
icke torde vara mig alldeles obekant, eftersom jag handlagt åtskilliga av de
ärenden, som där förekomma. Jag får säga, att även om man haft tomträtt,
har man dock känt ett behov av att ha andra former för upplåtande av tomter
till vissa olika ändamål, för vilka tomträtten givetvis icke passat.

Första kammarens protokoll 102Jf. Nr hk. 8

Lagförslag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Nr 44. iu

Onsdagen den 4 juni e. m.

Lagförslag om
åter köpsr ätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Herr Lindhagen befarade nu, att återköpsrätten skulle slå ihjäl tomträtten,
och han erinrade om att frågan om tomträttens fortsatta användning för närvarande
befunne sig i ett ntycket kritiskt läge i stadsfullmäktige. Jag har
ju liksom han varit med om tomträttens införande och handlagt ärenden, som
rört tomträtten. Såsom utsedd av Stockholms stad har jag också tillhört Stockholms
tomträttskassa från dess början och alltjämt. Vad man än må säga om
tomträtten, som är mycket lämplig och i stor omfattning praktiseras här i
Stockholm, har den dock emot sig, att den med avseende på krediten icke vunnit
det, om jag så får säga, anseende hos vanliga kreditgivare, som varit
önskligt, så att det varit nödvändigt att med hjälp av kommunen skaffa ett kreditinstitut,
som givit den behövliga krediten åt tomträttsinnehavaren. Det ligger
ju i alla fall en viss tyngd i detta, och ett sådant arrangemang passar ju
icke, då någon, som icke behöver kredit av staden, kommer för att få en tomt
av staden för ett visst givet ändamål på en plats, där man vill ha möjlighet att
återvinna tomten till staden. Då passar icke tomträtten med tomträttskassan.
Både herr Lindhagen och jag ha ju begärt återköpsrätten vid en tidpunkt, då vi
redan hade tomträtten, så att vi ansågo alltså icke uteslutet, att man kunde
tänka sig, att båda formerna voro nödvändiga i fråga om en kommuns tomtupplåtelser.
Denna sak har nu närmäre utvecklats av herr Westman liksom
även av herr Dahl, i vars yttrande jag till alla delar instämmer, så att jag behöver
icke gå in på saken. Jag tror icke, att risken för tomträtten är så stor,
som herr Lindhagen säger, om man skulle få denna återköpsrätt. Och skulle
risken bli alltför stor, har man i alla fall återköpsrätten, och man kan ju tänka
sig att använda den på ett sätt, som är, om icke parallellt med tomträtten, dock
i någon mån analogt.

Vad den oförtjänta värdestegringen beträffar, som man så mycket talat om,
får jag verkligen säga, att det är . en mycket svårlöst fråga. Jag har så ofta
hört talas om saken, men jag har ännu icke sett något uppslag, hur man skall
kunna lyckas att i allo realisera detta, så att vederbörande kommun eller stat
verkligen kan tillgodogöra sig denna värdestegring. Jag tror, att det är ett
ganska svårt problem att lösa, och när man nu tänker på, huru konjunkturerna
spela in, och när man ser, hur tomträtten redan nu går ur hand i hand och
med rätt väsentliga förtjänster, blir man litet skeptisk med avseende på den stora
tanken, att kommunen eller staten skulle kunna ställa det så, att den har i sin
hand att behålla hela den oförtjänta värdestegringen. Här har i alla fall ett
försök gjorts — jag kan icke säga, om det är lyckligt — men i alla fall har
ett försök gjorts, som skulle så att säga ställa kyrkan mitt i byn, och erfarenheten
får väl visa, huruvida man lyckats eller icke.

Här råda ju förfärligt divergerande uppfattningar mellan två herrar, som
båda borde representera Stockholms stad. Herr Hederstierna tycker, att det
är alldeles för litet äganderätt i detta återköpsrättsinstitut och herr Lindhagen
tycker å sin sida, att det är alldeles för mycket. Jag tror, att det är bra funnet,
som det här har blivit ordnat, d. v. s. så bra som man kan lösa frågan för
närvarande. Här föreligga ju i alla fall praktiska skäl, som göra, att man vill
ha och verkligen kan motivera återköpsrätten. Inte behöver man år 1924 precis
tänka på hur man såg saken 1810, utan man får väl se efter, om omständigheterna
äro sådana, att vi behöva ett institut, som tillfredsställer det eller det
kravet.

Jag får för min del säga, att jag ansluter mig till den reservation vid detta
utlåtande, som avgivits av herr af Ekenstam m. fl.

Herr Åkerman: Herr talman! Klockan är över halv ett på natten, och det
kan icke falla mig in att under sådana förhållanden länge upptaga herrarnas
tid, men det är ju gammal kutym här i riksdagen, att någon av utskottsmajo -

Onsdagen den 4 juni e. m.

115 Nr 44.

riteten också säger ett par ord, och det är därför, som jag tagit mig friheten
att begära ordet. Jag vill då till en början nämna, att jag tycker, att
det är alldeles onödigt att, såsom herr Hederstierna gör, tvista om huruvida
äganderättens begrepp skulle på något sätt grumlas bort genom detta återköpsinstitut.
Jag kan tvärtom alldeles instämma med herr justitieministern, då
han säger, att det är en lämplighetsfråga, om man skall gå fram på en förstärkt
nyttjanderätt eller på en kringskuren äganderätt och jag tycker inte,
att det är någonting att riva upp en strid om. Att jag nu för min del har
anslutit mig till utskottets majoritet i denna fråga beror företrädesvis på två
omständigheter, för vilka jag helt kort skall redogöra.

Mitt första skäl är, att jag tycker, att här saknas den utredning, som an-,
nars brukar åtfölja en kungl. proposition. Ingen av de myndigheter eller korporationer,
som man brukar höra i sådana ärenden, har i detta fall fått avgiva
yttrande. Att fästa något avseende vid de uttalanden, som gjorts för 10
eller 15 år tillbaka i tiden, eller att, som herr justitieministern gjorde i sitt
anförande, åberopa, att vid remiss av förslaget om åborätt en del yttranden inkommit,
som kunde vara belysande även för denna fråga, anser jag icke vara
tillfyllest. På förmiddagen godkändes här ett utlåtande, som rörde regeringsrätten,
utan att denna var hörd, och jag tycker, att det vore ganska betänkligt,
om vi skulle fortsätta pa denna väg och försumma den tillbörliga utredningen
i ärendena, innan de komma till riksdagen. Jag vill åtminstone för min del
opponera mig häremot.

Det var det ena skälet. Vidare kan jag icke finna annat än att det allmännas
rätt till den oförtjänta värdestegringen icke har blivit tillbörligt tillgodosedd
i det föreliggande förslaget. Då här nu lämnats uppgifter om vad
som förekommit inom utskottet, skall jag också tillåta mig att nämna, att
man där hade före ett litet förslag till förbättring av propositionen i detta hänseende.
Om, såsom jag hoppas, ärendet blir föremål för förnyad utredning, kan
kanske detta lilla anspråkslösa förslag bli till någon nytta, och därför skall
jag be att få nämna, hur jag hade tänkt mig det. I io § skulle till första
stycket efter ordet »oberoende» tilläggas: »dock att, om vid det tillfälle, då återköp
srätten förbehölls, blivit i köpehandlingen utsatt viss köpeskilling för marsken
utan därå uppförda byggnader, löseskillingen skall minskas med det belopp,
som, med utgångspunkt från nämnda för marken utsätta köpeskilling,
anses motsvara sådan stegring i markens värde, vilken inträffat oberoende av
gjorda förbättringar».

Det är alltså som sagt av två skäl, dels den bristande utredningen och dels
att det allmänna enligt min uppfattning icke har fått sitt beträffande den oförtjänta
jordvärdestegringen, som jag för min del måst yrka avslag på Kungl.
Maj:ts proposition. Nu får herr Hederstierna inte säga, att även jag springer
ifrån det hela, om jag samtidigt härmed förklarar, att jag för min del icke
har någonting emot det yrkande, som är framställt av herr Nothin, om en
skrivelse till Kungl. Maj:t. Det yrkandet kan jag vara med om''.

Herr Notliin: Herr talman! Endast en replik! Herr justitieministern

nämnde, att enligt det föreliggande förslaget skulle blott den del av värdestegringen,
som faller inom köparens »konjunktur», tillkomma honom. Ja, vore
det så, så vore vi ense om denna sak. Men jag kan icke finna, att det förhaller
sig på det sättet. Låt oss antaga, att man för bostadsändamål har
sålt en fastighet med villkor om återköpsrätt. Så vill samhället, kommunen
eller staten begagna sig av denna återköpsrätt 20 eller 30 år senare. Enligt
förslaget skall köpeskillingen bestämmas efter det värde, som fastigheten då
har med samma villkor beträffande användningen knutet till fastigheten. Men
detta värde kan vara ett helt annat, och värdestegringen behöver icke bara

Lagförslag om
återköpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

Ifr 44. 116

Onsdagen, den 4 juni e. m.

Lagförslag om
återlcöpsrätt
till fast
egendom m.m.
(Forts.)

belöpa på ökade byggnadskostnader och dylikt, Titan även själva tomten kan
då för bostadsändamål ha ett högre värde, än vad den hade vid upplåtelsen.

Mitt åberopande av att svenska stadsförbundets representantförsamling skulle
ha givit sin anslutning till 1915 års motion, enligt vilken värdestegringen
skulle .stanna hos samhället, har jag grundat på just Kungl. Maj:ts proposition,
där utskottets utlåtande över motionen har citerats utan någon rättelse
av detta misstag. Sedan herr justitieministern nu påpekat, att ett misstag
föreligger, har jag naturligtvis ingen anledning längre att i någon mån
betvivla detta.

Herr justitieministern uttalade till sist, att han icke gärna ville, att denna
sak skulle komma ut på utredningarnas ovissa hav, eller hur nu uttrycket föll
sig. Är det så, att denna sak är så oerhört eftertraktad och så bra för städerna,
kart det väl icke råda någon betänksamhet mot att städerna få tillfälle
att såsom svar på en remiss i frågan konfirmera ett sådant omdöme och
hemställa, att förslaget upphöjes till lag.

