1924. Andra kammaren. Nr 33 (Riksdagens protokoll 1924:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Andra kammaren. Nr 33.

Onsdagen den 7 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ K

Till avgörande företogs nu bevillningsutskottets betänkande, nr 35, i anled- stats^opoht
ning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsmonopolet a tobakstiJiverK- ^ tobaksningen
i riket ävensom i ämnet väckta motioner. tillverkningen.

I en den 14 mars 1924 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 192, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma olag, föreslagit
riksdagen

A) att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om vissa, ändringar i förordningen den 15 december It» 14 (nr

436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket,

2) kungörelse angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911 (.nr
80) med tulltaxa för inkommande varor samt därvid fogad tulltaxa,

3) förordning angående behandlingen av till riket inkommande tobaksvanor;

B) att bemyndiga Kungl. Majrt att å statens vägnar med aktiebolaget svenska
tobaksmonopolet träffa tilläggsöverenskommelse till det mellan staten och
bolaget den 12 februari 1915 upprättade kontrakt angående utövande av svenska
statens tobaksmonopol i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid ovannämnda
statsrådsprotokoll fogat förslag i nedan intagna delar så lydande:

»Emellan svenska staten samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet är, såsom
tillägg till och med ändring av kontraktet den 12 februari 1915, följande
överenskommelse träffad:

4. Belopp, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall tillgodoföras bolaget
för inköp av inom riket odlad tobak, skall beräknas efter den vikt, som
angives å de av kontrollstyrelsens ombud till riktigheten bestyrkta vågsedlar
rörande till bolaget levererad myckenhet av varan.

Vid inleverering till statskontoret av upplupen skatt skall bolaget gorå avdrag
för det belopp, som enligt vad nu sagts avser under närmast föregående
månad av bolaget inköpt tobak.

C) att med ändring av Kungl. Maj:ts i 1924 års statsverksproposition framlagda
förslag angående upptagande i riksstaten för budgetåret 1924 1925 av

inkomsttitlarna tullmedel, tobaksskatt, särskild skatt å tobak samt utdelning
i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, i nämnda riksstat uppföra ifrågavarande
inkomsttitlar sålunda:

Andra kammarens protokoll 19%b. Nr 38. 1

Nr 33. 2

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. Tullmedel, bevillning ................... krön nr

å tobaks- oba-ksskatt, bevillning ............................ »

tillverkningen. Utdelning i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet...... »

(Forts.)

De under punkten A) 1) och 2) intagna författningsförslag voro av följande
lydelse:

114,000,000

50,000,000

9,000,000

1) Förslag
till

förordning om visso ändringar i förordningen den 15 december 19U (nr 436)
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Härigenom förordnas, att 18, 22 och 25 §§ i förordningen den 15 december
1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skola, 22 § i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

1 mom. I varje tobaksvara.s priskurantpris skall skatt ingå dels med ett belopp,
vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall,
som_ avses i 22 § 2 mom. fjärde stycket, av varans värde, dels ock med nedan
angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

Cigarrer ....
Cigarrcigarretter
Cigarretter . .
Röktobak . . .
Tuggtobak . . .
Snus.....

För inom riket tillverkad
vara

procent av
priskurantpriset
eller
värdet

belopp för

1 st. 1 kg.

0.8

0.4

0.2

kr.

0.50

För till riket införd vara

procent av
priskurantpriset
eller
värdet

belopp för

1 st. 1 kg.

kr.

1.50

1 skattehänseende utgöres skillnaden mellan cigarr och cigarrcigarrett därav,
att den senare saknar spets, har skuren inlaga samt i vikt uppgår till högst
3,3 gram.

2 mom. För varje kilogram av inom riket odlad tobak, som monopolets utövare
inköper för tillverkning av tobaksvaror. skall monopolets utövare i den
ordning, Kungl. Maj:t bestämmer, tillgodoföras ett belopp av 80 öre.

22 §.

1 mom. Den,---tobaksmjöl.

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna paragraf,
skall erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande
skatt ävensom av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare för täckande
av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med samma priskurantpris
eller i fall, som avses i fjärde stycket av detta moment, med samma värde.
Nämnda belopp må ej överstiga 14 procent av varans priskurantpris eller värde.

Onsdagen den 7 maj e. in.

3 Nr 38.

Priskurantpriset bestämmes av monopolets utövare till det belopp, importö-8aInbaksren
önskar erhålla för varan; skolande licensavgiften inberäknas i priskurant- tillverkningen.
priset. Nedsättning av priskurantpriset berättigar icke till återbekommande (Forts.)
av erlagd licensavgift.

Där — ■— -— detaljhandel.

Importör — — ■— inköp sfaktura.

Licensavgiftens belopp uträknas av monopolets utövare efter framställning
av importör i den ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes. Licensavgiften beräknas
efter de grunder, som gälla den dag, då framställningen göres. Anser
importör, att licensavgiften beräknats för hög, äge han att hos Kungl. Maj:t begära
fastställande av avgift.

3 mom. Tobaksvara, som av handlande enligt denna paragraf till riket införes,
skall vara förpackad. Innan förpackningen på importörens bekostnad
försetts med kontrollstämpel och åsatts priskurantpris, varomi i III kapitlet
förmäles, samt importören visat, att han behörigen erlagt den på varan belöpande
licensavgiften, äge importören icke att förfoga över dylik vara; dock skall
vad sålunda föreskrives icke utgöra hinder för importör, som har tobaksvara
upplagd å tobaksskattelager, varom är särskilt stadgat, att å sådant lager förfoga
över varan.

25 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning ej må införas, må,
därest den icke är att enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel anse såsom
olovligen införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med
varan förfaras på sätt Kungl. Maj :t förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

Göres före den 1 januari 1925 vederbörlig framställning om uträknande av
licensavgiftens belopp för tobaksvara, som hos tullverket angivits till uppläggning
å nederlag före den 9 januari 1922 och vid ikraftträdandet av denna förordning
ännu icke angivits till uttagning från sådant upplag, skall den skatt,
som innefattas i licensavgiften, beräknas på sätt i 18 § 1 mom. bestämmes i fråga
om inom riket tillverkad vara; skolande dock, där varan utgöres av cigarrer
eller cigarrcigarretter, den i förhållande till varans myckenhet bestämda delen
av denna skatt beräknas efter vad i sådant avseende är i nämnda moment bestämt
för till riket införd vara.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 412)
angående restitution i vissa fall av erlagda tobakslicensavgifter; dock skall kungörelsen
fortfarande tillämpas vid prövning av ansökning om restitution av licensavgifter
för tobaksvara, som till riket inkommit före ikraftträdandet av
denna förordning, för så vitt ansökningen vederbörligen ingivits före den 1
januari 1925.

2) Förslår]

till

kungörelse angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor samt därvid fogad tulltaxa.

Härigenom förordnas,

dels att § 13 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Nr 33. 4

Onsdagen den 7 maj e. m.

Äng. § 13.

statsmonopolet

å tobaks- 1. Vid utförsel sjöledes från stapelstad av följande, utav utländskt råämne
tillverkningen, inrikes tillverkade varor beviljas efter vederbörande tullförvaltnings prövning
(Forts.) restitutionsvis av tullmedlen:

för 1 kilogram makaronei eller verm i celler av malet eller krossat vete 6.5 öre
»1 » arbeten av papper, under villkor att varan icke hu vudsakligen

består av papper, belagt med lägre
tullavgift än 10 öre per kilogram.......10 »

dels och, i fråga om den vid nämnda förordning fogade tulltaxa, att däri
upptagna rubriker 195—197 jämte dithörande anmärkningar skola erhålla följande
ändrade lydelse:

195

196

Tobak:

oarbetad, blad och stjälk
arbetad:

mjöl........

Kvantitet för tull-beräk-ningen.	Tullsats.
	Kronor	öre
—	fri	’
—	fritt.

Anmärkningar till nr 195 och 196.

1. Vid tillämpning av lagen om straff för olovlig varuinförsel
likställes, enligt vad i sagda lag stadgas, till nr 195
eller 196 hänförlig vara med tullpliktig vara.

2. Till nr 195 eller 196 hänförlig vara mä, enligt vad i
förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket stadgas, införas allenast av utövaren av statens tobaksmonopol.

andra slag

fria.

Anm. 1. Vid tillämpning av lagen om straff för olovlig varuinförsel
likställes, enligt vad i sagda lag stadgas, till nr 197
hänförlig vara med tullpliktig vara.

Anm. 2. Till nr 197 hänförlig vara må, enligt vad i förordningen
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
stadgas, införas allenast av:

a) utövaren av statens tobaksmonopol;

b) handlande, som avses i 22 § 1 mom. i sagda förordning;

c) resande, då varorna medföras för eget bruk;

d) vederbörligen legitimerad handelsresande, då varorna medföras
såsom prov; samt

e) den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet
för från utlandet inkommande varor, då varorna införas för eget
behov.

Anm. 3. Av handlande införd, till nr 197 hänförlig vara
må icke, enligt 4 § i förordningen angående behandlingen av
till riket inkommande tobaksvaror, från tullverket utlämnas till
ägaren annorledes än genom utövaren av statens tobaksmonopol.
För varan skall erläggas licensavgift enligt 22 § 2 mom. i förordningen
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Anm. 4. Resande, som ankommer från utrikes ort och för
eget bruk medför färdiga tobaksvaror utöver viss mindre, av
Kungl. Maj:t med stöd av 21 § 2 mom. i förordningen angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket fastställd kvantitet,
skall för berörda överskott erlägga tullavgift, som utgör:

Onsdagen den 7 maj e. in.

5 Nr 88.

a) vad angår kvantitet, icke överstigande den av Kungl. Maj:t
med stöd av 3 mom. i nämnda paragraf fastställda,

för cigarrer...............15 öre per st.

> cigarrcigarretter............” * '' ''

» cigarretter..............* ’

» arbetad tobak, andra slag .......10 kr. > kg b)

vad angår kvantitet, överskjutande den under a) åsyftade,

för cigarrer...............30 öre per st.

> cigarrcigarretter............“ ’ * ’

> cigarretter..............* .*

> arbetad tobak, andra slag.......JO kr. > kg.

Anm. 5. För av vederbörligen legitimerad handelsresande

från utrikes ort medförda prov å färdiga tobaksvaror skall tullavgift
beräknas efter de här ovan i anm. 4 under b) bestämda
tullsatser.

Anm. 6. I tullhänseende utgöres skillnaden mellan cigarr
och cigarrcigarrett därav, att den senare i vikt uppgår till
högst 3.3 gram. _

Kvantitet
för tullberäkningen.

Tullsats.

ronor öre

Ang.

statsmoTwpolet
å tobakstillverkningen.

(Forts.)

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1924, från och med vilken dag kungörelsen
den 29 juni 1921 (nr 497) om förtullning av för aktiebolaget svenska
tobaksmonopolets räkning inkommande oarbetad tobak och tobaksmjol skall
upphöra att gälla.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen:

inom första hammaren: nr 29G av herr Boman och nr 297 av herr Norling
m. fl., samt

inom andra kammaren: nr 444 av herrar Holmström i Gävle och Ward, nr 452
av herr Björkman m. fl. och nr 455 av herr W inkl er m. fl.

I den av herr Björkman in. fl. väckta motionen hade föreslagits, att riksdagen
måtte

dels vid ett eventuellt antagande i huvudsak av de till Kungl. Maj :ts proposition
nr 192 fogade förslag till a) förordning om vissa ändringar i förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket och b) kungörelse angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, samt därvid fogad tulltaxa, besluta,
att härefter angivna avvikelser från ovannämnda förslag skulle företagas:

beträffande det ovan med a) betecknade förslaget:

att de i 18 § mom. 1 angivna, för inom riket tillverkad vara utgående skattesatser,
som bestämts i förhållande till varornas myckenhet, bortfölle;

att 18 § 2 mom. utginge; samt

beträffande det med b) betecknade förslaget:

att den föreslagna ändringen i § 13 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911

med tulltaxa för inkommande varor icke vidtoges;

att förslaget, i vad det avsåge ändringar av rubrikerna 195—197 jämte dithörande
anmärkningar i den vid sistnämnda förordning fogade tulltaxa, gaves
i nedan intagna delar följande ändrade lydelse:

Är 33* 6 Onsdagen den 7 maj e. m.

. . Ar^- Tobak:

Äfe''195- oarbetad, blad och stjälk...........! k i kr.

tillverkningen. arbetad: 6*

(Forte.) 196. mjöl . . . . ..............1 kg. 1 kr. 15 öre

Anm. Till nr 195 eller 196 hänförlig vara må, enligt vad
i förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket stadgas, införas allenast av utövaren av statens
tobaksmonopol.

197. andra slag...... / ■

Anm. 1. Vid tillämpning — —--vara

Anm. 2. Till nr 197----behov.

Anm. 3. Av handlande----riket.

Anm. 4. Resande, som---— 20 kr. pr k«-

Anm. 5. För av----tullsatser.

Anm. 6. I tullhänseende----3.3 gram.’

,att ^.et, 1 samband med bestämmelsen om ikraftträdandet föreslagna
stadgande, att kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 497) om förtullning av för

nekb tnbllget-SlVehSna ^batsmonopolets räkning inkommande oarbetad tobak
och tobaksmjol skulle från angiven dag upphöra att tillämpas, utginge;

dels ock vid bifall till vad sålunda hemställts besluta, att ur den tilläggs let

Tn^lTTh86 tl'' lQe1trme an *ta!en, °ch aktiebolaget svenska tobaksmonopoboi
/ebruan 1915 upprattade kontrakt, till vilkens avslutande bemyn propos!tion’<ie

un<ier p™ti“«

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till vad i Kungl. Maj:ts förevarande proposition
under punkterna A) och B) föreslagits, samt med avslag å ej mindre

rlYmoSL1 II%4öteT PUnt,er“ l>'' 2)- *>’ » *) 5"

A) antaga de av Kungl. Maj:t framlagda förslag till

f°r0“rdniing i01? V1SSa ä.ncl0rinfar i förordningen den 15 december 1914 (nr
4db) angående statsmonopol a tobakstillverkningen i riket,

2) kungörelse angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911 (nr
»u; med tulltaxa for inkommande varor samt därvid fogad tulltaxa, och

3) förordning angående behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror;

. nÄ bemyndiga Kungl. Maj :t att å statens vägnar med aktiebolaget svenska
tobaksmonopoiet träffa tilläggsöverenskommelse till det mellan staten och botfld
n 12+ ,fe ,rUan 105 upprättade kontrakt angående utövande av svenska
statens tobaksmonopol i huvudsaklig överensstämmelse med ovan intaoma
förslag till sådan överenskommelse; *

. IT) att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:455 för sin del medgiva,

AV* tlU för.e. clen 1 .lull 1924 inkommen tobaksvara överlämnades
tii! tobaksmonopolets utövare för förstöring eller återfördes till utrikes ort

V**Mve.d?lhölhZ ansökning därom ingivits före den 1
It f- 19"5’ ,ft i fyungl. Maj :ts närmare bestämmande åtnjutas för den del
av tor varan erlagd licensavgift, som motsvarade den å varan enligt 18 § i för rÄ&dMÄ

19U StatSm0"°P01 * tobakstillverkningen

gensIåtgätrdm0tl°nerna 1=297 Samt 11:444 icke måtte föranleda någon riksda -

Onsdagen don 7 maj e. m.

7 Nr

Uti punkten IV) anmälde utskottet, i anledning av vad i punkten C) av före- afats^> le
liggande proposition föreslagits, att det ankomme på statsutskottet att vid avgivande
av memorial angående statsregleringen för instundande budgetår yttra tillverkningen
sig beträffande utdelningen i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet samt att i (Forts.)
fråga om förslaget, i vad det avsåge inkomsttitlarna tullmedel och tobaksskatt,
bevillningsutskottet komme att framdeles avgiva yttrande.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar friherre Fleming, Antonsson, Carl August Carlsson och Nyländer,
vilka föreslagit,

att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen bifallas,

dels i anledning av den av herr Björkman in. fl. i ämnet väckta motionen antaga
i nämnda motion framställda förslag,

dels ock vid bifall till vad sålunda föreslagits besluta följande ändrade lydelse
i förslaget till övergångsbestämmelser i förordningen om vissa ändringar
i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol a tobakstillverkningen
i riket:

''Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

Göres före den 1 januari 1925 vederbörlig framställning om uträknande av
licensavgiftens belopp för tobaksvara, som hos tullverket angivits till uppläggning
å nederlag före den 9 januari 1922 och vid ikraftträdandet av denna förordning
ännu icke angivits till uttagning från sadant upplag, skall den skatt,
som innefattas i licensavgiften, beräknas dels med ett belopp, vilket motsvarar
nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall, som avses i 22^ § 2 mom.
fjärde stycket, av varans värde, dels ock med nedan angivna, i förhållande till
varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

Procent av Belopp för

priskurantpriset 1 st. 1 kg.

eller värdet öre kr.

Cigarrer ........... 18 4

Cigarrcigarretter........ 25 2

Cigarretter.......... 4U 0.2

.Röktobak........... 35 — 1.

Tuggtobak.......... 25 1

Snus............. 33 - 0.50

Genom denna förordning--— den 1 januari 1925. ,

av herr Boman; samt

av herr Lithander, som yrkat, att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts
förevarande proposition ville dels anhålla, att Kungl. Maj :t måtte uppsäga nu
gällande kontrakt med aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i avvaktan på proposition i antydda syfte,, med bolaget
träffa överenskommelse om förlängning av kontraktet under ett år, ined beaktande
av de lättnader för handeln, som i den föreliggande propositionen föresloges.

Sedan punkten I) föredragits, anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Vid föregående tillfällen, då frågan om
tobaksbeskattningen har varit före, har jag för min del givit uttryck åt den
uppfattningen att staten icke skulle, pa sätt som har skett, taga ut den skatt eller
den inkomst, som kunde erhållas utav tobaken. Jag har varit av den uppfatt -

Nr 3& 8

Onsdagen den 7 maj e. m.

niattmonopoht alt sta*e? lcke bor.t]e,i tävlan med enskilda medborgare tråda ned på alert
tobak-s- “a vara 1 |orm av ett halvstalligt företag, och på så sätt inlåta sig direkt

tillverkningen, i konkurrens. Jag liar ansett och anser fortfarande, att staten bör tana ut sin
(Forte.) tribut av vad enskilda medborgare i verksam id skapa, men staten skall “eko själv
uppträda som medtävlare.

ATu bär emellertid denna tobaksbeskattning sedan 10 år tillbaka tagit form
av ett statsmonopol — ty sa far man ju kalla det, när det är staten, som disponerar
over monopolratten och endast pro forma har överlämnat denna rätt till e+t
bolag dar staten beharskar majoriteten och dikterar beslut och åtgöranden Dc:
har ilran törsta början gjorts gällande och göres fortfarande gällande i den nu
omliggande propositionen, att en tävlan i viss mening likvisst skall äga rum för
att. monopolet, i avseende a priser och kvaliteter skall hållas inom de gränser
och den marginal som ur synpunkterna av allmänhetens intressen måste anses
oia forefinnas. Denna, tavlan har då fått formen av ett medgivande, att import
lian utlandet lar försiggå, varigenom man således åsyftat att vinna den nödima
pressen pa monopolet och en regulator i fråga om dess verksamhet. Nu bär
emellertid ^ undan for undan bestämmelserna, som röra den importen, blivit så
strutta, sa att denna import försiggår under alltmer ökade svårigheter för dem
som begagna sig av densamma.

Med. den .utgångspunkt, , som alltså för mig är bestämmande, eller att staten
icke bor driva enskild näringsverksamhet, och med vidhållande av min uppfattning,
att eu tavlan skall förefinna^, har jag resonerat som så: den nuvarande formen,
av en tavlan bor fortfarande äga bestånd; det bör fortfarande vara möjli "t
01 -julp oi ten att kunna tillfredsställa olika krav och på så sätt möjliggöra eu
jämförelse. lat vara av mycket liten riickvidd, tack vare de pålagor som vila
pa, import oren, men i alla fall gorå det möjligt att anställa en välbehövlig jämorelse.
Men sedan har jag gatt vidare i mitt resonemang och sagt som så: när
denna import anses behövlig, då kan jag för min del icke se, varför vi icke skulle
runna ordna det pa något vis så, att dessa, varor, som skola tävla med tobaksmonopolets
produkter skola kunna tillverkas inom vårt eget land. Regeringen av
med pa det, och tobaksmonopolets .nuvarande bestämmelser möjliggöra, att "varor,
tillverkade i utlandet, fa komma i tävlan, men de få däremot icke göra det. då
de tillverkats l^det egna landet, ty dar skall endast vara detta monopol. Jaoseger
da som sa: träffa någon form. under vilken det blir modigt för personel"
som antingen, förut ha fackkunskap eller som kunna förvärva sig sådan att
tavla kvalitativt med det nuvarande monopolet: låt dem med iakttagande av alla
skyldigheter gentemot det allmänna, alltså också i fråga om den skattskyldig,
s°m. pavilaJ d_et nuvarande monopolet, och i fråga om varje kontroll som
ar nödvändig de det galler att se till att det allmänna får vad det skall ha —
a.tlt detta fa de finna sig i — men låt dem, målsmännen för det enskilda initia1ivet
ta mojligheter att upptaga konkurrensen med monopolet kvalitativt Det
»kulle alltså icke, med den uppfattning jag hyser, bli i fortsättningen tal om ett
statsmonopol, utan, om staten nu skall driva denna verksamhet, så skall den
driva den under namn av statstillverkning, eller vad man vill kalla det under
det a t den konkurrerande verksamheten således blir av enskild karaktär under
tunt betryggande former och med alla skyldigheter mot det allmänna. Man får
pa detta satt fram det moment av tävlan, som nu föreligger från utlandet och
detta, lar man fram, såsom jag måste anse riktigt, inom våra egna gränser, så
att arbetet i möjligaste man blir bevarat åt hemlandet.

När man tar del av. tobaksmonopolets berättelse, och därav finner, att antalet
arbetare under aret minskats med 348 personer, så är detta nog icke enbart beroende
pa att man skaffat arbetsbesparande maskiner, utan det torde nog i mångt
och mycket vara beroende på att. man icke kunnat tillfredsställa, den olika smak
»om rader pa detta område. Jag säger då: låt oss ge sysselsättning åt dessa

Onsdagen den 7 maj e. m.

9 Nr 38.

porsonor inom van t land. År dot icke bättre, att vi Kärn detta, an att vi fola
eu politik, som gör det möjligt för arbetare, bosatta i tyskland och andra bindor,
att utföra detta arbete, men däremot förbjuda vara egna arbetare att befatta

.-.ig därmed. _ _ .

Detta är grundtemat i den reservation, som jag tillåtit mig toga till bevillningsutskottets
betänkande. ''Jag bär där vidare gjort gällande att om det är sant,
som socialiseringsnämndens anlitade sagesman liar uttalat i sitt utlåtande övci
monopolets verksamhet, om det är så, att denna star så högt, som där göres
gällande, då förefaller det mig att det från riksdagens och statens sida icke vme
så farligt att ge monopolet denna medtävlare. Ty monopolet kan alltid dominera
och skulle också allt framgent kunna göra det, då ju den, som vuxit sig så stark,
som det nuvarande monopolet gjort, icke behöver frukta någon överväldigande
tävlan. Men bara dot, att det finns någon liten tävlan inom landet, måste ovillkorligen
verka höjande i fråga om varornas kvalitet och möjliggöra för allmänheten
att få bättre varor, än vad som eljest är fallet.

Egentligen skulle jag med den uppfattning jag har om monopolet, om ståtstillverkning.
icke göra detta krav därför, att det är en sådan medtävlare, som vad
som nu är ett monopol i längden behöver för att kunna göra sig gällande. Jagvill
därmed icke ha sagt, att icke monopolet under de ar som gatt sökt att som
sådant sköta sin verksamhet på bästa vis. Jag vill villigt erkänna, att det tillfört
statsverket mycket stora inkomster, och jag vill med anledning av vad som
står på något ställe i bevillningsutskottets betänkande, att monopolet är i viss
grad jämförligt med Vin- och spritcentralen, säga att tobaksmonopolet visat
mycket bättre vilja att tillföra statsverket inkomster un den inrättning, varmed
det sålunda blivit jämfört. Men det är en annan historia, som jag mke nu skall
gå in på. Jag skulle alltså., säger jag, egenligen icke tillråda en sådan form av
tävlan, då det just är denna tävlan, som gör att det är möjligt för det nuvarande
monopolet att i längden hålla sig uppe. Historien har överallt i alla länder visat,
att ett monopol förr eller senare stelnar i formerna, emedan det bär saknas det
moment av tävlan, som överallt visat sig vara nödvändigt, om utvecklingen skall
gå framåt och verksamheten skall kunna fungera på ett fullt tillfredsställande
sätt, därmed tillgodoseende de krav som måste framträda och göra sig gällande.

Genom ett bifall till reservationen gör man sålunda egentligen det nuvarande
monopolet en större tjänst, än jag strängt taget skulle vilja vara med om, men
det må vara. hänt. Jag hyser i alla fall den uppfattningen, att det vore nyttigt
att gå fram den i reservationen anvisade vägen, nyttigt även ur den synpunkten,
att vi böra på varje punkt reagera emot att staten driver vad som borde. vara
enskilda näringar, och att vi böra hålla på att staten, om den skall driva näringar,
ja, då skall den också föra det i fullt fri och öppen tävlan, såsom förhållandet
är beträffande enskilda individer. Och då är det också min fulla övertygelse, att
det dröjer icke länge, förrän vi komma tillbaka till den verksamhetsform, som
under decennier blivit prövad såsom den bästa, och komma ifrån de utväxter, som
en nyare tid sett som enda lösning på ekonomiska frågor, men som aldrig komma
att i tidernas längd kunna bestå, så snart konkurrensen slappes lös% Det är
därför som man omgärdat varje statligt utövande av näringar med så många
olika slags skyddsåtgärder, så att det är barnleksaker att tala om protektionism,
när man tänker på allt detta.

Jag har, herr talman, yrkat att »riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 192. anhåller, alt regeringen må uppsäga nu gällande kontrakt, med
aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, samt bemyndigar Kungl. Maj :t att, i avvaktan
på regeringsproposition i antydda syfte, med bolaget träffa överenskommelse
om förlängning av kontrakt under ett år, därvid med beaktande av de
lättnader för handeln, som den föreliggande propositionen föreslår». Och till
detta yrkande ber jag, herr talman, att få hemställa om bifall.

A ny.

statmnonopulct
å tobak.‘jtillvcrkningcn.

(Forts.)

Nr 33. i o

Onsdagen den 7 maj e. m.

staismonopolei ^''Hr med .detta yrkande alls icke velat taga bort för handeln de fördelar

å tobaks. ” f^Yrnr tf prop?sltl0onen särskilt i fråga om tobaksskattelagen

tillverkningen. som jag tror det kallas — och magra andra detaljer. Jag skulle också med
(Forts.) mitt yrkande icke vilja minska den känsla för handelns betryck, som jao- trött
mig förmärka icke sa mycket i regeringspropositionen, men som man i alla fall
under fragans behandling har lått en viss förnimmelse av gör sig gällande Och
.Rgvill uttrycka den livliga förhoppningen, att den förståelse för handelns svårigheter,
som har skymtat fram, skall från vederbörandes håll i fortsättnino-en
„ora sig gällande. Ty det ar nog icke så, som man har sagt, att handeln besitter
nödiga rörelsefriheten och anpassningsförmågan. Om man ser här på er
av Sidorna r tobaksmonopolets årsberättelse så finner man. att genomsnittsrabatte
k°Pmånnen sa småningom gatt ned från något över 20 % till någo*

o\er 13 /o. Jag var^härom dagen inne i en cigarraffär och gjorde mig underkunnig
om, vilka svårigheter de ha att räkna med. Jag fick då bland annat

C eti, V1SSe?lgen ick,e alItid men dock understundom, förhåller
sig sa, att tobakshandlarna ha att räkna med skadade cigarrer — det kan vara
eu o stycken per 100 - som icke kunna säljas såsom felfria utan inte avvttJa"
®af°“ skadade T- det finns folk som vill köpa så kallade skadade cigarrer — och
j de7tta a11 cigarrerna säljas med eu uppoffring. Men om man vet. att handled}’1,
har lo A som brutto och att harav skall avgå omkostnad för hyra och
mn till personal in. in., och om man samtidigt betänker, att varorna skola utminuteras
styckevis da kali man förstå att dessa affärsmän med sin genomsnittl.
ga omsättning maste ha synnerligen svårt att livnära sig. Man har ock”,
statistiskt fastställt den genomsnittliga inkomsten för dessa personer och flinig
''"Q31 ?adan:,att lag sannerligen tror. att i närvarande stund icke någon
arbetare i Sveriges rike som tillhör någon fackförening, skulle vilja vara med på
attsom timpenning erhålla ens det dubbla mot det. som denna inkomst motsvarar

Man kan vid tillämpning av lagparagrafer gå mjukare eller kardare tillväga''
Jag vill uttrycka den förhoppning att de, som ha makten och som kunna skipa

mycket''föreligga? °*,h de “vfirigheter. som i mångt och

Jag har för min del herr talman, yrkat, att riksdagen med avslag å Kung],
Maj ds proposition anhaller att regeringen må uppsäga nu gällande kontrakt
med aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, samt bemyndigar Kungl. Mai:! att
med bolaget träffa överenskommelse om förlängning av kontraktet på ett år i
ayvak an pa att den tavlan, som jag vill ha fram, skall ordnas. Under sådana
förhållanden kan jag givetvis icke, som jag annars skulle gjort, framställa
nagra yrkanden beträffande detaljer i propositionen. Jag vill emellertid förklara,
att därest propositionen bifalles, men fråga uppkommer om, att taga ställning
till detaljer i densamma, kommer jag för min del att rösta för det yrkande,
som gar ut pa att man icke, på sätt i propositionen föreslagits, skall förändra den
tull, som nu pavilar tobaksimporten, till en skatt.

Anledningen till att jag kommer att intaga denna hållning är följande- Jag
medger villigt att det är riksdagens obestridliga rätt att höja eller sänka tullar
eiter sitt gottfmnande. Det ar endast bevillningsutskottet och riksdagen, som
ha med den saker, att gåra Jag åsyftar sålunda icke att göra något ingrepp i
riksdagens rättigheter. Vill man låta en tull stå kvar och att staten följaktligen
fortfarande skall taga den inkomst som härflyter av tullen, så å la bonne hem-.

■ i11 man ta?a,birt tullen?„ A11 nght! Men om staten vill på annat sätt taga den
inkomst av tobaken som för närvarande inflyter i form av tull. bör staten icke
ioretaga någon överflyttning, som o-år ut på att i stället för tull skall upptagas
skatt ty da gor staten ingrepp i andra berättigade intressen. Det är nämligen
sa, att de störa staderna i riket därigenom skulle komma att gå miste om inkomster
till ett sammanlagt belopp av 306,000 kronor. Stockholm skulle på

Onsdiigen (lön 7 maj o. in.

li Nr 38.

delta sätt förlora 122,000 kronor, Göteborg 43,000 kronor, Malmö 22,000 kronor, AwJKarlskrona
17,000 kronor, Södertälje 4,000 kronor, Karlstad 48,000 kronor, '' n''
Gävle 10,000 kronor, Härnösand 33,000 kronor, Norrköping 7,000 kronor. J&g tillverkninym.
kan icke so, att det är riktigt av staten, regering och riksdag, att företaga eu (Kort*.)
sådan manipulation, även om de ha maktmedel att göra det, utan att lämna
något slags gottgörelse. Ty, mina herrar, det är en av grunderna för hela värt
ekonomiska liv, att man skall kunna räkna på något fast och visst. Det är, det
må gälla kommuner, städer eller enskilda, i alla fall till slut staten, som får
sitta emellan, om man på detta sätt skapar ett osäkerhetstillstånd. Därför synes
det mig, som om statsmakterna skulle ha större verklig nytta av att visa, att
de icke vilja förfara på nyss angivet sätt, än genom att gå den väg, som utskottet
föreslagit. Följaktligen kommer jag för min del att biträda det yrkande,_ som
framställts om att tull skall utgå, på sätt redan nu sker, med motsvarande minskning
i den skatteökning, som med den av regeringen föreslagna omläggningen
skulle komma till stånd.

