1924. Andra kammaren. Nr 40

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Andra kammaren. Nr 40.

Lördagen den 24 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Lovens på kammarens
hord liggande motion nr 457.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 46
och 47, andra lagutskottets utlåtanden nr 25 och 26, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 62 och 63 samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande
nr 9.

§ 3.

Fortsattes den vid^gårdagens sammanträde avbrutna föredragningen av sär- Ang. förskilda
utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Miajhs propositioner svo.rsvåsendets
nr 20 angående försvar,sväsendets ordnande och nr 21 med förslag till värn- ordnande
pliktslag, ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i ™'' m''
dithörande ämnen; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet till

Herr förste vice talmannen Nilson, som anförde: Herr talman! Hans excellens
herr statsministern underströk kraftigt i sitt anförande i går, att lian
ville ha regeringens förslag till försvarsväsendets ordnande betraktat såsom ett
samförståndsförslag, och han anlade en viss förvåning över att förslaget icke
upptagits såsom sådanh Detta tal, som vi ha hört förut, är ägnat att å vår
sida framkalla en icke ringa. förvåning. Vi undra, om herr statsministern, som
ju, plägar ibland berömma sig av sin framsynthet, alldeles saknar psykologisk
blick för ett betydelsefullt faktum, som ligger såsom ett bestämt hinder för att
ett förslag till försvarsväsendets ordnande, som belöper sig till en årskostnad
■av 138 miljoner kronor, kan komma att betraktas som ett samförståndsförslag.

Det va,r. ju dock så, att försvarsrevisionens förslag stannade vid en årskostnad av
120 miljoner kronor. Det fanns reservanter inom revisionen, som hade yrkande på
högre belopp; det är sant. Men det fanns även de inom revisionen, som hade
yrkanden, som stannade på lägre belopp. Då söker regeringen den ekonomiska
samförståndslinjen på ett kostnadsbelopp, som med åtskilliga, ej mindre än 18,
miljoner överskrider det som försvarsrevisionen hade kommit till.'' Och detta gör
regeringen utan att, såvitt jag vet. söka på något sätt komma i kontakt med de
personer, med vilka samförstånd skall vinnas. Det är enligt min mening icke
någon praktisk politik av en regering, som saknar en parlamentarisk majoritet, ty
i och med att den naturliga kostnadsramen för en samförståndslinje nedbröts,
fick förslaget i den allmänna uppfattningen eu annan karaktär. Hans excellens
statsministern må bestrida riktigheten av min uppfattning hur mycket som

Andra hammarens protokoll 1921Nr do. 1

Nr 40. 2

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forte.)

helst, så fick i alla fall förslaget härigenom den karaktären. Det kan också
tilläggas, att det är betecknande för läget, att herr statsministern i det anförande
som han höll, underkände alla andra ståndpunkter utom den ståndpunkt,
som högerrepresentanterna inom utskottet intaga. Det är alldeles uppenbart, att
detta sakförhållande avspeglar ,så klart och tydligt som någonsin kan tänkas,
att regeringens utgångspunkt icke varit en samförståndslinje utan en ytterlighetslinje.

Härtill kan läggas en annan betydelsefull faktor. Denna faktor är regeringsskiftet
i fjol. Detta har försvårat en god lösning av försvarsfrågan i år. Jag
uttalade redan då den meningen, och jag har fått rätt. Hans excellens statsministern
uttalade i fjol i första kammaren vid det tillfälle, då den dåvarande regeringens
öde avgjordes, att det ansvar, som föll på dens skuldror, som störtade
regeringen, var han beredd att bära. Ingen skall bestrida, att icke herr statsministern
i redligt uppsåt ej allenast gick in för ansvaret utan även sökt bära
detsamma. Men herr statsministern får ej förbise den psykologiska verkan, det
otvivelaktigt utövar vid denna frågas avgörande, att regeringsskiftet i fjol ägderum,
och att djupa skikt av vårt folk ej kunnat mot bakgrunden av fjolårshändelserna
betrakta regeringen som en samförståndsregering. Jag tror visserligen
att detta betraktelsesätt är oriktigt, men det ändrar icke saken lika litet som
försäkringarna om den goda viljan till samförstånd från regeringens sida.

Då jag begärde ordet, tänkte jag helt naturligt icke på att påpeka detta. Jag
begärde ordet närmast för att avge en förklaring, huru jag betraktar det föreliggande
spörsmålet utan att hysa den ringaste förhoppning om att med detta
mitt uttalande kunna påverka någons mening i denna kammare. Jag utgick
ifrån att en och var hade sin egen mening såsom redan bildad klar och tydlig.
Då riksdagen nu skall gå att besluta om den nya gestaltning av vårt försvarsväsencle,
som från alla håll anses erforderligt, så är läget det, att alla de politiska
partierna med undantag av det kommunistiska ställt sig på den plattformen,
att vi, sådant läget i världen är, icke kunna ställa oss utan försvarsmedel. Det
kommunistiska partiet har ställt sig på den plattformen, att det vill ha en försvarsorganisation
först då den kommunistiska staten blivit förverkligad, men då
anser även det partiet försvarsväsendet vara behövligt till skydd för det kommunistiska
statssamfundet — hotet mot dess bestånd må komma inifrån eller
utifrån. En försvarsorganisation är intet självändamål, har det sagts under debatten
i går, och jag understryker detta och tillägger, att den upprätthålles ej
heller för traditionens skull. Dess syfte och enda syfte, vad vårt land angår,
är att vara yttersta värnet för statens liv, därest detta hotas av inkräktare. Vi
ha inga aggressiva planer. Vi hysa icke agg till ett enda främmande folk. Vi
nära ingen erövringshåg. Vi vilja leva i fred med hela världen. Denna vår
fasta fredsvilja är inga tomma deklarationer, och dét ha vi vid upprepade tillfällen
så klart ådagalagt, att ingen med skäl kan draga den i tvivelsmål. Denna
vår fredsvilja har icke haft och har icke sin rot däri, att vi varit eller äro i
saknad av militära maktmedel. Sådana ha vi haft och ha vi i dag. Nej, den
har sin rot i folkets djupa och fasta fredskärlek, och denna fredskärlek — denna
fredsvilja -— har särskilt fått sin avspegling i gällande grundlag och värnpliktslag.
Utan riksdagens medgivande kan sålunda trupp, vari ingå värnpliktiga,
icke i aggressivt syfte föras utom rikets gränser. Tydligare kan man
knappast markera, att syftet med våra försvarsanstalter är av rent defensiv
karaktär.

De olika förslag till försvarsväsendets ordnande, som nu föreligga, grunda sig
givetvis på en olika uppfattning om vad som erfordras för att dels avvisa de
angrepp eller neutralitetskränkningar, som vi kunna bli utsatta för, dels tillgodose
de förpliktelser, som åligga oss i vår egenskap av medlem av Nationernas
förbund. Att utveckla innebörden av dessa senare kan icke komma i fråga,

Lördagen den 24 maj f. m.

3 Nr 40.

och det är mycket svårt att bestämma. Jag vill endast understryka, att vi ha
vissa förpliktelser av såväl formell som moralisk innebörd — solidaritetsförpliktelser,
om man så vill kalla dem. Dessa förpliktelser förutsätter jag, att
ingen anser, att vi icke böra infria, därest så skulle krävas. Hederns och den
mellanfolkliga rättsordningens samt solidaritetens bud bjuda oss att infria dem
helt och fullt. Jag förutsätter vidare, att ingen anser, att vi på vårt försvarsväsende
böra offra mera än som efter moget övervägande anses vara oundgängligen
av nöden.

Beträffande försvarsanstalterna råder enighet därom, att vi behöva såväl
lantstridskrafter som sjöstridskrafter och stridsmedel i luften. I fråga om härens
storlek anser jag* avgörande skäl tala för att vi vid en mobilisering kunna
uppställa flera operativa enheter än som skulle bli möjligt med utskottets förslag.
Nu kunna vi, såsom framgår av den kungl. propositionen, uppställa 12
s_ådana. Men ingen lär väl kunna förneka — åtminstone vill jag icke göra
det -— att redan en minskning av dessa till hälften är avsevärd och kan endast
motiveras med.en uppfattning om väsentligt minskade risker. Att bestrida att
riskerna äro minskade men samtidigt vara med om att skära ned våra försvarsmöjligheter
såsom det från regeringsbänken ifrågasatts hänger icke tillsammans.

I fråga om fredsorganisationen för denna nyss nämnda mobiliseringsorganisation
är jag för min del så litet dogmatisk, att jag kan vara med om vilken
organisation som helst, som har betingelser för att vid behov ge den erforderliga
elasticiteten utan alltför stora slitningar och svårigheter. Och det var med
stor tillfredsställelse, jag kunde konstatera, att försvarsministern i den delen
strängt taget anslöt sig till samma uppfattning. Det måste följaktligen vara
praktiska och icke dogmatiska skäl, som böra vara avgörande i fråga om fredsorganisationen.
Dess yttre ram bestämmes av värnpliktskontingentens storlek
och antalet årsklasser. Rörande dessa förefinns det ju olika, ehuru ej så skarpt
framträdande meningsskiljaktigheter i fråga om värnpliktskontingenten, under
det enigheten är fullständig beträffande årsklasserna. Skarpast framträda
emellertid meningsskiljaktigheterna rörande organisationens inre ram, d. v. s.
organisationen av de enheter, som skola mottaga och utbilda värnpliktskontingenterna.
Där borde det dock enligt min mening vara de praktiska skälen, som
finge vara avgörande. Det är praktiska skäl, som synas mig tala för att man
gör de lägre enheterna d. v. s. truppförbanden mindre och flera än tvärtom. De
operativa enheterna bliva härigenom även flera och visserligen — det medger
jag — svagare, men i sin helhet blir organsationen smidigare och mera elastisk.
Härtill kommer, att de värnpliktigas utbildnings- och utrustningsorter närmare
sammanfalla med deras hemorter, och att allenast ett fåtal platser, om ens
någon, kan göra anspråk på ersättning på grund av regementsindragningar,
Härigenom vinnes en viss besparing, som emellertid icke kan för närvarande till
siffran bestämmas. Kadern för infanteriet blir i sin helhet större än såväl
enligt utskottsförslaget som den reservation, som står utskottsförslaget närmast
och därigenom liksom även genom en förskjutning söderut av förläggnings- och
utrustningsorterna underlättas härens mobilisering och utsvällning till det antal
operativa enheter, vartill värnpliktskontingenten lämnar tillgång. Det uppstår
därigenom en viss kostnadsökning — det medger jag villigt —• men den
kostnadsökning, som genom denna omgruppering av organisationen uppkommer,
är icke så avsevärd och är väl motiverad av de väsentliga fördelar, som vinnas.
Skall det vara någon verklig mening med ett lantförsvar, så får man väl tillse,
att sedan vederbörliga styrkor avdelats till bevakningsuppgifter och fästningsbesättningar
m. m. man dock har till förfogande en fälthär av den storlek, att
den kan kasta tillbaka en inkräktare. Ty det vill jag i detta sammanhang
säga, att en sådan flotta, som landet tryggt kan lita på att den skall hindra,

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 4

Lördagen den 24 maj i. m.

Ang. föravarsväsendet.
i
ordnande
m. m.
(Forts.)

en invasion över havet, ha vi icke ekonomisk kraft att kunna bygga och vidmakthålla.
Icke ens det mäktiga Storbritannien vågar helt lita på att dess väldiga
flotta kan utan stöd av en här hindra en invasion över havet. ^ På sin tid
tillsatte den dåvarande engelska regeringen därstädes den kända »Committé of
Imperial Defence». I anledning av det av lord Roberts framkastade spörsmålet,
huruvida England vore i tillfälle att hindra en snabb invasion över havet, avgav
kommittén den 22 oktober 1908 ett svar på detta viktiga spörsmål. Svaret vore
intressant nog att bringa till kammarens kännedom i dess fullständighet, men
det vill jag icke trötta kammaren med. Det innehåller i korthet, att en dylik
invasion icke var möjlig, så länge den brittiska flottans övermakt vore garanterad
mot varje antaglig kombination av andra staters flottor, men att, om Storbritannien
förlorade herraväldet till sjöss, landets blottställande för fienden
vore oundvikligt. Emellertid erfordrades även lantstridskrafter till antal och
organisation, tillräckliga icke allenast för att avvisa strövkårer utan också för
att tvinga en fiende, som ämnade företaga en invasion, att komma med en så
väsentlig styrka, att det bleve omöjligt för honom att undkomma Storbritanniens
flottor. För att trygga en tillräcklig säkerhetsmarginal borde lantstridskrafterna
beräknas så, att den fientliga invasionen måste tänkas utföras
med cn styrka av 70,000 man. Den tanke, som ligger bakom denna Storbritanniens
försvarsplan, är givetvis den, att en invasion genom mindre truppstyrkor
med viss tids mellanrum kan icke ens Storbritanniens sjömilitära övermakt
med visshet hindra. Härför behövs en här av den storlek och organisation, att
en fiende ej riskerar ett invasionsföretag med en ringare styrka än 70,000 man.
Men då sväller fiendens transportflotta till en sådan storlek och kräver eskort
av så ansenliga sjöstridskrafter, att ingen möjlighet föreligger att undkomma
de brittiska örlogsflottorna. På denna plan till samverkan mellan här och
flotta är det, som det mäktiga Storbritannien har byggt sitt hemlandsskydd.
Av detta framgår enligt min mening, att det finns en viss överensstämmelse
mellan det problem, som, föreligger för England, och det, som föreligger för
vårt lands vidkommande, och det framgår även, att det för oss är nödvändigt
att äga en fälthär av sådan styrka, att en mot oss fientlig makt måste räkna
med denna.

Beträffande flottans organisation och sammansättning ansluter jag mig principiellt
till clen i den socialdemokratiska motionen framförda tanken, som nu
också är utskottets. Men jag vill genomföra tanken konsekvent och måste följaktligen
i tre hänseenden avvika från utskottets förslag. För det första erfordras
en viss kaderförstärkning, och vidare måste man klart se den sanningen i
vitögat, att med ett ersättningsanslag av 5 mil joner kronor kan ej flottan, även
med de blygsamma mått vi vilja ge den, förnyas. Övningsanslaget måste även
bättre tillgodoses. Slutligen bör bemanningen å flottans fartyg hädanefter
som hittills utgöras av såväl stammanskap som värnpliktiga. I följd härav
kan stammanskapet minskas i förhållande till utskottets förslag. Härigenom
vinnes också någon minskning av de årliga kostnaderna. Genom ett förslag
i överensstämmelse med den nu av mig framförda tanken, som är densamma,
som innefattas i herr Hellbergs reservation, skulle anslagsökningar å 801,829
kronor uppkomma, men med de värnpliktigas användande följer en kostnadsminskning
av 325,000 kronor, vadan kostnadsökningen i sin helhet stannar vid
476,829 kronor. Det synes mig, att den kostnadsökningen är särdeles val grundad.
Jag vågar göra det uttalandet, att det förslag, som innefattas i herr
Hellbergs reservation, med frejdigt mod skurit bort det, som kan skäras bort_av
mindre väsentliga ting, men däremot sökt att tillgodose krav av väsentlig vikt
och betydelse för sjöförsvaret.

Jag kanske i sammanhang härmed bör erinra om att herr försvarsministern
i sitt anförande i går visade, hur omöjligt det är att uppgöra en något så när

Lördagen den 24 maj f. m.

5 Nr 40.

hållbar sannolikhetsberäkning för sjöförsvarets kostnader med mindre man gör
klart för sig .storleken och sammansättningen av den flotta, man vill ha. Ingen
ifrågasätter att skrota ned den stridsdugliga flytande materiel, som nu finns.
Den saken kunna vi således fullständigt lämna å sido. Vad vi däremot måste
klarera för vårt medvetande är, hur den flotta skall se ut, som vi vilja bygga.
Dess storlek och sammansättning är fullständigt avgörande för hela sjöförsvarsorganisationen.
För min del tvekar jag icke att bestämt uttala, att för
vårt lands vidkommande är artillerifartygens tid förbi. Vårt sjöförsvar måste
bygga på torpeden och minan som grundvalen för detsamma.

I fråga om flygvapnet är det med tillfredsställelse jag konstaterar, att utskottet
kunnat ena sig om den tanke, som fanns redan i den kungl. propositionen,
ehuru propositionen ej följdriktigt utförde den. Det skedde emellertid
av en motionär i första kammaren, och tanken har nu slagit igenom. De skäl
mot ett enhetligt lett och utbildat flygväsen, som utvecklats av herr Lindman
i hans reservation och sedermera här i kammaren, äro så fullständigt vederlagda
i den kungl. propositionen, att jag kan låta därvid bero. Det är nog
att hänvisa till de principiella uttalanden, som finns i den kungl. propositionen.

Återstår då för mig att i största korthet yttra mig om de värnpliktigas utbildningstid.
Jag skall därvidlag begränsa mig till utbildningtiden för huvudvapnet,
infanteriet.

Den ingående utredning, som försvarsrevisionen ägnat denna sak, visar otvetydigt,
att man ej kan på 140 dagar utbilda, en god infanterisoldat. Jag skall
ej heller försöka mig på med den alldeles omöjliga uppgiften att bevisa, att det
är möjligt att åstadkomma en för vår tids förhållanden fullständigt utbildad
infanterist under 140 dagar. Sanningen synes mig kräva, att man öppet erkänner
detta. Men läget är sådant, att jag anser, att man nödgas räkna med
de 140 dagarna. Det är en politisk realitet, som man har att räkna med. Åtskilligt
kan ju även vinnas till förmån för utbildningen därigenom, att ingen
del av den tillmätta knappa tiden skall tagas i anspråk för handräckningsarbeten
och dylikt. Den ärade talare, som avslutade gårdagens debatt, "yttrade
en gång om utbildningstiden i en pressfejd, att det fanns en undre gräns, varunder
man ej kunde gå. Under erinran att det klart framgick av den pressfejden,
att den ärade talaren då hade en något längre utbildningstid i tankarna
än de 140 dagarna, befarar jag, att gränslinjen är nästan genombruten, och jag
vill, därest en ny värnpliktslag antages, fördenskull rikta en varm vädjan till
alla dem, som få med utbildningsarbetet att skaffa, att lägga all omsorg därpå,
att den tillmätta tiden omsorgsfullt utnyttjas. Därjämte vill jag uttala den
förhoppningen, att även kommande riksdagar skola bevilja erforderliga belopp
till upprätthållande av den frivilliga skytterörelsen, varigenom även en viss
förstärkning kan åstadkommas.

Till vissa detaljer i värnpliktslagen torde det bli anledning återkomma sedermera.

Herr talman! Skall en försvarsorganisation kunna bli bestående någon tid
framåt, så måste den byggas upp på ett sådant sätt, att det icke sker i rak
strid med en inom vida kretsar rådande uppfattning. Vidare bör man i fråga
om organisationen gå fram med en viss varsamhet. Nedbrytandet av ett flertal
nu bestående truppförband ha på de orter, som därav skulle beröras, framkallat
allvarliga bekymmer. ''Även i anledning härav synes det mig, att i fråga
om lantförsvarets organisation en större varsamhet bör iakttagas. I fråga om
sjöförsvaret har jag redan uttalat mig och vill endast tillägga, att såväl den
kungl. propositionen som de reservationer, som principiellt ansluta sig till
denna, äro belastade med en så betydande överorganisation, att den enligt min
mening icke kan förnuftigtvis upprätthållas. I den av herr Hellberg till utskottets
utlåtande fogade reservationen har organisationen resolut skurits ned,

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 6

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

såsom förut angivits. Härigenom kan man få medel att förnya ock vidmakthålla
en visserligen liten med god flotta. Detta är enligt min mening en sund
och praktisk försvarspolitik.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall i den nu föredragna
punkten till den av herr Hellberg vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Pettersson i Södertälje och Osberg.

Vidare yttrade:

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina damer och herrar! När den
12 september 1914 den Hammarskjöldska härordningen antogs av riksdagen,
hembar den militära sakkunskapen en av sina allra största tirumfer. Det störa
kriget hade ju också nyss börjat med seger på seger för det fulländade militära
maskineri, som länge stått såsom idealet för varje äkta militärs uppfattning här
i landet. Stora och små tidningar voro uppfyllda med strategiska utläggningar
av militära fackmän, enligt vilka en överväldigande centralmaktsseger var
så gott som given. Men när till stor överraskning det tyska nederlaget kom på
sommaren och hösten 1918, verkade dessa militära tidningsmän nästan som nedramlade
från månen. Jag antar, att ingen skall motsäga mig, då jag gör gällande,
att vid fredsslutet och fredsförhandlingarna i Versailles hade de tyska
underhandlarna ingen som helst nytta av att Tyskland tidigare disponerat över
världens starkaste armé och världens näst starkaste flotta. Det är ju mänskligt
att misstaga sig, och jag vill visst icke klandra militärerna, men jag gör verkligen
gällande, att när man icke visat sig besitta bättre insikter vid bedömandet
av förutsättningarna i ett krig, där styrkeförhållandena och de strategiska förutsättningarna
voro någorlunda kända, ha vi icke anledning att taga det alltför
allvarligt, när dessa militärer göra sina utläggningar om vårt militärpolitiska
läge.

På direkt fråga av försvarsutskottet, var ett eventuellt reducerat antal regementen
lämpligen skulle förläggas, har chefen för generalstaben svarat med en
kritik av dessa indragningar med hänsyn till Sveriges möjligheter att i så fall
försvara sig. Han gör gällande, att med ett reducerat antal linjefördelningar
skulle hela den mobiliserade styrkan åtgå till uppsättandet av skyddstrupper
för södra och mellersta Sverige. Vad nu beträffar detta behov av skyddstrupuer,
är det ju beroende på vilka eventualiteter man räknar med, och vilka möjligheter
man anser sannolika visavi krig med främmande makter. Enligt en av
generalstabens allra främsta spetsar har man därvidlag att räkna med sådana
möjligheter som ett norskt-engelskt eller ett norskt-danskt krig, och jag medger
gärna, att från sådana utgångspunkter behövs det ett avsevärt antal stridskrafter
i södra och mellersta Sverige. I allmänhet torde vi dock icke här i
landet räkna med något sådant, och därmed förfaller behovet av trupper för
mötande av sådana eventualiteter. A^ad stormakten i öster beträffar, som numera
torde vara den enda, vilken skulle kunna tänkas benägen att anfalla oss,
är det ju på det sättet, att under den närmaste tiden torde väl sovjetmakten
näppeligen ha några möjligheter att föra krig, och även om den hade sådana, så
kan den ändå icke på grund av bristen på tonnage och krigsfartyg som skydda
detta tonnage, överföra en armé till en fientlig kust, och vi behöva därför icke
heller räkna med en sådan möjlighet såsom sannolik.

Man får för övrigt icke förglömma, då man talar om de faror, som kunna
hota vårt land, att vi i över hundra år haft en oavbruten fred. Därest det verkligen
har legat något under det myckna talet om hotet österifrån, kan ju denna
hundraåriga fred omöjligen ha berott på det förhållandet, att våra militära försvarsanstalter
under förra århundradet tedde sig till den grad skräckinjagande

Lördagen den 24 maj £. m.

7 Nr 40.

för en eventuell angripare, att lian hellre än att utsätta sig för den risk, ett
överfall skulle medföra, lät oss vara i fred. Under denna tid hade vi indelningsverket
plus en värnpliktsarmé med 14 dagars övningstid, där skjututbildningen
bestod i lossandet av tre skarpa skott med biträde av korpralen vid laddningen.
Det svenska riksförsvaret kunde omöjligen från militär synpunkt sett utgöra
något så respektingivande, att man häri har enda förklaringsgrunden till den
mycket långa freden.

När hans excellens herr statsministern under gårdagen skildrade den oro, som
fanns i Europa och som utgör en direkt följd av världskriget, skadeståndsförhandlingarna
och sådant, medgav han emellertid, att en ljusning hade inträtt i
förhållandena till följe de franska valen, vilka som bekant gatt i radikal riktning.
Det var ju skada, att hans excellens icke samtidigt talade om, vilken uppfattning
han, beträffande följderna för samförståndet i världen, hade om den
samtidiga tyska valsegern för ett parti, som bär samma stolta namn som hans
eget här i Sverige. På den punkten iakttog emellertid hans excellens en fullständig
tystnad.

Nu tror jag för min del, att man har anledning att motse en avspänning i det
internationella läget under den närmaste tiden. Och som en viktig faktor härvidlag
räknar jag verkligen med, att de ärftliga självhärskardömena blivit avskaffade
i Europa. Man har inte längre några oansvariga monarker, på vars
blotta ord ett krig kan sättas i gång. Visserligen har en ledamot av denna kammare
gjort gällande, och han har bevisat sin sats genom att gå tillbaka till antiken,
att även republiker kunna vara krigslystna. Men jag menar, att man
har möjlighet att bevisa ungefär vad som helst på det sättet, och jag tror verkligen,
att man ändå får göra en skillnad mellan folken i våra dagar och i de
gamla republikerna i Rom och Aten på sin tid. Jag skall gent emot den ärade
talaren, professor Lindskog, citera en auktoritet, som eventuellt kan mäta sig
med hans, nämligen Bismarck. Bismarck yttrade i ett tal i tyska riksdagen
1884, att folken voro fredsvändiga, under det att härskarna och deras generalstaber
voro de, som i allmänhet framkallade krigen. Nu ha vi inte längre
några sådana oansvariga härskare, som äro i stånd att tända krigslågan. Och
eftersom nu, enligt själve Bismarck, folken i allmänhet äro fredligt sinnade,
så bör väl rätt så göda förutsättningar finnas för en utveckling i fredlig riktning
under den närmaste tiden. Skulle motsatsen inträffa — eftersom ju egentligen
allt stillestånd är omöjligt — och således en kapprustning åter börja, vilket
i sin ordning naturligtvis medför ett nytt världskrig, mera fasansfullt än
det förra — ja, i så fall finns det sannerligen intet hopp om framtiden.

Beträffande de förslag, som förelagts oss till antagande av försvarsutskottet,
är jag egentligen inte fullt nöjd med något. Eörsvarsrevisionen behandlade frågan
ur den synpunkten, att den ville åstadkomma ett litet, men effektivt och
gott försvar. Det lyckades emellertid en energisk tidningspress att fullständigt
omöjliggöra den så kallade kategoriklyvningen, vilken dock faktiskt hade den
fördelen — att den medgav en organisation, god utbildning för linjen utan att
alltför mycket betunga de värnpliktiga. Jag vill framhålla, liksom herr Hamrin
gjorde i går, att försvarsrevisionens förslag innebar genomsnittligt kortare
övningstid för infanteriet än de nu aktuella 140 dagarna. Och därtill kommer,
att i samtliga förslag har man ju alldeles för mycket linjeutbildat folk. Man
kan inte använda allt detta manskap vid en mobilisering, eftersom man saknar
den nödiga befälstillgången. Jag tror därför, att det från försvarets egen synpunkt
var att beklaga, att man inte gick på en kategoriklyvning, även om denna
hade nödvändiggjort ett enligt mångas mening så osympatiskt förfarande
som lottning. Men med det av försvarsrevisionen föreslagna förfaringssättet,
att först avskilja alla, som hade familjeskäl och andra skäl att åberopa för
befrielse, så tror jag verkligen inte, att lottningen skulle ha blivit så farlig, att

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. ro.
(Forts.)

Nr 40. 8

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. för- man därför hade anledning att slopa densamma. Försvarsrevisionen var nödsaSVZrdnandRtS
kacl e.nkelt. att upptaga lottningen, eftersom den hade att räkna med ett anm.
m, tal värnpliktiga, som var långt utöver behovet. Jag vill nämligen framhålla,

(Ports.) att 1914 års härordning räknade med 34,000 inskrivna, varav 29,000 vapenföra,,

och dessa beräknades då räcka för en mobilisering av 6 linjefördelningar och 6 reservfördelningar.
När man nu hade att räkna med 52,000 inskrivna värnpliktiga,
fanns ingen annan utväg, när målet var en nedskrivning av försvarsbördorna,
än att upptaga klyvningen, och detta blev också försvarsrevisionens enhälliga
beslut. Jag är övertygad om, att lottningen hade betydligt större förutsättningar
att vinna förtroende hos de värnpliktiga än ett eventuellt åläggande
för en inskrivningsnämnd att uttaga de behövliga värnpliktiga.

Nu fasthåller jag emellertid min tidigare mening från försvarsrevisionen,
att fyra linjefördelningar kunna vara tillräckliga för deri närmaste tiden..
Jag är emellertid övertygad om, att vid ett försvagande av armén blir det
nödvändigt att ha ett något starkare sjöförsvar än det, som är innefattat i
herr Roséns reservation, och sålunda skulle jag för min del vara benägen att
beträffande sjöförsvaret rösta för det yrkande, soin framlagts av herr Hellberg.
Jag är nämligen övertygad om att den ram. som herr Rosén föreslår
för flottan, är alldeles för vidlyftig i förhållande till nybyggnadsanslaget. Man
kan med ett så litet nybyggnadsanslag absolut inte vidmakthålla en så stor
flotta, som han föreslår, och detta är ju en betydande brist i hans förslag.

Vidare har en motion behandlats i försvarsutskottet, vilken av förslagsställaren
ansågs på sin tid vara så betydelsefull, att den framlades innan Kungl.
Maj:t framlagt sin proposition. Man skulle kunna säga, rent av, att Kungl.
Maj:t senare framlade propositionen med anledning av bondeförbundets nådiga,
motion. Och det stora i den motionen skulle vara, att man återupplivade det
forna indelningsverket, som på sin tid, tror man nu, var en mycket populär
institution. Om man emellertid i riksdagsprotokollen läser igenom, vad de
gamla lantmannaledarna yttrade om denna indelningsinstitution, så är det omöjligt
att få den uppfattningen att dessa, som ju bäst kände till densamma, voro
så synnerligen förtjusta i inrättningen. Men här gäller det, säger man, etx
förändrat indelningsverk, det är inte fråga, om att man skall ha rust- eller rotehållare,
som hålla torp, utan man skall endast ha ett jordavlönat befäl. Emellertid
säga motionärerna själva i sin motivering, att bland vådorna med det.
nuvarande värnpliktssystemet är den största den, att »vår landsbygds unga
män, genom en efter våra förhållanden och vårt kynne alltför långvarig kåseri
nering i eller invid stad för fullgörande av värnpliktsutbildning, i stor utsträckning
börjat förlora viljan att sedermera fortsätta sina fäders arbete på och vård
om Sveriges hårdsköUa jord».

De värnpliktiga, säger man fullt riktigt för övrigt, taga skada till sin själ,
om de alltför länge ligga i kasern. Men samtidigt göra ju motionärerna gällande,
att de mannar, som ligga inne i sex år, icke alls taga skada härav, utan att
de skulle bli alldeles utmärkta småbrukare, när de lämnat militärtjänsten..
Huvudmotionären har vid ett tillfälle gjort gällande, att detta är något annat.
De tjäna, frivilligt, sade han, för Rakel, och Rakel skulle väl i detta fall vara
de 7,000 kronor, som de få som dusör, när de lämna militärtjänsten. Jag för
min del svarade den gången, och jag kan upprepa det nu, att en Räkel skaffa
nog korpralerna sig i staden under tjänstetiden, men att denna Räkel lämpar
sig för småbruket, det tvivlar jag verkligen på. Därmed förfaller ju en hel del
av institutionens företräden, ty det äro vi alla ense om, som känna till dessa
förhållanden, att vad som framför allt är viktigt för en småbrukare, det är,
att hustrun också förstår sin sak och kan sköta sina åligganden.

Vidare har ju denna inrättning det mycket svåra felet, att den är alldelesofantligt
dyr. Det vill till en verklig entusiasm för att våga sig på att föreslå,

Lördagen den 24 maj £. m.

9 Nr 40.

att en militär, som tjänat i sex år och som haft full och god lön under tiden,
skulle få en avskedsdusör på 7,000 kronor och därjämte förmånsrätt att erhålla
egnahemslån. Och de, som icke fing-e denna utomordentliga förmån, de
skulle beredas civil anställning, och detta icke allenast i statens verk, utan de
skulle genom rekryteringsnämndens försorg även beredas civil anställning hos
enskilda och kommuner. Såvitt jag kan förstå, kan man icke nå det målet,
med mindre än att riksdagen fattar ett särskilt beslut, varigenom man fråntager
kommunerna och även de enskilda självbestämmanderätten i fråga om att antaga
folk. Jag vet icke, om bondeförbundarna äro böjda för att gå den vägen.

Vidare innehåller motionen den egendomligheten, att det föreskrives, att
länsnämnderna, som tillsättas för att sköta rekryteringen, skulle, så snart det
från ett regemente anmäles, att det behövs en rekryt, skaffa denna rekryt. Men
det talas icke alls om, hur man skall gå till väga vid anskaffningen. De äro
ålagda att skaffa folk, men de ha inga medel till sitt förfogande för att verkligen
skaffa rekryten, ifall icke någon kommer och frivilligt anmäler sig. De
kunna icke gå och hugga folk i nacken och säga, att nu skall du bli rekryt
antingen mot jordavlönings- eller civilanstäilningskontrakt. Jag vet icke om
det är meningen att dessa inskrivningsnämnder skulle få göra på samma sätt,
som de gamla rusthållarna och rotehållarna, som fingo tjänstgöra själva, om
de icke kunde skaffa någon karl. I så fall förmodar jag, att det icke blir lätt
att få folk som åtaga sig dessa tjänster.

Det förvånar mig för övrigt, att herr Johansson i Kälkebo, när han i dag både
ordet i kammaren, icke gick in på att närmare utveckla de synpunkter, som
ju äro företrädda i bondeförbundets försvarsmotion, utan snuddade förbi dem
så mycket som möjligt. Det beror kanske på att han för sin del icke är så värst
övertygad om att denna jordavlöningsform är den efter nuvarande förhållanden
mest lämpliga, ty han kunde naturligtvis icke ha värjt sig mot den förebråelsen,
att förslaget är ofantligt djuFart i förhållande till försvarseffektiviteten,
och man måste ju taga hänsyn till ekonomien. Det är de ekonomiska
möjligheterna, som måste vara de bestämmande, jämväl när man bedömer försvarsfrågan.

_ För min del tror jag verkligen, att man nu kan göra en försvarsnedskrivning.
Ett sådant resonemang som herr statsministerns under gårdagen kan
givetvis föras av en ansvarig regeringschef i varje land och vid varje tillfälle,
men skola de utgångspunkterna ligga till grund för bedömandet av möjligheten
att nedskriva försvarsväsendet, skulle man icke i något land på jorden kunna
komma till en sådan, ty det är klart, att alltid kan man göra gällande, att man
hotas av de och de eventualiteterna. För vårt eget lands vidkommande tror
jag verkligen icke på några överhängande faror under den närmaste tiden,
ehuru jag i likhet med herr Hellberg gör gällande, att vi icke alls skola krypa
bakom Finland såsom någon skyddsmur mot en eventuell rysk fara, så måste
jag hålla på möjligheten av försvarsbördornas lättande. Jag tror för övrigt
uppriktigt sagt icke så mycket på den ryska faran, och det är anledningen till
att jag för min del biträder förslaget om eu effektiv nedskrivning av försvarskostnaderna.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena frih. Marks von Wiirtemberg:
I-Ierr talman! Det stora spörsmål, som nn är föremål för kammarens behandling,
har under de långa överläggningar, som redan ägt rum, blivit belyst
från olika synpunkter. En av de viktigaste sidorna är naturligtvis den utrikespolitiska.
Frågan, huruvida vi överhuvud behöva ett försvar och huru detta i så fall
bör vara beskaffat, beror ju i själva verket på det omdöme, man bildar sig om tillvaron
och vidden av yttre faror för vårt land. Det är då naturligt, att den, som
för närvarande bär att inom regeringen särskilt bevaka landets utrikespolitiska

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Jfr 40. 10

Lördagen den 24 maj f. m

Ang. försvarsväse.
nde.ts
ordnande
m. m
(Forts.)

angelägenheter, uttalar sin mening om denna sida av det stora försvarsspörsmålet.
Jag skall nu i största korthet utveckla den syn på saken som jag bildat
mig.

1 en fråga, där så mycket beror på individuell uppskattning av svårbedömda
förhållanden, kan ju jag, lika litet som någon annan, göra anspråk på något
slags ofelbarhet. Måhända borde jag dock så till vida ha några förutsättningar
för hithörande frågors bedömande, som jag av omständigheternas makt sedan
åtskilliga år tillbaka kommit att praktiskt deltaga i handläggningen av vissa
viktiga internationella spörsmål; och från den post jag nu bekläder har jag haft
en viss möjlighet att i det hela följa den europeiska politiken i dess senaste utvecklingsskede.

Jag måste redan från början tillstå, att jag icke kan dela den ljusa syn på
den allmänna internationella situationen eller på Sveriges utrikespolitiska läge,
som man nu för tiden ofta möter i vårt land och som även spåras i riksdagen.

Alla veta vi, hur man under det stora världskriget hörde från båda de stora
lägren — om också kanske mest från det ena — proklamera att vad man i själva
verket stred för, var ett framtida, bestående freds- och rättstillstånd mellan folken.
I många fall låg häri naturligtvis ej annat än en art av krigspropaganda,
bedriven liksom mycken annan liknande verksamhet endast i tanke på att slå
blå dunster i ögonen på den stora, enfaldiga hopen. Men det kan knappast betvivlas,
att bland förkunnarna av detta evangelium också funnos rätt många
uppriktigt troende. Bland de mera nyktert tänkande, som insågo att den goda
vilja bland människorna, som skulle ha varit den bästa garantien för en bestående
fred, icke så lätt kunde .skapas, fanns det många, som menade, att i den
allmänna utmattning, som kriget fört med sig, läge en ganska säker borgen för
en period av relativt lugn och stabilitet, liknande den som rådde för hundra år
sedan efter de Napoleonska krigens avslutande. Slutligen funnos ej så få, som
hoppades, att det i sammanhang med freden tillkomna folkförbundet skulle redan
från början lyckas fylla sin stora uppgift att utjämna slitningar mellan
folken.

Alla dessa, förhoppningar ha slagit fel. Människorna ha ej med ett slag blivit
benägna att för världens och mänsklighetens eller grannsämjans bästa, sätta
de individuella eller nationella intressena i bakgrunden, eller att för andra syften
på lång* sikt uppgiva en eller annan omedelbar fördel av underordnad vikt.
Icke heller har den allmänna utmattningen eller utarmningen förmått åstadkomma
det lugn varpå man hoppats. Tvärtom har denna gång den genom kriget
framkallade fattigdomen varit en kraftigt bidragande orsak till de slitningar,
som gjort tillståndet mellan vissa av de största bland Europas folk till
ett mellanting mellan krig och fred. Och Nationernas förbund, som efter vad
man alltjämt får hoppas, en gång skall bliva en fredsfrämjande faktor av första
ordningen, har hittills endast i ganska ringa grad varit i stånd att stifta
fred och .sämja eller hindra övergrepp.

Såsom i går framhölls av statsministern, måste det erkännas, att det allmänna
internationella läget på sista tiden visat en ljusning, såtillvida som en lösning
av det tyska skadeståndsproblemet synes ligga inom räckhåll, därest de
s. k. expertkommissionernas förslag bliva utan förbehåll antagna av alla vederbörande
stater. Skulle, såsom man livligt må hoppas, detta bliva fallet och
skulle, såsom man även hoppas, de ifrågasatta villkoren visa sig möjliga att
uppfylla samt god vilja att uppfylla dem vara för handen, har onekligen den
mest i dagen liggande av de europeiska oroshärdarna försvunnit. Men en var,
som någon smula känner förhållandena, vet att den ingalunda är den enda.
Tvärtom förhåller det sig så, att de stater i Europa äro lätt räknade, som icke
äro mer eller mindre belastade med ömtåliga, i vissa fall synnerligen brännande
frågor av internationell art. Den omkastning av sekelgamla förhållanden, som

Lördagen den 24 maj £. m.

11 Nr 40.

kriget och frederna fört med sig, har, ehuru ofta nog innebärande framsteg av Än9
glädjande art, dock skapat en sådan mångfald av spänningsmoment, att en
bristning på en eller annan punkt ej kan anses utesluten, och varthän även en m. m.
konflikt av mera lokal art i sin utveckling kan föra, därom göres oss knappt (Forts.)
vittne behov. Man har gjort gällande, att utsikterna till allvarliga konflikter
skulle minskas genom demokratiens, särskilt socialdemokratiens, växande inflytande,
vilket skulle vara ägnat att motverka den krigsbefrämjande faktor som
läge i storkapitalismen eller i de styrandes oskicklighet eller maktlystnad. Ett
dylikt påstående innebär emellertid helt visst en mycket långt driven förenkling
av fredsproblemet. Även om storkapitalet icke kan frikännas från delaktighet
i skapandet av misshälligheter eller till och med väpnade konflikter mellan
folken, och även om missgrepp eller övergrepp av regeringar eller styrande
klasser mången gång givit upphov till sådana konflikter, kan dock en opartisk
iakttagare aldrig slå sig till ro med den tanken, att folkens bredare lager alltid
äro fria från skuld. Historien och ej minst den nyare visar, att det många gånger
är folkstämningen som framdriver krig, likasom att regenter och folkledare,
när de för avledande av uppmärksamheten från inre förhållanden eller eljest
för bibehållande av sin prestige önska, uppegga folkstämningen, såtillvida hava
en mycket lätt uppgift. Masspsykosens mystiska och allmänfarliga naturlagar
låta sig knappast på något område konstateras så lätt som på det internationella.

För min del kan jag alltså icke, hur varm fredsvän jag än är, invagga mig i
den tanken, att Europas fred nu är säkert tryggad under den närmare framtiden.
Jag går naturligtvis ej ,så långt, att jag anser ett nytt europeiskt krig
vara övervägande sannolikt — de fredfsbefrämjande faktorer, som alltjämt verka
kan jag ju ej förbise — men att tanken på ett mera omfattande krig nu skulle
falla utanför verklighetens mark kan jag ej medgiva.

Icke heller kan jag instämma med dem, som mena att vårt avskilda läge befriar
oss från att i förväg träffa verkligt effektiva åtgärder för vår säkerhet
mot angrepp eller neutralitetskränkningar. Att i ett offentligt uttalande inlåta
sig på frågan om de eventualiteter, under vilka en konflikt för oss kan uppstå,
är icke lätt. För en person i min nuvarande ställning är det nästan omöjligt.

Att emellertid dylika eventualiteter ligga inom området för det praktiskt tänkbara
är min bestämda övertygelse. Exempelvis må här allenast antydas de svårigheter
i neutralitetshänseende, som under vissa ej alltför otänkbara förhållanden
kunna följa av vår egenskap av strandägare vid en av Europas mera viktiga
internationella farleder.

Om jag alltså ej vågar hysa någon säker tro på en fredens era eller på vår
förmåga att hålla oss utanför tänkbara konflikter, innebär detta ingalunda, att
jag skulle anse allt praktiskt arbete i fredens tjänst vara meningslöst, och att
vi alltså borde hålla oss borta från sådant arbete. Jag anser tvärtom, att vi
efter förmåga böra deltaga i alla strävanden av denna art, som äro av någon
praktisk betydelse. Vad särskilt angår Nationernas förbund är jag beredd att
med glädje och tacksamhet konstatera, att denna sammanslutning, på vars möjlighet
knappast någon för ett tiotal år sedan skulle hava trott, likväl kommit
till stånd samt att den alltjämt lever och trots åtskilliga motgångar och svårigheter
dock lyckats uträtta åtskilligt för fred och samförstånd. Måhända kan
det utan allt för stor förmätenhet påstå.s, att Sveriges uppträdande inom förbundet
icke varit alldeles utan betydelse för dess verksamhet i den anda som förbundsfördraget
anger. Särskilt sedan vårt land kommit att tillhöra förbundets
råd hava vissa möjligheter och förpliktelser i detta avseende yppats, och det är
endast en gärd av rättvisa när jag framhåller den ingalunda obetydliga insats,
som vår representant i rådet härvid presterat med det stöd han vetat sig hava
i den hemmavarande regeringen. Jag skulle gärna önska, att han och hans regering
också kunde uträtta något för genomförande av den allmänna nedrust -

Nr 40. 12

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

ning, som enligt förbundsfördraget utgör eu bland förbundets huvuduppgifter.
Tyvärr har något sådant hittills icke kunnat åstadkommas. En dylik allmän
nedrustning, genomförd under tagen hänsyn till de särskilda staternas särskilda
förhållanden, vore enligt min uppfattning ett av de största framsteg för fredstanken,
som nu kunde ifrågakomma, och hoppet om dess åstadkommande må.
man ju i det längsta söka bevara.

Däremot kan jag omöjligen ansluta mig till dem, som tro, att fredstanken i
världen skulle vinna på att en eller annan av Europas mindre stater på egen
hand beslöte sig för avrustning eller nedrustning. Vad man säger om att genom
ett av oss fattat beslut av denna art utilitarismens »trollring» skulle brytas
beror helt visst på ett fullständigt oriktigt bedömande av situationen. I den
mån man överhuvud nere i Europa skulle fästa uppmärksamheten vid ett dylikt
beslut, skulle efter min tanke uppmärksamheten utlösa sig i ett slags axelryckning,
uttryckande en medlidsam ringaktning för ett folk, som så lågt värdesatte
sitt oberoende. För min del skulle jag vara benägen att gå än längre. Så
länge de stora stater som tillhöra Nationernas förbund icke kunna förmås att
genomföra den väsentliga nedrustning, till vilken de utfäst sig genom förbundsfördraget,
anser jag att det för varje mindre stat i viss mån är en plikt icke
allenast mot denna stat själv, utan ock mot det allmänna att icke ställa sig"
värnlös och därigenom framkalla ett slags vakuum, som står öppet för andras
fria göranden och låtanden. Länder sådana som exempelvis Schweiz och Holland
göra sig förtjänta om det allmänna genom att icke lägga sina områden
öppna för främmande stater. Fall skulle väl även kunna nämnas, där i själva
verket en liten stat genom att till det yttersta försvara sig mot ett inträffat överfall
maste i en mera. vidsynt betraktares ögon anses hava gjort sig långt mera
förtjänt om fredssaken än fallet skulle blivit, om denna stat motståndslöst prisgivit
sig åt inkräktaren.

Att, såsom i går antyddes av en ärad talare, vårt land genom att. såsom orden
föllo, »blåsa upp sig*» skulle kunna reta andra länder, tror jag ej vara att befara.
Vår fredsvilja och rättskänsla hava under långa tider dokumenterats på
ett sätt, som efter min tro utesluter varje misstanke för krigiska tendenser.

Från de utgångspunkter jag nu antytt måste jag för min del anse att —- med''
mindre allmän minskning av rustningarna skulle komma till stånd — Sverige
bör åtaga sig.den försvarsbörda, som kan bäras utan eftersättande av andra nödiga
statsutgifter; och då jag, utan att göra anspråk på vare sig statsfinansiell
eller militär fackkunskap, dock tror mig förstå, att det framlagda regeringsform
slaget eller den av reservationerna, som nära sammanfaller med detta förslag,
härvid erbjuder en antaglig lösning, följer härav att jag måste livligt önska, att
en sådan lösning må komma till stånd.

Herr Fjellmaii: Herr talman, mina damer och herrar! Nyss ha vi av hans''
excellens herr utrikesministern fått höra, att han för sin del ej har fullt samma
optimistiska syn på tingen som vissa av de talare, som under gårdagen uppträtt
här. Ingen har väl dock pa allvar velat förneka, att den nuvarande världssituationen
innebär avsevärda risker. Men somliga synas vilja taga dessa- risker
med lätt hjärta,. andra åter vilja eller våga ej göra detta. De förra räkna icke
med, att situationen — såsom historien vid mångfaldiga tillfällen visat —
blixtsnabbt kan utveckla sig efter fullständigt oförutsedda linjer. I en oberäknelig
situation måste man vid planläggandet av ett lands försvar räkna med
de större riskerna och avpassa organisationen så, att dessa risker kunna mötas
och avvärjas. Sker detta ej, står landets självständighet alltid i fara och den
risken får icke tagas. Vi hava ärvt ett fritt och självständigt rike, vi ära
skyldiga våra efterkommande att lämna det arvet obeskuret från oss. Inför
denna vår plikt som svenska folkets representanter få vi icke vika.

Lördagen den 24 maj f. m. 13

Vårt lands läge i militärpolitiskt avseende kar tvivelsutan förbättrats genom
uppkomsten av nya självständiga stater vid Östersjön och genom den maktreducering,
som kriget tillfogat våra närmaste stora grannstater. Men situationen
är icke stabil, den kan och kommer väl snart att förändras. Kunna vi taga
ansvaret att grunda en härordning, eller som det heter, lösa vår försvarsfråga
för en avsevärd tidrymd framåt på en sådan icke stabil situation, om härordningen
icke tager hänsyn till de risker en förändrad situation kan bjuda?

_ Ryssland kommer med sannolikhet att snabbt utveckla sin sjömakt i Östersjön
— det vore dåraktigt att hängiva sig åt en sådan förmodan, som att ett
rike med Rysslands resurser skulle prisgiva sina sjöförbindelser med Västerlandet
endast för att dokumentera sin fredsvilja. Men en rysk flotta i Östersjön
kräver rörelsefrihet, den kan ej nöja sig med en instängning i Finska vikens
innersta del. I besittning av Älandsarkipelagen äger den både denna, rörelsefrihet
och nyckeln till Finska viken samt därtill låset för den Bottniska. Men
besittning-stagandet av Åland innebär konflikt med Finland. Skall Ryssland
taga denna konflikt för att na Aland? Vetskapen om att Sveriges militära
makt kan stå bakom, kan hålla ett krigslystet Ryssland tillbaka, förutsatt att
Sveriges .militära makt är något att räkna med. i samma stund Sverige försvagar
sin krigsstyrka, växa riskerna för Finland och därmed för ofred i
Norden.