Herr Lindhagen: Jag menar, att detta nya institut, som framkommit nu

i vår tid, har omgärdats med en hel del företräden, utan att tomträtten, som
tillkom för åtskillig tid sedan, samtidigt har fått komma i åtnjutande av enahanda
fördelar. Man vill nu till exempel med det nya institutet giva möjlighet
till upplåtelse på evärdlig tid, men man kan också sälja med återköpsrätt
på 10 år. Men samtidigt låter man inom justitiedepartementet lagen om
tomträtt äga bestånd och vara oförändrad, fastän lagen säger, att man får
upplåta på högst 100 år. Man borde ju ha tänkt på att i detta sammanhang)
taga under övervägande, huruvida tomträtten skulle avskaffas eller få bestå,
och i senare fallet på att man måste se till, att den finge vad den tillkommer.

Vad jordvärdestegringen angår, är det inte möjligt att i våra tider lösa frågan,
så länge på de enskilda markerna runt omkring köparna äro tillförsäkrade
rätt att få hela jordvärdestegringen, även den som tillkommit genom stadens
tillväxt, utan man får taga det försiktigt och nöja sig med vad som kan skäligen
fås. Men tomträtten har det företrädet, att man efter den långa upplåtelseperioden
kan höja avgiften och följa med penningvärdets fall över hela
det till tomter upplåtna området, vilket man icke alls kan göra med detta
nya institut. -Och så har framför allt upplåtelse av mark med bevarande
av statens eller stadens äganderätt den stora principiella fördel ur uppfostringssynpunkt,
som jag tillåtit mig framhålla.

Herr Hederstierna gjorde sig skyldig till ett mycket betänkligt brott mot
52 § riksdagsordningen, som tillåter mig liksom herr Hederstierna att fritt
yttra mig i alla frågor, som komma under överläggning, och det tänker jag
begagna mig av. Herr Hederstierna har också yttrat sig här i dag, men inte
just med någon sakkunskap allra minst i jordfrågoma, som talaren begriper
bra litet av eller åtminstone mycket obetydligt pläga väcka hans intresse. I
det avseendet kan jag åtminstone vara honom något överlägsen, fastän det i
andra avseenden kanske förhåller sig på motsatt sätt. Emellertid tyckes herr
Hederstierna, att döma av de hårda ord han använde, vara konstig i knoppen i
kväll, men det går väl över till en annan dag.

Herr statsrådet Ekeberg: Endast ett par ord! Herr Lindhagens första

yttrande föranleder mig till den reflexionen, att det gamla bibelordet: »Eörliten
eder icke på furstar!» numera också är tillämpligt på andra statsmakten.
Här har riksdagen skrivit och begärt lagförslag om återköpsrätt, och herr
Lindhagen har själv yttrat, att återköpsrätten behövdes vid sidan av tomträtten.
Då nu regeringen framlägger ett förslag i ämnet, beskylles man för

Onsdagen den 4 juni e. m.

117 Nr 44.

alt vilja »kittla med äganderätten» oeli att »hava illvilliga anslag mot tomträtten».
— Det förefaller mig även bra hårt, att jag skall beskyllas för att till fast
främja kåkstadsbildning utanför stadens område, dä jag vid denna riksdag egendom m.m.
bär framlagt ett förslag, som just har till syfte att förebygga något dylikt. (Forts.)

Jag har emellertid begärt ordet närmast med anledning av herr Hederstiernas
yttrande. Herr Hederstierna synes ha missförstått vad jag yttrade, om
förbehåll vid gåva. Jag ville icke alls anföra den av lagen erkända möjligheten
att med gåva av fast egendom förknippa allehanda förbehåll såsom belägg
för att man skulle kunna göra liknande förbehåll vid köp. Jag ville
endast leda i bevis, att det är överensstämmande med svensk rätt att som
äganderätt beteckna en rätt, som är inskränkt på det sätt detta förslag avser.

Yad slutligen angår herr Nothins yttrande beträffande jordvärdestegringen
vill jag såga, att då jag uttalade, att vederbörande ägare även såvitt tomten
angår får den del av jordvärdestegringen, som faller inom hans egen konjunktur,
så menade jag därmed, att han får tillgodoräkna sig värdet av tomten t. ex.
som tomt för ett enfamiljshus, ifall han endast har rätt att bygga ett sådant,
men däremot icke som tomt för en fabrik eller ett femvåningshus.

Herr Lindhagen: Herr justitieministern är ofta så känslig, och han tror

gärna, att det är fråga om beskyllningar mot honom!. Jag har aldrig sagt,
att de olägenheter, som detta nya institut medför i jämförelse med tomträtten,
bero på någon avsikt av justitieministern, utan jag har sagt, att de följa av hans
förslag. Det får man finna sig i, att ett förslag inte alltid är gudomligt, därför
att det kommer från topparna.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
förekommit följande yrkanden: l:o) att vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i herr af Ekenstams m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation;
samt 3:o), av herr Nothin, att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under förnyat övervägande frågan om
införandet av lagstadgad återköpsrätt till fast egendom inom städer och liknande
samhällen samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr af
Ekenstam m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckta Om
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels lagstiftning rörande nppUtelsemed
upplåtelse med åborätt av jord utav krono- eller ^ecklesiastik ° natur, dels ock kronojord
ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med åborätt upplåten jord. m. ''m.

Uti två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade och av första lagutskottet
behandlade motioner, nr 95 i första kammaren av herr Lindhagen
m. fl. och nr 176 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl., vilka
motioner voro lika lydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse hos
Kungl. Maj :t göra framställning därom, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt
för riksdagen framlägga lagförslag rörande upplåtelse med åborätt av jord utav
krono- eller ecklesiastik natur.

I samband med dessa motioner hade första lagutskottet till behandling.förehaft
två inom riksdagen väckta, likaledes till lagutskott hänvisade motioner,

Nr 44. H8

Onsdagen den 4 juni e. m.

uppiåtelsemed nT * första kammaren av herr Lindhagen m. fl. och nr 177 i andra kammaren

åbörda av fv llerr Johansson i Uppmälby m. fl., i vilka motioner, som voro lika lydande,
kronojord, hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t gorå framställm.
m. ning därom, att Kungl. Maj:t ville, skyndsamt för riksdagen framlägga förslag
(Forts.) till ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med åborätt upplåten jord.

Utskottet hade i det nu .ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Jacob Larsson, Sande gård, Berglund, Lindqvist i Halmstad, Söderberg,
Karlsson i Vätö och Carlsson i Mölndal, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen utvisade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte besluta:

A. att med anledning av förevarande motioner, nr 95 i första kammaren
och nr 176 i andra kammaren, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes till förnyat övervägande upptaga frågan om upplåtelse av jord
utav krono- eller ecklesiastik natur — förutom med äganderätt — jämväl med
tryggad .besittningsrätt, vid vilket övervägande särskilt synes böra tagas under
omprövning, .huruvida icke det i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
den 8 januari 1923 anmälda förslaget till lag om åborätt kunde efter möjligen
erforderlig överarbetning läggas till grund för lagstiftning i ämnet, samt till
riksdagen inkomma med förslag till sådan lagstiftning;

och under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under A,

B. att med anledning av motionerna nr 96 i första kammaren och nr 177 i
andra kammaren i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda frågan om ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med tryggad
besittningsrätt eller åborätt upplåten jord samt till riksdagen inkomma med
förslag i ämnet;

. 2) av herr Pettersson i Södertälje, som på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av ifrågavarande motioner besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, dels att Kungl. Maj :t måtte ägna fortsatt uppmärksamhet
åt frågan om lämpliga nya former för upplåtelse av statens domäner för
främjande av egnahemsrörelsen och bildandet av nya smärre jordbruk samt därvid
jämväl taga under övervägande, huruvida upplåtelse av kronans jord kunde
ske med tryggad besittningsrätt, dels och att, därest efter ytterligare utredning
och överarbetning av kronolägenhetskommissionens i ämnet avgivna förslag
skulle befinnas, att en tryggad besittningsrätt kunde anordnas med tillbörligt
tillgodoseende av såväl det allmännas som nyttjanderättshavarens befogade intressen,
Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Jag skall lova att vi denna sena timme
icke upptaga kammarens tid synnerligen länge, men jag anser mig nödsakad att
i. allra .största korthet redogöra för de skäl, som komma mig att hoppas på
bifall till en vid betänkandet fogad reservation.

. I raden, av motioner, som vid denna riksdag avgivits från det socialdemokratiska
partiets sida rörande jordfrågan, intar den fråga, som i detta betänkande
avfärdats av första lagutskottet, en viss särställning med hänsyn till sin förhistoria.
Jag skall därför be att få rikta uppmärksamheten på vissa förhållanden,
som kunna vara ägnade att komplettera utskottets redogörelse för denna
frågas tidigare behandling i riksdagen.

Onsdagen den 4 juni e. jn.

119 Nr 44.

Utskottet erinrar, att frågan om anordnande i någon form av tryggad besitt- fj™
ningsrätt vid upplåtelser av kronojord motionsvis förekommit vid 1908 och 1909 ''^borätfav
års riksdagar. Dessa motioner framburos av herr Staaff och voro underteck- kronojord
nade av det liberala partiets förtroenderåd, och betecknade således det liberala in. m.
partiets dåvarande ståndpunkt i denna fråga. Vid 1909 års riksdag hade (Forts.)

Kungl. Maj:t avlämnat en proposition med förslag till vissa bestämmelser
i fråga om upplåtelse av mark för egnahemsrörelsen. Med anledning av denna
proposition väcktes den ena motionen. Dessutom väcktes en motion av herr
Lindhagen. Vid ärendets behandling i andra kammaren uttalades från alla
håll sympatier för en vid utskottets utlåtande fogad liberal reservation, som
gick ut på bifall till Kungl. Maj:ts proposition och en skrivelse med begäran
om utredning och förslag om införande av tryggad besittningsrätt.. Denna
reservation bifölls av andra kammaren med 166 ja emot 41 nej. Nej-rösterna
tillföllo icke utskottsbetänkandet utan en vid utskottets betänkande fogad socialdemokratisk
reservation.

Då andra kammaren 1909 med så stor majoritet ställde sig på en ståndpunkt,
som i huvudsak är densamma, som ligger till grund för de motioner, som nu
äro föremål för behandling, bör man väl kunna vänta, att dessa motioner nu
skola föranleda ett positivt beslut i stället för det negativa utskottet föreslagit.

