1924. Första kammaren. Nr 25 Riksdagens protokoll 1924:25Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

1924. Första kammaren. Nr 25

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:25

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Första kammaren. Nr 25.

Onsdagen den 2 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ratificering av
vissa ändringar i stadgan för den internationella arbetsbyrån; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av § 2 i förordningen den 20 november 1863 om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm samt förslag till förordning om vården av
vissa kyrkogårdar i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till byggnader och reparationer;
samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillägg till instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken jämte en
i ämnet väckt motion ;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 24, i anledning av väckt motion om rätt för aktiebolag att i visst fall
återbekomma erlagd stämpelavgift;

^nr 25, i anledning av väckt motion om ändring i gällande bestämmelser angående
tull å för velocipeder avsedda kedjor;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad1 lydelse av 5 § 2 och 3 mom. i förordningen den 23 oktober 1908 an-i
gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 13 april 1922 om ändrad lydelse
av 3 § i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper ;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående befrielse, i vissa fall från erläggande av lastpenningar; samt

nr 29, i anledning av väckt motion med förslag till lag om nedskrivning i
vissa fall av oguldna utskylder och allmänna avgifter;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 28, angående användande av riksbankens vinst för år 1923;
nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om viss ändring
i särskilda bestämmelser angående tillämpning av avlöningsreglementet
för befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
ytterligare anslag för utarbetande av personregistret till riksdagens protokoll
för åren 1809—1866; samt

Första hammarens •protokoll 1024. Nr 25. 1

Kr 25.

9

Onsdagen den 2 april.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa pensioner
och understöd m. m. från allmänna indragningsstaten;

första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion med förslag
till lag om polisväsendet i riket;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden från de under styrelsens
förvaltning ställda fastigheter m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av en
lägenhet från kronoegendomen Ekeberg i Skaraborgs län;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande till
Mala kommun av visst område av den vid avvittringen inom Malå socken till
kyrkstad avsatta mark;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 72, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar; nr

23, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Majrt om
beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre
jordbruk och egna hem;

nr 24, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 § i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet; samt

nr 25, i anledning av väckt motion angående viss ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt vid vägstämma; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor och nyfödda barn.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Lindleys motion, nr 274, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring under
budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen.

Föredrogs herr Julins motion, nr 280, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Herr Julin: Herr talman! Jag har blivit uppmärksamgjord på, att den motion
jag i går väckte, motionen nr 280, här i kammaren, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 121, är av sådan natur, att den skall tagas under behandling
av två utskott. Jag får därför hos kammaren anhålla att få uppdela min
motion i två motioner. I den första anhåller jag om en lagändring och i den
andra om anslag.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed blev ifrågavarande motion uppdelad i två särskilda motioner,
den ena med samma nummer och överskrift som den ursprungliga motionen
och den andra med nummer 295 och med överskrift: angående anslag till
förstärkande av riksräkenskapsverkets arbetskrafter.

Härefter hänvisades motionen nr 280 till behandling av lagutskott och motionen
nr 295 till statsutskottet.

Onsdagen den 2 april.

3 Nr 25.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 11 och 12.

Föredrogs första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial nr 8, angående
ifrågasatt remiss till annat utskott av motionen I: 122 angående förenklade
bestämmelser för utbetalande av automobilskattemedel till rikets väghållningsdistrikt.

Utskottets hemställan bifölls och ifrågavarande motion hänvisades till statsutskottet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande av
medel till täckande av brister i räkenskaperna för vissa kungl. slott m. in.;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning till dem,
som i arvsmål, handlagda av utrikesdepartementet, lidit förluster genom bankirfirman
Knauth, Nachod & Kuhnes i New York konkurs.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr. 211’ \ Redning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
2™ ??. ''. lydelse av 19 § 9 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker; och

nr 22, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Foredrogs anyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckta Ana de s k
motioner angående vissa ändringar i gällande bestämmelser om förlust av röst- utskyld*. ''
rätt pa grund av uraktlåten utskyldsbetalning. strecken.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 144 i första kammaren av herr Reuterskiöld m. fl.
och nr 220 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl dels de
likalydande motionerna nr 145 i första kammaren av herr Reuterskiöld m fl
och nr 221 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. I dessa motioner
hade föreslagits:

''a) i motionerna nr 144 i första kammaren och nr 220 i andra kammaren
att riksdagen ville såsom grundlagsenligt vilande antaga följande ändrade lydelse
av g 16 riksdagsordningen:

»Valrätt^ tillkommer — — — — —--------utövas av

r..dr\m?1? icke.erlagt hon°m påförda utskylder till stat och kommun vilka
ioriallit till betalning under de tre sist förflutna kalenderåren så vitt han icke
genom avkortning, uppskov, nedsättning eller befrielse i härför stadgad ordning
för dem upphört att häfta.

Till efterrättelse-----------inträffar.»

Nr 25. 4

Onsdagen den 2 april.

Ang. de s.
utskyldsstrecken.

(Forts.)

b) i motionerna nr 145 i första kammaren och nr 221 i andra kammaren, att
riksdagen ville för sin del besluta viss ändrad lydelse av:

1) förordningen om kommunalstyrelse på landet,

2) förordningen om kommunalstyrelse i stad,

3) förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd ävensom

4) förordningen om landsting.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1 ;o) att motionerna 1:144 och 11:220 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, och

2 :o) att motionerna 1:145 och 11:221 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts av, utom annan,

1) herrar N. J. M. Svensson, Vrång, K. A. Westman och Pehrsson i Göteborg,
vilka likväl ej antytt sin åsikt, samt

2) herr Reuterskiöld, som, med instämmande av herr K. J. Ekman, ansett,
, att utskottet bort, med tillstyrkande i huvudsak av motionerna, avgiva, ett
yttrande av den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

1 ;o) att motionerna 1:144 och 11:220 måtte med viss angiven ändring av
riksdagen bifallas och den sålunda föreslagna lydelsen av § 16 riksdagsordningen
antagas såsom vilande samt

2 :o) att motionerna 1:145 och 11:221 likaledes måtte med vissa angivna
ändringar av riksdagen för dess del bifallas.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade:

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! I avseende å föredragningen
av konstitutionsutskottets utlåtande nr 16 tillåter jag mig hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis, dock att vid behandlingen av punkten
1 överläggningen må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Det nu föreliggande förslaget
innebär en ändring i grundlagen, i § 16 riksdagsordningen, och avser att den,
som blivit påförd skatt, men icke fullgjort sin skattebetalningsplik.t, därigenom
också skall förlora sin rösträtt, men att den, som därvid kan styrka, att han a\1
oförvållad oförmåga, underlåtit att betala, skall i särskilt föreskriven ordning
kunna vinna befrielse och därigenom upphöra- att häfta för skatten, till följd
varav hans rösträtt blir bevarad. Paragrafen förutsätter således, därest den
efter att ha blivit förklarad vilande slutligen antages, en^ särskild författning
rörande ett förfarande, varigenom befrielse kan erhållas från skattebetalningens
fullgörande.

Motioner ha, som bekant, redan förelegat, vilka varit hänvisade till bevillningsutskottet,
av bevillningsutskottet avstyrkts och av kamrarna avslagits. Men
i dessa motioner framhölls det uttryckligen, att det för grundlagsfrågan vore
tämligen likgiltigt, om kamrarna i år eller först ett senare år fattade beslut om
bestämmelser angående befrielse från kronoskatt vid oförvållad oförmåga att
betala densamma och att motionerna endast avsåge att peka på en väg, varpå
tillfälle skulle kunna beredas dem, som på grund av oförvållad oförmåga underlåtit
att betala skatt, att få sina ansökningar om befrielse från skattens erläggande
prövade i sådan tid, att det icke behövde inverka på rösträtten.

Onsdagen den 2 april.

5

Mot vall i dessa motioner föreslagits gjorde bevillningsutskottet en del invändningar,
och konstitutionsutskottet har med fästat avseende väsentligen på dessa
i dag avstyrkt den nu föreliggande motionen. I)å jag, såsom jag framhöll, då
bevillningsutskottets betänkande nr IG behandlades här i kammaren, icke känner
mig på minsta sätt övertygad om riktigheten av bevillningsutskottets argumentering,
har jag också i dag funnit full anledning att reservera mig mot konstitutionsutskottets
avstyrkande hemställan och i stället yrka bifall till min motion
endast med en liten ändring, som grundar sig just på en av de väsentliga
invändningar, som kunna utläsas ur bevillningsutskottets betänkande.

Bevillningsutskottets tanke synes ha varit den, att genom ett sådant förfarande,
som i motionerna föreslogs, bland annat skulle tillkomma en hel mängd
ansökningar, och denna synpunkt, att en massa olika ansökningar skulle tillkomma,
framfördes även sedermera i debatten i kamrarna med synnerlig styrka.
Jag yttrade då, och jag har i den reservation, som jag fogat till konstitutionsutskottets
betänkande, ytterligare understrukit det, att detta är ett misstag, som
kommer att visa sig vara mycket stort och detta av två skäl.

Det ena är det, att motionerna uttryckligen inneburo. att sökanden för att
kunna vinna befrielse måste förete bevis och att utan sådan bevisning befrielse
överhuvud taget icke skulle kunna erhållas. Man kan då väl säga, att en sådan
bevisning är svår att åstadkomma och att därigenom åtskilligt av det som skulle
kunna vinnas eventuellt skulle kunna förloras, men jag tror icke, att invändningen
är synnerligen befogad, då antalet av de fall, där oförvållad oförmåga
föreligger, är synnerligen litet. I den praxis, som föreligger rörande kommunal
rösträtt och befrielse från erläggande av kommunalutskylder, har redan en viss
tendens visat sig. Det föreligger åtminstone ett par rättsfall, som avgjorts av
regeringsrätten och vilka ha stor betydelse med hänsyn till frågan om bevisning.
_ Som bekant gäller nu den regeln, att de kommunala myndigheterna vid
verkligt ömmande omständigheter kunna med 2/3 majoritet befria från kommunalutskylders
erläggande. Det föreligger ett par rättsfall, säger jag. I det ena
har ansökning gjorts utan att någon bevisning förebragts eller, så vitt omständigheterna
giva vid handen, kunnat förebringas. I det andra fallet hava påståenden
gjorts, men bevisningen var ingalunda övertygande. I båda fallen har regeringsrätten
upphävt kommunalstämmans beslut icke därför, att det saknades
73 majoritet, utan därför att bevisningen var bristfällig. Därigenom har man,
såsom jag tror, klart givit vid handen, att frågan om bevisning i första hand
kommer att bero på sökanden själv, och däri ligger en garanti både för det allmänna
och för det intresse man har att kunna urskilja dem, som verkligen icke
kunna betala. Vad konstitutionsutskottets majoritet i övrigt anfört har i vår
reservation punkt för punkt bemötts, och jag skall icke upptaga tiden med att
uppläsa vad som står vare sig i utskottets betänkande eller i reservationen, då
var och en själv kan läsa det.

Det andra skälet, varför jag tror. att det icke är så farligt med talet om de
man ga tusen ansökningar, som skulle tillkomma, är det, att, såsom jag redan
antytt, antalet sadana fall, där verklig oförvållad oförmåga föreligger, är tämligen
ringa. Men då kan man säga, att det icke tjänar mycket till att stifta eu
lag för dessa fall. Detta argument har spelats ut i debatterna under föregående
ur, och man har gjort en stor affär av detsamma. Om rättvisan kräver att vissa
personer vinna befrielse från skatts erläggande, spelar det ingen roll, om antalet
är stort eller litet. Man bör naturligtvis taga hänsyn till rättvisans krav framför
antalet, och jag tror därför, att man mycket väl kan komma fram på den väg’
som motionärerna anvisat att skilja mellan fall av förvållad och oförvållad betalningsol
orm aga. Om det är möjligt, kommer den lagstiftningen först sedan
grundlagsändringen är genomförd, och jag tror därför, att kammaren utan den

Nr •_>:>.

Ang. de s. k.

utskylds strecken.

(Forts.)

Nr 25. g

Ang. de s.
utskyldsstrecken.

(Forts.)

Onsdagen den 2 april.

fc- ringaste tvekan kan göra detta förslag till ändring av § 16 riksdagsordningen
vilande.

Den ändring reservationen innebär i förhållande till motionen är den, att ordet
»uppskov» strukits i reservationen. Bevillningsutskottet ansåg, att det skulle
tillkomma en hel mängd ansökningar och att detta skulle bero på möjligheten
att kunna erhålla uppskov. Å andra sidan kan det sägas, att ordet uppskov var
ett moment, som man tagit med för att tillmötesgå kraven från motsidan så
långt som möjligt. Då det från motsidan icke ansetts lämpligt utan tvärtom
tagits till angreppspunkt mot motionerna, hava reservanterna mot konstitutionsutskottets
nu föreliggande betänkande icke funnit anledning att bibehålla detta
ord, så mycket mera som i grund och botten en uppskovsbegäran icke pekar på
oförvållad oförmåga utan på tillfälliga hinder. Tydligen är det principiellt
riktigt att stryka detta ord, och kan man på det viset undanröja invändningen
om det stora antal ansökningar, som väntas inkomma, vilket jag tror, att man
kan göra, så tror jag, att man har dubbel anledning att taga bort denna bestämmelse.

Det är i själva verket så, att det här icke gäller att återinföra skattebetalningsplikt
såsom rättsgrund utan endast att införa plikten att betala den skatt, som
blivit påförd. Om man blivit påförd en skatt, är det icke mer än rimligt, att
den erlägges. Fullväl vet jag, att icke alltid denna skattebetalningsplikt varit
ett villkor för rösträtt. Men det är en ganska stor skillnad mellan olika tidsförhållanden,
och när riksdagens uppgift framför allt blivit en skattepåläggande
uppgift, när de lagar, som stiftats här i riksdagen, i regel medföra ökade utgifter,
så är det icke mer än rimligt och naturligt, att den uppfattning mer och
mer får göra sig gällande, som finnes hos stora lager av svenska folket, nämligen
att fullgjord skattebetalning skall vara ett villkor för rösträtt..

Jag vet, att det hos svenska folket finnes två motsatta åskådningar. Den
ena är den, som jag gjort mig till tolk för, och den andra är den, som företrädes
av dem, som anse, att rösträtten skall vara oberoende av huruvida skatt erlagts
eller icke. Det är klart, att den senare åskådningen, att rösträtten skall vara
oberoende av huruvida skatt betalts eller icke, har sina starkaste och varmaste
förespråkare inom det socialdemokratiska partiet och detta med hänsyn till arbetarnas
intressen. Jag vill därför uttryckligen säga ifrån, att, när från motsatta
sidan nu ifrågavarande krav reses, det ingalunda är av ovilja mot arbetarnas
rösträtt, utan i full övertygelse om att bestämmelsen skall komma att
drabba alla lika och att den restriktion det här gäller är i det helas intresse.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till den av mig och herr
K. J. Ekman avgivna reservationen.

Herr Svensson, Martin: Herr greve och talman! Då jag låtit anteckna, mig
såsom reservant utan att hava avgivit någon motivering härför, ber jag att här
få angiva de skäl, som för mig varit bestämmande. Bredvid mig stå tre andra
reservanter, vilka icke heller avgivit någon motivering, och då jag icke är säker
på, att deras motivering överensstämmer med min egen, ber jag att få förutskicka
den anmärkningen, att jag bär framför endast min egen personliga uppfattning.

När de nu gällande bestämmelserna om kommunal rösträtt infördes vid 1918
års riksdag, väckte det säkerligen ute i landet rätt mycken undran, att man gått
så långt som man gjort beträffande eftergifter i fråga om skattestrecket. Den
mening, som då hystes ute i landet, har säkerligen icke försvagats under årens
lopp, utan jag tror snarare, att den blivit starkare. Jag delar också denna mening,
och jag ''skulle gärna sett, att motionärernas förslag kunnat bifallas. Någon
principiell skillnad mellan motionärernas och min uppfattning i frågan förefinnes
sålunda icke. Men då motionärerna föreslå, att kommunalstämma eller

Onsdagen den 2 april.

7

kommunalfullmäktige skola besluta om efterskänkande eller nedsättning av
kommunalutskylder, bär jag icke kunnat följa dem, enär jag anser, att en lösning
icke står att vinna på den väg de föreslå. Utskottets majoritet har därvidlag
anfört skäl, inför vilka jag anser mig böra böja mig. Jag både inom
utskottet gärna velat förena mig i motionärernas yrkande om bifall till motionen,
men då jag ansåg, att den lösning som de föreslagit icke var den riktiga,
nedlade jag min röst. Om jäg här, ifall det blir votering, måste avgiva min
röst för avslag å motionen, så sker det icke därför, att jag i princip ogillar
motionärernas tankegång, utan därför att jag tror, att den lösning de föreslagit
icke är den riktiga.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Lyberg: Herr greve och talman! Man frestas onekligen till antagandet,
att svenska folket i alldeles särskilt hög grad dyrkar mammon eller också att
det svenska ingeniet är mycket litet uppfinningsrikt, då man ser den vikt, som
Sveriges riksdag eller åtminstone många av dess medlemmar lägger på varjehanda
penningstreck, då det gäller rösträtt samt valbarhet till våra representantförsamlingar.
För ungefär en månad sedan sade riksdagen nej till ett
förslag om. borttagande av den obestridligt föråldrade, principiellt oriktiga och
därjämte till innehållet mycket oklara bestämmelsen om census för valbarhet
till denna kammare. En och annan, som eljest ansåg sig kunna ansluta sig till
förslaget, förklarade, att han icke kunde göra det, utan att man i stället införde
ett nytt penningstreck, ett indirekt utskyldsstreck såsom villkor för valbarhet,
ett streck, som egendomligt nog icke skulle hänföra sig till statsskatten
utan till kommunalskatten och som uppenbarligen, även det, var principiellt
ohållbart och för övrigt, om man ville tänka närmare efter, skulle befinnas
för sitt ändamål alldeles betydelselöst, åtminstone så länge vi ha det
så kallade konkursstrecket. Nu är det fråga om att återinföra det politiska
utskyldsstrecket och att utsträcka det kommunala utskyldsstrecket, ehuru gällande
bestämmelser endast äro ett par år gamla och ehuru man icke kan för
yrkandet åberopa annat nytt än vad man kallar en allt mer tilltagande folkmening
utan att dock genom någon som helst utredning påvisats, att bestämmelserna
varit ödesdigra eller nämnvärt inverkat på valen och besluten.

De föreliggande motionerna ha onekligen två förtjänster. Den ena är, att
motionärerna icke blott erkänna, att man icke bör låta detta utskyl ds streck
drabba även dem, som oförvållat häfta för utskylder, utan även sökt anvisa
en utväg att verkställa den nödiga kategoriklyvningen. Den andra förtjänsten
är den, att vad man sålunda föreslagit på ett eklatant sätt bestyrker vad tidigare
utredningar givit vid handen, nämligen att en sådan kategoriklyvning
praktiskt taget är omöjlig. Därvid är att erinra, att särskilt den ene av motionärerna,
herr Reuterskiöld, tydligen ägnat mycket studium och långvarig
uppmärksamhet åt lösningen av detta problem. Redan innan grundlagsbestämmelsen
1921 blev lagfäst, yrkade han på densammas upphävande. Det
är ju vidare så, att vilden Reuterskiöld är en förgrundsfigur i det parti, som
kanske framför andra ägnat sitt intresse åt frågan: utskyldsstreck eller icke
utskyldsstreck. Jag måste därför förutsätta, att herr Reuterskiöld utvecklat
hela sitt stats- och förvaltningsrättsliga skarpsinne, då han nu sökt lösa detta
problem om prövning av anledningen till betalningsoförmågan.

Och det är detta som är resultatet av hans skarpsinnighet! I fråga om
statsskatten har, såsom herr Reuterskiöld nyss erinrade om, bevillningsutskottet
underkänt hans recept; och bägge kamrarna ha utan votering anslutit sig till
bevillningsutskottets uppfattning. Receptet avser, att ifrågavarande prövning
skall företagas betydligt tidigare än röstlängden upprättas och rösträtten utövas.
Då, menar han, skall vederbörande abstrahera från det förhållandet, att

Nr 25.

Ang. de s. k.

utskyld s strccken.

(Forts.)

Nr 25.

8

Onsdagen den 2 april.

Ang. de s.
utskyldsstrecken.

(Forts.)

rösträtten är beroende av fullgjord skatteplikt. Att receptet på detta sätt underkänts
bekommer icke mycket herr Reuterskiöld! och hans medreservant. Herr
Reuterskiöld och heTr Ekman taga bort ett ord ur förslaget till lagtext och
saga, att det var egentligen mot detta, som bevillningsutskottet riktat sig. Och
därmed, menar man, är allting gott och bra. Herrarna säga i sin reservation
att man »med litet god vilja» kan bortse ifrån de anmärkningar, som gjorts av
bevillningsutskottet och som gjorts icke bara möt ordet »uppskov» utan mot
förslaget överhuvud taget. Under betäckning av denna fras söka reservanterna
alltså förmå riksdagen att antaga ett grundlagsförslag, för vars antagande motionärerna
själva ursprungligen angivit såsom förutsättning, att det av riksdagen
redan underkända förfaringssättet skulle vinna godkännande!

Men om den väg, som anvisats av herr Reuterskiöld, är alldeles omöjlig i
fråga om statsutskylder, måste man säga, att den i fråga om kommunalutskylder
barkar rent åt — skogen. Låt oss se, huru det skulle bli t. ex. i
landskommuner. Enligt förslaget skulle man sist 8 dagar före den stämma,
som hålles i december för justering av debiterings- och uppbördslängden, komma
in med ansökningar om befrielse från eller nedsättning av skattebeloppen1
och därvid, såsom det heter, »förete nödiga bevis» att sjukdom, oförvållad arbetslöshet
eller dylikt föranlett oförmågan. Först är härvid att ihågkomma,
att kommunalstämmans beslutanderätt aldrig i dessa fall utövas av kommunalfullmäktige.
utan att även i kommuner, där kommunalfullmäktige finnas,
det alltid skulle bliva just den skara, som kommer på en stämma, som
skulle verkställa den prövning, som ifrågasättes.

Nu är ju vidare förhållandet det, att motionärerna i detta sammanhang tänka
på ansökningar från sådana, av vilka man på exekutiv väg inte kan få ut någonting,
som sålunda förutsättas ha betalningsoförmåga. Frågan är bara: vad
är anledningen? Nu skulle, mena reservanterna, denna skara ha en så hög
grad av objektivitet och abstraktionsförmåga, att den skulle frånse, att det här
visserligen formellt gäller skatteplikten, men i realiteten rösträtten! Denna
skara skulle alldeles sluta ögonen och slå dövörat till för partivännernas eller
partimotståndarnas ansökningar en masse om att på detta sätt få rösträtt, och
den skulle inte alls märka, att, som sannolikt oftast bleve fallet, det är partiledningarna,
som hjälpa till att åstadkomma, vilka stå bakom sådana ansökningar
en masse! Herr Reuterskiöld och herr Ekman säga, att det inte skulle bli någon
synnerligen krävande uppgift för de kommunala organen att verkställa en
sådan prövning. Det »ligger i öppen dag», säga dessa herrar. Och vidare
säges det i deras reservation: »Något som helst godtycke vid prövningen lärer ej
heller kunna befaras, då denna beror av den förebragta bevisningen, och icke
lämnar utrymme för någon mera växlande tolkning vid tillämpningen.» Jo.
jag tackar jag! Det är en mycket vacker, mycket from tro herr Reuterskiöld
har på »folksjälen», men jag kan undra, om han inte i alla fall, åtminstone
denna gång, har råkat ut för felgrepp på den svenska folksjälen.

Nu är det dock inte bara detta, att det förutsättes en så hög grad av objektivitet
hos skaran på kommunalstämman, utan, när man läser motionerna och
lagtextförslaget, så förefaller det, som om vederbörande därjämte skulle förutsätta.
att denna skara också besitter en clairvoyant förmåga! Ty hur skulle det
ställa sig, om det gällde debitering och uppbörd av utskylder t. ex. för år 1925?
Jo, då skulle ansökningar inkomma och prövning av dessa ske i december 1924.
Var och en tänker sig naturligtvis, att prövning av betalningsförmågan i mars,
juni eller kanske oktober 1925, varom i så fall är fråga, skall hänföra sig till
förhållanden vid dessa tidpunkter, då betalningen skall ske, beroende på de
uppbördsterminer, som fastställts av kommunen. Det är ju en smula mycket
begärt, att stämman på detta sätt skall se in i framtiden. Och sedan detta påpekats
för motionärerna, så finner man nu, att herr Reuterskiöld i reservationen

Onsdagen den 2 april.

9 Nr 25.

faller undan och säger: Nej det är inte förhållandena vid tiden för betalningens
erläggande, som skola vara avgörande för betalningsförmågan, utan den skall
tänkas beroende av förhållandena, då uttaxeringen beslöts, eller, som det heter
i reservationen »betalningsoförmågan bör principiellt grundas på förhållandena
vid tiden för uttaxeringsbeslutet». Det är mycket dunkelt och märkvärdigt
sagt, men skall tydligen innebära, att prövningen skall avse, i det fall jag nu
tänker mig, förhållandena under år 1924, kanske år 1923, vars inkomst ju är
avgörande för den taxering, som verkställes år 1924. Men vad betyder då
detta? Jo, det betyder, att man för att få befrielse år 1925 skall ha visat, atl
man varit mycket sjuk eller oförvållat arbetslös 1923 eller 1924. Då kan man
bli befriad, även om man 1925, då betalning skall erläggas, är i en mycket god
ekonomisk ställning. Man kan ju ha fått ett arv eller vunnit på lotteri. Men
det skulle icke hava någon betydelse; vederbörande är redan befriad eller har
fått nedsättning i utskyldsbeloppet. Och tvärtom, vederbörande har haft en
mycket god ställning år 1923 och 1924, men 1925 är han alldeles utblottad på
grund av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet. Efter stämman i december
1924 får han dock inte inkomma med ansökning om befrielse. Man skulle med
andra ord inte ta hänsyn till förhållanden, som verkligen äro avgörande för
hans betalningsförmåga.

Ja. det är inför denna, som jag tycker, vidunderliga, förnuftslösa produkt av
flitigt studium och utvecklad skarpsinnighet som jag tillåtit mig säga, att vad
som här föreslås bestyrker vad 1918 års sakkunniga förklarade, nämligen att
det inte är möjligt att åstadkomma en sådan kategoriklyvning, ett uttalande,
vartill herr Hildebrand, som väl ändå hade »god vilja», anslöt sig med orden:
»Det är helt enkelt otänkbart att begära att åt någon myndighet eller enskilda
intygsgivare överlämna omprövningen härav», d. v. s. omprövning av frågan
om anledningen till betalningsoförmågan.

Nu har den närmast föregående talaren, som dock, också han, hade mycket
god vilja att komma någonstans i samma riktning som herr Reuterskiöld, ärligt
måst underkänna vad herr Reuterskiöld har föreslagit. Jag kan då undra, om
vi inte under sådana förhållanden få nöja oss med att låta dessa människor,
som inte kunna betala och som inte själva vållat det, få rösta, även med risk
att en och annan verklig skatteskolkare också röstar. Vi få trösta oss med att
detta senare dock av naturliga skäl måste förekomma mycket sällan, bl. a. därför
att dessa skatteskolkare inte just äro stationära och sålunda oftast sakna tillfälle
att utöva sin rösträtt.

Jag hemställer fördenskull, herr greve och talman, om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! När denna fråga för tre år
sedan förekom till behandling i denna kammare, var herr Reuterskiöld angelägen
att framhålla, att han inte hade att skaffa med de då föreliggande motionerna,
fast han så där i förbigående gav dem sin anslutning. Vid det tillfället
var det herr Wohlin, som förde bondedemokratiens talan i detta reaktionära
syfte. I år däremot är det herr Reuterskiöld, som tagit upp saken, och nu,
lika väl som då, se vi i detta försök en strävan att i vitala delar komma vår
författning och demokrati till livs. Visserligen har man denna gång lagt det
så, att man frångått kravet på skattestreckets återställande till dess förutvarande,
mest osympatiska form. Man har i stället gått in för att anvisa en väg,
varigenom skattestrecket skulle drabba den bristande viljan, men inte den
bristande förmågan. I praktiken synes detta endast vara en vacker omskrivning
av en och samma sak.

Naturligtvis bör det erkännas, att det är en förtjänst i det här föreliggande
förslaget, att man sökt komma de sakliga svårigheterna till livs, men efter vad

Ang. de. s. k.
utskyld.sstrecken.

(Korts.)

Nr 25. jo

Onsdagen den 2 april.

Ang. de s.
utskyldsstrecken.

