1923. Andra kammaren. Nr 4
ProtokollRiksdagens protokoll 1923:4
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1923. Andra kammaren. Nr 4,
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Kl. 7. e. m.
I ortsaltes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I
Herr
talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Haj:ts
proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu
Lomme att fortsättas; och lämnades enligt förut skedd anteckning
ordet till
Herr Lovén, som anförde: Herr talman! Mina damer och herrar!
I arets statsverksproposition begäres för arbetslöshetens
bekämpande en summa av 5 miljoner kronor, och det ställes i utsikt,
därest arbetsförhållandena skulle än mera försvåras, att ett ytterligare
belopp komme att begäras. Nämnda belopp, 5 miljoner kronor,
kan ju synas för ögonblicket ringa, men man har väl räknat med att
arbetslösheten skulle försvinna eller i någon mån ytterligare minskas
och att i sa fall ett sådant belopp skulle räcka. Man bär velat göra
gällande, att arbetslösheten för närvarande i landet är normal; men
åtminstone beträffande den stad, där jag är hemma, nämligen Malmö.
viH jaS bestämt bestrida, att arbetslösheten är normal, ty i stället
för att minska har den under senare tid ökat i rätt avsevärd utsträckning.
Man vet ju, att det i Malmö finnes personer, vilka, trots att
de under lång tid sökt arbete, dock sedan mycket länge varit arbetslösa
och därigenom mistat sin ekonomiska bärkraft. När man vet, att
dessa personer numera söka sig nattlogi i järnvägarnas vagnar och
söka sin föda vid dörrarna hos barmhärtiga människor, så skulle man
nästan kunna tro, att man vore försatt till Londons fattigkvarter och
icke till rikets tredje stad. Med denna nöd hos de arbetslösa för ögonen
vill jag rikta en varm vädjan till regeringen och arbetslöshetskommissionen
att i den mån det är möjligt, med tillämpande av nuvarande
bestämmelser, icke alltför hårfint tolka dessa utan se till, att
det göres vad göras kan inom rimlighetens gränser för dessa arbetslösa
därnere i Malmö och för övrigt i hela vårt land, där arbetslöshet
råder och nöd finnes i hemmen. 1 de tvivelaktiga fall, där bestämmelserna
skulle vilja lägga hinder i vägen för hjälp åt dessa arma,
Andra kammarens protokoll 1923. Nr h. 1
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4.
o
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av kör yäl regeringen se till, att man hellre friår än fäller, därest be~
statsverks. stämmelserna skulle vara alltför snävt tilldragna.
''propositionen. yi(j statens järnvägar pågå alltjämt indragningar och avske(Forte.
) dan(jen i ganska stor utsträckning. Det klagas nu över att de nödhjälpsarbeten,
som skolat beredas de vid statens järnvägar avskedade^
icke äro till fyllest eller så avpassade, att man därmed hjälper dessa
ur statens tjänst a.vskedade människor. Det har också senast i dag
brevledes till mig gjorts förfrågan, hur denna art av nödhjälpsarbeten
ordnats och hur dessa människor på bästa sätt skola kunna hjälpas.
Jag skulle därför vara tacksam, om regeringen ville lämna något
besked om vad som göres och vad som eventuellt kommer att göras
för dessa indragningens offer vid statens järnvägar. _ _
Det är ett betydligt nedprutat anslag, som i statsverkspropositionen
är upptaget till dyrtidstillägg till statstjänstemän. Det har också
väckt stor oro och stora bekymmer icke endast inom statstjänarnas
egna led utan långt utom deras krets, att denna starka nedprutning
skett och att anslaget för detta ändamål blivit så starkt beskuret soni
i verkligheten skett. Men hos herr Lindman har denna beskärning
endast väckt bekymmer för att icke statstjänarna i fjol togo det av
högern erbjudna redan då så starkt nedprutade anslaget till dyrtidstillägg
åt statstjänstemän. Han ansåg nämligen, att om vi hade tagit
det starkt nedprutade anslag, som bjöds i fjol av högern, skulle
det svidit mindre i år, när man ändå är nödsakad att gå in för en sådan
nedprutning. Med den logik, som herr Lindman här presterar,
borde det varit en bjudande plikt för honom att vid förfjolets riksdag
varna lantmännen för att driva upp betpriset så högt som de
gjorde. Han borde ha sagt, att de skulle icke göra detta, därför att
det då skulle svida mindre i fjol med det betpris, som då blev så starkt
beskuret. Men det gjorde icke herr Lindman; och jag tror näppeligen,
att det finnes någon enda statstjänare i vårt avlånga land, som
ett enda ögonblick tror, att även om man tagit det av högern i fjol
så starkt nedprutade anslaget, man ändå ej i år skulle från Lindmanshögern
ha bjudits ett ännu ytterligare nedprutat anslag till kristidstillägg.
Men under sådana omständigheter anser jag det endast vara
en dålig tröst, som högerns ledare i denna kammare bjuder statstjänarna
i deras bekymmer, då han förmenar, att de bort taga det lägre
anslaget redan i fjol och sålunda under ett år tidigare vant sig vid
umbäranden och försakelser, som nu antagligen komma över dem._
I statsverkspropositionen begäres ett anslag åt allmänna järnvägslånefonden
av 750,000 kronor. Staten har i närvarande stund
utlånat till de enskilda järnvägarna ett belopp av något över 86 miljoner
kronor, och på denna skuld till staten återstår för dessa järnvägar
att betala något över 57 miljoner kronor. För att de nya enskilda
järnvägar, som eventuellt planeras och komma till stånd, skola bli
göda kommunikationer och fylla sitt ändamål, torde det vara nödvändigt,
att det utfärdas bestämmelser, som verka i en viss riktning.
Nya koncessionsvilIkor äro under utarbetande, efter vad jag har mig
bekant, och de komma väl oek i sinom tid och kanske ganska snart
att tillämpas på de eventuellt blivande nya enskilda järnvägarna.
Onsilngen den 17 januari, e. m.
3 Nr 4.
Men beträffande de redan nu befintliga enskilda järnvägarna böra,
enligt min mening, vidtagas åtgärder, som mera än nu är fallet åstadkomma,
att dessa järnvägar bli skickade att gagna det allmänna på
ett rätt sätt. Under den depression, som rått och fortfarande nu råder
i vårt land, talas det ideligen och utan återvändo om de alltför höga
frakterna på vårt lands järnvägar, hur dessa höga frakter ruinera
industrien och lantbruket och göra det omöjligt för näringslivet i alla
dess former att åter resa sig och komma i gång. Vad statens järnvägar
beträffar äro dessa frakter redan rätt starkt nedsatta. Här
ligger ledningen centralt, och därför kunna helt naturligt, så snart
det är möjligt ytterligare nedsättningar ske till båtnad för det allmänna.
Vid de enskilda järnvägarna i vårt land ställer det sig däremot
på annat sätt. Att taxorna här generellt äro för höga är ett känt
faktum; men fråga är om vad som kan göras för att få ned dessa
frakter. De, som jämt och samt begära nedsättning i dessa järnvägsfrakter,
ha icke mer än ett enda botemedel härför, och det är ned med
personalens löner, sänkning av lönerna för personalen vid de enskilda
järnvägarna. Så enkelt är emellertid icke detta problem. Att det
icke alltid är dålig ekonomi hos dessa järnvägar, som gör, att man
begär ökade taxor, bevisas bäst därav att det finnes järnvägar med
75—100 procents utdelning på det insatta aktiekapitalet, som mitt
under depressionstiden gå till de makthavande i vårt land och begära
ökade och höjda taxor. Men däremot finnes det dock enskilda
järnvägar i vårt land med en så dålig och genomusel ekonomi, att de
icke kunna sätta ned sina frakter i sådan utsträckning, att det verksamt
skulle gagna näringslivet, även om personalen erbjöde sig att
arbeta för bara maten. Likaså blir det omöjligt för dessa järnvägar
att kanske någonsin amortera och förränta det av staten i dessa järnvägar
investerade kapitalet, därest det skall fortgå som det hittills
gjort. Andra och mer genomgripande reformer än att pressa ned personalens
löner under existensminimum måste till för att råda bot på
detta taxeelände. Men det är här som de. vilka högljuddast skrika om
låga taxor, icke vilja medverka till reformers genomförande. Icke
något annat land i hela världen har sitt järnvägsväsen så splittrat
som vi; ingenstans råda en sådan villervalla och decentralisation som
det gör i vårt land beträffande kommunikationerna. I Danmark,
Norge och Schweiz har man centraliserat sitt järnvägsväsen, vilket
man likaledes gjort i Tyskland och Frankrike, och även i Amerika
har man vidtagit åtgärder i detta avseende.
I England ha från och med januari månad i år samtliga enskilda
järnvägar utav någon betydenhet sammanslagits till fyra stora bolag,
och verkningarna därav hava icke uteblivit. Enligt officiell berättelse
har detta steg redan visat sig som en kraftig upphjälpare av
näringslivet i England. Personalen vid dessa järnvägar, som för
närvarande uppgår till 785.870 man, kommer successivt att minskas i
avsevärd utsträckning. Man kommer också att utrangera äldre lokomotiv
och vagnstyper. Man undviker genom denna sammanslagningonödig
konkurrens, man uppnår förenkling av tidtabellerna ävensom
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
>''r 4. *
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
bättre samverkan mellan de olika linjerna, raskare godstrafik, nyare
vagnmateriel och lokomotivtyper; över huvud taget bättre ekonomiska
villkor. Man väntar sig också, att elektrifiering av järnvägarna
skall lättare och snabbare kunna genomföras sedan denna reform
kommit till stånd. Samtidigt har man även uppnått en annan reform,
som i större grad intresserar den trafikerande allmänheten. Biljettpriserna
på alla linjer ha sänkts, såväl i första som tredje klass,
med omkring en sjundedel av de förutvarande priserna. Denna reduktion
har medfört en besparing för den resande allmänheten å nära
22 miljoner pund sterling, och ändå beräkna bolagen att på grund av
ökad trafik få igen åtminstone hälften av denna summa. Likaledes ha
fraktsatserna avsevärt sänkts, särskilt för livsmedelsprodukter, såsom
smör, ägg, kött, fågel, frukt och grönsaker, och dessa frakter
ligga numera endast högst obetydligt över dem som rådde före
kriget.
Vi ha ju hit till vårt land lånat en Gedclesyxa, som nu håller på
att uträtta storverk. Jag undrar, om det inte skulle vara riktigt
och rimligt att från England importera ett verktyg, som även kunde
j^xa till våra enskilda järnvägar ungefär i stil med vad som skett
där. Man skall icke inbilla sig, att ifrågavarande reform genomfördes
fullständigt smärtfritt, ty den vind, som blåst här i Sverige,
när man vill söka aldrig så litet gå fram på reformernas väg i förevarande
riktning, är endast milda västanfläktar mot den storm som
rasade i England, när regeringen där gick till verket. Den högerliberala
regeringen i England har emellertid icke väjt för att genomföra
en reform, som man ansåg nyttig och gagnelig för land och folk,
och man har redan nu kunnat konstatera, att man i stor utsträckning
nått sitt mål.
En sådan reform är starkt av behovet påkallad även i vårt land.
Som det nu är ställt med skötseln av dessa järnvägar är det rena
ynkedomen, en parodi på goda kommunikationer. Se t. ex. på Skånes
enskilda järnvägar! De ligga tätt inpå varandra, var och en med
sin fullständiga administration, sina chefer, sina verkstäder, sitt underbefäl
— detta ibland för järnvägsstumpar, som endast omfatta
några kilometer, och som skulle kunna skötas av förste bäste stationskarlsförman.
Det finns i Skåne 24 järnvägsstyrelser och 11 chefer;
det borde vara en järnvägsstyrelse och en chef, och ändå bleve det en
lilleputtförvaltning, om man gör en jämförelse med de järnvägsbolag,
som man nu genomdrivit i England. Det finns i Skåne lika många
schatteringar i taxorna som det finns bolag, och alla de små bolagen
göra upp sin tidtabell för sig så, att det passar dem själva, och så,
att de få hand om det mesta möjliga — eventuellt även en del av
grannbanornas trafik; huruvida tidtabellerna passa den trafikerande
allmänheten kommer först i andra rummet. Vart och ett litet bolag
gör sina inköp för sig, var och när det pansar. Att man under
sådana förhållanden i regel får betala för dyrt, säger sig självt. Personal,
lokomotiv och vagnar kunna icke utnyttjas rationellt. Om en
järnväg, som korsar en annan, har 100 järnvägsvagnar uppställda på
en plats och för ögonblicket icke behöver använda desamma, så kan
Onsdagen den 17 januari, e. in.
5 Nr i.
deri andra, korsande, järnvägen, även om den har aldrig så starkt
bruk för dessa vagnar, icke få begagna dem, utan man måste transportera
sina egna vagnar kanske hundratals kilometer för att använda
dem. på en plats, där det, som nämnt, står ett lika stort antal tomvagnar,
tillhörande en annan järnväg. Ha vi råd att öva ett sådant
slöseri? Varför skola vi misshushålla med våra tillgångar, när vårt
land är så fattigt, som det i närvarande ögonblick är?
Vad taxorna beträffar skall jag blott anföra ett enda exempel.
Det har lämnats mig sent på hösten 1921, men läget har icke i avsevärd
grad ändrats till dags datum.
100 kilogram potatis skola transporteras från den plats, där potatisen
vuxit, till en stad i Skåne. Sträckan är summa 93 kilometer
lång. Hur ser nu uträkningen av fraktsatsen ut? Grundavgiften är
1 krona 4 öre plus 3 öre. Sedan kommer fast tillägg 12 öre, sålunda
tillsammans 1 krona 19 öre. En addition härtill av detta belopp X
250 % ger 4 kronor 17 öre. Därtill kommer banavgift 12 öre, en ytterligare
banavgift 25 öre, alltså 4 kronor 54 öre plus extra banavgift
15 öre, plus ytterligare 15 öre i extra banavgift, summa alltså 4
kronor 84 öre avgift för att frakta 100 kilogram potatis 93 kilometers
väg,.en potatis, som på platsen kostar 3 kronor i inköp! Detta
exempel skulle nästan duga som prov i matematik i studentexamen,
och det är inte säkert, att de blivande studenterna skulle kunna räkna
ut dessa fraktsatser riktigt. Fraktsatserna, skola uträknas på avsändningsstationen,
kollationeras och kontrolleras på mottagningsstationen,
eventuellt anmärkas hos avsändningsstationen, och sedan skall
kontrollkontoret ge sig i håll med saken ytterligare för att se efter, om
man på de olika stationerna fått med alla de ören, som transporten
för potatissäckarna skall kosta.
Börjar det inte snart gå upp ett ljus för en och annan, så att
att man förstår anledningen till att frakterna äro så höga vid våra
järnvägar, och börjar det inte gå upp för kammaren, att det förekommer
ett slöseri här med material, pengar och arbetskraft, som
är fruktansvärt?
Jag skall även lämna ett exempel på de onormalt höga biljettpris,
som förekomma vid de enskilda järnvägarna, särskilt om denna
sak ställes i belysning av taxorna härvidlag vid statens järnvägar.
En årsbiljett, d. v. s. en tolvmånadersbiljett, för en viss sträcka
kostade vid statens järnvägar 1913 48 kronor och betingade hösten
1922 ett pris av 112 kronor. Vid de enskilda järnvägarna kostade
eu årsbiljett samma vägsträcka år 1913 72 kronor, och nu 204 kronor.
Vid en annan järnväg var siffran år 1913 100 kronor, nu
264 kronor. Vid en tredje enskild järnväg hade man år 1916 ett
pris av 75 kronor; det kostade sista halvåret 1922 324 kronor. Sålunda:
mot ett statens järnvägars pris av 48 kronor år 1913 och 112
kronor 1922 skall ställas den enskilda järnvägens pris av 75 kronor
år 1913 och 324 kronor sista halvåret 1922. Börjar kammaren
månne förstå, vad anledningen är till att man håller sådana frakter
och sådana biljettpriser som de nu rådande? Man hushållar
alltså på ett otillfredsställande sätt vid administrationen av landets
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Är 4. 6
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
enskilda järnvägar, och jag är livligt övertygad om, att när den
allmänna opinionen, som nn i tid och otid vänder sig mot de blygsamma
löner, som utbetalas åt personalen vid de enskilda^ järnvägarna,
med samma styrka kommer att vända sig mot det dåliga sättet
att handha landets kommunikationer, så skola vi äntligen få någon
ändring till stånd i dessa bedrövliga förhållanden.
Den kommitté, som gått under namnet 1918 års järnvägskommitté
och som ursprungligen var tillsatt för att utreda frågan om
ett mera allmänt förstatligande av landets enskilda järnvägar, fick
så sent som den 21 juni 1922 av regeringen förnyade direktiv att
söka utreda och uppgöra förslag till fusioner ^ och sammanslutningar
av landets enskilda järnvägar. Man var på god väg med detta
arbete, och förslag till åtgärder om fusionsbildning förelåg i utkast,
då kommittén träffades av den »kommittéernas Bartolomeinatt»,
som finansministern anordnade i slutet av förra året. Av
denna anledning har arbetet blivit lagt på hyllan. Det kanske var
nödvändigt, att, när man gick att rensa upp i denna kommittéhage,
man för att säkert få upp allt ogräset också tog med de gagneliga.
växterna, men det förefaller mig i alla fall något malplacerat, när
de, som ideligen bruka ropa på lägre frakter, upphävde glädjetjut
över att förevarande kommitté och dess arbete gick till spillo^ —
åtminstone för närvarande. Det var ju inte här fråga ^om något
förstatligande, nu åtminstone, det gällde icke något intrång i den
privata äganderätten, icke något socialiseringsexperiment. Det var
endast åtgärder uppenbart till lands och folks fromma, som man
här ville vidtaga, men inte ens detta ville man vara med om. Och
varför reste man motstånd mot sådana reformåtgärder som dessa,
när de skulle gagna det allmänna? Jo, det ställdes i utsikt, att
95 % av dessa de enskilda järnvägarnas styrelsepampar skulle bli
arbetslösa, att över 90 % av cheferna skulle få något annat mindre
kvalificerat och mindre betalt arbete och att en hel del tjänstemän
med rena sinekurer skulle bli avkopplade. Det var där, som det
största motståndet låg mot eu sådan reforms genomförande.
Det är nu en gång så, att i dessa vargatider även ett sådant
litet magert ben som styrelseledamotskap i en enskild järnväg är
värt att gnaga. Och där man brukar så gärna och lätt räkna.ut,
vilka svindlande summor kommittéväsendet slukar, och särskilt riksdagsmännen
uppbära i kommittéerna, kunde man för eu gångs skull
roa sig med att räkna ut, vilka svindlande summor, som gå till spillo
nationalekonomiskt sett därigenom, att vi ha vårt enskilda järnvägsväsende
ordnat så, som vi för närvarande ha.
Väntar någon här i kammaren eller ute i landet på, att dessa
många bolag skola vidtaga dessa åtgärder själva, så vill jag säga,
att den som det gör, får sannerligen lov att vänta till domedag.
En stockholmstidning yttrade, när denna kommitté, var avlivad,
att kommitttén hade sysslat i åratal med rena barnsligheter. Nu
kan det ju hända, att denna stockholmstidning anser, att allt, som
inte handlar om religion och brännvin, är rena barnsligheter. Jag
skulle emellertid be kammaren att, sedan jag blygsamt tagit undan
Onsdagen den 17 januari, e. ra.
7 Kr 4.
mig själv, vara god och se på vilka män som sutto i denna korn- av
mitté, och jag undrar, om då någon i kammaren ett enda ögonblick
kan tro, att dessa män under åratal suttit och sysslat med vad denna fForts.)
tidning behagade kalla rena barnsligheter. Så länge man kallar en
sådan reforms genomförande för rena barnsligheter, så äro sannerligen
inte vare sig näringarna, industrien eller jordbruket värda att
ha andra frakter och taxor än man har att bjuda dem på dessa
enskilda järnvägar. _ ... ...
Nu var denna kommitté inte fulltalig vid sin avlivning, och
det kan därför hända, att det var nödvändigt att lägga den till vila.
Det skulle dock vara intressant och jag tror nödvändigt för lan debatt
få veta, vad orsaken var till att denna kommittés senaste arbete måste
avbrytas och var motståndet verkligen ligger till en sådan för land
och folk gagnelig reform, som man vidtagit överallt i all världen
utom i just vårt eget land, där man reser det starkaste motstånd
mot en sådan reforms genomförande. Jag tror det skulle vara både
nyttigt och nödvändigt för landet att få veta, varifrån detta motstånd
kommer och om inte Ivungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
bär i sin makt möjlighet att bryta detta motstånd på ett eller annat
sätt. Ty detta motstånd måste brytas, det må sedan komma varifrån
det vill. I annat fall komma vi inte fram till att få sådana
frakter och taxor i vårt land, att näringslivet, industrien och jordbruket
därav bli hulpna. De som jämt och samt dag efter dag
klaga över dessa frakter böra särskilt vara behjälpliga, till att denna
reform blir genomförd och genomförd så snart som möjligt till nytta
och gagn för alla samhällsklasser i vårt land.
"Vidare yttrade:
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Örne:
Herr talman, mina damer och herrar! Den föregående ärade talaren
har med synnerligen stor kraft gått till rätta med det förhållandet, att
Jet enskilda järnvägsväsendet i vårt iand är synnerligen splittrat och
därför också mindre väl lämpat att utföra sin uppgift. Jag skall
be att för min del få så gott som över hela linjen instämma med^ den
falaren. Förhållandena äro hart när otroligt illa ordnade på många
håll i vårt land. och jag anser, att det omdömet alldeles speciellt
kan tillämpas på Skåne.
Hur man har kommit att få ett sådant olidligt tillstånd inom
det enskilda järnvägsväsendet, skall jag icke här gå in på. En av
anledningarna till att det alltjämt står kvar är nog den, som den
föregående talaren har framhållit, men jag tror, att det också finnes
en anledning, som ligger något djupare. Det är inte bara vissa
enskilda personer, som äro intresserade av det nuvarande tillståndets
kvarblivande ■— motstånd från enskilda personer skulle nog ganska
snart brytas ■— utan förhållandet är, att det ursprungligen är lokalpatriotismen,
söm tagit hand om järnvägsbyggandet. Detta har
lett till, att de olika samhällena skaffat sig järnvägar för att försvara
sina handelsintressen, och att man sedan med näbbar och klor
Nr 4. 8;
Onsdagen den 17 januari, e. m.
aV %söker kalla andra borta från det område, man sålunda har förrmpoeitkme».
kärvat. Det är ett slags protektionism på järnvägsområdet, som
Forts.) kär gör sig gällande, eller ett slags skråväsen, om man så vill. Såsom
överallt, där dylikt inrotat sig, är detta system hart när outrotligt.
Det är min bestämda uppfattning., att intet samhälle skulle
komma att lida någon egentlig skada av en fusion av järnvägarna
i förnuftiga enheter. Alla skulle helt säkert i tidernas längd få gagn
av ett sådant sammanförande. Men man tror, och man hakar sig’
med all sin troskraft fast vid den tanken, att om man i stället för
att konkurrera med grannsamhällen skulle gå samman med dessa
och ordna kommunikationerna på förnuftigt sätt, så skulle man
komma att lida en synnerligen stor skada, och i alla samhällen tror
man likadant.
För mig var det en stor glädje att få hemställa om bifall till
det ändrade direktivet för 1918 års järnvägskommitté, det direktiv
varom föregående talare har nämnt. Emellertid visade det sig''
ganska snart, att när man kom till realiteterna, d. v. s. till att verkligen
försöka praktiskt sätta fusionssträvandet i verket, så möttes
man av ett kompakt motstånd från de enskilda järnvägarna. Jag
har från flera olika håll erfarit, och jag anser mig icke oberättigad
att nämna det här inför kammaren, att man inom Svenska järnvägsföreningen
med all energi nedslog själva tanken på att man skulle
bidraga till att undersöka de lämpligaste formerna för sammanslagning
av de enskilda järnvägarna till de större enheter, varom här
varit tal. Ett utslag av denna motvilja var också, att man drev det
därhän, att de enskilda järnvägarnas representanter i 1918 års järnvägskommitté,
män som genom sin personliga kapacitet och sin
grundliga kännedom om det enskilda järnvägsväsendet voro till oersättlig
nytta för arbetet, utgingo ur kommittén. Det visade sig
vara omöjligt att ersätta dem med andra personer av tillfredsställande
kapacitet och med tillräckliga insikter beträffande de enskilda
banorna. När därför frågan om kommittéreduktionen kom
på tal, kunde jag rimligtvis inte rädda denna kommitté från det öde,
som så många andra kommittéer fingo undergå. Det skulle enligt
min uppfattning icke ha medfört avsett gagn, om denna kommitté
fortsatt sitt arbete utan att ha den intima kontakt med de enskilda
järnvägarna, som var önskvärd, och om den dessutom skulle mötts
av ett häftigt motstånd, då den gått över till att praktiskt angripa
frågan.
Enligt min uppfattning är sålunda tiden ännu icke mogen att
taga upp det problem, varom den föregående talaren här ordat. Problemet
måste emellertid enligt min uppfattning förr eller senare
lösas, och det bör naturligtvis lösas hellre förr än senare. Men innan
det kan komma dithän, kräves helt säkert en kraftig påverkan
pa den allmänna opinionen i alla de delar av landet, där man fortfarande
har att i stor utsträckning lita till enskilda järnvägar för
verkställandet av transporterna. Det är genom den allmänna opinionen
ifrån orterna som man skall förmå de enskilda järnvägarna
Onsdagen den 17 januari, e. in.
9 Nr S.
och deras ledningar och aktieägare och inte minst de ledande inom de
olika stadssamhällen, som nu bedriva järn vägspolitik vart och ett
pa sitt lilla område, att stryka bort de små och oväsentliga synpunkterna
för att bereda rum för de stora och viktiga synpunkter, som
böra anläggas på denna för utvecklingen av landets trafikväsen så
oerhört viktiga fråga.
Jag kan här såga, att det är min avsikt att låta någon sakkunnig
tjänsteman på tjänstetid sammanfatta det material, som 1918
års järnvägskommitté redan har samlat på detta område, och ställa
det till den offentliga diskussionens förfogande för att underlätta
propagandaarbetet för en omläggning på detta område. Jag tror,
att jag icke bär behöver närmare vidröra denna fråga, utan vill
endast ytterligare betona, att i det läge frågan hade kommit var det
bästa, som kunde ske enligt min uppfattning, att kommitténs arbete
tills vidare fick vila, tills det man faktiskt har en säker opinion att
bygga på. Den opinionen bör om möjligt vara så fast, att man liksom
i England och Amerika kan gå till att, därest tredska förekommer,
på lagstiftningens väg åstadkomma de sammanslutningar, som
man inte på frivillighetens väg kan uppnå.
En av de viktigaste förberedelserna till en bättre ordning vid
de enskilda järnvägarna är emellertid, att man får en tillfredsställande
kännedom om dessa järnvägars ekonomiska läge. En sådan
kännedom kan man vinna endast därigenom, att Kungl. Maj:t får
möjlighet att föreskriva likformiga bokföringsbestämmelser för
samtliga dessa banor. För närvarande är det på det sättet, att åtskilliga
av de enskilda järnvägarna år efter år försumma det nödvändiga
underhållet av banan och av materiel — eller på sin höjd
håller man det vid den nivå, som man ursprungligen liar uppnått,
och tänker icke på att genomföra de förbättringar, som ovillkorligen
skulle krävas av utvecklingen. I stället utdelar man varje år större
eller mindre belopp till aktieägarna. Jag vill naturligtvis inte påstå
annat än att järnvägsaktieägare liksom alla andra aktieägare böra
ha rättighet till en någorlunda normal utdelning på det insatta kapitalet
(även om man måste konstatera, att i de flesta fall aktieteckning
i järnvägar sker med den säkra förvissningen, att den ingenting
annat är än ett anslag, som vederbörande aktietecknare ger för att
få en trafikled in på sitt område). Men det är i tidernas längd högst
otillfredsställande, om man följer en sådan politik, att man utdelar
medel, som borde användas till att förbättra trafikleden och göra
den på längre sikt betydligt värdefullare icke bara för trafikanterna
och för orten utan också för aktieägarna själva. På andra håll
däremot bedrives eu hemlig fonderingspolitik, som jag mycket sympatiserar
med i den mån den förhindrar, att man suger ut företagen
och istället befrämjar ett stärkande av deras ställning och gör dem
bättre i stånd att fylla sin uppgift. Men någon likformighet, någon
möjlighet att se, vilka järnvägar, som äro bäriga och vilka som icke
äro det, finns det fiir närvarande icke, just till följd av de högst
ofullständiga bestämmelserna angående de enskilda banornas bok
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen~
(Forts.)
Nr 4.
10
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
föring. Den kommitté, som hade i uppdrag att verkställa en utredning
angående ett lämpligt bokföringssystem för de enskilda järnvägarna
•— en sak, som enligt min uppfattning nästan måste föregå
fusionsarbetet — denna kommitté kunde visserligen icke bibehållas
i hela sin omfattning. Men åt två av kommitténs arbetande ledamöter
samt dess sekreterare har uppdragits att utarbeta ett preliminärt
förslag till ett sådant bokföringssystem, vilket förslag sedan
kan gå till vederbörande myndigheter för att närmare undersökas.
Jag tror, att sedan det arbetet blivit färdigt och sedan riksdagen
på grund av detta fått besluta om en lämplig lagstiftning i ämnet,
så ha vi den bästa grunden lagd för att på allvar sätta i gång det
arbete, varom den föregående talaren ordade.
Den föregående talaren nämnde också något om nödhjälpsarbetena
vid statens järnvägar. Den frågan har varit berörd på sista tiden,
och jag anser mig därför böra, eftersom frågan bragts på tal, lämna
ett par upplysningar, som kunna vara av intresse för kammaren. Hittills
ha till nödhjälpsarbeten vid statens järnvägar anvisats sammanlagt
7,340,000 kronor. I detta belopp ingå då medel till nödhjälpsarbeten
på vissa planerade eller under utförande varande bansträckor
i Norrland. Vidare ingår anslag till linjen Forsmo—Hoting för att
påskynda dess färdigställande jämte en del andra dylika anslag. De
medel, som på detta sätt ställts till förfogande, ha ju således icke
kommit den egentliga järnvägspersonalen till godo utan statens järnvägars
banbyggnadsarbetare. Till nödhjälpsarbeten för den personal,
som på grund av driftsinskränkning måste avskedas, har anslagits,
om jag inte minns fel, tillsvidare två miljoner kronor, och av
den summan är ett avsevärt belopp ännu ej förbrukat. Nu är det
emellertid så, att de skattemedel, som stått till förfogande för detta
ändamål, i det närmaste äro slut, och därför har det blivit nödvändigt
att i större utsträckning än förut lita till lånemedel. Det är alldeles
tydligt, att den omständigheten gör bedrivandet av dessa nödhjälpsarbeten
till en rätt svår sak. Om man för sådana arbeten, av
vilka statens järnvägar strängt taget inte ha något behov under den
närmaste tiden och som på grund därav tidigare blivit avslagna av
riksdagen, skall i stor utsträckning anlita lånemedel, så kommer helt
naturligt järnvägarnas avkastning uti en alldeles felaktig dager. För
min del har jag emellertid ansett, såsom jag också framhöll föregående
år, att man från statens järnvägars sida bör göra det bästa
möjliga av den föreliggande situationen och, så långt man kan, bistå
den familjeförsörjande personal, som väl har skött sina befattningar,
i det svåra läge, då den måste gå över till annan sysselsättning mitt
under en svår arbetslöshet. Under den tid, som förflutit, har jag
också för min del varit av den uppfattningen, att då dessa arbeten ju
i alla fall skulle komma statens järnvägar till godo och till någon
del kunde betraktas såsom en kapitalinvestering i statsbanorna, så
borde lönerna vara något högre än i de allmänna nödhjälpsarbetena.