I avseende på partihandeln med tobak vill jag framhålla, att det synes mig.
som om såväl de senast träffade bestämmelserna rörande extra tobaksskatt som
även den utökning, som nu av regeringen föreslagits, i många fall komme att ha
eu ödesdiger verkan. Man har sett, hur hårt nu gällande bestämmelser drabbat,
och jag skulle vilja uttrycka en förhoppning — jag kan av samma anledning, som
nyss nämnts, icke själv nu göra något yrkande — att någon, som icke yrkat
avslag på hela propositionen, kommer att hemställa att å sid. 3 näst sista
stycket i betänkandet orden »skolande dock, där varan utgöres av cigarrer eller
cigarrcigarretter, den i förhållande till varans myckenhet bestämda delen av denna
skatt beräknas efter vad i sådant avseende är i nämnda moment bestämd lör till
riket införd vara», må utgå. Genom att stryka dessa ord åstadkommer man
större rättvisa och visar mera hänsyn, än om man bibehåller dem.

Jag vill också för min del tillkännagiva min anslutning till det i inom. b av
herr Winklers motion framställda yrkandet (mom. a är i stort sett tillstyrkt av
utskottet). Genom ett tillägg, sådant som det av herr Winkler i mom. b föreslagna,
skulle mycket vara vunnet. Man måste anlägga en billighetssyn på
saken och icke framgå på samma väg som hittills, nämligen att endast laga
hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden.

Herr talman! Till slut vill jag endast uppehålla mig ett ögonblick vid ett
par saker i monopolets förvaltningsberättelse. Det står på första sidan i sagda berättelse,
att minskningen varit störst i fråga om cigarrer. Där är det nämligen eu
minskning på inemot 25,000,000 stycken eller närmare 33 f. delvis dock beroende
på att inköpen, genom den premiering därav, som förra året rådde, då voro
litet större än i år. Men man kan i alla fall av dessa siffror utläsa, att det
icke går för sig att alltför hårt beskatta en vara, även om det sker i bästa avsikt
att tillföra staten inkomster och rör sig om en artikel, som allmänheten vill ha.

Det finns en bristningsgräns, och den gränsen synes mig vara uppnådd. _ Man
har ju även kunnat konstatera, att gällande bestämmelser — helt naturligt då
fråga är om en vara, som är så pass lätt att smuggla, som tobak framkallat
vissa företeelser av icke önskvärd art.

Herr talman! Det är ju möjligt, att jag får anledning att ånyo begära ordet,
men jag skall icke för närvarande längre taga kammarens tid i anspråk, utan ber
att få vidhålla mitt i min vid utskottets utlåtande fogade reservation framställda
yrkande.

Herr Köing: Herr talman! Den tioårsperiod, för vilken aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet år 1914 erhöll koncession, utgår, som bekant, den 31
december i år. Innan kammaren går att besluta, huruvida riksdagen ytterligare

Nr 33.

Onsdagen den 7 maj e. m.

«at»?JZpod£X ffiän®''il koncessionen för detta bolag under ett visst antal År, torde det vara
ä tobaks- tampligt att söka värdesätta bolagets verksamhet under de flydda tio åren.
tillverkningen. Jag tror knappast, att meningarna äro delade i den frågan, och ja°- är övcr(Kort*.
) tygad om, att jag uttalar eu allmän uppfattning då jag påstår att bolagets styrelse
alitsedan bolaget 1914 erhöll ensamrätt att i landet tillverka tobaksvaror.
pa ett synnerligen förtjänstfullt och skickligt sätt utfört sitt ansvarsfulla uppt
rag och att dessutom konsumenterna, i motsats till vad vi reservanter och motståndare
till tobaksmonopolet år 1914 antogo, icke haft anledning att i någon
större utsträckning beklaga sig över de svenska tobaksvanornas kvalitet detta
nick varp den ovedersägligt skickliga tekniska ledning, som finnes inom bolaget
Att under de gångna aren delade meningar funnits beträffande en och annan
detalj ar helt naturligt och själv tiar jag i eu reservation till bevillningsutskottets
betänkande vid 1922 års utredning uttalat min avvikande ståndpunkt i ett och
annat avseende. Bolagets skötsel har emellertid, enligt min och enligt bevillningsutskottets
uppfattning, varit sådan, att riksdagen icke har någon som helst
anledning att vägra bolaget fortsatt koncession under den tid av 5 år regeringen
föreslagit.

Min högt ärade väll, herr Biländer. har visserligen framställt ett annat vikande,
an det bevillningsutskottet framlagt, men det har han gjort, icke därför
a han anser att bolaget icke bevakat statens intressen, utan därför att lian anser
att det skulle vara till nytta för konsumenterna i fråga om tobaksvarornas kvalitet
i hell händelse det medgavs rätt för ytterligare ett bolag, att inom landet
tillverka tobaksvaror i konkurrens med aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.

Jag har dock svart att törsta denna herr Lithanders mening. Vad är aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet? Jo, detta bolag är icke ett företag, som i
törsta rummet har att se till att de högsta kvaliteterna tobaksvaror tillverkas,
utan detta bolag är ett skatteinstrument, som staten i mycket stor utsträckning
anvander, ett skatteinstrument, som upptager och till statsverket inlevererar de
skatter som riksdagen beslutar. Detta skatteinstrument lämnar statskassan, om
propositionen bifalla, i runt tal icke mindre än GO,000,000 kronor om året. Något
skal att inrätta ännu ett bolag finnes, enligt min bestämda uppfattning desto
mindre, som kvaliteten å de varor, som tobaksmonopolet tillverkar, icke är sådan,
a t allmänheten har anledning att framställa några befogade anmärkningar mot
kvaliteten och da en sådan anordning, som den av herr Bil kunder föreslagna
skulle vara till statens nackdel, emedan två bolag, som skulle konkurrera med
varandra, helt naturligt måste föranleda vida större utgifter än det nu arbetande
monopolbolaget bär Det nya bolaget måste bland annat bygga en ny fabriksbyggnad,
liknande den, som aktiebolaget svenska tobaksmonopolet nybyggt här
i staden. Detta skulle fordra nytt kapitals nedläggande i denna produktion,
i i f- ar fullständigt onödigt, samt dessutom ökade kostnader för att driva proauktionen,
allt till skada för staten och de statsfinansiella intressena. Detta
kan enligt mm mening knappast någon av kammarens ledamöter vilja vara med
om att medverka till.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag å den hemställan som herr
.Lithander gjort.

.. nu har ordet och herr statsrådet och chefen för finansdepartementet

ar närvarande skall jag tillåta mig att framställa tre olika önskemål till honom
rörande iorhallandena inom partihandeln, vilka önskemål jag skulle vara ytterst
tacksam, om herr statsrådet ville beakta.

Ir{!lant!f iiar naturligtvis fullständigt rätt däri. att eu viss konkurrens
a .tid ar till nytta för en produktion, och riksdagen har även alltid ansett, att en
m import av utländska tobaksvaror bör få äga rum. för att dessa utländska tobaksvarori
viss utsträckning skola konkurrera med den svenska industriens pro
dukter. Jag vore emellertid tacksam, om herr statsrådet under sommarens och

Onsdagen den 7 maj e. in.

13 Nr *5.

höstens lopp villo åsna sin uppmärksamhet åt, hur prisnivån i utlandet för
ändras å olika tobaksvaror. Om utvecklingen går i samma riktning som don
nu tyckes gå, det vill säga, att de utländska tobaksvanorna bliva allt mer och
mer fördyrade, vore jag tacksam, om herr statsrådet ville till en kommande riksdag,
om en dylik situation då fortfore, framkomma med ett förslag, varigenom
importhandeln kunde existera och importörerna erhålla en sådan inkomst på sin
näring som är nödvändig för att ett företag skall kunna vara bärkraftigt.

Beskattningen och belastningen av de utländska tobaksvarorna aro nämligen
sädana, att om eu utländsk cigarr skall lörsälias i minut till -10 önper
styck samt grossisten skall ha den blygsamma bruttoförtjänsten av 10 % och
minuthandlare!! on bruttoförtjänst av 20 %, så får eu dylik cigarr icke kosta mor
än 7,7 öre i inköp. En cigarrcigarett, som säljes. i minut till 15 öre, lår med
samma beräkning icke kosta mer ät ii cirka 2 öre i inköp Iran utlandet, och eu 20
öres cigarrcigarett icke iller än cirka 3 öre om grossisten skall ha en bruttoiörtjänst
av 10 % och minuthandlaren en bruttoförtjänst av 20 %. En utländsk
cigarett, som skall säljas här i landet för 4 öre stycket, far icke kosta impoitören
ett enda öre 5 den maste han fa till skänks av den utländske fabrikanten,
om han skall kunna sälja den med nyss angivna förtjänst. Eu fri partihandel,
gom i framtiden evetuellt niaste arbeta under sadana förhallanden, är, herr statsråd.
ingen fri partihandel annat än på papperet, det ur en partihandel, vars
utövare möjligen kunna hålla munnen över vattenytan ännu ett par år och vilka
först därefter drunkna, men de nödgas föra eu så osäker tillvaro, att sannerligen
ingen kan avundas densamma.

Förhållandena kunna möjligen ändras genom att de utländska
ånyo gå ned i pris, eller därigenom, att monopolet höjer sina priser, och då förändras
naturligtvis också situationen för dessa importörer, men så som den kungl,
propositionen är lagd, och sa som beskattningen för närvarande utgår, är det under
nuvarande förhållanden omöjligt för tobaksimportörerna att erhålla en skalig
vinst på deras rörelse. Ja.g nödgas framföra detta, trots att jag, herr statsråd,
är den förste att medge, att den kungl. propositionen även för importörerna erbjuder
vissa fördelar framför den nuvarande lagstiftningen.

Detta är mitt första önskemål, och jag övergår nu till det andra.

Då bevillningsutskottet endast tillstyrkt en del av första momentet i herr
Winklers motion, nämligen att staten skall restituera erlagd skatt för importerade
tobaksvaror, avsedda att reexporteras eller förstöras, men däremot icke
biträtt herr Winklers yrkande att aktiebolaget svenska tobaksmonopolet skulle
under samma förhållanden restituera hela den betalda licensavgiften för dessa
varor, så är detta i främsta, rummet beroende därpå, att bevillningsutskottet
icke ansåg det tillkomma riksdagen att besluta, hur tobaksmonopolet i det hänseendet
skulle förfara. Det har emellertid upplysts för mig, att tobaksmonopolet
icke torde ha konstitutionell rätt att restituera en dylik licensavgift, innan
statsmakterna besluta i saken.

Jag vill under sådana förhållanden rikta en vördsam vädjan till herr statsrådet
att, då utan tvivel, till följd av det. beslut riksdagen i dag kommer att
fatta, finansdepartementet erhåller on hel del krav på restitution för dylika
utbetalda licensavgifter, herr statsrådet benäget ville undersöka dessa ansökningar
och, i den män billighetsskäl kunna anses föreligga, inkomma till nästa
års°riksdag med en proposition, på det att dessa importörer må erhålla den
restitution av betalda licensavgifter, som billigheten kräver. Jag är övertygad
om, att ifrån monopolets sida icke något hinder kommer att resas, ty jag har
här tillgängligt ett protokollsutdrag från ett sammanträde i kommerskollegium,
vid vilket sammanträde såväl kapten Wallenberg som ingenjör Nordenfelt
uttalade sin anslutning till en dylik restitution av erlagda licensavgifter.

Mitt tredje och sista önskemål, herr statsråd, är, att herr statsrådet ville

Ang.

stat smovo påle l
å tobakstillverkningcn.

(Forts.)

Nr 33. 14

Onsdagen den 7 maj e. in.

staiamonopokt *?enäget undersöka, huruvida icke i vissa fall billighetsskäl kunna föreligga
å tobaks- for att lämna vissa firmor ersättning för förluster, som dessa firmor lidit
tillverkningen, under de sistförflutna åren till följd av vissa beslut av riksdag eller rege(Forts.
) ring. Jag är övertygad om, att herr statsrådet bland dessa firmor skall finna
mer än en, vars anhållan är byggd på så tungt vägande skäl ur billighetssynpunkt,
att herr statsrådet skall finna sig föranlåten att vidtaga de åtgärder,
som äro behövliga för att dessa firmor skola erhålla den ersättning,
som man ur sådan synpunkt kan anse berättigad. Riksdagen har för fem år
sedan även uttalat sig i den riktningen, att då billighetsskäl föreligga, en dylik
ersättning också bör lämnas.

Och så till sist några få ord om minuthandelns ställning.

Jag är den förste, som vill vara med om att på alla sätt bevaka statens
intressen och skydda detta skatteinstrument. Jag har intet som helst intresse
av, att den rabatt, som lämnas grossister och minuthandlare, skall vara högre
än nödvändigt. Men i likhet med herr Lithander fruktar jag, att i tider, då
hyrorna i^våra städer stiga, det icke skall vara mö.jligt för dessa minuthandlare
att få så pass stort utbyte av sin näring, att de anständigt kunna draga
sig fram. Det är möjligt, att tobaksrnonopolet bör i något större utsträckning,
än nu är fallet, se till, att minuthandlarna och framför allt specialisterna få
något större förmaner av sin handel med tobaksvaror än de för närvarande ha.

Trots att herr Lithander endast framställde — och det var av formella skäl
helt naturligt — ett yrkande om avslag på utskottets betänkande och bifall
till sin reservation, meddelade han dock, huru han vid en eventuell votering i
denna fråga komme att ställa sig. Han meddelade, att han därvid ämnade
rösta, mot utskottets hemställan att förvandla den nu utgående tullen till skatt,
och i stället biträda den av friherre Fleming in. fl. avgivna reservationen.
Och varför ville han gorå detta? Jo därför att vissa större importstäder
genom ett bifall till regeringspropositionen och utskottets hemställan skulle
drabbas av en viss minskning i sin tolagsersättning. Ja, det är alldeles riktigt,
att dessa städer och däribland Göteborg komma att mista en viss inkomst av
t olagen. Jag är själv köpman i och representant för Göteborg, och det vore
angenämt att här uppträda i motsatt riktning till vad jag gör, men jag kan
icke med bästa vilja dela herr Lithanders och reservanternas åsikter i denna
iråga. Riksdagen kan icke i sin tull- och skattelagstiftning taga en sådan
hänsyn till dessa städers intressen, som reservanterna göra, Städerna i fråga
drabbas en och annan gång av en minskning i sina tolagsinkomster tillfölje
riksdagsbeslut, det har herr Lithander fullkomligt rätt i, men hur ofta få icke
dessa städer en avsevärd ekonomisk fördel, därigenom att riksdagen höjer vissa
tullar, framför allt finanstullarna, icke i avsikt att skaffa dessa städer ökade
inkomster, utan för att skaffa statskassan ökade inkomster till att täcka den
Mist, som eventuellt finnes i budgeten. Vad hände t, ex. åren 1921 och 1922?
Jo.1921 höjde riksdagen en mängd dylika finanstullar, å siden, sammet, torkad
frukt, kryddor in. m. Dessa ökade finanstullar beräknades giva omkring 13
miljoner kronor per år. Följande år, 1922, höjdes kaffetullen till 50 öre per
kilo. Denna förhöjning av tullen beräknades för den tid, som upptogs i betänkandet,
till 15 miljoner kronor, vilket torde i runt tal motsvara °12 miljoner
kronor för år räknat. Genom dessa två riksdagsbeslut höjdes finanstullarna
med 25 miljoner kronor för att staten skulle få in detta belopp, men som
en konsekvens av dessa beslut fingo just dessa städer en ökad tolagsersättning av
5 % på 25 miljoner kronor, eller 1.250,000 kronor.

Genom ett bifall till föreliggande utskottsbetänkande kan det visserligen
hända, att dessa städer gå förlustiga ett belopp av i runt tal 300,000 kronor,
men här gäller det för riksdagen enligt min bestämda uppfattning att fastslå
den riktiga och sunda princip, som herr statsrådet och chefen för finansdeparte -

Onsdagen den 7 maj c. in.

15 Nr 8i).

mentet utvecklat i sitt an rörande till statsrådsprotokollet. I sin tull- och An0-skattelagstiftning bör och kan riksdagen icke taga hänsyn till sådana konsekvenser,
för vilka herr Lithander gjort sig till tolk. tillverkningen

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hem- (Korts.)
ställan.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag ber först att i anledning av den föregående
ärade talarens anförande få uttala min anslutning till den del av anförandet,
i vilket han riktade en vädjan till finansministern att beakta tobaksimportörernas
önskemål. Men därefter ber jag att få vända mig mot den del
av hans yttrande, där han berörde tolagsersättningen. Han framhöll därvid
de fördelar, som de av tolagsersättningen berörda städerna skulle erhållit genom
de lyxtullar, som genomfördes för ett par år sedan. Det är alldeles riktigt,
att vissa fördelar därigenom bereddes dessa städer, men i praktiken blevo dessa
fördelar av skäligen teoretisk natur, på grund av att konjunkturerna samtidigt
folio, så att inkomsterna icke blevo så stora, som herr Rökig antydde.

Tolagsersättningens storlek blir givetvis alltid en konjunkturfråga; vid stegrade
tullinkomster stiger denna ersättning, men jag vill fråga herr Röing: Hur
skulle det gå i detta hänseende, om herr Röing fick sina frihandelsprinciper genomförda?
Då skulle ju hela denna ersättning falla bort.

Jag vill därefter något ingå på den reservation, som väckts av friherre
Fleming m. fl., däribland även undertecknad, och skall då börja med att göra
en liten formell ändring däri. På grund av en uttalad önskan, att den kungl.
propositionen skulle kunna upptagas till behandling i kamrarna redan i dag,
blev reservationstiden inom bevillningsutskottet synnerligen kort, så att vi reservanter
icke fingo tillfälle att närmare granska våra inlagor. Härigenom
har i den reservation, som avgivits av friherre Fleming och oss andra, insmugit
sig ett litet formellt fel, som jag ber att härmed få råtta. I det stycket på
sidan 31, som börjar med orden: »Redan genom nu gällande bestämmelser» etc.
finnes på sjunde raden uttrycket »skyldighet för bolaget att sedermera på sätt
i förordningen närmare föreskrives» o. s. v. Detta ordet »förordningen» skall
vara »kungörelse», vilket jag härmed ber att som sagt få rättat.

Efter denna lilla formella rättelse skall jag övergå till huvudmotivet för vår
reservation, nämligen tolagsersättningen. Den s. k. tolagen leder sitt första ursprung
så långt tillbaka i tiden som till år 1635, såvitt jag läst rätt. Härefter
undergår tolagen skiftande öden, men lever alltjämt kvar, och har även
vad beträffar importen av tobak varit en god inkomstkälla för flera samhällen.
För år 1923 utgjorde sålunda den å tobak belöpande tolagsersättningen
de belopp, som finnas närmare återgivna i den kungl, propositionen, varav framgår,
att denna ersättning för Stockholms stad uppgick till 122,000 kronor, för
Göteborg till 43,000 kronor och för Malmö till 22,000 kronor. För att icke
trötta skall jag endast läsa upp ett par av de andra importstädernas tolagsersättningar
samma år. Sålunda uppgick denna ersättning i Karlstad till
48,100 kronor och i Härnösand till 33,100 kronor.

Nu föreslår emellertid Kungl. Maj:t i sin proposition, vilken i denna del även
tillstyrkts av bevillningsutskottets majoritet, en sådan förändring i nu gällande
bestämmelser, att vid införseln av såväl oarbetad tobak som tobaksmjöl och
färdiga tobaksvaror, tullen för nämnda varuslag icke längre skall uppdebiteras
och redovisas av tullverket utan, såsom de föregående talarna omnämnt, i stället
överföras till skatt. Det är just mot denna förändring, som vi reservanter
vänt oss, och detta först och främst av principiella skäl, men även med anledning
av den minskade inkomst, som i alla fall de av mig nyss nämnda städerna
och några andra skulle få vidkännas, något som vi från vår utgångspunkt icke

Nr 83. 16

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang.

stat smonopolet
å tobakstillverkningen.

(Forts.)

kunna finna rättvist. Jag kan nämligen för min del från denna principiella
ståndpunkt icke finna annat, än att en dylik förvandling av tull till skatt, såsom
också i reservationen angivits, innebär ett intrång på den dessa städer
sedan gammalt tillkommande rättigheten att uppbära sådan tolagsersättning.
Denna ersättning är nämligen tillkommen i syfte att bereda dessa städer ersättning
för deras utgifter för hamnbyggnader och andra allmännyttiga företag
samt för packhus och övriga tullokaler.

Nu har emellertid — det är redan förut berört — framhållits såsom ett viktigt
önskemål att vid beskattningen av tobaksvaror vinna besparing och förenkling,
och vi ha, för att tillmötesgå detta, därför ställt oss på generaltullstyrelsens
förslag. Som bekant finner nämligen denna för sin del, att en dylik
omläggning för tullverket ovillkorligen kommer att medföra viss besparing i
arbetet, men att denna besparing här huvudsakligen kommer på färdiga tobaksvaror.
Jag vill här icke ingå på någon detaljerad redogörelse för generaltullstyrelsens
förslag och de däri framförda fördelar, som skulle kunna vinnas, utan
jag ber endast att få hänvisa till styrelsens förslag, som finnes återgivet på
sid. 53 i den kungl. propositionen. För oarbetad tobak och tobaksmjöl finner
generaltullstyrelsen däremot icke anledning att tillstyrka genomförandet av
den nu föreslagna, förändringen.

_ Härav framgår tydligt, att genom det förslag, som vi reservanter framlagt,
vinner man den önskade arbetsförenklingen, utan att man därför behöver taga
det enligt vår mening orättvisa steget att genom omläggning till skatt borttaga
hela tolagsersättningen på detta område från de städer, som hittills åtnjutit
dylik ersättning.

Nu kan man säga, att vi genom att ställa oss på generaltullstyrelsens förslag
avvika något från vår egen principiella ståndpunkt, och jag medger, att vi så
gorå, men det ha vi gjort för att följa det redan förut uttalade önskemålet att
nå en förenkling. Genom det tillmötesgående vi sålunda visat få dessa kommuner
ändå nog så avsevärda inkomstminskningar. För att belysa detta vill
jag nämna ett par siffror, fortfarande utgående från de siffror jag förut anförde,
vilka avsågo 1923. Sålunda skulle exempelvis för Stockholm i stället
för 122,000 kronor i tolagsersättning framkomma en siffra på 88,000 kronor
och för Göteborg 30,000 kronor i stället för 43,000 kronor o. s. v.

Då tolagsersättningen har en verkligt gammal och rättvis hävd för sig, finna
vi alltså för vår del, att vi stå på en riktig ståndpunkt. Utöver denna principiella
ståndpunkt förtjänar omnämnas, att de siffror, som blivit här omnämnda,
naturligtvis betyda något och icke så litet för de nämnda kommunerna. Jag kan
för min del icke finna annat, än att den siffra, som det här rör sig om, nämligen
siffran 300,000 kronor, visserligen även är en för statsverket sannerligen icke
föraktlig siffra. Det är jag den förste att erkänna. Men att denna siffra icke är
för staten av samma betydelse, som de andelar i inkomstminskningen, som genom
detta förslag komme att falla på de respektive kommunerna, är ju uppenbart.
Vi kunna icke finna annat, än att generaltullstyrelsen funnit en val avvägd
ståndpunkt, då den vill tillmötesgå de uttalade önskemålen om förenkling
i kontrollsystemet men samtidigt även taga hänsyn till städernas inkomst av och
rätt till tolagsersättningen.

Nu påstår visserligen utskottet, att man, om vårt förslag ginge igenom'',
skulle äventyra några fördelar i förslaget i dess helhet i skattekontrollhänseende.
Jag är emellertid för min del övertygad om, att generaltullstyrelsen,
innan den avgav sitt utlåtande, även begrundat den saken, och att den, om den
funnit en dylik tankegång riktig, säkerligen icke hade ställt sig på den ståndpunkt,
som den har gjort. Så vitt vi ha kunnat inhämta, fungerar det nu gällande
kontrollsystemet på ett fullt effektivt och tillfredsställande sätt, och detta,
såsom vi också framhållit i vår reservation, utan att behöva föranleda nämn -

Onsdagen den 7 maj e. m.

17 Nr dit.

värt, arbete eller nämnvärd kostnad. En mycket god lösning alltså. Vi finna därför
icke utskottsmajoritetens utlåtande i denna del av något som helst värde.

Nu vill jag emellertid uttala, att meningen med vår reservation ingalunda har
varit att minska statens hittillsvarande inkomster av tobaken. Emellertid skulle,
om jag icke har blivit fel underrättad eller undersökt saken oriktigt, en viss
minskning komma att inträda. För att så ej skulle bliva fallet, hade reservanterna
tänkt sig att få till stånd eu ändring i en viss punkt beträffande själva,
skattesatserna. På grund av formella skäl lät sig emellertid icke detta, göra,
enär ett sådant förslag skulle komma att ligga utom området för de väckta
motionerna. Nu förhåller det sig emellertid så, att denna minskning icke torde
bliva av större betydelse för innevarande år men väl för följande år, och därför
vill jag från denna plats här absolut understryka att, om1 vår reservation
skulle bifallas, rättelse i den punkten bör vidtagas av Kungl. Maj:t och riksdagen
till ett annat år.

Nu vill man kanske mot vårt förslag invända att man ginge in för en farlig
princip, om riksdagen skulle antaga det nu från reservanternas sida framlagda
förslaget, enär därigenom kommande regeringar kanske skulle känna sig förhindrade
att, om så skulle visa sig absolut erforderligt, vid andra tillfällen omlägga
tull till skatt. Gentemot ett sådant resonemang vilja vi, liksom vi gjort
i reservationen, invända, att det ingalunda är meningen att på så sätt binda
Kungl. Maj:t för framtiden. Vår åsikt i den punkten är, att Kungl. Maj:t för
framtiden skall känna sig fullt fri.

Liksom de övriga reservanterna har jag, på grund av de skäl jag anfört, icke
kunnat finna annat, än att generaltullstyrelsens förslag och därmed även vårt
ur såväl principiell som1 ekonomisk synpunkt innebär rättvisa, och därför skulle
jag självklart här direkt ha yrkat bifall till den reservation, i vilken jag själv
instämt. Emellertid har det framhållits, att vissa formella skäl ligga i vägen
för ett sådant yrkande, och därför ber jag, herr talman, att få framställa ett
annat, nämligen att riksdagen, med förklarande att Kungl. Ma.j :ts ifrågavarande
proposition icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen bifallas, måtte dels
bifalla propositionen med de ändringar, som föreslagits i den av herr Björkman
in. fl. i ämnet väckta motionen, dels ock besluta följande----varefter fort sättningen

i samma skick skulle följa från tredje stycket.

Detta är, herr talman, mitt yrkande.

Ang.

statsrnonopolet
å tobakstillverkningen.

(Forte.)

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman! Herr
Lithanders anförande skulle ju kunna giva anledning att ingå på de viktiga
principiella spörsmål, som kunna utformas i frågan: monopol eller icke? Jag
är emellertid mycket betänksam mot att här börja en principdebatt i den punkten.
Jag är rädd för att kammarens nattplenum säkerligen bleve mycket
långvarigt, om vi skulle komma in på den frågan. Jag tror, att vi få försöka
se den här frågan rent praktiskt och taga fatt på här föreliggande fall.
Då vill jag först uttala, att jag instämmer i vad bevillningsutskottets ärade
ordförande här uttalat, nämligen att den erfarenhet, som man har av det
system, som nu har verkat under tio år, helt säkert är sådan, att riksdagen
utan oro bör kunna giva sig in på en förlängning av kontraktet med aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet på ytterligare fem år. Yad som särskilt talar
för ett fullföljande på den väg, som staten en gång bär slagit in på, är just den
av bevillningsutskottets ordförande framförda synpunkten, att det här gäller
en vara, på vilken staten uttager så ofantligt stora belopp i form av skatt,
och att, om tobakshandeln skulle drivas under andra former, kontrollen för uttagandet
av skattebeloppen helt säkert skulle bereda synnerligen stora svårigheter.

Andra kammarens protokoll 1921+. Nr 33.

Kr 33. is

Onsdagen den 7 maj e. m.

, Ang■ , Herr Röing har till mig framfört ett par önskningar, som jag skall be att
* 3“ fä beröra. Den första var ett önskemål att chefen för finansdepartementet
tillverkningen, skulle ögna sin uppmärksamhet åt i vad mån prisnivån på den utländska to(Forts.
) baksmarknaden under året kan ändras, och att, därest denna nivå skulle stiga,
Kung]. Maj:t nästa år bör inkomma med proposition till riksdagen med förslag
till ändrad beskattning för tobaksimporten. Herr Röing är angelägen om,
dels att importen skall i något så när obehindrad utsträckning kunna bibehållas,
_ dels att importhandeln skall kunna existera som en bärkraftig näring.
För min del inser jag, vilken stor vikt importhandeln har, när det gäller ett
system, sådant som.nu tillämpas. Jag har också ansett det vara angeläget
att se. till, att inte importörernas ställning försvåras, och att importen alltså
icke sjunker alltför långt ner, utan att tobaksmonopolet verkligen har en kännbar
konkurrens från utlandet. I sådant syfte sänkte ju riksdagen redan förra
året den särskilda skatten å färdiga tobaksvaror, och vid den prövning, som
nu skett av skattefrågorna, ha ytterligare lindringar i skattesatserna åstadkommits
för importörerna. Jag framhåller detta alldeles särskilt i anledning
av ett från importörhåll framkommet påstående i motsatt riktning. Till att
börja med har någon sänkning i den totala belastningen ägt rum för importerade
varor. Vidare hava skattesatserna förskjutits i den riktningen, att de ställa
sig relativt gynnsammare för importörerna än för tobaksmonopolet i jämförelse
med de skattesatser, som för närvarande gälla. Dessutom hava importörerna
fått en mycket stor fördel därigenom, att den licens, som importörerna skola
erlägga till tobaksmonopolet, i lagstiftningen fixerats att utgå med högst 14 %.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på den fördel, som beretts importörerna,
därigenom att de få möjlighet att använda ett tobaksskattelager. Genom
borttagandet av tullen å färdiga tobaksvaror och genom inrättandet av detta
tobaksskattelager behöva icke importörerna taga ut sina varor förrän just i
själva försäljningsögonblicket, d. v. s. det tillfälle, då de själva kunna sälja
dem; och alltså behöva de icke förrän vid detta tillfälle erlägga någon avgift
vare sig licensavgift eller skatt. I motsats till vad som nu är fallet
ha de nämligen möjlighet att taga ut så stora eller små kvantiteter som helst.
Detta är en väsentlig fördel, och därvid har man, såvitt jag kan förstå, på ett
mycket lyckligt sätt löst den. stora och svåra frågan, som till en början föreföll
så gott. som olöslig, nämligen frågan om restitutionerna.

Herr Röing har anfört vissa siffror för att visa till vilka låga pris tobaksvarorna
måste inköpas i utlandet för att detaljisterna och importörerna skola
kunna få skälig avans. Ja, dessa siffror äro, såvitt jag kan finna, i ungefärlig
överensstämmelse med dem, som ha ställts till mitt förfogande. Det "är
ett faktum, att de utländska tobaksvarorna äro så billiga. Det går dock
icke för sig att vid fastställandet av skattesatserna endast jämföra inköpspriserna
för tobaksvarorna i utlandet med det svenska monopolets tillverkningskostnader.
Det är nämligen ett par speciella fakta, som man härvid
får taga hänsyn till. Det ena är, att importörerna alltid lämna högre rabatt
än monopolet, vilket ju också framgick av herr Röings siffror. ^Skulle
tobaksmonopolet höja rabattsatserna till detaljisterna, är jag övertygad om, att
importörerna i samma ögonblick skulle höja sina. På grund härav hava detaljisterna
ett visst intresse av att bjuda ut importörernas varor framför monopolets.
Ett annat faktum är, att icke alla äro så övertygade om förträffligheten
av det svenska tobaksmonopolets varor, som utskottets ärade ordförande,
utan det finnes många, som gärna a priori föredraga utländska cigarrer.
Om smaken bör man ju icke diskutera, och att fastställa i siffror de
utländska varornas kvalitet och sedan jämföra kvaliteten hos dessa varor med
inom landet tillverkade är naturligtvis omöjligt. Problemet att avväga skattesatserna
är därför icke lätt, och man kommer, som jag redan uttalade förra

Onsdagen den 7 maj e. in.