Det kan möjligen förtjäna framhållas, att det vid frågans behandling 1909
i andra kammaren även från högerlantmän uttalades sympatier för den då från
liberalt håll påyrkade utredningen om tryggad besittningsrätt. Bland andra
förklarade en så framskjuten lantmannarepresentant som Carl Persson i Stallerhult,
att han icke kunde finna något att erinra mot de grundtankar, som i
herr Staaffs motion uttalades.

Vad själva saken beträffar, kan det knappast vara av behovet påkallat att
vid detta tillfälle ingå på någon närmare redogörelse för innebörden av de motioner,
som utskottet nu avstyrkt. Då andra kammaren år 1909 för sin del
beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t, föranledde detta efter det s. k. genombrottet
1911, att den andra Staaffska regeringen tog initiativet till en sådan
utredning, som då blev begärd, och det är detta initiativ, som lett till det förslag
till lag om åborätt, som åberopas av årets motionärer. Vid anmälan av
detta lagförslag i statsrådet bär departementschefen konstaterat, att det i
många stycken och i huvudsak bygger på samma linjer, som anvisats i den liberala
motionen av år 1909. Visserligen har nu i år det s. k. frisinnade folkpartiets
representanter i första lagutskottet ställt sig på rent avslag, men jag
vill ändå hoppas, att detta ej skall betyda, att den del av det gamla liberala
partiet, som nu kallar sig det frisinnade folkpartiet, vill göra sig urarva från
den ståndpunkt, som tidigare intogs av hela det samlade liberala partiet.

Helst skulle jag naturligtvis ha velat yrka bifall till den av mig m. fl. vid
utskottsbetänkandet fogade reservationen, men då andra kammaren för sin del
antagit en av herr Jacob Pettersson vid betänkandet fogad reservation, genom
vars antagande vi skulle i huvudsak vinna detsamma, som vi avsett med vår
reservation, ber jag för att möjliggöra ett samstämmande beslut från riksdagens
båda kamrar, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den
av herr Jacob Pettersson vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Hederstierna: Jag skall endast be att med åberopande av de åsikter,
jag förut förfäktat i dessa frågor, få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: När den förste talaren anförde, att han skulle fatta sig
kort, ropade kammaren bravo, och då jag begärde ordet, så såg jag, att herr
talmannen förtvivlad rev sig i håret. Jag hoppas, att vid en kommande riks -

Nr 44.

upplåtelse med
åborätt av
kronojord
m. m.
(Forts.)

120 Onsdagen den 4 juni e. m.

^^4? jord framom a icke skola behandlas pa det sättet, att sa viktiga ämiiGii avgöras
under så vanskliga omständigheter. Det både icke behövts.

I alla fall, detta är en viktig fråga, som bör begrundas, ty frågans vikt är
större än riksdagsmännens bekvämlighet.

Förhållandet är nu, att riksdagen i dag icke kommit till något resultat i
fråga om formen för allmän jords upplåtelse till jordbruk. Emellertid har
andra kammaren med stor majoritet besluta en skrivelse i detta ämne. Då
bör väl första kammaren lämpligen kunna följa andra kammaren i denna del.
Frågan om en sådan upplåtelse, som icke behöver vara det enda, bör väl återigen
tagas under övervägande, då denna riksdag icke kunnat fatta något beslut
i det ena eller andra avseendet, och då kali ju också övervägas lämpligheten
av mer än en form att tillita efter olika förhållanden. Det har offrats så
mycket, för att frågan någon gång skulle komma till avgörande. Det har skrivits
från riksdagen, det har motionerats sedan långa tider tillbaka om detta,
det har suttit en kommitté bara för den saken i långa år, vilken kostat staten
betydande pengar. Da är det väl icke för mycket, att vi i kväll, liksom andra
kammaren, i en skrivelse, sådan som borgmästare Pettersson formulerat den,
begära, att denna sak tages under förnyat övervägande av Kungl. Maj :t.

Ehuru här vore mycket principiellt att anföra, ber jag på grund av den s. k.
sena timmen att fa inskränka mig till att yrka bifall till herr Petterssons reservation.

Herr Westman: Under en tidigare del av riksdagen riktade herr Lind hagen,

som kammaren kanske erinrar sig, mycket skarpa anmärkningar mot
lagrådet, därför att lagrådet underkastat det åborättsförslag, som remitterats
dit den 8 januari 1923,^en kritik, och herr Lindhagen ansåg, att man härutinnan.
t. o., m. kunde få en anledning att ifrågasätta lagrådets avskaffande
eller i varje fall nödvändigheten att utfärda nya regler för dess verksamhet.
Om man nu emellertid ser^på det omdöme, som lagrådets arbete härvidlag har
fått vid .riksdagens slut, så finner man, att omdömet utfaller helt annorlunda.
Den socialdemokratiska majoritet, som bestämt första lagutskottets utlåtande
nr 40, säger härom, att lagrådet framställt anmärkningar rörande det till lagrådet
remitterade förslaget om åborätt av den betydelse, att lagförslaget bör
underkastas en omarbetning, ehuru den likväl icke synes behöva bliva så grundlig,
att man föranledes att slå in på en helt annan väg än den man tänkt sig.
Här erkännes alltså, att lagrådets anmärkningar varit av mycket stor betydelse,
och att en omarbetning av det förslag, som förelåg den 8 januari 1923, bör
komma till stånd.

Men även om nu en .omarbetning av detta lagförslag företages, kan
man befara, att en. dylik omarbetning icke kan avlägsna de konstitutiva
svagheterna i förslaget till åborätt. J ag syftar på den bundenhet
och de jisker, som utmärka åbons ställning enligt detta förslag. Jag
skall icke ingå i detalj för att visa svagheten i åbons ställning utan endast
erinra därom, att enligt detta förslag, det sista, som nu föreligger, förlorar
abon enligt 25 § i flera fall sin åborätt, såsom t. ex. ensamt av den anledningen,
att han underlåtit att hålla byggnaderna brandförsäkrade. Vad blir följden
i detta och i andra ^fall? Jo, hans åborätt skall då säljas på offentlig auktion,
och i åborätten ingår även äganderätten till byggnader, som han uppfört. Det
är givet, att vid en sådan försäljning löper åbon den risken, att åborätten kommer
att realiseras för ett mycket ringa pris, ty vem som helst kan icke uppträda
såsom spekulant, utan endast den, som kan vara säker på, att han sedermera av
K. B. kan godkännas såsom blivande åbo å fastigheten. För min del tror jag,
att varken dessa svagheter i åborätten eller vissa andra, t. ex. svårigheten att

Onsdagen den 4 juni e. m.

121 Nr 44.

sätt ordna arvsrätten, vid en blivande om -

vid åborätt på ett tillfredsställande
arbetning kunna avlägsnas.

Jag vill därför förklara, att när jag för min del ställer mig på avslagslinjen,
så har jag gjort detta av det skälet, att jag ånger, att man om man vill främja
det belijärtansvärda önskemål för den enskilde, som åborätten avser att tillgodose,
bör gå en annan väg. Jag skall antyda^ vilken den vägen är. Den
finnes påpekad av lagrådet i dess yttrande. Lagrådet har — det vill jag säga
i förbigående — härvidlag använt ett tidigare givet uppslag. Lagrådet påpekar,
att den förmån för den enskilde, som åborätten medför, skulle vara den,
att vid ett åborättsförvärv behöver den enskilde icke på edgång erlägga någon
större summa. Han behöver icke betala någon köpeskilling. Nu framhåller
emellertid lagrådet, att man kan mycket väl ordna en överlåtelse av äganderätt
på det sättet, att man icke fordrar erläggandet av någon som helst köpeskilling
eller del därav, utan man försäljer fastigheten under äganderätt till köparen
med skyldighet för honom att endast betala en viss årlig avgäld. Man kommer
alltså enligt de anvisningar, som lagrådet ger, på den linjen, att man har att
upptaga frågan om en omarbetning av de försäljningsvillkor, som bestämts
att gälla vid försäljningar av statens fastigheter. Om man nu utfärdar, bestämmelser
i enlighet med den linjen, som lagrådet har anvisat, är det givet,
att man måste under den första tiden efter köpet i någon mån inskränka ägarens
rätt att fritt förfoga över fastigheten. _ o

Jag skulle därför i korthet kunna sammanfatta min ståndpunkt såsom varande
den, att när jag ansluter mig till yrkandet om avslag å de framställda
motionerna om införande av åborätt, gör jag det därför, att jag vill bjuda den
enskilde, icke en åborätt, utan något som är för honom fördelaktigare och som
jag skulle vilja kalla en åboäganderätt. Det är med hänsyn härtill jag förenar
mig med utskottet i dess hemställan.

upplåtelse med
åborält av
kronojord
m. m.
(Forts.)

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Då herr Westman nu inlät sig på en
kritik av vissa detaljer i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om åborätt,
gav han sig in i en kritik av något, som icke nu föreligger till kammarens
bedömande. Det skrivelseförslag, till vilket jag yrkat bifall, åsyftar en jtterligare
utredning, och därvid ifrågasättes, att detta förslag till lag om åborätt
bör tagas under ytterligare övervägande och att man bör tillse, huruvida
man på den vägen kan skapa en besittningsrätt, som på en gång tillgodose^
samhällets och besittningshavarens berättigade intressen. Då nu herr Westman
vill anvisa en annan väg, nämligen försäljning av jord med äganderätt
mot årlig avgäld, skall jag be att få fästa uppmärksamheten ^på, att för det
ändamålet ensamt lär knappast tarvas någon lagstiftning, ty vår gällande lagstiftning
lägger icke några hinder i vägen för att sälja en fastighet mot en
årlig avgäld, men herr W estman tappar alldeles bort den andra sidan av frågan,
som också är mycket viktig, nämligen att sätta samhället i stånd att förebygga,
att jord, som av samhället upplåtits för socialt ändamål, sedan dragés
till ett helt annat ändamål, så att därigenom det ändamål, för vilket jorden
upplåtits, kanske blir helt förfelat. Herr Westman har varit med om att vid
det ärende, vi senast behandlade, skapa en upplåtelseform under äganderätt
men med tillvaratagande i viss mån av samhällets intresse att icke ändamalet
med upplåtelsen skulle gå förlorat. Men genom clen .formulering., som den nu
antagna lagen om återköpsrätt fått, är dess tillämpningsområde inskränkt till
städerna och stadsliknande samhällen. Jag hemställer då, om det kan vararimligt
att motsätta sig en utredning om en för landsbygden anpassad form för
upplåtelse av jord för jordbruksändamål, även med iakttagande av samhällets
rätt att kontrollera, att icke de sociala ändamålen förfelas.

