1923. Första kammaren. Nr 31
ProtokollRiksdagens protokoll 1923:31
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1923. Första kammaren. Nr 31.
Torsdagen den 3 maj f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr talmannen tillkännagav, att juris doktorn och fil. licentiaten
C. G. Melander erhållit begärt entledigande från sin anställning såsom
notarie i kammarens kansli och att i följd av den sålunda uppkomnaledigheten
i kansliet befordrats till notarie kanslisten hos kammaren
E. A. Carlén samt antagits till kanslist notarien Harry August Palmer.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 130, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående anslag
till bestridande av tullavgifter för viss armé- och marinmateriel;
nr 131, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående befrielse
för regementspastorn (amiralitetspastorn) vid flottans station i
Karlskrona från skyldighet att hålla pastorsexpedition;
nr 132, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående förhöjd
livränta åt daglönaren A. S. Malmberg; samt
nr 133, i anledning av Kungl. Maj: ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
undersöknings- och försvarsarbeten å vissa malmfyndigheter.
Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 134, till Konungen i anledning av
väckta motioner om anslag till en personlig professur i estetik och litteraturhistoria
vid universitetet i Lund för professorn Albert Nilsson.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 135, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 24
februari 1922 angående särskild skatt å tobaksvaror, m. m.; och
nr 136, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter.
Forsla kammarens protokoll 1923. AV 31.
1
Nr 81.
2
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av
dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag om arbetstidens
begränsning dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 februari 1923 dagtecknad proposition nr 55, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj : t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om arbetstidens begränsning.
I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 166, av herr Leander;
inom andra kammaren:
nr 214, av herr Olsson i Ramsta m. fl.;
nr 217, av herr Berg i Karlskrona;
nr 218, av herr Johanson i Hörninge m. fl.;
nr 219, av herr Carlström i Helgagård;
nr 220, av herrar Karlsson i Grängesberg och Dahlén;
nr 221, av herr IJndman m. fl.;
nr 222, av herr Sjöström in. fl.; samt
nr 223, av herr Wikström.
Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan
i fyra med A—D betecknade punkter, av vilka den första innehöll
ett lagförslag.
Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade
Herr Petrén, Bror: 1 avseende å föredragningssättet tilllåter
jag mig hemställa:
att utlåtandet företages till avgörande punktvis, dock att punkterna
A och B behandlas i ett sammanhang:
att först föredrages det under A tillstyrkta lagförslaget, där så
erfordras, paragrafvis, med slutstadganden, ingress och rubrik sist;
att föredragningen måtte börja med § 1 och att vid behandlingen
av denna paragraf diskussionen må omfatta utlåtandet i dess helhet;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres;
att, sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställanden
i punkterna A och B måtte föredragas;
att, för den händelse det av utskottet tillstyrkta lagförslaget kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de
delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas
; samt
Torsdagen den 3 maj f. m.
3 Nr 31.
att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning
av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkterna A och B.
I dessa punkter hade utskottet hemställt,
A) att riksdagen, med förklarande av Kungl. Maj: ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga förslag till lag om arbetstidens begränsning, så lydande
som utlåtandet visade;
B) att motionerna nr 166 i första kammaren samt nr 214, 217.
218, 219, 220, 221, 222 och 223 i andra kammaren — motionerna nr
218 och 219 i vad desamma hänförde sig till det i propositionen innefattade
lagförslaget — måtte anses besvarade genom vad utskottet under
A) hemställt.
Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga reservationer. Enligt eu
av dessa hade herr zion Sydow, greve Spens, herr Magnusson i Skövde
och herr Sundling ansett, att utskottet i anslutning till herr Lindmans
m. fl.:s motion bort avstyrka bifall till den kungl. propositionen.
I en annan reservation hade herr Tjällgren och herr Persson i
Trången på anförda skäl hemställt,
1) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj: ts proposition nr 55;
2) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj : t
hemställa, att Kungl. Maj : t måtte verkställa utredning och förelägga
riksdagen därav föranledda förslag antingen om införande i arbetarskyddslagstiftningen
av sådana bestämmelser rörande arbetstidens begränsning,
som ur hälsosynpunkt kunde anses erforderliga inom vissa
yrken, eller ock om en särskild undantagslag av samma innebörd.
Herrar Under, Sigfrid Hansson, Thorherg, Hagman, Johanson
i Stockholm, Holmström i Stockholm och Svensson i Skönsberg hade
på åberopade grunder hemställt om vissa ändringar i det av utskottet
framställda lagförslaget.
Utskottets förslag till lag om
1 §■
Denna paragraf lydde sålunda :
(i Kung!. Maj:ts förslag:)
Denna lag äger tillämpning å
yarje rörelse, industriell eller icke,
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag,
för såvitt i rörelsen eller företa
-
arbetstidens begränsning.
(i utskottets förslag:)
Denna lag äger tillämpning å
varje rörelse, industriell eller icke.
så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenavledning eller annat
dylikt särskilt arbetsföretag,
för såvitt i rörelsen eller företaget
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 31.
4
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
get till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än
fyra arbetare.
Från lagens tillämpning undantagas
dock
till arbete för arbetsgivares räkning
i regel flera än fyra arbetare,
häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses i
a)—l) här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas: -
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande,
b) arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj,
c) arbete, som till sin natur är
så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,
d) arbete, som bedrives av staten,
e) arbete, som har till ändamål
att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller
att tillgodose annat därmed jämförligt
behov,
f) skeppstjänst, som omförmäles
i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,
g) skogsarbete samt kolning i
mila, ändock att arbetet icke är
att hänföra till skogsarbete, ävensom
flottning,
h) jordbruk jämte sådana därtill
hörande binäringar, vilka icke
bedrivas såsom självständiga företag,
ävensom trädgårdsskötsel och
djurskötsel, ändock att arbetet bedrives
utan samband med jordbruk,
i) arbete, som åligger trafikpersonal
vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,
b) arbete, som till sin natur är
så oregelbundet, att det icke kan
förläggas till bestämda tider,
c) arbete, som bedrives av staten,
d) arbete, som har till ändamål
att bereda sjukvård, fattigvård,
uppfostran eller undervisning eller
att tillgodose annat därmed jämförligt
behov,
c) skeppstjänst, som omförmäles
i lagen om arbetstiden å svenska
fartyg, ävensom fiske,
f) skogsarbete samt k Gilning i
mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom
flottning,
g) upptagning av torv samt tillverkning
arv bränntorv och torvströ,
h) jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag,
samt byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som nu
nämnts, ävensom trädgårdsskötsel
och djurskötsel, ändock att arbetet
bedrives utan samband med jordbruk,
i) arbete, som åligger trafikpersonal
vid järnväg, som är upplåten
för allmän trafik,
Torsdagen den 3 maj f. ni.
5 Nr 31.
j) arbete, som åligger biträde i
handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,
k) sådant arbete i hotell, restaurang
eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta
betjänande, samt
l) arbete, som åligger portvakt
och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.
j) arbete, som åligger biträde i
handelsbod, rakstuga, frisersalong
eller badinrättning,
k) sådant arbete i hotell, restaurang
eller kaférörelse, som är att
hänföra till allmänhetens direkta
betjänande, samt
l) arbete som åligger portvakt
och av honom väsentligen förrättas
i hans bostad.
I den av herr Linder in. fl. avgivna reservationen hade för nu
ifrågavarande paragraf förordats en lydelse, överensstämmande med
den av Kungl. Maj:t föreslagna.
Herr Karlsson i Grängesberg och herr Dahlén hade i ovanberörda
motion, nr 220 i andra kammaren, framlagt ett förslag till lag om arbetstidens
begränsning, vars 1 § hade följande avfattning:
Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt
särskilt arbetsföretag, vari arbetare på sådant sätt användes.
Från lagens tillämpning undantages dock
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana
förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande;
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.
Herr von Sydow: Herr greve och talman, mina herrar! Frågan
om en lagfäst begränsning av arbetstiden eller med andra ord om
S-timmarsdagens införande eller bibehållande i lagstiftningen har två
sidor, en internationell och en nationell. Jag ber att först få säga några
ord angående den internationella sidan av saken.
När förarbetena skedde till vår första 8-timmarslag, sålunda 1919
års lag, var man allmänt ense om att man icke borde gå till en sådan
lagstiftning här i landet, såvitt icke motsvarande lagbestämmelser infördes
i med oss konkurrerande industriländer. Detta framhölls med styrka
av kommerskollegium, detsamma vitsordades och underströks av
socialstyrelsen, som med hänsyn därtill höll före att det klokaste kanske
vore att antaga lagen i princip men att låta tiden för dess ikraftträdande
bero på motsvarande bestämmelsers genomförande utomlands.
Samma uppfattning omnämndes också i den kungl. propositionen, men
den dåvarande regeringen ansåg, att den lagfästa 8-timmarsdagen vore
att betrakta som ett så nära förestående allmänt internationellt faktum,
att man kunde utan våda genomföra lagen och så skedde också.
Vid sådana förhållanden synes det mig, att det första man har att
göra är att se till, huruvida den lagfästa 8-timmarsdagen verkligen blivit
ett internationellt faktum eller icke. De länder, som man väl när
-
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
Jo- 81. 6
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Förts.)
mast avsåg såsom med oss konkurrerande voro dels våra grannländer och
dels de stora industriella kulturländerna, alltså i första hand Finland,
Danmark, Norge och vidare England, Tyskland, Frankrike, Förenta Staterna.
Nu veta vi, att lagen är genomförd i Norge och Finland, men
inte i Danmark. Den är inte genomförd i England och Canada samt
icke i Förenta Staterna, men däremot gällande i Frankrike och Tyskland.
Man kan sålunda icke säga, att lagstiftningen har blivit generell.
Ifråga om de nu nämnda länderna väger det ungefär jämnt, det är
ungefär lika många som hava lagen och som icke hava den.
Emellertid säger man, att det i detta avseende icke blott kommer an
på lagstiftningen utan ännu mera på huruvida 8-timmarslagen faktiskt
tillämpas eller icke. lag ber därför att få säga några ord om förhållandena
härutinnan både i de länder, som hava lagen och de som icke
hava den.
Vad först England angår, är det ett faktum, att 8-timmarsdagen är
genomförd i de flesta kollektivavtal, i några är t. o. m. kortare arbetstid
stipulerad. Detta vidmakthålles ännu. Men anledningen till att det
icke gjorts några mera allvarliga bemödanden att få en ändring till
stånd härutinnan är otvivelaktigt de alldeles abnorma förhållanden, som
härska i England, med den där rådande stora arbetslösheten, som omfattar
mellan en och två miljoner människor. Vad tjänar det till att
utöka arbetstiden, när man icke har arbete, som räcker till för den korta
arbetstiden? Men då förhållandena en gång bliva mera normala, uppstår
frågan, huruvida England skall behålla denna arbetstid eller icke.
Därom tjänar det ingenting till att profetera, och det vill jag heller
icke göra.
Väd angår Förenta Staterna, torde herrarna veta. att 8-timmarslagen
där icke är genomförd. Åtta timmars arbetstid tillämpas på sina
ställen, i allmänhet inom den offentliga driften och vidare i några
industrier, meti icke i flertalet av dessa.
Förhållandet är ungefär detsamma i Canada.
Vad Tyskland angår, så utfärdades där 1918 en kristidsförordning,
som införde 8-timmarsdägen. Denna förordning har sedermera prolongerats,
men det är tvivelaktigt, om 8-timmarsdagen i verkligheten
upprätthålles eller icke. Därom hör man mycket olika uppgifter. Både
de tyska ämbetsverken och de tyska arbetsgivarföreningarna samt många
av arbetarorganisationerna vidhålla, att 8-timmarsdagen tillämpas, men
från enskilda hör man raka motsatsen. Förhållandena i detta avseende
ha särskilt intresserat regeringen i Holland, vilket land lider av konkurrens
från Tyskland. År 1921 utsände holländska regeringen en delegation
till Tyskland för att undersöka just denna sak. Denna delegation,
som bestod av ämbetsmän samt representanter för arbetsgivarna och
för arbetarna, kom i korthet sagt till det resultatet, att det var olika i
olika delar av Tyskland. I Berlin och trakterna däromkring Upprätthölls
8-timmarsdagen, men i Sachsen, södra Tyskland och västra Tyskland
kringgicks den däremot på det sättet, att arbetsgivarna med tillstånd
av fabriksinspektionen träffade avtal med sina arbetare om en perma
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
7 Jfr 31.
nent längre övertid. De gjorde sålunda t. ex. avtal på ett år om en
8-timmars arbetsdag med 2 timmars övertidsarbete varje dag. Detta
är i själva verket ett kringgående av arbetstidslagen, men det synes visst,
att så praktiserats och fortfarande praktiseras i mycket stor utsträckning.
Detta utlåtande väckte på sin tid gensagor särskilt från de tyska
fackföreningarna. Det är emellertid två år sedan dess, och sedermera
har rörelsen för utökning av arbetstiden under det nödtillstånd, som
råder i Tyskland, i hög grad tilltagit, så att man för närvarande lugnt
kan säga, att 8-timmarsdagen i regel icke tillämpas i den tyska industrien.
Vill man kontrollera detta, bör man gå till de tyska fackföreningarnas
organ, och där skall man få se mycket oförbehållsamma uttalanden
i detta avseende. Härom dagen föll i händerna på mig de tyska
glasarbetarnas organ »Der Fachgenosse». I denna tidning uttalade en
tysk socialdemokratisk riksdagsman, att han måste bestrida, att 8-timmarsdagen
vore ett band på den tyska industrien, det kunde den icke
vara, eftersom den faktiskt i regel icke tillämpas. Han påstod, att av
de arbetare, som enligt den officiella statistiken falla under tariffavtalen,
är det åtminstone nio tiondelar, som icke arbeta på den lagstadgade
tiden utan på en tid, som är särskilt överenskommen med arbetsgivarna.
Var och en, som är i tillfälle att på ort och ställe studera förhållandena,
torde nog finna, att detta i huvudsak är riktigt.
Gå vi sedermera till Frankrike, så genomfördes där 8-timmarslagén
under en panikstämning år 1919 med den allra mest knapphändiga utredning.
På grund därav kunde man icke antaga en detaljerad lag, utan
man nöjde sig med att fastställa själva principen i lagen, och .sedermera
låta dess tillämpning inom de olika industrierna bero på särskilda dekret,
som utfärdades av regeringen, efter det arbetsgivar- och arbetareorganisationerna
blivit hörda. Sådana dekret äro också utfärdade för större
delen av industrien, men icke för hela. De vilade i början på grundvalen
av ett ganska noggrant iakttagande av 8-timmarslagen, men systemet
var i alla fall vida fördelaktigare än den svenska lagens schematiska
bestämmelser, ty även i dekreten togs viss hänsyn till industriernas
olika behov, så att man för vissa specialarbetare och för vissa tillfällen
medgav en längre permanent arbetstid. Man kan, ifall man följer
dekreten, spåra, huru de alltjämt mildras, och man kan därur utläsa,
huru rörelsen mot 8-timmarslagen vinner i styrka. Den har blivit upphävd
ifråga om ett par branscher, för sjöfolket och faktiskt även för
järnvägsdriften, och i andra fall har den blivit avsevärt mildrad.
Detsamma är förhållandet i Belgien. Där är lagstiftningen ordnad
som i Frankrike, och dekreten hava utvisat en betydande mildring. I
februari och mars månader var det knappast en vecka, som gick, utan
att jag fick mottaga nya dekret från Belgien, vilka alla innehöllo dispens
från 8-timmarslagen för vissa industrier.
Gå vi sedermera till Holland, så har i detta land 8-timmarslagen
faktiskt upphört att i huvudsak tillämpas. Ursprungligen antogs 1919
en lag om 45 timmars arbetsvecka, men nu har godkänts en lag, som
höjt den ordinarie arbetstiden till 48 timmar i veckan och tillika givit
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 8
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
regeringen rättighet att meddela dispens från denna arbetstid, där det
behövs, och dispens anses böra medgivas i alla sådana fall, där inan befarar
konkurrens från Tyskland. Nu torde det knappast finnas någon
viktig industrigren i Holland, där man icke kan befara konkurrens från
Tyskland, och detta har lett till att 56 timmars arbetsvecka är det vanliga
inom den verkliga industrien i Holland.
Vad Schweiz beträffar, infördes där också en 8-timmarslag, men
den ledde till mycket menliga följder för industrien, och under 1922
ändrades lagen därhän, att regeringen fick rätt att under särskilda krisförhållanden,
efter det arbetsgivar- och arbetarorganisationerna blivit
hörda, utsträcka arbetstiden till 54 timmar i veckan, och att även i
andra fall, där förhållandena påkallade det, medgiva samma arbetstid.
Man avsåg härmed faktiskt ett upphävande av 8-timmarslagen, vilket
den nya lagen också i verkligheten innebar. Den har emellertid ännu
icke trätt i kraft, därför att det enligt den schweiziska författningen har
begärts folkomröstning i frågan, och därmed måste lagens ikraftträdande
uppskjutas, tills folkomröstningen skett.
Då utskottet säger, att lagen icke blivit upphävd i något land, där
den antagits, är detta alltså en sanning med modifikation, ty så har
skett i Schweiz, om också ändringen icke trätt i kraft, och i Holland,
där lagen icke längre tillämpas. Vidare är att nämna ett land, som utskottet
kanske icke fäst sig vid, nämligen Jugoslavien. Där antogs efter
kriget en 8-timmarslag att gälla för industrien, men den ändrades för
ett par år sedan därhän, att den icke skulle avse verkstadsindustrien
samt över huvud icke någon verksamhet, som ej sysselsatte mer än
,15 arbetare. Med kännedom om hur obetydligt utvecklade industriförhållandena
äro i Serbien kan man med allra största sannolikhet betrakta
detta som liktydigt med lagens upphävande.
I Polen, för att nu gå vidare, har man valt ett mera originellt sätt.
Där gäller lagen, men regeringen har föreslagit riksdagen, att under
två års tid det icke skall få ske några åtal för överträdelse av lagen.
Ifall vi resumera denna redogörelse, som jag är rädd, att herrarna
hava funnit något för lång, så ser man, att det knappast finns något
land, som genomfört 8-timmarslagen, där man icke nu söker komma
från den på ett eller annat sätt. Man finner, att det är tre olika system,
som begagnas för detta ändamål. Antingen upphäver man lagen, vare
sig formellt eller icke fullt formellt, såsom i Schweiz, Nederländerna
och Jugoslavien, eller underlåter man att tillämpa den och ser genom
fingrarna med att arbetsgivare och arbetare enligt överenskommelse
sinsemellan handla fullständigt emot lagen, såsom i Tyskland, eller
också tillämpar man — där man har det nyss omtalade systemet med
dekret — den taktiken, att man mildrar dekretens bestämmelser för
industrierna, så att lagen åtminstone icke blir fullständigt genomförd.
Den rörelse, som omedelbart efter kriget med mycket stor kraft utvecklade
sig för genomförande av 8-timmarsdagen i de olika ländernas lagstiftning,
har i själva verket avstannat, och utvecklingen går nu åt motsatt
håll.
Torsdagen den 3 maj f. m.
9 Jfr 81.
Nu ber jag också att något få komma in på frågan, huruvida vi
som medlemmar av nationernas förbund hava några förpliktelser att
hos oss genomföra 8-timmarslagen, och vill då något erinra om hur det
förhåller sig i detta avseende. Enligt fredstraktaten skola de länder, som
gå in i nationernas förbund, verka för goda sociala anordningar för
arbetarna, varibland särskilt nämnes 8-timmarsdagen, och de skola därför
tillhöra en internationell förening med årliga arbetarkonferenser,
där man skall antaga dylika bestämmelser för hela världen. Den första
konferensen ägde rum i Washington 1919. Där antog man också ett
förslag till en internationell konvention, avsedd att gälla för alla de 42
stater, som voro representerade i Washington. Man hade ett utkast
till konvention, som var utarbetat på engelskt håll men som emellertid
var sådant, att det icke kunde användas, det var för mycket lagt efter
engelska synpunkter. Man måste därför på den korta tid, som stod till
buds, skriva ett nytt konventionsförslag. Därtill saknade man nödig
både tid och utredning, och konventionen blev därför icke sådan, att
den hade någon utsikt att vinna något allmännare bifall. Det har den
heller icke gjort. Den är i själva verket för närvarande endast gällande
i två länder. Det ena är Brittiska Indien. Men, mina herrar, i
detta land är 8-timmarslagen endast tillämplig på sådana företag, som
.sysselsätta över 50 arbetare, och dessa ha lov att hålla 60 timmars
arbetstid i veckan. Det är något evfemistiskt att beteckna detta som
en 8-timmarslag! Det andra landet är Tjeckoslovakiet, där 8-timmarslagen
gäller utan begränsning. Det är det enda land, där den för närvarande
faktiskt tillämpas. Sedan har den antagits av Rumänien, Bulgarien
och Grekland att träda i kraft 1924 eller längre fram. Men saken
är icke riktigt ordnad för dessa länder heller, därför att de ha sina
inhemska lagar och förordningar om arbetstiden, vilka icke stämma
med konventionen. Nu återstår alltså att se, hur man där kommer att
göra, om man skall ändra de inhemska lagarna, så att de bliva i överensstämmelse
med konventionen, eller om man med den fördomsfrihet, som
ibland kommer till synes hos de sydländska folken i sådana frågor, skall
låta de icke överensstämmande författningarna samtidigt äga tillämpning.
Det är icke omöjligt, att det senare på sina ställen blir fallet.
Nu skall man emellertid under ledning av den internationella
arbetsbyrån arbeta vidare på denna fråga. Jag är emellertid för min
enskilda del fullkomligt övertygad om, att den är olöslig. Det går icke
för sig att genomföra en och samma författning med lika bestämmelser
angående arbetstiden i så vitt skilda länder som t. ex. de skandinaviska
staterna, de sydamerikanska republikerna, Japan och andra länder.
Detta kommer icke att lyckas. Det är icke endast de ekonomiska och
sociala förhållandena, som äro för skilda åt, utan uppfattningen om
rätt och sed är även så olika, att en och samma lag för så olika folk
icke går att tillämpa, lag är fullt övertygad om, att vi icke komma
därhän.
Nu äro vi ju emellertid med i nationernas förbund, och då är
frågan, hur vi skola göra, och om vi nu hava rättighet att låta vår
Lagförslag
om arbets ti
dens begräns
ning.
(Forts.)
Nr 31. 10
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
8-timmarslag falla eller icke. Sista gången denna fråga var före i
denna kammare eller år 1921 rörde det sig om ett upphävande av den
då gällande 8-timmarslagen. Då ansåg jag för min del, att man svårligen
kunde göra det med hänsyn därtill, att vi nyss förut gått in i
nationernas förbund och att den tid, inom vilken konventionen i
Washington skulle ratificeras, ännu icke var utlupen, så att man ännu
icke med visshet kunde säga, att försöket att genomföra en internationell
lag hade misslyckats.
Men nu ligga förhållandena annorlunda. Man kan nu konstatera
att, om man undantager Tjeckoslovakiet och möjligen Bulgarien samt
några andra mindre betydande stater, det icke finns några länder, som
känna sig bundna av dessa förpliktelser. England, som ursprungligen
gått i spetsen för hela denna rörelse och på vars initiativ dessa bestämmelser
tillkommit, har bestämt vägrat att ratificera konventionen och
att genomföra en nationell åttatimmars arbetslag. I Amerika har det
aldrig varit tal om det, där har man stäilt sig absolut utanför denna
fråga. Ifall herrarna läsa motiven till fredstraktaten i Versailles, däri
dess bestämmelser återfinnas, skola herrarna finna, att en förutsättning
för att hava någon förpliktelse att upprätthålla sådana bestämmelser
är, att de övriga konkurrerande länderna även upprätthålla dem.
Det var därför man lade det så, att det skulle bliva en konvention, gällande
för hela världen. Som saken nu ligger och då de andra länderna
icke velat gå med på saken, kan jag icke inse, att vi hava någon förpliktelse
för vår del att fullfölja den.
Kommer jag sedermera till frågans läge ur inhemsk synpunkt, så
ber jag få säga herrarna, att, som herrarna veta, det verkställts en utredning
om följderna av åttatimmarslagen under den tid den varit gällande.
Denna utredning har verkställts dels av kommerskollegium beträffande
de ekonomiska konsekvenserna av lagen och dels av socialstyrelsen
angående de sociala följderna av densamma. Nu hava båda
dessa ämbetsverk erinrat — vilket är fullkomligt sant -— att förhållandena,
sedan lagen trädde i kraft, varit så abnorma, att det icke låter
sig göra att med absolut säkerhet draga några slutledningar av rön
under dessa tider. Men ehuru detta är riktigt, kan man, om man också
icke kommer till alldeles bestämda siffror och linjer, i alla fall fullt
tydligt se, varåt utvecklingen bär. Kommerskollegium har gjort en utredning
beträffande den av 8-timmarslagen föranledda kostnadsökningen,
avseende dels anläggningar med bibehållen produktion, således med
ökat arbetareantal, och dels företag med minskad produktion, där således
ingen personalökning förekommit. Resultatet har blivit att produktionskostriadsökningen
varit i det förra fallet 3,1 °/c och i det senare
7,9 %. Jag har hört flera personer säga: »Där ser man, vilken liten
ökning i'' kostnaderna det är som lagen medfört, 3—7 % ökning betyder
icke så mycket!» Ja, men detta är ett fullkomligt misstag, tv, om man
undersöker, hur denna produktionskostnadsökning ställer sig i relation
till det i. företagen investerade kapitalet, får man helt andra siffror.
Därom säger kommerskollegium att för företag med bibehållen produk
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
11 >''r 31.
tion kostnadsökningen belöper sig i medeltal till-58 % av de beräknade
räntorna på kapitalet, och att för företag med minskad produktion samma
ökning utgjorde i medeltal 79 % av räntorna å kapitalet. Därav
kunna herrarna finna, vilken oerhört allvarsam sak hela detta experiment
är, i hur hög grad lagen hotar det svenska näringslivets bärighet. Låt
vara, att icke utredningen är absolut, låt vara, att man i stället för 79 %
-— den siffran kanske icke är riktig — bör sätta 75 % eller 70 % eller
något sådant, så är det i alla fall i stort sett så, att siffrorna och deras
beviskraft icke kunna ifrågasättas och de visa vilken oerhörd tunga för
det svenska näringslivet 8-timmarslagen är. Detta är kärnpunkten i hela
denna sak. Har åttatimmarslagen under det betryck och de svåra tider,
som vi leva i, ökat depressionen i avsevärd grad? Ja, det framgår av
denna utredning, att den har gjort det. Den har gjort det i mycket
tyngande omfattning.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Från socialdemokratiskt håll har det sagts, att arbetsgivarna påstå,
att hela det nödtillstånd, i vilket Sverige befinner sig, kommer av
åttatimmarslagen. Det har jag icke hört några arbetsgivare såga, och
allra minst har jag sagt det själv. Det är ju givet, det veta vi ju, att
detta nödtillstånd i första hand beror på det oerhörda prisfallet på
våra produkter, men i denna situation hava vi på grund av åttatimmarslagen
icke kunnat komma i ekonomiskt jämnviktsläge därigenom, att vi
icke kunnat tillräckligt minska produktionskostnaderna, vilket vi kunnat
gorå, om icke åttatimmarslagen funnits. Däri ligger, att åttatimmarsdagen
är en väsentligen bidragande anledning till den svåra depression,
som nu råder här i landet och under vilken vi alla lida. Hade
vi icke haft den, skulle det ekonomiska tillståndet hava varit bättre här
i landet, avsevärt bättre för näringarna och för arbetarna.
Kommer man sedan till de lyckliga sociala följderna av åttatimm
ar slagen, så skulle jag först vilja fråga, ifall herrarna på allvar tro
på dem. Jag skall dock icke framställa den frågan. Jag skall nöja mig
med att säga såsom utskottet säger, att dessa följder icke kunnat konstateras.
Vidare säger utskottet, att detta har sin förklaring däri, att
det varit under så kort tid lagen gällt och att sådana verkningar icke
framträda på några år. Däri ligger naturligtvis någon sanning, men jag
vill på samma gång säga herrarna, att det är en fullkomlig illusion att
tro, att ifall man vidtager åtgärder, som i hög grad sänka ett folks levnadsstandard,
dessa åtgärder på samma gång skola hava goda sociala
följder. Det är en motsägelse och så sker icke, ty villkoret för goda
sociala förhållanden är i själva verket goda ekonomiska förhållanden.
Nu har det sagts, bland annat, att man icke skall rubba på åttatimmarsdagen,
därför att den bär under decennier varit ett önskemål för
arbetarna, åttatimmarsdagen har varit den symbol, under vilken de samlats,
och då vi nu fått denna lagstiftning genomförd, skola vi icke taga
bort den. Ja, det är alldeles riktigt, att det skulle väcka en mycket stor
misstämning och förbittring hos arbetarna, ifall man Upphävde lagen,
men detta beror i själva verket på den socialademokratiska taktiken, icke
så mycket den socialdemokratiska taktiken för närvarande som fastmer
Kr 81. 12
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begräns
ning.
(Ports.)
när rörelsen var yngre.. Då gällde det att bland arbetaremassorna sprida
ett allmänt missnöje med de förhandenvarande förhållandena, ocli
då inpräntades det alltid i arbetarna att arbetet var ett ont och en olycka,
arbetarna kallades i den socialdemokratiska pressen icke för arbetare,
utan för »arbetsslavar», och varje människa, som arbetade under någon
längre tid, framställdes såsom en martyr. Därmed fick man så småningom
in den uppfattningen hos arbetaremassorna, att arbete var ett
ont. Förhållandet är ju det alldeles motsatta, ty vi veta ju att arbetet är
en välsignelse och det enda som ger livet något verkligt värde. Sedan
man fått nämnda uppfattning spridd bland arbetarna, hava de också
fått den övertygelsen, att det är en sådan utomordentlig fördel för
dem att arbeta 48 timmar i veckan i stället för t. ex. 51 timmar i veckan.
Jag vill säga herrarna, att det väl icke är många här i denna kammare,
som icke i sin ungdom och i sin medelålder arbetat åtta timmar om
dagen och mera, och som icke farit illa av detta. Det torde väl finnas
åtskilliga av herrarna, som göra det ännu och som icke anse sig vara
några martyrer. Hela denna uppfattning är fullkomligt grundfalsk,
och jag håller med en liberal tidning, Stockholms-Tidningen, som i går
yttrade sig i saken och sade, att den tiden måste komma, när arbetarna
själva förstå, att åttatimmarsdagen icke är något att sträva efter utan
tvärtom, och då kommer lagen också att falla, om icke förr.
Så säges det, att ifall åttatimmarsdagen upphäves nu, finge man
mycket stora arbetsstrider. Ja, det är möjligt. När arbetstidslagen kom
till, sades det, att den skulle framför allt främja arbetsfreden, men den
framkallade i stället de största och envisaste arbetsstrider som vi haft
sedan år 1909. Emellertid vill jag säga, att det är klart, att, ifall
lagen nu upphäves, kollektivavtalen i de stora industrierna icke komma
att upphöra, och man har helt visst på arbetsgivaresidan icke någon
tanke på att omedelbart få arbetstiden tillbaka till den förutvarande.
Där kommer den sålunda att åtminstone tills vidare vara oförändrad,
men det finns en massa gränsområden, en mängd områden utanför den
verkliga fabriksindustrien, där det vore av stor fördel att få lagen upphävd.
Även inom fabriksindustrien skulle därigenom skapas tillfällen
att ingå överenskommelser i speciella fall, vilket skulle kunna lända industrien
till båtnad.
Jag ber vidare att få säga några ord direkt om utskottsförslaget.
Utskott stör slag et omfattas ju endast av två medlemmar av utskottet.
De utgöra majoriteten, och dessa medlemmar äro utskottets mycket
ärade ordförande, herr Petrén, och vidare herr Karlsson i Gasabäck,
men egentligen bör man också räkna dit herr Hult, tv han är skiljaktig
från dem endast i en viss punkt. Jag skall därför gärna säga, att majoriteten
består av dessa tre personer och jag förstår, att utlåtandet i
huvudsak är ett verk av utskottets ordförande. Detta senare är långt
ifrån att vara något nedsättande omdöme om utlåtandet, tvärtom visar
denna omständighet, att utlåtandet är resultatet av ett mycket omsorgsfullt
arbete och en ärlig strävan att göra det bästa av förhållandena, dock
på grundval av bibehållandet av åttatimmarslagen. När jag läst be
-
Torsdagen den 3 maj f. in.
13 Nr SI.
tänkandet, har jag icke kunnat underlåta att för mig själv beklaga, att
herr Petrén aldrig varit industriledare och aldrig, efter vad jag tror,
haft någon intim praktisk beröring med industrien. I sådant fall hade
nog utlåtandet varit annorlunda. Däremot har herr Petrén under sin
verksamhet såsom domare på landet förvärvat en god insikt om förhållandena
hos den jordbrukande befolkningen. Man ser nu också, hur
utlåtandet har lagts tillrätta särskilt för jordbruket. När jordbrukets
intressen varit ifråga, hava de blivit tillgodosedda, industriens hava däremot
icke blivit det. Jag har icke det allra ringaste emot, att man tillgodoser
jordbrukets intressen. Det gläder mig tvärtom i hög grad, att
man gjort så, men jag tycker, att industrien även skulle kunna hava
fått något med och att man kan ömma för industrien också, när man
ömmar för jordbruket, ty i själva verket äro båda dessa näringar f. n.
nödlidande.
Se vi på de ändringar, som föreslagits av utskottet, så är det
först en tolkning av begreppet »fyra arbetare» i det undantag från lagen,
som vi väl känna. Där har utskottet en tolkning, som är mycket
riktig och som avser att hindra en alldeles för sträng bokstavstolkning,
som arbetsrådet förut gjort sig skyldigt till. Denna ändring som är
mycket bra, har skett för jordbrukets skull! Vidare finnes det undantag
för byggnadsarbete för jordbrukets behov, vilket alltså icke faller
under lagen. I detta fall gäller det ju också jordbrukets behov! Vidare
är det torvindustrien, som undantages från lagen. Den industrien står
så nära jordbruket och sammanhänger så med detta, att den bör undantagas
från lagen. Man ser av allt detta, hur det lagts tillrätta för
jordbruket.
Har då industrien icke fått något? Jo, den har fått ett litet ben,
nämligen en förhöjning av övertidstiden, en höjning av maximum för övertid.
Nåja, det kan ju vara av värde! Det kan vara av värde i allmänhet
för sådana industrier, som syssla med entreprenader eller med stora
leveranser, som skola vara färdiga på viss tid och även i vissa andra fall
t. ex. rörande arbete i hamnarne, men i stort sett är en sådan övertid,
som man endast tillfälligtvis får använda, icke av så stort värde, därför
att övertiden är så dyr och arbetsgivarna måste försöka att om möjligt
undvika denna fördyring. En annan sak blir naturligtvis, om man såsom
i Tyskland kan få sig tillförsäkrat en permanent daglig övertid under
t. ex. ett helt år, då kan man lägga betalningen därefter.
Det har varit andra specialyrkanden beträffande industrien, som
med styrka framhållits, men icke kunnat tillvinna sig utskottets gillande,
till exempel frågan om undantag för .säsongindustrien. Det är ett
mycket angeläget behov, som det skulle hava varit av mycket stort gagn
för en stor del av näringslivet i vårt land att få tillfredsställt. Vidare
har det t. ex. varit frågan om att vid tretimmarsskift i kontinuerlig
drift få slippa vara beroende av arbetsrådets prövning.
Frågan om undantag för en del näringar, som falla utom den egentliga
fabriksindustrien, men som nu onekligen äro mycket illa ställda
har också varit före. Jag vill sålunda t. ex. påpeka, att två medlem
-
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Sr 31. 14
Torsdagen den 3 maj f. m.
Logförslay
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
mar av socialstyrelsen avgivit en reservation, som livligt understötts av
kommerskollegium, däri man yrkade, att handelns arbetare skulle undantagas
från lagens tillämpning. Nu är det så i butikshandel att de, som
hava till uppgift att direkt tjäna allmänheten, icke falla under lagen,
medan de övriga göra det, alltså de, som äro sysselsatta å lagren eller
som syssla med att forsla varor och sådant. Allt detta är eu enda sammanhängande
arbetsprocess, som måste ske samtidigt, och enligt min
tanke är det fullkomligt oförnuftigt att låta handeln i butikerna få försiggå
men att stoppa verksamheten på lagren eller hemforslingen av
varorna. Man har begärt, att samma bestämmelse skulle gälla beträffande
båda dessa kategorier arbetare, men man har icke lyckats få detta
genomfört. Förhållandet är alldeles detsamma beträffande restaurantyrket.
De, som äro avsedda för allmänhetens direkta betjänande, falla
icke under lagen, men kökspersonal och sådana arbetare göra det. Det
vållades ju då de allra största olägenheter därav att, när restauranten
varit öppen under åtta timmar, serveringen får fortgå, medan man i
köket antingen skall upphöra att arbeta eller också sätta till ny personal,
vilket senare man i regel icke kan göra, dels av ekonomiska skäl
— en mängd restauranter skulle upphöra i sådant fall — och dels därför
att man icke har tillgång till så många kockar och kokerskor, som
man skulle behöva. Lagen är i själva verket icke möjlig att tillämpa
på denna rörelse. Jag hör herrarna fråga, hur går det då f. n. ? Jo,
den tillämpas icke där, den kringgås, och det vore mycket bättre att
upphäva den och låta restauranterna helt komma undan lagen.
Ja, mina herrar, jag kanske har talat längre än jag egentligen
ämnat, men jag skall icke fortsätta längre nu, utan jag skall strax
sluta. Innan jag gör det, ber jag att få säga några ord om en särskild
sak. Det förekommer i utskottsutlåtandet utom den reservation, som
avgivits av oss högermedlemmar, en annan reservation med avslagsyrkande.
Den är avgiven av representanter för bondeförbundet. Dessa
reservanter hava yrkat, att man vid avslaget å propositionen måtte
knippa begäran om en revision av yrkesfarelagen, därvid särskilt skulle
tagas hänsyn till att för sådana yrken, som äro hälsofarliga eller där
längre arbetstid eljest är vådlig, undantagsbestämmelser måtte meddelas.
Jag har icke varit med om detta yrkande, därför att jag anser
det vara alldeles onödigt; arbetet med en sådan revision pågår redan
och i fall åttatimmarslagen nu upphör, komma automatiskt nämnda
synpunkter att tagas i betraktande vid denna revision. Det är sålunda
icke därför att jag bär någon annan mening än reservanterna i den
punkten, utan därför att jag anser att en sådan begäran är överflödig,
som jag icke varit med om deras reservation.
Jag ber, herr greve och talman, att få yrka avslag å Kungl. Maj: ts
proposition samt utskottets utlåtande och bifall till den reservation, som
avgivits av mig och tre andra medlemmar i utskottet.
Herr Thorberg: Herr talman! I den exposé, som herr von
Sydow gav om åttatimmarsdagens tillämpning i olika länder, glömde
Torsdagen den 3 maj f. m.
15 >r 31.
han för sill del nämna något om förhållandena i ett land, nämligen i
Sverige. Han undvek att framhålla, hurusom vår åttatimmarsdag för
närvarande ger rätt till övertidsarbete med icke mindre än 30 timmar
per månad, under det att i allmänhet sådant medgivande om övertidsarbete
icke förekommer uti den utländska lagstiftningen. De överenskommelser,
som sålunda nu hava blivit träffade i olika länder antingen
på så sätt, att det har skett i form av avtal mellan arbetarna och arbetsgivarnas
organisationer, eller ock i form av dekret från myndigheternas
sida, hava närmast haft till syfte och innebörd att åstadkomma möjlighet
för industrin att vid behov utföra övertidsarbete. Sålunda har ingenting
annat skett i den utländska lagstiftningen än det, som man redan
i förväg förutsett hos oss, och varefter man inrättat vår lag. I övrigt
är det ju givet, att man i Belgien och Tyskland på grund av de förhållanden,
som krigets efterverkningar där medfört, har större behov
av att något utöka övertidsarbetet än vad fallet är hos oss. Ett är ju
visst, att de med oss på annat sätt konkurrerande länderna, t. ex. England
och våra grannländer i Skandinavien, icke tillämpa längre arbetstid
än vad som göres här i Sverige.
När man läste de utredningar, som äro bifogade den kungl. propositionen,
fick man ett bestämt intryck av, att det skulle vara omöjligt
att här framkomma med något avslagsyrkande på fortsatt tillämpningav
lagstiftningen på detta område, ty dessa utredningar giva icke enligt
min uppfattning något som helst stöd för riksdagen att därpå grunda
ett beslut att ej längre tillämpa åttatimmarsdagen. Socialstyrelsen ger i
stället i sitt utlåtande en mycket bestämd kategorisk förklaring, att arbetstidslagens
ekonomiska verkningar icke rättvisligen kunna bedömas
på grund av de exceptionella förhållanden, som hava varit rådande bältros
oss under den tid, lagen varit i tillämpning. Den förklarar, att lagens
verkningar icke kunna bedömas. Man kan alltså icke bedöma, huruvida
lagens verkningar varit av godo eller ondo. Den ekonomiska utredning,
som har gjorts av kommerskollegium, vilar sålunda på lösa
grunder. Förhållandena hava varit sådana, att icke något verkligt stöd
och några verkliga fakta kunna utvinnas genom en utredning. Hela den
ekonomiska utredningen från kommerskollegiums sida har sålunda enligt
mitt förmenande ingalunda det värde, att man därpå kan grunda
ett beslut.
Då herr von Sydow likväl åberopar denna utredning till stöd för
sitt yrkande, så måste han ju — även han — göra en reservation för
utredningens tillförlitlighet, men han ansåg dock, att man ändå, så att
säga, hade på känn, att arbetstidslagen medverkat till ett fördyrande av
produktionen. Han försökte få fram detta genom att sätta de teoretiskt
framkonstruerade siffrorna i samband med aktiekapitalets storlek. Jag
utidrar, om man över huvud taget har rätt att se problemet på det sättet.
Är det icke i stället så, att man bör se saken på det sättet: kunna människorna
med de tekniska hjälpmedel, som nu stå dem till buds, tillverka
tillräckligt med förnödenheter, tillräckligt med varor för sin bekvämlighet?
Ja, är det så, att de kunna det, då behöva naturligtvis icke män
-
Lagförslqg
om arbetstidens
begr falsning.
(Forts.)
Nr 31. 16
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
niskorna arbeta längre än vad som nu sker. Är det någon, som har sökt
påvisa, att vi med nuvarande tekniska hjälpmedel icke skulle kunna producera
tillräcklig mängd av förnödenheter för människornas behov?
Nfej, det har ingen sökt påvisa. Ingen har velat förneka möjligheten
av att människorna nu med de hjälpmedel, som stå dem till buds, kunna
producera tillräckligt av förnödenheter med en arbetstid av åtta timmar.
Så länge icke sådant bevis kan framställas, så länge komma vi från
arbetarehåll att göra ett bestämt motstånd mot varje förlängning av den
arbetstid, som nu är lagfästad. Det må vara, herr von Sydow, att arbetet
är en välsignelse. Jag är enig med honom därom, ifall man arbetar under
rimlig tid och under rimliga proportioner, men det är icke en välsignelse,
om man tvingar människor att stå i mekaniskt arbete så långtid
under dygnet, att hela deras familjeliv blir förstört och hela deras
möjlighet till kulturell utveckling omöjliggöres. Genomförandet av
åttatimmarslagen har medfört för arbetarna väsentliga sociala fördelar,
och det är ett erkännande, som också gives från socialstyrelsens sida.
Arbetarna hava faktiskt genom den förkortade arbetstiden vunnit
möjlighet till bättre hemliv och till ökat kulturellt arbete, och de kunna
nu förskaffa sig mera insikter i samhälleliga och andra angelägenheter.
Jag ber som stöd för detta få erinra om vad som har påvisats från
Arbetarnas Bildningsförbunds sida. Bildningsförbundet säger: »huruvida
den förkortade arbetstiden verkligen varit av betydelse för arbetarnas
självbildningsarbete torde efter endast två arbetsårs erfarenhet
vara för tidigt att med bestämdhet yttra sig om. Som av nedanstående
statistik, liksom av A. B. F :s verksamhetsberättelse i övrigt, framgår
emellertid, att arbetarnas aktiva deltagande i bildningsarbetet högst betydligt
ökats från och med arbetsåret 1919—20, d. v. s. samtidigt med
att 8-timmarslagen trätt i kraft. Visserligen skulle detta hastiga uppsving
möjligen kunna vara rent tillfälligt eller bero på den ökade agitationen.
Det är dock svårt att komma ifrån, att det skulle sammanhänga
med och framför allt bero på den kortare arbetstiden.» Detta skrevs i
denna försiktiga form därför att man icke ville bliva slagen på fingrarna,
för den händelse man misstog sig. Utvecklingen har emellertid visat,
att de antaganden, som då gjordes, hava vidare bestyrkts. Bildningsförbundet
framhåller vidare: »vad studiecirkel verksamheten angår har antalet
verksamma cirklar under de sex första arbetsåren 1912—19 ökats
med i medeltal 76 studiecirklar pr år (största ökningen 1916—17 var 97
cirklar), under det ökningen arbetsåret 1919-—20 var 296 och arbetsåret
1920—21 286.» — Fn tredubbling har sålunda skett omedelbart efter det
åttatimmarslagen kom i tillämpning. — »Antalet aktiva medlemmar i studiecirklarna
visade likaledes en jämn stegring från 1912—19 med i medeltal
993 medlemmar pr år, under det antalet 1919—20 ökades med 4,511
medlemmar och 1921—22 med 4,243 medlemmar. Vad bokförvärvsbeloppen
angår, är i detta sammanhang av intresse den del därav, som utgöres
av lokala tillskott, ej vad som tillskjutits av stat, landsting och
A. B. F. Under åren 1912—19 ökades i genomsnitt de lokala tillskotten
med kr. 2,380 : 86 pr år, under det ökningen 1919—20 var kr. 12,500 : 32
Torsdagen den 3 maj f. m.
17 Nr 31.
och 1920—21 kr. 19,736: 14. Arbetsåret 1921—22, som ännu ej avslutats,
har att uppvisa liknande ökning som de bägge sista åren.
Också föreläsningsverksamheten uppvisar ett motsvarande uppsving arbetsåret
1919—20. Under det att antalet anordnade föreläsningar under
åren 1912—19 varierade mellan 151 och 425, anordnades arbetsåren
1919—20 icke mindre än 1,271 föreläsningar, d. v. s. verksamheten blev
i ett slag 3-dubblad. Under de bägge sista åren har verksamheten ej
ytterligare nämnvärt ökats — 1920—21 anordnades 1,322 föreläsningar
och 1921—22 omkring 1,200 föreläsningar — beroende framförallt på
att arbetarnas lokala tillskott under arbetslösheten i avsevärd grad minskats.
