1924. Andra kammaren. Nr 3

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:3

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Andra kammaren. Nr 3.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för deri 11 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Ekeberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 8, angående dels årliga understöd å allmänna indragningsstaten åt förre
vaktkonstaplarna Frans Johanssons och Johan August Svensson Rpsells änkor,
dels ock tilläggspension åt förre vaktkonstapeln Frans Oscar Fredrik Larsson;
och

nr 9, angående försäljning av två till Hanekinds häradsbor anslagna, i Kärna
socken belägna lägenheter.

Vidare överlämnade herr statsrådet Beskow Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 5, med förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den
15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. m.;

nr 10, angående gillande av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 11, med förslag till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj :ts proposition, nr 1, angående Vid remiss av
statsverkets tillstånd och behov. statsverks propositionen.

Därvid anförde:

Herr Branting: Herr talman! Mina damer och herrar! När jag begärt
ordet först här i denna remissdebatt, så har det verkligen icke skett av någon
obetvinglig lust att gå närmare in på de frågor, som upprullas i det budgetförslag,
som vi fått, och inte heller har det varit på grund av någon särskild benägenhet
att nu gå till rätta med ett eller annat i regeringens politik.

Det förhåller sig nog så, att vi i det fallet ännu stå väntande på vad komma
skall, på vad som skall bliva huvudsaken vid denna försvarsriksdag, och därför
är det endast några allmänna reflexioner, som möjligen kunna vara lämpliga
att vid detta tillfälle framföra.

Andra kammarens protokoll 1924. Nr 3.

1

Nr 3. ,r 2

Torsdagen den 17 januari {. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Om budgeten vill jag inskränka mig till att säga, att den ger intryck av
en viss pessimism i vad angår den kommande utvecklingen av vårt lands tillgångar,
en pessimism, som nog står i god samklang med toner,, som vi hörde
herr statsministern anslå i sitt bekanta Uppsalatal den 7 december förra året,
men som kanske icke står i lika god överensstämmelse med verkligheten.

Den beräkning, som uppgjorts av riksräkenskapsverket, har visserligen kanske
varit hållen uti något för ljusa färger — jag skall icke närmare våga gå in
på den punkten — men alldeles säkert är, att herr finansministern i motsats
därtill har räknat de blivande statsinkomsterna så mycket i underkant, att han
därigenom har fått fog för ett behov utav sänkningar uti statstjänarnas löner,
ett behov, om vilket det synes mig vara ganska tvivelsamt, huruvida det vid
närmare granskning skall kunna försvaras. Kan det verkligen finnas hållbara
skäl för sådana starka nedskärningar, som gå ut på en avvikning från riksräkenskapsverkets
beräkningar av 37 miljoner kronor i runt tal för skatterna
och 9 miljoner kronor i vad angår de affärsdrivande verken?

För övrigt måste jag säga, att det är ytterligt osympatiskt att begagna statstjänarnas
löner i regleringsändamål i fråga om budgeten. Dyrtidstilläggen voro
en gång så pass högt uppe, att man redan långt tidigare funnit anledning sänka
dem, och de sänktes också, såsom vi känna till, vid två olika tillfällen mycket
allvarligt, mycket kraftigt och mycket hårt för dem, som därav drabbades.
Redan 1921 skedde en nedskrivning på cirka 18 miljoner kronor och 1923 kom
den stora regleringen med nära 30 miljoner kronors minskning av statstjänarnas
löner. Nu begäres ytterligare nedgång på ungefär 12 miljoner kronor. Låt nu
vara, att det kanske är en söt lukt för Skattebetalarnas förening, men det blir
nog en ensidig finanspolitik, som på detta sätt föres, och det vill till, att riksdagen
i detta fall, såsom jag hoppas, bringar rättelse genom försiktiga och hållbara,
men icke tendentiösa beräkningar.

Förra våren vid slutbehandlingen i första kammaren av stridsfrågan om statens
hållning gent emot de oförskyllt arbetslösa, då den nuvarande statsministern
ånyo uti vissa vändningar syntes framträda såsom den, vilken vi så länge lärt
känna i vår inre politik såsom den gamle ledaren för den gamla förstakammarhögern,
så tillät jag mig påpeka, hur oförsonlig motsättningen är mellan dessa
principer och våra. Men det dröjde icke alltför länge, innan vi, som fruktat
något sådant, fingo den angenäma överraskningen att erfara, att alla de, som
dömde statsministern enbart efter hans tidigare hållning, räknat fel, och. att
han också, såsom vi alla böra göra, tagit hänsyn till de förändringar, som tiden
medfört, och till de erfarenheter, som han inhämtat under senare delen av sitt
liv.

Åttatimmarslagens godtagande ifrån regeringens sida för ytterligare en period
av tre år — trots det att högerpartiet gått fram för avslag å denna lagstiftning
— var det mest eklatanta men för visso icke alldeles enastående intyget
om, att det skett en förändring och att man är inne, även ifrån den nuvarande
regeringschefens sida, på en ny politik. Det gäller nämligen för den gamla
förstakammarhögerns ledare alldeles detsamma som för bolsjevikerna, att de
— förvisso från skilda himmelstreck ■— ändå båda närma sig en ganska stark
anpassning till det nuvarande faktiska lägets krav. Ett uttryck härför har man
efter ett bevingat ord av statsministern i vad han kallar för »intelligent anpassning»,
och denna har också allt mer och mer blivit ledstjärnan för hans
politik. Det blir mindre doktrinärt på det sättet och mera hänsynstagande till
realiteterna, och därtill är vårt land, enligt min mening, enbart att lyckönska.

Jag skulle bara önska, att utvecklingen i den riktningen ibland gick en smula
fortare, än vad den faktiskt gör. Utan att räkna med vissa kvardröjande fördomar
såsom orsak, har man svårt att förstå, huru det kunde vara tillåtet från
högsta ledningens sida för den förutvarande utrikesministern att låta hela den

Torsdagen den 17 januari f. m.

3 Nr ».

tid lian satt vid styret gå, utan något steg togs för att återupptaga förhandlingarna
angående det ryska handelsavtalet, fastän tecknen redan då rätt tydligt
visade, att vi kanske hade åtskilligt att vinna, men också ganska säkert mycket
att riskera på att denna fråga icke bragtes närmare sin lösning. Målsmännen för
våra näringar blevo mera angelägna att få en uppgörelse till stånd än vad de
förut hade varit; och den uppgörelse, som fälldes av eniga borgerliga partier
år 1922, var ju dock fälld under sådana förutsättningar och villkor, att man
icke därmed skulle avklippa alla möjligheter till en uppgörelse, utan tvärtom
förnya försöken att komma till vad man ansåg vara en bättre överenskommelse.

Sedan nuvarande utrikesministern till landets fromma ställt sig till förfogande
för att söka utplåna följderna utav olyckliga uttalanden från sin företrädares
sida, äro ju förhandlingar i gång, och alla önska vi helt visst, att
trontalets förhoppning om ett gott resultat av desamma måtte snarast möjligt
gå i fullbordan.

Den beslutsamhet, varmed utrikesministerskiftet ägde rum, måste väl få
fattas så, att även här har det varit fråga om att »lära om», att verkligen göra
en sinnesändring, så att hädanefter regeringens allvarliga strävan måste gå ut
på att åstadkomma ett gott och naturligt förhållande till det stora ryska riket,
som för vår blivande avsättning har en så i ögonen fallande betydelse — liksom
självfallet också ett gott förhållande till Finland och till de små nya staterna
söder om Finska viken. Att det är hög tid på att åstadkomma en sådan
uppgörelse, skall jag icke alls nu gå in närmare på. Jag skall blott erinra
om att i England pågår i detta ögonblick en adressdebatt, som väntas komma
att leda till konsekvenser, vilka kanske även för oss i detta avseende kunna
vara betydelsefulla.

Den stora huvudfrågan vid detta årets riksdag är ju emellertid försvarsfrågan,
och som saken ligger skall jag, såsom förut nämnts, i dag icke mycket
orda därom. I trontalet finnes det vissa uttalanden av allmänt innehåll, formade
uti allmänna satser, som kunna betyda bra och som kunna betyda mindre
bra. Det kan i dem inrymmas både för mycket och för tungt av bördor,
och det kan också inrymmas ett mindre i den vägen. I en snar framtid komma
vi att veta mera om vad som i verkligheten ligger bakom sådana uttalanden.

I avvaktan härpå bär emellertid statsministern uti ett mycket utförligt uttalande
i Uppsala givit en bakgrund, en så att säga andlig bakgrund, ifrån
vilken han betraktar vår försvarsfråga, och detta gör, att jag tror det är lämpligt
att i dag med några ord i detta sammanhang belysa, huruvida man kan
vara med på den bakgrundsmålningen eller ej.

Genast jag läste detta anförande blev jag för min del slagen utav den djupa
pessimism, som var grundtonen uti detsamma. Det är mörkt, mörkare och
mörkast uti målningen hela vägen. Jag förstår ganska väl, att sammanstörtandet
utav så mycket, som varit genom långa tider kärt, präglar ett sinne till
en viss pessimistisk syn; men den beslutsamhet, som på så många håll samtidigt
framträder, att dock göra det bästa av den nya tidsålder, som man kommit
in uti — låt vara att denna tidsålder är mycket främmande i många avseenden
för ens allmänna grundåskådning å den sidan — den borde dock kunna
lyfta till riktigare och rättvisare omdömen, än vad som här synes mig vara fallet.
Det kan icke nekas till, att detta uppsalatal blivit ett ledsamt preludium
till den^ blivande försvarsriksdagen. Skall verkligen ännu en gång, såsom
skedde år 1913 och 1914, vårt folk skrämmas till att på grund av dylika målningar
taga på sig mera av försvarsbördor, än som finnes verkligt fog för?

Uppsalatalet harmen mycket stor förtjänst i, att där klart betonas freds- och
neutralitetsviljan såsom riktlinje för vår politik, och det avvisar bestämt och
utan tvetydighet alla allians funderingar, som kunna vara riktade mot någon

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 4

Torsdagen den 17 januari £. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

särskild makt. För detta är det skäl att genast från början giva herr statsministern
ett oförbehållsamt erkännande. Men för att svartmålningen skulle
vara tillräckligt stark, så glömde man att framhålla, att även det prisade jämviktsläget
före världskriget inneslöt betänkliga och svåra krigsrisker. Just
de, som icke vilja veta om någon särskild skuld på någon viss sida eller hos
några vissa personer för världskrigets utbrott, de böra ha svårt att förlika sig
med, att det system, som de med saknad se tillbaka på, dock faktiskt mynnade
ut i världskriget.

Berömmer man det förutvarande jämviktsläget så mycket och längtar tillbaka
till det, så bör man icke glömma, hur det slöts på grund av de element
av osäkerhet, som det i alla fall innehöll. Erövrarstaternas förtryck mot underkuvade
nationaliteter och folk, det var en permanent källa till oro, och det ropade
på en lösning, som också kom i och genom världskriget. Det må vara, att
flera av de nya, frigjorda nationaliteterna ha svårt att genast. finna sitt jämviktsläge,
att finna sig till rätta inom de gränser, som, i vissa punkter en
smula godtyckligt, utstakats för dem. Just därför att nationaliteterna i dessa
trakter av världen äro så hopblandade med varandra, ha verkligen stora^ svårigheter
rest sig mot ett önskvärt åtskiljande. Kanske te sig också några av
de stater i östra och sydöstra Europa, som byggts upp på spillrorna av gamla
erövrarstater, såsom oroshärdar, med därav följande ledsamma konsekvenser
för sin grannar. Men därifrån och till krigets lössläppande på nytt i Europa
är det i alla fall ett stort steg. Historien om den hotande grekisk-turkiska
konfliktens fredliga avveckling är, med all kritik av vissa detaljer, dock icke
lämpad som text till en utläggning om Nationernas förbunds betydelselöshet,
ens för närvarande, för freden och rätten i världen. Hur man i det brittiska
världsriket ser på denna sak, framgår kanske bäst av några ord i det trontal,
som hölls för ett par dagar sedan och där det heter, att »med alla medel soni
stå i min makt vill jag stödja Nationernas förbunds fortsatta tillväxt och inflytande».
Detta var den konservativa regeringens ståndpunkt, och bekant är
att MacDonald och Lloyd George uttryckligen och otvetydigt för sin respektive
partier uttalat sig för Nationernas förbunds medverkan i Europas återuppbyggande.

Där går vägen: det finns ändå ingen annan. Det hade bort finnas plats för
en erinran härom i herr statsministerns tal vid sidan om den fullt berättigade
vädjan till var och en att göra sin skyldighet både för sin egen sak och för det
helas skull — det var ju detta som var kontentan i uppsalatalet. Men vad
som där kom fram var i stället den ytterliga pessimism, som uttryckes i uttalanden
sådana som dessa: »Inom överskådlig tid kan Nationernas förbund
icke ge garanti för freden och rätten, som dess uppgift skulle vara . ..» Fredssluten
»ha i högre grad än under någon föregående tid inneburit frön till nya
förvecklingar . . .» »Ingen stat kan med säkerhet påräkna stöd och hjälp från
annan än sig själv.»

Och när det var tal om den speciella punkten, att man i förbundspakten
önskat ett förtydligande av den omtvistade tionde artikeln, just i syfte att förebygga
en sådan utläggning av densamma, att stater, vilka icke vilja bli indragna
i krigiska åtgärder, på grund av denna artikel skulle anses pliktiga
att lämna militär hjälp till en angripen stat, ja, då kom i herr statsministerns
anförande visserligen ett påpekande, att en votering härvidlag ägt rum, som
utföll i rätt riktning, och som alltså innebar, att varje stat har rätt att själv
avgöra, i vad mån den borde med vapen värna de andras självständighet och
oberoende. Men det tillädes, att om än faran »för närvarande» syntes undanröjd
kunde frågan komma upp ånyo, och då visste ingen hur det ginge. I det
fallet var det dock icke mindre än 29 stater, som klart ställde sig på resolutionsförslagets
ståndpunkt, och bland dessa alla de, som för närvarande äro repre -

Torsdagen den 17 januari f. m.

5 Nr 8.

senterade i rådet. Det var alltså ingalunda en betydelselös opinionsyttring,
som därvid ägde rum, oaktat densamma icke kunde formellt leda till resultat,
på grund av att en enda stat, Persien, hade bestämda instruktioner att icke gå
med på ett sådant uttalande och man icke gav ombudet tid att inhämta nya
instruktioner på denna punkt.

»Sveriges välfärd», hette det slutligen i uppsalatalet, »kan endast bevaras
genom alldeles utomordentliga åtgärder från folkets sida.» Jag vet inte, hur
man skall rätt tolka ett sådant uttalande. Jag tror dock, att det är skäl att
uttala en varning mot att falla in i skräckstämningar ä la 1913 och 1914.
Trontalets ord må vara riktiga, men det förhåller sig i alla fall så, att ehuru
vi visserligen nu mer än någonsin förr äro ense om, att vårt försvar tillsvidare
icke kan ställas på avskrivning, så måste vi likafullt förbehålla oss rätt att
nyktert och lugnt pröva både omfånget av den försvarsram, som kommer att
bli oss förelagd, avvägningen inom densamma och bördans lämpliga tyngd.

Ingen förnekar, att det i det nuvarande världsläget finns ytterligt mörka
drag; och att det råder oro i världen, ja, på flera ställen krigsstämning, är uppenbart.
Men man ger efter min mening ändå en falsk totalbild av läget, ifall
man bara betonar dess mörka sidor, om man målar svart i svart utan att fästa
sig vid de hoppgivande fredskrafter, som äro i verksamhet till världens återupprättande.
Bland dessa krafter spelar arbetarrörelsen, trots alla felsteg och
trots alla de bakslag, som den varit utsatt för, en betydande, för att icke säga
dominerande roll. Det måste också sägas, att just dessa dagens händelser —
då det för första gången ser ut som i ett stort världsrike arbetarpartiet skulle
bli ledande för landets allmänna politik — böra vara ägnade att inge oss förhoppningar
om, att de mörka skuggor, varunder vi nu vandra, och de mörka
tider, som vi genomlevat och ännu genomleva, dock skola vika för en ljusare
uppfattning av hela världsläget. Det måste också förväntas, att det genom
fortsatta kraftansträngningar från arbetarsidan — och även från andra håll
— skall lyckas att hålla de stora skaror samlade, som ha gemensamma intressen
och intresse i första rummet för världens fredliga återuppbyggande, och
såmedelst på den grund som nu är lagd men naturligtvis med de förbättringar,
som undan för undan kunna genomföras, komma fram till ett bättre tillstånd
mellan nationerna, fram till ett lyckligare tidevarv än det, som vi senast passerat.

Jag har, herr talman, icke velat underlåta att på detta sätt framställa en viss
gensaga mot herr statsministerns svartmålning. Jag tror, att det för den huvudfråga,
som kommer att dominera riksdagen, är av vikt, att man ifrån början
ställer in problemet rätt och icke går till beslut under det intrycket, att mörkare
än nu har det aldrig varit. Tvärtom: vi se redan ljusningen, om vi också tyvärr
ännu icke äro inne i densamma.

Herr förste vice talmannen Nilson: Herr talman! Då regering och riks dag

i dag mötas, äro rollerna i jämförelse med föregående år ombytta ifråga om
regeringsansvar och opposition. Män, som tidigare tränat sig i oppositionsställning,
befinna sig nu under regeringsansvar. Ingenting är mera fostrande
än att bära ett ansvar, som kan utkrävas, ett ansvar, som kommer under historiens
dom.

Det är med tillfredsställelse, som jag i likhet med den föregående ärade talaren
anser mig kunna konstatera, att ansvaret haft ett fostrande inflytande även
på den nuvarande regeringen. Denna tillfredsställelse synes dock icke delas
av alla.

Då regeringen började sitt värv, mottogs den av sina politiska meningsfränder
med hopp och förtröstan. Nu äntligen skulle det gamla ärorika Sverige
komma att styras av kraftiga händer, av målmedvetna män, som hade om om -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Förta.)

Nr 3. 6

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

sorg om rikets ära och välfärd. En stark regering, fullt motsvarande tidslägets
krav, hade man nu fått.

Hurudana äro månne på det hållet känslorna den dag som är? Det språk,
som nu föres i en del av högerpressen, talar om en illa dold besvikelse. Regeringen
har icke ådagalagt just den kraft, som man på det hållet väntade. Där
väntade man sig strid för de gamla, i den allmänna folkmeningen nedskrotade
politiska målen. I stället kom regeringen att koppla in sin politik på moderationens,
anpassningens och samförståndets linjer. Detta hade man icke väntat
sig. Icke ens regeringens egen inre sammanhållning motsvarade förhoppningarna.
Den ene av excellenserna har fått lov att avgå redan efter föga mera än
sex månaders ämbetstid i anledning av ett initiativ, som han tog på ett område,
där högern betraktat sig äga särskild sakkunskap, vilket icke utesluter, att den
dock mycket ofta misslyckats just på detta område.

Det anförda vittnar redan det om, att även den nuvarande regeringen på olika
sätt fått erfara och får erfara riktigheten av ett ofta citerat yttrande, att frågorna
te sig helt annorlunda från regeringsansvarets än från oppositionsställningens
synvinkel. För att ge ytterligare belysning av den saken skulle det vara
en rätt tacksam uppgift att ur de anföranden, som hans excellens statsministern
i sin förra ställning hållit under tidigare remissdebatter plocka ut en bukett av
de dstelblomster, som han med känd skicklighet förärade sina politiska motståndare,
och i dag överlämna den buketten till honom. Men jag skall icke göra
det — känd sak är så god som vittnad. Det kan vara nog att endast hänvisa
till det anförande, som hölls vid remissdebatten år 1914 — den som är intresserad
av saken må läsa det.

Däremot vill jag föra i minnet, hurusom i denna kammare en missnöjd röst på
Stockholmsbänken brukade anmäla en mycket omfattande önskelista. Det må
således anföras, att denna röst år 1919 klandrade skarpt den dåvarande regeringen
för dess njugghet gent emot den högre tekniska undervisningen, och alldeles
särskilt missbelåten var den ärade talaren, därför att det begärda anslaget
på inemot en miljon kronor till laboratorieutrustning vid tekniska högskolan
nedprutats till 300,000 kronor. Han fann de äskade anslagen till statens vattenkraftsbyggnader
vara för låga. Det norrländska järnvägsbygget var enligt
hans åsikt för snålt tillgodosett. Fn inhemsk gödningsämnesfabrik borde anläggas.
En havsisbrytare var det angeläget att anskaffa. De ifrågasatta lönerna
för kommerskollegii tjänstemän voro för blygsamt tillmätta. Handelsoch
sjöfartsfonden borde tilldelas rikligare medel. Okade anslag behövdes för
att bättre tillgodose försvarsmaterielen.

Ja, så klingade den missnöjda stämman då. Och nu? Jo, nu har den missnöjde
från 1919 haft tillfälle att i egenskap av kommunikationsminister göra
sitt betydande inflytande gällande inom regeringen. Och med vilket resultat?
Jo, att även han nödgats inse, att de sparsamhetssträvanden, som 1919 icke funno
alls någon nåd inför hans ögon, dock kunna vara en dygd. Jag lyckönskar
herr kommunikationsministern till den ökade insikten. Samtidigt härmed tror
jag mig kunna uttala, att våra vänner norrlänningarna i fråga om särskilt järnvägsbyggandet
i Norrland skulle vara tacksamma, om de av honom klandrade
anslagsbeloppen från 1919 hade kunnat få rum i det förslag till budget, som nu
ligger på riksdagens bord.

Ännu ett exempel skall jag anföra. I medkammaren fick jag under den tid
jag var medansvarig i regeringen lyssna till en röst, som klagade över att dyrtidstilläggen
åt statstjänstemännen voro för knappt tillmätta. Särskilt låg
nödläget för det intellektuella arbetets ämnessvenner honom om hjärtat. Ja,
nu bär den stämman regeringsansvar, nämligen som ecklesiastikminister. Och
nu, ja, nu är han med om att beskära dyrtidstilläggen under fjolårets riksdagsbeslut.
Jag yttrar mig icke alls om själva saken, innan jag får tillfälle att taga

Torsdagen den 17 januari £. in.

7 Nr 3.

del av den kungl. propositionen, jag endast konstaterar faktum. Finansminist- vid remiss av
rama hålla hårt om statens pung, de må heta Thorsson eller Beskow. movositimén

Herr jordbruksministern förklarade i fjol från sin plats i kammaren, att lian1 (ports j
icke förväntade, att den dåvarande regeringen skulle tillgodose jordbrukarnas
intressen; den hade sina intressen förankrade på annat håll. Månne icke herr
jordbruksministern i sin nuvarande ämbetsställning fått erfara, att det är mycket
lättare även för en jordbruksminister att säga »tulipanaros» än att göra
den. Alla känna vi till, att jordbrukarna i Sverige ha det synnerligen bekymmersamt
just nu, icke minst på grund av den besvärliga väderleken sistlidna år, och
vi behjärta deras svåra ställning. Men det är icke någon lätt sak att bringa en
verklig hjälp i deras betryckta läge, så svag som världens köpförmåga i denna
stund är. Hela näringslivet befinner sig i stor utsträckning i ett nödläge i hela
världen av berörda anledning, och ej minst bekymmersamt hava de amerikanska
farmarna det.

Förvandlingen begränsar sig emellertid icke till departementscheferna allenast,
den är märkbar, ja särdeles märkbar ända upp till regeringens främsta
man, såsom jag nyss antydde.

Det är mig omöjligt att återhålla en jämförelse — den näst föregående ärade
talaren har snuddat vid den, och jag måste taga upp den. För 10 år sedan
var försvarsfrågan den allmänna diskussionens huvudämne, alldeles som nu.

Kort före julen 1913 talade dåvarande statsministern över detta ämne i Karlskrona,
alldeles som den nuvarande statsministern talat över det ämnet i Uppsala.
Lägg de talen sida vid sida! Granska dem! De förete stora skiljaktigheter
men också några likheter. Den främsta skiljaktigheten framträder däri,
att karlskronatalet drog upp fasta, gripbara planritningar för försvarsväsendets
ordnande, uppsalatalet däremot rör sig med allmänna talesätt, det ger icke
en enda fast punkt som ledning för den allmänna diskussionen. De hårda omdömen,
som först opponenten vid remissdebatten 1914 fällde om karlskronatalet,
drabba sålunda med fördubblad styrka uppsalatalet. Den främsta likheten
består i en uttryckt vilja att ena nationen till en sådan lösning av försvarsfrågan,
att den kan väntas bli bestående för en avsevärd tid.

Men denna jämförelse manar även fram minnen, som jag känner det vara min
ofrånkomliga skyldighet att nu vidröra. Alla veta, att Karl Staaff — hans
aktade namn skall från denna plats nämnas med vördnad och saknad — icke
kom i tillfälle att förverkliga sin statsmannatanke: en försvarsorganisation buren
av folkets insikt om dess behövlighet och omfattad av folkets förtroende.

Jag går förbi de tilldragelser, som korsade hans avsikter. I stället vill jag
erinra därom, att han än en gång strävade att ernå samling omkring ett beslut
i försvarsfrågan i anslutning till den tanke, som jag angett vara hans ledmotiv.
Det var, då han 1914 som ordförande ledde det särskilda utskottets
förhandlingar. Det kan icke komma i fråga, att jag nämner något från utskottets
förhandlingar, som ej redan då framfördes i den offentliga diskussionen.

Av denna finner man emellertid, att utskottets ordförande hade i varma ordalag
vädjat till olika meningsriktningar att lägga den av honom med flera framburna
motionen såsom grund för utskottets förslag, enär det vore av stor betydelse
att en ny försvarsorganisation icke pålade bördor, som folkflertalet ej ansåg
oundgängliga. Annars kunde befaras att den icke för någon längre framtid
skulle bli beståndande.

Jag vädjar till kammaren, om icke hans farhågor i den delen besannats.

Däremot genmäldes det då, att man visserligen icke ville bestrida, att det liberala
förslaget på vissa punkter kunde innebära en försvarlig lösning, om man
icke ställde sina anspråk höga. Men den, som fann att förslaget hade brister på
andra håll, kunde däremot icke vara tillfredsställd; man kunde icke lämna sin
övertygelse, att det liberala förslaget ej gav vad man behövde. Högern stode

Nr a 8

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

fast vid Kungl. Maj:ts förslag, bunden av en inre makt, dess övertygelse; målet
vore icke en snar lösning utan en god lösning. En sådan lösning hade man
lovat, och den stod att vinna allenast genom ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Det var i juli 1914. Och så bröt kriget ut.

Inför den hotande världsbrandens allvar och med klar uppfattning utav det
önksvärda uti att Sverige utåt gav uttryck åt sin fasta vilja att upprätthålla
en obrottslig neutralitet ansåg sig utskottets ärade ordförande ännu en gång
böra göra ett försök att vinna enighet om ett förslag med kortare övningstid
än den, som Kungl. Maj:ts förslag innebar. Hans varma och gripande vädjan
var dock förgäves. Den studsade mot ett klippblock och föll till marken. Vi
veta alla, vem eller vilka som representerade det klippblocket. En stämma
tolkade detta klippblocks motiv på ungefär följande sätt: vid besluts fattande i
en viktig fråga, som man ej själv behärskar i alla delar, så är det en klok regel
att begära råd av den kunnigaste, megt förfarne och omdömesgille man känner.
Att följa rådet man då får, behöver man icke ångra. I föreliggande fråga ha
de främsta auktoriteter vi äga uttalat, att Kungl. Maj:ts förslag är ett minimum
av vad vi behöva för att försvaret skall kunna anses tillfredsställande.

Jag skulle då vilja göra en fråga inom parentes: ämnar herr statsministern
handla efter den regeln vid utarbetandet av den försvarsproposition, som vi nu
vänta? Nej, svaret är givet allaredan i trontalet; så kommer icke att ske.

När utskottsordförandens vädjan förklingade utan verkan, då genomilades
jag av en tanke, som jag burit på sedan den dagen och som jag skulle vilja
ge uttryck för nu. Jag tänkte då: månne icke den dag kan komma, då rollerna
äro ombytta? Den dagen kom. Den dröjde tio år, men den kom. Utskottets
ordförande är borta — hans minne lever och skall leva — men de som
1914 stodo honom emot de leva och i dag ansluta de sig i princip till Karl Staaffs
tanke i fråga om den anda, i vilken försvarsfrågan bör lösas. Med tillfredsställelse
märka vi förändringen, och jag vill endast uttala en önskan: må det
vara or, hjärtats förändring och icke en konjunkturernas allenast. Och jag kan
icke återhålla en reflexion: det är ett hårt öde att nödgas möta sin egen vålnad,
ja, för visso är det så.

De erinringar jag här har gjort ha ingalunda till syfte att bereda regeringen
svårigheter i dess strävan att inom en skälig kostnadsram få till stånd den
försvarsberedskap, som vi behöva, så länge människorna i världen icke besjälas
av den goda viljans makt. Nej, ingalunda. Uppriktigt ber jag att få
lyckönska herr statsministern till den sinnesändring han synes genomgått, och
jag endast beklagar, att den kommit så sent. Hade den varit för handen för tio
år sedan, hur mycket annorlunda månne icke då förhållandena gestaltat sig inom
vårt land! Nej, om också mina erinringar formellt träffa några av regeringens
nuvarande ledamöter och främst herr statsministern, så adressera de
sig i sak och aktuellt till de ytterlighetsmän, som önska att regeringen skall
lägga fram ett förslag, som icke är vare sig politiskt eller ekonomiskt genomförbart.
Dessa kunna i dag spegla sig i herr statsministerns eget öde. De
kunna också spegla sig i 1914 års härordningsorganisations öde. En fjäder av
stål böjer sig långt åt ena sidan, om den utsattes för hårt tryck. Upphör trycket,
så går fjädern tillbaka till sitt utgångsläge, men på vägen till detta utgångsläge
slår den långt över åt motsatta sidan. Den försvarsorganisation som
beslöts 1914 kom till stånd under ett dylikt tryck. När det trycket upphörde,
så kom bakslaget, ett bakslag så hårt, att väl ingen 1914 kunde tänka sig något
dylikt.

Efter dessa reflexioner av mera allmän karaktär skall jag nu tillåta mig att
något yttra mig om det framlagda budgetförslaget, utan att ingå på någon som
helst detaljgranskning. Att jag så icke gör, är dock icke något bevis för att

Torsdagen den 17 januari f. m.

9 Nr 3.

jag ieko skulle lia anledning alt göra en sådan. Jag skulle tvärtom ha flera Vid remiss av
erinringar i den vägen att framställa; men jag vill icke trötta därmed. statsverk»’

Jag vill då först konstatera att förslaget är präglat av en av tidsläget på- (Korta)
kallad sparsamhetssträvan. Det bär följaktligen rent negativa karaktärsdrag.

Man kan t. o. m. befara att en del krav hållits tillbaka på sådant sätt, att de
med oemotståndlig styrka komma åter nästa år. Herr finansministerns uttalanden
på några ställen visa, att han själv icke är alldeles främmande för den
tankens riktighet. Då är det att hoppas, att begränsningar skola kunna göras
på andra statslivets områden, men det hoppet kan lätt svika.

Då man emellertid velat framställa förslaget såsom det i fråga om utgifter
billigaste, som på senaste åren har legat på riksdagens bord, då kan jag icke
vara med — det är ju naturligtvis i fråga om verkliga utgifter jag talar. På
sidan 9 i finansplanen har finansministern framlagt en jämförande tablå över
verkliga utgifter. Denna visar en minskning för förslaget i jämförelse med den
i fjol fastställda riksstaten av 12.5 miljoner kr. Denna besparing har väsentligen
vunnits genom att man minskat dyrtidstilläggen med 12 miljoner, varav
visserligen icke mer än 7.5 miljoner upptagits i budgeten. De övriga 4,5 miljonerna
finnas i de affärsdrivande verkens minskade lönekostnader och därigenom
uppstående bättre vinst. Den största minskningen har uppstått i fråga om lånebudgeten,
och till den skall jag återkomma senare.

Redan denna korta erinran visar svårigheterna att pressa ned en förkovrad
budget. Men än klarare framträda svårigheterna vid en jämförelse med budgeten
1920 och en granskning av de ändamål, för vilkas tillgodoseende budgeten
måst höjas.

Jag är övertygad om att herr finansministern icke skall motsäga mig, när
jag dristar mig påstå, att den förut åberopade tablån på sidan 9 är missvisande,
om man med denna avser en jämförelse mellan utgifter under de angivna olika
åren. Det går icke att utan vidare jämföra summor i olika myntvärden. Om
jämförelsen i fråga skall vara riktig och fullt belysande, så måste man taga
hänsyn till penningvärdet under olika år. Vi ha, beklagligt nog, icke haft ett
konstant penningvärde de senaste åren. Först under 1922 kommo vi till det
värde vi nu ha. Den krona vi hade 1920 ägde icke mer än 75,8 procent av
paritetsvärdet — enligt finansministerns indextal å sidan 3 skulle värdet vara
än lägre; jag räknar emellertid nu med det högre, bara för att icke göra
jämförelsen för ofördelaktig för det budgetförslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Herr finansministern räknar med — alldeles riktigt enligt min mening —
att vår krona under budgetåret 1924—1925 skall behålla sitt paritetsvärde.

Om denna skillnad i kronans värde beaktas, hur utfaller då en jämförelse i fråga
om de verkliga utgifterna mellan riksstaten och tilläggsstaterna för 1920
uppgående till 703.5 miljoner kronor, å ena sidan, och föreliggande förslag till
riksstat, å den andra? Jo, så att 703.5 miljoner i 1920 års värde utgör endast
533.3 miljoner i paritetsvärde. vilket värde, såsom jag redan sagt, ligger till
grund för riksstaten 1924—1925. Då detta upptager de verkliga utgifterna till
574.6 miljoner, så visar alltså jämförelsen, att föreliggande riksstats för slag beträffande
verkliga utgifter ligger omkring JO miljoner kronor högre än 1920
års riksstat, om man räknar med samma penningvärde.

Mången torde finna det vara rätt förvånande, att 1919 års riksdag, som dock
högst väsentligt ökade utgifterna utöver vad regeringen begärt och i trots av
dess varningar, dock höll sig under det nu framlagda i sparsamhetens tecken
gående förslaget. Men det förhåller sig dock så.

Detta sakförhållande vittnar oförtydbart om att vissa statsutgifter svälla ut
rent automatiskt. Det är samhälleliga krav, som tidigare hållits tillbaka, men
som nu tränga sig fram av egen inre styrka och som icke för samhällsmedlemmarnas
egen välfärds skull kunna hållas tillbaka, så sant som folket självt är

Nr 3. 10

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av ett statssamhälles värdefullaste tillgång och så framt vi vilja upprätthålla vår
poposMomn rangställning som kulturstat.

(Förta.) '' . ^ör belysa detta har jag helt summariskt gjort en jämförelse mellan
riksstaten 1914, den sista, som uppgjordes under förkrigsförhållandena, och
det nu framlagda förslaget. Om den jämförelsen skall bli riktig, måste behörig
hänsyn tagas till penningvärdets förändring sedan 1913. Även fastän kronan
nu har samma paritet som 1913, så har stor förändring inträtt i dess värde på
grund av den betydliga ändring som värdemätarens, d. v. s. guldets, värde undergått
under denna tid i förhållande till varor och tjänster. Man strävar att
belysa denna utveckling genom vissa indextal. Att få till stånd en fullt tillförlitlig
index är förbundet med stora vanskligheter. Vid den jämförelse, som
jag nu går att gorå och med talet 100 som index för 1913 års prisnivå har jag
stannat vid ett indextal av 175 för nuvarande prisnivå, vilket nog är tillräckligt
högt. Då riksstaten 1914 i fråga om verkliga utgifter uppgår till 215 miljoner,
förefaller oss den summan rätt blygsam. Upphöja vi den till nuvarande prisnivå,
så blir den 376 miljoner. Jämförelsen visar alltså, att årets budgetförslag
överstiger 1914 års riksstat beträffande verkliga utgifter med praktiskt taget
200 miljoner kronor. Hade jag räknat med ett lägre indextal, som kanske kunde
varit berättigat, så hade skillnaden blivit än högre. Denna enorma utveckling
har kommit till stånd under en tidrymd av 11 år. Gå vi tillbaka i tiden ytterligare
10 år, så finna vi att de verkliga utgifterna under tiden 1904—1913
ökats med omkring 44 miljoner. Denna jämförelse ådagalägger, att staten
bundit sig vid utgifter i vida större omfattning än förut.

I syfte att i grova drag visa, på vilka av statslivets områden ökningarna
väsentligen ägt rum, vill jag meddela, att de förnämligast avse utgifter för
hälso- och sjukvård, sociala välfärdsanstalter, väg- och vattenbyggnadsväsendet
samt undervisningsväsendet. Ökningarna belöpa sig å femte och sjätte
huvudtitlarna, socialdepartementet och kommunikationsdepartementet till 53,6
miljoner kronor, under åttonde huvudtiteln, ecklesiastikdepartementet, till 62
miljoner kronor, sålunda ensamt för ändamål fallande under dessa huvudtitlar
till 115,6 miljoner kronor eller avsevärt över hälften av kostnadsökningen.
Lägges då därtill ökade pensioneringskostnader, elfte huvudtiteln, 17 miljoner
kronor höjda anslag å 9—10 huvudtitlarna, jordbruket och näringarna i övrigt,
22 miljoner kronor, ökade räntor å statslån, 36,3 miljoner kronor, oförutsedda
utgifter 2,6 miljoner kronor, höjda riksdags- och revisionskostnader 1,6
miljoner kronor, så äro vi uppe i en total ökning av 195,1 miljoner kronor.
Resten av ökningen kommer på rätts- och fångvårdsväsendet, 2 :a huvudtiteln,
med 1.9 miljoner kronor, utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen med
1.4 miljoner kronor och försvarsväsendet med 1.2 miljoner kronor.

Nu är jag livligt övertygad om att det svenska folket icke vill avstå från
den bättre sjuk- och hälsovård, som det med stora offer vunnit. Lika litet vill
det avstå från de sociala välfärdsanstalter, vi ha och som för många under torftiga
förhållanden levande medmänniskor äro den enda hoppgivande ljusglimten
i deras timliga liv. Att tänka sig en varaktig nedgång i kostnaden för vägväsendet
i detta motorfordonens tidevarv vore en bedräglig dröm. Undervisningsväsendet
och vad därmed sammanhänger lär icke heller kunna trängas
tillbaka. Vårt folk och icke minst vår allmoge sätter folkbildningen för högt
för att vilja prisgiva den. Att nedbringa statens pensionskostnader anser jag
så gott som utsiktslöst. Räntorna å statsskulden kunna icke nedbringas på
annan väg än genom att man genom avbetalning minskar statsskulden. Icke
heller hyser jag någon förhoppning att i avsevärd grad nedbringa utgifterna
för jordbruket och näringslivet i övrigt.

Den granskning av budgeten, som jag tillåtit mig göra, bör betraktas som
motivering för min uppfattning, att jämsides med att vi fullfölja den negativa

Torsdagen den 17 januari f. in.

Nr a.

11

budgetpolitiken, d. v. s. med all flit och omsorg göra besparingar genom enklare
förvaltning o. s. v., vi även måste gå över till en mera positiv finanspolitik
genom att åvägabringa bättre jämvikt mellan produktion och konsumtion.
Enligt min mening är det den enda väg, på vilken vi kunna behålla vår nuvarande
levnads- och bildningsstandard, att vi producera varor till sådana priser
att de få avsättning på världsmarknaden, och detta i sådan omfattning att nyss
angivna mål kan vinnas. Härför fordras flera förutsättningar. En enda, men
en särskilt viktig, skall jag här beröra nämligen att vi få inre fred, arbetsfred.

Kriget som yttersta maktmedel mellan staterna är man numera allmänt på
det klara med vara ekonomisk dårskap. Men på det praktiska arbetets fält,
källan till landets välstånd och skatteförmåga, där stå två krafter, kapital och
arbete, i ständig krigsberedskap, ehuru de måste samverka, om allt skall gå
väl i lås. Är det icke rena dårskapen att dessa makter, som ömsesidigt bero
av varandra, skola föra ett förödande guerillakrig, ett krig, som ofta leder
till strider utefter hela linjen? Härigenom försvåras produktionen i kanske
oanad grad. Fred och försoning behövs i syfte att främja allas gemensamma
välfärd, en samförståndsfred mellan produktionens olika huvudkrafter, en verklig
fred, inom vilkens ram båda parterna finna sina behöriga intressen rättmätigt
tillgodosedda. Det är i sådan samförståndsfred som lösningen av framtidens
budgetsvårigheter är att finna. Produktionsproblemet är nutidens viktigaste
ekonomiska spörsmål. Hur dess lösning bör ske, tilltror jag mig icke
att säga på rak aTm. Jag hyser en stark och ständigt i intensitet tilltagande
känsla av och en fast övertygelse om att det icke går att låta allt förbliva
vid det gamla. Det är nödvändigt att fördomsfritt undersöka de vägar, som
kunna tänkas föra till en bestående arbetsfred. Vi behöva på detta område
en aktiv fredspolitik, såväl som i fråga om vår yttre politik. Och finns blott
den goda viljan, är jag förvissad om, att de svårigheter, som nu äro staplade
i fredstankens väg, kunna övervinnas. Det är icke nog att kritiskt i
detalj granska hittills framlagda uppslag. En tanke, som håller på att arbeta
sig fram, kan i någon detalj vara oriktig och därför olämplig att lägga till
grund för åtgärder. Men är tanken riktig, bör den icke få do. Den bör stödjas
och hjälpas fram. Det land, som först finner nyckeln, som löser arbetsfredens
problem, det landet har lagt en god grund för sitt ekonomiska välstånd
och därmed även skapat förutsättningar för en sund finanspolitik.

Beträffande lånebudgeten skulle det vara nog så intressant att ingå på en
detaljgranskning av de olika ändamål, för vilka upplåning föreslås äga rum,
men till den saken komma vi senare, varför jag här skall förbigå densamma.

De betydande lån, som staten upptagit sedan år 1914, hava alla, utom 1919
års dollarlån, upptagits inom landet. Detta har kunnat ske samtidigt med att
kommuner och enskilda upptagit lån till betydande belopp under de senast
gångna tio åren. Att detta kunnat ske samtidigt med att återköp av utom landet
placerade svenska statsobligationer ägt rum till ett värde av omkring 3/4 miljard
kronor bär ett gott vittnesbörd om att vi dock icke levt upp eller spekulerat
bort alla de stora inkomster, vi haft under de senaste åren. Jag saknar emellertid
icke starka skäl för den meningen, att den inhemska lånemarknaden nu
börjar bliva något ansträngd. Är detta riktigt, lärer tiden vara inne för riksgäldskontoret
att överväga om icke en annan lånemarknad nu måste uppsökas.
I vårt land ha höjts röster, som tidigare påyrkat detta. De råden måste enligt
min mening betecknas som okloka. Så länge en jämn ström av svenska i utlandet
placerade obligationer, sådana som 1919 års dollarlån, i jämn och obruten
ström flöt tillbaka till Sverige, har varje anledning saknats att genom ett nytt
lån utomlands allenast skänka den strömmen nya tillflöden. En del tro, att
om ett lån upplägges utomlands, skulle det stanna där. Härför kan dock ej

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 12

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

lämnas någon garanti. Obligationerna flyta dit, där det största intresset för
dem finnes. Det torde vara omöjligt att hindra detta.

Vår lånepolitik är intimt förbunden med utvecklingen av statens af färsdrivande
verk, främst järnvägar och vattenverk. Jag har varit i viss mån kritisk
mot denna utveckling. Särskilt har jag icke kunnat fatta det ekonomiskt och
finansiellt sunda i att med lånemedel bygga järnvägar, som beräknas lämna
årlig driftsförlust. På sin tid lyckades jag också genomdriva att Sveg—Hedebanans
byggande skulle ske med skattemedel. Nu behövas icke vidare anslag
till den banan. Det torde då vara hög tid att överväga, huruvida icke starka
skäl tala för att ävenledes bygga fortsättningen av Inlandsbanan med skattemedel.
Det är visserligen så, att Sverige, hur hög statsskuld vi än ha, dock
i fråga om statsskulder är ett av Europas minst belastade länder. Vår statsskuld
uppgår till omkring 274 kronor per invånare. Men ökningen av statsskulden
fortskrider dock oavbrutet, och då det upplånta kapitalet nedlägges i
företag, som icke kunna betala kostnaderna för sin egen drift, då tycker jag
saken är betänklig. Våra landsvägar faller det ingen människa in att vi skola
bygga med lånemedel. Men är det då i själva verket finanspolitiskt och nationalekonomiskt
sett någon större ekonomisk skillnad mellan att lägga ned kapital
i landsvägar, som visserligen icke lämna inkomst, men icke heller kräva årliga
utgifter för att man skall kunna trafikera desamma, och att lägga ned pengar i
järnvägar, som visserligen äro byggda på annat sätt än landsvägarna, men
som heller icke ge inkomst, utan tvärtom kräva avsevärda kostnader, då de
skola användas? Ja, en icke oviktig skillnad är det ju mellan båda dessa slag
av vägar, nämligen den årliga driftsförlusten, men den skillnaden motiverar
icke att det skulle vara försvarbart att. upptaga lånemedel till de senare, men
icke till de förra. Sunda statsfinanser, jag vill sluta härmed, äro en oundgänglig
betingelse för enskild välfärd och därmed även för samhällets välstånd.

Herr Kilbom: Herr talman, mina damer och herrar! Efter det vackra

betyg, herr Branting nyss gav oss bolsjeviker, måste jag tillstå, att jag känner
mig verkligt upplyft. Jag hoppas, att samma känsla måtte hysas av hans excellens
herr statsministern. Det är nu för vårt vidkommande icke så ofta, vi få
höra, att vi äro utvecklingsdugliga. Snarare bruka motståndarna förklara oss
vara utan varje förhoppning, och då vår vän Arthur Engberg talar om dessa
bolsjeviker, har jag ständigt den känslan att vi anses icke kunna utveckla oss i
mer än en riktning, nämligen att vi bliva sämre och sämre. Nu måste jag emellertid
säga, att människan ju är mycket svår att tillfredsställa. Jag är heller
icke alldeles nöjd med jämförelsen med hans excellens herr statsministern, ty
jag kan icke hjälpa, att det synes mig, som om han och den politik, han representerar,
tillhöra det förflutna, under det att jag och den politik, som jag och mina
meningsfränder representera, tillhöra framtiden.

Emellertid synes det också som om hans excellens herr statsministern skulle
ha fullgod anledning att, som han gör, se pessimistiskt på läget, ty eu mycket
hastig blick ut över världen visar, att situationen icke är så odelat ljus. i varje
fall icke ur högersynpunkt, som man från visst håll måhända skulle önska. Jag
tror icke att man behöver så ingående hava studerat läget i Europa för att kunna
säga sig, att sannerligen mellan de segrar, som reaktionen vinner över de anstormande
och mot framtiden siktande folkmassorna, finnas också allvarliga nederlag,
nederlag, så mycket mer allvarliga, som de ytterst stå att återföra till splittringen
bland anhängarna av den kapitalistiska samhällsordningen. Faktum är
ju också, att kapitalismens samhällspolitik icke har förmått att lösa de problem,
kriget upprullat. Det var tydligt vid föregående års riksdag. Det är än tydligare
i dag, som är. Det är icke tvivel om, att den fred, vi skola ernå och som

Torsdagen den 17 januari f. in.

13 Nr 3.

hans excellens statsministern här föregående år tvivlade på vara i antågande, är
ännu mer avlägsen nu. Över allt reser den kapitalistiska politiken länderna mot
varandra. Som följd av samma företeelse rasa de sociala krigen med oförminskad
styrka. Hur kan det väl också vara annorlunda. Den kapitalistiska ekonomien
är sämre än någonsin. Skuldsättningen i de olika staterna är kraftigare
än förut. Den ökar i Frankrike, det land, som svensk höger räknade, åtminstone
en tid, såsom representerande den största ljuspunkten. Den ökar i Italien. Det
är ett fåtal — för att icke säga icke något enda land — som har förmått minska
sin statsskuld. Alla ha de som sagt ökat densamma, vilket i sin mån visar
hur ohållbart det nuvarande sj-stemet måste bli. Detta förhållande avspeglar
sig också i de förändringar respektive länders valutor undergå.

Jag skall be att med några siffror, hämtade från de valutanoteringar, som
riksbanken dagligen utsänder, visa detta. Under år 1923 har pund sterling
sjunkit 4 V2 % i runt tal. Paris-francs 28 1j2 %, Bryssel-francs 31 %, Schweiziska
francs 6 %, t. o. m. Floriner 2 %, Danska kronor 12 %, Norska kronor 20 %,
Spansk valuta 15 77 %, Italiensk 14 72 %, Tjeckoslovakisk 5 %. Jag tror icke man
behöver fortsätta längre, för att var och en, som något sysslat med ekonomi,
skall vara tämligen klar över att en sådan utveckling pekar på den kapitalistiska
ekonomiens undergång. Ett land finnes dock, där utvecklingen går i annan
riktning, och även om jag förstår, att de herrar och damer här i församlingen,
som minst känna detta land, nu ha lättast för att le, skall jag icke underlåta att
lämna några små notiser angående utvecklingen i Sovjet-Ryssland. Jag minns
från debatten under 1922 års riksdag angående handelsavtalet med Ryssland,
att den nuvarande statsministern bl. a. förklarade, att så fort guldet tog slut
och produktionen inom Ryssland icke medgav betalning av importen i varor,
det mycket snabbt skulle gå utför. Det är farligt, Ers excellens, att uppträda
som soåman beträffande förhållanden, som ligga en nära, men det är långt farligare
att vara spåman på områden, som man icke ordentligt är inne i. Jag
tror icke, att någon vill bestrida, att utvecklingen i Sovjet-Ryssland gått i annan
riktning än statsministern förutspådde, att tvärtom den engelske finansmannen
Keynes ord om att Sovjet-Ryssland snabbare än andra stater komme att resa
sig delvis redan gått i uppfyllelse och i framtiden helt kommer att gå i uppfyllelse.
Jordbruket har utvecklat sig fenomenalt snabbt. Av 1923 års skörd
är Sovjet-Ryssland i tillfälle att exportera 3 ä 4 miljoner ton spannmål. Den
vintersådd, man gjort nu senast och på vilken delvis 1924 års skörd beror, har
nyligen i en svensk tidning förklarats misslyckad och att mindre areal besåtts
än året förut. Detta är sant i fråga om vissa delar av Ryssland, men i fråga
om Ryssland i dess helhet får man fram ett annat resultat. Den besådda arealen
har stigit och avkastningen tenderar att bli mycket bättre. Redan har SovjetRyssland
med sin spannmålsexport slagit ut Amerikas Förenta stater i Finland
och Norge. Den har helt erövrat den finska marknaden och helt erövrat
den norska. Och stora framsteg ha gjorts å andra länders spannmålsmarknader.
Det har meddelats av den ryske handelsministern Krassin afl, om
skörden 1924 ger, vad den nu lovar, blir Ryssland i tillfälle »att exportera
spannmål för en miljard svenska kronor. Enligt andra mera optimistiska, men
därför kanske icke mindre tillförlitliga sakkunniga, skulle exporten under 1924
komma att uppgå till 1.2 ä 1.4 miljarder.

Industrien går samma väg. Textilindustrien, som dock f. n. huvudsakligen
arbetar för den inhemska produktionen, har rest sig synnerligen snabbt. Samma
är förhållandet med trävaruindustrien och framför allt sågverksindustrien.
Redan konkurrerar också sågverks- och trävaruindustrien med den svenska,
iiorska och danska på den centraleuropeiska och engelska marknaden. Kol- och
oljeproduktionen har de senaste månaderna gått framåt med stormsteg.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr 3.

Vid remiss åt
statsverkspropositionen,

(Forts.)

14 Torsdagen den 17 januari f. m.

Kommunikationsväsendets utveckling går framåt på samma sätt, vilket jag
skulle kunna stödja med en massa siffror, något som jag också hoppas bli i tillfälle
att göra litet senare under riksdagen.

De flesta länder ha en passiv handelsbalans. Ryssland har redan en aktiv
handelsbalans, d. v. s. exporten är större än importen. Penningvärdet stabiliseras.
Tjervonets är nu det mest allmänna betalningsmedlet och har under 1923 hållit
sig nära nog stabil. Det är ganska betecknande för detta mynts ställning inom
Ryssland, att det enligt uppgifter, som jag nyligen erhållit, betalas cirka 20 %
högre på den svarta — d. v. s. den icke officiella -— börsen än på den officiella.
1 cirkulationen utgör tjervonets 85 %, sovjetrubel 15 %. Senast i början av maj
drar man in samtliga sovjetrubler och släpper ut silver och guldmynt. Detta
i Sovjet-Ryssland! I vilka kapitalistiska länder är man i det läget nu?

Ryssland har då under bolsjevikernas ledning fått en stabil valuta på mycket
kort tid, d. v. s. landet är på god väg att reparera sin ekonomi, och ur den synpunkten
kan man måhända förstå herr Brantings omdöme, att bolsjevismen
verkligen utvecklar sig. Jag tror dock icke, att man kan inlägga samma mening
i uttrycket utveckling, som herr Branting gjorde.

Statsbanken i Ryssland har hela penningcirkulationen i sin hand. Denna
bank grundades den 15 november 1921, och den 15 december samma år, alltså
vid första månadsbalansen, förelåg en kassafond av c:a 14,000 svenska kronor.
Den första december 1922 hade banken en kassafond om 400 miljoner svenska
kronor, en uppgift, som jag har erhållit för tre veckor sedan, då jag besökte
Moskva, av direktören för statsbanken herr Scheinmann personligen. Denna
statsbank har nära 300 avdelningskontor i Ryssland och dessutom direkta, regelrätta
förbindelser med de flesta större banker i världen, bland annat här i
Sverige med en bank, som jag antager att vissa här i kammaren känna till, nämligen
Göteborgsbanken. Jag vill uttala den förhoppningen, att vederbörande
icke ha anledning att hysa missnöje med den förbindelsen, även om förhållandena
utvecklat sig så som de gjort, vilket vi emellertid från den sida jag representerar
förutsade redan vid 1922 års riksdag. Jag undrar dock om det icke
varit lämpligare, om man delat vår uppfattning härutinnan 1922 och med anslutning
därtill intagit en annan ståndpunkt till den fråga, som då förelåg och
som snart igen, hoppas jag, skall föreligga, nämligen frågan om handelsavtalet
mellan Sverige och Ryssland. Då frågan förelåg 1922, förklarade man från
utskottsmajoritetens sida tämligen öppet, att man ansåg sig ha handlat fullkomligt
riktigt, då man tagit stor hänsyn till rysslandssvenskarna — låt mig
koncentrera detta för många okända begrepp och säga: till Nobelintressena.
Dessa intressen voro icke då och äro icke heller nu några svenska intressen,
utan äro och voro rent ryska intressen, som sedan dess övergått till att bli dels
franska, dels amerikanska och dels, i någon mån, engelska intressen. Nu har
faktiskt inträffat, vad vi då förutspådde, nämligen att Sverige kommit i efterhand,
att vi kommit i släptåg, och icke ens den tillfredsställelsen ha vi, som,
om jag icke minnes orätt — jag ber om ursäkt om så skulle vara fallet — herr
statsministern då förutskickade att vi skulle få, nämligen att icke behöva bli
ensamma i släptåg av de stater, som icke erkänt Sovjet-Ryssland. Han talade
om, att bl. a. Danmark också skulle vara i släptåg. Nu har Danmark som
bekant redan ordnat sitt förhållande till Ryssland.

Ryssland har de jure erkänts av Österrike, Afghanistan, Bokhara, Mongoliet,
Persien, Tyskland, Lithauen, Lettland, Turkiet, Finland, Estland och Polen.
De facto har R3?ssland erkänts av England, Italien, Norge, Danmark, Tjeckoslovakiet,
Canada och Kina.

Med en rad andra länder, vilkas namn tiden icke medger mig att läsa upp,
har man direkta förbindelser utan avtal och förhandlar om ordentliga förbindelser.

Torsdagen den 17 januari f. in.

15 Nr !!.

Trontalet meddelar, att »förhandlingar fortgå angående handelsavtal med
Ryssland», och heter det vidare: »Min förhoppning är, att dessa förhandlingar
skola leda till ett resultat, som tillgodoser de båda ländernas verkliga intressen
och billiga krav.» Jag vill med herr Branting uttala den förhoppningen, att
dessa förhandlingar måtte realisera förväntningarna, men jag kan icke underlåta
att erkänna, att den frågan tränger sig på mig, då nu dessa förhandlingar
pågått så länge: Varför ha förhandlingarna ännu icke lett till närmare resultat
än de, som, såvitt känt är, nu föreligga? Är det månne på det viset, att Sovjet
bjuder Sverige sämre och andra villkor än det bjudit andra stater, som erkänt
Sovjet de facto, såsom Norge, Danmark och Tjeckoslovakiet? Måste vi tro, vi,
som icke äro inne i saken, att det icke är möjligt för Sverige att få samma avtal,
som dessa länder erhållit? Om så är fallet, och om felet icke ligger på annat
håll, synes mig icke mer än en slutsats övrig, nämligen att förhandlingarna
bort föras på annat sätt än, mänskligt att döma, för närvarande äger rum.
Sovjet-Ryssland har icke krävt de jure-erkännande av Sverige. Sovjetregeringen
förstår nog Sveriges läge och behjärtar säkerligen också det förhållandet, att
man på svensk sida måste vid ett de jure-erkännande åtminstone se efter, hur
andra, större stater ställa sig i detta avseende. Men om jag har anledning till
denna tro, så tränger sig den förut framställda frågan ännu starkare fram:
Varför ha de förda förhandlingarna mellan Sverige och Ryssland ännu icke
lämnat bättre resultat än det, som föreligger? Måste man alltjämt, då man
tänker över dessa problem, beklaga, att det största avseende från de svenska
förhandlarnas och svenska regeringens sida skall fästas vid de grupper, nämligen
rysslandssvenskarna, som 1922, såvitt jag kan förstå, ytterst fingo tjäna
som förevändning, då de borgerliga partierna stjälpte Rysslandsavtalet? Har
man ännu icke fått klart för sig, att dessa grupper, hur rättvisa deras krav på
erkännande av sina fordringar, ur borgerlig synpunkt, än må vara, såsom
tillgång betyda ingenting eller bra nära ingenting, då det gäller vårt lands
framtida förbindelser med Sovjet? Dessa grupper ha dock, jag kan icke underlåta
att upprepa det i dag, sina förluster att notera, tack vare att Sverige
under herr Hellners utrikesministerperiod bröt våra förbindelser med SovjetRyssland,
deltog i Rysslands isolering, deltog i skapandet av den blockad, vars
verkningar vi säkerligen icke komma förbi i framtiden. Dessa rysslandssvenskar
ha med ett ord i stor utsträckning sina förluster att notera på svenskt
skuldkonto, icke på ryskt. Bestämmes Sveriges politik, jag framställer den
frågan, till ett av världens viktigaste länder icke av önskan om en god framtid
för hela landet, utan i första rummet av hänsyn till vissa privata personers och
gruppers ekonomiska intressen? Jag ställer som sagt den frågan, men med
tillfredsställelse skall jag notera ett svar som bestrider den.

Kan det måhända vara på det viset, att här tagas några hänsyn till en viss
stor svensk bank —■ jag behöver ju icke sticka under stol med att jag syftar
på Enskilda banken —■ och de tsarryska miljonernas deposition därstädes, vilka
banken kanske genom ett handelsavtal skulle få betala ut och sålunda få sin
ställning försämrad?

Eller kan det måhända vara intressen utanför vårt land, som söka göra sig
gällande, då det gäller vårt förhållande till Ryssland. Jag måste säga, att jag
blev betänksam, när jag den 3 januari i år i en tidning, som gör anspråk på
att vara den mest fosterländska i vårt land, nämligen Nya Dagligt Allehanda,
fick läsa en intervju över vårt förhållande till Sovjet-Ryssland med härvarande
franske minister M. Delavaud. Det frågas där: »Böra vi ingå handelsavtal med
Sovjet?» Och det svaras: »Knappast!» Det frågas: »Kommer denna regim
att bli långvarig?» Och det svaras: »Tja! Allting tar sin tid. Säkerligen
kommer den icke att ge sig av så snart.»

Det tillkommer icke mig att uttala något omdöme om detta handlingssätt.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 16

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av Jag vill endast gorå en parallell. Hur tro herrarna det skulle låta i den borstatsverks-
gerliga pressen för den händelse en svensk kommunist skulle ha frågat en ut"
p.„ . '' ländsk diplomat angående hans uppfattning om vår politik gentemot ett an nat

land? Eller hur tro herrarna det skulle ha låtit för den händelse ett annat
lands diplomat, t. ex. Sovjet-Rysslands ombud här, skulle uttalat sig på
samma sätt i en liknande fråga, som M. Delavaud uttalat sig till Nya Dagligt
Allehanda? Det förefaller mig, som om det på vissa håll icke vore så
mycket bevänt med självständigheten och fosterländskheten, när det kommer till
kritan.

Det är dock icke bara på det håll jag nu nämnt, som man har stort intresse
för våra förbindelser med Sovjet-Ryssland. Jag skulle vilja hemställa till regeringen
och närmast till herr socialministern att litet närmare titta på de f. d.
tsar-ryska officerare, som arbeta här i landet och tjänstvilligt tillgodose ett par
tre tidningar, bland dem Stockholms-Tidningen med dessas mer eller mindre
snusförnuftiga uttalanden om vår ställning till Sovjet-Ryssland. Jag framför
detta, även om jag vet, att en av dessa herrar, såvitt jag kan bedöma saken, åtnjuter
rätten att vistas här tack vare sin anställning vid ett annat lands legation
å dess pressbyrå, där han tjänstgör, som korrespondent. Regeringen bör
ändå ha ett öga på herr Tscherschewsky eller Serge de Chersin, som han också
kallar sig. När dessa kontrarevolutionärer i svensk press vilja framföra sin
uppfattning om förhållandet mellan Sverige och Ryssland, då förefaller det
mig att man, åtminstone där man säger sig representera Sverige och enbart
Sverige, borde stänga redaktionsdörrarna. I vart fall borde vederbörande pressorgan
sluta med att angripa oss kommunister för osvenskt betraktelsesätt. Jag
ställer den anförda maningen till regeringen så mycket hellre som jag vet, att
den har ett noggrant och »mycket prisvärt intresse» för andra utlänningar här
i landet.

Jag syftar på fallet Nylund däruppe i Norrbotten. Där har regeringen visat
ett intresse, som icke låtit sig förminskas, även om man i vida grupper finner
det vara tvivel underkastat, huruvida det har grundlagens mark under fotterna
eller står på sidan om densamma.

Man har förklarat, att det icke råder några svårigheter vid de svensk-ryska
förhandlingarna. Med tanke på vad jag nyss anfört måste jag säga, att jag
har svårt att tro det. Det bör dock observeras, att herr Ossinskij på en fråga
härom underlåtit att giva svar, något som jag beklagar. Jag måste tolka denna
tystnad som diplomatisk.

I Isvestia, ryska regeringens organ, en tidning, som herrarna säkert känna
till, stod i början av december en artikel, som f. ö. också blivit avtryckt i vissa
svenska tidningar, angående de svensk-ryska förhandlingarna. I slutet av denna
artikel skriver tidningen: »Om svenskarna genom ett handelsfördrag och erkännande
av Ryssland de facto vilja erhålla detsamma som länder, vilka erkänt
Ryssland de jure eller som komma att erkänna Ryssland de jure, så komma vi
icke till resultat.»