Nr 44. 122

Onsdagen den 4 juni e. m.

upplåtelse med -f^eTi ®ogkerg: Såsom debatten nu förts, förefaller det mig icke kunna

åborätt av något annat än antingen ett bifall till utskottets hemställan eller

kronojord ett bifall till den av herr Pettersson i Södertälje avgivna reservationen Jag

Z'' fl hr atu få a!lsl^ta tiU ^skottets uppfattning. Herr Pettersson i Söder--(Forts.) talje har själv framhållit, att han för framtiden beträffande andra upplåtelser
an under fullständig äganderätt sätter sitt huvudsakliga förtroende till den av
kamrarna i dag beslutade lagen om återköpsrätt. Nu blir denna lag inskränkt
endast till städerna och gäller icke landsbygden, men vad landsbygden beträffar,
vill jag erinra om, att dét åborättsinstitut, som enligt äldre författningar
funnits, och finnes här i landet, icke varit omfattat med något större mått av
sympati, utan varje åbo har eftersträvat den oberoende ställning, till vilken
svensk man i allmänhet söker komma. Då vi därjämte faktiskt hava
ett tämligen tänjbart system för upplåtelse under arrende- eller nyttjanderätt,
tror jag, att kammaren lugnt kan vila pa hanen beträffande ytterligare undersökningar
om åborätten, varför jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder iorekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Pettersson i Södertälje vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat proposition pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
tydande omröstmngsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 42
röstar ■ ’

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

jyini^er Nej", antages det förslag, som innefattas i den av herr Pettersson i
oodertälje vid utlåtandet avgivna reservationen.

. 0s}utet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 47;

Nej — 52.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om viss panträtt i spannmål.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

ändringar i
den s. k.
ensittarlagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner dels med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock om skrivelse till
Kungl. Maj .t angående utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande
lagstiftningen i ämnet.

Onsdagen den 4 juni e. ra.

123 Nr 44.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lag
utskott hänvisade motionerna
inom första kammaren
nr 94 av herr Lindhagen m. fl., och
nr 132 av herr Carl Gustaf Ekman m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 175 av herr Johansson i Uppmälby m. fl. och
nr 282 av herr Hamilton m. fl.

I motionerna I: 94 och II: 175, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
ville för sin del antaga vid motionerna fogade förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område;

2) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

I motionerna nr I: 132 och II: 282 hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag skyndsammast^ måtte framläggas
för riksdagen i fråga om utvidgning av tillämplighetsområdet för den nuvarande
lagen i förevarande ämne.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 94 och 132 samtal!: 175
och 282 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte dels
för nästkommande års riksdag framlägga förslag till reviderad lagstiftning om
rätt för nyttjanderättshavare med egna hus å annans grund att inlösa det upplåtna
området, dels ock skyndsamt vidtaga, åtgärder, att innehållet i gällande
lagstiftning i förevarande ämne på ett mera effektivt sätt än hitintills skett bringades
till därav intresserades kännedom ute i orterna.

Reservationer hade anmälts av, utom andra,

1) herrar von Sydow, Martin Svensson, Magnusson i Skövde och Carlsson i
Solberga mot vissa delar av motiveringen;

2) herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hage,
Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka på åberopade grunder
hemställt om riksdagens bifall till

A) de i förenämnda motioner I: 94 och II: 175 framlagda lagförslagen; och

B) den andra delen av utskottets skrivelseförslag;

3) herr Lindhagen, som för sin del gjort vissa uttalanden i ämnet.

Herr Notliin: Herr talman! Det lagförslag, om vars antagande herr Lindhagen
m. fl. väckt motion i denna kammare, har en gång förut varit föremål
för riksdagens prövning. Vid 1922 års riksdag framlade nämligen Kungl.
Maj :t en proposition med ett lika lydande lagförslag. Den gången blev lagförslaget
icke realbehandlat av utskottet, enär det sa sent kommit in till riksdagen.
Nu har utskottet ånyo icke ingått på realbehandling av lagförslaget,
och man måste då förutsätta, att det varit synnerligen vägande skäl därför.

Anledningen synes i främsta rummet vara att söka däri, att Kungl. Maj:t
har under förberedande en ny skifteslagstiftning, att denna nya lagstiftning
förutsätter vissa ändringar i ensittarlagen och att det synts utskottet lämpligt
att i ett sammanhang göra en erforderlig omarbetning av denna lagstiftning.
Utskottet har då utgått från, att denna skifteslagstiftning med därav

ändringar i
den s. k.
ensittarlagen.
(Forts.)

Nr 44.

124

Onsdagen den 4 juni e. m.

ändringar i *öranlejlcla ändringar i ensittarlagen skulle komma fram till nästa års riksden
s. k. „ ■"a> uet är ju att jag vet icke, om jag vågar säga hoppas — men
ensittarlagen. åtminstone att önska, att skifteslagstiftningen skall komma fram till nästa
(Forts.) års riksdag. Att saken är mer än oviss framgår dock därav, att när förslaget
till en skifteslag senast var remitterat till lagrådet, tog granskningen där om
jag minns rätt, en tid av omkring 8 manader. Det ar sålunda låingt ifrån
givet, att granskningen av det nya förslaget skall medhinnas i höst på sådan
tid,. att förslaget kan hinna fram till 1925 års riksdag. Även om så sker, är
ju ingalunda säkert, att förslaget första gången kan leda till någon lag i
ämnet. Och slutligen, även om riksdagen 1925 skulle besluta en ny skifteslagstiftning,
kan jag icke se, att densamma med hänsyn till alla de administrativa
föreskrifter, som böra meddelas i anslutning därtill, kan träda i kraft
förrän den 1 januari 1927. Det är åtminstone den tid, som vi i lantmäteristyrelsen
ha räknat med. som den tidigaste dag, då en ny skifteslagstiftning
kan komma i tillämpning. Detta skulle emellertid innebära, att de sakliga
ändnngarna i ensittarlagen, som man ansett behövliga eller påkallade, skulle
fa anstånd en tid av minst två och ett halvt år. Jag finner detta vara ganska
betänkligt, och jag skulle utan tvekan, om utskottets utlåtande förr kommit
pa riksdagens bord, framställt yrkande om återremiss till utskottet. Nu är
detta uteslutet. Det är att beklaga, att icke utskottets utlåtande förr har kommit
in. Jag vet väl, att andra lagutskottet varit synnerligen arbetstyngt i år,
men det är att märka, att dessa jordmotioner ha legat hos utskottet i sammanlågt
omkring fyra och en halv månader. Det kan då begäras, att de frågor,
vilka för stora grupper av riksdagen ha tett sig såsom de måhända viktigaste
vi hava att taga ståndpunkt till, icke skulle komma så i sista stund till riksdagens
prövning, att de skola behandlas sent på en natt och utan möjlighet
egentligen för oss att komma in på realbehandling.

Såsom saken nu ligger, har jag endast att yrka bifall till den av herr Linder
m. fl. avgivna reservationen.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! Jag har jämte en del andra av
utskottets ledamöter antecknat mig såsom reservant mot en del av utskottets
motivering, och jag anser mig därför skyldig att säga ett par ord.

Jag ber få säga, att jag ej är och aldrig varit någon livlig anhängare av
ensittarlagen. Den är ju juridiskt sett karakteriserad därav, att den ger en
kontrahent rätt att bryta ett avtal. Två män sluta avtal om upplåtelse av en
bit jord till en av dem, på viss tid, efter vilken jorden skall återgå till ägaren;
nu stadgar ensittarlagen att brukaren i vissa fall får före upplåtelsetidens slut
bryta avtalet, och taga jorden från ägaren. Det finns ett socialt skäl härför, det
vill jäg icke neka till, nämligen syftet att skaffa folk egna hem, men det finns
också ett socialt skäl mot lagen, nämligen, att avtal hållas. Emellertid, denna
lagstiftning finnes nu, och då är det all anledning att se till, att lagen är lagtekniskt
riktig. Med hänsyn härtill har jag kunnat vara med om utskottets
förslag om en skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning om förbättringar av lagen.
De skäl, som anföras från utskottets sida äro, såsom herr Nothin anförde, dels
att vid den blivande lagstiftningen angående expropriation bör tagas hänsyn
även till ensittarlagen, så att en samarbetning av båda lagarna sker, dels för det
andra, att det visat sig vissa luckor och brister i ensittarlagen.

. -Nu uppstår emellertid frågan, om man redan nu på grund av enskild motion
skall vidtaga ändringar i lagen. Detta, har lagutskottet icke ansett sig
kunna gorå. Lagutskottet har erfarenhet av vad det vill säga att handla så
ty for ett år sedan företog lagutskottet på grund av enskild motion ändring i
lagen, och denna ändring befanns vara tekniskt felaktig. Man förbisåo- att änd -

Onsdagen den 4 juni e. in.

Iti5 Nr 44.

ringen bort föranleda även ändring i andra delar av lagen, och detta visar risken
av att utan Kungl. Maj:ts hjälp i en hastig vändning göra lagändringar.

Emellertid har utskottet icke nöjt sig med att avstyrka ändring i lagtexten
här i riksdagen, utan också förordat vissa ändringar i lagen, såsom ett resultat
av den blivande utredningen. Utskottet anser och föreslår, att man bör giva de
direktiven för utredningen, att den bör sylta till, dels att brukaren under upplåtelsetiden
efter kortare tid skall kunna förvärva äganderätten och vidare
att lagen, som nu endast har avseende å avsöndrade lägenheter, skulle få tilllämpning
även på självständiga fastigheter. Jag anser lör min del oklokt att,
när man begär en utredning, i förväg säga vad denna utredning skall resultera
i, utan detta bör bliva resultatet av den utredning, som Kungl. Maj :t iramlagger
för riksdagen. Och vad särskilt angår den senare ändringen, att lagen
skulle bliva tillämplig även på kameralt självständig egendom, så har den lragan
redan varit före och då blev den av lagrådet enhälligt avstyrkt. Det s^nes
mig alltså att, innan man bestämmer sig i denna del, man bör avvakta vad lagrådet
ytterligare kan hava att säga i den saken.

