1924. Första kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1924:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Första kammaren. Nr 41.

Onsdagen den 28 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Upplästes två till kammaren ankomna protokoll, så lydande:

År 1924 den 28 maj sammanträdde kamrarna® valmän för att jämlikt 71 och
73 §§ riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken efter
herrar V. L. Moll och E. A. Nilson, vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige:

herr Moll, Victor Ludvig, bankdirektör...........med 41 röster,

» Nilson, Erik Agabus, ledamot av riksdagens andra kammare
....................... »41 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1925 försiggått:

herr Olauson, Knut Arvid, bankokommissarie.......med 38 röster,

greve von Rosen, Gustaf Fredrik, bruksägare........ »37 » ,

herr Kristensson, Emil, folkskollärare, ledamot av riksdagens

andra kammare.................. »36 » .

S. H. Kvarnzelius. Arvid Lindman.

And. Pers. Bemh. Eriksson.

År 1924 den 28 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret efter herrar
H. S. Tamm och C. G. Ekman, vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige:

herr Tamm, Henne, Sebastian, verkställande direktör i Sveriges

allmänna hypoteksbank..............

» Ekman, Carl Gustaf, f. d. redaktör, ledamot av riksdagens
första kammare................

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1925 försiggått:

herr Strömberg, Otto Mauritz, bruksägare.........med 39 röster,

» Bäckström, Helge Mattias, f. d. professor....... » 38 » ,

» Hallin, Erik Adolf, kabinettskammarherre, ledamot av

riksdagens första kammsre............. » 37

S. H. Kvarnzelius. Arvid Lindman.

And. Vers. Bemh. Eriksson.

Första kammarens protokoll ldSlf. Nr il.

med 41 röster,
» 39 » ;

Nr 41.

Onsdagen den 28 maj f. m.

Ang.

skatt å bensin

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de-valda., dels
till skrivelser till Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till
de paragrafer, som därom borde intagas i riksdagsbeslutet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9 A, till Konungen i anledning av vissa utav Kungl. Maj d i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar samt i ämnet väckta
motioner.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial nr 48, med förslag till förordning
om särskild skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juni 1924.

I detta memorial hade utskottet, med begagnande av den utskottet jämlikt
§ 40 riksdagsordningen tillkommande befogenhet att väcka förslag i bevillningsfrågor,
hemställt, att riksdagen måtte antaga i memorialet infört förslag till förordning
om särskild skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juni 1924.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman! Detta förslag innebär, som kamma ren

finner, att en skatt även å inneliggande lager av bensin skall uttagas. När
riksdagen för några veckor sedan beslöt en skatt på bensin, bestämdes det,
att förordningen härom skulle träda i kraft den 1 juni. Man utgick därvid
från att några särskilda lager icke under denna tid skulle inkomma i landet.
Sedan har det emellertid visat sig efter undersökningar, att stora mängder
bensin under den sista månaden importerats till landet. För att därför undvika,
att dessa mängder bensin gå beskattningsfria, och för att icke det underhåll
till vägarna, som bensinskatten skall giva, skall göras illusoriskt, har
bevillningsutskottet, som vi finna, enhälligt besluta en efterbeskattning enligt
samma mönster som den gången, riksdagen beslöt efterbeskattning på kaffe.

Då frågan är av brådskande natur, hemställer jag för min del om bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
memorialet hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 220, till
Konungen angående särskild skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juni 1924.

_ Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att även andra kammaren
bifölle vad bevillningsutskottet hemställt i sitt memorial nr 48.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att träffa förlikning
i tvister med Lilla Edets pappersbruksaktiebolag m. fl.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial
nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående framlagt sammanjämkningsförslag
i fråga om Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under

Onsdagen den 28 maj f. m.

Nr 41.

punkterna 121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående
lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfiillig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken.

Punkten 1.

Sedan kamrarna fattat olika beslut rörande statsutskottets i utlåtande nr 34
punkten 2 gjorda hemställan, hade utskottet i memorial nr 62 framlagt förslag
till sammanjämkning av dessa beslut.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren avslagit
utskottets i sådant avseende gjorda hemställan, varemot andra kammaren
bifallit samma hemställan. *

I den nu ifrågavarande punkten hade utskottet under uttalande att de
stridiga beslut, vari kamrarna tidigare i detta ärende stannat, alltså icke blivit
sammanjämkade och att frågan om en av första kammaren i ämnet beslutad
skrivelse härigenom förfallit samt med åberopande av § 65 riksdagsordningen
framlagt förslag till voteringsproposition för ärendets avgörande i övrigt medelst
gemensam omröstning.

Reservation hade anmälts av herrar C. J. G. Swartz, H. F. Lamm, E. A.
Hallin, J. Jeansson och K. E. Andersson i Eliantorp.

Herr förste vice talmannen: I anledning av den reservation, som är fogad
till detta memorial, ber jag få säga några förklarande ord. Vi reservanter
ha icke kunnat dela den uppfattning, som gjort sig gällande med avseende
på detta memorial. Som kammaren torde erinra sig, var första kammarens
beslut avfattat i två punkter, dels om ett anslag av 480,000 kronor,
dels om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning i vissa uti den av herr S. H. Kvarnzelius in. fl.
vid punkten 2 av utskottets utlåtande nr 34 fogade reservationen angivna hänseenden
samt för 1925 års riksdag framlägga det förslag, vartill denna utredning
måtte kunna giva anledning.

När memorialet kom från avdelningen, voro bägge kamrarnas beslut ställda
mot varandra, men i statsutskottet gjorde sig den meningen gällande, att det
icke var det ovillkorliga sammanhang mellan de bägge punkterna, att man
kunde uppställa punkten b) d. v. s. skrivelseförslaget i voteringspropositionen,
utan det urgerades, att det skulle vara riktigt och praxis att endast taga
med själva anslagsfrågan. Vi reservanter hade den uppfattningen, att skrivelsen,
även om den icke var gjord villkorlig, likväl i realiteten hängde tillsammans
med det beslut, som var fattat av första kammaren. Vi stannade i
alla fall i minoritet, och man kan ju rättvisligen säga, att det kan urgeras
både i den ena och den andra riktningen. Därför hade vi intet annat att göra
än finna oss i detta beslut och bara genom en reservation antyda, att vi icke
delade majoritetens uppfattning. Emellertid ligger saken nu på det sättet, att
efter vad vi erfarit — något som jag förmodar, att även ecklesiastikministern
kan bestyrka — utredningen redan är satt i gång, och därför har ju första
kammaren i realiteten vunnit vad den velat vinna med sitt skrivelseförslag.

Under sådana förhållanden skall jag endast yrka bifall till memorialet.

Herr statsrådet Clason: Med anledning av vad förste vice talmannen nysa
yttrade, vill jag endast förklara, att utredningen ju pågår, och att jag redan
under debatten i andra kammaren den 9 april bestämt försäkrade, att denna
utredning skulle göras så ingående och noggrann som möjligt. Jag upprepar

Amj.

gemensam
omröstning
i fråga om
lönetillägg åt
vissa

lärarinnor.

Nr 41. 4

Onsdagen den 28 maj f. m.

Amf.

gemensam
omröstning
i fråga om
lönetillägg åt
vissa

lärarinnor.

(Forts.)

denna försäkran, och den innebär naturligtvis, att alla de moment, rörande vilka
i denna fråga föregående långvariga diskussioner rört sig, såvitt på mig ankommer,
skola bliva fullständigt undersökta och utredda.

Herr Olsson, Oscar: Endast ett par ord med anledning av att man i debatten
om sammanjämkningsförslaget insinuerat, att majoriteten i statsutskottet skulle
på något slags illasinnat vis ha velat utnyttja situationen, då detta andra moment
i första kammarens beslut icke togs med i förslaget till den gemensamma
voteringspropositionen. Jag vill uttryckligen framhålla, att så icke är förhållandet.
Visserligen har jag personligen önskat och strävat efter att finna
en utväg för att få med denna andra del av forsta kammarens beslut i den
gemensamma voteringspropositionen.. Jag gick så långt, att jag frågade i utskottet,
om det fanns någon, som kunde uppvisa, att det vare sig i klämmen
eller i motiveringen på något ställe hade framhållits som ett villkor för anslagets
beviljande, att skrivelsen skulle komma med. I så fall skulle jag utan
vidare gå med på första kammarens ståndpunkt i fråga om formuleringen av
voteringspropositionen. Detta var emellertid omöjligt för de medlemmar av
statsutskottet, som ville ha första kammarens förslag i sin helhet uppställt mot
andra kammarens beslut. På grund därav och då således saken var formellt
fullkomligt klar, måste jag, eftersom grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen,
ställa mig på den rent formella ståndpunkten, vilket jag visst icke var
glad åt.

Jag har intet annat yrkande att göra än det som förste vice talmannen
gjorde.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den i förevarande
punkt föreslagna voteringspropositionen.

Punkten 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr talmannen yttrade: Jag vill tillåta mig att ett ögonblick av bryta

föredragningen för att lämna kammaren ett meddelande, som jag icke
ansett mig böra göra, förrän kammaren tämligen mangrant samlats. Nästa
lördag, den 31 maj, komma voteringar enligt 69 § regeringsformen och 65 §
riksdagsordningen att äga rum. Enligt överenskommelse med andra kammarens
talman vill jag härtill lägga, att kammarens ledamöter icke få tro, att detta
är årets sista gemensamma voteringar.

Eöredrogos ånyo statsutskottets memorial:

nr 96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till statsbanan
Hällnäs—Stensele; och

nr 97, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till statistiska
centralbyrån och dess verksamhet under budgetåret 1924—1925 m. m.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 98, om anvisande av de i regeringsformens
63 § föreskrivna kreditivsummor.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 28 maj f. m.

5 Nr 41.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 2G i anledning av dela Kungl. ^JZTav
Ma-j:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av o kap. o § stråt i- minderåriga
lagen in. in., dels ock eu i ämnet väckt motion. jörbrytare.

Genom en den 29 februari 1924 dagtecknad proposition, nr G7 vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade^ Kungl. Maj .t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga framlagda förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3j afgående
verkställighet av domstols förordnande om tvangsuppfostron,

3) lag innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga;

4) lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

5) lag om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 (nr 214)
om tiden för företagande av rannsakning med häktad;

6) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister; samt

7) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling^förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren av herrar S ande gård och Pauli
samt fröken Hesselgren väckt motion, nr 259.

I denna motion hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
5 kap. 3 § strafflagen, att domstol erhölle befogenhet att, där någon, som fyllt
femton men ej aderton är, blivit övertygad om begånget brott, och där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövades sådant föranleda, förordna, att han skulle, i stället för att ådörnas
straff, insättas i allmän uppfostringsanstalt, samt att vederbörande utskott matte,
under förutsättning av bifall till denna hemställan, utarbeta förslag till lydelse
av ifrågavarande paragraf och föreslå de övriga ändringar i gällande lag,
som kunde bliva nödvändiga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas,

B) att motionen I: 259 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Alfred Petrén, fröken Hesselgren samt herrar
Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg och Molander,
vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet bort tillstyrka viss ändrad avfattning
av de i propositionen under 1—3 upptagna lagförslagen.

Herr Petrén, Alfred: Herr greve och talman, mina herrar! Såsom framgår
av föreliggande utskottsbetänkande, tillstyrker utskottet det i propositionen framlagda
förslaget till höjning av den straffgräns, inom vilken domJstolarna. skola
äga att förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt, medan det till utskottsbetänkande!
är fogad en reservation av undertecknad jämte några andra av
utskottets ledamöter, däri yrkas, att domstolarnas befogenhet att förordna om insättande
i allmän uppfostringsanstalt icke måtte bli begränsad av visst ådömt
straffmått. Naturligtvis instämmer jag till fullo med utskottet derutinnan, att
Kungl. Maj :ts förslag innebär ett betydande framsteg. Jag är nämligen över -

Nr 41. 6

Onsdagen den 28 maj f. m.

^wfostmav^-fad. om’ att dea av Kungl. Maj:t föreslagna och av utskottet tillstyrkta utminderåriga
V1. ^jnpnfien av tillämpningsområdet för tvangsuppfostra.n kommer att bli ett
förbrytare, värdefull vapen vid bekämpandet av brottsligheten. Detta bör vara tydligt, när
(Forts.) man vet, att ilertalet av de ungdomar, som för begånget brott hållas i fängelse,
återfalla i brott, medan av de minderåriga lagöverträdarna, som hänvisas till
allmän uppfostringsanstalt, cirka 70 procent, enligt vad statistiken utvisar, bliva
ordentliga och nyttiga samhällsmedlemmar. Med sådana fakta för ögonen kunna
reservanterna icke finna annat än att det enda riktiga vore att giva domstolarna
beiogenhet att i varje falk där skyddsuppfostran prövats vara den • lämpligaste
behandlingsmetoden, förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt, oberoende
av vad straff det begångna brottet enligt strafflagen betingar. Av sträf ets

storlek i och för sig kan man nämligen icke bilda sig något bestämt omdöme
om den lamphgaste behandlingen i det enskilda fallet. Sålunda kan ju det förhållandet,
huruvida ett brott blir fullbordat eller på grund av omständigheter
som aro oberoende av gärningsmannen, ej blir fullbordat, icke har någon soni
helst betydelse lur bedömandet av frågan, om fängelsestraff eller tvångsuppfostran
ar den lämpligaste behandlingen. Enligt Kungl. Maj:ts förslag torde
val emellertid ett fullbordat, sedlighetsbrott mot en minderårig flicka, en flicka
under tolv ar utesluta möjligheten att använda tvångsuppfostran, ett ofullbordat
sadant icke. En dylik ojämnhet i behandlingen av minderåriga lagöverträdare
synes enligt min mening alldeles irrationell.

. ^en me^j anledning av propositionen väckta motionen har nu framställts det
an längre gående yrkandet, att något straff överhuvud icke skulle utmätas vid
förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt. Denna uppfattning
delas i sjal va verket av dem som äga praktisk kännedom om detta uppi ostriim--arbete. haval skolöverstyrelsen, som till sitt förfogande har på området sakkunnig
person, som styrelsen för statens uppfostringsanstalt på Bona ha nämligen
i sina yttranden, vilka avgivits över det sakkunnigbetänkande, som legat
til grund för den kungl. propositionen, bestämt uttalat sig mot den nuvarande
ordningen med utmätande av straff och därpå följande förordnande om insättaude
i allmän upplostnngsanstalt. Erfarenheten har nämligen givit vid handen,
att detta förfarande vant förenat med olägenheter i själva uppfostringsarbetet.
i det att både eleverna själva och ofta även deras anhöriga finna det orättvist’
att vistelsen a uppfostringsanstalten i allmänhet skall bli vida längre än sträffhden
Utskottet medgiver också, att ur principiell synpunkt åtskilligt synes
tara för att förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt skulle ske
utan föregående adomande av straff, men utskottet anser i likhet med departementschefen,
åt någon ändring i nuvarande förfaringssätt icke bör ske vid den
nu ifrågavarande partiella reformen, utan att det bör anstå med prövningen av
de i motionen väckta spörsmålet, tills frågan om ungdomsbrottsligheten blir i eu
vidare omfattning upptagen till behandling. Härtill lägger emellertid utskottet
följande utta ande: »De synpunkter, som tala för att låta brottslingar under
J f" a,r, oberoende av det adömda straffets storlek, intagas i uppfostringsanstalt.
torde icke kunna med samma styrka göras gällande beträffande brottslingar
i åldern upp emot tjuguett år.»

1 anledning av detta utskottets uttalande kan jag icke underlåta att erinra om
att enligt de sakkunnigas förslag skulle brottslingar mellan 18 och 21 år i all

Jhre T åhlern1! Vaf8lj ° uPpfo/.triagsanftalteU som äro avsedda för lagöverträdan
åldern ld 181 ar, utan för de aldre grupperna skulle anordnas särskilda
». k. allmänna forbattnngsanstalter. När man nu betänker, att de i dessa förattringsanstalter
intagna tillhöra äldre åldersgrupper, och vidare att. när eu
villkorlig utskrivning misslyckats, man eventuellt skulle kunna behålla eu per anstå

It e t kåre1 ^åWer’ t0rde *¥ vara uppenbart, att dessa förbättringsanstalter
icke kunna fa samma öppna karaktär som statens uppfostringsanstalt

Onsdagen den 28 maj f. m.

7 Nr 41.

å Bona, utan att det i själva verket kommer att bli ett mellanting mellan uppfostringsf
erfarande och ett mera individualiserat stråt förtärande. Insättandet i
förbättringsanstalt torde med andra ord komma att te sig som ett obestämt stråtf
under humanare straffverkställighetsform. I all synnerhet torde det komma att
te sig som ett straff i den allmänna opinionen, därest, såsom det eventuellt är
föreslaget, vissa fängelser skulle apteras för ändamalet och omändras till förbättringsanstalter.

Jag har ej kunnat underlåta att göra denna randanmärkning till utskottsutlåtandet,
på samma gång som jag uttalar den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
vid det förestående utarbetandet av förslag till definitiv lag på området ville
taga under förnyad omprövning en förändring därhän, att insättande i uppfostringsanstalt
eller förbättringsanstalt skulle kunna ske utan att straff ut matos,
ty jag är övertygad om, att Kungl. Maj:t skall kunna övervinna de lagtekniska
svårigheter, som närmare utvecklats i den kungl. propositionen. Då emellertid
dessa lagtekniska svårigheter i denna stund ännu icke äro lösta, är jag, ehuru
jag principiellt ansluter mig till den uppfattning, som gjort sig gällande i motionen.
nu förhindrad att yrka bifall till densamma.

Jag får därför inskränka mig till att yrka bifall till reservationen.

Ang. tvång suppfostran
av
minderåriga
förbrytare.
(Forts.)

Herr statsrådet Ekeberg: Herr greve och talman,^ mina herrar! Vid bedömandet
av nu föreliggande proposition bör man fasthålla, att den icke på något
sätt framträtt med anspråk på att vara en slutgiltig lösning av den aktuella frågan
om minderåriga förbrytares behandling. Syftet har varit det snävt begränsade
att utbryta vissa punkter, som äro mogna för omedelbar lösning; att framföra
frågan i hela dess vidd redan i år var uteslutet redan av ekonomiska skäl. Såsom
vi nu emellertid hörde av den siste ärade talarens yttrande, vilja vissa reservanter
i utskottet på en mycket viktig punkt gå längre. Medan det enligt förslaget
är på det viset, att endast ådömt straffarbete till en viss gräns, till en
längd av högst två år. kan transformeras i tvångsuppfostran, skulle enligt reservanternas
mening en dylik transformering kunna ske utan någon som helst
straffgräns, utan hänsyn till hur strängt straff som ådömts och utan hänsyn till
huru grovt brott som blivit begånget. Mot den ståndpunkten möta enligt min
mening stora betänkligheter, och ehuruväl jag fullt uppskattar de motiv, som
ligga bakom reservanternas yrkande, skulle jag mycket beklaga, om reservationen
vunne kammarens anslutning.

Det är en regel, som gäller i allt reformarbete och icke minst på kriminalpolitikens
område, att lagstiftaren måste ha kontakt med den . rådande ^ folkåskådningen.
Det är icke klokt och icke gagneligt, om lagstiftaren går så
hastigt fram, att det så att säga uppstår ett vakuum mellan lagens ståndpunkt
och den allmänna åskådningen. Och det skulle jag frukta för, om reservanterna
finge sin vilja fram. Det skulle då uppstå åtskilliga situationer, som den allmänna
meningen skulle ha svårt att förstå. Jag skall belysa detta med ett par
exempel.

Här ha vi t. ex. två unga medbrottslingar, den ene något över 18 ar, den
andre strax under 18 år, som tillsammans begått ett mycket grovt brott. Den
som är något över 18 år kan icke enligt lagen dömas till annat än livstids
straffarbete, medan den. som är något under 18 år, enligt reservanternas mening
skall kunna slippa undan med en tids internering på Bona.

Ett annat exempel visar kanske än tydligare jvad jag menar. Det är två
unga brottslingar, som bägge två äro under 18 år. Den ene av dem är vanartad
och passar sålunda för Bona. Den andre är tillfällighetsförbrytare och
passar icke för Bona. Vad skulle bli följden enligt reservanternas förslag?
Jo. såvitt jag förstår, att tillfällighetsförbrytaren, som icke passar för Bona,
skulle drabbas av lagens hela stränghet och kanske få många års straffarbete, me -

Nr 41. 8

Onsdagen den 28 maj f. m.

uP7foItrZ9av dan den .an^re åter finge sona sitt brott med någon tids tvångsuppfostran. Det
minderåriga syaes mig i sjalva verket, som om reservanterna på detta sätt kommit i strid
förbrytare, med det yrkande, som återfinnes i motionen. Motionärerna ville undvika att
(Forts.) Utsatta någon straffgräns alls, för att Bonapojkarna icke skulle få anledning
att reflektera over hur långt eller kort straff de haft att utstå, ifall de kommit

r t-Ä- wV? reservatione.n skall straff i varje fall utmätas, och då
iar tilltallighetsforbrytaren, som blivit insatt i fängelse på flera år, all anledning
att Daga sig varför den andre pojken, hans medbrottsling, därför att
han var välartad och i behov av uppfostran, fått komma in på Bona för mycket

kortade hd. Man lägger sålunda en ny olägenhet till den, som motionärerna ville
undanröja.

Jag tror icke heller, att man helt och hållet får bagatellisera de allmänpreventiva
synpunkterna härvidlag. Det spelar en ganska stor roll, ifall lagen
seger att, hur svart ett brott än är som blivit begånget av en ung man under 18

uppfostranC !?t ^ ^ ^ ^ VälTe'' ^ att påföljden kan stanna vid tvångs Eeservanterna

åberopa såsom stöd för sin ståndpunkt, att det här gäller ett
” nii antal fall. För en hd av 4 år, från och med 1918 till och

mec 1921, inträt tade icke mera än elva fall, i vilka den av reservanterna föreslagna
regeln både kunnat vinna tillämpning, sålunda i genomsnitt mindre än
tre tall om aret. Det förefaller mig som om den siffran snarare skulle föranleda
en slutsats motsatt den till vilken reservanterna kommit: just därför, att det här
galler sa fa tall, vore det lämpligare att, om någon rättelse i de enskilda fallen
linnés Pakallad, denna rättelse vidtages nådevägen. Det är också genom ett
Drskt prejudikat fastslaget, att Konungen i nådeväg kan transformera
ett adomt straff till tvångsuppfostran. Om man väljer den utvägen och i stället
bygger pa. benådning, så bevarar man lagens allmänpreventiva verkan och kommer
icke i strid med den allmänna folkmeningen, ty det är en gammal och
känd sak, att Konungen genom nåd kan släppa efter på ett straff. Men en regel
av den innebord, att domstolarna kunna skicka den ene till livstidsstraff på
Långholmen och den andre för ett lika grovt brott till Bona för ett par års
tvångsuppfostran, tror jag icke den allmänna folkmeningen komme att bliva
nejd med.

Tvangsuppfostringsmstitutet är jämförelsevis nytt. Man har hittills gått
steg lor steg pa detta område. Den straffgräns på två år. som är vald i propositionen,
den ar icke vald på. måfå. utan för att man velat hålla sig i underkanten
av den tid. som på Bona brukar åtgå för pojkarnas uppfostran. Uppfostringstiden
är nämligen i genomsnitt dryga två år.

För mitt vidkommande delar jag reservanternas intresse för att frågan om
ungdomsbrottsligheten skall snart nog bliva upptagen till behandling i ett
större sammanhang. Vid denna behandling kan man också få röra sig friare
vid bestämmelsernas utformning än vad nu kan ske. Men jag tror icke att
man främjar frågans vidare utveckling genom ett bifall till reservationen.
Ltskottet har helt visst, enligt min uppfattning, rätt i sitt påstående, att tanken
pa tvangsuppfostringsbehandlingens tillämpande även beträffande ungdom i åldern
mellan 18 och 21 år, det stora önskemålet för reformsträvandena, blir svårare
att realisera, sedan man lagfäst principen att tvångsuppfostran beträffande
brottslingar under 18 år kan tillämpas oberoende av straffets storlek. Jag
vagar därför gorå en enträgen vädjan till reservanterna i själva sakens intresse
att icke försöka fa.kammaren att taga ett steg, som skulle äventyra eu stor
och viktig Dagas vidare behandling.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! Då denna fråga behandlades i
andra lagutskottet, voro utskottets medlemmar ense om, att den kungl. propo.si -

Onsdagen den 28 maj £. in.

''.I

Nr 41.

tinnen innebar ett beaktansvurt framsteg. Detta bär också herr 1’etrén vitsordat,
och det är mig en glädje att kunna säga, att det i allmänhet ianns mycken minderåriga
sympati för propositionen inom utskottet. . förbrytare.

Det var endast beträffande en punkt meningarna voro^ delade, och det var (Forts.)
just, då det var fråga om, huruvida ådömt sträft skall la utbytas mot internering,
d. v. s. tvångsuppfostran, även när det ådömda straffet är högre än
två års straffarbete. För min del ber jag att i denna del la tillstyrka bifall
till utskottets förslag. Jag har den förmånen nu att kunna i allt väsentligt
få åberopa vad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet anfört.
För min del kan jag icke tänka mig annat, än att det skulle väcka
en i hög grad pinsam uppmärksamhet och kännas för den allmänna rättskänslan
sårande, ifall eu ung brottsling, som vore dömd t. ex. till tio års straffarbete.
skulle kunna få straflet utbytt emot någon tids internering på Bona_.

Det har icke heller förnekats, såvitt jag förstått, och är alldeles riktigt, vad
herr statsrådet anförde, att det fallet skulle kunna inträffa, i händelse det
var två unga förbrytare, som voro delaktiga i samma brott, men den ene vore
i hög grad vanartad och den andre vore en tillfällighetsförbrytare, att den
vanartade, alltså den svårare i brottsligt avseende av dem, skulle dömas till internering
å Bona under en kortare tid, medan tillfällighetsförbrytaren skulle
få avtjäna sitt straff i allmänt fängelse under en avsevärt längre tid. Det
synes mig icke vara rätt att ga in pa en lagstiftning, som kan leda till sadana
konsekvenser.

Det har sagts, att man icke skall taga mycken hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet
i sådana fall utan huvudsakligen taga hänsyn till vad som är
gagneligt för den brottslige själv. Men jag vill säga herrarna, att det enligt
min övertygelse är av mycket stor vikt, att rättsskipningen i brottmål gar i
noga överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Det förekommer
i andra länder icke så sällan, att personer, som ostridigt enligt, lagen begått
grova förbrytelser, ändå bliva frikända och slippa ifrån varje rä/ttslig påföljd
för sin gärning. Detta har hittills knappast förekommit i vårt land, och det
anser jag vara en stor fördel. Där en sådan rättsskipning vinner hävd, ser
man också, att den framkallat, att individerna taga rättsskipningen i egen hand,
vilket föranleder sådana företeelser som lynchning och dylikt. Jag tror alltså,
i likhet med herr statsrådet, att man icke får förbise de allmänpreventiva synpunkterna.
_ __

Därtill kommer också den individuellt preventiva synpunkten. j.yyärr kan
det icke förnekas, att hos oss liksom i andra länder, om också här i mindre
omfattning, det finns hem, där barnen fostras till förbrytare; det finns yrkesförbrytare
och sådana, som fostra sina barn därtill. Dessa barn läras att kallblodigt
resonera över straffpåföljder och att enligt strafflagen våga risken av
sina gärningar. Men det är givet, att lagen icke kan ha någon vidare avskräckande
verkan, om dessa barn veta, att de kunna komma ifrån ett grovt brott med

ett lindrigt straff.

Det har nu också erinrats, att det är ett mycket ringa antal unga brottslingar,
som det här gäller, och att man ju har särskilda fängelser för dessa.
Man har till exempel ungdomsfängelset i Uppsala och det är. efter vad jag
hört, inrättat på ett modernt och ändamålsenligt sätt. Det synes mig vara
lämpligare att dessa unga förbrytare, som ådömts långvariga frihetsstraff, få
avtjäna sina straff där än på Bona. Om det också är så, som det star i utskottsbetänkandet,
att det i vissa fall kan anses vara riskabelt att sätta in ynglingar
i pubertetsåren för sig i cell. så är det dock numera möjligt, genom lagen
angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff att i dylika fall
kunna få utbyta cellstraffet mot annat straff.

Slutligen tillkommer, vilket herr statsrådet även anfört, att efterprövning

Nr 41. jo

Onsdagen den 28 maj f. m.

ÄÄ» i+Va^e. ,fa11 kan ske i nå de väg hos Kung!. Majrt, så att längre tids

minderåriga stra,i:*: an rya ar l°r garning, begången av sådan ungdomsförbrytare, kan få utbyförbrytare.
tas mot tvangsuppfostran.

(Forte.) Såsom saker! nu ligger, berr greve och talman, tror jag det vore klokast och
iorsikhgast iiali kammaren gmge den väg, som utskottet anvisat, och jag ber
dartor att la yrka bifall till utskottets förslag

Herr Petrén, Alfred: Herr talman! Fastän jag är övertygad om att kammaren
kommer att gorå herr statsrådet till viljes och bifalla utskottets hemstälian,
kan jag dock icke underlåta att i korthet replikera på vad som nu blivit
aniört emot reservanternas ståndpunkt.

Här har liksom i utskottet framhållits, att det icke kan vara lämpligt att
samka en grov förbrytare, som begått mord eller annat brott, som medför
ma liga ars straffarbete, till uppfostringsanstalt. Häremot vill jag invända
att lagen icke avser, att envar, som begått brott, skall skickas till uppfostringsanstalt,
utan skall detta ju alltid bero på domarens diskretionära prövning.
Ucil jag utgår ifrån, att en person, som begått mord, icke av någon domare
skickas till uppfostringsanstalt, utan att han kommer att få avtjäna sitt straff
dag tror icke heller att det förhåller sig så, som utskottets vice ordförande

.menade, att det finnes ynglingar, som kallt överväga, vilken risk de utsätta
sig för när de begå brott. Jag tror, att detta uppfattningssätt är tämligen
konstruerat. Se vi efter vad slags brott det här egentligen är fråga om, finna
yi att det ar mest sedlighetsbrott. Av de 13 fall, i vilka under åren 1918—
19 1 minderanga brottslingar dömdes till mer än 2 års straffarbete, var det
i icke mindre an 10 fråga om sedlighetsbrott och i ett om våldtäktsbrott. som
ju också kan raknas dit, fastän det i lagen går under en annan kategori, således
icke mindre an 11 sedlighetsbrott — alltså brott, som hava ett intimt samband
med driftlivet. Nu nämndes det, att det icke kan vara lämpligt att unga förbrytare
fa kortare tid pa Bona i stället för en längre strafftid. Det är visserigen
sant, att uppfostringstiden på Bona i medeltal endast är något över två år.
men tiden varierar i de enskilda fallen. Det ligger i sakens natur, att, då det
kommer en person till uppfostringsanstalten, som begått ett grövre brott, denne
ihr kvarhallen längre. Det har också förekommit, att ynglingar få vara där
anda till 3 a 4 ar och da kanske vi dar komma upp i lika lång tid för denne
yngling som den strafftid han skulle få för ett grövre sedlighetsbrott. Denna
invändning har således icke så stor betydelse. Erfarenheten har också visat,
att det förekommer fall. där en ungdomlig sedlighetsförbrytare blivit dömd
till mera an tva ars straffarbete och där domstolen enhälligt, häradshövdingen
och samtliga nämndemän, haft den uppfattningen, att det vore oriktigt aD
ynglingen eller lat mig säga barnet — ty man kan ju kalla en femtonåring
för ett barn, och flera av dessa sedlighetsförbrytare ha varit femtonåringar —
skulle sattas i fängelse och därför ingavs en nådeansökan med begäran om den
dömdes insättande i uppfostringsanstalt. Jag har beträffande detta fall som
ar omnämnt i motionen hört mig för på Bona och fått den upplysningen, att
ynglingen i fråga icke blev intagen därstädes. Nådeansökningen i fråga synes
sålunda icke hava föranlett någon åtgärd. Det är för övrigt klart, att nådeligen
icke kan användas annat än i extrema fall, och den ordningen är där ratl0nf

n att d+T,areli får Vrarie fall pröva, om insättande i allmän
uppfostringsanstalt ar att föredraga framför straff.

Fördelen med att en yngling, som dömts till längre tids straffarbete, insattes
pa uppfostringsanstalt i stället för att få avtjäna fängelsestraff är. bl. a., icke
endast den. att han uppfostringsanstalten har Derå yrken att välja på för
.-in utbildning, utan aven den eftervård, som är förbunden med uppfostrings -

Onsdagen den 28 maj f. m.

1, Nr 41.

anstaltens verksamhet, vilken är till stort gagn och har mycket stor bet\dels uppjoalran (W
för resultatet av behandlingen på anstalten. .... , minderåriga

Jag tror därför, att det kan finnas mycket goda skäl för reservanternas förbrytare.
ståndpunkt, fastän jag gärna ger herr justitieministern rätt däri, att vi icke (Korta.)
vunnit det väsentliga, då straffutmätningen ändock star kvar.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Linder: Herr talman! Jag har endast delvis deltagit i utskottets behandling
av detta ärende och jag har icke vant med om det beslut, som
utskottet har fattat i saken. Jag har ju emellertid i alla lull med hänsyn till
min verksamhet ett ganska stort intresse av denna sak och bär^darior försökt
sätta mig något in i densamma. Jag måste för min del redan från början saga,
att jag måste ställa mig betänksam emot det förslag, som framburits i den föreliggande
motionen. , „ , ,

Jag tror, att det kan vara skäl i att kasta en blick tillbaka pa de etapper under
vilka tvångsuppfostringsinstitutet vunnit tillämpning i vår rätt. Man började
ju redan år 1902, helt försiktigt, med att stadga, att. när en ungdomlig förbrytare
— det skulle vara sådana mellan 15 och 18 år — hade dömts till böter eller
fängelse i högst sex månader, skulle domstol hava rätt förordna, att den dömde
i stället för att undergå straffet, skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Femton år därefter höjde man, också då med stor försiktighet, strafllatituden,
för fängelse till ett år och för straffarbete till 6 månader. Införandet av straffarbete
inom den ram, där straff skulle kunna utbytas emot tvångsuppfostran, var
en särskild nyhet att observera. ....

Nu har det icke gått fullt tio år därefter, förrän Kungl. Maj:t föreslår en höjning
av sträfflatituden, för fängelse upp till fyra år, och för straffarbete upp
till två år. Det råder ju ingen som helst tvekan, att detta icke år ett mycket,
betydande steg uppåt, och det steget är så mycket mera betydelsefullt, om herrarna
besinna att, enligt 5 kap. 2 § strafflagen, domare äger att för den som fyllt lo
men icke 18 år nedsätta straffarbete för viss tid till hälften av den eljest för
brottet stadgade! sträfftiden, dock icke under tva manader. Detta stadgande betyder
alltså, att det brott, för vilket den ungdomlige förbrytaren dömes till tva
års straffarbete, i verkligheten, därest det varit en myndig man, kunnat medföra
fyra års straffarbete. För var och en. som följer litet med och har ett litet grand
intresse för dessa saker, är det klart, att ett brott, som i våra dagar förskyller
fyra års straffarbete, verkligen icke är någon småsak. ^

Det är emot bakgrunden av denna nu av mig framhållna utveckling, som man
bör se det av motionärerna framburna förslaget. Jag anser för min del, att motionärerna
gått alldeles för långt. Om man godtager motionärernas förslag,
skulle detta innebära, att även de grövsta kränkningar av rättsordningen skulle
kunna tillrättaläggas genom en tvångsuppfostran, som slutade för den ungdomlige
förbrytaren ovillkorligt, ty så är gällande lag, vid 21 ars ålder.

Jag vet mycket val, att den moderna uppfattningen ! fråga om behandlingen
av de ungdomliga förbrytarna kräver en ökad användning av uppfostringsåtgärder,
och jag har ju för egen del ingalunda själv den uppfattningen, att påföljden
för'' ett brott ovillkorligen skall vara ett straff i vedertagen mening. Man vet
ju också, att i kampen mot ungdomskriminaliteten individualpreventionen träder
i förgrunden. Uppfostringsåtgärder hava visat sig vara ett lyckligt medel för
att skydda samhället emot nya brott från samme brottslings sida. Det har vid
statens uppfostringsanstalt å Bona, såvitt jag har mig bekant, vunnits lyckade
resultat, och detta har naturligtvis varit anledningen till, att man uppmuntrad
härav sökt gå vidare. Det har väl också varit dessa göda. resultat, som förmått
Kungl. Maj :t att taga ett väsentligt steg i nu föreslagen riktning.

Nr 41. 12

Onsdagen den 28 maj f. m.

umfoltr^av , Detta är emellertid bara en sida av saken; saken har också en annan sida. och
minderåriga L et ar den- fom jag för ram del icke kan komma förbi. Jag tror icke, att det
förbrytare, skulle vara klokt av samhället att låta de svåraste och grövsta brott, om vilka
(Forts.) strafflagen förmäler, följas av en reaktion ifrån samhällets sida, som kunde bestå
allenast i tvångsuppfostran. Ett sådant brott är mestadels förenat med ett
svart, lidande för den, mot vilken brottet begåtts, och brottet betraktas mestadels
också bland allmänheten med fasa och avsky. Jag tror icke det vore lämpligt.
om la8’stift&ren> inför ett dylikt begånget brott, i främsta rummet sysselsatte sig
med den frågan, hur han skulle kunna uppfostra den unge brottslingen till att
bhva en bättre samhällsmedlem. Jag tror icke det är det främsta. Jag tror,
att det framför allt är nödvändigt för samhället, att för dylika fall strängt och
allvarligt peka på straffet, vilket som bekant i den allmänna föreställningen också
är förbundet med tanken på ett lidande. Jag tror icke det är tillrådligt för''
tilkda ett val emellan straff och tvångsuppfostran, då det gäller
påföljd för de ungdomliga förbrytare, vilka begått de mycket svåra brotten. Det
kan komma att medföra ytterst betänkliga konsekvenser; det kan skapa beklagliga
missuppfattningar i samhället om vad man kan tillåta sig utan några all\
arliga risker, och det kan komma att skapa beklämmande olägenheter för sammanlevnaden
mellan människor. — Jag vill också framhålla, att den man -om
fatt i uppdrag att utarbeta förslag till rikets kommande nya strafflag, eu man,
sont anses vara en bland Europas främsta kriminalister, icke kunnat släppa, de
svaraste brotten att sonas med uppfostran. Han har i sitt betänkande om principerna
för en strafflagsreform uttalat, att de svåraste brotten måste undantagas
da det gäller tvångsuppfostran. Då han senare lada fram den allmänna delen
av sitt förslag, tog han ingalunda tillbaka detta uttalande, utan han har där
sagt: ja. den frågan få vi behandla i sin helhet för sig: behandlingen av ungdomskriminaliteten
bör vara ett särskilt kapitel. Vidare vill jag framhålla
atu de sakkunniga, som tillsatts för framläggande av förslag till lag om tvåno-suppfostran
för unga förbrytare — bland dem ha suttit den nuvarande chefen
ior fångvårdsstyrelsen, vilken jag vågar från detta ställe beteckna såsom en synnerJigt
upplyst och framstående man på dessa områden, ävensom framstående
läkare, samt personer som varit mycket intresserade av saken — icke ansett si°-kunna medgiva att låta de svåraste brotten så att säga sonas med tvångsuppfostran.
Jag tycker, att detta betyder ganska mycket. — Man måste också ta<m
hänsyn till. att just dessa personer, som jag nämnt, ofta betonat det allmänna
rattsmedvetandets betydelse, då det gäller att bedöma dessa saker. Jag vill påpeka,
att i det betänkande, som framlades år 1923 av professor Thyrén angående
ÄT.1"® av halvabnorma förbrytare, fäste han stort avseende vid den rådande
lolkaskadningen och allmänt preventiva synpunkter.

, E?ael!artid ha vi S(‘ti- ^t utvecklingen gått så. att det började med eu ringa
st rall latitud som sedan gatt upp till att omfatta även de högre straffmåtten
Det ar omöjligt att påstå, att icke den tid kan komma, då dessa mycket svåra
brottslingar också komma att bli föremål för uppfostrande åtgärder från statens
salm Men om detta kommer att bli fallet, så är det min alldeles bestämda uppfattning,
att det endast kan komma att ske i förening med en fullständig omläggning
av det nuvarande systemet för tvångsuppfostran. När herr Alfred
1 etren talade om förbättnngsanstalter, som eventuellt skulle komma under eu
nyare regim, sa visade han på en behandling i dessa anstalter, som gjorde att
anstalterna i mangt och mycket — han betonade också särskilt därvid den'' allmänna
opinionen angående dem — komma att i någon mån framstå som straffanstalter.
fastan under humanare ledning och humanare behandling av fångarna.

basom saken nu ligger — och det är det enda vi här i dag ha att taga hänsyn
till .kan jag for min del omöjligen känna mig övertygad om. att det skulle
vara listigt att nu antaga det av reservanterna förordade förslaget, enligt villigt

Onsdagen den 28 maj f. in.

13 Nr 41.

strafflatituden alldeles skulle falla bort. För den skull skall jag be att fn yrka

bifall till utskottets hemställan. minderåriga

förbrytare.