Gar man sa långt, att man i väsentlig grad rubbar Sveriges 6 lmjearméfördelnmgar,
vilka äro ramen för folkkraften, har man rubbat grunderna för Nordens
fred. Ty bevara vi icke möjligheterna att tillvarataga landets levande
kraft, är försvarsorganisationen av intet värde. Ålit tal om 3 eller 4 arméfördelningar
såsom all vid mobilisering tillgänglig krigsstyrka är från militär
synpunkt —- och. vid krig får man väl anlägga uteslutande sådana — ett
nonsens.. Det socialdemokratiska förslaget om 3 fördelningar, vilka vid krigsutbrott,
icke kunna kompletteras med reservtrupper, är icke en nedskärning,
det är i praktiken en fullständig avrustning. Med 3 eller 4 fördelningar kan
landet icke försvaras. De miljoner, som anvisas för en sådan försvarsorganisation,
äro till ingen nytta bortkastade — hellre må man då utan tvekan slopa det
hela. Alla utgifter för en försvarsorganisation, som icke i krigstid kan svälla
ut, äro att betrakta, som grov misshushållning med folkets pengar. Ett lyxföiovar,
som det socialdemokraterna föreslå, har löga med värnandet av landets
självständighet att göra, det fyller icke försvarets ändamål att genom sin tillvaro
bevara freden.

Tydligen har man på socialdemokratiskt håll haft en tanke på att de 3 fördelningarna
skulle, kunna vakta exempelvis var norra landgräns, under det
flottan skulle förhindra en invasion över havet. Men ingen inom de ekonomiska
möjligheternas ram liggande flotta är ensam mäktig att fylla en sådan uppgift.
Följden härav är, att en i norr koncentrerad här om 3 å 4 fördelningar när som
helst kan. avskäras från sina förbindelser med de delar av landet, varifrån den
hämtar sitt underhall, sina förnödenheter, sm kraft. En landstigning på den
oskyddade Norrlandskusten medför i ett sådant läge kapitulation för en norr
därom koncentrerad armé. Redan härav framgår, att med 3—4 fördelningar
maste Norrland uppgivas. Detsamma blir förhållandet även med andra viktiga
•delar av landet. Fragan är väl om icke rent av Stockholms borgmästare finge
göra sig beredd att överlämna stadens nycklar till den främmande general eller
amiral,, som utan. att hejdas av en inuti landet koncentrerad armé eller av en
inom sina, baser instängd flotta, anländer till den av befästningar oskyddade
huvudstaden. Denna situation med alla dess konsekvenser är värd ett allvarbo-t
begrundande.

Ett starkt flygvapen och en tillräcklig flotta äro visserligen nödvändiga och
ytterst viktiga komplement till armén, men intetdera kan ersätta ett antal ope -

Nr 40.

Ang. försvarsvä&endets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Sr 40. 14

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande

m. TO.
(Lorta.)

rationsdugliga truppförband. Den tanken, att flygvapnet skulle kunna förhindra
en invasion eller avsevärt påverka fiendens operationer, den tanken kan först
som sist hänvisas till de lösa hugskottens, de fria fantasiernas område. Flottans
öde kan gentemot en överlägsen dylik vara avgjort på en mycket kort tid, flottan
kan ingalunda säkerställa den tidsfrist, som kräves för att organisera ett
lantförsvar, vilket tack vare otillräckliga fredsförberedelser icke genast är berett
att mota en invasion. Arméns natur är seghet, den kan under månader fördröja
ett avgörande, vilket kunnat falla hastigt nog, om riksförsvaret vore
baserat på flottan som huvudvapen.

Hittills har Sverige genom tiderna varit den starkaste makten i Norden. Det
socialdemokratiska förslaget skulle göra det till den svagaste. Norge anses vid
mobilisering kunna uppsätta 7—8 divisioner (arméfördelningar), något
svagare än våra, och Finland ett något mindre antal. Med det socialdemokratiska
förslaget skulle Sveriges krigsstyrka bliva ungefär hälften av Finlands
och Norges var för sig. Alla förslag, som icke medgiva uppsättandet av reservtrupper,
försvaga den svenska krigsstyrka», så att i varje fall Sveriges dominerande
ställning i Norden bleve ett minne blott.

Vill man alltså inse, att vår krigsstyrka icke är som den bör vara, om den
allenast uppgår till samma antal fördelningar som fredsstyrkans, kan frågan
endast gälla, huru många reservarméfördelningar vi böra och kunna omedelbart
uppsätta vid krigsutbrott. En minskning av det nuvarande möjliga antalet
skulle komma till synes i en uttunning av de aktiva kadrerna. Dock bör man
taga i betraktande, att befälskadrerna måste — särskilt vid en kort utbildningstid
— beräknas främst efter mobiliseringsbehovet. Detta är ofrånkomligt.
Frångår man ovan angivna grundsats vid nyorganiseringen av vår armé, är man
inne på orätt väg. I de här föreliggande huvudförslagen har detta fel ''blivit
begånget. De fylla därför enligt min uppfattning icke det främsta kravet på
en ändamålsenlig försvarsorganisation, nämligen det att kunna omedelbart vid
ett krigsutbrott svälla ut och tillvarataga den levande försvarskraften och
nyttiggöra densamma för värnandet av landets oberoende.

För egen del kan jag icke ansluta mig till ett förslag till en försvarsordning,
som omöjliggör försvarskraftens tillvaratagande, som i farans stund skulle innebära
icke blott nederlag och utrymmande av landsdelar, utan även upplösning,
flykt och alla krigets fasor, med andra ord en försvarsordning, som icke
motsvarar sitt ändamål.

I den reservation, som framföres av herr Lindman, möjliggöres en utsvältning
av armén vid krigsutbrott, varigenom en av de största bristerna, som
enligt min åsikt vidlåder samtliga huvudförslag, avhjälpes. Jag ber därför,
herr talman, att vad beträffar organisationen av armén få yrka bifall till herr
Vennerstens reservation med det tillägg, som därtill fogas av herr Lindman
beträffande reservtrupperna.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman,
mina damer och herrar! Den som haft nöjet att helt åhöra den försvarsdebatt,
som nu här i kammaren har pågått, har ju fått ett mycket klart intryck av
i huru hög grad försvarsfrågan är en utrikespolitisk angelägenhet, och har också
fått en stark uppfattning av, vilken betydelsefull organisationsfråga försvarsangelägenheten
är. Men att det också här gäller en fråga, som står i det
mest intima sammanhang med vår ekonomiska bärkraft och med våra statsfinansiella
förhållanden, det har man icke haft mycken känning av under debatten.
I själva verket har man i allmänhet endast snuddat vid dessa förhållanden.
Under de 9 */2 timmar, som debatten redan har varat, tror jag icke, att
man sysslat med den ekonomiska sidan av saken under längre tid än låt oss
säga 10 eller 20 minuter. Under sådana förhållanden anser jag mig knappast

Lördagen den 24 maj f. m.

15 Nr 40.

heller ha någon anledning alt närmare gå in på försvarsfrågan sedd mot bakgrunden
av de statsfinansiella förhållandena och landets ekonomiska läge, allra
helst som jag i ett tal i Göteborg ganska ingående berörde den frågan. Detta
tal tycks ju vara kammarens ledamöter bekant. I varje fall hava ju herrar
Thorsson och Kilbom vid tidigare tillfällen visat ett välvilligt intresse för vad
jag anfört i Göteborg. Under sådana förhållanden kan jag ju tillåta mig taga
upp till granskning den kritik, som herr Thorsson riktat mot en punkt i mitt
tal, nämligen den, som rörde det militära värdet av dels Kungl. Maj :ts förslag
till försvarsorganisation och dels det socialdemokratiska förslaget. Herr Thorsson
citerade efter Nya Dagligt Allehanda — som, inom parentes sagt, ser ut
att ha blivit liv- och husorgan i vänsterkretsar — vad jag hacle anfört i Göteborg,
nämligen följande: »Den fråga, varje svensk man och kvinna bör göra
sig, är därför: skola vi offra 138 miljoner kronor om året för ett försvar, som
bereder oss möjlighet att värna vår självständighet samt skydda vårt land och
folk för krigets förödelse, eller skola vi offra inemot 100 miljoner kronor fölen
försvarsorganisation, som alldeles säkert icke skänker oss en sådan möjlighet?
Svaret på denna fråga borde aldrig kunna bli annat än ett.» Och herr
Thorsson fortsatte: »Om jag kan läsa rätt innantill, så menar finansministern,
att det socialdemokratiska förslaget icke bereder oss någon som helst trygghet,
under det att med Kungl. Maj:ts förslag» — jag tror, att jag citerar något
så när ordagrant — »saken är ganska klar».

Ja, jag tror, jag kan konstatera, med ledning av vad som verkligen står i
mitt anförande, vad jag verkligen sagt i Göteborg, och med ledning av vad
herr Thorsson sade i går, att i går kunde icke herr Thorsson läsa innantill.
Jag hoppas, det var på grund av en tillfällig indisposition, såvida det icke
var vad herr Hansson i går kallade »en politisk argumentation». Att Kungl.
Maj:ts förslag verkligen bereder möjlighet för oss att försvara oss. det är ju
här framfört av personer, som äro så mycket mera sakkunniga än jag, att jag
icke har någon närmare anledning att gå in på den punkten, lika litet som
jag har anledning bevisa, vad som, såvitt jag förstår, redan är bevisat, nämligen
att det socialdemokratiska förslaget, d. v. s. utskottets förslag här, icke
bereder denna möjlighet.

Men jag skulle i alla fall vilja fästa uppmärksamheten på en punkt, nämligen
den, att möjligheten att försvara sig icke står i direkt proportion till den
kostnad, som man lägger ned på försvaret, eller, rättare sagt, i direkt proportion
till försvarets styrka. Utan möjligheten tillväxer i mycket stark progression
i den mån man utökar försvarets styrka eller i den mån man lägger ned
ökade kostnader på detsamma. Och det är en synpunkt, som jag anser det
vara av värde att framföra med hänsyn till vad herr Hansson i går anförde
om att försvaret skall tjänstgöra som ett avskräckningsmoment, detta gällande
även för det s. k. neutralitetsförsvaret.

Jag skall emellertid syssla något med de budgetära och statsfinansiella förhållandena.
Och jag skall då först och främst be att få tacka utskottets ärade
ordförande för den förklaring, han i går gav mig rörande begreppet »en abnorm
budget», ett uttryck, som jag länge gått och funderat på. Herr Thorsson
anförde — det är icke ordagrant, men jag tror, det kan något så när motsvara
vad han säde — att »budgeten icke var normal, eftersom förutsättningen för
budgeten icke var normal efter den skakning, man varit utsatt för. Efter så
många års ekonomiska svårigheter kunna vi icke hava en normal budget. Det
behövs icke några långa utredningar för att klarera, att vi icke hunnit ur svårigheterna
och måste hushålla efter sparsamhetsprineiper.» Ja, herr Thorsson
drog icke någon slutsats ur detta. Men jag erinrar mig, att herr Lindman
förde precis samma resonemang, då försvarspropositionen remitterades till försvarsutskottet,
och herr Lindman drog den slutsatsen, att eftersom här vore

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 16

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

fråga om att göra upp en organisationsplan, som icke skulle gälla i ett eller
två år utan för en avsevärd tid framåt, finge man utgå från den omständigheten,
att man haft vissa svårigheter att få budgeten att gå ihop, och att detta
berott på att den ekonomiska situationen i landet på grund av depressionen
varit svår, men att i samma mån som vi komma längre bort ifrån svårigheterna,
beredes det ökade möjligheter att anslå medel till försvaret. Det var herr
Lindmans slutsats av det resonemang, som herr Thorsson förde i går, och den
förklaring han gav av begreppet »en abnorm budget». Jag överlåter åt herrar
Lindman och Thorsson att göra upp sinsemellan, huruvida den slutsatsen
är riktig eller icke.

Men budgeten är icke bara abnorm, det är en »nödbudget», i varje fall efter
herr Hamrins åsikt. Herr Hamrin påstod bland annat, att på denna budget,
som nu är framlagd, har det prutats på utgifter för verkligt produktiva ändamål
i en skala, som icke borde ha förekommit. Herr Hamrin anförde ett par
exempel på denna sats. Ett av dessa exempel gällde anslaget till våra vägbyggnader,
som herr Hamrin påstod hade nedsatts på grund av .statsfinansiella
svårigheter. Herr Hamrin meddelade riktigt nog, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt 7,500,000 kronor för detta ändamål, men att regeringen begärt
endast 3,000,000 kronor. Jag skall emellertid tillåta mig läsa upp den
motivering, som departementschefen består sitt ifrågavarande anslagskrav. Departementschefen
säger: »Emellertid torde man kunna säga, att inom vissa delar
av landet vägbehovet under de sista åren blivit tillgodosett i en utsträckning,
som under normala förhållanden icke varit tänkbar. Under denna tid har
nämligen vägbyggnad i betydande omfattning ägt rum med tillhjälp av anslag
till arbetslöshetens bekämpande. Enligt vad jag inhämtat, hade i oktober 1923
sålunda utförts eller voro då under utförande nybyggnad och förbättring av
allmänna vägar med en sammanlagd längd av omkring 2,300 kilometer, och
hade vid berörda tid å dessa arbeten nedlagts arbetslöshetsmedel till belopp
av över 53,000,000 kronor, varjämte till slutförande av då pågående dylika arbeten
beräknades åtgå omkring 4,700,000 kronor. För framtiden torde anslagsbehovet
till förbättring och omläggning av vägar till en del komma att tillgodoses
med automobilskattemedel, vilka bliva tillgängliga första gången i början
av år 1924. I än högre grad kommer detta att bliva fallet, därest, såsom
är ifrågasatt, automobilskatten i en eller annan form kommer att höjas.»

En sådan höjning av automobilskattemedlen är ju nu i form av bensinskatt
av riksdagen beslutad. Departementschefen slutar visserligen: »Med hänsyn
till vad sålunda anförts och av allmänna sparsamhétsskäl anser jag mig böra
föreslå, att förevarande anslag för nästa budgetår uppföres med 3,000,000 kronor.
» Jag tror, herr Hamrin, att det exemplet var ganska olyckligt valt.

Herr Hamrin valde ett annat exempel, nämligen anslaget till kalkfrakterna,
och man kan ju förstå, att det kan vara populärt i vissa kretsar. Men jag vill
erinra därom, att när regeringen föreslagit 250,000 kronor för detta ändamål, så
har det icke varit på måfå och icke uteslutande förestavats av statsfinansiella
skäl, utan kammaren vet nog från tidigare behandling av denna fråga, att detta
anslag har kommit åtskilliga till del, för vilka det egentligen icke varit avsett.
Detta och andra synpunkter ligga till grund för att Kungl. Maj:t endast
begärt 250,000 kronor. Och jag skall begagna tillfället att uttala den förhoppningen,
att det också får stanna vid 250,000 kronor.

Herr Hamrin lever högt på det förhållandet, att departementscheferna i allmänhet,
när de komma med sina anslagskrav, ha gråtit en vers och klagat över,
att inkomsterna i budgeten icke lämnat tillräckliga medel. Men, som jag redan
säde under remissdebatten, har jag för min del i allmänhet visserligen icke
reserverat mig mot denna motivering, men inom mig har jag reserverat mig. Jag
anser för min del icke alls, att budgeten kan anses vara någon »nödbudget» eller

Lördagen den 24 maj f. m.

17 Jfr 40.

någon »abnorm» budget, I själva verket är det nog så, att vi ännu hava känning*
av efterdyningarna av det slöseri med statens medel, som under en ganska
lång tid pågått. I själva verket är det nog också så, att herr Thorsson hade
rätt, när han härom dagen skildrade den lidandesväg, som varje besparingsförslag
måste undergå. Över huvud är det utomordentligt svårt att få till stånd
nagra besparingar. Huru lätt det däremot är att öka utgifterna i budgeten vet
var och en. Och jag skulle för herr Hamrin kunna påpeka, att även denna riksdag,
som levat i sparsamhetens tecken, har beslutat a.nslagsbelopp på hundratusentals
kronor efter ganska ofullständiga utredningar och för ändamål, som
strängt taget icke varit absolut nödvändiga.

Herr Thorsson var inne på en jämförelse mellan ökningen i kostnader för försvarsväsendet
och för andra statsutgifter. Och med utgångspunkt ifrån de siffror
herr Lindman anfört angående försvarskostnadernas procentuella andel i
budgeten, så menade herr Thorsson, att man i stället skulle taga de absoluta talen,
och anförde då, att försvarsbudgeten från 1901 hade vuxit till två gånger
f*} farande belopp. Om den siffran var osäker, så är det i alla fall så, att
från 1914 har försvarsbudgeten vuxit 1,7 ä 1,8 gånger — det beror på hur man
raKnar — under det att Övriga statsutgifter vuxit i allmänhet mycket, mycket
mera. Herr 1 horsson anförde i detta sammanhang, att man får taga hänsyn
till att budgeten är uppställd pa annat sätt nu. Ja, det är riktigt. Men jag
har latit göra en beräkning, där man tagit hänsyn till detta förhållande och re°-sultatet av densamma visar, att exempelvis tredje huvudtiteln ökat 2.8''gånger,
under det att fjärde huvudtiteln _ ökat, som redan anförts, 1,8 gånger, d. v. s''
ungefär vad som motsvarar ökningen i levnadskostnader. Femte huvudtiteln
har ökat, om vi räkna på ett sätt 4,5, och om vi räkna på ett annat sätt 3,7 gånger,
åttonde huvudtiteln har ökat 4 gånger, och elfte huvudtiteln har ökat 3,6
gånger,_ beräknat på ett sätt, och 3,7 gånger, när man räknar på ett annat sätt.
„ t icke kan man säga, att försvarsbudgeten under de senare åren på något
särskilt sätt varit gynnad.

o nu skulle tänka oss, att man gjorde en besparing på försvarsbudgeten

pa, lat oss säga 10 ä 20 miljoner kronor — det är ett fullkomligt teoretiskt antagande
detta; utskottet föreslår ju 40 miljoner — så skulle jag vilja fråga:
to herrarna, att det skulle märkas något vidare, om man kunde åstadkomma
denna besparing? Det skulle betyda, att de ordinarie utgifterna i genomsnitt
skulle kunna ökas med högst 10 %. Det är icke mycket
Uch om man tar hänsyn till. att en del av detta belopp skulle gå till
statstjänstemannen, frågar jag: tro herrarna, att även om de fingo sina
oner ökade, pa grund av att man kunde göra besparingar på försvaret, tro herrarna,
att de skulle märka detta synnerligen mycket? Efter kort tid skulle det

16 och alldeles säkert skulle det icke göra dem mera nöjda än vad de

aro iör närvarande.

Ett antagande av Kungl. Maj:ts förslag skulle enligt min åsikt icke hindra
en ska ig utveckling av de statsutgifter, som falla inom exempelvis de sociala och
kulturella omradena. Och jag anser det ingalunda uteslutet, att herr Hamrins
krav pa en nnnskad statlig beskattning skulle kunna uppfyllas, även om Kungl.
Maj :ts förslag till försvarsorganisation skulle antagas, även om sålunda vår
nuvarande kostnad för försvaret skulle bibehållas, nota bene om vi icke ställa
o.gre anspråk pa var levnadsstandard och under förutsättning, att vi icke för
mindre nödvändiga och mindre nyttiga ändamål offra de medel, som eljest skulle
befordra var nationalförmögenhets tillväxt, och genom ökade anspråk på bekvamhghet
motverka den produktionsökning, som eljest skulle kunna uppnås.

liil slut endast nagra ord med anledning av herr Thorssons, som vanligt, gemytliga
anmärkning om att om kostnaderna för försvarsorganisationen sättas
Andra lammarens protololl 1921,.. Nr 40. 2

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 18

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. Jörsvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Foru.)

för högt, riskera vi att komma i fattigdom och anarki. Jag tror för min del
icke på den där fattigdomen. Det är länge sedan man hade anledning här i
landet sjunga visan om att »vårt land är fattigt och skall så bli». Det var
förresten på en tid, då det icke talades om någon anarki. — Utan jag har den
bestämda uppfattningen, att under de årtionden, som vi senast hava tillryggalagt,
har vår levnadsstandard högst väsentligt förbättrats, vår nationalförmögenhet
har ökats, och vi befinna oss nu i ett i ekonomiskt och materiellt avseende
helt annat läge, än vad vi gjorde för några år sedan. Yar och en, som ser
sig omkring och tänker det allra minsta efter hur förhållandena gestaltade sig i
hans ungdom, måste ge mig rätt i den saken. Det är i varje fall min bestämda
uppfattning, att vi ha råd att bekosta en försvarsorganisation, som icke ställer
sig dyrare än den, Kungl. Maj:t här har föreslagit.

Herr Kilbom: Herr talman, mina damer och hérrar! Da jag i går satt och
lyssnade på herr statsministerns stora anförande och hade hort den törsta delen
av detsamma, nämligen den angående vårt militarpolitislm läge och laget
ute i världen, så kunde jag icke underlåta att göra mig den fragan: vad skall
egentligen komma efter denna brett anlagda och i svart hallna maiiiing. J ag
hade väntat mig att hans excellens skulle säga, att regeringens eget förslag ar
alldeles för blygsamt tilltaget. Ty man måste ju ända hava klart tor sig,
att är det så, att vi vänta krig praktiskt taget när som helst — och det var ju
åtminstone innehållet i den första delen av herr statsministerns tal, liksom det
också, tyckte jag, var den genomgående tanken i herr utrikesministerns tal nyss
— då är det väl ändå underligt att slutligen komma och säga: men vi ha anda
icke råd att offra mer än 138 eller 139 miljoner om året till militärväsendet,
ehuru vi veta att försvaret därför icke blir tillräckligt starkt. Da är det mera
konsekvent att som generalstabschefen säga: »Här är icke fråga om kostnaderna.
Här skola vi ha ett militärt försvar, som kan möjliggöra for oss att trygga
landets självständighet.» Det är dock underligt att av en av landets ledande
politiker, statsministern, få höra: »Kriget står för dörren», vilket var den ledande
grundtonen i hans anförande, och samtidigt fa höra att statsministern
icke vill dra de logiska slutsatserna från sin egen ståndpunkt. n

Nå, man fick ju emellertid av statsministern själv förklaringen till en dylik
motsägande ståndpunkt. Han berättade en historia om ett ordenssällskap av
studenter från förra århundradet, där ledarna hade utkrävt en massa medlemsavgifter
och där som vederlag för dessa hade utlovats, att medlemmarna sa
småningom skulle få del av den stora ordenshemligheten. Denna inskränkte
sig dock till följande förklaring från ledningen: »Ja, mina herrar, vi hava använt
edra avgifter till att betacka kostnaderna för många intressanta överläggningar,
vilka dock till intet resultat hava fort.» Den historien äger sin tillämpning,
ehuru på ett annat sätt, än herr statsministern trodde. Europeiska statsmän av
det snitt, som herr Trygger representerar, hava haft mycket intressanta överläggningar
— åtminstone är jag övertygad om att de tyckt det själva. _ Men
till vilket resultat hava de fort? Jo, till ett resultat, som lierr statsministern
också själv angav, då han — jag förstår icke, varför denna självkritik - förklarade,
att statsmännen av gårdagen hava helt och hållet förlorat sin auktoritet.
Det finns icke mera några ledande politiker i världen. Det är val da
också fallet för Sveriges vidkommande? Ett förhållande, som förklarar de mkonsekventa
ståndpunkter som i denna debatt företrätts av ^ledarna. Kanske
är det som herr Trygger säger, icke ens i vårt land finnes någon ledande politiker,
till vilken folket förtroendefullt ser upp, till vilkens ord det lyssnar.
Och i varje fall är herr Trygger själv och den politik lian representerar ett bevis
för riktigheten av hans omdöme. Jag tyckte att genom hela hans tal gick
en ström, som förde mig i minnet Hjalmar Söderbergs ord från »Det mörknar
över vägen». Söderberg låter där en av sina figurer använda orden: »Det är

Lördagen den 24 maj f. m.

19 Nr 40.

skönt att bliva gammal, att vara ung det var för svårt.» Det var tröttheten,
uppgivelsen av de egna tidigare ståndpunkterna, saknaden av de friska tonerna,
som var det genomgående draget i herr Tryggers anförande, därav en slutsats,
som icke stämmer med hans utgångspunkter.

Jag är övertygad om, att om man tar ett koncentrat av huvudinnehållet i
den debatt, som förts sedan i gar middag jämte av de förslag som föreligga och
frågar allmänheten i landet, vad den tycker om det hela, frågar om den icke
tycker, att det är en utmärkt och levande statsmannatanke i alltsammans, så
skola de skratta en mitt i ansiktet. Vad är det som här föreligger? För de
borgerliga partierna en samling underliga bastarder av å ena sidan önskan att
bibehålla, gamla ideal och a andra ändock icke gå för långt ifrån de krav, som
valmännen ställa. Vilket av de föreliggande förslagen representerar sanningen
i försvarsfrågan? Vilket representerar det starka försvaret, både absolut och
relativt? Ar det utskottets förslag, för vilket herr Thorsson i går bröt en lans
med sina 99 miljoner kronor, i vilken summa man dock icke inräknar pensioner
och dyrtidstillägg, med vilka vi enligt herr Thorssons egna beräkningar, för
någon tid sedan framlagda i ett föredrag i Stockholms län, säkerligen skulle
komma yipp till en årskostnad för militärväsendet på 110 ä 115 miljoner kronor
om året? Inom parentes: varför tar man då man anger dessa kostnader icke
med alla kostnader? Varför tar man med endast de årliga organisationskostnaderna,
varför tager man icke med kostnaderna för övergångsstaten samt pensionskostnader
och dyrtidstillägg? Är det måhända därför, att det icke är
lämpligt för allmänheten att få klart för sig de verkliga kostnaderna, som de
olika förslagen skulle medföra, om de bleve genomförda? Men vidare’: Är det
starka förslaget måhända regeringens förslag med 129 miljoner kronor med
pensioner och dyrtidstillägg säkerligen bortåt 140 ä 145 miljoner kronor om
aret. Är det högerns förslag, som skulle bliva ännu några miljoner dyrare
framför allt om man följer herr Lindman? Är det de frisinnades förslag på
säkerligen med den beräkningsgrund jag håller mig till. 125 ä 130 miljoner
kronor? Eller är det herr Hellbergs förslag, denne Hellberg för övrigt som i
gar i forsta kammaren höll ett stort tal, däri det enda mera remarkabla, såvitt
jag kunde döma, var, att han förklarade, att en av de verkliga reformerna, som
han velat vara med om, åtminstone hade man sagt det i pressen, i fråga om
militärväsendet, nämligen skytteanslagets strykande, var ett misstag. Eller är
det manne bondeförbundets förslag* på officiellt 131 miljoner kronor men med
den beräkningsgrund som är den riktiga på bortåt 150 miljoner kronor? Eller
ar det generalstabschefens förslag, eller för att gå vidare i texten och hålla
81 n t1- bondeförbundet, är det herr Nilssons i Vibberbo önskningar i fråga om
militärväsendet eller herr Wohlins, eller för att gå till högern, är det herr
Lindmans, herr Hermelins, herr Vennerstens eller herr Tryggers? Eller vilket
förslag är det, som här i ordets absoluta mening representerar »starkt försvar»,
ett försvar som »i farans stund garanterar landets självständighet»? Vem
ger svaret ?

Jag såg förresten i en tidning i går ett referat från ett högermöte här i
btoekholm, varav framgick, att förvirringen bland högern t. o. m. är allmännare
an som fram gar av den relation jag har givit. Det var på K. F. U M där
professor Hallendorff höll ett föredrag. Och vad säger han där?

»Högerfolket i Stockholm1 kan icke heller godkänna den lösning, som majoriteten
av utskottets hogergrupp förordat.» — Där hör herr Lindman! — »Vi
nogerman utom riksdagen förklara oss icke bundna av vad partiets representanter
i försvarsutskottet åstadkommit», — jojomensan! — »vi måste kräva ett
atervandande till den sakliga grunden» — den sakliga grundad. — »senast
havdad genom högermäns tidigare under riksdagen väckta motioner.»

Alla dessa ståndpunkter påminna om historien i folkskolans läsebok där det

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 20

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

talas om »hunden på katten, katten på råttan» o. s. v. Det är herr Hallendorff
på herr Lindman, herr Lindman på herr Trygger, med hjälp av generalstabschefen.
Det är det ena förslaget på det andra så att man vet sannerligen icke
var det hela slutar. Tycka icke herrarna, att det är naturligt om allmänheten
i landet vid läsandet av alla de statsmannatankar, som här uttalats till försvar
för de föreliggande förslagen till det borgerliga militärväsendets ordnande, icke
i beundran faller på knä med pannan mot marken och säger: »Se detta är allt

ganska gott!» ■ ,

Om jag nu tittar på det socialdemokratiska förslaget, tycker jag icke enigheten
är så stor där heller. Herr statsministern hade, förklarade han, — jag
vet nu icke vem som kommer att få rätt, — en dans i går med herr ixyden.
Herr Rydén förklarade, att dansen icke börjats, utan att han allenast är uppbjuden
Vi få väl då se kanske i morgon eller på måndag, huru dansen kommer
att te sig. Men herr Rydén förklarade också, ehuru för någon tid sedan i
Malmö, att hans ståndpunkt var, såsom den sanne demokrat herr Rydén nu
är uppskov till efter valen. Valmännen skulle få uttala sig om denna traga.
Nå, allting rör sig här i världen, och så förhåller det sig tydligen också med
herr Rydéns ståndpunkt i denna fråga. Han har i försvarsutskottet icke halm
på bragelöftet från arbetarekommunens möte i Malmö. Vi få väl i morgon eller
när hans anförande kan komma att hållas se vilken ståndpunkt herr Ryden
slutligen kommer att intaga. Jag ber från början att få försäkra honom, att
jag med tillfredsställelse skall enrollera honom i skaran av dem som visa sig i
handling hålla på demokratien, d. v. s. de som vilja hänskjuta iragan till

Herr Lindberg från Västerbotten förklarade i gar, att strängt taget är heller
icke han nöjd med den socialdemokratiska ståndpunkten. Han ville avrustning,
verklig avrustning. Visserligen icke omedelbart och i ett sammanhang,
utan till en början skulle han väcka förslag under en annan punkt, och detta
förslag skulle inskränka sig till att »riksdagen skulle uttala att avrustningen
redan nu vore en praktisk angelägenhet för Sveriges vidkommande». Jag ar
rädd för att han i praktisk politik kommer att närma sig socialdemokraternas

officiella ståndpunkt. .. , . . .. , ,

Emellertid är det ett problem som här i dag icke nämnvärt har berörts och
det är frågan: varför skola vi realiter hava ett militärförsvar. Man har rört
sig med svävande talesätt om att läget i världen är oerhört riskfyllt, och naturligtvis
är det riktigt, kommer att bli riktigt så länge den kapitalistiska produktionen
står, men är det måhända det verkliga skälet, varför vi skola offra
många tiotals miljoner årligen på det nuvarande militärväsendet. Vanfran
skulle Sverige kunna bli anfallet? Jag tror icke jag begär någon indiskretion
om jag berättar en liten historia från en utvald krets, i vilken jag hacle nojet
att komma på yttersta sladden, en historia som nyligen mtraffat. Lar behandlade
man frågan, varifrån anfall kunde kamma på Sverige, och etter att manga
visa män haft ordet steg en representant för »sakkunskapen i mm arme och min
flotta» upp — jag tror han är någonstans norr om Stockholm ifrån — och forklarade,
att från Norge trodde han icke på något anfall, men sade han: .Norge
är ett smalt land och det kan tänkas, att England sätter i land trupper pa -Norges
västkust, trupper som marschera genom Norge och anfalla Sverige. Men da var
det andra i den utvalda kretsen, som förklarade, att de tillhörde samma memngsriktning,
som den siste talaren, men det där trodde de icke ett ögonblick pa,
och jag misstänker, att kammarens ledamöter såga detsamma. Är det sa, att
»sakkunskapen i min armé och min flotta» icke kan komma med nagra starkare
argument, än att England skulle sätta i land trupper på Norges västkust och
marschera genom1 Norge in i vårt land, då är det dåligt ställt med den sakkunskapen.
Men det visste vi för resten förut. Ånej, det är nog icke tran det

Lördagen den 24 maj f. m.

21 Nr 40.

hållet, det är österifrån som man utan varje omsvep, för att gå saken in på
livet, har förklarat att vi skulle kunna riskera ett anfall. Beträffande krigens
orsaker i allmänhet, förklarade hans excellens herr utrikesministern, — det
var ett underligt talesätt från en man, som bekläder utrikesministerposten —
att masspsykos var en av orsakerna till krig. Förlåt, är det verkligen möjligt,
att en excellens i Sveriges rike 1924 icke känner hithörande saker bättre, än att
han skall skylla krigen på masspsykoser. Skulle icke hans excellens kunna
ställa sig frågan: vilka faktorer skapa då masspsykoser? Är det något som
kommer av sig självt, eller varpå beror det? Skulle icke måhända denna masspsykos
i den mån den är orsak till krigsutbrott kunna återföras till ekonomiska
förhållanden i samhället, som jag här icke behöver gå in på, därför att de
tidigare många gånger hava blivit berörda?

Men ett kapitel, som jag skall beröra och vilket säkerligen har mycket med
masspykosen och dess krigsbefrämjande verkan att göra, är den borgerliga
pressens uppträdande i alla länder. Det stod i en tidning — som oavsett namnet
representerar gammal daglig enahanda lögnspridning — för någon tid
sedan en artikel om »infernaliska krigsplaner av Trotskij, avslöjanden om
bomber och giftgaser mot västerlandet, kavalleri mot österlandet, allt kombinerat
med organiserandet av förräderier i de angripna länderna». Jag misstänker,
att hjärtat flög upp i halsgropen på borgarna den middagen, då de läste
den artikeln. Artikeln påstods vara hämtad ur ett angivet nummer av Isvestia.
Det göres gällande, att Trotskij i ett föredrag i militärakademien i Moskva
hade lagt upp riktlinjer för huru den ryska armén skulle gå till kamp dels
österut och dels västerut med användandet av de metoder som angivits. Jag
har vederbörande nummer av Isvestia med mig här, där Trotskijs tal i generalstabsa.
kademien är refererat, jag har till ytterligare visso en autentisk översättning
till svenska av talet, och jag måste konstatera, att en klass, som håller sig
med en press, så frigjord från sanningen som denna Allehandas artikel visar,
den klassen och dess mer eller mindre äkta representanter skola sannerligen
icke komma och tala om masspsykos som orsak till krig. Ty sådana artiklar
äro — utom att de naturligtvis, som någon också alluderade på i går, förgifta
folkstämningen — av den art att de medvetet driva folken emot varandra, driva
dem till ett tillstånd där »hat och avundsjuka» är rådande. Men det var ju det
som vi, enligt statsministerns förklaring, skulle arbeta bort. Jag gratulerar f. ö.
Allehanda till att hava fått denna ordentliga lugg av statsministern, ty ingenstans
har hans i det avseendet manande ord träffat rättvisare och riktigare än
hos herr Ljunglunds Allehanda. Jag står till tjänst med både tidning och översättning
jämte Allehandas artikel för den som vill titta på saken. Jag måste
till sist konstatera, att Allehandas artikel är bevis på en icke skickligt, men
väl samvetslöst driven agitation för att skapa stämning för ett militärförslag,
som från början är dödfött, nämligen regeringens.

Jag skall härefter med ett par ord beröra det socialdemokratiska meutralitetsförsvaret.
Jag kan icke hjälpa, att jag icke är övertygad om alla dessa
motiv för ett s. k. neutralitetsförsvar. Man måste ju ändock fråga sig: om
detta neutralitetsförsvar skall tjäna till att hålla vår neutralitet i helgd, var
går da gränsen vid en dylik situation mellan neutralitet och självständighet?
Om vi skola tvingas, säde herr Hansson i går i sitt anförande, att försvara vår
självständighet, så är vårt neutralitetsskydd så starkt, att det vid ett angrepp
ger tid till förberedelser. Vad har man nu sagt med detta omdöme? Såvitt jag
kan bedöma ingenting annat, än att man räknar med att vi förr eller senare
kommer till en situation, då vi behöva ett självständighetsförsvar, ett starkare
försvar. Men^då är också den socialdemokratiska ståndpunkten ohållbar från
sina egna. utgångspunkter. Räknar man med. att neutraliteten kan bliva så
hårt angripen att striden gäller vår självständighet, då borde väl socialdemo -

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. ro.
(Ports.)

Nr 40. 22

Lördagen den 24 maj £. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

kraterna taga steget fullt ut och från en sådan utgångspunkt hamna i ett försvar,
som icke kallas neutralitetsförsvar utan ett försvar för vår självständighet.
Jag kan, herr talman, alltså icke finna annat än att denna ståndpunkt
är ohållbar. Måhända är man emellertid villig att rucka på den en liten smula
som det f. ö. redan gjorts med den socialdemokratiska motionen. Jag erinrar
om, hurusom i denna Gotland var, för att citera högerpressen, lagt försvarslöst.
Herr Hansson fann sig, han flyttade hux flux en del trupper från Västerbotten
till Gotland, och därmed var den svårigheten klarad. Det blev också ett
fasligt liv i vissa städer, från cigarrhandlares, mjölkhandlares och andras sida,
allesammans dirigerade genom allmänna valmansförbundet och svenska folkförbundet
— herr Norman bör ju ha en liten smula med av äran — därför att
man ville taga bort vissa regementen. Bl. a. blev det ett sådant bråk i Skövde,
men — hast du mir gesehen — herr Hansson reste ned till Skövde och förklarade
flott som han är och som skåningarna bruka vara: bråka inte, ni skall få
ha ert regemente kvar. Men tänk om allmänna valmansförbundets redaktör
Pettersson med herr Normans assistens skulle göra en sådan där stark opinion
i varenda stad, där det finns regementen! Då kunde det hända, att herr Hansson
icke hann syssla med något annat än att resa till de olika förläggningsorterna
och utlova: rösta bara med oss, så skall ni få ha kvar er militär. Det
är ju emellertid glädjande, att man låter tala med sig, men jag är icke så säker
på att det blir glädjande i längden.

Nu kan jag emellertid icke, då jag är inne på det intressanta kapitlet om socialdemokratins
ställning till militärfrågan, underlåta att beröra dels denna
ställning internationellt och sådan den var tidigare och dels nationellt. Det har,
såsom det också framhållits i medkammaren, på de internationella socialdemokratiska
kongresserna antagits resolutioner alltifrån den andra internationalens
första kongress i Paris och fram till Köpenhamnskongressen 1910, i vilka
resolutioner man förklarat, att det vore de socialdemokratiska representanternas
plikt att rösta mot varje anslag till det bestående militärväsendet. Nå, det
är tydligt, att man också här och var sökt efterfölja detta. I Danmark t. ex.
har nu den socialdemokratiska statsministern förklarat, att en av den nu sittande
regeringens viktigaste uppgifter — för att icke säga den viktigaste —
är att skriva ned Danmarks försvar till, någonting som innebär, att det praktiskt
taget icke existerar annat än en gränspolis. I Danmark kostar militärväsendet
60 miljoner danska kronor om året — lägg det vid sidan om den summa,
som den svenska socialdemokratin nu vill tillmäta försvaret i Sverige! Man
frågar sig: varför skola vi, från socialdemokratisk utgångspunkt, ha ett så
mycket dyrare försvar i Sverige än i Danmark? Är vårt läge mera utsatt än
Danmarks? Motsatsen torde väl vara fallet. Ar vår ekonomi procentuellt taget
så mycket bättre, att vi kunna offra vida mera för militärväsendet än vad
man gör i Danmark? Detta är ej händelsen. Ånej, det är bara det, att den
svenska socialdemokratin icke följt maningen från de internationella kongresserna
om att »vägra varje anslag till militärväsendet»; den har intagit en helt
annan ståndpunkt. Uti Köpenhamnskongressens beslut säges det — och jag
citerar i detta fall en broschyr, som jag antager min gode vän Arthur Engberg
känner till (han har ju anmält sig såsom talare efter mig och jag bugar mig° för
den stora ära, som därmed vederfares mig); en broschyr av f. d. statsrådet
Richard Sandler, som heter »Den internationella antimilitarismen, fredens och
nationalitetens värn» — att kongressen fasthåller vid den flera gånger uttalade
förpliktelsen för de socialistiska representanterna i parlamenten att med all
kraft bekämpa rustningarna, förvägra medlen till dem och tillse att allt frai^-''
gent förnyas motioner, som gå ut på allmän avrustning. (Det säges också något
rätt så intressant om att man fordrar avskaffande av den hemliga diplomatin.
Förlåt, men vad har socialdemokraterna i Sverige gjort för detta; huru

Lördagen den 24 maj f. m.

23 > r 40.

långt ha vi hunnit i fråga om den hemliga diplomatins avskaffande?) Om allt ^ng.fördetta
säger nu f. d. statsrådet Sandler: »Ett sådant uttalande kan icke negli- *

geras. Bakom detsamma står 25 miljoner organiserade arbetares vilja. Vad m. m.
som framför allt ger Köpenhamnskongressen dess världshistoriska betydelse är (Forts.)
dess oförtydbara proklamerande av att tiden nu är inne för en positiv antimilitaristisk
politik.» Och huru ser då denna positiva antimilitaristiska politik ut
i den svenska riksdagen, från socialdemokratins sida? Året efter Köpenhamnskongressen,
som hölls år 1910, motionerades i den svenska riksdagen om militärväsendets
nedskrivande •—• icke avrustning — till en kostnad av 65 miljoner
kronor. 1914 krävdes det 70 miljoner kronor och i år äro vi uppe vid 110—

111 miljoner kronor. Huru var det det stod i det socialdemokratiska partiprogrammet:
»Successiv minskning av militärbördorna fram mot avväpningen»?

Det är möjligt, att jag har dåligt förstånd, men jag kan icke finna, att socialdemokratins
ståndpunkt i Sverige är annat än successiv ökning av militärbördorna
fram mot militärväsendets stärkande. Jag är övertygad om, att vandrar
den svenska socialdemokratin i fortsättningen på denna väg, skall det nog bli
ett resultat av den samförståndets politik, som i går predikades från regeringsbänken.

Emellertid förklarade herr Hansson i går: socialdemokratin sätter en ära
i att gå från ord till handling i fråga om avrustning. Det var i går natt mellan
kl. 11 och 12, men i går morse kom det ut en tidning här i staden, som
kallas Socialdemokraten, och i den ledande artikel, som förekommer där, heter
det i en polemik mot högerpressen på följande sätt — artikeln ger nyckeln till
förståendet av vad socialdemokratin menar med avrustning —: »Om Sverige
skaffar sig ett försvar, som i fråga om kostnaderna reduceras till ungefär
samma nivå som flertalet europeiska småstater, dock väsentligt högre än våra
nordiska grannländers nivå, så innebär det alltså enligt högerpressen, att vi
lägga landet försvarslöst som ett lättfånget byte för vilken ovän som helst.

Sveriges folk är icke dummare, än att det frågar sig, huru övriga europeiska
småstater, vars militärpolitiska läge är ofantligt mycket ogynnsammare än
Sveriges, då kunnat bestå genom tiderna.» Jag är rädd för att Sveriges arbetare
icke nöja sig med denna förklaring. Jag misstänker, att de också komma
att säga sig: »om socialdemokratin i Sverige endast vill bidraga till nedskrivande
av vårt lands militärbördor till samma nivå som övriga europeiska
småstater, trots långt mindre utsatt militär politiskt läge, kunna vi icke kalla
detta ens början till avrustning?» Emellertid, enligt herr Hanssons ord är
detta att gå från ord till handling i fråga om avrustning? Det första steget
på denna avrustningens väg är alltså att taga bort de för var och en påtagliga
överdrifterna i vårt militärförsvar. Siktar socialdemokratin icke längre, måste
jag verkligen säga mig, att det är begripligt, att arbetarorganisationerna ute
i landet i sådan massa ansluta sig till de huvudtankar, som vid årets riksdag
framförts i den kommunistiska motionen. — Ja, jag antager att de som skratta
inte ha sett dessa organisationers uttalanden — det är ju också ett sätt att avlyssna
folkmeningen, men jag trodde icke, att det var en metod, som var rekommendabel
för socialdemokratin.

Herr Lindberg nämnde i går — och jag noterar det med tillfredsställelse —
att socialdemokratin, så långt han representerade densamma, förordade ett bifall
till kraven på f redsgarantier. Jag skulle i anledning därav kunna ställa
till borgarna den frågan: om herrarna å ena sidan anse, att vårt lands militärpolitiska
läge är ogynnsamt och om ni ändå å andra sidan mena, att vi icke
ha råd att hålla oss med ett försvar, som enligt den s. k. sakkunskapens uppfattning
är tillräckligt starkt, varför söka då herrarna icke att förstärka våra
fredsgarantier genom ingående av fredstraktater? Varför har t. ex. högerregeringen
icke, nu då den slutit ett handelsavtal med Ryssland och erkänt

Nr 40. 24

Lördagen den 24 maj £. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande

m. m.
(Forts.)

sovjetregeringen de jure, även inlett förhandlingar med Sovjetryssland om ingående
av en fredstraktat, en fullständig fredsöverenskommelse? Dock, kanske
jag ställer alltför stora anspråk: varför ha de borgerliga partierna börjat
en sådan fredspolitik gentemot sina grannländer? Men av de borgerliga, kan
man måhända icke vänta något dylikt — vi få väl emellertid snart en socialdemokratisk
regering — vad ha vi att förvänta av denna i detta hänseende?
Ha vi att förvänta av en kommande socialdemokratisk regering t. ex. ingående
av fredstraktater med grannländerna, inklusive Sovjetryssland och Tyskland
exempelvis? Här blir det ett tillfälle för den svenska socialdemokratin
att i handling, herr Hansson, visa, vad den vill i fråga om verklig fredspolitik.
Det vore ju synnerligen lämpligt, om den svenska socialdemokratin som
en av sina första åtgärder i utrikespolitiskt avseende, droge försorg om, att
vi ställde oss .här i Norden som inbjudare till en konferens med våra grannländer.
däri då inräknade Sovjetryssland och Tyskland, för att skapa ett verkligt
fredstillstand, med andra ord, att vi föl,ide i det fotspår, som Sovjetrysslands
regering var inne. på i december 1922, då den, trots allt vad man säger
om dess krigsvilja, inbjöd grannstaterna till Moskva och omedelbart vid konferensens
öppnande framlade ett förslag, som förpliktigade dem själva att på
två år nedskriva sin armé till 200,000 man, d. v. s. med hänsyn till Rysslands
gränsers längd till praktiskt taget en gränspolis. Svaret på alla dessa frågor
kominer väl att lämnas inom den närmaste tiden. Kanhända för övrigt herr
Engberg kan lämna svar på dem, vilket ju vore nyttigt, då de äro av stort
intresse. ^ Jag är övertygad om, att framför allt arbetarklassen är intresserad
av att få besked i dessa punkter. Det kan ju ändå icke i evighet skyllas på
den stygga högern. Socialdemokratin vid makten måste ju söka omsätta vad
den tidigare velat,.och här finns ju ett sätt att göra det — fredsförbindelsernas
stärkande är ju bästa medlet för avrustning.

Försvarsväsendets och militärväsendets verkliga uppgifter, såsom vi se dem,
äro i. det nutida samhället alldeles otvetydiga. Det finns förvisso planer på
att vi skola tjänstgöra som brickor i stormakternas spel, om förutsättningarna
för en invasion i Sovjetryssland bleve gynnsammare än de för närvarande
äro. Det talades under.gårdagen liksom tidigare därom, att vi ha skyldighet
att hjälpa det stackars Finland och randstaterna i öster. Den gången, man från
den europeiska imperialismens sida anser situationen lämplig för att söka slå
ned sovjetregeringen i Ryssland, skola vi säkerligen också se, att det blir »nödvändigt»
för oss att hjälpa det »stackars Finland», som siälvklart anses överfallet,
detta Finland som bevisligen självt redan två gånger provocerat krig
med Sovjetryssland men misslyckats på grund av sovjetregeringens fredsvil.ja.
Varför skulle man för. övrigt, om det icke vore denna uppgift vårt militärväsende
skulle ha, kombinera alla militära planer och diskussioner med Ryssland?
Vårt flygvapen t. ex. skall ju ha en radio, som börjar, säger man, i
Hägerstalund och slutar i Leningrad. Varför just i Leningrad? Varför använda
detta talesätt — skapar det icke till sist samma psykologiska stämning
som Nya Dagligt Allehandas förutnämnda artikel avsåg att skapa?

Men det svenska militärväsendet liksom militarismen i alla kapitalistiska
länder har även en annan uppgift, nämligen att användas i det egna landet
mot dess arbetarklass. Om någon skulle sväva i tvivelsmål om att dylika
planer finnas — ty jag antager, att det finns sådana som mena, att denna fara
nu är mera overklig än någonsin, då man i värnpliktslagen fått bort den s. k.
upprorsparagrafen — .skulle jag kunna hänvisa till en artikel för någon vecka
sedan i det högst allvarliga Svenska Dagbladet av en man, von Rosen, som
säger tämligen öppet, att naturligtvis skall svensk militär, för den händelse
arbetarklassen ställer till uppror, användas för att slå ned detsamma. »Naturligtvis».
Det finns ju för övrigt tillräckligt med belägg, bekanta för var

Lördagen den 24 maj £. m.

25

Nr 40.

och en, för att man skall vara på det klara med bourgeoisiens uppfattning angående
militärens uppgifter. Herr statsministern gav klart besked för några
dagar sedan, i debatten om polissändningarna till Sundsvall. Han sade: »Ordningen
skall upprätthållas.» »Ordningen», den stackaren har alltid fått sitta
emellan, då myndigheterna i det bestående samhället, representanterna för fåtalet,
provocerat arbetarklassen genom polis- och militärsändningar, genom användande
av de maktmedel, de våldsmedel, som det borgerliga samhället har
till sitt förfogande.

