1923. Första kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1923:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1923. Första kammaren. Nr 12.

Onsdagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:

nr 59, angående pension å allmänna indragningsstaten åt efterlevande
till vissa i lantförsvarets tjänst anställda eller förut anställda
personer;

nr 60, angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. förvaltaren
vid ridskolan F. H. Larsson; samt

nr 61, med anledning av framställning från Magnesitaktiebolaget
Tarrekaise beträffande vissa av bolaget arrenderade mineralfyndigheter
å kronojord i Norrbottens län.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna
protokoll :

År 1923 den 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att
utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens
avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

Revisorer:

znd kontoret i Göteborg

herr Åkesson, Ang., f. d. riksdagsman, Göteborg,

„ Neiglick, Fritz, kapten, Göteborg,

„ cTOrchimond, Fredrik, f. d. handlande, Flöda,
„ Larsson, L., landstingsman, Huveröd,

vid kontoret i Malmö

herr Wikborn, N., lantbrukare, Arrie, Månstorp,

„ Cavalli, Gustaf, överstelöjtnant, Malmö,

„ Johansson, P. A., kassör, Malmö,

„ Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

Första kammarens protokoll 1923. Nr 12.

med 36 röster,

„ 36 „

„ 36

,, 36 ,, ;

med 36 röster,

„ 36 „

,, 36 ,, ;

»r 18. 2

Onsdagen den 21 februari.

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlnians Olof, f. d. riksdagsman,
„ Nordin, G., major, Falun,

„ Sandström, Carl, kamrer, Orsa,

„ Backelin, TIlandstingsman, Falun,

Insjön, med 36 röster,

tf t

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,
„ Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

„ Bergsten, Knut, tryckeriföreståndare, Gävle,
„ Aidén, Robert, kontorschef, Gävle,

med 36 röster,

„ 36
„ 36
„ 36

»> t

vid kontoret i Halmstad

herr Bökman, E-, rektor, Halmstad,

., Ehrenborg, G., major, Halmstad,

„ Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

„ Dahlberg, John, handelsföreståndare, Halmstad,

med 36 röster,

„ 36 „

,, 36 „

,, 36 ,, ,

vid kontoret i Härnösand

herr T horn, K., rektor, Härnösand,

„ Carlsson, V., häradsskrivare, Härnösand,

,, Hallin, E., kassör, Örnsköldsvik,

„ Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

med 36 röster,

„ 36 „

„ 36

„ 36 „ :

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, Häradsköp, Skillingaryd,

„ Gislén, Knut, landskamrerare, Jönköping,

„ Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping,

„ Jonsson, Johan, landstingsman, Norrahammar,

med 36 röster,

„ 36 „

,, 36 „

,, 36 ,, ,

vid kontoret i Kalmar

herr Schött, Helmer, tullförvaltare, Kalmar,

„ Wickbom, J. A. O., rektor, Kalmar,

„ Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

„ Karlsson, Hjalmar, landstingsman, Kalmar,

med 36 röster,

it t

vid kontoret i Karlskrona

herr Rydén, Magnus, förste marinintendent, Karlskrona, med 36 röster,
„ Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby, „ 36 „

„ Lundblad, Hj., kyrkoherde, Hällaryd, „ 36 „

„ Brorsson, N., kantor, Asarum, „ 36 „ ;

Onsdagen den 21 februari.

3 Hr lä.

vid kontoret i Karlstad

herr Berg, N. A:son, f. d. riksdagsman, Munkfors,

„ Falk, H. H. W., kapten, Karlstad,

„ Göthberg, A. H., f. d. riksdagsman, Munkfors,

„ Mossberg, Gustaf, handlande, Framnäs, Blomskog,

med 36 röster,

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

„ Wingren, H., kamrer, Kristianstad,

„ Witzell, C., f. d. riksdagsman, Örkelljunga,

„ Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum, S : t
Olof,

med 36 röster,
„ 36 „

„ 36 „

vid kontoret i Linköping

herr Svensson, Joll., disponent, Linköping,

„ Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,

„ Hanzén, Jredaktör, Linköping,

„ Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

med 36 röster,

„ 36 „

,, 36 ,, ,

vid kontoret i Luleå

herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå, med 36 röster,

„ Nordberg, Alb., kyrkoherde, Neder-Luleå, „ 36 „

„ Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn, „ 36 „

„ Sandström, Robert, handlande, Gammelstad, „ 36 „ ;

vid kontoret i Mariestad

herr Jonzon, P. G., landstingsman, Leksberg, Mariestad, med 36 röster,

„ Bohlin, J. Z., skollärare, Fyrunga, „ 36 „

„ Johansson, Alf., lantbrukare, Rambotorp, Låstad, „ 36 „

„ Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg, ,, 36

vid kontoret i Norr köping

herr v. Malmborg, Karl, kapten, Wii, Okna,

„ Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,
„ Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

,, Ringkvist, A., folkskollärare, Norrköping,

med 36 röster,

„ 36 „

36 „ ;

vid kontoret i Nyköping

herr Sjöström, G., kyrkoherde, Tuna, Larslund,

„ Weinberg, B., f. d. godsägare, Nyköping,

„ IVinblad, Oskar, förvaltare, Nyköping,

„ UUrberg, Ivar, lantbrukare, St. Kungsladugården,
Nyköping,

med 36 röster,

Nr 12. 4

Onsdagen den 21 februari.

vid kontoret i Sundsvall

herr Horneij, Arvid, tandläkare, Sundsvall,

„ Carlström, L. IV., bageriföreståndare, Sundsvall,
„ Ekholm, R., f. d. riksdagsman, Sundsvall,

„ Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö,

med 36 röster,

, 36 „

» 36

>» 36 ,, ;

vid kontoret i Umeå

herr Graf ström, Hj., överste, Umeå,

„ Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Skellefteå,
„ Åhlund, Wjägmästare, Umeå,

„ Jonsson, O., f. d. riksdagsman, Gumboda, Sikeå,

med 36 röster,

» 36 „

„ 36

,, 36 ,, j

vid kontoret i Uppsala

herr Bring, Sven Kasper, f. d. rådman, Uppsala,

„ Wiklund, Gustaf, akademibokhållare, Uppsala,
„ Tapper, K., landstingsman, Uppsala,

„ Hammarskjöld, f. d. kapten, Uppsala,

med 36 röster,

„ 36 „

» 36 ,, ,

vid kontoret i Visby

friherre Kruuse af Verchou, H„ major Tingstäde,
herr Melin, Oskar, landskamrerare, Visby,

„ Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarve,

„ Svallingson, M. E., landsfiskal, Böndersgård, Klintehamn,

med 36 röster,

„ 36 „

„ 36

„ 36 „ ;

vid kontoret i Vänersborg

herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg, med 36 röster,

,, Johansson, A., handlande, Ed, ,, 36 „

„ Johansson, Albert, bruksbokhållare, Upphärad, „ 36 „

„ Magnusson, Oscar, stationsskrivare, Vänersborg, „ 36 „ ;

vid kontoret i Västerås

herr Robsahm, G. W. T., kapten, Västerås, med 36 röster,

„ Lundblad, Axel, f. d. riksdagsman, Fredriksberg,

Västerås, » 36 „

„ Uggla, Claes, f. d. häradshövding, Västerås, „ 36 „

„ Lindgren, Gustaf, f. d. riksdagsman, Islingby, „ 36 „ ;

vid kontoret i Växjö

herr Bengtson-Gierup, Hans, distriktslantmätare, Växjö, med 36 röster,
„ Johansson, O. A., hospitalssyssloman, Växjö, „ 36
„ Svensson, J. G., f. d. riksdagsman, Betingetorp, „ 36 „

„ Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, „ 36 „ ;

Onsdagen den 21 februari. 5

vid kontoret i Örebro

herr Åkerberg, H., redaktör, Örebro, med 36 röster,

„ von Hofsten, H. R., major, Örebro, „ 36 „

„ Persson, O., nämndeman, Asker, „ 36 „

„ Gustafsson, Arv., kassör, Örebro, „ 36 ,, ;

vid kontoret i Östersund

herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund, med 36 röster,

„ Björklund, Olof, godsägare, Oviken, „ 36

„ Roman, P. G., häradsskrivare, Östersund, „ 36 „

„ Fladvad, O. B., landstingsman, Odenslund, Östersund „ 36 „ ;

Suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, Axel, expeditionsföreståndare, Göteborg med 34 röster,
„ Rodhe, C. W., major, Göteborg, „ 34 „

„ Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg, „ 34

„ Sundberg, Axel, borgmästare, Lysekil, „ 34 „ ;

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Per Hjalmar, lantbrukare, Klörup, Ahlstad med 34 röster,
„ Hermansson, J. IV., lagerbokhållare, Malmö, „ 34 „

„ von Porath, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund, „ 33 „

„ Rosén, Anders, lektor, Malmö, „ 33 „ ;

vid kontoret i Falun

herr Bohm, FL, kronofogde, Falun,

„ Olsén, Olof, handlande, Orsa,

„ Minör, P. A., landstingsman, Falun,

„ Skarstedt, IV., i. d. riksdagsman, Falun,

vid kontoret i Gävle

herr Andersson, A. }., f. d. riksdagsman, Gävle,
„ Berg, Fredrik, kamrer, Gävle,

,, Nord, Emil, folkskollärare, Åshammar,

,, Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

med 34 röster,
„ 34 „

„ 34 „

med 34 röster,

it y

vid kontoret i Flalmstad

herr Brodin, O,, skomakaremästare, Halmstad, med 34 röster,

„ Kindberg, A., läroverksadjunkt, Halmstad, „ 34 „

,, Jönsson, C. B., i. d. riksdagsman, Röinge, „ 34 „

„ Johansson, Aug., lantbrukare, Skälmtorp, Slöinge, ,, 34 „ ;

Nr 12.

Jfr 12. 6

Onsdagen den 21 februari.

vid kontoret i Härnösand

herr Hammarlind, Otto, fabrikör, Nyland, med

„ Törner, Alfred, direktör, Härnösand,

„ Sandström, Nils, direktör, Nyland, „

„ Björklund, Henrik, köpman, Härnösand,

Hd kontoret i Jönköping

herr Magnusson, August, fabrikör, Svarvartorpet, An derstorp,

med

,, Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålands stenar,

„

„ Gelotte, B. B., f. d. riksdagsman, Tranås, ,,

„ Ramfeldt, Harry, kapten, Ramsjöholm,

vid kontoret i Kalmar

herr Olsson, John, skräddare, Kalmar, med

„ Nilsson, V., rostmästare, Kalmar,

,, Johansson, Adolf, f. d. riksdagsman, Möllstorp,

Färjestaden, ,,

„ Wilner, G. A., lantbrukare, Möllstorp, Färjestaden,

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, kakelarbetare, Karlskrona, med
„ Olsson, N. P., kamrerare, Mjällby, „

„ Dahl, Aug., häradsdomare, Rosendal, „

,, Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum, „

vid kontoret i Karlstad

herr Johansson, Emil, kyrkovärd, N: a Borgvik, med

,, Svensson, Johan, lantbrukare, Spånga, Östra Fogelvik,
Skattkärr, „

„ Huss, R., major, Karlstad, „

„ Lind, A., landstingskamrer, Kil, ,,

vid kontoret i Kristianstad

herr Sköld, H., folkskollärare, Kristianstad, med

„ Olsson, Otto J., Hammenhög, „

„ Lorensen, H. Chr., kamrer, Karpalund, „

„ Persson, John, handlande, Osbv, „

vid kontoret i Linköping

herr Sköld, Carl, redaktör, Linköping, med

„ Hallendorff, Joh., landstingsman, Gerstorp, Linköping „

„ Danckzvardt-IÅUieström, Gästa, kassör, Linköping „

friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa, „

34 röster,
34

34 röster,
34 ..

