1924. Ändra kammaren. Nr 12

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:12

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924. Ändra kammaren. Nr 12.

Tisdagen den 19 februari.

Kl. 3.30 e. in.

§1.

Justerades protokollen för den 12 och den 13 innevarande februari.

§2.

Herr statsrådet Ekeberg överlämnade Kungl. Maj ds skrivelse till riksdagen
den 15 februari 1924 med tillkännagivande, att Kungl. Maj.-t prövat lämpligt
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning göra riksdagen meddelande
i viss fråga av sådan beskaffenhet, som i sagda § avsåges, att Kungl. Maj :t
förordnat, att meddelandet skulle framföras i första kammaren av statsrådet och
chefen för handelsdepartementet och i andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena, samt att Kungl. Maj:t bestämt, att kamrarnas sammanträden i här
avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

I anledning härav meddelade herr talmannen, att sammanträde inom lyckta
dörrar komma att för ovan omförmälda ändamål hållas torsdagen den 21 innevarande
februari kl. 2 e. m.

Ordet lämnades härefter till

Herr Starbiick, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
ville besluta att i avseende å det nu beslutade sammanträdet, som kommer att
hållas torsdagen den 21 februari, icke skola tillämpas bestämmelserna i § 15
mom. 3 och 4 av kammarens arbetsordning, och att följaktligen de vid ifrågavarande
sammanträde förekommande yttranden icke skola inflyta i protokollet.
Vidare ber jag få föreslå, att i avseende å nyssnämnda sammanträde stadgandet
i g 19 mom. 3 av kammarens arbetsordning icke heller skall tillämpas.

Denna hemställan bifölls.

ner

§ 3.

Föredrogos var lör sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositior‘
och hänvisades därvid:

till behandling av lagutskott propositionen, nr 40, med förslag till lag om
andrad lydelse av 50, 54, 80, 91, 93, 124, 132 och 133 §§ i lagen den 12 augusti
1910 om aktiebolag;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 42, angående pensioner åt vissa personer;

nr 43, med förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen
den 15 juni 1923 (nr 266), med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer; och

A nära kammarens protokoll 1924. Nr 12. j

Nr 12. 2

Tisdagen den 19 februari.

nr 44, med förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den
15 juni 1923 (nr 267), med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt pensions"berättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.; samt
till jordbruksutskottet propositionen, nr 41, angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor.

§4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr
3—7, första lagutskottets utlåtande nr 6 samt andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

§ 5.

Herr Holmgren avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 20, angående försvarsväsendets ordnande.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 353, bordlädes.

§6.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 19, till styrelsen för riksdagsbiblioteket, angående verkställd granskning av
bibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om fattigvården.

Justerades protokollsutdrag.

§8.

§9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Västberg under 7 dagar fr. o. m. denna dag,

» Olsson i G-olvvasta » 3 » . » » »

» Lunden _ » 2 » »20 febr.

Gustafsson i Örebro » 3 » » 21 » och

» Lindgren » 9

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3.52 e. m.

denna dag.

In fidem
Per Cronvall.

3

Onsdagen den 20 februari.

Onsdagen den 20 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet herr Holmgrens på kammarens
bord liggande motion nr 353.

Andra lagutskottets härpå föredragna utlåtande nr 7 bordlädes åter.

§3.

Till avgörande företogs nu bevillningsutskottets betänkande, nr 3, i anledning
av vackt motion om höjning av vissa industritullar.

nrIl|o andra kammaren väckt till bevillningsutskottet hänvisad motion,
, ,, hade herr Lithander m. fl. föreslagit, att riksdagen ville besluta, att
tullsatserna for i motionen angivna och eventuellt andra varuslag måtte från
j1 “ed *»*> *om av Kungl. Majrt bestämdes, förhöjas med 50 procent, dock att,
i de fall da pa grund av de s. k. lyxtullarnas införande förhöjningar, i tullsatserna
vidtagits i fråga om vissa av i motionen avsedda tulltaxerubriker, den av
motionärerna begarda tullregleringen endast skulle utgöra 50 procent å den tullsats,
som gällde före lyxtullarnas införande.

ri£dagtnsetåtgäTd!älIde’ ** fÖIeVarande motion icke måtte föranleda någon

ÄtäSSiav he"“triierre Flemins Sedan

utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Vid olika tillfällen har det riktats vädjanden
till svenska riksdagen att behjarta industriens — och även jordbrukets —
krav\. kar nämligen från olika håll ansetts nödvändigt att i väsentligare
man an hittills agt rum söka bevara produktionen åt hemlandet. I dessa Srä!andfn,
har,mafn emellertid tyvärr icke lyckats, ehuru det skulle varit av oerhört
stor betydelse for landets ekonomi att ha fått dessa krav godkända av riksdagen.

° £ ^^^nnyvisats har medfört, att våra penningmedel i stor utsträcknine ha

varit^aKet ’ ^ ^ ^ betytt arbetslöshet 1 vida större grad än eljest skull!

Det förhåller sig nu så att kraven på tullar tidigare sträckt sig över en
mycket större mangd rubriker i tulltaxan än vad det nu är fråga om. För indu täoVk

vldkommande T beträffande jordbruket ha givetvis särskilda motioner
väckts begransas nämligen motionskraven till att omfatta de rubriker där

Ang. ifrågasatt
höjning av
vissa industritullar.

Nr 12. 4

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifråga- statistiken fortfarande utvisar, att eu icke önskvärd ökning av importen ägt
satt höjning av rum j)e^ gj på dessa punkter, man vill bringa den svenska industrien hjälp.
vissa industri- Vi därvidiag följt den principen, att vad som automatiskt skett i fråga om
.“ ''"i värdetullar också bör tillämpas i fråga om vikttullar. Mig veterligen bär från
deras sida, som vilja vägra det begärda tullskyddet, ingen invändning riktats
mot det förhållandet, att värdetullarna regleras automatiskt efter prisernas
stegring och fall. En vara, som 1914 kostade 100 och nu kostar 150, åtnjuter
i sådant fall fortfarande samma skydd. Men när tullen bestämmes efter vikt,
blir följden den, att för en vara, som nu kostar 150—160 mot tidigare 100 står
alltjämt samma vikttull kvar. Det blir alltså en försämring i det tullskydd,
som förut gällt. Med hänsyn därtill att det numera, enligt vad statistiken visar,
inträtt en viss stabilisering uti prisläget — somliga uppge i detta sammanhang
jämförelsetalet 150 och andra 160 — så ha motionärerna, som stannat vid den
lägre siffran, krävt ett tullskydd, motsvarande den fördyring, vilken uppstått
efter det de olika varuslagen fått sitt skydd. Om ett tullskydd t. ex. år 1914
var 10 öre per kilogram, bör det för närvarande vara 15 öre, för att en anpassning
skall ha skett till det nuvarande läget.

Det har nu gjorts gällande, att genomförandet av vårt förslag skulle innebära
en fördyring av en massa varuslag. Emellertid är det till en början inte givet,
att tullskyddet i sin fulla utsträckning utnyttjas, och framför allt rader det
förhållandet, att den svenska industrien är föremål för en vida skarpare tävlan,
när produkterna föras ut i marknaden, än den utländska, varför konkurrensen
styr om, att varorna i alla fall komma allmänheten billigt tillhanda. Det synes
mig därför, som om utskottets farhågor i detta avseende vore överdrivna. ^

Utskottets majoritet upprepar vad som förut påpekats, att det är mervärdet
uti produktionskostnaderna, som skall skyddas och ingenting annat. Detta har
man stirrat sig så blind på, att intet annat skäl får uppväga denna synpunkt.
Man ser t. ex. alldeles bort från att statistiken ger vid handen, att det vid åtskilliga
varurubriker försiggår en import, som det borde varit önskvärt att la
minskad. Problemet om merkostnader eller icke merkostnader är förresten så
svårt att fixera, att skall man vänta härpå, får man aldrig någon slutgiltig
reglering, och skall man vänta på tull- och traktatkommittén, blir det heller
aldrig en slutgiltig reglering. Det enda, som glatt mig i detta betänkande är,
att för första gången på flera år har bevillningsutskottet icke talat om tulloch
traktatkommittén. Under flera års tid har man eljest, så fort det varit
fråga om skydd för svensk industri, dragit fram oenna kommitté och sagt, att
det inte kunde gå an att göra något, därför att man måste avvakta vad den
komme till för resultat; jag tycker nästan det är otacksamt, att man nu synes
ha glömt bort densamma. Kommittén synes för närvarande ligga i själatåget

__ den har haft eller skall ha sitt sista sammanträde — men fortfarande har

man inte ett enda belägg för att den gjort så mycket som_ett uns för att skydda
den svenska industrien. Den har givit oss synnerligen intressanta professorsavhandlingar,
men jag tror, att vi skulle ha fått dessa även eljest och till ett
vida billigare pris. Yi skola nog granska de kostnader kommittén dragit, när
den dagen kommer, men redan nu tycker jag det kan sägas, att utskottets
majoritet borde ha erkänt, att tull- och traktatkommittén, som man sedan åratal
pekat på såsom den där skulle uträtta allting på detta område, icke gjort någonting
alls för att ge den svenska industrien ett skydd. För mig är det visserligen
en lättnad att slippa se ordet tull- och traktatkommitté i betänkandet, men
jag vill i alla fall ge kommittén den lilla erinring, som ligger i vad jag nu
sagt. Låt vara, att man icke skall döma förrän man fått se slutresultatet, men
här tycks det bli varken tullar eller traktater.

Jag har redan sagt några ord rörande den prisstegring, som man förklarar
skulle bli en följd av ett bifall till motionen, och jag har framhållit, att kon -

OnsdiigiMi den 20 februari.

5 Nr 12.

kurrensen nog sköter om den saken. Emellertid gar utskottsmajoriteten vidare
och säger, att det i betydlig utsträckning bleve nödvändighetsartiklar av skilda
slag, som skulle träffas av en sådan prisförhöjning, och särskilt betecknande
härvidlag skulle vara, menar man förmodligen, att byggnadsverksamheten komme
att röna inflytande av de högre priserna. .lag har då låtit verkställa en utredning
på detta område, och av de resultat, till vilka jag därvid kommit, skall
nog kammaren och riksdagen förstå, hur litet vägande den argumentering är,
som utskottsmajoriteten i saknad av sin vanliga hänvisning till tull- och traktatkommittén
angivit såsom sitt huvudsakliga skäl för avslag av vår motion.
När man icke närmare granskar saken, ligger det eljest nära tillhands för
folk att tycka, att byggnadsverksamheten icke får fördyras genom tullar.

De materialier, som det här skulle gälla, ingå till cirka 10 % i byggnadskostnaden
för en fastighet, vilken ej är betongbyggnad. För att visa med vilken
procent tullsatsen för närvarande ingår i kostnaden för de olika varuslagen,
kan jag nämna, att för porslin är denna procent 6 x/2 procent, för fönsterglas 23,
för radiatorer 13, för rör 9, för spik 15, för lås 13, för gångjärn och beslag 17
o. s. v. Om man nu sätter genomsnittsprocenten till 14, så är det snarare för
högt räknat än för lågt — vi veta ju att det väsentliga i detta sammanhang är
arbetslöner och annat, som icke skulle vara föremål för tullförhöjning. Det
sagda visar, att tullen i detta ögonblick endast med Vio av 14 %, d. v. s. med
1,4 % ingår uti byggnadskostnaden. Vi ha nu föreslagit i motionen, att man
vid vissa rubriker skulle öka ut tullskyddet med halva beloppet.'' Detta skulle
alltså i förhållande till hela byggnadskostnaden medföra en ökning av 0,7 /.
Om man räknar med exempelvis ett enfamiljshus, som drager en kostnad av
25,000 kronor, skulle det föreslagna nya tullskyddets teoretiska inverkan utgöra
175 kronor, och för ett hus med en byggnadskostnad av en halv miljon
kronor skulle ökningen vara 3,500 kronor. Nu frågar jag var och en här i
kammaren: är det någon människa, som i dessa tider av växlande arbetspriser
och växlande timpenningar kan fästa sig vid en dylik utgift? Ett bifall till
motionen har verkligen icke, såsom en siffergranskning skall ge vid handen,
sådana proportioner, som utskottsmajoriteten gör gällande. Det är visserligen
klart, att siffrorna i detta fall kunna variera — jag har ju fått lov att vid
denna beräkning taga genomsnitts siffror — men även med mycket stora marginaler
kommer det, mina damer och herrar, knappast att kunna röra sig om mera
än vad som skulle bli följden, om man i ett byggnadsföretag hade under vissa
tider ett par hantlangare för mycket eller något i den vägen. Och en sådan
omständighet t. ex. som att det bleve en något långsammare takt uti byggnadsarbetet
skulle betyda vida större kostnader, än vad som motsvaras av de föreslagna
tullförhöjningarna. När det varit tal om exempelvis åtta timmars arbetsdag,
när det varit tal om arbetskonflikter och dylika saker, som verkligen
inverka på priserna å byggnadsområdet, har man icke hört talas om sådana
betänkligheter, som utskottet nu anfört, men när man talar om att höja en
tull endast så mycket att, som sagt, ökningen skulle för en byggnad å 25,000
kronor bliva 175 kronor, då anses det ödeläggande för svenska folket, då går
det icke an att åstadkomma ett skydd för industrien, då betyder det inflation,
då innebär det att skapa fördyring o. s. v. Var vänlig och studera dessa
siffror, och ni skall få se, mina damer och herrar, att det yttrande, som bevillningsutskottet
har kommit med i fråga om byggnadsindustrien, icke står sig
vid en saklig kritik. Jag skall ställa detta papper till herr ordförandens i bevillningsutskottets
förfogande — jag vill icke belasta kammarens protokoll med
detsamma i dess helhet. Det är kontentan av vad som där står, som jag tilllåtit
mig anföra.

Jag skall inte heller trötta kammaren med att i någon större utsträckning
upprepa de statistiska uppgifter, som äro bilagda motionen. Endast några få

Awj. ifrågasatt
höjning av
visna industri -tullar.
(Forts.)

Nr 12. 6

Onsdagen den 20 februari.

r-åga" ?iffror ska11 JaS nämna. Importen av järnplåt omfattade år 1913 16,000 ton,
vissa industri- * rounl^a tal, men år 1923 var den 39,000 ton. Importen av pianon har stegrats
tullar. från 533 stycken år 1913 till 5,600 ett ar, 3,400 ett annat, 3,500 året därpå

(Forte.) samt över 4,000 förra året. Nog är det roligt att det svenska folket är musi kaliskt,

men en dylik stegring innebär dock ett giv-akt, och det är beklagligt,
att man inte vill lägga så mycket som två strån i kors för att bevara denna
industri åt hemlandet. Jag tycker, att man går alldeles för långt i den nonpossumus-politik,
som bedrives, såfort det gäller att ge den svenska industrien
någon hjälp. Det är här inte meningen att vidtaga åtgärder, som äro prohibitiva,
som hindrar den utländska importen, men det är meningen att ge den svenska
industrien ett litet handtag för att den med större tillförsikt och större tilltro
skall kunna ordna sig för sin produktion. Jag kan för min del inte se, att de
föreslagna tullförhöjningarna skulle ha den inverkan på försämringen av vårt
penningvärde, som utskottets majoritet och dess ärade ordförande vid olika
tillfällen ha gjort gällande. Jag kan inte förstå, att något sådant måste bli
resultatet därav, att man vidtager anordningar, som ha till resultat, att produktivt
arbete förrättas i vårt eget land och att arbetslönerna utgå till svenska arbetare,
så att vi slippa betala till utlandet i den grad, som nu är fallet.

Jag har här ett utdrag av en utländsk exporttidning för förra året, av vilken
det framgår, vilka arbetslöner som på sina håll betalas i utlandet. Jag skall
ställa även detta papper till herr ordförandens i utskottet förfogande. Jagskall
icke trötta med siffrorna — det må vara tillräckligt att säga, att arbetslönerna
där äro oerhört låga, och dylikt måste ju dock vår industri räkna med.
Vid sådant förhållande borde man verkligen ge vår industri ett litet handtag.
Jag hade brev härom dagen från en näringsidkare i Skåne, som tillverkar ugnar,
och han säger sig där icke kunna tävla med utlandet — hans verksamhet måste
läggas ned, ty han kan icke ge sitt folk arbete. Skall man verkligen gång på
gång, när det blir fråga om skydd för den svenska industrien, ge ett bleklagt
nej och icke vilja främja det svenska arbetet? Jag kan inte förstå, att man
vill göra detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen. Det är emellertid ett
par^ord i själva klämmen, som voro avsedda endast för utskottet och här böra
utgå. Det står, nämligen »eventuellt andra varuslag». Jag beklagar visserligen,
att utskottet icke gripit tillfället att genom denna maning utifrån åstadkomma
ett skydd, både för de här uppräknade industrierna och möjligen andra.
Jag ber emellertid att få yrka bifall till motionen med uteslutande av orden
»eventuellt andra varuslag».

I detta yttrande instämde herrar Björkman, Lefflcr, Gustafsson i Älvsered,
Gustafsson i Örebro och Hermelin.

Herr Röing: Herr talman, mina damer och herrar! Jag kände icke i dag
igen min ärade vän herr Lithander, som brukar vara i så gott stridshumör, när
han yttrar sig i tullfrågor. Det låg en viss förstämning över hans anförande:
men det gladde mig åtminstone att finna, att han för en gångs skull såg en liten
ljuspunkt i ett bevillningsutskottets betänkande i en tullfråga, nämligen då
han till sin stora glädje upptäckte, att ordet tull- och traktatkommittén icke
förekom i utskottets motivering. Ja, den glädjen unnar jag herr Lithander
uppriktigt, ty det är icke ofta som bevillningsutskottets majoritet ka.n bereda
herr Lithander någon glädje i sina betänkanden i tullfrågan; men den glädjen
blir nog icke så långvarig för herr Lithander, när jag fäster hans uppmärksamhet
på den del i utskottets slutmotivering, i vilken utskottet hänvisar till sina
föregående uttalanden vid 1920 och 1921 års riksdagar vid behandlingen av

Onsdagen den 20 februari.

7 Nr 12.

liknande frågor, som den föreliggande, i vilka uttalanden just bevillningsutskottets
principiella ställning till tull- och traktatkommitténs arbeten beröres.

När jag läste igenom den siste ärade talarens motion, så kom jag osökt att
tänka på, hur sant det gamla ordspråket är, att kärt barn har många namn,
och för herr Lithander torde knappast finnas något kärare här i livet än de
olika förslag, som han och hans meningsfränder framlägga vid olika riksdagar
och vilka förslag gå ut på försök att befästa det protektionistiska systemet.
Och kan man icke vinna gehör för sina förslag genom att öppet framhålla,
att man önskar ett ökat tullskydd för det ena eller andra varuslaget, så försöker
man ge förslaget en annan innebörd. Nu försöka herrar Lithander, Lindman
m. fl. motionärer att med styrka framhålla, att detta förslag icke är något
förslag om ökat tullskydd i egentlig mening, utan, som orden falla i motionens
motivering, åsyftar förslaget endast en reglering av vissa vikttullar efter den
förändring prisnivån sedan 1913 undergått.

För migjir det oförklarligt, att en person, som ägnar sig åt tänkande i ekonomiska
frågor, kan hysa den uppfattningen, att ett tullskydd nödvändigt förändras
i effektivitet på grund av en varas värde, och det förvånar mig, att de
ärade motionärerna ansett lämpligt att ånyo framställa ett krav som det föreliggande.
En del ledamöter av denna kammare sökte av samma anledning som nu,
vid 1920 års riksdag, således innan den ekonomiska krisen började, få fastslaget
denna princip för att få det protektionistiska systemet ytterligare befästat här
i landet. Man ville då med den enormt höga prisnivå, som förefanns före krisen
under vintern 1919—1920 få genomförd den principen, att tullskyddets storlek
procentuellt sett då skulle stå i samma förhållande till varans värde, som då
tullsatsen beslöts av riksdagen. Bevillningsutskottets majoritet vid 1920 års
riksdag liksom vid årets riksdag har i sitt betänkande påvisat det fullständigt
ohållbara i denna ståndpunkt, och 1920 års riksdag anslöt sig också helt och
fullt till bevillningsutskottets uttalanden.

Jag måste, när nu detta förslag ånyo framkommit och kammaren delvis har
en annan sammansättning än år 1920, i största korthet framhålla, hur oriktigt
även ur protektionistisk synpunkt kravet är på ökat tullskydd därför, att en
vara har ett helt annat värde nu än för så och så många år tillbaka.

Om vi antaga, såsom herr Lithander framhöll, att en vara, när ett tullskydd
åsattes densamma, hade ett värde av 1 kr. per kg., och vi ha ett protektionistiskt
system här i landet, så gällde det att undersöka, huruvida den svenska industrin,
som producerar denna vara, hade vissa merkostnader utöver den utländska industrien
och att, då detta konstaterats, åsätta denna vara ett tullskydd, som helt
täckte den svenska industriens merkostnader utöver den utländska. Även ur
protektionistisk synpunkt -— jag ser i detta sammanhang icke spörsmålet ur
frihandelssynpunkt — är ett krav, som går längre och som fordrar mer än ett
tullskydd, som täcker dessa merkostnader, fullständigt obefogat. På sin tid
konstaterades det att varan i fråga, soin kostade 1 kr. per kilo hade en merkostnad,
som uppgick till 10 öre per kg. motsvarande 10 % av varans värde,
vilka merkostnader voro beroende på vissa högre produktionskostnader. Jag
tager ett exempel ur herr Lithanders egen motion och förutsätter att denna vara
är bomullsgarn och bomullsvävnader. Att ett tullskydd behövdes berodde därpå,
att yrkesskickligheten i bomullsgarns- och bomullsvävnadsindustrien var
större i England än hos oss och alltså arbetseffektiviteten större där än här i
landet. Därtill kom bl. a., att de erforderliga maskinerna äro åsätta tullar här
i Sverige, varjämte vissa andra utgifter förorsakade merkostnader. Men dessa
merkostnader, som ingå i produktionskalkylerna, ha år 1924 icke förskjutits med
ett enda öre per kilo utan äro fortfarande 10 öre per kilogram, alldenstund
bl. a. samma ökning i arbetslönerna har ägt rum här i landet som i de länder,
vilka konkurrera med Sverige i dessa varor. Men antag däremot att bomulls -

Aiuj. ifrågasatt
höjning av
vissa iibdustritullar.