Det är med utgångspunkt från angivna skäl, som vi kommunister gå emot
varje som. helst bidrag till det nuvarande militärväsendet. Vi äro emellertid
icke pacifister. Vi äro beredda att försvara oss. Arbetarklassen är för övrigt

icke. pacifistisk--den visar det snart sagt dagligen genom den kamp som den

för icke minst genom sina fackorganisationer, den kamp som den för vid öppna
och icke öppna konflikter ute på arbetsmarknaden. Denna kamp är motsatsen
till pacifism och varför? Jo, därför, att borgarna tvinga arbetarna att icke
vara pacifister. Våldet härskar i världen. Med dess tillhjälp hålles arbetarklassen
runt om nere i^ förtryck. Våldet tager sig visserligen olika uttryck i skilda
länder, beroende på huru skarpt klasskampen är tillspetsad, men med dess hjälp
härskar bourgeoisien. Det är hänsynen härtill och till kontrarevolutionens
kamp — t. ex. genom sådana organisationer som fascisternas — mot det socialistiska
samhällsbyggnadsarbetet, som tvingar arbetarna, tvingar oss kommunister i
varje fall, att draga den slutsatsen: i det borgerliga samhället, allt efter som
klasskampen skärpes, bliva arbetarna tvungna att skapa sina egna skyddsorganisationer.
Senare, då arbetarna hålla på att bygga ett socialistiskt samhälle,
bl. a. genom en arbetarregering, måste de skaffa sig den arbetarnas och böndernas
milis, som skall utgöra skydd för den socialistiska politiken.

o Herr Thorsson tillät sig vid ett tidigare tillfälle att giva mig ett vänligt
råd. Han förklarade, att om herr Kilbom sätter vapen i händerna på Sveriges
storbönder, sådana som herr Olsson i Kullenbergstorp och herr Poppius, så blir
det snart slut med både herr Kilbom och hans parti. Ja, det är jag också

övertygad om, och till yttermera visso skall jag trösta herr Thorsson med att

jag tycker det vore ett rättvist straff för en så horribel dumhet. Men, herr
Thorsson, det. är bara det lilla felet med argumentet, att det är nättopp dessa

bönder, som vi icke skulle sätta vapen i händerna på. I Sverige finnas 400,000

industriarbetare, herr Thorsson, och det finns, om jag icke misstager mig, nära
500,000 fattiga lånt- och skogsproletärer därtill. Detta är 900.000, herr Thorsson,
— bilda ni bara en regering som icke tar till uppgift att hjälpa vissa banker.
och dem närstående .att kratsa kastanjerna ur elden för ''deras brottsliga
politik, utan tar till uppgift att förverkliga ert eget program, så skall ni få se,
att ni. behöver skydd för en sådan politik! Det skyddet blir arbetarmassorna
och ni kommer då att tvingas beväpna dem, för den händelse ni inte vill, att
vi också i vårt land skola få .se samma sorgespel som det vilket t. v. segrat
i Tyskland. Vi skulle emellertid kunna säga vis ä vis arbetar- och bondemilisen,
att vi icke under alla förutsättningar hålla på den. Är det så att
borgarna vilja avväpna och förstöra alla sina vapen, så finns det möjlighet att
även annars komma till rätta med detta samhällssystem, detta orättfärdighetens
samhälle, som fåtalet uppehåller.

oHerr Engberg kommer nu alldeles visst att säga: här hör man huru dessa
våldsmän ådagalägga kärleken till våldet. Nej, visst inte, vi ta blott hänsyn
till realiteterna, nämligen att bourgeoisien för närvarande besitter vapnen. Herr
Engbergs demokrati synes mig visa, att när det kommer till avgörande kamp,
är det inte så mycket beställt med densamma. Huru har det t. ex. varit i
Tyskland, huru långt har demokratin skyddat arbetarna där? Jag skulle f. ö.
också vilja fråga : huru långt har socialdemokratin räckt i Tyskland? Jag tyc -

AtVjr. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

26 Lördagen den 24 maj f. m.

ker, att det är en tämligen svag och dålig position sorn både demokratin ach
socialdemokratin intaga i våra dagars Tyskland. Därtill säger herr Engberg
måhända, att det är så tack vare kommunisterna. I så fall måste jag väl
anmäla mig för en replik för att tala om, vilka det var som skickade riksvärnstrupper
mot t. o. m. den sachsiska arbetarregeringen. Jag kan emellertid
redan nu säga, att det var bl. a. den tyska socialdemokratins medlemmar i riksregeringen.

Jag skulle emellertid, då socialdemokraterna under alla omständigheter, så
vilt jag förstår, avvisa arbetarnas tillgripande av våld eller i värjo fall avvisa
en arbetarklassens förberedelse för en sådan eventualitet, önska ställa några
frågor till socialdemokraterna. Om borgarna tillgripa våld, hur skola ni då
göra? Skola ni mana arbetarna att försvara sig eller inte? Skola ni tillåta
att arbetarna slås ned med det borgerliga samhällets våldsmedel eller de borgerliga
partiernas eventuella speciella våldsmedel? Antag att arbetarna genom
en lång svältperiod bringas till förtvivlan och resa sig i revolutionär kamp
mot hela den bestående ordningen, skall då socialdemokratin skicka militär emot
dem eller ej? Eller skall socialdemokratin tvärtom hjälpa arbetarna att organisera
sig för erövrandet av hela makten? Med den allt starkare konkurrens
som uppstår å världsmarknaden och därav följande massarbetslöshet i sikte är
icke overkligt att förutsätta en sådan utveckling. Om den, som vi tro, bringar
arbetarna till uppror, vad skall då socialdemokratin göra----

Talaren avbröts här av herr talmannen, som yttrade: Då så många talare,
icke mindre än 34, äro anmälda, så finner jag mig böra hemställa till talaren
att mera hålla sig till det föreliggande ämnet.

Herr Kilbom fortsatte: Så vitt jag kan döma, herr talman, är allt detta berört
i vår motion, och då något annat parti icke har vägrats att tala för sin motion,
så kan jag följaktligen icke finna annat, än att vi skulle ha^ full rätt
att också tala för vår, och vad jag nu talar om är också en försvarsfråga, arbetarklassens
försvarsfråga.

Om alltså militär skickas mot arbetarna, vad skall ni då göra? Eller när bourgeoisien
bildar sina egna klassgarden och använder dem mot arbetarna, skall
socialdemokratien stillatigande åse, att de användas mot arbetarklassen? Jag
tror, att det är av stort intresse för arbetarklassen att få. svar på samtliga
här uppställda frågor. Hur det handlas i verkligheten ha vi exempel på från
Tyskland, Sachsen närmast, där socialdemokratiska och kommunistiska arbetare
i förening tvingats, tack vare bourgeoisiens hot och våld, att bilda det
arbetarvärn, som vi kommunister framfört såsom en angelägenhet även för de
svenska arbetarna, inför vilken de förr eller senare ställas för att skydda sina
liv, för att skydda sin rätt att göra sin mening gällande och för att skydda
sina egna organisationer och tillhörigheter.

Det är på grund av alla här anförda skäl, som vi alltså gå emot varje som
helst anslag till det borgerliga militärväsendet; men det är också på sätt här
anförts, som arbetarna, utav borgarnas användande av våldsmedel emot dem,
tvingas att förbereda sitt eget försvar, vilket ju för övrigt tidigare utvecklats
utförligare.

Därtill kommer nu ytterligare ett skäl, varför vi i dag yrka anslag både på
utskottets förslag och samtliga övriga föreliggande förslag, nämligen önskvärdheten
av att denna fråga hänskjutes till folket i val.

Herr Engberg har ju ständigt emot mig åberopat demokratien. Jag undrar,
om icke enligt demokratiens egen innebörd det skulle vara riktigt, att valmännen
om 3 V2 månader bleve i tillfälle att taga ståndpunkt till en sådan fråga
som denna. Man säger måhända, att vi ha rätt att lätta bördorna för folket
utan att höra folket, men då det gäller att öka bördorna, ha vi icke rätt därtill

Lördagen den 24 maj !. m.

27 Nr 40.

utan att höra folket. Jag skulle då bra gärna vilja efterlysa fullmakten på sv^''J^etg
att folket nöjt sig med den ståndpunkt, som socialdemokraterna nu intagit, o^na-nde
Veterligen har det här från samtliga socialdemokratiska talare förklarats, att m. m,
hela försvarsfrågan ligger så till, att det icke enbart är flertalet av partiets (Forts.)
medlemmar, utan det är också flertalet av arbetarevalmännen, som äro missnöjda
med t. o. m. det socialdemokratiska förslaget: utgifterna till militärväsendet
vill man ha ännu mera beskurna. Om det är riktigt, så kan jag icke
karakterisera ert handlingssätt att utan folkets hörande i val vilja trumfa igenom
en ny härordning såsom annat än ett försök att lura valmännen.

När man genomförde 1892 års härordning, då skrev herr Branting en artikel
i Socialdemokraten, där lian förklarade, att det var en skandal,, att man genomförde
90 dagars värnplikt utan att höra folket i val. Jag minnes icke, huru
mycket 1892 års härordning kostade oss årligen, men jag har hört, om jag icke
minnes fel, att det var 54 miljoner kronor — 90 dagars, övningstid och 54 miljoner
kronor! Vi hade icke den nuvarande rösträtten på den tiden, ändå säger
herr Branting, att det var en skandal, att folket i val då icke hördes före avgörandet
i en sådan fråga. Nu är det fråga, om 140 .dagars värnpliktstid med
enligt socialdemokraternas yrkande 110 miljoner årliga kostnader för militärväsendet;
nu ha vi mera allmän rösträtt än 1892, åtminstone borde den nuvarande
rösträtten vara allmän, därför att herr Branting har själv varit med
att genomföra den tillsammans med herr Trygger. — Att då under nuvarande
förhållanden icke överlämna frågan till folket i val vore väl en tiodubbel skandal
och ingenting annat.

Det är klart, att antingen ha vi rösträtt i detta land, och då är väl meningen,
att folket därigenom skall bli i tillfälle att. uttala sig om en så pass viktig
fråga som denna, eller också är det icke meningen, att folket skall uttala sig i
en så viktig fråga, men då tjänar den allmänna rösträtten endast ett bedrägeri,
men då tror jag också, att demokratien i det borgerliga samhället bra mycket
närmar sig den karakteristik, som vi kommunister givit av densamma: den
är icke annat än ett spegelfäkteri.

Ännu en gång, om det är riktigt, att ert eget partis medlemmar äro missnöjda
med er ståndpunkt, därför att den ger för mycket; om det vidare är riktigt, och
jag skulle tro, att det är så, att valmännen ute i landet äro missnöjda med detta
schackrande i militärfrågan, med detta försök att genomtrumfa densamma 3V2
månader före lagtima val, hur blir då framför allt karakteristiken av socialdemokratiens
sätt att före valen vilja genomtrumfa militärfrågan? Jag tror
icke någon svävar i tvivelsmål om svaret, och följaktligen behöver det icke
heller av mig ges.

Jag ber, herr talman, med stöd av vad jag sålunda anfört, att få yrka avslag
på såväl utskottets som samtliga övriga föreliggande förslag till det nuvarande
militärväsendets positiva ordnande vid denna riksdag.

Med herr Kilbom förenade sig herrar Spångberg, Samuelsson, Molander,

Karlsson i Grängesberg och Dahlén.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Regeringsorganet Stockholms
Dagblad skrev härom dagen en ledare under rubriken: »Den sista skansen», och
skall jag be att ur denna ledande artikel få uppläsa följande: »Författningar
ha stöpts om, gamla institutioner ha förvandlats, snart sagt allt som rör sig inom
de av statsmakterna utstakade gränserna har förlänats nya former; men militärväsendet
är sig till det yttre i stort sett likt som det var före demokratiens
tid. Det finnes t. ex. alltjämt 6 arméfördelningar och 28 regementen. Man
märker just ingenting av nya kvastar och nya idéer.»

Herr talman! Regeringsorganet har med all säkerhet avsett att här ge en iro -

Nr 40. 28

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

nisk framställning, men ironien tycks vara av det bumerangartade slaget: den
återvänder och träffar, såvitt jag kan se, med utomordentlig styrka hela den
position, som organet i fråga försvarar ,och träffar den position, som också den
nuvarande regeringen har gjort till sin. Ty därom råder val intet tvivel, att om
man skulle försöka taga fasta på ett beståndande intryck utav vad som givits
i den redan hittills förda debatten, så vore det detta, att bakom de olika partiståndpunkterna,
bakom de många olika förslagen, så skymtar man, trots allt,
liksom en tvekan och famlan ifrån olika sidor, huruvida det ändå inte är på det
sättet, att även militärväsendet, alldeles såsom den citerade tidningen skrivit,
varit i alltför hög grad skonat ifrån nya idéer och nya kvastar. Det är särskilt
en punkt, som jag för min del ville peka på, när jag begärt ordet, och det
är den, att alla partier inom försvarsutskottet ha varit eniga i ett avseende,
nämligen att ge åt flygväsendet den organisation, som här föreslagits, och att
markera dess betydelse. Jag skulle tro, att jag icke gör mig skyldig till någon
överdrift, om jag säger, att nog hade man också inom alla partier i försvarsutskottet
det intrycket, att flygvapnet träder in på arenan såsom icke blott det
nya utan även det revolutionerande vapnet. De omkring 20 år som förgått, sesclan
bröderna Wright gjorde sina första blygsamma försök att hålla sig uppe
i luften några minuter, ha medfört en fullständig omvälvning; och jag tror man
har rätt att säga, att flygvapnet blir framtidens vapen, morgondagens vapen,
liksom kanske i grund och botten, med den utveckling detta vapen haft under
de senaste tre åren, detsamma är dagens vapen. Men vad blir under sådäna
förhållanden, herr talman, resultatet av den politik, som föres utav regeringen,
högerpartiet, bondeförbundet och det liberala partiet? Jo resultatet blir, att
man hindrar den förskjutning mellan vapnen som den tekniska utvecklingen
har gjort nödvändig; det betyder, att män binder sig fast vid en stor arméorganisation,
som blir blacken om foten och som hindrar, att man ger åt det nya
vapnet vad det bör tillkomma under avvecklandet av de gamla.

Om jag alltså skulle ställa mig på den allmänna positiva ståndpunkt beträffande
själva försvarsfrågan, som herrarna av regeringspartiet företräda, så
skulle jag utifrån denna ståndpunkt nödgas säga mig, att det är en förvänd
militär politik, som vill binda fast huvudmassan av kostnaderna vid lantaJrmén
och där behålla en stor och obeskuren organisation, som slukar lejonparten av
kostnaderna, medan de vapen, som ur försvarssynpunkt ha någon mening och
framtid, få endast den mindre delen. Jag erinrar, mina herrar, därom, hur
exempelvis Storbritannien, som för några år sedan fördelade endast 1110 av sin
militärbudget till flygväsendet, nu ger detsamma drygt 1/5; och intrycket från
dessa stora länders militärdebatter, så långt en lekman kan uppfatta deras
ekon, är detta, att förskjutningen är oerhört snabb åt detta nya vapen och att
lantarmén träder allt mer och mer tillbaka såsom en något museiartad företeelse.

Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om regeringen gjort hela
det försvarsväsende, som den vill tjäna, en grundlig björntjänst genom att hålla
kvar hela denna ofantliga arméorganisation, som gör det omöjligt att utveckla
det nya vapnet. Och hans excellens herr statsministern skall icke inbilla sig
att riksdagen går utanför en viss given kostnadsram, och då blir det en förnuftig
politiks uppgift att inom ramen vidtaga de omgrupperingar, som äro
nödvändiga med hänsyn till de olika vapnens inbördes1 betydelse. Då är det,
enligt mitt sätt att se, klart, att det förslag utskottet kommit med eller 3 arméfördelningar,
det är för arméns vidkommande med hänsyn till teknikens utveckling,
redan det, ett förslag i överkant. Det är därför jag tror, att vi snart borde
kunna vara färdiga att fullständigt draga de praktiska konsekvenserna av den
inträdda förskjutningen i själva försvarsbilden. Men naturligtvis måste vägen

Lördagen den 24 maj f. m.

29 Nr 40.

dit tagas i etapper. Detta stämmer nu icke med deras ståndpunkt, som utan
vidare anse, att vi i all framtid skola bygga vårt lands självständighet på det
väpnade försvaret, dess vidmakthållande och utveckling. Men det är å andra
sidan lika uppenbart, att här går en ny och stor principiell skiljelinje.

I det sympatiska och väl genomtänkta anförande, som herr Lindberg i går
höll här i andra kammaren, tonade igenom en uppfattning, som säkerligen icke
är en isolerad, utan som otvivelaktigt bäres upp av stora massor av den svenska
nationen; en uppfattning, som icke har det bittersta gemensamt med den åskådning,
som herr Kilbom gjorde sig till tolk för, när han angrep den pacifistiska
åskådningen som sådan. Det sades förra gången den saken var på tal av herr
Thorsson, att denna pacifism, som kommunismen nu förkättrar, den är och har
varit en moralisk tillgång av sådan betydelse, att det är rent groteskt att höra
representanter för arbetarklassen uppträda och håna densamma.

Jag vill säga herr Kilbom, att jag betraktar icke honom och hans kamrater
här i kammaren såsom några farliga våldsmän, därtill äro de alltför obetydliga,
därför är det alltför mycket teater i hela deras åskådning. Jag måste dock
säga, att det är beklämmande att nu efter världskrigets erfarenheter och efter
allt, som skett där ute i världen, höra representanter för ett parti, som skryter
över att vilja samla den svenska arbetarklassen kring sig, träda i breschen för
den mest brutala och cyniska våldsåskådning i princip.

Jag vill erinra den föregående ärade talaren om det faktum, att det går icke
för sig att å ena sidan glorifiera den »röda armén» med alla dess militära parader,
som vi sett återgivna i stora reklambilder på första sidan i det bolsjevikiska
huvudorganet och samtidigt bluffa med sin fredskärlek här hemma. Det
går inte att.å ena sidan göra sig till målsman för den direkta avväpningen i vad
gäller Sverige men betrakta det som den självklaraste och naturligaste sak i
världen, att ett grannland skall bära och utöka sin rustning.

Jag har aldrig sett den tidning, som kallar sig »Folkets Dagblad Politiken»,
ge ens den minsta yttring av missnöje ifrån sig över dessa militärparader, som
vi ärojyckliga nog att här få se återgivna i tidningens fotografier. Och när
herr Kilbom patetiskt frågar, vad vi skola använda försvaret till, så vill jag
inte svara honom men hänvisa honom och hans parti till herr Trotskij! För
min del vill jag ärligt säga ifrån, att jag befinner mig i den situationen att jag
står mycket mycket tveksam, icke emellan herr Kilboms linje och vår utan
mellan den principiella linje, herr Lindberg företrädde och den linje, som tagit
sig uttryck i utskottets förslag. Men den tveksamheten gäller, det vill jag uttryckligen
betona, själva principen, ty i praktiken blir det ingen annan möjlighet
än att på detta område göra vad man får göra på alla andra områden, nämligen
att taga ett steg i sänder mot det mål, man så småningom vill ernå. I det
stycket kan jag för min del icke dela den nu för tredje gången, tror jag, i denna
kammare framburna uppfattning, som tolkats av hans excellens herr statsministern.
Lian gick i sitt störa och skickligt lagda anförande förbi de huvudpunkter,
som man dock hade väntat, att han skulle beröra. Han förbigick nämligen
med tystnad, att genom de genombrott, som ägt rum i de två länder som äro de
utslagsgivande i Nationernas förbund, nämligen Storbritannien och Frankrike,
har en helt ny pacifistiskt betonad politik inaugurerats. Det är uppenbart, att
det instrument,^vars svaghet hans excellens klandrade, får en helt annan styrka,
att förbundet får en helt annan anda och kan föra ett helt annat språk i samma
ögonblick som en engelsk arbetarregering och en fransk verkligt folklig regering
där tager itu med de störa internationella problemen. Jag får för min del
säga. att utom alla de ljuspunkter, jag hade tillfälle att tala om, när vi remitterade
försvarspropositionen till utskottet, ser jag i vad som under de sista dagarna
skett i Frankrike, sammanställt med den nya regimen i England, en så

Ang. försvarsväeendets

ordnande
m. m.
(Ports.)

Nr 40. 30

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

ofantlig ljusning, att jag icke kan förstå annat än, att det är ett rent förfelat
konsekvensmakeri av hans excellens statsministern, nar lian alltjamt hardnackat
vidhåller den uppfattning, han redan i sitt Uppsala-tal tecknad av laget.

Jag skall icke, herr talman, låta förleda mig att giva mig m pa Iragan om
det militärpolitiska läget. Jag vill emellertid beröra några punkter av hans
excellens utrikesministerns anförande. Detta anförande speglade a ena sidan
förklarligt nog, den största kollegialitet, men det gav a andra sidan uttryck åt
en unpfattning, som icke oväsentligt stack av mot regeringschefens. Det var
en annan anda, en annan grundåskådning, som korn till tåls. Det fanns eme -lertid i utrikesministerns anförande ett par saker, som icke böra la ga oanmai
ta förbi Vad jag därvid närmast tänker på var vad han sade om folkstämningen
och dess betydelse, om den roll, masspsykosen spelar, då det gäller krigiska
förvecklingar. Ja, det är uppenbart, att när en gång kriget brutit ut, nar kriget
är ett fullbordat faktum, då går det — som vi sago under världskriget - med
de stora massorna som med vilken som helst enskild individ. De ryckas med i
häxdansen och där dränkas eftertanke och sunt förnuft liksom i en virvel. Men
försök att fora en politik, som för dessa massor med öppna ogon in i kriget.
Försök att föra en sådan politik i länder, som ha en fullt demokratisk ioriattning
och som ha möjlighet att genom sina parlament utöva en fortgående Kontroll
över utrikespolitiken! Jag skulle för mm del, herr förste vice talman, tro
att lika väl som det kan vara sant, att, när kriget en gång brutit ut, aven massorna
kunna ryckas med, lika litet är det sant, att massorna i demokratiska
länder med öppna ögon skulle kunna ryckas med i en politik, som asyftar krig.

Herr Kilbom tror emellertid tydligen helt annorlunda. I sm och sin grupps
motion, i det anförande, han höll i denna kammare vid remissen av forsvarspropositionen
och nu senast i dagens debatt har han gjort sig till malsman för en
besynnerlig åskådning, som går ut på införande av en bonde- och ar betar emilis.
Det är visserligen sant, att han i sitt anförandes sista vändning tappade bort
bönderna, men de voro med både i motionen och i första delen av anförandet, o ag
förstår livligt, att herr Kilbom i slutet av sitt anförande glömde bort bönderna.
Jag skall heller icke ett ögonblick dröja vid den absurda tanken att satta vapen
i händerna på Sveriges bondeklass, Sveriges högerbönder och bondeforbundare,
dessa som i år motionera om återupplivande av skattestrecket, som^vant hans
excellens statsministerns trognaste tjänare i kampen för vidmakthållandet av
den 40-gradiga skalan och herr Lindmans bästa livvakt, da det gällt att med
tullar beskatta detta land och gå fram med klasslagstiftning. Det ar till dessa
bönder, herr Kilbom vädjar för att de tillsammans med honom icke blott skola
bilda regering utan också ingå ett fostbrödralag, som skulle innebära, att man
med vapen i hand skulle gå till storms mot andra. Jag får sannerligen saga att
herr Kilboms betraktelsesätt vittnar om, hur långt i träldom, man pa herr Ivilboms
sida sänker sig, när det gäller att följa vissa en gång for alla utstakade
schabloner, som kanske äro naturliga för andra länder, men som aro absolut

omöjliga att tillämpa hos oss. TT ,,

Herr Kilbom erinrade om kongressen i Köpenhamn 1910. Han klandrade socialdemokratien
för att den icke gått fram efter parollen: »Icke en man, leve ett
öre åt militärväsendet.» Ja, herr Kilbom. i den kongressen deltog bl. a. Deum
såsom ombud för Ryssland. Det skulle vara intressant att hora, vad herr kilbom
tror hans ryska partivänner skulle svara, ifall han till dem ställde iragan.
»Hur ha, herrarna följt budet från kongressen i Köpenhamn 1910 f» Det budet
var naturligt i den situationen, som 1910 rådde, särskilt i Tyskland. Det ar val
emellertid icke för mycket sagt, om jag påstår, att det var en i hög grad tyskt
färgad formel, som på den tiden knäsattes som undret av all radikalism och rätlinighet.
I sina praktiska konsekvenser ledde denna formel mina herrar, till
något helt annat. Ty vad blir den enkla följden, om arbetarklassen i ett land

Lördagen den 24 maj f. m.

31 Nr 40.

avhåller sig från positiva motförslag? Jo, så länge arbetarklassen icke har
majoritet i parlamentet, komma de andra partierna att mitt för arbetarklassens
näsa lösa försvarsfrågorna. Mitt för näsan på August Bebel och hans väldiga
skara i tyska riksdagen, mitt för näsan på den socialdemokrati, som var den
bäst disciplinerade av alla i Europa, löste den tyska bourgeoisien försvarsfrågan.
Socialdemokratien fick maktlös åse alla de åtgärder, som bildade upptakten till
det störa dramat 1914. Det visade sig också hur rätt och riktigt Jaurés såg
1904, när han förklarade, att en dylik negativ politik från arbetarklassens sida
ofelbart spelar makten över i händerna på borgardömet, och att det var just den
politiska inflytelselösheten hos Tysklands arbetarklass, som var den största
faran för freden. Jag tror, att ett närmare studium av vad som ägde rum 1914
skall visa detta. Det är alltså en falsk och oriktig väg, herr Kilbom är inne
på, när han vill mana till en sådan politik, som här i Sveriges riksdag i praktiken
skulle få till följd, att det största partiet komme att stå fullständigt utanför
händelsernas utveckling, i saknad av varje inflytande och utan att ens göra
ett försök att utöva något inflytande på frågans lösning. Jag tror icke att man
bedriver god politik på den vägen, utan man måste gå den motsatta vägen.

Det förslag, särskilda utskottet nu kommit med, och som är utformat i överensstämmelse
med den socialdemokratiska motionen, borde, som redan påpekats,
kunna bilda en samlingspunkt för alla dem, som dela den allmänna utrikespolitiska
uppfattning, som exempelvis min högt ärade vän herr Jönsson i Revinge
gjort sig till tolk för, en uppfattning, som jag för min del delar, och som
jag vet, att vi allmänt dela på vänstersidan i denna kammare. Utifrån denna
uppfattning borde verkligen ett sådant förslag som det av vårt parti framlagda
kunna utgöra en naturlig samlingspunkt, ty förslaget har den förtjänsten, att
på samma gång det åstadkommer en nödvändig reduktion av militärbördorna,
tillgodoser det också icke blott en nyorientering inom försvarsväsendet, utan
även kravet på ett steg fram emot rustningarnas avveckling.

Jag vet mycket väl, herr förste vice talman, och det har ju även kommit till
synes under hela debatten, att man gent emot vår uppfattning gjort gällande,
att ett sådant försvar blir ett dyrt försvar och icke duger någonting till.
Ja, det är redan klarlagt både här i kammaren och i medkammaren, att samma
omdöme, samma dom, kan, därest den militära sakkunskapen får föra talan,
fällas om samtliga de nu framlagda förslagen. När man inom försvarsrevisionen
lyssnat till den militära sakkunskapens omdöme om de där framlagda linjerna,
när man tagit del av generalstabens mening om det nu framlagda förslaget,
är det uppenbart att det är ingenting annat än ren humbug, när det pekas på
det ena eller andra förslaget såsom ur sakkunskapens synpunkt mest tillfredsställande.

Det är ju så, att, om en lösning av försvarsfrågan skall ha någon mening,
skall den icke äga rum mot majoriteten av landets befolkning. Hans excellens
statsministern har med uttrycklig och obestridlig skärpa förklarat, att
icke. bara vårt förslag utan även de folkfrisinnades förslag är fullständigt oantagligt
och att lösningen måste sökas på ett annat håll. Det betyder, ers excellens,
i så fall, att en lösning skall sökas mot den stora massan av detta lands
befolkning, och jag gratulerar den sittande regeringen, om den skulle umgås
med tankar att få en sådan lösning till stånd. Den tanke, som fördes fram
från vänsterhåll 1914, och som hans excellens då så ivrigt bekämpade, nämligen
tanken att lösa frågan i samförstånd med nationens flertal, håller alltjämt
streck och kommer att hålla streck så länge vi bedriva svensk försvarspolitik.
Men när hans excellens statsministern i gårdagens stora tal uttryckligen förklarade,
att han icke kunde vara med på sådana förslag, som omfattades av den
överväldigande majoriteten av den folkvalda kammaren, då skulle jag vilja
säga, att den bild, hans excellens kommer att se stiga upp ur höstens valurnor

Ang. försvarsvä-sendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Jfr 40.

32

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvar
»väsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

nog blir sådan, att de planer, han för ögonblicket törhända bygger på, få skrinläggas.

Jag vill för min del, i olikhet med herr Hamrin och herr Rosén i första
kammaren, icke göra något uttalande om, huruvida man står fast eller icke
står fast vid sina ståndpunkter. Det får man på alla håll rannsaka själv.
Men så mycket skulle jag tro, jag vågar påstå, att därest det nu skall bli ett
avgörande av frågan inför folket i val, då kommer den politik, som regeringen
har gjort sig till målsman för, obönhörligen att visas tillbaka, och herr Lindman,
som här har gått ett stycke längre, kan vara övertygad om, att de åskådningar
han företräder, skola ha ganska litet resonans, när folket får säga sin
mening vid valurnorna. Jag har härmed, herr talman, i den ringa mån, jag
förmår, velat varna för föreställningen, att dagens formationer i denna kammare
skulle vara morgondagens. Jag tror för min del snarare tvärtom, att
man får vara på det klara med, att med den föråldrade inriktning, som alltjämt
de olika linjerna inom försvarsutskottet med undantag av utskottets förslag
representera, med det starka accentuerande av det mest föråldrade vapnets, infanteriets,
betjMelse som skett, tecknar det sig till, att striden emellan en stor
och väldig opinion i landet, som kräver ännu längre gående reduktioner, och
den motsatta meningen, den striden blir också upptakten till en strid om, hur
de olika försvarsgrenarna skola avvägas mot varandra, och då inställer sig
självklart för varje tänkande medborgare och särskilt för varje tänkande riksdagsman
det problemet, huruvida regeringen kan berömma sig av att ur sina
utgångspunkter ha främjat denna fråga med den politik, som kommit till uttryck
i det tal, hans excellens statsministern höll i Auditorium. Jag ber hans
excellens om ursäkt, om jag använder ett hårt uttryckssätt, men jag tror, det
är många, som anse, att detta uttryckssätt är exakt, och det är: Regeringen står
i dag inför slutet på en misslyckad politisk spekulation. Det var från början
en felaktig spekulation, som regeringen här gav sig in på, och jag tror, att,
innan detta dygn gått till ända, skall hans excellens statsministern också vara
på det klara med, att den väg han valde, när han hade möjlighet att släppa
generalstabskretsarna men ändå icke gjorde detta, var en oriktig väg och att
han därmed försuttit den möjlighet, lian ägt, att föra försvarsfrågan i hamn,
Det är visserligen sant, att man från generalstabens sida fällt hårda omdömen
om regeringsförslaget, men det duperar åtminstone icke mig, ty jag föreställer
mig, att man i generalstaben är ense med statsministern i den punkt, som är
den centrala, nämligen i sin strävan att söka rädda den militära organisationen.
Hans excellens hade strukit de 195 dagarnas honung på försvarskakan för att
göra den aptitligare för svenska folket. Jag har en gång förut sagt — och
jag upprepar det nu — att lika gärna skulle statsministern kunnat bjuda på
14 dagars eller 1 veckas övningstid, ty bakom detta spårar man hela liden ett
■försök att rädda försvarsorganisationen med alla de ofantliga mångskiftande
intressen, som därtill äro knutna. Men vill man verkligen i riksdagen sluta
med denna politik, vill man slå in på vägar, som kunna föra framåt, och vill
man samla svenska nationen kring en sådan lösning av försvarsfrågan, som
innebär att den har folkets förtroende, och som innebär, att man kan samlas på
linjer, som också ur teknikens egen synpunkt peka åt det riktiga hållet, vore
det, efter mitt sätt att se, orimligt att icke utnyttja det utrikespolitiska läge,
vari vi nu befinna oss, och göra en nyorientering av försvarsbilden samtidigt
som vi lättade folkets bördor.

Herr finansministern, som kastat sig in i denna debatt, liksom i den debatt,
som fördes härom dagen, då ett utrikespolitiskt spörsmål stod på dagordningen,
hade några hånfulla och, förlåt uttrycket, klumpigt valda ord angående svenska
folkets fattigdom. Han förklarade, att det icke längre fanns någon anledning
att sjunga sången »Vårt land är fattigt o. s. v.» nu för tiden. När

Lördagen den 24 maj f. m.

33 »Tr 40.

man sjöng den, tilläde lian, fanns ännu icke någon »anarki». Jag är icke på
det klara med innebörden av det orakelmässiga i det sista uttrycket, men jag
får verkligen tillkännage min förvåning, över att en svensk finansminister —•
år 1924, efter den fruktansvärda medfart svenska medborgare och icke minst
Sveriges arbetarklass, under detta år fått röna, och då man .sett hur förmögenhetsanhopningen
på de få händerna tilltagit och hur läget i stort sett försämrats
för massorna i jämförelse med läget för tio år sedan — kan påstå att
det icke längre finns någon fattigdom i Sverige. Man skall verkligen ha en
förunderligt förbenad uppfattning för att våga påstå, att det icke längre finnes
anledning att tala om ett fattigt Sverige.

Det är möjligt, herr förste vice talman, att finansministern har rätt i sitt
påstående, om man endast tager i betraktande storleken av vår nationalförmögenhet.
Men det är icke detta det beror på. Jag trodde en svensk finansminister
skulle tänka också på medborgarna, på de stora massorna i landet, som
sannerligen aldrig kunna instämma i ett yttrande i den riktningen, utan som
alltjämt måste vidhålla, att det är fattigdomen, de stora massornas fattigdom,
som utgör vårt lands stora förbannelse.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att när herr statsministern i sitt anförande
förklarade, att han var övertygad om, att det icke fanns någon statstjänare
i detta land, som skulle vilja vara med om att, till förfång för försvaret,
naturligtvis då i den gestalt, statsministern tänker sig det, propsa på
några dyrtidstillägg, så tror jag, att detta omdömes riktighet eller motsatsen
helt och hållet sammanhänger med den krets av statstjänare, som man närmast
haft för ögonen. Det är ju möjligt att, om det gäller den närmaste regeringskretsen,
hans excellens statsministerns omdöme kan vara riktigt. Men det är
min övertygelse, att om man tager den störa mängden av små statstjänare i
detta land, så skola de ha en helt annan mening än hans excellens på den
punkten. Ty det finns i denna fråga två störa psykologiska ståndpunkter, som
stå emot varandra: vi ha å ena sidan den som företrädes av professor Reuterskiöld
och bondeförbundet, och vi ha å andra sidan den som företrädes av den
svenska arbetarklassen och närmast här det socialdemokratiska partiet. Den
förra ståndpunkten, den ser på den personliga börda, som drabbar drängen eller
pojken, när det gäller att draga bort honom från arbetet och föra honom till exercisen,
den frågar icke så mycket efter vad det kostar, dess huvudfråga är
värnplikten, övningstidens längd; därom vittnar herr Reuterskiölds motion, som
då den omräknades, visade sig gå upp till sådana kostnader, att under de sju
sammanträden, som saken var föremål för debatt i försvarsutskottet, bann herr
Reuterskiöld att gå från 12 arméfördelningar ned till 5, det gör, att han avverkade
en arméfördelning per dag; och man har verkligen rätt att draga den
slutsatsen att, om förhandlingarna fortsatt längre på denna punkt, så hade
också herr Johansson i Kälkebo, hans partivän här i kammaren, kunnat gå med
på vår motion. Men det visar sig alltså, att den gamla bondepsykologiska uppfattningen,
när den avklädes hela sin orimlighet med en kostnadssumma på 166
miljoner, såsom den först uppenbarade sig, den kunde icke hålla sig ens på
bondehåll. Den andra ståndpunkten, det är den som har sinne för att det icke
kan vara rimligt att under en tid, då man vill pruta både på det ena och det
andra, då man vill draga in på statstjänarnas löner, då man har prutat på arbetslöshetsanslaget,
då man gått fram med hårdhandskarna på alla andra huvudtitlar,
under en sådan tid skulle militärhuvudtiteln alltjämt vara benådad
och få svälla, och detta trots att den i den bild regeringen givit är av den gamla
typen, om vilken den tidning som jag först citerade sade, att där hade man icke
haft någon känning av några nya kvastar och några nya idéer. Nej, det är
alldeles riktigt, det är detta det är fråga om; det måste komma nya kvastar

Andra hammarens protokoll 1924- Nr h0. 3

Ang. försvarsväsendets

ordnande

m. m.

(Forts.)

Nr éO. 34

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

och nya idéer in i svensk försvarsorganisation. Ben nuvarande regeringen torde
icke förfoga över de kvastarna, än mindre över idéerna.

För min del, herr förste vice talman, ber jag att få förena mig i det yrkande,
som framställts av herr Thorsson.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Sjöblom, Paidscn, Leo, W agnsson,
Söderberg och Höglund,

Herr Pchrsson i Göteborg: Herr förste vice talman! Det har uti detta
ärendes behandling varit åtskilligt, som har varit beklämmande. Det torde dock
knappast vara något som på mig verkat så beklämmande som de båda sista talarnas
anföranden. Här har vår regering sökt att lyfta fosterlandets sak •—-ty det är dock det det gäller — har sökt att lyfta den ur partiintressena, det
skulle kunna sägas ur de allt uppslukande partiintressena, och lyfta den upp
på ett högre plan genom ett ärligt samförståndsförslag. Nu ha vi fått höra,
det vi förut redan visste, hur regeringen har talat för döva öron, hur ett sådant
tal är något som man icke begriper i den svenska riksdagen. Och här har sagts,
att det skulle vara en »misslyckad politisk spekulation» av regeringen, som
skulle ha uppenbarats genom vad som nu sker. Det är underligt, mina herrar, att
vi nu skola ha blivit vad vi dock aldrig tillförne varit, _ en sådan krämarnation,
att, när regeringen lägger fram ett förslag, där det icke har lämnats någon
prutmån, där man icke är beredd på någon köpslagan om nationens värnkraft,
ja, då kan riksdagen omöjligt förstå att det kan ligga ett ärligt uppsåt bakom,
utan antingen måste det vara enfald eller någon slags spekulation, även om man
själv icke förstår vad spekulationen skulle åsyfta.

Nu har denna fråga kastats in här i partiernas — skall jag säga — lekstuga.
När jag ser på försvarsrevisionens yttranden och hör hur dess män stå här i dag,
måste detta hårda uttryck sannerligen vara alldeles befogat! Och när jag hörde
hotet av den siste ärade talaren, att formationerna för i dag skulle icke bliva
formationerna för i morgon, utan försvaret skulle än ytterligare deformeras,
då får jag säga, att vi hunnit ganska djupt ned: Man anser sig böra hota för
att få igenom ett förslag, som man annars icke tror, att man skall lyckas driva
igenom.

Det kanske låter hårt, men jag tror, mina herrar, att den nuvarande svenska
riksdagen har visat sig oförmögen att lösa denna, fråga. Jag tror, att vi utan
att säga för mycket kunna våga hoppas, att det svenska folket skall åtminstone
begripa den lika mycket, som den nuvarande uppsättningen av dess representanter
gör. Herr Engberg hotade med att ur valurnorna skulle framgå ett förkrossande
nederlag för högerns politik i detta stycke —, eller han kanske sade regeringens
politik. Jag är icke så alldeles viss vilketdera. För mig vore det
helt naturligt, och jag skulle helst se, om vi kunde göra rent bord vå alltihop,
så när som på flygvapnet, om vilket enighet råder. Och jag skulle icke annat
än med tillfredsställelse hälsa ett sådant steg från regeringen, att en riksdagsupplösning
kunde giva nationen tillfälle att själv yttra sig i denna fråga. Man
kan''ju säga, att då kanhända går det riktigt illa, då går det sämre, än »ni vill».
Kanske herr Engberg har rätt. Ja, mina herrar, har herr Engberg rätt i det
stycket, så måste nationen taga ansvaret för sin framtid och icke vi, som sitta
här, utan att dessa förslag, som nu föreligga, ha varit för nationen framlagda
vid vårt val. Är det verkligen så, att folket skulle följa blindas blinda ledare,
när det gäller folkets frihet och framtid, då är det visserligen bittert, om gamla
Sverige skall ställas på avskrivning, det är dock till .sist lagen, att det folk,
som inte längre vill värna sin frihet och sitt liv, det är icke heller längre värt

Lördagen den 24 maj £. m.

35 Nr 40.

att leva! Och huru bittert det än är för''dem, för vilka folkets välfärd kanske
är hela livets djupaste och största intresse, så kunna de icke hindra denna väg
mot ofärden. Ty vi kunna icke se annorlunda än att raserandet av rikets försvar
i denna oroliga tid bär ofärd med sig.

Jag hoppas, att den svenska riksdagen icke skall taga på sig ansvaret för en
lösning genom någon slags »kohandel», som skulle ställa oss inför en fait
accompli, utan att landet fått uttala sig inför en lösning, som vi icke kunna
finna tillfredsställande, därför att det icke är fråga om en nedrustning, utan
i själva verket fråga om avvävning, ehuru man stannar på en första) eller andra
etapp.

Nu vill jag här genast säga, att jag hör icke till de »rustningsgalna», som
uttrycket förr i världen löd — jag har icke hört det dess bättre i dag. Jag är
alldeles övertygad om att all så kallad krigsentusiasm är av ondo, att krig hör
till de olyckliga och onda tingen här i världen. Men kriget med all dess ohygglighet,
som vi nu upplev åt på avstånd, kriget är icke det värsta, herr talman,
utan det finns det som är svårare: att ett folk förlorar sin frihet, ej får leva sitt
eget liv och fylla sin säregna uppgift i mänskligheten.

Det finns ingen människa med sitt vett i behåll i detta land, som tror att vi
rusta för att angripa ett annat land. Och är det någon, som vill göra detta gällande,
så representerar han den obotliga enfalden, eller gör han det mot bättre
vetande.. Och jag vill icke fördölja, att, försåvitt man säger det till ett främmande
folk i vårt grannskap, betraktar jag det utan all tvekan såsom ett förräderi
mot det egna landet! Vi äro ett fredens folk sedan hundra år, och, herr talman,
det är icke bara i ord vi visat detta, utan vi ha bestått så hårda prov. att
det knappast är något folk i Europa, vars fredskärlek prövats som vårt folks,
och det icke längre borta än i mans minne. Freden är ögonmärket för all vår
försvarsvilja. Och det att vi vilja rusta oss, så att vi kimma bevara fred,en,
det betyder, att vi icke släppa idealet, att vi en gång skola komma dithän, att vi
skola få uppleva åtminstone en långvarig fredsperiod bland folken och att vi
vilja vara med om allt, som i verkligheten kan främja »frid på jorden». Men vi
leva icke i den blånande luft som dessa svärmare, som tro sig i sin lilla vrå redan
få börja uppleva det tusenåriga riket, där ko och björn gå i bet tillsammans och
där lamm och vargar bo tillsammans. Nej, vargarnas tjut höra vi runtomkring
och björnarna riva! Ett annat ord i detta sammanhang tycker jag mig dock
känna något igen: ordet om det späda barnet som leker vid huggormens hål!
Ormen har nog gadden kvar men det svenska barnet, som inte ser något av »denna
snöda världs besvärligheter», som gamle Axel Oxenstierna, om jag minns rätt,
en gång säde, leker sorglöst vid huggormens hål! Nej, det gäller för oss som
en liten nation att värna oss själva, ty det är ingen annan som gör det. Lika
visst som vi ha nödvärnsrätt, då det gäller hus och hem och hustru och barn,
likavisst har ett folk samma nödvärnsrätt, där gäller det ock ansvar för kommande
släkter.

Jag har begärt ordet icke enciast för att säga detta närmast med anledning
av de näst föregående talarnas, anföranden, utan huvudsakligen för att peka på
ett par mig närliggande detaljer i detta förslag. Jag vill då genast säga, att
efter de anföranden som hållits av åtskilliga talare, hans excellens herr statsministern,
herr Lindman m.. fl., sa är själva den stora frågan, sådan vi se den,
klart framlagd. Och jag vill saga ifrån gentemot den siste talaren och andra,
som försökte spela ut en splittring mellan regeringen och oss, som här ha gått
pa en något litet annan linje, eller mellan de olika punkterna i högerns förslag
med de små avvikelser, som dessa innebära, det är ett misstag och lyckas icke
ty i fråga om det stora hela stå vi i alla fall så nära varandra, att detta försök
att splittra och därmed härska redan från början är fallet till marken.

J ag vill därför icke uppehålla mig‘ vid de stora dragen av försvarsorganisa -

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 36

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

tionen, jag skall peka på några visserligen icke små frågor, men i varje fall
några detaljer däruti. Jag hade icke ämnat röra vid _vad jag vill kalla den
nya »upprorsrätten», om icke herr Kilbom hade gått in därpå. Vi ha nämligen
fått »upprorsrätt» fastslagen genom den värnpliktslag, som här föreslagits
och där det stadgas, att icke vår armé skall kunna användas för stillande av
uppror inom landet. Det har talats mycket skarpa ord. om det förment oriktiga
i sådan användning av militärmakt. Men vad bleve följden av dess borttagande?
Jo, att i vår urgamla germanska rättsstat -— det är dock sedan urminnes tider
vår heder, att vår stat varit till för att värna och skydda rätten i landet — där
hade man undanryckt regeringen, vad den än månde heta, möjligheterna att
upprätthålla rättstillståndet i landet.

Här talades ohyggliga ord nyss, som det kostade på mig att nödgas sitta
här och höra, utav representanten för landet där borta ! öster. Vi betrakta numera
hans uppträdande som något som sker på befallning »å dragande kall och
ämbetets vägnar», även om han emellanåt ger intryck utav den som skall
hålla muntrationerna uppe i cirkusen. Jag skulle icke ha nu ånyo upptagit detta
ämne, om det icke så nära berört den fråga, som det här gäller. Jag fick nämligen
i min hand en tidning för i dag, lördagen den 24 maj 1924, en tidning
som inte torde vara okänd, den heter Stormklockan, och där står det en mötesresolution
för Sveriges kommunistiska ungdomsförbund. Jag skall bara am
föra några satser ur den: »Inte en man och inte ett öre till det borgerliga samhällets
försvar.----- — Ett skärpande av den revolutionära propagandan

inom armén och flottan utan hänsyn till det borgerliga samhällets lagar. Disciplinen
inom armén och flottan måste systematiskt undergrävas. Lärandet av\
vapnens bruk skall alltid ske i arbetarklassens intresse mot borgarklassen. —

----En revolutionär kamp nalkas.» Det är bara, herr talman, några

stänk ur detta aktstycke. Under det att man således öppet och cyniskt utmanar
rättssamhället, så vill försvarsutskottet avhända statsmyndigheterna det
yttersta maktmedlet att hävda lag och ordning. Jag vill säga herr Kilbom, att
det är på samma gång högst oförsynt mot Sveriges arbetarklass — däri instämmer
jag med den siste talaren — att försöka identifiera sådant som detta
med Sveriges arbetares intressen. Talaren är själv utgången ur ett svenskt
arbetarhem, och både han och jag ha haft tillräckligt tillfälle att se svenska arbetare
på samma ställe, och jag vågar säga, att en blodigare förolämpning mot
Sveriges arbetare aldrig utslungats i Sveriges riksdag, än att det kommunistiska
program, som här framlagts, skulle vara de svenska arbetarnas. Det är
icke för att undertrycka de svenska arbetarna, men det är för att upprätthålla
ordning och rätt i det svenska rättssamhället, som detta krav på militära
maktmedel måste bibehållas. Ty vad skulle eljest bli följden, herr talman.
Jo, följden blir naturligtvis vita garden och röda garden, och därmed
inbördeskriget! Låt våra statsmyndigheter — det är icke sagt°att ministären
Trygger sitter alltid, det kan sitta en annan ministär också — låt den regering
som sitter få möjlighet att upprätthålla ordning och rätt i landet gentemot
vettvillingar som dem, som satt sina namn under detta manifest, ty eljest provocera
vi fram inbördeskriget i detta land.

Det är en annan detalj, som gör att jag kommer att rösta för högerns reservation
med det tillägg, som gjorts av herr Lindman. Särskilt på den punkt
jag nu kommer till följer jag herr Lindman. Om jag fattat saken rätt, skola
familjeförsörjare utan vidare bli befriade från värnplikten. Men det underliga,
som väl måste vara ett förbiseende, är att till dessa familjeförsörjare räknas
i första hand fäder till barn utom äktenskap. Ty inom äktenskap faller
det sig svårt på grund av giftermålsåldern att bliva fri från värnplikt på
grund av försörjningsplikt mot barn. Jag skall icke inlåta mig på denna
»premiering», men, mina herrar, nog är det ett originellt och dess värre troligen

Lördagen den 24 maj f. m

37 Nr 40.

synnerligt effektivt sätt att öka nativiteten i detta land och på samma gång
öka försvarsolusten!

Den stora fråga, som ligger mig nära om hjärtat, hänger samman med att
jag har äran att vara representant för Göteborgs stad. Det har väckt mycket
stor oro i min hemstad, att man velat förlägga Älvsborgs fästning uti materialreserv,
d. v. s. utan bemanning och endast under en viss tillsyn. Nu har till
alla ledamöter av riksdagen utdelats en skrivelse, där man uttrycker sina högst
allvarliga bekymmer över fästningens förläggande uti materialreserv. Den
är undertecknad av 1,500 personer av skilda partier. Jag skall, då den är
tillgänglig i original för alla, icke tynga debatten med att föredraga den. Men
herr talman, vad skola göteborgarna säga, när de få se verkligheten, denna
bistra verklighet, som de aldrig anat eller drömt om, att försvarsutskottet skulle
föreslå, att Ålvsborgs fästning, värnet för rikets andra stad, skulle nedläggas,
att således allt försvar där skall borttagas och Västsverige och dess första stad
sålunda alldeles lämnas utan skydd? Man har i utskottet uppenbarligen ensidigt
orienterat sig österut. Jag är dock för min del övertygad om att, om
också striden kommer att stå mellan öster och väster, så kan det mycket väl
hända, att kombinationer uppstå, som göra att Göteborg och området vid havet
där nere kommer ganska nära en krigsskådeplats. Det kan hända, herr
talman, att Göteborg ännu en gång blir en krigspolitikens brännpunkt.

Det är inte nog med detta., utan man har också blottat västkusten på försvar,
därigenom att man dragit in regementena i Västsverige. Även om den frisinnade
reservationen tages, skulle Västsverige blottas på trupper och det behållna
Älvsborg mista sin effektivitet. Nu är icke detta, herr talman, en lokalfråga
— ja, för oss som bo där är det naturligtvis också en lokalfråga — utan redan
det, att det gäller försvaret av svensk mark, gör saken till ett riksintresse och
här är det ett riksintresse såsom få. Göteborg har varit lungan ut mot västerhavet,
och, såsom vi kunna lära av den ryska historien under århundraden, finnes
det icke möjlighet för ett folk att hålla sina lungor friska, utan att de få
andas havsluft. Det är oerhörda värden i rikets andra stad, vilka det gäller
att skydda mot brandskattning och ockupation. Redan detta är naturligtvis
ett riksintresse, ty vilket utomordentligt påtryckningsmedel skulle icke givas
en krigförande makt, som bemäktigade sig Göteborg?

