1924. Första kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1924:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Första kammaren. Nr 24.

Lördagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 22 och den 24 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 29 och 30 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 21 och 22.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 19, i anledning av Kung].
Maj :ts proposition ined förslag till förordning med särskilda bestämmelser om
avdrag vid 1925 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till
bevillning av inkomst m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning av väck- Om skattein
motioner om rätt för rederiaktiebolag att i vissa fall återbekomma erlagdarestitution tM
skattebelopp. mssa rederi bolag.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, väckta den
ena i forsta kammaren, nr 84, av herr Borell och den andra i andra kammaren,
nr 149, av herr Lithander hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
sadana rederiaktiebolag, som taxerats för vinst genom försäljning av fartyg
som vid försäljningen varit i deras ägo mera än fem år, skulle förklaras berättigade
att återbekomma samtliga av dem på grund av sådan taxering till
statsverket utbetalade skattebelopp jämte fem procents ränta därå från betalningsdagen.

kade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt
att ifrågavarande motioner 1: 84 av herr Borell och II: 149 av herr Lithander,
om rätt för rederiaktiebolag att i vissa fall återbekomma erlagda skattebelopp
icke matte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Boman och Lithander, vilka likväl ei
antytt sin asikt.

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Såsom i föreliggande
utskottsutlåtande angives lämnade 1910 års skattelagstiftning inga bestämda
regler till ledning för avgörandet, när en avyttring skulle anses såsom yrkesmässig
och när den skulle anses såsom tillfällig. Som bekant är varje vinst
som uppkommit på en yrkesmässig avyttring, beskattningsbar, under det att
vinst, uppkommen av tillfällig avyttring eller så kallad realisationsvinst, är

Första kammarens protokoll 1924. Nr 24. i

Nr 24. 2

Lördagen den 29 mars.

Om skatterestitution
till
vissa rederibolag.

(Forts.)

beskattningsbar, endast då den avyttrade egendomen förvärvats genom köp
eller byte och varit i avyttrarens ägo mindre än 10 år, när det gäller tast
egendom, och mindre än 5 år, när det gäller lös egendom.

Under de första åren av de nya skattelagarnas tillvaro torde bestämmelserna
beträffande beskattning av avyttringsvinst undantagslöst ha tillämpats
så, att vinst, uppkommen vid avyttring av egendom, som avyttraren halt i sm
ägo mer än 10 respektive 5 år beskattats, endast för ^ såvitt det avyttrade utgjordes
av varor i rörelseidkares rörelse eller av sådana föremål som han
själv tillverkade. Emellertid bröts denna praxis genom ett utslag av regeringsrätten
av år 1919. Det förlåg då fråga om, huruvida ett rederi, som icke
drev handel med fartyg, utan endast rederinäring, borde beskattas för vinst,
som uppkommit vid försäljning av fartyg, som rederiet haft mer än 0 ar i
sin ägo. De underordnade beskattningsmyndigheterna hade med tillämpning
av den tidigare rättspraxis förklarat, att sådan skatteplikt icke förelag. Men
regeringsrätten slog in pa en annan bog och förklarade, att denna vinst vore
att jämställa med vinst av rörelse, oaktat det konstaterats,_ att rederiet i Daga
icke drev handel med fartyg, och att således det avyttrade icke vaT löremal för

ifrågavarande rederis rörelse. . . .....

Sedan denna praxis börjat tillämpas av regeringsrätten, tillämpades den i
fortsättningen givetvis även av de underordnade skattemyndigheterna, och åtskilliga
rederiföretag hava blivit beskattade för dylik vinst, som förut betraktats
skattefri såsom varande realisationsvinst. Emellertid torde i allmänhet
hava ansetts, att denna praxis icke stod i överensstämmelse med grunderna
för skattelagstifningen och att en fortsättning med denna rättstillämpning
skulle medföra rätt så äventyrliga konsekvenser. _ Till följd därav kom vid
1921 års riksdag en proposition från Kungl. Maj:t, som avsag att i skattelagstiftningen
införa sådana förtydligande bestämmelser, att det skulle vara
alldeles klart, att vinst vid försäljning av föremål som icke inginge i vederbörandes
rörelse eller av honom tillverkats, icke skulle vara beskattningsbar,
om vederbörande avyttrare innehaft föremålet i fråga minst 5 resp. 10 ar. Därigenom
betonades alltså, att den praxis som tidigare tillämpats i detta hänseende
var den, som stod i överensstämmelse med grunderna föT den gällande tågbär
denna proposition kom till riksdagen, förklarade bevillningsutskottet i
sitt utlåtande över densamma, att utskottet i likhet med departementschefen
och de hörda vederbörande funne det vara av behovet påkallat, att skattelagarna
förtydligades i föreslagen riktning. Redan den under senare ar Damvuxna
rättspraxis hade nödvändiggjort åtgärder i sådant syfte. Mot vad sålunda
föreslagits hade utskottet alltså icke något att i sak erinra. De föreslagna bestämmelserna
syntes utskottet på ett klargörande sätt tramhava lagens mening.
Då de, frånsett viss detalj, icke innebure någon saklig förändring utan
endast ett förtydligande av dithörande författningar borde^ därav, enligt utskottets
mening, följa, att bestämmelserna utan vidare Unge återverkande kraft
i så måtto, att de blevo beaktade vid varje efter deras producerande 1 aflande
rättstillämpning. Detta utskottets beslut bifölls av bada kamrarna och förordning
i ämnet utfärdades på sommaren 1921, och därefter återgick man till
den ursprungliga rättstillämpningen uti ifrågavarande hänseende.

Det bör ju icke förvåna, att personer och företag, som arab hafs av den
strängare tolkningen, kände sig rätt så illa berörda. Det hade inträffat sadana
fall att, under fullkomligt liknande omständigheter under samma ar till och
med samma personer blevo helt olika behandlade i skattehänseende. Och det
var också naturligt, att vederbörande sökte en utväg för att om möjligt fa,
nåo-on ändring till stånd i dylika fall. Den utväg man da försökte var att
få''resning i ett skattemål, där den nya strängare rättspraxis hade tillämpats.

Lördagen den 29 mars.

3 Nr 24.

Donna resningsansökan kunde naturligtvis icke bifallas, ty därför erfordrades,
att nya taktiska förhållanden skulle föreligga.. Det förefanns ju icke några
sådan», och löljden blev naturligtvis, att regeringsrätten förklarade, att resningsansökan
icke kunde bifallas.

Dtt närmare angivande av de skäl, som föranlett honom att avslå resningsansökan,
gjordes av en utav regeringsrättens ledamöter, som därvid anförde följande:
»Elter ram uppfattning kräva rättvisa och billighet, att den förändring,
som genom förordningen den 7 juli 1921 om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt beträffande
beskattning av vinst för rederi genom försäljning av fartyg, erhåller tillämpning
jämväl å beskattning av sådan vinst, som före förordningens ikraftträdande
skett enligt andra grunder än de sålunda i förordningen angivna. I enlighet
med vederbörande utskotts av riksdagen biträdda uttalande har även nämnda
förändring givits retroaktiv tillämpning i sådana beskattningsmål, som vid
förordningens ikraftträdande varit pa myndigheternas prövning beroende Man
synes emellertid ej kunna stanna därvid, utan bör jämväl i de fall. då vid nämnda
tidpunkt lagakraftvunnet beslut i enlighet med tidigare tolkning förelegat
rättelse ske. Om riksdagens uttalande därutinnan varit tydligt, hade efter min
uppfattning hinder ej förelegat för regeringsrätten att jämlikt 31 kapitlet 3 §
rättegångs kalkon i dess nuvarande lydelse medgiva återbrytande av dom i mål
av förevarande art, men da tvekan kan råda, om åt vederbörande utskotts av
riksdagen biträdda uttalanden kan givas sådan tolkning, synes mig lämpligare,
att fragan blir föremål för särskilt beslut av riksdagen, varigenom även den fördelen
vmnes, att ett flertal ansökningar om återbrytande av dom ej behöver
förekomma.»

Nu har motion av mig väckts i detta ämne för att få frågan underkastad riksdagens
prövning. De t förefaller mig alldeles uppenbart, att den materiella rätten
talar till förmån för de personer, som ha blivit beskattade på hårdare sätt,
icke pa grund av att en ny lagstiftning kommit till stånd, utan därför att samma
lagstiftning, som gällde både före och efter riksdagens beslut 1921, tillämpats

^olika sätt, före 1921 pa ett sätt, vilket riksdagen — det kali man icke komma
ifrån förklarat icke sta i överensstämmelse med författningens grund och mening.

Nu svarar utskottet, att ett beslut i den riktning, som jag har föreslagit, skulle
kunna medföra ganska vittgående konsekvenser och att det icke blott vore’rederiaktiebolag,
som hade drabbats av denna rättstillämpning, utan även andra företag.
Det är naturligt, att sådana konsekvenser kunna uppkomma. Det är helt
naturligt, att om riksdagen bifaller motionen, skulle även andra än rederiaktiebolag,
som drabbats av denna lagtolkning, komma fram med anspråk, som i sådant
fall icke skulle kunna tillbakavisas, och frågan är, huruvida man skall taga
dessa konsekvenser eller icke. Dessa företag hava naturligtvis samma materiella
rätt som de bolag, vilka den nuvarande framställningen gäller. I sak skulle ett
bifall till motionen icke innebära något annat än en återbetalning på samma sätt.
som återbetalning sker till följd av ändring av utslag i beskattningsmål. I formellt
avseende föreligger dock en betydande skillnad, då i senare fallet återbetalningen
grundar sig på i laga ordning fastställda beslut. Och jag förstår mycket
val, att om man överhuvud skulle godkänna denna princip, finge man nog lov att
på något sätt anordna en prövning av inkomna ansökningar om återbetalning för
att avgöra om återbetalning i det särskilda fallet skulle ske.

, Såsom saken nu ligger har jag ingen anledning att gå in på, huru sistnämnda
fråga skulle kunna lösas. Hade utskottet i princip biträtt min uppfattning, förmodar
jag, att utskottet självt gjort förslag i sådan riktning.

Utskottet säger nu, att av de elva bolag, vilkas mal behandlats av regeringsrätten
och där blivit bedömda efter den strängare rättstillämpningen, icke mindre

Om skatte -restitution till
tussa reder i -bolag.
(Forts.)

Nr 24.

Om skatterestitution
till
vissa rederibolag.

(Forts.)

4 Lördagen den 2-9 mars.

än nio stycken upplösts och likviderat samt att de två återstående bolagen under
krig-såren försålt alla dem tillhörande fartyg och först under åren 1920—1921.
sedan tonnagepriset nedgått, anskaffat fartyg till ersättning av de försålda.
Detta inverkar enligt min mening icke i sak på frågans avgörande. Skulle den
omständigheten kunna inverka därhän, att den återbetalning, som staten skulle få
vidkännas, i händelse motionen bifölles, skulle bliva mindre, så skulle det snarare
vara en anledning att tillstyrka motionen än att avstyrka den. Jag för min de!
har icke avsett några vissa bolag, vilkas mål behandlats av regeringsrätten, utan
alla bolag, som varit föremål för den strängare lagtillämpningen, fastän jag för
närvarande inskränkt mig till rederiaktiebolagen, som hårdast drabbats av lagtillämpningen.

Såsom saken nu ligger, och då jag förstår, att det icke föreligger någon möjlighet
för ett bifall till motionen, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till
densamma.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Då den föregående ta laren

ej framställde något yrkande, skulle jag kanske icke behöva upptaga
kammarens tid. Emellertid vill jag säga ett par ord.

Jag vill då meddela, att när denna fråga behandlades av bevillningsutskottet
vid 1921 års riksdag, rådde det inom utskottet mycket stor tvekan, huruvida
man skulle tillämpa den nya lagen i de fall, som icke vore avgjorda i högsta
instansen. Och det var till och med en utskottsledamot, som i en avgiven reservation
påyrkade motsatsen och även här i kammaren talade för sin mening.
Inom bevillningsutskottet ansåg man sig kunna gå därhän, att man medgav,
att den nya ordningen skulle kunna tillämpas i alla de fall, där målen icke blivit
avgjorda i högsta instansen, när lag;en utfärdades, men att gå så långt som
motionären sätter i fråga var onaturligt och omöjligt.

Om nu den grundsats motionären talar för vore riktig, finge man naturligtvis
gå en annan väg; då måste man hos riksdagen begära ett särskilt anslag och ur
billighets- eller andra synpunkter bevilja dem, som betalat skatt efter den gamla
grunden, viss ersättning. Det är omöjligt att tänka sig, att riksdagen skulle
besluta, att de mål, som redan vore avgjorda enligt den förordning, som var
gällande före 1921, skulle ånyo. upptagas till prövning i de olika instanserna
och prövas efter en ny lagtolkning, som icke gällde, då målen förut blivit avgjorda.
Det blir här alltid till sist fråga om billighetssynpunkten, huruvida ersättning
skulle utgå åt -dessa rederibolag eller ej; och det är därför som den sista
synpunkten framkommit i utskottets betänkande, att billighetsskäl icke kunna
anses tala för att ersättning beviljas, då av de rederiföretag, som enligt motionärens
yrkande skulle få ersättning för beskattning, icke mindre än nio likviderat
och sålt sina fartyg och gjort slut på sin verksamhet. Beviljande från
statens sida till dessa företags delägare av sådan ersättning, sedan företagen
upphört med sin verksamhet på området, kan ur billighetssynpunkt icke komma
i fråga. Vad beträffar de återstående två företag, som sålt sina fartyg på den
tid, då tonnaget stod högt i pris, och sedermera under 1922 inköpt nya fartyg, då
tonnaget gått ned till normala pris, kan man ju icke säga, att billighet,ssynpunkter
tala för utgående av ersättning i dessa fall.