Vad beträffar den anmärkning, som den siste ärade talaren riktade mot lagutskottet,
ber jag få säga, att ifall lagutskottets utlåtanden i en del jordiragor
ha kommit sent in till riksdagen, så är detta allenast av den anledningen,
att de av lagutskottet, särskilt av dess ordförande och kansli, blivit föremål
för en utomordentlig sorgfällig utredning och behandling. Det är icke sa, att
utskottet på något sätt förbisett dessa frågor, utan utskottet har tvärtom ägnat
dem en utomordentlig uppmärksamhet och därmed utan tvivel fört hela lag stiftningsfrågan

framåt. , , . „ „ ,.nl , ■, ,, , , ,

Herr greve och talman! Jag ber att fa yrka bifall till utskottets kläm1, men
jag hemställer, att ur utskottets motivering på sid. 15 måtte utgå, dels det stycke
som börjar med orden: »I likhet med» och slutar med orden »väckta motionerna»,
dels det stycke, som börjar med orden »Ävenledes synas» och slutar
med orden »allmänna expropriationslagen».

ändringar i
den s. k.
ensillar lagen.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Det skulle väl sägas några ord om lagens innehåll i alla
fall trots den brådska, som nu råder.

Saken är den, att dessa ensittare, som ha förespeglats att kunna ia begagna
sig av statsmaktens välvilja för att förvärva dessa egna hem, som de vilja ha
med den äganderätt, herr Hederstierna i afton svärmät för — förmodligen
kommer han därför att rösta för reservationen i detta syfte — dessa ensittare
kunna verkligen icke i oändlighet vänta. År 1922 framlades visserligen en
proposition, men man ansåg då, att den kommit in så sent, att det icke var möjligt
att hinna att ägna frågan tillbörlig granskning. Riksdagen antog dä-riör
endast ett ändringsförslag, som var lätt formulerat men mycket viktigt. Man
begärde emellertid, att frågan i övriga delar skulle komma tillbaka till nästa
års riksdag. Det hanns icke med, då frågan hängde ihop med andra jordiragor,
som man ansåg sig böra behandla i ett sammanhang, v i ha nu hunnit till
1924 och nu är saken den, att andra lagutskottet beträffande de vid nksdagens
början inotiqnsvis framförda jordfrågorna haft hela riksdagen på sig för deras
behandling. Således hade de väl inte behövt komma först i dag pa kamrarnas
bord. Det är också för sent att behandla dem nu. Herr von Sydow, som bryter
en lans för juridikens negationer i alla jordfragor, säger visserligen, att man
bör vara klok och icke förhasta sig. Det gör aldrig herr von Sydow i dessa ämnen.
Men då han vet, vad han vill, så uttalar även han sig gärna darom
i riksdagsskrivelser. År det däremot en sak, som herr von Sydow icke riktigt
vill vara med om, då fäller han det omdömet, att det _ icke är^ klokt att
uttala sig. Vem skall då bedöma behoven, herr Sydow? År det någon högre
jurist tillkallad i departementet, som skall vara högsta föredöme och anses

Jfr 44. 126

Onsdagen den 4 juni e. m.

ändringar i bäst beg/ipa lande.ts bekymmer i jordfrågan, och icke svenska folkets egna
den 1 k. representerar, som ju representera de djupa leden i riksdagen? Jag tror. att det
ensittarlagen. ar bäst, att riksdagen består sig med ett eget omdöme och icke överlåter av(Forts.
) görandet till en eller annan främling uppe på höjderna.

r,.^u.Jla,r denna sak varit föremål för proposition och även varit hos lagrådet,
a således icke torde kunna åstadkommas något vidare nytt i utredningsväg

£0r sy,nes, Jaga fasta pa vad som redan finns, och jag skall därför
De att la yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Linder m fl
f °r ovngt’ gentemot herr von Sydows yttrande, att det är den utsökta beredningen
av ärendet, som gör, att vi få behandla det på detta sätt, vill jag
saga, att i lagutskottet länge legat färdiga förslag till betänkanden i jordfragorna,
för fatt a de av revisionssekreterare Ekberg, som i dag på förmiddagen

föreWtidigare ^ arbete’ °Ch då ty<?ker jaS’ att detta ärende kunc!e ha

Herr Petrén, Bror: Jag^skall först be att få rätta en oriktig uppgift i utskottets
utlåtande. Det st ar nämligen på sid. 14 efter ett stycke med petitstil
»1 enlighet härmed utföll ock riksdagens beslut.» Det var emellertid
i sjalva verket icke sa, lty att första kammaren ej biföll utskottets hemställan
Innehållet i det stycke, som uppgiften gäller, har emellertid icke någon som
.helst betydelse ior den nu föreliggande sakfrågan.

Jag skall därefter be att få säga några ord med anledning av vad dels herr
hJothin och dels utskottets vice ordförande här yttrat, och jag ber då först att
la

kölnrrlM -ft ^ra?a ^n,llgger a^ an£iva riktlinjer i densamma för

Kung!. Maj .t beträffande innehållet i ett blivande lagförslag i ämnet. Jag vill

om detta saga, att det kan givetvis gälla i många fall, då en utredning hos
£ungb a^ riksdagen pakallas, men i detta fall är det emellertid så, att

bär föreligger bl. a motioner, väckta av herr C. G. Ekman m. fl., i vilka begarts,
att man skall skriva till Kungl. Maj:t och hemställa, att till
nästa riksdag matte framläggas förslag till revision av ensittarlagen i
tvenne närmare angivna hänseenden. Då menar jag, att, när man ansluter
sig till en skrivelse om revision av lagen, man ock bör taga upp
till diskussion de punkter, värr sålunda i motionerna ändringar påkallats.
Det ha vi inom utskottet gjort, och ha vi därvid funnit anledning göra
utlåtandet 6n r°rande lfraSavarande båda punkter, som återfinnas i utskotts Beträffande

en av dessa punkter, som herr von Sydow sålunda ansett icke
bort föranleda något närmare uttalande, nämligen den om rätten att redan
under löpande avtalstid fa tillöka sig under nyttjanderätt upplåten lägenhet,

V1f i!af"narSkl t f/amkal1la’ att, lagrådet på våren 1922 enhälligt har givit sin
oforbehallsamma tillstyrkan till införandet av en sådan rätt.

Det andra stycket, som herr von Sydow ville ha bort ur motiveringen, gäller
fragan, huruvida det skall vara möjligt att få inlösningsrätten utsträckt att
omfatta jamval isjalvstandiga fastigheter, så att den icke såsom nu-avser enbart
del av en fastighet Vad som kommit till i denna delen är vissa erfarenheter
i prejudikatvag ifrån domstolarna, som synas göra en sådan ändring till en
tvingande nödvändighet, och det är dessa förhållanden, som hava föranlett oss
att £°ra att uttalande härom. Jag vill emellertid icke närmare ingå på dessa
förhållanden. Det skulle nämligen av lätt insedda skäl icke vara lämpligt att
peka pa de luckor i lagen som härutinnan vid vissa rättsfall kommit till synes,
dem t et ar C arf°r’ SOm det lcke synts utskottet lämpligt att närmare angiva

Jag vill så vidare säga ett par ord med anledning av herr Nothins yttrande.

Onsdagen den 4 juni e. in.

127 Nr 44.

Herr Notion nämnde, att till riksdagen 1H21? hade Kungl. Ma,j:t framlagt en
proposition i denna fråga, men att den icke hade lett till någon sakbehandling
av frågan, därför att propositionen kommit in så sent. Herr Lindhagen bär redan
meddelat, att det emellertid skedde en sakbehandling av propositionen i så
måtto nämligen, att å en punkt, därå ändring av lagen mest var av nöden,
sådan skedde. Men riksdagen gjorde ock någonting annat. Riksdagen godtog
nämligen utskottets utlåtande i ämnet, däri uttalats en förväntan att till följande
års riksdag måtte av den då sittande regeringen ånyo framläggas förslag
i ämnet. Man angav ock i vilka hänseenden ett förnyat övervägande från
Kungl. Maj :ts sida syntes böra ske tills frågan kom igen. Vid nästa års riksdag,
herr Nothin, satt samma regering, som framlade 1922 års proposition
och i vilken herr Nothin var medlem, men den av riksdagen begärda propositionen
kom då ej åter. Det kanske kan vara av ett visst intresse för herr Nothin
att söka erinra sig orsaken, varför den icke kom åter. Riksdagen både ,iu dock
i de s. k. ensittarnas intresse föregående år gjort ett uttalande om att få den åter
till redan nästkommande riksdag.

Herr Nothin sade, att han skulle hava yrkat återremiss på detta betänkande,
ifall det icke förelegat så sent å riksdagen och så sent på natten. -Tåg vill då
säga herr Nothin, att andra kammaren har redan tidigare i dag tagit utskottets
utlåtande. Således hade en återremiss, om sådan skolat beslutas, icke kunnat
leda till något praktiskt resultat.

Sedan skulle jag med anledning av herr Nothins yttrande vilja anmärka, att
det är icke enbart den tillämnade nya skifteslagstiftningen, som åberopats av utskottet
såsom grund för att med revision av ensittarlagen borde anstå till nästa
års riksdag. Det är sant, att ingen nu äger full visshet om, huruvida förslag
till lag om delning av jord å landet nästa år ligger till prövning å kamrarnas
bord. Dock skulle jag våga tro enligt de uppgifter, jag inhämtat, att så med all
sannolikhet blir fallet. Vi veta ju, att tiden för lagrådets höstsession har genom
lagändring i år framflyttats en månad just i syfte att såmedelst säkrare hinna.få
fram detta förslag till nästa års riksdag, och den 1 september skall man, enligt
vad som nu avses inom justitiedepartementet, begynna granskningsarbetet med
lagförslaget i lagrådet. Så vitt jag inhämtat, befinner sig ärendet efter det
remissyttrandet från lantmäteristyrelsen numera avgivits, i det skick, att man
har all anledning hoppas, att proposition i ämnet skall vara att införvänta till
riksdagen under nästa år. Det är emellertid av herr Nothin med råtta anmärkt,
att man kan hava anledning förmoda, att den nya skifteslagstiftningen icke
skall kunna träda i kraft förrän med 1927 års början. Jag har för min del
redan tidigare givit uttryck för denna uppfattning i en annan debatt här i
kammaren härom dagen, men därmed är givetvis icke sagt, att ensittarlagens
nuvarande bestämmelser under mellantiden behöva hava samma innehåll som nu.

