1924. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1924:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Andra kammaren. Nr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Kl. 11 f. m.

§1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande mars.

§2.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 19 och 20
samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§3. .

Till avgörande förelåg först andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 3, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
ersättning till insättare i Privatbanken för deras genom bankens konkurs
lidna förluster.

Uti en inom andra kammaren väckt, till kammarens femte tillfälliga utskott
remitterad motion, nr 196, hade herrar Poppius och Fjellman föreslagit, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående Privatbankens
msättares begäran om ersättning för deras genom bankens konkurs
lidna förluster.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Keservation hade likväl anmälts av herr Fjellman.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Fjellman: Herr talman, mina damer och herrar! Då jag tar mig friheten
att gentemot ett så gott som enhälligt utskott tala i denna sak, vill jag
till en början framhålla, att jag icke har framställt något yrkande om utbetalnmg
till insaltare i Privatbanken utan allenast påyrkat, att en saklig utredning
skulle komma till stånd i denna fråga, som ännu åtminstone för stora
delar av allmänheten svävar i ett visst dunkel.

Jag vill jämväl förutskicka, att mitt anförande delvis kommer att präglas
av känsloskäl för alla de insättare, som bo långt ute på landsbygden och
som utan förskyllan eller värdighet kommit in i ett till Stockholm förlagt
bank företag, som utvecklat sig till en sådan stor svindelartad affär

V id den tid, då Privatbanken på olika orter i vårt land upprättade
avdelningskontor hade ännu icke förbudet att inrätta avdelningskontor
utan bankinspektionens tillåtelse kommit till stånd. Med den tillit
som allmogen — åtminstone i Skåne — dittills haft för alla där existerande
Andra hammarens protokoll 192h. Nr 22. ,

Ang.

ersättning till
insättare i
Privatbanken
för deras genom
bankens
konkurs lidna
förluster.

Onsdagen den 26 mars.

förluster.

(Forts.)

Jir 22. 2

Ang. banker, har denna förtroendefullt vänt sig till Privatbanken, då denna på ett
ersättning till fbertal orter upprättade avdelningskontor. Inom exempelvis ©hane hai loru
insaltare i ld • £örekommit något bankfallissement av denna art, och det ar darior naföStZH
tur ligt, att allmänheten trodde, att den kunde vånda sig riskfritt ill de bankZJZZs
företag som förekommo. På en del orter funnos förut icke bankkontor, och
konkurs lidna allmänheten har tydligen icke haft någon erfarenhet, som gjort, att den kant
sig tveksam att hänvända sig till en institution, som bär namnet bank. Jag tror
denna uppfattning är rådande i de flesta platser i vart land.

Redan ordet bank ansågs innebära för mangen insaltare en fullständig g*a
ranti att medlen voro att anse såsom fullständigt i säkert förvar. Därtill h
i hög grad bidragit, att allmänheten haft kännedom därom, att en institution
förefunnits, som stått under statens hägn och haft namn av bankinspektionen.

Jag vill icke polemisera gentemot utskottet, da utskottet gor gällande, att
man icke har rättighet att fordra av bankinspektionen, att den skall utova en
sådan kontroll över bankerna., att allmänhetens medel aro sakrade. _ Jag vill
emellertid fastslå, att man hittills, åtminstone inom den landsända jag representerar
haft en sådan uppfattning. Detta beror naturligtvis darpa,, att allmänheten
förut icke haft några dyrköpta erfarenheter i motsatt riktning. Under
ovan angivna förhållanden har det vant naturligt, att da bankkontor öppnats
på landsbygden befolkningen därstädes trött sig med säkerhet kunna placera
sina besparingar i dessa banker. Jag vill icke förneka att mango latit
sig lockas därav, att denna bank lämnat insätta™ en halv procent högre
ränta än andra banker. Den risk, som för en ekonomiskt, bildad person därigenom
gcTr Sg gällande, har allmänheten helt säkert icke halt en aning om.
i synnerhet som sparbankerna i orten ofta äro i tillfälle att tillämpa högre rånte
safo än andra banker. På många ställen har icke funnits något annat bankkontor
och i dessa fall har allmänheten oreflekterat vant sig till den bank
som funnits på platsen. Jag vill hemställa, att denna sak, som jag nu anfört
ifråga om de små insättarna, måtte betraktas ur dessa synpunkt^.

Gentemot utskottets kallt sakliga betraktelsesätt har jag icke mycket att
invända. Dess motivering synes mig likväl icke innehålla någon förståelse för
de synpunkter jag nu framhållit, och detta ar mrg ytterligare ett skal att hemställa
om en allsidig utredning i saken. Man borde därvid taga sikte pa
föregående bankfallissement i vårt land samt statens handlingssätt i sadana
fall Men då det lyckligtvis icke finnes sa mycket jämförelsematerial i detta
avseende, kanske det vore lämpligt att gå utöver vart lands gränser exempelvis
till vårt grannland Danmark, dar jag vet, att det foreliggei ett forsla,,
om ersättning av statsmedel till verkliga sparare, som blivit lidande pa bankfallissement.
Denna fråga är, såvitt jag vet, ännu icke avgjord dar, men i
vilket fall som helst borde det kunna en gång bliva ett bra jämförelsematerial

för en blivande utredning. . , . . i - i

Jag anser mig för min del icke kunna bedöma huruvida i denna sak något

kan tillvitas bankinspektionen ifraga om underläten kontroll. Utskottet har i
förbigående berört denna sak samt därvid hanvisat till att justitieombudsmannen
icke ansett, sig böra ingripa i saken. Detta är givetvis en riktig synpunkt,
men då justitieombudsmannen i sin arbetsberättelse, icke upptagit denna sak.
torde det icke vara förmätet anse. att någon offentliggjord fullständig utredning
i saken icke föreliggei. . .. , . ,, , -i

Jäv vill emellertid icke i denna sak uttala en annan mening an utskottet och
tilltro!- mig icke på sådan väg kunna vinna bifall i motionens syfte. Däremot
tror jäv det skulle vara av intresse att undersöka, huruvida bankinspektionen i
detta fall haft tillfälle att ingripa på det satt som vant önskvärt. Man kan
rfo förutsätta att bankinspektionen med dess begränsade arbetskraft skall
kunna i alla punkter inskrida, men om man efteråt upptäcker, att den kon -

Onsdagen den 20 mars.

Nr ‘22.

Ang.

troll staten velat uppställa icke fungerat, kan detta möjligen bli ett skal till en

inkast1Sk 1ersatlning''s*kyldlff!let för staten, utan att detta bör tolkas som e11 creällni™J till
misstroendevotum mot bankinspektionen och dess tjänstemän insaltare i

1 bankinspektionens egen redogörelse fram hålles ett ,lanJ........ nr a Privatbanken

___ „____ _oCve varit..berattl,S,ad,. ^ll. Därjämte framgår det, att inlå- ^con!cur8 Håna

0 ----- un. j^gu juiiue iran

ingen aven pa annat sätt överskridit den tillåtna gränsen. '' Vid en blivande
utredning skulle möjligen kunna fastslås, att vad sålunda förekommit kunde
utvisa att statens mspektionsorgan i detta fall icke fungerat på ett tillfreds

w,0vdB ‘ÄÄ

Det saknar icke intresse att jämföra statens ingripande i detta fall med vid
som förekommit vid senare inträffade betalningssvårigheter föi åtskilliga bank

teckm,t d Vitsk°ttet haP 1 Sln motlverinff framhållit åtskilligt härom men betecknat
detta som en annan art av verksamhet TTt^kntfpf i1or •• V

sett detta såsom ett slags stödjande verksamhet och betecknar för Tin^el Tn
sådan verksamhet i fråga om Privatbanken såsom utesluten Här finnes åter
U11ikt’ !?rir <?en föreliggande utredningen icke kan sägas ven tillfrö 1
stallande. Man kan visserligen påstå, att situationen i fråga om Privatbanken

banker som kornTförDgenhef. “itetT mångef so^tror gr^fav

vok, uppfunna då, och att i på fall den J bai.ftÄÄ I

** ««

som förmenades Privatbanken, försvarar ntskottet^ämTatt manfena fSlei
ägde i landsorten, hämtade insatta medel till lika stor del frän .riyatkanken

ÄrÄÄiM

å? sakLfkfrkunk°erP™ör ile^ångf hs5tta1r”SPel!,i''rel1 d®rvi.d Peka? på Z

det givetvis vara tSl stor ? ,värt ,had.

knnde åtminstone komma nnder en saklig provning och*''‘,31""''
,„eliae P* ** S°m *"* “"mänhet k“ betrakta annat äf som S “of

Utskottet har emellertid ansett att en förlnaf nä 93 «/ • i 1 •• i
av ruinerande verkan, men det beror på huru man sefsakef6 Tnl ''Ti ^
församlingar nere i Skåne med en befolkning o, 9 aken'' yet tvenne

förluster.

(Forts.)

Nr 2*2. 4

Onsdagen den 26 mars.

Ang.

ersättning till
insaltare i
Privatbanken
för deras genom
bankens
konkurs lidna
förluster.
(Forts.)

betydelse icke endast för dem som äro intresserade i själva Privatbanken utan
även för andra bankers intressenter i landet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till motionen.

I detta yttrande instämde herr Olsson i Berg.

Herr Poppius: Herr talman! Det är nog flera än jag i denna kammare,
com kommit underfund med att en motionärs väg är ganska törnbeströdd, men
det finnes något som heter: intet ont som inte har något gott med sig, och så
har jag funnit i detta fall. Jag vill nu säga, att det är väl icke alltid så sagt,
■när man framlägger en motion, att den är uttryck för en alldeles bestämd uppfattning
i saken, ty det kan ofta vara så, att man vill hava frågan fram och
ventilerad för att därmed komma till någon bestämd uppfattning. Nu vill jag
tillägga, att jag hade onekligen, när jag frambar denna motion om ersättning till
dem som lidit förluster i Privatbanken, rättat mig efter en allmän uppfattning,
att det vore statens skyldighet moraliskt att ikläda sig förpliktelser för bankinsättarnas
förluster och detta på grund av bankinspektionens förefintlighet.

I den motion, som vi, herr Fjellman och jag, framburit, hava vi också velat
göra gällande en statens moraliska skyldighet i detta fall. Nu har herr Fjellman
nyss i försvaret för sin reservation framdragit mera de ömmande synpunkterna
och ansett frågan vara av sådan beskaffenhet, att man borde behjärta dessa
insättares förluster och på den grund bifalla motionen. Dessutom ansåg herr
Fjellman, att en utredning vore det minsta man kunde begära. Ja, det har jag
också begärt i denna motion, men jag vill säga kammaren, att den utredning,
som vi här begärt, anser jag att vi fått så grundligt i utskottets behandling, att
jag redan är tillfredsställd med det beslut, vartill utskottet kommit, nämligen
ett avslagsyrkande. Jag har nämligen kommit till den bestämda uppfattningen,
att staten icke har någon som helst moralisk skyldighet att ikläda sig de
förluster, som insättare i banker möjligen kunna råka ut för, på den grund att
vi i landet hava en bankinspektion. Det skulle taga för lång tid här att lämna
kammaren en ingående redogörelse utöver den utredning, som vi fått i utskottsutlåtandet.
Ni hava dock inom utskottet varit i tillfälle att taga del av samtliga
handlingar, som röra bankinspektionens verksamhet i den utsträckning, att jag
och utskottet i övrigt kommit till samma uppfattning i frågan.

Det sades för en tid sedan här, jag kanske bör nämna detta i detta sammanhang,
av en av kammarens ärade ledamöter, jag vill minnas det var herr Norman,
när en motion av honom behandlades, vilken återremitterades till vederbörande
tillfälliga utskott, att de tillfälliga utskotten icke arbetade vidare grundligt
och icke företogo de sakliga utredningar, som krävdes i ett ärende. _ Jag
tänkte då att bemöta herr Norman, ty åtminstone i det utskott, där jag sitter,
har man gjort ett mycket grundligt arbete och särskilt i denna fråga. Det gäller
nu principen: skola insättarna i Sveriges land få den uppfattningen, att staten
har en moralisk skyldighet att ikläda sig dessa förpliktelser? Jag har redan
förut sagt, att jag icke är av den uppfattningen och jag kan omnämna, att
när jag nyss var nere i Skåne, träffade jag en del insättare, som gjort förluster
på Privatbanken, och de tackade mig för det arbete jag nedlagt för att de skulle
få rättelse i detta. Jag meddelade dem då, att på grund av det arbete, vari
jag deltagit i utskottet, hade jag kommit till en annan uppfattning, och, sedan
jag diskuterat saken med dem ganska länge, förstodo de den uppfattning, som
utskottet kommit till, men de tilläde: gott, låt oss då av riksdagen få ett klart
besked att inga insättare i någon som helst bank hava någon garanti för att därför
att det finnes en bankinspektion de hava sina pengar i säkert förvar. Den
synpunkten förstodo de; och jag vill säga, att den som sätter in i någon av
Sveriges banker får bygga på förtroende för vederbörande bankstyrelse, ty

Onsdagen den 20 mars.

6 Nr 22.

(Forts.)

bankinspektionens förefintlighet bär veterligen aldrig varit till någon garanti i AwJdetta
avseende utan den är till för att icke större olyckor skola ske. Den nytta, i”

som den gör, ar av den beskaffenhet, att man icke bör klandra den. .Tåg ur privatbanken
övertygad om, att allt det goda som bankinspektionen uträttar icke kommer fram f(,r deras gei
dagen, men är det något som kommer på sned får man genast reda på det, och nom bank,ens
då skola alla hacka på denna inspektion.

Nu vill jag villigt erkänna, att det finnes vissa paragrafer eller vissa bestäm- Joru8ermelser
för bankinspektionens verksamhet, som äro av den beskaffenhet att de
borde ändras. Nu har redan vid 1922 och 1923 års riksdagar det utlovats en
kommitté, som skulle se till att förbättra bankinspektionens verksamhet, och jag
vill erinra mig, att den gång en ärad ledamot av kammaren, det var herr kindskog,
interpellerade med anledning av de förluster som gjorts i Sydsvenska banken
och den dåvarande finansministern Thorsson besvarade interpellationen, han
utlovade att en utredning skulle igångsättas om den saken. Jag vet dock icke,
om den utredningen ännu kommit till stånd, och det inverkar för övrigt icke alls
på min ställning till denna fråga. Jag har endast velat peka på detta och säga,
att vi hoppats på att få en ännu bättre bankinspektion än den vi hava; att det
icke. blivit någon utredning av ännu beror kanske på att det blivit ett ombyte på
ministrar, så att det icke givits tid till att taga ställning till en sådan liten detalj.

På grund av vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka avslag på min
motion och bifall till utskottets hemställan.