Med hänsyn härtill har utskottet avstyrkt bifall till motionen, och jag ber att
med åberopande av dessa skäl få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Boman: Herr greve och talman! Då jag antecknat mig såsom re servant

vid bevillningsutskottets förevarande utlåtande, har jag gjort det därför,
att jag har den övertygelsen, att motionären har rätt, då han säger, att vissa
företag blivit oskäligt behandlade i skattehänseende. Det var ju så, att när riksdagen
ändrade skattelagstiftningen i denna detalj, gällde bestämmelserna re -

5 Nr 24.

Lördagen den 29 mars.

(Korts.)

troaktivt för alla sadana mål, som ännu voro under prövning och vilade i högre sk<uteinstans.
Men däremot skipades ingen rättvisa mot alla dem, som då hade sina rfstitutio''ll tiu
mål avgjorda i lägre instans, men icke gått till högre, därför att de fått den ”““bolag1''
upplysningen, att, såsom lagen tolkades, de genom att vädja icke kunde vinna
något. Härigenom har det skett materiell orättvisa mot dessa senare. Jag medger
gärna, att de svårigheter, som den talare, vilken här förde bevillningsutskottets
talan, nyss påpekade, verkligen existera, men den materiella rätten är enligt
min uppfattning på motionärens sida, och därför har jag antecknat min reservation.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande betänkandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion i andra kammaren, nr 183, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av den nyttjanderätt Åkers styckebruk hittills ägt
till begagnande av den mot rekognition anslagna allmänningsskogen.

Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby
m. fl. väckt motion, nr 183, hade nämnda kammare på hemställan av sitt
fjärde tillfälliga utskott för sin del besluta, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning, huruvida och på vilka villkor den nyttjanderätt,
Åkers styckebruk hittills ägt till begagnande av den mot rekognition
anslagna allmänningsskogen, skulle kunna upphöra, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
andra, tillfälliga utskott, vilket i det nu föredragna utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Almkvist och Franzén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut, samt

2) av herr Win berg, som dock ej antytt sin mening.

Herr Almkvist: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag vid utskottets
utlåtande rörande detta ärende fogat en reservation, ber jag att för
några ögonblick få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Detta ärende har förut varit föremål för riksdagens behandling, i det att vid
1921 års riksdag herr Johansson i Uppmälby hemställde, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning rörande upphörandet av nyttjanderätten
till de mot rekognition anslagna skogar, som Åkers styckebruk ägt
att begagna. Andra kammaren biföll framställningen, men första kammaren
avslog densamma med 65 röster mot 40. I nu föreliggande motion hemställer
samme motionär om utredning, huruvida och på vilka villkor upphörande av
ifrågavarande nyttjanderätt skall kunna äga rum och om framläggande för
riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Andra kammaren
har godkänt även detta förslag, och ärendet föreligger nu till första kammarens
behandling.

upphävande
av Åkers
styckebruks
rätt till viss
rekognitionsskog.

Nr 24.

upphävande
av Åkers
styckebruks
rätt till viss
rekognitionsskog.

(Forts.)

6 Lördagen den 29 mars.

Utskottet har emellertid avstyrkt, att första kammaren skulle biträda andra
kammarens beslut under hänvisning därtill, att frågan nu synes gälla, huruvida
staten skall förvärva dessa skogar mot ersättning. Utskottet håller nämligen
före, att om det befinnes vara nödvändigt eller önskvärt, att staten förvärvar
dessa skogar, bör detta ske genom att vederbörande myndighet därom framlägger
förslag.

Nu är det väl så, att en fråga av denna omfattning kan bringas till riksdagens
prövning och behandlas på samma sätt som vilken som helst annan stor fråga,
även om det sker på framställning av enskild motionär. Det synes mig därför,
att utskottets skäl i detta fall icke är tillräckligt bärande. Saken ligger väl i
stället så till, att domänstyrelsen, som det närmast skulle tillkomma att här taga
initiativ, på grund av att riksdagen så nyligen som år 1921 avslog en framställning
om utredning angående återförande av dessa skogar till staten, anser
sig förhindrad att ingripa, och skulle första kammaren ånyo avslå utredningskravet,
så att frågan nu faller, är det naturligtvis givet, att domänstyrelsen
styrkes i sin nämnda uppfattning av en sådan förnyad utgång av ärendet.

Det gäller här ett område på icke mindre än 14,500 tunnland, som en gång i
världen uppläts till Åkers styckebruk med nyttjanderätt mot villkor, att bruket
skulle tillverka en viss mängd gjutjärnskanoner. Detta villkor uppfylles emellertid
icke längre. Det är visserligen så, att bruket förklarar sig villigt att
fullgöra de åtagna leveranserna, därest staten skulle så fordra, och från brukets
sida kan därför med rätta sägas, att det juridiskt icke brutit mot det ingångna
avtalet. Men å andra sidan är det enligt det allmänna rättsmedvetandet egendomligt,
att de skogsområden, som äro i fråga, fortfarande skola vara till bruket
upplåtna, då de med avtalet förenade villkoren icke längre av staten utkrävas.
Man får i detta sammanhang också taga i betraktande, att staten markerat sin
äganderätt på det sättet, att år 1878 en framställning från bruket om rätt att
skatteköpa ifrågavarande skogsområden blev avslagen. Men skall bruket för all
framtid äga nyttjanderätten under de villkor, som gällde vid avtalets ingående,
blir ju statens äganderätt illusorisk, och man frågar sig då, vilka omständigheter
som lågo till grund för avslaget på framställningen om skatteköp. Frågan
synes mig i alla fall vara av den betydelse, att förslaget om en förutsättningslös
och objektiv utredning, som här kräves, även bör av första kammaren bifallas,
då detsamma två gånger efter varandra blivit av andra kammaren bifallet.

På grund av nu anförda skäl får jag, herr talman, tillstyrka bifall till reservationen.

Herr Rootli: Herr greve och talman! Vid 1921 års riksdag väckte herr

Johansson i Uppmälby en motion, vari hemställdes, att riksdagen måtte hos regeringen
anhålla om förslag om upphävande av den rätt, som Åkers styckebruk
dittills ägt till begagnande av de mot rekognition anslagna allmänningsskogar i
Åkers, Österrekarne, Daga och Selebo härader av Södermanlands län. ^ Andra
kammaren biföll motionen, men första kammaren avslog densamma, Då motionären,
tillsammans med några andra ledamöter av andra kammaren, nu återkommer,
har motionären intagit en annan ståndpunkt. Han hemställer nu om utredning
huruvida och på vad villkor den nyttjanderätt Åkers styckebruk hittills ägt
till ”begagnande av" den mot rekognition anslagna allra änningsskogen må kunna
upphöra. Nyttjanderätten synes motionären alltså numera lämna obestridd och
inskränker sig till en hemställan om utredning, huruvida och, på vilka villkor
nyttjanderätten må upphöra. Såvitt jag har mig bekant, har från nyttjanderättsinnehavarens
sida icke försports någon åstundan att avsta från nyttjanderätten.
Något behov att förvärva denna nyttjanderätt har icke från statens sida gjorts
gällande, och motionärerna hava icke heller ens pastatt. att sa är förhållandet.

Lördagen den 29 mars.

7 Nr 24.

Ett ingripande från riksdagen på detta område synes alltså vara fullkomligt Om
obefogat.

Då såvitt jag förstår utskottets ärade ordförande, som är reservant, icke på styckebruks
något sätt förmått ådagalägga några bärande skäl för bifall till reservationen, rätt till viss
ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan och rekognitionsavslag
på reservationen. sk°9''

(Forts.)

Herr Winberg: Då jag, såsom framgår av utskottsutlåtandet, antecknat

en s. k. blank reservation, skall jag be att få angiva vad jag härmed menat.

Såsom redan framhållits av de båda föregående talarna, är den motion, som nu
föreligger i frågan av principiellt annan art än den, som samme motionär tidigare
väckt. Förut har motionären framställt det kravet, att förfoganderätten till ifrågavarande
skogsområde skulle upphöra för den nuvarande innehavaren och skogen
återgå till staten. Nu yrkar han i stället på vidtagande av undersökning,
huruvida och på vilka villkor staten skulle kunna återfå nyttjanderätten till
ifrågavarande område. Då en dylik formulering mycket lätt kan komma att fattas
så, att utredningen skulle avse, huruvida staten har rätt att köpa dessa skogar,
sedan överenskommelse skett om ett skäligt pris, så kan jag för denna händelse
och då motionärens yrkande med fog kan givas en dylik innebörd, icke vara
med om eller biträda ett dylikt yrkande.

Jag vill här åberopa dels det skälet, att det skulle innebära ett bestämt avsteg
från den ståndpunkt, motionären jämte många andra, däribland jag, tidigare intagit
i denna fråga, och dels att det är skäligen onödigt, att riksdagen här begär
utredning, huruvida staten har rätt att förvärva ifrågavarande skogsområde. Såvitt
jag vet, föreligger icke något, som hindrar staten att på vanligt sätt inköpa
denna skog. Blir resultatet av vad som här föreslagits, att staten har rätt att
inköpa området, så blir nästa fråga, huruvida staten skall till innehavaren av
bruket betala det pris, som denne anser skäligt att avyttra skogen för. Jag kan
icke förstå, att för ernående av ett sådant resultat det behöves en riksdagsskrivelse
eller en utredning.

För min del ämnar jag icke frångå min tidigare intagna ståndpunkt, att i fråga
om förvärvande av nyttjanderätten till denna skog man förfarit på sådant
sätt,, att den materiella rättvisan satts åsido, och man har av en eller annan anledning
fullständigt förbisett statens verkliga rätt mot den nuvarande nyttjanderättsinnehavaren
— med andra ord, innehavaren hade långt före detta bort avträda
dessa skogar, då någon möjlighet att fullgöra de villkor, som vid avtalets
ingående fastställdes, numera icke i något avseende föreligger.

_ Emellertid kan jag rösta för bifall till reservationen endast under förutsättning,
att med denna motion i huvudsak avses vad man tidigare avsett, så att det
icke blir fråga om något vanligt återköp från statens sida, utan att utredningen
i stället skall avse, att, om och när skogen skall återbördas till staten, en viss
skälighetsprövning då kan vara på sin plats, så att möjligen det kan tänkas, att
en mindre del^ av ifrågavarande skogsområde kan av nuvarande innehavaren allt
fortfarande på viss tid få innehavas och utnyttjas. Endast om man, såsom sagt.
inlägger en sådan mening i kravet på en utredning, kan jag biträda detsamma''
och med denna särskilda motivering kommer jag, herr talman, att vid en eventuell
votering rösta för reservationen.

Herr Bondeson: Herr talman! Då jag inom utskottet biträtt det slut, vartill
utskottet här kommit skall jag be att få yttra några ord i frågan.

Ett bifall till motionärens framställning skulle strida mot vissa grundprinciper,
som vi halla pa. Vi anse, att i sadana fall som detta bör i händelse av tvist
saken utredas genom laga domstol, och i detta fall ha vi justitiekanslern, vilken

Nr 24.

upphävande
av Åkers
styckebruks
rätt till viss
rekognitionsskog.

(Forts.)

8 Lördagen den 29 mars.

det åligger, ifall staten här har något som helst intresse att bevaka, att verkställa
denna utredning.

Vad beträffar motionären, bär han ju helt och hållet ändrat uppfattning- sedan
år 1921, då han ville, att dessa skogar skulle utan vidare indragas till staten. Han
hade då samma uppfattning, som herr Vinberg har i dag, men nu är motionärens
uppfattning den, att området i fråga bör av staten inlösas eller återköpas. Majoriteten
i utskottet hävdar den bestämda uppfattningen, att skulle det risa sig
fördelaktigt för staten att göra detta inköp, ha vi ett ämbetsverk för att verkställa
detta, och riksdagen behöver i så fall icke skriva därom.

Vad angår herr Winbergs1 uppfattning, att man utan vidare kan indraga denna
mark till staten, har en så framstående man som justitierådet Alexanderson i
debatten vid 1921 års riksdag anfört följande: »Det må vara huru det vill med
principen om cirillags tillbakaverkande kraft, och jag kan giva herr Lindhagen
alldeles rätt i, att den principen icke bör hava en så alldeles ovillkorlig giltighet,
som man kanske från vissa håll vill göra gällande. Men här skulle det bliva
fråga om att riksdagen utpekar en viss enskild den honom tillkommande rätt och
säger: den där draga vi in! Det är väl dock en form av ''lagstiftning’, som icke
gärna bör ifrågakomma. Det längsta riksdagen borde kunna komma till vore
att begära förnyad utredning om, huru det med denna skog rätteligen förhåller
sig. Som saken föreligger, tror jag icke ens, att det finnes anledning till ett
sådant steg, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
» Det var denne så framstående jurists uppfattning om denna utredning.

Enär jag icke kunnat på något sätt finna, att staten gjort anspråk på återköp
av nyttjanderätten till den upplåtna skogen, och såvitt känt är bruket icke velat
till staten försälja densamma, kan jag icke finna ringaste anledning, varför riksdagen
skulle skriva till regeringen med begäran om1 särskild utredning i fråga
om inköp av just denna skog.