34 röster,

yy »

34 röster,

34 „

34 „ :

34 röster,
34 „

34 „

34 röster,
34 „

Onsdagen den 21 februari.
vid kontoret i Luleå

herr Wikström, Arvid, kyrkvärd, Öjebyn, med

„ Lantz, E. P., landstingsman, Luleå, „

„ Sundberg, Ragnar, länsassessor, Luleå, „

„ Lindquist, Melker, grosshandlare, Luleå, „

vid kontoret i Mariestad

herr Klen, David, f. d. landstingsman, Tidaholm, med

„ Adolfson, Erik, kommissionär, Moholm, „

„ Johansson, Alfr., Hallagården, Slutarp, „

„ Lund, John, lantbrukare, Rosenhaga, Lerdala, „

vid kontoret i Norrköping

herr Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby, med

„ Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång, „

„ Cederstrand, Th., handlande, Norrköping, „

„ Johansson, Fredrik, hemmansägare, Vevlöv, Östra
Husby,

vid kontoret i Nyköping

herr Tottie, K. F., lantbrukare, Lida Kungsladugården,

Nyköping, med

„ Funt, Gunnar, borgmästare, Nyköping, „

„ von Sydow, C. O., kapten, Nyköping, „

„ Hedin, Karl, ingenjör, Kärrhö, Nyköping, „

vid kontoret i Sundsvall

herr Pettersson, P. Em., f. d. inspektor, Sundsvall, med

,, Gustafsson, Gid., redaktionssekreterare, Sundsvall, „

„ Degerstedt, H. /., avdelningschef, Sundsvall, „

„ Hellberg, Alfred, kyrkvärd, Högom, Sundsvall, „

vid kontoret i Umeå

herr Strömberg, Joh., byggmästare, Grisbacka, Umeå, med
„ Säfsten, Emil, landstingsman, Sävar, Umeå, „

„ Gyllengahm, K., major, Umeå, „

„ Conradson, R., apotekare, Nordmaling, „

vid kontoret i Uppsala

herr Norén, K., vattenrättsnämndeman, Rålunda,

Häggeby med

„ Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Löfsta bruk, „

greve von Rosen, Axel, Vattholma, „

herr Jansson, Hugo, disponent. Uppsala, „

34 röster,

ii i

34 röster,

34 röster,
34 „

34 „

34 .. :

röster,

11 1

34 röster,

Jfr 12.

Nr It. 8

Onsdagen den 21 februari.

vid kontoret i Visby

herr Lingström, Aug., f. d. riksdagsman, Klintehamn, med
„ Söderberg, J. N., stabsintendent, Visby, „

„ Kullberger, Algot, kamrer, Visby, „

„ Karlström, Karl, f. d. riksdagsman, Lilla Atlings,
Atlingbo. „

vid kontoret i Vänersborg

herr Engqvist, A. F., kontorschef, Stigen, Färgelanda, med
„ Eklöv, Karl, landstingsman, Timmele, „

„ Jakobsson, Karl, landstingsman, Rödjan, Lillebyn, „

„ Bergström, Arvid, handlande, Vänersborg,

vid kontoret i Västerås

greve Cronstedt, F. W., Fulleröd, Västerås, med

herr Fröjer, Isidor, folkskollärare, Västerås, „

„ Kättström, Knut, landstingsman, Västerås, ,,

„ Zander, J. A., handelsföreståndare, Västerås, „

vid kontoret i Växjö

herr Johansson, G. W., hemmansägare, Östad, Täckare gård,

Väckelsång, med

„ Borg, P., kantor, Lekaryd, Gåvetorp, „

„ Ahl, Ernst, landskamrerare, Växjö, „

„ Norlin, Anders, dövstumlärare, Växjö, ,,

vid kontoret i Örebro

herr Åkvist, Torsten, direktör, Örebro, med

„ Karlsson, Gottfr., nämndeman, Gillberga, „

„ Pettersson, G., landstingsman, Runnaby, Örebro, „

„ Cederlund, C. F., affärschef, Örebro, „

vid kontoret i Östersund

herr Olsson, Per, mejeridisponent, Östersund, med

„ Olsson, Olof, handlande, Fastgården, Oviken, „

„ Lundvall, A. W., grosshandlare, Östersund, „

„ Östberg, Engelbert, hemmansägare, Långåskans, „

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit

röster, blivit genom särskilda lottningar bestämd.

34 röster,
34 ,.

34 ..

34 röster,

»»

99 9

34 röster,
34 „

34 „

34 „ ;

34 röster,

it 9

34 röster,

34 röster,
34 „

34 „

34 „ ;

lika antal

A. Wachtmeister.
Erik Röing.

A. Antonsson.
K. A. Westman.

Onsdagen den 21 februari.

9 Nr 12.

Tillika beslöts, på framställning av herr talmannen, att protokollsutdrag
härom skulle avgå till bankoutskottet med anmodan till utskottet
att om valet låta underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige i
riksbanken samt vederbörande avdelningskontors styrelser.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 6, angående regleringen för budgetåret
1923—1924 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande
anslagen till kommunikationsdepartementet;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående pension åt f. d. registratorn
i första kammarens kansli W. Geete;

nr 8, i anledning av väckt motion om pension och gratifikation åt
f. postvaktmästaren hos riksdagens andra kammare E. M. Wistrand;

nr 9, angående anslag till riksdagsbiblioteket för bindning av kommittébetänkanden;
och

nr 10, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
ändrade bestämmelser rörande aktiebolaget kreditkassan av år 1922;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 9, i anledning av vissa av Kungl.
Maj: t i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Ang. anmaväckt
motion om upphävande av den i 53 § av lagen om fattigvården™"^0^™"''
stadgade skyldighet att göra skriftlig anmaning. vårdstvister.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 14, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Paulsen hemställt,
att riksdagen ville besluta, att 53 § i gällande fattigvårdslag
måtte utgå. Motionären hade därjämte anhållit, att vederbörande utskott
ville föreslå de ändringar i lagen i övrigt, som ett bifall till motionen
eventuellt kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angiven orsak hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr von Kock: Herr talman, mina herrar! Av utskottsutlåtandet
i denna fråga framgår, att uti den nya fattigvårdslagen infördes
ett nytt stadgande, det s. k. anmaningsförfarandet, vilket bl. a. avsåg
att förminska de många processerna emellan fattigvårdsstyrelserna. Nu
föreslår motionären, att man utan vidare skall borttaga denna bestämmelse
om anmaningsförfarandet. Emellertid framgår det också, att
motionären här egentligen allenast tagit sikte på en synpunkt i den här
frågan, nämligen det besvär, som det orsakar fattigvårdsstyrelserna att
använda sig av anmaningsförfarandet. Det kan, herr talman, icke vara

Nr 12. 10

Onsdagen den 21 februari.

Ang. anmaningsförfaran■

det vid fattigvårdstvister.

(Forts.)

riktigt att man ur allenast den synpunkten fattar ståndpunkt till frågan,
och jag kan därför naturligtvis icke annat än instämma i utskottets
kläm, att motionen bör avstyrkas.

Utskottet har emellertid i anledning av motionen gjort ett ganska
intressant referat av vad som under sista tiden har gjorts för att om
möjligt minska antalet fattigvårdsprocesser.

Vad jag uti utskottsutlåtandet gärna skulle ha sett, det hade varit
ett bestämt uttalande av utskottet och sedermera även av riksdagen, att
man från statsmyndigheternas sida bör göra allt vad som kan göras
för att minska antalet av ifrågavarande processer. Det är ju så, mina
herrar, att svenska folket är ett processlystet folk. Men inom fattigvården
har detta processande kommunerna emellan gått över alla gränser
— jag vill blott erinra om att i utlåtandet förekommer en siffra,
som anger antalet fattigvårdsprocesser under år 1921 till över 10,000.
Jag behöver icke säga dem, som äro närmare inne i hela det här arbetet
— länsstyrelsernas arbete och även kammarrättens —- att detta processande
kostar ofantligt mycket pengar. I en tid sådan som denna, då man
försöker finna alla möjliga utvägar för att minska statens kostnader på
olika områden, är det ganska förvånande, att man icke har låtit geddesyxan
gå på det här området för att minska processlystnaden.

jag kan av egen erfarenhet bestyrka, att det finnes fattigvårdsstyrelser
här i landet, som utan att taga del av tvisternas innebörd konsekvent
bestrida motpartens yrkande allenast av den önskan, att de genom
länsstyrelserna, eventuellt kammarrätten, skola få en sorts verifikation
på att de gjort allt vad de kunnat i syfte att slippa betala några fattigvårdskostnader.
Det är en modern form av räkenskapers förande, man
närmast använder sig av som stöd mot närgångna revisorers uttalanden.

Emellertid vore det icke så mycket att säga om dessa stora kostnader,
om de verkligen ledde till någon förmån för de fattiga själva.
Men så är visst icke fallet; snarare kan man säga, att det vore av mycket
stor betydelse för de fattigas behöriga vårdande och hjälpande, om
man så tidigt som möjligt kunde fastslå, vilken kommun, som hade
att försörja de fattiga. Nu är det en hel mängd människor, som gå
och vänta i åratal, innan verkligen beslut från länsstyrelsen eller kammarrätten
i detta avseende kommer. Det är visserligen sant, att många av
dessa fattigvårdsstyrelser äro lojala nog att behandla de s. k. utsocknes
på samma sätt som de hemortsberättigade fattiga inom samhället. Men
det finns återigen andra fattigvårdsstyrelser, som tycka, att dessa personer
icke alls ha med kommunen att göra, varför fattigvårdsstyrelsen
icke känner så stort ansvar för dem. Ett tydligt exempel på detta iakttog
jag häromdagen. Det var en stackars familj som under två hela
år fått irra omkring till ett tiotal olika kommuner i Sydsverige för att
slutligen hamna i en upplandskommun. Där hade man av helt naturliga
skäl icke något vidare intresse för familjen; och, trots att lagen föreskriver
vård och understöd där man vistas, underlät man att på något
effektivt sätt hjälpa familjen till rätta.

Onsdagen den 21 februari.

ll Ifr 12.

Jag menar med detta, att det såväl ur statsekonomi synpunkt An,J- «''*''««-som även ur fattigvårdssynpunkt vore önskligt, att effektiva åtgärder
vidtoges för att hämma detta överflödiga fattigvårdsprocessan- Vzrdstvister
de. Vad som nu kan göras i detta avseende är icke lämpligt att här i detalj (Forts.)
ingå på. Men då det i utskottsutlåtandet refereras åtskilliga uttalanden
från länsstyrelsernas sida, så kan jag, herr talman, icke underlåta att
framhålla, att en av anledningarna till detta processande är den omständigheten,
att staten betalar hela kostnaden för processandet. Det är
ju alltid så, att, om man får vidkännas en viss kostnad för en process,
så drar man sig i det längsta att ingå på saken på rättegångsväg. Det
ligger därför nära tillhands att antaga, att om den, som underlät att besvara
den där anmaningen, varom motionären talar, eller den kommun,
som, där det förekommer fullt uppenbar ersättningsskyldighet, ändå bestrider
kravet, då drabbades av någon påföljd av ekonomisk natur eller
någonting därmed likvärdigt, så skulle vederbörande processlystna kommun
betänka sig två gånger, innan den anhängiggjorde sin talan. Åtskilligt
skulle vinnas genom att nu på angivna sätt utbygga anmaningsförfarandet.
Däremot kan jag icke anse det lämpligt att gå därhän, som
motionären föreslår, nämligen att avskaffa anmaningsförfarandet helt och
hållet. Men jag vill även antyda en annan åtgärd, som skulle vara fördelaktig
i detta avseende. Saken förhåller sig som bekant så, att, om en
kommun har fått orätt hos länsstyrelsen, har den nästan obegränsad rätt
att vädja till högsta instans, kammarrätten. Det förekommer fall, då det
egentligen icke föreligger något som helst behov, ingen praktisk anledning
att gå till kammarrätten och påfordra dess ingripande i saken, men där
man i allt fall gör det.

Från min egen erfarenhet vill jag meddela ett exempel. Det var ett
mycket svårt vanvårdsfall, som jag konstaterade inom en kommun, vilket
föranledde ett beslut, att vederbörande skulle flyttas till ett annat hem.