Fröken Hcssclgren: Jag skall icke säga många ord om denna sak. Jag (Forts.)

förstår ju, att frågan kanske är för tidigt väckt, men den föregående ärade
talaren har i alla fall påpekat det faktum, att vi i snart tjugu år hållit pa
med att gå fram på denna väg, och man skulle då kunna tycka, att tiden nu
kunde vara mogen för att våga draga ut konsekvenserna, och verkligen göra
det möjligt att i stället för att döma till direkt straff ådöma tvångsuppfostran
i sådana fall, där sådan ansåges vara lämplig. Det är här icke fråga om att
alla dessa s. k. svåra brottslingar skola dömas till tvångsuppfostran, utan det
är fråga om att giva domaren möjlighet att pröva, oni den brottsliges sinnesstämning
och förhållandena i övrigt äro sadana, att tvångsuppfostran kan anses
lämplig. Endast i det fallet begär man att man skall kunna få göra ett
sådant utbyte.

Vad jag egentligen beträffande den siste ärade talarens anförande skulle vilja
opponera mot är det, att han sade, att det skulle vara nödvändigt att bibehålla
vedergällningens och straff lidandets tanke för samhällets skull. Jag har svart
att förstå, när det gäller barn och unga, att det skall vara rätta vägen att räkna
med vedergällning. Meningen är ju att söka upprätta dem, sa att de bil goda
och bra samhällsmedlemmar, och kan man göra det genom att giva dem uppfostran
i stället för att sätta in dem i fängelse, måste väl det vara bättre för

samhället. „

Att detta skulle medföra en hel del lagtekniska svårigheter förstår jag, och
man kan aldrig i resonemang med jurister få sista ordet, därför att man icke
förstår sig på dessa svårigheter. Men då principen torde vara den riktiga,
kan jag i alla fall icke låta bli att yrka bifall till reservanternas hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
därpå att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
av godkännande av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes av
godkännande av den vid utlåtandet fogade reservationen1.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 89;

Nej — 27.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samhällets barnavård m. m.,

Nr 41. 14

Onsdagen den 28 maj I. m.

i va,d nämnda proposition avser nedan närmare angivna lagförslag, dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna
proposition innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen
deri 14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta motioner.

Genom två särskilda, den 19 mars och den 22 februari 1924 dagtecknade propositioner,
nr 150 och nr 53, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionerna
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga, bland andra, här nedan omförmälda lagförslag, nämligen

1) lag om samhällets barnavård,

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,

3) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling, samt

4) förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården.

I samband med dessa propositioner, som i ovan angivna delar hänvisats till
andra lagutskottet, hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen nr 150 väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 289, av herr Lyberg, samt

inom andra kammaren

nr 445 och 446, av herr Paulsen,

nr 447, av herr Ericson i Boxholm,

nr 448, av herr Pehrsson i Göteborg,

nr 449, av herr Sehlin,

nr 450, av herr Wallerius,

nr 451, av herr Paulsen, ävensom

nr 453, av fruar Östlund och Thuring samt herrar Öhman och Eriksson i
Grängesberg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i tre
med A—L betecknade punkter, av vilka den första innehöll tre lagförslag.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

, 1?,err ®ror: I avseende på föredragningen av andra lagutskottets

utlåtande nr 37 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, de båda första,
där sa erfordras, paragrafvis med promulgationsstadganden, där sådana förekomma,
samt ingress och rubrik till sist, varefter och sedan alla lagförslagen
blivit genomgångna, utskottets hemställan föredrages,
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning sådan
ma omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att för den händelse något av lagförslagen kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i
avseende a de delar, som blivit med eller utan ändringar godkända, föreslå
sadana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar samt,

Onsdagen den 28 maj f. in.

15 Nr 41.

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragraf er
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kammarens beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen, med
förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga under punkten införda förslag
till

l:o) lag om samhällets barnavård;

2:o) lag om'' ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården; samt

3 :o) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling.

Denna paragraf lydde:

Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin
barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.

Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs, förenat
sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även gemensamt
handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en) kommun
i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd'';
och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården meddelade bestämmelser
äga motsvarande tillämpning.

Herr statsrådet Malm: Herr greve och talman! Under de senaste åren har
lagstiftningsarbetet på det sociala området rätt starkt forcerats, och detta har
gjort, att man för närvarande funnit sig föranlåten att iakttaga en viss återhållsamhet
speciellt av sparsamhetsskäl. Det förslag till ny lagstiftning i fråga
om den samhälleliga barnavården, som Kungl. Maj :t nu framlagt, berör emellertid
ett utomordentligt viktigt område, och då förslagets genomförande skulle
medföra stora förbättringar utan någon nämnvärd kostnad, så har regeringen
ansett att detsamma borde läggas fram till riksdagens prövning. Förslaget
är byggt på en mycket förtjänstfull bearbetning av det i sig själv förtjänstfulla
utlåtandet, som avgivits av fattigvårdskommittén, och det har också
fått en välvillig behandling i utskottet, för vilken behandling jag ber att få
framföra mitt tack. Jag skall nu lämna en kort redogörelse för vissa huvuddrag
— lagen är så vidlyftig, att jag måste inskränka mig härtill — och
motiveringen för dem samt beröra vissa erinringar, som framkommit i samband
med lagens behandling.

Barnavårdsfrågan är för närvarande aktuell i nästan alla kultiverade länder.
Man har alltmer börjat inse, att om man vill bekämpa brottslighet,
lösdriveri o. dyl., så måste man börja med barnen, ty det är svårare att lyckas,
då den brottsliga tendensen redan hunnit utveckla sig.

Jag skall först nämna några ord om bristerna i den nuvarande samhälleliga
barnavården.

Vår nuvarande samhälleliga barnavård regleras av tre särskilda lagar, som
icke stå i god överensstämmelse med varandra, nämligen 1902 års lag om fosterbarns
vård, 1902 års lag om uppfostran av vanartade och i sedligt avseende för -

Utskottets förslag till lag om samhällets barnavård.
1 §■

Lagförslag om
samhällets
barnavård.

Kr 41. 10

Onsdagen den 28 maj f. m.

LasamMnet7 sunm)^e ba™ °cb vissa .^lar av 1918 års fattigvårdslagstiftning. Barnavården
barnavård. aT s? „ ra". pa tre särskilda myndigheter, nämligen hälsovårdsnämnden, barna(Forts.
) vardsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Det finnes vissa gränsområden, beträffande
vilka det icke är fullt klarlagt, vilken myndighet de skola tillhöra, och
detta har halt till följd, att tvekan ofta uppstått vilken myndighet som skulle
ingripa. Det har på grund härav hänt, att hjälp icke blivit lämnad, där sådan
både bort lämnas. Det har också hänt. att något ingripande icke skett, därför
att allmänheten haft svårt att förstå vart den haft att vända sig. Denna
opraktiska organisation har bidragit till, att 1902 års lagstiftning i stora delar
av landet endast i ringa grad vunnit tillämpning.

A idare är att märka, att lagarna hava för liten räckvidd, så att myndighetema
i många fall stå maktlösa. Det är icke möjligt att kunna kontrollera
värden av fosterbarn, som mottagas utan ersättning och äro över sju år gamla,
myndigheterna hava ingå medel att effektivt ingripa, då barnen vanvårdas i föräldrahemmen,
och samhällets möjlighet att ingripa mot vanartade eller i sedligt
avseende försummade barn upphör redan då barnen fyllt 15 år. Ett annat missförhållande
är, att föräldrar, som försumma sina barn, få en helt olika ställning
beroende pa efter vilken lag de behandlas. Om barnen omhändertagas av
fattigvårdsstyrelsen, bli föräldrarna obegränsat skyldiga för vårdkostnaden,
men för vanartade eller sedligt försummade barn kunna föräldrarna icke tvingas
att ersätta mer än 100 kronor om året. Riksdagen begärde också 1918 att
fa en centralisation i möjligaste mån och lämpliga reformer.

Enligt det förslag, som nu framlagts, skulle hos en enda myndighet, barnavårdsnämnden,
sammanföras de uppgifter, som för närvarande äro fördelade på
tre särskilda myndigheter, och likaledes skulle reglerna för denna verksamhet
sammanföras i en gemensam lag. Genom en sådan centralisation av organisationen
är det klart, att det vinnes effektivitet i arbetet och sparas på såväl kostnader
som arbetskraft och tid.

Av vikt är ju också att bestämma en lämplig gräns mellan barnavårdsnämndens
ingripande och fattigvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Enligt det framlagda
förslaget, som i det avseendet godtagits av utskottet, skulle fattiga barn
i föräldrahemmen, som äro i behov av understöd, liksom förr erhålla understöd
av fattigvårdsstyrelsen. Denna fråga, om gränsen mellan dessa olika verksamhetsområden,
har rätt mycket diskuterats, och jag skall därför be att få
säga några ord om den.

. ba^ Aragasatts att dessa, fattiga barn, som för närvarande få understöd
i hemmen, också skulle övertagas i vårdavseende av barnavårdsnämnden. Mycket
talar emellertid häremot. Det är en ren understödsverksamhet det är frå«u
om. och man kan icke gärna låta en myndighet understödja föräldrarna och en
annan barnen. De! är omöjligt att avgöra, när föräldrarna behöva hjälp eller
när barnen behöva hjälp, och konsekvensen av ett dylikt arrangemang skulle
huvudsakligen bil den, att man fick lämna åt barnavårdsnämnden att ombesörja
fattigvården för alla familjer, som ha barn. Utskottet har godtagit
Ivungl. Maj :ts förslag, och då ingen reservation anmälts mot utskottets hemställan,
är det ju att hoppas, att denna skall vinna kammarens bifall.

I sammanhang härmed vill jag nämna några ord om understöd åt barn till
vissa ensamstående mödrar, en fråga, som blivit föremål för motion, åtminstone
delvis av fru östlund.

Förslag till bestämmelser angående dylika understöd var inarbetat i fattigyårdslagstiftningskommitténs
förslag till barnavårdslag, men det visade sig
innebära sådana konsekvenser i fråga om kostnaderna för staten, att jag för
min del ansåg mig förhindrad att framlägga det, om det skulle vara någon utsikt
att få förslaget i övrigt i hamn.. För övrigt har det på denna punkt gjorts
en massa invändningar, vilket visar, att man bör noga överväga den saken, innan

Onsdagen den 28 maj f. m.

17 Nr 41.

man för fram den till slutligt avgörande. En fråga, som står i samband med L
denna, är den s. k. moderskapshjälpen, och jag skall be att lå meddela, att den
frågan är föremål för utredning i socialdepartementet.

Av övriga principiella nyheter, som innehållas i förslaget och som ju alla äro
grundade på den erfarenhet, som erhållits i det praktiska arbetet, vill jag endast
beröra den betydelsefulla reformen i förslaget, som åsyftar en höjning
från 15 till 18 år av åldersgränsen för behandling av vanartade barn. På denna
punkt har det gjorts en hel del invändningar i den allmänna diskussionen, ehuru
någon reservation icke kommit fram. Det har ju sagts, att omhändertagande
av vanartiga barn intill en ålder av 18 år skulle medföra alltför stora kostnader,
men om man ser efter huru det är, finner man, att det icke år så farligt. I
föreliggande förslag har man nämligen gått en annan väg än den, som förordats
i fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande. I Kungl. Maj:ts proposition
har man utgått ifrån, att verksamheten i skyddshem skall helt bedrivas av enskilda
institutioner med särskilda kvalifikationer för den uppgiften. Dessa
institutioner skola erhålla statsbidrag efter sedvanliga grunder eller efter samma
grunder, enligt vilka bidrag utgå till landstingens sjukhem, och eventuellt
skulle de också erhålla byggnadslån.

Den totala kostnadsökningen för detta förslags genomförande är kalkylerad
i propositionen, och den visar sig vara i sig själv ganska blygsam, och av denna
kostnad är det endast en del, som uppkommer på grund av att åldersgränsen
höjts från 15 till 18 år. De i propositionen beräknade kostnaderna visa, att
ökningen för statsverket uppgår till 75,000 kronor och att därav endast 50,000
kronor gå till elever i skyddshem. Den för landstingen uppkommande kostnadsökningen
utgör 115,000 kronor helt för skyddshem, och för kommunerna
är kostnadsökningen 180,000 kronor, av vilket belopp 140,000 kronor motsvarar
ökningen för skyddshem.

Det är klart, att dessa beräkningar endast äro approximativa, enär det finnes
så litet statistik att bygga på, men i det stora hela tror jag, att de äro riktiga.
För övrigt kan man, om man jämför dessa kostnader med kostnaderna för fängelser
och tvångsarbetsanstalter, fråga sig, om det icke är mycket billigare och
bättre att stämma i bäcken än i ån.

Jo visst är det det, svarar man, men kan man verkligen hoppas på ett gott
resultat av barnavårdsnämndernas arbete, bli de unga bättre i skyddshemmen,
är det icke bättre att placera dem, som hålla på att spåra ur, i enskilda hem!,
och försvåras icke denna placering därigenom, att barnen, som omhändertagas
av barnavårdsnämnden, stämplas såsom vanartade? För resten är det en del,
som förmoda, att man bör låta ungdomen »löpa linan ut» och låta naturen läka
sig själv.

För besvarande av dessa frågor hänvisar jag till de personer, som praktiskt
arbetat för dessa unga, och hos dem råder endast en mening, nämligen att åldern
måste höjas till 18 år, och skälen därför äro ganska klara.

Samhället kan icke längre stå maktlöst, då det gäller att rädda ungdomen
från förfall. Det är oförsvarligt att lämna ungdomen mellan 15 och 18 år,
som just är i den farligaste brytningsåldern, åt sig själv. Den vet icke vad
den gör, den kan skada sig till kropp och själ och den kan utan eftertanke
åsamka sig skador, som aldrig kunna botas. Det händer ju någon gång, att
det går lyckligt utan något ingripande, men huru ofta händer det icke. att de
sjunka allt djupare och djupare.

Aad beträffar påståendet att det skulle vara bättre om ungdomen utan att
vara behäftade med stämpeln vanartade komme i goda enskilda hem, så har
det ett visst fog för sig, men huru skall man göra, om de motsätta sig eu dylik
åtgärd? Då kan man ingenting göra, för närvarande har man inga maktmedel

Första ''kammarens protokoll 1921).. Nr hl. 2

a (jfor slag om
samhällets
barnavård.
(Forts.)

Nr 41. 18

Onsdagen den 28 maj f. m.

Lagförslag ot
samhällets
barnavård.
(Forts.)

1 härför, men det nu framlagda förslaget giver möjlighet att vinna ett resultat
även i detta avseende. Det är nämligen mycket lättare, om man kommer med
det hotet, att därest vederbörande ej bättrar sig, blir det anmälning för barnavårdsnämnden
med de följder, som detta medför.

En annan sak är, att nämnden själv näppeligen bör sätta en verkligt vanartad
15—18-åring i enskilt hem, med tanke på den moraliska smitta, som en
sådan kan sprida i den nya omgivningen. Ett av huvudskälen till att de vanartade
böra omhändertagas är ofta, att de äro farliga för andra barn och därför
böra sättas in på skyddshem. Det finns många, som ha en viss rädsla för
dessa skyddshem, men det har visat sig, att skyddshemmen inte bara tjänstgöra
som karantän sanstalter, utan de lyckas ofta förvandla de unga till verkligt
dugande samhällsmedlemmar. Till belysande av de resultat, som äro vunna,
skall jag lämna några uppgifter, som jag erhållit från en del skyddshem.

Från ett av skyddshemmen för gossar, Yrångsholmen, uppges, att under
tiden 1913—1920 80 % skött sig. Från ett annat, Margretelund, uppges, att
under första 25-årsperioden av dess verksamhet 93 % skött sig. Även från Hall,
landets största skyddshem för gossar, äro goda resultat att anteckna, Av
1,189 därifrån utskrivna under åren 1876—1917 ha endast 27 % förekommit i
polisunderrättelser under första femårsperioden efter utskrivningen, därav såsom
straffade blott 18 %.

För flickor finnas 8 skyddshem, av vilka en del dock äro så nya, att uppgifter
från dem sakna värde.

Beträffande samtliga 217 utskrivna från de 4 återstående lämnas goda vitsord
i fråga om cirka 55 %. I omkring 25 % av fallen är resultatet mera tvivelaktigt,
5 % ha ej skött sig tillfredsställande, och för ungefär 15 % saknas uppgifter.

Från ett av de äldsta hemmen, Kragenäs, som varit i verksamhet sedan 1906,
upplyses, att 67,8 % av de utskrivna blivit dugande kvinnor, för 20,3 % är resultatet
tvivelaktigt, och 6,8 % ha på ett eller annat sätt förfallit.

Uppgifterna från de kvinnliga hemmen vittna emellertid bestämt om, att förhållandena
beträffande däri intagna skyddshemselever äro avgjort mycket
bättre än det resultat, som vinnes, om man tillämpar det nu enda möjliga, nämligen
att föra dessa unga vanartade till Landskrona. Den enda möjlighet, som
enligt lösdrivarelagen nu finnes, är nämligen att taga in dem på denna anstalt,
och det torde väl inte råda mer än en mening därom, att anstalten i Landskrona
icke är lämplig att omhändertaga dessa unga. Som bevis härpå må det vara
tillåtet att citera ett uttalande av styrelsen för tvångsarbetsanstalten i Landskrona.

»Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att beträffande hela detta så ytterst
svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att samhället
på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel förebygga
eu sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har att ingripa
emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir det att tillrättaföra
den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd och hjälp,
där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen kan få åsyftad
verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna.

Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin unpmärksamhet
på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna för ungdomen
givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar och
växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska medel stå
till buds genom den egna förtjänsten, och då hela den inre psykiska omläggningen
äger ram, stå hemmen och samhället för närvarande på ett beklagligt
och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen värnlös. I och

Onsdagen den 28 maj f. in.

19 Nr 41.

mod de fyllda femton uren, alltså, .just vid den för ungdomen så kritiska tröskeln,
kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av barnavårdsnämn- barnavård.
den, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och lösdrivarclagen kan ^,ortg^
näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed äro de erforderliga förebyggande
åtgärderna beträffande ungdomens urartning omöjliggjorda.»

Det är mycket tänkvärda ord, som sluta med ett mycket kraftigt tillstyrkande
av det nu framlagda förslaget.

När en anmälan för lösdriveri kan föra en ung flicka till Landskrona, är
det ju inte att undra på, att många anse, att det är bättre för henne att få löpa
linan ut. Går lagförslaget igenom, skulle man ju dock ha helt andra medel till
buds. Barnavårdsnämnden kan då varna de vanartiga, sätta dem under övervakning,
föreskriva arbete och, som yttersta utväg, sätta flickan på skyddshem.
Dessa skyddshem för äldre eller särskilt vanartade barn skulle kunna bli
av samma typ som diakonissanstalten Yiebäck, vilken för närvarande mottager
den kvinnliga ungdom, som dömts till tvångsuppfostran. De erfarenheter, man
har från denna anstalt, äro i själva verket mycket goda.

Det är ju klart, att prövning av ett barns omhändertagande för skyddsvärn
och sättande på skyddshem är en mycket vansklig sak, som fordrar mycket noggrant
övervägande och stor varsamhet. Lagen har också infört bestämmelser,
enligt vilka man skulle få garanti för noggrann prövning av detta. Dels finns
det föreskrifter om, att ett viss antal medlemmar skola vara närvarande för
att beslut skall kunna fattas — det är för övrigt en bestämmelse, som utskottet
sedermera skärpt — och vidare kan ett sådant beslut ställas under länsstyrelsens
prövning, ifall föräldrarna icke äro med om det. För övrigt är jag gärna
enig med utskottet därom, att en placering på skyddshem -— det står i utskottets
motivering, och jag finner detta fullt riktigt — inte skall ske annat än om
den är oundgängligen påkallad. Emellertid är det med glädje jag sett, att utskottet
gått med på Kungl. Maj:ts förslag i denna fråga samt kraftigt strukit
under anförda motiv och delvis även anfört nya.

Jag skall sedan övergå till att något beröra en av utskottets ändringar, där
det också finnes en reservation, nämligen beträffande barnavårdsnämndens sammansättning.
Kungl. Maj:t har i denna punkt föreslagit, att kyrkoherden i
församlingen skall vara självskriven. Den av utskottet föreslagna ändringen
går nu ut på, att i en kommun, där det finns flera präster, skulle kommunen
få rätt att välja den lämpligaste av dessa, och detta är ju en given fördel, varför
jag ingenting har emot den av utskottet företagna ändringen. Det finnes
emellertid en reservation, som inte vill ha någon prästerlig självskrivenliet. Mot
denna reservation bör dock betonas, att man inte får vara doktrinär i denna
fråga. Man måste göra det som för barnen är det bästa och ställa den frågan
till sig: Gagnar prästens medverkan barnen? Och det torde väl inte vara

tvivel underkastat, att den frågan måste besvaras med ja. Nu säger man i
reservationen: Ja, men prästerna bli nog invalda ändå, om de äro lämpliga.

Men det är inte sagt, att så är fallet, ty partiförhållandena kunna ju mången
gång vara sådana, att man inte vill rösta på eu man, därför att han är präst.

Jag hoppas, att man på denna punkt skall följa utskottets förslag. Visserligen
är det sant, att prästerna 1918 utestängdes från fattigvårdsstyrelserna.
Egentligen var detta att beklaga, och man måste säga, att i barnavårdsnämnderna
äro de ännu mera motiverade.

Hatt mycken diskussion har också förts om frågan, huruvida särskild barnavårdsnämnd
alltid skulle behövas. Detta bär nämligen föreslagits av fattigvårdskom
mitter ade, men Kungl. Maj :t och utskottet ha gått på eu annan, medlande
linje och föreslagit, att mindre kommuner skulle kunna få dispens. Där
skulle i stället fattigvårdsstyrelsen tjänstgöra som barnavårdsnämnd och då på

Nr 41. 20

Onsdagen den 28 maj f. m.

Lagförslag oi
samhällets
barnavård.
(Forts.)

m lämpligt sättt kompletteras. Det har förts litet diskussion om vem som lämpligen
skulle giva dispens. Det har dels föreslagits, att länsstyrelsen skulle göra
det I Kungl. Maj :ts förslag, som utskottet följt, har det föreslagits, att Kungl.
Maj :t skulle lämna dispens för att fa en enhetlig behandling av frågan. Det är
nämligen så, att en sådan fråga inte får tagas alltför schablonmässigt, utan
man får studera behovet och tillgången på lämpliga krafter vid bedömandet
av saken. Jag antar givetvis, att det är riktigt att följa Kungl. Maj:t och utskottet
på denna punkt.

„I övrigt är det en del småändringar, som jag inte för närvarande skall uppehålla
mig vid.

Ja, det. är ju klart, att det föreliggande lagförslaget som allt mänskligt äP
ofullkomligt och att man, i den mån som erfarenhet vinnes, nog måste vara
beredd pa att fullkomna lagen. Lagen i sig själv verkar ju heller visserligen
inte, men den ger dock ett gott instrument för arbetet att tillvarataga samhällets
dyrbaraste egendom, nämligen barnen, och jag hoppas, att kammaren skall
antaga förslaget i det skick, vari det nu föreligger.

Efter härmed slutad överläggning godkändes ifrågavarande paragraf.

2—23 §§.

Godkändes.

23 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa,
eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör rä.mnL
den omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess egenskaper
och utveckling lämpad behandling (skyddsuppfostron) enligt i 4 kap. meddelade
bestämmelser.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för
skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, såvida de vistas på känd
ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen eller skriftligen
yttra sig i ärendet.

Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att personligen
inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Vistas
föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför ombud därstädes.

Herr Linder: Herr talman! Jag anhåller, att i motiveringen till § 24

måtte intagas följande:

. I anslutning till utskottets tidigare uttalande om nödvändigheten av försiktighet
och varsamhet vid prövning av frågan om vanartade barns omhändertagande,
vill utskottet även i nu förevarande sammanhang framhålla angelägenheten
av att vederbörande statliga myndigheter och befattningshavare hos
barnavårdsnämnderna inskärpa, att sadant omhändertagande icke må äga rum
utan den mest omsorgsfulla prövning. Särskilt gäller detta i de fall, då skyddsuppfostran
icke kan beredas i annan form än genom intagning i skyddshem.
Enkannerligen bör noggrant tillses, att intagande i skydshem av i sedligt avseende
vanartade flickor i åldern 16—18 år icke äger rum i sådana fall, då deras
tillrättaförande därförutan kan förväntas ske.

Herr Petrén, Bror: Jag ber fa meddela, att enahanda yrkande, som nu

framställts, senare i dag kommer att framställas även i andra kammaren, och

Onsdagen, den 28 maj f. m.

21 Nr 41.

synes mig icke något vara att erinra emot införande av ett sådant stycke i motiveringen,
som av herr Linder föreslagits, från deras sida, som närmast hand- lamavård.
haft detta ärende i utskottet. (Forts.)

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, att
i avseende å den nu föredragna paragrafen endast yrkats att densamma skulle
godkännas. Därjämte hade herr Linder yrkat, att näst efter specialmotiveringen
till 23 § i förevarande lagförslag skulle införas följande:

24 §.

I anslutning till utskottets tidigare uttalande om? nödvändigheten av försiktighet
och varsamhet vid prövning av frågan om vanartade barns omhändertagande
vill utskottet även i nu förevarande sammanhang framhålla angelägenheten
av att vederbörande statliga myndigheter och befattningshavare hos barnavårdsnämnderna
inskärpa, att sådant omhändertagande icke må ägajum utan
den mest omsorgsfulla prövning. Särskilt gäller detta i de fall, då skyddsuppfostran
icke kan beredas i annan form än genom intagning i skyddshem.
Enkannerligen bör noggrant tillses, att intagande i skyddshem av i sedligt avseende
vanartade flickor i åldern 16—18 år icke äger rum i sådana fall, då deras
tillrättaförande därförutan kan förväntas ske.

Sedermera gjordes propositioner särskilt angående vartdera av nämnda båda
j^rkanden, och blevo desamma därvid av kammaren bifallna.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

De återstående under punkten upptagna lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B. Om

I den av fru Östlund m. fl. väckta motionen, nr 453 i andra kammaren, hade änkorfixirn.
hemställts, ''dels att 81 § 1 mom. samt 82, 84, 85 och 86 §§ i det av fattigvårdslagstiftningskommittén
framlagda förslaget till lag om den offentliga barnavården
m. m. måtte inarbetas i förslaget till lag om samhällets barnavård, dels att,
för vinnande av en provisorisk lösning av frågan om understöd åt änkors barn,

83 § i kommittéförslaget måtte inarbetas i förslaget till lag om samhällets barnavård,
dels ock att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående på vilket
sätt och efter vilka grunder understöd till änkors barn för framtiden lämpligast
kunde beredas ävensom för riksdagen skyndsamt framlägga de förslag, utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionen II: 453 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, på vad sätt och efter vilka grunder understöd utan fattigvårds
karaktär kunde beredas änkor, vilka vore i behov därav för sina barns
uppfostran, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen
kunde giva anledning.

Nr 41. 22

Onsdagen den 28 maj f. in.

understöd åt
änkors barn.
(Forts.)

Beträffande utskottets hemställan under denna punkt hade reservation anmälts
av herr von Sydow, greve Spens samt herrar Tjällgren, Öberg, Carlsson i Sothöna
och Persson i Trången, vilka ansett, att utskottet icke bort föreslå någon
skrivelse till Kungl. Maj:t i anledning av fru Östlunds in. fl. ifrågavarande
motion.

Herr von Sydow: Herr talman! Vid utskottets förslag i denna del har

jag jämte några andra medlemmar av utskottet antecknat mig som reservant,
och jag anhåller därför att få yttra några ord.

Det är här fråga om en motion, som innefattar tre yrkanden, två yrkanden
om ändring av den kungl. propositionen och ett yrkande om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning. Ändringsyrkandena ha avstyrkts av utskottet
och äro avslagna av kammaren, så dem behöver jag inte yttra mig om,
men beträffande den tredje punkten vill jag säga några ord. Den avser understöd
åt änkors barn, och utskottet har, som vi hörde, föreslagit, att riksdagen
ville anhålla om utredning, på vad sätt och efter vilka grunder understöd utan
fattigvårds karaktär må kunna beredas änkor, vilka äro i behov därav för sina
barns uppfostran, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka
utredningen kan giva anledning.

För närvarande ha vi ju i detta avseende främst de bestämmelser om understöd
åt änkors barn, som finnas i den allmänna fattigvårdslagen, enligt vilken
föräldrar och barn äro skyldiga att underhålla varandra ömsesidigt, men i fall
de på grund av särskilda omständigheter inte kunna det, skall fattigvården
träda emellan. Det som då beviljas, blir fattigunderstöd, och sålunda kunna
kommunerna kräva det åter, ifall det finnes något att taga. Vidare ha vi bestämmelserna
i pensionslagen, enligt vilka en änka med pension, som har minderårigt
barn att försörja, för närvarande har rätt åtnjuta barntillägg. Ifall
det är man och hustru, och mannen är invalid, kan det också för minderåriga
barn beviljas barntillägg, men om mannen så dör och hustrun inte är vanför,
utan arbetsduglig, upphör barnbidraget. I detta avseende har riksdagen i år
hos Kungl. Maj :t framställt begäran om en ändring, och utredning lär pågå
inom pensionsstyrelsen.

. Bär föreslås emellertid något helt annat. Här ifrågasättes en allmän pensionering
av änkors barn sålunda, att varje änka, som har ett barn att försörja,
skulle ha rätt erhålla understöd av stat eller kommun. Jag förmodar det
är meningen att det skulle vara som i Danmark, att i de fall där viss förmögenhet
eller inkomst finnes, skulle understöd ej utgå, men i alla andra fall skulle det
utgå. Denna fråga har varit uppe i riksdagen två gånger förut, 1919 och 1920,
genom motioner, men bägge gångerna blevo framställningarna avslagna. De
blevo emellertid avslagna på grund av att fattigvårdskommittén arbetade med
dessa saker och att frågan även var föremål för undersökning och utredning i
pensionsstyrelsen, således icke av realskäl.

Nu återkommer saken här, och utskottet har förordat avlåtandet av en skrivelse.
Jag vill nu säga herrarna, att detta är en utomordentligt omfattande
sak, och det blir en synnerligen dyrbar anordning, ifall vi skola gå med på
den. Det finns. i motionen uppgifter om kostnaderna i Danmark. I Danmark
finnes det nämligen en sådan lag, den s. k. »enkebörneloven». Det är den enda
lag av dylikt slag, som finnes i Europa, jag förmodar i hela världen. Det
finnes, som sagt, i motionen uppgifter om kostnaderna för denna lags tillämpning
i Danmark. Jag vill emellertid saga, att dessa uppgifter äro fullkomligt
vilseledande, jag vet inte, varifrån motionärerna fått dem. De säga, att hela
kostnaden i Danmark för vartdera av åren 1921 och 1922 uppgick till 2,496,000
kronor. Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten på, alt detta är ungefär
hälften av verkliga kostnaden vilken bäres till hälften av staten och till hälften

Onsdagen den 28 maj f. in.

23 Nr 41.

av kommunerna. Troligen lm motionärerna, april antingen endast slalen ,u d
eller också endast kommunernas andel. Sd rån skall iordubblas sa blir den
skäligen riktig. Kostnaden för hela Danmark uppgår sålunda till bortåt h miljoner.
Men flytta vi saken över till Sverige, komma vi till vida högre siffror.
Det beräknas, att vi inte kunna komma under 10 miljoner. Detta ar för ankors
barn, men sä ha en del av de hörda myndigheterna stadsförbundet och Stockholms
stads fattigvårdsnämnd, framhållit, att skall man pa detta^ satt ge understöd
åt änkors barn, finnes ingen anledning att inte i samma man ge understöd
åt ogilla mödrars barn. Där ha vi en utvidgning. Men vidare saga dessa
två myndigheter, att om man på detta sätt skall ge understöd åt ankors barn.
varför skall man då inte ge det åt änklingars barn? \ arior skola ankors barn
ha det bättre än änklingars barn? Skall man ge understöd åt den ena, bor
man också göra det åt den andra. Frågan utvidgar sig alltså till att man
skall ge understöd åt alla barn, såvida inte båda deras föräldrar leva och kunna
försörja dem. Det är icke möjligt att göra sig en exakt föreställning om, vilka
kostnader detta komme att leda till, sannolikt blir det 20 miljoner kronor om
året eller något sådant.

Nu vill jag verkligen vädja till herrarna, om herrarna aro beredda att ge sin
principiella anslutning till ett sådant förslag. Vi hörde, att kostnaderna för
genomförande av den nya barnavårdslagen i dess helhet gar till mellan 300,000
och 400 000 kronor om året. Nå, detta ha vi beslutat, och jag tycker ior mm
del, att det är mycket billigt. Lagen är en mycket god sak och uppväger
många gånger kostnaderna för dess genomförande. Men att har begära utredning”
för genomförande av ett förslag, som årligen kostar minst 10 miljoner
och mycket möjligt det dubbla, det tycker jag för ram del ar alltför äventyrligt.

Ja. jag skall inte säga mera, herr talman. Jag ber for mm del att i_ anslutning
till reservationen få yrka avslag å såväl utskottets hemställan i denna
del som å motionen i denna del.

understöd åt
änkors barn.
(Forts.)

Herr von Koeli: Det är alldeles riktigt, som den föregående ärade talaren

anförde, att den fråga, som nu är under behandling, är mycket omfattande och
säkerligen också kommer att kräva betydande medel för att kunna förverkligas.
Det bör emellertid i detta sammanhang också erinras om att den ar en av de
mest behjärtansvärda frågor, som för närvarande föreligga till behandling.
Jao- skall tillåta mig att med herr talmannens tillstånd framhålla, att jag under
min verksamhet oupphörligen ställts inför detta problem: Hur hora obemedlade
änkor och deras barn på lämpligaste sätt finna sin bärgning. .

Det kan icke förnekas, att dessa änkor intaga en alldeles säregen stallning
bland understödsbehövande. De ha råkat ut för olyckan att deras män aycLit
och icke längre kunna fullgöra sin försörjningsplikt, och samtidigt med att
denna försörjningsförmåga för familjen, sålunda blivit förminskad eller a
deles upphört, har också mannens andel i barnens uppfostran försvunnit. Härtill
kommer en annan omständighet, och det är den, att änkan ofta är psykiskt
nedbruten av vad som inträffat och att hon ej sällan är^ mycket okunnig om
hur hon skall ställa det för sig. Oupphörligt har. jag påträffa} iall, dar det
visat sig, att just denna okunnighet vållat, att det icke vant möjligt ior henne
att ordna för sig på ett tillfredsställande sätt. Det lilla hemmet har blivit ruinerat,
barnen ha skilts från modern och svårigheter av allehanda slag ha uppstått.
Det är ju omöjligt för samhället att ersätta den förlust, som uppstår genom
mannens död, men däremot är det väl ändå rimligt, att i en sådan prekär situation
som då en nödställd kvinna, som har flera barn att underhålla, skall ta
hand om dessa barn för framtiden, samhället ser till att hon erhåller ett behövligt
stöd från något håll. . . . . 011 . ...,

Det är inte allenast behovet för änkan att för sill egen del erhålla lijalp, som

Nr 41. 24

Onsdagen den 28 maj f. m.

understöd åt
änkors barn.
(Forts.)

härvidlag är det vägande, utan det gäller framför allt, att barnen skola kunna
hallas^ tillsammans med modern i hemmet och få en ordentlig uppfostran och
den vard och näring, de behöva för att sedermera kunna bli dugande medborgare.
. Det är väl en erfarenhet, som alla på detta område praktiskt erfarna
na gjort, att om modern tvingas ut i förvärvsarbetet och antingen får lämna
barnen ifrån sig eller de få reda sig själva, kunna inte barnen få den uppiostran,
de behöva för att.bli nyttiga samhällsmedlemmar i framtiden.

Au säger man: Vi ha ju en understödjande myndighet, fattigvårdsstyrelsen
i kommunen, som .1 forsta hand är skyldig att inträda. Detta är sant, och jag
iar till mm glädje, konstatera, att dessa- myndigheter under de år, som gått
sedan den nya fattigvårdslagens tillkomst, blivit allt mera medvetna om sitt
ansvar och försökt pa ett mera tillfredsställande sätt fullfölja sin uppgift.

angå gorå det pa ett alldeles utmärkt sätt, men tyvärr finnes på ofantligt
manga hall sadana som ännu icke vaknat upp till förståelse för vad det här
galler.

Det måste, också konstateras, att många änkor äro i det avseendet särställda,
att de icke tillhora den kategori, som utan svårighet vänder sig till den understödjande
myndigheten. De ha fört ett självständigt liv och litat på e<ma
krafter, sa länge mannen levat, men när han faller ifrån och de bli nödställda
ha de svart både pa grund av sm blyghet och sin stolthet att vända sig till någon
understödjande myndighet och göra detta först i allra sista hand.

Därtill kommer den svårighet, den. föregående talaren antydde, nämligen
att i manga fall lämnas hjälp från fattigvården under den uttryckliga förutsättningen,
att den skall ersättas vid ett kommande tillfälle, då möjlighet därtill
ioreimnes. Om sålunda änkan har ett litet hus eller ett litet jordbruk, är hon
naturligtvis mycket ängslig för att mottaga hjälp av fattigvårdskaraktär, enär
iion kan vänta, att förr eller senare kommer den lämnade hjälpen att krävas
åter, och da .kanske stugan eller jordbruket går ifrån henne. Jag har iakttagit

av dTttaklag ^a °n'' 1Ur °r° lga deäsa än^or äro över att mottaga någon hjälp

Ja« detta sammanhang erinra om att det finns redan en hel del änkor
som ia hjalp av det allmänna, vilket även den föregående ärade talaren antydde.
Det ar ju nämligen sa. att de änkor, som ha blivit försatta i eu svår
belägenhet pa grund av mannens död genom olycksfall, få hjälp enligt olycksiaiisiorsak.
rmgslagen, en hjalp som är högst betydande och ofta tillräcklig för
behovet Aven genom pensionsförsäkringen lämnas ju hjälp, ehuru inte i så
stor omfattning, och jag. för mm del är mycket glad över den förbättring beutrechdng
ank°nla efter lnvallda män> varom detta års riksdag besluta begära

Jag vill hven i detta sammanhang nämna, att det på många håll finns enskilda
arbetsgivare och institutioner, som. intressera sig för änkorna och deras
ja pande, och. det kan kanske.också förtjäna nämnas, att staten i högst betyande
omfattning lamnar pension till sina befattningshavares änkor och barn.

^tra^naSra t h ankor ,efter statens befattningshavare årligen utbetalas
omkring 5 milj. kronor i pension.

.ijufoif mfn onakllffen saga sig, att när vissa änkor, vilkas män genom
olycksfall omkommit eller blivit invalida, få detta understöd, uppstår ovillorligen
en orättvisa gentemot de andra, som icke äro i samma ställning. Var,
? iaU ax- ™le en.hustru, som förlorat sin man efter eu lång sjukdom
också kunna fa någon hjalp någon liknande pension, när hennes man dör? Hon
aJV alla fall lika illa ställd, kanske sämre på grund av mannens långvariga
-LvT;, an den:. anka, som ar nödställd på grund av mannens död genom

Slör »?+r.miin de Jag den uppfattningen, att man måste nå det ena

eller andra sattet komma dessa ankor till hjälp. Samhället måste med andra

Onsdagen den 28 maj f. m.

25 Nr 41.

ord tråda in i försiir,jarens ställe och lörsöka att halla tillsammans moder och wlller™öd ät
barn. På vad sätt detta skall ske, det är en annan iråga, och den är naturligtvis dnicorii barn.
ganska svårlöst. Utskottet begär ju, så vitt jag iörstår, inte nagla omedelbara (Forts.)
åtgärder utan endast en utredning om hur detta problem skall lösas. Det finns
ju, som den ärade föregående talaren erinrade, eu lag i Danmark — enkebörnsioven
— som är ur inånga synpunkter utomordentligt tillfredsställande, kanske
den mest populära sociala lag, som existerar i det landet. Kanske jag far
komplettera vice ordförandens i lagutskottet anförande med att nämna, att
även på andra håll finnas liknande lagar. Så t. ex. finnas i.åtminstone ett
fyrtiotal av Amerikas förenta stater särskilda lagstiftningar för änkor, som i
allmänhet kallas »niothers pension laws» men huvudsakligen gälla bara änkorna.
Likaså har man i de olika provinserna i Kanada genomfört en änkepension.
och det är ganska betecknande, att när man gjorde det. förklarade
man, att detta understöd är att betrakta som ett erkännande åt modern för de
tjänster, hon gör samhället genom att uppfostra, sina barn.

Hur vi här i landet skola ordna saken i framtiden, ligger ju i öppna fältet.

En möjlighet är att använda pensionsförsäkringen, något som förordas av
många. Man kärr emellertid också gå den andra, vägen, understödsvägen, vilken
onekligen har vissa fördelar; jag skall naturligtvis inte här ingå på detta.