Jag måste säga, att det är nog så beklagligt, för den händelse det skulle förhålla
sig så. Jag kan emellertid icke tänka mig att från svensk sida vid förhandlingarna
ställas sådana krav, som Isvestia här uttalat, eller med andra ord
att man för Sveriges vidkommande kräver samma rättigheter genom ett de
facto-erkännande, som andra länder, vilka redan erkänt Ryssland de jure, fått
eller komma att få. Det förefaller mig vara så underbart, framför allt efter
denna (officiella?) förklaring från ryska regeringsorganet Isvestia, att jag
måste fråga mig: vill man från svenska regeringen ett avtal eller vill man det
icke? Och i senare fallet, avse icke alla dessa historier att söka få slut på förhandlingarna?
För min del tror jag, att för den händelse regeringen ställer de
krav som Isvestia anfört vid de nu pågående förhandlingarna, så kommer detta

Torsdagen den 17 januari f. in.

1 7 Nr Z.

att leda till ett avbrott i dem. Jag- beklagar om så skall ske, men jag fruktar,
att så kommer att bli förhållandet.

Nu kan man säga, att det skadar oss icke alls, om vi icke få något avtal. För
min del anser jag tvärtom, att det skadar oss i synnerligen stor utsträckning.
År 1922 förklarade man också, att det icke skulle skada oss, om vi icke toge
den dåvarande regeringens förslag. Jag tror, att man nu kan konstatera, att
det har skadat oss, och jag är fullständigt övertygad om att, i varje fall läget
för ett visst stort svenskt industribolag, som förut arbetat i Ryssland, nämligen
L. M. Ericsson, skulle ha varit ett helt annat, om herrarna hade tagit det avtalsförslag,
som den Brantingska regeringen framlade. Jag tror, att svensk
industri, tack vare avsaknaden av avtal under de två gångna åren, har förlorat
icke en utan flera tiotal miljoner svenska kronor. Åtminstone torde L. M.
Ericsson ha förlorat en koncession omfattande hela Ryssland tack vare avsaknaden
av avtal. Om herrarna ändå tro, att det för framtiden icke betyder något,
att vi sakna avtal, så vill jag erinra om vad det betytt för Norge, att man
där haft avtal. Där har t. ex. bildats ett norskt-ryskt ångfartygsbolag, i vilket
50 % av aktiekapitalet innehas av Bergenske Dampskibsaktieselskab. Bolaget
har huvudkontor i Bergen och en del systerbolag, bl. a. ett i London. Detta
bolag har nu hela trafiken på Vita havet. Senaste seglationsåret befraktade
bolaget 311 fartyg på Arkangelsk, därav 217 norska. Bolaget har beställt och
har under byggnad på norska varv 4 fartyg på vartdera 2,500 ton.

Norska kornmonopolet har tagit all sin råg — eller i varje fall träffat avtal
därom — från Ryssland. Sovjetregeringens ombud har förbundit sig att placera
50 % av betalningen för denna råg i Norges bank och att för dessa 50 %
köpa norska produkter. Enbart under 1923 har handeln mellan Norge och Ryssland
varit till penningvärdet lika omfattande som före kriget.

Då tiden ej medgiver att jag håller på längre med detta, vill jag inskränka
mig till det uttalandet, att jag tror att vi hava all anledning att tänka oss noga
för, innan vi vid dessa förhandlingar lägga fram förslag, som kan vara ägnat
att stjälpa det hela. Framförallt som jag är övertygad om, att vi hava all utsikt
att få lika mycket om inte mera än de länder, som med Ryssland slutit
avtal under de faeto-erkännande av Ryssland. Vi måste träffa ett handelsavtal
med Ryssland och därvid också träffa avtal på de jure-erkännande av detta land.
Än mera måste man kräva, och vi göra det från kommunistiskt håll, ingåendet
av en fredskonvention med Ryssland för att därigenom på ett i det hela förnuftigt
sätt reglera förhållandet till arbetare- och bonderepubliken i öster.

Vi måste inlägga en bestämd gensaga mot den trafik, som evigt ny, även om
den är gammal, på sista tiden sprungit fram, nämligen sågfilarpolitiken från
svensk sida. Det är högst underbart, att en utrikesminister i en svensk regering
inte har större anspråk på sina argument än att han inför svenska pressrepresentanter
år 1923 stiger upp och som motiv för vår försvarspolitik anför
sågfilarhistorier; rövarhistorier alltså i större eller mindre utsträckning. Men
manjbör ej spilla krut på döda hökar, och jag skulle inte ha erinrat om detta
förhållande, om inte herr Hederstiernas tal synes vara ett led i en väl planlagd
agitation.. Jag vill inte säga att högerpartiet officiellt är ansvarigt därför, men
vadlag vill påstå är, att man i vissa högerkretsar är synnerligen intresserad för
att icke säga engagerad därför.

Jag har i min pulpet ett arbete av en kapten vid Svea artilleriregemente
Axel Rappe, där man får till livs, att vår politik till Ryssland måste bestämmas
av följande: »I behärskandet av den norra vägen till Ryssland ligger

på en gång källan till Sveriges makt och förutsättningen för dess tillvaro.»
Jag erinrar också om ett .tal, som hölls för några veckor sedan på Krigsvetenskapsa.
kademien. Jag erinrar jämväl om den agitation, som jag bra nära har
anledning misstänka behärskas av generalstabens anda, och vilken gått in för

Andra hammarens protokoll 1924. Nr 3, 2

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 18

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

ökade rustningar för vårt land och i vilken agitation Sovjet-Ryssland spelar
en nog så framträdande roll. Jag måste säga, att det är ett underligt satt, a
något'' dylikt kan få ske i Sverige, samtidigt som man förhandlar med Ryssland
om knytandet av fasta och vänskapliga förbindelser och det ar också underligt
att vissa svenska pressorgan mitt under dessa förhandlingar tillåta sig
saker och ting i spalterna som sannerligen, om det kom från annat hall, enhälligt
skulle ha fördömts. Det är tydligt, att vad man på högerhall vill ha
är ökade militära bördor. T. o. m. hans excellens herr statsministern har pa
de sista av dessa dagar fått erfara, hur hans ivriga drabanter i pressen måst
varna sina kolleger på högerkanten att icke spänna bågen för högt. De hava
sökt förklara att högern icke kan begära avsevärt ökade militärbördor. Generalstabens
ståndpunkt tyckes emellertid, inofficiell naturligtvis, inte vara sa
lätt att skjuta åt sidan. Som herrarna veta, hava generalerna gjort ett uttalande
om bland annat 14—16 månaders övningstid, vapenövningar i skolorna och samtliga
truppförbands bibehållande eller ännu hellre utökande o. s. v. I)®! kort
och gott en politik, utan varje samband med verkligheten, som med känsloskäl,
söker driva fram ökade militära utgifter. Denna generalstabs anda, jag kan
inte underlåta att säga det, tycks ha smittat även regeringen Den måste näraligen
göras ansvarig för att inte vid den senaste sommarens fälttjänstövnmgar
togs den ringaste hänsyn till vad från flera håll anfördes mot att hälla dessa
övningar. Jag erinrar exempelvis om landshövding von Sydows i Göteborg begäran,
att regeringen skulle uppskjuta eller inställa fälttjänstövningarna. Denna
framställning gjordes med hänsyn till jordbrukarna, som bättre ^behövde
folket för att få in säden under tak än att springa ute och — leka krig.
Ja, jag säger leka krig. Man kan verkligen inte — i varje fall inte jag^
använda annat uttryck om hela tillställningen, när man ser hurusom det inte
är förtjänst och skicklighet, som bestämmer var var och en skall ha sin plats
utan helt andra ting. Jag syftar här på den bekanta av pressen i allmänhet
påtalade händelsen att kronprinsen, bevars väl, utnämndes till överbefälhavare
för en av de stridande arméerna. Är sådant allvar, eller är det inte att leka
krig? Jag behöver därtill kanske icke mer än i förbigående erinra om kavalleriets
»politiska seger» i Halland. Sådana händelser visa att ännu ifråga om
militärväsendet härskar generalstabens anda. Denna generalstabsanda är
långt borta från all verklighet. Denna militaristiska anda var det också som
gjorde sig gällande i fallet Ärne Sorg. Sedan han varit nere i Spanien och
Frankrike, som simmare, och därvid på ett 10,000 gånger mera hedrande sätt
gjorde Sveriges namn aktat än alla dessa generaler och med dem likställda
tillsammans, blev han, när han inte, kantänka, i tid kom tillbaka till det riksviktiga
värvet att fullgöra sin militärtjänst, dömd till straff.° Det är verkligen
så att man måste fråga sig, om det inte kunde vara tid på att göra slut på
dylika utslag av militärsystemet.

Var ha vi nu regeringen i hela denna militärfraga. Svaret torde komma att
ges i den försvarsproposition, som kommer att framläggas i början av nästa
månad. Vi få då se i vad utsträckning hans excellens herr statsministern verkligen
gör skäl för det av herr Branting alldeles nyss lämnade betyget. I varje
fall ha vi fått en försmak redan nu. Vi ha fått en försmak i det ökade. anslaget
till den frivilliga skytterörelsen. Allting har man nästan beskurit, inte
minst kulturbudgeten, men anslaget till frivilliga skytterörelsen kunde
man, bevars väl, öka med 50.000 kr. Även om det blir så, att högerregeringen
kommer med en försvarsproposition framgången ur de utgångspunkter, som
man finner i trontalet, nämligen ett försvar efter folkets förmåga att bära
detsamma, måste jag säga, att vi kommunister icke. nu lika litet som tidigare,
kunna giva vår röst för dessa anslag. Nu som tidigare måste vi rösta avslag
å alla anslag till den borgerliga utilitarismen. Nu som tidigare är vår stånd -

Torsdagen den 17 januari f. in.

1!) Nr :i.

punkt: bort med bola det nuvarande militärväsendet. Vi äro motståndare delvis
av samma skäl som. tidigare, mest dock därför, att militärväsendet under
nuvarande samhällsförhållanden blir ett medel i händerna på fåtalet mot arbetarklassen.

Tillåt mig härefter, herr talman, att med ett par ord yttra mig om något
annat,^ som också är berört i trontalet, nämligen jordfrågan. Jag måste säga,
att, då jag erfor, att herr Wohlin skulle komma in i den nu sittande regeringen,
tänkte jag, att det skall verkligen bli synnerligen intressant att so,
vad. Sveriges bönder komma att hugnas med av den regeringen. Vad har
hittills gjorts för jordbrukarna? I trontalet säges att det föreligger disproportion
mellan lantbrukets produktionskostnader och lantbruksprodukternas
saluvärde. Hur vill man då avhjälpa denna disproportion? Så vitt jag kan
se av trontalets dunkla ord, blir det genom utförselbevis, således ett skärpande
av gällande tullar. Man skall också göra ändringar på jordbrukskreditens
område. Det skall val, så vitt jag kan förstå, då bli så, att jordbrukarna
icke skola behöva sälja sin säd pa för dem olämplig, men för kvarntrusten
lämplig tid, då skörden kommer in på hösten. Det är naturligtvis bra alltsammans
detta, även om åtminstone handelsministern borde vara fullständigt
på det klara med att detta sannerligen icke innebär en lösning av vårt lands
jordproblem. Det är ofrånkomligt, att den rådande produktionskrisen i varje
kapitalistisk stat har medfört oerhörda svårigheter för jordbrukarna, men över
allt bottnar detta i den exploatering, som storagrarerna och finanskapitalisterna
rikta mot det arbetande jordbrukande folket. Det är ur den synpunkten
klart att alla åtgärder för förbättrande av jordbrukarnas ställning måste rikta
sig mot privatkapitalismen såsom sådan. Högerns och bondeförbundets hjälpmedel,
tullar och eventuellt andra småsaker, kan endast förvärra läget för de
jordbrukargrupper, som först behöva hjälpas.

. Vad har nu som sagt den sittande regeringen och framför allt herr Wohlin
gjort för att omöjliggöra upprepande av sådana händelser, som det bedrägliga
Älglösafallet? Älglösabonden Algot Jansson har, om inte dag som är, så dock
tämligen nyligen slutat, sitt jordbruk åtminstone i den trakten, där hans förfäder
bedrivit jordbruk i många hundra år, på Uppsala centralfängelse eller vad
det nu heter. Två gånger har mannen vräkts och en gång har hans gamle fader
vräkts från sin gamla stuga och, som sagt, slutet på visan blev. att han dömdes
till fängelse^för en sak, som i sig själv var nog så obetydlig. Det är inte själva
saken jag påtalar, ehuru nog så anmärkningsvärd, utan jag anför historien som
betecknande för det nuvarande läget för en del av de jordbrukande, betecknande
för de maktägande klassernas jordpolitik. Jag ställer den frågan till er lantmän,
m, som stå bakom herr Wohlin i borideförbundet. Äro ni nöjda med en politik
i denna fråga, som kan leda till dylika konsekvenser? Om ni icke äro nöjda,
vill jag fråga: vilka vägar ha ni att anvisa för att komma ut ur detta?

Jag skall peka på ett annat fall. Låt mig erinra om, hur man uppe i Ångermanland
i samband med Erstadskonkursen har förfarit. Hur kan det vara
möjligt att över hundra arrendatorer kastas ut i ovissa förhållanden på sätt som
där skedde? Som bekant inköpte banker, bolag och jobbare där ett jordområde
så stort som hela Blekinge, och över hundra bondehemman gingo under klubban.
Jag frågar, hur kan man stillatigande se att något dylikt kan ske, utan
att man ingriper mot detsamma? Mig veterlig! har den sittande regeringen
icke ingripit vare sig i Älglösafallet eller i det anförda fallet uppe i Ångermanland.
Av alla arrendatorer på Erstadsdomänen fanns det endast 3 stycken,
som lyckades rädda sin jord, men då till priser långt över taxeringen, under
det att naturligtvis de stora bolagen lyckades lösa in de stora och värdefulla
egendomarna till priser ungefär lika med taxeringsvärdet. Även om
jordfrågan för dagen ické har samma aktualitet som den politiskt hade den

Vid remika av
atataverkapropoaiiionen.

(Forts.)

Nr 8. 20

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss ao tiden, då vi hade 170,000 arbetslösa, komma vi i Sverige inte från jordprostatsverks-
blemet med mindre man radikalt och effektivt löser detsamma genom bl. a.
propositionen. gn or(jentiig socialisering av för det första fideikommissjord och all övrig jord,
(Forte.) gom legat helt eller delvis för fäfot, och sedan med besittningsrätt upplåter
jord åt de arbetare, som vilja driva jordbruk, med mindre jordbrukarna effektivt
skyddas. Vill bondeförbundet — jag har närmast anledning ställa frågan till
dem •— vara med om en politik, som avser att effektivt lösa jordfrågan, bör det
talas om för handelsministern, på det att han i dessa frågor för fram dylika
synpunkter i regeringen. Därest ni icke vilja vara med om en ordentlig lösning,
må herrarna en vacker dag t. ex. vid höstens val inte visa upp ett förvanat
ansikte, för den händelse Sveriges bönder fråga sig, om den vägen ni vandra
är den rätta vägen eller om de måste söka sig andra. o

Jag skall härtill blott erinra om den kamp, som föres också mot industriarbetarna,
den kamp som arbetsgivareföreningen fört under det gångna året, i
det den —■ jag säger det speciellt i anledning av ett yttrande som förste vice
talmannen hade — försökt att ytterligare pressa ner lönerna, och när man försökt
avskaffa 8-timmarsdagen. Vilket räddade arbetarna i järnbruks- och
verkstadsindustrien? Jo, att de hade rättighet att värja sina intressen med en
strejk, utan strejk hade arbetsköparna säkerligen lyckats att pressa ned deras
löner och försämra deras arbetstid. Mot den bakgrunden böra de liberala funderingarna
om borttagande av strejkrätten för arbetareklassen ses. _ Lagstiftning
mot strejkrätten är ett attentat mot arbetarnas möjlighet att existera, och
Sveriges arbetare måste noga aktgiva på alla dessa liberala funderingar och i
tid bereda sig på att med alla medel slå dem tillbaka.

Jag skall kanhända också nu, då jag ser att justitieministern är inne, säga ett
par ord om en rättsfråga, som pa nytt blivit aktuell under det sista aret och
som upprört arbetarna i landet i synnerlig utsträckning. Jag syftar på gjorda
försök att använda lösdrivarelagen mot arbetare med misshagliga åsikter. En
arbetare i Sunne tilldelades varning för lösdriveri, oaktat han var fullt sysselsattt
med arbete till 4 dagar före och från 3 dagar efter varningens utfärdande. En arbetare,
som hade pengar som räckte till livsuppehälle i 3 veckor, och som hade
löfte att inom kort erhålla nytt arbete. En arbetare som var organiserad absolutist
och som hade fast bostad och kunde förete massor av intyg från förutvarande
arbetsgivare och kommunala förtroendemän, att han hade skött sig ordentligt,
sökt arbete och även blivit lovad sådant. En sådan arbetare får varning för
lösdriveri av en landsfiskal i Sunne, om vilken man kan första, att da Herren
har givit ett ämbete, så har han dock icke alltid givit honom förmågan att sköta
det. Vad som dock förvånat mig är, att länsstyrelsen i Karlstad stadfäst
Varningen för lösdriveri. Saken är nu överklagad och anmäld för justitieombudsmannen.
Men även om det leder till en skrapa för landsfiskalen, vill jag
fråga: Vad får arbetaren, som fick en varning för lösdriveri, i ersättning
för sitt lidande? Vad får han i ersättning för att han cirkulerat
pressen runt som en mindervärdig individ? Enda förklaringen till
att mannen varnades för lösdriveri var, att han var syndikalist och på
sin ort arbetade för sin uppfattning på detta område. Här föreligger klar
och tydlig åsiktsförföljelse och ingenting annat. Denna händelse påminner
mig om Adolf Hedins ord vid 1892 ars riksdag. Han yttrade. »Denna
lösdrivarelag är dels med sina ursprungliga brister, dels i belysning, dels i och
genom trång tillämpning vorden en miniatyrbild utav de härskandes i samhället
egoistiska strävanden att genom lagstiftning inrätta samhället blott till bästa
för de bemedlade, för de lyckligare lottade, för de övre 10- och 100,000-dena
under fullständigt förbiseende av det stora flertalets krav på rättvisa.» Denna
skamfläck, som man har benämnt lösdrivarlagen i riksdagen, har man sedan ett

Torsdagen den 17 januari f. m.

21

Nr :i.

10-tal år tillbaka försökt att reformera. Fattigvårdslagstiftningskommittén
har nyligen framlagt ett kommittébetänkande, som, om jag inte misstager mig,
varit ute på remiss. Hur är nu detta kommittébetänkande, efter att man i 20-tal
år fört eu kamp mot lagen ifråga? Jag kan klarast karakterisera det genom
att kort och gott citera en konservativ tidnings omdöme om detsamma: »I
stort sett utgör det nu gällande system för lösdrivares behandling den grundstomme
kring vilken de nya reglerna byggts upp. Sålunda föreslår kommittén
den gamla proceduren med länsstyrelser och poliskammare som beslutande myndigheter,
och dessutom är den förutvarande definitionen på lösdrivare bibehållen.
»

Jag vet inte. om regeringen har för avsikt att komma med en proposition i
denna, fråga till årets riksdag, men om den kommer med densamma, förefaller
det mig, att det finnes fullgod anledning att vid dess utarbetande taga hänsyn
till bl. a. vad Adolf Hedin sagt om lösdrivarlagen och mindre taga hänsyn till
det kommittébetänkande, som nu föreligger. Bland Sveriges arbetare fattar
man lösdrivarlagen som ett vapen speciellt mot arbetarklassen, och det råder
intet som helst tvivel därom att så har den också använts i en del fall.

Om jag så, herr talman till slut, tillåtes att giva en kort sammanfattning av
de dagsfrågor som, utan att vara principiella krav därför uppgivas, i nuvarande
läge av arbetarna i. Sverige måste skjutas i förgrunden och för vilkas lösning
Sveriges kommunistiska parti vill kämpa, så nämner jag först ordnandet av våra
förbindelser med Sovjet-Ryssland. Gott och väl om vi stå inför slutandet av
ett handelsavtal, så är därmed inte sista ordet sagt. Förhandlingar böra omedelbart
upptagas om ett politiskt avtal, som snarast lämnar ett de jure-erkännande
av Sovjet-Ryssland. I en slutlig och fast reglering av vårt förhållande
till en.för Sverige och hela Europa så viktig del av världen som Sovjet-Ryssland
ingår dock, som jag redan nämnt, slutandet av en fredskonvention.
Delvis i anslutning härtill vidhålla vi vår gamla uppfattning om nödvändigheten
av att helt avskaffa det nuvarande militärsystemet. Detta dock icke av
borgerligt pacifistiska skäl. Det nuvarande militärsystemet blir under skärpt
klasskamp ett vapen i händerna på borgareklassen mot arbetarna. De maktägande
klassernas kamp mot arbetarna i hela världen visar klart på att dessa senare
måste ha ett skydd.. De beväpnade fascistskarorna av olika namn och i skilda
grupperingar giva icke arbetarklassen annat val än att möta med de vapen,
man tvingar dem i händerna. Klasskampens skärpning är ett ofrånkomligt
faktum, som tvingar arbetarna att beväpna sig till försvar. I vårt land har
fascismens anda ännu inte tagit så klara organisatoriska uttryck som framför
allt i Central- och Sydeuropa.

Att man dock också hos oss här och var förbereder sig för en skärpt kamp
mot arbetarklassen synes åtminstone oss vara obestridligt. Det gäller att aktge
härpå för Sveriges arbetare; och om man, som vi, tro på det ofrånkomliga i en
arbetare- och bonderegering som ett medel att åstadkomma människovärdiga
förhållanden för de arbetande massorna, då måste man också därav draga konsekvenserna
och säga, att denna regering får hava möjlighet att bjuda de reaktionära
beväpnade skarorna motstånd samt skydd för den politik den för till
fördel för det arbetande folket. Arbetare- och bondemilisen kommer som en
nödvändighet av bourgeoisiens egen beväpning, den är ett led i arbetarnas förberedelse
för erövrandet av den bättre framtid, den socialistiska samhällsordningen
innebär.

På det socialpolitiska området äro vi beredda att sätta in vår kraft för eu
ordentlig och alla .arbetaregrupper omfattande lösning av arbetstidslagstiftningen
och en effektiv lösning av arbetslöshetsproblemet. I senare fallet gäller,
att den oförvållat arbetslöse måste beredas möjlighet till en människovärdig

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 22

orsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tillvaro utan att behöva tigga därom som en speciell nåd av mer eller mindre
byråkratiska stats- eller kommunaltjänstemän. Även måste på detta område
bostadsfrågan i hela dess vidd erhålla en lösning, som helt motsvarar de bostadsbehövandes
krav.

Slutligen äro vi kommunister beredda att sätta in våra krafter för, den allt
viktigare blivande jordfrågans lösning på ett sätt som är till gagn för hela det
arbetande folket. Närmast kommer därvid kravet på skapandet av långt tryggare
förhållanden för våra tusentals arrendatorer och med dem jämställda,
vilka nu, som jag redan delvis belyst, stå fullkomligt rättslösa, och beredande
av möjlighet att erhålla jord för alla de industri- och jordproletärer, som nu
icke kunna få sådan. Icke ett ögonblick tro vi, att jord i tillräcklig mängd kan
ställas till förfogande med hittills använda metoder. Härför måste användas
en ren och klar socialisering och enligt av oss i en motion sistlidna år angivna
riktlinjer.

De krav, vi här framfört, vilkas aktualitet av arbetarna gång efter annan
understrykes, vänta vi visserligen icke -—- det vilja vi öppet tillstå — skola
lösas av den nu sittande regeringen. Denna representerar trots all »intelligent
anpassning» och trots all utveckling, som herr Branting tror på, finanskapitalets,
den mest utpräglade högerns intressen. Jag tror, att det är mer anledning
att med herr E. A. Nilson i Örebro uttala tvivel, huruvida inte den hitintills
ådagalagda sinnesförändringen är ett sken och alls icke hjärtats omvändelse.
Vi tro heller icke, att de borgerliga partierna, som i sin politik i riksdagen
givetvis äro bundna av de ekonomiska intressen deras valmän representera,
skola genomföra våra här framförda krav. Jag vill tillägga: Vi tro ej
heller att socialdemokratien ensam, i vart fall icke med den politik man hitintills
bedrivit, kommer att lösa dem. En lösning av dessa och andra frågor
på ett sätt, som är till gagn för det arbetande folket, kräver både ifråga om
ekonomisk och politisk kamp ett enhetligt uppträdande, omfattande både industriens
och jordens arbetare. Vi kommunister äro nu som förut beredda att
medverka till skapandet av en dylik enhetsfront. Härvid är emellertid icke
fråga om att den ena eller den andra riktningen skall uppge vare sig organisatorisk
självständighet eller principer, som enligt vederbörandes egen mening äro
bärande för hela organisationen. Vad det gäller är gemensam kamp till en
början för lösandet av de frågor, som i detta nu stå i förgrunden av de arbetande
klassernas ekonomiska och politiska verksamhet.

Detta gemensamma uppträdande från arbetaremassorna — liksom lösningen
av förut uppställda krav — kräver och förutsätter sin politiska avspegling ända
upp i regeringen. Det är därför vi kommunister till höstens val komma att
gå fram bland annat med parollen: En arbetare- och bonderegering, så sammansatt,
att den representerar både industriens och jordens proletärer, bland vilka
senare vi räkna såväl statare och torpare som bönder, vilka genom eget arbete
försörja sig och de sina. Den socialdemokratiska regeringen kunde på sin höjd
sägas representera majoriteten av industriarbetareklassen, vilket också, så fort
det gällde borgarklassens verkliga intresse, visade sig vara en svaghet, en avgörande
svaghet. Eu regering däremot representerande både industriens och
jordens arbetare och i sin politik stödd på och kontrollerad av båda dessa arbetargrupper
skall vara mäktig att effektivt tillbakaslå borgarklassens angrepp
och lösa de frågor, som nu ligga de breda folklagren om hjärtat. Och hur mycket
herrarna och damerna i detta nu finna en djdik regering utgöra en utopi, så
torde händelsernas utveckling visa på, att den blir ofrånkomlig. Jag erinrar
bara om händelsernas utveckling i Tyskland, där man tre, fyra månader innan
man hade arbetarnas samgående i en regering heller icke trodde på detsamma.
Jag erinrar om utvecklingen runt om i världen, där arbetarklassen obetvingligt
marscherar fram till erövrande av sina rättigheter och jag erinrar om den ut -

Torsdagen den 17 januari f. m.

23

Nr :t.

veckling i fråga om jordspörsmålet, som förr eller senare kommer att tvinga
de arbetande jordbrukarna att förstå, att de ensamma eller i flock med de borgerliga
partierna äro slagna till medel i bankernas och storfinansens politik,
men att de tillsammans med industriarbetarna representera en makt, som i alla,
avseenden bär framtiden i sina liänder.

Herr Lindman: Herr talman! Den förste ärade talaren i dagens debatt,

min kamrat på stockholmsbänken, började sitt anförande med, att han inte kände
någon särskild obetvinglig lust att uppträda i dag.. Jag kan ju såga,, att jag
inte heller känner någon särskild obetvinglig lust därtill, men å andra sidan kan
det icke förnekas, att remissdebatten alltid erbjuder ett tillfälle att få göra en
del uttalanden, som kunna vara av intresse. Därför vill jag icke försumma att
begagna mig av det tillfälle, som sålunda bjudes.

Det första en talare yttrar sig om i remissdebatten är riksstaten, hur finansministern
har fått ihop inkomsterna och utgifterna. Jag må säga först som sist,
att det intryck jag fått vid genomläsandet av denna riksstat är, att den. är
gjord med mycket stor försiktighet, vilket ju också erkänts från många olika
håll. Budgeten är stark, måste man säga. Ja, den är efter den förste talarens.här
i debatten mening så försiktig, att den till och med gör intryck, av pessimism.
Jag delar icke hans uppfattning i den delen, ty det finns åtskilliga omständigheter
som tyda på, att man haft starka skäl att försöka åstadkomma en hållbar
budget. Jag erinrar därvid särskilt om det förhållandet, att kassafonden
nedgått "till en — det vågar jag säga — i jämförelse med vad den var tidigare,
obetydlighet. Statens ekonomiska ställning i nuvarande stund har medfört,
att man måst göra åtskilliga nedsättningar, nedsättningar på en hel mängd anslag
av olika beskaffenhet, anslag som vi naturligtvis här i denna kammare
med våra olika åskådningar kunna hava olika uppfattning om, men om vilka
vi väl ändock kunna fälla det sammanfattande omdömet, att vi beklaga, att
indragningarna å anslagen måst göras; åtminstone gäller det den allra största
delen av dem. *

Jag skall helt naturligt icke upptaga tiden med att närmare ingå på dessa.
Jag skall dock göra ett par små exemplifieringar. Jag beklagar sålunda, att
man måst inställa vissa löneregleringar. Därvid måste jag giva .uttryck åt den
uppfattningen, att det är särskilt beklagligt, att man måst inhibera den lönereglering
för universitetsprofessorerna och med dem jämställda, om vilken förra
årets riksdag skrev till Kungl. Maj :t, därvid den uttryckte en bestämd förväntan
att erhålla förslag redan till innevarande års riksdag.

Nödvändigheten att göra indragningar yttrar sig även i det, som påtalades
av den förste ärade talaren, nämligen den nedsättning, som blivit gjord i dyrtidstilläggen.
Det är beklagligt, och det går ut över en hel mängd, över alla
statens tjänare. Det beklaga vi säkerligen alla. Dock tror jag knappast,, att
man kan fälla det omdömet, som den förste talaren i debatten gjorde, nämligen
då han framställde det så, att det var osympatiskt att begagna dessa nedsättningar
i inkomstberäkningarna för att sänka dyrtidstilläggen. Så är väl emellertid,
förmodar jag, icke hans mening. Och naturligtvis kan det icke hava varit Kungl.
Maj:ts mening att göra något sådant. Jag vill gentemot inledaren av debatten
framhålla, att den regering, i spetsen för vilken han själv stod, lade fram
ett förslag om nedsättning av dyrtidstilläggen, som gick längre än det, som sedermera
blev riksdagens beslut. I vilket fall som helst är det beklagligt att
det, jag nu berört; genom nödtvång blivit fallet.

Men även på många produktiva anslag ha nedsättningar måst göras. Jag
skall nu komma blott med ett enda exempel till och därvidlag framhålla något,
som ifrån lantmannahåll anses vara mycket bekymmersamt, nämligen nedsättningen
i anslaget för lindring av kalkfrakterna. Detta anslag har, förutom att

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jfr 3. 24

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av t nedsatts rätt betydligt, inskränkts till att gälla endast Norrland och Dastatsverks-
Jarna

Finansministern och ministären hava haft den meningen, att man måste göra
( orts'' dessa nedsättningar, om man nämligen inte skulle tvingas till att vidtaga en
höjning av skatterna. Vi äro väl alla överens om, att vi icke gärna vilja vara
med om någon sådan höjning. Nu få vi i varje fall finna oss i, att någon nedsättning
av dem, som man hade hoppats på, inte kan komma till stånd.

Härefter skall jag be att få gå in på några ekonomiska förhållanden. Jag
skall därvid, i motsats till den talare, som stod här i talarstolen närmast före
mig, hålla mig uteslutande till mitt land. Det beklagliga i förhållandena är, att
man kanske får vänta sig, att nedsättningar i anslag kunna komma även i
fortsättningen. Att det nu emellertid inte är ännu mycket värre, och att man
inte fått göra ännu flera nedsättningar beror på ökningen av vissa inkomster.
Jag fäster uppmärksamheten särskilt vid tvenne inkomstkällor. Den ena är
tullinkomsterna, alltså en inkomst, som är beroende på importen; den har uppgått
till ganska väsentliga belopp. Siffrorna för förra året förelågo icke i fullständigt
skick, då propositionen trycktes. Sedan dess hava vi fått dem. De
visa, att tullinkomsterna under år 1923 uppgingo till icke mindre än 144 miljoner
kronor mot 112.5 året förut. Jag ber, herr talman, få meddela, att jag
även i fortsättningen över allt kommer att röra mig med avrundade tal. Spritinkomsterna,
d. v. s. inkomsten av omsättnings- och utskänkningsskatten, giva
ju också sin stora tribut till staten.

En anledning till tillfredsställelse finner man — något som även finnes uttalat
i trontalet — i minskningen uti arbetslösheten. Det är en omständighet,
som vi säkerligen alla i denna kammare hälsa med största glädje. Men det är
tyvärr med denna sak, som det väl är med snart sagt varje sak, att den har mer
än en sida. Denna sak har även sin skuggsida, vilken kan uttryckas i ordet
emigrationen. Emigrationen har naturligtvis minskat arbetslösheten, och emigrationen
har under förra året varit avsevärt stor. Enligt siffror, som jag erhållit,
har den uppgått till minst 27,000 personer, de allra flesta säkerligen,
måste man antaga, personer i sin ungdoms kraft, sålunda medborgare som vi
inte gärna vilja se lämna landet. Man kan ju från den anförda siffran göra ett
avdrag för dem som återvänt och för dem som blivit svenska medborgare på
annat sätt. De uppgå till 6 å 7,000. Det blir dock i alla fall minst 20,000
personer, som under det gångna året lämnat landet, under det att siffran för
1922 uppgick till endast 5,500. Det måste under alla omständigheter beklagas,
att förhållandena skola vara sådana, att vi inte kunna bereda sysselsättning i
vårt eget land för våra egna barn utan måste se dem vända fäderneslandet ryggen
för att söka sin försörjning i en annan världsdel.

Denna stegrade utvandring är givetvis lika litet som arbetslösheten någon
fristående företeelse. Den står i det allra närmaste förhållande till det ekonomiska
tillståndet i landet. Detta har ej kunnat undgå att röna ett inflytande
av den ekonomiska politik, som förts i detta land under de senare åren och som
tar sig uttryck bl. a. i den stora införsel från främmande länder, vilken ohejdat
har fått fortgå, och detta även beträffande varor, som vi i största utsträckning
skulle kunna producera och tillverka själva resulterande i att vi få exportera
kapital för att betala detta stora importöverskott. Intet land, vore det aldrig
så rikt, kan i längden stå ut med en sådan hushållning. Följden av, att vi
i stor utsträckning leva på vad som tillverkats i andra länder och av andra länders
arbetare, måste förr eller senare bli den, att landets egna arbetare bli utan
arbete eller måste utvandra.

Man bör ju inte trötta kammaren med siffror. Jag skall genast från början
säga, att jag icke skall komma med mycket siffror, och taga dem, som jag kommer
att anföra, i en mycket sammanträngd form. Jag skulle emellertid vilja

Torsdagen deri 17 januari f. m.

25 Nr !{.

något belysa importfrågan. Av siffrorna framgår det, att överskottet av införseln
utöver utförseln under femårsperioden 1909—1913 uppgick till i medeltal
för år 59 miljoner kronor, under det att samma överskott under femårsperioden
1919—1923 stigit till i medeltal för år 472.5 miljoner kronor. Under
den sistnämnda femårsperioden ha vi infört till vårt land varor, utöver vad som
utförts, till ett värde av 2,362 miljoner kronor. Därtill ha naturligtvis många
omständigheter bidragit. Den viktigaste av dem är omöjligheten för det svenska
näringslivet att framställa sina produkter till konkurrensdugliga priser.
Jag hörde till min glädje, att herr förste vice talmannen uttalade sig i
samma riktning, då han sade, att detta var anledningen till nämnda förhållande.
Att vi inte kunna göra det, beror i sin mån naturligen
på olika omständigheter. Jag skall här inte gå in på alla de förhållanden,
som förorsaka dyrheten i den svenska framställningen av varor. Det
må vara nog sagt från min utgångspunkt, att den lag, som gäller om begränsning
av arbetstiden, i sin rigorösa tillämpning i vårt land, därtill har en betydande
skuld. Näringslivet har, när det behöver låna penningar, att arbeta med
synnerligen dyra sådana, med andra ord ett högt diskonto. Svårigheten att
exportera kommer naturligtvis även av den höga valutan. Jag nämner detta
som ett faktum utan att ingå på saken något närmare.

Den ekonomiska ställningen återspeglas i statens egen ekonomiska ställning.
Där finner man sålunda, att under åren 1918, 1919 och 1920 gav statsregleringen
ett överskott av tillsammans 879 miljoner kronor. Det sistnämnda året,
år 1920, gick ut med en behållning i kassafonden av 490 miljoner kronor. De
därpå följande 2 1/2 åren, alltså 1921, 1922 och första halvåret 1923, visade
däremot ett underskott av 101 miljoner kronor, varjämte man av kassafonden tog
i anspråk 368 miljoner kronor, med det resultatet, att kassafonden gick ned till
21 miljoner kronor. Med andra ord, på 2 V2 år smälte den tillsammans från 490
miljoner kronor till 21 miljoner kronor. Det är siffror, som tala ett tydligt
språk. De tala även om hur fort det har gått utför även beträffande statens
ekonomi.

Man frågar sig: har då den politik, som förts under denna tid, varit riktig?
Och man gör den nästa frågan: skola vi alltjämt fortsätta på samma sätt med
det resultat kanhända att vi få se importen växa, emigrationen ökas, att vi få
anledning att vara med om många remissdebatter, där vi tala om nödtvånget
att sätta ned anslag, som vi gärna skulle vilja ha kvar orubbade? Skulle det
inte möjligen vara riktigare, att man ville ännu en gång från grunden undersöka
och pröva, om man inte tilläventyrs skulle kunna finna anledning att slå
in på en annan väg beträffande dessa spörsmål, jag menar på det sättet, att
man ville försöka förbättra näringslivets villkor och därigenom skapa för det
svenska näringslivet en möjlighet att giva högre skatter, högre tribut till staten,
utan att man därför behövde tillgripa höjd skatteprocent eller behövde
övervältra skatterna på andra.

Det har varit två talare, som i detta sammanhang varit inne på frågan om
det ryska handelsavtalet. Då herr Branting säger, att detta är av en i ögonen
fallande betydelse för vår avsättning, så vill jag i förbigående framhålla, att
det naturligtvis har betydelse, men denna är dock icke så stor, som man kanske
föreställer sig. Detta framgick av den undersökning, som gjordes, när frågan
behandlades förra gången. Jag skall för övrigt inte ingå på den frågan av den
anledningen, att jag för min del inte anser det opportunt att i det stadium, vari
frågan nu befinner sig, under det att förhandlingar pågå, överhuvud tala om
den. I varje fall skulle jag inte vilja uttala mig så, som herr Kilbom och delvis
även herr Branting gjorde, så att det kan på något sätt tydas, som om vi vore
synnerligen angelägna att få detta avtal, och att vi kunna vara beredda att gå
längre, än vad man kanske eljest skulle tro. Ty alla sådana förhandlingar äro

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korta.)

Sr 3. 26

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av av ömtålig beskaffenhet. Herr Kilbom ville göra gällande, att förhandlingarna
statsverks- blivit lagda på ett sådant sätt, att de inte kunna leda till resultat, att de inte
proposivynen. iagdaj såsom man bort lägga dem. Och han hoppades, att man från svensk

'' or '' sida inte skulle för ett de-facto-erkännande nu kräva samma rättigheter, som
andra stater betinga sig, vilka giva ett de-jure-erkännande. Ja, för mig är
det alldeles tillräckligt att säga, att jag hoppas, att vi få så mycket som möjligt.
Och jag känner mig inte övertygad, att man genom ett framförande av
dessa saker i debatten bidrager till att stärka underhandlingarna.

Det är särskilt på ett område, som förhållandena under senare tid ha utvecklat
sig i en mycket ogynnsam riktning, och det är beträffande jordbruket. I
trontalet anfördes det, att under det att molnen över näringslivet, tror jag det
hette, i viss mån ha skingrats och lättat, så hängde de alltjämt tungt över den
svenska modernäringen. Och herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
är inne på något liknande i sina uttalanden i statsverkspropositionen. Jag
skulle vilja rekommendera till de ärade kammarledamöternas benägna genomläsande
ett utlåtande, som helt nyligen avgivits av lantbruksstyrelsen. Det är
framkommet på grund av en skrivelse från riksdagen med begäran om undersökning
av jordbrukets produktionsförhållanden. I detta utlåtande påvisas,
hurusom förräntningen av det svenska jordbrukskapitalet gått ned i ofantligt
hög grad, gått ned så, att det för närvarande betyder en nettoavkastning av
endast 14 kronor per hektar, motsvarande 0,68 procent av hela lantbrukskapitalet.
Man har dock undersökt ett antal av 134 jordbruk, omfattande inte
mindre än mellan 11,000 och 12.000 hektar. Det torde väl bli klart för snart
sagt var och en, när han ser dessa siffror, resultatet av denna redogörelse, att
förhållandena för närvarande äro hart när olidliga. Man har vid olika tillfällen
påpekat — jag har själv i flera fall gjort det, och herr finansministern
gör det i statsverkspropositionen — den disproportion, som råder mellan jordbrukets
produktionskostnader och värdet av de produkter, som jordbruket
framställer, med andra ord saluprisen för dessa produkter. Det är en omständighet,
som måste ge anledning till mycket allvarliga betraktelser.

I trontalet bebådas nu vissa åtgärder beträffande jordbruket. Där framhålles
först behovet av förbättrade avsättningsmöjligheter för brödspannmål.
Och vidare talas det om åtgärder för lättande av de svårigheter, som av gammalt
äro förbundna med jordbrukets kreditförhållanden. Jag förmodar, att det
första av dessa uttalanden hänför sig till ett väntat förslag om utförselbevis.
Och det är ju givet, att om en sådan anordning kommer till stånd, så skulle
det innebära en viss lättnad för jordbrukshanteringens idkare. Men jag undrar
i alla fall, om det kan vara tillräckligt med detta och det andra förslaget.
Enligt min uppfattning måste kraftigare åtgärder vidtagas.

Jordbrukets svåra belägenhet står givetvis i ett visst beroende av importen
av sådana produkter, som jordbruket framställer. Jag vill därvidlag blott
påvisa, hurusom under år 1922 importen av vete och råg uppgick till 147,000
ton, under det att den under år 1923 stigit till 345,000 ton, alltså med nära

200,000 ton.

Jordbrukets dåliga ställning tar sig uttryck däri, att dess ekonomi undan för
undan försvagas, blir sämre och sämre. Detta återverkar även på andra näringsgrenar,
nämligen på det sättet, att jordbrukarnas köpkraft beträffande andra
produkter ned sättes, och även däri, att deras förmåga att med andra dela skattebördorna
blir nedsatt. Och vidare är det, om man nämligen vill gå till botten
med detta spörsmål och söka se sakerna i stort, ytterligare en omständighet, som
är mycket beklaglig. Vi önska väl, att den svenska jorden skulle avkasta större
och större skördar, att den skulle giva rikare och rikare utbyte. Vårt arbete
har under tiotal av år varit inriktat på detta: genom anskaffande av bättre utsäde,
genom en intensivare brukning av jorden, en bättre dikning, en rikare göds -

Torsdagen den 17 januari f. in.

•27 Nr 3.

ling och annat sådant. Vi ha med andra ord inriktat oss på att söka skapa fram
bättre och bättre skördar. Då ser sig plötsligt denna hantering försatt i det läget,
att den i stället för att fortsätta att gå framåt tvingas att gå tillbaka. Nödläget
tvingar nämligen fram ett bruk, som går i motsatt riktning. Man tvingas
till att nedlägga mindre och mindre arbete, att göra mindre och mindre kostnader,
med andra ord att övergå till ett extensivare bruk av jorden, minska liöstsädes-
och öka vallarealen. Men vad blir, herr förste vice talman, följden av
detta? Jo, den blir, att värdet per arealenhet kryper ned och blir mindre och
mindre. Och detta får ske, utan att de svenska statsmakterna hittills velat vara
med om att göra något för att råda bot på detta förhållande.

Härtill må vidare läggas, att möjligheten för svenska folkets självförsörjning
minskas genom dessa omständigheter. Det är dock inte så länge sedan vi alla
hade en stark känning av vad det betyder att kunna vara åtminstone något så
när självförsörjande. Men det är, som om man hade glömt bort detta och inte
längre ville komma ihåg det. Jag skulle för min del vilja uttala den förhoppningen,
att riksdagen vid prövningen av dessa spörsmål, som utan tvivel komma
under riksdagens prövning •— och jag vänder mig särskilt till denna kammares
ärade ledamöter — ville undersöka, om man inte här borde komma till ett annat
resultat, än man gjort förut.

Men det är ju icke endast jordbruket, som har det bekymmersamt. Vissa andra
näringsgrenar ha det för visso även. I statsverkspropositionen fäller herr
finansministern, efter att ha talat om exporten av trävaror, pappersmassa och de
andra stora stapelartiklarna, det omdömet om maskinindustrien, att även den
visat en något ökad livaktighet. Det framgår kanske inte alldeles tydligt av
ordalagen, att detta omdöme hänför sig till exporten, men jag har läst det så.
Jag har nu undersökt några siffror i exportstatistiken för det-gångna året, och
jag finner då, att i fråga om vissa stora poster av just denna maskinindustri har
det inträffat en icke så obetydlig nedgång från 1922 till 1923. Jag ber om ursäkt,
att jag här endast har tillgång till de elva första månadernas siffror och
icke siffrorna för hela året, men jag har icke lyckats skaffa fullständiga siffror
ännu. Jag jämför dem då givetvis också med siffrorna för motsvarande tid
år 1922. I fråga om en av de störa posterna där, nämligen metaller och arbeten
därav, är det en nedgång i exportvärdet från 44 miljoner kronor till 39 miljoner
kronor. På en annan post, fartyg, fordon och maskiner, är det en nedgång från
122 miljoner kronor till 104 miljoner kronor. Nog är det beklagligt, att man
skall bevittna en sådan nedgång i en tid. när man hade hoppats, att det i stället
skulle bli en uppåtgång, ett uppsving. Vi stå i detta land mycket högt på detta
område. Produkterna av vår maskinindustri kunna i tekniskt hänseende tävla
med vilket annat lands som helst, och likväl äro vi genom omständigheternas
makt nu tvingade att se dessa produkter stiga i tillverkningskostnader så att
de ej kunna konkurrera med utlandets, och därmed se vi exporten minskas undan
för undan. Vad det betyder för importen behöver jag kanske inte återkomma
till, liksom ej heller till vad det betyder för emigrationen. Jag gör mig den
frågan: Behöver Sverige verkligen importera under ett år 4,000 pianon? Skulle
vi inte kunna göra dem själva? Varför behövde vi under förra året importera

14.000 automobiler, som med tillbehör stiga till ett importvärde av 38 miljoner''
kronor? Det är orimligt att göra på det sättet och samtidigt se, att folket emigrerar
från landet. Nog borde val vi även på detta område kunna göra något för
att förbättra ställningen. Ja. förvisso böra vi det. Vi böra själva göra vad vi
kunna för att förbättra vår ställning.

Nu kan man naturligtvis gentemot detta invända, att det här beror inte bara
på oss själva, det beror på de beklagliga förhållanden, som existera ute i världen
och enkannerligen i vår egen världsdel. Ja, dessa förhållanden ha naturligen
en stor andel i detta. Men där ute i Europa förmår uppenbarligen vår röst

Vid remiss <i*
statsverksytro-positioru''.
n
(Forts.)

» 3. 28

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

inte göra sig gällande. Den kan inte göra sig hörd. Det synes, som om det vore
alldeles fåfängt att få dem, som avgöra dessa frågor, att komma till insikt om,
att det blir värre och värre, om man inte vill till sist medgiva en lösning av de
svävande frågorna på rimliga villkor.

Man har vädjat från olika håll till Amerikas förenta stater_ att söka bidraga
till en lösning av de europeiska svårigheterna. Sådana vädjanden ha gjorts
även från denna talarstol vid tidigare tillfällen. Men det har varit förgäves.
Och det synes alltjämt vara förgäves, om man undantar den insats, som nu
göres från Amerika genom insättandet av medlemmar i de två expertkommittéer,
som, dock med tämligen begränsat program, skola undersöka vissa av
det tyska rikets finansiella frågor. Förenta staterna ha dock deltagit i kriget
och böra sålunda känna ansvar för förhållandena i Europa. Deras dåvarande
president tog en kraftig och ingripande del i skapandet av Nationernas förbund.
Men Nationernas förbund synes vara lika oförmöget som alla andra,
ehuru alla, som gått in för detta förbund och som deltaga i dess arbeten, samtidigt
som de ju erkänna förbundets svagheter, likväl framhålla dess möjligheter
av utveckling, dess alltmer förbättrade utsikter för framtiden.

Jag vill icke säga något annat om det, än att det är ju vackert att göra så,
men därigenom bibringas alla människor, som icke hava tillfälle till eller av
andra anledningar sakna möjlighet — och det torde vara de flesta — att följa
dessa frågor och att följa dem i grund och botten, därigenom, säger jag, bibringas
alla dessa den uppfattningen, att Nationernas förbund ger mer än vad
dess skapare lovat eller ger åtminstone vad dess skapare lovat. Men gör Nationernas
förbund detta? Kan Sverige, om vi i detta ögonblick, i denna stund
utsattes för något, som kunde betraktas såsom ett angrepp av ett främmande
land, kunna vi räkna på det stöd och den hjälp, som är förutsatt i pakten för
Nationernas förbund? Nej, uppenbarligen kunna vi det icke, vi lika litet som)
Grekland kunde göra det. Där var det den gamla hemliga diplomatien, som
bakom kulisserna tog hand om frågan och redde ut den. Det var icke Nationernas
förbund. Men om Nationernas förbund är sådant, d. v. s. oförmöget
att hjälpa, i varje fall oförmöget att hjälpa ett litet land mot ett stort, och om
vi i fortsättningen skola vara kvar i detta förbund, så måste våra ansträngningar
och krav gå ut på, att det skall bliva effektivt. Det finnes förvisso anledning
att sysselsätta sig med dessa frågor, ty efter vårt inträde i Nationernas förbund
hava vi tagit på oss plikter och trott oss i gengäld erhålla vissa rättigheter. Det
bör ju även vara på sin plats att tala om detta, då frågan om försvarsväsendets
ordnande inom kort kommer före.

Jag skall i denna fråga naturligtvis icke gå in på något utförligt bemötande
utav det, som den förste ärade talaren sade i debatten och som kom fram även
från de andra efter honom följande. Särskilt den förste talarens anförande rörde
sig om ett föredrag, som hans excellens herr statsministern hållit; och det bör således
vara hans rättighet att upptaga detta till bemötande före någon annan.
Jag skulle dock vilja säga det, att då den förste ärade talaren i debatten
klandrade den pessimism, som givit sig uttryck i herr statsministerns tal, och
ville däremot ställa en ganska hög grad av optimism, så vet jag icke vilket
som är klokare, eller rättare sagt, lag tror mig veta det, åtminstone vad jag
själv anser vara det riktigaste. Det är nämligen bättre att hysa för mycken
pessimism] än för stor optimism i en fråga som denna, när det gäller landets
försvar. Att detta skulle innebära, som han sade, något försök från herr statsministerns
sida att skrämma fram en lösning för ett starkt försvar, så har
jag icke uppfattat saken.

På tal om det, som anförts av herr förste vice talmannen om lösningen av försvarsfrågan
för tio år sedan, vill jag göra den lilla erinringen, att det kanske
ändå icke var så dumt, att den blev löst på det sätt, som skedde, detta med

Torsdagen den 17 januari f. m.

29 Nr it.

tanke på det som inträffat, nämligen det stora världskriget och med tanke
på Sveriges möjlighet att kunna upprätthålla sin ställning av fullt och klart
oberoende, sin neutrala ställning.

Gentemot herr Kilbom, då han förklarade, att han skulle rösta emot det
föreliggande förslaget, vill jag endast säga det, att jag icke kan göra ett sådant
uttalande förrän jag känner förslagets innehåll och får tillfälle att taga ställning
till detsamma. Ingen, anser jag, bör fatta ståndpunkt till detsamma
innan dess.

Herr Kilbom sade, att han skulle rösta emot det. Det är ju bra, att han
kan rösta emot det, ty i det landet, som han nyss beskrev i så livliga färger, finge
lian inte rösta alls.

Men för att återkomma ett ögonblick till Nationernas förbund, så vill jag
säga, att såsom det nu är ställt, veta vi knappast beträffande förpliktelser och
rättigheter vad de innebära. Under sådana förhållanden och så avlägsen som
en betryggande internationell ordning alltjämt ter sig, så synes det mig, att
det blir en bjudande plikt för ett folk, som älskar freden och oberoendet, att
se om sitt hus, liksom det, som jag tidigare i mitt anförande sökt utveckla,
är en nödvändighet i ekonomiskt hänseende att söka stå på egna ben, De
två uppgifterna hänga för övrigt nära samman med varandra, de bero av varandra.
Liksom det ekonomiska framstegsarbetet förutsätter yttre trygghet
och nationellt oberoende, så förutsätter hävdandet av vår nationella självbestämningsrätt
återigen ekonomisk styrka att tillgodose bådadera, att bereda vårt
land största möjliga mått av yttre frihet och inre styrka, det är vad jag alltjämt
anser böra vara målet för våra politiska omsorger och strävanden.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hamilton: Ja, herr talman, jag skall icke för min del ödsla tiden med
att gräva upp händelser från en gången tid. Men skulle jag göra jämförelser
mellan min forne kamrat och motståndare i första kammaren, den dåvarande
professorn Trygger, och den. nuvarande statsministern Trygger, så skulle det
utan tvivel utfalla till fördel för den senare. Statsministern Trygger har utvidgat
sin syn på de sociala problemen och ser dem nu mera framsynt än förr.
Därför bör han icke klandras utan berömmas.

Jag ber också att få giva regeringen ett erkännande för den sparsamhetsanda,
som besjälat den, då den gått att uppgöra årets budget.

Ehuruväl jag icke ser så mörkt på den ekonomiska framtiden som den siste
ärade talaren, måste jag dock bekänna, att vi befinna oss i en depressionstid,
att vårt importöverskott är oroväckande stort, att vårt lantbruk befinner sig i
ett ytterst svårt läge, att vår exportindustri svårligen kan konkurrera på den
utländska marknaden och att det är en sorglig företeelse, att en stor del av vårt
folk måste söka sig ett annat fosterland. Men enda medlet att övervinna den
kris, som vi befinna oss i, är att vi strängt tillämpa sparsamhet, icke blott på
det enskilda området utan även inom kommunerna och framför allt inom staten.
Jag håller regeringen räkning för att den försökt nedbringa statsutgifterna;
men jag vågar likväl ifrågasätta, huruvida icke beskärningen av anslagen gått
alltför hårdhänt fram över åtskilliga mindre sådana, och då särskilt över anslagen
till kulturella ändamål och till befrämjande av näringarna och jordbruket
m. m., och om man icke alltför milt behandlat åtskilliga stora miljonanslag.
Regeringen har i allt fall endast tagit ett första steg på sparsamhetens väg.
Våra statsbudgeter äro fortfarande alltför höga i förhållande till den beskattningsbara
inkomsten i vårt land. Vi få hoppas, att vi genom en ny försvarsreform
skola kunna ytterligare bringa ned utgifterna. Men jag tror ändå, att

Nr 3.

30

Torsdagen den 17 januari f. ra.

Vid remiss av vi i allt fall måste se till, att statsförvaltningen förenklas och att våra skatter
propositionen bliva mindre än vad nu är fallet. Regeringen har i den föreliggande budgeten
(Torts) endast förmått att förebygga nya skattebördor men ej att sänka de nuvarande
skatterna.

Herr jordbruksministern har lovat att se till vad som kan göras för det betryckta
jordbruket. Man ställer stora anspråk på en jordbruksminister som herr
Pettersson i Bjälbo. Vi hade hoppats att han hade kunnat göra något redan,
men svårigheterna hava väl visat sig vara alltför stora.

Jordbrukets läge är så mycket svårare därför att 80—90 procent av våra
jordbrukare äro småbrukare, vilka sakna ekonomisk bärkraft och som äro hårt
skuldsatta. Om dessa skola gå till mötes några flera år som de senare, stå de
inför utsikten att nödgas lämna hem och härd, och alla de besparingar, som de
lyckats göra under många års arbete vid jordtorvan, skulle då för dem gå förlorade.
Jordbrukarnas nödläge beror delvis därpå, att de icke kunna konkurrera
på världsmarknaden med sina smör- och fläskprodukter. Gör jag en jämförelse
mellan det svenska och det danska jordbruket, så kommer jag till det
resultatet, att produktionskostnaden för den svenske jordbrukaren är ungefär
lika stor i svenska kronor som för den danske jordbrukaren i danska kronor.
Men när den danske jordbrukaren får betalt i pund sterling, d. v. s. engelskt
mynt, då får han 50 procent mer än den svenske. Men häråt är ju intet att göra.
Det är ett förhållande som beror på värdet för dagen av de olika ländernas
valutor.

Men i en annan fråga skulle vi kunna ingripa. Spannmålshandeln ligger ju i
händerna på en trust. Denna har hittills bestämt och bestämmer alltjämt efter
behag priserna på spannmål. Den har underbetalat den svenska spannmålen i
jämförelse med priset å den utländska spannmålen i svensk hamn, åtminstone
under de tider på året, då lantmännen haft någon spannmål att avyttra. Denna
trust har hittills trotsat både regeringens och riksdagens önskningar på detta
område, men vi få hoppas, att herr jordbruksministern skaffar sig sådan makt
i sina händer, att han kan bemästra denna trust och göra slut på dess landsfördärvliga
verksamhet.

Det har visat sig, att tullar varit fullständigt ineffektiva för jordbruket; och
jag är rädd för att de utförselbevis, som ställas i utsikt, icke äro stort mera värda.
Jag vågar dock icke nu bestämt yttra mig om vad de kunna komma att innebära,
men jag fruktar, att de lätt kunna komma i spekulationens händer, utan att gagna
dem som de äro avsedda att gagna.

En annan företeelse, som kräver såväl regeringens som riksdagens uppmärksamhet,
är den sorgliga emigrationen. Man t. o. m. råder det unga släktet, svenska
män och kvinnor, att söka sig ett fosterland i Sydamerika, utan att först
klargöra, huruvida icke utvecklingsmöjligheterna äro så stora i vårt land, att
överskottet av vårt lands befolkning skulle kunna placeras här. Jag hemställer
till herr jordbruksministern att se till, om icke genom ett kraftigare uppdelande
av jordbruksdomänerna, speciellt i södra och mellersta Sverige, och framför allt
genom en uppdelning av de ecklesiastika boställena man skulle kunna bereda tillfällen
för många svenska män och kvinnor att skaffa sig egna hem och sålunda
bereda sig utkomst i hemlandet. Jag tror också, att Norrland bereder möjligheter
till kolonisation, men vi hava hittills satt ut folket på kolonierna och sedan glömt
bort dessa människor. Vi måste också se till, att kommunikationerna till dessa
kolonier bliva lättare. Vi måste skaffa vägar och i vissa fall även järnvägar
till dem; och vi måste också sörja för att icke kommunalskatterna trycka dem
alltför hårt och vidare se till, att de, som bo på kolonierna, kunna få vinterarbete
för sig och sina hästar å statens skogar.

Jag tillåter mig också beröra en tredje fråga, som måhända är något ömtålig.
Striderna mellan arbetare och arbetsgivare hava i betydande utsträckning förla -

Torsdagen deri 17 januari f. m.

31

Nr :S.

mat produktionen. Man ser med sorg på dessa strider, och man frågar sig, huruvida
inga möjligheter finnas att bilägga dem. Jag tror, att rätta sättet vore att
binda arbetarnas intresse vid det företag, där de nedlägga sitt arbete. Man skulle
kunna tänka sig ett vinstandelssystem. Möjligt är, att ett sådant icke går att
genomföra, men det finnes också ett annat sätt, nämligen att staten understödjer
sammanslutningar mellan arbetare, som vilja arrendera företag och på så sätt
binda sina intressen vid desamma. Det skulle nog vara fördelaktigt, om arbetaren
visste, att det arbete han nedlägger gåve honom en direkt förtjänst i den mån det
utvecklas mer och mer. Det skulle måhända kunna medföra, att han finge ett
stigande intresse för företaget, och att man sålunda därigenom undanröjde anledningarna
till dessa sorgliga tvister.

Jag skulle kunna sluta härmed efter att ha framställt några av de önskemål,
som enligt mitt förmenande böra omhändertagas av regering och riksdag. Men
jag kan icke, herr talman, underlåta att, medan jag har ordet, även beröra den
stora fråga, som skall bliva föremål för denna riksdags prövning. Vi hava ännu
icke sett konturerna av försvarsfrågan och veta icke vad regeringen kommer med.
Vi kunna blott därom hysa förhoppningar. Om jag skulle hava någon förhoppning,
skulle det vara, att regeringen icke kommer med ett föråldrat förslag, av
det slag som vi tidigare sett så många av och vilket innebär en utvidgning av
värnplikten. Värnpliktsarméerna hava sett sin bästa tid. Det är icke de, som
komma att för framtiden i första rummet skydda oss, utan det är maskinerna,
flottans maskiner, flygmaskiner, giftiga gaser, maskingevär, korteligen alla
dessa förstörelseredskap som man hittat på för att mörda människor med. Dessa
kunna dock icke handhavas av värnpliktiga, såvida man icke hölle dessa inne för
utbildning under åratal, men detta är ju något som man icke kan göra. Det
är endast yrkesmän, som kunna handhava dessa maskiner, och ett fåtal yrkesmän
med sådana maskiner äro härvidlag mera värda — liksom de även kunna bliva
billigare — än massor av ej yrkeskunniga värnpliktiga. Jag vågar också uttala
den förhoppningen, att det förslag, som regeringen kommer att framlägga, skall
kunna bäras av folket, så att detta icke tynges ned alltför mycket av försvarsbördorna
i onödan, och att man icke pålägger det uppväxande släktet personliga
bördor, vilka äro värre än de ekonomiska. Detta är endast en förhoppning. Jag
fruktar emellertid, att mina förhoppningar skola bliva grusade, men jag förväntar
i sådant fall, att riksdagen, åtminstone denna kammare, skall se till, att ett
föråldrat och otidsenligt samt vårt folk över hövan betungande förslag icke blir
riksdagens. Och ifall vi icke kunna göra något annat, måste vi låta folket självt
i val bestämma, huru vårt försvar skall ordnas.

Herr Rydén: Herr talman! Jag yttrar mig ej gärna i en remissdebatt.

Jag har endast, tror jag, i alla de remissdebatter, jag bevistat, en enda gång
förut talat här i kammaren. Men då jag läste statsverkspropositionen i de delar,
som av naturliga skäl mest måste intressera mig, nämligen finansplanen och
åttonde huvudtiteln, d. v. s. kulturbudgeten, kände jag det som en plikt emot
såväl min egen livsgärning som mot min övertygelse att begära ordet för att
fästa uppmärksamheten på den förödelse, som vederfarits denna huvudtitel.

Jag skall ej trötta kammaren med att på något sätt lämna en uttömmande
redogörelse för vad åttonde huvudtiteln fått undergå. Jag skall endast göra
en liten axplockning för dem bland kammarens ledamöter, som med det myckna
arbete, vilket vilar på oss alla, ej kunnat vara i tillfälle att granska statsverkspropositionen
i denna del. Jag skall taga en liten samling exempel från de
olika sidor av det svenska kulturliv, som söker sitt stöd av de medel, som beviljas
under åttonde huvudtiteln. Jag kommer därvid att gå baklänges i
huvudtiteln av det skälet, att de viktiga anslagen till hela folkundervisningen
intaga sin plats i slutet av huvudtiteln.

Vid remiss av

statsverks -

propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Vid remiss c

statsverks propositionen

.

(Forts.)

32 Torsdagen den 17 januari f. m.

Det är, såvitt jag förstår, en verklig démarche, som göres från något håll
för att komma kulturanslagen på detta område till livs. Attacken samlar sig
efter vissa huvudlinjer, såsom man kan finna genom att sammanställa de förslag,
som innehållas i en hel mängd av punkterna här.