Denna person dog efter några få dagars förlopp. Länsstyrelsen hade bestämt,
att han skulle flyttas, men kommunen klagade hos kammarrätten.

Efter två års förlopp kom utlåtande från kammarrätten, vilket gav länsstyrelsen
rätt, men då hade den döde vilat i graven i två års tid. Ett
sådant fall hade icke bort kunna dragas inför kammarrätten.

Det förefaller vara ganska lämpligt, att man bestämde, att vissa fattigvårdstvister
icke .skulle få fullföljas hos kammarrätten. Denna statsmyndighet
dignar för närvarande under en oerhörd arbetsbörda, och
varje lättnad skulle naturligtvis vara välkommen. Jag har tänkt mig, att
sådana mål, som allenast gälla bestämmande av ett visst ersättningsbelopp,
icke skulle få gå till kammarrätten, och anledningen därtill skulle
vara den, att länsstyrelserna äro fullt kompetenta, kanske mer kompetenta
än kammarrätten, att besluta i dessa ärenden, då de nämligen känna
till förhållandena på de olika platserna inom respektive län och därför
kunna avgöra vad som kan anses vara skäligt i fråga om ersättningsbeloppen.

Vidare skulle tvister angående fastställandet av hemortsrätten, vil -

Nr 12. 12

Onsdagen den 21 februari.

ket numera enligt nya fattigvårdslagen är ganska enkelt, kunna avgöras
av länsstyrelserna såsom sista instans.

Jag har med detta, herr talman, ehuru jag icke velat framställa något
yrkande i sak, dock velat begagna tillfället att uttala, att det så vitt jag
kan förstå, från fattigvårdssynpunkt vore enbart till nytta, om effektiva
åtgärder kunde vidtagas för att minska antalet fattigvårdsprocesser. Att
det ur statsekonomisk synpunkt är av betydelse, ligger ju i öppen dag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det föreliggande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj: t angående upphävande av gällande
bestämmelse om självskrivenhet för kyrkoherden eller den hans ämbete
förestår att vara ordförande i barnavårdsnämnd.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen
rörande ändring av bestämmelserna angående tjänstledighetsavdrag
i visst fall för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande statsförvaltningen, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion, nr 74, om skrivelse
till Konungen angående indragning av riksräkenskapsverket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av Kungl.

utredning ang. ]yjaj: ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda fram^denå^Kop-
ställning om anslag till bestridande av kostnaderna för en utredning anparbergs
län. gående jordförhållandena i Kopparbergs län jämte en i ämnet väckt
motion.

I den till riksdagen den 8 januari 1923 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1923—1924 hade
Kungl. Maj: t under andra huvudtiteln, med åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
samma dag, punkt 9, föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnaderna
för en utredning angående jordförhållandena i Kopparbergs län för
budgetåret 1923—1924 bevilja ett extra reservationsanslag å 54,000
kronor.

Ang. anmaningsförfarandet
vid fattigvårdstvister.

(Forts.)

Onsdagen den 21 februari.

13 Nr 12.

I sammanhang med Kungl. Maj: ts förevarande förslag hade ut- Anslag till
skottet till behandling förehaft eu inom andra kammaren av herrar A.

Olsson i Mora och Gust. Andersson i Rasjön väckt motion (nr 100j/Xna i/Copvari
hemställts, att riksdagen vid bifall till Kung!. Maj: ts hemställan parbergs lån.
om anslag för en utredning angående jordförhållandena i Kopparbergs (Forts.)
län måtte uttala, att för berörda utredning borde, förutom de sakkunniga,
som i propositionen angåves, tillkallas jämväl representanter för
den praktiska erfarenheten bland länets jordbrukande befolkning.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till bestridande av kostnaderna för en utredning
angående jordförhållandena i Kopparbergs län för budgetåret
1923—1924 bevilja ett extra reservationsanslag å 54,000 kronor; samt

b) att herrar Olssons i Mora och Anderssons i Rasjön berörda
motion måtte anses besvarad genom vad utskottet i utlåtandet anfört.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar J. Nilsson i
Skottlandshus, K. B. Andersson i Eliantorp, O. Olsson i Kullenbergstorp,
/. D. Norman, S. Persson i Fritorp och C. Lindskog, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den avfattning, reservationen utvisade,
och att utskottet bort hemställa,

I) att Kungl. Maj: ts förevarande förslag icke måtte vinna riksdagens
bifall; samt

II) att herrar Olssons i Mora och Anderssons i Rasjön berörda
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Herr greve och talman,
mina herrar! När jag i statsutskottet icke kunnat vara med om
att tillstyrka Kungl. Maj :ts proposition i föreliggande ärende, så var
det ingalunda därför, att jag ej anser att de förhållanden, som det här
gäller att ordna inom Dalame, icke äro tillfredsställande, utan det var
några andra skäl, som jag ber att i korthet få vidröra.

Det är ju nämligen så, att när den jorddelningslagstiftning, som1 nu
gäller för riket i övrigt, kom till stånd, så fingo vissa delar av Dalame
genom särskilt kungabrev undantagsbestämmelser, som varit orsaken till
de otillfredsställande förhållanden, som nu äro rådande inom Dalame,
och att det icke varit möjligt att få någon ändring i dessa förhållanden
under de årtionden, som gått, sedan denna lagstiftning kom till stånd.

Nu har man emellertid sedermera försökt att få rättelse i dessa
missförhållanden, och 1919 års riksdag anslog 60,000 kronor för detta
ändamål. Kungl. Maj :t tillsatte då en särskild kommission med en byråchef
i lantmäteristyrelsen såsom ordförande, och denna kommission hatunder
de sista åren försökt att förmå befolkningen däruppe att vara
med om rättelse i dessa förhållanden. Dessa pengar äro nu förbrukade,
såvitt jag vet, men utan något som helst resultat. Det uttalades ju då,
att vederbörande kommuners medgivande skulle vara villkor för att man
skulle vidtaga några åtgärder. Man bär emellertid icke kunnat få fram

Xr 12. 14

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till någon benägenhet från dessa kommuners sida att vara med om några
u,rff Ht9nana- som helst åtgärder.

tordforhallan- . ? . , ..... , ,

dena i Köp- -Nu vet jag icke, om man i fortsättningen skall vänta pa denna beparbergs
län. nägenhet. Såvitt jag bär kunnat utröna av utskottets behandling av
(Forts.) detta ärende, torde det vara lämpligast, att regeringen ginge tillväga på
det sätt, att man nu ändrade detta kungabrev, som finnes för Dalarne
särskilt, så att man kunde gå fram på samma väg som för övriga delar
av riket. Det är ju så, att för övriga delar av riket måste ändring ske,
så fort en jordägare begär det, men i Dalarne skall man ha majoritet.
Där skall man gå och vänta på att befolkningen skall bliva stämd för
att bilda en sådan majoritet. Då tyckes man dock aldrig komma till
rätta med förhållandena däruppe. Kungl. Maj :t vill nu emellertid försöka
på nytt och begär nytt anslag för att man skall bearbeta befolkningen
däruppe. Detta anslag skall sålunda användas på samma sätt,
som man använde det förra anslaget. Men Kungl. Maj: t säger fortfarande,
att givet är, »att frågornas lösning måste sökas under hänsynstagande
till de för Dalarne säregna förhållanden och under beaktande
av de från ortsbefolkningen framförda synpunkterna».

Mjan har nu från Kungl. Maj :ts sida tänkt sig, att en ledamot av
högsta domstolen'' skulle åtaga sig detta arbete, och kostnaderna för
detta arbete har för första året beräknats till 54,000 kronor. Men
huruvida man nu kan nå något som helst resultat det första året, därom
vet man ju intet, och kanhända blir man under en lång följd av år1
tvungen att fortsätta, och kostnaderna för detta arbete bli då högst betydande.
Det kan ifrågasättas, huruvida man under dessa tider, när
statsutgifterna på alla andra områden, där det gäller utredning, skola
begränsas, skall kunna offra så betydande belopp på detta område. Representanterna
för Dalarna, som motionerat i ärendet, ha ställt sig mycket
skeptiska mot, huruvida något resultat skall uppnås. De uttala visserligen
sin tillfredsställelse över att departementschefen understrukit,
att frågornas lösning måste sökas under största möjliga hänsynstagande
till de för Dalarna säregna förhållanden och under beaktande av de
från ortsbefolkningen framförda synpunkterna. Men de säga sedermera,
att även om arbetet resulterar i ett i kanske flera avseenden förtjänstfullt
lagförslag, är därmed ingen säkerhet given för möjligheten
att vinna länets jordbrukande befolkning för samma lagförslag. De
säga vidare, att »en ensidigt juridiskt inriktad utredning skulle med
största sannolikhet leda till ett negativt resultat, alldeles som den ensidiga
lantmätareutredningen. Icke ens jurister och lantmätare i förening
torde ensamma kunna nämnvärt befordra en lösning av de jordproblem
i Dalarna, som sedan länge påkallat lagstiftningens uppmärksamhet».
De förmena, att här föreligger en fråga, som är i lika hög grad praktisk-psykologisk
som den är en juridisk eller lantmäterifråga. De finna
det välbetänkt, att man försöker reda ut frågan i samband med att man
vinner den jordbrukande befolkningens förtroende. Sedan nämnes det,
att man skall tala med befolkningen däruppe, och att även detta kanske
kostar pengar. De säga ju visserligen — om man läser mellan raderna

Onsdagen den 21 februari.

15 Nr 12.

—• att vi skola visserligen låta tala vid oss i detta ärende, men vi vilja
ha betalt för att vi låta tala vid oss! Man kan nästan tolka det på
detta sätt.

Statsutskottets majoritet bär icke ordat mycket i sitt utlåtande om
detta, utan nästan utan vidare tillstyrkt propositionen och även varit
med på att tillmötesgå motionärernas önskan att igångsätta utredning i
samförstånd med länets jordbrukande befolkning.

Vi reservanter ha ansett, att man icke, innan jordstyckningskommissionens
under överarbetning varande, för hela riket avsedda förslag
om jorddelningslagstiftning varit föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens
prövning, borde göra någonting åt saken. Nu kan invändas, att
det icke är säkert, att detta förslag kan tillämpas på Dalarna, utan att
man även i fortsättningen får ha undantagslagstiftning för dessa delar
av Dalarna. Men därom äro vi ingalunda övertygade, innan man prövat
detta förslag, som ju är avsett att läggas fram för riksdagen.

Det synes mig sålunda som om man för tillfället borde kunna
avslå det anslag, som Kungl. Maj :t har begärt. Det gäller ju egentligen
ingenting annat, då man icke vill gå fram emot befolkningen utan först
vill vinna densamma för denna reform, än att bearbeta befolkningen i
Dalarna, så att de själva medverka och själva vilja vara med om ändring
i dessa missförhållanden. Det finns organ i detta län såväl som i andra
län, som skola tillgodose befolkningens intressen, och jag anser, att det
bör vara länsstyrelsens åliggande att bearbeta befolkningen i denna
riktning med tillhjälp av landsting och hushållningssällskap och dess
konsulenter, och vidare överlantmätare, som finnas inom detta län som
inom andra län. Så nog tror jag, att det finns folk tillräckligt, som kan
utföra detta arbete, innan man begär statsmedel extra för detta ändamål.
Jag tror, att man bör låta den nya styresmannen för Dalarna försöka,
om han icke kan få bukt med dalmasarna i denna angelägenhet.
Jag tror, att — med den eminenta förmåga, som han bär att övertala
folk -— icke någon skulle kunna göra denna sak bättre än han. Jag
förmenar därför, att första kammaren kan utan vidare avslå det belopp,
som Kungl. Maj :t har begärt för detta ärende, och att man här
kan göra en besparing.