(Forts.)

som härunder framkommit, såväl vid utskottsbehandlingen som även här i dag.
så tror jag man kan saga, att man fått bekräftelse på huru riktig de sakkunnigas
uppfattning var, när de 1918 uttalade som sin bestämda mening, att det
skulle vara omöjligt att uppdela de icke skattebeto lande i en självförvållad och
en oförvållad kategori. Jag vidhåller också alltjämt, att det är en mycket
grannlaga och svår uppgift, som man knappast torde kunna lösa på ett fullt
tillfredsställande sätt. Ja, har man, som herr Reuterskiöld nyss så starkt
understrukit, den uppfattningen, att de fall, där denna oförvållade oförmåga
föreligger, äro ytterst få, kan man möjligtvis förstå saken, men det är väl ändå,
synes det mig, att blunda för de verkliga förhållandena. Möjligen har herr
Reuterskiöld rätt, om han med detta menar den besuttna bondeklassen, ty där
förekommer givetvis inte så många fall av försummad skatteplikt, men tar man
i betraktande förhållandena inom den stora industriarbetarklassen, denna klass,
som under vissa kristider i hundratusental drabbas av oförvållad arbetslöshet
och därmed också uppkommande oförmåga att betala sina skatter, ja, då ställer
sig saken helt annorlunda.

Det uppvisades under debatten i denna fråga 1921 från socialdemokratiskt
håll, att det vid andrakammarvalet år 1917 i vissa län var så många, som stupade
på skattestreeket, att i genomsnitt av fem arbetare två voro röstberättigade,
medan tre folio för skattestreeket. Hur man kan inbilla sig, att det i en kommun
skulle vara möjligt att pröva tusentals fall och härvid vara i stånd att
tillgodose rättvisans och billighetens krav, det kan jag för min del inte förstå.
Från vår sida föreligger emellertid i detta resonemang inte alls något försvar
för skatteskolkning. I det fallet vill jag erinra om det erkännande, som 1921
gavs av tvenne ledamöter av denna kammares högerparti, herrar Clason och Ekman,
som i sin reservation till utskottsbetänkande! yttrade följande: »Något
gillande av skatteskolkning, som beror på bristande vilja, och någon principiell
önskan att även låta dem, som av dylika skäl äro skatteskolkare, direkt eller
indirekt deltaga i andras beskattning, torde icke få antagas hava ingått i motiven.
» Det kan säkerligen vara på sin plats, att man erinrar sig denna sak på
det håll, där man räknar med den ståndpunkt, som intages i motionerna, som en
betydande politisk tillgång, vilken säkerligen kommer att utnyttjas vid årets
förestående andrakammarval.

För min del vill jag ännu en gång säga ifrån, att bakom vår mening, att
man inte bör sammankoppla eller'' förbinda rösträtten med bestämmelser om
fullgjord skatteplikt, ligger intet som helst försvar för skatteskolkning. Varje
samhällsmedlem måste, enligt mitt sätt att se, fullgöra sina plikter mot det
allmänna. På den saken får inte prutas. Men för att vinna gehör för den principen
behöver man sannerligen inte tillgripa de åtgärder, som här äro föreslagna.
Där den bristande viljan föreligger, saknar samhället förvisso inte medel att se
till, att samhället får vad samhället tillkommer. Det här föreliggande förslaget
om att man i särskilda fall efter prövning skulle bevilja avkortning, befrielse
eller avskrivning — uppskov har man ju redan, som herr Reuterskiöld
betonar, vid detta laget frångått — skulle nödvändiggöra en prövningsprocedur
av så komplicerad art, att det skulle leda till fullkomliga omöjligheter.
Flen skulle helt visst bli både dyrbar, opraktisk och omöjlig. Denna författning,
som tillkommit efter många års arbete, efter ömsesidiga jämkningar och
eftergifter, och som i stort sett fyller de krav, som de stora folklagren ställa
på densamma, den bör inte ånyo belamras med dessa gamla, redan utdömda
bestämmelser om fullgjord skatteplikt. Därom tycker jag man vid detta laget
kunde vara tämligen ense.

Jag skall inte närmare ingå på de skäl som anförts för bifall till motionen.
Herr Lyberg har på ett så utmärkt sätt bemött motionärerna, att vad han
sagt i stort sett är tillräckligt, och då den möjligheten inte föreligger, att man

Onsdagen den 2 april.

11 Nr 25.

skall kunna övertyga varandra, ber jag, herr talman, med dessa ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahl: Herr talman! Därest jag hade haft tillfälle att i utskottet deltaga
i detta ärendes behandling, skulle mitt namn funnits bland reservanterna.
Jag vill därmed icke hava sagt, att jag skulle förenat mig i herrar Reuterskiölds
och Ekmans slutyrkande, men jag har i alla fall en annan syn på denna fråga,
än majoriteten har låtit komma till uttryck. Jag önskar därför med några ord
uttala mig i saken.

Utskottet säger i motiveringen sig finna, att »de principiella .skäl, som av
1921 års konstitutionsutskott anfördes för bibehållande av den gällande ordningen,
äga enligt utskottets mening alltjämt full bärkraft». Och dessförinnan
har utskottet ur 1921 års utskottsutlåtande citerat följande: »Genom utskyldsstrecket
sammankopplades frågorna om rösträtt och ekonomisk förmåga på ett
sätt. som är för en demokratisk uppfattning främmande. Streckets borttagande
innebär därför enligt utskottets mening en betydelsefull vinst för vårt politiska
liv, som också bland stora lager av vårt folk hälsades med livlig tillfredsställelse.
» Jag kan icke neka till, att då jag finner, att sedan alla de liberala
medlemmarna av konstitutionsutskottet med sin underskrift ha beseglat riktigheten
av detta uttalande, så förvånar detta mig något. Då man erinrar sig,
huru dessa rösträttsbestämmelser tillkommo, då man erinrar sig, det liberala
partiets ståndpunkt till frågan om utskyldsstrecket, har man något
svårt att fatta den omvändelse, som kommer till uttryck i dessa ord. Ännu så
sent som våren 1918 framlade den dåvarande liberal-socialdemokratiska regeringen
som bekant ett förslag i den kommunala rösträttsfrågan, där det villkorades
tre års skattebetalning, och i sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid
framläggandet av förslaget till rösträttsreform vid urtima riksdag 1918 hade
dåvarande statsminister Edén följande uttalande: »När det likväl» — det

politiska utskyldsstrecket — »på sin tid genomfördes och hitintills bibehållits,
har detta berott på den i och för sig riktiga åskådningen, att den som vill utöva
sina medborgerliga rättigheter också bör fullgöra sina skyldigheter.» Anledningen
till att regeringen icke i handling omsatte denna sin uppfattning utan i
stället övergick till att låta det kommunala utskyldsstrecket förfalla var, som
nog de flesta erinra sig, helt och hållet det absoluta godtagandet av den utredning,
som just i de dagarna hade framlagts av herr Alexanderson och hans medkommitterade.
När det särskilda utskottet sammanträdde i december samma
år, så framlades på utskottets bord denna utredning med anspråk på att man
utan vidare och utan den närmare granskning, som förhållandena givetvis icke
kunde medgiva, skulle låta de kommitterades uppfattning bliva utslagsgivande.
Från högersidan var man givetvis av den meningen, att utskyldsstrecket skulle
bevaras, men i kompromissen nödgades man delvis frångå detta och gå med på
att utskyldsstrecket i väsentlig omfattning skulle falla, men därmed hade man
från högersidan icke på något sätt sagt, att man godtog principen, utan man
böjde sig för motsidan vid denna uppgörelse. Givetvis förbehöll man sig dock
på högersidan att, när preskriptionstiden för denna uppgörelse var förbi, man
skulle kunna påkalla ändring, likaväl som man från andra sidan påkallat de
ändringar, som på det hållet ansetts böra ifrågakomma. Jag kan därför icke
på något sätt tillerkänna vitsord åt herr Lybergs nyss åberopade skäl, att den
nuvarande ordningen så kort tid varit i tillämpning, att man på den grund icke
skulle ha anledning att rubba den.

Herr Lyberg nämnde vidare, att man icke hade kunnat påvisa några ödesdigra
verkningar av den nuvarande ordningen. Ja, här är det naturligtvis icke
meningen att söka konstruera fram, huruvida det ena eller andra partiet haft
fördel eller nackdel av dessa valrättsbestämmelser, och ännu mindre att söka

Ang. de s. k.
utskyldss
tre c ken.
(Forts.)

Sr 25.

12

Onsdagen den 2 april.

Ang. de s.

utskylds strecken.

(Forts.)

framkonstruera, huruvida det ena eller andra partiet haft framgång eller tillbakagång
eller om reformen överhuvud haft ödesdigra verkningar. Här gäller
det att se till principen, oavsett vilken samhällsklass och politisk åskådning,
som drabbas av denna princips genomförande.

Herr Lyberg återkommer till det skäl. som varit avgörande 1918, den förmenta
omöjligheten att verkställa denna kategoriklyvning mellan de oförskyllt
skatteresterande och dem som av bristande vilja restera för sin skatt. Jag kan
naturligtvis icke frånkänna den utredning, som 1918 framlades, ett betydande
värde, men det är å andra sidan för mig omöjligt att komma till den uppfattningen,
att denna utredning, som dock ganska hastigt åvägabragts, skulle för
decennier framåt vara avgörande för frågan, huruvida man skall tillämpa eller
suspendera en i och för sig godkänd princip. Ty jag förmodar att i själ och
hjärta har väl det liberala partiet icke frånträtt den principiella ståndpunkt,
som det 1918 ända från toppen och långt ner i de djupa leden hyste och som
man vet med mycket stor styrka också framhölls ända så sent som efter den
kungl. propositionens framläggande i november 1918. Det är dock ingen hemlighet
att man mötte ett mycket starkt motstånd i de liberala lantmännens led mot
att biträda den ståndpunkt, som den kungl. propositionen då intog. Jag menar
därför, att det inte lär finnas anledning åtminstone från liberal sida att så hårt
hålla på den motivering, som kommit fram i utskottets utlåtande, eller att utskyldsstreckets
borttagande i vidsträckta folklager skulle mötts med synnerlig
tillfredsställelse.

Jag kan såsom ett ytterligare stöd för min uppfattning— som jag för övrigt
inte tror kommer att bestridas från liberalt håll — åberopa ett uttalande, som
för några veckor sedan gjordes här i kammaren vid behandlingen av en annan
grundlagsfråga. På ledande håll inom det liberala partiet gav man nämligen
just uttryck för detta, som jag här framhållit, nämligen att man inom detta
parti endast med mycket stor tvekan accepterat utskyldsstreckets borttagande
och principiellt fortfarande ansåg, att det borde återinföras.

Om jag sålunda har den principiella uppfattningen, att såväl det kommunala
skattestrecket som skattestrecket i fråga om statsutskylderna borde ha upprätthållits,
så skulle jag i allt fall icke kunnat biträda den föreliggande motionen.
För det första tror jag icke, att det är principiellt riktigt att för rösträtt till
staten fordra fullgjord kommunalskattebetalning. Jag menar att man i det stycket
skall nöja sig med, att de statsborgerliga skyldigheterna äro fullgjorda.
Vidare är jag inte fullt övertygad om, att de tekniska anordningar, som här
av motionärerna äro föreslagna, äro tillfredsställande. Jag är sålunda, herr
talman, icke beredd att med min röst understödja motionerna, men har å andra
sidan icke velat underlåta att ge en antydan om, att när denna fråga i förnyat
och mera. utrett skick återkommer, jag med min röst kommer att understödja
ett återinförande av såväl det kommunala som det politiska utskyldsstrecket.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Ett par ord till svar på de anmärkningar,
som äro gjorda. Vad beträffar den siste ärade talarens erinringar
mot införandet av betalningsplikt även till kommunen för politisk rösträtt,
skulle jag vilja säga att jag i mycket stor utsträckning sympatiserar med
den tanken, att de kommunala utskylderna här icke skulle tagas med. Men
förslaget är skrivet med fäst avseende vid vad som förut vunnit allmän anslutning,
och under sådana förhållanden har jag icke haft någon anledning att för
närvarande, då den ärade talaren själv icke gjorde något yrkande i den vägen,
företaga någon ändring å denna punkt i förslaget. Vad det tekniska förfarandet
beträffar, så föreligger ju icke detta till prövning, utan det är en sak, som
Kungl. Maj:t kan avgöra på egen hand, därest riksdagen avvisar förslaget om att
insätta bestämmelser i skatteförordningen. Det är egentligen det sista, som riks -

Onsdagen den 2 april.

13 Nr 25.

(lagen i år har avvisat med en motivering, som tyder på, att bevillningsutskottet
icke ansett det tekniska sattet vara lämpligt, men själva huvudsaken, nämligen
om införande i skatteförordningarna, avstyrkte bevillningsutskottet oavsett detta.
Det är då alldeles klart, att Kungl. Maj:t själv kan avgöra, och Kungl. Maj:t
kan i detta fall säkerligen finna en möjlighet att rätta till de tekniska bristfälligheter,
som möjligen, fastän jag icke tror det, vidlåda det föreliggande förslaget.

Det har sagts från den ärade talaren på Värmlandslänsbänken. att det är omöjligt
att pröva de tusentals tall, som skulle komma i fråga. Jag ber att få påpeka,
att det nu tycks övergå till en dogm eller trossats, att det skulle bli ett oändligt
antal, som sökte denna förmån. Redan tidigare ha vi haft att inregistrera en
annan dogm eller trossats, nämligen att 1918 års utredning är för all framtid
bestående och oöverträff lig; den kan överhuvud taget icke betvivlas, det är
crimen laesae majestatis att betvivla dess riktighet. Att öka trossatsernas antal
är ju icke i allmänhet någon fördel, och den ärade talaren sade också, att det icke
lanns någon möjlighet att övertyga varandra. Ja" vill endast peka på det lilla
erfarenheten hittills givit vid handen i fråga om det kommunala. Där finns
redan en bestämmelse om att vid verkligt ömmande omständigheter befrielse kan
ske, men mig veterligt har, på grund av att därtill fordras bevisning, bestämmelsen
kommit till mycket liten användning, och detta tyder just på, att när, som
här är i fråga, ingenting annat än en utsträckning av nu gällande regel skulle
ske, det komme att visa sig rakt inte bli några tusentals ansökningar att behandla.

I detta= sammanhang skall jag tillåta mig att också vända mig till den ärade
talaren på Kopparbergslänsbänken och hans argumentering i fråga om tidpunkten
för betalningen. Han tog ett exempel med prövning 1924 i december och betalning
1925 någon gång i mars, april eller juni, medan oförmågan kanske avsett
1923. Han vet mycket väl, att oförmåga 1923 här icke kan avses, åtminstone
om man läser vad som står i reservationen. Och när han talar om, att det skulle
vara så svårt^att i december pröva huruvida oförmåga finns vid betalningstiden
följande år, så ber jag herrarna observera vad den ärade talaren på Kopparbergslänsbänken
tydligen icke observerat i reservationen. Där anges nämligen vad
motionerna inneburit i det stycket, nämligen att betalningstiden, som redan nu
ofta är i slutet av januari, skulle ganska regelbundet komma att bli det, därför
att en^sammankoppling skulle ske med spörsmålet om kronouppbördens uppdelning
på två terminer, varav den andra skulle bli i mars månad. Att det under
sådana förhållanden skulle vara några svårigheter att i december pröva oförmågan
i januari, det lär väl ändå icke med ''fog kunna påstås. Det finns kanske
Derå uppbördsterminer, säger man då. Men, mina herrar, om oförmågan finns i
januari och man då icke betalar den del, som kommer på denna uppbörd, så förfaller
alltsammans till betalning. Detta gör att det synes rimligt och riktigt
att koncentrera prövningen till den första uppbördsstämma^ och då denna enligt
förutsättningen för motionerna skulle infalla så nära prövningstiden, så bortfalla,
såvitt jag förstår, samtliga invändningar.

Det sades också av den ärade talaren på Kopparbergslänsbänken, att utredningen
i dessa motioner till fullo bestyrkt riktigheten av den förklaring, som 1918
års kommitté gav, nämligen att problemet var olösligt. Det är för mig rätt
svårt att förstå det logiska sammanhanget i detta påstående, ty 1918 års kommittébetänkande
avsåg och gick ut på att utreda frågan om den av den ärade
talaren såsom kategoriklyvning betecknade uppdelningen mellan sådana, som
voro oförvållat oförmögna, och sådana, som icke voro det. Det gick ut på, säger
jag, att pröva förhållandena vid tiden för röstlängdens upprättande; detta var
det enda problem, som kommittén ägnade sig åt och förklarade ej på ett tillfredsställande
sätt kunna lösas. Vi tro icke, att det är olösligt, men vi ha böjt oss

I ng. de s. k
utskyld* -strecken.

(Forts.)

Nr 25.

14

Onsdagen den 2 april.

Ang. de s.

ulskylds strecken.

(Forts.)

för dogmens betydelse för detta parti, för trossatsens betydelse för dess handlingar
och sagt: Vi skola icke bry oss om frågan om röstlängdens upprättande
och tiden härför, utan vi ställa problemet på en annan linje, vi ställa upp ett
annat problem: det låter sig göra att dela upp dessa personer vid en annan tidpunkt
utan sammanhang med röstlängdens upprättande. Om det förra försöket
enligt den ärade talarens mening skulle misslyckas, så kan detta väl icke vara
ett bevis för, att ett försök på en annan linje icke skulle leda till resultat. Mig
förefaller det, som om det här gäller två skilda ting, varav det ena rakt ingenting
visar med avseende å det andra. Om jag icke alldeles missminner mig,
fanns också i 1918 års kommitté en liten port öppen, som antydde att om man
valde en annan tidpunkt än då röstlängden upprättades, så skulle kanske finnas
en möjlighet till lösning.

Den ärade talaren sade till sist, att underkännandet från riksdagens sida av
de motioner, som gått till bevillningsutskottet, icke tycks ha betytt någonting
för motionärerna i den här frågan. Ja, jag tillåter mig fråga den ärade talaren,
om han skulle ha tillämpat samma uppfattning vid den tid, då båda kamrarna
gång på gång avslogo förslag om rösträttens utvidgning i en riktning,
som han ansåg vara riktig, och böjt sig för detta underkännande, ty det låg ju
dock ett underkännande i dessa avslag. Men om man tror, att en sak är riktig,
böjer man sig icke för en illa underrättad mening, som underkänner den, utan
man kommer igen, tills man lyckats övertyga den om det bättre. Precis samma
resonemang har jag fört beträffande den nu föreliggande saken. År det så,
att man uteslutande håller sig till vissa självskapade trossatser, finns det ju
ingen annan möjlighet för de andra än att försöka påverka dem, som ha trossatserna,
på sådana punkter, där de av en eller annan anledning icke längre kunna
tillämpa dem.

Och till sist: den ärade talaren på Värmlandslänsbänken sade, att han i detta
förslag icke kunde se annat än ett försök att komma vår nya författning till
livs. Det tjänar ju ingenting till att jag redan förut sökt förklara, att detta
alls icke är meningen, och den ärade talaren å sin sida säger, att han rakt inte
vill träda i breschen för skatteskolkarna. Jag har aldrig trott, att han tänkt
det, och jag har också hela tiden försökt få bort tron, att det här vore meningen
att komma åt skatteskolkarna med hänsyn till skattebetalningen. Det är icke
frågan om ett indrivningsmedel för skatten, utan det är helt enkelt frågan om,
att de som skola bära skatterna och genom sina valda ombud också pålägga
dem, skola slippa den så kallade luffarerösträtten såsom en dominerande faktor,
som onekligen på många håll medför en stor orättvisa. Jag önskar för min
del icke komma en redan existerande författning till livs, låt vara att den kommit
till på ett egendomligt sätt, utan jag tror att tiden bättrar den själv, och
det är endast i sådana punkter, där det är ett krav och ett behov att få den
ändrad, som jag anser, att man bör försöka göra det. Om detta reformkrav
någon gång skulle sammanfalla med kravet på återvändande till något tidigare,
blir det betecknat som reaktionärt, såvida man inte vänder tillbaka till något,
som är så urgammalt, att man glömt att det är gammalt!

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Ekman, Karl Johan: Ja, herr talman, jag har inom utskottet anslutit
mig till herr Reuterskiölds mening och instämt i hans reservation. Att vi varit
flera, som ansett att det skattestreck, varom här är fråga, borde införas, framgår
ju av utlåtandet. Det är flera, stycken, som antecknat sin reservation,
men det är av dem endast jag, som även i detaljerna instämt med herr Reuterskiöld.
Jag har gjort det därför att jag liksom alla de andra ansett, att det
är ett ofrånkomlig-t rättfärdighetskrav att man så anordnar rösträtten, att de.
som medvetet skolka från skattebetalningarna, icke heller skola ha inflytande

Onsdagen den 2 april.

15

Nr 25.

på valet av dem, som bestämma skatterna och deras användning. Det bär visserligen
sagts, att man icke med de av herr Reuterskiöld föreslagna anordningarna
skulle kunna i varje detalj träffa rättvist. Det skulle möjligtvis
kunna hända, att en eller annan obehörigen berövades sin rösträtt eller att
en eller annan kunde få rösträtt, oaktat han inte borde ha det. Men jag vill
erinra er om, mina herrar, att när det gäller att bestämma röstvillkoren för
miljoner människor, kan man inte gå så i detalj, som motståndarna här begära.
Vi ha icke gjort så i andra fall. Vi ha till exempel infört bestämmelser,
som gorå det möjligt för frånvarande, utomlands vistande sjömän och
sadana, att rösta, och det är ju alldeles uppenbart och har allmänt erkänts,
att dessa bestämmelser icke i varje särskilt fall kunna verka fullkomligt rättvist,
utan att det finns personer, som äro borta, som borde ha en sådan rätt
att rösta, men icke fatt den. Men detta har å andra sidan icke hindrat, att man i
stort sett medgivit en sådan rätt.

På samma sätt menar jag, att man också i detta fall måste i det stora hela
söka träffa det rätta, om det också skulle kunna påvisas, att i ett eller annat
enstaka fall någon oegentlighet inträffat, till exempel, såsom herr Lyberg anförde,
att en person, som blivit befriad, strax därefter får en stor vinst på
lotteri. Det är ju nästan barnsligt att komma med en sådan sak, när det gäller
en angelägenhet sådan som denna.

Den anordningen att man skulle pröva oförmågan i december, när skatten
skall betalas en eller annan av de första månaderna påföljande år, tycker jag
är ganska praktisk och tilltalande. Det är nämligen icke meningen, att personer
skulle, befrias från skatten och sålunda få behålla rösträtten bara därför
att de råkat ut för en tillfällig sjukdom. Ett sådant fall kan ju inträffa
om man förlägger prövningen till tiden omedelbart före betalningen i februari
eller mars. Detta är icke meningen, utan meningen är, att det skall vara en
varaktig oförmåga, en varaktig, sjukdom, som på detta sätt skall komma i betraktande,
. När så förhaller sig, kan jag icke finna någon olägenhet alls i
att prövningen sker en eller annan månad tidigare än själva betalningen.

Det anmärktes dessutom, jag tror det var av herr Dahl, att när man°i grundlagarna
skulle införa sadana bestämmelser som dessa, borde man icke upptaga
den bristande betalningen av de kommunala utskylderna såsom en diskvaJ
it i k a t lön s g r u n d. Jag kan dock icke finna, att det är fullt berättigat att resonera
pa det sättet, ty vi veta ju, att de, som inväljas i riksdagen och som
bar sitta och besluta, i mycket stor utsträckning även besluta om kommunala
skyldigheter och kommunala utgifter. De stifta lagar, som ålägga kommunerna
utgiftsskyldighet, och det kan ju inte, tycker jag, vara så riktigt, att
den som meavetet underlåter att betala sina kommunalutskylder, dock skall
fm möjlighet att, genom sin röstning inverka på beslut, som ålägga kommunerna
betalningsskyldighet och skattskyldighet.

Ja, jag skall icke uppehålla tiden längre, herr talman, utan jag skall vidhålla
mitt instämmande i herr Reuterskiölds reservation och yrka bifall till
densamma.

Herr Lyberg. Nagra ord till svar pa vad som anförts i tidigare yttranden.

Herr Reuterskiöld säger, att det har blivit en trossak för många av oss
att man inte ens kan resonera om att 1918 års utredning skulle ha kommit till
ett felaktigt resultat. Jag tycker, att det nästan är att tala om rep i hängd
mans hus ty om kammarens ärade ledamöter ville läsa igenom den av herr
Reuterskiöld författade motionen och den likaledes av honom skrivna reservationen,
så skola de finna att genom dessa bägge går något som med rätta kan
betecknas som en verklig kolartro på möjligheter i det ena och andra hän -

Ang. de s. k.
lits h/l dsstrecken.

(Forts.)

Kr 25. 16

Onsdagen den 2 april.

Ang. de s.
utskyldsstrecken.

(Forts.)

seendet, att uppgifter lämnas, som icke äro motiverade med någonting annat än:
»jag tror».

Herr Reuterskiöld sade också, att jag nog för min del inte skulle finna det
vara så märkvärdigt, om jag eller mina meningsfränder gång efter annan
upprepade en motion, vars syfte vi omfattade, även om motionen hade blivit
avslagen en, ja, flera gånger. Men det är inte alls fråga om något dylikt
bär. Jag bär vänt mig mot herr Reuterskiöld, därför att dessa grundlagsbestämmelser
förutsätta en viss ändring i våra skatteförfattningar, men sedan
denna ändring avvisats av riksdagen han ändock vidhåller, att samma riksdag
skall antaga grundlagsförslaget och antaga det utan att förutsättningen
uppfyllts. Naturligtvis tänker jag mig, att herr Reuterskiöld därjämte, trots
allt, nästa år kommer att upprepa, vad han föreslagit såväl i det ena som andra
hänseendet.

Herr Reuterskiöld yttrade vidare, att det vore mycket ologiskt av mig att
säga, att den omständigheten, att han misslyckats i att finna en utväg att
åstadkomma denna kategoriklyvning, bestyrkte det tidigare utredningsresultatet.
Men då herr Reuterskiöld erkänner, att man måste söka sig fram till
en prövning för åstadkommande av en sådan kategoriklyvning, och lian misslyckats
i detta, är det väl inte för mycket sagt, när man påstår, att detta bestyrker,
vad som tidigare förklarats eller att det är otänkbart att åstadkomma
den diskretionära prövning, varom bär är fråga.

Jag har emellertid egentligen begärt ordet för att säga några ord till herr
Dahl. Jag vill påpeka för kammarens ledamöter, att han i avseende på slutet
instämde med utskottsmajoriteten och att han uteslutande vände sig mot en
passus i motiveringen. Jag vill erkänna, att om jag varit närvarande vid
justeringen, vilket jag icke var, skulle jag ha föreslagit, att denna passus strukits,
icke därför att jag tror, att det konstaterande, som där göres, icke är
riktigt, utan därför att det i detta sammanhang är onödigt. Det är onödigt
att konstatera, att det ena eller andra har väckt tillfredsställelse eller missmod
och ovilja ute i bygderna. Det är knappast rationella skäl för vare sig den
ena eller andra ståndpunkten. Jag vill emellertid påpeka, att den »tilltagande
oviljan i landet» egentligen är det enda uppgivna motivet för de motioner, som
ha framkommit.

Jag vill vidare framhålla med anledning av vad herr Dahl invände mot mig,
att jag icke sagt bara det, att man icke sökt styrka, att de gällande bestämmelserna
varit ödesdigra utan också att man icke kunnat styrka eller ens kärr
påstå, att den bestämmelse som nu finnes haft någon nämnvärd inverkan så till
vida, att verkliga skatteskolkare deltagit i valen. Jag har1 frågat inom utskottet
och jag har frågat utanför utskottet, både högermän, bondeförbundare
och andra: »Har ni märkt ute i edra kommuner, att personer, som veterligen
äro skatteskolkare, deltaga i valen?» Svaret blir nej, då man talar vid personerna,
man för man. Det kan ju hända, att jag råkat illa ut och träffat
sådana som icke ha någon erfarenhet om saken. Jag har sagt, att jag under
sådana omständigheter och då bestämmelserna äro så nya, finner egendomligt,
att man anser det så nödvändigt att få dem avskaffade eller förändrade.

Herr Dahl har nu sökt imponera, framför allt på mig, antar jag, med uttalanden
av framskjutna liberaler. Jag skulle vilja säga till herr Dahl, om
han vore kvar i kammaren, att jag, liksom jag tror även han, icke just är
böjd för att utan vidare taga för gott vad som sålunda av framskjutna pampar
inom det egna partiet säges. Jag vill för min del säga, att jag icke kan godkänna
som en urgammal svensk rättsgrundsats, att fullgörandet av skyldigheter
är en förutsättning för åtnjutande av medborgerliga rättigheter. Den
grundsatsen är varken urgammal eller svensk eller överhuvud någon rättsgrundsats.
Däremot är det alldeles riktigt, att det ju vore lämpligt, att dessa

Onsdagen den 2 april.

