1923. Första kammaren. Nr 41

ProtokollRiksdagens protokoll 1923:41

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1923. Första kammaren. Nr 41.

Måndagen den 28 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Herr talmannen tillkännagav att gemensamma omröstningar skulle
anställas vid kammarens sammanträde lördagen den 2 instundande juni,
vilket sammanträde komme att taga sin början kl. 10 f. m.

Vidare meddelade herr talmannen, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till det nu pågående sammanträdets fortsättande kl. 8 på aftonen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vaktmästare vid nordiska museet och vid livrustkammaren; nr

221, i anledning av Kungl. Maj: ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till
dyrtidshjälp åt distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till bestämmelser angående arvode och ersättning åt viss kontrollpersonal
m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för tillämpning av lagen om arbetstidens
begränsning m. m.;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande tredje huvudtitelns anslag till tryckningskostnader
;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande sjöförsvarets anslag
till tryckningskostnader; samt

nr 226, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader.

Första kammarens protokoll 1923. Nr 41.

1

Nr 41. 2

Måndagen den 28 mai f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
memorial nr 69 och utlåtande nr 70, andra lagutskottets utlåtanden
nr 19, 20 och 29 samt jordbruksutskottets utlåtanden

nr 56 och 57.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 122, i anledning av
Kungl. Maj: ts proposition angående lån till svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

Uti en till riksdagen den 16 mars 1923 avlåten proposition (nr
173), vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
hade’ Kungl. Maj: t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen dels medgiva, att svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
finge, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen bilagt
kontraktsförslag angåves, av statsmedel beviljas ett lån å 4,500,000 kronor,
dels ock vid bifall härtill, av sagda belopp såsom anslag å riksstaten
för budgetåret 1923—1924 bland utgifter för kapitalökning anvisa
3,000,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande
av vad däri anförts hemställt, att riksdagen måtte

a) medgiva, att svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen finge av
statsmedel beviljas ett lån av 1,500,000 kronor, att utgå med 1,000,000
kronor den 1 juli 1923 och 500,000 kronor den 1 juli 1924 på de huvudsakliga
villkor i övrigt, som innefattades i det i statsrådsprotokollet
över handelsärenden den 16 mars 1923 intagna förslaget till överenskommelse
mellan svenska staten och svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen,
dock med följande ändringar, nämligen dels beträffande de i
§ 4 av denna överenskommelse omförmälda säkerheterna för banklån
att dessa säkerheter skulle avse för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924
ett banklån av 1,350,000 kronor jämte ränta, varefter nämnda belopp
finge minskas med 150,000 kronor varje år, dels ock i fråga om den i
§ 5 av samma överenskommelse angivna royaltyn till aktiebolaget Isfjorden—Belsund
att det skulle ankomma på Kungl. Maj: t att såsom
villkor för statslånet föreskriva ytterligare inskränkning i rätten till
sådan royalty;

b) för beredande av nämnda statslån såsom anslag i riksstaten för
budgetåret 1923—1924 bland utgifter för kapitalökning under rubriken
låneunderstöd anvisa 1,000,000 kronor att utgå av lånemedel.

Reservationer hade avgivits

1: o) av herrar S. H. Kvarnzelius, H. F. Lamm, C. P. V. Nilsson
i Gränebo, E. A. Hallin, K. V. Rydén, O. Olsson i Kullenbergstorp,
J. Olofsson i Digernäs och O. Osberg, vilka ansett, ätt utskottet bort
hemställa om avslag å Kungl. Maj: ts förevarande proposition; samt

2: o) av herr C. G. Ekman, som likväl ej antytt sin mening.

Herr förste vice talmannen: Herr greve och talman,
mina herrar! Den, som var med för två år sedan i riksdagen, känner

Måndagen den 28 maj f. m.

3 Kr 41.

till att detta ärende angående hjälp till det på Spetsbergen arbetande An(J- lån till
svenska kolbrytningsföretaget även då var före. Herrarna torde kan- svenska stensik
erinra sig, att jag även då var reservant, liksom jag nu är det. Uig^SpetsNär
jag läser igenom det anförande, som jag vid det tillfället höll i bergen.
denna fråga, måste jag säga mig själv, att jag nu skulle kunna upprepa (Ports.)
det nästan ord för ord, enär de allmänna synpunkter, som jag då lade
på frågan, enligt min mening fortfarande gälla.

Med hänsyn till belägenheten av dessa gruvor anser jag, att jag
icke kan tillmäta dem den betydelse Kungl. Maj : t och riksdagen har
givit dem. Hela detta företag, Svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen,
tillkom ju under kristiden och är ju i någon mån präglat av den
anda, som då besjälade såväl enskilda företag som riksdagen och som
gjorde, att man kanske då såg på denna fråga med andra ögon än
man nu möjligen bör göra. Den uppfattning jag redan då hade och
fortfarande har i denna fråga är den, att kolet från dessa gruvor,
som ligga där uppe på Spetsbergen i den arktiska zonen, icke under
normala förhållanden kunna konkurrera med kol från de länder, varifrån
man vanligtvis förser sig med denna vara. Det är ju så, att man
där uppe har polarnatt under fyra månader av året, men vad som är
ännu viktigare att observera är att, på grund av det genom isförhållandena
avstängda läget, trafiken, som måste äga rum sjöledes, är begränsad
till 3, högst 31/2 månader om året. Såväl genom de arktiska förhållandena
som genom trafikförhållandena uppstår naturligtvis en fördyring
av det kol, som brytes där uppe, vilken alltid, enligt min mening,
måste göra sig gällande under normala förhållanden. Stenkol, som
brytes där uppe, får ju till exempel lov att lagras, tills sjöfarten kan
komma igång. 75 % av den brytning, som sker under hela året, får
lagras till den tid sjötrafiken kan öppnas, vilket inträffar tidigast i
medio eller kanske slutet av juni månad, och då måste man på grund av
förhållandena där uppe anlita mindre båtar på en 3,000 ton. Det är
vanligtvis de norska redarna, som besörja dessa transporter, emedan
norrmännen på det hela taget äro mera hemma på traden än svenskarna.

När saken förra gången här var före, hade bolaget ju ursprungligen
begärt att få en hjälp av 5 miljoner kronor. Det beloppet nedprutades
av Kungl. Maj: t till 3 miljoner kronor och nedsattes ytterligare
av riksdagen till 2 miljoner kronor, på det sättet, att man för det
första beviljade ett reservationsanslag av 1,250,000 kronor, att av Kungl.

Maj: t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i ett omarbetat, riksdagsskrivelsen
bilagt kontraktsförslag angåves, användas för teckning
och likvidering av aktier i det bolag, som vore avsett att bildas för övertagande
av den av aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält bedrivna
rörelsen, och, för det andra, anvisade å extra stat för år 1922 ett reservationsanslag
av 750,000 kronor, att, därest Kungl. Maj: t skulle finna
förhållandena därtill böra föranleda, av Kungl. Maj :t användas för teckning
och likvidering av ytterligare aktier i samma bolag. Nu framgår
det av den kungl. propositionen, att Kungl. Maj :t den 29 juni 1921 hade

Nr 41. 4

Måndagen den 28 mai f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

tecknat dessa 1,250,000 kronor, som då mot interimsbevis inbetalades
till bolaget av riksgäldskontoret. Dessförinnan hade man undersökt,
säger bolagets styrelse, huruvida det förelåge skäl att fortsätta rörelsen
eller om man skulle likvidera företaget. Man hade då, på grund av de
upplysningar man fått av verkställande direktören på grund av de detal -jerade beräkningar, som åvägabragts, dels rörande driftkostnaden för
det instundande året och dels rörande bolagets ställning i likviditetsavseende
under såväl fortsatt som inställd drift, kommit till det resultatet
som bekräftades av styrelsens beslut den 14 juli 1921, att man borde
fortsätta med driften. Detta var således en kort tid efter det den första
teckningen dock redan blivit verkställd. Man hade då baserat beräkningarna
på ett kolpris av 45 kronor per ton eif Göteborg. Redan något
över två månader därefter befinner sig bolaget i den situationen, att det
totalt saknar medel. Då säger bolaget, den 26 sept. 1921, att det, till
följd av det inträffade starka prisfallet å stenkol, för uppehållande av
driften under brytningssäsongen 1921—1922 vore i oavvisligt behov av
ytterligare rörelsekapital till belopp av 1,350,000 kronor. Det förefaller
litet eget, att prisfallet på stenkol — stenkolen voro ju icke sålda utan
endast brutna — skulle förorsaka på endast två månaders tid, att det
skulle behövas hjälp med ytterligare 1,350,000 kronor. Detta behov täcktes
på det sättet att man nytecknade 725,000 kronor, vartill man ansåg
sig berättigad på grund av riksdagens beslut, då riksdagen ju sagt, att
nyteckning skulle göras beroende av de ekonomiska förutsättningarna
för driftens fortsatta uppehållande. Kungl. Maj : t ansåg, att sådana
förutsättningar förelågo, och tecknade 725,000 kronor, samtidigt som
Kungl. Maj : t ålade järnvägsstyrelsen att inköpa 30,000 ton kol av bolaget,
för vilka man skulle lämna ett förskott av 600,000 kronor. Den,
som närmare vill taga reda på denna fråga, kan ju i dechargebetänkandet
finna, hur det har gått till. Där hade ju reservationsvis gjorts anmärkning
emot detta förfarande. Jag har icke så noga penetrerat den saken,
att jag vet, huruvida anmärkningen var berättigad, ty redan i riksdagens
beslut år 1921 låg en antydan om att man skulle få lämna förskott.
Man får väl i alla fall gå ut ifrån att denna hastiga åtgång på pengarna
förorsakades delvis kanske av uppköp av förnödenheter för den kommande
brytningssäsongen — däri ligger också en stor svårighet beträffande
detta företag, ty för att kunna hålla det gående under vintern är
det nödvändigt, att man skaffar sig förråd redan föregående sommar,
och dessa förråd böra vara uppköpta redan i juli månad — och delvis
väl också beroende på att skulder blivit betalade, skulder som bolaget
haft och som jag förmodar de privata intressenterna till en del gått i
borgen för. Det förefaller i alla fall litet egendomligt, att nedgången i
stenkolspriset skulle förorsaka detta, ty förlusten under brytningsåret
1 juli 1921—30 juni 1922 begränsade sig — detta är rätt väsentligt —
till 338,000 kronor.

Vad beträffar inköpen, som ålades järnvägsstyrelsen, förorsakade
dessa enligt järnvägsstyrelsens uppgift en förlust av 223,000 kronor, vilken
förlust järnvägsstyrelsen å sin sida velat få ersatt. Jag har mig

Måndagen den 28 maj t. in.

5 Nr 41.

icke bekant, huruvida den räkning, som kommunikationsdepartementet Ang. lön till
utskrev på handelsdepartementet blivit honorerad eller ej. I alla fall svenska stenhår
trots detta det nu utvecklat sig som det gjort, och nu befinner kolsaktiebosig
bolaget åter i svårighet. ^‘bergen**"

Jag vill även omnämna, att Kungl. Maj : t fann det påkallat, i den (Forts.)
situation, vari bolaget befann sig, tillsätta några sakkunniga, som skulle
utreda denna fråga och som skulle undersöka, i vad mån det var lämpligt
att vidare fortsätta rörelsen. Dessa sakkunniga voro ju personer,
som delvis hade insikt beträffande gruvförhållanden, men jag har mig
icke bekant, huruvida de sutta inne med några större ekonomiska insikter
eller ej. Några av de sakkunniga hava under sommaren 1922 besökt
kolfälten där uppe på Spetsbergen, och de hava sedan avgivit ett utlåtande,
i vilket de framhållit olika alternativ, men stannat vid det resultatet,
att det, för att vidare fortsätta den här rörelsen på ett något så
när tillfredsställande sätt, behövdes en hjälp från staten av ytterligare
4 V2 miljoner kronor, vilka då skulle utgå såsom lån. När det för 2
år sedan förutsattes, att det skulle lämnas ett lån till detta företag,
hesiterade man på den grund, att rättsförhållandena där uppe voro sådana,
att man ännu icke kunde få någon inteckning för ett sådant lån.

Därför gick man den gången aktieteckningsvägen. Nu har med avseende
på rättsförhållandena där ingen förändring inträffat i detta fall, och
det lån, som nu lämnas, blir tills vidare utan inteckning, till dess, vilket
man får hoppas skall ske någon gång, rättsförhållandena kunna bliva
så ordnade, att man kan söka och erhålla sådan. De sakkunniga hava
som sagt gjort upp vissa alternativa förslag och företagit vissa beräkningar.
De hava framlagt dels ett alternativ, som förutsätter, att man
skulle likvidera företaget, d. v. s. avbryta arbetet och endast utföra »försvarsarbete»
och fortsätta på det sättet, tills man ansåg, att bättre och
gynnsammare förhållanden för bolaget kunde inträda. Enligt det andra
alternativet skulle en brytning av 100,000 ton och enligt det tredje alternativet
en brytning av 200,000 ton per år äga rum. Till stöd för de av
de sakkunniga framlagda alternativen finnas olika beräkningar, som
visa vilka olika kapital respektive alternativ kräver.

Nu har det naturligtvis gjorts invändningar emot dessa beräkningar.
Skattebetalarnas förening har lämnat in en beräkning, som återigen blivit
motsagd av bolagets verkställande direktör. Jag får uppriktigt erkänna,
att det, för den som icke känner till sådana här förhållanden,
är alldeles omöjligt att bedöma något med avseende på beräkningarna.

Jag frånsäger mig åtminstone varje möjlighet därtill. Emellertid kan
jag icke säga annat än att de sakkunnigas uppfattning icke kan kallas
allt för optimistisk. På det hela taget präglas alla utlåtanden av så pass
stor osäkerhet eller, man kan ju kalla det så, försiktighet, att man förstår,
att var och en, som har med denna sak att göra, står inför en
fråga, där faktorerna äro mycket ovissa. Jag är nu icke någon större
beundrare av Skattebetalarnas förening, men jag vet i alla fall, att
bakom dess beräkning står också mycket sakkunnigt folk, så att det i
det ena fallet är lika sakkunnigt folk som i det andra. Det enda jag

Nr 41. 6

Måndagen den 28 mai f- m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

kart saga om de sakkunnigas beräkning är, att den har en utgångspunkt,
på vilken jag mycket tvivlar, nämligen den, att priserna på engelska kol
för närvarande skulle vara sådana, att man hade all anledning motse
snarare en förhöjning av priset än motsatsen. Det är den bakgrund, mot
vilken alla deras beräkningar spegla sig, på samma gång man stöder sig
väl mycket på att man tänkt sig, att förhållandena där uppe på Spetsbergen
skola bliva sådana, som de nu konjunkturvis äro, och från vilka
de sakkunniga utgå, då de säga, att de hoppas, att man med en brytning
av 200,000 ton per år i allra bästa fall skulle kunna vänta sig, att en utdelning
på aktierna skulle kunna lämnas. Detta förutsätter likväl, att
man skall gå så pass långt, att man först gjorde alla de utbyggnader och
anordningar som behövas för en så pass stor brytning, och för att komma
dit måste man ha dessa 41/2 miljoner kronor.

I likhet med vad som skedde, när ärendet förra gången var före
här, har majoriteten inom utskottet och majoriteten inom den avdelning
inom utskottet, som jag tillhör, gått fram något försiktigare och
stannat vid ett alternativ, som är billigare, i det man tänker sig, att bolaget
skulle så småningom, om ett par år, komma upp till en brytningav
100,000 ton. Det är samma väg, som man gick förra gången, och
jag misstänker, att det blir ungefär med samma resultat nu som år
1921, nämligen att det skall visa sig, att det snart behövs mera pengar.
Av de I1/, miljon kronor, som nu föreslås att beviljas till bolaget, på
så sätt att i den nuvarande budgeten upptages en miljon kronor och i
en kommande budget 1/2 miljon kronor, har man tänkt sig, att ungefär
något över 600,000 kronor — jag tror det var 638,000 kronor — skulle
åtgå till utbyggnader. Vidare har man tänkt sig, att man skulle betala
av under två år den kredit, för vilken de enskilda intressenterna hava
engagerat sig, nämligen fortfarande iy2 miljon kronor, med en tiondel
av detta belopp för varje år, således 300,000 kronor sammanlagt.
Vidare skall man lämna 500,000 kronor såsom rörelsekapital och därefter
avvakta tiden och se, hur förhållandena utveckla sig, och om de
förutsättningar, som de sakkunniga gjort med avseende på detta alternativ,
hölle streck, och detta med tanke på att man då skulle bevilja
återstoden, förmodar jag, av de 3 miljoner Kungl. Maj : t föreslagit.

Nu frågar jag mig, hur ställer det sig då. Det är alldeles klart, att
om det lyckas, vilket man naturligtvis icke kan bedöma, förrän tidigast
om två år härefter, ty under det närmaste året kommer man icke upp
till en brytning av 100,000 ton, får väl riksdagen honorera detta och
lägga dit mera pengar. Men om man icke lyckas, hur går det då? Min
övertygelse är den, att det blir precis på samma sätt som nu. Bolagets
styrelse förklarar nu, att om vi nu avbryta verksamheten, förlora
vi dessa 2 miljoner kronor, som vi nedlagt i företaget. Nu skulle vi
lägga dit D/2 miljon kronor till. Då blir det samma situation igen, när
vi stå inför utsikten att förlora dessa 31/2 miljoner kronor, och det
ligger mycket nära till hands att säga, att om icke staten vill förlora
pengarna helt och hållet, finns det icke något annat att göra än att fort -

Måndagen den 28 maj f. m.

7 Nr 41.

sätta på samma väg man tidigare beträtt. Jag har funnit denna sak Ang. lån till
ytterst betänklig. Jag vill säga, att man, då det är fråga om affärer, ^aktiebo"
får gå litet på känn så att såga, och jag har nästan på känn, att den laget Spets.
här förutsättningen icke är riktig, och om så skulle vara förhållandet blir bergen.
det naturligtvis för staten att år efter år lägga dit mera pengar. Det (Forts.)

har jag icke velat taga på mitt ansvar och därför har jag redan tidigt
ställt mig på reservationsståndpunkten.

Nu sägs det ju, att det på det hela taget icke är de ekonomiska synpunkterna,
som få vara avgörande, utan att det här är andra synpunkter,
som måste få göra sig gällande. Kommerskollegium, som alltid sett på
saken mycket optimistiskt, har sagt, att det är ett nationellt svenskt intresse,
som kollegium i sin mån anser sig böra befrämja. Ja, vari ligger
nu det nationella intresset härvidlag? Det är en sak, som man kan
ha mycket olika meningar om. Jag vill visst icke underskatta det nationella,
men den ene betraktar en sak såsom nationell, och den andre
betraktar en annan sak såsom nationell. Det finns icke något intresse
för denna sak från industriens sida, det hava vi sett, ty industrien har
bestämt uttalat, att den icke vill intressera sig i frågan. Det stora nationella
intresset härvidlag skulle väl då vara, att man skulle hava en
kolreserv, som man skulle kunna använda vid något tillfälle i framtiden.

Man kan naturligtvis icke så noga angiva, när ett sådant tillfälle skulle
anses föreligga, men det måste i alla fall vara ett sådant tillfälle, då det
icke vore några sådana intresseförvecklingar, som gjorde, att man ej
kunde komma i kontakt med sitt gruvbolag där uppe på Spetsbergen.

Jag kan ju icke annat än bliva förvånad över att finna — när det är
fråga om nationella synpunkter — att den regering, som så ivrat för detta
företag, den regering, som tagit en så livlig del i detta arbete och som
framlagt proposition, att samma regering vill, så att säga, sluta upp
med inlandsbanebygget och att denna dess åsikt här framfördes på sådant
sätt, att det till och med sades, att det vore bättre att i så fall
kasta pengarna i sjön. Jag använder icke om detta företag på Spetsbergen
så starka ord, men jag kan icke å andra sidan entusiasmera mig
för det nationella i denna sak.

Det har visserligen sagts, att holländarna, som hava så gott om
kol, fortfarande intressera sig för sina gruvor på Spetsbergen och hava
lagt ned rätt mycket pengar där. Det skulle visst finnas statsgaranti
till och med för de pengar, som blivit nedlagda i dessa gruvor, vilket
jag emellertid starkt vågar draga i tvivelsmål, efter vad jag sett. Holland
är i alla fall ett rikt land och har kanske lättare att göra på det
sättet än vi. Vidare har det sagts, att de norska statsmakterna redan
förut hava lagt ned 12 miljoner kronor i de norska företagen på Spetsbergen
och att de nu stå i begrepp att där lägga ned ytterligare några
miljoner kronor, så att de av de norska statsmakterna nedlagda beloppen
skulle uppgå till sammanlagt mellan 15 och 16 miljoner kronor.

Utan att vilja säga något ohövligt emot Norge, vill jag dock förklara,
att jag icke har den stora egard för de norska statsmakternas ekonomiska
politik, att det skälet kan för mig vara precis avgörande. Men

Nr 41. 8

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Ports.)

Norge strävar ju efter att få suveränitet över Spetsbergen. Detta har
man ju uttalat sig för under fredsförhandlingarna i Paris, men den
konvention som träffats har ännu icke blivit ratificerad av staterna.
Norge ligger ju också bra mycket närmare Spetsbergen än Sverige, och
de norska redarna känna till dessa farvatten, så att det finns några faktorer,
som tala mera till förmån för att Norge engagerar sig däruppe
än för att Sverige skulle göra det.

Jag har nu, så gott jag kunnat, redogjort för den uppfattning jag
har i denna fråga. På grund av denna min uppfattning har jag icke
kunnat vara med om varken den kungl. propositionen eller utskottets
förslag utan yrkar avslag därå.

Herr Lindblad: Herr talman! Det är ej ofta fjärde avdelningens
ledamöter komma i delo inför kammaren. I allmänhet brukar
det ju vara så på den avdelningen, att det råder tämligen stor enighet
vid handläggningen av de frågor, som där förekomma, men när frågan
om Spetsbergsbolaget kommer före, är det liksom om vår ärade ordförande
på avdelningen fick några slags frysningar, ty han har icke i
någon fråga visat sig vara en så bestämd motståndare som i denna.
Likväl är ju klimatet ingalunda så svårt på Spetsbergen, som vi föreställt
oss förut, utan det har tvärtom visat sig, att det är mycket liten
skillnad i de klimatiska förhållandena mellan Spetsbergen och de nordliga
delarna av Sverige. Det är således icke längre omöjligt, om ock
kanske något svårare, att företaga vissa arbeten där uppe, än det är
i de nordligaste delarna av vårt land. Men det är, säger man nu, det
avlägsna läget, som gör, att man ej kan tänka sig en lönande kolbrytning
på Spetsbergen. Det är svårigheterna med utfraktningen, som icke
kan äga rum mer än ungefär tre månader av året, och åtskilligt annat,
som gör, att man ej tror på möjligheten av att de stora fyndigheter och
tillgångar, som där finnas, skola kunna göras fruktbärande. För min
del har jag verkligen en annan uppfattning. Jag tror icke, att det är
så omöjligt att tillgodogöra sig de fyndigheter, som finnas där uppe och,
på ett sätt, som ej kommer att bli betungande utan tvärtom vinstgivande.
Det beror visserligen helt och hållet på det allmänna läget på världsmarknaden
i fråga om kolpriset. Men med de förhållanden, som för
närvarande råda, tror jag icke, att det är omöjligt att få fram kolen från
Spetsbergen till ett pris, som icke på något sätt ligger över världsmarknadspriset,
utan tvärtom äro säljbara. För närvarande är kolpriset över
.30 kronor — 35 å 40 kr. för bästa engelska stenkol. Järnvägarna i vårt
land ha t. o. m. fyllt sitt sommarbehov för 38 kr. per ton, och det visar
sig, att en brytning på Spetsbergen med förbättrade tekniska hjälpmedel
numera skulle möjliggöra för oss att sälja Spetsbergskol i Göteborgs
hamn för 24 kr.

Nu är det visserligen sant, att Spetsbergskolen på grund av sin
rikare askhalt och stybbighet icke fullt kunna mäta sig med de bästa
engelska kolen, men efter vad de sakkunniga meddelat, skulle det i fråga
om kvaliteten endast skilja på cirka 8 procent. Det är alldeles uppenbart,

Måndagen den 28 maj f. m.