19 Nr !$3.

gången, då denna fråga behandlades av kammaren, till det resultatet, att man
nog nödgas ändra och jämka på dessa skattesatser kanske vart annat och vart
tredje år, ja, vi få hoppas, att det icke behöver bli ännu oitare.

Herr Röing nämnde också någonting om dessa olycksalig;! tobaksvaror, som
inkommit för länge sedan, och som nu befinna sig i ett dåligt skick hos en
del handlande, vilka hava svårt att bliva av med dem. Det är tal om att
antingen försöka exportera dem eller lämna in dem till tobaksmonopolet. lör
förstöring. Utskottet har nu föreslagit, att dessa handlande skola få en lindring
i den skatt, som de skola erlägga för dessa varor. Man vill, att ett visst
belopp av erlagd skatt skall restitueras. Herr Ilning bär llragasatt, att man
i finansdepartementet, när framställningar inkomma, skall undersöka^ hur störa,
belopp det kan bli fråga om att restituera, därest man skulle vilja gå så långt,
att tobaksmonopolet även skulle återbetala licensavgiften. Det är en framställning,
som jag anser vara värd att taga hänsyn till. Det är intet tvivel om,
att dessa importörer, i vad det gäller de varor, det här är fråga om, hava
kommit i en rätt så olycklig situation. Givetvis måste man även taga hänsyn
till den statsfinansiella sidan av saken. Att frågan i varje fall skall hava
finansdepartementets uppmärksamhet, tror jag mig kunna utlova..

Här föreligger endast en reservation — jag bortser från herr Lithanders yrkande,
som jag redan har behandlat — nämligen den, som går ut på,
att man skulle bibehålla råtobakstullen. Härför har anförts åtskilliga
skäl. För min del vill jag förklara, att man naturligtvis icke har
företagit denna förändring i syfte att beröva några samhällen den på
tobaken utgående tolagsersättningen. Det har varit helt andra ^ skäl, som ha
varit bestämmande. Först och främst har man härigenom ernått en arbetsbesparing.
Det blir också en något minskad kostnad för det allmänna därigenom
att råtobakstullen bortfaller och skatteläggningen endast behöver ske
vid ett tillfälle, nämligen då varan lämnas ut från tobaksmonopolet. Den
synpunkten har spelat en viss roll. Dessutom bär man ju på detta sätt effektuerat
den framställning, som riksdagen gjorde föregående år. Riksdagen uttalade
nämligen då önskan om en förenklad beskattnings form. Här hava vi
nu just lyckats komma fram till något synnerligen enkelt i den vägen. På
grund av denna förenkling blir det också i framtiden, när det blir fråga om
modifikationer i dessa bestämmelser, lättare att åstadkomma de förändringar,
som kunna bliva nödvändiga; det blir lättare att kunna åstadkomma den rätta
avvägningen i skattesatserna. Det har alltså varit dessa skäl, som ha varit bestämmande
för Kungl. Maj :t, då Kungl. Maj :t föreslagit råtobakstullens bortta -

A>uj.

stdtsrnonopoh t
ä tobakst
ill verkningen.

(Forte.)

Nu säger man emellertid här, lätt Kungl. Maj :t ej bort ha gjort detta och
samtidigt föreslagit en höjning av tobaksskatten. För min del måste jag liksom
utskottets ärade ordförande bestämt hålla på den synpunkten, att det vore
synnerligen olyckligt, om man skulle låta frågan om tullförhöjning eller tullsänkning
bestämmas med hänsyn till tolagsersättningen, och det torde vara
svårt att se, varthän man under sådana förhållanden skulle komma. Något
sådant kan aldrig vara riktigt. I den punkten har ju herr Röing framfört
vägande skäl och därvid särskilt pekat på de tullförhöjningar, som nyligen

åstadkommits. .

Jag skulle kunna tillägga ytterligare något för att visa att de billighetsskäl,
som hava omnämnts av motionärerna, egentligen icke existera. Det förhåller
sig nämligen så, att de samhällen, som nu uppbära tolagsersättning och
hädanefter få någon sänkning av densamma, i själva verket blivit gynnade
genom tobaksmonopolets tillkomst. Före tobaksmonopolets tillkomst fanns det
tobaksfabriker på 29 platser. Nu finnes det tobaksfabrikör på endast 10 platser.
De samhällen som nu drabbas av minskningen i tolagsersättning ha såle -

Nr 83. 20

Onsdagen den 7 maj e. in.

Ang.

statsmonopolet
å tobakstillverkningen.

(Forte.)

des gynnats på andra samhällens bekostnad och man skulle kanske kunna framställa
den anmärkningen att de städer, där tobaksmonopolet lågt ner sina fabriker,
borde ha ersättning. Det vore väl ändå att driva saken något för långt.
Herr Nyländer nämnde beloppen för den bär ifrågakommande minskningen i
tolagsersättning, vilka, såvitt jag kan finna, överensstämma med mina siffror.
Jag skall emellertid be att få lägga fram några andra siffror, som man också får
taga hänsyn till, ifall någon skulle anse, att billighetsskäl här borde vara de avgörande,
ehuru jag samtidigt för min del vill säga, att sådana skäl äro saken fullständigt
ovidkommande i detta fall. Ja.g vill nämna det förhållandet, att
Stockholm uppburit i kommunalskatt från tobaksmonopolet i genomsnitt för
de sista fyra åren 633,000 kronor, Göteborg 120,750 kr., Malmö 124,000 kr.,
Karlskrona 53,250 kr., Södertälje 59,500 kr., Karlstad 6.500 kr.. Härnösand
128,750 kr., Gävle 55,500 kr. och Norrköping 51,500 kr. Det är ju betydliga
belopp; och jag går ut ifrån, att dessa samhällen också hava åtskilliga andra
förmåner av tobaksmonopol utöver kommunalskatten.

Såvitt jag kan förstå, föreligger således ingen anledning att taga för stor
hänsyn till de gamla bestämmelserna om tolag.

Vad minuthandlarnas ställning beträffar, bär jag icke mycket att tillägga
utöver det, som är sagt i propositionen. Kör min del bär jag ju redan vid
en interpellation i kammaren för några år sedan givit uttryck för den åskådning,
som jag har, när det gäller dessa detaljisters förhållanden. Det är alldeles
givet, att många av dem sitta i en svår ställning, nämligen alla de, som
hava en alltför låg omsättning; och jag har i propositionen pekat på eller åtminstone
antytt vissa utvägar, som erbjuder möjligheter för monopolet att förbättra
tobaksspecialisternas ställning. Jag tänker närmast då på. att man
utan ökning av försäljningskostnaden skulle kunna taga bort någon del av rabatten
från sådana, som egentligen icke äro handlande, nämligen kioskinnehavare
och andra för att i stället överflytta denna del av rabatten på tobaksspecialisterna.
Detta borde i någon mån lätta deras ställning; men latt gå in
på någon detalj diskussion härvidlag anser jag icke vara riktigt , ty detta är
frågor, som man bör överlämna till monopolets styrelse att avgöra. Jag är
övertygad, att även om det kan synas, som om det funnes en liten friktion och
ibland t. o. m. en ganska stark sådan, så går det dock i stort sett ganska bra.
Jag är övertygad om att efter fortsatt samarbete mellan dessa parter missljuden
även på detta område skola förstummas.

Herr Litliander: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Röing gjorde
gällande och gjorde sig till tolk för att riksdagen borde värna om sin rätt att
höja och sänka tullar. Jag har nu aldrig varit med om att herr Röing velat höja
någon tull, men väl har jag varit med om att han velat sänka sådana.. I alla
fall måtte ''lian hava missförstått mig i mitt första anförande. Jag gav emellertid
ett mycket tydligt uttryck åt min uppfattning, att det icke är meningen att
i den ringaste män beskära riksdagens rätt att höja och sänka tullar, ty den
vill jag lika väl som utskottets ärade ordförande hålla oförkränkt. Vad jag
emellertid reagerade mot var, att man i realiteten behåller tullen, i det man blott
kallar den för något annat, vilket har den påföljden, att en hel del av rikets
större städer bliva av med eu inkomst på tillhopa 300,000 kronor per år. Jag
ville fiista uppmärksamheten på, att i samband med denna inkomst, som kallas
för tolagsmedel, påvila dessa städer vissa utgifter. För övrigt användas tolagsmedlen
för åtskilliga ändamål, till vilkas bestridande medel hädanefter måste
tagas på annat vis ur skattemedel. Jag erinrar mig sedan den tid, då jag var
kassaförvaltare för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, att vi hade
inkomst av tolagsmedel, och på samma sätt förhåller det sig nog med andra

Onsdagen den 7 maj e. in.

21 Nr 33.

städer, alt de använda dessa inkomster för atskilhga behjartansvurda ändamål, Msm01Jwpukl

för vilkas tillgodoseende man nu får söka medel på annat hall. « tobaka -

Finansministern yttrade, att det icke var regeringens syftemål att beröva sta- tillverkningen.
derna 300,000 kronor om'' året, och jag tror honom på hans ord. Men om det icke (Forts.)
varit finansministerns syftemål att göra detta och han likväl vid fragans provning
finner att man i alla fall kommer till det resultatet förefaller det mig med
min kännedom om honom, att det skulle hava varit naturligt och för honom mest
tilltalande, om han träffat åtgärder, varigenom åt samhallena givits vederlag för
vad regeringen på detta vis, utan att mena det och utan att vilja det, toge uran

Herr statsrådet sade vidare, att de samhällen, som haft tolag, hava. gynnats
på annat vis genom monopolet, och han fäste uppmärksamheten pa, att det orr
var 29 samhällen, om jag minns rätt, som haft tobaksindustri. Nu är denna industri
koncentrerad på 10 orter. Jag skall nu icke tala om dem som blivit av
med denna industri, men om vi tänka på de 10, som äro kvar, sa hade, såvitt jag
vet de flesta av dem på sin tid blomstrande och givande industrier i tobaksnäringen,
kanske med några få undantag, så att de hade även förut avsevärda
inkomster av denna näring, lian nämnde t. ex. sifiran för Gävle, nämligen
55 000 kronor. I Gävle fanns det förr i tiden en mycket förnämlig tobaksindustri,
och jag tror, att det samhället hade på den tiden väl sina 5o,000 kronor
därifrån. Saken ligger i alla fall så, att om man tager bort 300,000 kronor
från dessa städer, så blir det i alla fall, hur man än vänder pa saken 300,000
kronor mindre för dem; och som jag sagt, detta betyder icke sa litet for en hel

deNu nämnde statsrådet, och det har även talats om förut, att detta ar i viss
mån vad riksdagen begärt, nämligen eu förenkling. Den kungliga propositionen
innebär ju en förenkling; men i avseende å denna- tull vill jag saga, att jag
knappast tror, att förenklingen var så oundgängligen nödvändig, att man behövt
tillgripa denna åtgärd. Vi hava nämligen en gång vant och sett, hur det
går till vid monopolet. Det var då bevillningsutskottet gjorde ett besök därstädes
Då framgick det, att det, i motsats till vad som eljest ar fallet vid förtullning
var ordnat så, att råtobakslagren fingo- komma in i monopolets magasin
varefter man fick betala tullen efter bokföring, alltså efter redogore se en
gång i månaden eller eljest periodvis, hur tiderna nu kunna hava- vant ordnade,
för vad som uttagits. Det var så förenklat, att det kunde sta såsom ett lullkomlio-t
ideal för var och en, som har med förtullning att göra, om det alltid kunde
ske så. På denna punkt var det alltså icke nödvändigt att förenkla den iörtullning
bokföringsvis, som redan nu äger rum inom tobaksmonopolet.

Jag erkänner villigt, att tobaksskattelagret är ett obestridligt framsteg, aven
om man inte når fullt dithän, som statsrådet sade. nämligen att importörerna ia
betala tullen, först i försäljningsögonblicket. Fullt så blir det som! sagt icke,
men det blir i alla fall en väsentlig förbättring mot vad det vant förut, iobaksmonopolet
har en sådan möjlighet att först i försäljningsögonblicket förtulla.
sina varor, vilket däremot som sagt icke är fallet med dem, som först fa
taga ut lagret, ty det är först när lagret säljes, som försäljningsögonblicket int
råd er

Herr statsrådet sade. att om vi skulle gå in på frågan om monopol eller enskild
drift, så skulle kammarens plenum bliva långvarigt. Jag skulle vilja
säga, att detta må gärna vara hänt, därest monopolet blir kortvarigt. Jag tror,
att vi skulle kunna hava den känslan litet var, att det hade varit en synnerligen
väl använd natt, som vi med glädje skulle tänka tillbaka på under langliga tider,
om vi nått det resultatet, att vi gjort slut på monopolen.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Nr 33. 22

Onsdagen den 7 maj e. in.

, Ang'' . , Herr Hamilton: Herr talman! Den nu pågående debatten för mina tankar

"Ttobaks tillbaka några årtionden till lantmannapartiets glansdagar, då yrkanden framtillverkningen.
ställdes därom, att till städerna utgående tolagsmedel skulle indragas1. Man
(Forts.) ansag, att detta vore gamla privilegier, vilka såsom alla privilegier vore oberättigade.
Även om man har den uppfattningen, att dessa medel icke kunna dragas
in, med mindre man avlyfter från städerna vissa skyldigheter, måste man
likväl erkänna, att de anspråk, som framställdes av herr Nyländer och även av
herr Lithander, äro något djärva. Skulle man bifalla dessa yrkanden, skulle
detta innebära, att riksdagen icke skulle hava rättighet att ändra sin tullagstiftning
i riktning nedåt, med mindre den lämnade skadestånd åt de s. k. storstäderna.
Herr Nyländer drog fram en hel del siffror, utvisande vad storstäderna
skulle förlora, men har herr Nyländer räknat ut, vilka förhöjda inkomster
dessa storstäder fått genom införande av vissa finanstullar? Jag tror, att dessa
fullt ut kompenserat vad som nu skulle gå förlorat för städerna. Det förefaller
mig verkligen, när jag hör dessa representanters uttalande, som om man inom
kort borde taga upp frågan om tolagsmedlens utgående och då icke grunda avgörandet
på de förhöjda tolagsmedel, som hava kommit dessa storstäder till del
på grund av de förhöjda tullarna, utan i stället gå några årtionden tillbaka i tiden,
då dessa tolagsmedel ansågos ersätta vissa skyldigheter för storstäderna.

Jag skall icke fortsätta debatten, men jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Hedvall: Herr talman! Det förhåller sig utan tvivel så, som här

framhållits av åtskilliga talare och bland andra herr Lithander, att därest riksdagen,
något som! jag inom parentes sagt hoppas skall bliva fallet, bifaller Kungl.
Maj :ts förslag, kommer detta att inverka på så sätt att vissa städer förlora viss
del av den till dem nu utgående tolagsersättningen. Det har ju förut omtalats,
vilka städer det här gäller, och jag behöver därför icke upprepa det. Det, har
för Göteborgs vidkommande sagts, att summan, därest man tar hänsyn till 1923
års siffror, skulle komma att röra sig omkring ett belopp av 43,000 kronor.
Klart. är, att för Göteborgs del spelar denna summa icke någon avgörande roll,
men lika klart är att den likväl spelar en roll, om än icke, skulle jag tro, så stor
som i vissa mindre städers finanser. Tydligt är ju, att frågan för dessa städer
är åtskilligt viktigare.

När jag läste den kungliga propositionen, gjorde jag emellertid omedelbart eu
undersökning. Jag tänkte nämligen, i likhet med åtskilliga andra, motionera
rörande denna tolagsersättning, men jag kom till det resultatet, att hur
viktig denna fråga än är för vissa mindre städer och kanske också för
Göteborg, jag ändå borde avstå från min avsikt att frambära någon
motion. Detta berodde först och främst därpå, att jag kom till den övertygelsen
att, därest jag skulle komma dit jag verkligen syftade, skulle jag nödgas yrka
avslag å en .av kärnpunkterna i den kungliga propositionen, nämligen den som
rör beskattningens omläggning; och detta var något, som jag icke ansåg mig
kunna göra, enär jag anser, att denna omläggning både är riktig och medför
vissa fördelar.

Nu kom ju frågan ändå fram till riksdagens prövning, genom att det väcktes
motioner om vederlag för denna förlorade tolagsersättning; och jag var också ett
tag inne på den sidan av saken, eller rättare sagt inne på den vägen, men jag
avstod också här från att fullfölja min tankegång, detta beroende därpå, att jag
råkade kasta en blick på vad riksdagen förut har åtgjort i denna fråga, jag
fick då se, att riksdagen redan ganska tidigt, nämligen 1906. på hemställan av
statsrevisorerna haft denna fråga om tolagsersättningen under omprövning.
Statsrevisorerna ansågo nämligen — jag vet icke om det var 1905 eller 1906,
men riksdagens initiativ togs 1906 — att tolagsersättningen, vilken redan då ut -

Onisdagen den 7 maj e. in.

23 Nr 33.

pick till vissa städer, på grund av don ökade tulluppbörden hade blivit alldeles
för stor och icke stod i rimligt förhållande till den mistade tolagen; och det begärdes
därför av dessa revisorer, att riksdagen skulle besluta en utredning, vilket

den ju också, gjorde. _ o . „

Jag vill fästa uppmärksamheten på att vi redan en gång tidigare i ar hatt,
åtminstone delvis, denna fråga under behandling. I)et var under sjunde huvudtiteln,
när riksdagen beslöt att öka den nu utgående tolagsersättningen från
5.000,000 kr. med 1,000,000 kr. till 6,000,000 kr. Jag finner mig föranlåten
att något citera vad statsutskottet hade att såga i fragan. Det lämnar en kort
redogörelse för frågans förhistoria och säger som följer:

»I skrivelse den 27 april 1906 (nr 87) i anledning av riksdagens ar 190o församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 190-1
framhöll riksdagen bland annat, hurusom en avsevärd höjning inträtt i den vissa
städer år 1857 tillerkända ersättningen för mistad tolag genom den under senare
tider ändrade tullagsstiftningen. Ehuruväl riksdagen ej ville förneka, att de
utgifter, till vilkas bestridande tolagsersättningen vore avsedd att bereda städerna
medel, samtidigt stegrats, fann riksdagen sagda förhållande utgöra grundad anledning
att till utredning företaga frågan, i vilka avseenden med hänsyn till alla
på saken inverkande omständigheter någon reglering av sagda tolagsersättning
borde verkställas, och anhöll riksdagen fördenskull, att Kungl. Maj :t matte verkställa
utredning, i vilka avseenden reglering av den till vissa, stapelstäder utgå
ende tolagsersättningen borde äg-a rum samt därefter till riksdagen inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.»

Utskottet har en hel del annat att säga, men jag skall endast anföra siutkläm -

Amj.

stats! nonopolet
å tobak stillverkningen.

(Forts.)

men, där utskottet yttrar: ........

»Under erinran härom och då den av Kungl. Maj:t nu föreslagna förhöjningen
av anslaget, vilken förhöjning utskottet funnit sig böra tillstyrka, måste anses
utgöra en anledning, att utredningen i fråga skyndsammast möjligt slut föres, har
utskottet velat uttala önskvärdheten härav samt att förslag i ämnet snarast före ■

lägges riksdagen.» „

Detta förslag i ämnet är ute på remiss till Svenska stadsförbundet, något som
framgår av utskottets betänkande. Under sadana förhallanden, näi riksdagen
förut uttalat sig för att denna tolagsersättning borde revideras, därför att den
vore för hög, anser jag mig icke hava panna att gå fram och begära, att vi skola
besluta särskilt vederlag för den minskning, som genom denna omläggning från
tull till skatt skulle komma att drabba dessa städer. Jag vill emellertid, herr
talman, uttala den förhoppningen, att när riksdagen en gång går att reglera den
till vissa städer utgående tolagsersättningen, skälig hänsyn matte^ tagas till den
reducering av samma ersättning, som genom1 den nu föreslagna åtgärden redan

nu äger rum. . .

Jag har, herr talman, intet från utskottets hemställan avvikande, yrkande.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Herr Lithander vill

ha fri tävlan, och herr Iiöing ömtaiar för de illa behandlade och hårt trängda importörerna.
Jag har begärt ordet för att säga, att jag inte har ett dugg samvete,
när det gäller importörerna., utan skulle gärna och villigt avskaffa dem samt och
synnerligen. Om det skall finnas någon import av utländska tobaksvaror, sa
förefaller det mig, som'' om monopolet kunde sköta den saken lika bra som några
enskilda importörer. Och då finge vi denna import utan att få en hänsynslös
och illojal konkurrens med monopolets egna tillverkningar. Om det skall vara
monopol, så tycker jag, att det skall vara monopol och inte denna underliga blandning
av bägge delarna. o ....

Här ger monopolet tobakshandlarna 15 % avans pa varorna, för att de sälja
dem. Detta gäller detaljisterna. Men så kommer en importör och säger: sälj mina

JVr 33. 04

Onsdagen, den 7 maj e. m.

statsmZ>Poletlle&^eT’ SÅ få. ni.,23 ^ ®ller 30 ? i avans. med det resultat, att varenda tobakså
tobaks- uantliare nar i riket blir en agitator för utländsk vara. Det där stämmer ju
tillverkningen, ganska illa med det ständiga ropet: köp svenska varor. Nu är det bevisat, att
(Forts.) en 25-öres monopolcigarr bär bättre råvaror än en 50-öres, ja t. o. in. en 75-öres cigarr av utländsk tillverkning. Men det råder en ganska stor vidskepelse
härvidlag, och när vidskepelsen underhålles av varenda tobakshandlare
här i landet, sa är det inte underligt, att den växer och breder ut sig.
Dolk tror, att monopolet har dåliga varor, medan det i själva verket har bättre
varor än dem som importeras från utlandet.

„ Jag tycker över huvud, att det är en ynkedom av Sveriges riksdag att låta ett
så avvita förhållande fortfara. Här gå tobaksarbetarna. arbetslösa, men vi importera
störa massor av utländska, cigarrer, trots att det är ett faktum, att de av
monopolet tillverkade cigarrerna äro lika bra och bättre än do utländska. Och
detta sker endast därför att importörerna betala högre avans på försäljningen
än monopolet gör.

Sk säger man, att detaljisterna, som sälja tobak, äro så hårt trängda. Ja,
minska då deras antal, så. att de, som finnas kvar, kunna leva ordentligt. Jag
vet, att de kooperativa föreningarna och övriga diversehandlare ute på landsbygden
anse tobaken vara en av de mest lukrativa varor, som de över huvud ha att
sälja. Varför skola vi driva upp avansen för försäljning av tobak till 30 % av
varans värde, när det är möjligt att tillhandahålla allmänheten dessa varor till
mycket billigare pris? Varför skola vi gynna utländska fabrikat på bekostnad
av de svenska, när det likväl är ett faktum, att de svenska monopolvarorna äro
bättre än den utifrån importerade varan? Jag tycker, att detta är awita. Men
man kan ju.inte få en syl i vädret för den synpunkten nu, herr talman i

Jag kan inte framställa något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag,
men jag har velat, till den kraft och verkan det hava kan, nedlägga eu protest
mot hela den kommers, som drives här i riket av cigarrimportörerna.

Herr Riiitig: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för det svar, han lämnat mig. Det är alldeles riktigt,
såsom herr statsrådet framhöll, att vid den tidpunkt, då, enligt vad jag antar’
propositionen utarbetades, priserna å utländska tobaksvaror voro sådana, som
herr statsrådet angav, och att det då var möjligt att i utlandet köpa tobaksvaror
till de priser, han nämnde. Men sedan dess har som bekant prisnivån förändrat
sig högst avsevärt. Och skulle det visa sig, att denna förändrade prisnivå upprätthålles,
så är det nödvändigt att en kommande riksdag vidtager de ändringar
i utländska tobaksvarors beskattning som behövas.

Herr Lithander missförstod mitt sista yttrande. Jag framhöll icke. att riksdagen
måste hålla på principen att det tillkommer endast riksdagen att höja
och sänka tullar, utan jag yttrade att riksdagen måste hålla på den principen,
att riksdagen bestämmer sin skattelagstiftning så, som riksdagen anser lämpligast,
även om ett beslut medför sådana konsekvenser, som ett antagande av
denna proposition medför, nämligen att vissa städer erhålla minskade tolagsmkomster.
Herr Lithander påstod, att jag aldrig skulle ha varit med om att
höja några tullar. Jag förstår icke, att han såsom mången kamrat till mig i
bevillningsutskottet ej erinrar sig, att jag år 1921 var med om de då föreslagna
förhöjningarna av vissa finanstullar samt även med min röst bidrog till 1922
års riksdagsbeslut att höja kaffetullen till 50 öre.

. Herr Lövgren i Nyborg framförde i sitt anförande en från propositionen avvikande
principiell ståndpunkt. Jag medgiver, att det finnes vissa skäl. som
kunna tala för ett rent statsmonopol med fullständigt förbud för varje annan
än tobaksmonopolet att importera utländska tobaksvaror. M''en den principen,
herr Lövgren, underkändes av riksdagen år 1914. Riksdagen ansåg då, att

Onndagen den 7 maj e. in.

Nr 33.

man just ur de synpunkter, som herr statsrådet och chefen för 1‘inansdeparte- An<Jmentet
framhöll, borde ha denna konkurrens vid sidan av tobaksmonopolet. ^“d ^obaks-^

Herr Lövgren i Nyborg framställde inget yrkande, och han medgav själ v, tillverkningen.
att han näppeligen kunde göra något yrkande i frågans nuvarande läge. Nej, (Forts.)
däri har han fullständigt rätt, ity att ett bifall till ett yrkande, som skulle
överensstämma med hans åsikt, skulle leda till ersättning som ej kunde beräknas
till de köpmän, som skulle förlora sin nuvarande rättighet att importera
utländska tobaksvaror. För dessa importörer skulle det i sanning, antager jag,
icke vara till någon större nackdel, om riksdagen fattade ett beslut i överensstämmelse
med herr Lövgrens åsikt, därest skälig ersättning lämnades dessa
grossister. Ty skola de löpa den risken, att majoriteten av riksdagens ledamöter
delar den ståndpunkt, herr Lövgren i Nyborg gav uttryck åt då han sade, att
han icke har något samvete alls gentemot importörerna, då befinna de sig verkligen
i ett sådant osäkerhetstillstånd, att de helt visst föredraga att mot skälig
ersättning tvingas nedlägga sin nuvarande verksamhet än att fortsätta sin
näring.

Icke vittnar det heller om någon större kärlek till friheten, när herr Lövgren
i Nyborg såsom ett önskemål framhöll, att man skulle genom lagstiftning eller
genom annan anordning bestämma, hur många människor i denna »frihetens
stamort på jorden» skola ha rättighet att sälja svenska tobaksvaror. Vi ha
gudskelov, herr Lövgren i Nyborg, ännu en näringsfrihetsförordning, och jag
hoppas, att det skall dröja mycket länge, innan riksdagen, gör någon ändring
i den förordningen.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Nyländer: Herr talman! Även jag ber att få inlägga en bestämd

gensaga mot det sätt, varpå herr Lövgren uttalade sig om importhandeln av cigarrer.
Denna är dock en enligt svensk lag skyddad näring. Herr Lövgren
brukar ibland också uppträda till förmån för svenska näringar, exempelvis
fisket, och jag brukar ofta vara med herr Lövgren i hans resonemang därvidlag.

Den ena näringen är emellertid så god som den andra, varför jag är övertygad
om, att herr Lövgren vid närmare eftertanke skall finna, att han i sitt anförande
gjorde sig skyldig till överord, som han borde taga tillbaka.

Herr Hamilton nämnde, att det här gällde vissa storstäder. Ja, mina herrar,
jag ber tusen gången om ursäkt om jag på något sätt generar mina inedmotionärer,
när jag vågar påstå, att bland de städer, som'' av tolagsersättningen beröras,
finnas sådana, som icke äro några storstäder. Må man nu icke taga detta illa
upp och gå emot förslaget för den skull. Södertälje, Karlstad, Härnösand, ja
t. o. m. Karlskrona kunna nämligen näppeligen räknas till storstäderna. Saken
ligger nog på en mera bred basis.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta utan för att ytterligare
poängtera den principiella ståndpunkt, som jag förut gjorde mig till tolk för.

Med anledning av herr finansministerns yttrande vill jag tillägga, att jag är den
första att erkänna, att de städer, som här beröras, ha vissa fördelar av att rörelsen
är förlagd till dem och att importen går över dem. Men det kan icke förnekas,
att dessa fördelar bli mindre genom detta- förslag. Ställer man sig på
den principiella ståndpunkt, som vi intagit, så saknar man därför all anledning
att frångå densamma. Ty inkomsterna bli dock realiter så avsevärt minskade,
som de siffror angiva, vilka finnas återgivna i den kungl. propositionen.

Jag vill till slut för undvikande av varje missförstånd i fråga om vår ståndpunkt
för framtiden samt i anslutning till det anförande, jag nyss höll, be att
få hänvisa till den punkt i reservationen, som återfinnes längst ned på sidan 32,
nämligen att »därest riksdagen skulle biträda den av oss sålunda hävdade uppfattningen,
får detta enligt vår mening icke uppfattas som om riksdagen vare

Nr 33. 26

Onsdagen den 7 maj e. m.

Äng. s;g tagit någon principiell ståndpunkt till frågan om städernas rätt till tolagsS
aä’toZ ei sättning eller för framtiden bundit sig att icke genomföra, en omläggning från

tillverkningen, tull till skatt utan att bereda städerna kompensation för minskad tolagsersätt(Forts.
) ning».

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman,

endast ett par anmärkningar. Herr Lithander menade, att tobaksskattelagret
icke skulle erbjuda fullt de fördelar, som jag angivit, nämligen bl. a. att importörerna
kunna taga ut varorna i försäljningsögonblicket. Herr Lithander tycktes
vara av den meningen, att importörerna skulle föra varorna till egna lager
och först därefter distribuera dem till detaljisterna. Men detta är icke meningen,
utan meningen är just den, att importörerna skola slippa ha egna lager. De
lager, de skola begagna, skola just vara tobaksskattelagren.

Beträffande frågan om tolagen menade herr Lithander, att städerna ju tillfördes
betydande fördelar redan före tobaksmonopolets tillkomst. Såvitt jag
är riktigt underrättad, så var det dock på den tiden icke tal om så stora belopp
som nu. Jag vidhåller emellertid, att billighetssynpunkten ha vi ingen anledning
att syssla alltför mycket med.

Vad herr Nyländers principiella ståndpunkt beträffar, tycker jag, att den för
städernas vidkommande kan uttryckas så: Jag har hittills haft så och så stora
inkomster, och dem vill jag inte bli av med. Det tycks vara hela principen.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag vill säga gent emot herr Nyländer, att
det är väl ändå skillnad på näring och näring. Fisket och en hel del andra näringar
äro verkligen sådana, som man enligt mitt sätt att se har all anledning
att gilla, men jag kan inte anse, att tobaksimporten är någonting så produktivt,
att det finns skäl för svenska staten att uppmuntra den, i all synnerhet om det
skall ske på bekostnad av svenska folket och medföra en försämring av det
skatteinstrument, som svenska staten tillskapat. Detta skatteinstrument blir
bättre och effektivare, om vi avskaffa importen, varvid också svenska varor
komma i marknaden på ett helt annat sätt än nu. Med denna syn på saken kan
jag inte förstå, att det ligger någonting oriktigt i min protest mot tobaksimporten.
Och lever jag och kommer tillbaka till denna kammare, så lovar jag att
komma med ett förslag om att avskaffa den helt och hållet, ty jag kan inte se,
att den har något existensberättigande. Därmed är ingalunda sagt, att jag är
fientlig mot näringarna, nämligen då det är fråga om sådana näringar, som det
finns något sunt förnuft i. Men det kan jag inte anse, att det gör i tobaksimporten.

Herr Röing ansåg, att det var frihetsfientligt av mig att vilja inskränka tobakshandlarnas
antal. Ja, det kan det ju vara på sätt och vis. Men det är väl
ändå bättre, att det finns ett litet antal tobakshandlare, som kunna leva något
så när hyggligt på sin rörelse, än att det finns ett flertal, som föra en proletär
tillvaro och som faktiskt inte kunna leva utan att skaffa sig en massa andra
sysselsättningar också. Jag tycker, att det finns ingen rim och reson i att ha
ett sådant antal tobakshandlare, som man har här i Stockholm. Jag hoppas
därför, att man skall inskränka deras antal, och jag tror, att tobaksmonopolet
redan nu har makt att göra detta. Det strider väl för övrigt inte mera mot
friheten, än vad det gör, när vissa truster och karteller minska antalet av de detaljister,
som få lov att sälja deras varor. Och dessa truster och karteller äro
ju konsekvensen av herr Röings samhälle.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall till den

Onsdagen den 7 maj e. in.