På grund av vad jag nu anfört samt med hänvisning till de av utskottet åberopade
skälen yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av den av
herrar Almkvist och Franzén vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Almkvist begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar Almkvist och Franzén vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 55.

Lord apell den 29 inurs.

Nr 24.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion i andra kammaren, nr 344, om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om återförande till kronan av rekognitionshemman och till bergshanteringens
understöd anslagna skogar.

Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Vennerström m. fl.
väckt motion, nr 344, hade nämnda kammare på hemställan av sitt fjärde tillfälliga
utskott för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder borde vidtagas
för att till kronan återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd
anslagna skogar, samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Första kammaren, som delgivits andra kammarens beslut, hade hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott, vilket i det nu föreliggande utlåtandet på
anförda skäl hemställt, att första kammaren icke måtte Inråda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Reservation hade avgivits av herrar Almkvist, Franzén och kVinberg, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka första kammaren att biträda andra kammarens
beslut.

Herr Almkvist: Herr greve och talman, mina herrar! Bara några få

ord!

Denna fråga har varit föremål för riksdagens behandling under åren 1920,
1921 och 1922, och vid samtliga dessa riksdagar har andra kammaren bifallit
förslaget om utredning för återförande till kronan av rekognitionshemman och
till bergshanteringens understöd anslagna skogar. Då ärendet sist var föremål
för denna kammares behandling avslogs förslaget om biträdande av andra kammarens
beslut med 52 röster emot 43.

Sedan frågan i förfjol utförligt debatterades här i kammaren, ha inga nya skäl
framförts eller någon ny omständighet tillkommit, och därför kan jag nu inskränka
mig till att med åberopande av vad som anförts dels angående nyttan
och behovet av en förutsättningslös utredning, dels angående nödvändigheten
av att få denna fråga bragt ur världen, tillstyrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Rooth: Herr greve och talman! Den föreliggande frågan har upp repade

gånger framlagts för riksdagens prövning. Kammarens protokoll för
åren 1921 och 1922 utvisa, att spörsmålet då varit föremål för en mycket ingående
debatt. Denna kammare har alltid avslagit motionerna i ämnet.

Detta ofta återkommande utredningskrav måste ju grunda sig på den uppfattningen,
att den egendom, varom det är fråga, av sina nuvarande besittare
icke innehaves med. laga rätt. Men gång efter annan har det fullständigt klart
ådagalagts, att så icke är förhållandet. Motionen innebär, såsom tidigare med
styrka framhållits, ett anfall mot den bestående äganderätten. Av riksdagens
protokoll framgår, att innehavarna av ifrågavarande hemman icke i något fall
kunnat av domstolarna frånkännas äganderätten till hemmanen.

Jag behöver naturligtvis ej här inlåta mig på frågan, i vad mån äganderätten
i allmänhet bör respekteras. Jag skall endast tillåta mig upprepa vad en framstående
ledamot av denna kammare, en rättslärd, under ärendets behandling
vid 1921 års riksdag anförde. Han yttrade bland annat följande: »Det är ändå
en alldeles nödvändig sak för en rättsordning, ett rättssamhälle, att man tager
hänsyn till den synpunkten, att tvister och tvivel om vem som har rätt i ett
visst fall skola kunna praktiskt och för all framtid skäras av genom ett dom -

återförande till
kronan av
re.kognitionshemman
m.m.

Nr 24. 10

Lördagen den 2.9 mars.

Om slut. Om vi på andra områden av rättsordningen skulle söka tillämpa den synåte?f°raridebU
punkt reservanterna framföra, skulle vi strax finna, till vilka orimligheter vi
rekognitions- skulle komma. Ingen skulle i själva verket vara säker på, att vad han hade
hemman m.m. skulle komma att stanna i hans händer, han må anse sig hava hur klara formella
(Forts.) rättsgrunder som helst. Man kunde icke lita på, att icke någon av ens företrädare
i egendomen, även om han hade kraftvunnen dom på, att det vore hans,
hade fått den sig tillerkänd på otillfredsställande grunder, som skulle återverka
på alla efterföljande rättsinnehavare.»

Med åberopande av detta uttalande, anser jag mig stå på en mycket god grund,
då jag nu hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, godkännes

Nej;

den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 63;

Nej — 55.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 26, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om pension åt Punkten 6.

fjLV. Ragnar. I en inom andra kammaren av herr Bäcklund väckt motion, nr 67, hade hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att förre indelte soldaten vid ^Skaraborgs
regementes livkompani nr 55 A. V. Ragnar finge från och med månaden näst
efter den, under vilken han erhållit avsked från sin anställning vid regementet,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension till så stort belopp, att pensionen jämte vad honom vore tilldelat från
Vadstena krigsmanshuskassa och invalidhusfonden uppginge till sammanlagt
600 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion 11:67 ej måtte till någon riksdagens åtgärd för
anleda.

Lördagen den 29 mars.

1 1 Nr 24.

Reservation hade anförts av herrar Backlund och Loven, vilka ansett, att ut- Om pension åt
skottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskot- ^Ty
tet bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 67, '' Rort8 ,
måtte medgiva, att förre indelte soldaten vid Skaraborgs regemente Anders Vilhelm
Ragnar finge från och med den 1 januari 1924 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till så stort belopp,
att pensionen jämte vad honom vore tilldelat från Vadstena krigsmanshuskassa
och invalidhusfonden uppginge till sammanlagt 400 kronor.

Herr Thulin: Herr talman, mina herrar! Den föredragna punkten gäller

en fråga om pensionsförbättring åt en f. d. indelt soldat Ragnar. Det belopp,
om vilket meningsskiljaktigheten rör sig, är endast 125 kronor. Det kunde synas
förklarligt, att meningsskiljaktighet förelåge inom utskottet, om några principiella
betänkligheter hade förefunnits. Men såsom framgår av utskottsutlåtandet,
är så icke fallet. Här är väsentligen fråga om lämpligheten av att lämna
pension eller icke.

Utskottet har till stöd för sitt förslag om avslag å den väckta molionen om
pensionsförbättring åt Ragnar åberopat ett beslut av Kungl. Maj:t från år 1923,
då Kungl. Maj:t fann en framställning av Ragnar om pensionsförbättring icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Detta beslut meddelades i samband med,
att arméförvaltningen hade tilldelat Ragnar 50 kronor mera i gratifikation än
han förut hade. Vidare har utskottet åberopat, att Ragnar icke haft tillräckligt
lång ständig tjänstgöring vid regementet i jämförelse med en kamrat vid samma
regemente, som på framställning av Kungl. Maj:t erhållit en betydande pensionsförbättring.
Ragnar har haft en ständig tjänstgöring av sex år, under det
att den ifrågavarande kamraten, som erhöll 600 kronor i sammanlagd pension,
hade haft en ständig tjänstgöring av inalles 16 år. Reservanterna ha emellertid
framhållit, att Ragnar tjänstgjort vid regementet under sammanlagt sex
år, därvid han varit ständigt sysselsatt med murningsarbete vid regementet, ett
arbete, som väl torde kunna jämställas med det ständiga arbete, som den mera
lyckligt, lottade kamraten hade utfört. Vad utskottet emellertid enligt min mening
icke tillräckligt beaktat är den omständigheten, att Ragnar måste upphöra
med sin anställning vid regementet på grund av obotlig sjukdom; det var en
under tjänsten ådragen hjärnblödning, som hade medfört halvsidig förlamning.
Ragnar har tjänstgjort vid regementet i 45 V-- år, därav 6 år ständig tjänstgöring
vid regementet. Hans sammanlagda pension och gratial — om jag bortser
dyHidstillägg och den pension, som han uppbär från den allmänna pensionsförsäkringen
uppgår sammanlagt till 275 kronor. Av reservanterna inom
bankoutskottet föreslås nu en pensionsförbättring på 125 kronor, vilket belopp
är utmätt i proportion till den pensionsförbättring, som beviljats hans mera
lyckligt lottade kamrat.

För mig har det tett sig som en synnerligen behjärtansvärd sak, att Ragnar
verkligen tar det lilla belopp, 125 kronor, som reservanterna föreslagit. Jag
vill vädja till kammarens goda hjärta att här hjälpa en gammal fattig soldat
som, enligt intyg, utmärkt väl fullgjort sin tjänstgöring vid regementet. Jag
tror icke att det svenska folket kommer att bli nämnvärt fattigare genom att
lämna 125 kronor i pensionsförbättring i detta fall, men jag tror, att dessa 125
aft°on>r verk lgen komma att förgylla upp denne gamle sjuke mans levnads Jag

yrkar bifall till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr Gustafsson, Karl: Herr vice talman! Då bankoutskottet gått att

prova denna motion, ha vi utgått därifrån, att eu man i Ragnars ställning icke

Nr 24.

Lördagen den 29 mars.

Om pension åt ]^an anses ha rätt till pension därför, att han under sammanlagt sex år efter
/»»Te soldaten g''n egentliga solda-ttjänstgöring arbetat vid regementet — icke enbart med mur''
'' ®g™ar‘ ningsarbete, som det visserligen står här i handlingarna, utan med s. k. hantor
langningsarbeten, kanske dock huvudsakligast rourningsarbete. Den föregående
ärade talaren har liksom motionären gjort en jämförelse med en man, som av
riksdagen förra året beviljades en pension av G00 kronor, Thorsell. Härmed
förhöll sig så, att utskottet då liksom nu av principiella skäl icke kunde tillstyrka
bifall till motionen, men kamrarna följde motionären.

Då den man, det nu är fråga om, i pension och pensionstillägg samt pension
från den allmänna pensionsförsäkringen uppbär tillsammans 558 kronor årligen
och här har begärts 600 kronor, till vilket belopp säkerligen skulle komma
både pensionstillägg och dyrtidstillägg, får jag verkligen säga, att lian, om
framställningen bifalles, skulle i jämförelse med sina kamrater, som tjänat
vid regementet, komma i en betydligt bättre situation än de flesta av dom.
Av denna grund har utskottet icke kunnat biträda motionärens framställning,
och jag ber, herr vice talman att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thulin: Gentemot den föregående ärade talaren vill jag framhålla,
att vad som föranlett mig att i detta fall gå upp emot utskottet, är den omständigheten,
att mannen i fråga på grund av obotlig sjukdom, en under tjänsten
ådragen hjärnblödning, varit tvungen sluta sin anställning vid regementet.
Det föreliggande fallet är av sådan art, att man egentligen icke kan anställa
någon jämförelse med andra, och jag anser, att den svenska riksdagen
mycket väl kan visa en smula hänsynsfullhet gentemot denne gamle man.

Det har sagts av den föregående ärade talaren, att Ragnar i sammanlagda
inkomster nu har 558 kronor. Däri är inberäknat dyrtidstillägg å pensionen
på 275 kronor jämte vad han har från pensionsförsäkringen. Jag tycker för
min del, att då man utmäter en pension för en hedrande tjänstgöring i statens
tjänst under så lång tid som 45 ’/2 år, därav 6 år ständig tjänstgöring, avbruten
på grund av obotlig sjukdom, äro 400 kronor jämte det dyrtidstillägg,
som kan ifrågakomma, icke alltför mycket. Jag vill tillägga, att man icke
bör i detta sammanhang räkna med den pension, som han kan ha från pensionsförsäkringen,
och om man gör det, kommer man enligt min mening till ett orättvist
resultat.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Abraliamsson: Herr förste vice talman! Den siste ärade talaren sade,
att anledningen till, att han gått upp emot utskottet i denna fråga vore, att han
ansåge, att man beginge en orättvisa mot denne man, då han på grund av obotlig
sjukdom måst lämna sin tjänst. Jag skall be att få lämna den upplysningen,
att ifrågavarande Ragnar varit soldat i 45 år eller tills han var 65 år.
Således har han tjänstgjort vid regementet 15 år utöver den tid han skulle tjänstgöra
enligt det gamla indelningsverkets bestämmelser. När indelningsverket
slopades, fingo ju de då anställda fortfarande stå kvar, så länge de önskade,
och därför fick han behålla sin anställning som indelt soldat. Dessa soldater
skulle fullgöra sin krigstjänstgöring med handräckningsarbeten. Det är på så
sätt, som han varit anställd under 6 år vid regementet. Han var enligt regementsorder
inkallad till tjänstgöring för att fullgöra handräckningsarbeten. Detta
var han icke skyldig att göra mer än en månad, men på grund av vissa omständigheter
fick han gå hela året med full avlöning. Det är denna tjänstgöring på
6 år, som han har att åberopa för att få ifrågavarande pension. Då han som
sagt var 65 år, är det uppenbart, att det icke endast är på grund av obotlig sjukdom
han fått lämna tjänsten, utan han skulle på grund av sin ålder varit ur -

Lördagen den 29 mars.

13 Nr 24.

ståndsatt alt tjänstgöra, även om han icke drabbats av den hjärnblödning, som Om pension åt
det här talats om.

När han nu har sammanlagt 558 kronor i pensioner från Vadstena krigsmans- ’
huskassa och från allmänna pensionsförsäkringen, förstår jag icke, att det skulle
vara någon mening i att som motionären föreslår besluta, att man skall tilldela
honom 600 kronor i pension. Samtidigt som man gjorde det, skulle han gå miste
om vad han har från allmänna pensionsförsäkringen, så att staten då skulle
taga med ena handen och giva med den andra. Det skulle i så fall röra sig om
ett belopp av 42 kronor, som han skulle få mera än nu.