(Korts.)

Nr 12. 8

Onsdagen den 20 februari.

Ang._ ifråga- skörden blivit mycket knapp ifjol, så att bomullspriset stigit med 50 eller 100 %
“vilm industri oc^ bomullsgarn och bomullsvävnader tillfölje det höga bomullspriset för"
tullar. dyrats med 50 %. Finnes det då någon anledning, mina damer och herrar, att
(Forts.) åsätta en dylik vara ett högre tullskydd därför att bomullen och därför även
bomullsgarn och bomullsvävnader stigit i pris? Finnes det något skäl att göra
detta, när industriens merkostnader icke förskjutits med ett enda öre per kilogram.
Jag finner ett dylikt krav orimligt. Jag är säker på, att om till följe en riklig
bomullskörd priset å bomullsgarn och väv fallit med 50 % och jag eller någon
annan frihandlare skulle tillåtit oss väcka en motion med begäran om en sänkning
i tullen av denna anledning, så skulle ett dylikt förslag icke allenast
— och detta med all rätt •—- ha mottagits under livliga protester från herr
Lithanders sida utan ävenledes ha föranlett mången att småle åt ett dylikt
förslag.

Det är som sagt alldeles orimligt att framställa ett krav på ökat tullskydd
därför att tullen procentuellt sett i förhållande till varans värde icke är densamma
nu som vid ett visst annat tillfälle.

Herr Lithander yttrade vidare: Se på värdetullarna, som också äro skyddstullar,
dem rubbar riksdagen icke på, och de industrier, som ha sin produktion
skyddad genom värdetullar, komma faktiskt i åtnjutande av ett helt annat tullskydd,
när varorna ha ett högt värde än ett lågt. Herr Lithander har fullständigt
rätt däri; men herr Lithander glömde att tala om för de kammarens ledamöter,
som icke behärska tulltaxans cirka 1,400 olika rubriker, att vi praktiskt
taget i vårt land icke äga några värdetullar, som äro skyddstullar. Vi ha i tulltaxan
endast några få rubriker, vid vilka värdetullar utgå, nämligen vid import
av vissa tunga maskiner, vilka det icke finnes någon möjlighet att kunna väga
och vilka vid import därför äro åsätta värdetull, liksom ock vid import av
vissa kemiskt-tekniska preparat.

Herr Lithander bemödade sig om att påpeka vilken överdrift bevillningsutskottet
gjort sig skyldigt till, när utskottet framhåller olämpligheten i att fördyra
de olika varuslag, som beröras i herr Lithanders m. fl. motion; och han
tog som exempel förslaget om förhöjda tullar å bs^ggnadsmaterial och framhöll,
att rent teoretiskt sett ett bifall till hans motion endast skulle förorsaka, att en
byggnad av en viss storlek fördyrades med 3,500 kronor. Herr Lithanders siffror
må vara rätta, vilket jag icke har någon anledning betvivla — jag har icke
så hastigt kunnat undersöka hans produktionskalkyler inom byggnadsfacket
under de få minuter, som stodo mig till buds, innan herr Lithander slutade sitt
anförande. Men även dessa 3,500 kronor betyda väl något? Vad finnes det
för mening i att hyresgästerna i ett dylikt hus eventuellt skola få känning av
den fördyringen, som sker därför, att riksdagen på grund av förhöjda tullar fördyrar
viss byggnadsmateriel?

Men, mina damer och herrar, herr Lithanders motion berör icke blott de få
rubriker, som herr Lithander nämnde i sitt anförande, och för de av kammarens
ledamöter, som icke haft någon tulltaxa till hands och icke ha reda på vilka
varuslag herr Lithander vill lämna 50 % ökat tullskydd, så skall jag göra en
axplockning och nämna en del varuslag, som motionen omfattar. Herr Lithander
nämnde själv vissa byggnadsmaterial; men herr Lithander vill också ha
ökat tullskydd praktiskt taget på allt vad textilvaror heta, således på bomullsgarn
och bomullsvävnader, på ullgarn och yllevävnader, på kläder, på kragar,
manschetter och skjortbröst etc., sålunda praktiskt taget på allt vad som människan
nödtorftligen behöver för att kläda sig med. Det hade väl icke varit ur
vägen att visa exempel på att bomulls- och ylleindustrierna behöva ökat tullskydd.
Jag ber er, mina damer och herrar, slå upp Key-Åbergs bok om de svenska
aktiebolagen och se efter, huru mycket dessa textilindustrier förtjänat under
år 1922, således året efter det deras främsta målsmän så bevekande anhöllo om

Onsdagen den 30 februari.

9 Nr 12.

ökat tullskydd för att icke bliva ruinerade och få industrien fullständigt lam- Ang. tf rågaslagen.
Deras beskattningar, byggda på deras självdeklarationer, visa, vilka rilm^ndwtri’’-överord användes av dem i tullstriden vid 1921 års riksdag, överord, som tyvärr '' tullar.
användas alltför ofta då tullfrågor behandlas här i riksdagen. (Forts.)

Vilka äro de ytterligare varuslag, som herrar Lithander, Lindman och
Jönsson i Boa m. fl. — jag förvånar mig speciellt över att herr Jönsson i Boa
är med bland reservanterna — vilja genom ökat tullskydd fördyra för den
svenska allmänheten? Jo, en mängd nödvändighetsartiklar, som den svenske
jordbrukaren i sin produktion oavvisligen behöver. Jag trodde, att vi alla här
i kammaren, även om vi äro mycket oense om de medel, som riksdagen bör använda
för att hjälpa en betryckt näring, dock alla vore övertygade om, att det
icke funnes anledning att belasta jordbruket, som för tillfället arbetar under
svåra förhållanden, med högre priser på en mängd nödvändighetsartiklar.

Herr Lindman brukar åtminstone vid valtillfällen visa ett stort intresse för
de svenska jordbrukarna och framhåller då, att riksdagen bör taga all möjlig
hänsyn till denna samhällsklass intressen, men hur står denna hans uppfattning
i överensstämmelse med hans yrkande i motionen, att sådana nödvändighetsartiklar
som vältar, plogar, harvar, skördemaskiner, slåttermaskiner, hästräfsor
och gödselspridare, tröskverk etc., allt vad lantbrukaren oavvisligen behöver
i sin produktion, skola fördyras genom tullsatser, som äro 50 % högre än
de nuvarande? Det är alla dessa artiklar och många till, som jag icke nu skall
uppehålla mig vid, för vilka herr Lithander m. fl. nu fordra ökat tullskydd,
utan att ens påvisa, att industrierna i fråga fått sina merkostnader så ökade,
att ett förhöjt tullskydd är berättigat ur protektionistisk synpunkt.

Herr Lithander började sitt anförande med att uttala ett beklagande över, att
riksdagen vid de tillfällen under krisen, då protektionisterna framkommit med
krav på ökat tullskydd för olika industrialster, icke tillmötesgått dessa krav,
och framhöll vidare att, om riksdagen handlat annorlunda, förhållandena utan
tvivel skulle varit så mycket bättre, än de nu äro.

Jag förvånade mig icke det minsta över de stora meningsskiljaktigheter, som
funnos här i kammaren vid krisens början och under de första krisåren rörande
den handelspolitik som borde föras; det var minsann icke lätt att kunna bedöma
de vägar, som riksdagen borde gå för att föra landet ut ur den förtvivlade
ekonomiska kris, i vilken vi då befunno oss och under vilken vi ännu lida.

Dessa menings skiljaktigheter förvånade jag mig icke då över, men vad jag förvånar
mig över är, att, när vi nu, mänskligt att skåda, kämpat igenom den
värsta krisen och landet nu börjat återvända, om även långsamt, till ekonomisk
hälsa, man då vill vidtaga en åtgärd som står i strid mot den handelspolitik,
som riksdagen har fört under denna kris. Med den erfarenhet vi numera ha
tror jag, att majoriteten i kammaren — om herr Lithander kommer att begära
votering, så hoppas jag att jag blir sannspådd — kommer att medge att den
handelspolitik och finanspolitik, som svenska riksdagen har fört under denna
kris, varit till verklig lycka och välsignelse för vårt land. Vi ha, mina damer
och herrar, en valuta som är den bästa i Europa. Yi leva, tror jag man kan
utan överdrift påstå, om vi även ännu ha stark känning av den ekonomiska krisen,
under lyckligare ekonomiska förhållanden än befolkningen i något annat
land i Europa. Och vad som är säkert, är, att denna handels- och finanspolitik
medfört, att vi kunna bygga vår ekonomiska framtid på en fastare och
solidare grundval än kanske något annat land i Europa kan göra. Det är resultatet
av den handels- och finanspolitik, som den svenska riksdagen har fört
under de gångna åren.

Jag hoppas, att den svenska riksdagen även i år kommer att fortsätta på
samma väg och icke bifalla ett sådant yrkande, som föreligger i denna motion
och även i andra motioner, som i dessa veckor behandlas av bevillningsutskottet,

Nr 12. 10

Onsdagen den 20 februari.

utthöjningav sättetdsehefmstänaningen’ herr talman’ tiUåter jag mig att yrka bifa11 tiU Ut“

satt
vissa industritullar.

Herr Månsson i Hagaström: Det är med någon förvåning man ser, att herr
Eithander och hans medmotionärer som de säga på sidan 7 i motionen anse, att
en tullförhöjnmg i egentlig mening icke för närvarande bör komma i fråga. I
stället för en tullförhöjning föreslå de en förhöjning av 50 % av de nuvarande
tullarna.

Bland de artiklar, som herr Lithander nyss nämnde i sitt anförande och som
införas här i landet,, äro även pianon och vad till dem hör. Men om man slår
upp rubriken 1271 i tulltaxan, så skall man finna, att även för ett gammalt''
piano, om man för in ett sadant, får man betala 150 kronor i tull, när det överstiger
rikets gräns. Och för en flygel, även en begagnad flygel, får man betala
200 kronor, då den överskrider tullgränsen. Det kan ju frågas, hur mycket
en arbetare har i lön för att han gör en flygel. Jag tvivlar, jag vet icke
med visshet, men jag tvivlar storligen på att han har ens så mycket som tullen
utgör. Det betyder att den svenska fabrikanten har arbetslönen gratis för en
hel del varor. ^Och om vi se närmare på dessa saker, så finna vi ju att tullen
icke bara uppgår till arbetslönens hela belopp, utan ofta går upp till 50—100 %
därutöver.

Nu jämrar man sig här i motionen över det svenska näringslivets dåliga ställning.
Härvidlag vill jag bara säga några ord och nämna några siffror för att
belysa detta, och jag vill icke vidare blanda mig i diskussionen, om jag icke
särskilt blir angripen på något sätt.

Om man ser på det svenska näringslivet för närvarande, så måste man erkänna,
att^det icke är^så dåligt ställt med det. Tvärtom, det är bättre än jag
tror, att. någon som såg på ställningen för två år sedan kunde förutsätta att
det kunde bli. Om vi icke gå längre tillbaka än när vi sist behandlade denna
fråga 1921, ja, bara om vi ta året därefter, 1922, så visar det sig, att ställningen
för den svenska industrien blivit ofantligt förändrad till det bättre.
Om vi se t. ex. pa fackförbundens arbetslösa i Sverige, så är procentantalet
medlemmar, där i januari 1922 34,9, alltså nära 35 % här i Sverige, en mycket
betänklig siffra, då motsvarande tal är 28,9 i Danmark, 16,28 i England och
3,3 i Tyskland, en siffra, som vidare tyder på att arbetslösheten den gången
icke var av naturliga skäl framkallad utan delvis konstgjord för att kunna
Pressa ned lönerna för de fackliga arbetarna. Gentemot denna siffra står i
oktober 1923, i fjol alltså, i stället för 35 % bara 8 % i Sverige mot 7,6 i Dan-\
mark, 10 i England och 19 i Tyskland. Och sista december i fjol kunde vi se
hurusom i säsongyrkena, som lida av arbetsbristen vintertiden — arbetsbristen
framträder förnämligast när julen är över — funnos i Sverige 14 % arbetslösa
mot 7,5 1913., året före kriget och vid samma tid på nyåret. Nu i fjol så är
siffran. 16 % i Danmark, 9,7 i England och 28 i Tyskland.

Om jag ser på produktionen i Sverige, så skall jag bara taga ett par siffror
rörande Sveriges järn- och stålproduktion och även tackjärnstillverkning. Sveriges
produktion av smidbart järn och stål var i november 1923 61,8 tusental
ton per.månad mot i genomsnitt 19,3 år 1921, när vi sist behandlade frågan om
förhöjning av industritullarna, och 62,4 tusental ton per månad i genomsnitt
1913. Vi se alltså, att vi vid nyåret voro uppe i förkrigsproduktionen, när
det gäller en för vårt land så viktig historia som järntillverkningen. Vad tackjärnstillverkningen
beträffar, så visa siffrorna i november i fjol 45 tusental ton
mot 21,8. tusental per månad 1922 i genomsnitt och 61 tusental per månad
1913.. Vi finna här att man härvid är uppe i omkring 67 % av förkrigstillverkningen
och sålunda är lika långt kommen som England. Ty England hade

Onsdagen den 20 februari.

1 1 Nr 12.

i järn- och tack järnsproduktion i november i fjol (508 tusental ton mot 859 före
kriget. England bär sålunda därvidlag kommit upp till 3/4 medan vi stå i 2/3,
men England har såsom klart är en starkare ställning på järnmarknaden än vi.

Icke heller av vår allmänna handelsomsättning märker man att vårt näringsliv
kämpar med så förfärliga svårigheter, som man i motionen vill göra gällande.
Om man ser på det gods, som fraktas på statens järnvägar, och härvid
undantar lapplandsmalmen, så finner man att i november 1913 fraktats

885.000 ton mot 884,8 i november 1923. Vi finna alltså härav, att godsfrakterna
på statens järnvägar nu äro precis desamma som före kriget, det skiljer
bara en liten, liten nyans. Samma bild visar nog uppgifterna om statens järnvägars
tal beträffande antalet vagnaxelkilometer för lastade godsvagnar. Detta
_ vagnaxelkilometertal utgjorde 31,3 miljoner kilometer per månad i genomsnitt
1913 och 30,ö miljoner 1923 i november. Även där se vi, att man är precis
uppe i förkrigsnivån. Och man plägar ju säga, att i det nationalekonomiska
livet utgör antalet lastade godsvagnar en mätare på landets ekonomiska
ställning beträffande industrien.

Om jag vidare ser på Sveriges stora affärsföretag, så ser jag också, hur de
ha tämligen återhämtat sig numera efter depressionen. Om jag tar t. ex. kullager,
så utförde vi i fjol 10 miljoner kronor mot endast 3.6 miljoner 1913. Tar
jag motorer, så finner jag att vi utförde i fjol 7,22 miljoner mot 9,21 miljoner
3 913. Separatorer och mjölkningsmaskiner och dithörande varor utfördes i
fjol till ett värde av 131/., miljoner kronor mot 14,9 miljoner före kriget och
telefonapparater till 8,18 miljoner kronor i fjol mot 5,78 miljoner kronor 1913.
Vi se alltså här att det för kullager uppstått en tredubbel övervikt och att man
beträffande motorer kommit ganska nära upp till föregående siffra. För separatorer
är det också på en hårsmåns skillnad när samma siffra som förut, och
liknande är förhållandet på skilda områden.

Av andra varor kan jag nämna tidningspapper. Därav sålde vi i fjol till
utlandet 144,000 ton mot 61.000 ton 1913, och av allt papper sammanlagt

318.000 ton i fjol mot 218,000 år 1913, alltså i ena fallet mer än 280 % ökning
mot före kriget och i andra fallet 50 % mot före kriget. Av tändstickor utgjorde
siffran något mer än 31,000 ton i fjol mot 34,000 1913. Till och med
stenindustrien, som varit erbarmlig, har börjat repa sig och visar en siffra i fjol
av 12,8 miljoner, alltså nära 13 miljoner, mot 15V2 1913. Beträffande trävaror
äro vi icke fullt uppe i motsvarande siffra, men vi utförde dock i fjol

5.677.000 kubikmeter mot 6,030,000 år 1913.

Däremot är vårt jordbruks utförsel synnerligen ledsam, jämförd med industriens.
Sålunda utfördes i fjol endast 10,000 nötkreatur, mot över fyrdubbla
summan före kriget, och av smör 2,458 ton, mot 19,654 år 1913, samt av nöthudar
8,915 ton, mot 9,654 under 1913. Vi finna alltså, att på ingen punkt
bär är det någon jämförelse med förhållandena före kriget och att särskilt
smörexporten är synnerligen bedrövlig, i det att den utgör icke mer än V? före
kriget.

Vad införseln beträffar, som man jämrar sig så mycket över, så föreligger
visserligen en hel del ökning i fråga om färdiga industrivaror. Men detta
beror i viss mån och i icke ringa mån på dessa varors betydliga ökning i pris.
Annars är det huvudsakligen råmateriel, hjälpmedel för industrien och halvfabrikat,
som införas och måste införas, om industrien och näringslivet skall
fungera i vederbörlig ordning. Sålunda se vi, att införseln av mineraloljor
ökats i fjol till 217,000 ton mot 180,000 ton före kriget, en ökning som visserligen
icke är orimligt stor, men i alla fall uppgår till 37,000. Vetet har
också ökat till 267,000 i fjol mot 211,000 förut. Även importen av omalen
majs har ökat en smula, och likaså har kaffeinförseln stigit. Men i allmänhet

Ang. ifrågasatt
höjning av
vissa industritullar.

(Forts.)

Sr 12.

12

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifråga- kan man saga att ökningen visar sig förnämligast beträffande råvaror, hjälpTiLTi^dustri-
mec}el för industrien och halvfabrikat, som äro nödvändiga för vårt svenska
tullar. näringsliv.

(Forts.) Summa summarum av vad jag nu sagt är att då jag ser på dessa siffror, så
kan jag icke finna att talet om industriens betryckta läge är befogat till den
grad, att det kan motivera genomförandet av en 50 % förhöjning av tullfrakten.
Klart är, att här finnes en hel del tullindustrier, som arbeta under
svåra förhållanden. Men om det här kommer en tull dit, och man i kraft av
den tullen, som avser att bli ett stöd för 4—5 fabriker, startar 40—50—60 fabriker,
så kan man väl icke i all rimlighets namn begära, att tullen skall höjas i förhållande
till antalet fabriker; jag tänker härvid t. ex. på dessa många skofabriker
och även en del andra, i fråga om vilka icke några tullar i världen
kunna hjälpa dem att bära sig. För näringarna måste det nog vara normerande,
att näringen skall vara en näring och icke en täring. Näringen skall
icke bara bära sig själv utan något däröver, lämna ett överskott. Och den
näring, som behöver 50 % förhöjning av våra enormt höga tullsatser, den näringen
kan icke annat än med citationstecken och på gyckel benämnas näring.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Winkler: Herr talman, mina damer och herrar! När man ser bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande, så framställer sig ovillkorligen
den frågan: var befinna sig i denna sak bondeförbundets representanter i bevillningsutskottet?
Jag förmodar, att detta politiska partis representanter icke
ansett sig böra gå med bland reservanterna, därför att, såsom herr Röing här
påpekat, det finnes åtskilliga artiklar bland dem, som motionen innefattar och
för vilka det yrkats en reglering -— jag ber herr Röing ursäkta uttrycket —
av tullen, beroende på penningvärdets nuvarande ställning i förhållande till förkrigsprisen,
som även ingå i vad varje lantman behöver för sin närings drivande.
k i böra icke låta herr Röing och med honom liktänkande personer försöka
spela ut näringsidkarna mot varandra. Det är uppenbart, att i den mån
en dylik förhöjning, eller, som jag vill kalla det, reglering av tullarna som här
föreslagits blir genomförd, så måste den drabba även lantbruksmaskiner, skördemaskiner
och hästräfsor och allt vad herr Röing här uppräknat och att detta
möjligen kan innebära någon obetydlig förhöjning av prisen på de varor som
lantmännen av dylika varor ovillkorligen måste importera.

Men avsikten med denna motion liksom med alla andra tullskyddsmotioner är
icke att höja priset på varan, utan att möjliggöra tillverkning av varan, och det
helst till samma pris, inom landet. Och man lär icke kunna förneka, att industrien
i vårt land i ett flertal branscher vuxit sig så stark, att den icke, oavsett
att den redan har ett tullskydd, icke längre skulle behöva detta skydd, beroende
på att prisen så småningom kunnat regleras nedåt. Så förhåller det sig
med avseende å cementindustrien och så också beträffande många andra industrier.

Nu är det uppenbart att de näringarnas män, som representera handel och
industri, kunde frestas att svara med samma mynt och således förklara, att de
icke heller kunna gå med på någon ytterligare ökning av skyddet för lantmannaprodukter.
Jag förmodar emellertid, att detta icke blir den ställning som
dessa representanter komma att intaga då denna fråga upptages till behandling,
enär jag för min del är av den åsikten att även om vissa näringsidkare så envist
som i detta fall bondeförbundets representanter hålla på att endast den näring
de företräda bör vara föremål för uppmuntran och skydd, även om det
finns en sådan ensidig utgångspunkt bland vissa näringsidkare, så måste det
anses förkastligt från landets synpunkt sett, om icke representanterna för andra
näringar det oaktat ville medverka till skydd för jordbruksnäringen, låt vara

Onsdagen den 20 februari.

13 Nr II

att vissa av jordbrukets representanter för sin del icke vilja vara med om att ^ w‘»inffae
visa den rätta förståelsen för att även andra näringar kunna behöva skydd. Hot ^asa industriär
i alla fall så, att industriens arbetare och tjänstemän använda och konsumera tullar.
en stor del av lantmännens produkter, och likaså, i motsatt riktning, att lånt- (Forts.)
männen i stor utsträckning konsumera industriens produkter.

