1924. Andra kammaren. Nr 21
ProtokollRiksdagens protokoll 1924:21
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1924. Andra kammaren. Nr 21.
Fredagen den 21 mars.
K. 3,30 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 14 och den 15 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet Wohlin avlämnade
dels Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 174, med tillkännagivande, att i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln bebådad framställning om anslag för
kommerskollegii upplysningssektion icke kommer att till riksdagen avlåtas,
dels1 ock Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 156, angående anskaffande av ett statens isbrytarf artyg;
nr 199, angående godkännande av ett mellan Sverige och de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union avslutat handelsavtal;
nr 200, angående godkännande av en mellan Sverige och Schweiz träffad
provisorisk handelsöverenskommelse;
nr 138, angående avlöning åt pastorn vid svenska Victoriaförsamlingen i
Berlin;
nr 153, med förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret
1924—1925 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat
samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster;
nr 154, angående pension åt slöjdläraren Lars Hansson Bergs änka Paulina
Berg, född Johansson;
nr 164, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 20
november 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm samt
förslag till förordning om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm;
nr 170, angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter;
nr
180, angående anslag till nybyggnader för de kemiska och fysiska institutionerna
vid Chalmers tekniska institut;
nr 181, angående tillsättande av viss ämneslärarbefattning vid institutet för
blinda å Tomteboda ;
nr 182, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1924—1925 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner; och
nr 195, angående särskilda kurser vid lärlingsskola med syfte att förbereda
till inträde i teknisk fackskola.
Andra hammarens protokoll 1924. Nr 21.
1
Nr 21. 2
Fredagen den 21 mars.
Vidare överlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Pettersson propositionerna:
nr 91, angående pensionsförbättring åt styresmannen vid ammunitionsfabriken,
överstelöjtnanten C. L. Engström;
nr 92, angående pensionsförbättring åt f. d. underofficeren av 3:e graden
H. R. Johansson;
nr 114, angående försäljning av ett kronan tillhörigt område i Mölltorps socken
av Skaraborgs län;
nr 115, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Brunflo
socken av Jämtlands län;
nr 116, angående pensioner å allmänna indragningsstaten åt änkor efter vissa
i försvarets tjänst anställda personer;
nr 117, angående ersättning till förre värnpliktige G. N. Häger;
nr 118, angående pensionsförbättring åt f. d. kaptenen vid flottan S. G. R.
Martin;
nr 119, angående pension åt daglönaren K. T. Eriksson;
nr 124, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller
förut anställda personer;
nr 139, angående anslag till försvarsdepartementet, marinförvaltningen och
försvarsväsendets lönenämnd ;
nr 140, angående efterskänkande i vissa fall av återbetalningsskyldighet beträffande
till underofficerare vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg;
gr
184, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller
förut anställda personer;
nr 198, angående pensionsförbättring åt mästaren vid flottans varv i Stockholm
C. O. Svantesson;
nr 158, angående försäljning av vissa kronoegenaomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar;
nr 166, angående försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet
i Västmanlands län;
nr l67, angående dyrtidstillägg åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor
samt lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å
Rimforsa; och
nr 202, angående tillämpning, i vad angår kronoegendomar, av föreslagen
lag om återköpsrätt till fast egendom;
av herr statsrådet Liibeck propositionerna:
nr 150, med förslag till lag om samhällets barnavård m. m.;
nr 151, med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen
m. m.;
nr 152, med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 21
mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m.;
nr 162, angående ersättning av statsmedel för handräckning i vissa fall enligt
72 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;
nr 171, med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete:
nr 172, angående viss ändring i grunderna för förvaltningen av den i 19 §
av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförmälda
fond m, m.;
nr 173, angående anslag för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet;
fredagen den 21 mars.
3 Sr 21.
nr 175, med förslag till lag om ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna
i lagen den 19 juni 1917 angående ändring i visas delar av lagen
den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;
nr 188, med förslag till lag om landsting m. in.;
nr 147, angående anordnande av vissa lokaler i förutvarande straffängelset i
Stockholm åt riksarkivet och statens historiska museum;
nr 148, angående bidrag av postmedel till centralkassan för postpersonalens
fackliga och ekonomiska sammanslutningar m. in.;
nr 155, med förslag till lag om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning
för telegrafering eller telefonering utan tråd m. m.;
nr 157, angående utförande av vissa fiskehamnar;
nr 168, angående uppförande av ett bangårdspostkontor i Stockholm;
nr 189, angående vissa inrikes postavgifter; och
nr 197, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av stadgan om
skjutsväsendet den 22 juni 1911;
av herr statsrådet Beskow propositionerna:
nr 121, angående anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd;
nr 141, angående tillfälliga lönetillägg åt vissa kvinnliga skrivbiträden;
nr 146, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen;
nr 165, med förslag till förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926,
m. m.;
nr 169, angående anslag till statistiska centralbyrån och dess verksamhet under
budgetåret 1924—1925 m. m.;
nr 176, med förslag till förordning angående transitering av införselförbjudna
varor m. m.;
nr 185, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel m. m.;
nr 186, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 om begränsning av den myckenhet brännvin, som må
framställas i sammanhang med pressjästberedning;
nr 187, angående ersättning till vissa vintillverkare samt vissa medlemmar
av vindragarlaget i Stockholm;
nr 194, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 13^ april 1922 om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
och
nr 203, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa; samt
av herr statsrådet Ekeberg propositionerna:
nr 122, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 26 maj 1909
om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd;
nr 123, med förslag till lag om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län m. m.;
nr 125, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken
m. m.;
nr 137, med förslag till lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
;
nr 149, med förslag till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen;
Nr 21. 4
Fredagen den 21 mars.
nr 179, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen; och
nr 190, med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m.
Ovannämnda skrivelse och propositioner bordlädes.
§ 3.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid:
till bankoutskottet propositionerna:
nr 80, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller
förut anställda personer; och
nr 81, angående pension å allmänna indragningsstaten åt klockaren vid amiralitetsförsamlingen
i Karlskrona C. A. Andersson och förre daglönaren M. Olsson
Stål;
till statsutskottet propositionerna:
nr 120, angående provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid statens
bakteriologiska laboratorium m. fl.; och
nr 142, angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor;
till
bankoutskottet propositionen, nr 143, angående pension åt prägelförmannen
vid mynt- och justeringsverket Lars Petter Karlströms änka;
till statsutskottet propositionen, nr 144, angående efterskänkande i vissa fall
av kronans rätt till danaarf;
till bevillningsutskottet propositionen, nr 145, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. i förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 133, angående provisoriskt lönetillägg åt vissa professorer m. fl., tillhörande
under nionde huvudtiteln uppförda verk och myndigheter; och
nr 134, angående inrättande av statens centrala frökontrollanstalt m. m.;
till bevillningsutskottet propositionen, nr 135, angående införande av tull å
vissa frövaror m. m.;
till jordbruksutskottet propositionen, nr 136, angående försäljning av vissa
delar av Bäckaskogs kungsgård i Kristianstads län;
till bankoutskottet propositionen, nr 128, angående pensionsförhöjning åt läroverksadjunkten
J. P. Gunnarson;
till statsutskottet propositionerna:
nr 129, angående rätt för läroverksadjunkten J. A. Kjellander att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;
nr 130, angående anslag till täckande av brist å tekniska högskolans anslag
till bränsle, lyshållning m. m. för tiden 1 januari 1923—30 juni 1924;
nr 131, angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;
och
nr 132, angående gäldande av kostnaderna för anskaffande av valkuvert
m. m.;
till bankoutskottet propositionerna:
nr 99, angående vissa understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller
trafikmedel;
Fredagen den 21 mars.
5 Nr 81.
nr 100, angående pension åt distriktsehefen Gustaf Magnus Nermans änka
Valborg Nerman, född Hedvall; och
nr 101, angående förhöjning för år 1924 av åt vissa f. d. poststationsföreständare
och lantbrevbärare utgående understöd; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 102, angående inköp för postverkets räkning av tomt i Umeå; och
nr 107, angående avskrivning av visst av postsparbanksmedel felaktigt utbetalat
belopp.
§ 4.
Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid:
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 410, av herr Gardell m. fl.; och
nr 411, av herr Eriksson i Grängesberg; samt
till statsutskottet motionen nr 412, av herr Hage m. fl.
§5.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 25 och
26 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 14.
§ 6.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från bevillningsutskottet:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående utsträckning i särskilda fall av den i § 13 mom. 5 i förordningen den 9
juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor föreskrivna tidsfristen av två år
för utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag av tullrestitutionsgods; och
nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 12 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor; samt
från första lagutskottet
nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 § i lagen den 31 maj 1918, innefattande särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa län;
nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 50, 54, 80, 91, 93, 124, 132 och 133 §§ i lagen den 12 augusti
1910 om aktiebolag;
nr 61, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om
ändring i 10 § andra stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom; och
nr 62, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen angående beredande
åt i ödemarkerna i rikets två nordligaste stift anställda präster av ökade
möjligheter att vinna befordran inom andra stift.
Nr M. 6
Fredagen den 21 mars.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
första lagutskottets memorial, nr 16, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 50, 54, 80,
91, 93, 124, 132 och 133 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, dels ock
en i anledning av propositionen väckt motion; och
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående ersättning till insättare i
Privatbanken för deras genom bankens konkurs lidna förluster.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Molin | under | 5 dagar fr. o. | m. den | 22 | mars, | |
» Billqvist | » | 5 | S> » | » | 22 | » |
» Kloo | » | 7 | » 2 |
| 22 |
|
» Olovson i Västerås | » | 4 | » » |
| 22 | » |
5 Jönsson i Boa | > | 5 | » » | 3» | 22 |
|
» Starbäck |
| 5 | » •» | » | 22 |
|
» Olsson i Hov |
| 6 | x ■» | » | 22 | » |
» Nilsson i Antnäs |
| 8 | » » | » | 22 |
|
» Lindmark | » | 1 | » » | 3» | 26 | » |
» Karlsson i Vadstena | » | 3 | » 3» | » | 22 | » |
» Janson i Kungsör | » | 2 | » 2> | 3» | 22 |
|
» Västberg |
| 7 | 2> » | » | 22 |
|
» Brännström | » | 6 | » » | 3» | 23 | » och |
» Hansson i Bäck | » | 6 | 2> » | » | 22 |
|
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.55 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Fredagen den 21 mars.
7 Nr
Fredagen den 21 mars.
Kl. 9 e. in.
För emottagande av väntade propositioner voro kammarens ledamöter kallade
att jämväl nu sammanträda; och leddes förhandlingarna av herr förste vice
talmannen.
§ 1.
Herr statsrådet Beskoiv avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 196, med förslag till lag om ändrad lydelse av 183, 185, 186, 193 och
198 §§ utsökningslagen;
nr 208, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura m. m.;
nr 212, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr 214, med förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§
i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914;
nr 205, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den
12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad in. m.;
nr 159, angående ratificering för Sveriges del av den i Paris den 9 februari
1920 undertecknade internationella traktaten om Spetsbergen;
nr 160, angående vissa anslag till utrikesförvaltningen;
nr 161, angående pension å allmänna indragningsstaten åt efterlevande till
vissa inom utrikesförvaltningen anställda eller förut anställda personer;
nr 163, angående ratificering av vissa ändringar i stadgan för den internationella
arbetsbyrån;
nr 183, angående godkännande av att traktater rörande inrättande av undersöknings-
och förlikningsnämnder avslutats mellan Sverige samt Danmark, Finland
och Norge;
nr 191, med förslag till förordning med vissa bestämmelser angående handel
med brännved och annat virke i löst mått, m. m.;
nr 192, angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket;
nr 193, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, m. m.;
nr 204, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
m. m.;
nr 206, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt, m. m.;
nr 207, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § och 15 § 4 mom.
av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering;
Nr 21. 8
Fredagen den 21 mars.
nr 215, med förslag till lag om ändrad lydelse av .14 § i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring;
nr 177, angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m.;
nr 178, angående anslag till bestridande av kostnader i samband med domstolsbehandling,
av frågan om tillstånd till Vänerns reglering;
nr 201, angående införande av värmeledning i östra flygelbyg''gnaden till
Gävle slott m. m.;
nr 210, angående anläggande av ett statens kraftverk vid Norrforsen i linie
älv;
nr 211, med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel;
nr 209, med förslag till förordning angående postgirorörelse; och
nr 213,^med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Samtliga dessa propositioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9,9 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 22 mars.
9 Nr 21.
Lördagen den 22 mars.
Kl. 2 e. m.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.
§ 1.
Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande skrivelse, nr 174, med
tillkännagivande, att i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln bebådad
framställning om anslag för kommerskollegii upplysningssektion icke kommer
att till riksdagen avlåtas; och beslöt kammaren att överlämna berörda skrivelse
till statsutskottet.
§ 2.
Härefter föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition,
nr 156, angående anskaffande av ett statens isbrytarfartyg.
Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Majrts proposition, nr 199, angående Vid remiss av
godkännande av ett mellan Sverige och de Socialistiska Sovjetrepublikernas pro^fg''j}nen
Union avslutat handelsavtal anförde:
Herr Engberg: Herr förste vice talman! Det förslag till avtalsuppgörelse
med Ryssland, som regeringen lagt fram för riksdagen, är ju tillkommet efter
en lång väntanstid. Det är nu mer än två år, sedan det föregående förslaget
framlades och snart två år sedan, som detta förslag av riksdagens båda kamrar
avvisades.