17 Nr 25.

■verld i ga skatteskolkare icke finge deltaga i valen och överhuvud utöva röstratt.
-Nu ar det somliga som anse, att det är riktigast att utesluta alla, därtor
att det skulle vara orättfärdigt att låta de verkliga skatteskolkarna rösta
Jagat- anfer> att nar icke går att skilja de båda kategorierna, fordrar
rattiardigheten, att man låter de oförvållat häftande rösta, låt vara att man
darmed aven ger en möjlighet för de verkliga skatteskolkarna att deltaga i
besluten och i valen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre vice talmannen
som i or en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle avsla utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i
punkten 1 av herr Reuterskiölds vid utlåtandet fogade reservation; och för T°

ta!aiannen.’ el''ter at* hava upprepat propositionen på
bil all till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

- T0nerijff i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en

sa lydande omrostningsproposition:

Den som bifalier vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
lb punkten 1, rostar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i punkten 1 av herr Reuterskiölds vid utlåtandet fogade reservation.

fallit^sålunda^ ^6n karöver afbilda omröstningen befunnos rösterna hava ut Ja

— 73;

Nej — 50.

Punkten 2.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Lyberg: Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder förekomna
jrkanden propositioner först pa bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare därpa att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag, som innefattades i punkten 2 av herr
Reuterskiölds vid utlåtandet fogade reservation; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. o e. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning
r sfnv+elsJe tlU KungL MaJ;t angående skatteutjämning för
hemställ?^ kattetyngda stader m- m-. bifölls vad utskottet i detta utlåtande

Ang. de a. k.
utskyldsstrecken.

(Forts.)

Första kammarens protokoll 192^. Nr 25.

2

Nr 25.

18

Onsdagen den 2 april.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av 32 § sjömanslagen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,

ersättning åt [ anledning av väckt motion, nr 197, om skrivelse till Konungen angående berePriyatbanhens
(]an(|e av ersättning åt Privatbankens insättare för genom bankens konkurs lidna

insaltare. ... , ,

förluster.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 197, hade herr Nils Anton Nilsson med instämmande i syftet
av herr Jöns Pålsson hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning
för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Nilsson, N. A., som hemställt, att riksdagens första kammare
måtte bifalla motionen; samt

2) av herr Bondeson, N. A., utan angiven mening.

Herr Nilsson, Nils Anton: Herr greve och talman! Då jag vid denna frågas
avgörande här i kammaren går att yrka bifall till min motion, vill jag förutskicka
den anmärkningen, att motionärerna icke ha gått ut ifrån att det skulle
vara någon juridisk skyldighet för staten att bispringa ifrågavarande insättare.
Vi ha endast ansett, att det här föreligger ett rättfärdighetskrav, som det vore
statsmakterna värdigt att uppfylla. Nu säger utskottet i sitt avstyrkande utlåtande,
att de fall, då insättare i andra banker genom statsmakternas åtgörande
skyddats från förluster, icke varit fullt analoga med detta. Det har icke heller
varit vår uppfattning, men i ett avseende ha vi ansett dem vara analoga och det
gäller enligt vår tanke en ganska avgörande punkt. De ha varit analoga därutinnan,
att insättarna ha blivit hulpna. De ha fått ersättning, icke för lidna förlaster,
emedan de aldrig kommit att lida några förluster, utan de ha genom statsmakternas
åtgöranden undgått dem. Det är ingenting annat vi vilja. Vi önska en
förutsättningslös utredning om huruvida det är möjligt att även i detta fall ersätta
vissa kategorier av insättare, nämligen verkliga sparare. Vi stödja icke vår
anhållan om utredning på huruvida bank- och fondinspektionen eventuellt tagit
för lätt på sin uppgift, då det gällt att giva instruktioner till den bank det här
gäller, utan vi hortse helt och hållet därifrån. Vi ha ingen anledning att gå in
på detta spörsmål, därför att vår utgångspunkt uteslutande är det behjärtansvärda
uti att dessa insättares begäran villfares. Bank- och fondinspektionen
säger i sitt till utskottet avgivna utlåtande, att det även enligt inspektionens
mening vore »mycket behjärtansvärt, om sådana insättare, som kunna betraktas
såsom egentliga sparare, kunde komma i åtnjutande av ersättning för den
lidna förlusten».

Nu säger man, att då insättare i andra fall ha blivit hulpna, har detta skett
medelbart på så sätt, att man velat stödja bankerna, för att dessa skulle kunna
undvika att realisera sina tillgångar under synnerligen abnorma och ogynnsamma
förhållanden. Men just därigenom har man också kommit att hjälpa insättarna.
De ha sluppit att förlora en del av sitt i bankerna insatta sparkapital.

Onsdagen den 2 april.

1Nr 25.

Man säger, att konsekvensen yiv ett sådant statsmakternas ingripande som av oss
liragasatts skulle vara så vådlig. Enligt mitt förmenande ha vi redan denna
konsekvens. Det lär väl icke finnas någon i denna kammare eller i denna riksdag,
som tror, att en insättare någonsin efter detta kommer att förlora sina i svensk
bank insätta penningar. Och vi stödjas yttermera i detta antagande av att det i det
orslag till ny förmynderskapslag, som nu har underställts riksdagens provning*
ioreslas att förmyndarmedcl skola insättas i hank, för att de skola vara fullt
skyddade och säkra. Här går man alltså ut från den förutsättningen, att om medel
insättas i bank, skola de vara säkra. Nu är det givetvis mycket svårt för insättare
att bedöma, i vilken bank deras insatta penningar stå säkrare eller i vilken
de ha att befara större risker. För dem är huvudsaken, att de insätta sina pengaj
1 S? .bank* ®om/lar statens oktroj och är av statens myndigheter inspekterad.
Detta ar för dem nog, och därför ha vi ansett rättvisan bjuda, att det åtminstone
borde företagas en utredning, om det skulle låta sig göra och i vilken
utsträckning det skulle vara erforderligt att ersätta dessa insättare. Det finns
som bekant särskilt i detta fall olika kategorier av insättare, och självklart är
att icke alla kunna göra anspråk på att bliva hulpna. Men en mycket betydande
del av dessa har dock från moralisk synpunkt sett en viss rätt att kräva en
sådan utredning och det är med hänsyn härtill, som jag nu. herr greve och talman,
yrkar bifall till motionen.

Herr Almkvist: Herr greve och talman, mina herrar! Den föregående ärade
talaren gjorde sig till tolk för den meningen, att staten hade en moralisk skyldighet
att i förevarande fall lämna en ersättning i likhet med den, som i vissa
andra tall givits åt insättare i banker. Han hyser följaktligen den uppfartningen,
att staten, därest den avslår den föreliggande motionen, behandlar insatt
ärna i Privatbanken på ett annat sätt än insättarna i de banker, som erhållit
statens understöd vid iråkade trångmål.

Vid den undersökning, som utskottet verkställt med anledning av motionen
utskottet funnit, att omständigheterna ingalunda äro analoga. Redan i tidsförhållandena.
ligger en väsentlig olikhet. Privatbanken råkade i trångmål under
en inflationspenod, då värdena med stor fart gingo i höjden. De banker
åter, vilka erhållit understöd av staten, råkade i svårigheter under en deflationspenod,
da värdena folio med katastrofal hastighet. I fråga om de banker, som
eihalht understöd av staten, gäller vidare, att de lämnats hjälp till självhjälp,
sa att det skulle kunna hliva dem möjligt att fortsätta sin verksamhet och återbetala
till staten de understöd, som tilldelats dem. De undersökningar som
iorelago, da dessa understöd lämnades, gåvo också vid handen, att dessa bankers
egna tillgångar till fullo täckte deras skulder. Då Privatbanken inställde betalningarna,
täckte däremot bankens egna tillgångar icke skulderna, och dessutom
befanns det, att banken hade iklätt sig vissa garantiförbindelser, som icke
tunnos bokförda i bankens böcker. I detta fall skulle således ett understöd
om det kontant lamnats under samma form som exempelvis till aktiebolaget
Svenska lantmännens bank, till väsentlig del redan från början ha varit förlorat.

Vad därefter beträffar bank- och fondinspektionens ställning till denna sak.
har utskottet icke alls gått in på en prövning av den frågan, utan endast hänvisat
till att den anmälan, som gjorts till riksdagens justitieombudsman, icke
ioranlett någon ombudsmannens åtgärd. Detta förhållande fanns anmält i .justitieombudsmannens
arbetsberättelse 1923 och lämnades av riksdagen utan erinran.
För min personliga del får jag med anledning av den föregående ärade
talarens yttrande på denna punkt säga, att det vore orimligt att förutsätta, att
staten skall ikläda sig skyldighet att garantera varje insättare i svensk bank
hans medel, därför att staten har inrättat en bank- och fondinspektion. Denna
inspektions ställning, verksamhet och organisation är för närvarande icke sådan,

Om

ersättning åt
Privatbankens
insättare.
(Forts.)

Kr 25. 20

Onsdagen den 2 april.

(Forte.)

Om att staten torde vara villig att lämna en sådan garanti. Detta bär ju också

ersättning åt ri]jS(jagen själv tydligt markerat, då den i samband med beslut ar 1923 om
kättare™ tecknande av aktier i ett för övertagande av aktiebolaget Svenska lantmännens
'' banks rörelse bildat bankaktiebolag godtagit bl. a. ett uttalande om att »ett
statsingripande i förevarande fall under inga omständigheter far anses innebära
ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet garantera msättarnas

Vad slutligen beträffar den ärade talarens yttrande om det behjärtansvärda
i den föreliggande framställningen, har utskottet för sin del icke funnit anledning
att med bortseende från huvudmotiveringen i motionen taga stallning till
denna fråga. Men jag ber att få erinra därom, att insättarnas förlust hos Privatbanken
utgör 23 % och att det således kan sättas i fråga, om omständigheterna
äro i sådan grad ömmande, att man skulle kunna grunda ett utredningskrav
uteslutande därpå. Jag ber också att få hänvisa till vad bank- och fondinspektionen
anfört beträffande de utomordentligt stora svårigheterna att avgöra, vi ra
biand insättarna, som kunna anses falla under den kategori, beträffande vilken
ömmande omständigheter föreligga, och vilka som falla under den kategori, rörande
vilka man icke kan tala om några dylika. ,

Utskottet har således icke funnit sakliga skäl tala för att tillstyrka forsta
kammaren att besluta om en utredning i denna fråga. Jag “er därför, herr
greve och talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bondeson: Då jag vid detta betänkande antecknat en blank reservation,
finner jag det vara min skyldighet att deklarera, varför jag så gjort. Jag bär
icke blivit övertygad om att man ej kan med fullt fog påstå, att insättarna i
Privatbanken icke blivit lika gynnsamt behandlade som de, vilka insatt sina
sparmedel i andra banker, som råkade i svårigheter 1921 och 1922 och som staten
stött, då den trätt hjälpande emellan. Detta har ju framgatt av en hel det
handlingar, och vilka förklaringar bankinspektionen än lämnat, iar man dock
den tanken, att om bankinspektionen varit fullt effektiv, hade det som intratta!
icke kunnat hända. Därför äro enligt min mening insättarna berättigade att
kräva en allsidig utredning av alla på frågan inverkande förhållanden.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare pa bil afl till deri ,i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken iörnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 1, angående regleringen for
budgetåret 1924—1925 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande
anslagen till jordbruksdepartementet jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis och, där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 2 april.

21

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Kungl. Maj .t hade föreslagit riksdagen att till diverse behov vid lantbruksinstitutet
vid Ultuna anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra anslag av 12,000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 24, av herr Sederhalm,
vari. hemställts, att riksdagen måtte besluta att till Ultuna lantbruksinstituts
utgifter förutom avlöning anvisa ett anslag å extra stat av 24,000 kronor.

Utskottet både i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen matte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning och med
avslag a den i ämnet väckta motionen I: 24 till diverse behov vid lantbruksinstitutet
vid Ultuna anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra anslag av 12 000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Sederholm, som dock ej
antytt sin mening.

Herr Sederholm: Innan styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut sistlidna höst
skulle uppgöra stat för institutet, hade den mottagit en skrivelse från statsrådet
van betonades nödvändigheten att iakttaga all möjlig sparsamhet och sålunda
begränsa utgifterna i staten till det minsta möjliga. Styrelsen ställde sig denna
anvisning till efterrättelse. Icke desto mindre ansåg statsrådet lämpligt att
pa grund av det.statsfinansiella läget skära ned staten med 12,000 kronor, utan
att närmare angiva, huru detta skulle kunna i tillämpningen genomföras.

J ag ansåg mig nu såsom ledamot i styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut nödsakad
att väcka motion om höjande av detta anslag med ifrågavarande 12,000
kronor, då redan vid statens upprättande all möjlig sparsamhet verkligen blivit
iakttagen. Utskottet har emellertid följt statsrådet, och jag kan vid detta tillfälle
icke annat än påvisa omöjligheten för styrelsen att kunna med dessa ytterligare
inskränkta medel fylla sin uppgift utan att verksamheten vid institutet
kommer att lida skada. Det finns för styrelsen endast två vägar att gå, antingen
att låta undervisningen lida skada eller också att låta anslaget överskridas.
Det kommer att uppstå en pliktkollision för styrelsen, varvid det blir mycket
svart att taga ställning. .För min del finner jag det viktigaste vara, att man
söker upprätthålla undervisningen och institutet vid den nivå, som styrelsen har
till plikt att hålla den vid.

Jag vill emellertid här icke framställa något yrkande, då det synes mig lönlöst
att nu komma till något annat resultat än det som angives i utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Nr 25.

Anslag till
lantbruksinstitutet
vid
Ultuna.

Jfr 25.

Anslag till
utbildningskurser
för
kvinnliga
ladugårdsslcötare.

22

Onsdagen den 2 april.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21.~

På sätt framgiok av den i punkt 21 under nionde huvudtiteln av innevarande
års statsverksproposition lämnade redogörelsen för anslaget till utbildningskurser
för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna hade departementschefen
icke ifrågasatt något anslagsäskande för budgetåret 1924—
1925 för ifrågavarande ändamål.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet, hänvisade motioner hade
hemställts,

1) i motionen nr 12 i första kammaren av herr Tjällgren, att riksdagen för
budgetåret 1924—1925 för anordnande av utbildningskurser för kvinnliga ladugårdsskötare
i Norrland och Dalarna måtte anvisa ett anslag av 3,000 kronor,
som skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, att användas enligt
kungl. kungörelsen den 29 juni 1921, samt

2) i motionen nr 18 i andra kammaren av herr Öberg, att riksdagen för budgetåret
1924—1925 för utbildning av kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland
och Dalarna måtte anvisa ett anslag av 3,000 kronor, som skulle ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande enligt kungl. kungörelsen den 29 juni 1921.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten under åberopande av det däri
anförda hemställt, att förevarande motioner I: 12 och II: 18 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Tjällgren: Herr talman! Då jag vid förevarande punkt tillåtit mig
väcka en motion, skall jag be att få yttra några ord.

Såsom av den kungl. propositionen och även av utskottets utlåtande framgår,
har ju för anordnande av undervisningskurser för utbildande av kvinnliga ladugårdsskötare
i Norrland och Dalarna av riksdagen för budgetåren 1918—1922
anvisats på extra stat ett reservationsanslag av 7,000 kronor för varje år. Därefter
har på grund av förefintlig besparing å tidigare anslag något nytt anslag
icke behövt beviljas för ändamålet. Emellertid har lantbruksstyrelsen förklarat
sig anse kurserna i fråga erforderliga och gagneliga och i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 29 augusti nästlidet år hemställt, att vad som utöver reserve -

Onsdagen den 2 april.

23 Nr 25.

rade medel erfordrades till täckande av årsbehovet för ifrågavarande kurser,
d. v. s. 4,500 kronor, måtte av riksdagen äskas. Emellertid bär herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, som beräknat de nu förefintliga besparingarna
till 4,000 kronor, icke ansett något nytt anslag för budgetåret 1924—-1925 vara erforderligt och tillika givit den anvisningen, att lantbruksstyrelsen
skulle, därest de nu reserverade medlen skulle visa sig otillräckliga, se till att
begränsa utgifterna genom indragning av någon kurs under första halvåret av
år 1925.

Utskottet synes dela denna herr statsrådets uppfattning, ty det säger, att det
till fullo behjärtar angelägenheten därav, att ifrågavarande kurser, vilka, såsom
motionärerna uttalat, varit till stort gagn för höjande av den norrländska ladugårdsskötsel^
fortfarande upprätthållas, men att med hänsyn till det ekonomiska
läget utskottet emellertid ansett sig böra avstyrka motionerna.

Jag har, herr talman, icke begärt ordet för att framställa något yrkande, ty
som saken nu ligger skulle det nog vara ganska lönlöst. Jag har begärt ordet
för att vid detta tillfälle uttala den varma förhoppningen, att när herr statsrådet
uppgör staten för nästa budgetår, herr statsrådet om möjligt ville beakta de
synpunkter, jag här framfört. Ett fortsättande på den inslagna vägen skulle
nämligen enligt min mening komma att i ej oväsentlig mån bidraga därtill, att
jordbrukets utveckling på detta område skulle hämmas, och framför allt skulle
ju intresset för ladugårdsskötseln i de norrländska länen bli lidande på en indragning
av detta anslag.

Jag har här i min hand ett brev från en befattningshavare i hushållningssälls
k ap et i det län, jag tillhör. Jag vill icke trötta kammaren med att läsa upp det,
men jag vill anföra en punkt som bevis på intresset för dessa skolor i de norrländska
länen. Denne skriver: »Ladugårdsskötareskolan har lättare att få

elever än någon annan skola. Den kan inte på långt när ta emot alla, som söka
inträde. Till den kurs, som börjar den 1 april, hade omkring trettio sökande anmält
sig. Däremot kunde endast beredas plats för tio stycken.»

Jag har, som sagt, intet yrkande, men jag har velat framföra dessa synpunkter,
för att de måtte komma till beaktande vid uppgörandet av staten för nästa
budgetår.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
utbildnings -kurser för
kvinnliga
ladugårdsskötare.

(Forts.)

Punkterna 36—41.
Lades till handlingarna.

Nr 25. 24

Onsdagen den 2 april.

Anslag till Punkten 42.
förekommande .

och hämmande Kung!. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till förekommande och hämmanav
tuberkel- de av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen anvisa för budgetåret 1924—1925
^nötkreaturen ex^ra förslagsanslag av 120,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 187, av greve
Wachtmeister, vari hemställts, att riksdagen måtte, i stället för av Kungl.
Maj :t äskade 120,000 kronor, till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra förslagsanslag
av 135,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hem
ställt, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
och med avslag å den i ämnet väckta motionen I: 187 till förekommande
och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen anvisa för budgetåret
1924—1925 ett extra förslagsanslag av 120,000 kronor.

Reservation hade avgivits av greve Waclitmeister, herr Sederholm, herr
Elisson och friherre Hermelin, som yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen.

Greve Wachtmeister: Herr greve och talman! Denna motion har tillkommit
efter samråd med de i dessa frågor allra mest sakkunniga personer, och alla ha
förklarat sig anse, att den av Kungl. Maj:t föreslagna inskränkningen av anslaget
skulle komma att inverka i hög grad menligt på kontinuiteten i det vackra
arbetet för nötkreaturtuberkulosens bekämpande. Kungl. Ma,j:t har föreslagit
ett anslag på 120,000 kronor, lantbruksstyrelsen har begärt 150,000 kronor, och
i min motion har föreslagits 135,000 kronor — alltså en medelväg.

Jag har i min motivering alldeles särskilt fäst mig vid olämpligheten av att
taxan för veterinärerna nedsättes på sätt, Kungl. Maj:t föreslår, då därigenom
uppenbarligen veterinärernas intresse för att fortfara med sin utomordentligt
kraftiga propaganda något komme att slappas. Nu utgår utskottet från att
veterinärerna allt fortfarande, sin plikt likmätigt, skulle vara lika intresserade
av detta sitt arbete. Det kan man ju hoppas — det må vara en from önskan —
men i realiteten blir det nog inte så. Det är nog nämligen för mycket begärt,
att veterinärerna skulle nedlägga hela sin övertalningsförmåga på att förmå
allmänheten att tilldela dem ett arbete — ett tidsödande arbete — på vilket
de förtjänade mindre än de förtjäna på sin vanliga praktik. Det kan man knappast
begära.

Det är alls inte min mening att här uppträda som riddare för veterinärerna.
Huvudsaken är, att lantbruksstyrelsen kan fullfölja sitt vackra arbete för folkhälsan
utan avbräck och ha tillräckliga medel härför, med eller utan sänkt taxa.
Taxan betyder enligt min mening mindre.

Nu fick detta arbete ett nålstyng redan i fjol, då man bestämde, att de ladugårdsägare,
vilkas nötkreatur under två år visat sig fria från tuberkulos, icke
längre skulle få rätt till kostnadsfria undersökningar. I år kommer nu denna
inknappning, som är mycket mer än ett nålstyng, till trettio tusen kronor mindre
än lantbruksstyrelsen anser för ändamålet erforderligt. Jag tror inte, att herrar
stadsbor och mjölkkonsumenter tillräckligt uppskatta det vackra arbete för
folkhälsan, som här bedrives. Jag tror inte de ha fullt reda på saken. Det
är ju så, att vuxna personer i allmänhet äro så hårdhudade, att de tåla vid denna
mjölk från tuberkulösa kreatur, så vida det inte är juvertuberkulos, men barn
äro mycket ömtåliga, för smittan. Många liv ha räddats genom detta arbete,
och många komma att räddas, om det får fortgå utan avbräck.

Onsdagen den 2 april.

Nr 25.

25

Nu har jag mig bekant, att det i andra kammaren kommer att yrkas bifall till Anslag till
min motion med uteslutande av motiveringen. Detta skulle innebära, att ^^hämmomde
lantbruksstyrelsen finge sitt anslag men att riksdagen icke toge ställning till av tuberkelfrågan
om taxans sänkning. Styrelsen får anslaget, och kan den göra någon sjukdomar hos
besparing på detsamma, är det ju lyckligt, eljest får det gå åt. För min del har nötkreaturen.
jag ingenting emot ett sådant yrkande, och jag ber därför att i denna kamma- (Forts-)
re få göra det till mitt.

Jag yrkar alltså bifall till den föreliggande motionen med uteslutande av dess
motivering.

Herr Hellström: Herr greve och talman! Den ärade motionären har nyss förklarat,
att han icke vill göra sig till riddare för veterinärerna utan att hans
yrkande avser att bereda lantbruksstyrelsen större medel för fortsättande av
kampen mot tuberkulosen, och detta uttalande bär han ju kompletterat med sitt
yrkande, att kammaren icke skulle godkänna motionens motivering utan endast
dess kläm. Emellertid ber jag att få fästa uppmärksamheten vid att motionen
blivit väckt just för att möjliggöra för lantbruksstyrelsen att bibehålla den
högre veterinärtaxan för de förrättningar, det här är fråga om, och motionären
har begärt just det belopp, som lantbruksstyrelsen i en promemoria till Kungl.

Maj:t förklarat sig kunna ytterligare inbespara, om den finge sätta ned veterinärtaxan.

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten vid att det i slutet av år 1922
gjordes en förändring i grunderna för utgåendet av bidrag till kampen emot
kreaturstuberkulosen, i det att kreatursägare, som förut på statens bekostnad
fått kontrollundersökningar verkställda huru många gånger som helst, genom
de nya bestämmelserna fingo denna rätt begränsad till två gånger. Det anses
emellertid från fackmännens sida vara önskvärt, att dylika kontrollundersökningar
fortsätta, så att man har säkerhet för att det resultat, som vunnits genom
statens uppoffringar på detta område, verkligen bibehålies, och jag skulle ha
förstått motionären bättre, om hans yrkande gått ut på att kreatursägarna
fortfarande skulle få dessa kontrollundersökningar kostnadsfritt.

Nu inskränker sig motionären till att vilja möjliggöra för lantbruksstyrelsen
att utbetala arvode till veterinärerna efter en högre taxa. Denna utväg för befrämjande
av kampen mot tuberkulosen tycker jag knappast kan anses vara
fullt ändamålsenlig. Inom utskottet har upplysts, att den nu fastställda taxan
för tuberkulinundersökningarna gäller endast för de undersökningar, som bedrivas
med understöd av statsmedel, men icke alls om en enskild jordbrukare i
fortsättningen vill kontrollera, att hans kreatursbesättning är reaktionsfri. I senare
fallet står det veterinärerna fritt att träffa särskild överenskommelse om
priset. Då herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet är här närvarande,
skulle jag vilja begagna tillfället att framhålla önskvärdheten av att
denna bestämmelse om en viss taxa för veterinärundersökningar med tuberkulin
måtte få gälla inte bara sådana undersökningar, till vilka jordbrukarna få
bidrag av statsmedel, utan också sådana, som de få bekosta själva. Mig förefaller
det vara mycket viktigare, om man ser på vad man vill vinna med denna
kamp mot tuberkulosen, att de få en billig taxa i senare fallet, än att de få det, då
staten skall betala.

Ett bifall till greve Wachtmeisters motion skulle sannolikt endast resultera
i att veterinärerna fortfarande finge den högre taxan, men de enskilda jordbrukarna
finge då också sannolikt betala efter den högre eller en ännu högre
taxa, då de på egen bekostnad skulle fortsätta med kontrollundersökningarna.

Jag kan inte inse annat, än att ett bifall till en dylik framställning skulle i stort

Nr 25.

26

Onsdagen den 2 april.

Anslag till sett i fortsättningen hämma i stället för att gynna framgången av det arbete,
ochMmmande som hittills bedrivits för kreaturstuberkulosens bekämpande.
av tuberkel- Med anledning härav ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall till
sjukdomar hos utskottets hemställan.
nötkreaturen.

Greve Waclitmcister: Herr greve och talman! Utskottets ärade vice ordförande
förklarade sig icke anse det lämpligt att bevilja det belopp, lantbruksstyrelsen
förklarat skola åtgå till ett bibehållande av den högre taxan för veterinärerna.
Taxesänkningen inverkar emellertid 15,000 kronor, och även om motionen
bifalles, fattas alltså fortfarande 15,000 kronor i det belopp, lantbruksstyrelsen
begärt.

Vidare har utskottets ärade ordförande huvudsakligen vänt sig mot mitt tal
om taxesänkningen för veterinärerna. Men den frågan har jag ju i mitt senaste
yrkande helt och hållet släppt, så att det nu endast är fråga om att lantbruksstyrelsen
skulle få de 135,000 kronor, som de allmänt anses ovillkorligen behöva
för att utan avbräck kunna uppehålla rörelsen, oavsett taxesänkningen.

Jag ber, herr greve och talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna''yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen, dock med uteslutande av motiveringen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 43.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 44—46.

Lades till handlingarna.

Punkten 47.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Lades till handlingarna.

Punkterna 55—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 58—68.

Lades till handlingarna.

Punkten 69.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 2 april.

27 Nr 25.

Punkten 70.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till maskin- och redskapsprovningsanstalterna
vid Ultuna och Alnarp anvisa för budgetåret 1924—1925 ett
extra anslag av 36,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen
nr 111 i första kammaren av herr Hemman in. fl. och nr 218 i andra kammaren
av herr Poppius, vari hemställts, att riksdagen ville till maskin- och
redskapsprovningar vid Ultuna och Alnarp anvisa det av Kungl. Maj:t begärda
anslaget 36,000 kronor, dock att samma anslag måtte få användas i
huvudsaklig överensstämmelse med i motionen lämnade fördelningsgrunder.

Anslag till
maskin- och
r edskapsprovning
sanstalterna

vid Ultuna och
Alnarp.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

»Utan att vilja taga ställning till frågan om dispositionen av de medel, som
må bliva av riksdagen för ändamålet anvisade, vill utskottet emellertid framhålla,
att vad av motionärerna anförts synes utskottet vara av beskaffenhet
att böra giva Kungl. Maj:t anledning att till förnyat övervägande upptaga
frågan om medelsanvändningen samt att, om ock någon mindre merkostnad
såsom för dyrtidstillägg till överassistent kommer att med annan disposition
av medlen än den i statsrådsprotokollet förutsatta orsakas, detta icke bör utgöra
hinder för en förändrad disposition.