Jag anser också, att detta ärende har en principiell innebörd. Skola vi gå in
för att pensionera personer, som varit anställda eller haft ständigt arbete i statens
tjänst i fem, sex år — vad skola konsekvenserna bliva av det? Jag kan
icke överblicka dem, men det kan bli tusental, som komma, den ena efter den
andra, och be att få sådana pensioner.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thulin: Jag har av de skäl, som anförts av den föregående talaren,
icke blivit övertygad om oriktigheten av min ståndpunkt. Jag vill framhålla,
att vad här föreslagits icke är det, som motionären önskat. Motionären har föreslagit
en sammanlagd pension, som skulle uppgå till 600 kronor. I reservationen
föreslås däremot en pension på 400 kronor, sålunda en pensionsförbättring på
125 kronor, vilket belopp är utmätt i proportion till den pensionsförbättring,
som hans mera lyckligt lottade kamrat vid regementet, Thorsell, erhöll.

Jag kan efter vad den föregående ärade talaren anförde icke vara övertygad
om annat, än att första kammaren och riksdagen skulle fullgöra en akt av rättvisa
genom att lämna Hagnar 125 kronor i pensionsförbättring.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle avslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thulin begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 54.

Punkterna 7—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sr 24. 14

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

I en till riksdagen avlåten, den 7 innevarande mars dagtecknad proposition
nr 77, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken
finge för tiden från och med den 1 april till och med den 31 mai 1924 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 77 icke måtte
föranleda annan åtgärd än att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Mai :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville dels låta utfärda förbud från och med den 1 april
1924 för annan än Sveriges riksbank att till riket införa guld, att gälla intill
dess Kungl. Maj:t efter fullmäktiges i riksbanken hörande ansåge detsamma
kunna upphävas, dels ock vidtaga erforderliga utgärder för upphävande, så
snart ske kunde av gällande förbud mot utförsel från riket av guld.

Herr statsrådet Beskow: Herr vice talman, mina herrar! I mitt anförande
till statsrådsprotokollet den 7 mars har jag utgått därifrån, att en samstämmig
uppfattning förefinnes hos statsmakterna, att den svenska valutapolitiken skall
inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet samt återgång, när tiden är
inne, till den grundlagsstadgade guldmyntfoten. Jag har därvid icke ansett mig
hava anledning närmare beröra det andra alternativ, vilket pa vissa hall föreslagits
som riktlinje för vår valutapolitik, nämligen hållandet av en fri myntfot
med fast prisnivå. Då vi emellertid nu efter allt att döma stå inför det avgörande
steget att definitivt binda oss vid guldmyntfoten, så torde det kanske icke vara
ur vägen, att jag med några ord redogör för de skäl, vilka för mig nu som tidigare
varit avgörande, då jag icke kunnat acceptera en valutapolitik, baserad
på en stabil prisnivå alldeles oberoende av prisfluktuationer i utlandet.

Fn dylik politik skulle till en början medföra varierande växelkurser med
alla länder, således även med Förenta staterna, vilket i och för sig torde vara
mindre tilltalande. Det skulle vidare vara förbundet med störa svårigheter och
kräva synnerligen drastiska åtgärder, om man ville förhindra, en prisstegring
med ett eller annat tiotal procent på världsmarknaden att sprida sig till vårt
land. Vid fri myntfot har man ock som regel att räkna med en betydande spekulation,
vilken kan förorsaka avsevärda fluktuationer i växelkurserna, medan
spekulationer vid guldmyntfot i stället tendera att förhindra även smärre avvikelser
från pariteten.

Det viktigaste skälet emot en fri myntfot ligger emellertid däri,o att en av
fasta normer obunden centralbanksledning, den må vara. aldrig så skicklig,
nästan undantagslöst visat sig föra en politik, som leder till andra resultat än
de åsyftade. En fri myntfot innebär icke som guldmyntfoten vissa självreglerande
faktorer, vilka tvinga en bankledning att i tid vidtaga åtgärder, när
ogynnsamma tendenser framträda, Om en viss stegring i dollarkursen av en
eller annan orsak skulle tillåtas uppkomma, kan spekulationen mycket väl komma
att ytterligare driva upp kursen, om icke spekulanterna genom en lämplig
organisation av penningväsendet berövats tron på en ytterligare stegring av de
utländska växelkurserna. Skulle detta inträffa, kan lätt ett misstroende mot
valutans stabilitet uppkomma och orsaka en kapitalflykt, som i sin tur åtföljes

Lördagen den 29 mars.

Nr 24»

lä

av en tendens till ytterligare stegring av växelkurserna. Föreligger väl eu gång
eu dylik situation, torde det visa sig vara förenat med stora svårigheter att återföra
kurserna till föregående nivå. Det föreligger i stället en stor fara för, att
resultatet blir en höjning av den allmänna prisnivån. Fn penningpolitik, som
enbart eftersträvar en fullkomligt stabil prisnivå, utan att sammankoppla penningens
värde med en allmänt erkänd värdemätare, innebär således stora riskmoment.

Å andra sidan innebär det givetvis visst osäkerhetsmoment och minskad handlingsfrihet
att genom fasthållande av dollarpariteten — vare sig med bibehållande
av nuvarande system eller genom återgång till guldmyntfot — göra vår
valutas värde beroende av penningpolitikens utveckling i Förenta staterna. Prisnivån
i Förenta staterna har dock sedan länge varit i hög grad stabil, och anledning
finnes antaga, att valutapolitiken därstädes även i framtiden kommer att
inriktas på att förhindra såväl inflation som deflation av väsentlig omfattning,
etl kapitel, vartill jag senare ämnar återkomma.

Ett övervägande av de av mig nu berörda synpunkterna på det föreliggande
spörsmålet har, på sätt jag redan anfört, föranlett statsmakterna att binda den
svenska valutans värde vid dollarn. Den fråga, som nu föreligger till avgörande,
är sålunda, huruvida tidpunkten för övergång till guldmyntfot är inne
eller om man bör tillsvidare fortsätta med eu fri myntfot, som åsyftar uppehållande
av kronans värde i paritet med dollarn.

Såsom jag i mitt uttalande till statsrådsprotokollet anfört, äro förhållandena
nu annorlunda, än då statsmakterna föregående år hade att taga ställning till
denna fråga. De sista månadernas utveckling har visat, att de risker, vilka äro
förbundna med en politik, som eftersträvar en fast dollarkurs utan stöd av guldmyntfot,
varit större, än vi i allmänhet torde hava föreställt oss. Mig synes,
att därest ej regering och riksdag vid flera tillfällen uttalat sitt fasta beslut
att med alla medel uppehålla kronans guldparitet och därest icke en definitiv
övergång till guldmyntfoten ständigt framstått som en möjlighet, varmed man
i vårt land hade att räkna, så hade det varit fara värt, att en betydande stegring
av dollarkursen kommit till stånd. Det har nämligen med full klarhet visat
sig, att spekulationen, så länge den fria myntfoten bibehålies, räknar med
betydande avsteg från dollarpariteten som en mycket sannolik möjlighet, vilket
icke lärer kunna vara fallet under en guldmyntfotsregim. Genom att inrätta
sina köp och försäljningar av utländska valutor efter denna uppfattning
åstadkommer spekulationen vid fri myntfot betydande svängningar i kursen.
Utvecklingen under innevarande år utgör en intressant illustration härtill. Under
årets två första månader visade dollarkursen i öppna marknaden stark benägenhet
att stiga. Sedan det blivit bekant, att stora utsikter finnas för ett
snart återinförande av guldmyntfoten, har utvecklingen blivit den motsatta.
Förtroendet har stärkts, och spekulationen har verkat i kursstabiliserande riktning.
Under de senaste två veckorna har öppna marknadens dollarnotering närmat
sig pari och samtidigt en mindre ökning av riksbankens valutaförråd ägt
rum. Det torde härav framgå, vilken väsentlig betydelse, som bör tillmätas den
omständigheten, att spekulationen har att räkna med en fast dollarparitet utan
andra svängningar, än som kunna äga rum mellan guldpunkterna. Ett förtroende
för dylik stabilitet torde vara svårare att skapa under fri myntfot än
under guldmyntfot. I varje fall har detta förtroende icke skapats under de
sista månadernas valutaregim.

Ett annat skäl, som talar till förmån för guldmyntfoten, är, att vårt lands
internationella anseende för ekonomisk stabilitet förmodligen skulle ytterligare
stärkas. Detta skulle, bland annat, öka effektiviteten av diskontopolitiska åtgärder
i fråga om in- och utströmning av kapital. Det är visserligen sant, att
förrådet av internationellt flytande kapital är väsentligt mindre f. n. än före kri -

Anq.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Fort*.)

Nr 24. 16

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

get och att detsamma är vida mindre rörligt än då. Denna omständighet får
emellertid icke anses innebära, att en genom diskontostegring åstadkommen räntemarginal
skulle hava förlorat allt inflytande å de internationella kapitalrörelserna.
Vad som främst tenderar att förhindra kortvariga kapitalrörelser av
ifrågavarande slag är den omständigheten, att man har att räkna med varierande
valutakurser och således under loppet av några månader, den tid för vilken
placeringen i ett annat land kanske är avsedd, kan åsamkas en förlust på nedgången
i det landets valuta, som mer än uppväger vinsten av högre räntefot.
Efter guldmyntfotens återinförande skulle dylika placeringar i vårt land från
utlandets sida icke i samma grad som hittills vara förenade med en sådan risk.

En fördelaktig konsekvens av guldmyntfoten med avseende på inländska förhållanden
är vidare att anteckna. Valutafrågan skulle icke som hittills behöva
åtskilliga gånger om året upptagas till diskussion och nytt avgörande. Den
ständigt återkommande prövningen av detta spörsmål torde vara ägnad att framkalla
en känsla av osäkerhet. Landets ekonomiska liv skulle befordras av att
man i penningpolitiskt avseende visste, varmed man hade att räkna.

Det bör måhända tilläggas, att starkt tvivel kan råda, huruvida överhuvud
taget rättighet för statsmakterna föreligger att välja mellan guldmyntfot och
andra system. Grundlagen stadgar, att befrielse från skyldigheten att inlösa
sedlar med guld kan beviljas riksbanken, endast när detta »med hänsyn till
krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt». I nuvarande
situation torde icke denna förutsättning vara uppfylld.

Under angivna förhållanden syntes det mig vid prövning av riksbanksfullmäktiges
framställning av den 28 februari om ett ytterligare uppskov med sedelinlösningsskyldigheten
till den 1 oktober 1924, som om en återgång till den
grundlagstadgade guldmyntfoten borde ske, därest icke detta i sin ordning innebure
verkliga och stora riskmoment.

Jag har redan till statsrådsprotokollet den 7 mars uttalat, att jag icke kunde
finna de av riksbanksfullmäktige åberopade skälen mot en återgång till guldmyntfoten
övertygande, och jag umgicks livligt med tanken att föreslå en definitiv
återgång till guldmyntfoten redan den 1 juli eller den tid, då den med
Danmark och Norge träffade överenskommelsen om bibehållandet av exportförbudet
å guldmynt kunde bringas att upphöra, respektive den tid, då riksbanken
med visshet borde hava lyckats återföra kronan till fullständig guldparitet
och borde hava försäkrat sig om tillräckligt förråd av utländska valutor.

Jag ansåg det dock för all säkerhets skull lämpligt att låta med hjälp av
fackmän företaga en noggrann kontrollanalys av de skäl, som riksbanksfullmäktige
anfört mot guldmyntfotens återställande, då det syntes mig vara av vikt att
söka åvägabringa en bevisning, som kunde verka så övertygande som möjligt.
Skulle mot förmodan under en dylik kontrollanalys sådana omständigheter hava
framkommit, att en återgång till guldmyntfoten kunde anses innebära verkliga
risker, så skulle detta givetvis hava föranlett mig till en ändrad ståndpunkt i
hela frågan.

Mot denna bakgrund bör således Kungl. Maj:ts proposition i frågan ses. Att
densamma icke närmare ingår på prövningen av de skäl, som riksbanksfullmäktige
anfört, är ju helt förklarligt, då jag avsett att i ett sammanhang framlägga
en utförlig utredning om de synpunkter fullmäktige anfört och om vad
som i Övriga var av vikt för att kunna belysa frågan. Jag får erkänna, att med
den motivering, som gavs propositionen, jag hade väntat, att frågan i riksdagen
vid detta tillfälle skulle fått en expeditionell behandling.

Den bebådade undersökningen igångsatte jag omedelbart efter propositionens
avlåtande. Densamma var avsedd att bedrivas inom finansdepartementet med
hjälp av där tillgänglig sakkunskap på det juridiska och finansstatistiska området
samt under anlitande av sakkunskapen hos en av våra yngre nationaleko -

Lördagen den 29 mars.

17 Nr 24.

nornor, som icke intagit någon mera markerad .ståndpunkt i valutafrågan. Avsikten
var att därjämte på speciella områden infordra utlåtanden av sakkunniga
personer och att muntligen höra ett antal bankmän, näringsidkare och nationalekonomer
om deras erfarenheter och åsikter i frågan.

Genom det utlåtande, som bankoutskottet nu avgivil, har valutafrågan kommit
i det läget, att densamma redan nu måste definitivt avgöras. Med ett raskt
grepp föreslår bankoutskottet guldmyntfotens återinförande redan den 1
april, dock med den i principiellt avseende viktiga inskränkningen, att guldimport
endast medgives för riksbankens räkning. Detta förslag har av bankofullmäktige
biträtts.