Det är därför ganska naturligt, att man med stort intresse, för att icke säga
stor nyfikenhet, har motsett det resultat, till vilket den nuvarande regeringen i
sina ansträngningar att lägga denna fråga till rätta, har kommit. Det var ju,
som herrarna torde erinra sig, en rad av anmärkningar, som riksdagsmajoriteten
hade att framställa mot det avtalsförslag, som framlades här 1922, anmärkningar,
anknytande sig till snart sagt de flesta av bestämmelserna i detta
avtalsförslag. Det är därför naturligtvis synnerligen intressant att se efter,
huruvida och i vad mån det har lyckats den nuvarande regeringen att övervinna
de olägenheter, som påpekades i det gamla förslaget.
Jag vill då för min del säga, att det betydelsefullaste i detta sammanhanget
synes mig icke vara själva förslaget till handelsavtal, utan det betydelsefullaste
synes mig vara det erkännande de jure, som regeringen givit åt SovjetRyssland.
Detta erkännande har låtit vänta på sig, men det är ju bättre sent
än aldrig, och jag tror, att det i vida kretsar skall hälsas med tillfredsställelse,
detta steg, som regeringen tagit, att äntligen skapa civiliserade förhandlingsformer
och förbindelser emellan oss och det stora landet i öster.
Det är emellertid uppenbart, att i och med erkännandet de jure har regeringen
också sett handelsavtalet ligga i ett annat läge. Det är tydligt — och det
framgår också av den redogörelse, som lämnas i propositionen — att regerin
-
Kr 21.
10
Lördagen den 2*2 mars.
Vid remiss av gen har opererat med föreställningen om de jure-erkännandet såsom ett slags
proposi rönen bytesvara, mot vilken man skulle kunna få ett nödigt vederlag. Jag tror för
(Forts.) m''n ''le!, att den tankegången var förfelad från början och att det läge, i vilket
handelsavtalsfrågan nu har kommit, sannolikt hade varit mycket förmånligare,
ifall man i tid resolut hade beträtt de jure-erkännandets väg. Det äi nämligen
klart, om man ser på en av avtalsförslagets artiklar — jag tror det är art. 8
— som innesluter den viktiga deklarationen angående räckvidden av begreppet
mest gynnad nation, det är klart, säger jag, att, när man läser denna artikel,
man nödgas göra den reflexionen, att om regeringen i tid hade givit sitt de igenkännande,
så hade icke denna datumgräns mellan å ena sidan England, Italien,
Turkiet och Tyskland samt å andra sidan vårt land, blivit dragen. Nu
är det dock ett faktum, att vi icke ställas som mest gynnad nation beträffande
tull- och sjöfartsavgifter och dylikt, och detta kan, i vad det gäller vårt förhållande
till Ryssland, i jämförelse med exempelvis England, innebära en betydande
nackdel för svenskt näringsliv. Jag tror, att detta är en nackdel, som
ensamt för sig uppväger de nackdelar, som inneslötos i det socialdemokratiska
avtalsförslaget år 1922.
Men vad har regeringen i övrigt vunnit på denna långa väntans politik? Frågan
om fordringarna, som 1922 sköts i förgrunden här i riksdagen, är nu reglerad
på det sätt, att vi tillerkännas platsen som mest gynnad nation, men det
finnes ingenting givet på hand av det slaget, som man år 1922 betraktade som
en sådan oundgänglig förutsättning från riksdagsmajoritetens sida. Det kan
vara värt att också inregistrera detta, därför att det visar, att på en avgörande
punkt har regeringen här i själva verket icke kommit till de utfästelser, som
man år 1922 krävde från regeringspartiets sida såsom förutsättning för att gå
med på det då föreliggande avtalsförslaget.
Jag skulle för övrigt vilja erinra därom, att den kritik, den våldsamma kritik,
som då riktades mot en reciprocitetsbestämmelse i det förra avtalsförslaget,
den kan med samma fog riktas mot motsvarande reciprocitetsbestämmelse
i detta avta.lsförslag. Jag syftar på den bestämmelse, som reglerar medborgarnas
rätt i de båda länderna till fritt territoriellt tillträde.
Emellertid har jag den uppfattningen, att dessa anmärkningar väga fjäderlätt
mot det oerhört betydelsefulla, som ligger däruti, att steget nu äntligen är
taget. Jag tror, att man måste säga, att visserligen är det klart, att vi skulle
nått mycket mera. om regeringen hade slagit till i tid, men sådant läget nu är,
är regeringen att lyckönska till att ha tagit detta steg, och för min del motser
jag endast med nyfikenhet, hur den kritik, som 1922 sattes in mot det socialdemokratiska
förslaget, nu skall förhålla sig i de punkter, där det ingalunda
ägt rum några förbättringar.
Jag har, herr förste vice talman, velat giva uttryck åt dessa reflexioner.
Herr Kilbom: Jag kan, herr förste vice talman, icke underlåta, att, delvis i
anslutning till vad herr Engberg redan sagt, taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk ett par minuter i anledning av föreliggande avtalsförslag.
Jag ber då först få erinra om, att det är nog så belysande för hela denna
fråga, när man betänker, att dessa förhandlingar för någon månad sedan kunde
fira treårs jubileum. Det var som bekant i början av 1921 som Kertjenseff
kom hit för att taga upp förhandlingar, och först nu, tre år efteråt, har det
äntligen kommit dithän, att det föreligger ett förslag på kammarens bord, som
man räknar med skall kunna vinna riksdagens bifall. Icke tror jag man kan
såga, med tanke på det här anförda, att svenskarna kunna beskyllas för att
icke »ila långsamt», mycket långsamt.
Det var emellertid så, som herr Engberg delvis anfört — såvitt jag förstod
honom rätt — att dessa förhandlingar redan tidigare kunde givit oss ett avsevärt
Ijiirdagi''11 den
mar».
1 1 Nr “21.
bättre resultat än det förslag, som nu ligger före. Det fördes 1021 på hösten Vid remi™ av
direkt under Litvinov, som då var närvarande, förhandlingar med vederböran- ProP°sJt™r,en
de angående reglerande av våra förbindelser med Ryssland, och jag tror ingen (]portg.)
skall bestrida riktigheten av vad jag säger, då jag påstår, att om man vid förhandlingarna
då hade gått på den bog, som föreslogs från rysk sida och för
vilken det också fanns ett visst intresse från en del svenska handelskretsar, så.
hade förhandlingarna kunnat föras till ett positivt resultat, vilket i två avseenden
hade varit synnerligen gynnsamt för Sverige. För det första hade handelsavtalet
då fått ett helt annat utseende, och man hade fått mera positiva resultat
än vad nu är fallet, och för det andra hade man icke förlorat de två och
ett halvt år, som man nu gått förlustig. Det gick emellertid icke den gången
att få något resultat, ty i Sverige ansåg man sig på den tiden vara en »stor
nation».
Så kom då regeringsförslaget 1922, och när jag nu ser på förslagen, 1922
års förslag och det föreliggande, lägger dem sida vid sida, så frågar jag mig,
om det ägt rum någon sinnesändring hos de partier, som den gången gingo mot
förslaget, eller om det nu åstadkommits ett så mycket bättre resultat, att man
därför funnit sig böra frångå den politik man då förde. Eller är det kanske
så. att läget i världen ändrats därhän, att det blivit så som vi framhöllo, då
frågan förra gången var uppe, nämligen att man icke borde vänta tills andra
kommit före, utan att det bästa vore att vi toge vår egen ståndpunkt? I den
kritik, som den gången fördes, var det emellertid ett par punkter eller åtminstone
en punkt utöver dem som nämnts, som jag icke kan underlåta att erinra
om.
Ett av skälen varför man då icke gick med på det Brantingska förslaget var,
att rs^ssarna då möjligen skulle få rätt att — hissa den röda flaggan på sin
legation här i Stockholm. Detta anfördes med allvarlig indignation som ett
skäl för avslag; det skulle vara alldeles rysligt om något sådant ägde rum, och
därför kunde man icke gå med på det då föreliggande förslaget. Ett annat
skäl var reciprocitetsbestämmelsen. Man beskärmade sig över att ryska medborgare
skulle få komma in i landet, och tänk, vad de skulle kunna tillåta sig!
Så ha vi fordringarna. Vad är det nu emellertid för skillnad mellan det, som
då föreslogs, och det som föreslås i detta avtal? Reciprociteten är nu faktiskt
lika förmånlig för den motsatta parten som den var i 1922 års förslag, och
reglerandet av fordringarna tror jag icke på något sätt ligger bättre till än
då — snarare förefaller det som om den frågan, med hänsyn till läget ute i
världen, nu skulle ligga sämre till för Sveriges vidkommande.
Här föreligger nu emellertid ett förslag, som man har anledning antaga skall
kunna gå igenom i riksdagen. Vi ha visserligen förlorat en god tid i onödan,
och andra länder ha kommit före oss, vilket man nog på vederbörligt håll får
kännas vid i framtiden. Det viktigaste är dock, att man äntligen kommit i ett
gynnsammare politiskt förhållande till en av Europas största, för att icke säga
den största, makter, och att detta är en grund att bygga vidare på. Men då
vill jag också uttala den meningen, att den politik från Sveriges sida, som härefter
kommer att föras mot Ryssland, icke måtte få den karaktär av nålstyng,
som förhandlingarna haft under hela den tid, som förflutit sedan 1922. Är
det så, att samma anda skall på svensk sida fortfarande vara rådande i förhållande
till Ryssland, så får jag säga; att då blir det, även om avtalet godkännes,
inga goda resultat av detsamma. Är det däremot så, att man går till mötes i
fullt förtroende, med bestämd föresats att göra det bästa på den grund, som
här har lagts, då finnes det intet tvivel om att resultatet kommer att bli gott.
Jag säger: »den grund som lagts». Jag måste därtill uttala som ett bestämt
önskemål, att det icke sättes punkt med det avtal, som här kan komma att
godkännas, utan att man verkligen fortsätter och snarast inleder förhandlin
-
12
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av ga,x om avslutande av en fredsJconvenlion mellan Sverige och Ryssland. Jag
pr°^r°Sjiggnen tror, icke minst mot bakgrunden av behandlingen av mil it är frågan, som här
(Forte.) pågår och vilken fråga inom kort kommer på kammarens bord, att en sådan
konvention vore bästa sättet att visa världen, att Sverige så långt ifrån är besjälat
av annan vilja än fredspolitik, att vi tvärtom bestämt vilja ådagalägga
tydliga handlingar i detta avseende. I varje fall väntar Sveriges arbetarklass,
visserligen icke av den nu sittande regeringen, men dock under den närmaste
tiden —_ jag förutsätter, att herrarnas tid är räknad — att det skall inledas
förhandlingar om avslutande av en dylik fredskonvention med Sovjet-Ryssland.
Det är utan tvivel den bokstav i alfabetet, som nu står närmast i ordning, beträffande
våra förbindelser med arbetare- och bonderepubliken i öster.
Herr Lindman: Jag skall be att få yttra några ord med anledning av herr
Engbergs anförande.
Han uttalade bland annat, att vi nu icke äro mest gynnad nation med avseende
på sjöfartsavgifter och annat, som förekommer i handelsavtalet, och han
betraktade detta som en stor nackdel, större än de nackdelar, som man klandrade
hos 1922 års förslag. Utan tvivel är det en olägenhet med denna bestämmelse,
det skall icke bestridas, men att den skulle vara så stor, att den skulle
uppväga olägenheterna i 1922 års förslag, det tror jag knappast man kan säga,
åtminstone är det icke så i mina ögon. Ty i samband med detta avtal och erkännandet
de jure, bär man fått in en bestämmelse, som enligt min mening är
den viktigaste i hela denna uppgörelse, en bestämmelse, som blivit väsentligt
mycket bättre tillrättalagd nu än i 1922 års förslag, och det är bestämmelsen
om svensk egendom i Ryssland och våra fordringar.
_ När man, som den siste ärade talaren, frågar, huruvida nu en sinnesförändring
ägt rum hos dem, som gingo emot det förra handelsavtalsförslaget, eller om
läget i världen ändrat sig, så vill jag säga, att det sistnämnda är förhållandet.
Läget har förändrat sig, ty vid tiden för det förra avtalsförslagets framläggande
trodde och hoppades man ännu, att man, genom samfälld samverkan mellan
de europeiska nationerna, skulle kunna åstadkomma någonting beträffande
såväl den egendom i Ryssland som blivit tagen från undersåtarna i de olika länderna,
som ock beträffande de fordringar, som staterna och enskilda hade i
Ryssland. Man levde då i den tron, och jag behöver icke erinra kammaren om
vilka ansträngningar, som också efter den tiden gjordes för att åstadkomma någonting
i den riktningen. Så var ju fallet vid den konferens, som ägde rum i
Genua och sedermera i Haag. Att då icke gick i uppfyllelse, vad man säkerligen
icke bara från svensk sida utan även från många andra nationers sida
hoppades och trodde skulle vara möjligt att åstadkomma beträffande denna
egendom och fordringarna, beror på, att någonting bär inträffat, som har åstadkommit
ett annat läge i världen än som vid nyssnämnda tid förelåg. Nu har
man fått klart för sig, att man icke kan vinna en sådan enighet mellan nationerna,
och att man sedan den klarheten vunnits och stormakter börjat lämna
de jure-erkännande gått in på den bogen, som regeringen gjort, att också erkänna
Ryssland de jure, klandrar jag icke regeringen för, utan det anser jag
vara det som i förevarande läge var att göra.
De jure-erkännandet tillmäter jag icke, i olikhet med herr Engberg, den största
betydelsen, utan den största betydelsen tillmäter jag den bestämmelse, som
genom noter växlats mellan svenska regeringen och den ryska regeringen angående
denna egendom. Förutom det, att man beträffande den svenska egendomen
i Ryssland i dessa noter blivit tillerkänd behandlingen som mest gynnad
nation, utan någon inskränkning, märk väl, till tiden, vill jag erinra om, att i
det avtal, som förelåg 1922, gällde vad som där uttalades om denna egendom endast
så länge, handelsavtalet gällde och detta var ställt på viss tids uppsäg
-
Lördagen den 22 mars.