Ser jag först t. ex. på det kulturområde, som jag skulle vilja kalla för det
allmänna folkbildningsarbetet, i vilket jag vill inrymma vårt folkskoleväsen, våra
folkbibliotek, vår populärvetenskapliga föreläsningsverksamhet etc., den våra
arbetare omfattande bildningsrörelsen, nykterhetsarbetet, såvitt det rör sig med
folkupplysningen såsom ett arbetsmedel, är det knappt något av anslagen för
dessa ändamål, som ej blivit på ett eller annat sätt malträterat. Jag skall ej
här tala mycket om folkhögskolorna, därför att jag tror mig veta, att i detta
ämne mera kunniga personer än jag komma att beröra den sidan av saken. Jag
vill endast en passant erinra om, att anslaget till folkhögskolorna från nuvarande
belopp skäres ned med 30,000 kronor. Men det betänkligaste är det
förslag, som vederbörande föredragande där uttalat sig för, att det skall bli
ett slags ransonering av dessa bildningsmöjligheter, så att dessa skolor skola
sättas på ransoneringsstat och ej få utveckla sig efter det behov, som finnes.
Jag konstaterar vidare, en passant, att det tilläggsanslag, som funnits för dessa
skolor, är fullständigt struket på åttonde huvudtiteln. Men jag skall, som sagt,
ej fördjupa mig i detta.

Jag skall endast med ett par ord beröra folkbiblioteksverksamheten. Det är
så, att det enligt riksdagens önskan varit tillsatt en kommitté för att söka stödja
och organisera det stora frivilliga folkbildningsarbetet, och där ha folkbiblioteken
måst ingå som en viktig och betydelsefull angelägenhet. Anslaget
för denna verksamhet nedsättes nu. Jag vill göra en jämförelse här med den
budget, som herr Thorsson uppgjorde som finansminister under det år, som var
det verkliga nödåret, det, som betecknar vågdalen i fråga om våra finansiella
möjligheter. I hans budget var det dock plats för 400,000 kronor för detta
ändamål. Det nuvarande förslaget går ut på 320,000 kronor. Men icke nog
därmed. Det gamla anslaget var förslagsanslag, så att biblioteken fingo vad
de behövde. I den nu föreliggande propositionen föreslås ett reservationsanslag,
så att de icke kunna få ut, vad de räknat med, och vad som erfordras på grund
av folkbibliotekens ökade omfattning.

Jag nämnde de populärvetenskapliga föreläsningarna. I den föregående regeringens
budget hade de fått ett rum, eftersom riksdagen på särskild motion
år 1922 höjde anslaget därtill till 350,000 kronor. Detta föreslås nu sänkt till

300,000 kronor. Rättvisligen bör jag omnämna, att det uttalas den förhoppningen,
att sänkningen skall vara övergående, något, som tyvärr visat sig inträffa
alltför sällan, när man gjort en sänkning på annat håll.

Jag vill som exempel vidare taga arbetarnas bildningsförbund, denna lovande
folkrörelse, som efter min uppfattning är ett av de vackraste utslagen inom
hela vårt svenska samhällsliv, om jag tänker på folkbildningens område. Denna
verksamhet, som ledes av personer i små förmögenhetsvillkor med stora uppoffringar,
har fått sådan omfattning, att man beräknar kostnaderna för denna
rörelse, som är byggd i väsentlig mån på frivilligt arbete, till 72,000 kronor.
Där vill man endast bevilja 15,000 kronor för denna viktiga angelägenhet.
Visserligen uttalar vederbörande, att det vore honom kärt att föreslå mera, men
det faktum står dock kvar, att man ej vet, hur denna viktiga rörelse skall
kunna arbeta under de svåra ekonomiska förhållanden, som skapats genom regeringens
anslagsnjugghet.

Med nykterhet sunder visning en är det på samma sätt. Det prutas visserligen
ej av på det anslag på 135,000 kronor, som utgår nu, men alla voro överens om
under striden om förbudet, att den vägen var riktig, att man skulle lämna nödiga
medel för upplysningsverksamheten. Den vägen skulle alla vara med på.

Torsdagen den 17 januari f. in.

33

.Nr

Därom skulle vi icke kivas. Skolöverstyrelsen har begärt ett anslag på (10,000
kronor till denna rörelse för föreläsnings- och upplysningsverksamhet på detta
område. Det strykes.

Jag kan ej neka till, att jag känner mig rätt så ledsen, för att icke säga
upprörd över, att man förfar på det sättet med det stora folkbildningsarbete,
som vilar på frivillighetens grund, och där enskilda människor göra så stora
uppoffringar, och att, när denna stora folkbildningsrörelse så småningom
under kärt och träget arbete kommit fram, den skall träffas av en ekonomisk
hemsökelse, som sannolikt kommer att på det allvarligaste och kanske obotligt
skada denna rörelse. Det är icke stora saker, som detta gäller i vår stora
budget, men det kan ske stora skador, genom att man på det sättet förfar.
Årtiondens hängivna arbete kan spolieras genom en sådan inknappning och indragning.

Den andra linjen för attacken mot folkbildningen, om det nu är någon metod i
vad som hänt, träffar den praktiska utbildningen. Yi ha alla, tror jag åtminstone,
på sin tid med stora förhoppningar omfattat det enhälliga riksdagsbeslut,
som fattades år 1918, att skapa praktiska ungdomsskolor. Det kan ej
förnekas, att det kännes bittert, att denna rörelse knappt kommit i gång, förrän,
vad representanten för den första statsmakten angår, man märker, att allt
detta går i motvind. Man märker det i motiveringen, när det gäller anslaget
till fortsättning sskolor. Där lyser en förhoppning fram, att det måtte gå långsamt
med utvecklingen på detta område, och att man kan taga hänsyn därtill
i budgeten. Och det är klart, att det fullständiga indragandet av tilläggsarvoden
till lärarna är ett led i denna strävan.

Ännu mera markant är det med de yrkesbestämda högre folkskolorna ■—
det är en gren av de praktiska ungdomsskolorna, som omedelbart försöker rikta
in ungdomen på det praktiska livet. Dessa skolor, i anslutning till handel,
till hushållsarbete, till teknisk undervisning o. s. v., ha visat en mycket glädjande
utveckling. Det är ett stort antal sådana, som kommit till stånd på
grund av 1918 års riksdags beslut, och så långt min kännedom om dessa skolors
verksamhet går, äro dessa skolor burna av förtroende och sympati från
föräldrars och lärjungars sida. Men det är klart, att förutsättningen för att
dessa skolor skola utvecklas och hållas i stånd, är, att man ej stänger möjligheterna
för, att de gamla bibehållas och nya uppstå. Eljest är det omöjligt.
I en motion skall jag utveckla närmare, vilka faror regeringsförslageti denna del
innebär, och jag rekommenderar den åt kammarens ledamöter att läsa. Det är
omöjligt att gå den väg, som är föreslagen av vederbörande föredragande, om
man ej avser att strypa utvecklingen av denna verksamhet. Jag kan icke
finna annat, än att den ståndpunkten intagits därför, att vederbörande icke haft
fullt klart för sig, vad hela denna angelägenhet rör.

. Jag skall vidare endast säga ett par ord om en tredje av dessa praktiska
bildningsanstalter, som ställas på indragningsstat, nämligen handels gymnasierna.
_ Det är intet lovligt yrke i Sverige, som i undervisningshänseende varit
så illa behandlat av statsmakterna, som handeln. Man har upprättat läroverk
för alla andra områden, för jordbruket, för industrien o. s. v., överallt har staten
gjort särskilda anstalter för att bereda högre undervisning. Handeln har ställts
utanför. Jag har i mitt förslag år 1918 uttalat mig för, att man borde upprätta
en motsvarighet till de tekniska gymnasierna i statliga handelsgymnasier.
Det har ej gått. Men det har varit nödvändigt att ge dem anslag. Och
de ha kunnat reda sig någorlunda med det extra anslag av 150,000 kronor,
som några år utgått såsom fyllnad till det ordinarie anslaget. Under stor
suckan sattes i fjol det extra anslaget ned från 150.000 kronor till 120,000
kronor. Den nuvarande regeringen har gått ytterligare och sänkt det till

100,000 kronor. Jag tror icke, att jag lämnar kammaren en oriktig uppgift,

Andra kammarens protokoll 192b. Nr 3. 3

Vid remiss av

statsverks -

propositionen.

(Forts.)

?ir 3. 34

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen (Fort*.

)

om jag påstår, att denna verksamhet kommer i sådana svårigheter genom denna
inskränkning, att det blir fråga om möjligheten att upprätthålla densamma.

Den tredje av anfallslinjerna gäller under stödsverk samhet en för skolungdomen.
Här har pågått en diskussion i ett eller halvtannat år, kanske snart
två år, om den blivande skolreformen, och där har det varit mycket olika omdömen.
Det är ej min mening att gå in därpå. Men en sak har varit gemensam
för allt, som kommit fram i denna fråga, och det har varit, att^ även om man
ej vill gå in för skolreformen, så har man dock funnit en ofrånkomlig rättfärdig
sak i att begåvade fattiga människor skola beredas större möjlighet
att komma fram i livet. Och det finnes knappast något uttalande, som ej givit
erkännande åt, att denna princip är riktig.

Ser man på denna huvudtitel, är det några anslag, som kunna sägas ha beröring
med den saken. Jag vet, att de, som äro särskilt varmt intresserade
för och sakkunniga på folkhögskoleområdet, ha häpnat över, att man så väsentligt
nedsätter folkhögskolornas elev stipendier. Av det tilläggsanslag, som riksdagen
beviljade i fjol på 80,000 kronor, stryker man de 30,000 kronorna och
inskränker därigenom ytterligare de möjligheter, som fattiga unga män och
kvinnor haft att utbilda sig vid dessa anstalter. Detsamma gäller seminariernas
elevstipendier. Man skär bort halva tilläggsanslaget. Detsamma gäller
i viss män de räntefria studielånen. Här höjes icke anslaget. Fastän det i fjol
var 991 unga människor, som sökte nya lån, medan endast 130 kunde erhålla
sådana, har det ställts så, att det ej kommit något plus till, utan man har nöjt
sig med det gamla anslaget, som är otillräckligt, och man vill bevilja för ett
kommande år 300,000 kronor till räntefria lån.

På samma sätt är det med folkskolebarnens studie- och ferieresor. Anslaget
därtill skulle bli endast 115,000 kronor, vilket är lägre än det nuvarande. Det
begärda anslaget för dessa barns studieresor har helt strukits.

Jag vet ej, om jag är rättvis i mitt omdöme. Kanske detta är färgat av
det personliga intresse, jag hyser för dessa angelägenheter, men jag tycker
ibland, när jag ser resonemanget i vissa tidningar och av en del s. k. intellektuella
människor i landet, att det är så, som om det vore någon fördom mot
allt som börjar med ordet »folk»: folkupplysning, folkbildning, folkbibliotek,
folkpensionering o. s. v. Gentemot detta övermänniskosnobberi med sin instinktiva
motvilja mot allt, som rör massornas höjande, bör det måhända kunna sägas,
att alla inte äro övermänniskor, som tro sig vara det, och att det får lov att
vara en gräns även för de s. k. övermänniskornas framfart inom svenskt kulturliv.

Jag beklagar, att åttonde huvudtiteln, i vad den avser folkupplysningsarbetet,
i fråga om hela den avdelning, som benämnes folkundervisning, på.
detta sätt kommit att bli misshandlad och beskuren.

Jag skall i min axplockning sedermera förbigå de kommunala mellanskolorna,
icke därför, att jag icke har något att säga om behandlingen av dem. Jagskall
jämväl gå förbi privatläroverken på grund av, att detta är ett område,
där man efter ett uttalande av statsutskottet i fjol kan ha förhoppning om, att
man kommer att taga itu med missförhållanden, som finnas där. Skolöverstyrelsen
skall hava avgivit ett yttrande i detta ämne. Om referatet därav i
tidningarna är riktigt, vill jag hemställa till den, som bär ansvaret för detta
ärende, att det ganska skyndsamt måtte återremitteras till överstyrelsen, sa
att den får undersöka även andra saker, som ej kommit fram i styrelsens yttrande.
om nu tidningsreferatet ej är oriktigt.

Jag skall vidare gå tämligen hastigt förbi de allmänna läroverken, ty de
äro ej så illa behandlade. Jag vill endast i förbigående påpeka, att det förefaller,
som om man förfore alltför schablonmässigt, då man stryker utan vidare
alla resestipendier för läroverkslärarna. Jag kan förstå detta i fråga om allt

Torsdagen deri 17 januari f. in.

Nr

35

annat än stipendier för språkstudier. Jag forstår ej, att man, därför att man
indrager alla andra stipendier, även skall indraga dem, som avse att bereda
möjlighet för lärare i främmande levande språk att resa ut. Ty det ilr givet, att
om man från statsmakternas sida så förfar, kommer man att göra det omöjligt
för dem, som skola undervisa i språk, och som därfiir måste kunna tala det
främmande språket, att få resa ut och lära sig det. Detta kommer att medföra
en sänkning av undervisningens nivå i våra högre skolor, som man ej
bör vara okänslig för, vem som än bär ansvaret för åttonde huvudtiteln. Om
man således anser det nödvändigt att stryka alla andra resestipendier, skulle
jag^ändå vilja framhålla, att de stipendier, som avse språklärares förkovran i
språk genom vistelse utomlands, borde intaga en särställning, och att anslag
härtill tämligen snart borde få komma med i riksstaten.

Jag skall så gå till universiteten, men jag skall där endast göra en mycket
summarisk axplockning. Det första, jag vill säga, gäller naturligtvis universitetslärarnas
lönefråga. Såvitt min riksdagserfarenhet ger vid handen, har det
aldrig egentligen rått några partimotsättningar beträffande universiteten, utan
alla partier ha varit besjälade av den känslan, att man borde tillgodose den
vetenskapliga forskning och den högre undervisning, som bedrives vid universiteten.
För min personliga del har jag, vilket jag också visade vid fjolårets
arbete i statsutskottet, varit på det klara med det fullständigt orimliga
uti att hålla framför allt universitetslärarna men även några med dem jämställda
personer i deras nuvarande ekonomiska ställning. Det är orättvist, och
det hamnar sig vid rekryteringen till universiteten. Vi kunna icke få de bästa
intellektuella och vetenskapliga krafterna till universiteten, om vi där hålla
en låg lönestandard, och jag är därför fullt på det klara med att något här
måste göras. Jag blev förfärligt förvånad, när jag fick se i 8:e huvudtiteln,
hur man i det avseendet hade handlat. Min förvåning hade många orsaker!
Enhvar den, att riksdagen för ovanlighetens skull i fjol — och det rådde icke
i någondera kammaren någon meningsskiljaktighet därom — uttalade den bestämda
förväntan, att frågan skulle komma fram vid detta årets riksdag. Så
långt min riksdagserfarenhet sträcker sig, har det aldrig hänt, att man så
utan vidare har negligerat ett dylikt uttalande a.^ förväntan från riksdagens
sida.

Visserligen gråter nu den föredragande departementschefen en tår i inledningen
till 8 :e huvudtiteln över att det icke kunnat ske, och jag tänkte för min
enskilda, del, då jag gick till en granskning av huvudtiteln, att jag skulle erbjuda
mig och även erbjuda representanter för andra partier att väcka en motion
i fragan, då det nu icke lyckats att få den igenom i regeringen. Jag vände
mig därför för ett par dagar sedan till den, som i departementet är föredragande
i dessa ärenden, ty jag tänkte mig. att det i departementet hade utförts vissa
förarbeten och^ att det där skulle föreligga något förslag — låt vara att man
icke lyckats få det igenom i den samlade regeringen — som man kunde tillgodogöra
sig och på vilket man kunde bygga en motion. Jag blev alldeles
häpen, när jag fick höra, att det icke fanns något gjort. Då är det icke underligt,
att frågan icke kom fram''. Jag har ju också tillhört en regering liksom
de herrar, som nu sitta på regeringsbänken, men aldrig hade jag tänkt mig.
att icke föredragande departementschefen skulle draga försorg om att förarbeten
blevo gjorda, så att han kunde ha ett förslag i handen, då han gick till
statsrådsberedningen, och kunde säga: Detta är mitt förslag. Votera de andra
ned honom, och är det omöjligt att pressa igenom förslaget, får han finna sig
i sitt öde. Han kan gå, han kan knyta näven i fickan eller han kan reservera
sig, vilket som nu ligger för hans temperament, men att icke alls ha något förslag
att lämna sina kolleger, ja, det är en regeringskonst som kanske är modern,
men som jag i varje fall icke känt till förut. Det är beklagligt detta, ty hade

Vid remi88 av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr

36

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid remiss av ett sådant förarbete blivit gjort i departementet, både det efter min uppfattsiatsverks-
njng varit möjligt att motionsvis föra fram frågan, men nu ligger nog saken så
propositionen, detta icke torde vara möjligt.

Jag skall taga ett annat exempel från en annan del av vårt svenska kulturliv,
som jag tycker är oerhört belysande för den anda, i vilken 8:e huvudtiteln i
år har behandlats. Vi ha i Sverige åtminstone två världsberömda astronomer,
en i Uppsala och en i Lund. Jag skall icke tillåta mig ett omdöme om vem som
kan vara mest framstående, men i varje fall vill jag framhålla, att namnet
professor Charlier är känt såsom en av den astronomiska vetenskapens allra
förnämsta i nutiden. För 40 år sedan var det också nöd i Svea rike. Det var
dåliga tider då som nu. Då framkom ett förslag från de ledande astronomerna
i världen, att man skulle utföra ett stort gemensamt arbete. Femton olika
observatorier skulle deltaga i detta arbete. Man skulle för att kunna göra bestämda
och viktiga rön rörande stjärnornas rörelse och sådant dela upp norra
himlavalvet i zoner, av vilka vart och ett av de femton observatorierna fick sin
horisont anvisad. De skulle med likartade vetenskapliga instrument göra sina
undersökningar över himlavalvet, och allt skulle ske under likformiga betingelser.
Detta arbete utfördes nu av femton observatorier, bland dem för Sveriges
vidkommande Lunds observatorium, som fick på sin lott den s. k. Lundahorisonten.
Så ingick det i planen, att efter 40 år skulle man göra precis samma
undersökning på nytt. Med samma instrument, som man hade haft förut, och
med samma metoder skulle var och en av dessa femton länder genomforska sin
del av horisonten, och genom de ändringar, som därvid visade sig ha skett i
himlakropparnas läge, skulle man vinna för det vetenskapliga arbetet viktiga
och värdefulla resultat. Nu är tiden inne för att vi skulle göra detta, och
professor Charlier gick in till regeringen med en framställning — han hade
därvid myndigheternas och kansler sämbetets stöd — om att få ett anslag. För
40 år sedan gällde det 16,500 kronor, fördelade på några år. Nu har man
bragt ned kostnaden, om man tar hänsyn till penningvärdets förändring, till

18,000 kronor, fördelade på tre eller fyra år. Den svenske vetenskapsmannen,
som hela världens astronomer sett unp till- som en föregångsman, har emellertid
mötts av det beskedet, att han icke kan få några pengar. Man förstår
det kanske, men jag har en känsla utav att Sverige litet bryter sig ut ur gemenskapen
med andra länder på ett sätt. som icke för vårt land är särskilt smickrande.
Jag kan icke underlåta att här, till den verkan det hava kan, knorra
emot ett sådant sätt att behandla frågan.

Jag skulle vidare kunna gå igenom anslagen till våra muséer, akademier
o. s. v. Jag skulle kunna peka på den behandling, som Nationalmuseum undergått,
som ju nu har fått en folklig uppgift i det att det för några år sedan inrättades
en intendentbefattning, vars innehavare, skulle ha till uppgift att liksom
popularisera konsten genom att anordna vandrande utställningar, kulturmässor
o. dyl. i de delar av vårt land, där man icke blir i tillfälle att se de verkligt
stora konstskatter, som Sverige äger. Genom att liksom flytta ut samlingarna
till olika delar av landet skulle man bereda folkets större och bredare lager,
de som icke bo i huvudstaden, tillfälle att få se dem. Denne intendent behöver
naturligtvis något litet pengar för att kunna sköta sitt arbete, han kan
ju icke bekosta det själv, och överallt kan han icke få allting av kommunerna,
men han får inga pengar, vilket kan göra en ung och duktig människa alldeles
förtvivlad. Det skulle icke förvåna mig, om han en dag skulle bli kommunist
och gå i sällskap med Kilbom, då han blir behandlad på det sättet från statsmakternas
sida.

Jag vill taga ett annat exempel. Kegeringen företog en mycket glädjande
utnämning, då den utsåg professor Curman till riksantikvarie. Jag tror, att
detta var ett ovanligt gott och bra val för den posten. Jag kände glädje där -

Torsdagen den IT januari f. in.

•J7 Nr ft.

över, ty jag tyckte det var en Herrens välgärning, att det gamla statens historiska
museum och fornminnesvården och sådant, som under den förre riksantikvariens
mångåriga sjukdom icke kanske kunnat hållas precis up to date i alla
avseenden, skulle ia en duktig och driftig chef, som kunde verka till en uppryckning
på detta område. Den mannen är nu — jag har hört det av honom själv
— fullständigt förtvivlad. Regeringen har satt ned akademiens anslag för resor
m. in. med 2,000 kronor. Det var förr 18,000 kronor, men anslaget sattes i
fjol temporärt ned till 15,000 kronor, och nu har man minskat det ytterligare
med 2,000 kronor till 13,000 kronor. Man har formligen skurit benen av honom.
''Utan att lägga ned egna medel kan han nu icke fullfölja den uppgift, som han
uppställt för sig.

Det är icke stora saker det gäller, men när jag nu håller på med granskning
av denna huvudtitel, kan jag icke underlåta att tala om den nöd, som många
och viktiga grenar av svenskt kulturarbete får lida.

Må jag så till slut få säga ett par ord om några av de viktiga vetenskapliga
verksamheter, som bedrivas av enskilda föreningar och enskilda personer. Jag
tänker därvid icke minst på det stora och märkliga arbete, som gjorts i Sverige
under åtskilliga år, och som aldrig har mött motstånd från något parti, och
som jag vågar påstå är en verklig heder för vårt land, nämligen det stora arbetet
rörande Sveriges kyrkor, som har utförts med riksantikvarien Curman och
professor Eoosval såsom ledare. Jag förmodar, att åtskilliga av kammarens
ledamöter ha sett detta arbete. Det är i varje fall både ett viktigt vetenskapligt,
ett sant patriotiskt och ett allmänt folkligt arbete att ute i våra skilda bygder,
där under århundradens lopp de gamla kyrkorna, under gångna tider kanske
mera än nu, men i varje fall i alla tider hava utgjort samlingspunkten för den
kultur, som blomstrat i bygderna, tillvarataga, beskriva och fotografera de olika
kyrkliga kulturminnesmärkena, att intressera befolkningen för dem och att tala
om vad dessa gamla kyrkliga ting, dessa gamla epitafier och minnestavlor o. s. v.
betyda. De unga vetenskapsmän, som arbeta på detta, reda upp det för befolkningen
genom att sätta in alla dessa minnesmärken i deras historiska sammanhang,
och de flytta upp de gamla bortkastade sakerna på deras gamla platser. Jag
skulle vilja säga, att det är ett verkligt viktigt och vackert arbete, som här har
fortgått under några år. För detta arbete har man erhållit hjälp av staten, jag
vill minnas första gången t. o. m. på en enskild motion. Anslaget har sedermera
växt. Omkring de ledande har samlats en stab av unga vetenskapsmän, som ha
gått igenom kyrkorna och insamlat material i olika delar av landet. För att
varje enskild ledamot av kammaren skall bli i tillfälle att se, vad som därutinnan
blivit gjort i hans hembygd, har jag begärt en förteckning över vad som
blivit utfört, och denna förteckning skall jag foga till den motion, som jag ämnar
väcka i ämnet.

Under min statsrådstid höjdes anslaget till 20,000 kronor, ty det var meningen,
att arbetet skulle kunna slutföras inom rimlig tid. I fjol blev det temporärt
slopat under det dåvarande nödläget. Jag vill säga till dessa människors beröm,
att varken riksantikvarien Curman eller professor Roosval hava någonsin
för sitt tioåriga arbete tagit ett enda öre i betalning, icke ett öre, och att de nu
med egna medel hållit arbetet uppe under det år, som gått. Jag har fått se
deras kassabok, som visade, att de lågt ut 16,000 kronor av egna medel under
det gångna året för att kunna hålla rörelsen uppe, men nu är det slut. De säga,
att de kunna icke av egna medel hålla arbetet gående i det oändliga. De ha begärt
ett anslag av regeringen, men på detta har kommit ett nej. Jag skall visst
icke säga något ont om regeringen, men jag skulle vilja begagna tillfället att
fästa kammarens uppmärksamhet därpå, att det finns små kulturanslag lämnade
för arbeten, som om de skulle utföras på annat sätt, skulle bli oerhört dyrbara,
men som nu genom enskilda människors uppoffringar och intresse med

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Är 3.

38

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

ett billigt bidrag av det allmänna kunna genomföras. Det arbete, jag här har
berört, är ett standardverk över den svenska sockenkulturen för vår tid och
ännu mera för kommande tider.

Jag beklagar, om detta icke skulle vara miöjligt att fullborda utan arbetet
måste raseras. Jag skulle vilja vädja till nuvarande ecklesiastikministern,
vars intressen kanske icke äro direkt inriktade på denna sida, hur han skulle
känna det själv, om det gällde t. ex. en samling arkivalier, som representerade
en viktig epok eller en viktig sida av Sveriges historia, och om det kom in en
mordbrännare eller en tjuv eller vad det nu kunde vara för en, som grundligt
raserade och rev sönder och spolierade allt detta. Jag tror, att bara detta
exempel skall vara tillräckligt för att klargöra för honom, hur de människor,
som arbeta på detta område i den frivilliga vetenskapliga forskningens tjänst,
skola känna det inför den behandling, som deras ansökan har fått röna.

Jag skall sluta här med min axplockning, icke därför att den är slut, om
jag skulle gå igenom huvudtiteln, utan därför att jag endast har velat plocka
fram några, exempel ur högen på hur 8:e huvudtiteln har blivit behandlad.
Jag skall icke använda något överdrivet ord. Jag skall därför bara säga,
att en mycket svår hemsökelse har träffat denna huvudtitel. När jag satt
härom kvällen efter att ha slutat min genomläsning av huvudtiteln, sorgsen
och bedrövad som jag var över vad jag sett, började jag tänka efter, om jag
egentligen kände någon motsvarighet till detta i något, som jag läst i min
ungdom. Då framstod för mig bilden ur en av Mose böcker om Egyptens
plågor, jag menar den tionde och den sista, som handlade om mordängeln.
Jag såg inför mina ögon mordängelns vandring genom Egypti land, hur han
vandrade genom husen, och hur det icke, som det heter i skriften, fanns ett
enda hus, i vilket ingen död låg. Men så var det ju några, som voro de utkorade,
egendomsfolket. De satte ett tecken på sina dörrar, och då gick mordängeln
förbi. Då framträdde för mig bilden av hur den mordängel, som härjade
på 8 :e huvudtiteln, stod framför ett hus på Riddarholmen, icke ett vackert
hus men ett rikt hus, och hur han läste över den något pompösa portalen i
guldskrift ordet »Riksarkivet», och då sade mordängeln: »Där står tecknet

satt, där inne bor egendomsfolket», och så gick mordängeln förbi. Nästan
det enda anslag på 8:e huvudtiteln, där ingen hemsökelse skett, gäller riksarkivet.
Detta är så mycket underligare, som det icke saknats en viss anledning
att titta en smula på dess stat, jag menar en yttre anledning. Det torde
icke ha fallit alla ur minnet, att statsutskottet i varje fall vid fjolårets riksdag
pekade på en reservation, som hade inkommit bland de s. k. arkivsakkunniga,
en reservation, där det uttalades, att man borde undersöka, huruvida icke
det i riksarkivets stat härskade en viss överorganisation, som gjorde det till en
särskilt viktig angelägenhet att undersöka, huruvida icke där indragningar och
besparingar kunde göras.

Det är för övrigt ganska egendomligt, att så liten hänsyn tagits till riksdagens
uttalanden i fjol, icke blott i detta fall, ty statsutskottets uttalande kom
aldrig fram, eftersom förslaget avslogs i första kammaren, men jag vidrörde
nyss samma sak, då jag talade om professorernas lönefråga.

Jag har också tidigare antytt med ett par ord, att riksdagen i fjol begärde
en undersökning beträffande privatläroverken, och jag antager, att det är läroverksavdelningens
inom skolöverstyrelsen skuld, att denna undersökning icke
har kommit fram. 1 varje fall är det icke möjligt för oss i år att. trots det
vi skrevo i fjol, hava till vårt förfogande, när vi skola behandla detta mångmiljonsanslag,
den nödvändiga undersökningen och det nödvändiga utredningsmaterialet
för att kunna bedöma den saken.

Jag känner mig pliktig att bedyra, att jag är övertygad om att det vore
orätt att angripa statsrådet Clason för detta. Jag har alltid funnit honom

Tomluiti‘ii (loa 17 januari f. in.

39

Nr 3.

varu en man. .som nedlagt mycken tankekraft och mannakraft, åtminstone under
den tid jag varit statsråd, och vänstermännen varit statsråd, på att tillse och
bevaka, att riksdagens önskningar och rättigheter icke trädas för nära; och jag
är fullkomligt övertygad om att i överensstämmelse med denna uppfattning är
det icke han, som bär ansvaret för nonchalerandet av riksdagens önskningar,
utan det ilr någon annan.

Vem denne andre kan vara, skall jag nu icke uttala någon gissning om, men
en liten nyckel och ett uppslag för en gissning kan jag finna, när jag ser
i finansplanen. Jag skulle nämligen ha kunnat förstå hela denna vandalisering
av kulturbudgeten, ifall jag känt mig övertygad om att det finansiella läget
varit sådant, att det nödvändiggjort detta, men varenda människa, som med
kritiskt och oförvillat omdöme vill granska finansministerns inkomstberäkningar,
skall knappast kunna komma till annan uppfattning än att den penningknapphet,
som han åberopar såsom skäl såväl för att skära ned statstjänstemännens
dyrtidstillägg som för att på detta sätt fara fram med åttonde huvudtiteln,
icke är annat än en bokföringsmässig sådan. Ni skola komma ihåg,
att det i fjol var ett dåligt år. Det var stora utgifter, som tillkommo, och
år 1922, på vilket års inkomster man skulle bygga exempelvis beräkningen
av inkomst- och förmögenhetsskatten, var det sämsta år, som vi genomlevat.
Nu har tiderna — man må säga vad man vill — för såvitt det gäller statens
inkomst av inkomst- och förmögenhetsskatten förbättrats, och det visar ju hela
läget. Då räknar ändå finansministern ned ungefär 50 miljoner kronor under
vad riksräkenskapsverket och andra ämbetsverk beräknat statsinkomsterna till.
Jag har granskat även riksräkenskapsverkets kalkyler och jag tror icke —
jag undrar, om jag icke blir sannspådd i det påståendet —; att riksräkenskapsverkets
kalkyler äro för optimistiska. I varje fall finns det icke någon rimlig
grund för att räkna ned 50 miljoner på hela inkomstberäkningen, för såvitt man
icke vill framkalla ett sådant läge, där man, pekande på denna tvångssituation,
söker anledning att gå fram på detta sätt gentemot kulturbudgeten.

Jag skulle, om icke tiden vore så långt framskriden och många talare redan
varit inne på det, velat gå in på en detaljgranskning av finansministerns inkomstberäkningar
för att försöka visa kammaren, att dessa äro gjorda på grundval
av en ensidig uppfattning — han har icke ett spår större grund för sina
uttalanden än riksräkenskapsverket har — utan de äro gjorda på en höft, om
jag undantager beräkningarna beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten,
där jag för övrigt icke tror på hans resonemang. Redan uppgjorda bokslut
peka i den riktningen, att han felbedömt läget, men han har i varje fall icke
ett spår mera fog för att räkna 50 miljoner lägre än ämbetsverken haft när
de räknat högre.

Nu skulle det vara mycket att tillägga i fråga om andra sidor av statsverkspropositionen.
men då jag icke där är sakkunnig, vill jag icke taga kammarens
tid i anspråk för att göra någon axplockning. Jag vill blott göra det
allmänna uttalandet, att det synes mig, som om, förutom kulturbudgeten,
som man farit hårdast fram med, även den sociala budgeten skulle ha blivit
mycket styvmoderligt behandlad av den nuvarande regeringen. Jag måste be
kammaren att mycket noga överväga, huruvida man icke skulle kunna göra
åtminstone några små rättelser i dessa förhållanden.

Det var för mig närmast med stor förhoppning, som jag såg den nuvarande
regeringen komma till, när jag tänkte på åttonde huvudtiteln. Jag tänkte,
att här få vi de lärdaste och förnämligaste statsråd, som Svea rike haft på
lång tid. De äro ju professorer och lärda män nästan hela sällskapet. Jag
var nog sangvinisk och naiv, att jag gick och tänkte, att nu skall det väl bli
en fläkt åtminstone för den svenska kulturen i vad det avser den högre bildningen.
Jag minns, när min obeskrivliga ringhet satt nere på statsrådsbänken

Vid remiss ar

statsverks ])ro])08it

ion-e n.

(Forts.)

Nr 3. 40

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av år 1918. Jag hade lagt fram en kulturbudget för kammaren, och jag'' minns,
propositionen a^ Nya Dagligt Allehanda skrev om den, att den andades hela den andliga
(Forts) fattigdom, som dess dåvarande representant i regeringen satt inne med. Jag
kände mig naturligtvis förkrossad över detta, och därför trodde jag, att det
skulle bli annat av när det kom så verkligt betydande och lärda människor
i regeringen, och jag har tänkt, att jag kunde — för ett eventuellt annat tillfälle
— lära mig, huru det skulle gå till att göra upp en sådan kulturbudget,
som Nya Dagligt Allehanda och högern skulle finna icke vara bekajad
med andlig fattigdom.

Jag skall icke säga mera, men jag hoppas att kammaren är snäll och hjälper
den nödlidande kulturen mot regeringen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow. Herr talman!
Efter herr Rydéns av lyrisk fläkt burna anförande är jag ledsen att behöva besvära
kammaren med ett anförande, som torde bli skäligen torrt, då jag måste
försöka hålla mig på verklighetens fasta mark.

Här ha från skilda håll framförts den synpunkten, att den budget, som nu
ligger på kammarens bord, skulle vara alltför stark, alltför försiktigt, beräknad.
Jag kan icke underlåta att göra den reflexionen, att det i själva verket
borde vara en källa till livlig tillfredsställelse för kammaren och för hela svenska
folket, att landet äntligen kommit i det läget, att det överhuvud taget kan
diskuteras, om budgeten är för stark eller icke. Det är många år, sedan den
beskyllningen kunde- riktas mot en finansminister. Emellertid är anmärkningen
framställd, och den är framställd i så pass kraftig form, att det förklarats, att
dessa mina beräkningar äro tendentiösa. Det gäller då att undersöka, om anmärkningen
är riktig.

Jag har i stort sett utvecklat skälen för den ståndpunkt, jag intager till inkomstberäkningarna
i själva finansplanen, och jag finner ingen anledning att
återupprepa vad där finnes angivet, men några huvudsynpunkter anser jag det
i alla fall nödvändigt att understryka. Skälet till att man måste hålla inkomstberäkningen
försiktig ligger egentligen i två omständigheter. Den ena betecknas
av det oklara ekonomiska läget icke bara här i landet utan i synnerhet i
Europas övriga länder — icke minst de länder, dit våra exportvaror söka sin
marknad — och den andra ligger i ställningen av statsfinanserna, särskilt i
kassafondens bedrövliga läge.

o Se vi nu på den första av dessa synpunkter och sysslar något med frågan om
vår import och export, som berörts av flera talare, icke minst av herr Lindman,
vill jag konstatera,, att handelsbalansen för föregående år var passiv med ett belopp
av c:a 230 miljoner kronor, under det att den för år 1922 var passiv med
endast ett belopp av c:a 20 miljoner kronor. Det är alltså en skillnad på över
200 miljoner kronor. Jag skall be att ur importstatistiken få anföra några siffror,
som visa en del poster av betydelse för bedömande av situationen; jag skall
därvid hålla mig till konsumtionsvarorna och bortse från råvarorna och halvfabrikaten
för vår industri. Det får icke förglömmas, att en stor del av våra
importvaror kommit in i landet på den grund, att vår industri genom att den
kommit i ett visst bättre läge numera haft anledning att fylla sina lager. Jag
vill erinra därom, att vi under år 1922 importerade c:a 12,000 ton havre, medan
motsvarande import under år 1923 var nära 40,000 ton. Vidare importerade vi
av majs 50,000 ton under år 1922 och 66,000 ton under år 1923, råg 10.000 ton
under år 1922 och 77,000 ton under år 1923, vete 137,000 ton under år 1922 och

268.000 ton under år 1923, vetemjöl 16.000 ton under år 1922 och 24.000 ton
under år 1923. Nu är det ju sant att denna ökade import i stor utsträckning be -

Torsdagon den 17 januari f. in.

Nr It.

■i 1

ror på det dåliga utfallet av fjolårets skörd, men vi ha sedan i importstatistiken
andra artiklar, där det icke gärna kan bero på den saken. Importen av kaffe
var ö5,000 ton under år 1D22 och 42,000 ton under år 1923, av päron och äpplen

6,000 ton under år 1922 och 13,000 ton under år 1923, av petroleum, bensin och
gasolin 57,000 ton under år 1922 och 86,000 lon under år 1923. Denna sista
post är så mycket mera remarkabel, som man här kan vara fullt övertygad om
att en mycket stor del av denna bensin använts till lyxändamål, i onyttigt syfte.
Detsamma gäller importen av automobiler, personautomobiler, under år 1922 omkring
7,000 stycken och under år 1923 omkring 11,700 stycken. Värdet av
denna automobilimport var för år 1922 21 miljoner kronor, under det att detsamma
för år 1923 uppgått till icke mindre än 31 miljoner kronor.

De siffror, som jag här anfört, tyda på en bristande balans mellan konsumtion
och produktion här i landet. Nu är det kanske icke fullt så illa, som det
kunde framgå av dessa siffror, ty på betalningsbalansen inverkar ju åtskilligt
annat, bland annat försäljning och inköp av värdepapper och annan utländsk
kapitalplacering i Sverige resp. svensk kapitalplacering i utlandet, räntor till
och från utlandet, Amerika-svenskarnas gåvor och fraktinkomster efter avdrag
för rederiernas utgifter i främmande hamnar, vilka senare inkomster tillhopa
uppgå till betydande belopp — för år 1922 beräknades fraktinkomsternas netto
till icke mindre än 130 miljoner kronor. Med hänsyn till dessa faktorer har
man inom finansdepartementet beräknat, att betalningsbalansen för år 1922 varit
positiv till ett belopp av 85 miljoner kronor, men då handelsbalansen för år
1923 var över 200 miljoner kronor sämre än för år 1922, förefaller det i varje
fall, som om betalningsbalansen för år 1923 skulle hava varit passiv. En omständighet,
som också tyder på detta, är den att riksbankens förråd av utländsk
valuta under år 1923 sjönk med 100 miljoner kronor.

Jag vill här icke anses hava gjort någon svartmålning. Jag vill icke gärna
höra, att jag målat läget alltför pessimistiskt, ty i själva verket är min övertygelse
den, att vi komma att övervinna dessa svårigheter, och att jämvikt kommer
att så småningom återinträda. Den förutsättningen ligger också till grund
för det budgetförslag, som ligger på kammarens bord. Det finns emellertid en
bristande jämvikt mellan produktionen och konsumtionen, och om den jämvikten
icke kan återställas genom en ökad export, vartill förutsättningarna i viss
mån synas saknas, måste den återvinnas genom minskad konsumtion och minskad
import, vilket alltid kommer att påverka inkomstflödet till statskassan.

Innan jag lämnar redogörelsen för de förutsättningar, som ligga till grund för
statsregleringsförslaget, vill jag framhålla, att jag städse haft för ögonen vikten
av att bevara vårt penningvärde och således förutsatt, att vi kunna bevara vår
krona vid guldpariteten. Varje annan penningpolitik synes mig för närvarande
innebära synnerligen stora risker för uppstående på penningväsendets område
av sådana svårigheter, som bland annat ha sin yttring däri, att nationen börjar
ödelägga sina tillgångar. För genomförandet av ett riktigt penningprogram
fordras dock sparsamhet hos folket i gemen, hos stat och kommuner likaväl som
hos den enskilde.

Nödvändigheten av att få en hållbar budget framgår, såsom jag redan anfört,
också av utfallet av de senaste statsregleringarna. Jag ber om ursäkt, om jag
måste trötta kammaren med att rekapitulera en del siffror, som återfinnas i finansplanen.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att 1919 och 1920 års budgetår
lämnat väsentliga överskott, 1919 års med icke mindre än 387 miljoner kronor
och 1920 års med 164 miljoner kronor. Det berodde, såsom alla ha sig bekant,
därpå, att krigskonjunkturskatten samt inkomst- och förmögenhetsskatten o. dyl.
på grund av inflationen och andra omständigheter inflöto med mycket större belopp
än vad som var beräknat. 1921 års stat och tilläggsstat visade på inkomstsidan
ett överskott av 61 miljoner kronor, men på utgiftssidan en brist på 108

Vid remiss au

statsverks 2

)roj)ositionen.

(Korts.)

Nr 3. 42

Torsdagen den 17 januari f. m.

FYd remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

miljoner kronor med det resultatet således, att budgeten balanserade med en totalbrist
av 47 miljoner kronor. År 1922 var det precis samma förhållande. Totalbristen
var då 46 miljoner kronor, som uppkommit genom att inkomsterna gåvo
ett överskott på 13 miljoner kronor, under det att å utgiftssidan uppkom en brist
av 59 miljoner kronor. Första halvåret 1923 var det överskott på inkomsttitlarna
till belopp av 17 miljoner kronor, men på utgifterna att underskott på icke
mindre än 25 miljoner kronor, vadan det hela resulterade i en brist på 8 miljoner
kronor. Genom allt detta har kassafonden, som en gång var uppe i 490 miljoner
kronor — vill jag minnas — sjunkit ned till 21 miljoner kronor den 30 juni 1923.
Det är alltså något karakteristiskt för de tre sista budgetåren att utfallet varit
sådant att utgiftssidan givit en brist, under det inkomstsidan lämnat överskott.
Den omständigheten att utgiftssidan givit brist, ligger väsentligen däri, att förslagsanslagen
överskridits, och detta ligger egentligen i förslagsanslagets natur.
Huru försiktigt man än räknar, vill man i alla fall icke gärna taga upp det högre
än det verkligen kan komma att gå till, därför att man räknar som så, att det
frestar till att utnyttja anslaget i större utsträckning än vad strängt taget är nödvändigt.
Därför kommer anslaget att upptagas i underkanten, och det har skett
i alla tider — kanske mindre på senare tid än tidigare. Däri ligger förutom
skatterestitutionerna en förklaring till det väsentliga underskottet.

Under sådana förhållanden är det alldeles felaktigt att upptaga inkomsten
efter en fullt teoretisk beräkning, om en sådan kunde åstadkommas. Vi ha emellertid
så småningom kommit in på den metoden att söka beräkna inkomsterna
efter alltmer teoretiska riktlinjer. Det är således icke alldeles riktigt, såsom
herr Rydén sade, att inkomsterna äro tagna i luften med undantag av inkomstoch
förmögenhetsskatten, utan det ligger beräkningar till grund för allt. Inför
man på inkomstsidan de rent teoretiska resultaten, kommer, såvitt jag förstår,
att med matematisk visshet brist att uppstå, och det är ju ett resultat, som i
längden icke, får tålas. Huru skulle resultatet hava blivit, om man icke under
de tre sista åren haft så stora överskott på inkomstsidan, nämligen för år 1921
61 miljoner kronor, för år 1922 13 miljoner kronor och för första halvåret år
1923 17 miljoner kronor. Då hade kassafonden för länge sedan varit alldeles
borta.

Jag skall, nu be att få komma in på en kort redogörelse för riksräkenskapsverkets
beräkningar, jämförda med finansdepartementets. Jag vill genast från början
säga, att skillnaden i verkligheten icke är så stor, som den som angivits av
herr Branting, nämligen 46 miljoner kronor, vilken siffra av herr Rydén avrundats
uppåt till 50 miljoner kronor.

Första differensen är på inkomst- och förmögenhetsskatten, där vi ha en skillnad
på, 9 miljoner kronor. Det kan icke bli tal om att gå in på denna beräkning
i detalj, men jag tror, att den beräkning, som uppgjorts i finansdepartementet,
kommer att visa sig riktigare och mera hållbar, men därom få vi ju besked, innan
riksdagen gör upp riksstaten. För i år liksom för föregående år är det väl utsikt
till att resultatet av taxeringen skall kunna föreligga innan riksstaten fastställes.

Nästa post av betydelse är stämpelmedlen. Den är upptagen av postverket
till 48 miljoner kronor, av riksräkenskapsverket till 44 miljoner och här har
den beräknats av mig till 42 miljoner. Jag vill nämna, att för år 1923 har
utfallet av stämpelmedlen uppgått till 41 miljoner kronor, d. v. s. alltså till
lägre belopp än det som här är upptaget. Det finns ju knappast någon titel,
som är så svår att beräkna som denna. Det beror på omständigheter, beträffande
vilka man icke kan göra några förutsägelser alls. Att taga upp en
sådan titel, som är i så hög grad varierande, med alltför höga belopp kan då''
inte vara en klok finanspolitisk beräkning.

Sedan komma vi till tullmedlen. Här har riksräkenskapsverket beräknat
135 miljoner, under det att i propositionen har upptagits 120 miljoner. Herr

Torsdag»ii den 17 januari f. in.

4;i

Nr

Lindman har redan meddelat siffran för tullmedlen 1923, den var 144 miljö- t i<l remiss nr
ner kronor. Går man ut ifrån denna siffra, kan man ju tycka, att 135 miljoner, at)uls1y^n
ser ganska bra ut, under det att siffran 120 miljoner ser alldels för liten ut,
om man nämligen inte närmare undersöker saken. Men jag skall be att få
fästa uppmärksamheten på huru tullmedlen i verkligheten varierat, hur känsliga
de äro för varje konjunkturväxling. År 1919 uppgingo de till 100 miljoner,
sedan sprungo de upp 1920, då man inbillade sig att man hade en gud,
konjunktur, till 145 miljoner kronor, och så folio de plötsligt året därpå från
145 miljoner till 102 miljoner. År 1922 uppgingo de till 109 miljoner och
första halvåret 1923 till 62 miljoner kronor. Den ökning i tullmedlen, som
1923 kommit till stånd, ligger alltså nästan helt och hållet på sista halvåret.
Fördubblar man siffran för det första halvåret kommer man ju i stort sett till
den siffra, som här av mig använts.

Nästa post är tobaksskatten, av riksräkenskapsverket upptagen till 33 miljoner
kronor. Jag skall icke gå närmare in på den. Jag skall bara nämna, att
tobaksmonopolet upptagit 30 miljoner. Riksräkenskapsverket har motiverat,
varför det höjt denna siffra, men jag anser, att den motiveringen icke håller
streck, och att det inte finns någon anledning att gå ifrån tobäksmonopolets
beräkningar.

Så komma vi till en post med en så att säga skenbar skillnad, beroende på
att vissa upplysningar visat sig icke hålla streck. Det gäller rusdrycksförsäljningsmedlen.
Beträffande dessa har riksräkenskapsverket, på grund av en
uppgift från kontrollstyrelsen, lämnad någon gång under hösten, tagit upp
18 miljoner. Emellertid har kontrollstyrelsen senare inkommit till finansdepartementet
med en ny promemoria, där den på basis av erhållna upplysningar
angående vinsterna från systembolagen för 1923 kommer till ett belopp av
15 miljoner kronor. Under sådana omständigheter finns det inte någon möjlighet
att taga något annat än dessa 15 miljoner. Där är faktiskt i realiteten
ingen skillnad i riksräkenskapsverkets och undertecknads beräkningssätt.

Beträffande omsättnings- och utskänkningsskatten finns en differens på 2
miljoner kronor, som jag inte har någon anledning att närmare gå in på. Men
det är antagligt att med fallande pris på dessa varor också omsättningsskatten
skall sjunka, och följaktligen bör den upptagas något lägre, än vad kontrollstyrelsen
föreslagit, eller 43,7 miljoner.

Så ha vi en post som heter uppbörd i statens verksamhet. Där är differensen
skenbar, men kan, om man läser litet vårdslöst, förefalla mycket stor. Finansdepartementet
har tagit upp 9 miljoner, under det att riksräkenskapsverket har
25 miljoner. Men varpå beror detta? Jo, helt enkelt därpå, att riksräkenskapsverket
räknar med att man bör införa en annan princip för budgetarbetet,
alltså på inkomstsidan taga upp uppbördsmedel vid hospitalen och pensionsavgifter,
vardera posten med 7 miljoner kronor, d. v. s. båda posterna tillsammans
14 miljoner kronor. Det betyder naturligtvis att man skall taga upp
motsvarande poster på utgiftssidan också. Det är en budgetteknisk reform,
kan man möjligen säga. Det var tanken, när budgetreformen genomfördes, att
man skulle gå efter liknande linjer. Men jag inser inte, att detta har någon
större betydelse; jag tycker, att det är riktigare att göra de olika utgifts- och
inkomstförslagen år ifrån år efter samma principer, så att de bli mera
direkt jämförbara.

På postverket har riksräkenskapsverket upptagit 17,2 miljoner, under det att
jag har satt 15 miljoner. Helt nyligen har postverket inkommit med en skrivelse,
där det vidhåller de 15 miljonerna.

Beträffande telegrafverket, där det också föreligger en skillnad, har riksräkenskapsverket
upptagit 24 miljoner, under det att här är upptaget 17 miljoner.

Men den skillnaden beror därpå, att man inom regeringen allvarligt överväger

Nr ii.

44

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vistats™e?ksaV “öJ%heten atJ sanka telefonavgifterna, och sannolikheten för en sådan nedpropositionen
sättning är så stor, att därmed denna differens på 7 miljoner mycket väl
(Forts.) motiveras.

I fråga om statens järnvägar förekommer en differens, som i själva verket
är 2,7 miljoner kronor; differensen beror på att dyrtidstilläggen bli mindre med
det förslag som finansdepartementet har, och följaktligen innebär i realiteten
finansdepartementets beräkningar en nedsättning med 2,7 miljoner kronor.
Man har ansett, att det även här gäller en rörelse, som-ger tämligen variahla
vinstresultat, och bör det vara riktigt och lämpligt att inte precis hålla sig i
överkant.

Därmed har jag gått igenom dessa beräkningar. De övriga posterna äro inte
av den storhetsordning att de kunna avsevärt inverka på resultatet. Jag tilllåter
mig sålunda att konstatera, att i stort sett är det två poster, som riksräkenskapsverket
och finansdepartementet ha någon meningsskiljaktighet om.
Det är inkomst- och förmögenhetsskatten, där differensen är 9 miljoner kronor,
och tullmedlen, där differensen är 15 miljoner kronor. Jag överlåter åt herrarna
att bedöma vilken princip, som varit riktig, och huruvida man icke här har förfarit
rätt. Med den syn jag har på den sannolika konjunkturutvecklingen, med
de anspråk jag ställer därpå, att på grund av det nuvarande läget i statsfinanserna
en budget bör åstadkommas, som inte resulterar i brist, kan jag inte finna
inkomstberäkningen för försiktig.

Jag vill därefter syssla något med budgetens utgiftssida. Och då vill jag
först med några ord beröra en utredning, som gjorts inom finansdepartementet
rörande tillväxten av statens direkta utgifter. Här har redan under dagens
lopp, jag vill minnas av herr Nilson, lämnats en del siffror; i vissa avseenden
kanske de sammanfalla med mina. Jag skall taga denna redogörelse mycket
kort. År 1900 uppgingo statens utgifter, de direkta utgifterna, till 116,7 miljoner
kronor. I budgetförslaget 1924—1925 uppgå de till 486,7 miljoner kronor.
Det vill med andra ord säga, att på dessa 25 år ha utgifterna ökats med 317
procent, d. v. s. de äro_ ungefär fyra gånger större, än de voro år 1900.

Från 1914 hava utgifterna ökats från 187,7 miljoner kronor till det nu beräknade
486,7 miljoner kronor. Om man använder indextal, och sätter 1914 som
100, blir resultatet för 1924—1925 259. Vill man tillämpa samma metod på
de olika huvudtitlarna, och fortfarande sätter index för 1914 till 100, så får
första huvudtiteln nu, 1924—1925, ett indextal av 113, andra huvudtiteln 206.
tredje huvudtiteln 236, fjärde huvudtiteln 176. civildepartementet 405, finansdepartementet
277, ecklesiastikdepartementet 363, jordbruksdepartementet 201
och pensionsväsendet 358.

Da. levnadskostnadsindex nu är 176, är det sålunda, om man vill taga detta
som jämförelsepunkt, efter denna beräkning endast hov- och slottsstatens samt
de dåvarande lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens utgifter, som inte ha
stigit högre, än vad levnadskostnadsindex har stigit.

Vid ovananförda beräkningar har man endast gjort jämförelse med slutsiffrorna
sådana de förekomma i utgiftsstaterna. Emot en dylik metod kunna dock
vägande anmärkningar anföras. Emellertid har man även sökt gå fram efter
riktigare metoder, och program härför har uppgjorts i finansdepartementet.
Med ledning av detta program ha beräkningarna förts vidare i andra departement,
och då har man, efter olika metoder, som jag inte vill trötta kammaren
med att redogöra för, av vilka den ena kallas bruttoberäkning och den andra
kallas nettoberäkning, kommit till något andra siffror. Det beror nämligen
på i vad mån man tar med engångsanslag, och i vad mån man skall taga med
sådana anslag, som funnos första gången men inte sedan. Siffrorna äro, förutsatt
att utgiften för 1914 betecknas med 100 följande: första huvudtiteln
enligt bruttoberäkning 120 enligt nettoberäkning 138; andra huvudtiteln resp.

Torsdagen den 17 januari f. m.

4ö

Nr 3.

210 och 207; tredje huvudtiteln 278 resp. 278; fjärde huvudtiteln 181 resp. 182;
femte huvudtiteln 450 resp. 373; sjätte huvudtiteln 220 resp. 200; sjunde
huvudtiteln 279 resp. 231; åttonde huvudtiteln 403 resp. 39G; nionde huvudtiteln
227 resp. 182; tionde huvudtiteln 100 resp. 108; elfte huvudtiteln 300 resp. 329.

Efter dessa metoder får man alltså det resultatet, att forsta, fjärde och tionde
huvudtitlarna äro de enda, som inte vuxit mycket kraftigare än vad levnadskostnaderna
ha ökat. Det beror nu dels på tillväxten av statens verksamhet och
dels därpå, att utgifterna för de ändamål, som staten sedan gammalt har tillfredsställt,
inte ha pressats ned i samma utsträckning som sänkningen av varupriserna,
respektive levnadskostnaderna, i själva verket skulle ha betingat.

Det har nu gällt att åstadkomma en budget utan skatteökningar, ett syfte
som jag antar att alla äro eniga om. Ty jag förmodar dock, att den omständigheten
att det finns en förening som kallas »skattebetalarnas förening», vars
arbetsresultat bedömes olika på olika håll, icke hindrar att alla äro intresserade
för skattebetalarna, de stora som de små. Om jag sålunda går ut ifrån att vi
inte vilja åstadkomma en skatteökning nu och att vi möjligen hoppas på en
skattesänkning i framtiden, har det gällt att här i första hand få balans mellan
utgifterna och de inkomster som stå till buds. Och då har man, med ledning
av det resonemang, som jag tidigare fört, haft att använda sig av två metoder.
Dels att söka begränsa tillväxten av statens verksamhet, dels att försöka taga
reda på sådana poster, exempelvis understöd och arvoden av olika slag, som
utgå efter belopp, som inte stå i samklang med senare tiders stegring av penningvärdet.
Med tillämpande av dessa principer ha anslagen för nya ändamål i
stort sett inhiberats, något som också bäst synes på utgifterna för kapitalökning.
Dels ha vissa anslag, särskilt till understöd, satts ned, i syfte att få dem
anpassade efter penningvärdet. Men det finns nog fortfarande en hel del poster,
där detta inte gäller. Det finns anslag, som äro beviljade för 1920 för olika
ändamål, vilka då ansågos tillräckliga med det dåvarande penningvärdet, men
beträffande vilka man sedan har företagit en sänkning förra året med exempelvis
10 procent. När man sedan säger, att nu får man göra anpassning här
efter penningvärdet, heter det: »Vi kunna väl inte taga mer än 10 procent,
det är ju en kraftig sänkning.» Och på det viset har det hela resulterat i
att det finns åtskilligt att göra ännu, innan man kan tala om en bottenskrapning,
innan man fått bort de onödiga utgifter för staten, som finnas kvar därför
att man inte strikt tagit hänsyn till förbättringen i penningvärdet.

Jag skulle vilja säga, att, när mina kolleger på en eller annan punkt ganska
efta använda den motiveringen, att »med hänsyn till det bedrövliga statsfinansiella
läget anser jag mig här nödsakad att företaga en nedskärning», skulle
jag kanske i stället hellre ha velat se en sådan motivering som: »Detta anslag
resp. detta understöd, som fastställdes år 1920, i det då gällande penningvärdet,
borde efter nuvarande penningvärde i själva verket utgå med det och det beloppet.
Men med hänsyn till att man inte kan gå fram alltför hastigt efter
de rationella linjerna, så får det kanske i stället räcka med en nedsättning så
och så stor.» Storleken av besparingen på budgeten är nog i själva verket något
större, än vad som framgår av den siffra, som finns lämnad i finansplanen. Åtskilliga
förslagsanslag växa automatiskt på grund av gällande lagstiftning, och
dessutom finns det en hel del förslagsanslag, som tidigare tydligen varit för lågt
beräknade. Genom dessa bägge omständigheter tillsammans har det varit
nödvändigt att företaga höjningar i förslaganslagen med inte mindre än ungefär
10 miljoner kronor. Jag skall här anföra exempel på sådana höjningar.
Vi ha t. ex. posten avlöningar åt folkskollärarna, som är höjd med 3,3 miljoner,
vi ha för kostnaderna för folkpensioneringen fått höja en post med 2 miljoner.

Jag vill säga, särskilt med anledning av vad herr Rydén anförde, att man
försökt gå fram så rättvist som möjligt. Särskilt vill jag betona, att åttonde

Vid remiss nr

statsverks propositione

n.

(Forts.)

Nr 3. 46

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

huvudtiteln visst inte är starkare beskuren än någon annan. Jag har roat mig
med att, sedan alltihop var färdigt, läsa igenom hela budgeten, och försöka
bilda mig en uppfattning, om det verkligen på en del punkter förekom kraftigare
beskärning än på andra. Men jag kunde inte komma till det resultatet.
Och deri där mordängeln, som gick fram över åttonde huvudtiteln, måtte åtminstone
på vissa områden ha varit ute och spökat ett år tidigare, än vad herr
liydén syftar på. Åtminstone den avdelning, som omfattar den högre kulturen,
kostar ju lika mycket i år som den kostade föregående år, och jag kan inte
minnas, att det egentligen förekommer någon nedsättning. Men väl förekommer
det, och det förekommer ofta, att man fått avslå framställningar om höida
anslag.

En dryg del av den besparing, som uppkommit, beror på den omständigheten,
att man i det nya inkomst- och utgiftsförslaget räknat med andra grunder
för dyrtidstilläggen. Om man utgår ifrån, att man på föregående års stat räknade
med siffran 175 som levnadskostnadsindex, så uppstår, efter de grunder,
som skola tillämpas enligt den i dag på kamrarnas bord framlagda propositionen,
en besparing av cirka 12 miljoner kronor, inklusive den besparing, som kommer
inkomstsidan tillgodo, genom att inkomsterna för statens affärsverk höjas.
Nu är det ju icke sa alldeles säkert, att det verkligen blir en reduktion i löneinkomsterna
för statens tjänstemän, så som propositionen är lagd, nämligen
därigenom att man skall räkna med ett fast index. Skulle, vilket teoretiskt
är möjligt och säkerligen icke heller alldeles uteslutet i praktiken, levnadskostnadsindex
gå ned till 166, blir det ingen reduktion alls. Såsom grunderna nu
äro lagda, äro de absoluta siffrorna för nedsättning icke alltför stora, ehuru jag
mycket väl förstår, att varje kronas nedsättning måste vara kännbar för dem.
som skola bli föremål härför. I propositionen är medtagen en tablå, utarbetad
efter samma grunder som den, som förekom i statsutskottets utlåtande föregående
år. Här ha vi till exempel en generaldirektör. För honom blir nedsättningen
288 kronor om året och för en byråchef lika mycket. För en sekreterare
blir det 230 kronor och för en lokomotivförare 110 kronor, allt på dyraste ort.
En konduktör får en nedsättning av 90 kronor, en stationskarl 76, en kvinnlig
telegrafist 96 och ett kvinnligt kontorsbiträde 64 kronor. För en landshövding
blir nedsättningen 312 kronor och för en sekreterare i oreglerat verk 272 kronor.
En notarie i oreglerat verk får vidkännas en nedsättning med 196 kronor, eu
vaktmästare 76 kronor och ett kvinnligt skrivbiträde i oreglerat verk 64 kronor,
allt på dyraste ort. Det må erkännas, att beloppen icke förefalla så stora,
när man hör dessa siffror. Men många bäckar små göra en stor å, och för sta.
tens vidkommande gör det i alla fall 12 miljoner kronor. I detta sammanhang
vill jag anföra några siffror, som visa kompensationsgraden för statens tjänstemän.
Det framgår då, att med de nu föreslagna grunderna har en generaldirektör
i lön inklusive dyrtidstillägg 169 % av den inkomst han hade 1914, en
byråchef 149 %, en sekreterare 153 %, en notarie 186 % och en postexpeditör
199 %. Eu stationskarl har 216 % på dyraste ort och 204 % på billigaste, en telegrafist
respektive 257 % och 249 %, en rikstelefonist 270 % respektive 261 %.
Överhuvud taget finner man av denna tablå, vad man för övrigt vet förut, att
de lägre tjänstemännen äro relativt väl kompenserade. Jag vill icke alls giva mig
in på den frågan, huruvida de 1914 stodo på ett för lågt löneplan eller icke.
Det är dock faktum, att de för närvarande torde ha det bättre, än de hade 1914.
Men detta gäller icke för de högre tjänstemännen.

Man skulle också tro, att de ideliga nedskärningarna av dyrtidstilläggen —
det är nu den tredje från år 1920, som det är fråga om — skulle ha verkat mycket
kraftigt på lönerna för statstjänstemännen, men det är icke så farligt med
den saken, på grund av att vi gått nag''ot tillbaka mot det gamla penningvärdet,
och icke så litet heller. Den omständigheten verkar i motsatt riktning. Jag

forsa ngen (len IT januari f. in.