Under uttalande härav får utskottet, som icke funnit anledning till erinran
mot storleken av det äskade beloppet, hemställa,

a) att riksdagen må till maskin- och redskapSprovningsanstalterna vid Ultuna
och Alnarp anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra anslag av 36,000
kronor;

b) att de i ämnet väckta motionerna 1:111 och 11:218, i den mån de ej
kunna anses besvarade genom vad utskottet här ovan anfört, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Heyman: Herr greve och talman! Jag har på denna punkt intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan, som i sak torde tillgodose det i
motionen avsedda syftet. Utskottet har emellertid formellt endast på så sätt
tillmötesgått motionen, att utskottet i motiveringen sagt sig vilja framhålla, att
vad av motionärerna anförts syntes utskottet vara av beskaffenhet att böra giva
Kungl. Maj :t anledning att till förnyat övervägande upptaga frågan om medelsanvändningen
samt att, om ock någon mindre merkostnad såsom för dyrtidstillägg
till överassistent komme att med annan disposition av medlen än den i
statsrådsprotokollet förutsatta orsakas, detta icke borde utgöra hinder för en
förändrad disposition. Däremot har denna utskottets uppfattning icke funnit
något uttryck i klämmen.

Jag ber därför, herr greve och talman, att här till protokollet få understryka
nödvändigheten av att Kungl. Maj:t upptar frågan om medelsanvändningen till
förnyad omprövning och därvid medgiver att anslaget får disponeras i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som lämnats av styrelsen för maskinoch
redskapsprovningsanstalterna. Skulle icke detta komma att äga rum, kommer
icke allenast jordbruket utan även de exportindustrier, som syssla med lantbruks-
och mejerimaskiner, att lida en onödigt stor skada. Vid sin export ha
nämligen dessa industrier ett synnerligen värdefullt för att icke säga alldeles
avgörande stöd i de officiella redskapsprovningarna vid Ultuna och Alnarp.

Jag ber också att få erinra om att efter lantbruksmötet i somras i Göteborg,
som besöktes av många utlänningar, ha dessa provningar omfattats med förhål -

Nr 25. 28

Onsdagen den 2 april.

Anslag till landevis stort intresse från industriens sida. Flera industrier, som förut icke
mredskäp°°h åtagit, ha efter utställningen funnit sig nödsakade att göra detta för att vinna
provnings- avsättning för sina fabrikat såväl på hemmamarknaden som på den utländska
anstalterna marknaden. Det vore därför i högsta grad beklagligt, om dessa prövningar, dårlig
PZ<«?iaocA för aft arbetskapaciteten rubbades, skulle behöva inskränkas. Arbetskapaeite^en
m^s^e framför allt lämnas obeskuren, och då nu detta kan ske inom ramen
or '' av det av Kungl. Maj:t begärda anslaget, vill jag uttala den förvissningen, att
de i motionen angivna synpunkterna måtte giva Kungl. Maj :t anledning att till
förnyad prövning upptaga frågan om medelsanvändningen vid maskin- och redskapsprovningarna
vid Ultuna och Alnarp.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 71—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 76—81.

Lades till handlingarna.

Punkten 82.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkten 84.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Punkterna 86 och 87.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 88 och 89.

Lades till handlingarna.

Anslag till Punkten 90.

^thMHjitring. Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att för främjande under 1924 av en
planmässig organisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering anvisa
för budgetåret 1924—1925 ett extra anslag av 50,000 kronor.

I detta ämne hade inom riksdagen väckts följande till jordbruksutskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) nr 125 i första kammaren av herr Ingeström, likalydande med nr 286 i
andra kammaren av herr Igel, vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t göra hemställan om vidtagande av skyndsamma åtgärder i syfte att
i möjligaste mån nedbringa de avgifter, som för närvarande utginge för elektrisk
energi vid landsbygdens elektrifiering, och att riksdagen för bekostande

Onsdagen den 2 april.

29 Nr 25.

av den utredning, soin härför kunde anses erforderlig, måtte höja anslaget
under punkt 89 i nionde huvudtiteln från åt),000 kronor till 52,000 kronor,
samt

2) nr 126 i första kammaren av herr Schedin, likalydande med nr 201 i
andra kammaren av herr Sundlin g, vari hemställts, att riksdagen ville för
främjandet under 1924 av en planmässig organisation och utveckling av landsbygdens
elektrifiering anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra anslag av
05,000 kronor.

Anslag till
landsbygdens
elektrifiering.
(Forte.)

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med avslag å motionerna 1:126 och 11:201 samt å motionerna I: 125
och 11:286 i vad rörde höjning av ifrågavarande anslag för främjande under
1924 av en planmässig organisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering
anvisa för budgetåret 1924—1925 ett extra anslag av 50,000 kronor,
samt

2) att motionerna 1:125 och 11:286 i övrigt icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Schedin: Herr greve och talman! Jag ber att från början få meddela,
att jag kommer att avstå från att göra något yrkande och begära votering. Däremot
kan jag icke avhålla mig från att påpeka de beaktansvärda synpunkter,
som tala till förmån för den av mig väckta motionen.

Det är ju så, att statsmakterna för ett par år sedan anvisade 100,000 kronor
om året till stödjande av en planmässig organisation och utveckling av landsbygdens
elektrifiering och att under innevarande år utgår ett anslag av 65,000
kronor, som Kungl. Maj:t för budgetåret 1924—1925 sänkt till 50,000 kronor.
Jag har i min motion begärt, att anslaget skulle utgå med samma belopp som i
år, d. v. s. 65,000 kronor.

Utskottets motivering för dess tillstyrkande av det lägre beloppet sammanfaller
med Kungl. Maj:ts motivering för sänkningen, nämligen att det skulle
förekomma en inskränkning av verksamheten på detta område. Detta torde nog
ha sin riktighet, men man kan fråga sig vad orsaken är till denna inskränkning.

Till en del beror den på att distriktsföreningarna ha så stora skuldbördor,
att de sakna den rörelsefrihet, som här är av nöden. Nu lär det väl vara en
uppfattning, som vi dela litet var, att vi i denna del ha ett stort samhälleligt
intresse, som på allt sätt behöver stödjas, och då detta kan ske genom en bättre
administrativ ordning mellan de olika distriktsföreningarna, anser jag, att mycket
goda skäl hade talat för att utanordna det erforderliga beloppet. De nu rådande
tiyckta förhållandena komma givetvis att inverka menligt på den byggnadsverksamhet
ute i bygderna, som tog sin början under kristiden, då det fanns en,
man kunde nästan säga, epidemiartad strävan att råda bot på svårigheterna särskilt
rörande ljusfrågan. Vi voro då utestängda från tillgång på fotogen och
andra lysoljor från främmande länder, och då vi hade tillgång till vårt eget
»vita kol», var det ju givet, att allmänheten skulle med all makt påskynda elektrifieringen.

De svårigheter, som nu förefinnas, äro som sagt de stora skuldbördorna, vilka
uppkommit på grund av de höga prisen under kristiden. Man kan då fråga sig,
om dessa svårigheter skulle avhjälpas genom ett beviljande av ett större anslag
under denna punkt. Ja, genom ett sådant anslag skulle man få större möjligheter
att åstadkomma en koncentration på detta område, som skulle vara särdeles
gynnsam. Jag skulle kunna anföra exempel på detta från Dalarna, men
jag vill icke trötta kammaren därmed.

Nr 25. 30

Onsdagen den 2 april.

Anslag till
landsbygdens
elektrifiering.
(Forts.)

Jag vet, att det förslag om länsföreningar, som framställts av herr kommunikationsministern,
skulle i stor utsträckning avhjälpa de svårigheter som förefinnas
ute i landet. Att därvid penningar äro av nöden, förstå vi ju litet var.
Jag skulle således ansett synnerligen lyckligt, om det större anslaget här kunnat
föreslås. Och detta hade kanske varit möjligt, om vi haft en så stark talesman
för våra krav i jordbruksutskottet, som är tillfinnandes i det utskott, som
behandlar kulturbudgeten. Det har nämligen sagts, att det där skulle bli en påökning
av mer än en halv miljon kronor, och här har hela höjningen gått till
2,700 kronor. Jag hoppas emellertid, att vid ett kommande års förslag till budget
dessa synpunkter komma att bli beaktade och de berättigade intressena på
detta område bättre tillgodoses.

Dessutom skulle jag såsom ett andra moment i samma punkt vilja, ehuru utan
yrkande, ansluta mig till den reservation, som avgivits av herr Pettersson i Stäringe
i anslutning till andra i samma punkt behandlade motioner.

Jag skall nu icke längre uppehålla kammaren, och då jag i alla fall icke kommer
med något yrkande, vill jag inskränka mig till det av mig nu anförda.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 91—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Punkten 96.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 97.

Lades till handlingarna.

Punkten 98.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 99—107.

Lades till handlingarna.

Punkterna 108—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 119—121.

Lades till handlingarna.

Punkterna 122—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 2 april.

Punkterna 127—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

31 Nr 25.

Punkten 134.

Lades till handlingarna.

Punkterna 135—157.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 158—160.

Lades till handlingarna.

Punkten 161.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning av Kung!.
Maj :ts proposition angående utförselbevis för råg och vete ävensom väckta motioner
rörande spannmål.

_ Genom proposition den 22 februari 1924, nr 56, vilken hänvisats till bevillningsutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning angående utförselbevis för råg och vete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket
kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med
en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller av någotdera
slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen
kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln,
med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel
av sådan vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

2 §.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från det
angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller omalet
eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat
därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex månader
influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna tillgång,
hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent.

Om

utförselbevis
för spannmål
m. m.

Nr 25.

32

Onsdagen den 2 april.

Om 3 §.

utförselbevis

för spannmål Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselm.
m. bevis samt författningens tillämpning i övrigt.

(Ports.) _

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924.

Till utskottet hade jämväl hänvisats en i anledning av propositionen inom
andra kammaren av herrar Strindlund och Persson -i Trången väckt motion,
nr 408, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta, att den av Kungl. Maj:t
föreslagna förordningen om utförselbevis för omalen råg och omalet vete måtte
för Norrbottens, Västerbottens, Västernorrland, Jämtlands och Gävleborgs läns
vidkommande utvidgas till att jämväl omfatta korn.

Utskottet hade till behandling i samband med nämnda proposition och motion
upptagit samtliga övriga till utskottet hänvisade förslag, som berörde brödspannmålsodlingen.
Dessa förslag avsågo antingen införande av en på införselförbud
grundad importreglering eller förhöjda tullsatser eller ock tullfrihet.

Ifrågavarande förslag hade framlagts i ett flertal motioner, nämligen:

l:o) de likalydande motionerna nr 81 i första kammaren av herr Hemman
m. fl. och nr 139 i andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta att hemställa till Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1924 och intill utgången av juni månad 1925 utfärda förbud
mot införsel av omalen och malen vete och råg, dock med Kungl. Maj :t förbehållen
rätt att härifrån lämna licens efter de i motionen angivna grunder;

2:o) de likalydande motionerna nr 82 i första kammaren av herrar Martin
Svensson och Erik Anderson samt nr 137 i andra kammaren av herr Lindman
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen ville besluta, att från och med viss dag
under innevarande år, som Kungl. Maj:t ägde bestämma, det skulle vara förbjudet
att till riket införa vete och råg i malet eller omalet tillstånd med mindre
Kungl. Maj :t därtill lämnade medgivande, ävensom överlämna åt Kungl. Maj :t,
att utfärda de föreskrifter, som vore erforderliga beträffande omfattningen av
och villkoren för den import, som kunde ifrågakomma;

3 :o) de likalydande motionerna nr 142 i första kammaren av herr Karl Emil
Andersson m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att, därest ett tillfredsställande avtal mellan Kungl. Maj:t och kvarnnäringens
representanter rörande den högsta kvantitet utländskt vete, som tid
efter annan finge inblandas vid förmalning av svensk vete, och rörande skälig
prissättning vid kvarnarnas inköp av svensk brödsäd ej kunnat träffas, Kungl.
Maj:t måtte till innevarande riksdag framlägga förslag till sådan lagstiftning
rörande importreglering av malen och omalen brödsäd, att därigenom avsättning
av svensk brödsäd på den inhemska marknaden under tillfredsställande villkor
säkerställdes utan därav föranledd stegring av mjölprisen;

4:o) motionen nr 80 i första kammaren av herrar Johan Bernhard Johansson
och Sederholm, i vilken hemställts, att från och med den dag, efter därom av
riksdagen fattat beslut, tillämpningen av en bestämmelse om utförselbevis i huvudsaklig
överensstämmelse med vad spannmålsmarknadssakkunniga i sitt betänkande
1923 föreslagit toge sin början, tullen å omalen spannmål, vete och råg,
måtte höjas från 3: 70 kronor till 4: 45 kronor per 100 kilogram;

5:o) motionen nr 147 i andra kammaren av friherre Hermelin m. fl., i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att från och med den 1 juni 1924 skulle
vid införsel till riket utgå tull för: spannmål, omalen, vete, råg och korn —

Onsdagen den 2 april. 33 Nr 25.

för 100^ kilogram ii kronor 50 öre samt att tullen å mjöl i överensstämmelse här- öm

med måtte regleras; utförselbevU

G:o) motionen nr 56 i andra kammaren av herr Löv oren, i vilken hemställts,-^ m,
att riksdagen måtte besluta upphäva tullsatserna för samtliga de varuslag, som (Ports.)
folie under rubrikerna 74—79 b i gällande tulltaxa; samt

7 :o) motionen nr 145 i andra kammaren av herr Herou m. fl. i vilken gjorts
enahanda hemställan som uti nyssberörda motion nr 56 i andra kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) o att Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 56 angående utförselbevis
för råg och vete samt den i anledning av propositionen väckta motionen II: 408
av herrar Strindlund och Versson i Trången icke måtte föranleda någon riksdagen
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna 1:81 av herr lleyman m. fl. och 11:139
av herr Jönsson i Fridhill m. fl., om förbud mot införsel till riket av vete och
råg, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna 1:82 av herrar Martin Svensson och Er itc
Andersson samt 11:137 av herr Lindman m. fl., om förbud mot införsel till
riket av vete och råg m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd:

4) att de likalydande motionerna 1:142 av herr Karl Emil Andersson m. fl.
och II: 288 av herr Olsson i Kullenbergstorp in. fl., om skrivelse till Konungen
rörande importreglering av brödsäd, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5) att motionen 1:80 av herrar Johan Bernhard Johansson och Sederholm,
om förhöjning av tullen å omalen spannmål, vete och råg, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

6) att motionen II: 147 av friherre Hermelin m. fl., om höjning av spannmålstullarna,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

7) att motionerna II: 56 av herr Lövgren och II: 145 av herr Herou m. fl.,
om upphävande av spannmålstullarna, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten 1 av utskottets hemställan hade reservationer anförts

1) av friherre Fleming, vilken ansett, att utskottet på de grunder, som i
Kungl. Majds förevarande proposition angivits, bort föreslå riksdagen, att,
med avslag å motionen II: 408, godkänna Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 56; samt

2) av herrar Ericson i Oberga, Boman, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta,

Lithander, Olsson i Golvvasta och Clemedtson, vilka ansett, att utskottet på de
grunder, som i Kungl. Maj :ts förevarande proposition angivits, bort föreslå riksdagen
att, med avslag å motionen 11:408, godkänna Kungl. Maj:ts förslag i
propositionen nr 56, dock med följande begränsning angående giltighetstiden:

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924 och gäller till den 31
juli 1926.

Därjämte hade särskilda reservationer avgivits vid var och en av punkterna
3, 4, 6 och 7 av utskottets hemställan.

Beträffande sättet för betänkandets föredragning yttrade

Friherre Fleming: Herr greve och talman! Jag anhåller att med avseende
å föredragningen av förevarande betänkande få föreslå, att detsamma företages

Första hammarens protokoll 1924. Nr 25. 3

Sr 25. 34

Onsdagen den 2 april.

Om, till avgörande punktvis men med iakttagande av att punkterna 2—4 föredragas
utfor-sdbem^i • sammanhang samt punkterna 5 och 6 likaledes i ett sammanhang, ävensom
° m. m. att vid behandlingen av punkt 1 överläggning må äga rum beträffande betän(Forts.
) kandet i sin helhet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Herr statsrådet Pettersson: Herr greve och talman, mina herrar! Att avsättningsförhållandena
beträffande brödsäd sedan åtskillig tid tillbaka icke
varit tillfredsställande, veta vi ju alla. Redan på hösten 1922 fann ju dåvarande
statsrådet Linders, att förhållandena voro, såsom hani uttryckte sig,
»så anmärkningsvärda», och han lät därför tillkalla sakkunniga, de s. k. spannmålsmarknadssakkunniga,
för att söka få till stånd en utredning och därigenom
få fram några åtgärder till förbättring av läget. I de direktiv, som förutvarande
statsrådet Linders då lämnade, framhölls, att man främst borde försöka få
till stånd en överenskommelse med kvarnarna, och om detta icke visade sig
vara möjligt eller tillräckligt, föreslå andra åtgärder. Beträffande dessa övriga
åtgärder framhöll han, att de borde bliva till verkligt effektivt gagn för
lantbruket och till en förbättring för avsättningsförhållandena, dock med noggrant
iakttagande av, att mjölkkonsumenternas intresse icke träddes för

nära. . . .

Därefter avgåvo de sakkunniga den 16 januari 1923 sitt betänkande, och da
hade de försökt åstadkomma en överenskommelse med kvarnarna men misslyckats.
Vid övervägandet av andra åtgärder hade de kommit till det resultatet att
föreslå ett system med utförselbevis. Som vi veta föranledde _ ju icke detta
betänkande någon åtgärd från regeringens sida, men saken kom ju fram i riksdagen
ändå på motionsvägen, och vi veta ju också, att motionen blev avslagen
av båda kamrarna..

Så sent som den 16 maj förra året förelåg inför kamrarna ett utskottsbetänkande
från ett sammansatt andra lag- och jordbruksutskott rörande en
motion med förslag till lag om inblandning av svenskt vete vid förmalning.
Motionen avstyrktes ju av utskottet, men i motiveringen, som godkändes av
kamrarna, hette det, att ytterligare utredning i syfte att ernå ökad avsättningav
svensk brödsäd syntes utskottet påkallad. Vidare stod det i betänkandet, att
utskottet vore fullt förvissat om, att förevarande spörsmål komme att i god tid
före instundande konsumtionsår upptagas till behandling av Kungl. Maj:t, oberoende
av något riksdagens initiativ.

Jag har sålunda haft dubbel anledning att syssla med denna fråga. Jag
har så att säga fått i arv från en föregående jordbruksminister att fullfölja,
de initiativ, som han tog till förbättrande av brödsädsmarknaden och som icke
ledde till något resultat. Vidare har jag fått en direkt uppmaning från förra
årets riksdag, en av de sista dagarna då den var samlad, att söka få fram
något, som kunde bringa någon lättnad i förhållandena. Jag kan säga, att jag
i det fallet har gjort vad som varit mig möjligt, och jag kan också såga, att
jag vid detta arbete försökt hålla mig till de direktiv, som redan givits av
förutvarande statsrådet Linders och även hållit mig inom ramen för dessa direktiv.
Jag har sålunda sökt träffa en uppgörelse med kvarnarna, och jag
har också åstadkommit en sådan. Det har ju framhållits, att denna överenskommelse
ej vore av så stort Värde, därför att den ej innehölle några prisbestämmelser
beträffande spannmålen. Jag får säga, att denna överenskommelse
var så god, som jag kunde åstadkomma densamma. Det gick ej att komma
längre, och eif av de förnämsta anledningarna härtill var givetvis den, att

Om,lingon tion 2 april.

35 Nr 25.

spannmål
m. in.
(Forts.)

brödspannmålen förra hösten var av låg kvalitet på grund av den regniga väder- 0m
leken. Vetet gick ju an, men rågen var till avsevärd del oduglig såsom män- wtforselbev,s
niskoföda. for 1

Härmed hoppas jag^emellertid, att något vunnits, åtminstone så mycket, att
de, som vilja hålla på sin spannmål, kunna vara förvissade om, att de skola
tinna köpare för densamma, litet längre fram på konsumtionsåret. Men det är
ju givet, a,tt detta icke är tillräckligt, utan att något mera måste göras. Svårigheten
härvidlag består ju icke i att finna avsättning för spannmålen, ty den
gar alltid åt, utan svårigheten ligger naturligtvis i att få ett skiiligt pris för
densamma, d. v. s. ett pris, som står i riktig och rättvis överensstämmelse med
världsmarknadsläget och spannmålens kvalitet. Vad man sålunda bör försöka
gorå är att få bort det underpris på svensk spannmål, som är beroende av rent
inre marknadsförhållanden, och dessa inre marknadsförhållanden veta vi ju, vilka
de äro. På hösten kastas ju på grund av lantbrukarnas penningsvårigheter en
större mängd brödsäd ut i marknaden, än som kan upptagas av konsumtionen.

Kvarnarna nödgas ju, för att upprätthålla en hög kvalitet, blanda in en avsevärd
procent utländskt veto. Situationen är då den, att samtidigt som lantbrukarna
behöva sälja och på grund härav föra ut sin spannmål i marknaden är
kvarnarnas behov därav såsom minst. Det är denna situation, som åstadkommit
de svara_ förhållanden, som nu rått på höstarna under de senaste åren, och jag
fruktår för, att dessa förhållanden komma att fortfara, om ingenting åtgöres.
i>..el o1''p’e:ijJU ocksil; i sakens natur, att de, som egentligen drabbas av dessa missförhållanden
aro de ekonomiskt svaga, de som äro tvungna att sälja på hösten,
i ey!ggei vidare i sakens natur, att ju större penningknappheten och nöden på
landsbygden ar, desto större är naturligtvis behovet att sälja och desto mera
spannmål kastas ut i marknaden. Problemets kärna är sålunda: hur skall man
bara sig åt, för att hindra ett sådant prisfall under de första månaderna av konsumtionsaret;
— Ja, genom uppgörelse med kvarnarna kan man ju vinna något
men ej sa synnerligen mycket. Bästa sättet är givetvis, att lantbrukarna försöka
råna och stalla det sa, att de själva kunna behålla sin spannmål och lagra och
skota densamma för att sedan bjuda ut den i mån av behov. Det är det riktiga
och mest rationella sattet, och jag har också på ett par ställen i propositionen
ramnallit, att det ar dit, som åtgärderna i första hand skola sikta, i syfte
a b?laninS “h lagring. Beträffande frågan om belåningen av
spannmålen bär jag gjort.vad som vant mig möjligt att få bort de största formella
svårigheterna, och jag hoppas, att det skall visa sig möjligt att få fram

desert Kiri°PTltl0nv i ''Ta l;iksdaff’ 80111 avser att ytterligare underlätta
tillKunVad vidare beträffar lagringen, vill jag endast hänvisa
ill Ivungl. Maj ds proposition nr 57 till arets riksdag, som ju avser en lagerhusiond,
ur vilken lantbrukarna skulle fa låna för att själva bygga lagerhus
Men aven om man gor allt möjligt på den vägen, kunna ju sådana åtgärder
icke annat an verka pa en mera lång sikt. Alla dessa åtgärder för att bereda
självhjälp förutsätta ju en kooperation i stor utsträckning, och det är icke
sa gott att fa en sådan i gång i en hastig vändning. Det behövs åtskillig
tid ett eller annat ar — för att de skola komma till sin fulla nytta och
undof dlden r0ader ett 110diage, som är synnerligen svårt. Det gäller sålunda
att i a fram något som kan i någon man lätta på detta nödläge, d. v. s åtgärder
av mera provisorisk natur, till dess lantmännen hinna ordna sig

Vid sökandet efter dessa åtgärder har jag kommit till alldeles samma resultat
som spannmalsmarknadssakkunniga på sin tid gjorde, nämligen att jag icke funnit
någon annan utväg än att gå på utförselbevisen. Jag vet ju väl att måmra
anse. den vägen icke vara så synnerligen effektiv, och det har ju motionerats
ar i riksdagen om andra åtgärder, som skulle kunna vara mera ägnade att av -

Är 25. 36

Onsdagen den 2 april.

Om hjälpa svårigheterna, exempelvis importreglering. Jag förstår ju val, att i en
vtförtelbeyis £r^ga S0ln denna finnas många olika meningar, och det kan ju icke skada, att
för spannmål^ssa 0liha meningar komma fram och prövas i ett sammanhang. Förhåller det
(Forts.) sig så, att riksdagen skulle ge något direktiv eller uttala ett önskemål därom,
att en importreglering skulle vara önskvärd, är det ju alldeles givet, att, vaken
regering som än sitter, skulle den lojalt effektuera ett sadant önskemal, men att
försöka få fram något motsatsförhållande mellan dem, som vilja ga den ena eller

andra vägen, tror jag icke är berättigat. .

Jag behöver icke närmare ingå på en redogörelse för dessa ULiörseibevis. Hela
detta system känna vi ju alla till icke minst från förra riksdagen. Avsikten
med utförselbevisen är ju att försöka något lätta på, trycket under de första manaderna
av skördeåret under själva tröskningsperioden. Därigenom skulle ej
så mycket säd kastas ut i marknaden. Utförselbevisen skulle sålunda verka
konkurrerande gentemot kvarnarna. Jag hör icke till dem, som överskatta införselbevisens
betydelse. Deras verkan är ju starkt begränsad såväl till tiden
som beträffande den kvantitet, som det skulle röra sig om. För lantmännen
skulle det säkerligen i bästa fall ställa sig så, att de under den första tiden pa
hösten skulle kunna få ungefär halva tullen effektiv, och skulle sa intratta, att
skörden bleve liten eller, att lantmännen själva kunna innehålla sin spannmål,
skulle givetvis utförselbevisen icke få någon betydelse alls. De skulle endast
bli, såsom jag förut nämnde, en säkerhetsventil för exceptionellt störa pristall
och ingenting annat. För att fatta uttörselbevisen rätt, bör man se dem mot denna
bakgrund. „ ,

Nu framhåller ju utskottet, att införselbevisen säkerligen skulle komma att
åstadkomma högre mjölpriser, kanske inte på det allra finaste vetemjölet men
däremot på de lägre kvaliteterna. Ja, det har jag ju undersökt, såvitt det varit
mig möjligt, och därvid kommit till ett annat resultat. Jag tror icke, att om införselbevis
införas, någon prisförhöjning kommer till stånd. Man iar törst
och främst komma ihåg, att här gäller det en kort period av en eller annan manad
på hösten, och jag är övertygad om, att om priset sjunker ned till en orimligt
låg nivå under en kortare tid på hösten, kommer detta icke mjölkonsumenterna
tillgodo. Den vinsten hamnar nog på ett helt annat håll. Om utiörselbevisen
verkade så, som man hoppas, att de skola verka, nämligen såsom ett
stabiliserande av prisnivån en eller annan månad tidigare än eljest — i vanliga
fall sker ju detta vid nyåret, men nu skulle man på det sättet stabilisera priset
åtminstone ett par månader tidigare — så är jag övertygad om, att detta förhållande
icke gärna kan åstadkomma någon prisförhöjning pa mjöl. Jag tror icke,
att någon, som verkligen vill försöka sätta sig in i den saken, skall kunna tinna,

att detta skulle kunna bliva fallet. . . . . , lr

Vidare framhåller utskottet, att detta skulle åstadkomma minskning i tullinkomsterna.
Ja, om förhållandena få utveckla sig i den riktning som de för närvarande
göra, nämligen att en minskning av brödsädesodlingen mer och mer
tilltager, måste detta givetvis draga med sig, att importen av brödsäd stiger
mer och mer, och då bliva naturligtvis tullinkomsterna större och större. Va
det sättet skulle utförselbevisen, om de komma att visa sig hava någon verkan,
minska tullinkomsterna. Men om utskottet menar, att utförselbevisen skola hava
en så kraftig verkan och utöva ett så stimulerande inflytande pa hostsadesodlingen
att det skulle, såsom jag har sett åtskilliga uttalanden, bliva en stark
stegring''av brödsädesodlingen, som skulle åstadkomma en nästan konstant export
särskilt av råg, tror jag, att den farhågan är synnerligen oberättigad. Jag
tror icke att det finns det allra minsta skäl för någonting sadant, ty vi veta ju.
att brödsädspriserna nu. såsom professor Sjöström från Ultuna sade l ett föredrag
häromdagen, stå jämförda med pris på andra produkter i en särskilt lag
klass för sig. Jag tycker faktiskt, att det är underbart, att icke odlingen gar

Onsdagen den 2 april.

37

Nr ar».

ned mera än den gjort, men detta beror ju på ett visst tröghetsmoment hos lantbrukarbefolkningen.
Man vill icke gärna, förrän man är alldeles nödtvungen,
lägga om skiftena och ändra på dem. De äro vana vid den cirkulation de för
närvarande lia och vana att hava brödsäd på den och den delen av åkern, och så
hoppas man i alla fall, att förhållandena skola ändra sig. Det är en allvarlig
sak, som vi lantmän känna till, att lägga om cirkulationen. Det är ju klart att
om dessa låga brödsädespriser bestå ännu ett eller annat år, måste ju lantbrukarna
av ren självbevarelsedrift lägga om sin produktion, och då kommer denna
produktionsomläggning givetvis att gå ifrån brödsädesodling till mångåriga
vallar eller beteskultur. Har man sålunda lagt igen sin jord till beteskultur, är
det inte så lätt att återföra förhållandena igen. En sådan produktionsomläggning
måste givetvis medföra en avsevärt lägre inkomst från vårt jordbruk med alla
därav följande konsekvenser.