Men det förefaller mig dock vara av mycket stor betydelse, att man tar första
steget till lösning av denna fråga genom att nu åtminstone bringa den under

utredning. . . o . „ ,

Den ärade föregående talaren, vars humanitära, intressen pa olika områden
jag bland andra haft tillfälle att konstatera, försökte i någon mån avskräcka
från att ens upptaga denna fråga till behandling genom att tala om de störa
kostnader, ett dylikt beslut skulle medföra. Men, mina herTar, hur skulle vi
någonsin kunnat lösa eller åtminstone börjat på med lösningen av pensionsförsäkrings-
eller olycksfallsförsäkringsfrågan, om vi från början stirrat oss
blinda på de kostnader, dessa lagstiftningar skulle medföra? Utgångspunkten
är väl i alla fall, att om här föreligger ett rättfärdigt krav, om det har visat
sig, att samhället har plikt att träda till i de hem, där försörjaren inte längre
har möjlighet att hålla hemmet tillsammans, då måste man försöka att komma
närmare en slutlig fösning av saken. Det kan ju hända, att man inte kan med
en gång ta upp hela detta problem utan att man, som det skedde i fråga om
pensionsförsäkringen, får tänka sig vissa övergångsformer, som kunde möjligtvis
medföra, att kostnaden för den nuvarande generationen inte bleve så ofantligt
stor. Men att alldeles motsätta sig denna tankes genomförande i framtiden,
det undrar jag, om det är klokt och riktigt. Jag har åtminstone, under
min verksamhet funnit, att här föreligger ett mycket trängande önskemål, som
med utomordentligt intresse omfattas av alla de många, som känna det föreligy
gande behovet på området. Jag vill också påpeka, att pa detta ^område, pa
barnavårdens område, där vi ju genom den nyss antagna lagen ha fått en enligt
min uppfattning god grund att bygga pa, i andra länder framlagts förslag,
avsedda att tillvarataga barnen på det lämpligaste sättet och särskilt att tillgodose
de ensamställda barnen och dem, som icke ha någon naturlig försörjare.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har tidigare uttalat, att
barnen äro samhällets dyrbaraste egendom, och jag kanske frigöra mig från
den uppfattningen, att vi vid detta tillfälle ej få underlåta att försöka på något
sätt tillgodose just änkors barn. Beträffande de ogifta mödrarnas barn har genom
den enligt min tanke förträffliga lagen om barn utom äktenskapet åtskilligt gjorts
för förbättrande av deras ställning, särskilt genom barnavårdsmannainstitutionen.
Det förefaller mig således vara en rimlig gärd av rättvisa, att man nu
tar ett första förberedande steg, som naturligtvis inte behöver medföra några
högst betydande kostnader under de närmaste åren, för att så småningom nå

Nr 41. 26

Onsdagen den 28 maj f. m.

understöd åt
änkors barn.
(Forts.)

fram till en lösning av också änkebarnens fråga, och jag får därför i all anspråkslöshet
vädja till kammaren att bifalla utskottets hemställan under denna
punkt.

Herr von Sydow: Jag anhåller om ordet för att säga några ord med anmaning
av den siste ärade talarens anförande. Jag ber då först att få säga
^tt jag inte kan första, att det, som herr von Koch säger, är en orättvisa att
de änkor,_ vilkas män omkommit genom olycksfall i arbete, få understöd men
däremot icke de ankor, vilkas män avlidit i sjukdom. Detta kan jag inte
törsta, ty pensionen åt de änkor, vilkas män drabbats av olycksfall i arbete och
därigenom omkommit, bekostas icke av det allmänna utan av industrien. Det
ar, riktigt, att industrien måste bära en olycksfallsförsäkring, det är nämligen
truga om en industriens risk, och den skall industrien betala. Den privata
arbetsgivaren, som använder arbetaren, skall betala risken härför men det är
inte det allmänna, som skall ingripa, och det gör det inte heller. Detta är den
stora skillnaden.

Däremot ger jag min anslutning till vad herr von Koch yttrade om att det
ar kart om en änka fått understöd för sina barns uppfostran av fattigvården
och detta sedermera aterkräves. Detta kan naturligtvis vara obilligt. Jaohoppas
att det inte kommer i fråga ofta i realiteten — det vet herr von Koch
bättre an jag — men jag skulle för min del gärna vilja vara med om en undersökning
om i vad män det kan stadgas, att i sådana fall återbetalningsskyfdigheten
skall upphöra. Hade utskottsmajoriteten velat inskränka skriyefsen
till. att avse huruvida understöd till änkor med barn borde lämnas utan
åter betalningsskyldighet, skulle jag för min del varit med om den. Men nu
nar man föreslagit hela enkebörnsloven, och det är för mycket. Det är visserlgen
sant, som herr von Koch säde, att det inte är fråga om att fastställa någon
lag nu, men alla, som varit här i riksdagen några år, veta, att har man
godkant principen och begärt en utredning i visst ändamål, då har man tagit
clet törsta steget, och de andra komma i regel av sig själva.

Det ar också riktigt, vad herr von Koch i vältaliga och varma ord yttrade
om socialförsäkringen. Jag är i likhet med honom övertygad om att den är en
välsignelse för mänskligheten och har gjort och gör mycket gott i vårt land
Men det ar nog därvidlag också att taga hänsyn till hurudana förhållandena
aro etter världskriget. Socialförsäkringen är, som nämnt, enligt min tanke en
mycket värdefull institution, men den har det felet att vara oerhört kostbar.
Jag tror att mani nästan alla länder i Europa nu strävar efter och anstränger
små krafter till det yttersta för att upprätthålla den socialförsäkring, som man
liade före kriget och som var baserad på de ekonomiska och sociala förhållanden
som da voro radande, och att man icke för närvarande tänker på att utvidga
den. J ag tror också, att klokheten skulle mana oss att göra detsamma, åtminstone
att icke gorå en så stor utvidgning, som här är ifrågasatt. Därmed —
det ber^jag att få säga herr von Koch — har jag ingalunda menat att säga,
att en sådan utvidgning aldrig kommer. Det är högst möjligt att den kommer,
men att vi nu skulle taga det första steget, måste jag anse äventyrligt.

J ag ber, herr greve och talman, att fa vidhålla mitt yrkande.

Herr Petrén, Bror: Herr talman! Jag ber att få instämma i det varm njartade

anförande, som nyss hölls av en å detta område synnerligen erfaren
kammarledamot å Örebro läns bänk.

Gent emot herr von Sydow vill jag framhålla, att då han rörde sig med sifferuppgifter
i fråga om kostnaderna för det allmänna, gick han ut ifrån, om
jag fattade, honom rätt, att det var helt och hållet nytillkommande kostnader
for det ifrågavarande ändamålet, som det här gällde, men så är ju icke för -

Onsdagen den 28 maj f. m.

27 Nr 41.

hållandet. Det är ju nämligen så, att vår gällande fattigvårdslag ger rätt
redan nu för änkor att få såsom fattigvård vad de behova till sina barns uppfostran,
underhåll och vård. Och det är självfallet, att de ekonomiska orhållandena
i hithörande hem ofta nog äro sådana, att denna ratt i ganska stor
utsträckning också tages i anspråk av änkorna. Jag formenar alltså, att nar
man framför dessa sifferbelopp beträffande kostnaderna, man icke far se bort

ifrån dessa av mig nu berörda förhållanden.

Herr von Sydow nämnde vidare, att om man ville ordna denna understodsfråga
så, som i utskottsutlåtandets motivering ifrågasatts såsom ett provisorium
eller genom att befria änka från ersättningsskyldighet för hennes barn tilldelad
fattigvård, skulle han icke hava någonting emot en sådan anordning. Med ^nledning
härav vill jag säga, att det nu icke är fråga om annat an att utreda,
på vad sätt och efter vilka grunder man skall kunna lagga en understodshjalp
åt änkor så att den icke får karaktär av fattigvård. En dylik linje som rymmes
inom utskottets hemställan, är alltså den, som herr von Sydow förklarade sig
kunna i sak ansluta sig till. Men utskottet håller även andra vagar öppna
för den kommande utredningen, och synes det mig att herr von Sydow med sm
uppfattning borde kunna ansluta sig till denna vidare utredningar am.

Det är nog som herr von Koch sagt, att intresset för denna sak i s.ialya ver e
är så stor och levande, att den icke dör, förr än denna undersökning blivit verkställd.
Det är möjligt att man kommer att fa stanna vid den utväg, som herr
von Sydow gav sin anslutning, men i första hand gäller det att fa undersökt, om
det är möjligt att gå fram pensionsförsäknngsvägen. Jag tror att det ar riktigt
att begära denna utredning. Den kommer i varje fall att klarlagga, vil a
utvägar som förefinnas och i vad mån de äro framkomliga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i nu

förevarande punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gjorde propositioner först pa bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i den förevarande punkten hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen pa bif all till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sydow begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 75;

Nej — 41.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

understöd åt
änkor8 barn.
(Forts.)

Nr 41.

Onsdagen den 28 maj f. m.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
45 SfW proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap
45 § strafflagen m. m„ bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt. ?

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 29, i anledning av Kund

tm *■*•< w- «i»

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

sättendeklTeHm.tUlkänna*av’ att utfärdats till sammanträdets fort -

m främjande Föredrogs anyo statsutskottets utlåtande nr 93, i anledning av Kungl Ma i-t?

ÄtSÄÄ"1 tm « ***»«*&Z

k en -n11 ri1ksdaFen avlåten, den 22 februari 1924 da°-tecknad proposition
Mai t T 1“ kknvisats,tin statsutskottets förberedande behandling både kS’

“ÄSiSC 5ver soda,ärenl"tör —

1 ro) att för ökning av statens bostadslånefond finge såsom lån ur statsverket*
ond av rusdrycksmedel disponeras för år 1924 ett belopp av 5,000,000 kronor;
2.°; att av det pa extra stat för år 1922 under femte hnvnrltitele +;n „+ x ’
bidrag åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader an"
24 ono rveservatl°nsansjaffet jemte därunder omförda besparingar ^belopp av
utfnr?-n4r°n0r fVa^e stallas till mgenjörsvetenskapsakademiens förfogande5 för
SeJ; samt " ^ tekniskt-ta-kaP%a undersökningar på byggÄS

nnn vatt av nyssnämnda reservationsanslag och besparingar ett belopp av

r v?r0r fluge KTgL Maj:t dlsP°neras för åtgärder, ägnade att indi

rekt förbilliga eller eljest främja bostadsproduktionen.

behandHnÄehafTtvf^kii K* f™rande Proposition hade utskottet till

ÄfeÄ"F-Larssm 1 v“ - äÄ x

1 :o) att för ökning av statens bostadslånefond finge såsom lån ur stativ
kets fond av rusdrycksmedel disponeras för 1924 ett belopp av 10,000,000 kro

2 ro) att av det---byggnadsområdet; samt

3ro) att avnyssnämnda— — —bostadsproduktionen.

anSÄlSj ^ iWgav,r“* ”»<1» åberopande av råd däri

a) att för ökning av statens bostadslånefond finge såsom lån ur statsverkets

Onsdagen den 28 maj f. in.

29 Nr 41.

fond av i
samt

Ang. lån
till främjande,
av bostads -

usdrycksmedel disponeras för år 11*24 ett bidopp av 7,000,000 kronor

b) att av det på extra stat för 1922 under femte huvudtiteln till statsbidrag produktion,-,,.
åt kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader anvisade re- (Forts.)
servationsanslaget jämte därunder omförda besparingar ett belopp av 26,000
kronor finge av Kung!. Maj:t disponeras för åtgärder, ägnade att indirekt förbi
lliga iller eljest främja bostadsproduktionen; ävensom

IT) att Kungl. Maj:ts förslag om användande av ett belopp av 24,000 kronor av
berörda reservationsanslag med därunder omförda besparingar .för vissa tekmsktvetenskapliga
undersökningar pa byggnadsområdet icke måtte av riksdagen
bifallas.

Vid mom. II av utskottets hemställan hade reservation anförts av herr H. F.

Lamm, vilken ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj ds förslag
om användande av ett belopp av 24,000 kronor för vissa tekniskt-vetenskapliga
undersökningar på byggnadsområdet.

Herr förste vice talmannen: Jag står visserligen som ensam reservant i

detta utlåtande, men jag vill redan från början saga, att det inom utskottet var
flera, som ställde sig på samma ståndpunkt som jag i denna fråga utan att dock

reservera sig. . .

Skillnaden mellan reservationen och utskottets utlåtande, är ju den, att jag som
reservant har velat tillstyrka Kungl. Maj :ts framställning om ett anslag av
24,000 kronor till ingenjörsvetenskapsakademien1 för utförande av vissa teknisktvetenskapliga
undersökningar på byggnadsområdet. Dessa undersökningar hava
pågått under flera år, och ingenjörsvetenskapsakademien har för detta .ändamål
fått anslag under denna tid. Denna gång liar emellertid anslaget blivit avböjt
av statsutskottet, därför att utskottet antagligen tyckt, att det nu kunde vara
slut på dessa undersökningar. Jag har emellertid under hand gjort mig. förtrogen
nied ämnet och bland annat talat med sekreteraren i akademien, och jag har
därvid icke kunnat finna annat, än att det är av största'' vikt och betydelse att
akademien får fortsätta med dessa undersökningar^ som påbörjats och som man
hoppas kunna avsluta under det kommande budgetåret.

Det är här fråga om tre olika slag av undersökningar. Den första gäller
värmekapaciteten hos byggnadsmaterial och -konstruktioner. Här säges det, att
värmekapaciteten blivit föremål för endast flyktiga studier, beroende på svårigheten
att bestämma specifika värmet hos material av icke homogen sammansättning,
vilket ofta är fallet med byggnadsmaterial. Denna svårighet torde kunna
avlägsnas genom konstruerandet av en kalorimeter, grundad pa samma principer
som den förut genom akademiens försorg utexperimenterade metoden för mätandet
av värmeisoleringsförmågan hos olika byggnadsmaterial. För detta arbete
finnes redan den huvudsakliga apparatutrustningen. Då dessa undersökningar
utan tvivel komma att utgöra ett värdefullt komplement till akademiens övriga
värmeundersökningar, anser akademien det i hög grad önskvärt, att de komma
till utförande. För detta ändamål begär akademien 8,000 kronor.

Så är det frågan om beständigheten hos olika slag av byggnadsfasader. Här
har akademien redan kommit till ett resultat, och vad det här gäller, är endast
att söka utröna den lämpligaste sammansättningen av olika putsarter. För de
praktiska proven bör ett provhus med ett flertal fasadbehandlingar uppföras på
hårt utsatt läge, lämpligen vid västkusten, och ställas under observation. Man
har här tänkt sig möjligheten att träda i förbindelse med lotsverket för att komma
i tillfälle att på en byggnad för annat ändamål, såsom ett magasin eller
dylikt, praktiskt utröna detta. För detta ändamål begäres 13,000 kronor.

Till sist är det frågan om ljudisoleringsförmågan hos byggnadsmaterial och

Nr 41. 30

Onsdagen den 28 maj f. m.

till^främjande -konst™ktioner enligt förut utexperimenterad metod. Här är man mycket nära
av bostads- ett resultat, och det behövs endast ett par tusen kronor för att fullborda arbetet.
produktionen. % Jhar för min del ansett, att i det läge, som akademien för närvarande be(Forts.
) finner sig i fråga om dessa undersökningar, det vore synd att stoppa desamlna
och att man därför borde bevilja det begärda anslaget. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att hur intressanta och hur nyttiga dessa undersökningar än.
kunna vara, så är det ingen enskild man eller institution, som är villig att företaga
dem;. Därför torde det ligga närmast till för staten att göra dem, så mycket
hellre som staten är den förnämste byggherren.

Det är på dessa grunder, som jag har ansett, att man borde bifalla Kungl.
Maj :ts proposition i denna punkt, varför jag ber att få yrka bifall till resfervationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende å nu
förevarande utlåtande endast yrkats, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan
i punkten I samt avslå utskottets hemställan i punkten II och bifalla
Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

ersättning till FöreAroSs ånyo statsutskottets utlåtande nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
vissa vintill- proposition angående ersättning, till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar
verkare m. m. av vindragarlaget i Stockholm jämte en i ämnet väckt motion.

Uti en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1924 dagtecknad proposition, nr
187, vilken blivit för förberedande behandling hänvisad till statsutskottet, både
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen besluta

dels att till aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf. aktiebolaget
Önos i Tollarp samt firman B. P. Gullbergh i Malmö finge ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel utbetalas följande belopp, nämligen till aktiebolaget
Önos femtiotusen kronor samt till envar av de båda övriga tjugufemtusen kronor,
allt under villkor, att i enlighet med Kungl. Maj :ts bestämmande före utbetalningen
sådana åtgärder vidtoges, att någon tillverkning av rusdrycker icke
vidare kunde utan särskilt tillstånd bedrivas i de lokaler, vilka av ersättningstagarna
tidigare för sådant ändamål begagnats, ävensom att ersättningstagarna
skriftligen forbonde sig att icke framdeles mot statsverket framställa några
ersättningsanspråk i anledning av deras tidigare bedrivna tillverkning av rusdrycker
;

dels och att till de medlemmar av vindragarlaget i Stockholm, som nu vore
varaktigt, oförmögna till arbete, finge ur statsverkets fond av rusdrycksmedel
under vederbörandes återstående livstid, så länge arbetsoförmågan varade och
vederbörande styrkte sig vara i behövande omständigheter, årligen utbetalas
ett belopp av sexhundra kronor att utgå med en fjärdedel eller etthundrafemtio
kronor kvartalsvis i efterskott från och med tredje kvartalet år 1924. I

I sammanhang med Kungl. Maj :ts förevarande proposition hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren av herr N. K. Törnkvist i Bjuf
vackt motion, nr 423, vari hemställts, att den i propositionen föreslagna ersättningen
till aktiebolaget Skånska fruktvin- och likörfabriken i Bjuf måtte höjas
till ett belopp av 50,000 kronor.

Onsdagen den 28 maj f. m.

31 Nr 41.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt, eraätf^n m
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition och herr Törnkvists i Bjuf berörda vism vintm.
motion icke måtte vinna riksdagens bifall. verkan m. m.

(Forts.)

Reservationer hade anmälts

1 ;o) av herr C. J. G. Sivartz, vilken ansett, att utskottets motivering bort
hava den lydelse, reservationen visade, samt

2 :o) av herrar O. U. B. Olsson och F. L. Lindqvist, vilka ansett, att utskottets
motivering bort lyda så, som i denna reservation angivits.

Herr statsrådet Beskow: Herr greve och talman, mina herrar! I den proposition,
som nu föreligger, har Kungl. Maj:t föreslagit ersättning — ersättning
eller understöd, vilket man nu vill kalla det — till vissa vintillverkare och till
vindragarlaget i Stockholm på grund av att de blivit lidande genom förhållanden,
som stå i samband med den rusdryckslagstiftning, som kommit till under de
senare åren.

Vad vintillverkarna beträffar, så ligger ju saken så till, att de icke hava några
sorg helst juridiskt befogade krav på ersättning från staten. Däremot anser jag
för min del, att deras krav hava ett visst moraliskt berättigande. Det förhåller
sig nämligen så, att dessa vintillverkare tidigare kunde sälja sina bärviner i den
allmänna handeln och då vanligtvis genom diversehandlare, under det att de numera
icke kunna sälja dem på annat sätt än genom systembolagen. Det inser ju
var och en, att det är ganska svårt att få avsättning för ifrågavarande produkter
genom systembolagen.

Nu har ju utskottet i sak behjärtat, vad Kungl. Maj :t här föreslagit, då utskottet
är av den åsikten, att ett understöd bör lämnas till ifrågavarande firmor
och till vindragarlaget i Stockholm. Men i formen har utskottet gått fram på ett
annat sätt, än vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag vill meddela, att det något tidigare varit uppe funderingar på att Vinoch
spritcentralen skulle kunna göra affärer med dessa firmor — vindragarlaget
har nog icke varit på tal — och i detta sammanhang ge dem en viss ersättning
utöver den rent affärsmässiga.

Emellertid har Vin- och spritcentralen ingen rätt härtill, ty all vinst av partihandeln
med rusdrycker, som ju helt utövas av Vin- och spritcentralen, skall gå
till staten, det vill säga allting utöver de medel, som gå till stam- och preferensaktieägarna
samt till fastställda avsättningar och avskrivningar. Under sådana
förhållanden måste det noga iakttagas, att Vin- och spritcentralen icke får lämna
understöd i någon som helst form, utan att den skall driva sin rörelse så affärsmässigt
och så ekonomiskt som möjligt.

Jag tror därför, att det hade varit riktigare, om utskottet i denna punkt helt
följt Kungl. Maj:ts förslag. Jag går emellertid ut ifrån, att utskottets förslag
icke får tolkas så, att man vill göra något avsteg ifrån den princip, som är fastslagen
i gällande lagstiftning och vilken som sagt går ut på att Vin- och spritcentralen
icke får lämna några understöd och gåvor till utomstående. Jag vill
snarare tolka utlåtandet i den riktningen, att Vin- och spritcentralen enligt utskottets
förslag för en enda gång får ett rent undantagsmedgivande av riksdagen.

Herr Lindqvist: Herr greve och talman, mina herrar! Som av handlin garna

framgår, har utskottet varit enigt om att avslå den kungl. propositionen.

Det är endast rörande motiveringen, som utskottet icke har kunnat enas, da en
av utskottets ledamöter, herr Swartz, har föreslagit en motivering, som utmynnar
i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga denna fråga under behandling
och efter hörande av Vin- och spritcentralen pröva framställningen och avgöra,
i vad mån ersättning skall lämnas eller icke. Vidare hava herr Olsson och jag

>''r 41. 32

Onsdagen den 28 maj f. m.

ersätirZn tillicke kunnat dela utskottets uppfattning, utan hava vi ansett, att man bör hava
vissa vintm-jen annau motivering. Utskottets majoritet vill hänvisa frågan till Vin- och
verkan m. m. spritcentralen för att denna måtte taga den under övervägande, och utskottet
(Forts.) känner sig förvissat om, säger majoriteten, att frågan skall få en lycklig utgång.

Nu är det sa, att dessa skanska vinfabriker en gång hava vänt sig till Vinoch
spritcentralen i och för ersättning — om det var allesammans, som gjort
det kan jag ej säga; jag tror knappast, att det var så, men en del har i alla
har denna fråga, såvitt jag icke missminner mig, varit
föremal för prövning, men Vin- och spritcentralen har icke ansett sig kunna gå
med på ersättning. Vid ett samtal med chefen för ''Vin- och spritcentralen meddelades,
att några fullt analoga fall icke av Vin- och spritcentralen prövats, utan
att detta ärende nog låg litet vid sidan. Emellertid var det så, att det bolag,
som ville underhandla med Vin- och spritcentralen, begärde en så oskälig ersättning,
att underhandlingarna redan av det skälet torde hava strandat. Därefter
blev det ingå vidare underhandlingar. Det var en tid, då det gick åt mycket
vin och då de kunde få avsättning för sin vara på ett eller annat sätt. Men så
kom kristiden, och det uppstod svårigheter för vintillverkarna att driva sin
verksamhet. Då gingo de in till Kungl. Maj :t för att få denna ersättning.

Samma är förhållandet, med vindragarlaget i Stockholm. Det har också haft
kontakt med Vin- och spritcentralen en gång, och dess ålderman har vid en konferens
med Vin-, och spritcentralen fått det erbjudandet, att om vindragarna
skulle anse sig vilja eller behöva vinna anställning vid Vin- och spritcentralen
så skulle man vara beredd att åstadkomma, att sådan anställning skulle kunna
avägabringas. Något svar på denna erbjudan har icke kommit av anledning,
som. jag icke känner till, men sannolikt var det av den anledningen, att deras
förtjänster under den gyllene tiden voro sa goda, att de icke ansågo sig böra
gå in för en sådan fråga som ny anställning. Först nu efteråt hava även de
gjort framställning till Kungl. Maj.-t.

Såvitt man kan se av handlingarna och Jäsa fram av myndigheternas yttrande,
har ingen av dessa bada parter vare sig juridisk eller — och här skulle jag vilja
vånda mig emot herr statsrådet — moralisk rätt. Det är knappast en gång
billighetsskäl, som. tala för
sa, att denna lagstiftning’ icke direkt lagt hinder i vägen för deras verksamhet.

I fråga om vinfabrikerna är det ju sa, att det fortfarande finns möjlighet för
tillverka, sitt vin. Det finns fortfarande möjlighet för dem att också
försälja vinet, visserligen dock med den inskränkning, som herr statsrådet
nämnde, att det endast kan ske genom Vin- och spritcentralen. Men är vinet bra,
så lär det nog kunna köpas av Vin- och spritcentralen också. Jag misstänker
dock att dessa.fabrikers viner icke äro av samma kvalitet som andra viner och
att de därför icke äro konkurrenskraftiga. På grund därav kan det naturligtvis
uppstå svårigheter för dem att bli av med sina varor. Men det kan väl
i all rimlighets namn icke riksdagen rå för.

Detsamma är fallet med vindragarna. De kunna naturligtvis fortfarande hava
arbete. Så. länge vinimpor.ten var stor, hade de en stor och god inkomst. Men
sa. kom kristiden, da folk icke importerade sa mycket vin, och deras inkomster
minskades då. Man skall emellertid icke tro, att det bara är vin, som de handskas
med; det är även en massa andra flytande varor, oljor och sådant, som de
hava att taga befattning med. I alla fall minskades deras inkomster, men
aldrig har jag hört talas om att därför att det uppstått svårigheter på en
arbetsmarknad på grund.av konjunkturförhållanden man kan gå in till Kungl.
Maj :t och begära ersättning för minskad arbetsinkomst. Att deras understödskassa
har lidit men av detta förhållande, tvivlar jag visst ej på. Att den understödsverksamhet
eller pensionsverksamhet, som förut varit, nu nästan måste gå

Onsdagen den 28 maj f. in.

33 Nr 41.

isär, är klart, därför att de för laget ekonomiskt fördelaktiga importerna ej ,
kunna effektueras på samma sätt som förut. Men det är också en sak, som
riksdagen icke kan hjälpa. När riksdagen lagstiftade för ekonomiska under- verkan m. m.
stödsföreningar — självhjälpsföreningar — så blev godtemplarordens under- (Forts.)
stadskassa till följd av lagstiftningen tvungen att vidtaga sådana åtgärder, att
beräkningarna blevo fullt matematiska, vilket de förut ej voro. Härigenom
reducerades livförsäkring från 2,000 kronor till 1,000 kronor, men icke var det
väl någon som föll på den tanken att gå in till riksdagen för att få fyllnad.

Jag tror ej, efter de uttalanden, som gjorts av respektive myndigheter, att
utskottets resonemang är hållbart. Till slut kommer man i alla fall till den
frågan, vem det är, som skall avgöra ärendet. Man har icke velat erkänna,
att ersättningar av statsmedel skola utgå, men i sitt hjärta anser man, att de
skola ha dem. Vad riksdagen och riksdagsmännen icke vilja stå för, d. v. s.
att giva dem ersättning av rena statsmedel, det vill man ge dem på en omväg
genom att överlämna till Vin- och spritcentralen att giva dem av sina vinstmedel,
som ju också äro statsmedel. Jag tror visserligen icke, att Vin- och
spritcentralen kommer att gå med på det, utan att den får tillräckligt tydlig
hänvisning från riksdagen, ty den har ju redan förut en gång prövat detta
ärende. Men får den en sådan hänvisning, så kan det ju hända, att den gör det.

Detta sätt förbättrar emellertid ej saken, ty det är ju statsmedel och uteslutande
statsmedel, på vilket sätt de än utlämnas.

Förresten tycker jag för min del icke, att man skall gå denna väg och delegera
bort en rätt, som man ej vill begagna sig av, till en annan myndighet, framför
allt därför, att vid alla tillfällen, då frågor om Vin- och spritcentralen varit
före i riksdagen och denna utsatts för anmärkningar, har den ömma punkten,
som man tryckt på, varit, att Vin- och spritcentralen i sin ekonomiska verksamhet
icke alltid följt de strikta principer, som man från en del håll ansett, att den
bort följa. För min personliga del, med den kännedom om Vin- och spritcentralen
och Stockholmssystemet, som jag har, anser jag, att de skött sig på ett förtjänstfullt
sätt. Men det är nu en sak för sig. De angrepp, som de utsatts för,
hava grundat sig på, att de skulle ha givit sig in på mindre korrekta vägar med
statsmedel. Men nu vill man, att riksdagen skall giva dem en direkt anvisning
att gå dessa vägar.

Herr Swartz’ reservation går ju en annan väg, den vill anförtro saken till
Kungl. Maj:t för avgörande. Nu är jag icke tillräckligt gammal riksdagsman
för att veta, om det är kutym eller blivit hävd, att riksdagen, då den icke själv
vill taga på sig ansvaret för en sak, därför att den tycker, att det är alltför
besvärande principer, som komma i vägen, överlämnar till Kungl. Maj:t att
knäcka frågan. Det är en sak, som jag ej känner till, men är det kutym, så må
det så vara, och den kan då överlämnas dit. Men Vin- och spritcentralen måste
ju även med ett bifall till herr Swartz’ förslag höras, och jag förmodar att regeringen
i det fallet icke anser sig kunna göra annat, än vad Vin- och spritcentralen
säger, ty annars vore det ju meningslöst att höra den, när den hörts en gång
förut. I sak blir det alltså detsamma, antager jag, som att Vin- och spritcentralen
blir den avgörande.

Jag har ej kunnat dela utskottets uppfattning, och därför har jag tillsammans
med herr Olsson till utskottets betänkande avlämnat en reservation, som
går ut på att med ett tillägg i motiveringen komma till samma resultat som
utskottet, således avslag på såväl Kungl. Maj ds framställning som herr Törnkvists
i Bjuv motion, till vilken reservation jag ber att få yrka bifall.

Herr Walles: Herr talman! Jag ber för min del att få yrka bifall till

utskottets motivering. Vidkommande ersättningsanspråken från vindragarlaget
tillåter jag mig påpeka, att de icke gälla de friska och arbetsföra personerna i

Första hammarens protokoll 1924- Nr-bl. 3

Sr 41. 34

Onsdagen den 28 maj f. in.

ersättn7'' till ^etta vinclragarlag utan gamla och orkeslösa arbetare i laget. Kontrollstyrelsen
mssTmutill- har beträffande denna, sak anfört följande, efter att först hava vägrat att tillverkare
wi. m. styrka ersättning åt lagets för närvarande arbetsdugliga medlemmar: »An(Forts.
) norlunda gestalta sig däremot förhållandena för de medlemmars av laget vidkommande,
som på grund av ålder eller av annan anledning äro oförmögna
till arbete. . Dessa hava under den tid de själva voro arbetsföra, med delvis
jämförelsevis betydande belopp bidragit till pensionering av de medlemmar i
laget, som då voro oförmögna till arbete. Detta bar givetvis skett i förhoppning,
att de själva en gång skulle komma att åtnjuta understöd. Dylikt understöd
hava ock vissa av dem åtnjutit, men laget har, som tidigare nämnts,
icke efter den 1 oktober 1922 sett sig i stånd att fortsätta med utbetalandet av
understöd. Då det med skäl torde kunna sägas, att lagets oförmåga härvidlag
orsakats av de minskade inkomsterna av arbetet med vin och sprit, har kontrollstyrelsen
funnit det med fog kunna ifrågasättas, att det allmänna i dessa fall
träder emellan och utbetalar de understöd, som laget numera icke är i stånd
att utbetala, så mycket mer som de belopp, det här gäller, äro relativt obetydliga.
»

Kontrollstyrelsen har till åtta namngivna personer föreslagit en ersättning
av 800 kr., och Kung], Maj:t har för sin del nedsatt detta belopp till 600 kr.

Då ärendet behandlades i den avdelning, som äger att avgöra i första instans,
d. v. s. i den avdelning där jag sitter, yrkade jag bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
emedan jag ansåg, att rättvisa och billighet fordrade, att man lämnade
en sådan ersättning. Från annat håll tillstyrktes ersättning åt vintillverkarna.
Vid behandlingen i utskottsavdelningen förekom sedan en sammanjämkning,
som resulterade i det utlåtande,. som utskottet framlagt. Jag tycker det är rätt
så egendomligt, att det då finns reservanter mot detta sammanjämkningsförslag.

Jag ber för min del att få yrka bifall till det av utskottet framlagda förslaget
utan ändring av motiveringen.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman! Detta är ju ingen fråga, som
speciellt intresserar representanterna för Västernorrlands län, fastän omständigheterna
hava gjort, att vi varit uppe tre stycken länskamrater å rad.

Denna fråga är ju av den beskaffenhet, att man egentligen icke kan säga, att
ersättningarna kunna grundas på några rättsanspråk, utan de äro ju fullständigt
beroende av skälighets- och billighetsprövning. Nu är det ju så, att den
privata rusdryckshandeln i stort sett blivit avvecklad genom tillkomsten
och införandet av en organisation, som företrädes av Vin- och spritcentralen.
I samband med att denna avveckling har ägt rum, hava
ersättningar i olika former till mycket betydande belopp — till många, många
tiotal miljoner kronor — utgått till vin- och spirituosahandlare och andra, som
varit på ett eller annat sätt intresserade av tillverkning och försäljning av rusdrycker.

Det fall, som här föreligger, är kanske icke fullt jämförligt med de fall, i
vilka ersättningar i form av goodwill eller på annat sätt utgått. Men man kan
i varje fall icke säga, att de krav, som här föreligga, äro av en något förnämligare
karaktär än de, som Vin- och spritcentralen fått avveckla. Under sådana
förhållanden^ förefaller det mig, som om det vore mest naturligt och riktigt
att, därest ^någon ersättning här skall utgå, den icke kommer att utgå efter, så
att saga. några förnämligare former, vilket skulle bliva fallet, i händelse Kungl.
Haj :t och riksdagen skulle besluta om denna ersättning, under det att man
låtit Vin- och spritcentralen sörja för avvecklingen i övrigt. Det är alldeles
riktigt, såsom statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade, att med
en sträng tillämpning av det avtal, som nu är upprättat mellan Kungl. Maj :t
och Vin- och spritcentralen, saknar Vin- och spritcentralen befogenhet att för -

Onsdagen den 28 mnj f. in.

35 Nr 41.

foga iiver sina vinstmedel på ett sådant sätt., att de skulle kunna användas för tTaJ^ m
ersättningsändamål. Men om vad statsutskottet löreslår blir riksdagens beslut vi88a vintilloch
Kungl. Maj:t icke har något att erinra däremot, har Vin- oeh spritcentralen verkan, m. m.
fatt ett bemyndigande att i detta fall taga upp till provning frågan, huruvida (Kort*.)
någon ersättning i förevarande fall lämpligen bör utgå. Då är jag förvissad
om att Vin- och spritcentralen vid prövningen av detta ärende kommer att förfara
med samma noggrannhet, som om ärendet kom me att handläggas av Kungl.

Maj :t, ehuruväl jag för min del icke skulle hatt något emot, om jag deltagit
i den slutliga utskottsbehandlingen av detta ärende, att i huvudsak gå med pa
en sådan formulering, som herr Swartz i sin motivering föreslagit. Men då nu
utskottet gått på en enklare linje, anser jag å andra sidan, att det icke finns
någon anledning för riksdagen att nu motsätta sig en lösning'' på detta sätt.

De personer, om vilka det här är fråga, nämligen tillverkare av viner, äro säkerligen
ekonomiskt sett i större behov av en liten hjälp^ vid avvecklingen av
sin affär än vad många varit, som tidigare fatt en rätt så betydande goodwill,
och då tycker jag, att när denna hantering förut orkat med att betala rätt betydande
belopp i samband med avvecklingen av det privata intresset från denna
näring, så bör man även kunna låta denna förmån sträcka sig till dessa ekonomiskt
mindre välsituerade personer. Jag tror därför, att alla skäl tala för att
riksdagen nu bör bifalla vad statsutskottet föreslagit.

Akid ersättningen till medlemmarna av vindragarlaget beträffar,_ så är det ju
så, att detta ärende tidigare varit föremål för övervägande inom Arin- och spritcentralen,
och jag tror mig veta, att en del av dem blivit erbjudna anställning
inom Vin- och spritcentralen, ehuruväl de avböjt en sådan anställning. Det oaktat
synes det mig, att det mycket väl bör kunna överlämnas åt detta bolag att
taga under övervägande frågan om ersättning i en eller annan form till någon
eller några av dessa personer.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr greve och talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Frågan är ju här. såsom herr stats rådet

och chefen för finansdepartementet yttrade, huruvida ^utbetalandet av
statsmedel verkligen skall beslutas av statsmakterna eller av Ahn- och spntcentralen.
Herr statsrådet var på mycket göda skäl rätt så betänksam mot att
gå den vägen att låta statsmedel beviljas och utbetalas av Vin- och spntcentralen
och den enda förmildrande omständigheten, som jag kunde finna, var att
herr statsrådet därvid fäste det uttryckliga villkoret, att detta icke fånge upprepas.
Jag anser emellertid, att det skulle vara lämpligare att icke tillåta,
att det finge ske någon enda gång. Jag tror icke, att det är lämpligt, att riksdagen
i ett fall. då riksdagen på goda grunder anser, att det är genant att sjalv
fatta beslut, söker komma ifrån saken genom att delegera sm beslutanderatt

åt ett annat håll. , , , .

Statsutskottets ärade ordförande sade, att här begränsade det sig egentligen
till huruvida man skall använda förnämligare former för denna ersättning an
för andra. Jag får säga statsutskottets ärade ordförande, att den saken ledan
är avgjord i och med det att Kungl. Maj:t har gått en förnämligare väg i dennla
fråga än i andra. Det är ju icke vinhandlarna, som kommit fram till riksdagen
med detta förslag, utan det är Kungl. Maj:t, som kommit fram med förslaget.
T och med detsamma hava vi den förnämligare apparaten igång och kunna icke
på något sätt komma ifrån, att vi hava gjort vederbörande den ära, som statsutskottets
ordförande ansåg vara för stor. Här har i denna kammare vid
många tillfällen behandlats frågor om ersättningskrav i andra fall än speciellt
detta. Här hava leverantörer till staten kommit och visat fullgoda skäl för
att de böra hava ersättning, då de gjort förluster för statens skull. I riks -

Nr 41. 36

Onsdagen den 28 maj f. m.

fw- dagen liar man då sagt: Nej det kunna vi icke vara med på. ty det kan föra
ervTsa\intill rotsig iitef tråkiga konsekvenser. — Här gäller det tillverkare av en vara, som
verkan m. m. ar sa dålig, att de icke kunna få avsättning för den, och då anse vissa herrar
(Forts.) i riksdagen, att detta är ett skäl, varför dessa producenter skola hava ersätta
ning.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att det ju är tydligt,
att iabriken nere i Bjuv har svårt att få sin vara avsatt genom Vin- och
spritcentralen. Ja, det har den visst. Varan är alltför dålig, för att Vin- och
spritcentralen skulle hava någon användning för den, men jag anser det icke
vara, tillräckligt skäl för att staten skall träda räddande emellan för dessa s. k.
vintillverkare nere i Skåne. Här är ytterligare en försvårande omständighet,
nämligen den, att Vin- och spritcentralen, såvitt utskottet är riktigt underrättat,
nog icke skulle käft något emot att inlösa denna firma liksom andra firmor.
Men under kristiden ansag sig denna firma hava god åtgång'' för sina varor
och begärde ett pris så högt, att jag icke vill använda den rätta beteckningen
på ett sådant försök till uppskörtning. Denna goda affär spekulerade sålunda
fel. Det är icke så lätt för dem nu att bli av med sina varor, och därför böra
de hava ersättning, resonerar man, och så resonerar statsutskottet också, med
ett par undantag. Jag anser, att även om Vin- och spritcentralen förut har
offrat hundratusentals eller miljoner kronor på inlösning, så äro 50,000 kronor
pengar det också, och då, såvitt jag kan se, inga som helst vare sig juridiska
eller billighetsskäl kräva, att staten skall kasta bort dessa 50,000 kronor, anser
jag, att jag står på en ganska god grund, då jag yrkar avslag på denna utskottets
hemställan beträffande motiveringen.

Vad nu den andra saken beträffar, nämligen ersättning till vissa medlemmar
av vindragarlaget, måste jag erkänna, att jag i det fallet är mera benägen för
tillmötesgående av vederbörandes anspråk. Men det är på samma sätt här. I
god tid har en utväg stått öppen för ledamöterna av detta vindragarlag- att. få
en anställning, men de hava icke velat. De hava spekulerat fel de också. Enligt
vad som meddelats utskottet och, såvitt jag fattade statsutskottets ärade
ordförande rätt, star denna utväg fortfarande öppen för en anställning av medlemmarna
av vindragarlaget genom direkta förhandlingar med vederbörande,
h Öl jaktligen anser jag icke heller, att jag i detta fall behöver frångå den riktiga
principiella hållning, som riksdagen bör intaga.

Pa grund av vad jag nu anfört, ber jag herr talman, att få yrka bifall -dill
utskottets förslag med den av mig och herr Lindqvist vidtagna förändringen
i fråga om motiveringen.

Herr Thulin: Jag skulle helst vilja rösta för bifall till det förslag, som

framlagts i den kung!, propositionen. Jag har varit med om de undersökningar
i ärendet, som gjorts vid olika tillfällen och senast i slutet av förra året och i
år inom kontrollstyrelsen, och jag har därvid kommit till det resultatet, att det
finns övervägande skäl för att vintillverkarna och vindragarlaget böra hava
ersättning i den omfattning, som av kontrollstyrelsen och Kungl. Maj :t föreslagits.
Men jag förstår mycket väl, att gentemot ett enhälligt statsutskott
lönar det icke mödan att framställa ett yrkande om bifall till propositionen.
Jag måste under sådana förhållanden rösta för bifall till statsutskottets förslag,
huru ogärna jag än gör det. Jag vill emellertid tillkännagiva, att jag icke
kan biträda den motivering, som är förebragt för statsutskottets förslag, utan
att jag ämnar rösta för den reservation, som är framlagd av herrar Oscar Olsson
och Lindqvist.