Dessa löner ha också i verkligheten legat något högre, fastän man,
såvitt jag är riktigt underrättad, icke har sett vidare välvilligt på
den saken från arbetslöshetskommissionens sida. Förhållandet är
Onsdagen den 17 januari, e. m.
11 Nr 4.
emellertid, att man naturligtvis inte hur länge som helst kan fortsätta
med denna verksamhet. Det finns icke tillräckligt mycket medel,
och man kan inte utföra hur många sådana arbeten som helst.
Statsbanorna ha därför också av eget initiativ gått till att reducera
de utbetalta arbetslönerna till en större överensstämmelse med de löner,
som arbetslöshetskommissionen betalar. Jag skall här taga mig
friheten att meddela de löner, som för närvarande utgå, och samtidigt
nämna de löner, som betalas av arbetslöshetskommissionen på samma
platser. Vid järnvägarna betalas i lägsta gruppen 39 öre, vid statsarbetena
40 öre. I närmast högre grupp betalas vid statens järnvägar
42 öre och vid statsarbetena 40 öre. Nästa grupp: järnvägarna
46 öre och statsarbetena 45 öre. Nästa grupp: järnvägarna 49 öre
och statsarbetena 50 öre. Nästa grupp: järnvägarna 52 öre och
statsarbetena 50 öre. I näst högsta gruppen betalas vid statens järnvägar
55 öre och vid statsarbetena 50 öre. Och i högsta gruppen, på
dyraste ort sålunda, betalas vid statens järnvägar 58 öre och vid statsarbetena
50 öre. Fortfarande stå sålunda statsbanornas nödhjälpslöner
någon smula högre än de löner, som betalas vid arbetslöshetskommissionens
nödhjälpsarbeten. Jag kan som jämförelse nämna,
att enligt uppgifter, som jag inhämtat, är arbetspriset vid privata
väg- och vattenbyggnadsarbeten i Värmland 50 öre, i Småland 65 till
70 öre och i Norrland 70 till 80 öre. Dessutom gäller det, att då vederbörande
arbetare är gift och hans familj är bosatt på dyrare ort
än den där han arbetar, så får han åtnjuta den dyrare ortens lön.
Under år 1922 har antalet arbetare vid statens järnvägars nödhjälpsarbeten
uppgått till högst 1,810. Det var i april månad förra året.
Därefter har antalet nedgått, så att det under den sista månad, för
vilken jag har redovisning, utgjorde 826, därav på banavdelningen
386 och på byggnadsavdelningen 440. Dessa arbeten ha lyckligtvis
icke behövt taga den omfattning, som man ursprungligen befarade.
Det har nämligen blivit så, att statens järnvägar ha fått åtskilligt
mycket mera att göra, än man vid början av föregående års riksdag
vågade hoppas. Sålunda kan man säga, att de vissa månader ha
kommit upp till en trafik, som åtminstone på viktigare bansträckor
närmat sig normal, om man med normal menar tiden före kriget. Det
är den omständigheten, som gjort, att man icke i större omfattning
än som här varit fallet, behövt tillgripa en sådan extraordinär utväg
som nödhjälpsarbeten.
Naturligtvis ha svårigheterna för järnvägspersonalen varit högst
avsevärda. Det har helt naturligt icke gått att bringa ned personalen
från högkonjunkturens standard till lågkonjunkturens utan störa personliga
offer från många enskilda. Såsom jag redan förra året anförde
■— och jag tror, att även den föregående talaren måste ge mig
rätt i det -— så måste man utgå ifrån, att statsbanorna icke kunna
fortsätta att bibehålla en personal, som för driftens handhavande icke
är strängt taget nödvändig. Man måste till och med under dessa tider
i möjligaste mån se till att hålla tillbaka med vissa arbeten på
linjerna, som annars kanske, under en högkonjunktur, borde ha bedrivits
i en något snabbare takt. Hänsynen till statsfinanserna kräva
Vid remiss av
statsverks
propositionen.
(Fort».)
Nr 4.
lä
Oasdageu den 17 januari, e. m:
Vid remis» at> ett säd ant, tillvägagående. Jag- hoppas emellertid, att de avsevärda
.in niriiifinnrTi ^PP0* fångar i fråga om anslag till nödlijäpsarbeten, som äro gjorda.
iForts) stola ha underlättat den nödvändigt avvecklingen och överförandet
av järnvägarnas överflödiga personal till andra arbetsområden.
Lfter denna redogörelse, som är föranledd av den föregående talarens
yttrande, skall jag be att få nämna några ord angående eu
sak, som fördes på tal av herr Lövgren i hans anförande. Han ställde
till mig en direkt fråga angående elektrifieringen av Sveriges järnvägar.
Jag vill då till en början erinra om, att det står 23 miljoner
kronor till regeringens förfogande för elektrifiering av linjen
Stockholm—Göteborg. Dessa medel beviljades på sin tid under trycket
av de oerhört höga kolpriser och den svårighet att anskaffa tillräckligt
kolbränsle för järnvägarna, som rådde under kriget. Frågan
om elektrifiering var emellertid, såsom de flesta av kammarens
ledamöter torde erinra sig, alldeles icke utredd, när detta beslut fattades.
Det tillsattes följaktligen kommittéer för att utreda de därmed
sammanhängande frågorna: dels spörsmålet om sättet för strömmens
överförande, vilket ju sammanhänger med konstruktionen icke
blott av ledningarna utan av all elektrisk materiel, och dels frågan
om hur svagströmsledningarna skulle kunna skyddas mot inflytande
och störningar från starkströmsledningarna. Jag kan försäkra, att
regeringen har gjort allt vad som stått i dess makt för att påskynda
dessa kommittéers arbeten lika väl som alla andras. I regeringens
berörda beslut angående kommittéerna ingick det också bestämmelser
om, att dessa kommittéer skola avsluta sitt arbete. Och ett sådant
åläggande kunde givas, sedan man från kommittéerna erfarit, att deras
arbete icke skulle hindras av ett sådant beslut.
Den ena kommittén har officiellt redan upphört, och man är
sysselsatt med maskinskrivning och finläsning av betänkandet. Och
den andra är ålagd att komma med sitt betänkande före månadens
utgång.
Sedan dessa kommittéer, om vilkas resultat jag icke har någon
närmare kännedom, inlämnat sina betänkande!!, komma dessa naturligtvis,
om det icke är något alldeles särskilt som talar däremot, att
befordras till trycket och att sändas till vederbörande myndigheter
för yttrande. De myndigheter, som böra höras, äro järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Från dem väntar man
dels en närmare kontroll av de utförda beräkningarna och dels förslag
i åtskilliga avseenden, där möjligen icke kommittéerna nått något
tillfredsställande resultat.
En fråga, som ännu tycks vara olöst, är frågan om hur mycket
man skall betala i strömkostnad till vattenfallsstyrelsen. Denna fråga
har blivit åtskilligt invecklad därigenom, att under högkonjunkturen
styrelsens kostnader för nya anläggningar ju ha blivit osedvanligt
dyra och att styrelsen vill räkna med förräntning av de på detta
sätt nedlagda beloppen, såsom helt naturligt är. Om man icke kan
få full förräntning vid kraftens försäljning till järnvägarna, men kan
nå den genom avsättning av ström till den enskilda industrien, gör
man enligt min mening både samhällets och statens ekonomiska liv
Onsdagen den 17 januari, c. m.
13 Nr 4.
en större tjänst genom att låta den enskilda industri, som kan betala, Vid remiss av
få ström framför att använda den till framdrivande av bantåg. Hur stats^ksden
saken ställer sig vågar jag emellertid icke för närvarande bestämtpTOp''''1 ''
säga. Jag kan emellertid försäkra kammaren, att jag skall gorå allt °r*
för att snart få fram frågan i den offentliga debatten till all den belysning.
som kan tänkas.
Sedan berörde herr Lövgren en större och viktigare fråga, nämligen
problemet om elektrifiering av Sveriges hela statsbanenät. Herr
Lövgren ansåg, att vi med hänsyn till de osäkra förhållandena i världen
borde taga under allvarligt övervägande att, även om denna åtgärd
skulle bli förlustbringande, elektrifiera statsbanenätet i största
utsträckning. Han menade, om jag icke hörde fel, att det icke innebar
någon som helst fara att upplåna 200—300 miljoner kronor för
att sätta i gång detta arbete med järnvägarnas elektrifiering. Jag
måste nu deklarera en något annan mening än herr Lövgren i den
frågan. Vår statsskuld har under kriget stigit i en högst oroväckande
omfattning. Hen ränta, som kommer på var och en av Sveriges
invånare, har faktiskt under de år, som förflutit, sedan kriget började,
flerdubblats, och skola vi fortsätta att upplåna i samma takt
som under de senaste åren, då kommer en tid, då den direkta skatten
icke räcker till att förränta statsskulden. Och vad värre är, mina
herrar, en stor del av denna statsskuld kommer icke att motsvaras av
några reella värden. Hittills har det varit den svenska statens stolthet
att ha placerat alla upplånade medel i nyttiga och bärkraftiga
anläggningar av olika slag. Vi ha omsorgsfullt undvikit att, såsom
vissa andra stater gjort, låna pengar för att täcka löpande statsutgifter
eller för att gorå stora militära och andra oräntabla anläggningar.
Vi stå emellertid nu i den situationen, att en stor del av de pengar,
som lånats upp under kriget, placerats i anläggningar, som numera
icke på långa vägar äro Åbörda anläggningskostnaderna. Ett
sådant förhållande är enligt min uppfattning ganska oroväckande, och
jag kan säga kammaren, att jag för min del har börjat taga under
övervägande vissa åtgärder, som jag tänker få fram till prövning under
den närmaste tiden, att så planlägga finansieringen av våra statsföretag
och deras sammanhang med statsfinanserna i det hela, att
man så småningom kan gå till att avbetala en del av statsskulden,
som icke svarar mot några rån tablå anläggningar. Het synes mig,
som om^ detta icke kan nås på annat sätt än att man sköter statsföretagen
så, att de under goda tider lämna överskott, icke bara till förräntning''
av den del av statsskulden, som rätteligen bör skrivas på
dem, utan också ett avsevärt överskott, som kan placeras i fasta anläggningar,
till dess att värdet av dessa fasta anläggningar sammanlagt
komma upp till samma höjd, som den statsskuld vi för närvarande
satt oss i.
Om man nu skulle gå till alt fastställa eu stor plan för elektrifiering
av våra järnvägar och för det ändamålet upplåna, som herr
Jjövgren menade, 200—300 miljoner kronor, så skulle man samtidigt
åstadkomma eu stor förskjutning i vårt ekonomiska liv. Arbetet
komme att Hyttas över från att syssla med industriell produktion, i
Nr 4. 14
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Ports.)
synnerhet för export, till att syssla med detta elektrifieringsarbete.
En mycket stor del av de i järnvägarna nu nedlagda medlen skulle
bli fullständigt värdelösa, alldenstund ånglokomotiven, av vilka vi
med nuvarande trafik redan ha 250 för mycket, skulle behöva skrotas
ned, ty de torde icke kunna avsättas till andra länder eller till andra
järnvägar. Vi skulle således här faktiskt behöva göra en ny investering
av kapital utan att kunna minska den förutvarande samt flytta
över en massa arbetskraft till att syssla med detta och draga den helt
från den industri, vi faktiskt skola leva av här i landet.
Det är sant, att under denna tid, då det råder lågkonjunktur,
skulle en åtgärd som denna vara i viss mån försvarbar. Gällde det ett
arbete, som man kunde utföra inom de närmaste åren, då det kunde
Skaffa sysselsättning åt de nu arbetslösa, då skulle jag för min del
icke tveka att föreslå upplåning av ett rimligt belopp. Men en plan
av den omfattning, som herr Lövgren drog fram, skulle draga årtionden
att genomföra. Vi skulle permanent så att säga flytta över tiotusentals
man till att syssla med detta arbete. Om tiderna förändras
— något som vi allvarligt måste hoppas kommer att ske •— så att
vi åter kunna taga upp tillverkningar av det slag vi skola leva av, så
måste vi försumma det för att fullborda den stora elektrifieringen,
som enligt min bestämda uppfattning icke kommer att bliva räntabel
under mansåldrar framåt, i vad beträffar t. ex. de trafiksvaga norrländska
banorna. Det föreslagna tillvägagångssättet skulle således
icke bara innebära ökad skuldsättning för staten, utan det skulle
också innebära ett snedvridande av det ekonomiska livet, som vore
högst skadligt.
Medan jag har ordet, skall jag taga mig friheten att ge ett par
repliker. Herr Lindskog, som fick ordet efter det jag redogjort för
utvecklingen av telefonistkonflikten, hade, såvitt jag kunde förstå av
hans yttrande, i sak icke något att säga, som vederläde vad jag anfört.
Jag kan således nöja mig med att hänvisa till vad jag redan
förut yttrat och är övertygad om, att det är fullständigt tillräckligt
för att vederlägga vad herr Lindskog sade. Jag kan dock icke alldeles
underlåta att påpeka en högst underlig motsättning, som råder
mellan den ärade talaren i hans egenskap av vetenskapsman och skriftställare
å ena sidan och politiker å andra sidan. I den förra egenskapen
har jag hos honom funnit en hög grad av visdom och besinning.
När jag t. ex. läst den ärade talarens nya bok Grekiska kvinnogestalter,
har jag hela tiden fått det intrycket, att den ärade talaren har
förmått tillägna sig åtskilligt av den syn på samhället, som hans
store läromästare Platon förvärvat. Man finner i den citerade boken
ett yttrande, som med vissa förändringar synes mig kunna tillämpas
även på det problem, herr Lindskog här berörde i sitt yttrande. Han
säger där: »Olikheten i uppfattningarna ligger just däri, att kon
flikten
mellan det enskilda fallets och den allmänna principens förkämpar
är allmänmänsklig och evig. Och därför kommer alltid uppfattningen
om, på vilken sida den absoluta rätten låg. att växla.» Ja,
mina herrar, det är ett verkligt vist och sansat betraktelsesätt. Jag
vill endast uttala den förhoppningen, att herr Lindskog också måtte
Onsdagen den 17 januari, e. in.
15 Nr 4.
tillägna sig samma objektiva betraktelsesätt, då det gäller att bedöma
aktuella politiska företeelser som då det gäller att bedöma egyptiska proportionen.
och andra drottningars politiska handlingar. När jag i somras i Nya ^ (Forts)
Dagligt Allehanda läste utdrag av ett anförande, som den ärade talaren
hållit i Hälsingborg angående telefonistkonflikten, fick jag det
bestämda intrycket, att han, i stället för att även på det politiska
området tillämpa sina allmänna åskådningar, med all makt strävade
efter att bära titeln folkledare — på grekiska. Han tillät sig nämligen
där att använda uttryck vari regeringen beskylldes för maktmissbruk,
för att »falla staten i ryggen» och andra uttryck, som jag
icke här skall ingå på. I dag har han tagit saken på ett mera studentikost
och mindre hetsigt sätt. Jag tror emellertid, att om han
från den evighetens synvinkel, varunder han visat sig mäktig att se
saker och ting, ser även på dagens politiska tilldragelser av det slag
som telefonistkonflikten, skall han komma till den uppfattningen,
att den icke löstes på något så särskilt olyckligt sätt.
Talaren yttrade också något om att jag svikit några högerns
förväntningar beträffande min person. Jag ber att få på det livligaste
beklaga, om så är förhållandet. Jag vet dock själv inte på
vad sätt jag gjort mig skyldig till något sådant. Under en föregående
riksdag kom en av högerns mest framstående ledamöter i riksdagen
och sade till en ledamot av bevillningsutskottet och mig, att vi
tillsammans uppträtt som »busar» gentemot de intressen, som högern
försvarar här i landet. Det var ju ett privat samtal, och jag förstår
fullt väl att skilja på den olika betydelsen av orden i enskilda
och offentliga yttranden, så att jag anklagar honom icke alls. Även
om jag översätter ordet till ett språk, som skulle använts i kammaren,
måste jag dock säga att efter ett sådant yttrande förefaller det egendomligt,
att av den ärade representanten från Lunds universitet höra,
att samma parti hyst så stora förväntningar till min oerson och
mina insatser. Den ärade talaren kunde emellertid icke alldeles undgå
att något försvaga verkan av sitt yttrande. I glädjen över att
hava funnit en så effektiv synpunkt fröjdade han sig på förhand över
huru ledsen jag skulle bli. Jag måste försäkra honom, att jag inte
alls blev ledsen, ty jag förstod alldeles utmärkt hans syfte därmed,
och jag tror, att kammaren också gjorde det.
Herr Samuelsson: Herr talman, ärade kammarledamöter! Här
bar förut debatterats en sak, som en hel del talare, som yttrat sig
här idag, varit inne på, nämligen den kapitalistiska offensiven mot
arbetareklassen. Vi hava dessutom idag fått reda på, att arbetsgivareföreningen
beslutat, att godkänna ett utkastande av icke mindre
än 69,000 arbetare, därav största delen den 29 januari och resten
den 1 februari, i lockout. Anledningen känner hela kammaren till.
Men allt detta bevisar, att denna offensiv, denna kampanj mot arbetareklassen
kommer inte att mildras utan i fortsättningen att bli
lika hänsynslös, lika kraftig som förut. Det torde nog stå klart
för alla, som vilja tänka sunt, att denna samhällsklass’, arbetareklassens
läge för närvarande är förtvivlat, enär det finnes arbetare
-
Nr 4. 16
Onsdagen den 17 januari, e. in.
ltd,
propositionen. en ln1li0mst av 28 till 80 kr. per vecka. Jag skall inte ingå på vad
(Forts.) 80m rec*an sagts i denna fråga, men jag kan icke uraktlåta att något
beröra budgetförslaget i den del, som _ gäller dyrtidstillägget till
statens befattningshavare. Ty av det vill det synas, som om regeringen
ville slå in på samma vägar som arbetsgivarna, när det gäller
att beskära dyrtidstilläggen och detta så mycket mera som förslaget
hårdast drabbar de lägre befattningshavarna, Finansministern
säger i motiveringen, vilket även kommer till synes i utredningen,
att statens personal aldrig varit fullt kompenserad mot prisstegringen.
Men likväl är årets budgetförslag uppgjort med tanke
på a.tt beskära denna personals löner ytterligare med tillsammans
33 ä 34 miljoner kronor. Man tar exempel av denna kapitalistiska
offensiv, när det gäller nedpressningskampanjen. Det förslag, som
bär är uppgjort, är särskilt orättvist, när det gäller de lägre befattningshavarna.
Man behöver bara visa på, att en stationskarl till
exempel på den billigaste orten i landet får finna sig i en löneminskning
genuin dyrtidstilläggsförslaget på 18 kronor i månaden, under
det att eu högre tjänsteman, t. ex. en notarie i järnvägen, icke ltomjner
att vidkännas eu större sänkning än mellan 14 och 15 kronor
i månaden. Man förstår, att eu sänkning av dyrtidstilläggen enligt
det förslag, som här genom finansministern framkastats av regeringen,
procentuellt sett kommer att hårdare drabba de lägre befattningshavarna
i mycket högre grad än de högre, av vilka man verkligen
kunde taga. något. Det hjälper inte, att det även säges i motiveringen,
att annars måste nya skatter påläggas eller de redan förut
utgående ökas, ty kan man ej uträkna några möjligheter på annat
håll, vilket jag förmodar inte vore alldeles uteslutet, isynnerhet som
vi ännu hava en militär budget, som går upp till i runt tal 150
miljoner kronor, är det i varje fall ovärdigt en arbetareregering att
kräva, att en grupp och då en, som aldrig varit kompenserad mot
prisstegringen, ensam skall bära denna tunga börda till följd av bristen
i budgeten. Jag råkade i fjol under remissdebatten att beröra
de fortsatta avskedande^ i statsverket och tick då av kommunikationsministern.
det svaret, att dessa, voro uppgjorda i samråd med
personalorganisationerna, och jag fick även en snärt av samme statsråd
för att jag ej stått i kontakt med dessa organisationer och detta
fastän jag tillhör styrelsen för en av de största personalorganisationerna,
ty hade jag gjort det, sade statsrådet, skulle jag haft reda
pa, huru dessa avskedanden skett i samråd med organisationerna,
<)ag nämner detta i ar därför, att det torde bli mycket svårt att
utåt, med särskild hänsyn till händelserna under det gångna året,
fä personalen och arbetarna att förstå, vari detta samarbete bestått.
Man behöver bara peka på de fackliga strider under året,
däri regeringen på olika sätt ingripit, till exempel telefoniststrejken
och järn vägsstrejken, på utnämningarna av förlikningsman o. dyl.
och kanske icke minst på herr Lindskogs yttrande i debatten här
idag, för att första, att da kan man för visso tala om allt annat än
om samarbete med arbetareorganisationerna, ja kanske t. o. m. om
Onsdageu den 17 januari, e. m.
17 Nr 4.
raka motsatsen. Huvudsaken för regeringen synes alltid kava varit PW remiss av
att inom ramen av det kapitalistiska samhällsskicket få lugn och statsverjcsro
på arbetsmarknaden utan hänsyn till, om arbetarna därigenom Pr0P°Si ™™enkomma
i en fullständig pariasställning. Jag vågar därför även i or ''
år påpeka dessa avskedanden, om vilka jag är övertygad, att de icke
hava skett i samråd med någon personalorganisation, då dessas såväl
som den allmänna meningen, vilket även framgått av den borgerliga
pressen, isynnerhet under den senaste tiden, synes vara, att man nu
gått väl långt i denna taktik gent emot personalen. Det har nämligen
visat sig, att vid den minsta trafikökning vid t. ex. statens
järnvägar har den kvarvarande personalen ansträngts mycket till
följd av avskedandena. Och dessa avskedanden, som trots allt fortsätta,
drabba nu mycket orättvisare, alldenstund de extra ordinarie,
som finnas kvar och nu komma i fråga, hava en mycket lång anställningstid
fast de på grund av vissa omständigheter icke fått någon
ordinarie anställning; nu bli de avskedade före sina kamrater, som äro
ordinarie men ha en mycket kortare anställningstid i verket. Man
borde med litet god vilja — och det kunde man i synnerhet vänta av
en arbetareregering — kunna hitta på någon rättvisare form ur
svårigheterna, därest en fortsättning av dessa avskedanden är absolut
nödvändig, vilket jag för min del betvivlar. Jag vill även i anledning
av en del yttranden som fällts här idag gent emot försvarsministern
påpeka en del fall, som visa, att reaktionen även på detta
område har fått vind i seglen trots det s. k. demokratiska genombrottet.
Jag behöver kanske inte här relatera, enär det torde vara
allom bekant, officerskamarillornas trakasseringslusta och flerfaldiga
övergrepp å våra militära förläggningsorter. Dessa höra emellertid
snart sagt till ordningen för dagen. Det går ju väl långt, när
vederbörande befäl utan någon som helst läkareutbildning ger sig till
att bestämma över den värnpliktiges hälsotillstånd, ett förfarande,
som kan få alltför sorgliga följder, eller när denna kamarilla med
stöd av gamla och föråldrade paragrafer utan vidare dömer värnpliktiga
för deltagande i en sådan sammankomst som t. ex. en nykterhetsdemonstration.
Jag kunde räkna upp flera fall, men jag
vill bara peka på ett till, nämligen det tillfället vid en militär begravning
i Nynäs, då man använde sig av begravningstalet att
skymfa den döde. Icke ens då efter döden sluta trakasserier mot
de värnpliktiga. Det relaterade är känt för alla. Det talar fullt
förklarligt för, att de värnpliktiga måste sammansluta sig för att
hålla på sin rätt som människor. Men de manskapsklubbar, som
bildats och som icke hava annan uppgift än att taga vara på de
värnpliktigas rätt, har man motarbetat och förföljt. Herr Lindskog
har klandrat försvarsministern för de små tendenser till en bättre ordning,
som han försökt framföra. Jag förmodar, att det ovan relaterade
giver skäligt fog för, att mycket mer behöver göras, ty det
har gått dithän, att denna militärkamarilla blivit en stat i staten,
något som också herr Engberg var inne på. Jag vädjar alltså till
försvarsministern att med all kraft följa dessa tendenser till överAndra
kammarens protokoll 1923. Nr k. 2
Sr 4. 18
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
grepp å lägerplatserna och under alla förhållanden skydda de oskyldiga
manskapsklubbarna.
Jag har ej kunnat uraktlåta att göra dessa reflexioner vid
årets remissdebatt, därför att jag har den uppfattningen, att om
något skadar disciplinen — och den var ju herr Lindskog inne på —
så är det dessa brutala och hänsynslösa övergrepp och trakasserier,
som igångsatts av befälet självt. Jag vill nu endast till slut säga,
att om högern, som det synes framgå av herr Lindskogs anförande,
varit rädd för den socialdemokratiska agitationen på lägerplatserna,
så förmodar jag, att efter det anförande, som försvarsministern i dag
hållit, där han rent ut förklarat, att såväl det socialdemokratiska
partiet som ungdomsförbundet äro fullkomligt försvarsvänliga, ja patriotiska
försvarsivrare, så torde det vara tydligt, att högern hädanefter,
när det gäller försvarsfrågan och agitationen bland de värnpliktiga
på lägerplatserna, kan gå i ledband med socialdemokraterna,
ty deras program” överensstämmer ju fullständigt med högerpartiets
i detta avseende.
Herr Edén: Herr talman! Denna remissdebatt synes, såvitt jaghar
kunnat följa den här i andra kammaren åtminstone, dess bättre
hava präglats av ett lugn, som ganska starkt bryter av emot den
trumeld, vilken från åtskilliga politiska organ bedrivits under de
närmast föregående veckorna. Dess bättre, säger jag, har den präglats
av lugn, ty redan det läge ute i världen, under vilket den svenska
riksdagen nu håller sin första diskussion för i år, manar, skulle jag
tro, till att undvika att söka sak inbördes, där det icke är nödvändigt
att taga upp strid. Så pass allvarliga, ja, oroande förefalla underrättelserna
från kontinenten, underrättelserna om nya oöverskådliga
komplikationer mellan de förut krigförande makterna, att det kunde
vara skäl att något stilla de alltför ivriga partipennorna även här
hemma i Sverige.
Men vi ha, tror jag, även ett annat skäl till att lyckönska oss till
att remissdebatten förlupit lugnt, det nämligen att, såvitt jag kan
finna, såväl den budget, som nu skall remitteras, som också det trontal,
i vilket regeringens avsikter för den kommande riksdagen hava
tillkännagivits, innebära en sådan hållning, som även från andra
partier bör kunna mötas med en lugn och saklig diskussion. Det är
tydligt, såvitt jag kan se, att regeringens allmänna hållning går ut
på indragningar och återhållsamhet. Och det är väl också de riktlinjer,
som läget oundgängligen kräver. Det förefaller mig alltså, att
regeringen kan hava rätt till det erkännandet, att den i stort sett i trontal
och budgetförslag har slagit in på linjer, som tidsläget just nu
kräver. Detta innebär självfallet icke, att jag personligen eller det
parti, som jag har äran tillhöra, skulle på något sätt vilja påtaga oss
ansvaret för denna regerings politik eller del i ansvaret därför. Något
bundsförvantskap har som bekant aldrig existerat och existerar
icke heller nu. Vi ha från början så tydligt som möjligt klargjort, att
vi stå helt obundna med vår fulla rätt till saklig kritik och till opposition,
där opposition synes oss påkallad. Men när verkligen som
Onsdagen den 17 januari, e. in.
19 Nr 4.
nu ett regeringens arbetsprogram kommer fram av den art, att det
sakligt sett får anses vara i sina huvuddrag ungefär vad även motståndarna
eller de, som icke höra till samma politiska läger, finna
vara det riktiga, då tror jag, att det är skäl att säga ut detta.
Den talare, som i dag inledde debatten här, har också han hållit
sig till en kritik, som var påfallande saklig. Det faller mig icke
in att på något vis röra vid hans anmärkningar; de stå för hans egen
räkning. Men i denna kritik ingick en del spridda belysningseffekter,
som jag icke kan låta bli att, ehuru de egentligen icke. vidkomma
mig, dock vända mig emot. Vad är det för något, när herr Lindman
i dag åter låter skymta för denna kammare, att det skulle vara
hans parti, som alldeles särskilt ivrat för den sparsamhet, vilken nu
sätter sin prägel på budgeten? Det är till evidens ådagalagt under en
valstrid, som herr Lindman säkert minnes, fastän den ligger nu snart
två år tillbaka, att detta icke är något annat än en skenbild, framhållen
för valmännen, en framställning, såsom den då karakteriserades,
till allmänhetens förvillande. Det finnes icke något skäl för
detta herr Lindmans monopol på sparsamhet. Och det finnes lika
litet något skäl för påståendet, att hans parti skulle kunna svara sig
fritt från sin andel även i ansvaret för skattebördornas tillväxande,
ty i och med detsamma som utgifterna stigit med det partiets medverkan
under föregående år, måste också skatterna tagas ut. Det är
mycket lätt att klaga över skatterna, det göra vi naturligtvis alla,
men det är icke så lätt att åstadkomma penningar utan att också införa
eller höja skatter. I det fallet ha nog alla partier varit med.
När slutligen herr Lindman — det är den sista av de punkter, som
jag skall tillåta mig taga upp ur hans anförande — lät framskymta,
att, som orden folio, hans parti vore det som skulle ha »velat öka
folkinkomsterna», medan »majoriteten i riksdagen motsatt sig detta»,
när han i sammanhang med den föreslagna nedsättningert av dyrtidstilläggen
gjorde en sidostöt och talade om, att »nu besannar det sig.
att statens möjligheter att betala sina ämbetsmäns löner ytterst äro
beroende av landets ekonomiska ställning» -— då må det ursäktas, om
det förefaller mig, som om detta skulle vara ett återfall i metoder,
vilka möjligen kunna förklaras under en valstrid, men som vi här i
kammaren icke hava någon fördel av att taga upp igen. Hela frågan
gäller ju icke, vem som vill bidraga till att »öka folkinkomsterna» —
det vilja alla — men frågan är, om de medel, som herr Lindman tydligen
syftar på — det stora tullprogrammet förmodar jag ligger
bakom •— verkligen skulle hava »ökat folkinkomsterna». Med kännedom
om hur dessa medel verkat på andra håll, där de prövats, tillåter
jag mig och många med mig att på det livligaste betvivla, att de här
skulle haft en sådan verkan, som den ärade talaren nu förespeglade.
Och vad angår dyrtidstilläggens sammanhang med landets ekonomiska
ställning, är detta verkligen ett sådant axiom, att jag icke kan
tro, att det skulle vara något privilegium för något parti här i landet
att förstå det, vare sig för högern eller för något annat.