27 Nr 83.

av herr Lithander avgivna, vid betänkandet fogade reservationen samt 3:o) AnrJbifall
till det av herr Nyländer under överläggningen framställda yrkandet \sla^tobaks.et
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen. tillverkningen.

(Forts.)

Punkterna 11) och III).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV.

Lades till handlingarna.

§ 2.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutskottets betan- Ang- ändring
kande, nr 36, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till för- * taxeringsordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om faxe- 1 m ^
ringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, m. m.

I en den 14 mars 1924 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 204, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;

dels ock förordning om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning.

Förstnämnda författningsförslag var av följande lydelse:

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 13 § 1 mom., 14 och 16 §§, 29 § 2 och 3 mom.,

30 §, 31 § 1 mom., 36 §, 47 § 1 och 2 mom. samt 54 § 3 och 7 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
ävensom det vid förordningen fogade formulär nr 1 skola i nedan angivna
delar hava följande ändrade lydelse.

13 §.

1 mom. Deklarationer, som avgivas utan anmaning, skola utom i de fall,
varom stadgas i tredje stycket, avlämnas antingen---äga rum.

Enahanda gäller i fråga om avlämnande av de upplysningar, som enligt 8 §
2 mom. meddelas.

Deklarationer, som på grund av 14 § andra och tredje styckena avgivas senare
än den 15 februari, ävensom upplysningar enligt 8 § 2 mom., som meddelas
senare än nämnda dag, skola avlämnas direkt till ordföranden i taxeringsnämnden.

14 §.

Deklaration på grund av 2 § 1 mom. skall vara avlämnad senast den 15
februari.

Nr 33. 28

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. ändring Skall deklaration jämlikt 3 § sista stycket omfatta räkenskapsår, som går
förordningen till ända efter den 15 februari, eller möter eljest för den som enligt lag
m. m. — — —- hinder att avlämna deklaration inom den 15 februari, skall senast

(Forts.) samma dag skriftlig anmälan därom göras hos ordföranden i taxeringsnämn den,

varefter deklarationen skall avlämnas så fort ske kan och i varje fall senast
den 31 mars.

Undantagsvis må, i händelse av synnerliga skäl, annan uppgiftspliktig, som
därom gör framställning, kunna av taxeringsnämndens ordförande medgivas
anstånd med avlämnande av deklaration. I dylikt fall skall deklarationen avlämnas
så fort ske kan och senast den 15 mars.

Uppgift, som enligt 11 § skall avgivas utan anmaning, skall vara avlämnad
senast den 15 februari; dock må vanligt handelsbolag — — — skall avgivas.

Deklaration och annan uppgift---uppgiftens avlämnande till den 31

mars, därest den---till ända.

16 §.

Har uppgiftspliktig — — :— utöva beskattningsrätt.

Vad i 14 § är stadgat om tid för fullgörande av uppgiftsskyldighet skall
gälla även om uppgift enligt denna paragraf.

Dylik uppgift, som avgives utan anmaning, skall avlämnas antingen direkt
till vederbörande taxeringsnämnds ordförande —--skall ske; dock

må uppgiften, därest anstånd med densammas avgivande åtnjutits, avlämnas
allenast till taxeringsnämndens ordförande.

Stadgandena i 15 § skola i tillämpliga delar gälla även beträffande uppgift,
som i denna paragraf avses.

29 §.

2 mom. Före januari månads utgång skola till taxeringsnämndens ordförande
avlämnas, på landet av kommunalstämmans ordförande och i stad, utom
Stockholm, genom magistratens försorg, de i 36 § 2 mom. tredje stycket, 36 §
3 mom. och 47 § 3 mom. omförmälda avskrifterna av taxeringslängder och prövningsnämndens
särskilda längder för nästföregående år.

I stad med magistrat, utom Stockholm, är vederbörande tjänsteman berättigad
— — — till taxeringsnämndens ordförande.

3 mom. Till taxeringsnämndens ordförande skall å landet häradsskrivaren
och i stad, utom Stockholm, vederbörande tjänsteman avlämna dels samtidigt
med inantalslängden tryckta blanketter till inkomstlängden dels ock senast den
25 mars, vid bot av tre kronor för varje överskjutande dag, på mantalslängden
grundade fastighetslängder, upptagande — ■—■ — skattskyldig för fastighet,
innehavaren.

30 §.

Taxeringsnämndernas sammanträden---biträde.

Taxeringsnämnderna i länen böra hava avslutat sina arbeten, vad angår
taxeringen av fast egendom, senast den 30 april och i övrigt senast den 15 mai.
I Stockholm böra taxeringsnämndernas arbeten vara avslutade senast den 15
juni.

31 §.

1 mom. Taxeringsnämnds ordförande---följande åligganden:

a) att---upplysningar;

b) att — ---ankomma; och åligger det därjämte ordföranden att, därest

deklaration på grund av 2 § 1 mom. eller uppgift enligt 16 § första och fjärde

Onsdagen den 7 inuj e. m.

29 Jfr 3a.

styckena avlämnats efter den 15 februari, å densamma gorå anteckning om, A™Jlar^-lri™J
när avlämnandet skett och huruvida anstånd jämlikt 14 och It! §§ åtnjutits förordningen
eller icke; >«• m.

c) att---pensionsförsäkring. (Forts.)

30 §.

1 mom. Taxeringsnämndens ordförande har att på landet till häradsskrivaren
och i stad till vederbörande tjänsteman överlämna de upprättade taxeringslängderna,
behörigen summerade, jämte mantalslängden och taxeringsnämndens
protokoll; skolande fastighetslängderna vara avlämnade senast den 5 maj
och övriga handlingar senast den 20 maj.

Inom sistnämnda tid skall---eller icke.

2 mom. I fögderi skall häradskrivaren ofördröjligen efter mottagandet av
taxeringslängderna för nedan angivna ändamål låta avskriva längderna i två
exemplar.

Senast den 15 juni skall häradsskrivaren, vid bot av tre kronor för varje överskjutande
dag, till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet insända den ena
avskriften av taxeringslängderna jämte mantalslängderna och taxeringsnämndernas
protokoll.

Den andra avskriften av taxeringslängderna, i vad de angå varje särskild
kommun, skall jämväl senast den 15 juni av häradsskrivaren, likaledes vid bot
av tre kronor för varje överskjutande dag, tillställas vederbörande kommunalstämmas
ordförande, vilken det åligger att under viss bestämd och vederbörligen
kungjord tid, som icke må understiga fjorton dagar, på lämpligt och därvid
även tillkännagivet ställe hålla avskriften de skattskyldiga till hända. Avskriften
bör sedermera av ordföranden förvaras för att, på sätt i 29 § stadgas,
överlämnas till ordföranden i påföljande årets taxeringsnämnd. Vad i detta
stycke stadgas om kommunalstämmas ordförande, skall, såvitt angår till fögderiet
hörande stad, gälla stadsstyrelsen.

3 mom. I stad med magistrat skall vederbörande tjänsteman ofördröjligen
efter mottagandet av taxeringslängderna låta verkställa en avskrift av nämnda
längder.

Denna avskrift skall jämte mantalslängden och taxeringsnämndens protokoll
senast den 15 juni genom magistratens försorg insändas till Kungl. Majrts befallningshavande
i länet. Vid underlåtenhet härutinnan är den tjänsteman,
vilkens försumlighet föranlett inträffat dröjsmål, förfallen till böter av tre
kronor för varje dag, varmed den bestämda tiden överskrides.

Huvudskriften av taxeringslängderna skall genom magistratens försorg hållas
de skattskyldiga till hända i samma ordning, som i 2 mom. tredje stycket
stadgas.

A mom. Sedan jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
blivit bestämt, med vilken procent av grundbeloppen skatten, skall under
året utgå, har på landet häradsskrivaren och i stad vederbörande tjänsteman
att ofördröjligen uträkna och i huvudskriften till taxeringslängderna införa, de
avgifter, som på grund av taxeringsnämndernas beslut skola påföras, varvid i
särskilda kolumner skola införas den skatt, som skall erläggas jämlikt 19 § i 1
mom. i nyssnämnda förordning, och den skatt, som skall erläggas jämlikt 19 §

2 mom. i samma förordning.

Tillika åligger det nämnda tjänstemän att genom granskning av taxeringslängderna
efterforska möjligen förelupen misskrivning eller annan oriktig .anteckning
och till kronans ombud hos prövningSnämnden så fort ske kan skriftligen
framställa de anmärkningar, vartill granskningen givit anledning.

Senast den 15 juli skall för varje fögderi och stad sammandrag av taxeringslängderna
insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, på landet ome -

Nr 33. 30

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. ändring delbart av vederbörande häradsskrivare och i stad genom’ magistratens försorg.
förordningen underlåtenhet härutinnan är den tjänsteman, vilkens försumlighet föranlett
m. TO. inträffat dröjsmål, förfallen till böter av tre kronor för varje dag, varmed den
(Forts.j bestämda tiden överskrides.

5 mom. Efter uppbördens avslutande och senast den 16 december skall huvudskriften
av taxeringslängderna insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet, på landet omedelbart av häradsskrivaren och i stad genom magistratens
försorg.

6 mom. Vad i denna paragraf är1 stadgat äger icke tillämpning å Stockholms
stad.

47 §.

1 mom. Alla prövningsnämndens beslut skola —---bör ske. Taxering,

som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda
än taxeringsnämnden bestämt, skall dels för varje prövningsnämndens
sammanträde upptagas i särskild längd, däruti de protokollsparagrafer, som innehålla
dylika beslut, böra angivas, och dels antecknas vad angår Stockholm, i
vederbörande taxeringslängd samt beträffande länen såväl uti den avskrift av
vederbörande taxeringslängd, som jämlikt stadgandena i 36 § 2 mom. andra
stycket och 3 mom. andra stycket inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som ock i huvudskriften till samma längd sedan denna jämlikt föreskriften
i 36 § 5 mom. dit inkommit. Vederbörande protokollsförande åligger att med sin
underskrift såväl å den särskilda längden som i Stockholm å taxeringslängden
och i länen å de båda ovannämnda exemplaren: av taxeringslängderna vitsorda
enligt prövningsnämndens beslut införda .förändringar eller gjorda tillägg.

2 mom. De hos prövningsnämnden---verkställande.

Efter uppbördens avslutande och senast den 16 december skola samma längder
återställas till Kungl. Maj:ts befallningshavande av vederbörande häradsskrivare
och magistrat.

De i 36 § 2 mom. andra stycket och 3 mom. andra stycket omförmälda avskrifterna
av taxeringslängderna skola för varje fögderi och stad inom en vecka,
efter det huvudskriften av samma längder jämlikt 36 § 5 mom. inkommit till
Kungl. Maj:ts befallningshavande, genom1 befallningshavandens försorg återställas
till vederbörande häradsskrivare och magistrat.

De i 36 § 1 mom. ----där förvaras.

54 §.

3 mom. Kommun, som---böra angivas.

Det åligger Kungl. Maj :ts befallningshavande att senast den 20 juli varje år
— ---av statsmedel gottgjord.

7 mom. Häradsskrivare äga att för de avskrifter, som det enligt 36 § 2 mom.
åligger dem att upprätta, undfå ersättning med en krona arket.

Denna förordning träder i kraft:

vad angår 29 § 2 mom., 36 § 2, 3, 4, 5 och 6 mom., 47 § 1 och 2 mom. samt
54 § 3 och 7 mom. dagen efter den då förordningen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt i övrigt den 1 januari 1925.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte med förklarande att Kungl. Majrts
förevarande proposition nr 204 icke kunnat oförändrad bifallas,

Omsdagen den 7 maj e. in.

31 Nr 33.

1) antaga följande förslag till ändrin9

i taxering8-

Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid laxering. (Korts)

Härigenom förordnas, att 29 § 2 och 3 mom., 36 §, 47 § 1 och 2 mom. samt
54 § 3 och 7 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna delar hava följande ändrade
lydelse.

29 §.

2 mom. Före januari månads utgång skola till taxeringsnämndens ordförande
avlämnas, på landet av kommunalstämmans ordförande och i stad, utom Stockholm,
genom magistratens försorg, de i 36 § 2 mom. tredje stycket, 36 § 3 mom.
och 47 § 3 möm. omförmälda avskrifterna av taxeringslängder och prövningsnämndens
särskilda längder för nästföregående år.

I stad med magistrat, utom: Stockholm, är vederbörande tjänsteman berättigad
— •—•.—• till taxeringsnämndens ordförande.

3 mom. Till taxeringsnämndens ordförande skall å landet häradsskrivaren

och i stad, utom Stockholm, vederbörande tjänsteman avlämna dels samtidigt med
mantalslängden tryckta blanketter till inkomstlängden, dels ock senast den 25
mars, vid bot av tre kronor för varje överskjutande dag, på mantalslängden grundade
fastighetslängder, upptagande —---skattskyldig för fastighet, inne havaren.

36 §.

1 mom. Senast fem dagar----eller icke.

2 mom. I fögderi skall häradsskrivaren ofördröjligen efter mottagandet av
taxeringslängderna för nedan angivna ändamål låta avskriva längderna i två
exemplar.

Senast den 15 juni skall häradsskrivaren, vid bot av tre kronor för varje överskjutande
dag, till Kungl. Maj ds befallningshavande i länet insända den ena
avskriften av taxeringslängderna jämte mantalslängderna och taxeringsnämndernas
protokoll.

Den andra avskriften av taxeringslängderna, i vad de angå varje särskild
kommun, skall jämväl senast den 15 juni av häradsskrivaren, likaledes vid bot av
tre kronor för varje överskjutande dag, tillställas vederbörande kommunalstämmas
ordförande, vilket det åligger att under viss bestämd och vederbörligen
kungjord tid, som icke må understiga fjorton dagar, på lämpligt och därvid även
tillkännagivet ställe hålla avskriften de skattskyldiga till hända. Avskriften bör
sedermera av ordföranden förvaras för att, på sätt i 29 § stadgas, över]ämnas till
ordföranden i påföljande årets taxeringsnämnd. Vad i detta stycke stadgas om
kommunalstämmas ordförande, skall, såvitt angår till fögderiet hörande stad,
gälla stadsstyrelsen.

3 mom. I stad med magistrat skall vederbörande tjänsteman ofördröjligen
efter mottagandet av taxeringslängderna låta verkställa en avskrift av nämnda
längder.

Denna avskrift skall jämte mantalslängden och taxeringsnämndens protokoll
senast den 15 juni genom magistratens försorg insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet. Vid underlåtenhet härutinnan är den tjänsteman, vilkens
försumlighet föranlett inträffat dröjsmål, förfallen till böter av tre kronor för
varje dag, varmed den bestämda tiden överskrides.

Huvudskriften av taxeringslängderna skall genom magistratens försorg hållas
de skattskyldiga till hända i samma ordning, som i 2 inom. tredje stycket stadgas.

Kr 03. 32

Onsdagen den 7 maj e. m.

AUaxtri‘n^g '''' m0m'' §e.dari Jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenförordningen
hetsskatt blivit bestämt, med vilken procent av grundbeloppen skatten skall unm.
m. der aret utgå, har pa landet häradsskrivaren och i stad vederbörande tjänsteman
(Forts.) att ofördröjligen uträkna och i huvudskriften till taxeringslängderna införa do
avgifter, som på grund av taxeringsnämndernas beslut skola påföras, varvid i
särskilda kolumner skola införas den skatt, som skall erläggas jämlikt 19 § 1
möm. i nyssnämnda förordning, och den skatt, som skall erläggas jämlikt 19 §
2 mom. i samma ordning.

Tillika åligger det nämnda tjänstemän att genom granskning av taxeringslängderna
efterforska möjligen förelupen misskrivning eller annan oriktig anteckning
och till kronans ombud hos prövningsnämnden så fort ske kan skriftligen
framställa de anmärkningar, vartill granskningen givit anledning.

Senast den 15 juli skall för varje fögderi och stad sammandrag av taxeringslängderna
insändas till Kungl. Maj :ts befallningshavande i länet, på landet
omedelbart av vederbörande häradsskrivare och i stad genom magistratens försorg.
Vid underlåtenhet härutinnan är den tjänsteman, vilkens försumlighet
föranlett inträffat dröjsmål, förfallen till böter av tre kronor för varje dag, varmed
den bestämda tiden överskrides.

5 inom. Efter uppbördens avslutande och senast den 16 december skall
huvudskriften av taxeringslängderna insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet, på landet omedelbart av häradsskrivaren och i stad genom
magistratens försorg.

6'' mom. Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning å Stockholms
stad.

47 §.

1 mom. Alla prövningsnämndens beslut skola--bör ske. Taxering,

som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit fastställd
annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall dels för varje prövningsnämndens
sammanträde upptagas i särskild längd, däruti de protokollsparagrafer,
som innehålla dylika beslut, böra angivas, och dels antecknas, vad angår Stockholm,
i vederbörande taxeringslängd, samt beträffande länen såväl uti den avskrift
av vederbörande taxeringslängd, som jämlikt stadgandena i 36 § 2 mom.
andra stycket och 3 inom. andra stycket inkommit till Kungl. Maj ds befallningshavande,
som ock i huyudskriften till samma längd, sedan denna jämlikt
föreskriften i 36 § 5 mom. dit inkommit. Vederbörande protokollsförande åligger
att med sin underskrift såväl å^den särskilda längden som i Stockholm å
taxeringslängden och i länen å de båda ovannämnda exemplaren av taxeringslängderna
vitsorda enligt prövningsnämndens beslut införda förändringar eller
gjorda tillägg.

2 mom. De hos prövningsnämnden---verkställande.

Efter uppbördens ^avslutande och senast den 16 december skola samma längder
återställas till Kungl. Maj :ts befallningshavande av vederbörande häradsskrivare
och magistrat.

De i 36 § 2 inom. andra stycket och 3 mom. andra stycket omförmälda avskrifterna
av taxeringslängderna skola för varje fögderi och stad inom en vecka,
efter det huvudskriften av samma längder jämlikt 36 § 5 mom. inkommit till
Kungl. Majrts befallningshavande, genom befallningshavandens försorg återställas
till vederbörande häradsskrivare och magistrat.

De i 36 § 1 mom.--— där förvaras.

54 §.

3 mom. Kommun, som---böra angivas.

Det åligger Kungl. Maj.ds befallningshavande att senast den 20 juli varje år
---av statsmedel gottgjord.

Onsdagen den 7 maj e. m.

83 Nr 38.

7 mom. Häradsskrivare äga att för de avskrifter, som det enligt 36 § 2 mom. Ang. ändring
.åligger dem att upprätta, undfå ersättning med en krona arket. förmdningen

Denna förordning träder i kraft:

vad angår 29 § 3 mom. den 1 januari 1925,

samt i övrigt dagen efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

2) antaga det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Olsson i Ramsta, Isak Svensson
och Brännström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,
med förklarande av Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad
bifallas,

a) antaga det av Kungl. Maj.’t framlagda förslaget till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering med följande ändringar
:

1) att 14 § erhölle följande lydelse:

14 §.

Deklaration på grund av 2 § 1 mom, skall vara avlämnad senast den 15
februari.

Skall deklaration jämlikt 3 § sista stycket omfatta räkenskapsår, som går

till ända efter den 15 februari, eller möter eljest för den, som enligt lag----

hinder att avlämna deklaration inom den 15 februari, skall senast samma dag
skriftlig anmälan därom göras hos ordföranden i taxeringsnämnden, varefter
deklarationen skall avlämnas så fort ske kan och i varje fall senast den 31 mars;
dock äger i dylikt fall inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag åtnjuta
anstånd till senast den 15 april.

Undantagsvis må, i händelse av synnerliga skäl, annan än i andra stycket
omförmäld uppgiftspliktig, som därom gör framställning, kunna av taxeringsnämndens
ordförande medgivas anstånd med avlämnande av deklaration. I
dylikt fall skall deklarationen avlämnas så fort ske kan och senast den 15
mars.

Uppgift, som enligt 11 § skall avgivas utan anmaning, skall vara avlämnad
senast den 15 februari; dock må vanligt handelsbolag---skall avgivas.

Deklaration och annan uppgift eller upplysning, som på grund av anmaning
skall avgivas, avlämnas inom den tid, som i anmaningen förelägges; dock att
den, som enligt andra stycket har rätt till anstånd med avgivande av deklaration
och som därom gör anmälan, icke är skyldig att avlämna uppgiften tidigare
än vid den för honom i nämnda stycke bestämda anståndstidens utgång,
även om den i anmaningen förelagda tid för avlämnandet därförinnan går till
ända; och

2) att det vid förslaget till förordning om ändring av taxeringsförordningen
fogade formulär nr 1 erhölle viss ändrad lydelse:

b) antaga det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning
om ändrad lydelse av § 11 i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning.

Andra kammarens protokoll 1921f. Nr 33.

Nr 33. 34

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. ändring
i taxeringsförordningen

m. m.
(Forts.)

Efter föredragning av punkten 1) yttrade:

Herr Brännström: Herr talman, mina herrar! Då jag icke helt kunnat

biträda bevillningsutskottets föreliggande betänkande utan anslutit mig till den
reservation, som är fogad till detsamma, tillåter jag mig att här säga några ord.

Den kungl. proposition, som förelegat till behandling, avser att avhjälpa de
missförhållanden, som yppat sig, särskilt under senare tiden, därigenom, att
taxeringsnämnderna icke hunnit i rätt tid fullgöra sitt arbete. Propositionen
går, i enlighet med ett förslag, avlämnat av särskilt tillkallade taxeringssakkunniga,
ut dels därpå, att mantalslängderna skulle komma taxeringsnämnderna
tillhanda tidigare, och dels därpå, att deklarationerna skulle avlämnas tidigare
än för närvarande. Yad beträffar det första av dessa förslag, nämligen förslaget
angående mantalslängdernas tidigare avlämnande till taxeringsnämnderna,
har inom utskottet icke rått några delade meningar. Det är endast beträffande
den andra punkten, som meningarna gå isär.

Man kan ju konstatera, och detta har också så gott som enstämmigt framhållits
i de yttranden från länsstyrelserna, som finnas refererade i propositionen,
att taxeringsnämnderna icke hunnit fullgöra sina arbeten inom den i lag föreskrivna
tiden. Man frågar sig kanske, varför detta förhållande inträtt. Orsaken
därtill är naturligtvis den, att under det att tiden för deklarationernas avgivande
inte har ändrats sedan år 1910, så har däremot beträffande deklara--tionsplikten en avsevärd utsträckning ägt rum. År 1910 ålades ju deklarationsplikt
endast dem, som hade minst 800 kronors inkomst eller minst 6,000 kronors
förmögenhet, varemot dekla.rationsplikt nu åligger var och en, vars inkomst,
däri inberäknad en sextiondedel av förmögenheten, uppgår till minst 600 kronor.
Det är alltså en avsevärd utökning av deklarationsplikten, som inträtt.
Därtill komma givetvis också alla de ändringar i skatteförordningarna, som tillkommit
under de senare åren och som göra taxeringsarbetet mera invecklat.

En av de viktigaste orsakerna till att man önskar, att taxeringsnämnderna
skola kunna i rätt tid och om möjligt till och med tidigare än för närvarande är
stadgat fullgöra sitt arbete, är emellertid budgetårets omläggning. Det har ju,
som statsrådet och chefen för finansdepartementet anfört, funnits en önskan om,
att man här i riksdagen skall kunna hålla sig ä jour med de skattebelopp, som
man har att förvänta för det innevarande budgetåret. Utskottet säger, att denna
synpunkt icke är så vägande, därför att för Stockholms stad, som har en
senare tidpunkt, inom vilken arbetet skall vara avslutat, uppgår inkomst och
förmögenhetsskatten till så stort belopp som 1U av hela skatten för riket, varför
man utan kännedom om utfallet av taxeringen i Stockholm icke kan få någon
fullständig överblick över inkomst- och förmögenhetsskatten för året. Jag förmodar
dock, att det är av mycket stor betydelse att få reda på den större delen,
nämligen dessa 2/3, och jag förmodar, att det finnes möjlighet att på något sätt
kunna erhålla åtminstone någon kännedom om inkomst- och förmögenhetsskatten
för Stockholms stad, så att man därigenom kan få en god överblick över
skattebeloppen.

Nu har jag den bestämda meningen, och jag grundar den på ganska lång erfarenhet
vid taxeringsgöromål, att ett mycket stort antal skattskyldiga och deklarationspliktiga
utan olägenhet kunna fullgöra deklarationsplikten betydligt tidigare
än nu är bestämt. Detta gäller särskilt en del mindre jordbrukare, som
oftast ej ha någon bokföring utom de anteckningar, som de gjort, och som skola
inpassas i den tilläggsblankett, som finnes fogad till deklarationsblanketten.
Detta kan mycket val låta sig göra i januari eller början av februari. Man
skulle här möjligen kunna invända, att det finnes intet hinder för dem att fullgöra
detta så tidigt redan nu. Men det har dock blivit en praxis, som, efter vad
jag erfarit, är allmän inom hela landet, den nämligen, att man ej avlämnar de -

Onsdagen deri 7 maj e. in.

Nr 83.

klaration, trots att man kunnat göra det, förrän de sista dagarna av den tid, inom An<l- ändring
vilken deklarationen skall vara avlämnad. Det är ju också uppenbart, att tjän- Ij^rdnint^n
stemän och löntagare utan någon som helst olägenhet skulle kunna avlämna sin 1 VL m,
deklaration väsentligt tidigare. Detta skulle då innebära, att taxeringsnämnder- (Forte.)
na skulle kunna påbörja arbetet 14 dagar tidigare. Det iir icke endast deklarationerna
det här gäller, utan också de uppgifter, som lämnas till ledning vid
taxeringen, löneuppgifter otc., som skulle avlämnas vid denna tidigare tidpunkt
eller den 15 februari enligt Kungl. Maj d s proposition.

Det ligger synnerligen stor vikt på, att dessa uppgift er avlämnas vid denna
tidigare tidpunkt. Ty just detta att sortera upp den stora massan av dessa uppgifter
och göra en första granskning av deklarationerna, vilket oftast innebär,
att man måste begära förtydliganden från deklaranten eller fullständigande av
deklarationen, har mycket stor betydelse och är mycket arbetskrävande. Det
är av stor betydelse att få börja med det så tidigt som möjligt.

Nu har även utskottet erkänt, att det är ett önskemål, att taxeringsnämnderna
tidigare kunna påbörja sitt arbete, och icke bestritt, att många kunna fullgöra
sin deklarationsskyldighet utan olägenhet på ett tidigare stadium. Men
då har det sagts, att för en del skulle det vålla olägenheter, och man har därvid
hänvisat till att trots att länsstyrelserna i stort sett tillstyrkt den kortare deklarationstiden,
som taxeringssakkunniga och Kungl. Maj:t föreslagit, så har det
från annat håll, nämligen från handelskammarhåll, framhållits, att det skulle
vålla olägenheter för en hel del, särskilt större näringsidkare. Det skulle gälla
samma förkortning av deklarationstiden för dessa, så att de måste avlämna deklarationerna
före den 1 april. Nu måste jag saga, att de synpunkter, som framhållits
i detta avseende, och de, som framhållits i handelskamrarnas uttalande,
ha vi reservanter ansett ha visst fog för sig, och i det avseendet ha vi gått utöver
Kungl. Maj:ts proposition såtillvida, att aktiebolag och solidariska bankbolag
skulle få åtnjuta samma tid, som nu gäller, eller att deras anståndstid skulle utlöpa
först den 15 april. Jag vågar tro, att om det till vederbörande remitterade
förslaget hade innehållit den bestämmelsen, skulle handelskamrarnas yttrande
också varit ett annat. Man hade tillmötesgått deras krav för det stora flertalet
av Jern, vilkas intressen de vilja bevaka, så att jag tror, att deras avstyrkande
icke framkommit på det sätt, som det nu gjort.

Nu anföres det, och det kommer kanske att sägas efter mig här, att därmed
är icke allan rättfärdighet uppfylld, att dessa aktiebolag få den utsträckta tid,
som vi reservanter föreslagit, nämligen till den 15 april, utan det finnes andra
större näringsidkare, som ej skulle komma i åtnjutande av dylik förmån. Det
har pekats på ömsesidiga försäkringsbolag och kooperativa förbund och andra,
som skulle få olägenheter av denna förkortning av deklarationstiden, som förslaget
innebär. Nu tror jag icke, att denna invändning har så stor betydelse,
allra helst som det sagts att många av dessa redan nu icke hinna deklarera före
den 15 april utan bruka få åtnjuta den utsträckta anståndstiden. Jag tror också,
att för det relativa fåtal av skattskyldiga, som det gäller — jag betonar ännu
en gång, att det måste vara ett obetydligt antal av dessa näringsidkare för vilka
olägenheter uppstå — det skulle i fortsättningen kunna ordnas så, att man ej
behövde för detta fåtals skull hindra taxeringsnämnderna från att börja sitt
arbete så tidigt som möjligt. Det har sagts i propositionen, att detta verkligen
är ett önskemål av mycket stor betydelse. Jag har också den meningen, att
detta icke är en reform, som man bör på något sätt åstadkomma i blindo, utan
den borde enligt mitt förmenande ha varit genomförd samtidigt med budgetårets
omläggning. Detta har också sitt stora intresse för debiteringen, för att ej förseningen
av taxeringen skall åstadkomma, att man får debetsedlarna kanske en
eller två dagar, innan man skall betala utskylderna.

När jag från dessa utgångspunkter vägt skälen för och emot, har jag funnit,

Nr 33. 36

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. ändring att de starkaste skal tala för att nu vidtaga denna reform och göra det möjligt
förordningen för taxeringsnämnderna att få längre tid för sitt arbete och alltså kunna inom
ro. ro. den i lag föreskrivna tiden fullgöra detsamma, något som, vilket jag förut sagt,
(Forts.) enligt vad länsstyrelserna anfört, nu icke kan äga rum.

Det har också i utskottets utlåtande sagts, att man icke skulle ändra taxeringstiderna
nu, när kommunalskattefrågan ligger före och om något år, nämligen
1926, möjligen kommer på riksdagens bord och då den kan föra med sig
ytterligare ändringar. Häremot kan jag säga, att knappast torde sådana förhållanden
inträffa, att kommunalskattefrågan, när den blir löst, kan föra med sig,
att behovet av en ökad tid för taxeringsnämnderna bortfaller, utan fast mer karl
det helt säkert med till visshet gränsande sannolikhet påstås, att behovet av den
tid för taxeringsnämndernas arbete, som de skulle få även vid bifall till reservationen,
kommer fortfarande att kvarstå. Det skulle väl även kunna ha sin
betydelse att få denna fråga prövad. Man skulle under den tid. som vi ha på
oss, kunna pröva just detta system, att taxeringsnämnderna finge längre tid på
sig, och denna prövning skulle kanske då resultera i, att man funne, att det går
ihop och ej behöver ändras. Det är svårare, när man skall lösa kommunalskattefrågan,
att ingå för förslag, som man sedan måste om några år ändra.

Jag skall ej uppehålla tiden längre, utan nöja mig med vad jag nu anfört om
huvudskälen för den ståndpunkt, jag intagit i frågan; och därför ber jag, herr
talman, att på de skäl, som jag anfört och som för övrigt äro anförda i den reservation,
som är fogad till utskottets betänkande, få yrka bifall till reservationen.