Den motivering, som utskottet förebragt, är enligt min mening angriplig.
Det förefaller mig åtminstone synnerligen underligt, att riksdagen skulle lämna

Onsdagen den 28 maj f. in.

;j7 Nr 41.

nn enskild inrättning rätt att disponera vad som faktiskt är statens vinstmedel.
Jag finner det så mycket egendomligare, att ett sådant förslag är framställt av
utskottet, som detta förslag'' måste anses stå i strid mot de beslut, som fattades
vid föregående års riksdag beträffande partiliandelsreformen. Innebörden av
sagda beslut är, såsom torde vara känt, att Vin- och spri!centralen endast skall
ägna sig åt den rent affärsmässiga skötseln av partihandeln. I fråga om dispositionen
av den vinst, som kan uppkomma å partihandelsrörelsen, finnes en
särskild bestämmelse i 12 § 4- mom. rusdrycksförsäljningsförordnmgen, där det
stadgas: »Av den vinst, som å partihandelsbolags rörelse årligen uppstår, må

bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till avskrivningar och
avsättning till fonder. Vad därefter, och sedan utdelning till bolagets delägare
ägt rum, kan återstå av vinsten, skall bolaget efter varje kalenderårs slut inom
påföljande juni månads utgång insätta a statsverkets giroräkning i riksbanken.»
Det är således klart och tydligt utsagt genom en särskild författningsbestämmelse,
att den vinst, som uppkommer å själva, rörelsen, skall inlevereras till
statsverket, sedan vissa avskrivningar ägt rum. Det förefaller mig da både
äventyrligt och otympligt av utskottet att ge anvisningar på avvikelser Iran
denna lagbestämmelse genom ett uttalande i motiveringen. Jag kan av detta
skål icke biträda utskottets motivering i de delar, i vilka motiveringen avviker

Ang.

ersättning till
vissa vintillverkare
m. m.
(Forts.)

från herrar Oscar Olssons och Lindqvists reservation.

Man har nu sagt, att Vin- och spritcentralen tidigare har utbetalat ersättningar.
Men jag vill uttryckligen framhålla, att det föreligger en^betydande skillnad
i fråga om ersättningarna nu och vid de olika tillfällen, då Vin- och spritcentralen
tidigare lämnat s. k. ersättningar. Då inköpte Vin- och spritcentralen
i själva verket en rörelse, som lades under Vin- och spritcentralen. Ku är det
icke fråga om inköp av en rörelse, utan det är en ren och oförfalskad ersättning,
som skall lämnas. Vin- och spritcentralen har faktiskt icke något intresse av
att inköpa dessa vinfabriker eller lämna ersättning till vindragarlaget. ^ (.renom
det beslut, som fattades vid 1923 års riksdag, torde det få anses adagalagt, att
man från riksdagens sida satt ett streck för vidare åtgärder från Vin- och spritcentralens
sida i fråga om utbetalande av ersättningar.

Jag vill framhålla, att det beslut, som kammaren går att fatta, om nu statsutskottets
förslag bifalles, är viktigare än vad som kan synas. Det kan nämligen
inbjuda till en hel del konsekvenser, som jag tror, att många av kammarens
ledamöter icke skulle vilja vara med om. .

På grund av vad jag nu anfört får jag, herr talman, yrka bilan till utskottets
hemställan, dock med den ändring i motiveringen, som finnes intågen i
herrar Oscar Olssons och Lindqvists reservation.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr greve och talman! Då vad som
ifrågasättes genom föreliggande förslag berör Kristianstads län, och .lag väl
känner till dessa förhållanden, anser jag mig skyldig att säga några ord.

Önosfabriken startades på sin tid med stöd av hushållningssällskapet i länet,
och syftet med densamma var egentligen, att man skulle få avsättning för de
störa fruktodlingar, som finnas inom länet, och även att uppmuntra bärodlingen.
Jag vill säga, att fabriken till en början gick ganska bra och att dess tillverkningar
voro fullt användbara. Herr Oscar Olsson säde, att det var sa dänga
varor. Ja, jag vet ju icke, huru stora pretentioner han har på vinkvaliteter, men
säkert är, att varorna på sin tid gingo åt ganska bra. Men det är tydligt,, att
en fabrikation, som bygger på vår inhemska produktion för vintillverkning,
icke kan bliva så jämn till sin kvalitet som Vin- och spritcentralens — naturligtvis
med rätta — har pretentioner på att få, då detta bolag iskall tillhandahålla
allmänheten varorna genom systembolagen. Förut kunde, innan försäljnings -

Nr 41. 38

Onsdagen den 28 maj f. m.

ersätta, till fö™rd0ningenwr ändrad, denna fabrik sälja till lanthandlare och konsumenter,
vissa vintill- Pa det sättet kunde den med lätthet avsätta sin produktion. Då nu hinder
verkan m. m. lagts för detta, synes det mig skäligt, att den får någon ersättning. Att jäm(Forts.
) föra detta fall med de andra här åsyftade, där anspråk gjorts på ersättning,

kan icke vara hallbart. Här är ett helt annat förhållande. Här har riksdagen
genom lagstiftning lagt ett direkt hinder för deras verksamhet.

Vad beträffar formen är jag av den uppfattningen, att det vore riktigast, om
Kung!. Maj:ts beslut bifölles och att riksdagen fattade beslut härom. Men i
det skick, ärendet föreligger här, synes det mig, att första kammaren bör kunna
fatta samma beslut som andra kammaren, nämligen i enlighet med utskottets
förslag. Genom de uttalanden, som här äro gjorda, tror jag att Vin- och spritcentralen
fått direktiv att begränsa utbetalningar av detta slag till de särskilda
fall, som riksdagen nu pekar på.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kvanizelius: Herr greve och talman! Med anledning av vad herr

Oscar Olsson säde om tillverkningens kvalitet, torde det vara så, att han har
alldeles rätt då han säger, att det icke var någon vidare fin vara, som de tillverkade.
Men under de friare försäljningsformer, som förut funnits då dessa
tillverkningar startades, hade de ganska god avsättning för sina varor. Sedan
försäljningsreformen nu genomförts, hava avsättningsmöjligheterna blivit i hög
grad försvårade. De varor, som här tillverkats, höra icke till den sortens viner,
som vinna på att lagras, utan det är nog så, att ju äldre dessa årgångar bliva,
desto sämre bliva varorna. Det är sålunda icke sannolikt, att de kunna sälja de
lager, som de hava kvar.

Om jag fattade herr Thulin rätt, säde han i början av sitt anförande, att han
ansåg det vara skäligt, att dessa tillverkare erhölle ersättning. Under sådana
förhållanden har jag svårt att förstå det slut, till vilket herr Thulin kom. då
han ju yrkade bifall till herr Oscar Olssons och herr Lindqvists reservation.
Om denna reservation bifalles, äro ju både Kungl. Maj:t och Vin- och spritcentralen
förhindrade att lämna någon som helst ersättning, såsom reservationen
är avfattad. Det har åtminstone varit reservanternas mening. Om de icke
kunnat uttrycka detta sa tydligt, att det framgår av motiveringen, är detta
att beklaga. Jag tror emellertid, att herr Thulin läst reservationen fel, om han
tror, att den möjligheten föreligger.

Med anledning av vad herr Thulin yttrade om den viktiga principiella innebörd,
som skulle ligga i ett bifall till statsutskottets förslag, tror jag icke alls,
att en sådan innebörd förefinnes, utan att han tar fullständigt fei. Det är ju
i detta speciella fall, som riksdagen säger, att medgivande kan lämnas till Vinoch
spritcentralen att använda sina medel till att lämna ersättning efter beprövande
och efter samma grunder som då det tidigare i jämförliga fall lämnats
ersättningar. Jag ber att i detta fall få fästa uppmärksamheten på att Vinoch
ispritcentralen icke allenast lämnat ersättning, då det gällt inköp av affärer,
utan att den lämnat ersättning även till personer, som, därigenom att vissa
affärer upphört, icke längre haft sysselsättning i denna näring. Det tror jag
är sa pass jämförliga fall, att man mycket väl med stöd av dessa kan säga, att
en viss analogi föreligger.

Av^vad som nu förekommit har åtminstone jag icke funnit anledning att
frångå den ståndpunkt, som statsutskottet har intagit, varför jag ber att fortfarande
få vidhålla mitt yrkande.

Herr Björkman: Herr greve och talman! Jag har begärt ordet för att

tillkännage, att jag delar deras uppfattning, som inte vilja vara med om att
ge Vin- och spritcentralen direktiv av det slag, som i utskottsmajoritetens ut -

Onsdagen den 28 maj f. in.

39 Nr 41.

låtande föreslagits, och .juft'' bär utom de skal, smil anförts däremot, också åt- ersätf^mJ lM
skilliga andra. , . , . visso mntill Här

har från ett par håll talats om kvaliteten hos den vara, som tillverkas pa verkan m. m.

åtskilliga av dessa vinfabriker och som ju, efter vad som uppgivits, skulle omoj- (Fort..)

ligg lort för fabrikerna att få någon avsättning av varan hos in- och spntcentralén.
Ja, vad kvaliteten beträffar, har den institution där .lag ar anstånd
haft anledning att anställa undersökningar i åtskilliga fall, och i dessa tall
har vinet befunnits vara av alldeles samma art som det, vilket, såsom överståthållaren
säkerligen erinrar sig, i Stockholm gick under namn av Mudder™.

Det var någon sorts komposition, där bärsaft ingick till någon obetydlig del.
men där spriten var det huvudsakliga. Man kan också förstå detta, om man i
den kungl. propositionen lägger märke till de uppgifter, som lämnas å sidorna
12 och 13 i utskottets utlåtande om ett par av här ifrågavarande fabrikers
vinstbelopp. Det var under åren 1917 och 1918, som dessa fabriker intjänade
synnerligen stora vinster. Herrarna erinra sig, hur det var ställt här i landet
1917 och 1918. Det rådde då inte bara brist på mat utan en ännu större brist
på sprit. Det var ju formlig spritnöd i landet. Då dessa fabriker under nämnda
år hade en så stor vinst, hade de förmodligen också en stor omsättning, som
gav upphov till denna vinst. Beträffande ett av dessa fall och även ett par
andra fabriker, som bär inte omnämnts, det vill säga ett par, som ännu inte
kommit med framställningar om ersättning — känner jag innerligt väl till, pa
vilket sätt denna istora omsättning och dessa stora vinster bllkommo. Det fanns
ett par järnvägsstationer nere i syd-sverige, där det två gånger i veckan bedrevs
formlig utskänkning — utminutering kanske i första hand vore rätta
ordet, men sedermera också utskänkning — från ett par av dessa fabriker.

Tillståndet vid dessa järnvägsstationer var dessa dagar sådant, att Konungens
befallningshavande eller vederbörande länsmän fmgo tillkalla extra h.iälp för
att kunna upprätthålla ordningen.

Nu är det emellertid, som jag redan antytt, herr talman, sa, att ger riksdagen
på hand åt dessa fabriker, som det i dag är fråga om, att de skola få någon ersättning
därför att deras verksamhet på grund av förhållandena måst i viss
mån upphöra — de ha nämligen fortfarande möjligheter att tillverka^saft, vilket
i åtminstone ett par fall var deras ursprungliga verksamhet — så stannar
det inte vid dessa tre fabriker. Jag känner till en hel del sådana »fabriker» pa
olika håll i landet, som säkerligen komma att begagna tillfället att få en liten
extra inkomst på statens bekostnad till de vinster, som de tidigare berett sig
genom att sälja med sprit utspädd fruktsaft. ° ....

Jag skall inte uppehålla tiden längre utan åtnöjer mig med att instämma i
den av herrar Olsson och Lindqvist avgivna reservationen.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Då jag anslutit mig till
utskottets förslag, är det endast med hänsyn till de förhållanden, som. beröra
vindragarlagets framställning. Om det uteslutande gällt de tva fruktvinfabrikerna
i Bjuv och Tollarp, skulle jag för min del också ha yrkat avslag på utskottets
hemställan. Jag vill nämligen i motsats till min ärade läskamrat,
herr Johan Nilsson i Kristianstad, säga, att man inte kan gå med på att bevilja
understöd åt företag, uteslutande därför att de äro. belägna i det län man representerar.
Även jag representerar detta län, men jag har aldrig tänkt mig, att
detta skulle förbinda mig till något beträffande dessa fabriker, sedan de inte
längre få tillverka fruktvin av den styrka de gjorde, innan försäljningslagstiftningen
tillkom. .

Dessa fabriker upprättades för att bereda alkoholsvagt fruktvin av den frukt,
som fanns i trakten. Det visade sig sedermera, att det var svart, att fa någon
avsättning för dessa fruktviner, och då övergick man allmänt, innan försälj -

Nr 41. 40

Onsdagen den 28 maj f. m.

ersättlig till nmgsreformen 1917 tillkom, att tillsätta störa mängder av sprit varigenom

ma“ flck en s?rts »fruktvin», som i stor utsträckning användes i blrSnin^
verka™ m. m. syfte och var lätt åtkomligt i vilken speceriaffär som tv i ru*-°in£®~

f:rfes;“hspÄf"kväk

samhet inte kunde fa fortgå pa samma sätt som förut. Jag anser att det skulle
bil ett farligt prejudikat, om ,spritcentralen vid prövningen av dessa framställ
ningar ginge med på att lämna ersättning. Jag har uteslutande be^är i l f

£L,li»e;ra- *5 maf ,inte t ,mi“ »■*■» f<5 SÄltLÄ

ihåg, att den verksamhet som bedrevs visst inte var så gagnelig. För övrio-t
kan den verksamhet, som fabrikerna uttryckligen upprättades för nä mil o-™
frukt- och bärvin tillverkning, mycket väl fortsättas, ä“ g n ’v£
ningens omläggning inte så spritstarka viner som förr nu fritt få föSiås

migafiliutskoettsSlagent a?r di ha ^tecknat, att då jag ansluter

• i-iii i rtST°. Fe,t’ dr det 1 den forhoppningen, att spritcentralen «kill
visa tillbaka fruktvrnfabmkernas framställning, men ta hänsyn till de förhål
landen, som aro behjärtansvärda, då det gäller vindragare*

Jagikan^attfå tiHk" *!? bli mycket kort, som jag ju brukar vara.

dag snäll be att ja tillkännage, att varken jag eller någon annan i statsutskottet

ommit pa den iden, att detta är en nykterhetsfråga. Det är den rakt inte

tv dSablir°b ^ ti T a ^ nykterhetssynpunkter i en sådan fråga som denna''
y det blir bara att förvrida den och göra den till vad den inte är Det är en

ren ersattmngsfraga Man kan ha olika meningar om, huruvida staten hä?

, afl tråda emellan eller inte, men det är också allt

Da landshövding Kvarnzelius i sitt anförande säger, att Vin- ocli spritcentraien
har sysslat med dylika saker förut och att det då inte vore mer än fullt
i aturligt, att den också sa att säga tog den sista resten, så är detta visserlinen

snriti- rf Jag ber,atnt få.betona- att även detta ärende är prövat av Vin- och
. pritcentralen, men befunnits for lätt och därför avslagits. Det är detta som
ar den springande punkten i hela frågan. U

Jag ber vidare att få säga, att huruvida vinet är gott eller inte kan Do dXell

^ äVag °?TmÖgen "? svara På, ty jag har aldrig1 smakat Se sS
detta eller något annat vin, men bestämt kan jag säga att chefen för Vin nrb
spritcentralen inför utskottet förklarat, att detiBelkSÄfto

nchgnU1 ^ V7ah fe^ °Ci att detta Var nårniaste anledningen, varför Vin»pritcentralen
inte kunde ta emot det. Men det står fortfarande desse fir
mor saval som andra fritt att offerera sina viner till Vin- och spidtcentralen och
sälja dem till denna, om de aro dugliga. Men äro de verkligen så dåliga att

ersättnings På^diTt-f det jmFen,an]ednilig att för den skull ge någon

ersättning. Pa den tiden man tick ha dessa viner i alla kryddbodar och ''hos

säger aiattadetaär ^ "i611- nU gå de inte- och då kommer man och

s* för ,m"skati »•*

.. ''{a-g ber fortfarande att få yrka bifall till utskottets hemställan med den
ändring, » innefatta» , den av herr Öl*, .et mig avgivnnreserlLS.

Herr trinihii: Jag är uppkallad av det anförande, som herr Kvarnzelius
boll, och van han gentemot mig gjorde gällande, att min ståndpunkt “r in
konsekvent. Han framhöll, att jag skulle ha uttalat, att jag helst såge att er
sättning lamnades; den av herrar Olsson och Lindqvist avgivna reservationen

Onsdagen den 28 maj f. in.

41 Nr 41.

som jag förordade, innebure emellertid, att ingen ersättning skulle lämnas. m

Jag har fullt uppmärksammat vad den Olsson-Lindqvistska reservationen in- v{88a vintillnebär.
Jag får säga, att jag helst skulle sett att riksdagen givit ersättning verkan ro. ro.
på sätt, som föreslagits i propositionen, men att jag absolut icke kan vara med (Forts.)
om att beträda de vägar, på vilka statsutskottet bär vill fora riksdagen in, nämligen
att genom uttalande i en motivering överlåta åt Vin- och spritcentralen
att, åtminstone enligt min uppfattning, i strid med givna bestämmelser, utbetala
ersättning av sin vinst.

Herr statsrådet Beskow: Herr greve och talman! Herr Lindqvist säde,

att denna fråga redan tidigare prövats av Vin- och spritcentralen och dårvia
vägts och blivit befunnen för lätt med påföljd att Vin- och spritcentralen avslagit
framställningen. Ja, det är ju riktigt, men såvitt jag vet, hade nog \ moch
spritcentralen ganska stora sympatier för att lämna någon form fw ersättning.
Man hörde sig för under hand i finansdepartementet i denna fråga.

Hade det icke varit så, att Vin- och spritcentralen inte hade rätt att i detta f all
lämna ersättning, utan måste sköta sin rörelse fullt __affärsmässigt, hade det
icke varit så, att dess medel äro statsmedel, som inte få användas hur om helst,
så hade antagligen inte denna fråga behövt komma upp här. Jag har emellertid
ansett det vara riktigt, att riksdagen finge tillfälle att ta ställning till

Jag tror liksom flera talare, att det icke precis är sa lyckligt att förfara så,
som utskottet förslagit, men med den diskussion, om här förts, går jag alldeles
bestämt ut ifrån, att ett beslut i denna riktning inte på något sätt kan bil prejudikatsbildande.
Konstitutionellt har saken utretts så pass fullständigt, att
någon olägenhet ur den synpunkten ser jag inte av att nu anta utskottets förlåt
det finns billighetsskäl, som tala för ett bifall, är alldeles givet, bl. a.
gäller, att vintillverkarna visserligen kunna tillverka bärviner, men inte gärna
kunna sälja dessa viner. Jag tror inte, att de förändringar, som kunna göras i
matvarustadgan, bli så kraftiga, att det uppstår någon större skillnad i möjligheten
att sälja varorna. En jämförelse mellan dessa förändringar, och det fall,
som här är på tal, tror jag inte man kan göra.

Herr Eooth: Herr greve och talman! Efter verkställd utredning har Kungl.

Maj :t funnit skäligt föreslå riksdagen att till ifrågavarande vintillverkare samt
vindragarlaget i Stockholm bevilja de ersättningar och understöd, varom nu
är fråga. På grund härav och då Vin- och spritcentralen tidigare har beviljat
ersättningar och understöd av denna art, har utskottet icke ansett nödigt att
ånyo underställa Kungl. Maj ds prövning ifrågavarande ersättningsanspråk.

Utskottet har funnit det lämpligare, att det överlämnades åt. Vin- och sprit -eentralen att avgöra, huruvida och i vilken mån dessa ersättningar böra utgå.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets motivering.

Herr Hederstierna: Jag har bara begärt ordet med anledning av vad herr
Thulin nu två gånger har drivit på, då han säger, att när det står i° lagen, att
Vin- och spritcentralen efter vissa utgifter skall överlämna alla återstående
medel till staten, så skulle Vin- och spritcentralen, även om riksdagen fattade
ett beslut i enlighet med utskottets förslag, vara förhindrad att utbetala dessa
pengar, eller att, som han vill driva det, riksdagen skulle vara förhindrad att
fatta ett beslut med den effekten. En sådan åsikt kan jag naturligtvis såsom
jurist omöjligt understödja eller förstå. Det är ju meningen, att denna skyldighet
skall åläggas Vin- och spritcentralen i statens intresse, det^är staten, som
vid ha det så. Om riksdagen bifaller utskottets motivering och på det sättet ger

Nr 41. 42

Onsdagen den 28 maj f. m.

ersättning Vin- och split centralen i uppdrag att utbetala till dessa vindragare den ersättning
vissa vinna. som Vin- och spntcentralen anser skälig, så är det ju klart, att Vin- och spritta
» r». centralen fatt ett bemyndigande att göra denna utbetalning. Stadgandet i
(lorta.) rusdrycksforsaljmngsforordningen är gjort i statens intresse. När nu staten
malsagaren, sägen: Betala ut av de pengar, som annars skulle utgått till oss
Ä ?tSÄ spntcentralen detta bemyndigande, vad spm in

de^ man yttrar sig 1 juridiska frågor, skall man väl ha litet aning om, hur

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats bifall till utskottets i nu ifrågavarande utlåtande gjorda hemställan
ävensom att i avseende å motiveringen framställts olika yrkanden till
vilka herr talmannen ville återkomma efteråt.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att den av herrar O. U. B. Olsson
och F. L. Lindqvist vid utlåtandet avgivna reservationen skulle godkännas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den som i avseende å motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 94 godkänner
utskottets yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar O. U. B. Olsson och F. L. Lindqvist vid
utlåtandet avgivna reservationen.

, VM slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 43.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse nr 213, i anledning
av Kung! Maj :ts proposition angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen
att träffa förlikning i tvister med Lilla Edets papnersbruksaktiebolag
m. il.

Skrivelseförsiaget godkändes under förutsättning att jämväl andra kammaren
biiölle vad utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 104.

Föredrogs anyo jordbruksutskottets utlåtande nr 54, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 28 maj f. m.

43 Nr 41.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 55, i anledning av . K“nÄJ* till Undlitl/av
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till lind- jraH,

rino- av fraktkostnaderna för kalk jämte i ämnet väekta motioner. kostnaderna

... för kalk.

Under punkt 80 i nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition hade
Kungl Maj:t föreslagit riksdagen att till lindring av fraktkostnaderna vid transport
å järnväg av kalk och kalkstensmjöl för jordbrukets behov till orter inom
Dalarna och Norrland anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag
av 250,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta motioner, nämligen:

1) nr 50 i första kammaren av herr Svensson, Isak, likalydande med nr 78 i
andra kammaren av herr Osberg, vari hemställts, att riksdagen matte till lindring
av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av kalk och kalkstensmjöl för
jordbrukets behov till orter inom hela landet, enligt förutvarande bestämmelser,
anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 800,000 kronor:

2) nr 107 i första kammaren av herr Elisson in. fl., likalydande med nr 292 i

andra kammaren av herr Petersson i Broaryd m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte till lindring av fraktkostnader vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl
och märgel för jordbrukets behov anvisa för budgetåret 1924 192o

ett extra förslagsanslag av 650,000 kronor;

3) nr 108 i första kammaren av herr Andersson, Elof, in. fl., likalydande med

nr 207 i andra kammaren av herrar Olsson i Blädinge och Jönsson i Fndhill,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till fraktlindring vid transport
å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behov, utan annan
begränsning med hänsyn till belägenheten av den ort, till vilken transporten ägde
rum än den hittills gällande, för budgetaret 1924 1925 bevilja ett extra för slagsanslag

av 650,000 kronor att utgå efter enahanda grunder som för budgetåret
1923—1924; samt

4) nr 200 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vari hemställts, att riks dagen,

med godkännande i huvudsak av de grunder, som hittills varit gällande
för åtnjutande av statsbidrag för kalktransporter, ville besluta att till lindring
av fraktkostnader vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel tor
jordbrukets behov anvisa för budgetåret 1924 1925 ett extra förslagsanslag a\

650,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning och
med avslag å de i ämnet väckta motionerna I: 50, 107 och 108 samt 14: 78, 200,

207 och 292, till lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av kalk
och kalkstensmjöl för jordbrukets behov till orter inom Dalarna och Norrland
anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 250,000 kronor.

Reservation hade avgivits av friherre Hermelin samt herrar Ingeström, Lundell,
Gabrielsson, Olsson i Broberg och Andersson i Grimbo, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen utvisade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
framställning och de i ämnet väckta motionerna, till lindring av fraktkostnader
vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets
behov anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag av 6o0,000
kronor.

Herr Luiidell: Herr greve och talman! Då jag vid behandlingen inom ut skottet

av denna fråga haft en mot utskottets majoritet avvikande mening och

Nr 41. 44

'' Onsdagen den 28 maj f. in.

tmuZ^n,,^''6? Ie,server8t miS> ska11 JaS be att få ange ett par skäl för denna min
fmktg ståndpunkt.

kostnaderna . Jäg ber därvid att fa erinra om, att statsanslag för lindring av frakten på
för kalk. jordbrukskalk har utgått sedan 1908. Under dessa år har det beviljade beloppet
(Forte.) utgjort ifrån 200,000 till och med 2 miljoner kronor årligen. Anslaget har
varje år på Kungl. Maj :ts hemställan beviljats med undantag av de två sista
åren, då Kungl. Maj:t icke ansett sig på grund av statsfinansiella skäl kunna
gå med på något anslag utan detta har då beviljats på väckta motioner i kamrarna,
Under innevarande år har Kungl. Maj:t föreslagit 250.000 kronor till
fraktlindring men ansett det vara tillräckligt att låta denna utgå endast för
Norrland och Dalarna. Jag anser det synnerligen välbetänkt av Kungl. Maj:t
att i år föreslå anslag till fraktlindring, men jag kan icke förstå, varför inte
aven de, som förut åtnjutit fraktlindring, fortfarande skulle kunna komma i
åtnjutande därav.

.1 den kungl. propositionen säges det, att anslagets begränsning nödvändiggjorts
av statsfinansiella skäl. Det statsfinansiella läget torde dock icke vara så
allvarligt, då riksdagen i år gått betydligt över vad Kungl. Maj:t i många fall
begärt, och detta även för andra ändamål än rent produktiva. Vid denna riksdfgs
början ställdes det i utsikt, att jordbruket skulle få hjäln, men någon
sådan hjälp har ännu inte kommit. Däremot ifrågasattes att vad som under
toregaende ar utgått för jordbruket skall begränsas och minskas. Reseryanterna
äro inte blinda för, att den största möjliga sparsamhet bör iakttagas
i fråga om statens utgifter och föreslå därför också, att det under föregående
ar beviljade^ anslag på 800,000 kronor nu skulle minskas till 050.000 kronor.
Dessutom påpeka reservanterna, att besparingar kunna göras genom en del förändringar
i nu gällande villkor för utgående av bidrag till fraktlindring för
jordbrukskalk.

Da anslagets utgående enligt reservanternas förslag innebär att möjliggöra
användningen av kalk för de jordbruk, som ligga långt ifrån produktionsorterna
och oka kalkens användning för att därigenom höja landets skördar och bidraga
till livsmedelsproduktionen och rikets självförsörjning, så anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag. Jag ber att få nämna''
att i andra kammaren har reservanternas förslag bifallits med stor majoritet, och
jag hoppas, att denna kammare följer medkammaren.

Herr Hellström: Vi ha nu två riksdagar å rad haft ganska långvariga

debatter i denna i råga om lindring av kalkfrakterna, Jag tror, att alla skål
för och emot redan blivit anförda till kammarens protokoll under de två gångna
aren, och jag anser för min del, att det därför är onödigt att nu upprepa dessa
skal J ag vill derför inskränka mig till att i korthet yrka bifall till utskottsiorslaget
och ange den allmänna uppfattning, som legat till grund för detta
förslag.

. Vld de tva föregående årens riksdagar har, kan man säga, frågan om lindring
av kalkfrakterna haft ett något annat läge än i år. Det gällde då själva
P™Apen’ huruvida man skulle understödja jordbruket på det föreslagna sättet
att låta enskilda jordbrukare få nedsättning i kostnaderna för kalkfrakterna,
och da kunde debatten också läggas efter mera principiella linjer. I år däremot
bär varken Kungl. Maj:t, utskottet eller reservanterna ifrågasatt något
annat an bidrag till lindring i kalkfrakterna. Frågan gäller nu endast, hur
stort detta bidrag bör vara.

^ i känna alla till, vilka, strävanden, som gjort sig gällande hos regeringen
att söka nedbringa utgifterna så mycket som möjligt; och det är givet, att denna
strävan även gått ut över detta anslag. Regeringen har därför givit i upp -

Onsdagen den 28 maj f. in.

45 Nr 41.

drus åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning, på vilket sätt man utan tinij”f^gil0
skada för det svenska jordbrukets utveckling skulle kunna minska de anslag, jrakt_
som hittills utgått för detta ändamål, och lantbruksstyrelsen, som man natur- kostnaderna
ligtvis icke kan frånkänna vare sig ett verkligt intresse för det svenska låntbrukets
utveckling eller sakkunskap på detta område, bär efter en ganska utförlig
utredning kommit till det resultatet, att det är egentligen i Norrland och
Dalarna, som det föreligger några starkare skal för att man skulle bereda
jordbrukarna den här ifrågasatta fördelen. Vid de undersökningar som pa sin
tid utfördes av konstgödselsakkunniga angående åkerjordens: kalkhatt i olika
delar av landet, visade det sig, att dessa delar av landet i allmänhet aro jämförelsevis
mycket kalkfattiga och därför i stort behov av att fa godningskalk.

Men utredningen har också visat, att fraktkostnaderna för framförandet av
kalk till de olika orterna inom detta område ställa sig mycket höga. _ Da grund
därav föreslog lantbruksstyrelsen, att man skulle bevilja en nedsättning i frakterna
för Norrland och Dalarna, men att man däremot skulle inställa dylika
understöds beviljande för övriga delar av landet. Och jordbruksministern, som
ju alltid varit mvoket intresserad av åtgärder, varigenom jordbrukarnas svårigheter
skulle minskas, och som, då statsverkspropositionen skrevs, hade särskild
anledning att vara intresserad härför, ansåg sig för sill del kunna s olja
detta av lantbruksstyrelsen framlagda förslag. ..

Motiveringen härtill var icke den, att kalk skulle vara mindre behövlig i
övriga delar av landet, utan endast att man ansåg det vara mindre behov ig
att där träda emellan med statsbidrag för ändamålet. Pa grund harav och aven
av statsfinansiella skäl upptog jordbruksministern lantbniksstyrelsens förslag.

Nu har också jordbruksutskottet, fullföljande den tendens, som hela riksdagen
gjort sig gällande inom utskottet, nämligen att man bolde söka spara sa
mycket som möjligt på statsutgifterna, hemställt om bifall till Kungl. Maj ds
förslag i den föreliggande punkten. Jordbruksutskottet har därvid icke hatt
andra skäl än de. som lantbruksstyrelsen och jordbruksministern angivit och
lag skall därför icke heller upptaga till bemötande de invändningar som tran
reservanternas sida gjorts mot detta förslag, utan inskränker mig till att saga,
att det är helt och hållet en lämplighetsfråga, om man pa enskild motionär»
förslag skall lämna 400,000 kronor mer än vad Kungl. Maj :t föreslagit eller
om man skall stanna vid det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet av 250,000
kronor. Utskottet har för sin del ansett, att det vore riktigast att under nuvarande
statsfinansiella läge hålla sig till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag i den

föreliggande punkten.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Den sista ärade talaren hänvisade

till föregående års debatt i denna fråga, och han ansåg, att vi i dag icke behövde
ingående diskutera frågan. Jag har vid ett föregående tillfälle, da förslag
om en dylik fraktlindring förelegat, tillåtit mig yrka pa och rosta för avs lag.

De skäl, som då förelågo, ha emellertid enligt mitt förmenande nu bortfallit,
och därför anser jag, att i det tryckta läge. van jordbrukarna nu befinna sig,
skulle det vara av ett mycket stort värde för dem, om reservanternas förslag

här bifölles. , ».. ,

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas utslag.

Herr Elisson: Herr vice talman! Jordbruksutskottets vice ordförande yttrade,
att lantbniksstyrelsens utlåtande skulle innebära, att man utan skada
för det svenska jordbruket skulle kunna inskränka sig till ett anslag av ZoO.OUO
kronor. Men det är ganska svårt att få ett rätt grepp på vad ett sadant beslut

Nr 41. 46

Onsdagen den 28 maj f. in.

kostnaderna
för kalk.
(Forts.)

tiUU^Zgav3^ innebäT?- Jag ånger att det är ganska djärvt av en så framstående infräta-
sutution som lantbruksstyrelsen att fälla ett sådant yttrande. Jag har här i
mm hand en fraktsedel för transport av kalk från Falköping till Småland
pa 11 ton, och traktkostnaden därför uppgår till 182 kronor 95 öre. Det vill
därav synas som om det icke vore bara i Norrland och Dalarna, som förhållandena
vore sadana, att det behövdes fraktlindring för kalk. Och det har under
i omgående års debatt i dessa frågor framhållits, att det förekommer inskränkning
i användningen av kalk för jordbrukets behov, och det är ganska kännbart
icke blott tor jordbruket utan även för kalkindustrien och dess arbetare. Dessa
skäl hava ar efter år framhållits, och trots det att regeringen de två föregående
aren icke 1 ramlagt förslag om fraktlindring, har anslag till en sådan ändå beslutats
av riksdagen. Det förhåller sig alltså så, att man icke blott i år skulle
gorå ett avsteg från vad Kungl. Maj:t föreslagit, såsom herr Hellström nämnde,
utan sa har man gjort även förut. Och då andra kammaren nu med så stor
majoritet bifallit reservationen, vore det märkvärdigt, om första kammaren
icke skulle kunna göra detsamma och gå med på denna lilla hjälp, som jordbruket
så väl behöver även i andra landsändar än Norrland och Dalarna.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

7 Herr Boberg: Hem talman! Jag har icke i utskottet deltagit i detta ärendes
behandling, men hade jag så gjort, skulle jag ha ställt mig på reservanternas
ståndpunkt. Vi veta ju, att det varit olika meningar i riksdagen om denna
fråga. Men alltid hava jordbrukarna här fått rätt och fått hjälp både i andra
kammaren och i första kammaren. Och när nu till och med herr Larson i Lerdala,
som vant den värsta motståndaren mot detta anslag till lindring i kalkfrakterna,
blivit omvänd, hoppas jag, att ingen vidare här i kammaren skall stå
emot. utan att vi sa gott som enhälligt skola ansluta oss till reservationen, helst
som den redan är bifallen av andra kammaren med stor majoritet.

. Herr Vennerston: Det förhaller sig nog så, som den ärade vice ordföranden
i jordbruksutskottet här sade, nämligen att denna fråga är utdebatterad. Jag
vill nu endast fästa uppmärksamheten pa en sak, nämligen att synbarligen
skulle varken linans- eller jordbruksministern hava något emot att denna kammare
fattar samma beslut, som redan fattats i andra kammaren, ty säkerligen
skulle de i annat fall ha sökt försvara det belopp, som föreslagits i Kungl. Majrts
proposition. Jag är fullt övertygad om, att det högre beloppet, ifall det beviljas,
kommer till mycket nyttig användning, och med hänsyn till vad förut i
fråga om understöd åt jordbruket vid denna riksdag förekommit, skulle jag
på det livligaste vilja förorda, att kammaren följer reservanterna. Jag ber
därför att få yrka bifall till deras förslag.

Lfter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning angående tillgodogörande av landets kalktillgångar;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde

Onsdagen den 28 maj f. m.

47 Nr 41.

huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till allmänt svenskt lantbruksmöte
jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 59, i anledning av Kungl. Anslag tdl^
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till Sve- ^föreniwg.
riges utsädesförening jämte en i ämnet väckt motion.

Under punkt 77 av nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för budgetåret 1924—1925 anvisa såsom
särskilda extra anslag dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings praktiskt
vetenskapliga verksamhet samt för ledning av och samarbete med föreningens
filialer 65,800 kronor, dels ock till uppehållande av verksamheten vid föreningens
filialer vid Ultuna, i Östergötland, Kalmar län, Västergötland, Värmland,
Västernorrland och Jämtland samt i Luleå 84,200 kronor, eller sålunda tillhopa
150,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion nr 114, av herr Jönsson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts förslag i
statsverkspropositionen men med ändring i viss man av däri beräknade belopp
måtte besluta att för budgetåret 1924—1925 anvisa såsom särskilda extra anslag
dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings praktiskt vetenskapliga
verksamhet samt för ledning av och samarbete med filialerna 80,000. kronor, dels
ock, till uppehållande av verksamheten vid föreningens filialer vid Ultuna, i
Östergötland, Kalmar län, Västergötland, Värmland, Västmanland, Jämtland
och övre Norrland 94,000 kronor eller sålunda tillhopa 174,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet under åberopande av det däri
anförda hemställt, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och den i ämnet väckta motionen I: 114 för budgetåret 1924—

1925 anvisa såsom särskilda extra anslag

dels till uppehållande av Sveriges utsädesförenings praktiskt vetenskapliga
verksamhet samt för ledning av och samarbete med föreningens filialer 70,800
kronor,

dels och till uppehållande av verksamheten vid föreningens filialer vid Ultuna,
i Östergötland, Kalmar län, Västergötland, Värmland, Västernorrland och
Jämtland samt i Luleå 92,200 kronor eller sålunda tillhopa 163,000 kronor.

Herr Jönsson: Herr talman, mina herrar! Jag är tacksam emot utskottet
för den behandling, som min nu föreliggande motion där rönt. Men jag skulle
ha varit ännu mera tacksam, om utskottet hade tillstyrkt motionen i dess helhet,
då behov för Sveriges utsädesförening av det begärda anslaget verkligen
föreligger. Dess samarbete med filialerna gör ju, att en del rätt stora kostnader
äro svårfrånkomliga. Och det skulle vara mycket beklagligt, för den händelse
utsädesföreningen skulle nödgas i detta fall inskränka sin verksamhet pa grund
av bristande medel. Det har, såsom det torde vara känt för en del av kammarens
ledamöter, vid utsädesföreningen arbetats med medel icke endast från staten
utan även från enskilda personer och organisationer, som lämnat bidrag.

Så har t. ex. för utvinnande av högre kvalitet av sädessorter, särskilt brödsäd,

Nr 41. 48

Onsdagen den 28 maj f. m.

steril!utså kvarnföreningen lämnat anslag, och likaså har skånska betodlarföreningen lämdZfönnin^.
''nat anslag till förädling av sockerbetsfrö. Likaså har i allra största utsträck(Forts.
) aing allmänna svenska utsädesbolaget lämnat rikliga anslag för föreningens
verksamhet. Detta allt har gjort, att arbetet vid föreningen kunnat forceras
''till den grad, som nu skett.

Nu måste jag säga, att det är med en viss beklämning jag motser den ekonomiska
situationen vid anstalten i Svalöv, och detta i synnerhet med hänsyn
till det beslut, som för en stund sedan fattats i andra kammaren om ytterligare
anslag till en växtförädlingsanstalt i närheten av Svalöv, vilket kanske i viss
man kommer att verka, att de anslag, som hittills kunnat givas åt föreningens
verksamhet, nu komma att inknappas. Det säger sig självt, hur beklagligt
det är, att icke föreningens möjligheter skola kunna fullt utnyttjas till gagn för
vårt jordbruk. Det är således med hänsyn till de föreliggande förhållandena,
som jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till min motion.

Jag kan dock icke sluta, förrän jag påpekat även en annan sak, nämligen
deig att föreningens tjänstemän äro försatta i sämre situation än med dem jämförliga
statstjänstemän, därför att deras dyrtidstillägg icke kan ordnas nå samma
sätt som för större delen av andra tjänstemän. Vad detta betyder, torde
jag icke behöva här närmare ingå på.

Herr Hellström: Herr talman! Det kan icke råda mer än en uppfattning
därom, att det uttalande, som nu gjorts av motionären, har mycket fog för sig.
Kungl. Maj :t har i årets statsverksproposition gått fram på ett sådant sätt vid
nedsättningarna av förut beviljade anslag, att jag tror, att det för många av
dessa anstalter särskilt på nionde huvudtiteln kommer att möta stora svårigheter
att under kommande budgetår kunna uppehålla sin verksamhet i sådan
omfattning, vari den med hänsyn till de tjänstemän, som finnas anställda vid
dessa anstalter, bör upprätthållas. Jag har liten erfarenhet på detta område
på grund av den stallning jag intager vid centralanstalten för försöksväsendet
pa jordbruksområdet. Det anslag vi där hava för innevarande år är så
nätt beräknat, att vi ha fatt giva särskild order till tjänstemännen att inskränka
allt, som icke är absolut nödvändigt. Detta för innevarande år. För
nästa år har riksdagen redan på Kungl. Maj ds förslag besluta nedsättning av
årets anslag med 34,000 kronor. Hur det då skall gå att under dessa omständigheter
upprätthålla verksamheten är mer än jag för närvarande kan inse.
Ungefär detsamma kommer att i viss mening gälla den verksamhet, som här
är i fråga, nämligen Sveriges utsädesförenings verksamhet.