Nu har herr Röing i sitt anförande hänvisat till det av bevillningsutskottet
gjorda uttalandet då en liknande motion under ett av de senaste åren blivit
väckt i kammaren. Utskottet har icke mycket nytt att säga, utan upprepar
vad det sagt förut. Här anföres t. ex. på sid. 2 följande uttalande: »Om en
efter vikt fastställd skyddstull genom varans ökade marknadsvärde kommer
att motsvara en betydligt lägre procent av varuvärdet än den ursrpungliga, sa
är därmed icke givet, att tullens skyddsvärde blivit mindre. Klart torde nämligen
vara, att ett tullskydd, för så vitt det är rätt avvägt, icke bestämts efter
varans värde utan i förhållande till de merkostnader, den inhemska tillverkningen
har att bära i jämförelse med konkurrerande utländsk produktion. Endast
i det fall, att dessa merkostnader ökats i samma grad som penningvärdet fallit,
blir därför det minskade penningvärdet ett uttryck för industriens behov av
ökat tullskydd.»

Här har herr Röing för en liten stund sedan sagt, att han fann det märkvärdigt,
att tänkande människor vid behandlingen av ekonomiska frågor icke
kunde förstå detta. Han nämnde här, hurusom han vid bemötande av herr
Lithander berörde ett fall, då den begärda tullökningen kunde utgöra 1 krona,
under det att den verkliga ökningen i merkostnaden endast var 10 öre. Även
om man utgår från denna synpunkt, så ber jag att få fråga var och en här, om
vi kunna förneka att den genomsnittliga prisnivån ökats med mera än 50 %,
alltså mer än motsvarande den tullförhöjning som här begäres. Arbetskostnaderna,
som i alla fall utgöra de huvudsakliga kostnaderna, ha ökats med 200,
ja, ända till 250 ä 300 %. Är det meningen att återföra våra näringars
existensmöjligheter på den basis att allt skall nedbringas till nuvarande prisnivå,
d. v. s. till 150 % av förkrigspriserna, ja, då måste vi göra allt sonr fordras
för att så sker. Här ha samtliga socialdemokratiska ledamöter i bevillningsutskottet,
såvitt jag förstår, varit med om denna egendomliga motivering för
avslag på motionen.

Det säges vidare på sid. 2: »Det synes utskottet vara angeläget att i detta
sammanhang framhålla de allvarliga vådor för industrien, som ett för högt
tillmätt tullskydd medför. I vissa fall kan härigenom uppmuntran givas åt
industrier, vilka sakna naturliga förutsättningar för fortbestånd, i andra fall
kan följden bliva en osund inhemsk konkurrens, i åter andra fall kan utländsk
industri föranleda att under tullskyddets hägn anlägga konkurrerande fabriker
inom landet.» Ja, herr Röing beklagade sig över att man yrkade tull på kläder,
kragar, manschetter och allt möjligt. Enligt min mening är det mycket berättigat
att så skett och att tullskyddet icke är högre tilltaget än som är behövlig
för att det skall bli möjligt att upptaga en effektiv konkurrens med utlandet,
och det på samtliga varor som vi här inom landet kunna producera. Men skall
man nöja sig med de få s. k. existensberättigade industrier, som herr Röing
anser böra finnas här, så tror jag att det blir magert med industriella anläggningar,
och jag tror att vi komma att få importera det mesta av de kläder vi
behöva, om vi nu efter herr Röings metod överhuvud taget få något att betala
denna import med. Det är mycket enkelt att avspisa en framställning på sätt,
här gjorts. Det hade varit bättre, om man i detta sammanhang även upplyst,
hur man bort gå tillväga för att nedbringa produktionskostnaderna. Är det
icke allom bekant, att man, oaktat man vet, med vilka stora svårigheter våra
industriella företag i dessa tider kämpa, så snart det blir fråga om underhandlingar
angående arbetslönernas storlek — jag säger än en gång, att arbetslöner -

Nr 12. 14

Onsdagen den 20 februari.

^fA^ni^a«^fStå“le^ba:^ta^håir^r^rk111^^ P4 framställningskostnaderna för en vara

PSatnerUndeTtt’ ^

(Forts'') väl^n^Vf1 -T} lö?teför.hijJ''ninffar och rätt betydande sådana, “kan går till"

för afhåll TT, ° Sa en industri arbetar uteslutande på lager och

för a t halla arbetet rgang, håller man sig stilla, men, så snart man märker att

de sålunda lagrade varorna rona den allra minsta efterfrågan framställer man

■fTned ^,raVl Pva+-l0n?fOr+hdJnningar- TDet har sagts- att mankön sträva efter att
a ned produktionskostnaderna. Ja, det böra vi givetvis sträva efter i den

man det gar att utföra. Uppenbart är emellertid att vi påsammanånni

varandeTn 1ST) TT Soku Upprät1tMlk den levnadsstandard, vi föV närP
9®* kommer emellertid icke att lyckas, om utvecklingen kommer
ätt ga i den riktning, bevillningsutskottet tänkt sig.

nvite tv har "V911 Vela1t ^örsöka göra troligt, att industrien icke skulle hava
nytta av en sådan reglering, som här ifrågasattes. Jag tror icke att herr

hannfidarairkUllfälinei1 T™ producenternas talan, ty, såvitt jag vet, har

och W b. tillfallen vant emot varje uppmuntran av den inhemska industrien
och har han gjort allt, vad han kunnat, för att främja försäljningen av utländsk
Överproduktion inom vårt land. Produktionskostnadernas nedbringande kon
mer nog ill slut aven att bliva verklighet, ty, mina damer och herfar de ekosiTnrdf
lagjrnanf° Ja helt andra linjer, än vad man i vissa kretsar föreställer
-ar öva någofråfråT T T polltisk''a spetsfundigheter eller sociala önskninvfrt
Tn g ti , yt de'' o Det ar säkerligen, som herr Rökig nyss sade att
Y.art, ekonomiska läge ar pa väg att förbättras. Jag för min del kan dock ickp
iorsta, varför vi skola motsätta oss att försöka förkorta den lidandets tid som
återstår, innan de ekonomiska lagarna obönhörligen tagit ut sin rätt

Puder den tid, som gatt sedan kristiden, ha vi onödigtvis skickat ur vårt
omvWk^rl Ifan“ga • 1\Undra miljoner kronor, som vi skulle kunna haft i behåll
bfbövt VaT TT , tullar. Någon arbetslöshet hade knappast

behövt uppkomma, och de störa belopp, som använts till arbetslöshetsunderstöd
hade kunnat inbesparas, om vi skyddat våra näringar, så att de kunnig hållas
kffrffl ,Geno™ en oklok ekonomisk politik har mycket raserats, som skulle hiva
kunnat bevara s därest Sveriges riksdag och de myndigheter i Övri4 som haft
bestämmanderätt över vart lands öden, i tid vidtagit sådana anordning^ som
vant agnade att skydda landets produktion.

Synnerligen egendomligt föreföll det mig att höra herr Röing här i kammaren

iVbk W+ f-iianlf rnifg?n att man icke satt tull på maskiner, varit, att man
icke haft tillräckligt stora vagar att väga dem på. Detta är en sak ’ som iag
händelsevis känner närmare till. Det finna i vårt land inga maskiner'' som SS
sa stora, att man icke kan vaga dem. — Alla tullar borde, enligt min åsikt
oaseras pa varans varde och icke på dess vikt. Men varför har man i frå-a om
maskiner och andra varor, som förut varit åsätta värdetull med få undantag
overgatt till vikttullar? Helt enkelt därför, herr Röing, att man på sin tid försökt
Am dessa varor mot lägre tull an den, som tulltaxan avsåg. Därvid gick man

■''1 3afn?’ T nT at utlandska fabrikanter skriva dubbla räkningar Ja
ll °ok med_ personer, som kommit inom lås och bom för dylika manijmiationer.
Det ar ingen konst, att en liten tid konkurrera med oärliga medel

inllir'' dD aT °r?aken’ kerr Röing, vanför maskiner i stort sett överförts till vikttullar
De maskiner, som fortfarande äro åsätta värdetullar, äro sådana i fråga
om vilka det mott störa svårigheter att finna rätta proportionen mellan värde
ch vikt och vara en vikttull ej ansetts bliva ett rättvist avvägt effektivt skydd

hå£trÄÄ t0™ 6tt TT Påhatt1vi gå ett tillfrisknande tillmötes, fram-''
all t, att arbetslösheten minskats. Ja, det är nog ett mycket glädiande faktum

att arbetslösheten minskats, men det finns ett litet »men» i fråga om den sista

Onsdngnn don 20 februari.

15 Kr 12.

tidens minskning av arbetslösheten, och det är, att detta nog mycket beror på, att
emigrationen i ovanligt hög grad tilltagit. Det iir icke glädjande för vårt lands
framtid, att ett stort antal av vårt folk måste resa till andra länder för att skaffa
sig arbete.

Här skulle kunna vara mycket mera att säga. Herr Månsson nämnde till exempel,
på tal om järnbruken, att deras produktion uppginge till 75 % av produktionen
före kriget. Det är i och för sig mycket glädjande alt denna produktion
i någon man ökats. Om vi emellertid se på den tabell, herr Ilning gjort upp över
Sveriges import åren 1913 och 1920—1923, så finna vi att vår import 1913
uppgick till sammanlagt 846,538,000 kronor medan värdet av importen år 1923
uppgick till sammanlagt 1,342,260,000 kronor, alltså en värdeökning av omkring
50 %. Vi borde väl kunna ena oss i en gemensam strävan efter att söka få
samma proportion mellan tillverkningen inom landet före kriget och nu, som den,
vilken råder mellan importen före kriget och vår nuvarande import.

. Det allra egendomligaste synes mig emellertid vara, när utskottet i slutet av
sitt betänkande drager in valutaförhållandena i diskussionen i denna fråga. I
varje fall kan jag icke dela utskottsmajoritetens mening, att ett möjliggörande
av en ökad produktion inom landet och ett i någon mån ökat hinder för importen
hit, skulle inverka menligt på våra valutaförhållanden, ty enligt min åsikt beror
kronans värde i förhållande till främmande valutor och kommer alltid att huvudsakligen
bero på förhållandet mellan storleken av vår import och storleken av
vår export, Hur det då kan vara möjligt, att man, såsom bevillningsutskottet
här säger, skulle komma att sänka kronans värde genom de i motionen föreslagna
tullförhöjningarna eller tullregleringarna, är åtminstone för mig alldeles ofattbart.
Det stål- i detta utlåtande, att det för kort tid sedan hävdades från olika
partiers sida liksom även av chefen för finansdepartementet, att en ny inflation
borde undvikas._ Ja, det är just en sådan inflation, vi skola sträva efter att
undvika. Inflationen hejdas icke genom att vi prata mycket. Den beror icke
på vad man säger i riksdagen, ty det är icke ord utan gärningar, som skola verkligen
visa, huruvida vi vilja behålla den höga nivå, vår valuta f. n. innehar. Om
vi följa herr Röings recept, kommer inflationen lika obönhörligt som något.

_ Det är alldeles uppenbart, att, om vi icke här kunna producera en vara lika
billigt som i utlandet och om vi icke få något skydd för den svenska varan, utan
på grund härav en allt större import uppstår, blir det omöjligt för oss att upprätthålla
guldpariteten d. v. s. det nuvarande värdeförhållandet mellan kronan
och dollarn. Utskottet säger: »Det har synts utskottet uppenbart, att de i den
förevarande motionen avsedda tullförhöjningarna skulle komma i strid med den
sålunda uttalade uppfattningen om angelägenheten av att icke försämra vårt
penningvärde.» Bevillningsutskottets utlåtande är ett intressant dokument
såsom uttryck för den åsikt, utskottet hade i fråga om valutapolitiken i början
av riksdagen 1924. Om vi se på riksbankens veckorapport visar det sig helt
enkelt, att vi hava två miljoner mindre valutabehållning än för en vecka sedan,
37 miljoner mindre än vid årets början och 129 miljoner mindre än för ett år
sedan, under det att storleken av vår guldkassa icke ökats med mer än två miljoner.
Hur tro herrarna, att vi då skola kunna skaffa utländska varor, eller var
tro ni vi skola taga penningar för att betala vår import med? Jo, vi få antingen
släppa ut guld ur landet, eller ock upptaga ett lån i utlandet. Bägge dessa sätt
att skaffa pengar till vårt lands nödvändiga utgifter skulle komma att inverka
i riktning mot inflation och visst icke i motsatsen. Våra statsfinanser se visserligen
ut att vara goda, och det är för oss i jämförelse med andra länder en
mycket stor fördel, att vi haft möjlighet att upprätta en budget, som visar, att
vi icke behöva använda oss av lånemedel för att skaffa penningar till våra utgifter.
En sak måste man dock härvidlag taga i betraktande: hur ser det ut
bland landets skattedragare, hur ser det ut inom vårt näringsliv? Är det icke

Ang. ifrågasatt
höj ning av
vissa industritullar.

(Forts.)

Bil'' 12. 1 6

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifrågasatt
höjning av
vissa industritullar.

(Forts.)

så, att vi i ganska stor utsträckning på bekostnad av det allmänna välståndet i
landet skapat vår synnerligen goda statsfinansiella ställning? Hos industrien
är emellertid numera icke mycket mera att taga, och vad beträffar herr Röings
tal om, att man, om man ginge till Key Åbergs bok, skulle finna stöd för herr
Röings uppfattning om bolagens stora förtjänster under år 1922, så skulle det
verkligen intressera mig mycket att gå igenom den boken tillsammans med honom.
Var och en, som intresserar sig för hithörande frågor, kan lätt konstatera
att av de bolag, som lämnat in bokslutsredogörelser till patent- och registreringsverket,
det icke är många, som förtjäna så mycket, att de kunna lämna sina aktieägare
någon utdelning. De flesta bolag förlora mycket pengar på sin drift och
äro långt ifrån att kunna förränta det i dem investerade kapitalet. Hur många
företag är det för närvarande som bära sig? De äro lätt räknade. Herr Röing,
det går icke i längden att hålla driften i gång genom att upplåna pengar, utan
förr eller senare blir det bärigheten hos ett företag, som är avgörande för dess
bestånd. På det sätt riksdagen hittills tillvaratagit näringslivets intressen går
det i betänklig grad utför med industrien. Skattebetalarna i detta land hava nog
fått kännas vid de utgifter, som regering och riksdag ålagt dem under de gångna
åren. Det finns icke mycket besparingar kvar, som kunna användas för drivande
av näringsverksamhet i framtiden. Ett beklagligt tidens tecken är väl
också, när man ser, som det uppgavs i en tidning under gårdagen, att icke
mindre än 600,000 dollar, alltså omkring 3 miljoner kronor, tecknats av svenskar
i det japanska lånet. Bevisar icke detta, dels att man icke anser sig kunna få
någon tillfredsställande avkastning på inom landet placerat kapital och dels att
man ingalunda tror på, att vår valuta någon längre tid skall bibehålla sitt nu-^
varande värde i förhållande till dollarn?

Därmed må vara huru som helst. Jag anser det beklagligt, att näringslivet
och företagsamheten i detta land behandlas så, att vi icke kunna få behålla det
lilla kapital, som vi hava kvar, så att det kan komma till användning för drivande
av näringsverksamhet här i landet.

Herr talman! Jag ber att få sluta mitt anförande med att yrka bifall till det
av herr Lithander tidigare formulerade yrkandet.

Med herr Winkler förenade sig herr Poppius.

Herr Lindman: Herr talman! Jag kanske icke borde förlänga denna debatt
ytterligare, men det är ett par saker, som jag icke kan underlåta att något
närmare belysa.

Herr Röing, bevillningsutskottets ärade ordförande, började sitt anförande
med att framhålla, att det tycktes honom, som om den talare, som hade ordet
före honom, nämligen herr Lithander, vore något dämpad i tonen i år. En sådan
anmärkning kan man icke göra om herr Röing. Herr Röing talade i samma
övermodiga ton, som han alltid brukar använda i dessa frågor. Han känner sig
tydligen som härförare, vilken behärskar det strategiska läget och vilken står
i spetsen för en armé, bestående av mycket över hälften av denna kammares
ledamöter. Han känner på sig, att han har makten på sin sida, och då han
yttrar sig, sker det också så, att man kan förstå, att han vill framhålla sin
makt. Huruvida han också bar rätten på sin sida, blir en annan fråga. Det
är den saken, jag skulle vilja något litet belysa. Det händer ju lätt för den.
som vet sig hava makten, att han förbiser rätten. Känslan av hans stora makt
hindrar emellertid icke herr Röing att tillåta sig litet »demagogische Umtriebe»
— om ett dylikt uttryck tillåtes mig — beträffande jordbrukets ställning till
denna fråga, ty »demagogi» får man väl kalla åtminstone den del av herr Röings
anförande, där han, i en fråga som denna, spelade ut den ena näringsidkaren
mot den andre. Det var ett mycket enkelt resonemang, herr Röing härvidlag

Onsdagen den 20 februari.

17 Nr 12.

förde till torgs. Det låter så bra att framhålla, att jordbrukaren, om nu förevarande
motion bifalles, får betala 50 % mer för slåttermaskiner, skördemaskiner
o. s. v. än förut. Men varför icke fortsätta bevisföringen en smula och
uppställa den frågan: Är det icke en fördel för alla medborgare i detta land,

om dessa maskiner kunna tillverkas inom landet i större utsträckning, än hittills
skett. Det underlåter man naturligtvis att framhålla, ty hade man tagit
saken på det sättet, hade det icke blivit något utrymme för demagogi. Icke
heller omtalar man, att jordbrukarna må väl och finna ökad avsättning för sina
produkter, om alla andra samhällsklasser och näringar också må väl.

Jag vill fatta mig kort i denna sak. Herr Röing säger mycket riktigt, att i
närvarande stund icke någon näring i vårt land befinner sig i så betryckt ställning
som jordbruket. Då jag hörde det yttrandet, tänkte jag för mig själv:
Inom kort komma vi att från bevillningsutskottet få ett betänkande, som behandlar
en motion, väckt av mig och andra personer, om skydd för jordbruket.
Låt oss vänta och spara vårt omdöme, tills vi fått so, hur herr Röing ställer sig
till vårt betryckta jordbruk, då nyssnämnda motion här kommer upp till behandling.

För min del tror jag, att man bör gå tillväga så, att man hjälper den ene men
därför icke underlåter att hjälpa den andre. Därav tror jag det hela kommer
att må bäst.

Herr talman, nu ber jag, att få komma till själva saken. I bevillningsutskottets
betänkande talas om att även ur protektionistisk synpunkt skulle en
förhöjning av en vikttull vara berättigad endast i den mån förhöjningen avsåge
att utgöra kompensation för de merkostnader, som belasta den svenska industrien
i jämförelse med konkurrerande utländska industrier, samt att skyddstullarna
följaktligen borde avvägas i förhållande till dylika merkostnader och
icke till varuvärdet. Jag för min del bestrider riktigheten av denna åsikt. Jag
anser det riktiga vara att företaga en procentuell förhöjning. Utskottet har
emellertid stirrat sig blind på de förhöjda merkostnaderna. Förklaringen till
herr Röings och utskottets ståndpunkt torde vara att söka däri, att de väl veta,
att ingen kan bevisa, hur stor förhöjningen av industriens merkostnader varit.

Hur skulle det varit om utskottet för en gångs skull i sitt betänkande gjort sig
besvär att framlägga en utredning, låt vara en utredning, företagen ur protektionistisk
synpunkt? Hur skulle det då ställt sig med förhöjningen av merkostnaderna?
Men utskottet underlåter alltid att i sina betänkanden företaga
dylika utredningar. Utskottet skriver sina utlåtanden — jag vågar säga det —
i lapidarstil. Herr Röing har själv som medlem av tull- och traktatkommittén
för några år sedan varit med om att underteckna ett betänkande om differentialtullar.
I detta förekommer en redogörelse för det s. k. majorationskoefficientsystemet
i en del länder på kontinenten och som består däri att man multiplicerar
den före kriget gällande tullen med en viss koefficient. Då skulle de
bestämmande i de länderna också förfarit oriktigt, då de tillämpat ett så enkelt
förfaringssätt som att bara multiplicera med en koefficient, fördubbla eller fyrdubbla.
Det förekommer, vill jag minnas, någonting härom i det nämnda yttrandet
av tull- och traktatkommittén, så att det torde vara välbekant för herr
Röing, att så varit fallet i många länder.

Emellertid var det en punkt till, som icke varit berörd i debatten här, såvitt
jag kunnat uppfatta, förrän nu senast i den siste ärade talarens anförande.
Jag syftar på slutet i betänkandet, där det säges, att den uppfattningen hävdades
i riksdagen häromdagen liksom även av finansministern, att nu skulle
man undvika en ny inflation. När det varit tal om, att man skulle i valutahänseende
söka få paritet med pundet i stället för med dollarn, ville man icke,
anför utskottet, vara med om detta, ty det skulle betyda en försämring i kro Andra

kammarens protokoll 192Jf. Nr 12. 2

Ang. ifrågasatt
höjning av
vissa industritullar.

(Forts.)

Nr 12.

Onsdagen den 20 februari.

Atthnifråga'' nanS värcle ,ocl1 vore utan verklig nytta för vårt näringsliv. Så kommer utskotta
industri-tet raecl följande tre rader, och jag ber kammaren vara god fästa sig vid detta
tullar. utmärkt vackra uttryck för ekonomiskt tänkande, som herr Rökig nyss talade
(Forts.) om. Det heter: »Det har synts utskottet uppenbart, att de i den förevarande
motionen avsedda tullförhöjningarna skulle komma i strid med den sålunda uttalade
uppfattningen om angelägenheten av att icke försämra vårt penningvärde.
»

Detta är riktigt, säger herr Röing. Ja, men varför? Tänk, om utskottet
velat kosta på sig en sida till och tala om varför det är på det sättet, så att vi,
som icke sitta inne med den högre visheten i dessa stycken, fått höra hur utskottet
resonerat.