Jag skall tillåta mig att därefter övergå till några reflexioner,
som jag med hänsyn till den sena timmen skall avfatta tämligen kort,
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 20
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
rörande budgeten i vissa stora drag och rörande det allmänna programmet
för arbetet. På inkomstsidan har man anmärkt -—- och efter vad
jag nödgas förmena, med skäl — att finansministerns beräkningar
blivit pressade mycket hårt uppåt. Jag åhörde som alltid med största
intresse hans klara och redbara redogörelse för, hur han kommit
till dessa siffror. Jag måste dock säga, att i vissa punkter verkade
den icke fullt övertygande. Kanske gällde detta främst inkomst- och
förmögenhetsskatten, men även andra poster. Det är obestridligt,
att denna inkomstberäkning är »pressad», det är obestridligt, att man
har bottenskrapat tillgångarna, och det är också obestridligt, att det
hela är byggt på en förhoppning om en stigande ekonomisk konjunktur,
som är den oundgängliga förutsättningen för vad som nu kalkylerats,
nämligen en stegring framför allt av de indirekta inkomsterna,
tullar, stämpelmedel och dylikt, och möjlighet för de skattskyldiga
att betala sina direkta skatter. Således, det är sant, tror
jag, att inkomstsidan är starkt pressad. Men jag skyndar att tilllägga,
att jag tror verkligen icke, att någon annan finansminister här
i landet i detta läge skulle kunnat underlåta att göra ungefär detsamma;
åtminstone har ingen som helst antydan framkommit från
■ ■ kritiserande, vilka bättre medel som kunnat användas att få budgeten
att balansera.
När nu så är förhållandet, att budg:eten beror på en dylik beräkning,
när den alldeles särskilt utgår från en stabilisering av vårt
penningvärde, ja, kanske till och med, i fråga om beräkningen av
vissa stora utgiftsposter, från någon ytterligare sänkning av levnadskostnadsindex,
då är det med stor tillfredsställelse man finner, att
finansministern i sin principmotivering för propositionen m inkomsterna
har sagt ifrån, att han icke ämnar vara med om något försök
att återigen sänka penningvärdet, att varje strävan att med konstlade
medel åstadkomma eller släppa lös en inflation, även om en
sådan skulle kunna bringa någon lättnad för ögonblicket, är för honom
främmande. Jag skall tillåta mig att understryka denna förklaring
och framhålla, att på dess fasthållande beror i själva verket
det mesta av denna budget; hålles icke den regeln, så svävar det hela
i luften.
Det är så mycket viktigare, att så sker, som även en viss stor
post på utgiftssidan har det allra starkaste sammanhang med att
penningvärdet icke får, så långt staten kan hindra det, åter börja
falla. Jag syftar naturligtvis på den stora reduktionen av tjänstemännens
dyrtidstillägg. För min personliga del lär jag icke behöva
säga, att det är med djupt bekymmer, som jag ser en sådan reduktion.
Jag har icke minst i mitt dagliga arbete tillfälle att alltjämt
bestjn-ka, att tjänstemännen mer än väl behöva sina dyrtidstillägg
efter hittillsvarande grunder. Men det kan ju hända, och det är förmodligen
så, att nu har verkligen det nödläge inträtt, som jag i fjol
angav såsom den enda hållbara grunden för en sänkning av tilläggsprocenten
— ett nödläge, i vilket staten icke^ längre kan giva ämbetsmännen
den avlöning, som de ha om också icke en juridisk rätt
till så dock en grundad anledning att räkna på. »Där ingenting
Onsdagen den 17 jannari, e. m.
21 Nr 4.
finnes att taga, där har kejsaren förlorat sin rätt.» Jag skall för V''ftJt*™™sav
närvarande endast tillåta mig att anmärka, att om nu så blir för- p^0p0sM0nen.
hållandet, då kan jag icke undgå att instämma i en anmärkning av (Forts.)
herr Lindman, att det är förvånande, att regeringen genom den ställföreträdande
finansministern så sent som vid förra riksdagens slut
kunde ingiva riksdagen den uppfattningen att man med lugn kunde
taga de då begärda dyrtidstilläggen. Man kan icke undgå att göra
den reflexionen —- åtminstone gör jag den för egen räkning, och jag
var då med bland dem, som röstade för regeringens förslag — man
kan icke undgå att göra den reflexionen, att nog borde väl ändå
en så ytterst allvarsam finansnöd som den, i vilken vi nu befinna oss,
ha kastat sin skugga så pass framför sig, att den skulle givit regeringen
anledning att överväga, huruvida det icke hade .vant bättre
att taga en nedsättning i mindre skala då för att slippa taga den i
så stor skala nu.
Rörande utgiftssidan är det för övrigt en post, som i år saknas
liksom i fjol: anslaget till det frivilliga skytteväsendet. Jag skall
icke upprepa, vad jag hade anledning att anföra i fjolårets remissdebatt
i denna punkt, icke heller taga upp någon saklig diskussion.
Jag vill endast uttrycka den förhoppningen, att det skall vara möjligt
att inom ramen av den försvarsbudget, som framlagts, genom
jämkningar på ett och annat håll, som icke torde vara alldeles omöjliga,
åstadkomma åtminstone en så pass stor summa, att det frivilliga
skytteväsendet kan leva över det nu förelagda budgetsåret in
på nästa. Det borde egentligen vara ett önskemål även för försvarsministern
själv, ty han har ju starkt betonat i fjol — och han citerar
detta uttalande även i år — att det icke vore meningen att principiellt
taga någon ståndpunkt till denna organisation, förrän försvarsrevisionens
förslag i sin helhet kommer fram. Nu nödgas jag
emellertid tillägga, att om denna ståndpunkt haltade redan i fjol,
och haltade betänkligt på båda benen, så är den i år, såvitt jag förstår,
fullständigt ohållbar. Ty nu ligger saken så, att blir det icke
något anslag under denna riksdag, så finnes ingen möjlighet för
något anslag förrän till den 1 juli 1924. alltså efter 1924 års riksdag.
Nu är det ett helt år som det gäller, och icke som i fjol blott
en halvårsbudget. Och nu är till på köpet den frivilliga, skytteorganisationen
redan ställd på en mycket hård förknappning under
det halvår, i vilket vi nu stå. Att under sådana förhållanden kunna
bestrida, att en vägran av varje anslag måste gå förödande ut över
det hela, förefaller mig orimligt. Och jag måste upprepa vad jag
antydde i fjol, att jag anser, att herr försvarsministern i själva verket
på en bakväg söker komma hela organisationen till livs, vad han
än må säga för att undanskymma det.
Det må kanske tillåtas mig att, eftersom jag kommit in på försvarsministern,
göra även ett inlägg, som egentligen faller utanför
själva remissen. Det rör den i dag mycket debatterade episod, som
inträffade vid de socialdemokratiska ungdomsklubbarnas: kongress
— jag hoppas, att jag i motsats till herr Lindskog har lyckats fullt
Nr 4. 22
Onsdagen den 17 januari, e. m.
VlstcZverhi™ korrekt återgiva terminologien för denna församling, vilket lian ju
propositiovÄn. ^cke 1 Vakades. Jag skall icke ingå på någon detaljkritik av vad
CForts.1 som där''passerade. Jag är tacksam att kunna annotera, att herr
försvarsministern nu har som en förtjänst hos dessa klubbar framställt,
att de äro verkligt »försvarsvänliga». Jag nödgas till och
med anmärka, att det är mycket sällan, som jag hört detta ord i
berömmande syfte från försvarsministerns mun — men så mycket
mera glädjande var det. Jag skall också med tillfredsställelse konstatera,
att försvarsministern bestämt avvisade varje tanke på att
undergräva disciplinen, och det tror jag honom om att mena allvar
med. Men i den sista punkten av hans analys, den nämligen huruvida
en verksamhet av den art, som av dessa klubbar skulle bedrivas,
kan anses vara lämplig, märk väl, icke blott att bedriva inom kasernerna
utan även att bedriva under försvarsministerns protektion
och gillande, i den punkten får jag lov att säga ifrån, att jag finner
försvarsministerns förklaring vara motsatsen till tillfredsställande.
Jag skall blott be honom och de andra, som äro av samma mening
som han, att göra det tankeexperimentet, att här vore fråga om ett
annat parti och ett annat partis försvarsminister. Antag, att nu
eller för några, år sedan hade suttit en högerregering med en general
som försvarsminister, antag, att allmänna valmansförbundet eller dess
ungdomsorganisation hade sammanträtt här i Stockholm till kongress
och beslutat att upptaga en intensiv propaganda för sin högeruppfattning
inom kasernerna, antag slutligen, att ifrågavarande general
hade illustrerat denna kongress med sin närvaro och sträckt
sin hand välsignande över den: skulle icke den nuvarande försvarsministern
ha rest en våldsam opposition mot ett sådant förfarande?
Jo, för visso hade han gjort detta. Och det med råtta. Ty det är
visserligen en självklar sak, att de som göra sin militära tjänstgöring
måste ha sin rätt som medborgare full och ograverad, så långt
det överensstämmer med deras militära plikter, således även rätt
att besöka möten och deltaga i diskussioner såväl man och man
emellan som i övrigt, men en annan sak är att direkt uppmuntra införandet
av en dylik agitation, låt vara en i och för sig lovlig agitation,
inom kasernerna. Börjas sådant från ett håll, blir naturligtvis
frestelsen mycket stor att göra det samma från ett annat håll. Men
jag skall tillåta mig att för min del uttala den enkla meningen, att
det enda riktiga är, att den regering, som sitter, den må ha vilken
färg som helst, håller sig fullständigt utanför varje ansats till en
dylik agitation. Jag tror, att det är bättre, ju mindre den förekommer
inom kasernerna. För övrigt: tiden inom kasernerna är ju numera,
bl. a. tack vare försvarsministern icke längre, än att man bör kunna
giva sig till tåls, till dess de värnpliktiga fått sluta övningarna. Då
står det ju fritt att gripa sig an med de krafter, över vilka ungdomsförbundet
förfogar.
Bland de punkter på budgetens utgiftssida, där jag måste åtminstone
sätta ett frågetecken, förekommer en, som rör ett beräknat
anslag utav 5 miljoner kronor för arbetslöshetens bekämpande. Jag
Onsdagen den 17 januari, e. m.
23 Nr 4.
skall först be att få anmärka, att såvitt jag kan finna — jag har Vid rémiss av
glömt att verifiera det — äro i själva verket förutom dessa 5 miljöner
ytterligare 5 miljoner begärda, icke blott beräknade utan be- ^Forte)
gärda, för kommunikationsverken, och om det är riktigt, skulle således
avsättningen i sin_ helhet belöpa sig till 10 miljoner kronor.
I alla händelser det är närmast om dessa 5 miljoner under femte
huvudtiteln, socialministerns huvudtitel, som jag ber att få göra
några anmärkningar. Jag har ingalunda förbisett, att herr socialministern
på denna punkt yttrat sig med synnerlig försiktighet. Han
säger endast, att han till frågan skall återkomma i god tid före den
stundande riksdagens slut, och han inskränker sig till att uttala, att
nödig försiktighet synes honom bjuda att i avbidan på frågans slutliga
behandling i riksstaten beräkna ett anslag till arbetslöshetens
bekämpande på förslagsvis 5 miljoner kronor. Under sådana förhållanden
kunde man ju låta bli att röra vid denna punkt, till dess
den blir aktuell. Men kanhända det dock är skäl att redan nu säga
några ord om saken i stora drag.
Det är ju så, att den nuvarande arbetslöshetskommissionen har
lyckats framlägga en redovisning, summarisk visserligen, och likaså
ett överslag över de beräkneliga utgifterna, som slutar med det resultatet,
att de extraordinära arbetslöshetsanstalterna borde avvecklas
på våren 1924 och att man, när man — visserligen mycket
approximativt — beräknar, vilka utgifter som kunna vara att vänta
intill den tiden, får en marginal, ett överskott av redan anvisade
medel på icke mindre än 71/- miljon kronor. Nu vågar jag verkligen
för min del ha den meningen, att de reservanter i arbetslöshetskommissionen,
som yrkade på ett nytt anslag, för övrigt på 10 miljoner
kronor, icke ha kunnat jäva kommissionsmajoritetens beräkningar.
Jag kan icke finna annat, än att kommissions kalkyl är, så långt
man nu kan döma, synnerligen stark. Och allra minst kan jag finna,
att det är berättigat att, såsom reservanterna i kommissionen gjort,
liksom vilja räkna bort de betydande summor, som kommissionen
förskotterat till vägstyrelser, kommuner och andra, och som den nu
har uppfört såsom fordringar. Dessa fodringar böra ovillkorligen
betraktas såsom säkra fordringar och icke såsom osäkra, med undantag
möjligen för något enstaka fall. Jag vill då göra den frågan, om
det verkligen kan vara riktigt att belasta budgeten med en så betydande
summa som nya fem miljoner, därest det icke blir oundgängligen
nödvändigt. Socialministern får ju tillfälle att återkomma
till saken, och jag vill därför blott rekommendera denna fråga
till mycket allvarligt övervägande.
Jag hoppas kunna göra detta så mycket hellre, som ju socialministerns
samarbete med arbetslöshetskommissionen under hela tiden
efter förra riksdagens slut artat sig på ett sådant sätt, att man
bör kunna hoppas på ett gott samförstånd dem emellan även i denna
viktiga sak. Det är, mina damer och herrar, naturligtvis icke min
mening att, trots den hårt ansträngda budgeten vägra att ge ännu
ett tillskott därest det skulle ovillkorligen behövas. Men min mening
Nr 4. 24
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
är, att de regler, som riksdagen efter många om och men och efter
många strider och brytningar bakom kulisserna, fastslog i våras,
att dessa regler skola och måste ovillkorligen tillämpas. De ha
visat sin riktighet under den gångna tiden. De ha bidragit till
att, om de också verkat hårt i många fall — det skall icke förnekas
—• liksom dränera upp arbestlöshetsproblemet och leda in arbetskraften
i de enskilda företag, som så småningom kunnat åter komma
i gång.° Det är fullkomligt nödvändigt, om vi icke skola försumpa
hela frågan, att fortsätta på denna väg. Vi måste göra klart för
oss, att dessa extraordinära åtgärder, som statsmakterna med rätta
funnit sig nödsakade att vidtaga, redan nu äro stadda i avveckling,
och att denna avveckling hör påskyndas så mycket sig göra låter.
Tillämpas den uppfattningen, och skulle icke någonting fullkomligt
exceptionellt komma emellan under de följande månaderna, då borde
man ha förhoppning om att socialministern icke skulle behöva begära
den beräknade nsrn summan i denna huvudtitel.
Till sist endast ett kapitel till! Det gäller jordbruksministerns
budget, men refererar sig mindre till själva statsregleringen än till
vad som ligger bakom. Herr jordbruksministern har begärt betydande
anslag för kolonisationens och egnahemsbildandets främjande.
Jag för min del vill säga — och jag är viss om att mina meningsfränder
äro av samma uppfattning — att vi hälsa detta med glädje
och äro fullt pa det klara med att, trots de mycket bekymmersamma
ekonomiska tiderna, här måste göras en verklig kraftansträngning,
i vad staten förmår, att hjälpa till att leda den arbestkraft,
som är därtill skickad och villig, att arbeta på jorden och bilda nya
jordbruk. Jag skall icke yttra mig om summans storlek; den får
bli en sak för utskottets blivande prövning. Vad jag däremot skulle
vilja hemställa om är, att, när nu en sådan kraftansträngning förberedes,
regeringen samt närmast jordbruksministern och justitieministern
taga under allvarligt övervägande, att den lägges på sådana
grunder ifråga om organisation och lagstiftning;, som verkligen
kunna bilda utgångspunkt för hållbara nya företag.
Vi ha under senaste tid fått en rad av förslag till ny jordlagstiftning,
komna mestadels från jordkommissionen men även från
andra håll. Det är med tillfredsställelse man märkt, att regeringen
icke ännu bundit sig för dessa förslag, möjligen med undantag
för det förslag angående »besittningsrätt», som enligt uppgifter i
gårdagens tidningar har remitterats till lagrådet. Det är kanske
ända icke för sent att även beträffande detta förslag göra en vördsam
hemställan, om icke herr jordbruksministern ville taga under
övervägande att först och främst beskära det på den alltför stora
byråkratiska omständlighet ifråga om kontroll på besittningstagare,
som utmärker förslaget, och vidare om han icke ville ha godheten att
också reflektera på att även en vän av besittningsrätten såsom ett
hjälpinstitut vid bildandet av egnahem bör ha klart för sig, att det
som egnahemsbyggare helst vilja ha, och som de böra få, ifall icke
alldeles särskilda skäl ligga emot, det är egna hem med äganderätt
Onsdogen den 17 januari, e. m.
25 Nr 4.
och icke med besittningsrätt. Jag hemställer alltså till jordbruksministern,
om han icke ville eventuellt tänka pa, att denna besittningsrätt
blir, i alla de upplåtelser där icke särskilda omständigheter
hindra, förenad med rätt för dem, som lägga ned sitt arbete på
de upplåtna lägenheterna, att lösa till sig dem såsom verklig egendom.
Vad jordkommissionens stora förslag rörande koncessionslagstiftning
för jordbesittning beträffar vill jag hoppas, att den tystnad,
som iakttages om detta lagförslag, betyder, att det är lagt å sido, och
jag skall därför icke trötta därmed. Så mycket angelägnare är det
emellertid, att regeringen verkligen går till fördomsfritt prövande
av kommissionens senast inkomna förslag »om bildande av nya jordbruk».
Det gäller framförallt herr Lindhagens yrkande på »social
expropriation» såsom grundval för hela denna nya nybyggesbildning.
Jag skall icke gå in i några detaljer, så mycket mindre som jag får
tillfälle att å ämbetets vägnar inom några dagar inlämna en framställning
såsom svar på Kungl. Maj:ts remiss av frågan. Jag skulle
emellertid vilja vädja till jordbruksministern, som ju är en praktiskt
erfaren man, om det icke vore skäl i att i en fråga av denna art
försöka gå fram med lämpor för att komma till något resultat, och
icke forcera den sociala expropriationen, förrän den verkligen visat
sig vara behövlig. Jag tror mig kunna försäkra herr statsrådet därom,
att i denna fråga om åtgärder för nya jordbruk finns en verklig
önskan att komma till ett resultat, att göra en kraftansträngning och
det inom skilda partier. Låt oss då hoppas, att den icke skall behöva
köra fast bara på den omständigheten, att man från visst håll
av dogmatiska skäl — jag säger detta rent ut — velat pressa fram en
ytterlighetsutväg såsom den viktigaste och grundläggande i hela förslaget.
Herr talman, jag skall icke gå längre, ehuruväl det kunde vara
åtskilligt annat att säga om budgeten och trontalet. Jag tillåter mig
att återkomma till den karakteristik, som jag ansett mig kunna göra
av regeringens arbetsprogram, nämligen såsom ett program för indragning
och återhållsamhet. I finansministerns intressanta principyttrande
rörande för flera huvudtitlar gemensamma utgifter förekommer
bland annat en passus, som framhåller den absoluta nödvändigheten
av besparingar, och som tillägger att »skola vi kunna genomföra»
— det gäller närmast inom statsförvaltningen -—• »denna
sparsamhet, får man förvisso finna sig i att nedsätta anspråken på
staten i åtskilliga avseenden». Denna sunda observation tror jag att
vi i närvarande tid ha skäl att tillämpa icke blott på det finansiella
området.
Det är icke endast rörande tillgången på penningmedel som vi
äro tvungna att nedsätta anspråken på staten. Vi äro under nuvarande
förhållanden med den övermättnad på statsingripande, som krigstiden
efterlämnat, verkligen så situerade, att vi få finna oss i att nedsätta
våra anspråk på statens ingripande också, när det gäller lagstiftning
och andra angelägenheter. Det är alldeles icke min mening
att här predika någon återgång till den tid, då man trodde, att sam
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4.
26
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av hällslivet skulle skota sig självt, om blott staten hölle ordning och
statsverks- rätt • iancjet. En sådan »nattväktareroll», för att begagna ett ord av
— “ Bismarck, kan den moderna staten icke finna sig i. Den masta föra
01 s'' en välfärdspolitik, som verkligen är besjälad av önskan att skydda
och stödja dem, som skydd och stöd behöva. Men det är dock så,
att särskilt just nu en begränsning även i denna välfärdslagstiftning
och en begränsning även av dylika åtgärder måste ske. Och jag
skulle vilja uttala den förhoppningen, att den begränsning, som även
i detta stycke präglar regeringens program till riksdagen, måtte vara
en begränsning icke blott för tillfället utan av mera varaktig art.
Man har länge tyckt sig finna, att denna regering, för övrigt till sin
egen heder, sannar det gamla ordet om huru olika förhållandena te
sig uppifrån mot nedifrån. Man tycker sig finna en verklig önskan
att anpassa sig efter verkligheten och efter de möjligheter, som samhällets
historiskt utvecklade liv erbjuder. Jag skulle önska, att denna
sunt realistiska politik, som jag redan i fjol tillät mig att utan något
syfte att vara oartig karakterisera såsom ganska borgerlig, måtte
på allvar slå igenom inom de kretsar, som leda hela det socialdemokratiska
partiet här i landet — icke blott inom riksdagen, utan också
utanför den. Det skulle alldeles bestämt vara till nytta för samarbetet
inom riksdagen eller åtminstone för möjligheterna till samarbete.
Och man kan, tror jag, ställa det anspråket på regeringen att
den förstår nödvändigheten att även i detta avseende vara en ledning
och en föresyn för sitt parti.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är icke min
avsikt att denna sena timme hålla något längre anförande, men jag
har icke kunnat uraktlåta att framföra några reflexioner.
Finansministerns redogörelse ger en pessimistisk bild av statens
ekonomiska ställning, men samma bild gör sig i ännu större utsträckning
gällande överallt i landet. Det råder en betydande arbetslöshet,
och enligt min uppfattning är den större i verkligheten än vad de officiella
rapporterna ge vid handen. Stora medborgargrupper: jordbrukarna,
kroppsarbetarna och de lägre tjänstemännen, ha det ekonomiskt
mycket trångt och besvärligt, och man måste inför de allmänna
dystra ekonomiska förhållandena fråga sig, varpå det hela kan
bero. Visserligen är depressionen en internationell företeelse, och vi
finna i alla länder samma förhållanden, men det finns åtminstone för
mig icke någon möjlighet att undgå den reflexionen, att den under
kristiden och tiden förut rådande spekulationen i väsentlig mån medverkat
till det nuvarande svåra ekonomiska läget.
I min provins råder det samma förhållanden som de, som herr
Engberg i dag pekade på beträffande Värmland. Vi hade för några
år sedan även i Dalarne en blomstrande enskild bank. Många av dem
som ägde en sparad slant köpte lotter i banken för sparpenningarna,
och man ansåg, att pengarna där voro väl bevarade. Banken kom
emellertid i spekulationshänder, dess kapital drogs till Stockholm,
och det uppstod samma jobberi med pengarna som i eu del andra
bankföretag, och följden blev, att de, som hade sin pengar placerade
Onsdagen den 17 januari, e. ra.
27 Nr 4.
i bankens lotter, b le vo så gott som ruinerade. Samma företeelse ha remiss av
vi ju även sett på andra ställen i vårt land. Även om det nu är så, statsverkssom
herr Lindman säger, att man i dessa tider icke bör kräva nya ProP°^mrnlagstiftningsåtgärder,
utan att vi böra lugna oss, så förefaller det mig ^orU->
ändå, som om det vore på hög tid att genom en restriktiv lagstiftning
på ett eller annat sätt försöka förhindra ett återupprepande av de erfarenheter,
som vi i detta avseende under den senaste tiden fått göra.
Vi ha sett, hur den ena banken efter den andra skapat emissionsbolag,
som köpt det ena järnbruket, gruvföretaget eller fabriken efter det
andra, jobbat ut aktierna på olika händer och överhuvudtaget lagt
ned kapital i spekulativt syfte utan att några egentliga nybyggnader
kommit till stånd, och att följden har blivit, att alltsammans stått på
huvudet och att många människor blivit ruinerade. Det är i väsentlig
män den ekonomiska spekulationens följder, som vi nu se
återspeglas i de svåra förhållandena i landet.
Jag vill vid detta tillfälle även påtala en av de företeelser, som
man under denna svåra depressionstid lägger märke till, nämligen den
allmänna lönenedpressningspolitiken. Det är ju riktigt, att lönerna
böra regleras^ i förhållande till levnadskostnadernas sänkning. Så
sker ju också med statstjänstemännens och de kommunala tjänstemännens
löner, och så bör även ske inom den privata industrien. Inom
industrien nedpressas emellertid stora arbetargrupper till en levnadsstandard,
som är så låg, att man måste stå ytterligt frågande hur det
är möjligt för arbetarna att draga sig fram med sina familjer. Jag
vet väl, att näringsföretagen i många fall ha en synnerligen svår
ekonomisk ställning, men det finns affärsföretag och industriella
företag, som icke ha det så ekonomiskt brydsamt ställt, som ha rätt
så god avsättning på sina varor, och som lämna ganska god utdelning
å sitt kapital, men som det oaktat följa med i lönenedpressningen
på samma sätt som alla andra och kanhända i många fall äh
kraftigare. En sådan politik kan för arbetsgivarna vara bra för dagen
och gå att genomföra då arbetarnas motståndskraft är bruten,
men visst^ och säkert är, att så snart det blir lättnad på arbetsmarknaden,
måste det ske en jämkning åt andra hållet, så att arbetarna
få drägliga existensförhållanden. Gorå sig arbetsgivarna icke frågan,
om det ur deras egen synpunkt kan vara klokt att bedriva en dylik;
i många fall hänsynslös lönenedpressningspolitik.
Jag vill även beröra en annan företeelse, som är förvånande.
Jag syftar på det förhållandet, att det efter 30 ä 40 års fackföreningsrörelse
fortfarande skall finnas arbetargrupper, som måste gå i
långvarig strejk för att tilltvinga sig en så elementär sak som att få
underhandlingar med arbetsgivarna om kollektivavtal. Så är emellertid
förhållandet med den norrländska skogsarbetarstrejken. Jag
har i tidningspressen noggrant försökt följa med strejkens utveckling.
Det har varit korrespondenter där uppe från borgerliga tidningar, t ex.
från Dagens Nyheter, men man har icke kunnat få något bestämt besked
om anledningen till att arbetsgivarna icke vilja medge underhandlingar.
De svara endast bestämt, att de icke vilja träda i underhandlingar
och icke vilja sluta något kollektivavtal. Nog är detta
Nr 4. 28
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
ändå förvånansvärt! Jag vill erinra om att i Bergslagen och i Värmland
hava skogsarbetarna sedan flera år tillbaka haft kollektivavtal
och underhandlingar, och, såvitt jag vet, försiggår skogsarbetet där
lika bra som i Norrland. Man tycker ändå, att man borde ha kommit
så långt, att möjligheten till underhandlingar icke skulle vara
utesluten, även om det är fråga om en nyorganiserad arbetargrupp.
Herr Lindman yttrade i sitt anförande i dag beträffande de besparingar,
som blivit gjorda å de anslag, som beviljats till arbetslöshetens
bekämpande, att det mera är arbetslöshetskommissionens än
regeringens förtjänst, att dessa besparingar uppstått. Ja, nog har
det uppstått besparingar, men jag kan dock icke låta bli att säga
några ord om den politik, som bedrivits av kommissionens majoritet.
Jag kan icke hjälpa att både jag och många med mig fråga sig om
icke kommissionen lagt alltför starka restriktioner på sin verksamhet.
När man vet, hurudant läget är ute i bygderna, när man vet,
hur arbetslösheten härjat i ett par års tid, när man vet, att hemmen
sakna mat, att bohaget i många fall måst säljas och att kläderna
tagit slut, kan man enligt mitt sätt att se icke komma ifrån, att det
inneburit en alltför restriktiv politik att avstänga hela arbetarkategorier
även om de icke kunna erhålla arbete och alla ungkarlar från
att annat än i mycket begränsad omfattning erhålla understöd. Herr
Lindman gav kommissionen det erkännandet, att den drivit sin verksamhet
på ett så lyckligt sätt, att besparingar uppstått, men jag kan
icke annat än uttala en farhåga för, att besparingssynpunkterna, gjort
sig starkare gällande än vad som varit till nytta för landet i dess
helhet.
Herr Eden har i sitt anförande kraftigt tryckt på att arbetslöshetskommissionen
snarast möjligt skall avvecklas och att de nuvarande
arbetslöshetsåtgärderna skola indragas så snart som möjligt.
Det är alldeles uppenbart, att när vi komma fram till sådana förhållanden,
att arbetslöshetsunderstöd icke i denna form nödvändigtvis
måste lämnas, är det icke heller någon från vårt håll, som kräver,
att sådana understöd skola lämnas. Man har här i dag emellertid
gått in för två olika linjer. Å ena sidan uppmanade herr Lindman
regeringen att icke vidtaga några åtgärder för genomförandet av arbetslöshetsförsäkringen
— jag vet för övrigt icke, om frågan ligger
så till, att den kan komma fram i år — d. v. s. han uppmanade regeringen
aft icke vidtaga åtgärder, som på ett mera permanent sätt
skulle skydda de ofrivilligt arbetslösa, och å andra sidan yrkar herr
Edén på att arbetslöshetskommissionen snart skall avvecklas. Man
måste då göra sig den frågan: Ha herrarna verkligen den uppfattningen,
att vi så snart skola ha övervunnit alla sviter av kriget och
av den depression, som följt efter kriget, och att vi så snart skola ha
övervunnit de svårgheter, som uppstått genom den uteblivna emigrationen
m. m., att vi redan vintern 1924/25 icke längre skola behöva
vidtaga några åtgärder emot arbetslösheten? Eörhölle det sig så, att
man hade uppmanat regeringen att komma med ett förslag till mera
permanenta åtgärder mot arbetslösheten, då skulle jag kunna förstå
den tankegången, att vi böra se till att arbetslöshetskommissionen
Onsdagen den 17 januari, e. m.
29 IVr 4.
avvecklas så snart som möjligt, men då man icke vill vara med om Vid remiss av
arbetslöshetsförsäkring, synes det mig, att klok förtänksamhet bjuder )s0ta*<ss“[^‘,!
regeringen att tillse, att kommissionen icke upphör med sin verksam- pro^°or^°. ''
het, förrän förhållandena i landet blivit sådana, att icke någon risk
ur befolkningens synpunkt uppstår genom kommissionens upphörande.
Jag måste ytterligare säga några ord om vad herr Lindman yttrade
om jordbruksministerns uraktlåtenhet att hjälpa jordbrukarna i
den svåra ekonomiska kris, som nu råder. Jag är fullt medveten om
att det råder en svår kris för jordbruket, och jag tror, att den uppfattningen
är allmän, och att man icke kan bestrida, att så är förhållandet.
Jag hörde med mycket stor spänning på vad herr Lindman
i den delen sade, och jag senterade livligt, att åtgärder böra
vidtagas för att hjälpa jordbrukarna, men när herr Lindman klandrade
jordbruksministern för att han ingenting åtgjort i denna fråga,
väntade jag, att herr Lindman också skulle anvisa de vägar och de medel,
som jordbruksministern skulle ha använt för att hjälpa jordbrukarna.