Göteborg är infartsporten för Sverige. Vad detta innebär förstås lätt, om vi
tänka oss, att Östersjöns hamnar stängas. Göteborg är vår främsta importhamn,
där äro stora skeppsvarv och verkstäder belägna. Där ha vi en flyghamn,
bekostad genom enskilda medel, en flj^ghamn, som vi hoppats få armerad, så
att den skulle kunna göra tjänst även för försvaret. Göteborg är en samfärdselns
centralpunkt, vi ha järnvägsförbindelser med Malmö, Gävle, Stockholm
och för övrigt med hela det mellanliggande området. Staden är ju, för såvitt
ett försvar där en gång skulle behöva upptagas, en utomordentlig replipunkt.
Nu få vi icke heller något flytande försvar liksom man tar ifrån oss det fasta
försvaret och de personliga försvarskrafterna, men herr talman, den dag kan
komma, då Göteborg blir en förträfflig bas för en främmande krigförande makt!

Nu skola försvarsanläggningarna där läggas ned. Jag har äran alt ha försvarsutskottets
ordförande herr Thorsson här i min närhet, och jag skall därför
göra en liten interpellation till honom, en interpellation, som vi göteborgare anse
oss böra ha rätt att få ett ordentligt svar på, skall jag våga säga det, utan alla
slingringar. Vad betyder det i utskottets förslag, att Älvsborgs fästning skall
läggas ned? Betyder det, att den skall så småningom få förfalla? Betyder
det att den skall nödtorftigt uppehållas, eller betyder det att den skall raseras?
Denna fästning, som kostat miljoner, blev färdig 1907, och den har en icke så
ringa grad av effektivitet. Den gamle vise sade: »Att bygga upp har sin tid,
att riva ned har sin tid.» I detta fall tycker jag dock nästan, att tiderna komma

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 38

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

bra nära varandra, eftersom man år 1924- vill riva ned vad man byggt upp 1907.
Detta påminner mig om — jag skall tillåta mig att i likhet med vad ett av
våra statsråd här nyss gjorde citera Strindberg — vad Strindberg sade om sig
själv och sina demokratiska vänner: »Vi voro starka i att riva ned, men bygga
upp det förmådde vi icke.»

Man säger, att denna fästning icke är ett tillräckligt effektivt skydd. Jag
kan icke döma därom från militärteknisk synpunkt, men det jet jag, att den är
ett duktigt iås, och tjuvar bruka ha respekt för ordentliga lås. Men lagen om
det minsta motståndet gäller även här, och en motståndare, kanske icke till oss,
utan en part invecklad i strid på annat håll, skulle enligt denna lag utan risk
här kunna få i sin hand en utomordentligt betydelsefull punkt för sin krigföring.

Herr Hansson i Stockholm uttalade här i går klara ord, jag nödgas säga klokare
ord än vad jag vågat hoppas få höra av honom. Han sade: »Lockelsen är
stor för en krigförande makt att kränka neutraliteten, att vi måste göra försvaret
så starkt, att det avskräcker den krigförande makten därifrån.» Herr
Hansson upprepade detta till yttermera visso och sade, att kränkningen måste
göras »dyrbar» för den, som försökte något sådant. Förträffliga premisser,
men jag beklagar, att talaren är svagare att draga slutsatser än att ställa premisser.
Ty utskottet synes avse raka motsatsen, nämligen att denna kränkning
skall göras så billig som möjligt, eftersom den icke kommer att kosta en krigförande
makt någonting. — Ja, nu får jag kanske genast svara samma talare
på den invändning jag förmodar kommer, nämligen att i och med att Göteborg
mister sina befästningar, får man enligt folkrättsliga lagar icke längre bombardera
denna obefästa stad, och då är det ju icke så farligt. Tror man det,
då underskattar man allt fullkomligt en krigförande makts förmåga att kunna
skaffa sig förevändningar för t. ex. ett bombardemang eller en ockupation. Vi
ha ett överflödande åskådningsmateriel från sista kriget, som visar, att när man
vill en sak, finner man alltid förevändningar att utföra den. Det behövs bara
en sådan förevändning för ett dylikt angrepp, som att i Göteborg finnas varv,
vid vilka krigsfartyg byggas. Tro inte herrarna i utskottet att detta är tillräcklig
anledning för en krigförande makt att lägga sig till med Göteborg?
Jag nödgas säga, att ingen är så blind, som den som icke vill se.

Är nu detta meningen med utskottets förslag, så finnes det endast en konsekvens,
och det är, att Älvsborgs fästning skall raseras. Skall den behållas utan
att vara bevärad, så kvarstår ju det stora hotet mot oss, att fästningen och
staden utsättas för angrepp, ty då äger ju inte nämnda folkrättsliga regel sin
tillämpning. Ingen lär väl ändå tro eller tänka, att en fiende skall respektera
en förklaring av oss, att vi icke skola lägga in kanoner och manskap i våra fort
utanför Göteborg? Vad betyder det, om vår stad skulle ockuperas? Jo, det
betyder, att då är det slut med neutraliteten, ty neutraliteten förutsätter,_ att
vi också försvara densamma. På denna väg kunna vi alltså bli indragna i ett
världskrig av dimensioner, så oerhörda och så ohyggliga, att kanske icke ens
det släkte, som upplevat det senaste kriget, kan göra sig en föreställning därom.

Vem kan då, herr talman, undra på, att vi göteborgare med yttersta allvar
och från skilda partier protestera mot möjligheten av att rikets andra stad skulle
lämnas som ett försvarslöst byte åt en fiende eller i ett oss ovidkommande krig
åt främmande makt, som kanske ansåge sig behöva vår stad? Göteborg är eu
affärsstad och känd för att icke ha dåligt affärssinne. Här har talats om
brandpremier, och någon ärad talare, som bemötte ett tal från stadsrådsbänken,
yttrade, att det brukade finnas olika premier allt efter olika brandrisker: men
aldrig har jag hört talas om att någon resonerat så, att nu hade det icke brunnit
på länge och därför att huset icke brann upp vid sista eldsvådan, skulle vi sluta
upp att sedan betala brandpremien! Så resonerar aldrig en klok människa, och
ännu mindre fördärvar han brandredskapen eller kastar dem på sophögen. Jag

Lördagen den 24 maj f. m. 39

vill för övrigt erinra de ärade herrar, som bära ansvaret för att ha velat ställa
Göteborg i eit så olyckligt läge, därom att det kraftigaste värnet är viljan att
försvara sig. I Göteborg finnes både försvarskraft och försvarsvilja icke bara i
ord utan också i gärning. Försvarsföreningar ha sedan 1912 med hundratusentals
kronor hjälpt ett fattigt fosterland att försvara sin uthamn mot Västerhavet.

Riksdagens ledamöter voro allesammans i Göteborg förra sommaren. Jag antar,
att en var lade märke till bilden på den ena av minareterna. Den lyste över
hela utställningen, bilden av Göteborgs vapen, som vi fingo år 1620 av Gustaf
II Adolf. Det var ett gyllene lejon, som stod där uppe, men icke ett av de parlamentariska
lejonen med svansen mellan benen här nere över riksdagshusets portal
utan ett lejon väpnat med svärd. Jag försäkrar herrarna att i mycket stora
lager av det samhälle, jag har äran tillhöra, är det icke bara ett heraldiskt vapen
för oss, utan en lösen, när det gäller vår fädernestad.

Jag kan icke underlåta att peka på några saker i detta sammanhang. Det
är bland annat en jämförelse, som jag måste göra och som ger sig alldeles
självfallet i denna stund. Där står på Gustaf Adolfs torg i Göteborg en staty
av Gustaf II Adolf. Konungen pekar på Göteborgs jord. Varför? Jo, tanken
har varit den att det är Sveriges dyraste jord, den har kostat mera blod och
mera pengar än någon jordbit i detta land. I århundraden har man stritt om
denna utpost vid Västerhavet. Göteborg har härjats av vender och danskar,
och Sverige har kämpat hjältemodigt i århundraden för att hålla det fritt. Göteborg
var den enda staden vid Västerhavet efter upphörandet av unionen med
Danmark. Så kom vår olyckas dag med freden i Knäred 1613, då var det nära
att den gick till Danmark. Då gjorde Sverige sitt tyngsta offer för det Älvsborg,
som nu skall skrotas ned d. v. s. för det gamla Ålvsborg; i dag står ju
striden om det nya Älvsborg. Vad offrade icke Sveriges folk den gången, i
denna »Älvsborgs lösen», där det gällde att inom sex år betala en mycket betungande
lösensumma till danskarna? Ja, det var icke så stora pengan i vårt
nuvarande mynt, men oerhört mycket då. Konungen smälte ned sina klenodier
och riksråden sände sitt bordssilver till myntverket, bonden fick betala två riksdaler,
»en lösgängare och drift- och drängkarl av 15 års ålder och däröver, som
tjänte hemma eller hos andra eller var sin egen man» fick betala en riksdaler och
»en tjänstehustru eller piga från 15 år» fick betala 1/2 riksdaler. Denna beskattning
varade i sex år, och härtill korn den vanliga skatten. Om jag tillägger,
att en riksdaler den tiden var priset på en tunna råg och att en »gill oxe» stod i
3 Va riksdaler, så förstår man, hur mycket denna lösen kostade de dumma människorna!
Ty visst var det väl en dårskap att lägga ut så mycket under landets
fattigdom efter hårda krigsår, då folket var nedtyngt av krigsgälder och utskrivningen
hade gått hårt fram! En dårskap, eller hur, herr talman? Men
jag är glad och stolt över »det folk, som våra bördor bar långt före våra dar».
De sveko inte oss!

Vad innebär nu vår värnskatt för oss? Det har talats så oerhört mycket om
vad detta försvar kostar. Jag har gjort ett litet överslag, som kanhända är
oriktigt på ett eller annat öre, men som i stort sett torde vara riktigt. Om jag
räknar, att en arbetare — och det är ju för dem herrarna Hansson, Thorsson
och Engberg kämpa i dag — har en taxerad inkomst av 2,000 kronor, sedan
familjeavdrag, avdrag för utskylder och vad han för övrigt har att draga av,
frånräknats, och jag sätter honom i den mellersta, tredje, dyrortsgruppen, vad
blir då hans skatt till försvaret? Det hade varit intressant, om utskottet hade
lämnat även dessa uppgifter i sin utredning. Hela skatten går till 34 kronor
28 öre. Vad kommer nu av detta belopp på försvaret? Jo, efter Kungl. Maj:ts
förslag, som räknar med en kostnad av 138 miljoner, blir det 7 kronor 26 öre,
efter det socialdemokratiska förslaget 5 kronor 25 öre, efter de frisinnades
förslag 5 kronor 83 öre och efter högerförslaget 7 kronor 32 öre. I högsta dyr -

Nr 40.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
ro. ro.
(Ports.)

Nr 40.

Ang. försvarsväsendets

ordnande

m. m.

(Forts.)

40 Lördagen den 24 maj f. m.

ortsgruppen, dit Stockholm och Göteborg höra, blir det icke en tredjedel därav
utan endast 2 kronor 24 öre till försvaret efter Kungl. Maj :ts förslag eller ungefär
2/3 öre per dag. Omräkna denna summa för vårt lands försvar i litern, kaffet
och biografbesöken, ställ dessa siffror mot den »Älvsborgs lösen», som vårt
folk en gång bar. Jag avstår, herr talman, helst från alla jämförelser i Sveriges
riksdag mellan förr och nu.

Varför skola vi bära värnskatten? Jo, herr talman, vi skola bära den, därför
att den tanken är dock icke omöjlig, att vi en gång skulle kunna avkrävas
en värnskatt, som vore oändligt mycket större och som skulle kunna komma:
att användas i annans hand för att smida bojor åt oss själva. Det kan hända,
att den stunden kunde komma, då våra söner toges ut till flerårig värnplikt,
men under främmande fanor och i fjärran land. Det har hänt andra folk!

Det finnes även en annan fråga, som jag nu skall övergå till och som ligger
mitt hjärta nära. Försvarsutskottet har skrivit följande: »Arvoden åt
garnisons-, slotts- och regementspastorer beräknas icke. De religiösa behoven
hos den militära personalen och de värnpliktiga torde med truppförbandens förläggning
till städerna kunna tillgodoses på annat sätt.»

Naket, utan motivering har i tre, fyra rader förslaget om fältprästinstitutionens
avskaffande lagts fram. Herr Thorsson gav i går kommentaren, försvarsutskottets
och sitt partis kommentar till detta överraskande steg, och hans
mening tycktes vara ungefär den: »Pojkarna äro nu för tiden så funtade, att
de utan saknad kunna avvara denna andliga vård.» Har utskottet utöver denna
enkla motivering — jag skulle vara böjd att kalla den lättsinnig, för att icke
använda ett ännu starkare ord — har utskottet då icke ens vårdat sig om att
tänka på de rent formella förhållandena i detta hänseende och att undersöka,
huru därmed skulle ordnas? Här ha vi ju dessa militärförsamlingar, där prästerna.
förestå pastorsämbeten och ha att ombesörja de uppgifter,; som därifrån
skola lämnas, och f. ö. hela kyrkobokföringen. Regementenas fasta personal
tillhör dessa exterritoriella församlingar. Hur skall detta ordnas? Intet
ord om den saken i utlåtandet. Vad är orsaken till detta? Jag kan icke rannsaka
hjärtan och njurar, jag har att hålla mig till herr Thorssons ord — icke
är det de höga kostnader, som härmed följa? Ty vad ha dessa präster för sitt
arbete? Jo, de egentliga regementspastorerna ha ett arvode, som jag undrar,
om en industriarbetare skulle vara nöjd med, ja, jag tycker knappt han skulle
kunna vara det, ty årliga arvodet utgör endast 1,170 kronor. De äro icke heller
ordinarie, dessa präster, utan på extra stat, och när de varit med så länge, att
de icke kunna sköta sin tjänst — helt nyligen avgick en regementspastor vid
omkring 80 års ålder — måste man gå till riksdagen för att kunna ge dem
en extra ordinarie emeritilön på 1,500 kronor. Det är alltså inga lukrativa
sysslor, inga märkvärdiga stora löner, och hela besparingen för staten skulle
kanske icke uppgå till mer än omkring 65,000 kronor om året.

Nej, mina herrar, efter herr Thorssons förklaring måste jag säga, att orsaken
måste sökas annorstädes. Jag finner vissa jämförelsepunkter med detta
i vad som en gång skett på samma område i Frankrike. Genom en dépeche
ministerielle av den 15 november 1905 förbjöd M. Berteaux religiösa begravningar
vid militärsjukhusen i Frankrike, såvitt icke den döde själv eller hans
släktingar uttryckligen hade begärt sådan begravning. Vad skedde? Jo, där
väcktes en storm av indignation i det Frankrike, som så ofta har varit åberopat
som ett föregångsland i Europa, när det har gällt sådana tilltag som
detta. Den 24 januari 1906 måste M. Berteaux taga tillbaka detta påbud och
låta den gamla ordningen komma igen. Jag är rädd för att försvarsutskottet
härvidlag låtit sig behärskas av samma felaktiga syn, vad Sverige angår, som
Berteaux beträffande Frankrike, nämligen att religionen var död, och att man
i detta stycke kunde handskas med den hur som helst. Man kan räkna miste.

Lördagen den 24 maj f. m.

41 Nr 40.

När partiet föreslog att lägga Gotland försvarslöst, växte upp en storm, som
förde med sig, att även det socialdemokratiska partiet i försvarsutskottet fann
sig nödsakat att böja sig. Jag försäkrar er, mina herrar i utskottet, att den
storm, som skulle väckas upp i de svenska hemmen, om detta ginge igenom,
i all synnerhet om krigstillstånd en gång skulle inträffa, skulle icke bara tvinga
herrarna att ta tillbaka, den skulle knäcka herrarna.

Med fyra rader har man avskaffat en vördnadsvärd institution, som har följt
med den svenska härordningen från Gustav Vasas tid, och som fick fast form
genom Gustav II Adolfs berömda krigsartiklar av 1621. De svenska fältprästernas
betydande insatser under århundradens krig och deras frivilliga medföljande
i fångenskap till de .sibiriska ödemarkerna under Karl XII:s tid beteckna
de ärofullaste bladen i de svenska fältprästernas historia.

Ja, säga herrarna i utskottet, »det där kan så vara under de gamla förhållandena.
Nu är allt annorlunda. Nu kommer ingen att känna avsaknad efter
denna institution.» Här har betonats, och jag anser den synpunkten vara fullkomligt
riktig, att, när man lägger om vår härorganisation, skall man taga
lärdomar från det stora världskriget och vad som där har inträffat och lägga
de vunna erfarenheterna till grund för det nya förslaget. Utskottet har emellertid
icke ansett sig behöva göra så i detta fall. — Dess ordförande har ju givit
mig klaven till utskottets tankegång! Jag skall därför tillåta mig att — i stor
korthet — lämna en utredning i denna fråga i stället för den, som försvarsutskottet
har alldeles tappat bort. Jag vill därvid meddela, att jag stöder mig
på officiella uppgifter och siffror, vilka alltså icke på något sätt äro hemmagjorda.
Fältprästinstitutionen har under kriget haft en betydelse, som knappast
kan överskattas. Den har spelat en större roll, än man var beredd på.

Jag skulle här vilja hänvisa kammarens ledamöter till ett för övrigt utomordentligt
intressant studium av soldatbreven. Det har kommit ut åtskilliga
samlingar av sådana från de olika fronterna. Det är från psykologisk synpunkt
av sällsport intresse att se, hur kriget har inverkat på människornas spyke.
Där skola herrarna få se, att inför det stora allvaret sopas de materialistiska och
mekaniska åskådningarna, för vilka de ekonomiska lagarna voro livets huvudsak
och kärna, bort, och i stället framträdde behovet av religion och kravet på mening
i tillvaron; det kom, herr talman, en fläkt av evighet in i skyttegravarna
trots all dessas ohygglighet. Jag rekommenderar dessa brev till dem, som
önska kännedom om, vad som på detta område tilldragit sig i kriget.

Man förde in fältprästinstitutionen överallt, där den icke förut fanns, och
där den förut fanns, blev den utvidgad och ännu bättre organiserad. Jag skall
be_att få lämna några uppgifter från de särskilda landen.

i Frankrike funnos vid krigets början två katolska och en protestantisk fältpräst
vid varje armékår. Detta alltså under de första dagarna i augusti 1914.
En storm väcktes emellertid snart nog upp i Frankrike både från katolskt och
protestantiskt håll med krav på utskickande av större antal själasörjare till
fronten. De hemmavarande ingingo »i stigande oro för sina kära, att de icke
i offrets stund skulle få religionens tröst», med de allra mest ingående framställningar
till vederbörande, och den minister, som en gång i Frankrikes riksförsamling
berömde sig av. att han »släckt himlens ljus», auktoriserade under
opinionens tryck den. 11 augusti 1914 den frivilliga kår, som organiserades och
för vilken en insamling av medel startades.

..Jag skulle vilja giva kammaren ett enda litet exempel på hur det lät i tacksägelsebreven
som i massor strömmade in till dem som ställt sig i spetsen för
arbetet, för att kammarens ledamöter skola förstå litet av hur man kände det
i de tusende hemmen. I ett brev från en mor heter det: »Ni har gjort er till
ett eko av var ångest och vara önskningar, varen välsignade i alla mödrars
namn.» Och vilka voro då de, som gåvo sin skärv för detta ändamål. Jo, det

Ang. försvarsväsendets

ordnande
ra. ra.
(Forts.)

Nr 40. 42

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendels

ordnande
m. m.
(Forts.)

var industriarbetarhustrur såväl som personer ur de högsta stånden, främst de
som hade de sina vid fronten, ja, hela nationen tog del däri. På några få dagar
blevo nödiga medel anskaffade. Men den 12 november 1914 övertog genom en
cirkulaire ministerielle, som var undertecknad av M. Millerand, staten ansvaret
för de då frivilligas avlöningar och arvoden till full likställighet med de fast
anställda. Den 1 juli 1915 hade antalet militärpräster tredubblats. Om detta
har utskottets ordförande ingen kännedom!

Jag övergår till Tyskland. Den 1 augusti 1914 funnos i Tysklands armé
150 fältpräster. Den 1 november samma år hade efter påtryckningar från hemmen
antalet blivit 249. 1918 funnos 783 av staten anställda präster plus 1,648
från de olika landskyrkorna utom de mobiliserade, och i denna kår av präster
utgjorde dessa militärpräster den fasta stommen. — Det är något annat, än den
erfarenhet utskottets ordförande har i denna sak!

Jag övergår till England. England måste ju nyskapa en armé och därför
även fältprästinstitutionen. När England kom in i kriget, anmälde sig genast
7,000 frivilliga som fältpräster och det dröjde icke lång tid förrän 3,060 blevo
försedda med fullmakt. Jag skulle vilja citera — tiden tillåter det dock ej —
vad man säger om dessas arbete, men det kan kanske vara nog att tala om att
100 av dessa stupade i stridslinjen och 178 blevo invalider under sin uppmuntrande
och tröstande verksamhet bland engelska tommies. — Därom vet det
svenska försvarsutskottet ingenting!

Hur var det i Amerika? Vid inträdet i kriget funnos där 41 kaplaner. I
oktober 1918 utgjorde antalet 2,230 i hären och 196 vid flottan. Av denna utveckling
har utskottet icke tagit någon del!

Ja, svaras det mig, vi förstå ängsliga fäder och mödrar och hustrur, men jag
sade, säger kanske utskottets ordförande, att »pojkarna själva i varje fall icke
ha något intresse av denna sak, och att det där har man .skött hemifrån». Jag
undrar, om det kan var skäl att, om det också vore så, med ett lättvindigt ord
allenast avfärda de många tusende hemmens intressen i denna sak! Jag vågar
det icke. Men det är icke så, herr talman. Ett enda exempel: När den tyska
armén redan hade kommit i upplösningstillstånd, anställdes vid den sjuttonde
preussiska armékåren en omröstning om soldaternas stämning, huruvida man
skulle bibehålla det militära prästväsendet eller ej. Armén var radikaliserad,
all auktoritet var, som vi veta, så gott som nedbruten, soldatråd voro organiserade
och upprättade, och de deltogo i denna omröstning. Fältprästerna hade icke
rätt vare sig att yttra sig eller att deltaga i omröstningen, vilken skedde med
slutna sedlar. Det var icke bara de gamla veteranerna, som hade varit med
om fälttåget, som deltogo däri, det var också hela skaror av ungdom, som kommit
direkt från hemorten. Hur utföll denna omröstning? Jag skall icke trötta
kammaren med siffror. Den utföll emellertid så, att det blev en utan all jämförelse
överväldigande majoritet av soldater, som röstade för bibehållande av
den militära själavården. Hur var det vid flottan? Sedan den blivit internerad
och överlämnad till England — vi veta att flottans manskap var det mest
radikaliserade elementet i hela den tyska krigsmakten — anställdes, där den
låg internerad vid Scapa-Flow, bland besättningarna på 60 stora fartyg en liknande
omröstning. Resultatet blev att 59 av dessa röstade för bibehållandet
av marinprästinstitutionen. — Om sådana erfarenheter vet det svenska försvarsutskottets
majoritet intet!

Nu frågar man sig: Hur var detta möjligt? Har kammarens ledamöter satt
sig in i vad en regementspastors uppgift var i kriget? Jag har nyss talat om,
huru de i själva eldlinjen och skyttegravarna hade sin betydelsefulla uppgift.
Vad betydde de icke på förbandsplatserna och krigslasaretten! Det stod i vissa
reglementen, att de skola »trösta och bistå i dödsstunden». De förmedlade un -

Lördagen den 24 maj i. m.

43 Nr 40.

derrättelse till de tusende hemmen och från hemmen ute i landet till soldaterna. Än0- /*?
De togo emot den sista personliga hälsningen, suvenirerna: klockan, plånboken, 4

dödsbrickan, som genom deras försorg skickades hem. De begrovo de döda. m. mt
Detta ohyggliga massjordande lär ha varit något av det outhärdligaste av allt,, (Forts.)
om icke däröver hade lyst en stråle av religionens tröst, hade det blivit ännu
ohyggligare.

Och det är så långt ifrån, herr talman, att man nu efter dessa erfarenheter i
krigslanden har velat inskränka på denna institution, att man i stället bygger
på den och organiserar den i fredstid, därför att man begriper, att även denna
krig sher edskap måste i fredstid vara ordnad för att kunna bliva effektiv i kriget.
I den frivilliga hjälpverksamhet på detta område, som under kriget korni
till stånd, var det dessa fast anställda präster, som bildade stommen. För att
institutionen skall väl fungera i fält måste den ordnas i fred. Jag vill till försvarsutskottets
majoritets begrundande erinra om ett ord av en av dem erkänd
auktoritet, nämligen Englands nuvarande premiärminister: Han säger: »Det
gives ingen lösning för våra samhällsfrågor utanför kristendomen.» Då skall
man icke heller försöka att stänga den ute från armén! Det finnes intet kulturland
i Europa, som har vågat att så obarmhärtigt och hänsynslöst riva ned
denna andliga vård i armén som Sverige i det nu föreliggande förslaget tack
vare socialdemokraterna i försvarsutskottet. Jag betonar: »i försvarsutskottet».

Jag försäkrar er, mina herrar i utskottet, ni ha inte ens. bakom er medlemmarna
i kammaren av ert eget parti, om de också allesammans skulle instämma med
eder i dag, ty när vi komma till edra hem och till folket i landet — jag känner
kanske det lika bra, som ni göra — då kommer det att låta annorlunda.

Med avseende å den betydelsefulla verksamhet, som dessa präster i fredstid
utföra, vill jag tillägga, att av den har jag själv sett åtskilligt. Liksom överallt
är resultatet av denna verksamhet beroende på individuella krafter och gåvor.
Jag har sett, hur soldathem rests tack vare enskilda medel. Jag har sett
den förtroendefulla samverkan med andra religiösa riktningar. Jag har sett
soldathem i Boden, Gävle, Örebro, Skövde, Karlsborg, Västerås och Uddevalla,
flera kan jag icke för tillfället erinra mig, men det finns säkert flera. Det arbete,
som av dessa regementspastorer utföras, är verkligen sådant, att jag tror,
att det är skäl, att man, när man betänker, vilken ringa kostnad som för deras
bibehållande erfordras, bör låta denna icke bara religiösa utan även kulturella
vård i armén fortgå och jag bestrider på det bestämdaste, att någon opinion i
landet föreligger för att avskaffa den. Det skulle tvärtom väcka oyo i landet.

J a, herr talman, jag har länge tagit tiden i anspråk, men frågan är för mig,
och jag är övertygad om, att jag därvid har många bakom mig, tillräckligt viktig
för att motivera, att jag tagit eder uppmärksamhet. Låt mig säga till
sist några ord. Vi tro inte, har det sagts, att vi någonsin komma ut i strid.

Mitt hopp är också, att vi ej skola behöva komma ut i någon strid. Men, mina
herrar, om det skulle bli så, om en dag ofärden kommer över oss, tro ni, att vi
med våra svärmare, de som i det blånande se så vackra syner, skulle komma
att taga vårt underkuvande som något slags martyrium, varigenom vi skulle
komma att bliva ett slags ställföreträdande folk för att genom vår olycka föra
freden fram i världen? Tro ni, att vi motståndslöst skola låta oss underkuvas,
eller tro ni inte, att vi vilja skydda våra hem, makar, fäder, barn och gamla?

Ja, det finnes inte en människa här ibland oss, som icke tror, att om den stunden
kommer, då är det slut med samvetsömheten, och då är det slut med fosterlandslösheten,
de sopas bort som spindelvävar, och de gamla missbrukade orden
»man ur huse» bli lösen i vårt gamla land. »Vi äro av forno ett kampens folk,
och vår börd vi ej kunna fördölja.» Men herr talman, då gäller det att inte
kasta ut vår ungdom i kampen utan nöjaktig utrustning, utan tillräcklig utbildning,
utan det maskinella stöd, som behöves i en modern strid. Jag är

Nr 40. 44

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. för- säker på, att om så skulle ske, skulle det släkte, som finge taga konsekvenserna,
^ordnande ia helt förbanna den riksdag, som hade ställt vår ungdom i det läge,
m. m. som den en gång stod 1808, en sorgens historia, som Gud give, att vårt folk
(Ports.) aldrig mer behövde uppleva. Det sades i går av en talare, att det vore ett
stycke historia, som vi gjorde dessa dagar. Det kan hända, herr talman, att
det är ett stycke historia, som kommer att te sig som en historiens dom över oss,
som voro för små för den allvarliga tiden och det fruktansvärda allvaret, och
som voro för lomhörda för att höra suset av den annalkande stormen, som går
igenom världen. Ty, herr talman ■— herr Kilbom må säga vad han vill —
den dagen kommer, då den stora kampen skall utkämpas mellan orientalisk
bolsjevism och västerländsk civilisation, och då lär gamla Sverige på sin vaktpost
här i Norden inte komma undan från att taga sin andel i försvaret.

Låt mig till sist säga ett ord, inte som riksdagsman till riksdagsmän, utan
som medborgare och familjefar till fäder och mödrar i Sveriges land, huru vi,
många, oändligt många känna det ute i landet! Om våra söner en dag skola
kallas under fanorna i blodigt allvar och offra sitt liv på slagfältet, det Gud
förbjude, då ha vi rätt att kräva, att vårt unga manskap, blomman av vårt folk
och våra hems beskyddare, icke genom den svenska riksdagens åtgärder förgäves
skola behöva offra sina liv för fosterlandet.

Herr talman! Jag har redan tillkännagivit mitt yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 4.

Herr statsrådet Malm avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 229, angående
åtgärder för färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade
arbetsföretag.

Denna proposition bordlädes.

§5.

Ang. försvarsväsendets

ordnande

Kortsattes föredragningen av särskilda utskottets utlåtande nr 2; och yttrade
därvid:

m. m.

(Forts.) Herr Henrikson: Herr talman, mina damer och herrar! När denna fråga,
som ju är av så stor betydelse, i dag är föremål för behandling, torde det tilllåtas
även mig att yttra några ord. Jag skall emellertid inte bliva lång, då
jag förut som ledamot av utskottet genom, reservation givit min ståndpunkt tillkänna.

Då Kungl. Ma.j:ts proposition i denna fråga kom fram till riksdagen, var
det mången som ställde sig undrande och .spörjande och tyckte, att detta förslag
gick alltför långt i beskärning av vårt försvar. Man fick emellertid en
förklaring, den nämligen, att det var regeringens mening att propositionen skulle
vara ett samlingsförslag, ett förslag, varom alla partier skulle kunna enas.
Så blev emellertid icke förhållandet. Man fick tvärtom bevittna, att en massa
motioner väcktes, där bud och underbud förekommo i stor utsträckning. Inom
utskottet har det icke varit bättre med enigheten. Där har rått stor oenighet,
vilket haft till följd att utskottsbetänkandet framkommit så trasigt som det
gjort.

I utskottets förslag, bakom vilket stå utskottets samtliga socialdemokratiska
ledamöter, föreslås bland annat slopande av halva nuvarande antalet arméfördelningar.
Hälften av våra regementen skulle alltså raseras. Många invändningar
och protester hava gjorts från skilda delar av vårt land. Man kan

Lördagen den 24 maj f. m.

45 Nr 40.

förstå den indignation detta väckt på skilda orter, där man sett sina regementen
hotade. Jag vill säga, att vi hallänningar kunna inte finna oss i att
bliva berövade vårt regemente och att våra söner skola sändas antagligen till
Norrland för att fullgöra sin värnplikt.

. För inte så många år sedan föreslogs, att regementena skulle förflyttas från
sina dåvarande platser till städerna, där nya, dyrbara kaserner skulle byggas.
Man tyckte, att detta var en alltför dyrbar åtgärd, men man fick då som svar,
att detta var oundgängligen nödvändigt. Nu föreslås att större delen av dessa
regementen skola raseras. Om nu det förslaget vinner riksdagens bifall, är
det dock icke osannolikt att inom några få år krav kommer att resas på nya
kaserner eller på förläggning av nya regementen där de gamla voro förlagda.
Vad skall svenska folket säga om en sådan politik?

Det har inom utskottet höjts röster för en förbättring av sjöförsvaret och
flygvapnet på arméns bekostnad. Jag vill .säga, att vi behöva både armén
och flottan, men att tyngdpunkten bör läggas på armén. Vi få räkna med, att
vi här i Norden hava en årstid, som heter vinter, då flottan icke kan komma till
användning. Under sådana förhållanden ha vi i händelse av ett krigiskt överfall
endast armén att lita till. Vi hava anledning att lätta på den försvarsbörda 1914
gav oss, men att riva ned vårt försvar, så att vår motståndskraft kommer att
förlamas, torde väl fa anses vara ansvarslöst i en tid som denna, då det överallt
är oroligt och hela Europa formligen ser ut som en häxkittel.

Vad övningstiden beträffar så anser jag mig ej kompetent att bedöma hur
lång övmngstid. vi behöva. Det är emellertid klart, att om vi skulle bliva
indragna i krigiska förvecklingar, så är det nog så, att ju kortare övningstid
vi ha desto större blir faran för nederlag. Detta har visat sig inte minst
under senaste krig. Man har ingen säkerhet för att vi alltid få leva i fred
Främmande blickar saknas nog inte, som följa våra åtgöranden. Vi få icke
lämna dessa ur sikte. Världen! har många brännbara ämnen, och man vet
inte, när en gnista kan kastas in i vart land. Vi böra därför hava vårt försvar
i ordning och vara så rustade att, i den händelse vår neutralitet skulle
komma i fara, vi kunna försvara vårt land.

„ U0n,''% diskussionen om organisationen av vårt flygvapen hava tvenne olika
åskådningar gjort sig gällande.. Bådas anhängare sätta mycket hopp på flygvapnets
utveckling, men det vill synas mig riktigt, då man i det ena fallet
anser det vara klokare att framgå efter mera försiktiga linjer. Utskottet anser
flygvapnet vara moget för att bliva fullt självständigt och att det bör
organiseras såsom en enhet, vilken i farans stund kan operera med samlad kraft
Detta vapen skulle således frigöras från sina modervapen, armén och flottan"
samt ia egen chef, ansvarande för detsammas krigsberedskap och operationsdugiighet.
Ur vissa synpunkter kan detta vara riktigt, men mot detta åskådningssätt
har framförts ett annat. Man anser nämligen, och det säkerligen
m?, rir pj’ i vapen kommer att undergå oerhört många förändringar

och att flygkonsten icke på långt när är utexperimenterad. Vi se ständigt
huru nya uppfinningar göras dels för att öka vapnets slagkraft, dels för att
motverka densamma. Jag undrar, om inte försiktigheten bjuder, att vi, innan
vi bestämma oss, se tiden an något och låta verkställa en noggrann utredning om
nur vapnet lämpligen bör organiseras.

Jag ber, herr .talman, att få yrka bifall till den av herr Vennersten m. fl.
avgivna reservationen med undantag för flygvapnet, i fråga om vilket jag yrkar
bii all till herr Lindmans reservation.

Herr Eden; Herr talman! Det skulle icke förvåna mig, om de, som In
tålamod eller skyldighet att åhöra denna debatt, nu skulle börja vara mog

Ang. försvarsväsendets

ordnande
ro. ro.
(Forts.)

Nr 40. 46

Lördagen den 24 maj £. m.

Akq- f°r svarsväsendets

ordnande
ra. m.
(Forts.)

för den reflexionen, att icke iblott debatten utan hela det problem som den behandlar
har utvecklat sig på ett ganska egendomligt sätt.

Här började försvarsfrågans behandling med att den sittande regeringen
framträdde såsom målsman för en »samförståndslösning». Regeringen har
gång på gång betonat sin strävan för en sådan lösning och har även utfört
samma tanke i går. Det ena partiet efter det andra väckte emellertid sina motioner,
som naturligt kan vara, och i dessa motioner proklamerades likaledes,
att de var för sig gjorde anspråk just på att åstadkomma den lämpligaste basen
för en samling. Så gick det särskilda utskott, i vilket riksdagens främsta
förtroendemän blivit insätta, till behandling av detta material. Men vilken
behandling och med vilket resultat? Jo, en behandling, som egentligen tycks
ha bestått däri, att de i motionerna intagna ståndpunkterna hava blivit^vederbörligen
deklarerade inför utskottet och att varje grupp för sig har fåle sitt
militära och civila kansli för att närmare utföra sina tankar, och så till sist,
när det stora beslutet skulle fattas, ingenting annat än vad jag nödgas kalla
en skenvotering, en votering, som helt enkelt innebar konstaterande av vilket
parti som i utskottet hade ett flertal representanter i förhållande till de andra,
men icke innebar sammanslutning av någon majoritet inom utskottet i dess
helhet. Så kom hela frågan tillbaka till riksdagen, och så ligger den nu inför
riksdagen i detta skick med regeringens proposition för sig och med hela raden
av olika i utskottet intagna ståndpunkter utan ens en antydan till att man har
försökt att närma sig varandra.

Herr talman! Jag har varit med så pass länge, att jag tror mig något sanär
känna den svenska riksdagens teknik och taktik och de egenheter, som understundom
bruka följa av de båda kamrarnas samtidiga behandling av varje
ärende. Det nödgas jag ändock förmena, att en dylik behandling av ett så
stort och svårt ärende som detta är tämligen enastående. . Det år ett faktum,
att utskottets sätt att arbeta icke möjliggjort någon verklig beredning av fragan,
att dess betänkande icke ger den vederbörliga grunden för ett bedömande
i riksdagen av vilka möjligheter, som verkligen kunna finnas att komma till
ett positivt resultat. Och lika litet hava debatterna, såsom de hittills blivit
förda, givit någon slags ledning i det avseendet. Det förefaller mig, som. om
de åtminstone till större delen hava bestått i uppläsning av på förhand skrivna
föredrag, som ytterligare motiverat de skilda .partiståndpunkterna, men icke
givit något därutöver. Varje talare har obrottsligt hållit sig till sin motion och
sin utskotts deklaration; det är en serie av partipolitiska linjer, som oföränderligt
gå isär och aldrig träffas. Jag skall tillåta mig att fråga, herr talman, om
det icke vore på tiden, att vi nu ändock i någon mån lämnade det sättet att
debattera, eller att, såsom det med föga rätt heter, arbeta.. Det har blivit
morgon och det har blivit middag den andra dagen och det vill synas, som om
det skulle vara skäl att äntligen i sak och ej blott i ord något tänka på, om här
kan vara någon möjlighet till det samförstånd, den samling, som ifrån alla
olika håll har proklamerats, men som man på vart och ett av dessa håll har
behagat identifiera med just sin höga,, egna ståndpunkt. Men vilja vi detta,
då få vi också göra klart för oss, huru vi kommit i detta läge, vad som är orsaken
och förklaringsgrunden till att den vackra tanken har fatt sa litet resonans

hitintills. _ ...

Hans excellens statsministern frågade i gar i sitt stora anförande inför andra
kammaren bland annat: Vad är samförstånd? Han gav ett.svar, som, tror
jag, mestadels gick ut på att bestämma detta negativt samförstånd är »icke
kompromiss» — men som i fråga om den positiva innebörden gav ganska liten
ledning. Det må tillåtas en betraktare av det politiska arbete, som har skett
under denna riksdag, att helt stillsamt göra ett par anmärkningar i denna
punkt. Vad samförstånd är — ''så mycket är visst att icke grundlägges det,

Lördagen den 24 maj f. m.

47 Nr 40.

icke ges -den rätta utgångspunkten för ett samförstånd genom att de, som hava
initiativet, stänga in sig i sin kammare och där för sig själva framskapa en
proposition, som efter deras mening skulle vara -det rätta uttrycket för detta
samförstånd. Icke heller — det är jag förvissad om — är det ett lyckligt
sätt att fullfölja tanken, om efter propositionens avlämnande till riksdagen
den likasom lämnas åt sitt öde, översändes till utskottet och där får komma
under dess hårdhänta behandling utan, såvitt jag kunnat finna, något huld
och skydd av sina upphovsmän. Jag känner mycket väl de svenska utskottens
ömtålighet om sin självständiga ställning, men jag känner också, att det icke
saknas möjligheter för en regering, som vill hålla den verkliga kontakten med
riksdagen, att även under en utskottsbehandling kunna få sina synpunkter
lämpligen framförda och ordentligt betonade, vare sig dessa synpunkter nu i
deras helhet, kunna godkännas av utskottet eller ej. Och till sist, inte är det
väl tillräckligt, för att slutföra en så stolt uppgift som en samförståndspolitik,
att, när vi stå i det stadium där vi nu befinna oss, hans excellens statsministern
förklarar, att när väl riksdagen fattat sitt beslut, då kommer — om jag lyckades
att anteckna yttrandet rätt — regeringen att pröva detta beslut och i "fråga
om dess antagande eller icke antagande intaga den ställning, som händelserna
kunna föranleda. Nej, mina damer och herrar, skall det vara en samförståndspolitik
med regeringen som initiativtagare och medverkande, då får allt i den
politiken läggas in ett ständigt och aldrig slappnande och aldrig tröttnande
arbete att hålla det väsentliga framme från början och till -slutet. Och då är
det framför allt nödvändigt att en dylik tanke tar sig uttryck i det stadium, där
vi nu stå. Nu i elfte timmen, för att inte säga i den tolfte, behövs det verkligen,
. skulle^ jag tro, oundgängligen att få en direkt känning därav, huruvida
bär finnas några förutsättningar ifrån regeringens sida för att hjälpa de många
stridande riksdagspartierna till en medelpunkt, ett samlingsförslag, som verkligen
kan leda till samling. Vad därutinnan kan göras tillkommer icke mig att
på något vis antyda. Jag har bara velat ställa frågan.

Och den frågan ställer sig i själva verket även till de olika partierna. Ni,
mina herrar, ha nu stått här och deklarerat icke blott att edra ståndpunkter
äro de enda riktiga och de bästa — det är självklart att de alltid äro det, när
man. skrivit under en motion — utan också stått och -deklarerat ett »härintill
och icke vidare» — ty det har skett från flera håll. Jag vänder mig emot hela
denna taktik. Jag frågar om det icke är blott principiellt riktigt utan praktiskt
taget helt enkelt oundgängligt, att man dock får lov att närma sig
varandra för att få ett resultat, när icke ett enda parti behärskar ställningen
vare sig i denna kammare eller ännu mindre i den första kammaren. Om nu
den hittills proklamerade -ståndaktigheten ifrån de olika partierna bara leder till
att var och en såverar sin ståndpunkt, och om sedan frågan går ut »i val», såsom
så många här deklarerat -att de »icke äro rädda för» — naturligtvis! — det
finns väl ingen som »är rädd» inför ett val — nå, hur går det sedan? .Tro inte
herrarna, att det i alla händelser blir nödvändigt att försöka komma överens
efter valet, om man ej kunnat göra det förut? Men i så fall: kunde det då inte
vara skäl att tänka en smula pa att närma -sig varandra och komma överens
redan före valet likaså gärna som efter?

Jag skall naturligtvis icke förneka, att denna omedgörlighetsståndpunkt, som
har kommit fram och som, jag ber om ursäkt att jag säger det, i en visserligen
mera indirekt men dock förnimbar form har antytts också från regeringens sida,
kan hava-sina förklaringar. Det är tydligt, att den i väsentliga delar innebär
en utlösning av hela den ekonomiska, politiska och folkpsykologiska utvecklingsprocess,
som det svenska folket har genomgått under dessa senaste tio år.
Det kan vara skäl att saga ifrån vid denna debatt ännu kraftigare än det har
antytts vid remi-ssen av propositionen, att om nu försvarsfrågan ligger som -den

Ang. förnvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forte.)

Nr 40. 48

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendels

ordnande

m. m.

(Forts.)

ligger, så beror det i högst väsentlig grad på 1914 års olyckliga politik och
olycksaliga beslut. Det beror på den folkharm, som så småningom har rest sig
mot 1914 års överbelastning. Jag tvekar icke för det ordet. Det beror självfallet
också på den förbittring, den vedervilja, som under och efter kriget har
vänt sig mot militärväsendet i dess helhet. Och det ligger ganska naturligt
till att de, som för tio år sedan fingo lov att antingen underkasta sig eller
också finna sig i ett beslut, som de ej på något sätt gillade, nu känna frestelsen
utomordentligt stark att icke låta huttla med sig en gång till utan nu^stå på
sin uppfattning. Det kan vara skäl att göra detta fullt klart för sig på deras
sida som kämpa, naturligtvis av full och ärlig övertygelse, för att rädda så
mycket som möjligt av 1914 års skörd. För min del har jag sagt förut i denna
kammare, och jag upprepar det, att det klokaste och bästa som kunde ske vore,
om vederbörande gjorde klart för sig att det behöves en verklig brytning, en
ganska radikal brytning med hela det försvarssystem, som då uppbyggdes, om
vi överhuvud taget skola få något nytt försvarssystem till stånd. Ty hädanefter,
skulle jag tro, går det inte att få en lösning av den frågan på sådant
sätt som kunde ske 1914.

Nåväl, om nu detta är förhållandet, vad är det då som dock måste fasthallas
som de stora reella förutsättningarna och utgångspunkterna? Det är utrikespolitiska
synpunkter, det är ekonomiska och statsfinansiella, det är militärorganisatoriska
och militärtekniska synpunkter. Alla dessa ha blivit nämnda.
Men det är till sist och i mycket hög grad någonting som för litet blivit nämnt;
det är också folkpsykologiska faktorer. Hur vackert och hur övertygat här
också talas om vad som kräves av ett sammanhängande försvarssystem, så går
det inte nu att komma ifrån det folkpsykologiska läge, i vilket frågan befinner
sig. Det är icke någon krass cynism, som talar ur min mun, när jag konstaterar
detta, icke alls något slags underkännande i och för sig av vad som kan vara
militäriskt viktigt och värdefullt. Det är helt enkelt ett konstaterande av faktum.
Jag anhåller att få säga ifrån, att det kan bli lika riskabelt för dem, som
nu mest ivra för militära önskemål, att förlyfta sig på sina anspråk, som det
kan te sig, om de nu skulle ge sig till freds med väsentligt mindre än de i själva
verket skulle önska. _

Jag skall, herr talman, icke gå något djupare in på de olika förutsättningarna,
som jag har nämnt. Rörande det utrikespolitiska läget skall jag sålunda
inskränka mig till ett par korta anmärkningar, tyvärr utan att hava fått tillgång
till det anförande, som hållits av hans excellens utrikesministern i dag
men som jag av en beklaglig tillfällighet icke fick åhöra.

Det förefaller mig, som om man skulle kunna en smula dämpa den mangomordade
tvisten angående »ljusmålning» eller »svartmålning» av det utrikespolitiska
läget. Jag har förut sagt, att jag anser, att regeringen, i den mån
dess mening kommit till uttryck genom herr statsministerns första ^diktamen
till propositionen, har målat avgjort för mörkt. Och det är val också möjligt,
att herr statsministern även i den nyansering, som han gav i går,, något för
mycket drog fram den mörka sidan eller rättare sagt räknade med riskerna såsom
allt för oundvikliga eller sannolika. Men det må vara ursäktat, om man a
andra sidan bestämt vänder sig mot sådana yttranden, som ha kommit fram
här såsom representerande utskottets synpunkt. När herr Thorsson i går — låt
vara i den jovialiska form, som är honom egen och som väl satte någon färg
på avfattningen — kunde förkunna, att om vi bara »iakttaga ett städat uppförande»
här i landet, så få vi nog »vara i fred i hundra år till», eller när
andra förenkla problemet så, att »något anfallskrig torde Sverige inte alls behöva
befara», det kan man inte se någon möjlighet till. — då måste jag hava
sagt, att jag på det mest inträngande sätt varnar för det politiska lättsinne,
som talar i sådana ord. Det är ett politiskt lättsinne, därför att vår fred beror

Lördagen den 24 maj f. m.

49 Sr 40.

icke bara. pa de tva faktorerna, om vi halla oss fredliga själva och om ingen
vill anfalla oss. Jag tror, att för närvarande läget är sådant, att man icke behöver
resonera om ett erövringskrig såsom någon rimlig eventualitet. Men det
är inte på detta det hänger, och det har sedan ganska länge egentligen och i första
rummet icke hängt pa detta. Utan den springande punkten liar naturligtvis
varit och är alltjämt den viktiga fragan, huruvida förhållandena ute i Europa
och alldeles särskilt förhållandena i Östersjön kunna komma att taga en sådan
vändning'', o/tt det ka,n befaras konflikter, i vilka vi kunde bliva indragna
både mot var egen° vilja och kanske mot de i konflikten agerandes vilja. Ämnet
är mycket ömtåligt, och jag tänker inte på något vis göra ett försök att analysera
det. Men även om jag nu bortser från de allmänpolitiska osäkerhetsmoment,
som jag hör att hans excellens utrikesministern berört, även om jag
bortser från den ytterligt labila och ännu fullständigt obefästa statsbildningen
i sydöstra^ Europa, så kunna_ vi väl inte förbise, att omkring själva Östersjön
har uppstått en statsgruppering, som även den endast är i sin början, som vi
svenskar önska och hoppas det bästa för, men vars utsikter, vars risker att indragas
i storpolitiska komplikationer onekligen äro många nog, ja, under vi«sa
förutsättningar mycket stora. Och skulle detta inträffa — då gäller det för oss
U kunna halla oss utanför. Hen stat, som har överiges läge vid Östersjön,
kan icke undgå, att på det kraftigaste beröras av en sådan eventualitet. Det
gäller da att värna var neutralitet icke blott genom formell markering, utan
sa, att komplikationerna icke bli oss övermäktiga. Vi måste ha sådan’ makt
att satta bakom vårt uppträdande, att den verkligen tvingar till respekt även
under en upprörd och våldsam strid.