Kungl. Maj ds proposition med förslag om uppskov med avgörandet till senare
under riksdagen har av såväl bankoutskottet som riksbanksfullmäktige avvisads
med den motiveringen, att de upprepade valid,idebatterna i riksdagen
skulle framkalla en oro, som icke vore önskvärd. För min del anser jag visserligen,
att detta skäl icke bort vara avgörande, men jag har fått det intrycket av
uen något invecklade situationen, att det föreslagna uppskovet till mai månad
anses sa i öga önskvärt, att riksdagen sannolikt i valet mellan detta förslag och
riksbankens begäran om uppskov med sedelinlösningsskyldigheten till den 1 oktober
skulle föredraga det senare alternativet. Överhuvudtaget har jag kommit
till den uppfattnmgen, att möjligheten att få guldmyntfoten — låt vara med en
viktig begränsning —- återinförd vid1 denna riksdag är nära sammankopplad
med bankoutskottets förslag att definitivt lösa frågan redan till den 1 april.
Under sadana förhållanden gäller det för mig att undersöka, huruvida jag kan
famna mm anslutning till detta förslag.

Det centrala i bankoutskottets linje är otvivelaktigt återinförandet redan den
f april av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld och upphävandet
av guldexportförbudet. Under sådana förhållanden torde lämpligheten av
detta förslag först hora undersökas. Fördelarna av en återgång till guldmyntfot
har jag redan tidigare berört, och det återstår således att. undersöka de risker
som med en dylik återgång äro förenade. Dess bättre har den utredning, som
redan .''ämnat preliminära resultat, av vilka jag i det följande är
i tillfälle begagna mig. Jag sysslar till en början endast med en guldmyntfot
utan någon inskränkning i form av importförbud eller dylikt.

En svårighet med upprätthållandet av fast dollarkurs ligger däri. att deri
svenska betalningsbalansen företer säsongsartade variationer. Under årets första
hälft föreligger en betydande brist, framkallad av det denna tid stora importöverskottet.
Under arets andra hälft återigen förefinnes ett överskott på
grund av att likviderna för trävaruexporten då inkomma. Tydligen erfordras
under sadana omständigheter en utjämning, som i huvudsak torde åstadkommas
därigenom, att de svenska bankerna under höstmånaderna öka sina innehav av
utländska valutor, vilka sedan under vårmånadema användas för betalningav
importöverskottet. Att detta, om en effektiv guldmyntfot infördes skulle
mota större svårigheter än före kriget synes icke behöva befaras. Även om sä
skulle vara fallet aro emellertid svårigheterna minst lika stora, om dollarkursen
skall hallas stabil utan hjälp av guldmyntfot. ty spekulationen saknar da
den lasta utgångspunkt, som guldpariteten utgör.

i haJr1?J°rts filande, att en annan svårighet under nuvarande förhållanden
skulle vidlåda varje politik, som vill uppehålla fäst dollarkurs, av den anledningen
att dollarns relation till flertalet europeiska valutor är underkastad en
sasongvanation, framkallad av den amerikanska exportens säsongnatur Erfarenheten
från de båda senaste åren synes emellertid icke giva stöd för antagandet^
att dollarkursen skulle i avsevärd grad vara föremål för säs o no-artade
svängningar.

Första hammarens protokoll 1921,. Nr 2-1. 9

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Nr 24.

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
•(Fort».)

Det har från riksbanksledningens sida framhållits, att Sverige efter guldmyntfotens
återinförande skulle utöva en stark lockelse på utländskt kapital.
Redan nu har vår valutas relativa stabilitet lett till en inströmning av kapital
från länder med osäkra valutor. Det torde kunna förväntas, att placeringen av
sådant kapital i vårt land skulle taga en avsevärt ökad omfattning efter guldmyntfotens
återinförande, då vår valuta därigenom skulle få än större anseende
för stabilitet. 1 och för sig innebär en dylik inströmning av kapital ingen olägenhet
utan snarare i flera avseenden en fördel. Emellertid placeras detsamma
i regel icke på längre tid utan hålles till större delen i flytande form för att
kunna vid behov uttagas och antingen placeras i andra länder, som erbjuda
större säkerhet, eller förflyttas till ägarens hemland, när förhållandena där erbjuda
tillräckliga garantier. Under sådana förhållanden innebär befintligheten
av utländskt kapital i Sverige vissa riskmoment, då betalningsbalansen kan
komma att utsättas för betydande och plötsliga rubbningar. Vill man t. ex.
hastigt överflytta en väsentlig del av detta främmande kapital till andra länder,
så innebär detta en stark efterfrågan på utländska valutor, vilket måste
tendera att driva upp växelkurserna, om icke ett tillräckligt förråd av dylika
valutor kan tillhandahållas från de svenska bankernas sida. Häri ligger utan
tvivel en svårighet. Det bör emellertid framhållas, att riksbanken vid tidpunkten
för det utländska kapitalets inströmning har möjlighet att öka sitt förråd
av utländska valutor utan att därigenom framkalla en tendens till stegring hos
de utländska växelkurserna. Skulle likväl landets valutareserv utsättas för alltför
starka påfrestningar, kan man givetvis tillgripa tillfällig upplåning i utlandet,
vilken för ett land med Sveriges goda kredit icke torde erbjuda större
svårigheter eller medföra väsentliga kostnader. Dessutom kan man genom en
diskontostegring av rimliga proportioner framkalla en inströmning av rörligt
utländskt kapital samt avbryta den export av kapital från Sverige, som äger
rum i form av återköp av svenska värdepapper. Det är visserligen sant, att det
utländska kapital, som söker sig hit på grund av vår valutas stabilitet och osäkerheten
i kapitalisternas hemland, icke torde fästa något större avseende vid
diskontots höjd. Avgörandet är först och främst placeringens säkerhet. I den
män emellertid utländska kapitalister hava att välja mellan olika länder, vilka
kunna anses erbjuda ungefär samma grad av säkerhet, t. ex. Förenta staterna,
Holland, Schweiz och Sverige, torde ränteavkastningen i många fall bliva avgörande
för placering i ena eller andra landet. Det bör vidare betonas, att även
om diskontot måhända utövar relativt ringa inverkan på kapital av förevarande
slag, så innebär detta alldeles icke, att en diskontostegring skulle bliva utan inflytande
å de internationella kreditrörelserna. Utländska exportörer, som erhålla
likvid för sina varor i Sverige, kunna förmås att uppskjuta hemdragandet
av dessa tillgodohavanden några månader, liksom givetvis svenska importörer
söka erhålla utländsk kredit i största möjliga omfattning, om räntefoten i
Sverige avsevärt överstiger utlandets. Det bör måhända påpekas, att en diskontostegring
av rimliga proportioner i ett land, som åtnjuter allmänt förtroende
utomlands i ekonomiskt avseende, icke kan väntas framkalla misstroende mot
detta lands ekonomiska ställning.

Befintligheten av utländskt rörligt kapital i Sverige innebär således ett visst
riskmoment. Emellertid äro riskerna långt större vid fri myntfot än vid guldmyntfot.
Sannolikheten för att misstroende skulle uppkomma bland de utländska
kapitalisterna och dessa således föranledas att plötsligt hemdraga stora summor
måste anses vara väsentligt större i förra fallet än i det senare. Inträffar
t. ex. en stegring av dollarkursen till 3: 86, vilket var fallet för någon månad
sedan, så kunna dessa kapitalister befara, att en ytterligare stegring skall äga
rum, och till undvikande av förluster överflytta sina kapital exempelvis till
Förenta staterna. Det utländska kapital av ifrågavarande slag, som för när -

Lördii^cn den 29 mars.

1 9 Nr 24.

varande finnes i Sverige, liar med all sannolikhet icke obetydliga proportioner.
Skulle eu återgång till guldmyntfot icke medföra någon större ökning av detta
kapital, bleve således de med utländska kapitalplaceringar i Sverige förbundna
riskerna lör vårt penningväsende avsevärt förminskade. Endast om en mycket
betydande ökning av dylika utländska tillgodohavanden skulle bliva följden av
guldmyntfotens införande, kan man säga, att ett redan befintligt riskinoment
skulle ökas. Såsom redan nämnts äger emellertid riksbanken möjlighet att i sammanhang
med inströmningen av utländskt kapital öka sitt valutainnehav till
mötande av sådana risker.

Jag övergår härefter till den viktiga fragan om var betalningsbalans. Inverkan
pa densamma genom in- och utströmningar av utländskt kapital är ju redan
behandlad. 1923 års synnerligen daliga skörd nödvändiggjorde som bekant eu
exceptionellt stor import av spannmål och framkallade därigenom brist i handelsbalansen
och en tendens till ogynnsam betalningsbalans, t en dylik situation
måste antingen valutareserven anlitas eller upplåning i utlandet företagas1. Enligt
vad riksbankschefen anfört, minskades också under ar 1923 riksbankens och
privatbankernas utländska tillgodohavanden med omkring 147 miljoner kronor.
Någon egentlig fara för penningväsendet ligger icke häri. om det hela är en tillfällig
företeelse. Den försvinner då av sig själv, ehuru den givetvis medför antingen
ökad skuldsättning till utlandet eller minskning av de utländska tillgodohavandena.

Långt mera betänkligt är det, om en ihållande tendens till ne nativitet i betalningsbalansen
uppkommer. En sådan kan ha olika orsaker. 1 allmänhet torde
den bero på att den inhemska prisnivån ligger högre i förhållande till priserna
utomlands, än som betingas1 av rådande växelkurser. Om t. ex. vår prisnivå höjdes
till 180, medan den amerikanska läge oförändrad ungefär vid 160 utan att
till en början döllarkursen tillätes stiga, skulle givetvis importen till vårt land
uppmuntias och exporten försvaras, vilket maste leda, till en ökning av importöverskottet
och till en negativ tendens hos betalningsbalansen. Om återigen vår
svenska prisnivå sjönke till 140. medan allt fortfarande den amerikanska prisnivån
förbleve oförändrad, skulle i stället exporten från vårt land stimuleras
och importen försvåras samt ett exportöverskott framkallas. Vill man då bibehålla
kursläget oförändrat, d. v. s. hålla en stabil dollarkurs, är det tydligen nödvändigt
att åstadkomma en riktig avvägning av förhållandet mellan prisnivåerna.
Emellertid ligger frågan icke så. att man plötsligt finner den svenska
prisnivån vara alltför hög och således ställes inför nödvändigheten att sänka densamma.
Prisnivåerna i Sverige och Förenta staterna torde för närvarande hava en
relation, som betingas av den rådande pariteten mellan de båda valutorna. Vill
man förhindra att en ihållande tendens1 till brist i handels- och betalningsbalans
uppkommer, är. det således närmast nödvändigt att förhindra en prisstegring i
Sverige, som ej motsvaras1 av en prisstegring i Förenta staterna. Det torde
råda full enighet om att detta med en klok kreditpolitik skall vara möjligt.
Skulle en höjning av den amerikanska prisnivån inträffa, måste tydligen priserna
åven i Sverige justeras uppåt. Det torde kunna anses som sannolikt att
detta skulle bliva, fallet, om man icke vidtager särskilda åtgärder för att förhindra
en dylik stegring av vår prisnivå. Äveu under perioder, då vi ej haft
vår valutas värde bundet vid dollarn, ha de internationella prisrörelserna visat
en påfallande stor tendens att sprida sig till vart land. Denna tendens måste
bliva än starkare efter en övergång till guldmyntfot. Något annorlunda bleve
situationen, om den amerikanska prisnivån skulle visa en tendens att sjunka,
i vilket fall vår prisnivå också måste i ungefär motsvarande grad nedbringas
Emellertid torde man även då kunna räkna med att denna prisrörelse skulle få
en tendens att sprida sig till vårt land''. Import- och exportprisernas nedgång
tenderar att trycka även priserna på den inhemska marknaden. Möjligen kan eu

Ang.

riksbanken''
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forte.)

» 24.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Lördagen den 29 mars.

tillfällig tendens till negativitet hos betalningsbalansen nödvändiggöra ett likaledes
tillfälligt anlitande av valutareserven eller utländsk upplåning. Likaledes
kan en tillfällig diskontohöjning bliva nödvändig för att oka det pristryckande
inflytande, som kommer från prisernas nedgång utomlands. .Att en dylik diskontostegrino-
och medföljande kreditåtstramning, när den ingar soin ett led l.en
målmedveten valutapolitik, skulle utöva ett tryckande inflytande pa prisnivån,
borde väl knappast kunna förnekas, om man ej staller sig pa den ståndpunkten,
att all valutapolitik är omöjlig. Samma situation förelag före kriget, da man
hade att räkna med internationella prisrörelser, vilka givetvis maste motsvara»
av liknande prisrörelser i vårt land, för att guldpariteten skulle kunna upprätthållas.
Den svenska prisnivån följde då automatiskt prisrörelsen utomlands.
Även om man i den närmaste framtiden har att rakna med något kraftigare
prisfluktuationer än före kriget, synes det, ej finnas någon anledning antaga, att
några kraftåtgärder skulle bliva nödvändiga för att halla den svenska prisnivån
i ungefärlig överensstämmelse med den amerikanska under en guldmynt Jaghar

nu berört åtskilliga faktorer, på vilka man måste hava uppmärksamheten
riktad vid ett återinförande av guldmyntfoten. Av dessa ar det emellertid
endast en, som vid guldmyntfot möjligen skulle kunna tankas åstadkomma
större faror för landets penningväsen än vid bibehållandet av den hittillsvarande
ordningen, nämligen den ökade inströmning av utländskt kapital, som
kan väntas uppstå genom det ökade anseende för soliditet som Sveriges penningväsende
får i och med guldmyntfotens återinförande. Jag tror emellertid icke
på någon avsevärd fara i detta hänseende, ehuru det givetvis bor tillses att.
därest en dylik ökad inströmning av kapital kommer till stånd, fortroendet för
vår penningpolitik i fortsättningen bibehålies, så att icke detta kapital hastigt
dragés ut ur landet. Huru man i sådant avseende icke bor förfara, visa erlarenheterna
från Schweiz. Den schweiziska francens fall lar i väsentlig utsträckning
ha berott på flykt av främmande kapital, framkallad av den oro, som den
igångsatta folkomröstningen om en extra förmögenhetsskatt .framkallade.