9 Jfr 41.

att om kolpriset stannar vid ett belopp av cirka 30 kr., skola ändock Ang. lön till
spetsbergskolen kunna brytas på ett lönande sätt. ^kolsaktiebo Vad

som gjort, att man hittills icke lyckats att få detta företag lö- laget spetsnande,
är naturligtvis delvis, såsom det anmärktes från den föregående bergen.
ärade talaren, att det är ett kristidsföretag, d. v. s. ett företag, som till- (Forts.)
kom under en tidpunkt, då kostnaderna för anläggningarna voro betydligt
större, än de för närvarande äro och vad de voro före kriget. Det
är alldeles givet, att sådana företag måste avskriva mycket av sitt nedlagda
kapital och på det sättet komma i den situation, att de behöva
nytt kapital. Därtill kommer ju det starka prisfallet på kol, som naturligtvis
i sin mån bidragit till, att det ej varit möjligt att få någon förräntning
av kapitalet eller över huvud få kapitalet att räcka till. Men
det är ju så många företag, som tillkommit före kristiden, och för övrigt
en mängd företag inom landet, som icke äro kristidsföretag, som gått
med betydligt större förlust än Spetsbergsbolaget gjort. När man ser
på det ekonomiska läget i landet, sådant det blev, sedan depressionen inträdde,
tror jag man kan säga, att det knappt finnes något enda företag
av den omfattning, som Spetsbergsbolaget, som gått med mindre förlust,
och där nedskrivningen varit mindre, än den man nödgats göra
för Spetsbergsbolaget. Tvärtom är det ju så, att det finnes vissa företag,
som ha gått med betydligt större förlust, och att nedskrivningar måste
göras i företag, som man trott vara betydligt mer solida. När man gör
en avskrivning på 95 miljoner kronor i en bank, så är det, synes det
mig, ett vittnesbörd om att, i fall det ekonomiska läget är prekärt för
Spetsbergsbolaget, så har det också varit det för de flesta andra företag
i landet. Det bör dock enligt min mening icke avskräcka. Det är givet,
att innan man kan ordna en verklig drift där uppe, innan man kan sätta
i gång med tillräckliga tekniska hjälpmedel, är det otänkbart, att ett
sådant företag skall kunna konkurrera på världsmarknaden.

Nu har utskottets fjärde avdelning med alla röster mot ordförandens,
herr Lamms, gått en annan väg än den Kungl. Maj : t föreslagit.

Kungl. Maj: t har föreslagit ett lån på 41/2 miljoner kronor, och meningen
var då, att man skulle utvidga företaget till en brytning av
200,000 ton per år. För denna utvidgning kräves naturligtvis större kapital,
och dessutom skulle man genom detta lån på 4 1/2 miljoner undvika
det förskott, som hittills utgått vid köp av kol för statens olika
verk. Utskottets avdelning fann det icke vara lämpligt att genast vidtaga
en så radikal förändring i brytningen där uppe, som ett sådant förslag
skulle medföra. Det fann det klokare att gå en annan väg, att gå in
på ett annat alternativ, som av de sakkunniga hade utarbetats. Detta
möjliggör att på ett försiktigare sätt se till, om brytningen kan bli överensstämmande
med de av de sakkunniga uppgjorda kalkylerna. Framför
allt har det emellertid varit nödvändigt att se till att själva sprängningarna
av kolen komma att försiggå på ett annat sätt, och med de
medel som utskottet nu velat ställa till förfogande, lånet på I 1/2 miljon,
är det meningen, att man skulle anskaffa maskiner för själva kolbrytningen,
så att därigenom kolen skulle bibehålla sig bättre än genom

Nr 41. 10

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

sprängning för hand och med ammunition. Den stybb, som måste uppstå
genom starka sprängningar, skulle undvikas i mycket hög grad, och
det skulle bli lättare att rengöra kolen från skiffer, lera och sådant, som
alltid följer med. Dessutom ansåg utskottet, att det vore lämpligare att,
genom att stanna vid en mindre forcerad brytning upp till 100,000 ton,
icke behöva göra så stora anordningar där uppe, icke behöva bygga arbetarbostäder
och taga dit flera arbetare. Man skulle i stället så småningom
pröva sig fram för att se på vilket sätt man sedan skulle kunna
företaga ökad brytning där uppe. Om det visar sig, att med införandet
av dessa s. k. förskrämningsmaskiner, kolpriset därigenom kunde hålla
sig något under vad de bästa engelska kolen kosta, så att det för avnämnarna
vore likgiltigt, om de toge Spetsbergskol eller andra, skulle man
så småningom komma fram till en sådan brytning, att man kanske
kunde forcera produktionen, öka skeppningen och sålunda få en drift,
som i än högre grad kunde konkurrera på världsmarknaden. Jag tror
också, att det är en riktig väg. För min del kan jag nämligen ej förlika
mig med den tanken, att svenska staten, sedan den nu kommit med i
bolaget och har sin del i tillgångarna, skulle lämna ifrån sig dessa
oerhörda fyndigheter. Det finnes i den gruva, som för närvarande bearbetas,
cirka 200 miljoner ton, som äro lätt tillgängliga och ligga i öppen
dag och således icke på samma sätt vålla svårigheter vid brytningen
som kolen i gruvor, där man måste gå längre ned under jorden. Därtill
kommer en hel del andra utmål där uppe, så att hela summan av fyndigheter
skulle belöpa sig på 300 å 400 miljoner ton. Att lämna ifrån sig
detta för så liten summa, som det ändå gäller, anser jag icke vara
riktigt. Jag tror, att de norrländska malmfälten böra avskräcka från
att gå de vägarna. Svenska staten lämnade ifrån sig dem för att sedan
komma in som femte hjulet under vagnen och få en liten skärv av vad
dessa malmfyndigheter inbringa för landet. Skulle vi nu göra detsamma
med dessa kol fyndigheter och kanske låta andra få dem i sin händer,
som bättre förstå att utnyttja dem, än vad som varit möjligt för staten
hittills! Jag är alldeles övertygad om, att bolaget har möjligheter, om
det bara har resurser, att på liknande sätt som vilket annat företag som
helst göra företaget produktivt. Men skulle staten lämna från sig allt
detta, skulle den kanske i sinom tid komma med på samma sätt som
vid de norrländska malmfälten som femte hjulet under vagnen och endast
få en liten skärv med av de tillgångar, som den en gång hade i sin
hand.

Jag anser det för övrigt lämpligt, att även om det icke blir en så
synnerligen vinstbringande affär, Sverige har dessa tillgångar som en
reserv. Ingen vet vad som i framtiden kan hända. Vi leva under brytningsförhållanden,
som göra det omöjligt för någon att se klart in i
framtiden. Att Sverige har möjlighet att behålla en sådan tillgång,
förefaller mig vara en stor fördel, som ej får kastas bort.

Det förslag, som föreligger från utskottet, skiljer sig också något
även i andra delar från Kungl. Maj: ts förslag. Som bekant finnes det
nu en överenskommelse mellan det första bolaget, Isfjorden—Belsund,

Måndagen den 28 maj f. m. 11

och det andra bolaget, i vilket staten ingick, en överenskommelse om att
royalty skall utbetalas med 50 öre per ton. Den kungl. propositionen har
nedprutat denna royalty till att gälla för ett visst antal ton per år,
högst 75,000 ton intill år 1935. Emellertid har utskottet ej kunnat vara
med härom i den form den föreslagits av Kungl. Maj : t, utan utskottet
har föreslagit, att rovaltyn endast skulle utgå av vinsten och således icke
komma i första hand. Skulle ingen vinst uppstå, skulle visserligen
royaltyn gottskrivas, tills vinst uppstår, men i vilket fall som helst
får den endast utgå av vinsten. Därigenom besparas ju bolaget åtskilliga
utgifter, som det annars skulle få, även om bolaget icke ginge med någon
som helst vinst. Dessutom ha ju de gamla garanterna för det lån,
som belöper sig på 1,500,000 kr., gått med på att stå för detta lån
under 10 år framåt på det villkor att under dessa 10 år avamorteras
en tiondedel varje''år, alltså 150,000 kr. per år.

I fråga om detta företag är det också en annan sak, som jag tycker
bör uppmärksammas, när man nu går att fatta beslut, och det är, att vad
som utgives härifrån för kol, som köpas på Spetsbergen, går till svenska
arbetare, svenska ingenjörer och andra som äro anställda där uppe.
Det är svensk arbetskraft som användes, och om således penningarna gå
härifrån till Spetsbergen, så återvända de ju på det sättet till Sverige,
att arbetare och andra, där sysselsatta, komma tillbaka med dem och
kunna tillgodogöra sig dem här i hemlandet, när de ej längre vilja stanna
där uppe. I allmänhet är det klart, att de ej stanna där någon längre
tid. Det är samma förhållande, som uppe i Norrbotten, men ännu kortare
tid stanna de väl i alla fall på Spetsbergen. Hur det än är i det
fallet kunna de alltid återkomma med en sparad skilling och använda
den på det sätt de finna bäst här i landet. Vi giva således icke ut något
till andra länder för de kol, som eventuellt kunna brytas där uppe. Det
förefaller mig vara en fördel också, att man här har ett företag, där
man kan möjliggöra för svenska arbetskrafter att vinna utkomst och
kanske t. o. m. god utkomst. För min del kan jag således ej hysa de farhågor
för företaget, som den föregående talaren hyste. Jag tror, att med
en förnuftig ordning, med sträng sparsamhet i administrationen och förvaltningen
av företaget och med en bättre anordning för brytningen av
kolen, det icke skall föreligga större omöjligheter för detta företag, än
det gjort för så många andra, som legat vida närmare och arbetat under
vida bättre förhållanden än vad fallet är här. Och då tillgångarna,
såsom jag sagt, äro så pass stora som de äro, anser jag ej, att svenska
staten skall avhända sig dem, för att andra kanske skola komma i tillfälle
att utnyttja dem.

Den föregående ärade talaren nämnde ju, att Holland, som självt
har kol och som ligger i närheten av koldistrikten, ändå anser med sin
fördel förenligt att idka brytning av kol uppe i Spetsbergen. Holländska
statsbanken lär ha garanterat en summa av 6—7 miljoner gulden för
företaget där uppe, och det är således meningen, att man skall öka brytningen
av kol för Hollands räkning. Norrmännen hava också nedlagt

Nr 41.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

?ir 41. 12

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Ports.)

åtskilligt i norska gruvorna — om det bara är för att komma i åtnjutande
av suveräniteten vill jag lämna osagt — men de kanske även äro så
ekonomiskt kloka, att de icke lämna ifrån sig sina fyndigheter. Enligt
min mening ligger nämligen nog saken så till för även Norge, att det
funnit med sin fördel förenligt att i sin hand behålla dessa fyndigheter
för framtida behov och för att åtminstone ha något att falla tillbaka på,
om svårigheter skulle uppstå, sådana som vi genomlevat och som vi ha
i färskt minne.

Det nämndes av den föregående talaren, att Skattebetalarnas förening,
med vilken han icke sympatiserade, hade gjort kraftiga angrepp
mot detta företag, och det är alldeles riktigt. Han nämnde också, att
han visste, att det stod kunnigt folk bakom, som hade sökt penetrera
denna fråga och kommit till det resultat, att man icke borde bevilja något
till Spetsbergsbolaget. Det är ju icke bara Skattebetalarnas förening;
det finnes vissa tidningar, som också ställt sig mycket avoga mot saken,
och över huvud har det varit mycket stark agitation mot att staten skulle
lämna något lån till Spetsbergsbolaget. Men när man ser närmare efter,
förefaller det, som om dessa tidningar skulle representera mycket starka
ekonomiska luktorgan, och jag är icke alldeles övertygad om att det
icke bakom detta motstånd kan ligga även vissa intressen, som vilja framträda
och göra sig gällande, ifall bolaget nu skulle behöva likvidera och
lämna ifrån sig allt vad som är uppbyggt där uppe. Med en liten smula
hjälp skulle verksamheten dock kunna utvidgas, så att man därigenom
för bolaget, i vilket ju svenska staten har det mesta inflytandet, möjliggjorde
en brytning av kol och det på ett sådant sätt, att det hela bleve ett
räntebärande företag. Med de tillgångar, som finnas, är detta möjligt.
Det är bara fråga om, på vilket sätt man skall kunna utfrakta de mängder
kol, som kunna brytas där uppe. Detta är väl den stora frågan, men
ej heller den frågan synes mig vara olöslig. Från redarhåll har man åtminstone
icke hört, att det skulle möta några svårigheter att under
seglationstiden utfrakta kol därifrån, och att det skulle vara möjligt att
härför ställa tillräckligt antal fartyg till förfogande. Nu vore det också
meningen, att man med en utvidgning av lastkajen skulle kunna möjliggöra,
att 6,000-tons-båtar kunna gå upp för att taga kol i stället för, såsom
nu är fallet, 3,000-tons-båtar, vilket ställer sig dyrare i frakthänseende.

Jag kan således på intet sätt dela den uppfattningen, att detta företag,
även om det är ett kristidsföretag, är sämre ställt än så många andra
under nu rådande depressionstider, och framför allt har detta företag
verkliga tillgångar och icke blott imaginära sådana. Det är icke bara
papper, som ligger i Spetsbergen, utan det är kol, det är reella tillgångar,
som i nuvarande stund representera, med det kapital, som nedlagts,
ungefär 2 1/2 öre per ton. Det förefaller mig, som om man icke bör
lämna ifrån sig ett ton kol för 2 1/2 öre. De svårigheter, som förefinnas,
kunna övervinnas; värre svårigheter ha företag övervunnit.

Jag kan således, herr talman, inte annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Måndagen den 28 mai f. m.

13 Nr 41.

Herr W i n b e r g: Det har här i dag erinrats om, och det fram- Ang. lån till
hölls också i denna kammare redan för någon tid sedan, att det
ekonomisk synpunkt under vissa givna förhållanden kan vara fördel- laget spetsaktigare
att kasta pengar i sjön än att lämna dem till ett visst företag. bergen.

Jag kan mycket väl vara med om, att det gives sådana tillfällen, men (Ports.)
det allra riktigaste synes mig vara, att varken kasta pengarna i sjön
eller lämna dem till företag, om vilka man absolut anser, att de icke
kunna drivas. Jag måste säga, att, om man i förevarande fall lämnar
ytterligare medel till här ifrågavarande företag, så blir det liktydigt
med att bokstavligen kasta miljonerna i sjön. Den föregående talaren
kalkylerade för enkelt, när han kom till det resultatet, att kolen i Spetsbergen
kosta 2Y2 öre per ton, d. v. s. vad man lagt ut representerar en
summa av 21/., öre per ton, och att man icke bör lämna ifrån sig kol
för detta pris. Det verkliga värdet av kolen uppe på Spetsbergen framkommer
först när det visat sig, om de kunna brytas och säljas med fördel
i konkurrensen med andra säljare. Annars ha Spetsbergskolen intet
värde där de ligga. Jag måste säga mig, att det verkar dubbelt egendomligt,
att samma regering, vars kommunikationsminister fällde det
av mig omnämnda yttrandet, varit med om att framlägga det förslag,
som nu här föreligger till behandling.

Vi skola icke söka leka kurragömma med varandra här; såsom
redan blivit erinrat, är detta företag ett typiskt kristidsföretag, och då
är frågan, om vi ha det moraliska modet och det ekonomiska förutseendet
att verkligen göra detta klart för oss och behandla företaget såsom
ett kristidsföretag eller om vi skola falla för den frestelsen, såsom
man så ofta gör, att därför att ett företag kommit i gång och därför
att staten engagerat sig med ett visst belopp, så fordrar nästan vår
prestige, att vi lämna ytterligare bidrag, för att vi icke skola förlora vad
vi redan satsat. Jag ber få säga, att det bevisar ett dåligt ekonomiskt
sinne för att allt för länge följa en dylik linje. Det var ganska naturligt,
att man under kristiden, när kolpriset var mer än det tiodubbla,
skulle stimuleras till att även försöka utnyttja dessa möjligheter med
det svindlande kolpris, som då rådde. Så som saken nu ligger blir det
en annan fråga, om detta företag under nuvarande relativt normala
förhållanden kan bliva bärkraftigt,

I den kalkyl, som återfinnes här i utskottets utlåtande, har man
räknat med ett kolpris eif Göteborg av 27,20 kr. per ton. Det är visserligen
sant, att stenkolspriset för närvarande är 30—34 kronor per
ton, men detta beror på alldeles exceptionella förhållanden. Det beror
på den franska ockupationen av vissa delar av Tyskland. Innan detta
inträffade, var kolpriset nere i 26 kronor per ton, och ingen lärer väl
inbilla sig, att kolpriset kommer att stabiliseras högre än möjligen 70
ä 80 % över det pris, som rådde före kriget. Om man utgår härifrån,
framgår sålunda redan av kalkylerna, att detta företag icke kan sälja
till samma pris som komma att göra sig gällande i den allmänna marknaden,
så snart normala förhållanden inträtt. Det oaktat har man i
dessa kalkyler räknat med att det bidrag, som nu från Kungl. Maj : ts

>r 41. 14

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till sida begäres, skulle lämnas av riksdagen och att man således skulle
svenska sten- utvidga driften. Även om det skulle inträffa, vilket nu icke

L^e^SpeTs- kan ske> därför att utskottet icke velat gå med på den högre summan,
a3''''bergen. * men även med den utgångspunkten äro kalkylerna felaktiga, för att
(Ports.) nu icke tala om att kvaliteten hos dessa kol är lägre än kvaliteten hos
de engelska kol, som komma att utbjudas till lägre pris än detta företag
kan räkna med.

I detta sammanhang kanske det kunde vara skäl att tala något
om det nationella, det svenska intresset, som naturligtvis måste vara
med även här. Jag tror icke, att man behöver vara synnerligen skarp
vare sig psykolog eller nationalekonom för att kunna reducera det där
momentet till dess rätta proportioner. Jag skulle vilja se de svenska
"företagare, som på grund av ett nationellt intresse vilja betala 4 å 5
kronor högre pris per ton stenkol än vad de kunna få stenkol för av
bättre kvalitet från England. Jag tror, att vi redan nu kunna vara
överens om, att detta svenska intresse inför en sådan eventualitet icke
håller måttet, utan att man kommer att köpa kol billigare och bättre,
även om de icke brutits av svenska arbetare. Det är således bäst, att vi
för ögonblicket avfärda detta moment och räkna kallt och nyktert med
de ekonomiska kalkyler vi i detta sammanhang ha att räkna med. Under
sådana förhållanden är det min bestämda uppfattning, och man
behöver som sagt icke vara så synnerligt stor räknemästare för att
redan av de fakta, som föreligga i utskottets utlåtande, sluta sig till,
att så fort något så när normala förhållanden inträffa, kommer detta
företag absolut icke att kunna utbjuda kol till det pris, för vilket vi
kunna få sådana från andra håll, och att det alltså icke är någon utsikt,
att detta företag under normala förhållanden kan bli leveranskraftigt
och hålla sig. Under sådana förhållanden är väl det riktigaste att draga
de naturliga konsekvenserna härav och möjligen med beklagande konstatera,
att detta företag, som satts i gång under kristiden, då en hel
del andra faktorer voro att räkna med — som kanske förklara, att det
kom till stånd — är av den art, att det icke kan bestå i konkurrensen
under normala förhållanden.

Den föregående talaren erinrade också om, att det finnes en del
andra kristidsföretag, som stå betydligt sämre till boks rent ekonomiskt
sett än detta företag gör. Om detta uttalande vill jag säga, att det kan
vara en tröst för tigerhjärtan, men icke är den omständigheten någon
hållbar grundval för ekonomiska kalkyler, att det är värre ställt
inom en del andra kristidsföretag än inom detta. Jag kommer
ovillkorligen fram till den slutsatsen, att det är riksdagens skyldighet
att se nyktert på saken och icke låta förvilla sig av att man
här under vissa exceptionella förhållanden satt i gång ett företag och
att man av den anledningen icke gärna vill släppa det, d. v. s. att man
icke vill se den verkliga sanningen i ögonen. Man bör icke heller låta
förvilla sig av talet om det nationella svenska intresset, därför att det
går icke att omsätta detta i klingande mynt, då det är fråga om ett så
tvivelaktigt företag som detta. Däremot må det bli en annan sak, huru

Måndagen den 28 maj f. m.

15 Nr 41.

det i framtiden skall förfaras med ett värde sådant som kolfälten på An9ns£nj£_
Spetsbergen representera. Personligen är jag av den meningen, att man
icke bör utan vidare avhända sig dessa värden, d. v. s. dessa eventuella laget spetsvärden,
ty det kan inträffa sådana exceptionella, förhållanden, som kunna bergen.
göra, att det vore bra att ha dem vid ett visst tillfälle. Man bör söka (Forts.)
bevara dem såsom en reservtillgång att tillgripa, när på grund av förhållandena
på samfärdselns område det kanske blir svårt, för att icke
säga omöjligt, att förse sig med bränsle. Men för att ha den möjligheten
kvar om tio eller tjugu år, när denna eventualitet kan inträffa,
kan jag icke se någon rimlig anledning att hålla på och driva detta företag
under hela den tid, som vi ha relativt normala förhållanden. Det är
sannerligen icke något ekonomiskt tillvägagångssätt, som är värt att
rekommendera. Jag lämnar därhän, huruvida det kan vara möjligt att
nedlägga driften för att upptaga den under exceptionella förhållanden,
om det är möjligt att göra det på det sätt, att det nuvarande företaget
bibehålies, eller om staten — icke för att driva detta företag nu, utan
för att ha en reservkälla i framtiden — skall övertaga de värden, som
kolfälten på Spetsbergen representera. Det blir en sak, som man får
resonera om, men detta inverkar som sagt icke alls på frågan, huru
man skall ställa sig nu. Frågan är, om man under nuvarande förhållanden
allt fortfarande skall uppehålla driften, och den saken anser jag
vara besvarad i och med de kalkyler, som föreligga, och i och med
vad man kan räkna ut att detta företag kan prestera i motsats till vad
som bjudes från andra håll i fråga om kol och dess priser. Jag vet nu
icke för övrigt, huru det kommer att ställa sig här. De kalkyler, som
äro gjorda och i vilka man kommit fram till det pris jag nämnde, äro,
såvitt jag förstår, byggda på det krav, som regeringen framställt, d. v. s.
på ett bidrag av Ax/2 miljoner kronor.

Nu har man under de senare dagarna tvistat om huruvida det
mindre belopp, som utskottet föreslår, över huvud taget har något värde
eller icke. Den saken är ännu icke utredd, och då i varje fall kalkylerna
äro gjorda med utgångspunkt från det högre anslaget, så föreställer
jag mig, att kalkylerna med denna utgångspunkt icke kunna hålla streck,
ifall riksdagen nu eventuellt skulle gå med på utskottets förslag. Jag
anser sålunda, att man måste komma fram till att vi här icke kunna
hjälpa, utan att den naturliga utvecklingen bör få säga sitt ord, och
det är, att ett företag, som är byggt på sådana förutsättningar som
detta, icke kan hållas i gång under normala förhållanden. Det är att
se sanningen i ögonen i detta fall. Sedan kunna vi se till, vilka utvägar
vi ha att bevara de värden, som ligga i de kolfält å Spetsbergen, som
svenskar nu förfoga över, för att möjligen ha en reservtillgång i framtiden,
för den händelse det skulle bli sådana förhållanden, att det bleve
nödvändigt, att i en hast utnyttja dem. Någon omöjlighet att ordna
saken på detta sätt kan jag icke anse föreligger, och då förfaller också
herr Lindblads tal om, att man icke bör avhända sig kol, som icke
representera högre pris än 2''/2 öre per ton.

Herr talman! Icke minst med hänsyn till de synpunkter, som kom -

Nr 41. 16

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

munikationsministern anlade vid ett föregående tillfälle, anser jag, att,
med den utgångspunkt han hade, det enda naturliga resultatet måste bli,
att man i detta fall absolut måste säga ifrån, att inga vidare medel
komma att anslås till ifrågavarande företag under nuvarande förhållanden.

Jag ber sålunda att få yrka avslag å såväl Kungl. Maj: ts proposition
som utskottets förslag.

Herr Svensson, Carl: Herr talman, mina herrar! Det var
närmast ett par yttranden av förste vice talmannen, som föranledde
mig att taga till orda i denna sak. Jag skall dock endast yttra några’,
få ord.