Det var med stor tillfredsställelse jag i går hörde herr Hansson i Stockholm
denna gång erkänna det uppenbara sambandet mellan värn av neutraliteten och
värn av självständigheten. Det skulle bara ha varit att önska, att överhuvud
hela begreppet, »neutralitetsförsvar», aldrig hade ensamt och naket kommit in
* ijlskussioneii Pc-h i utskottets utlåtande. Men när herr Hansson nu har gått
till den förklaring som han gav i går, nämligen att det är uppenbart, att skyddet
för var neutralitet, d. v. s. vår möjlighet att hålla oss utanför en europeisk
strid och särskilt en strid i Östersjövärlden, i hög grad beror på i vilken mån den
makt, vi kunna ställa upp, tvingar de i striden indragna att betrakta det som
ett äventyr att kränka oss — när vi ha kommit därhän, då förefaller det mig
också, att man skulle kunna avföra hela det förflugna resonemang, som förut
vant uppe, om att vi ej skulle behöva självständighetsförsvar utan endast
neutralitetsförsvar. Det blir till sist ändå så, som jag tillät mig att yttra

sakmiSS^e^a^en’ ^ 6na °C^ ^ andra ^ara ar ^va sidor av samma

Ett neutralitetsförsvar, som håller måttet, måste vara tillräckligt för att verk
igen avskracka från kränkning av neutraliteten och hävda vår självständighet
,.a kommer den andra stora frågan: hur mycket kräves då för ett försvarsvasen
som ar tillräckligt aft ingiva sådan respekt men på samma gång är så
inrattat, ett det såvitt möjligt tillmötesgår folkets obestridliga och bestämde
krav pa att fa ned militärutgifterna? Utskottet har i detta avseende fällt någre
ord som redan ha blivit grundligt kritiserade, men som jag icke ändå kar

Srrlnta »h l!0r| mm dn mläggt 6n allvarlig gensaga emot. Utskottei
n if °T’ att uet mke kan godkänna »den föreställningen, att vårt lands frihei
ni självständighet kan tryggas genom militära rustningar». Det »kan icke
dela denna tro pa ett betryggande militärt försvar». Det talar om att våro
försvarsanstalter endast kunna »bidraga» till att hålla oss fria, och det sluta:
med att hanvisa pa den.blivande internationella rättsordningen. Ja, allt detto
ar, såsom herr statsministern i går anförde, i viss mån sant. Ingen har förandra
hammarens protoholl 192Jf. Nr4o.

Ang. försvara
väsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 50

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

nekat, att om man skulle tänka sig en så osannolik situation som ett angrepp
på Sverige av en överlägsen stormakt och att Sverige da skulle sta ensamt, vi då
icke lära rå med att militärt upptaga kampen. Men var och en av oss. även
de. som ivra för ett starkare försvar än jag för närvarande anser mig kunna
och behöva göra, räkna naturligtvis med en situation, där vi icke äro isolerade i
världsrymden med en angripande eller genom någon komplikation fientlig stormakt,
utan där vår militära styrka utgör en faktor i en eventuell större° europeisk
konflikt. Och ur den synpunkten går det alldeles inte att resonera så, som
utskottet har gjort, att »i ett något mer eller något mindre av militära försvarsanstalter»
kan man icke »so den verkliga livsfrågan för vårt land». Detta
är. förlåt uttrycket, försvarspolitisk skolastik. Allt beror ju på vad man menar
med »något mer» och »något mindre». Om vi vända om en gammal historia,
så skulle vi kunna resonera så här. Lika orätt, som det varjv kvastgubben
att lägga det ena fånget efter det andra på hästen och säga: tål du det, så tål
du det, lika oriktigt resonerat är det givetvis att säga:jag tar ifrån organisationen
detta, och tål den, att jag tar ifrån detta, så tal den också, att jag
tar ifrån detta utan att betänka, hur mycket som till sist blir kvar! Ett
»något mindre» kan verkligen vara för litet. Och jag nödgas bekänna min mening,
att, såvitt jag förstår, är utskottets förslag verkligen avgjort för litet.

Det vare långt ifrån mig att vara så förmäten, att jag skulle inblanda mig
i striden mellan den nuvarande försvarsministern och den förutvarande, herr
Hansson i Stockholm, angående de olika eventualiteterna för landstigning i
Sverige. Båda herrarna äro ju visserligen dess bättre civila, men de ha val
lärt sig sä kolossalt mycket militära ting, att det inte är skäl att lägga sig
i den fackstriden. För mitt enkla och icke i försvarsdepartementet tränade
omdöme ter sig emellertid saken så, att även om herr Hansson skulle kunna
räkna med, att man aldrig behövde tänka sig mer än en större landstigning,
så blir hans tre fördelningar — i synnerhet om de sammanställas med dten mycket
begränsade styrka, som flottan och flygvapnet få — för litet, avgjort för litet
för att kunna dels täcka landgränsen — och det lär väl kunna inträffa att det
behöver ske — dels skapa ordentliga besättningar i fästningarna, dels uppsätta
bevakningstrupper och dels hållas rörlig för att möta en dylik invasion. Pa den
tiden, då jag sysslade med dessa problem i andra försvarsberedningen för elva år
sedan, var man åtminstone viss om att en sådan styrka inte skulle räcka till. Men
vad ännu värre är eller rättare sagt vad som är en än mer betänklig sida av
samma sak, det är, vad som redan anförts särskilt av herr förste vice talmannen
: en organisation på tre arméfördelningar kan icke på något rimligt sätt tillgodogöra
sig och utbilda den värnpliktskontingent, som dock även efter utskottets
förslag är tillgänglig och som skall utbildas. Man ma däremot icke svara
med att hänvisa på, att utskottet dock uppgjort förslag i den riktningen. Det
förslaget är redan genom förläggningen av övningstiderna sådant, att jag, om
inte tiden vore så långt; framskriden, skulle tro mig om att kunna för kammaren
ådagalägga, att den ena kontingentens övningstid är väsentligen tillspillogiven,
i all synnerhet som den begränsats till 140 dagar, kommer sa därtill, att de
operativa enheterna ha blivit så till yttersta grad begränsade och att nedskärningen
av antalet regementen inte bara försvårar förbindelsen med de värnpliktigas
hemorter i den mening, som mest varit uppe i den populära diskussionen,
utan också naturligtvis i högsta grad försvårar mobiliseringen, så nödgas jag
uppriktigt säga ifrån, att även med den bästa vilja att förstå det resonemang,
som herr Hansson i går förde till torgs, kan jag för min del icke finna annat,
än att utskottets förslag är alldeles otillräckligt från hans egna utgångspunkter.
Det bör vara tillåtet att särskilt anmärka, att det inte räcker att bemöta
en sådan kritik på det sättet, som gjordes av utskottets ärade ordförande i går,
nämligen genom att peka på, att försvaret dock kostar så och så många kronor

Lördagen den 24 maj f. m.

51 Nr 40.

per individ eller alt de tre arméfördelningarna dock innesluta var och en två
brigader. Kostnadssiffran per individ föranleder bara den reflexionen, att totalresultatet
av denna kostnad blir påfallande klent — utskottets förslag är för
dyrt i förhållande till effekten. Och det är ju uppenbart, att kadrerna inte bli
större, därför att man räknar sex brigader i stället för tre arméfördelningar.
Vare sig man räknar i den ena eller andra enheten, så blir det för litet för de
ändamål, som även de mest optimistiska nödgas tänka sig.

Och så flottan! Det är verkligen glädjande att höra, vilken sympati som nu
möter detta vapen liksom naturligtvis det moderna flygvapnet. Men jag nödgas
ge herr statsministern fullkomligt rätt i, att det är något magert med sympatiens
resultat, när det inskränker sig till att procenten för nedsättningen för
flottan blir mindre än procenten för nedsättningen för armén, men i alla fall
nedskärningen både av flottans kadrer och stationer, och av de till flottan hörande
fästningarna samt slutligen av anslaget till flottans nybyggnad, A och O
för allt maritimt försvar, reellt och uttryckt i direkta siffror blivit sådan, som den
har blivit. Herr Hansson i Stockholm bemötte i går denna, anmärkning med två
skäl. Det ena var, att icke ens högern i försvarsrevisionen hade begärt mer än
5 miljoner kronor för flottans nybyggnad. Jag måste svara, att jag undrar, var
egentligen högern i försvarsrevisionen då hade sina tankar. Om man nämligen
hade för avsikt att hålla, den svenska flottan någorlunda vid makt, så var det
ju så. uppenbart, som någonting kunde vara, att detta anslag är alldeles otillräckligt
för detta syftemål. Det andra skälet var en antydan, om jag nu förstod
herr^ Hansson rätt, att man i en framtid, när man hade gått igenom den första
femårsperiod, för vilken anslaget nu beräknats, skulle kunna tänka på att ge
flottan mera. Jag är bara rädd för, att för det första det kan hinna inträffa
en hel mängd av obotlig materialförslitning och materialförlust under de fem
åren, som icke hinner ersättas, och för det andra att den fågel i skogen, som
man vinkar med efter de fem åren, är alldeles för oviss, för att inte de. som
verkligen vilja, att det nu skall göras ett allvarligt krafttag för flottans matenelj
skulle fordra fågeln i handen i stället och slå till med detsamma.

. Herr talman, jag skall alldeles förbigå en så viktig fråga som den om övnmgstiderna.
Det är en fråga, där jag måste bekänna, att det endast och allenast
är den praktiska omöjligheten att komma utöver vad som bjudes i frisinnade
folkpartiets förslag, som gör, att jag anser mig kunna stå till svars med att
eventuellt vara med om detta. Denna sak har för övrigt redan behandlats av herr
förste vice talmannen.

Jag skall komma till en slutpunkt, och den slutpunkten blir naturligen först
och främst ett yrkande. Ingen av kammarens ledamöter är oviss om, vad de+
yrkandet blir. Man säger kanske för sig själv: här har nu denne talare stått
och vant sträng emot andra partier, som hållit på sina partiståndpunkter och
sjalv kommer han i alla fall att yrka bifall till herr Hellbergs förslag, som ju
är det liberala partiets ståndpunkt. Ja, det är så. Jag yrkar bifall till herr Hellbergs
förslag. Men jag ber att få påpeka, att detta förslag alldeles icke har
uppgjort från början såsom uttryck för någon fixerad partilinje, utan att
det har tillkommit under utskottsarbetets lopp i direkt syfte att försöka samla
det som skulle kunna vara det bärkraftiga i de olika ståndpunkterna. Där
ar t, o. m. taget ett avsevärt stort parti från den socialdemokratiska motionen
nämligen i fråga om flottans organisation. Detta förslag gör i själva
verket icke anspråk pa att lösa frågan i varje detalj; det ger helt enkelt några

*ör 7ad som ^or oss tett S1§'' som en verklig möjlighet till det »samförstånd»
och den »samling», som man så mycket talat om, men tycks så
oandligt litet hatankt pa. Jag har givetvis icke någon tanke på. att det yrkande
som jag sålunda ansluter mig till, kan komma att nu vinna framgång i denna
kammare. Därtill känner jag allt för väl läget och partibanden. Men det kan

Ang. försvarsväsendets

ordnande,
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 52

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

val hända, att det skulle i någon form kunna tjäna som utgångspunkt vid ärendets
fortsatta behandling, därest det blir en sådan fortsatt behandling genom
positiva beslut i båda kamrarna.

Om så blir förhållandet, liar förslaget fyllt sin uppgift. Jag skall sluta ined
att i anslutning till denna grundtanke uttrycka den förhoppningen, att man
måtte från skilda håll göra klart för sig, att den enda vägen att lösa vår försvarsfråga
är dock ett tillmötesgående, som är ömsesidigt och icke endast kräves
av andra. Det enda sätt, varpå den svenska demokratien kan visa sig vuxen
den situation, i vilken vi nu befinna oss, det är att resolut släppa något på partilinjerna
från alla sidor. Endast på den vägen kan man göra allvar av samförståndstanken.
Men sker det, då finnes kanske ännu, trots allt, möjlighet till en
lösning.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare handläggningen av förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,17 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Lördagen den 24 maj e. m.

53

Sr 40.

Lördagen den 24 maj.

Kl. 7 e. m.

Kortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ K

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning särskilda utskottets utlåtande,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 20 angående försvarsväsendets
ordnande och nr 21 med förslag till värnpliktslag, ävensom i anledning
av de inom riksdagens kamrar väckta motioner i dithörande ämnen; och
lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet till

Herr Lindgren, som anförde: Herr talman, mina damer och herrar! Vid
lösningen av försvarsfrågan är det särskilt en sak, som ligger mig mycket
varmt om hjärtat, och det är underbefälsfrågan. Vid 1901 års härordning tog
man bort en hel del, som man borde ha bibehållit, bland annat indelningsverket.
År 1914 försökte man så gott man kunde att få bort resterna av alltsammans.
Man kan icke sticka under stol med att 1901 års härordning, som förde med
sig en lång övningstid och befäl, som togs ut tvångsvägen, ute i bygderna har
verkat på det sättet, att man har fått avsky för försvaret, och att detta blivit
i hög grad impopulärt. Man gör därför allt vad man kan för att det skall
försvinna.

Mig synes, att de flesta förslag, som kommit fram på kammarens bord, besitta
samma svagheter. Det är väl ändå icke riktigt, att en del av landets
ungdom skall tvångsvis tagas ut till en längre övningstid än andra. Vad som
förvånat mig särskilt mycket har varit, att just socialdemokraterna ha framfört
detta krav, de som säga sig vara förespråkare för småfolket. Vem är det emellertid,
som får bära den långa övningstiden, om icke småfolket? Jag tycker,
att man borde tänka på den saken mera än vad man gör. Att ordna underbefälsfrågan
tvångsvis går icke, jag är förvissad om att skall försvaret äga bestånd,
måste denna sak ordnas på ett annat sätt. Vi ha å vår sida lagt fram ett förslag
till lösning av frågan i form av stamanställning. Detta förslag synes mig
utgöra en rättvis väg. Hur det än är, måste vi ju försöka lösa alla frågor så
rättvist som möjligt, d. v. s. försöka lägga kostnaderna på bredast möjliga bas.
Vilka är det, som nu slippa undan? Jo, det är en hel del juridiska personer
och en hel del fastigheter och andra skatteobjekt. Vore det icke bättre att mot
betalning anställa folk, som tjänstgjorde som underbefäl på det sätt, som vi
ha föreslagit i vår motion och reservation?

Vad beträffar försvarsfrågan får jag säga, att den är icke enbart en försvarsfråga
utan även en ordningsfråga i den internationella sammanlevnaden. Det
kunna vi väl ändå icke komma ifrån. Försvaret utgör i större skala vad polisväsendet
är inom landet, och jag har ännu icke hört någon, som velat taga bort
detta. På samma sätt är det efter mitt sätt att se med vår militär.

För den, som icke är insatt i dessa frågor, förefaller det rätt så egendomligt

Ang. försvarsväsendels

ordnande
m. rn.
(Forts.)

Nr 40. 54

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

med denna mångfald av olika förslag ända från försvarsrevisionens högerförslag
till kommunisternas avslagsyrkande den dag, som i dag är. Man måste
verkligen fråga sig, vad mening det kan ligga bakom det hela. Frågan tycks
ka så stora proportioner, att det icke ligger i mänsklig förmåga att överblicka
densamma. En lekman måste verkligen ställa sig frågande.

Jag får för min enskilda del säga, att när jag gick med på 90 dagar plus
25, plus 25, var det därför, att jag personligen varit med om och fullgjort en övningstid
på 90 dagar, och om man nu lägger till 50 dagar till denna tid får
framtiden sedan utvisa, vad som möjligen kan behövas eller icke behövas. Vad
som har förvånat mig är, att såväl högerreservanterna som socialdemokraterna
den dag. som i dag är, ha kunnat gå ned på detta sätt. Vad betyder det egentligen?
Har situationen förändrats, eller varför har den ståndpunkt, som de en gång
intagit i försvarsrevisionen, förskjutits på detta sätt? Det ser nästan ut, som
om det bara hade gällt att följa med, och som om de utan vidare varit villiga
att gå med på vad som helst. Det finns egentligen ingen mening och ingen tanke
bakom det hela. Nu säger man visserligen, att det var därför att bondeförbundet
stannat för 140 dagar, som man gick dit, men det är ingen förklaring
alls. Vi hade dock så tidigt som för ett år sedan klargjort, vilken ståndpunkt
vi skulle komma att intaga, men sedan dess har det slag i slag inträffat nedsättningar
än på den ena och än på den andra punkten. Jag säger ingenting
därom, men vad jag frågar mig är, vad orsaken kan ha varit. Jag tycker, att
förhållandena äro så pass likartade nu och i fjol, att det är oförklarligt, att
ståndpunkterna förskjutits på detta sätt. Här tycks emellertid allt vara rätt
så mycket på glid.

Då herr Thorsson under sitt anförande i går berörde indelningsverket, ville
han nästan beskylla bönderna för att vilja draga sig undan, därför att de kommit
fram med sitt förslag, och han motiverade detta därmed, att de skulle
begagna vissa möjligheter att undandraga sig sin andel av kostnaderna. Jag
ber att med bestämdhet få tillbakavisa detta. Vad har herr Thorsson för bevis
för den saken? Tror herr Thorsson, att vi avlämna oriktiga deklarationer?
Vad han syftade på, vet jag ju icke, men jag antar, att icke allt var precis, som
det skulle vara. Jag får verkligen säga herr Thorsson, att vi bönder kunna
taga fram våra deklarationer och jämställa dem med herr Thorssons, och vi
skola icke alls stå efter. Sådana beskyllningar påminna icke just om den fred,
som man talar om. Den ena stunden talar man om vår hundraåriga fred, och
deri andra kastar man en handske i ansiktet på en hel klass. Det bådar ändå
något annat än fred.

Ja, jag skall icke bliva mångordig i denna fråga utan ber att från dessa utgångspunkter
få yrka bifall till bondeförbundets reservation.

När jag gjort detta, vill jag emellertid säga, att jag skulle ha varit villig att
forma mitt yrkande på det sättet, att jag för min del skulle vilja ge militärerna
131 miljoner kronor med orden: Var så god och sköt dessa pengar på bästa
sätt. Ni få taga beväringen och ni få öva den i 140 dagar. Gör så gott ni
kunna. Ni behöver icke alls lägga fingrarna emellan för dessa pojkars skull,
ty de begära icke att bliva behandlade med sammetshandskar, utan utbilda dem
så gott ni kan. Jag tror, att saken på det sättet bäst löses till allmän båtnad.
Jag tror, att far och mor med nöje skickar ut sina pojkar till exercisen med
den uppmaningen att de göra sitt bästa. På det sättet blir det ett resultat. Något
annat sätt går aldrig. Hur ha herrarna egentligen tänkt sig, att det skulle
bli, när exempelvis den ena pojken blir tvångskommenderad så och så många
dagar, under det att den andra slipper? Det blir naturligtvis missnöje och
osämja av det hela. Vi stå här och tala om fred, men hur tro ni egentligen,
att det skall bliva någon fred inom landet när underbefälsfrågan skall ordnas
medelst tvångskommendering.

Lördagen den 24 maj e. m.

55 Nr 40.

Jag kan ej värja mig för det intrycket, att en del frågor som vi behandla Ang. förhär
i riksdagen lösas efter politiska linjer. Åtminstone har jag tyckt miEsva™vd^nde
märka det i en hel del fall. Jag tror, mina damer och herrar, att vi vid denna m. m.
sena tidpunkt på riksdagsperioden göra gott i att, i den mån vi kunna, försöka (Ports.)

lägga bort dessa partipolitiska synpunkter. Jag tror, att våra valmän ute i
bygderna se saken på ett helt annat sätt. Man börjar komma underfund med
att det är icke saken, det egentligen gäller, utan att vi i mångt och mycket
bara sträva för våra mandat. Jag tror, att det vore lyckligare, om vi så långt
som möjligt sökte lägga bort denna avart, ty vårt folk kan icke tåla detta i
längden. Jag tror, att det ligger rätt mycket i den tanke, som yttras runt om
i bygderna, att frågorna behandlas icke längre sakligt i riksdagen utan efter
helt andra synpunkter. Jag hoppas och tror, att valmännen skola komma underfund
med att det icke kan fortgå på detta sätt, att det för riksdagsmannen
endast gäller att komma fram och komma fram till höjderna. Det är en strävan,
som jag tycker har framträtt rätt så mycket detta året. Ute i bygderna börjar
man emellertid nu komma underfund med hur saken ligger.

Härpå yttrade:

Herr Jeppsson: Herr talman! Under den långa diskussion, som förts i
försvarsfrågan, hava från alla håll skal för och emot de olika förslagen framförts
i en sådan myckenhet, att något nytt näppeligen kan vara att anföra.

Med tanke på detta Och med kännedom om att de många talen i kammardebatten,
hur ypperliga än en del av dem hava varit, dock sannolikt betyda föga
eller intet för den votering, som kommer att följa efter debatten, skall jag icke
uppehålla tiden med något längre anförande. Jag bar emellertid ansett mig
böra begära ordet i denna fråga närmast av den anledningen, att jag icke kan
i allt dela den uppfattning, som kommit till synes i den av mina partivänner
herr Rosén m. fl. vid särskilda utskottets utlåtande fogade reservationen, en
uppfattning, som sedan ytterligare har understrukits av flera talare under debatten
från det parti, som jag tillhör.

Jag delar nämnda reservanters i reservationen uttalade förhoppning, att utvecklingen
skall gå i den riktningen, att vi här i vårt land må kunna inom en
ej alltför avlägsen framtid ytterligare begränsa försvarsbördan. Enligt mitt
förmenande har icke fredsarbetet ännu förmått skapa en internationell rättsordning,
som i varje fall för oss skulle bereda möjlighet att bevara freden.

Ännu kan man tänka sig fall uppkomma, då vårt land emot vår vilja dragés
in i krigisk förveckling, och det är med tanke på denna eventualitet, som jag
anser, att vi för närvarande icke böra nedskära Sveriges försvarskraft till en
alltför ringa styrka. Jag kan det oaktat förena mig med nämnda reservanter,
då de i sin reservation föreslå en nedskärning av lantarmén. Jag kan förena
mig med dem om detta deras yrkande bland annat av den anledningen, att jag
anser, att vårt militärpolitiska läge har under de senare åren blivit i avsevärd
grad förbättrat, en förbättring, bestående måhända främst däri, att vi icke numera
ha landgräns till någon större militärmakt, vilket gör, att jag för min
del tror, att en omedelbar fara för en fientlig invasion över landgränsen ej
är stor. Däremot skulle jag hålla för möjligt, att om den olyckan skulle inträffa,
att vårt land indroges i krigiska förvecklingar, skulle en fientligt sinnad
makt kunna skada oss genom luftanfall, genom invasion över havet, genom
handelsblockad, förhärjande av våra kuster, förstörande av våra handelsfartyg
o. s. v. För att möta och avvärja dylika våldshandlingar behöva vi ha vapen,
vi behöva ha ett flygvapen och ett sjöförsvar.

Med den utveckling som torped- och flygvaunet numera ernått tror jag att
även ett litet land som vårt kan med utnyttjande av dessa försvarsmedel göra

Nr 40.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

56 Lördagen den 24 maj e. m.

ett försök till angrepp på vårt land så riskfullt, att även en betydligt överlägsen
makt ej utan vidare tar en sådan risk.

Jag kan vad flygvapnet angår ävenledes förena mig med mina partivänner
i utskottet om den organisation av detta vapen, som föreslagits såväl av dem
som av utskottet i övrigt, men däremot kan jag icke förena mig med mina
partivänner i särskilda utskottet, då de vad angår flottans ersättningsbyggnad
ha kommit ned till ett så lågt anslag som 16,72 miljoner kronor under den närmaste
femårsperioden. Jag tror nämligen, att det anslag, vartill dessa reservanter
ha kommit, ligger långt under det verkliga behovet. Vi böra nämligen
komma ihåg, att om yi i farans stund skulle behöva lita till flygvapnet och till
sjöförsvaret, måste vi, medan tid är, so till att dessa vapen underhållas och i
mån av förslitning ersättas med nya. Vad särskilt flottan angår, bör man komma
ihåg, att densamma under krigsåren haft att utföra en för både dess personal
och materiel mycket påfrestande neutralitetsvaktstjänstgöring. Fartygsmaterielen
är därför i stor utsträckning försliten, i all synnerhet som under
flera år praktiskt taget inga anslag ha beviljats till ersättningsbyggnad. Jag
finner därför det av reservanterna herr Rosén m. fl. förordade anslaget av 16,72
miljoner kronor vara alldeles för lågt.

Kungl. Maj :t har ju i sin proposition föreslagit ett anslag av 40 miljoner
kronor att utgå under de närmaste fem åren. Jag har i en av mig i denna
kammare framlämnad motion tillåtit mig föreslå, att dessa 40 miljoner skulle
utgå på fyra år i stället för under fem år för att därmed påskynda ersättningsbyggnaden
till flottan. Nu har ju varken utskottet eller dessa nyssnämnda reservanter
ansett sig ens kunna gå med på Kungl. Maj:ts förslag, ehuru jag för
min del anser det vara väl motiverat. Jag skall därför be att längre fram under
aftonens lopp få yrka bifall till min motion, i vad avser just anslaget till
flottans ersättningsbyggnad.

Medan jag nu har ordet, skall jag be att få säga ett par ord angående regementsindragningarna.
I Kungl. Maj:ts proposition angående försvarsväsendets
ordnande föreslås indragning bland annat av det infanteriregemente, vilket
är avsett att utgöra infanteribesättning i Karlskrona fästning. Jag kan
för min del knappast förstå motiveringen för indragning av detta regemente,
ty det kan väl icke vara lämpligt att blotta flottans huvudstation på infanteribesättning.
Man erkänner ju från så gott som alla håll, att i händelse av krigsfall
måste Karlskrona fästning förses med infanteribesättning. Det förefaller
mig då en smula märkvärdigt att på det sätt, som Kungl. Maj :t föreslagit,
tillgodose detta fästningens behov av infanteribesättning. Man tänker nämligen
ordna saken på det sättet, att de blekingepojkar, vilka tilldelas infanteriet,
skola för sin militära utbildning skickas till Växjö eller Kristianstad, till Kronobergs
eller Norra skånska infanteriregementet. Följden härav skulle vid mobilisering
bliva den, att blekingepojkarna först skulle få resa till Växjö eller
Kristianstad för att där utrustas och först därefter transporteras till Karlskrona.
Detta skulle komma att medföra en avsevärd och måhända dyrbar tidsförlust.

Jag kan därför icke se annat än att det är lämpligt att även i fredstid ha en
infanteribesättning förlagd i Karlskrona fästning, i all synnerhet som det ju
måste förhålla sig så, att den infanteritrupp, som i händelse av krigsutbrott
förlägges till _ Karlskrona fästning, måste ha bra mycket större möjlighet att
kunna fylla sin uppgift i avseende på fästningens försvar, om den redan i fredstid
har övats där och blivit förtrogen med terrängen och de lokala förhållandena.
Jag skulle därför till Kungl. Maj:t vilja hemställa, vilken Kungl. Majrt det än
blir, att i den händelse riksdagen nu fattar ett beslut, som medför indragning
av ett större eller mindre antal regementen, Kungl. Maj :t måtte söka ordna

Lördagen den 24 maj e. m.

57 Nr 40.

denna indragning så, att Karlskrona fästning icke blottas på infanteribesättning.
Bibehållandet av en infanteribesättning i Karlskrona fästning är enligt
mitt förmenande nr försvarssynpunkt mer än väl berättigat.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
to. to.
(Forts.)

Herr Björkman: Herr talman! Då nu första kammaren redan fattat sitt
beslut, är det givetvis en önskan, att vi snart skola följa exemplet. Jagkan
dock icke underlåta att framföra några synpunkter, men skall ej bliva
långvarig.

Först vill jag då säga, att det är alldeles givet, att det funnits en tid, då
det ansågs såsom helt naturligt, att tvistigheter mellan nationerna nödvändigt
skulle slitas med vapen. Den tiden är dock nu förbi, och allt göres, det måste
vi medge, för att fredligt söka slita konflikterna och för att få de isär gående
viljorna tillsammans. Att söka gå vidare på denna väg, därom äro vi alla
ense, och det behövs ej några uttalanden i försvarsutskottsbetänkanden, i reservationer
till dessa eller i uttalanden i kamrarna för att visa, att vi alla
vilja komma till den eviga fredens tid. Men vi äro tyvärr ännu icke där, och
då få vi ta konsekvenserna därav, till dess den tid, som vi alla längta efter, verkligen
är inne.

Jag skulle vilja komma med några jämförliga försvarssituationer inom det
egna landet. För ett ögonblick skall jag bara snudda vid några av dessa.
Det förekommer ju lagbrott, och det förekommer strider om mitt och ditt. Då
ha vi en ordningsmakt och vi ha domstolar, vilka ingripa och döma. Det vore
ju att önska, att världen bleve så förbättrad, att ordningsmakt och domstolar
ej behövdes, men än så länge äro vi domare ej färdiga att avskaffas. Vi
äro ännu ett nödvändigt ont.

Vi ha även andra saker att jämföra med. Vi ha exempelvis epidemisjukhus,
vilka oftast och lyckligast stå rätt så tomma. Där gäller det också
skyddsåtgärder, vilka i normala tider kunna synas dyrbara, men som, när
farorna komma, skydda de enskilda och samhället. När läkekonsten nått än
närmare sin fulländning, då, men först då, kunna dessa sjukhus indragas eller
reduceras och till medborgarnas tillfredsställelse inredas för andra nyttiga
samhälleliga ändamål. Det blir samma tillfredsställelse för oss alla, som
när en gång svärd och kulor kunna stöpas om till plogbillar och spadar.

Tiden härför är emellertid icke inne. Man må ha vilken uppfattning som
helst om dagens militärpolitiska läge, om morgondagens kan man blott spå
men intet veta. Och inför utsikten att något skall hända, kan väl icke någon
trygghet vara för stor, och då få vi försöka se till att fullgod säkerhet finnes,
fullgod försäkring. för riket. Om vad med fullgod försäkring menas,
det är därom vi nu tvista. Jag vill säga, att regeringens förslag innebär
ett försök att uppnå en lösning av frågan ej blott för stunden utan ock för
att. kunna få lösningen för framtiden respekterad i olika läger och försvarsfrågan
därmed i väsentlig grad frigjord från beroende av de politiska skiftningarna.
_ Den bjöd samförstånd på en linje, som i stort sett bort kunna av
olika^ meningar accepteras. För min del synes det att, om regeringen fått
förståelse för denna sin förtroendefulla, storstilade apell, då hade mycket
vunnits utåt. De nedskärningar, som skett, skulle utåt icke visat sig så farliga,
_ därest försvarsförslaget enigt godtagits. De hade motvägts av styrkan
i intrycket av att ett enigt folk stod bakom viljan att i mån av sina ekonomiska
resurser uppehålla ett effektivt försvar.

Samförstandstanken möttes dock icke med förståelse, och omedelbart var
man färdig med ropen, att försvarskostnaderna blevo för höga, att en militaristisk
anda- fortfarande svävade över det hela. Möjligheter till enighet om -

Nr 40. 58

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
ra. m.
(Forts.)

kring förslaget — den imponerande styrka detta utåt skulle inneburit — var
borta. Det var då. givet att de, som ansågo, att förslaget i och för sig innebure
ett försvagande av landets försvarskraft, skulle sätta in sin kraft för ätt
försöka ernå förbättringar i detsamma.

Försvarsutskottet har nu bedömt saken och kommit till sina resultat under
betonande av sin djupgående olikhet i uppfattningen av försvarsproblemet
mot regeringen och med regeringen i stort sett liktänkande. Man har ej fäst
sig vid att sakkunskapen förklarat denna försvarsorganisation för otiliräcklig.

Det är i detta sammanhang en liten sak, som jag å propos skulle vilja
nämna. Det var så, att en ledamot av försvarsutskottets majoritet, herr Hansson
i Stockholm, hade ett uttalande i en mindre fråga härom dagen. Det
gällde frågan om förbud mot boxning, således en fråga av ej vidare fredlig
natur. Enligt Dagens Nyheters referat av kammardebatten, yttrade då
herr Hansson: »Om man, som fallet är med mången i kammaren, saknar verklig
kunskap i den fråga, som nu föreligger, bör man icke låta leda sig av
känslotänkande.» Man borde kunna ha väntat, att denna fullt riktiga synpunkt
också skulle tillämpas icke endast i fråga om den fråga, som då var före,
utan också i fråga om rikets försvarsväsen.

Jag. skulle vidare vilja i korthet framföra några särskilda punkter, där det
för mig. starkt framträder, att försvarsfrågan icke skulle bli löst lyckligt,
om lösningen ginge i försvarsutskottets tecken. Först frågan om organisationen.
Nedskärningsförsöken ha i landet väckt oro. Det har sagts, att denna
oro vore ortsbetonad, och att det gjorde sig gällande ekonomiska ortsintressen,
vid vilka en riksangelägenhet ej finge bindas fast. Ånej, det är nog så,
att folk nu fått ögonen öppna för vad det gäller, när de själva skola utgöra
bevismateriel för försvarsraseringarna. Väl kan man tänka sig, att under
fredstid någon förtunning kan vara försvarlig inom kadrerna, men man väntar
i landet, att i farans stund skola kadrerna kunna svälla ut i omfång och
styrka. Spontant har därför uppstått denna kamp för de egna regementena,
en kamp., som är bästa beviset på att folket vill ha för ögonen, att försvaret
existerar, och vill, att de unga männen under värnpliktstiden i stort sett
skola få vara i hemorten.

Min nästa betänklighet gäller frågan om värnpliktstjänstgöringen. Även
med den. mest noggranna och intensiva användning av den av utskottet förordade
tiden, torde den värnpliktige långt ifrån bli den fältmöjlige soldat, som
fordras, och som han själv har rätt att fordra.

Angående värnpliktens nödvändighet i viss utsträckning äro vi ju alla
eniga. Det var därför, herr talman, med beklämning, man i går hörde herr
Hamiltons omdöme om denna värnpliktstjänstgöring såsom »det vidrigaste
tvång, som ett. samhälle kan pålägga medborgaren». Jag beklagar, att jag
genom detta citat medverkat till att dessa ord än en gång komma till kammarens
protokoll, men jag ville ej, att orden skulle stå oemotsagda, och att
de unge värnpliktige — de flesta numera käcka idrottsmän — skulle vid inryckningen
till ett för landet nödigt, i sig själv disciplinerande och stärkande
arbete ha med sig inbillningen, att de äro utsatta för ett tvång, som därtill
karakteriseras såsom »det vidrigaste». Jag förstår välviljan hos den morgontidning,
som i dag har citerat uttrycket såsom ett »det viktigaste» tvång.

Herr talman!. Mycket vore att tillägga, men åtskilligt av vad jag ville ha fram
kommer säkerligen att sägas av de återstående 37 talarna. Jag ber därför
att fa sluta med att utan att framställa något yrkande få tillkännagiva min
anslutning till högerreservanternas förslag, där jag ser, att blicken är klar
för ansvaret för landets försvar — den viktigaste grunden för vårt nationella
oberoende, för utvecklingen på alla områden av svenskt liv.

Lördagen den 24 maj e. m.

59 Nr 40.

Herr Herou: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag skulle kunna
motivera det kommunistiska inslaget i denna debatt med ett ord av en svensk
försvarsminister, som en gång yttrade: »Det tarvas opposition mot en ofta för
stark lust till mjukhet och eftergifter i kampen, det tarvas, att idealisterna stå
på vakt mot en ofta principlös praktiskhet, det tarvas motstånd mot ett kompromissande,
som för tillfälligheternas småfjät glömmer den bärande principen,
och det tarvas pådrivning, om marschen framåt blir alltför maklig.» De
orden sades av herr Hansson i Stockholm år 1909. Det vill synas mig, att
när man gått att fastställa organisationen i det förslag, som i dag är utskottets,
och som å ena sidan utges för att vara ett verkligt avrustningsförslag, det första
betydande steget mot avrustning, och som å andra sidan också anses vara ett
alldeles utomordentligt förslag för att ge oss ett effektivt försvar, har man fastställt
en kostnadsram, som kan motivera påståendet, att det behövs »pådrivning,
om marschen framåt blir alltför maklig». Det är ju i alla fall så, att utskottets
förslag av dess förespråkare utges vara ett billigt men effektivt försvar, men,
då det passar sig, kallas det ett avrustningsförslag. Vilketdera är det? Svenska
folket vill säkerligen ha klarhet i den saken.

Man skulle också kunna ha rätt att säga, att alla i år framlagda förslag för
försvarsfrågans lösande äro lika i det avseendet, att intet av dem kan ge oss en
härordning, varmed vårt land skulle kunna försvara sig mot en stormakt. Det
är få, som tro det, och det är ingen, som kan bevisa det.. Hans excellens herr
statsministern förklarade ju, att regeringen för sin del icke var så naiv, och
han framföll vidare den juridiska regeln, att ingen är pliktig att göra det, som
är omöjligt, såsom en praktisk anvisning för hur vi borde ordna det. Hade
man velat följa den regeln, då skulle det funnits förslag på det rena neutralitetsförsvarets
grund. Skulle jag tillåta mig att ställa en regel i detta sammanhang,
skulle den bli, att när vi ändå måste taga ett dåligt förslag bör det kosta så litet
som möjligt, eller ännu bättre, som Branting en gång sade på 1890-talet, helst ingenting
alls. Förslagens dålighet är dock det enda, varom vi alla i denna förbistringens
långa debatt ha varit synnerligen eniga. I alla andra punkter kan ju
en lyssnare möjligen fråga sig med Pilatus: Vad är sanning? men när det
gäller de olika förslagens dålighet äro vi synnerligen eniga.

Ville man skapa en organisation för ett neutralitetsförsvar, går utskottets
förslag alltför långt i fråga om kostnader och organisation. Enligt tidningen
Socialdemokraten skulle socialdemokraternas förslag medföra så stora kostnader,
att vi hädanefter skulle få en militärbörda i vårt land av över 18 kronor
per invånare, under det att man i Danmark har en utgift av 10 å 11 kronor, i
Finland 12 å 13 kronor, i Norge 11 å 12 kronor och i stormakten Italien
14 ä 15 kronor. Nej, hade man velat gå på neutralitetsförsvarets organisation,
då hade man kunnat vänta av vårt lands socialdemokrater, att de ställt sig på
samma ståndpunkt som Danmarks socialdemokrater i regeringsställning. De
äro beredda att framlägga förslag, som i realiteten innebär endast en gränspolis
och med en kostnad av 8 miljoner kronor om året. Regeringschefen har motiverat
denna ståndpunkt i en intervju, där han sagt: »militärutgifterna uppgå
till över 60 miljoner kronor årligen, så att där ges det ett område, där det kan
sparas. Vi vilja naturligtvis föreslå att inrikta oss på att uppfylla internationella
förpliktelser, om krigets olyckor åter komma över världen, men vi ha icke
någon tro på vapnen, och vi vilja därför icke ha rustningar, som kunna tvinga
vårt land till krigföring, till något, som skulle vara liktydigt med nationens
undergång.»

Herr Engberg påstod ju i det inlägg, som han för en stund sedan gjorde i
debatten, att om vi skulle intaga en negativ ståndpunkt, vore det liktydigt med
att låta borgarna bestämma över frågan. Det vore liktydigt med, sade han, att
spela över makten till borgarna. Herr Engberg har därmed icke blott, som

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Ports.)

Nr 40. 60

Lördagen den 24 maj e. m.

svarsväsmdets kan natm''ligtvis ville, avstraffat oss kommunister för vår ståndpunkt, utan han
^ordnande ^ar 0°kså därmed dömt sina partivänner i Danmark. Det är just den omm.
m. ställ diadiet en. att militarismen för småstaternas vidkommande kan medföra ett
(Forts.) indragande i krig, vilket vore liktydigt med nationens undergång, som gör,
att avrustningskravet trots allt med all styrka kan hävdas för småstaternas vidkommande.

Då man nu har denna uppfattning, som ju således också delas av socialdemokratien
i Danmark, så framstår det som en dum och brottslig politik, att vi
sedan 1914 i vårt land ha offrat nära 2,000 miljoner kronor för militära ändamål.
Om vi utgå ifrån, att vi här i landet ha en miljon familjer, blir det en
kostnad av 2,000 kronor för varje svensk familj. Herr Pehrsson i Göteborg försökte
visserligen göra gällande, att vi visst skulle ha råd att taga vilken försvarsorganisation
som helst, bara arbetarna i vårt land ville lära sig spara,
ville låta bli att dricka kaffe o. s. v., så skulle de nog orka med kostnaderna för
försvaret. Ja, det kan herr Pehrsson i Göteborg säga, när riksdagen så nyligen
avslagit ett rimligt förslag om att statsmakterna skulle ge ett anslag till arbetslöshetskassor.

Skulle vi nu taga regeringens förslag, kostar det oss under kommande tioårsperiod
1,380 kronor per familj. Bondeförbundet vill kosta på 1,311 kronor. De
frisinnade 1,100 och socialdemokraterna nära 1,000 kronor på en tioårsperiod per
familj.

Det är dock inte kostnadssynpunkterna, som för ett arbetarpartis ställningstagande
är avgörande. När jag i dag hörde herr Engberg håna oss för att vi
hävdade underklassens nödvärnsrätt, tänkte jag på legenden om en Nasareens
lärjunge, som förnekade mästaren. Det var bara den skillnaden, att det var
ingen hane som gol i dag, när herr Engberg gjorde en liknande handling. Herr
Engberg har tillsammans med herr Thorsson och herr Hansson i Stockholm gjort
vissa beskyllningar mot vår bondeklass, därför att, som herr Thorsson uttryckte
sig, deklaratörerna sörja för att bönderna ej betala så dryga skatter som
andra samhällsklasser. Herr Hansson har uttryckt det så, att när bönderna
få betala så stora skatter som andra medborgare, så vilja de heller inte ha så
dryga militärbördor. Jag kan här få en förklaring till, varför herr Thorsson
vid ett tillfälle var så synnerligen rädd för att de svenska bönderna skulle få
vapen i hand. Ty har man den uppfattningen, att på de svenska småbönderna
skall vältas ytterligare skattebördor utöver vad de ha, då kan man ju ha en
viss anledning till fruktan. Men vi kommunister behöva inte ha denna fruktan,
och därför behöva vi inte intaga samma ståndpunkt som herr Thorsson. Ty vi
anse, att när det gäller den saken är det många av vårt lands fattiga småbrukare,
som ha nog så tunga skattebördor, och vi vilja hjälpa till att avvälta
skattebördor för såväl arbetarnas vidkommande som för de fattiga böndernas
i vårt land. Det skulle också kunna tänkas, att herr Thorssons ståndpunkt
vore beroende därpå, att herr Thorsson har tråkiga erfarenheter från agitationen
under arbetarrörelsens genombrottsår. Ty det var ju inte alls så ovanligt,
att agitatorerna hotades med och även fingo stryk, understundom av till och
med lantarbetarna, som voro vilseledda av borgarna och deras lakejer och hade
en bakvänd uppfattning av vad den tidens arbetarrörelse bar i skölden. Och jag
har visst nyligen läst en historia om att herr Thorsson själv en gång motades
bort från en skog, där han höll ett agitationsmöte.

Det är lika oriktigt i dag, som det var på den tiden, att inge folket oriktiga
uppfattningar och föreställningar om vad ett parti bär i skölden, och jag måste
stämpla det efter dess rätta förtjänst, när man nu vill inlägga i kommunismen
och i dess ställningstagande till bondeklassen någonting annat än vad man kan
utläsa ur våra program och ur våra gärningar.

.Vi kommunister gå emot militarismen inte bara ur kostnadssynpunkt, utan

Lördagen den 24 maj e. m.

61 Nr 40.

därför att, som socialdemokratien har sagt tidigare, militarismen riktar sig mot
underklassen, mot arbetarna och bönderna. Jag behöver bara erinra om hur
många gånger Sveriges bondeklass på den tiden, när den ensamt var underklassen
här i landet, fick kämpa med vapen i hand mot sin tids förtryckare
och utsugare. Militarismen har använts mot arbetarna också i senare tid, när
lönearbetarnas klasskamp kom att träda i förgrunden. Jag behöver bara i det
fallet erinra om Sundsvallsstriden 1879. Där strejkade tusen arbetare därför
att de hade en avlöning av en krona per dag, och den regerande monarken skickade
då det bekanta telegrammet: »lugna alla välsinnade och varna alla orostiftare,
ty långmodighetens ande måste ha en gräns.» Tacka för att långmodighetens
ande måste ha en gräns, när arbetarna strejkade för att de hade en
krona om dagen. Vi minnas också hur landshövdingen Curry Treffenberg den
gången avtackade sina soldater med de bekanta orden: »aldrig framstår edert
sköna och härliga yrke som mer tilltalande och mer vördnadsbjudande, än när
som här krigaren uppträder som den hotade samhällsordningens säkra värn
och fäste».

Jag skall inte breda ut saken för vidlyftigt, men jag vill för dem, som ha
glömt den ståndpunkten, påminna om, att herr Éranting så sent som 1912 väckte
en motion, underskriven av flera socialdemokrater, som i dag intaga en annan
ståndpunkt. I motiveringen till den motionen heter det: »Militarismen tjänar
alltså en dubbel uppgift. Den vidgar de härskande klassernas vinstmöjligheter
och stärker deras position utåt, och därtill tjänar den som stöd och
hjälp i kampen mot vad de understundom öppenhjärtligt kalla den inre fienden,
det vill säga sitt eget lands arbetande folk.»

Och man kan ingalunda säga, att inte burgeoasin inte allt fortfarande kan
använda militarismen, därför att värnpliktslagen ändras så, att de värnpliktiga,
d. v. s. de som närmast stå arbetarklassen nära, inte längre få användas för stillande
av uppror. Ty de värnpliktigas massa utgör inte hela militarismen. Därför
är den satsen lika sann i dag som den var 1912, och det är den främsta anledningen
till varför vi måste gå emot anslag till en institution, som enligt Brantings
yttrande av år 1912 vidgar de härskande klassernas vinstmöjligheter och
stärker deras position utåt.

, Herr Engberg sökte i det anförande, vari han ville misstänkliggöra kommunisternas
ståndpunkt i försvarsfrågan, att framhålla, att vi kommunister på
något vis skulle ha avhånat pacifismen. Herr Engberg ansåg, att pacifismen
var en moralisk tillgång, och man gör från det hållet gällande, att vi kommunister
skulle^ vilja använda endast våld. Det är lögn. Yi ha tydligt och
klart utsagt i vårt program och i våra proklamationer, att vi vilja använda alla
medel i arbetarnas frigörelsekamp. Vi bevisa det genom praktiskt arbete på
olika områden,. genom kommunisternas deltagande i fackföreningsrörelsen, i
kooperationen, i nykterhetsrörelsen, i bildningsrörelsen, och vi bevisa det också
därigenom, att vi försöka så långt det är möjligt i parlamentet företräda arbetarnas
intressen.

För all. del, jag känner den allra största vördnad för alla verkliga pacifister,
alla verkliga tolstoyaner. Det är en vacker idé, men det är ingen politisk realitet.
Vi måste ha klart för oss, vad vi mena med de begreppen. Enligt vanligt
talesätt är ju tolstojmnen en person, som om jag slår honom på högra kinden,
glatt och villigt vänder den vänstra till. och om jag tar av honom hans klädnad
också ger mig sin mantel. Vi få väl ändå erkänna, att sådana varelser äro
synnerligen sällsynta i vår herres hage. Är herr Engberg en sådan pacifist,
då skall jag. alls inte håna honom!. Men jag vill gärna betvivla, att han har
rätt att ge sig ut för att. vara en förespråkare för pacifismen, ty jag vill minnas
att herr Engberg en gång på en partikongress hävdat den parollen, att vi skola
försvara oss även om vi inte kunna försvara oss.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 62

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försv
ar sväsendets
ordnande
m. m.
(Lons.)

Och är möjligen också herr Pehrsson i Göteborg en tolstoyan? Jag trodde
nästan att han hade kommit till den ståndpunkten, eftersom han led sa ohyggligt
av kommunisternas tal om nödvärnsrätt. Men jag fann senare att nan skrot
över ett lejon i Göteborg, som var beväpnat med svärd. Han hävdade sålunda
svärdets rätt och när jag hörde honom utveckla denna svärdets rätt, då ansag
ja,o- att han hade alls ingen anledning att kasta sig över oss kommunister och säga,
att det var ett verkligt lidande för honom att sitta och höra på vara meningar.
Men jag förstår så mycket mer den svenska pastor, som i en broschyr försökte
bevisa, att det var egentligen kyrkans och prästernas ogudaktighet i värmen,
som var en av huvudanledningarna till kriget.

Jag har alltså all respekt för de verkliga tolstoyanerna. Herr Lindhagen, som
är en aktningsvärd förespråkare för humanismen i vårt land, har i sm motion
visat för oss, att redan för 2,600 år sedan var det en av österlandets \ise, Lao-tse,
som varnade för vapnen. Lao-tse sade: »Vapnen äro olycksbådande. Le aro ej
den vises verktyg, endast i yttersta nödfall använder han dem.» Ja, i sa tall
äro kommunisterna visa enligt till och med Lao-tse, ty det är ju endast i yttersta
nödfall som vi vilja använda, vapen och våld. Men om det a andra sidan inpå
det viset, att ädla, kloka och visa män i 2,600 ar ha varnat för väldet och
varnat för vapnens bruk, och världen ändå ser ut som? den gör i belysningen av
världskriget och dess följdföreteelser, då har man också anledning saga, att det
inte är realitetssinne att inrikta sig efter något slags pacifism. Vi ha sa mycket
större anledning att intaga den ståndpunkt, vi ha gjort i var motion, som vi ha
anledning antaga, att det senaste världskriget alls inte torde vara det sista. _ly
trots allt fagert tal, trots alla fredskonferenser och trots allt prat om avrustning
och nedskrotning, så har det väl aldrig någonsin rustats så som det rustas toh
närvarande, och aldrig har man väl i högre grad inriktat mänsklighetens intelligens
på att utfundera mordredskap, än mera djävulska an de som anvandes i det
senaste världskriget. Det är tydligtvis så, att det kommande världskriget redan
kastar sin hemska slagskugga framför sig, och vi komma inte ifrån den saken,
med mindre än att arbetare och bönder, överhuvud taget de folkgrupper, som
ha antikapitalistiska och antikrigiska intressen, taga makten av krigsdararna och
militärvurmarna. Och i denna kamp om makten komma alla medel till anvand
nino-. Det finns välvilliga människor som'' gå omkring och predika, att sanningen
skall segra av sin egen inneboende kraft. Men världen ser sannerligen
inte så ut för närvarande. Det är nog riktigare, som en krigsboksforfattare har
sagt om sanningen: den stackars sanningen är en krympling, oförmögen att
röra sig framåt. Först då makten lånar den kryckor, kommer den framåt. Jag
vill erinra om det senaste världskriget, där 10 miljoner människor dödades och
lika många gjordes till invalider. Man har ingen riktig uppfattning om vap
dessa 10 miljoner döda innebära, men om vi skulle kunna tänka oss, att vi sett
dessa krigets offer uppställda i rotckolonn någon dag före världskriget i vart
land. då skulle de ha bildat en rotekolonn från Ystad till Haparanda, men da
ha vi icke på militärt vis fått ha fyra man i varje led utan vi ha mast utökaantalet
till sju man och vi hade icke på militärt vis fatt ha en lucka mellan
regementen och kompanier utan hela vägen endast ett avstand av en meter me -lan varje rotepar. Ett annat exempel. Vi ha i vårt land ett utvecklat järnvägsnät
_jag vill minnas, att det är omkring 15,000 kilometer järnyagar. Skulle

vi nu ha kommit på den idén att använda Sveriges järnvägsnät för att demonstrera
offren från det senaste världskriget och vi hade placerat det ena liket
efter det andra längs efter den ena rälsen och invalid efter invalid etter
den andra rälsen på Sveriges järnvägsnät, sa skulle Sveriges järnvägsnät
icke ha räckt till för att demonstrera alla offer för det senaste världskriget. Det
är burgeoasins diktatur för det arbetande folket, det är borgardomets diktatur
och våldet över de folk, som man måst tvinga ut med hot om att annars skjuta.