Herr Lindman nämnde emellertid ingenting om några sådana
medel, och det skulle verkligen vara intressant att få veta, om det
från det parti, som han representerar, kan pekas ut några vägar, som
i verklig mening bringa jordbruket hjälp. Jag förstår så val, att
herr Lindman skall komma och peka på tullförhöjningar, men det har
ju dock faktiskt varit så, att de spannmålstullar, vi haft, icke varit
till ett dugg nytta för dem, som odla säden, utan endast för kvarnägarna,
och det har från auktoritativt håll intygats, att det icke är
den vägen, man skall gå fram. Det skulle emellertid då vara intressant
att veta, vilka åtgärder jordbruksministern i höstas skulle ha
tillgripit för att hjälpa jordbrukarna. Det går naturligtvis lätt att
säga, att något bör göras, men man måste också kunna peka på, vad
jordbruksministern skulle hava gjort.
Men så var herr Lindman inne på en annan sak, och det rörde
frågan om framläggande av en radikal lagstiftning till åstadkommande
av mindre jordbruk. Jag vill icke närmare gå in på de olika
lagstiftningsförslag härom, som hava debatterats i tidningspressen.
Säkert är, att vi nog få debattera denna fråga, om icke i år så kommande
år. Men vad jag skulle vilja göra är att på det livligaste understryka
behovet av kraftiga åtgärder i berörda hänseende. Vilka
lagstiftningsåtgärder som äro mest behövliga kan jag nu icke yttra
mig om, men vad jag bestämt är övertygad om är, att det föreligger
trängande behov av att någonting göres. Jag är icke så optimistisk,
att jag tror, att man därmed kan lösa arbetslöshetsproblemet.
Det är nog alldeles säkert, att industriarbetarna i stor utsträckning
icke lämpa sig som kolonister, när det gäller jordbruk.. Men vi hava
på våra industriplatser och i städerna en hel del industriarbetare, som
äro komna från jordbruket och som längta tillbaka till jorden. Gå
ut till industriplatscrna och tala med arbetarna och hör, vad de säga!
Jag har hört, när det var fråga om ^styckning av kolonat, hur arbetare,
som längta till jorden, resonera, hur de fråga: när kunna vi
komma dit, och vilken väg skola vi gå för att få något med av dessa
Nr 4. 30
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vtstatsverks™ k.olonat? Det föreligger verkligen ett trängande behov av att någonpropositionen.
Dni? Söres för att leda ut en del av arbetslöshetsströmmen till jor(Forts.
) den. Ddi Ja§ måste vid detta tillfälle livligt framhålla behovet och
nödvändigheten av att verkligen kraftiga åtgärder vidtagas i denna
riktning. Men det får icke vara sådana åtgärder, som driva söderifrån
varande jordbruksarbetare upp till Lapplands obygder, utan
de böra hänvisas^ till mellersta och södra Sveriges ouppodlade marker,
där till småbruk lämplig jord bör tagas i anspråk. Gå och
fråga praktiska lantbrukare, så få ni höra, om icke allesammans föra
detta resonemang: det är oriktigt att driva folk upp till Norrland, så
länge man har jord och lämplig jord i södra och mellersta Sverige
att tillgå. Sedan blir det en annan fråga: huru åstadkomma detta?
Ja, därtill behövs det lagstiftningsåtgärder, och det behövs snart, och
det behövs sådana lagstiftningsåtgärder, som äro verkligt genomgripande.
I denna remissdebatt har regeringen icke klandrats så mycket,
men det har skett förut i tidningspressen. Det har från vissa håll
inom tidningspressen rent ut sagts ifrån, att regeringen icke kunde
sköta landets intressen till båtnad för land och folk. så att det vore
bäst att den funderade på att överlämna sina befattningar i andra
händer. Därom har man icke hört någonting i dag. Och den har
klandrats ifrån andra sidan och i någon mån även här i dag från herr
Kilbom för att den icke med tillräcklig kraft skulle hava tillvaratagit
arbetarnas intressen. Såvitt jag förstår är den nuvarande tiden
en så utomordentligt svår tid för innehavande av regeringsmakten,
att man måste säga sig, att det som blivit uträttat varit det mesta,
som från arbetaresynpunkt kunnat göras. Det är uppenbart, att misstag
kunna bli begångna, men jag är övertygad om, att Sveriges arbetareklass
icke ser på regeringen med samma ögon som herr Kilbom
gör. Och landstingsmannavalen i höstas visade tydligt, att trots det
att det socialdemokratiska partiets män sutto vid regeringsmakten,
vilket brukar vara farligt vid valen, gåvo ändå valmännen partiet sin
anslutning och sitt stöd. Och jag tror, att om man går ut till de
djupa leden, skall man finna, att även om det är så, att man icke
kan förstå alla åtgärder, och även om det är så, att det trycks och
trängs på många håll, så har man ändå kommit att bättre förstå de
utomordentliga svårigheter, som en minoritetsregering har, och vet
med sig, att regeringen gjort det bästa, som kan göras för att just
hjälpa och skydda de intressen, som ligga arbetarna om hjärtat.
Herr talman, jag har endast med detta velat framhålla några
synpunkter, som synts mig böra komma fram, och har intet yrkande
att framställa.
Herr Holmgren: Herr talman! Sedan jag i fjol senast var i
tillfälle att inför kammaren framlägga de bekymmer, som i vida
kretsar hysas i anledning av flottans tillstånd, hava förhållandena
blivit ytterligare försämrade i vad rör flottans materiel, och får
det fortsätta några år ännu på samma sätt som hittills, komma för
-
Onsdngcn den 17 januari, e. m.
31 Nr 4,
hållandena att antaga en rent av katastrofal natur. Det är därför av
högsta vikt att ett raskt ingrepp göres från statsmakternas sida.
Nu kunde ju de ärade ledamöterna i denna kammare med fog säga,
att det förefaller som om det vore ett helt annat ljud i min skälla
än i herr försvarsministerns väl skolade instrument. Skillnaden är
nog icke så stor. Jag vill obetingat ge honom rätt i det uttalandet
han hade i förmiddags, att de fartyg som vi hava i tjänst äro goda
fartyg och att de äro väl underhållna. Jag anser ett sådant uttalande
i all synnerhet vara på sin plats, när jag står i begrepp att
framlägga mina bekymmer med anledning av flottans sjunkande
stridsvärde. Vid samma tillfälle framhöll herr statsrådet, att flottans
övningar åtminstone på vissa punkter skulle hava bedrivits i
större omfattning till sjöss under år 1922 än vad fallet hade varit
under 1921. Jag vill icke bestrida de sakliga uppgifterna härom,
men jag tillåter mig att göra en liten kommentar därvid. Under
de senaste åren hava vi ju haft att genomkämpa en tid av arbetslöshet.
Det har medfört en ökad tillströmning av rekryter till flottan.
Ökat antal manskap kräver naturligtvis ökade övningar. Om
nu antalet övningsdagar till sjöss under år 1922 har varit större
än antalet övningsdagar under år 1921, så är ju därmed icke sagt,
att varje man under år 1922 har fått mera övning än varje man
under 1921. Vi hade ju ett väsentligt större antal man att öva
år 1922 än vad fallet var året dessförinnan.
Genom herr statsrådets anförande i förmiddags gick liksom
en underström jag må säga av vemod över alla de anmärkningar,
allt vad flottans myndigheter haft att andraga inför honom. Han
uttryckte det visserligen icke i ord, men jag fick det intrycket att
han hade den känslan, att man liksom riktade sig* ytterst emot hans
person. Jag behöver väl knappast framhålla, att den uppfattningen
saknar bakgrund i verkligheten. Flottans myndigheter hava i alla
tider varit vana att vända sig till sitt statsråd med sina erfarenheter,
sina anmärkningar, sina erinringar, och de hava sannerligen icke de
senaste åren varit skarpare i form än vad fallet dessförinnan varit.
Jag har för min del sedan 1887 tillhört flottan och varit i tillfälle
att taga del av flertalet rapporter i sådan riktning som under den
tiden hava inkommit.
Som belägg för min uppgift angående det sjunkande stridsvärdet
hos vår flotta vill jag anföra att under fjolåret upplades två
pansarbåtar, två torpedkryssare och två jagare, d. v, s. man kostar
icke längre på dem något underhåll. Det kräves alltså ett omfattande,
kostbart och tidsödande arbete för att åter försätta dessa fartyg
i stridbart skick. Vidare utrangerades under samma år en del
torpedbåtar, vedettbåtar och en undervattensbåt. För att icke nu
ge anledning till någon misstydning vill jag framhålla, att jag
icke framställer någon anmärkning mot herr statsrådet för hans åtgärder
inom dessa områden. De hava säkerligen varit betingade av
materielens ålder och grad av förslitning.
Men det finnes en annan punkt, på vilken jag icke kan intaga
samma ståndpunkt som herr försvarsministern, och det är, när jag
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 32
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
vid genomläsandet av årets statsverksproposition förgäves efterlyste
något anslag till byggande av krigsfartyg i ersättning i någon män
för den mängd som blivit försliten och kasserad.
Karlskrona varvs arbetare hava dragits upp under statliga myndigheters
hägn. De hava icke fostrats till att pa kortast möjliga
tid prestera mesta möjliga arbete, med bortseende från grundlighet,
utan till att leverera ett samvetsgrant och solitt arbete. Karlskrona
varvs arbetare hava i alla tider satt en heder i att leverera ett förstklassigt
arbete. Var och en som har varit i tillfälle att komma i
kontakt med deras prestationer måste säga sig, att maken till arbete
ser man inte ofta nu för tiden. Ett sådant precisionsarbete, så att
säga på varje punkt, är för flottan av ovärderlig betydelse. I farans
stund kan ett tillverkningsfel orsaka förlust av ett fartyg och därmed
bliva ödesdigert för hela vårt land. Jag tror att kammaren måste
ge mig rätt därntinnan, då jag säger, att det är ett riksintresse att
söka bevara denna präktiga arbetarstam samlad. Jag hade i går
tillfälle att taga del av ett meddelande från varvschefen i Karlskrona,
i vilket han framhåller att nu anbefallda arbeten kunna ge
sysselsättning i full omfattning åt varvets personal till instundande
höst — då måste avskedanden vidtagas. _
Försvarsrevisionens arbete är ju höljt i sekretessens slöja, men
det har i alla fall visat sig att pressen haft makt att kunna taga in
både ett och två rev i den duken, så att man kan skymta vad som
finnes bakom. För min del tror jag man kan säga, att revisionen
kommit till det resultatet, att vi behöva en flotta, att vi behöva ett
årligt anslag till förnyande av denna flottas materiel, och att i denna
flotta bör ingå jagare. Om allt går efter beräkning, skulle ju^ således
redan nästa års riksdag komma att fatta beslut om sådant årligt
anslag till upprätthållande av flottans materiel. Varför icke då
redan i år bevilja medel till påbörjande av en jagare, så att de konstruktiva
förberedelsearbetena, infordrande av anbud på materiel
m. m. oförtövat kunna igångsättas för jagaren och kölen sträckas
till denna jagare redan i höst, när vi eljest stå inför arbetsbrist på
varvet. Jag vill därmed icke ens förutsätta ökade utgifter för statsverket,
Om medel för detta ändamål beviljas i år, så skulle man ju
kunna tänka sig att under nästa år ett motsvarande belopp fråndrages
det som riksdagen nästa år ofrånkomligen måste komma att bevilja.
Jag är för min del övertygad om att vår i finansteknikens
mysterier så väl förfarne finansminister helt säkert skall kunna ur
budgetsteknisk synpunkt lösa detta problem. Det måste väl ändock
anses vara både riktigare och klokare att genom att nu lägga en jagare
på stapel i höst kunna bevara denna arbetarstam samlad i stället
för att vid samma tid släppa en del av dem, så att de sedermera
såsom arbetslösa måste sysselsättas med nödhjälpsarbete på vägar
eller nyodlingar, allt arbeten varom de icke äga någon kännedom,
och sedan, en kort tid därefter, måste till flottans varv skaffas nya
arbetare, som behöva många år innan de kunna vinna samma yrkesskicklighet
som deras företrädare för närvarande besitta. Av de
medel, som anslås till krigsfartygs byggande, utgå mellan 80 och
t
Onsdagen den 17 januari, e. m.
33 Xr 4.
90 % direkt i form av avlöningar och komma alltså arbetarna direkt Vid remiss av
till godo. statsverks
Låt
oss därför, mina lierrar, redan i år lägga en jagare
stapeln på Karlskrona varv, vi vinna därmed den fördelen att vi i nå- °r ''''
gon mån underhålla flottans stridsvärde, vi hålla vår arbetarstam
samlad och vi bereda arbete icke blott åt dessa flottans varvsarbetare
utan åt en stor del arbetare inom den enskilda industrien, och vi
föda dem på så vis under en för dem bra mycket mera tilltalande
form än genom nödhjälpsarbete.
Herr talman! Jag har även en annan liten randanmärkning att
göra ifråga om en åtgärd som även den hör under försvarsministerns
förvaltningsområde.. Vid fjolårets riksdag föreslogs motionsvis ett
anslag till det frivilliga skytteväsendet. Statsutskottet nedskar det
begärda beloppet. Riksdagen följde icke statsutskottets intentioner
utan beviljade en klumpsumma av 300,000 kronor till främjande
av det frivilliga skytteväsendet för tiden fr. o. m. den 1 januari
t. o. m. 30 juni 1923. Kungl. Maj:t har emellertid, när han disponerade
dessa medel, fördelat dem på hela kalenderåret 1923 istället
för på finansterminen den 1 januari—30 juni samma år. Att en
ämbetsman, som är väl förfaren i tolkning av skrivelser och författningar,
skulle kunna komma till det resultatet att riksdagsbeslutet
avsåge kalenderåret och icke finansåret må ju möjligen anses förklarligt,
men jag vill uttrycka min förvåning över att herr försvarsministern
har velat ge sin sanktion till en sådan tolkning. När riksdagen
anslagit medel till ändamål som beröra flera budgetterminer,
har väl riksdagen undantagslöst därvid fogat den anmärkningen:
»därav för det och det året så och så stort belopp». Att åt Kungl.
Maj:t överlämna avgörandet huru stor del av ett anvisat anslag
som skall gå till ena eller andra året, skulle för riksdagen omöjliggöra
att överblicka statsregleringen. Jag vågar påstå, att när riksdagen
i fjol beviljade 300,000 kronor till främjande av det frivilliga
skytteväsendet för tiden den 1 januari 1923—30 juni samma år, så *
har riksdagen helt visst icke avsett någon annan termin än den som
riksdagen har uttryckt. Riksdagen lägger väl i regel icke ut några
snaror för Kungl. Maj :t. Hade riksdagen avsett att dessa medel
skulle, vara disponibla även för det senare halvåret 1923, så hade
helt visst riksdagen klart och tydligt uttryckt denna sin mening och
därtill med all säkerhet preciserat det belopp som skulle utgå under
den senare budgetterminen. Under ärendets behandling i statsutskottet
framkom icke vid något tillfälle någon som helst tanke på
att medlen voro. avsedda för annan tid än för ifrågavarande budgettermin.
Jag.vill. därför intrycka den förmodan, att Kungl. Maj:ts
medeldisposition i detta fall har berott på ett missförstånd, som kommer
att vinna rättelse.
Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Jag begärde ordet endast för att svara på den sista
anmärkningen, som gjordes av herr Holmgren. Det är icke Kungl.
Andra hammarens protokoll 19S3. Nr 4. 3
Sr 4. 34
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.J
Maj :t, som har varit utsatt för något missförstånd, utan den ärade
senaste talaren. Saken förhåller sig nämligen på det sättet,^ att skytteförbundens
överstyrelse redan vid begäran om anslag på halvårsbudgeten
för 1 januari—30 juni 1923 hade ifrågasatt, att vissa större
belopp skulle beräknas efter helårsbehov. Detta gällde. bland annat
den stora posten för ammunition. Under behandlingen i statsutskottet,
där herr Holmgren hade tillfälle att följa förhandlingarna, hade
också resultatet blivit att utskottet i sitt betänkande vid flera poster
angivit, att de gällde för hela året. Under behandlingen här i andra
kammaren tillät jag mig att interpellera statsutskottets ledamöter,
huruvida man för de övriga posterna avsåg halvår eller helår. Detta
föranledde herr Jönsson i Revinge att föreslå en sådan ändring i utskottsmajoritetens
motivering, att den skulle uttrycka statsutskottets
avsikt att de föreslagna 656,000 kronorna avsågo hela året 1923.
Detta är vad som framgick av andra kammarens handläggning av
ärendet.
I första kammaren framhölls likaledes av statsutskottets ärade
ledamöter, att det belopp, som statsutskottet föreslagit, avsåg att vara
ett helårsanslag. Under debatten framförde emellertid herr Hellberg
i Karlstad sitt sedan bifallna förslag med den motiveringen,
att, då andra kammaren icke velat bifalla statsutskottets förslag,
förmodade han, att den enda framkomliga vägen vore att bevilja ett
mindre belopp, och därför föreslog han ungefär halva summan eller
300,000 kronor. Nu är det icke tänkbart, att herr Hellberg i Karlstad,
när han föreslog ett mindre belopp än statsutskottet ifrågasatt,
skulle avsett, att, genom att göra det till halvårsanslag, riksdagen på
en omväg ändock skulle bevilja det högre anslaget, utan man får
utgå ifrån att herr Hellberg i Karlstad har handlat under samma
förutsättning som den, under vilken för övrigt hela anslagsfrågan
blivit behandlad.
Nu står det icke i riksdagens skrivelse, så som herr Holmgren
uttryckte det, att det var för främjande av skytteväsendet under tiden
1 januari—30 juni 1923, som denna summa anslogs, utan där
står, att man på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 har anvisat
medel för främjande av denna verksamhet. På denna budget
finnes förutom anslaget till skytterörelsen en hel del andra anslag,
avsedda för hela året. Jag har efter riksdagens behandling av frågan
icke haft anledning att tolka riksdagens beslut på annat sätt än
såsom avseende hela året, och jag tror, att ett studium av riksdagens
handlingar skall ge mig fullkomligt rätt på den punkten.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag skall tillåta mig
vid denna remissdebatt tala något om Kungl. Maj:ts remisser. I
regeringsformens 10 § heter det, att ärendena skola beredas genom
nödiga upplysningar, som inhämtas ifrån vederbörande ämbetsverk.
Det synes mig, som skulle vi vara inne på den vägen, att denna bestämmelse
håller på att elimineras bort genom sättet för remisserna,
så att de bli mer och mer formsaker utan reell betydelse. Det är,
Onsdagen den 17 januari, e. m.
35 Nr 4.
också detta, en desorganisation av vår författning, som vi ju hava påtalat
på andra områden.
Jag skall ge några exempel på vad jag här åsyftar. Jag yttrar
mig icke här om herrar statsråds personliga avsikter eller motiv. Jag
har icke gåvan att rannsaka hjärtan och njurar, och jag tar för alldeles
givet, att det är ett brinnande reformintresse, som vållar brådskan.
Man har haft »nit om lagen men icke visligen». Men jag vill
dock, på samma gång som jag uttryckligen säger detta, erinra om,
att när det gäller ett statsrads ledamöter, så får man allt tillämpa
det gamla ordet om Caesars hustru, att »hon får icke ens misstänkas».
_ Statsrådet får icke ens utsätta sig för faran av att misstänkas
vilja förhindra en saklig granskning och kanske en därmed följande
besvärlig kritik.
Jag vill sålunda endast tala om de praktiska följder, som uppstå
av den nu införda praxis. Jag får naturligtvis svaret, att sådant
skett förut, även innan den nuvarande regeringen kommit till
styret. Det kan helt visst dragas fram exempel därpå. Men nu synes
det, att döma av erfarenheten ifrån olika departement, som hade
man börjat sätta i system detta sätt att remittera, som jag här ämnar
påtala.
Jag vill som belägg härför erinra om huru, när mellanhandssakkunniga
avlämnade sitt förslag om inrättande av prisreglerande
nämnder m. m., tiden för avgivande av yttrande däröver var så kort
tilltagen, att det väckte mycken förargelse på många håll. I Skåne,
där man kanske är litet skarpare i sitt sätt att behandla sådana frågor,
säde Hälsingborgs stadsfullmäktige och likaledes Malmöhus läns
landsting ifrån såsom en protest mot den korta tid, inom vilken yttrandena
blivit infordrade, att de icke ämnade avgiva något yttrande.
Om jag från jordbruksdepartementet övergår till socialdepartementet
så ha vi där ett exempel på samma sak, ett exempel, som är
bara några dagar gammalt och således alldeles färskt. Jag syftar
på det betänkande med förslag till lag angående offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till arbetslöshetskassor, som nyligen avgivits
och som man vanligen brukar kalla arbetslöshetsförsäkringsbetänkandet.
Det var i lördags, som detta betänkande kom från trycket, och
samtidigt sändes ^det ut på remiss. De myndigheter, som skola höras,
äro, så vitt jag fått riktiga uppgifter härom, socialstyrelsen, länsstyrelserna
och överstathallarämbetet, med förständigande för dessa att
i sin tur höra landstingens förvaltningsutskott, de offentliga arbetsförmedlingarna
och stadsfullmäktige i sådana städer, som icke deltaga
i landsting. Och för avgivande av yttrande över detta vidlyftiga
utlåtande, som åtföljes av ett flertal reservationer, och där så
många underlydande myndigheter skola höras, har man anslagit en
remisstid, som utgar den 17 februari i år. Det är uppenbart, att för
den, som ansvarsfullt vill granska förslaget, den tid, som sålunda är
anslagen, icke ens närmelsevis räcker till för avgivande av ett yttrande
i en ekonomiskt så betydelsefull fråga.
Jag vill också erinra om att våra _ämbetsverk fått detta arbete
med avgivande av yttrande över kommittébetänkandena som ett till
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Fort*.)
Nr 4. 36
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
skott till sin övriga icke ringa arbetsbörda. Det är särskilt de tjänstemän,
som stå i en högre ställning, som få detta ökade arbete^ lagt
på sig, och dessa tjänstemän hava genom de bestämmelser angående
deras arbete, som för icke länge sedan antogos, som bekant blivit betydligt
mera hindrade i sitt arbete, än vad fallet var under tidigare
förhållanden.
Ännu allvarligare ter sig för mig saken, om jag går över till
ecklesiastikdepartementet. Där vill jag fästa uppmärksamheten på
den s. k. skånska pastoratskommitténs betänkande, som avgavs i
somras. Den 19 maj blev detta betänkande remitterat för yttrande
till olika myndigheter. Kammarkollegium ålades därvid att senast
den 1 oktober 1922 vara inne med sitt utlåtande, och domkapitlet
skulle vara färdigt redan den 1 augusti. Det gäller här, mina herrar,
ett mycket omfattande betänkande, som har avseende på icke
mindre än 237 församlingar och 135 tjänstinnehavare. Det gäller
också 21 prosterier. vilka ha att infordra primäryttranden och därefter
inkomma med egna utlåtanden. Nu kan man ju invända, att
ett domkapitel skulle kunna avveckla sitt yttrande undan för undan,
allt eftersom infordrade yttranden komma in. Detta går emellertid
icke, ty yttrandena löpa så att säga in i varandra på det sättet, att
domkapitlet för att kunna avgiva sitt utlåtande måste ha en ingående
översikt över det hela. Nå, man sade ifrån i Lunds domkapitel,
ganska beskt för övrigt, såsom skåningar för sed hava. att det var
fullständigt omöjligt att medhinna remissen inom den bestämda tiden.
Detta domkapitlets uttalande remitterades till kammarkollegium.
För alla, som känna till förhållandena, är det bekant, att kammarkollegium
är ett mycket viktigt ämbetsverk, och dess ord tillmätes
också i vanliga fall en oerhörd vikt inom ecklesiastikdepartementet.
Nu säger detta kammarkollegium, att då en sorgfällig
granskning hos vederbörande myndigheter drager en ganska lång
tid, så hemställer kollegium, att den tid, inom vilket dess eget utlåtande
skall vara avgivet, måtte utsträckas till den 15 maj 1923.
Härpå svarar Kungl. Haj :t, att domkapitlet skall vara inne med sitt
yttrande senast den 1 oktober och kammarkollegium med sitt utlåtande,
alltså det slutliga, sammanfattande utlåtandet, senast den
1 januari i år. Huru gick det nu? Jo, det gick, som man kunde förutse.
Det var totalt omöjligt för kammarkollegium att bli färdigt
till 1 januari, och när jag nu senast efterhörde ärendet på registratorskontoret,
hade ännu ic]re något yttrande inkommit från domkapitlet.
Och sedan har man ändå kvar (förutom domkapitlet) länsstyrelsernas
yttranden _och kammarkollegii eget utlåtande.
Nu frågar jag med ett visst intresse, ett intresse.. som säkerligen
delas på andra håll, där denna fråga är aktuell: Hur lång
tid kommer kammarkollegium att få som yttersta tid för sitt utlåtandes
avgivande? Kollegium begärde anstånd till den 15 maj,
under förutsättning att av kollegium infordrade yttranden inkommit
till den 1 november, men ännu har icke ens domkapitlets utlåtande
inkommit. Jag begagnar tillfället att visa på de slutsatser
Onsdagen den 17 januari, e. m.
37 Nr 4.
man härav kan draga om huru viktigt det är, att man lämnar en remiss av
ordentlig tid för remisserna. Jag talar nu — låt mig genast ut- pr^oSmé».
tryckligen få förklara detta — jag talar nu om majoritetens förslag 1 (Forts.)
och kan icke alls yttra mig om de förslag reservanterna kommit med.
Jag ber emellertid få säga, att det är ett oerhört hårdhänt förslag,
som kommittén avgivit, ett förslag, som i det avseendet icke
haft sin motsvarighet i Sveriges land. Det föreslås, att landspastoraten
i Skåne skola minskas från 201 till 164 och befattningshavarnas
antal från 217 till 189. Detta är en starkare sammandragning,
än som skett på något annat håll. och detta i en trakt, där det i stort
sett råder traditionella förhållanden, som ha sina rötter så långt
tillbaka som i medeltiden. Man tilldelar dessa pastorat på Malmöhus
läns landsbygd en folkmängdssiffra. som endast överträffas
av de båda nordliga stiftens.
Jag vill vidare påpeka, att i förslaget förekommer avlysning
av gudstjänst varannan eller var tredje söndag i icke mindre än 112
kyrkor av 230, d. v. s. praktiskt taget i varannan kyrka. I Kristianstads
län är motsvarande siffra 17. Detta är ju ett enastående ingrepp
i församlingslivet, och det tyckes, som om församlingarna
borde haft rätt att grundligt ingå i prövning av ett förslag av så
vittomfattande art. Jag vill tillägga — och då förstå herrarna kanske
bättre stämningen i församlingarna •— att det också gäller att
avlysa gudstjänst under de stora högtidsdagarna.
Om kommitténs förslag genomfördes, skulle detta vidare innebära
icke blott en duplicering utan en triplicering och kvadruplicering
för prästerna på vederbörande orter. Men detta är ju helt enkelt
en fysisk omöjlighet annat än i något enstaka fall.
Jag vågar även påstå, att detta betänkande, som dock är avgivet
av mycket kvalificerat folk, synes mig stå i mycket stark motsättning
till riksdagens beslut av 1910. Jag har här en anteckning
om vad riksdagen yttrade i sin skrivelse det året, nr 147, och skall
citera vad riksdagen då sade. Prästlöneregleringskommittén hade i
sitt betänkande framhållit, att med de förändringar som äro nödvändiga,
församlingsvården borde vara så anordnad, att gudstjänstens
förrättande i överensstämmelse med ortens sed samt religionsundervisning,
skoluppsikt, enskild själavård, kyrklig bokföring och
kommunala ämbetsplikter kunde av prästerskapet nöjaktigt fullgöras.
Det var med anledning av de indragningar, som denna gamla
löneregleringskommitté, på vars utredning hela lagstiftningen
1910 vilar, föreslog, som detta yttrande, vilket återgives i riksdagens
skrivelser, hade gjorts. Det nu föreliggande förslaget har ytterligt
liten likhet därmed.
I samma riksdagsskrivelse säges vidare, »att riksdagen icke
funnit något att tillägga till de i det föregående återgivna uttalandena
i ämnet, vilkas innebörd riksdagen tillfullo gillar och velat ytterligare
undersöka». Efter ett sådant yttrande synes det mig,
att man skulle ha rätt att säga, att en sådan indragning, som den
jag nu omnämnt, tangerar, åtminstone bra nära, det olagliga. Jag
Nr 4. 38
Onsdagen den 17 januari, e. m.
VlaiatswrLaV fragar: Om hälften av kyrkorna i en del av landskapet skola stänpropositionen.
&as ^ör söndaglig gudstjänst, kan detta verkligen sägas vara att
(Forts.) taga nödig hänsyn till ortens sed? Man har jämväl fått in en ny
typ av pastorat, nämligen s. k. trekyrkopastorat, med en innehavare
för tre församlingar. Jag har icke kunnat finna, att vare sig Kungl.
Maj:t, riksdagen eller kyrkomötet givit sitt gillande av eller sitt
vitsord åt någonting dylikt.
Går jag sedan till de siffror, som framföras i kommitténs betänkande,
så äro de enligt min tanke helt visst missförstådda. Var
och en, som sysslat med löneregleringsarbete, kan genast se, hurusom
dessa siffror i sin ofullständighet och på grund av sin sammanställning
giva en, jag skulle vilja säga, alldeles befängd bild av läget,
en bild ägnad att förvilla och vilseleda. Jag skall icke förlänga
debatten med att giva mig in på dessa siffror, men är beredd
att giva skäl för denna min mening. Jag är för övrigt viss om att
man i vederbörande yttranden icke skall underlåta att framlägga
denna sak.
Vidare tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att man börjat
ingripa i de för 20 år bestämda löneregleringarna och även där
tydligt gått mot lagen. Man vill göra ändringar i fastställda löneregleringar,
där nära på halva tiden är tilländalupen! Alltsedan kommittén
tillsattes, sätter man, såvitt jag kunnat finna, på vakans alla
uppkomna ledigheter, så att ungefär V* av alla tjänster, även de, som
icke beröras av förslaget, blivit satta på vakans. Jag hoppas, att
den brådska, som nu gjort sig gällande, är en senkommen känsla av
att detta, som jag anser, olagliga förhållande, behöver snarast möjligt
förändras.
Till sist vill jag nu i detta sammanhang säga, att det är icke
riksdagen, mina herrar, som kommer att avgöra dessa saker, utan
det är Kungl. Maj:t, som skall tillämpa lagen, och då är det föga
lovande för fortsättningen, att kommitténs ordförande och drivande
kraft av Kungl. Maj :t förordnats att i egenskap av sakkunnig bereda
dessa ärenden inför Kungl. Maj :t. Huruvida han formellt blir
föredragande, är en sak, som jag icke kan yttra mig om. Kanske blir
han det ej, men i realiteten blir det ju så, som om han vore det, och
med bästa uppsåt och vilja från hans sida kan resultatet icke bli annat
än ensidigt i den riktning, vari han låst fast sig genom sitt betänkande.
Jag har, mina herrar, med detta velat visa, att det under vissa
förhållanden kan vara nödvändigt, att remisstiden tilltages så, att
icke det hela blir ett hafsverk, utan att vederbörande kommuners
självbestämmanderätt tillvaratages även på ett sådant område som
detta.