Jag ber därför att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr statsrådet N o t h i n : Herr talman ! Behovet av att få en
bättre ordning på jordförhållandena i Kopparbergs län torde vara allmänt
känt. Var och en som hört talas om de långsmala skogsskiftena,
flera kilometer långa och endast några tiotal meter breda, och var och
en som hört talas om hurusom inägojorden ligger kringspridd på tjugu,
trettio och kanske flera ställen, torde ha klart för sig, att det behövs
en ändring. Ifall jag fattat den föregående ärade talaren rätt, så är
det ej heller någon meningsskiljaktighet mellan oss i den delen. Jag
skall därför icke uppehålla mig vid den saken längre.

Anslag till
utredning ang.
jordför hållandena
i Kopparbergs
län.

(Forts.)

Nr 12. 16

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
utredning ang.
jordförhållandena
i Kopparbergs
län.

(Forts.)

Emellertid tyckas reservanternas betänkligheter bottna däri, att de
äro tveksamma, om det över huvud behövs någon särskild utredning angående
jorddelningsförhållandena i Kopparbergs län samt att de i varje
fall vilja avvakta statsmakternas prövning av det lagstiftningsarbete som
pågår för att vinna bättre skifteslagstiftning för landet i övrigt. I denna
delen har jag en annan mening än reservanterna.

Saken ligger ju på det sättet, att man i de skifteslagstiftningsförslag,
som sett dagen, sökt vinna en för hela landet, däri inbegripet även
Kopparbergs län, avpassad skifteslagstiftning. Och det försök till indelning
i skifteslag, som den föregående talaren nämnde, har ingått just
som ett förberedelsearbete för att kunna inordna Kopparbergs län i den
för hela riket gemensamma skifteslagstiftningen. Det har emellertid
visat sig, att denna väg icke varit framkomlig.

Skifteslagindelningskommissionens arbete har mött starka betänkligheter
från ortsbefolkningens sida. Man har därvid framållit bland
annat att samma bestämmelser beträffande skiftesvitsord, som kunna
vara lämpliga för övriga delar av landet, icke lämpa sig för förhållandena
i Kopparbergs län. För det länet behövas, enligt befolkningens
mening, särskilda bestämmelser såväl i nu nämnda avseende som beträffande
utflyttningsskyldigheten; även har man ansett att beträffande
kostnadsfrågan omständigheterna kunna påkalla en särställning för
Kopparbergs län i jämförelse med övriga delar av landet. Skifteslagindelningskommissionen
har givit uttryck åt den uppfattningen, att befolkningen
skulle kunna vinnas för en förändrad skifteslagstiftning, om
man kunde tillmötesgå deras krav och önskemål.

Jag vet nu icke, ifall det är reservanternas mening, att man från
ortsbefolkningens i Dalarna sida har uppställt alltför långt gående anspråk
och visat omedgörlighet. Skulle det vara så, att det bakom reservanternas
mening föreligger någon misstanke om ett dylikt förhållande,
tror jag, att den misstanken är ogrundad. De sakkunniga myndigheter,
som haft att taga ställning till saken, ha medgivit, att förhållandena i
Kopparbergs län äro rätt så olikartade mot förhållandena i övriga delar
av landet och att det nog behöves undersökning om en särskild lagstiftning.
Jag vill erinra, att nyssnämnda kommission i skrivelse av den
29 januari 1921, efter då vunnen erfarenhet, hemställde, att Kungl.
Maj :t ville gå i författning om anordnande i vissa delar av Kopparbergs
län om utredning i fråga om erforderliga bestämmelser rörande skiftesvitsord
och utflyttning samt möjligen även ifråga om övriga delar av
jorddelningslagstiftningen. Denna skrivelse remitterades till lantmäteristyrelsen,
som också uttalade sig för igångsättandet av en undersökning
för åstadkommande, i den mån behov därav visade sig vara för
handen, av särlagstiftning för ifrågavarande delar av Kopparbergs län.
Så handlades denna fråga i konselj den 4 mars 1921, och chefen för
justitiedepartementet i den då sittande regeringen förklarade, att han
med hänsyn till vad sålunda förekommit funne det angeläget, att en
utredning komme till stånd beträffande behovet av särbestämmelser
ifråga om jorddelningen inom vissa delar av Kopparbergs län, särskilt

Onsdagen den 21 februari.

17 Nr 12.

vad anginge skiftesvitsord och utflyttning. I avvaktan på resultatet av
en sådan utredning ansåg han, att det till lagrådet remitterade förslaget
till skifteslag skulle ändras i vissa angivna delar, så att det icke utan
vidare bleve tillämpligt för jorden i Kopparbergs län.

I den mån min egen uppfattning kan ha någon betydelse — jag
har tjänstgjort som föredragande i skiftesmål i högsta domstolen och har
därför fått någon inblick i dessa förhållanden — vill jag också understryka,
att ej samma lagstiftning, som gäller för landet i övrigt, gärna
kan lämpa sig för Kopparbergs län, emedan förhållandena där äro alltför
egenartade. Jag tror alltså, att det icke har berott på något oresonligt
motstånd från ortsbefolkningens sida, om man där icke velat inordna
sig under den för hela landet i övrigt gemensamma skifteslagstiftningen,
utan enligt min mening har man där haft ett välgrundat och
sakligt stöd för kraven att få förhållandena ordnade på särskilt sätt.

Reservanterna nämna, att de äro tveksamma om en utredning nu
kan lämna något resultat, eftersom den igångsatta utredningen om indelning
i skifteslag har strandat. Emellertid ligger nu frågan på annat
sätt. Beträffande indelningen i skifteslag utgick man just från att Dalarna
skulle inordnas i den för hela landet gemensamma skifteslagstiftningen,
men nu, när man finner, att denna väg icke är framkomlig, går
man fram på en annan linje. Man söker få en lagstiftning, som är så
avpassad, att den lämpar sig för förhållandena i Dalarna.

Reservanterna erinra om, att det icke uppdragits några riktlinjer
för den nu planlagda lagstiftningen, men enligt min uppfattning ligger
det i sakens natur, att några sådana riktlinjer icke kunnat uppdragas.
Man har funnit, att den först beträdda vägen icke varit framkomlig.
Det gäller då att söka finna något, som lämpar sig för förhållandena i
Kopparbergs län. Detta arbete vill regeringen hava uppdraget åt en
man, som är fullt kompetent att handha detta arbete, varjämte man vidare
tänkt sig, att arbetet skall ske i samförstånd med ortsbefolkningen;
under sådana omständigheter böra några vidare riktlinjer för
arbetet ej uppdragas.

Reservanterna beröra även den statsfinansiella sidan. Det är väl
dock på det sättet, att om man anser, att något kan göras här — alla''
äro väl av den uppfattningen, att något behöver göras — då böra med
hänsyn till frågans vikt de statsfinansiella skälen icke utgöra något hinder
för arbetets igångsättande. Jag tror därför, att det är välbetänkt,
när statsutskottets majoritet har tillstyrkt propositionen om beviljande
av anslag för detta ändamål.

Så vill jag säga några ord om den i ärendet väckta motionen. Regeringen
har ju utgått ifrån, att arbetet skulle ske i samråd med ortsbefolkningen,
men däremot har man icke gått in på något närmare klarläggande
av huru det skulle ske. Då nu utskottet gör ett direkt uttalande
om, att redan från början den praktiska sakkunskap, som står
att vinna från ortsbefolkningens sida, bör anmodas medverka för uppgiftens
lösning, så kan däremot intet vara att erinra från regeringens
sida.

Anslag till
inredning ang.
jordförhållandena
i Kopparbergs
län.

(Forts.)

/■inslå hammarens protokoll 1923. Nr 12.

>r 12. IS

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
utredning ang.
jordförhållandena
i Kopparbergs
lön.

(Forts.)

Herr K v a r n z e 1 i us: Herr greve och talman! Under min föregående
riksdagsverksamhet har jag icke ägnat synnerligen stor uppmärksamhet
åt frågor av detta slag. Mitt intresse har koncentrerats i arbetet
på andra frågor. Nu har jag emellertid av omständigheternas makt
tvingats att något närmare göra mig förtrogen även med denna fråga.
Det studium — jag vill erkänna, att det hittills är mycket bristfälligt —
som jag på detta område har varit tvungen att ägna frågan, bär dock
givit mig den bestämda uppfattningen, att här måste göras någonting
och att detta måste göras ganska snart. Det är ur den synpunkten jag
måste känna mig tacksam å länets vägnar mot regeringen för att den
försökt finna en annan väg, på vilken man skulle söka komma till åtminstone
ett uppslag, hur denna fråga skal! ordnas för Dalarnas vidkommande.
Om det redan år 1866 var nödvändigt att ställa Dalarna
i en undantagsställning, så är det tydligt, att behovet i närvarande stund
är mångdubbelt större i detta avseende, ty förhållandena ha utvecklat
sig där så snabbt och i sådan omfattning med hänsyn till jordens splittring,
att det säkerligen på långa vägar icke finnes något motstycke därtill
i andra delar av vårt land.

Sedan jag blivit utnämnd till landshövding i Kopparbergs läri, fick
jag anledning att fästa min uppmärksamhet på denna jordsplittring, då
jag erfor, att våra häradsskrivare inom länet i vissa fögderier sedan år
1908 icke kunnat ställa sig mantalsskrivningsförordningens föreskrifter
till efterrättelse, i vad det gällde att i rrtantalslängderna uppföra fastighetsägarnas
jord. Jag kallade då efter åtskillig skriftväxling samman
häradsskrivama till en rådplägning i Falun, och vi både ett sammanträde,
som varade flera timmar. Resultatet av våra överläggningar
blev ett konstaterande, att ej ens den mest rutinerade häradsskrivare
med uppbjudande av sina yttersta krafter på lång väg skulle kunna ga
i land med att ställa sig mantalsskrivningsförordningens föreskrifter till
efterrättelse i detta avseende. Uppläggen skulle i vissa fall växa från
2,000 till 8,000 i fråga om mantalslängdens omfattning, och jordrubbr.
ingarna bara inom en kommun kunna gå upp till 8,000 per år. Herrarna
förstå därav, vilka fullständigt säregna förhållanden, som råda i
Dalarna. Resultatet av det hela har blivit, att vi nu gått in till Kung!.
Maj :t med en framställning om att även i detta avseende få en särställning,
att man efter beprövande skulle kunna få förfara på annat
sätt beträffande vissa fögderier i Dalarna. Det torde vara nödvändigt
att även på detta område få något gjort, ty det är så, att det blivit snart
sagt omöjligt att kunna redovisa jorden inom vissa områden däruppe.
Det finns inga handlingar att gå efter. Urkunden utgöres av äldre personer,
och när dessa äro bortdöda, torde det vara nästan omöjligt att
reda upp vissa äganderätts- och jordförhållanden i Dalarna. Vi ha därför
tänkt oss lägga upp en särskild fastighetsliggare, som skulle utgöra
en bilaga till mantalskri vningsförordningen. Den borde upprättas för
vissa år, kompletteras och förses med ändringar för att man på det
viset skulle kunna redovisa hemmansinnehavet. Det visar sig nämligen
nu, att vissa mantal icke alls äro möjliga att redovisa, under det andra

Onsdagen den 21 februari.

19 Nr 12.

mantal redovisas i större omfattning än de enligt uppgift skola utgöra.
Det blir ett vidlyftigt och långt arbete innan detta kan realiseras, men
om man redan från början får det lagt på rätt bog, torde det åtminstone
så småningom gå att avlägsna de mesta av felaktigheterna på detta
område.