Lördagen den 24 maj e. in.

63 Nr 40.

ned dem och som'' man i en del fall också skjutit ned med revolvrar och kulsprutor, Ang. fördå,
de icke ville gå ut i denna kamp. Jag menar, att de som tala om och ondgöra svars^sen^^
sig över den kommunistiska ståndpunkten i denna fråga, de höra erinra sig
denna burgeoasins våldsdiktatur, i vilken de bliva medansvariga, när de bevilja (Forts.)
medel till borgardömets militära institution. Herr talman, jag ber att få yrka
bifall till det yrkande, som framställts av herr Kilbom.

Herr Lövgren: Herr talman; Jag har tillåtit mig att väcka en motion i
anledning av den kungl. propositionen i försvarsfrågan. I denna motion bar jag
hemställt därom, att nian vid reorganisationen av flottan ville taga hänsyn även
till ett praktiskt civilt spörsmål, nämligen det att kombinera flottans militära
verksamhet med en jakt på spritsmugglare.
o Jag är naturligtvis icke militarist överhuvud taget utan vill en nedrustning,
så långt som det överhuvud taget är möjligt, men om vi nu måste gå ut ifrån,
att det i delta land skall finnas en militär organisation, ett militärt försvar,
då menar jag, att detta militära försvar, så långt som överhuvud taget är möjligt,
även bör tjäna andra statsintressen. Det sker såvitt jag förstår, för flottans
vidkommande, bäst därigenom, att man i stället för att bygga tunga fartyg,
torpedjagare och pansarfartyg, bygger ett antal motortorpedbåtar med en
fart av 38 knop och för en kostnad av 300,000 kronor per styck. Om jag skulle
resonera ifrån militärt sakliga synpunkter, så säger det sunda förnuftet, att tio
stycken motortorpedbatar av den typ, som det talas om i den kungl. propositionen,
äro värdefullare än en torpedjagare till en kostnad av 4 % miljon kronor.
Torpedjagaren till detta pris kan av ekonomiska skäl icke givas uppgiften att
samarbeta med tullverket, men däremot kunna dessa motortorpedbåtar erhålla
uppgiften att samarbeta med vart tullverk för att hålla ifrån oss spritsmugglarna.
När skatterna å sprit och tobak uppgå till en summa av i runt tal
150 å 160 miljoner kronor per år, så menar jag, att man icke behöver stävja
smugglingen i synnerligen hög grad för att få dessa båtars arbete betalt, för
såvitt man giver dem den suhsidiära uppgiften, att de vid sidan av sin tjänstgöring
för. neutralitetsförsvaret också skola tjänstgöra som jagare för att komma
åt sprit- och tobakssmugglare. Det är då naturligt, att man får göra en
lagändring, som gör det möjligt att sätta en kula i kroppen på dem, som syssla
med sprit-, och tobakssmuggling långs efter våra kuster. Men det är, såvitt
jag kan förstå, icke en dag för tidigt, att man går in på den linjen. Det är
icke. så länge sedan jag träffade en person från Roslagen, som jag har all anledning
tro vara sanningsenlig. Han påstod, att numera var det modernt, att
när hemmasönerna fingo ut sitt fäderne- och mödernearv, använde de det till att
skaffa sig en motorbåt och syssla med spritsmuggling i stället för att ägna sig
åt någon nyttig och samhällsgagnelig. näring. När det är på det sättet, före1
aller det emellertid, att det vore skäl i att man vid en reorganisation av flottan
också ginge in för att göra denna sådan, att den i största möjliga utsträckning
tjänade landets intressen.

Sedan skall jag be att fa saga ett par ord i anledning av dels bondeförbundets
motion i försvarsfrågan och dels också herr Kilboms anförande i förmiddagens
debatt. I bondeförhundets motion har man refererat en skrivelse till statsministern
en skrivelse, i. vilken man talar om, att försvaret icke kan erhålla detta
lands bofasta befolknings förtroende annat än om det uppbygges på de linjer
som bondeförbundet föreslår. Vad är det nu, som är det bärande i bondeförbundets
förslag? J o, det är, att man vill skapa en värvad armé, anställd för
12 ar och för 15 år samt med förhandsrätt till statstjänst, sedan tjänstetiden
vid armén är slut. Vad är nu detta? Jo, det är ingenting annat, än att man
vill^.örsöka skaffa, en plattform för att bekämpa de sociala striderna i detta
land genom en armé, värvad pa. 12 och pa 15 år, och vais medlemmar äro prede -

Nr 40. fi4

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

stinerade till förmånlig statstjänst efter tjänstetidens slut vid armén. Det är
naturligtvis ett långt säkrare värn ifrån bondeförbundets och borgerlig synpunkt
än något annat. Herr Olsson i Kullenbergstorp må draga pa smiibandet
aldrig så mycket, så är det likväl den dolda motiveringen i bondeiörbundsmotionen
i denna fråga. Man vill skapa ett vapen mot underklassen i detta land
genom den motion, som framburits av bondeförbundet. Man har naturligtvis
resonerat som så, att kunna vi bara få igenom detta, kunna vi få en borgerlig
samling härom, ha vi naturligtvis möjlighet att hålla vår säkra hand över den
armé som därigenom framkommer. I den ha vi ett vapen i händerna gentemot
underklassen i detta land. Hur mycket man än protesterar, vågar jag pasta,
att detta är den dolda motiveringen för bondeförbundets motion.

Sedan var det herr Kilboms sätt att i dagens debatt citera herr Kran tings
utfå]anden 1892, som uppkallade mig till en protest. Herr Kilbom säde nämligen,
att den gången protesterade herr Brantmg mot införandet av de 90 dagarnas
värnplikt, utan att man hörde folket i val. Men om herr Kilbom hade
fortsatt i citatet, skulle han ha hittat ett ställe, där det hette: nu när olyckan
är över oss, så må det sägas ut, att de 90 dagarna kunna vi pa längden icke
undgå, ty vi kunna icke göra oss fria från Europas allmänna ställnings i örbannelse.
Så ungefär folio de ord, som fälldes av herr Branting 1892, och det är
någonting annat än det som citerades av herr Kilbom i dagens debatt. 1 sanningens
intresse har jag ansett mig vara tvungen att framhålla detta.

Herr talman, jag vill avsluta mitt anförande med att säga, att enligt nuvarande
läge finnes, såvitt jag kan förstå, icke någon annan replipunkt för den
meningsriktning, som jag tillhör, än ett yrkande om bifall till utskottets iorsiag.

Herr Rydén: Herr talman! När jag i går begärde ordet som trettiotredje
man på talarlistan, var det min avsikt att i ett längre anförande utvecklanden
grundsyn på det svenska försvarsproblemet, om vilken jag har kastat ned nagra
korta satser i ett särskilt yttrande till försvarsutskottets betänkande,
kunde ju ha så mycket större anledning att blanda mig i denna vals, som har
pågått, som jag hade den äran att bli uppbjuden av en så sällsynt förnämlig
kavaljer som hans excellens herr statsministern. Som försvarsfrågan nu ligger
efter första kammarens beslut i förmiddags, har jag emellertid bestämt mig för
—- och jag tror att jag tillmötesgår en allmän önskan därmed att uppskjuta
denna utveckling av min syn på försvarsproblemet, och herr statsministerns
invitation får också uppskjutas till de kommande valen, då jag nog tror, att
det blir tillfälle att tråda en dans med hans excellens. Enligt min uppfattning
har försvarsfrågan genom första kammarens beslut fallit vid innevarande ars
riksdag. Åtminstone vill jag för min personliga del avgiva den förklaringen,
att varje tanke på en sammanjämkning, som går utöver utskottets förslag, maste
på det bestämdaste bekämpas och avvisas. Första kammaren har i förmiddags
talat i denna fråga, och efter min uppfattning tillkommer det nu Sveriges tolk
att vid höstens val säga sitt ord.

Med herr Rydén förenade sig herrar Törnkvist i Karlskrona, Hedlund i
Östersund, Kloo, Fast, Svärd, Borggren, Ward, Ericson i Boxholm, Hedvall,
Brännberg, Carlson i Mölndal och Jensen.

Fröken Tamm: Herr talman, ärade kammarledamöter! Från många håll
har jag blivit anmodad att stryka mitt namn från talarlistan_på grund av den
långt framskridna tiden. Då emellertid kvinnorna under sa manga arhundraden
fått vänta på att tala i denna fråga, liar jag icke ansett det obilligt, om kammaren
nu får vänta en liten stund.

Lördagen den 24 maj e. m.

65 Nr 40.

Det är inte utan allvarsamt övervägande man som kvinna begär ordet i en
fråga som denna. Man möter naturligtvis genast den tanken: vad förstå kvinnorna
av militärväsendet? Kvinnorna ha ingen värnplikt att fullgöra, de ska
mte »gå ut i krig» för att använda ett medeltida uttryck. Det är inte heller
för att tala om tekniska detaljer, jag vågat begära ordet, utan därför att kriget
som sådant inte bara angår kvinnorna, såsom röstberättigade och skattebetalande,
inte bara därföi, ati det elände kriget för med sig i lika hög grad angår
kvinnorna, utan därför att de sista tio årens fasor låtit oss se, vad kriget är i
allt dess vanvett och vanmakt, förvirring och planlöshet. Det uppkallar oss
till aktion mot kriget. Det är inte min avsikt att spela på känslosträngar, här
gäller bara vår oavvisliga, medborgerliga plikt.

Försvarsfrågan är den fråga, som vid årets riksdag överskuggat alla andra
frågor, det är den fråga kring vilken tankar och intressen kretsat, och där de
olika paitieina nu utkämpa sm sista, stora strid under denna mandatperiod och
före de nya valen. Diskussionen har inte utan känslobetoning rört sig omkring
antalet arméfördelningar och regementen, förläggningsorter, övningstid m. m.
Man har underbjudit och överbjudit varandra och framhållit de olika förslagens
effektivitet och landets ekonomiska bärkraft.

o?ör4?.den1’ S01? känller.sig. hemlös inom alla de olika partierna och främmande
både för detaljerna i föreliggande ärende ävensom för den utgångspunkt, varlfran
de behandlats, blir frågeställningen en helt annan, och jag vill först som
sist ha sagt, att den frågeställning i förhållande till krigsmaktens ordnande
som jag måste anse grundläggande är den: Är krig ur rättssynpunkt förenligt
med ett nutida samhälle? Besvarar man den frågan med ja, och det är tydligen,
vad som här har skett, har man naturligtvis endast att övergå till att diskutera]
vilka medel man vill anslå för krigsmakten, och hur man ändamålsenlio-ast
bör använda dessa medel.

Besvarar man däremot frågan med nej — vilket jag för min del obetingat
ma®^e göra • blir problemet ett helt annat. Säger man sig, att krig varken
ur förnuftets, moralens eller rättvisans synpunkter kan försvaras, att det inte
heller behover vara det sätt enligt vilket avgörandet av mellanfolkliga tvister
måste ske, da upprullar sig en hel råd av konflikter, som visserligen inte beröra
ortsintressen eller intressen mellan lantarmé, flotta och flygvapen, men som
gäller en uppgörelse mellan allmän rättsaskadning och dess tillämpning i verkligheten.
Jag vagar säga, att detta blir ett vida större och vida mer betydelsefullt
problem än frågan om antalet arméfördelningar och dylikt — fast naturligtvis
även det måste avgöras.

Om man utgår ifrån, att ett anfallskrig för vårt land i varje fall är uteslutet
hur ställer man sig då till ett försvarskrig? Där uppstår konflikten: är anfallskrig
alltid förkastligt men försvarskrig berättigat? — Är man viss om
att alltid kunna dra upp en rak, bestämd linje mellan dessa båda? — Säga inte
alla folk i alla krig, att de endast gripit till vapen för att värna, sitt lands självstanchghet?
— Men kan man hålla för rätt, att ett folk utan motstånd lämnar
sitt land, forntid och framtid, allt vad gångna generationer verkat, allt vad de
kommande ha av möjligheter och skaparkraft — i fiendehand? Var går -»rånsen
mellan den enskildes rätt till självförsvar och staternas? Med andra"ordar
krig i och för sig barbariskt, oförenligt med ens rättsmedvetande? Det är
1 JaorfeJall1.0dela^ande for ens rättsmedvetande, som inte efter ett krig står
att aterta, där man lämnade det — kan det då vara tillåtet under vissa betingelser
men inte under andra? Jag tror inte. att vår tids människor äro mogna
att fatta det svar pa dessa frågor, som världskriget givit. För att fatta det
svaret behöves det kanske ett kommande krig, vars metoder vi inte kunna göra
oss en föreställning om, vars ödeläggelse kommer att bortsopa varje försvar.

. an sager, att krig är nödvändigt »så länge människorna äro som de äro».

Andra kammarens protokoll 19SJf. Nr iO. k

Ang. förs
varsväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 66

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande

m. m.

(Forts.)

Men »människorna», det är väl inte bara för varje folk de andra folken, det
är också vart och ett. Och under försvarsviljans täckmantel döljer sig i många
fall den rena krigslusten. Den hör visst inte till en förgången tid, inte ens i
vårt land, det visade sig bl. a. 1905 och 1914. Man talar om segrar och hjältebragder
och vår gamla, ärorika historia. Men man vill väl inte ändå göra
fosterlandskärlek liktydig med vapenövningar och militärväsende. Vem av oss
vördar inte vår svenska historia. Men vad vörda vit Inte är det val allt vad
svenskarna ha mördat och plundrat i fiendeland under flydda tider, inte är det
att så många människoliv ha fallit för svensk hand. Vad vi vördat - och alltid
måste komma att vörda — det är modet och tålamodet, som vuxit fram ur
kärleken till fosterlandet. Skulle vi i vår upplysta tid verkligen stå^på en sådan
ståndpunkt, att vad vårt folk ägt och äger av moralisk kraft måste kläda
sig i vapenskrud, för att vi ska kunna fatta och erkänna det, för att vi ska
kalla det för fosterlandskärlek.

Världskriget har inte bara förstört oskattbara värden, ekonomiska och kulturella,
det har också därigenom lagt i dagen det ohållbara i den motsägelse vårt
samhällsliv företer. Vi försöka i alla länder bygga upp ett samhälle, som skall,
främja yrken, näringar och andlig odling, som skall förbättra medborgarnas
livsvillkor och existensmöjligheter, som skall skydda och hjälpa de sjuka, de
nödlidande, de värnlösa. Samtidigt rusta vi på alla håll, rusta allt efter »landets
ekonomiska bärkraft» för att, när tillfället kommer, omintetgöra vad som vunnits
och skapa förhållanden långt värre än dem vi i fredstid anse ovärdiga samhället.
Världskriget har hänsynslöst blottat den motsägelsen. Det har ställt oss
i valet'' emellan att fortsätta på en, väg. vi anse oförsvarbar och oegentlig, eller
också att företaga en fullständig omvärdering av mått, mål och vikt, valet
mellan pacifismens seger eller Europas undergång.

Det är givet, att kriget inte kan avskaffas endast genom att rösta pa avrustning,
kriget har sina djupa rötter i människornas sinnen. ''Man. anför som försvar
för bibehållandet av en stark härordning, att ett land kan inte ensamt avrusta,
alla länder måste göra det samtidigt. Jag skulle i. stället vilja säga, att
intet land kan avrusta, utan att bakom denna avrustning står den moraliska kraft
och det moraliska mod, som endast en fullt genomtänkt och ansvarig övertygelse
hos de många enskilda i detta land kan skänka. En avrustning, som grundar
sig på antagandet, att ingen fara föreligger — ett orimligt antagande så länge
stormakterna kapprusta — en önskan att slippa ifrån personliga offer eller sparsamhetsskäl
överhuvud taget kan aldrig vara annat än ett svaghetstecken. Det
moraliska modet måste stå bakom en verklig fredsaktivism för att ge den styrka,
den måste omfattas av de enskilda.människorna. . „

Men det är omöjligt att tänka sig en sådan fredsaktivism enbart riktad utah
den förutsätter också en ombyggnad av det egna samhället i riktning mot att
utplåna klasshat och klassfördomar samt de sociala, orättvisor, som härröra tran
penningens maktställning. Ett folk, som inom sig, icke bara teoretiskt utan även
praktiskt taget, erkände rätten och den allenast som1 grundval för makten, skulle
säkerligen också gent emot främmande länder känna en fredsvilja, som uttryckte
sig i avrustning. En bärande folkmening för en genomförd fredsaktion
inom folken och mellan folken finnes ännu icke. Den maste skapas för. att
principerna skola kunna tillämpas. Det får icke heller förglömmas, att många
röster i vår tid hava höjts i sådan riktning. Nationernas förbund bygger pa
den grunden, likaså föreningen för nationernas förbund, kvinnornas internationellar
förbund för fred och frihet, international fellow.ship of reconciliation i
Sverige, representerat av förbundet för kristet samhällsliv (icke att förväxla med
statskyrkan). Arbetet för att ge en sådan folkmening makt är kvinnornas störa,
politiska uppgift. Och i alla enskilda frågor måste denna uppgift främjas. Det
är kvinnornas oeftergivliga plikt som medborgare. J ag vet mycket väl, att jag

Lördagen den 24 maj e. m.

67 Nr 40.

här icke kan tala å kvinnornas vägnar i allmänhet. Jag vet, att kvinnorna ofta
äro de mest fanatiska, de ivrigaste förkämparna för krig och försvar, för hämnd
och s. k. ära. Jag vet icke ens, om jag kan tala för flertalet av de frisinnade
kvinnorna, men jag vet, att där finns ett stort antal bland dem som äro beredda
att samla sig omkring och sätta in all sin handlingskraft i arbetet för att skapa
de psykologiska förutsättningarna för fred. Det är å deras vägnar jag talar.
Ett sådant arbete må vara till synes hopplöst. Det kommer också att kallas!
fosterlandsförräderi, sentimentalitet, filantropi, komiskt eller på sin höjd tragikomiskt,
omdömen så föraktliga intill dess den allmänna opinionen ändrar sig
och förklarar att den alltid betraktat en sådan uppfattning som den enda praktiska,
förnuftiga och ekonomiska. Och om vi kvinnor i alla länder enigt ville
hålla samman, så stod det i vår makt — det kan icke bortförklaras — att förhindra
krig, och det är en skuld och en skams, att så inte än är förhållandet.

ifen för dagen gäller det att inför sin uppfattning om kriget och samhällets''1
ställning till försvarsfrågan fatta ståndpunkt till de olika förslagen om krigsmaktens
ordnande i vårt land. Där måste antagas en praktisk och ur landets
synpunkt lämplig övergångsform''. Och som medlem av den lagstiftande församlingen
måste man lägga sin röst i vågskålen. Det ansvaret är tungt. Varken
den förberedande behandlingen eller något av de föreliggande förslagen ha övertygat
mig, att här öppnats vägen, på vilken vårt land kan träda in för fredensi
och rättens sak. Icke heller har debatten kunnat inge sådana förhoppningar. Vi
hava också hört, att den militära sakkunskapen utdömer samtliga förslag. Kungl.
Maj :ts, högerns och bondeförbundets förslag utgå från avvägandet mellan effektivitet
och ekonomi. Det är givetvis riktigt, om man så att säga erkänner krigets
berättigande. Men vad finner man till stöd för en motsatt uppfattning i
de övriga förslagen? De frisinnade säga, att »det är deras fasta förhoppning,
att utvecklingen skall gå i sådan riktning, att i en icke avlägsen framtid’ enytterligare
beskärning av försvarsväsendet skall bliva möjlig». Herr Hellbergs
förslag talar om ,att »Sverige såsom det fredens föregångsland Sverige genom;
sin oegennyttiga hållning visat sig vara. också har en särskild förpliktelse atft
så långt ske kan efterkomma den maning till en sådan rustningsminskning, som
det genom sitt inträde i Nationernas förbund principiellt godkänt». — Mest tilltalande
är motiveringen i utskottets förslag. Där heter det: »Det säkra värnet
kring vår nationella frihet kan endast ernås i den mån, som våldet får vika föl*
rätten, i den mån de fredliga uppgörelserna träda i stället för krig vid slitandet
av mellanfolkliga konflikter.» Men vilket av dessa förslag, som i praktiskt avseende
bäst motsvarar den lyckligaste avvecklingen och omorganisationen av försvarsväsendet,
är för den oinvigde omöjligt att bedöma.

Herr talman! Av vad jag anfört framgår, att jag icke har något yrkande.
Helst skulle jag rösta blankt. Men då voteringarna kunna komma att ligga så
till, att det blir ansvarslöst att göra det, måste jag, om jag skall rösta, välja det
förslag, vars motivering enligt min uppfattning tar mest hänsyn till den ståndpunkt
jag anser bör bara grundläggande i denna fråga, det socialdemokratiska.

Herr österström: Herr talman! Jag har visserligen icke strukit mig från
talarlistan, men jag har i stället strukit hela mitt anförande. Jag skall bara
be att få föredraga klämmen i detta. Och det är den, att sådan situationen nu
ter sig, och sedan en fruktbärande samverkan mellan höger, bondeförbundare
och liberaler möjliggjort högerreservationens seger i första kammaren, så kommer
jag, herr talman, att rösta för utskottets förslag. Det bör, synes det mig,
göras en yttersta ansträngning att åstadkomma ett sammanjämkningsförskg’
lagt på en så radikal linje, att mitt parti kan gå in på detta förslag och det liberala
partiet bör givas ännu ett tillfälle att välja mellan högern och oss.

Herr Olsson i Mora instämde häruti.

An/j. försvarsväaendets

ordnande
to. to.
(Forts.)

Nr 40. 68

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Herr Litliander: Herr talman! Jag kan icke följa de två sista äracL talarna
i deras slutyrkanden. I och med att jag i går instämde med amiral Lindman
har jag för min del angivit den linje, som jag härvidlag anser vara den
riktiga Jag skall på den grund icke heller nu länge taga kammarens tid i
anspråk. Jag vill bara säga det, att jag fullt och helt vill instämma i det anförande,
som i förmiddags hölls av kyrkoherde Pehrsson från Göteborg. Han
berörde vissa detaljer, viktiga för hela riket, men särskilt de frågor, som beröra
försvarsförhållandena i de västsvenska bygderna. _

Jag har begärt ordet för att göra några allmänna reflexioner. Vi hava hört
talas om huru försvarskostnaderna skulle vara så oerhört betungande, att vi som
nation icke skulle kunna gå i land med dem. \ ad äro försvarskostnaderna.
Om man tror, att vad som går till försvaret helt och hållet äro. utgifter sa gör
man enligt min mening en felkalkyl. Pörsvarskostnaderna ga ju i led etter led
tillbaka till det allmänna. Herr finansministern tar i skatteform i alla olika
instanser tillbaka en mycket stor del av vad som utgår på detta anslag Och
detta är ju förklaringen till att man år ifrån år, både i vårt land och kanske
ännu mera i andra länder, där utgifterna för detta ändamål varit större, kunnat
gå i land med dem. Jag skulle vilja fråga representanterna för de städer ute i
landsorten, där regementen äro förlagda, och de jordbrukare, som bo i dessa
bygder, om de tro, att det blir en verklig besparing, som göres,. ifall dessa
regementen indragas och dessa belopp icke utgå. Så är säkerligen icke förhållandet.
Jag skulle även vilja peka på vad nyanskaffningen för förnyandet av
flottans materiel betyder. Nyanskaffningen innebär ju sysselsättning för inhemska
varv. Jag erinrar mig ett tillfälle, då en av dessa störa engelska
dreadnoughts sjösattes. Ministern, som förrättade sjösättningen, papekade därvid
att av den störa kostnaden för denna — det rörde sig da om 36 miljoner
kronor — gick cirka 90 % tillbaka till arbetare, ingenjörer, gruvor, metallverk
o d Och förklaringen till att man i olika länder kunnat bära dessa kostnader
är just, att pengarna på så vis gå tillbaka. Dessutom vill jag också påpeka
den skillnad, som förefinnes mellan oss och många andra länder, när vi iornya
vårt sjökrigsmateriel. Skillnaden är den, att vi bekosta, detta med skattemedel
och ''låta utföra arbetet på inhemska varv, under det att mångenstädes i
utlandet detta arbete utföres för lånade medel och på varv i andra länder. Het

är en väsentlig skillnad. . ,, , . „ ,,

Jag har också en liten replik till herr Hamnn. Han yttrade i gar, att med
den begränsning av övningstiden, som nu. skett, har skytterörelsen icke kunnat
inordnas i försvarsväsendet, vilket han eljest ansett vara det rationellaste. Men
just därför att övningstiden är föreslagen att minskas, framstar ju i ännu högre
grad skytterörelsens betydelse för det hela.

Så var det några ord av en ärad skånerepresentant, greve Hamilton, som jag
icke kan lämna oemotsagda. I sin idealism sökte han sig fram till vägar,
som han tror en gång i en framtid skola vara framkomliga Han yttrade om
de värnpliktiga några ord, som jag anser, att vi ha skyldighet att reagera emot.
Han sade, att det »vidrigaste tvång», som staten kan pålägga sina medborgare,
är värnplikten. Nog är detta en oerhört felaktig syn pa en av vara viktigaste
frågor. Värnpliktstiden är ju i alla fall den tid, under vilken de unga skola
övas för att kunna fullgöra sin uppgift att värna sitt land.^ därest det blir anfallet.
Denna fostran, som både fysiskt och psykiskt pa allt vis hojer de
värnpliktiga, skall icke betecknas såsom något mindervärdigt! Och jag tror,
att den ärade talaren gör orätt mot de änkor och barn, som han talade om, om
han skulle lyckas få gehör för sin mening och därmed bidraga till att lagga
landet värnlöst, och utsätta dem för de faror, som alldeles säkert en gång komma
att yppa sig, men som vi icke kunna möta utan ett effektivt försvar.

Jag skulle, herr talman, till sist vilja uttala den förhoppningen, att det ännu

Lördagen den 24 maj e. m.

69 Nr 40.

en gång skall lyckas få försvarsfrågan höjd över partierna, så att det icke skall
vara en sak, om vilken man skall tvista, såsom här länge skett. Det är ju ''till
sist i alla fall en sak, som rör oss alla, vilken politisk uppfattning vi än i övrigt
kunna ha.

Med uttalande av denna förhoppning ber jag, herr talman, att få instämma
i det yrkande, som i går först framställdes av herr Lindman.

Herr Branting: Mina herrar! Situationen har i afton utvecklat sig på ett
sätt, som gör, att jag skall följa det goda exempel, som givits, och bliva
ytterligt kort i de små erinringar, jag skall göra till den diskussion, som här
förts. Jag skulle gott kunnat avstå helt och hållet och inskränka mig till
det instämmande, som jag redan gjort med det första anförandet från det
socialdemokratiska partiets sida, med min vän herr Thorsson. Men då jag
nu i alla fall har fått ordet, vill jag säga, att det som här har tilldragit sig
genom första kammarens votering, det förefaller mig vara så avgörande, att
det är meningslöst, att vi här längre fortsätta det sakliga meningsutbytet rörande
de olika förslagen.

Efter det som har passerat i första kammaren, då det regeringsförslaget närmast
stående förslaget slagits upp till majoritet genom en, om jag så får
säga, ohelig allians mellan höger, bondeförbundare, liberaler och, efter allt
att döma, kammarens ende kommunist, tror jag, att vi andra, som här äro fast
beslutna att icke låta en sådan linje komma att spela någon roll, och fast
beslutna att se till, att saken icke får den lösning, som skulle kunna vinnas
genom någon sorts konstig sammanjämkning mellan sex arméfördelningar och
tre arméfördelningar och mellan det stora förslaget på över 138 miljoner kronor
och vårt förslag på 99 miljoner kronor etc. — jag tror, säger jag, att
vi andra, som alla sålunda se, att frågan denna gång har fallit, måste förena
oss om att söka befästa andra kammarens ståndpunkt omkring det socialdemokratiska
förslaget. Det har ju också redan här hörts uttalanden ifrån
representanter för frisinnade folkpartiet, som givit till känna, att de anse, att
i det läge saken nu kommit, finns ingenting annat att göra än att- stödja
det socialdemokratiska förslaget. Och sedan får landet döma mellan kamrarna,
såsom det gjort åtskilliga gånger förut. Det är endast att beklaga,
att även den nya första kammaren genom sin partisplittring och genom osäkerheten
hos vissa sina mellangrupper i det fallet går i samma fotspår som den
gamla, så att den avlägsnat sig från den verkliga folkstämningen, som sannerligen
i avseende på dessa frågor ingalunda är färdig att svälja någonting, som
ligger så högt uppe som en nu tänkbar sammanjämkning.

Vad jag här eljest skulle vilja såga är det, att efter mitt sätt att se
står Europa verkligen högst antagligt inför en period av tillfrisknande efter
lång tveksamhet, mycken splittring, många möjligheter till olyckor och elände
och många olyckor och mycket elände, som verkligen brutit in över vissa delar
av vår världsdel under denna osäkerhets- och ovisshetstid, som vi genomlidit
under de senaste åren, efter fredsslutet. Det är väl ändå så, att vi litet var
hava en känsla av att det har ljusnat. Fastän man har sökt förlöjliga det
uttalandet, måste jag vidhålla, att det ser ljusare ut nu i världen än det gjorde
för blott några månader sedan, och att därför också vi, som behandla Sveriges
försvarsfråga, hava rättighet, för att icke säga skyldighet, att taga hänsyn
till detta.

Jag hittade av en slump häromdagen i en högertidning från västkusten,
som man är vänlig nog att tillställa mig, ett uttalande med anledning av de
franska valen och dess närmaste konsekvenser, där det står följande: »Världen
har rättighet att andas ut ett tag — att börja hoppas på, att det trots
alla ännu ej undanröjda svårigheter skall lyckas bana väg för en uppgörelse,

Ang. försvarsväse.
ndets
ordnande
ro. ro.
(Forts.)

Nr 40.

Ang. försvarsväsendels

ordnande
m. m.
(Forts.)

70 Lördagen den 24 maj e. m.

som skänker en period av lugn och arbetsro åt det utpinade och utmattade
Europa.» Så dömer man där i en mycket konservativ krets, där* man likväl
hela tiden haft sina sympatier — och på .sista tiden kanske med god rätt
-— på det lidande Tysklands sida, men naturligtvis också ifrån början varit
inriktad på en sådan åskådning. Ändå dömer man, att nu börjar det ljusna
och dagas. Men när man då kommer till den svenska riksdagen, efter att
denna lättnad har inträtt, vad får man höra från regeringsbänken?.. Jo, ett
och detsamma: att det ändå alltid råder den största osäkerhet. Även om
vi icke under den tid, som gått, hotats av några särskilt stora faroi, så, befinna
vi oss alltjämt i samma osäkerhet. Det är, för att tala med utrikesministern,
alls ingen säkerhet för att vi icke kunna råka ut för och få bevittna
ännu ett europeiskt krig. Han hade mycket att säga om den masspsykos,
som understundom driver statsmännen framför sig, t. o. m. mot deras
egen vilja. Och han gick så långt, att han talade om, att de, som våga hoppas
på, att vi här i Norden, och särskilt vi i Sverige, skulle kunna taga ett
bestämt steg mot nedrustning, som skulle synas över Europa, de måste räkna
med, att detta av en stor mängd människor i de stora länderna icke skulle
mötas med mera förståelse än en medlidsam axelryckning. Sådant var omdömet
om den pacifistiska åtgärd, som vi ansett oss kunna våga oss på.

Jag må säga, att inför en så stark pessimistisk betoning står man ju undrande:
hur mycket begära herrarna egentligen för att man skall våga taga
ett steg från svensk sida till att minska försvarsanstalterna, hur mycket vill
man, att det skall finnas av garantier i världen för att det skulle vara befogat
för oss att här vidtaga den verkligt mycket moderata minskning av våra
försvarsbördor, som innefattas i utskottets förslag? Det är ju dock en orimlighet
att envist bita sig fast vid att här äro faror, som kunna stiga fram,
Gud vet varifrån, vi äro icke säkra! Ja, det kunna de ju alltid, på grund
av de många faktiska orosanledningar, som finnas, och de många konfliktämnen,
som ännu ligga och glöda här och var, och om vilka Mac Donald
nyss sade, att han ville hava reda på dem för att undan för undan söka
släcka dem och få dem oskadliggjorda. Men är det icke eget, att man särskilt
från svenskt regeringshåll ändock alltid bara ser det svarta i detta
och icke den starka förbättring i stämningen, i själva känslorna, som ligger
bakom det senaste stora utslaget av europeisk folkvilja, för att nu bara
tala om det som kommit till uttryck genom de franska valen.

Det är underligt, att man icke vill se på detta oaktat jag vet mycket väl,
huru varmt intresserad herr utrikesministern är för folkförbundet och allt dess
väsen och att det måtte utvecklas och stärkas på allt sätt. Jag har ju så
många gånger haft tillfälle att instämma med honom i hans strävande i detta,
och det är på gemensam linje vi alltid lyckats att inför folkförbundsförsamlingen
och även annorstädes stå, när det gällt sådana ting, men det kan dock
icke hjälpas, att det är ett svalg befäst mellan våra uppfattningar^ när den
ene utgår från, att allting är så mörkt, så mörkt, och den andre måste säga
sig, att vi se inför våra ögon, att förbättringen ändock går framåt i världen,
och huru vi kommit över det värsta i avseende på den konfliktsituation,
som förelåg efter fredsslutet.

Det är detta, som jag velat ändock här framhålla, ty det ger förklaringen
och nyckeln till att regeringen gått så högt i sitt bud, som den har gjort.
Helt säkert ha regeringens chef och dess medlemmar varit besjälade av den
ärliga samförståndsvilja, som statsministern här flera gånger har deklarerat,
men den har icke vågat taga det steget så pass långt, att folket i vårt land
skulle kunna förstå, att här gäller verkligen en förändring i den hittills förda
politiken i avseende å rustningar. Överhuvud har man icke kommit till insikt
därom, att clenna rustningstaktik, som vi ju för våra synders skull alla

Lördagen den 24 maj e. m.

71 Nr 4©.

måste vara med om mer eller mindre, dock är någonting, som vi måste komma Äng._ förifrån.
Det gäller en uppfostran av vårt folk och av alla folk i avseende på *

att förstå, att nästa krig, ifall det skulle komma till den ohyggligheten, skulle m. m,
betyda Europas undergång och återkastande till barbari, med de nya för- (Forts.)
störelseredskap, som då skulle komma- till användning och om vilka vi knappast
kunna göra oss en föreställning; men det veta vi, att de äro långt förfärligare
och mera förstörande och förödande än de ändock ganska tillräckligt
verksamma, som voro i gång under det senaste störa kriget. Ja, vi hava
ingen annan väg, vi människor, att gå än att räkna på, att utvecklingen skall
gå i den riktningen, att vi skola inse att vi måste taga vårt förnuft till fånga
och icke låta det under några omständigheter komma till sådana krigiska förvecklingar,
för vilkas förebyggande i rättan tid folkförbundet är till och där
det redan har gjort en hel del för att vid olika tillfällen söka utjämna och
förebygga.

Jag är säker om, att om vi tänka på dessa ting mera ingående och icke
hålla oss bundna vid det gamla föreställningssättet om krigets nödvändighet,
ja, då måste vi också komma till den slutsatsen, att det efter min mening
ganska moderata förslag, som är framlagt som utskottets, är ett steg. som
riksdagens andra kammare icke behöver utav någon överdriven skuggrädsla
draga sig för att taga, utan det steget kan kammaren stå till svars för inför
landet och, jag vill tillägga, inför historien.

Med herr Branting förenade sig herr Vennerström.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det var under den föregående
debatten, som herr Hansson i Stockholm utan att som jag tyckte sväva det
minsta på målet förklarade, att verkliga risker kunna ännu förefinnas, men han
ansåg, att de icke vore större, än att man kunde taga dem, under förutsättning
att det försvarsförslag genomfördes, som utskottet stannat för. Nåväl, då man
går ut ifrån, att risker förefinnas ännu, då tycker jag knappast, att det är riktigt
i sin ordning, att vi anfalla varandra så'' hårt, vi som anse, att risker förefinnas.
Det är tydligt, att den eller de, som anse, att vi utan vidare kunna avväpna
med detsamma ställa sig på en helt annan ståndpunkt, och det kanske är
beroende något på de olika personernas lynnen, styrka och kraft, om de anse sig
kunna taga dessa risker själva på ryggen. Jag skäms ej för att uttala, att jag
känner mig icke så stark, utan jag tror, att skola riskerna tagas med ett försvar
nedskrivet till omkring en tredjedel av vad det åtminstone på papperet
borde vara, så är det nog häst att låta ansvaret därför ligga hos de djupa leden.

Det säger jag rent ut.

Vi från bondeförbundet blevo anfallna synnerligen hårt under gårdagen och
även i dag, därför att vi vågat komma med några egna tankar. Det särskilda utskottets
ärade ordförande har enskilt vidtalat mig om en passus, den skall jag
icke vidröra. Men då han sade, att han tyckte det skulle bliva besvärligt föir1
oss, när vi träffa våra valmän, så ber jag honom icke taga det alltför djupt,
om de skulle gå galet för bondeförbundets riksdagsmän. Framför allt, gräm
sig icke för hårt över den saken, ty jag förmodar då, att med de skarpt mejslade
linjer, som man nu med all kraft söker driva fram, så vore det väl en lättnad,
om alla dessa mellanpartier försvunne för er, som proklamera partiets primära
övermakt över det hela.

Den ära.de talaren på Norrbottensbänken var inne på en massa funderingar
rörande den innersta meningen i vårt förslag till underbefäl. Jag kan försäkra
honom på hedersord, att det har icke varit den minsta tanke i den riktning han
stod och pratade om. För övrigt skulle det väl vara märkvärdigt, om något sådant
kunde uppstå av det förslag, som vi kommit med, om det mot all förmodan

Nr 40.

72

Lördagen den 24 maj e. m.

svarsvälendets s^u^e ^ realiserat, av det faktum nämligen att så har man det till exempel i
ordnande 6 England och Eörenta staterna, och icke har jag hört, att särskilt där arméerna

m. m. äro till för att slå ned arbetarbefolkningen.

(Forts.) En ärad talare på Skånebänken, herr Jönsson i Bevinge, sade, att vårt förslag
var dåligt, och han funderade också på, att Kungl. Maj:t framlagt sitt
förslag som det blev, just därför att vårt var så dåligt. Jag tror. att det nog var
en lånad kvickhet det där, den var mycket sökt, ty vad som föranlett framläggandet
av den kungl. propositionen i ärendet förmodar jag var försvarsrevisionens
förslag, och det är väl ändock påfallande, att jag icke har hört bland alla
dessa mångskiftande meningar, som gjort sig förnimbara under dessa två dygn,
någon enda, som har tagit till orda för det som var försvarsrevisionens särskilda
patent, nämligen kategoriklyvningen, absolut icke, och ingen har förresten yrkat
bifall till något genomgående förslag, som uppdragits i den där revisionen. Det
är något märkvärdigt, det får jag säga, och det tyckes verkligen visa i sin mån,
att här behövs nog mera gående på djupet, innan vi lösa försvarsfrågan i någon
viss riktning.

Till sist vill jag till alla. dem1, som verkligen vilja hava ett försvar och som
anse, att någon risk föreligger, rikta den frågan: huru kan det vara med att
alla halkat så lät förbi det där om underbefälet och underofficerarna, allesammans,
och när bondeförbundets folk tagit upp den frågan, så får man veta, att
det lämnar icke valuta för vad det kostar. Det var förresten det enda jag hörde
herr Thorsson och hans excellens herr statsministern voro riktigt överens i går
om i deras olika syn i försvarsfrågan. Tror man, att man kan komma förbi den
saken? Jag skall icke för ett ögonblick inbilla mig det, och var en har väl reda
på, att förhållandena varit ytterst besvärliga, huru kinkigt det varit. Det är
just av den orsaken, att skall någon tjäna staten ändå så pass länge och i sådan
ställning att han skall vara ledare för andra, tycker han ändock, att det är rimligt,
om han har någon medborgerlig chans efter de där åren. Det är det som
hittilldags saknats, och kommer det att saknas i framtiden tror jag icke, man
lian göra dem, som vilja hava en total avväpning, en bättre tjänst än att låta
det pågå som hittills. Den meningen vågar jag stå för.

Här skulle vara så mycket som jag skulle vilja tillägga, men jag skall icke
inlåta mig på mer än en sak till. Jag förvånade mig mycket över, när herr Engberg
uttalade, att den försvarspolitiska ställningen och överhuvud taget den politiska
ställningen skulle nu hava kommit i vårt land dit, att det särskilda utskottets
förslag till försvaret skulle vara det rena politiska extraktet ur den
gamla satsen: »Icke en man, icke ett öre till försvaret.» Jag har svårt att få
detta att gå ihop. Men jag gläder mig över det, att en verklig försvarsvilja uttalats
från män i socialdemokratiens led, och särskilt gläder jag mig över vad
herr Hansson i Stockholm hade att säga, de ord som jag antecknade: »Att när
det gäller fäderneslandet då var han beredd att göra stora insatser.» Det är
andra toner än jag hörde för 20—30 år sedan från talarstolarna på den sidan,
och när man säger till oss bondemän: Ni ha förändrat eder, ni äro icke som det
gamla lantmannapartiet, — ja, herrarna i vänsterns led hava förändrat sig mer
än vi:.då var allt det som hette frisinne för försvaret, de voro värnpliktsvänner
ut i fingerspetsarna. Nu hör man från åtskilliga håll det, att värnplikten är
något som är mot friheten och mot frisinne etc. Och jag säger er också, jag var
med även på den tiden, låt vara att jag var ung; det var den där skatteläggningen,
att det skulle verka som skatt, det var det vi stred emot, men säkert var
det, att våra gamla indelta soldater voro oss synnerligen kära, och skulle vi få
ett underbefäl i vårt land, som vuxe sig så fast hos folket som de gamla indelta
hos sina rusthållare och rotar, då vore det lyckligt.

För den som är försvarsvän tror jäg icke vårt förslag är så dåligt, så att jag
behöver krypa undan för det, utan jag skall utan att darra på manschetten,

Lördagen den* 24 maj e. m.

73 Nr 40.

herr talman, be att få yrka bifall till den av herrar Reuterskiöld och Johansson
i Kälkebo avgivna reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lindskog: Herr talman! När jag i förmiddags begärde ordet var det
närmast med tanke pa att framkomma med en visserligen verkningslös protest
emot det sätt, varpa Södra skånska infanteriregementets förläggning hade placerats.
Men jag märker, att det är tämligen lönlöst att komma fram med den
saken nn, utan jag skall i stället helt och hållet inskränka mig till att säga
några ord med anledning av det som. herr Branting nyss yttrade.

Jag menar, att det kan kanske behövas, att vi ifrån högern något protestera
emot den uppfattning, som han där har gjort sig till tolk för, och där han ville
låta det se ut som om det är det svenska folket, som står bakom den uppfattningen.
Han formulerade det så, att det är högst antagligt, att vi gå ljusare
tider till mötes, och han protesterade emot regeringens ord, att det var osäkerhet
i tiderna. Jag kan icke annorlunda finna, än att hans uttryckssätt och det uttryckssätt,
som regeringen använt, i verkligheten innebära ett och detsamma,
låt vara med olika nyansering, ty »högst antagligt» innebär ingalunda någon
säkerhet. Och när han frågar: huru långt vill man, att vi skola komma i säkerhet,
för att vi skola kunna avrusta, då vill jag svara som högerman: jag vill,
att vi skola först na den absoluta vissheten, att Sveriges frihet och självständighet
icke skola komma i fara. Först då vilja vi inom högern gå mot avrustning.
Och jag vill protestera emot den jämförelse, som herr Hansson i Stockholm i
går framställde och som ideligen omtuggas i den socialdemokratiska pressen,
när han sade, att när ett hus skall brandförsäkra®, sänkas premierna, ifall
risken för brand är mindre. Ja, det gör man. ifall man har en central anstalt,
som sköter brandförsäkringen. Men vi här i Sverige, vi kunna icke gå till någon
dylik central anstalt, Nationernas förbund är det minst av allt, utan vi
måste försäkra vårt eget hus på egen risk, och då måste vi göra det så, att om
det behövs, så skola vi. vara säkra. Det är därför, vi icke kunna finna oss i
detta ord, som säger: risken är så liten — ty om risken utlöser sig i verklig
brand och fara, hjälper det icke att hava sagt, att risken var så liten. När herr
Branting säger, att nästa krig kanske betyder Europas undergång, så har han
måhända rätt, men jag skulle vilja säga: varför skola vi sväva så långt omkring,
vi kunna ju nöja oss med att tänka på vårt eget land. Yad skulle vi verkligen
säga, om det skulle kunna tänkas och sägas så: nästa krig betyder för oss
Sveriges undergång, ifall vi icke äro rustade, ifall vi verkligen gå på den avrustning,
som här föreslagits. Ty det vågar jag säga, att jag gärna är med på
avrustning i samma ögonblick, som Europa avrustar, men innan dess säger jag,
att det. är för tidigt gjort, helst som vi snarast redan ha gått längre än övriga
folk på avrustningens väg. Det är visserligen riktigt, när herr Branting sägeit.
att vi måste taga vårt förnuft till fånga. Ja, det ha vi människor bort säga
oss i åtskilliga tusental år, men jag vill fråga: har väl någonsin historiens dom
uttalat det ordet, att människorna verkligen följa sitt förnuft? Är det inte ofta
nog den tomma och blinda lidelsen, som leder världen, och vad hjälper sedan
att vi taga vårt förnuft till fånga?

. Herr Branting slutade med att säga, att han vågade ta på sig ansvaret inför
historien för Sveriges begynnande avrustning. Jag avundas honom den optimistiska
syn, som därvid kommit till uttryck; jag vågar säga, att jag talar å
hela högerns vägnar, då jag säger, att det ansvaret inför historien vågar ej den
svenska högern taga.

Ang. för■
svar sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

Hr 40. 74

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. för- Herr Petersson i Broaryd: Herr förste vice talman! Jag liar begärt ordet
svarsväsendets me(j anledning av, att man under denna debatt så litet vidrört en fråga, som
ordnande enligt mjtt förmenande är av vital betydelse för försvaret, nämligen underbe(TortT)
fals!rågan. Herr Olsson i Kullenbergstorp var inne på den frågan något litet,

men ansåg riktigast att vid detta tillfälle icke vidare utveckla densamma här
i riksdagen. Jag anser mig emellertid både pliktig och skyldig att vid ett tillfälle
som detta något utveckla denna fråga, särskilt som jag säkerligen är den
ende här i riksdagen, som har en mera ingående kännedom om och praktisk
erfarenhet av densamma, som jag förskaffat mig under en lång tid, icke mindre
än femton år. . .

För mig har det varit särdeles intressant att genomläsa allt, som kommit i
denna fråga, såväl försvarsrevisionens betänkande som regeringspropositionen,
enskilda motioner samt särskilt utskottsutlåtandet; men jag får meddela, att
jag snart sagt vart klar på alltsammans, ty det dröjde icke länge förr än jag
fann ett ord där, som heter »tvångsuttagning», och sedan blev jag belåten och
behövde icke läsa mera.

Det är verkligen förunderligt i en tid som denna, att särskilt sådana frihetsvänner
som våra socialdemokrater och våra frisinnade och dylikt vilja gå med
på ett sådant ord som tvångsuttagning. Jag frågar herrarna: ha ni praktiskt
taget varit med om tvångsuttagning, vet ni hur det går till vid en sådan? Jag
har varit med och sett. hur det går till. Under den första övningstiden kommer
det in på kompaniexpeditionen en massa intyg från präster och kommunalordförande
liksom det kommer in bevekande brev från föräldrar och målsmän,
där de intyga allesammans: min son är alldeles nödvändig för hemmets skötsel
och bestånd; men lagen säger, att här skall tagas ut ett visst antal, det hjälper
ingenting, det finns varken nåd eller förbarmande.

Vem skall då göra denna tvångsuttagning? Sveriges riksdag_ säger, att det
är vederbörande befäl, som skall göra det, såsom saken hittills tillämpats. Jag
fann av det utlåtande, som av försvarsrevisionen infordrats från generalstabschefen,
att han där skriver, kanske i något förtäckta ordalag, att det torde vara
bäst, att denna tvångsuttagning göres vid inskrivningen. Jag tänkte nog, att
han talat vid någon erfaren kompanichef om detta, ty själv är han alldeles för
hög för att förstå denna sak. Men en gammal erfaren kompanichef hade kunnat
meddela honom just, hur svårt det är att ordna denna sak. . Jag citerar en
gammal kompanichefs ord vid ett tillfälle, då det gällde att skilja de, som fingo
gå hem, och de, som skulle stanna kvar: »hur gärna såge jag icke denna dag
från min runstav tagen». Jag kan vid detta tillfälle icke uttala något annat
än att framhålla, att de som överhuvud taget vilja ha försvar, måste gå in för
andra linjer än detta tvångsuttagande. Jag förvånar mig över, att en sådan sak
vunnit ett burskap, så att det är nästan omöjligt att få bort den._ Jag har ju
i min ringa mån sökt arbeta för dess borttagande genom att ga in för bondeförbundets
motion.