Herr Sköld; Herr talman! Den föregående talaren har redan angivit skälen
för de reformförslag i fråga om ändrad deklarationstid, som kammaren nu har
att behandla. Motivet är ju, att man skulle om möjligt åstadkomma sådana
anordningar att taxeringsnämndernas arbete kunde fullföljas i tid. Om man då
vill granska den kungl. propositionen, så skall man finna, att den tillmötesgår
detta krav i ett avseende, nämligen i så måtto, att man flyttar tillbaka deklarationstiden
14 dagar och sålunda på det sättet ger taxeringsnämnderna en smula
mera rådrum. Men enligt bevillningsutskottets mening kräves det ytterligare
en reform nämligen den, att det sörjes för, att taxeringsnämnderna ha arbetsmaterial
till sitt förfogande, d. v. s. att under hela den tid, taxeringsnämnderna
arbeta, bör det finnas tillräckligt med deklarationsmaterial. Nu har, såsom herr
Brännström redan påpekat, uppstått en praxis, att bokföringsskyldiga näringsidkare
i allt större utsträckning begagna sig av sin rätt till anstånd, varför deras
deklarationstid i själva verket slutar den 15 april. I den kungl. propositionen
har även här skett en framflyttning till den 31 mars, men fortfarande har
man samma klyvning, man har i praxis en tid, den 15 februari, och en, den 31
mars. Intervallen är lika stor. Det är ej möjligt att i fall, där det är behövligt,
mata taxeringsnämnderna med deklarationsmaterial. Enligt utskottets mening
borde man ha möjlighet att ställa deklarationstiden för bokföringsskyldiga så,
att för huvudmassan av dessa deklaranter tidens slut bestämdes till den 15 mars,
att man sålunda förminskade skillnaden mellan de båda faktiska tiderna. Och
därigenom bör man kunna tillgodose nämndernas behov av material, och endast
för ett mindre antal, för sådana företagare, för vilka det möter stora svårigheter
att bli färdiga till den 15 mars, skulle man medge ytterligare anstånd t. ex. till
den 15 april. Enligt utskottets mening har alltså det kungl. förslaget icke tillgodosett
alla de möjligheter, som finnas, att här skapa förutsättningar för ett
fullföljande i tid av taxeringsnämndernas arbeten. Men å andra sidan har det
av utskottet enigt erkänts — och det även av reservanterna •— att det kungl.
förslaget är behäftat med en annan olägenhet, nämligen den, att man avkortar

Onsdagen den 7 maj e. in.

;)7 Nr 3».

anståndstiden för mera komplicerade företag så mycket, afl det ej låter sig göra ”“0

för dessa att inom föreskriven tid komma in med sina deklarationer, och det er- förordlliJjen
kännes också av Kungl. Maj:t, som i propositionen ger det rådet åt sådana de- m. m.

klaranter att i stället för att komma med en fullständig deklaration komma med (Fort*.)

en ofullständig sådan, som ur taxeringsnämndssynpunkt blir av mycket litet
värde.

Nu har herr Brännström förklarat, att alla de sakkunniga myndigheterna,
alla länsstyrelserna uttalat sig för det kungl. förslaget. Ja, man kan säga, att
i stort sett ha alla länsstyrelser uttalat sig för en förkortning av deklarationstiden.
Och i den punkten är utskottet enigt. Det finnes ingen, som ej erkänner,
att vi måste komma fram till en förkortning av deklarationstiden till den
15 februari. Den tidpunkten är väl vald och ingen annan kan väljas. Jag säger
detta därför, att under debatten i första kammaren i dag framställdes från
herr Sederholm den meningen, att man överhuvud taget icke skulle behöva
ändra deklarationstiden, och han anförde vissa svårigheter för vissa jordbrukare.
Men då vill jag hänvisa till bestämmelserna i 14 §, som under vissa
omständigheter ge taxeringsnämnds ordförande tillåtelse att medge uppskov.

Men detta kan man ej tänka sig använt i någon större utsträckning, och det
kan ej heller tillfredsställa deklaranterna, ty tillståndet blir beroende på vederbörandes
godtycke. Man bar rätt att säga, att om denna förkortning av deklarationstiden
till den 15 februari har ingen tvekan ratt. Men vi ha ansett
det ligga i öppen dag, att å ena sidan har det kungl. förslaget icke utnyttjat
den möjlighet till stöd åt taxeringsnämnderna i deras arbete, som förefinnes.

Å andra sidan har man ej beaktat de rättmätiga krav, som från vissa deklaranter
måste ställas på en utsträckt anståndstid.

Reservanterna ha nu föreslagit en uppmjukning i det avseendet. Man har
föreslagit, att solidariska bankbolag och aktiebolag skulle erhålla anståndstid
till den 15 april. För vår del måste vi säga, att detta förslag är å ena sidan
alltför vidsträckt, därför att man ger tillåtelse åt alla möjliga aktiebolag att
lämna deklaration den 14 april, vilket i manga fall är högst onödigt och ej
kan befordra taxeringsnämndernas arbete. Å andra sidan måste detta förslag
betecknas såsom för trångt, därför att, som herr Brännström påpekat, därifrån
uteslutas ömsesidiga försäkringsbolag och ekonomiska föreningar. Och det är
i mycket stor utsträckning så, att det är sådana företag, .som behöva den längre
anståndstiden, därför att i vissa fall har man utländska förbindelser, och i
andra fall dotterbolag, som måste ha gjort bokslut, innan man kan komma till
resultat beträffande det egna företaget. För mig står det klart, att när det
gäller att avgöra, vilka företag som skola ha den längre anståndstiden, kommer
det icke an på arten utan på graden av den komplicerade företagarverksamheten,
och man kan icke gå den väg, som utstakats av reservanterna, därför
att den är orättvis och inkonsekvent. Jag tror, tätt om man ser saken så,
kommer man till det resultatet, att förslaget ej kan vara definitivt. När vi komma
fram dit, att vi skola lösa kommunalskattefrågan, veta vi icke, vilka krav
som ställas på vår taxeringsapparat, och det är möjligt, att vi tvingas att taga
ut alla förändringar och förbättringar, som äro möjliga, och det är alltså möjligt,
att förslaget här endast blir ett provisorium under ett par år. Det har
i dag erkänts i första kammaren, och man bär motiverat förslaget med, att
man skulle skaffa erfarenhet. Men jag kan ej se, att man så skaffar sig
vidare erfarenhet. Men det är självklart, att om man bifaller ett förslag,
som om ett par år måste göras om, och när det gäller en sak, som är så finkänslig
som ändringar i skatteförfattningarna, och framför allt i de delar, som
ställa krav på de'' enskilda medborgarna att passa vissa tider, så måste det
anses oriktigt att göra en reform och fatta ett beslut, om vilket man är säker
på, att det ej kan äga bestånd länge.

Nr 33. 38

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ai*kJ*S? 3 Jag /°rmena* också, att någon större risk kan icke följa av uppskov med
förordningen I fjol utsände finansdepartementet ett cirkulär till taxerings m.

m. myndigheterna, där de uppmanades att utnyttja tiden och försöka bli färdiga

(Forts.) med arbetet i tid. Nu kommer utskottets förslag, att mantalslängderna skola

överlämnas den 1 mars. De ansträngningar, som göras, gå ut på å ena sidan
att påskynda taxermgsarbetet och tvinga vederbörande att utnyttja den tid de
ha till förfogande och a andra sidan att skapa i realiteten längre arbetstid.
När man dock har övervunnit de senaste störa skattelagsförändnngarna, när
vi ha vant oss vid dem och vidtagit reformer, som förenkla taxeriingsarbetet,
kan det icke finnas anledning påstå, att vi äro tvungna att vidtaga dessa ändringar
beträffande deklarationstiderna för de två år, som återstå. Vi kunna
vänta och se tiden an och sedan bedöma, om det kan bliva nödvändigt med en
omflyttning av deklarationstiderna efter de skatteförslag, som framläggas 1926.
Det måste vara klokast och försiktigast, att man låter saken anstå och låter
den underkastas närmare omprövning. _ Jag tror, att det är riktigare, att denna
omprövning verkställes av Kung! Maj :t med anlitande av de sakkunniga, som
kunna stå till Kungl. Maj:ts förfogande, än av bevillningsutskottet.

Jag skulle vilja tillägga, att efter beslutet i första kammaren med mycket
stor majoritet för bifall till utskottets hemställan är det mycket tvivelaktigt,
om man skall riskera ett annat beslut här, om vilket icke alla äro eniga, i en
ganska osäker sammanjämkning. Det har icke undgått någon uppmärksam
iakttagare, att den majoritet, som skapats i utskottet, innehåller diffusa element.
Det finnes i denna majoritet sådana, för vilka önskan att skapa lättnader
för taxeringsnämnderna spelar mindre roll än det behov, som finnes av
utsträckt deklarationstid. Jag menar därför, att om det fattas olika beslut i
kamrarna, kan man i en sammanjämkning riskera även andra delar, som vi nu
äro eniga om.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har i dag i första kammaren
beklagat sig över att vår motivering icke innehåller några direktiv. Jagskall
icke upptaga den betygssättning, som herr statsrådet behagade giva betänkandet,
då han sade, att det skulle vara osammanhängande, förvirrat o. s. v.
Jag vill gärna erkänna, att det finnes icke bestämda direktiv i betänkandet, men
jag tillåter mig påpeka, att det är på framställning från taxeringssakkunniga.,
som utskottet icke givit några direktiv, då de uttryckt en önskan, att bevillningsutskottet
icke skulle binda deras handlingsfrihet. Man har således å ena
sidan begärt, att utskottet icke skulle binda de taxeringssakkunnigas handlingsfrihet
och å andra sidan uttryckes det beklagande över att utskottet icke
har bundit deras handlingsfrihet. Om jag skall uttrycka min mening i sakfrågan,
som jag tror delas av en stark majoritet i bevillningsutskottet, så är
det den, att man är villig att gå med på dubbla deklarationstider, en för, om
jag så får såga, vanliga deklarationsskyldiga den 15 februari, en för bokföringsskyldiga
den 15 mars med anstånd för vissa kvalificerade deklarationsskyldiga
till den 15 april, men just den omständigheten, att vi vilja vara med
om anstånd för de kvalificerade, visar, att frågan är komplicerad och icke en
fråga, där riksdagen på rak arm kan vidtaga förändringar. Därför är det
klokast att låta saken gå till ny omprövning och få den genomförd i samband
med de. andra stora ändringar, som skola komma. Jag ber, herr talman, att få
ju-ka bifall till utskottets hemställan.

. Herr Laurén: Herr talman! Av ett mer än tjuguårigt arbete med taxe ring,

därav mera än halva tiden såsom ordförande i ett stort distrikt, har jag
fått den åsikten, att det icke är förenat med någon större fara att förkorta tiden
för deklarationers avlämnande. Min erfarenhet från taxeringsarbetet är, att de
bolag, vilkas bokföring är ordentligt skott, hinna väl med att inom föreskriven

Onsdagen den 7 maj e. in.

31) Nr a«.

lid lämna sina deklarationer och att det icke heller möter svårighet ii IT deill j taxering,i lämna

deklarationerna inom mars månad, men naturligtvis linnés tiar som pa förordnin<jen

andra områden eu del, som icke tager tiden i akt utan dröjer till sista stund och

från dem kommer kravet på utsträckt tid. Liksom pa hanker, postkontor och (Forts.)

järnvägsstationer folk, som kommer i sista minuten huru lång expeditionstiden

än är ändå begär längre tid, är även förhållandet härvidlag, men jag tror

icke, att man för den kategoriens skull skall uraktlåta eu nyttig reform.

Det säges, att om taxeringsnämnden finge materialet tidigare, skulle man kunna
börja arbetet förr. Det gäller kanske icke så mycket ior de små distrikten
men för de större får icke någon dag gå förlorad från den stund, da deklarationerna
kommit in. Redan den 1 mars måste man börja med ordnandet av deklarationerna,
och sedan måste arbetet fortskrida dag för dag för att det skalf
medhinnas. Därför har från taxeringsnämndsordforandenas sida Kungl. Maj ts
förslag hälsats med stor tillfredsställelse, och vi hade hoppats, att det skulle
vinna utskottets bifall, ty det arbete, som taxeringsnämnderna utföra ur verkligen
av så stor vikt, att de behöva så lång tid som möjligt för att gorå det grundligt.
Men om tiden blir för snäv, måste man taga deklarationerna sadana de
äro utan att hinna granska dem närmare, men oftast är det just vid en närmare
granskning, som man kan hitta fel av stor betydelse åt bada hallen, en person
kan ha deklarerat för mycket och en för litet o. s. v. Man behöver gorå förfrågningar
för att försäkra sig om huruvida, deklarationerna aro riktiga eller e(j.

Jag har från min taxeringstid många exempel på att man i sista ögonblicket
upptäckt fel, upptäckter som gjort, att staten fått 10,000-tals kronor mer i skal.
av en enda deklarant. Därföre behöva taxeringnämnderna sa lång tid som möjligt.
I Stockholm och även i landsorten ha de stora företagen särskilda experter
för deklareringen. Då bör man icke taga bort de medel taxeringsnämnderna
ha för att hinna se igenom och granska sa mycket som möjligt.

Jag skulle helst ha sett, att Kungl. Mai ds förslag gatt igenom men da det
är avstyrkt av utskottet, ber jag att i stället få hemställa om bifall till reservanternas
förslag. Det ger åtminstone något längre tid for detta synnerligen
viktiga arbete, och jag tror, att det har nytta med sig. .

Herr Sköld nämnde, att det icke vore skäl att redan nu börja andra taxermgsförordningen,
då kommunalskattereformen är förestående; jag tycker att just
därför böra vi i tid vänja folk, om det uttrycket tillåtes mig, vid att lämna deklarationerna
tidigt, ty vi få komma ihåg, att om kommunalskatterelormen för
med sig ökat arbete, måste nämnderna ha mera tid pa sig. Kanske blir det da
inte nog med att ens förkorta deklarationstiden, man kanske även far flytta tram
tiden för taxeringsarbetets avslutande till slutet av maj eller t. o. m. ett stycke
in i juni månad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman! _ Det
förslag som Kungl. Maj:t framlagt i syfte att åstadkomma bättre taxenngsarbete,
går till en början ut på att mantalslängderna skola avlämnas den 1 mars.
I den punkten har Kungl. Maj:ts proposition vunnit utskottets gillande, och är

denna punkt redan av första kammaren bifallen.

Därutöver har Kungl. Maj:t föreslagit en ändring av deklarationstiden. Nu
ha av en av reservanterna, herr Brännström, och av den yiste ärade talaren sa
utförligt anförts alla skäl, som verkligen tala för bifall till Kungl. Maj.ds förslag
eller snarare den variation av Kungl. Maj:ts förslag, som är uttryckt i
reservationen, att jag icke behöver tillägga mycket däröver. Men om utskottets
förslag skulle bli resultatet av kammarens överläggningar _i dag, beklagar jag
ännu en gång liksom i första kammaren, att man finner så litet ledning i utskottets
betänkande. Nu har herr Sköld meddelat, att de taxeringssakkunmga helst

Nr 33. 40

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ai9ta^Hna^ Se’ om K^igl. Maj :ts förslag icke bifölles några direktiv icke gåves.

förordningen ~^en undrar, om det är lyckligt., att utskottet lagt fram så många olika åsikm.
m. ^er. Utskottet tycks ha resonerat som så, att om vi på ett ställe tala om längre
(Fort*.) deklarationstid, skola vi neutralisera det genom att på ett annat ställe tala om
kortare tid. Därigenom uppnås det resultatet, att det icke lämnas några direktiv
alls. Detta förfaringssätt tror jag är rätt olyckligt.

Nu har lierr Sköld i dag gjort det uttalandet, att det borde vara en deklarationstid
för vanliga skattskyldiga den 15 februari, en tid för bokföringsskyldiga
den 15 mars, som skulle kunna utsträckas för vissa av dem till den 15 april.
Men i utskottets betänkande talas också om en tid den 31 januari. På sidan 11
säges det: »För det stora flertalet skattskyldiga skulle det säkerligen ieke medföra
större svårigheter att avlämna deklaration redan den 31 januari än den 15
februari.» Det tycks icke vara herr Skölds asikt, och jag vet icke vem som formulerat
uttalandet. Men mot tiden den 31 januari skulle jag vilja anmärka,
att man har icke någon nytta av deklarationernas avlämnande den 31 januari!
Jag tror att det vore möjligt för det stora flertalet att lämna, deklarationerna
da om också med något besvär, men då man icke skulle ha någon glädje av det
för taxeringsarbetet, är det icke någon anledning att plåga de deklarationsskyldiga.
Mantalslängderna kan man nämligen icke få in förrän den 1 mars, och
förrän de äro inne, kan icke taxeringsarbetet börja. För den nödvändiga provsorteringen
.av deklarationerna behöver man icke en hel månad.

Jag kan icke komma ifrån det, att om frågan nu uppskjutes och ett nytt förslag
till deklarationstid kommer i samband med kommunalskatteförslaget om två
år, så blir det .fortfarande för icke bokföringsskyldiga en deklarationstid till
den 15 februari. Sedan gäller det de återstående deklaranterna. Beträffande
dem har jag fått det intrycket, när jag läst utskottsutlåtandet, att utskotte*
ömmar för näringsidkarna och tagit starkt intryck av handelskamrarnas uttalanden.
Mm egen erfarenhet som deklarant — som chef för ett bolag med vittomfattande
verksamhet på ett flertal olika platser i landet har jag avgivit de^
klar a tioner av synnerligen stor omfattning, så jag är icke alldeles osakkunnig
på området — säger mig att det icke är nödvändigt att fixera allt för lång deklarationstid
för bolagen. Man utnyttjar nu anståndstiden så långt som möjligt
därför att man icke vill låsa fast sitt bokslut förr än det är alldeles nödvändigt!
Man vill gärna hava möjligheten att göra en sista retusch på bokslutet så nära
bolagsstämman som möjligt-.

Jag tror under sådana förhållanden, att det kan gå för sig att följa Kungl.
Maj :ts förslag även beträffande de bokföringsskyldiga. Nu föreslå reservanterna
att gå vidare och att tiden skall få gälla till den 15 april. Detta anser herr
Sköld olämpligt ur en synpunkt, nämligen att många små företag icke behöva
den utsträckta tiden, då deras deklarationer äro lätta att reda ut. Vi få dock
härvid komma ihåg, att alla aktiebolags deklarationer finnas i en enda grupp,
och man tar icke upp arbetet med dessa, förrän man har alla samlade.

o Det förefaller mig, som om det skulle föresvävat vissa utskottets medlemmar
någon möjlighet att sålla de deklarationspliktiga efter andra grunder än man
nu känner, d. v. s. efter bokföringsskyldighet eller huruvida det är fråga om aktiebolag
eller ej. Jag har svårt att tro, att man kan finna nya former, som rättvist
fastställa, att just den kategorien behöver längre tid. Att få en riktig definition,
efter vilken man kan välja ut lämpliga grupper, tror jag är omöjligt.
Skulle man gå på reservanternas linje, kunde det mycket väl tänkas, att det blir
en och annan firma, som kan få svårt att komma in med sin deklaration i rätt
tid, men det finnes redan nu företag, som lämna sina definitiva deklarationer
senare, ja ända in i juli månad. Det kan gå för sig, ty det finnes i 18 § 7 mom.
taxeringsförordningen ett stadgande, som säger, att förlust av besvärsrätt skall
icke äga rum för den, som visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet att i rätt

Onsdagen den 7 maj e. m.

41 Nr 33.

lid avlämna sin deklaration, och han har då möjlighet att besvära sig hos prov- And- ändring
ningsnämnden och vidare. Hur man ordnar, måste man ha eu nödfallsutväg jj^dningen
öppen. w. ra.

Jag är av den åsikten, att det är riktigt att genomföra den föreslagna änd- (Forts.)
ringen redan nu, därför att om man icke genomför densamma förrän i samband
med kommunalskattereformen, kan det visa sig, att det sedan uppstår svårigheter.
Om man först i samband med kommunalskattereformen beslutar, vilka
tiderna skola vara, kan man komma i besvärligheter. Det finnes en teoretisk
möjlighet, att förslaget på en eller annan punkt icke passar. Antages detsamma
nu har man möjligheten att justera det i samband med kommunalskattereformen.
Det är överdriven försiktighet av utskottet att draga sig för att nu
genomföra ändringen. Jag tror, att förklaringen ligger däri, att Herodes och
Pilatus blivit vänner, d. v. s. de, som vilja ha en synnerligen kort deklarationstid,
ha enat sig om uppskov med dem, som helst vilja ha en för de deklarationsskyldiga
synnerlig bekväm tid.

Herr Sköld: Endast några repliker till herr statsrådet och chefen för

finandepartementet.

Jag kan icke förneka, att det ligger en viss sanning i hans sista omdöme om
vårt betänkande, att det har enat åtskilliga oliktänkande,, men jag undrar, om
detta betänkande är så osammanhängande och förskräckligt, som herr statsrådet
velat göra gällande. Jag tror det icke. Först säger herr statsrådet, att det
finnes icke någon bestämd åsikt uttryckt däri, men därefter finner han flera.

I grund och botten är det naturligtvis så, att även om utskottet icke velat ge
bestämda direktiv åt Kungl. Maj:t eller de sakkunniga, så har det dock velat
framlägga åtminstone riktlinjerna för den tankegång, som besjälat utskottet.

Och vad det beträffar, att det i betänkandet finnes motiv så väl för en förkortning
som också för en förlängning av deklarationstiden, får man observera, att
dessa olika tider gälla icke samma grupper av deklarationspliktiga. Det ena
goda förskjuter icke det andra. Jag erkänner, att det låter litet märkvärdigt
med pekandet på den 31 januari i belysning av det yttrande jag nyss hade. Jag
vill ge den förklaringen härtill, att visserligen har jag och med mig de flesta
under diskussionen uttalat, att den mest praktiska tidpunkten vore den 15 februari,
men det kan ju hända, att något sådant kan komma att framgå av kommunalskattereformen,
att man måste tillgripa nödfallsutvägar, och det kan tänkas,
att en del deklaranter skola behöva avgiva sina deklarationer redan den 31
januari. Den omständigheten, att mantalslängden icke förr kan ställas till förfogande,
är icke avgörande, ty nog kan taxeringsnämnden börja sitt arbete, om
arbetet organiseras riktigt, även om icke mantalslängden föreligger. Felet är
väl, att det för närvarande aldrig sker någon sammanhängande uppläggning och
organisering av taxeringsnämndernas arbete.

Vad jag sedan anförde beträffande en del bolag som icke behöva den längre
anståndstiden, sökte herr statsrådet bagatellisera därmed, att de skulle betyda
så litet. Jag skulle emellertid till detta vilja anmärka, att många bäckar små
göra en stor å. Det kan beträffande många av dessa exempelvis bli fråga om
brevväxling, och sådant tar tid, även om det icke är komplicerat.

Vidare sade herr statsrådet, att det hade föresvävat vissa utskottsmedlernmar
möjligheten att sålla deklaranterna. Det är alldeles riktigt. Herr statsrådet menade,
att det var omöjligt. Jag skall icke ge något annat svar därpå än en hänvisning
till den norska lagen, som i det fallet har funnit en utväg. Om den är
bra, därom vill jag icke ge något omdöme. Jag skulle endast vilja råda de sakkunniga
och Kungl. Majrt att se på saken. Kanske är det möjligt, att man kan
komma fram på den vägen.

Vad slutligen beträffar det som sades om de företag, som icke hinna avlämna

Nr 33. 42

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. ändring
i taxeringsförordningen

m. m.
(Forts.)

deklarationer till den 15 mars, är det riktigt, att vi anse, att för ett antal,
tidpunkten bör i vissa fall sättas till den 15 april. De bestämmelser, som herr
statsrådet påpekade, har jag redan omnämnt i mitt förra anförande, men det
är att märka, att den möjlighet till anstånd, som taxeringsnämndsordföranden
kan bevilja, är en godtycklighet. Det är en godtycklighet, som deklaranterna
utsättas för, och därigenom att man inskränker anståndstiden blir det flera, som
behöva anlita denna utväg, och därmed ökas även antalet fall, där en så pass
otrevlig anordning som detta rent godtyckliga anståndsbeviljande kommer att
äga rum. Jag menar, att det är icke angenämt eller sympatiskt att tillgripa
sådana utvägar.

Jag tror, herr talman, att det absolut finns all anledning att bifalla utskottets
hemställan.

Herr Eden: Herr talman! I motsats till den siste ärade talaren har jag

mycket svårt att fatta, vad det finns för verkligt bärande skäl att motsätta sig
det förslag, som Kungl. Maj:t har framlagt eller, såsom läget nu har blivit,
det av reservanterna framställda förslaget. Icke kan det väl ändå på allvar
göras gällande, att, såsom herr Sköld förmäler, det skulle vara en verklig risk
eller någon fara uti att företaga en jämkning av deklarationstiderna utav det
skälet, att man om någon tid står inför den stora kommunalskattereformen,
och att det är tänkbart, men också bara tänkbart, att vid den tidpunkten frågan
om deklarationstiderna kan komma upp igen? För det första har jag den uppfattningen,
att när man nu här räknar med att denna kommunalskattereform
skulle vara fix och färdig vid 1926 års riksdag, rör man sig med mycket osäkra
faktorer. Alla hoppas ju, att förslaget skall komma fram under 1926, men
det är ingen, som i denna stund kan förutse, huruvida det blir ett resultat vid
det årets riksdag. Så pass kinkig har den frågan visat sig vara förut, att det
är alltför tänkbart, att den kan falla vid första riksdagen och icke får sin lösning
förrän längre fram. Det är sålunda icke så, som herr Sköld gjort gällande,
att vi kunna vara vissa om att det här endast gäller ett uppskov på ett
par år. Det kan också mycket väl bli ett uppskov på flera år, och redan den
omständigheten gör, att det efter min mening är allt skäl att se till, om man dessförinnan
kan göra något för att underlätta arbetet vid taxeringen.

Då kommer den andra frågan: Föreligger något trängande behov att göra en
dylik revision? Ja, efter min mening är det verkligen ett mycket trängande
behov. Förutom vad som här redan har blivit anfört skall jag be att få nämna
ännu en synpunkt, som, såvitt jag kunnat höra, icke kommit fram i diskussionen,
och det är, att med nuvarande forcering av taxeringsarbetet blir det ute i
länen allt svårare och svårare att få personer, som vilja åtaga sig detta mödosamma,
föga tacksamma och i vissa avseenden pinsamma uppdrag. Jag är i
tillfälle att omnämna, att i det stora länet runt omkring Stockholm blir det
för varje år, som går, större och större svårighet att få lämpliga personer, som
äro villiga att bli ordförande i taxeringsnämnderna, dels därför att det i och
för sig icke är något behagligt uppdrag, dels därför att den ersättning, som
lämnas, är i förhållande till arbetet mycket knapp — och ändå gå de utgifter,
som staten har för detta ändamål, upp till betydande summor — men slutligen
och framför allt därför att dessa förtroendemän ute i taxeringsdistrikten verkligen
också ha en hel del annat att göra än att sitta och syssla med deklarationerna.
De ha icke alltid möjlighet att åt dessa taxeringar ägna all den tid,
som skulle vara nödvändig, om de skulle hinna med arbetet inom den nu utsatta
tiden. Här sitta säkerligen i kamrarna en hel del ledamöter, som skulle vara
i tillfälle att vitsorda sanningen av vad jag nu har sagt även för andra landsdelar.
Jag kan icke underlåta att för min del lägga en synnerlig vikt vid just
denna synpunkt. Om icke riksdagen gör vad den kan för att underlätta detta

Onsdagen den 7 maj e. m.

43 Nr 33.

taxeringsarbete, löpa vi risk alt medan vi vänta på kommunalskal tereformen •

och allt vad därmed skall följa, få ännu svårare än vad vi hittills halt att la jtiror<iningen

taxeringsarbetet ordentligt utfört. .... m Jag

må också säga, att vad som här har anförts av herr finansminstern och (Korts.)
av herr Laurén synes mig ge de starkaste skäl för att man skulle vinna en hel
del med det förslag, som Kungl. Maj :t först hade kommit med, eller i nödfall
med det förslag, som reservanterna ha lagt fram. Och då frågar jag: Ha vi
verkligen förr brukat vara så rädda för att vidtaga en praktisk förändring,
att vi ha låtit den anstå, bara därför att det kan komma en tidpunkt några år
framåt, då vi också skulle kunna taga upp problemet till behandling?. Nej,
tvärtom, man har i ärenden av denna beskaffenhet velat göra de förbättringar,
man kunnat, så snart som möjligt för att ge dem tillfälle att verka. Alldeles
särskilt kan jag icke se, att det kan ligga någon, starkare grund bakom herr
Skölds farhåga, att om vi skulle bifalla reservationen, därmed^ skulle uppstå
några bekymmer för en blivande sammanjämkning. Såsom framgår redan av utskottsledamöternas
gruppering vid beslutet, är ju detta icke alls någon politisk
fråga eller någon partifråga i vanlig mening, och jag har för min del. det förtroendet
för bevillningsutskottet, att om andra kammaren nu skulle bifalla reservationen
skulle utskottet göra sitt bästa att finna någon sådan medelväg mellan
reservationen och utskottets förslag, som antagits i första kammaren, att.det
skulle kunna leda till ett beslut vid denna riksdag. Ty, som borr Sköld själv
har framhållit, därom äro ju alla dock ense, även utskottsmajoriteten, att en
förändring på detta område är synnerligen önskvärd.

Jag skall, herr talman, icke längre uppehålla tiden, men jag har velat lamma
även detta bidrag rörande den erfarenhet, som man har av olägenheterna i det
nuvarande systemet, för att därmed motivera, att jag för min del i sakens nuvarande
läge kommer att rösta för reservationen, om jag också icke skulle hyst
någon tvekan att rösta för Kungl. Maj ds förslag.

Herr Brännström: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av

herr Skölds anförande. Då man hörde hans första anförande, tror jag, att flera
än jag fick den uppfattningen, att det var ganska märkvärdigt, att han med
det kraftiga vitsordandet av möjligheten för den kortare deklarationstid, som
vi ha föreslagit i vår reservation, kom till det slut, han. gjorde.. Jag kan icke
finna annat än att man i utskottet haft för litet god vilja, och jag hoppas., att
andra kammaren skall biträda det förslag, som innefattas i reservationen, så att
vi skola kunna komma till en lösning av frågan.

I syfte att avhjälpa de svårigheter, som påpekats särskilt av handelskamrarna,
hade vi i vår reservation gjort ett tillägg, att en särskild kategori av deklaranter,
nämligen aktiebolag och solidariska bankbolag, skulle få en utsträckt
deklarationstid. Vi ha för dem föreslagit samma tid, som nu gäller, eller den
15 april. Detta förslag ansåg nu herr Sköld vara dels för snävt, dels för vidsträckt.
Anledningen till att vi ansett oss kunna gå på detta förslag var i
främsta, rummet, att, som också från statsrådsbänken har anförts, dessa skattskyldiga
finnas i en särskild längd. Sedan man genomgått den. övriga taxeringen,
tar man bolagslängden. På det sättet kommer ju arbetet icke på något
sätt att fördröjas, utan man har nog arbete med de övriga.

Vidare sade herr Sköld, att man skulle kunna påskynda taxeringsnämndernas
arbete. Ja, jag har också, då jag haft tillfälle att deltaga i taxeringsarbetet,
fått en sådan påskyndare från länsstyrelsen, men jag håller före, och jag tror,
att det skall kunna verifieras från annat håll, att om man arbetar allt vad man
kan och ändå blir piskad att påskynda arbetet, kommer arbetsresultatet att bli
lidande. Det kan icke vara annorlunda.

Herr Sköld avrådde även från att vi på rak arm nu skulle taga detta steg.

Nr 38. 44

Onsdagen den 7 maj e. m.

AfftJerino*? Jag må dock saga’ att det är sällan, som man liar ett förslag, som så allmänt
förordningen tillstyrkts som just detta. Som det förut har påpekats, är förslaget i stort sett
m. m. tillstyrkt av alla länsstyrelser, och det har även tillstyrkts av landskommuner(Forts.
) nas^ förbund. Magistraten och stadsfullmäktige i Göteborg ha som sitt yttrande
tagit ett av en mantalskommissarie avgivet förslag, vari också påpekas, att det
sa väl där som annorstädes i landet har visat sig, att tiden för taxeringsnämnderna
att fullgöra sitt arbete är allt för kort. Det gäller således här ingalunda
att taga något på rak arm, ty det är sällan, man har ett så allmänt tillstyrkt
förslag, då man går att fatta sitt beslut.

Jag skall också påpeka, att det har visat sig, att det mycket väl går för sig
för enskilda, även om det många gånger kan vara rätt så invecklat, att
avge^ett bokslut eller en redovisning den 15 februari. Jag vill endast erinra
om något, som vi förut debatterat i dag, nämligen om förmynderskapsredovisningar.
Jag har även pa det området någon erfarenhet. Dessa redovisningar skola
avlämnas den 15 februari, och det gäller ändå många gånger omyndiga, som
ha rörelse och som aro bokföringsskyldiga. Under den tid, jag sysslat med
detta, har det dock visat sig, att det sällan behövt förekomma annat än att redovisningarna
avlämnats inom den föreskrivna tiden.