Beträffande nu den fråga, som här är föremål för kammarens handläggning,
förhåller det sig, såsom förut erinrats, på det sättet, att 1919
års riksdag anvisade 60,000 kronor för utredning i detta avseende. En
kommission blev tillsatt, vars arbete nu har blivit förklarat vilande. Jag
förmodar, att detta belopp av 60,000 kronor icke på långt när är konsumerat,
utan att en stor del därav är besparat åt statsverket. Denna
kommissionen skulle bland annat ha till uppgift att försöka intressera Dalarnas
befolkning att få ordnade skiftesförhållanden. Nu får jag lov
att säga, att sedan jag tagit del av det arbete, som kommissionen utfört,
har det gått denna kommission som det plägar gå en och annan
förlikningskommission. Den har misslyckts i sitt medlingsarbete, och
då är det väl ej skäl att spilla fiera ord på den saken, utan man får
tillse, huru man på nytt skall få medlingen i gång. Detta är just vad
Kungl. Maj :t här föreslår, och jag tror, att det är ett uppslag, som är
fördelaktigt och som kanske säkrare kan leda till gtt resultat. Det är
ju så, att den person, som är påtänkt för detta uppdrag, alldeles särskilt
väl är inne i dessa frågor, och dessutom har han åtskilliga egenskaper,
som göra, att han torde kunna åstadkomma något här. Om det
nu blir så, att denne person får sig detta arbete anförtrott och om det
vidare ordnas så som Kung]. Maj :t antytt och som ytterligare blivit
understruket, dels i motionen och dels av statsutskottet, nämligen att
arbetet redan från början inriktas på att ske i förtroendefull samverkan
med länets befolkning, så tror jag det skall bli möjligt att bär åtminstone
finna den linje, efter vilken man i fortsättningen skall gå
fram på detta område. Tv det är alldeles tydligt, att om något skall!
kunna göras bär, så skall det ske i samförstånd med ortens och länets
befolkning, som nog har ett säreget lynne även när det gäller en fråga
som denna. Det är så, att dalafolket har en rent beundransvärt stor kärlek
till jorden, vartill man säkerligen icke kan uppvisa motstycke i någon
annan del av vårt land. Jag fick alldeles påtagliga bevis härpå
för någon tid sedan, när jag gjorde en resa upp till Västerdalarna, till
Limedsforsen och Transtrand. Det är fråga om sträckning av en ny
järnväg, som skall1 gå från Limedsforsen upp till Sårna. Där är nu
dalgången mycket smal, och den odlingsbara jorden är således icke så
stor. När därför järnvägen kommer att stryka fram, tager den givetvis
bort avsevärt stor procentuell de! av den odlingsbara jorden. Jag
fann, att befolkningen var så intresserad för sitt jordbruk och för att
få ha sina små jordlappar ostyckade och icke sammankrympta, att det
i valet mellan att få järnväg och att ha jordbruket orubbat var på gränsen,
att man avstått från järnvägen. Vidare fann jag, att det är just
den jord de besitta, som de ha kärlek till. Om de erbjödos dubbelt så
mycket jord härintill, så skulle de icke reflektera därpå, utan det skall

Anslag till
utredning ang.
j ordf ör hållandena
i Kopparbergs
län.

(Forts.)

Ifr 12. 20

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
utredning ang.
jord förhållandena
i Kopparbergs
lön.

(Forts.)

vara den jord, som deras förfäder sedan många släktled tillbaka ha besuttit.
Herrarna förstå, att när en sådan känsla har vuxit sig stark
hos ett folk, är det icke lätt att komma med några rubbningar, när man
skall dela om jorden eller flytta om den på andra sätt. Man måste tillgripa
alldeles särskilda åtgärder för att så småningom och med högst
betydande eftergifter i fråga om de krav, som i övrigt ställas beträffande
laga skifte, kunna få någon ordning. Men skall det ske, så är
det också tydligt, att det arbete, som skall utföras, måste göras snart.
Det är ur många synpunkter önskvärt, att förändringar komma till
stånd, även ur andra än ren ordningssynpunkt, nämligen med hänsyn
till möjligheten att sköta jorden och skogen på rätt sätt; men skola de
komma till stånd, måste det ske efter alldeles särskilda grunder, fullständigt
säregna och anpassade efter Dalarnas förhållanden. Det går
ej att göra det efter den schablon, som skall tillämpas för landet i övrigt.
Det är jag absolut övertygad om, ehuruväl jag icke, herr greve och talman,
har varit i tillfälle att annat än mera ytligt sätta mig in i frågan,
men så mycket har jag sett under det jag studerat den, att jag som sagt
är övertygad om den saken.

Jag hoppas, att det uppslag, som regeringen kommit med, skall
leda frågan in på rätt spår, och det är i den förhoppningen jag vågar
vädja till kammaren att här biträda Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag, till vilket jag ber få yrka bifall.

Herr S C h e d i n: Herr greve och talman, mina herrar ! Såsom
representant från den bygd, där vi nu så att säga röra oss med avseende
på föreliggande ämne, nämligen Dalarna, skall jag be att få taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk några minuter. Jag vill då° först
uttrycka min tillfredsställelse över den förståelse för den i viss mån avvisande
stämning, som kunnat förspörjas mot skifteslagindelningen i
Dalarna, vilken tog sig uttryck i statsrådet Nothins uttalande, på samma
gång som jag givetvis måste säga detsamma om vår landshövding, herr
kvarnzelius, beträffande det anförande han nyss här hållit och hans
vilja till förståelse för de alldeles särskilda förhållanden, som göra^sig
gällande i stora delar av Kopparbergs län rörande förevarande fråga.
En del synpunkter ha därvid berörts, men det är ännu något, som jag
skulle vilja framhålla rörande skälen för att vederbörande i hög grad
böra respekteras, när det gäller motviljan mot rubbningar i nu rådande
förhållanden.

Om den sydsvenska jordbrukaren betraktar dessa förhållanden,
finner han dem så egendomliga, söndersplittringen så stor, att han drager
den slutsatsen, att här kan naturligtvis icke något rationellt jordbruk
bedrivas. Det är dock tvärtom så, att dessa små jordbitar, belägna
långt från varandra, ha blivit föremål för en så ingående god skötsel,
ans och vård, att t. ex. under kristiden, när jordbrukarna i gemen voro
ålagda leveransskyldighet till staten, Dalarnas jordbrukare kunde fylla
långt gående krav i den delen. Vederbörlig hänsyn bör tagas härtill,
när det gäller att rubba på gällande förhållanden härutinnan.

Onsdagen den 21 februari.

21 Wr 12.

Det är ju också så med avseende på föreliggande spörsmål, att
det råder en viss oklarhet rörande utgångspunkten för denna av Kungl.
Maj: t föreslagna undersökning, och som jag icke kan helt och hållet
förbigå. Denna undersökning säges ju skola bliva något nytt till skillnad
från den, som verkställts av den föregående kommissionen; dess
ändalykt ha vi reda på, och hur den i en hel del frågor kom att utkämpa
rätt hårda duster med befolkningen, är också känt. I fall detta här skulle
återupprepas, betvivlar jag starkt, att resultatet kommer att bli av positiv
natur. Det är ju att hoppas, att så ej skall bli fallet. För att rätta
till jordförhållandena i Dalarna, säger Kungl. Maj: t, att åtgärder måste
vidtagas, men inga som helst direktiv ha dock givits, efter vilka dessa
undersökningar skulle kunna försiggå. Ej heller har det sagts, på vilken
basis man skulle bygga, när det gäller skifteslagbestämmelserna, de
nya eller de gamla på detta område. Jag vill inom parentes påpeka,
att det skulle vara rätt så egendomligt, om icke den nya skiftesstadgan,
som vi ju haft alla skäl att se färdig redan nu och som har sin upprinnelse
från dalarépresentanten Daniel Persson i Tällberg, skulle kunna
bli lagd till grund för en undersökning sådan som denna, utan att det
skulle ske inom den nu gällande men snart utmönstrade skiftesstadgans
ram. Det är därför, menar jag, av nöden, att en del klarläggande uttalanden
göras från statsrådsbänken rörande just den saken.

Det är i en rätt så viktig fråga kammaren här har att fatta beslut.
Givet är, att för Dalarnas vidkommande en särlagstiftning måste ske.
Jag vill i motsats till den siste ärade talaren, som kanske på denna
fråga i alltför hög grad anlagt skånska synpunkter, säga, att om vi
skola få något som helst verkligt resultat av jordbruket i Dalarna, om
detta skall kunna anpassas efter folksjälens djupa lynnesdrag, den
stora kärleken till jorden och hågen att oförtrutet fylla sitt värv, så
måste Dalarna ovillkorligen ställas vid sidan av de bestämmelser, som
gälla för andra delar av landet.

När jag nu skall fatta ståndpunkt till denna fråga, synes mig varken
utskottsbetänkandet eller den vid detsamma fogade reservationen fullt
tilltalande. Jag tror därför att det vore mycket välbetänkt, att detta
spörsmål om en förestående undersökning rörande skiftesförhållandena
i Kopparbergs län än en gång kunde underställas statsutskottets prövning.
Jag skulle vara böjd för att yrka återremiss till statsutskottet,
för att detta skulle få ge direktiv för huru denna undersökning skulle
ske. Jag tänker att i detta avseende skulle vad som här har begärts
— ett uttalande till ledning för denna undersökning från intresserade
och kunniga jordbrukare i Dalarna — redan nu under riksdagens lopp
kunna meddelas statsutskottets ledamöter. Jag ber därför, herr greve
och talman, såsom jag nu ser saken, i det läge den befinner sig och
på grund av den stora vikt och betydelse den enligt min mening har, att
få yrka återremiss till statsutskottet för förnyad handläggning i syfte
att utskottet även må kunna ge direktiv för den av Kungl. Maj : t
föreslagna undersökningen.

Anslag till
•tUredning ang.
jordförhållandena
i Kopparbergs
län.

(Forts.)

Nr 12. 22

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
utredning ang.
jordförhållandena
i Kopparbergs
lön.

(Forts.)

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber endast, herr talman,
att få säga. att jag icke kan inse. vad en återremiss skall tjäna till.
Detta ärende har inom avdelningen ägnats en synnerligen grundlig behandling
under samråd med den person, som i propositionen ifragasättes
att utföra förevarande uppdrag. Man har från dennes sida blivit
delgiven huru han tänkt gripa sig an med uppgiften och i övrigt
har utskottet sökt bilda sig en uppfattning om. huruvida man kan ga
fram på det sätt, som regeringspropositionen förutsätter. Majoriteten
av utskottets medlemmar har därvid kommit till den bestämda uppfattningen,
att goda skäl till bifall föreligga. Det är nämligen just så, att
första ''delen av uppgiften skall bestå i försök att åstadkomma en plan
för arbetets fullföljande.

Det är klart, att man nu icke kan börja i statsutskottet och ge direktiv"
om vad som i detta fall skall göras. Jag kan icke inse, att eu aterremiss
skulle kunna bidraga till en förändrad hållning från utskottets
sida, och vid detta förhållande och sedan den siste ärade talaren starkt
understrukit behovet av att något göres samt då ett uppskov odisputabelt
ur statsfinansiell synpunkt kunde fördyra den slutliga lösningen, ber
jag att få yrka avslag på förslaget om återremsis och bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Ja, herr talman, jag
har ju från början i viss män ingalunda opponerat mig mot, att man
borde söka få ändring i nuvarande förhållanden, men det är ju sa,
som den ärade representanten på dalabänken sade, att några riktlinjer
för hur detta arbete skall utföras icke finnas uppdragna, och det betänkligaste
för mig är särskilt detta: det har under hela tiden, då man
diskuterat detta ärende, kommit fram den synpunkten, att man icke
vill vidtaga några åtgärder mot befolkningens vilja, och förhållandena
äro ännu sådana däruppe, att folket ej vill vara med om några förändringar.
Det är det förhållandet jag vill, att man klarar upp först,
innan man anslår så stora belopp från statsmakternas sida och innan
man påbörjar ett arbete för att förbättra dessa förhållanden. Jag menar
med detta, att det vore bättre, att befolkningen själv komme och begärde
statsmakternas hjälp till att få någon förändring i sina missförhållanden
där uppe. att den kornrne till insikt om nyttan och gagnet av
att göra en sådan framställning, och att den då även hade utsikter till
att få en sådan framställning understödd och bifallen. Herr Kvarnzelius,
som ju är landshövding i Dalarna, han betonade här särskilt, att
dalabefolkningen har så stor kärlek till jorden, och det tror jag också,
men jag vill påstå, att denna kärlek till jorden är lika stor i andra landsändar,
och det förhållande, att man ej kan få enighet mellan jordägarne,
när de skola bli föremål för en sådan här jorddelning, det har man
vid åtskilliga tillfällen fått bevittna. Jag har själv i egenskap av värderingsman
för statens domäner varit med om att en 15, 16 torpare skolat
dela upp ett hemman, som de brukat sedan många, många år tillbaka,
och var och en har då haft sina särskilda jordlotter. De ha då kommit

Onsdagen den 21 februari.