Det kunde vara mycket att säga om vad en produktionsomläggning innebär,
men det skulle föra mig alldeles för långt.

Sedan framhåller utskottet, att utförselbevisen skulle verka på ett ogynnsamt
sätt särskilt för odlare i de inre delarna av landet. Utskottet säger, att de lantbrukare
som bo i närheten av kusten, redan nu hava en särskild fördel framför
dem, som bo inne i landet, och att detta förhållande skulle ytterligare skärpas
genom utförselbevis. Jag för min del får erkänna, att jag icke förstår detta resonemang.
Det är ju så, att de största och allra flesta kvarnarna ligga ute vid
kusten. Det är ju dit som den mesta brödspannmålen går, och kvarnarna betala
lika mycket för spannmålen, vare sig den kommer från det allra närmaste
grannskapet eller längre in ifrån landet. Skillnaden i priset för den spannmål,
som kommer från kvarnarnas närhet, och den inifrån landet är ju fraktkostnaderna
och ingenting annat. Skulle nu priset på spannmål på grund av utförselbevisen
stiga med låt oss säga 50 öre vid kusten, är det ju alldeles givet, att
priset kommer att stiga med 50 öre inne i landet också. Någon skärpning på
grund av utförselbevisen av de nuvarande förhållandena är åtminstone för mig
alldeles ofattbar.

Vidare framhåller utskottet, att det egentligen är endast en liten del av de
svenska jordbrukarna, som skulle få någon fördel av denna anordning. Ja, i den
tabell som finnes i propositionen visas det ju, att omkring 105,000 brukningsdelar,
där det bor över 1 miljon människor, skulle i alla fall få vissa fördelar
av detta, därför att de producera spannmål till avsalu. Då anmärker utskottet,
att av dessa bör man skära bort 54.815 brukningsdelar; det är sådana, som icke
hava mer än 10 ä 20 hektar, och dessa småbrukare ha så ringa nytta av utförselbevisen
att dem kan man utan vidare bortse från. Och så tager utskottet genomsnittsförsäljningen
för dessa och påvisar, att de skulle endast förtjäna omkring
16 kronor. Ja, jag vill icke påstå, att deras inkomster skulle bliva synnerligen
förhöjda genom utförselbevisen, men för dem, som ligga i närheten av
tjuguhektarsgränsen, skulle det i alla fall, för den händelse utförselbevisen komme
att visa sig verksamma, nog medföra avsevärda lättnader. Och för övrigt,
jag undrar, vilka tullar och vilka anordningar man skall kunna hitta på, som
alla människor i Sverige skola kunna ha nytta av. Jag tror, att denna anordning
skulle bringa mera nytta till flera personer, än som exempelvis en tull för
någon industri kan göra. Skulle man applicera det resonemanget på en eller
annan tull för en eller annan industri skulle det naturligtvis resultera uti. att
alla tullar utan vidare toges bort, därför att ingen tull skulle vara fördelaktig
för alla.

Beträffande de handelspolitiska konsekvenserna har jag genom utrikesdepartementet.
låtit göra en undersökning, och det kan jag gott säga, att några handelspolitiska
konsekvenser av oroväckande beskaffenhet finns det absolut icke.

Om

utförselbevis
för spannmål
m. m»
(Korta.)

Nr 25. 38

Onsdagen den 2 april.

Om

utföisdbevis
för spannmål
m. m.
(■Forts.)

utan tvärtom synes det finnas ganska stort intresse hos en stor del av våra grannländer
att få exempelvis utsäde till sig.

Sedan vill jag yttra några ord om detta utskottsbetänkande i sin helhet. Det
är efter mitt förmenande ett ganska egendomligt betänkande. Det sönderfaller
så att säga i två hälfter, vilka båda hälfter stå i mycket konstigt motsatsförhållande
till varandra. I den första hälften tager utskottet sig före att undersöka,
om det överhuvud taget är möjligt att exportera någon säd till något så när rimligt
pris. Jag har i propositionen framhållit, att detta icke är så gott att säga,
förrän man har gjort ett försök. Det heter härom i utskottsbetänkandet: »I

fråga om denna oundgängliga förutsättning för att utförselbevisen överhuvud
skola kunna bliva av någon praktisk betydelse har chefen för jordbruksdepartementet,
på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen, inskränkt sig till
att uttala den meningen, att endast erfarenheten kunde visa, i vilken utsträcka
ning utländsk marknad kunde påräknas för den svenska brödsäden och i vad
mån utförselbevisen komme att bliva verksamma. I samband härmed har departementschefen
givit uttryck åt den förhoppningen, att utförselbevisen skulle
bliva ett medel till förhindrande av alltför låga spannmålspriser, varigenom de
ock fyllde sin egentliga uppgift. Departementschefen synes sålunda hava utgått
från, att det icke låter sig göra att beräkna, huruvida och i vad mån utförselbevisen
skola bliva i stånd att fylla sin uppgift.»

Men utskottet gör en undersökning och säger, att enligt utskottets mening
saknas icke möjlighet att bedöma den frågan. Det anser sig ganska tvärsäkert
kunna avgöra, hur det skulle komma att ställa sig i den saken, och så gör det
en undersökning, om det i höstas kunde gå för sig att skicka ut något till utlandet
och vilka priser man då skulle ha kunnat få. Och efter den undersökningen
kommer utskottet till det mycket nedslående resultatet, »att utskottet
har vid verkställd prövning funnit starka skäl föreligga till
antagande, att sådana utländska marknadsförhållanden, som enligt vad nyss
sagts utgjorde förutsättning för, att utförselbevisen skulle motsvara sitt syfte,
icke annat än i särskilda undantagsfall kunde påräknas». Det vill med andra
ord säga, att utskottet påstår så gott som kategoriskt, att någon egentlig nytta
eller någon egentlig användning för utförselbevisen kan icke komma i fråga
annat än i ytterst sällsjmta undantagsfall.

Men för att icke sluta här gör i alla fall utskottet i andra delen av sitt betänkande
det enligt dess egen mening nästan otroliga antagandet, att utförselbevisen
i alla fall skulle kunna komma till viss användning. Och nu drager
utskottet fram alla de svårigheter, och alla de olägenheter, som jag nu förut
sökt bemöta. Men det egendomliga med denna del av betänkandet är, att då utskottet
lägger fram och söker påvisa alla dessa olägenheter, får man den föreställningen,
att utskottet menar, att dessa olägenheter skulle vara en konstant
företeelse, som gäller året runt, d. v. s. att utförselbevisen då skulle verka året
runt. Det säger exempelvis, när det gäller mjölets fördyrande, särskilt beträffande
råg: »Yad en förhöjning av priset på rågmjöl betyder för kon sumenterna

framgår av de siffror, som utvisa rågförbrukningen inom landet.
Sålunda utgjorde denna, förbrukning (efter avdrag för utsäde) 1922—-1923
5,073,610 deciton.» Men det är ju alldeles orimligt att lägga bevisföringen
på den bogen, ty verkan av utförselbevisen kan ju aldrig uppstå annat än vid
de tillfällen då utförselbevisen komma till användning. Någon sådan verkan
som utskottet förutsätter kan ju icke uppträda i annat fall, än när utförselbevisen
verkligen användas. Det borde vara uppenbart för en var. Och
när skulle utförselbevisen komma till användning? Jo, efter mitt förmenande^,
såsom jag hoppas, skulle de komma till användning en eller annan gång på
hösten vid särskilt exceptionella'' prisfall. Och enligt utskottets mening skulle
de ju så gott som aldrig komma till användning annat än i ytterst sällsynt

Ousdagcn den 2 april.

39 Nr ir».

undantagsfall. Därför synes det mig, som om den logiska konsekvensen av
utskottets motivering här borde vara den, att liksom utförselbevisen i enlighet
ined utskottets mening icke kunna göra någon nytta eller få någon användning
annat än i sällsynta undantagsfall, kunna ju icke heller de olägenheter,
som här framhållits komma att bliva radande annat än i lika sällsynta undantagsfall.
Detta skulle utskottet ha sagt. Det hade varit att ställa kyrkan
mitt i byn. Det hade varit objektivt och ställt utförselbevisen i den rätta
belysningen. Men da hade utskottet icke kunna motivera sitt avslagsyrkande
på grund av utförselbevisens farlighet, utan då hade utskottet naturligtvis
nödgats motivera sitt avslagsyrkande på grund av, att de icke hade någon
betydelse, således endast vore en gest. Nu har utskottet råkat ut för den egendomligheten,
att det byggt sitt avslagsyrkande på ett undantagslörhållande eller
på ett förhållande, som enligt utskottets mening knappast kan komma att
existera, och det är väl den svagaste grund man gärna kan bygga ett utskottsutlåtande
på. Det synes mig, att utskottet gjort sig skyldigt till ett fel, som
händer en och annan gång i matematiken, nämligen att man bevisar för mycket^
vilket ju är precis detsamma, som att icke bevisa någonting alls. Först
bevisar utskottet, att utförselbevisen icke skola hava någon betydelse, annat än
i sällsynta undantagsfall, och sedan söker utskottet påvisa, att de skulle vara
förenade med stor fara. Drager man så det ena från det andra, så blir resultatet
plus minus noll.

Men fortfarande äro förhållandena lika svåra. I landet stå hundratusentals
människor och vänta på att något skall göras, att det skall bliva något resultat
av alla dessa oändliga utredningar. Och nog tycker jag, att en sådan mild
åtgärd, som detta ändock måste anses vara, ett sådant försök, som så vitt jag
förstår kan göras egentligen utan någon risk, borde kunna få göras. Säger
nu riksdagen ett bleklagt nej, kommer det att väcka mycket bittra känslor på
många håll, och det kommer att öka modlösheten. Utförselbevisen skulle säkerligen
verka psykologiskt välgörande, även om de kanske icke skulle vara
av så stor nytta, som man hoppats på. Emellertid har jag gjort vad jag kunnat.
Mer kan jag icke göra, och sedan får riksdagen för sin del fatta ståndpunkt.

Friherre Fleming: Herr greve och talman, mina herrar! Efter det uttömmande
anförande vi nyss hört från herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
kan jag fatta mig ganska kort.

Jag skall från början gärna medgiva, att det i sådana invecklade frågor som
denna är ganska svart att fa någon fast hallpunkt. Bevillningsutskottet och
dess ordförande hava aldrig svårt att i frågor sådana som denna få en fast
hållpunkt, ty deras ståndpunkt är alltid densamma. Det är den fullkomligt negativa
ståndpunkten, så snart det är fråga om att något skulle kunna åtgöras
för att gagna svensk industri eller svenska näringar. Men är det däremot fråga
om att underlätta någon import, då är ståndpunkten en helt annan. Om man
emellertid icke har den uppfattningen, då har man svårt att få en sådan där fast
hållpunkt, därför att jordbrukarna, som det nu närmast rör, själva ha mycket
olika åsikter härvidlag.

Nu vill jag såga, att beträffande den nu föredragna punkt, 1) bär enligt vad
jag funnit icke några skilda meningar gjort sig gällande, utan jordbrukarna
hava varit överens om, att de önska detta försök. Jag är visserligen icke själv
jordbrukare, men jag har under min växlande verksamhet måst något sysselsätta
mig även med jordbruk, så att jag anser mig icke vara alldeles okunnig
på det området, och jag förstår därför mycket väl, att det kan finnas olika åsikter
bland jordbrukarna själva. Det är många av dem, vilka tro som jag, att det

Om

utför seAberis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

Nr 25. 40

Onsdagen den 2 april.

Om

idförselbevis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

enda effektiva medlet är ökat tullskydd. Det är min bestämda uppfattning-,
att det vore det mest effektiva. Men såsom riksdagen nu är sammansatt finns
det ingen möjlighet att tänka på något sådant, och därför måste man söka komma
fram på en annan väg för att få någon lättnad i den bekymmersamma situationen.
Jag tror därför, att jordbruksministern handlade mycket klokt, när
han kom fram med detta förslag, och jag förstår mycket väl, att han livligt
önskar att kunna få det igenom.

Här har varit långa utredningar av sakkunniga, och jag skulle vilja säga
verkligt sakkunniga på området. Ty det har varit jordbrukets egna representanter,
som gjort dessa utredningar. Och man har kommit till det resultat, att
när man icke kan få det, som skulle vara det mest effektiva, söker man efter
något annat, och man tror nu, att man med dessa utförselbevis skall kunna vinna
något. Jag frågar mig då: varför skall icke riksdagen kunna medgiva det?
.Varför skall icke riksdagen någon gång visa intresse för landets näringar?

Utskottet har två huvudsakliga skäl för sitt avstyrkande. Det första är, att
det icke kommer att finnas något avsättningsområde och att det hela således icke
skulle tjäna något till. Jag skulle vilja fråga: hur vet utskottet det? Den utredning
utskottet gjort genom jämförelsen mellan Danmark och Skåne i höstas
kan icke hava samma betydelse som alla de utredningar, som gjordes av de
sakkunniga. Herr statsrådet har redan gått in på den frågan så vidlyftigt, att
jag nu icke vidare behöver uppehålla mig därvid.

Men såsom herr statsrådet också sade, har utskottet kommit till, att förslaget
dock kan vara till någon nytta. Men då duger det i alla fall icke, ty det blir
så otrevligt för konsumenterna, emedan utförselbevisen i likhet med tullen givetvis
komme att fördyra varan för konsumenterna. Ja, jag skulle i förbigående
sagt, icke fästa mig vid det resonemanget, att konsumenterna skulle köpa
den dyrare utländska varan i stället för den svenska. Hela det resonemanget
är ganska ofattligt. Jag hade trott, att det var så, att den svenska publiken
icke nöjde sig med undermåligt mjöl, utan alltid ville hava förstklassig vara.
Det har varit min uppfattning. Jag tror, att det är på det sättet, såsom det
framhölls av herr statsrådet, att mjölpriset kommer att regleras av världsmarknadens
pris. Bevillningsutskottets resonemang är i dessa frågor ofta ganska
märkvärdigt. Jag ber att få erinra kammaren om ett par betänkanden, som
vi för en tid sedan hade före på samma dag. Jag vill minnas, att det
ena rörde sig om animala jordbruksprodukter, men där dugde det icke att öka
tullskyddet, ty det skulle fördyra varan. Samtidigt var det en motion rörande
beredande av lättnader för stärkelsetillverkningen genom ökat tullskydd. Den
motionen avslogs, därför att det skulle vara helt och hållet obehövligt, enär det
befintliga tullskyddet icke kunde utnyttjas. Det var två alldeles olika utlåtanden
på samma dag. Jag har många gånger framhållit, att det icke är tullen,
som bestämmer priset, utan priset bestämmes efter vanliga ekonomiska lagar,
nämligen förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.

Vidare stöder utskottet sitt utlåtande på en utredning av professor Heckscher,
som gjordes 1911. Den må vara hur värdefull som helst, men nog får man väl
ändå medgiva, att den ligger tämligen långt tillbaka i tiden, och att stöda ett utlåtande
1924 på en utredning, som gjordes 1911, sedan vilken tid världskriget
kommit emellan med alla dess omkastningar på det ekonomiska området, nog är
väl det, för att icke säga för mycket, litet långsökt.

Så säger utskottet, att denna åtgärd kan icke bliva till nytta för mer än ett
fåtal jordbrukare. Men om ett fåtal får nytta av det, så måtte väl detta ändå
vara av något värde. Man kan ju icke göra alla till lags. Man bör icke avslå
en sak, därför att den icke gagnar alla. Det är alldeles ofattligt, att man kan
ha en sådan synpunkt.

Onsdagen den 2 april.

Sedan kommer utskottet in på en mycket viktig sak, och det är det national- 0m
ekonomiska spörsmålet, och där förklarar utskottet, att det är nationalekono- rgrsvannvM
miskt orätt att transportera ut säd och sedan transportera in säd. Transportkost-} m. m. *
naden skulle vara bortkastad. Ja, det är icke fullt säkert, att detta resonemang (Forts.)
är riktigt. Det kan ju hända, att transporten fram och tillbaka sker på svenska
kölar. Jag tror icke, att det är nationalekonomiskt orätt att skicka varor
på svenska järnvägar och icke heller på svenska kölar.

Det är en punkt på slutet, som jag tycker är den betänkligaste av alla. Jag
ber om ursäkt, att jag läser upp den. Utskottet säger där: »Chefen för jordbruksdepartementet
har, på sätt ovan återgivits, framhållit, att en lindring i de
rådande svårigheterna kunde vinnas genom minskning av den svenska brödspannmålsodlingen,
men tillika hävdat statens intresse därav, att en mera omfattande
minskning av brödsädesodlingen icke komme till stånd. Med anledning
härav har utskottet velat såsom sin principiella uppfattning uttala, att i fråga
om jordbruket gäller detsamma som gäller om varje annan produktion, nämligen
att densamma bör inriktas på sådana produktionsgrenar, som lämna producenten
det bästa ekonomiska utbytet.»

Ja, även om jag skulle kunna tänka mig, att det vore bättre att odla något
annat och importera brödsäd, kan jag ändå icke gå in på utskottets ställningstagande
i detta fall, ty utskottet intar precis samma ställning till vilken näring
som helst inom landet. Slutligen finnes det ingenting, som blir lönande. Jag
vet icke alls vart man vill komma och vad man slutligen skall göra här i landet,
då varje industri, varje näring, som icke tvärt bär sig, icke skall få finnas till:
den skall bort. I ett dylikt påstående ligger ju ett underkännande av herr statsrådets
uttalande, att det är ett statsintresse, att man icke för mycket minskar
brödsädesodlingen; det tycker jag är högst betänkligt. Det vore val märkvärdigt,
om det ej vore ett statsintresse, att landets näringar florera i så rikt mått
som möjligt, så att vi icke bliva allt för mycket strandsatta, om vi hänvisas till
oss själva. Det förefaller mig nästan, som om man glömt bort alla de små trevliga
korten, som funnos under kristiden. Jag tror, att det var ett ganska stort
statsintresse, att det då fanns brödsädesodling i landet. Men det måtte vara
bortglömt. Det är märkvärdigt vad man glömmer fort ibland.

Jag kommer härefter till frågan om importregleringen. Jag kan i den frågan
fatta mig kort och inskränker mig till att instämma i vad herr statsrådet i
detta fall yttrade.

Jag vill slutligen säga, att jag kanske kan bortse från, i vad mån utförselbevisen
skulle lämna jordbrukarna mera inkomst av sin spannmål. Jag tror.
att det är mycket svårt att bedöma. Med njin ståndpunkt i tullfrågor, som ju
är den, att det icke är tullen som reglerar priset, skall jag icke härvidlag göra
något uttalande. Men jag ser en fördel däri, att jordbrukaren kan få större
marknad och större lättnader för sin avsättning just vid den tidpunkt, då han
behöver och vill sälja sin säd. Jag tror, att tillgång och efterfrågan komma
att ställa sig i bättre relation till varandra, om man inför utförselbevis. Då jag
å ena sidan anser, att de skulle vara till nytta, men å andra sidan icke kan se,
att de i någon mån kunna göra någon skada, och jag icke förstår, det säger jag
uppriktigt, varför man motsätter sig en sak, som kan vara till nytta och som icke
skadar, skall jag be, herr greve och talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr Rune: Herr greve och talman, mina herrar! Vi hava här att behandla
en fråga av liknande innebörd med dem, som på senare åren här behandlatsmånga
gånger och, som så vitt jag kan förstå, måste ses mot bakgrunden av
flera dylika frågor, som vi haft att avgöra under senare år. Det är ju så

Nr 25. 42

Onsdagen, den 2 april.

Om

utförselbevis
för spannmå

TO. TO.
(Forts.)

att, under den tid Sveriges näringar med anledning av kristidsförhållandena
lblomstrade, anpassade de sig därefter, och då var det stora förtjänster på
alla håll inom Sveriges näringsliv, men sedan kom bakslaget och drabbade hårt
så gott som alla.

Vi veta, att vi fått ställa oss avvisande, när det gällt att bereda svenska
industrier särskilt tullskydd. Vi ha fått ställa oss avvisande mot krav på tullförhöjningar
från importörer, som legat inne med stora lager och drabbats
av förlust genom prisfall. Och vi ha måst ställa oss avvisande i de fle''sta
fall, när det gällt att för tillfället lindra ekonomiskt betryck, och jag tror, att
om det varit tveksamt mången gång, och särskilt för oss i bevillningsutskottet,
när det gällt att taga ställning till sådana här frågor, och om det ofta varit
svårt för oss att icke kunna behjärta de anspråk på hjälp, som1 från olika håll
inom svenskt näringsliv riktats till riksdagen, så är det i alla fall något lättare
att bedöma dessa frågor nu. Vi hava nämligen konstaterat, åtminstone efter
mitt förmenande, att det har varit i stort sett eu sund och riktig politik, som
svenska riksdagen drivit i fråga om Sveriges näringar under senare tider.
Många enskilda ha fått lida, men landets ekonomiska anseende i stort sett och
dess ekonomiska styrka har utvecklats och bevarats på ett sätt, som gör, att det
finnes intet land i Europa, som nu står sig ekonomiskt bättre och vars valuta
åtnjutit mer anseende än vår valuta. Mig synes åtminstone, att man nu börjar
få klart för sig, att det bär varit den rätta vägen vi gått vid våra försök att
bringa ned prisen och produktionskostnaderna, så långt görligt varit, då vi på det
viset försökt återställa sundheten och jämvikten mellan de olika näringsgrenarna.

Nu ha vi före frågan om lantbrukets betryck. Det är val ingen här, som1
icke vet, att det för närvarande inom lantbruket råder mycket tryckta tider och
förhållanden, detta naturligtvis till stor del på grund av att spannmålsprisen gått
ned så avsevärt. Och det är icke underligt, att man undersöker på vilka vägar
man skall kunna åstadkomma en bättring. Man har ifrågasatt tullförhöjningar,
men då har riksdagen svarat, att det kan icke vara lämpligt att fördyra,
brödet för konsumenterna. Och det är väl i alla fall så, att det icke är många,
som kunna stå upp och med verklig övertygelse driva den satsen, att det kan
vara rimligt att i dessa nedåtgående tider fördyra ett sådant födoämne söm
brödet. När man icke kunnat gå den vägen, har man försökt ett annat arrangemang,
nämligen med införande av s. k. glidtullar. Det visade sig emellertid,
att dessa icke hade den avsedda verkan. Nu kommer man och föreslår att
införa ett stadgande om utförselbevis. Det är min bestämda uppfattning, att
dessa, utförselbevis icke heller leda till målet, såvida man vill respektera mindre
bemedlades krav att få billigt bröd här i landet. Den siste ärade talaren, som:
hade en mot min uppfattning helt och hållet stridande åsikt i frågan, ansåg att
det varit lyckligt om man kunnat hjälpa alla, som varit i betryck, om man
kunnat hjälpa näringslivet och köpmännen genom tillfälliga tullar för att förhindra
prisfall; man skulle hava hjälpt lantbruket, och alla skulle ha.va fått
hjälp. Men jag försäkrar, att detta skulle ha resulterat i, att alla blivit
stjälpta och det allmänna ekonomiska tillståndet i landet skulle helt visst, om
man gått den vägen, ha sett mycket sämre ut än för närvarande är fallet.

Nu sade den ärade talaren vidare, att lantbrukarna äro överens i denna
fråga; lantbrukarna i Sverige skulle vara överens om det lämpliga i att införa
utförselbevis för spannmål. Nog vore det konstigt, om det skulle vara så.
Ty herr statsrådet har nyligen omtalat, huru många det är bland de svenska
lantbrukarna, som skulle ha nytta av dessa utförselbevis. Han omtalade,
såvitt jag kunde uppfatta., att det kunde tänkas, att 105,000 jordbrukare, d. v. s.
ungefär en fjärdedel av landets lantbrukare skulle kunna få nytta av dem. Så
medgav han emellertid, att av dessa ett antal av 54,000 stycken innehade jord
upptill högst 20 hektar, och då han måste medgiva, att för dessa införandet

Ousdugen den 2 april.

av déssb bevis skulle vara av jämförelsevis ringa nytta, blir antalet reducerat, 0m
cell det blir då knappast mer än en åttondel av landets jordbrukare, som skulle
b a någon fördel härav. Herr statsrådet nämnde emellertid, att de utav ifråga- °r ma™Wa
varande jordinnehavare, som komma upp till gränsen av 20 hektar skulle ha (Forts.)
mer avsevärd nytta av detta arrangemang, men detta synes mig egentligen
blott bevisa, att den störa massan av dessa 54,000, som icke ligga nära gränsen
av 20 hektar, verkligen skulle ha mycket obetydlig nytta av arrangemanget.

I)å f rågar jag: är det möjligt, att alla lantmän äro eniga om detta krav, nä/r
det, såvitt jag kan räkna ut, icke är mer än en åttondel av dem, som skulle
ha nytta av detta förslag.

Sedan sades det, att, om även icke alla kunna hava nytta av en föreslagen åtgärd,
och det avsedda målet icke i allmänhet kan vinnas, för alla, är det bättre,
att några få nytta därav, än att ingen far det. Ja, mina herrar, detta tycker
jag vara riktiat om det icke vore så, att bland den stora massan så många,
ja, de flesta, skulle få skada av detta. Om det skulle bli någon verkan av
dessa utförselbevis så att det skulle gå att exportera spannmål, måste resultatet
bli, att man måste importera mera spannmål, och om det blir höjning i
spannmålspriset, så kan åtminstone ingen övertyga mig om, att icke detta
kommer att verka så, att även priset på mjölet kommer att stiga, jag menar
det hu.sliållsmjöl, som folk i allmänhet använder. Baron Fleming sade, att man
icke ville bär i landet använda annat än det finaste mjölet, och han trodde,
att svenskarna- voro så begivna på detta, att de icke kunde förmås att använda
annat än sådant mjöl, men jag vågar påstå, att den ärade talaren icke kände
förhållandena, ty den stora konsumtionen är alldeles säkert inriktad på användande
av mellansorter av mjöl. Sålunda menar jag, att om även en stor del
av lantbrukarna kan hava nytta av utförselbevisen, men detta icke är fallet
med den övervägande delen, som icke skördar tillräcklig mängd brödsäd utan
behöver köpa mjöl, som helt säkert skulle bli dyrare, om den med utförselbevisen
avsedda verkan ernås, så finner jag uppenbart, att det icke är så, att
några hava fördel och de andra icke beröras av denna åtgärd, utan jag menar,
att några få lantbrukare möjligen skulle ha fördel av denna sak, men ett mycket
större antal både lantbrukare och andra skulle få direkt skada, och olägenhet
av bevisens införande, och vid sådant förhållande anser jag, att man knappast
bör vidtaga en sådan åtgärd, varigenom man visserligen hjälper tu, men sannoligt
också stjälper sju.

Ja, när man talar om den verkan, som utförselbevisen skulle ha, kan jag visserligen
instämma i så måtto med chefen för jordbruksdepartementet, att jag
icke tror, att verkan blir så synnerligen avsevärd. Men ett av de två kommer
alltid att inträffa: antingen åstadkomma dessa utförselbevis en verkan eller göra
de det icke. I förra fallet åstadkommes höjning på spannmålsprisen, och då
är. det mycket svårt för någon att övertyga mig om, att icke även mjölprisen
komma att stiga, eftersom mjöl tillverkas av spannmål, ty det är helt visst
icke möjligt att höja priset på spannmål, under det att mjölet säljes till samma
pris som förut. Beviset för motsatsen tror jag, att många skola brista uti. Man
säger: det drabbar ej allmänheten utan här få kvarnarna betala- skillnaden.

Men, mina herrar, tänker man verkligen, att kvarnarna skola betala hela den differens,
som man i alla fall här möjligen har att räkna med? Om man skulle
kunna förmå kvarnarna att slå in på en sådan väg, är det mycket möjligt, att de
icke orka med detta experiment, att köpa spannmål till det dyrare priset och
ändå hålla mjölet till samma pris som förut. Sålunda, om utförselbevisen skulle
ha verkan, måste jag påstå, att de verka fördyrande på mjölet, och det vore
enligt mitt förmenande synnerligen olämpligt. Ha utförselbevisen icke någon
verkan — man och man emellan har man sagt till mig: ni skulle väl kunna
vara med härom, ty det blir icke någon nämnvärd verkan härav -— ja då tjänar

25. 44

Onsdagen den 2 april.

Om

utförselbevis
för spannmål
m, m.
.Forts.)

det väl ingenting till. Vad blir det för nytta av att då försöka med en sådan
historia? Men man riskerar, att de komma att hava verkan och då är det hela
enligt mitt förmenande olyckligt.