Herr förste vice talmannen riktade en, visserligen mild, kritik mot
de åtgärder, som företagits i syfte att finansiera detta företag och som
ha föranlett förluster för bland andra järnvägsstyrelsen, och han nämnde
en viss summa, som järnvägsstyrelsen gjort anspråk på att få ersättning
för.

Då några av dessa åtgärder vidtagits på min föredragning, så vill
jag säga, att åtgärderna, som ha bestått i ett bemyndigande för vissa
statens myndigheter och i främsta rummet för järnvägsstyrelsen att till
aktiebolaget Spetsbergen utbetala förskott för kol, ha vidtagits uteslutande
i statens intresse, då de varit nödvändiga för att förhindra bolagets
fall. Det var särskilt förhållandet med det beslut, som fattades i
maj månad förra året och som innebar ett dylikt bemyndigande för
järnvägsstyrelsen och för vissa andra statens myndigheter. Om bolaget
då hade fått falla, skulle det inneburit icke blott, att staten med säkerhet
skulle gått förlustig det kapital, som staten redan engagerat i företaget,
utan också att det syfte statsmakterna gått in för genom att engagera
kapital i företaget, nämligen bevarandet i svenska händer av de koltillgångar,
som det här är fråga om, skulle ha äventyrats. Regeringen ansåg
sig icke kunna taga ansvaret inför riksdagen för en sådan utveckling
utan vidtog vissa åtgärder, vilka icke blivit föremål för anmärkning,
trots det, att de granskats av konstitutionsutskottet — regeringen vidtog,
säger jag, dessa åtgärder för att provisoriskt stödja bolaget intill
dess att riksdagen blivit i tillfälle att fatta ställning till frågan huru
statens intressen i detta företag böra för framtiden bäst tillgodoses. Jag
tror, att riksdagen bör hålla regeringen räkning för. att den berett riksdagen
ett sådant tillfälle. Omedelbart efter det dessa nödtvångsåtgärder
vidtogos, igångsattes den utredning, som sedermera lett fram till det resultat,
som framgår av den kungl. propositionen, ett resultat, på vilket
propositionen är byggd.

Mot beskaffenheten av denna utredning gjorde också herr förste
vice talmannen någon liten anmärkning. Han ifrågasatte, huruvida
den ekonomiska insikten där verkligen hade varit väl företrädd. Med
anledning härav ber jag få erinra om, att denna utredning försiggått
i samråd med statens styrelseledamöter i bolaget, d. v. s. landshövdingen
Liibeck, numera kommunikationsminister, och kommerserådet Sohlman.
Jag förutsätter, att herr förste vice talmannen icke vill frånkänna dessa

Måndagen den 28 maj f. m.

17 Nr 41.

män ekonomiska insikter. De ha ju också helt ställt sig solidariska
med det förslag, vartill utredningen kommit, liksom ju också kolsaktiebo_
kommerskollegium, såsom redan anmärkts, för sin del tillstyrkt det- iaget spetssamma.
På denna utredning är som sagt propositionen byggd, en ut- bergen.

redning, mot vars saklighet och exakthet ingen anmärkning, såvitt jag (Forts.)

vet, framställts.

Den slutsats, till vilken utredningen kom, var att, om man finge
till stånd en ur teknisk och ekonomisk synpunkt verkligt rationell drift,
det vore sannolikhet för att företaget skulle bli räntabelt och möjligen
också vinstgivande.

Vid mitt ställningstagande till detta resultat kom jag också till
den meningen, att steget nu borde tagas fullt ut. Då jag anser, att det
är ett verkligt statsintresse, att dessa koltillgångar bevaras, låt mig
säga som en nationell reserv åt landet, så har det synts mig, att detta
borde ske på det ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktiga sättet, och
det har synts mig, att utredningen verkligen givit vid handen, att det
mest ekonomiska sättet att förvalta denna koltillgång skulle vara en
utökning av brytningen på sätt som föreslagits i den kungl. propositionen.
Man hade som sagt då mycken stor sannolikhet för att företaget
skulle kunna bli räntabelt.

Herr förste vice talmannen anmärkte vidare, att han, med hänsyn till
det värde det kunde ha för Sverige att äga denna koltillgång, icke kunde
tillmäta denna synpunkt någon större betydelse och framför allt att
den för industrin icke kunde ha någon betydelse. Med anledning härav
vill jag erinra om, att när handelsminister Malm år 1921 framlade den
proposition för riksdagen, på grund av vilken riksdagen beslutade, att
staten skulle engagera sig i företaget, kunde han åberopa ett uttalande
från Sveriges industriförbund, däri man i mycket positiva ordalag just
strök under betydelsen för industrin av en sådan reservtillgång. För min
del vill jag säga, att man naturligtvis icke får överskatta betydelsen av
att ha en sådan tillgång. Men att den i en viss situation kan ha en
mycket stor betydelse, därom är jag övertygad, och jag är ^också _för
min del övertygad om, att bränslemarknaden kan under långa tider
komma att befinna sig i det läge, att en kvantitet på ett par hundra
tusen ton Spetsbergskol per år kan ha en viss betydelse för prisbildningen
och ur konkurrenssynpunkt.

Nu har utskottet emellertid icke tillstyrkt Kungl. Maj : ts proposition.
Utskottet har visserligen samma uppfattning som Kungl. Maj : t.
nämligen att det är ett betydande intresse för landet, att dessa koltillgångar
bevaras åt landet, men utskottet vill tillgodose detta intresse pa
ett annat sätt, det vill göra det på ett sätt, som kräver ett för ögonblicket
mindre kapitaltillskott än i propositionen ifrågasättes.

Jag förstår mycket väl denna tveksamhet, liksom jag över huvud
taget förstår den tveksamhet, som envar måste känna inför ett avgörande
som detta. Men jag måste ändå giva uttryck åt min uppfattning,
att med utskottets förslag klaras icke saken en gång för alla,^ som man
sannolikt skulle ha gjort genom att taga steget fullt ut på en gång såsom

Första kammarens protokoll 1923. Nr 41. 2

>r 41. 18

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

i propositionen föreslagits. Utskottets förslag innefattar ett steg, och
det är ganska säkert, att detta steg sedermera kommer att åtföljas av
ytterligare steg, av ytterligare kapitaltillskott. Det är således en halvmesnr,
som icke är mycket tilltalande. Särskilt finner jag det ganska
osympatiskt, att man med utskottets förslag fortfarande skall laborera
med förskott till bolaget från statens institutioner och främst från statens
järnvägar. Det är en anordning, som är osympatisk för bolaget, den
är osympatisk för statens institutioner, och den är oläglig även för Kungl.
Maj: ts regering, som har att tid efter annan pröva dessa framställningar
om utbetalning av förskott. Även om man ville gå utskottets väg och således
fortsätta med en brytning i mindre omfattning, så synes det mig i alla
fall vara önskvärt, att de kapitalengagement, som staten nu gör, hade
gjorts så pass stora, att bolaget icke i fortsättningen hade behövt att laborera
med förskottsanordningar.

Emellertid innebär jti ett antagande av utskottets förslag principiellt
detsamma som ett antagande av Kungl. Maj : ts proposition. Det
innebär ett understrykande och ett fastslående från riksdagens sida,
att man anser, att det är ett intresse, för vilket man får taga ekonomiska
risker, att bevara åt landet dessa tillgångar av kol å Spetsbergen vilka
nu befinna sig i svensk ägo.

Med hänsyn till detta och då utskottets förslag givetvis är det enda,
som har utsikt att leda till ett positivt resultat vid denna riksdag, kommer
jag för min del, herr vice talman, att vid en votering rösta för detsamma.

Friherre Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Vid studium
av det nu föreliggande förslaget har jag icke kunnat undgå att
tänka på det gamla kända och enligt mitt förmenande sanna uttrycket,
att man ej bör kasta goda pengar efter förlorade. Ur affärssynpunkt
förefaller det mig alldeles klart, att detta företag från nästan
alla håll betraktas som ett dåligt ekonomiskt företag.

Redan i min egenskap av finansminister hade jag tillfälle att behandla
denna fråga, enär det då gjordes framställningar och ganska
starka påtryckningar från olika håll om, att svenska staten borde
förvärva kolgruvor på Spetsbergen, då sådana utbjödos till försäljning.
Det gav anledning till att redan då låta sakkunniga undersöka
förhållandena, och oaktat denna undersökning icke kunde göras så
djupgående, som sedan varit fallet, resulterade den i att det, såvitt
jag kunde finna, ingalunda förefanns något söm helst skäl att föreslå
riksdagen att ekonomiskt engagera sig i ett sådant företag. Jag skall
icke mycket ingå på den ekonomiska sidan av saken, då den är väl
utredd av de handlingar, vi ha tillgång till, och då det dessutom just
icke varit någon som velat göra gällande, att det ur ekenomisk eller
affärssynpunkt skulle vara skäl ingå i detta företag.

I detta sammanhang vill jag dock påpeka för det första att vad
försäljningspriset beträffar, så är detta redan en mycket osäker faktor.
Här här i de sakkunnigas utredning räknats med ett kolpris,
som enligt mitt förmenande med största sannolikhet framdeles kom -

Måndagen den 28 maj f. m.

19 Jir 41.

mer att sjunka. Jag kan bara påminna om, att kolpriset före kriget A”g. lön tal
var nere så lågt, att det inköptes kol för statens järnvägars räkning

till ett pris, som icke låg mycket över hälften av det pris, till vilket iågrt*s£u produktionskostnaden

per ton i denna utredning beräknats. bergen.

Nu tror jag visst icke, att kolpriset kanske någonsin kommer att (Forts-)

nedgå till så lågt pris, som då rådde, men å andra sidan tror jag, att

det är allt för sangvinisk att räkna på, att kolpriset i framtiden skall
komma att bli dubbelt så högt eller väsentligt mer än dubbelt så högt,
och det skulle dock erfordras för att detta företag med de beräknade
produktionskostnaderna skulle gå ihop eller lämna överskott. Men
kommer jag sedan till produktionspriserna, sådana de här äro beräknade,
så är det naturligtvis mycket svårt att utöva någon detaljerad
kritik, och det är för mig alldeles omöjligt, då det fordras synnerligen
ingående undersökningar därför. Jag kan ju utgå ifrån, att kalkylerna
äro beräknade så samvetsgrant och noggrant som möjligt, men
jag ställer mig ändå synnerligen skeptisk till dem. Jag har haft’mycket
att göra med gruvföretag och industrier, jag har sysslat med kalkyler
av olika slag för dessa, och så mycket kan jag säga, att det
finns ingå företag, som det är svårare att på förhand beräkna produktionskostnaderna
för än gruvbrytningsföretag. Alltså tror jag man
gör klokt, om man, när man ser på denna sak, utgår ifrån sannolika
lägre försäljningspriser och sannolika högre produktionspriser, än man
här utgått ifrån.

Jag skall, som sagt, icke upptaga tiden med att yttra mig om den
ekonomiska sidan av saken, då denna varit föremål för utredning
och var och en kan göra sina reflexioner. Jag har bara velat antyda
det, som jag tror vara skäligt och riktigt att göra klart för sig, när
man skall bedöma den ekonomiska sidan av saken.

Nu är jag i allmänhet icke någon vän av att staten, mer än inom
vissa ganska, snäva gränser, engagerar sig i ekonomiska företag, och
jag har alldeles klart för mig, att detta borde undvikas, när det gäller
affärsföretag, som alldeles uppenbart äro oekonomiska, för att icke
säga sannolikt direkt förlustbringande. Det har redan, som man vet,
vid denna riksdag rests krav på, att staten, då ett enskilt företag av
viss beskaffenhet gått dåligt, skulle gripa in. Då är det snart sagt
en patrotisk sak, att staten skulle träda emellan och hjälpa detta företag.
Mien är det å andra sidan ett annat sådant företag eller samma
företag, som på grund av ändrade konjunkturer går mycket bra, då
är man i stället synnerligen ömtålig för varje statsingripande, som
skulle pa något sätt, hur befogat det än må vara, verka intrång på
den fria hanteringen, för den enskildes fullkomligt fria ekonomiska
självbestämningsrätt. Detta förefaller mig vara mycket inkonsekvent.

Om man således lämnar de ekonomiska synpunkterna, får man
lägga huvudvikten på de andra synpunkter, som ha framhållits som
skäl för det nu begärda ingripandet från statens sida. När man gör
det, tror jag att man får tillgripa känslotänkandet. Det rena, kalla

Nr 41. 20

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

förståndstänkandet räcker icke längre. Jag tror för min del, att
det är olyckligt, när riksdagsfrågor bedömas med känslotänkande, och
alldeles säkert är det synnerligen olyckligt, om så sker, när det gäller
rent ekonomiska frågor.

Men även dessa andra skäl förefalla mig synnerligen svaga. Det
talas om det allmänna intresse — jag tror man skulle kunna säga det
politiska intresse — svenska staten skulle kunna ha av att dessa gruvor
stanna och fortfarande exploateras i svensk ägo. Där bakom
ligger väl den tanken, som en talare här omnämnde som antagligt
motiv från norska statens sida, då den offrat pengar på detta företag,
att det skulle stärka norrmännens anspråk på suveräniteten över Spetsbergen.
Jag tror nu, att detta har mycket litet att betyda, och för
övrigt tycker jag, att det är ett bra dåligt sätt att stärka sin rätt i
sådant hänseende, så detta skäl räknar jag icke mycket med. Men så
säger man, att det är ett nationellt intresse i andra hänseenden, att vi
ha dessa stenkolsfyndigheter. Vi skulle där ha en reserv, det skulle
vara önskligt, att svenskt arbete nedlades där, att vi sålunda inom
landet förbrukade kol, som producerats genom svenskt^ arbete o. s. v.
Men även därvidlag kan jag icke låta bli att tänka på, om man vill
lägga denna synpunkt på saken, att dessa gruvor ju icke ens äro belägna
inom vårt eget land. Skulle jag anlägga en sådan synpunkt på
gruvföretag eller industriföretag i allmänhet och skulle tänka mig, att
staten ville offra fem eller sju miljoner, som det ju skulle bli, om det
nu begärda anslaget beviljades, på — man kan ju alltid göra det tankeexperimentet
— exempelvis de skånska stenkolsgruvorna, i en eller
annan form, så håller jag icke för otroligt, att man skulle finna flötser
i de skånska stenkolsfyndighetema, som äro för litet givande för att
exploateras med vanlig enskild drift, men som med så starkt statsunderstöd
skulle kunna tänkas bli brytvärda. Om man ville lägga den
synpunkten på saken, förefaller det mig vara bra mycket större idé,
att det från statens sida lades ner miljoner för att understödja inom
landet befintliga svenska företag, exempelvis de skånska stenkolsgruvorna,
än att gräva ner pengarna i Spetsbergsgruvorna.

Det skäl, som anföres, att andra länder icke göra som vi —■ det
är Holland och Norge det gäller — har redan av herr förste vice talmannen
i hans första anförande bemötts, och jag skulle därvidlag endast
vilja tillägga, först och främst att vi icke alls veta, huru saken
ligger; det kan vara en tillfällig majoritet inom dessa länders riksdagar,
som avgjort frågan på ett sätt, som, åtminstone från min synpunkt
sett, icke är så klokt. För övrigt veta vi ej — åtminstone
framgår det icke av de handlingar jag haft att tillgå huru Hollands
och Norges fyndigheter äro beskaffade, till vilka de offrat så mycket
pengar. De ha kanske större förutsättningar att kunna ekonomiskt
utnyttjas än våra, och sålunda duger icke denna jämförelse till något
som helst säkert stöd för vårt bedömande av frågan.

Ja, sedan talar man om denna tillgång, denna reserv^ för en avlägsen
framtid. Det kan ju räknas i hundratals år framåt, om man

Måndagen den 28 maj f. m.

21 Nr 41.

vill tala om den där reserven, som skall täcka bristande tillgång på
stenkol, så att detta är väl ej så särdeles allvarsamt menat. Viktigare
är väl då det skälet, att man i krigstider skulle ha större möjlighet att
fylla behovet av stenkol, då man har egna gruvor på Spetsbergen, än
man eljes kunde ha. Detta skäl är visst redan bemött. För övrigt
är det högst osäkert, om man i ett givet krigsläge verkligen skulle
kunna tillgodogöra sig denna reserv. Jag tycker vidare, att man icke
skall basera vittgående ekonomiska företag på den enda förutsättningen,
att de skulle bli nyttiga under krigstid. Vi få väl ändå säga
så mycket som att krigstiderna äro det onormala och sällsynta, och
då vi i ekonomiska ting ordna och besluta något, bör det vara med
hänsyn till normala, fredliga förhållanden.

Jag tror mig alltså med dessa ord hava påvisat, att även de där
andra skälen, utan överdrift sagt, äro mycket svaga.

Nu har ju också utskottsmajoriteten sett på saken ganska skeptiskt,
och detta har tagit sig uttryck däri, att utskottet icke tillstyrkt
Kungl. Maj :ts proposition utan gått en medelväg och föreslagit ett
anslag av endast 1 1/2 miljon kronor i stället för de begärda 4 1/2
miljonerna. Jag ser dock inte så stor skillnad mellan detta utskotters
förslag och den kung!, propositionen, ty det kunna vi väl vara tämligen
säkra på, att om vi givit 1 */2 miljon, så få nog ge de 3 miljonerna
efter någon tid, och sannolikt ännu mer. Jag kan därför sluta
som jag började med att säga, att det är den gamla historien att kasta
goda pengar efter förlorade.

Jag ber därför, herr greve och talman, att med stöd av vad jag
sagt få yrka bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen
och avslag på den kungl. propositionen.

Herr Stendahl: Herr talman, mina herrar! Då en ärad talare
på Sörmlandsbänken, den man, på vilkens föredragning den kungl.
proposition kom till stånd, särskilt poängterat, att om kamrarna bifölle
utskottets förslag i dag, vore bolaget icke hjälpt, utan att man måste
bereda sig på, som den föregående ärade talaren sade, att nästa år motse
ett krav på ytterligare 2 å 3 miljoner, så skall jag be att få instämma i
detta yttrande. Det är också min uppfattning. Bolaget är, såvitt jag förstår,
icke hjälpt med vad som här föreslås från statsutskottet, och jag
tror, att bolaget är så litet hjälpt, att det icke skulle dröja ens så lång
tid, som kommer att löpa, innan riksdagen åter samlas, förrän man får
höra, att bolaget åter behöver ekonomiskt stöd, och då står man inför
samma situation, som ett par gånger tidigare har inträffat, nämligen
huruvida Kungl. Maj : t med enligt min uppfattning förnärträdande av
riksdagens beskattningsrätt skall taga på sitt ansvar att direkt eller indirekt
skjuta till ett kapital, som vid sagda tidpunkt behöves för att hålla
bolaget flytande, till dess riksdagen sammankommer, för att då komma
med ytterligare ekonomiska krav på riksdagen.

När den ärade talaren på Sörmlandsbänken sade, att han gick med

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Ports.)

>r 41. 22

Ang. lån till
svenska sten
kolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

^Måndagen den 28 maj f. m.

på utskottets förslag, därför att han ansåg, att det var en utfästelse
och förpliktelse till ytterligare anslag, så delar jag hans uppfattning.
Detta är just precis vad som ligger i utskottets förslag, även om statsutskottet
kanske inte har den uppfattningen självt. Men just denna
min uppfattning, att detta statsutskottets förslag förpliktar till någonting,
som man icke vet, vad det egentligen är, det är för mig en dubbel
anledning att nu gå på direkt avslag.

En ärad talare — vår förste vice talman — framhöll som sin uppfattning,
att detta företag vore ett typiskt kristidsföretag, och att det
därför så fort som möjligt borde utsorteras. Mot detta yttrande uppträdde
en annan, av mig mycket gärna hörd, statsutskottsledamot på
Göteborgsbänken och framhöll såsom sin uppfattning, att detta, att företaget
kom till under kristiden och därför hade att dragas med mycket
för stora anläggningskostnader, var ingen anledning till att det skulle
dödas, och jag ger honom rätt däri. Men jag undrar, om den ärade talaren
icke förbisåg, att dessa för stora anläggningskostnader, som berodde
på att företaget kom till under kristiden, avskrevos vid den sanering,
som gjordes, när staten gick in med sina 2 miljoner kronor i aktier. Och
clå komma vi till vad som här tidigare framhållits av herr Winberg, vilkens
uttalande i den delen det för mig är ett sant nöje att instämma i,
nämligen att det då blir att bedöma, till vilket pris man under nuvarande
förhållanden kan producera kol på Spetsbergen och till vilket pris denna
vara kan försäljas. Är det så, att vid den beräkningen debet och kredit
gå ihop, då spelar det ingen roll, huru stora anläggningskostnaderna på
Spetsbergen varit. Det är en sak, som varit före och som är avskriven.
För att nu således komma till frågan, huru stora produktionskostnaderna
äro, så skall jag, för att inte komma ut på hal is, utan vidare
godkänna de siffror, som finnas angivna i den kungl. propositionen. De
återfinnas i denna på sid. 16 och 17. Vid en produktion av 200,000 ton
per år uppgår produktionskostnaden till 22,60 kronor per ton eif Göteborg
och vid en produktion av 100,000 ton per år till 24,55 kronor per
ton eif samma plats. Prisdifferensen per ton är kronor 1,90 till favör
för den större och således till disfavör för den mindre, av statsutskottet
tillstyrkta produktionen. Priset skulle således, med den kvantitet det nu bifråga
om, enligt statsutskottets förslag bli 24,55 kronor per ton. Jagundrar
emellertid, om majoriteten i statsutskottet härvid icke gjort ett
förbiseende. Åtminstone har jag vid hastigt genomögnande av den tabell,
bilaga A, som är bifogad utskottsutlåtandet, icke funnit, att de
150,000 kronor äro upptagna, vilka statsutskottet avser årligen skola
användas för att betala det lån på 1 1/.1 miljon kronor, som enligt kungl.
propositionen skulle utbetalas av Kungl. Maj : t, d. v. s. i form av nytt lån.
men som statsutskottet avsett skola avbetalas år för år med ett belopp
av 150,000 kronor, och är det så, att man här i ena fallet vill betala
150,000 kronor, som inte äro beräknade i det andra fallet, måste man
tänka på att pengarna måste tagas någonstans. Då borde, såvitt jag förstår,
summan varit upptagen i den statsutskottets utlåtande bilagda kalkylen
a), men statsutskottet har, enligt vad jag kan finna, endast tryckt

Måndagen den 28 maj f. m.

23 Jfr 41.

svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

av den bilaga, som finnes i den kungl. propositionen. Detta torde vara Ang. lön till
förklaringen till att statsutskottet i detta fall tagit fel.

Vi ha således, såvitt jag förstår, att till de siffror, som finnas upptagna
i den kungl. propositionen — i detta fall, då det gäller en produktion
av 100,000 ton per år — att lägga till kronor 1,50 per ton och äro
då uppe i produktionskostnad av 26,05 kronor per ton. Då är frågan:

Är detta pris, 26,05 kronor per ton eif Göteborg, ett pris, som man kan
tänka sig utfå under normala förhållanden? Den av mig förut citerade
talaren på Göteborgsbänken angav det normalpris, till vilket Spetsbergskolen
skulle kunna levereras, till 30 kronor. När man nu vet, att, strax
innan Ruhrockupationen igångsattes, exempelvis av ett Stockholms stads
verk, jag tror det var gasverksstyrelsen, prima gasverkskol inköptes till
ett pris av 19 kronor eif Stockholm — varvid är att märka, att frakten
till Stockholm är dyrare än frakten till Göteborg — och då man dessutom
vet, att detta pris, 19 kronor per ton, är väsentligt högre än de priser,
som existerade före kriget år 1914, så torde man kunna fråga sig:
finns det verkligen någon som helst förhoppning om att ett normalt
kolpris skulle för framtiden stabiliseras vid cirka 30 kronor per ton?

Det är alldeles givet, att man inte kan påstå, att det skall bli så eller
inte bli så, men jag har den uppfattningen, att om man betraktar de kolpriser,
som existerade före 1914, och de priser vi voro nere i vid början
av den boom, som orsakades av Ruhrockupationen, så kan man säga,
att ett normalpris av 30 kronor är knappast att förvänta. Det torde snarare
ligga inom de fromma önskningarnas område än inom verklighetens.
Jag tror förr, att ett pris på 20 kronor eller däromkring kanske
i framtiden skulle kunna bli det stabiliserade normala priset. När man
då kommer upp till en produktionskostnad, som enligt sakkunnigas egna
kalkyler utgör 26 kronor per ton, är det alldeles givet, att denna beräkning
icke är ekonomisk, och den kan naturligtvis icke vara ekonomisk,
under förutsättning att man räknar som jag.