Kulmen i detta remissförfarande är emellertid icke nådd med
detta. Det som slår alla av den nuvarande regeringen hittills satta
rekord, det är det sätt, varpå man skött remissen av skolkommissionens
förslag, detta remarkabla, för att icke säga monstruösa politiska
skolförslag, som torde vara enastående i den svenska författningens
historia, och som tagits emot på ett enastående sätt av de pedagogiska
Onsdagen den 17 januari, e. m.
39 Nr 4.
sakkunniga på den högre undervisningens område. Detta betänkande Vid remiss av
omfattar över 1,700 sidor, och det finnes säkert lika många reservanter,
som det finnes medlemmar av kommissionen, om icke reservanterna
rent av äro fler. De uppgå nämligen till ett antal av 23
stycken, trots den noggranna persongallringen vid kommissionens tillsättande.
. .
Den 12 maj 1922 blev detta ärende remitterat till domkapitlen
och länsstyrelserna, som skulle lämna in yttranden före den 15 november,
vidare till skolöverstyrelsen, som skulle avgiva yttrande före
den 1 januari, och till underordnade myndigheter, som skulle avgiva
yttranden före den 1 oktober d. v. s. just da ferier och semestrar började,
skickade man detta förslag till dessa myndigheter över sommaren,
och dock är detta det mest revolutionerande skolförslag, som
någonsin framkommit i vårt land.
Detta väckte som bekant en stark opposition. Det var stadsförbundet,
som började. Och huru man upptog den, skulle jag vilja
giva ett litet exempel på. Det säges i en tidskrift, Tiden, att »den
sittande regeringen har resolut gäclcat börs- och bördsdyrkarnas förhoppningar
på en förhalningspolitik» genom dessa vidtagna åtgärder.
Det är skolkommissionens sekreterare, som tillåter sig dessa ord, och
jag vet icke, i vad mån regeringen eller herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet erkänner honom som sin adjutant. Min
personliga mening är, att herr statsrådet åtminstone icke har någon
översvallande förtjusning för det nya förslaget, som skulle gjort, att
herr statsrådet personligen genom remisserna skulle velat främja dess
framkomst, utan jag tror snarare, att herr statsrådet blivit ett oskyldigt
offer för mäktiga, visserligen icke dolda krafters spel. Emellertid
tycks trycket ha blivit för starkt, och så blev det utsatt ny
remisstid den 1 september. Skolöverstyrelsen skulle avgiva sitt yttrande
den 1 maj och övriga myndigheter den 1 mars.
Jag tillåter mig säga, att detta i verkligheten var en skenåtgärd
och ingenting annat. Varken i avseende på frågans ekonomiska eller
pedagogiska sida kan man såga, att denna åtgärd var tillfyllest. I
detta betänkande ställes i utsikt ännu en del. en ekonomisk. Skolkommissionen
har nämligen i sitt stora betänkande tagit mycket lätt
på de ekonomiska förhållandena. Det är nära pa som om skolkommissionen
känt sig smått generad och blygt stuckit in en antydan om
den ekonomiska synpunkten, då den säger sig »icke kunnat underlåta
att uppmärksamma de ekonomiska förhållanden, som härmed äga
samband». I detta stora betänkande, som, såsom jag nyss framhöll,
omfattar över 1,700 sidor, finnes det 12 berömda rader, som
handla om kommunernas ekonomi! Man säger, att det skall vara
mycket lätt för kommunerna att beräkna, vad det som föreslås skulle
komma att kosta dem. Därpå vill jag, som varit med om att ingående
deltaga i sådana beräkningar, svara, att det är helt enkelt
omöjligt att göra dessa beräkningar, ty de äro beroende på, huru
skolorna skola organiseras i varje stad, vilka skolformer, som skola
komma till användning, vilka läroverk, vilka flickläroverk det skall
bli och vilka typer de skola få. Vi behöva veta, huru det kom
-
Sr 4. 40
Onsdagen den 17 januari, e. m.
1 id remiss av mer att ställa sig med byggandet och övertagandet av privata lärovropositionen.
ver^ och yilka som skola brutalt slås ihjäl, och till dess vi få veta
(Forts) detta, kunna vi icke saga, huru kostnaderna komma att ställa sig.
Ja, detta gäller städerna, men förslaget berör också landsbygden,
det berör folkskolorna lika mjrcket som det berör de högre skolorna,
därför att den sexklassiga bottenskolan skall bliva enhetsskolans
underlag. För landsbygden äga särskilt länsstyrelserna att
bevaka landsbygdens intressen, pedagogiskt och ekonomiskt.
Nu säger kommissionen ordagrant: »Det bör icke ifrågakomma
att tilldela någon annan än den högst utvecklade folkskolan (A.)
ställningen av omedelbart underlag för läroverket.» Det står alltså
i_kommissionens betänkande uttryckligen: endast A.-skolan. Det
finnes, mina herrar, på landsbygden 15 procent av barnen, som gå
i A.-skolor! Detta fann kritiken vara rätt betänkligt. Efteråt har
man därför börjat lancera en annan uppfattning, än den kommissionen
haft, nämligen att även B 1-skolan skulle få utgöra enhetsskolans
underlag. Det blir då inalles 35 procent av barnen i dessa båda skolformer,
d. v. s. för 65 till 85 procent av landsbygdens barn är skolan
icke rustad att övertaga rollen av bottenskola för våra högre skolor.
Hela förslaget skulle i så fall uppenbarligen hänga i luften, för såvitt
det icke förutsättes en utveckling av skolväsendet på landsbygden,
så att det kan fylla denna uppgift. Och därvidlag heter det
(nu citerar jag återigen skolkommissionens betänkande): »Helt visst
är man berättigad att förvänta, att skolans utveckling skall i ökat
tempo fortsättas.» I vilket tempo detta skall ske, hoppas jag, att
det nya ekonomiska betänkandet kommer att tydligt utvisa. Jag vet
icke, huru hastigt denna utveckling skall framdrivas, men hur det
än blir ganska säkert kommer det att kosta pengar, mycket pengar.
Om vi nu icke låta trösta oss av den lika originella som dråpliga
ekonomiska politik, som av herr Engberg i dag förordats, nämligen
att de drj^ga skatterna skulle vara ägnade att hjälpa till att övervinna
svårigheterna för de enskilda, när den ekonomiska katastrofen
kommer. Emellertid stå länsstyrelserna utan underlag, när det gäller
dessa beräkningar. De veta icke, vad det gäller, och vi veta det
icke heller.
Nu har i den stad, jag har äran representera, avgivits yttranden
av folkskolestyrelsen, av drätselkammaren, av stadsfullmäktige och
alla privata skolstyrelser, och det är för resten likadant i hela landet.
Vika yttrat oss, mina herrar, över det väntade innehållet i detta
betänkande, som vi ännu icke fått, som ännu icke är tryckt och utdelat
och rörande vilket man i departementet före den förnyade remissen
hade fått det meddelandet från skolkommissionen, att det icke
var att förvänta, innan dessa yttranden skulle avgivas. Detta kallas
enligt mitt sätt att se saken att försöka tvinga folk att köpa grisen
i säcken!
Och komma siffrorna till sist fram, så tror jag, att man kommer
att erkänna, att de kräva en ordentlig omprövning. Jag styrkes
i denna uppfattning, när jag tänker på, huru lättsinnigt man hittills
i kommissionen har handskats med siffror och statistik, vilket
Onsdagen den 17 januari, e. m.
41 Nr 4.
blivit på ett så förträffligt sätt av en författare, professor Jakobson
i tidskriften Tiden framhållet, vilken till full evidens visar opålitligheten
av dessa siffror.
Vi behöva sannerligen tid att granska detta betänkande, när det
kommer!
Eftersom jag nämnde tidskriften Tiden, så kanske jag får —
utan att jag därmed tror mig kunna avväpna mina motståndare —
peka på, huru novemberhäftet av denna socialdemokratiska och av
socialdemokratiska partiet utgivna tidskrift innehåller en allvarlig
kritik av eljest nära vänner till detta förslag. Det är sålunda icke
bara vi, som ju fått skylta med namnet »ljusets fiender» — jag
vill hjälpa herrarna på den sidan och fortsätta terminologien — »folkskolefiender»,
»sådana, som vilja hålla folket i okunnighet för att
kunna förtrycka det», »reaktionärer», »folkskolerekationärer», o. s. v.
— det är icke bara vi, som kritiserat. — Det riktigt gladde mig
och jag kände det nästan hemtrevligt, då herr Engberg med av indignationen
och rörelse vibrerande stämma manade fram det gamla
kära spöket: reaktionen, som måste slås ned! Det är ju först detta,
som ger debatten här den rätta animerade stämningen!
Nu hör jag till dem, som anse skapandet av en stark regering
vara ett av framtidens störa — ännu icke lösta — spörsmål. Men
det sätt att regera, som jag nu påtalat, markerar icke styrka utan
svaghet! Det är, som förnumme vi i denna regeringsbrådska ett eko,
hört över hela landet, av det gamla ordstävet: »mycket ogjort — litet
olevat». Ett sådant tillvägagångssätt främjar icke auktoriteten. Och
huru het ett partis åstundan än må vara att se sina skötebarn komma
fram i världen, så måste dessa tåla vid, att man ser på dem och
att man försöker hyfsa till dem en smula, om de komma illa förberedda
och dåligt utrustade — annars försäkrar jag herrarna, att
de bliva också sina egnas sorgebarn!
Jordkomissionens ordförande hade för ett par dagar sedan ett
yttrande, som allmänt återgivits i pressen utan att det på något
sätt blivit dementerat. — Han uttryckte därvid sin stora ledsnad
över att jordkommissionens betänkande, hans barn, blivit så omilt
behandlat av vederbörande ämbetsverk, och han gav i respektingivande
uppriktighet tillkänna, att han ämnade väcka en motion om
ändring i grundlagen beträffande dessa remisser till ämbetsverken
för att förebygga sådant för framtiden. Ja, får denna regeringsbrådskans
praxis utveckla sig i frihet, då, mina herrar, behöves det
icke någon sådan motion. Då komma vi ändå i verkligheten ganska
snart dit han vill.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr Hage: Herr talman! Vid föregående års riksdag framställdes
av min partivän Fabian Månsson en interpellation i jordfrågan,
föranledd av den stora arbetslöshet, som delvis ännu fortfar.
Vid detta tillfälle kunde man konstatera en mycket stark stämning
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 42
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av för, såvitt man kunde finna, radikala åtgärder i denna fråga. För
statsverks- mjn tycker jag, att här har under den tid, som gått sedan dess,
pr°/p^r™™n'' inträffat så mycket på jordfrågans område. Jag behöver endast
ors'' nämna det mycket omdebatterade Ålglösa-fatlet och andra fall. Det
har, som sagt, inträffat så mycket, att den frågan borde ha kunnat
hållas vid liv och borde ha kunnat komma fram på annat sätt, än
som skett i denna debatt.
Emellertid tror jag, att man har en känsla av, när man nu hört
en del talare här yttra sig och så där mera i förbigående snudda
vid jordfrågan, att entusiasmen för att vilja göra någonting icke är
så stor nu, som man ku»de konstatera föregående riksdag. Här ha
särskilt ifrån en del representanter, herrar Johansson i Kälkebo,
Edén och Lindman, förts fram synpunkter, som göra, att man har
intryck av, att här kommer att bli ett mycket starkt motstånd mot
förslag i jordfrågan, som gå det allra minsta emot den absoluta äganderätten.
Särskilt herr Lindman sade i sitt anförande, vari han
snuddade vid nästan allt mellan himmel och jord, att det förslag
till social expropriationslag, som nu framförts av jordkommissionen,
har sin upprinnelse i socialdemokratiska programpunkter. Jag anser
för min del, att det yttrandet icke bör få stå oemotsagt här i kammaren.
Ett sådant förslag som det ifrågavarande bör icke mötas
redan i portgången på det sätt, att det påstämplas en fullständigt
oriktig ursprungsbeteckning för att bli misstänkliggjort och redan
från början få opinionsvinden emot sig, så att det slås ned. Jag tror
tvärtom, att man har anledning säga, att de verkliga förhållandena
ute i världen äro sådana, att detta förslag om rätt till social expropriation
är gjord under vissa förhållanden, är, kan man säga, på sätt
och vis ett borgerligt förslag. Den lagstiftning på området, som tillkommit
i utlandet, och som bildar bakgrunden till vårt förslag, har
genomförts, delvis naturligtvis under socialdemokratisk medverkan,
men i vissa fall och i största antalet fall under medverkan av agrarelement,
element, som stå herr Johansson i Kälkebo nära, eller borgerliga
män bland de jordbrukande klasserna. Vi behöva blott tänka
på Finland, där man infört lex Kallio med hjälp av agrarerna, en
lag, som går ut på att expropriation får äga rum under vissa förhållanden.
Vi behöva bara gå till Tyskland, där det skapats en rätt
vittgående expropriationslagstiftning för tillgodoseende av behovet av
små jordbruk. I Österrike har man också infört expropriation i
samma syfte. I det vita Ungern, där det icke råder någon radikal
politik, har man genomfört en lagstiftning, som syftar till att åstadkomma
en jämnare jordfördelning genom expropriation. I Tjeckoslovakien
har framlagts förslag om rätt att stycka jordagods. I
Polen möta vi samma förhållande, likaså i Litauen, Estland, Lettland
m. fl. länder. Vad slutligen beträffar Danmark, har man framfört
ett förslag, som går ut på införande av rätt till expropriation
i sådana fall, där man icke kan komma fram på frivillighetens väg
för att åstadkomma mindre jordbruk och skaffa jord åt folket.
Jag tror alltså, att man mycket bestämt kan göra det påståendet,
att om vi skulle gå in på den där lagstiftningen, komme vi
Onsdagen den 17 januari, e. m.
43 Nr 4.
att befinna oss i mycket gott borgerligt sällskap ute i världen. Det Vid remiss av
är icke ett sådant förslag, som man utan vidare kan påstämpla en ^°*®^*f*
socialistisk etikett eller beteckna som en socialistisk utopi. Nej, ,1,orts ^
tvärtom är det en lagstiftning, som ute i världen genomförts av parlament
med borgerlig majoritet och framlagts av borgerliga regeringar.
Ehuru man kan konstatera, att en sådan uppfattning om rätt
till expropriation genomgående gör sig gällande i utländska stater,
och ehuru man under kristiden och senast föregående riksdag visade
en viss förståelse för att man kanske även i vårt land måste gå in
för liknande åtgärder, ser det nu verkligen ut, som om när man
börjat komma en liten smula över kristiden och dess tryck — man
har en känsla av detta under denna remissdebatt — principen om
den oinskränkta äganderätten återigen skulle vinna allmän anslutning
från de borgerliga partiernas sida, en princip, som ju innebär, att
man icke ens behöver taga hänsyn till om allmänt väl fordrar, att
man inskränker på äganderätten.
Vi se det exempelvis på ett annat område, som jag under de
senaste åren brukat beröra i remissdebatten, nämligen hyresregleringslagstiftningen.
Där kan man se, att uppfattningen om den oinskränkta
äganderätten börjat göra sig bredare under den senaste
tiden. Vi sågo det vid föregående riksdag, då första kammaren
med en rösts majoritet avslog förslaget om hyresregleringslagens förlängning.
Vid detta tillfälle gjordes gällande, att resultatet skulle
bli större bostadsbyggande, varigenom bostadsbristen skulle avhjälpas,
så att vi icke hade något behov av en hyresregleringslagstiftning,
när vi komma fram till den 1 oktober 1923. Man kan mycket
bestämt påstå, att den beräkningen, att upphävandet av hyresregleringslagen
skulle stimulera till ett mycket intensivt bostadsbyggande
och att det skulle uppstå en mycket god bostadstillgång, visat sig
fullständigt oriktig. Tvärtom kan man konstatera genom uppgifter
från Stockholm, Göteborg och en hel massa andra större städer, att
det råder bostadsbrist, och den 1 oktober 1923 motser man ställningen
med mycket stora bekymmer. Man vet icke, hur det skall ordnas
för de bostadslösa, och man befarar höjning av hyrorna. Då det
finns en massa folk, som vill ha bostäder, och tillgången därpå är
liten, finns det möjlighet för värdarna att genomdriva höjning av
hyrorna, så snart lagen upphäves. Detta är fallet särskilt med de
mindre bostäderna. En massa människor ha ju kommit i sämre
ställning och vilja därför flytta från större lägenheter till mindre.
Därigenom uppkommer stark efterfrågan på dessa mindre bostäder,
vilket resulterar i hyresökningar, som äro särskilt beklagliga, därför
att de i största utsträckning träffa småfolk och arbetslösa. Som vi
veta, ha massor av arbetare både vid statsföretag och vid enskilda
företag fått sina löner minskade, och de ha redan nu svårt att komma
ut med hyran och nu föreslås dessutom ytterligare minskning av
dyrtidstillägget för statstjänarna.
Jag skulle därför nu liksom vid föregående tillfällen vilja
säga, att man från regeringens sida bort söka komma fram med ett
Nr 4.
44
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
förslag, åtminstone i modererad form, om fortsatt tillämpning av
hyresregleringslagen. Jag vet, att detta är förenat med vissa tekniska
svårigheter, men jag vet också, att de flesta länder fortfarande
ha kvar sina hyresregleringslagar. I ett så reaktionärt land
som Finland existerar ett slags lagstiftning i sådan riktning enligt
beslut, som fattats av riksdagen. Danmark har också kvar sin
hyresregleringslag, och detta är även fallet med en stor del andra
länder. Men i Sverige, som ju så ofta och starkt framhålles som
ett socialt föregångsland, där har man redan börjat avveckla denna
synnerligen betydelsefulla sociala lagstiftning.
Nu är det visserligen sant, att man från regeringens sida tänker
lägga fram en lag för att möta de följder, som uppstå vid
hyresregleringslagens avveckling. Skulle emellertid detta förslag
få sådan utformning, som socialstyrelsen givit åt detsamma, vågar
jag påstå, att det icke kommer att få synnerligen stor betydelse.
I detta sammanhang ber jag få uttrycka mitt beklagande över
att socialstyrelsen ensam fått taga hand om utarbetandet av förslaget.
Det gäller här en så stor fråga, att mycket starka skäl tala
för att det borde ha tillsatts en sakkunnig beredning eller kommitté.
Ja det låter ju visserligen förskräckligt att här tala om
kommittéer, men det kan ju vara fördelaktigare ibland för småfolket
att ha sådana. På detta sätt skulle i det här fallet andra
synpunkter än de, som äro tillfinnandes hos socialstyrelsen, kommit
fram vid lagförslagets behandling. Nu har man emellertid
gått tillväga så, att sedan socialstyrelsen lagt fram sitt förslag,
ha en del personer fått yttra sig häröver. Men de ha icke varit
med vid själva utformningen av förslaget. Därför torde det bliva
svårt att genom motioner i riksdagen framföra sina avvikande synpunkter.
Jag skulle vilja sluta denna del av mitt anförande med det
uttalandet, att den stora mängden av hyresgäster, som ju utgör
en mycket stor del av befolkningen i storstäderna och i samhällen
med sammanträngd befolkning, väntat sig effektivare åtgärder,
än vad det förslag innebär, som nu synbarligen kommer fram från
regeringens sida.
Detta är några av de synpunkter jag velat i största korthet
framlägga med anledning av trontalet och budgeten och för övrigt
med anledning av den diskussion, som här förevarit i dag.
Innan jag slutar, skulle jag även vilja föra fram en sak, som
särskilt rör mina bygder. Det är det förhållandet jag tänkte påvisa,
att man icke för banbyggnaderna i nordligaste Sverige framfört
några anslagskrav. Det är givet, att man kan vacka motioner
om den saken, det ha vi gjort de föregående åren, och så kommer
alldeles säkert att ske i år också. Men jag vill säga, att när
det verkligen kan konstateras, att dessa banbyggnadsfrågor, som
ha en oerhörd betydelse för våra nordliga trakter, år för år skjutas
undan, blir oron och missbelåtenheten stor bland oss representanter,
som icke ha vårt på det torra, liksom en del andra, vilka
45 Kr 4.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
fått statsbanor i sin hemtrakt, ja, den blir så stor, att vi lia an- Vi^^av
ledning att icke blott föra fram dessa frågor i motioner och debat- proportion™.
ter i samband därmed utan även i denna remissdebatt. Det var (Forts.)
dock så, att man i år trodde, att det för en av de planerade järnvägarna,
nämligen Jörn—Gubblijaure, skulle begäras anslag. Både
järnvägsstyrelsen och kommunikationsministern ha uttalat sina stora
sympatier för att den järnvägen borde byggas. Men till slut
har det icke blivit annat än ett löfte, att man eventuellt får påbörja
banan med aTbetslöshetsmedel. Emellertid veta vi från föregående
år, att ett uttalande härom från riksdagens sida icke resulterat i
så mycket, som man väntat och trött. Jag vill framhålla det beklagliga
i att, sedan riksdagen en gång gjort ett principuttalande
i ämnet, ändå ingenting blir åtgjort. Det måste alstra oro och
missbelåtenhet, och statsmakternas auktoritet rubbas i någon mån,
när man vet, att det föreligger så bestämda förklaringar på denna
punkt.
Jag skulle alltså vilja sluta med att såga, att man i trakterna
där uppe förväntar, att riksdag och regering nu fortast möjligt
vidtaga åtgärder för att icke fullständigt avbryta banbyggandet,
där det påbörjats. Det är ju alldeles givet, att det föreligger ett
verkligt behov av järnvägar i de bygder, varom jag här talat.
Man kan bestämt säga, att utvecklingen fullständigt stagnerar, om
icke någonting göres för lösande av kommunikationsspörsmålen i
övre Norrland. Från sådana utgångspunkter skulle jag alltså^ vilja
rikta en maning till regering och riksdag att, om det icke går på
annat sätt, åtminstone genom beviljande av arbetslöshetsmedel vidtaga
åtgärder i ifrågavarande syfte.
Herr Fjellman: Herr talman! Redan i trontalet fingo vi höra,
att det nu för värnpliktsutbildningen rådande provisoriet skulle utsträckas
även under år 1924. En kungl. proposition i detta syfte har
sedermera till riksdagens kamrar inlämnats. Med erfarenhet om herr
försvarsministerns föregående verksamhet för vårt försvarsväsende
och med anledning av att försvarsrevisionen icke blivit färdig med
sitt arbete, så att förslag till ny härordning kunnat avlämnas till nu
pågående riksdag, var heller icke annat att vänta. Jag vill dock
med några ord söka påvisa, i vilket läge vår armé för närvarande
råkat. Jag har i 27 år varit soldat och av dem i 24 år gjort trupptjänst,
och med anledning därav kunna ju mina åsikter i denna fråga
kanske ha en viss betydelse.
Det nu gällande provisoriet för värnpliktsutbildningen omfattar
årsklasserna 1920, 1921 och 1922. Den närmast föregående årsklassens
— 1921 ■— övningstid blev även beskuren. Det torde, som
jag nyss framhållit, vara ganska klart, att även de värnpliktiga,
som skola inskrivas till våren, 1923 års klass, komma att råka under
detta provisorium, vilket även antagligen kommer att tillämpas på
1924 års klass. Man torde sålunda kunna räkna med, att detta provisorium
kommer att gälla ända till och med år 1924. Det blir med
all säkerhet omkring sju årsklasser värnpliktiga, som få undergå
Nr 4. 46
Onsdagen den 17 januari, e. in.
VtZ:ZaV !lenna. otillräckliga utbildning. Det är en siffra, som väsentligen
''propositionen, överstiger den, vilken förutsattes i riksdagens skrivelse den 2 ok to(Forts.
) bor 1919- I sagda skrivelse, vari riksdagen biträdde Kungl. Maj :ts
förslag om minskning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga av
1919 års klass, uttalar riksdagen den förmodan, att ävenledes årsklassen
1920 kommer att erhålla förminskad utbildning. Innan vi
nadde fram till ett definitivt beslut i försvarsfrågan, ansåg man
nämligen, att ett provisorium var absolut nödvändigt, och att detta
skulle räcka i två år. Nu har det varat i sex år, och man kan skönja
sju årsklasser som komma att undergå otillräcklig utbildning.
De värnpliktiga jag här talat om och som tillhöra dessa årsklasser,
fylla i avseende på utbildning icke de krav, som ställas
på dem. De äro icke i stånd att vid mobilisering bilda stridsdugliga
truppförband. Först efter en ytterligare tids övning kunna de erhålla
de kvalifikationer, som äro nödvändiga härför. Under världskriget
överfördes från Amerika till Frankrike trupper, vilka voro otillräckligt
övade. De sattes emellertid icke in i stridslinjen, trots att de
väl där behövdes, utan man måste först bedriva förnyad utbildning
med dem bakom fronten. Denna utbildning bedrevs under det hårda
tryck, som medvetandet om situationens allvar alstrade. De försök,
som tidigare gjorts under kriget att föra mindre utbildade trupper
fram i stridslinjen, slutade man hastigt upp med, då man ansåg det
omänskligt att fortsätta med detta fruktansvärda människooffer.
År 1924 består sålunda vår fältarmé, beväringens första uppbåd,
till sin yngre och största del av värnpliktiga, som icke kunna
ingå i fälthären och som icke fylla de krav man kan sätta på en
stridsduglig soldat.
I slutet av förra året, det var i november månad, tror jag,
överraskades man av ett kungligt brev, vilket bestämde, att den fasta
kadern skulle minskas vid infanteriet till 75 och vid övriga vapenslag
till 80 % av den styrka, som riksdagen hade fastställt. Jag
vill icke inlåta mig på grundlagsenligheten av denna åtgärd, men
jag vill ändå fråga kammaren, huruvida detta förfaringssätt står i
överensstämmelse med det uttalande, som försvarsrevisionen gjort
i sitt betänkande nr 2 a sid. 19. Där står, att i samma mån övningstiden
för de värnpliktiga minskas, i samma mån framstår givet angelägenheten
av att de fast anställda underbefäls- och manskapskaderna
hållas fulltaliga. Den tillströmning av rekryter, som skett de
senaste månaderna och som bildat eu motvikt mot de olägenheter
jag papekat, synas snarare pa visst hall vara av ondo. Det är visserligen
sant, att man sedan flera år tillbaka minskat på avlöningsanslagen
med en viss procent, men detta beror på de uppståndna vakanserna.
Emellertid är det icke nog med att en begränsning av den fastapersonalen,
den fasta kadern ägt rum, utan i statsverkspropositionen
antydes dessutom under fjärde huvudtiteln på sidan 46, att en reducering
av officers- och underofficersbeställningarna varit påtänkt,
fastän därmed skulle anstå, till dess försvarsrevisionens betänkande
avgivits. Läget i världen synes val dock vara sådant, att man bör
Onsdagen den 17 januari, e. m.
47 Jir 4.
avvakta försvarsfrågans behandling i dess helhet, innan man börjar
göra attacker av sådan art, som nu påpekats, mot hela vår försvarsorganisation.
Genom dessa båda sista åtgärder har herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet skjutit svåra grundskott i vår försvarsorganisation,
i vår härordnings stomme, i de befälskadrar, som bildades
genom 1901 och 1914 års härordningar. Därigenom har han
skadat ryggraden på armén, och vi veta, därest den blir skadad, vad
som sedermera kan hända. Det har från flera militära myndigheter
under de senaste åren åtskilliga gånger påpekats nödvändigheten av
att vår armé utrustas med de tekniska hjälpmedel, som äro oundgängligen
nödvändiga för att föra ett modernt krig. Dessa äskanden ha
emellertid föga beaktats. Jag vill icke inlåta mig på, om det endast
varit av statsfinansiella skäl, som detta uraktlåtits. Jag vill endast
hålla mig till fakta, och det är, att vi i närvarande stund ha en armé,
som saknar tillräcklig utbildning att gå i fält, vars befälspersonal
minskas och vars utrustning icke fyller de krav, som det nutida
kriget och krigföringen ställa på densamma. Under den tid, som
nuvarande statsrådet och chefen för försvarsdepartementet haft vården
om Svea rikes armé sig anförtrodd, har densamma övergått till
att bliva ett slags lyxvapen, som är dyrt att underhålla och som
föga fyller sin uppgift.
Herr Starbiick: Herr talman! Man känner sig ju knappast i
någon vidare munter form, när man sent omsider inför denna föga
fullsatta salong skall ta till orda i ett par frågor, som ligga en
ganska varmt om hjärtat. Det finns ju en tröst i bedrövelsen, och det
är, att situationen icke lockar till några längre utvikelser från ämnena.
Detta ha ju dock statsråden med sina utomordentliga rättigheter
att gripa in i talarnas rad begagnat sig ganska ordentligt av
förut, och det må vara dem väl unnat, men det hade varit trevligare,
om de hade tagit litet kortare tid i anspråk härför.
Emellertid, herr talman, skall jag be att i korthet få beröra
ett par utrikespolitiska spörsmål.
Det hände under förra riksdagen, att till konstitutionsutskottet
remitterades en kungl. proposition angående vissa förändringar i
bestämmelserna för Nationernas förbund. Jill utskottets grundlagsenligt
avgivna utlåtande fogades av dess ordförande, herr Clason, en
reservation, där han framhöll, att »i fråga åter om förslagets innehåll
skulle utskottet ansett det önskvärt, att den kungl. propositionen
varit åtföljd av en mera ingående redogörelse för de genom förslaget
nytillkomna specialbestämmelsernas innebörd i förhållande till
aktens ursprungliga bestämmelser ävensom för den ställning till dessa
speciella ändringar, som dels rörande varje särskild punkt intagits
i Geneve av därvarande svenska delegerade, dels även i övrigt företrätts
av de personer i vårt land, som ha statsmakternas förtroende
att närmast deltaga i bedömandet av de utrikespolitiska spörsmålen».
Det förefaller mig ganska tydligt, att de sista raderna åsyfta sådana
ärendens behandling i utrikesnämnden. När utrikesnämnden
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4.
Vid remiss av
slxUsverksjtr
opositionen.
(Forts.)
48 Onsdagen den 17 januari, e. m.
tillsattes, så var det ju enligt vad som står att läsa i riksdagsförhandlingarna,
för att öka riksdagens inflytande på utrikespolitiska
frågor. Jag får uppriktigt säga, att för min enskilda del, så förstår
jag icke, att detta skett på annat sätt än därigenom, att ett
hemligt utskott, som höll på att bli permanent, utbytts mot något, som
kallas för utrikesnämnden. Men när ett av riksdagens ständiga utskott
av utskotts vanliga natur grundlagsenlig! skall behandla utrikespolitiska
frågor, såsom t. ex. ärenden, som beröra vårt förhållande
till nationernas förbund, så kan angående dessa ärenden åtskilligt
ha inträffat inom utrikesnämnden, som utan tvivel för konstitutionsutskottets
handläggning av frågorna skulle vara av det allra
största värde att känna.
Om man har den uppfattning, som jag härvidlag har, att det
är bestämt en lucka här i lagstiftningen, som borde fyllas, ett missförhållande,
som borde avhjälpas, så kan man svara: ja, det kan
herr Starbäck, som är medlem av konstitutionsutskottet, försöka
ordna om genom att få konstitutionsutskottet att motionera. Det
är riktigt anmärkt; kanhända jag kommer att göra ett försök, om
så skulle behövas. Men nu är det ju möjligt, att jag icke har rätt
i vad jag kommer att säga; men det förefaller mig, som om det
icke vore_ alldeles omöjligt, att denna fråga skulle kunna ordnas på
ett lämpligt och tillfredsställande sätt genom initiativ från utrikesnämnden.