''"De svårigheter däremot, som bero på säsongvariationer i var betalningsbalans
eller i dollarkursens svängningar eller i tillfällig, respektive ihållande tendens
till brist i vår handels-, respektive betalningsbalans, finnas aven vid in myntfot
och göra det då svårare att uppehålla eu fix dollarparitet, an om guldmyntfot
är rådande. Alldeles särskilt skulle jag vilja understryka det förhållandet,
att vi sannolikt under guldmyntfot lättare skola kunna förhindra eu ihållande
tendens till en negativitet i betalningsbalansen. Aven den som tror, att vi icke
ens vid guldmyntfot skola kunna hindra en dylik utveckling, kan icke gama
åberopa detta som skäl mot guldmyntfotens införande. Ty vore denna pessimistiska
uppfattning berättigad och således vår ekonomiska politik pa förhand
dömd att misslyckas, så torde det vara utan betydelse, hur vart penningväsen
organiseras. Med andra ord: för den som till äventyrs tror. att Sveriges
folk partout vill i ekonomiskt avseende vandra den breda vägen, den väg, som
leder till ruin, borde det ju vara rätt likgiltigt, om vi nu återinföra guldmyntfoten
eller ej. För dem däremot, som tro, att vi genom införandet av guldmyntfoten
hava lättare att med måttliga valutapolitiska åtgärder återföra jämvikten
i vår handelsbalans, respektive betalningsbalans, är detta icke likgiltigt.

Jag övergår nu till det skäl mot guldmyntfotens, återställande, som i riksbanksfullmäktiges
uttalanden spelat den största rollen nämligen fragan om
guldrörelserna, Vad då först angår frågan om eu gulautstromning till utlandet,
bör det påpekas, att guldkassan ur synpunkten av vara betalningsforhallanden
till utlandet intager samma ställning som riksbankens valutatorrad. käran
för eu uttömning av riksbankens guldkassa ligger således dan. att en ihållande

Lördagen den dö mars.

Nr 24.

tendens till brist i betalningsbalansen kan tillåtas existera utan att motåtgärder
vidtagas. Denna fråga har jag emellertid nyss utförligt berört.

Någon risk för uttagande av guld för tesaurering torde icke böra befaras, så
länge ej ett övergivande av guldmyntfoten av andra anledningar framstår som
sannolikt.

Större farhågor hava emellertid av riksbankschefen uttalats för en guldöversvämning.
Han berör i sitt yttrande ett flertal olika omständigheter, som skulle
kunna medföra fara för guldöverflöd i Sverige.

Vid granskning av denna fråga skall jag till en början utgå från det nu rådande
tillståndet, karakteriserat dels därav att prisnivån i Förenta staterna icke
företer .större växlingar än att vi kunna hålla den svenska kronan i paritet med
dollar och dels därav att dollarns värde i saknad av restriktioner i guldimporten
respektive exporten till Förenta staterna svarar mot guldets värde. Under sådana
förhållanden kan riksbanken genom att hålla dollarkursen något över pari,
t. ex. vid 3:77, göra alla guldsändningar till Sverige förlustbringande, och således
med största säkerhet förhindra en icke önskvärd guldtillströmning. Å den
fria guldmarknaden i London noteras guldet i överensstämmelse med guldpriset
i Förenta staterna efter avdrag av transportkostnaderna. Det måste därför vara
fördelaktigare för en innehavare av guld t. ex. i England, dit det nyproducerade
guldet i första hand går, att försälja detsamma i London än att skicka det till
Sveriges riksbank. I riksbanken erhåller han nämligen endast 3:78 svenska
kronor för en guldkvantitet, som i Amerika skulle förskaffa honom 1 dollar,
d. v. s., efter förenämnda kurs, 3:77 svenska kronor. Visserligen skulle han hava
att räkna med något lägre transportkostnader vid försäljning till Sverige än vid
försäljning till Amerika, men den häri liggande besparingen torde endast uppgå
till en bråkdel av skillnaden i försäljningspris, vilket ju skulle utgöra 4 öre.

Riksbankschefen tyckes emellertid även hava i tankarna en förändring av nuvarande
läge, framkallad av olika, penningpolitiska åtgärder från Förenta staternas
sida, varigenom en kraftig sänkning av guldets värde skulle kunna uppkomma.

För det första räknar han med den möjligheten, att ett lössläppande av de i
Förenta staterna hopade guldmassorna skulle kunna framkalla en synnerligen
kraftig prisstegring. För min del tror jag knappast, att Förenta staterna -—
innehavare av världens halva guldförråd — skulle slå in på en för dem själva
så förlustbringande politik.

Ett häftigt fall i guldets värde skulle kunna tänkas uppkomma därigenom,
att Förenta staterna lade hinder i vägen för försäljning av guld till detta land,
t. ex. genom guldimportförbud eller upphävande av myntningsrätten. Detta
skulle innebära en demonetisering av guldet, vilket skulle sjunka i värde under
dollarn och söka sig till andra länder med högvärdig valuta.

Som en ytterligare möjlighet framstår, att Förenta staterna visserligen icke
helt demonetisera guldet men i avsikt att minska guldinströmningen åläggä
guldhandeln eller utmyntningen vissa restriktioner, varigenom guldets värde1
skulle falla en eller annan procent under dollarns.

Helt uteslutna få dylika eventualiteter icke anses vara. Skulle de verkligen
framdeles uppstå, kunde givetvis då ett guldimportförbud i Sverige tillgripas.

I de bägge sist relaterade tänkbara fallen utgår man från att Förenta staterna:
redan gjort ett avsteg från guldmyntfoten, och det vore ju då orimligt att fordra.
att densamma skulle utan restriktioner upprätthållas i vårt land.

Därest vi på grund av en alltför kraftig prisstegring i Förenta staterna, vilken
vi icke önskade spridd till vårt land, eller på grund av guldets demonetisering
skulle vilja avvika från guldmyntfoten, så torde härav helt säkert icke, på
sätt riksbanksledningen förmenar, följa någon prestigeförlust.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

>''r 24.

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbanken#
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Farorna för en guldöversvämning synas mig således icke böra verka avskräckande
för en återgång till guldmyntfoten.

Som en sammanfattning av vad jag hittills anfört, skulle jag vilja säga, att
jag numera anser riskerna av det nuvarande tillståndet väsentligt större än de
risker, som kunna vara förbundna med en återgång till den lagstadgade guldmyntfoten
utan alla inskränkningar, varför jag med hänsyn till det förhållandet,
att dollarkursen för närvarande föga avviker från pari, helst skulle hava sett,
att sedelinlösningsskyldigheten återupptagits redan den 1 april och att Kungl.
Maj :t fått i uppdrag att ordna med guldexportförbudets hävande snarast möjligt
utan att därvid fästa något förbehåll.

Bankoutskottet har emellertid vid upptagandet av sedelinlösningsskyldigheten
och vid upphävandet av guldexportförbudet fäst det villkoret, att guldimportförbud
omedelbart skall införas. Jag tager för avgjort, att bankoutskottets enhälliga
förslag även blir kammarens beslut, och jag anser mig böra meddela, att
jag under de omständigheter, som föreligga, icke vill medverka till ett upprivande
av det resultat, vartill bankoutskottet kommit.

Kent principiellt står ett importförbud på guld givetvis icke i överensstämmelse
med guldmyntfoten. På denna punkt vill jag emellertid icke fördjupa
mig utan vill endast yttra några ord om behovet ur mera praktisk synpunkt av
det föreslagna importförbudet.

Om detsamma endast är avsett att hindra tillfälliga guldsändningar i spekulativt
syfte, så är detsamma enligt min åsikt knappast behövligt. Som jag redan
tidigare har utvecklat, förefaller det, som om riksbanken skulle kunna gardera
sig genom att hålla dollarkursen något över pari, t. ex. vid kr. 3: 77.

Därest man emellertid icke anser sig kunna lita enbart på detta skydd, förefaller
det som om en annan utväg varit lämpligare än importförbudet, nämligen
att riksbanken visserligen ålägges att lämna ut guld mot sedlar i proportionen
2,480 kronor per kg. guld men att den befrias från skyldigheten att till fixt''
pris köpa guld i plants. I många länder har någon dylik skyldighet för centralbanken
aldrig förekommit. Guldmyntfoten innebär i detta avseende endast
rätt till fri utmyntning. Ingenting hindrar emellertid, att, om större guldpartier
skulle inlämnas för myntning, en viss väntetid bestämmes, motsvarande den
för utmyntningen erforderliga tiden. Härigenom skulle guldinnehavaren åsamkas
en ränteförlust, vilken skulle utgöra ett ytterligare vapen mot icke önskvärda
guldsändningar att användas vid sidan av det förut nämnda.

Den förnämsta invändningen emot importförbudet är, att man lägger i riksbankens
och i viss mån även regeringens hand att sänka dollarkursen under pari.
"Visserligen har bankoutskottet förklarat sig vilja uppnå »säkerhet för att guldpariteten
komme att upprätthållas, därest icke sådana omständigheter skulle inträffa,
vilka skulle framtvinga ett frångående av pariteten, även om fullständig
guldmyntfot vore införd». Man får således ingalunda lägga in den tolkningen i
bankoutskottets förslag, att man avser att bevara pariteten, endast om dollarn
respektive guldet stiger i värde. Avsikten måste vara, att pariteten skall bevaras,
även om dollarn respektive guldet sjunker i värde Det är således icke.
såsom jag fattat det, meningen att Sverige skall söka föra sådan penningpolitik,
att kronan skall bliva mera värd än guld. Förslaget om guldimportförbud avser
alltså icke, som man på vissa håll tolkat det, att hålla en prisnivå, som väl
kan falla men ej stiga. Det mesta, som jag för min del lägger in i bankoutskottets
förslag, är det, att därest guldet genom exceptionella åtgärder från
Förenta staternas sida skulle demonetiseras eller på ett alldeles oväntat sätt
nedgå i värde, så skola vi genom att redan nu införa ett guldimportförbud hava
skaffat oss möjlighet att undvika den alltför starka inflation, som skulle följa
av berörda åtgärder från Förenta staternas sida.

Lördagen den 29 mars.

23 Nr 24.

För min del tror jag, av skäl som jag förut relaterat, icke på en dylik exceptionell
nedgång i guldets värde och anser därför, att det hade varit att föredraga,
om frågan om guldimportförbud åtminstone icke nu gjorts aktuell. Redan en
nedgång i guldets värde av cirka 10 % skulle med största sannolikhet föra pundet
och en del andra valutor upp till pari med dollarn och troligen leda till att
England återinförde guldmyntfoten, varefter en ytterligare stark silnkning av
guldets värde vore högst osannolik.

Om således det föreslagna guldimportförbudet ej synes mig nödvändigt, får
det ej förbises, att det skulle kunna verka direkt skadligt, om man i utlandet
finge den uppfattningen, att det funnes sannolikhet för att den svenska kronan
skulle kunna få ett högre värde än dollarn. En dylik uppfattning skulle kunna
medföra en alltför stor inströmning av kapital med de risker därför, som jag
tidigare i annat sammanhang berört.

Att jag dock icke nu anser mig böra motsätta mig importförbudet på guld beror
uteslutande därpå, att jag är övertygad om att detsamma kommer att så
handhavas av regering och riksbank, att dollarkursen icke kommer att sjunka under
nedre guldpunkten.

Lyckligast torde dock vara att icke behöva allt för länge bibehålla denna sista
kristidsföreteelse på det monetära området. Jag anser det därför vara min skyldighet
att, i stället för att helt nedlägga de påbörjade undersökningarna rörande
möjligheten att återinföra guldmyntfoten, låta dessa inriktas på möjligheterna
att undvara importförbudet eller att ersätta detsamma med någon annan ordning,
som är principiellt mindre betänklig.

Enligt min mening bör man utnyttja erfarenheten av den guldmyntfot, vars
införande nu föreslås, i syfte att förbereda övergången till en guldmyntfot utan
inskränkningar. Regeringens medverkan i valutapolitiken vore då icke längre
behövlig. Jag antar, att såväl riksdagen som riksbanken kommer att med tillfredsställelse
hälsa den dag, då den grundlagsenliga ordningen på detta område
helt återinföres.

Ant/.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Herr Vennersten: Herr greve och talman, mina herrar! Efter det utredande
och ytterst intressanta anförande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nu haft, skulle jag möjligen kunna inskränka mig till att säga,
att härmed är saken väl klarlagd, men om jag det oaktat anhåller om herrarnas
uppmärksamhet några få ögonblick, sker det därför, att farhågorna ute i
affärsvärlden beträffande följderna av det nu föreslagna steget äro så pass
betydande, att det enligt mitt förmenande icke går an att icke här i kammaren
fästa någon uppmärksamhet vid vad sålunda förekommit.