Jag skall nu be att själv få yttra något om dessa tre rader i betänkandet. Utskottsmajoriteten
med herr Röing i spetsen säger och har alltid sagt, att genom
tullar fördyrar man varornas värde; följaktligen ökar man levnadskostnaderna,
och detta verkar till inflation. Detta är riktigt. Men tullar verka också till
att förbättra handelsbalansen. De minska importen och rätta sålunda till och
förbättra vår handelsbalans, vilket återigen verkar i rak motsatt riktning, d. v. s.
till deflation. Man har således två komposanter, och utskottet kunde ju sett
efter och tagit reda på var resultanten går till dessa båda komposanter, så hade
vi fått se, om det ekonomiska tänkandet verkligen är starkt och använt på rätta
sattet. Då hade vi fått se, om icke resultatet blivit, att det som här verkar
till inflation, i själva verket är en bråkdel i förhållande till det, som verkar i
motsatt riktning.

Det är med en tullförhöjning på samma sätt som med en diskontoförhöjning.
Denna senare fördyrar också produktionen och verkar alldeles så som jag nyss
säde. om tullen, i inflationistisk riktning. Men på samma gång har diskontohöjningen
den effekten, att den gör penningtillgången knappare. Det blir mera
ont om pengar, och detta verkar i motsatt riktning, alltså till deflation. Såväl
tull- som diskontoförhöjningar verka sålunda på samma sätt. Men den saken
kan icke, herr talman, redas ut på dessa tre rader i bevillningsutskottets betänkande,
det finns ingen möjlighet. Jag tillåter mig alltjämt påstå, att utskottets
betänkande är mycket knapphändigt avfattat, det fattas något i hela
ul redningen.

Nu vill jag ytterligare betona, att tullarna verka till att förbättra handelsbalansen.
Om jag icke minnes orätt, tillsattes det för några år sedan en internationell
kommitté med säte i Bryssel, och denna kommitté hade till uppgift att
undersöka en del av dessa förhållanden. Denna kommitté var i sitt utlåtande
inne på samma kapitel. Jag har letat efter den lilla boken i dag, men icke fått
tåg i den. Kommittén framhöll såsom oeftergivligt för staterna att bringa
jämnvikt i sina budgeter, så att utgifterna icke blevo större än att de kunde
täckas av respektive stats inkomster. Men det talades också om nödvändigheten
att bringa jämvikt i handelsbalansen. Detta är en utomordentligt viktig
sak, som man icke får försumma att taga i betraktande, när man talar om
dessa spörsmål. Herr Röing säger, och han upprepar det ofta, att Sverige är
i det lyckliga läget, att vi ha den bästa ställning i världen med en krona, som
är så utomordentligt värdefull. Ja, det ha vi, men äro vi alldeles säkra på att
den kommer att stå där hur länge som helst, därest handelsbalansen får behandlas
hur som helst och importen alltjämt, liksom under förra året, överstiger exporten
i stor utsträckning, kanske större än nu? Tror icke kammarens ledamöter,
att det kan vara möjligt att vi förgäves skola kunna hålla vår krona uppe
vid guldpariteten? Yi kunna verkligen icke avfärda dessa saker så enkelt, som
bevillningsutskottet gjort i detta enkla betänkande.

Till sist, hur är det väl i Förenta staterna? Jo, där har man höjt sina tullar
i oerhört hög grad, och jag ber i anslutning till dessa tre raden i bevillningsut -

Onsdagen den 20 februari.

10 Nr 12.

skottets betänkande att få fråga utskottets ordförande, om dessa tull förhöjningar
medfört någon försämring av penningvärdet i Amerika?

Ilen Sköld: Herr talman! Jag skall bo att till eu början få nämna några
ord om full- och traktatkommitten. lfa ju denna kommitté begagnats här
av herr Lithander, och herr Lindman med för övrigt, som ett slagträ, så kan
det kanske vara lämpligt att en gång för alla få klart, hur det förhåller sig
med denna tull- och traktatkommitté.

Från början var det så,^åt t kommittén hade två uppgifter, nämligen dels
att göja en utredning av vårt tullsystems verkningar och dels att utarbeta en
ny tulltaxa. Sedermera har, som väl allbekant torde vara, Kung!. Maj :t anbefallt
tull- och traktatkommittén att endast sysselsätta sig med tullsystemets
verkningar och icke med den nya tulltaxan. Jag anser mig ha god anledning
vill det antagandet, att Kungl. Maj:ts ställning i detta stycke till tull- och
traktatkommitten innebär, att Kungl. Maj it ansett, att tiden ännu icke vore
inne för en revision av tulltaxan. — När jag nu ser chefen för finansdepartementet
här närvarande, kan jag icke underlåta att till honom ställa den frågan:
Kan icke den omständigheten, att Kungl. Maj:t tagit ifrån tull- och
iraktatkommittén dess uppdrag att göra en revision av tulltaxan, tolkas som
ett uttryck för regeringens mening att tiden ännu icke är lämplig för revision
av denna taxa? Det skulle ju, herr Lindman, kunna hända, att när
al« kommer omkring, Kungl. Maj:t har samma uppfattning beträffande en
tullförhöjnings inverkan, som majoriteten i riksdagens bevillningsutskott har.
Den saken överlämnar jag emellertid till regeringen att själv lämna besked om.
.. , err Winkler ansag ju, att det mesta som fanns i bevillningsutskottets betänkande
var egendomligt. Det får förlåtas mig, om jag tycker, att det mesta
som sagts av herr Lindman och herr Winkler är besynnerligt. Å ena sidan
talar man om, att riksdagen icke vill skynda det betryckta näringslivet till
^ ^ anc^ra sidan säger man, att det icke alls är meningen, att dessa

tullförhöjningar skola medföra höjning av priserna. Herrar Lithander och
\\ inkler talade om, att det fanns en inhemsk konkurrens, som tyngde ned priserna,
och herr Lithander gick så långt, att han sade, att det fanns större konkurrens
beträffande de inländska varorna än beträffande de utländska. Detta
torefaller mig vara ett så besynnerligt tal, att jag icke kan utfinna meningen
med det. För mig förefaller det klart, att har jag både in- och utländsk konkurrens,
sa skall den konkurrensen verka skarpare än om bara inhemsk konkurrens
iöreligger. Jag tror, att detta bevisas bäst genom herr Winklers egna
utomordentligt belysande exempel med cementen. Vi ha i Sverige en cement1
oUiSo ’ r0<i i1 tror icke jag förråder några hemligheter, om jag säger, att år
ldlö hoilo de svenska fabrikerna ett inländskt pris, som betydligt översteg priset
pa den utländska marknaden. På det sättet, herr Winkler, menar man att
den inhemska konkurrensen reglerar priserna nedåt,

. Kunna vi icke vara överens om den enkla sanningen, att om en tullförhöjning
skall hjälpa, industrin, sa maste den medföra ökade priser? Gör den
icke det kan den icke vara till någon nytta för industrin. Det finnes ingen
anledning, varför man icke skulle kunna utgå ifrån, att denna tullförhöjning
som har ar föreslagen, måste verka till en stegring av prisnivån. Herr Lithander
har i sm motion sagt — och det har också varit på tal i debatten — att
nu ha vi kommit till en stabilisering av prisnivån, och nu kan det vara på
tiden att ändra tulltaxan. Jag kan icke förstå, att om man föreslår en åtgärd,
som medför prisförhöjningar, man skall kunna bevara stabiliteten. Höjer man
priserna, så måste stabiliteten förloras. Jag måste verkligen säga, att jag
iattat det uttalande, som härförleden fälldes i denna kammare av chefen för

Ang. ifrågasalt
höjning av
vissa industritullar.

(Korta.)

Nr 12. 20

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifråga- finansdepartementet, då han t. o. m. varnade för en sådan liten ändring av
bilindustri Prisnivån och penningvärdet, som skulle vara. nödvändigt för att få den svenska
nS8<tuUmSn''kronan i paritet med pundet, som om detta uttalande även hade avseende på
(Forts.) varje annan liten rubbning av prisnivån.

Nu är det väl i grund och botten ändå så, att vi efter många besvär och
lidanden arbetat oss fram till stabilisering, men denna stabilisering vilar icke
så säkert, att vi kunna tillåta oss vad som helst, utan vi ha nog fortfarande
anledning frukta för att den skall kunna rubbas. Min mening är, att vi måste
värja denna stabilisering som vår ögonsten, och det kan då icke anses klokt
att föreslå åtgärder, som måste leda oss bort från denna stabilisering.

Herr Lindman har ju gjort ett försök att klara upp det dilemmat genom
att säga, att prisförhöjningar verka visserligen på ett sätt till inflation, men
medföra å andra sidan också förbättringar av vår handelsbalans, vilka verka
rill deflation. Men skulle vi icke kunna vara överens om, herr Lindman, att
handelsbalansen är det oväsentliga i detta resonemang? Jag tror icke, att herr
Lindman kan peka på exempel från något land, där handelsbalansen spelar
någon roll för myntets värde. Det är icke hawjeZsbalansen utan betalningsbalansen,
som det härvidlag kommer an på, och jag måste påminna herr Lindman
om den sanningen, att före kriget hade alla välsituerade stater en passiv
handelsbalans, men alla fattiga stater en aktiv sådan. Detta är i grund och
botten självklart för varje ekonomiskt tänkade. Förekomsten av en aktiv handelsbalans
visar oss att vi äro fattiga, att vi, herr Winkler, varken kunna kläda
eller föda oss. Den passiva balansen visar, att ett land, som har en sådan handelsbalans,
säljer sina exportvaror så fördelaktigt, att det blir vinst för landet;
den aktiva visar alltså motsatsen.

Herr Winkler resonerade ju som i den gamla, sagan om mannen, som lyfte
sig själv vid håret. Herr Winkler säger, att vi skola icke skicka ut pengar
ur landet för att betala varor, som produceras inom landet. Han vet dock
lika väl som jag, att vi skicka ut exportvaror, och så paradoxalt det än låter,
så är det ändå så, att när jag efterfrågar utländska varor, efterfrågar jag
i själva verket svenska varor, ty jag efterfrågar den utländska konsumtionen
av våra exportvaror. — Jag skall icke vidare fortsätta med detta resonemang,
ty det kommer herr Winkler nog ändå icke att förstå. Det är onödigt att
erinra om den saken, men vi kunna väl ändå vara med om, herr Lindman, att
handelsbalansen icke behöver inverka på prisnivån. Handelsbalansen har som
sagt ingen betydelse, det som betyder något härvidlag är betalningsbalansen,
och herr Lindman vet lika väl som jag, att om vi ha en passiv handelsbalans
i dag, så ha vi en aktiv i morgon. Den jämnar ut sig själv. Men därtill kommer
ju, att en tullförhöjning icke lär inverka på handelsbalansen.

Det skulle kanske icke vara onyttigt att i detta sammanhang upptaga till
belysning herr Lindmans tal om verkan av ränteförhöjning. Jag fruktar, att
herr Lindman icke riktigt genomtänkt denna saken. Han har rätt beträffande
en ränteförhöjning, som äger rum, då ett land har pappersmynt^, såsom
fallet är nu hos oss, ty då verkar en ränteförhöjning så svagt, att ingen
kan märka den, men vid guldmyntfot, och det var ju det herr Lindman avsåg,
verkar den icke bara fördyrande på produktionen inom landet, utan den
verkar framför allt tilldragande på utländskt kapital och åstadkommer därigenom
en utjämning i vår valutas värde, som är att eftersträva. Jag tror därför.
att det exempel herr Lindman framdrog var oerhört missvisande, ty det
gäller helt enkelt icke i detta sammanhang.

Jag måste alltså för min del hävda, att denna tullförhöjning icke kan lända
till annat resultat än stegring av prisnivån, och dess motsatta sida måste alltså
bli att den verkar till sänkning av penningvärdet. Vi måste på det sättet
komma att avlägsna oss på nytt från en stabilitet, som vi med stora offer vun -

Onsdagen den 20 februari.

21 Nr 12.

nit. Det är därför ingen anledning att gå med på herr Lindmans resonemang.

Herr Lindmans uttalande om tullar, avvägda efter merkostnaderna för varornas
produktion, skall jag icke inlåta mig på; jag antar, att herr Röing
kommer att göra detta. Däremot måste jag säga några ord beträffande jordbrukarnas
ställning till denna fråga. Herr Lindman har ju beskyllt herr Röing
för demagogi, ett något starkt uttryck, och herr Winkler hade ett litet uttryck
i början av sitt anförande, ett uttryck, som jag egentligen icke vet, hur det
skall betecknas. Han frågade nämligen, vart bondeförbundarna hade tagit
vägen.

Nu är det dock så, herr Winkler och herr Lindman, att den tullförhöjning,
som här föreslagits, verkar fördyrande på jordbrukarnas kläder och på alla
jordbrukets döda inventarier. Jordbrukarna måste alltså veta, att de få en
fördyring av sina omkostnader genom denna tullförhöjning. Nu står visserligen
herr Lindman och vinkar med en spannmålstull och säger: Ni får denna
här i stället. Ja, men säg mig, är det någon här i kammaren, som verkligen
kan avgöra, om jordbrukaren får betala mera för sina förnödenheter än han
får igen genom förhöjningen av spannmålstullen eller tvärtom? Jag känner
mig mycket tveksam i det fallet; man ger med ena handen och tar med den
andra, och ingen kan gissa, vem som vinner på affären. Det är som att spela
på lotteri, och jag förmodar, att bondeförbundarna liksom Sveriges jordbrukare
i Övriga icke äro fallna för att lita så där till slumpen, till ödet, utan de säga
nog, med det gamla svenska visdomsordet: »Bättre en fågel i handen än tio i
skogen.»

Jag undrar, om icke detta resonemang skulle kunna i någon mån klara upp,
varför icke bondeförbundet har synts på bifallssidan till dessa tullförhöjningar.

Herr talman, jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Bevillningsutskottets ärade
ordförande förvånade sig över, att vi här upprepade gånger söka att befästa
det system, som har rått sedan 1880-talet. Om bevillningsutskottets ärade ordförande
ville_ studera och se, vilken utveckling som den svenska industrien och
det svenska jordbruket undergått sedan den tiden, en utveckling som visat sig
icke blott i stegrad sjöfart utan också i den ökade export, varav landet blivit
mäktigt, och om han över huvud taget ville pröva, vilken inverkan detta system
haft på vårt finansiella liv, skulle han måhända icke förvåna sig över att vi
undan för undan söka befästa detta system, eller att vi äro så angelägna om
att värna även utposterna av detta system och med alla medel vilja hindra att
nya angrepp göras emot detsamma.

Jag vill erinra om, att det på 1880-talet fanns i landet en grupp, bestående
av lantmän, som ville hava skydd för sin näring, och en annan grupp, bestående
av industrimän, som ville hava skydd för sin näring. De kämpade på skilda linjer,
men ingen lyckades att föra fram sina önskemål till seger. Det var först
när dessa grupper sammansmälte till en grupp, som man lyckades skapa det
system, som till deras och landets gagn bestått under en lång följd av år. Det
är denna växelverkan mellan jordbruket och industrien, som har varit hemligheten
med att framgången blev sådan den blev. Det är därför, som man med
ledsnad ser de ansträngningar, vilka från skilda håll göras för att söndra och
få tillbaka de förhållanden, som rådde i början på 1880-talet. Jag vill säga, att
om det lyckas att få lantmännen att se enbart på sin sak och industrimännen
att se enbart på sin sak, så skola de, när det gått dithän, att de vägra att giva
varandra ömsesidigt stöd, komma att göra samma rön, man gjorde före systemskiftet.
Följden blir alltså, att såväl jordbruket som industrien får det svårt.

Amj. ifråijasatt
höjning av
vissa industritullar.

(Korts.)

Nr 12. 22

Onsdagen den 20 februari.

A ng. i råga- Men i det läget vill jag säga, att jag tror, att industrien med sin större anpassvissaindvutri-
ningsförmåga liar lättare att rida ut stormen än vad jordbruket har, och det är
'' tullar. därför, som jag vill begagna tillfället att giva icke en varning men en maning

(Forts.) till de svenska jordbrukarna att inte lyssna till de locktoner, som åsyfta en

sådan splittring.

Jag vill för dem, som driva den satsen, framhålla det ansvar, som de draga
på sig, om de måhända lyckas i dessa strävanden, vars slutresultat blir, att det
svenska jordbruket kommer att berövas det skydd, som det för närvarande har.
Vad industrien vidkommer och dem, som kämpa på den linjen, komma de troget
att giva lantbruket det stöd, som de kunna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Olsson i Berg instämde häruti.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman, mina herrar! Bläddrar man
igenom riksdagens protokoll för de senaste tio åren eller än längre tillbaka i
tiden, skall man finna, att utgångspunkten för en begäran om tullförhöjningar
sällan ^varit densamma från år till år. Det är rent av egendomligt att se, att
den ståndpunkt, som man haft ett år, har man ett annat år icke funnit vara av
den art, att man därmed kunnat bygga upp en tullmotion. Om man bara håller
sig till de sista åren, skall man finna, huru man exempelvis ansett sig med glidande
tullskalor kunna skydda de näringar, som man ivrar för, men att året
därpå ingen röst har höjts inom riksdagen för att hålla på den ståndpunkt, som
man ett annat år gått in för, utan man har genast varit beredd att släppa densamma.

I fjol körde man med valutadumpingen. Man sade klart och tydligt ifrån,
att det på grund av den depression, som var rådande i världen, icke var möjligt
att med den höga valuta, som landet hade, kunna konkurrera med utlandet. Ja,
tänkte jag i mitt stilla sinne, det skall bli intressant att se, hur det blir nästa
år. Då har man väl försökt att leda detta påstående i bevis. Egendomligt nog
har man emellertid inte kommit med något bevis för sin ståndpunkt, och jag
kan alltså därav utläsa, att det hela endast var ett löst påstående.

Om man går tillbaka och tittar i riksdagens protokoll och jämför med varandra
de skäl för tullförhöjningar, som man anfört det ena året och som man
anfört det andra året, skall man finna, att man, från att ha nöjt sig med att
begära tullförhöjningar av tillfällig natur och avsedda att endast för viss tid
hjälpa industrien, utvecklats till att önska tullförhöjningar, som avse att bliva
beståndande. I början sade man helt enkelt: snälla vänner, här gäller det att
försöka bygga upp en industri i vårt land. När den kommer på säkra fötter
och kan reda sig själv, behöva vi icke längre denna tullförhöjning. Ja, de som
då voro med och frestades att gå med på den motiveringen och ansågo den vara
av ett sådant värde, att de lade sin röst därför, de äro sannerligen i dag besvikna,
när de finna, att man nu icke åberopar samma argument som då, utan nu
i stället vill ha denna extra förhöjning av 50 procent på grund av valutaförhållandena
eller på grund av prisfallet eller av andra dylika skäl.

Jag må säga, att denna tullmotion, som är framburen av industriidkare och
några lantmän, sannerligen icke är av blygsamma mått. Det har intresserat
mig att titta litet i tulltaxan och se hur det förhåller sig med den; och jag kan
inte finna det annat än anmärkningsvärt, att den här motionen med en motivering
och kläm på endast fyra sidor orkat med så mycket som att begära förändring
av 525 rubriker i tulltaxan. Och när man här i dag under debatten
framhållit, hur pass väsentligt dessa ändringar, om de ginge igenom, skulle
komma att inverka på alla områden, undrar jag verkligen, om de herrar, som
försvara den här motionen, hava läst igenom tulltaxan och sett efter, hur många

Onsdagen den 20 februari.

23 Nr 12.

artiklar i densamma, som genom motionen beröras. Vill man göra sig det besväret,
skall nian finna, att man bär föreslagit tullförhöjningar på saker, ifrån
enkla och primitiva hushållssaker till avsevärt viktigare föremål.

Det har sagts av den, som står för motionen, nämligen herr Lithander, att de
här ifrågasatta ändringarna sannerligen icke skola fördyra byggnadskostnaderna.
1 motsats härtill vågar jag säga, att om man undersöker, vilka de saker
åro, som det här yrkas tullförhöjningar på, skall man finna, att en rätt avsevärd
procent av dem äro varor, som hava betydelse för byggnadsindustrien,
fän annan talare, herr AVinkler förresten, var förvånad över bondeförbundet och
visste inte riktigt var han hade detta parti i denna fråga. Ja, helt naturligt
resonera också bondeförbundarna på det sättet: vi vilja naturligtvis inte göra
förhållandena för jordbruket värre, än de för närvarande äro.

En jämförelse mellan motionen och tulltaxan är rätt så belysande även ur
andra synpunkter. Man börjar så vackert med hästskosöm och hästskor o. s. v.
och slutar med tröskmaskiner. Hela raden uppigenom vill man pålägga en tullförhöjning
av 50 procent. Om det enbart hade varit industriherrar, som hade
väckt den bär motionen, skulle det varit förklarligt, men när jag finner, att det
bland motionärerna också finnas sådana personer, som jag vet äro jordbrukare,
så är det märkvärdigt, att det i motionen påyrkas höjda tullar för lantbruksredskap
o. d. _ Är inte det verkligen en kretsgång, som är rätt kostlig? Här säger
man i motiveringen till en motion, där det gäller högre priser på lantbruksprodukter,
att landets jordbrukare äro i sådan ekonomisk misär, att statsmakterna
måste^gå in för att åstadkomma bättre ekonomiska förhållanden för dem, och
man åberopar härför också driftkostnadernas storlek och både det ena och det
andra. Precis samma herrar komma sedan i en annan motion och säga, att vi skola
öka omkostnaderna avsevärt genom att med förhöjda tullar åstadkomma högre
Pris å material för jordbrukets behov. Det är verkligen kostligt, och jag undrar
inte alls över att bondeförbundarna genomskådat detta, och att de icke äro att
lita på,_ när det gäller att fa igenom en tullförhöjning på industriprodukter
och dylikt. Få industriherrarna igenom motionen, blir det etter värre för jordbrukarna,
än det tidigare varit.