Av särskilt intresse är att anmärka, att det inom sådana organisationer,
där arbetarna ej fått sina arbetsförhållanden förbättrade genom
lagen av 1920 visat sig omöjligt att få igång någon mera omfattande
bildningsverksamhet.» Det är vad Arbetarnas Bildningsförbund anfört.
Det har sålunda konstaterats ett bestämt uppsving i arbetarnas bildningssträvanden,
och man har kunnat konstatera, hurusom detta har skett
inom yrken, där åttatimmarslagen införts, under det att ingen förändring
i bildningssträvandena har kommit till stånd inom de yrken, där
lagen icke har vunnit tillämpning.
Nu synes det mig, att enbart vad jag här anfört borde vara nog
för riksdagen för att besluta om bibehållandet av lagstiftningen rörande
arbetstidens reglering, men jag vill påminna om, att enligt mitt förmenande
hava vi på grund av medlemsskapet i Nationernas förbund en
oavvislig plikt och skyldighet att bibehålla åttatimmarsdagen. I första
delen — 23 § — av stadgarna för Nationernas förbund heter det: »Med
förbehåll för och i överensstämmelse med föreskrifter i internationella
fördrag, som redan förefinnas eller framdeles kunna komma att avslutas,
förklarar förbundets medlemmar: a) att de skola söka åvägabringa
och upprätthålla rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor
och barn såväl inom egna statsområden som i alla länder, dit deras
kommersiella och industriella förbindelser nå, samt att de i detta syfte
skola upprätta och vidmakthålla nödiga internationella organ.» I del
XIII, som just omhandlar arbetets organisation, det internationella organet
för samarbetet, heter det: »Då Nationernas förbund har till ändamål
att åvägabringa en allmän fred, och då en sådan fred blott kan
fotas på grundvalen av social rättvisa; då arbetsförhållanden äro rådande,
som för ett stort antal människor innebär orättvisa, armod och umbärande,
varav ett missnöje alstras, som hotar freden och samförståndet
i världen, och då det är en trängande nödvändighet att förbättra dessa
förhållanden, exempelvis genom reglering av arbetstiden, fastställande
av maximiarbetsdag och maximiarbetsvecka, reglering av arbetsmarknaden,
bekämpande av arbetslösheten,-------; då under
låtenhet
från en nations sida att godkänna verkligt humana arbetsvillkor
utgör ett hinder för de övriga nationernas ansträngningar att förbättra
arbetarnas lott i egna länder, hava de höga fördragsslutande parterna,
därtill föranledda såväl av känslan för rättvisa och humanitet
som av önskan att skapa en varaktig världsfred, träffat följande över
1''örsta
kammarens protokoll 1923. Nr 31.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
2
Nr 81. 18
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
enskommelse.» Uti §§ 41 och 42 av denna dels andra avdelning ingå
följande bestämmelser: »De höga fördragsslutande parterna erkänna,
att lönarbetarnas fysiska, moraliska och andliga välbefinnande är av den
största betydelse från internationell synpunkt, och hava för befrämjande
av detta upphöjda syfte grundat den i avdelning I omförmälda, till
Nationernas förbund anslutna permanenta organisationen. De erkänna,
att olikheter i klimat, seder och ‘bruk, ekonomisk ändamålsenlighet och
industriell tradition försvåra ett omedelbart genomförande av fullständig
enhetlighet i arbetsvillkoren. Men övertygade därom, att arbetet ej
bör betraktas som enbart handelsvara, anse de, att medel och principer
för arbetsvillkorens reglering finnas, som alla industriella samfälligheter
böra söka tillämpa, i den mån sådant kan ske med hänsyn till inom dem
rådande särskilda förhållanden. Bland dessa medel och principer anse de
höga fördragsslutande parterna följande vara av synnerlig och aktuell
vikt.» Uti den fjärde punkten angående dessa medel och principer säges:
»Uppställande av åtta timmars arbetsdag och fyrtioåtta timmars arbetsvecka
som mål överallt, där detta ännu ej blivit uppnått»; och i den
femte punkten: »Genomförande av en vilotid per vecka av minst tjugofyra
timmar, vilken om möjligt bör omfatta söndagen.»
Genom sitt inträde i Nationernas förbund, genom sin anslutning till
den internationella arbetsbyrån har Sverige förpliktat sig att tillämpa
de principer, som ingå i den fredstraktat, vilken jag nu har föredragit.
Det synes mig vara ofrånkomligt, att Sverige måste fullgöra sina förpliktelser
och upprätthålla lagstiftningen rörande arbetstidens reglering
så länge som Sverige tillhör Nationernas förbund.
Jag vill erinra om, att hans excellens statsministern vid tidigare
tillfällen, då han yttrat sig här på högerpartiets sida rörande betalningen
av Sveriges avgift till Nationernas förbund, förklarat, att han ansåg, att
även om icke alla andra medlemmar i Nationernas förbund fullgjorde
sina skyldigheter, förelåg det dock för Sveriges del skyldighet att fullgöra
de åtagna förpliktelserna, så länge det ännu icke anmält sitt utträde
ur Nationernas förbund.
Denna mening har också tidigare delats av herr von Sydow, och
det var därför rätt underligt att här i dag höra hans argumentering.
Jag vill erinra om, att han vid tidigare tillfällen mycket bestämt uttalat
sig för att han ansåg, att vårt medlemskap i Nationernas förbund
var bindande, och att det måste anses vara en hederssak för Sverige
att bibehålla lagstiftningen rörande arbetstidens reglering, även om icke
alla länder så punktligt fullgjorde sina åtaganden härutinnan. Herr von
Sydow har inför denna kammare år 1921 framhållit följande: »Mina
herrar, med den uppfattning jag alltså har om lagens verkningar läge
det ju nära till hands, att jag komme till resultat att instämma i det yrkande
om lagens upphävande, vilket framförts motionsvis. Jag vill
emellertid säga herrarna, att jag för min del finner mig vara förhindrad
att göra detta på grund av de internationella förpliktelser, som vi åtagit
oss. När vi gingo in i Nationernas förbund, kommo vi automatiskt in i
Torsdagen den 3 maj f. m.
19 Nr 31.
den internationella association, som har till uppgift att genomföra åttatimmarsdagen
i alla de länder, i vilka den ännu icke blivit genomförd.
Det synes mig icke vara överensstämmande med denna förbundsplikt
att, när vi redan hava åttatimmarsdagen, nu upphäva densamma. Jag
vet, att jag i detta fall är av annan mening än många andra, bland dem
även min ärade vän herr Boberg, som i dennna del reserverat sig mot
utskottets förslag, men jag för min del kan icke komma till annan övertygelse.
Det har sagts, och sagts med rätta tror jag, att andra länder
icke tagit denna förpliktelse så strängt, som vi göra, men jag tycker, att
det är en heder för Sverige, att vi minutiöst hålla våra internationella
förpliktelser, och denna princip böra vi fasthålla.»
Detta var herr von Sydows uppfattning 1921. 1920 anförde herr
von Sydow några synpunkter, som jag ber att få uppläsa, därför att jag
anser, att de fortfarande hava sin aktuella och bindande riktighet. Herr
von Sydow, anförde då: »Det är klart, att man då ställer den frågad
till sig: Är det icke skäl att vidtaga den åtgärd, som föreslagits i flera
motioner, nämligen att helt enkelt upphäva lagen? Ja, det kan ju synas
så, men å andra sidan ber jag att få säga herrarna, att det naturligtvis
måste vara ytterligt tungt vägande skäl för att upphäva en lag endast
några månader efter det den trätt i kraft, särskilt en lag av så omfattande
beskaffenhet som denna. Nu har industrien och näringslivet i allmänhet
inrättat sig efter lagen, åttatimmarsdagen är faktiskt genomförd. Det
arbetas efter denna lag överallt i vårt land, löner och arbetsförhållande
äro jämkade därefter. Skulle man söka att komma åter till de förhållanden,
som funnos före lagens ikraftträdande, skulle det bliva ännu värre
arbetsstrider än man redan haft. Ett upphävande av lagen skulle nog
icke heller leda till att man i realiteten finge en längre arbetstid annat
än i undantagsfall. Därtill kommer emellertid ännu ett annat skäl, som
såvitt jag ser saken gör det omöjligt att nu bifalla ifrågavarande motioner,
och det är att, sedan dessa motioner väckts, Sverige inträtt i Nationernas
förbund. I förbundsakten i Nationernas förbund innehålles
visserligen icke något uttryckligt stadsfästande av principen om en åttatimmarsdag.
Det säges endast i mera allmänna ordalag, att förbundet
skall verka för humana och goda arbetsvillkor. Vill man veta, vilka dessa
villkor äro, får man gå till fredstraktaten. Där finner man, att varje
nation, som går in i Nationernas förbund, också är skyldig att deltaga
i en internationell organisation för arbetets ordnande samt att denna
organisation skall verka för åttatimmarsdagens genomförande. Man
finner att för förbundets medlemmar principen om åttatimmarsdagen
är godkänd, och det endast är fråga om det sätt, varpå den skall genomföras.
Vid sådant förhållande torde det ur internationell synpunkt vara
omöjligt för oss att först gå in i förbundet och strax efteråt upphäva
den lagfästa åttatimmarsdagen hos oss, d. v. s. fatta ett beslut, som fullkomligt
strider mot förbundets ändamål. Det är ju också givet, att
ehuru de svenska ombuden vid konferensen i Washington icke hade någon
rättighet att ikläda den svenska staten några förpliktelser, ändå
den omständigheten, att alla dessa ombud gingo in på grundsatsen om
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 20
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
en åttatimmarsdag, gör det mycket svårt för staten att nu upphäva den
en gång stadfästa lagen.»
Bland omhuden i Washington, som röstade på Washingtonkonventionen
rörande åttatimrnarslagen, var även herr von Sydow. Då nu
herr von Sydow anför, att det var särskilda svårigheter för oss att ratificera
åttatimrnarslagen i Washington, emedan England icke gjort det,
ber jag att få fästa herrarnas uppmärksamhet på att vid ett sammanträde
inom den internationella arbetsbyrån framfördes med mycken stor skärpa
från den engelska regeringsrepresentanten, att ett av de största motiven
till att England icke ratificerat denna konvention var, att Sverige
icke gjort det. Jag nödgas inför detta replikera, att en av de största
anledningarna till att vi icke gjort det var, att England icke ratificerat
konventionen, och att det sålunda berodde på England. Ifall England
ville taga första steget, skulle det nog vara möjligt för oss att
komma efter. Just detta, att den engelska regeringen anser sig i den
internationella arbetsbyrån kunna framhålla Sveriges ställning till åttatimmarslagen
som en anledning för sig att icke fullgöra ratifikationen,
bör göra oss betänksamma att gå på den linje, som herr von Sydow i
år rekommenderar, nämligen att avslå varje lagstiftning om åttatimmarslagen.
Det är dock ett faktum, som herr von Sydow icke heller
kan förneka, att arbetstiden i England i allmänhet är betydligt kortare
än 48 timmar.
Nu ber jag emellertid i anslutning till vad herr von Sydow yttrade
1920 få framhålla, att var det riktigt, att industrien och näringslivet
hade inrättat sig efter åttatimrnarslagen, så är det naturligtvis än riktigare
den dag som i dag är, ty nu har man ju i stort sett kommit över
övergångssvårigheterna och kan lugnt arbeta i enlighet med de bestämmelser,
som lagen innehåller. Var det riktigt, att man redan 1920 lyckades
jämka löner och arbetsförhållanden efter lagen, är det naturligtvis
än riktigare i dag. Ur den synpunkten kan det sålunda icke föreligga
något trängande behov för industrin att få någon ändring till stånd.
Herr von Sydow ansåg år 1920, att det icke skulle vara gagneligt
för industrin att upphäva lagen, och det skulle icke heller, sade han,
kunna leda till förlängning av arbetstiden annat än i undantagsfall.
Ja, även i dag har herr von Sydow här inför kammaren nödgats upprepa,
att även om åttatimmarsdagen skulle komma att upphävas, skulle
det icke medföra någon förändring i arbetstiden inom industrin i
stort sett utan endast beröra vissa undantagsgrupper, vissa gränsfall.
Då måste man göra sig den frågan: Finns det någon rimlig anledning
att försöka upphäva en lag, som redan har blivit ett faktum på så sätt,
att även den förnämsta talesmannen mot lagen säger, att dess upphävande
endast kan komma att få betydelse för någon enstaka mellangrupp?
Är det någon anledning att riskera de konflikter på arbetsmarknaden,
som helt säkert komma att uppstå, om man skulle försöka
förlänga arbetstiden, då man är fullt medveten om att det endast kan
få någon betydelse för några få grupper?
Jag vill erinra därom, att enligt socialstyrelsens uppgifter funnos
Torsdagen den 3 maj f. m.
21 Nr 81.
den 31 december 1922 kollektivavtal gällande för 312,765 arbetare. I
denna summa ingingo icke arbetarna inom den mekaniska verkstadsindustrin
och järnbruken, där avtal vid nyss angiven tidpunkt icke existerade.
Dessa industrier sysselsatte ett 50-tusental arbetare, med vilken
summa den av mig förut uppgivna siffran bör ökas. Det finns sålunda
avtal gällande för ungefär 350,000 arbetare. I dessa kollektivavtal ingå
bestämmelser om, att den ordinarie arbetstiden är 48 timmar per
vecka. Jag ber att få försäkra herrarna, att det skall icke gå att få arbetarna
med på att förändra dessa bestämmelser rörande arbetstidens
längd i kollektivavtalen med mindre än att Sveriges arbetsgivareförening
helt och hållet kan förkrossa och förinta den svenska fackföreningsrörelsen.
Så länge det icke kan visas, att den nuvarande arbetstiden är
otillräcklig för frambringande av de förnödenheter, människorna behöva,
så länge kommer icke den svenska fackföreningsrörelsen att godvilligt
gå med på arbetstidens förlängning. Följderna av ett upphävande
av lagen skulle sålunda bliva, om man vill utnyttja den erhållna friheten,
ökade sociala strider.
Ifrån detta allmänna betraktelsesätt om fortsatt lagstiftning eller ej
ber jag att få säga några ord om de ändringar i den förutvarande lagen,
som utskottet föreslår. Utskottet har i 1 § föreslagit en sådan tolkning,
att vid beräknandet av antalet arbetare enligt paragrafens första stycke
icke skall medräknas arbetare, som användes till arbete, vilket enligt
samma paragraf icke är underkastat lagens tillämpning. Jag ber att få
framhålla, att det utgör en viss fara, att denna bestämmelse på detta
sätt införes. För närvarande är det så, att lagen gäller för verkstäder,
som sysselsätta mer än 4 arbetare, sålunda minst 5. Mindre verkstäder
falla sålunda utom lagen. På platser, där hantverk förekommer i någon
större utsträckning, är det oftast så, att arbetet utföres på mindre verkstäder.
Om nu där var anställd en son till företagaren, har han medräknats
bland arbetarna. Om det förut, sonen, inberäknad, varit 5 arbetare,
har lagen tillämpats. Nu skall, om denna nya bestämmelse antages,
lagen i sådana fall icke äga fortsatt tillämpning. Vi kunna taga
ett annat exempel — från handelsområdet. Om det har stått 2 eller 3
man innanför disken i en affär och expedierat allmänheten, så hava dessa
varit undantagna lagens bestämmelser, medan däremot lagerarbetarna
fallit under densamma. Hava då lagerarbetarna och expediterna tillsammans
utgjort 5 man, har lagen tillämpats på lagerarbetarna. Enligt de
nu föreslagna bestämmelserna skall lagen icke tillämpas, förrän lagerarbetarnas
antal uppgår till 5.
Jag vill påpeka, att det ofta inträffar, att till de små verkstäderna,
där förhållandena äro mera oreglerade, draga sig mindre ordentliga element,
som där kunna finna en fristad, och vilka där utan någon som
helst kontroll kunna uppträda mer eller mindre ordentligt. Ökas dessa
verkstäders antal, så utgör det eu fara, ty det inverkar på hela arbetarkårens
moraliska ståndpunkt. Mot dessa element föra fackorganisationerna
en bestämd kamp och söka genom kontrollering av arbetsförhållandena
på alla platser fostra arbetarna till ordentligt uppträdande och
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)-
Nr 81. 22
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
ordentligt iakttagande av arbetstiden samt ett förnuftigt användande av
sin fritid. Svårigheterna för fackorganisationerna att vinna detta sitt
syftemål — att skapa karaktärsfasta individer av sina medlemmar —
komma naturligtvis att ökas alltefter som man utökar det område, som
blir oreglerat och således undandrager sig den offentliga kontrollen. Det
är den anmärkning, som jag närmast vill göra mot denna bestämmelse.
Beträffande sedan utskottets förslag under punkt g) att undantaga
»upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ»
från lagens tillämpning, ber jag att få framhålla, att jag icke kan förstå,
att det finnes några verkligt vägande skäl för en dylik åtgärd. Jag
ber att få meddela, att torvindustrin är en industri av nog så stor omfattning,
och att den ingalunda kan sägas vara sammankopplad med
jordbruket på sådant sätt, att det därför skulle kunna vara berättigat,
att industrin ifråga undantogs. År 1919 förekom torvupptagningsarbete
på 237 platser. För administrationen av detta arbete sysselsattes
en kontorspersonal av 329 personer, medan arbetarnas antal utgjorde
8,500. För arbetets bedrivande användes maskinell arbetskraft på icke
mindre än 18,423 hästkrafter. Tillverkningsvärdet uppgick det året,
1919, till 23,5 miljoner kronor, och året därpå var man visst uppe i
närmare 25 miljoner. Som en jämförelse ber jag att få peka på kolgruvorna
nere i Skåne. Samma år, som torvindustrien gav 23,5 miljoner
kronor, var denna industris tillverkningsvärde icke större än 20
miljoner, och de förbrukade hästkrafternas antal inom denna industri
är väsentligt mindre än vad fallet är inom torvindustrin. Ja, t. o. m.
är hästkrafternas antal inom torvindustrin större än inom hela trävaruindustrin
— jag menar nu snickeri- och möbelfabrikerna.
Ser man på de kollektivavtal, som äro träffade, angående upptagning
av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, så innehålla
de bestämmelser om åttatimmarsdagen, 48 timmars arbetstid per vecka.
Man finner dessutom, att de arbetsgivare, de arbets före tag, som finnas
inom denna bransch, i största utsträckning bestå av sammanslutningar
av jordbrukare, som t. ex. Skånes lantmäns andelsförening eller Hallands
lantbrukares andelsförening o. s. v. Jag vill med andra ord säga,
att namnen giva tydligt vid handen, att det nog ofta är lantmän, som
äro aktieägare inom torvindustrin. Men det förhållandet, att bönder,
lantbrukare äro aktieägare inom industrin, torde väl ändå i all rimlighets
namn ej kunna anses vara motiv för att den industrin därför ej
skulle falla under åttatimmarslagens tillämpning. Sambandet mellan
jordbruket och torvindustrin är i övrigt ej så stort.
Jag ber här få relatera något om själva torvindustriens tekniska
detaljer. Det förekommer två slag av torvupptagning. Det är bränntorvupptagning,
där upptagning av torv verkställes med maskinella anordningar,
och den utföres oftast i två till tre skift per dygn. Vid dessa
maskinella anordningar är det anställt ett visst antal arbetare, som
nödgas utföra allt arbete, så länge maskinen är i gång, i det tempo, som
maskinen bestämmer. Här är ett rent industriellt arbete, där arbetet
kan fortgå oberoende av väderlek, i den mån som allt industriellt ute
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
23 Jfr 31.
arbete kan pågå. Blir regnet alltför våldsamt, får man stoppa, men
i stort sett pågår denna torvupptagning oberoende av väderleken. Arbetet
utföres under tre till fyra månaders tid på försommaren. Sedan
bränntorven på detta sätt är upptagen, skall det verkställas vändning
och kupning, d. v. s. upplagring av torv i mindre högar. Till detta
arbete användes i regel kvinnor och minderåriga. Även detta arbete
är synnerligen tungt och ansträngande, ty avlöningen är ganska låg
och man måste utföra ett stort kvantum arbete per dag, för att det
skall bliva någon inkomst. Och varför använder man minderåriga?
Det är närmast därför, att de hava kortare rygg än de större och sålunda
äro böjligare att verkställa detta vändningsarbete på marken.
Men finns det någon anledning att taga bort det skydd i arbetet,
som 8-timmarslagen ger åt de minderåriga och åt dessa kvinnor, som
få göra arbetet, utöver det att de samtidigt få sköta sitt hem. För min
del anser jag det i stället vara alldeles särskilda skäl, som tala för, att
lagen må tillämpas på denna verksamhet. Det enda arbete, där det
kan vara behov av att forcera detsamma under längre tid per dag än
8 timmar, är själva hopkörningsarbetet, då det gäller att använda de
vackra dagarna. Men genom det medgivande, som arbetsrådet utfärdar
och som möjliggör för vederbörande att kunna under loppet av icke
längre tid än tre veckor överskrida arbetstiden av 48 timmar i genomsnitt
per vecka, är detta behov tillgodosett. Jag ber få förklara inför
kammarens ledamöter, att den man, som inom grov- och fabriksarbetarförbundet
särskilt skött underhandlingarna om kollektivavtal, på det
bestämdaste förklarat, att han rönt motstånd inom alla industrier mot
tillämpningen av 8 timmars arbetstid per dag, och han har inom andra
områden funnit mycket hårda omdömen om 8-timmarslagens tillkomst,
men icke någon gång mött en sådan erinran från arbetsgivarna inom
bränntorvstillverkningen.
Beträffande åter upptagningen av torvströ, så är det ett arbete,
som utföres för hand. Själva uppgrävningen av torven sker i regel
under hösten. Det är ett synnerligen tungt och ansträngande arbete,
där man även innan lagen trädde i kraft näppeligen orkade arbeta
längre än 8 timmar per dag. Det gäller där att stå i den våta myren,
mången gång kanske med fara att sjunka ned i denna, mången gång
kanske att stå i en kall källåder hela dagen i ända och där uppgräva
den tunga vattendrypande torven. Denna torv blir sedan upplagrad
över vintern för att frysa ut. På våren komma kvinnor och minderåriga
för att vända på den. Sedan skall den ligga i solskenet, och efter
en tid, när den torkat, skall den läggas ihop, och det är ett mycket
tungt arbete, där manlig kraft måste komma till. Det gäller att bära
ihop torv från olika ställen till en plats, där den kan tagas upp på
vagnar, som löpa på spår, som äro utlagda. Det gäller att bära ihop
tyngder på 100 till 150 kilogram. Det är icke möjligt för en arbetare
att härda ut längre tid, dag efter dag, mer än 8 timmar. Sedan kommer
tillverkningen av torv inomhus, där den förmales till strö. Arbetarna
få där stå i det mest ohyggliga damm, sådant att dammängden
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 31. 24
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
under dagens lopp lagras tumstjockt på arbetarnas kläder. De få dag
efter dag insupa detta damm. Även detta arbete vill man undantaga
från lagens tillämpning. Torvströbuntarna äro, som var och en, som
sett dem, kan förstå, synnerligen tunga, och de skola lagras och lossas
på åkdon o. s. v. Allt detta är ett arbete, som gör, att det är alldeles
särskilda skäl, som tala för att arbetet inom denna industri icke bör
undantagas från lagens tillämpning. Så kommer härtill, att arbetarna
äro bosatta kanske oftast rätt långt från arbetsplatsen. De få taga
sig dit om morgnarna på cykel och likaledes hem på kvällarna, och de
få på grund av vägen mellan arbetsplatsen och hemmet sin arbetstid
förlängd. På den tid, då arbetarna icke äro sysselsatta inom torvindustrien,
är flertalet daglönare, som gå i skogsarbete eller väglagningsarbete
och endast ett fåtal går som tillfälliga daglönare inom jordbruket.
Det är det enda sambandet med jordbruket, som denna industri
har, och det är detta som gör, att jag har rätt att ännu en gång stryka
under, att det icke kan finnas något skäl att, på grund av att ett flertal
av aktieägarna inom denna industri äro lantmän, undantaga denna industri
från lagens tillämpning.
Beträffande yrkandet att byggnadsarbete för jordbrukets behov
också skall undantagas från lagen, ber jag få framhålla, att man därigenom
i många fall skulle komma att stå inför mycket egendomliga
förhållanden. Vi kunna göra det tankeexperimentet, att en byggmästare
i en landsortsstad eller i ett municipalsamhälle har hos sig anställt
ett antal arbetare för uppförande av en villabyggnad eller dylikt i
samhällets närhet. Vid uppförandet av det arbetet falla arbetarna under
lagens bestämmelser, men sedan flyttar han dem över dikeskanten
för att uppföra en mangårdsbyggnad, en loge, en ladugård för lantbrukets
behov och sysselsätter där samma arbetare till samma antal,
men där skola dessa arbetare vid detta tillfälle icke komma under lagens
tillämpning. Detta synes mig vara synnerligen orimligt och obilligt.
Skånska cementgjuteriet verkställer en massa arbeten och utför arbeten
dels för industrien och dels för jordbrukets behov. Icke tro väl herrarna,
att det skall vara möjligt för det företaget att tillämpa olika
arbetstider, om det utför arbete till industrien eller för jordbrukets behov.
Det är en obillighet, en orimlighet, som man begär från lantmannahåll,
och det är ej heller av behovet påkallat, ty med tillämpning av
lagen, sådan som den varit i sin nuvarande tillämpning, med tillämpning
av den övertid, som där är medgiven, kunna dessa arbeten utföras även
utan olägenhet för lantmännens behov, och de undantagsbestämmelser,
som här ifrågasättas, äro ingalunda av behovet påkallade. I 7 § har
utskottet jämväl föreslagit, att övertidsarbete, som hittills varit medgivet
att försiggå 30 timmar per månad, dock högst 200 timmar per
år, skulle ökas till icke mindre än 50 timmar per månad. Det innebär,
att arbetstiden skulle kunna utan arbetsrådets hörande utsträckas till
60 timmar per vecka. Herrarna kunna se efter i den utredning ,som
socialstyrelsen gjort om den arbetstid, som tillämpats inom industrien,
inklusive den tid, som användes till övertidsarbete, så kunna ni finna,
Torsdagen den 3 maj f. m.
25 Nr 31.
alt man inom industrin, icke ens före lagens tillkomst, tillämpade en
så lång arbetstid som 60 timmar per vecka. Det synes icke föreligga
något behov av utökning av övertidsarbetet så långt, att man skall få en
arbetstid av 6o timmar per vecka, varför jag anser, att denna utökning,
som utskottet föreslagit utöver vad som är medgivet i den kungl.
propositionen, icke är av behovet påkallad. Den bestämmelse, som
utskottet föreslår skall ingå i samma paragrafs tredje moment, om att
övertidsarbetet efter särskild prövning av arbetsrådet skall kunna medgivas
under 150 timmar per år i stället för tidigare endast 120 timmar,
synes vara än mera att beklaga. Det är så mycket mera betecknande,
att utskottet förelagt detta förslag, som utskottet icke har till stöd
för sitt yrkande kunnat anföra någon som helst motivering. Icke ett
ord till motivering är anfört, utan endast kort och gott sagt, att det
synes utskottet lämpligt, att man utökar arbetstiden på sätt som nämnts.
Det har under arbetsrådets verksamhet icke visat sig behov av utökning
av rätten till utförande av arbete utöver de 120 timmar som
förut gällt och därför har utskottet ej bort gå med på ett utökande av
rätten till övertidsarbete.
Jag ber att med det sagda, herr talman, få yrka bifall till herr
Linders m. fl. reservation rörande första paragrafen, första stycket, och
avslag på vad utskottet föreslagit i moment g) samt att i fråga om
moment h) yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.
Herr Tjällgre n: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
har begärt ordet huvudsakligen för att i all korthet få något närmare
redogöra för och få till protokollet antecknade de skäl, som för mig
varit huvudsaken vid mitt ställningstagande inom utskottet till det föreliggande
lagförslaget. Jag skall redan från början be att få säga, att
jag inom utskottet röstat mot 8-timmarslagens förlängning. Detta
torde ju också framgå av den reservation, som av mig och Persson
i Trången avgivits och som finnes vidfogad utskottets utlåtande. Sedan
det emellertid befunnits, att det inom utskottet förelåg majoritet
för en förlängning av lagen, har jag i likhet med andra inom utskottet
med samma mening i ifrågavarande sak sökt medverka till, att 8-timmarslagen
skulle undergå de ändringar eller modifikationer, vilka enligt
erfarenheter från den tid lagen varit gällande, visat sig väl motiverade.
Det skall också gärna medgivas, att enligt utskottets förslag
åtminstone ett par betydelsefulla uppmjukningar, om man får begagna
det uttrycket, av lagen vidtagits, som äro för jordbruket av ganska
stor betydelse. Dit måste man då givetvis räkna det tillägg, som gjorts
till lagens första paragraf. Motiveringen härtill återfinnes på sidan
17 i utskottets utlåtande, och jag skall naturligtvis icke uppläsa detsamma.
Däremot anser jag mig böra angiva ett exempel på, huru
denna lags tolkning av myndigheterna skett. Enligt nyssnämnda paragraf
har lagen haft tillämpning inom varje rörelse, där i arbetet
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 31. 26
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
för arbetsgivarens verksamhet i regel använts flera än fyra arbetare.
Vidare har också från lagens tillämpning undantagits allt arbete i
jordbruket. På grund av lagens hittillsvarande lydelse har den emellertid
givit anledning till den tolkningen, att om till exempel en jordbrukare,
som har tre jordbruksarbetare, men dessutom tillfälligtvis behov
av hantverkare, exempelvis murare eller snickare, varigenom hans
sammanlagda arbetarantal kommit att bliva mer än fyra, så hava de
sistnämnda arbetarna, d. v. s. hantverkarna, ansetts hemfallna under
arbetstidslagens bestämmelser. Liknande exempel torde kunna framdragas
från olika övriga näringar, t. ex. från handelsföretag. Genom
det tillägg till paragrafen, som nu av utskottet föreslagits och som
enligt min mening är synnerligen väl motiverat, torde möjligheten till
en sådan tolkning vara utesluten. Det av utskottet föreslagna tillägget
till lagens första paragraf, som angiver undantagsbestämmelser i syfte
att från lagen undantaga arbete för upptagning av torv, tillverkning
av bränntorv och torvströ samt byggnadsarbeten för jordbruket, är
också enligt min mening väl motiverat. Jag har därvid fullkomligt
motsatt uppfattning med herr Thorberg. Om jag sålunda erkänner,
att utskottets föreliggande förslag innebär förbättring i förhållande till
lagen, sådan den nu lyder, särskilt om man ser på lagen ur ren jordbrukssynpunkt
eller från landsbygdens synpunkt, så har jag emellertid
icke kunnat förorda 8-timsmarslagens förlängning, och varför? Jo därför,
att jag anser lagen icke vara nödvändig. Därmed menar jag naturligtvis
icke, att någon lagstiftning icke alls skulle vara erforderlig.
Det torde nämligen icke vara behövligt att själv vara industriarbetare
för att förstå och göra klart för sig, att det finnes en hel del arbeten,
vars utövande kan vara så hälsovådligt, att lagen bör föreskriva olika
arbetstider och att nödiga föreskrifter i fråga om lagens tillämpning
böra finnas. Begränsning i arbetstiden kan vara erforderlig och väl
motiverad. Till sådana slag av arbeten böra givetvis räknas arbete i
gruvor och i en del fabriker och verkstäder o. s. v. samt i de fall, då
ett arbete, som är av särskilt ansträngande natur eller hälsovådligt,
medför särskilda vådor för en för lång arbetstid, men för att tillfredsställa
behovet av särskilda bestämmelser för nämnda slag av arbeten
fordras enligt mitt förmenande icke någon allmän arbetslagstiftning
av sådan beskaffenhet som den nu föreliggande. I stället skulle man
enligt min mening nå lika gott resultat, om i arbetsskyddslagstiftningen
infördes bestämmelser i sådant syfte eller möjligen genom en särskild
undantagslag. Jag bär den uppfattningen, att en sådan lagstiftning
icke skulle få samma frihetsfientliga karaktär, som den nu föreliggande
lagen, och den skulle säkerligen ej heller ha samma verkningar på de
arbetsgrupper, som för närvarande stå utanför lagens tillämpning.
Denna uppfattning synes också vara till finnandes hos de ledamöter
av riksdagen, som undertecknat motionerna nr 218 och 219 i
andra kammaren till årets riksdag. I motionen nr 218 yrkas nämligen,
»att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag om införande i ar
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
27 Nr 31.
betarskyddslagstiftningen av sådana bestämmelser rörande arbetstidens
begränsning, som ur hälsosynpunkt kunna anses erforderliga inom °™s
vissa yrken.» Och i motionen nr 219 heter det: »att riksdagen ning
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning rörande (Forts.)
möjligheten av att begränsa arbetstidslagens område till att omfatta
endast det arbete, som utföres inom sådan industri eller näring, där
densamma kan anses vara socialt och ur landets och hela folkets synpunkt
förnuftig och försvarbar, samt att Kungl. Maj :t ville för 1925
års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
»
Nu hade jag hoppats och trott, att de medlemmar av andra lagutskottet,
som icke precis räkna sig som politiska meningsfränder vare
sig till herr von Sydow eller herr Thorberg, skulle kunna på grund
av dessa motioner enas om en gemensam linje för ernående av det
mål, vartill motionärerna syfta. Visserligen äro ju motionernas klämmar
något olika till formen, men jag tror i alla fall — jag har den
uppfattningen, ty man får den, när man läser motionerna •— att tankegången
hos vederbörande motionärer nog i huvudsak varit ungefär likartad
i föreliggande fråga. Denna min förhoppning har emellertid
icke gått i uppfyllelse, och jag måste givetvis beklaga, att så icke har
skett. För min del skall jag avstå från att göra något uttalande angående
8-timmarslagens sociala verkningar — därom är ju redan enligt
min mening nog sagt i denna debatt — men däremot kan jag ej
underlåta att omnämna, att min bestämda uppfattning är, att 8-timmarslagen
i avsevärd grad bidragit till att höja produktionskostnaderna
för vårt lands näringar, framförallt industrien. Att denna uppfattning
är riktig bestyrkes ju också av den tabell över kostnadsberäkningarna
i anledning av 8-timmarslagens tillämpning inom vissa företag,
vilken finnes intagen i socialstyrelsens utredning rörande arbetstidslagens
verkningar inom vissa yrken. Men icke nog därmed att
lagen har ökat produktionskostnaderna inom industrien eller, med
andra ord, inom de företag, där lagen gäller, utan den har obestridligen
också — och det har icke blivit motsagt •— på indirekt väg i avsevärd
grad höjt produktionskostnaderna inom företag eller näringar,
där den icke ägt tillämpning. Så är naturligtvis förhållandet inom
jordbruket, där till följd av de ökade tillverkningskostnaderna för
industrien priset på alla för jordbruket erforderliga redskap och maskiner
ökats i proportion därtill. När man nu läser socialstyrelsens
redogörelse för de verkställda utredningarna rörande arbetstidslagens
verkningar på det ena eller andra området, och framför allt rörande
den lagens verkan på produktionskostnaderna, kan man ej komma
ifrån den tanken, att socialstyrelsen liksom strävat efter att så långt
som möjligt fritaga lagen för att hava spelat åtminstone någon betydande
roll i fråga om produktionskostnadsökningen. Åtminstone har
jag icke kunnat undgå att få den uppfattningen, när jag läst denna
redogörelse. För min del skall jag naturligtvis ej uttala någon förvåning
däröver och ej heller något klander.
Jfr 81. 28
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.''»
Det skulle givetvis, herr talman, vara åtskilligt att tillägga här i
anledning av vad som förekommit i denna debatt och särskilt i anledning
av herr Thorbergs yttrande angående de undantag, utskottet
gjort beträffande torvupptagning samt byggnadsarbete för jordbruket,
men då jag föreställer mig, att utskottets ärade ordförande kommer
att^ svara för utskottets förslag, skall jag nu för tillfället avstå därifrån.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och herr
Persson i Trangen vid punkt 2 i detta utlåtande fogade reservationen.
Hans excellens herr statsministern Trygg er: Herr talman!
Jag bär så många gånger utom riksdagen och inom denna kammare
yttrat mig om 8-timmarslagen, att min mening beträffande densamma
torde vara väl känd. Principiell motståndare till detta slags lagstiftning
är och förblir jag, detta icke att fatta så, att jag skulle vilja
sätta mig emot en skyddslagstiftning beträffande arbetet inom vissa
yrkesgrenar, icke heller så, att jag skulle sakna förståelse för att en
8-timmarsdag kan vara skälig och lämplig i åtskilliga fall, men för
vinnandet av sistnämnda mål är icke någon särskild lagstiftning nödvändig
i våra dagar, då arbetarna såsom förhandlande part hava tillräckliga
möjligheter att fullt tillvarataga sina berättigade intressen.
Överenskommelse mellan parterna är vid sådant förhållande den enligt
min mening riktiga vägen för frågans lösning med avseende på de
fall, då en dylik fixering av arbetstiden anses böra äga rum. En generell
lagstiftning, som fastslår en viss arbetstid, lider åter av det väsentliga
felet, att den på ett artificiellt sätt ingriper i landets näringsliv,
på samma gång som, den gör det psykologiska misstaget att degradera
arbetet i folkets ögon och därjämte berövar den, som vill arbeta, hans
ovillkorliga rätt att efter måttet av sina krafter stärka den ekonomiska
grundvalen för hela sin existens.
Utbytet av näringslivet bestämmes av en massa omständigheter,
av vilka somliga äro fullständigt oberoende av det egna landets åtgöranden,
medan med avseende på andra en friare ställning tillkommer
varje särskilt land, I fråga om dessa senare omständigheter gäller
det därför att bevara sin handlingsfrihet, så att man kan anpassa sig
efter verkan av de faktorer, över vilka man saknar möjlighet att råda.
Binder man sig i det förra avseendet, blir man enligt min mening en
lekboll i händerna på sistnämnda omständigheter.
Då nu en närings förmåga att leva och att föda den, som ägnar
sig åt densamma, är beroende av förhållandet mellan den producerade
varans framställningskostnader och det för densamma erhållna priset,
måste ett fastlasande av något moment i kostnadskomplexen äventyra
det utbyte, som, näringsverksamheten skulle ha till fördelning mellan
dem, som ägna sig åt densamma. Ett dylikt fastlåsande åstadkommes
genom den lagstadgade 8-timmarsdagen. Följden av arbetstidens nedsättning
blir under i övrigt lika förhållanden en minskning av arbetsprodukten,
därest ej denna nedsättning kompenseras av ökad arbets
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
29 År 31.
intensitet. Och därom torde man väl nu allmänt vara ense, att en
dylik kompensation i regel ej äger rum. Skall följaktligen arbetaren,
såsom hans strävan helt naturligt går ut på, kunna bibehålla sin levnadsstandard,
d. v. s. för den kortare arbetstiden erhålla lika lön som
tidigare för den längre, innebär detta ett fördyrande av den vara, som
i näringen produceras. Detta i sin ordning har till följd, att näringens
konkurrenskraft förminskas, något som lätt leder till arbetslöshet och
nöd. Särskilt i en tid som den närvarande, då kapitalet i världen
väsentligen förminskats, då köpkraften både inom och utom landet allt
mera avtagit och då konkurrensen på alla områden, där ett naturligt
monopol ej föreligger, blir för varje dag allt våldsammare, är det synnerligen
vanskligt att, samtidigt som man vill bevara arbetarens levnadsstandard,
hindra honom från att göra det arbete, som skulle sätta
honom i stånd att hålla uppe sin ekonomiska ställning.
Man säger nu visserligen, att arbetarna själva bäst förstå sina
egna intressen, och att de uppställt 8-timmarsdagen såsom sin mest
värdefulla fordran. Denna sista omständighet har onekligen stor betydelse,
ty att undanröja en trossats, som omfattas av en stor och
mäktig samhällsklass, är ett tungt och otacksamt arbete. Men den,
som anser denna sats hava förlorat det stöd, den haft i tidigare sociala
förhållanden, är icke försvarad med att utan vidare falla undan för
vad han anser felaktigt. Och påståendet, att arbetaren bäst förstår
vad som är hans eget intresse, har ingen hemul i erfarenheten, som
tvärtom lämnar många exempel på, hurusom det närmast liggande
målet ofta fördunklat blicken för de verkliga, de stora intressena. Min
tro är också, att den dag skall komma, då Sveriges arbetare skola
fordra avskaffandet av en lagstiftning, som berövar dem rätten att
göra den disposition av deras arbetstid, som giver dem tillfälle att
vinna största möjliga välstånd och intaga en god social ställning.
Man har nu till stöd för 8-timmarslagen åberopat andra länders
exempel. Herr von Sydow har i sitt anförande här i dag visat, hur
härmed förhåller sig. Allt mer börjar man känna som en tryckande
börda denna lagstiftning, som i själva verket fastkedjar arbetaren vid
eu lägre levnadsstandard, än han eljes skulle kunna uppehålla. Strejker,
lockouter och strider mellan arbetare och arbetsgivare överallt i
världen äro för mig ett tecken på, att samhällena vrida sig i konvulsioner
under verklighetens lärdom., att det ekonomiska livet regleras
av orubbliga naturlagar, som ingen saklöst kan sätta sig över. Lagstiftning,
internationella avtal, partiproklamationer förmå intet mot
den hårda nödvändigheten, ja, även Versaillesfreden, som är byggd
på tanken, att människan kan politiskt, socialt och ekonomiskt omforma
världen på sätt hon vill, drog sig för att slå fast 8-timmarsdagen.
För att emellertid giva ett erkännande åt de stora arbetarskaror, som
tävlade med andra samhällsklasser i offer för fosterlandets skydd, uppställde
Versaillesfreden visserligen den förkortade arbetstiden som ett
mål, mot vilket man borde sträva, men icke ens de djärva statsmän,
som dekreterade detta fredsslut, vågade uppställa detta program under
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 30
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
annan förutsättning, än att alla i industriellt hänseende mer betydande
stater ginge samma väg. Och denna förutsättning brast redan, då
freden skulle ratificeras. Världens förnämsta industristat vägrade
sin ratifikation av den fred, i vilken de mäktiga trott sig vara allsmäktiga.
Därmed har hela arbetstidsproblemet återförts till det objektiva
övervägandets mer anspråkslösa område, och enligt min mening är den
dag som. är icke sådan, att ett experimenterande kan medföra annat
än uppoffringar och ett resultat, som blott visar försökets hopplöshet.
Klart är nu, att då jag alltjämt intager samma ståndpunkt som
förut, det måste för mig ha känts som en plikt, med den kännedom
jag ägde om riksdagsmajoritetens uppfattning beträffande 8-timmarslagen,
att noga överväga och pröva, huruvida jag vid sådant förhållande
borde mottaga det uppdrag, som lett till den nuvarande regeringens
bildande. Att jag därvid stannade vid det beslut, som lade
på mig den ansvarsfulla bördan, beror på följande omständigheter.
Frågan om ett ytterligare prolongerande av den provisoriska 8-tiinmarslagen har kommit i det stadium, att jag saknar varje möjlighet
att i annan egenskap än som riksdagsman inverka på densamma.
Skulle nämligen riksdagen antaga Kungl. Maj :ts förslag oförändrat,
blir detsamma enligt grundlagens föreskrift lag utan att något tillfälle
finnes för mig i min nuvarande ställning att ens därom uttala något
omdöme. Därest åter, såsom väl torde kunna antagas, det förslag,
som av riksdagen bifalles, kommer att gå i den riktning, att det i
större grad än Kungl. Maj :ts förslag anpassar sig efter det praktiska
livets behov, blir min ställning i sak densamma, ty att i ett dylikt fall
ens ifrågasätta, att den formella prövningsrätt, som tillkommer Kungl.
Maj :t, skulle användas såsom ett medel att sätta åsido riksdagens beslut,
det vore en illojalitet mot riksdagen och därmed ett övergivande
av den tanke på samverkan mellan olika meningsriktningar, som det
alltjämt är mitt hopp att åtminstone i någon mån kunna föra mot
förverkligande.
Herr Winberg: Herr talman, mina herrar: Redan när vi
1919 behandlade det då framlagda förslaget om lagbestämmelser rörande
8-timmarsdagen, tillät jag mig uttala den meningen, att man
ej borde från arbetarhåll överskatta betydelsen av en lagstiftning, som
kom till stånd under dåvarande förhållanden och med dåvarande utgångspunkter,
ty därmed kom man också beträffande förhållandena
i fråga om arbetstiden att bli beroende av partipolitikens kastvindar,
som alltsomoftast göra sig gällande i den lagstiftande församlingen.
Även om man finge en lagstiftning till stånd och även om man ansåge,
att den för ögonblicket var, om icke tillfredsställande, dock av en
viss betydelse för arbetarklassen, så hade man alltid den risken, att ett
s. k. uppmjukningsarbete gång efter annan skulle komma att äga rum
beträffande dessa lagbestämmelser och att detta förr eller senare skulle
leda fram till ett sådant förhållande, att man måste på allvar fråga
sig, om lagstiftningen såsom sådan verkligen var av någon reell be
-
Torsdagen den 3 maj t. m.
31 hr 31.
lydelse för arbetarklassen. Den praktiska erfarenheten sedan 1919 har
till fullo givit mig rätt i den uppfattning, jag då hade.
När vi i dag gå att behandla denna fråga, ligger den visserligen
så, att densamma kan anses realiter redan avgjord, och under sådana
förhållanden skulle det ju vara skäligen onödigt att vidare uppehålla
sig med en längre debatt, men med hänsyn dels till att jag och en
hel del övriga kammarledamöter ej haft tillfälle att deltaga i utskottets
arbete med denna fråga och dels till att jag också har en i någon män
avvikande mening mot de flesta här i denna fråga, bör det väl ändå
kunna tillåtas mig att nu säga några ord.
Jag blev i viss mån förvånad, då jag hörde hans excellens statsministern
uttala sig här nyss. Jag vill dock framföra den personliga
deklarationen, att jag känner ganska bra igen den gamle herr Trygger
även från regeringsbänken i dag. Det var också en viss tillfredsställelse
för mig, därför att jag under de senare dagarna bär varit litet
bekymrad, om det skulle gå likadant med herr Tryggers utveckling
som med en del andra, att när de komma i regeringsställning, låta de
i viss mån sina principer fara. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att det icke skett med vår nuvarande statsminister, och det var ur
principiell synpunkt givetvis ganska tillfredsställande. Men jag måste
säga, att ändå verkade det något överraskande, då jag hört berättas,
att herr socialministern i den nuvarande regeringen nyligen i andra
kammaren deklarerat, att han ansåg det ganska naturligt, att utskottets
här föreliggande förslag antoges, emedan det skulle verka skadligt i
många avseenden att nu, sedan vi i alla fall haft denna lag i åtskilliga
år, gå att riva upp densamma. Nå, det skadar ej, att olika synpunkter
komma till uttryck även från olika medlemmar av en regering. Rörelsefrihet
och yttranderätt håller jag som bekant mycket starkt på.