Lantbruksstyrelsen, som först granskade det förslag, som insänts från föreningen,
prutade allt vad lantbruksstyrelsen ansåg möjligt att pruta. Sedan
har det av Kungl. Maj:t gjorts ytterligare nedprutning i lantbruksstyrelsens
förslag. Nedsättningarna uppgå till ett belopp av 21,194 kronor för själva
huvudanstalten och 9,800 kronor för filialerna. Det skulle för oss i jordbruksutskottet
ha varit synnerligen angenämt, i fall vi hade kunnit tänka oss. att
den frikostighetens anda, som nu gripit åtminstone andra kammaren, skulle
komma att gorå sitt inträde i riksdagen, så att man kunde på grund av enskild
motion föreslå en höjning, av anslaget med så stort belopp, som motionärerna
ifrågasatt. Men det ha vi icke ansett vara möjligt.

Vi hava inom jordbruksutskottet mycket noggrant gått igenom förslaget och
tagit del av vad som anförts av lantbruksstyrelsen och av departementschefen,
och vi hava därvid, funnit, att man nog kunde göra nedsättning i en del poster.
Men däremot ha vi ansett, att i fråga om den post, som avser själva försöksverksamheten,
för vilken tjänstemän äro anställda, det icke kan vara lämpligt
att, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, göra nedsättning med 5,000 kronor för
huvudanstalten och 1,000 kronor för var och en av filialerna. På grund därav

Onsdagen den 28 maj f. m.

49 Nr 41.

har också jordbruksutskottet föreslagit, att det av Kungl. Maj:t äskade anslå- Sve™ J[ ^sä
get skulle höjas för huvudanstalten med 5,000 kronor och för var och en av ^förening.
de åtta filialerna med 1,000 kronor eller sammanlagt 8,000 kronor. Det blir (forts.)
således i stället för den av motionären påyrkade höjningen endast en anslagsökning
av 13,000 kronor.

Den av motionären framhållna svårigheten för verksamhetens upprätthållande
har jordbruksutskottet ansett på detta sätt kunna åtminstone nödtorftigt
övervinnas. Och jag tror icke, att man på grund av det yrkande, som nu
framkommit under debatten, lämpligen bör gå längre i fråga om höjning av
det av Kungl. Majrt begärda anslaget, än vad utskottet föreslagit, nämligen
med 13,000 kronor.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag
i den föredragna punkten.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckt motion om anslag till möjliggörande av exportkredit
vid utförsel till baltiska staterna av svenska produkter; samt

nr 61, i anledning av väckt motion om anslag till svenska betes- och vallföreningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 46, i anledning av väckt
motion om upphävande av tullsatserna för kaffe.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 47, i anledning av väckt Om
motion om sänkning av tullen å vissa torkade frukter. vissa torkade

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, frukteTnr
38, hade herr Örne hemställt, att tullen å de torkade frukter, som inginge
under rubrikerna 109 och 115 i tulltaxan, måtte sänkas till 25 öre pr kg. räknat
från och med den 1 oktober innevarande år.

Utskottet hade i det föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion I: 38 av herr örne, om sänkning av tullen å vissa torkade
frukter, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr örne: Jag vill, herr talman, endast i korthet tillkännagiva, att så dana

skäl anförts för avslag på motionen, att jag icke anser mig kunna vidhålla
mitt yrkande om bifall till densamma. Jag hoppas emellertid, att den
finansiella situationen skall bliva sådan att man kan tänka på någon minskning
av de indirekta skatterna och att man då i främsta rummet matte tänka
på de saker, som äro föremål för de breda lagrens förbrukning.

Första hammarens protoholl 1024- Nr hl.

Nr 41. 50

Onsdagen den 28 maj f. m.

°av tuUen å3 . Herr Björkman; Herr talman! Såsom finnes antecknat i utskottets utrida
torkade låtande å sid. 4, har jag deltagit i den förberedande behandlingen av denna mofrukter.
tion, men icke varit närvarande vid justeringen av betänkandet. Om jag det va (Forts.

) rit, skulle jag ha reserverat mig mot utskottets utlåtande. Jag ber nämligen att

få förklara, att jag har synnerligen starka sympatier för det yrkande som i
motionen framställts. Här är fråga om en tullförhöjning, som ägde rum 1921.
Det var en finanstull, och en finanstull, beträffande vilken jag för min del anser
tiden vara inne att nu avskaffa densamma.

Det har i utskottets motivering anförts ett särskilt skäl för avslag, att delta
skulle medföra en inkomstminskning av 1,4 miljon. Det är ju sant. Men jag har
underhand blivit upplyst om, att tullinkomsterna under de gångna månaderna
detta ar stigit högst betydligt och att det av sådan grund, även med hänsyn tagen
till den ökning av vissa anslag, som under riksdagen beslutits, icke spelar
någon roll, om den nedsättning av tullen å torkad frukt, som i motionen är föreslagen,
skulle komma till stånd.

Ehuru motionären, såsom vi nyss hörde, avstår från yrkandet i sin motion,
skulle jag dock vara böjd att vidhålla detsamma. Men det är ju lönlöst, efter
vad jag kan förstå, att göra ett sådant- yrkande mot ett enhälligt bevillningsutskott.

Jag ber emellertid att få förklara med dessa ord, att denna frukttull borde
helst helt och hållet avskaffas. Det gäller här ett verkligt livsmedel, som har
stor betydelse framför allt inom de mindre bemedlade klasserna, i afl synnerhet i
de landsdelar där svensk frukt icke kan fås. Vår svenska frukt kan ju för övrigt
endast fås under vissa månader på året.

Sedan jag gjort detta uttalande och på detta sätt »räddat min själ», skall jag
sluta med att icke göra något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om vissa Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckta

ändringar i motioner om ändring i vissa delar av lagen om'' försäkring för olycksfall i arbete.
olycksfalls försäkrings■

. Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

lagen. riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 183 i första
kammaren av herr Ljunggren, nr 72 i andra kammaren av herrar Gardell och
Karlström i Lummelunda samt nr 193 i andra kammaren av herrar Eriksson i
Grängesberg, Lindqvist i Halmstad och Johanson i Stockholm.

I motionerna I: 183 och II: 193, vilka voro lika lydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att vissa paragrafer i lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete måtte från och med den 1 januari 1925 erhålla
den ändrade lydelse, som i motionerna angivits.

I motionen II: 72 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i olycksfallsförsäkringslagen, att ersättning skulle till skadad arbetare utgå reda-1^
från och med dagen efter olycksfallsdagen, dock att sjukpenning ej skulle
utgå med mindre sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för
olycksfallet, i enlighet med de grunder, som'' nu gällde i fråga om sjukpenning’
från och med trettiosjätte dagen efter olycksfallsdagen, ävensom att arbetsgivare,
därest han själv sa önskade, skulle äga rätt ansvara för ersättningen un-*
der tid motsvarande nuvarande karenstiden och under sådana förhållanden! erhålla
lindring i försäkringsavgifternas erläggande.

Utskottet hade i de! nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Ma-j:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

Onsdagen den 28 imij f. in. 51

vid den fortsatta behandlingen av spörsmålen rörande omläggning av det nuvarande
systemet'' för olycksfallsförsäkringens handhavande samt rörande ändringar
angående försäkring för ersättning under den s. k. karensliden, under
iakttagande av behovet av enhetlighet i organ!sationshänseende, beakta de i nu
förevarande motioner I: 183, II: 72 och II: 193 framförda förslagen i förening
med innehållet i vissa, över motionerna avgivna, såsom bilagor vid utlåtandet
fogade yttranden.

Reservation hade anförts av, utom annan, herr von Sydow, som på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville i skrivelse
till Kung! Maj :t anhålla, att Kung! Maj :t måtte vid den fortsatta behandlingen
av berörda spörsmål å socialförsäkringens område taga under omprövning de i
nu förevarande motioner I: 183, II: 72 och II: 193 framförda förslagen i förening
med innehållet i de över motionerna avgivna, såsom bilagor vid utlåtandet
fogade yttrandena.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! De yrkanden, som framställts
uti de nu föreliggande motionerna, avse dels den ändringen i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, att statens försäkringsanstalt skall bliva ensam berättigad
att meddela olycksfallsförsäkring, och dels vissa andra ändringar i
samma lag. Jag skall endast tala om det första yrkandet och ber då få erinra
att den frågan, huruvida riksförsäkringsanstalten skall hava, monopol på olycksfallsförsäkringar
eller om det även fortfarande skall vara tillåtet för enskilda
ömsesidiga försäkringsbolag att utföra sådan verksamhet, har alltifrån lagens
genomförande och även under förarbetena till densamma varit mycket omtvistad.
Emellertid har redan den kommitté, som gjorde upp lagförslaget, föreslagit, att
enskilda ömsesidiga arbetsgivarebolag skulle få meddela sådan försäkring; detta
på grund av det resonemang som kommittén anfört, att när arbetsgivarna ensamma
bära kostnaden för hela försäkringen, är det också rättvist att de få ställa
det så klokt och så billigt som möjligt för sig. Därvid har det hittills förblivit.
Under lagens tillämpning har gång på gång det yrkandet kommit fram,
att riksförsäkringsanstalten skulle få monopol på alla dylika försäkringar.
Frågan har remitterats till socialförsäkringskommittén. Sedermera har
den gått över till kommittén för socialförsäkringens omorganisation, men
denna kommittés verksamhet blev inställd i sammanhang med den stora
kommittédöden. Nu ligger ärendet hos statens besparingskommitté, och det
torde vara att vänta yttrande därifrån. Visserligen torde nog denna besparingskommitté
kunna giva vissa anvisningar för besparingar, men den har
icke den sakkunskap, som fordras för att kunna avgiva ett tillfredsställande
förslag till frågans lösning i dess helhet. Således är det enligt min mening i
hög grad önskvärt, att frågan åter tages upp och blir föremål för sakkunnigprövning,
så att man kommer till något avgörande i denna sak, som ligger och
irriterar och vållar svårigheter vid lagens tillämpning.

Nu är det ju så, att saken kan ordnas i huvudsak på tre olika sätt. Men jag
tror, att vart och ett av dessa har sina fördelar och olägenheter med sig. Naturligtvis
kan man införa ett monopol för riksförsäkringsanstalten. Men den konkurrens,
som funnits och finns mellan denna anstalt och de enskilda bolagen, har
utan tvivel i viss mån varit till gagn. Den har otvivelaktigt å båda sidorna lett
till strävanden att så vitt möjligt förminska kostnaderna och att, såvitt det varit
i överensstämmelse med lagen, minska premierna och hålla dem avpassade efter
riskerna för de olika försäkringarna. Det har sagts, att denna konkurrens drivits
för långt, och det tror jag för min del är riktigt. Det beror därpå, att ifall
särskilda institutioner konkurrera med varandra och en av dessa institutioner
håller på att de andra äro till skada och att deras verksamhet bör förbjudas,

Nr 11.

Om visna
ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen.

(Korts.)

Nr 41.

Om vissa
ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen.

(Forts.)

52 Onsdagen den- 28 maj f. m.

kommer det naturligtvis in en bitter och irriterad ton i konkurrensen och så är
det har. Men finge man saken slutgiltigt avgjord, så kunde man hoppas att
detta skulle iörsvinna.

Sedermera har det sagts, och det vidhåller även utskottet i viss mån riktigheten
av, att man äventyrar, när man har enskilda försäkringsbolag, att de försäkrades
rätt icke blir fullt tillgodosedd. Jag tror dock för min del, att detta
under nuvarande förhållanden knappast, åtminstone i stort sett, är riktigt. Visser
igen kan det sägas, att möjlighet härtill finnes, och man har sagt, att de
enskilde skadades rätt att klaga över ett ömsesidigt bolags beslut hos försäkrmgsradet
icke är något tillräckligt botemedel. Detta må vara sant, teoretiskt
sett, men de allra flesta och svåraste olycksfallen inträffa ju inom industrien
och dar blir, såsom även av utskottet vitsordats, den skadade arbetarens intressen
i regeln tillvaratagna hos bolagen genom arbetsgivaren, och gör denne icke
detta, sa kan arbetaren såsom i flertalet fall organiserad, gå till sin organisation
och la biträde av denna.

Det är också framhållet, att den prövningsrätt, som försäkringsrådet liar över
alla enskilda försäkringsbolag och deras beslut, även om dessa icke överklagas
numera icke kan utövas i tillräckligt stor omfattning. Däri vill jag giva utskottet
rätt, och jag måste beklaga, att så är förhållandet. Detta har sin grund
däri att det vidtagits vissa beskärningar i försäkringsrådets organisation som
medfört sadana inskränkningar i personalen, att rådet icke kan fullgöra sin
granskningsuppgift. Detta är beklagligt, ty denna funktion hos försäkringsrå.
Qet var mycket ändamålsenlig och ledde till goda resultat. Det är emellertid
att hoppas, att i alla fall åt. försäkringsrådet skall återigen lämnas

^ arbetskrafternas förstärkning, så att dess verksamhet skall kunna
iuilioljas.

Det andra sättet, varpå man kunde tänka sig att ordna olycksfallsförsäkringen
vore, att man liksom i Tyskland läte arbetsgivarna ensamma taga hand
om saken. I Tyskland finnes ingen riksförsäkringsanstalt, utan där har varje
industrigren sitt eget försäkringsbolag, där de olika arbetsgivarna äro skyldiga
att0 vara medlemmar. Men jag får såga, att en sådan lösning skulle möta stora

.ter „r’. Det. kan gå för sig’ i Tyskland, där den sociala olycksfallsförsäkringen
är inskränkt till industrien, men när man såsom hos oss har det så
ordnat, att denna försäkring skall gälla även dem, som arbeta i hemmen, även
om det är tillfälligt-, har man svårt att tänka sig annat, än att man måste ha
en statlig anstalt för dessa fall.

. Slutligen kan man ha det system vi nu ha. Jag tror, att även om det kan
göras anmärkningar däremot, är det enligt min tanke mycket som talar till
förmån för detsamma, och jag tror det klokaste är att bibehålla det. Men det
är att förorda att en utredning sker för att klarlägga, vilket system som har de
basta skalen för sig. Emellertid är det så, att då utskottet har förordat en
utredning om den saken, har det skett i sådana ordalag, att det vill synas, som
om utskottet förordade riksförsäkringsanstaltens monopolsträvanden. Det säges
nämligen, att utredningen skall ske »under iakttagande av det ovan framhallna
behovet av enhetlighet i organisationshänseende», och då man vet, att
det nu icke finnes någon enhetlighet, men att det gjorts yrkanden, som gå ut
på monopol för riksförsäkringsanstalten, så ser det ut, smil om utskottet ville
förorda denna monopolställning. Jag är icke säker på, att detta varit utskottets
avsikt, ty i.motiveringen är det vissa yttranden, som tala för en sådan tolkning,
men även vissa som tala däremot. Da nu i alla fall utskottets kläm, såsom den
är skriven, kan giva anledning till den uppfattningen, att detta varit utskottets
mening, har jag tillåtit mig att i en reservation föreslå en annan avfattning av
utskottets kläm.

Jag yrkar således bifall till den av mig avgivna reservationen.

Onsdagen (len 28 maj f. in.

Nr 41.

5:;

Herr Petrén, ilror: Jag skall be att få säga några ord i anledning av vad
den föregående talaren yttrade.

Han anmärkte på en punkt i utskottets motivering, däri uttalats, att besvärsrätten
i ersättningsfrågor icke utgjorde någon mera verksam garanti för de försäkrades
rätt. Jag tror i likhet med den föregående talaren att det iir särskilt
när det gäller ieke organiserade arbetare, som denna besvärsrätt ieke iir en tillfyllestgörande
garanti för vederbörande. Synnerligast om jag tänker på landsbygdens
förhållanden, veta nog av olycksfall drabbade arbetare där ofta nog ej
att begagna sig av sin besvärsrätt i ersättningsfrågor.

Så ber jag ytterligare att få yttra ett par ord med anledning av att herr von
Sydow yrkade bifall till sin från utskottets hemställan avvikande reservation.

Den ärade talaren ansåg, att, såsom utskottets betänkande var skrivet, det
ieke var fullt klart vad som avses, när utskottet i sin kläm talar om »behovet av
enhetlighet i organisationshänseende». Jag vill då fästa uppmärksamheten på,
att det uttryck, som där står, gäller icke olycksfallsförsäkringens organisation,
utan organisationen för socialförsäkringen i dess helhet, det behov av enhetlighet
således som förefinnes mellan de olika grenarna på socialförsäkringens område:
sjuk- och pensions- samt olycksfallsförsäkringen. Enligt utskottets. förmenande
bör nämligen en prövning ske för att det må tillses huruvida det finnes
möjligt, särskilt på grundval av sjukkasseväsendet, att bygga upp en enhetligare
organisation de olika försäkringsgrenarna emellan.

För att emellertid utskottets ärade vice ordförande skall kunna känna sig fullkomligt
lugn för vad utskottet avser, vill jag endast citera tre uttalanden i motiveringen,
som enligt mitt förmenande fullständigt förebygga den tolkning, som
herr vice ordföranden ville inlägga såsom möjlig i utskottsutlåtandet.

På sidan 22 i utskottets betänkande heter det: »Att det, innan en ingående undersökning
av hithörande förhållanden kommit till stånd, icke låter sig göra att
intaga en definitiv ståndpunkt till föreliggande spörsmål, synes utskottet uppenbart.
» Och vidare står det: »Utan att således nu vara berett att uttala någon
förhandsståndpunkt vill utskottet dock hava framhållit» etc. _ Ytterligare
å nästa sida heter det, att det »synes utskottet önskligt, att den av Kungl. Majrt
å sin tid i anslutning till uttalanden från riksdagens sida igångsatta, men numera
tillsvidare avbrutna undersökningen av hithörande förhållanden i en eller annan
form ånyo upptages till slutförande».

Sammanställer man dessa tre uttalanden, vilka alla avse just frågan om den
lämpligaste organisationsformen för olycksfallsförsäkringen, torde det framstå
fullt klart, att icke någon förhandsståndpunkt i denna fråga är av utskottet intagen.
Med stöd, herr talman, av det nu anförda yrkar jag för min del bifall
till utskottets hemställan oförändrad.

Herr Tengdahl: Jag skall be att få avge en kort förklaring. Jag vill saga,
att jag för min personliga del lutar åt den uppfattningen, att det nuvarande tillståndet
på detta område icke kan få fortfara. Jag har nämligen den fullt utbildade
övertygelsen, att prövningen av frågorna om invaliditetsgraden o. d. är
så oerhört svår, att det icke finnes någon rimlighet i att rättigheten att pröva
dessa frågor skall vara splittrad på en mängd olika händer. I detta hänseende
vill jag endast påpeka, att utvecklingen redan nu tydligt går i den riktningen
att det nuvarande tillståndet icke kan få fort fara. De enskilda bolagen ha redan
kommit därhän att de ansett sig böra tillsätta, eu central för prövningen av dessa
invaliditetsfrågor, men denna åtgärd torde icke vara ägnad att påskynda de
särskilda fallens behandling, utan snarare att fördröja. I försäkringsrådet har
en medlem, herr Geijer, helt enkelt påyrkat, att varken riksförsäkringsanstalten
eller de andra, de privata bolagen, skulle få slutgiltigt fastställa någon invaliditetsgrad
eller dylika kinkiga saker, utan detta skulle fastställas av försäkrings -

Om vista
ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen.

(Forts.)

Nr 41. 54

Onsdagen den 28 maj f. m.

Om vissa
ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen.

(Forts.)

rådet såsom en centralpunkt för hela landet. Jas vill endast framhålla dessa
tva omständigheter såsom bevis på, att de nuvarande förhållandena härvidlag
icke längre kunna fa fortgå såsom de göra, oavsett i vilken riktning man slutlgen
bestämmer sig för att ordna det hela. Jag ber även att få påpeka, att min
stallning harvidlag bestämmes uteslutande av rent praktiska synpunkter, som
icke ha något att gorå med min åskådning, huruvida det i allmänhet taget är
lämpligt, att staten lägger sig ombord med det ena eller andra. Att de nuvarande
1 orhallantjena icke kunna få fortfara, är även tydligt, om man tager i betraktande,
att riksförsäknngsanstalten i viss mån har en kontrollerande myndighet
over de privata försäkringsbolagen. Att riksförsäkringsanstalten, som bär
att kontrollera, att arbetsgivarna verkligen försäkra sina arbetare på det ena eller
andra sattet, samtidigt konkurrerar med de enskilda bolagen, det är icke en hållbar
situation. Det tråkiga i denna situation förvärras därigenom, att riksdagen
an^.arl vägrat försäkringsrådet anslag för erhållande av tillräckliga
arbetskraft81, för^utförande av den del av dess verksamhet, som måhända är den
viktigaste, och såsom herr von Sydow påpekade, äro verkligen förhållandena i
detta tall i högsta grad betänkliga. Jag ber att såsom ett exempel på nyttan av
lorsakrmgsradets rätt att upptaga ärenden till prövning, även utan att klagan
anlorts, la anföra, att det hände vid ett enda sammanträde — om det rörde ett
och samma bolag minns jag ej säkert — att försäkringsrådet i två fall utan ringaste
tvekan höjde invaliditetsgraden från 50 procent till 100 procent. De personer,
som saken gällde, skulle således för hela sin framtid endast hava fått hälften
av vad de hade rätt till. om icke händelsevis ett ingripande på detta sätt hade
skett genom försäkringsrådet.

För ögonblicket har jag icke något vidare att tillägga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt samt vidare på godkännande av herr von Sydows vid
utlåtandet avgivna reservation; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

WeMndktwhns föredrogs anå''° jordbruksutskottets utlåtande nr 02. i anledning av väckta

växtför- Kiotioner om anslag till upprätthållande av den vid Weibullsholms växtförädädling
sanstalt, lmgsanstalt bedrivna praktiskt-vetenskapliga. verksamheten.

I likalydande till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nr 115 i första
kammaren av herr Bärg m. fl. samt nr 205 i andra kammaren av herr Jönsson
i hndhill m. 11., hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1924—1925
såsom extra anslag bevilja ett belopp av 100,000 kronor att enligt de närmare
oresknfter Kungl. Maj.-t kunde finna lämpligt utfärda utgå såsom statsbidrag
till upprätthållande av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna
praktiskt-vetenskapliga verksamheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt
att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 115 och II: 205 måtte

iP ÅÖT budgetåret 1924—1925 anvisa ett extra anslag av 100,000 kronor för
w -v ni iUni '' beprövande användas för upprätthållande av den vid

Weibullsholm bedrivna praktiskt-vetenskapliga växtförädlingsverksamheten;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om
allsidig utredning rörande frågan om vidmakthållande av växtförädlingsverksamheten
å WeibuUsholm samt därefter till riksdagen inkomma med den framställning
i ämnet, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Onsdagen den 28 maj f. in.

Nr 41.

. . . .... Analog till

lieservationer både anmana. WeibulUholma

1) av lierr Hellström, friherre Hermelin och herr Norm, som ansett, att ut- vöxtför skottets

utlåtande bort hava den lydelse, reservationen utvisade, och avslutas ''

med en hemställan, att riksdagen i anledning av förevarande motioner I. Ilo

och 11: 205 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
föranstalta om allsidig utredning rörande frågan om vidmakthållande av växtförädlingsverksamheten
å Weibullsholm samt därefter till riksdagen inkomma
med den framställning i ämnet, vartill denna utredning kunde giva anledning;

2) av herrar Sederholm, Boberg, Andersson, K. A., Bundsltom, Uddcnbog
i Karlskoga och Aarnseth, som ansett, att utskottets utlåtande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner I: 115 och II: 205 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Sederholm: När man går all bilda sig eu mening i den föreliggande

frågan må först konstateras såsom obestritt, att den verksamhet det liar galler
att understödja är synnerligen förtjänstfull. Här har förts fram åtskilliga nya
värdefulla stammar, här har drivits handel med utmärkta utsädesvaror och det
hela har skötts på ett överhuvud taget fullt mönstergillt sätt. Det galler alltså
här icke den frågan, om saken är erkännansvärd eller ep utan det gäller, huruvida
formen för det här ifrågasatta erkännandet verkligen är lämplig. Det
är från denna synpunkt jag kommit till en annan slutsats än utskottsmajori Utskottet

har hävdat, att denna växtförädlingsanstalt vore så förtjänstfull,
att för stödjandet av denna utan vidare borde anslås ett belopp av 100,000 kr.,
som skulle ställas till Kungl. Maj ds förfogande. Kungl. Maj :t skulle prova
under vilka former detta understöd skulle utgå till Weibullsholm. Härvid har
man särskilt fäst sig vid det utlåtande som lantbruksstyrelsen avgivit till
utskottet, däri styrelsen föreslagit vissa former för anslagets disponerande.
Dessa former har emellertid firman Weibull avvisat. Den vill icke finna sig i,
att detta belopp, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, disponeras för understödjande
av endast den praktiskt-vetenskapliga verksamheten med^strängt avskiljande
av den affärsmässiga delen av anstaltens verksamhet, så att denna
icke skulle kunna profitera av detta anslag. .

Nu föreslås icke desto mindre, att anslaget skulle ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande, och Kungl. Maj :t skulle utfundera ett annat sätt för anslagets
användning till gagn för ifrågavarande verksamhet, som kän gillas av firman.
Det är väl ändå ett tillvägagångssätt, som man knappast bör giva sig
in på, att riksdagen sålunda anvisar ett belopp utan föregående utredning. Den
hittills gjorda undersökningen har visat, att den väg, man här velat försöka
för en anordning, har avvisats av den anslagssökande parten. _ Är det da
lämpligt, att riksdagen anvisar detta belopp utan vidare och giver det med
sådan motivering, att Kungl. Maj :t är bunden att använda det just för jletta
ändamål. Det är en sak, som kan medföra, synes det mig, ganska vittgående
konsekvenser. Här finnas åtminstone flera andra förtjänstfulla företag^, som
driva, verksamhet inom denna bransch, och de kunna mycket väl med åberopande
av detta exempel såsom precedensfall ett annat år komma med begäran
om understöd även för sig. Det kan aldrig vara klokt eller välbetänkt att ga
fram på eu sådan väg.

Det synes mig påtagligt, att växtförädlingen i allmänhet väl är förtjänt av
statens understöd. Under många år har också statsunderstöd utgått för verksamheten
vid Svalöv. Det har också där varit en enskild förtjänstfull verksamhet,
som kommit till stånd och givit gott resultat. Staten har givit den
sitt, stöd och har haft inflytande på ledningen, varvid man strängt hållit på

Nr 41. 56

Onsdagen den 28 maj f. in.

WeibxUhholms a^v dén affarsmassiga sidan av saken, sa att denna absolut icke

växter- skulle ha fördel av statsunderstödet, utan detta endast skulle tillkomma den
ädlingsanstalt. vetenskapliga verksamheten, som behövde ett sådant understöd.

(Forte.) , ar Ju naturligt, att om man anser denna fråga så viktig, att det kräves
ytterligare understöd från statens sida, bör den frågan undersökas och prövas
i hela dess vidd. Huruvida då understöd bör lämnas åt växtförädlingsanstalten
vid VV eibullsholm, det är en fråga som först bör göras till föremål för eu
sådan undersökning men denna bör enligt min mening vara fullkomligt förutsättningslös.
Den skall icke vara bunden därvid, att Weibullsholm skall, huru
undersökningen an utfaller, ha anslag samt underhållas under nuvarande former.
_ Utan provningen skall avse, under vilka former verksamheten där skall
bedrivas, för att den skall komma hela landet till godo på bästa sätt. Det är
en sådan undersökning, som jag och mina medreservanter peka på i slutorden
1 .r®s®rvatl°,nen- ,\art yrkande avser icke, att denna verksamhet skall slopas,
ej ^heller att den icke skulle kunna få understöd av staten, utan den avser, att
iragan skall komma inför riksdagen i fullständigt förberett skick innan an•~Iag
lamnas förberett aven från den synpunkten i vad mån växtförädlingen
i dess helhet bor ytterligare stödjas av staten.

c , ammaren torde hava i färskt minne behandlingen av frågan om understöd
åt övatov. Dn talare pa Norrbottensbänken betonade då starkt, huru viktigt
det vore att anslag beviljades till denna anstalt och att, då nedprutning gjordes
medel dock skulle givas lör att åtminstone nödtorftigt kunna upprätthålla
verksamheten vid denna anstalt. Kan det vara riktigt och riksdagen värdigt
att samtidigt som denna institution, vilken framvisat de värdefullaste resultat
pa detta område och haft statens stöd och ledning under så många år. sättes

då ^t^nnnnrTi en ganska sträng avknappning — kan det vara riktigt att
da skänka 100,000 kr. till en annan anstalt, i fråga om vilken behovets storlek
icke pa något vis hunnit provas? Jag kan icke finna, att detta är ett riktigt
växtfknVSieikVen ti u''Ragan"Sf tt’ °''''h med allt erkännande av Weibullsholm*
nSfJt i verksamhet kan jag icke underlåta, herr greve

talman, att yrka bifall till den reservation, som jag med flera avgivit.

Herr Lindstrand: Även reservanterna hava givit sitt erkännande åt anstalten
vid Weibullsholm i fråga om växtförädling och fröodling. Om det gällde
att _giva_ ett anslag i enlighet med vad motionärerna begärt såsom en ren gratifiRation
till firman
understödja även det förslaget. Men nu gäller det inte den saken, utan det gäller
här att giva ett anslag, som kan säkerställa fortsättningen av den verksamhet
som firman utför på det vetenskapligt praktiska växtförädlingsområdet. Det
torde val vara tämligen klart, att någon konkurrens, som föregående ärade talare
papekade mellan denna och andra firmor kan det icke bliva tal om, då det gäller
vetenskapliga experiment och vetenskapligt arbete och att söka få fram de
basta egenskaperna hos växtbestånden. Det kan aldrig bli tal om. att det kan
bil sa mango rön av detta slag, att det åstadkommer skada, ty det är av största
betydelse för lantbruket och även för trädgårdsodlingen att erhålla frö och utsäde
av allra bästa beskaffenhet, sådant som har förutsättning för att giva bästa
avkastning och bästa resultat. Nu är det obestridligt, att det ligger stora värden i
Weibullsholms försöksverksamhet, och om nu till följd av vissa omständigheter
laget skulle bil sådan!, att firman icke anser sig kunna fortsätta med den vetenskapliga
avde ningen utan statsunderstöd, så är det givet, att om detta
understöd skulle ^utebli, störa värden komma att förloras, ty det är väl i alla
tall sa att det gar icke att för ett år ställa undan experimentmaterialen och sedan
vid lamphgare tillfälle taga upp dem och fortsätta där man slutade, ty då
förlora!- man säkerligen eu del av de rön, som äro gjorda. Dessutom är det så

Onsdagen den 28 maj f. in.

f,7 Nr 41.

med all verksamhet, smil är i Kaus, att det är eu hel del anordningar vidtagna,
som icke kunna ställas åsido, och personalen kan man icke la bort och få igen när
som helst. Det är nu i alla fall rätt stora värden, som äro nedlagda här och som
det gäller att rädda.

Enligt utskottets mening bör verksamheten säkerställas nu och sedan undersökning
göras om anstaltens framtida bestånd och om vad som för verksamhetens
vidmakthållande å Weibullsholm bör göras. Skulle det vara så, att denna undersökning
giver till resultat, att det icke är någon mening att fortsätta verksamhet
av detta slag på två fält, utan att det räcker med Svalöv, så blir det att bestämma
sig för det då, och då blir det endast det nu begärda anslaget pa 100,000
kronor, som kommer att beviljas, och med anledning av den stora insats, som
Weibullsholm gjort på detta område, anser jag för min del, att det skulle vara
staten värdigt att här giva det stöd, som nu begäres.

I anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anslag till
\V eil/ullsholms
växtfärg
ädlingsanstalt.
(Forts.)

Herr Persson: Då jag begärde ordet hade jag icke kännedom om, att herr

Lindstrand hade begärt ordet. Då jag biträtt utskottets hemställan,_ ville jag
här motivera detta och även göra ett förtydligande av vad ut.skottet i sin motivering
anfört, men då en stor del av vad jag ville säga redan blivit av föregående
talare påpekat, kan jag inskränka mig till att bara säga några ord.

Det föreföll mig, om jag fattade herr Sederholm rätt, som om han ansåg,
att det icke finnes någon utredning i föreliggande fråga, och att man då icke
borde på förslag av enskild motionär fatta beslut om anslag till ifrågavarande
firma. Men ärendet har ju varit föremål för lantbruksstyrelsens behandling.
Lantbruksstyrelsen har förordat, att ett belopp av 100,000 kr. skulle ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande för att under vissa av lantbruksstyrelsen angivna
former användas för ändamålet. Utredning är sålunda åtminstone i någon mån
förebragt. Men dessa former, under vilka Weibullsholms växtförädlingsanstalt
skulle få komma i åtnjutande av statsbidrag, har firman Weibull meddelat, att
den anser det icke vara möjligt att acceptera dem, och firman har sålunda avböjt
de föreslagna villkoren.

Den fråga, som jag här sökt att taga ställning till, är den: Finns det någon
rimlig anledning för riksdagen att bevilja ett anslag till firman Weibulls växtförädlingsanstalt
för dess fortsatta verksamhet? Är det nödvändigt eller är det
onödigt? Kan det skada, eller motsvarar nyttan icke det belopp, som staten
skulle anslå? Härvidlag angiva ju handlingarna, att firman Weibull under ett
trettiotal år har utfört ett förtjänstfullt arbete på förevarande område utan att
någonsin ha erhållit statsbidrag i någon form eller med något belopp. Det
förefaller mig då, som om denna firma måste ha nedlagt ett rätt betydande kapital
i sin affär, och även om man, såsom jag, helst skulle vilja alldeles frigöra
sig från de privatkapitalistiska intressena och synpunkterna, måste man ändå
säga sig, att det är icke riktigt rätt att begära, att denna firma, för att erhålla
ett statsbidrag på 100,000 kronor, skall efter trettioårig verksamhet utan vidare
gå med på vilka villkor som helst. Med hänsyn till denna verksamhets samhällsnytta,
som jag tyvärr icke känner av egen erfarenhet men som jag hört vitsordas
från flera håll och som är bestyrkt såväl i utskottets utlåtande som i
de båda reservationerna, förefaller det mig vara det enklaste och rimligaste,,
att riksdagen under de nu rådande svåra förhållandena för denna firma på
detta område såväl som på en hel del andra såsom erkänsla för ett gott arbete
under så många år och för att under ytterligare ett år möjliggöra anstaltens drift
i samma utsträckning som under de senaste åren beviljar dessa 100,000 kronor
och ger Kungl. Maj:t i uppdrag att se till, att anslaget användes för.det.avsedda
ändamålet, samtidigt som riksdagen i anslutning till utskottets motivering skri -

Nr 41. 58

Onsdagen den 28 maj f. in.

Weibullshoims . Kungl. Maj :t med begäran om utredning, under vilka former och förväxtför-
u sättningar ett fortsatt anslag till Weibullshoims växtförädlingsanstalt bör
ädling sans tält. utgå. Sa har saken legat för mig, när jag haft att taga ståndpunkt till frågan
(Forts.) rent praktiskt, och det är det som gör, att jag anser det vara rätt och billigt om
riksdagen lämnar ett anslag till en så mångårig verksamhet till jordbrukets
fromma och därigenom möjliggör anstaltens fortsatta verksamhet under tiden
medan en allsidig utredning pågår om huruvida och på vad sätt understödet
framdeles skall utformas. Det är sålunda ett engångsanslag, som riksdagen
enligt utskottets förslag skulle bevilja, och det skulle bero på utredningens resultat,
huruvida i framtiden ytterligare anslag skall utgå och i så fall under vilka
förmer. Det ar darfor, som jag för mm del ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr Boberg: Det ar val icke blott troligt utan så gott som visst, att om
riksdagen nu beviljar det anslag, varom fråga är, kommer riksdagen också att i
fortsättningen fa bevilja anslag år för år till denna enskilda anstalt, som började
såsom afla andra helt ekonomiska företag men som utvecklat sig på ett sådant
satt, att den nu står liksom i valet mellan att förändra sitt verksamhetssätt
eder att inskränka eller kanske tillfälligt lägga ned driften. Nu är frågan:
skall riksdagen tråda emellan här utan att på förhand veta, vart dessa 100.000
kronor taga vagen och om de verkligen bli till den nytta, som därmed avses. Detta
skall ju Kung!. Maj:t pröva; men det blir väl kanske icke så lätt för Kuno-1

MaiJianLgIiUndllgar? pröva detta’ sedan riksdagen med varm hand beviljat dessa
100 000 kronor och givit ett halvt löfte om bidrag i fortsättningen.
r “..f°r ^axtforadlingsanstalten Weibullsholm var uppe i utskottet och
ilek dar lagga fram sina tankar. Det visade sig därvid, att anstalten icke vill
stalla sig under någon annan uppsikt än en kameral kontroll. Lantbruksstvrelsen
däremot fordrar, att kontroll skall utövas även på den vetenskapliga verksamheten
och naturligtvis också på sambandet mellan den vetenskapliga och den
kommersiella sidan av verksamheten. Lantbruksstyrelsen säger — på sidan 3
i utskottets utlåtande — att det är svårt att taga ställning till frågan, då i motionen
icke förebringas någon som helst utredning, under vilka former och villn!)(r°ettorituellt
statsunderstöd till Weibullshoims växtförädlingsanstalt skall
utgå Stjrelsen fortsätter: »Och det är enligt lantbruksstyrelsens förmenande
just darpa, det till sist blir beroende, om det föreslagna statsbidraget bör anvisas.
» Vidare anfor lantbruksstyrelsen (på sidan 5 i utskottsutlåtande!): »Ur
dessa synpunkter finner lantbruksstyrelsen det vara ofrånkomligt, att därest
det nuvarande vaxtforädlingsarbetet vid Weibullsholm skall understödjas med
statsmedel, detta i ekonomiskt avseende helt friställes och att säkerhet skapas
för verksamhetens i förhånande till firman Weibull fullt självständiga fortbestånd.
» Men det ar detta, som firmans chef icke har velat gå med på

Men om nu staten nödvändigt skall vara med och bidraga till en anstalt av
ifrågavarande s ag — da ju staten äger Svalöv förut — hemställer jag, om
ät Sn IT fuHt rlaff iltt förlagga även denna anstalt till Skåne, när det
fn I t - fllineiS e?-hi^fIld? anstalt’ som åtnjuter statsunderstöd. Visserligen
aro de klimatiska forhallandena och jordförhållandena i Skåne fördelaktiga för

skalf''uTniftf s V'' iet maiStr..7. alla ei*iinna — men om eu sådan anstalt
skall uppi åtta.?, bor den val forlaggas till mellersta Sverige, så att de frö £t1

In»»» gåVngre uppi 1.1-

det och bil till nytta för jordbruket i större skala. Svalöv har ju filia att

de1 ,knU T 1 lan-eVnld Vllk* utsädesslagen och fröna prövas, så
ter Mef v lkrina b l i- gagn för jordbrukarna i landets skilda trakta.
Men vad har man for garanti, att firman Weibull kommer alt göra

Onsdagen dt*n 28 maj f. in.

f»9 Nr 41.

på samma sättV Min övertygelse — och därför bär .lag ställt mig pa rent
avslag — är, att dessa 100,000 kronor bli en direkt skänk till firman \\ eibull.
En sådan skänk kan ju riksdagen giva med varm hand, men det finns,
såsom herr Sederholm framhöll, också andra företag i denna bransch, soin södermera
kunna komma och åberopa detta fall såsom ett prejudikat och anhålla^ att
få liknande understöd. Jag undrar, om riksdagen i fortsättningen kan gå in
på en sådan väg och vara så frikostig, som andra kammaren nyss vant.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Sederholm in. 11.
avgivna reservationen.

A ilning till
WcibulUholms
växtförädlingsanstalt.

(Forts.)

Herr Hellström: Herr greve och talman! Det måste anses som ett glad jande

bevis på det förtroende växtförädlingen vunnit här i vårt land, att man
är beredd att under ett år sådant som detta, då man i allmänhet har riktigt
noga vänt på tolvskillingen, innan man givit ut den, på en enskild motion och
utan någon vidare officiell prövning av den föreliggande frågan lämna ett anslag
å 100.000 kronor till detta ändamål. .

Jag anser emellertid för min del, att hela denna fråga om anslag till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt måste ses mot bakgrunden av en fråga, som
vi alldeles nyss behandlade, nämligen frågan om anslag till Sveriges, utsädesförening.
Det är dock denna förening, som tagit initiativet på växtförädlingens
område i vårt land. Det är den, som1 fört växtförädlmgsarbetet framåt, sa
att Sverige nu har ett stadgat internationellt anseende på ifrågavarande område.
Hur har nu utsädesföreningen i Svalöv blivit behandlad • Förra året
beviljades till huvudanstalten — jag betonar, att de åtta filialer, som utsädesföreningen
har, äro mera på visst sätt självständiga institutioner, och de ha
ingen motsvarighet vid Weibullsholm; man kan sålunda göra en jämförelse
mellan huvudanstalten vid Svalöv å ena sidan och Weibullsholm å andra sidan
— för innevarande budgetår har Svalövsföreningen haft ett anslag a 80,000
kronor. Kungl. Maj :t ansåg sig emellertid i år icke kunna föreslå ett så stort
belopp utan hemställde om nedsättning av anslaget till 65,800^ kronor. Till
jordbruksutskottet remitterades visserligen även en motion, däri det yrkades,
att det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet skulle höjas till 80,000 kronor,
men under påverkan av den sparsamhetsanda, av vilken vi i jordbruksutskottet
kanske mer än i något annat utskott blivit besjälade, verkställde vi en noggrann
kontrollundersökning av detta anslagskrav och kolumn till att vi föreslogo
en höjning av det begärda anslaget med 5,000 kronor, således till 70,800 kronor.
Om man läser statsverkspropositionen i denna del, ser man, att ärendet
gått mellan Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen samt styrelsen för utsädesföreningen
flera gånger och att det ägnats en mycket allvarlig uppmärksamhet
åt frågan. Här däremot komma enskilda motionärer och föreslå med en
motivering, vars ursprung man åtminstone kan ana, att riksdagen skall anvisa
ett belopp av 100,000 kronor till Weibullsholm. Då denna _ motion kom
fram, sade jag mig själv, att det ju var alldeles orimligt att på en enskild
motion kunna tillstyrka ett ytterligare anslag på 100,000 kronor till växtförädlingsverksamheten,
som jii redan har ett betydande anslag av statsmedel.
Sedan blev jag emellertid glatt överraskad av att finna, att inom riksdagen förefunnos
mycket stora sympatier för detta förslag detta därför att det ju
visar, att "hela växtförädlingsverksamheten verkligen vunnit icke bara allmänhetens
utan också riksdagens förtroende. Jag föreslog då i utskottet, och det
blev utskottets beslut, att vi skulle infordra yttrande i ärendet från lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen sammankallade då den avdelning av ^ det s. k.
lantbruksrådet, där man sysslar med dylika frågor och där man liar både vetenskaplig
och praktisk erfarenhet på växtförädlingsområdet. Från lantbruks -

Nr 41.