Herr Lindman fällde under debatten ett karakteristiskt yttrande. Han sade,
att när han avlyssnade utskottets ärade ordförande, fick han den uppfattningen,
att utskottets ordförande representerande makten, men herr Lindman rätten. När
jag hörde det uttalandet, rann mig i sinnet ett föredrag, ett valföredrag, som den
ärade talaren höll under valrörelsen 1921. Han var då inne på tullfrågan och
förklarade, att det allra säkraste medlet för industrien och jordbruket att ernå
uppsving vore att gå in för eu tullagstiftning, som gåve dessa näringar skydd.
Det vore riktigt, menade han. Beklagligtvis tycktes emellertid makten vara
på den andra kanten, och det syntes icke möjligt att få igenom ett sådant förslag,
men svenska folket borde, sade herr Lindman, ställa så till att makten
komme att ligga, där rätten var. Det var före valet. Efter valet tror jag inte,
att det är bättre i det stycket utan snarare sämre.

Herr Lindman var inne på den traden, att han åberopade Amerika och dess
tullsystem till stöd för sin uppfattning om tullars behövlighet. Men, herr Lindman,
vi hava även ett annat stort land, nämligen England, och av detta lands politik
härutinnan kunna vi se, att det icke är bara vårt land, som anser att friliandeln
är den gyllene vägen utan att det sannerligen också finnes andra stater,
där man inser att tullsystemet inte är en väg, som leder till förbättrade förhållanden,
utan snarare till sämre.

Herr Lithander var i sitt yttrande inne på en del andra saker. Han sade, att
här gäller det ju bara att få en lagstiftning mot import av lyxvaror. Det intresserade
mig att titta i tulltaxan, hur det i det stycket förhöll sig med vad herr
Lithander och hans medmotionärer yrkat i sin motion. Jag kan inte direkt finna

Ang. ifrågasatt
höjning av
vissa industri -tullar.
(Forts.)

Nr 12. 24

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifråga- någon lyxartikel, som beröres i hans motion, men däremot har jag funnit, att
^vissa industri- man ^asfmer bär underlåtit att yrka tullförhöjningar på just lyxvaror. I det
tullar. avseendet finns det åtskilliga saker, som man glömt bort att yrka förhöjd tull
(Forts.) på. Så hava vi exempelvis buteljer och spritdamejeanner och sådant. Vidare
hava vi gjutna konstföremål och andra finare gjutgodsartiklar såsom byster,
medaljonger och blomstervaser m. m. Allt detta har man hoppat över och i
stället gått över till saker, som äro mycket nyttiga i ett hushåll.

Sedan är det en annan sak, som jag i mitt stilla sinne skulle vilja fråga herr
Lithander om. Kanske har det bara varit ett förbiseende, eller vad meningen
nu är, men han har alldeles glömt bort rubriken nr 837, där det finnes upptaget
förgyllda, försilvrade, förnicklade eller etsade floretter, sablar, värjor, bajonetter,
huggare och dylika vapen med eller utan tillhörande baljor ävensom delar därtill.
Å i denna rubrik upptagna artiklar har man icke yrkat tullförhöjningar,
vilket man däremot har gjort med spadar, hackor och yxor, som bonden såväl
behöver för sina jordbruksarbeten.

Det har även nämnts om en del andra saker. När man säger, att man vill ha
förhöjda tullar på industrialster, så vill jag fråga, om det är så säkert, att man
därmed hjälper industrien. Man påyrkar tullförhöjningar på ångpannor, svarvar,
fräsmaskiner o. s. v., saker som industrien behöver. En hel del av dessa
maskiner tillverkas icke, det vet jag väl, i vårt land, utan de måste importeras.
Tag t. ex. en sådan sak som gruvborrningsmaskiner. Skola sådana maskiner
användas, måste de vara up to date, och då föredraga många att använda utländska
fabrikat, ty det blir mest hållbart och praktiskt. Men när det yrkas tullförhöjningar
på sådana saker, så fördyrar man omkostnaderna för en del av industrien.
Den industri, som skulle vara minst betjänt av ifrågavarande tullförhöjning
är gruvindustrien, som säkerligen, därest motionen bifölles, skulle
komma i ändå sämre läge än den nu är.

Jag har, herr talman, med detta velat säga rent ut till var och en här i kammaren,
att om man studerar tulltaxan och jämför den med vad i motionen yrkas,
måste man, om man skall använda ett milt uttryck, säga att motionärerna varit
synnerligen inkonsekventa i sin motion.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Röing: Herr talman! Vi känna alla till herr Lindmans stridsmetoder
i debatten. Då sakskälen börja tryta, drager han sig icke ett ögonblick för
att använda personliga invektiv. Jag skall emellertid besvara herr Lindmans
älskvärdhet med att giva honom ett gott råd, och goda råd skall man alltid
vara mycket tacksam för. Tala aldrig mera, herr Lindman, här i kammaren
om Demagogische Umtriebe, ty det finnes sannerligen icke en av kammarens
ledamöter, som kan tävla med herr Lindman i demagogi. Jag kan med rätta
framhålla detta, när jag vet, hur herr Lindman under valstriderna reser land
och rike omkring —• jag vill giva honom en eloge, för att han inte drager sig''
för dessa resor från Ystad till Haparanda, och jag önskar, att alla partichefer
gjorde på samma sätt -— och lovar lantmännen allt kraftigt understöd för
deras näring och sedan i riksdagen kommer med förslag om höjning av tullar
på alla de varuslag, som jag förut framhållit, och därigenom med ökade bördor
belastar jordbruket.

Herr Lindman ville sätta i fråga mitt intresse för jordbruket. Han kunde
redan nu göra det på grund av den ställning, som han förmodar, att jag kommer
att intaga vid behandlingen i bevillningsutskottet av en motion, som han
väckt i en tullfråga, som nära berör jordbruket. Jag vill icke nu yttra mig
om min ställning till det spörsmålet. Kammaren får snart kännedom därom.
Men aldrig kommer jag dock att, som herr Lindman, tillåta mig något sådant
som att resa land och rike runt och bedyra att i kampen mot statsingripanden

Onsdagen den 20 februari.

.Nr 12.

2 r»

i näringslivet bekämpa förslag om importförbud och importregleringar och sodan
under en kommande riksdag vara med om att underskriva en motion i sist■ vi33a industrinämnda
syfte. Jag respekterar varje ärlig åsikt, den må gå i den ena eller den tullar.
andra riktningen, men att under en valstrid förfäkta en principiell ståndpunkt (Förta.)
och sedermera, därför alt ett förslag i en viss situation är privatekonomiskt fördelaktigt
för en viss samhällsklass, i riksdagen övergiva denna ståndpunkt kan
jag ej gilla. Herr Lindman yttrade vidare, att det fattades något i utskottets
motivering. Han framhöll detta i samband med ett yttrande om ekonomiskt
tänkande. Nej, herr Lindman, jag tror icke, att det fattas något i utskottets
motivering men däremot fattas det något i herr Lindmans ekonomiska tänkande,.

Det har jag inte märkt först i dag utan många gånger vid andra tillfällen, då
ekonomiska frågor ha behandlats. När herr Lindman inbillar sig, att man icke
genom jämförelser mellan svenska och utländska industriers produktionskalkyler
kan beräkna en svensk industris merkostnader, så gör herr Lindman sig
skyldig till ett misstag. Jag ber endast få hänvisa till en dylik jämförelse,
som gjordes med framgång av 1911 års trustkommitté, vilken kommitté som
sin första arbetsuppgift just utförde en beräkning av den svenska betodlingens
och den svenska sockerindustriens merkostnader, en beräkning som föranledde
en kungl. proposition vid 1913 års riksdag och även ett riksdagsbeslut just på
grundvalen av dessa produktionskalkyler. Om vi i tull- och traktatkommittén
få slutföra vårt uppdrag, lovar jag, att herr Lindman skall få se många produktionskalkyler,
på grund av vilka herr Lindman ur protektionistisk synpunkt
skall kunna framkomma med starkt motiverade krav till förmån för bibehållande
av vissa tullar.

Det har yttrats både i denna debatt och vid många föregående tillfällen
mycket om principen att avväga tullarna i förhållande till industriens merkostnader.
Det borde icke råda någon meningsskiljaktighet om själva principen,
att en fordran på ökat tullskydd för en svensk industriprodukt, som kan
påvisas överstiga merkostnaden för den ifrågavarande industrien i jämförelse
med konkurrerande utländsk industri, även ur protektionistisk synpunkt är ett
oberättigat krav, som ej kan upprätthållas.

Jag har icke något att tillägga utöver vad herr Sköld nyss har yttrat, men
då herr Winkler lät påskina att jag hade yttrat mig alltför optimistiskt om
de förhållanden, under vilka den svenska industrien arbetat under de sistförflutna
åren, och han framhöll, att produktionen gått med förlust och att industrien
endast i undantagsfall kan framvisa något, så när tillfredsställande
resultat och att jag endast givit ett exempel på en industri, som givit utdelning,
tillåter jag mig framhålla, herr talman, att jag begränsade mitt förra
anförande i detta hänseende till att alldeles speciellt i detta hänseende beröra
förhållandena under ett krisår 1922 inom textilindustrien, den industri, som
herr Lithander och herr Lindman nu vilja giva ett ökat tullskydd av 50 procent,
och vilken industri under de hetsiga tullstriderna vid 1921 års riksdag då
av många och framför allt av sina egna målsmän ansågs stå vid branten av
sin undergång, om icke riksdagen beviljade densamma ett ökat tullskydd.

Jag skickade nyss efter Key-Åbergs bok om svenska aktiebolag och enskilda
banker för år 1923. Jag finner däri t. ex. ett Göteborgsbolag, som jag känner
något till och som till verkställande direktör har den man, som under åt
1921 närmast ledde textilindustriens kampanj för förhöjda tullar och da svartmålade
den situation, som i framtiden skulle uppstå för denna industri, om
icke ökat tullskydd då infördes. Jag finner av denna bok, att detta bolag under
år 1922 hade en vinst av 695,742 kronor med ett aktiekapital av 2,130,000
kronor. Det har lyckats detta bolag året efter det den hetsiga tullstriden pågick
och oaktat den ifrågavarande industrien icke fick ökat tullskydd att åstadkomma
ett sådant ekonomiskt resultat. Jag tror, att aktieägarna i detta bolag

Nr 12.

26

Onsdagen den 20 februari.

Jr?Q9V9arT t med 1 .df ^go nämligen 20 procent utdelning

vissa industri- ,or ^ro^s det riksdagen ar 1921 icke beviljade denna industri ökat tult tullar.

skydd.

(Forte.) =Vi hade förmånen att vid 1921 års riksdag hava en av Sveriges mest framstående
textilindustriidkare som ledamot av denna kammare. Han uppträdde
även i den tulldebatt, som fördes här i kammaren, och såg framtiden mycket
mörk. Jag är glad över att av hans bolags självdeklaration finna, att han
sag situationen allt för mörk, och att resultatet blev ett helt annat, än vad han
fruktade skulle bliva, följden, därest riksdagen icke beviljade hans industri
ökat tullskydd. Nu finner jag nämligen, att bolaget i fråga redovisar en nettovinst,
sedan utbetalda skatter avdragits, av icke mindre än 1,712,802 kronor.
Därutav kommer dock största vinsten på annan produktion än av textilvaror.
Bokslutet är dock så uppgjort, att man kan se att nettovinsten på textilfabrikationen
det året uppgick till 452,987 kronor.

Det är, herr Winkler., blott ett par exempel ur högen på de olika textilföretag,
som enligt herr Winklers och många protektionisters åsikt skulle ruineras
och föras till branten av sin undergång, för den händelse icke riksdagen år
1 överensstämmelse med regeringspropositionen gåve dessa industrier ökat
tullskydd.

Jag ber, herr talman, få vidhålla mitt yrkande.

Herr Winkler: Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden länge. Jag
kunde emellertid icke underlåta att begära ordet, då herr Sköld i slutet av sitt
anförande yttrade några åtminstone för mig ganska egendomliga ord. Han
uttalade, att han icke förstod vare sig mig eller herr Lithander, och att allt vad
vi hade sagt var besynnerligt. Jag får verkligen säga, att vad han säde åtminstone
för mig var minst sagt besynnerligt, det var för mig helt enkelt ofattbart.
Han talade om att handelsbalansen icke var utslagsgivande för en valutas värde
Det är alldeles riktigt, men slutligen, efter en lång följd av år, ofta mycket
tidigare, är det i alla fall handelsbalansen som till sist blir utslagsgivande.
Det mest besynnerliga var talarens uppgift att när man importerar utländska
varor, uppmuntrar .man svensk produktion. Den svenska varutillverkningen
maste. nämligen utvidgas i samma man som importen växer. Jag förstår möj^
någon man vad han menade, nämligen att vi slutligen icke kunna uppehålla
vår handelsbalans utan att hava en export av varor för motsvarande belopp.
Det är nämligen alldeles riktigt. Men ju längre man håller på med för stor
import, desto svårare blir det i en framtid, när vi skola uppväga icke blott importen
med export utan även utjämna de tidigare årens alltför höga import. Ty
juun T* inte.neka till, att man kan under jämförelsevis lång tid upprätthålla
ett lands finanser även utan att exportera lika mycket som man importerar.
Det kan man helt enkelt göra genom att lana penningar eller använda
inom landet befintliga tillgångar till att betala importen med.

Det är mycket egendomligt, att herr Sköld säger, att en aktiv handelsbalans
mastc leda till fattighuset. Herr Sköld är allt för mycket teoretiker. Jag vet
icke, vilka lärare i nationalekonomi han har haft, men jag vet, att han intresserat
sig speciellt för nationalekonomiska spörsmål. Jag''skulle vilja råda min
gode vän Sköld till att taga litet permission från studierna och ge sig ut i det
praktiska livet. Herr Sköld, var så god och starta ett företag, en fabrik eller
ett handelsföretag men inte ett monopoliserat, inte ett sådant, där herr Sköld
kan ga till staten och säga: Giv mig balansen, taxera ut den på andra näringsidkare
— utan ett företag i fri konkurrens med hela världen, och jag försäkrar
herr Sköld, att, om han vill driva den affären efter de teorier han här har uttalat
såsom riktiga för landet, så går det kaputt med det företaget, det kan herr
Sköld vara övertygad om. Jag vill även se, när herr Sköld går till sin bank

Onsdagen den 20 februari.

27 Nr 12.

och visar sill passiva handelsbalans eller rättare sagt sitt passiva balanskonto i^''Jaav
och därav framgår att han år efter år förlorat penningar, men ändå ber att få
låna för att uppehålla driften. På det sättet går det inte så lätt i det praktiska tullar.

livet. Var god tåg litet bättre reda på hur det förhåller sig inom det praktiska (Forts.)

livet och ägna er, herr Sköld, inte helt och hållet åt teoretiska spetsfundigheter.

De stämma icke med den erfarenheten jag och andra ha från det praktiska livet.

Jag ber till sist, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Herou: Herr talman! Då jag i år motionerat om spannmålstullarnas
avskaffande, kan det kanske vara naturligt, att jag från mina utgångspunkter
anser mig pliktig att reagera mot industritullarna.

Här föreligger förslag om ökat tullskydd å ett stort antal industriprodukter.
Det kan icke sägas annat, än att det ligger en viss fara i att giva tullskydd åt
ett stort antal industrier, ty det uppmuntrar givetvis till en produktion i mindre
skala; och i de allra flesta fall är ju storproduktionen ekonomiskt mera lönande
och sålunda ur nationalekonomisk synpunkt att föredraga.

Här har man — det var visst herr Lindman — anfört Amerikas exempel. Jag
vill däremot säga, att det går an för en stor stat, som har upp till tjugu gånger
så stor befolkning som vårt land och därmed också en inhemsk marknad tjugu
gånger så stor som vår och som sålunda kan fa avsevärt större avsättning för
sin produktion, även om det är isolerat, men att det är en stor fara för ett mindre
land och en större fara, ju mindre landet är, att giva sig in på en dylik tullskyddspolitik.

Man talar vidare om faran av importökning. Det förefaller, mig dock, som
om det hörde till ekonomiens mera elementära begrepp, att varje import förutsätter
export och vice versa. Är det ändå inte på det sättet, att. värjo, export
blir meningslös, om den ej resulterar i import? Den senare är ju ingenting annat
än betalning för vad vi skicka till utlandet. Är sålunda icke importen vad
vi få och exporten vad vi betala? Under längre tidsperioder måste det ske en
utjämning. _ ...

Jag har den uppfattningen, att under vissa förutsättningar åtminstone sadana
som äro för handen i den väckta motionen, industritullarna äro oberättigade,
särskilt om man i tullskyddspolitikens innebörd lägger den betydelse som nationalekonomen
Heckscher gör, då han säger: Tydligen innebär tullen en kost nad

för landet, så länge den kvarstår, och sitt berättigande kan den visa först
genom att göra sig själv överflödig. — Här har industrien haft tullunderstöd
och kraftigt tullunderstöd ganska länge. Det har icke visats, att detta skjMd
blivit överflödigt, utan man begär 50 procent förhöjning. Från. de nämnda ^utgångspunkterna
har därmed visats, att industrien icke är berättigad åt c erhålla
något som helst understöd.''

Herr Lithander nämnde, att han ville bringa den svenska industrien hjälp.
Jag vill påminna om att bevillningsutskottets majoritet i fjol, när. det var fråga
onTspannmålstullarnas avskaffande, gav uttryck åt den fullt riktiga tänkesätt
industritullarna fördyra omkostnaderna för jordbruket och att det därför måste
ses till att jordbruket blir kompenserat. Att nu emellertid begära en höjning av
industritullarna, när jordbruket befinner sig i. nödläge, anser jag vara ett fullständigt
oförsynt slag mot jordbrukarklassen i vårt land. Herr Lithander svarar
kanske, att han i en motion, nr 147, krävt också höjning av spannmålstullarna.
Det är ju riktigt, men däremot invänder jag, att 75 procent av landets jordbrukare
ha ingen som helst vinst av dessa spannmålstullar. De utsugas även
av dem.

Jag slår sålunda fast, att herr lithander och medmotionärer med sina krav
bli så att säga skadegörare mot den svenska småbrukareklassen, och jag anser

Nr 12. 28

Onsdagen den 20 februari.

A”f_ ifråga- mig höra försvara de arbetande och mindre jordbrukarnas och konsumenternas
Svis$a Industri- 1 vårt land intressen.

'' tullar. Därför yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Lindman: Herr talman! Herr talmannen skall inte bli orolig för att
jag skall inlåta mig på något längre yttrande, utan jag skall bli mycket kort,
och det av åtskilliga skäl, som jag skall ange.

Det första och viktigaste är naturligtvis det, att herr Röing visserligen gjort
mig äran att här i kammaren tala om en del av min verksamhet; men han har
icke i sak bestritt ett ord av det som jag hade att säga, och följaktligen har
jag ingen anledning att syssla med det herr Röing sade i sitt sista anförande.
Icke, ett ord i sak har han bemött. Han hänvisade till tull- och traktat.kommittén.
Vänta, skall herr Lindman få se, när tull- och traktatkommittén kommer
med sitt betänkande! Ja, herr talman, jag fruktar att då lever inte jag, så
det får jag nog aldrig läsa.

Men ett, ord till herr Sköld också! Herr Sköld talade om handelsbalansen
och betalningsbalansen och ville låta påskina, att jag icke förstode dessa saker.
Då tänkte jag för mig själv: hur är det måntro med balansen i honom själv.
För att få den riktigt klar för mig skulle jag vilja göra en liten hemställan:
Lat detta anförande sta kvar ojusterat! Det kan bli en glädje för mig att
få läsa det in, extenso och kanske även en glädje för herr Röing att läsa det,
eftersom han instämde i detsamma.

Herr Sköld: Jag känner mig lycklig att genast kunna replikera herr Lindman.

Jag vill först säga, att jag alltid brukar låta mina yttranden stå ojusterade
i protokollet, men det har dock inträffat, att på grund av att herr Lindman
justerat bort en del av vad han sagt, jag också måst göra en liten ändring i mitt
anförande i protokollet för att det icke skulle komma att hänga i luften.

. Yad sedan beträffar balansen hos mig, så är det bara ett par ting, jag skulle
vilja säga.

England har under de sista hundra åren, skulle jag tro, alltid haft passiv
handelsbalans. Underligt att icke detta land spelat konkurs! Om man räknar
tillsammans import och export för hela världen, visar det sig, att hela världen
har en passiv handelsbalans. Alltså måste hela världen vara bankruttmässig.
Jag vet inte, om jag,behöver gå vidare in på det resonemanget. Jag tror emellertid,
att om herr Lindman närmare funderar på dessa saker, det möjligen kan
befinnas, att herr Lindman nu icke tänkt sitt resonemang till dess konsekvenser.

Sedan en liten replik till herr Winkler. Herr Winkler har förebrått mig,
att jag rör mig på, teoriernas vidsträckta fält, och manat mig att gå till praktiken.
Han gav mig vidare en liten lektion i, hur man gör i det praktiska livet.
Jag är,övertygad om att på det sätt som herr Winkler här gjorde, så resonerar
han i sin affärsverksamhet, och jag är övertygad om att det är ett mycket klokt
och förståndigt resonemang,. Men, herr Winkler, skulle inte den möjligheten
kunna finnas, att det är en liten skillnad mellan vad som är nyttigt för en privat
affär och vad som kan vara nyttigt för ett land? Jag menar, att man resonerar
och kanske inte kan handla på samma sätt, när det gäller ett rike, som när det
gäller ett privat^ affärsföretag. Herr ''Winklers lilla lektion visar mig vara ett
nytt exempel på den gamla kända sanningen, att herrar protektionister förväxla
så lätt sina egna privata intressen med rikets intressen.

Herr Månsson i Hagaström: När herr Winkler talade, blev jag ganska förvånad
över den ogenerade ton, som präglade hans anförande, en ton som inte är
vanlig i det dagliga livet, när man kommer och begär fattighjälp. Här är nu

Onsdagen den 20 februari.