Jag tror också, att i det fallet regeringen skulle ha stora
möjligheter att bidraga till frågans lösning; ty det kan väl ändå
icke finnas någon som anser det vara särdeles lämpligt, att vi ha
två så olika delegationer som utrikesnämnden och konstitutionsutskottet
att var och en på sin tid behandla så viktiga spörsmål och
där verkligen all den kapacitet, som riksdagen kan ha att förfoga
över, är till finnandes. Vi böra ju här i endräkt och sämja, som svenska
män ägnar och anstår, söka komma till ett resultat.
Nu blir det lätt på det sättet, för såvitt tystnadsplikt utkräves
av utrikesnämnden, att konstitutionsutskottet i ett tänkt fall lämnas
utan någon underrättelse om vad som förekommit eller kanske
icke ens får veta, att frågan varit före i utrikesnämnden, eller
att man på senare stället strävar åt ett håll, där det vore lämpligt,
att direktiv — jag kan ju få använda det uttrycket — lämnades genom
underrättelse om de förhandlingar, som förekommit inom utrikesnämnden.
Jag tror icke det behöves några märkvärdiga verkställighetsåtgärder
för att en sådan praxis skulle inaugureras. Jag tror
det skulle vara en tacknämlig åtgärd, om regeringen ville försöka se
till att detta önskemål kunde förverkligas.
Man kan mycket väl tänka sig när som helst, att sådana frågor
uppkomma. Vi ha här i pressen under den sista månaden mycket
läst om att det förefölle, som om ett svenskt initiativ i en storpolitisk
europeisk fråga skulle tagas från svenskt håll i Geneve. Det är
icke alls min mening att taga upp denna fråga eller försöka yttra
mig om densamma i realiteten. Men jag vill bara säga, att när som
helst.kan inträffa, att konstitutionsutskottet får på remiss en handling
i en fråga, som berör ett sådant utrikespolitiskt spörsmål.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
49 Nr 4.
Men vad jag egentligen ville säga med avseende på den utrikespolitiska
frågan är av helt annan art. Och när jag nu kommer in
på försvarsministerns område, så får jag ju erkänna, att det skulle
ha glatt mig, om jag sett honom närvarande; men jag förstår mycket
väl, att han kan vara utledsen på det här i dag, och det är ingen pretention
från min sida i det fallet.
Jag skulle nämligen först vilja betyga honom den salut, som
jag gärna ger varje skicklig fäktare; ty han är onekligen en särdeles
framstående dialektiker. Han har flera gånger under den tid, jag
nu senast tillhört riksdagen, lyckats, som jag skulle tro, övertyga
mindre försvarsvänliga eller i försvarets intressen mindre djupt bevandrade
medborgare, att det är han, som är den store försvarsvännen,
och att vi högermän i stället göra allt möjligt för att förstöra
försvaret. Och jag är alldeles övertygad, att om han kommer att
höra, vad jag nu strax går att anföra, skall han i en replik, om han
anser mig värdig en sådan, kunna trolla med knäna och ett tu tre
hänvisa mig till försvarsfiendernas kohort. Men jag tror, herr Per
Albin Hansson, att det är nog mest camouflage, som man brukar
säga; ty han bär haft vissa så bestämda uttalanden, som hindra
folk att tro på honom, när han riktigt ikläder sig försvarsvännens
mantel och säger åt sina motståndare i dessa frågor att noga akta
sig för att skada försvaret.
Jag skall då först, utan att bli långrandig, citera några uttalanden,
som försvarsministern gjort. — Här kommer förresten, ser
jag, herr försvarsministern, och under sådana förhållanden skall jag
be att få upprepa, att jag ger honom min honnör för hans utomordentliga
skicklighet i den ädla ordfäktningskonsten, en skicklighet, som
han har visat såväl i dag som många andra gånger. I längden
kanske man ändå på. den vägen inte kommer till annat än ett jämförelsevis
ytligt resultat — om jag får använda det uttrycket —- om
han än med denna metod kanske kan vinna en eller annan seger över
överrumplade motståndare. Den som lever får se.
Herr Per Albin Hansson har, såsom jag påpekade, yttrat, att
vi om möjligt skola gå fram till avrustning. Ja, det är så vackert,
det han säger, att jag tror, att jag skall försöka citera det ordagrant.
.lag tänker närmast på ett tillfälle år 1921, då han för övrigt hade
flera uttalanden i denna riktning, som alla gingo på samma melodi.
Han ville, att Sverige skulle »visa det modet» att gå före på avrustningens
väg. Det vore en heder för vårt land, om vi vågade detta:
»Vi behöva fredsaktivitet med verklig vilja och även verkligt mod
att gå fram på sådant sätt, att vi visa inför världen, att det är en
ny politik, som vi bedriva, och inte bara den gamla politiken, klädd
i nya talesätt». Vid ett annat tillfälle folio hans ord sålunda: »I
alla tider har det varit så, att någon måste gå före och att någon
måste taga riskerna.. Jag säger, att kan Sverige genom en försvarspolitik,
som successivt minskar våra bördor, men med tydligt och
klart angivet syfte att komma fram till avrustning gagna och befordra
avrustningstanken, så har vårt land gjort eu stor insats i
världen och skaffat sig en ära, som kommer att överglänsa all den
Andra hammarens protokoll 1923. Nr h.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
fFortj.)
4
Nr 4.
50
Onsdagen den 17 januari, e. in.
Vid remiss av ära, som vunnits med militära maktmedel». Ja, om! Det är just
statsverks- (jet! »Om» är ett litet ord, som betyder mycket för den enskilde enkle
propositionen. -n(jjvj(jeil och ,jet ordet måste också finnas i regeringars och folks
il''ortä'':) ordböcker. Om Sverige verkligen kan detta — det är just frågan.
Nu skall jag ett ögonblick bevisa, hur det är med det stora
modet på vägen fram till avrustning, vilket manifesterats särskilt av
den nuvarande regeringen, med herr Per Albin Hansson i spetsen
kan man väl säga.
År 1921 förekommo som bekant rätt långa försvarsdebatter,
och det var märkvärdigt, hur starkt man därvid framhöll tvenne
saker. Jag skall icke fästa mig vid den ena av dessa, de stora förhoppningar
man ställde på nationernas förbund. Den andra saken
återigen, som skulle inge oss så stor förtröstan, var emellertid, menade
man, vårt ändrade militärpolitiska läge. Herr Per A.lbin Hansson,
som då endast var f. d. försvarsminister, yttrade: »Finlands frigörelse»
—- jag ber att få stryka under detta citat — »uppståendet
av randstaterna, Rysslands inre delvis sönderfallande — allt detta
utgör omständigheter, som ur den traditionella synpunkt vi lagt på
vad som kan hota Sveriges existens måste säga oss, att för närvarandestår
Sverige i ett gynnsammare läge än före världskriget.» Han
hade också meningsfränder ur det liberala lägret. En framstående
medlem av försvarsrevisionen, herr C. G. Ekman, yttrade enligt
första kammarens protokoll: »Beträffande den stat, som då ansågs
vara mest hotande, nämligen Ryssland, gäller dock nu, att mellan
det och oss ligger ett frigjort folk, för sin del berett att med alla
sina krafter upprätthålla sin självständighet.
Jag skall icke trötta kammaren länge till, men jag måste be att
få citera vad hans excellens herr statsministern yttrade vid ett tillfälle,
då han återvände från Geneve, tror jag. Enligt referat genom
T. T. skulle excellensen Branting vid ett föredrag den 24 augusti
1921 ha sagt följande: »Vi skola vara fredsförande och göra vårt
bästa för att stärka och utveckla den grund, som lagts genom folkens
förbund. Men vi måste säga oss, att ännu så länge behöva vi ett
försvar, för den händelse olyckan skulle komma genom någon katastrof
ute i världen. Och trots att folkförbundet icke är vad det
måste bli, att trygghetskänslan ännu icke är sådan, som den bör
bli, så förstår jag icke dem, som vilja ha oss att öka militärbördorna.
Ty lågo vi förut i en skyddad vrå, är det ännu mindre anledning att
befara överfall, sedan det växt upp nya fria nationer vid våra
gränser, vilka ha allt intresse av att bevara det nuvarande läget.»
Man kan ju förstå, vad resultatet skall bli, när svenska män i
olika, särdeles ansvarsfulla ställningar gång på gång finna det lämpligt
att framföra från bemärkta talarstolar, att vi ha allt att hoppas
av det faktum, att det uppstått fria och självständiga stater mellan oss
och Ryssland. Detta framhålles gång på gång, samtidigt som vi —
ingen kan förneka, att så under många år varit förhållandet —- låta
vår försvarsorganisation mer och mer närma sig det fullständiga sönderfallandet.
Socialdemokratiska ungdomsförbundet må vara hur försvarsvänligt
som helst ■— det hjälper icke — ty genom indragandet av
Onsdagen den 17 januari, e. m.
51 Nr 4.
sådana anslag som till den frivilliga skytterörelsen och den frivilliga remiss av
landstormen in. m., m. m., så har faktiskt icke blott materialierna för- statsverkssämrats
utan även den trofasta anda hos vårt folk, som vi alltid ProPonttonenkunnat
räkna med som en storartad tillgång, villig att göra offer (*ortsd
och att bära bördor, kommit att hotas i sin grund. Det hade väl ändå
varit märkvärdigt, om vi icke skulle fått höra till sist någon röst
från andra sidan Östersjön, som uppmärksammat denna det gamla
svenska folkets — ja, vad skall jag säga — bönesuck över vattnen,
att måtte för allt i världen Finland försvara sin självständighet! Ja,
naturligtvis kom ett sådant uttalande; jag väntade det, det dröjde
en tid, men det uteblev icke. Tidningen Helsingin Sanomat yttrar,
enligt Socialdemokraten — uttalandet kan synas rent av cyniskt,
men jag tycker, att det är ganska milt egentligen — att »Sverige
kan minska sina försvarskrafter blott på Finlands bekostnad». Det
tillägges: »Det är ett ovädersägligt faktum, att Sverige de senaste
åren kunnat försumma sitt försvarsväsende, emedan ett självständigt
Finland existerar.»
Jag har, mina herrar, omöjligt kunnat underlåta att slutligen
vid detta tillfälle och ifrån denna plats påpeka saken under förhoppning,
att mina ord skola höras så långt som möjligt inom Sveriges
landamären och därvid slå fast den ynkedom, som för närvarande
gör våra kinder bleka av försvarsolust, då man nämligen stöder sina
förväntningar på att andra svaga stater skola bära de bördor, som
åtminstone en gång våra fäder buro. Det går inte an att söka raljera
bort detta verkligen vemodiga sakförhållande, men naturligtvis medger
jag gärna, att man med dessa påpekanden som utgångspunkt
kan komma in på en saklig och lugn debatt om vårt militärpolitiska
läge. Det är inte min mening att föranleda detta. Jag tillåter mig
emellertid att rikta en lika enträgen som vördsam och hövisk hemställan
till hans excellens herr statsministern liksom till herr försvarsministern
och andra medlemmar av både regering och riksdag,
att vi icke -—■ om detta ej är alldeles nödvändigt för några besynnerliga
politiska syften — gång på gång skola trumpeta ut för all
världen, att vad vi hoppas på är, att randstaterna komma att leva,
så att de skola taga emot den stöt, som vi icke själva våga se i
ansiktet, då vi icke vilja bereda oss på att ordna vårt försvar.
Detta har varit syftet med min ytterst korta exposé.
Herr Kinmanson: Herr talman! Kammarledamöter! Det bär
av den nuvarande regeringen på sista tiden vidtagits och ävenså i
den nu föreliggande statsverkspropositionen föreslagits vissa åtgärder
beträffande den centrala statsförvaltningen, vilka åtgärder avsett
att beskära förvaltningens arbetsuppgifter, att därvid indraga
personal och därigenom bespara statsutgifter. _
Det är ju alldeles givet, att ingen i denna sal vill motsätta sig,
att dylika indragningar och besparingar göras, likaså litet som
man vill motsätta sig att man med ljus och lykta söker att finna
anledningar till dylika besparingar. Men jag förmenar, att i detta
fall dessa indragningar och besparingar, d. v. s. den s. k. Geddes
-
Nr 4. 52
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
yxans hanterande, nu skett på ett sätt. sonr onödigt hårt gått ut
över vissa statstjänares huvuden. Jag kan inte förstå, att det nu*
varande läget, varken det statsfinansiella läget eller andra omständigheter
varit av sådan beskaffenhet, att dessa åtgärder nu så hastigt
och jag må säga så brutalt behövt vidtagas. Följden har faktiskt
blivit, att ett flertal statstjänare med mångårig tjänstetid, som
det sagts mig, från 4 år ända upp till 9 år, helt enkelt kastats på
gatan.
Jag har m.ycket svårt att förstå, att just en socialdemokratisk
regering gått så hårt till väga, ty just ifrån den regeringen hade
man ju väntat, att den i egenskap av arbetsgivare eller, för att begagna
dess egen terminologi, arbetsköpare, skulle varit känslig för
de toner, som alltid ljuda från det socialdemokratiska lägret, när
det gäller arbetsgivares ställning till sina arbetare i brydsamma
vargatider.
Jag finner icke heller, att förhållandena varit sådana inom
statsförvaltningen, att detta behövt ske så hastigt och brutalt, som
skett. Saken ligger icke så, att staten saknar arbetsuppgifter. Folk
går faktiskt inte och slår dank, så att de därför måste skickas i väg,
likaledes äro förhållandena inom statsförvaltningen sådana, att man
med god vilja har både rättighet och möjlighet att förflytta människomaterialet
så, att lämpliga arbetsuppgifter kunna föreläggas
dessa personer.
Jag förmenar, att ej heller de rent ekonomiska synpunkterna
härvidlag behövt vara avgörande. Det säges i statsverkspropositionen,
att en besparing här är avsedd att göras på 1,400,000 kronor.
Det är riktigt, det är en stor summa, sedd för sig, men
betraktar man summan mera relativt, kan man icke säga. att
den är så överväldigande, att man inte skulle kunnat tänka
sig, att statsmakterna här hade kunnat vila något på hanen
och genomföra dessa inskränkningar, vad dessa statstjänstemän beträffar,
så successivt som möjligt. Inom en så stor personalgrupp
som den här förekommande uppstå naturligtvis ledigheter på så att
säga normalt sätt, genom pensionering, genom avgång med döden,
genom avskedstagande samt på grund av andra legitima orsaker,
genom långvarig sjukdom etc. etc. Jag menar därför, att man bör
och borde se till, att svårigheterna för dessa statstjänare, för vilka
i en gruvelig tid svåra ekonomiska förhållanden ställas i utsikt, om
möjligt lindras. Här borde man gå särdeles varsamt fram, och jag
anser icke, att det ekonomiska nödläget motiverar, att man går hårdare
fram, än vad som verkligen är nödvändigt.
Jag vill mot denna summa, 1,400,000 kronor sätta vad som av
regeringen upptagits för arbetslöshetens bekämpande, dessa förut
i dag omtalade 5 miljoner kronor. Där har regeringen tagit upp en
summa, beträffande vilken den ansvariga myndigheten för sin del
förklarat, att densamma, såvitt den kan se, sannolikt icke kommer
att behövas. Alltså behöva dessa 1,400,000 kronor icke absolut klämmas
ut ur denna budget, för att dessa statstjänstemän ögonblickli
-
Onsdagen den 17 januari, e. m.
B3 Nr 4.
gen, hux-flux skola sättas på svältfot. I fråga om detta anslag att
till arbetslöshetens bekämpande hemställer ju regeringen, varom pr0po^tionen.
förut erinrats i kväll, att riksdagen må taga sig en funderare. Där- (Forto<)
till får riksdagen vara snäll icke taga slutlig ställning förrän vid
riksdagens slut, då förhållandena bli kända. Så har icke vederfarits
problemet med tjänstemännen. Så mycket borde man väl i alla
fall kunnat hoppas, att regeringen även här hade vädjat till riksdagen
att litet se tiden an, att se, huru denna budget kommer att
ställa sig, om det skall vara absolut nödvändigt att, som faktiskt i
vissa fall här sker, sätta statstjänstemän med mångårig tjänstgöring
på bar backe.
Jag tillåter mig vädja både till vederbörande utskott och till
riksdagens ledamöter att behjärta denna sak, så att dessa inskränkningar
och besparingar, beträffande vilka jag är fullständigt ense
om att de böra vidtagas och skola vidtagas i all möjlig utsträckning,
måtte göras på ett mjukt sätt och successivt samt, som jag tillåtit
mig påpeka, i den mån det är möjligt, endast i den följd, som legitima
ledigheter uppstå. Jag tror det vore mänskligt, rätt och riktigt.
När man nu spekulerar över hur det kan komma sig,. att regeringen
verkligen tagit sig före att vidtaga denna, efter mitt förmenande
synnerligen brutala åtgärd, så måste jag säga mig, att jag
icke kan se någon annan förklaring därtill, än att här hava legat
uteslutande politiska synpunkter bakom. Jag vill säga, att. jag i
detta ögonblick anser, att regeringen varit ett ro för den antistatstjänstemannavind,
som för närvarande blåser och som en, jag vågar
säga, fantastiskt uppjagad opinion håller vid liv. Det är nog allom
känt i denna sal, hurusom så småningom under årens lopp här uppstått
mot statstjänstemannen en hetsjakt, som på sistone kulminerat
och tagit former sådana som exempelvis en prisskrift, som belönats
av Skattebetalarnas förening, författad av märket Quousque tandem
— naturligtvis anonymt. Denna skrift anser jag beteckna kulmen
av den hets, som man här verkligen lyckats driva upp mot statstjänstemannen.
Jag vill utsäga, med det ansvar, som bör ligga bakom
ett uttalande från denna talarstol, och med den erfarenhet jag
personligen har om många av de förhållanden, som beröras i denna
skrift, att den i ovederhäftighet, lögnaktighet och perfiditet torde
sakna motstycke i den nu levande generationens minne.
Jag vill också säga, att denna hets mot statstjänstemannen så
till vida också kulminerat, att de senaste åren alla frågor, som här
i riksdagen varit före, vare sig det gällt handel,^ näringar, industri
eller jordbruk, städse uppgivits icke kunnat gå i lås, därför att statstjänstemannens
dyrtidstillägg alltid varit i vägen. Det har varit den
viktigaste frågan och den svåraste frågan att lösa. Det är anslaget
därtill, som tynger budgeten mest. Jag erkänner, att saken
kunnat se ut så, och man märkte också av herr finansministerns framställning
i dag, när han lämnade en redogörelse för budgetsbehandlingen,
att det första han tryckte på, den post han visade på såsom
medförande den största besparingen, var statstjänstemännens dyr
-
Jfr 4. 54
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av tidstillägg. Såvitt emellertid jag förstår, liar regeringen, den nu
propositionen. sittande icke minst, skulden till att så är och att så varit fallet, som
(Forts.) lag. antytt. Jag _ vill nämligen framhålla, att såvitt man kunnat
följa den lönepolitik gentemot statstjänstemannen, som drivits av den
nu sittande regeringen under de år som senast gått, det otvetydligt
framgår, att denna lönepolitik icke blott avsett att, såsom givetvis
också meningen varit hos dem, som biträtt dessa dyrtidstillägg, att
ge tjänstemännen kompensation för dyrtiden, utan den har också
från regeringens sida skötts så, att den de facto inneburit en standardreglering
uppåt för en stor del av statstjänarna och egendomligt
nog just den del, som man kan ha anledning anse vara enrollerade
i det socialdemokratiska partiet.
Det var ju också med en viss förundran, som man då tog emot
underrättelsen i år, att herr finansministern kom med ett förslag,
något liknande det, som jag själv tillät mig att förra året framlägga
i en motion, nämligen om att fullt proportionellt beräkna dyrtidstilläggen.
Det sades ju av en annan talare i förmiddags, att det
för regeringen varit att göra en dygd av nödvändigheten. Jag var
undrande och spörjande: vadan denna svängning? Om det nu var
en dygd av nödvändigheten, så kunde jag emellertid icke göra klart
för mig, hur herr statsrådet skulle i fortsättningen klara denna sak
med sina meningsfränder. Det har också redan varit ljud i skällorna,
som varsla om att det inte kommer att gå så lätt att klara den
saken.
Men då kom jag på en sak, som jag tror kan utgöra förklaring
på det hela. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nämnde under förmiddagens debatt i ett svar till herr Lindman angående
vissa statsinkomsters upptagande utöver de av riksräkenskapsverket
beräknade beloppen, att visserligen hade dessa upptagits
något högre, men herr statsrådet nämnde, så vitt jag fattade honom
rätt, att å andra sidan hade vissa belopp, som man erhöll genom dyrtidstilläggens
beskärning — jag vill minnas det var för järnvägarna
— endast tagits i anspråk till SO procent, som orden folio. Såvitt
jag kan förstå innebär ett dylikt yttrande, att vissa latenta tillgångar
finnas i budgeten. Jag skulle nästan kunna säga, att jag icke ens
både behövt det belägget, att det verkligen finns latenta besparingar,
ty jag har inte känt någon stats- eller kommunal finansminister och
kan inte gärna tänka mig möjligheten av att en sådan finnes, som
icke vid _ framläggandet av sin budget däruti givetvis har några
latenta tillgångar.
Emellertid kan jag nu icke hjälpa, att jag fattade detta uttalande
av finansministern som ett litet ben åt vissa vederbörande, att det
finns nog en viss möjlighet att kunna höja på dyrtidstillägget i någon
liten,utsträckning. Är det så, att det finns ytterligare dylika latenta
tillgångar, då skulle man nästan kunna förstå dem, som tänka sig
möjligheten av att anyo falla in på denna efter mitt förmenande synnerligen
olyckliga väg att gynna vissa kategorier av statstjänarna
med en högre kompensation än andra. Det är ofrånkomligt, att en
dylik politik, på grund därav att dessa befattningshavare till antalet
Onsdagen den 17 januari, e. m.
55 Sr 4.
äro de flesta, medför synnerligen betungande skatteförhållanden för Vi^™™sav
medborgarna. Vidare är det oemotsägligt, att en dylik lönepolitik
för handel och näringar för med sig konsekvenser i löneavseende, för (forts.)
dessas arbetare, beträffande vilkas löner vi nogsamt varit i tillfälle
bevittna, hur betungande de varit för arbetsgivarna. Följden har
blivit ett led igen i hetsen mot statstjänstemännen. Industrien och
näringarna skrika och skräna: Statsjänstemännen måste ned, eljest
kunna vi inte få vår arbetskraft billigare. Under trycket av denna
uppjagade opinion har regeringen sagt, att här måste något göras
och det ögonblickligen. Så klämmas dessa 1,400,000 kronor fram,
vilket innebär att några stackars statstjänare ögonblickligen ställas
på bar backe eller i lyckligaste fall under mycket dåliga inkomstförhållanden.
Jag frågar, om inte rättvisa och billighet här dock kräva,
att man går försiktigare fram i fortsättningen, så att vederbörande
må få tillfälle att så småningom sätta sig in i det öde, som väntar
dem.
Jag anser fördenskull, att om den regeringskurs, som nu hålles,
även i fortsättningen skall följas, så är det av den allra största betydelse
för statsmaskineriet, att dessa frågor beträffande statstjänstemännen
betraktas med icke politiskt färgade glasögon.^ Ty om
så icke sker, blir inte regeringen vad herr Engberg i dag påstod, att
den var, en landsregering, utan då blir den, vad jag vågar påstå,
att den i dessa frågor rörande statstjänstemännens avlöning varit,
nämligen en klassregering.
Innan jag slutar, skulle jag vilja ge en replik till herr Lovén.
På tal om ett yttrande av herr Lindman angående dyrtidstilläggen
uttalade han sig på ett sådant sätt, att man så att säga mellan
raderna kunde utläsa ett ohöljt frieri till statstjänstemännen att fylka
sig under det socialdemokratiska baneret. Han förmenade tydligen,
att de där skulle befinna sig i högsta välmåga.
Om jag då först går till min egen personliga uppfattning i det
fallet, så vill jag säga, att jag tror, . att högerns sätt att se till
statstjänstemännen genom högerns ärliga vilja och beprövade förmåga
att höja landets produktion nog i längden blir nyttigare för
statstjänstemännen än motsatsen. Ty vi ha ju fått höra i förmiddags,
att där ingenting finnes att taga, har kejsaren förlorat sin rätt.
Och ytterst bottnar det nog däri, att staten såsom sådan är produktiv
och har förmåga att bära såväl tjänstemannalönerna som andra utgifter.
Jag kan inte heller underlåta att något påtala herr Lovens, såsom
jag åtminstone fattade det, illvilliga uttalande om »Lindmanshögern».
Han varnade faktiskt tjänstemännen för att fylka sig kring
»Lindmanshögern». Nu ligger saken så, att jag har ingen aning om,
huruvida herr Lindman anser, att jag tillhör »Lindmanshögern»
eller huruvida herr Lovén anser, att jag gör det. _ Så jag är alldeles
ur stånd att svara för »Lindmanshögern». Ej heller är det så
lämpligt, att jag såsom statstjänsteman står och deklarerar mina
sympatier beträffande ifrågavarande anmärkning mot »Lindmanshögern».
Men vad jag absolut i det sammanhanget inte kan un
-
Nr 4. 56
Onsdagen den 17 januari, e. m.
1 ftatlverks °V ^er^a deklarera, det är, att jag med den kännedom jag har om
propositionen. ^e.n svenska högern vet, att dess känslor mot statstjänstemannen äro
(Forts.) '' minst lika välvilliga som något annat partis och att dessa känslor
också i längden komma att bli de hälsosammaste för statstjänstemannen
och deras ekonomi.
_ Under herr Kinmanssons anförande hade herr talmannen återtagit
ledningen av förhandlingarna.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson: Den
siste talarens anförande ger mig anledning att säga ett par ord. Han
försökte göra någon slags politik av det här. Men hans anförande
var så fullt av inkonsekvenser, att när det blir att studera i tryck, så
tycker jag närapå synd om honom.
"V ad är det nu han gör anmärkning mot? Jo, han gör anmärkning
mot det brutala sätt, som regeringen, representerad av mig,
skulle ha använt mot statstjänarna, när regeringen föreslagit en undersökning
om möjligheten att göra inbesparingar i förvaltningen och
satt denna undersökning i gång, då det gällde att ta ställning till
den budget, som nu föreligger. I samma andetag, som herr Kinmanson
talade mot arbetslöshetsanslaget, så vände han sig mot den brutalitet,
som skulle ligga i regeringens förslag att minska tjänstemännens
antal. Voro då inte de tjänstemän, som redan befinna sig
ute i arbetslöshet, som, utan någon som helst åtgärd från regeringens
sida, redan befinna sig utanför statstjänsten och som utgöra minst
10,000 ensamt inom järnvägarna. Att det finns ett anslag i budgeten
för att ge dessa människor något bidrag, det anser herr Kinmanson
vara en mindre klok hushållning. Men den åtgärd, som berör
240 personer högst, den är brutalitet. Det är brutalitet, att man
i det nu föreliggande förslaget vidtagit åtgärder för att det skall
ske indragningar frän och med nästinstundande juli månad — ty det
innebär ju Kungl. Maj :ts förslag.
Mina herrar! Vad vilja ni egentligen ha? Ena året resa högerns
vältalare, som ibland utgöras av statstjänare, land och rike omkring
och säga, att det är ett slöseri i statsförvaltningen, som är alldeles
häpnadsväckande, och att den, som bär skulden till detta slöseri, är
vänstern, enkannerligen det socialdemokratiska partiet. När ni sedan
bli bönhörda, men denna bönhörelse kommer att träffa de grupper,
_ som ligga er närmast om hjärtat, då kommer det, först i försiktiga^
trevare i högerpressen, att nu är Geddesyxan i verksamhet
utan några som helst hänsyn, här i kammaren heter det utan urskilning.
När ni blivit bönhörda, då skola ni vara tillfreds, tycker
jag. Mina herrar! Jag har tillåtit mig utveckla, att vi skola fortsätta
på den väg, som här beträtts, och denna fortsättning skall just
ske efter ungefär de riktlinjer, som talaren ifrågasatt. Och det är
naturligtvis av den anledningen, att det inte är fråga om att gå
fram med någon brutalitet, utan vad det här är fråga om, det är
att efter så noggrann prövning som möjligt se till, om vissa inskränkningar
i statsförvaltningen kunna åstadkommas.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
57 Nr 4.
Jag erkänner, att det kanske hade varit riktigare, om man redan
undei fjolåret hade börjat göra vissa undersökningar på hithörande
område. Förhållandet är det, att i statsförvaltningen har det under
denna uppsvingsperiod, som vi nu genomlevat, blivit en ökning av
personalen på vissa områden, som icke i längden kan uppehållas. När
hela det maskineri, som kallas för kommissionsväsende, måste sättas
igång vid sidan av departementen, så skedde en avtappning av många
av de duktigaste karlarna från departementen, och dessa skickades
ut i kommissionerna för att utgöra stommen, kan man säga, uti den
personal, som där anställdes. Men departementens arbete måste ju
gå sin gång, och då befordrade man i departementen ofta yngre personal
ibland till krävande sysselsättningar och i större utsträckning,
än annars skulle skett. Nu måste en sammandragning av hela administrationsapparaten
ske. Jag märker det ju i mitt eget departement
på det antal ärenden, som jag liar att varje vecka föredraga.
Det har minskats högst väsentligt. Och då kan man inte rimligen
vara försvarad med att uppehålla en personalstock, som inte svarar
mot ett ordentligt uttagande av arbetskraften.
Jag är visserligen med om att man här skall gå fram så försiktigt
som möjligt. Men, mina herrar, det är dock, såsom framgår
av den budget, som här föreligger till behandling, på det sättet,
att avlöningsbeloppen för samtliga statens befattningshavare, inberäknat
dyrtidstillägg, år 1921 uppgingo till 468 miljoner kronor och
år 1922 till 386 miljoner kronor. När denna del av budgetsutgifterna
intager en så betydande plats, så är det ju påtagligt, att man, om
man vill återgå till normala förhållanden, får lov att göra en undersökning
på detta speciella område. Och vill man då övergå från
de allmänna talesätten till verkligheten, så måste man försöka taga
reda på, i vilken omfattning man använder överkvalificerad arbetskraft
för uppgifter, som kunna utföras av mindre kvalificerade
krafter, samt vidare se till, att det blir någon minskning i detta skriveriraseri,
som under den senaste tiden kommit till stånd och möjliggjorts
med skrivmaskinens användning. Förut måste åtminstone en
persons skrivresultat begränsas av den fysiska förmågan att hålla
och föra pennan. Men nu kan man med teknisk hjälp åstadkomma
så avsevärda resultat på detta område, att man bara ur den synpunkten
måste se till, att det blir en smula besparingar. De maskinskrivna
arken skola läsas, kontrolleras, tryckas och förvaras, allt
förstoras och fördyras.
Om jag här hade handlat efter politiska bevekelsegrunder. såsom
den siste ärade talaren antydde, vad skulle jag då ha gjort?