-IT

Nr it.

liar låtit uträkna en del siflror, som visa detta. Om man tager grunderna för ri<l remiss an
dyrtidstillägg under f järde kvartalet 1920 oj*h tillämpar dem på de nu utgående
lönerna och sedan räknar om dem efter index och tar reda på, vilket värde de v>
ha uttryckt i samma penningvärde som 1914, komma vi till det resultatet, att en
generaldirektör vid reglerat verk efter 1920 års grunder skulle ha haft 98.8 %
av 1914 års lön räknat i realvärde. Vill man räkna ut realvärdet av nuvarande
lön plus dyrtidstillägg efter av Kungl. Maj:t nu föreslagna grunder finner man
att detsamma utgör 96.5 % av 1914 års lön. En byråchef vid ett reglerat verk
hade 1920 83.9 % och har nu 84.9 % av 1914 års lön i realvärde räknat, en sekreterare
86.8 % mot 87.7 %. Det visar sig alltså, att åtminstone eu byråchef i
själva verket trots dessa tre nedskärningar, som skett 1921, 1923 och som föreslås
nu för 1924, sitter i bättre ställning, än han gjorde 1920, om man tager
hänsyn till vad en krona nu verkligen är värd mot då. För de lägre tjänstemännen
ställer det sig icke lika gynnsamt. Jag tager till exempel en stationskarl.
Han hade på dyraste ort 1920 134.9 % och nu har det gått ned till 123.2 %
av 1914 års lön i realvärde. En telegrafist hade 1920 155.6 % och skulle nu
komma ned till 146.6 % av 1914 års lön i realvärde. Det vill med andra ord
säga, att räknat på 1914 års utgående löner har vederbörande nu enligt av
Kungl. Maj :t föreslagna grunder för dyrtidstillägg fått en reell löneförhöjning
av 46.6 %. Det var ett alltför gynnsamt exempel detta. Men om jag tar ett
kvinnligt kontorsbiträde, så blir det för henne nu 119.3 % av 1914 års lön i
realvärde räknat. Överhuvud taget är det en bekräftelse på vad jag nyss sade.
att de lägre tjänstemännen äro betydligt överkompenserade. Men jag vill i
detta avseende icke yttra mig om annat, än vad det betyder rent teoretiskt.

Man har försökt att få fram beräkningar över vad statstjänstemannen uppbära
jämfört med enskilda, men det stöter på utomordentliga svårigheter. Det
finnes emellertid ett område, där man kan göra ganska goda jämförelser, nämligen
i fråga om lönerna vid statens järnvägar och lönerna vid enskilda järnvägar.

Jag har övertygat mig om, att det fortfarande finnes för de lägre befattningshavarna
en differens på 2, 3, och 400 kronor mellan de löner plus dyrtidstillägg,
som betalas vid statens järnvägar, och de löner, som betalas vid de enskilda järnvägar,
där man betalar som bäst. Anställer man en jämförelse med järnvägar
med sämre ekonomi, blir skillnaden högst avsevärt större.

Jag vill emellertid icke underlåta att framhålla, att nedsättningen av dyrtidstilläggen
för mig icke varit ett mål utan ett medel. Jag vill i detta avseende
erinra kammaren om behandlingen av dyrtidstilläggen vid riksdagen 1921, då
Kungl. Maj:t lade fram ett förslag om beskärningar av dyrtidstilläggen, ett
förslag, som var väl grundat och som också vann kammarens bifall men på så
sätt, att nedskärningarna gjordes kraftigare, än vad Kungl. Maj :t föreslagit och
vad jag här i riksdagen försvarade. För mig står alltså, nedsättningen av dyrtidstilläggen
liksom reduktionen av åtskilliga andra utgiftsposter som ett medel
för att få fram en budget, som är hållbar med hänsyn till den nuvarande ekonomiska
situationen och med hänsyn till statsfinansernas nuvarande läge.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag är övertygad om att varje ansvarskännande
politiker måste giva sitt erkännande åt regeringen för den sparsamhet,
som kännetecknar årets statsverksproposition. Men då man ser, huru
denna sparsamhet tillämpats på olika huvudtitlar och framför allt mellan anslagen
å de olika huvudtitlarna, då kan man icke giva samma erkännande.

Den huvudtitel, som det enligt min mening är en stor fara att röra för mycket
vid och ändra på, det är kulturhuvudtiteln, den åttonde, ty hur vi än se på de
olika anslagskraven, måste vi vara överens om att denna huvudtitel är den grundläggande,
den bärande för vårt lands utveckling på olika områden. Vårt folk
har numera den mest utsträckta valrätt, som något folk har. Detta förhållande

Nr 3. 48

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av skapar förpliktelser för statsmakterna att se till, att folket i de breda lagren få
rToU^'' en sådan utbildning som i sin mån^väcker ansvarskänslan för samhällets upp(Forts''
byggande och sunda utveckling. En sådan kan fås genom någon påbyggnad
på folkskoleundervisningen. Om man icke tillgodoser dessa krav, kan det lätt
hända, att vårt folk går öden till mötes, som kunde undvikits, om man velat
offra litet mer på dessa folklagers bildningssträvande.

Jag har nu 13 riksdagar å rad varit i tillfälle att i statsutskottet granska
åttonde huvudtiteln, men jag har först i dag ansett mig böra gå upp i remissdebatten
för att säga något om denna huvudtitel. Att jag nu gör det beror därpå,
att vid läsningen av denna fick jag se i kantrubrikerna, så länge det rörde
sig om akademier, museer och universitet, orden »nytt anslag», »ökat anslag» på
flera ställen, men när jag däremot kom till rubriken »folkundervisningen» med
dess underrubriker, då räknade jag icke mindre än 27 rubriker i kanten, där
ordet »minskat anslag» förekom. Då jag vid olika tillfällen i utskottet och i
kammaren försökt slå vakt om anslagen till dessa folkundervisningsändamål,
må det tillåtas mig att utöva någon kritik över den nuvarande regeringens ställning
till folkundervisningen.

Herr finansministern sade nyss, att jämviktsläget håller på att återställas,
och jag tror han har rätt, att så är förhållandet. Men då kan jag icke förstå, varför
man skall behöva pruta ned på detta sätt, när det gäller småfolket och för
övrigt undervisningsväsendet i stort sett, ty det förhåller sig så, att denna huvudtitel
kan man icke reducera på samma sätt som vissa andra huvudtitlar.
Skär man av på denna kulturhuvudtitel, så hamnar det sig snart och kan icke
upphjälpas på samma sätt som i fråga om andra huvudtitlar. Nu är det ju
ecklesiastikministern, som är ansvarig för denna uppställning, men jag förstår,
att han inför finansministerns »måste» har tvingats skriva ned mera, än han
säkerligen annars velat göra.

Jag kan, när det gäller folkundervisningen i stort, i många delar instämma
med herr Rydén, men jag vill emellertid något närmare beröra anslagen till undervisningen
på såväl åttonde som nionde huvudtiteln. Det gäller folkhögskolorna
och den lägre lantbruksundervisningen. Förra året gick riksdagen ned
så långt, att den icke beviljade mer än 10 % i dyrtidstillägg till såväl folkhögskolorna
som lantmannaskolorna och vi höra nu av flera talare och sist av herr finansministern,
att penningvärdet icke ännu blivit återställt. Men då förstår jag
icke, huru regeringen velat taga bort dessa 10 % från anslaget till dessa skolor,
så mycket mer som åtminstone i vissa delar av vårt land det icke är det allmänna,
som bekostat uppförandet av folkhögskolornas och lantmannaskolornas
byggnader. I vårt län har varken landstinget eller staten offrat en krona på
uppförandet av dessa bildningshärdar, varken när det gällt de tre folkhögskolor.
fem lantmannaskolor eller de tre lanthushållsskolor, som finnas i Kristianstads
län, utan dessa hava helt och hållet byggts av medel, insamlade från intresserade
enskilda personer. Då är det väl ett rimligt krav, att det allmänna
betalar de huvudsakliga driftkostnaderna för denna undervisning, och så har
det ju skett hittills. Men nu tycks det som om dessa våra folkbildningsanstalter
skola gå ett svårt öde till mötes, därest denna huvudtitel oförändrad skall
tagas sådan den är uppställd i årets statsverksproposition.

Jag undrar, om regeringen haft öppen blick för vad det betyder för vårt
land, att ute i bygderna en småbrukareson får komma till folkhögskolan eller
lantmannaskolan och dottern till lanthushållsskolor vad betydelse det har, när
de unga komma hem från dessa skolor och rycka upp jordbruket, överge de
gamla nedärvda metoderna och tillämpa nya beprövade för att jorden skall
giva större skördar, som komma både hemmet och landet till godo. Man kan
ha olika meningar om tullar å jordbruksprodukter, om utförselbevis och importreglering.
— Men om denna sak borde alla kunna enas, att samhället är pliktigt

Torsdagen den 17 januari f. in.

49

att gorå vad göras kan för att giva den uppväxande ungdomen den fackbildning
och den allmänbildning, som vår tid kräver, både när det gäller att träda in i de
allmänna värven inom kommun och stat som att taga upp kampen för jordbruket,
som särskilt i vår tid är mycket härd. Vi måste frambringa större skördar,
använda bättre metoder och vidga vyerna för vår tids jordbrukare. I stället
vill legeringen, fast det nu vilar ett sa svart tryck pa jordbruket, skära ned
anslagen till dessa bildningshärdar.

Ridare då det gäller elevernas stipendier, ha dessa också nedsatts till belopp,
som 1913 års riksdag beviljade till obemedlade och mindre bemedlade lantmannaskoleelever.
Hur kan det vara möjligt? Dyrtidstillägg givas ju alltjämt åt
alla statstjänstemän och i stor utsträckning åt enskilda, men när det gäller eu
obemedlad lantmannaskoleelev eller en folkhögskoleelev, då säger man, att han
iår nöja sig med vad som ansågs lagom år 1913. Han får betala både’ för böcker
och uppehälle mer än dubbelt i år mot vad det kostade 1913. Dä förra
arets statsverksproposition framlades, voro vi två av denna kammares ledamöter,
som motionerade om en fördubbling av det stipendieförstärkningsanslag,
begärt. Detta tillstyrktes av statsutskottet utan meningsskiljaktighet,
ocn utan att ett ord fälldes i debatten höjde båda kamrarna det
av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till det dubbla beloppet. Detta borde i
ar hava vant eu maning för ecklesiastikministern och för jordbruksministern att
respektera riksdagens kraftiga uttalande i fråga om undervisningen vid våra
lantmannaskolor och folkhögskolor. Men nej. man vill sänka stipendierna för
de obemedlade med 5 kronor i månaden. Detta gör för en elev CO kronor för den
luns, han skall genomgå Tänk, att under de tider, då jordbrukarnas betryck
ar sa stort och da småbrukaren icke har råd att skicka sin son till dessa ut bildningsanstalter,
da föreslå jordbruksministern och ecklesiastikministern, att man
skak sänka s ipendiebeloppet med 60 kronor för varje obemedlad elev. Det mir
tillsammans för lantmannaskolorna, när man lägger lantmannaskolornas siffror
oyer obemedlad*! elever förra aret till grund, 16,620 kronor för detta läsår.
Vad ar nu motiveringen till denna sänkning? Jo, lantmannaskolornas elevantal
minskas.. Ja, är det underligt, afl det minskas. Jag försäkrar herrarna att
om vi minska stipendmrna och anslagen på detta sått. skola ni snart hava avtolkat
både folkhögskolor och lantmannaskolor, ty det är icke möjligt för dem
alt halla sig uppe da man bara sänker bidraget, som de äro så väl i behov av

dPtni-mloC 8 mm T"”}'' ffå nåff0t ät andra ^llet och höja, om man

det kunde. Det förbättra!- icke saken, när jag på åttonde huvudtiteln ser, att
ecklesiastikministern icke ansett, att man behöver pruta något på anslaget till
orkestermusiken i vissa städer och samhällen. Denna kan vara god i och för
sig men ger icke bröd Och när jag ser på en folkhögskola, som ligger utom
andel visserligen fast icke svensk med svensktalande befolkning, där fördubblas
c i kies i a *tikan slaget till denna. Har det däremot gäller våra egna medborgare.
nar det galler att ge vart strävsamma jordbrukarfolk insikter,'' allmänbild ÄSÄT"

““ ”på *^i~**«‘ “>• 1''"''*“ »v pi

T BÖra enÄe.n k^örelse mellan vårt land och vårt grannland Nor-e

SOm,M S pa 192;J ars lantbruksvecka, uttalades det. hämtat ur

lfU90ie 1a09^frr0^ • c,,r-r Uncl<irStÖclde otatenS lantbruksnndervisning läsåret
1922-1923 med over 3 miljoner kronor. Samtidigt var samma anslag för denna
undervisning bär i Sverige 1,200,000 kronor. Nu bär Norge blott eu treSdcl
av vart lands akerareal och icke mer än hälften av vår jordbrukarbefolkning
men Norge har förstått vilket varde det ligger i att uppmuntra undervisningen

l,,200l000rkronormai1 '' kvinn°r'' och beviIjar över 3 miljoner, medan vi bevilja

Andra kammarens protokoll 192Jh Nr 3.

Sr 8.

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Kr 8.

50

Torsdagen den IT januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Statsutskottet får en stor uppgift att i år rikta till på folkundervisningen, oek
vad på mig ankommer vill jag lova, att jag icke skall försumma att gorå. vad
jag kan på åttonde huvudtiteln och jag hoppas också att rättelse kommer av jordbruksutskottet
att göras på nionde huvudtiteln.

Jag skall sluta här. Jag tror icke, att det har så stor betydelse, att man
håller långa anföranden, men jag vill uttrycka den förhoppningen, att ett kommande
års regering måtte lägga fram förslag ägnade att understödja den allmänbildning,
som är nödvändig för varje medborgare, och att detta krav må
särskilt i en svår tid, som vi leva i, mötas av mycket mera uppmuntran, än vad
som förekommit i årets statsverksproposition.

Herr Molander: Herr talman! När den nu sittande regeringen kom till

makten tack vare, vill jag tro, ett illdåd emot de arbetslösa, kunde man höra, att
nästan allt vad reaktionär! hette i detta land och även i andra länder kände sig
ganska belåtet: man menade, att det var på hög tid, att man här i Sverige fick
en högerregim. Jag vill saga, att vi kommunister icke hava varit så särdeles
förtjusta i eu hel del av den politik, som den föregående regeringen förde i många
stycken, men vi voro dock allt annat än belatna över att den benhårda förstakammarhögerns
ledare, herr Trygger, kom i spetsen för den nya regeringen.
Det var ju tämligen klart, att herr Tryggers regerande skulle bli ett tillskott
till den svarta reaktion, som under de sista åren gjort sig allt bredare i ett flertal
av världens länder. Sverige hade på sätt och vis blivit efter i denna reaktionära
utveckling, åtminstone i en hel del stycken. I fråga om att göra livet surt för
de arbetslösa hava nog de svenska arbetsgivarna och de svenska statsmakterna
stått i främsta ledet, men en sådan reaktionens morgonluft, smil den svenska
högerns andliga fränder haft tillfälle att andas i andra länder, har man dock
till större delen nödgats undvara här i Sverige. Den svenska högern började alltså
före regeringsskiftet att få andnöd och längtade efter en man, som kunde rensa
luften. När då högerregeringen tillträdde, hälsades herr Trygger välkommen,
ingalunda av de fattiga, utsugna och utplundrade i detta land, men väl av dem,
som anse, att tillståndet i de länder, där den vita terrorn härskar, är det mest
idealiska. _ .

Jag skall be, herr talman, att i korthet få erinra något om förhållandena i
dessa länder, där den vita terrorn härskar, innan jag kommer in på läget här i
Sverige. Herr Branting ansåg ju, att man kunde spåra en ljusning i den reaktionens
vågdal, vari vi befinna oss, men jag tror, att det är en ganska liten ljusning,
som man i det avseendet kunnat spåra.

Tillståndet i Italien är känt och vittnat. Där härskar fascismen. Jag skall
ingalunda ingå på någon analys av fascismens ideologi. För övrigt tror jag, att
den är ganska enkel, och den kan i korthet formuleras såsom en hänsynslös kamp
med våldsmedel mot kommunism och kommunister i första hand, eu kamp mot
socialdemokratien och arbetarrörelsens olika grenar över huvud. Man har således
i Italien gått fram med mord och brand, dödat, misshandlat och häktat en
massa arbetare, slagit ned fackföreningsrörelsen och kooperationen så gott man
kunnat. Man har förstört eu massa folkets hus-företag, arbetarbibliotek och
tryckerier, ja förföljelsen i Italien har även gått ut över en del borgerligt radikala.
I Ungern härskar fortfarande den vita terrorn. Ännu begås dästädes eu
massa skändligt dåd mot arbetarna både av myndigheter och av fascister.
Likaså härskar i Bulgarien en vit skräckdiktatur,^ som mördat många arbetare
och släpat flera tusen sådana i fängelse. I Polen råder även en fascistisk våldsregim,
likaså i Spanien, där man fått en fascistisk regering efter-italienskt mönster.
Jag har sett den spanska regeringen avbildad i en illustrerad tidskrift, i
vilken det uppgavs, att den regeringen bestod av elva generaler. Envar kan förstå
vilka frukter, som skola falla från ett sådant träd. Exempelvis liar man i

Torsdagen den 17 januari f. in.

Öl

Nr :5.

Spanien dömt två män, Nikolau och Matrau, till döden för en garning, som eu
annan man erkänt sig hava begått. I fråga om tillståndet i det tyska riket äro vi
Kanske alla eniga om, att det tyska folkets belägenhet är sorglig, men jag tror,
att den tyska revolutionens förlopp och utveckling fram till den militärdiktatur,
som nu ar nådande i Tyskland, är om möjligt ännu sorgligare. Självaste herr
Arthur högberg anser ju, att den tyska revolutionen av år 1918 var en »beskedlig
tebjudning» och att man där skulle behövt »en järnkvast för att sopa bort
den gamla regimens män, som nu öppet trätt fram på arenan, bedrivande ofog»
som han sugor, »emot republiken och pressande den tyska arbetarklassen djupt
ned 1 elände». Rättstillståndet i Tyskland framhår av följande exempel, som
.lag skall be att la anföra. Senare delen av fjolåret uppstod ju oroligheter i
Hamburg Dessa voro betingade av att en del arbetare icke kunde leva på en
lön, som blott uppgick till 20 % av fredslönerna. Det blev alltså några kravaller
och en del arbetare med rostiga gevär barrikaderade sig bakom några provisoriska
lörskansningar----

Vid remika av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Talaren avbröts här av herr talmannen, som yttrade: Jag hemställer till
talaren att halla sig något närmare till ämnet och icke i diskussionen indraga
främmande makters åtgöranden.

Herr Molander fortsatte: Herr talman, jag har med denna resumé av förhållandena
i utlandet allenast velat belysa och motivera vad jag senare skall komma
till om iorhallandena såsom de hålla på att utveckla sig här i Sverige. Jao- slår
i alla händelser fast, att i det tyska riket råder i alla fall numera en militärdiktT;u1r-
1 finland aro forhallandena även likartade. Där har man tagit sig före
att häkta en hel riksdagsgrupp, nämligen det finska socialistiska partiets riks(i
ags grupp.

Jag vill nu i alla händelser, eftersom jag icke tillätes av herr talmannen att
närmare ingå pa dessa förhållanden, icke säga mera om förhållandena ute i världen.
Jag skall alltså övergå till förhållandena sådana de äro här i Sverige.

* ag skall nu icke påstå, att herr Tryggers regering är någon fascistregering.
lJe som eventuellt önskat sig, att den Tiggerska regeringen skulle utveckla sig
till en sådan, hava mahända sett sina förhoppningar komma på skam, men fråga
ar i alla fall, om icke fascismen både ideologiskt och realiter gjort Damsten- i
vart land under herr Tryggers regeringstid. Den förste som i'' Sverige sjöng
f ascismens lov var ju numera avlidne överste Adlercreutz. Hela borgarpressen
skyndade- sig då att taga avstånd. Hans offentliga förkunnelse kom troligen
litet lör tidigt. Socialdemokraterna sökte med all kraft göra gällande, att ingen
vettig människa kunde taga hans förkunnelse på allvar. I dag tror jag dock vi
kunna konstatera, att vara borgare, som så energiskt fördömde överste Adlercreutz,
hunnit ett gott stycke pa väg att förbereda här i Sverige en fascistisk
ideologi och att plantera fascismen på svensk mark. Vi hava i alla fall fått en
del rena fascisttidningar såsom Vidi i Göteborg och andra, bl. a. en tidning, som
heter Riket. Vidare har självaste Nya Dagligt Allehanda av Socialdemokraten
karakteriserats såsom ett rent fascistiskt organ, och även flertalet av högertidningarna
i landsorten äro fascistiskt anstuckna. Än vidare bär det även här
bildats en organisation, som man torde kunna kalla fascistisk, nämligen »Nationella
förbundet». Och jag menar, att det även finnes skäl för arbetarklassen
att åtminstone i^ någon mån syna dp civilmilitära organisationernas göromål en
smula. Rätt så betecknande är ju den framställning, som Stockholms landstormsförbunds
ungdomsavdelning ingivit till regeringen. Man föreslår, att det
skall bildas en militär organisation för ynglingar i 16—19 års åldern. Den ifrågasatta
nya organisationens namn föreslår man skulle bil »Dandstonnens jägarkår».
Namnet ger klart vid handen, att man gått till Finland för att söka sin

Nr 3.

52

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

förebild, och att man här skall bilda eu speciell militär organisation för den
svenska överklassens ungdom.

Men jag skall be att få anföra ytterligare en del saker, som bevisa, att det
bedrives ett intensivt organisationsarbete för att man skall kunna slå ned arbetarna.
Jag har här i min hand ett uttalande av överste Axel Norinder, ledaren
för svenska »Samhällshjälpen». Han har på en inspektionsresa genom
Sverige i Härnösand uttalat sig för Härnösandsposten, då han därstädes inspekterade
samhällshjälpens trupper. Och han har därvid talat i ganska tydliga
ordalag, ehuru det ju många gånger är ett vinglande hit och dit, som icke gör
någon männigka riktigt klar på vad han egentligen menar. Men man får dock
klart för sig, att »Samhällshjälpen» är en organisation riktad direkt mot arbetarna.
Han säger för det första, att »den allmänna politiska situationen i
Europa gör för närvarande frågan om samhällshjälpen högst aktuell». Så får
man veta, besynnerligt nog, att samhällshjälpen icke är någon politisk organisation.
Sedermera får man också veta, att samhällshjälpen icke är någon
kamporganisation. Men så står det strax därefter, att samhällshjälpen »vill bekämpa
kommunisterna men icke socialdemokraterna». Ja, det är ju tur för er,
ärade kammarledamöter, som tillhöra den socialdemokratiska riktningen, att
ni aldrig böra bli utsatta för att bekämpas av överste Axel Norinders organisation.
Jag tror dock, att detta bara är camouflage; det är nog en organisation,
som är riktad även mot de socialdemokratiska arbetarna. För att ytterligare
ge belägg för detta ber jag få anföra, vad han säger på tal om Finland.
Han säger, att i Finland existera tre starkt organiserade organisationer med
huvudsakligen samma syfte som den svenska samhällshjälpen. De tre skyddsorganisationerna
äro Skyddskåren, Skyddsförbundet, vilket huvudsakligen bedriver
det viktiga propagandaarbetet, och föreningen Exportfred, som tagit till
sin främsta uppgift att motarbeta handelsarbetarestrejker.

Vad är nu den finska skyddskåren? Det är en militärt organiserad organisation
på cirka 100,000 man, som är direkt riktad mot den finska arbetareklassen.
Vad är skyddsförbundet? Det är en organisation, som bedriver hetspropaganda
mot den finska arbetarerörelsen. Och här säges tydligen, att föreningen
Exportfred är en organisation för att slå ned exportarbetarstrejker. När
nu den svenska arbetshjälpen är en sammanfattning av dessa tre finska organisationer,
så bör man kunna vara något så när på det klara med vad den
svenska »Samhällshjälpen» är för någonting. Man kunde åtminstone hoppas,
att arbetarna då borde börja en smula begrunda läget.

I Sundsvall pågår nu en arbetskonflikt, som tilldrager sig uppmärksamhet
vida utöver hela landet. Stadens myndigheter hava ju provocerat fram en
strejk bland renhållningsarbetarna därstädes. Dessa måste nu anno 1924
strida för sin föreningsrätt gent emot Sundsvalls kommunala myndigheter. Man
har då tagit strejkbrytare dit från Stockholm. Man har uppgivit, ehuru det
icke är fullt klart, att herr Axel Norinders »Samhällshjälp» står bakom detta.
Det har irriterat arbetarna i Sundsvall, att man på detta sätt importerat allehanda
skubbare från Stockholm till Sundsvall för att förhindra dem att Vara
organiserade. Man skulle ju kunna fordra, att de kommunala myndigheterna i
Sundsvall skulle regera efter något visare principer. Det må emellertid vara
huru som helst med den saken; nu ha vi sett av tidningarna, att läget tillspetsat
sig. Dels i går kväll och dels i dag framgår av tidningarna, att myndigheterna
i Sundsvall hava anhållit hos Stockholms stads myndigheter, att polishjälp
skulle skickas upp till Sundsvall. Herr socialminister! Såvitt jag känner
till hade då ännu inga oroligheter förekommit i Sundsvall. Men i går kväll
skickades ändå dit upp ett tjugutal man under något polisbefäl. Det meddelas i
Socialdemokraten, som intervjuat herr socialministern i saken, att han för sin del
icke haft något emot denna poliskommendering och att regeringen gillat åtgär -

Torsdagen den 17 januari f. m.

53 Nr 3.

den. samt att polisen fått förständigande att uppträda lugnt och sansat. Det remiss av
är det enda som åtgjorts från regeringens sida. Jag vill säga, att det ligger statsv.^ks- i
snubblande nära att spåra provokation i detta. Och är det icke provokation, ^ro^°sl J0mcMså
kommer det i alla fall----- (Forte-)

Talaren a.vbröts här ånyo av herr talmannen, som yttrade: Jag får anmoda
talaren att icke använda äreröriga uttryck.

Herr Molander fortsatte: Jag ber om ursäkt, om jag gått över de parlamentariska
gränserna, men jag talar därav hjärtat fullt är. — Emellertid har det
i dag kommit ett telefonmeddelande från Sundsvall, att dessa polismän, som
skulle uppträda sansat och lugnt, ha uppträtt som rena kosacker. — Jag vet
icke, om det är parlamentariskt att sålunda beteckna deras uppträdande, men
det är en socialdemokratisk ledamot av kammaren, som meddelat det, och då
torde val uttrycket icke vara så farligt. — Polisen har kommit dit vid niotiden
i dag på förmiddagen, men den har redan varit i handgemäng med folkmassan,
och det har uppgivits^att ett flertal kvinnor sårats och sablats ned av dessa poliser.
De hava alltså åstadkommit motsatsen till vad man eventuellt menat. Och
det vore sorgligt, om man nu år 1924 åter skulle få uppleva vad som hände i
»Sundsvallstrakten för så länge sedan som 1879. Är det måhända meningen att
pa detta sätt få till stånd oroligheter, som man sedermera skall kunna utnyttja
till kommande hösts valkampanj, eller vad är meningen i verkligheten? Jag skall
be att få ett svar av herr socialministern i den punkten. Till den ringa verkan
det troligen hava kan skall jag för min del be att få protestera mot” att polis
skimrats till oundsvall och anhålla, att den ofördröjligen tas därifrån, om man
skall kunna vänta sig, att ordningen skall kunna upprätthållas därstädes.

Till sist några ord om en annan sak. Det anföres i statsverkspropositionen,
att förhållandena på arbetsmarknaden utvecklat sig i glädjande riktning, i det
att arbetslösheten avtagit, vadan regeringen ej ansett sig böra äska några nyaanslag
för arbetslöshetens bekämpande. Ingen vettig människa bestrider ju,
att arbetslösheten avtagit,-men den bär ingalunda avtagit i den omfattning som
de officiella siffrorna ge uttryck för. Officiellt måste ju nästan hela antalet
arbetslösa bortfalla, när man drar in nästan all arbetslöshetsunderstödsverksamhet.
Sålunda har man ju nu indragit alla utanordningar av kontanta understöd,
. och anvisning till nödhjälpsarbeten lämnas endast till ett fåtal yrkens arbetslösa.
.. Det är måhända glädjande ifrån regeringens utgångspunkter att man
på det här sättet rent ut sagt ställer de arbetslösa utan möjlighet att kunna leva
och därmed driver dem till nöd och förtvivlan, när man å andra sidan ser. att
det bednves organisationsarbete för att med list och våld slå necl dessa arbetslösa.
Nu är förhållandet det, att enbart inom ett tiotal fackförbund hade man i
slutet av förra aret 21,158 arbetslösa. Detta är ju icke ens hälften av de fackförbund,
som finnas i Sverige. Dessutom finnas, sorgligt nog, en massa oorganiserade
arbetare. Det är nog minst 30,000 arbetslösa som nu äro så gott som
utan understöd. Man kan då inte säga, att det finnes någon särskild anledning
att vara glad.

Nu utlovar visserligen herr socialministern, att. om det visar sig nödvändigt,
skall särskild framställning om medel för arbetslöshetens bekämpande göras.

Ja, vi ka ännu icke glömt, vad det var, som gjorde, att den sittande regeringen
korn till makten. Det var icke på grund av någon särskilt stor välvilja mot de
arbetslösa som den nuvarande regeringen kom till. Det parti, som jag tillhör, kan
alltså icke sätta någon särdeles stark tro till detta löfte, som givits både i trontalet
och i statsverkspropositionen om eventuell hjälp till de arbetslösa. Jag vill
därför uttala en blygsam förhoppning om att riksdagen oberoende av regeringens
skenfagra löften ändrar på grunderna för nödhjälpsverksamhetens bedri -

Nr 3.

54

Torsdagen den 17 januari e. in.

statsverkva;nde 1 så måtto\ att det mätte bli mera rättvisa och billighet för de arbetslösa
''propositionen. och att erforderliga medel för arbetslöshetens bekämpande även av riksdagen

(Forts.) ailslaS Som

tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, pa hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. in., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Herr Sjölander avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion om anslag
för svenskt deltagande med vissa lantbruksprodukter och lantbruksredskap
i utställningar uti Estland m. fl. länder.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 28, bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.43 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Torsdagen den 17 januari e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Vid

remiss av Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts proposition.

,ir 1> angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas; och
(Forte) '' lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! När jag för några dagar
sedan anhöll att bli antecknad på talarlistan, så var det min avsikt att försöka
ge ett uttryck för de svårigheter, som förefinnas bland mina yrkesbröder jordbrukarna.

o Under förmiddagens plenum ha emellertid ett par föregående talare varit inne
på. den frågan, och. jag kan i huvudsak instämma med vad de redan yttrat, särskilt
vad amiral Lindman hade att anföra uti det stycket. Då jag nu har fått
ordet, skall jag be att få understryka något av det redan sagda.

Jag skall emellertid anhålla att först få rikta några ord till talaren på Stockholmsbänken,
herr Kilbom. Han gjorde gällande den uppfattningen, som visserligen
icke är ny, nämligen att alla större jordegendomar böra socialiseras och
jorden styckas ut till brukare att av dem innehavas med ärftlig besittningsrätt.

Jag är lika stor vän som någon annan av den s. k. småbrukarrörelsen, men jag
hyser den uppfattningen, att om jordstyckningen drives så långt, som herr Kilbom
ifrågasatt, skulle den icke bli till välsignelse, utan snarare skulle därav

Torsdagen den 17 januari e. in.

Nr !!.

komma att uppstå betydande olägenheter. Antag, att hela den svenska jordbruks,
jorden vore parcellerad ut till småbruk, så kunde dessas innehavare möjligen
nödtorftigt draga sig fram under försakelser och umbäranden. De komme
att leva så att säga ur hand i mun. Förutom de naturaprodukter, som behövdes
till familjens underhåll, skulle en del lämnas till försäljning. Men hur skulle
det gå med anskaffande av brödspannmål? Denna är ju dock en synnerligen
viktig beståndsdel för vår självförsörjning. Det kan naturligtvis gå bra att
skaffa den utifrån, då samfärdsmedlen möjliggöra detta; men antag, att förhållanden
skulle uppstå, som gjorde att världsvägarna över haven spärrades. _ Vi
ha varit ute för den faran eu gång, och jag menar, att vi borde väl ändå inte
redan hunnit glömma olägenheterna därav. Den gången var det möjligt för
oss att nödtorftigt dra oss fram på den spannmålsproduktion och den brödsäd,
som fanns att tillgå; men om nu herr Kilboms jordpolitiska drömmar skulle gå
i verkställighet, då vore ju den möjligheten icke längre för handen. Jag frågar
då: vad skulle industriens befolkning och vad skulle städernas befolkning leva
av, var skulle de få bröd ifrån? Skulle de lägga sig ned och do? Jag är rädd
för att det skulle gå den vägen för många människor. Därför hyser jag starka
betänkligheter mot herr Kilboms jordpolitik.

En ärad talare, herr Hamilton, har i förmiddags påpekat, att 80 ä 90 % av
våra småbrukare äro så pass hårt skuldsatta, att om de ha att motse ytterligare,
ett år lika svårt som det sist tilländagångna, så är fara för handen, att de
komma att gå från hus och hem. Kan det under sådana förhållanden vara tillrådligt
och klokt att bringa flera uti sådana vanskligheter? Nej, stor försiktighet
är av nöden på detta område. Förutsättningen för att småbrukarrörelsen
skall bliva till avsett gagn är, att jorden endast lämnas i händerna på sådana
personer, som äro födda på landet och ha nödiga kvalifikationer för att kunna
bruka den på ett riktigt sätt och att avlocka den skördar. Jag vill vidare framhålla
att det är av största vikt att statsmakterna skapa sådana förhållanden i
vårt land att jordbruket här kan föda sin man.

Man har här pekat på förhållanden utomlands såsom i Danmark och åberopat
den jordbruksdrift, som där idkas. Ja, jag vill fästa uppmärksamheten därpå,
att förhållandena dock äro ganska skiljaktiga i vårt land och i Danmark. &å
kan t. ex. sådden verkställas 14 dagar tidigare i Danmark än hos oss, t. o. m.
i Skåne; och hur stor skillnaden är beträffande den saken i de övriga delarna
av landet känner jag icke så noga till. Men vad betyder icke detta med en förlängd
växttid. Jo, det möjliggör i vissa fall för danska jordbrukarna att
kunna taga två skördar på samma jordstycke under ett år, något som är uteslutet
hos oss. Men det är icke allenast detta, nu nämnda förhållande som sätter
Danmarks jordbruk i bättre läge än vårt. Valutaförhållandena, som visserligen
för den danska nationen i sin helhet sett äro ogynnsamma, hava likväl varit
och äro för de danska jordbrukarna mycket gynnsamma, i det att jordbrukarna
med fördel kunnat exportera sina produkter både till England och för övrigt också
till Sverige. Därjämte äro i Danmark fraktförhållandena mycket gynnsammare
och lättare, än vad fallet är i vårt långsträckta land; det förekommer rätt
ofta här, att det finns överflöd på en viss vara, som icke på orten kan på fördelaktigt
sätt tillgodogöras, vilket däremot bleve fallet, om den kunde skickas
längre från produktionsorten, såsom t. ex. från Skåne till Stockholm. Jag
nämner en sådan vara som potatis, vilken vi ju nere i Skåne ha till överlopps.
Om fraktförhållandena möjliggjorde att från produktionsorterna få den avsatt
på Stockholm, så skulle den odlingen te sig jämförelsevis gynnsam; men något
sådant är uteslutet. Våra fraktsatser äro så höga att de ifråga om en del varor
verka fullständigt prohibitivt. Under sådana förhållanden ser man, att det hos
oss reser sig hinder för tillfredsställande avsättning av jordbrukets produkter.

Herr förste vice talmannen erinrade därom, att jordbruksministern icke lyc -

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. 56

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vistatmik aV kats att ava£abrin£a något gynnsamt avtal med kvarnarna och han förmenade
propositionen. f^en nuvarande jordbruksministern just icke åstadkommit några bättre reports.
) sultat än hans företrädare. Jag får visserligen erkänna, att den uppgörelse
som herr jordbruksministern träffat med kvarnarna ingalunda tillfredsställer
oss. Men han har otvivelaktigt gjort det bästa möjliga och om riksdagen behagar
sätta i hans hand de medel han behöver, torde han med all sannolikhet
kunna åvägabringa en för jordbrukarna gynnsammare uppgörelse med kvarnarna
än den förut träffade. Skillnaden mellan den förutvarande jordbruksministerns
förfarande härutinnan och den nuvarandes är den, att den förstnämnde
uraktlät att framlägga förslag om införandet av utförselbevis, under det att
den senare ämnar hos riksdagen hemställa därom.

Det är också av nöden att något göres till hjälp för jordbruket. Jag har
innehaft mitt hemman i trettio års tid, och jag har under den tiden varit med
både om ljusa och mulna dagar, men jag kan säga, att icke någonsin har det
varit så svårt för jordbruket som under nuvarande förhållanden; och det är i
hög grad påkallat, att genom statsmakternas medverkan hjälp i dessa svårigheter
beredes. Jag kan icke se annat, än att det eljest blir nödvändigt, att jordbruket
åtminstone på vissa trakter omlägges, så att kostnaderna för driften
kunna nedbringas. Priset på våra lantbruksprodukter är nära nog detsamma
nu som före kriget, under det att våra arbetskostnader ha ökats med 80 å. 90 %.
Redan därutav bör var och en kunna få en föreställning om de svårigheter, som
jordbrukarna ha att möta.

Jag hoppas, att då herr jordbruksministern framlägger de förslag till hjälp
och lättnader han bebådat för riksdagen, man också här skall kunna uppnå
enighet därom.

I fråga om anslagen till folkhögskolor och lantmannaskolor är jag i likhet
med herr Bengtsson i Norup av den uppfattningen att dessa böra höjas utöver
de belopp, vilka i åttonde huvudtiteln angivas.

Däremot kan jag ej ge min anslutning till vad herr Rydén anmärkte på
samma huvudtitel. Han klandrade herr statsrådet därför att det gjorts så kraftiga
beskärningar på kulturbudgeten. Ja, nöden har ingen lag, och jag skulle
inte känna herr statsrådet så väl som jag gör, om jag icke visste, att det är med
svidande hjärta, som han gått att göra dessa nedskärningar. Det är antagligen
icke^något annat att göra, under nuvarande situation.

Då, såsom vi hoppas, tiderna förändras till det bättre och de statsfinansiella
förhållandena bliva gynnsammare, blir det en uppgift att reparera den eventuella
skada, som kan vara skedd. Det hade kanhända icke behövt göras så många
beskärningar på åttonde huvudtiteln, om riksdagen hade iakttagit nödiga besparingar
i rätt tid, men det är nog på det sättet, att statsmakterna icke i
sådant hänseende äro bättre än de enskilda. Riksdagen har icke sparat förrän
den är tvungen att göra det, och då går det kanske ut över värden, som man
önskade vara bättre tillgodosedda. Det är emellertid bättre, att det åtminstone
sker nu. Härigenom förebygges att vårt land råkar in på förhållanden sådana
som finnas i åtskilliga andra länder.

Jag läste i tidningen i går afton, att man i Frankrike hade beslutat att skjuta
undan all socialförsäkring, att man hade för avsikt att höja alla skatter med
20 %, att förutvarande tändsticksmonopolet skulle upphävas och skatt på tändstickor
tillgripas. -— Det är klokt att jämka på behoven, innan vårt land dras in
i sådana eventualiteter.

Jag har endast velat göra dessa erinringar och har för övrigt, herr talman,
intet att tillägga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Clason: Herr talman,
mina damer och herrar! Det torde vara naturligt, att jag efter de anmärknin -

Torsdagen den 17 januari

e. in.

Nr 3.

gar, som framställts mot den del av budgeten, för vilken jag närmast bär att Vid remiss~av
svara, anser mig skyldig att göra några erinringar. staimerks Jag

kan mycket vill lörstå, att det finns åtskilliga, som äro missbelåtna mcdpr°p(<^>l!°?en''
de siffror, till vilka denna del av budgeten på en och annan punkt kommit. Det °r s''
skall ärligt erkannas, att jag själv hade varit mera belåten, om jag kunnat vara
frikostigare på åtskilliga punkter än vad händelsen varit — detta har jag också
uttalat i inledningen till mitt yttrande rörande budgeten. Men när jag från en
talares sida blivit jämförd med en av Egyptens mordänglar, tror jag ändå,
att det ligger överord i klandret, fastän den ärade talaren förklarade, att han
skulle bemöda sig om att icke använda överord.

Vill man vara rättvis, bör man nämligen komma ihåg, under vilka förhållanden
vi haft att uppgöra denna statsverksproposition När statsverkspropositionen
för tre år sedan skulle uppgöras, fanns det, såsom här förut erinrats, en
kassafond på 490 miljoner kronor, och för de närmast följande åren voro i denna
fond alltjämt stora belopp att tillgå. Denna fond är nu uttömd. Sistlidet
år var visserligen ingen kassafond av betydelse i behåll, men andra fonder funnos,
varmed man även då kunde stoppa igen hålen. Alla dessa tillgångar äro
nu, som förut påpekats, borta. Under sådana förhållanden ha vi också vid
uppgörandet av budgeten fått lov att räkna på det sättet, att det i vår budget
icke borde bli någon brist, ty som vi veta, ha under föregående år budgeterna
faktiskt slutat med att uppvisa brister, som man då täppt till genom anlitande
av kassafonden. Under dessa omständigheter har man naturligtvis måst räkna
sparsamt. Jag vill emellertid säga, att när jag suttit och räknat med siffrorna
på denna huvudtitel, har jag många gånger önskat, att till de konster och vetenskaper
jag där haft att behandla även skulle funnits konsten att göra guld,
ty då skulle det varit mycket lättare att komma fram på åtskilliga punkter. I
varje fall har jag önskat att det på huvudtiteln skulle funnits anslag, som direkt
kunnat nu bereda ökade tillgångar. Jag tror visserligen, att åtskilliga anslag
^kunna ge möjligheter i sådant avseende för framtiden, men några direkta
tillgångar kan man i alla fall genom dem icke nu komma fram till.

Det är emellertid särskilt en sak, som vid sysslandet med förevarande huvudtitel
måste bereda vissa svårigheter, och det är, att avsevärda delar av huvudtiteln
bestå av anslag, vilkas storleksförhållanden äro reglerade genom av Kungl.

Maj :t och riksdagen gemensamt givna bestämmelser och tidigare fattade beslut.

Så och så mycket skall under vissa givna förutsättningar utgå till det ena eller
andra ändamålet, och dessa förutsättningar äro ofta icke underkastade ensamt
Kungl. Maj ds beslutanderätt, utan kunna vara beroende på exempelvis kommuners
beslut o. s. v. En kel del anslag -— och t. o. in. ganska betydande sådana
— växa därför automatiskt på grund av givna förhållanden årligen med hundratusental
för att icke säga miljontal kronor. Skulle man åstadkomma en ändring
i^denna automatiska tillväxt, finge man lägga om hela det rådande systemet
på området, och detta är naturligtvis en sak, som man drager sig för att
göra. Men om man då vid budgetbehandlingen befinner sig i det läget, att man
kanske å ena. sidan är nödsakad att hålla huvudtitelns slutsiffror inom samma
ram som förlidet år eller t. o. m. att skära ned dem något och därjämte har att
röra sig dels med en del av budgeten, som växer automatiskt — i vissa fall med
miljoner kronor — dels med en annan del, på vilken man alltså nödgas lägga
alla de besparingar, som äro nödvändiga — ja, då blir följden, att man i vissa
fall -— även om man hade haft fjolårets ram att gå in för —• måste göra besparingar
jämväl beträffande mindre betydande punkter och anslag, för vilka man
eljest skulle önska att behålla de gamla siffrorna ograverade.

När det då gällde att, trots allt, i en del avseenden söka begränsa utgifterna,
har man, som herr finansministern redan uttalat till statsrådsprotokollet och
även nyss framhållit, sökt gå fram på den linjen, att man skulle minska på vad

>''r 3.

58

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

man skulle kunna kalla statens understödsverksamhet till en del ändamål, som
i och för sig kunna vara mycket, mycket behjärtansvärda, men där det i alla
fall icke är fråga om statsinstitutioner i den meningen, att deras uppehållande
uteslutande ankommer på staten. Man har i stället tänkt sig, att det beträffande
sådana verksamhetsområden, som staten endast har understött, i en tid av
ekonomiska svårigheter icke skulle vara alldeles omöjligt att försöka ett »på
stället vila» för något år. Det är på grund av denna synpunkt som man beträffande
en del anslag icke gjort de höjningar, som eljest skulle ha skett, eller som
man på vissa ställen företagit de nedskärningar, som man under andra förhållanden
skulle ha underlåtit.

Och så en annan sak. Man har även tänkt på penningvärdets stegring under
de allra senaste åren. Penningvärdet har faktiskt på senare tid stegrats och
stegrats icke obetydligt. Man har då menat, att om man sökte sätta ett visst
anslag till ungefär samma höjd i kronor som motsvarar det realvärde, som anslaget
hade för några år tillbaka, då kronans realvärde var i stort sett detsamma
som det för närvarande är, så innebure detta, att man faktiskt icke företagit
någon beskärning i fråga om realvärdet av ifrågavarande anslagsbelopp. När
jag i detta hänseende i flera fall gått tillbaka till det anslagsbelopp i krondr,
som gällde år 1918, har jag emellertid i själva verket ställt ifrågavarande anslag
på en något gynnsammare nivå än tidigare varit händelsen, ty kronans
realvärde är i denna stund högre än det var år 1918. Samma krontal nu, som
utgick till ett visst ändamål är 1918, betecknar i realiteten i detta budgetförslag
en förhöjning av anslagets realvärde jämfört med 1918 års budget. En krona
nu har nämligen ungefär samma realvärde som kr. 1:25 då. Den ärade talaren
på Malmöbänken gjorde någon antydan om 1921 års nivå, vilken jag icke riktigt
uppfattade. Jag vill då i förbigående anmärka, att en krona för närvarande
äger ungefär samma realvärde som kr. 1:33 eller 1:34 hade år 1921. Jag kan
sålunda beträffande ett visst anslag hålla ett avsevärt lägre krontal, men i alla
fall vara uppe i samma realvärde, som anslaget innebar år 1921.

Det har av de föregående talarna anmärkts — särskilt herr Sven Bengtsson i
Norup betonade detta, och det föreföll mig, som om samma tanke i viss mån
låg under herr Rydéns anförande — att beskärningarna särskilt starkt gått ut
över vad man kallar »folkbildningsändamål», »folkundervisning» och dylikt.
Herr Rydén hade också något uttalande i den riktningen, att det funnes personer,
som bara det gällde anslag med en benämning, börjande med ordet »folk»,
vore benägna att reagera. Jag vill då i förbigående säga, att jag icke tycker
riktigt om en sådan distinktion. Folkbildningsändamål tjäna väl alla anslag,
som röra bildningen här i landet, och även anslag, som mera direkt avse den
högre bildningen, äro, vågar jag säga, inriktade på att komma hela folket till
godo, låt vara i vissa fall mera indirekt. Så ligger ju saken i fråga om universitetsväsendet
och en hel del andra kulturändamål.

Med anledning av nämnda yttranden skulle jag emellertid vilja gorå två
erinringar. Den ena är den, att jag utan vidare nödgats tillbakavisa åtskilliga
anslagsäskanden på det område, som man brukar anse höra till det högre
bildningsområdet, anslag till högskolor, akademier och dylikt, ehuru jag ansett
dessa äskanden även under nuvarande tider synnerligen behjärtansvärda. Jag
har då i en mängd fall gjort detta, utan att redovisa dessa äskanden särskilt i
budgeten, ty när man i alla fall varit i den situationen, att man icke kunnat
anslå medel åt dessa ändamål, så menade jag, att det icke var något vidare bevänt
med att upphäva klagoskrin på den ena eller andra punkten. Beträffande
däremot en hel del av de s. k. folkbildningsändamålen, rörande vilka man måst
gå in för vissa summor, ehuru man icke kunnat giva allt som begärts, har man
haft skolöverstyrelsens petita som utgångspunkt, och det har då varit alldeles
naturligt, att man först refererat dessa petita och sedan gått till den nedskärning,

Torsdagen den 17 januari e. in.

5!»

Nr :i.

som varit erforderlig. Detta liar, tror jag, i vissa fall kunnat giva anledning
till ett visst missförstånd; minskningen faller då lättare i ögonen.

Det andra, som jag liär skulle vilja påpeka, är några siflror, några fakta, som
utvisa omfattningen av huvudtitelns anslag dels i dess helhet, dels pa särskilda
områden förr och nu, och som ge vid handen, hurudan utvecklingen varit under
senare år. Jag har därvid såsom utgångsår tagit år 1914, därför att detta i många
fall betraktas såsom ett normalår, och därför att man därilrån har indexsitiror
och dylikt för penningvärdets förändringar att tillgå. Nåväl: om man jämför
1914 års budget med det budgetsförslag som här är framlagt, finner man, att den
åttonde huvudtitelns slutsumma ökats från 33 miljoner till 119 miljoner kronor
— jag angiver här naturligtvis endast runda tal. Delta betyder, att om man
sätter indexsiffran för år 1914 till 100, så har ökningen uppgått till 303 —
jag tror att herr finansministern redan citerat denna siiira. Om man nu
erinrar sig, att penningvärdets fall under samma tid uttryckes med en stegringav
talet 100 till 177, så att alltså en krona år 1914 hade samma köpkraft som
kronor 1: 77 nu, och samtidigt tänker på den nämnda stegringen från 100 till
303, finner man det glädjande faktum, att kulturbudgeten i alla fall varit
underkastad en betydande stegring under dessa år, en stegring alltså, som ett
ganska gott stycke överstiger indexens fall.

Vid denna beräkning, som slutade med ett stegringstal av 363, har även medräknats
dyrtidstilläggen. Fråndrager jag dessa dyrtidstillägg, kommer jagtill
en stegringssiffra av 278, alltså en siffra, som fortfarande ligger över indexsiffran.
När jag nu i det följande anför ytterligare några siffror för att påvisa,
huru det ställer sig med denna stegring inom olika delar av kulturbudgeten,
så är jag nödsakad att frånräkna dyrtidstilläggen, ty, som herrarna ha sig
bekant, redovisas dessa i en gemensam klumpsumma för hela huvudtiteln i
slutet av densamma, och det skulle föra alltför långt att söka räkna ut, huru
dyrtidstilläggen skulle fördelas på de skilda institutionerna, kårerna och staterna:
akademier, bibliotek, universitet, folkskolor, yrkesskolor, läroverk o. s. v.
Att jag i de följande jämförelsetalen nödgas frånräkna dyrtidstilläggen, medför
dock icke att de siffror, som jag skall be att få redogöra för, icke skulle
bli belysande för utvecklingen, sådan den varit under de senaste åren. Det innebär
endast, att där personalkostnaderna inom en anslagsgrupp varit stora, stegringssiffrorna
i så fall skulle varit ännu högre, om dyrtidstilläggen varit med;
där återigen materialkostnaderna möjligen varit större, skulle stegringssiffrorna
kanske blivit något lägre.

Penningvärdets fall motsvarade, som jag sade, en stegring från 100 till
177; men undersöker jag därefter de skilda huvudgrupperna av huvudtiteln,
finner jag, att stegringen där är synnerligen ojämn. Beträffande »arkiv, bibliotek
och museer» är siffran 117, alltså betydligt under vad penningvärdets
fall skulle ha betingat. För »universitet, den medicinska undervisningen
m. m.» är den 116; alltså samma förhållande! För »akademier m. m.» 168 —
siffran ligger fortfarande under. För den grupp, som omfattar »allmänna
läroverken m. m.» — jag tager grupperna sådana de äro redovisade i budgetförslaget
— får man siffran 183, och därmed har man kommit något över vad
som skulle följa av penningvärdets fall. För gruppen »folkbildningsåtgärder
i övrigt» är siffran 192 — alltså ytterligare ett stycke högre upp — samt för
gruppen »folkundervisningen» 363 — man har därmed, såsom kammaren finner,
kommit väsentligt högre upp. För skolöverstyrelsen får man slutligen talet
421 — även detta betydligt över vad som motsvarar penningvärdets fall. Jag har
betonat, att om man tager hänsyn även till dyrtidstilläggen, siffrorna komma
att gestalta sig något annorlunda; beträffande de poster, som uppvisa de största
tillväxtsiffrorna, skulle nog därigenom siffrorna komma att stiga än mera. Men
med dessa siffror för ögonen kan man icke rättvisligen påstå, att »folkunder -

Vid remiss ai

statsverks propositionen (Forts.

)

Nr 3. 60

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

visningen» och »folkbildningsåtgärderna» blivit missgynnade på de andra gruppernas
bekostnad. Många av anslagen till dessa andra grupper ha icke på långt
när hunnit upp till vad som med hänsyn till indexens fall skulle ha krävts,
för att de skulle stått kvar på 1914 års nivå. Att under sådana förhållanden,
när man är nödsakad att gå fram med besparingar, endast hålla sig till sistnämnda
anslag vore väl ändå oriktigt, såsom kammaren torde förstå.

Jag kan för övrigt beträffande hela åttonde huvudtiteln säga, att om man
jämför nedskärningarna på densamma med de nedskärningar, som nödgats ske
på åtskilliga andra huvudtitlar, tror jag, att man skall finna, att huvudtiteln
står proportionsvis och procentuellt åtskilligt bättre än de flesta. Och när det
är tal om nedskärningar och min andel i desamma, anser jag mig också ha rätt
att erinra därom, att i den budget, som framlades av min företrädare, uppgingo
nedskärningarna på åttonde huvudtiteln till över 12,800,000 kronor, under
det att den i min budget belöper sig till omkring 2,300,000 kronor. Är det så.
att jag varit en »mordängel», har det åtminstone före mig funnits en person,
som varit mordängel i nära sexdubbelt större skala.

Det har vidare riktats mot mig en särskild anmärkning, som angick frågan
om löneregleringen för universiteten. Ja, jag kan öppet medge, att jag beklagar,
att jag icke lyckats föra denna fråga in i ett bättre läge. Men om
man vill rikta den anmärkningen såsom en kritik mot mig, att jag för denna
sak icke visat tillräckligt intresse, tycker jag, att man inte är fullt rättvis.
Jag skall be att få erinra om huru förhållandena legat till på detta område.
Den löneregleringskommitté, som utarbetade ett ingående förslag om lönereglering
för universiteten och för Karolinska institutet, avlämnade sitt betänkande
fullt färdigt på hösten 1921. Så utremitterades betänkandet, och -"(‘misserna
förelågo färdiga i departementet i början av hösten 1922. En regeringsproposition
i ämnet var av de intresserade myndigheterna väntad till 1923
års riksdag, och säkerligen hade den också kunnat framläggas till nämnda
riksdag. Den uteblev emellertid från den dåvarande ministären, som ju har att
räkna herr Rydén som sin meningsfrände. Jag antager, att uteblivandet berodde
på statsfinansiella skäl, ehuru nog statsfinanserna vid det tillfället voro
mycket gynnsammare än de nu äro. I varje fall fanns det då pengar i fonderna
att stoppa till hålen i budgeten med.

Det gjordes emellertid vid det årets remissdebatt varken från den ärade talaren
eller, såvitt jag kan erinra mig, från någon annan talare i någon av kamrarna
något angrepp på den dåvarande regeringen, därför att den icke fört
fram denna_ löneregleringsfråga, Och professorerna hade det året fått gå utan
varje särskild löneförbättring, därför att frågan icke hade framlagts i regeringsproposition
eller i någon motion, om icke i sista stund vid behandlingen
av frågan om tillfällig löneförbättring i övrigt det hade erinrats därom, att
man möjligen kunde hjälpa upp saken i motionsväg, och då blev det jag som
frambar den motionen. Jag vann härvid understöd — det har jag förut uttryckt
min tacksamhet för och vill nu förnya detta tacksamma erkännande — jag
vann understöd från kammarledamöter i båda kamrarna från olika partier.
Statsutskottet prutade emellertid på mitt förslag; jag tror att den ärade talaren
på Malmöbänken själv var med i statsutskottet, och jag undrar, om det
icke står i utlåtandet, att så långt som motionären hemställde kunde statsutskottet
och riksdagen icke gå! Nåväl, när förhållandena äro sådana, tycker
jag det är litet orättvist, om man på mig lägger skulden för att frågan icke
ligger i ett bättre läge.

Vad sedan saken i övrigt vidkommer, så var det naturligt att denna löneregleringsfråga
liksom andra löneregleringsfrågor måste av oss hänskjutas till
budgetsarbetet. Och jag kan ärligt säga, att jag i .det längsta hoppades, att
man skulle kunna gå fram med den. Men när de statsfinansiella skälen trädde

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr It.

Öl

fram i år ännu starkare än i fjol, så visade det sig vara förenat med mycket
stora svårigheter.

Nu vill jag erinra därom, att högskolornas löneregleringskommitté hade kommit
därhän, att för universiteten och Karolinska institutet ifrågasatts en lönereglering
slutande med en beräknad kostnadsökning av 759,800 kronor. Riksdagens
skrivelse talade emellertid icke bara om universiteten, utan den talade
också om »vissa med dem i löneavseende likställda vetenskapliga institutioner
och läroanstalter», ett uttryck, som nog icke kan sägas utmärka sig för fullkomlig
klarhet och vars tvetydighet också i själva verket berett åtskilliga svårigheter
på denna punkt. Emellertid fanns det en kommitté, som också lagt
fram ett löneregleringsförslag för dessa övriga institutioner och läroanstalter.
Den slutade med en kostnadsökning av 591,000 kronor. Slutsumman för löneregleringens
kostnadsökningar skulle alltså i runt tal blivit 1,350,000 kronor.
Att i årets budget pressa in denna summa för en lönereglering vid ett visst
antal institutioner befanns icke möjligt vid budgetsarbetet; det fanns också
andra löneregleringsförslag, som ropade på hänsyn. Man kom jämväl till
samma ståndpunkt av den anledning, att det på goda grunder kunde ifrågasättas,
huruvida den lönenivå som denna lönekommitté hade ställt sig på, beträffande
universiteten, icke var för lågt satt, i varje fall för universitetsprofessorerna.
Uttalanden i sådan riktning hade framkommit från universitetens
och högskolornas sida, men icke bara därifrån utan också från statskontoret,
som icke kan misstänkas att i detta fall vilja gå alltför långt i utgifter. Att
under sådana förhållanden få för universitet och högskolor till stånd en tillfredsställande
lönereglering — vilket eventuellt skulle kostat ännu mer än den citerade
siffran — det tror jag att kammaren måste ge mig rätt i, att det skulle
ha varit rätt så svårt. Överhuvud taget är det icke alltid så lyckligt att söka
pressa fram ordentliga löneregleringar i depressionstider.

Så kom därtill ytterligare en omständighet, som jag redan berört i mitt yttrande
under åttonde huvudtiteln och som finansministern också berört i sitt
yttrande, och det var den, att medan vi höllo på med detta, så kom det fram
från två olika håll tvivelsmål, huruvida överhuvud nu rådande lönesystem vore
det riktiga. Den så kallade Ekmanska kommittén framlade, som bekant, ett
lönesystem som i viss mån vilade på helt andra, grunder, och från en särskild
sakkunnig, som sjöstat med det gamla avlöningsreglementet, gjordes gällande,
att det behövde revideras — och härutinnan tror jag att en mängd personer
som sysslat med detta avlöningsreglemente instämma; i varje fall vill jag säga,
att för sådana institutioner som universitet och akademier passar det synnerligen
illa. Man stod alltså inför möjligheten, att ganska snart ett helt nytt
system och ett helt nytt avlöningsreglemente skulle komma till användning,
och då torde kammaren förstå, att det skulle erbjuda ganska stora svårigheter
att för universiteten vid denna riksdag fastslå en lönereglering efter ett system,
som från början kanske hade varit utdömt, och i varje fall särskilt för universitetens
vidkommande kan anses med skäl synnerligen olämpligt.

Jag kan emellertid ärligt säga, att icke ens dessa vanskligheter avskräckte
mig. Det arbetades fastmer åtskilligt på att undersöka, huruvida det icke vore
tänkbart att gå fram den vägen att för universiteten söka genomföra en
lönereglering i anslutning till det gamla systemet, men i alla fall så funtad,
att man skulle kunna hitta på någon möjlighet att efter ett eller annat år låta
den övergå till det eventuella nya systemet. Men dessa försök och åtskilliga
andra, som också blivit gjorda, stötte på så många tekniska svårigheter, att
man nödgades övergiva dem och därför till sist nödgades stanna vid den utväg,
som är bebådad i statsverkspropositionen, nämligen samma utväg, som
man gick på vid den sista riksdagen, den tillfälliga löneförbättringens väg.
.Men som jag sagt i statsverkspropositionen är det min förhoppning, att man

Vid remins av

statsverks -

jirojfositioncyi.

(Forts.)

Nr 3. 62

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av skall kunna gå fram på den vägen på sådant sätt, att man skall kunna ge dem,
statsverks- för <jet ar mest behjärtansvärt, åtskilligt mera, än vad de fingo i fjol.

propositionen. jjar jlerr j>yc^n me(j en vjgs skärpa framhållit, att riksdagens begäran

or '' om en definitiv lönereglering vid denna riksdag blivit i alla fall på det viset
icke fullgjord. Ja, det erkänner jag, och jag har mången gång nödgats säga
mig detsamma, då jag sysslat med denna fråga. Men jag skulle dock våga
hysa den uppfattningen, att om de som på sin tid formulerade riksdagens skrivelse,
om de hade deltagit i detta arbete, som utförts på denna punkt under
budgetsarbetet och under de förutsättningar, under vilka vi hade att arbeta
med budgeten, och haft att taga ställning till saken, icke_ sådan den stod på
våren 1923, utan som den stod på senhösten 1923, ja, då misstänker jag, att de
icke skulle hava kommit till något annat resultat, än det till vilket jag kommit.

Den ärade talaren framhöll också, om jag icke missuppfattade honom, att
en av mina särskilda försyndelser på denna punkt låg däri, att jag icke skulle
ha drivit arbetet i departementet så, att det nu där förelåge ett färdigt förslag,
som hade varit lämpligt att frambära såsom motion. Jag får säga, att jag
förstår icke riktigt den anmärkningen, och jag tror, att om han vänt sig till
mig personligen, så skulle han funnit, att den nog i viss mån beror på ett missförstånd.
Det är naturligt, att, då man arbetar med sådana frågor som denna,
det först gäller att få riktlinjerna klara, i detta fall riktlinjerna för lönenivån
och riktlinjerna för avlöningssystemet, avlöningsreglementet. Detta är för övrigt
en fråga, som icke bara rör ecklesiastikdepartementet, utan den rör också
andra departement, i den män högskolor sortera under dem, och den rör hela
statsförvaltningen, såvida som den griper in på avlöningsreglementena. Det
var emellertid på just dessa förutsättningar det strandade, svårigheterna att
få fram en lämplig lönenivå och svårigheterna att få fram ett lämpligt avlöningssystem.
Och när det strandade på dessa punkter, ja, då förelåg icke
någon direkt anledning att ge sig in på detaljbestämmelserna. Hade en proposition
kommit till stånd, hade vi kommit till klara grundlinjer för lönenivå och
lönereglementen, ja, då hade denna proposition kommit att framläggas först ett
stycke in på riksdagen och vi hade haft god tid att utarbeta dessa detaljbestämmelser.
Jag erkänner, att de under sådana förhållanden nu icke ligga utformade.
Men det finns tillräckligt med förslag utformade i alla fall, det
finns löneregleringskommitténs förslag utformat i detalj; vill man bära fram
det, så är det icke någon svårighet. Det finns statskontorets yttrande, som ändrade
vissa lönesiffror. Det finns reservanternas i kommittén yttrande, som
framlagt andra siffror. Det finns för övrigt också ett inom departementet utarbetat
förslag, som går ut från helt andra lönesiffror och i viss mån ett annat
lönesystem. Således finns det nog material på den punkten.