Onsdagen den 28 maj f. m.

ÄL styrelsens sida framlades så ett förslag, där det sades, att styrelsen ansåg det

Weibullsholms __.... 7" 7~ alL oiyreiseu ansag aet

vara omöjligt att föreslå ett sa stort belopp utan föregående utredning men att

eif TTfnl r» /-I -w/-» ^ M ~ 5 .ii Ti O •• P * TT T- »1 -»i

växiför- ■ .----°ro" ‘j,u“ ucxujjj.)

ädlingsanstalt. styrelsen a andra sidan ansåg, att det för firman Weibull skulle kunna vara
(Forts.) förenat med åtskilliga svårigheter att vänta ett helt år, varför styrelsen gjorde
den hemställan, som herr Boberg alldeles nyss uppläst och som jag därför icke
skall trötta kammaren med att återigen uppläsa. Jag vill endast påpeka att
enligt, styrelsens mening skulle det uppställas såsom villkor, att »en sådan omorganisation
av den vid Weibullsholm hittills bedrivna förädlings verksamheten
avägabrmges, att denna dels i ekonomiskt avseende helt och hållet skiljes från
firman Weibull, dels ock komme att stå under en med den av staten förut
understödda verksamheten på samma område gemensam överledning». Detta
förslag underställdes som sagt vederbörande sektions i lantbruksrådet pröv!?.
ingi.och d“ntT. a“så« förslaget vara synnerligen lämpligt. En representant
l’1” Weibull, som är ledamot av riksdagens andra kammare, bereddes

sa tillfälle att komma upp i jordbruksutskottet och lämna ett meddelande i fråförklarade
därvid för sin del, att han icke kunde godkänna detta
av låntbruksstyrelsen föreslagna villkor. Och därom säger jag ingenting; det
år ju alldeles givet, att han har rättighet att pröva, de villkor, som uppställas,
och, om han så vill, förkasta dem. Men vad jag däremot vill bestämt påstå
ar, att om det föreligger en sådan situation, att lantbruksstyrelsen, den ansvariga
myndigheten på detta område, har kommit med ett visst förslag, och den
andra parten, __ som skall erhålla anslaget, siiger, att den icke kan acceptera
detta villkor, sa skall icke ett utskott sätta sig till domare mellan dessa båda
och saga, att man bör stryka det av lantbruksstyrelsen föreslagna villkoret
och att firman då i Herrans namn ända må få anslaget oberoende av vad den
ansvariga sakkunniga myndigheten har uttalat. Enligt min mening kan frågan
i en sådan situation icke lösas på annat sätt än att man uttalar starka sympatier
för att förädlingsverksamheten skall få det anslag, som ifrågasattes
men att det överlämnas till Kungl. Maj:t att utreda frågan, under vilka villkor
ett sadant bidrag bör lämnas. Jag är rentav förvånad över, att gamla riksdagsmän
kunna ens ifrågasätta någon annan behandling- av denna fråga, och
att man utan vidare skall underkänna lantbruksstyrelsensi hemställan
och godkänna firmans förklaring samt bevilja firman dessa 100 000
kronor.

Det är på grund härav som jag. som anser att. denna verksamhet bör understödjas,
för min del icke har ansett mig kunna gä vare sig på bifall till det
förslag, som föreligger från utskottet, eller på rent avslag. Jag anser nämligen,
att om man kan finna sådana former för ett understödjande av firmans
verksamhet soni kunna godkännas både av den ansvariga statsmyndigheten och
av firman Weibull, bör firman få detta anslag.

Herr Sederholm säde, att han för sin del icke hade kunnat vara med om
den reservation, som jag, friherre Hermelin och herr Norm avgivit och som
innebär ett yrkande, att riksdagen skall avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t
i fragan, av det skälet,, att han icke ansett, att yrkandet om utredning då bleve
fullständigt förutsättningslöst. Jag kan icke inse, att man genom att bifalla,
det yrkande, som innefattas i den av mig och nämnda utskottsledamöter avgivna
reservationen, skulle på. något sätt ha gjort något uttalande, som möjliggör annat
än en rent förutsättningslös prövning av frågan. Jag kan naturligtvis, så
som saken nu utvecklat sig, vara med om den senare reservationen också, det
vill såga rent avslag och med utredningen endast omnämnd i motiveringen,
men jag tycker, att med hänsyn till den stora, sympati för understödjande av
denna verksamhet, som på alla håll. i riksdagen kommit till uttryck, det vore
n tigast om man bifölle den av mig m. fl. avgivna, reservationen att skriva
ti 1 Kungl. Maj :t och anhålla att fa en allsidig utredning rörande frågan om

Onsdagen den 28 maj f. in.

Öl Nr 41.

vidmakthållande av växtförädlingsverksanvlicten å Wcibullsholin samt att
Kungl. Maj:t därefter till riksdagen måtte inkomma med den framställning i

ämnet, vartill denna utredning må giva anledning. . .. .

Jag ber på grund härav, herr greve och talman, att la yrka bifall till den av
mig, friherre Hermelin och herr Norm avgivna reservationen.

Andag till
IV eibullsholms
växt förädling
so. nät alt.
(Forts.)

Herr Bärg: Som motionär kan det kanske förlåt as mig, om jag »ägor ett

par ord i denna fråga. Jag vill da, i anledning av herr Hellströms nyss ladda
yttrande, då lian säger, att det är inte svårt att utröna ursprunget till den motion,
som är avgiven i frågan, ha sagt, att om herr Hellström skulle ha den
uppfattningen, att jag som motionär skyndat mig att å firman Weibulls vägnar
frambära en motion till dess förmån, är det en liten smula felaktigt. Jag
kan ju senare komma i tillfälle att lämna herr Hellström närmare meddelande
på vad sätt det underbara inträffat, att en icke jordbrukande verkligen tätt
intresse för en jordbrukets fråga. Jag skall inte betunga protokollet med att
nu lämna upplysning om den saken. w ., ,,

Jag tycker nu för mitt vidkommande, att man kanske gor firman Weibull
och dess företrädare en smula orätt, då man liksom herr Boberg här anför vad
som förekommit i utskottet och firman Weibulls företrädares uttalade och påvisade
ovillighet att gå med på de villkor, som lantbruksstyrelsen härvidlag
rest. Jag vill då i detta sammanhang säga, att när jag läste lantbruksstyrelsens
uttalande i frågan, var det ganska oklart för mig, vad lantbruksstyrelsen
egentligen menade. På sidan 6 i utskottets utlåtande finner man lantbruks
styrelsens yttrande refererat på det sättet, att lantbruksstyrelsen anser, att
växtförädlingsarbetet vid Weibullsholm, om statsunderstöd skall utgå, bor i
ekonomiskt avseende helt friställas och säkerhet skapas för verksamhetens i
förhållande till firman Weibull fullt självständiga fortbestånd med skyldighet
för firman att på visst överenskommet sätt bidraga till förädlingsverksamhetens
upprätthållande. Aad menar egentligen lantbruksstyrelsen med att denna
verksamhet skall helt och hållet friställas? Av betänkandet i fråga framgar
sedan, att företrädaren för eib ullsho lins anstalt en har förklarad att han är

mycket villig att gå in på afl rimlig kontroll från statsmakternas sida och även
att ställa tillbörlig säkerhet för verksamhetens bedrivande, för den händelse
statsbidrag skulle meddelas, men lian vill inte, att verksamheten skall inrangeras
rent ekonomiskt under en och samma ledning som Svalövsföreningens utan
bedrivas fristående. Jag tror, herr Hellström, att det kanske .lust är om den
saken som meningarna gå mest isär. Angående den betydelse, som denna
växtförädlingsanstalt lika väl som Svalövsa.nstalten har för jordbruket, aro
meningarna icke delade, men väl om det kan vara gagneligt, att dessa tva anstalter
arbeta fristående vid sidan av varandra och inte inrangeras under en
och samma styrelse.

När man nu talar om den rent vetenskapliga verksamheten, sa kan man .yu
göra det med ord, men tanken snuddar jämväl vid den merkantila verksamhet,
som är knuten vid båda dessa företag. Jag har nu den bestämda uppfattningen

_ och jag fick den bestyrkt under andrakammardebatten, där en mängd av

talarna uttryckte alldeles samma uppfattning — att det icke (skulle vara
gagneligt, om man får en sådan ordning till stånd för den vetenskapliga verksamheten
— d. v. s. en och samma ledning för båda anstalterna. Men
man kan tvista om, huruvida det vore gagneligt eller skadligt, att denna mTangeras
under en och samma ledning. Jag säger, att man kan tvista även om
detta, men om man kan tvista härom borde man icke behöva tvista om att det vore
ännu skadligare, om jag får använda det uttrycket, om man far den rent merkantila
verksamheten lagd under en och samma ledning. _

Av vad som förekommit i tidningspressen, inte minst pa sista tiden, har det

Nr 41. 62

Onsdagen den 2S maj f. m.

WMmL *TfP**’ 80“ ,?m det. vo™ my°ket stärka krafter i rörelse för att i detta
växtför- fall la en enhetlig merkantil sammanslutning till stånd, som skulle så att säga
ädlingsanstalt. lorskalla sig en viss företrädesrätt till resultaten, till exploaterandet av resul(Forts.
j taten, av den vetenskapliga verksamheten på detta område, och vem som än
skulle tjäna på det, knappast bleve det lantbrukarna i landet.

Jag skulle med anledning av den isyn jag har på saken vilja ha sagt, att om
riksdagen nu skulle biträda utskottets hemställan eller den av reservationerna
som i varje fall gar ut på en utredning, man vid den utredning, som då skulle
oretagäs, bör lägga en rätt vid syn på dessa ting och inte från början systemytiskt
inrikta sig pa ett sammantvingande av dessa båda rörelser ''under en
och samma ledning med resultat, som sedan kanske skulle visa sig ganska
ödesdigra för jordbrukarna, som skulle ha förmånen av verksamheten.

Herr floberg säger, att om riksdagen ginge med på utskottets hemställan,
skulle det innebära en direkt skänk åt Weibullsholmsanstalten. Ja man kan
ju använda vilket namn man behagar. Jag tycker för mitt vidkommande, att
aven om motionen inte tillkommit — vilket den ju faktiskt har gjort — i syfte
att förhindra ett nedläggande av verksamheten under denna svåra depressionsutförts
V°re ^etta anS ag anda en välförtjänt belöning för det arbete, som har

.Tåg kan inte neka mig att peka på vad den främste experten i vårt land på
detta område, såvitt jag vet erkänd av alla, nämligen professor Nilsson-Ehle
sager om detta förädlmgsarbete; det är citerat i motionen. Han säger: »Vilka
ekonomiska värden, som rationell förädling av våra lantbruksväxter innebär
inses bast vid en totaloverblick. Den svenska skördens årliga värde uppgick
vid normala prisförhållanden före kristiden till ungefär en miljard kronor
o? höjning av avkastningen med 10 tf genom nya förbättrade sorter utgör
således för landet en årlig vinst av hundra miljoner (100,000,000) kronor. —
Särskilt att beakta därvid är dessutom, att de resultat med hänsyn till ökad avkastning
o. s. v. som den rationella växtförädlingen åstadkommer, vinnas uteslutande
genom förbättring av de ärftliga egenskaperna. Detta innebär i ekonomiskt
avseende det utomordentligt viktiga sakförhållandet, att de framsteg,
som en gång vinnas med avseende på kulturväxternas beskaffenhet, sedan allt
framgent förbli beståndande. En sådan permanent förbättring — säger prolessor
Ehle - av landets odling smaterial utgör därför i verkligheten ett kapitalforvarv,
en ökning av landets nationalförmögenhet.»

Har finnan Weibull hittills på egen bekostnad och på egen risk. såsom alla
erkänna sa förtjänstfullt bidragit till det resultat, som redan har vunnits så
synes det mig herr Boberg, att även om det vore en ren skänk, så har man
sannolikt offrat pengar pa jordbrukets område till saker, som varit mindre
förpanta darav an vad denna verksamhet är.

Med den utgång frågan fått i andra kammaren, herr talman, föreställer jag
mig, att saken icke kräver några större ansträngningar för att vinna riksdagens
bifalL och i förhoppning om detta skall jag sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

. Herr Andersson, Karl Andreas: Herr greve och talman! Såsom reservant
vid detta utlåtande skall jag be att få säga några ord. Jag skall inte bli
långrandig.

Det förhaller sig ju så, att man kan säga, att staten har en växtföräd.lingsanstalt,
nämligen den som drives av Sveriges utsädesförening vid Svalöv.
Denna började sin verksamhet någon gång på 80-talet; ungefär 25 år senare
började firman Weibull också slå sig på förädling av spannmålsfrö. Då hade
ju denna firma att bygga på de resultat, som vunnits genom arbetena vid Svalöv
och på andra ställen. Jag vill inte på något sätt förringa Weibullsholmsan -

Onsdagen den 2S maj f. in.

Nr 41.

dii

stall ens förtjänster om det svenska lantbruket. Tvärtom ha vi reservanter
framhållit dem i vår reservation, men det synes mig dock böra i sanningens
intresse omnämnas, att hittills torde resultatet av anstaltens verksamhet på ädlingaanstaU.
förädling av spannmålsutsäde begränsa sig till, att ep, möjligen två sorter (Ports.)
släppts ut i marknaden, vilka betecknat ett verkligt framsteg. Det är som
bekant en sort vete och en sort havre. Men det bör samtidigt, synes det mig,
icke fördöljas, att Weibullsholmsanstalten under sin^ verksamhet även utsläppt
åtskilliga mindervärdiga och tämligen snart, delvis, åter indragna sorter. Detta
visar, hur svårt det är att på detta område komma fram till verkligt fruktbärande
resultat.

Jag vill, medan jag kommer ihåg det, säga, att jag lör min del mycket
högt skattar växtförädlingens betydelse för det svenska jordbruket, men jag
måste säga, att jag i detta fall inte kan följa utskottet och inte heller motionären.
Herr Hellström har så utförligt påvisat det nära nog orimliga i, att riksdagen
skulle bevilja 100,000 kronor som understöd till denna anstalt. Olika
motiv för ett sådant förfarande ha framförts, och särskilt har det nämnts, att
det är så stora värden, som stå på spel. Jag vill fråga, varför stå värdena på
spel? Därom vill jag inte yttra mig, men det är väl så, att firman inte har
möjlighet eller kanske har svårighet att fortsätta med växtförädlingen i samma
skala som hittills. Men då vågar jag påstå, att om sådana tvingande omständigheter
skulle finnas, som göra att växtförädlingen på Weibullsholm måste
för något år begränsas till att drivas i mindre omfattning, det icke är några
verkligt stora värden, som därmed stå på spel, ty den kan ju, då det blir bättre
tider, återigen upptagas i den gamla omfattningen.

Den senaste ärade talaren ansåg bland annat, att lantbruksstyrelsen icke
varit fullt klar i sitt utlåtande. Ja, det är väl en smaksak. Hör min del tycker
jag, att lantbruksstyrelsen sagt ganska rent ifrån, att villkoret för ett statsanslag
måste vara, att firman Weibulls kommersiella del skiljes från växtförädlingen.
Det är ju tydligt och klart. För att göra en jämförelse, så har ju
staten beträffande Svalöv gjort precis på samma sätt: själva förädlingsverksamheten
är skild från den rena affärsverksamheten, och detta synes mig även
i detta fall vara ett ofrånkomligt villkor. När firman Weibull förklarar sig
icke kunna anta detta villkor, förefaller det mig uppenbart, att det inte heller
kan komma i fråga, att riksdagen på andra villkor skulle bevilja anslaget.

Dessutom vill jag påminna — det synes nästan vara av behovet påkallat
om det svåra finansiella läge, som vi befinna oss i, och vilka svårigheter det
varit att få budgeten att gå ihop, svårigheter som tagit sig uttryck däri, att
man på många punkter på jordbrukets huvudtitel ansett sig vara tvungen att
pruta på även mycket små belopp. Här har i denna kammare tidigare diskuterats,
huruvida man skulle våga sig på att bevilja ett fåtal tusental kronor för
viktiga jordbruksändamål, men kammaren har ansett det icke kunna gå för sig.

Den första delen av utskottsbetänkandet anser jag sålunda icke vara möjlig
att bifalla. Vad den andra delen beträffar, stämmer den ju överens med det
skrivelseförslag, som förekommer i heTr Hellströms m. fl. reservation. Inte
heller detta skrivelseförslag ha herrar Sederholm m. fl. i sin reservation kunnat
vara med om, och detta därför, att både utskottet och de förstnämnda reservanterna
på denna punkt bundit Ivungl. Maj:t till en utredning om just vidmakthållandet
av verksamheten vid Weibullsholm. Det står klart och tydligt angivet.
För min del anser jag, att om det för jordbrukets skull behövs, att
statsmakterna offra större belopp än nu för växtförädlingen, bör det enligt min
mening inte ske, utan att frågan dessförinnan blivit grundligt utredd och den
ökade växtförädlingen med omtänksamhet och grundlighet planlagd. ^Jag
håller nämligen före, att det kan vara olyckligt att binda sig för, att en sådan
utvidgning skulle ske vid Weibullsholm. Det är ju inte sagt, att en ny växt -

Nr 41. 64

Onsdagen den 28 maj f. m.

wiibMshoSL fxfädlin?.SanI1t.alt 1 Syerige ,bör förläggas till Skåne. Det kan ju väl tänkas,
växtför- ^tt växtförädlingen bör stationeras låt oss säga uppåt Östergötland eller Sörmädlingsanstalt.
land eller Uppland eller någon annanstans i Sverige. Men om man vill själva
(Forts.) huvudsaken, nämligen upphjälpandet av växtförädlingen i Sverige, så kan det
bevara riktigt att binda Kungl. Maj :t vid det förslag, som här är framlagt,
o i grunc^ av detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr
Sederholm m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Jag blev uppkallad av den siste

ärade talaren, då han ville göra gällande, att det förädlingsarbete, som Weibullsholms
växtförädlingsanstalt utfört under de senare åren, inskränkt sig
endast till två eller tre nya stammar. Jag vill då fästa kammarens uppmärksamhet
på att Weibullsholms arbete från början inriktats på rotfruktsfröförädling,
och Weibulls rotfruktsfröer äro väl tillräckligt kända, åtminstone för
lantmännen i denna kammare, för att jag skall behöva erinra om den saken.
Beträffande spannmålsförädlingen, utsädet, är det väl endast en förtjänst, att
icke Weibullsholm släppt ut allt för många nya saker, utan har kritiskt bedömt
sina stammar, innan de utsänts i marknaden. Jag har själv varit i tillfälle
att under de senare åren avprova dessa Weibullsholms stammar och särskilt
vill jag fästa uppmärksamheten på Weibulls Standardvete, som enbart
det berättigar till, att första kammaren i likhet med andra kammaren beviljar
anstalten 100,000 kronor.

Jag vill dä''rför med denna lilla enkla motivering ha yrkat bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende å
det under behandling varande utlåtandet framkommit följande yrkanden: l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att den av herr Sederholm m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen skulle godkännas; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Hellströms m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och''
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med!
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid
antagits bifall till det under 2 :o) här ovan upptagna yrkandet, uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Sederholm in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda
:

Ja — 56;

Nej — 60.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på hemställan av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Onsdagen den 28 mai f. in.

65 Nr 41.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 173, till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition
till riksdagen med förslag till förordning angående postgirorörelse.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till reparationer
å statens fastighet i Leningrad;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående uppförande av
en varmbadinrättning vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang i Skövde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 2 i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 200) angående
dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående efterskänkande i
vissa fall av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare vid flottan
oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg jämte eu i ämnet väckt motion; nr

112, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående medgivande att
kostnader, som föranledas av den av riksdagen antagna lagen om förmynderskap,
må bestridas av vissa anslag under andra huvudtiteln;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till dyrtidshjälp åt distriktssköterskor
och distriktsbarnmorskor jämte i ämnet väckta motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om fastighetstaxering åren 1925 och 1926 m. m.;

nr 115, i anledning av väckt motion om efterskänkande av kronans rätt till
danaarv efter tvätterskan Lovisa Karolina Pettersson ;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tillfällig löneförbättring
åt nordiska museets personal;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tillfällig löneförbättring
för viss personal vid livrustkammaren ;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till grunder
för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1924—1925 åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska laboratorium
m. fl.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring;
och

nr 4, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ersättning i vissa
fall åt livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete;

Första hammarens protokoll 1924. Nr bl.

Nr 41. 66

Onsdagen den 28 maj f. m.

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner;

nr 52, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående vissa inrikes
postavgifter ävensom en i ämnet väckt motion, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till viss ändring i postavgiften vid postabonnemang å tidning
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 53, angående särskild ersättning åt en tjänsteman hos bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckt motion om visst
tillägg till 18 kap. 15 § strafflagen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för
bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 30, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning för beredande av större trygghet att vid övergång av äganderätt
till jordbruksfastighet samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens
intressen måtte tillgodoses;

nr 31, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning rörande förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara
bulvan för annan; och

nr 32, i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående förbud i
vissa fall för enskild person att förvärva fast egendom;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väffhållningsbesvärets
utgörande på landet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 158, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;
samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av Bäckaskogs kungsgård i Kristianstads län; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande
stadga för fortsättningsskolan.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4,49 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 maj e. m.

67 Nr 41.

Onsdagen den 28 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets utlåtande nr 83, i anledning av
väckta motioner med förslag till dels lag om utsträckt tillämpning av lagen den
25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag
om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande av statens centrala frökontrollanstalt
m. m.

I förevarande proposition, nr 134, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att

Ang.

inrättande av
statens
centrala frölcontrollanstalt

m. m.

a) i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptaga under egentliga statsinkomster
följande inkomsttitel sålunda:

inkomster av statens centrala frökontrollanstalt 66,000 kronor;

b) för budgetåret 1924—1925 anvisa

dels till inrättande av statens centrala frökontrollanstalt ett extra anslag av

51,000 kronor,

dels till uppehållande av samma anstalts verksamhet ett extra förslagsanslag
av 66,000 kronor, att utgå i första hand av inkomster av anstalten;

c) för budgetåret 1924—1925 anvisa till understöd — med högst 1,000 kronor
för varje anstalt — åt sådana frökontrollanstalter, som av landsting eller hushållningssällskap,
vart för sig eller i förening, understöddes med minst samma
belopp som statsbidraget och vilka anstalter ville underkasta sig de villkor och
föreskrifter i avseende på analysmetoder och övriga förhållanden, som fastställdes
av Kungl. Maj :t, ett extra anslag av 10,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptaga under egentliga statsinkomster
följande inkomsttitel sålunda:

inkomster av statens centrala frökontrollanstalt 65,100 kronor;

b) för budgetåret 1924—1925 anvisa

dels till inrättande av statens centrala frökontrollanstalt ett extra anslag av

51,000 kronor,

dels till uppehållande av samma anstalts verksamhet ett extra förslagsanslag
av 65,100 kronor,

att utgå i första hand av inkomster av anstalten;

Nr 41. 68

Onsdagen den 28 maj e. m.

Ang. c) att för budgetåret 1924—1925 anvisa till understöd — med högst 1,000
lnr<ftatens ** kronor för varje anstalt — åt sådana frökontrollanstalter, som av landsting eller
centrala frö- hushållningssällskap, vart för sig eller i förening, understöddes med minst samkontrollanstalt
ma belopp som statsbidraget och vilka anstalter ville underkasta sig de villkor
m. m. och föreskrifter i avseende på analysmetoder och övriga förhållanden, som fast(Forts.
) ställdes av Kungl. Maj:t, ett extra anslag av 10,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Sederholm, friherre Hermelin och herr Andersson,
K. A., som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte

a) i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptaga under egentliga statsinkomster
följande inkomsttitel sålunda:

inkomster av statens centrala frökontrollanstalt 65,400 kronor ;

b) för budgetåret 1924—1925 anvisa

dels till inrättande av statens centrala frökontrollanstalt ett extra anslag av

51,000 kronor,

dels till uppehållande av samma anstalts verksamhet ett extra förslagsanslag
av 65,400 kronor,

att utgå i första hand av inkomster av anstalten:

c) att för budgetåret 1924—1925 anvisa till understöd — med högst 1,000
kronor för varje anstalt -— åt sådana frökontrollanstalter, som av landsting eller
hushållningssällskap, vart för sig eller i förening, understöddes med minst samma
belopp som statsbidraget och vilka anstalter ville underkasta sig de villkor
och föreskrifter i avseende på analysmetoder och övriga förhållanden, som fastställdes
av Kungl. Maj :t, ett extra anslag av 10,000 kronor.

Herr statsrådet Pettersson: Herr vice talman, mina herrar! Genom ut skottets

tillstyrkande ser det nu ut, som om denna fråga beträffande vår frökontroll
skulle kunna lösas på ett fullt tillfredsställande sätt. Denna lösning har ju
låtit vänta på sig ganska länge, men skall nu, som jag hoppas, bli fullt tillfredsställande.

Då nu utskottet enhälligt har tillstyrkt själva organisationen, torde jag icke
ha någon anledning att närmare ingå på denna sak. I ett avseende har emellertid
utskottet icke följt Kungl. Maj :ts proposition, nämligen beträffande vissa tjänstemäns
ställning och löneförhållanden. Den kungl. propositionen avser ju, att
vid denna centrala frökontrollanstalt skall det finnas en föreståndare, d. v. s. chef
för det hela, och under honom skulle sortera två, om jag får säga, souschefer eller
kontrollanter. Den ene ha vi kallat frökontrollant och den andre fältkontrollant.
Dessa skulle då förestå var sin lika viktiga avdelning. Frökontrollanten skulle
sköta själva frökontrollen, d. v. s. sköta fröet sedan det var färdigt och i ordning.
och fältkontrollanten skulle ha till uppgift att verkställa kontroll ute på fälten,
vilket ju innebär insyning av den växande grödan samt ävenledes1 efterkontroll.
På det sättet skulle man ju kunna följa fröet från det det växer, tills det komimer
i säcken. Nu har emellertid utskottet nedflyttat fältkontrollanten genom
att giva honom en lägre grad och kalla honom1 för fältassistent. Utskottet har
dessutom givit honom en avsevärd lägre avlöning, vilket med hänsyn till att han
icke kan få något provisoriskt lönetillägg kommer att med omkring 2,000 kr. understiga
frökontrollantens. Jag tror icke, att det finns någon verklig orsak att
göra på det sättet, och jag tror dessutom, att det vore synnerligen olyckligt för
hela.denna kontrollverksamhet, om den måste starta på detta sätt. Vi skola komma
ihåg, att denne fältkontrollant får en i stort sett fullkomligt självständig
uppgift- Han maste sta. i mycket livlig förbindelse med de lokala frökontrollan -

Onsdagen den 28 maj e. m.

09 Nr 41.

stall erna och är tvungen att påkalla hjälp såväl från dem som hven från inräft^eav
åtskilliga tjänstemän, och man har därvid i första hand tänkt på tjänstemännen statens
från Svalöv, vilka vid den tiden borde vara i tillfälle att lämna någon hjälp, centrala fröDet
måste vara en vetenskapsman på denna plats, emedan han måste. behärska kontrollanstalt
och känna till de olika växtslagen, de olika växtsjukdomarna och åtskilligt annat.

Allt detta gör, att man här måste ha en man av mycket höga kvalifikationer», ( or s'')
som det blir synnerligen svårt att finna, och som man enligt lantbruksstyrelsens
åsikt icke kan få fatt i med mindre än att hans avlöningsförhållanden bli fullt
tillfredsställande. Och det är fråga om, huruvida vi i vårt land för närvarande ha
någon person, som är fullt kvalificerad till detta arbete. Jag tror, som sagt, att
det vore synnerligen olyckligt, om vi icke redan från början skulle kunna få den
rätte mannen, då det måste anses vara synnerligen viktigt, att det hela kommeT
i gång och genast blir lagt på en riktig och rätt bog.

Här gäller ju endast 2,000 kronor. Att för denna lilla summa riskera en så
viktig sak som denna, tycker jag verkligen icke är riktigt rätt, och det kan lätt
hämma sig och vålla synnerligen stora svårigheter för denna anstalts första verksamhet,
som vi ju dock hoppas så synnerligen mycket av.

Meningen är ju, att vi skola ordna så för lantmännen, att de kunna hemma på
sin gård få sitt frö kontrollerat från början och till slut. De skola där kunna få
det plomberat, och de skola kunna sälja det direkt utan några mellanhänder och
utan hjälp av spannmålsfirmor, som hittills hava tagit en stor del av lantmännens
förtjänst. Detta stora mål kan naturligtvis icke nås på en gång. Men
jag hoppas, att man så småningom skall komma därhän, försåvitt man i spetsen
för denna fältkontroll får en verkligt duglig och energisk man.

Nu har det också framhållits, att om man ger denna person en så stor avlöning
som den av Kungl. Maj :t föreslagna, skulle det möjligen kunna draga med
sig konsekvenser på andra områden t. ex. beträffande assistenterna vid skogsförsöksanstalten
och centralanstalten. Men då kan man i alla fall säga, att dessa
sistnämnda assistenter verkligen hava assistentbefattning, så att såga, hjälpbefattning,
vilket icke är fallet med denna fältkontrollant. Han får en ledande,
så att säga, chefsbefattning inom sitt gebit, och därför är det fullkomligt motiverat,
att han får samma avlöning som frökontrollanten.

Jag vill verkligen vädja till kammaren att i detta fall följa den kungl. propositionen,
ty jag tror, att det skulle vara olyckligt, om vi nu utsatte oss för risken
att icke få en lämplig person. Det vore, som sagt, synnerligen tråkigt, om nu,
sedan riksdagen är med på denna frökontrollanstalt, densamma icke skulle kunna
starta på det riktiga och rätta sättet.

Herr Hellström: Jordbruksutskottet har i det stora hela tillstyrkt Kungl.

Maj ds proposition om inrättandet av en central frökontrollanstalt och har endast
gjort ett par mindre jämkningar i den stat, som har föreslagits av Kungl. Maj:t.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har nu framhållit, att det
skulle vara förenat med åtskilliga olägenheter, ifall riksdagen skulle komma att
bifalla utskottets förslag. Jag ber därför att med några ord få angiva anledningen
till att utskottet har gjort den ifrågavarande ändringen.

Den föreslagna centrala frökontrollanstalten skall förläggas till Bergshamra,
vilken plats ligger alldeles i närheten av eller åtminstone icke långt ifrån Experimentalfältet,
den s. k. vetenskapsstaden. Där ha vi flera praktiskt vetenskapliga
institutioner, där det finns en hel del tjänstemän anställda. Vi hava således
där bland andra riksmuséet, skogsförsöksanstalten och centralanstalten för jordbruksförsök.
Nu har lantbruksstyrelsen angivit vilka kvalifikationer, som fordras
av de olika tjänstemännen, och den tjänsteman, som det här är fråga om,
nämligen den, som bland annat skulle syna den växande grödan, skulle enligt
lantbruksstyrelsens uppgift hava förutom vetenskapliga insikter i botanik ingå -

Nr 41. 70

Onsdagen den 28 maj e. in.

• r-åWJ''r1 , ende sortkännare och kunskap om växtsjukdomar ävensom ådagalagt skicklig”
Mms "l het i yäxtodlingsförsök. Det arbete, som han skulle komma att få. är ett arbete,
centrala frö- som! närmast motsvarar vad som nu utföres av en del av assistenterna, delvis av
IcontrollanstaU en överassistent vid centralanstalten för jordbruksförsök, och man vet således arm.
m ten och beskaffenheten av hans tjänstgöring. Vi ha då inom utskottet ansett, att

or '' om det anställes en tjänsteman med samma kvalifikationer, som en del tjänste män

vid nyssnämnda institution hava, så kan det vara förenat med åtskilliga
olägenheter att genast från början placera honom i en högre tjänsteställning än
dessa tjänstemän. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att det är icke
små vetenskapliga kvalifikationer, som fyllas av de assistenter, vi hava såväl
vid riksmuseet, som vid skogsförsöksanstalten och centralanstalten. De flesta av
dem äro filosofie doktorer med en ofta mycket omfattande vetenskaplig verksamhet
bakom sig. En del av dem ha blivit förklarade kompetenta till professorsbeställning,
men ha dock fått åtnöja sig med de assistentarvoden, som fastställts
av riksdagen. Dessa äro för assistenterna vid riksmuséet 4,600 kronor och för
övriga 4,400.

Att nu, då det gäller inrättandet av en ny befattning, genast från början placera
den nye befattningshavaren i en högre lönegrad än andra assistenter, då varken
kvalifikationerna behöva vara större eller verksamheten är mer krävande än
som fordras av motsvarande tjänstemän vid förutnämnda institutioner, ha vi ansett
vara synnerligen olämpligt. På grund därav hava vi hemställt, att denna
så kallade fältkontrollant skulle få samma avlöning som: de andra assistenterna
eller 4,400 kronor.

^Vi ha inom utskottet tänkt oss, att denna nya anstalt skulle vara organiserad
på det sättet, att det skulle vara en föreståndare och sedan en person med tjänsteställning
motsvarande laborators, d. v. s. en person med ungefär samma kvalifikationer
som föreståndaren, och som har möjlighet att kunna vikariera för föreståndaren,
då han av en eller annan anledning icke är i tillfälle att upprätthålla
sm befattning. Sedan skulle det finnas 2 högt kvalificerade assistenter, av vilka
den ene skulle sköta det inre arbetet, den egentliga frökontrollen, och den andre
det yttre arbetet med bland annat insyriing av grödan. Jag tror, att med en
sådan organisation kommer anstalten att starta under synnerligen gynnsamma
omständigheter. Under alla förhållanden vill jag säga, att något skäl till att
nu gå och ge denne befattningshavare högre tjänsteställning än vad utskottet
föreslagit knappast kan anföras.

Vidare har jordbruksministern här framhållit, att denne assistent skulle fa
t1 mycket sJälvstäiidig verksamhet och att man ställer stora anspråk på honom.
Jordbruksministern har på samma gång sagt, att han icke vet, huruvida det verkligen
inom Sveriges rike finns någon person, som äger såväl de vetenskapliga
förutsättningarna som dessutom den praktiska erfarenhet, som fordras för att
kunna pa rätt sätt sköta platsen. År det under sådana omständigheter då lämpligt
att sätta avlöningsförmånerna högre än för andra motsvarande befattningshavare.
Jag tror, att det är jmyeket lämpligare, då denna anstalt skall orgamseras,
att man icke redan från början överorganiserar den utan i stället låter
stju-elsen för anstalten fa litet erfarenhet om, hur det kommer att ställa sig.

Jag ber i detta aveende att få fästa uppmärksamheten på, att det nu icke är
fråga om ^ fastställande av en avlöningsstat på ordinarie stat, utan att anslaget
skall utgå på extra stat. Därför kommer denna fråga under riksdagens omprövning
varje år, om det skall gå, sop hittills varit brukligt i motsvarande
fall. . okulle da den blivande styrelsen finna, att det skulle behövas någon högre
av orang för denne befattningshavare, har man ju ett annat år möjlighet att göra
en jämkning. Da nu anstalten skall starta, kan det enligt mm mening icke finnas
någon anledning att frångå utskottets förslag, och jag ber därför i anslutning
till vad jag här anfört att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.

Onsdagen den 28 maj e. in.

71 Nr 41.

Herr Andersson, Karl Andre as: Herr talman! Jag bor också la saga Hägra .....

ord i denna fråga, och jag vill genast från början framhålla, att jag har myc er statens
svårt att följa den föregående ärade talaren i hans argumentation, och lika centrala />»-svårt är det för mig att kunna följa de argument, som lm anförts av utskottet. kontrolland
Utskottet gör liksom den nämnde talaren en jämförelse med centralanstalten tor ,
jordbruksförsök och säger, att de två av Kungl. Ha.j:t föreslagna tjänstemän,
frö- och fältkontrollanten, ha placerats så högt, att de komma upp i en loneställning
närmast motsvarande överassistenterna vid centralanstalten tor jordbruksförsök.
Utgångspunkten för Kungl. Maj :t har tydligen vant att de ifrågavarande
tjänstemännen inom den centrala frökontrollanstalten skulle ha en
befattning eller tjänsteställning, som motsvarar just överassistenterna hos centralanstalten.
och jag tycker, att jordbruksministern bär har sa klart pavisat
deras omfattande tjänsteåligganden, att en jämförelse med overassistenterna
är fullt riktig. Det är således en fullständigt oriktig utgångspunkt, herr Hellström
har tagit för sin argumentering. Det är nämligen ingalunda meningen att
jämställa dessa assistenter med laboratorerna hos centralanstalten utan man har
i stället ansett, att de skulle få så krävande uppgifter, att de skola jamstallas
med överassistenterna. Under sådana förhållanden synes det mig betyda toga,
om styrelsen för centralanstalten år 1919 har uttalat, att det loke vidare skall
inrättas nya överassistentbefattningar. . , .

Den ärade talaren hade mycket att anföra för sitt ställningstagande och tog
bland annat upp det uttalandet av herr statsrådet, att kvalifikationerna tor
fältkontrollanten bliva så stora, att det antagligen bleve svart att härtill finna
någon tillräckligt kvalificerad person här i landet. Detta uttalande ar, som
lag tror fullt riktigt och ett talande bevis för att denne persons ställning ar
sådan, att den väl kan motivera den lönegrad eller det lönebelopp, som Kungl.

Maj :t bär velat tillerkänna honom. , » ..

jag vill säga, att när riksdagen nu går att besluta inrättandet av denna irokontrollanstalt,
som för jordbruket av allt att döma kommer att ia en mycket
stor och viktig betydelse, det synes mig vara egendomligt, om riksdagen skulle
o-e sig in på att göra små prutningar på den av Kungl. Maj :t föreslagna staten.

Saken förhåller sig på det sättet, att Kungl. Maj :t och vederbörande myndighet
under eu lång tid ha förberett detta ärende och efter grundligt overvagande
kommit till den uppfattning, som givit anledning till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag skulle därför finna det egendomligt, om första kammaren icke skulle hysa
den uppfattningen, att det är Kungl. Maj :t, som i detta fall fullt har kunnat
genomtränga hela problemet och sedan uppgjort en stat, som är rimlig och
riktig. Om man därtill besinnar, att utskottet genom sitt förslag i den uppgjorda
staten icke sparar mer än 400 kronor, så synes det mig vara anda egendomligare
att giva sig in på att korrigera denna stat. Jag förstår icke. heller, varlor
utskottet bär hemställt, att den av Kungl. Maj:t föreslagna assistenten skulle
få lönen väsentligt höjd. Då utskottet således vid bedömandet har givit S1S
in på att rätta de föreslagna tjänstemännens ställning, arbetsområde och arbetsbörda
vill det förefalla mig, som om genom utskottets förslag den av Kungl.