23 Nr 12.

i kollision med varandra, när man sagt, att nu borde de vara med om Anslag till
att få ordentliga gränser och ordentliga fasoner på ägorna, då de ju 1u,rre.fn"l?°ng''
skulle besitta dem för framtiden. Och det har då blivit ett nästan full-^en^i^Kopständigt
slagsmål i början, då de måst finna sig i de bestämmelser, som parbergs lön.
lantmätare och värderingsmän lagt upp för dem, men sedan, något år (Forts.)
efteråt, ha de varit fullt belåtna och funnit, att de åtgärder, som vidtagits,
varit de enda riktiga. För övrigt så tror jag, att första kammaren
fick det intrycket, att landshövdingen i Dalarne var så inne i
detta ärende, att han är rätte mannen att klara upp detta, och att man
icke behöver anslå medel till något extra landshövdingeämbete för den
saken.

Herr Pers: Jag begärde ordet med anledning av herr Nilssons
i Skottlandshus båda yttranden. Jag har mycket stor respekt för herr
Nilsson i Skottlandshus, jag tror, att han förstår nästan allting. Men
jag är böjd för att göra ett undantag för skiftesväsendet i Dalarna,
och det framgår inte minst av hans yttrande nu här. Den här frågan
är föremål för så skiftande meningar uppe i Dalarna, det är en fråga,
som utlöser det särskilda kynne, som tillhör Dalarnas folk i högre grad
än kanske något annat, att man därför knappast kan vänta ett enhälligt
uttalande eller en framställd begäran från provinsen, som skulle
kunna ge den klarhet, som väntas här både av herr Nilsson i Skottlandshus
och av andra.

När kommissionen för skifteslagindelningen inrättades, skedde
detta med anslutning från landshövding Holmquist och andra representanter
från Dalarna, men denna kommission visade sig vara ett missgrepp.
Det motstånd, som kommissionen rönte, kom sig därutav, att
man fått för sig, med rätt eller orätt, att kommissionens arbete gick ut
på, att det särskilda skiftesvitsordet för Dalarna skulle falla bort, och
det är ingenting, som de äro så rädda för där uppe, som att detta skulle
inträffa. Den omständigheten ställde befolkningen i harnesk mot kommissionens
arbete, och det blev för den skull alldeles misslyckas När
reservanterna här rekommendera att taga bort skiftesvitsordet för Dalarna
och behandla Dalarna efter samma regler som andra landsändar
ifråga om skiftet, så vill jag säga, att ingen ansvarig regering och knappast
heller någon riksdag kan sätta ifråga något sådant, om man sätter
sig in i förhållandena. Grunden därtill ligger icke i befolkningens lynne,
utan grunden ligger däri, att själva förhållandena äro sådana, att det
skulle vara fullständigt ansvarslöst att vidtaga någon sådan åtgärd; det
ger jag befolkningen fullständigt rätt uti. Det är förklarligt, att om
man ställes inför ett — jag tvekar inte att säga det — hot i denna
riktning, man blir strandsatt, då det gäller att reda upp saken.

Nu säges det också, att man får taga den allmänna landsskifteslagsti
ftningen först och se till vad som sedan kan göras för Dalarna,
ifall något behövs. Ja, det kan ju låta säga sig, men jag tror icke, att
det vore lämpligt. Jag vill stryka under, vad landshövdingen i länet

Nr 12. 24

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
utredning ang.
jord för hållandena
i Kopparbergs
lån.

(Forts.)

nyss sade, nämligen att det är brådska med den här saken. Det kan
inte utan verklig våda för landsdelen få fortsätta som det nu är synnerligen
länge till, och om skiftesstadgan kommer att framläggas som
riksdagssak, vore det synnerligen gott, om en person under tiden fått göra
sig underkunnig om förhållandena där, följa med den allmänna lagstiftningen
och göra sig reda för, vad som kan göras och vad som kan
anpassas eller icke anpassas för Dalarna och man på så sätt kan åtminstone
få en plan för, hur förhållandena kunna tänkas ordnade för
denna provins.

Jag vill säga, att det uppslag, den idé, som regeringen här framlagt,
anser jag vara ett synnerligen gott uppslag. Det må vara, att en landshövding
av den utomordentliga förmåga, som herr Kvarnzelius har,
nu också skulle kunna reda upp den här frågan, som herr Nilsson
säger. Ja, det må vara, att vi kanske ha en mycket förståndig styresman
för skiftesverket däruppe, en förste lantmätare, som är en förståndig
man. Byråchefen Hamrin har ju också gjort en insats. Men jag får
säga, att jag tvivlar på, att någon enskild person i ämbetsställning, som
har ett ämbete att sköta, kan gå i land med det här. Det behövs en
person, som fått till sin uppgift att i första hand göra sig underkunnig
om förhållandena och ge en vederhäftig relation av desamma för regering
och riksdag, ty huru vi än på några minuter utlägga frågan här
och hur pass övertygad en och annan kan bli om hur det borde ordnas,
så är det inte detsamma, som om en person, som är särskilt lämpad
för saken och särskilt ägnat sig däråt, tar upp den med auktoritet och
ger en vägledning, hur man skall ordna densamma. Ty om vi nu till
exempel remittera frågan tillbaka till statsutskottet eller skjuta på den
ett år för att få fram riktlinjer, så bli dessa riktlinjer — de må vara
hurudana de vilja — aldrig annat än omtvistade, så länge man icke som
sagt genom en penetrering av frågan av en vederhäftig person får fram
något fast att hålla sig till. Därför tror jag, att det är bäst att bifalla
utskottes hemställan.

Man är rädd för, att denne man skall ta för stor hänsyn till befolkningens
önskningar och man hänvisar till, att befolkningen ingenting
vill i den här vägen. Men jag hoppas, att regeringen icke utser en
man, som är ett ro för vinden och som inrättar sig bara för att vara
befolkningen till lags, utan väljer en man, som kan ta itu med förhållandena
och väl lyssna till befolkningen men också ge en vägledning
ut ur dessa svårigheter, en som skiftar sol och vind åt alla håll.
Det tror jag är det bästa, som för närvarande kan inträffa.

Det är så rätt, som här har yttrats, att det ligger något vackert
i befolkningens kärlek till jorden och till sitt. Det behövs en både
mjuk och fast hand för att visa dem möjligheterna att få jorden sammanskiftad
och vilken lättnad och vilka fördelar en sådan anordning
skulle föra med sig. Om detta sker, kan man komma till rätta med
dem, men att försöka på tvångets väg eller att försöka få samma bestämmelser
att gälla där som annorstädes det tror jag icke går. Men,
som sagt, regeringen och riksdagen behöver från en auktoritativ man

Onsdagen den 21 februari.

25 Jfr 12.

få en uppfattning om, hur det står till, och få fram ett förslag, hur Anslag till
man skall reda tipp förhållandena. Jag hälsar med tillfredsställelse det Zd*£ZFnuppslag,
som här har givits, och ber att få förena mig i yrkandet om ^dena Zkopbifall
till utskottets hemställan. parbergs lön.

(Forts.)

Herr Schedin: Herr greve och talman! Med anledning av
herr Ekmans yttrande rörande den ståndpunkt, som jag skulle intaga,
och hans farhåga för, att en återremiss av detta ärende skulle åstadkomma
frågans försenande, ber jag att få säga det, att jag tvärtom
ser saken sa, att det komme att befrämja dess snabba lösning, ifall statsutskottet
finge upptaga problemet till förnyad behandling, om detta
kunde ske i samråd med just samma tillkallade där uppifrån Dalarne,
som sedermera skulle komma att yttra sig om framställningen. Och dä
skulle väl också statsutskottet komma i den lyckligare ställningen att
kunna inför kammaren lägga fram åtminstone några riktlinjer för den
kommande undersökningen. Nu har det ju inskränkt sig till att säga ja
och amen till regeringsförslaget, och det är ju rekommenderande för
regeringen som sådan, men det är till föga ledning för den kammare
som skall fatta beslut i frågan, och vars ledamöter till stor del inte förr
än nu haft någon som helst kännedom om Dalarnes säregna jordförhållanden.
Jag tror därför, att en återremiss skulle ha en alldeles motsatt
verkan mot den herr Ekman här velat göra gällande.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag förmodar, att den siste
ärade talaren skall bli ganska ensam i sin uppfattning därom, att det
.skulle vara möjligt för statsutskottet att så i detalj studera ett så svårlöst
ärende som det nu föreliggande, att utskottet skulle kunna giva direktiv
för hur lösningen bör ske. Det förefaller mig vara alldeles omöjligt,
att fordra detta av utskottet. Tvärtom förefaller det mig, att det är
en styrka för vederbörande att kunna gå fullständigt obundna till uppgiften,
och vad angår framläggande av synpunkter från ortsbefolkningens
sida bör det vara tillräckligt, att man, på sätt utskottet har anvisat,
redan från början betryggat närvaro vid utredningsarbetet av ortsrepresentanter.
Jag hemställer, herr talman, om avslag å återremissyrkandet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder förekomna yrkanden propositioner dels på
bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt,
dels på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen, dels ock därpå att utlåtandet skulle visas
åter till utskottet; och förklarade herr talmannen sig finna den förstnämnda
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Kr 12.

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Den, det ej vill, röstar

la;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja - 84;
Nej — 32.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj : ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till en särskild polisbyrå för övervakande av
här i riket vistande utlänningar.

Uti den till riksdagen den 8 januari 1923 avlåtna propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1923—
1924 hade Kungl. Maj: t under andra huvudtiteln, med åberopande av
det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, punkt 52, föreslagit riksdagen att till en
särskild polisbyrå för övervakande av här i riket vistande utlänningar
för budgetåret 1923—1924 bevilja ett extra anslag å 70,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte för uppehållandet tillsvidare av en
särskild polisbyrå för övervakandet av här i riket vistande utlänningar
för budgetåret 1923—1924 bevilja ett extra anslag å 50,000 kronor.

Herr Ekman, Carl Gustaf: I den nu behandlade propositionen
har Kungl. Maj: t föreslagit riksdagen att till anordnande av en
särskild polisbyrå för övervakande av här i riket vistande utlänningar
för budgetåret 1923—1924 bevilja ett extra anslag av 70,000 kronor.

Denna byrå är icke på det sättet ny, att den nu först skulle upprättas.
Den har existerat nära nog ett tiotal år, men medlen till dess
uppehållande ha hittills utgått från förslagsanslaget till avlöning och
underhåll av särskild polisstyrka på landet. Nu har man emellertid icke
funnit denna anordning i fortsättningen lämplig, utan Kungl. Maj: t
har föreslagit, att särskilt anslag skall lämnas till byrån i fråga.

Vid behandlingen av detta ärende i utskottet rådde mycket delade
meningar om, vad man borde göra i det föreliggande fallet. De funnos,
som ville yrka fullständigt avslag på propositionen och ansågo, att uppgiften
ifråga borde kunna överflyttas på lokala polisorgan. Andra ansågo,
att man i varje fall borde tillmötesgå propositionen så till vida,
att man för innevarande år skulle bevilja ett anslag men under tiden

Onsdagen den 21 februari.

27 Jfr 12.

verkställa en utredning, huruvida verkligen en fortsatt organisation av
den omfattning och beskaffenhet, som här skisserats, vore nödvändig.
Man enade sig slutligen inom utskottet om en medellinje, varvid man
i det väsentliga gick på ett dylikt utredningsyrkande med fixerande av
beloppet för budgetåret 1923—1924 till 50,000 kronor.