13 Nr 21.
ning. Nu gäller den bestämmelse, om vilken avtal är träffad mellan regeringarna,
icke för begränsad tid utan för framtiden och ställningen, som mest gynnad
nation, kan låta oss hoppas och förmoda, att vi icke längre behöva ensamma
tillkämpa oss fördelar beträffande dessa egendomar, utan att vi däivid också
ha att påräkna de förmåner, som större nationer än vi, såsom England, Frankrike
och andra kunna tillvinna sig.
Utan tvivel kan man säga, att själva detta handelsavtal inte är av den stora
betydelse, och innehåller sådana utomordentliga förmåner för Sverige, att man
behöver visa någon alldeles utomordentlig förtjusning däröver. Jag tror i motsats
till den siste ärade talaren, herr Kilbom, att även om detta förslag kommit
ett par år tidigare, hade det icke för Sveriges handel medfört mycket. Det hade
säkerligen blivit en stor besvikelse. I jämförelse med vad man då skulle ha
därigenom vunnit, står nu denna bestämmelse om svensk egendom i Ryssland,
som den ojämförligt främsta.
Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Wohlin: Herr talman! Det
var icke oväntat, att remissen av detta ärende skulle framkalla någon debatt.
Intresset för denna fråga har ju under den gångna tiden på åtskilliga håll varit
rätt stort. Jag skall icke bliva mångordig, men får i anledning av vad den
ärade talaren på Malmöbänken anförde lämna några erinringar om förhandlingsfrågans
gång.
Jag hyser uppfattningen, att något väsentligt, utöver vad som vunnits i den
föreliggande uppgörelsen, icke skulle hava ernåtts, om man tidigare än som
skedde slagit in på de jure-vägen. Det förhöll sig nämligen så, att frågan om
ett de jure-erkännande var föga aktuell under större delen av föregående år.
Förhandlingarna under hösten fördes å ömse håll enligt den närmast till hands
liggande förutsättningen om en uppgörelse efter de facto-linjen. Inom parentes
må påminnas om att det danska avtalet, som tillkom i juni månad i fjol, var ett
avtal, baserat på de facto-erkännande. Ännu under höstens lopp och fram till
jul förutsattes, även från de ryska förhandlarnas sida, att man skulle försöka
komma överens på basis av ett de facto-avtal. Det var först efter årsskiftet och
framför allt sedan den nya regeringen i England kommit till och ställt i utsikt
ett de jure-erkännande av Ryssland, som man från rysk sida mera starkt
uttalade sig för en omläggning av förhandlingarna på de jure-linjen. Det ryska
memorandum av den 29 februari var det första officiella aktstycke från de
ryska vederbörande, vari mera bestämt betonades, att man på ryskt håll önskade
förhandlingar på denna linje. Detta memorandum var avfattat den 29
februari, sålunda först efter det att den engelska regeringen hade beslutat att
erkänna Sovjet-Ryssland de jure, och man torde vid sådant förhållande böra
medgiva, att frågan förhandlingsmässigt icke blivit från svenska regeringens
sida förhalad. När emellertid det engelska de jure-erkännandet givits och det
ryska memorandum mottagits, var det även å Sveriges sida klart att frågan,
som också herr Lindman nyss framhöll, blivit bragt i ett väsentligt nytt läge,
och sedan aven Italien givit Ryssland de jure-erkännande, befästes man å vår
sida ytterligare i denna uppfattning.
Det resultat, som man här kommit fram till, torde nog i vissa hänseenden
vara mera fördelaktigt än 1922 års förslag till de facto-avtal. Särskilt på en
punkt var nämligen sistnämnda förslag icke särdeles tillfredsställande. Jag
syftar på artikeln om fordringarnas reglering, som av många kanske med skäl
satts i främsta rummet. Med vad jag nu anför gör jag icke någon anmärkning
mot förhandlarna 1921—1922 eller mot den regering, som för två år sedan
framlade proposition i frågan. Man lyckades emellertid vid nämnda tid endast
uppnå, att de svenska skadeståndsfordringarna skulle »rättvist regleras». Denna
bestämmelse var ju i grund och botten mera ett allmänt uttryckssätt än en
Vid remiss av
propositionen
nr 199.
(Förty.)
Nr *21. u
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av bindande utfästelse. I den här föreliggande uppgörelsen har man nu vunnit två
pr°nrSWjnen oväsentliga framsteg. Det ena är, att Ryssland principiellt har erkänt de
(Forts) svenska fordringarna och ställt dem under i övrigt lika förhållanden i en klass,
lika med mest gynnad nations fordringar. Detta innebär, att om ett annat land,
vilket som helst, vid en kommande uppgörelse med Ryssland i någon viss utsträckning
eller på visst sätt kommer att få sina fordringsanspråk tillgodosedda,
så skall Sverige, under i övrigt likartade förhållanden, automatiskt få
samma ställning som detta land. Då detta andra land kan vara en europeisk
stormakt, som har större möjligheter än vi att på förhandlingsvägen få en
uppgörelse med Ryssland, hava vi med denna deklaration vunnit något större
utsikt än förut att få våra fordringar i framtiden bättre behandlade. Det andra
framsteget underströks redan av herr Lindman och ligger däri, att denna deklaration
om fordringarna icke är intagen i själva handelsavtalet och således icke
kan uppsägas i och med ait detta eventuellt uppsäges, utan är en för all framtid
bindande och gällande utfästelse från den ryska rådsrepublikens sida. Jag
har anledning tro, att man i svenska näringsidkarekretsar och speciellt hos de
stora industriföretag, som ha fabriker och andra fordringar i Ryssland, tillmäter
denna sak en icke ringa betydelse.
Man kan även peka på ytterligare ett och annat, som vunnits vid denna uppgörelse.
Artikeln om konfiskation och rekvisition torde nog hava blivit något
litet bättre än vad man kunde uppnå under förhandlingarna 1921—1922. Visserligen
äro konfiskation och rekvisition icke uteslutna enligt det föreliggande
avtalet, men man inskränker möjligheten av sådana åtgärder från rysk sida genom
artiklarna nr 69 och 70 i den ryska civillagen med därtill hörande, nu i
kraft varande annex. Därmed har något säkrare rättslig grund vunnits med
avseende å vidtagandet av dylika åtgärder mot svensk egendom. Läser man
dessa artiklar och tillhörande annex finner man. att rekvisition endast kan ske
i alldeles särskilda fall och då endast mot full ersättning och endast enligt vissa
bestämda regler. Konfiskation kan endast användas som straffåtgärd i vissa
speciella fall. Detta bereder någon större säkerhet för svensk affärsverksamhet
i Ryssland, och en ytterligare fördel är, att det är de nu gällande artiklarna
ifråga och de nu gällande bihangen till dessa, som äro normerande för avtalet.
Man kan således icke från rysk sida upphäva dessa artiklar och annex och sedermera
göra avtalets tillämpning å denna punkt beroende av eventuellt förändrad
lagstiftning i framtiden.
Jag medgiver gärna, att på en punkt en mindre tillfredsställande formulering
har måst accepteras från svensk sida för att uppnå en uppgörelse. Jag syftar
naturligtvis på artikeln 8 i handelsavtalet, enligt vilken Sveriges rätt som mest
gynnad nation på vissa punkter något inskränkes, i det att Sverige icke skall
kunna göra anspråk på de särskilda förmåner, som Ryssland beviljat eller kan
komma att bevilja de länder, som erkänt Ryssland de jure före den 15 februari
1924. Detta är ju uppenbarligen en olägenhet, och jag har i motiveringen för
handelsavtalet ingalunda stuckit under stol med denna sak eller på något sätt
sökt skymma blicken för denna brist i avtalet. Jag får emellertid erinra om,
vad jag nyss anförde, nämligen att frågan om förhandlingar på de jure-linjen
blev mera aktualiserad, först sedan Englands de jure-erkännande ställdes i
utsikt, och att man näppeligen under höstens lopp kunde förutse, att en sådan
klausul skulle behöva tagas med i räkningen. Vidare får jag anföra, att klausulen
ifråga icke rör sig om annat än om vissa särskilda punkter i handelsavtalet,
nämligen vissa tullar, fartygsavgifter och vissa rättigheter att konkurrera
om koncessioner. Enligt vad för mig uppgivits genom våra underhandlingsdelegerade,
skall den ryske förhandlaren hava upplyst, att vi, trots formuleringen
av denna artikel 8, faktiskt få ställningen som »most favoured nation».
För närvarande torde sålunda denna klausul icke innebära något tillbakasät
-
Lördagen den 22 mars.
15 Nr 21.
tande av de svenska önskemålen om mest gynnad nations ställning. Huru ställningen
kan bliva i framtiden kan man naturligtvis icke i innevarande ögonblick
med någon bestämdhet säga, men då åtskilliga stormakter, däribland en mycket
betydande makt i Europa samt dessutom Förenta staterna, ännu icke erkänt
Ryssland, så kan man ju hoppas, att dessa stater vid kommande uppgörelser
med Ryssland skola äga vissa möjligheter att få de bästa möjliga villkor, vilka
Sverige i så fall också, trots den nu omberörda artikel 8, kommer i åtnjutande
utav. Än vidare kan påpekas, att ifrågavarande undantag beträffande rättigheten
att konkurrera om koncessioner icke har avseende å koncessioner å gamla
svenska företag och anläggningar i Ryssland. Med avseende å dessa gälla de i
deklarationen rörande fordringarna intagna bestämmelserna. Här i handelsavtalet
rör det sig om nya koncessioner, som ej ha sammanhang med uppgörelsen
om våra gamla fordringar. Beträffande dessa nya koncessioner synas
andra länders erfarenheter under den gångna tiden icke giva vid handen, att fördelarna
och framgångarna, åtminstone hittills, varit så synnerligen stora.
Jag har för närvarande icke mycket att tillägga. Jag vet, att den ärade
talaren på Malmöbänken sedan lång tid tillbaka varit en ivrig och entusiastisk
förespråkare för en uppgörelse med Ryssland och jag är övertygad om att han
därvidlag vägletts av respektabla motiv. Han har betraktat denna fråga kanske
icke i första rummet ur det svenska näringslivets synpunkter, utan fastmera
främst ur allmänna politiska perspektiv. Det har legat honom om hjärtat att
vårt land måtte, så fort omständigheterna medgåve, komma i vänskapliga förbindelser
med det stora rike, som framgått ur de ryska revolutionerna. Jag
förstår denna hans tankegång, men jag får å andra sidan säga, att förhandlingarna
i denna fråga ingalunda hava varit lätta. Det, som har vunnits har uppnåtts
under utdragna förhandlingar, snabba växlingar i den internationella situationen
och tidvis oklara meddelanden om vår motparts avsikter. Jag tror att
om den ärade talaren sätter sig in i de närmare faserna av denna förhandlingsfrågas
gång under det senaste halvåret, så skall han nog, om han vill vara rättvis,
finna, att man på svensk sida försökt att å ena sidan komma till en uppgörelse
men å andra sidan så långt det varit möjligt tillvarataga Sveriges och
svenska medborgares intressen. Att jag härutinnan icke misstager mig bekräftas
väl också därav, att den ärade talaren dock till sist ansåg sig kunna lyckönska
regeringen till att hava kommit så långt som den nu kommit i fråga om
uppgörelse med Ryssland.
Jag ber att få rekommendera den föreliggande propositionen till en välvillig
behandling av konstitutionsutskottet och av kammaren.
Herr Engberg: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
förklarade i sitt anförande, att förhandlingarna icke varit lätta att
föra under den gångna tiden. Jag är övertygad därom, att herr statsrådet
därvidlag ger uttryck åt en känsla, som nog finns icke bara hos honom utan
också inom vida kretsar utanför regeringen. Det kunde ju inte undgås, att
man märkte en betydande lucka i rysslandsförhandlingarna, en lucka som helt
plötsligt dock började fyllas efter tidningsutgivareföreningens bankett. Ja, ett
alldeles nytt skede i denna fråga inleddes, och det säger sig självt att, med hänsyn
till vad som då låg före, vad som där hade ägt rum under försommaren av
försinkande och försenande av frågan, så var det måhända icke så lätt att föra
förhandlingarna vidare; och det är väl, förmodar jag, endast en gärd av rättvisa
som man gör, om man förutsätter, att hans excellens herr utrikesministern
har en betydande förtjänst i den bättre vändning, som sakerna fingo i förhandlingarnas
senare skede.
Men när herr statsrådet Wohlin har försökt att bagatellisera den nackdel, som
jag här pekade på i den restriktiva bestämmelsen i artikeln Vill, så ber jag
Vid remiss av
propositionen
nr 199.
(Forts.)
Nr 21. 16
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av att få rikta kammarens uppmärksamhet därå, att här gäller det en konkurrens
propositionen me]}an ogg a ena sidan och å andra sidan förnämligast England och Tyskland,
"1 ^ en konkurrens som säkert kommer att omfatta allra väsentligast lantbruksma(
orts., skiner o. d., där vi ju icke konkurrera egentligen med danskar och norrmän,
vilkas export väsentligen är av annan innebörd. Jag tror därför, att det kan
vara vanskligt att, som herr statsrådet Wohlin gjorde, bagatellisera denna restriktion.