Mai :t uppgjorda planen för denna anstalt blir uppriven och omlagd pa ett satt,
som kan verka högst förryckande och olämpligt på anstaltens arbete under kommande
år. Jag anser i motsats till den siste ärade talaren, att det ligger vikt
uppå. att när denna anstalt startas, den blir så väl organiserad som möjligt
för att kunna fylla dess för jordbruket så viktiga uppgift. Q , , ,

Jag ber därför, herr vice talman, att fa yrka bifall till den av herr Sederholm
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hellström: Den siste ärade talaren framhöll, att det vore av synner lig

stor vikt och betydelse, att denna anstalt blir organiserad så praktiskt som

Nr 41. 72

Onsdagen den 28 maj e. m.

inrättande av p °illg+ nar de;n skall starta®. Det är just med hänsyn därtill som utskottet har
statens mmit med sitt förslag oavsett nu jämförelsen med de övriga anstalterna i
centrala frö- vetenskapsstaden.

kontrollanstalt Då man skall starta en sådan här anstalt, så bör man först och främst se till

(Forts.)

att man tar en duglig chef och en souschef under denne. Nu säges emellertid
att vi skola dessutom ha en eller ett par tjänstemän, som skola ha en från föres
andaren mera självständig ställning, och som därför skola vara avlönade på
samma satt som overassistenter. Detta innebär, enligt min åsikt, att man redan
tran början skulle införa ett olämpligt moment i hela organisationen. Vi, som
hatt att gorå med dessa anstalter, ha vissa erfarenheter på detta område och
det var icke för intet, som styrelsen för centralanstalten år 1919, då det var
Daga om omorganisation av denna anstalt, icke föreslog upprättandet av nya
overassistentbefattningar utan i stället föreslog anställandet av laboratorer med
en av iorestandaren mera beroende ställning än dessa underavdelningsföreståndare,
som dessa överassistenter måste anses vara. Då vi nu skola organisera en
central
den verkställande makten, sjalva ledningen i en kraftig hand, som får ha överinseende
over och ledningen av det hela, och se till att det blir ordnat på ett
lämpligt satt, sa att man icke fordelar ansvaret mellan flera tjänstemän som
skoja intaga en mer eller mindre självständig ställning i förhållande till denna
lorestandare. Att man vid den centrala försöksanstalten år 1907 inrättade dvvr
°v®raa®isteat^)efa''ttningar var helt och hållet beroende av sparsamhetsskäl.
Man behövde utöver de 5 avdelningar, som då inrättades, inrätta ytterligare 3
stycken avdelningar, var och en med en föreståndare i professors ställning
men man ansag att det skulle bliva.för dyrt. Då föreslog man i stället, att
det skulle anställa® De overassistenter med möjlighet för dessa att, i fall ut n

fku ’e gU ^ C]e? rik1tnmgen’ avancera tiH avdelningsföreståndare i
professo:^ stallning Det har skett med en av dem, nämligen med överassistenten
i baktenologi. Den overassistentbefattningen har förändrats till en förestandarbef
attmng, och den avdelning, som han nu förestår, är en självständig
vdelning, nämligen den bakteriologiska avdelningen. Även överassistentbefattningarna
i mejerihantering och växtodling äro förenade med föreståndarstallning
vid var sin underavdelning. Det har därför förvånat mig mycket
att Kungl. Maj:t nu föreslagit, att frökontrollanten skulle ha ställning såsom
overassistent. sa mycket mera som löneregleringskommittén för sin del uttalat
sig i or, att det i framtiden icke skulle vara någon skillnad i löneavseende mellan
overassistenter och laboratorer. I det förslag, som högskolornas löneregleringskommitte
framlagt, har den hemställt att dessa tjänstemän skulle hava samma
stallning. Det finns emellertid en skillnad mellan överassistent och laborator
och det ar, att overassistenterna äro tillförsäkrade tjänstebostad, som de åtnjuta
emot ett jämförelsevis litet avdrag på sin lön. Skulle man nu, såsom den siste

i + T -yntfS- onska'' glva frökontrollanten ställning av överassistent,
skulle det icke innebära något annat, än att man skulle på en bakväg giva eller
liksom utlova att nar vi en gång skola uppföra nya byggnader för den centrala
frokontrollanstalten, skall dess frökontrollant också få sin bostadsvilla lik därte’

dat tror ieke kan vara vare'' sig

Kungl. Maj.ts, lantbruksstyrelsens eller riksdagens mening att nå det sättet

T™ 3* Enlisl min meni„B bli? de„ ÄÄ

att man far en föreståndare, som sköter det hela, och vidare eu tjänsteman i laborators
tjänsteställning som kan tjänstgöra som souschef under honom, men
att de Övriga tjänstemännen famntaga ställning såsom assistenter i enlighet, med

förCnnrlekSKSk0tteiS+f°lSl?ig'' -J&g .uppr.epar’ vad ^ pntle i mitt föregående anorande,
att om det skulle visa sig nagra olagenheter av denna organisation

behover det icke dreja mer än ett eller annat år, innan det kunde föreslås en

Onsdagen don HH maj e. in.

73 Nr 41.

ändring, dä anslagen endast äro på extra stat. Ur organisatorisk synpunkt inrä^ulc av
måste det anses vara en given fördel att nu ordna ''det hela på sätt, utskottet inrst%telM av
föreslagit. centrala frö kontrollanstalt Herr

Andersson, Karl Andreas: Herr talman! .lag skall be att få upptaga m- mtill
bemötande ett par av de saker, som den föregående ärade talaren anförde. (Forte.)
Han sade bland annat, att det kunde vara olyckligt att under den egentliga
föreståndaren för anstalten ha personer, som hade särskilt avdelningsarbete,
och att det vore av vikt att ha en enhetlig ledning, men det är ju uppenbart,
att föreståndaren för anstalten är den, som i varje fall har ledningen. Frågan
är ju endast att nu bedöma, om hans två närmaste män skola ha den eller den
ställningen, och i det fallet måste jag vidhålla, vad jag förut yrkat.

Men den föregående talaren anförde något, som jag måste beteckna såsom
egendomligt. Han sade, att genom ett arrangemang i likhet med Kungl. Maj :ts
förslag skulle det kunna bli tal om, att dessa två tjänstemän på en bakväg
tillförsäkrades förmånen av en bostad därute i trakten av Experimentalfältet,
som de skulle få för billigt pris. Uppriktigt sagt, kan jag icke förstå detta
resonemang. För min del kan jag ej finna, att det skulle föreligga någon som
helst konsekvens i detta avseende; och jag vill tillägga, att om det skulle be^
finnas lämpligt och nödvändigt att ordna det så, att dessa tjänstemän skulle få
bostad därute, skulle jag vara den förste att yrka på, att de skulle betala full
hyra för sin lägenhet, och jag vill även tillägga, att det förefaller mig egendomligt,
att staten lämnar ut sina bostäder till tjänstemän för så billigt pris,
som den föregående ärade talaren här antydde.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Boberg: Jag hoppas, att kammarens ledamöter i likhet med jord bruksutskottets

majoritet delar den uppfattning, som avdelningens ordförande
haft och här klarlagt. Han har bevisat dess riktighet på ett ^sa tydligt sätt,
att det knappast kan göras tydligare. Det är väl dock inte så, att duglighet
och trohet hos en tjänsteman äro alldeles beroende av den högre lön, lian lar
från början, ty den som är duglig, flitig och som visar sig hava kvalifikationer,
den kommer ju alltid att segla fram och sålunda inom kort komma till en
högre ställning och en högre lön. Nu får ju denna befattningshavare ändå icke
bara den lön, som står här i tabellen, utan ^om kammarens ledamöter se på
den åttonde sidan i utskottsbetänkandet, så står där:

»I likhet med departementschefen anser utskottet, att ifrågavarande befattningshavare
böra komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, tillfälligt
lönetillägg, provisoriskt lönetillägg och dyrtidstillägg i överensstämmele med
vad som kan komma att gälla beträffande motsvarande befattningar vid andra
statens verk och institutioner.»

När man tager hänsyn till detta, tror jag icke, att man har orsak att beklaga
denne tjänsteman, isynnerhet som han inom kort har utsikt att komma till den
åtrådda lönen. Men det är vanligen så, att så snart en enda tjänsteman kommer
upp i en högre löneskala, äro alla andra inom statens samtliga verk och
inrättningar mycket vakna och söka skruva upp sina löner därefter. Därför
är det rätt viktigt, att man från början ställer det så, att man icke giver tillfälle
därtill.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sederliolm: Herr Hellström började sitt senaste anförande med, att

man skulle se denna sak fritt och självständigt och icke låta den påverkas av
förhållanden vid andra anstalter, som finnas i närheten eller kunna i viss man
jämföras. I hela fortsättningen av anförandet argumenterades det dock genom

Nr 41. 74

Onsdagen den 28 maj e. m.

• -ttnsj ^aga UPP analogier mellan centrala försöksanstalten, å ena sidan, och denna

‘statens anstalt, å andra sidan. Jag vill taga fasta på hans första påstående, då han

centrala frö- förmenade, att vi skola bedöma denna anstalts behov av tjänstemän och deras

kontrollanstalt placering efter denna anstalts säregna karaktär och efter dess behov av tjänstem■
m'' män. Vad särskilt denna frökontrollant, som är omdebatterad här, beträffar,

(Ports.) har han ju till huvuduppgift något, som ligger rätt mycket vid sidan av cen trala

frökon trollanstaltens andra uppgifter, nämligen att fara omkring och
kontrollera utsädesgrödor ute i landet. Det fordras av honom att hava rätt
ingående kunskaper både i botanik och entomologi, liksom även i växtpatologi.
Det är såsom herr statsrådet anförde troligt, att det skall möta stora svårigheter
att nu få en person, som är vuxen detta. Jag tror under sådana förhållanden,
att det är bäst, om man kan redan från början få anställd en person,
som har göda förutsättningar att kunna utveckla sig för tjänsten, även om
han ännu icke är fullt vuxen den från början. Skall man emellertid kunna
locka en någorlunda kompetent person till denna befattning, måste man uppställa
som fordran, icke blott att han icke får vara för dåligt avlönad, utan även
att befattningen skall hava en mera fri, säregen ställning, mera lämpad efter
de speciella uppgifter, som komma att påvila denne fältkontrollant. Det är just
de säregna förhållanden med denna tjänst och de åligganden, som komma
att påvila honom, som göra, att jag i likhet med herr Andersson anser, att
Kungl. Haj:t i det förslag, som här föreligger, har handlat fullt välbetänkt
i fråga om den lö.nestat, som jag upptagit i reservationen. Under sådana förhållanden^
menar jag, att det är ingen anledning att frångå detta förslag, och
jag vill påvisa, att om denna befattning är på extra stat, är det ju synnerligen
lätt, som herr Hellström säger, att om det skulle visa sig olämpligt och olyckligt
med denna anordning, framdeles göra en ändring. Någon anledning att på
lösa misstankar i detta fall frångå Kungl. Maj:ts förslag kan jag icke finna
vara befogat, utan jag ber att få förena mig med herr Andersson i hans yrkande.

Herr Hellström: Bara en kort replik!

Jag ber att få ställa en fråga till kammarens övriga ledamöter, den nämligen,
om de kunna dela herr Sederholms uppfattning, att det är mera klokt att, när
det gäller att inrätta nya platser, först fastställa en högre lön för att sedan
nedsätta den än att i sadant fall fastställa en lägre lön, som dock anses rimlig'',
och sedan, om så erfordras, höja densamma?

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt föreliggande^ yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 63,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Onsdagen den 28 maj e. in.

75 Nr 41.

Vid slutet av deri häröver anställda omröstningen beluimos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 22.

Ang.

inrättande av
statens
centrala frökontrollanstalt

in. in.

(Forts.)

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg åt
viss nordiska museets och livrustkammarens personal;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående dyrtidstillägg åt
svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning
nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter jämte en i ämnet väckt
motion; .

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1924—1925 åt dels kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster, dels ock innehavare av prästerliga eineritilöner jämte en i ämnet
väckt motion; , .

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckta motioner rörande tid för ikraftträdande av lagen den 22
juni 1923, innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.

Om kvinnas
behörighet
till statstjänst
m. m.

Uti två inom riksdagen väckta, lika lydande motioner, nr 120 i första kammaren
av fröken Hesselgren och nr 114 i andra kammaren av fröken
Tamm, vilka motioner hänvisats till lagutskott och, tilldelade första
lagutskottet, av sistnämnda utskott hänskjutits till behandling av sammansatta
stats- och första lagutskottet, hade yrkats, att riksdagen matte besluta, att
lagen den 22 juni 1923, innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, skulle träda i kraft den 1
juli 1924 i fråga om befattningar, vilkas manliga innehavare beträffande nyreglerade
verk åtnjöte lön i elfte eller högre lönegrad samt beträffande oreglerade
verk uppbure avlöningsförmåner, som till sitt sammanlagda belopp icke understege
dem, som utginge till nyssnämnda befattningshavare vid nyreglerade
verk, ävensom att beträffande kvinnlig befattningshavare, varom ovan sagts,
nuvarande bestämmelser angående gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst
skulle upphöra att gälla.

Nr 41. 76

Onsdagen den 28 maj e. in.

°beSut , Utfkottet hädej det nu föreliggande utlåtandet på grund av vad däri anförts
till statstjänst hemställt, ifrågavarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd

in. m. iöranleda.

(Forts.)

. -Fröken Hesselgren: Herr greve och talman! I den här föreliggande motionen
begäres, att lagen om behörighet för kvinna att inneha vissa statstjänster
omedelbart skall träda i kraft. Då efter 50 års väntan riksdagen förra året beslöt
sig för att erkänna kvinnas rätt att innehava statstjänst, gjordes det eniellertid
ett förbehåll, som vi nu börja känna verkningarna utav. Behörigheten var
visserligen erkänd, men den skulle träda i kraft först den dag. som Konung och
riksdag bestämde. Skälet till detta var, att man ansåg, att det var nödvändigt
att först utreda eller lösa själva lönespörsmålet, men när man sade det. framhöll
man också, att det skulle bara taga ett år. Löneregleringskommittén skulle säkert
komma med sitt förslag, och Kungl. Maj:ts proposition skulle också komPVk
emeHertid icke skett. Kommittébetänkandet kom den 12 oktober

1923, och herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger uti statsverkspropositionen
i ar, att det är icke säkert, att det nu kan komma fram genom
en proposition, därför att det är möjligt, att icke alla yttranden hinna komma in
till dess. Lönereglenngskommitténs förslag byggdes på en princip, som alltid
har framhållits såsom synnerligen lämplig för kvinnan, nämligen behovsprincipen,
men kommittén drog ut denna behovsprincip även på de manliga tjänstemännen,
och det gjorde, att man fick alldeles klart för sig, att det var en fullständigt
ohållbar princip, när det gällde löneförmåner. Kritiken mot detta betänkande
blev sji starkt, att jag icke alls är förvånad, att det icke gick att få
fram en proposition om denna sak. Vi motionärer förstodo eller fruktade åtaff
något sådant kunde inträffa, och det var därför som vi hemställde
till riksdagen att den ville besluta, att åtminstone de tjänster, som lågo inom sådana
lönegrader, där^endast manliga tjänstemän funnits, nu skulle öppnas för
kvinnor. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger om en sådan
anordning, att den icke skulle medföra några ökade kostnader för staten. Lösningen
av.pensionsfrågan kunde man alltid tänka sig bliva klar, innan de eventuella
aspiranterna på dessa platser skulle bliva överåriga. Utskottet har emellertid
mycket bestämt avvisat denna begäran. Man skulle kunna tycka att den
icke vore så orimlig, eftersom den varit uppe förut och eftersom den föreslogs i
en proposition av år 1921, som säger, att formellt sett lärer intet hinder finnas
för en sådan anordning. Utskottet påvisar emellertid såsom ett absolut hinder
för denna sak, att riksdagen förra året beslöt sig för att ikraftträdande skulle
•ske den omnämnda dagen, och därmed menade både utskottet och lagrådet att
detta oavvisligen måste betyda, att alla tjänster skulle öppnas på en gång. Från
kompetent juridiskt håll har det sagts mig, att detta är formellt riktigt, men om
man hade god vilja, skulle man nog kunnat övervinna de formella svårigheterna
Det torde emellertid icke vara riktigt att förmoda, att något vidare stort intresse.
för saken förelegat hos utskottet. Utskottet har emellertid ansett sig böra
ytterligare belysa motivet för sitt avslag, och det gör det genom att säga att
motionärerna ha byggt på ett kommittéförslag, som icke är godtaget, där man
föreslår, att de.tjänster, som skulle öppnas, skulle giva kvinnan lika lön med
mannen Nu vill jag på det bestämdaste säga. att vi ha icke bvggt på detta
löneförslag, utan därpå, att det är alldeles självfallet, att det skulle vara på den
principen, att tjänsterna skola avlönas efter de kompetensfordringar, som ställas
på innehavaren, och icke efter kön.

Utskottet tycks .emellertid ha känt, att det ligger ett visst berättigande i den
misstro, som vi.kvinnor alltid känna, när det gäller uppskov, och kanske därför
har det skjutit in en liten välvillig, lugnande förklaring, att utskottet har inhämtat.
att ett förslag till lönereglering är under utarbetande och torde komma att

Onsdagen don 28 maj e, in.

77 Nr 41.

föreläggas nästa riksdag. Hur mycken ovisshet som det där ordet »torde» kan
innehålla, tror jag, att man tar vara kvinnlig aspirant på statstjänst för att till m slatstjämt
fullo kunna fatta; och det vill jag säga, att det betyder för alla kvinnliga aspi- m. m.

panter en mycket stor missräkning, att även en sådan där partiell lösning icke (Forts.)

kan gå igenom detta år. Jag förstår, att det icke alls gar att strida mot dessa
uppställda formella hinder, men utskottet, som på grund härav har avslagit saken,
har i allt fall gjort oss motionärer den tjänsten, att det pekat på en väg ur
dess''a formella svårigheter, som det torde bliva möjligt för oss att använda nästa
år, ifall vi då icke ha hunnit längre än nu.

Frågan har emellertid fallit i andra kammaren, och därför, herr greve och talman,
har jag intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående löneförmåner för kvinnliga innehavare
av vissa befattningar.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 om begränsning
av den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning,
ävensom en i ämnet väckt motion; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
ävensom en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m., i vad
den angår pensions- och indragningsstaterna, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 58, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare,
anställda hos riksdagen eller dess verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts Dyrtidstillägg
proposition till riksdagen med förslag till kungörelse angående vissa ändringar difJLM*-i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 266) med allmänna grunder för dyrtidstill- stateil4 tjenst
lägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, jämte i ämnet m, f
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 43 och två av herr Julin

Nr 41. 78

Onsdagen den 28 maj e. m.

IifThSli1; l5fl0ch her,r ÖllZan (II:i01) Täckta likalydande motioner, ävensom med

ningshavare i bl±ail tll] en av herr Ua(Je m. fl. väckt motion (II: 357), måtte

statens tjänst 1 :o) .godkänna vid utlåtandet såsom bil. A fogat förslag till kungörelse angå (For;)

6nde rf- -n1 kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 266) med allmänna

(rörts.) grunder for dyrtidstillagg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m fl nensionärer; 2:o)

besluta, att kostnaderna för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i
statens tjänst in. 11. pensionärer, vilka varit anställda vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk och statens domäner eller vid
av nämnda verk övertagna företag eller inrättningar, skulle bestridas av de medel,
av vilka vederbörande verks omkostnader i övrigt bestredes;

3:°) för budgetåret 1924—1925 under elfte huvudtiteln såsom''extra förslagsanslag
anvisa

dels till dyrtidstillägg åt f. d. civila befattningshavare i statens tjänst m fl
pensionärer ett belopp av 4,200,000 kronor;

o cneoSnnnki ^ dyrtidstillägg åt f. d. militära befattningshavare ett belopp av
2,bOO,000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Bäcklund, Loven och
tio g lund i anslutning till ett av herr Julin i motionen I: 252 framställt förslag
pa anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte besluta, att § 6 i kungörelsen
den lö juni 1923 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattnin^sfatens
tjänst in fl. pensionärer skulle erhålla en sådan ändrad lydelse
att ratt till personliga dyrtidstillägg medgåves pensionärer på reglerad stat i
överensstämmelse med vad i reservationen föreslagits.

Herr Julin: Herr talman! Jag har vid denna och nästa punkt på före dragningslistan

tva motioner att bevaka, och det skulle kanske se egendomligt
och otacksamt ut, om jag icke nämnde några ord. då jag lyckats förvärva reservanter
till 1 orman för mina motioner. Jag tillåter mig beröra dem båda i ett
sammanhang har, emedan jag icke ämnar framställa något yrkande.

Jag har i dessa två motioner, som jag nu syftar på, påpekat, hurusom när
inan soker reglera vissa ojämnheter vid jämförelse mellan gammal och ny stat
i..1"®» 0I? dyrtidstillägg, man förfar på tre olika sätt. När man skall reglera
iorhallandena för befattningshavare, låter man dem på ny stat, som få för litet
jamtort med sina kamrater på äldre stat, få personliga dyrtidstillägg När det
galler pensionärerna, går man till våga så, att man låter de f. d. befattningshavare
pa äldre stat, som få högre pension än motsvarande befattningshavare å
7y ®tat’ ia vidkännas avdrag å dyrtidstillägget och då det gäller motsvarande
förhållande!! beträffande dyrtidstillägg å änkepensioner, så reglerar man icke
alls, utan da tar det svänga hur som helst.

Jag påpekade denna sak redan i fjol, men bankoutskottet hade då så knapp
*?a S.1^’ , t det icke brydde sig om att göra någon utredning. Jag lovade
emellertid da att jag skulle återkomma med frågan. I år hade jag bättre tur
brågon komupp tidigare och jag kunde framställa mina yrkanden tidigare
och bankoutskottet har också haft bättre tid att utreda frågan. Jag ber få
frambära min tacksamhet för den grundlighet, med vilken det gått tillväga
vid behandlingen av ärendet. Nu har emellertid resultatet blivit det att jag på
en Punkt men pa andra icke fått vad jag velat. Då jag. trots det att vissa reservanter
ställt sig pa min sida och yrkat bifall till motionen i dess helhet, avstår
ifrån att nu framställa något yrkande, sker det icke därför, att jag tror, att
herr talmannen skulle vägra att ställa proposition på ett yrkande om bifall till
denna reservation, som icke innehåller någon lagtext, och icke därför att ja°-fatt eu del av mm motion bifallen, utan därför att eu annan motionär varit

Onsdagen den 28 maj e. m.

79 Nr 41.

lyckligare än jag och fort denna fråga betydligt mycket längre fram än jag
lyckats gorå. Jag syftar på det beslut, som fattades för nagra (lagar sedan n{ng8}iavare i
om att taga upp pensionsfrågorna till fullständig reglering. Riksdagen har statens tjänst
alltså gått in för att föra fram dessa frågor på ett mycket kraftigare sätt an jag »• /''•

kunnat göra. Följaktligen är jag fullt tillfredsställd och har intet yrkande att (lorta.)

framställa, varken beträffande detta ärende eller nästa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m fl *

nr 61, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
hos riksdagen eller i dess verk; samt no - i • -i

nr 62, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna bankoutskottets utlåtande nr 66,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter, i vad avser delaktighet för föreståndarinna
vid vissa skolhem eller arbetsstugor i statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 67, i anledning av fullmäktiges An^. inköp av
i riksgäldskontoret framställning angående inköp av fastigheten nr 5 i kvar- JkvJ.teret
teret Rosenbad i Stockholm. Rosenbad

I detta utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till en av fullmäktige i riksgäldskontoret gjord framställning,

dels godkänna ett vid utlåtandet fogat, beträffande inköp av fastigheten nr 5
i kvarteret Rosenbad i Stockholm av riksgäldskontoret för svenska statens
räkning villkorligt ingånget avtal;

dels och för täckande av köpeskillingen för nämnda fastighet å riksstaten
för budgetåret 1924—1925 anvisa ett förslagsanslag å 2,000,000 kronor att
utgå av tillfälliga lånemedel.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Lindley och Winkler
på anförda skäl yrkat avslag å fullmäktiges ifrågavarande framställning.

Herr Clemedtson: Herr greve och talman, mina herrar! Här föreligger

en fråga om inköp för statens räkning av en fastighet för ett pris av 2 miljoner

Jag har deltagit i bankoutskottets förberedande behandling av denna fråga,
men icke i dess slutbehandling, varför jag ej heller haft tillfälle att reservera
mig. Det finns emellertid inom utskottet en reservant ifrån första kammaren,
vilken icke är närvarande vid detta sammanträde, och därför ber jag, herr
greve och talman, att få säga någa ord.

Nr 41. 80

Onsdagen den 28 maj e. m.

A7asiiSiV Mienin«en &1'' att denna fastighet företrädesvis åtminstone under den närkvarteret
tlden skulle anvandas för riksgäldskontor behov, och riksgäldsfull Rosenbad

mäktige saga också, att ifrågavarande fastighet »anses vara synnerligen lämpi
Stockholm, lig för nksgäldskontoret såväl med hänsyn till fastighetens läge som inre plan(Forts.
) äggning med riklig tillgång på lämpliga valv». Vidare säga de: »UtöveT ombyggnad
av taket i den nuvarande banksalen samt vissa målningsarbeten» —
»torde endast några tämligen obetydliga ändringsarbeten i fastigheten bliva
behövliga.»

Utskottet för sin del synes vara av samma mening som riksgäldsfullmäktige
Jag har emellertid varit i tillfälle att på ort och ställe se på fastigheten i fråga
och jag får på grund därav säga, att jag för min del icke kunnat bliva absolut
övertygad om att samtliga de skäl, som anförts för denna fastighets lämplighet
för det ifrågasätta ändamålet, äro bäriga. Det är särskilt beträffande förvanngsvalven
och deras lämplighet för det ifrågasatta ändamålet, som jag skall be
att få säga några ord. I en bilaga, som är fogad till utskottsutlåtandet, är det
angivet, att förvaringsvalvens golv i den närbelägna fastigheten, det gamla
ixosenbad, som staten förut äger, äro belägna 5 % meter över slusströskeln. I
dagens tidningar finna vi, hurusom vattenståndet i Mälaren vid denna tidpunkt
är 5 meter och 43 /2 centimeter över slusströskeln. Det står vidare i dessa bilagor
att golven äro belägna på samma plan i den nu ifrågavarande fastigheten
som i den bredvidliggande av staten ägda fastigheten. Därav kunna vi bliva
övertygade om att vattenståndet i Mälaren icke är mer än 6 72 centimeter lägre
än valvens nivå i denna för sitt ändamål så »förträffliga» fastighet. Jag tror.
herr greve och talman, att detta är något, som bör göra oss litet betänksamma,
da det gäller att avsluta en sådan här stor affär.

Man kan vidare i byggnadens murar upptäcka här och där stora sprickor,
men det förhållandet är sa där lätt och lekande omnämnt i det förevarande utskottsutlatandet.
Vi hava väl ifrån det hus, i vilket vi befinna oss nu, erfarenhet
om vilka besvär och olägenheter dylika sprickor kunna åstadkomma. Dessa
bada av mig nu påpekade förhållanden och även andra, som jag skulle kunna
vara i tillfälle att framdraga, gorå, att jag för min del icke kan anse denna
fastighet sa utomordentligt lämplig för sitt ändamål, som många tro.

En annan omständighet, soni mycket skarpt talar emot denna affär, är det
höga priset. Alla, som yttrat sig om den saken, äro på det klara med att priset
ar alldeles för högt. Byggnadsstyrelsen, riksgäldskontoret, utskottet, samtliga
anse att priset är alldeles för högt. Ja, här är det ju meningen att betala 2 miljoner
kronor för en fastighet, som upptager en yta av 700 kvadratmeter och ett
kuhkiniiåäll av 13,500 kubikmeter. Priset blir för denna fastighet i runda tal

1,000 kronor per kvadratmeter för tomten och för byggnaden över 100 kronor
per kubikmeter. Fastigheten är över 24 år gammal och enligt tillgängliga utredningar
kan en ny fastighet uppbyggas för ett pris av 1,650.000 kronor Då
bhr hela kostnaden blott 1,650.000 kronor, fastän man i alla fall beräknat ett
sa högt värde för tomten som 600,000 kronor. För mm del anser jag 2,000,000
kronor vara ett alldeles för högt pris. Om jag går tillbaka och försöker granska
brandförsäkringsvärden och taxeringssummor, kommer jag till det resultatet,
att denna fastighets förmodade värde kommit upp till dessa 2 miljoner på allra
sista, tiden. Anledningen till att taxeringsvärdet blivit så högt uppskruvat, skall
jag icke, herr greve och talman, här omnämna. Jag vill bara påpeka, att så sent
som ar 1918, da vi väl i alla fall hade en ganska utpräglad högkonjunktur denna
fastighet icke var taxerad till högre belopp än 1,066,000 kronor. ''

Det. har också anförts, att fastigheten skulle komma att högst väsentligt
stiga i värde, då den blivande riksbron blivit verklighet. För min del har
jag hört personer, som haft annan uppfattning’. Det har nämligen ansetts,
att denna fastighets läge är sådant, att den blivande riksbron icke med så

Onsdagen den 28 maj e. ni.

81 Nr 41.

värst stor säkerhet skulle förhöja dess värde. Den nuvarande bruttoavkastningen
för fastigheten är ieke mer än 98,GOD kronor. Visserligen föreligger
här i en bilaga till utskottsutlåtandet en utredning, enligt vilken fastigheten
skulle ge en hyressumma av G.43 %, vill jag minnas, men vi ha här icke några
verkliga siffror att hålla oss till. Faktum är nämligen, att fastigheten icke
ens kommer att ge 5 % av den köpesumma, som riksdagen nu skulle gå med
på att erlägga. Avdragas omkostnader, skatter och dylikt, så kommer man
till att fastigheten icke med nuvarande hyrespris ger ens en nettoavkastning
av 4 %. Detta bevisar, att priset är alldeles för högt. Lokalerna skulle för
det ifrågasatta ändamålet icke heller nu omedelbart stå till förfogande utan
på grund av gällande hyresavtal icke bliva för staten tillgängliga förrän om ett
par år härefter.

Dessutom föreligger här en annan omständighet att beakta, som det talats
så mycket om under de senaste åren, men soml man kanske rättat sig alltför
litet efter, nämligen det för oss svenskar kända lynnesdraget att vi utåt vilja
visa oss så förfärligt förnämliga. Vi vilja bygga alla möjliga offentliga byggnader
så eleganta som möjligt för att för främlingar, resande eller utlänningar,
kunna visa på hur förstklassigt vi hava det. Jag tror, att vi gått alldeles
för långt i det fallet och jag anser, att det vore lämpligt, att staten i detta fall
ginge före med lämpliga exempel, som andra ute i landet kunde rätta sig
efter.

På grund av allt detta, som jag nu tagit mig friheten anföra, herr greve och
talman, tror jag, att jag har skäl att här yrka avslag på såväl riksgäldsfullmäktiges
förevarande framställning som utskottets hemställan.

Greve Lagerbjelke: Herr greve och talman! Den föregående ärade talaren
vände sig först emöt den ifrågasatta fastighetens lämplighet för riksgäldskontoret
och uttalade därvidlag sina betänkligheter med anledning av Mälarens
särskilt vid vårflod höga vattenstånd i jämförelse med valvens nivå. Jag får
då säga, att vad som i detta avseende är avgörande lär väl vara, huruvida
valven äro fria från vatten, även vid högt vattenstånd i Mälaren. Veterligen
hava dessa valv aldrig varit besvärade på något sätt av vatten, och då förefaller
det vara tämligen likgiltigt, huruvida vattenståndet utanför vid vissa
tillfällen kan vara högt eller icke.

Vidare har den föregående ärade talaren talat om de sprickor, som skulle finnas
i byggnaden. Det har dock av sakkunniga uttalats, att byggnaden är synnerligen
väl uppförd; att den är synnerligen solid och att de sprickor, som kunna
finnas, icke äro av någon som helst betydelse för byggnadens bestånd.

Talaren övergick vidare till prisfrågan, och det är väl där, som man har
den avgörande punkten. Han nämnde, att inköpspriset syntes honom varaHör
högt; och jag vill gärna medgiva, att betänkligheter i detta avseende måste
råda.

Beträffande det begärda priset, 2 miljoner kronor, vill jag emellertid framhålla,
att det är byggnadens nuvarande taxeringsvärde och det belopp, som
säljaren själv betalat för fastigheten. Det lär väl också vara så, att man
får taga i betraktande dels det ökade värde, som statens invidliggande fastighet,
Rosenbad, får genom detta inköp, och dels det förhållandet, att fastigheten
i fråga kan antagas erhålla ett ökat värde, när den nya riksbron en
gång blir byggd. Nu synes mig den föregående talaren ha ifrågasatt, att fastigheten
tvärtom möjligen skulle minska i värde genom riksbrons nybyggnad;
men nog måste tillkomsten av en förbättrad och mera livlig trafikled ofrånkomligen
öka en fastighets värde.

Föräta kammaren^ protokoll, l!)2k. Nr kl.

Ang. inköp av
fastighet i
kvarteret
Rosenbad
i Stockholm.
(Forts.)

Nr 41. 82

Onsdagen den 28 maj e. m.

Ang. inköp av Det är två skal, som tala för fastighetens inköpande. Det första skälet,
Qvarter et ^et som är utgångspunkten för riksgäldsfullmäktiges framställning, är riksRosenbad
dagens eget behov av ökade och rymligare lokaler. Detta skulle man i ej obei
Stockholm, tydlig man vinna genom att till riksdagens nuvarande lokaler lägga riksgälds(Forts.
) kontorets nuvarande icke mindre än 17 rum med en yta av, såvitt jag erinrar
mig, 1,600 kvadratmeter. Jag vill i det avseendet framhålla, att, ifall ett
inköp kommer till stånd, skulle även en förbättring möjligen kunna ske i riksbankens
lokalfråga. Riksbanken är för närvarande i stor lokalnöd, varför
planer varit å bane att påbygga riksbankshuset. Nu kunde, om detta inköp
sker, bankoutskottet överflyttas till riksdagshuset, i vilket fall dess nuvarande
lokaler läggas till riksbanken; och denna därmed tills vidare vara befriad från
bekymmer i berörda avseende.

Det andra skälet, som i fullt lika hög grad talar för inköp av fastigheten,
är riksgäldskontorets eget lokalbehov. Riksgäldskontoret använder för närvarande
lokaler icke endast i riksdagshuset utan även i Rosenbad. Det är för
riksgäldskontorets förvaltning förenat med stora olägenheter, att det har sin
förvaltning splittrad på två håll, och riksgäldskontorets behov av utrymme
och särskilt av valv har på senare tid ökats över all förmodan, särskilt genom
utvidgningen av riksgäldskontorets statsskuldbok.

Jag vill i det avseendet endast omnämna, att vid 1914 års slut voro utelöpande
130 certifikat å inskrivna statsobligationer. År 1918, året innan Rosenbad
inköptes, hade dessa uppgått till c:a 1,500 med ett inskrivet belopp av närmare
200 miljoner kronor. Vid utgången av april månad i år voro utelöpande
icke mindre än c:a 11,000 certifikat med ett inskrivet belopp av närmare 550
miljoner kronor. Det är givet, att en sådan förvaltning måste taga mycket
utrymme i anspråk, helst därtill kommer ett stort antal inskrivna premieobligationer.

Det har sagts i denna fråga, ehuru icke av den föregående ärade talaren
fastän han antydde det i någon mån, att riksgäldskontoret kunde nöja. sig med
ett läge på en mindre central plats och att man skulle kunna på ett annat håll
uppföra en byggnad för riksgäldskontorets behov. Detta skulle nog hava utan
större olägenhet kunnat ske för ett antal år tillbaka. Riksgäldskontoret skötte
då hela sin upplåning genom att, vare sig inom eller utom landet, omedelbart
av bankerna upptaga stora obligationslån. Men numera har riksgäldskontoret,
för övrigt efter bankoutskottets och riksdagens upprepade gånger uttalade
önskan, självt sökt ombesörja en del av sin upplåning genom direkt förbindelse
med allmänheten. Det måste då vara av betydelse, att riksgäldskontoret
såväl härvid som för statsskuldboken disponerar ett centralt läge.

Man kan även i detta sammanhang framhålla, att riksgäldsfullmäktige hava
förvaltningen av riksdagshuset om hand och vad därmed sammanhörer, och då
är det också av betydelse, att riksgäldskontorets lokaler icke äro belägna alltför
långt därifrån.

På grund av vad jag nu anfört, herr greve och talman, får jag yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Herr Gustafsson, Karl: Herr greve och talman! Det förvånade mig litet
grand, att den förste ärade talaren var så alldeles tvärsäker på sin sak att han
vågade på rak arm yrka avslag på utskottets hemställan.

Den ärade talaren riktade här vissa anmärkningar emot förslaget om inköp
av denna fastighet och man kan i viss mån säga, att han hade rätt, nämligen
då det gällde själva prisfrågan, ty man kan nog köpa ett lika bra hus som
detta, men som icke vore beläget på en lika lämplig plats, för ett billigare pris,
men det är husets läge, som fordrar detta pris. Om man då ser efter vad som
betalats föröden fastighet, som ligger mitt emot ifrågavarande fastighet, på

Onsdagen den 28 maj e. ra.

83 Nr 41.

andra sidan gatan, nämligen den fastighet, som äges av Allmänna biandförsäkringsverket
för byggnader pa landet, finner man, att för detta hus, som är
nätt och jämnt sa si ort som det nu ifrågavarande, betalats 2,020,000 kronor.
Uet är således husets läge, som betingar priset i första hand.

Vad sedan angår anmärkningarna emot själva huset, så riktade sig talaren i
all synnerhet emot att källarvalven skulle ligga så lågt, att valvens golv skulle
ligga i nivå med Mälarens vattenstånd för närvarande eller högst obetydligt
däröver. Ja, men man kan väl inte begära, att man skall kunna få valven att
ligga annorlunda än de egentligen ligga, och man behöver icke gå längre än
till vårt eget hus, riksbankshuset, för att finna andra källarvalv, där jag tror
det är betydligt sämre ställt än i detta fall, ehuru jag icke är beredd att säga,
att det så är.

Vidare vill jag påpeka, att de banker, som äro belägna nedåt Kungsträdgården,
säkerligen måtte ligga på ett lägre plan än denna byggnad och icke
vara försedda med bättre grundförhållanden än i detta fall. Vi ha visserligen
inom utskottet känt, att det skulle vara lyckligt, om vi hade kunnat få
ned priset och kunde fått det något billigare än vad det nu blivit fixerat till.
Men med de arbeten, som ligga bakom förslaget från fullmäktiges sida, och det
behov, som blivit påpekat av riksgäldsfullmäktiges ordförande angående vad
det har för fördelar, om man kan koncentrera sitt arbete på ett ställe, vare sig
det gäller en affär eller ett statens ämbetsverk, måste man säga sig, att detta
är gagneligt för staten, ty genom inköp av detta hus kan man koncentrera statens
verk på en mindre yta, än om man förlägger dem på olika platser här
och där i staden. Då nu riksdagen härigenom får ett medel att skaffa sig
bättre lokaler inom riksdagshuset, anser jag, herr greve och talman, att vi
böra biträda utskottets förslag, synnerligast som andra kammaren vågat sig

Ang. inköp av
fastighet i
kvarteret
Rosenbad
i Stockholm.
(Forts.)

på saken utan att säga ett ord i frågan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Clemedtson: Jag skall bara säga ett par ord för att besvara de föregående
båda talarnas invändningar. Jag vill då allra först be om överseende,
om jag uttryckte mig otydligt, då jag sade, att fastigheten icke heller skulle
stiga i värde genom den nya riksbrons tillkomst. Jag avsag icke att säga, att
fastigheten skulle falla i värde. Jag tror icke jag sade det, men skulle jag ha
uttryckt mig så, var det felaktigt. Så långt ville jag icke gå, men jag förutsatte,
att fastigheten på grund av de särskilda nivåförhållandena icke med
säkerhet skulle komma att stiga i värde.

Vidare nämnde den förste ärade talaren efter mig, att vattenståndet i Mälaren
icke kunde komma att menligt inverka, även om det skulle stiga över den
nivå. som bottnen på källarvalven har. För min del kan jag ej tro, att det resonemanget
hållit streck, ty det blir säkerligen fuktighet i lokaler, som ligga
under grundvattensnivån. Sprickorna skulle inte heller vara farliga. Jag
skall icke vidare ingå på den saken, men jag har min mening om den i alla fall.

Den siste talaren omnämnde, att det skulle behövas ökat utrymme för riksdagen.
Ja, herr greve och talman, det kan nog vara sant, men jag tror, att
vår svenska riksdag har det väl så bekvämt som man har i flera andra, förnämliga
riksdagshus på kontinenten. Jag har här ett nummer av Svenska Dagbladet
för några veckor sedan, och däri är mycket noga beskrivet, hur man har det
i engelska parlamentet och hurusom där hälften av parlamentsledamöterna icke
ens ha sittplatser i kammaren utan få sitta på läktarna. Andra^exempel på
detta skulle jag kunna framdraga. Jag tror. att de skäl, jag tillåtit mig anföra,
äro åtminstone i någon mån bärkraftiga, och jag ber därför, herr greve
och talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Nr 41. 84

Onsdagen den 28 maj e. m.

A7aJiahe?iV Herr J[iiikl,ss,m: Det förhåller sig så, som den föregående ärade talaren

kvarteret sa®C aht priset för nu ifrågavarande fastighet är mycket högd. Med nuvaranRosenbad
de hyresavkastning tror jag, att man etter vanliga räntningsgrunder kan be*''
Stockholm, räkna ett avkastningsvärde av ungefär 1V2 miljon, under det att huset skulle
(Forts.) kosta 2 miljoner kronor. ^ Således är det mycket klart, att då man har att taga
ståndpunkt^ till denna fråga, man måste ställa sig synnerligen tveksam.

Det förhåller sig även så, som herr Clemedtson sade, att han var med om den
förberedande behandlingen. Jag beundrade då och nästan avundades honom
den tvärsäkerhet, med vilken han var färdig att förkasta förslaget. Jag
trodde, att det berodde på en för hans ålder ovanligt stor sakkännedom, då det
gällde det speciella område av fastighetsmarknaden, som har med omgivningarna
kring Helgeandsholmen att gorå, men då jag hört hans argumentering i
dag, förstår jag, att det uppenbarligen icke äf någon sådan faktisk kunskap,
han har att bygga på. Han hade en del kalkyler över byggnadskostnaderna
per kubikmeter, vilka naturligtvis icke utan vidare kunna vara avgörande beträffande
en byggnad som denna.