Här har vidare av en ärad talare framhållits, att det icke vore så
farligt, om staten här skulle gå in med en del miljoner, därför att den
arbetskraft, som användes på Spetsbergen, är svensk, och pengarna skulle
således komma att cirkulera inom Sverige, så att säga. När man då vet.
att den arbetskraft, som användes där uppe, varierar mellan 150 och 200
man, så undrar jag, huruvida icke även den talare, som kom med detta
påstående, villigt skall medge, att det, för att man skall få igång en
produktion, som sysselsätter 150—200 man, kanske är väl dyrbart, om
staten vart och vartannat år skall satsa l''/., miljon eller däromkring.

Det blir kanske billigare att pensionera hela arbetarstammen eller söka
skaffa den arbetsmöjlighet på annat håll och framför allt på ett mera
ekonomiskt givande sätt. Jag tror således, att talet om att man genom
att gå på den kungl. propositionen eller bifall till utskottsförslaget skulle
verksamt bidraga till ökade arbetstillfällen minst sagt är överdrivet.

Det har i de utredningar, som ligga till grund för den kungl. propositionen,
upprepade gånger framhållits, att om staten här ginge in och
hjälpte till, så att gruvdriften på Spetsbergen kunde upprätthållas, så

Nr 41. 24

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

skulle därmed vinnas ett prisreglerande syfte med avseende på de kol,
som behövdes för statens olika verk. I detta sammanhang skall jag,
herr greve och talman, tillåta mig att något sysselsätta mig med dechargebetänkande!
för detta år. I en reservation, som jag tillsammans
med några kamrater där avgivit, ha vi bl. a. påpekat och påtalat, att
regeringen utan riksdagens hörande eller rättare, sedan riksdagen
fixerat de belopp, med vilka man skulle understödja det nu ifrågavarande
företaget, dels beviljat detsamma räntefria lån och dels föreskrivit
eller givit order till järnvägsstyrelsen, att denna till bolaget
skulle betala ett högre pris än det kontrakterade; och det mellan
järnvägsstyrelsen och Spetsbergsbolaget kontrakterade priset var genomsnittspriset
på den engelska, io °/o bättre varan, vid den tid leveransen
ägde rum. Det är således tydligt, att åtminstone hittills brytningen
av kol på Spetsbergen verkat prisreglerande, det rader inge.
tvivel om det, men den har verkat prisreglerande uppåt och icke nedåt,
åtminstone för statens verk. Kan det vara något nationellt syfte att
med konstlade medel igångsätta och uppehålla en drift vid Spetsbergen
för att få kolpriserna reglerade uppåt vid statens verk i stället för
nedåt? Jag undrar, om det finnes någon, som verkligen, om han tänker
allvarligt på saken, kan stå för den argumenteringen.

För att man inte nu efteråt skall replikera och säga, att det valen
liten minoritet som hade denna uppfattning, så vill jag säga, att
det är alldeles riktigt, att socialdemokraterna icke gingo med på denna
anmärkning. Och varför? Ja, det blir deras egen sak att tala om,
i fall de ha lust. Jag skall inte söka rannsaka hjärtan och njurar,
men skälet till att jag bland högern blev ensam torde jag kunna få
tala om, ty det sades rent ut. Det var så, att mina kamrater i
konstitutionsutskottet, som voro mera protektionistiskt betonade än
jag, hade den uppfattningen, att likaväl som staten kan bevilja högre
pris, när den köper en svensk vara, skulle man här kunna köpa Spetsbergskol
från ett svenskt företag till högre pris än det, som gäller på
världsmarknaden. Jag skall till en viss del ge dem rätt i, att man
naturligtvis kan göra det, dock endast under förutsättning, att icke
riksdagen genom tidigare beslut fixerat maximibeloppet för det understöd,
som får ges till ett sådant företag. Har riksdagen sagt ifrån,
att det och det beloppet får ges och att det är maximum, så får enligt
min uppfattning intet mera ges, vare sig direkt eller indirekt.

Sedan har här talats något om den korta skeppningstiden, som
är 2 i/2—3 i/2 månader. Det är mycket svårt att på denna korta tid
få kolen bortfraktade och levererade till köparna. Man har därför
föreslagit, att en väsentlig del av den på Spetsbergen brutna kolen
skulle lagras i hamnarna för att sedan försäljas. Den, som haft en
smula med kol att göra, torde veta, att under normala förhållanden
är kolhandeln icke så mycket en handel med kol som fastmer en frakthistoria,
en ren fraktspekulation, och om den som sålt varan eif, i
certepartiet kan pressa frakten i 1/2 eller 3 pence, ligger däri ofta
hela vinst- eller förlustmarginalen. Den, som känner till det, ställer

Måndagen den 28 maj f. m.

25 Jfr 41.

sig ju litet skeptisk, när han får höra, att det här icke endast är fri- fnfns^nsttj"
gan om att sälja kol från Spetsbergen, utan också att på dessa kol XtoftLebo-"
lägga en extra lagringskostnad i olika hamnar, varifrån de först se- laget spetsare
skulle utskeppas. Naturligtvis kan lagring i hamnar ske, men bergen.
blott för kortare perioder och under förutsättning, att man väntar (Forts.)
konjunkturförändring, så att kolen gå upp, men under normala förhållanden
tåla kolen ingen sådan lagring på en plats, för att sedan
omlastas och skeppas vidare. Den vägen är således ekonomiskt icke
möjlig att komma fram.

Man har sedan slagit på de strängar man alltid slår på, då de
ekonomiska argumenten icke räcka till, nämligen de nationella. Man
säger: »Det är ett nationellt intresse.» Men är det verkligen någon,
som innerst inne vill påstå, att det är ett nationellt intresse att lägga
sig i en affär, som bara kan anses medföra en blodavtappning, som
icke innebär något av värde och som inte ger något igen. Jag menar,
att för att kunna beteckna företaget som nationellt skall det åtminstone
ha någon chance att ge vinst. I och med att det är någorlunda
tydligt, att vinstmöjligheterna äro borta, bör det vara ett nationellt
intresse att så fort som möjligt koppla sig ut ur ett dylikt företag,
om man haft olyckan att komma in i det. Man må minnas det gamla
ordstävet: Guld är bra att ha, men det kan ligga på det sättet, att
det icke kan brytas, det vill säga: guldet kan köpas för dyrt. Detta
är, såvitt jag förstår, fallet i nu föreliggande fråga. Då kommer
man också fram till vad en tidigare talare så kraftigt understrukit
och som är det första man lär sig som köpmannaadept: kasta aldrig
goda pengar efter dåliga! Den regeln får man som köpman draga
med sig hela livet och nästan aldrig lär man sig den. Man kan vara
hur kallt beräknande som helst, men ett, tu, tre gör man en liten avvikelse
från den grundläggande principen, och ögonblickligen får man
blöda. Det finns ingen av herrarna, som haft med affärer att göra,
som icke skall ge mig rätt'' däri. Det är en ofrånkomlig sats, som
det icke går att vika ifrån, utan att det kostar, och ju mer man viker
från den, dess mer kostar det. Men ju fortare man ser obehagligheterna
i ögonen och ser, att man tagit fel, och ju förr man skär av,
där man kommit fel, kopplar ifrån, tager förlusterna och säger: »Jag
tänker icke mer på den dumheten, jag har lärt mig något, jag kommer
icke mer att bryta mot den gamla satsen», dess bättre är det.

Det är därför, herr greve och talman, som jag tillåter mig yrka
avslag på såväl den kungl. propositionen som utskottets hemställan.

Herr Asplund: Herr greve och talman! Det är naturligtvis
mycket tacksamt att under nu rådande, vitt utbredda vattuskräck tala
om att »kasta pengar i sjön» och sedan detta uttryck använts av förste
vice talmannen, har det ju framkallat livligt eko även hos följande talare,
fag kan dock icke utan vidare gå med på det betraktelsesätt, som ligger
till grund härför.

Hörste vice talmannen uppehöll sig till en början vid de svåra för -

Sr 41. 26

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till hållandena uppe på Spetsbergen, som skulle omöjliggöra brytning till
Skokaktiebo" rimligt pris, och talade då först om den fyra månader långa natt, som
lägel Spets- rådde däruppe. Ja, det där imponerar icke så värst mycket på en bergsbergen.
man. En sådan är van vid, som en skald för några år sedan sade, att

(Forts.)

»dag är natt uti hans gruvas kammar’
och natt är dag, där ugnens låga flammar.»

I de engelska kolgruvorna användas eu mängd hästar, som äro födda i
gruvorna, och för en stor del av de personer, som där ha med gruvbrytningen
att göra, är det natt året runt. Men vad herr förste vice talmannen
icke påpekade var, att efter den där fyra månaders natten
följer en fyra månaders dag, och i det sammanhanget vill jag såsom gammal
Kirunabo säga, att för dem, som blivit acklimatiserade på så höga
breddgrader, verkar denna fördelning av natt och dag i naturen så, att
de prestera mångdubbelt mera arbete per dag under den långa sommardagen
än de göra under vintern.

Detta förhållande är på visst sätt gynnsamt, då man tänker på,
att skeppningstiden från Spetsbergen är förlagd just till den fyra månader
långa dagen. Först och främst möjliggöres en större arbetsprestation
under skeppningstiden av de arbetare, som slå sig ned däruppe,
och för det andra kan en stark ökning åstadkommas genom att
man på våren tager upp säsongarbetare. Jag vill i detta avseende peka
på, vilken stor reserv av vid tämligen svåra levnadsförhållanden vana
skogsarbetare vi ha i övre Norrland. De stora mängder av dessa, som
inte ha jordbruk, få under sommaren, då skogsdrivningen och flottningen
är slut, söka sig tillfälligt arbete, var de kunna finna det, ifall de icke
använda tiden till att göra slut på de pengar de förtjänat under vintern.
Om man nu ordnar brytningen på Spetsbergen så — och det är mycket
lätt med det läge, som kolflötserna där uppe ha — att man verkställer
en forcerad brytning med ökad arbetskraft under sommaren och använder
vintern huvudsakligen till att driva stollar och göra förberedande
arbeten, byggnadsarbeten och dylikt, i gruvorna, så skulle man kanske
inte behöva lagra mer än allra högst hälften av årets brytning, det vill
säga att den kol, som bröts under vintern, lagrades tills skeppningstiden
inträdde.

Då utskottet gått på det lägre alternativet, har det velat bereda
möjlighet till en rationell brytning av 100,000 tons, beräknade att brytas
året runt. Nu möjliggöres emellertid, som jag nyss nämnde, en extra
forcering av brytningen under sommaren, och vidare är det mycket troligt
att man kan komma över brytningsmängden av 100,000 tons med
de maskinella anläggningar, som innefattas i utskottsförslaget.

Det har här talats mycket om hur kolprisen i framtiden komma
att ställa sig, och förslagets motståndare ha varit mycket tvärsäkra på,
att kolen skola bliva billigare i brytning. Jag skall icke ge mig in på
något bemötande av denna invändning utan vill endast påpeka, vilken
ställning holländska staten intagit i denna fråga, och detta ehuru Hol -

Måndagen den 28 maj f. m.

27 Nr 41.

lands läge och Hollands egna koltillgångar göra det till en långt mindre Ang. lån till
nödvändig sak för Holland att försöka skaffa sig reserver på Spetsbergen.

Inom Holland producerades under 1922 4 1/2 miljon tons kol. Hela laget spets konsumtionen

var 8 1/2 miljon tons, och det överskjutande kolbehovet bergen.

fylldes huvudsakligen med import från Tyskland och England, som ju (Forts.)

ligga på var sin sida om Holland i omedelbar närhet, medan Holland

självt är mycket längre avlägset från Spetsbergen och fyndigheterna

där än vad Sverige är. Det har icke mött någon svårighet för Holland

att i stället för att stödja ett företag på Spetsbergen och där skaffa sig

en reserv öka brytningen av sina egna koltillgångar, men det har Holland

icke funnit lämpligt. Holland har den synpunkten på saken, att det icke

är rådligt att göra slut på dessa koltillgångar, utan söker i tid skaffa sig

reserver.

Jag tror heller icke det är riktigt att betrakta Ruhrockupationen
såsom bara en tillfällighet, ett stundens förhållande, från vilket vi snart
skola återföras till normala kolpris. Kommer man en gång tillbaka till
normala förhållanden, så har man sannolikt icke att räkna med sådana
exceptionellt låga valutaförhållanden, som ha rått i Tyskland nu en tid
och delvis orsakat nedgången i kolprisen. Beträffande de engelska kolprisen
bör man komma ihåg, att de engelska kolgruvearbetarnas löner stå
mycket lågt under den normala arbetslönenivån i England. Ingen, som
känner till förhållandena, väntar sig annat än att en ändring däri skal!
ske och därigenom kolprisen stegras eller åtminstone stabiliseras vid
sin nuvarande nivå. Med hänsyn till frågan om kolprisens stegringanser
jag sålunda, att Hollands förfarande bör vara tillräckligt skäl för
oss att räkna med, att även vi böra ha en reserv för framtiden.

Vad brytningspriset beträffar bör man komma ihåg, att kolflötserna
i de svenska gruvorna på Spetsbergen äro mäktigare än flötserna i de
holländska gruvorna men även än medeltalet av de engelska gruvornas.
Förhållandet är det, att innan man införde maskinell förskrämning vid
Sveagruvan på Spetsbergen, bröts där per man och dag 2 1/2 gång till
så mycket kol som i medeltal i de engelska gruvorna. Sedan man nu
skaffat sig en förskrämningsmaskin och gjort grovbrytning däruppe, blir
resultatet 3 1/2 gång så mycket kol per man och dag som i de engelska
gruvorna. Det är en marginal, som mycket väl tål den skillnad i avlöning
och de högre frakter man måste räkna med för kolen från Spetsbergen
i jämförelse med kolen från England.

Vidare är flötsernas läge sådant, att man inte på något sätt är besvärad
av vatten. Det finns för övrigt över huvud taget intet vatten i
Spetsbergskolgruvorna, åtminstone icke i de svenska. Till jämförelse vill
jag nämna, att i Höganäsgruvorna måste för varje uppfordrat ton kol
uppfordras 35 tons vatten. Detta visar vilken betydelse för brytningen
frånvaron av vatten i gruvorna har. I de engelska gruvorna måste såväl
kolen som det myckna vatten, som där finns, uppfordras mer än eu
kilometer för att komma i dagen, medan här kolen kunna gå horisontella
eller svagt framåtlutande utfartsvägar, det vill säga att kolflötsernas
läge med hänsyn till utfarten är så gynnsamt, som det kan vara. I det

>''r 41. 28

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. lån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

svenska fält på Spetsbergen, som är under brytning, Braganzafältet, ligga
kolflötserna nämligen uppe i en bergssluttning och gå in i berget i en
svag lutning, så att man kan angripa dem i den nedersta punkten och få
ned kolen utan någon uppfordring. Så svänga lagren under en på kartan
synlig större halvö, så att de på den plats, där de holländska gruvorna
ligga, ha sin högsta punkt just där man skall taga ut kolen och varifrån
de sedan skola föras ned till hamnen. Där måste all kolen dragas
uppåt på olägliga uppfraktsbanor i olägliga schakt, och vidare måste det
vatten, som alltid samlar sig där, uppfordras efter en lutande, mycket
lång uppfartsväg, vilket allt medför stora kostnader.

Då man, som i dag förut påpekats, kan bryta så mycket mera i kolgruvorna
på Spetsbergen än man kan göra i de engelska gruvorna, är
det att antaga, att man under alla omständigheter på Spetsbergen skall
kunna bryta kol billigare, per ton räknat, än i de engelska gruvorna. Det
är sålunda visst inte nödvändigt att utgå ifrån, att det skall bli dyrare.

Det har vidare sagts, att detta företag är så alldeles under isen, att
det icke finns någon tänkbar möjlighet att kunna hjälpa det. Jag vill

1 detta hänseende hänvisa till bolagets styrelseberättelse för räkenskapsåret
1 juli 1921—30 juni 1922, alltså det första verksamhetsår, som tilländalupit
efter det staten började hjälpa bolaget. Sedan anläggningarna
vid den konsolidering, som skedde 1921, nedskrivits med 2 miljoner kronor,
återstå bokförda nära 3 miljoner kronor i anläggningar. Fyndigheterna
ha upptagits till nära 2 miljoner. Detta gör, om man räknar
som herr Lindblad gjorde, med endast 70 miljoner tons totalbrytning

2 1/2 öre per ton, den summa han också kom till. Räknar man däremot
med den brytning, som utan svårighet bör kunna bedrivas vid Sveagruvan,
nämligen 200 miljoner tons, så blir det icke fullt 1 öre per ton,
som man då får anse vara kolens naturvärde i gruvan. Det förefaller mig
då, att även om anläggningarna fortfarande skulle vara upptagna i
någon mån högre än vad de nu skulle kosta i anläggning, så finns det
möjligheter att utan att gå den ekonomiska anständigheten det minsta för
nära överföra största delen av denna summa på fyndigheterna och ändå
icke få dem övervärderade. Den förlust, som uppstod under året, inskränkte
sig till 337,725 kronor och när man tänker på den kolossala
nedgången i kolpriset och de oerhörda arbetslöner, som betalades i början
av nämnda år och som man kraftigt måste nedskära, så kan man
inte förvåna sig över, att denna förlust uppstått; den skulle uppstått
vid vilket företag som helst, som arbetat under sådana förhållanden.

Det har sagts, att bolaget genom utskotts förslaget icke alls skulle
vara hjälpt, utan att det redan nästa år skulle vara tvunget att komma
tillbaka och begära 2 å 3 miljoner kronor till. Jag vill nämna, att utskottet
icke alldeles på egen hand gått in på det lägre alternativet, utan
vi ha hört oss för hos bolagets arbetstekniska ledare och hos dess styrelseledamöter,
och de ha förklarat sig kunna godtaga detta lägre alternativ.
Det må väl sägas, att det inte kan vara riktigt att genast, utan att
veta, hur det beräknade arbetspriset efter införande av maskinella anordningar
i verkligheten utvecklar sig, anlägga en dubbelt så stor bryt -

Måndagen den 28 maj f. ni.

29 Nr 41.

ning som de nuvarande anordningarna medge. Man skulle anlägga ytter- Ang. lån till
ligare en rutschbana, man skulle anlägga ett nytt upplag, man skulle
bygga en ny, bredare kaj för att kunna frakta ut 200,000 tons, och laget spetssedan
man gjort detta, skulle man icke veta, huruvida man kunde få bergen.
tonnage för att frakta ut 200,000 tons om året. (Ports.)

Det är alldeles givet, att försiktigheten kräver, att man först visar
kostnaderna för en rationell brytning av 100,000 ton om året, och även
om den skillnad, som uppstår i en brytningskostnad på 100,000 ton och
200,000 ton skulle ligga så, att det kan bli till och med en liten förlust
på dessa 100,000 ton under de första åren, så är det i alla fall försiktigare
att räkna med den lägre brytningen, tills man får se, hur det
går. Sedan man gjort detta och den visat sig hålla, kan bolaget antingen
fortsätta med denna brytning och — som jag i början av mitt anförande
antydde — forcera arbetet under sommaren, så att man kan komma
upp till en brytning av 130,000—150,000 ton utan ökad anläggning
eller, om det visar sig med hänsyn till ökad brytning, att man kan få
företaget att gå ihop, försöka att intressera kapital för anläggning av en
större brytning, vilket ej bör vara omöjligt, eller också gå till staten
med begäran, att staten skall låna företaget ytterligare pengar. Det bör
vara betydligt lättare att ernå det, när det visat sig, att den kalkyl, som
gjorts upp för den lägre brytningen, verkligen håller.

Jag skall sluta, herr talman, med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pers: För två år sedan var jag emot att staten skulle

engagera sig i detta företag, och jag står fortfarande på samma sida.

De som då voro med om att engagera staten i detta företag, ha naturligtvis
nu litet svårt att gå ifrån den uppfattningen. Det är ju så, att
då man börjat med en sak, vill man ej gärna draga sig ur den, och här
har det dessutom företetts en hel del beräkningar och en hel del kalkyler,
som kunnat stärka dem i deras uppfattning att fortsätta med företaget.
Det är också mänskligt, att det leker somliga människor i hågen
att vara med i stora företag och därför kanske också i nationella företag.
Naturligtvis finns det också i denna kammare en hel del, som ha
en kolartro på statens möjligheter, som är ganska djupt rotad. Men man
märker, att det hela är svagt i alla fall, och om jag också har en stark
tilltro till herr Asplunds duglighet som bergmästare, så förefaller det
mig, som om han vore litet för sangvinisk som affärsman. Att saken
är sjuk och att den är svag, framgår också av att man vill engagera
statsbanorna för ett slags tvångsköp av de produkter, som utvinnas här.

Det är ingenting av det som har framkommit, som har undanröjt de
betänkligheter, som- jag haft emot den här saken vid föregående tillfällen.

Det har talats om att det är en nationell tillgång, som här bör räddas
för framtiden. Men är det icke ganska många sådana tillgångar,
som man då skulle kunna tänka på? Jag minns mycket livligt, när det
var tal om en känd koppargruva i västra Sverige. Det var då någon

Sr 41. SO

Måndagen den 28 maj f. m.

Ang. iån till
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen.

(Forts.)

som säde, att det vore fullständigt bevisat, att det i denna gruva fanns
koppar för 5 miljoner, men det kostade 7 miljoner att taga ut den! Och
så är det ungefär här också.

Förre handelsministern Svensson har beklagat, att detta är en halvmesyr,
men han tröstade sig med att det dock fortfarande binder staten
vid företaget. Men detta har väckt betänkligheter hos oss, det har
väckt stora betänkligheter hos oss, att fortfarande engagera staten i
ett företag, som man har alla utsikter att få betala pengar till för att
bevara, och det är för mycket pengar. Vi ha redan satt in 2 miljoner,
och om vi sedan sätta in ett par miljoner till, så äro vi uppe i 4 miljoner.
Det är ett par hundra tusen kronor om året i ränta på de pengar, som
då skulle vara engagerade här. Det är alldeles för mycket pengar fölen
sådan tvivelaktig sak.

Jag skall vidare be att få säga några ord med anledning av vad herr
Asplund yttrade angående fördelarna av att de norrländska skogsarbetarna
härigenom skulle få arbete under sommaren. Först och främst
är det ett ringa fåtal skogsarbetare där uppe, och vad staten har att
gorå för att få dessa sysselsatta är att utveckla kolonisationsverksamheten
och gärna också taga i betraktande att utveckla flottlederna och
kanske också järnvägskommunikationerna, så att skogsskötseln där uppe
kan bli mera intensiv, ty en intensiv skogsskötsel ger skogsarbetarna arbete
hela året om på ett annat sätt än vad den extensiva skogsskötseln
gör, som1 vi för närvarande använda oss av.

Här har även talats om Norges exempel och Hollands exempel. Jag
undrar, om det icke vore skäl i att vi skötte våra affärer själva, så gott
vi förstå det. Vi ha verkligen ingen anledning att slå av på vår självkänsla
i den vägen, vare sig gentemot Norge eller t. o. m. mot Holland.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen, därför att jag anser,
att det är bäst ju förr dess hellre vi draga oss ur den här affären.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Måndagen den 28 maj 1 m.

31 Nr tt.

Ja - 50;
Nej — 65.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion om avskaffande av allmänna
sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften; och

nr 24, i anledning av motioner med förslag till lag om ändrad lydelse
av § 1 i förordningen om landsting.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning av
väckta motioner om anslag till påbörjande av en jagare.

Uti två likalydande till statsutskottet remitterade motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr N. Clason och greve A. Wachtmeister
(nr 44) och den andra inom andra kammaren av herr B. Holmgren
m. fl. (nr 108), hade hemställts, att riksdagen till påbörjande av en
jagare ville å extra stat för tiden 1 juli 1923—30 juni 1924 bevilja ett
reservationsanslag å 1,000,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av de utav herr Clason och
greve Wachtmeister samt herr Holmgren m. fl. väckta motioner, till
uppehållande av driften vid flottans varv i Karlskrona för budgetåret
1923—1924 anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor.