Man får hoppas, och på den punkten delar jag livligt hans förhoppning,
att det icke skall visa sig vara någon nackdel. Min anmärkning var emellertid
framställd för att visa, att de som år 1922 så ihärdigt gjorde gällande,
att det då framlagda avtalsförslaget var omöjligt, de äro nu redo att här taga
ett avtal, kanske utan någon som helst invändning, som dock, så vitt man kan
bedöma, både av avtalstexten och av motiveringen, icke har fört fram frågan
i något väsentligt gynnsammare läge än det, vari den befann sig redan 1922.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att herr statsrådet gled förbi ett
par saker, som han dock i sin motivering till propositionen berört, nämligen
våra rent statliga fordringar. Jag tänker på postmedlen och fordringar beträffande
invalidtransporterna. Det säger sig självt, att även dessa fordringar äro
mycket behjärtansvärda, och det förefaller mig, som om de ha rätt till samma
företrädesställning som de enskildas fordringar. Det ha de också naturligtvis
enligt tilläggsförklaringen, men det kan inte nekas, att den agitation, som fördes
mot 1922 års förslag, var väsentligen uppburen av de enskilda intressen,
som där med full rätt hade känt sig kränkta, under det den andra synpunkten
nog fick träda åt sidan. Man kan ju konstatera, att frågan om våra statliga
fordringar, alltså angående postmedlen och dessa invalidtransportkostnader, befinner
sig egentligen i samma läge nu som de befunno sig 1922.
Herr statsrådet Wohlin medgav ju själv i sitt anförande, att klausulen om
mest gynnad nation i tilläggsförklaringen icke har så värst stort värde. Den
betyder, att vi ställas lika med de andra, det är sant, men det är ändå^ ingenting
givet på hand av detta, som man krävde på hand från herr statsrådets egen
sida, när man behandlade saken vid 1922 års riksdag. Vad konfiskationsparagrafen
beträffar måste jag för min del göra en liten randanmärkning till handelsministerns
anförande. Han tycktes fästa ofantligt stor vikt vid den förbättring,
som där inträtt, i det att man i fråga om konfiskationsförfarandet, rekvisitionsförfarandet,
för närvarande hade hänvisat till gällande rysk rätt. Det
erinrades i avtalsutskottet år 1922 redan, att med den formulering, som då
förefanns, det skulle i praktiken ställa sig precis på samma sätt. Ty när det
gällde att där fastställa det skäliga vederlaget vid konfiskation, var det klart,
att hänvisning skulle göras till gällande rysk rätt och att det skulle avkunnas
och regleras enligt denna. Jag tror därför, att den framgång, som herr Wohlin
pekar på, är mera skenbar än verklig. Men, herr förste vice talman, jag betonar
än en gång och jag säger av fullaste hjärta, att jag gratulerar regeringen till
att ändå post tot discrimina rerum hava kommit till detta resultat. Jag gratulerar
regeringen så mycket mer, som den politik man under den förutvarande
utrikesministerns egid förde förra sommaren hade drivit in denna fråga i så
ogynnsamt läge, att det fordrades sannerligen både klokhet och energi för att
utvinna något resultat.
Jag undrar ändå, om icke många dock ställa en fråga, och det är denna:
Varför hade inte regeringen, när den dock inte kunde vara okunnig om, att Englands
de jure-erkännande var omedelbart förestående, tänkt sig den möjligheten,
att om vi komme ett stycke efter, så skulle denna datumgräns dragas? Det
förefaller mig, som om man med litet större framsynthet på den punkten skulle
ha kunnat komma med det svenska de jure-erkännandet vid den tidpunkt, då vår
placering i en lägre klass hade undvikits. Ty det kan inte hjälpas, att där hade
ett erkännande i god tid åstadkommit det, att vi fått göra sällskap med England,
Lördagen den 22 mars.
17 Nr 21.
Italien, Tyskland och Turkiet i stället för att vi nu skola varda satta på den
motsatta sidan.
Hans excellens herr statsministern Trygger: Herr talman, mina herrar! Den
siste ärade talaren gjorde gällande, att behandlingen av detta ärende skulle ha
undergått en väsentlig förändring genom det inträffade ombytet på utrikesministerposten.
Med anledning härav får jag förklara, att han häri fullkomligt
misstager sig. Den allvarliga föresats, som den nuvarande utrikesministern
haft och som han har realiserat, att åstadkomma en med Sveriges intressen
förenlig överenskommelse med Ryssland, fanns även i fullt mått hos den föregående
utrikesministern. Vidare vill jag saga, att det verkliga skälet till att
eu paus inträffade under ärendets behandling var de undersökningar, som voro
nödvändiga för att man skulle vara i stånd att bedöma den fråga, angående vilken
man underhandlade, vad man hade att komma med i avseende å äldre fordringar
och anspråk och vad man skulle kunna göra gällande vid förhandlingarna
om ett handelsavtal med den andra parten.
Med avseende å de jure-erkännandet klagar den siste ärade talaren över, att
icke, så snart man hörde i tidningarna eller annorstädes ifrån, att England vore
i färd med att giva ett de jure-erkännande, man skyndade sig att avgiva ett sådant,
varigenom man hade kunnat få en lämpligare avfattning av artikeln VIII
i handelsavtalet. Med anledning härav ber jag få nämna, att frågan om ett
de jure-erkännande även innan England hade avgivit sitt erkännande ingalunda
var främmande för den svenska regeringen och de svenska underhandlarna. Men
att man, därför att man läste om att England möjligtvis skulle avgiva ett de
jure-erkännande, skulle skynda sig att, som den ärade talaren i sin tidning tillrådde,
utan vidare giva ett de jure-erkännande åt Ryssland, det kunde aldrig
komma i fråga.
Den ärade talaren har gång på gång betonat såsom sin mening, att det första
man borde göra vore att giva de jure-erkännande, och sedermera skulle man se
till vad man kunde få ut genom förhandlingar med Ryssland. Vi hade en alldeles
motsatt uppfattning. Vi ansågo, att innan man kom till ett de jureerkännande,
man först skulle se till, att man hade vunnit ett resultat med avseende
å de punkter, angående vilka man sedan länge förhandlade, så. att man
inte skulle hava den saken efteråt utan att nu kunna överblicka situationen.
Den viktigaste frågan därvidlag var, att den deklaration, som här fått så stort
erkännande, den deklaration, som avsåg de . svenska fordringarna och övriga
anspråken mot Ryssland, ville man ha samtidigt som man gav de jure-erkännande.
Man ville ha en definitiv deklaration, oberoende av alla, uppsägningar,
och det är just det som man verkligen har fått. Det är visserligen inte så säkert,
att man hade fått den deklarationen, i fall man hade givit de jure-erkännande
tidigare, åtminstone icke utan åtskillig dragkamp, därom är jag fullständigt
övertygad.
Vad själva handelsavtalet beträffar, måste nog de av herrarna, vilka ansett
att man skulle påskynda detta ärende med hänsyn till svenska handelns och
industriens krav, sätta värde på att handelsavtalet var färdigt genast, sa^att det
må så fort som möjligt kunna träda i tillämpning. Vi veta ju, att England
gav sitt de jure-erkännande för mera än en manad sedan, och ännu har jag ej
sett, att någon ytterligare överenskommelse blivit färdig genom förhandlingar
mellan sovjetregeringen och England. Dessa förhandlingar torde, efter allt att
döma, komma att taga en rundlig tid.
I fråga om de fördelar i själva handelsavtalet, som kunna, hava vunnits, anser
ej den ärade talaren, att man fått egentligen någon fördel i jämförelse med 1922
års avtal beträffande konfiskationsfrågan. . Jag tror dock, att han misstager
sig. Han talar om, att det även då var tydligt, att man måste hänvisa till gäl
Andra
hammarens protokoll 1921). Nr 21. 2
Vid remiss av
propositionen
nr 109.
(Forts.)
Nr *21. 18
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av lande rysk rätt. Jag vet icke, att det då fanns någon lag i ämnet; åtminstone
•TXSr känner Ja® icke till något angående regler för konfiskation och rekvisition. Men
(Forte.) under alla omständigheter fanns det icke så gynnsamma regler, för vår ståndpunkt
så gynnsamma regler som de, som genom handelsavtalet till vår fördel
fastslagits. Dessa ryska konfiskations- och rekvisitionsbestämmelser äro kanske
mer än något annat ett uttryck för en förändring i rättsuppfattningen i Ryssland.
Därmed kommer jag in på en annan fråga, nämligen frågan om reciprociteten.
Den ärade talaren gjorde gällande, att förra gången, mot 1922 års avtal, den
anmärkningen gjordes gällande, att det förelåg en reciprocitet endast på papperet,
men icke i verkligheten. Man sade då, att Sverige är ett rättssamhälle men
Ryssland icke ett rättssamhälle, och att alltså en reciprocitet bleve endast en
reciprocitet i formellt avseende. Nu invände den ärade talaren, att detsamma
gäller för närvarande. Nej, det gäller icke detsamma för närvarande, ty, såscm
jag påpekade med avseende på konfiskations- och rekvisitionsbestämmelserna,
det är en viss förändring i rättsuppfattningen i Ryssland, och följaktligen
har Ryssland under dessa år, låt vara icke så mycket men dock alltmer,
närmat sig den rättsuppfattning, som finnes i övrigt i Europa. Följaktligen,
om icke en reciprocitetsbestämmelse får sitt fulla värde, får den dock ett större
värde än den hade 1922.
Den ärade talaren var slutligen ledsen över den eftergift — som vi allesammans
naturligtvis beklaga — vilken vi måst göra i artikel Vill, varigenom
Sverige icke fick samma ställning i vissa speciella punkter, särskilt med avseende
å sjöfartsavgifter och tullar etc. som de makter, vilka före den 15 februari
1924 erkänt Ryssland. Med anledning därav vill jag säga att i 1922 års
avtal hade icke Sverige denna obestridliga ställning som mest gynnad nation,
som den har i åtskilliga fall enligt det nya handelsavtalet. Det hette t. ex., att
man skulle inte behandla oss särskilt dåligt, eller som det med det engelska uttrycket
hette, att det icke fick vara någon discrimination beträffande vår behandling
i handelsavseende i jämförelse med andra stater. Men denna nu föreliggande
bestämda förklaring, att vi skola behandlas som mest gynnad nation,
fanns varken där eller i alla övriga, punkter. Däri ha vi alltså vunnit en fördel.
Ett beklagligt faktum är emellertid den i art. VIII gjorda inskränkningen i
vår ställning såsom mest gynnad nation. Vad denna beträffar tror jag dock
för min del, att vi rent praktiskt sett kunna vara ganska lugna vid det förhållandet,
att så många stora stater, som det är ett livsintresse för Ryssland att stå i
handelsförbindelse med, ännu icke erkänt Ryssland de jure. Följaktligen få vi
enligt avtalets nuvarande bestämmelser det lika bra som dessa, låt vara att vi
icke få det lika bra som de stater, vilka tidigare utan vidare lämnat sitt erkännande.
Då emellertid min uppfattning är den, att flera av dessa förstnämnda
stater icke komma att ingå något annat handelsavtal med Ryssland än ett avtal,
som ger dem samma rätt som de stater, vilka tidigare erkänt, får Sverige rätt
snart utan vidare just det, som herr Engberg anser, att vi borde ha tilltvinga!
oss redan från början.
Jag kan sålunda ej finna de anmärkningar, som här äro gjorda mot vårt förfarande,
berättigade, ehuru jag visserligen erkänner — däri instämmer jag med
den ärade talaren — att Ryssland bort ge oss bättre villkor än dem, som det givit
oss i det ifrågavarande avtalet.
Herr Kilbom: Jag vet inte, om jag skall vara herr Lindman tacksam eller
icke för att han indirekt förklarade, att för den händelse högerpartiet — och
han talar närmast för detta — i detta nu ställer sig annorlunda än tidigare i
fråga om våra förbindelser med Ryssland, detta sker inte på grund av någon
sinnesändring utan på grund därav att läget ute i världen har ändrat sig. Ett
Lördagen den 22 mars.
1 <J Nr 21.
dylikt uttalande vittnar inte så värst högt om den självständighet i fråga om
vår politik gentemot ett sådant land som Ryssland, som herr Lindman anser
att vi skola föra.
Herr Lindman gjorde vidare gällande, att han inte vore säker på, att om vi
hade fått ett avtal för två år sedan, detta skolat medföra nämnvärda fördelar
för den svenska handeln. Såsom känt har jag tidigare hävdat en annan uppfattning,
och jag tror, att den svenska handelns egna representanter ha den
uppfattning, som jag har framfört. Men även om så icke skulle vara fallet,
att det hade medfört några påtagliga fördelar, så hade dock den psykologiska
stämningen från rysk sida varit eu annan än vad den, såvitt jag kan bedöma,
måste ha blivit under dessa långdragna förhandlingar. Jag tror, att därL
genom skulle ha blivit en något gynnsammare grund för ett fortsatt ömsesidigt
utbyte än den som åtminstone i vissa kretsar, på goda grunder, nu förefinnes
för ett utbyte mellan de båda länderna.
Det är emellertid en punkt i denna lilla debatt, som gått förbi, utan att man
fäst sig vid den, nämligen statsrådet Wohlins uttalande, där han säger: Om
andra länder få sina fordringar erkända, skall Sverige automatiskt få detsamma.
Det tillkom dock en liten appendix, nämligen uttrycket: »under i
övrigt fullt lika förhållanden». Ja, just det, under i övrigt fullt lika förhållanden
— som de andra länderna giva. Det är ett nog så betydelsefullt
litet tillägg tror jag. Vad betyder detta: »under i övrigt fullt lika förhållanden»?
Jo, det betyder, såvitt jag kan förstå, att för den händelse exempelvis
England får sina fordringar på Ryssland erkända, statens och privatas,
och fördenskull anser sig kunna lämna en kredit på låt oss säga 500 miljoneri
pund, så måste vi taga hänsyn till att denna kredit, för att vi skola få våra
fordringar erkända, betyder, att vi skola ge en motsvarande, eljest blir
det ju icke »under i övrigt fullt lika förhållanden». Således står kvar, såvitt
jag kan bedöma, den anmärkning som gjorts, att fordringarna icke på något
sätt bli mera säkerställda i detta avtal än vad de kunde ha blivit år 1922. Ty
om de reellt bli erkända, så beror det verkligen inte därpå, att vi i det avseendet
automatiskt följa med andra stater, utan därpå, huruvida vi kunna
ge Ryssland samma rättigheter eller villkor som andra stater. Den saken står
alltså lika öppen nu som år 1922. Det är bara det, att man givit punkten en
annan formulering.