Nu skall jag be att få säga utan att naturligtvis underkänna i något
avseende herr statsministerns auktoritet och lika litet herr von Sydows
auktoritet, då han yrkade rent avslag på förslaget, att jag nu
har den bestämda uppfattningen, att i detta ögonblick icke ens högern,
såsom parti räknat, önskar avslag på den lag, som vi nu haft i vissa
år. Ty det måste jag säga, att en så naiv uppfattning tilltror jag ej
vårt lands högermän om, att de verkligen ett ögonblick skulle inbilla
sig, att säkert liger så enkelt till, att om denna lag upphävdes, det egentligen
skulle vara arbetsgivarna, som hade att bestämma, under vilka
förhållanden arbetet på de olika arbetsplatserna skulle äga rum, och
att därest de ville tillämpa en utökad arbetstid, det skulle gå så synnerligen
lekande lätt. Så enkelt ligger ej problemet, och det är för
alla, icke bara medlemmame av denna lagstiftande församling, utan
också för varje något så när mogen medborgare i detta land, alldeles uppenbart,
att det i allmänhet icke är parlamentet, som bryter några nya
banor och som går att i lagstiftningsväg bestämt fastställa, att något
skall bli till nytta, utan parlamentets uppgift är i bästa fall att sätta
form på och i en författning inskriva någonting, som i det levande
livet allaredan har arbetat sig fram till en verklighet. Det är nu för
-
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Kr 81. 32
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
hållandet beträffande frågan om arbetstidens längd och vad därmed
sammanhänger, åtminstone inom stora arbetsområden. Den saken
var en verklighet, innan parlamentet sålunda tog hand om den, och
även om samma parlament skulle besluta att ej längre lagfästa dessa
bestämmelser, står realiteten lika kraftigt kvar i det verkliga livet.
Jag utgår sålunda från, att när man från högerns sida här fortfarande
yrkar bestämt avslag, är detta givetvis i likhet med vad hans
excellens statsministern nyss framhöll, av rent principiella skäl. Man
har intagit den ståndpunkten och anser ej anledning föreligga att nu
frångå den, men som sagt, från arbetarsynpunkt kan det däremot vara
skäl att något litet titta på, hur saken ställer sig, från den synpunkten
sett.
Utan att gå in på detaljer, som jag vid detta tillfälle finner alldeles
onödigt, vill jag säga, att jag fortfarande har samma uppfattning
som år 1919, när vi första gången behandlade denna fråga, nämligen
att risken härvidlag icke precis är den, att lagen formellt upphäves,
utan, såsom jag tror herr von Sydow uttryckte sig, man kan ändå
upphäva lagens verkningar reellt, och med det arbetet har man nu
hållit på i flera år. Frågan är nu i alla fäll på allvar, om man ej med
den ytterligare s. k. uppmjukning, som utskottet även i år gått att
föreslå riksdagen, är framme vid den gräns, där lagstiftningen för arbetarklassens
vidkommande blir av utomordentligt liten betydelse eller,
rättare sagt, av ingen betydelse alls. Jag vet väl, att lagstiftningens
förnämsta uppgift på hithörande område är att tillgodose även de mindre
grupper, vilkas ställning ej är lika stark som arbetargruppernas inom
den stora industrien med deras kraftiga fackliga organisation, och att
för dessa mindre grupper, vilkas ställning gent emot arbetsgivarna är
svagare och för vilka det är svårare att genom den fackliga organisationen
fullt ut hävda sitt intresse, söka skapa rättvisa. Det är givetvis
på det området lagens förnämsta betydelse ligger. Men när man nu
dels redan från början ur lagstiftningen uteslöt en hel del av dessa
grupper, som alldeles särskilt vore i behov att ihågkommas genom
en reglering av lagen, och dels sedan år ifrån år hållit på att avskilja
ytterligare en del grupper, då är det självklart, att man måste från
arbetarsynpunkt ställa sig synnerligen betänksam inför det spörsmålet:
Kommer man icke eller är man icke allaredan framme vid den gräns,
där lagstiftningen i stället för att vara till nytta och skydd för arbetarna
blir till fördel för arbetsgivarna och en black om foten på arbetarklassen,
d. v. s. de grupper av densamma, vilkas ställning, fackliga
organisationer och möjligheter i övrigt skulle giva dem medel att kanske
på andra vägar, åtminstone under relativt normala förhållanden
komma i en situation, som vore betydligt mera tillfredsställande för
dem än den lagstiftning, man nu bjuder på efter dessa gång efter annan
förekommande uppmjukningsarbeten.
För min del måste jag ställa mig synnerligen skeptisk till frågan
om betydelsen av denna lagstiftning, om man skall hålla på att vattna
ur den och göra den behaglig ur arbetsgivarnes synpunkt. Det är det
Torsdagen den 3 maj f. in.
33 Nr 81.
som gör, att jag ej tror, att man vare sig från högerns eller speciellt
arbetsgivarnas synpunkt lägger så synnerlig vikt vid att få denna lag
formellt avslagen. Vad man lagt och kommer att lägga vikt på är att
få den i sådan form, att den passar på den sidan, och i det avseendet
har det liksom så ofta annars varit våra kära vänner liberalerna, som
hjälpt till att skapa det läge, som man nu snart bör vara synnerligen
tillfredsställd med även inom ganska extrema kretsar på högerkanten.
Det skulle naturligtvis vara rätt mycket att här yttra rörande detaljerna,
dels om vad som redan förekommit, dels om hela detta spörsmål
såsom sådant, men jag sade förut, att jag ej skulle gå in på detaljer,
ty saken ligger så, att det ej tjänar något till. Det är dock ett
par moment, som jag ej kan förbigå utan att något beröra dem.
Jag tror, att det var herr von Sydow, som var inne på frågan om
arbetets välsignelse i samband med arbetstidslagens betydelse för den
ekonomiska utvecklingen. Rörande spörsmålet'' om arbetets välsignelse
är jag alldeles överens med herr von Sydow och andra, att naturligtvis
är arbetet till välsignelse, men det är nu tyvärr så, att det visat sig,
att den största välsignelsen är det för dem, som få taga hem en del av
arbetets frukter utan att behöva utföra något arbete. För dem är det
naturligtvis enbart till välsignelse. Mindre enbart till välsignelse är det
för dem, som nödgas arbeta under sådana förhållanden, att den dagliga
kampen för brödet blir det enda moment, som upptager alla deras tankar
och uppfyller hela deras idévärld. Sålunda förstår jag mycket väl,
att man från den sidan åberopar arbetets välsignelse som ett stöd
för sin mening, och det är klart, att den välsignelsen blir större under
ju mera otillfredsställande förhållanden arbetarna nödgas arbeta, ty
desto större blir då den del av avkastningen, som man inhöstar utan
arbete. Det är sålunda självklart, att man ur den synpunkten håller
strängt på satsen om arbetets välsignelse.
Man har vidare här framhållit, vilken betydelse en begränsning
av arbetstiden har för hela det ekonomiska livet, för industrien och den
ekonomiska verksamheten över huvud. Hans excellens statsministern
var också inne på den frågan, fastän det sammanhanget blev något
egendomligt. Han erinrade nämligen först om, hurusom vi fått bevittna
över hela världen, huru köpkraften minskas och man samtidigt
vill förhindra arbetarna att arbeta så länge som möjligt. Ja, jag måste
ju säga, att skall jag draga någon konsekvens av denna sammanställning,
skulle det bli den, att när köpkraften minskats så väsentligt, finnes
det än större anledning att hålla på, att man ej skall utkräva högsta
möjliga arbetstid av arbetarna, när man ej har någon som helst garanti
för, att vad man tillverkar kan vinna avsättning på grund av den minskade
köpkraften, utan allt detta leder till lagring, tills det en vacker
dag blir en krasch med ty åtföljande arbetslöshet. Det är planlösheten
på detta område med därav följande kastningar på det ekonomiska
området, som varit den allra största faran och skadan för mänskligheten
hittills.
När man vidare jämt och ständigt kommer med påståendet, att
Första kammarens protokoll 1923. Nr 31. 3
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 34
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
det egentligen är på arbetstidens längd det hänger, huruvida man skall
vinna någon utveckling på det ekonomiska området, så att man verkligen
kan hålla jämna steg med utvecklingen i övrigt, skulle jag vilja
säga, särskilt vad beträffar den svenska företagsamheten, att jag har
den bestämda uppfattningen — och den har jag efter 30-årig erfarenhet
som arbetare — att det hänger inte bara på, att arbetaren får arbeta
8 eller 9 eller 10 timmar, om vi kunna stå oss i konkurrensen med
utlandet eller om vi på det ekonomiska området skola göra de framsteg,
som kunna anses nödvändiga och nyttiga ur andra synpunkter,
utan ännu mer hänger det på, dels att de svenska företagarna lära sig
litet mera av nutiden och dess utveckling, att de försöka att komma ifrån
den ganska konservativa, för att icke säga byråkratiska uppfattning och
ställning, som i många avseenden ännu i dag är förhärskande, och dels
att de lära sig använda alla de nutida moderna hjälpmedlen och ordna
både administrativt och. i andra avseenden på det mest praktiska sätt,
liksom det också på samma gång är av ofantligt stor betydelse, att
man inte, vilket tyvärr alltjämt hänt och händer på alla arbetsområden,
enbart hänger fast vid, att en arbetare skall arbeta så och så
många timmar samt gå och komma efter verkstadssignaler eller mekaniska
ur, utan att man bör försöka lägga det hela så, att man verkligen
kan uppamma intresset hos arbetaren, så att han presterar största möjliga
mått av energi, då han är i sitt arbete. Detta är två faktorer, som,
om de utnyttjas väl och på ett förnuftigt sätt, alldeles bestämt skola
kunna uppväga den kortare arbetstiden. Men på detta område står man
här i landet fortfarande ganska långt efter, och det vore av nytta, inte
bara för arbetsgivarna och arbetarna, utan för hela vårt folk, om man
ägnade även dessa moment större uppmärksamhet, än man hittills synes
ha gjort.
Herr statsministern var också inne på, att arbetaren håller på att
tvingas ned till en lägre levnadsstandard, beroende på, att man förnekar
honom att utnyttja så pass lång arbetstid, som skulle vara nödvändig
för honom för att hålla sig på en högre och bättre levnadsstandard.
Det är ju klart, att detta är ett ganska lockande argument, särskilt
när det kommer från den sidan. Men jag tror nu inte, att det
är så synnerligen mycket bärande, om man tittar något närmare på
det. Däremot skulle jag vara villig erkänna, att all vår strävan i fråga
om att skapa största möjliga resurser och taga upp tävlan på det ekonomiska
området naturligtvis lider av den uppenbara bristen, att vi
inte, samtidigt som vi fastställa den tid, som arbetet skall fortgå, också
fastställa en arbetsplikt. Ty om det vore så, att vi tillvaratoge alla de
möjligheter, som vi skulle äga genom att tvinga dem, som inte av egen
drift anse sig behöva eller kunna uträtta något samhällsnyttigt arbete,
att göra detta, ja, då hade vi kommit in på ett moment, som också
skulle vara av ganska avgörande betydelse i den ekonomiska kamp,
som man här så ofta talar om.
Om jag tar en allmän överblick av det förslag, som utskottet här
framlagt, så måste jag i anslutning till vad jag redan tidigare nämnt
Torsdagen den 3 maj f. in.
35 Jfr 81.
säga, att man nu kommit fram till en utvecklingslinje rörande lag- Lagförslag
stiftningen om arbetstiden här i landet, då man inte längre på allvar °™s £g*~sJ*
kan tala om en lagstiftning om 8-timmarsdag, utan i realiteten är det ning
nog så, att om arbetsgivarna förstå att utnyttja alla de medgivanden, (Forts.)
som den lagstiftning medger, vilken utskottsmajoriteten nu här föreslår,
kan man lika gärna tala om 9-timmarsdag, och i många fall om
10-timmarsdag, och det är verkligen att under nuvarande förhållanden
gå litet för långt. Ni skola inte inbilla er, mina herrar, att saken är
så enkel, att riksdagen kan fastställa vilka normer som helst i detta
avseende och att arbetarna utan vidare skola finna sig däri. När ni
komma att överskrida gränsen av vad som över huvud taget kan anses
rimligt, och när det visat sig, att lagstiftningen, i stället för att vara
till skydd för arbetarna, blir en black om foten på deras rörelsefrihet
och berättigade krav och till nytta för motparten, den dagen komma
arbetarna att inte längre respektera denna lagstiftning, och då komma
vi in i ännu värre förhållanden. Då komma vi i ett läge, där det kommer
att råda nära nog fullständig anarki. Det skulle således redan ur
den synpunkten vara klokt av riksdagen att inte gå så långt i fråga om
uttänjning av dessa bestämmelser, att man måste vara mer eller mindre
medveten om, att desammas upprätthållande i verkligheten inte kommer
att i längden vara möjligt.
Det är ur dessa synpunkter som jag finner mig böra upprepa vad
jag sade år 1919, nämligen att även om under en viss period de mest
extrema motståndarna till varje social lagstiftning och varje socialt
framåtskridande på grund av alldeles speciella förhållanden för ögonblicket
göra medgivanden, som man kanske anser rätt så värdefulla,
så visar det sig i alla fall, att detta är en ganska ohållbar grund att
bygga på, ty i samma mån som förhållandena svänga om och andra
omständigheter och komplikationer stöta till, så är man också färdig
att nära nog fullständigt rasera vad man kommit överens om i ett visst
givet ögonblick. Alltså bör den erfarenhet, som arbetstidslagstiftningen
här i landet nu givit oss, innebära en ytterligare uppfordran till vårt
lands organiserade arbetare att, såsom jag varit i tillfälle att framhålla
flera gånger förut, inte hänge sig åt den parlamentariska övertron, att
dylika problem, som beröra det ekonomiska livet, så där lekande lätt
kunna lösas av de olika intresserade parternas representanter. Förr
eller senare inträfifar alltid en omsvängning, vilken tillit den fackligt
organiserade arbetaren än kan sätta till sina möjligheter, när det gäller
att hävda sina intressen. Jag är av den uppfattningen, att riksdagen
här inte bara är på väg, utan att den nått fram till en linje, där man
ovillkorligen kommer i konflikt med arbetarnas legitima intressen, när
det gäller skyddande av kravet på rimlig arbetstid. Och då kan man
inte säga, att det är i samhällsnyttans intresse man går att fastställa
något sådant. Det är fara värt, att man här framskapar en komplikation,
som blir av så allvarlig art, att den mer än väl uppväger de olägenheter,
som det enskilda kapitalets representanter anse ligga i en
lagstiftning, som inte för dem är fullt tillfredsställande.
Kr 31. 3G
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Vid det nu föreliggande utskottsutlåtandet är ju även fogat ett
avslagsyrkande, framställt av herr Tjällgren såsom representant för
bondeförbundet. Ja, det kanske inte är så märkvärdigt, att man från
det hållet velat markera en viss mellanlinje mellan högern och liberalerna,
men jag måste säga, att denna mellanlinje markeras på så sätt,
att den ändå får betecknas som en slags räddning ur ett tvångsläge,
där det är ofantligt svårt att finna en naturlig och hållbar ståndpunkt
för sin personliga uppfattning. Av hela herr Tjällgrens anförande framgick
dock, att han i huvudsak är överens med högerpartiet om, att lagen
som sådan varit olycklig. Det yrkande han sedan hade om utredning
rörande begränsning av arbetstiden inom mera hälsofarliga
yrken och arbetsplatser är ju inte — jag får ju förutsätta, att det är
ärligt menat — något som i något avseende kan kompensera den begränsning
av arbetstiden, som lagen i verkligheten skall ha till uppgift
att bevara.
Trots allt detta är det, som sagt, min personliga övertygelse, att
lagen kommer att prolongeras. Det är sålunda inte i frågan om direkt
avslag som den värsta faran för ögonblicket ligger, och jag anser,
att denna fara är ännu mindre, sedan vi fått en regering sådan som den
vi nu ha, i vars intresse det givetvis inte kan ligga att ytterligare onödigtvis
komplicera förhållandena mellan de olika klasserna här i landet
under den närmaste tiden, vilket skulle ske genom ett bryskt avslag på
varje lagstiftning på detta område. Den största faran är som sagt inte,
att lagen kommer att alldeles upphävas, utan att den kommer att till
den grad förfuskas, att den inte kan bli av något värde. Det är ur den
synpunkten jag blivit ytterligare styrkt i den uppfattning jag hade tidigare,
att det är rätt vanskligt under nuvarande förhållanden för det
politiska parlamentet att ge sig på att söka lösa dylika frågor. Skall
man göra det, måste man också vara besjälad av en bestämd kännedom
om och vilja till att här söka åstadkomma något, och när man
intagit en ståndpunkt, bör man stå kvar därvid och inte låta tillfälliga
politiska kastvindar föranleda, att man ena dagen raserar, vad man
dagen förut byggt upp. Ty herrarna skola som sagt aldrig tro, att problemet
ligger så enkelt till, att frågan är avgjord i och med att riksdagen
fattat beslut, hurudant detta beslut än blir. Fortsätter man längre
på denna väg, så kommer det en dag, då lagstiftningen som sådan i
verkligheten och på allvar inte kan tänkas ha någon betydelse. Man
skall dock aldrig inbilla sig, att de organiserade arbetarna komma att
avstå från sin rätt i detta fall. Om de inte få sina legitima krav tillgodosedda
på lagstiftningens väg, komma de att framföra dem och,
såsom jag hoppas, genomdriva dem på andra vägar.
På grund av vad jag sagt ber jag, herr talman, att beträffande den
nu föredragna § 1 få yrka bifall till det förslag, som innefattas i den
av herr Karlsson och Dahlén i andra kammaren väckta motionen.
Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar!
För den, som i likhet med mig icke är benägen att i denna i eminent
Torsdagen den 3 maj f. m.
37 Nr 81.
mening politiska fråga strikte följa partilinjer, är det en ganska vansklig lagförslag
sak att nu taga ståndpunkt, icke minst efter den förklaring, som b^ränl''
nyss kommit från regeringsbänken. Nog hade jag väntat, att det från ning
regeringsbänken skulle även i denna kammare givas en förklaring, av (Forts.)
ungefär samma innehåll som den från regeringens sida i andra kammaren
gjorda, men aldrig hade jag trott, att jag från hans excellens herr
statsminister Trygger skulle få höra ett sådant kapitalt uppgivande av
regeringsmaktens lagstiftningsmakt i detta land, som ingen ännu någonsin
hade kunnat förvänta ens från en socialdemokratisk regering.
Hans excellens yttrade, att hans befattning med prövningen av denna
fråga skulle, därest riksdagen hade antagit den kungl. propositionen,
ha blivit ingen, ty då hade denna blivit lag ändå. Jag visste icke, att hans
excellens ej kände till, att Kungl. Maj :t dessförinnan kan återkalla propositioner.
Hans excellens förklarar vidare, att med den förbättring, som det
kungl. förslaget undergått i utskottet, bleve det från nyssnämda förutsättning
mycket svårt för honom att utan illojalitet tillstyrka sanktionsvägran
på det utskottsförslag, som eventuellt här kunde vinna riksdagens
bifall. Hans prövningsrätt vore formell, men icke reell. Jag vet
icke, var det i konstitutionell svensk rätt står, att Konungens sanktionsrätt
är formell och icke materiell. Om ett riksdagen genom proposition
förelagt lagförslag väsentligen förändrat kommer åter till Kungl. Maj :t,
så är detta en ny fråga och då lär väl lagrådet få lov att yttra sig över
denna: det lär i ty fall icke kunna undgås, att den sittande regeringen
tager ansvaret för till- eller avstyrkande av ett sådant riksdagens beslut
om förslag till lag.
Hans excellens yttrade än mera, att arbetarna icke alltid själva förstå
sitt bästa, utan det få andra lov att göra för dem. Jag trodde då, att
det närmast var regeringens sak att göra det. Jag trodde, att man kunde
från regeringens sida vänta ett initiativ till vägledning för den oupplysta
opinion, som finnes bland arbetarna och kanske även bland andra. I
stället har hans excellens ställt sig utanför hela denna fråga som åskådare.
Jag kan icke förneka, att när jag hörde och såg hans excellens här
yttra sig, så trodde jag ett ögonblick, att jag misstog mig och att det
var chefen för socialdepartementet jag hörde. Jag har ju sedan riksdagens
korta bekantskap med den tidigare expeditionsministär, som
denne tillhörde, fått anledning antaga, att han skulle ha tillstyrkt ungefär
något sådant som detta, och det har han ju också gjort i andra kammaren.
Men om så är fallet, att regeringen nu ställer sig helt och hållet
utanför, så vittnar detta om, att hans excellens’ starka vilja snarast har
böjt sig för departementschefen i stället för att med bistånd av klokare
politiska krafter betvinga den sistnämndes passivitetsvilja. Jag trodde
eljest, att man från regeringshåll skulle se en smula vidsyntare på
saken. Jag tänkte mig, att det kanske var möjligt, att denna regering
icke skulle som en vanlig expeditionsministär föredraga att undvika
stundens säkra voteringsnederlag framför att sätta in sin kraft på att
i framtiden vinna en seger i samlingens tecken kring en paroll, som
Sr 31. 38
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
den själv ger ut: den parollen behövde ej vara negativ, den kunde och
borde ha varit positiv — den kunde då ha försvarat t. o. m. ett sanktionstillstyrkande
på ett vida oantastligare sätt än hans excellens’ rent
negativa förklaring nu är i stånd till. Och den samlingens seger hade
visserligen icke varit så långt borta, om blott parollen hade givits. Jag
tror icke man behövde gå och vänta längre än till 1924 års val. Då
skulle denna samlingsseger blivit ganska fullständig, där regeringen
gått i spetsen.
När nu så icke blivit fallet, får man försöka att en var för sig
taga ståndpunkt i den fråga, som här föreligger. Jag tillåter mig då
först att i korthet erinra därom, att när denna lagstiftning såsom provisorisk
första gången förelädes riksdagen, så uttalade jag gent emot
flera andra talare, att i och med riksdagens bifall till förslaget var principfrågan
ingalunda avgjord. Utvecklingen sedan dess har i allo givit
mig rätt, och det utskottsbetänkande, som här föreligger, bestyrker fullständigt
riktigheten av min ståndpunkt. Den princip, som man då byggde
på, har redan förut i dag karakteriserats såsom en princip om arbetets
olycka och därför dess generella begränsning för alla. Men i det utskottsförslag,
som föreligger, ha undantagen från denna generella begränsningsregel
både intensivt och extensivt vuxit. Ja, t. o. m. det lilla
ordet »dock», som i kungl. förslaget fanns för att markera, att det verkligen
var undantag, har försvunnit, och man frågar sig, om inte utskottsförslaget
betyder, att undantagen skola anses som regel och regeln som
undantag. Ja, det är precis en omvändning av det förslag, som bildade
utgångspunkten — kanske inte formellt och kvantitativt, men sakligt sett
principiellt.
Jag kan då icke säga annat än, att den naturliga utvecklingen och den
naturliga konsekvensen borde varit, att man icke längre ens formellt
hölle fast vid principen om generell begränsning av arbetet på grund av,
att det är en olycka, utan att man i stället ginge den vägen, som i två
motioner, en från bondeförbundshåll och en från liberalt håll, har anvisats,
nämligen att giva en lagstiftning i de fall, där den behöves, men
icke i de andra, att icke göra det som nu enligt lagen skall vara regel
till undantag utan låta det som i lagen har formen av undantag verkligen
också i saken och livet erkännas som regel.
Det lagförslag, som utskottet framlagt, är logiskt motiverat och
— vilket också här redan sagts — motiverat på ett lysande sätt. Det är
ett alldeles ovanligt enhetligt utskottsbetänkande i fråga om motiveringen.
Men ingen stilistisk konst i världen kan dölja det faktum, att just
på den springande punkten brister motiveringen. När det gäller att motivera,
varför man över huvud icke vill gå den väg, som de två antydda
motionerna anvisat, så säger utskottet helt enkelt, att »av vad utskottet
ovan anfört framgår, att utskottet ej kan giva sin anslutning till något
av de yrkanden, som innefattats i de av herr Lindman m. fl. samt herr
Johanson i Hörninge m. fl. i ämnet väckta motionerna». Att den sist
nämda icke bort med den förstnämda likställas, utan fastmera i sak, om
Torsdagen den 3 maj f. m.
39 >''r 31.
än icke i form, med den som avgivits av herr Carlström i Helgagård,
hade varit rimligt, då båda ha likartat positivt innehåll. Men denne
liberale motionär har i slutet av föregående stycke fått ett litet bättre
erkännande. Om honom har det sagts, »att härvid jämväl de synpunkter,
som framhållits av herr Carlström i Helgagård till stöd för hans hemställan
om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om
utredning rörande möjligheten att förevarande lagstiftning må kunna
begränsas till vissa arbetsområden, skola kunna komma under vederbörligt
bedömande, torde kunna förutsättas såsom visst.»
Om jag nu efter denna helt korta exposé frågar mig, vad man i
föreliggande situation skall göra, så måste jag för min del därpå svara,
att om den socialdemokratiska regeringen sutte kvar, så skulle jag utan
tvekan gå på den av herr Tjällgren avgivna reservationen utan ändring,
därför att den regeringen, som visste att regera, därför också visste att
säga nej till vad den ansåg vara skadligt, och som skadlig hade den säkert
ansett den av herr Tjällgren yrkade skrivelsen med begäran om utredning
i den där av honom angivna riktningen. För att få en sådan
utredning, den regeringen -till trots, till stånd hade då behövts den starka
påtryckning, som legat i det av herr Tjällgren yrkade avslaget på hela
lagstiftningen nu såsom provisorisk. Men nu, när vi ha en regering, som
tillkännagivit inför kammaren, att den är beredd att expediera vad helst
riksdagen i denna fråga beslutar, finner jag, att det vore oklokt att med
ett så välvilligt tillmötesgående upphäva den provisoriska lagstiftningen.
Principiellt kommer jag därför att yrka bifall blott till andra punkten
i herr Tjällgrens reservation, som går ut på, att riksdagen måtte skriva
till Kungl. Maj :t och begära förslag till sådana nödvändiga undantagsregler
rörande arbetstidens begränsning, som möjligen kunna införas i
arbetarskyddslagen eller i den särskilda lag, som enligt herr Carlströms
i Helgagård motion eventuellt komme att föreslås. Men då jag antager,
att regeringen, som förfogar över administrativt skickliga krafter, mer
än väl är i stånd att till nästa riksdag framlägga ett sådant förslag, behöver
den provisoriska förlängningen av lagen icke räcka längre än ett
år. Under sådana förhållanden finner jag mig böra yrka, att i den passus,
som lyder »denna lag träder i kraft den 1 januari 1924 samt gäller
till och med den 31 december 1926», sistnämnda årtal måtte utbytas mot
1924. Därmed inträder intet avbrott vid 1923 års slut, men väl den
förbättring i dem nuvarande provisoriska lagstiftningen vunnits, som utskottsförslaget
onekligen innebär. Därmed är nödig kontinuitet bevarad
för 1 år, och när nästa riksdag kommer, kan den möjligen få motse förslag
till en definitiv reglering på den grund, som antytts i herr Tjällgrens
reservation och herr Carlströms i Helgagård reservation, eller i
allt fall på en annan grund än den hittillsvarande. Skulle mot förmodan
riksdagen då avslå ett sådant förslag, så vågar jag tro, att de val, som
komma att äga rum på hösten, skola giva ett utslag i den rätta riktningen.
Det finnes ett skäl till, varför jag anser, att en provisorisk förlängning
av lagen på ett år är det högsta man kan gå med på, och det
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 40
Torsdagen den 3 maj 1. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
är den bestämmelse, som finnes i 3 § och som giver arbetsrådet makt
och myndighet att bindande besluta även för domstol i vissa fall.
Utskottets majoritet och även vissa reservanter hava anmärkt, att
tolkningen av 1 § just genom arbetsrådet blivit sådan, som icke varit avsedd,
och som jag för min del anser icke heller ha varit nödvändig,
fastän möjlig, och man har för den skull velat för framtiden förebygga
denna misstolkning genom att sätta till några ord. Huru arbetsrådet
kommer att tolka denna nya paragraf, vet jag icke; det får väl framtiden
utvisa. Men huru än arbetsrådet tolkar paragrafen, så blir dess tolkning
bindande, och att längre än nödigt är utsätta sig för denna risk vill
jag för min del icke vara med om.
Med dessa ord har jag således velat angiva att jag beträffande 1 §
icke har något särskilt yrkande att framställa. Jag skulle kunna yrka
bifall till utskottets förslag, men då måste jag göra det under förutsättning
att lagen blir provisorisk under ett år. Jag tager utan motvilja
lagen i den form, utskottet givit densamma, på ett år. Jag kan då yrka
bifall till det hela, men kommer att när punkt c) i utskottets hemställan
föredrages, rösta för bifall till andra punkten i den av herrar Tjällgren
och Persson i Trången avgivna, vid utskottets betänkande fogade reservation.
Herr Petrén, Bror: Herr talman, mina herrar! Utskottets
vice ordförande har redan nämnt, att bakom utskottets utlåtande i dess
helhet stå endast två av dess medlemmar, en från vardera kammaren;
och då jag är en av dessa två, är jag, vad beträffar min allmänna syn
på denna fråga, i den ställningen, att jag kan därutinnan hänvisa till
utlåtandets innehåll. Jag har således icke samma behov som reservanterna
att här i diskussionen närmare utveckla skälen för min allmänna
ståndpunkt i frågan, enär desamma återfinnas i motiveringen till förevarande
utskottsutlåtande.
Icke heller det anförande, som nyss hölls från statsrådsbänken,
giver mig anledning att närmare inlåta mig å utskottets allmänna motivering.
I fråga om detta anförandes innebörd ansluter jag mig i åtskilligt
till de reflexioner, som därutinnan nyss uttalats av professor
Reuterskiöld. Jag kan icke finna, att det är en rimlig ståndpunkt att
regeringen, utan att taga någon ställning till sakfrågan, inskränker
sig till fullgörandet av en ren expeditionsåtgärd genom att utan närmare
prövning låta sanktionera riksdagens blivande beslut i denna så
viktiga och betydelsefulla fråga. Det förefaller dock, som om man
genom ett dylikt förfarande gåve stöd för en uppfattning om en viss
— om jag så får säga — regeringslöshet, om man nämligen tänker sig
in i de konsekvenser, till vilka en dylik ståndpunkt kan leda.
Jag skall i mitt anförande närmast anknyta till de anföranden, som
hållits av reservanterna, därvid jag samtidigt får tillfälle att något närmare
klarlägga vissa av de motiv, som lett mig själv vid deltagandet
i detta ärendes handläggning inom utskottet.
Såsom framgår av utskottets betänkande finnes det fyra huvud -
Torsdagen den 3 maj £. m.
41 Nr 81.
linjer i den föreliggande frågan, oberäknat den av utskottet företrädda. Lagförslag
För att börja med den näst siste talaren herr Winbergs yttrande, s3-åens begränsar
ju en av dessa linjer den, som återspeglar sig i den av honom till- ning
styrkta motionen av representanter för kommunistpartiet. Det lagför- (Forts.)
slag, som från dessa herrars och deras talesmans sida förordats, är en
renodlad åttatimmarslag, kemiskt fri från modifikationer och dispensmöjligheter
i andra fall än då natur- eller olyckshändelser eller därmed
likställda förhållanden sådant påkräva. Herr Winberg slutade visserligen
med att yrka bifall till detta lagförslag, men jag tror, att, sådant
läget i frågan är, det icke må anses av mig olämpligt, om jag ej ingår
i bemötande av detta förslag, vilket ju ändock icke har någon som helst
utsikt att här vinna gehör.
Den andra huvudlinjen är den, som företrädes av representanterna
för bondeförbundet i utskottet, och som utvecklats i den reservation,
som avgivits av herrar Tjällgrem och Persson i Trangen. Professor
Reuterskiöld uttalade sig nyss om innebörden i denna reservation, och
han ville förmena, att den springande punkten i den föreliggande frågan,
såsom han ser den, hade förbigåtts av utskottet, då utskottet med några
korta ord lämnat den motion, till vilken denna reservation ansluter sig,
helt å sido i motsats till vad som skett beträffande herr Carlströms i
sak närstående motion med där innefattande likartade utredningsyrkande.
Jag tror, att detta omdöme beror på ett litet förbiseende från
professor Reuterskiölds sida. Det är nämligen en springande punkt,
som skiljer den linje, som representeras av bondeförbundet, från den
som representeras av herr Carlström. Enligt den av bondeförbundets
representanter hävdade meningen skulle man ju stryka ett streck över
den lagstiftning, som nu i 4 år funnits å området, och sedan börja på
nytt med att söka arbeta fram helt nya lagstiftningslinjer, vilka man
efter loppet av en del år så småningom skulle söka få genomförda,
medan herr Carlström åter utgår ifrån, att då man är av den meningen,
att en lagstiftning på området är behövlig, man icke skall stryka ett
streck över den lagstiftning man nu har, utan under tiden, som en omarbetning
av densamma pågår, se till, att den förutvarande tillsvidare,
om ock i mildrad form, kommer att stå kvar. I herr Carlströms framställning
gör sig således samma tankegång gällande, åt vilken professor
Reuterskiöld nyss för egen del gav uttryck i sitt anförande. Det är en
djupgående skillnad mellan dessa två uppfattningar, och därför är det
riktigt att säga, att den ståndpunkt, som intagits i herr Johansons i
Hörninge m, fl. motion, ej kan biträdas, samt att herr Carlströms synpunkter,
vilka föra till en längre gående lagstiftning än den i bondeförbundsmotionen
till hälsosynpunkter begränsade ståndpunkten komma att
bliva föremål för vederbörligt bedömande, då man skall pröva riktlinjerna
för den lagstiftning å området, som skall träda vid efter utgången
av det provisorium, som jag förmodar att flertalet av kammarens ledamöter
i dag kommer att biträda. Med den ståndpunkt, som företrädes
av representanterna för bondeförbundet, skulle vid tvenne tidsmoment
följa rätt så olägliga verkningar med hänsyn till bestående arbetsavtal
Xr 81. 42
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
in. m., nämligen dels vid upphävandet av nu gällande lagstiftning och
dels vid införandet av en ny sådan efter någon tid. Detta är, menar jag,
den springande punkt, som åtskiljer de båda ifrågavarande motionerna,
och vilken professor Reuterskiöld i hastigheten syntes förbise.
De båda återstående huvudlinjerna från reservanthåll uppbäras av
respektive högerns och socialdemokraternas representanter, av vilka de
förra stå på den rena avslagslinjen och de senare åter helt följa Kungl.
Maj : ts förslag.
Om den linjen, som framlagts av herr Reuterskiöld i hans nyss
hållna anförande, vill jag säga, att det kan ligga till synes något berättigat
i hans resonemang, men om man mera ingående sysslat med
dessa ting, skall man finna, att tidpunkten ännu icke är kommen för att
å förevarande område utarbeta nya förslag enligt nu angivbara riktlinjer.
Varför icke? Jo, därför bl. a., att denna fråga är, såsom den
förste ärade talaren antydde, i mycket hög grad internationellt spörsmål,
och såsom förhållandena nu te sig ute i världen, torde man med
ganska stor visshet kunna säga, att det närvarande ögonblicket icke är
lämpat för att på detta område nu omedelbart skulle upptagas arbete
med uppbyggandet av en ny lagstiftning enligt vissa avgivna grunder.
Jag håller därför före, att den synpunkten nog är riktig, åt vilken även
det ämbetsverk, som har att närmast värna om näringslivets intressen
i detta land eller kommerskollegium, givit uttryck, då det biträtt den
meningen, att man måste avvakta tiden och se huru förhållandena härutinnan
komma att utveckla sig. Under utskottsarbetet har jag för min
del blivit övertygad om, att en förlängning av lagen under enbart en ettårsperiod
skulle i praktiken vara synnerligen oläglig och icke lämna
nödigt rådrum för åvägabringande av en lösning av frågan, men väl
verka störande å de arbetsavtal, som gälla. En lagstiftning å ett område
som detta mår icke väl av, att man på detta sätt inrättar sig för provisorier
å ett år, utan efter vad även under utskottsarbetet från arbetsgivarhåll
vitsordats, måste det å detta lagstiftningsområde beredas större
stabilitet, om icke ogagn skall följa.
I detta sammanhang ber jag att även få säga några ord med avseende
å vad professor Reuterskiöld yttrade därom, att han icke ville
åt arbetsrådet överlämna på mer än ett år tolkningen av bestämmelserna
i 1 § om lagens tillämplighetsområden. Gent emot detta uttalande
vill jag hava sagt, att arbetsrådet i den mån som åren gått och erfarenheter
av detsamma vunnits, synes hava fått allt mera auktoritet och
vunnit allt mera förtroende å såväl arbetsgivar- som arbetarsidan. Jag
vill ock bestämt säga ifrån, att den tolkning, som arbetsrådet hittills
givit åt första stycket i 1 § i fråga om beräkningsgrunderna för fastställandet
i föreliggande fall av det däri angivna arbetarantalet, är enligt
min mening fullständigt riktig efter lagens hittillsvarande avfattning.
Å den punkten råder ingen tvekan från min sida, och utskottet har
också i utlåtandet givit ett tydligt uttryck åt denna uppfattning. En
annan sak är, att allmänheten nog ej ägt insikt i, huru lagen i denna
delen är byggd, och att man från dess sida kan hava ett visst fog för att
Torsdagen den 3 maj f. m.
43 Nr 81.
få den i detta stycke föreslagna ändringen i lagen till stånd. Den mo- Lagförslag
tivering, som herr Reuterskiöld åberopade till stöd för att lagen endast ''
borde förlängas å ett år, eller att man icke kunde hysa nödig tillit till ning
det sätt, varpå arbetsrådet tillämpade lagen, den motiveringen har som (Forts.)
sagt för mig ingen bärande grund.
Herr von Sydow berörde rätt så ingående spörsmålet, i vad mån
ett internationellt faktum nu kunde anses föreligga i fråga om arbetstidens
begränsning i lagstiftningsväg. Jag tror, att den exposé, han i detta
avseende lämnade från vissa länder, skall giva belägg för, att det allmänna
omdöme, som å den punkten fällts i utskottets utlåtande, är riktigt,
nämligen att man under den senare tiden kunnat läsa ut en allmän
tendens till allt större modifikationer i frågan om tillämpningen av principen
om åttatimmarsdagen, men att man ännu icke kan säga, om denna
tendens är något, som kan uttydas som ett tecken på en kommande avveckling
av själva principen eller möjligen fastmera såsom en företelse,
syftande till en nödig befunnen anpassning av själva åttatimmarsregimen
efter de praktiska förhållandena. På den frågan tror jag som
sagt icke, att något svar ännu kan givas.
I detta samband kan jag icke underlåta att nämna, att, då denna
fråga upptogs vid den internationella arbetsbyråns styrelses senaste sammanträde
under nästlidne april månad, och man där utsåg en kommission
för att förbereda frågans upptagande till nästa års allmänna konferens,
så åsyftade mani icke härmed att söka få bestämmelserna i
Washington-konventionen oförändrat genomförda, utan syftet var att
genom hänvändelse till de olika regeringarna i de europeiska och utomeuropeiska
stater, som anslutit sig till den internationella arbetsbyrån,
få klarhet om, vilka krav å ändringar i konventionen som från de olika
ländernas sida påkrävdes för att såmedelst få en överblick över, huruvida
gemensamma konventionsbestämmelser vore möjliga att genomföra
på detta område. Herr von Sydow angav som sin mening, att det icke
skulle visa sig möjligt med hänsyn till de vitt skilda förhållanden, som
i olika länder allt efter klimatet o. d. vore å detta område tillfinnandes,
få till stånd gemensamma lagbestämmelser. Huru det härutinnan kommer
att utveckla sig, får framtiden utvisa.
Herr Thorberg var inne på frågan, i vad mån vi på grund av vår
anslutning till den internationella arbetsbyrån såsom medlem i Nationernas
förbund kunde vara förpliktade att i stort sett hålla fast vid den
lagstiftning vi hava. Jag vill i den delen giva utskottets vice ordförande
rätt däruti, att i den mån, det visar sig, att länderna i allmänhet genom
alltmera vidgade modifikationer och dispensbestämmelser faktiskt, släppa
efter på tidigare havda och tillämpade bestämmelser å området, vi under
sådana förhållanden icke kunna hava någon skyldighet att ensamma
hålla fast vid förutvarande, mera skärpta bestämmelser. Men å andra
sidan vill jag upprepa, att från vår synpunkt sett alla skäl i detta nu
tala för, att vi böra avvakta utvecklingen å detta område. Vi hava för
vår del icke anledning att upphäva den lagstadgade arbetstidsbegränsning,
som gällt hos oss under de senare åren, utan vi böra i stället söka
Xr 81. 44
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
att genom jämkningar göra den sådan, att utan rubbning av lagens
'' huvudsyfte vårt näringsliv må kunna utan större påkänningar under
de närmaste åren upprätthållas och i mån av stigande konjunkturer
utvecklas.
Föregående talare hava allt efter den ståndpunkt de intaga till
den förevarande lagstiftningen uttalat sig om de ekonomiska verkningarna
av den lag, som vi haft under de gångna åren. Jag vill i denna delen
bestämt hävda, vad som också framgår av den utredning, som i detta hänseende
blivit gjord, att härutinnan samverkat ett helt komplex av skilda
faktorer, som det icke är möjligt att, så att säga, lösgöra från varandra
för att såmedelst få fastslaget, huru mycket arbetstidslagen, skild från
andra ekonomiska rubbningsfenomen, betytt såsom fördyrande faktor.
Frågan, i vad mån denna lag varit en väsentligt bidragande orsak till
den rådande depressionen, vill jag således icke tilltro mig att besvara.
Att lagen i sin mån medverkat till denna depression är självfallet, men
i vilken grad,så varit fallet, tror jag, att det på grundval av hittills
gjorda utredningar skall visa sig svårt att med någon större grad av
säkerhet avgöra.
Utskottet har såsom ett skäl emot att nu upphäva lagstiftningen å
området anfört, att man kan förutse, att ett sådant upphävande skulle
medföra strider i fråga om åttatimmarsdagens tillämpning vid uppgörandet
av kollektivavtalen. Jag tror, att det är fullständigt riktigt vad
utskottets vice ordförande i den delen en gång tidigare under en debatt
i denna fråga antytt, då han gav vid handen, att industrien och näringslivet
nu en gång inrättat sig efter åttatimmarslagen överallt, där den
blivit genomförd, och att arbetsförhållandena där jämkats efter densamma.
Att då åter upphäva lagen skulle efter hans då utvecklade mening
vara föga gagneligt. Det skulle medföra, att man komme att få
ökade arbetsstrider, ty självfallet är, att de ofta svårlösta striderna om
lönerna i så fall skulle bliva utökade med en kamp vid avtalens upprättande
även om arbetstidens längd. Vid övervägandet av dessa ting
får man jcke förbise det psykologiska förhållandet, att hos arbetarna
förefinnes en dogmatisk tro på lagens gagn för arbetarklassen och så
länge denna tro finnes hos arbetarna, går det icke att upphäva lagstiftningen
utan att därmed åstadkomma återverkningar, som icke äro lyckliga
för samhällslivet.
Herr statsministern antydde för en stund sedan från regeringsbänken,
att det enligt hans förmenande å förevarande område icke behövdes
någonting i lagstiftningsväg, utan att arbetarna med sina organisationer
vore i tillfälle att själva se sina intressen tillgodo i avtalsväg.
Härtill vill jag anmärka, att det nog finnes ej så få grupper av arbetare,
som äro i verkligt behov av det skydd, som denna lagstiftning är avsedd
att giva.
Utskottets vice ordförande antydde, att det för utskottets majoritet
legat närmast om hjärtat att se jordbrukets intressen till godo, beroende
på att densamma stode jordbruksförhållandena närmare än industrien.
Torsdagen den 3 maj f. m.
45 Nr 81.
Det kan ligga någonting i detta, om det också icke skett medvetet från
ntskottsmajoritetens sida. Dock vill jag säga, rent personligt, att nog
finnes det industrier med betydande arbetaregrupper jämväl i de nejder,
där jag haft och har min verksamhet, och detta gäller än mera beträfrande
trakter, där andra utskottsmedlemmar, som tillhöra majoriteten
eller stå densamma nära, hava sitt hemvist.
Under behandlingen av detta ärende inom utskottet hava vi från
ntskottsmajoritetens sida låtit oss angeläget vara att taga upp till övervägande
de olika uppslag, som motionsvis kommit fram, och hava vi
därvid haft anledning konstatera, att högerns målsmän icke motionsvis
framlagt några riktlinjer, som kunnat föranleda nu till någon omläggning
eller jämkning av lagen. Vi hava till ledning för våra överväganden
haft bland annat ett yttrande av kommerskollegium med däri gjorda
hemställanden om åtskilliga jämkningar i lagen till förmån för industrien.
Vi hava haft liknande hemställanden i en reservation från socialstyrelsen
med skilda förslag i samma riktning, och på basis av allt detta
och andra föreliggande yttranden i frågan hava vi ärligen försökt att
se till i vad mån jämkningar i den nu gällande lagen utan äventyrande
av dess huvudsyfte kunnat göras, och i enlighet härmed hava vi så fattat
vår ståndpunkt i frågan.