Men, säger man, det skall i alla fall verka psykologiskt på lantmännen, de
komma att bli gladare, därför att de kunna hoppas, att det skall bli bättre. Mina
herrar, kan det vara någon fördel och är det verkligen värdigt riksdagen att
siiga, att man bör vidtaga åtgärden av psykologiska skäl? Detta är en mycket
stor och allvarlig ekonomisk fråga. Det gäller att här räkna med siffror och
icke med psykologiska moment.

Vidare ber jag få framhålla, att då det nu ideligen och enligt mitt förmenande
med rätta säges från lantbrukarhåll, att det är mycket beklagligt, att
vi skola behöva importera det dyrare amerikanska och argentinska vetet och att
den svenska konsumerande allmänheten icke kan nöja sig med det enklare mjöl,
som frambringas av svensk brödsäd, så instämmer jag fullt och helt uti detta
uttalande. Om ur hygienisk synpunkt den invändningen skulle kunna göras,
att av svensk spannmål endast frambringades sämre mjöl kunde det så vara,
men när av denna spannmål faktiskt kan framställas ett mjöl, som är fullkomligt
tillfredsställande för konsumenternas behov, är det beklagligt, att man skall
behöva importera så mycket dyrare brödspannmål. Men jag frågar: om dessa
utförselbevis komma till stånd och om de skulle hava verkan, så att det blev
en stor export av svensk brödsäd, tro herrarna då, att detta skulle medverka till,
att man skulle nöja sig med och konsumera mera svensk spannmål? Det är
otänkbart att exportera en stor del av den egna spannmålen, om man icke importerar
motsvarande mängd utländsk, ty det är ju icke meningen att Sveriges
folk skall äta så mycket mindre brödföda. Men om man importerar mer utländsk
spannmål, kan jag icke se saken annorlunda, än att då tvingas allmänheten att
i än högre grad konsumera det finare utländska mjöl, som produceras av den
ulländska spannmålen, och således menar jag att om det blir någon verkan i
detta avseende, så åstadkommes det resultatet, att den svenska konsumerande allmänheten
allt mer vänjer sig vid att använda mjöl, malet av utländsk spannmål
av högre kvalitet. Och kan det vara nationalekonomiskt riktigt att föra ut den
svenska spannmål, som man här själv behöver, och som helt säkert även på den
utländska marknaden komme att betinga lägre pris än den, som i stället införes?
Det synes mig uppenbart, att landet i sin helhet skulle förlora genom att sälja
spannmål, som i fråga om näringsvärde kanske är lika så god som den utifrån
inköpta spannmålen, till lägre pris än det man får betala för den som införes.
Det måste ändå bliva en nationalekonomisk förlust. Tager man hänsyn till
frakterna, så är det uppenbart att detta är än mera oekonomiskt.

Nu säger friherre Fleming, och försöker lugna oss med det enkla resonemanget,
att frakterna icke behöva betyda någon förlust eller ökad utgift, ty frakten
kan ske på svenska kölar liksom på de svenska järnvägarna. Men, mina herrar,
man får icke frakten gratis, även om den sker på svenska kölar. Det var väl
att taga allt för enkelt och lätt på denna sak, och det synes verkligen underligt
av en så gammal industrimän som friherre Fleming. Ty frakterna, vare sig
de försiggå på utländska eller svenska kölar, medföra stora kostnader, med
vilka man i alla fall måste räkna.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet uppgav, att det var
egentligen de ekonomiskt svagaste lantbrukarna, som hårdast drabbades av de
nu rådande förhållandena, så att de voro tvungna att omedelbart efter skörden
sälja sin säd till mycket lågt pris. Det förefaller ju, som om det skulle ligga
något i ett sådant resonemang. Men jag vill erinra, att av landets lantbrukare
man knappast kan anse, att det är mer än en åttondel och dessa de större lantbrukarna,
som skulle ha någon fördel av utförselbevisen, men den stora massan
av de mindre jordbrukarna, som ofta måste köpa mjöl, komme icke att ha någon

Onsdagen don 2 april.

45 Nr 25.

fördel, men väl en hel del ökade kostnader därav. Du frågar jag: är det då
rått att säga, att det huvudsakligen är de ekonomiskt svaga bland de mindre jordbrukarna
som skulle ha gagn av förslagets genomförande? Det måste vara klart,
att man icke kan säga att det är dessa, som drabbas hårdare av att icke få utförselbevis,
men väl kan man säga att det är de ekonomiskt svaga bland de
större jordbrukarna som kunna hava fördel därav. Men då dessa större jordbrukare
äro i mycket stor minoritet, är det ju tydligt, att majoriteten av de ekonomiskt
svaga lantbrukarna i Sverige icke hava nytta av detta utan snarare
skada.

Herr statsrådet sade vidare, och i detta fall vill jag fullständigt instämma
med honom, att rätta sättet för lantmännen att reda upp denna sak är, att de
själva söka ordna det så,_ att de icke behöva kasta ut sin spannmål i marknaden
genast på hösten och sälja till vilka,,pris som helst, utan så, att de kunna hålla
på sin vara, till dess de få sälja till bättre pris. Detta skulle ske genom samverkan
för att underlätta spannmålens lagring och belåning. Det är verkligen det sätt,
som jag tror är det sundaste. Nu säger herr statsrådet, att detta förutsätter kooperation,
och jag tror även, att det gör så, och det är beklagligt, att icke lantmännen
långt före detta lärt sig, att kooperationen verkligen kan vara en hjälp
för dem. Kooperationen bör dock bedrivas på fullkomligt sund och god ekonomisk
basis, så att icke olyckliga följder av kooperationen inträffa, såsom ju hänt.

Vidare sade herr statsrådet, att om man skall inrikta sig på detta, så tager
det tid, men man har nu icke tid att vänta, och därför måste man just nu hava
dessa utförselbevis._ Jag medgiver, att det tager tid, men jag undrar, om det
är någon fara i dröjsmål. Alla äro överens om, att den bästa förutsättning för,
att utförselbevisen skola få någon egentlig betydelse, är, att vi få en något så
när god och stor skörd av brödsäd, ty blir det icke något att exportera av denna
vara, då hjälpa icke utförselbevisen. Nu är det fråga, ifall man skall försöka
att bedöma, hurudan skörden av brödsäd blir i år, om icke lantmännen i kammaren
skola giva mig rätt uti, att tyvärr ingenting tyder på, att vi i år kunna
räkna med att få en god skörd av sådan spanmål. Tyvärr torde den väderlek,
som i fjol rådde i fråga om höstsäden, ha haft den verkan, att det icke blir så
storartat med brödsädesskörden i år. Under sådana förhållanden menar jag,
att faran i dröjsmål icke skulle vara så stor.

Ja, herr greve och talman, jag kan icke säga, att jag av herr jordbruksministerns
anförande eller av vad i övrigt blivit anfört blivit övertygad om, att utskottet
icke skulle stå på en verkligt fast ekonomisk mark, när utskottet yrkar
avslag på de ifrågasatta förslagen både i fråga om höjda tullar, importreglering
och utförselbevis, och därför, herr greve och talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sederliolm: Man har i år att kassera in ett erkännande från bevillningsutskottet,
som man måste sätta värde på. Utskottet har nämligen klart och
otvetydigt konstaterat det synnerligen bekymmersamma läge, vari landets jordbruk
befinner sig. Jag kan även kassera in samma erkännande av den siste
ärade talaren. Men han resonerade som så: Är det verkligen, när vi låtit vårt
näringsliv i övrigt vara ohulpet under den svåra kristiden, överhuvud taget
skäl att tänka på att hjälpa jordbruket? Ty det är icke annat än en näring
det heller._ Ja, men vi få fasthålla, att det svenska jordbruket intager en särställning
i förhållande till andra näringar. Det svenska jordbruket kan icke
så.som en annan fabrikation stanna eller upphöra för tillfället; det måste vara
i .jämn gång i motsats till en industri, som kan inställa sin rörelse, upphöra med
sin tillverkning och låtande pengar, som finnas nedlagda däri till stor del bli
nyttiggjorda på_ annat håll. Med ett sådant tillvägagångssätt för jordbruket
skulle det råka i förfall och det hela gå tillbaka. Den betydelse, som jordbru -

Om

utför selleri.i
för spannmål
m. m.
(Korts.)

Nr 25. 46

Onsdagen den 2 april.

Om

utförselbevis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

ket har inom Sveriges näringsliv komme att förringas icke blott för tillfället
utan även för decennier framåt. Alltså menar herr Rune att det bör lämnas
vind för våg och förbliva ohulpet. Men detta medför mycket farligare konsekvenser
än det kan göra för en industri och andra jämförliga näringar. Vi få
komma ihåg, att jordbruket har en helt annan betydelse för svenska samhället än
vad andra industrier ha. Det är ju icke mer än fem år sedan riksdagen vidtog
de mest långt gående åtgärder för befordrande av jordbrukets utveckling
och för att göra det produktionskraftigt, höja och vidmakthålla
jordbrukets produktionskraft icke blott under de närmaste åren utan
även för all framtid. Vederbörande statsråd underströk år 1919 med
all kraft, att då föreslagna åtgärder icke vore avsedda att vara tillfälliga
utan i stället att höja jordbrukets produktionskraft för framtiden.
Man hade då en känsla av vilken betydelse jordbruket under denna kristid
hade för bevarande av Sveriges självständiga ställning. Jordbruket förmådde
då, tack vare en relativt stor spannmålsodling, att göra Sverige åtminstone
nödtorftigt självförsörjande. Men nu ha dessa synpunkter försvunnit. Skall
icke jordbruket fortfarande anses hava en särställning i avseende å svenskt
samhällsskick, så att det fortfarande skulle förtjäna ett starkt stöd till dess bevarande,
och var detta ej meningen, när riksdagen för åtskilliga år sedan införde
skydd för brödsäd? Var det icke så, att man ansåg, att brödsädesodlingen behövde
detta stöd i konkurrensen med andra länder för att kunna hållas uppe i
den omfattning, som landets väl krävde? Kristiden gav bekräftelse åt denila
åskådning. Vad som nu föreslås av Kungl. Maj:t är ingenting annat, än att
man söker avhjälpa det missförhållande som här är rådande i avseende å skyddet
och göra tullsatsen effektiv till det belopp, som riksdagen a.vsett och utmätt.
Mjöltullen är redan effektiv; det är redan bevisat och åberopat i Kungl.
Maj:tsi proposition. Brödisädestullen är även den på sitt sätt effektiv, men
icke för lantbrukarna så, som den var avsedd; tullskyddet kommer icke lantbrukarna
till godo. Med dessa utförselbevis avses nu att införa ett moment, söm
gör tullen effektiv för odlarna under en tid, när tillgång och tillförsel av
spannmål överstiger efterfrågan.

Nu har bevillningsutskottet i sitt betänkande anfört, att den verkan, som utförselbevisen
möjligen skulle medföra, är så ringa, att de icke åstadkomma
förhöjning i sädesprisen inom Sverige, och de skulle således för lantbrukarna
bliva ineffektiva, och utskottet har anfört ett exempel. Det tager vissa siffror
i den kungl. propositionen, medeltalssiffror, som angiva det belopp, varmed
brödsädestullen har varit ineffektiv i medeltal under förra årets fyra sista
månader. Detta belopp varierade mellan kr. 1,45 och 2,16; medeltalet
härav är kr. 1,82, och sedan säger utskottet, att vad de nu föreslagna utförselbevisen
hade inbringat vid då gällande prisläge, skulle ha åtgått till exportkostnaderna
och således icke medfört någon förhöjning till godo för producenten.
Detta påstående är, såvitt jag förstår, icke riktigt;. Först och främst är
det oriktigt att grunda en sådan slutsats på medeltalet för fyra månader. Nu
voro prisen under dessa fyra månader varierande mellan kr. 1,45 och 2,16, och
alltså, om exporten skedde under oktober månad, skulle den i varje fall hava
skett med vinst, även om kr. 1,82 motsvarat exportkostnaderna. Den lägre skillnaden
under september månad inverkar icke därhän, att den, som exporterade
under oktober månader icke skulle kunnat göra det med vinst. Vidare är påståendet
oriktigt i fråga om exportkostnaderna. Utskottet har dragit fram några
siffror, huru det ställer sig vid en export över Malmö till Köpenhamn, men
om en] sådan export skulle komma till stånd, behöver man icke tänka sig,
och det är icke heller naturligt, att denna spannmål skulle föras från järnvägsvagnarna
och i Malmö läggas upp i magasin. Det naturliga vore givetvis, att

Onsdagen den 2 april.

4 7 Nr 25.

(Forts.)

exporten skedde ifrån skilda orter inom landet och särskilt inom Skåne fördes Om
med järnvägsvagn till Malmö för att fortsätta med vagnarna till Köpenhamn wtfårselbevis
d. v. s. kostnaden för exporten skulle vara den merkostnad för frakten, soin/''"'' *palnmäl
ioljde med exporten. Den är efter vad jag inhämtat omkring 75 öre. Medan ut- ‘ *

skottet säger att den råtta siffran under dessa förhållanden är kr. 1,82, vill
jag alltså i stället pasta, att den i själva verket ligger omkring 75 öre, d. v. s.
utskottets siffra är felaktig till mer än dubbla beloppet. Under de förutsättningar
för exporten jag här talat om skulle den vara lönande, i den mån utiorse
bevisen bleve effektiva till ett belopp, överstigande dessa 75 eller 80 öre.

1(* £.r" i}’®2 skulle de vara effektiva med ungeför 1 kr., under oktober med
ungefär 1,30, 1,40, och redan alltså åstadkomma en förhöjning av spannmålspriset
under dessa månader. Med kännedom om de fluktuationer spannmålsnandein
är underkastad, kommer givetvis på våren och på sommaren, när tullen
ar effektiv, en sådan export icke att löna sig. Det. kommer möjligen att bli
ett utlopp av spannmål under höstmånaderna, när tillströmningen av varan betydligt
överstiger den inhemska kvamindustriens behov. Det blir då en lättnad
pa den inhemska marknaden. Kvarnarna bli icke på samma sätt som nu
overhopade med spannmål, utan man kan sända bort en del, kanske icke så
mycket till Danmark men i stallet till våra grannländer, i synnerhet dem kring
Östersjön samt till Norge Vid en prisskillnad av 2 kronor skulle kr. 1,25 vara

nrLoe/fffQktlVfa°+Iair-det'' E/feikot1e,n skul?f. ökas> i samma mån som det inhemska
priset har statt lägre i förhållande till vad förtullad utländsk vara av samma

plfkte| skulek01?. UnJer motsvarande månader 1922 var prisskillnaden omkrmg
o,30 3 40. Den siffra, som för 1923 var 1,82, motsvaras alltså under
slutet av 19.2 av 3,30, 3,40 Da hade spannmålen följaktligen kunnat bära än
drygare exportkostnader, och likväl kunde exporten ha blivit till fördel för den
svenska spannmalsmarknaden eller berett den än större fördelar än 1923 Om
nu utskottet vill gara eu utredning, som skall påvisa effektiviteten av utförselbevis
kan jag icke finna, att det är riktigt, vi kunna ju säga fullständigt
att Kl» taga med Svea 1922 åra sitta,, vilka också ingå i defkungl p„p8„:
sitionen, ehuru dessa siffror skulle visa en betydligt större effekt av utförselbevisen
an vad anförandet enbart av siffrorna för 1923 utvisar. Man börda
c™"a \anta av utskottet i en så här pass viktig fråga, att det icke skulle
ömma fram med missvisande material och med angivande av vissa för slutsatsen
behagliga siffror i stället för med att utnyttja hela det material som
verkligen finns och kan utnyttjas för ändamålet.

Om utforselbevisen alltså under dessa månader skulle medföra eu viss prisforhojmng
pa spannmål, är det ju icke givet, att spannmålen skulle konung art
si-n itera&‘ Eet,ar [också möjligt, att svenska spannmålshandlare och svenska
kvarnar, trots att konkurrensen på den utländska marknaden har me!lfort
en viss åkning av priset, skulle finna det förmånligt att uppköpa och
agra spannmål för att använda den på våren. Det blir eu kalkylfråga. Beskna
vederbörande, att den spannmål, som de köpa på hösten, plus lagringskostnaderna,
svinn och sadant icke står dem dyrare än vad de skulle få be Ll!.

piiT„“Än Ä"S„ndgå!p“nmälen’ * t5pa * “h

Nu säger utskottet liksom herr Rune, att det är ett oerhört nationalekonomiskt
missgrepp att först exportera spannmål med därmed följande exportkostnader
samt sedermera importera spannmål igen. Kalkylen ställer sig ?fter
min mening ungefär sa har. hkall jag lagra upp min spannmål under exempelvis
ett halvt ar, skall jag lagga på den transportkostnaden till lagerhuset
- ty de far en lantbrukare i de flesta fall göra, då han icke har utrymme
sjalv att lagra lagringskostnaden där, skötsel, svinn och räntor? Då stiger

25. 48

Onsdagen den 2 april.

Om

Iförselbevis
spannmål
m. m.
(Forts.)

den med låt mig säga 1,80, 2 kronor — den siffran har jag icke undersökt
utan nämner den endast som exempel. Eller skall jag ^exportera den tillbett
land, som omedelbart använder den till konsumtion? Då kommer spannmålen
aldrig att tyngas av dessa kostnader, utan det blir i stället endast exportkostnaden.
Länder, som kunna omedelbart konsumera spannmålen, om vi nu
särskilt tänka på vete, finnas runt omkring oss. Finland importerar den allra
största delen av sitt vetebehov och en betydande del av sitt rågbehov, Norge
och Tyskland likaså, och även Danmark har en överskottsimport både av vete
och råg. Då blir kalkylen icke den, att skillnaden blott utgöres av de tillkommande
transportkostnaderna i ena fallet, utan mot dessa transportkostnader
svara lagringskostnaderna. Innan den amerikanska spannmålshandeln i Europa
fick den omfattning som den nu har, måste nog kvarnarna räkna med att lägra
upp spannmål för vårbehovet. Nu behöver det i allmänhet icke ske, utan på
våren tillföres marknaden nyskördad spannmål från yeteproducerande trakter
på södra halvklotet. Dessa kvantiteter spannmål, som tillföras, ha lika litet som
vårt vete på hösten burit några lagringskostnader och räntor, utan de äro nyskördade
likaväl som vårt vete på hösten. Då är det inte säkert, jag vill knappast
säga, att det är troligt, att lagringen av vetet med alla därmed sammanhängande
kostnader skall löna sig, när det kan tillföras vete från dessa transoceana länder
till ett pris, som icke överstiger, vad i regel vårt vete av motsvarande kvalitet
eller med reduktion för skillnaden i kvalitet skulle ha kostat på hösten. Det
nationalekonomiska missgrepp, som man här talat om, är efter min mening
absolut icke något missgrepp, utan det rör sig om en ren räknefråga, och jag
vill påstå, att det i de flesta fall, om man kan få marknad för det svenska
vetet på hösten för omedelbar konsumtion rent ekonomiskt och nationalekonomiskt
sett lönar sig bättre att sälja det därtill, och att^ersätta det med nyskördat
vete på våren, än att lagra det svenska vetet till våren.

Yad beträffar mjölpriset har utskottet också här gjort ett erkännande, som
jag ej tidigare varit i tillfälle att annotera, nämligen beträffande det amerikanska
mjölprisets reglerande inverkan på det svenska mjölpriset, åtminstone
då det gäller motsvarande kvalitet. Spannmålsmarknadssakkunniga ha påvisat,
att priset på det svenska kärnmjölet, de högre mjölkvaliteterna, konstant
följer det amerikanska mjölpriset. Man måste sätta priset så för att
hålla det amerikanska mjölet i möjligaste mån borta från den svenska^ marknaden,
så att man kan finna avsättning för det svenska mjölet. Men så, säger
utskottet: fördyras nu den svenska råvaran, måste givetvis kvarnarna höja sitt
pris för det svenska vetemjölet, och denna höjning kommer att medföra, att
det lägre bagerimjölet, de lägre kvaliteterna av det svenska vetemjölet,
skall komma upp i samma pris som kärnmjölet, _ och _ likaså
skulle priset på rågmjöl följa med. I regel är. det så, att rågmjölspriserna
och priserna på de lägre kvaliteterna vetemjöl följa varandra. Sedermera gör
utskottet den konklusionen, att denna förhöjning skulle bestå icke blott så länge
utförselbevisen äro effektiva, d. v. s. för såvitt spannmålen i Sverige står lägre
än vad den skulle göra, om tullen vore fullt effektiv, utan under hela året och
även under den del av året, som vi nu befinna oss i, skulle denna effekt åstadkommas.
Så snabbt som transporterna och förbrukningen av mjölet ske, är
det väl ändå ganska orimligt att föreställa sig, att en sådan inverkan av utförselbevisen
skulle kvarsta flera manader, sedan de upphört att ha någon
verkan på spannmålspriset. Det är ju ett orimligt och efter min mening fullständigt
felaktigt resonemang från utskottets sida, när det förutsätter, att
utförselbevisen skola verka på detta sätt. Det är möjligt, att så kan ske
i rena undantagsfall, men även om det inträffade i ett undantagsfall, d. v. s.
under någon kortare tid, är det orimligt att tänka sig, att denna verkan skulle
fortfara under hela den återstående delen av året.

Onsdagen don 2 april.

49 Nr 25.

Nfi, men ur det inte också lika orimligt att. tänka sig, alt medan det utländska
mjölpriset inverkar på det svenska kärnmjölspriset, så skulle det icke kunna
medföra någon inverkan på de lägre kvaliteterna? Det är nu en prisskillnad
mellan bagerimjöl och kärnmjöl av 2 öre per kilo. Jag vill påstå, att den skillnad
i handelstekniskt värde — jag vill nu icke tala om näringsvärde — som dessa
två kvaliteter ha och som gör kärnmjölet mera eftersökt än bagerimjölet, är
eu faktor, som alltid kommer att bestå. Det är väl orimligt att tänka sig,’att
konsumenten, om dessa två kvaliteter bjudas ut i en handelsbod och priset är
lika, skall föredraga den som har ett handelstekniskt lägre värde och köpa den,
utan han^köper naturligtvis av den i handelstekniskt hänseende värdefullare!
'' (^, aD den lägre kvaliteten såld måste kvarnen hålla en viss marginal. Den
ä.r för närvarande 2 öre. Det iir möjligt, att en pressning av priset på råvaran
skall föranleda ett försök från kvarnarnas sida till en höjning av priset på denna
lägre kvalitet och något minska den nuvarande marginalen på 2 öre, kanske till
1. /z ^re e^er något sådant, men en sådan prisrörelse kan inte bli annat än minimal,
emedan det måste finnas en marginal mellan högre och lägre kvaliteter
på mjöl, som står i viss relation till det handelstekniska värdet av dessa två kvaliteter.
J^ndast i den man den nuvarande marginalen av 2 öre överstiger denna
skillnad, kan man tänka sig* en pressning men eljest icke. Det är alltså efter
min mening ytterst problematiskt, om denna utförselbevisens inverkan på mjölpriserna
kommer att inträffa, och i varje fall blir den av ringa betydelse, då det
dels icke kommer att röra sig om mer än kanske en bråkdel av ett öre och dels
er1? • kan komma att gälla den tid, under vilken utförselbevisen äro

effektiva, d. v. s. under höstmånaderna.

Det har här sagts, att jordbruket liksom varje annan näring bör ordna sig
efter de för tillfället rådande ekonomiska förhållandena. Detta har förut något
berörts här i dag, men jag vill ändå stanna en liten stund vid den frågan,
horn även jordbruksministern har påpekat, är det icke möjligt för jordbruket
liksom för en industri att helt plötsligt kasta om sin produktion från den ena
grenen av jordbruket till den andra. Det kräver betydande omkostnader, utlägg
för byggnader och inventarier, det kräver ju omläggning av åker till äng
eller permanent vall. Det tar flera år, innan denna vall är färdig och nått sin
lulla produktion. Man maste med andra ord ställa alla dessa omläggningar på
lång sikt. En jordbukare är betänksam mot att gorå detta. Han vet inte, om
den konjunktur, som för närvarande råder för animala produkter, kommer att
bestå. _ Han måste upprätthålla en viss stabilitet i sin näring. Det är alltså
icke lojhet eller slöhet eller brist på uppmärksamhet för vad som rör sig i tiden,
som åstadkommer, att han därvidlag är återhållsam, utan det beror på hans
yrkes egenart. Om han verkligen skall ge sig in på detta och det sedan skulle
inträffa, ait smöret och övriga animala produkter skulle sjunka i pris, stode han
där med sina vallar, sin dyrbara kreatursstam, sin nybyggda ladugård åter nödsakad
att kasta om efter att ha nedlagt dessa stora kostnader. Man måste vidhålla,
att det är en sak av stor betydelse för landet, huruvida jordbrukarna på
detta sätt skola nödgas lägga ut pengar och binda kapital på osäkra konjunkturförhållanden.
De måste inrikta sig på en någorlunda kontinuerlig drift, och
vad som kan ske är endast vissa förskjutningar inom jordbruket. Jordbruket
kan ju för närvarande knappast ge någon ränta alls på det kapital, som är investerat.
^Skuldsättningen ökas, skatterna ha vuxit, och många jordbrukare få
gå från gård och grund. Detta gäller icke blott om storjordbruken. Det gäller
ännu mera om de talrika bondebruken och även småbruken, som måste upphöra
och där gårdarna gå ur hand i hand och ofta nog gå till allt större och större förlall.
Att man under sådana förhållanden skall få fram kapital för en sådan

Om

utför selleri a
för spannmål
in. m.
(Forts.)

Första kammarens protokoll 192^. Nr 25.

Sr 25. 50

Onsdagen den 2 april.

Om omläggning som här ifrågasatts och på en sa pass osäker förhoppning som denHtförselbevis;
na< kan man knappast räkna med.

/ör spannmål Det är inte underligt under sådana omständigheter, att jordbrukarna försöka
(F rtei att på något sätt få till stånd åtgärder från det allmännas sida för att få ett
skydd eller kanske rättare sagt få det skydd, som redan finnes, fullt effektivt i
vad det gäller brödsäden. Det kan ju hända, att lantmännen efter hand kunna
komma till en anpassning efter förändrade förhållanden. En sådan är säkerligen
redan på marsch, men det behövs hjälp under tiden, för att icke olyckorna
bland jordbrukarna skola bli ännu större och ödesdigrare. Och det är ovillkorligen
ett statsintresse, dels att jordbruket hålles uppe i sin fulla produktion, dels
även att dess skattekraft hålles uppe, så.att man verkligen allt fortfarande kan
räkna med jordbruket såsom en av de viktigaste näringarna inom vårt land.

Jag vill icke uppehålla tiden längre. Det kan hända det blir tillfälle att sedermera
återkomma. Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Ericson i Oberga m. fl.

Herr Boman: Herr greve och talman! Jag har också anslutit mig till den
reservation, vartill den siste talaren nyss yrkade bifall. Jag kunde lika gärna
ha anslutit mig till den kungl. propositionen, men då det inom utskottet fanns
starkare stämning för att gå den väg, som reservationen anger, nämligen en
begränsning av giltighetstiden till 1926, varigenom det betonas, att detta ar ett
försök och att statsmakterna och riksdagen ånyo måste fatta samma beslut, för
att det fortfarande skall förbliva giltigt, så ansåg jag det klokare att biträda

denna reservation. , , , , , . , ,

Såväl herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet som de talare
som tidigare ha förordat den kungl. propositionen, ha ju så pass fullständigt
redogjort för innebörden av det väckta förslaget, att jag kan fatta mig mycket
kort. Då jag ansluter mig till den kungl. propositionen, har det skett i känslan
av att jag som affärsman vet, hur illa den är ställd, som icke har mera än en
köpare att vända sig till, när han har en vara att avyttra, som han maste avyttra.
Så ligger egentligen förhållandet nu. Lantmannen måste sälja till en kvarn i sin
närhet, och dessa kvarnar, köparna, ha fullständigt reda på såväl säljarens större
eller mindre behov av att sälja som hur det skulle ställa sig, om saljaren skulle
vända sig till en annan kvarn, då fraktkostnaderna komma att försätta, honom i
en än sämre ställning. Kan man genom att möjliggöra en export anskaffa en ny
köpare åt producenten, jordbrukaren, så är därmed mycket vunnet, aven i de
fall då någon export icke kommer att ske. Den köpare, som i vanliga, tall kommer
i fråga, blir säkerligen mera villig att betala ett så högt marknadspris, som
är möjligt, då han riskerar, att varan eljest går till annat hall.