En annan sak skulle jag även som hastigast vilja vidröra, medan jag nu har
ordet. Herr Lindman tyckte jag nästan i går ställde en direkt samvetsfråga
till mig, då han säde: finnes det någon i denna kammare som tror, att det går
att utbilda en fältduglig soldat på 140 dagar? Denna^ fråga. slog mig. På
1890-talet intill 1900 var jag plutonchef fyra särskilda gånger och utbildade då
manskap ifrån att vara rekryter och oövade tills de voro färdiga att sättas in i
kompani. Det gick bra då på 90 dagar med den skillnad, att de fingo ingen
vinterutbildning. Hur skall det gå till nu? Jag kan icke svara därpå, ty här
har kommit så många och viktiga moment efter världskriget; men vad jag vill
svara herr Lindman är just detta, att det går absolut icke att utbilda en fältduglig
soldat med bibehållande av tvångsuttaget underbefäl — ty den hund
man piskar åt skogen, den skjuter man inte mycket för. Men få vi väl utbildat

Lördagen den 24 maj e. m.

75 Nr 40.

underbefäl, få vi underbefäl med underofficers och furirsexamen, så skulle vi sv^s{tdets
gå ganska långt, det är jag viss på. Ty jag kan tala om, att de gamla korn- Anande
panicheferna rent av slogs om, ja, om de inte slogs, så togs de kårt om atwa m. m.

detta underbefäl, ty de visste vad det var värt. Det är också dit, som jag (Forts.)

tillsammans med mina partikamrater vill komma, ty kunna vi få ett väl utbildat
underbefäl, så kan övningstiden nedsättas till den allra lägsta. Men
kom ihåg, mina herrar, tvångsuttagning går inte.

En annan sak gäller inskrivning av de värnpliktiga. Här gå unga värnplik- »
tiga söner till en inskrivningsförrättning som till ett formligt lotteri, den ene
skall göra så många dagar, den andre sa manga, och ingen vet, hur mycket han
får. Är detta likhet inför Sveriges rikes lag? Ja, mina herrar, det kan vara
betänkliga saker, som vi hålla på att skapa här. Jag vill därför ge en varning.
så att vi se oss litet för i detta fall, så att det blir likhet inför lagen så
långt ske kan.

Det var. dock litet mer jag hade att säga, nämligen om de villkor, som äro
inskrivna i övergångsbestämmelserna beträffande underbefäl, som skall indragas.
Men jag skall icke vidare gå in härpå i denna debatt, ty det torde kanhända
bli tid därtill längre fram.

Herr talman, eftersom bondeförbundets motion, som man hånar, jag kan rent
säga ler åt i denna stund, är den enda, som uppfyller de^ krav, som man med
fullt fog kan ställa på rättvisa och sanning i detta fall, så vågar jag trots allt
yrka bifall till den reservation, som här är avgiven av herrar Reuterskiöld och
Johansson i Kälkebo.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Månsson i Backa.

Herr Lindman: Herr talman! Herr Branting säde nyss i sitt anförande,
att det lönade sig väl icke att fortsätta längre med någon saklig debatt i denna
fråga. Jag skall instämma i detta med honom och följaktligen underlåta att
ingå på någon saklig debatt.

Herr Branting började också med att säga, att han instämde med herr Thorsson
liksom han instämde med herr Thorssons anförande i går. Jag fäste mig då
vid, att herr Branting följaktligen även instämde med herr Thorsson i det yttrande,
i vilket herr Thorsson talade om, att vi icke skulle blåsa upp oss mot
storebror, ty så länge vi icke göra det, så undvika vi, att vi få honom på oss.

Jag skulle vilja fråga herr Branting och herr Thorsson, vem har någonsin blåst
upp sig mot storebror, var har det förekommit? Har det förekommit på något
sätt från något håll, som jag representerar, från högerns sida? Jag känner
icke det talet, och därmed synes det mig, att åtskilligt av det, som sagts i debatten,
också kan förfalla.

Men jag fäste mig vidare vid, att herr Branting talade om, hur frågan blivit
avgjord i första kammaren och att någon sammanjämkning icke kan komma
till stånd, landet får nu döma. Då vill även jag säga: må landet döma. Men
när man talar sedermera i fortsättningen som han gjorde, att första kammaren
avlägsnar sig från den verkliga- folkstämningen, då, mina herrar, är det alldeles,
som man återfallit i de gamla- tonerna från den tiden, innan demokratin var
genomförd, den demokrati, som herr Branting och andra strävat efter och som
vi nu fått. Man talar om detta alldeles som om inte genombrottet hade inträffat
och som första kammaren skulle vara tvungen att göra icke ens såsom andra
kammaren vill utan såsom herr Branting och socialdemokraterna vilja, och när
man ej gör på det sättet, då handlar man mot den verkliga folkmeningen..

Herr talman! Kunna vi icke komma överens om, att med det skick vi nu
ha att välja vår representation låta- både den ena och den andra kammaren

Nr 40. 76

Lördagen den 24 maj e. m.

Arn/. för- falla sitt avgörande såsom de anse riktigast och såsom de känna förenligt med

svamväsendets ansvar. Andra kammaren har i sin hand att bestämma lika väl som första
ordnande .

m% kammaren gjort.

(Forts.) Europa står inför tillfrisknandet, det har ljusnat, säger herr Branting. Herr
Branting har flera gånger under den sista tiden talat om detta ljusnande, dessa
vårfläktar, som kommit. Det är alldeles som han trodde, att därför att det för
ögonblicket ser något ljusare ut, så skall det även i fortsättningen ovillkorligen
bli på det sättet, och därför tillåter man sig säga gentemot dem, som känna på
ett annat sätt, att de måla bara i svart, de se bara mörkt på framtiden, de tänka
icke på, att dessa ljusnande tider skola fortsätta i evighet. Det är just den
stora skillnaden mellan herr Branting och mig, mellan socialdemokraterna och
högern; det är den stora skillnaden, att man på den sidan vill invagga sig i
föreställningen, att det icke kan hända någonting, det kan ej komma något krig,
därför skola vi gå ned i våra rustningar, ja, t. o. m. avrusta. Jag vill fråga
herr Branting, varför avrusta icke andra länder? Nationernas förbund hat
på sitt program skrivit nedrustning. Herr Branting är ju en arbetande kraft
och en mycket intresserad sådan i Nationernas förbund och medlem av dess råd,
varför kommer då icke från det hållet någonting om nedrustning, varför dröjer
det? Jo, därför att länderna våga ej att nedrusta, men vi i detta lilla landet,
vi skola göra det, vi skola gå i spetsen. Varför går t. ex. icke England i spetsen
med sin nuvarande socialdemokratiska regering? Varför tager denna ett sådant
steg, som nyligen skett i en ökning av fartygsbygget, varför går man fram
på den vägen i stället för att invänta den tidpunkt, då Nationernas förbund
kommit därhän, att det är berett att inverka på alla länder att gå fram mot en
nedrustning?

När den tiden kommer, så skall den svenska högern också gå med, men den
vill icke vara med att lystra till det talet, att här aldrig kommer något krig,
vilket skulle göra, att vi oskyldiga och menlösa kunna skrida till nedrustning,
innan andra länder gjort det. Man vill inte ens tänka sig möjligheten av något
krig.

Man vill heller icke från den svenska högerns sida något krig, och hela vår
historia under senaste århundradet visar, att vi icke vilja det. Ingen i hela
Sveriges rike kan förebrå oss, vilket parti man än tillhör, att vi tala om krig
för krigets skull och vilja krig. Vad vi vilja från högerns sida är icke krig,
men vi vilja vara beredda till försvar, om vi anfallas; och jag hoppas, att den
svenska högern länge än och alltjämt skall vara färdig att uttrycka sin starka,
otvivelaktiga vilja att vara beredd att försvara Sverige.

Herr Gardell: Herr talman, mina damer och herrar! Då förre försvarsministern
herr P. A. Hansson frambar sin försvarsmotion, fingo icke blott gotlänningarna
utan även den övriga fosterlandsälskande svenska befolkningen det
intrycket, att Sveriges socialdemokraters åsikt var, att Hotland skulle lämnas
helt och hållet utan skydd.

Den enhälliga oppositionen från så gott som samtliga partier på och utom
Gotland mot denna plan har förmått utskottsmajoriteten att ändra motionens
förslag därhän, att Gotland skulle få en liten infanterikår till sitt skydd. Att
denna omsvängning måst göras, visar, att motionen tillkommit i ett förhastat
ögonblick och endast varit avsedd att tillfredsställa en tillfällig folkmening men
icke fosterlandets intressen. Detsamma tror jag vi kunna saga om utskottsförslaget.
Att till Gotland förlägga endast en infanterikår, blotta ön på artilleri
och slopa den där befintliga fästningen kan inte leda till annat än att Gotland
vid ett eventuellt krig utlämnas till tummelplats för främmande makters
krigsstyrkor.

Jag vill framhålla, att för Sveriges säkerhet har Gotland en betydelse lik -

Lördagen den 24 maj e. m.

77 Nr 40.

nande Ålands. I fiendehand blir ön för anfall mot Sveriges östersjökust en
närbelägen, ypperlig utfallsbas, som t. o. m. blir Åland överlägsen genom sina
isfria hamnar och därigenom att den från nära håll flankerar sjöförbindelsen
mellan vår flottas båda huvudstationer Stockholm och Karlskrona. Gotland i
främmande makts besittning blir en ny pistol riktad mot Sveriges hjärta.

Jag hoppas, att Gotlands försvar tillgodoses på två sätt, att såväl infanteriregementet,
Tingstäde fästning och artillerikåren bibehållas som att en flygkår
förlägges hit, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar
Keuterskiöld och Johansson i Kälkebo avgivna reservationen.

Med herr Gardell förenade sig herr Karlström i Lummelunda.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag hade icke tänkt uppträda i denna
debatt, men jag ville ha antecknad en protest mot den talare på förmiddagen i
dag bland Göteborgsbänkens ledamöter, som, ehuru han bär prästkrage, denna
symbol för sanning och rättfärdighet, dock icke avhöll sig från att oriktigt
framställa sig såsom talesman för majoriteten av Göteborgs befolkning. Men
en sådan fullmakt att tala å Göteborgs befolknings vägnar har herr Pehrsson
icke och torde näppeligen framdeles få den, vare sig det gäller Älvsborgs fästning
eller sammanhanget mellan Göteborgs vapen och den förestående voteringen.

Häruti instämde herrar Hedvall, Höglund och Sjöström.

Herr Thorsson: Herr talman! Endast ett par minuter! Under mitt anförande
i går middag, när jag berörde bondeförbundets motion och det sätt,
varpå de tänkte lösa sin underbefälsfråga, så nämnde jag om skattetryckets
olika verkningar. Detta har givit flera av kammarens talare anledning att under
den fortsatta debatten protestera mer eller mindre indignerat mot det uttalande
jag då fällde. Detta har åter föranlett mig att utav stenografen be att
få taga del av protokollet, och av den formulering jag givit mitt yttrande måste
jag erkänna — och jag gör det villigt — att dessa talare i viss mån haft rätt
att rikta en protest mot mig. Då jag överhuvud taget icke vill, att i protokollet
skall stå en beskyllning av så allmän karaktär utan att vara åtföljd av en mera
djupgående bevisföring för vad som uttalades, än jag kunde prestera på några
minuter, så har jag i dagens protokoll velat få intaget, att den formulering jag
då gav mitt yttrande, den får icke tolkas så långt som vederbörande talare ha
gjort. Anledningen till att jag nämnde detta var, att jag under min statsrådstid
tagit del av en omfattande undersökning angående skattetrycket. Av densammas
resultat bibragtes jag den bestämda uppfattningen, att vårt lands jordbrukare
bära en mindre skattebörda än vissa andra samhällsgrupper. Men det är
uppenbart, att utav detta får man icke draga den slutsatsen, att denna företeelse
är grundad på ett hela kåren vidkommande ohederligt sätt att uppgiva
sina inkomster. Jag vill sålunda utan omsvep göra denna rättelse. Det skall
sedan bli mig kärt att närmare penetrera ifrågavarande spörsmål och vid en
senare tidpunkt måhända ha något mera att tillägga beträffande detsamma.

Sedan skall jag be att få taga kammarens uppmärksamhet ett par ögonblick
i anspråk för att svara på en fråga, som herr Pehrsson i Göteborg ställde till
mig. Jag anser mig så mycket mera skyldig att göra detta, som herr Pehrsson
bad att få svaret »utan några slingringar», som han uttryckte sig. Han
frågade mig, vad innebörd det hade, att det i utskottsutlåtandet säges, att Älvsborgs
fästning skall nedläggas. Jo, det innebär, att Älvsborgs fästning skall
nedläggas utan slingerbult ar. Fästningen skall nedläggas därför att den enligt
vår uppfattning inte lämnar ett tillräckligt skydd -—■ det gäller där mera

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 78

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendeta

ordnande
m. m.
(Forts.)

en psykologisk fråga än en försvarsfråga i verklig mening. Fästningen tillkom
år 1907. och sedan dess har utvecklingen gått fort på hithörande områden,
flygvapnet har tillkommit, en stad, som är befästad är numera icke lika säkert
skyddad som den var tidigare. För övrigt förhåller det sig så, att man visserligen
under världskriget begått en rad av brott mot gällande regler för krigföring,
att obefästad ort icke utan vidare skall få anfallas, men jag hoppas,. att
allt eftersom vi åter komma till lugnare förhållanden, ett samhälle, som icke
är befäst, skall kunna känna sig lika tryggt som ett samhälle som visserligen
har en befästning, men som icke kan skydda sig mot de nya vapen, som numera

kan riktas mot detsamma. . -

Jag vill även i ett annat avseende replikera herr Pehrsson i vad det rorde
utskottets förslag att stryka pastorerna vid truppförbanden. Han anförde att
det skulle ställa sig besvärligt, när truppförbanden komme ut i krig, att da
ingå prästerliga befattningshavare funnes. Det vill emellertid förefalla mig,
som om ingenting hindrade att man, även om icke nagra prästerliga befattninwar
av detta slag finnas under fredstid, ordnade det så, att det bleve dylina befattningar
i fält. Man kan väl mobilisera präster lika bra som man kan mobilisera
andra syndare •— den saken tror jag reder sig ganska lätt.

Slutligen frågade mig herr Lindman, om jag kunde säga, vem som i vart
land hade uppblåst sig mot »storebror». Ja, jag uttryckte mig så i gar, att det
kunde hända, att om vi läte bli att uppblåsa oss så förskräckligt sa skulle clet
vara mindre besvärligt för oss. Detta var naturligtvis en bild,_ varmed ,iag
ville fästa uppmärksamheten på, att en liten nation kan genom sitt eget uppträdande
åstadkomma otrevligheter för sig själv. När jag talade om »lillebror»
och »storebror», så tänkte jag icke precis på vad som skett under den allra
sista tiden, utan jag tänkte på det förhållandet, att varje gång vi halt uppe försvarsfrågan
till diskussion här i landet, så har alltid argumentationen från vissa
håll förts ungefär i den riktningen, att där borta i öster eller någon annanstädes
finns ett folk, som är av sådant skrot och korn, att vi för att överhuvud taget
kunna behålla livet måste i vartenda ögonblick stå rustade intill tänderna för
att bevara oss mot detta folks onda anslag. Det var ett_ stilla inlägg mot sadana
talesätt, herr Lindman, som jag ville göra genom mm anmodan till »lillebror»
att uppträda på ett sådant sätt, att han icke i onödan förargade »store ^Herr

Lindman slutade sitt tal med en, som jag tror, mycket övertygande förklaring,
att högern vill försvara detta land. Ja, herr Lindman, jag räknar mig
visserligen icke till högern, men jag vill också vara med om att försvara detta
land. Men eftersom icke vare sig herr Lindman eller jag ensamma kunna uträtta
så synnerligen mycket härvidlag, utan måste ha andra med oss, sa är det
min uppfattning, att man bör vidtaga en hel råd åtgärder, som i och för sig ha
cocial betoning, men som till sina verkningar kunna bidraga till ett utomordentligt
gott försvar. Det är kanske från dessa utgångspunkter, som vi se sa olika
på tingen, när det gäller frågan om att anstränga statskassan för att skapa
fram den rätta och sanna försvarsviljan.

Herr talman, jag har intet annat yrkande att gorå än om biiali.

Hans excellens herr statsministern Trygger: Herr talman!_ Endast några
ord! Jag skall först be att få rätta några uttalanden, som vissa medlemmar

av kammaren gjort. . TT Q • ■>

Närmast är det fråga om ett uttalande av herr Hansson. 1 dagens oocia-idemokrat
står det såsom rubrik över en del av hans yttrande: »Statsministerns
uppfattning icke synnerligen stadgad.» Detta påstående stodes darpa, att
herr Hansson mot mig gjorde gällande, att jag i går talade om att den ,iasningsprocess,
som för närvarande pågår i världen, helt plötsligt skulle kunna

Lördagen den 24 maj e. m.

79 Nr 40.

leda till att det jäste över, under det att jag i mitt anförande på Auditorium
skulle ha sagt, att det gällde att ikläda sig en rustning, som man förmådde
bära under en sannolikt lång tid, och att jag sålunda visade mig anse faran
först komma att inträda vid en från det närvarande avlägsen tidpunkt. Jag
är övertygad om, att herr Hanssons yttrande beror på en missuppfattning.
När jag hållit mitt anförande på Auditorium, återgavs det i Socialdemokraten
i denna del just på det sätt, som herr Hansson återgav det i går, men detta
strider absolut mot vad jag yttrade. För att bestyrka detta, skall jag här läsaupp
mitt manuskript i förevarande del: »Man bör emellertid icke glömma», säde
jag, »att det nu icke gäller att ordna försvaret för att såsom 1914 möta en
alldeles överhängande fara — åtminstone för mig, som biträdde 1914 års beslut,
framstod faran såsom överhängande sedan flera år — utan nu gäller det
att ikläda sig en rustning, som man förmår bära under den sannolikt långa
tid, under vilken den osäkra, ovissa och därmed farliga världssituationen plötsligt
kan utlösa sig i en akut fara för våra intressen, ja kanske för vår tillvaro.
» Det är sålunda alldeles uppenbart, att jag i bägge fallen uttalat mig
på samma sätt — det ligger i ordet »plötsligt»: denna fara kan komma när
som helst under en lång period; jag kan icke säga, om den kommer i dag eller
i morgon eller om några år.

Sedan var det ett annat misstag, som herr Thorsson i sitt anförande gjorde
sig skyldig till i går och som jag sett i ett referat i Socialdemokraten. Jag
tillät mig beklaga, att utskottet hade skjutit åt sidan den kungl. propositionen
och i stället lagt till grund för sin behandling av ärendet en enskild motion,
och jag tillät mig förklara, att under de 31 riksdagar, som jag före denna bevistat,
jag icke kände något fall, där detta ägt rum. Härpå svarade herr
Thorsson, att det var icke länge sedan samma sak skedde. Det står i tidningen:
»År 1920 framlade Kungl. Maj:t ett förslag till ny skattelagstiftning. Det
särskilda utskott, som behandlade förslaget och där herr Trygger för övrigt
var vice ordförande, beslöt att till grund för sitt utlåtande lägga icke det kungl.
förslaget utan en enskild motion.» Detta herr Thorssons uttalande är icke riktigt,
och det skall jag be att få visa. År 1920 hade Kungl. Maj:t framlagt
förslag till en lag om kommunalskatt. Vidare var det från högern väckt förslag
till lag i samma ämne. Därjämte förelåg en liberal motion, som gick
ut på att man skulle begränsa sig till särskilda ändringar i gällande författningar
och låta dem provisoriskt gälla för att sedan utreda saken ytterligare,
såsom också skett. Detta ärende behandlades på följande sätt. Den 23 mars
överlämnades från chefen för finansdepartementet en promemoria; den 9 april
hölls föredrag över kommunalskattefrågan; den 15 april förekom debatt över
principerna härvidlag; den 16 april fortsattes denna debatt; den 19, 20, 22, 26,
27 och 29 april pågingo principdebatterna och höllos föredrag m. m.; den 3 maj
likaledes; den 4 maj tillsattes en delegation för handläggning av vissa speciella
frågor o. s. v. Sålunda: behandlingen av denna fråga började den 23 mars
och så långt hade man kommit den 4 maj. Den 6 maj heter det i protokollet :
Sedan principdebatten om kommunalskatteförslaget förklarats avslutad, bestämdes,
att samtliga beslut tillsvidare skulle anses som preliminära. »Därefter
enades utskottet om, att tillsvidare såsom grund för blivande sådana preliminära
beslut skulle läggas den förutsättningen, att man närmast tänkte sig en provisorisk
lösning av kommunalskattefrågan.» — Jag hör, att det är votering i
första kammaren, och kanske jag får be att få fortsätta längre fram, ifall
debatten då icke är avslutad.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Herr Olsson i Ramsta! Herr talman! Med den utgång voteringen i försvarsfrågan
fått i första kammaren är det tydligt, att utsikterna till lösning
av frågan vid innevarande års riksdag äro mycket små. Jag har biträtt herr

Kr 40. 80

Lördagen den 24 maj e. m.

Ay:. ■f°r: Roséns reservation i den förhoppningen, att denna linje skulle kunna bli en
''^ordmindf 8 samlingslinjc, som omfattade flertalet av riksdagens ledamöter och sålunda
m. m. också den stora massan av Sveriges folk såsom en lösning av försvarsfrågan.

(Ports.) Men jag markerade också, genom instämmande i herr Hamrins anförande i

går, att jag för min del ansåg, att dit var det längsta man kunde gå. Jag
har nämligen den åsikten, att om orostillståndet i världen skall kunna undergå
någon avspänning, så måste nedrustning ske av arméorganisationerna på
alla håll. Sverige har under mer än 100 års tid njutit fredens välsignelser,
och vi ha under ganska kritiska förhållanden hållit oss utanför kriget — jag
påminner om händelserna under år 1905. Sverige, som är ett kulturland och
som har ett synnerligen gynnsamt läge i jämförelse med stormakterna och
i förhållande till de stora oroshärdarna, bör, synes det mig, kunna gå i spetsen
härvidlag och visa vägen för den övriga världen. Herr Roséns förslag
medför ett kraftigt steg på nedrustningens väg, men måste ändå anses skapa
en arméorganisation, tillräckligt stark för att trygga och värna landets neutralitet,
liksom den, efter vad några talare i går ha anmärkt, även skulle
bli så kraftig, att den kunde användas till värn, om vi mot förmodan skulle bli
angripna av några fiender.

Jag finner sålunda, att jag i och för sig med gott samvete kan lämna
min röst till förmån för herr Roséns reservation. Men som saken nu ligger,
är det alldeles tydligt, att om vi skola få fram denna ståndpunkt, måste
beslutet här i kammaren gå efter den socialdemokratiska linjen, och i detta
sammanjämkningssyfte och i förhoppning om att sålunda få till stånd ett beslut,
varigenom en lösning av försvarsfrågan skulle kunna ske vid denna
riksdag, kommer jag, herr talman, att lämna min röst för utskottets förslag.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Då ödet har skickat det så, att
jag, på grund av omständigheter som kammaren känner till (statsministerns
utkallande), får tillfälle göra en replik -—- jag skulle annars icke besvärat
kammaren än en gång —- skall jag be att få konstatera, att när jag av utskottets
ordförande begärde svar, »utan slingringar», på min fråga, vad det
betydde, att Älvsborgs fästning skulle läggas ned, så svarade mig herr Thorsson
-— jag var ute, men kom efterskickad i samma ögonblick han svarade —
att det betydde, att den skulle läggas ned. Detta kallar jag slingringar. Jag
frågade: betyder det, att fästningen skall raseras eller betyder det, att den
skall uppehållas eller endast så småningom få förfalla? Svaret efterlyser
jag fortfarande, hur besvärande det än kan vara för utskottsmajoriteten, att
lämna den upplysning, som jag begärt. Jag önskar fortfarande, att vi göteborgare
få svar på denna fråga.

Vidare skall jag tillåta mig att helt kort och enkelt säga, att det berör mig
smärtsamt — och det skall säkert ge ett eko ut över landet — att i en fråga,
som dock förmänga är en hjärtefråga, herr Thorsson icke har att komma med
annat svar på mina anmärkningar än med ovärdigt gyckel.

Hans excellens herr statsministern Trygger: Herr talman! Jag skall be
att få tacka herr talmannen och kammaren för att jag fick avbryta mitt anförande.

Det var visserligen icke någon konstitutionell konflikt utan en pliktkonflikt
mellan min skyldighet som minister och min skyldighet såsom medlem av första
kammaren.

Jag fortsätter, där jag nyss slutade. Jag nämnde, att utskottet den 6
maj enades om att tills vidare såsom grund för preliminära beslut skulle
läggas den förutsättning, att man närmast tänkte sig en provisorisk lösning

Lördagen den 24 maj e. m.

81 Nr 40.

av kommunalskattefrågan, d. v. s. hela utskottet syntes vara ense om, att principdebatten
givit det resultat, att man icke komme att få några definitiva
skattelagar. Vidare beslöts att man skulle i de gällande författningarna inarbeta
de bestämmelser, som kunde anses lämpliga, och därvidlag tog man ur
den kungl. propositionen åtskilliga bestämmelser, som blevo av utskottet godkända.
Med andra ord: i detta fall var det, så som ärendet låg, alldeles
omöjligt att handla på annat sätt än som utskottet gjorde.

Jag skall nu bedja att få säga några ord i anledning av det yttrande,
som herr Branting hade. Herr Branting talade om, att första kammarens
beslut tillkommit genom en »ohelig allians». Jag blev något tveksam om vad
detta verkligen skulle betyda, ty såvitt jag sedan gammalt har mig bekant,
har herr Branting aldrig varit någon vän av den s. k. »Heliga Alliansen».
Emellertid var väl meningen icke att säga en komplimang, utan det var utan
tvivel . herr Brantings avsikt att uttala ett visst klander, och då förvånade
det mig,. att herr Branting särskilt nämnde, att herr Winberg varit med i
den oheliga alliansen. Detta var mig en fullkomlig överraskning. Men naturligtvis,
ifall herr Winberg vill rösta på ett visst sätt, står det honom fritt;
det förvånar mig blott att särskilt från chefen för det socialdemokratiska partiet
få höra ett uttalande, att det är så förskräckligt att i någon som helst
fråga ga tillsammans med medlemmarna i det kommunistiska partiet. Jag
trodde, att man därvidlag i hans parti var ganska tolerant.

Vad nu själva sakfrågan beträffar, denna stora viktiga fråga, fäste herr
Branting uppmärksamheten på, att det nu börjar att ljusna i världen, därlör
att utsikterna till en överenskommelse mellan Frankrike och Tyskland i
detta ögonblick .äro större än vad de voro för några månader sedan. Ja, det
är alldeles riktigt, jag har också i mitt yttrande i går fäst uppmärksamheten
pa denna sak. Jag gjorde emellertid också gällande, att omständigheter
tunnos, som i alla. fall med avseende på denna fråga kunde göra, att
man icke borde glädja sig alltför tidigt. Å andra sidan finns det nu, frånsett
detta, så många andra omständigheter i världen, som f. n. ge anledning
till oro och som följaktligen böra vara en anledning för oss att icke utan vidare
kasta bort vårt försvar utan vara försvarsberedda, ifall situationen skulle
bliva allvarlig. Herr Branting var nog vänlig att erkänna — jag visste ju
tör övrigt redan förut, att han var av den uppfattningen — att regeringen verkligen
är besjälad av samförståndstanken. Men han ansåg, att regeringen
vant alltför tveksam och alltför rädd för att med avseende på försvarsfrågan
taga det störa steg, som överensstämde med folkviljan och som, från hans
synpunkt, skulle innebära ett godkännande av utskottets förslag. Jag tror
att det är ganska svårt att säga vad som är folkets vilja. I den punkten
gar var uppfattning isär. Men i ett avseende vet jag dock bestämt, att vårt
folk eller åtminstone den.allra största delen av vårt folk har en bestämd vilja
och det är, att folket vill, att vår säkerhet skall vara skyddad så mycket
som det ar möjligt. Den ärade talaren nämnde, att nästa krig skulle innebära
en oöverskådlig olycka. Det yttrandet har redan en annan talare tagit
lasta, pa, och i.ör mm del vill jag på det livligaste instämma i denna upputi;11.
111®men jag vill underställa den ärade talaren, huruvida icke just ett
medel att förekomma denna störa olycka är, att de stater, som äro besjälade
intresse ior fred och rätt, icke ställa sig försvarslösa.

Slutligen påstods, det, att vi icke finge känna oss bundna av tanken att
kriget vore nödvändigt. Ja, det är alldeles riktigt, men jag för min del känner
mig för visso icke bunden av en sådan olycklig tanke. Skulle vi vara
bundna av ^den tanken att kriget vore något nödvändigt, då skulle vi förslappas
i vara strävanden att förekomma kriget och att nå ett tillstånd i världen,
da fred och ratt harska. Men i den punkten vågar jag påstå, att jag,

Andra hammarens protokoll 192J,. Nr JfO. a

Ang. Jörivarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 82

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. för- likaväl som min ärade vän herr Branting, har fullt klart för mig, att det
svarmäsendets är v^r oviHkorliga plikt att arbeta för rätt och rättfärdighet icke blott emellan
enskilda inom staterna utan även mellan staterna^ själva. Vi vilja freden,
(Forts.) men det är en sak, som vi sätta ett oerhört värde på, ja, ett än större värde
på, och det är, att när den tid kommer, då freden och rätten kunna sägas ha
blivit härskande i vår värld, Sveriges gamla rike skall ha kvar sitt oberoende
och sin självständighet.

Herr Sköld: Herr talman! Jag hade icke tänkt att taga till orda i denna
fråga, och jag tänker icke heller yttra mig i själva sakfrågan. Jag har begärt
ordet med anledning av den replik, som hans excellens herr statsministern riktat
mot herr Thorsson beträffande herr Thorssons framställning av behandlingen
av 1920 års kommunalskatteproposition. Hans excellens statsministern yttrade,
att herr Thorssons framställning var absolut oriktig. Jag fann detta uttryck
så pass upprörande, att jag icke kan underlåta att inför kammaren giva en
framställning, såväl av kommunalskattep repositionens behandling av andra särskilda
utskottet år 1920 som av den kungl. propositionens om försvarsfrågans ordnande
behandling vid nuvarande års riksdag av detta års särskilda utskott nr 2.

Hans excellens herr statsministern gjorde här ett kort utdrag ur kommunalskatteutskottets
protokoll. Framställningen var riktig utom i två punkter.
Hen var icke riktig beträffande tolkningen av det i fjärde paragrafen protokollförda
beslutet om den provisoriska karaktären såsom grundförutsättning. Vidare
var statsministerns redogörelse icke fullständig, ity att statsministern icke redogjorde
för innehållet i nästföljande femte paragraf.

Hans excellens talade om, att den och den dagen kom det en promemoria,, den
och den dagen började principdebatten, den och den dagen tillsattes delegationer,
då och då hölls föredrag, och så kom hans excellens till det beslut, för vars
innehåll hans excellens nyss närmare redogjorde. Beslutet innebar . 1) att utskottets
beslut skulle vara preliminära och 2) att till grund för blivande preliminära
beslut skulle läggas den förutsättningen att kommunalskattefrågans
lösning närmast skulle bliva provisorisk. Detta beslut har.hans excellens herr
statsministern nu försökt att giva den tolkning, att beslutet innebar, att principdebatten
givit till resultat, att man icke skulle antaga nya skattelagar utan i
stället verkställa omarbetningar av de gamla, varjämte statsministern särskilt
framhöll, att man slutligen ur den kungl. propositionen tog väsentliga delar.
Med detta beslut förhöll det sig i verkligheten så. som jag tror att varje ledamot
och suppleant av ifrågavarande särskilda utskott kan intyga, .att man enade sig
om, att den lagstiftning, som skulle ske. icke skulle få definitiv karaktär utan
skulle bliva provisorisk d. v. s. gälla endast under vissa år.

I beslutet inlades visserligen från herrar Tryggers, Edens och de övriga personers
sida, som tillsammans med dem slutligen bildade utskottets majoritet, utan
tvivel, att följden av beslutet skulle bliva att det beskattningssystem, de hade i
tankarna, skulle införas. Vi socialdemokrater åter inlade i beslutet den. innebörden,
att beslutet skulle leda till, att den kungl. propositionen, skulle bifallas
och de däri föreslagna bestämmelserna antagas att gälla för vissa år. Detta
kan vem som helst inhämta av den reservation, som socialdemokraterna avgåvo.

Beslutet hade alltså i realiteten icke den innebörden, att de gamla skattelagarna,
med vissa omarbetningar, fortfarande skulle gälla och att således nya
skattelagar icke skulle införas, utan beslutet gällde helt enkelt endast den
tilltänkta nya lagstiftningens giltighetstid.

Därefter förfor man, i enlighet med femte paragrafen, precis som i detta ars
försvarsutskott. Förslag framställdes beträffande olika punkter. Från socialdemokraternas
sida framställdes sålunda förslag om bifall till den kungl. propositionen,
av herr Petrén om bifall till den liberala partimotionen o. s. v. Herr

Lördagen den 24 maj e. m.

83 Nr 40.

Petréns yrkande hade den formen, att han hemställde om godkännande av principen
om bibehållande av fastighetsskatten som en garanti- eller minimiskatt.
Huvudvoteringen utföll så, att herr Petréns förslag bifölls. Alltså hade här i
verkligheten den liberala motionen bifallits såsom grundval för utskottets fortsatta
arbete.

Låt mig nu ett ögonblick redogöra för gången av arbetet inom försvarsutskottet.
Propositionen kom, föredrag höllos, principdebatten ägde rum och
därefter beslöt man, att utskottets beslut skulle vara preliminära. Sedan framställdes,
på samma sätt som i kommunalskatteutskottet, förslag om bifall till
den ena eller andra motionen resp., i huvudsak, till den kungl. propositionen. I
voteringen segrade därpå den socialdemokratiska motionen. Jag måste för min
del säga, att man skall vara synnerligen fin i sin analys, om man skall kunna
upptäcka någon reell skillnad mellan kommunalskattefrågans och försvarsfrågans
behandlingssätt i vederbörande utskott. Hans excellens herr statsministern
säde, att man vid, behandlingen av kommunalskattefrågan icke haft annan
utväg än att förfara på sätt skett. Jag förstår icke vad statsministern därmed
menade, savida han icke menade, att det fanns majoritet för en annan uppfattning
än den, som korn till uttryck i den kungl. propositionen och att således den
kungl. propositionen icke kunde vinna utskottets bifall. Förhållandet var sålunda
i grund och botten detsamma med försvarspropositionen, som med den
kund. propositionen i kommunalskattefrågan. I försvarsutskottet fanns icke
majoritet för bifall till den kungl. propositionen, och därför kunde denna proposition
heller icke rimligen läggas till grund för utskottets hemställan.

sluta med att säga, att jag icke tror det är rätt av herr statsministern
att påstå, att nu förevarande kungl. proposition behandlats på särskilt oförmånligt
sätt. Propositionen har behandlats med precis samma hänsyn som den statsministern
själv varit med om att visa vid behandlingen av en annan proposition.

Herr Månsson i Hagaström: Det förvånar mig att kammaren har så bråttom.
De skratta mindre och mumla mindre, som på 10 år för den här dumhetens
skull offrat 1,854 miljoner till den här historien. Skall det vara så i Sveriges
riksdag, att bara en och annan framskjuten medlem av styrelsen skall
ha talan här? Är icke herr Herou eller Fabian Månsson lika mycket representant
för en viss mängd valmän, som någonsin herr Trygger och Per Albin
Hansson eller_ några andra? Vad är det för nya fasoner att det på det viset
inte bara är i Sveriges politik man söker införa sådana här saker, att riksdagen
själv blir våldtagen genom en ansvarslös agitation, utan riksdagen själv
skäms inte att gå dessa.oansvariga agitatorer till mötes genom våldtäkt på
sina egna medlemmar. Är det sanning, att det här gäller en folkets hjärtefråga,
en viktig fråga, ^en landets livsfråga, då böra väl kammarens medlemmar
ha tid att höra på; och vill ni gå hem och lägga er, så kan ni ajournera
tills i morgon och köra vidare då eller också om måndag.

Egentligen borde här hela den gamla hedrägerihistorien från 1912, 1913
och 1914 passera revy i ett par tre dagars debatter, och de debatterna borde
vara ganska ingående och spikas upp i alla kommunalrum här i landet. Så
borde man egentligen behandla denna fråga och icke som kammaren tenderar
att, framföst av några bossar, hantera den.

Jag skall, innan nu klubban faller och voteringen försiggår, taga mig friheten,
när ingen gjort det. att verkligen erinra om, huru hela denna försvarsform
korn till. Jag behöver icke bli mångordig, ty de flesta av er minns
det. Ni minns hela denna hets om hur Sverige var i fara, ni minns de anföranden,
som höllos av herr Lindman, vilka säkert etsat sig in i mångas
medvetande, de anföranden, som höllos från denna talarstol 1913 och som
sedermera upprepades i viss mån under 1914 års första riksdag vid remiss -

A mj. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 84

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. to.
(Forts.)

debatten. Ni minns hela denna apparat, som i samband härmed igångsattes,
kvinnopetitioner, bondetåget, pansarbåtsinsamlingen, hela denna hets, som pågick
med Sven Hedins båda skrämselbroschyrer; och det resulterade i, som
ni vet, en B-riksdag, där det pålades landet så många bördor —^ jag har nu
i eftermiddag summerat tillsammans dem för de här tio åren och de uppgå
till 1,851 miljoner, eller 185 miljoner i genomsnitt per år under dessa tio
år. Vad ha vi fått för dem? Vad kunde vi ha fatt för dem? Ltt land
som vårt, som visserligen inte har varit så karaktärsfast och starkt och livsdugligt
att det har varit med och slagit kullerbytta i kriget och alldeles
ruinerat sig, men som trots allt är ett ganska fattigt land, ett land som herr
Lindman själv måste erkänna gjort sig skyldigt till att hugga åtskilliga miljoner
kubikfot virke i överavverkning av skogarna, så att det kan vara fråga
om att avsevärd avknappning på detta kapital skett och sker och att en
hundraårig hungersperiod och svält hotar, ett land, som väl behöver dessa 1,800
miljoner till skogsplanteringar, till grundande av nya jordbrukarhem, till utdikning
och till allehanda kulturella företag. I stället skall man nu illfänas
borta på lägerplatserna till ingen världens nytta att tala om. ^

Frågan är nu — och den vill jag föra fram innan vi gå till votering —
vad ha vi haft för nytta av detta, vad har avsikten varit med detta? När
jag för ett par dagar sedan läste om herr Lindmans tal, så baxnade jag över
att där finna en hel del synpunkter, som tyda på att herr Lindman på förhand
var underrättad om vad som komma skulle, och detta så mycket säkrare,
som jag hört från säkert håll, att en annan mycket framskjuten agitator var
den gången så väl underrättad, att han nära nog på kvartalet kunde säga,- när
kriget skulle komma. Vad ha vi haft för nytta av det liär? Det var väl
tur att genom den Staaffska ministären och dess utredningar frågan sköts
en smula framåt, så att vi fingo denna härordning först 1914. Ingen skall
numera övertyga mig om motsatsen till att, om det varit 1910 vi fått denna
härordning, då hade det varit här som ute i Europa, det hade icke funnits
här i detta land en enda man mellan 27 och 35 år som varit levande eller
som varit helbrägda; det hade varit här som där ute, att vår valuta, den
hade man nog icke behövt klaga över att den var för hög; vårt land hade varit
ruinerat och ödelagt för många människoåldrar framåt. Den sakkunskap, som
icke blygdes för att under åberopande av sin oöverträffliga- insikt strejka sig
till det vapen och den befordran den ville ha, som förklarade att undervattensbåtar
och jagare voro fullkomligt odugliga, om det icke följde pansarbåtar
med som vaktade och hjälpte dem, den sakkunskapen den se vi än i dag, precis
som då med samma later, med tummarna i västfickorna, bred som om den
hade solen i ena fickan och månen i den andra och all visdom i huvudet. Och
så har kriget så grundligt desavouerat dem, som man någonsin kunnat tänka
sig. Jag skall icke gå in på några detaljer i den här saken, som nu för
resten är för alla välbekant, utan jag har bara velat erinra om den. Och
detta är dock icke det värsta; det värsta är att denna sakkunskap var orienterad
åt ett håll, som jag icke ens vill nämna, men var det låg, det sågo vi
i den agitation, som denna sakkunskap och dess talrör och pennor utvecklade
i Nya Sveriges otaliga artiklar, i de aktivistiska skrifter, som kommo av
skilda slag, där såg man vart denna s. k. sakkunskap tenderade. Och ännu
1917 hade man tillfälle att träffa sådana sakkunniga, som lallade om —
jag vill icke säga talade — utan som lallade om att nu, när de andra voro
utpumpade, nu var vår fattiga soldat tre gånger så mycket värd, som då
kriget började. Sådana fullständiga dårar och ovederhäftiga varelser var det,
som ansågo sig besitta sakkunskapen i landet, hur det skulle skötas och hur
man skulle hantera armén och flottan, att de ännu, då kriget pågått i tre år
och när de krigförande voro utpumpade, ansågo, att vi fortfarande skulle

Lördagen den 24 maj e. m.

85 Nr 40.

blanda oss i världskriget, och ansågo, att det var det största brott, att vi icke
gjorde det.

Jag vill icke besvära med några citat, om jag kan slippa det; jag har annars
fyra helark renskrivna från den tidens agitation, men jag skall icke vid
denna sena timme besvära med att läsa upp dem, trots det att jag anser, att
det icke vore något att taga hänsyn till, om det blir en halv timme tidigare
eller senare, som vi avgöra den här saken. Det är att hoppas, att om
vi icke ha lärt^ någonting — och det se vi på första kammaren att den icke
har gjort — så ha dock de, som varit med i kriget, lärt en hel del. Vi ha
helt nyligen — jag vill bara be att få erinra om det — hört ett anförande
från ^denna talarstol som hölls av en man, som torde känna denna sak bättre
än någon i kammaren. Men frånsett detta och vad Nationernas förbund och
andra som arbeta för freden kunna åstadkomma i världen, så torde kriget
ha åstadkommit en omsvängning i sinnena hos massorna, så att de ha icke
mer det där förtroendet för sakkunskapen; det går icke längre att dy via i
dem vad som helst, som man kunde för tio år sedan. Vi hade för några
månader sedan besök av en man, som hade erfarenhet på krigets område, som
varit mer eller mindre ledande i icke mindre än åtta krig och som således
begriper den saken, sir Jan Hamilton, den engelske generalen. Han hade den
uppfattningen, att i nästa krig kommer det icke så mycket att bero på infanteri
och icke heller på kavalleri, nästa krig kommer näppeligen att bli
den stora folkslaktning, som detta krig varit. Ty i nästa krig, då kommer
man att direkt uppsöka de fientliga huvudstäderna och vända sig mot dem,
som äro de verkliga fienderna: tidningarna, som hetsa folket och fördärva
människorna så ohyggligt, de regerande partiernas bossar och regeringspersonerna,
_ som för att flyta och hålla sig uppe hålla det hela i gång. Det
torde bli så, att, när ett krig utbryter mellan två stater, så avgöres kriget
bäst och fortast, om man vänder sig mot dem, som verkligen äro de skyldiga,
och icke mot de oskyldiga offren. Men det torde också vara nödvändigt
och ha ingått^ i massornas medvetande, i varje fall i de länder där man varit
med ute i kriget, att var och en som är medborgare i ett land är ansvarig
för hur landet styres, att det är sanning i satsen, att varje land har den regering,
som det förtjänar. Jag har mången gång sagt, att Tysklands arbetare
och även Frankrikes voro själva orsaken till kriget. När vi en månad kunde
se det ömkliga skådespelet att, medan huvudstädernas gator böljade av borgare
och löst slödder och pack, som icke hade en aning om staters styrelse,
utan bara väntade på att tjäna miljoner på leveranser, så kunde hundratusental
arbetare sitta i lokaler och skriva resolutioner om kriget, resolutioner, som
gmgo förbi huvudena på denna pöbel på gatorna, när det varit dessa arbetares
skyldighet att gå ned på gatorna och slå in huvudena på dessa idioter.
Jag är övertygad om att de styrande i framtiden komma att i alla
länder mota andra toner, när de ha styrt det så, att de ha fört länderna genom
sina intriger, sina knep och sin fräckhet ut i olycka. Det kan då bli nödvändigt
icke bara att de fientliga staterna lägga vederbörande regerings kvarter
under gas för att utrota de styrande, utan även att arbetare och bönder i
samhället göra en avlusning då och då och rensa samhället från ohyra.

Jag är nu i kväll tvungen att rösta med socialdemokraternas förslag. Efter
allt vad som inträffat sedan världskriget, fick jag icke mina ögon fullt öppna
för det rent riksförrädiska och samhällsfarliga i denna försvarsagitation, förrän
aktiviststormen bröt ut efter världskriget. Jag vaknade då och har ännu
icke somnat in. Jag tror, att ju mindre försvar vi ha, dess säkrare äro vi.
Jag maste därför beklaga, att jag är tvungen att rösta_ för det socialdemokratiska
förslaget, men då det icke finns något, som går längre i riktning mot
en avskrivning, så måste jag göra det.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 86

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Förta.)

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle icke ka begärt ordet, för den händelse
det icke meddelats mig — jag var tyvärr icke närvarande i kammaren vid
tillfället i fråga — att herr Branting i sitt anförande hade, om också under
mycket stark reservation, sökt vältra ansvaret över på det kommunistiska partiet
för utgången i första kammaren. Alldeles oavsett att vi icke anse oss vara
socialdemokraterna någon som helst redovisning skyldiga för hur vi rösta, icke
minst på den grund att socialdemokraterna icke visat någon som helst vilja
att skapa en arbetarnas enhetsfront vare sig i denna eller andra frågor, så
måste jag göra gällande, att det vore klokare att i en sådan här sak mera bygga
på vetande och mindre på tro och hörsägen. Jag ber att till undvikande av en
legendbildning, som sannolikt redan är igångsatt för att reparera en sak, som
eljest måhända skulle se rätt så dålig ut, meddela, att kommunisterna icke ha
något som helst ansvar för utgången i första kammaren, icke något ansvar.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i nu föredragna delar, 2 :o) bifall till det
av herr Lindman i avseende härå under överläggningen gjorda yrkandet, 3 :a)
bifall till den av herr Rosén m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
i de delar, som svarade mot utskottets nu föredragna förslag, 4:o) bifall
till herrar Reuterskiölds och Johanssons i Kälkebo reservation i enahanda delar,
5:o) bifall till herr Yennerstens m. fl. reservation i enahanda delar, 6:o) bifall
till herr Hellbergs reservation i samma delar, 7 :o) avslag å utskottets
förevarande förslag samt 8:o) bifall till det yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Henrikson; och förklarade herr talmannen sig anse den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid, i följd varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka den under
5:o) angivna nu förklarades hava flertalets mening för sig. Som votering likväl
äskades även i fråga om kontrapropositionen, upptog herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen i denna votering de övriga propositionerna;
och fann herr talmannen den under 3:o) angivna nu vara med övervägande
ja godkänd. Men jämväl denna herr talmannens uppfattning bestreds genom
begäran om votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition i den
sist begärda voteringen antagits den under 7 :o) angivna propositionen, nu först,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
angående föredragna delar av avdelning I punkten 1 i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager den av herr Rosén m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande delar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit
yrkandet om avslag å utskottets hemställan i nu ifrågavarande delar.

Den omröstning, som anställdes enligt denna voteringsproposition, utföll med
178 ja mot 45 nej, vadan propositionen för voteringen om kontrapropositionen
i huvudvoteringen erhöll följande av kammaren godkända lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående föredragna delar
av avdelning I punkten 1 i särskilda utskottets utlåtande nr 2 antager den av
herr Yennersten m. fl. avgivna reservationen i motsvarande delar, röstar

J a;

Lördagen den 24 maj e. m.

87

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
herr Roséns in. fl. reservation i motsvarande delar.

Vid härefter anställd votering enligt sistberörda voteringsproposition avgåvos
149 ja mot 64 nej; och blev följaktligen den av kammaren nu godkända propositionen
för huvudvoteringen så lydande:

Den, som vill, att kammaren bifaller vad särskilda utskottet hemställt i föredragna
delar av avdelning I punkten 1 i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Vennersten m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande delar.

Huvudvoteringen utvisade 126 ja mot 76 nej; och hade kammaren alltså godkänt
utskottets förslag i nu förevarande delar.

Mom. a) under rubriken Sjöförsvaret I. Flottan. A. Sjökrigsmaterielen.

Efter föredragning av momentet anförde:

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Jag skall inte länge upptaga
tiden. Jag hemställer kort och gott om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Jag hemställer om bifall till det förslag,
beträffande flottans ersättningsbyggnad, som återfinnes i min reservation
del III, sid. 8 och 9.

Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den av herr Vennersten m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hamrin: Herr talman! Under åberopande av vad jag förut anfört
beträffande denna punkt, skall jag be att få yrka bifall till det förslag, som
innefattas i den av herr Rosén och mig avgivna reservationen.

Herr Jeppsson: Herr talman! Under åberopande av det anförande, som jag
tidigare hållit i denna fråga, ber jag att få yrka bifall till min motion i vad
avser ersättningsbyggandet till flottan.

Herr förste vice talmannen Nilson: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
om bifall till den av herr Hellberg avgivna reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder framställda yrkandena, blev utskottets förslag i
förevarande moment av kammaren bifallet.

Härpå föredrogs punkten 2; och yttrade därvid:

Herr Thorsson: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Nr 40.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

Sr 40.

Ang. försvar
sväsendets
ordnande
m. m.
(Forts.)

88 Lördagen den 24 maj e. m.

Herr Lindman: Herr talman! Genom förbiseende överensstämmer klämmen
i berr Yennerstens m. fl. reservation icke riktigt med reservanternas yttrande.
Utskottet begär nämligen en utredning efter vissa direktiv, medan
reservanterna avse en förutsättningslös sådan. Jag hemställer därför att få
göra det yrkandet, »att Kungl. Maj:t måtte för nästkommande års riksdag
framlägga nytt förslag till förbättrande av underofficerares tjänsteställning».

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen gjorda yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 4 anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Av samma anledning, som jag nämnde under
punkten 2, hemställer jag om bifall till utskottets hemställan med den ändring
att orden »med beaktande av vad utskottet i övrigt anfört» utgå.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Sedan herr talmannen framställt propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6 föredrogs nu. Därvid yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag ber att få yrka att riksdagen i anledning
av herr Lindhagens m. fl. motion nr 230 och min m. fl. motion nr 355
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och skyndsamt framläggande
inför riksdagen av en plan för militär avrustning och fredsgarantiernas
stärkande; varvid samverkan sökes med Korge och Danmark.