Ja, jag ber att fortfarande få vidhålla mitt jakande och hoppas, att andra
kammaren vill bifalla reservationen.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! En framflyttning av deklarationstiden
synes mig vara nödvändig icke endast ur den synpunkten, att taxeringsnämnderna
skola hinna avsluta sitt arbete tidigare än hittills och få längderna färdiga,
utan även ur synpunkten av arbetets effektivitet. Det är ju så, att särskilt på
landtbruksdeklarationer, som nu avlämnas enligt särskilda formulär, är det så
mycket uppgifter, att granskningen av dessa deklarationer tar en avsevärd tid.
Taxeringsnämndsordföranden skall icke^ endast granska dem och se till att siffrorna
äro riktiga, utan han skall också anteckna en mängd sakanmärkningar,
och dessa anmärkningar tvinga honom ofta till en ganska vidlyftig brevväxling
med deklaranterna för att få in en del uppgifter. Allt det där tar, som sagt, en
rätt avsevärd tid. När man då får in deklarationerna, som vanligtvis komma
första veckan i mars, återstår mycket kort tid för utförande av detta arbete,
särskilt soin icke endast ordföranden skall granska dem utan även kronans ombud.
Vanligtvis gar det sa till, att ordföranden först granskar deklarationerna
och sedan skickar över dem till kronans ombud. Det hände mig vid årets taxering,
att kronans ombud icke hunnit med att ga igenom alla deklarationerna.
När jag började taxeringsarbetet, sade lian, att han icke hade hunnit med detta
arbete.

Som herr Edén riktigt anmärkte, kan taxeringsnämndens ordförande icke ägna
hela sm tid åt detta arbete utan han har även att sköta andra upgifter. Taxeringsarbetet
är nämligen, som herr Edén också anmärkte, rätt så dåligt avlönat,
sao att det i det stora hela är en bisyssla. Därtill kommer, att länsstyrelsen i
manga fall, för att få lämpliga personer till taxeringsnämndsordförande, måste
ge var och en liera taxermgsdistrikt. Herrarna förstå ju, att effektiviteten måste
bil lidande på att man icke kan få in deklarationerna tillräckligt tidigt. För det
störa övervägande flertalet deklaranter vågar jag påstå, att Kungl. Maj ds förslag
kommer icke att bereda den ringaste svårighet, utan att de mycket lätt
kunna lämna sina deklarationer 14 dagar tidigare.

Det lag nog så till i utskottet vid första behandlingen av detta ärende att
man nästan mangrant visade sig beredd att gå på Kungl. Maj ds förslag, men
sa var det en ledamot i avdelningen, som framställde betänkligheter i avseende
a en del bolag, som driva affärer på utrikes ort. Vi reservanter föreslogo därför,
att man skulle särskilja bolagsdeklarationerna, som ju stå i en särskild

Onsdagen den 7 maj e. ni.

45 Nr :W.

längd, och ge dem anstånd till den 15 april. Vad beträffar de övriga deklaran- Ang. ändring
terna, som äro bokföringsskyldiga, tror jag icke, att det möter den ringaste jj^nhfgln
svårighet för dem att avlämna deklarationerna till den 31 mars, som nu före in. in.
slagits såväl av Kungl. Maj:t som av reservanterna. (Forts.)

Jag förvånar mig verkligen över det motstånd, som utskottsmajoriteten reser
emot detta förslag. Ärendet är ju berett genom en särskild sakkunnig beredning.
Det har gått ut på remiss i vanlig ordning. Alla länsstyrelser ha tillstyrkt
förslaget. Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening har även tillstyrkt
det och likaledes riksräkenskapsverket. Det är, som herr finansministern
anmärkte, endast några handelskammare, som ha rest betänkligheter emot förslaget.
Vad beträffar möjligheten, att vi om ett par, tre år få en ny kommunalskattelag,
kan jag väl aldrig tänka, att denna omständighet skall det ringaste inverka
på behovet av att få in deklarationerna tidigare. Skulle det visa sig,
att det på någon punkt skulle behövas jämkningar, är det väl riktigt, som herr
finansministern framhöll, att vi få pröva den föreslagna anordningen ett par,
tre år.

Herr talman! Jag kan icke finna någon anledning, varför andra kammaren
icke skulle lämna sitt bifall till reservanternas förslag, till vilket jag yrkar
bifall.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Av en hel del av de anföranden, som
ha hållits till förmån för reservationen, har det framgått, att utskottet skirlle
ha saknat god vilja, när det gick att behandla denna kungl. proposition. Jag
tyckte också, att jag ur herr statsrådets anförande kunde utläsa, att om utskottet
verkligen hade haft den goda viljan, skulle vi ha kunnat komma till ett resultat.
Jag vill emellertid säga, att från utskottsmajoriteten —■ det är ju ingen
liten tillfällig majoritet, då det ju av utskottets 20 ledamöter endast finns
3 på den andra sidan — har det icke saknats god vilja. \7i ha behandlat såväl
den kungl. propositionen som alla de olika uppslag, som ha förelegat, och försökt
att komma till ett resultat. Vi ha försökt att i samverkan med de sakkunniga
komma till en kompromiss, men även den vägen har visat sig icke vara
framkomlig. Jag skulle vilja säga, att herr finansministern svävar icke heller
i okunnighet därom, att vi för icke så många timmar sedan försökte finna en
framkomlig väg, som dock icke visade sig vara framkomlig. Jag håller därför
före, att den goda viljan från utskottsmajoritetens sida har icke i detta fall
saknats.

Vad som i hög grad varit avgörande för oss har varit tanken på att, om vi
vid årets riksdag göra en förändring i taxeringsförordningen, är det möjligt,
att vi exempelvis om två eller tre år ånyo stå inför eventualiteten att vidtaga
en förändring. Nu kan det ju visserligen sägas, som herr Edén här framhöll,
att man skall icke vara rädd för att ta detta steg. Det är riktigt, men man
skall enligt vår uppfattning vara synnerligen rädd för att ge sig in på ett experimenterande
i detta avseende, ty denna fråga är icke blott en taxeringsnämndsfråga,
utan den är även en deklaranternas fråga. Det är en sak, som
man bör tänka på, när det gäller att bestämma om tiderna. Vi ha nu haft en
deklarationstid, satt till den sista februari. Vi ändra den nu för folk i allmänhet
till den 15 februari, och vi ändra den kanske år 1926 ånyo för en stor del
av deklaranterna. Det är rätt så svårt att kunna hålla reda på alla dessa tider
för den stora mängden av människor, som ju i allmänhet följa någon av den
mängd av handböcker, som finnas på detta område, och som ha synnerligen
svårt — därom ha vi ju erfarenhet från andra områden att komma ifrån
gamla invanda tider. Löpa icke dessa människor, som utsättas för dessa tidsförändringar,
risken att, om de taga fel på deklarationstid, mista sin överklagningsrätt?
Man bör sålunda icke enligt utskottsmajoritetens mening gå till

Nr 83. 46

Onsdagen den 7 maj e. m.

i taxerings
förordningen

m. m.
(Forts.)

Ang. ändring en förändring, förrän man är säker på att icke behöva ånyo taga ett steg i detta
avseende.

Såvitt utskottsmajoriteten har kunnat finna, förhåller det sig väl ändå också
på det sättet, att vi ha under de senare åren, åtminstone enligt de herrars uppfattning,
som ha påyrkat det, vidtagit en del förändringar, som skulle lindra
arbetsbördan för taxeringsnämnderna. Jag erinrar om att, när vi upphävde
barnbeskattningen, framhölls det ifrån våra taxeringsexperter här i kammaren,
att detta hade en synnerligen stor betydelse för taxeringsnämndernas arbete.
Jag erinrar om att när vi exempelvis hävde förmögenhetsspärren, var det en av
de talare, som i kväll har talat för reservationen, som tillskrev denna åtgärd
en synnerligen stor betydelse, när det gällde taxeringsnämndernas arbete. Jag
skall också påpeka, vilket ju förut här har framhållits, att när det gäller tiden
för statsregleringen och inkomsternas beräknande, har ju utskottet redan i sitt
betänkande framhållit, att man även i fortsättningen torde komma att få räkna
med approximativa siffror. För Stockholm, som enligt 1923 års siffror omfattar
en tredjedel av landets inkomst och förmögenhet, få vi ju fortfarande
räkna approximativt. Nu har det sagts, att man har andra möjligheter till beräkningar
vad Stockholm beträffar, men de möjligheterna tror jag, att man
också har för andra delar av landet. Man har ju utan allt tvivel haft det föregående
år, och jag är säker om att har man under de osäkra tider, som vi nu
gått igenom, kunnat göra dessa beräkningar, kan man även göra dem under de
närmast kommande åren.

Med anförande av dessa synpunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman! Med
anledning av vad den senaste ärade talaren anförde skulle jag vilja framhålla,
att den synpunkten givetvis är viktig, att man får fram resultatet av taxeringsarbetet
i god tid, innan riksdagen avslutas. Man får nog icke förbise den nytta,
som man verkligen har av att 2b av taxeringsresultatet kommer fram säkrare
och tidigare än vad som förut har ägt rum. Vad Stockholm beträffar har man
ju möjligheter, som redan anförts, att på annat sätt komma fram till ett rätt
tillfredsställande resultat. Jag erkänner dock gärna och villigt, att detta icke
är det väsentliga i den föreslagna reformen. Vi skulle ju kunna hjälpa oss
fram. Vi få gissa på en hel del andra punkter i inkomststaten. Det väsentliga
är emellertid, att det är av största vikt att så snart som möjligt komma till noggrannast
tänkbara taxeringsarbete. Det har stor betydelse ur statsfinansiell
synpunkt, att man får noggranna deklarationer. Var och en, som har lämnat
en riktig och fullständig deklaration, har dessutom rätt att fordra, att de deklarationer,
som utav olika skäl, av obekantskap med skatteförfattningarna, av
rent slarv eller försumlighet eller kanske också av andra motiv innehålla ofullständiga
eller felaktiga uppgifter, granskas så noggrant som någonsin är möjligt.
Jag tror, att det ligger vikt uppå, att man icke dröjer för länge att genomföra
de reformer, som kunna föra till en förbättring i detta avseende.

Nu har det sagts av den siste ärade talaren, att det skulle vara mycket
riskabelt att göra en ändring dels nu, dels kanske om ett par år. Ja, jag vill
för det första instämma med herr Eden däruti, att man är ju långt ifrån säker
på att kommunalskattefrågan kan bli avgjord vid 1926 års riksdag. Bara att
utarbeta den har tagit först ett år och sedan ytterligare ett år längre än som
från början hade tänkts. Denna fråga är så pass svår och innehåller så pass
många intrikata moment, att jag i likhet med herr Edén tror, att det skulle vara
en rätt god tur för den regering, som lägger fram den propositionen, om den
kan få sitt förslag igenom utan ändringar, och det kan stöta på svårigheter att
hinna utarbeta eventuella ändringar, varom riksdagen kan enas. Att det alltså

Onsdagen den 7 maj e. m.

47 Nr iW.

finns en viss risk, att frågan icke blir löst år 1926, utan att det kan dröja
längre, få vi väl ändå räkna med.

Låt oss emellertid utgå ifrån, att kommunalskattefrågan i alla fall blir klar
vid 1926 års riksdag. Då säger den siste ärade talaren: vi göra en ändring nu,
och vi få kanske göra en ändring till år 1926, och tänk vilken risk för deklaranter,
som icke observera det faktum, att deklarationstiden har ändrats och
därigenom gå förlustiga sin besvärsrätt! Med det upplysningsväsende, som
nu existerar, de möjligheter att sprida kunskap, som de allmänna tidningarna
erbjuda, har jag ofantligt svårt att tänka mig, att icke dessa upplysningar i
varje fall skola tränga fram till var och en, som är deklarationsskyldig. Alldeles
givet är, att, därest förslaget går igenom, i första hand Kungl. Maj:t och
i andra hand länsstyrelser och taxeringsmyndigheter och alla, som äro intresserade
av denna fråga, komma att göra allt vad i deras förmåga står för att
bringa saken till allmän kännedom. Det sist anförda skälet hoppas jag därför
icke skall inverka på kammaren vid avgörandet av denna fråga.

Herr Sköld: Herr talman! Jag ansåg mig nödsakad att begära ordet för
en liten replik gentemot herr statsrådet. Herr statsrådet framhöll med särskild
styrka nödvändigheten av att få exakta beräkningar av inkomst- och förmögenhetsskatten.
Det har ju redan påpekats, att fullkomligt exakt kan det ändå
icke bli, och jag tycker, att det är att ifrån finansdepartementets sida underskatta
sig en smula, när man förmenar, att det är absolut nödvändigt att få
exakta beräkningar för de två tredjedelarna. Vi ha dock erfarenhet av att man
med tillhjälp av approximativa metoder lyckats räkna fram inkomst- och förmögenhetsskattens
storlek så nära det verkliga utfallet, som man egentligen
kan begära.

Herr Eden och herr statsrådet framförde den farhågan, att komniunalskattereformen
icke skulle bli löst vid 1926 års riksdag. Ja, om så skulle ske, och om
det visar sig efter de förändringar av annan art, som i dag vidtagits, att det föreligger
ett starkt behov av att komma till en reform, varför skulle riksdagen icke
kunna ta denna reform då oberoende av kommunalskattereformen, sedan frågan
ytterligare efter denna debatt i riksdagen har blivit prövad, så att vi kunna varasäkra
om att det förslag, som då framlägges, är fast fotat?

Slutligen skulle jag vilja varna för att överskatta betydelsen av tidningarnas
upplysningsverksamhet. Det finns många människor i detta land, vilka icke
såsom vi ha tillfälle att ägna alla dessa lagändringar en så ingående uppmärksamhet,
att de sitta kvar i minnet. Det finns en stor mängd människor, som
nog en gång sett i tidningen, att en lagändring har skett, men när det kommer
till kritan, ha de glömt bort den och man använder kanske, som herr Olsson^i
Gävle sade, en gammal handbok, som innehåller de gamla tiderna. Dessa svårigheter
komma givetvis att inträda varje gång, en ändring sker, men det
riskabla är att göra ändringar ofta, ty därigenom ökas svårigheterna.

Herr Eden: Herr talman! Endast några få ord med anledning av det sista
anförandet. Jag har för min del icke uttalat någon mening om att kommunalskattefrågan
icke skall kunna lösas år 1926. Jag har endast varnat för att
sätta in denna diskussion under den synpunkten, att det är säkert, att den skall
lösas 1926. Jag har påpekat, att det finns många möjligheter till att den icke
kommer att kunna lösas det året. I samma ögonblick som man har detta klart
för sig, förfaller emellertid den tröstegrund, som utskottet genom sin talesman
har förfäktat, nämligen att det endast gäller två års uppskov. Då blir det
kanske ett längre uppskov. Herr Sköld svarade mot detta, att i så fall skulle
man ju år 1926, när man finner, att man icke kan lösa kommunalskattefrågan,
åtminstone kunna gå till en förändring av deklarationstiderna. Ja, men detta

Ang. ändring
i taxeringsförordningen

m. ra.
(Forts.)

Nr 33. 48

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. ändring var väl ändå en liten lapsus i diskussionens hetta, om vi nu kunna tala om en
förordningen sådan i denna ovanligt litet hetsande fråga. Icke kan det väl vara herr Skölds
m. mening, att om man år 1926 ser, att man icke kan lösa kommunalskattefrågan,
(Forts.) men man hoppas, att man skall lösa den 1927, man då skall gå och göra ändringar
i deklarationstiderna, när man endast har ett år framför sig? Då är
det väl bättre att göra det nu, när man med säkerhet har två år och kanske
längre tid framför sig.

Så talades det om att det skulle vara en risk med de täta förändringarna.
Naturligtvis är det icke något nöje att göra täta förändringar. Men på denna
punkt vågar jag verkligen med den erfarenhet, jag har, säga, att jag kan icke
förstå, varuti risken skulle ligga. Vi veta ju alla, att när den normala deklarationstiden
är inne äro alla våra tidningar översvämmade av den förståndiga
maningen: »Kom ihåg, att deklarationerna skola vara avgivna före den 1 mars!»
eller »Deklarera i februari!» Göres nu en förändring till 15 februari, är jag
viss om att denna förändring kommer att så starkt inpräntas genom pressen, att
det icke behöver bli, åtminstone icke i någon märkbar utsträckning, några misstag
i avseende å deklarationstiderna. Är det så, att vi nu skulle besluta en
ändrad deklarationstid, så nog kommer det att finnas möjlighet att göra detta
klart för de skattskyldiga, så att de verkligen icke behöva löpa risk att deklarera
för sent.

Jag tillåter mig, herr talman, att ännu en gång understryka, att de anmärkningar,
som här ha blivit framställda, äro egentligen icke riktade emot det sakliga
innehållet av den framställning, som har blivit gjord av Kungl. Maj:t.
Alla ha erkänt, att det är nödvändigt att få en längre tid för arbetet i taxeringsnämnderna.
Varför kunna vi då icke ge denna längre tid, när vi ha möjlighet
därtill? Det vinnes så pass mycket med dessa 14 dagar, att det är verkligen
icke skäl att kasta bort den möjligheten.

Jag skall till sist be att få framhålla, vad jag glömde i mitt förra anförande,
att det är en ovanligt svag grund för avslag, som utskottet har funnit, när det
åberopar Kungl. Maj :ts skrivelse i fjol till länssts^relserna, att dessa skulle tillhålla
taxeringsnämnderna att bli färdiga i tid. Det är klart, att länsstyrelserna
ha ställt sig denna skrivelse till efterrättelse och gjort allt vad de ha kunnat för
att förmå taxeringsnämnderna att bli färdiga. Men nämnderna bli ändå icke
alltid färdiga, och de kunna helt enkelt understundom icke bli färdiga på grund
av alla de svårigheter, som nu mera äro förenade med taxeringsarbetet, och som
framför allt äro vållade av den omständigheten, att man har för kort tid på sig
i förhållande till den uppgift, som är förelagd. Detta, att man utfärdar en
anmaning, betyder ingalunda, att det är möjligt att få denna anmaning följd
överallt. Det har faktiskt också blivit så, att man i många fall icke har lyckats
få anmaningen följd, och länsstyrelserna kunna egentligen icke något göra
däråt, då det visat sig, att vissa taxeringsnämnder helt enkelt icke kunna bli
färdiga på grund av svaga arbetskrafter i förhållande till arbetsbördan.

Jag skulle vilja hemställa till kammaren — jag förstår verkligen icke riktigt,
varför man skall vara så oresonlig i denna sak — att efter alla de vittnesbörd,
som här givits om fördelen av att få denna förändring och efter det att diskussionen
har visat, att det egentligen icke kunnat anföras några andra motskäl
än hänvisningen till den blivande kommunalskattereformen, om det ändå icke ur
praktiska synpunkter borde vara lämpligt att bifalla reservationen.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig
i denna fråga, men då särskilt från visst håll med sådan styrka understrukits,
att denna reform rent av skulle vara förhastad, har jag ändå trots den sena timmen
tagit mig friheten att säga några ord.

Alla, som ha sysslat med arbetet inom en taxeringsnämnd, känna nog till att

Onsdagen den 7 maj e. in.

•19 Nr 88.

don tid, som hittills har varit tillmätt för taxeringen, har varit alltför kort. Man ändring
har också under eu följd av år ställt önskemål ifrån taxeringsmyndigheternas
sida att kunna få börja taxeringsarbetet tidigare än vad som nu är fallet. Det 1 m>
är också i denna riktning, som Kungl. Maj :t har syftat, när Kungl. Maj :t har (Forts.)
framlagt proposition om att mantalslängden skall avlämnas nästan en månad tidigare
än som nu gäller. Det är helt naturligt, att därmed också borde följa en
proposition, som framflyttar tiden för deklarationernas avlämnande. Jag har
under 15 år haft tillfälle att deltaga i taxeringsnämndens arbete i min hemkommun.
och jag kan försäkra er, mina herrar, att påståendet här i kammaren om
att det på sista tiden skulle ha blivit en sådan lättnad på grund av att barnavdraget
blivit frånkopplat och ävensom att förmögenhetsspärren har blivit frånskild,
saknar den betydelse man här gör gällande, åtminstone har icke sådan lättnad
försports i det taxeringsdistrikt jag tillhör. Vi ha ändå där uppe lyckats
få mantalslängden betydligt tidigare än häradsskrivaren är skyldig att avlämna
densamma, men trots att vi fått den kanske fjorton dagar tidigare, har det visat
sig synnerligen svårt att inom föreskriven tid förrätta en noggrann taxering,
som det naturligtvis bör vara för att man skall få fram det rätta resultatet. Under
två år har taxeringsnämnden där uttalat önskemål om att statsmakterna så
måtte påverkas, att en ändring vidtages, så att man skulle kunna börja taxeringsarbetet
tidigare.

Jag skulle tro, att när vi komma till förslaget om mantalslängdernas avlämnande,
där utskottet gått på bifall till Kungl. Maj ds förslag, kommer kammaren
att gå med på att mantalslängderna skola avlämnas 25 dagar tidigare än
förut. Detta tidigare avlämnande är motiverat därmed, att taxeringsnämnderna
skola få bättre tid på sig, men hur kommer detta att verka, om icke deklarationerna
avlämnas tidigare än förut? Jo, det kommer att verka så, att taxeringsnämnden
knappast kan börja arbetet nämnvärt tidigare än den förut har gjort,
därför att i regel är det så, att den stora floden av deklarationer kommer först
de sista dagarna i februari månad och även de första dagarna i mars. Sedan
skola de respektive ordförandena på orterna anmoda försumliga deklaranter avgiva
deklaration samt sortera in deklarationerna i bokstavsordning för att därefter
plocka in dem efter mantalslängden. Jag skulle tro, att även om det är en
mycket ferm expeditionskarl, har han icke, om det är ett någorlunda stort distrikt,
möjlighet att börja taxeringen förrän i mitten av mars månad, och då har
man som sagt icke vunnit mycket.

Det har här som skäl för utskottets ställning framhållits, att man icke bör införa
en bestämmelse, som vi kanhända få ändra igen om några år, men det må
vara hänt, det må jag säga. Är det så, att man, när kommunalskattesakkunnigas
förslag kommer, anser, att man kanske bör flytta fram tiden ännu längre,
då må man i Herrans namn göra det. Jag tror icke, det kommer att sprida någon
förvirring vare sig bland deklaranterna eller bland taxeringsnämnderna, vilket
en talare här velat göra gällande. Var och en av oss vet ju, att det knappast gått
något år, då icke taxerings förordningen ändras. Man måste räkna med att man
får en nyhet det ena året på ena sättet och en annan nyhet det andra året på ett
annat sätt, utan att det kan sägas ha verkat förvirrande.

Jag skulle därför, herr talman, vilja säga, att den reform, som här föreslagits
i den kungl. propositionen, anser jag vara fullt befogad, och jag tror, att
den kan försvaras, även om det skulle kunna hända, att vi få vidtaga en ny ändring,
när kommunalskattesakkunnigas förslag kommer. Det är verkligen av
behovet påkallat, att man får denna reform nu. Skulle det icke bli fallet, är
det ju ingen mening i att häradsskrivaren skall avlämna mantalslängden en månad
tidigare än som nu är gällande. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Andra hammarens protokoll 192-J. Nr 33.

Nr 33. 50

Onsdagen den 7 maj e. m.

1 teS"9 Herr Strindlund: Herr talman! Jag ber först och främst få påpeka, att
förordningen Propositionen har föreslagit även andra åtgärder till möjliggörande av ett skyndm.
m. sammare taxeringsarbete än blott och bart deklarationstidens framflyttande. Ge(Forts.
) nom förslaget i propositionen om ändrad tid för mantalslängdens avlämnande,
vilket till antagande tillstyrkes av utskottet, komma mantalslängderna att överlämnas
till taxeringsnämnderna inte mindre än 25 dagar tidigare än förut har
gjorts, och torde därigenom möjliggöras för taxeringsnämnderna att tidigare påbörja
sitt arbete. Här har under debatten från flera talare, som talat för reservationen,
framhållits önskvärdheten av deklarationstidens framflyttning, och
jämväl också nödvändigheten därav. Detta har ju ingalunda heller bestritts
ifrån dem, som hålla på utskottsförslaget. Frågeställningen är egentligen inte
den, huruvida det kan vara önskvärt att åstadkomma en längre tid för taxeringsnämnderna
i deras arbete, utan frågeställningen är egentligen den, huruvida behovet
av ändring är så påträngande, att man, med risk att behöva ändra detta
beslut kanske inom två år, redan nu skall taga beslutet. Man måste i alla fall
vara ense om, att genom ett sådant beslut uppstå flera olägenheter för deklaranterna,
inte minst därigenom att dessa författningar ändras gång på gång.
Jag har den uppfattningen, att man inte skall mer än när det är absolut nödvändigt
plottra och ändra på dessa taxeringsförordningar, synnerligast i de delar,
som varje deklarant måste känna.

Här ha framhållits ungefärligen samma synpunkter förut, och jag behöver inte
förlänga debatten.. Men jag ber att få understryka, att vad som varit det huvudsakliga
för mig, när jag tagit ställning till denna fråga, är att man inte
skall onödigtvis hålla på och ändra dessa förordningar. Och då det, från de
flesta håll åtminstone, förväntas att det inte kommer att dröja mer än två år,
innan man hoppas kunna nå en slutlig lösning av denna fråga, har jag förenat
mig med dem, som anse att vi på den punkten kunna låta med beslut anstå, till
dess vi komma till år 1926, då man antar att kommunalskatteförslaget skall
vara framlagt och frågan i sin helhet komma under riksdagens prövning. Jag
yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
samt vidare på bifall till det förslag, som innefattades i punkten a) av den
vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit punkten a) i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 84 ja mot 69 nej; och hade kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 7 maj e. in.

Kr 3».

§ 3.

Vidare förekom till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 39, i anledning
av väckta motioner rörande pensionsförbättring för vissa f. d. underofficerare
vid armén. i y

Punkten 1, angående pensionsförbättring åt f. d. fanjunkarna P. Steiner, A.
Wickberg och G. A. Schröder.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 263, hade herr Holmström i
Gävle föreslagit, att riksdagen måtte besluta, att från Hälsinge regemente
pensionerade f. d. fanjunkarna P. Steiner, A. Wickberg och G. A. Schröder
måtte från och med den 1 juli 1924 tilldelas pensionsförbättring i enlighet med
kungörelsen den 20 augusti 1919, angående grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén, så att de erhölle Steiner halv pensionsförbättring
samt Wickberg och Schröder hel pensionsförbättring.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Denna min motion har blivit avstyrkt
av ett enhälligt bankoutskott. Och kammaren hade väl sålunda väntat,
att jag skulle låta denna motion begravas i tysthet. Men det kan jag inte
göra; så anmärkningsvärt är bankoutskottets utlåtande, enligt mitt förmenande.

Jag skall be att i korthet få referera motionen. Det var tre underofficerare
vid Hälsinge regemente, som, när tiden för deras pensionsålder nalkades, hade
att taga ställning till frågan, huruvida de då omedelbart skulle avgå ur tjänst
eller begagna sig av den rätt, som då fanns, att taga ut respitåren. Anledningen
till att de kommo att fundera över detta var det förhållandet, att de visste,
att den militära pensionsfrågan då låg under utredning hos en kommitté, och
att de sålunda kunde räkna med, att om de stodo kvar i tjänst en tid, riksdagen
under denna tid möjligen skulle komma att fatta ett beslut i pensionsfrågan,
varigenom de för hela sin återstående levnad skulle komma i åtnjutande
av en bättre pension, än vad fallet skulle vara, om de genast avginge.
Nu voro dessa herrar så försiktiga, att de gingo upp till sin regementschef och
rådfrågade sig med honom. Och denne i sin tur är så försiktig, att han skriver
hit ner till Stockholm till högsta vederbörande myndighet, nämligen Arméns
pensionskassa. Byråchefen där är i sin tur slutligen så försiktig, att
han rådfrågar sig med en ledamot av den kommitté, som hade ärendet under
behandling, för övrigt en riksdagsman.

Svaret blev av den innebörden, att dessa underofficerare fingo klart för sig,
att pensionsfrågan icke skulle komma före i riksdagen under den tid de hade
rättighet att stå kvar i tjänst. Och därför togo de genast avsked. Nu blev
det emellertid på det sättet, att pensionsfrågan blev avgjord inom denna tid,
inte på grund av utlåtande av den nyss omtalade kommittén, utan i ett annat
sammanhang. Och då menar jag — och dessa herrar — att hänsyn bör tagas
till att de ha visat en sådan omtanke och försiktighet, som de gjort, och tydligt
ådagalagt, att de ämnade stå kvar i tjänst, om de visste, att de därigenom
skulle få bättre pensionsförmåner, men genom statens organ blivit vilseledda.
Detta har naturligtvis från statens organs sida skett fullständigt ofrivilligt,
då det nämligen sedan inträffade något, som arméns pensionskassa och denne
kommittéledamot inte då kunde räkna med. Men det är ett faktum, att de genom

Ang.
pensionsförbättring
(it
tre f. ti. fanjunkare
vid
Hälsinge
regemente.

Nr 33.

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang.
pensionsförbättring
åt
tre f. d. fanjunkare
vid
Hälsinge
regemente.

(Forts.)

statens organ ha blivit vilseledda. Och då menar jag, att de därför höra hållas
skadeslösa.

Hur säger nu bankoutskottet i denna fråga? Jo, bankoutskottet säger först:
»Enligt vad inom utskottet uppgivits, lärer anledningen till att ifrågavarande
befattningshavare i så stor utsträckning tagit avsked utan att begagna sig
av rätt till respittid närmast vara att söka i den omständigheten, att de under
den rådande högkonjunkturen haft utsikt till lönande anställningar i enskild
verksamhet och därav föranletts att avgå omedelbart.»

Ja, det lär nog inte vara tvivel om, att det i många fall förhöll sig på det
sättet. Det var de många kristidskommissionerna, som lockade med jämförelsevis
bra betalda anställningar. Men dessa herrar ha ju tydligt genom sin handling
visat, att detta inte var fallet beträffande dem. Hade det varit anställningar
i kommissioner, som lockat dem, hade de naturligtvis inte vidtagit den
här försiktighetsåtgärden. Deras handling talar sålunda emot utskottets förmodande.

Vidare skall jag be att få säga, att inom denna kår är den uppfattningen
rådande, att det inte är juste av en man, som uppnått sin pensionsålder, att
likafullt stå kvar. Ty vad gör han genom detta? Jo, han avstänger andra
från befordringar, i detta speciella fall en sergeant av första klass att bli fanjunkare,
en sergeant av andra klass att bli av första klass, en furir att bli
underofficer och så hela skalan igenom. Det är sålunda en hel rad, som går
och tittar snett på honom under dessa år. Det har faktiskt varit kutym inom
denna kår, att man inte stannat en dag mer än man behövt. Nu menade emellertid
dessa tre, att om de kunde få svart på vitt på, att det var av betydelse
för deras framtida pensionsförhållanden, så kunde det vara anledning för dem
att stå kvar. Så blev inte fallet, och därför avgingo de.

Vidare säger utskottet: »Med hänsyn till vad nu anförts synes ett medgivande
av pensionsförhöjning utav den art, varom här är fråga, av principiella
skäl icke kunna förordas med mindre alldeles särskilda skäl därför kunna
åberopas.» Men då menar jag: är det inte »alldeles särskilda skäl» att en förfrågan
gjorts, inte bara hos ett statens ämbetsverk, utan även, inte direkt men
indirekt, hos en ledamot av den parlamentariska kommitté, som behandlade
ärendet?

Så kommer till sist något, som jag betraktar som ett utslag av verklig formalism.
Utskottet resonerar på det här sättet: »Innehållet i den av motio nären

åberopade skrivelsen den 15 juni 1916 från byråchefen i arméns pensionskassa
synes nämligen vara utan betydelse för frågans bedömande, enär
den till 1919 års lagtima riksdag avlåtna framställningen om pensionsförbättring
icke sammanhängde med det i berörda skrivelse avsedda förslaget till ny
militär pensionslag utan föranleddes av 1918 års lagtima riksdags beslut om
tillfällig löneförbättring för arméns personal», o. s. v. Jag menar att detta
är verklig formalism. Därför att beslutet i riksdagen inte föranleddes av ett
utlåtande av den nyss omtalade kommittén, utan av ett annat kommittéutlåtande,
om vilket man vid tiden för skrivelsens från Arméns pensionskassa avlåtande
inte hade en aning, på grund av denna rena formalitet skulle dessa
herrar bli avstängda från det, som väl annars enligt utskottets ovan uttalade
mening skulle vara deras rätt! Naturligtvis kan denna utskottets ståndpunkt
förklaras rent formalistiskt. Men vad som är kärnpunkten för dessa herrar,
och vad som är kärnpunkten för mig, det är inte i vilket Sammanhang frågan
kom upp här i riksdagen. Utan kärnpunkten är, att deras pensionsfråga hlev
föremål för ett beslut. Yi behöva för övrigt inte resonera så mycket om detta.