Jag vill fästa uppmärksamheten särskilt på två omständigheter i
detta sammanhang. Den ena har avseende å önskemålet från vår sida
att, från lagens tillämplighetsområde avskära sådana gränsområden,
där lagen efter vad erfarenheterna i det praktiska livet visat faktiskt
icke kunnat efterlevas. Vill man se efter, vilka ändringar, som av utskottsmajoriteten
vidtagits, så skall man finna, att de till stor del bottna
just i en strävan att förverkliga nu nämnda önskemål. Så har exempelvis
förhållandet varit beträffande torvindustrien, i fråga om vilken
det icke varit möjligt att tillämpa lagen bl. a. därför, att arbetsgivarna
sakna möjlighet att hålla sådan kontroll över de i detta arbete anställdas
arbetstidstimmar, att de kunnat föra föreskrivna journalanteckningar
därom. Enahanda har förhållandet varit beträffande byggnadsarbete
på landet. Det är fullständigt bestyrkt, att nu gällande lagbestämmelser
till väsentlig del icke efterlevts beträffande sådant arbete,
utan att man på landsbygden i detsamma allmänt arbetat utöver de
maximitider, som lagen medgivit. Det har bland annat varit hänsyn till
just dessa förhållanden, som lett oss vid framställandet av ändringsförslagen
å dessa punkter. Enahanda är förhållandet beträffande s. k.
handelsarbetare vid mindre handelsaffärer. I dem finnas bodkarlar
och körkarlar m. fl. anställda till mycket stort antal, beträffande vilka,
liksom fallet är med kökspersonalen vid mindre kaféer och restauranter,
gällande lag i fråga om arbetstider faktiskt icke efterleves. Jag
förmenar det vid sådant förhållande vara eu riktig ståndpunkt att, såsom
utskottsmajoriteten sökt göra, se till, att i sådana fall lagens tilllämplighetsområde
heskäres, då jag icke tror, att man kan bryta det
naturliga motstånd, som å dylika områden reser sig emot lagens tilllämpning.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Sr 81. 46
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
En annan synpunkt, som vi fäst tillbörligt avseende vid, har varit
den uppfattning, som arbetsrådet hyst i dessa frågor, då ju denna institution
med dess ständiga kontakt med arbetsförhållandena å de skillda
verksamhetsfälten må förutsättas äga en intim kännedom om vilka bestämmelser,
som under lagens hittillsvarande tillämpning visat sig behöva
undergå jämkningar.
Jag skall härefter övergå att, särskilt med anledning av herr Thorbergs
nyss hållna anförande, säga några ord om de särskilda föreslagen
till ändringar, som utskottsmajoriteten framställt, och får jag därvid
samtidigt tillfälle att beröra några synpunkter, som vice ordföranden i
utskottet var inne på.
När det gäller att beräkna antalet arbetare för bestämmandet om
ett företag skall anses gå in under lagen eller icke, så är ju gränsen
härutinnan satt till flera än fyra, för att företaget skall gå in under
lagen. Rent principiellt sett är denna begränsning i sig en oegentlighet.
Det är ock så, att Washington-konventionen icke har fastställt någon
gräns i detta hänseende, och man kan lätt förstå, att de slitningar, som
ofrånkomligt uppstå mellan hantverkerier och andra mindre rörelser,
som ligga under gränsen och således utanför lagen, samt de något större
företag, som på grund av sitt arbetarantal komma in under lagens bestämmelse,
skola vara rätt så besvärande. Men riksdagen har nu en gång
ställt sig på denna ståndpunkt och velat avskära från lagens tillämpning
de så kallade små företagen, och då är det endast en ganska
logisk utbyggnad, som utskottet nu gjort genom att från lagen undantaga
även de företag, som icke sysselsätta ett antal av flera än fyra arbetare,
utan att man medräknar även sådana arbetare, vilka användas
till arbete, som är undantaget från lagens tillämpning. Låtom oss
taga ett typiskt exempel. I en handelsaffär stå fyra kvinnliga biträden
uti butiken. Det finnes därjämte en enda lagerarbetare eller magasinskarl
eller utkörare i affären. Den allmänna uppfattningen är nog den,
att denne ende lagerarbetare eller magasinskarl eller utkörare icke skulle
falla under lagen, eftersom butiksbiträdena äro undantagna från lagens
tillämpning. Så är dock med lagens innevarande avfattning förhållandet.
Den av utskottet vidtagna ändringen i denna del går ut på, att vid
beräkning av det antal arbetare, som bestämmer, om ett företag går
in under lagen eller ej, frånse de av företagets personal (butiksbiträdena),
som äro sysselsatta å grenar av företaget, vilka äro uttryckligen
undantagna från lagens tillämpning. Härigenom komma lagens bestämmelser
ej att träffa dem, som hava hand om utkörning från mindre
affärer samt arbetare å magasiner och lagerlokaler i sådana affärer. Å
dessa områden har nog lagen i stor utsträckning ej hittills kunnat bringas
till efterlevnad. Likartat är förhållandet beträffande mindre restauranter
och kaféer. Ofta finnes det där, jämsides med ett antal serveringsflickor
och hotellstäderskor för allmänhetens direkta betjänande, även
en kökspersonal av endast en eller några personer. De förra stå utanför
lagen, de senare gå in under den, om antalet av dem, inberäknat
serverings- och städerskepersonalen uppgår till minst fem. Genom ut
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
47 >r 31.
skottsförslaget sker en ändring i detta hänseende. Visst torde vara, att
det finnes få områden, där lagen i praktiken mindre efterlevts, än just
i fråga om mindre kaféer och hotellrörelser beträffande dess kökspersonal.
Gent emot utskottets ärade vice ordförande vill jag säga, att även
om utskottsmajoriteten icke ställt arbetare i handelsaffärer samt köksoch
drängpersonal å hoteller och restauranter utanför lagen, så har den
med detta nya tillägg till första stycket i 1 §, om sättet för beräknandet
av antalet arbetare vid avgörandet om ett företag skall gå in under lagen
eller ej, ställt utanför lagens tillämplighetsområde de smärre företagen
inom dessa branscher, och det är just inom de smärre företagen, som
det är svårt att efterleva lagen, därför att man där icke har möjlighet
att genom skiftindelning mellan arbetarn e få dem att inom ramen av
den i lagen fixerade arbetstiden räcka till för de göromål, för vilka
de äro avsedda.
Om jag så övergår till frågan om torvupptagningen, så sade herr
Thorberg, att den ändring, utskottet därutinnan gjort, icke vore sakligt
grundad, enär torvindustrien icke stode jordbruket så nära, som utskottet
velat göra gällande. I den delen vill jag hålla mig till en officiell
handling, en utredning, som socialstyrelsen låtit göra för några år sedan
beträffande arbetsförhållandena inom torvindustrien. Av den få vi ett
fullständigt belägg för det nära samband, som råder emellan jordbruket
och torvindustrien. Den visar, att bränntorvstillverkning huvudsakligen
bedrives i Kronobergs län, inom vilket nära hälften av årsproduktionen
frambringas, och vidare inom några andra jordbrukslän,
såsom skånelänen, Gottland och Älvsborgs län m. fl. Den visar vidare,
att torvströtillverkningen är störst i Kristianstads och Jönköpings län,
för att i stor utsträckning bedrivas även i Kronobergs och Skaraborgs
in. fl. jordbrukslän.
Vill man närmare undersöka dessa förhållanden, så skall man
finna, att torvindustrien i stort sett är en utpräglad säsongindustri, där
arbetet utföres på ackord samt med ett för huvudparten av arbetare
högst växlande antal arbetstimmar. Med hänsyn härtill samt av skäl,
som förut antytts, att det till stor del är ogörligt för arbetsgivarna att
journalföra arbetstimmarna för arbetarna i denna bransch, är det icke
möjligt att å detta område efterleva lagen. Inom utskottet hade vi
närmast tänkt att lägga utanför lagen endast arbetet med vändning,
kupning och bärgning av torven; det är närmast detta arbete, som är
beroende av årstid och väderlek, men vi funno vid närmare undersökning,
att det rådde ett så intimt samband mellan detta arbete och det
arbete, som föregår detsamma vid torvverken och den vid torvströtillverkningen
efterföljande maskinella behandlingen av torven, att det var
.synnerligen svårt att göra någon uppdelning för de olika arbetena. Vi
funno således bl. a., att en stor del av de arbetare, som äro sysselsatta
vid torvverken, sedermera syssla även med vändning, kupning och bärgning
av torven, samt att i övrigt hustrur och barn till torvverkens ordinarie
arbetarestam och omkringboende jordbruksbefolkning till stor del
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Kr 31. 48
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
skota detta arbete med vändningen, kupningen och bärgningen av torven.
Jordbrukare deltaga vidare i stor utsträckning i den vid torvströtillverkningen
förekommande torvskärningen under den tid, de äro lediga från
sitt egentliga jordbruksarbete. Sambandet emellan torvindustrien och
jordbrukets utövare är således mycket avsevärt.
Med det nu sagda har jag i ingen mån velat lägga någon gensaga
emot riktigheten av vad herr Thorberg yttrade därom, att en hel del
arbeten i denna bransch såsom den maskinella rivningen av torvströ
är av den natur, att de lämpligen skulle alltjämt böra ligga under lagen,
men på grund av det intima samband, som råder mellan de olika faserna
i arbetet, har det faktiskt icke varit möjligt att göra någon rationell uppdelning
av detsamma, och detta är anledningen till, att hela torvindustrien
ansetts lämpligen böra falla utanför lagens tillämplighetsområde.
Jag tror icke, att några nämnvärda olägliga verkningar därav skola komma
att uppstå. Lagen kan emellertid med utskottets förslag för framtiden
efterlevas på detta område, och det är ett förhållande, som man
bör sätta ett visst värde på.
Angående utskottets ändringsförslag i fråga om byggnadsverksamheten
vid jordbruk och dess binäringar har det av herr Thorberg gjorts
gällande, att den därutinnan föreslagna bestämmelsen skulle komma att
verka orättvist. Låtorn oss förutsätta, säger herr Thorberg, att en byggmästare
har murare och snickare sysselsatta med att bygga å en villabyggnad
på ena sidan vägen, och han samtidigt har ett byggnadsföretag
å en lantgård på andra sidan vägen, där han har motsvarande slag
av yrkesarbetare i arbete. De förra falla enligt utskottets förslag under
lagen, de senare åter icke. I detta avseende vill jag hänvisa till det
motiv, som utskottet i sitt utlåtande anfört för den föreslagna ändringen.
Olikheten i fråga om arbetstiden å jordbruksegendomar vid förekommande
byggen emellan å ena sidan jordbruksarbetarna och å andra
sidan de där för tillfället sysselsatta byggnadsarbetarna har visat sig
i praktiken medföra olägenheter. Oftast är det väl så, att jordbrukarna
själva bygga sina längor, och därvid använda de dels sin egen personal
på gården och dels anskaffa de yrkesmän i den utsträckning, det är
för byggnadsföretaget behövligt. Det är just med hänsyn till dessa
blandade förhållanden, som det visat sig, att det icke gått rätt väl att
tillämpa lagen som den är, i det att dess arbetstidsbestämmelser i stor
utsträckning ej efterlevts. Man har därför med denna ändring velat
råda hot på detta förhållande. Jag tror icke, att ändringen skall kunna
medföra några större betänkligheter. Vi få komma ihåg, att detta är
en försökslagstiftning och att man här får jämka sig fram allt efter
de praktiska förhållandenas krav.
Går jag sedan över till att yttra några ord om 5 § i lagen, så sade
utskottets vice ordförande i fråga om industrien, att den i motsats till
jordbruket av utskottet icke fått mer än ett enda litet ben, och det skulle
vara i fråga om utsträckningen av övertiden. Jag tror icke det omdömet
är fullt riktigt, ty industrien har nog i verkligheten fått litet
mera. Så är fallet i fråga om de s. k. säsongindustrierna, vilka ju äro
Torsdagen den 3 maj f. m.
49 Nr 81.
särskilt känsliga för lagstiftning på detta område. I det hänseendet har Lagförslag
från jordbrukarhåll motionsvis framställts yrkande, att sagda industrier ^nsT^ränsskulle
helt flyttas utanför lagen, och i detta yrkande har utskottets ning
vice ordförande under utskottsbehandlingen förenat sig. Emellertid är (Forts.)
det så, att den bestämmelse, som i första momentet av 5 § finnes bej
träffande säsongindustrierna, med de direktiv i tolkningshänseende,
som därom äro lämnade i utskottsutlåtandet, möjliggöra för arbetsrådet
att efter framställningar träffa beslut om längre eller kortare utjämningsperioder,
under vilka genomsnittligt får arbetas 48 timmar i veckan,
och dessa utjämningsperioder kunna av arbetsrådet givas den längd,
som de faktiska förhållandena i respektive säsongindustrier påkalla.
Inom exempelvis byggnadsbranschen, som ordinärt sysselsätter cirka
40,000 arbetare, torde det således tack vare denna bestämmelse med
därför givna tolkningsdirektiv vara möjligt att genom arbetsrådet få
till stånd en sådan utjämning av den genomsnittliga veckoarbetstiden
å en längre tidsrymd. Men vad är det då som hindrar, att denna bestämmelse
å ett sådant område vinner praktisk tillämpning? Ja, när
man söker svar å den frågan, finner man, att arbetarna inom detta
fack stå samlade som en man emot en dylik utjämning av lagens generella
arbetstidsbestämmelser. I det fallet stöter man från de organiserades
arbetarnas sida på ett kompakt motstånd till varje eftergift inom
den ram, som lagen möjliggör. Så som utskottet nu uttalat sig om
detta moments tolkning, finnes det emellertid möjlighet för arbetsrådet
att efter prövning i förekommande fall kunna medgiva denna för
säsongindustrierna högst betydelsefulla utjämning på längre eller kortare
tid, allt efter de praktiska förhållandenas krav.
Vidare är det så, att i tredje momentet av denna paragraf finnes
inrymd en bestämmelse, som medgiver undantag från de generella
arbetstidsbegränsningarna i fråga om sådant arbete, som fortgår allenast
under kortare tid. Denna bestämmelse har av arbetsrådet hittills
tillämpats så, att dispens lämnats endast för arbeten av rent tillfällig
karaktär, exempelvis arbetsanställningar vid utställningar och dylikt.
Nu har utskottet i sin motivering gjort ett uttalande, som giver möjlighet
för arbetsrådet att efter framställningar tillämpa denna bestämmelse
även på kortvariga säsongarbeten. Under denna bestämmelse
synes det alltså mig ej vara uteslutet att kunna hänföra exempelvis
den tillfälliga arbetspersonal vid råsockerfabrikerna, som för en kampanjtid
av 5—6 veckor på efterhöstarna har ett starkt intresse av att
genom utökad arbetstid bereda sig största möjliga sparade arbetsinkomst
för de kommande vintermånaderna med ofta begränsad arbetstillgång.
Givetvis bottnar detta endels i, huruvida de årsanställda arbetare,
som äro fästade vid denna industri, kunna beredas sådana förmåner,
i fråga om minskad arbetstid eller semestermöjligheter under
andra delar av året, än då kampanjen infaller, att de för sin del kunna
vara med om en sådan utökning av arbetstiden under kampanjperioden.
Från representanter för de därav närmast intresserade industrigrenarnas
sida har ju framställts ett yrkande att få den i andra momen
Första
kammarens protokoll 1923. Nr 31. 4
Nr 31. 50
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
tet av 5 § intagna bestämmelsen om skiftindelningen vid den kontinuerliga
driften omlagd. Syftet därmed har ju varit att få en sådan avfattning
å bestämmelsen, som skulle giva hithörande industrier trygghet
för att få den s. k. 56-timmarsveckan tillämpad; icke såsom Washingtonkonventionen
är avfattad, som en ovillkorlig rätt, men så, att arbetsrådet
skulle kunna medgiva en sådan ordning så snart de ifrågavarande
verksamheternas ändamålsenliga bedrivande gjorde skiftarbetet jämväl
å sön- och helgdagarna påkallat. Jag vill härom säga, att vid den närmare
undersökning, som utskottet låtit göra beträffande de beslut om
dispens, som jämlikt detta moment av arbets rådet meddelats, utskottsmajoriteten
kommit till den uppfattningen, att de principer arbetsrådet
därvid följt varit sådana, att man icke synts oss hava anledning att
urgera någon ändring av bestämmelsen under den nu ifrågasatta, ytterligare
provisorietiden. Det har, på sätt arbetsrådet med styrka framhållit,
visat sig vara svårt att finna en formulering, som härutinnan
varken vore för trång eller för vid. Enligt den nuvarande avfattningen
förutsättas »synnerliga skäl» för att arbetsrådet skall kunna giva dispens.
Innebörden i de ändringsförslag, som, då arbetstidslagen förut
varit föremål för riksdagens behandling, härutinnan framställts, har —
liksom fallet nu varit med motsvarande förslag — varit den, att så
snart ekonomiska skäl i praktiken talade för meddelande av sådana
dispenser medgivande därtill skulle lämnas. Frågan är, om man ej
härigenom skulle föras längre än som är förenligt med lagstiftningens
syfte. Arbetsrådet tillämpar för närvarande bestämmelsen så, att så
snart ekonomiska skäl av större vikt tala därför, meddelas alltid dispens,
men när det gäller exempelvis ett mycket obetydligt antal arbetare
i förhållanden till företagets hela arbetarstock, har man ställt
sig mera avvisande, och utskottsmajoriteten har icke funnit tillräcklig
anledning föreligga att på denna punkt föreslå någon ändring, då densamma
vågat tro, att med den tolkning av bestämmelsen, som arbetsrådet
härutinnan tillämpar, ej för hithörande industrier skall vållas
något avbräck av någon betydelse.
Går jag sedan över till övertidsbestämmelserna i 7 § av lagen så
yttrade herr Thorberg, att det av utskottet icke anförts ett enda motiv
för den föreslagna ändringen i denna del. Jo, herr Thorberg, såsom
motiv har angivits, att de myndigheter, som hava att syssla med dessa
ting, samfällt gjort den hemställan, som utskottet därutinnan följt.
Och jag vill särskilt stryka under, att arbetsrådet står bakom denna
hemställan om utökning av övertiden enligt tredje momentet för kalenderår
till 150 timmar. Som jag förut nämnde, är arbetsrådet en
institution, som under sin ständiga kontakt med dessa företeelser inom
industrien lärt sig, var skon klämmer, och under de nu kommande tre
åren med dess stigande möjligheter för bättre konjunkturer bör man
vara rustad att vid fall av trängande behov kunna utöka arbetstiden
efter arbetsrådets prövning i de särskilda fallen. Det är med detta förhållande
för ögonen, som utskottet föreslagit denna ändring, och jag
tror icke att densamma, tillämpad i praktiken, kommer att vålla några
Torsdagen den 3 maj £. m.
51 Nr 81.
svårigheter, utan tvärtom öppna en ventil vid exeptionella fall, t. ex.
i fråga om skeppsbyggnadsindustrien, som kan komma till önsklig användning.
Jag skall icke trötta kammaren med att nu yttra något mera i denna
fråga. Jag vill blott till sist säga, att när jag lyssnat till de anföranden,
som hållits från denna plats tidigare i dag, har mer än en gång kommit
för mig den tanken: Hur många är det egentligen i denna kammare,
som vid en votering skulle rösta mot antagande av en ny provisorielag,
därest de hade anledning tro, att en majoritet i riksdagen skulle stå
bakom en sådan mening? Jag menar, att många komma att rösta för
avslag å en förnyad lagstiftning i ämnet därför, att de veta, att detta
icke har någon inverkan på utgången och att lagen i alla fall blir antagen.
Men hur många skulle i själva verket vilja stå för att med sin
röst hava föranlett ett avslag å lagen med därav följande verkningar?
Jag får säga, att det är i denna fråga ett ansvar icke blott att rösta
för förlängning av provisoriet, utan det är också ett ansvar, som påvilar
dem, vilka anse, att man nu skall förkasta all lagstiftning å området
för att sedan i framtiden söka komma fram med något nytt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i den nu
föredragna punkten.
Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! I sitt anförande
nyss framhöll herr statsministern, att arbetarnas intresse för 8-timmarslagen
huvudsakligen berodde på deras tro, att denna reform vore
nödvändig. Han talade om en trossak, som det inte lönar mödan att
försöka rubba. Jag skall inte bestrida, att man mycket väl på arbetarsidan
kan spåra denna känslostämning, om jag så får såga, som tyder
på, att 8-timmarslagen i viss mån har blivit en trossak för arbetarna.
Men jag vågar hålla före, att detta påstående i lika hög grad kan tilllämpas
beträffande dem'', som motarbeta denna lagstiftning och som
under den långa tid, lagen varit gällande, mycket energiskt arbetat på
att få densamma upphävd. Det är visserligen sant, att herr von Sydows
anförande inte direkt ger anledning till ett sådant påstående, men
jag kan inte hjälpa, att jag fann även hans anförande i dag vittna om,
att sakskälen betydde ganska litet och att det i grund och botten var
en känslosak för honom liksom för så många andra, att det framför
allt var vissa politiska motiv, som nu bestämt honom för den nya
ståndpunkt han intagit i denna fråga.
Jag skall inte försöka övertyga någon motståndare till lagen om
dess ändamålsenlighet och behövlighet, utan jag skall närmast i anledning
av herr von Sydows yttrande lämna några faktiska uppgifter, som
jag tror kunna ha stor betydelse, när det gäller att bedöma denna fråga
och ta ståndpunkt till det förslag, som nu föreligger.
Herr von Sydow1 uppehöll sig särskilt vid den s. k. internationella
sidan av saken och gjorde bl. a. gällande, att 8-timmarslagen inte vore
ett internationellt faktum. Han bär rätt så till vida, att en dylik lagstiftning
inte blivit genomförd i alla europeiska och utomeuropeiska
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 52
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
länder. Men om man ser reellt på saken och tar hänsyn'' till, att även i de
länder, där denna lagstiftning ännu icke blivit genomförd, 8-timmarsdagen
dock tillämpas ungefär på samma sätt som där den finnes, så
är i alla fall denna reform i detta nu ett internationellt faktum.
Jag skall tillåta mig att lämna några uppgifter om, hur det förhåller
sig med denna sak i utlandet, och jag skall då särskilt uppehålla
mig vid England, vilket herr von Sydow syntes sätta ett visst värde
på som exempel i detta fall. Jag är då i tillfälle att stödja mig på en
intressant rapport, som den svenska socialattachén i London avlämnat
och som varit publicerad i Sociala Meddelanden, jag tror det var i nr
3 innevarande år. Av denna rapport framgår, att i Storbrittanien och
Irland inom praktiskt taget hela industrien sedan kriget genomförts
48 timmars ordinarie arbetsvecka och inom åtskilliga näringsgrenar
än kortare arbetstid. Socialattachén erinrar om, att på ett område, där
det finnes lagstadgad arbetstid, t. ex. för gruvarbetarna, genomfördes
1919 7 timmars arbetsdag. Inom de näringsgrenar, där s. k. lönenämnder
upprättats, ha dessa nämnder med laga kraft fastställt arbetstiden
till 46 å 48 timmar per vecka. Alltså bär man inte överskridit
48 timmar utan snarare hållit sig under denna siffra. Inom ''byggnadsindustrien
har arbetstiden medelst kollektivavtal begränsats till 44 timmar
per vecka (under vintermånaderna december—januari till endast
4i1/2 timmar). Arbetsgivarna inom denna industri ha innevarande år,
samtidigt som de krävt väsentliga lönereduceringar, gjort anspråk på,
att arbetstiden skall ökas ; dock har man inte sträckt anspråken, längre
än till 48 timmar per vecka, alltså samma antal timmar som fastställts
i lag hemma hos oss. Vid underhandlingar, som förts mellan arbetsgivarna
och arbetarnas organisationer, ha de förra, efter vad jag kan
döma av de meddelanden, som ingått, inskränkt sina anspråk till 46
timmar per vecka. Socialattaché Sjöstrand meddelar också i sin
rapport, att de engelska byggnadsarbetsgivama — alltså inom den
industrigren, som man i Sverige anser särskilt vara i behov av längre
arbetstid — ingalunda varit eniga om att kräva utökning av arbetstiden.
Det heter sålunda, att det distrikt av arbetsgivarnas organisation,
som, omfattar nordöstra kustlandskapen, motsatt sig en utsträckning
av arbetstiden. Det uppgives också att 8-timmarsdagen — d. v. s.
med gängse kortare arbetstid om lördagarna, 44 timmars arbetsvecka
— visat sig vara mycket populär även bland arbetsgivarna i norra England.
Förutsatt att arbetarna fullt utnyttja tiden, anses denna arbetstid
vara tillräckligt lång. Nu är att märka, att inom den engelska byggnadsindustrien
förekommer icke något ackordsarbete, utan allt arbete
utföres mot timlön.
Det meddelas vidare i denna rapport, att inom bagerinäringen 44-timmarsveckan har varit gällande till i fjol, då arbetstiden vid bagerierna
i Skottland ökades till 45 å 47 timmar i veckan. I sådana arbeten
som vid hamnar och dockor, vid sockerfabriker — vilka senare man
från visst håll i Sverige vill ha undantagna från lagen — samt vid
kvarnar och pappersbruk tillämpas ävenledes 44 timmars arbetsvecka.
Torsdagen den 3 maj f. m.
53 Nr 31.
Det kant ju vara tillräckligt att anföra dessa fakta beträffande
England. Men eftersom min polemik närmast riktar sig mot direktören
för Svenska arbetsgivareföreningen, således den förnämsta representanten
för arbetsgivarna, kan jag inte underlåta att citera ett yttrande,
som den engelska arbetsgivarerepresentanten vid senaste sammanträdet
med internationella arbetsbyråns styrelse fällde. Han försäkrade, att
intet land så effektivt tillämpar 8-timmarsdagen som Storbrittanien.
Han hyser sålunda den uppfattningen, att 8-timmarsdagen är särskilt
strängt genomförd i England. Man hörde ju herr von Sydow yttra
här i debatten, liksom han tidigare gjort det i utskottet, att han hade
den uppfattningen, att man i Sverige är mycket sträng i detta avseende,
medan det inte är så noga i utlandet. Här har en representant
för de engelska arbetsgivarna anfört klagomål i samma riktning, men
gör då gällande, att det är särskilt i England, som man är mycket noga
med att inte överskrida 48 timmars arbetsvecka.
Det var intressant att lyssna till herr von Sydows redogörelse för
förhållandena i utlandet, inte minst därför, att han uraktlät att nämna
ett land, som dock bör observeras i detta sammanhang, nämligen Italien.
Innan jag redogör för förhållandena där, skall jag be att få lämna
några uppgifter om arbetstiden i Tyskland. Där är ju arbetstiden, i
motsats till vad fallet är i England, reglerad genom lag till 48 timmar
per vecka. För att visa, hur 48-timmarsveckan gripit omkring sig i
det tyska näringslivet, tillåter jag mig att åberopa den senaste tyska
kollektivavtalsstatistiken, som publicerats i en av internationella arbetsbyrån
utgiven veckotidskrift. Av denna statistik framgår, att i de kollektivavtal,
som gällde vid årsskiftet 1921—1922, både arbetstiden fastslagits
till 48 timmar för 64,7 % av samtliga av avtalen berörda arbetare,
men inte mindre än 15,6 % av de av avtalen berörda arbetarna
hade en arbetstid av mellan 45 och 46 timmar, och för 7,5 % av arbetarna
gällde en arbetstid av 42—45 timmar per vecka. Av de av
dessa kollektivavtal berörda arbetarna, som utgöra flertalet av de inom
industrien och även andra näringsgrenar i Tyskland sysselsatta arbetarna,
var det endast 0,3 % som hade en arbetstid överstigande 48
timmar per vecka.
Nu gör kanske herr von Sydow den invändningen: ja, det är gott
och väl med lagstiftning och kollektivavtal, men det kommer dock an
på tillämpningen; framför allt kommer det an på i vilken utsträckning
övertidsarbete tillåtes. Med kännedom om den omfattande fackföreningsrörelse,
som finnes i Tyskland, och med hänsyn till den noggrannhet,
varmed de tyska arbetareorganisationerna tillse, att gällande lagstiftning
och kollektivavtal tillämpas, torde man likväl inte ha någonanledning
att befara, att det inom det tyska näringslivet lämnas förmåner
ifråga om övertid, som skulle gå utöver de förmåner, som lämnas
inom det svenska näringslivet under nuvarande förhållanden. Det
kan härvidlag vara nog att hänvisa till det meningsutbyte, som nyligen
ägt rum inom det tyska riksnäringsrådet mellan representanter för arbetare-
och arbetsgivareorganisationer och en del nationalekonomer.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr Bl. 54
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
De tyska arbetsgivarerepresentanterna sjöngo samma klagovisor beträffande
det tyska näringslivets svårigheter med hänsyn till arbetstidens
reglering, som man fått höra här hemma med avseende på förhållandena
i Sverige. De klagade över, att man i Tyskland tillämpat 8-timmarslagen
allt för strängt och varit alltför njugg med rätten till övertidsarbete.
Beträffande övertiden kan jag inte underlåta att lämna ett par uppgifter,
som böra intressera åtminstone herr von Sydow. Jag har förut,
tror jag, påvisat, att inom den engelska industrien i allmänhet 48-timmarsveckan
i mycket stor utsträckning förekommer, där inte 44-timmarsveckan
är genomförd. Man kunde tro, att övertidsarbete florerar
mycket inom det engelska näringslivet. Så tycks dock inte vara förhållandet,
att döma av de uppgifter, som stått till förfogande inom internationella
arbetsbyrån och som offentliggjorts i en av denna byrås publikationer.
Inom den engelska skeppsbyggnadsindustrien t. ex. synes övertidsarbete
inte ha uttagits i en sådan omfattning, att 48-timmarsveckan
i allmänhet överskridits. Man har anställt jämförelse mellan förhållandena
1913 och 1919. 1913 arbetade man inom skeppsbyggnadsindustrien
vid ungefär hälften av företagen 53 timmar och vid de övriga 54 timmar
per vecka. 1919 hade man i regel 47 timmars arbetsvecka, i vissa
fall kortare. Det visar sig, att genomsnittsarbetstiden per vecka för
samtliga arbetare 1919 utgjorde 42 1/2 timmar. Övertiden utgjorde
endast 2,8 % av den dagliga arbetstiden. Beträffande en annan industri,
som är av stort intresse för jämförelse med svenska förhållanden,
maskinindustrien, finner man, att 1913 53-timmars arbetsvecka var
allmänt vedertagen, men 1919 uppgick arbetstiden endast till 47 timmar
per vecka. Genomsnittsarbetstiden var 1919 46,6 timmar per vecka
och genomsnittsövertiden endast 1,9 %.
Detta om England och Tyskland. Arbetstidsförhållandena i Amerika
skall jag inte inlåta mig på, ehuru jag tror, att man utan svårighet
kan påvisa, att 48-timmarsveckan där tillämpas i kanske lika stor
utsträckning som i vårt land, ehuru den inte lagligen reglerats. En
uppgift i en broschyr, som utgivits av danska arbetsgivareföreningen,
ger för övrigt vid handen, att 48 % av industriarbetarna ha en arbetstid,
som icke överskrider 48 timmar per vecka. Ett stort antal av dessa
arbetare ha mycket kortare arbetstid än 48 timmar. Tar man hänsyn
till alla de undantag, som äro gjorda i den svenska lagstiftningen, nämligen
i fråga om företag, vilka i regel icke sysselsätta flera än 4 arbetare,
och hela raden arbetsområden, som nämnas i 1 § — inom parentes talas
det snart sagt bara om undantag i lagen, och det vore kanske skäl att
i en kommande definitiv lagstiftning i stället ange, vilka industrier
och arbetsområden lagen skall tillämpas på, så att man slipper denna
uppräkning av en lång rad undantag — om man, säger jag, tar hänsyn
till dessa undantag, så är jag övertygad om, att inte mer än 48 % av
de svenska arbetarna åtnjuta 48 timmars arbetsvecka. I det fallet är
Sveriges näringsliv således inte sämre ställt än det amerikanska.
Torsdagen den 3 maj f. m.
55 Nr 81.
Jag kommer nu till det land, som herr von Sydow inte nämnde
något om — Italien. Italien blev i ett slag ett land, som man även här
hemma hyste stora förhoppningar på, inte minst tack vare det radikala
sätt, varpå den nuvarande regeringschefen, diktatorn Mussolini, tog
sig för att ommöblera särskilt på den sociala lagstiftningens område.
Jag har i livligt minne, hurusom några dagar efter det denna s. k.
fredliga revolution i Italien hade genomförts i en tidning förekom en
teckning, framställande diktatorn tagande 8-timmarslagen med en
tång och läggande ner den i en papperskorg. Det var en illustration
till vad Mussolini då tillåtit sig beträffande 8-timmarsreformen i Italien.
Denna lag avskaffades utan vidare. Vad har nu inträffat? Jo, samma
diktator har utfärdat, som det heter i internationella arbetsbyråns pressmeddelanden,
»en viktig förordning, innehållande bestämmelser om en
åttatimmarsdag inom industrien och handeln». Enligt ifrågavarande
byråmeddelande föreskriver förordningen, att »den normala tiden för
kroppsarbetare ävensom för vissa andra kategorier av löntagare icke
får överskrida 8 timmar per dag eller 48 timmar per vecka av effektivt
arbete inom industriella eller handelsföretag, oavsett dessas juridiska
karaktär, däri inbegripet institutioner för teknisk utbildning och välgörenhetsinstitutioner,
kontor, allmänna arbeten och sjukvårdsinrättningar,
under förutsättning, att arbetaren mottager lön eller annat vederlag
och arbetar under annans ledning.»
Således, detta dekret, som den italienska regeringschefen tillåtit
sig utfärda, jag förmodar till de italienska arbetsgivarnas stora förtrytelse,
och jag föreställer mig till föga glädje för de svenska arbetsgivarna,
detta dekret sträcker sig, såvida jag kan förstå, vida längre
än den svenska lagstiftningen. Det sträcker sig nämligen ända till
sjukvårdsinrättningar och allmänna arbeten o. s. v.
Belgien har också åberopats såsom varande ett land, där man inte
varit så kinkig med tillämpningen av 8-timmarslagen. Det är då intressant
att konstatera, att just vid det tillfälle, då den svenska riksdagen
nödgas diskutera ett förslag om att upphäva 8-timmarslagen, har man
i Belgien utfärdat en ny förordning, som utsträcker 8-timmarslagens
tillämpning till vissa områden, där den förut icke tillämpats, bl. a.
hotell- och restaurangväsendet. Såvitt jag förstår, går den belgiska
lagstiftningen på detta område avsevärt mycket längre än den svenska
lagstiftningen gör. Här i Sverige gäller den strängt taget bara kökspersonalen
vid större restauranger, inte alls serveringspersonalen, men
enligt uppgifterna från Belgien förefaller det, som om där även serveringspersonalen
omfattas av 8-timmarslagen.
På tal om Belgien kan jag inte underlåta att erinra om, hur man
där har det ordnat inom säsongindustrien, särskilt byggnadsindustrien.
Herr von Sydow beklagade i sitt anförande, att man inte gått till mötes
hans hemställan att flytta ut hela byggnadsindustrien från lagens tilllämpning
genom att föra bestämmelsen i 5 § första stycket upp bland
undantagen. Ett sådant yrkande har motiverats av hänsyn till bostadsnöden.
Det kan vara intressant att i denna del göra jämförelser mellan
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 56
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Belgien och Sverige. Vårt land har varit förskonat från krigets förödelser
åtminstone så till vida, att det ej fått städer och samhällen
sönderskjutna. Vi veta, att i Belgien stora områden förstörts genom
kriget och att det därför finns alldeles särskilda skäl att försöka forcera
byggnadsarbetet där. Man har därför gjort vissa undantag i fråga
om säsongarbetet inom byggnadsindustrien. Det heter i en engelsk
tidskrift om denna sak, att vid byggnads- och reparationsarbete i de
krigshärjade distrikten tillätes en maximiarbetstid, som svänger mellan
60 timmar i juni och juli och 42 timmar under vintermånaderna,
dock så, att sammanlagda arbetstiden på varje halvårsperiod ej får
överstiga 1,200 timmar. Principen om 8-timmarsdag och 48 timmars
arbetsvecka under loppet av en 12-månadersperiod har härvidlag alltid
upprätthållits.
Vad innebär vår svenska lagstiftning i fråga om sådant arbete?
Utskottets högt aktade ordförande har redan framhållit, att enligt den
bestämmelse, som finnes i 5 §, kan undantag beviljas för längre perioder,
dock så att arbetstiden i genomsnitt per vecka icke får överskrida
48 timmar. Någon bestämd tid för sådana perioder har icke fastställts.
De kunna, om arbetsrådet så beslutar, utsträckas till ett år eller mera.
I så fall blir ju resultatet detsamma som i Belgien.
I vårt land finnas ej några sådana svårigheter att taga hänsyn till
beträffande arbetstidens reglering inom byggnadsindustrien som i Belgien.
Man kan säga, att om man i Belgien är tillfredsställd med en
sådan anordning, som finnes i vår lagstiftning, så finnes det ingen som
helst anledning, såvitt jag kan förstå, att här i Sverige kräva att detta
arbetsområde skall helt undantagas från lagen.
Herr von Sydow yttrade bland annat, att han var övertygad om,
att hade icke arbetstidslagen funnits, skulle det tryck, som uppstått
genom depressionen, aldrig ha gjort sig så starkt gällande, som det
gjort i vårt land. Jag måste då fråga herr von Sydow: Ha förhållandena
varit gynnsammare i Danmark och England, där man ej haft
någon sådan lagstiftning? I dessa båda sistnämnda länder har man
nöjt sig med att reglera arbetstiden på den s. k. fria överenskommelsens
väg, det vill säga på samma sätt, som herr von Sydow önskar att
vi skola göra här hemma. Alltså, i England och Danmark förekommer
ej 8-timmarslagstiftning. Men kan herr von Sydow verkligen påstå,
att depressionen och de svårigheter, som uppkommit genom denna,
varit mindre svårartade i dessa länder än i vårt land? Jag tror ej,
att han kan göra gällande något sådant.
Det har också påståtts, att 8-timmarsdagen verkat fördyrande på
produktionen. Den utredning, som föreligger från kommerskollegium
och socialstyrelsen, ger faktiskt ej något stöd för en sådan uppfattning.
Utredningen är mycket bristfällig, och myndigheterna anse ju själva,
att man ej kan draga några bestämda slutsatser av det material, som
föreligger. Jag vill ej ge mig in på den frågan annat än så till vida,
att jag vill säga, att jag är övertygad om, att det finns stora möjligheter
att nedbringa produktionskostnaderna på annat sätt än genom
Torsdagen den 3 maj f. m.
57 Nr 81.
att öka arbetstiden. Jag tror, att en ökad arbetstid är ett synnerligen Lagförslag
tvivelaktigt medel att förbilliga produktionen. °tUnsbegrätu
I
varje fall torde även andra utvägar stå till buds härvidlag. ning.
Det har inom tyska riksnäringsrådet, till vilket jag förut refererat, (Forts.)
hänvisats till ett par framstående experter, vilka framhållit, att det
finns stora obeaktade möjligheter att bringa ner produktionskostnaderna
inom industrien.
Av geheimierådet Deutsch har sålunda anförts, att därest 30 å
35 av de tyska elektromotorverkstäderna sammansloges, så skulle det
bliva möjligt att producera minst 50 procent billigare. En annan expert
har meddelat att medelst sammanslagning av kemiska fabriker, varvid
man blivit i tillfälle att bättre utnyttja vissa hemliga tillverkningsmetoder,
en besparing av icke mindre än 50 procent uppkommit. Ett annat
exempel gäller kaliindustrien, där man på detta sätt uppnått 30 procent
besparing. Detta är blott ett par exempel, som jag velat anföra mot
detta eviga åberopande av arbetstiden såsom varande den enda faktor
man skulle ha att räkna med, då det gäller åstadkommande av billigare
produktion.
Och det finns, som bekant, även en svensk sakkunnig, överingenjör
Kärnekull, som med stöd av undersökningar inom den svenska industrien
påvisat, att man även där kan med litet god vilja och intresse
från industriledningarnas sida åstadkomma betydelsefulla resultat i
fråga om produktionskostnadernas nedbringande. Det är ej alls nödvändigt
att bara öka arbetstiden och att låta arbetarna på detta sätt få
släppa sitt till för att göra de hela så bra som möjligt. Man kan fordra,
icke minst arbetarna kunna fordra det, att man även från industriledningen
gör det bästa möjliga av den situation, som vi för närvarande
befinna oss i.
Jag skall icke uppehålla mig längre vid denna sida av saken. Jag
vill till slut endast säga, att talet om 8-timmarsdagen som produktionsfördyrande
faktor kan leda till fullständigt orimliga slutsatser, t. ex.
till den som en tysk s. k. sakkunnig, för resten en s. k. socialdemokrat,
kommit till, nämligen att »även om en längre arbetstid skulle förkorta
arbetarens liv, måste han underkasta sig densamma». Det bör icke förvåna,
att arbetarna vägra att ensamma bringa ett sådant offer på produktionens
altare. Det är naturligt, att de säga ifrån, att de icke ämna
bringa sådana offer, och att de vilja behandlas såsom människor och
åtnjuta drägliga villkor även i fråga om arbetstiden. Det finns för
resten många människor i vårt samhälle, som ej göra ett spår nytta, utan
snarare på grund av sin sysslolöshet åstadkomma skada. Det kanske
därför vore skäl, ifall man nu lägger så stor vikt och betydelse vid
arbetstiden, att man även tänkte på att förmå dem att också bidraga
med nyttigt arbete på ett eller annat sätt.
Jag kan slutligen ej, då från vårt håll de sociala synpunkterna starkt
framhållits i denna fråga, underlåta att åtminstone få till protokollet
antecknat ett yttrande, som, enligt min mening, väger mycket mer än
många andra utlåtanden av s. k. sakkunniga, som fogats till Kungl.
Nr 81. 58
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
Maj:ts proposition. I det korta yttrande, som avgivits av Domnarvet-—
Borlänge husmoderförening, ha de sociala synpunkterna understrukits
på ett sätt, som man ej kan undgå att taga intryck av. Det heter där
bl. a.: »Att den kortare arbetstiden inverkar fördelaktigt på hemlivet
är tydligt, då familjefadern därigenom får mera tid att ägna sig åt
familjen. Den förut tillämpade långa arbetsdagen, då mannen oftast
måste vara borta från hemmet 11—12 timmar om dagen, hade till följd
att verkligt hemliv ej var att tala om. Barnen, särskilt de mindre, sovo,
då han lämnade hemmet, och sovo åter, när han kom hem. Fader och
barn fingo därför få tillfällen att vara tillsammans och i barnens fostran
kunde han ej nämnvärt deltaga. Hustrun fick då ensam sköta alla
hemmets göromål, enär mannen efter den långa arbetsdagen vanligen
var uttröttad vid sin hemkomst. Med 8-timmarsdagens införande har
hemlivet fått en annan prägel.»
Jag har, som sagt, icke velat underlåta att inregistrera detta uttalande
i kammarens protokoll, och jag vågar upprepa mitt påstående,
att det väger lika mycket som många andra uttalanden, som gå ut på
att visa lagens skadlighet — uttalanden, som i regel icke stödja sig
på fakta utan på lösa antaganden.
Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som herr Thorberg
framställt.
Herr Möller: Jag har uppkallats i denna debatt av den blandade
regerings- och personliga deklaration, som hans excellens statsministern
här föredragit. Det är klart, att jag icke har anledning att i och för sig
göra någon anmärkning mot, att den nuvarande regeringschefen tänker
tillstyrka Konungen att sanktionera den lag, som sannolikt blir en följd av
riksdagens beslut här i dag, men det fanns i själva deklarationen från
regeringsbänken vissa uttalanden, som synas mig på ett synnerligen
starkt sätt understryka riktigheten av det uttalande, som genast vid regeringens
bildande gjordes från socialdemokratiskt håll, nämligen det
uttalandet, att den nuvarande regeringen — i varje fall i den mån den
representeras av hans excellens statsministern — icke motsvarar lägets
krav, vare sig man tager hänsyn till ställningen i riksdagen eller till ställningen
ute i landet.
Från socialministern har denna kammare icke fått mottaga någon
redogörelse för hans ståndpunkt i frågan, men under andrakammardebatten
har, som bekant, socialministern förklarat, att han anser, att erfarenheterna
beträffande 8-timmarslagens verkningar i skilda avseenden
ännu icke äro så klarlagda, att han skulle vilja taga på sitt ansvar
att tillstyrka ett avskaffande av gällande lagstiftning i ämnet. Jag tror
mig ha rätt att säga detta, därför att socialministern uttryckligen lär ha
förklarat, att detta skulle gälla vare sig Kungl. Maj: ts proposition oförändrad
antoges av riksdagen eller om det av utskottet formulerade förslaget
komme att antagas. Det innebär uppenbarligen, att den nuvarande
socialministern har intagit en bestämd ståndpunkt till förmån för
lagen. Statsministern däremot har i princip intagit en bestämd stånd
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
59 Nr 31.
punkt emot hela denna lagstiftning. Det får väl erkännas, att om en
regeringschef kommer i den belägenheten, att han nödgas råda Konungen ^/begränsat
acceptera en lagstiftning, till vilken i dess helhet regeringschefen ning_
själv är principiell motståndare, detta innebär ett regeringssystem, som (Forts.)
är av mycket märklig beskaffenhet.
Det finns rörande 8-timmarsdagen av den nuvarande statsministern
många uttalanden. Alla dessa uttalanden kunna summeras på det sätt,
att den 8-timmarslagstiftning, som vi ha i vårt land, är kanske den
största olycka som drabbat landet under senaste år. Under 1922 års remissdebatt
gjorde hans excellens statsministern i egenskap av ledare för
första kammarens högerparti ett uttalande av följande beskaffenhet:
»Arbetslön, arbetsintensitet och arbetstid, se där de frågor, som vi
måste närmare skärskåda, när vi vilja komma till klarhet om vad under
nuvarande världsförhållanden kan göras för att skingra depressionen
och bringa näringslivet på fötter. Dessa tre frågor äro endast uttryck
för olika sidor av samma sak. Arbetsintensiteten, arbetstiden, är en lönefråga
lika väl som vad man i dagligt tal kallar för arbetslön. Detta är
orsaken till, att jag för min del begagnar varje tillfälle att angripa den
lagfästade 8-timmarsdagen, ty jag är övertygad om att denna lag under
nuvarande förhållanden bidrager till att hindra industrien från att ge
avlöningar, som äro förenliga med industriens bestånd och arbetarens
rimliga anspråk.»
Vid 1923 års remissdebatt förklarade den nuvarande statsministern
: »Den lagliga regleringen av arbetstiden kan således, utan att
detta eljest vore nödvändigt, medföra antingen en närings förstörande
eller en betänklig sänkning av den däri anställda arbetarens levnadsstandard,
beroende på huruvida den förra eller den senare legat under i
striden om arbetslön.»
Det är ju en pikant situation för en regering att nödgas råda
Konungen att sanktionera en lag, som antingen förstör näringarna eller
också medför en betänklig sänkning av de däri anställda arbetarnas levnadsstandard.
Jag uppfattade den första delen av statsministerns anförande
på det sättet, att han i avseende på hela argumentationen mot
8-timmarslagen icke har ändrat hållning. Han har alltjämt den uppfattningen,
att denna lagstiftning är till skada för vårt näringsliv och att
den i varje fall, som det bland annat heter, fastkedjat arbetarens levnadsstandard
vid en lägre ståndpunkt än som kanske eljest skulle varit
nödvändigt.
Jag tänker icke i dag gå in på någon polemik mot denna ståndpunkt.