Vad beträffar bestämmelsen i fråga om rekvisition och konfiskation, så
har man ju framhållit, att denna nu förtydligats. Ja, men något annat är
det heller inte. Man har nu hänvisat till vederbörliga paragrafer i rysk lag.
Jag vill i anledning därav uttala min tillfredsställelse över, att man sålunda
äntligen från svenskt håll, framför allt från den nu sittande regeringen och''
väl även från riksdagens sida, erkänner vederbörande ryska lag såsom en tillfredsställande
rättssäkerhet ur vår synpunkt. Det är ett erkännande, som är
värt att taga fasta på, och det om något, herr Lindman, skulle väl vittna om
sinnesändring. Emellertid gläder det mig, som sagt, verkligen, att dithän
har man nu ändå kommit. Nu sökte herr Trygger med sin vanliga smidighet
förklara, att denna rättsgrund inte fanns år 1922. Ja, måhända icke på
papperet. Men det är dock ''hans excellens statsministern väl bekant, och det
betonades också, om jag icke är dåligt underrättad, med all gewalt under förhandlingarna,
att bestämmelsen om konfiskation och rekvisition i 1922 års avtalsförslag
från rysk sida icke skulle på något sätt användas annat än vid
krigstillfälle eller liknande förhållanden. Och till yttermera visso förklarades
då, att det skulle lämnas fullgod ersättning. Nu finnas alltså vissa lagparagrafer
åberopade, enligt vilka det skall regleras, när dylik rekvisition eller
konfiskation kan ske, under det att vid det förra tillfället, ehuru någon sådan
uttrycklig hänvisning icke skett, dock var en allmänt bekant sak, att tillämp
-
Vid remiss av
propositionen
nr
(Forts.)
Nr 21. 20
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av
propositionen
nr 199.
(Forts.)
ningen skulle bliva den jag ovan angivit. Det förstår ju också var och en,
att Ryssland den gången lika litet som nu hade något intresse av att försöka
tillgripa konfiskation eller rekvisition, om det icke val* en tvingande nödvändighet.
Jag skall gärna erkänna, att det, såsom hans excellens statsministern förklarade,
är en fördel, att handelsavtalet ligger färdigt samtidigt med de jureerkännandet.
Men detta slår å andra sidan inte benen undan herr Engbergs
anmärkning, att man hade bort erkänna Ryssland de jure, så fort man fick
höra, att England skulle göra det, förutsatt nämligen att vår nuvarande diplomatiska
tjänst i England är så pass up to date, att den kunde underrätta
den svenska regeringen därom. Om den saken kan jag emellertid inte uttala
mig. Men jag är övertygad därom, att om man hade erkänt Ryssland de jure
omedelbart före England, så hade förhandlingarna redan då pågått så länge,
att ett handelsavtal bort kunna slutas i samma ögonblick, som man gav de jureerkännandet.
Hans excellens statsministern säger, att de stora stater, som ännu icke erkänt
Ryssland de jure, säkerligen icke komma att lämna ett sådant de jureerkännande
med mindre de få — såvitt jag fattade rätt, jag ber om ursäkt,
om jag missuppfattade hans excellens —- fullständigt klart med avseende
på fordringarna. Jag är inte så säker på det. Jag har mig bekant, att det
för ett par år sedan bland annat slöts ett avtal mellan en stor amerikansk firma
och sovjet-regeringen, vilket avtal avsåg affärer med en omslutning av 2 V->
miljoner dollar pr år, men som i själva verket under det senaste kalenderåret
lett till affärer på 10 miljoner dollar. Och detta jämte den omständigheten, att
en hel del andra störa amerikanska handelsfirmor äro mycket ivriga att komma
in på den ryska marknaden, visar, att man kan tänka sig, att om den amerikanska
regeringen dröjer alltför länge, så kommer det att existera ett förhållande,
som innebär ett verkligt normalt handelsutbyte mellan Ryssland och
Amerika, oavsett vad den amerikanska regeringen säger. Och när ett sådant
förhållande kommer till stånd, så tror jag inte, att ett de jure-erkännande från
Amerika har något så stort intresse för den andra parten.
Jag vill till sist uttala min tillfredsställelse över, att man äntligen kommit
dit vi nu kommit. Men jag vill även uttala den bestämda förhoppningen, att
det nu verkligen måtte bli en öppen och förtroendefull politik. Jag tror, att
det bästa resultatet i förhållande till Ryssland skall nås på den vägen, framför
allt om jag tar hänsyn till ryssarnas psykologi. Därtill skulle jag emellertid
också, rättvisan fordrar det, vilja uttala, att detta resultat har nåtts
icke minst på grund av den energi, som har lagts i dagen av den svenska
regeringens förhandlare på den sista tiden. Jag tror, att han med hänsyn till
den senaste tidens arbete är förtjänt av att detta kommer till kammarens protokoll.
Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Woliliu: Herr talman! Endast
några ord. Jag har intet att tillägga till vad jag nyss sagt med anledning
av herr Engbergs sista anförande. Med avseende å den siste talarens yttrande
får jag emellertid påpeka, att det dock är den skillnaden beträffande artikeln
om konfiskations- och rekvisitionsrätten, sådan denna lydde i 1922 års avtalsförslag
och sådan den nu är avfattad, att konfiskation eller rekvisition enligt
det föreliggande avtalet icke skall kunna äga rum annat än enligt vissa bestämt
angivna artiklar med~ därtill hörande bihang i den ryska civillagstiftningen.
Detta måste innebära en starkare rättsgrund för svenskt arbete i
Ryssland än om man endast kunde repliera på mera eller mindre obestämda
förklaringar under förberedande förhandlingar. Med avseende å deklarationens
innehåll vidhåller jag den uppfattning, åt vilken såväl statsministern som jag
Lördagen den 22 mars.
21 Pir 21.
givit uttryck, nämligen att den formulering, som bär vunnits, dock är bättre
än den, som endast innebar, att fordringarna skulle »rättvist regleras». Här
står det ju i allt fall, att ersättningsanspråken icke .skola »underkastas en
mindre gynnsam behandling än motsvarande anspråk från vilken som helst
tredje stat eller dess medborgare», ehuru det visserligen är inskjutet att detta
skall gälla »under i övrigt fullt lika förhållanden». Men därmed åsyftas nog
i främsta rummet, att det finnes fordringsanspråk av sådan art, att de icke
äro kommensurabla med varandra. Det finnes olika länder, som ha fordringsanspråk
på Ryssland av helt och hållet olika natur, och sådana olika slag av
fordringar kunna naturligtvis icke enligt klausulen om mest gynnad nation
direkt jämställas med varandra. Men i den män fordringarna äro av lika
natur innehåller denna formulering enligt min uppfattning en bestämd och
klar mest-gynnad-nationsprincip. Jag tror sålunda alltjämt, att här vissa bestämda
fördelar vunnits.
Jag skulle vilja tillägga, att måhända hade man vid de nu avslutade förhandlingarna
kunnat vinna en och annan fördel till. för såvitt icke de i och för
sig förklarliga intressen, som från ett och annat håll här i landet visats för
denna förhandlingsfrågas lösning, vid något tillfälle måhända tagit sig uttryck
i en allt för stark nervositet, som bidragit till att försvåra ett för Sverige
och svenska medborgare lyckligt resultat av förhandlingarna.
Herr Lindman: Herr talman! När herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i sätt första yttrande uttalade sig om det intresse, som herr
Engberg har visat för detta ryska handelsavtals tillkomst, så kom han strax
därefter till att uttala, att förhandlingarna ha varit mycket svåra. Herr Engberg
skyndade att av denna sista del av herr handelsministerns yttrande draga
den slutsatsen, att om förhandlingarna varit mycket svåra, så berodde det på
huru de handhafts under sommaren 1923. I den delen har herr Engberg fått
svar av hans excellens herr statsministern, som meddelade, att förändringen
på utrikesministerposten icke hade inneburit någon förändring i fråga om avtalsförhandlingarna
och att även den föregående utrikesministern bidragit till
att förhandlingarna skulle gå så fort och bra som möjligt. Men jag tillåter
mig att draga en annan slutsats av vad herr handelsministern sade. Det _ är
kanske litet farligt att draga slutsatser av andra personers tankegång, men jag
skulle vilja göra det och ställa de ifrågavarande svårigheterna tillsammans med
herr Engbergs stora intresse för förhandlingarna. Jag undrar, om inte det
sätt, på vilket herr Engberg i sin tidning manifesterat sitt stora intresse för
dessa förhandlingar, möjligen kunnat bidraga till att försvåra förhandlingarna.
Beträffande herr Kilboms uppfattning om hur handeln skulle utvecklat sig,
därest vi haft ett avtal, så skall jag icke diskutera den saken med honom. Vi
ha ju så olika uppfattningar, herr Kilbom och jag, i andra avseenden, så det
är endast ganska logiskt och riktigt, om vi ha olika mening även om dennja.
sak. Jag skall därför icke gå mycket in på detta. Men när herr Kilbom säger,
att fördröjandet av detta handelsavtal gjort, att man numera i Ryssland är
ovillig att komma i handelsförbindelser med Sverige, så vill jag uttala, att
när avtalet slutits och blivit ratificerat både i Sverige och Ryssland, så får
man väl utgå ifrån att man därefter drar ett streck över vad som varit, om
det nu varit någonting, och att båda parterna besjälas av önskan att komma i
goda förbindelser med varandra beträffande handeln. De nackdelar i fråga om
artikeln VIII, som herr Engberg i sitt sista anförande återigen talade om, är
det ingen människa som förnekar. Jag erkänner dem tillfullo, liksom jag också
hörde, att man från regeringens sida erkänner, att de existera. Men jag vill
säga, att det är kanske inte så mycket på detta det beror, om det skall utveckla
sig livliga handelsförbindelser mellan Sverige och Ryssland. Det beror på,
Vid remiss av
''propositionen
nr 199.
(Korta.)
Nr 21. 22
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av
propositionen
nr 199.
(Ports.)
om Ryssland hav behov av våra varor, om Ryssland har möjlighet att köpa
och betala dem,. med andra ord, om Ryssland önskar komma i handsförbindelser
med Sverige eller icke. Hade vi haft ett handelsavtal tidigare, men man
från rysk sida icke hade velat komma i verkliga handelsförbindelser med oss,
så hade det i alla fall icke blivit mycket av. Och om vi nu få föreliggande avtal
men man likväl icke skulle villja komma till ett verkligt handelsutbyte, så
blir det icke heller därefter mycket av. Har man däremot behov av våra varor
och vill köpa varor i Sverige, så kommer man också att göra det. Herr Kilbom
talade om att en amerikansk firma skulle gjort affärer på Ryssland till ett
värde, om jag uppfattade rätt, av 10 miljoner dollar. Detta har man alltså
kunnat göra utan varje handelsavtal. Och jag är övertygad om att herr Kilbom
icke kan säga, att stämningen här varit starkare mot sovjet-regeringen
än i Förenta staterna. Jag tror, att knappast på något håll så starka uttalanden
förekommit som där. Det beror emellertid inte alls på den saken. Det
beror på om de behöva våra varor eller icke. Behöva de dem, så komma
också affärerna till stånd, eljest icke. Ryssland har t. ex. behov av en sådan
sak som lantbruksmaskiner, och jag är övertygad om att om herr Kilboms
uppgift om de amerikanska affärerna på 10 miljoner dollar är riktig, så har
det nog till största delen rört sig om lantbruksmaskiner. Vill man nu ha våra
lantbruksmaskiner, så kan detta leda till något, annars icke.
I övrigt vill jag tillägga, herr förste vice talman, att nu synes det. som
om alla parter vore nöjda. Jag tyckte nästan, att till och med herr Kilbom
föreföll nöjd, och herr Engberg uttryckte mycket oförbehållsamt sin lyckönskan
till regeringen. Regeringen själv är ju också nöjd. Är det så. så
tycks ju slutet vara gott, och då är väl allting gott.
Herr Engberg: Jag skall säga ett par ord i anledning av vad hans excellens
herr statsministern yttrade på en punkt. Han menade, att den här restriktionen
i artikel Vill ställer oss dock i jämnbredd med sådana stora stater som exempelvis
Frankrike och Förenta staterna. Ja, den invändningen har i själva verket
icke så mycket värde, ty det avgörande är: vilka stater- äro med oss närmast
konkurrerande i de baltiska vattnen på handeln österut? Jo, Tyskland och England.
. Och just de båda staterna befinna sig på den andra sidan datumgränsen.
Jag vill tillägga en sak till med anledning av vad herr statsministern sade, och
det är den, att jag trodde, verkligen, att den nuvarande regeringen hade andra
informationskällor än tidningarna för att taga reda på den engelska regeringens
avsikter. ^ Det skulle vara någonting alldeles splitter nytt, om regeringen skulle
behöva hålla sig till tidningspressen för att få reda på den saken.