Jag skall därnäst gå över till åtskilliga andra frågor rörande en del detaljer,
som blivit berörda av olika talare. Man har anmärkt mot mig, att det
begärda anslaget till folkhögskolorna satts till 800,000 kronor och icke högre
belopp. Då ber jag att få erinra därom, att detta anslag 1918 var sammanlagt
562,000 kronor, däri inbegripet tilläggsanslaget. 1919 var det 665,000 och
1920 uppgick det till 917,525 kronor. Med hänsyn till penningvärdets stegring
är för närvarande 800,000 betydligt högre än anslagssiffran betydde 1920, liksom
det naturligtvis är ännu mycket högre än anslagssiffran var både 1918
och 1919. Och om man skulle vilja göra gällande, att folkhögskolorna under
dessa år växt i antal så att detta skulle motivera en starkare stegring av
anslaget, så är det nog så. att det varit en viss tillväxt: antalet har från att
ha varit 48 under åren 1918 och 1919 ökats till 52 för närvarande, således en
tillväxt som i alla fall kan anses vara något så när kompenserad genom penningvärdets
stegring.

Torsdagen den 17 januari e. in.

03 IV r 8.

.Det talades också om beträffande folkhögskolorna, att stipendierna på den
punkten blivit nedsatta. De stipendiebelopp, som man nu tänkt gå tillbaka
till, fastställdes 1918 — jag tror att den ärade talaren, herr Bengtsson i Norup,
ville göra gällande att de blivit fastslagna 1913, men jag tror att det är
ett misstag och att beloppen fastställdes 1918. Om man beviljar samma summa
nu, så ställer man sig i stort sett på 1918 års siffra, man ger blott i realvärde
något mera.

Det talades vidare om anslaget till populärvetenskapliga föreläsningar. Detta
anslag var 1916—1918 192,000 kronor, 1919 uppgick det till 275,000 i runt
tal, 1920 till 285,000, 1921 till 365,000. I den föreslagna budgeten är del upptaget
till 290,000. Det betyder med hänsyn tagen till penningvärdets stegring
en högre standard i fråga om detta anslag än något av åren 1916—1820. Jag
har sagt i propositionen både om detta anslag och överhuvud taget helt allmänt,
att jag skulle önskat att vissa anslag, och en hel del anslag, hade varit högre.
Men så nedskurna, som man velat göra gällande, äro de icke.

Jag skulle kunna säga detsamma om fortsättningsskolorna och anslaget för
dem, som också blivit berört. Det är icke så, att man vill vidtaga åtgärder för
att det skall gå långsammare, utan det är faktiskt så, att det går långsammare
än man beräknat tidigare, och då har man satt budgetsiffran så. att den
täcker det för närvarande föreliggande behovet beträffande detta anslag.

Den ärade talaren på Malmöhusbänken räknade också upp en hel del andra
anslag, där han beklagade att icke högre summor blivit framlagda. En hel
del av dessa anslag, mina herrar och damer, är det icke jag som skurit ned,
utan de ha varit nedskurna till de belopp, som upptagits i föreliggande budget,
redan i halvårsbudgeten 1923 och i det nu pågående årets budget! Således är
det icke jag som på den punkten varit mordängel, utan mordängeln gick fram
före mig. Jag har behållit samma siffror, som förut varit gällande, oförändrade.
Jag skall räkna upp några av dessa anslag. Anslaget till arbetarnas
bildningsförbund är lika med i fjol; nykterhetsanslaget är lika med i fjol. Det
antyddes ju, att jag skulle gått fram med någon sorts vandalisering på denna
punkt! Detsamma gäller anslaget till folkskolebarns studie- och! ferieresor;
i fråga om1 detta är det på det viset, att redan tidigare man tagit bort studieresorna;
för närvarande har anslaget till ferieresorna räknats ut till precis vad
järnvägsstyrelsen räknat ut att de skola kosta; det blir något mindre i år, därför
att järnvägsbiljetterna blivit nedsatta; men det är precis samma standard.

Det anslag, som den ärade talaren talade så mycket och så varmt om och i
fråga om vilket jag gärna kan instämma med honom, nämligen anslaget till
kulturverket Sveriges kyrkor, är det icke jag som tagit bort. Det togs redan
bort i halvårsbudgeten 1923 och har varit borta hela pågående budgetsår!

Det talades vidare om anslaget till konstakademien. Konstakademien har i
denna budget fått precis samma anslag som föregående år med det undantaget
att man strukit en post för anskaffande av nya ångpannor, och den skulle
väl icke behållas, då ångpannorna blivit anskaffade!

Det talades om anslaget till vitterhetsakademien. Det är riktigt att det blivit
nedskuret på vissa punkter, men det har i stället blivit höjt på andra punkter,
och slutsumman visar en höjning av 5,050 kronor, icke någon nedsättning!

Så talades det om resestipendieanslagen. Ja, det förhåller sig på samma sätt
med dessa; de ha blivit nedskurna föregående budgetsår! Det är alltså icke
heller här jag, som varit mordängeln, men det kan kanske förlåtas mig, om jagunder
nuvarande förhållanden på denna och en hel del andra punkter icke haft
makt att återuppväcka de döda.

Det har också riktats en anmärkning med anledning av att vi icke försökt
ytterligare nedskärningar på anslaget till privatläroverken. Ja, därmed förhåller
det sig så, att den av riksdagen begärda utredningen inkom på de -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr 3. 64

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
\ statsverkspropositionen.

(Forts.)

partementets bord den 29 december, d. v. s. för c:a 14 dagar sedan, och har
ögonblickligen utremitterats till de myndigheter, som ytterligare böra höras i
saken. Det kan väl kammaren förstå, att det absolut icke är möjligt att i en
budget, som skall vara definitivt färdig den 2 januari, vidtaga ytterligare åtgärder
med avseende å denna ännu ej slutförda sak.

Ja, så kom herr Rydén till sist in på en annan punkt, och redan då
han började sitt anförande och sade, att han skulle gå baklänges i budgeten,
så förstod jag, att han sist skulle komma till riksarkivet, eftersom det står
bland de första punkterna i budgeten. Den frågan har, som kammaren behagade
erinra sig, varit ett gammalt tvisteämne mellan herr Rydén och riksarkivet,
och där har det i allmänhet varit så, att de framställningar, som riksarkivet
gjort, haft glädjen röna understöd i båda kamrarna trots det motstånd
som från vissa håll riktats mot desamma. Och att frågan nu återigen kommit
upp, det påminner mig om den gamla sagan om galten Särimner, som slaktades
varje år, men varje jul steg upp lika kry igen. Så tyckes det vara med den
här frågan. Men om nu den ärade talaren på Malmöhusbänken behåller sin
ståndpunkt i frågan, så torde det förlåtas mig, att jag också står kvar på min
gamla ståndpunkt, vilket jag kan göra så mycket hellre, som det väl i alla fall
får erkännas vara en fråga, som jag har några förutsättningar att känna till
i grunden. Han vädjade själv till det intresse han hade av vissa punkter i
budgeten, och jag kan kvittera det med att vädja till vissa punkter, som jag tror
mig känna i grunden.

Vad är det nu som blivit gjort på denna punkt? Jo, för det första har det
åter upptagits ett anslag för utgivandet genom riksarkivet av handlingar av
vikt för fäderneslandets historia. Det anslaget, mina damer och herrar, kom till
och beviljades av riksdagen första gången år 1853, det vill säga för mer än 70
år sedan. Sedan dess har det ständigt utgått, med ett undantag: det föll för
Geddesyxan i fjol. Det höjdes redan i slutet av 1880-talet eller i början av
1890-talet, jag vågar inte säga årtalet, till den summa, som det sedan dess alltjämt
bibehållit och för vilken jag nu har gått in. Det var höjt något under
kristiden, men jag har sökt återföra det till den gamla summan. Genom det
anslaget har riksarkivet, såsom för resten är dess skyldighet enligt dess instruktioner,
utgivit en hel del av de allra viktigaste källskriftsserier, som röra
Sveriges historia. Jag erinrar dem, som känna till dessa ämnen, om Gustav
Vasas registratur, d. v. s. Gustav Vasas brev, om Sveriges riksdagsakter, d. v. s.
svenska riksdagens handlingar och beslut under 1500-talet; vi hålla nu på med
en serie av dessa riksdagsakter från frihetstiden.

Jag kan nämna att för ett par år sedan kom en ärad medlem av denna kammare,
en vän av historieforskning, själv en historieskrivare av den rang, att
hans historieskrivning trängt ut till vida kretsar dit historieskrivning kanske
annars icke når — jag är berättigad att säga hans namn, nämligen herr Fabian
Månsson — och frågade mig: »Varför ger icke riksarkivet ut mer handlingar
till Sveriges historia än nu? Beror det på att det inte finns folk, som kan det?»
Då svarade jag, att nog fanns det folk, som kunde det, men att vi icke hade
större anslag. Han genmälde: »Vad är det för skäl? Om riksarkivarien kommer
in till riksdagen och begär en ökning av anslaget, kommer riksdagen ögonblickligen
att bevilja den.» Jag svarade då att jag tacksamt skulle ha den
saken i åtanke, men jag trodde verkligen inte, att jag skulle få uppleva, att man
gjorde det till en anmärkning mot mig, att jag framlagt förslag om att detta 70
år gamla anslag skulle återupptagas — eller, rättare uttryckt, att detta anslag,
som utgått i 70 år på ett undantag när, fortfarande skall utgå. Jag tillåter mig
erinra om att det ansågs möjligt, lämpligt och billigt, att den svenska staten
kostade på dessa 4,500 kronor för det ändamål på en tid, då hela ecklesiastikbudgeten
var 12 ä 13 miljoner. Nu är den 119 miljoner, och det får ursäktas, att

65 Nr :i.

1 onsdagen (lön 17 januari e. in.

vfri(!(Sna!!Ur “iff TV 0U\ man skulIe ha råd med det anslaget även nu L
u f lal1 har jag velat underställa den saken riksdagen.

Uen andra synden som jag gjort mig skyldig till i fråga om riksarkivet skulle
punkten nf Pers°nalanslaget, trots anmärkningar på den

2,1 tf kf *bc att.la ermra om förhållandena härvidlag. Om herrarna
r- i , a , nagot av vara störa museer, nationalmuseum, riksmuseet eller

herrarna’'' inte''''då’ans, det " ^ t"®6 si.na 1samlingar ökade med hälften, skulle
Klint t i d ^ i f ganska rimligt, om man sade, att i samma ögon
tä mfn K;ke nedskära anslaget för personalen? Detta är vad som

omkring 192^-7 etfhaT Under de sista decennierna - 1900 till

*1 in 1920 fördubblats i omfattning från omkring 1 mil till omkring 9
nnl hyllmeter men genom riksdagens beslut år 1922 tick det under sin vård

Jag har trots en del framställningar i den riktningen icke återupptagit denin
anslagsökning, men jag har icke ansett mig kunna stå till svars med att vtterigarc
beskära anslaget, och detta icke minst med hänsyn till vad denna ackvisi

»T s iSSZäBSi?*?,,tt “rmas‘,p4 rmä ” *«

eu sa manga nyllmeter — det kan vara riksarkivets personal likgiltigt om
de ha 2 eller 3 mil att omhändertaga - utan därför att det TsL infeslutér så
oerhort viktiga handlingar rörande Sveriges historia, vilka undef en lång fö] id
%at fa’ att de måste få ökad vård och bättre omhändertagande
Herr Ryden kastade fram till mig den frågan, vad jag skulle såga om en
sto1 samling viktiga arkivalier blevo vårdslösade. Jag har stått inför det pro
Jag llar agnat fånga år av mitt liv för att få frågan löst, vilket omsider
vÄrdde,TV-r rksda?ei1 beslöt, att kammararkivet skulle underställas riksarkivets
J iDur ihgga handlingarna till hela Sveriges inre historia om den någon

gårdarnas historia till vår'' handlingarna till byarnas, socknarnas,

g-7na^na^nmtoria. till vara forfaders historia: hur de bröto upp mark hur de nt sknfh^V

aker f°Cr allg’ kur de arbetade i bruk och smedja och överallt Man

talen blottV0''^ varje gard> nästan varje person under 15- och 1600-

alen blott dessa handlingar bliva tillvaratagna, vårdade, lagrade och till ganghga

för allmänheten, och det sista skulle de bli allra bäst, om riksdagen

ss aarså stort ä:

VÄ»

råtta kan bliva, att det bär vant ganska minimalt, men det kali lag försäkra
kammaren att vad eftervärlden än kommer att säga, så kommer den att säga
att vad Jag utrattat för att få kammararkivet under bättre vård, det kommer att
sta sig. Det vagar jag vara fullt övertygad om; det kan sägas ha varit en
stor del av mitt livsverk — herr Rydén talade ju om sitt. Därför hade jag icke

mhimm sl-ulle bct7ftSöl01I!l ^ f?r®ökt nedskära ett personalanslag, då nedskärändrat
uÄ ‘ Ta™d-. Både jag icke tagit upp det anslaget oförändrat
i budgeten, hade det från min synpunkt sett varit oförsvarligt.

Herr Hagman: Herr talman, mina damer och herrar! Det har sagts under
ten remissdebatt, som har pågått hela denna dag, att den budget som här föreigger,
ar synnerligen försiktigt uppgjord och det har till och med sagts att den
ar synnerhgen stark Jag har ingen anledning att förneka, ait det sist S
ballett sa mycket mindre som vi ju speciellt på socialdepartementets budget i år
Andra hammarens protoholl 1924. Nr 3. 5

Vid remi8a av
.statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 3. 66

Torsdagen den 17 januari e. m.

yid, remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

icke hava några anslag uppförda för arbetslöshetens bekämpande. Socialdepartementets
budget, som nu föreligger, belöper sig till i runt tal 76 miljoner kronor,
och jag vill då erinra om, hurusom 1922 års riksdag dels fastställde en halvarsbudget
för första halvåret 1923 av 44 miljoner kronor, men därutöver på tillläggsstat
uppställde en budget av ej mindre än 96 miljoner kronor. Jag tror, att
det är riktigt att något omedelbart behov av anslag för arbetslöshetens bekämpande
ej just nu kan sägas föreligga. Det angives i propositionen att man
längre fram, då förhållandena på detta område kunna bättre överblickas skall
taga under övervägande, huruvida framställning till riksdagen skall behöva
göras. Nu är det lyckligtvis så, att läget på arbetsmarknaden är väsentligen
förbättrat och enligt arbetslöshetskommissionens rapporter äro endast omkring
15 000 man för närvarande oförvållat arbetslösa. Denna siffra maste emellertid
betecknas såsom en verklig minimisiffra, därför att man når icke alla de o nvilligt
arbetslösa med det system, som för närvarande tillämpas da det galler
att taga reda på arbetslöshetens omfattning. Redan fackförbundens procenttal,
som den 31 oktober 1923 utgjorde 8,1 procent, ger ju vid handen att den verkliga
arbetslösheten är betydligt större än den, som framgar av kommissionens
rapporter. Vi behöva också bara titta på, hur det förhåller sig med rapporterna
från den offentliga arbetsförmedlingen, där ju relationstalet per 100 lediga platser
har ökats till 191 arbetsansökningar. _ Allting visar .iu, att laget ar betydligt
svårare än vad som framgår av de officiella kommissionsrapporterna. ,

Nu förhåller det sig ju så, att det finns medel för att hjelpa de arbetslösa,,
men det är tyvärr så, att den hjälp, som lämnas, är ju som bekant synnerligen
restriktiv och om möjligt ännu mera restriktiv för närvarande än någon gång
tidigare. Under det att under år 1922, särskilt dess första kvartal, praktiskt
taget alla ofrivilligt arbetslösa kunde erhålla hjälp, i de fall dar behov av sådan
var konstaterad, så är denna hjälpmöjlighet ju för närvarande begränsad till
vissa yrkesgrupper, nämligen järnbruks-, verkstads-, industri- och gruvarbetare
samt affärsanställda, och det försök, som gjordes,^ att hos Kungl; Maj ..t U till
stånd en annan ordning på detta område, ledde pa denna punkt icke till något

som helst resultat. ..

Det är visserligen sant, att meningen är. att man skall genom dispenser möjliggöra
att även de helt avstängda grupperna kunna komma i åtnjutande av
hjälp, men dessa dispenser omfatta så få, så att man kan praktiskt taget saga
att för närvarande äro endast mellan 10 och 15 procent hjälpta av det antal, som
kommissionen själv rapporterar, såsom varande ofrivilligt arbetslösa, och gar
man till den verkliga arbetslöshetssiffran, skall man finna att endast omkring
5 procent för närvarande erhålla hjälp av de medel, riksdagen tidigare beviljat

för arbetslöshetens bekämpande. . ...

Orsaken härtill är ju att söka däruti, att man vill gorå gällande att vil tor
närvarande ha att räkna med vad man paradoxalt kallar för en normal arbetslöshet
inom flertalet arbetsområden. Vidare är verksamheten stalld inför sin
avveckling, och denna avveckling går sin väg fram vid sidan om den faktiska
arbetslöshetens omfattning. Man torde därför kunna befara, att man kommer
fram till en tidpunkt, då denna verksamhet kommer att helt upphöra och aven
samtidigt befara att, när arbetslösheten även pa hosten 1924 pa nytt sätter till.
ingen möjlighet finnes att hjälpa dem, som då bil offer for densamma. _

Det är med utgångspunkt ifrån denna syn på tingen, som jag för mm de
hade hoppats på att man i den statsverksproposition. som bär föreligger skulle
ha funnit någonting om att man från Kungl. Maj:ts sida hade tankt att förelägga
riksdagen förslag till en arbetslöshetsförsäkring varom ju socialtorsakringskommittén
i slutet av år 1922 avlämnade ett betänkande. Sa synes emellertid
ingalunda vara fallet, utan denna fråga har tillsammans med alla andra
sociala spörsmål fått maka åt sig inför de fmanssvangheter, som man ju tran

67 Nr 3.

Torsdagen den 17 januari e. m.

denna *lin jcf halt d vlU 0,1 1(''is"in» av ^nna fråga efter Viä hissar,

ni™ I , s*lkeft slant sig billigare än en verksamhet utav (lön om fatt TÄÄtfiÄ

fiWMSWST
tÄÄiÄar •*''!“

^^pSgSSSSSlS!^

^^äää*^ zlFrr«
£Är £msS£

de! ^ feÄ:mÄfeSiv ÄdTot feÄnde^Ä d&

^»ifSSSsFSasS?-

^fiSiilSiÄi-as

som man på sina håll vill göra gällande redan nu är för håSen& arbetsl°shet>>’

p S8aS S*ÄÄM S?ÄJTttr s“ £

känt och känner efter genomläsande av Kuno- aK + f ? °“ 7acl Ja^
särskilt, som behandla statstjänarna. Av den tillfredsställelse1 ^mn1 ^
finansministerns uttalande angående sin budo-et äar t V- •in ’ so“ utmarkte

SSHiiBil

g?ÄÄ Ä SÄSÄSÄg it dSråftrif

BudgeSn för de^period^nuftmelö^f^ f\n?ta bXtepÄ

***.*****

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3. 68

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Ports.)

att man saknar i finansplanen, är det, att icke som motto över det hela står
den e-amla välkända latinska sentensen, som vi alla kanna till från vara rik
bankssedlar: »Hinc robur et securitas», det är uttytt, »Har linnés styrka oc
vederhäftio-het.» Ty det är nog visst och sant att det gör, men det ar nog
också så, som från många håll sagts, att denna budget är alltför stark och alltför

^0^ man då skulle utgå från detta intryck, så vill. jag saga, att det ser ut
som om staten i förhållande till många andra stater i världen kommit relativt
helskinnad undan krisårens påfrestningar och om också sta^tsfinansernaicke^
allo kunna betecknas såsom varande vid full halsa tror jag jrr,nvniP

vana det påståendet, att de nu befinna sig i eu ganska hoppgivande konvalescensperiod.
När nu detta är förhållandet med staten i dess helhet, ligger
det snubblande nära till hands, att man frågar sig: Hurudana aro nu utsikterna
för nästa budgetsperiod för de olika samhällskategoner, av vilka denna
statskropp huvudsakligen består? Jag tänker då närmast pa sadana ka e ESKISS*

i bifall ställes i utsikt h*lp , »

^''Den^arnhäilskatefforl^somsiår^l denna undantagsställning, är stalstjänarna.
öv^r dem har den kungl. propositionen gått mycket hårt fram och bebadar
vtterlio-are beskärning av do förut upprepade gånger beskurna dyrtidstillag
^ Men fråo-ar sin då varför just denna kategori sa hart behandlats. Man

oeh -systrar i de andra samhällskategorierna. vilka, jag medger det garna, i dae
Ste denna saken och dä först gä, till kropp..

mmååmmmm

Torsdagen (lön 17 januari e. in.

69 Nr 8.

om vilkas enorma storlek det nuvarande släktet aldrig vågat göra sig en föreställning.

^Vad jag med detta velat säga är, att samtliga dessa kategorier under de
gångna oros- och prövningsåren dock under längre och kortare tid haft sin plats
så att säga i solen.

Hur ställer det sig: nu, om vi so på den återstående samhällskategorien, den
som statsverkspropositionen nu går hårdast ut över. Det säges oförbehållsamt
att i år liksom förra året har den största nedsättningen i utgifterna måst ske
på den post, som avser statstjänstemannens dyrtidstillägg. Förhållandet var
som vi minnas, att när kristiden började och dess verkningar begynte göra sig
gällande, erhöllo statstjänarna under de första åren rakt ingen hjälp, utan fingo
taga till besparingar och andra realiserbara tillgångar, för att inte säga att
de måste skuldsätta sig. Småningom kom en dyrtidskompensation, som dock
för stora, delar av statstjänstemannen varit och alltjämt förblivit fullständigt
otillräcklig, och så fort dyrtiden lättade, fingo de ingen respittid, varigenom
de möjligen skulle kunnat reparera de lidna förlusterna under den första tiden,
utan dyrtidstilläggen nedskuros i jämn takt för att icke säga något hastigare
takt, än kristiden lättade. Denna minskning har fortsatt, tills vi nu stå vid
den punkt, som föreligger i den kungl. propositionen.

Då herr finansministern i förmiddags talade om dessa saker, hade jag mycket
svart att följa hans tankegang, delvis beroende på att han använde siffror och
procenttal från Kungl. Maj ds proposition angående dyrtidstilläggen, vilken
först i dag utdelats i kammaren, och som man således icke hunnit taga del
av. Hans anförande kulminerade emellertid, om jag minnes rätt, i påståendet
att en byråchef nu har det bättre än förut. Där måste jag tillstå, att jag
rakt icke. kan följa honom. Att man med hans tabellariska uppgifter och med
ensidigt inriktande på. dessa siffror kan komma till en sådan uppfattning, det
tar jag för alldeles givet, men man bör väl också beakta, hurusom samtidigt
med löneändringarna för dessa liksom för andra tjänstemän samtidigt vidtogos
andra, för tjänstemännen oförmånliga ändringar beträffande deras avlöningsoch
tjänstgöringsförhållanden, såsom utsträckt tjänstetid på tjänsterummet,
m. m., vilka förhållanden regleras av bestämmelserna i det s. k. avlöningsreglementet.
Samtliga dessa bestämmelser ha för tjänstemännen omöjliggjort
att pa.något sätt.kunna utom statstjänsten bidraga till sin bärgning. Ja, detta
är ju i och för sig riktigt och rätt, så måste det vara, men relativt taget kan
jag icke gå med på herr statsrådets uttalande, att en byråchefs lön för sin statstjänst
nu är bättre än förut. Summa summarum, av det hela blir, att under
hela den kristid, som varit, har icke ens en enda liten solstråle fallit på stora
delar av statstjänstemannakåren; de ha hela tiden stått på skuggsidan. Jag
förmenar, att det kan vara riktigt att erinra kammaren om detta, när den nu
gar att snart taga ställning till frågor, som beröra dessa statstjänares livsintressen.

.Tåg kan icke heller värja mig, när jag tänker på den avoghet mot statstjänstemannen,
. som ovedersägligen tager sig uttryck i denna statsverksproposition,
jag kan icke värja mig, säger jag, för en undran, huruvida denna avoghet
är förestavad av taktiska eller politiska skäl. Det vet jag nu visserligen
icke, men måhända har regeringen tagit något intryck av den illvilliga och orättvisa
agitation, mot statstjänstemannen, som de sista åren vidmakthållits för att
bilda en opinion mot denna samhällskategori. Denna opinion har ju mång*en
gång tagit sig nog sa obehärskade och hätska former, och jag vill endast till
talesmännen för denna opinion saga, att allt vad ni åstadkommit är endast att
ni visat, vilken utomordenligt ytlig kännedom ni ha om statsförvaltningen och
dess tjänare. Men en sak har dock denna hätska förföljelse kunnat konstatera,
nämligen att statstjänstemannen fortfarande äro av samma tåliga, lojala och

Vid remiss av
8tataverk8-2>ropo8itionen.
(Forts.)

Nr 3. 70

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av ansvarskännande släkte, som de allt hitintills varit och, som jag hoppas och vet,
prT^Momn de al0ltid komma att förbli.

(Ports) Då nu emellertid regeringen tycks ha sällat sig till dem, som icke vilja eller
måhända icke anse sig kunna förstå den svåra och tunga väg, som statstjänstemannen
under alla dessa år — jag upprepar det, särskilt vissa av dem —
trampat, tills de omsider nått den tröstlösa punkt, där de nu stå, återstår mig
endast att inför denna kammare inlägga en hovsam, men bestämd protest mot
det förslag, som från regeringshåll framkommit för att ytterligare beskära
dyrtidstilläggen.

Denna beskärning har enligt min uppfattning både orättvist och framför allt
godtyckligt i den kungl. propositionen angivits uppgå till ett belopp av 12 miljoner
kronor. Det har redan förut i dag påpekats hurusom skillnaden mellan
statens utgifter för budgetåret 1923—1921 och budgetåret 1924—1925 just utgör
detta belopp 12 miljoner kronor. Och det har sagts: Det kan väl icke vara
möjligt, att statstjänstemännen användas som en slags regulator vid budgetens
uppgörande. Ja, faktum kvarstår. Herr finansministern uttalade i förmiddags
visserligen att denna sänkning utgjorde icke mål, men väl medel, och jag kan
icke se annat, än att man måste tänka sig att denna utgiftspost varit slutstenen
i budgetbyggnaden.

Man frågar sig ovillkorligen: Har denna beskärning varit absolut nödvän dig?

Äro statsfinanserna så dåliga, att det icke varit möjligt att anskaffa dessa
12 miljoner och således undgå att göra denna beskärning. Som jag förut sagt, är
denna stat så starkt tilltagen och ingående så snävt beräknad, att det mycket
väl kunnat gå för sig. Men vill man säga, att staten befinner sig i ett finansiellt
nödläge, vilket jag för min del icke tror att den gör, så kunde man, om man icke
velat höja inkomstberäkningen genom att uppskjuta avsättningen till vissa fonder
eller med tillgripande av vissa fonders medel, ha undvikit denna beskärning.
Jag måste givetvis upprepa liksom många andra talesmän i dag den förhoppningen,
att riksdagen måtte komma till annan uppfattning i denna fråga än
Kungl. Maj :t.

Beträffande själva den tekniska utformningen av dyrtidstilläggen angives i
kungl. propositionen, att ingen annan ändring där skall göras än att det förutvarande
indextalet, som bestämmes kvartalsvis efter socialstyrelsens index, nu
skall utbytas mot ett bestämt procenttal, som tydligt angives skola utgå, oberoende
av eventuella växlingar i levnadskostnadsindex. Detta är således slutstenen
i alla dessa dyrtidsutredningar, som varat alla dessa år, att nu överger
man fullständigt sambandet mellan levnadskostnadsindex och dess inflytande
på tjänstemännens löner. Hädanefter skulle således rena godtycket motivera
dyrtidstilläggens storlek, allt eftersom den ena eller andra önskningen härutinnan
vore rådande. Att en enda procentsats sättes, det förstår jag och det ger jag
mitt fulla gillande, ty ur statens synpunkt är det både praktiskt och ekonomiskt
fördelaktigt att så förfara, men jag förstår icke, varför icke detta procenttal
med litet god vilja skulle kunna sättas i relation till levnadskostnadsindex. I
stället för att uppskatta ett kommande års levnadskostnadsindex, vill det förefalla
att man med fördel kunde tillämpa och att det i varje fall kunde ligga något
i ett system, där denna levnadskostnadsindex baserades på exempelvis medeltalet
för de närmast föregående kända, fyra kvartalens levnadskostnadsindices.
På det sättet skulle man kunna upprätthålla dyrtidstilläggens beroende av levnadskostnadsindex.

När sedan den kungl. propositionen säger, att ingen annan ändring företagits
i nuvarande bestämmelser än just den nu berörda, måste jag uppehålla mig vid
en detaljbestämmelse, som tillämpas i fråga om nuvarande dyrtidstillägg, nämligen
den som rör maximeringen av månadslönerna. Jämlikt Kungl. Maj ds
proposition har denna maximering bestämts till, vill jag minnas, 800 kronor för

Torsdagen den 17 januari e. in.

71

Nr 3.

nyreglerade verk och 650 kronor för oreglerade verk. Jag tillät inig vid riksdagen
i fjol motionera om ändring härutinnan och hemställde, att man skulle
återgå till en förut tillämpad praxis och höja gränsen till 1,250 kronor. Saken
rör en personal uppgående till 1,300 tjänstemän och innebär en utgift för statsverket
av cirka 700,000 kronor med den index, som rådde, då min motion förra
året väcktes. Jag vill erinra hurusom, då denna fråga behandlades här i kammaren
den femte maj förra året, dåvarande finansministern, densamme som i
den nu sittande regeringen, från regeringsbänken uttalade, att han för sin del
icke var belåten med dåvarande Kung!. Maj.ds förslag, utan hyste den uppfattningen,
att det varit lyckligt, om denna gräns kunnat dragas något högre upp.
Det är därför med besvikelse och med beklagande, som man nu konstaterar, att
när samme finansminister nu var i tillfälle att framlägga ett eget förslag i denna
fråga, han icke vidblev sin ståndpunkt från föregående år.

Jag skulle också vilja beröra en fråga, som likaledes har avseende på statstjänstemannen,
visserligen en helt ringa del av dem, och som är särskilt behandlad
i statsverkspropositionen. Jag avser den del av propositionen, som gäller
behandlingen av den gamla andra normallönegraden tillhörande statstjänstemännens
löner, alltså de löner, som åtnjötos av dåvarande sekreterare och kamrerare.
När den sista löneregleringen genomfördes för några år sedan, blev man
strax därefter underkunnig om att ett stort misstag blivit begånget mot dessa
tjänstemän. Det erkändes allmänt, att ett misstag förelåg och alla voro eniga
om att detta måste rättas. Men man förstod ju också, att rättelsen icke kunde
ske ögonblickligen, utan att saken måste utredas.

Hur har då denna utredning blivit skött? Jo, saken har bedrivits så, att
Kungl. Maj:t den 30 september 1921 gav i uppdrag åt lönenämnden att utreda
denna fråga. Först den 9 november 1923 avlämnade emellertid nämnden denna
utredning. Således två runda år behövdes det för en utredning om en relativt
ringa grupp av tjänstemän. Låt vara, att det kanske förefunnits stridiga åsikter
inom nämnden, den använda tiden för denna utrednig synes dock anmärkningsvärt
lång. Nu säger Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t antagligen icke kan
komma in med denna utredning till riksdagen i år. Det må nu vara, men så
kommer ett ytterligare meddelande från Kungl. Maj :t av innehåll, att om Kungl.
Maj :t kan komma in med utredningen i år, så skall dock det på denna utredning
grundade förslaget, därest det antages, icke träda i tillämpning förrän med
budgetåret 1925—1926. För detta meddelande lämnas ingen som helst motivering
i statsverkspropositionen. Jag är alldeles övertygad om, att regeringens
medlemmar har nogsamt förstått vilka känslor av besvikenhet, som ett dylikt
budskap frambringat hos dessa tjänstemän. Det är ju inte utan, att de rent av
skulle kunna vara berättigade till en viss retroaktivitet i denna lönefråga, beroende
därpå, att så lång tid tagits i anspråk för utredning av densamma. Utredningens
längd har icke kunnat påverkas av tjänstemännen själva och det utsäges
nu, att denna reglering, även om den kan bli färdig detta år, dock icke skall träda
i gällande kraft förrän nästa år. Det är givetvis alltid så, att varje sådant
argument som mitt kan bemötas med statsfinansiella hänsyn, och det har i
andra fall i år gällt även anslag på 1,000 kronor, så att det hjälper väl inte att
man härvidlag kan säga, att det är relativt obetydliga belopp, som det här gäller
för att giva, jag vägbar säga, en misshandlad tjänstemannagrupp den rättvisa,
som den ovedersägligen tillkommer.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga några ord om ett mycket viktigt aktuellt
problem, nämligen det pågående reformarbetet för förenklingar och givetvis
också besparingar i statsförvaltningen. Det var en tid då statens kassa svällde
och guldet, strömmade in. Den tiden godlogo statsmakterna alla krav på vidgade
uppgifter för staten, med åtföljande nya ämbetsverk, ökat antal tjänstemän
och ökade löner för alla dessa. Men så kom en annan tid, då det var ebb i stats -

Vid remiss av
atat8verksjyroj)08itionen.
•
(Korta.)

Nr 3. 72

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverks■
propositionen.
(Forts.)

kassan, och då kom eftertankens kränka blekhet. Utvidgningskraven avlöstes
snart från alla håll av rop på att man måste göra besparingar och förenklingar,
och det dröjde inte länge innan statsmakterna själva kommo till insikt om, att
här måste de själva göra någonting. Hur har nu denna fråga skötts. Jag må
säga, att jag för min del och många med mig ha det intrycket, att staten under
hela denna tid haft ett ganska valhänt grepp på detta problem. Till att börja
med utskickades cirkulärskrivelser till generaldirektörer och chefer i den centrala
förvaltningen med begäran, att de skulle vara så vänliga att stympa sina
egna ämbetsverk. Man kan tänka sig vad resultatet blev och i praktiken blev
resultatet också plus minus noll. Sedan tog man nya tag, i det att man tillsatte
en delegation, jag vill minnas en två mannakommitté, som inom departementen
skulle utreda frågan. Denna framkom med sitt förslag, men jag tror
man kan påstå, att resultatet även där blev lika med noll. Slutligen tillsatte
man i slutet av förra året den s. k. Geddeskommittén. Den har ju inte varit
så länge i verksamhet, att det kan vara lämpligt att om densamma uttala något
omdöme ännu. Något resultat har man dock sett av dess verksamhet, så att
det kan ju tänkas att en och annan verkligen gjort sig den frågan: Hur kommer
det att avlöpa i fortsättningen under det år, som är, ty inom den tiden är den
ålagd att fullgöra sitt arbete. Jag får då säga, att av de utredningar och
betänkanden, som kommit därifrån — jag tänker nu närmast på det sista
angående tjänstemännens rätt och befogenhet att klaga över beslut i avlöningsoch
anmärkningsmål — får man det intrycket att kommittén icke riktigt motsvarat
de förhoppningar, som man borde ställt på densamma. Här har från
olika ämbetsverks och tjänstemannaorganisationers sida framkommit en kritik,
som jag och många med mig finna vara rätt så berättigad och väl motiverad.
Härtill kommer, att denna Geddeskommitténs utredning på sina ställen redigerats
så, att den har en viss bismak av hot och hets mot tjänstemännen.

Jag tror för min del inte, att det är rätt att fortgå på den hittills inslagna
vägen i dessa frågor allra minst med sådant hot, som jag nyss talade om. Jag
skulle vilja överlämna den tanken till regeringen, huruvida det inte kunde vara
nyttigt och lämpligt för statsmakterna, att i denna utredningsfråga taga hjälp
även ifrån de stora tjänstemannakategorierna. De äro organiserade såväl i
stort som ock inom de olika detaljgrenarna inom förvaltningen. Min alldeles
bestämda övertygelse är, att om dessa tjänstemän, som väl känna till en stor
del av organisationsdetaljerna, på lämpligt sätt representerade finge tillfälle
att under visst ansvar deltaga i dessa försök till omdaning av förvaltningen,
man därpå skulle ha mycket att vinna men näppeligen något att förlora. J!ag
har nämligen den uppfattningen, att med orättvist behandlade och ekonomiskt
tyngda stat stjänare kommer man icke så långt med de här nya reformsträvandena
i statsförvaltningen. Men om man har intresserade statstjänare, som äro
skäligt avlönade, och som därtill kände, att de hade ett visst medansvar för
själva organisationsformen av den administration, inom vilken de äro satta att
arbeta, tror jag däremot, att utsikterna för att lösa detta säkerligen mycket,
mycket svåra problem skulle bli betydligt ljusare.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Vid en debatt sådan som denna,
är det naturligt och riktigt, att man inskränker sig att tala om det föreliggande
förslaget till inkomst- och utgiftsstat. Här har emellertid redan sagts så mycket
därom, att jag för min del har mycket litet att tillägga, därför att. jag inte
i någon mån känner mig tilltalad av att stå och upprepa, vad som tidigare uttalats
av andra. Jag måste dock säga, att vad den siste ärade talaren sade i
mångt och mycket varit från min ståndpunkt ägnat att framkalla ganska bestämda
motsägelser på vissa punkter, beroende därpå, att det ju inte kan hjälpas,
att man efter en sådan överorganisation, som man tillåtit sig beträffande

Torsdagen den 17 januari e. in.

73 Nr It.

våra ämbetsverk, både vad angår antalet ämbetsverk som (iverorganisationen Vl*tJt*™"£sav
inom desamma, icke kan anse det tänkbart eller möjligt att återgå till vad p^positionen.
man skulle kunna kalla normala förhållanden. Givetvis måste det härvid kom- (Forts.)
ma att skära sig på vissa punkter och kännas svidande för dem, som kommit
in i verken under denna tid. Det är i alla fall omöjligt, och ur landets synpunkt
otänkbart att i alla tider hålla på och dragas med den överorganisation,
som skulle, så länge den pågår, göra det omöjligt att hålla skatterna inom bestämda
lämpliga gränser. Jag vill för min del icke uttala den meningen, att
man skall gå orättvist till väga mot dom, som kommit in i statstjänst, och ej
heller vill jag vara med om, att man i statsförvaltningen skall hålla dein med
sådana löner, att tjänstemännen icke känna sig hava sin fulla bärgning på sitt
arbete. Men jag tror, att det, genom det sätt varpå organisationen skötts^ på
de senare åren, är ofrånkomligt att man måste, även om det förefaller hårdhänt,
förfara så, att vissa av dem komma att känna sig orättvist behandlade.

Jag vet inte heller, om den siste ärade talaren riktigt kommer ihåg vad han sade
förra året. Då sade han, att det gick rätt så många unga tjänstemän utan
sysselsättning på grund av skedda indragningar av tjänster. De hade förut varit
sysselsatta i verken men redan då blivit avskedade. I dag sade han däremot,
att det är först nu, som denna beskärning börjar göra sin verkan. Meig som
sagt, jag skall inte ingå på att i övrigt vidare jämföra, vad han sade föregående
år, med vad han sade nu.

Beträffande budgeten skulle det naturligtvis även från mina synpunkter och
från min ståndpunkt vara åtskilligt att anmärka, men jag måste i alla fall om
densamma giva det vitsordet, att man, såvitt jag kan förstå, har försökt beräkna
budgeten så, att den inte skall medföra nya skatter och ej heller i sig själv
bliva ohållbar. Jag måste säga, att det förefaller mig, som om det varit ett
riktigt sätt, att göra. upp en statsbudget. Vid föregående års remissdebatt tillät
jag mig att göra en liten erinran om ett då höjt anslag, nämligen anslaget rörande
kostnaderna för taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Jag finner
att finansministern i år har upptagit detta anslag med samma belopp, som föregående
år, nämligen till ett belopp av 2 Va miljoner kronor. Jag yttrade då,
att detta antagligen berodde därpå, att man hade börjat att betala taxeringsordförandena
på ett annat sätt, än man hade gjort förut, och jag förstår också,
och har fått det till svar, att det är nödvändigt, att man försöker få så kvalificerade
personer som möjligt till dessa förrättningar. Jag förstår fullt väl en
sådan åtgärd, och jag har ingenting att anföra mot densamma, men det är på
det sättet anmärkningsvärt, att man genom det sätt, varpå man har försökt
att ordna våra taxeringar, gjort dessa så invecklade, att det nära nog icke går
att få tag i folk, som äro mäktiga att handhava dessa förrättningar. ^ Jag berör
denna fråga nu särskilt med anledning av en åtgärd av herr statsrådet vid ett
tillfälle förlidne juli månad, när de så kallade taxeringssakkunniga skulle
tillsättas. Därvid gavs dem den instruktionen, att de skulle komma fram med
ett förslag om så kallade experttaxeringar. Man skulle göra dessa taxeringar
till rena expertsysslor. Jag skulle vilja uttala ett litet varningens ord mot
att fortgå längre på det sättet, nämligen att göra våra skattelagar sådana, att
de inte kunna förstås av menige man, och jag skulle våga säga, att jag trött,
att detta är synnerligen riskabelt, ity att vi ha en liten erfarenhet av att sådana
experttaxeringar bliva i sig själva synnerligen riskabla. Ty man kan ju
säga, att vi försökte oss på sådant, när det gällde krigskonjunkturskatten, och
därvid har det ju visat sig att resultatet av den sortens taxeringar var sådant,
att återbetalningar måste ske på grund av feltaxeringar till så störa belopp, att
de nära nog varit tillräckliga att medföra vissa rubbningar i den uppgjorda
budgeten. Ty återbetalningar på grund av feltaxeringar hava varit både många
och rört sig om oerhört stora belopp.

Nr 3. 74

Torsdagen den 17 januari e. m.

V%statsverks™ ^nnes ^ven en annan sida av denna sak, som visar, att experternas

propositionen. sysslande med detta inte är sa tvärsäkert. Det har nämligen, efter vad som har
(Torts.) försports, visat sig i så enkla saker som uträknandet av taxenngslängderna, att
rätt sa störa felaktigheter förekommit, och ändå göras dessa uträkningar av
sa pass kvalificerat folk som våra häradsskrivare. Det har sagts att den granskning,
som företages rörande de gjorda taxeringarna, föranleder mycket stort besvär
och giver anledning till mycket anmärkningar i riksräkenskapsverket, och
därav kommer det sig, att folk i icke så liten skala bli avfordrade efterbetalningar,
därför att uträkningarna varit felaktiga. Nu kan man ju icke vara
säker på, att felaktigheterna alltid rört sig om sådana förhållanden, att de skattskyldiga
ha fått betala för litet i skatt. Det kan också tänkas, att en och annan
gång de skattskyldiga bliva paförda större skatt än de rätteligen bort påföras.
Men är det så säkert, att riksräkenskapsverket gör anmärkningar även i sådana
fall, och äger verkligen återbetalning till de skattskyldiga rum, om man på
grund av sådana felaktigheter fått betala för hög skatt? Det skulle vara av
intresse att få veta, om vederbörande statsråd ägnar den frågan uppmärksamhet,
så att full rättelse kan vinnas, i fall det föreligger oegentligheter i detta sakförhållande.

Herr förste vice talmannen hade en del tabellariska uppställningar, som
han redogjorde för. Jag tar upp dem, därför att, för så vitt jag har kunnat
följa med diskussionen, han har vant den ende av de talare, som här ha uppträtt
och över huvud taget yttrat sig om budgeten, som ansett, att den icke varit
för lågt tilltagen. Det är en liten smula anmärkningsvärt, om man följer med
denna debatt och gör jämförelser, med vad som ägt rum vid tidigare remissdebatter
särskilt i denna kammare. Vanligen ha ledamöterna å statsrådsbänken
fått stå till svars, för att de kommit med för rundligt tilltagna budgeter.
° I dag synes saken ligga på ett helt annat plan. Här få nu vederbörande
statsråd till det yttersta försvara sig mot anmärkningarna, att de beräknat budgeten
för lågt. Det är ett tidens tecken, som jag anser mig böra få intryckt i
dagens och kammarens protokoll.

Beträffande den del av våra näringar, som jag sysselsätter mig med, och som
av särskilda förhållanden måste anses ligga mig varmt om hjärtat, på samma
sätt som statstjänstemännens löner lago den sist ärade talaren varmt om hjärtat,
nämligen vårt jordbruk, hava vi kunnat konstatera, att också denna huvudtitel.
fått genomgå skärselden i besparingssyfte. I stort sett måste jag säga,
att jag icke har några anmärkningar att göra mot dessa inskränkningar, därför
att jag.. förstår, att de svårigheter, som förelegat, måste varit synnerligen
stora för att kunna förmå jordbruksministern att gå med på jämkningar
och nedsättningar, fastän de nedsättningar, som det här är fråga om, till sin
storlek äro av sådan natur, att de knappast kunna anses i vidare mån behöva
inverka på budgetens slutsumma. Att beskärningen blivit något kraftigare i
år än den varit förra året på denna huvudtitel, kan jag förstå, därför att föregående
år funnos på de olika punkterna i denna huvudtitel många reservationsanslag,
så att den, som då uppgjorde budgeten lättare kunde tillgodose
dessa krav, då besparingar funnos att tillgå. Det har givetvis varit svårare i år,
när dessa reservationer till stor del varit förbrukade. Jag kan däremot inte
lova, att vi inte komma att försöka att motionera om något högre anslag på
vissa enskilda punkter på denna huvudtitel. Men jag skall inte upptaga tiden
med att . nu yttra mig om dessa punkter. Jag vill hoppas, att vi skola
komma till rätta med jordbruksministern rörande dessa punkter, i fall det bara
gar att komma till rätta med riksdagen, ty jag är förvissad att han lika väl
som jag. är av den meningen, att det är önskvärt, att vissa av dessa anslag få
komma in i budgeten.

Det är en punkt, på vilken besparingar ha skett, som väckt en viss upp -

Torsdagen den 17 januari e. in.

75 Nr 8.

märksamhet, och som jag särskilt miste lasta mig vid, och den rör anslaget till
hästpremieringarna. Jag gör detta icke därför, att dessa nedsättningar i och
för sig äro synnerligen stora, utan däriör, att man vill försöka taga ersättning
ifrån den så kallade hästavelsfonden. Denna fond tillkom dock för helt annat
ändamål och utan någon som helst statens medverkan, ty den tillkom därigenom,
att en del av betalningen för exporten av hästar till Tyskland fråntogs
säljarna för att därav bilda en fond för visst angivet syfte, nämligen hästavelns
befrämjande.

Medan jag är inne på denna hästpremiering, kan jag icke underlåta att
säga några ord med avseende på själva premieringen. Jag skall gorå det
i så pass få ord, som är mig möjligt, ty jag vet mycket val, att jag här
är inne på ett ämne, där man får fara fram med varsamhet. _ Jag kan förutskicka,
att sedan vi här i landet fick infört det så kallade hingstbesiktningstvånget,
ha hästpremieringsnämnderna blivit helt och hållet suveräna ifråga
om att bestämma, i vad mån man får använda den ena eller den andra hästen
till beskällare. Att denna makt är stor, förstår var och en, liksom också att
handhavandet av dessa förhållanden är en mycket ömtålig sak, såsom de ha,va
utvecklat sig, ty det är så, att hästköparen finner det icke tillräckligt att inköpa
en hingst för användning som beskällare, utan att man på förhand har
förvissat sig om, att hästen skall komma att godkännas såsom beskällare.
Då man skall anlita nämnden eller dess ordförande till biträde vid köpet av en
sådan häst, kan detta biträde givetvis icke lämnas kostnadsfritt. Det kan
dock icke hjälpas, att vid ett sådant förfarande hästköparen känner sig komma
i ett visst beroende av premieringsnämndens ordförande, och den tanken torde
inte kunna undvikas, att denne ordförande kan fordra en ersättning för besväret
som köparen finner vara en onödig fördyring av hästen. Jag har velat
fästa uppmärksamheten på denna sak. Den är ganska ömtålig, och jag är
förvissad om, att vederbörande statsråd inte skall låta bli att följa denna sak på
ett sådant sätt, att inte ens ett sken kan uppstå, att vederbörande på grund av
sin maktställning tillskansa sig några oberättigade fördelar eller någon
oberättigad ställning gent emot dem, som syssla med hästaveln.

Beträffande vårt jordbruk i övrigt vill jag säga, att vi ju alla veta, att detta
befinner sig i ett mycket svårt läge. Jag kan icke låta bli att andraga detta,
oaktat det har blivit sagt av rätt många utav de föregående talarna. Trontalet
ger visserligen vid handen, att regeringen har behjärtat denna jordbrukets
svåra ställning, och det lovar också, att det skall komma fram några förslag
med åtgärder för avhjälpande i möjligaste mån av dessa svårigheter.
Vilka dessa förslag skola bli, därom lämnar trontalet ingen ledning. Det
talar bara om, att man skall försöka underlätta försäljningen av spannmål,
och att man skall försöka ordna kreditfrågan för jordbruket. Ja, naturligtvis
äro dessa båda saker synnerligen viktiga för vårt jordbruk, och ingen skall
vara tacksammare än den riksdagsgrupp jag tillhör, om regeringen kan föra
fram förslag, som bringa verklig hjälp i dessa båda svåra avseenden. Nu
lär herr jordbruksministern hava i första kammaren närmare skisserat vad
regeringen tänker komma med i denna del, men då jag inte varit i tillfälle att
åhöra hans anförande och inte heller av andra kunnat få en tillräckligt klar
uppfattning av vad han sagt, så är det givet, att jag icke kan giva mig in på
annat än rena gissningar. Emellertid är jag förvissad om, att jordbruksministern
har en livlig känsla av att de makter, han har att strida mot i det ifrågavarande
hänseendet, kunna vara rätt respektingivande. Jag har en viss personlig
erfarenhet av detta sakförhållande därigenom att jag hade jordbruksministerns
förtroende att vid ett tillfälle sistlidna höst deltaga i en förhandling
som han hade med ledaren för kvarntrusten. Efter det sammanträde, som
jag var i tillfälle närvara vid, har jag den livliga uppfattningen, att det

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr 3. 7 6

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av sannerligen ej går an att komma till rätta med denna sammanslutning utan att
statsverks- man skapar sig verkliga maktmedel att behandla den med. Ty på förpropositionen.
handlingarnas väg lär man ej kunna komma så synnerligen långt. Så mycket
or '' lärde jag mig i varje fall inse.

En ärad talare på Stockholmsbänken, herr Kilbom, riktade till bondeförbundet
en förfrågan rörande våra jordfrågor. Han frågade: vad vill bondeförbundet
göra vid våra jordfrågor? Jag vill säga, att bondeförbundet har i viss mån
känt en liten besvikelse över att inte trontalet upptagit något om avsikten att
komma fram med några jordfrågor under innevarande riksdag. Jag förstår
emellertid, att de skäl gälla allt fortfarande, som herr justitieministern angav
i sitt interpellationssvar i första kammaren i våras, nämligen då han sade, att
dessa våra jordfrågor voro ett helt knippe av frågor, som inte kunde tagas en
och en, och att de i varje fall måste föregås av en modern jordstyckningslag.
Jag vet icke — det talar i varje fall trontalet icke om — huruvida regeringen
tänker komma med denna jordstyckningslag under innevarande riksdag. Emellertid
torde det vara vissa frågor, som icke stå i så intimt sammanhang med
denna jorddelningslag, att de icke kunna föras fram. Jag tänker därvidlag
närmast på en arrendelagstiftning. Den skulle väl ändå stå tämligen fristående
från en blivande jorddelningslag.

Medan jag är inne på frågan om en arrendelag, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
också på ett sakförhållande, vilket förelåg vid förra riksdagen
och i vilket riksdagen efter min mening fattade ett ödesdigert beslut, nämligen
då det beslöts att icke medgiva, att beträffande under den speciella kristiden
ingångna arrenden av kronojord m. m., arrendeavgifterna skulle kunna
något regleras. Det sades emellertid åtminstone av somliga av dem, vilka förfäktade
denna avslagsståndpunkt, att det icke skulle behövas att riksdagen
fattade ett definitivt beslut i denna fråga, utan att det skulle vara möjligt
för Kungl. Majrt att med ledning av den välvilliga diskussion, som hölls, särskilt
i denna kammare, trots det riksdagens beslut gick i negativ riktning, ändå
taga upp denna fråga under allvarlig behandling och föra den till ett gunstigt
resultat för vederbörande arrendatorer. Så har emellertid icke skett, alla ansökningar
om1 nedsättning hava såvitt jag vet avslagits. Om beslut fattats av
den nuvarande regeringen eller under den föregående regeringens tid, kan jag
ej med bestämdhet säga. Emellertid, vilken av regeringarna som än avgjort denna
fråga, så måste jag säga att spörsmålet ur billighetssynpunkt och från samhällelig
synpunkt icke fått en tillfredsställande lösning.

Efter dessa förklaringar, är det givet, att jag har svårt att ge herr Kilbom
vidare svar beträffande det jordprogram, jag skulle vilja vara med att genomföra,
i den mån hans fråga ställdes till mig. Jag uppfattade emellertid hans
framställning så, att den högsta punkten av hans reformsträvanden innebar en
socialisering av jorden och att besittningsrätt vore den förnämsta besittningsform
som skulle vara lämplig och tillåten här i landet. Beträffande detta vill
jag säga, att jag tror att det kommer att bli en bland de sista reformer, som det
nuvarande bondeförbundet vill vara med om i jordfrågan, att införa besittningsrätt.
Man vill i varje fall inte göra detta förrän alla andra vägar hava försökts
för jordfrågans lösning på ett nöjaktigt sätt.

Medan jag är inne på jordfrågan, skall jag be att få säga också några ord om
vår egnahemsfråga. Jag erkänner mycket villigt, att statsverkspropositionen
i denna del har behandlat egnahemsfrågan på ett synnerligen gynnsamt och
förtjänstfullt sätt, men jag skulle ändå vilja uttala en liten reservation, en reservation
i den riktningen, att jag inte kan känna mig tilltalad av, att vår egnahemsfråga
i vad den rör norra Sverige skall få göras till ett instrument, som
skall skapa skoglöst jordbruk. Ty jag är förvissad om att om man får hålla på
därmted tillräckligt länge, man skall skapa ett jordbruksproletariat, som ej blir

Torsdagen den 17 januari, e. in.

77 Nr

vare sig för jordbrukarna själva eller för samhället av något synnerligen stort
värde. Jag skulle vilja till vederbörande rikta den allvarliga maningen, att man
må försöka att föra denna egnahemsfråga fram på sådana banor, att åt de jordbruk,
som bildas i de skogrikare delarna av vårt land, verkligen tilldelas någorlunda
ordentligt med skog, ty annars tror jag, att det hela kommer att giva ett
mindre gynnsamt resultat och icke bli till välsignelse i längden.

Jag lovade att jag icke vid denna remissdebatt mycket skulle syssla med några
större frågor, och jag anser också att jag med det sagda har i huvudsak framfört
de synpunkter som jag vid detta tillfälle och i detta sammanhang anser mig
hava anledning att framföra, givetvis med det förbehållet, att jag må ha ordet
fritt, när frågorna komma att mera detaljerat behandlas i kammaren.

V id remiss a o
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag gläder mig över att herr justitieministern
för en liten stund sedan kom in i kammaren, ty jag hade tänkt ställa större delen
av mitt anförande till herr justitieministern.

Det är nämligen så, att jag under en stor del av de föregående riksdagarnas
remissdebatter fört fram en fråga, som jag anser jämte arbetslöshetsfrågan vara
en av våra största kristidsfrågor, nämligen bostads- och hyreslagstiftningsfrågan.
Jag tror, att jag detta år har en alldeles särskild anledning att göra det,
detta därför att jag har en känsla av, att den frågan ligger mera illa till i år än
vad den gjort de föregående åren. Ett alldeles särskilt skäl att nu föra fram
spörsmålet i debatten synes mig vara, att i trontalet ingenting nämnts om hur
regeringen har tänkt sig att man skall förfara med den frågan, trots det man
kunde ha anledning förvänta, att den frågan skulle ha förts fram i trontalet.

Denna hyreslagstiftningsfråga har ju varit aktuell ganska länge i vårt land.
Den fördes fram 1922 av mig i motion här i kammaren och samtidigt av socialstyrelsen,
som ansåg, att det skulle kunna och borde göras någonting i
samband med avvecklingen av hyresregleringslagen för att åstadkomma en mera
socialt betonad hyreslagstiftning, en lagstiftning som särskilt var på sin plats
i dessa tider, sedan hyresgästerna hade förlorat det stöd, som de hade i hyresregleringslagstiftningen.

Jag erinrar också därom, att denna fråga var före vid en debatt här i kammaren
året 1923. Då var det t. o. m. på det sättet, att herr justitieministern antydde
— jag erinrar mig icke ordalagen — att man skulle fortast möjligt utreda
frågan, eller i varje fall, att det var trängande att frågan utreddes. Det inträffade
t. o. in., att justitieministern avvisade den tanken, att man skulle tillkalla
representanter för hyresgästerna, detta därför att det kunde innebära ett fördröjande
av utredningens verkställande och frågans lösning. Nu se vi emellertid
i år, att frågan ligger fortfarande olöst, om man gör ett undantag för den
lagstiftning, som tillkom vid ett föregående års riksdag. Ingenting nämnes,
som sagt, om saken i trontalet. Likväl har man — som jag förut antytt — här
i riksdagen bestämt uttalat sig för, att utredningen i den frågan borde snarast
möjligt leda till en lagstiftning, som skulle skydda hyresgästerna. Man har
t. ex. uttalat sig för en sådan sak, som den, att det skulle åstadkommas en viss
optionsrätt för goda hyresgäster, vilka skulle skyddas därigenom, särskilt som
det kunde konstateras, att numera, när det är bostadsbrist och hyresregleringslagen
är upphävd, hyresgästerna i stor utsträckning ligga i händerna på husägarna,
som givetvis kunna använda sin makt, där de vilja det — och de göra
det också, i vissa fall t. o. m. ganska hänsynslöst.

Jag vet visserligen, att i dessa tider börjar alltmer den meningen göra sig
bred, att vi skola komma ifrån all sådan där restriktionslagstiftning. En sådan
uppfattning, som jag är rädd för just nu gör sig mycket gällande, kan resultera,
i det att man säger — såsom redan höres på en del håll — att det tjänar intet
till med sådan lagstiftning. Tiden och stämningen i världen, när det gäller

Nr 3. 78

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av dessa frågor, är icke sådan — säger man — att man har anledning att fortgå
statsverks- på ^en vägen, d. v. s. åstadkomma en restriktionslagstiftning på detta område.
prapositionen Mot detta taj skulle jag vilja såga: Tvärtom, man kan påvisa, att ute i vissa
(i-orts.) jän(jer just nu gör gig en sådan åskådning gällande, att man måste på ett eller
annat sätt skydda hyresgästerna. Särskilt är detta fallet i England. I ett vid
slutet av 1923 utkommet häfte av socialstyrelsens »Sociala meddelanden» finna
vi en berättelse från Sveriges socialattaché i London. Vad säger denne man
om stämningen på detta område i detta stora land? I redogörelsen för. denna
sak säger han, att frågan om skyddslagstiftning för hyresgästerna blivit en
mycket stor politisk fråga. Det var fråga om att i. England så småningom,
såsom här har skett, avveckla hyresregleringslagstiftningen. Denna sak åstadkom
emellertid ett synnerligen starkt motstånd. Det var för övrigt två arbetarrepresentanter
inom vederbörande kommitté, som hade opponerat sig mot förslaget.
Saken åstadkom ett så starkt motstånd att — som torde vara bekant för
en del av kammarens ledamöter — det inträffade, att i en valkrets, där en medlem
av regeringen stod på omval — det var en konservativ valkrets denne
kastades ut ur parlamentet av en arbetarrepresentant, trots^ att kretsen ansågs
vara fullkomligt säker för högern. Och han kastades ut pa grund av regeringens
hållning i hyreslagstiftningsfragan. Fragan medförde vidare, att det blev
regeringskris, åtminstone med avseende a en av ministrarna, som föll just pa
denna fråga. Det blev da nödvändigt för regeringen att rekonstruera .ministerposten
just med hänsyn till, att den föregående innehavaren icke intagit en mot
hyresgästerna välvillig ställning.

Hur har frågan vidare utvecklats i det ifrågavarande landet i Jo,, pa.det
sättet, att det nu slutligen åstadkommits någon slags övergångslagstiftning,
bestående däri, att hyreslagstiftningen skall avvecklas till 1925, dock pa sa
sätt att under 5 år intill 1930, skall kvarstå en reformerad hyreslagstiitning
en lagstiftning, som icke är så restriktiv som den gamla, men som i alla fall
torde ha en viss förmåga att skydda hyresgästerna. Ehuru jag skulle vilja
ingå på detaljerna, skall jag icke göra det. Stämningen i England — detta
ledande kulturland — i denna fråga, är emellertid den, som jag nu angivit.

I ett annat land, som ligger oss mycket närmare, nämligen Danmark har
saken också varit aktuell. Det framgår likaledes av »Sociala meddelanden»,
att man där förlängt lagen om hyresreglering till den 1 maj 1925 och för
Köpenhamns vidkommande till 1 maj 1926. Därvid är dock gjort det undantåg,
som vi voro inne på förra året här, nämligen att lagen skall gälla endast

för''sådana samhällen, där det kan påvisas bostadsbrist. o o

Med andra ord, jag tror, att man mycket bestämt kan pasta, att iorhallandena
i vissa andra länder peka på, att det är mycket angeläget, att denna
fråga verkligen löses. Och jag tror för övrigt, att även förhallandena har i
vårt land peka i samma riktning. Det är nämligen på det sättet att vi fortfarande
ha bostadsbrist, fastän det bestndes från en del hall. dill och med
socialstyrelsen har vid ett tillfälle helt generellt uttalat, att det existerar bostadsbrist.
Nu är det visserligen sant, att man på en hel del hall den l:a
oktober förra året kunde ordna det så, att folk inte behövde kastas ut pa gatan.
Och det finns ju en del människor i detta land, som så fort man kan konstatera
att folk inte behöva kastas ut på gatan, säga, att det inte matte finnas
någon bostadsbrist. Men jag tror, att en stor del av kammarens ledamöter,
som sysslat med dessa frågor, veta, att detta ordnande, som skedde den l.a
oktober, på en hel del orter var sådant, att man vann detta, att folk inte behövde
kastas ut på gatan, därigenom att man i stor. utsträckning tvingade
in folk i olämpliga lokaler, som inte alls voro avsedda till bostader. Man vann
det därigenom, att man tvingade in dem i hälsofarliga, lägenheter.. Vi ha en
oerhörd massa sådana runt om i vårt land, vilka egentligen borde nvas, dartor

Torsdagen den 17 januari

e. m.

79

Nr 3.

att de leda till tuberkulos och annat elände, som samhället sedan får dram
de ekonomiska konsekvenserna av. Jag säger alltså, att detta, att man i alla fall
kunde ordna donna sak i fjol host, det berodde därpå, att man fick inhysa folk
provmoriskt pa manga olika sätt Men detta bevisar inte, att det inte existerar
bostads brist, utan denna bostadsbrist existerar alltfort.