Jo, då skulle jag låtit alltsammans gå i de gamla fotspåren. Då hade
jag fortfarande blivit en mycket, mycket hygglig och präktig karl
i vissa personers ögon. Andra hade naturligtvis grälat, men de hade
icke koncentrerat sig uteslutande på mig, utan hade riktat sig mot
systemet.
Sedan sade herr Kinmanson, att de senaste löneregleringarna
hade skett efter principen att tillfredsställa mina partivänner. För
egen del vill jag bestämt fritaga mig från den beskyllningen. Jag
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 58
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av vill be deri högt värderade talaren, att, om han får någon tid över
statsverks- frän gin dagliga garning i övrigt, läsa igenom riksdagshandlingarna
proposi tonen. ~n(ja £r^n och fram till nu. Då skall han finna, att det visst
( or 5,1 inte varit jag, men fastmera riksdagen, som gång efter annan underkänt
mina förslag, och fattat det ena beslutet efter det andra, varigenom
åstadkommits en i viss mån ohållbar situation, som det nu
kostar möda och besvär att komma bort ifrån. Jag har hela den
tid, jag tillhört riksdagen, strävat efter att lyfta upp de lägst avlönade
på en högre plattform. Och för detta har jag exempelvis
från lektor Starbäcks sida på den tid, då han satt på Gävleborgsbänken,
erhållit en bastant skrapa. Sedan kom löneregleringen för
kommunikationsverken, där samtliga grupper av de olika befattningshavarna
voro företrädda. De återställde den gamla ordningen och
sörjde för att de gamla avstånden i löneskalan mellan de olika grupperna
återställdes. Det skall inte lyckas herr Kinmanson att göra
någon slags högerpolitik av detta ärende med påståendet att de föreslagna
indragningarna skulle varit förestavade av något särskilt intresse
att skaffa anhängare till det socialdemokratiska partiet.
När den ärade talaren antydde, att jag icke i budgeten medtagit
hela det belopp, vartill sänkningen av dyrtidstillägget skulle
kunna beräknas för kommunikationsverken, så ligger det verkligen
så till, att av det belopp, som järnvägsförvaltningen kan få räkna i
större inkomst på grund av dyrtidstilläggets sänkning, äro endast
50 procent medtagna i budgeten. Beträffande de övriga 50 procenten
har jag för min del tänkt mig, att man skulle i så måtto
tillmötesgå kraven från det produktiva livet, att man skulle något
kunna sänka vissa av de hårdast tryckande frakterna. Det är
ofrånkomligt, att på grund av de höga järnvägsfrakterna gå flera
tusen arbetare utan sysselsättning. Om dessa skola beredas arbete
måste vissa åtgärder vidtagas som möjliggör export av deras arbetsresultat.
Visserligen är exporten beroende icke endast av inre
angelägenheter utan även av omständigheter, över vilka vi icke
kunna råda i annan mån än att undersöka i vad mån och genom
vilka medel produktionskostnaderna kunna nedsättas.
För min del får jag säga och detta med full uppriktighet, att
när jag gör en jämförelse mellan vad den stora mängden av landets
folk har att kämpa med i dessa dagar å ena sidan och när jag
å andra sidan ser de tabeller, som ligga före här, så är det visserligen
sant, att statstjänstemännen få lov att avstå åtskilliga belopp,
men de sitta i alla fall i en ställning, som icke gör dem sämre
ställda än stora, stora grupper av landets övriga medborgare. Jag
har efter bästa förstånd sökt väga intressena mot varandra. När
jag ordnat denna angelägenhet, har det icke varit några politiska
synpunkter, som varit vägledande för mitt görande och låtande.
Medan jag har ordet, skall jag passa på att säga ett par ord.
som kunna samtidigt ställa kyrkan litet mitt i byn. Jag tar å
ena sidan ryttmästare Fjellman och å andra sidan den främste
representanten för kommunisterna, herr Kilbom. Ryttmästare Fjellman
var ytterst förbittrad över att vår försvarsminister, som ju
Onsdagen den 17 januari, e. m.
59 Nr i.
icke gör annat än ohägn, har hunnit så fullständigt förstöra vår
armé och våra försvarsanordningar. Herr Kilbom å andra sidan
var lika förbittrad över att försvarshuvudtiteln nu slutade på 150
miljoner kronor under det den socialdemokratiska regeringen satt
och regerade, då den före kriget slutade på 80 miljoner kronor eller
så där.
Mina herrar! I det papper, jag har framför mig här, är en
redogörelse för avlöningsförhållandena. Avlöningarna för försvarsväsendet
uppgingo under år 1921 till 100 miljoner kronor. Av
dessa 100 miljoner kronor voro något över 50 miljoner kronor avlöningar
och 49 miljoner kronor dyrtidstillägg. Avlöningarna för
1922 uppgingo till något över 95 miljoner kronor, varav avlöningarna
genom den senaste löneregleringen höjts från 50 till 70 miljoner
kronor och dyrtidstilläggen utgingo med omkring 25 miljoner
kronor. Största kontingenten av de personer det här är fråga om
ha sin anställning garanterad genom konstitutorial, fullmakter eller
kontrakt, vilket gör, att om Kungl. Maj:t skulle fundera på att icke
utbetala lönen till dem, kunde de vända sig till den domstol, som
är forum på detta område, och söka ut lönen. Det är således icke
någon möjlighet att gå ned till den önskade siffran, som herr Kilbom
ifrågasatte. Det är heller icke någon möjlighet att tillfredsställa
ryttmästarens önskan, ty då skulle vi komma upp i en försvarsbudget
av sådana dimensioner, att jag egentligen icke ser någon möjlighet
att skaffa pengar till densamma. Med adress till herr Fjellman
skulle jag vilja säga, herrarna ligga så, som ni bäddade 1914, när ni
icke rättade munnen efter matsäcken, vilket också är en viktig angelägenhet
att göra, då man skall ordna ett försvar. Då var det bara
så, att sakkunskapen skulle ha det avgörande ordet, och efter det
recept blev det hela arrangerat. Och när sakkunskapen regerade,
blev kadern tilltagen efter en omfattning, som efter vad sedermera
inträffat icke är någon möjlighet att upprätthålla. Så kommer nu
herr Fjellman, som, enligt vad jag vet, är en mycket god och skicklig
militär och säger: visst skola vi göra om armén, men rör icke
kadern. Jo, för att våra värnpliktiga skola få någon utbildning,
får icke kadern äta upp allt vad vi betala ut för försvaret. Vi måste
ordna om angelägenheterna efter vad huset förmår, och det innebär
icke, som herr Starbäck tycktes vilja göra gällande, att vi i vår
stora ynkedom icke vilja göra någonting.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, men, herr talman,
det anförande, som hölls av målsmannen för statstjänarna, var av
den beskaffenhet, att jag icke kunde uraktlåta att säga vad jag
nu sagt.
Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikes
ärendena Branting: Herr talman, mina herrar! Den debatt, som har
förts här länge nu, den har ju i allmänhet präglats av sans och
måtta och av, kan man säga, ett ganska förstående förhållande mellan
de olika partiriktningarna. Några enstaka undantag från det
allmänna omdömet jävar icke det allmänna intrycket. Det skulle
Vid remiss av
statsverks- ,
propositionen.
(Forts.)
Sr 4.
60
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
därför icke ha fallit mig in att nu begära ordet, om ej dock en talare
här alldeles nyss, herr Starbäck, hade så pass direkt fört fram en
väd.jan till mig att stå för min uppfattning, att jag anser mig böra
med några ord besvara hans resonemang.
Det förhöll sig så efter hans mening, att vi svenskar eller rättare
vi på vänstersidan, som äro angelägna om att icke våra försvarskostnader
drivas upp orimligt i höjden och som gärna se alla
möjligheter till besparingar på dessa områden utan att därför vilja
eftersätta vad som är oundgängligen nödvändigt i varje olika tidsläge
för vårt lands trygghet — vi vilja nu, efter hans. framställning,
se på den ändrade situationen i våra nejder så, att vi krypa bakom
ryggen på de nyuppståndna nationerna öster om Östersjön. Däri
såg han en ynkedom, som våra fäder aldrig skulle tillåtit sig, och
han var mycket skarp i sina omdömen om dem, som våga peka på
att vårt militärpolitiska läge verkligen förändrats.
Jag lyssnade mycket uppmärksamt på det tidningscitat av vad
jag skulle sagt 1921, som han läste upp, men jag fann däri icke någonting,
som jag icke kunde stå för i dag lika väl som då det uttalandet
fälldes. Vad stod däri, vad sades där? Det var icke annat
än ett påpekande av det faktum, att med uppstående på andra sidan
Östersjön av en rad självständiga stater, som bilda en naturlig barriär
mellan oss och den oroliga östern, har en lättnad i trycket från denna
öster inträtt för vårt lands vidkommande. Däri ligger ingalunda
någon mening, att vi skulle lita till att dessa stater skulle i stället
för oss själva göra den gärning, som påvilar oss i avseende å vårt
försvar, men det ligger däri ett nyktert iakttagande av en faktisk
förändring i vårt militärpolitiska läge. Och jag vill spörja vem som
helst, som tänker på dessa ting, om det icke är sant, att vårt militärpolitiska
läge har förskjutits till vår fördel genom de ändringar i
Europas karta, som inträtt öster om Östersjön.
Det vill förefalla, då man hörde herr Starbäck och då man hör
de toner här och var i den svenska pressen, av vilka han var ett eko
här i kammaren, som om det skulle vara något nedsättande i att vi
konstatera, att en förbättring har inträtt, att vi icke stå så direkt in
på gränsen till en stor militärmonarki, som vi förut gjorde, utan
att vi i stället ha en rad mindre stater till nära. grannar. Det är
uppenbart, att den, som ser på vårt försvarspolitiska läge, måste
taga hänsyn till en sådan förändring i vår situation. Icke kan det
väl vara rimligt, att vi skola göra samma ansträngningar att hålla
oss rustade, då en förbättring inträtt i vårt läge? Icke skola vi
vidhålla dessa ansträngningar och anlita en så stor del av vår folkkraft
för rustningar, ifall vi numera befinna oss i mera tryggade
förhållanden än förut? Och icke kan man väl sedan, som herr Starbäck
gjorde, göra gällande, att det är en ynkedom, en nationell svaghet
och feghet, att vi beakta en sådan omständighet och att vi inrätta
oss för framtiden med tanke på den förändring, som har inträtt.
Lika litet är det rätt att säga, att vi på något vis önska parasitera
på dessa staters vilja att försvara och upprätthålla sin egen
självständighet. Det är ingalunda fallet. Men vi inrätta oss så, som
Onsdagen den 17 januari, c. in.
61 Kr 4.
vårt läge under varje särskilt förhållande kräver, och vi taga den Vid remiss av
hänsynen, att om en förbättring och ljusning inträder i läget, kunna ^opoJ^onen_
vi minska kostnaderna för militärväsendet mera, än om en sådan (jortä.)
förbättring icke hade inträtt.
Jag måste således helt och hållet tillbakavisa de anklagelser för
ynkedom, som riktades — jag kan tryggt säga — mot hela svenska
vänstern av denne patriotiske talare, som fann mycket höga toner
för att ge uttryck åt sin harm över att vi verkligen vilja räkna med
verkligheten och icke bara fortsätta som under de tider, då det ännu
med styrka gjordes gällande, att vårt läge var synnerligen riskfyllt
och att vi på grund därav måste rusta till och med över vår förmåga.
Jag tror, att när den tid kommer, då försvarsrevisionen har
fullbordat sitt verk, skall det visa sig, att man där också beaktat
det militärpolitiska lägets förändringar, och att detta varit en grundläggande
utgångspunkt för de resonemang, som förts inom revisionen.
Det är alltså oriktigt att vilja göra gällande, att vi alltjämt skola
behålla samma ansträngning i försvarsanstalterna och göra samma
ofantligt tunga uppoffringar för dessa, även om ställningen har förändrats
till vår fördel. Sådana uttalanden böra icke få stå oemotsagda
i kammarens protokoll och därifrån sedan gå ut till den välbekanta
användningen i en viss högerpress.
Herr Holmström i Gävle: Herr talman! När jag anmälde mig
till deltagande i denna debatt, hade jag avsett att för kammaren
påpeka en del synnerligen egendomliga åtgärder, som kungl. järnvägsstyrelsen
vidtagit. Men jag vågar icke påräkna något intresse
härför vid denna sena timme och vill i stället säga några ord i det
meningsutbyte, som i dag förekommit beträffande herr försvarsministerns
mellanhavande med det socialdemokratiska ungdomsförbundets
beslut — jag säger för säkerhets skull bara det socialdemokratiska
ungdomsförbundets — beträffande den politiska propagandan bland
de värnpliktiga.
Jag vill då icke alls ingå på frågan, huruvida detta beslut direkt
avsett eller kan komma att i praktiken vålla propaganda i rent
försvarsfientlig eller disciplinupplösande riktning. Jag vill utgå
från herr försvarsministerns egen ståndpunkt, sådan han här i dag
angivit den, nämligen att det må bedrivas en rent politisk propaganda
i socialdemokratiskt syfte bland de värnpliktiga utanför tjänsten.
Herr försvarsministern sade, att en sådan propagande icke kan
förbjudas. Men därifrån och till det förhållandet, att herr försvarsministern
givit denna propaganda sin välsignelse, som herr Lindskog
visst uttryckte sig, därifrån och dit är steget ofantligt stort.
Herr försvarsministern anförde, att det visst icke var hans önskan,
att de militära mötesplatserna .skulle bli tummelplatser för
politisk propaganda och för politik över huvud taget. Ja, är det
någon skillnad mellan det att denna politiska propaganda bedrives
i logementen eller annorstädes inom förläggningsetablissementet och
>''r 4. 62
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av det att man går till någon lokal utom detta område? Skillnaden är,
propositionen- savitt ia& förstår, endast teoretisk. Det väsentliga är väl, att propa(Forts)
gandan skall bedrivas bland de värnpliktiga just i deras egenskap
av sådana. Och detta anser jag vara olyckligt även under de förutsättningar,
som herr försvarsministern här har anfört.
De värnpliktiga komma ju från olika samhällsställningar och
från olika politiska omgivningar för att gemensamt arbeta för ett
gemensamt mål, nämligen försvaret av vårt land. Måste det icke
då vara till skada för detta gemensamma arbete att olika grupper
sammansluta sig för att bedriva politik — politik, som ju söndrar,
ja, som till och med alltför ofta, i synnerhet bland de unga, som det
bär gäller, alstrar hat? Måste det icke verka förryckande på det
gemensamma arbetet och på det samförstånd, som är en nödvändig
förutsättning. för detta, att den ene sjunger ut sitt hat mot den
andre? Och ingen lär val tro, att den politiska propagandan börjar
vid klubbsammanträdet och slutar med detta. Den livligaste politiska
diskussionen föres väl utanför klubbarna, när det gäller att bearbeta
dem, som ännu icke tillhöra dessa.
Nej, jag. tror, att det vore lyckligast, om de värnpliktiga kunde
lämna de politiska fejderna hemma. Vi stå ju här i vårt land söndrade
i partier. Och vi sträva var och en att enligt sitt partis riktlinjer
skapa de bästa förhållanden och den största möjliga lycka för
vårt folk. Om medlen för detta tvista vi — det märks i dag bland
annat — väldeliga. Men allt detta har icke förblindat oss därhän,
att vi icke, om det kräves, äro redo att släppa våra inre tvister och
gå ut att gemensamt försvara vårt land. Vid det tillfället göra
vi ju klokt i att lämna våra inre tvister hemma. Göra vi icke det,
kan det hända, att vi ingenting få att tvista om. Därför anser jag
det också vara olämpligt, att de värnpliktiga, när de förberedas för
försvaret, skola göra detta under politisk söndring och spänning.
Herr försvarsministern sade, att med det socialdemokratiska ungdomsförbundets
beslut åsyftades att göra försvaret till ett med folket.
Jag kan icke förstå annat, än att målet är det helt motsatta, nämligen
att göra försvaret till ett med socialdemokratien. Nej, skall försvaret
bli ett med folket, så bör den socialdemokratiska propagandan
bland de värnpliktiga bannlysas. Ty även vi, som icke äro socialdemokrater,
anse oss tillhöra svenska folket.
Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Jag skall
icke många minuter upptaga kammarens tid. Jag bär så mycket
mindre anledning att göra detta som det mesta av vad jag tänkt säga,
när jag för ett par dagar sedan begärde ordet, redan blivit sagt av
föregående talare. Jag anser mig emellertid i min egenskap av
jordbrukare böra ge ett uttryck för de bekymmer, som äro till finnandes
bland mina yrkesbröder.
Läget är inom jordbruket för närvarande synnerligen svårt, som
vi alla veta. Medan depressionen inom industrien tycks lätta, kan
man däremot icke spåra någon ljusning beträffande jordbruket. Antagligen
ha vi att under många kommande år dragas med svårigheter
Onsdagen den 17 januari, e. in.
63 Nr 4.
inom denna näringsgren. Det är särskilt beträffande spannmålsproduktionen,
som förhållandena te sig ogynnsamma. Vad som vållar
synnerligen stora svårigheter och bekymmer är icke bara den omständigheten,
att spannmålsprisen fallit — så låga priser ha vi
haft förr och det har fått gå — utan det är den omständigheten, att
varupriserna för övrigt icke följt samma tendens som priserna på
jordbruksprodukter. En hel del förnödenheter, som jordbrukarna behöva
för sin drift, hållas uppe i jämförelsevis höga priser, och därigenom
har en betydande disproportion uppstått mellan inkomster och
utgifter.
Det är därjämte en annan omständighet, som ger anledning till
bekymmer, och det är att jordbrukarna ha svårt att finna köpare
för sin spannmål även till de nuvarande låga priserna. Man kan ju
i någon mån förstå, att kvarnringen icke varit benägen att inköpa
spannmål, vilken enligt dess mening icke är av den höga kvalitet, som
är önskvärd, men å andra sidan har man svårt att frigöra sig från
den uppfattningen, att ifrågavarande industri ställer sig likgiltig,
för att inte säga avog mot landets brödsädesodlare.
Den taktik, som från kvarntrustens sida följts, är icke någon
nyhet för i år, utan samma taktik har använts även under förlidet år.
Detta föranledde en talare i första kammaren att då yttra sig
ifråga om denna sak på följande sätt: här har man ett exempel på
hur en starkt organiserad industriell sammanslutning kunnat utnyttja
de tiotusentals oorganiserade brödsädesproducenternas svagare läge
och bringa en av våra förnämsta näringsgrenar i det största betryck.
Ja, förhållandet är ju det, att fördelarna av denna prispolitik
ha icke ens kommit konsumenterna tillgodo. Det har ju sedan länge
stått på socialdemokraternas program, att det från deras sida skulle
arbetas mot truster och andra dylika sammanslutningar. Makten
har de senare åren legat i socialdemokraternas händer, dels med, dels
utan samverkan med det liberala partiet, men vi hava icke kunnat
förspörja, att något gjorts för att förverkliga det socialdemokratiska
programmet i nu berörda avseende. Man har tidigare velat göra
gällande, att högern hägnat dylika intressen, något som ju ingalunda
varit förhållandet. Det vill nu synas, som om socialdemokraterna
icke hade något medel att tillgå för att hämma dessa sammanslutningar.
Ja, det är allt detta som vållat jordbruksnäringen stora bekymmer.
Nu gjordes det sistlidne höst en påtryckning från jordbrukarnas
sida, vilken föranledde statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga för reglering av spannmålshandeln.
Om denna statsrådets åtgärd vill jag icke säga annat än gott, men
jag kan icke underlåta att påpeka ett missgrepp, som enligt min mening
begicks av herr statsrådet, när han utfärdade direktiv för dessa
sakkunniga. Herr statsrådet borde efter mitt sätt att se även hava låtit
dem verkställa undersökning om möjligheten för importreglering,
och såvitt jag kan förstå, liar också herr statsrådet från början haft
den uppfattningen, att så skulle ske. Vilka omständigheter som föran
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forte.)
Nr 4. 64
Onsdagen den 17 januari, e. in.
Vid remiss av lett honom att vika från denna uppfattning, vet jag icke, men det är
statsverks- -cke uteslutet, att herr Engberg kan hava utövat något inflytande här,
vidlag. JLy i fråga om importreglering av spannmål yttrade han i sill
or ’ tidning följande: »Vi få uppriktigt bekänna, att denna välvilja är
oss oförklarlig. Vi skulle ha förstått den, om den kommit till synes
från en agrar och protektionist men absolut icke, när den kommer
från en socialdemokratisk minister.» Jag vet nu icke, om detta uttalande
kan i någon mån hava påverkat jordbruksministern. Det var
naturligtvis från herr Engbergs synpunkt något oerhört, att jordbruksministern
kunde finna reson i den tanken, att de svenska jordbrukarna
skulle få sälja sin spannmål i första hand, innan landet importerar
denna vara. Här var det dock icke fråga om tullförhöjning.
Som sagt, jag nödgas fastslå, att detta var en onödig inskränkning
i den befogenhet, som de sakkunniga erhöllo. Jag vill säga, att
det ingalunda är lätt för jordbruksministern, ty att innehava den befattningen
i en socialdemokratisk regering är, synes det mig, en
mycket svårare uppgift än i en borgerlig regering, därför att socialdemokraterna
driva den läran, att statens hela ekonomiska politik,
näringslagstiftning o. s. v. för framtiden bör regleras främst med
hänsyn till konsumenterna. Man förbiser, att ett lands välstånd
icke beror på vad som förbrukas utan på vad som produceras. Vem
tänker nu på den läxa, som vi fingo lära oss under kristiden? Vem
tänker på det då rådande brödpriset? Det är åter konsumenternas
intressen, som äro dominerande, och åter predikas, att produktionen
skall vara konsumtionens hydige tjänare, som kan sparkas undan,
när han för dagen ej behövs.
Det ser ju ut som en tanke, att den utredning, som verkställts
av de tillkallade sakkunniga, blev färdig just dagen före remissdebatten.
Vi fingo i går afton i pressen meddelande om att de sakkunnigas
betänkande hade avlämnats till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet. Jag tillåter mig, eftersom herr statsrådet
är närvarande, att framställa det spörsmålet till herr statsrådet, huruvida
vi hava att vänta, att det förslag, som vunnit majoritet inom
de sakkunniga, också kommer till utförande. Det är antagligt, att
det är den enda utväg, som nu förefinnes., för att bringa någon hjälp
i det rådande betrycket. Det är högeligen av nöden att åtgärder vidtagas
för att det skydd, som är avsett för spannmålsproducenterna,
icke kommer att fortfarande hamna i orätta fickor. Det är önskvärt,
att detta förslag kommer till utförande snarast möjligt.
Jag har velat framställa detta spörsmål till herr statsrådet och
skulle vara tacksam, om herr statsrådet ville lämna svar därpå.
Man kan sedan allvarligt ifrågasätta, huruvida det kan vara
en lämplig tid att undandraga jordbruksnäringen och vissa av dess
institutioner anslag, som äro väl behövliga, och i stället anslå medel
för koloniseringsändamål. Jag vill icke uttala någon kritik
över en sådan åtgärd, men jag tror för min del, att det kan diskuteras,
huruvida det i närvarande stund är så lämpligt att bilda nya
småbruk. Jag vet av egen erfarenhet, vad det vill säga att driva
Onsdagen den 17 januari, e. m.
65 Jir 4.
jordbruk, och jag tvcker verkligen, att det är synd om dem, som nu
skola börja driva småbruk i dessa tider, i synnerhet om de icke äro
väl förtrogna med förhållandena. De få sannerligen icke någon
åttatimmars arbetsdag, utan få nog finna sig i att stiga upp med
solen och hålla på med sitt arbete dagen lång. Man talar om gröna
ängar och böljande sädesfält. Det låter så vackert och tilltalande,
men vilken möda kostar det icke odlaren att förvandla vildmarken
till »böljande sädesfält».
Jag ber slutligen att få säga ett par ord till herr Engberg. Han
säde, att högerns lantmän ej gjort någon ansats att befria sig från
storfinansen. Härpå vill jag svara, att lantmännen stå, såvitt jag
känner, icke i någon som helst beroende ställning till den s. k. storfinansen.
Det är tyvärr sant, att bönderna äro skuldsatta, och de
komma att bli det ännu mera, om herr Engberg får råda, men skulderna
ligga i de flesta fall i hemortens sparbanker och dessa penninginrättningar
räknas väl icke till storfinansen. Den självägande
bondeklassen är tillräckligt omdömesgill att avgöra, från vad håll
dess ställning hotas; för den saken behövs icke herr Engbergs i
Malmö pekfinger.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Linders: I
anledning av andre vice talmannens yttrande ber jag att få säga några
ord.
Han vidrörde bland annat en historia, som varit ute förut och
som vi känna igen, nämligen att jag skulle ha ändrat mening från
det lantmannasammanslutningarnas framställningar angående åtgärder
i syfte att förbättra avsättningen av den svenska spannmålen ingåvos
till regeringen och till dess sakkunniga tillkallades. Det var så,
att jag vid något tillfälle uttryckte välvilja för de spörsmål, som
väckts på tal, men denna välvilja avsåg, såsom åtskilliga också riktigt
tolkade den, åtgärder för att underlätta avsättningen av den
svenska spannmålen och förbättra de försäljningsförhållanden, som
rådde i landet på spannmålsmarknaden, men icke de speciella önskningar
beträffande importreglering, som framställts i skrivelserna.
Den ställning jag vid sakkunnigas tillkallande intog emot importregleringen
kunde jag lika gärna hava deklarerat genast från början,
men saken var då icke i det läget, att jag ansåg mig böra taga
bestämd ställning, utan det fick vara nog med en allmän mening om
att ställningen för jordbruket var ledsam och att det borde övervägas,
om icke det fanns framkomliga vägar för att förbättra förhållandena.
I de inkomna framställningarna gjordes bland annat också en
hemställan om importförbud och därmed förenad reglering. När vi
under kristiden hade importreglering för spannmål och det kom till
övervägande om den skulle bibehållas något längre eller avskaffas
så fort som möjligt, då var det Sveriges lantmän, som framför alla
andra gjorde gällande, att dessa åtgärder, som bundo spannmålshandeln
och importen under vissa regler, skulle upphävas så snart
Andra lcarnmarens protokoll 1023. Nr h. 5
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 66
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
som möjligt, så att lantmännen skulle få fria händer. Det saknades
icke då röster från annat håll, som varnade för en alltför hastig och
tidig avveckling, men det ville icke lantmännen lyssna .på den gången.
Norges lantmän däremot begärde att få bibehålla importregleringen,
och de ha den ännu den dag som är.
Jag ville som sagt icke vara med om att tillmötesgå dessa framställningar
om importförbud, men däremot tillstyrkte jag tillkallandet
av sakkunniga för att utreda, vilka andra åtgärder som skulle kunna
vara möjliga. Jag ville icke vara med om detta importförbud, emedan
jag ansåg, att det icke skulle bli till gagn för landet och icke ens
till gagn för jordbrukarna i fortsättningen. I en tid som vår med
så starkt utvecklade kommersiella förbindelser mellan länderna är
det givet, att om man skulle på detta sätt hindra det fria handelsutbytet
på ett område, skulle det hämna sig ganska fort på andra
områden. Och man kan väl säga, att det allmänna tillfrisknandet
ifråga om näringslivet i världen är i mycket hög grad beroende på att
de brutna handelsförbindelserna kunna återknytas. Att resa en sådan
handelspolitisk aktion, som här avsågs, fann jag för min del vara
synnerligen äventyrligt. Om Sverige skulle införa importförbud för
spannmål, skulle helt visst Amerikas förenta stater och andra spannmålsexporterande
länder genast vara beredda att vidtaga åtgärder för
att hindra importen till de respektive länderna av våra viktigaste
exportartiklar. Vi veta, under vilka oerhörda svårigheter våra viktigaste
exportindustrier ha arbetat under de senare åren. Och att
just i en tid, då en smula ljusning inträtt, genom sådana åtgärder,
som här föreslagits, förhindra dessa exportindustrier att åter upparbeta
sin marknad, skulle givetvis medföra, att dessa exportindustrier
skulle se sina möjligheter till förbättring undanskjutna. Därav
skulle säkerligen också följa en större arbetslöshet än den, som vi hittills
haft att dragas med. Hur detta skulle kunna bli till nytta för
vårt land, har jag svårt att förstå, och hur det skulle kunna bli till
nytta för Sveriges lantmän, har jag också svårt att begripa, därför
att om jordbrukarna skola få avsättning inom landet för sina produkter,
måste man också se till, att konsumenterna äro köpkraftiga.
Jag medgiver gärna, att förhållandena för Sveriges lantmän för
närvarande äro mycket bekymmersamma, ty den svenska jordbruksnäringen
lider liksom många andra näringar i vårt land av den allmänna
depressionen. Men den måste liksom andra näringar söka
genomleva denna depressionstid för att så småningom arbeta sig upp
igen. Att skapa en artificiell högre prisnivå för jordbruksprodukter
kan, som jag redan påpekat, bli mycket farligt för landet i dess
helhet. Det problem, som upptagits i de framställningar, som gjorts
från lantmännens sida, är således icke alls enkelt utan synnerligen
svårt och svårare att lösa än någonsin i den nuvarande mycket kinkiga
situationen.
Emellertid tillmötesgick jag lantbruksstyrelsens hemställan om
närmare utredning av hithörande spörsmål, och därför tillkallades i
början av november sakkunniga för att utreda spannmålsfrågan i
den utsträckning, som jag angav i direktiven för dessa sakkunniga.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
67 Nr 4.
Att de sakkunnigas betänkande kommit dagen före remissdebatten,
har intet sammanhang med att remissdebatten äger rum nu, utan
det beror på att de sakkunniga just då blevo färdiga med sitt uppdrag.
Törst var det meningen, att arbetet skulle vara avslutat vid
årsskiftet, men då detta icke medhanns, fingo de sakkunniga av Kungl.
Maj:t tillstånd att fortsätta sitt arbete även under januari månad,
och det forcerades då på ett sådant sätt, att betänkandet kunde överlämnas
på tisdagens förmiddag.
Jag har emellertid icke varit i tillfälle att närmare sätta mig
in i de spörsmål som här föreligga, och det är givet, att vederbörlig
remiss av ärendet måste ske. Jag kan därför icke tillmötesgå herr
andre vice talmannen med att giva något annat besked, än att betänkandet
kommer att i vederbörlig ordning remitteras och att Kungl.
Maj :t sedan kommer att taga ställning till saken, då det återkommer.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle ha kunnat
•löja mig med att i huvudsak instämma med herr andre vice talmannen,
men då jag nu likväl har ordet, ber jag att särskilt i anledning
av herr jordbruksministerns anförande få taga kammarens tid i anspråk
några minuter.
Man har icke från något håll kunnat bestrida det nödläge, vari
jordbruket för närvarande befinner sig. Jag tror, att den som representerar
sådana delar av vårt land, där spannmåls- och brödsädsodlingen
nått någon större omfattning, också vet, att icke minst där
befinner sig jordbruket i ett synnerligen bekymmersamt läge. Man
behöver blott erinra om prisläget för brödsäd. Jag skall be att här
få nämna några officiella siffror ur kommerskollegii ekonomiska
översikt, vilka avse året 1913 och närvarande stund, för att man
skall kunna förstå, att som förhållandena nu gestalta sig, är det
omöjligt att med ekonomisk behållning driva ett jordbruk. 1913 var
medelpriset på vete 14:25 och 1922 i oktober 17:58. För råg var
priset 1913 12: 82 och 1922 14:95. Sålunda är det icke så synnerligen
mycket högre priser nu mot 1913. Men var man vet ju, att
omkostnaderna för jordbruksdriften för närvarande äro ofantligt
mycket högre, ja, man torde utan överdrift kunna säga inemot 100 %
högre.