Herr Laurén: Herr talman! Den ene av motionärerna, herr Poppius, har
ju redan klargjort utskottets ställning till saken, så att jag kan icke behöva säga
så mycket härom. Jag vill dock med talmannens tillstånd yttra några ord.

Herr Fjellman påstår, att i bygderna den åsikten är rådande, att bankinspektionens
tillvaro skulle öppet inbjuda till att sätta in pengar i vilken bank
som helst. Men på samma gång säger han, att den högre räntan skulle lockat,
och att folk icke begripit, att det vore någon risk. Herr Poppius har också redan
framhållit, att bankinspektionens tillvaro icke kan medföra någon skyldighet för
staten att ansvara för insättarnas medel i bankerna. När man tänker på vilket
arbete bankinspektionen har och de få tillfällen den har att granska bankernas
affärer, och när man betänker, att det icke är bankinspektionen utan bankernas
styrelser, som lämna kredit, så kan man hålla med om att man icke i detta fall
kan lita på bankinspektionen.

Beträffande de danska banker, som det varit fråga om att hjälpa — det var
sju danska banker —■_ så, vill jag erinra om att förslaget gick ut på att staten
skulle bisträcka med intill 85 % av insättarnas medel, men detta under det villkoret,
att en del enskilda banker även garanterade någon del av hjälpen. Den
frågan är icke avgjord ännu. men det är troligt, att den kommer att falla, så
att något stöd för den här ifrågasatta hjälpen kan man icke hämta därifrån.

Herr Fjellman gjorde gällande, att det icke egentligen vore någon skillnad
mellan detta fall och de fall, där det gällde Kreditkassan av 1922 och hjälpen
till Lantmännens bank 1923. Jag vill då erinra om att Kreditkassan av 1922
instiftades för att hjälpa de banker, vilka, efter att hava vidtagit en del avskrivningar
och dessutom fått litet friska pengar, kunde fortsätta sin verksamhet.
Lantmännens bank hjälptes därför att särskilt jordbruksnäringen skulle
kommit i synnerligen bekymmersamma omständigheter, om banken icke fått
hjälp. Dessutom hade en del kommunala och andra kassor sina pengar i denna
bank, som därför behövde stöd. Där lämnade riksdagen ett stöd för att bereda
möjlighet att fortsätta en verksamhet, här är det meningen att betala den förlust,
som insättarna i Privatbanken hava lidit. Det är sålunda en väsentlig
skillnad, i ena fallet att hjälpa en rörelse, i andra fallet att taga på sig följderna
av att ett bankbolag icke följt givna föreskrifter utan skött banken illa,

Nr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Ang. Dessutom vill jag erinra om att denna förlust beror på en hel del brottsliga
erTmätt7re i handlinSar a.v Privatbankens direktör, för vilka han ådömts straff, och vilket
Privatbanken naturligtvis icke var möjligt att på förhand beräkna.

ör deras ge- De ömmande skäl, som herr Fjellman framhållit, äro visserligen av den art,
nom bankens att man kan diskutera dem. Men om man skulle gå därhän att taga hänsyn till
mister. d.essa ömmande skal, skulle man gå ifrån vad riksdagen, icke endast statsut(Forts.
) skottet, skrev i fjol, nämligen att »ett statsingripande i förevarande fall» — det
gällde då Lantmännens bank — »under inga omständigheter finge anses innebära
ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet garantera insättarnas
medel». Skulle man nu i dag gå ifrån detta och föreslå utredning i ärendet, så
sloge man ihjäl, vad riksdagen för ett år sedan sagt.

o På dessa grunder och på de skäl, utskottet anfört, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Beskow: Herr talman! Med
anledning av herr Poppius yttrande vill jag endast nämna, att utredningen om
bankväsendet, vilken för övrigt omfattar mycket annat än bankinspektionens
ställning, ingalunda är bortglömd. Den är tvärtom bebådad i statsverkspropositionen
under posten »till kommittékostnader i finansdepartementet» och kommer
att sättas igång snarast möjligt.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag måste tillstå, att då jag läst utskottets

utlåtande, har jag icke kunnat underlåta att fråga mig, om bevisningen för
utskottets slutsats är så pass bindande, som man velat framhålla.

Innan jag går över till att säga ett par ord om detta utlåtande, skall jag
emellertid be att få erinra om den tidigare ståndpunkt, vi från vårt håll intagit
i denna fråga, d. v. s. att ingen hjälp från statens sida bör lämnas åt personer,
som lidit förluster på grund av spekulationer från banker eller andra institutioner.
Jag måste emellertid säga, att om det med hänsyn tagen till denna principiella
uppfattning skulle göras ett undantag, så förefaller det mig verkligen,
som om man borde göra det i detta fall. Jag vill visst icke säga, att undantagskulle
göras för alla dem, som här lidit förluster. Av den uppställning utskottet
lämnat synes framgå, att deras förmögenhetsställning är högst olika. Jagantar
sålunda, att de som haft pengar på deposition eller kapitalräkning utan
vidare kunna rensas bort. Jag antar, att en stor del av dem, som haft pengar
på giroräkning, också torde kunna rensas ut, och vad särskilt bevakade fordringar
angår, framgår det av utskottets motivering, att de knappast kunna komma
ifråga. Med utgångspunkt från några yttranden, som här tidigare fällts i
kammaren och som kammaren tydligen ansett vara tillräckligt övertygande för
att man skulle taga hänsyn till dem, förefaller det mig däremot, som om insättarna
på sparkasseräkning ur billighetssynpunkt härvidlag borde komma ifråga,
då det gäller att erhålla hjälp. Jag erinrar om, att då under föregående år,
liksom också vid riksdagen 1922, från den då sittande regeringens finansminister
föreslogs, att staten skulle ikläda sig vissa risker för att neutralisera verkningarna
av den spekulation, som från vissa bankers sida bedrivits, så motiverade
man detta gentemot oss kommunister bland annat därmed, att eljest så
många fattiga eller som herr Thorsson uttryckte sig, »många, många tusen män
och kvinnor av alla slag, som anförtrott resultatet av ett långt livs arbete åt
banken» skulle bli lidande. Det var ur socialdemokratisk synpunkt, såvitt jag
fattade herr Thorsson rätt, anledningen, varför man skulle hjälpa den gången.
Jag frågar nu —- det är beklagligt, att icke herr Thorsson är närvarande —
jag frågar herr Thorsson: är det icke anledning att ur precis samma utgångspunkt
träda hjälpande in för dessa, som på sparkasseräkning i Privatbanken
ha förlorat närmare 700,000 kronor? Och är det så, att herrarna vilja visa, att

Onsdagen den 20 mars.

7 Nr 22.

talet vid 1922 och 1923 års riksdagar var annat än ett försök att komma ifrån
eu obehaglig kritik, då hava in ingenting annat att gorå än att i dag rösta lör
ersättning på denna punkt. Göra ni icke det, niaste jag konstatera, att ert
uppträdande den gången var det rena och klara spegelfäkteriet, ett konstaterande,
som jag tror, man skall förstå över hela landet.

Utskottet anför här som motivering för att man icke i detta^ fall skall träda
emellan — jag erinrar om att jag icke kommer att framställa något yrkande om
att träda emellan — till en början, att här ha förekommit brottsliga åtgärder
från direktörens sida. Och det skulle vara skillnaden mellan Privatbankens fall
och de tidigare fall, då riksdagen trätt emellan. Vill verkligen utskottets ärade
ordförande eller herr Poppius — och jag skulle kanhända ha anledning att ställa
frågan främst till herr Poppius — säga oss, att här, då det gäller Privatbanken,
var det brottsligt förfarande, men då det gällde Sydsvenska, kreditaktiebolagets
lånetransaktioner och aktier och alla de olika emissionsföretag det hade, da var
det icke brottsligt förfarande. Ärade kammarledamöter, jag har ett ord på tungan
som hänsynen till talmannen hindrar mig att använda, men jag vill konkret
ställa frågan: vad är det egentligen för en skillnad på direktörens i Privatbanken
och direktionens för Sydsvenska kreditaktiebolaget uppträdande? Det skall
bli synnerligen intressant att få ett svar härpå. Då Sydsvenska kreditbanken
lämnade ut 50,000,000 kronor i lån för aktiespekulationer till sig själv, d. v. s.
då samma personer, som sutto i bankdirektionen, lämnade ut dessa pengar, till
sig själva i egenskap av emissionsbolags direktion, då var det kantänka .icke
brottsligt förfarande. Jag gratulerar herrarna till den moral, som tycks ligga
till grund för en sådan uppfattning.

I varje fall säges det vidare i utskottets utlåtande, att den hjälp, som lämnades
vid tidigare tillfällen, d. v. s. till Kreditkassan och Lantmannabanken, var
motiverad av »en deflationskris, som saknar motstycke i vår ekonomiska historia».
Jag undrar ändå, om detta är riktigt? Jag undrar, om man, sedan vi
för endast ett år sedan diskuterade Lantmannabankens moral, nu på allvar ett
år efteråt vill komma och säga: »Att Lantmannabanken kom på obestånd berodde
uteslutande på en deflationskris.» Härliga ord, var ha ni funnit det? Jag
förstår ju, att det emellertid är synnerligen lämpligt då man befinner sig i själanöd
för att motivera en underlig ståndpunkt, icke minst underlig med. hänsyn
till tidigare uppfattning. Yar och en vet, att det icke var någon deflationskris,
som gjorde, att Lantmannabanken måste få farbror Thorssons välvilliga klapp
på axeln, med 15,000,000 kronor i handen. Å nej, i alla de fall, som tidigare
föranlett riksdagsingripande, lika visst som ifråga om Privatbanken, tror jag,
att man i sanningens intresse måste konstatera, att svårigheterna i mycket stor
utsträckning berott på handlingar, vilkas karaktär jag icke behöver angiva,
därför att var och en av kammarens ledamöter ändå har sill uppfattning i det
avseendet fullständigt klar.

Som känt har nu bankinspektionen anmälts för J. O. därför att man från insättarna
i Privatbanken ansett, att speciell försumlighet från bankinspektionens
sida i detta fall varit anledning till att insättarna gjort förluster. Från bankinspektionen
har man i ett svar till J. O. på denna anmälan förklarat, att detta
icke är riktigt. Och nu stiger herr Poppius upp här — han har blivit fullständigt
bergtagen, sedan han setat i utskottet; jag undrar då med rätt om han icke
undersökt saken, innan han väckte motionen — och förklarar, att bankinspektionen
har skött sig alldeles utmärkt. I likhet med vad jag tidigare sagt tror jag
icke, någon bankinspektion i världen under nuvarande ekonomiska förhållanden
kan lämna absolut garanti för att en bank skötes väl. Den enda vägen att åstadkomma
någon garanti för detta är att undandraga penningförvaltningen de privata
institutionerna på ena eller andra sättet. Det kan gå på många sätt. Men
detta är en sak, och en annan sak är, att bankinspektionen kan skötas mer eller

Anij.

ersättning till
insättare i
Privatbanken
för deras genom
bankens
konkurs lidna
förluster.
(Forts.)

Sr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Ang.

ersättning till
insaltare i
Privatbanken
för deras genom
bankens
konkurs lidna
förluster.
(Forts.)

mindre bra. Och här förefaller det mig, som om den skött sig mindre bra. Jaghar
papperen här i min hand. Både av själva anmälan och av de övriga akter,
som äro vidfogade anmälan, framgår, att bankens egna registrerade fonder
år 1918 utgjorde 2,115,000 kronor. Enligt banklagen skulle banken följaktligen
haft rätt att taga emot en inlåning av 10,575,000 kronor. Men av handlingarna
framgår, även att inlåningen med högst avsevärda belopp överskridit denna
gräns. Nu har jag någon svag förnimmelse av att bankinspektionen i varje fall
på ett tidigare stadium synnerligen rigoröst gått fram mot bankerna, då det
gällde denna punkt. Och jag erinrar mig en bank, startad av arbetare här i
landet, framför allt arbetare i Stockholm, som de en gång trodde skulle bli till
nytta för dem. Jag erinrar mig, hurusom för åtminstone en 10 k 11 år sedan
vid en av den bankens första stämmor lämnades det meddelandet, att bankinspektionen
absolut hade förbjudit någon som helst inlåning, som överskred den
gräns, lagen förutsatte med hänsyn till grundkapitalet. Man frågar sig: tilllämpade
man en sådan stränghet den gången, därför att det då gällde en bank,
som skulle gagna arbetarnas intressen? Nu har det nämligen varit en släpphänthet,
som gått vid sidan om gällande bestämmelser, i det man som sagt till avsevärda
belopp medgivit en inlåning långt över den gräns som lagen tillåter.

Yad nu nyteckningen i banken angår, så har jag redan tidigare tillåtit mig
framhålla det oriktiga i att man icke från bankinspektionens sida tillsåg, att
penningarna inbetaltes. Jag använder med avsikt uttrycket, att penningarna inbetaltes,
ty det framgår av handlingarna, att skilda personer och framför allt
direktören i banken tecknat stora belopp, som icke inbetalts kontant utan genom
särskilda manipulationer. Bankinspektören räknar tydligen de på detta vis
fullgjorda inbetalningarna som kontant insatskapital, vilket naturligtvis inte är
riktigt, och på grundval härav får han fram ett visst med anledning av nyteckningen
inbetalt kapital, trots att nyteckningen icke blev slutförd. Detta var
givetvis ett fel, ett dubbelt fel, då man ansåg sig kunna tillåta en långt högre inlåning
än vad banken enligt den verkliga grundfonden skulle ha rättighet till.
Och vad blev sedan resultatet? Jo, det som jag tidigare tillåtit mig framhålla,
att när det kom till kritan och svårigheterna började, stod banken icke på fast
grund, då det inte fanns en tillräcklig grundfond att täcka de risker och skyldigheter
banken genom sin inlåning iklätt sig. Det är denna punkt, som är den
centrala och som är orsaken till att insättarna förlorat så mycket. Det är här,
som bankinspektionen inte skött sig vare sig enligt gällande bestämmelser eller
på ett sätt, som tidigare varit fallet, då det gällt en bank, som skulle tillvarataga
arbetarnas intressen. Jag kan inte finna annat än att det funnits anledningför
utskottet att framhålla dessa synpunkter i sitt utlåtande.

Nu vill man kanhända säga, att ifrågavarande anmälan mot bankinspektionen
inte föranlett någon åtgärd från justitieombudsmannens sida. Och man
ger mig då samma svar, som jag fick för någon tid sedan här i kammaren, att
man har mera anledning att blint tro på justitieombudsmannen än på de synpunkter,
som anförts från insättarnas sida. Jag erinrar emellertid, att insättarnas
synpunkter äro styrkta av dokument undan för undan, och att deras ombud
varit med om att i banken gå igenom styrelseprotokoll o. s. v., varigenom
det klart visats upp, att det icke finns något bevis för ett ingripande i effektiv
mening från bankinspektionens sida.