När Kungl. Maj ds proposition framlades, väckte ju redan den rätt mycken
och stor förvåning, på många håll odelad tillfredsställelse, men på andra håll
betänkligheter. Men man kan dock säga, att det var i huvudsak tillfredsställelse,
som gav sig tillkänna,, när Kungl. Maj ds förslag framlagts, och det berodde,
så vitt jag kan förstå, huvudsakligen därpå, att Kungl. Maj ds förslag
byggde på riksdagens egna, upprepade gånger gjorda uttalanden om önskvärdheten
att snarast möjligt återgå till guldmyntfot, och vidare därpå, att Kungl.
Maj ds förslag präglades av den försiktighet, som man från det hållet hade rätt
att vänta och som utgjorde en borgen för att övergången till guldmyntfot, när
den skulle ske enligt Kungl. Maj ds förslag eller, rättare sagt. efter det förslag,
som skulle komma fram under maj månad, dock icke skulle ske, förrän
man tagit i noggrant övervägande, vilka olika följder detta steg skulle kunna få.

När nu utskottsbetänkande! föreligger, förefaller det mig, som om man icke
skulle kunna säga detsamma om detta utskottsbetänkande, som jag nu tillåtit
mig anföra om Kungl. Maj ds proposition, och det på den grund, att jag finner
motiveringen utomordentligt knapphändig, och vidare kan jag icke säga, att

Nr 24.

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

utskottet iakttagit den försiktighet, som man skulle önskat se använd, i det
man synbarligen inom utskottet icke varit i tillfälle eller tagit sig tid att närmare
tränga in i frågan, såsom exempelvis herr statsrådet nyss gjort i sin intressanta
exposé. Jag har därför trott, att det kunde väl ifrågasättas, om inte
riksdagen borde gå den av Kungl. Maj:t föreslagna försiktigare vägen. Vi
ha ju här i kammaren fått del av den protest, om jag så får kalla den. eller,
rättare sagt, av det inlägg, som så blygsamt benämnes: »Några tankar i frågan
om återinförandet av guldmyntfot.» Jag skall be att få citera några ord, för
att det i kammarens protokoll åtminstone skall vara antecknat något ur denna
enligt min mening ganska betydelsefulla opinionsyttring. Jag skall hoppa
över ingressen och läsa endast följande: »Att man därmed lägger det helt i
riksbankens hand att låta våra sedlar stiga i värde över guldet och under vissa
förutsättningar, som mycket väl kunna tänkas inträffa, öppnar dörren för en
ny deflation, synes ej ha väckt några betänkligheter. Ej heller tyckes man
hava tagit i betraktande, att genom ett dylikt beslut det sannolikt skall komma
att visa sig omöjligt för våra exportörer att hädanefter avsluta sina försäljningskontrakt
i svenska kronor. Man får nämligen icke förutsätta ett sådant
lättsinne hos exempelvis engelska och franska affärsmän, att de skola befinnas
villiga ikläda sig betalningsskyldigheter i en valuta, för vars notering ingen
övre gräns finnes och som icke ens kan gäldas i guld till officiell paritet. Som
bekant har en del av våra exportörer under de senare åren med deras häftiga
fluktuationer i de utländska växelkurserna allt mera lyckats betinga sig likvid
i svenska kronor och på så sätt undvikit en ofta ruinerande kursrisk. Nu lära
de komma att finna sig hänvisade till att själva påtaga sig kursrisken vid
äventyr att eljest icke komma till affär.»

Det förefaller mig, som om man av herr finansministerns uttalande nyss kan
utläsa den bestämda meningen, att han anser, att dessa risker, som här äro
nämnda, böra med all makt undvikas. Och jag vågar ta som en behållning av
detta anförande, att vi ha att vänta oss från vederbörandes sida, att alla sådana
åtgärder i tid skola vidtagas, som kunna förhindra, att de faror, som här äro
skildrade av våra exportörer, skulle inställa sig. Jag vågar vidare tro, att det
anförande, som av herr finansministern hölls, är ägnat att ställa utskottets
utlåtande i en annan och vida bättre dager än vad vi kunnat göra med de knapphändiga
upplysningar, som i ut skottsbetänkandet äro lämnade. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet bär ju själv underkänt bärkraften hos
den motivering, som utskottet framlagt, då han säger, att enligt hans mening
är guldimportförbudet för närvarande egentligen icke behövligt. Detta ger
mig anledning att hoppas, att om riksdagsbeslutet blir det, som utskottet vill,
skall den dagen mycket snart komma, då vi återgå till den rena guldmyntfot,
som riksdagen vid alla föregående tillfällen, då denna fråga varit före, förklarat
vara den åtgärd, som ovillkorligen snarast möjligt borde genomföras.
Jag skall inskränka mig till detta utan att framställa något yrkande, just på
grund av den uppfattning jag fått av regeringens ställning till frågan efter
herr finansministerns anförande i ämnet.

Herr Enhörning: Herr greve och talman, mina herrar! Inom utskottet har
jag biträtt den meningen, att den kungl. propositionen om fortsatt befrielse
för riksbanken intill den 1 juni att inlösa sina sedlar med guld bort bifallas
och att riksdagen bort uppskjuta det definitiva ställningstagandet, tills den av
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet utlovade utredningen förelåge.
Utskottets beslut, vilket fattades, då jag var förhindrad att närvara, kan
jag icke instämma i. Därtill anser jag frågan alltför outredd och läget alltför
ovisst. Under de närmaste tvenne månaderna kunna mycket väl förhållanden
inträffa, vilka göra det lättare att bedöma följderna av ett beslut i ena eller

Lördagen den ‘20 mars.

Nr 24.

andra riktningen, varjämte den utlovade utredningen bör i avsevärd grad bidraga
till frågans ytterligare klarläggande. Ett uppskjutande av det definitiva
ställningstagandet till närmare riksdagens slut, såsom i den kungl. propositionen
föreslås, kan därför enligt min bestämda mening endast vara till gagn
för frågans lyckliga lösning. Om vi se på det index, som förefinnes i dagens
»Svensk finanstidning», visar det sig att indexet — Fishers prisindex — från
den 1 februari till den 3 mars har sjunkit från 155,2 till 149,2 poäng. Det har
väl också någon betydelse för oss. Och det manar oss givetvis att i detta avseende
tränga djupare in i dessa viktiga förhållanden. Om vi tänka oss, att
från Sverige exporteras trä, trämassa och papper för ett belopp av cirka 35
miljoner pund sterling och att av dessa 35 miljoner pund sterling få vi 5 miljoner
från Amerika, så återstår sålunda 30 miljoner pund sterling. Skillnaden
mellan 155,2 och 149,2 motsvarar ju G poäng eller =4 %, vilket

dock motsvarar en sänkning av pundet med 65 öre. Denna sänkning
har visserligen ännu icke nått oss, men säkerligen kommer den, och
för närvarande representerar denna sänkning ett kapital av 19,1/2 miljoner
kronor, som minskar exportvärdet — en väsentlig förlust för hela landet.
En ytterligare sänkning i pundkursen — på grund av förhållandena i Amerika
— är ingalunda utesluten, och då uppstår frågan huru någon export då skall
bliva möjlig utan att föra de därav berörda industrierna till ruin. Jag kan
icke fatta och förstå annat än att exporten då måste till stor del nedläggas. Det
vill säga verksamheten i landet kommer så småningom att avstanna, och då uppstår
givetvis en stor arbetslöshet. Man kan icke beräkna, att exportörerna skola
kunna fortsätta i det oändliga att sälja sina varor till ständigt vikande priser
på grund av sjunkande kurser. De råka då i ett misärtillstånd, som gör det
nödvändigt för dem att vidtaga alla till buds stående kraftåtgärder. Vill staten
fortfarande hålla exportrörelsen i gång, finnes det ingen annan råd, mina
herrar, än att staten övertager verksamheten eller åtminstone risken och vidtager
alla de mått och steg, nödvändiga för att snabbt och kraftigt råda bot mot
försäljning uti en valuta, som förer exportindustrien till ruin. Det är att
märka, att allt, som nu exporteras till utlandet — förutom till Tyskland —
inom trä-, pappersmassa- och pappersbranscherna, nu säljes i pund sterling —
förutom vad som går till Amerika, vilket givetvis säljes i dollars. Sådana risker
kunna vi genom bifall till det nu föreliggande förslaget utsätta oss för och det
kommer att gå utöver vårt land värre, än vi i detta ögonblick kunna göra oss en
föreställning om.

Nu säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att de svenska
bankerna skola samla valutor och låta dem ligga i utlandet, men tro ni, mina
herrar, att våra banker, som nyss genomgått en sådan svår kris, hava möjlighet
att hålla så stora valutareserver under så lång tid i utlandet. Vi ha sett,
huru dessa förminskats under de senaste månaderna, och riksbankens valutareserv
har gått ned, om jag nu minns rätt, med under hälften sedan i fjol höst.
Hur skall det då överhuvud taget vara möjligt för de enskilda bankerna att
i utlandet samla valutareserver för att därmed betala importen t. ex. »under
vintermånaderna». Det är totalt uteslutet, ty penningarna hava i detta land
en stor åtgång på grund av höga löner och den ännu rådande dyrtiden. Nu
föreställer sig herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att en rimlig
stegring av vårt diskonto skulle kalla in utländskt kapital, men, mina herrar,
jag kan icke dela hans åsikt i detta fall, ty det utländska kapitalet går icke
hit för att få en tillfällig högre bankränta. Man kan placera sina penningar
där ute och säkert i dessa tider, vilket är det väsentliga, och kapitalet är ingalunda
i dessa oroliga tider så rörligt, att det vandrar än hit än dit för att betinga
sig en möjligen högre ränta. Nu har det här också talats om export och
import, men jag vill säga, att redan före kriget måste de svenska importörerna

Any.

rikabankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Sir 24.

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

köpa sina varor mot rembours. De måste ställa rembourskrediter för vad
de köpte och vad de importerade, åtminstone för alla stora artiklar. Annorlunda
förhåller det sig med de svenska exportörerna. De fingo sälja antingen
på tre, fyra eller sex månader eller mot kontant betalning, allt beroende på
hur det var möjligt att över huvud ordna med respektive köpare. Under och
efter kriget hava ju svårare förhållanden inträtt, och det gör, att de svenska
exportörerna i allmänhet nu icke sälja sina varor på flera månaders kredit utan
söka betinga sig kontant betalning, ty risken i det ekonomiska livet är ännu
mycket stor. Jag hade gärna önskat — önskat många gånger kan jag säga —,
att de skånska kolgruvorna varit av den storlek, att vi kunnat exportera kol.
Om det varit fallet, är jag övertygad, att vår nuvarande finansminister nu
haft en annan syn på tingen.

Vidare tror jag icke, att vi behöva befara någon inströmning av utländskt
mynt här i landet. Det är enligt min åsikt totalt uteslutet.

Skulle riksdagen nu emot förmodan icke bifalla Kungl. Maj:ts proposition,
för vilken jag för min del kommer att rösta, utan i stället gå på utskottets
hemställan, måste jag såsom representant för industri, handel och sjöfart begagna
tillfället att till dagens protokoll få antecknad dessa näringars bestämda
fordran, att riksbanken för upprätthållande av dollarpariteten bör undvika
diskontoskruven och i stället betjäna sig av för det första valutareserven, för
det andra begränsning av importen genom kreditbegränsning och för det tredje
upptagande av valutalån. Att anlita någon ny ränteförhöjning vore ödesdigert
för vår redan hårt betungade industri, och torde en sådan åtgärd ej heller
ha förmåga att begränsa importen. Höstens diskontoförhöjning visade sig
ju i detta avseende vara fullständigt ineffektiv. Riksbankens strävande bör i
stället nu inrikta sig på en snar sänkning av diskontot till vad det var före
den sista diskontohöjningen.

På grund av vad jag nu anfört, anhåller jag, herr greve och talman, att få
yrka bifall till den kungl. propositionen.

Greve Wachtmeister: Herr greve och talman! Jag begärde ordet endast

för att få till protokollet antecknat, att jag ställer mig ytterst tvivlande gentemot
detta hastigt tillskapade förslag. Man säger om svenskarna, att de äro
ett trögt folk, fullt av hetsigheter. En hetsighet av denna art, som rör vårt näringsliv
och speciellt för våra exportindustrier så vitala intressen, tilltalar mig
icke alls. Jag kan icke heller förstå orsaken till denna brådska, när vinsten
endast kan bli en ofärdig eller halvfärdig produkt, som till på köpet icke är alldeles
ofarlig. In dubio non est agendum. Utgången är ju förut given, men i
alla fall, om frågan går till votering, kommer jag att lägga min röst för avslag
å utskottets hemställan och bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Örne: Herr greve och talman! Efter åtskilliga års sorger och be kymmer

hava vi nu äntligen kommit i ett läge, där tystnad i denna kammare
skulle betyda guld, under det allt för mycket talande och alltför kraftigt stöd
åt deras yrkanden, som sist hava yttrat sig. skulle betyda papper. Under den
situation, som nu har inträtt, hade jag för min del icke tänkt begära ordet. Jag
anser emellertid, då jag bär hört till de ivrigaste talesmännen för återgång till
guldmyntfot, att det kunde vara befogat att avgiva en liten deklaration angående
min ståndpunkt.

Jag kan för min del livligt instämma med dem, som hava klandrat den teoretiska
ofullkomligheten i den ståndpunkt, bankoutskottet har intagit, och jag
kan också instämma däruti, att det från alla synpunkter säkert skulle hava varit
bättre att omedelbart taga steget fullt ut. Vi skulle enligt min övertygelse
redan för ett par år sedan ha kunnat komma dit, vi nu stå i begrepp att gå. Den

Lördagen den 29 mars.