Det nära sambandet emellan frågan om en revision av ensittarlagen och en ny
skifteslagstiftning framträder ej enbart i den föreslagna omläggningen av det
lantmäteritekniska förfarandet, utan även å en annan punkt i ensittarlagen,
där förslaget i den remiss, som i år har ägt rum från Kungl. Maj:t tiU lantmäteristyrelsen,
varit till innehållet annorlunda än vad fallet var i propositionen om
ny ensittarlag år 1922. Detta har även angivits i utskottets utlåtande. En av de
omstridda frågorna 1922 emellan de i ärendet hörda myndigheterna, lagrådet och
Kungl. Maj :t, var, huruvida ensittarlagen skulle vara tillämplig även å mark,
som inginge i tomtindelning. Det rådde därom stridiga meningar, och lagrådet
motsatte sig lagens utsträckande till dylik mark liksom bl. a. byggnadsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen. Dåvarande justitieministern^ herr Åkerman, vitsordåde
visserligen, att det fanns visst fog för den av lagrådet m. fl. hävdade uppfattningen,
men ansåg sig av anförda skäl dock böra tillstyrka medtagandet av
jämväl tomtindelad mark; och så kom 1922 års proposition ävensom de därmed

ändringar i
den s. k.
ensittarlagen.
(Forts.)

Nr 44. 128

Onsdagen den 4 juni e. m.

ändringar i nu överensstämmande socialdemokratiska motionerna att innehålla förslag härden
s. k. I?™-. hen remiss åter, som nu i år ägt rum till lantmäteristyrelsen från Kungl
ensittarlagen: Maj :tsi sida, har Kungl. Maj :t däremot intagit en annan ståndpunkt i denna
(Forts.) de! Man har nämligen därvid anslutit sig till den meningen, att lagen icke
borde tillampas pa tomtindelad mark, och sålunda i det remitterade lagförslaget
uteslutit bestämmelsen om ensittarlagens tillämpning därå. Då frågar lag:
ar det klokt och är det tillrådligt att nu på denna punkt i enlighet med motionärernas
förslag gå tillbaka till 1922 års proposition, då man ser, att Kungl.
JVIaj :t numera i det remissförslag, som i år avgivits till lantmäteristyrelsen har
intagit en motsatt ståndpunkt härutinnan?

Det är vidare så, att justitieministern i ett nyligen avgivet interpellationssvar
i denna kammare i fråga om den nya skifteslagstiftningen yttrat, att han
bär anledning hoppas, att det tillämnade förslaget därom skall kunna föreläggas
nästa riksdag, och att i samband därmed åtskilliga andra viktiga spörsmål
claribland ensittarlagen, komma att vinna sin lösning. Jag utläser av detta
justitieministerns uttalande, att det varit hans syfte att till nästa års riksdag i
samband med forslaget till lag om delning av jord å landet lägga fram ensittarlagen
i reviderad form till riksdagens prövning.

Ett annat skäl till anstånd med revision av ensittarlagen till nästa riksdag
som utskottet anfört, är det samband med expropriationslagstiftningen som
utskottet i sitt av riksdagen godtagna utlåtande 1922 berörde, då utskottet uttalade
önskvärdheten av, att då frågan om revision av ensittarlagen återupptoges
till förnyad behandling, man borde se till. i vad mån den bristande överensstämmelsen
mellan 1920 års ensittarlag och expropriationslagen kunde borteiimineras.
Utskottet och därmed även riksdagen uttalade sig sålunda för att
man borde tillse att söka åvägabringa största möjliga överensstämmelse emellan
de bada lagstiftningarna. Detta riksdagens önskemål hava motionärerna
till synes ej uppmärksammat, ity att de nu oförändrat framlagt 1922 års proposition
till antagande.

Men det lör mig kanske viktigaste skälet till anstånd med revision av ensittarlagen
till nästa års riksdag är det, som utskottet sist har berört, eller att jordkommissionen
redan 1921 på våren hide fram det förslag till revision av 1920
års ensittarlag, som det nu gäller att pröva. Denna lag. som trädde i kraft den
1 september 1920 och som i viktiga punkter avvek från äldre lagstiftning i
ämnet, hade således icke gällt mycket mera än ett halvt år, då jordkommissionen
f-aPiaoo o framkom.mecl det förslag till ny lag i ämnet, som låg till grund
iör 1222 ars proposition och därmed ock utgör grunden för nu förevarande
motioner. Det har emellertid nu gått tre år sedan dess, och det är givet, att
erfarenheterna från lagens tillämpning just framkommit under dessa senare år.
'' domstolarna hava efter hand förekommit ej så få fall, som påvisat luckor
och bristiälligheter i den nuvarande lagen. Det är då enligt mitt förmenande
klokt att taga vara på de erfarenheter, som sålunda under årens lopp gjorts och
söka tillämpa^ dem vid. den nu förestående omstöpningen av lagen, men det har
av helt naturliga skäl icke skett i nu föreliggande motionsvis framförda förslag.
Jag tror, att man före framläggandet av proposition i ämnet till nästa års riksdag
lämpligen bör söka kontakt med de personer i de olika länsstyrelserna, som
hava dessa ärenden om hand. För närvarande finnes det ju nämligen en person i
varje länsstyrelse, som tillhandagår hithörande nyttjanderättshavare med råd
och upplysningar. Man bör då. synes det mig, vända sig till dem för att få reda
pa deras erfarenheter rörande lagens hittillsvarande tillämpning.

En slutlig anmärkning emot motionärernas förslag är den, att den föreliggande
lagtexten är framlagd i alldeles samma skick som 1922. Man har uppenbarligen
icke, så vitt jag förstår, ens läst igenom lagtexten, innan det nu av reservanterna
och herr Nothin yrkas bifall till densamma. Hade man gjort det, skulle man

Onsdagen den 4 juni e. in.

120 Nr 44.

i fråga om första paragrafen sett, att det nu skär sig med den år 1922 föreslagna
lydelsen. Den första paragrafen avser ju två olika slags fall av upplåtelser.
Vi hava däri avhandlade först de fallen, då det visas föreligga avtal om nytt-,,
janderätt. Man har där satt den spärren, att den 1 januari 1919 skall å lägenheten
hava funnits boningshus, lämnande nyttjanderättshavaren och hans familj
nöjaktig bostad, samt att nyttjanderättshavarens byggnader skola hava ett värde
motsvarande minst 1/4 av lägenhetens hela viirde. De andra fallen åter äro de,
när man icke kan påvisa förefintligheten av avtal och nyttjanderätt. Man har
om dem i lagtexten sagt, att vad om de förstnämnda fallen stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, därest marken, då lösningsanspråket framställes, sedan
mer än fem år innehafts av annan än jordägaren. Nu har ju redan mer än fem
år gått sedan den 1 januari 1919. Alltså är det givet, att en annan avfattning
av lagen i denna del är erforderlig. Sakligt sett har det av mig sålunda anmärkta
förhållandet ju ingen betydelse, men det visar, att man icke har tillräckligt
tänkt igenom dessa förhållanden, innan motionen väckts eller man inom
utskottet från reservanternas sida bundit sig vid motionernas förslag till lagtext.

Jag ber nu. herr talman, med stöd av det anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nothin: Beträffande sakfrågan avsåg min anmärkning det förhål landet,

att med behövliga ändringar i ensittarlagen skulle man vänta, tills den
nya skifteslagstiftningen kunde bli genomförd och träda i kraft. I den delen
har jag icke kunnat finna någon annan erinran från den ärade utskottsordförandens
sida än att man möjligen skulle kunna tänka sig ett tidigare ikraftträdande
av ändringarna i ensittarlagen än av själva den stora skifteslagstiftningen.
Men jag har svårt att tänka mig, att något sådant skulle kunna ske.
Om i ensittarlagen skola vidtagas ändringar med hänsyn till ett annat skiftesförfarande,
kan man väl icke gärna tänka sig, att dessa ändringar skola träda i
kraft före själva huvudförfattningen.

Beträffande sedan utskottsbehandlingen har utskottets ordförande påpekat, att
jag i viss män gjort mig skyldig till ett misstag i fråga om utskottsbehandlingen
år 1922, när jag sade, att utskottet då icke hade ingått på sakbehandling, ty detta
har delvis skett. Däremot har icke utskottets ordförande något berört det av
mig anmärkta förhållandet, att frågan först nu kommit in på riksdagens bord.
Där sade utskottets vice ordförande, att anledningen varit den, att jordmotionerna
blivit föremål för ett så utomordentligt noggrant övervägande inom utskottet
och särskilt av dess ordförande. Ja, det är alldeles sant, att dessa ut.
skottsutlåtanden präglas av en stor grundlighet och av ett stort arbete. Jag har
aldrig ifrågasatt annat. Men det är så, att det är icke enbart den prövningen
— det framgår av de vid utskottsutlåtandena fogade reservationerna — som jag
och mina meningsfränder kunna åtnöja oss med. Vi vilja ha en prövning även
här i riksdagen, och det är den, som delvis blivit omöjliggjord eller i varje fall
försvårad genom att frågorna kommit in så sent.

Herr Lindhagen: Gentemot herr Petrén vill jag fästa uppmärksamhet på
vilka realitetsfrågor det här gäller och som skulle fördröjas icke blott till nästa
riksdag utan troligen även längre. Då, enligt vad herr Petrén ställt i utsikt,
så mycket i alla väderstreck skulle sammanblandas med denna sak, kan man
nog icke bli färdig till nästa riksdag. Herr Nothin påpekade också, att det
även av annat skäl var omöjligt. Men här finnas en hel del viktiga frågor,
som kräva skyndsam lösning.

En sådan fråga är t. ex. bestämmelsen, att man under upplåtelsetiden icke får
utöva lösningsrätt, under det att motsvarande lösningsrätt enligt expropriations Första

kammarens protokoll 192Jf. Nr -14. 9

ändringar i
den n. k.
n# Mariage n.
(Forts.)

Nr 44. 130

Onsdagen den 4 juni e. m.

ändringar i
den s. k.
ensittarlagen.
(Forts.)

lagen för samhälle med sammanträngd befolkning får utövas även under upplåtelsetiden,
vilket ju är riktigt. Detta har däremot icke iakttagits i denna lag.
Är det livstidsupplåtelse, inträder icke lösningsrätten, ens förr än efter besittningshavarens
död. Det är givet, att dessa människor vilja lösa jorden när de
kunna ha någon glädje därav, nämligen i sin krafts dagar, och icke, när både
den ekonomiska och kroppsliga styrkan lider mot sitt slut.