Jag har velat sagt detta, herr talman, då jag befarar, att utskottets utlåtande
skall ge hemul för en sådan uppfattning på detta område, som synes råda
hos bankinspektionen och som säkert råder hos vissa bankkretsar, där man
gärna ser, att inspektionen icke ingriper så kraftigt mot vissa manipulationer,
som önskvärt vore och som allmänheten har vätt att fordra. För. mitt vidkommande
kan jag inte vara med om, att utlåtandet skall tagas till intäkt härför,
och det är därför, jag velat framföra dessa synpunkter. Herrarna förstå, att

Onsdagen den 20 mars.

9 Nr 22.

on stor fara uppstår för allmänhetens intressen, om Jen föreställningen breder
ut sig hos bankinspektionen och dem, som densamma skall kontrollera, att man
icke har att förvänta någon hjälp från riksdagens sida, när det gäller att tillgodose
allmänhetens berättigade krav på kontroll gentemot bankerna i rån
bankinspektionens sida.

Herr Norman: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att herr
Poppius, helt omotiverat såsom det syntes mig, angrep mig för ett yttrande,
som jag för en tid sedan fällde här i kammaren rörande de tillfälliga utskottens
arbete. Vad jag då sade var, att de tillfälliga utskottens arbetsbörda
icke är så över hövan stor, utan att de borde ha tillfälle att ägna de frågor,
som bliva till dem. remitterade, tillräcklig uppmärksamhet, och jag ansag, att
det utskott, som det då gällde, icke presterat ett sådant arbete, som man hade
anledning vänta. För detta påstående star jag allt fortfarande. Det skulle
ha varit intressant att omedelbart få del av herr Poppius’ bemötande i det
avseendet; i så fall skulle det givetvis strax blivit svar pa tal. Denna sak
har för övrigt inte alls med föreliggande fråga att göra. I nu ifrågavarande
fall synes mig ett genomläsande av utskottsutlåtandet ge vid handen, att det
inte brustit något från utskottets sida i fråga om sorgfällig undersökning av

ärendet. _

Jag har här intet yrkande att göra, men då jag ända har ordet, kan jag
inte underlåta att med anledning av vad den siste talaren yttrade säga ett- par
ord. Herr Kilbom talte upprepade gånger om Jordbrukarbankens° svårigheter.
Såvitt jag har mig bekant, har inte Jordbrukarbanken råkat i några svårigheter.
Man bör nämligen inte förväxla Jordbrukarbanken med den bank;, som''
varit dess företrädare, nämligen Aktiebolaget svenska lantmännens bank, en
förväxling, som tyvärr alltför ofta kommer till synes. Det vore önskvärt,
om man lärde sig skilja mellan sistnämnda bankinstitut, vilket nu. är borta,
och den bank, som kommit i dess ställe och, om den får leva i lugn och
ro och slippa en del rätt omotiverade utfall, nog går en ljus framtid till mötes.
Ty det finns allt skäl att antaga, att den nya banken kommer att skötas så.
att varken statskassan eller några enskilda komma att göra förluster på densamma.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Ang.

ersättning till
inrättare i
Privatbanken
för deras genom,
bankens
konkurs lidna
förluster.
(Forts.)

Herr Poppius: Herr talman! Herr Kilbom riktade eu fråga till mig, som
jag skall försöka att besvara. Han talade om att anledningen till Privatbankens
iråkade svårigheter varit vissa brottsliga handlingar från dess direktörs
sida, och i det han erinrade, att i utskottets hemställan förekomma en jämförelse
med andra bankkrascher, frågade han, huruvida det icke även där förekommit
brottsliga handlingar och om inte riksdagen nu borde intaga samma
ställning som1 tidigare i liknande fall varit, förhållandet. Ja, jag yttrade mig
inte alls om dessa brottsliga handlingar, då jag ansåg, att desamma icke ha
någon avgörande betydelse för frågans avgörande. Dessutom finner jag mig
icke vara kompetent att döma därvidlag, utan menar att den saken bör överlämnas
åt landets domstolar. Det kan för övrigt hända, att min och herr
Kilboms uppfattning är något olika rörande vad som förstås med en brottslig
handling: man kan ju tänka sig t. ex., att det kommer in i landet en massa
riktiga bolsjeviker, som varken herr Kilbom eller polisen kan få bukt med,
och om dessa då ställa till oreda är det möjligt, att herr Kilboms och mina
meningar om brottslighet bli en smula delade.

Herr Kilbom yttrade att Privatbanken lånat in pengar i större utsträckning
än den enligt lagen hade rätt att göra. Jag vill emellertid erinra om,

Nr 22.

Onsdagen den 26 mars.

.. AmJ- att det finns ett stadgande i de för bankinspektionen gällande bestämmelserna,
^insättare i sora 8’er densamma möjlighet att bevilja en bank sex månaders respittid i vissa
Privatbanken fall) och det är klart, att även den saken har betydelse i detta sammanhang.
för deras ge- För övrigt har både riksdagen och den föregående finansministern, herr Thorsnom
bankens gon, begärt en utredning härvidlag.

^förluster™” . llar borr Kilbom begränsat sitt yrkande till att avse skydd endast för
(Forts.)'' insättarna på sparkasseräkning i ifrågavarande bank. Jag vill, med stöd av
den inblick jag fått i dessa förhållanden, säga, att en sådan utredning, vad
resultat den än kommer att ge, skall visa sig medföra en mycket stor orättvisa
på många håll. Jag tror, att det skulle väcka mycken ond blod, om1 man
på detta, sätt skulle begränsa sig till endast en viss klass av insättare i banken.

Til] sist vill jag, herr talman, gentemot herr Norman säga, att jag ber om
ursäkt att jag kom att beröra punkten om de tillfälliga utskotten i detta sammanhang^.
Jag ansåg verkligen, att denna sak såtillvida hörde till föreliggande
fråga, som jag just med hänsyn till det betänkande, som vi här ha att
göra med, vill försvara den uppfattningen, att de tillfälliga utskotten utföra
ett ordentligt arbete. Jag fick det intrycket, att herr Norman tog alla tillfälliga
utskotten i en klump. Nu har jag hört, att han endast tänkte på det
utskott, som vid ifrågavarande tidigare tillfälle avgivit ett utlåtande. Jag är
emellertid därvidlag av motsatt uppfattning, jag anser, att utskottet även i det
fallet hade gjort ett utmärkt arbete.

Herr Laurén: Herr talman! Herr Kilbom yttrade, att i den anmälan, som
gjorts mot bankinspektören, konstaterats, att Privatbanken inlånat mera pengar
än den hade rätt att göra, och åberopats vissa siffror, som visa detta förhållande.
Då herr Kilbom inte nämnde dessa siffror, vill jag upplysa, att enligt
de uppgifter, som lämnats i detta avseende, banken i oktober 1918 hade eu
inlåning, som överskred inlåningsrätten med 3,188,000 kronor, under det att
i november samma år det överstigande beloppet —- tack vare ingripande från
bankinspektören — sänkts till 2,017,000 kronor, genom inbetalning å aktiekapitalet.
Jag vill vidare påpeka, att den brottsliga handling, som jag i mitt
förra anförande antydde, bestod däri, att samtidigt som Privatbankens direktör
upptog lån hos andra banker och företag för att skaffa pengar till inbetalning
för sina tecknade aktier, samt uppvisade för Privatbankens styrelse ett kvitto
på att medlen voro insatta å giroräkning hos långivarna, så begagnade han
sig av den möjlighet han hade att låta spärra konton å inte mindre än två
miljoner kronor, vilket belopp sålunda, när banken kom på obestånd, i böckerna
oriktigt redovisats som inbetalt. Dessutom tog han hand om värdepapper ur
bankens portfölj och belånade dem för egen räkning. Det är klart, att sådana
brottsliga handlingar i högsta grad skulle bidraga till bankens fall. Jag vill
visst inte taga bankinspektören i försvar, men jag har velat klarlägga saken,
så att kammaren förstår, att man inte kan skylla alltför mycket på bankinspektionen.
Mig synes det som om bankens styrelse i första rummet borde
sett upp med direktören. Herr Kilbom säger för resten själv, att ingen bankinspektion
i världen kan lämna garanti för att insättarna få tillbaka sina
medel, och det är just till ungefär samma slutsats, som utskottet kommit. Då
inga andra vägande skäl anförts till stöd för reservationen, ber jag att få fortfarande
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed^ var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Onsdagen den 20 mars.

1 1

Nr 22.

§4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 15, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 107 regeringsformen
och § 38 riksdagsordningen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 133, hade herr Engberg föreslagit, att riksdagen måtte antaga följande förslag
till förändrad lydelse av § 107 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen
att vila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§107.

Skulle —---anmärkning blivit gjord.

Frågor--- — blivit hört.

Utskottet äge ock på grund av den verkställda granskningen anmäla, vad utskottet
i övrigt med avseende å rikets styrelse funnit påkalla framställning till
Konungen; och ankomme det på riksdagen, att sådan av utskottet föreslagen
framställning besluta.

Under riksdagens överläggningar i de ämnen, som i denna § omförmälas, skola
icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon
riksdagens prövning underställas.

Allt vad riksdagen ---— ämbetsbefattning tillkommer.

Riksdagsordningen.

§38.

1. Konstitutionsutskottet--- -—- grundlagsfrågor.

2. Utskottet skall---behandling.

3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll; dock galle
vad i 105 § regeringsformen finnes om vissa protokoll särskilt föreskrivet. Om
utskottets rätt och plikt att, efter granskning av protokollen, hos riksdagen anmäla
de anmärkningar eller de förslag till framställningar, vartill denna granskning
funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med anledning av gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att, när av riksdagsman eller av annat utskott
än konstitutionsutskottet fråga blivit väckt, att statsrådet eller någon av dess
ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat, däröver, före
frågans avgörande av riksdagen, avgiva yttrande, därom är i regeringsformen
stadgat.

4. Utskottet -—- — •— proposition.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Engberg, Borg och Karlsson i Vadstena.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag förmodar, att herrarna

läst konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av min motion, men jag är
inte lika säker på, att herrarna i allmänhet läst själva motionen och tagit del
av de motiv, som ligga bakom densamma. Jag skall därför, herr talman, med
några ord utveckla den ståndpunkt jag företräder i denna fråga.

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

Nr 2*2.

Onsdagen den 26 mars.

iAng'' tt Paragraferna 10G och 107 i regeringsformen ha mycket träffande blivit beändmd%delse
tecknade som gamla muskedunder, som ingen människa egentligen på allvar
av § 107 rege- vågar använda. Paragraf 106 exempelvis, som ger konstitutionsutskottet rätt
ringsformen att anställa ett åtal mot statsrådets ledamöter, har man vid fem olika tillfällen
°riksLqs försökt begagna, men försöket har varje gång lyktat i ett fiasko; § 106 tänker

ordningen, numera heller ingen människa på att taga i anspråk: den står som ett gammalt
(Forts.) ärevördigt museiföremål. I stället har allt vad som förr hörde under denna
paragraf och vad som också formellt alltjämt måste anses höra hit, flyttats in
under § 107, under vilken man därför uppsamlar alla sorters anmärkningar,
vare sig de gälla grundlagsbrott, överträdelser av annan lag, felaktig praxis
o. s. v.

Jag vill för min del såga, att denna utveckling till ett försvagande av ifrågavarande
paragrafer är naturlig, och att varje försök att återuppliva paragraferna
_ i deras ursprungliga tyngd och mening tvivelsutan är på förhand dömt
att misslyckas. Detta därför, att det levande livet brutit sig helt andra vägar,
även när det gäller den konstitutionella kontroll, som konstitutionsutskottet skall
utöva över regeringen. Det är numera icke så, som på den tid grundlagarna
kommo till. Riksdagen sammanträder icke endast vart femte år, och det råder
icke längre en sådan brist på andra medel att få fram en kritik, som då var
fallet. Nu ha vi de årliga riksdagarna, vi ha vidare möjligheten till budgetvägran,
vi ha, remissdebatten, interpellationsinstitutet och vi ha sist men icke
minst den möjlighet, som en upplyst tidningspress har att utöva kritik över regeringarnas
göranden och låtanden. Allt detta har gjort, att såväl riksdagen som
allmänheten numera med ett småleende se på §§ 106 och 107 och tycka dessa
paragrafer mest likna några gamla förrostade, hiskliga vapen, som man icke
längre vill taga i anspråk på allvar.

Likväl är det ett faktum att § 107 årligen användes av konstitutionsutskottet.
Enligt denna paragraf anmälas och anmärkas inför riksdagen rådgivareåtgärcler
— regeringshandlingar och regeringsunderlåtanden — och riksdagen har i
sin hand att med anledning av dessa framställningar vidtaga vissa i grundlagen
angivna åtgärder, om den så vill. Nu har under gällande författnings hela
tillvaro inga dylika riksdagsåtgärder blivit vidtagna, utan anmärkningarna ha
utan vidare antingen, som det här i kammaren sker, lagts med ett gillande eller
ogillande till handlingarna eller endast lagts till handlingarna, eller, som det
sker i medkammaren, rätt och slätt lagts till handlingarna. I varje fall är situationen
nu sådan, att vilken minsta anmärkning, som konstitutionsutskottet än
anser sig böra framställa, måste utskottet tillgripa § 107 och uppgiva ett visst
statsråd, i det man uttryckligen utpekar honom såsom den skyldige. Vi hade
här i kammaren vid fjolårets riksdag ett fall, som påtalades från olika håll, och
enligt min uppfattning med all rätt, nämligen ur den synpunkten, att man där
skulle behöva tillgripa § 107 för att ge uttryck åt sina betänkligheter gentemot
en förvaltningspraxis. Det gällde nämligen en viss praxis inom ett departement,
vilken praktiserats icke bara av det statsråd, som närmast drabbades av
ifrågavarande anmärkning, utan även av en rad av hans föregångare. Det
säger sig självt, att under sådana förhållanden förloras varje sammanhang mellan
en anmärknings innebörd och den ansvarspåföljd, som finnes stadgad i paragrafen.
Jag tager som exempel fallet från i fjol. Dåvarande statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet hade i likhet med sina föregångare följt en
viss praxis vid vissa utnämningsfrågor. Denna praxis visade sig vid granskningen
vara sådan, att utskottet ansåg sig böra påtala densamma. Men ingen
enda uti konstitutionsutskottet och väl ingen uti riksdagens kamrar ansåg att
denna förvaltningsdetalj var sådan, att det fanns någon rimlig proportion mellan
densamma å ena sidan, och, å andra sidan, innebörden i § 107 med dess ansvarspåföljd
om en framställning till Konungen, att han måtte från ämbetet

Onsdagen den 20 mars.

13 Nr ''ii.

och § 3S
riksdagsordningen.