29 Nr 12.

en hederlig man, som arbetar och strävar så länge han orkar, men så kommer
han ut för en del vidriga förhållanden: sjukdom, oförvållad arbetslöshet, olyckor
av skilda slag. Han svälter, ser sig om efter utvägar men till sist måste
åsynen av hustru och barn tvinga honom att ge sig iväg till det allmänna och
begära understöd. Han gör det under djupaste blygsel, han anser sitt liv totalt
förolyckat, och han anses som ett vidunder och utskum av dem, som han kommer
och begär det av. I regel är det så, i varje fall föreställer jag mig att det
är så, där de herrar äro medlemmar av fattigvårdsstyrelsen, som nu komma
pockande med begäran om understöd. Men här är det så, att dessa, som sitta
med hundra- och flera hundratusen kronors inkomst om året, när de komma och
begära förhöjning med 50 procent av tullen, så att de skola få ytterligare 50—
80 tusen kronor om året, och man inte genast vill gå med därpå, så uppträda
de, som om man egentligen för det första gjorde dem ep stor orätt •—- det är
klart att man det gör — men för det andra gjorde sig själv en stor orätt genom
sitt ekonomiska oförstånd, som ej inser av vilken vikt det är att tillmötesgå alla
deras krav. Och kraven veta vi alla äro bottenlösa. Den som följt med tullfrågan
vet, att ett krav i dag på 50 procent nästa år skulle, om det bleve fullständig
majoritet för protektionisterna, ofelbart resultera i nya femtio procent
o. s. v. ända till dess det hela stode på huvudet och systemet hade ätit ut sig
självt.

Herr Lindman drog fram Amerika. Han frågade, om vi trodde, att Amerikas
dollar skulle stå i den höga kurs den för närvarande har utan de höga tullarna.
Ja, men det felas inte höga tullar i Polen, i Ungern, i Rumänien, i Österrike, i
Tyskland. Där felas minsann inte höga tullar, de äro dubbelt så höga som våra,
och ändå är valutan i dessa länder svag.

Om jag t. ex. tager upp frågan England—Förenta staterna, skall jag bara på
ett par punkter visa herr Lindman några siffror. England köper sin bomull
i Amerika. Amerika odlar nästan all världens bomull. Det odlas litet i Indien
och Egypten, men det mesta av världens bomull produceras i Amerika. Amerika
har råvarorna hemma ofraktandes, kan välja vilka den vill. 1921 utförde
Amerika för 48 miljoner engelska pund bomullsvaror, d. v. s. arbetad bomull:
garn och tyger. England köper bomull i Amerika och fraktar varan över
världshaven, betalar assurans, frakt, lossning och frakt i England. Och England
exporterade samma år för 178 miljoner engelska pund bomullsvaror. 48
—178! Det land där bomull växer 48; det land som köper bomull och fraktar
den över världshaven 178. England köper plåt och järn i Amerika. U. S. A.
kan inte bygga ett fartyg till salu, inte ett enda fartyg. Herr Lindman får
spana förgäves i utförselsiffrorna efter fartyg som Amerika säljer. England
sålde 1921 för 57,5 miljoner pund fartyg av plåt, köpt huvudsakligen från
Amerika. Ånej, det beror inte på de höga tullarna, det beror på något annat.
Det beror på köpmannaskicklighet, men köpmannaskicklighet och rövarskicklighet,
det är litet skillnad på dessa.

Herr Winkler sade i sitt anförande, att arbetslönerna numera äro 2—300
procent högre än under förkrigsperioden. I verkligheten äro de 30—40 procent
högre, medan reallönen är lägre än under förkrigsperioden, beroende, som
var och en vet, på att index är uppe i omkring 160, alltså 25 procent lägre nu
än före kriget i verkligheten. Det är det verkliga förhållandet.

Herr Winkler frågade i en synnerligen ogenerad ton, varför vi inte äro villiga
att förkorta industriens lidanden, innan de ekonomiska lagarna taga ut sin
rätt, d. v. s. innan det blir ännu lägre arbetslöner. Först skulle kammaren gå
med på att höja tullarna med 50 procent, sedan skulle det ekonomiska livets
lagar taga ut sin rätt och lönerna sänkas ännu mer, då de redan nu äro sänkta
i verkligheten med 25 procent mot före kriget.

Jag har en hel serie anteckningar från yttranden under debatten, som jag

Ang. if råga -satt höjning av
vissa industritullar.

(Forts.)

Sr 12. 30

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifrig*- skulle kunna svara på, men yttrandena tala i allmänhet för sig själva. En
visso, industri- ny^et. är emellertid att man i protektionistlägret blivit förtjust i värdetullen
tullar. och finner att viktullen har obehag med sig. Annars är det ju alltid så, att

(Forts.) protektionister i alla världens länder äro förtjusta i vikttullar. Genom dem

• kan man lägga de största tullbördorna — jag tager en varugrupp som exempel

— på de grova och tunga tygerna, på de grova och simpla varor, som de stora

massorna av folket använda, under det att de förmögna, som använda lättare,
finare och dyrbarare tyger, få billigare tullar. Man tycks nu ha slagit in på en
ny bog, men jag antager att det är bara för tillfället.

Herr Winkler: Herr talman! Jag ber om ursäkt, att jag besvärar ännu

en gång, men jag vill lämna en upplysning med anledning av herr Skölds
sista anförande.

Herr Sköld påpekade, att England alltid haft mycket stor passiv handelsbalans,
men han upplyste icke om anledningarna till att detta varit möjligt,
vare sig det nu berodde på att han inte känner till dem eller det var avsiktligt.
Det är emellertid så, att det finns åtminstone två stora huvudanledningar till
att England kurmat i ekonomiskt avseende reda sig mycket bra trots sin stora
passiva handelsbalans. Den första anledningen är den, att England har haft
och fortfarande har världens största handelsflotta. Före kriget hade England
t. o. m. ensamt lika stor handelsflotta som alla övriga stater i världen tillsammans.
Herrarna kunna vara övertygade om att vad som inseglats av denna
handelsflotta inte varit obetydliga summor, och dessa ingå icke i handelsbalansen.
Den andra huvudanledningen är den, att England varit det land,
som, ganska nära följt av Frankrike, haft mest pengar att låna ut till andra,
fattigare stater och därigenom för varje år fått in alldeles kolossalt stora räntebelopp,
vilka icke heller ingå i handelsbalansen. Det finns givetvis också många
andra anledningar, men det är framför allt dessa två huvudanledningar, som
förklara Englands framgång i ekonomiskt avseende trots den passiva handelsbalansen.

Vidare sade herr Sköld, att vad jag framhöll var alldeles riktigt i fråga om
det enskilda praktiska livet. Men jag vågar påstå, att vad som är ekonomiskt
riktigt i det enskilda livet, i fråga om affärer och fabriksdrift, det är lika
riktigt även i fråga om en stat. Den stat, som icke tillämpar ungefär samma
riktlinjer, som äro tillämpliga för den enskilde, för att förbättra sin ekonomiska
ställning eller få den att gå ihop, den staten beklagar jag. Och förr eller
senare måste vi, herr Sköld, på grund av förhållandenas makt tvingas därtill.
En stor man, jag tror det var Adam Smith, sade: Om du vill i ekonomiskt
avseende hjälpa ditt land, så se till, vad som är ekonomiskt fördelaktigt för
dig själv _ i din handel och vandel, och du skall se, att du på de sättet bäst
hjälper ditt land.

Med avseende på vad herr Månsson i Hagaström anförde, vill jag inte svara
därpå. Han förebrådde mig för olämplig ton. Jag endast frågar: Vem är det
som brukar använda olämplig ton vid sina uttalanden här i kammaren? I det
avseendet har jag ingenting av honom att lära.

Herr Lindman: Det var ett yttrande, som herr Fabian Månsson lade i min
mun, vilket jag ber att få rätta, därför att det var oriktigt återgivet och följaktligen
väl också oriktigt uppfattat av herr Månsson. Han påstod nämligen,
att jag skulle hava sagt, att det var de höga tullarna i Amerika, som åstadkommit
den verkan, att Amerika har ett så högt penningvärde. Då borde väl
detsamma gälla även i Ungern och vissa andra länder, som också ha höga tullar,
menade herr Månsson. Jag sade inte på det sättet.

(Herr Månsson i Hagaström: Nej, det är klart.)

Onsdagen den 20 februari.

31 Nr 12.

Ja, varför skall man då lägga det i min mun, då man säger, att det är klart;, Ang. ifrågata
jag inte har sagt så. Jag vände mig mot den slutsats, som utskottet dragit
i de tre sista raderna i sin motivering. Jag sade, att om denna slutsats vore tullar.

riktig, så borde det väl visa sig också i Amerika, där man har så oerhört höga (Forte.)

tullar. Dessa höga tullar skulle väl då givetvis även där i någon mån återspeglas
på penningvärdet och tendera att sänka detta. Nu veta vi ju alla,
att det finns även andra faktorer som inverka, och jag påpekade i sådant
avseende själv budgetens ställning. Men i det avseendet har ju Amerika det
bra ställt. Vore emellertid utskottets uttalande i denna punkt riktigt, så skulle
väl icke dollarn kunna hålla sig uppe i sitt värde, när man i Amerika har så
höga tullar.

Herr Månsson i Hagaström: Förenta staterna är ett land av den art, att det
nästan inte kan ruineras, ett land av oerhört stort omfång, med nästan bara
odlingsbar eller produktiv jord, med världens förnämsta vetefält, med koloch
järngruvor under vetefälten, med segelbara floder och sjösystem långt in i
landet, _ överhuvud med allt som tänkas kan och med en hemmamarknad på
110 miljoner människor, som förbruka de producerade varorna. Detta gör,
att i Förenta staterna inträffar det egendomliga, att fastän de ha världens
närapå högsta tullar, så är det ett frihandelsland, därför att produktionen har
så enorma mått, när det gäller råvaror och livsmedel, att tullarna inte kunna
verka. Det är således alldeles på samma sätt, som då tull på korn näppeligen
kan verka i Norrland — den verkar endast med 90 öre eller 1 krona — och
som då t. ex. tull på havre inte alls skulle kunna verka i Sverige, beroende på
att vi producera allt vad vi behöva därav. Vidare kunde ju Amerika under
kriget låna ut stora summor åt England och Frankrike och andra stater. Det
är allt detta som gör, att Amerika i ekonomiskt avseende är så stabilt och så
genomgediget, att det ovillkorligen måste ha en hög och stabil valuta, man må
husera med det närapå hur man vill. Men det har ingenting med tullarna att
göra.

Herr Sköld: Bara en liten replik till herr Winkler. Herr Winkler sade,
att vad som var ekonomiskt lönande för den enskilde, också var det för staten.

Ja, nu komma protektionisterna här och begära premier av staten. Det är inte
något annat än när stationskarlen kommer och begär påökning på sin lön.

Herr Winkler är med på det ena men inte på det andra. Utan tvivel är det
privatekonomiskt lönande för stationskarlen, om han får sin framställning
bifallen. Men jag tror inte, att herr Winkler tycker, att det är riktigt ändå.

Jag skulle som en slutsynpunkt vilja säga: är det ändå inte bra, herr
Winkler, att svenska staten inte har skött sina finanser och affärer så, som
många enskilda gjort? Då skulle vi stått i en betydligt sämre ställning, än
vi nu göra.

Herr Hermelin: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga denna debatt,
som kanske redan tagit alltför lång tid i anspråk. Men såsom motionär i
denna fråga vill jag dock, innan debatten avslutas, säga några ord.

Jag vill då påtala det egendomliga läge, vari frågan föreligger i dag och
som tagit sig utryck däri, att representanter för olika grenar av näringslivet,
jordbruket å den ena sidan och industrien å den andra, spelats ut mot varandra.
_ Under denna diskussion har man alldeles glömt att omtala, att inom
bevillningsutskottet också föreligga motioner om tullförhöjningar på jordbruksprodukter.
För min del är jag motionär även i fråga om förhöjning av spannmålstullarna.
Det enda bevillningsutskottets ärade ordförande nämnde var, att
det föreligger en motion angående importreglering, och han ville göra gällande,

Nr 12. 32

Onsdagen den 20 februari.

Ang. tfmga- att lantmanna- och borgarpartiets ledare här i kammaren i det avseendet intaVisJaindustri-
^ en egendomlig ställning. Om bevillningsutskottets ärade ordförande ser på
tullar. det stora antalet underskrifter på denna motion, skall han emellertid finna, att
(Forts.) vår ärade partiordförandes önskemål även äro flertalet av hans meningsfränders
önskemål. Jag lämnar emellertid den saken åsido. Vad jag velat
säga är endast att jag hade trott, att då det inom bevillningsutskottet
förelegat motioner om tullförhöjningar för såväl industriprodukter
som spannmål och andra jordbruksalster, dessa motioner bort behandlas
i ett sammanhang. Tidigare, åtminstone så pass tidigt, som då jordbruket
ännu ansågs vara vårt lands huvudnäring, ansåg man, att jordbrukstullarna
skulle bestämmas, innan man bestämde industritullarna, därför att man ansåg,
att industrien ju var beroende av vilka tullar som åsattes jordbruksalstren. Över
huvud skulle tullarna ha ett visst organiskt sammanhang. Denna uppfattning
synes icke hävdas av bevillningsutskottet, åtminstone icke av bevillningsutskottets
ärade ordförande, då jag tar för givet, att det är han, som leder arbetet
inom bevillningsutskottet.

Det är endast detta, som jag, herr talman, velat säga som en avslutning till
dagens debatt.

Herr Ilöing: Herr talman! Under en följd av år ha dessa tullmotioner behandlats
inom bevillningsutskottet på samma sätt, som i år ägt rum, och inom
bevillningsutskottet har icke höjts en enda stämma till förmån för att dessa
förslag om förhöjda tullar å olika industriprodukter samt om förhöjda tullar å
animaliska och vegetabiliska produkter skulle inom utskottet behandlas i ett
betänkande tillsammans med de olika förslagen om importförbud och importreglering
å malen och omalen spannmål. Och det var i sanning, herr baron,
desto mindre orsak att i år vidtaga någon ändring i behandlingssättet, då utskottet
ägde kännedom om, att från regeringens sida var att förvänta en proposition
med förslag till vissa statsingripanden i avsikt att hjälpa jordbruket,
till följd varav utskottet måste vänta med att behandla motionerna rörande
olika statsingripanden å spannmål. Skulle utskottet ha uppskjutit behandlingen
av motionerna angående dels förhöjda tullar å vissa industrialster och
dels förhöjda tullar å vissa animaliska produkter — i vilken senare fråga bevillningsutskottets
betänkande torde vara att förvänta om någon vecka •— till
dess motionstiden utgått efter propositionens inlämnande, så hade arbetet inom
bevillningsutskottet måst ligga nere någon tid, varigenom det icke kunnat så
väl organiseras och tiden så utnyttjas, som nu blivit fallet genom att dessa
betänkanden i år i likhet med under föregående år inkommit fristående.

Herr Hermelin: Ja, jag får naturligtvis godtaga den förklaring, som lämnats
av bevillningsutskottets ärade ordförande. Men jag beklagar, att arbetsordningen
måst bliva sådan, att detta läge uppkommit, som givetvis är mycket
ogynnsamt, om man överhuvud tagit vill komma till ett positivt resultat i
tullskyddsvänlig riktning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till det av herr Lithander under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 3, röstar

Ja;

Onsdagen den 20 februari.

33 Nr 12.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Lithander under överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 120 ja mot 42 nej; och hade kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§4.

Herr statsrådet Malmrotli avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 39, angående
uppförande av en varmbadinrättning vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang
i Skövde.

Denna proposition blev på begäran omedelbart remitterad till statsutskottet.

§5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 27 april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta
särskild tullavgift; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter föredrogos bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av
vackt motion om ändring av 4 § i förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker; och yttrade därvid:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Utskottets betänkande är föranlett av en
motion som riktar riksdagens uppmärksamhet på, hur svårt det är att med nuvarande
bestämmelser övervaka försäljningen av maltdrycker. Ett stort antal
av landets kommuner ha i laga ordning vägrat medgiva utskänkning av pilsnerdricka
av klass II men förbudet blir på många håll en tom demonstration. Det
overtrades notoriskt. Pilsnerdricka säljes i betydande utsträckning utan tillstånd
i handelsbutiker och utskänkes i ännu större omfattning i s. k. nykterhetskaféer
d. v. s. kaféer, som endast ha rätt att servera alkoholfria drycker.
IJenna trafik har på många håll fått sådan omfattning, att det ropas högt på
åtgärder mot ölfloden. Men när man med lagens hjälp försöker komma till
råtta med detta missförhållande, visar det sig ytterst svårt att åstadkomma en
effektiv iorsaljnmgskontroll. Och när åtal vedervågas, är det ofta, ehuru det
är tämhgen uppenbart, att svaranden är skyldig, hart när omöjligt att förebringa
fallande bevisning. .Varför? Ja, att finna vittnen, som hos svaranden ha avnjutit
sina flaskor i tro och hopp, att det vore pilsnerdricka av klass II, det
karl vara ganska lätt, men flaskorna ha saknat etiketter, och då kan naturligtvis
icke ett ansvarsmedvetet vittne taga på sin ed, att det verkligen varit klass
II, som serverats. Jag känner ett fall från den landsända, jag har äran representera,
där åklagaren måste släpa fram icke mindre än 28 vittnen mot en ökänd
kaféägare, innan halv bevisning kunde förebringas. Först när 28 vittnen hörts
kunde han åläggas edgång, och när man kommit så långt, brast han naturligtvis
åt eden.

I regeln torde det förhålla sig så, som motionären och utskottet säga, att
de flesta bryggare utan någon skyldighet härtill buteljera sitt pilsnerdricka
med etiketter på flaskorna. Men där försäljning eller utskänkning sker utan

Andra hammarens protoholl 192k- Nr 12. 3

Ang. ifrågasatt
höjning av
vissa industritullar.

(Forts.)

Om ändring
i förordningen
ang. tillverkning
och beskattning
av
maltdrycker.

Nr 12. 34

Onsdagen den 20 februari.

Om ändring
i förordningen
ang. tillverkning
och beskattning
av
malldrycker.

(Forts.)

tillstånd, där sköljer man bort etiketterna. Man slår en hink hett vatten över
pilsnerdrickslådan eller placerar buteljerna i varmt vatten. Är man sen så
slug, att man skakar om en uppvärmd flaska, så lär drickat bornera och locka
som en riktigt stark och härlig brygd. -Och sen även den stämplade korken
avlägsnats före servering eller försäljning, så är försäljningskontrollen i högsta
grad försvårad för polis och nykterhetsnämnd, som ha att vaka över att gällande
förordningar efterlevas. Trafiken kan ostört fortgå, och med någon fiffighet
kan en kaféägare, som bedriver detta fusk, göra sig en extra förtjänstHan
har rätt att servera klass I, men hans kunder ha bibragts den tron, att
de etikettslösa flaskorna innehålla klass II, och han tar betalt som för klass II.
Klass II blir också serverad i första omgången, till de pålitliga kunderna åtminstone,
men i andra och tredje omgångarna lära de flesta ej kunna skilja
på klass I och klass II. Och då serverar den fiffige kaféägaren det billigare
klass I, men han tar betalt som för klass II och gör sig därigenom en extra
slant.

I ett samhälle, som jag mycket väl känner, finnas två kaféer bredvid varandra,
som båda endast ha rätt att servera klass I. Det ena, som är snyggt
och väl hållet, serverar klass I med etikett och tar endast 35 öre flaskan. Det
andra återigen, som är en ganska ruskig sylta, serverar dricka utan etikett,
men tar 40 öre flaskan, d. v. s. 5 öre mera. Nu tror folk, att det är klass II,
som serveras i syltan, och polisen, som icke i det samhället är bekajad av
någon nykterhetsfanatism, har berättat, att en vecka, när de båda kaféerna voro
föremål för en närgången jämförande observation, serverade syltan omkring
600 flaskor, medan det bättre, ordentligt skötta kaféet icke serverade mer än
ett 10-tal flaskor. I det samhälle, om vilket jag nu talar, har kommunalnämnden
nyligen sett sig nödsakad att i ett slag stänga 8 kaféer, vilken resoluta
åtgärd naturligtvis överklagats och nu är föremål för myndigheternas prövning.
Dör att en sådan stängning skall bestå, måste den motiveras med, att
oordningar förekommit i kaféet; men mig synes det oförnekligt, och det är
det viktiga i frågan, att olaga försäljning eller utskänkning av pilsnerdricka
även utan att framkalla oordningar kan skapa förhållanden, som äro allt annat
än önskvärda. Här syftas icke alls i första hand på den berusning, som med
eller utan blandning kan skapas omkring pilsnerbuteljerna, utan jag syftar
framför allt på, att man särskilt på s. k. nykterhetskaféer ser individer, som
fördärva sin ekonomi och försumma sitt arbete och sina hem för ett ohejdat
pilsnerslukande. Jag tycker, att alla vänner av god ordning borde kunna förena
sig med nykterhetsvännerna om att söka underlätta beivrandet av den olaglighet,
som uppammar och underhåller sådana missförhållanden.

Nu hade motionären tänkt sig, att man skulle vinna detta syfte genom att
göra etiketteringen av pilsnerdricksbuteljerna obligatorisk, men sedan det påvisats,
att etiketterna avsiktligt avskiljas, har han måst medge riktigheten
av utskottets påpekande, att den föreslagna åtgärder knappt är ägnad att avhjälpa
de anmärkta missförhållandena. I själva verket är det ej lätt att finna
en åtgärd, som rationellt förebygger det missbruk, som nu äger rum vid försäljning
och utskänkning av maltdr5*cker. Man kan tänka sig en bestämmelse,
att maltdrycker ej få utlämnas till försäljning eller utskänkning på
butelj, utan att denna är försedd med etikett. Men icke ens då har man utestängt
all möjlighet av etiketteringsfusk. Man kan också tänka sig. att missförhållandena
skulle kunna avhjälpas genom att bryggarna ålades att använda
buteljer av olika form eller färg för klass I och klass II. Den tanken kan
förtjäna ett närmare övervägande. Men även om den vägen vid prövning
skulle befinnas vara framkomlig, torde dessutom erfordras någon ändamålsenlig
anordning i fråga om de maltdrycker, som utskänkas direkt från fat.