Det förekom i herr statsrådet Wohlins första anförande en sak, som han där
endast tog upp i form av en fin anspelning. I hans anförande nummer två bortföll
det lilla adjektivet »fin», och anspelningen blev ganska påtaglig. Och för att
inte kammaren skulle behöva sväva i tvivelsmål om vad dessa båda olika varierade
anspelningar kunde innebära, så ryckte herr Lindman, som på sista tiden
tycks ha blivit en intresserad regeringsadjunkt efter en lång passivitet, fram
till herr handelsministerns undsättning och utvecklade på ett mycket mera lättfattlig!;
sätt, vad det där innebar. Det innebar, att jag i min tidning skrivit i
denna fråga på ett sådant sätt, att det försvårat underhandlingarna med Ryssland,
att jag följaktligen genom vad jag skrivit i tidningen Arbetet medverkat
till att handelsavtalet kanske inte blivit så riktigt bra. Jag vill säga herr
Lindman, att dylika insinuationer kan han gärna hålla inne med, och det kan
statsrådet Wohlin också göra. Jag tror, att herrarna å ömse sidor kunna vara
tacksamma för att här i landet vid den tid, då på tidningsutgivareföreningens
bankett vissa utrikespolitiska uttalanden ägde rum, det fanns en socialdemokratisk
press med tillräckligt fri och fördomsfri sjal på det ryska problemet, så
Lördagen den 22 mars.
23 Nr 21.
att man inte där borta skulle få den föreställningen, att vi vore hederstiernor Vid remiss av
allesammans bär i landet! propositionen
nr 10(J.
Herr Eden: Herr talman! .lag blev litet betänksam, om jag skulle våga full- (1,ortel
följa min avsikt att begära ordet, när herr Engberg hedrade herr Lindman —
med allt skäl för resten, förmodar jag — med attributet regeringsadjunkt, därför
att han vågat taga till orda i denna fråga. Jag ber att på förhand få förekomma
varje försök att även på mig fästa samma attribut. Men det är verkligen
på det sättet, att även en medlem av kammaren, som inte tagit den livliga
andel i diskussionen om detta avtal, vilken herr Engberg har tagit, jag höll på
att säga på alla möjliga plattformer, kan känna sig föranlåten att taga till orda
i denna debatt, som just genom herr Engberg i dag dragits upp. Svårigheten
för mig att här yttra mig ligger egentligen däri, att jag icke har varit i tillfälle
att taga kännedom om själva det dokument, som man nu diskuterar om. På
kammarens ledamöters bord ligger ännu icke propositionen utdelad, och jag
har icke sett någonting mer om den, än vad som stått i tidningarna. Att herr
Engberg och herr Lindman äro bättre informerade, är ju en naturlig sak, eftersom
de torde ha sett aktstyckena i utrikesnämnden. Och vad herr Kilbom beträffar,
så är han visserligen icke med i utrikesnämnden, men av hela hans anförande
framgick, att han tycks veta ännu mycket mera än utrikesnämnden.
Jag skall tillåta mig att för min del fråga: vad har egentligen varit meningen
med hela denna debatt? Har meningen varit att taga upp en detaljdiskussion
av vissa punkter i ett avtal, vilket som sagt ännu icke ligger på kammarens
ledamöters bord? Ja, det skulle man ju kunna föreställa sig, eftersom
diskussionen har rört én och annan punkt i detta avtal. Men själva läggningen
på det första anförandet och sedan också den läggning, herr Engberg givit sina
följande anföranden — för att nu inte tala om herr Kilboms inlägg — tycks i
grunden avse ett annat syfte. Det ser ut, som om dessa talare egentligen äro
angelägna att hävda sin från andra tillfällen kända älsklingssats, att man genom
att dröja med uppgörelsen med Ryssland skulle ha försatt sig i en särskilt
ogynnsam situation, med andra ord, och såsom det kom fram i synnerhet i herr
Engbergs första anförande, att giva riksdagens majoritet betalt för att denna
majoritet icke år 1922 fann sig kunna godkänna det då framlagda avtalet. Jag
saknar för min del av nyss angivna skäl tillfälle att göra den jämförande detaljgranskning
mellan dessa två avtal, som ensam skulle bereda möjlighet att
fälla ett fullt bestämt omdöme. Men så mycket kan jag väl i alla fall få säga,
att det, såvitt man kan döma av vad som i tidningarna och här i dag kommit
fram, synes finnas goda skäl för den uppfattningen, att om man vill döma ojävigt
— och det vågar jag verkligen hava anspråk på att kunna göra på grund
av hela min syn på dessa frågor — så förefaller det som om på ett par av de viktigaste
punkterna väsentliga förbättringar dock äro vunna. Detta gäller, såsom
redan flera gånger sagts, dels behandlingen av de svenska fordringarna i Ryssland
:— den nya särskilda deklarationen är ovillkorligen i det avseendet bättre
än den i 1922 års förslag — och dels gäller det också avtalstextens konfiskationspunkt.
I det förra avseendet har visserligen herr Kilbom anmärkt, att det ej vore så
stor fördel med den nya deklarationen, ty, förmälde han, denna knyter löftet om
mest gynnad nations behandling för våra fordringar i Ryssland till förutsättningen
av »i övrigt fullt lika förhållanden». Och herr Kilbom gjorde härtill den
tolkningen, att detta skulle kunna ha avseende å »lika förhållanden» i fråga om
meddelade krediter från de stater, som komma i fråga. Vad är detta för ett sätt
att tolka en dylik deklaration? För vanliga läsare förefaller det, såsom redan
handelsministern påpekat, fullkomligt otänkbart att så göra. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att herr Kilbom i denna enda punkt icke är så väl informe
-
Nr 21. 24
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av råd om den andra partens avsikter som han tyckes vara i fråga om de faktiska
propositionen bestämmelserna. En sådan tolkning ter sig för mig som en orimlighet, som jag
™ '' vill hoppas att man åtminstone ur svensk synpunkt är beredd att från allra för
(Forts.
) , , .. -
sta början avvisa.
Vad återigen angår konfiskationspunkten kan det kanske vara tillräckligt
att hänvisa herr Engberg och herr Kilbom till att uppmärksamt genomläsa det
anförande, som den sedermera vid de nya förhandlingarna anlitade huvudförhandlaren
på sin tid höll i första kammaren rörande avtalsförslaget av 1922
och som var särskilt ingående rörande just denna punkt. En dylik genomläsning
skall säkert bidraga till att göra herr Engberg mycket tvivlande på riktigheten
av den uppfattning, han nu uttalat, att med den nya texten intet skulle vara
vunnet i förhållande till 1922 års förslag. För min del har jag en rakt motsatt
uppfattning.
Men, som sagt, det är, herr talman, icke för mig möjligt att gå in på någon
detaljerad jämförelse emellan de olika förslagen, och det förefaller mig, som
om därtill icke heller för ögonblicket funnes tillräcklig anledning. Jag har
egentligen begärt ordet för att uttrycka någon överraskning över att, när vi
nu, såsom herr Engberg formulerade det, dock ha »kommit så långt», detta
tillfälle skall begagnas till att försöka göra något slags retrospektiv förebråelse
mot riksdagens majoritets handlingssätt år 1922. Det är över huvud taget
synnerligen ofruktbart att så göra, redan därför, att förhandlingsläget naturligtvis
har förändrat sig så grundväsentligt sedan den tiden. Jag skall i det avseendet
icke upprepa vad som redan sagts, nämligen att hela den utgångspunkt,
som man hade år 1922, har blivit undanryckt under år 1923 och början av år
1924. Detta borde i och för sig vara tillräckligt för att förstå, att man ser
på problemet annorlunda nu, än man gjorde år 1922. Jag skall heller icke upp-''
repa vad jag tror vara en verklig sanning — det anfördes av herr Lindman —
att kvar står omöjligheten att bevisa, att man skulle ha vunnit något väsentligt
resultat för handeln med det så mycket omtalade 1922 års avtal. Jag tillåter
mig att i den punkten ställa mig på de mycket tvivlandes sida. Men jag skall
däremot säga, att det synes mig vara alldeles meningslöst — jag säger det ej
av rädsla för en diskussion om den saken — att draga upp någon jämförelse
mellan uppfattningarna på våren 1922 och det då föreliggande förslaget och
uppfattningarna nu om det nu framlagda förslaget.
Herr Engberg fällde emellertid i förbigående ett uttryck, som synes mig vara
klaven till den iver, lian just på denna punkt utvecklade. Häri kallade upprepade
gånger i sitt första anförande 1922 års förslag för »det socialdemokratiska
förslaget». Vad var det för »socialdemokratiskt» i detta förslag? Det var,
såvitt jag förstår, helt enkelt den svenska regeringens förslag. Och det kan
jag försäkra herr Engberg, att om jag och många andra då icke ansågo oss kunna
gå med på det förslaget, berodde det i ingen mån på att förslaget var framlagt
av en socialdemokratisk regering. Jag är förvissad om att den dåvarande
regeringen, liksom alla andra regeringar måste göra, sökte tillgodose landets
intressen i sina uppgörelser med främmande makter så gott som överhuvud för
den var möjligt. Epitetet »det socialdemokratiska» till 1922 års förslag
förefaller mig — det må herr Engberg ursäkta mig — endast ge ett nytt bevis
till många föregående på att herr Engberg ej kan smälta, att en »socialdemokratisk»
regerings förslag ej blev antaget. Så ligger det ej för oss. Vi torde ha
rätt, och komma att begagna oss av den rätten, att i riksdagen behandla dylika
förslag sakligt, efter vår uppfattning, vare sig regeringen är av den ena eller
den andra partifärgen.
Nåväl, nu har emellertid detta nya avtal kommit till stånd på grundval
av de jure-erkännande. Herr Engberg känner väl en sak, som jag nu är oförhindrad
att nämna, nämligen att jag redan tidigare ansett, alt någon risk att
Lördagen den 22 mars.
25 Nr 81.
taga upp förhandlingar på basis av de jure-erkännande icke funnits. Men jag tror,
att jag kan vara någorlunda vittnesgill, då jag säger, att det icke under hösten
1923 fanns någon anledning för de svenska förhandlarna och den svenska regeringen
att upptaga en aktion på sådan grundval, en aktion, vars uteblivande
herr Engberg nu så starkt klandrat. Herr Engberg och andra ha särskilt ansett,
att man bort skynda sig, efter det man fick reda på att den engelska
regeringen skulle godkänna Hyssland de jure. Därtill är att anmärka, att
om jag icke minnes alldeles galet, och det gör jag nog icke, så var den valstrid,
som avgjorde tillkomsten av den nya regeringen, icke färdig förrän efter
slutet av första veckan av december 1923, vidare att den nya engelska regeringen
icke blev bildad förrän någon tid därefter, samt slutligen att — och
här kommer något, som herr Engberg väl vet lika väl som jag — sedan den
blivit bildad fanns det icke överhuvud taget någon möjlighet att komma till
tals med den ryske förhandlaren under ganska lång tid, fanns sålunda icke
någon möjlighet att kännå sig för, om man skulle omlägga basen för förhandlingarna
eller ej. Vid sådant förhållande synes mig även den anmärkningspunkten
vara minst sagt hårdragen. Det överraskade mig i detta sammanhang
icke så oväsentligt att i den delen av herr Engbergs anförande återfinna
ett litet sidohugg, som egentligen togs upp av herr Kilbom och som i
hans mun är mycket mera förklarligt än i herr Engbergs, det nämligen, som
tycktes antyda, att man icke var så riktigt säker på att den svenska representanten
i London hade givit svenska regeringen nog tidiga och goda informationer.
Att herr Kilbom gör ett sådant utfall är ju bara vad man kunde
vänta, men att herr Engberg behövde spinna på den tråden var litet mera
oväntat.
Jag kan, herr talman, icke finna annat än att om1 man nu här har kommit fram
till ett resolut steg, i frågan om vårt förhållande till Ryssland, ett steg,, som
av alla, som yttrat sig, har hälsats med tillfredsställelse, och om det vidare
är erkänt, att det nya avtalet i det väsentliga synes vara acceptabelt, kunna
vi lugnt lämna resonemangen om jämförelsen mellan detta avtal och 1922 års
avtal, åtminstone tills vi få se det nya avtalet. Det tillfället, om man nu
ovillkorligen skall ha ett sådant, kommer längre fram, när propositionen varit
i utskottet och därifrån återkommer till kamrarna.
Herr Hamilton: Herr talman! Man kan tvista, om det varit fördelaktigare
att taga regeringsförslaget av år 1922 än det nu framlagda förslaget, och man
kan även beklaga, att Sverige icke kommit att genom avtalet intaga fullt samma
fördelaktiga ställning som England, Italien och andra länder, men vad tjänar
det till att diskutera vad som ligger tillbaka i tiden. Rättelse kan i allt fall
härutinnan icke nu vinnas, och frågan ställer sig därför nu, om det är till
fördel för vårt land att godkänna det förslag till avtal, som här förelagts
riksdagen, eller ej. Med den kännedom, som jag har om detta avtal på grund
av att jag tillhör utrikesnämnden — jag förmodar, att jag har rätt att säga
det —- synes mig det förslag, som här föreligger, vara till fördel för Sverige
och för den skull böra av riksdagen antagas. Och jag är övertygad om, att,
när frågan återvänder från utskottet, skall denna kammare och riksdagen tämligen
enhälligt godkänna förslaget.
Att här ingå i detaljer är icke lämpligt. Det bör ske först sedan frågan återkommit
från utskottet. Som sagt, huvudsaken är att nu se mot framtiden
och icke bakåt och att vi må förskaffa vårt land ett avtal — och här, gäller
det icke de jure utan de facto — som kan främja ett vänskapligt förhållande
till Ryssland, så att vi må kunna snarast möjligt med detta land börja för oss
fördelaktiga handelsförbindelser.
Vid remiss av
''propositionen
nr 199.
(Forts.)
Nr 21. 26
Lördagen den 22 mars.
Vid remiss av
propositionen
nr 199.
(Forts.)
Herr Engberg: Herr förste vice talman! Bara en replik till lierr Edén. Jag
ger den därför att om jag icke skulle giva den, komme sannolikt en sak, som
han sagt, att utläggas vidare. Hans excellens herr statsministern hade ställt
till mig frågan, om jag menade, att bara därför att tidningarna sade, att nu
skulle England erkänna Hyssland, så borde den svenska regeringen göra detsamma.