Och från statens sida har alltför litet gjorts för att få bort densamma. Jag
vill bara nämna ett litet exempel från det samhälle, där jag själv bor. Där
var det sa, att postverket koptc ett helt hus i stället för att bygga ett nytt
i™11 -hade payrkat Pa den platsen, och därigenom kommer man alltså
att sa småningom medverka till, att bostadsbristen på den orten än mera förvarras.
Pa samma plats var det på det sättet, att det stod en offentlig lokal
ledig, vilken skulle kunnat användas till bostäder för de bostadslösa. Vi gjorde
en framställning därom till socialministern, vilken dock förklarade, att byggnadsstyrelsen
hade att handlägga denna fråga. Staten ville alltså i detta fall
inte pa något satt medverka till, att den byggnaden skulle kunna få användas
och fort furu ntaV bosjadsbn.steil> tr''?ts att huset stod tomt och utan användning
hit nedf d det ~~ Jaff VaT JUSt °Ch tlttade På det dagen’ innan iag rest®
Ja, denna bostadsbrist är givetvis sådan, att den resulterar i, att behovet av

ofantliialmasysaeSfolkStlftnmff- ^^ Visserligen vet JaS- att det finns en

oianthg massa folk, som sägen, att bästa sättet att lösa denna fråga är inte

att åstadkomma en social lagstiftning eller en restriktionslagstiftning på hyres febJ[ITT611''ITf''U-tan

bä3ta sätt,et är att bygga nya hus- Ja- det är alldeles
givet, och det gar jag gärna med på. Men när man inte kan bygga i så

stor utsträckning som behövs, hur skall man då göra? Jo, då menar jag att

idndru m0rdvajdift ap en Sndan hyresIagstiftning, varigenom man kalf’förl
£• uppryckande av hyresgästerna på grund därav att de till följd av
bostadsbristen ligga i handerna pa husägarna. Det har nu här antytts att
nligt statsverkspropositionen 5 miljoner kronor skulle användas för ''bostadsbyggande.
Men detta ar ju ett oerhört ringa anslag. Det är som en droppe i
Sffi Jag P ove.rtygad’ att det bostadsbyggande, som kan bli en följdav

tmänfff Onblafgr’“ln!f kani komma a1tt 1 nå?on högre grad förbättra bostadstillgangen.
Och från den utgångspunkten måste man, anser jag, hålla på att

Slät omSt m°J lgt skapas en sadan skyddslag för hyresgästerna, som jag nu

som bdlffT !iU deSSa ^ina sy?punkter skall tåg be att, då vi icke fått någon
iuftitj! • ?n,tydaa om vad regeringen tänker göra i detta avseende, fråga herr
ha Stt fänt^vid S80"1 Ja^8j10rt v.ld fleJa föregående remissdebatter om vi
dvs In fort! ! -enna nkrdag någ0t f°rslag m social byreslagstiftning,
•åi''till °kjddm°n “ S“"''a hyreslaSSti£‘“W”s »“•

miga’nWaIidr avf^ad jag tankte säga- Jaff skall inte uppehålla

mig något vid dyrtidstillaggsfragan, som jag endast tänkt snudda litet vid

Slån,fga\Sr-JU,berÖ-rtS aV några förgående talare, ehuru från andra

Itf aif i df l brf'' 6"!- Jagitänkt tag/ UPP‘ Jag ska11 emellertid be att få säga,

< tt jaD dag har tagit reda pa, vad en statstjänare här i Stockholm i lägsta

onegruppen vid kommumkationsverken, en stationskarl, får ut, enligt nu Sällande
bestämmelser, sedan han betalt sm hyra — jag avser då en sådan befattningshavare
som bor i ett hus, där många järnvägsmän bo, nämligen sta fär

lboTUä)Tlnke_ 0cbpupiIlkass/s hus. En sådan statstjänare får It ungeiar
150 a ICO kronor i manaden, sedan han betalt hyran. Jag skulle verkligen

vi ja råga herrarna, som ha vistats här i Stockholm och veta hurudana pri dfrfe!kWr0’r0ni

ni W*®’ att det fi„nns na£°n Prutmån på det beloppet, m
det verkligen finns anledning att — såsom ifrågasättes dels i statsverkspropo -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Förta.)

Nr 3. 80

Torsdagen den 17 januari e. m.

''propositionen

(Forts.)

Vid remiss av sitionen och dels i det dyrtidstilläggsförslag, som kommit fram i dag pruta
statsverks- på en g^dan liten inkomst. Jag tycker, att majoriteten i denna kammare borde
säga, att det finns ingen prutmån därvidlag och att vi skola stoppa detta prutande,
som pågått ständigt och jämt, år från år.

Jag skulle även vilja något beröra den sak, som här så mycket diskuterats,
nämligen de så kallade besparingarna på budgeten. Jag skulle därvidlag vilja
anlägga en synpunkt, som jag inte tror, åtminstone i dag, kommit fram något
vidare. Vad menar man egentligen med besparingar?. Vad avser man att
åstadkomma därmed? Jo, såvitt jag. förstår, är det meningen att söka åstadkomma
en besparing nationalekonomiskt sett för hela landet, för hela folket.
Om så är fallet, då skulle jag vilja fråga, om det är troligt, att en stor del av de
besparingar å anslag, som här föreslås i budgeten, verkligen kunna leda till detta
resultat. Hur äro dessa besparingar lagda? Jo, en hel del bestå däri, att man
t. ex. söker minska sådana anslag, som gå från staten till landsting och kommuner
Men vad blir följden av dessa besparingar? Jo, följden blir helt enkelt
den, att landstingen och kommunerna få taga på sig större bördor. De kunna
minsann inte så där utan vidare sätta ned sina utgifter, och de komma följaktligen
att få större bördor, då statsanslagen minskas. Detta resulterar alltså i
de flesta fall icke i någon minskning eller besparing nationalekonomiskt sett,
utan det blir bara så, att staten kastar ifrån sig en del av sina bördor och sagor,
att den icke vill betala detta, men då få kommunerna och landstingen vara sa
snälla och betala i stället. Det blir alltså en besparing på kwnodebetsedcln,
som folk får igen på kommunaldebetsedeln och landstingsskatten. Jag vill saga,
att denna tendens, som nu här börjar göra sig gällande, att kasta tillbaka tran
staten en massa av de bördor, som staten förut tagit på sig, enligt mitt sätt att se,
är ganska osmaklig. Vi ha ju förut slagit in på den vägen, att vi lågt en e
del utgifter på staten i syfte att därigenom utjämna skattebördan de olika
landstingen och de olika kommunerna emellan. Men nu slår man om, och nu ar
det precis, som om det började göra sig gällande en tendens i alldeles motsatt
riktning Och vad resulterar detta i? Jo, det kan inte resultera i annat an,
att det delvis blir så, att en del kommuner, som redan förut äro betungade,
mista den utjämningsmöjlighet, som har legat i. att. staten tagit pa sig vissa
bördor. Och detsamma blir fallet i fråga om landstingen. Jag tror alltså att
hela denna väg att spara, som särskilt gjort sig gällande t. ex. i fråga om kostnaderna
för sjukvård, särskilt tuberkulossjukvård och sadant, ar ett ganska ineffektivt
sätt att spara, då det icke resulterar i vad man vill åstadkomma, nämligen
en sparsamhet nationalekonomiskt sett för hela landet. . 0 ,

Innan jag slutar, vill jag också nämna några ord om våra järnväg sfr ägor och
vägfrågor där uppe i Norrland. Jag skulle vilja saga, att den statsverksproposition,
som nu föreligger, är på vissa punkter ganska betryckande för oss, som
representera Norrland här i riksdagen. Vi kunna ju möjligen forsta, att.tiderna
nu äro hårda och att detta resulterar i sådana förslag, som nu ha kommit tram.
Men å andra sidan måste jag säga, att vi norrlänningar representera en bygel,
som tidigare blivit ganska mycket eftersatt i fråga om anslag från staten. Och
därför tror jag, att vi kunna ha anledning att framföra det kravet, att ansiagsbeviljandet
till oss nu går i litet bättre takt, så att vi kunna bygga vara vagar
och få våra järnvägar i litet raskare tempo., än som vant fallit under den senaste
tiden. Det är nämligen att märka, att vi ha t. ex., en järnväg där uppe, som
beslöts här i riksdagen redan år 1917 och som ännu icke är paborjad. Och vi ha
en annan järnväg, som beslöts 1916 och som skulle vara färdig 1919 men som
ännu i dag endast till en mycket liten del pabörjats. Jag tycker alltså att. vi
representanter för Norrland och särskilt för övre Norrland kunna ha anledning
att föra fram det kravet, att de anslag, som givas, verkligen bil saclana, att. utvecklingen
där uppe i Norrland inte avstannar. Tillkomsten av kommumka -

Torsdagen den 17 januari e. in.

81

Nr :i.

tioner (lär uppe iiro i högre grad än i andra delar av landet livsvillkor för traktens
utveckling. Om inte dessa kommunikationsfrågor tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt, så stagnerar, kan man säga, hela utvecklingen på stora trakter
där uppe. Och därför och från dessa utgångspunkter säger jag, att vi kunna
ha anledning att fordra, att vi bli något bättre tillgodosedda än på det sätt, som
här föreslås i den kungl. propositionen.

Hans excellens herr statsministern Trygger: Herr talman, mina damer och
herrar! Innan jag går in på det, som jag egentligen skulle vilja säga, skall jag
be att få upptaga tvenne frågor.

hör det första: en ärad talare har i sin kritik av regeringens förslag beträffande
dyrtidstilläggen gjort gällande, att regeringen skulle tagit intryck av
den hätska opinion, som pa senare tid skulle hava gjort sig gällande mot statens
tjänstemän. Mot detta ber jag att få inlägga en alldeles bestämd gensaga.
Det skulle för övrigt vara ganska egendomligt, om eu regering, som består av
så många statens tjänstemän eller före detta tjänstemän, skulle kunna taga intryck
av en sådan opinion, som den, vilken den ärade talaren har nämnt. Ja,
det är alldeles uppenbart, att oberoende härav är det ingen regering i vårt land,
som kan röna intryck av en dylik uppfattning, då det väl svårligen finns ett
land, som har en ämbetsmanna- och tjänstemannakår, som är så högt aktad som
vår och vilken vi äro så stor tack skyldiga för dess plikttrogna arbete.

Den andra fråga, som jag skulle vilja beröra, är, att här har av en lalare —
och för närvarande göres samma.erinran i första kammaren av en annan talare
— gjorts anmärkning mot regeringen därför att på socialministerns föredragning
polis blivit uppsänd till Sundsvall. Man har gjort gällande, att denna åtgärd
skulle vara oklok. Den skulle vara ägnad att resultera i motsatsen till vad
man med densamma avser. För min del påtager jag mig, liksom, jag är viss
därom, hela regeringen, ansvaret för vad som skett. Försåvitt myndfgheterna
på en ort inom Jandet anse sig behöva polis för att kunna vara säkra om att
kunna upprätthålla ordningen och skydda den medborgerliga friheten, är det en
ovillkorlig plikt för regeringen att ställa de krafter till förfogande, varöver regeringen
disponerar. Den första plikten för varje regering är att upprätthålla
ordningen i landet,^ att skydda friheten, den medborgerliga friheten. Det är
stadgat i 16 § av vår regeringsform. Och den plikten vill och skall den nuvarande
regeringen fylla, ordningen må hotas av vem det vara må.

Sedan vill jag vända mig mot särskilt min ärade vän den förste talarens erinringar
i denna remissdebatt. Herr Branting gjorde gällande, att på det utrikespolitiska
området råder det enighet i vårt land däri, att vi vilja upprätthålla
freden, bevara neutraliteten och se till, att vi, såvitt som möjligt är ha
kvar vår handlingsfrihet. Det är för mig särdeles kärt att kunna av erfarenhet
konstatera, hur lätt vi ha att komma överens, när det gäller dessa stora utrikespolitiska
frågor. Under mitt samarbete med den ärade talaren har jag alltid
funnit, att jag kan ha samma uppfattning som han, när det gäller att utåt
skydda Sveriges intressen.

Och i vårt arbete i Nationernas förbund har jag ej haft anledning att avvika
från den ståndpunkt, som han såsom förste delegerad intagit. Jag har även,
sedan jag lämnat förbundet,. med glädje kunnat gilla det sätt att bevara fredens
störa intresse, rättens stora intresse, som han har använt vid det sista förbundsmötet.
Emellertid, hur ense man än är i de stora utrikespolitiska frågorna, så,
när det gäller detaljfrågor, kunna meningarna för visso vara olika. Och vi
ha hört i. dag, hur herr Branting gjort en anmärkning mot regeringen, därför
att^ regeringen skulle ha försinkat en uppgörelse med Ryssland angående det
ifrågasätta handelsavtalet. Med avseende härpå skall jag be att få förklara,
att åtminstone jag hela tiden hyst den uppfattningen att, vilken överenskom Andra

hammarens protoholl 192J+. Nr 3. 0

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

5r 3. 82

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av melse som än skulle göras med -Ryssland, även om den begränsade sig till ett
statsverks- rent <je facto-erkännande utan handelsavtal, så borde denna överenskommelse i
propositionen. ^ {aU un(jerställas riksdagens prövning. Den ståndpunkt, som riksdagen ln(1''°rts'')
tog förra året, då den behandlade frågan om det ryska handelsavtalet, var sådan,
att åtminstone jag för min del icke skulle vilja taga på mitt ansvar att göra
någon uppgörelse utan att först ha underställt frågan riksdagen. . Under sådana
förhållanden fanns det ju god tid, och den tiden borde man naturligtvis använda
för att göra så fullständig utredning som möjligt, för att man skulle ha genomträngt
frågan i alla dess detaljer så grundligt som möjligt. Och det, mina herrar,
behöves verkligen, när man underhandlar med representanter för den ifragavarande
makten. Det vet jag av egen erfarenhet. I Genua t. ex. lärde jag
mig att uppskatta det skarpsinne, som denna makts representanter utvecklade,
när de förde dess talan vid underhandlingar med andra makter. Men det var
även en annan sak, som jag märkte, och det var, att de hade en märkvärdigt
lag uppfattning om andras intelligens. Annorlunda kan man ej förstå åtskilligt,
som gjordes gällande från deras sida. Vid sådant förhållande är det uppenbart,
att när vi skola underhandla med dem, måste vi se till, att vi äro sa inne
i saken och så förberedda, att de ej underskatta vår intelligens allt för mycket.

Herr Kilbom har i dag närmare utvecklat åtskilliga skäl, varför vi skulle
se till att så snart som möjligt få till stånd ett handelsavtal med den ifrågavarande
makten. Han har fäst uppmärksamheten på, hurusom ! Övriga stater
allting går sämre och sämre. Myntet försämras, statsskulden stiger, industrien
förlamas, och allt går med en hastighet utför, som är oroväckande. Grunden
härtill är enligt hans mening det kapitalistiska systemet. _Men däremot i
Ryssland går det annorlunda. Där har på sista åren allting gått framåt. Och
han anförde exempel för det ifrågavarande påståendet. Jag vill ej ingå i
någon granskning av, hur det är med denna sak. Jag vill endast säga, att
ett sätt att hindra, att statsskulden växer, är att helt enkelt stryka bort den.
Jag anser emellerid, att den, som gör så, handlar sämre än den, som verkligen
erkänner de skulder, han har. Men det viktigaste är grunden till denna förändring,
som han påstår ha inträtt i Ryssland på senare åren. Varpa beror
denna, om den verkligen föreligger? Jo, så vitt jag hört och läst om förhållandena
i Ryssland, skulle den bero på, att man så småningom börjat gå tillbaka
till det kapitalistiska systemet, Följaktligen kan man väl icke anse. att vad
där förekommit skulle vara något bevis för. att det nuvarande samhället, skulle
vara omöjligt, och att det nya ljusa skulle komma från öster. Emellertid, när
herr Kilbom utvecklade sin talan, ställde han en fråga till mig: »Varför ha icke
underhandlingarna lett till resultat?» Jag skulle gärna vilja tala om
talj i dessa underhandlingar, men den hänsyn, jag måste taga till den part, med
vilken det underhandlas, gör, att jag ej kan det. Men jag är säker om, att herr
Kilbom själv kunde få upplysningar därom hos dem, vilkas intressen han så
kraftigt synes representera.

Jag vill, innan jag slutar detta kapitel, göra en bestämd gensaga mot ett påstående,
som han hade, och som möjligtvis skulle kunna i Ryssland skapa en
felaktig uppfattning angående vad man gjort från svenskt håll. Han. påstod,
att under den tid, då justitierådet Hellner var utrikesminister, skulle vi i Sverige
ha orsakat avbrott i förbindelserna med Ryssland, förenat oss om en blockad
mot Ryssland och därmed framkallat alla de olägenheter, som onekligen
uppstått av att våra gamla förbindelser med denna makt icke kunde fortfarande
existera. Detta är icke ett riktigt påstående från herr Kilboms sida, Det var
icke så, att det var Sverige, som bröt förbindelserna, utan det var Ryssland, som
bröt dem, och det gjorde ryssarna på ett mycket kraftigt sätt, därigenom att de
satte sig i besittning av Sveriges legationshus i Petersburg. Jag vill säga, att
till detta beklagliga förhållande, att de gamla förbindelserna, som för bägge

Torsdagen don 17 januari e. in.

83 Nr X

folken voro av stor nytta, upphört, ligger orsaken ej hos oss utan på den andra
sidan.

Jas ber att få säga ytterligare några ord till herr Branting. Han kritiserade
mitt uttalande i Uppsala, där jag försökte angiva den ståndpunkt, som var regeringens
med avseende å den utrikespolitiska situationen och delvis med avseende
å den ekonomiska situationen, för att sluta med några antydningar om själva
försvarsfrågan. Herr Branting säger, att denna min uppfattning, denna
min framställning om den utrikespolitiska situationen var alltför pessimistisk.
Och det skulle kunna lata tänka sig, att den, lat vara omedvetet, var gjord så,
att den skulle tjäna jsom en lämplig bakgrund för stora krav med avseende å
iörsvaret. Ja, jag får erkänna, att i dessa tider är det verkligen svårt för var
och en, tror jag, att ej vara pessimistisk. Och att jag ej är ensam däri, skall jag
be att få visa genom att^citera ett uttalande av en man, som ju f. n. fäster världens
uppmärksamhet pa sig, nämligen den ifrågasatte engelske premiärministern
Mac Donald. . Han har,, efter vad i tidningarna upplysts, sagt att faran
bleve större för varje dag. Situationen i Europa vore mycket mer lik situationen
1J12 än någon gärna ville erkänna: mot varandra stående arméer, nationalistisk
politik, som satte länderna i harnesk mot varandra, oerhörda utgifter
icke för återuppbyggande utan till nedrivande. Allierade nationer kastade sneda
blickar på varandra med illa dold fientlighet. Detta tillstånd krävde oförbehållsamt
samarbete mellan män och kvinnor ur alla partier.

Ja; nä5 en sadan man uttrycker sig på detta sätt. torde det viil icke vara alltför
förmätet, att jag för min del har intagit samma ståndpunkt. Jag har med
ledning av de fakta, .som jag känner till, kommit till det resultatet, att den nuvarande
situationen i utrikespolitiskt avseende är synnerligen farlig för vårt
land, och Mac Donald, vars erfarenhet sannolikt är mycket större än min men
som.ser allt från annan synpunkt än jag, har kommit till samma resultat! Då
far jag icke kunna utan vidare tillvitas att ha överskattat faran. Därmed må

Varf !}uru- SOm. llelst Säkert ar> att J''aff har försökt att så gott jag
iorstatt framställa situationen, och jag har icke gjort det för att få fcågon hjälp
med avseende a försvarsfrågans lösning. Då skulle man känna Sveriges riksdag
ganska illa — och jag. har ju varit med rätt länge — om man trodde, att
man pa sadant satt skulle vinna framgång för ett förslag, som man tänker förelägga
riksdagen.

Med avseende å framtiden byggde den ärade talaren därpå, att numera arbetarrörelsen
ar maktigare, att arbetarna få större och större inflytande och att

;snav i w fhetarregenng i England, som komme att vrida förhållandena
ratt. Vad det betraffar, instämmer jag helt och hållet i den politik, som den
blivande chefen för labour party i England förklarat vara sin med avseende å
ordnandet av de. ekonomiska förhållandena i Europa. Men huru goda avsikter
en person aven i hans betydelsefulla ställning må ha, är det ganska långt emellan
den göda. avsikten och det fullbordade resultatet. Att slå sig till ro med
farligt^ aVSlkter skola kunna inom rimlig tid realiseras, är säkerligen ganska

.It artnde *lutli/:en å mitt yttrande i Uppsala beträffande försvarsfrågan
gjorde herr Branting gällande, att det var så svävande. Det kunde innebära
åtskilligt gott men kunde också innebära åtskilligt mindre värdefullt
Man kunde ej av vad jag. sade få fram vare sig det ena eller det andra. Och
denna kammares förste vice talman har inför kammaren gjort den jämförelse

Yttrande111^ Umn(V V?psaIa ock den avlidn.e kammarledamoten herr Staaffs
K" J''It V a18"0?; rHT V1Ce ta ''llannen gjorde gällande, att där
drogos upp klara linjer om det förslag, som skulle framläggas under det att

jaf,1no|t mJV med allmänna talesätt. Men detta mitt förfarande har varit avsiktligt.
Det ar mm uppfattning, att när en stor fråga lägges fram, är det

Vid remiss av .

slatsverkår
propositionen...
(Korta.)

Nr 3. 84

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

lämpligast, att hela materialet är tillgängligt, innan man delger de särskilda
punkterna. Och det dröjer ju ej många veckor innan riksdagen har detta förslag
på sitt bord.

Men det är ännu en erinran, som den siste ärade talaren gjorde. Han gjorde
gällande, att medan herr Staaff år 1914 förklarade, att det förslag, som han
ämnade framlägga, skulle vara sådant, att där togs hänsyn till folkets bärkraft,
och att förslaget borde vara ägnat att vinna folkets förtroende, så intog åter jag
1914 den ståndpunkten, att jag endast fäste mig vid den s. k. sakkunskapens
krav. Jag undrar ändå, om icke i detta yttrande ligger en verklig överdrift.
Olikheten mellan den dåvarande statsministern och mig vid ifrågavarande tillfälle
låg däri, att vi olika uppskattade folkets bärkraft. Det var det ena.
Vidare förhöll det sig så, att vi olika uppskattade den fara, som förelåg för
Sveriges säkerhet, och mot vilken vi genom en försvarsreform skulle sätta oss i
stånd att skydda oss. Jag för min del var absolut övertygad om, att faran
var överhängande, såsom jag också vid flera tillfällen uttalat. En uppfattning,
som, därom är jag viss, icke var herr Staaffs. För övrigt vill jag saga,
eftersom hans namn nu blivit nämnt i denna kammare, att fastän vi stodo i
skilda läger alltsedan studenttiden, har detta aldrig hindrat mig från att beundra
hans intelligens och städse bevara hans minne högt aktat.

Emellertid, den ståndpunkt, jag intog år 1914. den intar jag i den dag som
är, men skillnaden är, att världskriget kommit emellan. Även om faran icke
kan sägas vara mindre, är utan tvivel den ekonomiska bärkraften förminskad.
Här har talats om att jag sedan den tiden undergått en sinnesändring. Somliga
ifrågasätta, om det verkligen är en hjärtats förändring, eller , om ^det endast
skulle vara en anpassning efter en annan konjunktur.. Jag vill då säga, att
jag verkligen har undergått en förändring. Världskriget och . allt sopa skett
i dessa 10 år ha verkat därhän, att jag gjort en omvärdering i åtskilliga avseenden,
och icke minst med avseende å människor. Jag har erfarit, att där jag
icke alltidJrodde mig finna så mycket av värde, där har åtskilligt funnits. Jag
har, då jaf vunnit den övertygelsen, att vår ställning är sådan, att vi endast
genom att hålla ihop kunna bevara vårt lands frihet och självständighet, ansett
det vara en plikt att försöka sammanföra alla dessa värden, allt detta goda,
som finnes på så många håll, till landets tjänst. Och det är just. det, som är
grunden till att jag vågat åtaga mig uppgiften att söka åvägabringa samförstånd
och samverkan i vårt land.

Herr Samuelsson: Herr talman! Jag har begärt ordet vid årets remiss debatt

för att bl. a. något beröra hyres- och bostadsfrågorna, som de gestaltat
sig efter riksdagens enligt min mening olyckliga beslut att avveckla h.yreslagen.
Vi ha sett, bland annat, här i huvudstaden, vilka åtgärder man varit tvingad
att vidtaga vid oktoberflyttningen. Enligt den verkställda utredningen voro
971 familjer bostadslösa eller tillsammans med de 360, som fått taga sin tillflykt
till sommar- eller kolonistugor, 1,330. Därtill komma enligt den utredning,
som då framlades, 534 lägenheter, som av vissa orsaker måste utrangeras
och vidare 1,200 för den normala hembildningen nödvändiga bostäder. Därtill
komma 320 lägenheter för inflyttningsbehoven. Detta är endast vad som gäller
Stockholm. Där behövas således 3,384 nya lägenheter.

Visserligen bj^gges något, och man kan även säga, att man är över den värsta
tiden. d. v. s. själva flyttningsdagarna. De flesta, som det såg mörkast ut för
då, ha också nu fått tak över huvudet, om än på provisorisk väg. Men det kan
väl icke alltid vara så. att det är tillräckligt med ett dylikt konstaterande. Det
borde väl icke vara riksdagens och regeringens mening, att dessa samhällsmedborgare,
de egendomslösa, alltid skola finna sig i ständiga nödf.allsåtgärder,
för att till slut kanske få ett bås eller annat krypin för sig och sina familjer.

Torsdagen den 17 januari e. in.

85 Sr i».

Om det skall fortsätta på det sättet, hurudan! kommer då människomaterialet
att bli i fortsättningen? Man hade väntat sig vid oktoberflyttningen att några
åtgärder skulle vidtagits. Särskilt då man såg i olika delar av landet, hur det
började arta sig. Krav framfördes även härom från alla delar av landet, icke
minst från de för tillfället bildade hyresgästorganisationerna och även den kommunistiska
riksdagsgruppen, men som vanligt slog man dövörat till, då det
gäller att hjälpa dessa samhällsgrupper.

Jag vill därför nu taga upp spörsmålet och hoppas trots det motstånd man
hittills fått röna i denna fråga, att den reformering av hyreslagstiftningen till
skydd för hj^resgästernas rätt, som länge utlovats och varav behovet särskilt
av mig påpekats i en interpellation i våras, snarast må föreläggas riksdagen
till avgörande. Ty det är så, vilket ofta påpekats, att detta spörsmål är
icke bara aktuellt för Stockholms förhållanden, utan vi ha även i landsorten,
städer och samhällen som procentuellt räknat kanske äro i samma fördömelse
som Stockholm. Jag har talat med flera riksdagskamrater, som hade i uppdrag
att den 1 oktober taga hand om denna fråga i respektive kommuner, och
det är hårresande interiörer man hör om tillvägagångssättet mot och härbärgerandet
av dessa bostadslösa och särskilt de fattigaste av dessa hyresgäster.

Man kan även konstatera, att vederbörande statliga förvaltningar i vissa
fall ställt de hjälpbegärande kommunerna i försämrade förhållanden. Det kan
man åtminstone utan överdrift påstå, när det gäller Luleå. Jag tänker då
närmast på posthusköpet där, vilken fråga senare torde bli föremål för riksdagens
beslut. Jag har därför velat påpeka saken redan nu, då detta köp
måste betecknas såsom en skandal. När postverkets lokalfråga var aktuell,
diskuterade man allmänt den frågan, att postverket skulle bygga eget hus.
Goda och passande tomter saknades icke, och de funnos till pris, som icke kunde
betecknas som oskäliga. Vederbörande slogo emellertid hastigt om, och man
beslöt att icke bygga nytt hus, utan man skulle köpa ett gammalt. Vad som var
anledningen till den hastiga omsvängningen är svårt att säga, men det synes,
som om vederbörande kommit underfund med, att det råder bostadsbrist i Luleå
och man då ansåg lämpligt och med statens intresse förenligt att förvärra förhållandena.
Det är svårt att tänka annat, då varken läge eller prisfråga var
avgörande. Huset ligger ifrån allmänna stråkvägen, och dessutom upp för en
rätt så brant backe. Detta måste anses vara en svår olägenhet, särskilt om man
tar i betraktande alla de stora lass post, som dagligen fraktas till postkontoret.
Och vad priset beträffar äro flera sakkunniga eniga om att för den summa av
225,000 kronor, som huset kostade, plus vad som åtgår till reparationer och
förändringar för att få huset något så när tillfredsställande, hade postverket
kunnat uppbygga ett nytt hus, och där kunde det bliva tidsenliga lokaler, något
som det nu knappast kan bliva, hur mycket man än reparerar.

Om man närmare undersöker prisfrågan, så synes det även, som om man i
detta fall hade betalat rätt så tappert. Den gamle ägaren gör enligt uppgift
en vinst på 100,000 kronor på detta hus. I det fallet har det icke visat sig något
särskilt intresse för sparsamhet med statens medel.

När jag har ordet, vill jag även något ingå på statstjänarnas förhållanden.
Detta så mycket mer som det även i år föreligger en proposition om beskärning
av statstjänarnas dyrtidstillägg och särskilt då man ser av propositionen, att
nedsättning i dessa skall drabba även de lägsta befattningshavarna, som, det
kan jag försäkra, den dag i dag är, verkligen stå i nödläge. Jag menar, att*
om dyrtidstilläggen nedpressas än ytterligare för de lägsta befattningshavarna,
så ha de mycket svårt att kunna draga sig fram. Jag förstår icke det meddelande,
som lämnas av herr finansministern i hans anförande, och kan icke
yttra mig om det, men jag kan säga, att för de lägsta befattningshavarna ser
det mörkt ut att kunna draga sig fram.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3. 86

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

(Forts.)

Jag menar, att när man ingår på det spörsmålet, hade det icke varit ur vägen
att litet beröra en del av den byråkrati, som är rådande i statsverken, och syna
en del göranden och låtanden vad beträffar de högre tjänstemännens i förvaltningen
handlingssätt och arbete. Jag anser det nödvändigt att draga fram en
del exempel, därför att bland den lägsta personalen har man försökt att genom
pressen och annorledes få fram förhållandena, vilka ansetts tära på statens inkomster,
men ha dessa förhållanden aldrig beaktats, helt naturligt för övrigt,
därför att den ena korpen vill icke hugga ut ögonen på den andra.

Jag vill redan på förhand säga, att jag vet alltför väl, att det är omöjligt
att tänka sig, att statsrevisorerna på den korta tid de ha till förfogande skola
kunna taga del av allt som gäller statsverket, särskilt som en del utgifter uppföras
på sådant sätt, att det är omöjligt att fullt kontrollera dem. Det vore
enligt min mening nödvändigt för att komma till botten med den nuvarande
byråkratiens handlingssätt, att en särskild undersökningskommission tillsattes,
därför att jag har den uppfattningen, att den Geddeskommitté, som nu är tillsatt,
huvudsakligen kommer att inrikta sitt arbete på att reducera personalen
och således icke kommer att gå in i en detaljgranskning av en del högre tjänstemäns
göranden och låtanden eller undersöka orsaken till att eu del rätt så stora
summor förfaras och gå statsverket förbi.

Jag tillåter mig därför att i detta sammanhang draga fram några få exempel
från statens järnvägars nordligaste distrikt; allt talar emellertid för att de
exempel, som framdragas därifrån, äro fullkomligt typiska för vad som förekommer
över hela järnvägsnätet. Tar man detta i betraktande förstår man att
det blir stora summor för hela järnvägsnätet.

I bestämmelserna för de högre tjänstemännen är det stipulerat, att vid flyttning
från en plats till en annan, som ofta sker, när det gäller de högre tjänstemännen,
skall flyttningsbidrag utgå med högst 300 kronor. Hur gör man då
vid dessa flyttningar? Dessa 300 kronor gå i regel åt för emballering av
möblerna. Sedan använder man lägre befattningshavare både när det gäller
att lasta och lossa möblerna. Det förekom i ett fall i Luleå, att det åtgick 21
dagsverken vid lossningen av möblerna, och om man räknar med lika många vid
lastningen, blir det alltså 42 extra dagsverken. Beräknar man värdet av dessa
till 400 kronor, förstår man, att nyssnämnda bestämmelse rätt ofta överskrides.
Och vidare skall alltid den nya lägenheten repareras. I detta fall gingo reparationskostnaderna
upp till 7,000—8,000 kronor. Man gjorde då till och med
särskilt spritskåp och sådana inrättningar. Lägger man dessa kostnader vid
sidan av flyttningsbidraget, förstår man, att dylika flyttningar av högre tjänstemän
kosta avsevärda summor för statsverket.

Undersöker man vidare alla de traktamenten, som tjänstemän med inkomster
av 10,000—12,000 kronor ha, skall man finna, att riksdagens bestämmelser om
besparingar fullkomligt ignoreras. En trafikinspektör kan t. ex. hitta på alla
möjliga småaktigheter för den lägre personalen för att få till stånd utredningar
och förhör, som oftast icke resultera till minsta åtgärd eller kanske en varning
eller i värsta fall två dagars bestraffning, men som draga åtskilliga
kostnader. För förhöret behöves särskild distriktssekreterare, såsom förhörsledare,
och dessutom en, två och ibland tre andra högre tjänstemän som äro
närvarande. Dessa skola ha särskild expeditionsvagn, och det blir uppehåll
med tågen där förhör hållas, särskilda växlingar och dylikt. Man förstår, att
dessa småaktiga förhör kosta staten enorma summor, bara för ett enda distrikt.
Här finnes ett rikt material att framdraga, och staten skulle genom reformer
här kunna göra avsevärd vinst.

Man har även exempel på inspektionsresor, som tjänstemän företaga utan
synbar anledning. Det har ibland debiterats traktamenten för uppvaktningar

Torsdagen deu 17 januari e. in.

87 Nr ;t -

och presenters avlämnande till förmän o. s. v. Vidare är det ett särskilt förhållande
med distriktssekreterarna. Dessa skola vara jurister och få med sin
befattning förena befattning som brottmålsdomare. På grund av denna
syssla företaga de tjänsteresor även på tjänstetid och använda expeditionsvagn
m. in. Och detta fastän härför utgår särskild ersättning. Man kan också framdraga
fyrfaldiga exempel på hur högre tjänstemän använda lägre befattningshavare
för rent privata arbeten. En del framkom vid den Lesserska historien
i Luleå. Men det finnes flera hundratal av sådana. _

I personalbestämmelserna står vidare, att befattningshavare icke tår mottaga
drickspengar eller andra ersättningar av den trafikerande allmänheten.
Men detta synes endast vara till för de lägre befattningshavarna. För de högre
eller i varje fall för en del av dem har redan en sådan korruption inträtt, att
bestämda subsidier mottagas, något som helt naturligt gör, att ett bolag eller
enskild person, som lämnar sådana, får sina intressen tillgodosedda långt före
staten. Ett sådant fall förekom även i den Lesserska affären. Luossavara—
Kirunavara Aktiebolag gav rikliga allmosor. Det visade sig att, sedan förhör
hållits och efter detsamma och sedan staten själv fått övertaga dessa extra inkomster
från L. K. A. B., har det blivit en inkomst på 400—500 kronor per
månad, som staten haft såsom merinkomst, och detta fastän man nu endast
kan räkna med två malmtåg till Luleå dagligen mot förut 10—12 i vissa fall
förut. Man förstår utav detta, att det icke är så små summor, som gått till
en enskild persons ficka, men som bort tillfalla staten.

För att vidare ingå på den rådande byråkratien vill jag påtala de varje år
anordnade vårsynerna inom samtliga distrikt. Inspektioner, då hela distriktsförvaltningen
skall vara med. Långt före denna inspektion underrättas alla
stationer, och man sätter då där i gång med extra upputsningar och rengöringar,
och när sedan distriktsförvaltningen kommer, då är i regel allt gott och väl.
Alla upputsningsarbeten äro då vidtagna för att kunna avlämna stationen
fullt korrekt till distriktsförvaltningen.

Vad det femte distriktet beträffar, som omfattar en banlängd av 1,325
km., så blir det med de vanliga extratågskalkylerna, helt naturligt i detta
fall ett helt extratåg för distriktsförvaltningen. Detta kostar 19,070
kr. brutto. Om man härifrån räknar som nettokostnad 60 %, så belöper sig i
alla fall den rena nettoutgiften till 11,442 kr. Härtill komma dagtraktamenten
för åtta högre tjänstemän under 7 dagar med tillhopa 1,099 kr. Sålunda stannar
en dylik inspektion vid först 20,169 kr. brutto eller 12,541 kr. netto. Jag
är övertygad om att dessa beräkningar äro låga. Att märka är vidare, att
detta gäller endast ett distrikt. Årligen företagas dylika vårsyner inom samtliga
distrikt. Det är alltså inga småsummor som på detta sätt tack vare
byråkratien gå ifrån statens järnvägar.

Jag tycker, att i sådana här fall, vederbörande skulle kunna företaga någon
reformering, och det borde väl tillkomma den förut tillsatta Geddeskommittén,
att även på detta område söka få någon ändring till stånd.

På samma distrikt stå för närvarande en 50—60 stora ånglokomotiv av olika
typer, vilka på grund av elektrifieringen för tillfället blivit överflödiga. De
stå där undanställda. De representera emellertid tillsammantagna lågt taget
ett värde av 3—4 miljoner kr. Jag skulle rent av vilja tro att de gå upp till
över 4 miljoner kr. Nu stå som sagt dessa lokomotiv där sommar och vinter,
dåligt och i vissa fall fullkomligt oinsmorda och äro allvarligt utsatta för att
bli nedröstade. Det har förekommit en del anmärkningar i den lokala pressen
över detta förhållande, men loken stå där fortfarande med kopplingsdelar och
dylikt alldeles nedröstade. Det borde enligt mitt förmenande vara förenligt
med statens intressen, att något gjordes för att rädda dessa stora värden, an -

Vid remins av
statsverksjrropositioncn.

(Forts.)

Nr 3. 88

Torödagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tingen så att man sökte avyttra ifrågavarande materiel, om man nu icke själv
kan använda densamma, eller så, att man åtminstone såge till, att de erhölle
någon tillsyn.

Jag skulle även kunna draga fram en mängd exempel på huru en del av dessa
högre tjänstemän använda sin tjänsteställning till rena barnsligheter. Jag skall
emellertid endast nämna ett enda sådant exempel. Det rör sig om en inventarieöverföring.
För att överföra en tom klisterburk från en station till en annan
hade man i detta fall ansett nödigt avsända icke mindre än fem olika telegram
från trafikinspektören till de olika stationerna, och detta endast för att utröna
var denna klisterburk för tillfället fanns. Klisterburken kan värderas till några
få ören. Resultatet av allt detta telegraferande mellan stationerna blev till sist,
att den sista stationen lovade att anskaffa och låta översända en annan begagnad
klisterburk.

Nu kunde man ju tycka, att allt det här är förhållanden, som det icke tjänar
så mycket till att draga fram just i riksdagen, men detta är, det vill jag säga,
mina herrar, saker som skola befinnas kosta statsverket och statens järnvägar
stora summor, därest man börjar undersöka dem litet närmare.

Jag är nu för min del alldeles övertygad om, att de besparingar, som man år
från år söker åvägabringa genom att indraga löner och genom att nedpressa
dyrtidstilläggen för personalen, skulle kunna åstadkommas långt mera lättvindigt,
därest man undersökte en hel del av dessa förhållanden och ifall man
började även på detta område söka få litet reformer till stånd. Särskilt borde
man söka få bort en stor del av de byråkratiska bestämmelser, som för närvarande
finnas. Men nu ser det verkligen så ut, något som för övrigt ofta påpekats,
som om allt gjordes från vederbörandes sida för att försvåra och tillintetgöra
hela den statliga socialiseringen.

Medan jag nu har ordet kan jag icke underlåta, eftersom man redan förut
i dag här i kammaren har berört fascismen och reaktionen i dess helhet, att
även själv något gå in på detta ämne, särskilt då i vad rör Norrbottens vidkommande
och de därstädes mycket aktuella övergreppen gentemot de båda
finska flyktingarna Nylund och Nurmiranta. Man har t. o. m. gått så långt
i detta handlingssätt, att en hel del av de borgerliga tidningarna, bland
annat Dagens Nyheter, reagerat ganska skarpt mot dén skamliga utlämningen
särskilt av finnen Nylund. Och detta har man gjort därför, att det påståtts,
att denne medarbetat i den finskspråkiga tidningen Revontulet, som utgives
av vårt partidistrikt i Norrbotten. Genom de åtgärder, som länsstyrelsen där
vidtagit, bland annat med förhör och undersökningar av de inre förhållandena
vid tidningen Revontulets redaktion, har man enligt mitt förmenande åsidosatt
tryckfrihetsförordningen. Och vad gjorde regeringen i detta fall? Den kritiserade
icke alls länsstyrelsens åtgärder att ställa till med dessa förhör, utan
den t. o. m. uppmanade Konungens befallningshavande att fortsätta förhören
med dessa finska flyktingar. Man måste ovillkorligen i detta sammanhang
fråga sig, hur det är ställt med asylrätten här i landet. Genom de åtgärder,
som man i dessa båda fall vidtagit, omöjliggöres det för vissa politiska flyktingar
att här i landet få någon inkomst, någon ekonomisk bärgning. Jag säger
med flit vissa, ty det parti, som nu står bakom regeringen, har visat sig vilja
skjMda och värna andra politiska flyktingar. Huvudsaken är blott att dessa
tillhöra samma läger eller stå på samma sida i klasskampen.

Den gjorda tolkningen av asylrätten måste anses märkvärdig, ty där uppe
ha vi fortfarande den uppfattningen, att Norrbotten tillhör landet i dess helhet;
men icke tycker man sig märka detta av K. B:s och Kungl. Maj:ts åtgärder
när de tillämpas på de finska flyktingarna. Nylund är utvisad från Norrbotten
med rätt att vistas i de övriga delarna av landet. Denna del av landet,
Norrbotten, har alltså i detta fall ansetts vara farlig för honom att vistas i.

Torsdagen den 17 januari . e. m.

89 Nr «.

Och av (lossa åtgärder att döma skulle alltså Norrbotten lyda under en särskild
bestämmelse för sig. . . propositionen.

Nu var det kanske så att man fann, att Nylund där uppe hade sin bärgning, (Korta.)
att han möjligtvis där uppe kunde få en liten inkomst och det var kanske därför
man utvisade mannen från Norrbotten, men icke från det övriga Sverige.

Vad den andre mannen, Nurmiranta, beträffar, så får han icke ens vara utanför
Haparanda och detta trots att det finnes arbetskamrater på Seskarön, som
vore villiga att hjälpa och underhålla honom, ifall han finge komma över dit.

Men, som jag sagt, asylrätten har alltid tolkats sa, att den lämpat sig för borgerliga
klassintressen. Det här omtalade är enligt vad jag kan se ett bevis
på vad man tillåter sig, när det gäller rena klasstrider. Dylika övergrepp med
tolkningar av rättsbud och grundlagar som kampmedel göra dock, att man bär
all anledning att till hela den svenska arbetarklassen rikta en uppmaning att
vara på sin vakt. Klasskampen synes stå för dörren, låtom oss därför ^upptaga
stridsyxan och förena oss med herr Branting från i fjol. »En kamp pa liv och
död.»

Chefen för justitiedepartementet herr. statsrådet Ekeberg: Herr talman!

Jag har begärt ordet närmast med anledning av den fråga, som riktats till mig
av herr Hage beträffande hyreslagstiftningen. Herr Hage^vet lika val som jag,
att det så nyligen som vid förra årets riksdag kom till stånd en ny lag i detta
ämne, en lag, som enligt min mening innefattade icke obetydliga förbättringar
i hyresgästens läge. Samma dag, som denna lag utfärdades, gav emellertid den
dåvarande regeringen i uppdrag åt en sakkunnig, professor Lundstedt, att utarbeta
en redogörelse för i främmande länders lagstiftning förekommande bestämmelser
till skydd för hyresgäster, ävensom att verkställa en förberedande
utredning angående ytterligare reformer i den svenska hyreslagstiftningen utöver
vad den nyss berörda lagen innehåller.

Det var från början meningen, att detta professor Lundstedts arbete skulle
vara färdigt till den 1 juli 1923, men oaktat professor Lundstedt, efter vad jag
kan vitsorda, har arbetat på saken med berömvärd energi och det största intresse,
har han vid två tillfällen nödgats begära att fa tiden för sitt uppdrag
förlängd, först till den 1 oktober och sedan till den 1 november. Även efter
sistnämnda tidpunkt ha till honom ifrån främmande länder inlupit svar å utsända
enquéter, vilket ytterligare fördröjt slutjusteringen av arbetet. Det har
därför förelegat i tryckfärdigt skick endast några dagar, och jag har ett av de
exemplar, som först lämnat trycket, här i min band.

Beträffande sin utredning säger professor Lundstedt bland annat: »Dessa

nya synpunkter icke blott kräva i den förberedande undersökningen en myckenhet
av tid till eftertanke — avsevärt mera än den tyvärr alltför ringa tid, som
stått mig till buds — utan tarva ävenledes en vida grundligare och mångsidigare
ventilering inom både fackmanna- och lekmannadiskussionen än den, som i allmänhet
bestås en lagfråga av privaträttslig natur.»

Jag ber i detta sammanhang att få göra det inpasset, att anledningen till att
professor Lundstedts uppdrag icke kunde ytterligare förlängas på sätt han
själv i annat sammanhang framhåller låg i hopade ämbetsgöromål, vilka nödgat
honom att avstå från en framställning i denna riktning. Det är alltså icke så
att tiden för utredningen blivit på mitt initiativ reducerad.

Då denna utredning är så nyss slutförd, att trycksvärtan, knappast hunnit
torka, har jag för min del givetvis ännu icke kunnat fatta ståndpunkt till densamma.
Jag har icke ens hunnit gå igenom den i dess helhet, ännu mindre har
jag kunnat underställa de i utredningen upptagna viktiga frågorna mina kollegers
prövning. Det står emellertid för mig fullkomligt klart, att vad professor
Lundstedt säger i slutet av sitt företal, de av mig nyss citerade orden om denna

Nr 3.

90

Torsdagen den 17 januari

e. m.

VlZ:iZaV %ksas ytt7llfa vikt och vansklighet är fullkomligt sant och riktigt. Herr
propositionen. aaa^’? P&Pekade också i sitt anförande den ömma punkten härvidlag. Den 1ig(Forts.
) fp1 JHl. 1 sambandet mellan en restriktiv hyreslagstiftning och bostadsbristen.

Herr Hages ståndpunkt var, om jag förstod honom rätt, den, att därför att bostadsbristen
finnes, måste hyresgästerna ha bättre skydd, för att de icke skola
ligga under i den ekonomiska kampen mot hyresvärden. Härvid kommer man
dock och den punkten snuddade för övrigt herr Hage också vid, lätt in i en
cirkel ty om skyddslagstiftningen icke är väl avvägd, kan den i sin ordning
påverka bostadsproduktionen, och följden kan då bli den, att bostadsbristen blir
permanent och allt mera förvärrad.

Herr Hage förordade i detta sammanhang särskilt optionsrätt. Jag vet icke
riktigt, hur herr Hage vill ha denna utformad, men med ledning av tidigare memngsutbyten,
som herr Hage och jag ha haft här i kammaren och för övri<rt
också enskilt i denna fråga, drar jag den slutsatsen, att den optionsrätt, som
herr Hage vill ha, i varje fall till sitt resultat kommer att innefatta en hyresreglenng
i en eller annan form. Det är något, som jag för min del är ganska
rådd tor, ty vart kommer man då? Jo, jag tror, att man i viss mån kan få
ett svar pa den fragan.^om man går till ett av de länder, som herr Hage här
åberopa!; såsom föregångsland på hyreslagstiftningens område, nämligen
Danmark Jag har här i ram hand vissa alldeles färska siffror till jämförelse
mellan lorliallandena i Danmark och i Sverige rörande antalet familjer, som ha
vant i det beträngda bostadsläge, att de måst omhändertagas av det allmänna.

or att förebygga alla missförstånd, som eljest skulle kunna uppstå vid en jämforelse
mellan dessa siffror och de siffror, som nyss anfördes av herr Samuelsson,
val jag framhålla, att mina siffror sålunda icke innefatta sådana personer som
aro inneboende eller som berett sig själva provisoriska bostäder i kolonistugor
o. dyl., utan endast personer, som blivit direkt omhändertagna av det allmänna;
men även dessa siffror synas mig kunna vara av intresse. Man finner då, att
den 1 oktober 1923 voro i Danmark, som ju är ett land med 3,300,000 invånare
4,4 ^ b personer på nyssnämnda sätt omhändertagna av det allmänna, medan motsvarande
siffra i Sverige med dess 6,000,000 invånare var 1,554. Siffran för
Köpenhamn eu stad med 560,000 invånare, var 2,801. Siffran för Stockholm,
med 424,000 invånare, var 491. Dessa siffror synas mig visa, att det kan föreligga
en fara just i det avseende, som jag nämnde, ifall lagstiftningen icke blir
val avvägd.

Vl11 Vldare nämna följande. Under tiden den 1 oktober—31 december
1923 bär antalet provisoriskt inhysta familjer minskats i Malmö med 40 procent,
i Göteborg med 25 procent och i Stockholm med 6 ä 7 procent Man fäster
sig genast vid disproportionen i siffrorna, främst vid den mycket låga siffran
för Stockholm, och det kan ju i varje fall vara tillåtet att gissa, att den ringa
nedgången i antalet inhysta familjer i Stockholm har samband med de något
egendomliga förhallanden, som ha rått inom byggnadsfacket här i staden.

„ ag skall icke trötta med många siffror, men jag vill ytterligare nämna
någre, som angå bostadsproduktionen. Antalet nytillkomna bostadslägenheter
var tor eu viss grupp större städer under hela år 1913 5,989, under hela år 1922
3’ .° ?ch ™der tldan januari—september 1923 5,518. Av denna sista siffra
utgjorde 4 200 lagenheter om två rum och kök eller mindre. Motsvarande siffror
för 86 mindre samhällen var år 1913 1,320, år 1922 1,794 och januari—
september 1923 1,741, varav 1,120 lägenheter om två rum och kök eller mindre.

inoo uVna T1 a ltsa’ att under de tre första kvartalen 1923 och även under år
1J22 blev ett större antal lägenheter färdigt än under hela år 1913. Ändå är
1913 som bekant ett år, då bostadsproduktionen var ganska stor.

De nu föredragna siffrorna synas mig visa — vad för övrigt även herr
Samuelsson i förbigående tycktes uppmärksamma — att vi dock trots allt äro

Torsdagen den 17 januari e. in.

Öl

Nr !!.

pa väj? emot bättre förhållanden. Jag vill icke bestrida, att det kan komma att ""

dröja åtskillig tid, innan olägenheterna äro helt avhjälpta, men jag anser det p?opoaitionr.n.
ligga allra största vikt uppå, att en ny lagstiftning i ämnet icke så avfattas, att (Forts %
därigenom denna gynnsamma utveckling äventyras. I)å jag för min del i sakens
nuvarande läge icke sitter inne med den trollformel, som behövs för att riktigt
avväga de två synpunkterna, vågar jag icke ställa i utsikt något förslag i detta
ämne vid denna riksdag, vilket jag anser mig böra nämna till tjänst för dem,
som till äventyrs äro intresserade av att motionera i frågan.

Det har till mig även ställts en fråga av herr Johansson i Kälkebo, som främst
avsåg skifteslagstiftningen. Jag vill i det hänseendet nämna, att jag under den
gångna sommaren gjort upprepade försök att finna en sådan anordning för lagstiftningsarbetets
bedrivande, att skiftesstadgan skulle kunna föreläggas denna
riksdag. Ja, jag har till och med varit inne på en undersökning av möjligheten
att föra fram åtminstone de viktigaste partierna av skiftesstadgan för sig, men
jag har till slut nödgats kapitulera inför den absoluta omöjligheten härav. Jag
vill emellertid tillägga, att jag med ledning av det principbetänkande, som hösten
1922 avgavs av lagrådet, låtit utarbeta ett nytt förslag, som varit föremål för
min granskning och som nu är på remiss till lantmäteristyrelsen. Jag vågar
uttrycka en bestämd förhoppning, att frågan skall komma fram till nästa års
riksdag. I varje fall skall jag i vad på mig ankommer icke försumma någon
åtgärd i detta syfte. Jag anser nämligen frågans snara lösning vara ett önskemål
icke blott för skiftesväsendets egen skull utan även för ett stort knippe
andra jordfrågor, som äro av denna fråga avhängiga.

Jag vill till sist yttra några ord i anledning av vad herr Samuelsson i slutet
av sitt anförande nämnde om mitt förhållande till tryckfrihetsförordningen. Han
tycktes anse, att jag har gjort mig skyldig till något slags grundlagsbrott, och
han citerade till stöd härför också en borgerlig tidning, nämligen Dagens Nyheter.
Herr Samuelsson måtte emellertid icke läsa sina Nyheter fullt regelbundet,
ty hade han det gjort, hade han helt säkert märkt, att denna fråga varit
föremål för ett uttalande från denna tidning även en gång senare, och att tidningen
därvid, sedan jag haft tillfälle att upplysa om hur saken verkligen^ lag,
på det mest gentlemannamässiga sätt fullkomligt tog tillbaka sitt första påstående.
Den säger bland annat följande: »Dagens Nyheter, som haft tillfälle att
ta del av samtliga handlingar rörande Nylund, sedan de nu samlats i justitiedepartementet,
har också funnit att den anmärkning, som framställts mot justitieministern
för lädering av tryckfrihetens och anonymitetsrättens principer, varit
obefogad. Av rapporterna framgår nämligen att vid det förhör, som regeringen
genom beslut av den 30 november jämlikt utvisningslagen beordrade länsstyrelsen
i Norrbottens län att verkställa, intet förekommit, som avsett att utröna
författarskapet till i tidningen Eevontulet publicerade artiklar.» Detta angående
tryckfriheten.

Jag kan för övrigt säga herr Samuelsson, att det förhör, om vilket jag förordnade
beträffande finnen Nylund, var lika mycket i dennes eget intresse. Om
jag på den grund, att mannen i fråga hade anställning i en tidning, hade ansett
mig förhindrad att överhuvud taget verkställa någon utredning angående hans
personliga förhållanden, om jag sålunda måst handla utan att alls veta,_ huruvida
den mannen, som kommit in i riket utan pass, var fågel eller fisk, ja, vad
hade då följden blivit? Jo, såvitt jag kan förstå, hade jag icke kunnat förfara
på annat sätt än att tillämpa den strängare paragraf, som lett till hans utvisning
utan vidare, naturligtvis då icke till Finland, där han kunde vänta straff för
politiskt brott, utan till något annat land.

Herr Samuelsson har emellertid riktat ett angrepp emot mig, icke. blott för
att jag skulle ha läderat tryckfrihetsförordningen utan även för att jag skulle
ha kränkt asylrätten. Det förefaller mig vara en rimlig begäran från min sida,

Kr 3. 92

Torsdagen den 17 januari

e. m.

F5wÄ.00£t5 he+ri Samuelsson, innan han riktade detta angrepp mot mig rörande min ämpropositionen.
e övning, bort taga reda pa vad asylrätt är för något, men det har herr Sa(Forts.
) muelsson tydligen alls icke gjort. Asylrätt innebär frihet från utlämning eller
utvisning av en politisk flykting till det land, där han kan vänta menlig påföljd
av sin politiska brottslighet. Att utvisa eller utlämna mannen till Finland har
emellertid aldrig ett ögonblick fallit mig in.

Då här talas om att jag förfarit hårt och hjärtlöst emot mannen genom beslutet
i denna fråga, vill jag tillägga, att enligt de handlingar, som varit mig
tillgängliga och som utgöra det enda material, som jag kunnat gå efter, har mannen
vid sin ankomst^ till riket förklarat det vara sin önskan antingen att stanna
i Sverige eller att få resa till Ryssland, där han för framtiden ämnade slå sig
ned. Vad innebär nu regeringens beslut? Jo, det innefattar, att vägen till
.yssmud star honom fullkomligt öppen, och det innefattar vidare, att mannen
i fråga gärna far stanna i Sverige, men att det icke anses lämpligt, att han befinner
sig i omedelbar närhet till det grannland, från vilket han inkommit i strid
mot svensk lag och i förhållande till vilket han kunde åberopa asylrätt. Detta
sistnämnda,. att hans rätt att vistas i riket är lokalt begränsad, är ingalunda
något, som jag har tillämpat allenast da det gällt finska kommunistiska flyktingar,
vilket herr Samuelsson tycks tro. Jag bemödar mig alltid i min ämbetsgarning
om den största oväld, och jag vill säga, att den man, vars rörelsefrihet
jag strängast har begränsat, tillhör den rakt motsatta kanten i fråga om politisk
åskådning. Det var en mycket känd tysk politisk flykting, som åberopade asylrätt
i förhållande till den dåvarande tyska socialdemokratiska regeringen. Denne
man, vars förhållanden ju voro helt andra än den här ifrågavarande personens —
han hade spelat en helt annan roll i sitt hemland än vad Nylund gjort i sitt —
fick sin rörelsefrihet begränsad till ett visst bestämt område.

Att det land, vars gästfrihet vederbörande politiska flykting tar i anspråk, på
detta sätt begränsar hans rörelsefrihet är något, som står i fullaste överensstämmelse
med asylrättens principer och även med den svenska lagen i ämnet,
1914 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, vanligen
kallad utvisningslagen. Riktigheten av vad jag nu yttrat om asylrätten
kan herr Samuelsson lätt förvissa sig om genom att slå upp en lärobok, vilken
som helst, som ger en framställning i detta ämne.

Jag anser mig för fullständighetens skull böra tillägga, att då jag övervägde
denna fråga, jag också tog hänsyn till den omständigheten, att denne Nylund
en gång tidigare befunnit sig i Sverige och därvid vistats här icke mindre än ett
halvt år, och att han hela detta halvår uppehöll sig utanför Norrbottens län,
dels här i Stockholm, dels i Västerbotten. Jag hemställer till kammarens ärade
ledamöter, huruvida det icke även för mannen i fråga själv är bättre, att han
håller sig borta från detta farliga grannskap, där han lätt kan frestas komma
i en sådan ställning, att han äventyrar sitt läge.

Herr Johansson i Bro: Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan

icke underlåta att säga några ord med anledning av vattenfallsstyrelsens taxepolitik,
men på grund av att tiden gått så fort skall jag också inskränka mig till
detta enda.

Under behandlingen av denna, fråga föregående riksdag yttrade vattenfallsstyrelsen
i . sitt utlåtande till utskottet, att utredning i frågan då redan var
igångsatt, vilken skulle utmynna i sänkta taxor och vilken väntades bliva färdig
i mitten av juli månad och sålunda komma lantbruket till godo. Vi väntade
och voro nöjda med löftet om sänkta taxor, väntan blev lång. Först i september
månad fingo vi veta resultatet, men vad innebar då detta? Vi hade väntat på
sänkta taxor, men i stället fingo vi högre taxor. Förvåningen var stor, man

Torsdagen den 17 januari e. in.

93 Nr !i.

hade ju fatt löfte om sänkta taxor. När man nu fick motsatsen är det ju icke Vid remiss av
att undra på, om man stod handfallen och frågade sig vad meningen kunde vara. ^lositiöw.n.

Det var nämligen så, att strömförbrukningsgränsen för sänkningen satts så 1 (Forts; ''
högt, att vi inom Västmanland icke kunde nå denna gräns. Jag tror, att tre
föreningar i länet nådde denna gränsen, men alla de övriga skulle betala mycket
mer, ända till 4,000 kr. Men så kom det förlösande ordet, som lydde så: de
föreningar som icke kunde få någon fördel av de nya taxorna kunde få tillämpa
de gamla.

Vad skulle man emellertid göra nu? Man var icke belåten med detta resultat
utan beslöt sig för att fortsätta striden. Västmanlands elektriska förening kallade
samman representanter för föreningarna i länet till ett möte. Detta möte
ledde till det resultatet, att man valde en kommitté, som skulle uppvakta dels
Konungen och vederbörande statsråd och dels vattenfallsstyrelsen.

Jag begärde särskilt ordet för att få yttra några ord om det samtal, som fördes
inför vattenfallsstyrelsen som jag finner mycket egendomligt. Då någon
av kamraterna i kommittén frågade, vad anledningen vore till att en del förbrukare
fingo betala mer än andra, lämnades därpå undvikande svar. Jag skulle
kunna utforma svaret ungefär med följande ord: Den saken sköta vi själva.

Vidare var det en av kommitténs ledamöter, som framställde den frågan, om
det icke hade varit naturligt, att, då vattenfallsstyrelsen kontrakterat med varje
särskild distributionsförening om en minimiavgift, avsedd att täcka statens
kostnader, sänkningen av strömpriset börjat, då denna minimiavgift var nådd.

På detta svarade emellertid generaldirektörens närmaste man, att denna minimiavgift
icke var avsedd att täcka statens kostnader utan att den vore till endast
för att man skulle komma i gång eller med andra ord för att lura bönderna
att skriva på.

Nu är att märka, att då underhandlingar fördes på landsbygden för bildandet
av distributionsföreningar sades det att denna minimiavgift utgjorde ersättning
för statens kostnader och sålunda skulle säkerställa staten för förluster. Jag
vet att det sades på många ställen ungefär så här: »Ni kan knappast med den
utveckling ni för närvarande räknar med komma över denna minimiavgift.» Det
är också känt, att man för närvarande icke endast nått denna minimiavgift,
man har ock överskridit den tre och fyra gånger. Jag tycker det går nästan
val långt då man uttrycker sig på det sättet i ett ansvarigt ämbetsverk, och därtill
av en högt stående ämbetsman. Jag betraktar detta yttrande från vattenfallsstyrelsen
som ett rent hån mot landsbygdens befolkning, ett hån, som knappast
borde tolereras. Man kan under sådana förhållanden rent av ifrågasätta,
om det icke vore klokast och för landet nyttigast, att andra män finge ledningen
om hand i detta för landet så viktiga ämbetsverk. Jag vill också meddela
kammaren, att en motion i ämnet kommer även i år, och jag vill hoppas, att
resultatet blir ett annat än föregående år. I annat fall kan det gå för vattenfallsstyrelsen
som det gått för många av våra järnvägar, särskilt en del av de
enskilda. Man har envist hållit uppe de höga taxorna, ända till dess bilarna tagit
förtjänsten. Hur går det då med det statsfinansiella läget, som vattenfallsstyrelsen
alltid hänvisar till?

Jag anser mig också vara skyldig att i detta sammanhang nämna, att det är
starka krafter i rörelse för att försöka lägga om hela förbrukningen så, att av
föreningarna endast uttoges den minimiavgift, som är kontrakterad. För min
del skulle jag icke vilja råda till den utvägen, men för så vitt icke vattenfallsstyrelsen
böjer sig och sänker taxorna, medan tid är, vågar jag påstå, att intet
kan hindra en sådan åtgärd, och då frågar jag, hur går det då med det statsfinansiella
läget, evad det berör denna verksamhetsgren.

Vi känna väl till, att ännu har icke lantmannen glömt de gamla metoderna

Sr 8.J 94

Torsdagen den 17 januari

e. m.

Vtstatsverks™/Ör kraft ocb lyse’ som sakert komma till användning utöver vad minimiavgiften
propositionen. 8e (Forts.

) „ V’ar eondast detta jag ville säga och jag hoppas att bättre resultat skall vin nas

nästa gång.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Att statsregleringarna uti
nedgangstider skola tilldraga sig särskild uppmärksamhet, det är ganska naturngt,
och att de särskilt måste tilldraga sig uppmärksamhet uti sådana exceptionella
fader, som vi under de senare åren genomlevat, det är ännu mer naturligt.

Jag har under denna bedrövliga tid åtskilliga gånger suttit på de anklagades
bank, nar det bär problemet varit före. Var och en har ju från sin utgångpunkt
bedömt de förslag som förelegat och därefter gjort sin betygssättning. Vid fjolarets
riksdag ägnade första kammarens högerpartis främste man och talare en
synnerlig uppmärksamhet åt innehållet i den då föreliggande statsverkspropositionen
och gav mig både ros och ris för innehållet i densamma. Han ställde
en maning fall riksdagen att icke besluta regleringen för 1923—1924 efter det
kanda ordspråket: efter oss syndafloden. Det var jag som ville förleda riksagen
in på vilsna marker och det var den gamle erfarne ledaren som riktade en
vad,,an till riksdagens ledamöter att vara på sin vakt. Riksdagen tog hand om
budgeten men den lydde verkligen icke den gamle ledarens varning, utan
strängt taget forsamrade riksdagen budgeten med någon miljon. Då är det
ganska naturligt att jag 1 dag känner mig mycket tillfredsställd, när min efterträdare
1 ämbetet 1 den nu föreliggande finansplanen uttalar den uppfattningen,
»att ett underskott pa utgiftssidan skall komma att uppvägas av överskott
pa inkomstsidan. Nar hans excellens herr statsministern varit med om förbere lf0r

lur- arbete’ far Ja8 val också draga den slutsatsen, att herr excelensen
icke alltför starkt opponerar mot finansministerns uttalande i årets finansplan
varigenom jag fritages från misstanken att under fjolåret velat reglera
enligt principen »efter mig syndafloden.»