(torta.)

skilja dun eller dem som gjort isig skyldiga till vissa för landet skadliga för ,

. i '' -ifrån åsatt

t U rån flen. ändrad lydelse

I)et är därför, enligt mitt sätt att se, naturligt, att under tidernas lopp upp- av § 107 regestått
ett behov av en mildare anmärkningsform, ett behov att från riksdagens ringsformen
sida kunna göra en annan framställning än den nämnda, denna snäva, som vi
nu ha utstakad i § 107, nämligen framställning om entledigande. Det visade
.sig också på ett tidigare stadium, att här bröt praxis sig en bred väg vid sidan
av § 107. Man började beträda den vägen under en rad av riksdagar, som jag
redogjort för i min motion. Det var riksdagarna 1815, 1817—18, 1823, 1828—

30, 1844, 1850—51 och 1880. Man började under dessa riksdagar att göra
omförmälanden, /där man icke gjorde anmärkning enligt 107 §; d. v. s. mala
bragte rätt och slätt till riksdagens kännedom vissa under granskningen av statsrådsprotokollen
observerade förhållanden. Det visade sig emellertid, att denna
väg på sidan av grundlagens ansvarighetsparagrafer ville riksdagen icke vara
med om. Därför hände sig också år 1880, att första kammaren uttryckligen
ogillade det förfaringssätt, som konstitutionsutskottet hade använt, och sedan
har man hållit sig till paragrafen igen och gjort framställningar enligt densamma.

Det är nu uppenbart, att för den rad av detaljanmärkningar, som konstitutionsutskottet
brukar göra årligen, så finns det behov utav en framställningsform
ifrån riksdagens sida till regeringen, en form, varigenom riksdagen kan
be att få en felaktig praxis rättad och därigenom förhindra, att en dylik upprepas.
Men denna form bör på samma gång vara sådan, att den icke hudflänger
och utpekar ett enskilt statsråd och ställer honom inför landet såsom
ansvarig enligt en paragraf, som har den tyngd, som1 107 § enligt sin ordalydelse
faktiskt har. Detta har gjort, att jag för min del funnit det önskvärt
att under riksdagens prövning bringa spörsmålet om en mildare anmärkningsform,
om en sådan ändring av 107 §, att riksdagen även kan göra. andra framställningar
än dem, som skulle innebära, att man kräver ett statsråds skiljande
ifrån hans ämbete. I den tankegången befinner jag mig i sällskap med gamla
konservativa idéer här i riksdagen. Det var 1898 års konstitutionsutskott,
vilket utformade det förslag till ändring, som1 jag här upptagit. Det förslaget
dikterades av dåvarande professorn Oskar Alin i första kammaren, en konservativ
statsrättslärd, om vilken man ju icke gärna kan misstänka, att han
önskade sådana ändringar i grundlagen, som skulle innebära alltför stora
nymodigheter. Hans ståndpunkt försvarades här i andra kammaren av hans
konservative vapenbroder, likaledes professor, Simon Johannes Boethius. Jag
tror, att man vid omnämnandet av dessa namn kan avvärja från början hela den
sortens kritik, som jag såg i en tidning gentemot min motion, en kritik, som
går ut på att med de här vägarna skulle skapas alldeles oöverskådliga äventyrligheter.
Konstitutionsutskottet har emellertid tydligen fallit offer för denna
räddhåga. Det tar nämligen i sitt utlåtande upp väsentligen såsom hinder
mot min motion, vad som framfördes i förstakammardebatten 1898. Utskottet
gör sålunda gällande, att med den form, jag tillåtit mig föreslå, utskottet skulle
få en fullständigt obegränsad initiativrätt, det skulle kunna göra framställningar
såsom det bär heter i snart sagt vilken fråga som helst. Jag har forskat
efter, var utskottet fått dessa tankegångar ifrån, och det visar sig då, att de
närmast funnos, såsom utskottet också antyder, i några anföranden i första
kammaren 1898; men de gå i verkligheten tillbaka till den gamle ärevördige
Svedelius i hans bok »Om statsrådets ansvarighet». I detta arbete från år
1856 återfinnas så gott som ordagrant sådana formuleringar, som kommo fram
i förstakammardebatten 1898 och som nu godtagits av konstitutionsutskottet.

Jag måste för min del säga, att det finnes icke sakligt fog för denna invändning
från utskottets sida och detta därför, att här kan det ju icke bli fråga

Nr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av §107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen,

(Forts.)

om någon vidare utvidgning av utskottets motionsrätt. Ty det är först och
främst klart, att dessa, framställningar, där man bara ber hos regeringen att
. få en felaktig praxis rättad, kunna göras endast och uteslutande på grund av
granskningen av statsrådsprotokollen. Detta är det ena. Det andra är, att
1 öremålet för granskningen i utskottet är rådgivarehandlingar och rådslag, och
det måste därför sägas, att varje försök att gå utanför dessa skulle betyda, att
man helt och hållet förfore i strid mot grundlagens mening. Därmed är också
utsagt, att allt det andra, som finnes i 107 §, reglerar alltjämt den omfattning,
i vilken utskottet kan på grund av protokollsgranskningen göra sina erinring-ar.
Det synes mig därför ådagalagt, att konstitutionsutskottets enda argument
mot det förfaringssätt, som jag här påpekat, hänger bokstavligen i luften. Detta
argument börjar med ett löst obevisat påstående från förstakammardebatten
1898, i vilken man fallit tillbaka på en tes, likaledes mycket lös och obevisad,
hos Svedelius i hans nämnda avhandling. Enligt mitt sätt att se, skola vi
ej invagga oss i den föreställningen, att den granskning, som konstitutionsutskottet
har för sig, har någon som helst politisk betydelse längre. Det var
fåfängt^ som Hans Järta mot slutet av sitt liv opponerade mot den väg, som
redan då började brytas, i det man lämnade det allmänna systemanmärkandet
och började gå över till detaljanmärkandet. Men den vägen till detaljanmärkning
har varit oemotståndlig, och den dag i dag är faller det väl ingen i Sveriges
rike in att vilja kräva, att konstitutionsutskottet skall sitta som ett slags
politisk domare över regeringarna och därmed fälla en anmärkning över hela
systemet.

Saken ligger öppen och klar, och det är att fortsätta på detaljanmärkningens
väg; men därmed synes mig också, att man bara gör rättvisa åt livets eget
behov, därest man skapar en form för framställning ifrån riksdagens sida, en
form, som innebär, att vi kunna i dessa bagatidlsaker gorå en omförmälan för
riksdagen och föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t att få en viss felaktig
praxis rättad utan att plocka fram dessa hiskliga muskedunder, som hela värk
den snart skrattar åt.

Vad min egen erfarenhet ifrån konstitutionsutskottet beträffar, är den den,
att frånvaron av denna mildare anmärkningsform gör, att varje gång ett dechargeärende
föreligger i utskottet, så diskuterar man ju på allvar: men är det
rim och reson i att säga, att det och det statsrådet brustit i oväld, nit och skicklighet,
d. v. s. att åberopa 107 § för en liten detaljsak? Ja, så har debatten alltjämt
och med rätta förts, så länge det icke finnes en mildare form att ge uttryck
för vad riksdagen rimligtvis önskar. Jag har därför den uppfattningen, att den
väg, som anvisats i min motion och som ingenting annat är än den väg, som
1898 ars konstitutionsutskott anvisade, är både den riktiga och den framkomliga.

Men jag vill vidare fästa uppmärksamheten därpå, att utskottet mot slutet
av sitt utlåtande kommer med tvenne påståenden, som icke riktigt hålla streck.
Det hänvisar till, att man har interpellationsinstitutet, å ena sidan, och, å andra
sidan,motionsrätten för att bringa en sak till riksdagens kännedom. Vad interpellationsinstitutet
beträffar, så veta herrarna lika väl som jag, att det hänger
ganska löst ihop med hela vår författning. Det finnes först och främst möjlighet
för kamrarna att strypa varje framställd interpellation genom att vägra dess
framställande. Det är det ena. Det andra är, att statsråden icke ha någon
skyldighet att svara på interpellationer — den nuvarande regeringen utgör i
det fallet intet som helst undantag från regeln i övrigt. Under sådana förhållanden
är man, därest man vill tillgripa interpellationsvägen, ganska illa ställd,
och det beror alldeles pa, huruvida och i vad man en sittande regering anser sig
höra tillmötesgå en önskan att lämna redogörelse för det ena eller andra, Be^
träffande den andra vägen utskottet pekar på, den enskilda motionsvägen, har

Onsdagen den 20 mars.

15 Nr 22.

utskottet, såvitt jag förstår, icke alls tänkt sig in i eller icke alls klargjort, hur
det egentligen skall tillgå att använda den. Om jag vill väcka en motion angående
en salt, som här annars förekommer i konstitutionsutskottets dechargebetänkande,
så är ju en förutsättning, att jag har kännedom om saken, att jag
har allt material till hands —• ja, det kan jag få endast genom granskningen i
utskottet. Men för det första är det uppenbart, att denna motionsrätt i så fall
begränsas till de herrar, som råka vara medlemmar i konstitutionsutskottet. Och
för det andra är det lika uppenbart, att det material, som jag där kan få använda,
bör vara sådant, som förekommit under utskottets granskning, och det
blir, så vitt jag förstår, då ingen annan råd än att åberopa ett föregående års
utskotts granskningsresultat och taga det till utgångspunkt för den motionsledes
gjorda framställningen.

Det är just de skavankerna i utskottets hemställan, som göra, att jag finner
den vila på så pass lösen sand, att jag icke med bästa vilja i världen kan avstå
från att rikta denna kritik mot ett betänkande, som, det vill jag gärna erkänna,
i övrigt andas den största förståelse och välvilja för de synpunkter, som jag velat
föra till torgs.

Det är också en annan sak med det nuvarande förfarandet: ett statsråd, som
får en anmärkning på halsen från konstitutionsutskottet, kan endast då försvara
sig, om han befinner sig som ledamot av någondera kammaren; men antag
det fall, då vi reservationsvis framföra våra anmärkningar! — Vad hjälper det
då att han har säte och stämma i riksdagen? Jag vill för min del säga, att frågan,
huruvida man överhuvud taget har rätt att reservationsvis framställa anmärkningar,
är väl alltjämt en öppen fråga. Men där har praxis redan gått sin
egen väg, och anmärkningarna bringas nu till riksdagens kännedom genom reservationer.
Det finnes situationer i utskottet, där det står 10 mot 9 eller kanske
rättare sagt 9 mot 10, då det gäller en reservation. Det kan vara en mycket
allvarlig sak, det kan gälla en mycket grav beskyllning mot ett statsråd, som
han bär allt möjligt behov i världen att fria sig ifrån, därför att den går ut i
pressen, går ut till allmänheten och skapar en mening om hans person. Men
under förutsättning, att den reservationsvis framförda anmärkningen icke från
annat håll tas upp i debatten i kamrarna, står han där prickad genom en stark
reservation i konstitutionsutskottet, utan möjlighet att inför kamrarna kunna
försvara sig.

Jag menar nu, att i dylika fall skulle väl den mildare anmärkningsväg,
på vilken jag pekar, hjälpa ur svårigheterna på ett helt annat sätt. Nu är
det visserligen också så, att den här 107 § i fråga om skräckinjagande verkan
har alla möjliga gestaltningar. Den är som Protevs i den grekiska sagan:
ibland är den som en rytande panter, ibland som en skön jungfru, och ibland:
som alla andra möjliga djur, till vilka han kunde förvandla sig, men mest synes
den likna en gårdvar, som morrar, så fort den märker det finns någonting, som
icke är riktigt, men aldrig kan bitas. Han har också, mina herrar, aldrig bitits
under hela sin tillvaro och kommer sannolikt heller aldrig att bitas i kommande
tider. — Men skapa en form, som här ger verkligt sammanhang, ett sammanhang
mellan riksdagens normala behov å ena sidan att få rättelse i en felaktig
praxis genom framställning till Kungl. Maj:t och å andra sidan anmärkningens
gestaltning! Då kunna herrarna vara förvissade om, att det blir
någon mening med detta detaljanmärkande, som nu äger rum. Jag väntar
mig nu den invändning, som säger: det är ju dock så, att en anmärkning

framförd från konstitutionsutskottet får sin moraliska betydelse bara därför
att den är framställd och därigenom kan åstadkomma rättelse. Ja, tro det
den som vill! Det beror på, vilken Kungl. Maj:t, som sitter, eller rättare sagt,
det beror på hudens tjocklek hos den Kungl. Maj:t, som sitter; det är det ena.
Det andra är, att det visserligen här kan bli en opinionsyttring ifrån utskottet

A ny.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

Jlr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

— men vad är då meningen med densamma? Den kommer hit till kammaren,
den bordlägges, men den enda framställning, som kammaren bär rätt att besluta,
är att kräva ett statsråds eller flera statsråds entledigande. Är det
verkligen ett system, som nu kan anses riktigt? Det var riktigt, det var sunt
och naturligt med dessa bestämmelser under den tid, då man hade riksdagar
bara vart femte år, då tidningspressen ännu låg i sin linda, då möjlighet till
en snabb budgetsvägran gentemot regeringen ej fanns o. s. v. Men nu, när
det konstitutionella ansvaret utkräves på helt o,nära vägar än genom konstitutionsutskottet,
så synes det mig oriktigt att längre släpa på dessa vidunderliga
paragrafer i deras oförändrade skick. Det vore därför på tiden att, genom
att öppna en liten men förnuftig väg, komma till tals utan att behöva utpeka
ett visst statsråd. Det kommer kanske också i årets dechargebetänkande, liksom
i alla föregående års deschargebetänkanden, att finnas sådana anmärkningar,
till vilka båda kamrarna enstämmigt kunna säga: ja, men herregud,
att åberopa 107 § för dylikt trams! Det är rätt, när man säger så; men
konstitutionsutskottet är ställt i det predikamentet, att det kan icke gå förbi
§ 107, det måste anmäla enligt densamma, det måste utpeka inför kamrarna
ett visst statsråd och sedan få kamrarna besluta; men man beslutar naturligtvis
aldrig att göra den framställning, som är den enda möjliga, ty den vill icke heller
utskottet, nämligen kräva ett statsråds skiljande från hans ämbete. Men vad
återstår då för form för riksdagens tillkännagivande av sin mening?

Jag är säker på, att om konstitutionsutskottet efter sitt sista misslyckande
år 1854 ännu en gång skulle släpa fram med den mörsaren, som vi ha i 106 §,
skulle svenska folket få sig ett gott skratt. Vi ha som sagt nu helt andra
vägar att gå, och det är detta, som gör, att jag finner det endast vara att
låta formen bekräfta det nya innehållet, om man nu företager en retuschering av
107 §. Det är därför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till min
motion.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman! Jag skall icke följa den föregående
ärade talaren i hans långa utläggningar rörande detta spörsmål. Jag skall
försöka inskränka mig till kärnpunkterna i den ärade motionärens förslag.