Jag förstår mer än väl, att vad man från lantmannahall eftersträvar ar att
uppnå effektivitet i tullskyddet. Det lär nog icke lyckas annat än i ganska
begränsad omfattning. Det kommer alltid att avga vissa kostnader för transport
och handelsvinst, som icke kunna undvikas, men något vinnes, och det ar

r6CUtskottet talar i sitt avstyrkande utlåtande om att det för att bereda ifrågavarande
producenter en fördel fordras, dels att allmänheten far gorå en uppoffring
i form av högre pris för det mjöl, som den behöver kopa, och dels att
statsverket får göra en uppoffring i form av den restitution, som skall lamnas
Vad konsumenternas uppoffring i form av okat pris betraffar, blir den ju icke
stor, när den icke ens går till hela tullbeloppet utan till något väsentligt mindre.
Men därtill kommer, att det pris, konsumenterna fa betala för mjölet konsumenterna
köpa ju icke spannmålen i omalen form —- bestämmes, såsom redan
den förre talaren särskilt underströk, av priset pa det amerikanska mjölet, och
utskottets påstående, att de lägre kvaliteterna av svenskt mjöl skulle paverkas,

Onsdagen den 2 april.

Öl

tror jag icke på. Ty värjo köpman — och kvarnägarna äro mycket goda köpman
lager det högsta pris lör sin vara, som är möjligt att erhålla. Begränsningen
ligger i det pris, för vilket den högsta kvaliteten, det amerikanska mjölet
kan köpas. ’

Kommer man så till den uppoffring, som statsverket skulle göra genom att
det i inge betala ut restitutionerna, så vill jag erinra om att nuvarande tulltaxebestammelser
medge restitution åt kvarnarna även då det mjöl, som exporteras
icke ar identiskt med den råvara, som har införts. Det räcker, att kvarnarna
under en viss tidpunkt ha infört en viss kvantitet och att kvarnägaren därvid
anmalt, att han ämnar exportera spannmål i form av mjöl. Att denna export
icke ar sa alldeles obetydlig, Iramgår av vad som säges på sidan 2 i den kungl.
propositionen, där det upplyses, att år 1922 ägde rum en rågmjölsutförsel som
i det allra närmaste uppvägde införseln av råg, samt att vetemjölsutförseln
samma ar var större än införseln av vetemjöl. Den uppoffring, som statsverket
kommer att fa gorå om omalen spannmål kommer att exporteras med åtnjutande
av tullrestitution, blir alltså sannolikt icke större än den, som statsverket eljest
kommer att få vidkännas i form av restitution för exporterat mjöl. För min del
tror jag, att export av spannmål kommer att äga rum, egentligen endast då konjunkturerna
äro sadana, att ett prisfall är att befara. Den, som då ligger inne
med varan, skyndar sig^ naturligtvis att sälja och tager även ett lägre pris än
han eljest skulle vara hågad eller anse sig tvungen att antaga.

Utskottet talar i sitt betänkande bland annat om att det måste vara oriktigt
att uppmuntra exporten av en vara, beträffande vilken ett importbehov finnes.
Jag har ju redan något besvarat denna erinran med vad jag framhöll i frå<m
om mjölrestitutionen. Man lär väl emellertid icke kunna draga upp som en sådan
altman regel för ett lands varurörelse, som att man icke skall exportera samma
varuslag, som importeras. Vad jordbrukets alster beträffar, sker ju detta i stor
omfattning i fråga om smör, ägg, fläsk och kött, beroende på hur de landsdelar,
^aQ?ri- unionen är större, äro belägna i förhållande till avsättningsorterna.

Slutligen skulle jag vilja säga några ord i anslutning till ett uttalande av
lierr statsrådet, som avvisats av. utskottet, nämligen angående statens intresse
därav, att en mera omfattande minskning av brödsädesodlingen icke kommer till
stånd. Jag tror, att herr statsrådet har alldeles rätt, när han betonar, att detta
ar ett nationellt intresse, och om det skulle krävas någon uppoffring härför, tror
jag, att det är berättigat, att man vidkännes en sådan uppoffring för det stora
statsintresse som det verkligen är att upprätthålla en brödsädesodling, som icke
allt iör mycket understiger landets behov.

Med. stöd av vad jag,anfört ber jag att fa yrka bifall till den reservation som
ar avgiven av herr Ericson i Oberga m. fl.

Herr Andersson, Karl Emil: Herr greve och talman! Det gör ett ganska bekllimmande
intryck på oss lantmän, då vi genomläsa bevillningsutskottets utlatande
i den föreliggande frågan. Det är ju så, att försök här ha gjorts från
saval enskilda motionärers sida som av herr jordbruksministern att på något
satt latta de bördor, som nu vila på jordbrukets idkare. Utskottet har likväl
icke kommit till något annat resultat än ett bleklagt nej och slutar i alla
de olika ^punkterna av sin kläm med att framställningarna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Detta är, som sagt, ganska sorgligt. Jag
tror att manga av jordbrukets idkare ute i landet, såväl småbönder som större
jordbrukare, med sorg skola se på hur riksdagen handlar i dessa frågor. Under
krisaren 1917 och 1918 kunde hos de flesta folklager i vårt land skönjas ett
ganska.stort intresse för lantbruket och speciellt brödsädesodlingen. Men sedan
skeppningsmöjligheterna från främmande länder åter kommit till stånd och
utrikes handeln kommit i normala gängor, har uppfattningen svängt om, och

Nr

Om

utförselbevis
för spannmål
rn. m.
(Forts.)

Nr 25. 52

Onsdagen den 2 april.

Om

utförselbevis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

nu menar bevillningsutskottets majoritet, att lantbrukaren må reda sig själv,
så gott lian kan. Den stora importen av brödsädesspannmal har mediort en
betydande prissänkning på den inom landet odlade spannmålen, en prissänknino-
så stor, att odlingen av brödsädesspannmål för närva.rande _ är mycket
oekonomisk. Tusentals av vårt lands strävsamma och skickliga jordbrukare
befinna sig till följd av rådande låga pris på den säd de odla i ett verkligt
nödläge. Så länge den oerhört stora spannmålsinförseln från främmande länder
får äga rum utan någon ytterligare inskränkning från statsmakternas sida
och så länge den konsumerande allmänheten i vårt land hellre äter av den
utländska spannmålen än av den svenska, ser det mycket tröstlöst ut tor den
svenske spannmålsodlaren. Utskottet har visserligen i slutet av sin motivering
kommit med ett gott råd till herrar jordbrukare: \ar sa göda och
läge- om ert jordbruk, så att det lönar sig; så få även andra näringsidkare gorå.
Ja<? vill dock ställa en fråga till utskottets majoritet: Hur skulle det vara,
om lantbrukarna i gemen började att lägga ut sina åkrar till skogsodling eller
annat, som de möjligen kunde finna fördelaktigt? Hur skulle det da ga. Skulle
inte då vanhävdslagen komma att drabba en stor del av dem. Jag ar rade
för att så kanske bleve förhållandet. Det är väl ända sa, att brodsadesodlingen
är viktig för hela vårt land och för hela vårt folk, och vi fa val anda inte ga
så långt, att vi säga, att det må gå, hur det vill med densamma — vi reda oss

med utländsk spannmål. . „ , ,

Det måste ju erkännas, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
gjort vad han har kunnat för att på något sätt bringa lättnad åt den
betryckta jordbruksnäringen. Han sammankallade under förra sommaren sa
kunniga och försökte åstadkomma ett avtal med kvarnarna om att ta en viss
procent svensk spannmål inmalen i den utländska för att pa sa satt underlätta
avsättningen av den svenska spannmålen. Det försök, som herr jordbruksministern
då gjorde, har ju ändå visat sig icke medföra asyftad verkan.
Det kan ju till en del bero på den svåra väderleken, som gjorde, att den svenska
spannmålen under förra året blev mindre god. Jordbruksministern har nu
emellertid kommit med ett förslag om utförselbevis för spannmål. Dessa utförsel
bevis torde ju i någon mån kunna upphjelpa, det svara laget tor brodsädesodlingen.
Jag tror visserligen, att utförselbevisen kanske icke komma att
göra så ofantligt stor nytta, men det vore dock en gård av hjälp åt jordbrukets
idkare, om de skulle komma till stånd. Jag tror, att de skulle medföra någon
lättnad för avsättningen av spannmål åtminstone pa hosten. .

Jag skall därför gärna ge mitt erkännande åt nyttan av dessa utiorseibevis
och jag kommer att avge min röst för förslaget. Men jag har dock icke vant
fullt övertygad om att dessa bevis komma att gorå full och verklig nytta åt
lantbrukets idkare. Jag har därför och flera med mig i motioner i denna
fråga påyrkat, att importreglering skall införas, sa att det kunde bestammas,
hur mycken spannmål som skall införas här i landet, för att icke konkurrensen
med utlandet skall bli alltför stor. .Tåg tror, att denna importreg ering
skulle vara ett ganska effektivt och verksamt medel for att pa något satt
få odlingen av brödsäd mera lönande och åstadkomma, att den skulle bereda
brödsädesodlingens utövare någon mera behållning. _ . . ... ... .

Det har ju talats rätt mycket i denna fråga, och jag vill icke förlänga debatten
vidare. Jag skall därför helt kort, herr greve och talman be att fa
yrka avslag på utskottets hemställan och under punkten 1) bifall till den av
herr Ericson i Oberga m. fl. avgivna reservationen. Under punkten 4) ber
jag att sedermera få framställa ett särskilt yrkande angående min motion.

Herr Örne: Herr greve och talman, mina herrar! Jag måste börja med att
uttala mitt absolut obetingade förtroende till den nuvarande jordbruksministern,

Onsdagen den 2 april.

63 Sr 25.

icke i politiskt hänseende^ men i fråga om hans vilja och hans förmåga att
åstadkomma allt som kan åstadkommas genom statsåtgärder till förbättring av
de förhållanden, om vilka vi nu här i dag tala. Att han i sin föreliggande
proposition har lyckats så dåligt, som han i själva verket har gjort, kunna vi ju
gärna erkänna — icke minst efter att ha hört hans eget anförande — bero på
att vilken man som än sitter på jordbruksministertaburetten kan lian icke göra
det konststycket att lyfta sig själv och på samma gång den svenska jordbruksnäringen
— jag höll på att säga i håret, men jag borde kanske använda ett annat
uttryck, när det gäller vegetabilier.

Det rationella sättet att ordna denna fråga, yttrade herr jordbruksministern,
är att sätta jordbrukarna i stånd att lagra spannmålen och att sköta den. Jagtror
för min del, att i den mån någonting överhuvud taget är möjligt att göra
för att förbättra förhallandena, maste detta sökas just i den åtgärd, som herr
jordbruksministern bär pekade på. Man måste åstadkomma sådana förhållanden,
att jordbrukarna icke samtliga på en gång behöva bjuda ut sin spannmål
och så att spannmålen blir så skött, att den får ett högre värde än den hade
förut. I det hänseendet kan dock enligt min uppfattning ingen annan än jordbrukarna
själva göja någonting av värde. Om de hade börjat i god tid med att
ordna upp saken på denna linje, skulle allt ha varit gjort, som nu kan uträttas.
Men då så icke har skett, skulle jag i alla fall vilja säga. att det är bättre att
börja sent än aldrig.

Jag skall nu icke gå in på någon mera vittgående utläggning av ämnet utan
nöja mig med att endast framföra några repliker till herr jordbruksministern
och till föregående talare.

Herr jordbruksministern säger, att det gäller att finna en konkurrent om den
svenska spannmålen just vid den tid, då denna spannmål slungas ut på marknaden
i större kvantiteter. Men är det icke på precis samma sätt i vårt södra
grannland? Gäller det icke också där att finna någon, som vill köpa spannmålen,
då den skall slungas ut på marknaden just som den har blivit färdig? Men
om så är förhållandet, måste ju en tillförsel, som uppmuntras med exportpremier
från Sverige, ovillkorligen baissa marknaden därute och således fortfarande
bibehålla den skillnad mellan priset på svensk och på t. ex. dansk spannmål,
som redan nu finnes.

Herr jordbruksministern yttrade också, att han icke trodde på någon prisförhöjning
genom antagande av det föreliggande förslaget, och flera talare ha
sedan varit, inne på. detsamma. Men det är ju just en prisstegring, som .jordbrukarna
vilja ha till stånd. Och om priset stiger, måste väl i all rimlighets
namn någon betala det stegrade priset. Jag kan icke riktigt förstå, hur man kan
bortse ifrån att någon maste ju i alla fall betala detta ökade pris. Man säger,
att det icke är konsumenterna som skola göra det utan kvarnarna. Jag tror,"att
man känner kvarnindustrien relativt litet, om man verkligen tror, att den utan
att vidtaga några som helst åtgärder skall finna sig i att se sina inkomster
minskade med så störa belopp, som det här skulle röra sig om. Antingen måste
sålunda, såvitt jag kan förstå, konsumenterna betala, eller också blir det icke
någon verkan alls av dessa bevis.

Herr jordbruksministern talade vidare om farorna av en omläggning av produktionen,
och flera av de följande talarna ha framhållit samma risker. Herr
jordbruksministern nämnde även här i kammaren, tror jag — i varje fall gjorde
han det i andra kammaren — någonting om att man skulle tvingas övergå till
betesdrift, och den siste ärade talaren föreföll mig förmena, att jordbrukarna
till och med skulle lägga igen sina åkrar för skogsodling. Jag frågar då: hur
mycket tänker, man egentligen exportera med hjälp av dessa utförselbevis? Tänker
man verkligen få upp denna export till rent fenomenala kvantiteter? Såvitt
jag kan döma om saken — och jag tror, att anhängarna av detta institut skola

Om

uljursclbevis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

Nr 25. 54

Onsdagen den 2 april.

Om tvingas att ge mig rätt i det — kan exporten icke komma att röra sig om mer än
utförselbevis 25; 50, kanske 100 tusen ton. Den sista siffran är, såvitt jag kan förstå, uppen°T
ma™maoårligen alldeles överdriven. Men icke ens av en sådan export kan det bli
(Forts.) någon annan verkan än om man nedlägger produktionen av brödsädesspannmål
på en areal, som behövs för att frambringa just denna mängd spannmål. Det
finns väl icke någon slags trolldomskraft hos dessa bevis, som gör, att de kunna
verka på något annat sätt än så, att de anknyta sig till vissa ekonomiska lagar,
och följaktligen kan det väl aldrig här bli fråga om någon minskning av brödsädesodlingen
med en större kvantitet än den högsta, som kan tänkas exporterad
tack vare dessa utförselbevis. När man får brödsädesodlingen något litet inskränkt
på de jordar, som äro mindre lämpade för sådan odling, har man nått
vad som kan nås med utförselbevisen — om man nämligen får räkna med att
vanliga regler här skola gälla.

Herr jordbruksministern fruktade den modlöshet, som skulle uppkomma,
därest hans proposition icke bleve bifallen. Sedan han själv hade medgivit,
att utsikterna till några större verkningar icke vore så synnerligen betydelsefulla,
talade han om den psykologiska verkan, som ett bifall skulle medföra.
Jag får nu verkligen lov att säga, att jag i sådana frågor som denna sätter
mycket litet värde på den insprutning av några gram emulsion av politiska skenfrukter
som man brukar rekommendera. Den är ett slags homeopati, som är
jämförlig med den, då man vill bota inklämt bråck med kvicksilversaltlösning i
tusende potensen eller dylikt. .. Och vilka är det, som frambringa den modlöshet,
som här måste uppkomma? Är det icke de herrar, som fara ut och predika mot
riksdagens beslut och säga, att det är alldeles oriktigt?. Om man ställer sig
på den ståndpunkt, som herr jordbruksministern intog i fråga om det reella
inflytandet av det föreslagna systemet, måste man enligt min uppfattning medgiva,
att det icke är synnerligen stor skada, som förorsakas av att riksdagen, avslår
detta förslag. Men då blir nog den psykologiska verkan av beslutet icke
heller så stor, som herrarna frukta.

Beträffande friherre Flemings anförande skall jag, för att icke upptaga tiden
för länge, endast fästa mig vid ett par saker.

Baron Fleming klandrade, att utskottet hade åberopat ett utlåtande av professor
Heckscher, som var avgivet så tidigt som 1911. Den ärade talaren fann
det vara synnerligen betänkligt, att man åberopade någonting, som är 13 år
gammalt. Jag skall be att få besvara den anmärkningen mot utskottet med en
hänvisning till att det är ganska bra att ibland åberopa multiplikationstabellen,
fastän den är mycket äldre än tretton år och fastän vi haft icke endast ett. utan
många världskrig, sedan den kom till. Vad som rent principiellt, sett är i alla
hänseenden hållbart står sig nog rätt bra genom tiderna. Åtminstone gäller
detta den del av det Heckscherska utlåtandet, som utskottet har åberopat.

Vidare säger baron Fleming, att han icke kan förstå slutorden i utskottets
motivering. Bevillningsutskottet, säger han, behandlar alla näringar på samma
sätt, och vad skall då svenska folket till sist leva på? Ja, om det .verkligen
vore så bedrövligt, att vi icke hade några andra näringar att leva på än dem,
som kunna upprätthållas med protektionistisk homeopati, då hade redan våra
förfäder svultit ihjäl så gott som allesammans, och vi hade icke haft anledning
att här diskutera dessa frågor. Jag ber endast att få fästa baron Flemings uppmärksamhet
på att det i föreliggande sammanhang gäller, att om jordbrukarna
hava större fördel av att odla någonting annat än spannmål och. följaktligen
känna sig frestade att gå över till en sådan mera lönande odling, finns det från
det allmännas synpunkt intet hinder för en dylik omläggning. Den är tvärtom
från det allmännas synpunkt att betrakta såsom synnerligen.lämplig. . Det är
vad som kan utläsas ur utskottets uttalande i denna punkt, till vilket jag fullständigt
ansluter mig.

Onsdagen den 2 april.

55 Nr 25.

Herr Sederholm anförde såsom en viktig- omständighet, att jordbruket intager
en särställning, då det icke såsom andra näringar kan inställa driften. Det är
ju alldeles riktigt, att jordbruket icke såsom en produktionsanläggning på det
oorganiska området kan läggas ned periodiskt för att sedan återupptagas igen.
Det är emellertid icke på detta ställe fråga härom, ty, såsom jag förut sagt, gäller
utskottets resonemang endast för en omläggning, som berör några tiotusental
ton spannmål till förmån för andra odlingar. De, som med minsta förtjänst
odla spannmål, böra naturligtvis undersöka, huruvida de icke kunna nå bättre
resultat genom andra odlingar.

o Herr Sederholm säger, att det föreliggande förslaget endast avser att söka
råda bot på den olägenheten, att tullen icke är effektiv till förmån för jordbrukarna.
Gentemot detta vill jag påpeka, att det ju dock nu finnes möjlighet
att utröna denna sak. Jordbrukarna äro ägare till eu av landets storkvarnar,
som visserligen har anslutit sig till kvarnringen och sålunda är förbunden att
hålla samma höga prispolitik vid försäljningen av sitt mjöl som ringens kvarnar.
Men då bör det ju vara så mycket lättare för jordbrukarnas kvarn att
kunna betala ett högre pris för den inköpta spannmålen, därest verkligen de enskilda
kvarnarna underbetala spannmålen, när den bjudes ut. Kan jordbrukarnas
kvarn göra detta, har den därmed bevisat, att det resonemang, som här
alltid brukar föras, är fullkomligt riktigt, och därigenom också anvisat den väg,
som jordbrukarna ha att gå. Kan den det icke, förefaller det mig, som om man
måste se med en viss reservation på de beräkningar, som äro framlagda i detta
hänseende.

_Vad utskottet framhåller om en utjämning av priset mellan lägre kvaliteter av
mjöl och högre gäller under förutsättning, att utförselbevisen verkligen åstadkomma
den avsedda effekten. Skulle de icke ha den avsedda verkan, kommer
den svenska spannmålen icke att gå åt eller gå upp i pris. Herr Sederholm erkänner,
att det måste finnas en marginal mellan de olika mjölkvaliteterna på
grund av det högre handelstekniska värdet av importmjölet. Då nu värdet av
importmjölet i en viss given situation är bestämt uppåt, kan ju det från handelsteknisk
synpunkt lågvärdiga mjölet icke säljas annat än till lägre pris, och då
kunna utförselbevisen icke ha någon verkan. Det är just detta utskottet har
velat bevisa.

Herr Boman framhöll, hur illa det är ställt, om en säljare har blott en enda
köpare att vända sig till, då han vill avyttra någonting. Jag ger honom alldeles
rätt häri. men jag kan icke ge honom rätt i att jordbrukarna ovillkorligen
måste vända sig till närmaste kvarn. Detta är alldeles oriktigt, när det gäller
storkvarnarna. Utefter kusterna finns det en viss konkurrens, och i den män
den icke har funnits under kvarnringens klang- och jubeldagar, bör den nu så
småningom börja framträda. Här ligga ju i Stockholm två kvarnar, Saltsjökvarn
och Tre kronor; längre söderut ha vi Swartz’ kvarn i Norrköping och Kalmar
ångkvarn. Dessa kvarnar kunna faktiskt konkurrera om all spannmål från
ostkusten och från de stora öarna i Östersjön, Öland och Gotland. Får man
nämligen endast spannmålen ombord på en båt, betyder det förfärligt litet, om
man har några mil mer eller mindre att frakta den.

Ja, herr greve och talman, jag skall icke upptaga tiden längre. Av vad den
närmast föregående ärade talaren yttrade framgick det, att icke heller han
hade någon särskild stark tro på utförselbevisen såsom en hjälp åt jordbrukarna.
Han yttrade, om jag .icke antecknat fel, att dessa bevis icke skulle göra
så stor nytta men dock vara en hjälp åt jordbrukets idkare. Även han tycktes
tro på den psykologiska verkan av någonting, som har en ytterst ringa ekonomisk
effekt. Den närmast föregående talaren rekommenderade i stället, om
jag icke hörde fel, importreglering. Om det hade gällt att behandla denna
fråga någon gång i slutet på 1930- eller 1940-talen med den uppsättning

Om

utför8elbevi
för spannrn
m. vi.
(Forts.)

>*r 25. 5 G

Onsdagen den 2 april.

Om av ledamöter, som den tiden kommer att sitta i riksdagen, hade man kanske
uiforselbevia[ vunnat räkna med att erfarenhetrna från kristidens alla statsregleringar skulle
°r marm.ma vara glömda och att man följaktligen borde kunna få eu stark anklang för
(Forte.) kravet att ånyo ställa en så viktig artikel som spannmål under statskontroll
och ransonering i viss utsträckning. Men jag tror icke, att så. är fallet nu.
Erfarenheterna äro alldeles för färska. Här skulle det ju visserligen icke
gälla att ransonera brödsäden direkt till konsumenterna, men det skulle gälla
för statsmakterna att avgöra, vilken importör som vore den mest värdiga att
få köpa spannmål utifrån, och med all respekt för de statens tjänstemän och
eventuellt politiker, som skulle komma att sitta och bestämma över detta,
måste jag för min del säga, att den uppgiften icke skulle kunna skötas av någon
människa, som för närvarande finns här i detta land. Vilka det än blir,
så kommer det att misslyckas, såvida man ej går över till att gorå ett fullständigt
kvarnmonopol, ty då blir ju importen endast en sak vid sidan av
skötseln av detta stora kvarnmonopol, och regleringen kommer då ej att ställa
några särskilda krav på sina utövare. När statsmakterna skola avgöra vilken
som bäst kan förvalta en införd vara, så måste det komma att leda till fullständigt
olidliga konsekvenser. Det duger icke, säger jag, att lägga hinder i
vägen för den, som kan sköta sina affärer så, att han har utsikt att segra i
tävlingskampen genom goda kvaliteter och billiga priser, det duger icke att
lägga hinder i vägen för utvecklingen av hans affär till förmån för andras,
som äro sämre skötta. En importreglering måste under alla omständigheter,
huru man än ordnar saken, komma att medföra en sådan konsekvens, och därför
måste jag säga, att de verkligt stora och skadliga följderna av ingrepp på
detta område skulle komma vid en importreglering.

Jag ber, herr greve och talman, att i den föredragna punkten få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Friherre Fleming: Jag begärde ordet endast för att få ändra mitt yrkande.

Då de flesta ledamöter, som talat för en importreglering, hava yrkat bifall
till den av herr Ericson i Oberga in1, fl. avgivna reservationen, ber jag att få
instämma med dem, och jag yrkar alltså bifall till denna reservation.

Beträffande sedan herrar Runes och Ömes yttranden skulle det nog vara
frestande att säga rätt mycket, men jag skall icke göra detta, då det torde vara
tämligen lönlöst.

Herr statsrådet Wohlin: Herr greve och talman! Föredragande departementschefen
har, liksom flera ärade talare efter honom, utvecklat den betydelse,
som man bland jordbrukets representanter fäster vid den nu föreslagna
åtgärden för den svenska brödsädesodlingens skyddande. Då jag här
begärt ordet är det endast för att till dessa redan hållna anföranden foga några
kompletterande erinringar.

Enligt min uppfattning företedde det svenska jordbruket under tiden från
1880-talets slut och fram till världskrigets utbrott en lycklig utveckling. Den
med brödsädesspannmålen besådda arealen undergick en avsevärd ökning, vilket
gjorde, att vi vid världskrigets utbrott någorlunda kunde upprätthålla vår
nationella självförsörjning. Denna vår ställning bidrog icke minst till att vi
kunde fullfölja den neutralitetspolitik, som var av så vital betydelse för vårt
land. Den intensivare driften inom jordbruket var därjämte förenad med stora
fördelar för våra lantmäns ekonomi. Den medgav dessutom kvarhållandet av
ett större antal arbetare på den svenska jordbruksjorden. När sedan efter
krigets slut den av nationalekonomerna förutsedda stora fredskrisen inträffade,
så fick denna kris, som alla veta, ett alldeles särskilt ogynnsamt förlopp med
avseende å det svenska lantbruket. Prisfallet på den internationella varumark -

Onsdagon den 2 april.

57

Nr 25.

naden började tidigare och var kraftigare på lantbruksområdet än på områdena 0m
för den industriella produktionens råvaror. Redan år 1919 ansåg ju också den u,forselbevu''!
dåvarande liberale jordbruksministern, herr Alfred Petersson i Påboda, nödvän- m_ m_
digt att till den sammankallade urtima riksdagen hänskjuta förslag om en viss (Forts.)
övergångsanordning till skydd för den svenska brödsädesodlingen. Somalia torde
erinra sig, infördes systemet med de s. k. glidtullarna. Detta system har varit
omstritt och jag skall icke vid detta tillfälle uttala mig om dess värde. Så
mycket är emellertid säkert, att syftet med glidtullarna var att under en tid
av fallande spannmålspriser och oberäkneliga prisvariationer på den internationella
vetemarknaden nödtorftigt upprätthålla den svenska spannmålsodlingen.
Man utgick från att efter några år en stabilisering skulle inträda i fråga
om jordbrukets avsättningspriser och jordbrukets produktionskostnader. Denna
förutsättning har dock hittills icke gått i uppfyllelse. Den internationella
spannmålskrisen är alltjämt akut. Rapporterna från .Nordamerikas förenta
stater visa, att spannmålsfrågan är en av de mest brännande frågorna i Förenta
staternas ekonomiska politik i nuvarande stund. De olika förslagen till
förbättring av farmarnas ekonomi ådagalägga, att man i Förenta staterna uppbjuder
alla krafter för att finna medel till förebyggande av farmarebefolkningens
ekonomiska tillbakagång som följd av de rådande låga vetepriserna. Enligt
min uppfattning borde vi även i Sverige, vilken meningsriktning vi än
eljest företräda, med beklagande åse den tillbakagång av spannmålsodlingen
och det försvagande av våra brödsädesodlande jordbruk, som redan inträtt och
som kommer att ytterligare fortgå, därest spannmålspriserna på världsmarknaden
icke komma att förbättras. Även om jag skulle ansluta mig till bevillningsutskottets
uppfattning, att endast omkring 30,000 ä 40,000 brukningsdelar
skulle hava någon nytta av de här föreslagna åtgärderna till spannmålsprisernas
förbättrande, så äro dock dessa brukningsdelar av den stora betydelse
för hela vårt lands ekonomi, att det ingalunda är en oviktig sak att nu
söka efter hjälpmedel. På denna jord sitter ju dessutom större delen av den
svenska lantarbetarklassen, vars berättigade ekonomiska intressen på det allra
närmaste äro beroende av de jordbruks ekonomiska bärkraft, där de äro anställda.
Det förefaller mig, som borde vilken regering som helst anse det vara
en viktig uppgift att undersöka vad som i dessa tider kan göras för att hindra
en alltför våldsam omläggning av den svenska jordbruksproduktionen i animalisk
riktning. Visserligen måste en sådan omläggning i allt fall i viss utsträckning
bliva en nödtvungen åtgärd. Det är icke min mening att jordbrukarna
skola rida spärr mot den riktiga ekonomiska principen, att man i
produktiv verksamhet i viss mån anpassar driften efter de ekonomiska konjunkturernas
växlingar. Men det är här fråga om hur långt man i denna riktning
bör gå. Det är en avsevärd skillnad mellan att minska brödsädesarealen
med t. ex. en tiondedel och att minska den med t. ex. en femtedel eller en
fjärdedel. Fortsätter det nuvarande tillståndet, så komma våra större egendomar
att i ökad omfattning utbjudas till salu till låga priser, och de köpare,
som därvid uppträda, bliva ingalunda som regel gamla, kunniga och solida
svenska jordbrukare, utan troligen oftast fastighetsspekulanter. Dessa komma
att använda egendomarna på det sätt, som vi väl erinra oss från krisåren: de
komma att skövla skogarna och sälja ladugårdsbesättningarna för att sedan
avyttra egendomarna till mer eller mindre lyckligt arbetande egnahemsbolag.