Utskottet har klippt åtminstone tre fjärdedelar av min motion i delar, som
jag anser vara ganska oväsentliga. Yad som är det huvudsakliga för mig och
för dessa herrar, och vad som också har blivit huvudsaken för utskottet, näm -

Onsdagen den 7 maj e. m.

53 Nr 33.

ligen den som bilaga till motionen fogade avskriften av skrivelsen från Arméns
pensionskassa, sättes däremot inte liksom motionen in i utlåtandet in extenso,
utan endast refereras. Och den refereras på ett sätt, som tydligen är avsett
att tjäna utskottets syfte, nämligen att avstyrka motionen. Referatet av denna
skrivelse slutar där klämmen börjar. Referatet talar endast om denna kommitté
och dess verksamhet, men klämmen, varom i referatet ingenting säges, i
skrivelsen lyder så här: »Av allt att döma kommer det sålunda att dröja mycket
länge, och åtminstone till dess mera lugna förhållanden inträtt, innan den
militära pensionsfrågan blir ordnad på ett mera tillfredsställande sätt.»

Detta är klämmen: »av allt att döma kommer det att dröja mycket länge.
innan den militära pensionsfrågan» etc. — sålunda inte den militära pensionsfrågan
»i enlighet med det och det utlåtandet», utan den militära pensionsfrågan
helt generellt.

Det är ju alldeles klart, att dessa underofficerare, när de fingo detta besked,
gjorde som de gjorde. Det kan här inte bli frågan om något annat, än att
statens organ ha, låt vara ofrivilligt, kommit dessa underofficerare att få en
uppfattning, varav de sedan lidit skada.

Man skulle här kunna vädja, som man ju ofta gör i pensionsfrågor, till kammarens
känsla genom att tala om, att för en av dessa herrar betyder detta
något över hundra kronor i månaden för all framtid. Hade han stått kvar,
som han egentligen hade avsett, hade han sålunda nu haft något över hundra
kronor mer i månaden i pension. Men jag anser, att man inte behöver vädja!
till kammarens ömhetskänsla i detta fall, utan helt enkelt till kammarens rättskänsla.
Och med anledning av detta, herr talman, skall jag tillåta mig att
yrka bifall till min motion.

Ang.
pensi unsfur
bättring åt
tre f. d. fanjunkare
vid
Hälsinge
regemente.

(Forts.)

Herr Lanrén instämde häruti.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! I egenskap av ordförande i

utskottet står jag här med den otacksamma uppgiften att försvara utskottets
ståndpunkt. Jag hoppas emellertid, att det här fallet inte skall bli mig för
svårt, då vi här ha ett enhälligt utskott, och, såvitt vi kunna förstå, skälen_ äro
tämligen svaga för motionärens framställning. Det är på det sättet, att vi ha
ett hundratal underofficerare, som ha avgått, och som äro ungefär i samma belägenhet
som de tre som här äro nämnda. Nu vill motionären hålla före, och
naturligtvis kan man göra det, att dessa tre underofficerare intaga en särskild
ställning framför de andra. Och skälet varför de äro i denna särskilda ställning
är den skrivelse, som de avlåtit till arméns pensionskassa år 1916. På denna
skrivelse fingo de ett svar, och det svaret är både formellt och reellt riktigt.
De fingo det svaret, att det skulle komma att dröja en avsevärd tid innan arméns
pensionering skulle bli ordnad. Detta var 1916, och ännu har inte arméns
pensionering blivit ordnad. Men vad skedde då 1919? Jo, det var en pensionsförbättring,
men det var intet ordnande av underofficerarnas pensionering. Vi
kunna sålunda inom utskottet ingalunda på något vis såga, att vare sig formellt
eller reellt någon ändring har skett i vad angår de förhållanden, på vilka svar
lämnades då.

Dessutom skall jag bringa en annan sak på tal här inom kammaren, som vi
inom utskottet inte ha berört. Och det är, att om det skulle ha varit så mark,
om det skulle ha varit så — att här genomförts en ny pensionering 1919, skulle
man då kunna säga, att därför att en byråchef i arméns pensionskassa pa det
sättet givit något på hand, vederbörande här skulle få hjälp av riksdagen? Det
kan man näppeligen säga. Men nu har inte heller så skett, och man behöver alltså
inte taga fram det argumentet. Det vill synas utskottet, och på den punkten
ha vi varit alldeles ense, att det förhållandet, att riksdagen 1919 genomförde den

Nr 33. 54

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang.
pensionslörbättringåt

tre f. d. fanjunkare
vid
Hälsinge
regemente.
(Forts.)

Ang. pens
torn för bättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. Billing.

pensionsförbättring, som då ägde rum, ingalunda kan på det sättet betraktas, som
motionären här har gjort. Och därför ber jag, på de grunder utskottet här har
anfört, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Bankoutskottets ärade ordförande
talade om, att det var ett hundratal underofficerare, som voro likställda med
dessa.^ Jag har sett det i handlingarna, men jag tror det icke. Statskontoret
har påpekat, att det är ett hundratal underofficerare, som avgått utan att taga
ut respitåren. I detta avseende äro de jämställda,. Men statsutskottet har inte
sagt, att. alla dessa också vidtagit samma försiktighetsåtgärder, som dessa tre
underofficerare ha gjort. Det är det, som skiljer dem åt. Och det är just den
omständigheten, som jag anser berättigar dem till denna pensionsförbättring.
Att det är en byråchef, som utfärdat den åberopade skrivelsen, tycker herr Eriksson
i Grängesberg, att man icke skall fästa något avseende vid. Men det är dock
ett statens organ, och han stöder sig icke bara på sin egen uppfattning, utan på
ett uttalande av en riksdagsman, en ledamot av en parlamentarisk kommitté.
Jdika uttalanden skall man i all rimlighets namn ha aktning för och lita på,
om inte uttalanden från två så vederhäftiga håll?

Herr talman, jag anhåller att få vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed, slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till .den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 2, angående pensionsförbättring åt f. d. fanjunkaren C. Billing.

.1 en inom andra kammaren av herrar Fjellnian och andre vice talmannen
Nilsson väckt motion, nr 153, hade föreslagits, att fanjunkaren i skånska dragonregementets
reserv Carl Billing måtte beviljas pension enligt de grunder,
efter vilka denna skulle utgå på grund av 1919 års bestämmelser utan hinder
därav, att Billing avgått redan i november 1918.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Bor ogren, Bäcklund
och Lorichs, vilka föreslagit, att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte medgiva, att förre fanjunkaren vid skånska dragonregementet Carl Billing
finge, utan hinder därav, att han avgått ur tjänsten före utgången av år
1918, från och med den 1 januari 1924 uppbära pensionsförbättring med det
belopp för år,^ som skulle hava tillkommit honom, därest han erhållit avsked
först efter ingången av år 1919; samt

av herr Björnsson mot viss del av motiveringen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Loriclis: Herr talman! Bankoutskottet har, som herr Holmström i

Gävle nyss citerade, sagt, att för att sådana här extra pensionsförbättringar
utan egentlig formell rätt skola kunna beviljas, så får det lov att vara alldeles
särskilt bärande skäl. Herr Holmström i Gävie framhöll, att han ansåg, att i
den punkt, som nyss föredrogs, sådana bärande skäl förelågo. Och det kan ju
hända, att han hade ett visst fog för det. Men i fråga om den punkt, som nu är
föredragen, måste man väl säga, att skälen äro i särskilt hög grad bärande.

Här är ju fråga om en underofficer, en fanjunkare vid Skånska dragonrege -

Onsdagen den 7 maj e. in.

55 Nr 33.

mentet, Billing, som år 1918 fyllde 50 år och sålunda var berättigad att då avgå
med pension. Häri hade enligt då gällande bestämmelser rätt till vissa respitår
och hade egentligen icke behövt avgå förrän under år 1921. Han var emellertid
mindre tjänstbar och kände sig väl stå i vägen för andras befordran, men
han ville dock försäkra sig om, att han inte skulle göra någon förlust, därest han
avginge i november 1918. Han gick därför till sin regementschef och bad om
anstånd att få vara kvar så länge, att han skulle komma i åtnjutande av eventuell
pensionsförhöjning, som sedermera beslutades vid 1919 års riksdag. Då
svarade honom chefen, att om han avginge med detsamma, finge han lika stor
pension, som han skulle få, därest han stannade kvar litet längre. Ja, om man
tänker sig in i saken, att en underordnad kommer till sin chef för att få ett gott
råd och denne chef bestämt säger till honom, att han utan risk kan taga avsked,
och gör det uti ganska kategoriska ordalag, såsom framgår av Billings inlaga
till Kungl. Maj :t år 1922, kan man nog förstå, hur en underordnad skall känna
det. Det är ju om också inte precis en order att gå, så dock något liknande; han
skulle göra chefen en tjänst o. s. v. Och man får naturligtvis anse det vara alldeles
givet, att chefen, när han gav det rådet, var i god tro. Han sade ingenting
annat, än vad han själv trodde. Då är det klart, att den underordnade trodde,
att chefen förstod saken så mycket bättre, varför han litade på honom.

Förra året väcktes av herr Fjellman en motion av samma innehåll som den nu
i år väckta. Den behandlades av bankoutskottet, och bankoutskottet fann då,
att åtskilliga billighetsskäl förelågo för ett bifall till motionen, men då Billing
redan till Kungl. Maj:t avlämnat en underdånig ansökan att på nådevägen få
denna pensionsförbättring, avstyrkte utskottet motionen på den grund, att man
borde avvakta, att Kungl. Maj ds dom skulle falla. Nu har domen fallit, och
det blev avslag. Då förefaller det mig, som om de billighetsskäl, som gällde i
fjol, skulle gälla ännu mycket mer i år, då det är den enda utväg som Billing
har att få, vad han anser vara sin rätt. I år har emellertid^ bankoutskottet
icke slagit in på den vägen utan på en annan, och det beror på, att bär har
kommit en mellankommande part, nämligen statskontoret, som yttrat sig i frågan
och därvidlag framhållit, att enligt statskontorets mening inga bärande
skäl här skulle föreligga för ett undantag. Det har också bankoutskottet för
sin del uttalat. Ja, vad som menas med bärande skäl, kan ju vara en subjektiv
uppfattning, och det är väl därom striden här står. Emellertid förefaller
det väl, som om ingenting nytt egentligen skulle ha kommit emellan. Ingå nya
skäl hava kommit fram, som motivera, att bankoutskottet ändrat uppfattning i
det här fallet.

Så har statskontoret kommit in på frågan om konsekvenserna. Det är någonting,
som alltid kommer fram i sådana här fall. Det har talats om. att det
skulle vara ett hundratal militära befattningshavare, som skulle vara i samma
ställning inom armén, och kanske ett stort antal även inom marinen, och att det
naturligtvis skulle medföra en farlig konsekvens, om man här beviljade pensionsförbättring.
Ja, efter det beslut, som riksdagen för ett ögonblick sedan fattade
med avseende på de tre fanjunkarna vid Hälsinge regemente, som föreslagits till
erhållande av pensionsförbättring, så har ju kammaren klippt av alla möjligheter
till sådana där konsekvenser. Jag vill emellertid hålla före, att detta fall
är av en säregen beskaffenhet. Jag tror inte, att det skall kunna letas upp något,
som är analogt med detta. Skulle det nu verkligen vara ett och annat fall,
som skulle kunna letas upp och beträffande vilket detta skulle kunna åberopas
såsom något prejudikat, är det väl icke någon fara och ingen anledning att därför
icke ordna detta fall. Konsekvenserna för statsverket i den här saken, kunna
ju icke vara av någon betydelse i ekonomiskt avseende, och rätt skall i alla
fall vara rätt. o

Nu är det ju även så med Billing, efter vad jag har hört från vederhäftigt

Ang. penHionsförbättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. Billing.
(Korts.)

Jfr 33. 56

Oasdagen den 7 maj e. m.

Ang. pensionsförbättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. Billing.
(Forts.)

håll, att han behöver denna penning. Hans ekonomiska ställning är icke god,
och hans utkomstmöjligheter ha blivit försämrade genom omläggningen av soekerkontrollen
— han var förut kontrollör. Jag skall be att på samma gång fa
nämna, att jag hört ett rykte gå bland utskottets ledamöter, att Billing i hemorten
skulle ha en lanthandel, som skulle ge honom inkomster, men det är icke
med verkliga förhållandet överensstämmande. Det har i detta fall skett en förväxling
med en annan person.

o Ja, herr talman, med anledning av vad jag nu har framfört, skall jag be att
få yrka bifall till den av herrar Borggren, Bäcklund och mig vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Lorichs talade så varmt och vädjande
för denne man, som om han icke hade någonting alls att leva av. Det är dock
icke så. Mannen har 1,625 kronor i årlig pension jämte dyrtidstillägg, alltså
i runt tal, tror jag, 2,500 kronor om året att leva av.

=Nu vär det naturligtvis beklagligt, att han råkade taga avsked en eller annan
månad tidigare, än han enligt sin egen mening borde ha gjort, men då han skyller
detta på regementschefen och det svar, han fått av denne, så tycker jag, att
det är fullständigt oriktigt. Jag tycker icke, att det är rimligt, att en man i
femtioårsåldern går och frågar sin regementschef: är det klokt att jag går, får
jag mera pension, om jag stannar kvar? Han har själv precis lika stora möjligheter
att taga reda på den saken, och han är ingen barnunge, utan en gammal
människa. Varför skall han tro, att regementschefen begriper den saken bättre
än han själv. Han skulle själv ha tagit reda på detta. Saken är nog den, att
mannen i fråga hade utsikt att bli fast anställd vid sockerkontrollen. Jag känner
till många sådana fall, där fanjunkare varit mycket angelägna om att komma
ifrån regementet, därför att de voro rädda, att andra människor skulle få
fast fot vid sockerkontrollen. Sedan har emellertid detta slagit slint, enär sockerkontrollen
blivit omlagd. Detta har mannen också framhållit i en skrivelse
till utskottet och därvid pekat på den orättfärdigheten, att en man, som tagit
avsked ett par tre månader senare, fått omkring 600 kronor mer i pension. Det
är klart,_ att det är förargligt, men icke tycker jag, att kammaren bör gå med
på att giva honom denna pensionsförbättring.

Jag tycker för min del, att utskottet handlat fullständigt riktigt, och ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Berg: Herr talman! Såsom synes av utskottsutlåtandet, har
jag icke deltagit i utskottets slutbehandling av detta ärende, men jag vill tillkännagiva,
att om jag hade gjort detta, hade jag obetingat ställt mig på reservanternas
sida. Jag anser, att det är, som det ofta heter, med rättvisa och billighet
överensstämmande, att denne gamle fanjunkare får den pensionsförbättring,
som i motionen är föreslagen. Det är ju konstaterat, att han har blivit,
vilseledd i fråga om avskedstagandet.

Nu fruktar man för konsekvenserna, men det behöver väl icke vara så farligt.
Om detta förslag om pensionsförbättring åt honom blir bifallet, till stor
del av det skälet, att han blivit vilseledd vid avskedstagandet, så måste ju samma
förhållande kunna påvisas av alla, som göra anspråk på att få en liknande
pensionsförbättring. Det torde kanske icke hädanefter bli så lätt. Jag antar
att en regementschef aktar sig för att giva ett sådant råd eller en sådan uppmaning,
som i detta fall givits. Jag tror att man aktar sig för detta hädanefter,
och jag tror därför icke, att konsekvenserna kunna bli så stora i detta fall.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Borggren m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 7 maj e. m.

57 Nr 33.

Herr Borggrcn: Herr talman! När .jag hörde herr Paulsens anförande hilr,
kunde jag icke underlåta att begära ordet. Han yttrade nämligen, att det vur
märkvärdigt, att denne man vänt sig till regementschefen och frågat honom, om
han skulle avgå. Han hade då framställt den frågan, huruvida, om han nu avginge
på ett tidigare stadium, han då skulle erhålla samma pension, som om
han stod kvar några månader till. På denna fråga fick han av den överordnade
det svaret, att detta hade ingen betydelse. Sedan dess har emellertid inträffat
den omständigheten, att mannen i fråga fått mindre pension, än han skulle fått,
om han hade tjänat längre.

Nu har jag mig bekant, att denne fanjunkare nog icke har det så bra ställt.
Han har också försökt att få litet högre pension genom att gå till Kungl. Maj:t,
fastän hans ansökan där blev avslagen. Så har han vänt sig till vissa motionärer
i riksdagen och anhållit om att man skulle bevilja honom den fyllnadspension,
som, han gått miste om. Jag anser, att detta icke drar med sig vidare
stora konsekvenser, och det är därför, som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till den reservation, som är avgiven av mig och herr Bäcklund.

Herr Fjellman: Herr talman, mina herrar! Jag hörde debatten i första

kammaren i dag i denna fråga. Där var det en ärad talare, tillhörande bankoutskottet,
som gjorde gällande, att denne fanjunkare förutom1 sin militära tjänst
skulle ha en annan sysselsättning, att han skulle hava något slags handelsföretag.
Jag har även hört ett par andra medlemmar, som tillhöra bankoutskottet,
hysa samma uppfattning. Det är fullständigt gripet ur luften, detta rykte.
Man har förväxlat Billing med en annan person, som säkerligen flera av de
ärade medlemmarna av kammaren här haft känning av. Bland andra vet jag,
att herr Thorsson har besvärats många gånger av honom. Denne person har
velat göra gällande, att han blivit lurad av sin regementschef. 1 ''et är denne
person, som man förväxlat med Billing. Den sistnämnde har jag känt i 30 år,
och aldrig någonsin har jag försport, att han haft något annat sorts arbete än
det militära, utom det att han ungefär tre till fyra veckor varje år, i likhet med
många av sina kamrater vid regementet, tjänstgjort vid sockerkontrollen. Billing
var en man av gamla stammen, som betraktade det ord, hans förman gav,
som ett kungsord och ansåg, att en förmans önskan var detsamma som en befallning.
De, som tjänstgjort som militärer, veta också, att en sådan uppfattning
varit rådande. När han gjorde sin förfrågan hos regementschefen, och
denne uttryckligen önskade, att han borde avgå för att bereda plats för yngre
krafter, så fogade Billing sig efter detta och gick. Han led av en sjukdom,
som kallas skrivsjukan, och kunde icke användas i direkt skrivtjänst utan användes
till ett särskilt förtroendeuppdrag. Han vara regementets furageuppbördsman,
en syssla, som endast finnes vid kavalleriet och de beridna vapenslagen.
Sedan han avgick, har det alltjämt gått utför med honom.

Förra året var utskottet synnerligen välvilligt i denna sak. Även om det
icke tillstyrkte motionen, så uttalade utskottet likväl som sin åsikt, att billighetsskäl
talade för att bifalla denna pensionsökning. Vad är det då. som inträffat,
då utskottet nu kastat om så här plötsligt? Jo, det är ett uttalande
av statskontoret, som säger, att billighetsskälen icke äro tillräckligt starka. Det
vore väl egendomligt, om icke här finnas billighetsskäl, som äro tillräckligt
starka! En förman utövar sitt förmansskap så, att han förorsakar en underlydande
ekonomisk utgift och bringar honom i nödläge genom att framställa
en sådan här önskan eller nästan, som jag vill kalla det, befallning!

Man har talat om dessa hundra underofficerare, som äro i samma ställning
som Billing. Men jag trotsar, att det finnes ett enda sådant fall som just det
här fallet, där en förman gör på det sätt, jag här relaterat, och där förmannen
äger tillräckligt mod att sedermera kunna erkänna, att han gjort detta fel. Om.

Ang. pen8ion.
sför bättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. Billing.
(Forts.)

Nr 33. 58

Onsdagen den 7 maj e. in.

Ang. pensionsförbättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. BiUing.
(Forts.)

förmännen-regementschefen först begått ett fel, så sonade han detta dock sedermera
genom att erkänna, att han begått detsamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag både icke tänkt uppträda
i denna fråga, då jag för min del trodde, att det kunde vara nog med vad herr
Paulsen anfört. Men då det nu är tre talare, som uppträtt bär från andra sidan,
får jag väl ändå yttra några ord från utskottets sida.

Jag kan naturligtvis medgiva, att det här fallet icke är alldeles lika andra
fall av detta slag, utan om det nu skall vara starka skäl för en dylik framställning,
så kan jag nog erkänna, att det föreligger något mera därav i det här
fallet än i många andra. Till förklaring på varför bankoutskottet ändrat
mening från i fjol kan jag ärligt och uppriktigt säga, att man i fjol icke så
grundligt satt sig in i saken. Man ville endast göra ett sympatiuttalande, och
sedan fick Kungl. Maj:t pröva frågan. Det har också Kungl. Maj:t gjort,
men Kungl. Maj:t har avslagit framställningen efter statskontorets avstyrkande.
Och nog är det väl ett skäl, som bankoutskottet bör taga en viss hänsyn
till, när de högsta prövande myndigheterna i detta fall göra på det sätt,
som här skett. Jag tycker t. o. m., att herr Fjellman skulle hava någon aktning
för den försvarsminister, vi för närvarande hava. Jag kan icke förstå
annat, än att detta är mellankommande skäl, som i det här fallet verkligen äro
värda beaktande.

Yad själva saken beträffar måste jag för min del — vi ha icke velat ta upp
det i betänkandet — bestrida, att staten skall hava skyldighet att lämna ersättning
för förespeglingar, löften eller befallningar, som givits av statens tjänstemän.
Vart skulle det taga vägen? Man kan ju säga, att i ett sådant här
fall skulle billighetsskäl träda till. Ja, det skulle vara riktigt, om det vore
nöd å färde. Men man kan icke säga, att det är någon nöd för denne man.
Han fick pension vid femtio års ålder med 1,650 kronor, och på detta har han
dessutom dyrtidstillägg. Märk väl, att denna pension fick han vid femtio års
ålder! Hur många är det, som få 1,650 kronor i pension vid femtio års ålder?
Jag undrar, om en läroverkslärare får en sådan pension, ifall han avgår vid
den åldern? De få pension vid sextiofem års ålder men icke vid femtio. Vi
skola komma ihåg, att denne man var ung, när han fick sin pension, så att
några ömmande skäl kan man icke säga föreligga. Vore det så, att det förelåge
någon nöd, kunde man ju se på saken på ett annat sätt, än vad som skett.

Så skall jag be att få erinra om att det var väl icke så, att han hade uteslutande
sin befattning som fanjunkare vid regementet att lita till. Under sin
tjänstetid var han under icke mindre än sex år före avgången sockerkontrollör
och fick vid avgången från sockerkontrollen en engångsersättning av 900 kronor
utom den lön, han uppburit under året. Och det var väl också ett bevis för
att hans arbete som sockerkontrollör icke precis var så ringa. Jag kan för
min del icke förstå annat, än att nog skall det vara mycket starka skäl, innan
riksdagen går med på detta. Nu sade bankoutskottet i fjol, att här funnos
vissa billighetsskäl, och det har bankoutskottet sagt även i år. Men med hänsyn
till vad statskontoret sagt och behandlingen av denna fråga under mellantiden
måste bankoutskottet säga sig, att det där skälet nu icke räcker till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bäcklund: Herr talman! Här är icke egentligen fråga om väl görenhet.

I detta fall föreligger icke någon nöd, utan här är fråga om huruvida
en person skall kunna få vederfaras rättvisa, när en orättvisa blivit begången
mot honom.

Onsdagen den 7 maj e. in.

50 Nr 88.

Jag har den uppfattningen, att en orättvisa har blivit begången. Ty det är
icke på det sättet, att mannen har begärt att få avgå vid den omnämnda tidpunkten,
november 1918, utan han begärde hos regementschefen att få kvarstå
under sina respitår, tills han blivit i tillfälle att få åtnjuta högre pension. Men
regementschefen sade till honom, att det skulle han icke göra, ty han komme
att få denna pension i alla fall. Under sådana förhållanden kan man på goda
grunder antaga, att detta var en direkt befallning från regementschefen att
Billing skulle avgå vid den tidpunkten, alltså två månader innan han blev berättigad
få den pension, som innebar en årlig förhöjning med 625 kronor.

När nu Kungl. Maj:t icke kunnat lösa frågan på något sätt utan avslagit
framställningen, så har Kungl. Maj :t naturligtvis gjort detta till följd av statskontorets
yttrande, som ju går ut på att det skulle finnas hundratals sådana
här fall. Nu vill jag för min del säga, att reservanterna icke dela den meningen,
att det skulle finnas hundratals liknande fall, utan vi hava. gått på
avslag, när det gällde de tre personer, för vilka herr Holmström motionerade.
Det är tre personer av dessa hundra, som åberopas av statskontoret. Där hava
samtliga medlemmar av utskottet gått på avslag, och sålunda behöver det icke
heller bliva några konsekvenser för framtiden, om man i ett sådant fall som
detta skulle gå med på vad reservanterna och motionärerna här hemställt om.
När en person blivit behandlad på detta sätt, oavsett vacl han har för pension

— han har visserligen 1,625 kronor i pension, men genom den åtgärd regementschefen
vidtog har han förlorat 625 kronor — så tycker jag, att när det icke
går att få ersättning för denna förlust av regementschefen, som begått misstaget,
så bör riksdagen skipa den rättvisan att ge denne man den pension, han
skulle erhållit, om han fått stå kvar i tjänsten ytterligare två månader. Jag
anser, att detta vore en gärd av rättvisa i ett sådan här fall. Det bör icke gå
ut över pensionstagaren, om ett fel blivit begånget av hans överordnade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Paulseu: Herr talman! När herr Bäcklund sökte göra gällande, att
denne man uppmanats att taga avsked, så är det icke alldeles riktigt. Förhållandet
var det, att denne Billing gick till regementschefen och frågade, vad
denne trodde, om han trodde, att Billing skulle få större pension, i händelse han
stannade kvar under respitåret. Och regementschefen sade, att han icke trodde
det. Han sade, vad han tänkte, och man kan icke klandra regementschefen för
detta. Han har icke lurat mannen i fråga, och mannen trodde på sin regementschef.
Och hellre än att själv försöka taga reda på saken på annat håll
avgick han då. Det är sålunda, såvitt jag ser, icke något skäl, varför man
skulle ge honom denna pensionshöjning.

Herr Olsson i Berg anser, att rättvisa och billighet kräva, att man ger denne
man pensionsförbättring. Jag tror icke, att varken det ena eller andra kräver,
att han skall få det. Det vore något annat, om det vore en gammal pensionär.
Vi skola tänka oss, att en sergeant av första klassen, som är pensionerad med
360 kronor om året, jämte pensions- och dyrtidstillägg får sammanlagt högst
900 kronor. Där kräva rättvisa och billighet, att en dylik pensionär får litet
mera, ty han behöver det verkligen. Men denne har dock i runt tal 2,500 kronor
att leva av •—- det är kanhända något mindre, men det är ungefär så mycket

— och det är alltså icke trängande behov av en förhöjning.

Så sade herr Fjellman, att denne underofficer jämte andra hade tre veckors
tjänstgöring om året vid sockerkontrollen. Jag vet icke, varifrån herr Fjellman
har fått den uppgiften, då man väl aldrig någonsin kört mindre an åtta

Ang. pension*
för bättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. Billing.
(Forts.)

Nr 33. 60

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. pensionsförbättring
åt f. d.
fanjunkaren
G. Billing.

(Forts.)

veckor i sockerbruken och sockerkontrollen pågått hela den tiden. Många
gånger har man kört tolv veckor.

Nu säger också herr Fjellman, att detta är det allra värsta fallet. Vi ha
icke mer än ett sådant, och det är det här fallet Billing. Men om vi hörde herr
Holmström i Gävle nyss, så hade han tre fall, och de vore de allra värsta, de
vore ännu värre än Billings. Vi ha säkerligen en förfärlig massa sådana här
fall, om vi hålla på en stund till.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande nyss.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Vad först beträffar

den framställning herr Paulsen givit angående förloppet vid fanjunkare
Billings besök hos regementschefen, så är den icke fullt riktig. Om man
går till det föreliggande utskottsutlåtandet, får man en annan uppfattning om
saken. Det heter nämligen i Billings egen skrivelse, att han besökte regementschefen
för att anhålla om att få stanna kvar i tjänsten på respitår, men förekoms
då av chefen, vilken framhöll, att även om fanjunkare Billing avginge
utan att tillgodogöra sig respitår, skulle det icke inverka på hans framtida pensionsförhållanden.
— Det är ju uppenbart, att fanjunkare Billing litat på chefens
uppgift i detta fallet och lojalt böjt sig därför. Han ville icke stå hindrande
för sina kamrater att komma fram till befordran, och då han nu av sin
chef erhållit besked om att han genom att omedelbart begära sitt avsked icke
äventyrade något som helst i pensionsavseende, så beslöt han sig för a,tt avgå.

När nu mannen således av ren lojalitet avgått, då vill det förefalla, som om
det skulle vara obilligt, att han därigenom skulle bliva lidande. Han kunde
ju å andra sidan icke tro annat, än att regementschefens uppgift var riktig.
Jag undrar, huru till exempel herr Paulsen skulle hava förhållit sig inför regementschefen,
om han varit i Billings ställe. Skulle då månne herr Paulsen
till exempel sagt: »jag betvivlar, att herr överstens uppgift är riktig. För att
vara fullkomligt säker anhåller jag att få stanna kvar i tjänsten under mina
respitår.» Jag tror icke, att ett sådant förfarande skulle hava kunnat ifrågakomma
ens av en så modig man som herr Paulsen.

För min del har jag aldrig någonsin under den långa tid ja.g tillhört denna
kammare motionerat om ökad pension till någon statens befattningshavare. Jag
har varit anmodad att göra dylika framställningar vid flera tillfällen, men vid
granskning av de motiv, som skulle grunda en sådan framställning, har jag
icke funnit dem vara tillräckligt bärande. Men i detta speciella fallet har jag
icke tvekat att framträda som motionär, ty jag tycker, att det är upprörande,
att en man skall lida en så uppenbar orätt som vad fanjunkare Billing gör. Det
är dock allenast två månader för tidigt som han har avgått från tjänsten, och
det är alldeles uppenbart, att om han hade vetat, att det skulle få en sådan påföljd
för honom i ekonomiskt avseende, skulle han givetvis hava blivit kvar.
Jag tycker, att inför dessa omständigheter är det icke mer än rätt och billigt,
att han beredes den fyllnad i pensionen, som han skulle haft, för den händelse
han både stannat kvar.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid bankoutskottets
betänkande fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herr Borggren m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen: och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarade. Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 7 maj e. in.

Cl Nr!13.

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
2 av utskottets förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. pensionsförbättring
åt f. d.
fanjunkaren
C. Billing.
(Forts.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Borggren m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 72 ja mot 46 nej, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bankoutskottets utlåtande,
nr 40, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Mom. a) och b).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c), angående pension åt vaktmästaren G. W. Sjöbergs änka Hildur
Mathilda Sjöberg, född Dahl.

Avq.

pension åt
vaktmästaren

I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition, nr G''WA^ber9t
161, hade Kungl. Maj:t under punkten 5 föreslagit, att riksdagen måtte medgiva,
att vaktmästaren i utrikesdepartementet G. W. Sjöbergs änka Hildur
Mathilda Sjöberg, född Dahl, finge från och med ingången av år 1924 under
sin återstående livstid’, så länge hon förbleve änka, från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 200 kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning måtte
av riksdagen bifallas.

Häremot hade herr Paulsen reserverat sig.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! Då jag avgivit en reservation på denna punkt,
skall jag be att få säga ett par ord. Denna änkefru Hildur Mathilda Sjöberg,
som utskottet vill ge pension, är änka efter en vaktmästare Sjöberg. Denne
Sjöberg hade möjlighet att komma in i änke- och pupillkassan, men han ville
icke utan ansåg tydligen fördelaktigare att samla kapital och att på den vägen
draga försorg om den efterlevande familjen. Hustrun var endast 45 år, och
enligt bouppteckning fanns det en behållning av 9,195 kr. i boet. Hade det
varit så, att hon var gammal och fattig, skulle jag för min del icke alls varit
emot att hon fått något understöd, men som hon är varken det ena eller det
andra, tycker jag det icke är rimligt att bevilja en pension i detta fallet.