Mot motionärens syfte är enligt min mening ingenting att erinra. Syftet
är ju att söka åstadkomma en mildare form för anmärkning än som nu förefinnes
enligt § 107 i regeringsformen; och anmärkningarna skulle då enligt
motionärens uppfattning gälla att vinna rättelse uti en felaktig praxis. Ja,
mot detta kan, som sagt, knappast vara något att erinra. Men då motionären
söker att utforma sina önskemål i grundlagstext, det är då, som utskottet för
sin del icke kan följa honom, oaktat han återupptagit samma förslag, som 1898
års konstitutionsutskott framlade, men som blev avslaget av riksdagen.

Det nuvarande stadgandet återfinnes i 107 § i regeringsformen. Skulle konstitutionsutskottet
vid sin granskning av statsrådsprotokollen finna, såsom det
heter, »att statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flere av dem, uti deras
rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat», så äger utskottet tillkännagiva detta för riksdagen, och
detta tillkännagivande sker regelbundet i den formen, att utskottet i det s. k.
dechargebetänkandet gör en anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Nu vill motionären göra ett tillägg utöver dessa stadganden, och han har
formulerat detta tillägg på följande sätt: »Utskottet äge ock på grund av den
verkställda granskningen anmäla vad utskottet i övrigt med avseende å rikets
styrelse funnit påkalla framställning till Konungen; och ankomme det på riksdagen,
att sådan av utskottet föreslagen framställning besluta.» Denna formulering
är enligt utskottets mening sådan, att den går betydligt längre än

Onsdagen den 20 mars.

Nr 22.

vad motionären själv syftar till; ty (let är uppenbart, att enligt denna formulering
kan utskottet taga upp och göra anmälan och framställning till riksdagen
i snart sagt vilken fråga som helst, även sådana frågor, som rätteligen
borde förberedas och behandlas av andra utskott. Motionären synes emellertid
icke vilja godkänna detta resonemang. Men .jag hemställer till kammarens
ärade ledamöter att närmare taga del av den formulering, som motionären
föreslagit, och kammaren skall då finna, att man kan mycket väl tolka dessa bestämmelser
så, som jag här gjort och som även utskottet gjort. Det torde väl
icke vara lämpligt att införa ett grundlagsstadgande, som skulle få till resultat
att utskottet, på grund av den verkställda granskningen icke bara skulle ha
rätt att göra anmälan till riksdagen i vilken fråga som helst, som utskottet
»funnit påkalla framställning till Konungen», utan måhända också skulle känna
det som en viss skyldighet att göra en sådan framställning.

Nu är det enligt utskottets mening ingalunda av behovet påkallat att utvidga
107 § på sätt motionären har föreslagit endast i det syftet att kunna
komma till rätta med en felaktig praxis. Det är ju riktigt som motionären anmärkt,
att 107 § har kunnat användas på olika sätt vid olika tider. Men under
senare tid och ända sedan 1880 har den praxis tillämpats, att utskottet ansett
sig kunna och böra göra anmärkning också då utskottet med anledning av
granskningen av statsrådsprotokollen har funnit, att en praxis har tillämpats,
som icke varit så god och som man ansåg borde ändras. Och då har utskottet
tillgripit 107 §, det har hänt flera gånger att så har skett. I utskottets motivering
för en sådan anmälan angives arten av densamma, och även i anmärkningens
formulering plägar utskottet ge uttryck för den mildare eller
strängare uppfattning, som1 lägges in uti densamma. Det händer icke så sällan,
att utskottet använder formen »synnerligen anmärkningsvärd», »i hög grad
anmärkningsvärd» o. s. v., därmed angivande den anmärknings art och beskaffenhet,
som utskottet anser böra anmälas till kamrarna. Den enda olägenhet,
som otvivelaktigt —- det kan icke förnekas — är förenad med denna
praxis, det är den, att en dylik anmärkning måste enligt 107 § regeringsformen
riktas mot ett visst eller vissa statsråd. Det är understundom ingalunda tilltalande,
att så måste ske. Men då man tager hänsyn till den formulering, som
en sådan anmälan får, så tror jag icke, att något statsråd behöver känna sin
ära kränkt genom att en sådan anmälan göres till riksdagen. Och om det förhåller
sig så, vilket jag tror är fallet, så kan man knappast behöva företaga
en grundlagsändring för att nå det syfte, som motionären velat vinna med sin
motion.

Jag har redan berört den omständigheten, att motionären kommer längre med
sin formulering, än vad han själv har åsyftat. Och vad det beträffar att man,
för den händelse man icke skulle finna det möjligt att enligt 107 § regeringsformen
göra en anmälan mot en felaktig praxis eller att anknyta en sådan anmälan
mot ett visst statsråd, så har utskottet, i slutet av sin motivering, framhållit
möjligheten av att genom en interpellation bringa saken på tal i kamrarna.
Mot detta har den ärade talaren anmärkt, att en interpellation kan vägras
av kammaren. Ja, det är riktigt, men det är ytterst sällan någonting sådant
sker. Vidare har den ärade talaren anmärkt, att regeringen, om en interpellation
medgives utav kammaren, kan låta bli att svara. Ja, det är också riktigt,
men hur ofta .är det, som det händer att en regering, då kammaren har medgivit
en interpellation, vägrar att lämna svar på en sådan; det har hänt någon gång,
men det torde i alla fall bli ytterst sällan sådant kan komma att inträffa. Nu
bär emellertid utskottet icke lagt huvudvikten i det här avseendet vid interpellationsmöjligheten,
utan utskottet har pekat på en annan utväg, nämligen motionsvägen.
Då man anser, att det icke går an att göra en anmälan enligt 107 §,

Andra hammarens protokoll 192lt. Nr 22. 2

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forte.)

Nr 23. 18

Onsdagen den 26 mars.

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

så är det givet att motionsvägen kan användas, och spörsmålet är då av den
beskaffenhet, att det skall förberedas och behandlas av ett annat utskott än
konstitutionsutskottet. Motionären framhöll, att initiativet i dessa avseenden
skulle då bli inskränkt endast till konstitutionsutskottets ledamöter. Ja, även
om så skulle vara fallet, vilket jag knappast tror, så torde det vara tillräckligt
för att påpeka ett förhållande, som man önskar rättelse i och som man fått kännedom
om genom granskningen av statsrådsprotokollen, men som man icke enligt
nuvarande stadgande kan föra fram till riksdagen i dechargebetänkande! -

Slutligen har motionären också ansett, att de erinringar och anmärkningar,
som kunna göras av konstitutionsutskottet enligt gängse praxis och i anslutning
till 107 § regeringsformen, icke äro av så stor betydelse, därför att det aldrig
förekommer att riksdagen begagnar sin rätt att begära entledigande av något
statsråd, mot vilken anmärkning blivit riktad. Nej, det har åtminstone icke
förekommit under min riksdagstid, och jag tror icke att det förekommit tidigare
heller. Men, herr Engberg, det ligger väl ändå en ganska stor betydelse i
en anmärkning, som göres från konstitutionsutskottet, om den nämligen får anslutning
i någondera kammaren. Vi ha åtminstone i andra kammaren en praxis,
som tillämpas nästan varje riksdag vid behandlingen av dechargebetänkande!,
den praxis nämligen att, för den händelse man finner att en anmärkning är av
svårare art, man då yrkar att kammaren med gillande måtte lägga anmärkningen
till handlingarna; finner man däremot att anmärkningen är av mindre
betydelse, så händer det också att det yrkas, att kammaren med ogillande måtte
lägga anmärkningen till handlingarna. Om det förstnämnda yrkandet bifalles
av kammaren, torde den anmärkta åtgärden icke återupprepas. Och även
om en anmärkning endast lägges till handlingarna, utan att den mötes med ogillande
från något håll, så torde det väl ändå vara så, att vederbörande regeringar
taga hänsjm till anmärkningens sjette i fortsättningen.

Ja, herr talman, jag skall icke, såsom jag nämnde i början, ge mig in på någon
ytterligare utläggning i detta ärende. Jag tror att kammaren skall finna,
att konstitutionsutskottet har rätt, då det säger, att något verkligt behov av att
göra det av motionären föreslagna tillägget icke föreligger.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman; Herr talman! Jag vill börja med vad utskottets ärade
ordförande slutade med, nämligen att det icke kan anses föreligga något behov
av den grundlagsändring, som här blivit ifrågasatt. Väl har motionären här
kunnat påvisa, att det redan 1898 fanns en stark mening, som stod bakom ett
konstitutionsutskott, vilket ville ha denna ändring. Och han har påvisat, hurusom
en del av dåtidens konservativa ledare gärna ville vara med om denna ändring.
Emellertid ser jag förhållandena 1898 helt annorlunda än 1924. Det
har hänt mycket sedan år 1898. Parlamentarismen har utvecklats, och dessutom
har den förskjutning, om vilken motionären också talat i avseende å betydelsen
av en anmälan enligt 107 § regeringsformen och som gör, att oftast tolkningen
ej behöver vara så hård som paragrafen egentligen utsäger, blivit ändå
mera fast. Parlamentarismen, de årliga riksdagarna med sina remissdebatter,
motions- och interpellationsrätten, den vakna pressen etc., allt detta har gjort,
att vi nu ha kommit så långt, att vi väl tåla vid att en smidigare anpassning sker
till den praxis, som man nu kommit till.

Motionären talade bland annat om att, när ett konstitutionsutskottets dechargeutlåtande
läge före, så funnes även där vissa defekter, och att exempelvis
statsråden stode skäligen försvarslösa gentemot reservationer, som icke kommit
under debatt i en kammare. Den försvarslösheten är väl ändå icke så farlig,

Onsdagen den 26 mars.

1''.) Nr 22.

när i alla händelser reservanternas mening underkänts av utskottsmajoriteten, Ang.
och då torde väl ett statsråd, diirest icke diskussion ägt ruin i den frågan i nå- .. ijråjaJsc^t]
gondera kammaren, lätt finna sig i att bakom sig ha majoriteten i utskottet. 107 regi

För att emellertid gå direkt in på motionen, så synes det mig att, om vi nu ringsformen
skulle^ gå in på motionärens åsikter, skulle det leda till konsekvenser, som icke § 38
vore så lämpliga. Ty det är för visso så, att det icke finnes någon punkt i rikets riksstyrelse,
som inte skulle kunna komma under behandling vid läsning av stats- °r
rådsprotokollen. Och således skulle det bli för konstitutionsutskottet och även °r
för dess enskilda ledamöter möjligt att kasta sig över varje särskild fråga och
försöka få fram en framställning i ärendet.. Det skulle lätt uppstå konflikter
med övriga utskott, som hade samma eller liknande ärenden under behandling.

Och när herr Engberg här talar om en gårdvar, som vaktade det hela, så tror jag
att med ett bifall till hans motion det skulle bli för många gårdvarar med åtföljande,
kanske onödigt buller. Men kanske också det ibland skulle kunna inträffa,
att viktigare frågor bleve förbisedda, när ansvaret delades på för många
håll.

Jag tror därför, att vi med lugn kunna se att vi nu ytterligare fått ett uttalande
från konstitutionsutskottet, att, när konstitutionsutskottet med åberopande
av 107 § regeringsformen gör anmärkning mot en viss praxis, det icke, för att
använda konstitutionsutskottets ord, sker för att komma fram med ett nedsättande
omdöme om ett statsråd, utan att statsrådet kan taga det ganska
lugnt och däri se endast ett påpekande av något som enligt konstitutionsutskottets
och riksdagens mening innebär en felaktig tolkning av vissa förvaltningsprinciper.
I alla händelser torde det vara så, därest riksdagen är med på konstitutionsutskottets
mening, att den praxis, som herr Engberg vill påtala såsom
olämplig och i vilken han vill ha en ändring, har nu vunnit i styrka. Och med
åberopande av detta konstitutionsutskottets utlåtande lär man i framtiden mycket
lätt kunna komma med anmärkningar i avseende å en felaktig, långvarig
och under flera statsråds regim rådande praxis utan att en sådan anmärkning
kan anses förenad med sådana olägenheter som herr Engberg velat påtala.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

oHerr Sehlin: Herr talman, mina herrar! Jag har den största vördnad för
våra grundlagar och vill icke vara med om att man i onödan petar på dem.
Men jag vill. å andra sidan icke att i grundlagarnas ärevördiga paragrafer
skall pressas in så mycket, att utan därigenom spränger sambandet mellan form
och innehåll, mellan lag och praxis. Och det är på den grund som jag röstat
för den motion, som förelegat inom utskottet, och som jag nu vill yrka bifall
till herr Engbergs reservation.

Det förhåller sig ju på det sätt, som utskottet här uttalat, att en anmälan
enligt denna paragraf alltid innebär ett tillkännagivande att ett sådant förhållande,
varom paragrafen talar, har förelegat, alltså att rikets sannskyldiga
nytta ej. iakttagits eller att det brustit i oväld, nit, skicklighet eller drift. Det
synes mig tydligt och klart, att detta svär emot vad utskottet sedan säger, att
»en anmälan med stöd av 107 § regeringsformen ansetts såsom en form, vari
till riksdagens kännedom kunnat bringas förhållanden, som. utan att föranleda
ett nedsättande omdöme om vederbörande statsråds ämbetsförvaltning och
än mindre utgöra grund för en hemställan om entledigande, likväl varit av
anmärkningsvärd beskaffenhet». Och på ett annat ställe säges det i utskottets
betänkande att »en sådan anmälan visst icke alltid har karaktären ens av
ett omdöme därom att den ifrågavarande åtgärden i realiteten kan läggas vederbörande
statsråd till last». Det är tydligt och klart, såsom ju också alla

Yr 99

•U mtmii

Onsdagen den 26 mars.

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

som yttrat sig- i frågan medgivit, att man använder denna § även i andra fall
än sådana, för vilka den ursprungligen var avsedd, och även när man icke vill
rikta någon anmärkning mot statsrådet i dess helhet eller någon enskild ^ledamot
av statsrådet. Utskottet yttrar, att det kan vara osympatiskt att på det
sättet vända sig mot ett visst statsråd, när män icke avser att på något sätt
komma honom till livs. Ett dylikt förfaringsätt synes mig icke blott vara
osympatiskt utan rent av orättvist, ty det är icke alla förutvarande statsråd,
som ha möjlighet att försvara sig. Det har framhållits, att man i motiveringen
anger graden, arten, innebörden av den mot vederbörande statsråd framställda
anmärkningen. Ja, men allmänheten läser icke motiveringen. Allmänheten
läser, att konstitutionsutskottet har gjort en anmälan mot det och det statsrådet,
därför att han icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller icke med
oväld, nit, skicklighet och drift skött sitt förtroendeämbete, och en dylik anmälan
ställer dock vederbörande i en ofördelaktig dager, även om utskottet
realiter anser honom oskyldig.