Jag har kant mig behöva framföra detta, därför att under den överläggning
som forts 1 pressen om fjolarets budget och den budget som nu ligger före har

““i LT ™s ni v,elat for!a f™?1 ren menin8erb att årets budget innehåller
en alldeles särskild styrka, detta därför att årets finansminister har sett mera
pessimistiskt pa riksräkenskapsverkets beräkningar och sänkt dem då jao- hade

års ^budget1161 ^ 1 ““ 0ptlmism höj’a samma verks beräkningar ''i föregående

Detta pressuttalande som förekommit uti en av huvudstadens aftontidningar
har föranlett mig att gorå nagra undersökningar, i vilken omfattning jag verkligen
raknat upp riksräkenskapsverkets under fjolåret gjorda beräkning. Och
jag finner da, att jag har uppräknat riksräkenskapsverkets beräkningar i fråga
om punkten A, skatter med 2,8 miljoner. Men i fråga om punkten tullar ofh
acciser hade jag sankt riksräkenskapsverkets beräkningar med 1 1 miljon - i frå
SujSlo »totens verkaamhrt hade Stat ritsrtkeask.pevhkA £
cPo^mffair 1 fräfp om diverse inkomster hade jag ökat riksräken apsverkets

berakningar med 7,4 miljoner, men tillfört detta anslag då kända
ÄmSl%1fran kn£sriskforsäkringskommissionen 7,5 miljoner kronor och från
kronorShallningSk0mmiSS1°nen 1,4 milj0ner kronor> tillsammans 8,9 miljoner

Denna sammanställning visar att egentligen skedde inga verkliga upvräkningar
av riksräkenskapsverkets beräkningar under fjolåret. Den ena punkt
pa vilken riksräkenskapsverkets inkomstberäkningar under fjolåret i nåunn avsevärd
grad okades, var punkten om affärsverkens överskott, där jag beräknade

Torsdagen den 17 januari e. in.

95

Nr d

domänverkets inkomster till ett betydligt högre belopp. Emellertid vill jag betona
att den uppräkningen var mera en uppräkning rent pro forma. Det är
sant att det, för att skaffa domänverket nödigt rörelsekapital och för att lösgöra
gamla kassafondstillgångar, som domänverket inte inlevererat till statsverket,
måste vidtagas den åtgärden, att domänverket sattes i tillfälle att erhålla
nödigt rörelsekapital genom att använda vissa fondmedel som voro under verkets
förvaltning. Men budgetens hållbarhet blev icke sämre genom denna åtgärd
och kan försvaras även i dag.

Jag skall nu göra en liten jämförelse med ställningen till riksräkenskapsverket
i år och ställningen till riksräkenskapsverket i fjol. Nu har Kungl. Maj :t i
fråga om punkten skatter räknat ned riksräkenskapsverkets beräkningar med
11. 6 miljoner, i fråga om tullar och acciser med 25.4 miljoner, i fråga om uppbörd
i statens verksamhet med 16.4 miljoner. Med denna senare punkt vill jag inte
onödigt upptaga kammarens tid och inskränker mig till att understryka vad
finansministern för en stund sedan här yttrade, att denna sänkning är mera
skenbar än verklig, därför att i riksräkenskapsverkets beräkningar ingå omkring
15 miljoner, om vilka poster man kan säga att det är en bokföringsfråga
om de skola tagas med eller ej.

Jag vill endast för min del framhålla, att när beloppen uppgå till så avsevärda
summor som 15 miljoner kronor, böra de komma till synes i budgetens
slutsumma, ty de ha obetingat en påtaglig inverkan på statens förvaltning. Jag
anmäler på denna punkt en avvikande mening emot den nuvarande finansministern.

I fråga om statens affärsverksamhet har den nuvarande regeringen räknat
ner riksräkenskapsverkets beräkningar med 9,2 miljoner. Jag skall inte ingå
i något bedömande av det riktiga i riksräkenskapsverkets eller regeringens beräkningar
i föreliggande fall. Ty den tid, som stått mig till buds för att bedöma
detta, har inte varit tillräcklig för att fälla ett omdöme. Men herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet anförde en synpunkt, som också kommit
till uttryck inom finansplanen, nämligen att det egentligen inte är så mycket
de belopp, som man eventuellt har möjlighet att räkna upp inkomsterna med,
som anger det verkliga innehållet i budgeten, utan det är i lika hög grad de
metoder, efter vilka man beräknar utgifterna. Och där pekade finansministern
på den mycket ömtåliga frågan om sättet för beräknande av förslagsanslagen.
Det har betonats på många håll, både i pressen och här i dag i debatten, att
styrkan i den föreliggande budgeten ligger förnämligast uti att man sörjt för,
att förslagsanslagen äro uppräknade och upptagna till antagligt riktiga belopp.
_ Jag erkänner att det är gjort avsevärda höjningar på åtskilliga anslag.
Särskilt beträffande de stora förslagsanslag, som kunna slå till åtskilliga miljoner
på det ena hållet och åtskilliga miljoner på det andra, där erkänner jag
att det under närmaste föregående år påbörjade arbetet fullföljts. Emellertid
vill det förefalla mig som om vederbörande vid årets budgetsarbete visat en viss
benägenhet att nagga de gamla förslagsanslagen så långt det överhuvud taget
varit möjligt. Jag har gjort en liten sammanställning av de olika anslagstitlarnas
behandling, och kommit till det resultatet — visserligen ligger här i dessa
nedskrivningar dyrtidsnedprutningen — att förslagsanslagen äro nedräknade
i 143 fall och uppräknade i 85 fall. Nedräkningen omfattar ett belopp av omkring
15 miljoner kronor, och uppräkningen ett belopp av omkring 16 miljoner
kronor. Det är klart att en sänkning av ett större antal förslagsanslag i en tid,
när även alla andra anslag räknats så nätt som möjligt, inbjuder till ett överskridamk
av förslagsanslagen i större omfattning än när det är gott om tillgångar
på alla håll och kanter. När man vet med vilken förkärlek förslagsanslagen
anlitas uti alla gränsfall och ibland även där reservations- och andra betecknade
anslag borde användas, så kan även häri ligga en fara till försvag -

Vid remika ar
a tat åverka]tro))08itionen.

(Forts.1

Nr 3. 96

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss a\
statsverkspropositionen (Forte.

)

’’ ning av budgeten, som påkallar att Kungl. Maj:t utfärdar skärpta bestämmel_
ser angående vissa förslagsanslags disposition.

Inom fjärde Huvudtiteln har skett en förskjutning, över ifrån förslagsanslag
till reservationsanslag. Det ligger ju alltid ett visst intresse hos myndigheterna
att få medel anvisade under beteckningen reservationsanslag så långt detta
överhuvud taget är möjligt, därför att reservationsanslagens natur i regeln är
sådan,° att vad som. sparats vid årets slut får disponeras för samma ändamjål
nästa år. Emellertid äro våra militärer mycket känsliga för om man tillgriper
deras besparingar för andra ändamål än de för vilka de besparats. Jag har
tyckt mig finna att uti detta års budget försiggått en viss förskjutning även av
besparingsmedel från armén och till marinens favör. Mot detta gör jag i och
för sig ingen anmärkning, ty det visar ju åt vilket håll vinden blåser. Det
skall väl vara litet mera vind på sjön än på landbacken, men om till denna omflyttning
även arméns besparingar disponerats, kan det medföra obehag i nästa
års förvaltning av reservationsanslagen.

Jag ger mitt erkännande åt den allmänna strävan, som finansministern visat
i arbetet att^göra en så stark budget som möjligt. Samtidigt har jag emellertid
velat framhålla dessa synpunkter för att visa att årets budgetsberäkningar icke
äro såsom professor Cassel och några andra framhållit uppgjorda för att tillföra
kassafonden behållningar. Emellertid måste man ju säga sig att det ekonomiska
läget trots allt pekar på en bättre ställning, och det är uppenbart, att den
nu sittande regeringen inte haft samma bekymmer för att få debet och kredit
att gå ihop, som företrädarna hade. Detta senare är ofrånkomligt, när man ser
på vad som överhuvud taget kunnat skrivas ned. Med hänsyn till detta får jag
för min del, då jag under fjolåret av ekonomiska omständigheter nödgades föreslå
omfattande nedskrivningar på dyrtidstilläggen, anmäla, att jag inte anser
situationen vara så förtvivlad, att man skulle behöva ge ett påbröd i år på vad
som i det stycket skedde i fjol. Skall det emellertid göras ytterligare nedskrivningar
på dyrtidstilläggen, då vill jag ifrågasätta om icke anslagen på första
huvudtiteln, som korrespondera med dyrtidstilläggsanslagen på andra huvudtitlar,
höra underkastas minskning i samma proportion som dyrtidstilläggsanslagen
i allmänhet. Jag anhaller att statsutskottet tager hand om den korrigeringen,
när det gäller att klara upp dyrtidstilläggen.

Jag skulle ju kanske kunna fortsätta, men talarlistan är ganska lång och
klockan är snart^l2 på natten. Och då jag, såvitt jag får leva och ha hälsan,
har tillfälle att återkomma, har jag inte så mycket vidare att tillägga i dag!:
Det var bara en liten, liten beräkning jag ville göra, särskilt för att borttaga
den allmänna trossatsen att i år har man bara räknat upp förslagsanslagen, men
inte räknat ned dem. Det kan ga åt manga miljoner mer än vad som angives i
huvudtitlarna. Jag tänker på mul- och klövsjukan, som nu börjat spatsera in i
Skåne, och de 50,000 kronor, som äro beräknade för sjukans mötande. Det är
klart att kommer mul- och klövsjukan in i de skånska gårdarna få vi klämma
ut med mycket mera pengar. Vi ha haft exempel på 4 å 5 miljoner.

Det är förslagsanslagens svaghet att man visserligen ser en siffra där, men
det är inte alltid den siffra man har att räkna med. Och därför är det min lilla
anmärkning att herrarna, visserligen i en vällovlig önskan att få med slutsumman.
i årets budget, plockat väl hårt på förslagsanslagen och genom denna anordning
fått en budget som ser något bättre ut än den är. Men jag vill inte*
säga att den är. sämre än den jag lade fram. Detta senare äger sin grund däri,
att det ekonomiska läget är mycket, mycket bättre än under fjolårets budgetsarbete.

Herr Olsson i Kullenbergs.torp: Herr talman! Det var med anledning av
ett par yttrande, som fälldes i förmiddags, som jag begärde ordet. Nu har den

Torsdagen den 17 januari e. nr.

07 N r 3.

siste talaren varit inne på samma stråt. Jag skall därför behandla den saken Vid remiss av
så kort som möjligt. statsverks Den

talare, som öppnade debatten på förmiddagen, ansåg, att budgeten var ProP°*,lwnenuppgjord
med pessimistisk syn på saken. Jag skall inte bedöma det. Men (Forts''’
jag tror att för skattedragarna och för folket i allmänhet är det mycket lyckligare,
om budgeterna uppgöras med pessimism än med, åtminstone för stor,
optimism. Jag själv minns alltför val lör lyra år tillbaka, då också en budget
var uppgjord, som ansågs vara stark. Men fram på vårsidan fingo vi samlas
en söndagsmorgon i bevillningsutskottet, ty vi hade fått klart för oss att en
sannolik brist skulle uppstå på 35 miljoner kronor, och det gällde ändock blott
tiden, som hade gått från riksdagens början. Jag får verkligen säga, att ifrån
den tiden bär jag fått en stor förskräckelse för budgeter, som äro uppgjorda
alltför optimistiskt, ty det finns då inte mycket att välja på när det gäller att
rädda situationen och täppa till hålet. Utan åtminstone jag för min del, och
jag tror nästan alla de, som då voro ledamöter av bevillningsutskottet, ansågo,
att vi måste gripa till en åtgärd, som vi allt annat än tyckte om. Och denna
åtgärd har sedan ännu. mer. utvecklat sig, blivit större och står fast ännu, och
har mycket tråkiga följder i alla avseenden. Hade det årets budget varit uppgjord
med litet mer pessimism att börja med, och därmed följande naturliga
behandlande av utgiftsposterna, så kanske man kunde ha undgått den saken,
som åtminstone jag inte glömmer så lätt bort. Det är också en annan sak, som
jag skulle vilja yttra mig om i detta sammanhang. Jag har från denna talarestol,
eller rättare sagt från den som fanns här förut, många gånger talat för
sparsamhet och att man överhuvud taget skulle tänka på att våra skatteförhållanden
äro sådana, att vi icke i fortsättningen kunna gå fram på den väg
som. vi äro inne på. Jag får giva det erkännandet åt den nuvarande finansministern,
.att han synes hava reellt sökt omsätta sparsamhetsprogrammet på
ett sätt, på vilket jag icke funnit det vara omsatt under de senaste åren, och
jag förväntar också, att herr statsrådet i fortsättningen icke övergiver sina
egna förslag ty man har haft exempel på, att en finansminister gjort så för att
sedan kasta sig på ett förslag, som varit långt avlägset från hans eget. Jag
tror och hoppas, att det i detta fall är fullt allvar. Om denna budget är eu
smula för stark, som man säger, så kan jag icke se annat, än att efter vad som
här passerat under åtskilliga år, är det den enda möjligheten, att vi åtminstone
en gång få en stark budget, så att vi någon gång kunna komma därhän, vilket
väl bör ligga oss alla om hjärtat, att vi kunna sänka skatterna i en eller annan
form. Jag har icke hört ett enda ord därom i dagens debatt, utan man har
blott radat upp en hel massa önskemål. Det kunde jag också göra, ty nog finner
jag, att sparsamheten är så fördelad på många punkter, att jag skulle velat
lägga den på något annat sätt. Men i det stora hela tror jag, att-det skulle
vara lyckligt, om endast smärre omflyttningar skedde, när kamrarna skola
fatta sitt definitiva beslut, och att man i stort sett följde det framlagda budgetförslaget,
så att vi komme på en liten säkrare ekonomisk bas än den vi hittills
stått på. Jag vill ännu en gång understryka, att det är nog det enda
möjliga, om vi vilja bevara något hopp om att inom rimlig tid få en skattenedsättning.

Det har sagts, att det detta år skulle ställa sig fördelaktigare och bättre att
ordna saken än under de gångna åren. Det är möjligt att affärerna i stort sett
nu äro bättre, men åtminstone i den näring, jag tillhör, är det ekonomiskt mycket
sämre ställt än föregående år, därom kan icke minsta tvivel råda. Jag tror
även att staten får känning härav, när den skall driva in de nya skatterna.

Jag har under mitt långa liv lärt mig, att det är mycket bättre att se litet
pessimistiskt på saker och ting, när man skall göra upp sin inkomst- och
utgiftsstat, och jag har sett många, som gått den vägen, vilka lyckats bra i

Andra ''kammarens protokoll 192b. Nr 3. 7

Nr 3. 98

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverks''propositionen.

(Forts.)

fortsättningen. Men de, som varit de starkaste optimisterna ifråga om det
finansiella., dem har det sällan gått väl på längden. Skola vi här i kammaren
lägga bredsidan till från alla håll och kanter för att få bort denna till äventyrs
starka ställning, som budgetförslaget har, ja, då blir det säkert icke med stor
glädje, som de, vilka samlas här nästa år, komma att få taga följderna härav.

Det var ett yttrande av den andre talaren i ordningen på förmiddagen, mot
vilket jag skulle vilja uttala en avvikande mening. Han var bland annat inne
på frågan om upptagande av statslån. Bankman som han är, var det naturligt,
att han skulle intressera sig för denna fråga. Han ansåg sig böra rekommendera
riksgälds fullmäktige att tänka på att åter upptaga statslån i utlandet.
Redan 1910 väckte jag en motion om att det från statens sida borde göras något
mera för att få de svenska statslånen placerade på den svenska marknaden.
Ja, nog har jag kommit med åtskilliga förslag, som rönt mothugg, men ett
förslag, som man huggit så kraftigt in på från alla kanter som detta, det har
jag ändå aldrig någon annan gång fört fram här i kammaren- Det är då
tydligt, att när jag har den uppfattningen, att de svenska statslånen skola
såvitt möjligt — ja, jag kunde gärna säga, att endast i allra yttersta nödfall
borde man avvika från den regeln — upptagas inom landet, så får jag såga,
att det är verkligen en av de få glädjeämnen, som världskriget fört med sig,
att vi blivit tvungna att tillämpa denna taktik. Jag tror, att det^i detta tvång
ligger en hälsosam varning för oss, att vi icke skola giva oss för långt ut pa de
ekonomiska experimentens fält. Det vore nog synnerligen lyckligt, om denna
regulator upprätthölles i fortsättningen. Jag anser i olikhet mot den förut
nämnde talaren, att det vore en synnerligen stor olycka, om vi skulle slå in på
den gamla taktiken att upptaga statslån i utlandet. Det är så lätt att de från
utlandet upptagna valutorna ingå i konsumtionen och försvinna med den. Ja,
nu kan man ju säga, att vi icke ha upptagit lån annat än för kapitalbildande
ändamål. Hur det är, så var det dock mest svenskt arbete, som erfordrades
för att bygga våra järnbanor, men likväl tog man upp lån till allt och de försvup.
no.
blodet, metoden att låna i utlandet icke är så farlig. Men vilka egenskaper
det svenska folket än har, icke är det sparsamhet. En talare på Norrbottensbänken
ansåg, att det knappast var ekonomiskt klokt att spara. Han tyckte,
att det icke betydde något, om man sparade eller icke. Jag tror, att, det är
lyckligt för ett folk om det överhuvud taget, när det gäller att anskafa något
eller att göra förbättringar, kan göra det med egna resurser utan att bliva
mer eller mindre ekonomiskt beroende av utlandet, ty på det fältet liksom på
andra fält har fordringsägaren icke så litet att säga till om åt den, som är

honom något skyldig. ,,,,,,

Jag skall vidare be att få yttra nagra ord med anledning av det uttalande,
som gjordes av herr justitieministern om hans försök att fa fram till riksdagen
ett lagförslag om en ny skiftesstadga. Med den del jag tagit i överarbetningsförsöken
i fråga om denna stadga för åtskilliga ar sedan, är det naturligt, att
jag är utomordentligt intresserad av att vi någon gång här i landet kunna
komma fram med en bättre lagstiftning på detta område, och jag giver också
herr statsrådet rätt i det yttrande, han fällde i fjol i första kammaren i ett
interpellationssvar, att han ansåg denna lagstiftning vara en viss grund för
en vidare fortsatt lagstiftning i jordfrågan. Detta har jag åtskilliga gånger
uttalat i de reservationer, som jag avgivit till joTdkommissionens betänkanden.
Jag vågar väl också uttala en önskan, att när detta lagförslag framlägges
för riksdagen — nu äro 18 år gångna, sedan riksdagen skrev om denna sak - -det då måtte fjolla praktiska behov och bliva ett redigt och klart förslag och
att det också måtte läggas så, att man på grundval av detsamma kan få en
ändamålsenlig, klok. fast och målmedveten jorddelning här i landet. Men det

99 N r .%

Torsdagen den 17 januari e. in.

Skört''ickoin låT skifFslagsti.ftnj"tfen iir en stor fråga, så går det helt
säkert icke an att låta de Övriga jordfragorna med det smil redan åtgiorts

Jor desammas losmng ligga alldeles nere eller att låta alltför tjock spindelväv
samlas o ver desamma. Det är nog så, alt bland folket är intresset för
dessa frågors lösning synnerligen stort, och särskilt vill jag betona, all detta
mtjösse .ar utomordentligt stort lins arrendatorerna på de olika egendomarna
Det ar just under sadana bär depressionstider, som det känns svårare att gorå
upp åtskilliga affarer an under de tider, då de ekonomiska linjerna äro i uppåtgående
ty da ar det pa alla båll och kanter rätt lätt att göra upp affärer
mde vad licfraffar köp och arrende av jord. Men tiden är bister på detta om TdWlnt*1’

°C1 .darf°r.ans« att do uttalanden, som med största skärpa gjorts
pa detta område från olika sammanslutningar, helt enkelt fordra att nå ont åt
tämligen snart. Me» „„ är te j» L ant att ”hf „Ä '' j
“SS* • Sla?,lmY la"J’ ”1* sivet™ Iinncs it M brfarrenden

av lika manga olika slag Det är alldeles säkert, att det skulle vara synnerv
nnt °° rckilgt’ 0m man icke kunde parallellt med lagstiftningen om arrenden
''cksa fa fram eu lagstiftning beträffande publik jord, liksom beträffande en
skild jord, fideikommiss och dylikt. Det är åtminstone icke så synnerligen tiH
talande, om bär skall allt framgent bildas och fortfara ett slags andligt frälse
dar någon modern lagstiftning icke alls kan tränga in, blott därför att det är
publik jord. Jag ber allvarligt att få hemställa, att man ville se något på bru
karnas intresse och icke blott och bart på gammal jordnatur. Detta äfkrav
som icke kunna slappas av de svenska jordbrukarna.

• , Jaf. .agar djupt, att vid jordkommissionens upplösning allt solittrades
itu. I fråga om själva upplösningen skall jag dock be att S såga att det fS

^L an tf ''Si? 6ni ?r¥lg lättnad. Åtminstone föreföll det mig, att där icke
något praktiskt arbete längre var möjligt. Men det är naturlif att när de
frågor, som man sysslat med många år, rent kastas bort nära nog i skräpvrån

htriTatsiålebt oehV.hefenfffntlnS ?vTS'' +Därför våffar jag rikta en till

nerr statsrådet och chefen for justitiedepartementet: sök om modigt att låta
överarbeta de förslag, som aro framkomna. Jag tror icke, att detJ är praktiskt
möjligt eller önskvärt, att det sker genom någon parlamentarisk kommitté Jag
bär genom min erfarenhet fått ett starkt tvivel om dessa kommittéer* nVti-5
Säkert är, att en oerhörd massa tid spilles bort nå ofruktbar?! rKcL- * ^ a*

utgångspunkter och mål. Det är betydligtTjrl a«

SLleÄÄ*„e?;C* som ä,s,dlli8“ “h Ä * »■»

En talare pa stockholmsbänken rekommenderade ett samarbete mellan ar
be are och bönder. Ja, redan titeln tyckte jag var märkvärdig ty en bonde £

f alS to fr att te -“‘"^"*>5“T •» len ärade

'' T i°rstar> att det ar nödvändigt, att en bonde är arbetare När han

f j1’! talad1e om detta samarbete, proklamerade han cn sak och det var
vad bönderna skola tanka och tro beträffande jorden Man skulle n L , • i ’

att ett samarbete kan ske mellan arbetare och bönder förrän denne talor -

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

(Forts.)

ftr 3. 100

Torsdagen den 17 januari e. m.

''Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

eiver den stackars brukaien åtminstone hoppet om att få äganderätt till den
bit iord lian brukar. Det är sannerligen kritiskt nog ända lör ögonblicket
för ordbruksfolket. När man från alla håll och kanter rekommenderar den
hjälpen och den hjälpen och säger, att man skall gorå pa det sattet och clet
sättet då tror jag, att det mest är vackra ord och undanflykter och att man
icke vill göra något. Säkert är, att det fordras, att man gar till grunden och
tar allvarliga tag för att få bättre grundförutsättningar for att åtskilliga jordbruk
skola kunna drivas här i landet. Jag har icke sett mycket varken av
vilja eller lust att taga i på allvar för att skapa bättre förhållanden för sjalva
produktionen. Men skulle så ske och det sker från den nu sittande regeringens
sida, då skulle jag vara densamma utomordentligt tacksam.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Hans excellens herr stats ministern

höll här i kammaren ett anförande, som till dato ar det sista i ledet
av anföranden, samtliga präglade av den vackra grundsats, han redan förut
uppställt: grundsatsen att söka samforstand med olika grupper grundsatsen
att söka en anpassning och helst, vilket ju också ar naturligt för hans excellens
herr statsministern, en intelligent anpassning. Jag tror, att manga av kammarens
ledamöter i likhet med mig efter herr statsministerns senaste anförande
1m haft eu förnimmelse av att den tänjbarhet, som utmärker denna anpassning
har synnerligen stor utsträckning. Ty jag ma årligen bekänna, att bakom den
vackra vädjan i dag skymtade jag, särskilt när hans excellens gjorde en anslutning
till Kamsay Mac Donald, en gryende benägenhet hos vissa hogerkretsar
att kanske rent utav överväga en kollektiv anslutning till den andra mternationalen,
i vars spets Ramsay Mac Donald står! Det är uppenbarligen ur vala
socialdemokratiska synpunkter glädjande att se en pol!tlskvf Vec^V"| fe^a
dylika linjer från hanfe excellens herr statsministerns sida. Vi ta också lasta
nå att det här är fråga om en omvärdering av gamla värden.

P Jag skulle emellertid tro, att det också finns frågor, som man maste stalla
sio- bland annat den: varför skall det vara så nödvändigt, att just nar ten
nuvarande regeringen sitter vid styret denna sam forstands fred skall slutas> paltierna
emellan? Jag undrar, om det anda icke ar sa, att vi aven halt andra
regeringar, som med minst lika god rätt som den nuvarande regeringen kunnat
vädja tfll stöd och förståelse från olika partier. Det ar kanske for tidigt att
döma huruvida och i vad mån den omvärdering av gamla värden, vartill hans
excellens herr statsministern nu bekänt sig, i framtiden kommer att sträcka
sig så långt, att han, när andra regeringar vädja om samforstand a-an hans oc
hans partis sida, är redo att visa tillmötesgående. Jag til åter mig för mm del
uttrycka ett stilla tvivel på den punkten, men vill naturligtvis icke et*j
blick insinuera, att icke denna bekännelse från hans excellens sida skulle vara

ett uttryck för uppriktig sinnesändring. _ . ,, „

Jag är emellertid, såvitt jag kan bedöma situationen nödsakad tro, att den
fråga0 till vars lösning denna riksdag nu egentligen skall ga såsom till si
huvudfråga, enligt sakens natur ställer så störa krav pa den nuvarande regerino-en,
att med den svaga förankring, som regeringen uppenbarligen har i det
egna partiet, stödet ifrån de andra anmaler sig sa mycket nödvändigare. Det
åt naturligtvis för tidigt att våga sig på några profetior har i kammaren Men
när det uttalades av min högt ärade vän, herr Kilben, att skulle anse, att
kommunisterna bli allt sämre och sämre, sa ager det nog sm riktighet såtillvida
nämligen som den sats, som hans excellens utvecklade, att^ utvecklingen ga
allt mer och mer i kapitalistisk riktning i Ryssland, ar riktig. Och förakt -gen måste jag från mina utgångspunkter finna, a.tt kommunisterna allt me
och mer nalkas den politik, som hans excellens sjalv för Jag har vidare den
uppfattningen, att när man nu ifrån bondeförbundets sida har framkastat sitt

Torsdagen den 17 januari e. in.

101 Nr Jk

förslåg till läsning av Sveriges jordfråga med bajonetten, så måste ett dylikt
förslag på det allra högsta tilltala inin högt ärade vän herr fulbom. Och det är
därför, som jag också förstår, att han frestade herr Olsson i Kullenbergstorp
med utsikten till en bonde- och arbetarregering, d. v. s. en bonde- och kommunistregering.

Men jag återvänder ifrån denna lilla utflykt till hans excellens herr statsministerns
anförande. Det fanns däri en passus, om vilken jag rent ut säger,
att det föreföll mig, som om den omvärdering av gamla värden, varom hans
excellens talade, icke riktigt kommit till sin rätt. Det gällde hans syn på den
elakartade konflikt, som för närvarande råder där uppe i Sundsvall. Det kan
icke hjälpas, att när hans excellens herr statsministern ställer upp såsom en allmän
grundsats, att där man begär hjälp, där bör också från regeringens sida
hjälp lämnas, så kan däremot invändas, att det dock vore skäl i att regeringen
i slika fall ändå försökte tala reson med närmast ansvariga Konungens befallningshavande
inom länet och avstyra tillgripandet av extra polissändning. Ty
med den läggning, som arbetarbefolkningen har i detta distrikt, den solida
läggning, för vilken min ärade partivän herr Svensson i Skönsberg torde vara
en god exponent, tror jag, att det är ett psykologiskt felbedömande av ödesr
digraste slag att i denna vanskliga situation göra denna rekvisition av poli.sh.
iälp från huvudstaden. Det har också visat sig, att greppet varit olyckligt.
När man har att göra med en arbetarbefolkning, på vars sans och omdömesgillhet
man icke har någon anledning att tvivla och som icke genom sitt uppträdande
har motiverat denna åtgärd, torde det vara bäst att i dylika fall icke
föra en sådan politik, att man gör det elakartade ännu värre och kastar in
samhället där uppe i en oöverskådlig konflikt. Jag har för min del velat nedlägga
en bestämd gensaga mot denna åtgärd från regeringens sida och även
mot det försvar, som hans excellens herr statsministern lämnade för åtgärden.

Men jag fäste mig även vid en annan sak i hans excellens herr statsministerns
anförande. Det var det starka betonande han där återigen gjorde av det farofyllda
läget i världen. Han åberopade ett uttalande av MacDonald, ett uttalande
gående ut på att situationen skulle förete en större likhet med situationen 1912,
än vad man i allmänhet ville tro. Och jag fäste mig vid att i den slutsats, som
herr statsministern drog av detta, han sköt in en liten sak, som gjorde bevisningen
sofistisk, ty i fortsättningen av statsministerns anförande hette det
ordagrant: »Jag har kommit till den uppfattningen, att den nuvarande situatio:
nen på det utrikespolitiska området är mycket farlig för vårt land.» Det är
de tre sista orden, som utgöra den lilla sofismen i hans excellens herr statsministerns
resonemang, men vilkas inskjutande tydligen är nödvändigt för att
herr statsministern skall kunna vidhålla sin från uppsalatalet bekanta allmänna
tes. Jag måste för min del säga, att, låt vara, att man från engelsk synpunkt,
från den synpunkt, som är naturlig för Mac Donald i hans ställning i det brittiska
riket och med blicken närmast inriktad på hela den svävande skadeståndskris,
i vilket hans eget land är invecklat, kan tala om en allmän fara i Europa
— och det finnes väl intet tvivel om att vi alla erkänna, att det råder oro, att
det råder långt ifrån den stabilitet, som vore önskvärd — detta likvisst är
en sak, medan en helt annan är den av herr statsministern dragna slutsatsen-.
Är det farligt för vårt land alldeles särskilt?

Jag måste då säga, att det finns en sak, som man från herr statsministerns
sida förbigår med tystnad, och det är försvinnandet där nere på kontinenten
av de två stora militärmonarkierna, försvinnandet av den tingens ordning, där
det satt en liten allsmäktig kejsarkamarilla, satt en rikskansler på kejsarens
knän, ansvarig endast inför kejsaren men med möjlighet att sätta sig över parlar
mentet, och där det icke fanns någon som helst möjlighet för folkens fredsvilja
att taga sig uttryck i riksstyrelsen och komma till inflytande. Detta system

Vid remiss ap
statsverkspropositionen,

(Forts.)

Nr 3. 102

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.

(Forts.)

är försvunnet. Vi ha sett, hur folkfriheten där nere, nationaliteternas befrielse
exempelvis i den gamla Donaumonarkien, kommit till stånd. Ja, är icke detta
faktum ensamt för sig ägnat att säga oss, att det dock råder en ofantlig skillnad
på förr och nu? Det råder en ofantlig skillnad på osäkerheten inom det område,
varav vi närmast beröras, mellan tiden före 1914 och den tid, i vilken
vi nu befinna oss. Jag tror för min del, att om icke den nuvarande regeringen
kan vidhålla en dylik svartmålning, eller, rättare sagt, om den icke kan få en
dylik svartmålning att godtagas av nationen, så lär det nog icke vara möjligt
att fullfölja tankegångar gående ut på ett bibehållande i stort sett av en rustnmgs.
org

Och till bondeförbundet skulle jag vilja säga, att det är litet egendomligt,
när herrarna gå så långt i sparsamhetsnit, att ni motionera om nedsättning av
riksdagsmannaarvodena, att ni samtidigt ställa i utsikt en försvarsbörda på 138
miljoner kronor för det svenska folket i tider som dessa. Herrarna få verkligen
ursäkta, att allmänheten tycker, att det råder en viss disproportion mellan å ena
sidan nitälskan om riksdagsmannaarvodenas sänkning och å andra sidan
nitälskan att få upp försvarsbördan till den svindlande höjd, som ställes
i utsikt i det förslag, som bondeförbundet redan skisserat.

Den sena timmen, herr talman, tillåter mig icke att utveckla detta ämne närmare.
Men det fanns ännu en punkt i herr statsministerns anförande, som jag
anser mig icke kunna förbigå med tystnad. Det var det försvar han framförde
för regeringens politik i den ryska avtalsfrågan. Jag är den förste att behjärta
varje vädjan att här betrakta denna sak såsom ömtålig och behandla den därefter.
Jag vill därför heller icke på något sätt göra mig skyldig till ett behandlingssätt
av densamma, som skulle bryta mot den regeln. Men när herr statsministern
gentemot herr Kilbom gjorde gällande, att den svenska regeringen
gjort allt vad på den ankommit för att komma till ett snart och lyckligt resultat,
då är det väl ändå skäl i att det säges rent ut till denna kammares protokoll,
att herr statsministern därvidlag suddar ut den ministersaga, som slutade på tidningsutgivareföreningens
bankett. Det är nämligen ofrånkomligt, att den handläggning
av avtalsfrågan, som ägde rum från sommarens början fram till förutvarande
excellens Hederstiernas avgång, icke kan sägas hava varit ägnad att
påskynda och till ett gott resultat föra fram frågan om det ryska avtalet.

Jag vill till sist, herr talman, säga, att den vädjan, som hans excellens herr
statsministern riktade, den vädjan är nog var och en redo att tillmötesgå inom
ramen av sin övertygelse. Men det skulle vara intressant att veta, huru långt
hans excellens i det fallet kan räkna på anpassningskraft hos exempelvis ledaren
av högern i denna kammare. Ty för oss i andra partier är det ganska naturligt,
att den avgörande frågan vid ställningstagandet till regeringens anpassningspolitik
är frågan, huruvida och i vad mån regeringen därvidlag är en isolerad
företeelse eller vi med densamma få sammankoppla i ljuvt och lett den politik,
som föres av andra kammarens högerparti. Jag beklagar, herr talman, att ledaren
för andrakammarhögern i sitt anförande här i dag lämnade kammaren
helt och hållet i okunnighet på denna punkt. Det blir kanske en klarare dag,
när försvarspropositionen framlägges, och då herr Lindman får avgöra med sig
själv, huruvida han i ena eller andra riktningen vill markera ett avståndstagande
från denna politik.

För min del är jag övertygad om att, om herr statsministerns sinnesändring
har gått så djupt, att han helt och hållet bryter med hela den åskådning, som
lägrar sig över 1914 års förslag, och om han går så långt i omvärdering av
■gamla värden, att han också radikalt bryter med hela den generalstabspolitik,
söm i de ståndaktiga tennsoldaternas yttranden visat prov på vad den har för
intentioner — ja, då ges det en utgångspunkt för att resonera om samförstånd
i dylika frågor. Men jag tillåter mig tro, med all respekt för den intelligenta

Torsdagen den 17 januari e. m.

103 Nr 3.

anpassningen hos hans excellens herr statsministern, att det marathonloppet
ifrån alla dessa kretsar ikring Svenska Dagbladet, generalstaben och deras
åskådning fram till en åskådning, som överensstämmer med Hamsay MacDonalds,
med vilken herr statsministern förklarat sig ense — det loppet tilltror
jag honom icke!

Hans excellens herr statsminister Trygger: Herr talman! Det är alltid

uppfriskande att höra den ärade talare, som nyss hade ordet. När man varit
här en afton med luften liten tung, och börjar lyssna till herr Engberg, är det
ungefär som när man en varm sommardag ställer sig bredvid ett vattenfall.
Vattnet slår mot stenarna och man får ett angenämt skum i ansiktet — men
man blir aldrig våt.

Den ärade talaren tog fasta på vad jag förut sagt, nämligen att det var åtskilliga
värden, som av mig omvärderats efter den erfarenhet jag haft under
den sista tiden, under kriget och efter kriget. Men för att förekomma missförstånd
ber jag honom, att han icke uppfattar mitt yttrande, som om detta
skulle betyda en förändring i åsikter i särskilda frågor. Så är det icke, utan
det är den allmänna synen på saker och förhållanden, som hos mig och, jag
förmodar, även hos många andra, har undergått en förändring, en modifikation.
Han frågar nu, varför jag kommit fram med denna politik — som jag flera år
förut varit övertygad om skulle vara den riktiga, nämligen samförståndspoiitiken
— just på senare tider, varför den hyllats först av den nuvarande regeringen
och icke när jag var i opposition och icke tillhörde regeringen. Med avseende
på detta vill jag säga, att jag även offentligen uttalat samma mening
under flera år, innan jag ingick i regeringen. Och att någon annan regering icke
upptagit denna fråga, det kan jag tydligen icke hjälpa, det kan icke vara mitt fel.
Det vore för övrigt bra hårt, om man icke skulle få framlägga en såsom riktig
ansedd mening, därför att man utanför regering ej gjort den gällande, och
när man kommit in i regeringen, skulle man icke heller få stödja sin politik på
den, därför att andra icke gjort det förut.

Men vidare sade herr Engberg, att han undrade, om det verkligen vore en sinnesändring
hos mig, som tog sig uttryck i min önskan om samförståndspolitik.
Han trodde, att verkliga skälet möjligtvis vore, att jag var så svagt förankrad i
det parti, som jag förut tillhört och alltjämt tillhör. Därför försökte jag få
hjälp och stöd på annat håll. Ja, herr Engberg, den där förankringen är icke så
dålig, åtminstone har jag icke uppfattat det som om den skulle blivit på något
sätt försämrad sedan jag kommit i regeringen. Vad skulle det överhuvud taget
vara för tanke i att söka samförstånd, ifall man icke hade stöd hos dem som
stode en närmast? Det är alldeles orimligt. Nej, så enfaldig är jag icke, herr
Engberg!

Slutligen har jag talat om det farliga läget i världen och därvid åberopat den
engelske statsmannen MacDonald såsom hysande samma mening som jag. Han
har bestämt uttalat, att det förelåge i världen en allmän fara. Nu säger den
siste ärade talaren, att det betyder rakt ingenting; därför att faran är allmän,
behöver det icke vara fara för Sverige. Detta förefaller mig vara logiskt felaktigt.
MacDonald har ingalunda sagt, att det förelåg en farlig situation bara
för England, utan han ansåg det vara farligt för hela världen, och sålunda äi
det också farligt för oss, när det är farligt för alla andra.

Ja, sedermera var det fråga om affären uppe i Sundsvall. Jag kan verkligen
icke tillägna mig den uppfattning, som herr Engberg framförde. Är det verkligen
riktigt, att om på en ort den polismakt som finnes har blivit uttröttad och
icke kan fortsätta sitt arbete utan behöver avlösas eller förstärkas, för att man
skall kunna vara säker om att kunna upprätthålla ordningen, det skulle vara
en utmaning att myndigheterna se till och att regeringen i sista hand ser till,

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Hr 3. 104

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av att en dylik avlösning eller förstärkning av polisen kommer den ifrågavarande
statsverks- or£en till del? Är det icke et£ rättssamhälle vi leva i? Skall man be om ursäkt
” ttj, 1 £ör a££ man vågar förbereda sig för att kunna upprätthålla ordningen, ifall den
'' ’ skulle kränkas? Den ståndpunkten förstår jag icke, utan jag tycker, att skall

det bedjas om ursäkt, är det från deras sida, som uppfört sig så, att man överhuvud
behövt befara att ordningen skulle kränkas. Jag förmodar att när herr
Engberg tänker närmare på den saken, skall han komma till samma ståndpunkt
som jag.

Till sist vill jag rätta ett misstag, som jag gjorde mig skyldig till i mitt
förra anförande och varom jag erinrats. Jag säde i en replik till herr Kilbom,
att när Sverige bröt förbindelserna med Ryssland och blockaden från makternas
sida ägde rum -— Sverige biträdde visserligen icke denna blockad — så skulle
den svenska legationen i Petersburg redan hava blivit tagen av bolsjevikerna.
Detta vilar på ett minnesfel i fråga om själva brytningen av förbindelserna mellan
Sverige och Ryssland. Dessa voro redan avbrutna tidigare, beroende dels
på övergrepp emot svenskar i Ryssland och dels därpå, att den dåvarande faktiske
representanten för Ryssland i Stockholm icke iakttagit de förpliktelser,
som han underkastat sig mot att han i viss mån behandlades i likhet med diplomatisk
agent. Blockaden kom först senare, men Sverige deltog aldrig i denna.
Det finnes nog många medlemmar i denna kammare, som från ett hemligt
sammanträde här — det är ingen hemlighet längre, efter konstitutionsutskottets
betänkande 1919 — erinra sig, att vi icke deltogo i blockaden, och att vår avspärrning
vid blockadtillfället från Ryssland berodde på bland annat Jegationshusets
våldförande och ingalunda på att vi ville biträda den blockad, som makterna
vidtagit emot Ryssland.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman! Jag
har haft den förmånen att få höra min företrädares i ämbetet mening om den
budget, som nu ligger på kammarens bord. Jag är tacksam för en, såvitt jag
uppfattade det rätt, i det stora hela välvillig kritik, men det var på ett par punkter,
som jag icke riktigt kunde följa med herr Thorsson.

Den första gällde beräkningen av förslagsanslagen. Jag har i dag tidigare
angivit, att det har varit nödvändigt att höja förslagsanslagen på grund av gällande
lagstiftning och på grund av den belastning, som förekommit på dessa
anslag. Ett belopp av c:a 10 miljoner kronor dold besparing ligger därför i
budgeten. Herr Thorsson har anfört siffror enligt vilka höjningarna av förslagsanslagen
i stor utsträckning skulle kompenseras av motsvarande nedsättningar
i förslagsanslag. Det är mig ofattbart, huru detta resultat kommit
fram. Här finnes nämligen en stor dossier över alla förslagsanslagen, och sammanräknar
man dem, visar det sig en höjning på grund av bestämmelser i gällande
lagstiftning till ett belopp av 8,020,238 kronor — jag skall taga de exakta
siffrorna för en gångs skull — och en sänkning av 1,578,576 kronor, en höjning
av förslagsanslagen på grund av belastningen uppgående till 7,637,685 kronor
och en sänkning av 2,505,462 kronor. Jag kan icke förstå herr Thorssons uppgifter
på annat sätt, än att herr Thorsson räknat exemnelvis sänkningen av dyrtidstilläggen
som ett sänkt förslagsanslag. Ja, men det kan väl i alla fall icke
vara riktigt att i den uppställning herr Thorsson gjort räkna med de verkliga
nedskärningarna i budgeten.

Jag vill begagna tillfället att förklara, att vi verkligen gjort vårt allra bästa
vid beräkningen av förslagsanslagen, så att de skulle komma att stämma. Jag
är alldeles övertygad om, att herr Thorsson på sin tid gjorde allt vad han kunde
för att så även skulle bliva fallet, och att han strävade efter att få en ärlig budget.
Jag har emellertid ansett, att sedan det finnes ännu säkrare siffror, sedan
penningevärdet varit stabilt en något längre tid, sedan alltså förslagsanslagen

Torsdagen den 17 januari e. in.

105

Nr It.

kunde bedömas ännu säkrare, det varit min skyldighet att fortsätta på den vägen
och komma fram till ännu riktigare siffror än dem som tidigare hava fastslagits.

Herr Thorsson nämnde vidare något om, att man genomfört några manipulationer
mellan förslagsanslag och reservationsanslag och detta, särskilt på f.järde
huvudtiteln. Det är för mig lika ofattbart, huru dessa manipulationer hava
kunnat komma till stånd, då det icke finnes ett enda anslag på hela fjärde huvudtiteln,
som ändrat karaktär. Herr Thorsson tycktes gå ut från, att vi försökt
driva sport med att komma med lägre siffror, än vad tidigare år varit fallet.
Det hava vi verkligen icke gjort, utan vi hava endast strävat efter att
komma fram till en hållbar budget. Jag är övertygad om, att en sådan sport
icke heller tidigare förekommit i finansdepartementet.

På en punkt hade herr Thorsson en annan mening än jag, nämligen om dyrtidstilläggen,
och det veta vi ju, att sedan maj månad i fjol har herr Thorsson
i viss mån ändrat uppfattning på den punkten.

Slutligen var det endast ännu en punkt, vid vilken jag fäste mig. Det var
herr Thorssons önskan, att riksdagen skulle sätta ned anslaget till första huvudtiteln,
sänka ett par poster i ungefär samma proportion som dyrtidstilläggen
eventuellt sänkas. Med den lilla sänkning, som det här kan bliva fråga om för
dyrtidstilläggen, tycker jag icke, att nedsättningen i dessa poster skulle kunna
få så särskilt stor betydelse för budgeten. Det finnes så mycket mindre fog
därför, som hela första huvudtiteln för närvarande belöper sig till 113 % av 1914
års anslag. Det vill med andra ord säga, att i själva verket är statens bidrag
till första huvudtiteln med hänsyn till penningvärdets förändringar högst betydligt
mindre än före kriget.

Vid rcmiaa av
a tat åverkapropositionen.

(Forte.)

Herr Västberg: Herr talman! Det är endast tillfölje obehagliga sammanstötande
omständigheter som jag nödgats begära ordet i kammaren, och begära
det i en remissdebatt.

Jag vill dock först lämna ett litet enkelt bidrag till kritiken av årets budgetsförslag.
Det rör socialministerns huvudtitel. I denna har man nämligen sänkt
statens bidrag för vissa mindre bemedlade sjuka, bland annat för obildbara och
bildbara sinnesslöa samt tuberkulösa, som åtnjuta vård å därför avsedda sjukvårdsanstalter.
Motiveringen därför har varit, dels att man velat åstadkomma
besparingar på budgeten och dels att man ansett, att statens ökade procentuella
andel i vederbörande anstalters totalkostnader medger en reducering av bidragen.

Vad angår de allmänna budgetära synpunkterna, hava de tidigare varit berörda
här i dag, och jag kan icke neka till, att jag fått det första intrycket vid
genomläsningen av propositionen förstärkt i så måtto, att finansministern har
varit ganska pessimistisk i fråga om beräkningen av inkomsterna, men däremot
att man farit synnerligen illa fram över en del nödvändiga sociala och kulturella
anslag. För egen del finner jag det i hög grad osympatiskt, att nedskärningarna
skola gå ut över sjuka och vårdbehövande. Jag finner det också vara
alldeles oriktigt, att i tider som de nuvarande, då vi se att det sker eu väldig
förskjutning av skatteobjekten i olika slag av kommuner, staten skall inskränka
på sin roll som skatteutjämnare, särskilt när det gäller sådana ändamål som dem
staten själv anser i hög grad uppmuntransvärda.

Emellertid har jag känt mig uppfordrad att begära ordet av en annan anledning,
av en händelse av färskt datum, som blivit berörd här från olika håll i
dag, och även den rör sig inom socialministerns fögderi. Det är poliskommenderingen
till Sundsvall, en stad, som jag har det något blandade nöjet att representera
här i kammaren för ögonblicket. Jag måste begagna tillfället, att
med herr talmannens tillåtelse med ett par ord försöka giva bakgrunden till
denna elakartade konflikt.

Nr 3. 106

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Det var en ledande huvudstadstidning, en, såvitt jag sett rätt, fascistiskt anstucken,
som häromdagen skrev några rader om denna konflikt, då det just gällde
att orientera sin egen publik och vägleda den allmänna opinionen, huru man
skulle uppfatta konflikten, och där det hette: »1 fjol vintras pågick ett par

veckors tid en kommunalarbetarstrejk i Sundsvall. Arbetarparten ville icke
gå med på den lönesänkning, som i allmänhet ansågs skälig och som utan strejk
genomförts i andra städer.» Om nu sådana där uttalanden skola vara normerande
för den opinionsbildande upplysning, som denna tidning representerar,
måste jag bestämt reagera däremot, och jag förstår så väl, att resultatet icke
gärna kan bliva annat än det, som här tagit sig uttryck på olika sätt ifråga om
bedömandet av den verkliga orsaken till konflikten.

Den korta sats, som jag här citerat, ställer situationen fullkomligt på huvudet.
Det är en felaktig bild av den verkliga bakgrunden till vad som skett.
Faktum är, att Sundsvalls kommunalarbetare höra till de sämst betalade bland
landets kommunalarbetare. Jag skall bara anföra ett par siffror. Sundsvall
är som känt en dyrort ungefär jämställd med Stockholm. I Sundsvall utgår
timlönen med 96 öre, i Stockholm med 1 krona 15 öre. I Härnösand och Östersund,
vilka hava lägre levnadskostnader än Sundsvall, är timlönen respektive
1 krona 3 öre och 1 krona 5 öre. Den allmänna lönenivån i Sundsvalisdistriktet,
som egentligen har exportindustri, är ungefär enahanda med den som nu
Sundsvalls kommunalarbetare åtnjuta. Man kan sålunda icke säga, att det föreligger
några orimliga krav från arbetarnas sida. När de nödgades gå ut i fjolårets
arbetskonflikt och tidigare nödgats gå ut vid tre särskilda tillfällen, kan
man icke såga, att orsakerna äro att söka just hos kommunalarbetarna, att de
skulle stå under olämplig ledning eller att de skulle föra en provocerande taktik
eller att de föra fram sådana krav, som det allmänna icke skulle kunna godkänna,
utan orsakerna måste sökas på helt annat håll.

Ehuruväl situationen faktiskt var på det sättet under fjolårets strid, så
begärde i alla fall vederbörande i Sundsvall, att en beryktad strejkbrytarbyrå
här i Stockholm skulle ställa manskap till förfogande; och denna byrå kunde
också härom dagen i sin årsberättelse meddela, att den hade en kår, som stod
redo att resa upp till Sundsvall för att ingripa i striden. Emellertid ingrep
förlikningsmannen hastigt nog, och genom hans bemödanden lyckades man undvika
en komplikation av läget vid det tillfället.

Sedermera har man slagit in på en annan linje, i det nämligen på senaste
tiden en del av stadens styrpinnar fått stadsfullmäktiges borgerliga majoritet
att engagera sig för anställande av en extra kår, med utsagt syfte, att den
skall tjänstgöra såsom strejkbrytare. Nu anser kommunalarbetarförbundet, och
för övrigt alla, som ha något begrepp om avtalsbestämmelser, om förhandlingsordning
o. d., att just dessa nyanställda personer, som icke ha förmans
karaktär — de äro visserligen anställda på stat men skola själva utföra arbete
— böra in under avtalet, ett krav som är berättigat, då de nyanställda icke äro
att betrakta såsom förmän utan såsom arbetare.

Jag skall ej här ytterligare gå in på hur striden sedan utvecklat sig, men
den borgerliga stadsfullmäktigemajoriteten var delad angående beslutet; en del
menade alldeles säkert, att man omedelbart skulle sätta beslutet i verkställighet,
medan däremot andra ansågo, att man skulle låta det hänga i luften såsom
ett öppet hot mot arbetarna, om de skulle visa sig oresonliga. Men en av verksstyrelserna,
renhållningsstyrelsen, den som står bakom alla de åtgärder, som
lett till den nuvarande konlikten, fattade i alla fall beslutet på sitt sätt eller
så, att man omedelbart och i ett sammanhang skulle sätta detsamma i verkställighet.
Den annonserade efter folk, den anställde vissa andra klassens förmän,
och då de gamla arbetarna vägrade samarbeta med de nyanställda, blevo de

Torsdagen den 17 januari e. m.

107

Nr ii.

avskedade; och så utbröt den öppna konflikten och nu är man framme vid den
extra poliskommenderingen.

Den tidning, som jag tidigare citerat, har sagt, att striden gäller samhällets
väl mot klassdiktatur. Det är ingenting, som är oriktigare, ingenting, som är
mera avsett att förvilla den allmänna opinionen rörande denna konflikt, ingenting
mer ägnat att hetsa upp stämningen på den borgerliga sidan, till vilken
jag väl ännu får räkna den nu sittande regeringen. Härigenom föranledas
arbetarna att företa åtgärder, som i sin tur kanske framkalla ännu mer elakartade
situationer. Nej, jag skulle vilja formulera saken på ett annat sätt.
Här gäller det icke att skydda samhället mot klassdiktatur, utan det är mycket
korrektare att uttrycka saken så, att här ha några gengångare ifrån ett redan
yravlagt skede i arbetarrörelsens utvecklingshistoria utövat diktatur både mot
arbetarna'' och mot samhället. Jag är alldeles övertygad om, att därest det
skulle göras en undersökning av hur ställningen är bland Sudsvalls medborgare,
icke bara inom arbetarklassen, som tyvärr inom själva staden är i en försvinnande
minoritet, utan ock bland vissa borgerliga lager, så komme man snart
underfund med, att här är det fråga om en politik, som förts och föres mot
flertalet av de för tillfället styrande herrarna i Sundsvall. Den är icke ett
uttryck för en sådan besinningens politik, som man skulle kunna beteckna såsom
en politik för samhällets väl.

Herr talman! Jag har med en viss sympati tidigare sett på regeringens ansträngningar
att försöka åstadkomma en intelligent anpassning, och jag har
under dagens förhandlingar med än större sympati hört exempelvis på herr
statsministerns försök att framkalla en dämpare, att åstadkomma en utjämning,
att försöka få fram gemensamma väsentliga värden på olika håll; men jag
måste säga, att det är en mycket svår konst att bygga broar över klassklyftorna,
och jag tror, att det är ännu svårare att kunna skapa fred, sedan kriget
redan utbrutit.

Såsom stridsläget nu är i Sundsvall, kan man säga, att parterna kommit in
i en återvändsgränd. Jag förstår, att det blir ganska svårt för såväl stadsfullmäktiges
borgerliga majoritet, vilken redan bundit sig för en viss linje, som
för den organiserade arbetarkåren, som bundit sig för en annan linje, att kunna
komma till en fredlig uppgörelse. Den ena parten uttrycker nu sin naturliga
avsky på gatorna för klassförrädiska element, den andra parten begagnar tillfället
att skrika på polis. Polisen får sitta emellan, de båda parterna i målet
bl; lidande, och samhället självt blir hårt åtgånget. Regeringen har ju redan
på så sätt engagerat sig i striden, att den på rekvisition från vederbörande
länsstyrelse beordrat en polisstyrka från Stockholm att resa upp för avlösning
av den gamla poliskåren, som tydligen av de senaste dagarnas händelser blivit
överansträngd!

Hans excellens herr statsministern yttrade nyss, att man icke behövde be om
ursäkt för att man ville upprätthålla ordningen i ett rättssamhälle. Jag skulle
tro, att vi allesammans i stort sett hylla ungefär samma åskådning. Principiellt
sett är den riktig. Men det är ock fråga om sättet, på vilket man skall
upprätthålla ordningen. Saken får väl i detta fall anses ligga så till, som
redan^ antyddes av herr Engberg, att mall främst skulle söka få bort konflikten,
sålunda åstadkomma en fredlig lösning och därmed undanröja anledningen
till poliskommenderingen, med ett ord bliva befriad från den nuvarande orosstämningen.
Det synes mig alltså, som om herr socialministern, och i varje
fall länsstyrelsen i Härnösand, icke i tid följt med händelserna, så att de kunnat
förstå att bedöma läget, eller också ha de icke velat göra en undersökning
om vad som kunde göras för att förhindra de allra senaste åtgärderna. Det
är nämligen denna undersökning, som borde skett för att därmed jämna vägen

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Sr 3. 108

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

för en fredlig lösning av konflikten, innan man kommit in i denna obehagliga
återvändsgränd. Vidare är det alldeles givet, att man även kan taga vissa
hänsyn till vilka slags element som skola upprätthålla ordningen; och då måste
jag bestämt säga här, att den erfarenhet, som vi under dagens lopp fått av den
nuvarande polisstyrkan, är sådan, att den icke vittnar om att densamma uttagits
med den urskillning och med den omdömesförmåga, som den elakartade
situationen krävt. De element, som nu stationerats i Sundsvall, äro, efter
vad jag hört och erfarit, icke att räkna till Guds bästa barn och jag är alldeles
övertygad om att de icke bara just nu ställt till kravaller, utan också i fortsättningen
komma att göra det, om de icke få en annan uppfostran eller andra
direktiv, än de tydligen ha. De ha redan gjort en första chock, dragit blankt,
slagit med sablarna, efter flyende demonstranter, träffat ett fruntimmer i ryggen
med flata sabeln och utfört den väldiga bravaden att anhålla en lungsiktig
yngling som stod bland åskådarna och antagligen iakttagit en mycket passiv
hållning. Jag har ännu aldrig sett eller erfarit, att man kunnat stilla en
folkmassa med blanka sablar, och än mindre tror jag, att man skulle kunna
stilla Sundsvalls och kringliggande distrikts i sig själv mycket lugna arbetarbefolkning
på detta sätt. Jag skall säga damerna och herrarna här. att Sundsvall
icke är känt för att vara något bolsjeviknäste. Jag tror, att det mest hetlevrade
elementet inom Sundsvalls råmärken lär vara jag själv, men en hel del
människor påstå dock, att jag är ganska mänsklig och ganska försynt, fast
jag brukar explodera ibland inom mera intima kretsar. Jag vågar sålunda
säga, att om nu regeringen här, både herr statsministern och herr socialministern,
menar allvar med sitt tal om att söka upprätthålla ordningen, förefaller
det mig lämpligast, att man söker sondera terrängen för att åstadkomma en
fredlig uppgörelse icke bara i de formella sakerna utan även i den reella tvistefrågan
och att man i varje fall, intill så skett, försöker hålla de där elementen
från Stockholm något så när i schack, så att de icke hinna ställa så till, att det
blir nya demonstrationer med nytt bråk, och kanske orsakar att blod kommer
att flyta. Då blir det nog på det sätt, som skedde redan under Curry Treffenbergs
tid, att militären kanske får lov att ingripa, och jag kan icke tänka mig,
att sådant kan gagna samhälls- eller arbetsfreden i vårt land. Jag tror icke
heller att den regering, som gått in för den intelligenta anpassningens politik,
skulle vara betjänt av att mot sig reta upp stora samhällslager, som sålunda
skulle vända sig mot den anpassningens politik, som den nuvarande regeringen
säger sig företräda.

Den befolkning, som finnes där uppe, har blivit irriterad och kommer att
bliva än mer irriterad i fortsättningen av det här skådespelet. Det är därför,
som jag skulle vilja påkalla regeringens och särskilt herr socialministerns välvilja
för att utnyttja sina möjligheter för en lösning av denna elakartade konflikt.
Kanske skulle det kunna ske på det sättet, att även de ledande och styrande
herrar däruppe i Sundsvall, som bekänna sig till regeringens politik, också
ville i någon mån i detta konfliktläge lära sig något av den intelligenta anpassningskonst,
som hans excellens herr statsministern med sådan bravur företrätt
här i dag!

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Malm: Herr talman, mina
herrar! Jag skall be att få säga några ord med anledning av herr Västbergs
erinran, att även vissa anslag från socialdepartementet, som utgå till understöd
åt landsting och kommuner, blivit nedskurna. Det är riktigt, att så skett, och
det var ej heller möjligt att göra något annat, och det var logiskt riktigt, att
även dessa anslag skuros ned, när det måste prutas på allting annat. Den regel
man följt, när det gällt att reglera nedåt under dessa tider, har ju varit att
göra regleringen efter penningvärdets förändring; men jag vill framhålla, att

Torsdagen den 17 januari e. in.

109 Nr 3.

beträffande detta anslag liar sänkningen icke skett ned till vad som skulle mot- Dd remiss av
svara penningvärdets höjning, utan har man hållit sig åtskilligt ovanför, detta prf,“unionen.
ej minst ur den synpunkten, att just dessa anslag, såsom den föregående talaren 1 (i''orts.)

nämnde, äro avsedda att tjäna till en viss utjämning för de i skattehänseende
mera tyngda delarna av landet.

Därefter skall jag be att få övergå till frågan om polissändningen till Sundsvall
— jag är icke alldeles säker på, att det ämnet är lämpat för en remissdebatt,
men frågan har varit uppe ett par gånger i denna kammare och även i
första kammaren, och jag vill därför icke undandraga mig att lämna några upplysningar.

Vad jag särskilt vill framhålla är, att i denna sak måste man med styrka
skilja mellan frågan om att upprätthålla ordningen och själva konfliktfrågan.

Vad regeringen hittills tagit befattning med är frågan om att upprätthålla ordningen;
och när framställningen gjordes ifrån länsstyrelsen i Härnösand om
uppsändning av polis, så skedde det med sådan motivering, att knappast någon
regering stått till svars med att icke fästa avseende därvid. Det uppgavs nämligen,
att den i Sundsvall stationerade polisen var så uttröttad av vakttjänstgöring,
att den icke längre kunde hålla ut. I en konflikt av denna art, när det
gäller samhällsfunktioners vara eller icke vara, är det nödvändigt att icke samhället
lider brist på ordningsmakt — det var utgångspunkten.

Beträffande frågan om själva konflikten, så får jag ärligen säga, att den har
jag ej tillräckligt reda på, och därför begärde jag i går av länsstyrelsen i Härnösand
en detaljerad redogörelse för konflikten, och det är givetvis min mening
att så fort den inkommit, vidtaga de åtgärder för konfliktens lösning, som jag
såsom socialminister anser mig böra vidtaga. Jag vill också gärna ansluta mig
till den föregående talarens tanke, att det skall lyckas att så fort som möjligt
komma fram till en god och skälig överenskommelse.

För övrigt har jag varit i tillfälle att åhöra ett föregående anförande här i
kammaren, där det gavs en mycket överdriven skildring av det sätt, varpå de
uppsända poliserna farit fram; och om jag fattade den föregående talaren rätt,
hade han fått samma uppgifter och trodde på dem. Jag har emellertid under
middagsrasten varit i direkt telefonförbindelse med borgmästaren i staden, som
ju är ansvarig för ordningen, och anhöll, att han ville meddela alla de upplysningar
han kunde. Enligt dessa upplysningar rådde det fullständig ordning i
staden — detta var vid 2—3-tiden — och enligt hans uppgift hade också de från
Stockholm komna poliserna uppträtt mycket lugnt och behärskat; något som
han ville kalla kravaller hade icke förekommit. Det hade vid ett tillfälle mellan
klockan 1 och 2 varit en folksamling, som ett tag såg ganska elakartad ut, så
att polisen varit tvungen att draga sablarna, men sablarna hade aldrig använts,
det hade aldrig kommit till några våldsamheter; och enligt borgmästarens uppgift
hade det utan svårighet gått att skingra folkmassan. Vi få nu se i morgon
vilka uppgifter, som bli vederlagda: för min del litar jag på de uppgifter, som
lämnats mig från vederbörande chefs sida.

Jag får i övrigt med tillfredsställelse hälsa den ton, som gick igenom den
föregående talarens yttrande rörande åstadkommande av en uppgörelse. Det
förefaller mig, att om sundsvalliterna i gemen äro besjälade av den andan, så
kan man hoppas att tämligen snart få konflikten bilagd.

Herr förste vice talmannen E. A. Nilson: Herr talman! Innan jag med

några ord svarar hans excellens herr statsministern, vill jag med en kort replik
vända mig till en ärad talare på stockholmsbänken, som gentemot mig gjorde
gällande den meningen, att det dock ej var så dumt, att lösningen av försvarsfrågan
1914 blev sådan den blev med hänsyn till våra neutralitetsförpliktelser.