Vad som till slut bestämt mig var ungefär en tankegång som denna: Det är
klart, att riksdagen behöver ökade lokaler, och inom överskådlig framtid kan man
icke fa sadana pa annat sätt än att riksgäldskontoret utrymmer sina nuvarande,
för riksgäldskontorets behov för trånga lokaler. Jag frågade då de sakkunniga
och fick bekräftelse på att det verkligen för riksgäldskontoret var av vikt att
få centralt belägna lokaler. Jag hade trott, att det möjligen kunde gå för sig
att flytta riksgäldskontoret längre bort från centralen t. ex. ut på Ladugårdsgärde.
men det förklarades utan vidare vara otänkbart. Men vill man skaffa
riksgäldskontoret en centralt belägen lokal, som dessutom medger en rationell
arbetsledning, tror jag, att detta hus är synnerligen lämpligt, när nu ett tillfälle
erbjuder sig att inköpa det, därför att samtliga våningar i det hus, som
det är fråga om, ligga i nivå med motsvarande våningar i den statens fastighet,
som tidigare förvärvats. Det är således möjligt, att om en avdelning av riksgäldskontoret
behöver ökade lokaler, slå igenom en vägg och i nivå med golvplanet
komma^in i den fastighet, som staten redan äger.

\ idare förhåller det sig också så. att om man köper denna fastighet, tvingas
man icke att vidtaga förändringar i den tidigare inköpta delen av fastigheten i
Rosenbad, utan kan t. ex. begagna den för ändamål, som giva mycket god hyra.

. Vad slutligen beträffar de valv, mot vilka herr Clemedtson gjorde sitt häftiga
så kallade angrepp, vill jag säga, att de föreföllo mig vara alldeles ovanligt
lämpliga för sitt ändamål, och då herr Clemedtson åberopade, att han på
ort och ställe övertygat sig om hur underhaltiga de äro, kan jag icke riktigt
följa med honom. Jag tror ej, att han varit där vid annat tillfälle, än då jaoockså
var närvarande. Nu har han haft den enastående turen att med hjälp
av det exceptionellt höga vattenståndet i Norrström kunna göra sitt angrepp
så mycket häftigare, men jag undrar, om icke sådana argument äro minst sagt
flytande!

Jag har om än med någon tvekan anslutit mig till yrkandet om bifall till
riksgäldsfullmäktiges hemställan, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

j... ®f,rr Clemedtson: Jag ber att få uttala min tacksamhet för det lilla

försök till avbasnmg, som min äldre kammarkamrat herr Björnsson ville giva
mig. Jag har dock ej i någon mån velat uppställa mig som fackman ''"Såsom
vetenskapsman vet nog herr Björnsson, att den enskilde ledamoten av riksdagen
icke kan vara. fackman pa alla de områden, som riksdagen har att yttra
sig om. Men då jag förfäktat min sak, beror det på att jag är personligen
övertygad om riktigheten av vad jag framfört. Därför tager jag mig friheten

Onsdagen den 28 maj e. m.

85 » 41.

att yttra mig. Här hade jag också stöd av sakkunskapen, nämligen, kungl. f

byggnadsstyrelsen, fastän lektor Björnsson säger, att sa icke är fallet. Bygg- kvarteret
nadsstyrelsen säger, att om fastigheten skulle uppföras med nu radande bygg- Rosenbad
nadskostnader, skulle man komma till just de siffror jag tagit mig friheten att i Stock m.
angiva, nämligen för själva byggnaden 1,050,000 kronor, och för tomten kunde (forts.)
man beräkna 600,000 kronor.

Jag tror, att man här bör tillämpa den gamla kända regeln, enligt vilken man
i tvivelaktiga fall icke skall handla.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Björnsson: Jag skall endast be att med anledning av vad den före gående

ärade talaren anfört beträffande byggnadsstyrelsen få erinra, att kungl.
byggnadsstyrelsens chef själv bestämt förordat inköpet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 68, angående tillfälliga lönetillägg åt vissa kvinnliga skrivbiträden i
riksbanken och i riksgäldskontoret; samt

nr 69, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet
i Västmanlands län.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 65, i anledning av Kungl. Ang.
Maj :ts proposition angående utbyte av mark mellan kronan och aktiebolaget
Öfverums bruk. och aktie I

en till riksdagen den 2 maj 1924 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad Uuk.
proposition, nr 220, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att ett utbyte av fastigheter finge äga rum mellan kronan å
ena sidan och aktiebolaget öfverums bruk å andra sidan på vissa i propositionen
angivna sätt och villkor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 456, av herr Johanson
i Hörninge m. fl., vari hemställts, att Kungl. Maj:ts förenämnda proposition
måtte av riksdagen avslås.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till den i ämnet väckta motionen 11:456 måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Nr 41. 86

Onsdagen den 28 maj e. m.

mellan kronan
och aktiebolaget
Öfve
rums bruk.
(Forts.)

utbyfeZmark fe Pettersson: Herr greve och talman, mina herrar! Mot ett

mellan kronan ^hailigt utskott och sedan nu andra kammaren har biträtt utskottets förslag
skulle det icke falla mig in att söka övertyga första kammaren om att det
både vant riktigast att biträda den kungl. propositionen, och jag har endast
begärt ordet för att såsom min mening uttala, att denna fråga nog kommer
tillbaka och bör komma tillbaka, ty affären, det här ifrågavarande bvtet är
av ilen beskaffenhet, att det innebär en stor ekonomisk fördel för staten. Har
jag läst utskottsbetänkande! riktigt, så innebär detta betänkande med dess motivering
endast ett nej för tillfället, men att man har velat liksom hålla dörren
öppen för framtiden. Nu hann ju den propositionen icke komma fram förrän
vid en mycket sen tidpunkt och under stor brådska, och det gjorde ju att
åtskilliga undersökningar, som kanske hade varit önskvärda, icke hunno göras
Hetta förhållande tror jag för ram del är den egentliga anledningen till att
riksdagen nu avslår den kungl. propositionen. Vid ett annat tillfälle torde detta
missförhållande lätt kunna rättas till.

Herr Sederholm: Anledningen till att utskottet här enhälligt avstyrkt

denna ganska stora affär är nog icke den, att utskottet principiellt anser'' att
en affär av denna art överhuvud icke skulle kunna och böra komma till stånd,
utan det är vissa, särskilda omständigheter, som varit förenade med denna proposition
och som jag här vill i korthet säga några ord om.

Det framhålles i utskottets utlåtande, att man hade önskat, att denna fråga
vant sa förberedd, att det funnits yttranden av alla de myndigheter, som pläga
yttra sig, när kronan avhänder sig mark. Särskilt har det ju alltid varit angeläget,
^att kronan tagit omsorg om . dem, som varit arrendatorer på fastigheten,
^ sa att de, i den mån det varit möjligt, kunnat få en tryggad ställning,
även sedan de upphört att vara kronoarrendatorer. Dessa'' synpunkter
tycktes icke ha blivit tillräckligt beaktade. Vidare voro de handlingar, som
forelago för utskottet att bedöma frågan, alltför knapphändiga och för litet
upplysande, sa att utskottet ansåg sig icke kunna bilda sig en personlig mening
huruvida detta, köp skulle vara en för staten gynnsam affär. Men man
bär ej heller kommit till en motsatt uppfattning, utan det är det ofullständiga
skick, van handlingarna föreligga, som i detta fall varit ett hinder för utskottet
att tillstyrka saken.

Det var ytterligare ett tredje förhållande, som kom till under utskottets
handläggning. Det visade sig, att man på en egendom, som ligger i närheten
av denna fastighet nere i trakten av Västervik, som kronan skulle avhända
sig. förklarat sig villig att på egen bekostnad utföra eu kanalled. som skulle
mojhggora en billigare utdrivnmg av virket från dessa fastigheter. Nu har
det anförts i propositionen, att ett av de väsentligaste skälen för kronan att
avhända sig denna fastighet var de svåra och besvärliga utdrivningsförhållandena.
Innan det vunnits någon klarhet om, huruvida projektet om denna farled
verkligen kunde medföra betydande fördelar för kronan, ansåg man det
vara lämpligast, att ställa sig avvaktande och icke för närvarande tillstyrka
saken. Principiellt synes det mig icke ligga något som helst oriktigt utan
tvärtom något mycket riktigt i att kronan söker förvärva goda och växtliga
skogsmarker, även om. de icke äro. beväxta med gammal skog utan med ungskog,
och pa sa sätt.tillgodogöra sig markens produktionsförmåga så att säga
pa längre sikt samt i stället avhänder sig mindre arealer, bevuxna med avverkningsbar
skog, inom sådana områden, där staten själv icke äger förädlingsverk.
Jag tror, att om frågan återkommer i bättre förberett och klarare utrett
skick, ett avslag nu åtminstone icke på något vis behöver innebära ett

Onsdagen den 28 maj e. in.

87 Nr 41.

ställningstagande till frågan, så att den även då behöver röna samma mottagande
från riksdagens sida.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kulle: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag rätt noga känner
till de rådande förhållandena beträffande denna egendom °ch öfverums bruk
ber jag att här i anslutning till de anforanden som hållits i™*™*
rådsbänken odi av den ärade talaren pa Sorml.ndsbanken t» '' som

min mening, att jag tror, att det skulle vara myn!ket lämpligt, om
ett sådant avtal, som här är ifragasatt, komme till stånd. Jag vin
särskilt påpeka, att det pågår en ganska besvärlig och synnerligen^ »veck:a
vattenprocess mellan Kungl. Majrt och kronan och Öfverums bruk, son , såvitt

jag förstår, skulle få en lycklig lösning om denna affär komme till stånd.

Emellertid är det ju så, att jag icke kan här bedöma detta pris och detta a
tals ekonomiska förutsättningar, och icke heller kan jag närma e g P
de förhållanden, som här från utskottets sida berörts Jag skall dart or, herr
greve och talman, inskränka mig till att uttala den förhoppning, som de andra
herrarna också tyckas ha gjort, att denna fråga matte återkomma och da i sa
utrett skick, att den kan av riksdagen anses hora biiailas

Ang utbyte

av mark
mellan kronan
och aktiebolaget
öfverums
bruk.
(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i
tände hemställt.

förevarande utlå -

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden.

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden; .. , . .

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa andringar i
kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jamte i amnet vackla motioner,
allt i vad rör jordbruksärenden; samt . v

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillskott till dyrtidstillägg
för lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater och lantmatare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16,
i anledning av väckt motion, nr 203, om åvägabringande av utredning och förslag
i lantarbetarfrågan.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 203 hade herr Möller hemställt^ att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t matte låta allsidigt utreda lantarbetarfrågan
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skal hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon första kammarens åtgärd.

Herr Lindhagen: Då motionären icke synes vara tillstädes för att försvara

sin motion, skall jag be att få yttra några ord. , ... , ,

Lantarbetarna ha på grund av sina bosättningsplatser och andra förhållanden
under alla tider blivit mindre väl tillgodosedda. Det har ju pa satt och vis le -

utredning i
lantarbetarfrågan.

Nr 41. 88

Onsdagen den 28 maj e. m.

utredning

lantarbetar

frågan.

(Forts.)

fiUnf kenS-nftUr\ Emdlerhd har riksdagen vid flera tillfällen på senare år
riktat uppmärksamheten pa dem, och då utskottet nu börjat med en historisk
framställning,o som begynner med 1919, vill jag omnämna, att redan 1907 upptogs
denna fråga i en motion av mig och den föranledde ett bifall till framställningen
om utredning av lantarbetarnas levnadsförhållanden. I denna
ramstallmng menades med lantarbetare småbönder, torpare, statare drängar
och pigor, backstugusittare och inhysingar. Båda utskotten, i första och andra

lka“n’ frar-hr"n da,’ ari.nafon undersökning och kännedom officiellt om
lantarbetarnas förhållanden icke fanns, utan att det huvudsakligen var industriarbetarnas
forhållanden, som blivit undersökta.

fn.. fn+!edn1lne av riksdagens skrivelse verkställdes en omfattande, kanske allt
IårrnW,arande ®tat,shsk undersökning i denna sak. men det hördes aldrig av
något vidare För mm del har jag interpellerat två eller tre gånger, sprungit

Ä1 °Ch UP? 1 te ef0“F- Man har sagt: Jo. det kommer nog nf

1907 ocralhfvP^^ k°? 1 nag°ntl^e!, På det sättet bar J''ag arbetat sedan
mit7’ Q? alIa?eclfbo1rande ha sagt- Det kommer — men det har aldrig kommit.
Sa väcktes forslaget 1919 av herrar Lindman och Sjölander om utreding
av lantarbetarfragan, da förmodligen i mera inskränkt bemärkelse Iven
da 1 orordades salcen i bägge kamrarna, men den föll på grund av något smolk
1 VIo 1 keii \ id kommunikationen mellan kamrarna

lör tredje gången kommer nu en motionär, herr''Möller, tillbaka och begär en
sidig utredning i lantarbetarfragan och framläggande av förslag för riks vafei907^rr

JaS aSiteidet krde Jag mig liksonl vara På “in egen gata. Det
fanns9vrt^lr d“ UPP<7 bort8''lömda riksdagsskrivelse, som det

hprr \r n ff +-tl fa e f<f att framja genom att hoppas på bifall till
herr Mollers motion,^ som skulle innefatta en påminnelse om, att man någon

SSagen^6 Pa nksdagens beSäran av år 1907 om förslag i ämnet Bil

Utskottet har däremot denna gång funnit, att saken är i gång. Jag vet icke
utskottet tyckes icke ha reda på den statistik, som föranledde 1907 års riksdagsskrivelse,
utan utskottet håller sig till de senaste företeelserna och då räknar
utskottet upp åtskilliga saker, som blivit gjorda. Bostadsfrågan har ånyo
bhvit föremal för undersökning pa grund av ett beslut vid den internationella
a !f ^konferensen i Geneve och Sverige har biträtt konventionen angående dessa
»åker. Tjanstehjonstadgan, som berör lantarbetarnas rättsliga ställning, bär
riksdagen skrivit om i ar o. s. v. Ett icke oväsentligt statistiskt material finnes

utskSKttttTnog äV6n med dCD Saken fortfarande, och då tycker

textil11 lJiaS Tfgrajatt ett Platoniskt deltagande och biträdande av denna inarbriskonferens
beslut har principiell betydelse och skall väl någon
pang i tidernas längd leda till någonting. Man kan emellertid säga om denna
internationella arbetsmyra detsamma som man kan säga om den svenska statistiBstik^f
"w lantarbetaraas levnadsförhållanden, att det blir statistik på sta•
? ! det vaxer upp liksom höga berg där nere i Genéve, men man kommer

,''ke. laufft med att fora fram någonting i levande livet. Det iir som om dessa
statistiska undersökningar hade förmåga att kväva handlingen och i värjo danelse
fördröja den i allra högsta grad. Man behöver mera aktualitet och påtaggt
grepp pa saken inom detta land. \i kunna icke nöja oss med en hänvisning

statistDktaarPbeate0niSka lnstammanden 1 nationella beslut och hänvisningar till

Man kan möjligen säga att motionärens yrkande om eu allsidig utredning

som1 ahbCtarfrafan ocY0,rskg hll nksdagen är ett sådant där allmänt yrkande

och 191bQSnPerHf0irfmj-ifet'' Men a andra Sldan bar riksdagen två gånger 1907
och 1919, ansett det ratta greppet vara en allmän framställning, och jag tror att

Onsdagen den 28 maj e. m.

8<) Nr 41.

det behöves alldeles särskilt i lantarbetarfrågan, därför att den bär svart att
skota sig sjiilv på grund av att dessa arbetare bo ])å sa skilda håll och arbeta
under säregna förhållanden. Man måste på samma gång som man sysslar med
detaljerna peka på, att det hela icke lar rinna ut i sanden, utan det måste tagas
itu med frågan på ett mera sammanfattande och allsidigt sätt. Da riksdagen
1907 skrev och icke fått något svar, och riksdagens kamrar 1919 upprepade

utredning
la utarbe tar
frågan.
(Forts.)

denna framställning, kanske icke i samma omfattning som år 1907, då det gällde
även småbönder och torpare, vilken framställning icke lett till någonting
annat än statistik, och då nu slutligen en framställning kommer av enahanda
beskaffenhet och påkallar en allmän utredning, betyder detta fijr mig en påminnelse
om, att man önskar något sammanfattande grepp och påtaglig handling
och icke bara statistik och konferenser i denna mycket viktiga och försummade
fråga. Av dessa skäl skall jag, herr talman, be att få yrka bil all till motionen.

Herr Almkvist: Jag anhåller att med hänvisning till motiveringen i ut skottets

betänkande få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Det hade icke varit niin avsikt att uttala mig om utskottets

hemställan med anledning av min motion. Det framgår ju av utskottets framställning,
att det pågår utredningar i olika avseenden rörande lantarbetarnas
förhållanden. Men jag vill bara understryka vad herr Lindhagen nämnde, rörande
alla dessa många utredningar, som pågå och som ha pågått beträffande
lantarbetarnas löneförhållanden, att det förelåg utredningar hos socialstyrelsen
redan år 1919. Det förefaller, som om de icke skulle komma att leda till något
egentligt positivt resultat, och jag förmodar, att detta sammanhänger med, åtminstone
i någon mån, att lantarbetarna äro alltför illa eller kanske i ättare sagt
alltför svagt representerade i svenska riksdagen, under det att alla andra samhällsklassers
olika behov och intressen framföras inom riksdagen, böndernas,
industriidkarnas och industriarbetarklassens. Manykan icke komma ifrån, att
de speciella intressen, som lantarbetarna kunna ha, framföras icke med någon
större styrka i varje fall i Sveriges riksdag, och det är väl antagligen en av anledningarna
till, att man på detta område aldrig kommer från ord till handling.
Det lärer icke kunna bestridas, att lantarbetarna, sedda såsom klass, såsom en
särskild grupp i samhället, för närvarande äro kanske de mest efterblivna i hela
vårt land och att denna efterblivenhet hänger samman med deras sociala och ekonomiska
ställning. Det är för mig alldeles självklart, att samhället här har en
uppgift att utföra, att se till att även denna del av medborgare får ett bättre
kulturellt och socialt underlag. Men jag får erkänna, att även om i denna nya
begäran om utredning skulle ligga en påminnelse om dessa medborgares förhållanden
och deras existens och önskvärdheten av att statsmakterna intressera sig
för deras existens, så tror jag uppriktigt sagt ej på något vidare praktiskt resultat,
förrän det kommer till makten här i landet personer, som på ett annat och
livligare sätt intressera sig för lantarbetarnas ställning än man för närvarande
gör och hittills har gjort. Jag tänker därför för min del icke framställa något
yrkande om bifall till motionen, men i varje fall har jag velat påminna om lantarbetarnas
förhållanden, och jag hoppas, att det så småningom och snart nog
skall komma från ord till handling även i lantarbetarfrågan.

Herr Elisson: Ja, den siste ärade talaren sade, att samhället har störa

uppgifter att fylla, när det gäller att förbättra lantarbetarnas ställning^ och
det är jag den förste att erkänna. Det har genom utredningar pekats på många
vägar att förbättra deras ställning. Men jag vill till den siste ärade talaren
saga, att den säkraste vägen att förbättra lantarbetarnas ställning och förhjälpa
dem till en bättre social ställning är att sörja för, att jordbrukets bärighet blir

Nr 41. 90

Onsdagen den 28 maj e. m.

utredning \
lanter betar -frågan.
(Forts.)

sådan, att det kan betala lantarbetarna, så att de kunna bli jämställda med
andra arbetarklasser, ty det är första förutsättningen för att lyckas i denna
stravan, hätter man ej det som motto, hjälper det icke med vare sig den ena
eller andra utredningen, ty det är alldeles tydligt, att det är de ekonomiska förutsättningarna,
som äro de bärande.

, Herr Lindhagen: Den siste talaren bar alldeles rätt uti att i samma mån
som de jordbruk, som ha lantarbetare anställda hos sig, bära sig, i samma mån
okas också utsikten för lantarbetarna att få det bra, men det är icke avgörande.
Aven industriarbetarklassen hade det mycket dåligt, innan den organiserade
Sig, t. o. m. i sadana företag, som inhöstade miljoner. Det var först sedan
industriarbetarna själva fäst uppmärksamheten på sin sak, som det blev någontmg
av, och så kan det vara på många, håll och även här. Det ena göda
förskjuter således icke det andra, menar jag.

Det är en fråga som jag glömde nämna och icke alls berörts av utskottet,
en Daga, som möjligen faller under motionärens motivering, då han talar om
lantarbetarnas »avancenngsmöjligheter». Jag vill betona, att en mycket stor
råga, där de måste ha hjälp av statsmakterna, är frågan om deras möjlighet
att kunna ia ett eget jordbruk så småningom. Man kan säga, att lantarbetarnas
sysselsättning är en god skola för dem, som vilja bli egna jordbrukare
och det skadar ju icke att passera graderna, men lantarbetarna böra ha någon
framtidsmöjlighet, de hora kunna tänka sig att bli sina egna, vartill ju alla
människor strava och särskilt på jordbrukets område. Men det är en sak, som
tydligen icke hjalpes genom egnahemsrörelsen, därför att egnahemsrörelsen förutsätter
att den, som den vill hjälpa, skall ha besparingar. Således är det
icke fullt obemedlade utan halvt bemedlade eller något dylikt som bliva
hufpna genom egnahemsrörelsen. Men lantarbetarna ha bara sina två tomma

i Ivanskf naffoa kan ,ia^a av något, men i regel ha de inga resurser
att bilda egna, hem Här vill det till att man låter just detta folkmaterial.

räkning8™ ^ 1 Jorc^rukets konst, få fullända sig genom att få arbeta för egen

Herr Moller påpekade, att lantarbetarna äro för svagt representerade i riksdagen.
Jag vill saga, att detsamma gäller om torpare och alla små arrendator^
och småbönder också förresten, de äro verkligen ganska fåtaligt representerade.
Det finnes icke en enda arrendator av den mindre arrendatorskfassen,
som har sate och stämma i den svenska riksdagen, och lantarbetare
förekomma har ytterst sällan. Detta är ett av de största missförhållandena i
fråga om riksdagens sammansättning. Det visar, att de icke äro tillräckligt
starka, ty om de skriva in sig i ett parti och begära en plats vid riksdagsmannavalen,
latsas man icke om det, utan man för fram personer från andra
och harskande^ samhällsklasser, och torpare, arrendatorer och lantarbetare stå
dar utan att pa något sätt kunna göra sig gällande. Det skulle bli annan fart
i jordlragan, Hall det funnes en tät besättning av lantarbetare och små arrendatorer
både i forsta och i andra kammaren, då först skulle det bli luft i luckan
för jordfragan. Nu komma alla jordfrågor upp om lördag och onsdag, undanskjutna
tills riksdagen ar pa upphällningen, så att vi i trötthetens tecken skola
kunna klubba igenom nödtorftigt utskottsutlåtandena utan att kunna få gehor
för mera malmedvetna uppslag. Sådan är ställningen i en riksdag, där förenamnda
folkklasser sakna representation.

Herr Julin: Här std mot varandra herr Lindhagens yrkande om bifall till
motionen och herr Almkvists yrkande om bifall till utskottets hemställan. Det
skulle vara synnerligen olyckligt om kammaren av denna debatt skulle få det
intrycket, att utskottet icke behjärtat motionen. Så har emellertid varit för -

Onsdagen den 28 maj e. m.

91 Nr 41.

hållandet. Man ser på sidan 2, att utskottet Häger, att lantarbetarl ragan
av en stor betydelse och därlor värd statsmakternas uppmärksamhet. Men utskottet
har samtidigt påvisat, att statsmakterna ingalunda io^ummat de.ma
fråga. Visserligen ha de icke vidtagit åtgärder i samma utsträckning som
motionären begärt och herr Lindhagen önskar, men dock i ratt stor utstry kning.
Utskottet var till den grad välvilligt statut mot den framlagda moll
nen att utskottet till eu början var villigt att utan vidare ga med PJ ™otl£
närens begäran om en skrivelse med anhållan om utredning. Man stödde s g
dä närmast på 1919 års riksdagsbeslut, där bägge kamrarna voro med om eu
mZS&S*. «. Hl. m*™* .r, att de» vandrade ,»ell„ baS
kamrarna, så att man icke hann jämka ihop besluten förr an det utskott sou
hade frågan om hand, redan upplöst sig. Nar vi fattade ^ ^

slutet kände vi dock på oss, att var utredning icke var avslutad, utan borde
fortsätta, otdi därvid påvisades bland annat tre omständigheter, som sedan blev
bestämmande för utskottets ståndpunkt Utskottet slappte ingalunda sitt ivliga
intresse för saken och sm förståelse för motionarens yrkande. Men da
dessa tre sakförhållanden förelågo, ansåg sig utskottet icke kunna komma fram
till något annat än en hemställan, att motionen denna gång icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda. Den första saken var, att under denna

riksdag lantarbetarnas rättsliga ställning tagit ett, stort ,s eg T hån

beslutet i tjänstehjonsfrågan. Den andra var. att vi från vederbörligt hall
fingo reda på, att Kungl. Maj:t i oktober månad satt i gång en utredning
lantarbetarnas bostadsförhållanden, vilket motionären inte kant till. Åtminstone
omnSmner motionen det inte. För det tredje utgör motionarens yrkande
i rätt hög grad begäran om sammanförande av statistik, och vi ha kunna p
visa att''FM föreligger sådan statistik, som är mycket ford och som

fortfarande föres. Det är inte fråga om siffror, som man härutaf från ar ljuf
eller år 1909, den tid herr Lindhagen talade om, utan från ar, som ligga P
denna sidan världskriget. Här har jag i mm hand ett häfte av Sveriges officiella
statistik för 1922. Det är av betydande omfattning och innehaller bl. a.
uppgifter om arbetstillgång, arbetstid och arbetslöner mom det svenska jordbruket
år 1922. Det är just dessa uppgifter, som va för bedömande av före
liggande fråga behöva. För närvarande föreligga också preliminära uppgifter
för år 1928, och om någon månad blir även detta ars statistik komplett

Då denna fråga alltså på detta sätt länge och val vant upptagen till^rovni g
av statsmakterna, fanns det ingen rimlig anledning att ^talla, “

ytterligare skulle skjuta på, så mycket mindre som man da skutts kunna aven
Pyra de utredningar, som redan äro lgangsatta. Utskottet delar tillfullo mo
tionärens syn på saken, men för ögonblicket ansågo vi det for fragans egen
skull riktigast att inte begära någon ytterligare utredning.

Herr Möller: Herr talman! Jag uppkallades av herr Elissons anförande.

Det är visserligen sant, att lantarbetarnas ekonomiska stallning naturligtvis
även beror på jordbrukets bärighet, men herr Lliasson är säkert inte obekant
med det förhållandet, att de lantarbetare, som aro anstallda hos landets störa
godsägare, inte ha det bättre ekonomiskt ställt än lantarbetare, “^all,k

medelstora godsägare eller hos småbönder. Nog finn(js 1 Ä^tor och
rrancihT betvdande antal stora godsägare med högst betydliga inkomster, oen
skulle'' det alltså bara bero på jordbrukets inkomstförhånanden funnes det nog
möjlighet, åtminstone i vissa fall, att sätta lantarbetarna pa bättre stat, an de
för närvarande ha. Det må tillåtas mig att säga, att erfarenheten hittills inte
har visat, att arbetarnas ekonomiska ställning forbattrats, annat an 1 mycke
få undantagsfall, på grund av vederbörande arbetsgivares göda
hålla även personer med mycket stora inkomster pa, att något utöver

utrc.dn i ny
lantarbOar
frall''in.
(Forts. I

» 41. 92

Onsdagen den 28 maj e. m.

utredning i
lantarbetarfrågan.

(Forts.)

maniiä medellönen få arbetarna överhuvud inte ha. Jag tror därför inte alls
nägenratt göra!18 arfirUment kan få anvandas generellt på det sätt, han syntes be -

Ilerr Almkvist: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag förra gången
yttrade mig sa kort, som jag gjorde, var det i avsikt att om, möjligt undvika
en debatt som jag ansag vara överflödig i denna fråga. Då emellertid
en annan av utskottets ledamöter funnit sig böra redogöra för utskottets” be in™

ftg T ariGndetV anse.r Jng mig’ tin komplettering och korrigering av de
ord gli1®1, han amnat ang’aende utskottets ställning, böra säga ytterligare några

vt2a1efÖanå!!tTn^iVi™gen på det ftdet''den ärade "tskottsledamoten
yttrade, att utskottet ställde sig sympatiskt till tanken på att genom en utred ning

kunna åstadkomma förslag till mera ordnade förhållanden för lantarbept
ir V1 kaS betydelse i samhället stod fullt klar för utskottet. Under behandlingen
av motionen fann utskottet emellertid, att motionärens framställning
pa grund av dess avfattning icke kunde läggas till grund för en till

ÖVaVÄ1'' StU"e »va f styrkt LnnÖare" “t hös

wf : f iial a 0ni ?n utrednin£- både till grund därför kommit att
lcrke kerr Mollers motion utan huvudsakligen innehållet i det utskotDutlatantle,
som förelag till riksdagens behandling 1919 och som då godkändes
Men ehuru sympatier för en förbättring av lantarbetarkårens ställning förefunnos
inom utskottet, bär detta dock, på grund av skäl, som jag sträf skall
beröra, icke ansett, sig böra tillstyrka en utredning. Men dessförinnan tillätes
et mahanda att säga några ord med anledning av herr Lindhagens nyss fällda
påstående att riksdagens ringa intresse för den föreliggande frågaf beror på
lautarbetarna inte ha egna representanter i riksdagen. I det fallet kan
val anda aldrig^ herr Lindhagen ha avsett, att utredningen skulle ge ett re
sultat, som pa något satt skulle bidraga att med avseende på antalet höja Lntarbetarnas
representation i riksdagen. Det vore visserligen ur eu synpunkt
o skvart, att lantarbetarna hade representanter ur egen krets i riksdagen så

ftaktik SlUPPe Tidanidetta stäjdlga teoretiserande och i stället finge mera
praktiska synpunkter dominerande vid dylika frågors behandling. Jag ber i
detta sammanhang fa fasta uppmärksamheten på, att lantarbetarna inte saknat

möjlighet att mfor utskottet — och därmed också inför riksdagen _tillkänna ge

sm syn pa denna fråga. Utskottet har nämligen begärt yttrande över herr
Mollers motion av bl. a. svenska lantarbetareförbundets styrelse. Större delen
av detta yttrande gar ut pa att visa, att lantarbetarna själva anse, att deras
stallning, i den man den ar ogynnsam, sammanhänger med legostadgans be

såTexTl °t ätSSstadt?ämPmng'' . Lantarbetarförbundets styrelse frfmhåller
sa t. ex. bl a., att stadgan genom sina verkningar håller arbetarna nere i ekonomisltt
och socialt betryck och hindrar tillförandet av nödig arbetskraft till
landets jordbruk samt att den giver husbonden ett inflytande över arbetarens
privatliv och skapar en sådan anda på arbetsplatserna, att den vid friare för"
ha landeri vande arbetaren icke känner sig kunna trivas därmed o s v Då
följaktligen lantarbetarnas rättsliga och sociala ställning, enligt arbetarnas egen

jer sSlvfåflet åt? riXf?ammaidlanger med legostadgans tillvaro, följer
självtallet. att riksdagen dangenom att den beslutat anhålla om en utred mg.

som avser upphävande av denna stadga, redan vidtagit åtgärder för undanrojandet
av de missförhållanden, som anses i främsta rummet bero på denna

S vde„”ti“„ Är 6Mlemäl ! *«* **—* “ HM »*.

Bevfknde..dfef!er bostadsförhållandena ]ia både motionären och de talare
rom hittills yttrat s.S, helt oeh hållet förbisett, att dess, förhållande» u„d«

Onsdagen den 28 maj e. in.

Nr 41.

senare år undergått avsevärd förbättring t. ex. genom att vissa läns landsting
infört bostadsinspektion, som ju avser att vaka över att bostadsförhållandena
för lantarbetarna äro så tillfredsställande som möjligt. Utskottet förbiser
dock icke, att bostadsförhållandena för lantarbetarna i vissa delar av vårt
land det oaktat ännu äro långt ifrån tillfredsställande. Då emellertid, såsom förut
är omnämnt under debatten, på grund av en rekommendation av internationell
art denna fråga av Kungl. Maj:t anbefallts till fullständig utredning — att
den är fullständig, framgår av bilagan 3 till utskottets utlåtande — är ju också
den delen av spörsmålet om lantarbetarnas ställning föremål för statsmakternas
synnerliga uppmärksamhet.

När alltså utredning på de viktigaste områdena redan pågår, har det synts
utskottet olämpligt att nu begära en ytterligare utredning, omfattande ett helt
komplex av frågor. En sådan utredning kan nämligen icke blott fördröja, utan
också äventyra resultatet av de viktiga utredningar, som Kungl. Maj :t redan
anbefallt. Det är på dessa grunder, utskottet icke ansett sig nu kunna tillstyrka
en utredning.

Herr Gustafsson, Karl: Jag hade inte tänkt säga något vid^ denna sena

timme, men jag vill inte låta uttalandet från herr Möllers sida stå oemotsagt.

Herr Möller säger, att lantarbetarna äro socialt efterblivna och för litet representerade
i svenska riksdagen. Ja, om man betraktar våra lantarbetares förhållanden
i stort sett och jämför dem med arbetarnas förhållanden i städerna,
får jag säga, att städerna i viss mån gå före i socialt hänseende, men man finner
nog även arbetare i städerna — i synnerhet i Stockholm — som inte stå socialt
högre än vad våra arbetare på landsbygden för närvarande göra^

För min del har jag ingenting emot, att lantarbetarnas ställning så mycket
som möjligt förbättras. Det är min högsta önskan, att så kunde ske, men det
kan inte ske endast genom utredningar, utan det är, som herr Elisson säde,
klart, att det är jordbrukets bärighet, som måste vara grunden^ för betalningen
av våra lantarbetare. Det är på jordbrukets inkomst som våra lantarbetare
liksom många andra få bygga sin existens, och efter den inkomsten får man även
inrätta sig så gott det går. Jag får då säga-, att om man ser på förhållandena
ute på landet, så skall ju lantbon, synnerligast den större arbetsgivaren och även
långt ner bland de mindre arbetsgivarna, i första hand hålla sina arbetare med
egna bostäder. Om man ser på andra näringar, t. ex. industrien, har denna i
allmänhet förlagt sin verksamhet till städer och stationssamhällen, där byggnadsverksamheten
överlämnats till andra än arbetsgivarna. Detta är något att
beakta, då man tar ställning till lantarbetarfrågan.

Vad vidare beträffar den omständigheten, att dessa lantarbetare inte äro representerade
i svenska riksdagen, kunna vi, mina herrar, se efter, vilka av oss
som representera arbetarna nu? Det gjordes ett uttalande — jag tror av herr
Lindhagen — att det är för få representanter för verkliga småbönder och lantarbetare
i riksdagen. Jag tror tvärtom, att många av oss, som nu representera
lantmännen, ha från vår tidigaste ungdom arbetat inom lantbruket och äro fullt
inne i frågan. Vi känna till och kunna bedöma vad våra lantarbetare behöva
på detta område. Det är ju så, att en människa, som kommer ut i livet, synnerligast
på landsbygden, i de flesta fall får arbeta sig upp från en lägre ställning
till nästa trappsteg och genom att söka lägga det ena till det andra förbättra
sin existens, för att med tiden nå en jämförelsevis bättre ställning. Detta har
sedan gammalt varit sättet att arbeta sig upp och kommer även i fortsättningen
att vara det bärande momentet, ty genom arbetsamhet och sparsamhet skapas
välstånd.

Vad det beträffar, att vi inte skulle ha så många representanter för dessa
lantarbetare i riksdagen, får jag fråga de herrar, som representera våra arbe -

o>„

utredning

lantarlwtar

frågan.

(Forts.)

Nr 41. 94

Onsdagen den 28 maj e. m.

utredning

lantarbetar frågan.

(Forts.)

tare_: huru många av dessa representanter känna lantarbetarnas förhållanden? Är
det inte oftast så, att det är borgmästare, tidningsmän och personer ur andra
kategorier, t. o. m. jurister, som representera lantarbetarna? Hur mycket känna
de till denna sak? Jag tror mig med mera pondus kunna såga, att jag känner
den lika mycket som dessa arbetarrepresentanter.

,aT vad ^är yttrat> får jag, herr greve och talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

_ fferr Heyman: Herr greve och talman! Jag uppkallades också av herr
-M-oll?rs sista anförande. Jag vill med mitt genmäle helt och hållet understryka
vad herr Elisson sade, att vill man förbättra lantarbetarnas ekonomiska och
sociala villkor, måste man först ge jordbruket de nödiga existensmöjligheterna.
Hetta maste givetvis utgöra grundförutsättningen för att de, som arbeta på
jorden, också erhålla bättre förhållanden. Riktigheten av detta påstående torde
inte ens herr Möller vilja förneka, eller att det i längden är absolut outförbart
att bringa upp lantarbetarna i jämförelsevis höga löner eller hög social standard
i övrigt, om icke jordbrukets allmänna ekonomiska läge kommer att utgöra
förutsättning härför.

Jordbrukets allmänna ekonomiska läge bestämmes emellertid, som herr Möller
vet, sedan ett par år tillbaka av det faktiska förhållandet, att samtliga jordbruksprodukter
i prishänseende gått djupt under den allmänna prisnivån för
andra varor. I realiteten, herr Möller, betyder detta givetvis ingenting annat,
än att när värdet av produktionen väsentligt understiger värdet av produktionsmedlen
att jordbruket är starkt förlustbringande. Vidare vill jag framhålla,
i anledning av vad herr Möller yttrade om de stora jordbruken, att förlusten
just är särskilt stor nå de gårdar, som använda lejd arbetskraft och där sålunda
i ormsten , helt eller delvis icke kan täckas genom undervärdering av ägarens
eller familjens inarbetade lön.

Beträffande åter själva lönen för lantarbetarna är jag den förste att villigt
medge, att denna, är ^ för låg i förhållande till det allmänna prisläget. Deras
löner äro också för laga i förhållande till de löner, som betalas inom industrien
och kommunikationsverken. Enligt mitt förmenande skulle det, inte minst för
jordbrukets egen skull, vara högönskligt, om förhållandena inom jordbruksnärmgen
verkligen vore sadana, att lantarbetarnas löner kunde bringas i paritet
med de löner, som betalas inom industrien och kommunikationsverken. Men jag
maste upprepa vad jag förut sade: tyvärr medger jordbrukets bärkraft inte ens
de löner, som nu betalas. Jordbruket sviktar redan under tyngden av dessa
löner, huru lätta de än äro. I längden, herr Möller, går det inte att inom en
näring ge ut mera än man får in.

Under sådana förhållanden slutar jag med att säga, att om herr Möller bidrager
till att hjälpa jordbrukets produkter upp till den allmänna prisnivån för
andra varor, vevar hela denna fråga, som ligger herr Möller så varmt om hjärtat
upp sig själv.

Herr Möller: Herr talman! Jag vill endast svara på det allra sista.

Den erfarenhet jag har, vittnar om, att det inte hjälper sig självt, ty även om
godsägarnas och böndernas inkomster skulle stiga med låt mig säga 100 %,
komma dessa bönder och godsägare inte frivilligt att höja lantarbetarnas löner.

Herr Elisson: Jag vill bara säga till den siste ärade talaren, att det var

verkligen en dålig erfarenhet han har om de verkliga förhållandena ute i landet.

Sodan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de vrkanden
som därunder framkommit, propositioner först på bifall till vad utskottet i det

Fredagen den 30 maj.

95 Nr 41.

nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare pa bifall till den i ämnet 1ltre£ning ;
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vaken förnyades, vara iantarbetar med

övervägande ja besvarad. /rdffa».

(Forts.)

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10,37 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Malmroth avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 230, med
förslag till lag om befrielse för vissa marinen tilldelade värnpliktiga tran viss
tjänstgöringsskyldighet.

Justerades protokollen för iden 23 innevarande manad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 214 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
viss utvidgning av statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. tl.;

nr 215, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj .t angående
pensionering av betjäningen vid Flyinge bingstdepå och stuteri samt fetroms h°nT2i(bTSdning

av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de
allmänna grunder, som vid hypoteksförenmgars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända; . ÅT ''i f frej

nr 217, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj .t i traga
om dels beredande av lika pensionsförmåner i vissa fall åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst av samma grad, dels ock höjda pensioner åt pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst, som pensionerats enligt äldre bestäm nr

218, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i
förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till
följd av olycksfall, som förorsakats av kngsförhallandena under 1914— 1919

års världskrig; samt . . . . T7- . ... • t „°Q

nr 219, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj .t i traga
om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.

Nr 41. 96

Fredagen den 30 maj.

volt r,t d99l fn g£dkandes Jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 221, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropo STen^°rda

.framstfHning angående anslag till lindring av fraktkostnaderna
tor kalk jamte i amnet vackta motioner.

i™6,!1 bordlads.s ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31, statsutskottets utlåtanden nr 108—121, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4, bevillningsutskottets befC1™e+moHal
nr f.örsta lagutskottets utlåtande nr 39, andra

lagutskottets utlåtanden nr 29—33, jordbruksutskottets utlåtanden nr 69_71

samt törsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får
hemställa, att kammaren måtte besluta att å morgondagens föredragningslista
bland tva gånger bordlagda ärenden uppföra konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om landsting
m. in. jamte sex i ämnet väckta motioner, och konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av §2 4 ro tryckfrihetsförordningen, näst efter första lagutskottets utlåtande
nr oy samt Övriga ärenden i vanlig ordning.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Mai:ts denna
dag avlamnade proposition nr 230.

avslutades^kl Pg°^ol^utclra8'' för denna dag, varefter kammarens sammanträde

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

242011