Jag vill framhålla en annan sak, vilken icke förut påpekats, men som jag för
min del tror vara riktig. Då även anmärkningar rörande jämförelsevis underordnade
saker i förvaltningen måste riktas mot ett visst eller vissa statsråd,
försvagar, avtrubbar detta skärpan i de anmärkningar, som gälla fall, där
verkliga fel och verkliga övergrepp från statsrådens sida förekommit. Men
finge man detta skilt — så att, när utskottet vänder sig mot ett visst statsråd,
man i och med detsamma också klart och tydligt vet, att detta statsråd,
enligt utskottets uppfattning, på ett eller annat sätt brustit i sin ämbetsutövning,
under det att utskottet i de fall, där utskottets anmälan till riksdagen
icke innefattar något som helst klander mot någon viss statsrådsledamot, väljer
en annan form för anmärkningen — då tror jag, att en anmärkning mot ett
statsråd skulle kännas betydligt starkare, än när den som nu plockas in i en hel
del jämförelsevis obetydliga påpekanden rörande förvaltningen. Detta skulle
icke innebära något nytt utan endast en återgång till en praxis, som förr använts
bär i riksdagen, och som alltid godkänts av andra kammaren. Jag ber
att få påpeka, att andra kammaren biföll det 1898 framställda förslaget, sedan
första kammaren förklarat, att konstitutionsutskottet alltid måste hålla sig
inom ramen av §§ 106—107 R. F., när utskottet gör en anmälan till riksdagen.

Man har sagt, att konsekvensen av ett bifall till motionen skulle bli, att eu
mängd anmärkningar av utskottet komme att framställas i frågor, tillhörande
alla möjliga olika områden. Däremot har med rätta påpekats, att utskottet
redan nu äger rätt och möjlighet att framställa dylika anmärkningar, fastän
de måste så att säga göras via ett statsråd, d. v. s. utskottet måste vända sig
mot en bestämd ledamot av regeringen.

Herr Björkman påpekade, att efter nu föreliggande utskottsutlåtande skulle
utskottet känna sig än mer oförhindrat att föra fram anmärkningar, som icke
rörde något visst statsråds förhållande utan allmän förvaltningspraxis. När
jag sökte sätta mig in i denna sak. påträffade jag ett yttrande av min gamle
lärare, professor Boethius; han talade för den uppfattning, som kommit till
synes i nu förevarande motion, måndagen den 10 maj 1898, och jag skall be
att till sist få citera ett par ord av honom. »Det har således framkastats anklagelser,
mot vilka den anklagade icke kunnat försvara sig. Men vad värre är,
härigenom har en skadlig skillnad mellan lag och praxis uppkommit. Närkonstitutionsutskottet
gjort anmärkning på grund av § 107 R. F., fastän det
icke avsett en ministerförändring, har det brutit åtminstone mot andemeningen
i denna paragraf. En sådan skillnad mellan lag och praxis kan jag icke uppfatta
såsom nyttig för ett folk. Och jag ber att mot herr Restadius få såga, att
enligt min tro är den rätta konservatismen den, att, då en utveckling visar sig
oemotståndlig, det är bättre att bringa den i överensstämmelse med lagen och

Onsdagen den 20 mars.

21 Nr 22.

låta den lagbindas än att låta laglösheten vinna insteg på ett område, där
lagen för vårt folk framför allt borde gälla.»

Herr talman, jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! .lag kan icke underlåta
att säga ett par ord till med anledning av den siste ärade talarens anförande.
Han anmärkte bl. a., att det icke bara vore osympatiskt, såsom utskottet
självt framhållit, utan något ändå värre, att rikta en anmärkning mot ett statsråd,
fastän statsrådet egentligen icke själv bär skuld till det anmärkta förhållandet
utan endast handlat på grund av en långvarig praxis. Ja, det må
vara sant, men jag är alldeles övertygad om, att statsråden icke taga dylika
anmärkningar särdeles djupt.

Herr Sehlin vände sig mot att utskottet framhållit, att i motiveringen till av
utskottet framställda anmärkningar utvecklas vad anmärkningarna närmare
rörde sig om, och att vederbörande statsråd sålunda icke hade någon anledning
att känna sig kränkt, när anmärkningen rörde förhållanden, för vars tillkomst
han realiter vore oskyldig. Häremot invänder herr Sehlin, att allmänheten,
som blott läser tidningarna, dock i dessa fall får en annan uppfattning. Nog
är det väl ändå så, att tidningarna äro ganska angelägna om att referera dechargebetänkandena
och att även av motiveringarna taga in vad som hör till
saken. De som icke ha tillfälle att läsa dechargebetänkandena utan endast läsa
tidningsreferaten därav kunna således i alla fall bilda sig en uppfattning om,
huruvida en av utskottet framställd anmärkning är av större räckvidd eller icke.

Vidare yttrade den siste ärade talaren, om jag förstod honom rätt, att om man
fortsatte med deu praxis, som hittills i dylika fall tillämpats, skulle de anmärkningar,
som innebure särskilt klander mot vederbörande statsråd, få mindre betydelse
och så att säga »trubbas av». Jag undrar, om det icke skulle bli ännu
värre i det avseendet, om man skulle gå in för den åtgärd, som motionären och
den siste ärade talaren förordat, och enligt vilken det, så vitt jag kan förstå,
skulle bliva möjligt för utskottet att sysselsätta sig med varje förvaltningsåtgärd,
som förekommer i statsrådsprotokollen. Naturligtvis skulle än den ene
än den andre av utskottets ledamöter kunna, allt efter sina olika intressen och
synpunkter, påyrka, att snart sagt vilken fråga som helst skulle tagas upp och
göras till föremål för en framställning till riksdagen, vilken framställning sedermera,
om den bifölls av riksdagen, skulle resultera i en skrivelse till Kungl.
Majrt. Och om t. ex. i konstitutionsutskottet framställts förslag, att utskottet
skall göra en anmälan till riksdagen beträffande ett visst förhållande — jagförutsätter,
att nu förevarande motion bifalles och att de av motionären föreslagna
bestämmelserna införas i våra grundlagar — men utskottets majoritet
anser, att det påtalade förhållandet icke är av den betydelse, att man behöver
påpeka det för riksdagen och någon anmälan sålunda icke kommer till stånd, då
kommer den eller de, som i utskottet yrkat på att anmälan skulle göras, givetvis
att, liksom hittills varit brukligt och säkerligen i ännu mycket större
omfattning, i form av reservationer till clechargebetänkandet framlägga sin
uppfattning, vilket väl icke skulle stärka de viktigare anmärkningarna. Genom
de av motionären föreslagna bestämmelserna skulle man icke kunna undvika,
att reservationer fogades vid konstitutionsutskottets dechargebetänkande i frågor,
som utskottet icke funnit skäl upptaga — man må sedan ha vilken uppfattning
man vill om det berättigade i, att dylika reservationer framställas.

Jag tror alltså icke, att det föreligger något verkligt skäl att gå in för den
formulering motionären föreslagit, men vill för min egen del tillägga, att jag
icke skulle ha det ringaste mot att man tillskapade en grundlagsenlig möjlighet
att framställa anmärkning mot en viss förvaltningspraxis utan att samtidigt
låta anmärkningen drabba något visst statsråd. Men jag tror att de här före -

Ant/.

ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

Nr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Ang.

ifrågasatt
ändrad, lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

slagna åtgärderna gå allt för långt, ty det är nog icke önskvärt, att konstitutionsutskottet,
som har kontrollen över regeringens åtgärder om hand, skulle få
icke blott rätt, utan, som jag förut nämnde, kanske skulle betrakta det som en
viss skyldighet, att göra framställningar om en hel mängd åtgärder, som icke
i övrigt höra till utskottets utan till andra utskotts verksamhetsområden och
som skulle bättre kunna behandlas, om de i vanlig ordning finge föras fram i
riksdagen, förberedas av vederbörligt utskott och därefter på övligt sätt avgöras
av riksdagen.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Engberg: Herr talman! Jag skall endast he att med anledning av

den ärade ordförandens i konstitutionsutskottet anförande få ge en kort replik.
Han gjorde gällande, att den initiativrätt, som skulle bliva följden av ett bifall
till min motion, skulle leda därhän, att det skulle röras upp frågor, som anginge
allt möjligt, och även saker, som tillhörde andra utskotts görande och låtande.
Ja, det är precis den sats, som utvecklats av herr Svedelius i hans avhandling
om statsrådets ansvarighet, och som också anfördes i första kammardebatten
1898, men Svedelius’ anmärkning gick ut ifrån att den reglering av ifrågavarande
initiativrätt, som faktiskt angives i min motion och som på samma sätt
angavs i konstitutionsutskottets utlåtande år 1898, icke skulle genomföras.

Jag skulle vara nyfiken att få höra, vilka de frågor äro, som enligt konstitutionsutskottets
ordförandes uppfattning icke kunna enligt nu gällande
praxis dragas inför riksdagen, men som skulle kunna dragas inför riksdagen,
om de av mig föreslagna bestämmelserna infördes. Om det förhåller sig så,
som majoriteten av utskottet nu gör gällande, eller att § 107 H. F. är så utsublimerad,
att den blott är en tom rubrik, en tom form utan någon som helst
betydelse, så säger det sig ju självt, att även med den lydelse paragrafen för närvarande
har, bör enligt herrarnas uppfattning lika mycket, exakt lika mycket
kunna dragas inför riksdagen, som om paragrafen erhåller den av mig föreslagna
formuleringen. Skillnaden mellan min ståndpunkt och utskottsmajoritetens ligger
däri, att jag icke vill, att vi skola dragas med en paragraf, så snäv med hänsyn
till den däri föreslagna ansvarspåföljden, att den enda framställning, riksdagen
lian göra, är en hemställan om statsrådens entledigande. Det har alltid
funnits och skall alltid finnas ett behov att få en felaktig praxis rättad, och det
är icke oviktigt för riksdagen att i vissa avseenden få göra framställning till
Kungl. Maj:t och säga till Kungl. Maj:t: »Se till, att icke det och det sker!»

Jag vill bara nämna ett exempel härpå: Härom året hade vi en affär, som
gällde vattenfallsstyrelsen, och som, efter vad jag vill minnas, kallades den
»Webiörnska» affären eller något dylikt. Jag ber att få erinra kammarens ledamöter
därom, att beträffande nämnda affär förelåg ett missförhållande, som
påpekats, men om vars otillbörlighet meningarna kanske voro delade. Antag att
någon velat motionsvägen föra fram denna sak inför kammaren. Jag förstår
uppriktigt sagt icke, hur det skulle gått till. Vad skulle en sådan motion innehållit?
Vilket yrkande skulle i motionen ha framställts? Skulle den avsett
framställande av en uppmaning från riksdagens sida till Kungl. Maj:t, att
Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t träffade på några Webiörnar i allmänhet,
borde förhålla sig på det eller det sättet? Eller skulle motionären kanske yrkat
på någon författningsändring? Jag förstår verkligen icke. vart man i dylika
fall skulle kunna komma med enskilda motioner.

Men det finns mina herrar en annan sak, som för mig är viktigare, nämligen
att det blir slut med den partipolitiska paraduppställningen i konstitutionsutskottet.
Nu är det så, att när det sitter en högerregering och det från vänsterhåll
yrkas, att anmärkning enligt 107 § skall framställas mot någon statsrådsledamot,
anser sig varje högerman förpliktad att försvara högerregeringen och

Onsdagen den 26 mars.

23 Nr 2*2.

vice versa likadant på vänsterhåll. Vi äro lika goda kålsupare allesammans.
Och varför? Jo, därför att vi veta, att om vi icke lyckas förhindra, att en
dylik anmärkning framställes, blir en av våra ministrar utpekad för landet
såsom den där icke på tillbörligt sätt förvaltat sitt ämbete. Men låt oss i stället
få en form, som drabbar själva praxis utan hudflängande av person. Få vi
en sådan praxis, blir situationen genast bättre.

Jag vill slutligen be att få gent emot konstitutionsutskottets ordförande påpeka
en sak: De framställningar, som enligt den av mig föreslagna lydelsen av
ifrågavarande paragraf kunna av riksdagen göras till Kungl. Maj:t, måste, på
förslag av konstitutionsutskottet, beslutas av varje kammare särskilt. Vi ha sålunda
för det första den garantien, att det fordras majoritet i konstitutionsutskottet
för att en framställning skall komma till stånd och för det andra, den
garantien att det fordras majoritet i vardera kammaren särskilt. Hur under
sådana förhållanden och med den konservatism, som i allmänhet vidlåder Sveriges
riksdag, missbruk skulle kunna uppstå, det har jag mycket svårt att
förstå.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid
begärdes av herr Engberg, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 92 ja mot 45 nej, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§5.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 10, angående
regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att statsutskottets utlåtande nr 10 må få föredragas punktvis och att endast
kantrubrikerna uppläsas, där icke i särskilda fall annat föredragningssätt
påyrkas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Eades till handlingarna.

Ang.
ifrågasatt
ändrad lydelse
av § 107 regeringsformen

och § 38
riksdagsordningen.

(Forts.)

Nr 22.

Ang. statsunderstöd
till
auktoriserade
handelskammare.

Onsdagen den 26 mars.

Punkterna 5—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 12 och 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18 och 19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 20, angående statsunderstöd till
auktoriserade handelskammare i riket, yttrade:

Herr Nyländer: Herr talman! Jag behöver förvisso icke närmare ingå på
den betydelse, som landets handelskamrar ha för vårt näringsliv, och den nytta
de medföra även för våra myndigheter. Jag vet tillfullo, att handelskamrarnas
arbete uppskattas på officiellt håll och att det endast varit den statsfinansiella
situationen, som gjort, att Kungl. Maj:t icke ansett sig kunna höja bidraget till
de 36,000 kronor, som handelskamrarna förut åtnjutit i statsunderstöd och varom
motion framförts.

Då nu även statsutskottet intar samma ställning som Kungl. Maj :t, får även
jag böja mig, ehuru med ledsnad, inför dessa fakta. Jag kan dock icke underlåta
att här giva uttryck åt den tanke, som även kommerskollegium gjort till
sin, nämligen att detta anslag bör höjas, så snart förbättring inträder i den
statsfinansiella situationen. Det är nämligen givet, att denna sänkning i understödet
till handelskamrarna innebär nog så störa nackdelar särskilt för de mindre
av dem.

Jag uttalar således den varma förhoppningen, att vi vid nästa riksdag skola
få se detta anslag höjt till förutvarande belopp, 36,000 kronor, men har, herr
talman, med hänsyn till frågans nuvarande läge intet yrkande.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Woliliii: Jag har förut

i första kammaren framhållit mitt intresse för de svenska handelskamrarnas
verksamhet och skall icke bär upprepa samma sak. Jag delar den siste talarens
förhoppning.