Herr Samuelsson: Herr talman! I denna punkt skall jag be att få yrka
bifall till den av herr Kilbom väckta motionen, nr 398, om nedläggande av
Bodens fästning.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen till
en början given proposition angående mom. 1—7 biföll kammaren vad utskottet
i nämnda moment hemställt.

Vidare framställde herr talmannen propositioner i fråga om mom. 8 och 29,
nämligen dels på bifall till vad utskottet i dessa moment hemställt, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Lindberg under överläggningen
gjorda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Lindberg, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Lördagen den 24 maj e. m.

89 Nr 40.

Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets hemställan i avdel- Ang:Jör:
ning I punkten 6 mom. 8 och 29 i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar Ä

Ja; m. m.

Den, det ej vill, röstar (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Lindberg under överläggningen gjorda yrkandet.

Voteringen utvisade 136 ja mot 76 nej; och hade kammaren alltså bifallit vad
utskottet i förevarande moment hemställt.

Härefter biföll kammaren på av herr talmannen givna propositioner särékilt
beträffande mom. 9—28 och särskilt beträffande mom. 30—59 vad utskottet i
dessa moment hemställt.

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Samuelsson, som yttrade: Herr talman! Som jag hör, att det är
omöjligt att framföra det yrkande jag gjorde om bifadl till motionen nr 398,
skall jag be att få återtaga mitt yrkande.

På av herr talmannen given proposition biföll kammaren härefter vad utskottet
i moment 60 och 61 hemställt.

Avdelningen II. Värnpliktslagen.

Punkten 1.

Utskottets i punkten intagna lagförslag.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningsordningen föredrogs
först § 27. v

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

§ 27.

1. Utbildningstid för värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

A. Till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke namnes under B, C eller
D i detta moment, är skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under
fredstid för sin utbildning tjänstgöra det antal dagar, som nedan angives, nämligen
:

a) vid infanteriet i sammanlagt etthundrafyrtio dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om nittio dagar, som tager sin början under andra
året, samt

med två repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;
dock att

värnpliktig, som uttagits för utbildning till underbefäl eller fackman, skall
tjänstgöra i sammanlagt tvåhundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om etthundrafemtio dagar, som tager sin början
under andra året, samt

med två repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;

b) vid kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna i sammanlagt tvåhundra
dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

Jfr 40. 90

Lördagen den 2-4 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

med en första tjänstgöring om etthundrafyrtio dagar, som tager sin början vid
kavalleriet, fältartilleriet och ingenjörtrupperna under andra året samt vid fästningsartilleriet
under första eller andra året, samt

1 med två repetitionsövningar om trettio dagar före utgången av fjärde året;

c) vid trängtrupperna och intendenturtrupperna i sammanlagt etthundrafyrtio
dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

vid trängtrupperna i trängtjänst:

med en första tjänstgöring om etthundrafemton dagar, som tager sin början
under andra året, samt

med en repetitionsövning om tjugufem dagar före utgången av fjärde året,

vid trängtrupperna i biltjänst:

med en första tjänstgöring om etthundrafemton dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med en repetitionsövning om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;

vid trängtrupperna i sjukvårdstjänst:

med en första tjänstgöring om nittio dagar, som tager sin början under andra
året, samt

med två repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;
samt

vid intendenturtrupperna:

med en första tjänstgöring om etthundrafemton dagar, som tager sin början
under andra året, samt

med en repetitionsövning om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;
dock att

värnpliktig, som vid trängtrupperna eller intendenturtrupperna uttagits för
utbildning till underbefäl eller fackman, skall tjänstgöra i sammanlagt tvåhundra
dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

vid trängtrupperna i sjukvårdstjänst:

med en första tjänstgöring om etthundrafemtio dagar, som tager sin början
under andra året; samt

med två repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av fjärde året ;
samt

vid trängtrupperna i trängtjänst och biltjänst ävensom vid intendenturtrupperna: med

en första tjänstgöring om etthundrasjuttiofem dagar, som tager sin början
under andra året, samt

med en repetitionsövning om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;

d) vid kustartilleriet i sammanlagt tvåhundra dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras:

med en första tjänstgöring om etthundrasjuttio dagar, som tager sin början
ander första eller andra året, samt

med en repetitionsövning om trettio dagar, före utgången av fjärde året; samt

e) vid flygvapnet i sammanlagt tvåhundra dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras:

med en första tjänstgöring om etthundrasjuttio dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt med en repetitionsövning om trettio dagar
före utgången av fjärde året.

B. Värnpliktig, vilken före tjänstgöringens påbörjande avlagt studentexamen
eller erhållit avgångsbetyg från gymnasiets tredje ring vid allmänt läro -

Lördagen den 2-4 maj e. m.

91 Nr åO.

verk eller som vid annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått, som, enligt sv^J^ets
vad Konungen förordnar, skall anses däremot svara, är skyldig _ att, på sätt svar0rdmmle *
Konungen närmare förordnar, under fredstid för sin utbildning tjänstgöra det m. m,
antal dagar, som nedan angives, nämligen: (Forts.)

a) vid hären i sammanlagt tvåhundrasextio dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras:

med en första tjänstgöring om minst tvåhundratrettio dagar, som uppdelas i
två tjänstgöringsomgångar, av vilka den ena tager sin början under första året
och den andra fullgöres före utgången av fjärde åreh samt

med en repetitionsövning före utgången av fjärde året;

b) vid flottan i sammanlagt tvåhundrasextio dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras i en följd med början under första eller andra året, samt

c) vid kustartilleriet i sammanlagt tvåhundrasextio dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundratrettio dagar, som tager sin början
under första året och antingen fullgöres i en följd eller uppdelas på första och
andra året, samt

med en repetitionsövning om trettio dagar före utgången av fjärde året; samt

d) vid flygvapnet i sammanlagt tvåhundrasextio dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundratrettio dagar, som tager sin början
under första året, samt

med en repetitionsövning om trettio dagar före utgången av fjärde året,

C. Värnpliktig, vilken vid inskrivningsförrättning eller hos befälhavaren
för det inskrivnings- eller sjörullföringsområde, vartill den värnpliktige hör, på
sätt Konungen närmare förordnar, visar sig äga förutsättningar för utbildning
till plutonchef eller motsvarande befattning, må fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
på sätt under B föreskrives, ändå att han icke avlagt där omförmält kunskapsprov.
Har sådan värnpliktig, enligt vad i § 6 mom. 2 sägs, blivit inskriven
redan det år, då han fyllde aderton eller nitton år, är han skyldig att fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring enligt bestämmelserna under B.

Kan det förutses, att yngling, vilken jämlikt § 6 mom. 3 inskrives redan det
år, då han fyller aderton eller nitton år, vid inträdet i värnpliktsåldern kommer
att hänföras till värnpliktiga, som under B omförmälas, är han skyldig att
fullgöra sin värnpliktstjänstgöring enligt där meddelade bestämmelser.

D. Idkar värnpliktig, som i punkten B avses, vid någon statens högskola eller
annan därmed jämförlig högre läroanstalt studier för utbildning till läkare,
tandläkare, apotekare, veterinär eller maskiningenjör eller eljest i sådana ämnen,
att hans insikter kunna vara till särskilt gagn för krigsmakten, eller gör i nämnda
punkt avsedd värnpliktig sannolikt, att han kommer att idka sådana studier,
må, där hans insikter anses bliva bättre tillgodogjorda genom värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i annan ordning än i sagda punkt föreskrives, Konungen
förordna, att enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelar,
tjänstgöringen skall, med rätt till avbrott under viss tid för studiekursens fullföljande,
fullgöras med dels militärutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring.
Har ej den värnpliktige före utgången av den tid, under vilken
tjänstgöringen fått avbrytas, avlagt de studieprov. Konungen bestämmer, skall
den värnpliktige, enligt vad Konungen föreskriver, fullgöra den tjänstgöring,
som på grund av bestämmelserna under B åligger honom; och räknas därvid genomgången
militärutbildning honom till godo på sätt. Konungen prövar skäligt/ -

Sr 40. 92

Lördagen den 24 maj e. m.

f°r'' E. Under A nämnd värnpliktig, som uttagits för utbildning i särskild ordaordmnde
Svea livgarde eller från annat inskrivningsområde än Norrbottens ut m.

m. tagits för utbildning vid Norrbottens regemente, må, på sätt Konungen finner
(Forts.) gott förordna, fullgöra honom åliggande första tjänstgöring samt första eller
första och andra repetitionsövningarna i en följd med början under första eller
andra året.

F. Repetitionsövning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för särskilda
fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förlagda infanteriregementen under tiden från och med den 11 juli
till och med den 31 augusti, samt

vid övriga infanteriförband under tiden från och med den 11 juli till och med
den 9 september.

2. Tjänstgöringstid för värnpliktiga, uttagna till ersättning sreserven.

Till ersättningsreserven uttagen värnpliktig är skyldig att, på sätt Konungen
närmare förordnar, under fredstid tjänstgöra nedannämnda antal dagar antingen
i en följd med början under första eller andra året eller ock med en första och en
andra tjänstgöring under de tre första åren, nämligen värnpliktig, som avses i
mom. 1 B, tvåhundra dagar, samt annan värnpliktig etthundrafyrtio dagar.

3. Särskilda bestämmelser.

A. I den omfattning sådant finnes kunna ske, äger Konungen medgiva till
ersättningsreserven uttagna värnpliktiga avkortning av den i mom. 2 föreskrivna
tjänstgöringstiden.

B. Marinen tilldelade å sjömanshus inskrivna värnpliktiga, vilka vid inskrivningen
varit inmönstrade till sjöfart sex månader eller därutöver, skola,
där annat ej föranledes av stadgandet under C här nedan, icke inkallas till tjänstgöring
under fredstid.

C. Därest antalet vakanser inom sjömanskåren överstiger tio procent, må
enligt bestämmelser, som Konungen meddelar, motsvarande antal av de under
B omförmälda värnpliktiga inkallas till högst tvåhundra dagars tjänstgöring
under fred, vilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd.

D. Enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, må till linjetjänst
uttagna värnpliktiga, vilka anmäla sig därtill villiga, i nedan angivna omfattning
kvarbliva i tjänstgöring utöver den i mom. 1 föreskrivna tid, nämligen:

a) Vid flygvapnet: värnpliktig, som önskar undergå och anseä lämplig för
utbildning till flygare; samt

b) vid varje avdelning av krigsmakten: värnpliktiga till ett antal motsvarande
antalet vakanser inom manskapsbeställningarna därstädes.

E. Där sådant med hänsyn till utbruten farsot eller andra utomordentliga
förhållanden prövas vara av nöden, äger Konungen förordna, att tjänstgöring
skall taga sin början eller återstående del därav fullgöras å senare tid än i mom.
1 eller 2 föreskrives.

Likaledes äger Konungen, där farsot utbrutit vid avdelning av krigsmakten,
förordna om därstädes i tjänstgöring varande värnpliktigas kvarhållande så
långt tid utöver den föreskrivna tjänstgöringstiden, som finnes nödigt till förebyggande
av smittas spridande.

F. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindrat att återkomma till
Karlskrona krigshamn eller Stockholms örlogsdepå och avmönstras, innan tiden

Lördagen den 24 maj a m.

93 Nr 40.

för den tjänstgöring, till vilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är
denne likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess avmönstring ägt rum. Ersättning
för den överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den värnpliktige enligt
särskilda bestämmelser.

G. Har värnpliktig under i mom. 1, 2 eller 3 föreskriven tjänstgöring blivit
fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet,
eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete
eller omedelbart ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han varit rymd
eller olovligen undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej
tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall
annorledes förordnar. I vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord
del av tjänstgöringen, samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående
tjänstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen.

Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke avbrytas för
undergående av förvandlingsstraff för böter.

H. Huruvida och i vad mån värnpliktig må såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna
sig tid, varunder han på grund av sjukdom eller skada, till vilken
tjänstgöringen ej kan antagas hava varit orsak, icke kunnat deltaga i tjänstgöringen,
därom förordnar Konungen.

I. Beträffande värnpliktiga, vilka hysa- samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
är särskilt stadgat.

I herr Vennerstens m. fl. ovanberörda reservation, till vilken herr Lindman
uti sin reservation anslutit sig, hade föreslagits, att åt paragrafen skulle givas
denna avfattning:

§ 27.

1. Utbildningstid för värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

Avdelningarna A och B föreslås erhålla nedanstående lydelse.

A. Till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke namnes under B, C eller
D i detta moment, är skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under
fredstid för sin utbildning tjänstgöra det antal dagar, som nedan angives, nämligen
:

a) vid infanteriet i sammanlagt etthundranittiofem dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om etthundratjugu dagar, som tager sin början under
forsta eller andra året, samt

med tre repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av sjätte året;
dock att

värnpliktig, som uttagits för utbildning till underbefäl eller fackman, skall
tjänstgöra i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundrafemtio dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med två repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av sjätte året;

b) vid kavalleriet i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundratrettio dagar, som täger sin början
under första året, samt

med två repetitionsövningar om trettiofem dagar före utgången av sjätte året;

c) vid artilleriet i sammanlagt tvåhundrafyrtio dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 94

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

med en första tjänstgöring om etthundratrettiofem dagar, söm tager sin början
vid fältartilleriet under andra året och vid fästningsartilleriet under första eller
andra året, samt

med tre repetitionsövningar om trettiofem dagar före utgången av sjätte året;
dock att

värnpliktig, som uttagits för utbildning till underbefäl eller fackman, skall
tjänstgöra i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras;

med en första tjänstgöring om tvåhundratrettio dagar, som tager sin början
under första eller andra året; samt

med två repetitionsövningar om trettiofem dagar före utgången av sjätte året;

d) vid ingenjörtrupperna i sammanlagt tvåhundrafyrtio dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras :

med en första tjänstgöring om etthundratrettiofem dagar, som tager sin början
under andra året; samt

med tre repetitionsövningar om trettiofem dagar före utgången av sjätte året;
dock att

värnpliktig, som uttagits för utbildning till underbefäl eller fackman, skall
tjänstgöra i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundratrettio dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med två repetitionsövningar om trettiofem dagar före utgången av sjätte året;

e) vid trängtrupperna och intendenturtrupperna i sammanlagt etthundranittiofem
dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

vid trängtrupperna i trängtjänst och sjukvårdstjänst :

med en första tjänstgöring om etthundratjugu dagar, som tager sin början under
första eller andra året, samt

med tre repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av sjätte året;

vid trängtrupperna i biltjänst:

med en första tjänstgöring om etthundrasjuttio dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med en repetitionsövning om tjugufem dagar före utgången av femte året;
samt

vid intendenturtrupperna:

med en första tjänstgöring om etthundratjugu dagar, stom tager sin början under
första eller andra året, samt

med tre repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av sjätte året;
dock att

värnpliktig, som vid trängtrupperna eller intendenturtruppema uttagits för
utbildning till underbefäl eller fackman, skall tjänstgöra i sammanlagt, trehundra
dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundrafemtio dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med två repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av sjätte året;

f) vid flottan i sammanlagt trehundrafemtio dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras i en följd med början under första eller andra året;

g) vid kustartilleriet i sammanlagt tvåhundrafyrtio dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundrafem dagar, som tager sin början under
första eller andra året, samt

Lördagen den 24 maj e. m.

95 Nr 40.

med en repetitionsövning om! trettiofem dagar före utgången av femte året;
dock att

värnpliktig, som uttagits för utbildning till underbefäl eller fackman, skall
tjänstgöra i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om tvåhundrasextiofem dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med en repetitionsövning om trettiofem dagar före utgången av femte året;
samt

h) vid flygvapnet i sammanlagt trehundrafemtio dagar, vilken tjänstgöring
skäll fullgöras:

med en första tjänstgöring om trehundrafemton daga.r, som tager sin början
under första året, samt

med en repetitionsövning om trettiofem dagar under tredje året.

B. Värnpliktig, vilken före tjänstgöringens påbörjande avlagt studentexamen
eller erhållit avgångsbetyg från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk
eller som vid annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått, som, enligt vad
Konungen förordnar, skall anses däremot svara, eller som vid navigationsskola
avlagt sjökaptens- eller styrmansexamen eller maskinistexamen av första eller
andra klass, är skyldig att, pa sätt Konungen närmare förordnar, under fredstid
för sin utbildning tjänstgöra det antal dagar, som nedan angives, nämligen:

a) vid hären i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras
:

med en första tjänstgöring om minst tvåhundrasextiofem dagar, som tager sin
början under första året och antingen fullgöres i en följd eller uppdelas på första
och andra året, samt

med en repetitionsövning före utgången av femte året;

b) vid marinen i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras: vid

flottan i en följd med början under första eller andra året, och

vid kustartilleriet med en första tjänstgöring om tvåhundrasextiofem dagar,
som tager sin början under första året och antingen fullgöres i en följd eller uppdelas1
på första och andra året, samt

med en repetitionsövning om trettiofem dagar före utgången av femte året;
samt

c) vid flygvapnet i sammanlagt trehundra dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras:

mjed en första tjänstgöring om tvahundrasextiofem dagar, som tager sin början
under första året, samt

med en repetitionsövning om trettiofem dagar under tredje året.

v.. Ridare hade herrar Reuterskiöld och Johansson i Kälkebo uti sin reservation
föreslagit, bland annat, att § 27 matte i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 27.

3. Särskilda bestämmelser.

. Vapenför värnpliktig, som, på sätt Konungen närmare förordnar, visar
sig vara i besittning av viss skjutskicklighet, äger åtnjuta 10 dagars avkortning
av den i mom. 1 föreskrivna tjänstgöringstiden vid tidpunkt under utbildningen,
som häriör på sätt Konungen bestämmer prövas lämplig.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40. 96

Lördagen den 24 maj e. in.

Ang. försvarsväsendels

ordnande
m. m.
(Forts.)

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Thorsson: Herr talman! Med åberopande av den under den föregående
punkten förda diskussionen hemställer jag om bifall till § 27 med den
formulering, som finnes i utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Med åberopande av de anföranden jag haft
vid den allmänna debatten ber jag härmed att få yrka bifall till § 27 i överensstämmelse
med den av herr Yennersten m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hamrin: Herr talman! På grund av det beslut, som förut fattats av
kammaren, tillåter jag mig anhålla om att få biträda det yrkande som framställts
av herr Thorsson.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Jag tillåter mig yrka, att det
tredje stycket av mom. a) måtte få den lydelse, som är angiven i herr Reuterskiölds
och min reservation, nämligen: »med två repetitionsövningar om 25 d.agar
före utgången av tredje året.» — Utskottet har här sagt »utgången av fjärde
året». _

Då jag anser, att det för de värnpliktiga är av mycket stor betydelse att ia
utföra dessa repetitionsövningar under den kortare tidsrymd, som innebäres i
nämnda reservation, skall jag be att detta stycke i paragrafen måtte få den av
oss reservanter påyrkade lydelsen.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner på 1) bifall
till utskottets förslag i fråga om lydelsen av förevarande paragraf; 2) godkännande
av samjmä paragraf i den lydelse, som föreslagits i herr Yennerstens m. fl.
reservation, och 3) bifall till utskottets förslag med den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Johansson i Kälkebo; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i förstnämnda proposition.

§§ 1—10; rubriken till Kap. I; §§ 11—15; rubriken till Kap. II.

Godkändes.

För § 16 var av utskottet föreslagen denna lydelse:

§ 16. ;

1. Uppskov med inskrivning till nästföljande års inskrivningsförrättning
meddelas värnpliktig, som av en eller annan möjligen övergående anledning, såsom
tillfällig sjukdom, försenad eller otillräcklig kroppsutveckling eller dylikt,
vid inskrivningsförrättningen befinnes vara till tjänstgöring oförmögen eller
olämplig eller genom de med tjänstgöringen förenade ansträngningarna utsättas
för men eller fara.

2. Förefinnes anledning till uppskov enligt mom. 1 ännu vid inskrivningsförrättningen
det år, under vilket den värnpliktige fyller tjugufyra år, frikallas
han från värnpliktens fullgörande under fredstid.

3. Bliver inskriven värnpliktig till följd av sådan orsak, som omförmäles i
§ 4 mom. 1, icke vapenför, äger han att, på framställning hos behörig inskriv,-ningsnämnd, varda frikallad från värnpliktens vidare, fullgörande.

Uppkommer för inskriven värnpliktig sådant förhållande, som avses i § 4
mom. 2 första stycket b) eller andra stycket, äger han, likaledes pa framställning
hos behörig inskrivningsnämnd, att varda frikallad från värnpliktens vidare
fullgörande under fredstid.

Lördagen den 24 inaj e. m.

97 Nr 40.

4. I enahanda ordning skall vidare från värnpliktens fullgörande under fredstid
frikallas:

a) till svensk medborgare genom’ naturalisation upptagen utländsk man, som
det år, han jämlikt § 5 mom. 3 är skyldig att inställa sig till inskrivning, fyller
minst tjugusex år;

b) den, som avflyttat från riket och därefter återinflyttat hit, dock under
villkor,

att avflyttningen icke skett i strid med vid tidpunkten för densamma gällande
föreskrifter,

att han under det år, han återinflyttat, fyllt minst tjugusex år, och

att minst sju år förflutit från avflyttningen till återinflyttningen, häri således
icke inberäknad den tid, som vistelsen i riket varat, innan förlorad svensk medborgarrätt
återförvärvats; samt

c) en var, som kan med intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst
under längre tid än i § 27 inom. 1 stadgas.

5. Där, utan att fall, varom ovan i denna § sägs, är för handen, synnerliga
skäl därtill föreligga, må Konungen helt eller delvis frikalla inskriven värnpliktig,
som därom anhåller, från värnpliktens fullgörande under fredstid.

Ang. försvarsväsendeis

ordnande
m. m.
(Forts.)

Herr Lindman hade i sin reservation föreslagit, att mom. 2 och 3 skulle erhålla
följande lydelse:

2. Sådant uppskov kan ock medgivas enda arbetsföra sonen, sonsonen eller
dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader eller till änka,
frånskild eller övergiven hustru eller ogift kvinna, enda arbetsföra fostersonen
till orkeslös eller vanför fosterfader eller till fostermoder, ävensom enda arbetsföra
brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock
endast såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller fosterföräldrar eller
syskon äro av hans arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende. Har sådan för
sitt uppehälle av den värnpliktiges arbete väsentligen beroende anhörig, som
nyss nämnts, av samme värnpliktige erhållit försörjning allt ifrån början av
kalenderåret närmast före inskrivningsförrättningen eller, där behovet av försörjning
uppstått först vid senare tidpunkt, allt ifrån behovets uppkomst, kan
även i det fall, att den värnpliktige icke är den enda arbetsföra sonen, Sonsonen,
dottersonen, fostersonen eller brodern, uppskov med inskrivningen medgivas honom,
därest han är den enda, som, såvitt veterligt är, kan lämna nödigt försörjningsbidrag.

Likaledes må dylikt uppskov i den utsträckning och efter de grunder, som
Konungen bestämmer, tillsvidare kunna medgivas den, vilken har hustru, barn
eller fosterbarn, som är för sitt uppehälle väsentligen beroende av hans arbeite,
dock att utan hinder av detta medgivande till linjetjänst skola årligen inskrivas
minst i § 24 bestämt antal värnpliktiga.

3. Förefinnes anledning till uppskov enligt denna § ännu vid inskrivningsförrättningen
det år, under vilket den värnpliktige fyller tjugufyra år, frikallas
han från värnpliktens fullgörande under fredstid, dock att Konungen må avgöra
i vad mån detta stadgande skall äga tillämpning beträffande i mom''. 2, sista
stycket, omförmälda värnpliktiga.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lindman: Jag hemställer att kammaren ville besluta, att § 16 mom. 2
och mom. 3 erhålla den lydelse, som är angiven i min reservation (utlåtandets
tredje del, sidan 7 i min reservation under »förslag till värnpliktslag.»)

Herr Thorsson: Jag hemställer om bifall till utskottets formulering.
Andra hammarens protoholl 1921f. NriO.

7

Nr 40. 98

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. m.
(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels pa godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf,
dels ock pa godkännande av samma förslag med de ändringar, som föreslagits
i den av herr Lindman avgivna reservationen; och godkändes paragrafen enligt
utskottets förslag.

§ 17; rubriken till Kap. III; §§ 18—23; rubriken till Kap. IV; §§ 21—26.

Godkändes.

§28.

I det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget hade åt § 28 givits denna avfattning: §

28.

1. Då rikets försvar det kräver, så ock när det erfordras till stillande av
uppror, må Konungen, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla beväringens
första uppbåd eller de större eller mindre delar därav, som finnas behövliga.

2. Därest i anseende till krig eller för avvärjande av befarat eller börjat
angrepp det för rikets försvar finnes nödigt att inkalla beväringens andra
uppbåd eller någon del därav i skilda orter eller vid olika truppslag av hären
eller vid marinen eller flygvapnet, må Konungen därom förordna, sedan han
hört statsrådet och, så vida riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar
skall sammanträda, låtit utfärda riksdagskallelse.

Vad nu stadgats angående ordningen för andra uppbådets inkallande har icke
tillämpning i fråga om delar därav, vilka tillhöra Gotlands inskrivningsområde
eller må vara avsedda att utgöra besättningar i rikets fästningar, utan gäller
i avseende ä sådana delar av andra uppbådet vad i mom. 1 föreskrivits.

3. Utom rikets gränser må beväringens första uppbåd vid hären användas
endast till rikets försvar och efter det att statsrådet blivit hört samt riksdagskallelse
utfärdats. Utan riksdagens medgivande må beväringens andra uppbåd
vid hären icke användas utom rikets gränser.

Utskottets förslag skilde sig från Kungl. Maj:ts endast däri, att de i mom. 1
av Kungl. Ma.j:ts förslag förekommande orden: »så ock när det erfordras till
stillande av uppror» av utskottet uteslutits.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Lindman: Jag yrkar bifall till § 28 i enlighet med Kungl. Ma-j :ts förslag.

Herr Thorsson: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag beträffande
§ 28.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner först på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf samt vidare
på godkännande av Kungl. Maj :ts förslag till paragrafens avfattning godkändes
paragrafen enligt utskottets förslag.

§§ 29 ock 30.

Godkändes.

§ 31.

Utskottet hade i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit, att paragrafen skulle
lyda sålunda:

Lördagen den 24 maj e. m. 99

§ 31.

Att värnpliktig, som tillhör beväringen, är underkastad de i strafflagen för
krigsmakten givna bestämmelser, såväl under all tjänstgöring och marsch eller
annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad av inkallelse,
i enlighet med § 29, till tjänstgöring, som omförmäles i § 27 eller § 28,
därom är i nämnda lag stadgat.

I fråga om denna paragraf hade herr Kilbom m. fl. i sin förberörda motion,
nr 397, föreslagit ett tillägg och i sådant avseende förordat införande av en ny
§ av innehåll, att vad i strafflagen för krigsmakten eller i lagen den 16 juni
1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster funnes
stadgat, som strede mot bestämmelserna i § 31, ej vidare skulle äga tillämpning
i avseende å värnpliktig.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Samuelsson: I fråga om denna paragraf ber jag att få yrka bifall
till den motion, som väckts av herr Kilbom m. fl. med den ändring av paragrafen,
som där är föreslagen.

Herr Thorsson: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på godkännande av paragrafen, dels ock på paragrafens godkännande
med det tillägg, som föreslagits i herr Kilboms m. fl. förenämnda motion,
blev paragrafen av kammaren godkänd.

§§ 32—39; rubriken till Kap. V.

Godkändes.

Återstående ''delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan bifölls i vad den ej besvarats genom
kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten 2, angående de värnpliktigas avlöning.

Efter föredragning av punkten, anförde:

Herr Lindman: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Vennerstens
m. fl. reservation.

Herr Thorsson: Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Harnrin: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa om bifall till den
av herr Rosén m. fl. avgivna reservationen. Om jag inte är oriktigt underrättad,
har första kammaren bifallit detta yrkande, som jämväl i kammaren
blivit biträtt av socialdemokraterna.

_ Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2 :o) bifall till den av herr Vennersten
m. fl. avgivna reservationen, i vad den avsåge nu föreliggande ämne,
samt 3:o) bifall till det förslag, som innefattades i punkten 2 av herr Roséns
m. fl. reservation; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

Nr 40.

Ang. försvarsväsendds

ordnande

m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Ang. försvarsväsendets

ordnande
m. in.
(Forts.)

100 Lördagen, den 24 maj e. nr.

Punkten 3.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Vennerstens
m. fl. reservation.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag. Men med anledning av beslutet i medkammaren,
där till rätt stor överraskning utskottets förslag har blivit förkastat,
vill jag här använda tillfället att uttala den förhoppningen, att, därest i avvaktan
på en revidering av den gällande provisoriska lagen ett sådant fall, som
under fjolåret inträffade, då den bekante studenten Stig Holm dömdes till
fängelse för värnpliktsvägran av icke religiösa skäl samt inspärrades, ånyo
skulle inträffa, Kungl. Maj:t ägnar saken sitt intresse och ser till, huruvida
det icke finnes någon möjlighet att undvika ett upprepande av vad jag betraktar
såsom förnedrande för det svenska rättssamhället, nämligen att en
man, som säkerligen hyser de allra allvarligaste samvetsbetänkligheter, skall
behöva, trots riksdagens medgivande av undantag i vissa fall, gå i fängelse för
sin övertygelse.

Inom utskottet ha socialdemokraterna, de frisinnade och representanten för
det liberala partiet varit ense om att en ändring på denna punkt vore motiverad.
Och man utgick ifrån att också redan årets riksdag skulle fatta ett beslut,
som förhindrade ett upprepande av vad i fjol förekom. Jag vågar uttala
den förhoppningen, att man skall, när nu riksdagens beslut gått i annan riktning,
försöka se till, om det inte finns någon möjlighet att dock undgå ett upprepande
av vad som hände i fjol. Det är nämligen min fasta övertygelse, att när
vi en gång skriva en definitiv lag om samvetsömma värnpliktiga, det då skall
lämnas ett sådant utrymme, som utskottet förutsatt, även för de samvetsömma,
som icke grunda sin värnpliktsvägran på religiösa skäl, detta så mycket
mera, som då lagen i sin nuvarande form antogs, utskottet och riksdagen uttalade,
att den nuvarande bestämmelsen skulle tolkas på ett så vidsynt sätt, att
även värnpliktsvägrare av etiska skäl skulle kunna befrias och i stället få utföra
civilt arbete i statens tjänst.

Jag har icke velat underlåta att säga dessa ord och har som sagt ingen annan
hemställan än om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Venner ström, Wagnsson, Iiamrin, Branting
och Engberg.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Med hänvisning till mitt anförande
under gårdagen och med livligt instämmande i det anförande, herr Hansson
i Stockholm nu hållit, ber jag att få vädja till kammaren att om möjligt
enhälligt eller med största majoritet bifalla utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till det
förslag, som innefattades i punkten 3 av den utav herr Vennersten m. fl. avgivna
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 24 ma a m.

101 Nr 40.

§ 2.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 198, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265)
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående framlagt sammanjämkningsförslag
i fråga om Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
punkterna 121 och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående
lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken;

nr 96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
statsbanan Hällnäs—Stensele ;

nr 97, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till statistiska
centralbyrån och dess verksamhet under budgetåret 1924—1925 m. m.;

nr 98, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg åt
viss nordiska museets och livrustkammarens personal;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning; nr

102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter jämte en i ämpet
väckt motion;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1924—1925 åt dels kyrkoherdar och
komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra
ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallstyrelsen att träffa förlikning i tvister med Lilla Edets pappersbruksaktiebolag
m. fl.;

nr 105, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader;

nr 106, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden; och

nr 107, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner rörande tid för ikraftträdande
av lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.; och

nr 7, i anledning av väckta motioner angående löneförmåner för kvinnliga
innehavare av vissa befattningar;

Nr 40. 102

Lördagen den 24 maj e. m.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 om begränsning
av den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning,
ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 50, i anledning av Kungl. Majrbs proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
ävensom en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m.,
i vad den angår pensions- och indragningsstaterna, jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 58, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare,
anställda hos riksdagen eller i dess verk;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr
266) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl.;

nr 61, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
hos riksdagen eller i dess verk;

nr 62, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, i vad avser delaktighet för
föreståndarinna vid vissa skolhem eller arbetsstugor i statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl.;

nr 67, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
inköp av fastigheten nr 5 i kvarteret Rosenbad i Stockholm;

nr 68, angående tillfälliga lönetillägg åt vissa kvinnliga skrivbiträden i riksbanken
och i riksgäldskontoret; och

nr 69, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott;

andra lagutskottets utlåtanden;

nr 27, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition avser nedan närmare
angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
förmynderskap m. m., i vad denna proposition innefattar förslag till lag angående
ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, dels
ock i förstnämnda ämne väckta motioner; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av det ,s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte av mark
mellan kronan och aktiebolaget Öfverums bruk;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram -

Lördagen den 24 ma e. m.

103 Nr 40.

ställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstilllägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
allt i vad rör jordbruksärenden; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillskott till dyrtidstillägg
för lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater och lantmätare.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Johansson i Edsbyn	irnder 5 dagar fr.	o. m.	den	26	maj,
» Waldén	Tf	2	>		»	26	»
» Jeppsson	Tf	5	»	»	Tf	25	»
» Sjölander	»	3			Tf	26	»
» Larsson i Västerås	5	2	Tf			26	»
» Nilsson i Antnäs	Tf	8	1		»	26	»
» Lorichs	»	2	»	»	»	26	»
» Norling	Tf	2	»			26	» och
» Nilsson i Vibberbo	Tf	2	Tf	>/	Tf	25
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter kl.	12,20	på	natten.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 40.

104

Tisdagen den 27 maj.

Ang. en
voteringsproposition.

Tisdagen den 27 maj.

Kl. 3,30 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 20 och den 21 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 229, angående åtgärder för färdigställande av vissa utav
Södra Sveriges Statsarbeten påbörjade arbetsföretag.

§ 3.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial, nr 95, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående framlagt sammanjämkningsförslag i fråga om]
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkterna 121 och 122 av åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid privatläroverken.

Sedan punkten 1 föredragits, anförde:

Herr Rydén: Herr talman! Det voteringsmemorial, som kammaren nu har
att besluta över, är av en ganska stor principiell räckvidd, och då det varit föremål
för skiljaktiga meningar inom statsutskottet, huru denna voteringsproposition
skulle uppsättas, samt det från flera håll uttryckts en önskan bland mina
utskottskamrater, att den meningsriktning, som blev den i utskottet segrande,
måtte till kammarens protokoll fästa en motivering för sin ståndpunkt, har jag
begärt ordet för att få utveckla några synpunkter i fråga om den konstitutionella
innebörden i föreliggande memorial med hänsyn till praxis.

Den sak, som meningsskiljaktigheterna röra sig om, gäller andra delen av
första kammarens beslut. Första kammaren har nämligen i mom. a) fattat beslut
angående en anslagsfråga att bevilja 480,000 kronor, vilket i sig förutsätter
tillämpningen av nu gällande villkor i fråga om anslag till privatläroverken.
I mom. b) har därjämte första kammaren hemställt om skrivelse till
Kungl. Maj:t i närmare angiven riktning. Andra kammaren hade fattat beslut
om ett lägre anslag å 450,000 kronor jämte därmed sammanhängande andra
villkor än de nu gällande. Minoriteten inom statsutskottet har hävdat den uppfattningen,
att den gemensamma voteringen skulle omfatta första kammarens
hela beslut såväl anslagsfrågan med däri presumerade villkor som också skrivelsen,
medan däremot majoriteten inom utskottet hävdat den meningen, att
frågan om en skrivelse hade förfallit genom att kamrarna fattat olika beslut
angående skrivelseförslaget, och att voteringen sålunda endast skulle omfatta
själva anslagsfrågan. Då denna fråga, huruvida en skrivelse, som har samband

Tisdagen den 27 maj.

105 Nr 40.

ped en anslagsfråga, skall kunna göras till föremål för gemensam votering eller
icke, är av en omfattande innebörd både från dess rent konstitutionella sida som
även med hänsyn till den praxis, som hittills tillämpats och till äventyrs kanske
kommer att i framtiden tillämpas, skall jag be att få säga vilka skäl som varit
bestämmande för att statsutskottets majoritet beslutat förklara frågan om skrivelse
förfallen och ställt voteringspropositionen att omfatta allenast anslagsfrågan.

Jag vill då framhålla till en början, att det grundläggande för hela vårt gemensamma
voteringsinstitut, för såvitt det gäller ärenden, som handläggas av
statsutskottet, är 69 § regeringsformen, som i denna del använder orden »statens
reglerande», och, vid sidan av denna, korresponderande med denna, 65 § riksdagsordningen,
som använder uttrycket »statens utgifter». Meningen med det gemensamma
voteringsinstitutet i vår författning är den, att den gemensamma
voteringen skall tillgripas i de fall, när det är nödvändigt t. ex. för att kunna
åstadkomma en statsreglering, för att kunna bestämma bevillningen, för att
kunna åstadkomma exempelvis reglementen för banko- och riksgäldsverken, som
ju äro riksdagens egna verk, men däremot har det aldrig varit meningen med
det gemensamma voteringsinstitutet, att man skulle kunna använda det för att
genomföra sådana beslut av riksdagen, för vilka det enligt grundlagen kräves,
att båda kamrarna fatta likalydande beslut. Om jag ser pa det föreliggande
fallet, vare sig jag tänker på regeringsformens ord »statens reglerande» eller
riksdagsordningens ord »statens utgifter», synes det mig uppenbart, att den
gemensamma voteringen skall äga rum i själva anslagsfrågan, en fråga, som
gäller statens utgifter, en fråga, som avser statens reglerande, men däremot icke
beträffande en fråga, som icke har avseende på detta, och för vilket enligt
grundlagen fordras båda kamrarnas samstämmiga beslut.

I föreliggande fall ligger ju ärendet så, a.tt det är nödvändigt att ha gemensam
votering i anslagsfrågan. ^ Det är nödvändigt för statens reglerande, och
första kammarens beslut innehåller i mom. a) allt vad som är nödvändigt för
att verkställa en statsreglering och bestämma statens utgifter. Det innehåller
nämligen ett anslagsbelopp av 480,000 kronor, och det får anses förutsätta, att
nu gällande villkor för anslagets* utgående då bibehållas oförändrade. Å andra
sidan star andra kammarens beslut om ett anslag å 450,000 kronor med därtill
knutna grunder för anslagets utgående. Och efter min mening är det klart,
att första kammarens beslut i mom. b) som icke behövs, kan förfalla utan att
därför vålla några svårigheter för statsregleringen, och att detta skrivelseförslag
måste anses hava förfallit i och med ett avslag i den ena kammaren. Detta
om man tager hänsyn till grundlagarnas ordalag.

Det är emellertid, såsom. kammaren alltför väl vet. på det sättet, att det i
alla tider ratt tveksamhet i vissa fall beträffande tolkningen av rege rings förmens
och riksdagsordningens stadganden rörande den gemensamma voteringen.
Oenigheten har emellertid i allmänhet icke rört ett fall'' sådant som det nu föreliggande.
nämligen frågan huruvida en skrivelse, som icke är fästad såsom villkor
till eti anslag, och som icke utövar något inflytande på anslagets belopp,
kan göras till föremål för gemensam votering. Det har icke på lång, lång ticl
rått någon meningsskiljaktighet, såvitt jag vet. om en sådan skrivelse skulle
anses förfallen i och med endera kammarens beslut. Redan så tidigt som 1867
enligt en uppsats, som är skriven av numera professorn Granström i statsvetenskaplig
tidskrift för år 1912 och där refererats — kan man saga, att riksdagen,
alltså i första början av det nya representationsskicket, knäckte denna
principfråga, genom ett beslut, som fattades i anledning av statsutskottets memorial
nr 82 till 1867 års riksdag. I detta var fogat beträffande anslaget till
norra stambanan ett tillägg om en skrivelse med anhållan om tillsättande av en
kommitté för undersökning av trafikförhållandena, och däri hemställde stats -

Ang. en
voteringsproposition.

(Forts.)

Nr 40.

106

Tisdagen den 27 maj.

Ang. en
voteringsproposition.

(Forts.)

utskottet vid det tillfället, att skrivelsen skulle ha förfallit. Det uppstod strider
om detta, och särskilt var i första kammaren debatten rätt så livlig. Där hävdade
man, att kammarens beslut i sin helhet och obeskuret måste ställas mot
andra kammarens beslut. Bland dem, som hävdade den uppfattningen, var
även professor Rydin, beträffande vilken jag emellertid inom parentes vill
säga, att i allmänhet praxis, när det gällde principerna, kommit att utveckla
sig mycket stick i stäv mot den mening, som han företrädde. Men bland dem,
som uppträdde i debatten om detta, var det ingen mindre än Louis de Geer, det
nya representationsskickets skapare, som uttalade den meningen, att skrivelsen
icke stod i något verkligt sammanhang med anslagsfrågan; det gällde här två
självständiga frågor, av vilka den ena folie under Kungl. Maj :ts beslutanderätt,
och att båda avgjorts under ett klubbslag, betydde i sak intet. Han erinrade
vidare om att den gemensamma voteringen vore ett undantag från regeln, och
att den därför borde hållas inom snäva gränser. Båda kamrarna följde statsutskottets
hemställan. Jag har mig icke bekant, att några tvistigheter sedermera
förekommit om denna sak, förrän den nu plötsligt har dykt upp i detta
sammanhang.

Professor Granström säger i sin uppsats, att detta och ett annat precedensfall
torde vara fullt representativa för uppfattningen inom riksdagen i förevarande
fråga. Det bildar utgångspunkten för en praxis, »som på det hela opåtalt
utbildat sig till utskottens favör. Det har för dessa gällt att i varje särskilt
fall av komplicerade finansbeslut undersöka, huruvida de till penningfrågorna
anknutna skrivelserna, uttalandena o. s. v. varit att anse såsom vid huvudfrågorna
fastade viltkor eller utgjort i lösare samband därmed förknippade
petitioner. Dä det senare varit händelsen» •—• det är uppenbarligen här fallet —
»liar utskottet vid voteringsförslagets uppgörande lämnat dem åsido att förfalla;
dä de varit av det förra slaget», d. v. s. villkor, »har utskottet låtit dem ingå
i voteringspropositionen, såvida det icke gällt villkor, som ej stått i organiskt
sammanhang med huvudfrågan, under vilka omständigheter utskottet i allmänhet
anmält hela frågan förfallen».

Jag har, herr talman, velat beröra detta för att nämna något om praxis. Minoriteten
inom statsutskottet har hävdat den uppfattningen, att vi icke blott
skola gå ifrån vad, såvitt jag kan se, är grundlagens mening i detta fall, utan
att vi jämväl skola bryta en voteringspraxis, som har många årtiondens hävd
bakom sig.

Om en skrivelse står ensam mot ett anslag, om exempelvis den ena kammaren
i anledning av en motion om ett anslag fattat beslut om en skrivelse, men den
andra kammaren fattat beslut om ett anslag, då lär det bliva nödvändigt att votera
gemensamt mellan skrivelsen och anslaget, därför att man har ju icke något
annat beslut än om en skrivelse i den ena kammaren, och en anslagsfråga
måste lösas, för att statsregleringen skall kunna verkställas. Där bör det alltså
ske gemensam votering, men om det mot ett klart anslag i ena kammaren står
ett lika klart anslag i den andra, och om det till det ena av dessa anslag är knutet
ett förslag till skrivelse bör skrivelsen förfalla.

Jag vill inom; parentes säga, att det är mycket sannolikt, att ett fullständigt
analogt fall till detta kommer att skapas i morgon av andra kammaren vid behandling
av ett jordbruksutskottsbetänkande.

Jag vill också ha sagt, herr talman, att om vi skola gå ifrån den praxis, som
har varit, och gå in för att man skall votera gemensamt även i de fall, där den
ena kammaren har fogat ett skrivelseförslag till ett anslag på sätt, som här har
skett, då komma vi in pa rätt så långt gående konsekvenser. Jag kan taga ett
par exempel, som jag framfört i utskottet. Det skulle dä icke möta något hinder,
såvitt jag förstår, att i fråga om ett anslag å första huvudtiteln votera gemensamt
om en skrivelse, som begärde konungahusets avskaffande. Gällde det

Tisdagen den 27 maj.

107

Kr 40.

exempelvis ett anslag till kyrkliga ändamål, till vilket i ena kammaren fogats en
skrivelse om statskyrkans avskaffande, skulle man: vara tvungen att votera gemensamt
om både anslagsfrågan och skrivelsen. Samma sak skulle kunna inträffa,
om det till ett anslag på socialhuvudtiteln knötes en skrivelse med begäran,
att Kungl. Maj :t ville verkställa en utredning och framlägga förslag till
strejklagar eller till lagstiftning till arbetsfredens befrämjande o. s. v.

Det öppnar sådana konsekvenser, om man går ifrån den praxis, som varit,
att jag omöjligen har kunnat vara med om ett beslut, vilket skulle innebära ett
avsteg från en av grunderna för vår nuvarande författning. Detta, har varit
det skäl, som har varit vägledande för majoriteten inom statsutskottet. Då det
kanske kan komma att bli strid om saken både nu i första kammaren och i framtiden,
ha vi ansett det vara önskvärt, att vår ståndpunkt bleve utvecklad till protokollet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än att den föreslagna voteringspropositionen
måtte godkännas.

Herr Eden: Herr talman! Jag är icke beredd att upptaga någon diskussion
om den formella fråga, som herr Rydén nu har fört på tal. Jag vill sålunda
icke heller uttala något bestämt omdöme, huruvida det skulle vara möjligt med
hänsyn till riksdagens praxis och med hänsyn till grundlagsbestämmelserna att
ställa den ifrågavarande skrivelsen under gemensam votering. Det må vara tillräckligt
att i det avseendet endast göra den lilla erinran, att alltsammans i en
sådan fråga, som herr Rydén mycket riktigt påpekade, hänger på det förhållande,
i vilket det eventuella uttalandet från riksdagen i skrivelsens form står
till själva beslutet, om anslaget. Om det finns ett omedelbart samband emellan
ett uttalande av riksdagen och en anslagssumma, kan otvivelaktigt gemensam
votering äga rum. Nu tror jag knappast, att man kan förneka, att det i realiteten
föreligger ett sådant omedelbart samband i den nu förevarande frågan, ty
det anslag, som av första kammaren beviljades,. var knutet till en viss förutsättning
om blivande utredning angående villkoren för användande av samma anslag
i framtiden, om också icke för det löpande budgetåret. Jag skall emellertid
icke förneka, att det sätt, varpå skrivelsen nu har kommit att avfattas i första
kammarens beslut, utgör en viss svårighet att kunna kombinera den med anslagsfrågan
i en gemensam votering, och jag skall sålunda icke som sagt på den
punkten tillåta mig något bestämt uttalande.

Vad som däremot synes mig kunna vara skäl att framhålla till kammarens
protokoll är, att även om denna skrivelse sålunda icke kommer under gemensam
votering, och även om sålunda det blivande riksdagsbeslutet, därest det fattas i
enlighet med första kammarens mening, icke kommer att innesluta begäran om
én utredning i de ifrågavarande punkterna, ligger det i öppen dag, att en sådan
utredning i alla händelser måste komma till stånd. Med andra ord, skrivelsen
behöver reellt icke vara med i voteringspropositionen för att man vid omröstningen
skall ha klart för sig, att. det syfte, som skrivelsen avsåg, nämligen utredning,
kommer i alla fall att tillgodoses, därest riksdagen skulle biträda första
kammarens beslut.

Jag har ansett mig.höra göra detta påpekande med hänsyn till den reella betydelse,
som man möjligen annars skulle kunna inlägga i den föredragna propositionen.
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände den i punkten föreslagna voteringspropositionen.

Punkten) 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Ang. en
voteringsproposition.

(Forts.)

Nr 40. 108

Tisdagen den 27 maj.

Härpå föredrogos vart för sig statsutskottets memorial:

nr 96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
statsbanan Hällnäs—Stensele; och

nr 97, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till statistiska
centralbyrån och dess verksamhet under budgetåret 1924—1925 m. m.

De i dessa, memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets memorial och utlåtanden nr 98
—107, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7, bevillningsutskottets
betänkanden nr 49 och 50, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 57—62 och 66—69, andra lagutskottets utlåtanden nr 27 och 28
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 64—68.

§ 6.

Ordet lämnades nu till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum främst bland två gånger bordlagda ärenden
måtte uppföras statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning av Kungl.
Ma.j:ts proposition angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att träffa
förlikning i tvister med Lilla Edets pappersbruksaktiebolag m. fl.; ävensom att
kammaren måtte besluta, att andra lagutskottets utlåtanden, nr 26, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
5 kap. 8 § strafflagen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion, ävensom samma,
utskotts utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition avser
nedan närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om förmynderskap m. in., i vad denna proposition innefattar förslag till
lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,
dels ock i förstnämnda ämne väckta motioner, ävensom samma utskotts utlåtande,
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med. förslag till lag om ändrad
lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m. måtte, i av mig nu nämnd ordning,
uppföras sist bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
Skara.—Timmersdala järnväg m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av riksdagens år 1923 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1922;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag dels för uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus,
dels ock för driften av epidemisjukhus jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga lönetillägg
åt vissa kvinnliga skrivbiträden;

Tisdagen den 27 maj.

109 Nr 40.

från jordbruksutskottet:

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med1 förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden av
förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser och till
förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275)
om skogsvårdsavgift ;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
för främjande av skogsvård å enskildas skogar i Västerbottens och Norrbottens
län samt Sårna och Idre socknar;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
av avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket; och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond; samt

från riksdagens kansli:

nr 207, i anledning av väckta motioner i tan dvår dsf rågan;
nr 208, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916 med vissa bestämmelser
rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i förhållande till
trafikleder och svagströmsledningar m. m.;

nr 209, angående skydd mot avlyssnande av telefonsamtal;
nr 210, angående statsbidrag i vissa fall för underlättande av långt från skola
boende skölp liktiga barns skolgång;

nr 211, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av en effektivare
inspektion inom gruvindustrien; och

nr 212, angående skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor
till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet väckta motioner;
och

bevillningsutskottets memorial, nr 48, med förslag till förordning om särskild
skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juni 1924.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades :
herr Johansson i Stockholm under 10 dagar fr. o. m. den 28
» Lövgren » 10 » » »28

» Magnusson i Skövde » 3 » » »28

» Brännberg » 2 » ,» »28

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,20 e. m.

In fideni
Per Cronvall.

maj,

» och

3>