Reservation hade anförts av herr B. F. Holmgren, vilken ansett,
att utskottet bort tillstyrka de i ämnet väckta motionerna.

Greve Wachtmeister: Herr talman! lag skall i detta sammanhang
alls icke ge mig in på att kritisera försvarsrevisionens betänkande
och uttalanden, utan jag ber, att kammaren måtte betrakta denna
fråga såsom åtminstone i vissa avseenden helt fristående, en fråga visserligen
av största vikt för vårt sjöförsvar, men viktig också ur den
synpunkten att i rätt tid och på ett riktigt ekonomiskt sätt tillvarataga
utnyttjandet av de resurser, som statsverket förfogar över. Jag syftar
då på att Karlskrona örlogshamn helt nyligen moderniserats och på dess
skickliga arbetarstam liksom den övriga tekniska personalen därstädes.

Nu har utskottet avstyrkt herr Clasons och min motion i första
kammaren och herr Holmgrens motion i andra kammaren. Jag skulle
icke vara uppriktig, om jag sade, att jag vore till freds med det delvisa
tillmötesgående, som motionen rönt i utskottet. Motiven för motionen
ha varit tvenne, dels att i ringa mån försöka avvärja det i fruktanvärt

Om anslag
till påbörjande
av en
jagare.

Nr 41. 32

Måndagen den 28 maj f. m.

Om anslag
till påbörjande
av en
jagare.
(Ports.)

hastigt tempo försiggående försvagandet för att ej säga förintelsen av
vår flottas stridsvärde. Det andra syftet avser att förebygga förskingringen
av den nyss omtalade talrika varvsarbetarstammen vid Karlskrona
örlogshamn.

Nu har utskottet föreslagit och därigenom så pass mycket tillmötesgått
motionen, att det hemställt om ett anslag av 500,000 kronor
till uppehållande av driften och bevarandet av arbetarstammen i Karlskrona
örlogshamn. Ja, härigenom nås ju det ena av motionens syften,
förebyggandet av varvsarbetarstammens förskingring, och givetvis äro
motionärerna utskottet tacksamma för dess tillmötesgående härutinnan.
Men det andra syftet, avvärjandet av faran för vår fartygsmateriels förintelse,
nås ingalunda genom utskottets hemställan om en, låt vara aldrig
så skyndsam, utredning om billigare arbetskostnad och om en ny typ
av jagare. Jag får säga, att om försvarsrevisionen anser det vara möjligt
att med bibehållet stridsvärde åstadkomma en billigare jagartyp, ja,
då har denna utredning bort vara igångsatt för länge sedan, ty riklig
tid har funnits därtill, då marinförvaltningen under tre på varandra
följande år hemställt om en jagare av ungefär denna typ. Det har onekligen
varit otur för motionen, att i statsutskottets första avdelning, som
har hand om det förberedande arbetet av frågor av denna art, suttit
icke mindre än fyra av försvarsrevisionens medlemmar, som naturligtvis
äro rätt så bundna av i betänkandet gjorda uttalanden.

Orsaken till det höga priset på marinförvaltningens jagartyp är
självfallet den, att marinförvaltningen velat konstruera ett verkligt förstklassigt
tidsenligt fartyg. Erfarenheterna från världskriget kräva kraftigare
bestyckning, såväl vad artilleriet som torpederna beträffar, och
dessutom starkare fart, och härvidlag är det den starkare farten, ^som
drager brorslotten av de ökade kostnaderna, men farten är också åtminstone
indirekt det kraftigaste vapnet såväl för offensiv som defensiv
för en jagare. Att pruta på någon av dessa fordringar och skaffa
ett visserligen kanske billigare men också mindervärdigt fartyg, som redan
från början, redan som nybyggt skulle vara underlägset våra eventuella
motståndares fartyg av motsvarande art, kan väl ändå ej vara
förenligt med sund försvar sekonomi och sund försvarspolitik.

Det är för övrigt icke endast typen, som bestämmer priset på jagaren,
utan även konjunkturernas växlingar. För närvarande befinna
vi oss på botten av depressionen enligt allas bestämda uppfattning, och
vi hoppas livligt, att om några år åter stigande konjunkturer skola inträda.
Det ligger därför ej alldeles utom möjlighetens gräns, att om
vi företaga en tidsödande utredning, det enda resultatet av denna blir,
att vi få ett mindervärdigt fartyg för samma eller kanske högre kostnad
än vad ett förstklassigt fartyg skulle draga, om vi godtoge den av
marinförvaltningen föreslagna typen och igångsatte byggandet genast.
Marinförvaltningens typ är konstruerad efter världskriget och på grund
av dess erfarenheter och har av alla sakkunniga förordats och tillstyrkts
som den för oss allra bästa.

Ett annat skäl för ett omedelbart igångsättande av ersättnmgsbyg -

Måndagen den 28 maj f. m.

33 Nr 41.

get är, att ju längre vi dröja därmed, desto mera överväldigande, desto
mera oövervinneliga bliva kostnaderna för vidmakthållandet av vår fartygsmateriel
även med den anspråkslösa numerär, som försvarsrevisionen
föreslagit. Man säger, att det icke kan spela någon så avgörande
roll, icke betyda så mycket med en jagare mer eller mindre för vår svenska
flotta och icke betyda så mycket för försvaret att omedelbart igångsätta
detta bygge. Jag vågar emellertid påstå, att så är fallet. Dels
innebär en fullt modern, tidsenlig och på alla vis förstklassig jagare ett
krafttillskott och en mycket avsevärd ökning av vår anspråkslösa flottas
stridsvärde, dels medför ett omedelbart beslut om ersättningsbyggets
påbörjande den psykologiska verkan utåt, att den stora vida världen
bringas att upprätthålla den uppfattningen, att vi verkligen på allvar
äro bestämda att värna om vårt land. Den uppfattningen bär tyvärr
under de sista årens försvarspolitik lidit ett ganska väsentligt avbräck.

Jag vågar påstå, att det ligger fara i ett dröjsmål, ty vidunderliga
ting företagas i dessa dagar mot svagare stater, och jag vågar därför,
herr talman, yrka bifall till reservationen.

Om anslag
till påbörjande
av en
jagare.
(Ports.)

Herr Kvarnzelius: Statsutskottets majoritet har icke ansett
sig böra tillstyrka ett bifall till den motion, som föreligger, enär den har
mycket stora betänkligheter emot den typ med hänsyn till kostnaderna,
som här ifrågasatts. Det är omöjligt att frigöra sig från att det må betraktas
som synnerligen mycket pengar — 7,5 miljoner för ett enda
krigsfartyg av den relativt bräckliga beskaffenhet med hänsyn till skrovet
som en jagare.

Förkrigspriset eller priset på en jagare 1914 var omkring 2 miljoner
kronor, och även om man tager hänsyn till den prisstegring, som gjort
sig gällande sedan dess, så måste man säga, att det är en avsevärd stegring
från att betala 2 miljoner kronor för en jagare och att betala 7,5
miljoner kronor. Därtill kommer ju, att beviljandet av medel till en
jagare i verkligheten betyder att bevilja medel till fyra jagare — det
skall ju vara en division, och en sådan bör bestå av fyra eller åtminstone
två jagare.

Den sista jagare, som vi byggde, kostade, som sagt, icke mer än 2
miljoner, och att nu gå in för en typ av så betydligt större kostnad,
samtidigt som man är i färd med att i högst betydlig grad reducera —
åtminstone hoppas man att i högst betydlig grad kunna reducera — försvarskostnaderna,
är efter min uppfattning en mycket betänklig åtgärd,
och jag tror, att den uppfattningen delas av flertalet i riksdagen. Därför
ha vi ansett, och den meningen var redan i försvarsrevisionen den
tämligen förhärskande, att innan man bestämde sig för en ny jagartyp,
så borde ytterligare utredning verkställas för att få fram en om möjligt
billigare typ, som stode i mera rimlig proportion till vad en jagare förut
har kostat, och innan den saken blivit mera grundligt undersökt, ha vi
icke ansett det tillrådligt att bevilja medel för en jagare av denna typ.

Med denna fråga sammanhänger även frågan om en nv torpedtvp.

Första kammarens protokoll 1923. Nr 41.

3

Nr 41. 34

Måndagen den 28 maj f. m.

anslag
påbörjanav
en
jagare.

(Forts.)

Det har av riksdagen beviljats medel till anställandet av försök för framställande
av betydligt kraftigare torpeder.

Det är naturligtvis också ett annat skäl, som här kan anföras,
ehuruväl det icke är av samma innebörd som de andra, och det är den
rent formella läggning, som motionärerna givit sitt förslag, då de begärt
1 miljon till påbörjande av byggandet av en jagare. Det plägar ju
vara så, att när man begär anslag för ett ändamål, begär man medel
för detta ändamål i dess helhet. Det anses höra till sund ekonomi, att
man beviljar medel till företag i dess helhet i ett sammanhang, men att
man sedan icke anvisar mera än vad som erfordras för budgetåret. Här
ha emellertid nu motionärerna slagit in på den vägen, att de begärt 1
miljon kronor till påbörjande av en jagare. I motiveringen är visserligen
angivet, vad den kommer att kosta, men det är ingen garanti i och för
sig, att det kommer att stanna vid detta belopp — det kan bli en betydligt
dyrare jagare — och det är enligt min mening icke tillrådligt
att grunda ett beslut på så ovissa förutsättningar.

Det är därför, som statsutskottet icke ansett sig kunna tillmötesgå
motionärernas förslag, ehuruväl jag tror, att majoriteten inom statsutskottet
har den uppfattningen, att jagare måste ingå i vårt sjöförsvar i
framtiden och att jagarevapnet är det vapen, som först bör komma i
fråga, då det gäller förstärkande av vårt sjöförsvar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna statsutskottets memorial
nr 123, i anledning av Kungl. Maj: ts skrivelse med återkallande av
en i statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln gjord framställning
om anslag till svensk hjälpverksamhet i Ryssland.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;

nr 231, i anledning av väckta motioner om beredande av tillfälligt
lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet m. fl.;

Måndagen den 28 maj f. m.

35 Nr 41.

nr 232, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående personligt
dyrtidstillägg åt byråchefen i generalpoststyrelsen C. A. Hasselrot
;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för inköp av vattenfall
och fastigheter samt utförande av vissa nyanläggningar;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader; nr

236, i anledning av Kungl. Maj : ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till ränta å statsskulden;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden
;

nr 238, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande återbetalning av tillfälliga lånemedel; samt

nr 239, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande sjätte huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 44, i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj : ts proposition med förslag
till förordning om motorfordon m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 22, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
om automobilskatt; och

nr 28, angående arvode åt hovrättsrådet C. W. Aschan, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss fråga;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—1924, för viss personal
inom den civila statsförvaltningen; ävensom

särskilda utskottets memorial nr 7, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande dels det vid utskottets utlåtande nr 1 fogade förslag
till skogsvårdslag, dels det vid utskottets utlåtande nr 2 fogade
förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 decem -

Nr 41. 36

Måndagen den 28 maj e. m.

ber 1857 (nr 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av annans hemdjur
samt om stängselskyldighet, dels ock det vid utskottets utlåtande
nr 3 fogade förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4,59 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 28 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
utlåtande nr 5 (nr 3), i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med
förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel m. m.

Genom en den 6 april 1923 dagtecknad proposition, nr 226, som
av riksdagen hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första lagutskottet,
av nämnda utskott överlämnats till behandling av sammansatt bevillnings-
och första lagutskott, här nedan kallat utskottet, hade Kungl.
Maj : t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om straff för olovlig varuinförsel; och

2) lag angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten.

Utskottet hade i det förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj: ts ifrågavarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte
för sin del antaga två i utlåtandet införda förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: I fråga om föredragningen av sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 5 hemställes, att detsamma
må företagas till avgörande på det sätt, att först utskottets två
lagförslag vart för sig föredragas, där så erfordras, paragrafvis, med
promulgationsstadganden, ingress och rubrik sist; att sedan båda lagförslagen
blivit genomgångna, utskottets hemställan föredrages; att vid

Måndagen den 28 maj e. m.

37

Nr 4L

behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; att lagtext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres; samt att,
därest något av lagförslagen kommer att i sin helhet eller i en eller
annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets
förnyade behandling, i fråga om de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls.

Utskottets förslag till lag om straff för olovlig varuinförsel.

1 §■

Herr W e s t m a n : Herr talman, mina herrar! Den Kungl.
Maj :ts proposition, som har givit anledning till föreliggande utskottsutlåtande,
innebär ju, såsom vi alla veta, en högst betydlig skärpning
av den lagstiftning, som avser bekämpande av smuggling, och utskottet
har på åtskilliga punkter ytterligare skärpt de bestämmelser, som
Kungl. Maj :t föreslagit. Anledningen härtill känna vi alla. Den är
ju ingen annan än den fördärvbringande spritsmuggling, som på senare
tid allt mera gripit omkring sig.

För min del har jag vid utskottsbehandlingen varit med om
dessa skärpningar, utan att jag likväl kan säga, att jag vågar hoppas,
att dessa skärpta bestämmelser skola göra slut på smugglingen. Man
skulle kanske kunna säga, att en dylik skärpt lagstiftning mot smuggling
innebär en varning ej allenast för smugglarna utan också för oss
i riksdagen, som ha att bestämma över det spritsystem, som skall
råda här i landet. Straffbestämmelserna mot smuggling äro i själva
verket ett slags manometer, som på ett mycket känsligt sätt anger
trycket mellan å ena sidan den rättsliga regleringen och å andra sidan
den ståndpunkt, till vilken folkuppfostran för tillfället hunnit. Så
har det alltid varit, och så är det också nu.

Jag skall efter dessa allmänna anmärkningar till en början tilllåta
mig att i det föreliggande utskottsförslaget beröra ett par punker,
i vilka jag för min del är fullständigt ense med utskottet, men om
vilka det likväl av en eller annan anledning kan vara skäl att yttra
några ord.

Jag ber då först att få fästa uppmärksamheten vid 7 §. Såsom
kammaren behagade finna, har utskottet till det förslag, som framställts
i propositionen, fogat en punkt av innehåll, att den, till vilken
olovligen infört gods avyttrats, ej på denna grund skall vara förfallen
till ansvar för delaktighet på det sätt, som sagts i föregående punkt
av paragrafen. Anledningen till att utskottet gjort detta tillägg är
helt enkelt den, att utskottet funnit det vara lämpligt, att den ståndpunkt,
som lagen intager i förevarande avseende, uttryckligen uttalas.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

Nr 41. 38

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Så har ju också skett vid de ändringar i brännvinstillverkningsförordningen
och spritförsäljnings förordningen jämte andra därmed sammanhängande
författningar, vilka vidtogos vid 1921 års riksdag, då
en särskild bestämmelse, som fritog köpare från ansvar, infördes i
lagtexten. Att formuleringen i nu föreliggande förslag blivit något
olika mot den formulering, som användes år 1921, beror på att vissa
uttalanden, som gjorts vid det nu föreliggande lagförslagets förberedande
behandling, orsakat, att det föreföll önskvärt att använda en
något annan formulering än den, som användes år 1921, för att undvika
varje möjlighet till misstolkning.

Innehållet av den bestämmelse, som nu insatts i utskottsförslaget,
är naturligtvis intet annat än det, att köpare icke på grund av själva
äganderättsförvärvet kan fällas till ansvar för delaktighet, men å andra
sidan är det givetvis så, att om det i köpeavtalet eller annorledes
vid köpet förekommer någon omständighet, som i och för sig skulle
vara ägnad att föranleda ansvar för delaktighet, blir köparen icke fritagen
från delaktighetsansvar på grund av att en sådan omständighet,
på sätt jag nyss sade, förekommer i samband med köpet.

Med anledning av de bestämmelser rörande husrannsakan och
kroppsvisitation, som förekomma i föreliggande förslag, skulle jag vidare
vilja säga, att det givetvis på åtskilliga håll inom utskottet har
ansetts vara förenat med betänkligheter att i en speciallagstiftning
sådan som denna reglera detta för den individuella friheten så ömtåliga
område, utan att en reglering därav föreligger i allmän lag. Vi
hava emellertid inom utskottet ansett, att förhållandena äro sådana,
att det är nödvändigt för oss att i detta speciella avseende företaga
en rättslig reglering av de nyssnämnda instituten. Men det är ju
alldeles givet, att man däri icke får inlägga något som helst prejudicerande
för den reglering i den allmänna lagstiftningen, som väl inom
en icke alltför avlägsen framtid kommer att följa.

Jag skall därefter be att få övergå till en punkt i det föreliggande
utlåtandet, i vilken jag varit oense med utskottet, såsom man kan finna
av den reservation, som fogats till utskottets utlåtande och som
avgivits av mig och en medlem av andra kammaren. Denna reservation
avser 3 § av det nu föredragna lagförslaget, och jag skall be att
i korthet få kritisera utskottets förslag och motivera reservationen.

Om, såsom jag nyss nämnde, det förhåller sig så, att jag för
min del varit med om att gå fram med ökad stränghet mot smugglare,
framför allt mot yrkesmässiga smugglare och särskilt bland dem spritsmugglarna,
så har jag däremot icke kunnat vara med om att skärpa
ansvaret för fartygsbefälhavare och järnvägspersooal så obilligt och
på ett sådant sätt, att även de mest lojala bland denna personal kunna
riskera att bliva alltför strängt straffade, ja ofta straffade utan rimlig
anledning.

Om vi se på den lagtext, som utskottet föreslagit och som återfinnes
på sidan 12 i utskottets utlåtande, finna vi, att huvudregeln
står i 3 § 1 mom. första punkten. Denna regel lyder: »Finnes i far -

Måndagen den 28 maj e. m.

39 Tfr 41.

tyg eller å tåg ^illpliktigt gods så förstucket eller undandolt, att olovlig
införsel därav uppenbarligen är tillämnad, straffes fartygets eller
tågets befälhavare, ändå att han icke kunnat övertygas om delaktighet
i godsets införskaffande i fartyget eller å tåget, såsom för olovlig
varuinförsel.» Denna huvudregel är mycket sträng. Den är till och
med något strängare än den, som nu gäller, ty böterna äro enligt nu
gällande tullstadga bestämda till 2—4 gånger tullavgiften, dock minst
10 kronor, medan här föreslås, att böterna skola utgöra 2—6 gånger tullavgiften,
dock minst 10 kronor. Vidare är att märka, att denna bestämmelse
är mycket sträng även i det avseendet, att befälhavaren straffas, vare
sig gärnnigsmannen upptäckes eller icke. I det avseendet står den nu
föreslagna lagtexten i full överensstämmelse med gällande tullstadga.

Generaltullstyrelsen har emellertid om nu gällande bestämmelse
i tullstadgan —• vilken alltså kan sägas vara något lindrigare än den
av utskottet föreslagna — sagt, att bestämmelsen icke bör bibehållas
av det skäl, att en så utsträckt ansvarsskyldighet torde få anses obillig
och ägnad att medföra den verkan, att paragrafen icke blir tillämpad
i den omfattning, som vederbör. Generaltullstyrelsen säger alltså, att
det icke tjänar någonting till att hava en så sträng lagbestämmelse,
ty den är så obillig, att den icke kommer att tillämpas. Likväl ''har
nu utskottet förordat till och med en skärpning av samma bestämmelse.

När utskottet intagit denna ståndpunkt, har utskottet avvikit
från Kungl. Maj :ts förslag. Kungl. Maj :t hade nämligen funnit, att
bestämmelserna borde mildras, men därvid slagit in på en så olycklig
väg, att utskottet med allt skäl icke ansåg sig kunna följa Kungl.
Maj :t.

Om vi emellertid fortsätta att läsa den av utskottet föreslagna
lagtexten, finna vi, att utskottet ansett det vara för strängt att straffa
tågets eller fartygets befälhavare så hårt, som sker med användande
av bötesskalan för olovlig varuinförsel, därest han icke haft någon
vetskap om godsets förstickande eller undandöljande inom fartyget
eller å tåget. En dylik betänksamhet är naturligtvis synnerligen befogad.
Ombord på ett fartyg finnas gömställen, där gods kan undanstickas
så, att det kan vara alldeles omöjligt för fartygets befälhavare
— han må vara aldrig så nitisk — att uppdaga detsamma,
och på samma sätt är det på ett tåg. Om till exempel ett godståg
skall gå in över gränsen, lastat med maskiner under pressenningar, är
det mycket enkelt för en person, som vill smuggla, att på någon av
vagnarna undandölja några spritlådor eller dylikt under en pressenning,
och det kan hända, att det praktiskt taget är omöjligt för tågbefälhavaren
att uppdaga vad som skett, innan tåget hunnit över gränsen.

Utskottet har med hänsyn till sådana omständigheter ansett sig
böra öppna en utväg för fartygets eller tågets befälhavare att ernå
en mildring. Men jag får för min del säga, att den metod, som utskottet
härvid använder, är synnerligen olycklig. Utskottet säger
nämligen, att befälhavaren är skyldig att bevisa, att det är sannolikt,

Lagförslag
om straff för.
olovlig varu
införsel.
(Forts.)

Nr 41. 40

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

att han icke vetat om godsets medtagande, för att han skall kunna
erhålla mildring. Vi se här alltså, hurusom bevisbördan lägges på
den tilltalade och icke på åklagaren. Det måste ju anses ytterligt
betänkligt att gå tillväga på det sättet. Det var i gamla barbariska
tider synnerligen vanligt, att så skedde. I de tiderna förekom det,
att man betraktade den tilltalade nästan såsom brottslig, och man
förfor mot honom vid domstolsförhandlingarna, åtminstone vid vissa
processformer, nästan som om han redan varit fälld. Det betraktas
som en av mänsklighetens största humanitära landvinningar inom processens
område, att man kommit bort från denna gamla barbariska
ståndpunkt, och jag får säga, att jag för min del finner det synnerligen
betänkligt, att utskottet utan några som helst tvingande skäl avvikit
från den moderna processregeln, att åklagaren skall bevisa, och
i stället lagt bevisbördan på den tilltalade.

Om vi vidare studera förloppet av det drama, som utspelas enligt
lagtexten, finna vi, att om den tilltalade lyckas i den bevisning, som
erfordras för att göra det sannolikt, att han icke vetat om saken,
kan han få åtnjuta betydande fördelar. Först och främst blir han då
på sin höjd dömd för bristande tillsyn, och detta innebär, att han icke
dömes efter den högre bötesskalan för olovlig varuinförsel, utan efter
en lägre straffskala, vars maximum är dubbla beloppet av tullavgiften.
Vidare åtnjuter han den fördelen att icke behöva svara för
gods, som påträffats förstucket eller undandolt på plats, vilken är
upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, såsom vi
se av andra momentet. Enligt samma moment åtnjuter han ytterligare
den förmånen, att han icke alls blir straffad, om han gjort vad
på honom ankommit för att förhindra godsets olovliga införande.

Detta om han lyckas i bevisningen. Men om han misslyckas,
straffas han med ett strängare straff, ty han straffas då såsom för
olovlig varuinförsel. Han straffas då även för det fall, att godset
gömts på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga
begagnande, och han straffas, även om han gjort allt vad han kunnat
för att förhindra godsets olovliga införande. De undantag från straffbarheten,
som stå i 2 mom., gälla nämligen endast i fråga om böter
för bristande tillsyn, men icke i fråga om böter för olovlig varuinförsel.
Att det är orimligt att sätta den tilltalade i denna ställning,
torde vara ganska tydligt. Det är också fullständigt onödigt att tillgripa
ett sådant system.

Om kammarens ledamöter behagade se på den reservation, som
jag och min medreservant fogat vid utskottets utlåtande, finna kammarens
ledamöter en lagtext, som anger ett system, vilket undviker
de synnerligen stora principiella olägenheter, som jag nyss talat om
och som därtill har den fördelen, att det i själva verket är mera effektivt
än det andra, därför att detta system är så billigt och rättvist,
att det verkligen kan tillämpas. I reservationen föreslås, att man i
det fall, att i fartyg eller å tåg tullpliktigt gods finnes så förstucket
eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad,

Måndagen den 28 maj e. m.