Herr Björkman: Herr talman! Jag hade, innan herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet yttrade sig, begärt ordet för att uttala önskvärdheten
av detta anslags höjning. Nu ber jag att få instämma i förhoppningen om att
handelskamrarna snart skola få det anslag, som de från början ansågos berät -

Onsdagen den 20 mars.

2 fi

> r 22.

tigade till på grund av sin störa betydelse för svenskt näringsliv och sitt arbete
för rent statliga uppgifter. I första kammaren bär i dag särskilt framhållits,
vad handelskamrarna uträttat dels med avseende å edsvurna mätare vid anskaffning
av props och virke, som ju äro synnerligen viktiga exportartiklar,
och dels beträffande de edsvurna revisorerna. Jag vill emellertid ej nu ytterligare
understryka anslagets vikt och har intet yrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29, angående anslag till befrämjande i allmänhet av slöjderna.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
35 av tionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att i riksstaten för budgetaret
1924—1925 upptaga

dels det i den ordinarie anslagstiteln »Befrämjande i allmänhet av slöjderna»
ingående anslaget till manufakturernas befrämjande med oförändrat belopp,
8,000 kronor,

dels ock de i samma anslagstitel ingående reservationsanslagen, nämligen:

reservationsanslaget till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda näringsyrkena,

reservationsanslaget till reseunderstöd åt idkare av hantverk och annan mindre
industri,

reservationsanslaget till reseunderstöd åt verkmästare och förmän inom industrien,
och

reservationsanslaget till reseunderstöd åt teoretiskt och praktiskt bildade tekniker,
som icke ägna sig åt bergshanteringen, utan angivna belopp.

I samband med Kungl. Maj ds förevarande förslag både utskottet till behandling
förehaft en inom andra-kammaren av herr Norling m. fl. väckt motion,
nr 37, vari hemställts, att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret 1924—
1925 upptaga de under anslagstiteln »Befrämjande i allmänhet av slöjderna»
ingående reservationsanslagen med följande belopp, nämligen:

reservationsanslaget till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda Häringsyrkena
med 15,000 kronor,

reservationsanslaget till reseunderstöd åt idkare av hantverk och annan
mindre industri med 8,000 kronor,

reservationsanslaget till reseunderstöd åt verkmästare och förmän inom industrien
med 5,000 kronor, och

reservationsanslaget till reseunderstöd åt teoretiskt och praktiskt bildade tekniker,
som icke ägna sig åt bergshantering, med 10,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och med avslag å ovanberörda motion i riksstaten för budgetåret
1924—1925 upptaga

a) det i den ordinarie anslagstiteln — ---lika med Kungl. Maj :t — ---

8,000 kronor; samt

b) de i samma anslagstitel---utan angivna belopp.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Ang. statsunderstöd
till
auktoriserade
handelskammare.

(Forte.)

Ang.

anslag till
befrämjande i
allmänhet av
slöjderna.

Nr 22. 26

Onsdagen den 26 mars.

andorn oHei7 :Xorli"f Herr. talmai!! r,a under denna anslagstitel icke äskats
befrämjande i na£°^ belopp till reseunderstöd åt arbetare i de särskilda näringsyrkena, idkare
allmänhet av hantverk och annan, mindre industri, verkmästare och förmän inom industrin
slöjderna, samt teoretiskt och praktiskt bildade tekniker, som icke ägna sig åt bergshante(Forts.
) ringen, så väckte jag och några andra motion härom, vari hemställdes, att till
dessa personkategorier måtte utgå sammanlagt 38,000 kronor.

Emellertid har nu statsutskottet avstyrkt vår motion under motivering »att
ehuru utskottet till fullo uppskattar statens understödsverksamhet på nu ifrågavarande
område, har det under den förhandenvarande budgetära ställningen icke
kunnat biträda motionärernas yrkande». Just samma motiv gjorde, att vi i vår
motion stannade vid de relativt små belopp, som föreslagits i kommerskollegiets
skrivelse, fastän landssekretariatet i skrivelse till regeringen anhållit om 75,000
kronor till reseunderstöd åt arbetare och verkmästarförbundet om 40,000 kronor
åt verkmästare och förmän. Men däremot tillåter jag mig att ställa mig kättersk,
när regeringen och statsutskottet med dessa motiv stryker hela anslagssumman,
ty det måste ju innebära, att statens nuvarande budgetära läge är det
sämsta på_ över 60 år, då anslaget till reseunderstöd åt arbetare utgått sedan
1862. I sin motivering vidgar statsutskottet, att här ifrågavarande resestipendier
ha ett betydande värde för det industriella näringslivets utveckling, och
säkert är, att det innebär en chans för industrin, att inom densamma anställda
personer beredas tillfälle att studera de nya uppfinningar och arbetsmetoder,
som de med oss konkurrerande länderna utnyttja.

För våra yrkesutövare är det nödvändigt att lära känna den väldiga kraftutveckling,
som försiggått på det tekniska området under kriget och de många
nyskapelser, som omständigheterna i de krigförande länderna framtvingat.
Inom landet pågå nästan ständigt studiekurser, anordnade av hantverksinstitutet
och olika yrkesorganisationer, och dessa kursers hållande är till stor del beroende
av att deltagarna beredes hjälp i form av reseunderstöd. Det gäller ju i
många fall särskilt för de mästarkurser, som hållas här på hantverksinstitutet
att samla yrkesmän från skilda orter i landet, men de dyra resorna kunna inte
helt betalas av den enskilde och hela den med möda och uppoffring från såväl
enskilda som staten organiserade verksamheten äventyras genom denna småsnålhet
med reseunderstöd.

Att studielust finnes, bevisas bäst därutav. att dessa anslag, trots att de en
del år utgått med rätt betydande belopp, aldrig täckt mera än omkring en
fjärdedel av behovet. De anslag, som fjolårets riksdag beviljade till reseunderstöd
åt arbetare och verkmästare för besök på Göteborgsutställningen, räckte
till beviljande av understöd åt något över 10 % av de sökande eller åt 600 av
omkring 5,000 sökande.

Då jag anser, att den lilla uppoffring från statens sida, som vi här föreslå,
är ringa i förhållande till den nytta vårt näringsliv kan tillföras därav, så
måste jag beklaga, det statsutskottet avstyrkt vår motion. Av de upplysningar
jag inhämtat framgår, att till kommande budgetår inga medel finnas för detta
ändamål, och som jag inte kan fatta, att den budgetära ställningen är sämre nu
än den varit åtskilliga gånger förut under de senaste 60 åren, så tillåter jag
mig, herr talman, att yrka bifall till min i ämnet väckta motion.

Med herr Norling förenade sig herrar Isacsson och Hansson i Trollhättan.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Yi hade ju denna fråga uppe i fjol,
och da var det ett hiskligt parlamenterande, kan jag säga, innan vi kunde
vinna majoritet för det ringa anslag, som då tillstyrktes av statsutskottet. Det
var ju sa, att Kung!. Maj:t även i fjol uraktlåt, att framföra något äskande
för detta ändamål, men på grund av det förhållandet att utställning pågick i

Onsdagen den 26 mars.

27 Nr 22.

Göteborg och alt det ansågs nödvändigt att möjlighet bereddes de kategorier, ailflng''m
det här gäller, att bevista utställningen, biföllos de då väckta motionerna, åt- bef%lmjande i
minstone i viss man. _ _ allmänhet av

Nu har det ju, då det i år gällde att taga ställning till denna fråga, an- slöjderna.
setts, att det skulle var föga lönt att söka driva fram en reservation •— att (Forts.)

vinna majoritet var ju nästan otänkbart. Det ansågs nämligen, att frågan
skulle ohjälpligt falla, och detta är anledningen till, att vi, som varit mera intresserade
av saken än utskottets övriga ledamöter, icke intagit annan ståndpunkt.
Eu annan sak är ju också, att vi fäst oss litet vid ett meddelande, som
lämnats av kommerskollegium, att det funnes vissa reservationer, vilka eventuellt
kunde anlitas för detta ändamål. Yi ha trott, att dessa reservationer
skulle kunna tillgodose de behov, som till äventyrs kunde föreligga för nästkommande
budgetår.

Nu är det ju så, att det ekonomiska läget är tryckt på alla områden, och
när man skall taga ställning till frågan om vilka behov man skall tillgodose
med anslag utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, så måste man taga hänsyn
till arten av de anslag det gäller. Vi ha då icke kunnat finna, att detta anslag
skulle vara av mera behjärtansvärd natur än många andra anslag, som icke1
kunnat bifallas, och därför ha vi icke nu för ögonblicket kunnat biträda motionärernas
yrkande.

Jag hoppas dock, att departementschefen till ett kommande år låter sig angeläget
vara att se till vad som kan göras i detta avseende. Det skulle ju
kunna hända, att handelsdepartementet har möjlighet att på något sätt understödja
denna verksamhet, även om motionärernas framställning nu icke bifalles.

Jag tänker mig, att kommerskollegium för något fall skulle kunna få använda
t. ex. några av de fonder, som finnas — jag kan nu icke bestämt säga, vilka
det är.

Som frågan nu ligger, anser jag det icke tjäna något till att yrka bifall till
motionen utan ber för min del att i stället få yrka bifall till utskottets hem;-ställan, givetvis under den! bestämda förutsättningen att departementschefen
till ett kommande år skall få upp anslaget till samma belopp, som hittills utgått.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Wohlin: Som kammarens
ärade ledamöter förstå har det varit budgetära hänsyn, som i främsta rummet
föranlett Kungl. Maj:t att på denna punkt icke äska något anslag av riksdagen.
Hade ett sådant anslag äskats på denna punkt, så hade konsekvensen
blivit, att åtskilliga reseunderstöd, som tidigare upptagits under andra
huvudtitlar, jämväl nui måst tagas upp och föreläggas riksdagen. När det
gäller reseunderstöd, skulle dessa konsekvenser hava blivit ganska vittomfattande,
och eftersom principen nu varit, att man på alla sätt måste spara, så har
man måst gå fram på linjen att icke nu begära anslag för detta ändamål. Jag
har emellertid den uppfattning, åt vilken jag också givit uttryck i statsverkspropositionen,
att förevarande fråga ingalunda är oviktig, och jag hoppas därför,
att, när bättre tider stunda, tillfälle skall beredas att åtminstone i någon
grad tillmötesgå de synpunkter, som motionären anfört.

Herr Norsell: Herr talman! Jag skall för det första be att få instämma
i de synpunkter herr Norling här framhållit och därtill lägga, att jag för min
del anser det vara fullkomligt lika viktigt, att detta anslag beviljas, som att
bevilja det anslag vi nu snart komma till, nämligen det som gäller understöd
åt hantverksmästare för utbildande av lärlingar samt till lärlingspremier, där
man höjt anslaget från 11,540 kronor till 20,620 kronor. För min del anser jag

Nr 22.

Onsdagen den 26 mars.

Ang. det vara fullständigt befogat, att man håller på, att det anslag, som tidigare
befrämjande i utffått för nu ifrågavarande ändamål, även i fortsättningen skall utgå. Man kan
allmänhet av nämligen icke säga, att dessa lärlingar efter tre år äro fullständigt utbildade i
slöjderna, sitt yrke, utan det kräves ytterligare utbildning, innan de bliva färdiga.

(Forts.) Jag vill således ^säga att genom att stryka detta anslag till resestipendium,
som det här är fråga om, göra vi på ungefär samma sätt, som om vi skulle
stryka alla anslag till folkhögskolor. Det är nämligen så, att genom dessa resestipendier
åstadkommes en högre utbildning i yrkena än som kan åstadkommas
under de tre år, som lärlingarnas utbildning omfattar.

I likhet med såväl motionärerna som övriga, vilka gjort framställningar i
ärendet, anser jag det vara av mycket stor vikt, att detta anslag beviljas, och
därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den som har äran och jag

vill nästan säga olyckan att sitta på samma avdelning av statsutskottet som jag,
han råkar ju alltemellanåt på en mängd gamla anslag, som dels blivit reducerade
hårt, dels helt och hållet strukits, ehuruväl, som vi hoppas, endast för tillfället.
Det är emellertid icke så särdeles lätt att avgöra, om det verkligen finnes några
bland dessa anslag, om vilka man kan säga att de ha någon extra ordinär, jag
vill icke säga rätt, men dock någon alldeles särskild anledning att bli beviljade
även under nuvarande depressionstider.

Då den siste ärade talaren jämförde det här ifrågasatta anslaget med ett
annat, som kommer längre fram, nämligen om understöd till hantverkslärlingars
utbildning, så kan jag försäkra den talaren, att såsom utskottet, åtminstone vi
på^ avdelningen, uppfattat detta anslag, måste detsamma betraktas som en ren
tvångsutgift. Dessa utbildningskurser äro ju redan i gång och skola på något
satt avvecklas, vilket helt visst går till så mycket pengar, som upptagits under
denna punkt. Däremot är det icke fråga om att börja några nya kurser eller
att lära upp en ny årgång lärjungar. Anslaget är höjt därför att det går åt
mera pengar för avslutande av de utbildningskurser på lärlingsväsendets område,
som redan äro i gång, men denna höjning är helt och hållet ofrånkomlig.
Jag kan försäkra den ärade motionären, att hade icke så varit fallet, utan det
hade gällt påbörjande av nya kurser, då hade åtminstone icke jag under nuvarande
förhållanden varit med om att tillstyrka anslag för detta ändamål.

Jag tror vi få litet var ge oss till tåls och finna oss i, att anslag icke kunna
utgå till saker, som ligga oss än så varmt om hjärtat, utan vi få hoppas på
bättre tider.

På grund av vad jag nu anfört beträffande ifrågavarande anslag, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen först framställd
proposition beträffande mom. a) blev utskottets i detta moment gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen i avseende å mom. b) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes,
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition av följande lydele: Den,

isoni vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 20
momentet b) av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Onsdagen den 2G mars.

29 Nr 22.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 94 ja mot 48 nej; och hade kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Ang.

anslag till
befrämjande i
allmänhet av
slöjderna.
(Forts.)

Punkterna 30—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten -''/O.

Lades till handlingarna.

handels- . AV$:

inspektionen
över elektriska
. _ anläggningar

Sistlidna för belysning

riksdag gjorde jag vid behandlingen av tionde huvudtiteln en hemställan till herr eller arbetsstatsrådet
och chefen för handelsdepartementet rörande en särskild punkt näm- överföring.
ligen den, som innefattar anslag till inspektionen över anläggningar för belysning
och arbetsöverf öring. Jag skall be att få tacka herr statsrådet för den
uppmärksamhet, som han ägnat denna min hemställan. Jag har nu, utom vad
som härom meddelas uti statsverkspropositionen på sidorna 17—20, även studerat
de handlingar i ärendet, som funnos tillgängliga på utskottsavdelningen. Jag
har därvid inte kunnat undgå att finna, att svaren från dem, som blivit hörda
över min framställning, enligt min åsikt lämnat åtskilligt övrigt att önska.