27 Nr 24.

förändring, som under de sista åren lmr inträffat, iir nämligen helt och hållet
att hänföra till riksbanksledningens och bankoutskottets psyke och har ingen
som helst hemortsrätt i den verklighetens värld, där guld och papper höra hemma.
Någon reell anledning att dela på övergången till guldmyntfot på det sätt,
som här har skett, föreligger således icke enligt min uppfattning. Man bör ju
dock, herr talman, icke vara orimlig i sina krav. Om nu riksbanksledningen anser
sig av vissa skäl, vilka jag icke närmare vill gå in på vid detta tillfälle,
behöva denna lilla — jag törs väl säga — räddningsplanka, politiska räddningsplanka
menar jag, så hör jag icke till dem, som vilja vara så grymma, att de
vägra bifalla riksbanksledningens begäran. Huru stora teoretiska ofullkomligheter
som än vidlåda det resultat, till vilket bankoutskottet har kommit beträffande
guldimportförbudet, så måste jag säga, att jag icke riktigt kan förstå, att1
några verkliga risker skola behöva uppkomma genom bifall härtill. Om jag?
trodde på sådana risker, skulle jag utan tvekan hava yrkat avslag å utskottets
hemställan i denna del, men det är nu så mycket mindre anledning att här frukta
några faror, som det finns mycket mäktiga och starka intressen, som givetvis
komma att idka påtryckningar på både regering och riksbanksledning, om de
skulle visa tendenser till att använda guldimportförbudet för att låta dollarn
stiga över pari.

Hå jag har denna uppfattning, herr greve och talman, ser .jag icke något skäl,
varför jag icke skulle kunna för tillfället vara nöjd med clet resultat, banko*
utskottet har kommit till.

Herr Björnsson: Herr talman! Beträffande själva motiveringen för ett

återinförande av guldmyntfoten behöver icke någonting tilläggas utöver det som
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde. Emot vad herr Enhörning
har yttrat här tror jag, att det kan vara befogat att rikta den erinran,
att de svårigheter för exportindustrien, som han beklagade sig över, huvudsakligen
härflyta från växlingarna i andra länders valutor, och detta är ju en svårighet,
som finns, vare sig vi återgå till guldmyntfot eller icke. Hen slutsats,
man skulle draga av hans anförande, är, såvitt jag kan förstå, icke krav på fortsatt
fri valuta utan snarare ett krav på en möjlighet för våra exportörer att genom
terminsförsäljning av valutor skaffa sig ett skydd mot den risk, som ligger
i utlandets växlande valutor. Men det är ju en sak, som icke hör till den fråga,
vi i dag ha att behandla.

Vad jag huvudsakligen ville säga föranledes närmast av en liten klatsch från
herr Örnes sida till bankoutskottet, när han sade, att det förslag, vi i utskottet
kommit med, var motiverat av ett slags förändring i riksbanksfullmäktiges och
bankoutskottets psyke. Jag skall därför med ett par ord be att få beröra sakens
läge under förhandlingarna i bankoutskottet. Jag vill inom parentes såga,
att herr Enhörings yrkande förvånade mig synnerligen mycket, särskilt därför
att han under en kortare period av dessa förhandlingar var en entusiastisk förespråkare
för omedelbar återgång till guldmyntfoten efter att från början varit
ytterligt tveksam. Nu däremot tycks han igen hava återgått till denna tveksamhet.
Het förhöll sig så, att när bankoutskottet skulle taga itu med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition, förelåg förutom propositionen även bankofullmäktiges
yrkande. Hessa båda inneburo icke blott olika krav på riksdagsbeslut
utan i själva verket också helt motsatta program för vår framtida valutapolitik.
Het kan icke förnekas, att under riksbanksfullmäktiges begäran ligger
åtminstone underförstått ett krav från riksbanksledningens sida att få driva vår
valutapolitik i syfte att hålla en konstant prisnivå. Men när man försökte taga
reda på, om detta verkligen kunde vara möjligt med hänsyn till de politiska
anstormningar, som skulle komma att göras mot varje försök att här förhindra
en inflation, föranledd av en monetär inflation i Amerika, så visade det sig icke

Amj.

riksbanken»
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forte.)

Nr 24.

Lördagen den 29 mars.

Ang.

riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

desto mindre, att riksbanksledningen för sin del ansåg, att om det blev en kortvarig
inflationsvåg i Amerika, skulle man här kunna slippa följa med en dylik.
Då bankoutskottet hade att taga ståndpunkt till detta, gällde det att antingen
bestämma sig för fullmäktiges yrkande eller Kungl. Maj:ts förslag eller möjligen
ett avslag utan vidare och således hålla på en omedelbar återgång till guldmyntfoten.
Jag vill säga, att gentemot detta yrkande, som under förhandlingarnas
lopp faktiskt gjordes, föreligger dock i den kungl. propositionen ett väsentligt
hinder, då Kungl. Maj:t har utlovat en utredning angående de risker,
som enligt riksbanksledningens mening skulle vara förknippade med en återgång
till guldmyntfoten. Då framkom under behandlingen det förslag, som
bankoutskottet nu enhälligt föreslår riksdagen att godtaga, och det visar sig i
själva verket innehålla det positivt väsentliga i såväl fullmäktiges huvudprogram
som Kungl. Maj:ts program: bibehållande tills vidare av guldparitet och
återgång snarast möjligt till fullständig guldmyntfot. Vidare går förslaget ett
steg över vad Kungl. Maj:t vill, i det att vi föreslå ett omedelbart upphävande
av guldexportförbudet. Sedan stål'' då denna lilla rest av ofullkomlighet kvar,
som ligger i importförbudet på guld. Jag hade genast tämligen klart för mig,
att detta lilla offer på enighetens altare icke kunde anses för stort för att nå
fram till och vinna en samstämmighet mellan de tre makter, som hava att bestämma
över vår valutas vård, nämligen regering, riksdag och riksbank sledning.
Jag har den uppfattningen, att det förhållandet, att vår valuta står så bra som
den faktiskt gör i nuvarande stund, beror icke minst därpå, att det under de senaste
3 åren rått en fullkomlig samstämmighet mellan regering, riksdag och
riksbanksledning därom att målet för vår valutapolitik bör vara återgång till
guldmyntfot, och jag tror därför, att det skulle vara synnerligen olyckligt, om
denna samstämmighet skulle brytas just i ett avgörande ögonblick, även om man
alldeles bortser från sådana förhållanden av mera personlig art, som herr Örne
lätt antydde. Den lilla halta, varmed vår guldmyntfot från den 1 april 1924
skulle vara bekajad, är endast ett ytterligt obetydligt skönhetsfel och minskar
icke guldmyntfotens effektivitet. Jag vill säga, att det skall icke ens med illvilja
kunna utläsas av bankoutskottets motivering något annat än att bankoutskottet
alltjämt hävdar den uppfattningen, att vi skola bibehålla kronans guldparitet.

Under sådana förhållanden tror jag. herr talman, att det finnes skäl. som äro
tillräckligt starka, för att man utan tvekan bör godtaga det lilla hinder för den
fullständiga guldmyntfotens återställande, som ligger i ett provisoriskt importförbud
på guld, och jag vill sluta med att erinra om, att detta importförbud kan
hävas av regeringen vilken dag som helst, efter det den hört bankofullmäktige.

Jag ber alltså få yrka bifall till bankoutskottets förslag.

Herr Stendahl: Herr greve och talman! Av bankoutskottets utlåtande

framgår, såvitt jag förstår, med full tydlighet, att bankofullmäktige i sin tidigare
strid mot ett snart återinförande av guldmyntfoten ha funnit sig komma
för långt ut och att de sökt en reträtt, som bankoutskottet nu lämnat dem möjlighet
till med den största älskvärdhet. Jag delar en tidigare talares uppfattning,
att denna reträtt bör riksdagen icke motsätta sig.

För dem, som i likhet med mig hava kämpat för att guldmyntfoten för länge
sedan skulle vara återinförd, innebär det nuvarande förslaget, att vi få ungefär
95 % av vad vi begärt. Det är knappast 5 %, som vi icke få nu, och det vore ju
märkvärdigt, om vi icke skulle inkassera de 95 % ä konto i förväntan på att det
icke skall dröja många månader, innan vi få de resterande få procenten.

Det är mot den bakgrunden och i den förhoppningen, herr greve och talman,
som jag ber att få yrka bifall till bankoutskottets förslag.

Lördagen den 29 mars.

29 Nr 24.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad i utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande nr IG, i anledningav
väckta motioner angående vissa ändringar i gällande bestämmelser om förlust
av rösträtt på grund av uraktlåten utskyldsbetalning;

statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj :t angående skatteutjämning för synnerligt skattetyngda städer
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utförselbevis för råg och vete ävensom väckta motioner rörande
spannmål;

första lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckt motion om ändrad
lydelse av 32 § sjömanslagen;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, angående regleringen för budgetåret 1924
—1925 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen
till jordbruksdepartementet jämte i ämnet väckta motioner; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion, nr 197, om skrivelse till Konungen angående beredande av ersättning
åt Privatbankens insättare för genom bankens konkurs lidna förluster.

Herr Vennersten avlämnade nedannämnda av honom m. fl. undertecknade
motioner:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl.; samt
nr 270, i samma ämne.

Motionerna hänvisades, nr 269, såvitt den angick innehavare av personlig
professur, till bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet samt nr 270 till
bankoutskottet.

Herr Hammarskjöld väckte nedannämnda motioner:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt lassa professorer m. fl., tillhörande under nionde huvudtiteln uppförda
verk och myndigheter; samt

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl.

Dessa motioner hänvisades, nr 271 till jordbruksutskottet och nr 272 till
statsutskottet.

Herr Enhörning väckte en motion, nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Ang.

rikabankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

Nr 24. 30

Tisdagen den 1 april.

Anmäldes och godkändas statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
4 A, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1924—1925
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 68, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att även andra kammaren
bifölle vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 27.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Norm under 10 dagar från
och med den 1 nästinstundande april.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1,56 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 1 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Justerades protokollen för den 26 och den 28 nästlidne mars.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets utlåtande nr 31, bevillningsutskottets betänkande
nr 23, första lagutskottets utlåtande nr 17, jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag hemställer,
att kammaren behagade besluta, att på morgondagens föredragningslista
sist bland två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utförselbevis
för råg och vete m. m., samt att närmast före nyss nämnda ärende måtte
uppföras jordbruksutskottets utlåtande nr 1, angående regleringen för budgetåret
1924—1925 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel m. m.

Denna hemställan bifölls.

Herr Lindley väckte en motion, nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss
personal inom den civila statsförvaltningen.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Tisdagen den 1 april.

31 Nr 24.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 275, av herr Bergman, Johan, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss
personal inom den civila statsförvaltningen;

nr 276, av herr Vrång m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. in.;

nr 277, av herr Hemman, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. in.;

nr 278, av herr Hederstierna, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till utrikesförvaltningen; samt

nr 279, av herr Rosén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd.

Herr Julin väckte en motion, nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

Herr Bondeson väckte en motion, nr 281, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Avgåvos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:

nr 282, av herrar Lyherg och Wolles, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om landsting m. m.;

nr 283, av herr Pers, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om landsting m. m.;

nr 284, av herr Almkvist, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om landsting m. m.;

nr 285, av herr Bärg, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om landsting m. m.;

nr 286, av herr Stendahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen;
samt

nr 287, av herr Rosén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen.

Avgåvos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner:
nr 288, av herr Nothin in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m.;

nr 289, av herr Lyherg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om samhällets barnavård m. m.;

nr 290, av herr Almkvist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken m. m.; och
nr 291, av herr Lindgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken m. m.

Avgåvos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 292, av herr Pers, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter;

Sr 24. 32

Tisdagen den 1 april.

nr 293, av herr Frändén och herr Nilsson, Nils Anton, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, m. m.; samt

nr 294, av herr Frändén och herr Nilsson, Nils Anton, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 67,
till Konungen i anledning av väckt motion om viss ersättning åt aktiebolaget
Torv. _

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från återbetalning
av utanordnad del av beviljat statsbidrag till utdikningsföretag inom
krononybygget Bredträsk eller Pettersudde nr 1 i Norrbottens län, .....

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 35 angående försäljning av
vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar,
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag tran gällande
bestämmelser för bidrag från norrländska avdikningsanslaget beträtt ande
ett företag, avseende reglering av Keräsjoki och Yu omaj ok i vattendrag i Karl

Gustavs socken i Norrbottens län; samt . , ... TZ . • ,

nr 72, i anledning av väckt motion om utsträckt befogenhet tor
att bevilja betalningsanstånd eller annan lättnad för köpare av kronojord.

Anmäldes och bordlädes
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om upphävande av legostadgan, och
nr 12’, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av internationella arbetskonferensen aren 1922 och 192o
fattade beslut; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial nr 8, angående ifrågasatt
remiss till annat utskott av motionen 1:122 angående förenklade bestämmelser
för utbetalande av automobilskattemedel till rikets väghallningsdistnkt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Adelswärd för tiden den
2—den 11 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsman herr C. G. Ekman lider av blodpropp i vänster ben och är på
grund därav i trängande behov av sängläge fr. o. m. den 29 mars 1924 och tills
vidare, vilket härmed intygas.

Stockholm 29. 3. 24. Gottfrid Thorell

leg. läkare.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,49 e. m. ^

G. II. Berggren.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 241316