41 Jfr 41.

dömes fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestäm- Lagförslag
melse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande °m straff for
tillsyn över fartyget eller tåget till böter, svarande mot högst dubbla införsel.''1''
beloppet av tullavgiften. Detta är sålunda huvudregeln. Men för (Forts.)
det fall, att det förekommer skälig anledning antaga, att fartygets
eller tågets befälhavare haft kännedom om åtgörande, som förut sagts,
skall han straffas såsom för olovlig varuinförsel. Om jag använder
mig av en sådan uppställning av i mom., komma också undantagen
i 2 mom. i sitt rätta sammanhang, ty då är det fullständigt lämpligt
och billigt, att man från ådömande av böter för bristande tillsyn gör
undantag i de båda fall, som där äro omtalade.

Sedan jag nu påvisat de principiella betänkligheterna i den metod,
som utskottet förordat att tillämpas gentemot fartygs befälhavare och
tågpersonal, och sedan jag i reservationen framlagt ett förslag till en
lagtext, enligt vilken på ett tillfredsställande sätt av personalen utkräves
det ansvar, som skäligen bör åligga densamma, vågar jag hysa
den förhoppningen, att kammaren skall finna det befogat att bifalla
reservationen.

Jag skall, herr talman, då vi komma till 3 §, framställa yrkande
i denna riktning.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skall be att till före liggande

förslag få göra några erinringar.

Utskottet framhåller på sidan 3 i motiveringen nödvändigheten av
att kraftiga åtgärder vidtagas till smugglingens bekämpande och att effektiva
medel ställas till de därvid verkande statsorganens förfogande.

Jag erinrar mig ju väl vad som i detta avseende har beslutats av riksdagen
i fjol, men jag är också på det klara med, att det icke är så säkert,
att de då beslutade åtgärderna bliva tillräckligt effektiva. Anledningen
därtill ligger i vad jag känner till om smuggling. I ett av våra grannländer
har man gjort sig skyldig till ett misstag, som man har anledning
befara kommer att upprepas hos oss. Det hör i Norge till dagligt bröd,
höll jag på att säga, att smuggling äger rum. Ingen dag går, utan att
det smugglas brännvin eller andra spritdrycker från Strömstad eller
farvattnen utanför denna stad in i Kristianiafjorden. När då de norska
tull- och polismyndigheterna erhålla underrättelse från Strömstad om
att smugglare äro på väg, så saknar den norska tullförvaltningen tillräckligt
snabbgående fartyg för att kunna hinna upp dessa smugglarbåtar.
De norska tullfartygen göra i allmänhet högst 15 knop, medan
smugglarbåtarna göra 30—40 knop. Jag har ett dunkelt minne av, att
jag läst i någon av våra tidningar en förklaring från generaltullstyrelsen,
att de fartyg, som nu äro under byggnad eller kanske redan äro
färdiga, skola göra omkring 15 knop. I så fall komma de med all säkerhet
icke att taga några smugglarbåtar annat än genom någon ren
olyckshändelse för de senare.

Utskottet säger längre ned på samma sida, att lagen dock understundom
torde kunna giva anledning till internationella förvecklingar.

Jir 41. 42

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Ja, det är möjligt, men med vilka länder skola dessa förvecklingar uppkomma?
Naturligtvis inte gärna med andra länder än dem, från vilka
smuggling sker, eller möjligen också från dem, vilkas handelsflottor bidraga
till smugglingen — jag menar, om exempelvis engelska fartyg
lastas med sprit i Hamburg eller någon annan tysk hamn och smuggla
upp spriten till Sverige eller Norge. Men i regel är det så, att det endast
är två länder, med vilka det i huvudsak kan befaras inträffa internationella
förvecklingar, nämligen Tyskland och Estland. Då vill jag erinra
om vad säkerligen alla kammarens ledamöter hava läst eller hört talas
om, att initiativ till överenskommelser rörande smugglingens bekämpande
tagits dels från Norge och dels från Finland — tidigast från Finland,
men norrmännen hava kommit före med en inbjudan till sådana
makter kring Östersjön och Nordsjön, som äro intresserade av att bekämpa
smugglingen. Jag vet icke, om den svenska regeringen redan
utnämnt den eller de personer, som skola deltaga i den konferens, till
vilken den norska regeringen utfärdat inbjudan, men skulle så icke vara
fallet, skulle jag tillåta mig ge uttryck för det önskemålet, att jämte det
att tullverket, såsom ju helt naturligt är, blir representerat bland de
svenska deltagarna i konferensen, även den rätt viktiga nykterhetssynpunkten
blir företrädd. Vi hava ju inom statsorganisationen på detta
område särdeles kunnigt folk, som lämpligen också kunde medsändas
för att bevaka den sidan av våra svenska intressen, att smugglingen så
snart som möjligt bekämpas. Jag kan ju i detta sammanhang nämna,
att jag i dag underrättats om att den finska regeringen till delegerade
i den norska konferensen utsett generaltulldirektören Poppius och professorn
Voionmaa, den senare såsom särskilt sakkunnig ifråga om bevakandet
av nykterhetsintressena.

Nu yttrar utskottet vidare, att det icke torde kunna förnekas, att
genom föreskrifterna i lagen beläggas med jämförelsevis stränga straff
handlingar, som icke i det allmänna medvetandet stämplas såsom särskilt
brottsliga. Den föregående ärade talaren berörde i någon mån
denna sak. Emellertid är det väl dock så, att den större smugglingen,
affärssmugglingen, av varje hederlig man och kvinna i detta land betraktas
såsom förtjänande ett strängt straff. För min del är jag ju glad
åt, att utskottet skärpt straffbestämmelserna i den kungl. propositionen.

Jag skall icke till bemötande i något avseende upptaga vad den
föregående ärade talaren yttrade. Det är mycket möjligt, att han hade
rätt. Den saken har jag icke tänkt närmare på. Men jag vill i detta
sammanhang säga, att bötesstraffet icke spelar någon nämnvärd roll
eller i varje fall en ytterst obetydlig roll, när det gäller bekämpande avsmuggling.
Smugglarna bry sig icke något nämnvärt om detta straff,
ty om de inte betala, vilket i allmänhet är fallet, reduceras bötesstraffet
till ett mycket obetydligt fängelsestraff. Nej, det enda som biter på
yrkessmugglare äro beslag av varan och å fartyg eller andra befraktningsmedel
och personliga straff, kroppsstraff. För några hundra år
tillbaka härjades våra kuster av vendiska sjörövare. Vendernas ättlingar
spela i våra dagar ungefär samma roll i sjöröverierna vid de sven -

Måndagen den 28 mai e. m.

43 Jfr 41.

ska, finska och norska kusterna. För min del har jag icke det ringaste Lagförslag
att invända emot, att de moderna sjörövarna behandlas precis på sam- straff
ma satt som vara fader gjorde med de pa ii—1200-talen vid vara kus- införsel:

ter härjande venderna. Det har också visat sig att det här och där är (Forts.)

nödvändigt. Här förekom för någon tid sedan, att ett tyskt smugglarfartyg
tagit sig upp i Dröbakssundet in i Kristianiaf jorden och, tack
vare det norska tullverkets dåliga båtar, även räddat sig ut. Då båten
kom längre ned, mötte den ett kronofartyg, och först då detta fartyg
sköt skarpt, lyckades det att hejda den tyske smugglaren.

Slutligen vill jag i fråga om lagens ikraftträdande säga, att jag till
alla delar instämmer i den reservation, som i detta avseende avgivits av
herr Björnsson. För varje däg som går blir spektaklet med smugglingen
längs våra kuster allt värre och värre. Det är här verkligen fara i
dröjsmål, och jag kan icke se några som helst svårigheter för att promulgera
lagen så tidigt, att den kan träda i kraft den i juli.

Jag ber sålunda att redan nu få säga, att när vi komma till punkten
ifråga om lagens ikraftträdande, kommer jag att yrka bifall till herr
Björnssons reservation.

Herr Klefbeck: Inom utskottet ha vi alla en mycket stark
känning av det föreliggande ärendets vikt och betydelse och att det gällde
för oss att av förslaget få fram det bästa möjliga, även om vi innerst
kanske hyste någon fruktan för att det inte skulle lyckas oss att råda
bot på dessa missförhållanden, så som vi skulle önskat. Den starka motvilja
mot spritsmugglingen, som den sista ärade talaren gav uttryck åt,
delades av oss alla. Men därav följer inte, att man får glömma bort, att
lagen inte endast avser spritsmugglarna, utan är en lag om olovlig varuinförsel
i allmänhet. Och vi ansågo inom utskottet, att om man har
detta faktum i sikte, står sig vårt av herr Björkman kritiserade uttalande
mycket bra, det uttalandet nämligen, att det icke torde kunna förnekas,
att genom förslaget beläggas med stränga straff behandlingar, som icke
i det allmänna medvetandet stämplas som särskilt brottsliga. Vi tänka
exempelvis på en tjänsteflicka, som varit över i Köpenhamn och stoppat
ett par näsdukar på sig och försöker undandraga dem tullen. En .sådan
obetydlighet skall också falla under den föreslagna lagen.

Jag övergår till att med några ord bemöta den förste ärade talaren.

Jag sade, att vi inom utskottet voro ense i det stora hela. Våra meningar
ha egentligen gått i sär endast i fråga om 3 §. Där yrkade herr Westman
bifall till den reservation, som avgivits av honom och herr Leo och
menade, att genom densamma skulle förhindras, att man finge alltför
skärpta bestämmelser beträffande den sak, som behandlas i § 3. Nu skall
jag gärna medge, att de bestämmelser, herr Westman föreslår, äro mildare
än de, utskottet föreslår. Men jag skall be kammaren att ge akt
på att de bestämmelser, utskottet på denna punkt föreslår, äro, vad formulering
och villkor och allt sådant beträffar, precis desamma som bestämmelserna
i nu gällande tullstadga. Där stadgas, att en befälhavare
straffas, ändå han icke kunnat övertygas om delaktighet i godsets inför -

Nr 41. 44

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag skaffande i fartyget eller å tåget, såsom för olovlig varuinförsel, och det
ohvlig^laru- lror iaS sa gott som ordagrant överensstämmer med paragrafens inneinförsei.
håll i utskottets förslag.

(Forts.) Vart skall det leda, om den bestämmelsen strökes och herr West mans

förslag i stället skulle införas? Jo, vi kunde inom utskottet inte
förstå annat än att det skulle ha till följd, att en befälhavare, som fritoges
från allt ansvar, skulle drivas till att inte lägga sig någon synner.
lig vinn om att förekomma, att personalen på fartyget smugglade

varor av ena eller andra slaget. Vi ha ansett det nödvändigt, att den gällande
bestämmelsen bevaras i den nya lagen för att uppehålla befälhavarens
livliga intresse för att se till att så vitt på honom beror inte
någon olovlig införsel sker genom besättningen på hans fartyg. Men
för att ingen obillighet skall vederfaras honom, ha vi i senare delen av
1 mom. givit bestämmelser, som medföra lindring. Där säga vi, att om
befälhavaren gitter göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om smugglingen,
skall han dömas allenast för bristande tillsyn över fartyget eller
tåget till böter, vilkas minimum är satt så lågt som till tio kronor. Denna
bestämmelse är också lika med den, som finnes i den nu gällande
tullstadgan, och när herr Westman säger, att det är en barbarisk lagstiftning,
emedan den lägger bevisbördan på befälhavaren i stället för
på åklagaren, så drabbar denna hans dom redan den gällande tullstadgan.

Om jag ser saken praktiskt, finner jag, att det skall väl vara tämligen
lätt för en befälhavare att bevisa, att han inte haft kännedom om
den smuggling, som upptäckes inom hans fartyg, men för en åklagare torde
det vara fullständigt omöjligt att visa, att befälhavaren haft kännedom
om smugglingen. Om jag alltså vill ha en bestämmelse, som är absolut
i intet avseende verksam, då böra föreskrifterna om bevisbördan ändras
från sin nuvarande och av utskottet föreslagna lydelse till den av herr
Westman påyrkade.

Herr Westman säger till sist, att det är alldeles onödigt att gå så
långt, som utskottet gjort, och att det alldeles räcker med det av honom
föreslagna stadgandet. Jag vill då, utom vad jag nu sagt, vädja till erfarenheten.
Då de föreslagna bestämmelserna äro precis desamma som
de gällande, men dessa gällande bestämmelser icke ha kunnat förhindra
smugglingen, är väl frågan, om inte mildare bestämmelser skulle ännu
mindre kunna hindra smugglingen.

Vi ha därför inom utskottet ansett, att det förslag, vi framburit i
detta avseende, är alldeles nödvändigt, om vi skola kunna bibehålla åtminstone
de möjligheter, som nu finnas, och det är därför, herr talman,
som jag, då vi komma till 3 §, skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Heyman: Herr talman! För min del har jag den uppfattningen,
att om det skall bli någon mening med hela det föreliggande
lagförslaget, som ju huvudsakligen tillkommit för att stävja den över -

Måndagen den 28 maj e. m.

45 Nr 41.

handtagande spritsmugglingen, får man inte lägga en alltför mjuk hand
på detta.

I den omstridda 3 § i lagförslaget har man nu ägnat fartygs- och
tågbefälhavare särskild uppmärksamhet, därför att det visat sig, att
mycken sprit med befälhavarens goda minne oavbrutet insmugglas såväl
med de reguljära sjöförbindelserna som även över samtliga våra mellanriksbanor.

Det ligger, så vitt jag kan finna, ingenting stötande däri att en dylik
i statens eller ett enskilt företags tjänst stående befattningshavare straffas
för olaga varuinförsel, även om han icke kunnat överbevisas om
delaktighet i godsets införande i tåget eller fartyget. Bevisningen är ju
uppenbarligen mycket svår och skulle säkert i många fall vara absolut
omöjlig för åklagaren att prestera. Lagen skulle därför enligt mitt förmenande
i mycket stor utsträckning vara helt och hållet förfelad, därest
en befälhavare i varje särskilt fall måste överbevisas om delaktighet,
innan man kunde ådöma honom ett verksamt straff.

Förfarandet att i dylika fall straffa en befälhavare är så mycket
mindre stötande, som efterföljande bestämmelser med ens lindra straffet
till att endast avse för bristande tillsyn, då, som det heter, befälhavaren
»gitter göra sannolikt, att han ej ägt kännedom om ifrågavarande
åtgörande», då straffet kan nedsättas ända till tio kronors
böter.

Lägger man så härtill, att även detta lilla straff jämlikt andra momentet
i samma paragraf alldeles bortfaller, då »befälhavaren gjort vad
på honom ankommer för att förhindra godsets olovliga införande»,
tycker jag för min del, att allan rättfärdighet kan vara uppfylld mot
dessa befälhavare.

iHerr Westman sade, att man skall väl inte straffa de mest lojala
befälhavare. Nej, det vill inte heller utskottet, men det vill straffa de
mest illojala befälhavarna, och därvidlag anser jag, att utskottet genom
sin formulering träffat ganska rätt.

Vidare vill jag beträffande lagens ikraftträdande, säga, att hade
jag varit med vid justeringen, hade jag anslutit mig till herr Björnssons
reservation, som innebär, att lagen bör träda i kraft den 1 juli.
Kungl. Maj: t hade ju föreslagit dess ikraftträdande redan den 1 juni,
men den tiden var ju så nära, då utskottet blev färdigt, att detta inte
kunde ske. Orsaken till att Kungl. Maj: t ville ha en så tidig dag, var
att sommaren är just spritsmugglarnas säsong, och att man vill träffa
dem redan vid början av säsongen. Inom utskottet hävdade man, att
smugglarna skulle ha en viss varsel. Man hyste alltså en viss ömsinthet
mot dem, av vilka skäl, det förstår jag inte. Jag är nämligen förvissad
om, att svensk författningssamling lika lite som posttidningen distribueras
ute vid tremilsgränsen den 1 augusti som den 1 juli och att förskjutningen
sålunda i varje fall kommer att förfela sitt syftemål.

Sålunda kommer jag, herr talman, att hemställa om bifall till utskottets
förslag till § 3 och beträffande lagens ikraftträdande om bifall
till herr Björnssons reservation.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Kr 41. 46

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Herr Win b er g: Herr talman! Det skulle vara frestande att i
detta sammanhang ingå något på frågan om smugglingen, anledningen till
den, möjligheten att minska densamma och vad därmed sammanhänger,
men i det nuvarande ögonblicket finner jag icke lämpligt att gå närmare
in i frågan.

Jag vill visst inte säga, att lagstiftningen på detta område alltid
kommer att vara ineffektiv, men personligen har jag den bestämda uppfattningen,
att hur kraftiga lagar man än stiftar, lär man inte på allvar
komma det onda till livs, förr än man kommer dithän, att så gott som
hela svenska folket tillräckligt kraftigt reagerar mot detsamma och att
alla myndigheter på ett tillräckligt kraftigt sätt ingripa och understödja
de underordnade, som närmast skola utföra arbetet på att förhindra den
påtalade spritsmugglingen.

Jag kan emellertid inte undgå att med ett par ord beröra en del
omständigheter, som medverkat till att förhållandena nu äro så abnorma,
som de äro. Det är naturligtvis många moment och omständigheter,
som medverkat, men jag behöver bara bringa i herrarnas erinran, hur
för några år tillbaka största delen av den svenska pressen indirekt uppmanade
till lagbrott och hurusom jag ännu i dag kan läsa tidningsuppsatser,
däri personer i så pass hög ställning som medlemmar i svenska
akademien behandlade smuggling som det naturligaste i världen och
indirekt uppmana därtill. Så länge andan inom ett folk är sådan, kommer
man sannerligen inte långt även med de mest drakoniska straffbestämmelser.

Jag tillät mig redan vid remissdebatten i år påtala någonting i
detta sammanhang, som jag anser egendomligt. Jag har läst i norska
tidningar, att man från norskt håll gjort hemställan till bland annat
Sverige om samarbete för bekämpande på effektivt sätt av smugglingen.
Det svarades därvid från svensk sida, att våra lagbestämmelser voro
sådana, att de icke medgåvo det, och man lovade att framlägga förslag,
som skulle undanröja dessa hinder, vilket också skett. Nu skulle
det emellertid mycket intressera mig att veta, om man, därest man får
detta lagförslag igenom, tänker lägga sig till ro med att söka få lagen
efterlevd inom landet eller om man kommer att biträda det framlagda
norska förslaget om att söka ernå internationellt samarbete för bekämpande
av smugglingen. Det är ett land, som redan nämnts i kväll, som
det skulle vara särskilt nyttigt att komma till tals med, ehuru jag misstänker
att det kommer att bli tämligen svårt, nämligen Estland, som ju
tycks finansiera hela sin ekonomi med utförsel av sprit. Det skulle vara
intressant att höra, om inte en regering skulle ha några möjligheter att
komma till tals med myndigheterna i det landet, så att man där gjorde
någonting för att hämma smugglingen, eller om man anser, att detta
skulle vara att motarbeta Estlands intressen.

I varje fall har jag velat erinra om att även om detta lagförslag
går igenom, får man inte bukt med spritsmugglingen, om man inte
också dels anlitar det internationella samarbetet, dels också framför allt
vårt lands press och privata personer i mera bemärkt ställning upp -

Måndagen den 28 maj e. m.

47 Kr 41.

höra att indirekt motarbeta varje ansträngning att göra en lagstiftning
av detta slag effektiv.

För övrigt är det min personliga uppfattning, att man är inne på
en oframkomlig väg. Det kommer att visa sig omöjligt att samtidigt som
man anser förtärande av sprit till en viss kvantitet legalt, förhindra,
att den fastställda kvantiteten ökas på illegala vägar. Hur man till sist
skall komma till rätta med det spörsmålet, det är ett särskilt kapitel.
på vilket jag naturligtvis icke här skall ingå.

Beträffande föreliggande lagförslag vill jag säga, med anledning av
vad här förut framhållits, att då det gäller att komma åt de verkliga
smugglarna, dessa människor, som icke dra i betänkande att på vilket
sätt som helst förtjäna pengar på en sak, sådan som denna, jag icke
anser någon lagstiftning för skarp mot dem utan finner det föreliggande
förslaget i detta avseende vara allt för lindrigt. Jag tror det skulle ha
behövts betydligt mera drastiska bestämmelser för att avskräcka dem.
Men då herr Heyman säger, att vad man framför allt vill komma åt
äro dessa illojala människor, som smuggla, vill jag framhålla att det
dock är nödvändigt att se till, att man icke skriver lagbestämmelserna
så, att man för att komma åt dem, som man kanske inte alls lyckas
träffa, i stället träffar lojala personer, som egentligen inte alls ha någon
skuld i saken. Och i detta avseende kan jag inte komma ifrån den känslan,
att bestämmelserna i 3 § , som herr Westman framhållit, äro olyckligt
formulerade. Det må vara, att bestämmelserna äro alldeles likadana
som de för närvarande gällande, men, mina herrar, vi få komma ihåg,
att lagbestämmelser kunna verka ganska olika. Om ingenting särskilt
påkallar deras tillämpning, eller några exceptionella förhållanden föreligga,
kunna de mer eller mindre råka i glömska, men inträda återigen
alldeles abnorma förhållanden, så att lagbestämmelsernas fulla effektivitet
behöver utnyttjas, bli förhållandena något annorlunda. För min del
skulle jag därför anse det lyckligast, om man icke lagt denna lagstiftning
så allmänt, som man gjort, och alltså icke riktat bestämmelserna mot
olovlig varuinförsel i allmänhet utan skapat särskilda regler för bestraffandet
av den art av smuggling, som vi närmast avse. Då tror jag,
man skulle haft större möjligheter att utforma bestämmelserna på ett
mera effektivt sätt.

För övrigt vill jag säga, att det för mig ter sig, som om man varit
i viss mån främmande för verkligheten, när man t. ex. här i 3 § så
där utan vidare jämställer befälhavare på ångbåt och befälhavare på tåg.
Tv i praktiken är det en himmelsvid skillnad på möjligheten för dessa
personer att effektivt kunna övervaka, att de icke trots sin vaksamhet
bli fast för denna paragraf. Jag vill icke yttra mig om om huruvida det
är absolut omöjligt för en ångbåtskapten att förhindra smuggling, men
jag tror mig bestämt kunna säga, att svårigheterna för en tågbefälhavare
äro dubbelt så stora som för ångbåtsbefälhavaren. Den senare har dock
befälet ombord; han har möjlighet att fullfölja lastningen och lossningen,
och han följer båten hela resan. Men hur är det på tågen? Tågbefälhavaren
är en konduktör eller tågmästare, som kan bytas om vid en

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts..)

Nr 41. 48

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Ports.)

station på tågets väg, och hur skall det vara möjligt, om denna paragraf
skall tillämpas i hela sin utsträckning, att förhindra, att fuffens
begår på tåget, utan att tågbefälhavaren har den minsta aning därom?
Och om nu bevisbördan skall läggas på honom, synes det mig, som om
det skulle bli synnerligen svårt för honom att prestera tillräcklig bevisning,
för att han gjort vad han kunnat. Han kan inte bevisa, att han
letat igenom en styckegodsvagn eller en resgodsvagn, därför att det är
helt enkelt omöjligt, men när han inte kan bevisa det, brister han i bevisföringen
och blir dömd.

Jag är för min personliga del av den uppfattningen, att lagbestämmelserna
på ifrågavarande område böra göras så effektiva som möjligt,
men att de framför allt böra läggas så, att man träffar de verkliga förbrytarna,
men aktar sig för att generalisera i sådan utsträckning, att
lagen drabbar personer, som kanske äro fullkomligt oskyldiga. Ty det
finns ingenting farligare än att stifta sådana lagar, som i verkligheten
icke kunna efterlevas.

Det skulle naturligtvis vara en hel del övrigt att säga, men jag vill
sammanfatta vad jag sagt i att med all respekt för lagstiftningens betydelse
— och jag underskattar ingalunda de försök, som gjorts i detta
lagförslag att komma det onda, som kallas spritsmugglingen, till livs
— kräves det i alla fall, om det skall bli någon effektivitet, ett energiskt
arbete från alla de myndighetspersoner, som ha hand om övervakandet av
lagbestämmelserna. Och framför allt skulle jag önska, att man lade lagstiftningen
litet mera i anslutning till det levande livet, så att man visserligen
så hårt som möjligt drabbade de skyldiga men inte riskerade
att träffa de oskyldiga.

Jag är visserligen icke fullt tillfredsställd med den ordalydelse 3 §
fått i den kungl. propositionen och herr Westmans reservation, men som
saken nu ligger måste jag dock, herr talman, då vi komma till denna
paragraf, i händelse det blir votering, rösta för bifall till reservationen.