Jag har icke den känslan, att våra arbetsgivare i allmänhet, även
om de kunnat, visat sig benägna att medverka till höjandet av arbetarnas
levnadsstandard, utan de ha arbetarna måst tillkämpa sig under
i regel mycket hårda och mycket bittra strider. Ur den synpunkten
är det naturligtvis arbetarna rätt likgiltigt om man säger, att 8-timmarsdagen
medför en sänkning av deras levnadsstandard eller ej. Ty även om
8-timmarsdagen skulle upphävas, så skulle det utan tvivel blott genom
Nr 31. 60
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
långvariga och mycket bittra strider lyckas arbetarna att höja sin levnadsstandard.
Jag fäster emellertid ej något särskilt avseende nu vid den saken,
utan jag vill blott ytterligare understryka, att har man en sådan ståndpunkt,
som herr statsministern givit uttryck åt här i dag, vid 1922 års
remissdebatt och även vid 1923 års remissdebatt, så är det måhända en
hedervärd självövervinnelse att rekommendera antagandet av en lag med
sådana farliga och fruktansvärda verkningar som denna, men det är
knappast en uppgift, som tillkommer en regering, vilken, sin plikt likmätigt,
icke bara har att inför sig själv söka klargöra, vilken lagstiftning
som är nyttig för landet och folket utan väl också söka att, vad på den ankommer,
bereda folk och land just en sådan lagstiftning, som den anser
nyttig, och icke en lagstiftning som den anser skadlig.
Jag ställer mig den frågan före: Om den nuvarande regeringen hade
bildats t. ex. i början på januari, hade man stått inför problemet, hur det
då över huvud taget skulle gå med genomförandet av 8-timmarsdagen här i
landet? Det är naturligtvis självklart, att därest den nu gällande lagen, vars
giltighetstid upphör den 31 december i år, skall förnyas, detta måste
äga rum under innevarande års riksdag. Hur skulle under sådana omständigheter
denna fråga ha blivit behandlad? Om man har kännedom
om läget i riksdagen, så är det klart, att det hade kommit att där väckas
motioner i detta syfte, därest man haft anledning förmoda, att regeringen
icke skulle för sin del framlägga förslag i saken. Då hade man som
sagt nödgats att i år väcka motioner i frågan, och det är väl ganska
sannolikt, att själva sakbeslutet hade blivit i det allra närmaste detsamma
som det, som väl blir resultatet av dagens riksdagsbehandling
av ärendet. Då hade regeringen icke på förhand kunnat taga ställning
till saken, och då hade ju samma fråga uppkommit, som uppstått i dag,
nämligen den, huruvida regeringen skulle sökt att hävda sin ståndpunkt
i fråga om vad som är nyttigt och riktigt, och tvärtom, om vad som är
skadligt och olämpligt, eller om den helt enkelt skulle gått på riksdagsbeslutet
och handlat, som den nuvarande statsministern uttryckte
sig, under en känsla helt enkelt av att den eljest skulle uppträda illojalt
mot riksdagen. Jag uppställer frågan därför, att statsministern här har
förklarat, att han på grund av den behandling, som ärendet fått, redan
vid regeringens bildande klargjort för sig, att han såsom regeringschef
icke behövde taga någon sakståndpunkt i frågan, utan det hade han endast
att göra som enskild riksdagsman. Om nu detta ärende icke alls
framlagts av en sittande regering, vilket nu lyckligtvis är fallet, utan
tillkommit genom enskilt initiativ, hade herr Trygger lika väl stått i den
positionen, att han, efter vad jag tror, måst säga till Konungen i statsrådet,
att man måste acceptera lagstiftningen, trots att den är skadlig,
därför, att riksdagen så har velat.
Det är ju alldeles klart, att om det dessutom hade funnits på samma
gång representerade i regeringen två ståndpunkter, en, som omfattats
av den departementschef, under vilken ärendet närmast hör, och en, som
representerats av regeringschefen, så hade väl sannolikt en sådan rege
-
Torsdagen den 3 maj f. m.
61 Nr 81.
ring på något sätt råkat i upplösningstillstånd, om den nämligen från
början haft att taga initiativ i saken, vilket den ju nu blivit besparad,
ehuru den i sinom tid måst skicka lagförslaget till lagrådet och, sedan
det varit i lagrådet, ändå slutligen i statsrådet taga ståndpunkt därtill.
Jag tror, att jag mot bakgrunden av vad vi upplevat i dag är berättigad
förnya det påstående, som tidigare gjorts, icke i riksdagen, men utanför
densamma, och som jag omnämnde i början av mitt anförande, att
den nuvarande regeringen genom dagens hållning i en så utomordentligt
viktig fråga själv klargjort, att den icke motsvarar läget i riksdagen och
med all sannolikhet icke heller läget ute i landet.
Herr von K O C h: Herr talman ! Den föregående ärade talaren
har lagt en storpolitisk synpunkt på den fråga, vi nu behandla. Jag för
min del skall tillåta mig att återgå till de synpunkter, som jag tror äro
de viktigaste för oss att för närvarande diskutera, nämligen de sociala
och hygieniska. Ty när allt kommer omkring, är denna fråga en
sky ddslagstiftningsf råga och måste betraktas ur den synpunkten. Jag
skulle vilja uttala en önskan, att man icke minst från arbetarnas sida
måtte försöka att betrakta denna fråga från praktisk, ekonomisk och social
synpunkt och att man måtte komma bort från den missuppfattning,
som på sina håll gör sig gällande, att även den minsta tumning på lagen
betyder detsamma som ett försök att komma lagen till livs.
Det förefaller mig, som om vad som här sagts i fråga om 8-tim-:
marsdagens ställning ute i världen kanske i ett och annat avseende har
varit något ensidigt. Jag har för min ringa del försökt bilda mig en
uppfattning om, hur denna fråga gestaltat sig under de sista åren i
olika länder — jag har ju sedan gammalt haft intresse av att följa densamma.
Och utan att göra anspråk på djupare sakkunskap i frågan
vill jag tillåta mig att lämna ett litet bidrag till densammas belysande.
Jag tycker mig finna, varhelst jag skådar, ungefär samma situation som
hos oss, nämligen den, att denna fråga ännu befinner sig på förberedelsens
stadium; man har antagit en lag för längre eller kortare tid men man är
ännu ej färdig överallt att åstadkomma någon permanent lagstiftning,
utan man är ännu inne på försökets område. Ännu pågå strider och
finns tvivel hos många även för frågan mycket intresserade, och vi
hörde nyss av herr Hansson, att man t. o. m. på socialdemokratiskt håll
i Tyskland ställt sig något skeptisk mot denna lagstiftning, vilket jag
också tyckt mig finna.
Det föreligger också förslag om att upphäva denna lag, överallt
kan man säga, men det är dock att märka, att detta i intet land har lyckats,
och där man gjort något försök att få denna lagstiftning avskaffad,
såsom t. ex. är fallet i Belgien, så har det lett till ett förkrossande nederlag.
I tidskriften Industria läser jag, att försök i Belgien gjorts för
någon tid sedan att suspendera lagen. Enligt tidskriftens uttalande rönte
detta förslag ett mycket oblitt öde. 107 medlemmar röstade emot i deputeradekammaren,
18 röstade för och 11 avhöllo sig från att rösta.
Jag har också gjort den erfarenheten, att lagarna äro synnerligen
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 62
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
växlande, de äro delvis åtminstone — jag tänker särskilt på den holländska
lagen — utomordentligt invecklade, så att det är svårt att bilda
sig ett bestämt omdöme om desamma.
Man kan roa sig med att diskutera vilken lagstiftning, som är den
strängare, vilken som så att säga minst tillgodoser näringslivets behov.
Allmänt anses ju, att Tjeckoslovakiets och Norges lagar i detta hänseende
kommit längst. Det går emellertid ej att fälla något omdöme
i den saken, ty en sak är, huru lagen är formulerad, och en annan, hur
den tillämpas. Vice ordföranden i lagutskottet har i dag sökt göra, jag
kan nästan säga, table rase på alla dessa olika lagstiftningar; antingen
ha de blivit de facto eller åtminstone i realiteten upphävda. Jag tror,
att man bör vara försiktig, då det gäller att behandla utländska förhållanden
på detta område, och jag inbillar mig, att om någon representant
från Tyskland, Belgien eller Frankrike skulle varit här närvarande och
hört huru dessa länders lagar avskaffades av herr von .Sydow —■ för
övrigt på ett synnerligen älskvärt sätt — hade han säkerligen blivit rätt
förvånad.
Jag har här i min hand en redogörelse, som just innefattar konklusioner
från den holländska kommissionen, som undersökt arbetstidslagen
i Tyskland och vilken citerades av herr von Sydow. Jag vill naturligtvis
ej besvära herrarna med att läsa upp dessa konklusioner. Jag
vill bara säga, att, såvitt jag kan finna, det konstateras, att lagstiftningsarbetet
i Tyskland gällt en 46- eller 48-timmarsvecka och att denna lagstiftning
under trycket av de goda konjunkturerna lett till ett övertidsavbete
av 5—10 timmar per vecka, men att man allmänt ansåg, att detta
starka övertidsarbete automatiskt skulle minskas icke minst därför, att
allt sådant övertidsarbete är beroende på den högsta myndighetens prövning.
För övrigt kan man ej underlåta att finna, att intresset i Tyskland
mera tycks ha gällt att bekämpa övergången från 46- till 48-timmarsvecka
som det normala än att över huvud taget avskaffa lagstiftningen i
fråga.
Vad beträffar Schweiz, som herr von Sydow tycktes anse egentligen
ha avskaffat sin 8-timmarslag, så vill jag säga, att det visserligen
föreligger ett förslag i frågan från vederbörande förbundsråd, men att
detta förslag, som går ut på att arbetstiden per vecka under vissa förhållanden
skall kunna utsträckas till 54 timmar, är beroende på folkomröstning,
som väntas äga rum först nästa sommar. Hur den kommer
att utfalla, känner man ju icke.
Men, mina herrar, vad man tycks kunna utläsa ur de redan gjorda
erfarenheterna är nog så intressant. Jag tycker mig åtminstone finna
det, att mot den tanken, att den regelbundna, permanenta fabriksindustrien
skulle vara underkastad 8-timmarslagen, ej någon riktigt vägande
anmärkning gjorts. Tvärtom tycks i detta avseende lagstiftningen äga
sin fulla giltighet och knappast möta något större motstånd. Den är,
såvitt jag kan finna, på detta område väl förankrad.
Men saken ställer sig annorlunda, när det gäller åtskilliga andra
arbeten, och särskilt då s. k. mindre effektiva arbeten som äga rum med
Torsdagen den 3 maj f. m.
63 Nr 81.
avbrott för längre väntetider. Jag tar som exempel portvakternas arbete.
Man finner i många lagar detta slags arbete alldeles uteslutet ur
lagstiftningen. I vårt land ha i det nu föreliggande förslaget portvakterna
flyttats ut genom en undantagsbestämmelse.
Men man finner vidare, att det arbete, som utföres under kortare
tid eller som är beroende på årstid, väderlek o. s. v., är underkastat rätt
väsentliga undantag. Jag måste säga, att i detta avseende de erfarenheter,
som gjorts i Belgien, äro nog så intressanta och vägledande. Belgien
har försökt lägga sin lagstiftning så mycket som möjligt efter
Washingtonkonventionen, men enligt särskilda bestämmelser har samtidigt
medgivits Konungen rätt att efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationer
och vissa andra myndigheter utfärda vissa undantagsbestämmelser.
Och sådana undantagsbestämmelser ha införts i rätt
stor utsträckning. Jag skall nämna ett par. Beträffande flertalet byggnadsarbetare
har man beslutat, att 9 timmars arbete per dag får förekomma
under månaderna maj, juni och juli, men det är också att lägga
märke till att en motsvarande minskning måste ske under andra delar av
året. Det förefaller också rätt naturligt, att under den varmare och ljusare
tiden på året arbetet får försiggå under längre tid, för att, som
här är fallet, under november—januari inskränkas till 7 timmar.
Beträffande sockerfabrikerna har man även genomfört bestämmelsen,
att under tiden 9 oktober—31 december arbete får äga rum mer
än 8 timmar om dagen, dock högst 12 timmar, under förutsättning, att
arbetstiden för hela året icke överstiger i medeltal 8 timmar om
dagen.
För vissa födoämnesarbetare är 9 timmars arbetsdag under tiden
15 oktober—15 januari medgiven, under villkor, att under vissa andra
månader arbetstiden inskränkes i motsvarande grad.
Vad Frankrike angår, har man ju där gått en helt annan väg än vi,
men därav följer icke, att det är berättigat att bryta staven helt och
hållet över det franska försöket såsom skett i dag. Man har där allenast
fastslagit åttatimmarsprincipen och överlåtit åt de administrativa
myndigheterna att efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationer
fastställa de detalj bestämmelser, som befinnas lämpligast. Härigenom
har man fått en speciell reglering icke blott för vissa olika yrken,
utan till och med för olika landsdelar, och att man på så sätt åstadkommit
en ganska stor smidighet i lagens tillämpning, behöver jag knappast säga.
Men det följer naturligtvis också en olägenhet med detta system, och
det är, att det vållat ett oerhört arbete, så att, fastän lagen ägt bestånd
i Frankrike sedan 1919, tycks man ännu inte ha hunnit med att reglera
arbetstiden för mer än hälften av landets industriella verksamhet.
Nu är den stora frågan: kan det befinnas lämpligt och riktigt, att
vi, i någon mån åtminstone, följa det exempel, som givits oss från
Belgien och Frankrike, så att vi försöka göra lagstiftningen så där synnerligen
smidig och anpassbar efter det ekonomiska livets krav? Det
kan inte nekas till, att det finns vissa omständigheter, som tala för
detta. Var och en, som rest i detta vårt långa land från Ystad till Ha
-
Lagförslai/
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 64
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
paranda, har kunnat konstatera, huru oerhört växlande väderleks- och
årstids förhållandena äro. Måhända ligger det något oförnuftigt i den
tanken, att samma bestämmelser om arbetstiden skola gälla över hela
detta vårt land. Det kunde tänkas exempelvis, att i Norrland, som har
en kort sommar och där man måste arbeta intensivare under sommaren,
det i vissa fall kunde lämnas tillåtelse för industrierna att, där det lämpar
sig, förlänga arbetstiden på sommaren och göra den kortare på vintern,
så att den t. ex. bleve 9 å 10 timmar om dagen på sommaren. Ingen
kan väl påstå, att detta skulle medföra några större olägenheter ur hygienisk
och social synpunkt, under förutsättning nämligen, att en motsvarande
minskning av arbetstiden under andra tider av året genomfördes,
som gjorde det möjligt för arbetarna att deltaga i studier och annat,
som kunde vara till nytta för dem såsom medborgare.
Vidare kan jag icke neka till, att det borde ligga snubblande nära
till hands, då man nu i vårt land med kraft och intresse vill föra fram
en sådan fråga som bostadsfrågan, att ordna på så sätt, att under den
tid, som byggandet med största fördel kan försiggå, arbetstiden bleve
längre, och motsvarande kompensation ägde rum under den mörka och
för byggnadsarbete olämpliga årstiden. Jag tror, att det ligger någonting
riktigt i den tankegången och att man skulle gorå klokt i att taga
hänsyn till denna sak, ty vad som är skadligt och i längden fördärvligt
för denna lagstiftning är att ha bestämmelser, som äro oförnuftiga och
som folk anser okloka och oriktiga.
Böra vi då, mina herrar, ändra vår lagstiftning i den riktning, i vilken
man slagit in i åtskilliga andra länder, främst Belgien och Frankrike?
Nej, såvitt jag förstår, är därav intet behov och detta av en mycket
egendomlig anledning, nämligen att enligt den nuvarande lagen, och
med de ändringar som nu föreslås av utskottet, kunde dessa undantag i
själva verket åstadkommas ungefär i den utsträckning, som ägt
rum i de länder jag nyss talade om. Det skall icke falla mig in att gå
in på detaljer. Utskottets ärade ordförande har klart och tydligt redogjort
för 5 :e paragrafens bestämmelser i olika moment, vilka göra det
möjligt att för en väsentligt längre tid än hittills varit fallet — 4 veckor
_ ordna det så, att arbetstiden blir längre än under andra delar
av året. Han har även talat om omöjligheten av att undvara övertid.
Jag skulle till detta vilja lägga, att det finns en paragraf, som ännu
aldrig tillämpats här i landet men som ändå öppnar vissa möjligheter
till en utveckling på detta område, och det är 8 §. Där stadgas, att om
arbetsgivare och arbetare kunna komma överens om arbetstidens ordnande
på lämpligt sätt kan Konungen efter arbetsrådets hörande utfärda
lämpliga bestämmelser därom.
Nu säger måhända en och annan av eder, mina herrar: »Det är
utopier, det går icke att genomföra.» Men det går ju i andra länder,
och även här skulle kanske ett samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare
kunna åstadkommas, så att åtminstone på vissa områden och kanske
i vissa delar av vårt land dessa förhållanden kunde bliva mer praktiskt
och lämpligt ordnade. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att icke
Torsdagen den 3 maj f. m.
65 Nr 31.
glömma att anpassa lagen efter det praktiska livets krav. Det är utom- Lagförslag
ordentligt farligt för dem, som i likhet med mig hålla på denna lagstift- begråns
ning, att intaga en sådan dogmatisk ståndpunkt, att man icke vill ändra ning
en bokstav och icke en prick i lagen, ty sådant leder ovillkorligen till (Forts.)
bestämmelser, som i det allmänna medvetandet måste anses olämpliga,
opraktiska och obehövliga. Ty en lagstiftning, mina herrar, upphäves
icke i första hand här i riksdagen utan i folkets sinne. Alla dessa människor,
som se en omöjlig, opraktisk och olämplig lagstiftning, få den
uppfattningen, att lagen helt och hållet bör avskaffas, och deras uppfattning
gör sig också efterhand gällande bland lagstiftarna.
Jag undrar därför, om man icke på de håll, där man verkligen vill
lagstiftningens fortvara och verkligen vill skydda dem, som behöva
skydd genom densamma, gör riktigast i att ställa sig på en sådan ståndpunkt,
att man icke är för försiktig med att göra en eller annan ändring
i lagens bestämmelser, utan tvärtom går med på att göra lagen så smidig
och så anpassbar för livet, som över huvud är möjligt. Jag har för
min ringa del trott, att det förslag, som nu föreligger från utskottets
sida, är ett gott steg i den riktningen. Vad man här har velat åstadkomma
är, som jag nyss antydde, att göra lagen mera användbar för
det praktiska livet, men man har icke på något sätt försvårat uppnåendet
av lagens stora syften. Man har icke gjort den mindre nyttig i
det stora hela för dem man velat skydda. Jag skulle därför vilja säga,
att när jag för min del ansluter mig till utskotts för slaget och nu särskilt
yrkar bifall till 1 §, så gör jag det därför att jag tror, att genom en sådan
modifikation, som nu föreslagits, kommer lagen att alltjämt tjäna
det syfte, som från början föresvävat dem, som fört fram den. Den får
alltmera karaktären av skyddslagstiftning, som gör det möjligt för de
breda folklager, som förut icke haft tillfälle därtill, att förvärva sig
medborgarkunskap och bildning och även möjlighet att tillbringa någon
del av dagens timmar i sina hem. Man uppnår sålunda de fördelar, som
en lag av detta slag syftar till, men minskar samtidigt de olägenheter ur
näringslivets synpunkt, som äro förenade med lagstiftningen.
Hans excellens herr statsministern Trygg er: Herr greve och
talman! Några ord till svar på vad som sagts från ett par talares sida.
Under min frånvaro från denna kammare, då jag var inne i andra
kammaren, lär, enligt vad det upplysts mig, min ärade vän herr Reuterskiöld
ha gjort gällande emot mig och mot regeringen, att medan man
förut hade en regering med stor kraft, har man däremot nu i själva
verket, att döma av min förklaring här i dag, kommit in i regeringslöshet.
Ifall den ärade talaren sagt detta och använt denna formulering,
skall jag be att få erinra därom, att det åtminstone är en tröst,
att denna regeringslöshet ej varat så många dagar och följaktligen ännu
icke kunnat vara för landet synnerligen skadlig.
Vidare har det anmärkts, att socialministern skulle ha uttalat någonting
i andra kammaren, vilket visat en i själva realfrågan skiljaktig
ståndpunkt mot den, som jag i bägge kamrarna gjort gällande. Detta
Värsta kammarens protokoll 1923. Nr 31.
5
Nr 81. 66
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
finner man rent av oerhört. Jag måste verkligen säga, att jag tycker,
att pretentionerna på den nuvarande regeringen äro bra stora. När det
gäller att omrösta till dom, veta ju herrarna — vi ha ju så många framstående
jurister här — att ifall man har absolut majoritet för ett visst
slut, bryr man sig icke om, ifall den ene på det skälet och den andre
på ett annat kommit till detta slut, utan man anser, att det i alla fall
skall dömas efter resultatet. Ja, skulle icke detta duga också, när en
regering fattar ett beslut och samtliga medlemmar i regeringen kommit
till samma resultat i en fråga, så att man inte undersöker, huruvida de
kommit dit på olika motiv eller ej ? Det är för övrigt icke alltid säkert,
att de omtala sina motiv, som socialministern och jag gjort i dag. De
inneburo ju för övrigt ingen nyhet för herrarna, ty de voro förut kända.
Skall man alltså granska de motiv vi haft för att handla på ett visst
sätt? Jag säger: det är orimligt. För resten veta vi, att det funnits
kungl. propositioner, om vilka det varit olika meningar i regeringen,
men som dock framlagts som regeringens förslag. Skola vi då anses så
undermåliga, därför att vi i en fråga, som vi icke framlagt, visserligen
kommit till samma resultat men skilja oss med avseende på grunderna
för vår uppfattning? Det är för mycket begärt, mina herrar, alldeles
för mycket!
Sedermera gjorde, enligt vad det upplysts mig, herr Reuterskiöld
och jämväl herr Möller gällande — herr Reuterskiöld tog saken mera
teoretiskt och herr Möller mera praktiskt —• att Sveriges författning
icke känner till någon olikhet mellan en så kallad formell prövning
av riksdagens beslut och en materiell prövning därav. Denna erinran
från herr Reuterskiölds sida skedde tydligen på grund av mitt yttrande,
att ifall riksdagen antager Kungl. Maj : ts förslag, äro vi bundna, förslaget
blir då lag och regeringen har ej att yttra sig om saken, men om
riksdagen icke antager Kungl. Maj: ts förslag oförändrat utan med
modifikationer, som överensstämma med den åsikt till exempel jag hyser,
skulle jag känna mig lika bunden. Det var detta herr Reuterskiöld inriktade
sin anmärkning på, då han sade, att även i ett sådant fall har
icke blott Kungl. Maj: t full prövningsrätt — det erkänner jag gärna
— utan även Kungl. Maj: ts statsråd ha skyldighet att pröva ärendet,
alldeles som om det tagits upp från början och ej tidigare varit före.
Nej, i den punkten har jag en annan mening. Vi kunna gå tillsammans
och titta i grundlagen — även om jag ej varit professor i statsrätt,
har jag någon gång ögnat i grundlagen — och om vi studera den, skola
vi finna, att det är alldeles klart, att herr Reuterskiöld har rätt och
jag orätt — under förutsättning nämligen att jag påstått, att detta
spörsmål uttryckligen avgjorts i grundlagen. Men det har jag aldrig
sagt. Däremot är det en annan sak, som jag håller mycket på. Jag
iror, att grundlagen förutsätter, att den, som skall tolka den, ej går
efter bokstaven vid denna sin tolkning eller efter en trång formell
uppfattning, utan han skall se efter vad som verkligen kan vara meningen,
vad som är andan i det hela. Och framförallt håller jag på,
det må gälla att tolka grundlag eller allmän lag eller Kungl. Maj: ts
Torsdagen den 3 maj f. in.
67 Nr 81.
författning, att man alltid skall tolka dem som en gentleman, och jag
är icke en gentleman, om jag begagnar mig av ett tillfälle och förkastar
ett förslag, där en person givit mig mera, fastän jag skulle varit
bunden att ge mitt godkännande, om han givit mig mindre. Det bär
mig emot. Det är kanske ett fel, beroende måhända på, att jag icke
är tillräckligt skarpsinnig, med ett ord, icke tillräckligt utvecklad på det
juridiska området. Men det är mig omöjligt, jag kan det icke, saken
måste för mig ha större betydelse än en form, då icke formen är ovillkorligen
föreskriven.
Jag förstår emellertid, att herr Reuterskiöld hade intresse att hävda
sin åsikt, detta i ett praktiskt syfte. Herr Reuterskiöld vill nämligen,
att detta utskottsförslag icke skall godkännas, och då är det förklarligt,
att han vill driva mig och regeringens övriga medlemmar att se till,
att det icke blir godkänt. Vad som däremot förvånar mig mera, är
att herr Möller också vill driva oss därhän. Ty herr Möller vill ju
ha en sådan lagstiftning, som nu är i fråga, och ha den så sträng som
möjligt. Hur herr Möller kan låta leda sig in på dessa vägar av herr
Reuterskiöld är för mig verkligen ganska förvånande. Herr Möller
går till och med så långt i sin argumentation, att han med anledning
av min förklaring, att jag måst pröva frågan, då jag skulle undersöka,
huruvida det var rätt av mig att taga emot uppdraget att bilda regering,
kräver, att jag skulle gett mig in på en undersökning, hurudan min
ställning borde varit, ifall denna åttatimmarslag kommit fram på enskild
motion. Det häde jag väl ingen anledning att undersöka då, utan jag
undersökte endast vad som förelåg, och det var sannerligen mycket
nog, herr Möller! Skulle jag ha undersökt även förutsättningar, som
icke förelågo och ej kunde föreligga, skulle det blivit alldeles för mycket.
Ja, jag säger till sist, att det naturligtvis är smickrande för regeringen,
att man ställer stora anspråk på den, ty det visar i alla fall, att
man ej anser den alltför dålig, men å andra sidan får det icke bli för
mycket, ty då blir situationen ohållbar.
Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Herr greve och talman,
mina herrar! Vid 1919 års riksdag fick jag äran tillhöra det
särskilda utskott, som först behandlade denna fråga, och där kom
jag till den ståndpunkten, att jag yrkade avslag på det lagförslag,
som då förelåg. Jag yttrade mig ganska ingående, då ärendet behandlades
i kammaren, och då jag nu slår upp och läser vad jag då uttalade,
känner jag mig frestad att säga precis detsamma i dag. Jag
har för min del icke haft någon som helst anledning att ändra den
ståndpunkt, som jag intog vid 1919 års riksdag.
Det är utan tvivel så, att åttatinimarslagen verkar i högsta grad
tyngande för industrien. Detta har ju också framhållits från skilda
håll i dag och behöver icke nu upprepas. Men dessutom vågar jag
påstå, att jordbruket i icke mindre grad blivit lidande på, att denna
lag införts. Det är ju visserligen så, att jordbruket har sin arbetsfrihet,
men i alla fall medför lagen en hel del olägenheter för jord
-
ig agför slag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 81. 68
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
bruket. Jag vill bara nämna ett sådant förhållande, som att i stora
delar av vårt land jordbruket och industrien arbeta vid sidan av varandra,
och oftast är arbetet inom industrien icke på något sätt mera
tyngande än inom jordbruket. Det är så tydligt, att det måste verka
demoraliserande på jordbruksarbetarna att se industriarbetarna strax
intill, kanske för en ofta nog högre betalning, ha en betydligt kortare
arbetstid än de själva måste underkasta sig. Vidare har
lagstiftningen utan tvivel haft den verkan, att allt vad jordbruket skall
köpa från industrien blivit fördyrat och säkerligen också i fortsättningen
kommer att fördyras. Då utvecklingen nu gått i en sådan
riktning, trots det att jordbruk och industri ursprungligen haft lika
lång arbetstid, så kan man säga, såsom'' det yttrades härom dagen, då
vi behandlade utförselbevis på spannmål, att om man bereder lättnad
på ett håll, så går denna lättnad ut över andra, som alltså få betala
densamma. Så blir nog förhållandet även här, att om industriarbetaren
skall vinna någon lättnad, så kommer detta att gå ut över jordbruksarbetaren,
som trots vida tyngre arbetsförhållanden kommer att få
tyngre villkor än om industriarbetaren ville dela ljuvt och lett med
honom. Herr Thorberg framhöll, att man inte fått tillräcklig erfarenhet
av lagens verkningar under den korta tid den funnits till. Jag
kan dock försäkra, att man redan nu har en känning av, att den
tynger näringarna och särskilt jordbruket.
Under debatten här har ju denna fråga fått en politisk prägel,
och eftersom jag nu till min egen och kanske mångas förvåning blivit
ordförande för ett parti i kammaren, kanske jag också får lägga
litet grand politiska synpunkter på densamma. Det var ju herr Reuterskiöld,
som först ledde in debatten på den politiska arenan, och
han har sedan blivit bemött av hans excellens herr statsministern,
så jag kanske inte behöver gå in på detta. Men jag gjorde den
reflexionen, då herr Reuterskiöld talade nästan i diktatorston, att om
han själv nu suttit på statsrådsbänken, eller om han någon gång kommer
dit, så kanhända han varit något mjukare i tonen, åtminstone
de första dagarna. Herr Reuterskiöld ville, att regeringen skulle tillgripa
sanktionsvägran eller tillgripa den möjlighet, som lär förefinnas,
att återkalla den kungl. propositionen. Herr Reuterskiöld drog
en saknadens suck efter den avgångna socialdemokratiska regeringen,
ty, som han uttryckte sig, den visste att regera. Jag vet dock icke,
hur den socialdemokratiska regeringen skulle ha ställt sig, om den
suttit kvar i dag. Den hade i varje fall icke fått igenom förslaget
i den form, som den önskat, utan riksdagen hade säkerligen tagit ett
förslag ungefärligen sådant som det nu föreliggande utskottsförslaget.
Jag vet inte, om regeringen då både gjort frågan till en kabinettsfråga
och förklarat sig avgå, om den inte fått igenom förslaget precis efter
sitt huvud.
Och hade vi haft en liberal regering, så vet jag inte heller, hur
den ställt sig. I Varje fall vet man, att meningarna i det liberala
partiet äro mycket delade om denna lags vara eller icke vara. Jag
Torsdagen den 3 maj f. m.
69 Np 31.
vet, att de liberala lantmännen åtminstone ställa sig mycket skeptiska
gentemot lagens förnyande. Man finner ju av utskottsutlåtandet, att
av de tre liberala representanter, som funnits inom utskottet, ha endast
de två varit ense. Alltså finnas även där tydligtvis meningsskiljaktigheter.
Nu klandar man regeringen för att den vill försöka samarbeta
med riksdagen, men, såvitt jag kunnat inhämta, ingår det ju i regeringens
program, att den skall försöka göra detta, och då regeringen
icke har ett absolut parlamentariskt underlag, får den väl söka sig
fram från fall till fall. Men jag förmodar, att regeringen häraden
uppfattningen, att det skulle vara angenämare att regera utan åttatimmarslagen
än med densamma.
Vad sedan beträffar åttatimmarslagens tillkomst, så nödgas jag
här slå fast, att den är en frukt av ett samarbete mellan det liberala
och det socialdemokratiska partiet. Det är dessa partier, som ha ansvaret
för att vi fått denna lag, och de få också bära ansvaret, om
lagen kommer att förnyas i dag. Jag är övertygad om, att det nationella
partiet fortfarande har den uppfattningen, att lagen är orättvis
och att den verkar till skada för landet. Men när det nu gäller att
fatta beslut, är det klart, att av två onda ting väljer man det minst
onda, och går det nu icke att få ett avslag till stånd, är det givet,
att det parti jag har äran tillhöra hellre tar utskottsförslaget än det
av den förutvarande regeringen framlagda förslaget.
Jag ber tillsvidare att få instämma i det yrkande, som är framställt
av herr von Sydowt
Herr LindleyiHerr talman! Herr von Sydow yttrade, att det
inte var själva lagen, som för honom var bestämmande, utan mera lagens
tillämpning. Hans ideal tycks alltså vara att visserligen ha en lag
men en lag så uppmjukad, att den i realiteten blir en lag på papperet.
Vidare gick han in på en del utländska förhållanden, som jag här skall
förbigå för att inte uppta kammarens tid, så mycket mer som herr
Sigfrid Hansson förut vidrört dessa saker.
Men det är likväl en liten passus beträffande utlandet, som jag inte
kan överhoppa, utan måste säga någonting om, och det var hans åberopande
av att de tyska glasmästeriarbetarnas facktidning skulle ha förklarat,
att åttatimmarslagen icke tillämpades i Tyskland. Han sade för
resten också, att den holländska undersökningskommissionen, som skickades
till Tyskland för att konstatera, huruvida åttatimmarslagen där
följdes, hade funnit, att så inte var fallet. Nu har ju herr von Koch
belyst, att lagen efterföljes, fastän man kanske i Tyskland arbetar på
övertid liksom i vårt land. Och om också glasmästeriarbetarnas facktidning
sagt, att lagen inte efterföljes, är jag alldeles övertygad om att
om någon främling i samma ställning som herr von Sydow skulle läsa
de svenska facktidningarna, skulle lian lätt kunna finna exempel på
precis enahanda uttalanden här. Om han t. ex. läste transportarbetarnas
tidning, så skulle han snart nog vara på det klara med att man åtmin
-
Lagför slag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 31. 70
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
stone i den organisationen har den uppfattningen, att åttatimmarslagen
icke tillämpas för detta fack här i landet. Jag behöver bara påvisa arbetsrådets
beslut att medgiva tillstånd att få utnyttja 192 timmar under
en tidsperiod av en månad. Då man vet, hur oregelbundet fartyg anlända,
förstår man, att detta inte betyder någon åttatimmarsdag utan, om det
vore möjligt att uttaga den, 192 timmars sammanhängande arbetstid eller
kanske 48 timmars oavbrutet arbete förutom den övertid, man har rättighet
att uttaga jämte detta. Man har även i avtalen fått in bestämmelser
om skyldighet till två timmars övertidsarbete per kväll, om det är behövligt.
Att denna arbetstid icke är möjlig att tillämpa är en helt annan
sak: det beror på att de fackliga organisationerna försöka begränsa tiden
genom att pålägga övertidsarbetet högsta möjliga betalning.
Men hur har man kunnat få till stånd ett sådant medgivande? Jo,
därigenom att arbetsrådet på grundval av framställningar från arbetsgivarhåll
ansett sig enligt lagen ha rättighet att medgiva den industriella
verksamheten någonting dylikt, ehuru man sedan inte kunnat utnyttja
tillståndet. Varför har man inte kunnat utnyttja medgivandet? Jo,
tack vare den fackliga organisationens styrka. Men inte kan man då
säga, att det förekommer någon åttatimmarslag i praktiken för det
fackets vidkommande. Man har här begärt och fått sig tilldelad en
förmån, som man inte alls kunnat tillämpa.
I andra kammaren har herr Bärg väckt en motion, vari han begär,
att utskottet skulle vidtaga sådan åtgärd, att uttagandet av en sammanhängande
arbetstid av denna stora utsträckning skulle förhindras.
Utskottet har icke velat taga någon hänsyn till denna sak, och jag måste
själv erkänna, att jag icke instämt i den motionen, därför att jag inte
anser, att denna »uppmjukning» av lagen är i överensstämmelse med
lagens andemening utan att detta helt enkelt är ett oriktigt beslut, som
arbetsrådet fattat och vilket arbetsrådet självt kan ändra efter framställning
dit. Jag anser därför, att en förändring bör ske på detta sätt.
Att vi inte förut gått till arbetsrådet och begärt ändring, det beror
därpå att hela bestämmelsen är värdelös, så länge vår fackliga organisation
är så pass stark som nu. Det är helt enkelt en pappersbestämmelse,
som inte kan träda i tillämpning, förrän arbetarnas fackliga organisation
blir så pass försvagad, att den inte förmår motstå detta.
Men det kan likväl betyda någonting. Låt oss t. ex. titta på den
konflikt, som råder i Göteborg för närvarande, och vad arbetsgivarna
begära där. Och dock är det en av de platser, som äro undantagna från
arbetsrådets beslut uti ifrågavarande hänseende. Arbetsgivarna ha under
de senaste förhandlingarna där framställt ett krav, som jag tycker
är ett så pass värdefullt dokument, att det bör införlivas med riksdagens
handlingar. Det har följande lydelse: »Med anledning av förlikningsmannen
Cederborgs den 22 dennes framlagda medlingsförslag i stuverikonflikten
härstädes får direktionen för Göteborgs hamnarbetskontor
härigenom meddela, att direktionen för sin del accepterar förslaget under
villkor dels att övertidsbestämmelsen för Svenska Amerikalinjens
fartyg erhåller följande lydelse: Övertiden för Svenska Amerikalinjens
Torsdagen den 3 maj f. m.
71 Nr 81.
ångare begränsas till 25 timmar; dock skall rederiet, om fartygets ankomst
till Göteborg på grund av haveri eller svårt väder eller tjocka
fördröjts eller om lossnings- eller lastningsarbetet tillfölje otjänlig väderlek
måste avbrytas, äga rätt att utöver förutnämnda 25 timmar arbeta
så mycket övertid extra, som på grund av berörda orsaker förlorats»
o. s. v.
Hur kan det då vara möjligt, att man gör en sådan framställning?
Jo det beror helt enkelt på att man vill försöka skjuta ihop den lossnings-
och lastningstid, som förut praktiserats. Dessa båtar ha förut
kommit in på tisdagen och legat över till påföljande vecka på onsdag
eller torsdag, men nu vill man ha dessa stora fartyg lossade och lastade
från tisdag till lördag kväll, och den extra tiden skall tas ut av arbetarna,
vilket betyder, att de i vissa fall skola tvingas att arbeta 25
timmar i sträck. (En ledamot: 25 timmar om dygnet.) Ja, man kan
nästan säga 25 timmar om dygnet. Redan detta är ju tillräckligt belysande
för de orimliga fordringar, man anser sig kunna ställa på arbetarna.
Då man på visst håll spörjer, huruvida lagen är nödvändig för att
arbetarna skola kunna upprätthålla åttatimmarsdagen, kan man ju därtill
svara både ja och nej. Jag ger herr von Sydow rätt i, att vad beträffar
de mera kampdugliga yrkena, skulle det nog, om lagen upphävdes,
inte bli så värst mycket ändringar. Men det skulle däremot gå
ut över de mera svaga yrkesgrupperna, i synnerhet dem som ha en
mycket stor procent kvinnor. För deras vidkommande skulle det betyda,
att de utlämnades till rovdrift, och det tror jag är det allra farligaste
av alltsammans. Att de större och mera kampdugliga organisationerna
skulle kunna försvara sin redan vunna åttatimmarsdag, därom råder
intet tvivel, åtminstone inte hos mig. Men däremot skulle en hel del
svaga yrkesgrupper få det ytterst svårt, och jag anser, att det skulle
vara ovärdigt att utlämna dem på sådant sätt. Å andra sidan vill jag
inte förneka, att även de mera kampdugliga yrkesgrupperna ha nytta
av lagens tillvaro, ty bara det, att det finns en sådan lag, som man kan
åberopa, ger ju givetvis en moralisk styrka att vidhålla dessa krav.
Då man här gång efter annan vidtagit åtgärder för att, som man
kallat det, uppmjuka lagen, har det uppstått en mening på arbetaresidan,
vilken herr von Koch betecknade som förvånansvärd, nämligen
att man vill komma lagen till livs. Jag vill då säga, att man har rätt
till denna uppfattning, därför att genom dessa »uppmjukningar», dessa
förändringar och försämringar blir lagen alltmera värdelös för de mera
kampdugliga arbetarna.
Vad betyder t. ex. den åtgärd, som vidtogs sista gången lagen
ändrades, att ställa arbetsgivare med fyra arbetare utanför lagen? Jag
måste säga, att det betyder en försämring till mycken stor nackdel för
arbetarna. Jag skall bara ta ett exempel: åkeriarbetarna i städerna.
Vi veta ju, att det i Stockholm finns en hel massa åkeriägare, av vilka
en hel del har mer än fyra arbetare, under det ett mycket stort antal
har endast fyra. Dessa båda grupper skola arbeta tillsammans. För
den ena gruppen är lagen gällande, för den andra gäller den inte. Skulle
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Jfr 81. 72
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
t. ex. fackorganisationen i någon mån försvagas, skulle detta bli ett olidligt
förhållande till och med för arbetsgivarna själva. Så den »uppmjukningen»
må jag säga är allt annat än förmånlig.
Och varför verkställdes den? Endast för att tillmötesgå de krav,
jordbrukarna framställde, att få möjlighet att få sina små reparationer,
smiden etc., verkställda av de små industriidkarna i villasamhällena
eller de små jordbrukssamhällena. Men bara genom att den ändringen
sedermera blev automatiskt tillämplig även på större städer, har man
åstadkommit ett mycket stort ont, och det vill jag säga, att den uppmjukningen
kunna vi betrakta såsom ett allvarligt försök att komma lagen
till livs för dessa berörda arbetaregrupper.
När herr Nilsson i Skottlandshus säger, att orsaken till att man
på jordbrukarehåll inte tycker om lagen är, att den verkar demoraliserande
på deras arbetare och fördyrande på arbetet inom jordbruket, så
uppfattar jag detta närmast såsom en deklaration, att det är svårare för
dem att kunna pressa sina arbetare till den oskäliga arbetstid, som förut
varit regel. Men de kunna inte undvika detta, ty även om det inte funnes
någon lag, måste givetvis arbetsförhållandena för andra arbetare
i viss mån återverka på jordbruket, vilket de också alltid gjort. Det
rådde helt säkert andra förhållanden inom jordbruket för tjugofem
år sedan, än det gjorde vid tiden närmast före lagens ikraftträdande,
och jordbruket kan inte fullständigt isolera sig från förhållandena inom
landets övriga arbetsområden. Att tro, att man skulle undslippa detta,
om det inte funnes någon åttatimmarslag, det är, må jag säga, ett mycket
inskränkt betraktelsesätt.
Jag vill här ytterligare understryka, att jag inte alls är nöjd med
lagen, sådan den nu är avfattad, i synnerhet inte med dess första paragraf,
men då jag under nuvarande förhållanden inte anser, att det finns
någon utsikt att få någon förändring till det bättre — därtill kräves
nog en helt annan sammansättning i riksdagen både i första och i andra
kammaren — kan jag givetvis icke göra någonting annat än hemställa
om bifall till det av herr Thorberg under diskussionen framställda yrkandet.
Fröken H e s s e lgre n: En del av kammarens ledamöter har frågat
mig, om jag tänker hålla på länge, och jag förstår, att man önskar,
att jag med hänsyn till att det är så nära middagstid skall bli så kort
som möjligt. Jag skall också fatta mig så kort som möjligt, men jag har
ansett, att jag måste vidröra en synpunkt, som ligger mig särskilt om
hjärtat och som blott i ringa mån förut i dag framhållits.
Herr von Sydowj har i dag uttalat, att kravet på en lagstadgad arbetstid
är ett kampmedel, som framkommit från socialdemokratien. Jag
vill emellertid påpeka, att så är alls icke förhållandet utan att ett sådant
krav är årsbarn med industrien själv. Från första stunden av industriens
utveckling har man haft klart för sig, att man här kommit in i nya
arbetsförhållanden, som tvungit fram förut så gott som okända krav.
Man började i den kampen för barnen, gick så över till kvinnorna, och
Torsdagen den 3 maj f. m.
73 Nr SI.
först därifrån har man kommit över till att kräva lagstadgad arbetstid
för arbetarna i allmänhet. Orsaken till detta krav är inte, som det an- begränstytts
här i dag, att man skulle ha kommit att i viss mån känna arbetet ning.
som en förbannelse, som någonting som man helst borde undvika och (Forts.)
som det i varje fall vore lyckligt att ha så litet som möjligt av. Det är
visst inte förhållandet. Jag tror, att nutidens människor känna arbetets
välsignelse på sitt sätt lika starkt som människorna någonsin förut
gjort. Men i och med att vi kommit in i industrien ha vi kommit in i
ett nytt sätt att arbeta, som gör det svårare för människorna att känna
arbetsglädje. Det råder en oerhörd enformighet, opersonlighet med
mera, som jag inte nu behöver räkna upp, och detta har haft den följden
med sig, att man måste räkna med en annan form av trötthet än förut.
Det är nämligen inte bara tungt muskelarbete, som tröttar människorna
numera, utan det är en hel del bisaker: enformigheten, bullret, massorna
av människor, sammanförda på ett håll o. s. v. Framför allt är
det intresselösheten i arbetet, som gör, att nutidens fysiologer börja på
allvar taga upp försöket att studera sig fram till vad människor orka
eller inte orka. Det ställer sig betydligt olika, då det gäller lantbruket
och då det gäller industrien, och därför är det svårt att jämföra dessa
saker med varandra. Det är detta, som gör, att man kommit fram till
krav på arbetstidens förkortande.