Det är ju så, att det är två huvudsakliga punkter, som härvidlag äro avgörande.
Den ena är, om det i stort sett blir bättre med denna inspektion, om respektive
inspektörer bo inom sina distrikt. Med bättre menar jag da en förbättring
för dem, det här gäller, nämligen staten och de enskilda, som hava dylika
anläggningar, som av här ifrågavarande inspektörer skola inspekteras. Den
andra punkten är den, som jämt och samt återkommer både i utskottet och i kamrarna,
nämligen kostnadsfrågan och den ekonomiska ställningen för ögonblicket.
Det är icke tu tal om, att icke den sista frågan nu är den allra viktigaste,
så att jag kan ju väl förstå, att en sak, som törnar emot det hindret, nu är dömd
att, om inte precis slås ihjäl, så dock i lyckligaste fall läggas åt sidan kanske
för en lång tid framåt.

Statsrådet har uttalat, att han har ett visst intresse för saken, men att han,
naturligtvis till följd av det ekonomiska läget, för tillfället ingenting kan göra.

Jag har också ganska mycket sett till den ekonomiska sidan av saken. Jag tror,
att om man skall få en inspektion, som ej föranleder allt för störa utgifter, fordras
det nog att man, jag vill inte precis säga lägger den på annat sätt, men väl
kombinerar verksamheten härvidlag med annan inspektionsverksamhet. Det
vore väl det naturligaste, när man ju redan har en större inspektion, nämligen
yrkesinspektionen. För övrigt är denna inspektion, varom nu är fråga, en ^specialgren
av yrkesinspektionen. Den saken borde vara solklar. Att så förhåller
sig, kan man ju förstå redan av vad som i de olika förklaringar, som avgivits, har
uttalats. I dem kan man ju inhämta, att man har särskilda yrkesunderinspektörer,
som dels skola närmare sätta sig in i inspektionerna på det elektriska området,
och som dels i viss mån skola å orterna övervaka dylika anläggningar så
långt naturligtvis deras förmåga sträcker sig. Då tycker jag det ligger snubblande
nära till hands, att man kombinerar de här sakerna, så att om man överhuvud
taget skall i landsorten förlägga underinspektörerna för den elektriska

Härpå föredrogs punkten 41, angående övriga ordinarie anslag till
departementet; och yttrade därvid:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar! Vid

Jfr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Ang- avdelningen, så borde man åtminstone lägga dem på samma platser, där det nu
öZdektrYaka fi-nnes yrkesinspektörer. Naturligtvis behövde så icke ske på alla dessa platser.
anläggningar . eri marl borde dock icke placera ut dem på platser, där det inte finnes yrkesför
belysning inspektörer. Då kommer man åtminstone ifrån en del av lokalkostnaderna, som
eller arbets- man framför allt talade om behövdes för arkiv och för en hel del andra saker.
overfonng. jag kan inte tro, att yrkesinspektörernas arkiv är så överfullt, att inte däri även
'' 0 '''' skulle kunna rymmas, vad som behövs för den elektriska avdelningens räkning.

Jag tror också, att om man slår in på den vägen, skulle åtskilligt, som nu kostar
staten pengar, sparas.

. Om jag inte är felaktigt underrättad, skall i april månad hållas en instruktionskurs
i Stockholm för yrkesunderinspektörer just i den elektriska branschen.
När_ man hör det, kan man inte underlåta att tänka på, att det ju ur undervisnings.
synpunkt hade varit en sak av värde, om inspektörerna för de elektriska
anläggningarna bodde i landsorten, ty då hade man ju på allra bästa sätt kunnat
ordna det så, att dessa yrkesunderinspektörer i de olika distrikten kommit mera
i kontakt med yrkesinspektörerna och på så sätt såväl praktiskt som teoretiskt
fått lära sig en hel del, och alla de kostnader, som staten nu är tvungen att giva
ut på grund av denna instruktionskurs här i Stockholm, hade då helt och hållet
kunnat sparas.

o Det är naturligt, att man i de svar, som jag förut talat om, inte framhållit
något i den stilen, ty allt går ju där ut på att visa, att det skulle bli oändligt
dyrt, om man skulle övergå till det systemet, att inspektörerna skulle leva och
bo i sina distrikt. Jag tror emellertid, att ett allvarligt övervägande bör ske
pa detta område, huruvida, man icke mera kan kombinera inspektionsverksamheterna
med varandra, än man har gjort. På ett annat stort socialt område
har ju riksdagen redan skrivit, att vi skulle försöka mera samla ihop de olika
verksamhetsgrenarna. Det skadar då inte, att man även gör det på inspektionernas
fält mera, än som hittills har skett.

Det är tre inspektörer, som det här gäller, och som avgivit begärda yttranden
över, vad jag uttalade i fjol. De ha naturligtvis kommit till det resultatet,
att det är bra, som det är. Jag tycker dock, att de i sina respektive
yttranden endast åstadkommit en sak, och det är, att de med sina yttranden
bevisat alltför mycket. Som exempel härpå skall jag be att få anföra,
att den ena av dessa inspektörer ansett, att det skulle bliva dyrare för staten
beträffande resekostnaderna för honom, om han skulle bo inom sitt distrikt,
än om han skulle bo i Stockholm. Jag vill visst inte bestrida, att han skulle
kunna lägga sina tjänsteresor så illa, att resorna bliva dyrare, om han bor inom
sitt distrikt, än om han bor utanför detsamma. Om man emellertid lägger
tjänsteresorna klokt, tror jag, att det bleve omöjligt att komma dithän, att det
skulle bliva dyrare att bo inom än utom distriktet.

. Sedan har man också sagt, att det skulle vara så oändligt viktigt, att alla
inspektörerna bo i Stockholm, därför att deras arbete då skulle bliva mera ensartat,
och man skulle bliva enig i sina synpunkter på de respektive frågorna.
°a, det skälet är mycket starkt, när det gäller att nyskapa någonting, men
nu tycker jag, att den här inspektionen hållit pa så länge, att den nu borde
kunna stå på egna ben.

Vidare talar man också om, att man måste bo i Stockholm, för att man
skall kunna kontrollera materialierna hos de olika fabrikanterna i branschen.
För min del får jag bekänna, att jag har hyst den uppfattningen, att det var
någonting, som statens provningsanstalt såg efter. Att inspektörerna även
skulle skota om den saken har jag aldrig kunnat tro, och enligt min åsikt är
det tämligen överflödigt att sa skall behöva ske, när man har en statens anstalt
som har att kontrollera och undersöka åtskilliga saker.

^ idare har man också kommit till den uppfattningen, att det förslag, som

Ousdageu »len 2(i mars.

l Nr 22.

jag antytt, rentav skulle vara helt och hållet felaktigt. Det bleve för dyrt,
menar man. Om tid och plats vore lämpliga tror jag, att jag skulle kunna
på rak arm framlägga ett förslag, som skulle visa att det icke alls behöver
bli dyrare om respektive inspektörer bodde i sina distrikt, och vilket förslag
inte heller för övrigt på något sätt behövde stöta på något hinder. Det kan
emellertid inte bli tal om, att jag skulle upptaga kammarens tid med att lägga
fram ett sådant förslag nu.

Nu tycker jag också, att man verkligen kan ifrågasätta, om det är så riktigt
klokt att fortsätta på den vägen, att man reellt sett låter eu statsinstitution
fungera på annat sätt, än den är avsedd till. Emellertid, är det så, att man
verkligen på sakkunnigt håll och inom regeringen anser, att de här inspektörerna
både nu och allt framgent böra vara bosatta i Stockholm, så.förstår
jag sannerligen icke, varför man fortfarande skall ha en distriktsindelning, ty
då vore det väl, såvitt jag kan begripa, mycket bättre att avskaffa hela distriktsindelningen
och låta dessa inspektörer resa ut, när och var de behövdes. Men
även om denna distriktsindelning slopades, och dessa inspektörer härigenom
inte längre voro bundna av några distriktsgränser vore jag inte med på den
centralisation, som nu är rådande. Jag anser inte denna centralisations fördelar
vara så stora som dess nackdelar. Utom nackdelen att alla inspektörerna
skola vara placerade i Stockholm vill jag rikta mig emot — och'' det anser
jag vara det sämsta med sakernas nuvarande ordning — att ha en organisation
bestämd på ett sätt men tillämpad på ett annat.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Wohlin: Den ärade talaren
fäste redan vid föregående riksdag uppmärksamheten på detta spörsmål, och
med anledning därav samt jämväl med hänsyn till att frågan tidigare varit
under diskussion anmodade jag, såsom av statsverkspropositionen framgår, kommerskollegium
att verkställa en utredning i saken. Denna utredning finnes resumerad
å sidorna 17 t. o. in. 20 i statsverkspropositionen. Om den ärade talaren
läser departementschefens yttrande finner lian, att departementschefen har
funnit nog så starka skäl tala för att inspektörerna i fråga utplaceras i sina
respektive tjänstgöringsdistrikt. Särskilt har jag förklarat mig vara böjd för
att tro, att en dylik omläggning skulle för den allmänhet, som har att vända
sig till inspektörerna, medföra beaktansvärda fördelar. Jag har således givit ett
ganska ° starkt erkännande åt de synpunkter, som väglett den ärade talaren i
hans ståndpunkt i denna fråga. Vad som för mig varit bestämmande på denna
punkt har, såsom den ärade talaren själv anförde, framför allt varit kostnadssynpunkten.
Det har icke kunnat gå för sig att till nästkommande budgetår
föreslå en organisationsförändring, som skulle medföra ökade kostnader. Jag
har vid mitt ställningstagande till frågan naturligtvis icke närmast byggd på!
inspektörernas egna yttranden i ämnet utan på det centrala ämbetsverkets utlåtande,
som ju icke är detsamma som inspektörernas utlåtanden, åtminstone icke
i alla delar. Nu har gjorts gällande, att man genom en viss kombination mellan
den elektriska inspektionen och yrkesinspektionen skulle kunna undvika en sä
stor kostnadsökning, varom talas i kommerskollegii utlåtande, framför allt därigenom
att kostnaderna för lokalhyror, expenser och dylikt icke skulle behöva
stiga. Det är ju möjligt — denna sak är icke närmare utredd — men i varje
fall uppstår en relativt betydlig kostnadsökning på personalkontot. Herr Olssons
i Kullenbergstorp anmärkningar hade slutligen, efter vad det syntes framgå,
mera avseende å förhållandena i framtiden. Det framgår då av mitt anförande
till statsrådsprotokollet, att jag för min del endast berört nästkommande
budgetårs förhållanden. »Då en dylik ökning», säger jag, »icke för närvoir
rande lärer kunna ifrågasättas, nödgas jag — även om jag har vissa ssnnpa^

Ang.

inspektionen
över elektriska
anläggningar
för belysning
eller arbetsöverföring.

(Forts.)

Nr 22. 32

Onsdagen den 2d mars.

Ang. tier för en organisationsförändring —- avstå från att nu framlägga något för ÄÄ

sla« 1 dylikt hänseende.»

anläggningar

för belysning Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord. Jag är

eller arbets. a^soiut säker på, att om en organisation, som är så lagd, att de inspektörer, varoverjoring.
nu ^r är fråga, äro bosatta inom sina distrikt, förändras därhän, att den
(Forts.) pä förnuftigt sätt slås ihop med yrkesinspektionen, detta icke skall behöva
föranleda några ökade kostnader i personalhänseende. Men jag tillät mig uttala,
att det skulle taga för lång tid och överhuvud tagel, vara för litet intressant
för kammarens ledamöter att ingå på en dylik detalj; helst det är alldeles solklart,
att en sådan sak skall ordnas genom regeringen.

Jag vill blott tillägga en sak. Man har nu så mycket talat om, och kommerskollegium
har så starkt understrukit den stora vikten av att inspektörerna äro
samlade på en punkt. Genom den anordningen skulle deras verksamhet bli så
ensartad som möjligt. Nu kan man emellertid konstatera, att inspektörerna a
remissen från statsrådet hade avgivit tre olika yttranden, detta fastän de väl
sitta vägg vid vägg. Därigenom hava de tydligt visat, att. de icke utnyttjat
den störa fördel, som man säger skulle ligga i att dessa inspektörer så att
såga bo tillsammans. Annars skulle de väl ha lämnat ett gemensamt yttrande,
när de sitta i samma hus.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag vill endast nämna, att vid be handlingen

av denna fråga inom statsutskottet och särskilt dess tredje avdelning
uppfattningen icke har varit så enhällig, som man på grund av herr Olssons
i Kullenbergstorp uttalanden skulle kunna tro. Vi ha nämligen ansett, att
olägenheten av att alla dessa inspektörer bo i Stockholm icke är så stor, att den
motiverar en utflyttning av dem till de olika distrikten, för den händelse detta
skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Jag har endast velat säga dessa
ord, för att inte departementschefen skall tro, att vad herr Olsson i Kullenbergstorp
yttrat är ett uttryck för en enhällig uppfattning inom statsutskottet
och speciellt dess tredje avdelning.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§. 6.

Slutligen föredrogos vart efter annat:

statsutskottets

memorial nr 27. i anledning av kamrarnas återremiss av punkt 1 av statsutskottets
utlåtande nr 18 angående anslagen till lots- och fyrväsendet; och

utlåtande nr 28, i anledning av väckt motion angående åldenstillägg åt aktuarien
i generaltullstyrelsen K. A. Törnell;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning av årligt understöd
åt arbetaren vid riksbankens sedeltryckeri K. F. Brodd;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående uppförande
av bostadshus vid Tumba bruk in. in.; och

nr 25, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande till vissa
värnpliktiga, vilka omkommit vid en järnvägsolycka vid Jörlanda; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående undantag från gällande
bestämmelser för bidrag från norrländska avdikningsanslaget beträffan -

Ons<lng(*n ilen 26 mars.

33 Nr 22.

de ett. företa^'', avseende reglering av Keräsjoki och Vnomajoki vattendrag i
Karl Gustavs socken av Norrbottens län ;

nr 16, angående väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade
bestämmelser i fråga om skyldigheten att underhålla enklare vägar; och
nr 17, i anledning av väckt motion om utsträckt befogenhet för Kungl. Maj:t
att bevilja betalningsanstånd eller annan lättnad för köpare av kronojord.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 65, till Konungen i anledning av väckta motioner om anslag till räntefria
lån för inköp av vårutsäde.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 26, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion om utarbetande av bestämmelser att tillämpas vid öppen omröstning
i andra kammaren.

§ 9.

.Tusterades protokollsutdrag.

§ 10.

Herr Nyländer avgav en motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 76, angående anslag för påbörjande av arbetena a statsbanan Jörn Gubblijaure.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 414, bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,12 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Andra hammarens protokoll 192J/. Nr 22.