För övrigt anser jag, i likhet med en föregående talare, att det icke
finns någon anledning att vänta med dessa bestämmelsers ikraftträdande
längre än till den 1 juli i år.

Herr Lindley: Huvudsyftet med detta förslag är ju att

komma åt den stora spritsmugglingen, men man torde kunna draga i
tvivelsmål, huruvida de föreslagna bestämmelserna skola verka tillfredsställande.
Felet hos lagen är enligt mitt förmenande, att man generaliserat
alldeles för mycket och därigenom fått dessa bestämmelser att
verka nästan trakasserande.

Jag har ingen anledning alls att uppträda till försvar för befälhavarna
på fartygen, men jag måste likväl säga, att det är orimligt att på
detta sätt göra dem ansvariga för de små fall av smuggling, som ständigt
förekomma. Jag tror ändå, att jag har en viss erfarenhet angående
sjölivet, och vill därför säga, att jag tror knappast det förekommer,
att ett fartyg kommer in i hamn någonstans, utan att någon bland
sjöfolket gjort sig skyldig till förseelser, som i själva verket enligt

Måndagen den 28 maj e. in.

49 År 41.

dessa bestämmelser borde bestraffas såsom smuggling. I allmänhet tillgår
det ju på det sättet, att den av besättningen,, som vill smuggla, döljer
det föremål som han vill införa utan att erlägga tull, inte bland sina
tillhörigheter utan på någon annan plats ombord. Upptäcks detta vid
tullvisitationen, så ställes fartyget ansvarigt enligt nu gällande bestämmelser,
men enligt de här föreslagna bestämmelserna, icke fartyget,
utan befälhavaren personligen. Han skall visa, att han inte alls känt
till saken, och hur skall han kunna göra det? Det dolda godset kan ju
lika väl tillhöra befälhavaren som någon av de andra. Men han skall
likväl bevisa, att han inte känner till, att smugglingen företagits.

I allmänhet gäller det ju småkvantiteter eller saker för vilka tull
knappast skulle ha utkrävts, så det är ju ingenting att fästa sig vid.
Men det kommer likväl att verka irriterande. Om nu befälhavaren för
att undvika dessa ständigt återkommande åtal för bristande tillsyn skulle
ge sig till att uppträda fiskalisk^ Huru tro herrarna, att det skulle avlöpa?
Jag är alldeles övertygad om att det skulle framkalla indignation
i mycket hög grad på ett fartyg, om befälhavaren började, när
besättningen komme ombord, att examinera och undersöka vad de hade
med sig, som t. ex. sker med hamnarbetarna, som lossa fartyg ute vid
Reymersholm. Ja, då de finna sig i det, men jag får säga, att, om en
befälhavare ständigt skulle förfara på detta sätt, så är jag övertygad
att det skulle framkalla en mycket stark irritation; likaså kan man tänka
sig, att om en tågbefälhavare skulle lägga sig i att undersöka passagerarnas
tillhörigheter och vad de hade med sig, så skulle detta nog
framkalla en sådan stämning, att det väl kunde hända, att en sådan
tågbefälhavare fort nog bleve kastad av tåget.

Herr Björkman sade något, som egentligen var anledningen till att
jag begärde ordet. Han kunde icke förstå, att lagstiftningsåtgärder av
detta slag kunde framkalla internationella förvecklingar. Jo bevars,
det skulle nog kunna tänkas. Om man skulle förfara så pass hårdhänt
mot ett engelskt fartyg som enligt detta lagförslag kunde bli möjligt,
tro herrarna, att engelska regeringen skulle vara nöjd och belåten med
ett sådant förfaringssätt? Jag är övertygad, att den icke alls skulle nöja
sig därmed; den skulle icke alls kunna finna sig i, att man hängde
smeden för bagaren. Jag påminner mig en händelse, som inträffade i
början av tillvaron för vår fackliga organisation. Man hade skickat ut''
en agitator från England till Antwerpen, men de belgiska auktoriteterna
.burade in honom. Detta hade till följd, att Salisbury slog näven i
bordet och sade: »Antwerpen ligger icke i Kongo, och vi tillåta icke att
ni behandla en engelsk medborgare såsom ni behagar.» Jag är övertygad
om att skulle vi förfara hårdhänt, detta även skulle leda till repressalier,
och vi skulle få kanske höra, att Stockholm och Göteborg
ligga icke vid Nordpolen utan inom sådana gränser, att de kunde nås av
England. Jag tror därför icke att det skulle vara lämpligt att på detta
sätt skärpa bestämmelserna, så att de vid tillämpningen skulle komma
att verka trakasserande.

Som saken nu ligger kan jag icke yrka bifall till något egentligen,

Första kammarens protokoll 1923. Nr 41. 4

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Xr 41.

Lagförslag
om straff för
olovlig varainförsel.

(Forts.)

50 Måndagen den 28 maj e. m.

ty jag är icke ens nöjd med det förslag, som föreligger i herr Westmans
reservation och tror till och med, att det vore ett fel att taga detta.
Men i brist på bättre, kan jag dock icke göra annat än rösta för den, ty
den är kanske det mest lindriga. Jag är nog ganska rådd för att ett
sådant här förslag kan framkalla internationella förvecklingar, om man
far alltför hårdhänt fram. Det är dock här egentligen små ting det
gäller, och det betyder egentligen icke så mycket vad som här smugglas.
Annorlunda är det, när det gäller att skydda oss mot den stora invasionen
av spritflottan, som belägrar de svenska kusterna. Här ligger
saken annorlunda. Ifråga om vanliga fartyg, på vilka en liten och mycket
begränsad smuggling äger rum, bör man dock icke tillämpa samma
stränga principer. Jag anser, att förslaget km innebära en fara, och
därför kommer jag nu att rösta för herr Westmans reservation som
åsyftar en lindring i denna lags tillämpning.

Herr Björkman: Jag måste ha uttryckt mig mycket otydligt,

då jag yttrade mig om utskottets motivering. Jag förstår det av vad
den förse talaren på stockholmsbänken anförde. Emellertid ber jag få
säga, att det var yrkesmässig smuggling, som jag vände mig mot och
icke den tillfälliga smugglingen, men vad denna beträffar vet jag, att
samvetena ofta äro tämligen rymliga, kanske t. o. in. ett och annat
samvete här i kammaren.

Med anledning av vad som sades av talaren på norrlandsbänken,
herr Winberg, ber jag att få komplettera vad jag redan erinrat beträffande
möjliga internationella förvecklingar. Det är så, att en konferens
kommer att hållas någon gång i nästa månad på inbjudan av Norge.
Inbjudningar till denna konferens hava utfärdats till och antagits av,
utom Sverige och Finland. Estland och Tyskland, och tyska regeringen
har tidigare uttalat sitt livliga intresse i fråga om åtgärder för spritsmugglingens
bekämpande. Men vid denna konferens i Norge komma
två baltiska stater icke att vara representerade, nämligen Lettland och
Litauen, på grund av att Norge icke inbjudit dem. Finland gjorde i
sitt svar på den norska framställningen hemställan om, att dessa länder
också skulle inbjudas av skäl, som jag ej behöver inlåta mig på,
men som ligga tämligen klara, men då Norge icke gick med på saken

_varför vet jag icke — kommer säkerligen en ny konferens att hållas

med Finland såsom inbjudare, och då komma även Lettland och Litauen
att inbjudas.

Till slut vill jag med anledning av den närmast föregående talarens
sista anförande göra en erinran, som egentligen borde vara obehövlig,
nämligen att om en engelsk fartygsbefälhavare i svensk hamn överträder
svensk lag, får den engelske befälhavaren finna sig i att han behandlas
efter svensk lag och icke efter engelsk lag. Om man i England
varit tveksam i detta avseende eller haft en annan mening, så har man
av vad som nu inträffat i Amerika fått lära sig den saken. Yrkessmugglare
behandla vi här i Sverige lika, vilket land de än komma ifrån.
Jag läste härom dagen en historia om att det flaggats på Örebro slott

Måndagen den 28 maj e. m.

51 3fr 41.

på en icke flaggdag, och att någon, som kommit att förarga sig däröver,
gick upp i länsstyrelsen och frågade, varför det flaggade. Han
fick det svaret av länsnotarie!! eller vem det var: »Landshövding Bergström
flaggar, när han behagar.» Och likaså säger jag: här i Sverige
behandla svenska myndigheterna de här ärendena såsom de behaga
och icke såsom man i ett annat land vill ha det.

Herr K1 ef b e c k: Om jag skulle vara litet elak, skulle jag vilja
säga, att herrarna Winberg och Lindley tydligen tyckas hava rätt ytligt
studerat här föreliggande lagförslag, ty den kritik de riktat mot utskottets
hemställan, den träffar icke utskottet ett enda dugg. De ha bägge
två talat om en mängd upprörande fall, som man skulle kunna tänka
sig. Herr Winberg säger t. ex.: »Vem kan begära, att en tågbefälhavare
skall gå ikring och undersöka alla godsvagnar? Han kan omöjligen göras
ansvarig för vad där kan vara undanstucket. Om t. ex. mitt i natten
det blir ombyte av tågbefälhavare, huru skall den nykomne kunna svara
för vad där finnes?» Och herr Lindley talade om fartygsbefälhavares
ansvar enligt bestämmelserna i denna lag för besättningens alla små förseelser
o. s. v. Om båda de ärade herrarna gjort, såsom herr Winberg
själv förordade i sitt anförande, studerat paragrafen i hela dess utsträckning,
skulle de hava funnit, att just detta av herr Lindley anförda
fall icke alls kommer under paragrafens bestämmelser, ty här står i senare
delen av 1 mom., att om en fartygsbefälhavare gitter göra sannolikt,
att han ej ägt kännedom om åtgörandena i fråga om olovlig införsel,
dömes han allenast för bristande tillsyn över fartyget till böter, svarande
mot högst dubbla beloppet av den avgift som för godset bort erläggas
till tullverket, dock minst 10 kronor. Han går fri från annat
straff än böter enligt lagens bestämmelser för bristande tillsyn, ned till
10 kronor, och i vissa fall går han fullständigt fri. De ärade talarna ha
sålunda tänkt sig en möjlighet, som icke har någon motsvarighet i förslaget.
Förslaget har just åsyftat att bringa dessa personer den hjälp
de behöva för att icke råka ut för de strängare straffbestämmelser lagen
innehåller. Vi ha just försökt att nå ett syfte av den art herr Winberg
förordade, nämligen att komma åt att straffa de skyldiga, de grova
smugglarna, men att söka skriva lagen så, att den icke drabbar de mer
oskyldiga. Det har varit vårt rättsnöre hela tiden.

Till sist skulle jag vilja göra ett par små frågor till min ärade
granne. Han är en gammal sjöman, vilken, såsom kammaren vet, farit
på världens alla möjliga hav och praktiserat sjömanslivet under en mängd
olika befälhavare. Jag frågar honom, huru det var på hans tid. Det
fanns ju då även hårda bestämmelser, när någon av personalen smugglade.
Men var det icke så, att befälhavaren i de allra flesta fall klarade
sig? Herr Lindley befarade, att det skulle bli så förfärligt många anledningar
till irritation och spänt förhållande mellan befälhavarna och
besättningen, om förslaget antoges. Jag frågar: huru gick det till på
hans tid? Då smugglades det också, men inte gick befälhavaren då omkring
och uppträdde som fiskal gentemot besättningen? Nej, säger herr

Lagförslag
om straff för
olovlig vårtsinförsel.

(Forts.)

Nr 41. 52

Måndagen, den 28 maj e. m.

Lagförslag Lindley. Då vill jag säga: de bestämmelser man då levde efter äro
om straff for nästan ordagrant desamma som stå i denna lag. Då de icke kunde verka
°^°införsel''''1'' '' den befarade riktningen under hans tid, hur är det möjligt, att de skulle
(Forts.) kunna verka så fruktansvärt i vår tid?

Herr B j ör ns s On: Då jag deltog i utskottsbehandlingen av förslaget,
hyste jag stora betänkligheter mot att förorda detsamma, särskilt
i vad det gällde utsträckt rätt till husrannsakan, och alltjämt hyser
jag stor betänksamhet i detta avseende. Jag kan emellertid rösta för
detsamma detta oaktat av två skäl. För det första därför, att lagen medger
efterforskning genom husrannsakan endast av verkligt insmugglat
gods icke av bevismedel, och för det andra därför, att hela denna lag
måste betraktas som en försökslag, vilken bör ändras, så snart det visar
sig uppstå allvarsamma olägenheter av densamma.

Jag delar för övrigt i åtskilligt den mening, som herr Winberg
gjorde sig till tolk för. Det är mycket svårt, för att icke säga omöjligt
att komma till rätta med smuggling enbart genom lagbestämmelser.
Det fordras åtskilligt annat. Herr Winberg fäste uppmärksamheten
på en hel del viktiga omständigheter, som därvidlag borde beaktas.- Jag
är övertygad, att det därjämte är en omständighet, som man framför
allt bör tänka på, och det är den ekonomiska sidan av saken. Nuvarande
priser på sprit i Sverige äro så höga, att det blir en orimligt stor förtjänst
även på relativt små insmugglade skeppslaster sprit, exempelvis från
Estland, och jag har därför klart för mig, att lagstiftningen skulle bli
relativt värdelös, om den icke understöddes på lämpligt sätt genom
reduktion av priset.

Som bekant föreligger ett lagförslag i denna riktning, som jag hoppas,
att riksdagen skall bifalla, eventuellt att riksdagen skall gå ännu
ett stycke längre.

Jag vill erinra om att det är särskilt ett par bestämmelser, som enligt
min åsikt göra denna lag rätt svag. Såsom det nu är ställt, är det
icke möjligt för tullmyndigheterna att beslagtaga fordon, motorbåt eller
automobil, varå olovligt införd sprit forslats, om icke ägaren själv kan
antagas hava haft skälig anledning att misstänka, att fordonet o. s. v.
skulle användas till smugglingsändamål. Nu förhåller det sig så, att
smugglingen finansieras av vissa personer och bedrives av andra. Finansieringen
kan gå så till, att en person med relativt god ekonomi uthyr till
exempel en automobil enligt bestämmelserna i ett avbetalningskontrakt,
så att ägaren till automobilen kan beräkna en rätt stor avance, utan att
han behöver riskera att förlora bilen vid ett eventuellt beslag. Detta är
naturligtvis av stor betydelse, då jakten efter smugglarna till stor del
är ett hastighetsproblem, där myndigheterna nästan alltid ligga efter.

Det finnes i detta förslag även andra bestämmelser, som smugglarna
snart komma att på ett fyndigt sätt utnyttja, men jag anser överflödigt
att direkt öka deras möjligheter genom att mera ingående omnämna,
vilka dessa bestämmelser äro.

Jag tror för övrigt, att om man vill lära sig att bekämpa smugg -

Måndagen den 28 maj e. m.

53 Nr 41.

lingen, får man anlita den sakkunskap, som smugglarna i detta fall själva
förskaffat sig, och det lärer då icke vara omöjligt att komma till rätta
med dem, och särskilt bör man härvid studera metoder, som kommit till
användning i Finland.

Emellertid ber jag att få säga ett par ord angående 3 §, som varit
föremål för mycken diskussion och som egentligen är den enda paragraf,
om vilken diskussion hittills förekommit. Jag vill då särskilt i
anledning av herr Winbergs betänkligheter säga, att det förefaller mig,
som om herr Winberg, då han särskilt ömmade för tågbefälhavarna och
talade om deras risker, tycks ha förbisett ett tillägg, som gjorts i lindrande
riktning till förut gällande bestämmelser. Detta tillägg, som återfinnes
kursiverat i utskottets förslag till 2 mom. av 3 §, säger, att befälhavaren
befrias från böter för bristande tillsyn som han skulle ådömas
enligt föregående moment, såvida han gjort vad på honom ankommit
för att förhindra godsets olovliga införande. Det bör vara ganska
lätt för en tågbefälhavare liksom för en ångbåtsbefälhavare att styrka,
att han gjort vad som rimligtvis av honom kan begäras. Att en tågbefälhavare
t. ex. på ett malmtåg mellan Kiruna och Narvik skulle behöva
gå och titta efter i varje tom godsvagn, huruvida någon där stoppat
in spritdunkar, är naturligtvis omöjligt att begära. Ingen domstol i
världen kan begära, att en tågbefälhavare skall hinna med att göra något
sådant. Jag kan alltså icke förstå, att bestämmelserna i § 3 äro så
förskräckliga, som den första ärade talaren, herr Westman, ville göra
dem till. Han talade om, att genom utskottets förslag beklagligtvis återinförts
i lagstiftningen gamla barbariska metoder. Jag kände mig ganska
obehagligt berörd av denna karakteristik på ett förslag, för vilket jag
har medansvar, men blev åter lugnad, då jag tänkte efter vilka personer
det var, som bar upp resten av ansvaret. Utskottets ordförande, borgmästare
Pettersson, är icke heller känd såsom någon barbar, och herr
Klefbeck kan väl icke heller stämplas såsom sådan.

Jag tror, att de här ifrågavarande bestämmelserna äro rimliga, och
då de i varje fall äro rimligare än de hittills gällande, kunna de icke
gärna åstadkomma förvecklingar med England eller någon annan stormakt.
Jag vågar därför yrka bifall till förslaget oförändrat, med undantag
för bestämmelsen om tiden för ikraftträdandet, till vilken jag ber att
få återkomma senare.

Herr Lindley: Jag vill icke precis skylla, herr Björkman för
att icke tala tydligt nog, tv han gick i sitt sista anförande längre än jag
påpekade i mitt första yttrande. Han ville t. o. m. skärpa bestämmelserna,
därhän att, utom beslagtagande av fartyget, skulle tillämpas kroppsstraff
på dem, som gjorde sig skyldiga till smuggling. Jag undrar, ifall
sådana åtgärder skulle tillämpas, om man icke snart nog skulle komma
under fund med, att det skulle ha vissa icke önskade påföljder, att
man skulle få internationella förvecklingar över sig. Herr Björkman
säger, att engelska fartyg få finna sig i att behandlas enligt svensk lag.
Men icke få vi stifta speciella svenska lagar till motverkande av smugg -

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Nr 41. 54

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

ling av sådan art, att de stöta det allmänna rättsmedvetandet för pannan;
när det gäller bestämmelser, som röra andra länder, få vi icke
skjuta fram vår egen svenska uppfattning. Jag nämnde nyss fallet rörande
Ben Tillet. Han kom till Belgien för att bilda en internationell
sammanslutning, men detta ansågs från belgisk juridisk ståndpunkt
vara straffbart, och följaktligen burade man in honom. Enligt engelsk
uppfattning hade han full rätt att bedriva en sådan agitation och det
ansågs i England nödvändigt att protestera mot en sådan lagtillämpning
i Belgien som stötte det allmänna rättsmedvetandet i England för
huvudet. Jag är även övertygad att om det göres en skärpning av ifrågavarande
straffbestämmelser på sådant sätt, att den stöter den utländska
opinionen för huvudet, så få vi snart nog höra talas om det.

Emellertid är jag fullkomligt ense med herr Björkman därom,
att vi böra göra allt vad göras kan för att hindra den stora spritsmugglingen
till vårt land, och jag tror, att åtminstone alla tänkande människor
skola förenas i detta strävande, men om man inför sådana bestämmelser
och generaliserar dem därhän, att de framkalla trakasserier,
då är det, som vi icke riktigt kunna följa med.

Nu sade herr Klefbeck, att detta icke vore sant, ty ifrågavarande
bestämmelser innebära icke alls någon skärpning. Jo, det är just vad
de innebära. Ty enligt den nya lagen skall en fartygsbefälhavare, även
om han icke deltagit i smugglingen, bötfällas för bristande tillsyn, och
det utgör en verklig skärpning. Nu bötfälles han icke, därför att smuggelgods
finnes ombord å fartyget. Det är häri skärpningen ligger, att
han i sådant fall kan åtalas och bötfällas för bristande tillsyn. Detta
har förut icke funnits i lagtexten, åtminstone såvitt jag vet. Men även
om det skulle vara fallet, att man i sak haft en motsvarande tillämpningspraxis
gentemot befälhavaren, så har jag icke hört, att någon åtalats
för bristande tillsyn men väl därför att smuggelgods funnits ombord.
Kallar man det bristande tillsyn, må det vara hänt. Men jag
har aldrig hört, att en tågbefälhavare blivit bötfälld för bristande tillsyn.
Hur skulle det för övrigt kunna vara möjligt för en tågbefälhavare
att hindra, att å tåg ^illpliktigt gods är förstucket. Jag tänker mig,
att en passagerare, som stiger på tåget, för med sig smuggelgods. Skall
då tågbefälhavaren gå omkring på tåget och se efter vad som stoppats
under sätena o. s. v. och om han icke gör detta, skall han ådömas straff
för bristande tillsyn? Jag kan emellertid icke se annat, än att han blir
dömd enligt denna paragraf såsom den nu är formulerad.

Det är dessa saker, som göra, att jag är betänksam mot den nu
föreslagna formuleringen. Denna brist botas icke ens med den i herr
Westmans reservation föreslagna ändringen, men då jag tror, att denna
formulering är bättre än utskottets, vidhåller jag, att jag för min del
kommer att rösta för densamma.

Herr Rogberg: Jag får nämna, att jag varit närvarande vid
utskottets alla förhandlingar i ämnet, ehuru utan rättighet att deltaga
i utskottets överläggningar och beslut.

Måndagen den 28 maj e. m.

55 Jfr 41.

Jag ber att få understryka herr Björnssons yttrande, att de be- Lagförslag
stämmelser, som i detta lagförslag införts vidkommande husransakan va°''_

och kroppsransakan, redan äro stränga nog och icke i något avseende införsel.
böra få tolkas så, att de skola tillämpas på annat än det, som i författ- (Forts.)
ningen avses, nämligen olovlig varuinförsel.

Jag är icke alldeles främmande för den uppfattning, som herr
Lindley framförde, nämligen att förslaget i vissa avseenden är så
strängt, att det kan föranleda till förvecklingar med främmande makter.

Men om man har den uppfattningen, hade det legat nära till hands att
föreslå, att de fall, då fartyg äro förverkade enligt 1 § 9 mom. b)
måtte bestämmas i enlighet med Kungl. Maj: ts härutinnan mildare
förslag och icke i enlighet med utskottets strängare förslag, och jag
skulle ej tvekat att framställa yrkande på bifall till propositionen i
denna del, om jag ej trodde, att den av utskottet föreslagna ändringen
i själva verket vore opraktisk. De fall, då ett större fartyg kan bliva
förverkat, torde bliva ytterst sällsynta av det skälet, att för ett sådant
förverkande erfordras, att fartyget äges av samma person, som gjort
sig skyldig till den olovliga varuinförseln, och detta torde i verkligheten
bliva ytterst sällsynt.

I fråga om promulgationsbestämmelserna ber jag att få ansluta
mig till den uppfattning, som herrar Heyman och Björnsson uttalat.

Skall denna författning bliva så effektiv som förmodligen alla önska,
bör den träda i kraft ju förr desto hellre, och ytterligare en månads
uppskov torde icke vara lämpligt.

Så skall jag be att få förklara, att vidkommande tolkningen av
den mycket omtalade 3 §, sådan samma § lyder i utskottets förslag,
olika meningar tyckas råda mellan herr Westman å ena sidan och de
ärade ledamöterna av utskottet, herrar Klefbeck, Heyman och Björnsson
å andra sidan. Jag ställer mig avgjort på den sida som utskottet
ansluter sig till. Jag skulle såsom min förmodan vilja framhålla, att
utskottet genom det av utskottet gjorda tillägget till 2 mom. av sagda
paragraf måhända till och med väl mycket försvagat lagens effektivitet.

Men detsamma inträffar även med bifall till herr Westmans förslag.

Herr Westman framhöll det orätta i att kasta bevisskyldigheten på den
tilltalade, d. v. s. på fartygsbefälhavaren eller tågbefälhavaren, men
det är redan erinrat av föregående talare, att den hittills gällande rätten
har samma föreskrift. Denna är praktisk och herr Westman själv syntes
icke fullt kunna värja sig för det praktiska i detta av utskottet framställda
förslag, ty han har själv föreslagit, att befälhavare på tåg eller
ångbåtsbefälhavare skulle kunna bliva fälld, ändå att i det enskilda fallet
den bevisning som åklagaren själv åstadkommer, icke är fullständig.