Jag ber därför att för min del få yrka avslag på framställningen. Eör
övrigt vill jag emellertid säga, att om kammaren behagar tilldela henne en pension,
skall jag icke göra något stort väsen av den saken.

Kr 83. 62

Onsdagen den 7 maj e. m.

pe^shn åt .. Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag kan ju medgiva, att det
vaktmästaren ®''.r lnan£a som bava en sämre ställning än denna änka och ändock icke få penO.
W. Sjöbergs sion, men om man tar i betraktande att riksdagen i vinter beviljat pension åt
änka. änkor, oaktat desman icke betalt in retroaktiva avgifter, trots att de kunnat

(Forts.) gorå det och alltså därigenom kunnat förvärva pensionsrätt, så måste man

såga, att denna änka ingalunda har den bästa ställningen. Mannen hade varit
i tjänst i 38 år, när han dog. När han kom i den ställningen, att han kunde
bliva delägare i kassan, hade han redan varit 26 år i tjänsten. Det hade blivit
så pass höga retroaktiva avgifter, att han ansåg sig icke hava möjlighet eller
förmåga att betala dem. Nu har mannen avlidit, änkan är visserligen ung,
hon är 45 år, men lider av svår nervositet med h järf förstoring och nedsatta
krafter, säger läkaren, och vidare får hon en mycket låg pension. Hon skulle
få 200 kr., visserligen blir det pensionstillägg och dyrtidstillägg därpå, så att
hon kommer upp så högt som 411 kr. Nog vill det synas mig, att även om,
som. här sagts, det finnes änkor, som hava en sämre ställning än denna, vilka
icke få pension, så finnes dock, om man jämför hennes ställning med en hel del
andra fall, icke skäl för ett avslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan.

PunJcten 3.

Mom. a) och b).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. pension Mom. c), angående pension åt rullföringsbiträdet J. P. Borg.

åt rulljönngs biträdet

J. P. I en till riksdagen den 14 mars 1924 avlåten proposition, nr 124, hade Kungl.
ors‘ Maj :t under punkten 3 föreslagit, att riksdagen måtte medgiva, att underlöjtnanten
i armén, rullföringsbiträdet vid Kristinehamns rullföringsområde, nr
40, Jan Peter Borg finge från och med månaden näst efter den, varunder han
avginge från sin befattning såsom rullföringsbiträde, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte medgiva----lika med Kungl.

Maj :t---pension av 600 kronor.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Bäcklund och Boven, vilka yrkat
avslag å Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning.

Sedan momentet föredragits, yttrade:

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag har till denna punkt fogat en reser vation

om avslag på såväl Kungl. Maj:ts framställning som utskottets hemställan.
Enligt min uppfattning skulle man gå in för en helt ny princip, att
pensionera rullföringsbiträden. Den person det här gäller, Borg, har varit
rullföringsbiträde i 22 år, men han har endast tjänat vid regementet som sergeant
av 2:a klass i 9 år, och när han tog avsked — det har varit olika uppgifter
om detta, bl. a. att han skulle avgått för att bli lantbrukare, men att han
sedan fick denna rullföringsexpeditionstjänst — han var som sergeant icke berättigad
att uppbära någon pension efter 9 års tjänst, och han är ej heller enligt
bestämmelserna berättigad att uppbära någon som helst pension för sin tjänst vid
rullföringsexpeditionen. Det är så, att dessa tjänster äro avsedda att upp -

Onsdagen den 7 maj e. m.

C3 Nr SM.

rätthållas av pensionerade underofficerare, och det gör ju, att det finnes fak- Ang. pension
tiskt ingen pension för dessa befattningar. Riksdagen liar mig veterligt ingen biträM™™3!*.
gång tidigare gått in för att pensionera rullföringsbiträden. Borg har som Borg.

sagt endast varit sergeant i 9 år och har sedan fått en extra syssla, som man (Forts.)

kan kalla detta. Jag antar, att kammarens ledamöter ha reda på i rätt så stor
utsträckning, vad rullföringsbiträdena hava för sysselsättning. Det har varit
så, att det kanske varit några timmar i veckan, kanske någon dags arbete i
veckan, så att dessa 22 år hava naturligtvis varit rätt så lindriga, i statens
tjänst. Jag har av principiella skäl icke kunnat vara med om förslaget, och
utskottet har kanske också i viss mån varit inne på dem, ty Kungl. Maj:t har
begärt 1,000 kr., det vill säga lika mycket som om han avgått från en beställning
som fanjunkare vid regementet. Nu har han aldrig varit fanjunkare utan
endast varit sergeant i 9 år och sedan avgått, utskottet har prutat ned dessa
1,000 kronor, som Kungl. Maj:t har begärt, till 600 kr. Jag tycker, att riksdagen
och andra kammaren i synnerhet verkligen bör taga sig en funderare
på, huruvida man över huvud är villig att gå in för en ny princip och bevilja
pension åt ett rullföringsexpeditionsbiträde.

Av denna anledning har jag reserverat mig för avslag, och jag ber, herr talman,
att få på dessa grunder yrka avslag på såväl Kungl. Maj ds hemställan
som på utskottets förslag i den föreliggande punkten.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är icke alldeles säkert

någon ny princip man går in för här. Kungl. Maj:t och riksdagen hava stått
på den punkten, att rullföringsbiträden borde vara pensionerade underofficerare,
och det äro de med ytterst få undantagsfall över allt i vårt land. Det
finnes denne man och möjligen någon till, som icke äro pensionerade underofficerare,
men i alla andra fall hava dessa platser förbehållits åt dessa pensionerade,
vilket är alldeles riktigt. Och då kan det aldrig komma på tal, att de
skola hava extra pension. Om det nu på något rullföringskontor är så, att det
icke är en pensionerad underofficer utan en som har varit underofficer, men
som avgått så tidigt, att han icke kunnat få pension, eller om det är en civil
man i övrigt, så finner jag icke, att riksdagen har uttalat någon bestämd mening,
att icke en sådan person skulle få någon pension. Det får man väl ändock
pröva ur andra synpunkter. Då kan man ju säga, att 20 års anställning
är för kort tid för att kunna berättiga till pension. Det är en synpunkt, som
man naturligtvis kan lägga på saken. Men då får man väl ändock säga, att
de 9 år, som han varit sergeant, också böra medräknas som statstjänst, låt vara
att de icke varit i fortlöpande följd och låt vara att han tagit avsked. Men vi
hava ju t. ex. järnvägsarbetare och en del andra, som icke haft fast anställning,
och beträffande dem har man under senaste åren fått lägga tillsammans
olika tjänstetider, som de haft i olika befattningar. Om man då slår tillsammans
på detta sätt, som jag här tillåtit mig göra, så blir det ändock en 28 ä 29
års tjänstetid. Mannen är 65 år, hans ekonomiska ställning känner man icke,
och den har icke med denna fråga egentligen att göra; då har utskottet sett
på det sättet på frågan, som jag resonerar, och ansett för sin del, att något
understöd eller pension eller vad man vill kalla det borde mannen hava. Kungl.
Maj:t har föreslagit 1,000 kr. Då har utskottet sagt för sin del, att detta kunna
vi icke gå med på, ty en fanjunkares pension är 1,000 kr. Hade det varit
normalt, hade en fanjunkare upprätthållit denna tjänst, då hade han fått betala
pensionsavgifter, med hänsyn härtill hava vi kommit ned till 800 kr., men då
ansåg man i allt fall, att en fanjunkare, som tjänstgjort under gamla tiden,
hade möjligen icke kommit så långt som till 1,000 kr., och därför stannade
man efter en skälighetsprövning vid 600 kr. Är man då så pass långt ned som

Nr 33. 64

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. pension vid 600 kronor., då synes det mig, att denne man blivit jämnställd ungefär med
bihäd!.trjn,J''p f°rmän och arbetare, som varit i statens tjänst, — Jag kan således icke se, att
Borg. v''i uppställa någon ny princip eller ny praxis, om man ser på saken som ut(Forts.
j skottet gjort och som jag tillåtit mig att här framhålla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Paulsen: Herr talman! Den här mannen, denne Borg, har ju icke
varit sergeant mer än 10 år. Han har tagit avsked för att bli jordbrukare, men
det har slagit slint, och så har han kommit att bli rullföringsbiträde. På denna
rullföringsbiträdestjänst räknar herr Eriksson i Grängesberg, att han tjänstgjort
i 20 år. Men man kan väl icke göra samma beräkning på en sådan
tjänstgöring som på varje annan tjänst. Yi skola betänka, att före kriget
tjänstgjorde ett rullföringsbiträde högst sex timmar i veckan. Efter 1914 har
tjänstgöringen uppgått till fyra å fyra och en halv timmar per dag. Det är
icke en tjänstgöring, som svarar mot tjänstgöringen i statens tjänst för andra
personer, vilka vi bevilja pensioner. Det är alldeles givet, att man icke kan gå
inför att bevilja pensioner under sådana här förhållanden. Då skulle det
gälla understöd. Om det vore utrett, att mannen vore gammal och fattig,
borde staten naturligtvis bevilja ett understöd åt honom. Men så är icke fallet;
här gäller det en pension.

Jag tycker för min del, att det är orimligt att ge pension på sådana här
grunder, och ber för min de!, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som
här framställts av herr Bäcklund.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock
på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Majrts framställning i ämnet;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse den förra propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering emellertid begärdes av herr
Bäcklund, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
3 c) av utskottets förevarande utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Majrts framställning i ämnet.

Omröstningen utföll med 75 ja mot 34 nej; och hade kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. d)—h).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vunkterna 4—6.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen don 7 inaj e. in.

Nr :sa.

Punkten 7, angående pension åt lantbrukskonsulenten i Berlin M. F. H.
Langenheim.

fl en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition nr
9d hade Kung!. Maj:t under punkten 1 :o föreslagit riksdagen medgiva, att —
under förutsättning att lantbrukskonsulentbefattningen i Berlin från och med
den 1 juli 1924 indroges — lantbrukskonsulenten Maximilian Fredrik Herman
Langenheim finge från och med samma dag under sin återstående livstid från
allmänna indragningsstaten åtnjuta eu pension av 3,000 kronor årligen.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, måtte medgiva, att lantbrukskonsulenten Maximilian Fredrik
Herman Langenheim finge, under förutsättning att han från och med den
1 juli 1924 erhölle entledigande från befattning som lantbrukskonsulent, från
och med samma dag under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en pension av tvåtusentvåhundratio kronor årligen.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

av herr Lorichs, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning;
samt

av herr Paulsen, som yrkat avslag å Kungl. Maj ds ifrågavarande framställning.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr förste
vice talman! Denna punkt rör, som vi se, frågan om pension för lantbrukskonsulenten
Langenheim i Berlin. Genom ett riksdagsbeslut, som fattades för
kort tid sedan, bestämdes, att lantbrukskonsulentbefattningen i Berlin skulle
indragas samt en ny sådan befattning upprättas i Balticum, och genom detta
beslut blev Langenheim utan plats. Nu har denna befattning aldrig varit
uppförd på ordinarie stat utan år efter år tillsatts på förordnande, och det har
fortgått pa detta, sätt under 12 ars tid. Strängt taget är således Langenheim
icke berättigad till någon pension, men såväl myndigheterna som'' utskottet har
funnit, att han borde ha sådan, ehuru olika meningar råda om beloppets storlek.
Lantbruksstyrelsen, statskontoret och Kungl. Maj :t ha nämligen ansett,
att han borde ha ett belopp av 3,000 kronor, vilket skulle motsvara den pension,
som han skulle fått, om han stått kvar i tjänsten under ytterligare fem
år eller tills han uppnått 65 år. Utskottet däremot menar, att hans pension
bör uppgå till endast 2,210 kronor, d. v. s. 790 kronor mindre eller det belopp,
som han enligt gällande pensionslag skulle få med hänsyn till nämnda 12 års
tjänstgöring under förutsättning att han avginge den 1 juli i år.

Det gäller ju här en man, som skött sig på ett utmärkt sätt under 12 års tid
och som genom ett riksdagsbeslut vid 60 års ålder utan egen förskyllan och
mot sin egen vilja — han hade naturligtvis hoppats stå kvar till 65-årsåldern,
da han skulle blivit pensionsberättigad — i en hastig vändning avklopplats.
Vid _ en så hög ålder är det säkerligen synnerligen svårt, för att icke säga
omöjligt, att skaffa sig en befattning på annat håll. Under sådana förhållanden
måste man ju erkänna, att starka billighetsskäl tala för att hans pension
icke tillmättes alltför snävt. Han har i Tyskland haft en lön av 9,000 kronor,
och man får ju säga, att under sådana förhållanden en pension av 3,000 kronor
icke kan anses vara alltför riklig. Statskontoret, som ju i dylika fall icke
är vidare släpphänt utan nog brukar se efter, att pensionerna icke tillmätas
alltför stora, har också ansett sig böra tillstyrka en dylik högre pension. Det

Andra hammarens protokoll 192J>. Nr 33» 5

Ang. pension
åt lantbrukskonsulenten

M. F. II.
Langenheim.

Nr 38. 66

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. pension synes mig sålunda, som om bärande skäl talade för att kammaren bifölle
konsulenten Kungl. Maj :ts förslag. Några vidare farliga konsekvenser av ett dylikt beslut
M. F. H. torde icke kunna befaras. Jag kan också nämna, att första kammaren biträtt
Langenheim. den kungliga propositionen i ämnet.

(Forts.)

Herr Lorichs: Herr talman! Jag har deltagit i utskottets behandling av
detta ärende, och då jag blivit ensam om min åsikt, att den kungl. propositionen
skulle bifallas, har jag anmält min reservation. Jag har i utskottet förfäktat
precis samma synpunkter, som herr statsrådet framhållit, och jag vill icke
upptaga kammarens tid med att upprepa huvudpunkterna i min tankegång. Det
förhåller sig ju så, att om ifrågavarade person fått vara kvar fem år, tills han
uppnått 65-årsåldern, skulle väl ingen ha velat neka honom den pension, som här
begärts. Den springande punkten i frågan är ju, huruvida de fem år som återstå
till hans 65-årsålder och vilka han icke får tjäna in, därför att platsen blivit
indragen, skola räknas honom till godo eller ej. Då ban, såsom herr statsrådet
framhållit, icke synes passa för den nya tjänsten i Balticum, är det en orättvisa
att låta honom vid en ålder av 60 år gå miste om den pension han skulle
ha fått, om han tjänat staten i ytterligare fem år. Det är sålunda starka billighetsskäl,
som tala för propositionen, och då mannens förmögenhetsförhållanden
äro svaga, skulle en minskning av pensionen med 800 kronor innebära en
mycket kännbar förlust. Jag ber i korthet att få yrka bifall till den kungl.
propositionen.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Langenheim har varit lantbrukskonsulent
i Berlin under 12 år, och han har under denna tid uppburit en lön av 9,000
kronor jämte dyrtidstillägg. Jag ber kammarens ledamöter observera, att för
en person som levat i Tyskland, är detta sannerligen ingen liten lön. Nu dragés
befattningen in och ersättes med en jordbrukskonsulentbefattning i Balticum.
Mannen befinnes icke lämplig och därför vill man pensionera honom. Kungl.
Maj:t föreslår 3,000 kronor, men utskottet har prutat ned beloppet till 2,210
kronor. Enligt min åsikt är det sannerligen inga skäl att för 12 års tjänstgöring
lämna pension. Hade mannen varit fattig, skulle jag för min del vara med
om att giva något understöd, men nu vet man, att så icke är förhållandet. Det
har upplysts, att han äger en egendom i trakten av Ängelholm om 550 tunnland
åker och 450 tunnland skogsmark. En av utskottets ledamöter, som är hemma i
denna trakt, har visserligen senare meddelat, att egendomen skulle vara försåld,
men i varje fall måste han ju ha de pengar, som han fått för egendomen, i behåll.
Jag finner sålunda icke det ringaste skäl för att giva denne person någon
pension, och något understöd har ju icke varit på tal. Jag ber därför att få
yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition och utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pettersson: Herr talman!
Ifall jag är riktigt underrättad, har Langenheim ingen förmögenhet utan är ganska
utblottad. Under sådana förhållanden ställer sig. saken på ett annat sätt.
Eår han icke mer att leva av än denna pension, bli hans inkomster, mycket
knappa. Det kan hända, att Langenheim kunde vara bra och lämplig i Berlin.,
men däremot är det säkert, att han icke passar för de säregna förhållandena i
Balticum. Där fordras det helt andra kvalifikationer, det behövs en yngre kraft,
som kan taga i på ett helt annat sätt än denne 60 års man kan göra. Det är
givet, att hade han varit yngre och varit lämplig såsom lantbrukskonsulent i
Balticum, skulle han blivit förflyttad dit. Men nu går icke detta för sig, och
att då staten på detta sätt skulle avskeda honom och koppla av honom utan
vidare, måste anses ganska hårt. Det kan icke vara annat än billigt, att han
under sådana förhållanden får en skälig pension.

Onsdagen (lön 7 maj e. m.

67 Nr 88.

Herr Borggrcn: Herr talman! När jag först läste (lön proposition, van

det begärdos understöd för lantbrukskonsulenten Langenheim i Berlin a^ 3,000
kronor, ställde jag mig på samma linje som herr Paulsen, i det jag ansåg, att
man borde avstyrka denna proposition, särskilt med hänsyn därtill, att personen
i fråga var i mycket goda ekonomiska omständigheter, klen de upplysningar,
som jag inhämtat, ha givit vid handen, att den egendom, som lian hade strax i
närheten av Ängelholm, sedan manga ar är försald och att han icke äger mer
än en villa i närheten av Skelderviken, en villa som påstås vara ganska bra intecknad
för övrigt. Då nu Langenheims plats är indragen på grund av ett riksdagsbeslut
och då han är G0 ar och under sadana förhållanden icke. kan tänka
på att få någon ny dylik befattning, anser jag för min del, att det i detta lika
väl som i övriga liknande fall är berättigat att bevilja ett understöd till honom
under hans återstående dagar. Jag kan däremot icke vara med om att gå så
långt som Kung! Maj:t föreslagit, nämligen att giva 3,000 kronor om året.
Enligt den uträkning, som här föreligger, skulle han nämligen, om han inbetalat
pensionsavgifter och vant i statens tjänst under dessa 12 ar, erhålla en pension
av 2,210 kronor. Jag tycker därför, att det. är alldeles riktigt att icke gå längre
än att bevilja det belopp, vartill mannen i fråga skulle varit berättigad, ifall
han erlagt sina pensionsavgifter. Hans tjänstgöring har ju endast omfattat en
tid av 12 år. Då saken ligger till på detta sätt, har utskottet stannat för att
hemställa, att man borde giva honom 2.210 kronor, och jag vill, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Ant/, ''pension
åt lantbrukskonsulenten

M. F. II.
Langenheim.
(Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Borggren söker göra gällande, att det
här skulle vara fråga om understöd, men detta är icke fallet. Hade det gällt
understöd skulle det vara styrkt, att mannen vore fattig. Herr jordbruksministern
liksom herr Borggren påstår också, att så är händelsen, men detta är oriktigt,
vilket jag kan bevisa. Jag har här Stockholms städs taxeringskalender för
sista året, och där är herr Langenheim upptaxerad till en inkomst av 19,000
kronor. Därav kan man se, huru stor förmögenhet han äger: den måste vara
— om jag räknar ungefär 5 % ränta — i runt tal 200,000 konor. Detta är enligt
mina begrepp ingen liten förmögenhet — det kan hända, att de herrar, som
talat för propositionen anse, att den är liten, men det gör icke jag. Jag vidhåller
det yrkande, som jag nyss framställde.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag skulle icke vid denna sena
timme ha begärt ordet, om jag icke ansett mig ha särskilda skäl härför. Jag har
med både förvåning och glädje läst utskottets utlåtande, och detta med hänsyn
därtill, att jag själv varit motionär i en liknande fråga vid innevarande års riksdag.
Det gällde då en befattningshavare vid seminariet i Kalmar, som hade icke
mindre än 23 tjänsteår att uppvisa, och dessutom ägde vackra intyg om att han
skött arbetet på ett förtjänstfullt sätt. Han hade förlorat sin anställning likaledes
beroende på statsmakternas åtgörande, och det förelåg sålunda ett med
detta fullt analogt fall. Bankoutskottet avstyrkte emellertid enhälligt en enligt
min uppfattning synnerligen blygsam begäran om ett understöd av några
hundra kronor till denne man, ehuru han hade mer än dubbelt så lång tjänstgöringstid
som den här ifrågavarande.

Vad nu föreliggande punkt angår, vill utskottet giva en pension av över 2,000
kronor, och det skulle icke falla mig in att yrka avslag på denna hemställan,
då jag nämligen anser, att om en person under dylika förhållanden blivit arbetslös
genom statsmakternas åtgöranden, sa bör man även halla honom något sa när
ekonomiskt skadeslös för de förluster han gör. Om såsom jag hoppas, utskottets
förslag kommer att bifallas och jag nästa år återkommer till riksdagen och då
förnyar min hemställan i det andra ärendet, lovar jag att ihågkomma kammarens

Nr 33. 68

Onsdagen den 7 maj

iuaJtb^jeT ¥slut’ (:dl jas; hoppas då också, att riksdagen skall gå med på vad iao- be

.ngenheim. ett särskilt riksdagsbeslut avskurit personen i frilla från

(Forte.) bor man också taga konsekvenserna. Men jag ber än en gång att f l erinran

dtet TOrrttWäÄ^rrÄp^rom^rpäÄS™^ av 23 år och att

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till bankoutskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad o-iv herr i

punkTäSTfnufll Kungh
Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. statsrevisorernas

rese -

§ 5.

av^SnU Up?-t0gS tl]1 behandling bankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning

"ÄSÄ''''* “ ^ ,iM S“SK™“™ -er ntg«J£

I en inom andra kammaren av herr Larsson i Kroken väckt motion nr 59

?§ io"™„1,™kti»^‘S W *** »K Skri**» ÄSS

i8 , ^st^ftionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäld^!
%erken skulle erhålla följande ändrade lydelse: ^

ersättnYnfi Sefmed^l revisionsförrättning åtnjuta förutom resekostnadsersattnmg
i likhet med riksdagens medlemmar dagtraktamente, som för revi

rr''„„rä '' hn™*to**- UtS” ■»« M kronor och för ann„„^''revisor

gäldfkmtOTrf1 ™“le” "h Aostnadsersittnmgar skola utbetalas av riksResekostnadersättning---traktamente.
»

goStS f™Se~ *“ fSre™™''"ä'' ”“>«»„ k*. -Mte till någon riksd,-

Aid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Ryberq Olsson i
erg och Loriehs, vilka yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

ia^fämråeHmraSir ^ ^ tal,m?n! Vid detta utskottsutlåtande har
j g jamte ett par andra av kammarens ledamöter fogat en reservation .Tnc har

nämligen ansett, att utskottet bort på skäl, som jag sedan skall angiva’ tillstyrka
den av herr Larsson i Kroken väckta motionen, vilken som bekant går ut på att
de särskilda dagtraktamentet av 16 kronor per dag som utgår til! revisorerna
vid resa utom huvudstaden, matte avskaffas. Utskottet har emellertid i år liksom
förra aret da. en motion i samma fråga var före, avstyrkt framställningen
men har^ enligt mm mening icke kunnat i sin motivering för avslagsyrkandet

ge^sLk urååarTTtdskSHalfÖr att deSSarSärskilda datraktamenten i fortsättningen
skola utgå. Utskottet seger visserligen, att revisorerna få vid sådana resor

vic kannas diverse extra utgifter av olika slag, och påpekar, att åtminstone i re -

Onftiliiguu den 7 innj e. in.

G!) Nr !t!{.

gel en revisor måste under eu dylik resa vidkännas kostnaden: för av honom i
huvudstaden förhyrd bostad. Såvitt jag känner är emellertid det verkliga förhållandet
det, som motionären också påpekar, att sovvagnar stå till revisorernas
förfogande under deras resor; i dessa vagnar bo de också i regel under resan.
Dessa resor äro vidare fria, de bekostas av staten, någon extra utgift för bostadshyra
utöver den hyra, som revisorerna skulle ha vidkänts, om de hela tiden
varit i Stockholm, förekommer sålunda icke. Detta utskottets skäl för sitt avslagsyrkande
å motionen finns sålunda icke i verkligheten. Jag tror mig veta,
att det råder samma förhållande med de andra extra kostnader, varom utskottet
talar.

Utskottet säger vidare, efter att ha påpekat, att en motion om sänkning av
riksdagsmännens arvoden av 1922 års riksdag avslagits, att under sådana förhållanden
föreslå en ändring av hithörande bestämmelser, vilka så nyligen blivit
av riksdagen fastställda ansåge sig utskottet icke kunna tillstyrka. Jag anser
att utskottet haft större skäl för den hemställan, vartill det kommit, om utskottet
kunnat peka på, att de dagtraktamenten, som det här är fråga om, utgått
under någon längre tid, t. ex. även före högkonjunkturen. Nu förhåller det sig
emellertid så, att det var just genom bankoutskottets eget initiativ, som dagtraktamentena
till revisorerna under deras resor infördes vid 1920 års riksdag
sålunda under högkonjunkturen, då vi hade ett helt annat penningvärde än nu.
Sedan dess har ju penningvärdet undergått en ganske avsevärd förändring till
det bättre, vi ha ju också försökt att på olika områden komma tillbaka till de
förhållanden, som förut varit rådande. Detta är också vad motionären och reservanterna
önska. Vi vilja komma tillbaka till de förhållanden på detta område,
som voro rådande före år 1920, då inga särskilda dagtraktamenten utgingo
till revisorerna under deras resor.

Nu är det visserligen sant, som utskottet säger, att denna fråga icke har någon
större ekonomisk betydelse, men man kan dock icke frånkänna den all vikt ur
sparsamhetssynpunkt. Vi ha ju under denna riksdag fått vara med om och skära
ned även små anslag, som varit ganska berättigade. Här finns nu ett tillfälle
att spara, låt vara icke några större summor men dock ett par tusentals
'' kronor om året, och man kan inbespara dem utan att begå någon orättvisa mot
de personer, som skulle beröras härav.

Jag har alltså, herr förste vice talman, sökt, men icke funnit några bärande
skäl, som tala för att dessa särskilda dagtraktamenten i fortsättningen böra utgå,
och jag ber därför att få yrka avslag på bankoutskottets hemställan samt bifall
till den av herr Larsson i Kroken väckta motionen.

Med herr Ryberg förenade sig herrar Magnusson i Tumhult, Olsson i Berg
och Larsson i Kroken.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det lär icke kunna bestridas,
att statsrevisorerna under sina resor få vidkännas högre kostnader dels för mat
och dels för andra ändamål än när de äro i Stockholm. Det har då synts bankoutskottet,
som en gång i tiden tog initiativ till, att särskilda arvoden borde
utgå, att under de år som gått inga skäl framkommit, som borde leda till någon
förändring i detta avseende. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner, dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs
denna omröstningsproposition:

Ang. ulalsrevidorcrnas

resc traktamenten.

(Forts.)

Nr 33. 70

Onsdagen den 7 maj e. m.

Ang. statsrevisorernas

rese traktamenten.

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

A7oteringen utvisade 55 ja mot 49 nej, vid vilken utgång kammaren således bifallit
utskottets hemställan.

§6.

Slutligen föredrogs andra lagsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och blev utskottets i detta
utlåtande gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 8 A, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock åtskilliga beträffande
samma huvudtitel väckta motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för färdigställande
av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag till väganläggning Perkajoki—Muonionalusta; och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av''
ett bangårdspostkontor i Stockholm; samt

från jordbruksutskottet:

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden från de under styrelsens
förvaltning ställda fastigheter m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av en
lägenhet från kronoegendomen Ekeberg i Skaraborgs län;

nr 140, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtanide till
Malå kommun av visst område av den vid awittringen inom Malå socken till
kyrkstad avsatta mark;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 72, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter för sådana egendomar; nr

142, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t om beredande
av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk
och egna hem;

nr 143, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 144, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt vid vägstämma;

Onsdagen den 7 maj e. m.

71 Nr

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 35, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar,
punkt 8; och _ o

nr 14G, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
ett kronan tillhörigt område i Mölltorps socken av Skaraborgs län.

§8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 25, angående fullbordad granskning av
de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande av ett statens isbrytarfartyg jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner om dels vissa ändringar i och tillägg
till lagen om medling i arbetstvister dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om återupptagande av utredningen rörande ytterligare åtgärder till
arbetsfredens bevarande m. m.; och

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
dels ock en i ämnet väckt motion; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om införande av obligatorisk
bostadsinspektion för hela riket.

§9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades :

herr Olsson i Blädinge	under	5 dagar fr. o.	m. den	8	maj
» Engberg	»	2			11
» Gustafsson i Alvsered	»	6	» »		8	»
» Jevpsson	»	6	» *	»	8
» Westman	»	3	» »	>:>	8	»
» Andersson i Prästbol	»	6	» »	»	10	»
» Laurén	»	3	» »	»	8	»
» Winlcler	»	6			8
» Olsson i Ramsta		5	» »	2>	11	»
» Holmström i Gfävle	»	2	■» »	»	9
» Andersson i Storegården		6		»	8
» Wagnsson		6			10

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1 på natten.

In fidem
Per C ronvall.

Nr 83. 72

Fredagen den 9 maj.

XI. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och den 3 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet EJceberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 217, angående
bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att träffa förlikning i tvister med
Lilla Edets pappersbruksaktiebolag m. fl.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 25, statsutskottets
utlåtande nr 61, andra lagutskottets utlåtanden nr 22 och 23 samt andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§ 4-

Ordet lämnades härefter till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta att å morgondagens
föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden uppföra främst konstitutionsutskottets
memorial nr 25 och därefter övriga ärenden i den ordning, vari
de äro upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Eöredrogos vart för sig två från första kammaren överlämnade protokollsutdrag,
nämligen:

nr 457, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av bestämmelser till skydd mot trafikolyckor m. m.; samt
_ nr 458, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion angående utredning
och åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna för av allmänna medel
icke bekostade jordfästningar;

och beslöt andra kammaren att hänvisa det förra ärendet till sitt tredje tillfälliga
utskott samt det senare ärendet till sitt femte tillfälliga utskott.

Fredagen deri ö maj

73 Nr IW.

§ c.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagen? skrivelser
till Konungen:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsmonopolet å
tobakstil Iverkningen i riket, ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, m. m.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 159, angående ratificering för Sveriges del av den i Paris den 9
februari 1920 undertecknade internationella traktaten om Spetsbergen;

statsutskottets memorial, nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkterna 117, 121
och 122 av åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående kommunala
mellanskolor, lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
samt tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken ävensom
en i anledning av framställningen rörande kommunala mellanskolor väckt
motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923
om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror:

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående införande av
tull å vissa frövaror m. m. ävensom en i ämnet väckt motion, dels ock väckta
motioner angående importavgifter å vissa fröslag; och

nr 39, i anledning av väckt motion om upphävande av den i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag;

bankoutskottets memorial, nr 46, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande punkt 7 :o) av bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning av vissa
framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om
beredande av garantier för vissa lägenhetsinnehavare å kronoparkerna att erhålla
tillräcklig utkomst;

nr 40, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åvägabringande av utredning rörande åtgärder till främjande av småkvarnarnas
verksamhet;

nr 41, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
förekommande av skadegörelse å ungskog; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
spannmålslagerhusfond jämte en i ämnet väckt motion;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av första kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Mai :t
Andra kammarens protokoll Nr3S. 6

Nr 33.

Fredagen den 9 maj.

i fråga om beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor och
födda barn; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
herr Hanssons i Stockholm motion, nr 199, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
införande av viss bestämmelse i telegrafstyrelsens telefonkontrakt.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromalen beviljades:
herr Olsson i Gävle under o dagar fr. o. m. den 10 mai,

» Lundbom »

» Osberg »

» Borg »

» Sjölander »

» Hanson »

4 * > » 10 »

6 » » » 10 »

den 10 maj
» 10 » och

4 dagar fr. o. m. den 10 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,47 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Stockholm 1924, Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

211840