Jag replikerade då till herr statsministern, att det var för mig en
nyhet, att regeringen skulle behöva tidningspressen för att informeras angående
den engelska regeringens avsikter. En sådan replik, som var naturlig just på
grund av det uttalande, som herr statsministern gjort, försöker herr Edén nu
utlägga så, som om jag velat fälla ett omdöme vare sig i ena eller andra riktningen
om vår representant i London. Jag ber, herr förste vice talman, att
få på det bestämdaste tillbakavisa en sådan insinuation från herr Edéns sida.
Något sådant har aldrig föresvävat mig i mitt anförande.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande proposition
jämte de i anledning av densamma inom kammaren avgivna yttrandena till
konstitutionsutskottet.
Härpå föredrogos var för sig följande Kungl. Majrts propositioner; och remitterades
därvid:
till bevillningsutskottet propositionen, nr 200, angående godkännande av en
mellan Sverige och Schweiz träffad provisorisk handelsöverenskommelse;
till statsutskottet propositionerna:
nr 138, angående avlöning åt pastorn vid svenska Victoriaförsamlingen i
Berlin; och
nr 153, med förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret
1924—1925 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat
samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster;
till bankoutskottet propositionen, nr 154, angående pension åt slöjdläraren
Lars Hansson Bergs änka Paulina Berg, född Johansson; samt
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 164, med förslag till lag om ändrad
lydelse av § 2 i förordningen den 20 november 1863 om kj^rkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm samt förslag till förordning om vården av
vissa kyrkogårdar i Stockholm.
Vidare föredrogs propositionen, nr 170, angående folkundervisningens befrämjande
i rikets nordligaste gränsorter; och hänvisades densamma, i vad den
avsåge visst medgivande i fråga om vinnande av delaktighet i statens anstalt
för pensionering av folkskollärare m. fl., till bankoutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.
Härpå föredrogos var efter annan följande propositioner; och remitterades
därvid:
till statsutskottet propositionerna:
nr 180, angående anslag till nybyggnader för de kemiska och fysiska institutionerna
vid Chalmers tekniska institut;
nr 181, angående tillsättande av viss ämneslärarbefältning vid institutet
för blinda å Tomteboda;
nr 182, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1924
—1925 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner; och
nr 195, angående särskilda kurser vid lärlingsskola med syfte att förbereda
till inträde i teknisk fackskola;
Lördagen den 22 mars.
27 Nr 81.
till bankoutskottet propositionerna:
nr 91, angående pensionsförbättring åt styresmannen vid ammunitions fabriken,
överstelöjtnanten C. L. Engström; och
nr 92, angående pensionsförbättring åt f. d. underofficeren av 3:e graden H.
R. Johansson;
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 114, angående försäljning av ett kronan tillhörigt område i Mölltorps socken
av Skaraborgs län; och
nr 115, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Brunflo
socken av Jämtlands län;
till bankoutskottet propositionerna:
nr 116, angående pensioner å allmänna indragningsstaten åt änkor efter vissa
i försvarets tjänst anställda personer;
nr 117, angående ersättning till förre värnpliktige G. N. Häger;
nr 118, angående pensionsförbättring åt f. d. kaptenen vid flottan S. G. E.
Martin;
nr 119, angående pension åt daglönaren K. T. Eriksson och
nr 124, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller
förut anställda personer;
till statsutskottet propositionerna:
nr 139, angående anslag till försvarsdepartementet, marinförvaltningen och
försvarsväsendets lönenämnd; och
nr 140, angående efterskänkande i vissa fall av återbetalningsskyldighet beträffande
till underofficerare vid flottan oriktigt utbetalta krigstids- och dyrtidstillägg;
till
bankoutskottet propositionerna:
nr 184, angående pensionering av vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller
förut anställda personer; och
nr 198, angående pensionsförbättring åt mästaren vid flottans varv i Stockholm
C. O. Svantesson; samt
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 158, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;
nr 166, angående försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i
Västmanlands län;
nr 167, angående dyrtidstillägg åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor
samt lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å
Rimforsa; och
nr 202, angående tillämpning, i vad angår kronoegendomar, av föreslagen
lag om återköpsrätt till fast egendom.
Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 150, med förslag till lag
om samhällets barnavård m. m. hänvisades propositionen, i vad den avsåge förslaget
till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund,
till konstitutionsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.
Vidare fö^pdrogos var efter annan följande propositioner; och remitterades
därvid:
till behandling av lagutskott propositionen, nr 151, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen m. m.;
Nr 21. 28
Lördagen den 22 mars.
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 152, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd m. m.;
till statsutskottet propositionen, nr 162, angående ersättning av statsmedel
för handräckning i vissa fall enligt 72 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 171, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 16 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete;
till statsutskottet propositionerna:
nr 172, angående viss ändring i grunderna för förvaltningen av den i 19 §
av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförraäldat
fond, m. m.; och
nr 173, angående anslag för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 175, med förslag till lag om
ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i lagen den 19 juni 1917
angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige;
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 188, med förslag till lag om landsting
m. m.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 147, angående anordnande av vissa lokaler i förutvarande straffängelset
i Stockholm åt riksarkivet och statens historiska museum; och
nr 148, angående bidrag av postmedel till centralkassan för postpersonalens
fackliga och ekonomiska sammanslutningar m. in.;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 155, med förslag till lag om
utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för telegrafering eller telefonering
utan tråd m. in.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 157, angående utförande av vissa fiskehamnar; och
nr 168, angående uppförande av ett bangårdspostkontor i Stockholm;
till bevillningsutskottet propositionen, nr 189, angående vissa inrikes postavgifter;
till
jordbruksutskottet propositionen, nr 197, med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911; samt
till statsutskottet propositionen, nr 121, angående anslag till statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Härpå föredrogs propositionen, nr 141, angående tillfälliga lönetillägg åt vissa
kvinnliga skrivbiträden; och hänvisades propositionen, i vad den rörde nionde
huvudtiteln till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.
Vid härefter skedd föredragning av propositionen, nr 146, angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1924—1925 för viss personal inäta den civilt
statsförvaltningen överlämnades propositionen, i vad den avsåge pensions- och
indragningsstaterna till bankoutskottet, i vad den rörde nionde huvudtiteln till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.
Lördagen den 22 mars.
29 Nr 21.
Vidare föredrogs propositionen, nr 165, med förslag till förordning om fastighetstaxering
åren 1925 och 1926 m. m.; och hänvisades denna proposition, i vad
den avsåge förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 29 juni 1921 (nr 411) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt
synnerligt skattetyngda landskommuner, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.
Slutligen föredrogos var för sig övriga å bordet vilande propositioner; och
remitterades därvid:
till statsutskottet propositionen, nr 169, angående anslag till statistiska centralbyrån
och dess verksamhet under budgetåret 1924—1925 m. m.;
till bevillningsutskottet propositionen, nr 176, med förslag till förordning angående
transitering av införselförbjudna varor m. m.;
till statsutskottet propositionen, nr 185, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående statsverkets fond
av rusdrycksmedel m. in.;
till bevillningsutskottet propositionen, nr 186, med förslag till förordning angående
fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 om begränsning
av den myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning;
till
statsutskottet propositionen, nr 187, angående ersättning till vissa vintillverkare
samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm;
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr 194, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 13 april 1922 om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november
1908 angående eu särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
och
nr 203, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911
(nr 80), med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa;
till behandling av lagutskott propositionerna :
nr 122, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 26 maj 1909
om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd;
nr 123, med förslag till lag om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län in. m.; och
nr 125, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken
m. in.;
till konstitutionsutskottet propositionerna:
nr 137, med förslag till lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
;
nr 149, med förslag till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen; och
nr 179, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 novem
ber
1920 om val till riksdagen;
till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 190, med förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom in. m.;
nr 196, med förslag till lag om ändrad lydelse av 183, 185, 186, 193 och
198 §§ utsökningslagen;
nr 208, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura m. m.;
nr 212, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
Nr 21. 30
Lördagen den 22 mars.
nr 214, med förslag till lag om ändrad lydelse av 49, 50, 52, 56 och 185 §§
i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914; och
nr 205, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad m. m.;
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 159, angående ratificering för Sveriges
de! av den i Paris den 9 februari 1920 undertecknade internationella traktaten
om Spetsbergen;
till statsutskottet propositionen, nr 160, angående vissa anslag till utrikesförvaltningen;
till
bankoutskottet propositionen, nr 161, angående pension å allmänna indragningsstaten
åt efterlevande till vissa inom utrikesförvaltningen anställda
eller förut anställda personer;
till konstitutionsutskottet propositionerna:
nr 163, angående ratificering av vissa ändringar i stadgan för den internationella
arbetsbyrån; och
nr 183, angående godkännande av att traktater rörande inrättande av undersöknings-
och förlikningsnämnder avslutats mellan Sverige samt Danmark, Finland
och Norge;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 191, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i
löst mått, m. m.;
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr 192, angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket;
nr 193, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, m. in.;
nr 204, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
m. in;
nr 206, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt, in. m.; och
nr 207, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § och 15 § 4 mom.
av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering;
till behandling av lagutskott propositionen, nr 215, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;
till statsutskottet propositionerna:
nr 177, angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m.;
nr 178, angående anslag till bestridande av kostnader i samband med domstolsbehandling
av frågan om tillstånd till Vänerns reglering;
nr 201, angående införande av värmeledning i östra flygelbyggnaden till
Gävle slott m. m.;
nr 210, angående anläggande av ett statens kraftverk vid Norrforsen i Ume
älv; och -iiii
nr 211, med förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel;
till bankoutskottet propositionen, nr 209, med förslag till förordning angående
postgirorörelse; samt
till jordbruksutskottet propositionen, nr 213, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.
Lördagen den 22 mars.
31 Nr 21.
8 3.
Härefter föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets memorial,
nr 16, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande första lagutskottets
utlåtande nr 14 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av SO, 54, 80, 91, 93, 124, 132 och 133 §§
i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, dels ock en i anledning av propositionen
väckt motion.
§ 4.
Vidare föredrogs, men bordlädes åter andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3.
§ 5.
Ordet lämnades nu till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr förste
vice talman! Bland de i dag remitterade propositionerna äro några av synnerlig
omfattning, varför en utsträckning av motionstiden för dem borde medgivas.
Ilessa propositioner äro nr 170, 202, 150, 151, 152, 188, 179, 190 och 192. Jag
anhåller, att kammaren med stöd av § 55 riksdagsordningen måtte besluta att för
de uppräknade propositionerna medgiva utsträckning av motionstiden till det
sammanträde, som infaller näst efter 20 dagar efter propositionernas avlämnande.
Denna hemställan bifölls.
§ 6.
Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1925 av Ulriksdals
kungsgårds förvaltning och drift; och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringsarbeten
vid garnisonssjukhuset i Stockholm.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 7.
Vid föredragning härpå av jordbruksutskottets utlåtande, nr 14, i anledning .. An3-av väckta motioner om anslag till räntefria lån för inköp av vårutsäde anförde: f™*inköpta*
Herr Anderson i Råstock: Herr förste vice talman! Det är ingalunda min varutsädeavsikt
att gorå något yrkande, men jag begärde ordet för att fästa uppmärksamheten
på den, enligt mitt sätt att se, ganska egendomliga form, som jordbruksutskottet
valt för att kunna möjliggöra dessa lån. Det heter på sidan 3 i
utskottets utlåtande nr 14 sista stycket: »Då med hänsyn till det med ifrågavarande
lån avsedda ändamålet kräves, att lånen kunna omedelbart utlämnas,
torde hinder icke böra möta för Kungl. Maj :t att för tiden intill det nya budgetårets
ingång den 1 juli 1924 av tillgängliga medel förskjuta erforderligt belopp.
» Jag frågar mig då: Vad är det annat än ett återupplivande av det gamla
förskottsväsendet, som riksdagen så bestämt försökt komma ifrån tidigare? Jag
vill som sagt icke göra något yrkande, utan har bara velat uttala en bestämd
förhoppning, att denna nödfallsutväg, som jordbruksutskottet använt sig av,
icke må i fortsättningen av jordbruksutskottet eller andra utskott tillgripas, ty
då få vi åter det gamla av riksdagen avskaffade förskottsväsendet.
Nr 21. 32
Lördagen den 22 mars.
Ang.
räntefria lån
för inköp av
vårutsäde.
(Forts.)
Herr Nilsson i Tånga: Herr förste vice talman! Man kan dela herr Andersons
i Råstock uppfattning, att det kan hysas vissa betänkligheter mot det
uttalande, som utskottet här har gjort. Men förhållandet är det, att utskottet
icke sett någon annan framkomlig väg, om man överhuvud skulle kunna vinna
det ändamål, som åsyftas, nämligen att komma jordbrukarna till hjälp i fråga
om möjligheten att kunna inköpa utsäde. „
Utskottet har emellertid därvidlag stött sig på ett ^prejudikat, oin jag sa tar
säga, som icke ligger längre tillbaka i tiden än fjolåret, Det^ förhaller sig ju
nämligen så, som kammarens ledamöter ha sig bekant, att fjolarets riksdag beslöt,
att staten skulle teckna aktier i ett bankaktiebolag, avsett att övertaga
Svenska lantmännens bankrörelse, till ett belopp av 15 miljoner kronor. Detta
belopp var ju icke tillgängligt förr än efter det nya budgetårets ingång, men
Kungl. Maj :t bemyndigade statskontoret att av tillgängliga medel utanordna
eller förskottera beloppet. Och jag skall taga mig friheten att läsa^upp en
passus ur det kungl. brevet, där det heter: »Kungl Maj:t uppdrager åt statskontoret
att dels för statens räkning verkställa teckning av aktier i det för övertagande
av Svenska lantmännens banks rörelse under bildning varande bankaktiebolag
till ett belopp av femton miljoner kronor, dels med anlitande av tillgängliga
medel vid bolagets bildande inbetala det tecknade beloppet, mot ersättning
från ovan omförmälda anslag, så snart detsamma bliver tillgängligt, dels
ock efter ingången av budgetåret 1923—1924 hos riksgäldskontoret i mån av
behov lyfta nämnda anslag» o. s. v. Och jag kan därvidlag fästa, uppmärksamheten
på, att därom fanns icke något som helst uttalande vare sig i propositionen
eller i statsutskottets utlåtande eller i riksdagens skrivelse. Men Kungl.