En annan realitetsfråga är den, att det visat sig, att lagen på enklaste sätt
kan kringgås genom att jordägaren bara låter ägostycka ett sådant här område,
därför att lagen gäller icke för kameralt självständiga fastigheter. När som
helst och var som helst kan man på detta sätt totalt illudera lagens verkningar.

En annan bestämmelse är den, att om dessa hus ligga på mindre än 200 meters
avstånd från huvudgårdens byggnader och trädgård få de icke lösas. Denna
bestämmelse har i tillämpningen visat sig synnerligen orättvis. Om det t. ex.
går en flod eller en å mellan huvudfastighetens boningshus och den lägenhet, som
skall avlösas, och avståndet icke går upp till 200 meter, får man icke lösa lägenheten.
Prejudikat visa även, att om lägenheten ligger på mindre än 200 meters
avstånd från en avlägsen statbyggnad, får man icke heller lösa densamma o. s. v.
Över detta klagar folket i bygderna, men herr Petrén har däremot endast en hel
rad av formella betänkligheter, som väl skola avhjälpas i det kommande någon
gång. Under tiden får emellertid i en mängd fall folket icke komma till sin rätt.

Herr Petrén betonade så kraftigt, att detta är rätt och klokt att förfara som
han förordade, men jag vill säga, att det är rätt och klokt, att de menige få leva
och icke bara juristerna som skola ha sitt uppehälle på de förras undergång.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen. Därjämte
hade i fråga om motiveringen framställts olika yrkanden, till vilka herr talmannen
ville återkomma efteråt, om anledning därtill gåves.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de båda förstnämnda
yrkandena och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som'' innefattas i den av herr Under m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—- 56;

Nej — 38.

I avseende å motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets uttalanden skulle godkännas; samt 2:o), av herr von Sydow, att ur
utskottets motivering å sid. 15 i det tryckta utlåtandet skulle uteslutas dels det
stycke, som började med orden »I likhet med» och slutade med »väckta motioner -

Onsdagen den 4 juni e. m.

131

Nr 14.

na», dels ock det stycke, som började med orden »Ävenledes synas» och slutade
med »allmänna expropriationslagen».

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets uttalanden vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
2 § 8:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga lönetilllägg
åt vissa kvinnliga skrivbiträden, i vad den rör nionde huvudtiteln;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor
ävensom vid lanthushållningsseminariet å Ri m forsa; samt

nr 75, i anledning av väckt motion om uppförande å övergångsstat i lönegrad
B 16 av vissa befattningshavare i statens tjänst i vad rör jordbruksärenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande
i visst syfte av reformer i avseende å landets häradsrätter.

Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Åkerlund väckt motion,
nr 90, hade nämnda kammare på hemställan av sitt femte tillfälliga utskott
för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta skyndsamt verkställa utredning och för
riksdagen framlägga förslag om ändrade föreskrifter i syfte dels att häradshövdingarna
med inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet måtte
i större utsträckning än nu vore fallet själva omhänderhava de egentliga domargöromålen,
dels att skärpta villkor måtte genomföras för behörighet att som
vikarie för häradshövding å allmänt tingssammanträde handlägga mål och ärenden
av alla slag.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
första tillfälliga utskott, vilket i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.

Reservation hade anmälts av herr Jonsson i Lycksele, vilken likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Fehr: Herr greve och talman, mina herrar! .Tåg ber att få ifråga sätta,

om icke möjligen utskottet har fått sin blick för det värdefulla i andra
kammarens beslut undanskymt av den omständigheten, att däri också inrymmes
ett misstroendevotum, i viss mån, åtminstone mot landets häradshövdingar.
Att detta syfte icke kan vara huvudsaken i andra kammarens beslut, torde
framgå därav, att för dess huvudsyfte alla de häradshövdingar, som i den of -

ändringar i
den s. k.
ensittarlagcn.
(Forte.)

Om vissa
reformer
i avseende ä
häradsrätterna.

Nr 44.

132

Onsdagen den 4 juni e. in.

Om vissa
reformer
avseende
häradsrätterna.

(Forts.)

fentliga. debatten yttrat sig i denna fråga, såvitt jag vet, uttalat sin sympati,
i syftar pa offentliga uttalanden av häradshövdingarna Olivecrona, Edling
och Bergelmer. Jag kommer om fyra minuter, herr greve och talman, att
yrka bifall till andra kammarens beslut, med uteslutande av de ord, som innebära
ett sådant, enligt min mening, obefogat misstroendevotum, och kommer
jag sålunda då att hemställa, att första kammaren ville biträda andra kammarens
beslut, med uteslutande av de ord, som i utskottsutlåtandet på sid. 12
börja på fjärde raden av referatet utav andra kammarbeslutet. Det står där:
»dels att häradshövdingarna med inskränkning i dem tillkommande rätt till
tjänstledighet matte i större utsträckning» etc. — Jag kommer där att föreslå
uteslutande av orden »med inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet».
Klämmen skulle då i denna del bli bara, »att häradshövdingarna måtte
i större utsträckning än nu är fallet själva omhänderhava de egentliga domargöromålen».

Jag tror nämligen, att detta syfte, att häradshövdingarna beredas tillfälle
att i större utsträckning än nu omhänderhava de verkliga domboksärendena,
verkligen'' är ett behjärtansvärt syftemål. Det behöves på detta område en
differentiering av domsagoarbetet, så att åt häradshövdingarna genom en omorganisation
beredes tillfälle att mera än nu ägna sig åt dessa mera typiska
domarärenden.

Utskottet bär i sin kritik av andra kammarens beslut gått fram på två olika
angreppslinjer. För det första söker utskottet retuschera den bild, som andra
kammarens utskott givit av de föreliggande olägenheterna. Det har påpekats,
att icke fullt halva antalet tingssammanträden förrättas av häradshövdingarna!
För att retuschera denna bild erinrar utskottet om åtskilliga omständigheter,
bl. a. att det finnes ett naturligt behov av tjänstledighet för rekreation etc''
för häradshövdingarna. Detta är fullkomligt riktigt, men det är icke det anmärkningen
här åsyftar, utan den åsyftar endast den abnorma tjänstledigheten.
Det framhalles vidare, att arbetsbördan i de flesta domsagor är så betungande,
att man ej kan fordra, att domhavandena själva skola hålla alla tingen. Det
är just här felet ligger i systemet, att arbetet icke är organiserat så, att visst
arbete, som nu måste utföras av häradshövdingarna, kan utföras av andra därtill
lämpliga personer. Vidare yttras det — jag skall kanske icke klandra
utskottet för det — att i fem av rikets domsagor, som innehavas av vattenrättsdomare,
deras arbete även skötts av vikarier. Detta är icke riktigt, därför
att det är bara fyra av vattenrättsdomarna, som innehava domsagor.

Efter att på detta sätt ha gjort, vad man kanske med en militär term skulle
kunna kalla att rensa förterrängen, övergår utskottet till sitt huvudangrepp
och avlossar då två salvor. För det första säges det. att det redan föreligger
en utredning eller kan med säkerhet påräknas en utredning, som skulle göraren
ny sådan överflödig. Jag tror, att detta icke är alldeles träffande, därför
att den utredning, som utskottet härvid åsyftar, endast avser att göra en utredning
beträffande domaraspiranternas tjänstgöring vid hovrätterna såsom
ett villkor för kompetens för tingssittning. Den andra salvan är — helt naturligt,
kan man saga, då det gäller processärenden — processkommissionens
pågående verksamhet. Det säges, att då denna reform ej kan definitivt genomföras
förrän i samband med den blivande processreformen, bör icke för närvarande
någon åtgärd ^vidtagas. Vad här ifrågasattes är ju endast, att vår
processordning skall så organiseras, att domhavandena i största utsträckning
bli i tillfälle att själva sköta vad som för deras verksamhet är den viktigaste
delen. Jag har svårt att tro, att processkommissionen, hur dess betänkande
än kommer att se ut, skulle ha något att invända mot att en sådan princip uttalas
från riksdagens sida.

Onsdagen dun 1 juni <*• in.

133 Nr 44.

■Ing bur sålunda, herr greve och lalniun, att fa hemställa, att. törsta, kärn
maren behagade biträda andra kammarens beslut, med den uteslutning, som ■
jag nyss angav.

Herr Pauli: Det är vanskligt att vid denna sena timme gripa till ordet i

eu sådan fråga, när man såsom jag är så långt trån att vara fankman, och att
tala inför en kammare, som till eu sjättedel består av jurister, något som denna
aftons förhandlingar nogsamt visat. Jag måste emellertid, eftersom jag undertecknat
utskottets utlåtande, säga några ord till försvar för detsamma.

Det behjärtansvärda i det önskemal, som andra kammaren hår velat tillgodose
genom sin anhållan om utredning i denna fråga, har utskottet icke pa
något sätt velat bestrida. Det gäller ju, såsom herr Fehr nyss framhållit dels
att laga så, att häradshövdingarna själva i större utsträckning än nu är fallet
omhänderhava de egentliga domargöromålen, dels att kompetensen höjes tor
de unga jurister, valka såsom vikarier i många fall sköta häradshövdingarnas
åligganden. När utskottet principiellt anslutit sig till det önskvärda i att en
sådan ordning på ett mera effektivt sätt blir genomförd, har utskottet i alla
fall ej kunnat förorda, att kammaren skulle acceptera andra kammarens ståndpunkt,
därför att, såsom också den föregående ärade talaren nämnde, utskottet
menat, att här föreligger dock en utredning eller kommer i varje fall att
igångsättas en utredning av Kungl. Maj:t angående en fråga, som ligger inom
ramen av det här föreliggande ämnet, ,

Herr Fehr framhöll, att denna fråga var ganska speciell. Det gällde endast
att stipulera arbete i överrätt såsom behörighet för vikariat i domarsyssla. Men
herr Fehr har säkert observerat, att såväl andra kammarens utskott som denna
kammares första tillfälliga utskott åtminstone har uttalat en förhoppning om att
utredningen, när den kommer till stånd, skall utvidgas till att omfatta skärpning
överhuvud av villkoren för denna behörighet. Vidare är det ju i alla
fall så, att proces.skommissionens arbete väl får anses icke skola draga alltför
många år ytterligare, och det skulle da enligt utskottets uppfattning innebära
ett föregripande eller ett utbrytande av sådana saker, som ovillkorligen måste
falla inom ramen för processkommissionens utredning. Att under sadana förhållanden
nu begära en ytterligare utredning är något, som man inom vart
utskott icke vågat sig på. Det är ju dock ganska kort tid, som förflutit, sedan
den stora kommittéslakten ägde rum, och att påyrka en utredning,. som
eventuellt skulle leda till startandet av en ny kommitté, när dock ett utredningsarbete
inom i huvudsak samma område samtidigt äger rum. på två olika linjer,
måste utskottet betrakta som överloppsgärning. Vi ha också menat, att man
skulle kunna vänta för att få litet mer erfarenhet om effektiviteten av de bestämmelser
i domsagostadgan, som fingo sill nuvarande form för icke fullt fyra

år sedan. . .