Sedan utskottets utlåtande blivit känt, har från byråledningens sida
det uttalandet gjorts, att det nu föreslagna beloppet säkert komme att
visa sig väl knappt. Visserligen finns det åtskilliga bland utskottets ledamöter,
som alltjämt anse. att det nu förordade beloppet bör vara tillräckligt,
men å andra sidan har det anförts ganska goda skäl för att
beloppet, de ifrågasatta 50,000 kronorna, kanske icke bleve tillräckligt.
Till följd därav och på grund av dessa framställningar ha utskottets
ledamöter sedermera övervägt frågan och enat sig om att för sin del
hemställa, att utskottsförslaget måtte bifallas men med den ändringen,
att det ifrågasatta beloppet 50,000 kronor höjes till 60,000 kronor. Därmed
har man också från håll, där man eljest ställt sig på regeringspropositionens
sida. sagt sig kunna vara nöjd och ansett, att uppgiften i
fråga därmed skulle för budgetåret på ett tillfredsställande sätt lösas.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå,
att första kammaren måtte på det sätt bifalla utskottets hemställan, att
såväl motivering och kläm antagas oförändrade men med den skillnaden,
att såväl den i motiveringens sista rad förekommande siffran 50,000
ändras till 60,000 som också att på klämmens sista rad motsvarande
ändring av den där förekommande siffran sker. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag med denna förändring.

Herr H e d e r stierna: Jag skall inskränka mig till att instämma
med herr Ekman i hans yrkande. Det är så, att denna byrå kan möjligen
existera under detta budgetår på 60,000 kr., men det hade varit
omöjligt med siffran 50,000. Varför jag emellertid begärt ordet är att
utskottet här ganska mycket har skjutit fram frågan om, huruvida man
inte skulle kunna avskaffa hela denna institution och i stället tänka sig,
att dessa främlingar skulle kunna bevakas av de lokala myndigheterna.
Ehuru jag inte har med denna polisbyrå att göra — den lyder direkt
under Kungl. Maj: t — känner jag dock tillräckligt till den för att kunna
säga, att vill man allt fortfarande ha en någorlunda tillfredsställande
övervakning av de främlingar, som komma hit till landet — och det förmodar
jag är en önskan, som alla hysa, åtminstone så länge tiderna äro,
som de nu äro — är det också nödvändigt att ha en central myndighet
för denna övervakning. Jag tror därför, att det skulle vara mycket
olyckligt, om man fullföljde den tanken att avskaffa denna polisbyrå.
Däremot har jag naturligtvis ingenting att erinra mot att man söker utröna,
huruvida det kan göras billigare, och då bär jag hört den tanken
framkastas, att dessa främlingar själva skulle åtminstone kunna bidraga
till kostnaderna. Om detta med hänsyn till internationella regler låter
sig göra har jag ingenting att invända däremot, lag ber att få instämma
i herr Ekmans vrkandc.

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utländning
ar.
(Forts.)

>r 12. 28

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

Herr statsrådet Lindqvist: Herr talman! Efter det ändringsyrkande,
som nyss framställts av herr Ekman rörande utskottets hemställan,
och med upplysningar, som lämnats av den senaste talaren,
vilka jag förmodar man får tolka på det sättet, att polisbyrån själv gjort
någon förklaring, att de nu begärda 60,000 kronorna skulle på lämpligt
sätt kunna utnyttjas och byråns verksamhet fortsättas på det sätt man
önskar, kunde det vara överflödigt att säga något på regeringens vägnar
i saken. Emellertid ber jag att få erinra om, att denna byrå hela tiden
hört till det departement jag företräder och att den, som den förste''
talaren sade, ju icke är någon ny institution. Den är gammal, den har
fungerat ända sedan 1915, men med olika uppgifter. Nu har byråns
uppgift förändrats och dess verksamhet har inskränkts, så att omkostnaderna
för byrån, som vid en tidpunkt vore uppe i så högt belopp som
142,200 kronor, nu äro nedbringade, att regeringen kunnat framställa
förslag om, att kostnaderna för det kommande budgetåret skulle sättas
till 70,000 kronor. Med den förändring, som skett i byråns uppgifter,
och med hänsyn till vad den nu har sig pålagd, tror jag för min del,
att man är nödgad att bibehålla denna centralbyrå, detta självfallet så
länge våra passförhållanden äro sådana, som de ännu äro. De ha lättats,
som vi veta, i det att man träffat uppgörelser med vissa länder om upphävande
av viseringstvånget, men det finns ju dock kvar en hel del länder
och ställningen ute i världen är ju sådan, att man ansett det nödvändigt
att ha denna kontroll. Så länge kontrollen skall finnas kvar, är
det nog nödvändigt att ha en centralbyrå, och det är just i fråga om
denna sak jag skulle vilja lägga in en liten gensaga mot det betraktelsesätt,
som kommit fram i statsutskottets utlåtande i denna punkt.

Utskottet säger nämligen: »Vid det övervägande, utskottet ägnat
denna fråga, har utskottet icke känt sig övertygat om nödvändigheten
av att för det därmed avsedda ändamålet bibehålla och att därför nu
anvisa särskilt anslag för en övervakningsorganisation av den beskaffenhet,
förslaget förutsätter. Det har tvärtom förefallit utskottet, som om
erforderlig övervakning skulle kunna ske genom de lokala polismyndigheterna
och att för den skull ifrågavarande centrala byrå kunna helt
indragas.» Jag anser, att detta resonnemang icke är riktigt. Det förhåller
sig på det sättet, att denna centralbyrå har att övervaka utlänningars
inresa och även inresan av svenskar, som varit i utlandet, om
de behöva pass. Den har alltså att övervaka alla dessa från utlandet
tillresande och i Sverige vistande utlänningar, som för närvarande gå
upp till mellan 10- och 12,000 personer, varav på Stockholms del komma
2,000. Det skulle, synes det mig, vara alldeles oegentligt, om vi
krävde, att Stockholms stad skulle övertaga hela denna börda med kontrollen
över utlänningarna i vårt land, då det till huvudsaklig del rör
sig om förhållandena ute i landsorten. Och vi må komma ihåg, att alla
våra konsulat och legationer, som få ansökningar om inresetillstånd till
Sverige, skicka hem referenser, som skola undersökas av denna byrå,
om de äro sådana, att man kan tillstyrka inresa. Det gäller att få in
upplysningar från hela landet, då det är till alla håll inom landet, som

Onsdagen den 21 februari.

29 Nr 12.

personer, vilka begära inresetillstånd, ämna bege sig. Jag anser sålunda
icke riktigt att exempelvis lägga denna börda på Stockholms stad
och jag tror icke, att den tillfredsställande kan lösas ute i landsorten.
Skola vi alltså ha förhållandena ordnade på ett tillfredsställande sätt,
är det nog lämpligt att ha en centralbyrå och att staten betalar de huvudsakligaste
kostnaderna. Jag ber att få nämna, att det dock icke är alla
kostnader, som staten betalar. Polismästaren, som ju är chef för byrån,
har ingen ersättning från staten. Tredje polisintendenten, som är hans
närmaste man, har numera ingen som helst ersättning från staten.
Byrån inlogeras i polishuset för en för närvarande ganska ringa hyra,
8oo kronor om året för de fyra rum, som byrån där förfogar över.

Ja, som sagt, med det yrkande, som nu är gjort anser jag för min
del, att det inte är någon som helst anledning att på regeringens vägnar
framhålla andra synpunkter än jag nu gjort, och jag förmodar, att
kammaren, efter det yrkande, som gjorts, blir tämligen enig i sitt
beslut.

Herran dre vice t a lmannen: Om icke det uttalande, som
nu kom från statsrådsbänken, blivit gjort, hade jag icke tagit till orda i
detta ärende, men då nu ha framförts synpunkter, som gå så stick i stäv
med den uppfattning jag kunnat bilda mig vid ärendets behandling på
avdelningen, anser jag mig skyldig mig själv och mina kamrater att
yttra några ord.

Jag skall icke diskutera med de män, som äro mera kunniga än jag,
huru författningarna borde vara i detta avseende och huru de borde utföras
i livet. Jag vill bara betona det, att vid det besök, som avdelningen
och jag tillsammans gjorde på denna polisbyrå, fingo vi alls intet
intryck av, att dess arbete var av den beskaffenhet, att staten borde depensera
något vidare på denna sak. Vi kommo till polisbyrån där borta
i det stora polishuset, vi funno där ett antal stora och vackra rum och
ett ganska betydligt antal tjänstemän, manliga och kvinnliga, väl avlönade,
sålunda ett helt litet ämbetsverk, om vilket även vi, som äro
medlemmar i statsutskottet, icke hade någon vidare klar föreställning
och kanske många av oss ingen aning alls, att det fanns till.

Vi frågade vad man gjorde på denna byrå. Föreståndaren försökte
då klargöra för oss vad de både att sköta genom att taga fram’
och demonstrera ett kort, ett kort av det vanliga formatet, som man
har i de moderna kortregistren. Han visade: Här ha vi en utlänning,
det är en tysk, han heter det och det, det står på kortet, vi kunna här
följa hela hans vandring i landet. Den och den dagen, så och så dags
har han lämnat Norrköping och rest till Linköping, följande dag på det
och det klockslaget har han lämnat Linköping och farit till Motala och
på samma sätt någon senare dag till en stad i Västergötland och så
vidare.

»Ja, då är det väl en handelsresande», sade vi.

»Ja, naturligtvis är det en handelsresande.»

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

Xr 12.

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

30 Onsdagen den 21 februari.

Det är storartat, detta, tänkte vi, det är alldeles som en försyn,
som följer en människa vartenda steg, åtminstone försåvitt detta steg
föranleder ombyte av nattlogi. När man så får veta, att detta minutiösa
förfarande gäller icke bara denna människa, denna handelsresande, utan
en io-, 12,000 utlänningar, som vistas här, då känner man sig nästan
knäckt och man tycker, att det är något utomordentligt storartat, ett
storartat kortregister över alla i riket vistande utlänningar. Men så invänder
någon av oss:

»Det är naturligtvis de beskedliga och snälla och laglydiga utlänningarna,
som på detta sätt underrätta var de hålla till. Men hur är
det med skälmarna, som man egentligen skulle ha anledning att följa?
Får man lika bra underrättelser om dem?»

»Nej, det får man naturligtvis inte.»

Det är luckor i systemet, alltså. Det klickar i någon mån.

»Nå, erhålla ni då noggranna underrättelser från polismyndigheterna,
från länsstyrelsen o. s. v.», frågade vi. »Beklagligtvis få vi säga»,
svarade man, »att myndigheterna ute i landsorten inte riktigt fatta
denna sak, som den skulle fattas, utan de slarva i många fall och bry
sig inte om att skicka in uppgifter, men vi försöka instruera dem och
förmå dem att bättra sig.» Systemet klickar således även på denna viktiga
punkt.

Vi frågade, vad då detta storartade kortregister, denna papperskontroll,
skulle tjäna till. Jag vet inte, om vederbörande var så fullt på
det klara med den saken ; åtminstone lämnades icke något bestämt svar
på frågan. I varje fall fick inte jag för min del någon klarhet däruti.
Föreståndaren menade: »Ja, vi ha vårt bröd i Stockholms stads tjänst
och ha våra ordinarie tjänster på annat håll. Vill inte staten ha detta,
så bekymra vi oss inte om det, utan oss gör det detsamma.»

Så frågade vi: »Fanns det stora kortregister till under kriget, när
det var så mycket att misstänka och det verkligen kunde behövas?» Nej,
dä fanns det inte alls. Det har kommit till efter kriget. Jag förmodar,
att det fanns någonting annat under kriget, men detta system med all
dess storartade detaljrikedom fanns då icke, upplyste man oss.