När detta krav reses, så ställes däremot naturligtvis — och med
full rätt — de ekonomiska förhållandena. Detta är alldeles riktigt, men
då man ser tillbaka på den långa strid, som förts sedan början av 1800-talet om arbetstiden och dess begränsning, och finner, att man vid varje
etapp haft precis samma skäl emot, nämligen att ett medgivande på detta
håll skulle ruinera industrien och förstöra landets ekonomi m. m. och
då man icke desto mindre ser, att industrien haft en ständigt uppåtgående
kurva — visserligen med små vågrörelser, som allting, som går
framåt — men att den gått framåt hela tiden, givit flera och flera människor
arbete, skapat större och större ekonomisk bärkraft för de olika
länderna o. s. v., då kan man ju förstå, att arbetarna ha oerhört svårt
att godtaga det skäl, som här ges, nämligen att det är för ekonomien
nödvändigt att upphäva denna bestämmelse, som de fästa en så ofantligt
stor vikt vid. Det är naturligt, att de tycka, att man borde kunna gå
andra vägar för att nå det mål, man måste nå — det är jag den första
att erkänna — nämligen billigare tillverkningskostnader än för närvarande,
och jag tror också, man kan vara ganska viss om, att man inom
industrien ännu icke utnyttjat alla möjligheter att vinna tid och spara
onödiga utgifter. De sista, låt mig säga tio årens erfarenhet har visat,
att om man systematiserar, organiserar arbetet o. s. v. än här, än där,
spar man tid, arbetskraft och annat, och därför tycker jag det är fullkomligt
berättigat, om arbetarna kräva, att dessa vägar skola undersökas,
innan man går fram till en förlängning av arbetstiden.
lag skulle vidare vilja säga -— något som förut framhållits från
flera håll men som jag från min synpunkt särskilt skulle vilja understryka
— att om vi .skulle gå till ett upphävande av lagen, skulle vi, så
Nr 81. 74
Torsdagen den 3 maj f. in.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
vitt jag kan förstå, inte vinna så särdeles mycket ekonomiskt sett, ingenting
att tala om. Och trots det mod, som kom till synes i herr von Sydows
yttrande, att han inte brydde sig så mycket om, ifall det bleve en
hel mängd strider, därför att han förstod, att man i längden skulle
vinna, tror jag ändå, att han gör ett misstag. Jag har genom mitt arbete
tillfälle att gå överallt i fabrikerna och ständigt och jämt höra omdömen
om denna sak, och det är ju klart, att jag under de gångna tre åren
talat med alla, som jag på något sätt kunnat komma i beröring med —
arbetare och arbetsgivare — om hur de ställa sig till denna sak. Jag har
därvid fått ett oerhört starkt intryck av att detta är något, som arbetarna
inte komma att släppa, även om lagstiftningen skulle svika dem,
utan att de i så fall skulle gå fram med fördubblad styrka och ytterligare
skärpta fordringar. Vad bleve då följden? Jo, följden bleve naturligtvis
samma arbetstid som nu eller ännu kortare i de organiserade yrkena
men i de svagare yrkena en fri arbetstid, d. v. s. att arbetstiden skulle
kunna utnyttjas hur långt som helst. Och vilka skulle det bli, som
finge den fria arbetstiden? Jo, framför allt kvinnorna. I mycket stor
utsträckning skulle det bli just de yrken, där kvinnorna mest arbeta, som
skulle få den långa arbetstiden, och vad skulle följden bli? Naturligtvis
att vi här finge en konkurrens mellan manligt och kvinnligt arbete. Vi
komma här om några dagar att strida om statstjänsterna. Här ha vi nu
en stridspunkt, som inte heller är att förakta, nämligen kvinnornas och
männens förhållande till varandra i industrien. Den är ömtålig nog, och
man får ofta höra från männens sida, att de inte komma någon väg,
därför att kvinnorna inte kunna följa med. Här skulle man just komma
in i sådana förhållanden, där kvinnorna skulle bliva konkurrenter.
De yrken, som kunna använda kvinnor, skulle kunna konkurrera och
förstöra ekonomien för de yrken, som i huvudsak använde organiserad
manlig arbetskraft. Jag tror, att man måste taga mycket allvarlig hänsyn
till detta, då man tänker på att rubba lagen på detta område.
Det har talats om att arbetsintensiteten efter lagens införande inte
har stigit, som man väntat sig. Jag vill säga, att det torde vara absolut
för tidigt att yttra sig om den saken, men trots att det är fråga om så
kort tid som tre år har det dock kommit fram bevis på att den stigit.
Men även om det inte hade kommit fram något bevis alls, tror jag, att
man får komma ihåg, att denna ändring kommit efter en mycket svår
krisperiod, då människor i alla yrken blivit uttröttade och icke haft normal
arbetskraft. Man kan då inte begära så storartade bevis.
Jag talade i höstas med en framstående man på det arbetsfysiologiska
området i Paris, och han sade, att det är givet, att man här inte
har att vänta något tvärt omslag utan att man måste vänta sig en långsamt
stigande kurva, emedan människan har en viss arbetsrytm, som
man inte kan lägga om med ett slag utan måste förändra så småningom.
Han sade också, att vad de latinska folken beträffar får man vänta längre
än hos de nordiska folken, därför att de förstnämnda ha en långsammare
arbetsrytm, och vi ha alltså enligt hans mening här i Norden en
mycket större möjlighet att förr nå fram till en större arbetsintensitet.
Torsdagen den 3 maj f. m.
75 Nr 31.
Man har vidare klagat över att man inte utnyttjat fritiden, som
var en så viktig faktor, då man drev fram lagen. Därom har jag hört
olika meningar i dag, och jag vill inte upprepa dem. Men jag har varit
i tillfälle att se arbetarnas bildningsförbunds arbete och en hel del annat
på nära håll, och jag kan fullt understryka vad som sagts, att en stegring
av intresset för dessa rörelser visat sig. Men även om man inte
genast kunde se denna stegring, måste man väl i alla fall erkänna, att
åtminstone på ett område fritiden varit till oerhört stor välsignelse, nämligen
för kvinnorna. Alla de uttalanden om förbättrade levnadsförhållanden,
som jag efter åttatimmarslagens genomförande mottagit från kvinnor, som
arbeta inom industrien, kan jag inte upprepa här. Jag vill endast citera
ett enda yttrande av en kvinna, som sade till mig: »Vet fröken, att
efter det denna lag kom till, har jag för första gången, sedan jag började
arbeta inom industrien, haft en söndag.» — Förut har nämligen
arbetet för hemmet måst förläggas till söndagarna, men nu finns det
möjlighet även för de inom industrien arbetande kvinnorna att få den
söndagsvila, som från andra håll framhålles vara så ytterligt nödvändig.
Jag tror icke heller, att det finns någon här i kammaren, som icke erkänner,
att detta är bra för kvinnorna. Jag är övertygad om, att även
motståndarna till denna lag kunde säga: då göra vi en lag för kvinnorna
och lämna männen utanför. — Men jag tror emellertid icke, att detta
vore en praktisk åtgärd, ty så mycket använd som mannens och kvinnans
arbetskraft för närvarande är om varandra inom industrien, är det
ett absolut missgrepp att gå fram på två skilda linjer. Skall man på
detta område ge kvinnorna någon lättnad, måste man också ge männen
en sådan. Jag är bestämt övertygad om att det i framtiden kommer att
visa sig, att fritiden kommer att utnyttjas på ett för landet lyckligt sätt,
men vi få komma ihåg, att vi härutinnan hava ett stort ansvar, i fråga
om vilket jag icke skall gå in på närmare detaljer. Men jag kan inte
underlåta att i detta sammanhang nämna, att man måste se till, att den
uppväxande ungdomen har möjlighet att utnyttja sin fritid på ett lämpligt
sätt, att alltså den nya fortsättningsskolelagstiftningen verkligen blir
omsatt i praktiken så att ungdomen får möjlighet att utbilda sig. Jag
tror därför, att det vore en mycket stor olycka för oss, om lagen nu
skulle upphävas.
Å andra sidan kan jag emellertid icke förstå, att dessa med ett
ganska bittert uttryck kallade »uppmjukningar» skulle vara av den beskaffenhet,
att man skulle kunna befara, att lagens anda och mening —
såsom det har sagts — därigenom skulle fördärvas. Vill man verkligen
se sakerna sådana de äro, tror jag, att man måste erkänna, att dessa uppmjukningar
och ändringar verkligen kommit fram såsom ett direkt livskrav
på grund av den erfarenhet, som gjorts under de gångna åren.
Till följd av mitt yrke ligger det mig kanske närmare till hands att
tänka på svårigheten att kontrollera lagens efterlevnad, men det är alldeles
givet — såsom av någon förut sagts — att den lag, som icke uppbäres
av människornas sinnen, icke har stort värde. De förhållanden,
som här skjutits fram, hava just varit sådana, som praktiken visat oss,
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Jfr 81. 76
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
vilka hava tillsyn över lagens efterlevnad, att de varit omöjliga att bibehålla.
Jag vill endast draga fram ett enda exempel, nämligen just
restaurangfacket. Inom denna verksamhetsgren har det varit så pass
stora svårigheter för lagens efterlevnad, att det framkommit ganska kraftiga
krav på att restaurangerna skulle flyttas utanför. Jag vill såga,
att detta vore synnerligen olyckligt, tv dessa tre år ha i alla fall visat,
att man nått någonting. Restaurangrörelsen är ett yrke, där företrädesvis
kvinnor arbeta och där man haft alldeles orimliga arbetstider.
Föregående undersökningar hava visat, att man haft 89, 90 och ända till
110 arbetstimmar i veckan, måltidstimmar icke inberäknade. De anmälningar,
som man under de senaste bägge åren fått beträffande restaurangrörelsen,
hava visat, att man gått ned till lägre siffror, till 63, 64
och 67 arbetstimmar i veckan. Det är visserligen ett överträdande av nu
gällande lag, men man ser i alla fall, att lagen verkat och verkat i rätt
riktning. Det vore sålunda stor synd, om man skulle ställa restaurangfacket
helt och hållet utanför. Å andra sidan har det visat sig, att å de
allra minsta restaurangerna, där man icke har någon möjlighet att byta
folk, är man för närvarande i en sådan situation, att det nästan är omöjligt
att efterleva lagen. Med nu gällande bestämmelser om undantag
för sådan verksamhet, vari man sysselsätter högst fyra arbetare, har
man måste tillämpa lagen, även där man endast haft ett par kokerskor
eller diskerskor, därför att man måste räkna med uppassningspersonalen.
Jag måste därför säga, att även om det kommer att visa sig en och annan
olägenhet vid vissa gränsfall, när det gäller tydningen av tillägget
beträffande de fyra arbetarna, tror jag, att det i det stora hela skall från
lagens giltighetsområde brytas ut just de grupper, som under nuvarande
förhållanden visat sig omöjliga att påverka med denna lagstiftning. Jag
vill därmed icke hava sagt, att man liksom övergivit dessa människor,
om vilka mången skulle vilja säga, att de mer än andra behöva skydd,
men man har tagit en annan väg för att nå fram till vad man vill.
Jag har sett detta på ett annat område. När nattarbetslagen för
kvinnor stiftades, sattes en gräns vid företag, som hade tio arbetare.
Det var sålunda förbud mot nattarbete på alla platser, där man hade tio
arbeterskor, men i andra fall inbegrepos företagen icke under lagen.
Lagen antogs 1909. Det har naturligtvis tagit sina år, innan den slagit
igenom inom den större industrien, där det varit ganska stora svårigheter,
men nu är man framme vid den ståndpunkten, att lagen i det stora
hela efterföljes. Hur står det till med dessa små företag, som stå utanför?
Jag får verkligen erkänna, att jag antog, att nattarbete bedrevs i
mycket stor utsträckning. När Washingtonkonventionen föreslog utsträckning
till alla företag, kände jag mig orolig för huruvida detta
skulle lyckas. Det gjordes då en mycket grundlig undersökning, omfattande
fem eller sex olika yrken, som stodo hantverket mycket nära.
Till min stora förvåning fann jag, att nattarbetet så småningom försvunnit
även vid dessa smärre yrken. Det finns nästan intet nattarbete
mer att tala om annat än i enstaka fall.
Man ser sålunda, att om man kan uppehålla lagen beträffande de
Torsdagen den 3 maj f. m.
77 Nr 81.
större yrkena, kommer detta på grund av förhållandenas tryck så små- Laaför,sl“fti_
ningom att påverka även de små yrkena. Därför är det min övertygelse, °(^ns<^egr^''s.
att man icke behöver vara så orolig för att detta tillägg i lagen flyttar ning
undan industrien från lagens omvårdnad, tv det är ett faktum, att om vi (Forts.)
hava en lag, som på ett sådant sätt är möjlig att genomdriva, kommer
detta i sin tur att verka därhän, att de små yrkena också förr eller senare
måste komma med och falla under lagen. Det är ju möjligt, att
när vi komma fram till större och mera omfattande erfarenhet, vi då
också kunna våga oss på en utsträckning av lagstiftningen. Men äro vi
i denna stund färdiga med att säga, huru långt vi i det fallet våga gå?
Detta är också en av anledningarna till att jag för min del från början
varit mycket glad över, att det icke kommit fram något som helst förslag
om att vi skulle definitivt besluta oss för lagen, utan endast att
lagen skulle prolongeras. Det är nämligen så pass många problem, som
sammanhänga med denna lag och som måste anpassas efter densamma,
att vi gott och väl behöva den tid, som nu b judes oss, innan vi kunna
fatta ett definitivt beslut. Men under sådana förhållanden behöva vi
verkligen de tre år, som utskottet föreslagit, och ej allenast det enda år,
som från annat håll yrkats.
Jag är sålunda övertygad om att den avfattning, som utskottet givit
1 § av detta lagförslag, är sådan, att den kommer att kunna ge oss tillfälle
till en behövlig prövning och att den kommer att fasthålla vid lagens
anda och mening. På grund härav kommer jag för min del, herr
greve och talman, att ansluta mig till det yrkande, som går ut på bifall
till utskottets förslag i den första paragrafen.
Herr Reuterskiöld; Hans excellens herr statsministern yttrade
i sin replik — som alltid älskvärt och som vanligt väl kåserande
— att man icke får ställa allt för stora fordringar på hans excellens’
regering. Jag tillåter mig undra, om hans excellens är nöjd med den
likställande jämförelse med liberala och socialdemokratiska regeringar,
som det nationella partiets ledare i denna kammare gjorde. Han tycktes
icke ställa större anspråk på det nationella partiets regering än på de
andra. Jag för min del hade tillåtit mig ställa anspråken något högre.
Det nationella partiets ledare i denna kammare yttrade också, att
han skulle gå med på utskottets förslag såsom det mindre onda, därest
icke avslagsyrkandet ginge igenom. Han vet lika väl som alla andra, att
avslagsyrkandet icke går igenom. Jag undrar, om det icke kan ligga
ett visst fog i vad jag i mitt första anförande sade, då jag gav uttryck
åt min missräkning över att hans excellens herr statsministern icke
frångått det nationella partiets ovana att framkomma med omöjliga
förslag och sedan löpa ifrån dem.
Hans excellens gick ut från två förutsättningar, som båda tyvärr
voro felaktiga; men det var ju icke hans excellens’ skuld. Den ena
förutsättningen var den, att jag skulle hava önskat sanktionsvägran, därför
att jag yrkat avslag. Jag har tillåtit mig anse, att lagförslaget i utskottets
form borde bifallas för ett år, och jag hade i detta sammanhang
Nr 31. 78
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
uttalat den förhoppningen, att hans excellens, vars starka vilja jag
. kände, skulle äga makt att till nästa riksdag tillmötesgå de krav, som
i andra punkten av herr Tjällgrens reservation uttalats. Jag har sålunda
icke stått på någon ren avslagsståndpunkt; den förutsättningen
är alltså felaktig. Och jag har ej heller önskat någon blank sanktionsvägran.
Men lika litet något blankt bifall.
Hans excellens gick vidare ut ifrån, att jag skulle hava sagt, att
hans regerings uppträdande i denna fråga betecknade en regeringslöshet.
Jag har aldrig ens i mina tankar kunnat tillåta mig något sådant. En
regeringslöshet i allmänhet kan jag icke tänka mig förenad med hans
excellens herr Tryggers namn. Men jag beklagade, att hans excellens
i denna fråga ställt sig på en formalistisk ståndpunkt utanför striden
i stället för att gå in i den och taga ledningen däri för framtida seger.
Måhända var detta krav alltför stort, men det var det krav jag uppställde.
Hans excellens framhöll vidare, att han alltid ville handla såsom
gentleman. Det har ingen i denna kammare eller någon annan, som
känner honom, betvivlat. Jag är övertygad om att statsminister Trygger
alltid handlar som en gentleman, men jag måste mycket beklaga,
om de privata gentlemannasynpunkterna skulle hindra honom att handla
såsom statsman. Jag vill därvid stryka under, att när i en viss situation,
som hans excellens beskrivit, passivitet från hans sida är nödvändig,
har jag å min sida framhållit, att i en annan situation är grundlagens
mening aktivitet. Hans excellens sade, att grundlagen ju icke får
tolkas efter bokstaven, och det står ju i grundlagen endast att den skall
tolkas efter ordalydelsen. Men hans excellens’ och min uppfattning om
grundlagens ordalydelse och bokstav äro nog alldeles lika. Jag menar
alldeles som hans excellens, att man icke får tolka grundlagen så bokstavstroget,
att bokstaven dödar anden, utan tvärtom. Men jag hoppades
att få se anden och icke bara bokstaven även i detta fall. Tyvärr utan
framgång.
Hans excellens yttrade vidare, att man skall döma efter resultaten
och icke efter motiven. Tyvärr kan jag icke på det statsrättsliga och
politiska området överföra de tänkesätt och tankegångar, som höra
hemma på de privaträttsliga och processuella området, ty vår grundlag
går ju ändock ut ifrån, att Konungens rådgivares rådslag äro avgörande
och icke besluten. Det kommer just an på motiveringen. Om statsråden
från skilda synpunkter komma fram till ett och samma rådslag
att tillstyrka någonting, är det i alla fall för kammaren och riksdagen
av största intresse att få med varandra jämföra de motiv, för vilka
statsrådets ledamöter grundlagsenligt äro ansvariga. Vi behöva ju icke
höra dem här i kammaren, ty det få ju de, som hava uppdraget att
sitta i konstitutionsutskottet, en gång framdeles göra. Men nog tror
jag, att man i detta fall måste göra en liten skillnad mellan vanliga
processuella förhållanden och de politiska förhållandena, och detta så
mycket mera som just denna olikhet innebär en olikhet i själva beslutet.
Hans excellens har, om jag icke missuppfattat saken, ställt sig
Torsdagen den 3 maj f. m.
79 Nr 31.
på den ståndpunkten: ren expedition, ingenting annat! Han har icke
velat taga ståndpunkt. Han har befriat sig från att materiellt pröva
frågan. Statsrådet och chefen för socialdepartementet har däremot,
efter vad jag hört — tyvärr var jag inte personligen i tillfälle att åhöra
honom — i andra kammaren ställt sig på den reala prövningens grund.
Han ansåg av reala skål, att detta förslag skulle antagas och ville därför
tillstyrka dess sanktion. För mig står detta som två skilda saker: den
ena en expeditionsåtgärd, den andra en prövning, som utmynnar i ett
positivt beslut. Jag kan icke se, att det är en skillnad bara i motiven,
utan just i beslutet: i ena fallet ett verkställighetsbeslut, i det andra
ett realbeslut.
Så skall jag tillägga ännu en sak. Hans excellens framhöll, att han
i sin gärning som jurist alltid sökt — om jag fattade honom rätt —
sätta det materiella framför det formella och icke låta formen så att
säga slå ihjäl realiteten. Jag hade önskat, att hans excellens fört med
sig denna maxim också till statsministerplatsen, men jag måste beteckna
det som en ren formalism, när man går ut från förutsättningen, att
riksdagen skulle hava antagit den kungl. propositionen. Det finnes inom
riksdagen icke majoritet för den kungl. propositionen. Det är att utgå
från en ren fiktion, och att utgå från en fiktion och därpå bygga ett
handlingssätt, förefaller mig vara typiskt formalistiskt, i varje fall mera
formalistiskt, än jag skulle önska. Genom hela denna tankegång, att
riksdagen skulle antaga något, som den faktiskt icke kommer att antaga,
något, som alla veta, att den icke kommer att antaga, och på denna
grund säga, att, eftersom den nu antager någonting, som är litet bättre
än det, som den aldrig skulle komma att antaga, har jag befriat mig
från att pröva saken i realiteten, och bara handlat formellt. Jag tror,
att detta ändå just är att krypa bakom formen, och det är detta jag icke
gärna sett hos denna regering.
Jag vet ju icke, om regeringen är oenig kanske i flera avseenden
än vad som kommit till synes i denna sak mellan departementschefen och
hans excellens herr statsministern, men jag tror i alla fall, att om regeringen,
såsom jag önskat och tillåtit mig uttala, tagit ledningen i
samlingens tecken, hade detta varit en reell handling och icke en formell,
varit en bärande statsmannahandling.
Herr Möller: Herr talman! Jag tror, att hans excellens herr
statsministern möjligen ej alldeles kunde följa utvecklingen av mitt anförande,
då han icke var närvarande i dess begynnelse. Jag nämnde,
att jag för min egen del naturligtvis var tillfreds med det resultat, till
vilket statsministern kommit, ty jag skulle verkligen hava betraktat det
såsom en fruktansvärd olycka, om den nuvarande regeringen skulle hava
begagnat den möjlighet den har att försöka vägra sanktion på detta lagförslag.
Det är ju klart som dagen, att ingen borde kunna taga ansvaret
för de strider, som vi genom ett sådant förfarande från regeringens
sida skulle hava fått här i landet.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
?fr 81. 80
Torsdagen den 3 maj f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Detta hindrar emellertid icke, att jag -— då jag känner statsministerns
sakliga ståndpunkt sådan den framträtt i dag och vid många tidigare
tillfällen och särskilt då statsministern, såsom skedde i fjolårets
remissdebatt, förklarade, att han begagnade varje tillfälle till att angripa
den lagfästade åttatimmarsdagen — måste anse, att regeringen, i den
mån den i detta fall representeras av statsministern, icke motsvarar lägets
krav. Kommer man nämligen i den situationen, att man, efter att hava
förklarat, att man skall angripa åttatimmarslagen vid varje tillfälle,
nödgas tillråda en sanktion av densamma just i det ögonblick, då man
har makten i sin hand att ej bara muntligt angripa den utan faktiskt få
lagen avskaffad, är det, såvitt iag kan se, uppenbart, att statsministern
icke är i stånd att nu handla efter vad han förklarat vara sin övertygelse,
och detta är naturligtvis alltid en mycket underlig situation.
Jag ställde emellertid icke några sådana anspråk på regeringen, som
statsministern förutsatte, ty då jag frågade mig, hurudan situationen
skulle hava blivit, därest riksdagen nu stått i den ställningen, att den
skulle hava fattat samma beslut på grund av en motion och icke på en
kungl. proposition, gjorde jag det tankeexperimentet, därför att varje
ståndpunkt, som intages, ju har sina konsekvenser.
Det är mig alltid ett nöje att se såväl den gamle förstakammarledaren
som den nuvarande statsministern i ett ypperligt humör. Det är
ju klart, att detta alltid åstadkommer goda effekter, men det hindrar
icke, att man icke kan vifta bort konsekvenserna av en intagen ståndpunkt
med aldrig så lekande ord.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Ett par här fällda yttranden
föranleda mig att säga ett par ord.
Jag ber först att få säga, att jag i allo ansluter mig till det uttalande,
som gjordes av utskottets ordförande, min partikamrat herr Petrén.
Detta gäller icke blott hans argumentering till förmån för det
utskottsförslag, som nu föreligger, utan jämväl hans uttalade förvåning
över de inbördes stridiga och i åtskilliga hänseenden egendomliga deklaklarationerna
från regeringsbänken. Jag vill emellertid härtill lägga, att
när statsministern, såvitt jag förstår, ånyo hävdat sin ståndpunkt, beträffande
ett val mellan lagstiftning eller frågans lösning genom strider
mellan parterna, vill jag i rakt motsats mot hans uppfattning säga, att
jag tror, att landet far bäst av om frågan löses genom en förnuftig, till
såväl båda parternas som landets intressen hänsynstagande lagstiftning
än genom en fortgående kamp på detta område.
Herr Nilsson i Skottlandshus framkastade några förmodanden
rörande det liberala partiets ställning i nu föreliggande fråga. Jag vill
med anledning härav säga, att såvitt jag funnit går detta parti fullständigt
enhälligt in i allt väsentligt för utskottets förslag, sådant detsamma
föreligger. Yäl kan det på enskilda punkter finnas skiljaktiga meningar,
men beträffande vad som i det nuvarande ögonblicket över huvud
taget bör ske på detta område är de liberala partiet fullkomligt enhälligt.
Jag vill slutligen tillägga, att när professor Reuterskiöld uttalade
Torsdagen den 3 maj f. m.
81 Nr 81.
den meningen, att man skulle kunna gagna denna fråga genom att taga Lagförslag
ledningen och ge en appell, som, såvitt jag förstår, skulle innebära ett Tegränsavsteg
från och ett förkastande på detta område av varje skyddslag- ning
stiftning av den karaktär, som den förevarande lagen har, samt att (Forts.)
man skulle, om man ginge till 1924 års val med en dylik appell, åstadkomma
något, som han kallade samling, ber jag att få säga, att ett sådant
försök skulle göra den ärade talaren ytterligre en politisk illusion
fattigare.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner komme att framställas, först särskilt beträffande första
avdelningen och momenten a)—f) i senare avdelningen av den under
behandling varande paragrafen samt vidare särskilt angående vart och
ett av de följande momenten i paragrafens senare avdelning.
1 fråga om förstnämnda delar av paragrafen, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats : 1: o) att desamma skulle godkännas; 2 : o) att
förslaget härutinnan skulle avslås; 3: o), av herr Thorberg, att ifrågavarande
delar av paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herr Linder in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
; samt 4: o) av herr W inb er g, att kammaren skulle godkänna 1 §
i det lagförslag, som framlagts i den av herr Karlsson i Grängesberg
och herr Dahlén i ämnet väckta motionen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
samt förklarade sig anse propositionen på godkännande av
förevarande delar av paragrafen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Thorbergs yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner första avdelningen samt mom. a)—f) i senare
avdelningen av 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 13 framställda
lagförslaget, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännas nämnda delar av förslaget med den lydelse,
som förordats i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja - 73;
Nej — 44.
Sedermera gjordes enligt de yrkanden, som förekommit beträffande
momentet g) i paragrafens senare avdelning, propositioner, först på)
Första kammarens protokoll 1923. Nr 31.
6
> r 81. 82
Torsdagen dep 3 mai f. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
godkännande av samt vidare på avslag å nämnda moment; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
I avseende å momentet h), yttrade nu vidare herr talmannen, hade
framställts följande yrkanden: 1 : o) att momentet skulle godkännas;
2: o) att detsamma skulle avslås; samt 3: o) att momentet skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Linder m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.
Vid härefter enligt dessa yrkanden gjorda propositioner godkändes
förevarande moment.
Slutligen gjordes angående vart och ett av momenten i)-—1) i senare
avdelningen av 1 § särskilda propositioner, dels på godkännande
av, dels ock på avslag å respektive moment; och förklarades propositionerna
på momentens godkännande vara med övervägande ja besvarade.
Då tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan
av herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta den fortsatta
föredragningen av föreliggande lagförslag.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 138, till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
angående anslag till riksskogstaxering.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 139, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående nybyggnad
för lantmäterikontoret i Västerbottens län;
nr 140, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående egnahemsbyggnader
för statens järnvägars personal vid Notviken och Ulriksdal
;
nr 141, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående befrielse
för N. A. Degerman m. fl. från skyldighet att utgiva vissa vitesoch
skadeståndsbelopp;
nr 142, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående bidrag
av postmedel till centralkassan för postpersonalens fackliga och ekonomiska
sammanslutningar;
nr 143, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående ökning
av lånefonden för rederinäringens understödjande jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 144, rörande två anslag under fjärde huvudtiteln; samt
nr 145, i anledning av Kungl. Maj: ts framställningar angående
vissa anslag till sjökarteverket.
Torsdagen den 3 maj f. in.
83 Nr 81.
Herr statsrådet Beskow avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:
nr 228, angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och
nr 229, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa
fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30
maj 1873.
Dessa propositioner föredrogos var för sig och hänvisades till
bankoutskottet.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 10, angående reglering för budgetåret 1923—1924 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet
;
nr 80, i anledning av Kungl, Maj: ts framställningar angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 81, om anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna
kreditivsummor;
nr 82, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid livrustkamntaren;
nr 83, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal;
nr 84, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1923—1924
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster;
nr 85, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående på
Sverige ankommande årsavgifter till den internationella unionen för
geodesi och geofysik;
nr 86, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anvisande
av medel till tekniska högskolans byggnadskommitté för täckande
av ett på grund av skiljedom utgivet belopp;
nr 87, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående beviljande
av anslag för budgetåret 1923—1924 till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna;
nr 88, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
för budgetåret 1923—1924 till statens lönenämnder och statens bostadsnämnd
;
nr 89, i anledning av väckta motioner angående beredande av tillfälligt
lönetillägg åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet
in. fl.; samt
nr 90, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående omläggning
av västra stambanans ingångslinje til! Stockholm in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
Nr 31.
84
Torsdagen den 3 maj f. m.
sammansatta stats och bankoutskottets memorial nr 3 (nr 2), angående
ersättning åt utskottets sekreterare m. m.;
bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj: ts proposition med förslag till förordning om begränsning av den
myckenhet brännvin, som må framställas i sammanhang med pressjästberedning
;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående vissa
understöd och pensioner, att utgå av postmedel eller trafikmedel;
nr 29, i anledning av väckt motion om höjning av pensionsunderlaget
för häradshövding;
nr 31, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
nr 32, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd;
nr 33, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa änkor efter distriktsveterinärer m. m.;
nr 34, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
pension åt sedeltryckaren Karl Axel Ericsons änka och dotter;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;
nr 36, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat kapital
med bankbolags egna fonder; och
nr 37, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående befrielse
för Linköpings domkyrka från erläggande av ränta under vissa
år å två statslån; ävensom
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion nr 73 om åstadkommande av
utredning och förslag till sulfitspritens utnyttjande som nationellt motorbränsle;
och
nr 15, i anledning av väckt motion nr 131 om kolonisation genom
emigration m. m.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,09 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Torsdagen den 3 maj e. in
85 Jfr 81.
Torsdagen den 3 maj e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.
Fortsattes föredragningen av andra lagutskottets i utlåtande nr 13
framställda förslag till lag om arbetstidens begränsning.
2^5 §§.
Godkändes.
7 §■
Denna paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)
1 mom. För utförande av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten
må arbetare, som fyllt aderton år, till nödigt antal användas
under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder sådan
arbetare enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift
må användas till sitt egentliga arbete.
2 mom. Finner arbetsgivare i
annat fall, än som avses i 6 §, med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete
utöver tid, som angives i 4 §
eller kan hava bestämts med stöd
av 5 §, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 40 timmar under
loppet av en kalendermånad och
200 timmar under loppet av ett kalenderår.
3 mom. Är ytterligare eftergift
av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 30 timmar ununder
loppet av en kalendermånad
och 120 timmar under loppet av ett
kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall, än som avses i 6 §, med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete
utöver tid, som angives i 4 §
eller kan hava bestämts med stöd
av 5 §, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 50 timmar under
loppet av en kalendermånad och
2Ö0 timmar under loppet av ett kalenderår.
3 mom. Är ytterligare eftergift
av trängande behov påkallad, må
sådan, dock för högst 30 timmar
under loppet av en kalendermånad
och 150 timmar under loppet av ett
kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som
fyllt sexton men ej aderton år, må användas til! arbete, som avses i
denna paragraf.
Lag förslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Jfr 81. 86
Torsdagen den 3 maj e. m.
Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Ports.)
5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som
avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren
överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke
arbetaren genom användande till dylikt arbete Utsättes för överansträngning
eller ohälsa.
I den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen hade
för ifrågavarande paragraf förordats samma avfattning, som densamma
erhållit i Kungl. Maj: ts förslag.
Herr Hansson, Sigfrid: Vid denna paragraf föreligger,
såsom framgår av utskottsutlåtandet, en reservation av de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet. Denna reservation går, kort och gott,
ut på bifall till Kungl. Maj: ts förslag i fråga om formuleringen av
paragrafen; Kungl. Maj : ts förslag innebär som bekant en ökhing av
antalet övertidstimmar. Vi reservanter ha ansett, att den ökning, som
Kungl. Maj : t härvidlag har föreslagit, borde vara tillräcklig och att
det icke finnes något verkligt sakligt bärande skäl för den ytterligare
utökning, som utskottet har föreslagit.
Jag skall inskränka mig till denna erinran om innehållet i vår
reservation och ber att få hemställa om bifall till denna.
Herr Petrén, ''Bror: I anslutning till det uttalande, som
av mig gjorts på förmiddagen i denna fråga, skall jag be att få yrka
bifall till utskottets förslag i nu förevarande paragraf. Jag vill särskilt
erinra om att utskottet stött sig i denna fråga på arbetsrådets
omdöme, och att till stöd för de av utskottet i denna del föreslagna
ändringarna i Kungl. Maj: ts förslag kan dessutom bl. a. åberopas beträffande
det ena momentet kommerskollegii uttalande och i fråga om
det andra momentet socialstyrelsens yttrande.
Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare
därpå att paragrafen skulle antagas med den lydelse, som förordats i
den av herr Kinder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en orrtröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som godkänner 7 § i det av andra lagutskottet i utlåtande
nr 13 framställda lagförslaget, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats
i den av herr I under m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Torsdagen den 3 maj e. m.
87 Ifr 81.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
terna hava utfallit sålunda:
Ja — 47:
Nej — 32.
Övriga delar av utskottets lagförslag.
Godkändes.
Utskottets hemställanden i punkterna A och B.
Förklarades besvarade genom kammarens föregående beslut.
Punkten C.
I herr Johansons i Hörninge m. fl. ovanberörda motion, nr 218
i andra kammaren, hade hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl.
Maj : ts proposition nr 55 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t
hemställa, att Kungl. Maj: t måtte verkställa utredning och förelägga
riksdagen därav föranledda förslag om införande i arbetsskyddslagstiftningen
av sådana bestämmelser rörande arbetstidens begränsning, som
ur hälsosynpunkt kunde anses erforderliga inom vissa yrken.
Utskottet hade i nu förevarande punkt hemställt, att motionen nr
218 i andra kammaren, i vad densamma innefattade hemställan om
skrivelses avlåtande till Kungl. Maj: t med begäran om utredning och
förslag i visst, i motionen närmare angivet hänseende, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Såsom förut omhämnts hade i punkten 2 i den av herr Tjällgren
och herr Persson i Trången vid utlåtandet avgivna reservationen hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj : t
hemställa, att Kungl. Maj: t måtte verkställa utredning och förelägga
riksdagen därav föranledda förslag antingen om införande i arbetarskyddslagstiftningen
av sådana bestämmelser rörande arbetstidens begränsning,
som ur hälsosynpunkt kunde anses erforderliga inom vissa
yrken, eller ock om en särskild undantagslag av samma innebörd.
Herr Tjällgren: Jag skall be att få yrka bifall till andra
punkten i den av herr Persson i Trången och mig avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen.
Herr Petrén, Bror: Jag tillåter mig att yrka avslag å detta
skrivelse förslag och gör jag det av den anledningen, att man genom att
besluta en sådan skrivelse skulle binda sig för en viss utredningslinje.
Såsom av diskussionen i denna fråga tidigare i dag framgått, står utskottsmajoriteten
på den ståndpunkten, att man bör avvakta den närmaste
tidens erfarenheter å detta lagstiftningsområde utan att nu binda
sig för några vissa riktlinjer i fråga om kommande utredning å området.
Jag yrkar därför, med avslag å skrivelseförslaget, bifall till utskottets
hemställan i den nu föredragna punkten.
rös- Lagförslag
om arbetstidens
begränsning.
(Forts.)
Nr 31. S8
Torsdagen den 3 maj e. m.
Ang. lektorn
A. O. G tilländers
tjänsteirsberäkning.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall
till punkten 2 i den av herr Tjällgren och herr Persson i Trången vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Punkten D.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj : t
angående förslag till lag om upplagsbevis; och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr 77, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
för pensionsförsäkringens genomförande m. m.; och
nr 78, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående viss
ändring i grunderna för förvaltningen av den i 11 § av lagen den 30
juni 1913 om allmän pensionsförsäkring omförmälda fond m. m. jämte
en i ämnet väckt motion.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 79, i anledning av
första kammarens återremiss av statsutskottets utlåtande nr 61 angående
väckta motioner om rätt för lektorn vid högre latinläroverket å
Norrmalm i Stockholm A. O. Gallander att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid tekniska elementarskolan
i Örebro.
Med föranledande av två till utskottet hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av herr O. U. B. Olsson
m. fl. (nr 12) och den andra inom andra kammaren av herrar B. A.
Nilson i Örebro m. fl. (nr 27), hade utskottet i sitt utlåtande nr 61
hemställt, att riksdagen måtte medgiva, att lektorn vid högre latinläroverket
å Norrmalm i Stockholm Arvid Otto Gallander finge, utan hinder
av de i kungl. kungörelsen den 22 juli 1918 angående löne- och pensionsreglering
för lärarepersonalen vid de allmänna läroverken givna
bestämmelser i fråga om ålderstillägg, för erhållande av ålderstillägg
vid nämnda lektorsbefattning, räknat från och med tillträdet av densamma
den 1 augusti 1921, tillgodoräkna sig den tid, han dessförinnan
Torsdagen den 3 maj e. m.
89 Nr 31.
alltsedan början av läsåret 1902—1903 tjänstgjort såsom ordinarie lektor
vid tekniska elementarskolan, numera tekniska gymnasiet i Örebro.
Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren
återförvisat ärendet till statsutskottet, under det att andra kammaren
bifallit utskottets hemställan.
I anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att första kammaren måtte i ärendet
fatta beslut.
Till följd härav föredrogs nu ånyo statsutskottets utlåtande nr 61.
Herr Olsson, Olof: Herr talman! Den procedur, som vi
just nu ha att genomgå, förefaller mig att vara rätt kuriös. Denna
kammare har dryftat detta ärende och funnit det vara riktigt att skicka
det tillbaka till utskottet för närmare prövning. Medkammaren har bara
godkänt utskottets utlåtande, och nu kommer ärendet hit och denna kammare
uppmanas att i frågan fatta beslut. Att medkammaren kom till
sitt resultat vid ärendets behandling berodde inte därpå, att vederbörande
voro okunniga om att man här i denna kammare skickat ärendet tillbaka,
utan berodde väl därpå, förmodar jag, att man där levde och hade sin
varelse i det paradisiska tillstånd, som man brukar kalla den köttsliga
säkerhetens. Under sådana omständigheter förefaller det mig, som om
jag nu ingenting annat har att göra än att falla tillbaka på det yrkande
jag först framställde. Men jag måste ju samtidigt bekänna, att jag inte
har något större nöje av att rada upp hela den beviskedja, som jag förra
gången lade fram för kammaren; jag tänker, att jag väl får begränsa
mig till det allra nödvändigaste.
Det var närmast ur två synpunkter, som jag opponerade mot utskottets
ståndpunkt. Den första var, att motionärerna enligt mitt förmenande
inte hade, låt mig säga, alldeles utan fel lagt fram själva kasus.
Den andra synpunkten var, att för den händelse kammaren bifölle utskottets
förslag, skulle man därigenom trasa sönder de intentioner, som
riksdagen hade, när den första gången behandlade dessa frågor. Riksdagen
ville nämligen ha rättvisa i fråga om ålderstilläggen, och riksdagen
ville själv slippa ifrån att mera i detalj sysselsätta sig med dessa
frågor. Jag skall begränsa mig till det där om rättvisan.
För våra läroverkslärare gäller för närvarande den regeln, att inte
någon på någon tjänst i och för uppflyttning i högre lönegrad räknar sig
till godo andra år än sådana som falla efter den tid, då han blivit behörig
till tjänsten i fråga. Allt detta utvecklade jag under den förra
debatten rätt långt — för att inte lika gärna säga långrandigt. En
lektor får således inte räkna sig till godo andra år än dem som ligga
efter det han vunnit behörighet till lektorstjänst. Till yttermera visso
finnas mycket klara bestämmelser om hur det skall förfaras vid övergång
från tekniskt gymnasium till allmänt läroverk. Rycker man nu ut
lektor Gallander ur dessa bestämmelser, rycker man också ut de tekniska
gymnasierna. Man ger lärarna där en privilegierad ställning och
Ang. lektorn
A. O. Gallanders
tjänsteårsberäkning.
(Forts.)
Jfr 81. 90
Torsdagen den 3 tnaj e. m.
Ang. lektorn kommer för läroverkslärarnas de! till konsekvenser, som ha mycket
A. o. Gallan- ]jtet med den ovannämnda rättvisan att skaffa.
^årsberåk- Jag saS för nagra dagar sedan, hur en aftontidning tog upp detta
ning. spörsmål och resonerade sig fram till den uppfattningen, att för den
(Forts.) händelse man endast strängt hölle på att ingen annan tjänstgöring än
den, som vore likvärdig, finge gälla, behövde man inte befara några
konsekvenser. Tyvärr är det inte på det viset. En extralärare exempelvis,
som omsider blir adjunkt, får inte räkna sig till godo några andra
år än dem, som infalla efter det han vunnit adjunktskompetens, och
eu filosofie licentiat, som omsider disputerar och blir lektor, får heller
inte räkna sig till godo någon annan tjänstgöringstid än den som ligger
efter det han vunnit lektorsbehörighet — hur likvärdig deras tjänstgöring
än varit.
I en situation som denna är det naturligtvis av synnerlig vikt att
lägga märke till och undersöka det speciella fall, som skall bryta dessa
bestämmelser. Om det är så, att lektor Gallander skall behandlas annorlunda
än andra läroverkslärare, skall det naturligtvis finnas särskilt
bärande skäl härför. Går jag då till dessa skäl, befinnes det inte vara
någonting annat än detta enda, att han förut haft 6,800 kronor om
året och nu endast får 5,800. Om det varit på det sättet, att detta hade
skett genom någon annans förvållande, om han på ett eller annat vis
hade lurats till detta, om bestämmelserna på något sätt varit oklara eller
om han blivit för hela sitt liv bunden vid den tjänst, som han nu innehar,
då hade det möjligen, menar jag, kunnat finnas skäl för ett bifall.
Men ingenting av detta föreligger här. Det finns inga bestämmelser
klarare än de bestämmelser, som gälla i detta avseende, och vi hörde ju
sist av en av motionärerna, att lektor Gallander inte alls ät bunden
eller behöver för hela sitt liv vara bunden vid den tjänst han innehar.
Jag har naturligtvis inte någon särskilt het åstundan att beröva lektor
Gallander dessa 1,000 kronor. Det är naturligtvis roligate att ge
en människa än att taga ifrån henne, och i detta speciella fäll är det
ju roligt också därför, att man inte behöver taga det ur sin egen börs.
Men varför jag envisas, det är därför, att det blir så orimliga förhållanden
genom ett bifall. Ty det är inte rimligt att behandla övriga läroverkslärare
på ett sätt och lektor Gallander på ett annat.
Nu förmodar jag, att det, för den händelse riksdagen bifaller denna
framställning, förr eller senare måste bli en omändring på detta område.
Det hade varit skäl att utskottet lagt klar hela denna fråga och
givit Kuttgl. Maj :t en fingervisning om hur ärenden av denna beskaf -fenhet skola behandlas. När utskottet inte gjort detta och när jag inte
finner, att ett beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan skulle
vara så omtänksamt, som jag anser ett riksdagens beslut bör vara, tvingas
jag, herr talman, att yrka avslag på utskottets hemställan.
Herr andre vide talmannen: Jag beklagar livligt, att
icke den föregående talaren, sedan denna kammare behandlat detta
ärende och så till vida gått honom till mötes, att ärendet återremitte
-
Torsdagen den 3 maj e. m.
91 Jfr 8i.
rades, sökte ställa om, att samma beslut fattades i andra kammaren.
Ty då hade denna fråga kommit till ett förnyat och grundligt övervägande
inom statsutskottet. Nu har så icke skett; utskottet har icke
berett ärendet ytterligare, och vi måste nu fatta beslut.
Det är naturligtvis lika litet angenämt för mig som för den siste
talaren att upprepa den bevisföring, som jag och än mer de övriga
talare, som stodo på min sida, förra gången gjorde gällande i denna
sak. Jag skall därför också inskränka mig till det knappaste.
Jag vill då ännu en gång betona, att jag finner, att de rent sakliga
omständigheterna i detta fall tala ett synnerligen kraftigt språk för bifall
till motionen och således bifall till utskottets förslag. Jag vill ytterligare
understryka denna min sats genom att säga, att jag tror icke,
att jag under hela min rätt så långa riksdagspraxis funnit ett enda
fall, där det varit så till den grad upprörande som i detta fall, om beslutet
skulle gå sökanden emot. Till den grad ligga alla sakliga omständigheter
till hans förmån.
Det är ytterst svårt att här söka ge sig in på och utveckla de
olika regler, som man har att följa i fråga om tillgodoräknande av
föregående tjänstgöring för ålderstillägg eller avancemang i lönetur.
Det är kanske det svåraste på hela löneregleringsområdet, och jag är
benägen att tro, att detta är en sak som förr eller senare eller rättare
ganska snart måste tagas upp till behandling, för att vi måtte få nya
och bättre bestämmelser till stånd.
När den föregående talaren, och andra med honom, så starkt betonat,
att ett bifall här skulle medföra ytterst vådliga konsekvenser,
vill jag fråga honom, om han i sin praxis som departementschef har
haft ett enda fall till behandling, som varit lika med detta — om i något
enda fall sedan länge tillbaka intjänade och sedan länge åtnjutna
ålderstillägg blivit vederbörande statstjänsteman fråntagna, fastän han
fortsatt i precis samma tjänst, i detta fall i sin lektorstjänst i matematik
och fysik, ehuru vid ett annat läroverk, vid Norra latin i stället
för vid ett tekniskt läroverk. Jag tror mig kunna försäkra •— men det
bör den föregående talaren känna bättre till än jag, och han kan rätta
mig, ifall jag tar fel — att icke något sådant fall föreligger.
När man talar om konsekvenserna, kommer man in på ett helt
annat område. Det är sådana fall, där det gällér, huruvida en lärare,
när han blir ordinarie, skall få lov att räkna sig till godo föregående år,
då han innehaft extra befattning, innan han hade exempelvis disputerat
eller på annat sätt skaffat sig den fullt författningsmässiga kompetensen.
Detta är ju dock förhållanden, som äro av helt annan art än det
här föreliggande fallet. Och när vi å vår sida icke vilja knäcka denna
speciella fråga på så sätt, att vi urgera, att sökanden har författningsmässig
rätt till dessa ålderstillägg, utan vilja betrakta detta fall som
rent singulärt, därför att här föreligga sådana omständigheter, att man
icke utan att göra sig skyldig till en materiell orättfärdighet kan förvägra
honom dessa ålderstillägg, då tycker jag, att den siste talaren och
vi allesammans skulle kunna känna oss lugnade i detta avseende. lag
Ang. lektorn
A. O. Gailanders
tjänsteårsberäkning.
(Fatta.)
Nr 31. 92
Torsdagen den 3 maj e. in.
Ang. lektorn
A. O. G alla itders
tjänsteärsberäkning.
(Forts.)
tror, att när det är jag som försäkrar detta, kan det anses .ligga åtminstone
någon smula av borgen för, att det icke kan vara så farligt
som det utmålas, ty jag har sannerligen icke blivit känd såsom den där
är villig att slösa med statens medel i löneregleringsangelägenheter.
Jag vill vidare påpeka en omständighet, som är talande nog. Ponera,
att denne lektor Gallander i stället för att ha varit lektor hade
varit endast adjunkt och att han hade intjänat de tre ålderstilläggen å
sin ordinarie adjunktstjänst och så hade blivit befordrad till lektor. Då
både han omedelbart fått sig tillerkänt första ålderstillägget såsom lektor
och således kommit i en bättre belägenhet än han nu befinner sig,
detta på den grund att slutlönen för adjunkt är precis densamma som
begynnelselönen för lektor.