Jag har hört eller rättare sagt sett ett dylikt uttalande i våra tidningar, och det

Kr 3.

no

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

må vara ett uttalande, som lämpar sig för en journalist; men näppeligen väntade
jag mig, att ett sådant uttalande skulle fällas av en officer, låt vara i marinens
reserv. Det vet dock varje människa med insikt i saken, att vårt neutralitetsskydd
hade vi kunnat upprätthålla även med vår gamla härordning.

Skulle det vara så, att den ärade talaren syftade på materielanskaffningen, så
förhåller det sig så i fråga om den saken, att därom förefanns ingen som
helst större meningsskiljaktighet 1914. Skulle den ärade talaren åter syfta på
flottans materielanskaffning, vill jag föra i minnet, att beträffande flottmaterielen
var det så, att meningsbrytningarna inom det särskilda utskottet 1914
rörde sig i fråga om artillerifartygs och torpedfartygs betydelse. Vänstern inom
utskottet ville sätta torpedfartygen högre i värde än vad våra motståndare ville
göra. Nu är det så, att av de artillerifartyg, som år 1914 beslötos, blevo två
färdiga först år 1921; av jagarna blevo inga färdiga förrän 1918 och av undervattensbåtarna
inga färdiga förrän 1920 och 1921. Alltså, flottans neutralitetsvakt
måste helt fullgöras med den materiel, som flottan hade redan förut
eller som anskaffades med anslag, som voro beviljade förut.

_ Så vill jag med några få ord adressera mig till hans excellens herr statsministern.
Först yttrade hans excellens i anledning av min jämförelse mellan
karlskronatalet och uppsalatalet, att en fråga av denna natur borde framläggas
på en gång i hela sitt sammanhang. Ja, om den saken kan man ju diskutera,
men faktum är, att den allmänna meningen år 1913 — och till den allmänna
meningens bildande hade den press, som står hans excellens herr statsministern
mycket nära, i hög grad bidragit — med stor styrka krävde att få
veta mera än allmänna talesätt. Och dessutom vill jag fästa uppmärksamheten
på, att i det anförande, som första oppositionstalaren i första kammaren hade år
1914 vid remissdebatten, uttalades ett bestämt beklagande av att Konungens
trontal lika litet som den kungliga propositionen angående statsverkets tillstånd
och behov, hade ryckt bort den slöja, som fortfarande vilade över försvarsfrågan;
slöjan var då mindre tät än slöjan är nu år 1924, det skall ingen kunna
bestrida. Därav framgår otvetydigt, att herr statsministerns nu uttalade mening
är en annan^än den han omfattade år 1914. Den omvändelse herr statsministern
undergått sedan år 1914 omfattar sålunda även hans uppfattning
rörande sättet för bekantgörandet av regeringens planer angående försvarsfrågans
ordnande.

Med tillfredsställelse bör noteras, att herr statsministern öppet medgav, att
han undergått en förändring. Han har funnit sig böra göra, förklarade han, en
omvärdering av människorna, och denna omvärdering hade lett honom till en
strävan att i samförståndets sinnelag vilja lösa tidens frågor. Jag måste emellertid
beklaga, att hans excellens herr statsministern i sitt sista anförande något
förtog det gynnsamma intrycket av sitt första yttrande. Han ville nämligen
där gorå gällande, att han alltid sökt ett sådant samförstånd, sålunda alltid haft
detta sinnelag. ^TJtom det, att påståendet står i konträrt förhållande till utgångspunkten,
så måste jag hänvisa därtill, att. såsom jag angav i mitt första
anförande, det icke fanns mycket av detta samförståndets anda och sinnelag år
1914. Jag skulle kunna anföra exempel därpå även från senare år.

Med djup rörelse lyssnade jag till det erkännande ord. som hans excellens herr
statsministern ägnade min hänsovne vän Karl Staaff. För mig, som något känner
det lidande, för att inte säga det martyrskap Karl Staaff fick genomgå de
sista åren av sitt liv, var det erkännandet dubbelt värdefullt. Det kanske låter
som en saga för de flesta, men det kan gärna antecknas till andra kammarens
protokoll, att Karl Staaff ar 1914 en gång mitt pa dagen offentligt angreps
vid Stureplan och måste söka skydd i en droska för att komma undan folk, som
ville våldföra sig på honom. Med beklagande av att detta erkännande’icke
nådde Staaff i livet — han skulle högt ha värderat det — vill jag till hans

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 3.

1 11

excellens herr statsministern uttala mitt varma tack för det erkännande, som
om än sent, kommit den hänsovnes minne till del.

Herr Lindskog: Herr talman! När jag lillilt mig begära ordet, var det

närmast därför, att jag önskade å de svenska universitetens vägnar framföra
ett tack för den storartade välvilja, som från många håll kommit dem till del
här i dag, särskilt från herrar Lindmans och Rydéns sida. Jag får också
saga, att sedan jag hört herr ecklesiastikministerns anförande, det är mig kärt
att även till honom framföra detta tack. Jag beklagar, att det tydligen, såsom
framgick av hans anförande, varit omöjligt för regeringen att framföra det
löneförslag, som man från universitetens sida önskat och hoppats på och som
skulle avhjälpa det i vissa avseenden verkliga nödläge, som råder vid våra universitet.

o Jag hade också tänkt säga några ord om dyrtidstilläggen, men det har talats
så mycket därom från olika håll, att jag inte skall taga upp den saken på nytt.
Jag skulle blott vilja framföra en varm förhoppning, att det icke måtte bli hävd
i Sverige, att varje år sänka våra statstjänares löner för att förbättra statens
finanser, och jag hoppas, att den berömda nationella samling, som det varit så
mycket tal om, skall taga sig andra uttryck än i en kontinuitet hos våra finansministrar
att alltid sikta på statstjänarna.

Vad som emellertid föranlett, att jag fasthållit vid min önskan att begära
ordet, har varit några episoder, som förekommit under de sista replikskiftena
här, särskilt i samband med talet om arbetskonflikterna. Herr förste vice talmannen
nämnde i sitt första yttrande, att det vore av största betydelse, att
arbetsfreden i vårt land tryggades. Jag skulle vilja ställa detta yttrande i
samband med vad den förste talaren i dag, herr Branting, yttrade om Nationernas
förbund, i samband med den optimistiska uppfattning han uttalade beträffande
förbundet och dess roll i världen.

Det har riktats förebråelser mot högern — både i pressen och även uti kammaren
i dag —• på den grund, att den icke tillräckligt varmt hade önskat framgång
för fredssträvandena genom Nationernas förbund. Jag vågar med den
bestämda kännedom jag har om det parti jag tillhör, försäkra, att vi högermän
hysa, allesamman, minst lika varmt som medlemmar av något annat parti, en
önskan om att verkligen en rättsordning måtte kunna införas för de internationella
mellanhavandena. Men jag måste medge, att vi kanske ännu icke funnit
oss föranlåtna av förhållandena att höja oss till den varma tro, om vilken
det heter någonstädes — kanske är det i det socialdemokratiska partiprogrammet
— att »tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas och en bestämd
övertygelse om ting, som icke synas».

Emellertid kan jag icke neka till, att det är en ganska egendomlig tillfällighet,
att samtidigt som Sveriges representant i Nationernas förbunds råd står och
uttalar sin bestämda tillit till en rättsordning mellan staterna, sin förhoppning
om att obligatorisk skiljedom där skall genomföras, och sin förvissning, att genstörtiga
fredsbrytare skola kunna tuktas genom andra nationers samfällda
ansträngningar, samtidigt äger det rum här i vårt eget land — i denna huvudstad
och just inom de arbetarorganisationer, vilkas representanter beskylla
högern för bristande fredsvilja — avtalsbrott och rättsvidriga handlingar, som
ingalunda ställa förhållandena i en synnerligen gynnsam dager. Samma socialdemokratiska
press, som riktar så hårda ord mot den svenska högern, är härvidlag
så förunderligt mjuk i sina tonfall, åtminstone tills det börjat osa hett
under eget tak. Det är visserligen sant, att uti den ena spalten i tidningarna
fördömes strejken, men i den andra står det högofficiella blockadvarningar, som
ge god handräckning åt de avtalsbrytande murarna. Jag kan icke neka till,
att det förefaller egendomligt, att man inom det socialdemokratiska partiet med

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

112

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

bestämdhet yrkar på t. ex. ekonomisk demokrati, d. v. s. på ökad makt för
arbetarna, men energiskt motsätter sig varje tal om obligatorisk skiljedom i
de nationella konflikter, som förekomma. Det är icke utan, att man därmed
öser vatten på deras kvarn i utlandet, som något ironiskt och hånfullt säga om
de små staterna, att de visserligen hålla strängt på makten, där de anse sig ha
någon makt, men däremot, där de ingen sådan äga, äro entusiastiska anhängare
av en rättsordning.

Jag påminner om att år 1921 beslöt riksdagen att ingå till Kungl. Maj:t
med anhållan om en utredning av frågan, huruvida det icke skulle vara möjligt
att söka genom en verklig rättsordning få slut på de konflikter på arbetsmarknaden,
som förekomma, särskilt de samhällsfarliga konflikterna. Den dåvarande
regeringen, den von Sydowska, tillsatte också mycket riktigt en enmannakommitte,
bestående av herr Cederborg. Den följande socialdemokratiska regeringen
avskaffade emellertid, höll jag på att säga, herr Cederborg: den upplöste i
samband med den stora, kommittéslakten herr Cederborgs kommitté — därför att
kommittén var alltför dyr! Man ansåg sig sålunda hava råd till anslag åt Nationernas
förbund — och jag säger ingenting om den saken; de penningar, som
gå till det fredsarbete, som där utövas, behöva ingalunda vara bortkastade om
med Nationernas förbund en början är gjord till en kommande internationell
rättsordning, och ingen kan livligare än jag önska, att dessa förhoppningar
verkligen kunna realiseras — men samtidigt anser man sig icke ha råd att bekosta
undersökning och utredning — en av riksdagen begärd utredning — genom
en enda person rörande möjligheterna att i de nationella konflikterna söka
införa en rättsordning. Särskilt om man tänker på den samhällsfarliga konflikt
i Sundsvall, som varit på tal, undrar jag verkligen, om man kan försvara
den uppfattning, om man med fog kan säga: nej, vi, tro icke
mycket på någon möjlighet att få en rättsordning till _ stånd, då det gäller
konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, men vi äro bestämda anhängare
av tron på en rättsordning, såvitt fråga är om internationella konflikter.
Jag är ingalunda blind för de oerhörda svårigheter, som möta upprättandet
av en rättsordning beträffande arbetskonflikter, men jag tror på samma
gång, att dessa svårigheter äro att räkna som intet jämfört med de oerhörda
hinder, som måste resa sig, då fråga blir om internationella förhållanden. Här
i vårt land ha vi dock ett och samma språk, en och samma kulturgrundval, vi
äro ju så att säga i samma lilla julle — under det att i de internationella stridigheterna
komma helt andra och större faktorer med, som göra, att det där är
oändligt mycket svårare att ge en lösning av konflikterna. Jag vill blott säga,
att om verkligen den principen skulle fastslås från det socialdemokratiska partiets
sida. att det icke är möjligt att inom vårt eget land söka genomföra en
rättsordning på ifrågavarande område, må man icke klandra oss högermän, om
vi rikta en viss skepsis mot tanken på en rättsordning för de internationella
konflikterna.

Jag skulle, om hans excellens herr statsministern varit här närvarande, velat
rikta en vädjan till honom. Han har här i dag talat om det förtroendefulla
samarbete, som han övat med den föregående statsministern, herr Branting,
när det gällde den internationella rättsordningen. Jag skulle i anslutning härtill
velat rikta en maning till honom att detachera åtminstone en liten del av
detta förtroendefulla samarbete och detta varma intresse till att gälla även de
nationella stridigheter, som nu uppröra vårt land.

Herr Rydén: Herr talman! Eftersom jag hörde, att min bänkkamrat herr
Engberg begärde ordet, skall jag icke uppehålla mig vid vad den siste ärade
talaren yttrade. Jag vill bara uttrycka min och jag förmodar även herr kyrkoherde
Pehrssons besvikelse över hans sätt att citera den heliga skrift — ty det

Nr 3.

Torsdagen deri 17 januari

I 13

''ara taget ur det

var ju hämtat ur den heliga skrift vad herr Lindskog påstod
socialdemokratiska partiprogrammet.

Jag vill i stället begagna tillfället att säga några ord med anledning av det
mycket skickliga anförande, varmed herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
inledde aftonens debatt. Jag uttrycker bara mitt beklagande av
att jag fatt vänta (>/-■ timme pa att ge denna replik — jag förmodar nämligen
att vad som förut yttrats i saken därigenom förflyktigats i ganska betydlig grad.

Det var tva huvudmedel, som herr ecklesiastikministern tillgrep för att förtaga
intrycket av den kritik, som jag ägnade den åttonde huvudtiteln i den här
omliggande budgeten. Det ena var att rulla upp eu relation mellan siffrorna
i 1914 ars och 1924 ars budgeter och del andra var en jämförelse mellan den
nedskärning, som herr ecklesiastikministern gjort uti åttonde huvudtiteln, och

depJrtiS^oTof’OlSon r6tagltS &V ha“S närmaste företrädare, min högt skatta .

J ,"’ de* forsta argumentet beträffar, jämförelsen mellan siffrorna i 1914 och
1.L4 ars huvudtitlar, bor det framhållas, att. såsom varje äldre ledamot av kammaren
vet en dylik jämförelse ar fullständigt orimlig av det skäl. att ifrågavarande
siffror komma att till den del de gälla skolförvaltningen stå i en helt
annan disproportion till varandra än så vitt angår den del av statsförvaltningen
beträffande vilken man ar 1914 både fått definitiva löneregleringar genomföra!
„ a nit liga skolor hade ännu ar 1914 icke erhållit löneregleringar enligt det nya
ys emet, utan detta skedde först år 1918. Det är klart, att när man under så ■^n°f0dhallaf+der-rakiar+.

I?ed 1914 plrs abnormt låga utgångssiffra och lägger
pa den ef terf ösande tiden genomförandet av den stora lönereglering, som
or Övriga delar av statsförvaltningen redan tidigare blivit verklighet, får man
ram ett moment, som skapar en alldeles onaturlig disproportion i detta hänse®”d/
,Vlda.re far man komma ihåg att under ifrågavarande mellantid reali lelf

St°ra u?f°rm’- S°m lnfo,1!an,flet av de Praktiska ungdomsskolorna innebar.
en reform vilken, såsom vi alla beräknade, måste komma att draga med sig

T samband i^ ^ detta är ia ett moment, som ökar disproportionen

huvudHtO l åfJkär °Verflftades avea Pa ecklesiastikdepartementet och åttonde
huvudtiteln åtskilliga undervisningsanstalter, som förut lydde under andra departement
såsom t ex. inom yrkesundervisningens område. På så sätt får man

stiilhlef rOhd-6 ni aV lnaebordei! 1 de siffror, som herr ecklesiastikministern
ställde i relation till varandra och i relation till Övriga departements och huvud titlars

anslagssummor Man konstruerar nämligen fram en enorm utgiftsökning
i denna huvudtitel genom att välja just årtalet 1914 till utgångspunkt 1

titlar? eW?d^nt^så dler m“dre än på åtskilHga andra huvud Den

andra sammanställningen grek ut på, att herr ecklesiastikministern verkställt
en nedskärning pa åttonde huvudtiteln av endast något över 2 miljoner
kronor under det att hans företrädare skurit ned anslagen med icke mindre än
12 miljoner, varför denna alltså skulle ha varit en sex gånger så grym
mordengel som den nuvarande ecklesiastikministern. Det resonemanget gjorde

namfLmrD hp1CkkfHndrSiam'' Jfagiku»nde 1?ke kommft ihåg, vad i all världens

stlflrådm niIn "f^r fTk uppmärksamhet, så att dåvarande

statsrådet Olsson forfarit nordiskt mot åttonde huvudtiteln. Men jag tänkte

bänken'' ncT d^f & koat,rollera sd''fror- hven om de komma från regerings f?nn

då ät ä £,r rdem°i ,e Jag saken genom att gå tin handlingarna och
< “n i daj H. de„n huvudtitelns summa, som herr statsrådet använt, när det
ga Ide den föregående huvudtiteln, där gick in hela den sänkning i dyrtidsTwa?fni
S°m pa åttonde huvudtiteln och som utgjorde 15 ‘/i miljoner,

et ar icke underligt, att man pa det sättet kan få fram sådana siffror. Men
Andra hammarens protokoll 193Jt. Nr 3.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

8

Nr 3. 114

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av jag tror, att hela triumfen, som vanns för ögonblicket genom att göra jamstatsverks-
förelsen på sätt som skett, alldeles faller till marken.
propositionen. j skaji icke i denna sena timme gå in på frågan om universitetsproies(Forts-)
sorernas löner, det är icke något att göra åt den saken, om jag också maste
säga att det är synd, och jag tror icke på det, att om man i ecklesiastikdepartementet
hade handlagt denna sak från början med den tanken att departementet
skulle bjudit i statsrådsberedningen ett utarbetat förslag, det icke
kunnat läggas på annat sätt, i vart fall varit möjligt att med herr statsrådets
medgivande använda förslaget som utgångspunkt för en motion. Detta ar möjligt,
men jag vill icke diskutera saken i denna sena timme, da det i varje fatt
icke kan bli något resultat vid detta års riksdag. ..»

I förbigående vill jag också säga det, att jag blivit missförstådd beträffande
min lilla — elakhet är för mycket att säga, men den bila rolighet som
lag försökte mig på, då jag erinrade om mordängelns gång förbi^ riksarkivet.
Jag rörde då ej alls varken i ord eller tanke vid det bila anslag pa 4- 5 tusen
kronor, som den nuvarande ecklesiastikministern tagit upp för utgivande av
historiska handlingar, såvitt jag kan finna det enda av de nya anslag, som
kommit upp, eller, för att använda hans ord, det enda som blivit återuppväckt
från de döda. Men jag anser det vara en berömlig gärning och jag delar
härvidlag fullkomligt herr Fabian Månssons syn på detta anslag, att gamla
historiska källskrifter böra publiceras, och det har därför icke ett ögonblick
fallit mig in att uttala något klander över att denna sak nu kommer upp
igen. Jag bara beklagar att icke samma övertygelse om nyttan och nödvändigheten
av en del andra anslag här gjort sig gällande. , A A lu

Men det jag syftade på beträffande riksarkivet, det vet herr statsrådet alltför
väl att det var något helt annat. I fråga om personalens storlek har jag
aldrig i mitt liv yrkat, att man skulle gorå någon inskränkning, men jag tiar
velat åt arkivråden, som jag anser onödiga. Men det tjänar intet till att vidareorda
om denna sak, ty herr statsrådet och jag bli aldrig ense pa denna punkt,
och det är i varje fall onödigt att dra upp den i remissdebatten har.

Nu ville jag säga, att statsrådet Clason har försökt att har spela ut eu
liten trumf genom att erinra om att, då han icke satt ned mer än hans företrädare
gjort, så har han icke visat sig som någon mordangel eller gatt tram
med onödig hårdhet. Ja, det beror på. hur man ser det Om jag i mitt yttrande
framhållit, att antikvitetsakademiens anslag har statt i 1S,UUU och i fjol
blivit nedsatt till 15,000 kronor, medan den nuvarande regeringen sätter ned
det till 13 000 kronor, så kan man diskutera, vilken som visat den största
hårdheten,’den som tagit 3,000 eller den som tagit 2,000. Men jag kan icke
underlåta att tycka att här framträder en hårdhet redan sa till vida, att anslaget
måste i och för sig betraktas som otillräckligt. . . , .. .

Beträffande verket Sveriges kyrkor är jag glad, att jag i detta tall iann en
uppenbar förståelse hos herr statsrådet, och jag hoppas, att han ville använda
det inflytande som han helt säkert förfogar över hos sina meningsfränder i
kamrarna, för att vi skola få det anslaget igenom vid detta års riksdag. Den
skillnad, som jag fäst mig vid och som jag vet vållat utgivarna stora bekymmer,
det är den att i fjol stod anslaget icke med i huvudtiteln, men da
fanns det en antydan om att man skulle komma tillbaka. I ar däremot star
intet, utan det är försvunnet, och det är naturligtvis denna olikhet som gor, att

man anser frågan om det hela förfallen.

Herr talman! Jag har gjort detta lilla bemötande, och jag återkommer titt
att kvar står ändå allt vad jag yttrade om hårdheten mot folkundervisningsväsendet,
mot folkhögskolor, mot folkbiblioteken, mot de populärvetenskapliga
föreläsningarna, mot arbetarnas, folkbildningsförbund, vidare allt vad jag yttrade
om den praktiska undervisningen och understödsverksamheten tör sko -

Torsdagen den 17 januari

e. in.

115

Nr :{.

’™a; ai»tlQde(tta ÅT ickt: re*°/ieras bort med n^ffra relationstal eller något
sadant. Och jag nmste uttrycka min ledsnad över att herr slätsöm
( ° «Jfat f''Tstaelse l)a n!‘8°t sätt för hela min tankegång, då det

galide eu sådan sak som arbetarnas bildningsförbund, utan förmenade att

w l ,,<;h han i0ke åtagit någon nedsS^ Ä

av, sa har lian icke gjort något ont. Men se. det är så med denna verksamhet
och denna rörelse, att den har ungefär tiodubblats på några fa

i det°oänd Weåvr deg| atnonelar 0möjllgt a^ «öra gällande, att bibehåflandet
i oandliga av de lo,000 kronor som statt någre år, är en sådan stånd

anslag Ss ^å^I h^'' °m fe1nna rörels<; ioke, ska11 strypas, så måste detta

dessa svnnunkt^ it Jtgr f..ledsen ov1er att lcke vinna någon förståelse för
desse synpunkter, att det kraves, om denna rörelse skall bli vad vi önska om

den skall vaxa vidare och förkovras, det kräves, säger jag, oundgängligen

JaV^skaO he01 Ti61310'' T! denna r1örelses fortsätta växt och utveckling.

+ ''? skall kerr talman sluta med detta och bara söka resumera vad jag

ett samlSIntrvek ^mjssdebatten. Jag tror, jag vågar säga, att det nog är
ett samlat intrjck a\ de debatter som förts och de inlägg som gjorts av finans framl^d3,

1 kammaren’ att den nuvarande finansplanen, den av regeringen
framlagda finansplanen är sådan, att den lämnar utan några som helst rimlig
isk utrymme för jag vill icke saga hur mycket, men ytterligare anslag till
de kulturella angelagenheter som ha kommit att stå tillbaka vid utarbetandet
till huvudtiteln. Och skulle det kunna vinnas i det avseendet något

herrestatsrådet6och chef ka™er hg mig fullt övertygadom att

err statsrådet och cheien for ecklesiastikdepartementet icke skall annat än

kL!!^\hjart? ffIädi,a 1% häröver, ty i annat fall anser jag det vore be

miifa iag tr°+r lckei 16 er’ att J.ag hehöver befara något annat. Sålunda

lag talat för 1 kaif.mare.n> ->ag vädjar till eder att för de anslag som

jag talat for och som sanner igen icke gälla sa stora summor, men som å andra

sidan aro av sa stor betydelse få påkalla edert välvilliga intresse så att när
vi komma till behandlingen av denna huvudtitel, det blir att räkna på edert

bbvh t0-!]1 SHfte- iatt det ma iaggas tlU ratta vad som enligt min uppfattning
blivit asidosatt vid uppgörandet av huvudtiteln. uppränning

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Clason: Det skall bil
en mycket kort replik, och blott i fråga om ett par punkter. Först vill iag då
ermra om den allmänna förklaring, som förekommer i inledningen till mhfhu
ucltitel darom att jag vid uppgörandet av densamma varit hänvisad till att
£ £ÄSamhek * and» sidan hoppateÄtidS

beträffande de kulturefl1 mojh^a t komma till ett gynnsammare resultat
vudtiteln d kultUrella anslagen- TdI dem räknar jag alla anslag under hu liÄSSTfö*

SOm jagi fjort> så är det aldeles naturligt,
att da jag skulle beröra huvudtitelns utveckling och härvid taga något

som utgångspunkt, så måste jag taga år 1914, d. vfsdetårfrån vilket man

frågadnmS1pr0r ^ PenniI}gvardets stegring och minskning att räkna med- i
aga om alla andra ar ar ju värdet förryckt. Vid jämförelser sådana som de m.

'' ä .VtrÄ“mfåmbÄS E

Vid remiss av
slatsverksI»opositionen.

(Forts.)

5ir 3.

11(5

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid remiss av icke borde gorå dem bara på de områden, som äro sämre tillgodosedda än 1914
statsverks- års prisnivå fordrade, utan att man också kunde ha anledning^ att ga in pa sapropositionen.
dana områden, som voro mycket mera tillgodosedda, än prisnivån 1914 tordrade.

(Forts) Sedan berörde den ärade talaren en liten detalj i mitt anförande, nämligen
den jämförelse, som jag gjorde mellan de anslag som begärts av mig och de anslag,
som begärts av min närmaste företrädare. .Tåg vill da saga det att den
siffra jag anförde, avsåg en jämförelse mellan budgetaret 1922 och budgetår
1923—24. Halvårsbudgeten för första halvåret 1923, d. v. s. det mellanliggande
halvårets budget — var icke med, detta beroende pa att man som bekant,
icke kan göra någon träffande jämförelse mellan helarsbudgeten och en halvars ad

"sedan siffrans storlek beträffar, så är det alldeles riktigt, att i de nedskärningar,
som min företrädare gjorde i budgeten även nedskärningarna i dyrtidstillägg
och tillfälliga löneförbättringar äro inräknade. Men det aro de också
i vad man betecknat såsom mina nedskärningar. I de sistnämnda, sammanlagt
omkring 2,300.000. är dyrtidstilläggens o. d. posters minskning representerad av
åtminstone 1.300.000 kronor. Huru mycket de betyda i hans siffror, ar icke sa
lätt att direkt säga. Men jag ber att få erinra, att även en nedskärning pa djitidstillägget
också drabbar de kulturella ändamål, som det har ar fråga om. Och
jag kan icke se. att en nedskärning på dem skall raknas ifrån, nar man talar
om vem som tagit mest. Det var nämligen i hans budget icke väsentligen fråga
om en sådan nedskärning av dyrtidstillägg, som blott berodde pa indextalets
förändringar utan det var därutöver en medveten och kraftig nedskärning
av dyrtidstilläggen oberoende av indextalen. Och aven eu d.vli v
nedsättning drabbar naturligtvis de av huvudtiteln berörda andamalen, ette -som de drabba de med dem arbetande befattningshavarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr

talman mina herrar! Jag har verkligen blivit så beskedligt behandlad i denna
i och för sig försonliga remissdebatt, så jag behöver till all lycka för mig och
kammaren fete fasa rapp tiden» länge. Men jas .tycker det aknlle vara tomt
att icke få besvära kammaren, innan jag gar härifrån, och darfor ber jag att ta

Jt Jagländer1 mig då först till herr Johansson i Bro, som både några kanske
nog så befogade bekymmer, med anledning av elektrifienngsarbetena i \ astmanlands
län. Jag vill härvidlag i all korthet säga, att jag vet att det ar fullt av
besvärligheter på många håll, och kanske icke minst i Vastmanland. nar det
gäller denna angelägenhet, detta på grund av att de elektriska, anlaggningarna
till största delen härstamma från kristiden, då de voro nödvändiga för att matta
den elektriska hungern. Jag vill emellertid i stort sett fritaga vattenfallsstyrelsen
från att genom olämplig propaganda ha stimulerat hungern efter elektrisk
kraft Det har också från konsumenterna själva mer än en gång vitsordats
att det icke varit behov av någon stimulenng från vattenfallsstyrelsens
sida’ ty hungern fanns där ändå på grund av alltför väl kända förhållanden^

Bekymren ligga emellertid i relativt liten grad på det område, som herr Johansson
i Bro berörde. Det är tyvärr så. att de ekonomiska svårigheterna ligga
i övervägande grad på andra områden, där vattenfallsstyrelsen icke kan ingripa.
Vattenfallsstyrelsens taxor medföra, att elektrisk kraft kan säljas till föreningarna
efter ett pris av i genomsnitt 13 öre, i Västmanland till och med nago
fagre. Av dessa 13 öre avse 5.6 öre de primära kostnaderna för kraftstationer
och primärledningar, vilka till övervägande del tillkommo före kriget, sedan
skola sekundärledningar och s. k. tertiärstationer inberäkna! uppkommande lednino-Hörluster
m. m.. täckas av de återstående 7.4 öre. Det är således egentligen
i fri o-a. om dessa 7.4 öre. som det kan talas om en jämkning, och beimnes det

Torsdagen den 17 januari e. in.

117

Nr 3.

tiar, att en sådan överhuvud taget kan komma i fråga, så visar det sig att eu
prutning med t. ex. 10 å 20 % skulle betyda 1 å l1/-’ öre. Men detta inverkar icke
så mycket för konsumenterna då det ju förhåller sig så, att slutkostnaderna för
konsumenterna i fråga om ljus och kraft komma upp till 45 å 50 öre; vad
vattenfallsstyrelsen med sina möjligheter kan göra betyder således jämförelsevis
mycket litet.

Dessutom är ju vattenfallsstyrelsen ett affärsdrivande verk. Skulle man nu,
då verket nätt och jämt kan förränta sitt kapital, göra nedskärningar av störa
dimensioner, så skulle följden bli, att skattebetalare i andra delar av landet
finge i stället bära de bördor, som uppkomma genom lättnader i de begränsade
distrikt, där vattenfallsstyrelsen driver sin verksamhet. Och det är så att i
andra delar av landet sitter man i fråga om elektriska anläggningar ofta sämre
till än i de delar, där vattenfallsstyrelsen distribuerar kraften.

Emellertid, befinnes det att ytterligare tillmötesgående, utöver vad som redan
visats, kan visas från vattenfallsstyrelsens sida, så kommer detta att ske, såvida
man härvid kan hålla sig inom affärsmässiga gränser. Med avseende å
den synpunkt som herr Johansson i Bro berörde, nämligen att för vissa distributionsföreningar,
som icke ha så stor konsumtion, man skulle kunna genom att
befria från vissa avgifter i ökad grad stimulera till användning av kraft till
gagn för båda parterna, så vill jag sålunda säga, att man nog också enligt min
mening kan finna ett fält, där vissa resultat skulle kunna- uppnås. Jag har
erfarit, att landshövdingen i Västmanlands län tänkt till främjande av en lösning
utlysa ett möte mellan parterna, Jag kan icke annat än uttala den förhoppningen,
att vid detta möte hans kända förlikningsmannaegenskaper skola
komma till sin rätt, så att det icke behöver bli något ekonomiskt bondeuppror
från Västmanlands län för den här sakens skull.

Jag skulle gärna vilja säga några ord till herr förste vice talmannen i anledning
av den sinnesändring, som även från min ringhets sida ansågs konstaterad
under tiden 1919—1924, d. v. s. de 5 sista åren. Men tyvärr hörde jag icke hans
anförande, utan har endast fått ett kort referat från honom själv, och därför
kan jag icke ingå på något bemötande i detalj. Jag vill endast säga, att det
intryck som jag fått av hans meddelande tyder på att sinnesändringen icke är
så värst stor. Han nämnde, att jag i någon remissdebatt talat för högre anslag
till den högre tekniska undervisningen. Och i det avseendet kan jag anse mig
ha blivit ganska väl tillgodosedd genom de ökade anslagen till tekniska högskolan
och Chalmerska institutet. Vidare skulle jag ha talat för anslag till
väg- och vattenbyggnader. I det avseendet har jag i det stora hela intet att
erinra med hänsyn till vad som åtgjorts under den gångna femårsperioden, och
som det förefaller mig att förste vice talmannen förbisett, då han talat om 1919
och vad jag nu vill ha förverkligat 1924. Då jag talat om inhemska gödningsämnen,
vill jag erkänna, att jag tillsvidare visat för stor sangvinism, om jag
också icke uppgivit hoppet härvidlag, lika litet som jag förlorat hoppet om att
handelsministern, som för övrigt gått ännu mera skottfri än jag i kväll, snart
skall få fram det havsisbrytareförslag, som jag också sedan flera år intresserat
mig för.

Jag tror. att detta var huvudsumman av vad jag hoppades 1919, och jag tror
mig med visst fog kunna säga, att jäg icke har stor anledning att klaga över
det sätt varpå riksdagen behandlat dessa frågor, om också en del återstår, men
man kan ju som bekant, herr förste vice talman, icke få allt vad man vill. Till
sist några, ord till ett par norrländska talare. Herr Hage beklagade att järnvägsbyggandet
i Norrland icke komme att bedrivas i den takt, som han önskade.
I det fallet vill jag säga, att när man för budgetåret 1924—1925 i alla fall anser
sig kunna bedriva järnvägsbyggandet i Norrland i väl så stark takt som
under föregående budgetår och på dessa järnvägsbyggnader under detta budget -

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nv 3.

118

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks jrropositionen.

(Forts.)

år avser att lägga ned ett belopp av 5 å 6 miljoner kronor, frånsett de 4,000,000
kronor staten under detta budgetår kommer att teckna i Ostkustbanan, om vi
räkna-in denna bland de norrländska järnvägsbyggnaderna, så tycker jag icke,
att herr Hage har så stor anledning att klaga. Jag är kanske, lika varm vän
av Norrlands järnvägsbyggnader som herr Hage, och jag anser mig icke hava
rätt att klaga över det tillmötesgående, som mina kolleger i regeringen visat
mig. Jag skulle vilja säga, till undvikande av missuppfattning, att när jag
säger, att det skall läggas ned 5 å 6 miljoner kronor, menar jag, att det skall
fattas bokstavligen. Det är så, att man icke behöver begära så stora nya anslag.
Det finns nämligen medel disponibla från numera färdiga anläggningar.
Men huvudsaken är ju att det under sagda år verkligen lägges ned detta belopp
för nya järnvägsbyggnader.

Medan jag är i Norrland, skall jag be att få säga några ord till herr Samuelsson,
som intresserade sig för de affärsdrivande verken med hänsyn till Luleå.

Vad angår posthuset i Luleå, ligger, som kammaren nogsamt vet, frågan på
det sättet att i Luleå tre verk: riksbank, post och telegraf nu äro hopförda i
samma byggnad. Då de icke längre trivas under samma tak, stod för mig klart,''
att posten såsom det mest lättflyttade verket borde flyttas ut. Posten begärde
att få köpa en fastighet, som jag i motsats till herr Samuelsson, ehuru icke
Luleåbo måste anse vara centralt belägen. Den ligger ett kvarter från nuvarande
posthuset och mindre än ett kvarter från den störa stråkvägen i Luleå, Storgatan.
Ur affärssynpunkt ligger saken så till, enligt de uppgifter, som generalpoststyrelsen
lämnat, att å den köpeskilling som betalats av postverket, verket
efter ett eller annat år med hyror, som äro skäliga, kan beräkna erhålla
ränta efter 8 %. En sådan affär torde icke vara något som man kan klaga över,
och om förre ägaren tjänat 100,000 kronor på den, såsom herr Samuelsson uppgav,
så hade han uppenbarligen suttit med en mycket förnämlig ränta på sina
pengar, om han behållit huset.

Herr Samuelsson var inne på statens järnvägars flyttningskostnader för personalen
och talade om klisterburkar och en hel del andra förhållanden. Det
säger sig självt, att jag icke kan här bemöta alla de anmärkningar, herr
Samuelsson gjorde, men på en punkt vill jag säga ett par ord, nämligen i fråga
om vårbesiktningarna på distrikten, vilka herr Samuelsson ansåg otidsenliga
och endast avseende att allt skulle vara putsat och fint. Herr Samuelsson vet,
lika väl som jag. att vårbesiktningarnas egentliga uppgift är att distriktsbefälet
skall se till vad som behöver göras på distriktet under påföljande år för att
därom kunna lämna uppgift till järnvägsstyrelsen, vilken med ledning av dessa
uppgifter uppgör kostnadsstat för verket. Detta är huvudsyftet med vårbesiktningarna.

Att 6 lokomotiv stå i Luleå och rosta ned. vågar jag bestämt bestrida. Herr
Samuelssons uppgift att loken icke äro insmorda och följaktligen fördärvas, får
tills vidare stå för herr Samuelssons egen räkning, men jag förmodar, att generaldirektör
Granholm, som brukar vara expedit då det gäller att klargöra uppgifter
såväl från riksdagen som från andra håll, icke skall underlåta att giva
svar på tal, icke blott i fråga om denna utan även i fråga om andra detaljer,
som herr Samuelsson i dag framdragit. I bestämd motsats till honom vill jag
saga, att järnvägsstyrelsens chef har mitt och regeringens fulla förtroende, liksom
jag är övertygad om att han också förtjänar att hava riksdagens.

När herr Samuelsson i afton förkunnade kamp på liv och död och vände sig
icke blott mot järnvägsstyrelsen utan även mot det borgerliga samhället, ber
jag för min ringa del att få säga, att jag tror. att om herr Samuelsson skulle få
sitt program för det nya samhället förverkligat, så skulle statens järnvägar i
det samhället åtminstone icke bliva bättre skotta, än för närvarande är fallet.

Torsdagen den 17 januari e. in.

1 1!)

Nr

Herr Kilbom: .Tåg skulle icke prövat kammarledamöternas tålamod vid av

-denna sena timme, om icke det misstag, som herr statsministern gjort sig skyldig
till, ytterligare komplicerats därigenom, att hans excellens begått ett nytt miss- (ivts.)
tag. Emellertid vill jag till en början säga, att då det här talas om en sinnesändring,
så måste jag för min och mina meningsfränders del deklarera, att det
är ett något, konstigt sätt att sedan man i 2 å 3 decennier bekämpat alla krav,
som kommit från motsidan, man helt hastigt, då högern befinner sig i nöd och
står inför nödvändigheten att framlägga en stor militärbudget kommer med tal
om sinnesändring och förklarar: »ja, nu ha vi ändrat uppfattning, nu vädja vi
till herrarna att verkligen behandla oss med lena händer.»

Det må vara andra partiers ensak, hur de göra: Jag och mina partikamrater

måste förklara, att vi vilja vänta på herrarnas handlingar innan vi bestämma
vårt eget uppträdande. En sådan ståndpunkt är naturlig i synnerhet, då det
gäller eu regering, för vilken herr Trygger är chef.

Därefter ett par ord om herr Tryggers misstag. Han talade till en början
om att han hela tiden varit av den uppfattningen, att den överenskommelse, som
.skulle träffas med Ryssland, av vad slag den vara månde, i varje fall borde
föreläggas riksdagen. Riksdagen är nu samlad, men det föreligger inget som
helst förslag till avtal med Sovjet-Ryssland, trots att herrarna förhandlat, om
jag icke minns galet, i närmare sju månaders tid. Varför har icke något resultat
uppnåtts? År det icke styrkt bl. a. genom statsministerns uttalanden att
andra planer äro å bane eller med andra ord, att herrarna icke haft någon nämnvärd
vilja att sluta ett avtal med Sovjet-Ryssland, och fördenskull söker stjälpa
förhandlingarna med ständigt nya krav. De kommande veckorna eller kanske
månaderna skola f. ö. visa, vem som får rätt. Ingen skulle vara mera tillfredsställd
än undertecknad, om jag icke finge rätt, men jag måste tillsvidare såga,
att mig synes, att den av mig nyss uttalade misstanken att man söker få förhandlingarna
att stranda, är mer än berättigad.

Jag skulle därnäst måhända uttala min tillfredsställelse över det ytterst
vackra betyg, herr Trygger i dag givit åt Sovjet-Rysslands ledande män. Det
har icke alltid låtit så, i varje fall från det partis och den press sida, som herr
statsministern representerar. Man har i färskt minne hur Sovjets ledande män,
som man kanske icke ens kände, utmålades som världshistoriens största brottslingar.
Det är då så mycket roligare, att man kommit till den uppfattningen,
att Sovjet-Rysslands ledande män icke bara äro förtjänta av ris utan ännu
mera av ros. Kanske kommer detta erkännande vad tiden lider att givas ännu
klarare.

Herr statsministern förklarade i synnerligen mjuka och cirklade vändningar
■och med beklagande stämma, att han gärna skulle velat tala om allt möjligt
om förhandlingarna med Rysslands ombud, men se det var hänsynen till motparten
vid förhandlingarna som gjorde, att han måste vara tyst. Det är synnerligen
älskvärt av statsministern att taga dessa hänsyn. Jag förstår mycket
väl den klämma, han sitter i, och jag skall icke vidare i denna debatt proponera
att få veta något om saken. Jag vill bara uttala min stora förvåning över att
Sveriges statsminister, då han blir tillfrågad huru förhandlingarna stå i en
för Sverige synnerligen viktig fråga, hänvisar en svensk riksdagsman till en
främmande makts sändebud för att få upplysningar. Detta är remarkabelt,
och jag kan icke underlåta att begära att få det till kammarens protokoll antecknat.

Slutligen meddelade herr statsministern, att det vore oriktigt att vi skulle
varit med och genomfört Rysslands isolering. Då jag privat förklarade för
honom att det härvidlag måste föreligga något minnesfel, så var han nog gentlemannamässig
att i debatten tillstå detta, men försökte klara saken med att

J*r 3. 120

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

begå.— ett annat misstag, vilket icke var gentlemannamässigt. Jag tillåter
mig i anledning härav erinra herrarna och damerna om, hur Vorowsky utvisade»
från Sverige redan den 3 eller den 4 januari 1919, men att Sverige hade representation
i retrograd ända till juni eller juli samma månad, d. v. s. över 6 månader
senare. Jag var själv i mars 1919 som reseledare för en amerikansk
delegation, som på genomresa till Moskva passerade retrograd, inbjuden på
svenska legationen därstädes. Legationen tillhörde då alltjämt Sverige och
stod under ledning av kanslisten Lundberg, vilken i retrograd bevakade de
svenska intressena. Först i juni företogs det, till följd av bevisade oegentligheter
från vissa utländska representanter undersökningar också på svenska
legationen. Därefter stängdes legationen och försågs med Sovjetregeringens
sigill. Herr Trygger intygar själv riktigheten härav, men säger han: »Det

var ändå icke vi, som började» och här begår han sitt andra — skola vi säga
— _ »misstag?» — Sovjet-Ryssland hade, påstår herr statsministern, redan
tidigare begått övergrenp mot svenskar i Ryssland, liksom herr Vorowsky här i
Stockholm överträtt sina befogenheter, och det var anledningen till att man
kallade hem minister Brändström i Retrograd och generalkonsul Asker i Moskva.
Jag hänvisar i anledning av detta uppseendeväckande påstående kammarens
ledamöter till det memorial, som konstitutionsutskottet framlade vid 1919
års riksdag, varav det framgår, dokumentariskt styrkt med utrikesdepartementets
egna telegram, herr Askers telegram och herr Brändströms telegram, att
det icke förhåller sig på det sätt, herr statsministern nyss försökte göra gällande,
utan att det tvärtom av dessa telegram ovedersägligen bevisas, att det
var Sverige och närmast generalkonsul Asker, som framprovocerade brytningen
med Sovjetregeringen. Om jag icke misstar mig, har memorialet i fråga nr
33. Man skall sålunda icke komma och försöka att blanda bort korten. Det
hade varit klokare att alldeles tiga med denna sak. Sverige har orsakat brytningen
med Sovjet-Ryssland. Svenska medborgare hava på grund därav förlorat
värden, vilket jag kan ur deras synpunkt beklaga, men det är ett faktum,
som man icke kommer ifrån.

Vidare skulle jag måhända kunna göra en liten invändning — även om jag
nu är kommunist — mot herr statsministerns förklaring om att »herr Kilbom
här har talat så varmt för andra intressen» eller något liknande. Jag skulle i
anledning härav vilja fråga herrarna: vad har jag talat för? Jo, för nödvändigheterna
ur både svensk och rysk synpunkt att snabbt få ett handelsavtal
till stånd mellan Sverige och Sovjet-Ryssland. Jag frågar er: »År det inte ett
svenskt intresse?» Kan någon här stiga upp och bestrida riktigheten av mitt
påstående, att de partier, som vid 1922 års riksdag avslogo det förslag till
avtal, som dåvarande regering framlade, begingo ett brott mot svensk industri
och svenskt näringsliv, mot icke minst den svenska arbetarklassen. Jag har
förut med siffror visat, att vi med all sannolikhet förlorat flera 10-tal miljoner
på att vi saknat avtal under de två år som gått och jag kan icke finna annat
än att dessa uppgifter äro fullständigt oemotsagda.

Som sagt: det skall säkerligen visa sig under den kommande tiden, vem som
haft rätt i sina misstankar: jag som misstänker, att man från svensk sida, på
grund av intressen, som jag förut angivit, försöker lägga stenar i vägen för
förhandlingarna eller herr statsministern som påstått motsatsen. Ännu en gång
säger jag: Vill svenska regeringen ha ett avtal av samma natur som ingåtts av
Norge, Danmark och Tjeckoslovakiet, och som för dessa länder visat sig vara
synnerligen nyttigt, då råder intet tvivel om att ett sådant avtal kan den säkerligen
få på mycket kort tid. Kräver åter svenska regeringen att få samma
medgivande för ett de facto-erkännande som andra makter erhållit för de jureerkännande,
då är svenska regeringen ansvarig för om förhandlingarna avbrytas
och Sverige på nytt står utan avtal.

Torsdagen (lön IT januari e. in.

Nr :i.

1:21

Herr Engberg: Jag ber om överseende för att jag ännu en gång uppträder, V>^£m*Lav
men det är ett anförande av herr Lindskog, som uppkallar mig till ett sen mäle.

. . (Forts.)

När jag hörde honom, tänkte jag på den gamla tyska definitionen pa en professor:
»7Vin Professor ist eine Person under er Meinung.» D. v. s. en person,
som har en annan mening än alla andra; och såtillvida är herr Lindskog en
— professor. Men när han nu för tredje gången drager i härnad mot det socialdemokratiska
partiet, är det anmärkningsvärt, att lian också såtillvida försökt
vara professor, att han undervisar oss, hur vi böra förhålla oss både i vår tidningspress
och i andra avseenden. Jag skulle i det stycket vilja rikta ett råd
till herr Lindskog: Len tidning, som står under hans eget beskydd, behöver
kanske också ibland från honom en liten tillsyn. Let händer nämligen, att
Sydsvenska Lagbladet i yrvakna artiklar kommer med starka angrepp på herr
statsministern. Let läge kanske närmare till hands för herr Lindskog att gripa
in och göra rättelse när det gäller den tidning, som är hans egen, än att lämna
direktiv för den socialdemokratiska pressen.

Let fanns i hans anförande en enda sakuppgift nämligen angående herr Cederborgs
uppdrag, tyvärr även den uppgiften oriktig. Herr Cederborgs uppdrag
är icke återkallat: herr Cederborg är så att säga för puppad, ity att uppdraget
kvarstår, ehuru någon utredning icke pågår. Och på den punkten skulle jag
vilja säga till herr Lindskog: När riksdagen år 1921 beslöt en utredning, då
blåste genom kamrarna en reaktionär fläkt, som man från högerhåll hoppades
skulle fortsätta även under valrörelsen. Lessa förhoppningar visade sig alldeles
oriktiga, ity att det socialdemokratiska partiet återvände från valkampanjen
betydligt förstärkt.

Vidare vill jag säga herr Lindskog att, när han angriper arbetarrörelsen på
grund av murarkonflikten, så är han ganska orättvis i sin framställning. Han
bör icke sväva i ovisshet om huru den fackligt organiserade, arbetarrörelsen genom
sina ansvariga instanser tagit ställning till denna konflikt och bedömt densamma.
Jag vill hemställa till herr Lindskog, huruvida han skulle anse det
rimligt, om vi skulle låta högerpartiet bära ansvaret för de mer eller mindre
snillrika uppfattningar, han för till torgs på småtimmarna, tydligen i den enda
avsikten, att de skulle bliva antecknade till kammarens protokoll och sedan
kunna framdragas vid nästa valrörelse. Lika litet som det skulle falla oss in
att göra detta, lika litet bör det falla honom in att göra det socialdemokratiska
partiet ansvarigt för förloppet av murarkonflikten.

Herr förste vice talmannen Nilson: Jag måste, herr talman, be att få,

innan debatten avslutas, vända mig mot herr kommunikationsministern.

Hela hans anförande, i den mån det riktade sig mot mig, vilar på ett .missförstånd,
vilket sannolikt uppkommit på grund av otillförlitliga, informationer.

Jag har icke på något sätt klandrat herr kommunikationsministern för hans
åsikter vare sig år 1919 eller andra år. Vad jag däremot velat framhålla var
det, att ehuru regeringen år 1919 ville spara, så fann dess sparsamhetssträvanden
icke någon resonans hos den ärade talaren på stockholmsbänken, som ville
hava högre anslag, och krävde sådana bland annat till järnvägsbyggnader i
Norrland, ehuru det belopp, som av den dåvarande regeringen begärdes, oändligt
mycket översteg det som herr kommunikationsministern i årets budget begär
och som han nu förklarat sig mycket belåten med. Let är detta jag kallar
en omvändelse från kommunikationsministerns ståndpunkt år 1919. En omvändelse
framkallad av regeringsansvarets fostran.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensions- och indragnings -

År 3. 122

Torsdagen den 17 januari e. m.

T aV s^aterna'' till bankoutskottet samt, såvitt den rörde jordbruksärenden, till jordpropoaitionen.
bruksutskottet.

(Torts.) Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2.

Föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid:

till statsutskottet motionerna:
nr 22, av herr Holmgren m. fl.;
nr 23, av herr Bengtsson i Norup; •
nr 24, av herr Lindberg; och
nr 25, av herr Lindmark m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 26, av herr Törnkvist i Bjuv m. fl; samt
till jordbruksutskottet motionen nr 27, av herr Paulsen.

§ 3.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Sävström, nr 29, om årligt understöd åt förre järnvägsarbetaren Salomon
Rydberg;

herr Ljungberg, nr 30, angående grunderna för statsunderstöd till parallellavdelning
av årsklass vid kommunal mellanskola;

herr Knutsson, nr 31, angående Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolags
statslån;

herrar Björnberg och Hansson i Bäck, nr 32, om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående vissa av försäljning utav pilsnerdricka föranledda missförhållanden;
samt

herr Spångberg m. fl.:

nr 33, om sänkning av åldersgränsen för rätt att deltaga i val till riksdagens
andra kammare; och

nr 34, om sänkning av åldersgränsen för kommunal rösträtt.

Nämnda motioner bordlädes.

§4.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträden med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
nedannämnda dagar år 1924.

Den 12 januari.

Sedan kammarens plenum denna dag avslutats, sammanträdde med herr talmannen
de ledamöter av kammaren, som blivit utsedda att jämte herr talman -

Torsdagen den 17 januari e. m.

123 Nr 8.

nen tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, till fullgörande av
berörda uppdrag.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen skulle utgöras av en
notarie, fyra förste stenografer, sexton stenografer, en förste kanslist, en registrator
och sex kanslister.

Härefter genomgingos de ingivna ansökningshandlingarna, varefter deputerade
antogo till:

revisorn E. Lindblad;

notarie:

förste stenografer:

sekreteraren G. Tägtström,

ombudsmannen, juris kandidaten C. F. Schött,

sekreteraren R. Hellberg, och

fil. lic., teol. kand. A.H.F. Reuter;

stenografer:

revisorn F. Blom,
sekreteraren E. Frigeil,
registratorn P. B. Romare,
kammarskrivaren A. Michal,
kanslirådet L. Norrman,

«. o. hovrättsnotarien E. H. Wallin,
aktuarien, fil. kand. E. Bergendal,
kammarrättsrådet S. Norrman,
kamreraren P. Sterne,

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. M. D. Hjertstrand,

telegrafkontrollören E. Dahlén,

fil. kand. H. A. Heimburger, och

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. G. J. T. Karlgren;

''förste kanslist:

notarien, jur. kand. O. M. F. Seth;

registrator:

sekreteraren P. W. A. Hammarskiöld; samt

kanslister:

amanuensen L. Lindblad,

förste telegraf assistenten A. H. Gärdin,

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. S. J. I. Åkerblad,

amanuensen E. A. Romare, och

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. A. Norrman.

Med tillsättandet av tre stenografer och en kanslist skulle anstå i avvaktan
på utgången av stenografiska prov och läsprov, till vilka anmälde sökande skulle

kallas. _ _ .

Det skulle åligga de antagna kanslisterna att vid behov tjänstgöra jämväl vid
diskussionsprotokollet.

Här skulle antecknas, att Seth, Hammarskiöld och Gärdin redan den 7 samt
E. Lindblad, Reuter och Blom redan den 10 innevarande januari på särskild
anmodan inträtt i tjänstgöring hos kammaren.

Nr 3. 124

Torsdagen den 17 januari e. m.

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto deputerade, att femton vaktmästare
skulle anställas hos kammaren; och blevo härefter till vaktmästare
att tjänstgöra tillsvidare under innevarande riksdag antagna C. G. E. Carlberg,
E. Andersson, H. E. E. Eklund, C. II. Björklund. TF. Zetterqvist. A. Ilj.
Lindgren, E. E. Johansson, G. A. Zeffer, S. TF. Hellborg, It. Johansson, G.
Bergman, G. V. Oberg, E. R. Mårtensson, J. A. Eriksson och G. Alfvin.

Till förste vaktmästare förordnades Carlberg och åt Andersson uppdrogs att
ombestyra utdelning av ankommande postförsändelser.

Det skulle åligga de antagna vaktmästarna att vid behov och i den mån så
ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

Slutligen skulle här anmärkas, att Carlberg, Andersson och Björklund redan
den 3 samt de övriga vaktmästarna redan den 9 i denna månad börjat tjänstgöra
hos kammaren.

Den 16 januari.

Sedan prov nu blivit anställda för besättande av tre stenografbefattningar
och en kanslistbefattning antogo deputerade till

stenograf er :

e. o. hovrättsnotarien, juris kandidaten G. Lidbom,

juris studeranden S. Stäckig och

amanuensen E. A. Romare; samt

kanslist:

marinunderintendenten R. Lindström.

Då av de nu antagna stenograferna Bomare förut förordnats att vara
kanslist hos kammaren, blev till kanslist i den sålunda uppkomna ledigheten förordnad
filosofie licentiaten N. G. Lindskog.

År och dagar som ovan.

In fidem
Ver Cronvall.

§ 5.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse»
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Uddenberg i Varberg under 8 dagar fr. o. m. den 18 jan. och
* Buren » 13 » » » 21 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.35 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 19 januari.

125

Nr 3.

Lördagen den 19 januari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogs en från häradshövdingen K. Sclilyter inkommen, till riksdagen
ställd skrivelse, däri han anhållit om entledigande från honom den 24 maj 1923
lämnat uppdrag att vara en av kommitterade för tryckfrihetens vård.

Kammaren biföll för sin del herr Schlyters anhållan och beslöt att val av
kommitterad för tryckfrihetens vård i hans ställe skulle i vederbörlig ordning
äga rum.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl.
Maj:ts propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen nr 8, angående dels årliga understöd å allmänna
indragningsstaten åt förre vaktkonstaplarna Frans Johanssons och Johan
August Svensson Rosells änkor dels ock tilläggspension åt förre vaktkonstapeln
Frans Oscar Fredrik Larsson; och

till jordbruksutskottet propositionen nr 9, angående försäljning av två till
Hanekinds häradsbor anslagna, i Kärna socken belägna lägenheter.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 5, med förslag till kungörelse
angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m.
hänvisades propositionen, såvitt den anginge pensionsväsendet till bankoutskottet,
i vad den rörde jordbruksärenden till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogos och remitterades till bankoutskottet propositionerna:

nr 10, angående gillande av den riksbanken meddelade frihet från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 11, med förslag till lag angående upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.

§ 4.

Föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna; och
hänvisades därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 28 av herr Sjölander m. fl.;

Ifra 126

Lördagen den 19 januari.

till bankoutskottet motionen nr 29 av herr Sävström;
till statsutskottet motionen nr 30 av herr Ljungberg;
till bankoutskottet motionen nr 31 av herr Knutsson;

till bevillningsutskottet motionen nr 32 av herrar Björnberg och Hansson £
Bäck; samt

till konstitutionsutskottet motionerna nr 33 och 34 av herr Spångberg m. fl.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Jonsson i Hökhult m. fl., nr 35, om sänkning av riksdagsmannaarvode!;

herr Aarnseth, nr 36, om anslag för anläggning av ödebygds- och utfartsvägar
i Norrbottens m. fl. län;

herr Norling, nr 37, angående de i statsverkspropositionen under anslagstiteln
»Befrämjande i allmänhet av slöjderna» omnämnda reservationsanslagen;

herr Ljungberg, nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för
anskaffande av fyra tulljagare;

herr Osberg, nr 39, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag
för anskaffande av fyra tulljagare;

herrar Bor g gren och Vennerström, nr 40, angående anslaget till driftkostnader
vid tuberkulossjukvårdsanstalter ;

herrar Hansson i Trollhättan och Olsson i Mellerud, nr 41, om anslag till
fullbordande av kraftstationen vid Lilla Edet;

herrar Lithander och Eurén, nr 42, om viss ersättning åt Aktiebolaget Torf;

herrar Eriksson i Grängesberg och Bengtsson i Norup

nr 43, angående anslagen till stipendier åt folkhögskoleelever; och

nr 44, angående understödet åt folkhögskolor;

herr Sävström m. fl., nr 45, angående anslagen till Sveriges nykterhetssällskaps
representantförsamling och till Internationella byrån i Lausanne mot alkoholismen
m. m.; v

herr Lövgren, nr 46, angående anslaget till sjömanshusen;

herr Hage m. fl., nr 47, om fortsättande av arbetena å Inlandsbanans norra
del från Porjus till Jokkmokk;

herr Magnusson i Kalmar, nr 48, om gratifikation eller årligt understöd till
förre trädgårdsskötaren Gustaf Adolf Karlsson;

herr Wagnsson m. fl., nr 49, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skatteutjämning
för synnerligt skattetyngda städer m. m.;

herrar Lindskog och Lovén, nr 50, angående ålderstillägg till vissa tjänstemän
vid tullverket;

herr Lindskog m. fl., nr 51, om anslag för inrättande av en ny professur i
kemi vid Lunds universitet m. m.;

herr Lindman m. fl., nr 52, om anslag för bearbetande av taxeringsresultatet
av den under sommaren 1923 verkställda inventeringen av skogarna i Småland
och Dalarna;

Lördagen den 19 januari.

127 Nr 8.

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 53, om anslag för iordningställande av tillläggsplatser
för fiskebåtar vid Torsö fiskeläge;

herr Lithander, nr 54, om vissa ändringar i gällande bestämmelser om kooperativa
föreningars beskattning;

herr Bäckström, nr 55, om beräkningen av statsbidraget för automobil för
sjukvårdsändamål inom Bjurholms provinsialläkaredistrikt;

herr Lövgren, nr 56, om upphävande av spannmålstullarna;

herr Laurén, nr 57, om ändring i gällande bestämmelse angående tull å för
velocipeder avsedda kedjor;

herr Holmgren, nr 58, om sänkning av tullen å ostron;

herr Larsson i Kroken, nr 59, om borttagande av det till statsrevisorerna vid
resor utgående särskilda dagtraktamente;

herr Johanson i Huskvarna, nr 60, om medgivande av utsträckt amorteringstid
för lån från riksbankens avbetalningslånefond;

herr Hamrin, nr 61, om årliga understöd åt kontorsbiträdet Carl Oscar Ferrns
änka och minderårige son;

herr Carlsson-Frosterud, nr 62, om årligt understöd åt förre korpralen Emil
Svensson öster;

herr Bäcklund, nr 63, om årligt understöd åt e. o. stationskarlen Nils Gustav
Vinblads änka;

herrar Törnkvist i Bjuv och Borggren, nr 64, om årligt understöd åt postföraren
Per Bengtsson;

herrar Strid och Dalgren, nr 65, om förhöjd pension åt f. d. lektorn Johan
Richard Jungner;

herr Lovén, nr 66, om årligt understöd åt förra städerskan Kjerstin Hansson;

herr Bäcklund, nr 67, om pension åt förre soldaten Anders Vilhelm Ragnar;

herr Jonsson i Hökhult m. fl., nr 68, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
fördelningen äkta makar emellan av dem tillkommande avgiftspensioner enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring;

herr Olsson i Gävle, nr 69, med förslag till lag om polisväsendet i riket;

herr Andersson i Rasjön, nr 70, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om ändring
i 10 § andra stycket förordningen angående lagfart å fång till fast egendom; herr

Lövgren m. fl., nr 71, med förslag till lagar angående fartygs bemanning
och angående läkarintyg för sjöfolk;

herr Gardell m. fl., nr 72, om vissa ändringar i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete;

herr Gardell, nr 73, om höjning av det vid försäkring i riksförsäkringsanstalten
utgående bidraget till anstaltens förvaltningskostnader;

herr Aarnseth, nr 74, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående ändrade bestämmelser
i fråga om skyldigheten att underhålla enklare vägar;

herr Olofsson i Digernäs m. fl., nr 75, om anslag till räntefria lån för inköp
av vårutsäde i vissa delar av landet;

herr Osberg:

nr 76, om anslag till befrämjande av nötboskapsaveln;

Kr 3. 128

Lördagen den 19 januari.

nr 77, om anslag till understöd åt kontrollförenings verksamhet; och

nr 78, om anslag till lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av
kalk och kalkstensmjöl för jordbrukets behov;

herr Pettersson i Stäringe m. fl., nr 79, om anslag till räntefria lån för inköp
av utsäde;

herr Olsson i framstå, nr 80, om rätt för vissa prästgårds- och kronoarrendatorer
att uppsäga sina arrenden m. m.;

herr Henrikson m. fl., nr 81, om bedrivande av upplysningsverksamhet angående
torvströ, dess tillverkning och användning m. m.;

herrar Bengtsson i Norup och Eriksson i Grängesberg, nr 82, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag i fråga om understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter; herr

Magnusson i Skövde, nr 83, om anslag till stipendier för studier utomlands
i trädgårdsfacket;

herr Åkerlund:

nr 84, om ändrad lydelse av 59 § väglagen; och

nr 85, om utsträckt befogenhet för Kungl. Maj:t att bevilja betalningsanstånd
eller annan lättnad för köpare av kronojord;

herr Jeppsson, nr 86, om viss ändring i gällande villkor för erhållande av
statsbidrag till lantmäteriförrättning;

herr Holmgren, nr 87, om förbud under viss tid mot jakt efter örn;

fru Östlund, nr 88, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för hävande
av pantlånerörelsens sociala nackdelar;

herr Molin m. fl., nr 89, om skrivelse till Kungl. Ma,j:t angående nedsättning
av frakten vid transport av svensk frukt m. m.;

herr Åkerlund, nr 90, om skrivelse till •Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande
i visst syfte av reformer i avseende å landets häradsrätter; samt

herr Hage m. fl., nr 91, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående öppnande för
allmän trafik av järnvägen Gellivare—Porjus.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

• § 6-

Till bordläggning anmäldes

bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig föreslå, att kammaren för behandlingen av sådana

Lördagen den 19 januari.

129 Hr 8.

motioner, som tillhöra tillfälligt utskott, ville besluta tillsätta fem sådana utskott,
vart och ett bestående av tio ledamöter och tio suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Vidare beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att lördagen den 26 i
denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter i de tillfälliga utskotten.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Magnusson i Skövde under 8 dagar fr. o. m. den 21 jan.,
» a f Ekenstam » 6 » » » 2 L >

» Lorichs »8 » » 21 »

» Le ffler » 7 * 9 »21»

» Backlund.
» Jeppsson
» Molander

den 21 jan.,

6 dagar fr. o. m. den 21 jan. och

3 » » » 20 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.35 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 19SJf.

Nr 3.

9