Det är som sagt en storartad papperskontroll — som klickar på de
riktigaste punkterna! När vi gingo därifrån, hade vi det intrycket, att
här hade i tysthet uppvuxit ett ämbetsverk, där människor få sin försörjning,
och för min del tänkte jag, att den där Geddesyxan, som man
säger går fram så hänsynslöst, i själva verket måste vara ett ganska
midt och beskedligt vapen. Nåja, jag och med mig två andra ledamöter
av avdelningen gingo därifrån med den föresatsen att yrka rent avslag
på saken. Men det var tre andra ledamöter, som inte ville ta i så hårt
och konsiderationslöst utan tänkte: »Vi förstå naturligtvis inte att be döma

detta. Det kan finnas uppgifter, som'' böra utföras och måste utföras,
inte bara med den nuvarande kungörelsen angående utlänningars
övervakande utan med vilken som helst kungörelse i det ämnet.» Och
därför, milda och snälla som vi äro, kompromissade vi och påpekade i

Onsdagen den 21 februari.

31 Jte 13.

motiveringen, att det bör undersökas, om en sådan institution måste finnas
och i jakande fall om den kan förbilligas ytterligare, och så kommo
vi fram till det beslut, som herrarna se i betänkandet. Det är som sagt
en kompromiss. Fast mitt intryck i denna sak var så bestämt och jag
velat gå mycket längre, har jag vank med om kompromiss^» i avdelningen,
fast jag kom att vara frånvarande, då utlåtandet justerades i
utskottet.

Jag måste naturligtvis erkänna — och det förstå herr Hederstierna
och statsrådet naturligtvis bättre än jag — att det kan finnas en och
annan synpunkt, somt talar för att en central anordning här bör bibehållas,
men nog måste jag säga, att den nuvarande inrättningen under
alla omständigheter är för dyr. När jag ser, vad arbetet här är av för
beskaffenhet och ser avlöningarna, måste jag säga mig, att staten icke
brukar betala så mycket för ett så enkelt arbete — om jag nu skall vanhelga
ordet »arbete» med att använda det om en sådan syssla; i Stockholm
kallas det visst »jobb» och icke »arbete». Jag tyckte, att denna
dyrbara anordning var något, som kunde passa för det rika Stockholm
men icke för det fattiga Sverige.

Sedan yrkande framställts om att höja detta an^ag från 50,000
till 60,000 kronor, således något mer än vad utskottet enat sig om, vill
jag emellertid inte krångla för 10,000 kronor, utan jag skall gärna rösta
för det av herr Ekman framställda yrkandet.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skall endast be att få uttala
den förhoppningen, att den utredning, vartill kammaren ansluter
sig, om utskottets hemställan bifalles, måtte ske fullt förutsättningslöst,
såväl i vad den avser omfattningen av organisationen, därest den befinnes
nödvändig, som också frågan, huruvida en dylik organisation i
och för sig själv verkligen är oumbärlig.

Herr Hederstierna: Jag skall icke närmare gå in på frågan,
men efter det herr andre vice talmannen så livligt skildrat det besök
han jämte avdelningen gjorde på denna byrå, skulle jag vilja uttrycka
den förhoppningen, att, när han och andra medlemmar av riksdagen
och dess utskott besöka ämbetsverk, de även måtte tala med cheferna.
Jag vet, att varken polismästaren eller detektivchefen var närvarande
vid ifrågavarande tillfälle, och det är väl att antaga — åtminstone är
jag för min del livligt övertygad därom — att om man talat med dem,
så skulle herr andre vice talmannen hava fått en annan inblick i byråns
verksamhet, än som nu blev förhållandet.

Herr andre vice talmannen: Den tjänsteman vi i första
hand talade med på byrån var kommissarien, och lian har eu sådan avlöning,
att man nära på kan jämställa honom med en byråchef. Det var
alltså inte någon så underordnad person, som vi talade med.

Anslag till
polisbyrå för
Övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

Nr 12. 32

Onsdagen den 21 februari.

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

Herr statsrådet Lindqvis t: Herr talman! Jag nödgas säga
ett par ord med anledning av herr andre vice talmannens så lekande
och behagliga yttrande i denna sak.

Tåg ber honom vara övertygad om att det förslag, som av Kungl.
Maj: t förelagts riksdagen, visst icke vilar på så lösliga grunder. Vi
hava i regeringen, sedan vi tillträdde våra ämbeten, flera gånger handlagt
just frågan om denna polisbyrå. Vi hava vid upprepade tillfällen
ålagt byrån att komma in med förslag om inskränkningar, och vi hava
även själva direkt ålagt dem att genomföra dylika inskränkningar. Vi
hava således hela tiden verkat i den riktningen, men vi hava av byrån
fått helt andra uppgifter angående innebörden av verksamheten än dem,
som herr andre vice talmannen här så lekande lätt lägger fram för
denna kammare. Det är egentligen detta jag ville framhålla, så att
kammaren icke skall tro, att regeringen saknat fullt tillförlitligt och
vägande material att döma efter, innan den överlämnade sitt förslag
till riksdagen. Skulle det verkligen hava varit så, som det nyss framställdes
här, misstänker jag, att regeringen ej kommit in med någon
begäran om anslag.

Polisbyrån i Stockholm är, som nämnts av gammalt datum. Den
tillkom redan år 1915. Kostnaderna för denna byrå ha hittills betäckts
från anslaget till polisväsendet på landsbygden, men regeringen anser
nu att riksdagen må pröva och själv bestämma beträffande anslaget
och kostnaderna för byrån ifråga. Jag tror, att riksdagen håller regeringen
räkning för att frågan på detta sätt blivit förelagd riksdagen.

Herr Winberg: Det är nog så, som herr andre vice talmannen
lätt antydde, att om detta förslag framkommit under den egentliga krigsoch
kristiden, då det var en alldeles särskild invasion av utlänningar här
i landet, hade man möjligen kunnat förstå det. Men jag kan verkligen
icke förstå, vad anledning det föreligger att nu på visst sätt i
alla fall principiellt lösa frågan, sedan förhållandena utvecklat sig så,
som de nu gjort. Jag finner icke någon anledning att legalisera detta
nya ämbetsverk. Resultatet därav torde väl bliva, att man ytterligare
utvecklar det där systemet med att följa varje utlänning, som herr
andre vice talmannen här skildrade, och en vacker dag kommer man
naturligtvis med krav på att få vissa lokala representanter, för att man
i någon mån skall kunna följa dem, som herr andre vice talmannen
behagade kalla »skälmar», vilka man icke tycks hava vidare reda på.

När nu utskottet gått ut från att det skall ske en undersökning
och en av utskottets ledamöter synnerligen kraftigt tryckt på att hela
undersökningen av denna institutions uppgift, arbetssätt och ställning
bör vara fullkomligt förutsättningslös, förefaller det mig vara den enda
naturliga ståndpunkten för riksdagen att intaga att, intill dess denna
förutsättningslösa undersökning ägt rum, icke på sätt som nu är föreslaget
binda sig för denna institution genom direkta statsanslag.

Jag skulle hava åtskilligt att säga rörande polismyndigheternas iv -

Onsdagen den 21 februari.

33 Jfr 12.

riga arbete — enligt min mening i många fall onödigt ivriga och kanske
i andra fall icke tillräckligt ivriga arbete — när det gäller att sysselsätta
sig med utlänningar, därför att jag har någon liten erfarenhet av det
på grund av mitt arbete under senare år. Men jag skall icke alls inlåta
mig på den saken i detta sammanhang. Jag anser, att det i övrigt föreligger
skäl^att icke nu på sätt, som här är föreslaget, redan binda sig
i denna fråga, och med hänvisning till dessa skäl ber jag, herr talman,
att få yrka avslag såväl på utskottets föreliggande förslag som på
Kungl. Maj : ts proposition.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Jag hörde till dem i
avdelningen, som besökte denna byrå, och jag fick även det intrycket,
att det fanns måhända för mycket arbetskraft där. Det är icke mindre
än 6 manliga och 7 kvinnliga tjänstemän, som syssla med detta kortregister
över 10,000—12,000 utlänningar. Det syntes oss praktiska män,
att ett mindre antal skulle kunna medhinna detta arbete.

Vad sedan beträffar arbetet i övrigt, sysslar, åtminstone enligt de
uppgifter vi fingo, denna byrå icke alls med själva övervakandet av utlänningar.
Möjligen kan det hända, att man skuggar någon utlänning
här i Stockholm, men i övrigt är det de lokala polismyndigheterna, som
få utföra detta arbete. Det syntes då oss från landsorten, att då de
lokala polismyndigheterna fått göra detta i övriga delar av landet, bör
Stockholms stads poliskår också sköta den uppgiften inom Stockholms
stad. Övriga uppgifter, såsom denna centraliserade bokföring o. dyl., får
man kanske anse vara för hela riket gemensamma angelägenheter, och
detta arbete torde därför böra betalas med statsmedel.

Nu har jag egentligen begärt ordet, därför att jag vill tillåta mig
lägga regeringen på hjärtat, att om man vid en kommande utredning
skulle finna, att byrån bör bibehållas även i framtiden, man ser till,
huruvida det icke finnes någon möjlighet att ålägga dessa utlänningar
en avgift, varigenom kostnaderna för inregistreringen skulle täckas. Det
synes mig, som om detta vore ett sätt att lösa frågan, så att man sluppe
belasta budgeten med detta rätt stora belopp för ifrågavarande ändamål.
Jag vet nu icke, huruvida det kan finnas några internationella bestämmelser,
som lägga hinder i vägen för en sådan anordning. Skulle så
icke vara förhållandet, synes det mig, som om detta vore den riktiga
vägen att få kostnaderna täckta.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i
avseende på det föreliggande utlåtandet yrkats dels, av herr Ekman,
Carl Gustaf, att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring,
att anslagsbeloppet bestämdes till 60,000 kronor, och att i sammanhang
därmed motsvarande ändring skulle göras i motiveringen å sid. 9 rad
2 i det tryckta utlåtandet, dels ock att kammaren skulle avslå såväl utskottets
hemställan som herr Carl Gustaf Ekmans yrkande.

Första kammarens protokoll 1923. Nr 12. ö

Anslag till
polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

Nr 12. 34

Fredagen den 23 februari.

Anslag till

polisbyrå för
övervakande
av utlänningar.

(Forts.)

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till herr Carl Gustaf Ekmans yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Efter föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade
kungl. propositionerna hänvisades dessa, nr 59 och 60 till bankoutskottet
samt nr 61 till jordbruksutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12,58 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj : ts propositioner:
nr 62, angående lån till främjande av bostadsproduktionen m. m.;
nr 63, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen
den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg; samt
nr 65, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar
i gruvor.

Justerades protokollen för den 17 och den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3 A, i anledning av vissa av Kungl. Maj: t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifter för budgetåret 1923—
1924 under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet
; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående extra lönetillägg till vissa tjänstemän och betjänte.

Fredagen den 23 februari.

35 Nr 12.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag dels till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 24, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare; samt

nr 27, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare
;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 25, för revisionssekreteraren m. m. B. N. R. Lilienberg att vara
riksdagens justitieombudsman;

nr 26, för hovrättsrådet m. in. G. W. Beskow att vara riksdagens
justitieombudsmans efterträdare;

nr 28, för revisionssekreteraren in. in. G. F. Lindstedt att vara riksdagens
militieombudsman; samt

nr 29, för hovrättsrådet m. in. J. A. Samuelson att vara riksdagens
militieombudsmans efterträdare.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 3. i anledning av väckt motion om tull å bananer;
nr 4, i anledning av väckta motioner om höjda tullsatser för vissa
animaliska jordbruksprodukter;

nr 5, i anledning av väckt motion om tull a kokta räkor;
nr 6, i anledning av väckt motion angående tullsatsen å vissa slag
av mattor; och

nr 7, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i föroidningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 6, bankoutskottets utlåtanden nr 7 10 och jord bruksutskottets

utlåtande nr 9.

Efter föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade
kungl. propositionerna hänvisades dessa, nr 62 till statsutskottet, nr 63
till behandling av lagutskott och nr 65 till jordbruksutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
sammanträde avslutades kl. 3,39 e. m.

dag, varefter kammarens

In fidem
G. H. Berggren.