Det är dock så, att dessa bestämmelser i raanga punkter innehålla ett i förverkligande
av de önskemål, som riksdagen uttalade i sin skrivelse av år 1906.
Så t. ex. önskade riksdagen då, att häradshövdingarnas ledighet icke skulle
få omfatta mer än högst tre manader och högst tre ting,ssammanträden, och
detta är ju något, som'' domsagostadgan innehåller föreskrift om. Att statistiken
likväl icke visar någon större förbättring i det avseendet under de senare
åren, trots domsagostadgans tillkomst, får väl i viss mån förklaras av de högst
betydande och omfattande extra uppdrag, .som Kungl. Maj:t lågt på häradshövdingarna,
dels jordregisterarbetet och dels arbetet med inteckmngsböckernas
kollationering, något som utskottet tillåtit sig framhålla.

Utskottet har också framhållit, att man i en hel del fall nog skulle kunna!
våga säga om häradshövdingarna, att de synas visserligen icke, men de finnas

Om visna
reformar
‘ avseende å
härads -rätterna.

(1'',,1''ls.)

Nr 44.

134

Onsdagen den 4 juni e. m.

Om vissa
reformer
i avseende
häradsrätterna.

(Forts.)

/astän lle f°ri[1®1]t stå för tinget, så hava de ändå ett så pass
ä stola inilytande pa utslaget, både dess innebörd och formulering, att de göra
nytta i alla i all. ö

Utskottet har också vågat uttala den meningen, att det skulle vara önskvärt
om iiungl. Maj:t något minskade på dessa uppdrag, som helt säkert äro de’
som allra mest oka arbetsbordan och bidraga till vikariatssystemets fortlevande
i den utsträckning det för närvarande har.

• ¥fn kaai detta1 sammanhang icke underlåta påpeka, att ändringsprocenten
i sadana mal, som handlagts av vikarier, är frapperande liten i jämförelse med
ändringsprocenten i fråga om de mål, som handlagts av den ordinarie domaren
Jag har velat framhalta detta, särskilt därför att den ärade motionären i sin
motivering till motionen framhållit ändringsprocenten för den ena sortens mål
nämligen dem, som handlaggas av vikarierna, men icke för den andra sortens’
Det tycker jag ar något ensidigt.

n''Jag kar P.a detta.sätt i korthet velat motivera utskottets hemställan. Vi hava
alltså principiellt icke något att invända emot de önskemål, som här kommit
till uttryck, men vi hava ansett goda skäl tala för att riksdagen för närvarande
staller sig avvaktande till denna fråga. Jag ber att med dessa ord,
herr talman, fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson: .Tåg bär till utskottsbetänkandet fogat eu blank reservation,
vilken innebär, att jag nu kan instämma i herr Fehrs* yrkande.

Herr Petrén, Bror: Herr talman! Med hänsyn till en eventuellt blivande
utredning i ifrågavarande ämne skall jag be att få yttra några ord i fråo-an
därvid jag givetvis ej skall beröra spörsmålet om inskränkning i häradshövc
ingarnas nuvarande rätt till tjänstledighet. Det är några synpunkter i ett par
andra hanseenden, som jag vid genomläsning av utskottets betänkande funnit
mig hora med nagra ord beröra.

Den ena fragan bär avseende å vad här ifrågasatts om de egentliga domaregoromalens
handhavande i större utsträckning än'' vad f. n är fallet av de
ordinarie haradshövdingarna. Jag vill därom säga, att detta önskemål givetvis
ar uttryck för en riktig och sund tanke, men ifall dess förverkligande skulle leda
darhan, att smaprotokollsärendena och fastighetsboksväsendet komme att lämnas
sa gott som enbart i unga, ständigt växlande domarebiträdens händer vore
detta enligt mitt förmenande ägnat att väcka betänksamhet. Det är nämligen
1 mango, domsagor exempelvis där på grund av sämjedelningar synnerligen
oklara fastighetsforhallanden rada, så, att den sidan av domaregöromålen kan
vara synnerligen krävande och i vikt fullt jämförligt med mycket i domboksvag.

Den andra, frågan gäller spörsmålet om skärpta villkor för rätten att som
vikarie tor häradshövding a allmänt tingssammanträde handlägga mål och ärenden
av alla slag. För den händelse man avser att skärpa villkoren för tingssittmng
sa, att första notarierna i domsagorna ej därtill skola anlitas, utan att
I6 vikarier, som behovas för de sammanträden under året, då häradshövdingarna
forutsattas behova hava. ledigt, skola hava fullgjort någon tids hovrättstjänstgonng,
sa kan man hava anledning till tvekan, huruvida ur rättsskipningens
synpunkt — allt galler naturligtvis övergångsåren, tills processreformen genomtorts
detta ar bättre och att föredraga framför att hava till domarevikarie
vid ett eller annat tingsammanträde under året tingsbiträde, som tjänstgjort
nagra ar i domsagan och hemvand med därvarande förhållanden, som följt förekommande
mals hela föregående handläggning och som såmedelst haft tillfälle
att skatta sig ett personligt intryck av parter och vittnen i målen Vikarier

Onsdagen den 4 juni e. m.

Nr 44.

135

som komma från hovrätterna såsom tillfälliga ordförande i häradsrätterna vid
ett tingssammanträde och därvid nödgas döma uteslutande på protokollen samt
ej kunna bereda önsklig kontinuitet i handläggningen, äro kanske ej ur rättsskipningens
synpunkt, även om de haft någon tids tjänstgöring i hovrätt, alltid
att föredraga framför ett inom domsagan under några år utbildat tingsbiträde.

Jag har på grund av egna erfarenheter i frågan velat beröra dessa synpunkter
med tanke på en eventuellt blivande utredning i frågan.

Om vissa
reformer
i allseende å
häradsrätterna.

(Forts.)

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke uppehålla
tiden länge, men jag vill säga, att det icke går att bedöma dessa förhållanden
efter erfarenheterna från en eller annan domsaga, ty dessa äro av mycket
olika storlek, och de flesta äro nog av den storleken, att det icke går att pålägga
den ordinarie domaren mera tjänstgöring än han nu har.

Jag ber herrarna observera, att det här icke är fråga om tjänstledighet, under
vilken häradshövdingen går sysslolös, annat än den tid, då han har sin semester
liksom alla andra tjänstemän hava, utan tjänstledigheten begäres, för att han
skall kunna förrätta andra sysslor, som höra till domarämbetet. Utom att sitta
ting har han rannsakningar, ägodelningssammanträden, syner och konkursmål
att handlägga, och allt detta måste skötas. Det kan vara ofantligt mycket viktigare,
att den ordinarie domaren förrättar syner eller håller ägodelningssammanträden,
än att han håller ting.

För övrigt kan jag instämma med herr Petrén däruti, att det icke är så stor
fördel, att det kommer en vikarie resande ifrån hovrätten, utan att det är mycket
bättre, att en ung man, som för sin utbildning vistas vid domsagan, får tings1-förordnande, ty han är inne i förhållandena och kan bättre sköta arbetet. Jag
tror, att det vore ganska olyckligt, ifall man nu försökte vidtaga någon särskild
åtgärd utöver de redan ganska effektiva åtgärder, som vidtagits genom
ändringarna i domsagostadgan o. s. v. Jag tror i stället, att det är bättre, att
man avvaktar processkommissionens förslag. Enligt detta komma troligen domsagorna
att bliva mera jämna till sin storlek, och arbetet skall nog då kunna
ordnas på annat sätt.

Då det vidare talas här i andrakammarutskottets utlåtande om skärpta villkor
för att hålla ting, vill jag säga, att vid Göta hovrätt hade vi för längre
tid tillbaka ganska stränga bestämmelser rörande kompetensen hos dem, som
skulle sitta ting, men det visade sig, att tillgången på vikarier minskades. Då
måste man eftergiva på fordringarna. I alla fall äro fordringarna större nu än
på den tiden, då jag började sitta ting. Man har skärpt fordringarna, men man
kan icke pressa dem alltför mycket, ty då får man icke tillräckligt med vikarier
för att kunna upprätthålla arbetet. Var och en, som något känner till arbetet
vid de större domsagorna vet, hur ofantligt svårt det är att hinna med allt
och huru allmänheten ibland måste vänta ganska länge på sina expeditioner.
Det går icke att lassa på den ordinarie domaren alltför mycket, utan arbetet
måste under nuvarande förhållanden fördelas på flera.

Fn annan sak blir det, då vi få se vad processreformen kan åstadkomma i
fråga om mera jämnhet beträffande domsagornas storlek och arbetsfördelning.

Jag tror alltså, att det är klokast att följa vad första kammarens första tillfälliga
utskott föreslagit, och jag yrkar bifall till detta förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende å
det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Fehr, att kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut med den ändring, att orden »med inskränkning i dem
tillkommande rätt till tjänstledighet» utelämnades.

Nr 44. 136

Onsdagen den 4 juni e. m.

Om vissa
reformer
avseende å
häradsrätterna.

(Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 11, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Fehrs under överläggningen gjorda yrkande.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 51;

Nej — 21.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag hemställer,
att kammaren ville besluta att på föredragningslistan för morgondagens
plenum bland två gånger bordlagda ärenden andra lagutskottets utlåtanden
nr 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42 och 43 matte i nu angiven ordningsföljd uppföras
först; statsutskottets memorial nr 137 sist; samt övriga ärenden i vanlig
ordning.

Denna hemställan bifölls.

r Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets utlåtande nr 79. i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående tillämpning, i vad angår kronoegendomar,
av föreslagen lag om återköpsrätt till fast egendom.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2,34 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

242214