Jag vill erinra om en annan omständighet. Denna sak betyder även
i pensionshänseende mycket för denne tjänsteman, ty om han skall vräkas
ned ifrån den ställning han intagit i lönehänseende och fråntagas
sina ålderstillägg, har detta den materiella följden för honom, att han,
när han fortsätter i sin lektorstjänst, icke hinner intjäna full pension
utan måste nöja sig med en reducerad sådan, fastän han nu under en
lång följd av år har betalat pensionsavgifter såsom lektor med fullt intjänade
ålderstillägg.
Och för att till sist orda en liten smula om de sakliga omständigheterna,
är det ju så, att vad som ligger honom i fatet, är, att han icke
disputerat; han är licentiat, men han har icke förvärvat doktorsgrad.
Men i det stället finns ju i hans meritförteckning en hel sida med rubriker
på de arbeten han utgivit, arbeten såväl på det pedagogiska som
på det vetenskapliga området, vilka torde i värde kunna gott jämföras
med en doktorsavhandling. Det bör också anmärkas, att han såsom lektor
vid den tekniska läroanstalten utövat en verksamhet, som ingalunda
varit ringare än som lektor i samma ämne vid latinläroverket utan tvärtom.
Undervisningen i matematik och fysik torde ligga högre och ställa
större krav på läraren vid den tekniska anstalten än vid en latinskola.
Jag skall icke längre uppehålla och trötta kammaren med dessa
saker, utan nu inskränka mig till att yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr Widell: Herr förste vice talman! Då jag vid frågans
förra behandling här i kammaren framställde yrkande om återremiss,
berodde det, som jag nämnde, därpå, att jag ansåg, att de skäl, som av
herr Olof Olsson anförts för avslag, voro så tungt vägande, att det
föreföll mig betänkligt, om kammaren då omedelbart skulle gå till beslut
i frågan. Nu har återremissen visserligen icke medfört det tillfälle
för statsutskottet, som jag räknade på, att taga saken under förnyat
övervägande, men för mig personligen har återremissen i alla
fall medfört den fördelen, att jag blivit i tillfälle att sätta mig närmare
in i saken. Det resultat, jag därvid kommit till, är att jag nu måste
utan någon som helst tvekan ställa mig på statsutskottets sida och biträda
dess förslag. Den omständighet, som härvid är för mig avgöran
-
Torsdagen den 3 maj e. m.
93 3Vr 31.
de, är den som herr andre vice talmannen berörde. Det är här icke
fråga om att en lärare skall få tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring
som extra ordinarie, utan det är helt enkelt så, att en ordinarie
lektor förflyttats till en annan ordinarie lektorsbefattning. Det är hela
saken. Och då måste jag anse det orimligt, om han genom denna förflyttning,
låt vara att det är till ett läroverk av annan art, skulle förlora
de ålderstillägg, som han redan intjänat. På den grund, herr vice
talman, tillåter jag mig yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr von K och: Såsom en av motionärerna i denna fråga hade
jag tänkt lämna en redogörelse för hur saken ligger från min synpunkt,
men de två föregående talarna hava på ett så utmärkt sätt klarlagt
frågan, om att jag finner det alldeles onödigt. Det är bara en sak, som
jag här skall tillåta mig säga till undvikande av allt missförstånd. Det
är, att när jag — och jag tror jag vågar säga även mina medmotionärer
— väckt denna motion, var avsikten icke alls att uttala något klander
av det sätt, varpå förutvarande departementschefen handlagt detta ärende.
Jag är fullt och fast övertygad om att det skett på det sätt, som
från hans synpunkt var det riktiga, men jag har funnit, att billighetsskäl
verkligen i detta fall tala för att riksdagen går motionärernas framställning
till mötes.
Jag vill endast med dessa ord, herr talman, yrka till statsutskottets
förslag.
Herr Olsson, Olof: Herr talman! Eftersom herr andre vice
talmannen ställt en direkt fråga till mig, vill jag svara på den och
säga, att jag inte som departementschef haft att taga befattning med
något fall av enahanda beskaffenhet som detta. Det är ensamt i sitt slag.
Men jag måtte inte ha förmåga att uttrycka mig så tydligt, att
personer, som inte äro alldeles särskilt bevandrade i dessa ålderstillläggsfrågor
kunna riktigt fatta, varthän jag vill komma — vilket ju är
ledsamt. Då jag talade om konsekvenserna och rättvisan, exemplifierade
jag det på ett sätt, som jag tyckte skulle göra klart, hur jag såg på
det och varför en departementschef måste finna dessa konsekvenser
rätt elakartade. Det sitter exempelvis här i kammaren en man, som
gick ut som licentiat och sedermera blev läroverksadjunkt, disputerade,
blev docent och senare lektor. Det fanns ingen möjlighet för departementschefen
att för uppflyttning i högre lönegrad räkna honom till
godo några andra år än just dem, som kommo efter disputationen. Jag
■personligen fann i en sådan situation, att det var rätt egendomligt, att
man skulle behandla den ene förtjänte vetenskapsmannen på ett sätt och
den andre — den populärvetenskaplige författaren — på ett annat sätt.
Och det kommer att bli på det sättet. Det är sådana konsekvenser, som
jag pekat på och som komma att bliva dagligt bröd i ecklesiastikdepartementet
— så gott som.
Det är klart, att det talar billighetsskäl för denna framställning.
Om inga billighetsskäl både funnits, hade ju motionerna varit rena
Ang. lektorn
A. O. Gallanders
tjänsteår
sb er åkning.
(FortS.)L
Nr 31. 94
Torsdagen den 3 maj e. in.
Anti. lektorn
A. O. Gallanders
tjänsteårsberäkning.
(Forts.)
okvnnesmotioner. Alen billighetsskäl måste man gradera. Jag medger,
att man, när man hör herr andre vice talmannen, kan bli rätt hjärtnnpen,
men har man haft att syssla med dessa ting en längre tid, bemästrar
man sig. Det är detta som gör, att jag för min del inte kan
frångå det yrkande jag gjort.
Herr Bergqvist: I likhet med herr von Koch vill jag uttala
min förvissning, att herr Olsson i sin egenskap av departementschef
har handlagt ärendet fullt riktigt, när han icke medgivit, att Gallander
icke skulle få tillgodoräkna sig sin tjänstgöring vid det tekniska gymnasiet
i Örebro före den tid, då han vann lektorskompetens.
Detta är en sak. Men en annan är det, när frågan nu föreligger
på grund av en motion i riksdagen. Jag vill därvid något upptaga de
två synpunkter, som herr Olsson berörde, nämligen för det första intresset
att rättvisa skipas och för det andra frågan om konsekvenserna.
Vore det inte ändå ett besynnerligt sätt att handhava rättvisan,
om man skulle fråntaga denne man hans invänta ålderstillägg, därför
att han flyttat från en statens läroanstalt till en annan. Om herr Gallander
sökte tillbaka till ett tekniskt gymnasium, skulle han genast återfå
sina ålderstillägg. Det har nyligen varit en sådan tjänst ledigförklarad
vid Hernösands tekniska gymnasium, och herr Gallander hade
verkligen för avsikt att söka denna befattning, men då utsikterna för
ett bifall till den i riksdagen väckta motionen syntes gynnsamma, avstod
han från denna sin avsikt. Jag tror icke heller, att man kan säga,
att ett bifall till statsutskottets förslag i någon mån kränker rättvisan
mot andra läroverkslärare.
Vad återigen konsekvenserna beträffar, förmenar jag, att de ändå
icke äro så farliga. Om man ser på de exempel, som herr Olsson nämnt
här, nämligen att t. ex. extralärare kunde få anledning göra anspråk
på att få räkna sig tillgodo även annan tjänstgöring än den, som faller
efter det de förvärvat kompetens till ordinarie befattning o. s. v., så
är ju icke detta jämförligt med det här föreliggande fallet, där, såsom
herr Widell påpekat, en ordinarie lektor flyttat från sin ordinarie tjänst
vid ett läroverk till ep ordinarie tjänst vid ett annat läroverk. Det är
ett fall, som icke torde få så många paralleller i läroverkslärarnas befordringsfrågor.
Herr Olsson sade, att man i statsutskottet hade bort taga upp frågan
i hela dess vidd och uppdraga säkra bestämda regler för lärarnas
rätt att tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring. Ja, mina herrar, nog
drar man upp regler i löneregleringsfrågor, och vi hava ju ett synnerligen
utvecklat system på detta område, men jag är alldeles viss om att
hur man än må försöka få dessa linjer att täcka alla fall, så göra de det
ändå inte. Det kommer trots alla dessa riktlinjer specialfall, där man
måste göra undantag, och ett sådant undantag föreligger ovillkorligen
här. Mannen har tjänstgjort som ordinarie lektor sedan 1902 — tjänstgjort
som ordinarie lektor vid tekniska skolan och gymnasiet i Örebro
i 19 år, och så flyttas han till ett annat läroverk. Då synes det mig verk
-
Torsdagen den 3 maj e. m.
95 Nr 31.
ligen vara riktigt, som löneregleringskommittén säger, att »i nu före- Ana- lektorn
varande fall omständigheterna äro sådana att, utan fara för några betydande
konsekvenser, verkligen billighetsskäl tala för att riksdagen
medgiver undantag från den regel, som kommit till uttryck i Kungl. ning.
Maj: ts resolution den 24 november 1922». (Forts.)
Jag är alldeles viss om att ett beslut i överensstämmelse med statsutskottets
hemställan icke kommer att medföra så farliga konsekvenser
som åtskilliga andra beslut, som av riksdagen förut fattats.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som
därunder förekommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i sitt utlåtande nr 61 hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 16, i anled- Om förhöjda
ning av väckta motioner om förhöjda tullsatser för färska päron och tillsatser för
< färska päron
aPPle"- , . och äpplen.
Till bevillningsutskottet både hanvisats liera motioner, vilka avsago
förhöjda tullsatser å färska päron och äpplen.
Sålunda hade i en inom första kammaren vackt motion, nr 11,
herr Boberg hemställt, att riksdagen måtte besluta, det tullen å utländska
äpplen och päron under tiden 1 september—1 mars skulle utgå
med 30 öre per kg.
Vidare hade i likalydande motioner, nr 54 i första kammaren avherr
Elof Andersson m. fl. och nr 119 i andra kammaren av herr
Magnusson i Skövde m. fl., hemställts, att riksdagen behagade besluta,
att tullsatsen å färska päron, stat. nr 107 D, och färska äpplen, stat. nr
107 E, under tiden 1 september—1 februari finge utgå med trettio (30)
öre pr kg.
Slutligen hade i ävenledes likalydande motioner, nr 101 i första
kammaren av herr Johan Johansson m. fl. och nr 67 i andra kammaren
av herr Svensson i Gronvik m. fl-, hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att tuilsatsen å färska päron, stat. nr 107 D, och färska äpplen,
stat. nr 107 E, under tiden 1 september 1923—1 januari 1924 skulle
utgå med 30 öre per kilogram.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet under åberopande
av vad däri anförts hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:11 av herr Boberg, 1:54 av herr Elof Andersson m. fl.
och 11:119 av herr Magnusson i Skövde m. fl., 1:101 av herr Johan
Johansson in. fl. och II: 67 av herr Svensson i Grönvik m. fl., om förhöjning
av tullen å färska päron och äpplen, besluta, att under rubriken
107 a i gällande tulltaxa skulle införas följande anmärkning:
Anm. För päron och äpplen, hänförliga till rubriken 107 a, tillkommer
under tiden 1 september—31 december 1923 en tilläggstull av
20 öre per kilogram.
>''r 31. 9 G
Torsdagen deu 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
Enligt en vid betänkandet fogad reservation hade herrar Röing,
Wigforss, Björnsson, Bärg i Katrineholm, Johansson i Kullersta, Sköld.
Alexis Björkman, Johan Bergman och Lövgren i Nyborg ansett, att
utskottets betänkande bort hava den lydelse, reservationen utvisade, och
avslutas med en hemställan, att motionerna 1:11 av herr Boberg, 1: 54
av herr Elof Andersson m. fl. och II: 119 av herr Magnusson i Skövde
m. fl., I: 101 av herr Johan Johansson m. fl. och 11:67 av herr Svensson
i Grönvik m. fl., om förhöjning av tullen å färska päron och äpplen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr Bergman, Johan: I denna fråga har det inträffat, att
det parti jag har äran tillhöra har delat sig, så att en del i år anslutit sig
till yrkandet om förhöjd tull på dessa konsumtionsartiklar. Detta kan
kanske ur en synpunkt vara ägnat att väcka tillfredsställelse, nämligen
så till vida, att det visar, att vi tillhöra ett parti, som lägger så litet band
som möjligt på den enskilde riksdagsmannens handlingsfrihet, vilket ju
i och för sig är någonting glädjande.
Men vad saken beträffar har jag jämte en annan ledamot av partiet,
som icke sitter i denna kammare, ej kunnat följa de övriga i föreliggande
fråga, och då jag alltså råkar vara den ende reservanten i detta
parti, vilken för närvarande befinner sig i denna kammare, anser jag
mig skyldig att deklarera min ståndpunkt. Det synes mig vara en inkonsekvens
när man i detta fall gått med på en förhöjd tull på en viktig
och nyttig konsumtionsartikel. Samma skäl, som från vårt håll anförts
mot tullar på livsmedel i andra utlåtanden, kunna anföras även i detta
fall. Jag anser det för min del vara ett samhällsintresse att staten icke
lägger hinder i vägen för att ett så sunt närings- och njutningsmedel,
som frukt är, finnes tillgängligt i vårt land till så billigt pris som möjligt.
Men ökar man tullen på frukt, måste ju en sådan åtgärd ovillkorligen
leda till dess fördyrande. I all synnerhet måste det gå ut över den
norra hälften av landet, där klimatiska förhållanden hindra egen fruktodling.
Hela denna sak är för övrigt i viss mån en klimatfråga. Vi
kunna icke ändra klimatet här i Sverige, och vi kunna icke ändra vårt
geografiska läge. Men det är vårt geografiska läge och vårt klimat,
som framkallar det förhållandet, att det kommer hit utländsk frukt på
en tid, då vi ännu icke äro färdiga med den svenska. Detta förhållande kan
icke upphävas av någon som helst tull. Ifall man behagar se på siffrorna
rörande införseln under sistförflutna år, finner man, att den största
importsiffran för päron och äpplen under 1922 faller på augusti månad
med närmare 900,000 kg. Därnäst kommer september månad med
redan avsevärd sänkning, ehuru i alla fall med en rätt stor siffra. De
andra månaderna äro importen ju högst betydligt mindre. Det är alldeles
tydligt, att den höga importsiffran för augusti beror därpå, att
det i augusti ännu icke i handeln finns något större förråd på svensk
frukt tillgänglig, åtminstone i större delen av vårt land. Det behov av
frukt, som då föreligger, fylles därför icke oväsentligt genom tillförsel
utifrån. Sätter man nu tull på den utländska frukten, så fördyrar man
Torsdagen den 3 maj e. m.
97 Kr 31.
tillförseln därav utan att man dock hjälper de svenska fruktodlarna för
den tiden, och vad de senare månaderna beträffar, spelar, att döma av
importsiffrorna, saken icke så synnerligen stor roll. Utlandsimporten är
för övrigt i det hela ingalunda abnormt stor. Vad man uppnår med en
sådan tull är väsentligen, att konsumenterna få betala mera för äpplen
och päron, och det är väl dock konsumentintresset, som i detta fall är
flertalets intresse och som staten i främsta rummet måste taga hänsyn
till.
Jag skall, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till reservationen.
Herr Rune: Herr talman, mina herrar! Om det vore så, som
den siste ärade talaren här framställde saken, att det gäller att fördyra
en nyttig konsumtionsartikel, hade nog inte jag varit med om att föreslå
en höjning av denna tull, ty jag har verkligen den uppfattningen, att
man icke bör fördyra priserna på nödvändiga livsförnödenheter.
Men jag ser icke frågan som den föregående talaren. Han yttrade
bl. a., att i fjol den huvudsakliga importen av utländska äpplen och
päron ägde rum i augusti och september. Jag vill emellertid erinra
herrarna om, att man just i augusti och september här i landet har
en mycket riklig tillgång på frukt, som är av utmärkt kvalitet, men
som är föga hållbar. Vi hava dessa sommarastrakaner, fina päron och
annan höstfrukt, som är synnerligen delikat och god på alla sätt, men
som i så hög grad saknar hållbarhet, att den måste konsumeras mycket
snart. Samtidigt med att vi hava överflöd på dylik frukt, som vi icke
kunna lagra, importeras sådan från utlandet i mycket stora kvantiteter.
Jag tror, att tillgången på den inhemska frukten är så stor, att man
icke, även om man i någon mån lägger hinder i vägen för importen,
behöver befara, att det blir någon väsentligare höjning på prisen. Ty,
mina herrar, om det finns god tillgång på en vara, tror jag icke, att
man behöver vara rädd, att prisen ryka upp i höjden, och faktum är,
att det just under augusti och september är mycket gott om frukt här.
Frampå vintern är förhållandet ett annat. Man har ännu icke lärt sig
här i landet att odla de finare äppelsorter, som äro mera hållbara och
som sedan komma till heders på vintern, medan man däremot har gott
om höstfrukt. Jag vill därför för min del uttala, att det skulle vara
mycket nyttigt, om man stimulerade fruktodlarna till att försöka driva
fram den svenska fruktodlingen och att vi på det sättet skulle komma
därhän, att vi varken behövde import eller tull. Det är min uppfattning,
att det borde kunna ordnas så, och vi måste väl ändå vara på den
vägen, när man hör, att den store trädgårdsodlaren Abelin talar om,
att det här på senare tid har planterats så mycket fruktträd, att när de
blivit färdiga, kommer det att bliva ett mycket stort överflöd på god
frukt här. Det är min mening, att vi på detta sätt borde söka avvärja
den import av utländsk frukt, som vi absolut icke behöva här under
höstmånaderna. Våra fruktodlare skulle under tiden få tillfälle att lära
sig både att bättre förpacka och sortera frukten. Om litet var ute i
bygderna, framför allt småbrukarna och, varför icke hela den stora
Första kammarens protokoll 1923. Nr 31. 7
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
>r 31. 98''
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
massan av lantmän, lärde sig detta och verkligen skulle kunna intresseras
för fruktodling och finna, att det icke är någon dyrbar produktion
och att det går ganska lätt att med litet arbete få fram resultat, skulle
vi om några år icke behöva vare sig tull eller fruktimport.
Nu vill jag också påpeka, att den utländska frukten, särskilt den,
som kommer mycket sent på hösten och på våren, är så dyr, att man
icke kan säga, att den är ett viktigt näringsmedel för folkets breda lager.
Om man i januari eller februari köper utländsk frukt och betalar
exempelvis ända upp till 3 kronor per kilogram, frågar jag er, mina
herrar: kan man säga, att det är en sådan konsumtionsartikel, att man
måste se till, att den icke fördyras för de mindre bemedlade folklagren?
För
min del ser jag saken så, att denna jämförelsevis dyra utländska
frukt tål en ökning av 20 öre per kilogram. Man får därigenom
in tullmedel i statskassan, och jag får säga, att den här föreslagna
tullen är en finanstull, som står på gränsen till lyxtull. Vi hava här
i Sverige gott om billiga äpplen, och det är fullkomligt överflödigt,
att vi skola köpa dyrbara utländska äpplen, som icke smaka bättre,
men äro vackrare att se på. Jag kan icke neka mig nöjet att här anföra
ett yttrande, som fälldes av en av mina riksdagskamrater, när vi
enskilt diskuterade den här saken. Han förklarade nämligen, att det
var märkvärdigt, att jag icke ville vara med om, att man skulle få införa
sådana där fina och vackra utländska frukter, och han tilläde, att
han icke kunde taga fram svensk frukt på middagsbordet, ehuru den
kanske är lika god som den utländska, emedan den icke tar sig någonting
ut på bordet. Jag sade, att han kunde ju sätta mycket vackra
Mommor och andra vackra dekorationer på och omkring bordet, men
att jag tyckte, att beträffande det, som man skulle äta, det viktigaste väl
vore, att det skulle smaka gott.
Jag tror således, att man bär all anledning att i dessa fall göra
ett avsteg från den frihandelsståndpunkt, som man intar och alltid
håller på.
Jag vill här framhålla, att reservanterna säga: »Utskottet har ytterligare
velat påpeka, att i vissa trakter av landet överproduktion av
päron och äpplen förekommer samt att möjligheten att från sådana
trakter överflytta överskottet i främsta rummet är en fraktkostnadsfråga.
» Det är nog sant. Kristianstads län t. ex., där det huvudsakligen
odlas frukt för försäljning, ligger i närheten av Östersjökusten, och
därifrån borde man båtledes kunna frakta frukt upp till Norrland, och
det borde kunna gå lika väl från Kristianstads län, som från Tyskland
och länderna vid Östersjökusten, såsom Polen, Lettland o. s. v.
Vidare säga reservanterna: »Slutligen har det synts utskottet
olämpligt, att i dessa tider, då de flesta måste till det yttersta söka inskränka
sina utgifter, införa en tullförhöjning å ett så allmänt brukat
gott närings- och sunt njutningsmedel som frukt.» Jag har förut erinrat
om, att då priset på den utländska frukten är så högt, som det
i allmänhet är, kan man icke säga, att den är ett näringsmedel, som
Torsdagen den 3 maj e. m.
99 Nr 81.
är tillgängligt för de mindre bemedlade, och jag vill påstå, att den 0m förhöjd?
svenska frukten i kvalitet är överlägsen den utländska, men denna är
mycket vacker att se på och mycket väl förpackad. Denna senare be- och äpple?.
tingar därför ett högt pris, men jag tror icke, att vårt folk i stort sett (Forts.)
har råd att betala ett mycket högt pris endast för varans utseende och
förpackning. Jag vill till slut framhålla, att det är viktigt för folknäringen,
att man ser till, att vi få annan valuta för våra pengar i näringsavseende
än god förpackning och vackert utseende.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Wigfors s: Herr talman, mina herrar! Det är icke min
mening att förlänga en debatt, som icke behöver bli mycket lång, eftersom
saken är relativt oviktig, men just därför har den sitt särskilda
intresse. Därför att diskussionen om en tull på frukt icke kan uppröra
någon människa, är den, om jag så får säga, ett skådespel, där man,
utan att känslorna komma i rörelse, kan betrakta argumenten från olika
sidor. Och förslaget om denna tredubbling av tullen är intressant från
många synpunkter, såsom var och en, som har läst utskottets betänkande,
förstår, och som herr Rune har gjort sitt till för att ytterligare understryka.
Det är nämligen så, att den här frukten, äpplen och päron, skall
i så hög grad skilja sig från andra varor, att fastän den svenska frukten
är i smak överlägsen och i utseende jämnställd med den utländska
och fastän den är ofantligt mycket billigare än den utländska, kan den
icke konkurrera med den utländska. Det är en ganska egendomlig vara,
får man erkänna, och det är det som gör, att jag tycker, att man kan
taga denna sak med mycket stort lugn. Att dessa svenska och utländska
frukter icke äro samma slags vara och icke torde konkurrera
med varandra förefaller dock tydligt. Det är nog så, att folk, som
köper den utländska, dyra frukten, som icke smakar så bra, åtminstone
icke bättre, köper den för utseendets skull och kommer att köpa den,
även om man skulle höja priset med 30, 40, 50 öre per kg. Man kommer
i alla fall att köpa den och icke den svenska frukten, och jag tror
därför, att priset på denna senare icke kommer att avsevärt stiga även
om den utländska varan belägges med högre tull.
Men det är egendomligt — och det är den andra punkten, som är
egendomlig i utskottets utlåtande — att även de, som vilja hava tull,
tro icke, att den kommer att höja priset på den svenska frukten. Det
är då egendomligt, att denna tull skall vara så eftersträvansvärd. Den
enda förklaring utskottet här ger är, att folk ej skola köpa den utländska
frukten, om den blir för dyr, utan i stället skall man köpa den
svenska frukten till samma pris, vartill man kan få den nu. Ja, det
vore mycket bra, om man finge folk att köpa svensk frukt till samma
pris som nu. Det är bara en liten hake härvidlag, och den talar utskottet
om i början av sitt utlåtande. Det säger, att redan nu lönar det
sig icke att odla svensk frukt och att sälja sådan. Då förlorar man på
Nr 31. 100
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
varje kilogram. Det är tydligen meningen, att som det heter mängden
skall göra det. Om man förlorar litet på några få kilogram, skall man
förtjäna så mycket mer genom att sälja flera kilogram! Det är den
andra punkten, där denna frukt skiljer sig från alla andra varor.
Så kommer den tredje punkten, där jag egentligen skulle kunna instämma
med utskottet, och det är, att i den mån denna tull kommer
att bliva verksam, kommer den nog att verka i stort sett som en finanstull
på den utländska frukten. Men det ligger nog litet bakom utskottets
betänkande, nämligen en känsla av, att även den utländska frukten och
den svenska frukten kunna komma att konkurrera med varandra om
också icke i så stor utsträckning, så dock i vissa fall. Det kan då icke
förnekas, att en höjning av priset på den utländska varan kommer att
åtminstone i någon liten mån verka förhöjning även på priset å den
svenska frukten. Jag tycker emellertid icke för min del, att det är mycket
skäl att göra en sådan prisförhöjning, som icke gagnar odlarna mycket,
om den också icke skadar konsumenterna så särdeles mycket. Jag
tycker, att man bör unna dem att kunna få köpa både den svenska
frukten och den vackra utländska frukten då och då till ett relativt
billigt pris.
Det är inte stora kvantiteter det här gäller. Det står visst i utskottsbetänkandet,
att det är mycket stora kvantiteter utländska äpplen
och päron, som importeras, men om kammarens ledamöter se på den
statistik, som återgives sist i utskottsbetänkande!, skola ni finna, att
under de sista fyra månaderna 1922 har det importerats ungefär 600,000
kg. i genomsnitt varje månad. Om man räknar mycket högt, nämligen
10 äpplen på varje kilogram, så betyder det 6 miljoner äpplen, och om
man beräknar, att varje svensk äter äpplen, skulle det bli ett utländskt
äpple per individ i månaden. Jag tycker, att han skulle kunna få det
äpplet, utan att man skulle behöva öka priset med ett par öre.
När vi avvisat förslaget om att göra spannmålstullarna effektiva
liksom även förslaget om höjda tullar på animaliska livsmedel, så förstår
jag icke, varför någon medlem av denna kammare, som varit
med om att slå ihjäl alla dessa tullar, nu skall bliva hjärtnupen i sista
ögonblicket och anse, att just fruktodlarna böra få högre tull. Så ligger
saken till. Jag hemställer därför, att kammaren konsekvent fortsätter
att anse, att även i denna punkt böra konsumenternas intressen gå
före odlarnas.
Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.
Herr Pers: Herr talman! Jag är principiellt frihandlare, och jag
är det vanligen också i praktiken, men den här gången har jag ställt
mig på tullvännernas sida, och jag har begärt ordet endast för att säga,
att det har skett med berått mod, och motiveringen till det behöver endast
vara ganska kort. Det är den, att fruktodlingen har tagit en mycket stor
utsträckning bland småbrukarna i vårt land, inte bara i Skåne utan även
i Mälartrakten och långt norr därom. Det har gått lättare att odla
frukt än att organisera sig för försäljning, och därför har jag ansett,
Torsdagen den 3 maj e. m.
101 Nr 31.
att man skulle handicapa den utländska frukten på försök — det gäller
bara ett år — och därigenom lämna odlarna rådrum att fullkomna siri
försäljningsorganisation och sålunda inhändiga den inkomst, som härleder
sig från denna fruktförsäljning.
/ Detta är egentligen hela min motivering, och jag anser, att man
kan anse sig försvarad att här göra ett undantag, emedan, som sagt,
fruktodlarna skulle få ett rådrum att organisera sig, ty det är dock så,
att när dessa höstmånader komma, september, oktober och november,
och i synnerhet september, inströmmar den utländska frukten och
tager sig fram på järnvägar och utbjudes vid järnvägsstationer i kiosker
och överallt, under det att våra svenska odlare icke ha kommit sig för
med det. Jag är dock säker om, att de så småningom skola kunna
göra det. Det är naturligt, att holländare och tyskar, i synnerhet holländerna
som hållit på med dylika fruktaffärer i hundratals år och ha
erfarenhet bakom sig, ha lättare att fullända sin försäljningsorganisation,
än vad våra frukthandlare ha.
Detta är, som sagt, hela motiveringen till, att jag har ställt mig
på den sida, som här förordar en tullförhöjning.
Herr Heyman: Herr förste vice talman! Herr Wigforss försökte
bortbagatellisera hela den stora fruktimporten genom en enkel hänvisning
till den i betänkandet intagna statistiken. Han sade, att här rör
det sig endast om ett enda äpple per varje invånare. Jag undrar, om
icke herr Wigforss vid sina beräkningar glömt bort ett äpple. Jag menar
icke riksäpplet, betraktat såsom symbol för någon mera gudomlig
visdom, utan jag menar det äpple, som överallt i Sveriges land även
sättes i munnen på den kärkomna julgrisen. I annat fall kan jag verkligen
icke förklara det synnerligen blygsamma resultat, till vilket herr Wigforss
kommit. Det återstår nämligen faktum som är, att under fjolåret
importerades icke mindre än 6,530,168 kg. frukt, och detta gör efter
mina beräkningar, om jag frånser den fruktodlande befolkningen, vilken
väl icke äter importerad frukt, c:a 50 äpplen per person.
När det nu emellertid gäller att söka klarlägga orsaken till den stora
fruktimporten, tror jag för min del, att man kommer denna fråga närmast
inpå livet, om man tar företeelserna inom mellanhandeln i betraktande.
Det förekommer nämligen, så vitt jag kan finna, inom frukthandeln
precis samma företeelse som inom all annan handel, där svenska
varor äro i konkurrens med utländska. Återförsäljarna inköpa hellre
den utländska än den svenska varan.
Detta beror icke på, att återförsäljaren i och för sig har någon fördom
mot den svenska varan, utan det beror helt enkelt därpå, att han i
nio fall av tio förtjänar mera på den utländska än på den svenska varan.
Orsaken till detta sammanhänger åter med, att allmänheten icke så lätt
kan kontrollera konkurrenspriset på en utländsk vara, vars ursprungsbeteckning
ofta är mer eller mindre främmande som å mera kända inhemska
märken, vilkas konkurrenspris snart nog bliva allmänt bekanta.
När sålunda återförsäljaren kan förtjäna låt oss säga 50 öre per kg.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
Nr 31. 102
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
svensk frukt, så kan han med framhållande av varans överlägsenhet förtjäna
dubbla summan på ett kg. till utseendet vacker utländsk.
Så ligger nog i verkligheten konkurrenssvårigheten för den svenska
frukten, och den torde icke kunna avhjälpas även med den mest fulländade
försäljningsorganisation, varom så mycket talas i reservationen.
För övrigt vill jag gent emot reservanterna på denna punkt säga,
att försäljningsorganisationen av den inhemska frukten över huvud taget
är så bra som den under nuvarande förhållanden kan vara. Fruktodlar
föreningarna landet runt syssla nämligen allaredan speciellt mycket
med försäljningsorganisation. Organisation kostar emellertid, som
vi veta, pengar, vilka naturligtvis utebli, i den mån man icke kan sälja
frukten eller när man för denna icke erhåller skäligt pris. När det
ögonblick föreligger, att odlarna anse, att det bär sig med en förnämligare
försäljningsorganisation, skola de säkerligen icke ställa sig tvekande
inför det spörsmålet.
Någon jämförelse, varom även talas i reservationen, med de världsomfattande
försäljningsorganisationer, som förekomma i de sydliga länder,
där frukten växer på träden som ogräset i den svenska jorden, kan
det här hemma icke bli fråga om, men å andra sidan är det just mot
dessa stora världsomfattande organisationer, som den inhemska odlaren
kräver verksamt skydd.
Orsaken till den stora fruktimporten är, som sagt, nog icke att
söka i någon bristande försäljningsorganisation utan snarare då i förutnämnda
företeelser inom mellanhandeln.
Hur var det mina herrar, exempelvis förra året inom cigarrhandelsbranschen
? Ingen kan väl ändock påstå, att icke handeln med cigarrer
är tillräckligt organiserad här i landet, men likafullt kunde man knappast
i stockholmsbutiker få fram en enda inhemsk cigarr. Och varför?
Jo, därför att återförsäljaren på utländska cigarrer förtjänade 25 å 30
% medan han på jämngoda svenska förtjänade endast 13 °/o eller cirka
hälften så mycket. — Och hur botade man nu detta utan att fördyra priset
på inhemska cigarrer? Jo, man höjde tullen för cigarrer, d. v. s.
man kallade tullförhöjningen i detta säregna fall för den »socialdemokratiska
finessens» skull för stycketullskatt.
Nu skall jag gärna och villigt medgiva, att denna fråga ligger något
annorlunda, än vad den gjorde för det monopolistiska industriföretaget,
men jag skulle i allt fall mycket misstaga mig, om icke en
förhöjd frukttull, samtidigt som den givetvis kommer att öka avsättningsmöjligheterna
för den inhemska frukten och sålunda även stimmulera
återförsäljningspriset för odlaren, för vad den konsumerande
allmänheten vidkommer, kommer att resultera uti ett ganska oförändrat
pris.
Det finnes visserligen icke inom frukthandeln någon monopolistisk
sammanslutning, i varje fall icke någon, som har till uppgift att maximera
utförsäljningspriset, men just därför förekommer det även inom
branschen en mellanhandsmarginal så stor, att den är mångdubbelt större
än den nu gällande tullsatsen.
Torsdagen den 3 maj e. m.
103 Nr 31.
Tullförhöjningsåtgärden kommer därför utan tvivel att medföra, Om förhöjda
att denna mellanhandsmarginal kommer att pressas ihop i samma ögonblik,
som åtgärden skulle visa benägenhet att även höja priset för kon- '' och äpplen.
sumenterna. (Forts.)
Allting har ändå sin gräns här i världen. Det är, herr Bergman,
icke med frukt som med brännvin, den låter sig icke överbetalas.
Under alla förhållanden har jag emellertid icke hört någon, vare
sig inom eller utom riksdagen, som velat bestrida, att icke prima svensk
frukt är lika god som prima utländsk. Det har t. o. m. av herr Rune
gjorts gällande, att den svenska frukten är bättre än den utländska, men
under sådana förhållanden, mina herrar, måste ju hela importen, möjligen
med undantag för frukthandlarna, betraktas som ren lyximport,
vilken man tidigare icke på något håll tvekat belägga med särskild tull.
Jag förstår emellertid mycket väl, att det, detta till trots, finnes
rikt folk, som för syns skull vid festmåltider vill bjuda sina gäster på
utländsk frukt; världen är ju till för att bedragas. Men vad jag däremot
inte kan förstå det är, att det finnes annat folk, som känner sig
upprört över, att rikt folk till äventyrs till statskassan får betala denna
lyx eller nyck med en eller annan krona.
Till sist vill jag i denna fråga erinra om, att riksdagen årligen genom
hushållningssällskapen eller eljest anslår rätt så stora summor för
fruktodlingens uppmuntrande. Detta sker naturligtvis icke för nöjes
skull, utan därför att man funnit det lämpligt, att fruktodlingen kommer
att ingå som ett led i riksdagens strävande att göra jordbruksnäringen
så allsidigt bärande som möjligt. Under sådana förhållanden
tycker jag, att det är rent av paradoxalt handlat av riksdagen, om den nu
icke vill vara med om en åtgärd, ägnad att göra själva resultatet av
odlingen fruktbärande.
På grund av det nu anförda hemställer jag, herr förste vice talman,
om bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Då jag skrivit
under den motion, som har bifallits av bevillningsutskottets majoritet,
skall jag tillåta mig yttra några ord.
Intresset för fruktodlingen har ju de senaste åren blivit stort, tack
vare den medverkan, som lämnats av staten och hushållningssällskapen.
Det utgår t. ex. varje år ett anslag av 21,600 kronor för att utbilda
trädgårdsskötare, och det utbildas årligen 80 stycken trädgårdsskötare,
som skola vara fruktodlarföreningar behjälpliga och giva dem råd. Det
har också under senare åren planterats ett stort antal fruktträd. Det
har sålunda kommit in rapporter till lantbruksstyrelsen från 21 plantskolor,
och enligt nämnda rapporter hava från dessa under år 1922
utlämnats 476,000 äpple- och päronträd. Då det är åtskilliga rapporter,
som. ännu icke inkommit, anses med säkerhet, att under förra året
planterades minst 700,000 fruktträd här i landet. Detta är enbart glädjande,
men om det går så, som det gått under sista året, att man icke
kan tillvarataga frukten, därför att priset på frukten på en del platser
Nr 81. 104
Torsdagen den 3 maj e. ni.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen?.
(Ports.)
varit så dåligt, att det icke lönat sig att tillvarataga densamma, kan det
befaras, att detta intresse skall slappas. Det har under senare år bildats
fruktodlarföreningar, och vi hava här i landet minst 450 fruktodlarföreningar
med c:a 25,000 medlemmar. Dessutom finnes här i stockholmstrakten
koloniträdgårdsföreningar, som ha c :a 7,000 medlemmar.
Medlemmarna i dessa föreningar hava i allmänhet icke några stora
trädgårdar, utan det är alla dessa små uti bygderna, som anslutit sig
till fruktodlarföreningarna.
Om vi se på den bilaga, som är bifogad utskottets betänkande, finner
man, att det är till största delen länder med deprecierad valuta, som
har haft den största exporten hit. Om vi tänka till exempel på Tyskland
och Italien, vilkas valutor väl få anses vara rätt så deprecierade,
så är det över 1,500,000 kg. av hela importen under de sista 4 månaderna,
som kommit just från dessa två länder, och enbart från Tyskland
kom det under dessa månader nära 1,000,000 kg. Reservanterna säga
i sitt betänkande: »Slutligen har det synts utskottet olämpligt, att i
dessa tider, då de flesta måste till det yttersta söka inskränka sina utgifter,
införa en tullförhöjning å ett så allmänt brukat gott näringsoch
sunt njutningsmedel», men på ett annat ställe säga samma reservanter,
att priset å utländsk frukt icke torde verkat i allmänhet nedpressande
å priset på svensk frukt. Och när man hörde herr Wigforss’
anförande, så ansåg han, att det var en hd del här i landet, som önskade
köpa utländsk frukt, oberoende av vad priset var.
Då det påståendet alltid kommit igen, när det varit fråga om tullsatser,
att varan fördyras, vill jag peka på, att det icke bara är producenterna,
som fördyra varan. Jag vet, att i fjol såldes från en stor
trädgård till en detaljhandlare i Stockhlom ett parti frukt, som betingade
ett pris av 25 öre per kg., men ett par timmar efteråt begärde samsamma
detaljhandlare 1 kr. 50 öre per kg. för samma frukt. Detta är
icke en fråga, som endast berör de stora trädgårdarna. Om vi under
våren, när fruktträden stå i blom, resa ut till södra och mellersta Sverige,
så finna vi trädgårdar, icke bara runt de stora gårdarna, utan
även i städer, stations- och industrisamhällen, och omkring de små stugorna
ute på landsbygden, se vi blommande trädgårdar. Det är på dessa
många små trädgårdar nedlagt mycket arbete. När här förut i samband
med 8-timmarsdagen talades om kvinnorna, så tänkte jag på de
små trädgårdarna. Där är det oftast kvinnan, som antingen ensam eller
med någon hjälp får sköta om dessa trädgårdar, och det är hon, som
kanske också får den lilla slant, som kan bliva på försälj ningen av dessa
trädgårdsprodukter, och jag unnar henne så gärna att få litet mera
per kg., med tanke på att det är en hel de! arbete och möda förenat
med att hålla trädgårdarna i skick.
Herr Wigforss har sagt, att detta är en oviktig fråga, men jag
tror ändå, att det är en rätt viktig fråga för alla dessa, som runt omkring
i vår svenska bygd ha en trädgård, och det är just till stor del
därför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Torsdagen den 3 maj e. m.
105 IVr 81.
Friherre Fleming: Herr talman, mina herrar! Jag hade
egentligen icke tänkt att uppträda i denna fråga, men jag kan icke neka
mig att säga ett par ord i allt fall. Det var egentligen med anledning
av ett yttrande av den ärade representanten på göteborgsbänken, som
jag begärde ordet.
Jag får säga, att för min del har det varit verkligen en sann glädje,
att det inom bevillningsutskottet för en enda så liten tullfråga funnits
förståelse, ty eljest har det varit så under alla dessa år, att varje
tullförslag är som ett rött skynke, som bevillningsutskottet med detsamma
slår ifrån sig. Det finnes ingen möjlighet att tänka på det, vare
sig det gäller lantbruket eller fruktodlingen eller industrien eller vad
det än är. Men här hava vi dock fått litet förståelse för, att det finnes
någon sak i landet, som kan vara värd ett tullskydd.
Nu sade emellertid den ärade representant på göteborgsbänken, som
jag åsyftade, att priset på den svenska frukten inte kommer att stiga
och vad skola vi då med tullen till? Ja, det är precis vad jag predikat
varje gång jag talat om tull. Tullen är icke något, som reglerar priset,
utan genom tullen kan jag endast komma därhän, att jag möjligen stoppar
en del av den utländska importen. Det är det, jag naturligtvis avser
med tullarna, på samma gång jag naturligtvis får in pengar i statskassan
för den del, som kommer in. Men sedan får den inhemska
marknaden själv reglera priset. Jag är tacksam, att ''lektor Wigforss,
om jag icke hörde fel, erkände, att jag har rätt i detta fall. Jag tyckte,
att det var så, om jag icke missuppfattade hans anförande. Det
är icke fråga om, att genom en tull priserna skulle stiga, utan priserna
skola regleras genom den inhemska marknaden, om man icke får en
utländsk import, som förhindrar försäljning av den inhemska frukten.
Det är det, som är tullens syfte, något som enligt mitt förmenande aldrig
är vederlagt.
Man frågar, vad tullen skall tjäna till, om icke lantbrukarna få
mera betalt? Ja, det är ju icke begärt, att de skola få mera betalt,
utan det är, som jag predikat så ofta, bara fråga om, att de genom
denna tullförhöjning skulle kunna få sälja den frukt, som de ha, men
som de icke annars få sälja. Sker det, har man vunnit målet. Det är
denna grundprincip, som gäller i fråga om skyddstullar, och denna tull
får kallas så, även om den är i betänkandet delvis betecknad som en
finanstull. I stort sett är det dock här fråga om en skyddstull.
Man menar, att man skall få avsättning för den inhemska varan
genom tullen, om den kallas skyddstull, men prisreglerandet kommer
aldrig att ske genom en tull, och jag försäkrar herrarna, att jag släpper
aldrig den åsikten, och ni skola få se, att jag får rätt.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Rosén: Herr talman! Då jag genomläste motionerna, och
de äro ju ganska många, angående höjning av tullen på frukt, så fann
jag, att det i samtliga motioner klagades över de höga järnvägsfrakterna,
som försvårade eller rent av omöjliggjorde transport på järnväg av
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Ports.)
Jfr 31. 106
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
frukt. Utskottet däremot säger inte ett ord om järnvägs fraktens inverkan
på frukten. Det förefaller, som om det varit riktigare, att motionärerna
hade föreslagit åtgärder för att få ner järnvägsfrakten
på frukt, då det är frakterna som försvåra avsättningen. I höstas gick
ju någon förening — jag tror, att det var pomologiska föreningen —
in till regeringen och begärde, att frakten skulle nedsättas tillfälligtvis,
för att frukten skulle kunna skickas långväga, men det blev avslag på
den framställningen.
Det förefaller mig vara ett rätt besynnerligt sätt, att man höjer
frukttullen, om avsikten icke är, att odlarna skola få mer betalt för
frukten. Utskottet säger självt, att meningen icke är, att man skall väsentligen
fördyra frukten, och utskottet ställer i utsikt, att tullen delvis
skall verka som en finanstull. Detta var väl dock icke motionärernas
avsikt.
Baron Fleming förklarade, att odlarne icke skola förtjäna mera,
men om jag kan läsa motionerna rätt, så står det i en av dessa, att
de icke få så pass betalt för frukten, att inkomsten täcker utgiften för
arbetet för dess frambringande i marknaden, och då förefaller det mig,
som om avsikten tydligen varit att åstadkomma ökad inkomst för odlarna.
Om priset på frukten höjes, lär det bli så, att konsumtionen
minskas, vilket jag anser vara till skada.
Herr Pers ville, att riksdagen skulle höja tullen tillfälligt, medan
fruktodlarne organiserade sig. Det skulle bara bliva en provisorisk tullförhöjning.
Det var det enda skäl, han anförde, om jag fattade honom
rätt. Herr Pleyman sade, att någon organisation behövdes icke, ty odlarna
äro tillräckligt organiserade förut. Efter den upplysningen föreställer
jag mig, att herr Pers går med mig och röstar mot tullförhöjningen,
som jag för min del anser fullkomligt onödig.
Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Herr Björkraa n: Herr talman! I likhet med den föregående
talaren har jag trott, att motionärernas syfte var att skaffa fruktodlarna
förmånligare förhållanden genom att bereda dem högre pris på
sin frukt. Något yrkande om, att tullarna borde höjas med 20 öre
per kilogram ur finanstullsynpunkt, har jag icke kunnat finna i motionerna.
/Av dessa framgår däremot, att tullens ändamål skulle vara att
höja priset på odlarnas äpplen. Det är emellertid nog så, som den ärade
vice ordföranden i bevillningsutskottet sade, att denna tull absolut icke
kommer att spela någon roll i fråga om priset på den svenska frukten.
Dennas pris bestämmes nämligen uteslutande av vår fruktskörd. Om vi
få en fruktskörd såsom förra årets med riklig tillgång på frukt, blir priset
givetvis lågt, icke bara lägre än priset på den importerade frukten
utan betydligt lägre. Ur prissynpunkt har det under förra året icke funnits
någon som helst möjlighet att konkurrera med den svenska frukten
på grund av vår oerhört rika fruktskörd. Men herrarna minnas nog
säkert, hur det var tidigare år, då det rådde brist på svensk frukt. Fruktskörden
i stora delar av landet var fullständigt misslyckad — icke bara
Torsdagen den 3 maj e. m.
107 Nr 81.
i fråga om vinter- utan även höstfrukten. Vissa fruktsorter, som höra
till höstens läckraste, saknades fullkomligt i marknaden. Jag upprepar £“£0''päron
det ännu en gång, att odlarna få säkerligen, ifall tullen höjes, icke ett oc/, appien.
öres bättre förtjänst på sin frukt. Om det blir en riklig skörd nästa (Forts.)
höst, blir priset lågt. Blir det däremot en dålig skörd, blir det ett högre
pris. Få vi två goda fruktår efter varandra, få fruktodlarna icke den
allra ringaste nytta av dessa 20 öre. Det skulle alltså vara en ren finanstull,
och jag vill ännu en gång framhålla, att jag från förslagsställarna
icke hört några yrkanden på tullförhöjningen ur finanstullsynpunkt.