Även detta torde icke överensstämma med de vanliga bevisreglerna.

Med vad jag nu anfört har jag velat uttala min anslutning till
utskottets ståndpunkt, ehuru jag i fråga om lagens ikraftträdande instämmer
med herrar Rjörnsson och Heyman.

Nr 41. 56

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att med några ord få
bemöta en del anmärkningar, som några föregående talare framställt
med anledning av min reservation och mitt första anförande.

En ärad talare på Stockholmsbänken har framhållit, att när jag
så skarpt kriticerade, att enligt utskottets förslag bevisbördan skulle
läggas på den tilltalade och icke på åklagaren, och när jag kallade detta
för ett vidhållande av en föråldrad princip, som är väl bekant från
barbariska tider, så träffade denna anmärkning även den nu gällande
rätten, nämligen gällande tullstadga. Det är fullt riktigt, att så är förhållandet,
och det har jag alldeles icke förbisett. Men det är att märka,
att den gamla föråldrade regeln om bevisbördans förläggning förut stått
i en författning, som tillkommit utan riksdagens medverkan. Nu däremot
skall riksdagen medverka vid utfärdandet av en lag angående straff
för olovlig varuinförsel, och då anser jag det vara av största vikt ur
principiell synpunkt, att riksdagen tillser, att den nya lagen blir avfattad
i överensstämmelse med moderna straffprocessuella regler, och jag förmodar,
att varje riksdagsman, som känner sitt ansvar, är villig att lämna
sitt understöd och sin medverkan härtill.

Herr Björnsson sade, att min kritik måste anses vara avtrubbad
genom det förhållandet, att högt aktade ledamöter av riksdagen gått med
på utskottets linje. Jag vågar hoppas ändå, att när det gäller en sådan
stor straffprocessuell principfråga som den här berörda, skall man bedöma
den rent sakligt och oberoende av om den ena eller den andra högt
ärade medlemmen av riksdagen nu ställer sig på den andra sidan.

Jag måste därefter ånyo vända mig mot ett uttalande av den första
ärade talaren på Stockholmsbänken. Han varnade kammaren för att
antaga min reservation, av det skälet, att detta kunde medföra, att en
befälhavare på ett tåg eller på ett fartyg skulle komma att bli fritagen
från allt ansvar och befälhavaren därför skulle förlora allt intresse för
att tillse, att fartyget eller tåget ej medförde smugglingsgods. Så är
icke förhållandet, ty reservationen gör ju befälhavaren ansvarig för
bristande tillsyn, så snart smugglingsgods anträffas på fartyget eller tåget,
så vida han icke efter 2 mom. kan visa, att han gjort allt vad på
honom ankommer för att förhindra smuggling.

Vidare framhöll samma ärade talare, att de föreslagna bestämmelserna
rörande befälhavares ansvar i stort sett äro desamma som de nu enligt
tullstadgan gällande, fastän något skärpta. Och han sade, att eftersom
de nuvarande bestämmelserna icke varit effektiva, är det orimligt av
herr Westman att vänta, att mildare bestämmelser skulle vara mer effektiva.
Men då har den ärade talaren förbisett, hur denna fråga kommit
upp. Det skedde på grund av framställning från generaltullstyrelsen,
som sagt, att de nuvarande straffbestämmelserna voro så obilligt och
strängt avfattade, att man icke kunde tillämpa dem. Och därför har
generaltullstyrelsen föreslagit mildare bestämmelser, fastän styrelsen
därvid slog in på en felaktig riktning enligt mitt förmenande. Då emellertid
utskottet ställer sig på samma ståndpunkt som intages i gällande
tullstadga, råkar ju utskottet ut för en kritik, som den mest sakkunniga

Måndagen den 28 maj e. m.

57 Nr 41.

myndigheten, generaltullstyrelsen, framställt. Utskottet måste alltså
värja sig mot general tullstyrelsens kritik, som går ut på, att det är
olämpligt att stadga så stränga straffbestämmelser, att de icke kunna
tillämpas såsom vederbör.

Det har för övrigt under debatten framkommit uttalanden, som
visa, att åtskilliga talare alldeles missuppfattat innebörden av utskottets
lagtext. Så har t. ex. herr Björnsson yttrat, att 2 mom, skulle innebära,
att befälhavaren blir befriad, i de fall där sägas, från böter för bristande
tillsyn och därmed även från böter för olovlig varuinförsel. Så är emellertid
icke förhållandet. Han blir enligt 2 mom. befriad från böter för
bristande tillsyn, såvida han kan fullgöra den bevisprestation, som fordras
av honom, nämligen att han kan göra sannolikt, att han icke ägde kännedom
om smugglingsgodsets befintlighet på tåget eller fartyget. Men
kan han inte fullgöra denna bevisning, blir han ådömd böter för olovlig
varuinförsel, och detta utan att han enligt 2 mom. kan fritagas i de fall,
som där omtalas.

Det skulle från min sida vara mycket att tillägga, men jag vågar
hoppas, att debatten bibringat kammaren den uppfattning, att den anordning,
som föreslagits i min reservation, är fullt effektiv. Att därjämte
det i reservationen framlagda förslaget vilar på modernare grundsatser
än utskottets, därom torde alla kunna vara ense.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till ett annat ämne och yttra några
ord om herr Björnssons reservation. Jag har en särskild anledning härtill,
eftersom en föregående talare i debatten hänsyftade på något, som
jag skulle hava yttrat i utskottet rörande den saken.

Om kammaren ser på de båda lagförslag, som här föreligga, finner
kammaren, att i fråga om det andra lagförslag, som här föreligger,
nämligen förslaget angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten, föreslås enhälligt, att det
skall träda i kraft den 1 augusti. Men beträffande det första lagförslaget,
om straff för olovlig varuinförsel, har herr Björnsson reserverat
sig och föreslagit, att det skall träda i kraft den 1 juli. Skälet till, att
utskottet enhälligt gått på den 1 augusti i fråga om lagen mot
införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten har tydligen
varit, att man ansett, att detta förslag i mycket hög grad berör främmande
makter och deras undersåtar. Men det är förhållandet även med
lagförslaget om straff för olovlig varuinförsel, att det i hög grad intresserar
främmande makter och deras undersåtar, enär bland annat ett
fartyg upp till 120 tons i många fall kan dömas förbrutet enligt detta
lagförslag. Under sådana omständigheter har det synts mig som det
enda riktiga vore, att låta båda lagförslagen träda i kraft på samma dag,
och den dagen kan, förefaller det mig, icke lämpligen sättas tidigare
än till den 1 augusti. Vi måste komma ihåg, att sedan riksdagen fattat
sitt beslut i dessa ärenden, skall lagrådet höras, och så skall lagen intagas
i svensk författningssamling. Därjämte skall lagen översättas till
främmande språk och meddelas utländska makter, så att dessa makters

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Nr 41. 58

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varu■införsel.

(Forts.)

undersåtar icke sväva i ovisshet om lagens innehåll, när de avresa från
utländsk hamn till svenska farvatten.

Vidare böra vi komma ihåg, att det är icke bara allmänheten, som
måste i något så när god tid få kännedom om lagen, utan de, som skola
tillämpa lagen, böra också hava tid att studera den och sätta sig in i vad
den innehåller.

Det är av dessa skäl, som utskottets majoritet ansett, att man icke
bör sätta lagen i kraft förr än den 1 augusti.

Herr talman! I fråga om den föredragna paragrafen har jag icke
annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Björkman: Herr talman! Blott ett par ord.

Herr Lindley talade något om en engelsk agitator, som smugglats
in i Belgien. Den saken är väl icke jämförlig med att smuggla sprit.
Jag tror för övrigt, att England straffar smuggling minst lika starkt som
här har föreslagits.

Herr Lindley yttrade vidare, att här försöker utskottet komma med
en nyhet. Om herr Lindley haft tillfälle att läsa den kungl. propositionen,
skulle han hava funnit, att där på sid. 65 återgives, vad gällande
tullstadga i detta avseende innehåller, och jag har läst och jämfört den
med 3 § och funnit, att det icke är fråga om att införa någon nyhet. Den
enda nyhet, som förekommer i utskottets förslag, är den mildring som
är gjord i 3 § 2 mom.. Det är således här icke fråga om någon skärpning
av nuvarande bestämmelser.

Herr Lindley: Jag är villig erkänna, att bestämmelserna som
finnas i tullstadgan äro stränga nog och svåra nog, men det är en stor
skillnad mellan en av Kungl. Maj: t utfärdad förordning och en lag. I
ena fallet kan det ju givas tillfälle till mycket resonligare tillämpning,
och det är det, som vållat, att man icke känner till strängheten i förordningens
bestämmelser. Jag har åtminstone icke hört talas om, att någon
befälhavare blivit åtalad för bristande tillsyn, men väl för att det funnits
smugglingsgods ombord. Och då har det ålagts fartyget att betala den
dubbla skatten för det införda partiet. Här skall det bliva böter för
bristande tillsyn. Jag är rädd, att det skall giva anledning till trakasserier.
Jag är fullt medveten om, att själva skärpningen i lagtexten är det
icke så mycket bevänt med, utan det är skärpningen i tillämpningen av
de nya bestämmelserna, som här är av betydelse.

Sedan överläggningen, under vilken herr talmannen infunnit sig
och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, förklarats slutad,
godkändes den nu föredragna paragrafen.

2 §■

Godkändes.

Måndagen den 28 mai e. m.

59 Nr 41.

3 §■

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

1 mom. Finnes i fartyg eller å
tåg tullpliktigt gods så förstucket
eller undandolt, att olovlig införsel
därav uppenbarligen är tillämnad,
och varder icke någon förvunnen
till gärningen, straffes fartygets
eller tågets befälhavare, ändå att
han icke kunnat övertygas om delaktighet
i godsets införskaffande
i fartyget eller å tåget, såsom för
olovlig varuinförsel. Gitter han
göra sannolikt, att han ej ägt kännedom
om sagda åtgörande, dömes
allenast för bristande tillsyn
över fartyget eller tåget till böter,
svarande mot högst dubbla beloppet
av den avgift, som för godset
bort för statsverkets räkning erläggas
till tullverket, dock minst
tjugo kronor.

Har sådant förstickande eller
undandöljande av tullpliktigt gods,
som i första styckets sägs, ägt rum,
och varder någon förvunnen till
gärningen, dömes fartygets eller
tågets befälhavare, där ej enligt
annan bestämmelse i denna lag
strängare påföljd skall ådömas honom,
allenast för bristande tillsyn,
såsom ovan sagts.

Godset tillika med förvaringspersedel,
som i § 9 mom. a) avses,
skall i varje fall dömas förverkat.

2 mom. Böter för bristande tillsyn
enligt 1 mom. må icke ådömas
i det fall, att å passagerarfartyg eller
tåg gods anträffas förstucket
eller undandolt på plats, vilken är
upplåten till medföljande resandes
personliga begagnande.

Lagförslag
om straff för
olovlig varu (i

utskottets förslag:) införsel.

1 mom. Finnes i fartyg eller å ^ *

tåg tullpliktigt gods så förstucket
eller undandolt, att olovlig införsel
därav uppenbarligen är tillämnad,
straffes fartygets eller tågets befälhavare,
ändå att han icke kunnat
övertygas om delaktighet i godsets
införskaffande i fartyget eller å
tåget, såsom för olovlig varuinförsel.
Gitter han göra sannolikt, att
han ej ägt kännedom om sagda åtgörande,
dömes allenast för bristande
tillsyn över fartyget eller tåget
till böter, svarande mot högst
dubbla beloppet av den avgift, som
för godset bort för statsverkets
räkning erläggas till tullverket,
dock minst tio kronor.

Godset tillika med förvaringspersedel,
som i § 9 mom. a) avses,
skall i varje fall dömas förverkat.

2 mom. Böter för bristande tillsyn
enligt 1 mom. må icke ådömas
i det fall, att å passagerarfartyg eller
tåg gods anträffas förstucket
eller undandolt på plats, vilken är
upplåten till medföljande resandes
personliga begagnande, eller då befälhavaren
gjort vad på honom ankommit
för att förhindra godsets
olovliga införande.

3fr 41. 60

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar K. G. Westman
och Leo ansett, att nu ifrågavarande paragraf bort erhålla följande
ändrade lydelse:

1 mom. Finnes i fartyg eller å tåg tullpliktigt gods så förstucket
eller undandolt, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad,
dömes fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse
i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn
över fartyget eller tåget till böter, svarande mot högst dubbla beloppet
av den avgift, som för godset bort för statsverkets räkning erläggas till
tullverket, dock minst tio kronor.

Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare
haft kännedom om åtgörande, som förut sagts, straffes såsom
för olovlig varuinförsel.

Godset---förverkat.

2 mom. Böter---olovliga införande.

Därjämte hade samma reservanter ansett, att utskottets motivering
till 3 § bort erhålla den ändrade avfattning, reservationen visade.

Herr Westman: Jag ber att i fråga om denna paragraf få
yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Klefbeck: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare
därpå att kammaren skulle för ifrågavarande paragraf godkänna den
lydelse, som förordats i herrar K. G. Westmans och Leos vid utlåtandet
avgivna reservation; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 3 § av sammansatta bevillnings- och första
lagutskottet i utlåtande nr 5 framställda förslag till lag om straff för
olaglig varuinförsel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf den lydelse,
som förordats i herrar K. G. Westmans och Leos vid utlåtandet avgivna
reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Måndagen den 28 maj e. m.

61 Nr 41.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Promulgationsstadgandet.

Detta stadgande hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 juni 1923, då §§ 129—147 1 augusti 1923, då §§ 129—147
ävensom, såvitt de avse brott, var- ävensom, såvitt de avse brott, varom
i denna lag är fråga, §§ 168 om i denna lag är fråga, §§ 168
—174 i tullstadgan den 1 juli 1904 —174 i tullstadgan den 1 juli 1904
(nr 35) skola upphöra att gälla. ''(nr 35) skola upphöra att gälla.

Enligt avgiven reservation hade herr Björnsson ansett, att utskottet
bort föreslå, att lagen om straff för olovlig varuinförsel skulle träda i
kraft den 1 juli 1923.

Herr Nothin: Jag ber att i denna del få yrka bifall till den
av herr Björnsson avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. Enligt
Kungl. Maj: ts förslag skulle lagen träda i kraft den 1 juni. Det kan
naturligtvis icke medhinnas nu, men jag kan icke inse, att det skall vara
nödvändigt med ett så långt uppskov, som utskottet föreslagit, eller till
den 1 augusti. Ser man saken rent formellt, d. v. s. på de lagtekniska
möjligheterna, så tror jag mig kunna vitsorda, att det mycket väl medhinnes
att promulgera lagen till den 1 juli. För att få min uppfattning
bekräftad, vände jag mig till statsrådet Stridsberg, som är här närvarande,
och han vitsordade, att det ur ren lagteknisk synpunkt finnes
intet som helst hinder för att lagens ikraftträdande bestämmes till den
1 juli.

Herr Westman talade om, att man skulle behöva översätta lagtexten
till främmande språk och delgiva den utlandet, och i utskottets utlåtande
motiveras uppskovskravet på liknande sätt. Man säger där, att
det är tillbörligt med ett uppskov, enär det behövs någon tid, innan allmänheten
erhåller kunskap om de nya bestämmelserna.

Men ser man på de nya bestämmelsernas innehåll, så framgår detta
ju enbart av rubriken på lagen: »Lag om straff för olovlig varuinförsel».
Det är icke så, att denna lag förbjuder något, som förut varit tillåtet,
utan den endast belägger med strängare straff vad som redan nu är förbjudet.
Och jag kan då icke förstå, att det skulle vara nödvändigt med
så lång tid för ikraftträdandet för att de, som syssla med smuggling,
skola få klart för sig, att den kan bliva en allvarligare affär, än vad
den nu är.

Ja — 53;
Nej — 51.

4-21 §§.

Godkändes.

>''r 41. 62

Måndagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
om straff för
olovlig varuinförsel.

(Forts.)

Vi hava litet var genom tidningarna fått del av, hur smuggling bedrives,
och vi hava därav fått klart för oss, att det är en allvarlig affär,
som man måste sätta stopp för. Jag har under andra omständigheter
haft tillfälle att höra framställningar från tullmyndigheter och bevakningsmyndigheter
vid våra gränser, och dessa framställningar ha gått ut
på, att tillståndet är allvarligare än vad man i allmänhet tror. Det har
varit ett formligt nödrop från de ansvariga myndigheterna med begäran
att något måtte här göras och göras snabbt.

För den avgångna regeringen skulle det tett sig som önskvärt, att
lagens trädande i kraft sattes till den 1 juli; och jag är befogad meddela,
att även den nuvarande finansministern har den uppfattningen, att sakliga
skäl tala för att ikraftträdandet bestämmes till den 1 juli och icke
till den 1 augusti.

Jag ber, herr talman, att med anledning härav få yrka bifall till
herr Björnssons reservation.

Herr K1 e f b e c k: Herr talman! Att det icke skulle möta något
formellt hinder för lagens ikraftträdande den 1 juli, det voro vi fullt
på det klara med inom utskottet. Men vi ansågo oss vara skyldiga, att,
såsom herr Westman nyss anförde, taga hänsyn till alla dessa tjänstemän
runt hela Sverige, som skola tillämpa de nya bestämmelserna. Vi
ansågo, att de borde få någon rimlig tid på sig att lära känna vad den
nya lagen innehåller, då den ju dock skall tillämpas ofta under ganska
svåra förhållanden. Och vi ansågo också, att hänsynen till främmande
stater och deras intressen även borde i någon mån beaktas. Då vi vidare
trodde, att smuggling under den ljusare tiden icke med samma
framgång skulle kunna bedrivas, som då höstens mörker kom, trodde
vi, att faran att skjuta fram tiden till den 1 augusti icke skulle vara
så stor, som det möjligtvis vid första påseendet kunde synas.

Vi ha därför enat oss om utskottets förslag, till vilket jag får yrka
bifall.

Herr statsrådet Stridsberg: Herr talman! Då finansministern
är förhindrad att här närvara i afton, ber jag att få säga, att hänsyn
till de internationella förhållandena icke torde kunna innebära något
hinder för att låta lagen träda i kraft den 1 juli. Icke heller kan jag
finna, att hänsyn till tulltjänstemännen behöver vara avgörande härvidlag.
Tjänstemännen hava för övrigt fått sig tillsänd propositionen
och följa nog dess öde, så att de äro beredda att låta det beslut riksdagen
kommer att fatta träda i tillämpning den 1 juli.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av det under
behandling varande promulgationsstadgandet samt vidare därpå att
nämnda stadgande skulle godkännas med den ändring, som förordats
i den av herr Björnsson vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Måndagen den 28 maj e. m.

63 Kr 4L

Ingressen och rubriken.

Godkändes

Utskottets förslag till lag angående förbud i vissa fall mot införsel
av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
utlåtande nr 6 (nr 4) i anledning av Kungl. Maj : ts proposition med försälj„ings.
förslag till förordning om ändrad lydelse av 83 § 2 mom. i förordningen förordningen.
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Genom en den 6 april 1923 dagtecknad proposition, nr 227, som
av riksdagen hänvisats till bevillningsutskottet samt av nämnda utskott
överlämnats till behandling av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,
här nedan kallat utskottet, hade Kungl. Maj : t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag
till förordning om ändrad lydelse av 83 § 2 mom. i förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte med förklarande, att Kungl. Maj: ts ifrågavarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas,
för sin del antaga följande:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 83 § 2 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 (nr. 340) angående försäljning av rusdrycker Härigenom

förordnas, att 83 § 2 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker skall hava följande ändrade
lydelse:

83 §.

2. Är införsel av rusdrycker belagd med straff enligt gällande
bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende
meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljningen
av olovligt införda rusdrycker skall gälla vad i 90 § här
nedan stadgas.

Denna förordning träder i Denna förordning träder i
kraft den 1 juni 1923. kraft den 1 augusti 1923.

Jfr 41. 64

Måndagen den 28 mai e. m.

Ang. ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Reservation hade avgivits av herr Björnsson, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj: ts förslag oförändrat.

Herr Björnsson: Herr talman! Med anledning av det beslut,
som kammaren nyss har fattat i föregående ärende, skall jag be
att få föreslå, att promulgationsbestämmelsen måtte ändras till: »Denna
förordning träder i kraft den 1 juli 1923.»

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare därpå att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att promulgationsstadgandet i förordningsförslaget avfattades sålunda:
»Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923»; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 53, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för
kommuner att mot räntegottgörelse deponera penningmedel i riksbanken
;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna; nr

55, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
tillfällig löneförbättring under budgetåret 1923—1924 för en tjänsteman
i riksbanken samt vissa befattningshavare vid Tumba bruk;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,
i vad avser elfte huvudtiteln;

nr 57, i anledning av väckta motioner angående beredande av tillfälligt
lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet
m. fl., i vad avser elfte huvudtiteln;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst in. fl. pensionärer;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl.;

nr 62, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare hos riksdagen eller i dess verk;

nr 63, i anledning av framställningar om dyrtidstillägg åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare hos riksdagen eller
i dess verk;

nr 65, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott;
nr 66, angående vissa ändringar i bankoreglementet; samt

Tisdagen den 29 maj.

65 Kr ii.

nr 67, med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den
12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna bankoutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av förslag om åtgärder för nedbringande av
kostnaderna för riksdagstrycket.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett
annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 10,14 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 23, 24 och 25 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 256, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20
maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening
att förvärva fast egendom dels ock en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.; och

Första kammarens protokoll 1923. Nr 41. 5

Tisdagen den 29 maj.

Nr 41. 66

nr 258, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
för beredande av lokaler åt en hovrätt över Norrland ävensom i ämnet
väckta motioner.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

. '' . , . ''. : i l > [; l i ,t. •

Att herr borgmästare Rune på grund av lungaffektion (h. sidig
begränsad lunginflammation) är tills vidare förhindrad deltaga i riksdagsarbetet,
intygar

Stockholm den 28 maj 1923.

Richard Erhar dt. * ;

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 124, i anledning av väckt motion om anslag för anskaffning av
artillerimateriel från inhemska verkstäder;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg
åt viss tullpersonal;

nr 127, i anledning av väckt motion angående minskning i vissa
fall av statsbidraget till kommunernas arbetslöshetshjälp;

nr 128, i anledning av väckt motion om kostnadsfritt tillhandahållande
åt städer m. fl. samhällen av för statens räkning tillverkad sten;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för vissa arbeten för telegrafverkets
samt statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning
för bekämpande av arbetslösheten;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
dels till biträde inom finansdepartementet vid beredning av ärenden
rörande sparbanksväsendet, dels ock till bestridande av kostnaderna för
sparbanksinspektörens verksamhet;

nr 131, angående igångsättandet av arbetena å elektrifieringen av
statsbanelinjen Stockholm—-Göteborg;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för bekämpande
av arbetslösheten;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj: ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående tullverkets
utgiftsstater m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
till underhåll av särskild polis för uppdagande av olovlig införsel av
spritdrycker m. m.;

Tisdagen den 29 maj.

67 Sr 41.

nr 135 i anledning av Kungl. Majrts framställning angående avsättning
för budgetåret 1923—1924 till statsverkets fond av rusdrycks medel;

samt ...... . „

nr 136, i anledning av kamrarnas skdjaktiga beslut i fråga om lan

till svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen;

sammansatta stats- och bevillningsutskottets memorial:

nr 13 (nr 3), i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 10 (nr 2), i anledning av väckta motioner
om avskaffande av mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften
och folkskoleavgiften; samt

nr 14 (nr 4), angående ersättning åt utskottets sekreterare och

vaktbetjäning; . , , „ .

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av dels Kungl,
Maj: ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg dels ock
i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 58, med överlämnande till riksdagen
av förteckning över försålda kronoegendomar.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 44, andra lagutskottets utlåtanden
nr 21 och 22 samt memorial nr 28, jordbruksutskottets utlåtanden nr
54 oeh 55 ävensom särskilda utskottets memorial nr 7.

Herr Petrén, Bror, erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag får hemställa, att andra lagutskottets utlåtanden nr
21 och 22 måtte uppföras på föredragningslistan till kammarens sammanträde
torsdagen den 31 maj.

Denna hemställan bifölls,

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 8,17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nordiska Boktryckeriet, Stockholm 1923
625