Jag betraktar därför, nu liksom vid föregående riksdagar, hela denna fråga om
spannmålsodlingens upprätthållande som en av de viktigaste frågorna i vår
svenska ekonomiska politik.

Överväger man nu vilka skyddsåtgärder, som här stå till buds, så torde
många, som minnas den svenska jordbrukspolitiken på E. G. Boströms tid.
vända blickarna till en höjning av tullskyddet å spannmål. För min del hj^ser

Xr 25. 58

Onsdagen den 2 april.

Om

utförselbevis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

jag uppfattningen, att en sådan politik icke kan komma i fråga under innevarande
tid. Detta beror på åtskilliga omständigheter och bland annat därpå,
att förhållandet mellan de svenska jordbrukarna å ena sidan och förädlingsindustrien
av jordbruksprodukter å den andra numera är helt annat än
vad det var på 1890-talet. På den tiden fingo jordbrukarna enligt verkställda
utredningar åtminstone en viss del och, vad vete angår, i regel större delen
av det för spannmålen avsedda tullskyddet, med avdrag av ett belopp, som
svarade mot kvalitetsskillnaden mellan den importerade och den svenska brödsäden.
Under krigsåren åter fick kvarnindustrien i vårt land till följd av förhållanden,
på vilka jag icke nu skall ingå, en mycket stark ställning gentemot
jordbrukarna. De stora kvarnarna hava, på sätt spannmålsmarknadssakkunniga
utvisat, under de senaste åren kunnat utnyttja denna sin maktställning
därhän, att en icke ringa del jämväl av det för jordbruket avsedda tullskyddet
under vissa tider på hösten kommit dem och icke jordbrukarna till
godo. Vid sådant förhållande skulle en förhöjd spannmålstull enligt min uppfattning
i nuvarande läge vara en förfelad åtgärd. Därtill kommer, att en
höjning av spannmålstullarna tvivelsutan skulle vara oläglig för våra stora
svenska exportindustrier, vilkas konkurrenskraft på världsmarknaden i hög
grad beror på produktionskostnadernas nedbringande. Jag har för min del
ingen anledning att här göra mig till talesman för några i verklig mening protektionistiska
yrkanden från jordbrukets sida.

En annan utväg att hjälpa brödsädesodlingen, som en tid i höstas var på
tal och som även föreslagits i Förenta staterna, var statsuppköp av spannmål
i stor skala till ett visst minimipris. Den sålunda uppköpta spannmålen skulle
därefter av staten säljas till kvarnarna. Denna tanke måste emellertid på
grund av olika bärande skäl avvisas. För övrigt var den redan utesluten av
grundlagsenliga skäl, då de erforderliga penningbeloppen icke stodo till Kungl.
Maj:ts förfogande utan riksdagens medgivande. Naturligtvis diskuterades jämväl
ingående den anordning med importreglering av spannmål, som nu vid riksdagen
föreslagits i åtskilliga motioner. Jag har anslutit mig till jordbruksministerns
uttalanden om denna åtgärd i den föreliggande kungl. propositionen
och det framgår alltså därav, att jag för min personliga del icke hyst stora
förhoppningar på framkomligheten och ändamålsenligheten av en importreglering
såsom medel för den svenska brödsädesodlingens skyddande. Jag begagnar
emellertid tillfället säga, att jag trots denna min ståndpunkt hyser all
respekt för dem, som i detta stycke hava en motsatt uppfattning. Den åtgärd,
som man på jordbrukshåll väl mest hoppats på, har varit en uppgörelse
mellan statsmakterna och kvarnringen. Tvivelsutan skulle ett nöjaktigt
kvarnavtal bäst tillgodose spannmålsodlarnas intressen under nuvarande förhållanden.
Jordbruksministern arbetade också energiskt i höstas efter denna
linje och lyckades åvägabringa ett visst sådant avtal. Detta avtal har i vida
kretsar blivit klandrat, framför allt ur den synpunkten, att genom avtalet någon
verklig garanti icke vunnits mot spannmålsprisernas nedpressning under de
höstmånader, då jordbrukarna äro i största behov av att sälja. Detta må i
viss mån vara riktigt, men jag har följt jordbruksministerns arbete och kan
betyga att hos honom funnits den redligaste och ärligaste strävan att här söka,
så långt det varit möjligt, förfäkta det svenska jordbrukets intressen. Han
har omgivit sig med all den sakkunskap på jordbrukets område, varöver man
i vårt land förfogar. När förhandlingarna icke desto mindre resulterade i ett
avtal, som icke i alla hänseenden uppfyllt jordbrukarnas förväntningar, så berodde
detta rätt och slätt på att erforderliga förhandlingsvapen gentemot kvarnarna
saknades vid förhandlingarnas förande.

Jag övergår härmed till frågan om de nu föreslagna s. k. utförselbevisen. Införandet
av utförselbevis för spannmål innebär enligt min åsikt icke någon

Onsdagen den 2 april.

59 Nr 25.

åtgärd i protektionistisk riktning. IJtför.selbevisen.s syfte iir icke att bereda det Om
svenska jordbruket högre tullskydd än del, som statsmakterna nu tilldelar detsamma.
Utförselbevisen hava endast den verkan, att en viss säkerhetsventilfur
öppnas för brädsädesodlingen genom möjligheten av någon export särskilt under (Korts *>
höstmånaderna. De komma att stärka jordbrukets ställning gentemot kvarnarna
och möjliggöra, att en något större del av det för jordbruket avsedda tullskyddet
kommer detta och icke kvarnarna till godo. Vid kommande förhandlingar med
kvarnindustrien äro de ägnade att skapa ett bättre förhandlingsläge för jordbrukets
vidkommande. Slutligen skulle utförselbevisen kunna åvägabringa
förbättrade förhållanden inom den svenska spannmålshandeln. Detta är en fråga,
för vilken jag sedan gammalt varit intresserad. Förr i tiden funnos ett antal
gamla solida firmor inom spannmålsbranschen, som uppköpte svensk spannmål
— företrädesvis havre, men även annan, för export till utlandet. Denna större
grosshandel med svensk spannmål hade en förmånlig inverkan på den inhemska
spannmålsproduktionen, i det att jordbrukarna sökte åstadkomma jämna och
goda partier av marknadsgill beskaffenhet, varigenom de även erhöllo bättre
betalt för sin vara. Under tullperioden hava de gamla spannmålsfirmorna till
större delen försvunnit och upphandlingen av den svenska spannmålen äger numera
huvudsakligen rum, dels direkt av kvarnarna genom dessas agenter och
dels genom ett stort antal mindre uppköpsfirmor utan större soliditet och erfarenhet
samt utan den större omsättning, som är ett av villkoren för handelns
välgörande inflytande på produktionen. Finge vi detta system med utförselbevis,
så skulle detta verka livgivande på inrikeshandel med spannmål och
därmed indirekt jämväl på jordbruket. Vid sådant förhållande har jag svårt
att förstå, att man på sådana håll, där man intresserar sig för handelsintressena,
reser motstånd mot denna anordning. Den siste ärade talaren gav ett lyckligt
uttryck å den bärande tanken på en kooperativ samlingsrörelse mellan de svenska
jordbrukarna för åstadkommande av bättre försäljningspriser. Att kooperationen
på försäljningsområdet mellan spannmålsproducenterna hittills nått så ringa
omfattning kan visserligen delvis förklaras av våra jordbrukares tröghet i allmänhet
på sammanslutningsväsendets område samt av de särskilda svårigheter,
som otvivelaktigt möta för en lantbrukarnas kooperativa verksamhet i och för
spannmålsförsäljning. Saknaden av exportmöjligheter i erforderlig grad har
emellertid jämväl bidragit härtill. Bevillningsutskottets uttalande, att de nu
rådande missförhållandena främst böra avhjälpas på kooperativ väg, står sålunda
enligt min uppfattning ingalunda i strid med utan ansluter sig tvärtom
till önskemålet att få det här föreslagna systemet med utförselbevis infört i
vår tullagstiftning.

Till det nu sagda vill jag endast foga några allmänna anmärkningar. Jag betraktar
icke denna dags debatter såsom debatter om protektionism eller frihandel.

Jag delar fullkomligt deras åsikt, som anse, att några rubbningar av vårt nuvarande
svenska tullsystem i den ena eller andra riktningen icke nu böra komma i
fråga, utan att detta spörsmål tillhör framtiden, då de olika valutorna ute i
världen bättre stabiliserats samt då jordbruks- och industritullarna kunna prövas
och avvägas jämsides med varandra utan förutfattade doktrinära meningar. I dag
gäller det endast en anordning, som under en svår kris för vår spannmålsodling
skulle kunna göra de spannmålstullar, som vi nu äga, något mera effektiva för
jordbruket. Det har sagts mig under hand, att bland andra anledningar till
motståndet mot utförselbevisen vore oron för att dessa skulle komma att medföra
en besvikelse för våra svenska jordbrukare. Om riksdagens makt att hjälpa
jordbruket, säges det, endast kan visa sig genom denna åtgärd av ringa betydelse,
så skulle jordbrukarna icke få stora förhoppningar på riksdagens hjälp
i deras svårigheter. Härtill får genmälas, att varken jordbruksministern eller
några andra talare, som förordat detta system, givit några ljusa skönmålningar

Nr 25.

60

Onsdagen den 2 april.

Om

utförselbevis
för spannmål
m. m.
(Forts.)

eller ställt i utsikt några stora och ingripande verkningar av utförselbevisen.
Man har endast valt det mest moderata och mot andra samhällsklassers berättigade
intressen minst stridande medel, som kunnat uttänkas. Det kan väl
icke ligga i den svenska industriarbetarklassens intresse, att jordbrukstullarna
skola komma en stor industriell sammanslutning och icke jordbruket till godo.
Det skulle väl närmast vara farhågan för en prisförhöjning å mjölet, som gör
konsumentintressets representanter till motståndare mot utförselbevisen. Jordbruksministern
har emellertid påpekat, att någon förhöjning i vetemjölspriserna
knappast kan befaras och att den eventuella stegringen i rågmjölspriset blir
ytterst obetydlig, om ens någon. Den siste ärade talaren är en framstående
affärsman på det kooperativa området och han har gjort och kommer säkerligen
även framdeles att göra det svenska jordbruket störa, tjänster, särskilt genom
det under hans ledning stående kooperativa förbundets inköp av en av våra storkvarnar.
Det förefaller mig, som om de synpunkter och intressen, som han representerar,
icke behövde strida mot införandet av dessa utförselbevis, vilka,
som jag förut nämnt, jämväl hava merkantil betydelse.

Yi känna alla det intresse för den svenska exporten, som förefinnes hos den
svenska arbetarrörelsens representanter. . Detta deras intresse borde i föreliggande
fall, >synes det mig, stämma dem mildare gentemot ett förslag, som nu visserligen
kommer från vad man kallar agrariskt hall. Jag star egentligen här
på oppositionsbänken, ty när man talar i riksdagen i jordbruksfrågor är man van
att tillhöra oppositionen. Jag riktar mig nu till den mäktiga majoritet, som dikterar
besluten i riksdagen, och frågar, om den verkligen icke vid ett tillfälle
som detta skulle kunna vara med om ett så pass enkelt och anspråkslöst arrangemang
för spannmålsexportens stödjande som det här föreslagna, i synnerhet
som detta icke har något nämnvärt men för de konsumerande folklagren. . Jag
tycker, att de skulle känna tillfredsställelse med sig själva, om de nu beviljade
oppositionen den lilla lyckan att nu vinna en knapp seger här i kammaren.

Herr Nilsson, Petrus: Herr greve och talman! Av den föreliggande pro positionen

framgår otvetydigt de ekonomiska svårigheter, som den svenska brödsädesodlingen
för närvarande har att brottas med, och i det flertal motioner, som
vid denna riksdag avlämnats i syfte att bereda skydd för brödsädesodlingen,
framhålles med styrka även samma förhållande. Uti den kungl. propositionen
påpekas å sidan 4, att vetepriset åren 1904—1913 uppgick till 16 kronor 8 öre
för 100 kg., medan det år 1923 endast uppgick till 17 kronor 16 öre, och beträffande
rågpriset var det åren 1904—1913 13 kronor 96 öre och år 1923 endast
14 kronor 90 öre. Alltså en prisförhöjning på vete av endast 1 ^krona och
8 öre och å råg av 94 öre, medan produktionskostnaderna. å spannmål år 1923
enligt samma proposition var 54 procent högre än före kriget. Om spannmålspriset
sistnämnda år stått i samma proportion till produktionskostnaderna som
före kriget, skulle vetet varit uppe i ett pris av 24 kronor 76 öre och rågen i 21
kronor 49 öre per deciton. Underpriset för odling av vete uppgick således till
7 kronor 60 öre och för odling av råg till 6 kronor 59 öre. Nu är det ej endast
i vårt land som en sådan för odlaren ogynnsam förskjutning mellan produktionskostnader
och försäljningspris ägt rum, utan denna företeelse, är^— kan
man säga — internationell. I en hel del andra länder ha dock vidtagits åtgärder
för att skydda brödsädesodlingen. I Norge har man vidtagit ganska effektiva åtgärder
för detta ändamål. I Finland har det nu avlåtits en proposition till riksdagen,
däri begäres skydd för brödsädesodlingen, och i den utredning, som
åtföljer samma proposition, påvisas, att under tider, då spannmålspriserna varit
låga och brödsädesodlingen gått tillbaka, har emigrationen tilltagit och landsbygdens
befolkning till följd därav minskats. I Amerikas Förenta, stater har
man för ganska kort tid sedan ökat tullen från 30 till 42 cents per bushel vete.

Onsdagon den 2 april.

61 Nr 25.

Dessa länder visa sålunda, att det fiir dem är ett statsintresse att skydda bröd- ulfö°%bevia
sädesodlingen, och som jag ser denna sak, anser jag, att det även fiir ^ ™jbr spannmål
ett statsintresse, att vår brödsädesodling icke går alltför mycket tillbaka. Ti- m, m,

der kunna ju också komma, då det kan vara en fördel att det odlas brödsäd (Forts.)

1 ill självförsörjning inom landet. Man hade ju naturligtvis med sådana här
realskäl för ögonen hoppats, att utskottet hade kommit till ett annat resultat.
Propositionen avser ju endast att göra det tullskydd, som finnes, mera effektivt,
men varken propositionen eller motionerna om importreglering synas ha
funnit nåd inför utskottet. När man läser utskottets utlåtande och de skäl,
som där äro framhållna, kan man verkligen fråga sig, om det icke är de obotfärdigas
förhinder, som där gör sig gällande. Det synes verkligen, som om
utskottet gjort sig all möjlig möda att bevisa, att odlarna icke fä någon nytta
av dessa utförselbevis. Bland annat framhålles t. ex. att frakten, mellanhandsvinsten
och andra exportkostnader i allmänhet skulle komma att uppgå till så
högt belopp, att någon vinst vid export av brödspannmål ej skulle erhållas, men
herrarna torde därvidlag böra taga i betraktande att redan nu, när vi icke ha
någon export av vete, fraktas ändå störa mängder av vete från skånska hamnar
till Kalmar, Stockholm och andra platser i mellersta Sverige. Dessa vetepartier
äro naturligtvis underkastade samma omkostnader som en export från
Skåne till Danmark skulle draga. Jag tror därför, att dessa skäl delvis äro
uppkonstruerade, och att det i realiteten skulle komma att visa sig, att de icke
få den betydelse, som utskottet tillmätt dem.

Det skulle vara önskvärt att även ingå på några andrå synpunkter, son!
utskottet här berör, men då de i huvudsak förut äro bemötta, skall jag, herr
greve och talman, nöja mig med att yrka bifall till den av herr Ericson i
Oberga m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Björkman: Herr greve och talman! Då jag för några dagar sedan fick
anledning att plocka om i min samling av broschyrer, fann jag där några stycken
i ett gult omslag, som väckte hos mig många gamla minnen. Titeln på
broschyrerna var »Föreningen emot livsmedelstullar, Uppsatser och meddelanden.
» Jag sade, att de där gula broschyrerna väckte en hel del gamla minnen.

Ja, herr greve och talman, ni är väl jämte mig den enda här i kammaren nu
som var med »år åttioåtta ren». Det var i de dagarna, då grunden lades till
det system, varigenom de brödätande icke-jordbrukande medborgarna skattlades
under de få tusental, som odla brödsäd i någon nämnvärd omfattning.

Jag kan icke yttra mig om huruvida jordbruket verkligen haft något gagn av
systemet. Att det nu icke hjälper, därom vittnar den kungl. propositionen så
väl som de många motionerna. I början är det möjligt, att spannmålstullarna
kommo spannmålsodlarna till godo. Nu lär det ju vara så, att det är spannmålsodlarnas
gode vän, kvarntrusten, som höstar in skörden. Det är nu riksdagens
hjälp mot dessa lantmännens tjänande bröder, som påkallas, och denna
hjälp skall givas genom medel, vilkas palliativartade beskaffenhet redan av
utskottet påvisats, liksom av flera, av de föregående talarna. Uppfattningen
av åtgärden såsom ett palliativ tycktes också delas av herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet, men det är märkligt, herr talman, att redan på
den tiden, då spannmålstullarna till följd av en obetald skattesedel påtvingades
lantbrukarna, denna uppfattning gjorde sig gällande. Det är en märklig händelse,
att vi just i dag haft här i kammaren på tal frågan om1 obetalda skattesedlar,
ett försök att införa en sådan situation, som vi hade år 1888, när redan
på den tiden, säger jag, påvisades i de tydligaste ordalag, att här föreligger
ingenting annat än ett palliativ. Det påvisades av en man, vilkens sakkunskap
på sin tid gjorde sig gällande även här i riksdagen. Det var nämligen
professor Christian Lovén, som till sina många andra meriter även kunde

Nr 25. 62 Onsdagen den 2 april.

. lägga den, att han var Lantbruksakademiens sekreterare. Under striden mot
/dr Spannmdilivsmecl.elstullarll.a yttrade. professor Loven bland annat följande, som, mutatis
m. ro. mutandis, äger sin fulla tillämpning än i dag, och med eder tillåtelse, herr tal (Forts.

) man, skall jag be att få citera något litet ur hans uttalande. Det är icke något

längre citat, men det är märkligt, att det har sin kraft än i dag. Herr Lovén
yttrade: »Det ekonomiska livet rör sig oupphörligt mellan motsatta ytterligheter.
Perioder av stockning och förlamning i handel och vandel växla med
sådana av livlighet eller rent av svindlande yra nästan lika regelbundet, som
vågdalar och vågberg följa varandra i oceanens dyning. Det är en sådan vågdal,
som nu går sin väg fram över världen. Når depressionen ett ovanligt
stort djup, pläga stormar och oväder utbryta i den ekonomiska atmosfären,
likasom i lufthavet, då ett mycket lågt barometertryck där råder. Dessa stormar
benämnas kriser. De medföra stora olyckor och sprida elände vitt och
brett, men de äro icke uteslutande skadliga. Även i dem kan något gott spåras
av den, som icke är en alltför förhärdad pessimist.» Längre ned i sitt anförande
framhåller professor Lovén, att det icke går för sig, att alldeles förekomma
dessa oväder, »men säkerligen kan mycket göras för att begränsa och
mildra förhärjningen, och detta sker framför allt genom alla sådana åtgärder,
som äro ägnade att lugna de uppskrämda sinnena samt att sprida upplysning
om de orsaker, som vållat rubbningen, och de lärdomar, som därur kunna
hämtas. Jag tror icke», säger professor Lovén, »att den nu med så mycken
iver anbefallda åtgärden kan räknas till sådana medel, lika litet som den våldsamma
agitation, varmed den förberetts. Vad våra jordbrukare behöva, är icke
ett konstlat ^skydd, ty det hjälper dem icke, utan ökade insikter och färdighet
i sitt svåra yrke samt förtröstan till sig själva och till de orubbliga lagar,
som regera den ekonomiska världen.» Jag hörde till min glädje, om också
icke till min förvåning, att handelsministern står på samma mark. Här har
tidigare vid ett par tillfällen i denna kammare uttalats, att de icke-jordbrukare,
som ställa sig emot jordbrukarnas krav på hjälp i det ena eller andra avseendet,
mot krav av den art, som det här föreliggande, äro fiender till modernäringen.
Det har antytts något sådant även här i dag. Jag hör till dessa
icke-jordbrukande brödätare, som på 1880-talet talade mot spannmålstullar
och som^ ha samma uppfattning i dag som då, men jag hör också till dem,
som utgått från bondehem och icke rivit broarna. Jag förstår således1 innerligt
väl de svårigheter, varmed jordbruket dras, men jag vill erinra, att det
rått andra tider — man tyckes ha glömt det på jordbrukarhåll — och att det har
icke gått många år sedan den tid, då jordbrukarna här i Sverige så att säga
sutto i smöret, under det andra klasser, löntagare och arbetare, sleto ont. Nu
hör jag någon säga: »Javäl, men då voro vi dock med om att giva dyrtidstillägg
och arbetslöshetsunderstöd.» Det är sant. Detta faktum kan dock icke
förplikta oss att räcka jordbrukarna ett stöd, som enligt min uppfattning icke
kan vara något annat än ett halmstrå eller, såsom handelsministern uttryckte
det, ett enkelt och anspråkslöst arrangemang, tydligen mycket anspråklöst, och
det är därför, herr talman, som jag för min del röstar för utskottets förslag och
yrkar bifall till dess hemställan i denna punkt.

Herr Venncrsten: Herr greve och talman! Diskussionen har tydligen uttömt
ärendet, och jag har icke många ord att tillägga. Med det resultat, som
föreligger från andra kammaren i denna fråga och med den ringa röstöversikt,
varmed förslaget där föll, vågar jag uttala den förhoppningen, att denna kammare
skall lägga saken så, att frågan kan bliva föremål för gemensam votering
och genom denna votering läggas rätt igen.

Jag vill påminna eder, mina herrar, hurusom vid remissen av årets statsverksproposition
det från skilda håll uttalades, att vid sidan av försvarsfrågan

Onsdagen den 2 april.

var det ingenting som var angelägnare för oss liär vid denna riksdag än att _0m
vidtaga åtgärder till skydd för vår betryckta jordbruksnäring. Skola vi nu ulforselbevis
lämna riksdagen i år utan att göra något i den riktningen? Jag vill icke ta,*°r
på mig ansvaret härför, och jag vågar tro, att kammarens övervägande majori- (Forts.)
tet skall hörsamma den vädjan som från regeringsbänken riktats till oss och
som icke borde få förklinga ohörd. Jag tillät mig vid remissdebatten anföra,
att i övriga länder vidtager man åtgärder för att skydda jordbruksnäringen!
som lider betryck; och här har av en talare anförts exempel på hurusom man i
Amerikas Förenta stater har höjt spannmålstullen på sätt som av vederbörande
talare anförts.. Varför? Jo, därför att produktionskostnaden i grannlandet Canada
ställer sig så mycket lägre, så att man för att skydda jordbruket inom
detta störa rika land, Amerikas Förenta stater, måste vidta sådana åtgärder.

År det då för mycket, att åtminstone vi i den fråga, som här är före, säga ja
till vad jordbruksministern begärt?

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herrar Ericson i Oberga, Boman m. fl.

Herr Björnsson: Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet har
tydligt klarlagt, att utförselbevis i enlighet med Kungl. Maj :ts proposition icke
skulle ha något annat värde än såsom ett förhandlingsvapen vid underhandling
om avtal med kvarnarna. Jag tror, att man har ett praktiskt bevis för att detta
vapen är utomordentligt slött, ty det förhåller sig ju så, att kvarnarna i närvarande
stund faktiskt ha den förmån, som jordbrukarna hoppas vinna genom ett bifall
till den kungl. propositionen. Kvarnarna erhålla nämligen tullrestitution vid export
av mjöl, motsvarande erlagd tull för den använda spannmålen. Av denna restitutionsrätt
ha kvarnarna på sista tiden icke begagnat sig, och då de under
glidtullsystemet begagnade sig av densamma i större utsträckning, väckte det
mycket stor harm hos Danmarks jordbrukare. Det var knappast någon dag,
då man icke såg artiklar i de danska tidningarna, vari man förebrådde svenskarna
för att dumpa vetemjöl på den danska marknaden. Jag tror mig härmed,
hava visat, att om utförselhevis skulle kunna bliva ett lämpligt förhandlingsvapen
vid inhemska underhandlingar, måste det bliva ett märkvärdigt vapen,
om det gäller underhandlingar t. ex. med Danmark. Och om det förhåller sig
så, som herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet förklarade, att de
äro av stort värde som förhandlingsvapen mot kvarntrusten här i Sverige, så
tror jag, att åtminstone kvarntrusten är fullt på det klara med dess värdelöshet.
Däremot vill jag erinra därom, att Kungl. Maj :t förfogar över ett mycket
skarpare förhandlingsvapen. Kungl. Maj:t har rätt att sänka tullarna, och jag
tror, att en tillfällig sänkning av t. ex. mjöltullen före underhandlingen med
kvarnarna skulle, vara ett förhandlingsvapen, som kvarnarna skulle förstå och
som skulle vara till verklig hjälp. Ett sådant förhandlingsvapen rekommenderades
vid förra årets riksdag, men den tanken vann då icke något som helst intresse
från jordbrukarhåll. Jag tror, att utförselbevisen icke blott icke göra
någon nytta, utan i själva verket^ direkt skada, därför att tiden för effektiva
åtgärders vidtagande försättes, då det dröjer ännu ett år, innan man kommer
underfund med, att man måste taga till annat än gester för att komma till
rätta med en så stark sammanslutning som kvarntrusten. Av den anledningen,
herr talman, skall jag be att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr statsrådet Wolilin: Jag vill endast meddela, att verkställda undersökningar
inom utrikes- och handelsdepartementen hava givit vid handen att införandet
av denna anordning icke är förenat med några handelspolitiska olägenheter.

Jfr 25. 64

Onsdagen den 2 april.

Om överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt före nijörselbem^i

liggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
m m. nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,

(Forts.) som innefattades i den av herr Ericson i Oberga m. fl. vid punkten avgivna

reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 23
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Ericson i Oberga
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 63;

Nej — 54.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, beslöts, på framställning
av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande
på aftonen, skulle nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den -4 april.

«:>

Nr 2»

Fredagen den 4 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne mars och den 1 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen för budgetåret 1924—
1925 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringar
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Schweiz träffad provisorisk handelsöverenskommelse; samt

nr 32, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition med förslag till förordning
angående transitering av införselförbjudna varor m. in''.; ävensom

första lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § i lagen den 26 maj 1909 om tjänstgöringen i Kungl. Maj ds
lagråd;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen den 19 juni 1917 angående
ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige;

nr 21, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av
17 och 18 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura;
samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura m. m.

^ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare ;

Första kammarens protokoll 192J,. Nr 25.

5

Nr 25. 66

Fredagen den 4 april.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av anslag till ersättande av vissa
genom eldsvåda å Galärvarvet förstörda inventarier;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1925 av Ulriksdals
kungsgårds förvaltning och drift; samt

nr 76, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ändringsarbeten
vid garnisonssjukhuset i Stockholm.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1925 års taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 9 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker; samt

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga,
preparat.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 81, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och understöd;
och

nr 82, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande till vissa
värnpliktiga, vilka omkommit vid en järnvägsolycka vid Jörlanda.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 313, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan, beslöt
första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18 och 19, statsutskottets utlåtanden nr 32 och 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 24—29, bankoutskottets memorial och utlåtanden
nr 28—31, första lagutskottets utlåtande nr 18, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18—25 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 80, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ntförselbevis för råg och vete.

Fredagen den 4 april.

«57 Nr Xu

Avgåvos och hänvisades till bevillningsutskottet följande motioner:
nr 29G, av herr Boman, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket; och
nr 297, av herr Norling in. fl., i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,48 e. in.

In fidem
G. H. Berggren.

Tillbaka till dokumentetTill toppen