Frågans läge synes mig peka hän på behovet av utredning, och då även ut -

Onsdagen den 20 februari.

3b Nr 12.

skottet anser påkallat, att åtgärder vidtagas till förekommande av missbruk
vid försäljning av maltdrycker, ha vi reservanter vågat föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag i motionens syfte.
Det är ej fråga om något stort och skrämmande kommittéspöke. Finansdepartementet
förfogar säkert över de krafter, som erfordras för denna utredning.

Inom utskottet har invänts, och den invändningen skall kanske återkomma
i debatten, att förbudsvännernas landsförbund till nästa år förbereder ett förslag
i motionens syfte. Frågan om pilsnerdrickats försäljning på landet var
nyligen före på förbudskongressen i Stockholm, och kongressen underströk behovet
av åtgärder mot den omfattande ölförsäljningen på landsbygden, men
kongressen hann dock ej genomdiskutera frågan, utan nödgades, då ju även
motionstiden vid årets riksdag var utgången, hänskjuta frågan till landsförbundet.
_ Att detta skulle kunna motivera, att riksdagen försummade ett behövligt
initiativ, kan jag ej med min uppfattning om riksdagens ställning och
uppgift förstå.

Åtgärder mot missbruk av maltdrycksförsäljning krävas av en stark opinion
i landet. Och då detta lika mycket är en ordningsfråga, om skillnaden mellan
klass I och klass II skall var en tom bokstav eller om förordningen skall
efterlevas, som en nykterhetsfråga, hoppas jag, att riksdagen går med på ett
utredningsinitiativ i motionens syfte, i varje fall att andra kammaren skall
göra det. _ Utskottet säger, att därest nu gällande föreskrifter om stämpling
lämna möjlighet för missbruk vid försäljning av maltdrycker, får det anses
påkallat, att åtgärder vidtagas till förekommande av sådana missbruk. Utskottet
förnekar icke, att missbruk äger rum. Utskottet vill endast ha ökad
erfarenhet om i vad mån missbruk förekomma. För min del har jag liksom
motionären ansett, att erfarenheten redan är mer än tillräcklig för att motivera
ett initiativ för att möjliggöra en effektivare försäljningskontroll.

Såsom saken nu ligger, kan jag emellertid icke råda mina meningsfränder
att rösta för den vid utskottets betänkande fogade reservationen. Det anses,
att denna går utanför motionens ram, och efter vad jag under hand erfarit,
skulle ett yrkande om bifall till reservationen mötas av en propositionsvägran.
Jag nödgas därför anknyta mitt yrkande till det nästföljande betänkandet av
bevillningsutskottet med anledning av herrar Björnbergs och Hanssons i Bäck
motion, nr 32, vilken motion jag inom utskottet ansett bort behandlas i sammanhang
med den nu föreliggande.

Jag har således, herr förste vice talman, intet yrkande att göra vid det nu
föredragna betänkandet, men med den motivering, som jag tillåtit mig anföra
vid detsamma, ber jag att få återkomma vid behandlingen av nästa betänkande.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman: Det skulle ju, när reservanten, herr

Olsson i Mora, återtagit sitt yrkande i detta ärende, icke vara något egentligt
från utskottsmajoritetens. sida att anföra, men då återtagandet praktiskt taget
bara betyder, att reservationen flyttas från nu föreliggande ärende till det nästföljande,
må det tillåtas mig att anföra några synpunkter, som varit bestämmande
för utskottsmajoritetens ståndpunkt i frågan.

Herr Olsson i Mora har inför kammaren givit en rätt så talande skildring
av hur ha.n ser förhållandena och visat nödvändigheten av att åtgärder snarast
möjligt vidtagas för att råda bot på missförhållandena. Herr Olsson i Mora
har naturligtvis fullkomligt rätt, då han säger, att det föreliggande förslaget
är till huvudsaklig del att betrakta mera såsom en ordnings- än en nykterhets -

Om ändring
i förordningen
ang. tillverkning
och beskattning
av
maltdrycker.

(Forts.)

Jir 12. 36

Onsdagen den 20 februari.

Om ändring fråga. Jag skulle vilja såga, att det är ett led i arbetet för att upprätthålla
1 an^mverk'' (^erL gällande lagstiftningen. Utskottet medgiver också oförbehållsamt, att det
"rang och^be- utan tvivel råder många missförhållanden på det påtalade området, men ut -skattning av skottet har icke kunnat finna, att det förslag, som motionären har framlagt,
maltdrycker, på något sätt är ägnat att avhjälpa det påtalade missförhållandet, och reser(Fort.
O vanterna hava i sina undersökningar kommit till samma resultat.

Man skall komma ihåg, när det gäller etiketthistorien, att det är icke bara
så, att man kan avsiktligt skölja bort etiketter och sälja klass I såsom klass II
och klass II såsom klass I, utan det kan ockå tänkas den situationen, att
flaskorna läggas på is och etiketterna försvinna genom att flaskorna ''ligga i
isvatten. Om man upprätthåller kravet, att flaskorna skola vara försedda
med etikett, när de utlämnas till den, som skall förtära innehållet, så följer
därav automatiskt, att etiketter måste utlämnas till försäljarna för att de
skola kunna klistra på buteljerna. Och jag vågar såga, att en sådan lösning
av frågan skulle kunna medföra konsekvenser, som vi icke nu kunna överblicka,
och säkerligen skapa missförhållanden i landet, väsentligt större än
dem, som för närvarande råda.

Nu mena reservanterna, att det finnes en annan lösning av denna fråga. Det
gäller, som man säger i reservationen, att få fram flaskor, med olika form
och olika färg. Om man kunde ordna det på det sättet, skulle hela frågan vara
löst. Ja, det är möjligt, att det skulle vara en framkomlig väg, men det är
icke säkert det heller, ty reservanterna sväva också på målet, då de komma
in på vad som kallas dricka, serverat direkt från fat. Hur skall man göra med
dricka, som serveras i sejdlar. Skall det ordnas med olika form och färg
på sejdlarna? Det är en massa problem, som rulla upp sig, som man nu icke
kan överblicka. Jag är lika intresserad som någon av reservanterna och
utskottets majoritet är lika intresserad av att skapa ordning och reda i det
föreliggande fallet, men utskottsmajoriteten har ställt sig på den linjen, att
det är nödvändigt, att vi, som vilja råda bot på missförhållandena, själva först
tänka igenom dessa saker och försöka finna en linje till lösning av frågan,
innan vi skriva till Kungl. Maj:t i ärendet.

Utskottet lägger inget hinder i vägen för en framtida lösning av denna sak.
Utskottet har icke på något sätt tagit ställning till vad som skall göras. Man
säger tvärtom i utskottets betänkande, att därest missförhållanden existera, är
det naturligt och riktigt, att åtgärder vidtagas till deras avhjälpande, och det
synes mig, som om min ärade vän och namne på dalabänken kunde vara tillfredsställd
med detta utskottets uttalande.

Jag ber, herr talman, att med anledning av vad jag anfört få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Ang. vissa av Å föredragningslistan fanns härpå uppfört bevillningsutskottets betänkande,

försäljning nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående vissa

utav pilsner- av försäljning utav pilsnerdricka föranledda missförhållanden.
dricka föran Udda

miss- j en fnom andra kammaren väckt motion, nr 32, vilken hänvisats till bevilljor
a a en. ningSUtskottet, hade herrar Björnberg och Hansson i Bäck, under uppgift att den
år 1923 vidtagna höjningen av den övre alkoholgränsen i pilsnerdrickat medfört,
att denna dryck i stor utsträckning fått avsättning för berusningsändamål, samt
att med hänsyn härtill såväl bestämmelserna rörande försäljning av pilsnerdricka
som övervakandet av deras efterlevnad vore i behov av skärpning, hem -

Onsdagen den 20 februari.

37 Nr 12.

ställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som i berörda avseenden måste anses
påkallade.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade likväl avgivits av herrar A. Björkman, Johan Bergman
och Olsson i Mora.

Ang. vissa av
försäljning
utav pilsner -dricka föranledda
missförhållanden.

(Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Då jag mot det föredragna betänkandet
anmält en blank reservation, har det skett av huvudsakligen två skäl. Mitt
första skäl är det, att herrar Björnbergs och Hanssons i Bäck motion n:r 32
bort behandlas tillsammans med herr Björkmans motion n:r 78, då båda motionerna,
om också med skiljaktig motivering, påyrka åtgärder mot missförhållanden
i samband med maltdrycksförsäljningen. Mitt andra skäl är, att
jag icke helt har kunnat förnöjas med motiveringen för utskottets avslagsyrkande.
_ Med den blanka reservationen skulle i allt fall saken fått passera,
om jag vid behandlingen av herr Björkmans motion fått fram det yrkande,
som jag anser sakligt motiverat av båda motionerna. Nu nödgas jag beröra
den av herrar Björnberg och Hansson i Bäck väckta motionen för att till utskottets
betänkande i anledning av den få anknyta mitt yrkande.

Jag skall då icke alls såsom motionärerna ställa de av dem påtalade missförhållandena
i direkt orsakssammanhang med fjolårets lagstiftning om höjning
av pilsnerdrickats alkoholhalt. Jag är närmast böjd för att liksom utskottet
anse missförhållandena icke vara föranledda av denna lagstiftning.
Missförhållanden ha förekommit förut, och det är möjligt, att de på landsbygden
ökats även genom en överdriven föreställning hos folket om betydelsen
av den höjda alkoholgränsen. Det viktigaste för mig är, att dessa missförhållanden,
som jag framhållit vid behandlingen av utskottets föregående betänkande,
alltjämt förekomma med moraliska och ekonomiska skadeverkningar.
Det förekommer enligt min personliga erfarenhet och enligt vittnesbörd från
Sveriges landsbygd missförhållanden i sådan utsträckning, att åtgärder från
riksdagens sida maste anses pakallade särskilt i fråga om de missbruk, som
påtalats i samband med försäljning och utskänkning av pilsnerdricka och som
hava sin grund i att märkningen av pilsnerflaskorna är otillfredsställande; såsom
utskottet framhållit, är det endast i detta avseende, som motionärernas
framställning tydligen riktar sig mot nu gällande lagstiftning.

Motionärerna beröra också en del andra icke önskvärda förhållanden, men
jag medger, att deras framställning där icke är så klart utformad, att den
kan lämpa sig såsom direktiv för en utredning. För vänner av god ordning
och nykterhet, som lika med mig anse, att något bör göras, torde samling lättast
kunna vinnas genom att utredningsyrkandet anknytes endast till den del
av herrar Björnbergs och Hanssons i Bäck yrkande, som berör bestämmelserna
om märkning av flaskor med pilsnerdricka.

Min ärade vän och namne på gävlebänken har anmärkt mot de linjer vi reservanter
i föregående betänkande uppdragit, att det vore möjligt, att det
där funnes en framkomlig väg. men att det dock icke vore säkert, och på den
grund avstyrkte han, att riksdagen skulle biträda det förslag jag förordat.
Jag vill replikera, att det synes mig tämligen uppenbart, att vore man säker
om att man redan funnit en tillfredsställande lösning av frågan, så vore det
icke skäl att skriva till Kungl. Maj:t att begära utredning och förslag. För att
underlätta den samling av ordningens och nykterhetens vänner, som jag skulle

Nr 12. 38

Onsdagen den 20 februari.

Ang. vissa av
försäljning
utav pilsnerdricka
föranledda
missförhållanden.

(Forts.)

Om ändring
i förordninger,
ang. försäljning
av tillagade
alkoholfria
drycker
samt maltdricka.

anse önskvärd, yricar jag icke bifall till herrar Björnbergs och Hanssons i
Bäck motion, utan med åberopande av den motivering, som jag anfört såväl
nu som vid behandlingen av bevillningsutskottets betänkande n :r 5,. anhaller
jag, herr talman, att få yrka, att riksdagen med anledning av motionen n:r
32 i andra kammaren av herrar Björnberg och Hansson i Bäck måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag i syfte att underlätta
kontroll över och motverka missbruk vid försäljning och utsköljning
av maltdrycker.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört vid
behandlingen av föregående ärende ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag
därå samt bifall i stället till det av herr Olsson i Mora under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes av
herr Olsson i Mora, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Olsson i Mora under överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 100 ja mot 57 nej, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§8.

Härefter upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i anledning
av väckta motioner om ändring i vissa delar av förordningen angående
försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt maltdricka.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nämligen nr
27 i första kammaren av herr Wahl och nr 150 i andra kammaren av herr
Eriksson i Stockholm, hade hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta

dels följande ändrade lydelse av 3 § 1 mom. förordningen angående försäljning
av tillagade alkoholfria drycker samt maltdricka:

»Vill någon, som ej enligt 2 § är därtill berättigad, bedriva utskänkning av
tillagade alkoholfria drycker eller maltdricka, göre därom skriftlig ansökan
hos Konungens befallningshavande med uppgift å det ställe, där ntskänkningen
skall äga rum.

Vad sålunda är stadgat skall iakttagas varje gång utskänkmngsstalle ombytes.
_ „ ...

Utskänkning, varom i denna § förmäles, ma icke bedrivas av annan an den,
som därtill erhållit Konungens befallningshavandes tillstånd»;

dels häremot svarande ändringar i övriga delar av nämnda förordning.

Vidare hade uti en inom första kammaren väckt, likaledes till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 79, herr Björkman föreslagit, att riksdagen måtte

Onsdagen den 20 februari. 39

besluta att § 3 mom. 1 och § 5 av förordningen angående försäljning av tillagade,
alkoholfria drycker samt maltdricka skulle erhålla följande ändrade lydelse: §

3: 1. Vill någon, som ej enligt 2 § är därtill berättigad, bedriva utskänkning
av tillagade, alkoholfria drycker eller maltdricka, göre därom skriftlig anmälan,
med företeende av tillstyrkan av nykterhetsnämnden i den kommun, där
rörelsen skall utövas, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos
magistraten och på landet hos landsfiskalen, med uppgift å det ställe, där utskänkningen
skall äga rum. Har anmälan sålunda skett, skall, där ej nedan
annorlunda föreskrives, meddelas bevis, att anmälan behörigen skeft; och skall
landsfiskalen därom underrätta kommunalnämndens ordförande i den socken,
där rörelsen skall utövas.

Vad sålunda är stadgat skall iakttagas varje gång utskänkningsställe ombytes.

§ 5. Utskänkningsrörelse, som på grund av anmälan eller tillstånd enligt
3 § är avsedd. att idkas i stad, köping eller municipalsamhälle, må ej börjas
''förrän besiktning å den lägenhet, där rörelsen skall drivas, hållits, i stad av
stadsfiskalen och i annat samhälle av kronobetjänt jämte två personer, utsedda,
«n av nykterhetsnämnden i kommunen och en, i Stockholm av överståthållareämbetet,
i annan stad av magistraten och i köping eller municipalsamhälle av
kommunalnämnden eller motsvarande myndighet, samt besiktningsmännen utfärdat
bevis därom, att lägenheten är för ändamålet lämplig.

Kostnad för besiktningen gäldas av rörelsens innehavare med belopp, som bestämmes
av Konungens befallningshavande.

Utskottet hemställde,

1) att ifrågavarande motioner I: 27 och II: 150 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen I: 79 icke heller måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet var fogad reservation av herrar Gustaf Nilsson, Johansson
i Kullersta, A. Björkman, Wahlmark, Carl August Carlsson, Johan Bergman,
Björklund, Olsson i Gävle och Olsson i Mora, vilka yrkat, att riksdagen, i anledning
av motionerna I: 27 och I: 79 samt II: 150, ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, på vad sätt och under vilka former utskänkning
av tillagade, alkoholfria drycker eller maltdricka skulle kunna göras beroende
av utav Kungl. Maj:ts befallningshavande eller annan myndighet meddelat tillstånd,
samt för nästa års riksdag framlägga förslag till de författningsändringar,
som vid bifall härtill vore erforderliga.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det torde icke finnas någon här i kammaren
eller utom, som förnekar, att det är nödvändigt, om man vill göra den
nuvarande rusdrj-ckälagstiftningen effektiv, att söka komma åt de individer
i samhället, som rent av organiserat driva trafik med smuggelsprit. Det är
bedrövligt att konstatera, men det synes vara ett faktum, att myndigheterna i
våra större städer äro överens om att det är de s. k. nykterhetskaféerna, som
under den oskuldsfulla nykterhetsskylten blivit ett tillhåll för dem, som syssla
med den olaga sprithandeln. Jag hänvisar till de meddelanden, som i detta
fall lämnats av ^motionärerna, och jag hänvisar också till det yttrande, som
fälldes av överståthållaren i Stockholm i första kammaren vid behandlingen av
detta, ärende förut i dag, då han sade, att hans erfarenhet nödgade honom att på
det livligaste tillstyrka den föreliggande reservationen. Det var hans erfaren -

Nr 12.

Om ändring
i förordningen
ang. försäljning
av tillagade
alkoholfria
drycker
samt maltdricka.

(Forts.)

Nr 12.

Om ändring
i förordningen
ang. försäljning
av tillagade
alkoholfria
drycker
samt maltdricka.

(Forts.)

40 Onsdagen den 20 februari.

het, att det var nödvändigt att söka göra någonting i det avseendet. Det är
också betecknande, att det huvudkrav, som framfördes på det i tidningarna
häromdagen refererade mötet i Segeltorp, där man behandlade vissa oordningar
inom kommunen, var kravet på att kaféerna skulle stängas.

Lättheten att få dessa rättigheter för utskänkning av s. k. alkoholfria drycker
inbjuder rent utav till drivande av vissa olagligheter. Det är bara att anmäla
hos magistraten eller landsfiskalen, och så öppnar man ett nykterhetskafé. Polisen
har naturligtvis i allmänhet samma uppfattning som vanliga människor,
att detta nykterhetskafé verkligen är ett nykterhetskafé, och därför ägnar man
icke den uppmärksamhet åt detsamma, som man annars skulle göra. Det är
också att i detta sammanhang komma ihåg, att avstänges ett sådant kafé är
det lätt ordnat, att en annan, mannens hustru eller vilken annan som helst, några
dagar därefter i sitt namn öppnar detta kafé igen, och så pågår trafiken lika
obehindrat och olagligt som förut.

Utskottet erkänner i sitt föreliggande betänkande, att missförhållanden faktiskt
existera, men utskottet säger, att det tror, att ett ingripande på detta
område endast skulle medföra, att denna olagliga handel av spritsmugglarna
skulle flyttas till en annan marknad, och då anser utskottet, att det icke är
lönt att ingripa här. Ja, det är väl utan tvivel så, att detta erkännande från.
bevillningsutskottets sida, att det är lönlöst att göra något mot dessa missförhållanden,
skall med en viss glädje inregistreras bland dem, som det här gäller
att komma åt. De nio reservanterna mot utskottets utlåtande anse, att man icke
från samhällets sida bör ge upp denna kamp. Ger man upp kampen mot dessa
olagligheter beträffande en detalj, komma de dock att fortsätta och effektiviteten
av hela denna rusdryckslagsstiftning kan vara tillspillogiven. Vi ha därför
ansett, att riksdagen bör i viss mån tillmötesgå motionärerna. Vi ha icke velat
binda oss för den linje, som av motionärerna här uppdragits, att nykterhetsnämnderna
eller kommunalnämnderna eller vissa andra myndigheter skola hava
till uppdrag att säga ifrån, utan vi ha velat, att hela denna fråga skall prövas
i ett sammanhang och hemställa därför om en skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning, på vad sätt och under vilka former utskänkning av alkoholfria
drycker må äga rum.

Jag väntar, att man nu skall komma här i kammaren och tala precis på
samma sätt, som man gjort i utskottet och avdelningen, att detta är ett ingrepp.
Man har dragit fram den fattiga änkan, som för att kunna försörja sig och sina
barn behöver öppna det lilla nykterhetskaféet. Från reservanternas sida har
icke något attentat velat riktas mot denna fattiga änka, och vi tro heller icke,
att därest samhällsmyndigheterna komma att pröva dessa ansökningar om tillstånd
att utskänka alkoholfria drycker, det skall bli något attentat mot dessa
fattiga änkor. Det skall naturligtvis prövas efter den linjen: är det en person,
som samhällsmyndigheten med fullt förtroende kan överlämna åt att sköta en
sådan affär, skall tillstånd lämnas, men är det så, att myndigheten på förhand
har anledning misstänka, att något annat döljer sig bakom, skall myndigheten
ha möjlighet att redan från början vägra tillstånd att öppna ett dylikt kafé.

Första kammaren har i dag förut utan votering bifallit reservationen, och
jag hemställer, att andra kammaren måtte vid fattande av sitt beslut komma
till samma resultat i denna fråga som första kammaren.

Jag ber, herr talman, att med anledning av det anförda få yrka bifall till
den av herr Gustaf Nilsson m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Lithander: Ja, herr talman, första kammaren har nog efter det anförande,
som där hölls, tämligen uteslutande tänkt på förhållandena i Stockholm
och låtit dessa vara för sig avgörande. Vi ha inom utskottet ansett, att även
om där måhända förekommer vad som icke är önskvärt, finns det nog möjlighet

Onsdagen den 20 februari.