Orsaken till de låga fruktpriserna ett år som förra året är nog också
beroende på den dåliga behandling, som en hel del fruktodlare ge sin
frukt. Om någon av herrarna förra hösten hade haft tillfälle att gå upp
på Hötorget och titta på den frukt, som där utbjöds från olika stånd,
så skulle herrarna hava funnit, att det fanns ett litet stånd, omkring
vilket kunderna skockade sig. Man fick där stå i ko för att kunna få
någon frukt. Det var Pomologiska föreningens stånd, och frukten ^där
såg något annorlunda ut än den frukt, som fanns i de flesta andra stånd,
och som därför måste säljas till underpris. Det är nog sant, att genom
fruktodlarföreningarna på sista tiden erhållits insikt om att bättre tillvarataga
frukten. I min ungdom skakade man även i de större trädgårdarna
ned frukten och lade den sedan t. o. m. i silltunnor. Dessa skickades
därefter till Norrland, och norrlänningarna fingo äta denna dåligt behandlade
frukt. Nu plockar man däremot i regel ned den frukt, som
icke faller ned. Även det sätt, på vilket frukten behandlas under frakten
till konsumtionsplatsen, är icke heller det allra bästa.
Här anfördes av en av de föregående talarna, att det var huvudsakligen
importen från valutasvaga länder, speciellt Tyskland och Italien,
som man ville komma åt genom en höjning av tullen med 20 öre. Jag
förstår icke hur den ärade talaren räknar. Skulle 20 öre per kilogram
inverka något på priset på den frukt, som kommer exempelvis från
Tyskland med dess oerhört låga valuta. Ånej. Samme talare kom
in på frågan om mellanhandsvinsten och mellanhänderna, som togo,
vad odlarna borde hava. Ja, där, mina herrar, är verkligen en sida av
saken, som tål att tänka på och där ingrepp borde göras. Jag för min
del vill gärna vara med om att draga mitt strå till stacken för att minska
denna mellanhandsvinst — icke bara i detta avseende utan även i andra
fall. Denna mellanhandsvinst minskas dock i allt sunt förnufts namn
icke med en tull av 20 öre per kilogram frukt.
Jag har, herr talman, ett skäl till för att jag ställt mig bland reservanterna.
Av den förste talaren i afton antyddes fruktens betydelse
som njutningsmedel, och jag vill säga, att frukt är ett njutningsmedel,
som icke skadar någon människa, som har en någorlunda normal mage,
och den är ett njutningsmedel, med vilket man kan i viss mån motverka
bruket av skadliga njutningsmedel. Jag har någon liten erfarenhet om,
att om man kan lära en person, som är glad, mycket glad åt alkohol,
att äta frukt, minskas alkoholbegäret, och det gar till slut bort helt och
hållet. Det är på grund av fruktens betydelse som njutningsmedel,
>’r 31. 108''
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda icke minst i sistnämnda avseende, som jag icke vill vara med om någon
‘färska ^äron ^förhöjning.
och äpplen. Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.
(Forts.)
Herr andre vice talmannen: Jag skall be att få yttra
några ord i denna fråga, fastän det känns för mig rätt egendomligt
att tala i ett ämne, som det tillkommer bevillningsutskottet att behandla.
Jag har nämligen aldrig förut under hela min riksdagstid yttrat mig i
sådana frågor. Jag har dock vissa skäl för detta, bland annat det skälet,
att varje gång frukttullen behandlas, så kommer än en och än en annan
ledamot av kammaren och säger: här borde du yttra dig, den här saken
bör du förstå dig på! Det är visserligen ett misstag, men jag vill ändå
säga några ord.
Strax på nyåret fick jag hemma i min bostad på landet besök av
en man, som själv är frukthandlare och fruktodlare — icke för egen
räkning utan för statens. Jag åsyftar chefen för trädgårdsskolan i Alnarp,
direktör Dahl. Han kom till mig för att bedja mig väcka en motion
här i riksdagen om förhöjning av tullen på frukt under höstmånaderna.
»Nej», sade jag, »det kan jag icke göra. Jag tillhör ett parti, som är
frihandelsvänligt, och hur skulle det se ut, om jag komme med en sådan
motion» ! — »Parti och parti», svarade han, »partipiskan är väl icke
så svår, att man icke kan tillåta sig en liten avvikelse, och dessutom har
man väl karaktär, så att man kan motionera så, som man finner vara
lämpligt.» — »Visserligen, men jag är själv frihandlare och har i alla
tider varit frihandlare. Det kan således icke falla mig in att göra det.»
— »För all del», menade då direktör Dahl, »man kan nog vara frihandlare,
men i dessa tider, då det finns konkurrerande länder med så
ytterligt deprimerade valutor, ha vi alldeles särskilda svårigheter att
kämpa emot, och då borde det väl vara tillåtet, även för en frihandlare,
att göra undantag från sina principer.» — »Det kan jag inte reflektera
på. Det skälet skulle föra alltför långt från frihandel till protektionism
längs hela linjen.» Direktör Dahl anförde nu en rad andra synpunkter,
som givetvis hade sitt intresse, särskilt för fruktodlare och fruktförsäljare.
Bland dessa extra skäl vill jag anföra särskilt ett. Han frågade
mig, om jag icke hade observerat, att på sista tiden, särskilt det senaste
året, hade tillkommit en ny omständighet, som vi förut haft långt
mindre känning av. Importen, sade han, har tagit helt andra former
än förut, och vi svenska fruktodlare bliva handikapade i försäljningen
av olika fruktsorter. När vi komma med våra tidiga päron,
williamspäronen, »bunkatinerna», som vi kalla dem på landet, hava
redan utlänningarna i 14 dagar eller 3 veckor mättat marknadens
behov av sådan frukt, och när vi kommo med vår skörd, säger man:
nu hava vi ätit williamspäron så länge, att nu vilja vi hava andra sorter.
Vi kunna således icke få sälja våra päron. Sedan komma esperens =
herrepäron, och när vi få dem färdiga, så är det på samma sätt. Utlänningarna
ha kommit oss i förväg och förstört marknaden för oss.
Samma förhållande inträffar sedan med moltkepäronen m. fl. På grund
Torsdagen den 3 maj e. m.
109 Nr 31.
av klimatet ligga vi under i konkurrensen och vi kunna bli systematiskt
handikapade. Den saken betyder icke mycket för vinterfrukten, ty den
kan lagras och säljas efter jul. För höstfrukten däremot, som måste
genast förtäras, ty i annat fall ruttnar den och blir dålig, har det en
synnerligen stor betydelse. »Du kan väl icke neka till», sade direktör
Dahl, »att vad jag sagt håller streck. Du har väl själv sett det och
känt den konkurrensen särskilt svår.» — »Det är sant det där, men jag
vill dock icke motionera, jag måste säga ett bestämt nej, jag kan icke
övergå från en gammal invand åskådning till en ny.» — »Ja, det beror,
käre bror, därpå, att du har inkomster från annat håll. Om du skulle
leva endast på inkomsterna av fruktodlingen, så skulle du få känna
på annat.» — »Jag torde nu snart komma att leva endast på trädgårdsodling.
Sedan farbror Thorsson tagit död på kommittéerna, av vilka
jag ibland hade 7 å 8 stycken samtidigt, får jag icke någon inkomst
annat än från min trädgård. Jag måste inskränka mig.» — »Stackars
karl, jag måste sannerligen beklaga dig, du svälter ihjäl till hälften,
det är säkert», invände direktören.
Naturligtvis hade jag även andra invändningar att göra. Jag
nämnde, att billiga frakter vore lika behövliga för frukt som för andra
varor. Kunde vi bara få billig transport upp till Norrland, så kunde
vi nog få en härlig marknad, och det skulle verka bättre än tull. »Ja,
men hur skall det gå till att få billiga frakter», frågade han, »och kan
du själv se, hur man skall kunna åstadkomma det.» — »Jag för min
del ser ingen annan utväg än den, att statstjänstemännen avstå från
dyrtidstilläggen, men det vilja de icke. Tvärtom har riksdag efter riksdag
bemödat sig om att höja dyrtidstilläggen utöver vad Kungl. Maj: t
föreslagit.» — »Där ser du själv, och jag undrar, om icke de herrar,
som bruka diktera bevillningsutskottets beslut, återfinnas just bland
dem som profitera av dessa dyrtidstillägg.» — »Ja», medgav jag, »det
är bekymmersamma omständigheter det här, och det ligger nog något uti
vad du säger, men trots allt vill jag icke väcka någon motion om denna
tull och ej heller rösta för en sådan i riksdagen.» — »Men varför?»
sade han. — »Jo, just därför att mitt personliga intresse är så starkt
i denna sak, så vill jag icke rösta för bifall, alldeles på samma sätt,
som, om jag vore statstjänsteman, det skulle vara blankt omöjligt för
mig att rösta för dyrtidstillägg åt mig själv.»
Herr Johansson, Johan: Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse,
som jag har konstaterat, att utskottet har tillstyrkt min
motion. Det är kanske väl djärvt att hysa den förhoppningen, att kammaren
skall behjärta utskottets hemställan och bifalla den föreslagna
tullförhöjningen. Då jag väckte denna motion, så ansåg jag, att den innebar
ett synnerligen blygsamt krav från fruktodlarnas sida. Det gäller
ju här endast en provisorisk tilläggstull under 4 månader, september,
oktober, november, december. Jag ansåg nämligen, att de gångna
årets erfarenheter ytterligare bestyrka behovet av en sådan åtgärd. Vad
som, särskilt under sistlidna höst, inträffat, har tydligt och klart bevisat,
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
Xr 31. Ilo
Torsdagen den 3 maj e. in.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
att det råder en verklig oordning, om jag så får uttrycka mig, på den
svenska fruktmarknaden. Jag tror icke, att man med fog kan påstå,
som reservanterna göra i sin reservation, att vad som gör, att den svenska
frukten har så svårt att konkurrera med den utländska är det, att
»i ganska stor omfattning utgöras nämligen till salu utbjudna svenska
päron och äpplen utav mindre utvecklad eller mindervärdig frukt.» Vidare
säga reservanterna, att förpackningen av den svenska frukten icke
är den bästa, och att det brister åtskilligt såväl i sortering, förpackning
som kvalitet. Jag har, för att få fullt exakt klargjort, huru saken
ligger till, såväl i det ena som i det andra av dessa hänseenden, vänt mig
till en på detta område fullt sakkunnig person, nämligen direktör Gustaf
Lind vid Experimentalfältets trädgårdsavdelning. Han uttalade, att å
såväl sortering som förpackning och även kvalitet finnas numera inga
anmärkningar att göra.
Under förliden höst, då det var så svårt att få avsättning på den
svenska frukten, anordnade pomologiska föreningen en hel del fruktuppvisningar
i Norrland. Genom dessa 13 fruktuppvisningar försökte
föreningen avyttra svensk frukt. Detta misslyckades dock. Stora partier
fingo ligga kvar vid försäljningsplatserna och ruttna ned. Och det
förelåg helt andra orsaker än just bristfällig sortering och förpackning,
som gjorde, att frukten icke kunde försäljas. Jag vill i korthet erinra
om, vad tidningspressen i Norrland yttrade rörande dessa fruktuppvisningar
och om den svenska fruktens kvalitet. Så säger t. ex. Sollefteåbladet:
»En fröjd för ögat var det att se, vilken rikedom av härlig
frukt våra syd- och mellansvenska trädgårdar kunna producera. Men
så var ju också utställningen speciellt inriktad på att visa Sollefteåborna
hur verkligt förnäma svenska äpplen se ut. Vi äro icke just bortskämda
i den vägen.» Här talas också i samma notis om, att den svenska
frukten såldes till ett pris, som varierade mellan 70 öre till 1 krona
15 öre per kilogram. Man kan draga fram en hel del liknande utlåtanden.
Vjad är det, som nu gör, att det är så svårt att konkurrera med den
utländska frukten på den inhemska marknaden? Jo, så vitt jag kan förstå,
är det valutaförhållandena, de oerhört låga utländska valutorna och
de därmed förenade billiga frakterna. Dessa förhållanden göra det
nästan omöjligt för svenska fruktproducenter att i detta fall konkurrera.
Jag kan för jämförelsens skull nämna, att frakten å frukt från Tyrolen
till Stockholm kostar lika mycket som från Mariefred till Stockholm
eller 5 öre per kilogram. Då förstå herrarna, att det finns ingen möjlighet
för svenska frukt odlare att konkurrera. Det finns icke stora utsikter
att från fruktodlarhåll kunna åstadkomma en tillräcklig fraktnedsättning,
som herr Rosén nämnde. Jag tror, att det skulle vara ganska
svårt. Jag vill vidare för jämförelsens skull nämna, att från
Nevvyork till Stockholm kostar frakten per kilogram frukt 7 öre, medan
frakten från Skåne till Stockholm belöper sig till 10 å 12 öre per kilogram.
Om vi nu därtill taga de låga valutorna i betraktande, vad blir
följden? Jo den, att utländsk frukt fraktas massvis in här i landet.
Torsdagen den 3 maj e. in.
111 Xr 31.
Frukten därute kostar ju i svenskt mynt nästan ingenting — 1 eller 2
öre per kilogram. Härav kan man draga den slutsatsen, att den utländska
frukten kostar importören i Stockholm icke mera än cirka 7 öre per
kilogram. Jag har fått dessa upplysningar från mycket initierat håll.
De visa, att den svenska fruktodlingen ej har några möjligheter att möta
den utländska konkurrensen.
Jag fick också en hel del andra upplysningar från direktör Lind,
och jag har gjort mig besvär att även på annat håll taga reda på, huru
förhållandena på fruktmarknaden verkligen gestalta sig. Direktör Lind
upplyste om, att när ett stort fruktparti kommer in till tullen, så bryr
sig importören i en hel del fall icke om att förtulla detta parti. Om förtullningen
sker eller icke, det beror på, hur det står till på den svenska
fruktmarknaden. Anser importören, att han icke kan få avsättning för
frukten, bryr han sig icke om att förtulla eller anmäla varan till för-1
tullning. Då frukten sedan kommer i ett visst förruttningstillstånd,
återstår för tullverket ingenting annat än att sätta sig i förbindelse med
sundhetspolisen och stadsveterinären, vilka på grund av den skedda förruttnelsen
helt enkelt förklara, att partiet är odugligt för människoföda.
Då får tullverket på statens bekostnad slå fotogen på partiet, och dessutom
bestrida kostnaderna för att göra partiet oskadligt, d. v. s. vältra
det i sjön. Något annat än missförhållanden kan väl sådant ej kallas?
Om denna import av utländsk frukt, som ägde rum förlidet år, kan man
absolut påstå, utan att bär behöva kompromettera någon, att den var en
fullkomlig okynnesimport och icke något annat — åtminstone importen
under höstmånaderna.
Nu förstår jag mycket väl, att herrar reservanter vilja hava billig
frukt — man vill nu hava allting billigt — icke bara under ett år, två
år, utan flera år och, jag tänker mig, allt framgent. Vad bli konsekvenserna
av en sådan politik och sådana principer? Jo, det blir nödläge för
fruktodlarna.
Det bör i detta sammanhang erinras om, att staten och hushållningssällskapen
genom sina trädgårdskonsulenter och på annat sätt göra allt
möjligt för att intressera svenska folket för fruktodling. Jag tror särskilt,
att de små lägenhetsinnehavarna, innehavarna av de små egna hemmen,
äro mycket intresserade för fruktodling, och de hava i många fall
med stora kostnader och mycket arbete försökt att få en liten fruktträdgård
till stånd. Denna fruktträdgård, som omger deras lilla stuga, har
en tvåfaldig uppgift att fylla, nämligen dels att vara en prydnad och
glädje såväl för dem själva som för alla dem, som resa förbi deras koja,
dels att giva dem en liten inkomst, ersättning, för det arbete, de där
nedlagt.
Nu vilja motionärerna hjälpa dessa småbrukare att sälja sin frukt,
och dessa sälja den gärna mycket billigt. De vilja åtminstone bliva av
med denna frukt, ty de vilja icke se den bliva förstörd. Det kostar
ändå något att plantera fruktträd, och de giva icke genast inkomst. Nu
vill man åtminstone hava något för att man plockar ner frukten, sorterar
och packar in den, samt för den till järnvägsstationen. De liksom
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
Nr 81. 112
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
alla andra måste väl ändå hava något för sitt besvär. De kunna väl
icke leva på intet. Man får väl åtminstone icke så hårt hålla på en princip,
att man därför icke har hjärta för dessa småbrukare, som behöva
en liten inkomst.
Jag vill med detta, herr talman, hava sagt, att om vi nu kunde på
detta sätt gå till mötes det lilla kravet om tullförhöjning under dessa
fyra månader — det är ju endast fråga om ett provisorium — så skulle
vi kunna hjälpa dessa fruktodlare och småfolk, som här i landet länge
väntat på denna förhöjda tull. Vi hjälpa dem i deras arbete, deras
strävan att få avsättning för sina produkter, och det skulle för dem medföra
en viss uppmuntran. Jag tror även, att man kan säga, att vi kanske
genom denna uppmuntran skulle kunna komma ett steg närmare
självförsörjning.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Greve Wachtmeister: Herr talman, mina herrar! Denna
fråga är ju ganska utdebatterad, men då den ligger mig varmt om hjärtat,
kan jag icke låta bli att säga några ord.
Om en husmor går ut på torget för att handla, har hon full rätt
att, utan att ge sig in på nationalekonomiska eller tullpolitiska funderingar,
uteslutande glädja sig åt att hon, på grund av den abnormt låga
utländska valutan och därmed följande massimport av utländsk frukt,
kan köpa svensk frukt för vrakpris. Det är hennes fulla rätt att göra
så, men vi i riksdagen måste anlägga en annan och vidare syn på tingen.
Vi måste undersöka, varthän de abnorma förhållandena leda. Jag
har redan förut ett par gånger i kammaren haft tillfälle att framhålla
det verkligen storslagna uppsving fruktträdsplanteringen i södra och
mellersta Sverige är i färd att taga, tack vare hushållningssällskapen,
tack vare de energiska trädgårdskonsulenterna och tack vare den mer
och mer ökade egnahemsbildningen, då man med rätta anser, att det
i regel till varje eget hem skall höra en, om än aldrig så liten, fruktträdgård.
Det är detta stora och vackra arbete, som hotar att alldeles
stoppas, om icke riksdagen visar sig förstående. Vi, som intressera oss
för hushållningssällskapens arbete i denna gren, stå icke till svars med
att längre uppmuntra denna fruktträdsplantering. Släppa hushållningssällskapen
efter och visar icke riksdagen intresse för saken, så ramlar
alltsammans sönder. Det höres redan ett dovt, jäsande missnöje över
att man blivit narrad att nedlägga kostnader på en rörelse, som absolut
icke bär sig, och att producera en vara, som icke sedan kan säljas.
Nu hava reservanterna framhållit och även flera talare här i afton
sagt, att felet icke ligger däri, att det kommer in för mycket utländsk
frukt, utan att det ligger i att den svenska fruktförsäljningen icke
är organiserad och att fruktens förpackning är dålig. Ja, hade denna
fråga uppkommit för ett par år sedan, så hade det skälet haft fog
för sig, men under de sista åren bär Pomologiska föreningens förpackningsmetod
slagit ganska bra igenom, och särskilt i år äro både
möjliga och omöjliga försök gjorda för att få frukten försåld just
Torsdagen den 3 maj e. m. ’
113 Kr 31.
efter denna förpackningsmetod. Köparna ha kunnat rekvirera vil- Om förhöjda
ken kvalitet de önska, till och med formel AI extra, och så ha de tu}lsatser f°r
kunnat t. ex. kunnat få Grawensteiner, vägande icke under 125 gram ^J^äppien.
stycket, alla inlagda i silkespapper, vilket svenskarna tycka så mycket (Forts.)
om beträffande den utländska frukten. Men ingenting har hjälpt.
Utländsk frukt skall det vara. Svenskarna hava ju sedan gammalt
fallenhet för att tycka bättre om allt utländskt än om svensk vara,
och det må vara hänt. Men när det kolliderar alltför mycket med
vår nationalekonomi, måste man reagera däremot. Jag skall icke ge
mig in på några detaljer i denna fråga. Den bär varit så pass mycket
debatterad i afton, att jag kan förstå, att herrarna äro trötta. Jag
vill endast säga, att det fruktproducerande Sverige, sådant det hägrar
för mig i framtiden, därest riksdagen visar sig förstående, är kännetecknat
av vackra, välskötta trädgårdar, ej endast vid varje lanthem
utan, efter mönster från Småland, Kronobergs län, i varje välbelägen
hage, varje skogsbacke, och varför icke också, efter schweizisk-sydtyskt
mönster, högstammiga fruktträd längs landsvägarna och
på den odlade jorden, där man genom en intensiv betesskötsel på
samma gång skaffar foder åt kreaturen. Å andra sidan, om riksdagen
icke visar förståelse för detta krav, ser jag dåliga, halvdöda, mossbelupna
träd, som bära ringa eller ingen frukt, och vårt land och folk
till stor del beroende av utländsk frukt, som sannerligen, när valutan
åter blivit normal, när frakterna åter komma i normalt läge, blir allt
annat än billig.
Jag vädjar till kammaren att avgöra, vilken utsikt som är den
angenämaste, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag. Helst skulle jag hava velat yrka bifall till den motion, som
jag underskrivit, men under förhandenvarande omständigheter och då
något är bättre än intet, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Wigforss: Herr talman! Endast några ord! Efter
andra kammarens beslut var jag ganska övertygad om att även första
kammaren skulle gå på samma linje, men jag blev verkligen något
rädd, då herr andre vice talmannen höll sitt anförande — ty det är
verkligen så att lian tillhör ett frihandelsvänligt parti. I denna fråga
har det nästan verkat såsom ett oundvikligt öde, som pekar i riktning
mot tull. Om kammaren behagat lägga märke till det, så var
1921 års bevillningsutskott emot denna tull, men det fanns åtta reservanter
inom utskottet. År 1922 var bevillningsutskottet också emot
tullen, men då fanns det tio reservanter. Herr Rune, som är principiell
frihandlare, hade gått över till reservanterna och antalet för
och emot blev sålunda lika mot lika. År 1923 är det elva medlemmar
av utskottet, som tillstyrka tull; även herr Pers, som är principiell
frihandlare, har gått över på den sidan, där man önskar tull. Nu
väntade jag med oro, att denna långa utläggning av alla argumenten
för tullen, som herr andre vice talmannen framförde, skulle resul
-
Första kammarens protokoll 1923. Nr 31.
8
Nr 31. 114
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
tera i en deklaration om omvändelse till tullskydd beträffande denna
enda tull. Men den gamla erfarenheten inom det parti jag tillhör, är,
att principerna äro alldeles ofantligt starka, och var och en av hermerna
i denna kammare hade säkerligen en känsla av hur ofantligt
starka principerna måste vara, när alla dessa argument, som herr
andre vice talmannen framlade, och mot vilka han i sak intet tycktes
kunna anföra, ändå studsade tillbaka verkningslösa emot hans principiella
frihandelsståndpunkt. För övrigt vill jag endast tillägga, att
jag tror, att det är en mycket klok princip, att man icke skall i allmänhet
åtminstone utan vidare rösta för en sak, därför att den överensstämmer
med ens egna intressen. Men att som herr andre vice talmannen
proklamera den principen, att man skall principelit rösta emot varje
sak, som överensstämmer med ens intressen, det tror jag är en mycket
farlig sak att försöka tillämpa vare sig i det allmänna livet eller här
i riksdagen.
Jag begärde egentligen ordet, då friherre Fleming i sitt anförande
gav en mycket tydlig och klar bekräftelse på den exposé, som jag försökte
giva över ståndpunkterna i denna fråga. Han förklarade nämligen
alldeles öppet, såsom jag tror alla känna till att hans uppfattning
är, att tullarna icke äro till för att höja prisen, utan för att utestänga
de främmande varorna, och så skola inhemska varor säljas till samma
billiga pris som förut, men bara i större kvantiteter. Det är ju en ståndpunkt.
Jag vet icke, hur den kan motiveras, men kammaren kan förstå,
vad den innebär, och kammaren kan därför bedöma, huruvida den verkligen
är hållbar. Kammaren har nog lagt märke till, hur den ena talaren
efter den andra här i kväll talat om att en oerhörd fruktodling för
närvarande håller på att växa upp i vårt land. De där siffrorna, som
jag förut nämnde, äro verkligen belysande. Man bör nämligen vid jämförelsen
icke taga hela årets import utan endast importen under den tid
av året, då utländsk frukt konkurrerar med svensk, under de sista månaderna
av året, och då är det i genomsnitt 600,000 kg. per månad, som
importeras, d. v. s. ungefär 2 1/2 miljon kg. under den tid tullen skulle
gälla. Jag har ett minne av att det för några år sedan av en expert
uppgavs, att den svenska produktionen av frukt, avsedd för försäljning,
skulle vara ungefär 30 miljoner kg., och nu hava vi av herr Anton Pettersson
fått höra, att det i fjol planterades 700,000 fruktträd, och att det
hade pågått under många år och kommer att fortgå i många år. Är
det någon förnuftig människa, som tror, att med den produktion av
frukt, som måste bliva en följd av att den ena miljonen fruktträd efter
den andra planteras, det kan vara möjligt att uppehålla priset på den
svenska frukten genom att sätta en tull mot utländsk import. Det är
uppenbart, att det svenska fruktpriset kommer att helt och hållet bestämmas
av den inhemska produktionen. Den utländska frukten är en
lyxartikel. Det är icke samma vara som den svenska. Den konkurrerar
icke direkt med svensk vara, utan den kommer att bli, som sagt, en
vacker prydnad på den rikes bord och möjligen, som herr Heyman sade,
det lilla vackra äpplet i julgrisens mun även på den fattiges bord.
Torsdagen den 3 maj e. m.
115 Nr 31.
Frågan är, om vi i detta ögonblick vilja utan vidare lägga på en
firianstull på dessa utländska äpplen och päron. Den saken kan motiveras,
men jag kan icke förstå, varför man skall tala för en finanstull
med den motiveringen, att den skulle skydda inhemsk fruktodling. Om
vi skola hava en finanstull, så låt oss taga den i det ögonblick vi anse,
att den behövs för att fylla ett behov i statskassan, och på argumenten
för en finanstull, men låt oss icke uppväcka en förhoppning hos de svenska
fruktodlarna så att de tänka som så: Nu hava vi likväl fått tull,
ehuru den visserligen endast gäller för fyra månader av året under ett
års tid och vi icke veta om giltighetstiden kan förlängas. Men detta
skulle uppmuntra dem i alla fall att plantera ännu flera fruktträd, och
man skulle på det sättet fördärva den svenska marknaden ännu mera.
Jag kan icke finna, att det egentligen är någon rimlig anledning att på
det sättet lura de svenska fruktodlarna att tro, att det nu skall bliva
någon lysande affär att anlägga sådana dyra fruktträdgårdar som dem
herr Johansson i Friggeråker talade om.
Jag ber, herr talman, att. få vidhålla mitt yrkande om avslag.
Herr Boberg: Herr talman! Jag tror, att herr andre vice talmannen
i sitt skämtsamma, en smula kåserande och kanske icke så litet ironiska
anförande kännetecknade ställningen sådan den i verkligheten är:
Å ena sidan erfarenheten och de behov och bevis, som växa fram på
erfarenhetens mark beträffande fruktodlingen och möjligheterna för
fruktens försäljning, och å andra sidan teorierna, principerna, resonemangen
av personer, som icke varit i tillfälle att praktiskt lära känna,
hur det ligger till på detta område.
När jag hörde herr Wigforss’ lekande, glada anförande, vari han
kastade boll med bevisen på sitt eleganta och teoretiska sätt, så tänkte
jag: Jag undrar, hur den mannen skulle känna sig och hur han skulle
tala, om han varit hänvisad till att odla frukt och sälja frukt i Sverige
såsom sitt levebröd under 4 å 5 års tid. Då skulle han säkert hava
uppträtt på ett annat sätt och med ett- annat yrkande än det han nu
hade. Därom är jag alldeles övertygad. Låt oss tänka på dessa tusende^
som sitta i bygderna och som ägna sig åt svensk fruktodling. När
tiden är inne och det blir skörd, som odlarna skola försälja, kunna de
icke få ett pris för frukten, som på något sätt motsvarar den kostnad
och det arbete, som de nedlagt på densamma. Jag har själv erfarenhet
av detta, ty jag har trädgård. Och jag bjöd t. ex. herr Rosén i höstas
att köpa av mig de allra finaste Grawensteiner, Åkerö glas och andra
fina vinterfrukter till ett pris av 25 öre per kilogram. År det icke riktigt,
herr Rosén? Ja, där ser ju herr Rosen, hur svårt det är att verkligen
kunna få ut något för frukten. Jag försäkrar herrarna, att om man
beräknar, vad träden kosta att plantera, att beskära, att bespruta, vårda,
gödsla o. s. v. och att man icke varje år får någon frukt på träden samt
kostnaderna för nedplockning, emballage, fraktning och sådant, har
man sedan icke ett öre i behåll, utan allt bär gått åt till arbetet med
frukten, då den1 skall1 säljas till detta pris.
Om förhöjda
tullsatser för
forska päron
och äpplen.
(Forts.)
Nr 81. 116
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
Vill man i fortsättningen låta det vara pa det sättet och vill man,,
att de, som anlagt trädgårdar, i många fall lockade därtill genom indirekta
statsbidrag och upplysning från statens sida, vill man, säger jag,,
att de skola hugga ned träden? Eller hur skola de gorå med trädgårdarna?
Om deras näring icke bär, icke lönar sig — vill man då giva.
dem arbetslöshetshjälp och på det sättet direkt från statens sida hjalpa
dem med summor, som skulle gå till bra mycket större belopp än denna
lilla förhöjning i tullen, som det här är fråga om? Jag tror, att herrarna
på den sidan verkligen borde tänka på alla dessa små fruktodlare, som
känna detta sätt bittert. Jag vet, att det bland dem finns många, sona
äro socialdemokrater och många, som äro liberaler. Om de fa hora,,
att deras egna representanter i riksdagen följt sina »principer», men:
icke beslutat efter, vad som kan vara nyttigt för folket och landet,
undrar jag, om de kunna omfatta dem med samma förtroende som hittills.
. ...... ,
Ja, herr talman, jag vill icke vid denna sena timme förlänga debatten,
utan jag skall nu sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Rune: Herr talman! Blott ett par ord med anledning av
herr Wigforss’ anförande. Herr Wigforss sade, att när man motsätter
sig ökad tull på spannmål och animaliska produkter och därmed har
visat, att man icke vill fördyra de nödvändiga livsbetingelserna för folkets
breda lager, så skulle man icke heller, om man vore konsekvent,
kunna vara med om att öka tullen på frukt. Men det är val ändå icke
detsamma, mina herrar! Jag anser det vara mycket nyttigt att konsumera
frukt, men är detta nu detsamma som att frukt är en nödvändighetsartikel,
som är lika nödvändig för de breda lagren och för hela
folket som spannmål och animaliska produkter ? Den liknelsen haltar allt
betydligt! Beträffande konsekvensen, mina herrar, vill jag bara nämna
en sak, som visar, hur konsekvent det i själva verket är med hänsyn till
den nuvarande tulltaxan att något höja frukttullen. Av tulltaxan finna
vi, att färsk potatis under tiden 15 februari—13 juni är belagd med tull.
Varför? To, därför att man anser, att det egentligen är obehövligt att
då införa'' färsk potatis och detta, trots att vi i allmänhet icke hava
någon färsk potatis då. Man lägger således då tull på saker, som vi icke
själva hava. Hur är det nu i fråga om frukten? Jo, det är fråga
om att öka tullen något, när vi ha överflöd av frukt. Jag frågar: Mina
herrar, är det icke rimligare att något öka tullen på frukt, när man
har tillräckligt inom landet, än att behålla tullen pa en sak, som man icke
har inom landet?
Vidare säger herr Wigforss, att om det vore en lyxtull, skulle man
kunna reflektera på den, men det är ju icke här motivet. Jag har hört
från flera håll, att herrarna tala om vad motionärerna säga. Men,
mina herrar, jag har åtminstone ej inbjudit kammaren att bifalla motionärernas
hemställan, utan jag har uppmanat kammaren att pröva, om
det ej vore skäligt att bifalla utskottets slut och motivering, och där står
Torsdagen den 3 maj e. m.
117 Sr 31.
det, herr Wigforss, också tydligt utsagt, att det skulle vara mycket lämp- Om förhöjda
ligt med en finanstull just på dessa dyrare äpplen, som sannerligen ej
äro nödvändiga för svenska folkets upphälle.
Vidare talade herr Wigforss om hur förfärligt stor tillgång det (Forts.)
skall bli på svensk frukt, och han frågade då, om man trodde, att det
skulle, om tillgången bleve så stor, kunna gå att hålla priset uppe. Nej,
det bär jag aldrig trott, men det skulle möjligen verka därhän, att det
bleve något lättare för odlarne att sälja frukten, om också till ett billi
gare
pris. Jag tror liksom herr Wigforss, att när tillgången är så stor,
som den är och än mer kommer att bli, det blir omöjligt att uppehålla
priset. Om jag trodde, att det skulle bli en avsevärd prisförhöjning
på frukt, skulle jag betänka mig flera gånger, innan jag vore med
om att höja tullen, men då jag tror, att det icke blir så — och det tror
herr Wigforss i själva verket också — vill jag säga, att jag endast
åsyftar denna möjlighet att kunna sälja, om också till ett billigt pris.
Herr Heyman: Herr förste vice talman! För min del vet
jag verkligen ingen, som i tullfrågor är negativ på ett så ledsamt kroniskt
sätt som herr Wigforss. Det finnes för herr Wigforss i tullfrågor
endast ett ord att giva, och det är ett schablonmässigt nej och åter nej.
Herr Wigforss meddelade kammaren, hur frågan legat under föregående
riksdagar. Jag har verkligen också roat mig med att studera den
saken, och jag fann, att förra året ville herr Wigforss ej vara med om
samma, förnämligast av det skälet, att man tillmätte tullförhöjningsperioden
för lång. I år har man tillmätt tullförhöjningsperioden så kort,
som herr Wigforss då önskade, men nu vill herr Wigforss ej vara med
om saken ändå.
Det förefaller nästan, som om herr Wigforss ansåge, att för växtligheten
i detta land är solsken och regn lika olycksbringande!
Jag förstår ej, varför herr Wigforss ej vill unna en flitig odlare
någon lön för sin möda. Herr Wigforss kräver ju själv under alla förhållanden
lön för sin möda, hur ringa den än är. Det får därvidlag icke
bära emot på något håll även när herr Wigforss till äventyrs utkvitterar
lönen som avkastning från ett mer eller mindre vanhävdat lektorat.
Herr Wigforss ifrågasatte tullens gagn, när det är överflöd på
frukt. Han menade, att det nu planterats så oerhört mycket fruktträd,
att det måste bli överflöd. Jag förstår verkligen icke detta resonemang.
Det vore väl just gagneligt för näringen, att när det blir överflöd,
det fanns en liten anspråkslös vågbrytare, som hindrade ytterligare
tillflöde. Värre vore det givetvis, om det bleve brist, något som med
nuvarande fruktträdsbestånd knappast inträffar ett år på 20. Men skulle
det bli brist, få vi väl bedja statsrådet Beskow taga fram gamle finansminister
Thorssons riksbekanta Geddesyxa och använda den även för
tullhuggning.
Herr Nilsson,Gustaf: Till den siste ärade talaren skulle jag
vilja säga, att han, som på alla områden har en så rik erfarenhet av vad
Nr 31. 118''
Torsdagen den 3 maj e. m.
hZsluer^ör en försäljningsorganisation kan åstadkomma, icke synes intressera sig
färska päron ^a&ot vidare för att organisera försäljningen av denna vara, utan i ställe*
äpplen. let huvudsakligen rör sig med kravet på tull. Havregrynskvarnarnas för(Forts.
) säljningförening har visat sig vara en mycket lönande affär, och om han
nedlade lika mycken omsorg i fråga om frukten, som när det gäller den
förut nämnda försäljningen, skulle säkert mycket kunna vinnas.
Jag begärde egentligen ordet i anledning av det anförande, som
herr Boberg höll. Jag skulle tro, att kammarens ledamöter lätt kunde
få det intrycket, att denna höjning av frukttullen vore av särskild betydelse
för vara fruktodlare och för fruktodlingen över huvud. Jag
menar, att det är där, som man enligt min mening begår ett stort misstag.
I den bygd, jag representerar, är fruktodlingen nära nog driven
till sin största höjd, och det finnes i norra delen av Kristianstads län
till och med sädesfält, där man planterat fruktträd. Icke förty är det
klart, att just denna väldiga produktion, denna plantering av fruktträd
gör, att priset på svensk frukt under gynnsamma år, som sagt, icke kan
hållas uppe, och att denna odling aldrig kan bli lönande. Den blir det
icke, även om man förbjuder utländsk import fullständigt. Förbjuder
man varje import av utländsk frukt, kommer i Sverige fruktodlingen
— oaktat ett gott fruktår — icke att giva odlaren lön för mödan. Det
är därför jag tror, att man, om riksdagen skulle besluta ökad frukttull,
får fruktodlarna att mera intressera sig för fruktodlingen och får
dem att tro, att de komma att förtjäna penningar, om de plantera fruktträd
i än större utsträckning. Fortsätter man några år med att plantera
700,000 fruktträd varje år, kommer frukten icke att kunna avsättas till
något pris, ty om det blir en god skörd, finnes det ingen möjlighet att
sälja frukten.
Den gången då världskriget avstängde varje tillförsel av livsmedel
och då stora skaror av befolkningen voro hänvisade till att i stället för
vanliga födoämnen ersätta dem med frukt, i den mån det var möjligt,
var priset på frukt uppe, men det berodde på att man då i viss grad
saknade möjlighet att få livsmedel i annan form. Föregående år, då det
var stor tillgång på frukt, men andra livsmedel funnos, var det klart,
att man icke köpte frukt, utan använde sådana födoämnen, som voro
billigare och ändamålsenligare. Jag vill med det sagda bara till kammarens
övervägande hemställa, om det icke vore skäl att betänka sig
mer än en gång, innan man genom ett beslut om ökad frukttull ger en
illusion åt fruktodlarna, som aldrig kommer att gå i uppfyllelse, ty hur
vi än vända och vrida på denna fråga, om vi än förbjuda import av
2 1/2 miljon kilogram på hösten, kommer icke priset på den inhemska
frukten att ökas. Jag tror, att fruktodling blir lika litet lönande för herr
Boberg och övriga, även om man framkallar en illusion, som dock måste
medföra, att man blir lurad på det hela och förhoppningarna icke komma
att gå i uppfyllelse.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Torsdagen den 3 maj e. in.
119 Nr 31.
Herr Wigfors s: Bara ett par ord! Jag började denna debatt
kanske litet skämtsamt, därför att jag trodde, att den kunde behandlas
med gott humör, emedan den ju icke kunde beröra några vitala intressen.
Herr Heymans anförande har nästan övertygat mig, att jag
träffat en ömmare punkt, än jag väntat, men det skall icke förleda
mig till att anslå samma ton som han. Det är alldeles riktigt, att jag
haft anledning att många gånger här tala för bevillningsutskottets förslag,
när de gått ut på att varna för och säga nej till tullförslag, och
kan det kallas en kronisk sjukdom att vara någorlunda konsekvent, må
det vara hänt. I så fall delar jag dock den sjukdomen med många andra,
även på den sidan, herr Heyman representerar, ty jag förmodar, att
kammaren haft det intrycket, att lika envist, som jag talat emot tullar,
lika envist har herr Heyman visat sig lida av den motsatta sjukan.
Jag har emellertid begärt ordet endast för att säga en sak till herr
Boberg. Det förhåller sig verkligen så, att jag själv haft tillfälle att
titta litet på fruktträdsodling och även planterat fruktträd och följt resultatet.
Jag skall gärna ge herr Boberg rätt i att jag ej tror, att det är
lätt att leva av fruktodling här i landet, men det är just utgångspunkten
för mitt resonemang. Det är säkert ofantligt svårt i detta land, och
därför kan jag ej se, att riksdagen bör göra något för att uppmuntra
den villfarelsen, att det finnes förutsättningar för en större del av vårt
folk att kunna leva på densamma. Det är det som skulle ske genom en
sådan tull, som skulle ge folk den föreställningen, att härigenom svårigheterna
att få avsättning för den inhemska frukten skulle vara avhjälpta,
vilket de icke vore.
Jag skulle vilja rikta ytterligare en replik till herr Heyman. Herr
Heyman frågade nämligen, varför jag icke ville unna dessa fruktodlare
någon lön för deras möda. Ja, om så hade varit, att bevillningsutskottet
lagt sin motivering på den linjen, att detta verkligen skulle vara
en hjälp för fruktodlarna — men det har bevillningsutskottet icke gjort.
Herr Rune har ytterligare understrukit detta genom att säga, att motionärerna
visserligen vilja ha den böjtla tullen för att fruktodlarna skola
ba mera lön för sin möda. »Men jag säger icke så, bevillningsutskottet
säger icke så» — yttrade herr Rune — man vill i stället ha den som
eu finanstull, och herr Heyman har själv varit mycket mån om att framhålla,
att detta icke kommer att höja fruktpriset och alltså icke kommer
att öka odlarens lön för hans möda. Hur herr Heyman då i kammaren
kan i detta samband säga, att ett avslag skulle vara att vägra odlaren
lönen för hans möda, övergår min fattningsförmåga.
Herr Boberg; Herr talman! Motståndarna till denna lilla
t ull förhöj ning använda sig, som jag tycker, av argument, som gå ut i
det blå. Min ärade granne sade, att man skall akta sig för att giva
fruktodlarna någon illusion om hjälp. Den förhöjda frukttullen kan
skada dem, emedan de i förhoppning om dess gagn kunna anlägga flera
fruktträd i fortsättningen. Jag tror, att det är långt ifrån den saken.
De komma icke alls att hängiva sig åt några sådana förhoppningar. De
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
Nr 31. 120
Torsdagen den 3 maj e. m.
Om förhöjda
tullsatser för
färska päron
och äpplen.
(Forts.)
se och få nog veta, vad de ha att vänta. Och när herr Anton Pettersson
i Västerås sade, att här årligen utplanteras 4 å 500,000 träd, så få
herrarna icke hänga upp sig på det utan taga i betraktande, att träden
icke äro eviga; de bli sjuka, gamla och do ut. Man behöver sätta nya
träd i de bortgångnas ställe. Det är sålunda icke fråga om 4 å 500,000
nya träd för varje år. Huvudsaken synes i alla fall från våra motståndares
sida vara, att de icke vilja göra någonting alls för våra fruktodlare.
Det återstår för dem då endast att hugga ned sina träd och
fara t. ex. till — Amerika för att söka skaffa sig bättre utkomst där.
Där kanske det också går bättre för dem att leva, emedan de måhända
finna mer förståelse för sitt arbete än här i landet. Jag fruktar, att om
man driver de ekonomiska förhållandena och tager frågorna på sådant
sätt, som somliga av herrarna göra, kommer man icke att uppmuntra
den inhemska odlingen varken här eller där. Vad blir följden? Det
hela sjunker ihop, folket blir arbetslöst och måste hava understöd eller
— utvandra. Och sedan klagar man över emigrationen !
Herr Rune: Jag behöver kollationera litet med min ärade vän
herr Wigforss. Han säger, att vi äro ense om att priset icke kan höjas
på frukt. Ja, det är sant, men jag påstår ändå, att den ifrågasatta tullförhöjningen
blir till fördel för odlarna, därför att de få möjlighet att
sälja sin vara. Det poängterade jag mycket tydligt, men det tycktes herr
Wigforss ej fästa sig vid. Även om odlarna få sälja till billigare pris,
är det dock bättre för dem att hava denna möjlighet att sälja till billigt
pris än att icke få sälja alls. Det är dock ganska egendomligt, mina
herrar, att vi här hört herr Wigforss och flere andra med honom säga,
att man icke skall inleda dessa stackars fruktodlare i frestelse att ägna
sig åt denna näring, därför att om det blir flere som odla frukt, blir
det en stor missräkning och förlust för dem, och det då är synd om
dem. Men, herr Wigforss, några principer skola vi frihandlare ändå
hava, som hålla på den enskilda företagsamheten. Jag håller icke fast
vid att man icke skall i något fall kunna höja en tull, när man tror, att
det kan ske utan våda. Herr Wigforss håller nu icke på den enskilda
fria företagsamheten, utan vill, att vi skola vara förmyndare för dem
som skola ha denna odling som näring. Jag tycker, att vi åtminstone
kunna ena oss om denna sak. Eftersom alla andra skäl för avslag äro
så slitna och bemötta, att ni icke har något annat skäl kvar än att man
skall vara förmyndare för de stackare, som odla frukt, förefaller det
som om någon anledning för kammaren att avslå utskottets hemställan
icke synes förefinnas.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
förste vice talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på godkännande av den vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan
Fredagen den 4 mai.
121 Nr 81.
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande
nr 16, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet fogade reservationen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja - 51;
Nej — 42.
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror; och
nr 34, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning angående skatt för hundar, ävensom i ämnet väckta motioner.
Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.
Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10,47 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Fredagen den 4 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. in.
Justerades protokollen för den 28 nästlidne april och den 1 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
Nr 81. 122
Fredagen den 4 maj.
nr 146, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror; och
nr 147, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning angående skatt för hundar.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 148, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts
proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning dels ock i
ämnet väckta motioner.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 10 samt 80—90, sammansatta
stats- och bankoutskottets memorial nr 3 (nr 2), bevillningsutskottets
betänkande nr 35, bankoutskottets utlåtanden nr 28, 29 samt 31—37
ävensom första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 14
och 15.
Herr förste vice talmanneo erhöll på begäran ordet och
yttrade: Jag ber att få hemställa, att kammaren ville besluta, att å morgondagens
föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden måtte
uppföras först statsutskottets utlåtande nr 80, i anledning av Kungl.
Maj: ts framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner, därefter samma
utskotts utlåtande nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
omläggning av västra stambanans ingångslinje till Stockholm
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, och samma utskotts utlåtande nr
89, i anledning av väckta motioner angående beredande av tillfälligt lönetillägg
åt professorerna vid Uppsala och Lunds universitet m. fl., samt
därefter övriga ärenden i den ordning, vari de finnas uppförda å dagens
föredragningslista.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Justerades protokollsutdrag för denna
sammanträde avslutades kl. 3,39 e. m.
dag, varefter kammarens
In fidem
G. H. Berggren.
Nordiska Boktryckeriet, Stockholm 1923.
533