Maj it ansåg sig dock oförhindrad att bemyndiga statskontoret att utanordna
beDet''linnés sålunda, om jag så må säga, ett prejudicerande fall. Jag delar
för all del herr Andersons i Råstock uppfattning, att skulle en sådan praxis
utveckla sig i stor utsträckning, det kan resas betänkligheter däremot. Men
å andra sidan får sägas att har Kungl. Maj:t icke några medel tillgängliga, da
kan ju Kungl. Maj :t icke heller begagna sig av en dylik utväg.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Här föreliggande fall skiljer sig
litet från det av herr Nilsson i Tånga anförda exemplet. Där hade regeringen
begagnat sig av sin rätt att i proposition komma med vissa förslag. Här är det
— och även jag erkänner det behjärtansvärda i själva saken — dock enskilda
motionärer, som kommit fram med förslaget i fråga.
Jag begagnar tillfället att säga, att jag undrar, om det ej vore en klok och
praktisk anordning för riksdagen och för regeringen att åstadkomma ett anslag,
som kunde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, och som riksdagen kunde, så
att säga, ha att draga växlar på vid sådana här utomordentliga tillfällen. Jag
tror. att det vore bättre att reda upp saken så, än att fortgå pa den här använda
vägen.
Herr Hermelin: Herr förste vice talman! Efter denna avvikning av fragan
skall jag be att i övrigt få göra några erinringar.
Det har ju varit ett jordbrukets nödläge, som har gjort, att man velat vidtaga
denna åtgärd, som nu varit föremål för vice ordförandens i statsutskottet
anmärkning. Framställningen avser att bevilja anslag till räntefria lan tor
inköp av vårutsäde, vilket, som nyss omnämndes, föreslagits av uti i bada kamrarna
avgivna motioner. Dessa motioner ha vant remitterade, till lantbruksstyrelsen,
som funnit syftet behjärtansvärt. Styrelsen har låtit verkställa en
undersökning genom olika huhsållningssällskap och har därvid funnit, att pa
Lörilageu den 22 murs.
33 Nr 21.
grund av felslagen skörd behov av utsäde föreligger i vissa delar av landet,
särskilt i Älvsborgs läns norra del, i Värmlands nedi Kopparbergs län samt f
Norrland. Avsikten är alltså att komma jordbruket till hjälp i den största möjliga
utsträckning genom att inom vissa områden tillförsäkra detsamma utsäde
för våren 1924.
Jag vill till en början säga, att jag ansluter mig till den reservation, som
är avgiven av herr Ingeström, vilken i likhet med lantbruksstyrelsen anser,
att någon annan begränsning av lånebeloppets storlek än beträffande låna-,
bidraget per deciton inköpt vara icke bör ifrågakomma. När ärendet var på
remiss till lantbruksstyrelsen, ansåg donna, att det skulle göras någon begränsning
vid beviljandet av lån, så att bidrag skull komma så många jordbruk
som möjligt till godo. Denna begränsning föreslog styrelsen skulle ske därigenom,
att bidraget fixerades till 15 kronor per dcciton havre eller till ungefär
50 procent av nu gällande inköpspris. Det är ju möjligt, att man kan erhålla
fullgott utsäde för ett pris, understigande 30 kronor, men priset kommer nog
i alla fall att hålla sig mellan 25 och 30 kronor.
Nu har emellertid jordbruksutskottet även maximerat lånebeloppets storlek
till 400 kronor, vilken maximering kommer att innebära, att lån icke skulle
kunna beviljas större jordbruk för mer än omkring 15 hektar jord, avsedd till
vårsädsutsäde. En sådan maximering torde aldrig ha varit lantbruksstyrelsens
mening att införa, utan den hade nog tänkt sig, att lån efter verkställd prövning
skulle kunna utlämnas även för större arealer, om så skulle erfordras.
Nu tror jag icke, att detta för Norrlands vidkommande kommer att spela någon
roll, men det gör det möjligtvis för norra delen av Älvsborgs län och för
Värmlands län. När nu jordbruksutskottet accepterat de 15 kronorna, har jag
för min del ansett, att denna maximering med 400 kronor bör bortfalla, och''
jag anser mig därför böra instämma i herr Ingeströms reservation. Ett bifall
till densamma kan ernås på sådant sätt, att kammaren bifaller utskottets förslag
men med den ändringen av motiveringen, att sista punkten på sidan 2,
som börjar med orden »I fråga om lånebeloppets begränsning» och slutar med
»400 kronor», utgår ur motiveringen. Jag kommer sedermera att yrka bifall
till en sådan förändring.
Emellertid är det ytterligare en sak, beträffande vilken jag har en erinran
att göra. Förutom detta bidrag av 15 kronor per deciton havre har jordbruksutskottet
för Norrlands vidkommande även föreslagit ett bidrag till kornutsäde,
fixerat till 25 kronor per deciton i stället för 15 kronor per deciton för havre.
Detta 10 kronor högre bidrag för korn kan emellertid icke stå i riktig relation
till bidraget för havre, ty det skulle i så fall motsvara ett kcrnpris på 50
kronor per deciton. Nu är emellertid verkliga förhållandet det, åtminstone i
våra sydliga trakter, att prisskillnaden mellan havre och korn i regel icke
uppgår till mer än 2 ä 3 kronor. Denna skillnad beror därpå, att beträffande
korn så gott som afl råvara kan användas till utsäde, men att beträffande
havre 30 ä 40 procent faller bort. Detta torde nu kunna justeras på
sådant sätt, genom att det står skrivet »högst» 25 kronor. Vederbörande hushållningssällskap
torde efter de direktiv, som erhållas, kanna reglera priset så,
att det blir en bättre proportion mellan bidragen till utsäde för havre och korn
än vad som här angivits.
Slutligen vill jag göra ytterligare en erinran, och det är den, att på grund
av den störa utsädesbrist, som för närvarande råder i landet, hava ansenliga
kvantiteter utländsk havre importerats för utsäde, men detta är en havre, vars
odlingsvärde man omöjligen fullt kan känna. Jag tror, att det särskilt för
de trakter, varom det här är fråga, vore ganska betänkligt att använda den
till utsäde. Ledsamt nog är det ingen närvarande på statsrådsbänken, men det
Andra Tcammarens protokoll 1921f. Nr 21. 3
Ang.
rånte fr ia lån
för inköp av
vårutsäde.
(Forts.)
Nr 21.
34
Lördagen den 22 mars.
Ang.
räntefria lån
för inköp av.
vårutsäde.
(Forts.)
kan ju hända, att vad jag säger ändå kan komma fram, och jag skulle då vilja
rikta en anmaning till vederbörande, att när föreskrifterna rörande villkoren
för denna belåning av spannmål komma att utfärdas, det däri bestämmes, att
utsädet bevisligen bör vara av svensk vara. Det kan ju icke vara meningen,
att vi genom statslån skola understödja ett utsäde, vars odlingsvärde man icke)
känner.
Herr förste vice talman, mina; herrar! Det är dessa erinringar, som jag
har velat göra, och jag kommer nu till mitt yrkande, nämligen om bifall till
utskottets hemställan med den ändring av motiveringen, att den förut angivna
punkten nederst å sidan 2 »I fråga om lånebeloppets begränsning......400
kronor» måtte utgå.
I detta yttrande instämde herr Bengtsson i Norup.
Herr Nilsson i Tånga: Herr förste vice talman! Utskottet har ansett det
nödvändigt att sätta en bestämd gräns för lånebeloppets storlek, och utskottet
har då, såsom ganska naturligt är, stannat vid den gräns, som motionärerna,
herr Pettersson i Stäringe m. fl. ha föreslagit, nämligen 400 kronor. Vill man
hålla lånebeloppet inom rimliga gränser, torde det vara nödvändigt att fastställa
en sådan maximigräns, och jag skulle vilja fråga friherre Hermelin,
vad som skulle bli följden, om man toge bort denna gräns. Så/vitt jag kan
se, blir resultatet, att vederbörande hushållningssällskap eller de, som skola
handha detta, bliva nödsakade att ransonera lånebeloppen, om anslaget skall
kunna hållas inom rimliga gränser. De måste sålunda begränsa lånebeloppen
för enskilda låntagare, och då leder detta till praktiskt taget precis samma
resultat. Jag tror för min del, att det är synnerligen klokt att sätta denna
gräns.
Beträffande relationen i lånerätt mellan havre och korn per deciton, får man
ju medge, att det åtminstone i första ögonblicket förefaller oriktigt, att man
lämnar ett bidrag av 15 kronor för havre men 25 kronor för korn. Saken
ligger emellertid på det sättet, att lånebidraget för korn gäller förnämligast
Norrland, och att Norrland är hänvisat till en mera begränsad rayon, då det
gäller inköp av korn för utsäde. Man måste där hålla sig inom sina egna
gränser och kan icke köpa utsäde från trakter belägna längre söderut. Detta
bidrar givetvis till en stegring i priset på korn för utsäde. Dessutom lär det
vara så, att det förnämligast är korn av 1922 års skörd, som kan anses fullt
lämpligt till utsäde, och detta bidrar ju också i sin mån att höja priset. Jagtror
sålunda, att relationen kan försvaras.
Nu har första kammaren redan bifallit utskottets utlåtande såväl beträffande
klämmen som motiveringen, och jag anhåller även på den grund, herr förste vice
talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande oförändrat.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Hermelin under överläggningen framställda yrkandet, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
§ 8-
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckt motion om ändrad
lydelse av § 107 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 10, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet:
Lord ngen don 22 murs.
35 Nr 21.
nr 27, i anledning av kamrarnas återremiss av punkt 1 av statsutskottets
utlåtande nr 18 angående anslagen till lots- och fyrväsendet; och
nr 28, i anledning av väckt motion angående ålderstillägg åt aktuarien i generaltullstyrelsen
K. A. Törnell;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årligt understöd
åt arbetaren vid riksbankens sedeltryckeri K. F. Brodd;
nr 24, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående uppförande
av bostadshus vid Tumba bruk m. m.; och
nr 25, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande till vissa
värnpliktiga, vilka omkommit vid en järnvägsolycka vid Jörlanda; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag från gällande
bestämmelser för bidrag från norrländska avdikningsanslaget beträffande
ett företag, avseende reglering av Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag i Karl
Gustavs socken av Norrbottens län;
nr 16, angående väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade
bestämmelser i fråga om skyldigheten att underhålla enklare vägar; och
nr 17, i anledning av väckt motion om utsträckt befogenhet för Kungl. Maj:t
att bevilja betalningsanstånd eller annan lättnad för köpare av kronojord.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Petersson i Broaryd | under | 3 dagar fr. | 0. | m. den | 23 | mars | ||
» | Jonsson i Mörkhult | 5> | 3 | » | » |
| 26 | » |
» | Holmberg | 3> | 4 | » | » | T> | 23 |
|
| Johansson i Uppmälby | » | o O |
| » |
| 23 | T> |
» | Oranatli | » | 3 |
| » | » | 23 | ■» |
» | Holmström i Gävle | 2> | 3 | » |
| >> | 23 | » |
| Persson i Fritorp | 2> | 3 | » | » |
| 24 |
|
» | Lagerkvist | » | 4 | » | » | » | 26 | » |
» | Anderson i Bistock |
| 3 |
|
| » | 23 |
|
2> | Lallander |
| 2 | » |
| » | 24 | » |
| Uddenberg i Karlskoga | » | 6 | » |
| » | 24 |
|
» | Carlsson i Solberga | » | 4 |
| » | » | 24 | » |
| Rydström | » | 5 | » | » | » | 24 | » |
> | Pettersson i Stäringe | » | 3 | » | » | » | 24 | » |
» | Lindgren | » | 3 | » | » | » | 24 | » |
» | Magnusson i Kalmar |
| 7 | » | » |
| 27 | » |
» | Leffler | » | 3 |
| » | » | 24 |
|
» | Olsson i Golvvasta |
| 3 |
| » |
| 24 | » |
» | Nilsson i Hörby |
| 3 | » | » |
| 23 |
|
» | Spångberg |
| 4 |
| » |
| 26 | » 1 |
| Vennerström | » | 4 | » | » | » | 26 | » |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,34 e. in.
In fidem
Per CronvaJl.
Nr 21.
3 G
Måudagen dm 24 mars.
Måndagen den 24 mars.
Kl. 3.30 e. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 18 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 10, 27 och 28, bankoutskottets utlåtanden
nr 23—25 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 15—17.
§ 3.
Vid föredragning härpå av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 324, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning rörande antagande av ett världsspråk och inrättande
av en internationell världsspråksakademi, beslöt andra kammaren hänvisa detta
ärende till sitt femte tillfälliga utskott.
§4.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1925 års taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt samt till bevillning av inkomst m. in.; och
nr 20, i anledning av väckta motioner om rätt för rederiaktiebolag att i vissa
fall återbekomma erlagda skattebelopp; samt
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av viss åtgärd
vid fördelningen av visst i statsverkspropositionen begärt anslag m. m.
§ 5.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Jönsson i Revinge under 3
dagar från och med den 25 innevarande mars.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,42 e. m.
In fidem
Per C ronvall.
Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 241298