4 1 Nr 12.

att komma till rätta med den bär saken ändå utan att tillgripa en så omfat- ,°_m ändring
tande åtgärd som att först skriva till Kungl. Maj:t för att sedan få medel till1
att förhindra dessa missförhållanden över hela landet. Det är ju så, att för ning av tillaövrigt
ute i landet, kanske med undantag av några större städer, inga olaglig- gade alkoholheter
på detta område förekomma. Att nu skapa en lagstiftning eller komma ^nt^naUfram
med något, varigenom de, som syssla med och ha sitt lilla förvärv genom dricka.
denna enkla hantering, skola tvingas in med ansökningar, som sedan skola bli (Porte

beroende på den eller den myndighetens uppfattning om den sökande, är ett
ingrepp i deras vällovliga näring, som synts åtminstone majoriteten inom utskottet
icke behövligt. Jag menar, att man icke velat gå till sådana kraftåtgärder,
som här är fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen av detta ärende
i bevillningsutskottet, har jag kommit på samma sida som utskottsmajoriteten,
och detta har jag gjort, därför att jag tror, att det är att tillgripa större
våld, än nöden kräver, när man går in för något sådant. Det blir ju en förfärlig
papperskvarn som man sätter i gång, om varenda innehavare av ett
kafé från Ystad till Haparanda, som vill utskänka alkoholfria drycker, skall
för att få göra det ha särskilt tillstånd av Kungl. Maj :ts befallningshavande.

Och sedan man har nått dit, tror jag, att man skall komma att göra den erfarenheten,
att de missförhållanden, söm tidigare rått, ingalunda blivit därigenom
avskaffade. Den illegitima trafik, som bedrivs på detta område här i landet,
är nämligen så''livskraftig, att den nog söker sig andra utvägar, sedan man
stängt denna. Jag tror, att om polismyndigheten riktar litet skarpare sin
blick på detta och följer den trafik och det oskick, som onekligen råder i vissa
kaféer, kan man råda bot på dessa missförhållanden utan att ställa till med
den mycket stora papperskvarn, som här varit fråga om.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Mora: Herr Lithander yttrade, att de missförhållanden i
de s. k. nykterhetskaféerna, som beröras i de ifrågavarande motionerna, förekomma
endast i Stockholm och i de större städerna. Jag måste av egen erfarenhet
vittna om att de sannerligen icke äro begränsade till dessa städer. Jag tror,
att man kan säga, att de förekomma icke blott i alla våra städer utan också
i våra stadsliknande samhällen, ja, även i kyrkobyar och handelsbyar ute på
rama landsbygden. Det torde kunna vitsordas från skilda håll i landsorten, att
det verkligen förhåller sig på det sättet.

Herr Lithander gjorde nu, delvis med instämmande av herr Lövgren, gällande,
att man nog ändå hade möjlighet att komma tillrätta med dessa missförhållanden
utan att i enlighet med reservanternas förslag skriva till Kungl.

Maj :t. Jag tillät mig att i mitt föregående anförande här nämna några exempel
från landsbygden på huru pass lätt det är att komma till rätta med sådana
missförhållanden. Jag omnämnde det exemplet att en kommunalnämnd försökt
att i ett slag ute på landsbygden stänga åtta kaféer. Stängningen överklagades
givetvis, därför att kommunalnämnden icke i alla fallen kunnat påvisa
oordningar, och det är förutsättningen, för att stängningen skall äga bestånd.
I ett annat fall hade man försökt åtala en kaféägare, som uppenbarligen
bröt mot gällande författningar, och för att kunna åstadkomma fällande
bevisning måste man släpa fram tjuguåtta vittnen, och det lyckades dock endast
att få halv bevisning. Det är ytterst svårt att komma till rätta härvidlag.

Dessa missförhållanden ha en utbredning, som är ofantligt mycket större, än
herr Lithander gjort gällande.

Nr 12. 42

Onsdagen den 20 februari.

Om ändring
i förordninger
ang. försäljning
av tilla
gade alkoholfria
drycker
samt maltdricka.

(Forts.)

På grund av det anförda ber jag att få yrka bifall till den vid betänkande!
lögade reservationen.

Herr Brännström: Herr förste vice talman! Även om man erkänner, att det
kan finnas missförhållanden i Stockholm eller i andra större städer, vill jag
do°k inlägga en gensaga mot en skrivelse till Kungl. Maj:t för att få en generell
lagstiftning för hela landet på grund av dessa mera enstaka missförhållanden.
Jag kan därför icke gå med på den reservation, som man här yrkat
bifall till. Jag anser liksom en ärad föregående talare, att även om man skulle
ännu mera formbinda utövarna av en sådan under näringsfrihetsförordningen
hörande näring som denna kaférörelse skulle olägenheterna i alla fall komma
att kvarstå.. Det förefaller mig därför, som om det vore en naturlig och möjlig
utväg, att till avhjälpande av de nu rådande missförhållandena på nykterhetskaféerna
myndigheterna borde få ett gott stöd hos just den kategori av befolkningen,
som givit dessa kaféer sitt namn.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Björklund: Herr talman! Då man från utskottsmajoritetens sida, för
övrigt synnerligen kraftigt, sökt göra gällande, att reservanterna skulle vilja
komma åt näringsfriheten som sådan, kan jag för min del icke underlåta att
såga nagra ord. Jag vill synnerligen kraftigt betona, att vad vi reservanter här
iöresia, ingalunda är ägnat att på något som helst sätt komma åt de lojala
kafeagarna, d. v. s. de, som sköta sig på ett sådant sätt, att man icke har afledning
att ingripa mot dem.

„ Män har också talat om att det här vore meningen att sätta i gång med er)!
förfärligt stor utredning, och att de kommunala myndigheterna, länsstyrelserna
o. s. v. skulle komma att drunkna i papper. Det är icke alls behövligt, att så
sker. håken torde kunna ombesörjas på ett betydligt lättvindigare sätt, under
förutsättning att man verkligen vill göra det. De kommunala myndigheterna
skulle kunna få till sig överlämnat att bevilja rättigheter till de olika kaféägarna.
De torde t. o. m. vara bäst lämpade för detta, eftersom de givetvis var
och en känna sina pappenheimare, om jag får använda det uttrycket.

Jag tror som sagt, att man icke skall så starkt här betona, att man från reservanternas
sida vill komma åt näringsfriheten. Det är nog fastmera så, att
reservanternas förslag gar ut pa att infoga ett nytt led i det ordningssystem,
som allt mer och mer måste organiseras för att man skall komma åt den olagliga
spritrörelsen i landet. Det bör vara varje lojal medborgares både rätt och
plikt att tillse, att man gör vad som kan göras i sådant avseende, ty det är sannerligen
i närvarande stund åtskilligt, som brister därvidlag.

När nu reservationen icke avser annat än att vara ett led i denna riktning,
tycker jag, att andra kammaren, liksom första kammaren förut i dag, för sin
del skulle besluta att gå med på reservanternas förslag. Jag är övertygad om
att ett sådant beslut icke skall kosta statsverket några pengar, och att det icke
heller kommer att medföra någon flod av papper, i vilken vare sig de kommunala
eller andra myndigheter skola drunkna.

Herr förste vice talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Med herr Björklund förenade sig herr Olsson i Ramsta.

Herr Sehlin: Herr talman, mina herrar! Jag föranleddes att begära ordet av
herr Brännströms yttrande, att den kategori av befolkningen, som givit namn
åt dessa kaféer, borde hjälpa myndigheterna att tillse, att ordningen upprätt -

Onsdagen den 20 februari.

43 Nr 12.

liölles. Jag menar, alt man då också kan ställa den frågan, huruvida icke de,

som försöka tillse detta, även böra ha rätt att få hjälp av myndigheterna. 1 ang. försälj På

grund av min tjänst har jag rest ganska mycket och jag har därunder ning av tillavarit
i tillfälle att lägga märke till ganska mycket i den här vägen. Jag har gods alkoholmånga
gånger måst fråga mig, om det icke finns någon, som har skyldighet att -1™“^
se till, att ordningen upprätthålles på dessa ställen av olika slag, där jag måst dricka.
taga in vid olika tillfällen. Det har sagts, att det bara är i Stockholm, som (Forts.)

missförhållanden av denna art kunnat påpekas. Så är dock icke förhållandet.
Missförhållandena förekomma i rätt stor utsträckning även i stationssamhällen,
i municipalsamhällen och i kyrkbyar och även pa andra håll. Jag kan icke
riktigt förstå, varför man icke skulle kunna vara med om att försöka få eu effektivare
kontroll vid själva starten av dessa kaféer. Det bör väl bidraga till
att ge ordningsmakten större möjlighet att också kontrollera utövningen.

På grund härav ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eden: Herr förste vice talman! Jag skall icke motsätta mig ett bifall
till reservationen, och när jag kan finna mig i dess yrkande är det särskilt
med hänsyn till att det bör vara klart, att myndigheterna och även riksdagen
önska göra vad som kan göras för att förekomma olaga spritutskänkning även
på de ifrågavarande kaféerna. Jag skall dock be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att hela denna fråga verkligen icke är så enkelt löst, som reservanternas
uppfattning tycks vara, att döma av reservationens innehåll och av
vad som här i debatten framkommit. Man har velat finna ett botemedel emot
de missbruk, som förekomma på dessa kaféer, uti ett stadgande om att vederbörande
näringsidkare skall begära tillstånd av en viss myndighet.^ Jag tillåter
mig först påpeka, att det är nödvändigt att söka tillse, att om en sådan bestämmelse
införes, detta koncessionstvång icke missbrukas av den myndighet, som
ger koncession. Jag är i det avseendet mycket betänksam gentemot en sådan
anordning, som skulle överlämna rätten att ge koncession åt lokala myndigheter
.— det har exempelvis talats om kommunalnämnderna. Det lian hända. — jag
vill icke alls påstå, att det behöver hända — men det lian hända att en dylik
kommunal myndighet skulle kunna låta sig påverkas av mannamån vid beviljandet
av rättigheter av detta slag, och i varje fall blir den lätt utsatt för misstanken
att ledas av mannamån. Jag tror därför, att om ett koncessionsförfarande
skall införas, bör det åtminstone läggas i en sådan myndighets hand, för vars
opartiskhet man har så långt möjligt är säkra garantier.

Men vidare: vad är det egentligen, som man anser, att man skulle vinna genom
att införa ett förfarande av denna art? Vad som skulle ske är, såvitt^jag
kan finna, endast att man finge en prövning, att den person, som söker tillstånd,
är oförvitlig och icke i sitt föregående liv har något, som ger anledning att befara
missbruk, t. ex. olaga spritutskänkning. Så långt är det givet, att en
viss fördel skulle vinnas men heller icke längre. Ty med bestämmelsen, att
tillstånd endast kan ges av myndighet, följer icke någon förändring av lagbestämmelserna
angående detta tillstånds återtagande. Uppmärksamheten har nyss
fästs därpå, att det erbjuder svårigheter att kunna konstatera »oordningar»,, vilket
med nuvarande stadganden erfordras för att draga in rätten till en sådan
servering, som det här är tal om. Denna bestämmelse skulle emellertid komma
att- kvarstå, såvitt jag har kunnat läsa reservationen och kunnat uppfatta
vad reservanterna ha anfört. Där är efter min mening en kanske större lucka
i lagstiftningen. Skall man sålunda här gå till roten av det onda, får man allt
se till att lagstiftningen ger större möjlighet för indragning — i händelse av
missbruk — av ett redan beviljat tillstånd än den för närvarande gör.

Som sagt, herr talman, jag motsätter mig icke antagandet av reservationen.

Nr 12. 44

Onsdagen den 20 februari.

Men J’ae vin, om den nu går igenom i kammaren, uttrycka den förhoppningen,
ang. försälj- att man vid den blivande utredningen verkligen ser till att det icke öppnas utning
av tillä- vägar för ett partiskt handhavande av koncessionsförfarandet, och att man vigade
alkohol- dåre även ser till att icke blott tillståndets första utdelande kontrolleras utan
f?amtrmaU- aB också utövningen av m given rättighet i fortsättningen blir föremål för mera

dricka.

effektiv kontroll. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Karlsson i Yätö: Herr förste vice talman, mina damer och herrar!
Innan jag går att lägga min röst för endera förslaget, utskottets eller reservanternas,
skulle jag be att om möjligt få en upplysning av reservanterna, nämligen
om deras förslag även skall drabba nykterhetsföreningar eller arbetarkommuner
eller vilka föreningar som helst, som vilja anordna en fest och där tillhandahålla
läskedrycker eller alkoholfria drycker. Skulle detta vara fallet, att dessa
falla under den bestämmelse, som reservationen åsyftar, tror jag, att vi göra
dessa föreningar en stor otjänst. Det är svårt nog med nuvarande postförhållanden
ute på landsbygden att få en ansökan beviljad, när man skall avhålla
en fest någonstädes. Skall nu denna ansökan skickas ända till länsstyrelsen,
drar det ännu flera dagar, vilket kommer att medföra svårigheter. Om meningen
är, att dessa föreningar skola inrymmas under den i reservationen åsyftade
bestämmelsen, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fast instämde häruti.

Herr Olsson i Mora: De bestämmelser, som skisseras i motionen, avse endast
varaktigt tillstånd. För de fall, som herr Karlsson i Yätö talade om, erfordras
under nuvarande förhållanden icke någon anmälan och sådan är icke heller av
motionärerna ifrågasatt. Herr Karlssons farhågor torde alltså vara alldeles
ogrundade.

Efter härmed1 slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den senare propositionen hava flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en
voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren med avslag å bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 7, bifaller den vid betänkandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 93 ja mot 62 nej; och hade kammaren alltså med
anslag å utskottets hemställan bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14
och 17 §§ i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

Onsdagen den 20 februari.

45 Sr 12.

§ 10.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utarbetande av nya grunder för statstjänarnas löner begärdes ordet av
motionären,

Herr Olsson i Blädinge, som anförde: Herr förste vice talman, ärade kammarledamöter!
Jag har icke för avsikt att framställa något yrkande. Jag
bar endast begärt ordet för att betyga, att denna motion tillkommit i bästa
avsikt, nämligen för att främja såväl jordbrukets intressen som ock att gagna
statstjänarna på sätt. som jag i min motion framhållit. Jag har all anledning
att tacka utskottet för att det trots sitt avstyrkande ändå givit sitt erkännande
åt detta mitt syftemål, och det är alldeles riktigt, som utskottet
säger, att syftet med min motion går ut på såväl att bereda jordbruksnäringen
en starkare ställning som att undvika de ständiga slitningarna rörande statstjänarnas
lönevillkor. Utskottet uttalar emellertid helt kategoriskt den meningen,
att detta icke går att realisera på den anvisade vägen. Ja, det var
just detta, som skulle utredas. Gentemot utskottets påstående kan jag sätta,
att jag från flera håll, däribland även från statstjänstemannahåll, erfarit,
att man anser den anvisade vägen vara den enda riktiga och den otvivelaktigt
tryggaste i fråga om lönernas önskvärda stabilitet. Här står sålunda påstående
mot påstående, och enda sättet att få full klarhet i frågan hade varit att få en
utredning till stånd.

Angående min erinran, att statstjänarnas löner under äldre tider utgått i förhållande
till prissättningen å vissa lantbruksprodukter, säger utskottet, att
detta var på sin tid både naturligt och nödvändigt, men att under nuvarande
förhållanden är en sådan omläggning olämplig och opraktisk. Jag ber att
få erinra det ärade utskottet om det faktum, att vi så sent som in på detta
årtionde haft denna avlöningsform för en stor tjänstemannakår, nämligen
prästerskapet, och systemet har fungerat bra ej annat jag vet. Enda felet var,
.att denna lönereglering uppgjordes på 1860-talet för en tid av 50 år framåt,
vilket var en alltför lång tidsperiod för att tillgodose berättigade löneanspråk
under hela denna tid. De löneregleringar, som uppgjorts under senare tider,
lära väl heller icke stå sig för någon avsevärt lång tid, varför det icke är så
mycket att bygga på dem heller.

Till sist ifrågasätter utskottet, huruvida det skulle vara till någon verklig
fördel för jordbrukarna, att deras produkter skulle utgöra normen för tjänstemännens
löner. Utskottet uppkonstruerar därefter en sats, som förefaller mig
högst märklig. Den låter ordagrant så här: »Genom en sådan anordning skulle
statens utgifter i hög grad bliva beroende av lantbruksprodukternas pris, och
det skulle bliva ett statsfinansiellt samt för vissa samhällskategorier privatekonomiskt
intresse att hålla priset på inhemska jordbruksprodukter nere.»
Vilka samhällskategorier, som här åsyftas, nämner ej utskottet. Det kan helt
naturligt icke vara vare sig jordbrukarna eller tjänstemännen. Det statsfinan-siella
intresset däremot skulle väl representeras av Kungl. Maj:t, men jag tror
icke, att någon Kungl. Maj :t, vilken politisk färg den än må ha, vill inlåta
sig på att på denna väg hålla tjänstemännens löner nere. Det förefaller mig
därför, som om den anförda satsen mera tillkommit som ett skrämselmoment än
som ett verkligt bärande skäl.

Vad för övrigt det statsfinansiella beträffar, har jag för min del trott, att
det skulle vara med det verkliga statsintresset förenligt, att jordbruksproduktionen
bleve så mycket omhuldad, att vi i största möjliga grad kunde göra
<nss oberoende av den utländska brödsädesimporten. Det kan göra nästan det -

Antj. ifrågasätta
nya
yrunder för
statstjänarnas
löner.

Sr 12. 46

Onsdagen den 20 februari.

Ang. ifråga- samma, vilka försvarsåtgärder vi för övrigt vidtaga, om vi försumma att göra
gZmler%r allt Tad &öras kan för att inom våra egna gränser frambringa det allra nödstatstjänarnas
yändigaste försvarsmedlet, nämligen brödsäden. Världens starkaste armé, som
löner. ingenting annat kunde besegra, har dock i grund besegrats genom det enkla men
(Forts.) fruktansvärda medlet svält, framför allt svälten bakom fronten. Det vore val,
om vi i tid beställde om vårt hus även i detta avseende.

För min del tycker jag, att statsintresset blir illa tillgodosett, då vi nödgas
i många tusental avstå våra jordbruksarbetare till det störa jordbrukslandet
i väster, och sedan köpa åter deras arbetsprestationer i form av brödsäd. De
samhällskategorier, som enligt utskottet vilja hålla priset på inhemska jordbruksprodukter
nere, d. v. s. under produktionskostnaderna, motarbeta också
själva produktionen, men detta är, såsom jag ser denna sak, raka motsatsen till
det verkliga och sanna statsintresset.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Slutligen föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
beredande åt köpare av fast egendom av visshet i fråga om fastigheter åvilande
frälseskatteränta; och blev utskottets hemställan därvid av kammaren bifallen.

§ 12.

På förslag av herr förste vice talmannen, som förmälde sig hava om tiden
för valen samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att lördagen
den 23 innevarande februari företaga följande val nämligen:

val av dels tjugufyra valmän att, jämte ett lika antal valmän från första
kammaren, utse revisorer och revisorssuppleanter vid riksbankens avdelningskontor
i orterna, dels ock sex suppleanter för de av kammaren utsedda valmännen;
samt

val av dels tjugufyra valmän att, gemensamt med ett lika antal valmän från
första kammaren, utse riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare
samt riksdagens militieombudsman och dennes efterträdare, dels ock sex suppleanter
för de av kammaren utsedda valmännen.

§ 13-

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Lovén, nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 20, angående
försvarsväsendets ordnande;

herr Lindberg m. fl., nr 355, i anledning av dels samma proposition, dels ock
propositionen, nr 21, med förslag till värnpliktslag;

herr Holmgren, nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition
nr 20;

herr Hage m. fl., nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 43,
med förslag till kungörelse angående vissa ändringar i kungörelsen den 15 juni
1923 (nr 266) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer;

Onsdagen den 20 februari.

47 Nr 12.

herr Molander m. fl., nr 358, om avskaffande av riksdagens första kammare
och införande av ett enkammarsystem; och

herr Spångberg m. fl., nr 359, om avskaffande av den ärftliga konungamakten
och införande av republik.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran omedelbart remitterade, motionerna
nr 354—356 till särskilda utskottet, motionen nr 357 till bankoutskottet samt
motionerna nr 358 och 359 till konstitutionsutskottet.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden :

nr 1, i anledning av väckta motioner om beredande av ersättning åt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag m. m.; och

nr 2, i anledning av väckt motion om rätt för stadsfullmäktige att välja två
vice ordförande;

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna för
kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och
vattenfallsverk;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för teckning av aktier i Ostkustbanans aktiebolag;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för kapitalökning å statens under kommunikationsdepartementet
hörande utlåningsfonder;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
av anvisande av anslag för lån till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen;
och

nr 15 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för räntefria studielån jämte en i ämnet väckt
motion;

andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om viss
ändring av 10 kap. 72 § vattenlagen;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

. nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

. nr 8, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande av
lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårds- och kronoarrendatorer; och
nr 9, i anledning av väckt motion om förbud under viss tid mot jakt å örn;
samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående undersökning av medicine
doktorn F. Sylvans metod för behandling av lungsiktiga.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 12. 48

Torsdagen den 21 februari.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Olsson i Ramsta under 2 dagar fr. o. m. den 25 febr.

Lovén » 4

Höglund » 9

Jansson i Edsbäcken » 9

Borg • » 4

Samuelsson * 12

Hage » 9

Osberg » 5

Olsson i Blädinge » 2

21

22

21

22

22

22

23

25

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,43 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 21 februari.

Kl. 2 e. m.

Sammanträdet hölls inom lyckta dörrar.

§ 1.

Företogs det i Kungl. Maj:ts skrivelse till riksdagen den 15 februari angivna,
i kammarens protokoll för samma dag omförmälda ärende; och lämnades
därvid ordet åt hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre
Maries von Wiirtemberg, som till kammaren framförde det avsedda meddelandet.

Härefter avgåvos yttranden av:

Herr E n g b e r g,

Herr H a m r i n,

Herr Lindman,

Herr K i 1 b o m,

Herr Nyländer,

Herr Eden,

Herr Branting,

Hans excellens herr statsministern T r y g g e r,

Herr Thorsson,

Herr K i 1 b o m.

Under herr Kilboms anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Torsdagen den 21 februari.

4!) Nr 12*

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
W iirtemberg,

Herr E n g b e r g,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
W iirtemberg,

Herr E n g b e r g,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg,

Herr E d é n och
Herr E n g b e r g.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,30 e. in.

In fidem
Ver C ronvall.

Andra hammarens protokoll 192J,. Nr 12.

4