Det är ju alldeles uppenbart, att länge kan det icke fortgå så,
utan att det måste medföra vittgående ekonomiska följder icke blott
för jordbruksnäringens utövare utan därigenom också för hela vårt
lands ekonomiska liv. Ty det torde man kunna fastslå, att så länge
jordbrukarna arbeta under så svårartade förhållanden, så länge deras
ekonomiska ställning är så dålig som för närvarande, så länge
kommer den ekonomiska ställningen för övriga näringar och övriga
arbetare i vårt land att vara och förbli dålig.
Herr jordbruksministern säger, att han icke kan gå med på
några åtgärder, som vore ägnade att skapa eu konstlad, artificiell
prisnivå. _ Nå, om så är förhållandet, så skulle jag vilja fråga jordbruksministern:
hur skola vi jordbrukare bete oss? Vi ha icke i
vår hand att få ned priserna på sådana förnödenheter, som vi behöva,
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Ports.)
Nr 4. 68
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
gödningsämnen, och järnvaror m. m. Yi hava till äventyrs i någon
mån i det nuvarande läget på arbetsmarknaden i vår hand att få.ned
priserna på arbetsomkostnaderna. Men är herr statsrådet verkligen
med om att; skapa ett sådant läge för jordbrukarna, att de tvingas
pressa ned arbetslönerna under vad som kan anses skäligt för att
jordbruksarbetarna skola kunna ha en någorlunda dräglig existens.
Jag vågar bestämt säga ifrån, att hos flertalet jordbrukare ser man
ingalunda med glädje, att man nödgas pressa ned lönerna för. arbetarna,
men det är ofrånkomligt, att så sker i största utsträckning,
därest man får så dåligt betalt för produkterna, som för närvarande
är fallet.
Jordbruksministern kan egentligen icke lova några åtgärder för
jordbrukets, bästa. För min del tror jag, att även om något är att
vinna genom den föreslagna åtgärden med utförselbevis, sa kan dock
icke endast därigenom jordbrukarnas ekonomiska ställning räddas
eller väsentligen förbättras. Men icke ens en sådan åtgärd kan herr
statsrådet lova att vidtaga.
En socialistisk talare här, herr Eriksson i Grängesberg, som också
konstaterade jordbrukets nödläge, sade, att ehuru man angriper
jordbruksministern, för att han ingenting gjort, så har man själv försummat
-— herr Lindman och jag ha försummat och andra talare
komma väl också att försumma —• att angiva, vad som bör göras för
att förbättra jordbrukets ställning. Jag trodde verkligen, att när
vi inom regeringen hava en representant för jordbruket, denne icke
finge fatta sin ställning som så enkel, att han skulle vara försvarad,
för att han ingenting gjort, därmed att ingen annan skulle ha
visat, vad som kan eller bör göras. Jag trodde verkligen, att man
skulle från det hållet få anvisningar på åtgärder till jordbrukets
fromma.
Men om vi nu söka anvisa någon utväg, om vi tala om tullskydd,
så säger herr Eriksson i Grängesberg, att det är odugligt
och det hjälper icke. Och tala vi om importreglering, så säger herr
statsrådet, att det duger icke heller, och vidare säger han, att det var
importreglering under kristiden, men då voro jordbrukarna de första,
som yrkade på dess upphörande. Jag undrar, om man får jämföra
dessa förhållanden, å ena sidan den tvungna importreglering,
som på grund av rent yttre förhållanden existerade under kristiden,
och å andra sidan den under nu rådande förhållanden ifrågasatta
importregleringen. Nog är det tänkbart, att man därigenom skulle
kunna åstadkomma något bättre pris för den svenska brödsäden och
kanske i någon mån också möjliggöra vårt lösgörande från beroendet
av kvarnarna.
I en på många håll inom liberala partiet spridd artikel förliden
höst — den lär ursprungligen ha skrivits för Göteborgsposten —
yttras bl. a., att det vore alldeles onaturligt att äta bröd av brödsäd,
som skördats i vårt land förlidet år. Det hette ordagrant, att »brödet
av årets skörd blir tungt och ohälsosamt och för organismen direkt
skadligt». Jag kan icke låta detta tillfälle gå förbi utan att
uttala min bestämda gensaga mot dylika skriverier. Jag skulle vilja
Onsdagen den 17 jannari, e. in.
69 Sr 4.
säga, att det är ren hädelse att så tala icke stort mer än 3 ar efter
den tid, då vi här i landet endast tack vare vårt svenska jordbruk
och den svenska brödsädsodlingen räddats undan hungersnöden.
Jag vågar säga, att på många håll inom vårt land och icke
minst inom det län, som jag har äran representera, under förlidet
år skördats brödsäd, som varit av den goda beskaffenhet, att den
som icke håller till godo med det bröd, som bakats därav, knappast
förtjänar att ha något bröd alls. Det är också bittert, att jordbrukare,
som haft möda med denna odling, icke skola kunna finna, att
odlingen ekonomiskt går ihop.
Man skall kunna fortsätta att försumma våra näringar. Man
skall kunna fortsätta att icke göra något för att upphjälpa vårt jordbruk.
Man skall kunna fortsätta till en tid. Det är tungt att tänka
sig, men det innebär dock en förhoppning: man skall endast kunna
göra det till en tid. Förr eller senare kommer den dag, då vi nödgas
bringa våra näringar på fötter och då vi nödgas även vidtaga åtgärder
för att vårt jordbruk skall bära sig. Det vore gott, om det
icke dröjde så länge, ty det blir då mycket, mycket svårare, och det
tar mycket längre tid, innan vårt jordbruk verkligen kommer på
fötter och kan föda sin man och därigenom även en lättnad följa för
övriga näringar.
Man klagar över skattetrycket. Man klagar över de ekonomiska
förhållandena. Tjänstemännen klaga över att dyrtidstillägget indrages.
På alla håll säger man: Vi ha icke råd. Jag vågar komma
tillbaka till vad jag nyss yttrat. Jag tror, att den säkraste vägen
att återställa vårt lands ekonomiska förhållanden, är att ställa det
så, att jordbruksnäringen, som är den ojämförligt viktigaste av vårt
lands näringar, någorlunda bär sig och våra jordbrukare återigen få
behållning av sitt arbete. Det kommer att inverka så befruktande och
befrämjande på våra övriga näringar, att man på den vägen säkrare
och bättre än på någon annan skall kunna återställa den förlorade
jämvikten.
Herr Björkman: Herr talman! Jag ber att få taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk med avseende å några punkter under
andra huvudtiteln. Jag borde visserligen ha ett dåligt samvete då
jag besvärar kammaren så här sent på natten, men enär, frånsett
Älglösafallet, några justitieärenden i dag icke varit uppe, tillåter
jag mig, herr talman, att närmare ingå på ett par punkter, som höra
till statsverkspropositionens justitiestat.
Den första punkten gäller förstärkningen av hovrätternas arbetskrafter.
klär föreligger en så fullständig utredning om nödvändigheten
av ökad arbetsprodukt från hovrätterna, att därom icke
kan vara annat än en mening. Högsta domstolen behöver ökat arbetsmaterial.
Den balans, som ännu finns i hovrätterna, måste avarbetas
och förhindrande av uppkomsten av ny balans måste äga
rum. Herr justitieministern bär också erinrat om en del organisatoriska
bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdat för hovrätterna i
syfte att utnyttja fiskalernas arbetskraft och utvinna ökad arbets
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Pörte.)
Sr 4.
70
Onsdagen den 17 januari, e. m.
statsverksaW ^ * °°h ^ör arbete på ämbetsrummet. Det är i denna del, som jag
propositionen. DHe framhålla, hurusom det måste framföras en del betänkligheter,
(Forts.) Dika man emellertid må hoppas endast under kortare tid behöva göra
sig gällande. Först då rörande den utsträckta arbetstiden på
ämbetsrummet. Herr justitieministern är säkert den förste, som vet,
huru ansträngande, huru krävande hovrätternas arbete är. Det gäller
icke här detsamma som ifråga om arbetet inom den administrativa
förvaltningen, där man lättare kan utstaka en viss tid på arbetsrummet.
För domarna i hovrätterna är ju varje stund av tiden
på ämbetsrummet en stund, som påkallar den allra intensivaste uppmärksamhet,
vare sig det gäller föredragning av egna mål eller åhörandet
av mål, föredragna av andra ledamöter. Det är nödigt, att
tiden för hemarbetet blir så lång som möjligt, på det att arbetet skall
bli fullfärdig!, när vederbörande komma upp i domstolen, och det
gäller, att envar domare, som varit med om ett mål i hovrätten,
måste ha tillräcklig tid på sig att i lugn och med tillgång till litteratur
och anteckningar kunna genomgå de föredragna målen och bilda
sig sin slutliga mening.
Den andra betänkligheten, jag ville framföra i avseende å de av
Kungl. Maj:t meddelade organisatoriska bestämmelserna, är påbudet
om fiskalernas föredragning av tvistemål. Hur skickliga dessa
unga män än må vara, så kunna de givetvis dock ej vara så tränade,
ha den blick på målet, den kännedom om rättspraxis som de domare,
vilka hava en längre överdomaretid bakom sig. Att hovrätternas
arbetssätt måste pågå i lugn takt och att vana arbetskrafter där
måtte verka, är ännu mycket viktigare, sedan hovrätt i många
fall blivit högsta instans. Det är därför med glädje man ser, att
Kungl. Maj :t framhållit, att genom avslutandet av ett flertal kommittéer
även en del krafter, som blivit frigjorda från kommittéarbetet,
skola kunna återgå till domarebefattningar. Det blir i första rummet
till justitierevisionen såsom föredragande i högsta domstolen, och
vidare såsom hovrättsledamöter. Jag vågar uttala den tillförsikten,
att för framtiden på det att icke detta forcerade arbete och detta
arbete med unga domarekrafter måtte bliva för långvarigt, lagstiftningsarbetet
icke måtte rycka allt för många krafter från hovrätterna
och från justitierevisionen, utan att man måtte få hoppas
att domare tillåtas arbeta i våra ordinarie befattningar i lugn och
ro och under en följd av år så att de därigenom hinna växa ihop med
arbetet. Ty på detta sätt blir det givet en god och rask arbetsprodukt.
Det blir billigare och bättre för staten, och det blir i alla
händelser en stor trygghet för den rättssökande allmänheten.
Jag skulle kunnat dröja med dessa få ord, till dess att huvudtiteln
kommer före i kammaren, men det är en annan sak, som jag ansett
mig icke kunna komma fram med annat än i detta sammanhang.
Det är rörande den punkt, som avser kostnaderna för byggnadsarbetena
för en ny hovrätt i Norrland. Herr statsrådet har i propositionen
upptagit ett visserligen mycket ringa anslag — det är endast
på 20,000 kronor — i och för dessa byggnadsarbeten, men i och
71 Nr 4.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
med att denna summa godtoges av riksdagen — det är beroende på
en tungt, proposition — skulle man också ha den norrländska ''propositionen.
rätten. Herr statsrådet erinrar om och propositionen utvisar, huru (Forts.)
vid förra riksdagen det redan då fanns en hel del betänkligheter i
denna fråga och man sporde sig. om det skulle vara så nödvändigt,
att en ny hovrätt för Norrland redan nu inrättades. Processkommissionen
var, kan man säga, ej entusiastisk, då den skulle yttra sig ■
ifråga om tillstyrkande av detta förslag. Den sade, att det vore
tämligen likgiltigt, ifall man bedömde frågan från synpunkten av
den rättssökande allmänhetens bekvämlighet, var i Norrland denna
hovrätt skulle ha sitt säte, och man kan säga, att det för närvarande
vore skäligen likgiltigt, om hovrätten skulle ha sitt säte i någon av
de norrländska städerna eller inrymmas såsom en viss avdelning under
Svea hovrätt.
Det var emellertid icke den synpunkten, som var den övervägande
— riksdagen har en gång begärt att få en hovrätt i Norrland
utan de stora kostnader, som utbrytandet av denna hovrätt ur Svea
hovrätt skulle föra med sig: löneökningar på 90,000 kronor, oavsett
dyrtidstillägg, och en del andra betydliga årliga kostnader beräknade
i fjolårets proposition, varförutom kommo engångskostnader,
som vi då icke hade någon kännedom om. Följden blev, att propositionen
fick det mottagandet, att riksdagen icke för tillfället ville
godtaga densamma, men att det blev en skrivelse om ytterligare utredning.
Denna utredning är ännu icke inkommen, men. herr statsrådet
anser, att den skall kunna komma snart, och då ifrågasättes
en kungl. proposition. Jag vågar nu, på en tid, då man får lov att
betänka sig inför varje särskild utgift, och då i detta fall det icke
är av någon större reell betydelse, om hovrätten kommer till Norrland
eller icke, uttala den förhoppningen, att denna kungl. proposition
kunde inhiberas. Därmed skulle visserligen ett gammalt önskemål
för norrlänningarna uppskjutas för ett eller annat år framåt,
men då detta önskemål först får sin verkliga innebörd i och med den
nya rättegångsreformens antagande och ett önskemål, vars realiserande
kräver dryga utgifter, måste prövas nu mer än någonsin in i
det yttersta, vore det väl icke någon skada, om denna kungl. proposition
icke framkommer. Jag vet väl, att kungl. propositionen säkerligen
skulle komma såsom förra året att endast gå ut på fastslående
av ändring i 8 kap. rättegångsbalken, varigenom göres möjlighet
att vid viss tid i framtiden rycka fram med den nya hovrätten.
Men i och med att riksdagen nu skulle godtaga detta belopp
av 20,000 kronor till byggnadsarbeten och en dylik proposition om
ändring i rättegångsbalken bifallits, ha vi ryckt så mycket närmare
en dryg årlig utgift, vilken, jag vågar säga, under nuvarande ekonomiska
betryck ingalunda är nödvändig.
Herr Molander: Herr talman! Det var en av de föregående
ärade talarna —- om jag icke minns fel, var det herr förste vice talmannen
— som påtalade, att folket dignade under skatterna. Det
Nr 4. 72
Onsdagen den 17 januari, e. m.
V''stat^verks^v tor^e 1 vä] vara de ekonomiskt mindre bärkraftiga, som digna
propositionen. ?Pc;er ®featT.eIbördorna. Jag förmenar för min del, att de mindre
(Forts.) bärkraftiga i detta fall äro just de, som icke ha något egentligen
att betala skatterna med. . Saken är nämligen den, att många arbetare
numera faktiskt äro i det ekonomiska läget att icke kunna betala
sina skatter. Så har väl också varit förhållandet under gångna
tider många gånger, men i varje fall icke i den utsträckning som
nu. Det är väl också ett faktum, att restantierna, särskilt inom industrikommuner,
äro ^ mycket större än någonsin förut; och detta
torde val mest bero på att arbetarna genom arbetslöshet och lönenedpressningar
och därmed följande dåliga löner kommit på rest och
da faktiskt icke. kunnat betala sin skatt. De förfallna skatterna
utmätas emellertid. Herr Edén sade på tal om den äskade minskningen
i statstjänstemännens dyrtidstillägg, »att, där ingenting finnes
att taga, där har kejsaren förlorat sin rätt», och även herr Kinnianson
tycktes acceptera detta ordspråk. Så synes det emellertid
icke vara fallet med utmätningsmännen. De känna, såvitt jag förstår,
icke detta ordspråk. I varje fall taga de många gånger icke
hänsyn till den uppfattning, som detta ordspråk givit uttryck åt.
De mäta faktiskt ut skatten, där ingenting egentligen finns att taga.
Det har också i tidningarna och på annat sätt framkommit klagomal
över hänsynslöst indrivande av skatter, artiklar i detta spörsmål
ha förekommit i pressen av snart sagt vilken färg som helst.
Jag skall taga mig friheten att läsa upp ett kort citat ur tidningen
»worrlands-Kuriren» för den 17 oktober 1922 och sedan med ett par
v*sa’ a^ vac^ man här pastatt, icke alls är några ovederhäftigheter
utan rena rama sanningen.
Det sägs här, att »av alla fordringsägare, som nu på avlöningsdagen
pocka pa att fa sa stor del som möjligt av arbetarens avlöning,
är ingen sa hänsynslös som samhället. Grivetvis har arbetaren
under sin^ långa arbetslöshet ej förmått betala någon skatt, och när
han nu långt om länge erhållit arbete, skall denna skuld till samhället
i likhet med andra skulder betalas. Privata fordringsägare
kunna i många fall vara utomordentligt hänsynsfulla och nöja sig
med. en rimlig avbetalning i veckan, så att det blir något över för
familjen att leva på, men den störa fordringsägaren, samhället, är
sällan hänsynsfull härvidlag. På avlöningsdagen infinner sig skatteindrivaren
på arbetsköparens kontor och lägger i många fall beslag
på lejonparten av arbetarens lön. Hur arbetaren på den lilla summa,
. som återstår, skall kunna försörja sin många gånger stora
familj bekymrar icke skatteindrivaren.» Det sägs vidare, att »många
av dessa skatteindrivare icke taga den ringaste hänsyn till vad
lagen om .införsel i lön föreskriver. Som bekant skall enligt denna
lag skatteindrivaren taga hänsyn till att arbetaren skall ha så mycket
kvar av avlöningen, sedan avbetalning på skatten blivit gjord,
att lian och hans familj skola ha sin bärgning till nästa avlöningsdag.
»
Att dessa tidningens påståenden ingalunda sakna fog för sig,
har jag genom personlig erfarenhet kunnat övertyga mig om. En
Onsdagen den 17 januari, e. m.
73 Nr 4.
av mina arbetskamrater fick vid ett tillfälle genom införsel i avlöningen
denna reducerad till 15 kronor per vecka under fyra veckor
och till 2 kronor per vecka under två veckor. För en annan av mina
arbetskamrater innehöll man en tid så betydande belopp av avlöningen,
att endast 25 kronor per vecka återstod till underhåll för
hans familj på åtta personer. Nu är det att märka, att inom Säbrå
socken i Ångermanland, där denne man är bosatt, räkna fattigvårdsmyndigheterna
med att underhållskostnaden för de på kommunens
försörjningshem intagna personerna skall för innevarande år uppgå
till kr. 2,25 per dag och person, men för denne man, som går i tungt
arbete, och som har en familj på åtta personer att försörja, innehåller
man en så stor del av avlöningen, att det endast återstår cirka
45 öre per dag och familjemedlem.
Vid Frånö och Svanö fabriker har det även inträffat, enligt
vad arbetare därifrån meddelat mig, att man innehållit så stor del
av avlöningen, dels för oguldna skatter och dels för obetald hyra,
att när arbetaren fått sin avlöning har det stått på avlöningskuvertet:
kr. 0,00. Det fanns ingenting kvar. Av en arbetare vid Frånö
sulfitfabrik har jag fått en tabellarisk redogörelse för den inkomst
och de avdrag, som han haft under en del av föregående år. Tabellen
börjar med avlöningen nr 8, och det heter där, att han då hade
en avlöning på 84 kronor 70 öre för två veckor — avlöningsperioden
är nämligen i allmänhet två veckor — men att man för oguldna skatter
gjort införsel i avlöningen med 43 kronor 90 öre, alltså betydligt
mer än 50 procent, och att bolaget samtidigt dragit av 17 kronor
för hyra. Återstoden var 23 kronor 80 öre. Vid nästa avlöning,
den nionde, hade han arbetat på övertid och kommit upp till en avlöning
på 100 kronor. Man drog då av precis 50 kronor för skatt
och 10 kronor 25 öre för hyra, återstod 39 kronor 75 öre. Det är
att märka, att denne arbetare tillhör den så kallade standardgruppen
inom trävaruindustrien, alltså till de högst avlönade, och att
han har försörjningsplikt för två personer utom sig själv.
Många av dessa, som bliva utsatta för införsel i sin lön till
följd av oguldna utskylder, förmena nu, att bestämmelserna i lagen
överträdas, ty i införsellagen, § 6, stadgas, att »det belopp, som
skall innehållas, må ej sättas så högt, att den underhållsskyldige
kommer att sakna medel till underhåll för sig själv eller för maka
och oförsör.jda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta
underhållsbidrag». När man emellertid sätter en familjeförsörjare
på en levnadsstandard, som endast är en femtedel av den, som gäller
för en person, som intages på ålderdomshem, då kan man verkligen
ifrågasätta, huruvida man ändå icke har innehållit så pass stor del
av lönen, att arbetaren i realiteten saknar medel till underhåll för
sig själv och sin familj.
Nu kan man visserligen invända, att den, som icke är belåten
med utmätningsförfarandet, äger att klaga hos vederbörande högre
myndighet. Om man emellertid överklagar ett införselbeslut, har
ju införseln ändå redan börjat verkställas, innan man fått tillfälle
att klaga, och innan utslaget hinner bli meddelat, har införselbeslu
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Kr 4. 74
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
tet gått i verkställighet och hunnit slutföras. Sedan torde det vara
ganska svårt att få något tillbaka av de innehållna medlen, även
om det blir konstaterat, att utmätningsmannen har överskridit sin
befogenhet.
Det är även en annan omständighet, som väckt åtskillig förvåning,
och som har ingivit inånga samhällsmedborgare en känsla utav
att det icke är lag och rätt utan det rena godtycket, som är bestämmande
vid införselbeslutens fastställande. Trots det att samma lön
utgår vid olika arbetsplatser, innehåller man nämligen vid en del
arbetsplatser 50 procent och mera av lönen, vid andra arbetsplatser
40 procent och vid ytterligare andra 30 procent av lönen. Exempelvis
innehåller man i ett sågverksdistrikt, där samma avtalsgrunder
gälla och avlöningarna i regel äro lika, ända från 60 procent och
ned till 15 procent av lönen. Kan man då säga, att det finns någon
lag, som reglerar avdragens storlek? Man torde snarare kunna påstå,
att de regleras av det rena godtycket. Detta förhållande kan i
varje fall icke vara tillfredsställande. Det synes åtminstone mig,
att det är nödvändigt att enhetligare och humanare tillämpning av
införsellagen kominer till användning.
Genom tidningarna har jag erfarit, att både enskilda och hela
korporationer ha vänt sig till Kungl. Maj:t i denna fråga, men såvitt
jag har mig bekant, ha deras framställningar icke lett till något
resultat. Det är ju ett allmänt intresse, kan man säga, att skatteindrivarna
äro nitiska att få in utelöpande restantier, men man bör
å andra sidan även se till, att de i handhavandet av sitt värv icke
förfara så, som den läkare, som efter att ha utfört en opperation
måste säga: Operationen lyckades, men patienten dog.
Herr Poppius: Herr talman! När herr jordbruksministern fölen
stund sedan påstod, att hans ingripande med spannmålsutredningen
icke kom för sent, som man sagt här i kammaren, delas nog icke
denna hans uppfattning av jordbrukarna i allmänhet. Jag vill endast
erinra därom, att prisläget på spannmålsmarknaden var mycket
•sämre en månad tidigare än när herr jordbruksministern tillsatte den
omtalade utredningskommittén. Åtgärder hade givetvis funnits att
tillgå för att klara den uppkomna situationen. Jag ber att få säga,
att när jag talar om dessa förhållanden, syftar jag endast på tillfälliga
åtgärder, som hade kunnat reda upp den situation, som förra
hösten uppstod till följd av kvarntrustens prissättning. Då hade det
gällt att genast gripa in, och då hade en importreglering varit en god
utväg att tillgripa. Nu sade herr jordbruksministern, att man genom
en importreglering kunde riskera repressalier från något annat
land. Jag undrar emellertid, om vi hade behövt riskera dylika repressalier,
om vi endast för några månader vidtagit den tillfälliga
åtgärden att icke köpa mer spannmål än vi behövde. Vi hade ju tillräckligt
av varan inom landet. Jag tror det icke. Om vi torrlägga
landet, kunna vi naturligtvis vänta oss repressalier, men jag kan icke
tro, att det i detta avseende skulle kunna föreligga någon fara, om vi
endast vidtaga en tillfällig importreglering för spannmål.
Onsdagen den 17 januari, e. in.
75 Nr 4.
Regeringen både också kunnat tillgripa en annan åtgärd, nämligen
en tillfällig tullförhöjning enligt § 60 regeringsformen. Lagstiftarna
hava sålunda förutsett, att en sådan situation, som har kommit,
skulle kunna uppstå, men måhända kunde de icke förutse, att
det, då denna situation inträdde, skulle sitta en socialdemokratisk
regering. Det finns ju även begränsning för lagstiftarnas förmåga
att skönja i tidens töcken, och man skulle kunna säga, dess bättre.
Herr statsrådet har här talat om förhållandena inom regeringen.
Jag känner icke till dessa förhållanden, men jag vill erinra
om vad herr statsrådet yttrade vid ett tillfälle i höstas. Jag har fått
referatet från en så opolitisk tidning som »Hvar 8 Dag». Där stod
herr statsrådets porträtt, och att herr statsrådet talat vid en fruktmässa
i Stockholm, och att han därvid yttrat: »Tänk på, mina damer
och herrar, att ni gynna den svenska produktionen, tänk på, att
ni äta svensk frukt», och så tilläde herr statsrådet, »glöm icke att
köpa frukt här och glöm sedan icke att gå ned på Drottninggatan
och köpa svenska varor på den mässa, som där pågår!» Då man
såg detta, trodde man, att vi nu verkligen hade fått en jordbruksminister,
som vi kunde se upp till, och som verkligen skulle komma
med något förslag, som var av betydelse för jordbruket. Hade herr
statsrådet sagt något liknande till de herrar, som fått i uppdrag att
utreda spannmålsfrågan, hade Sveriges jordbrukare säkert sagt, att
de nu äntligen fått en jordbruksminister, som de kunde se upp till,
och lita på, och som de kunde tro skulle kunna reda upp den svåra
situationen inom jordbruket, men nu, ja nu säga de något annat.
Då jag nu har ordet, skall jag be att i korthet få beröra ett av
•de anslag, som herr statsrådet äskat på nionde huvudtiteln. Jag
syftar på det stora anslaget till nya kolonisationsförsök i Norrland.
Jag vet mycket väl och jag förstår, att det gäller ett behjärtansvärt
ändamål, och det innebär ju endast en fortsättning på den väg, som
riksdagen en gång slagit in på, men jag undrar dock, om man icke
borde gå fram litet varsammare. Framförallt undrar jag, om icke
dessa stora åtgärder för främjandet av kolonisationen kunde ha lagts
på ett annat sätt, t. ex. om icke hushållningssällskapen uppe i Norrland
skulle kunna billigare, måhända även effektivare, åstadkomma
samma sak, som nu föreslås.
Jag vill även peka på ett nytt anslag, som kommit med i denna
huvudtitel med anledning av anslagen till kolonisering. Här finns
nämligen upptaget ett anslag på 20,000 kronor, avsett att understödja
de kolonister, som redan finnas där uppe. Det står i motiveringen,
att dessa kolonister ha svårt att reda sig under det första året.
De ha svårt att inbärga grödan, och det sägs, att det kan hända, att
en ko dör för dem. Kan det emellertid icke även nästa år inträffa,
att det blir svårt för dem att få in grödan, och kan icke även nästa
år en ko do för dem? Är det då meningen att riksdagen år efter
år skall underhålla dem?
Det anmäles vidare ett anslag på 3.000 kronor till hjälp för de
Eskilstunaarbetare, som rest upp till kolonat i Norrland. Jag är
verkligen, mina herrar, rädd för att den dagen kan komma, när dessa
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forte.)
Nr 4. 76
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av kolonister varit där uppe en tid, då det kommer att begäras ett kanstatsverks-
ske stort belopp för att de skola kunna komma därifrån, icke därför
propositionen. ^ ^ ha det bra, utan därför att de annars svälta ihjäl. Jag undrar.
[ or '''' om det icke är bättre att först och främst understödja och skapa
existensmöjligheter för de jordbruk, som redan finnas, innan man
skapar nya jordbruk.
Jag vill även peka på ett annat anslag, icke på grund av dess
storlek utan till följd av den princip, som jag ser ligga i ett beviljande
av detsamma. Det är ett anslag på 24,000 kronor till byggnader
vid trädgårdsskolan i Alnarp. I och för sig är det icke något stort
anslag, och det är behjärtansvärt, men jag vill vända mig mot den
principen, att statens verk och inrättningar utan någon som helst kontroll
eller prövning kunna få utvidga sin verksamhet, så att man
plötsligt står inför samma situation som vid Alnarp, där man utvidgat
verksamheten och skaffat dit nya trädgårdsmästare, som nu
äro ungkarlar och bo i olämpliga kyffen. Herr statsrådet har själv
varit nere och sett på saken.
Jag förstår, att man då blir rörd och tänker: detta går icke an,
de skola gifta sig, och då måste de ha bostäder, och så beviljar man
anslaget. Jag förstår detta och går med på anslaget, men jag saknar
i detta protokoll ett påpekande av dessa förhållanden.
Jag vill sluta med att säga, att jag hoppas, att den nuvarande
regeringen i fortsättningen av sitt arbete mera än vad som hittills
visat sig stödjer och uppmuntrar det svenska jordbruket.
Herr Sköld: Efter den skarpa trumeld, som från högerns sida
i debattens sista timma har utvecklats för skyddsåtgärder åt jordbruket,
skulle det kanske funnits skäl att här ett litet grand syna
den bluffpolitik, som högern under en lång följd av år har bedrivit
till jordbruksnäringens fromma, i sömmarna. Men vid denna sena
timme skall jag icke göra det. Jag skall stanna vid att göra några
randanmärkningar.
Herr Poppius yttrade nyss, att när den nuvarande jordbruksministern
hållit vissa tal, hade man bland Sveriges jordbrukare den
uppfattningen, att där var en riktig jordbruksminister. Det är mycket
möjligt, att den gången, när herr Poppius för första gången trampade
in i denna kammare, hade Skånes jordbrukare den uppfattningen,
att där hade de fått en verklig representant. Men lika väl som herr
Poppius’ förtroende till jordbruksministern har försvunnit, tror jag
också, att det är stora skaror av de skånska småbönderna, som icke
längre tro på den politik, som herr Poppius och högerpartiet bedriva.
Man tror sig där nere bland de spannmålsproducerande småbönderna
hava kommit under fund med, att denna politik aldrig blir
till småböndernas fromma men alltid till storböndernas. Och den
misstänksamheten är starkare nu än någonsin. När herr Poppius
säger, att jordbruksministern kommit för sent, så säga också de
skånska småbönderna: herr Poppius kom för sent. Ty när herr
Poppius hade sitt stora opinionsmöte i Lund, där först opinionen
väcktes till liv, så hade de skånska småbönderna tröskat sin säd
Onsdagen den 17 januari, e. m. 77 Nr 4.
och sålt den till lågt pris. När opinionen kom till stånd, hade redan Vid remiss av
spannmålspriset börjat stiga, och vad det var för en opinion, som
den gången stod bakom herr Poppius, visar bäst det faktum, att den p /jforts \
dagen mötet hölls på Grand hotell i Lund var Stortorget och platsen
utanför Grand hotell fylld med bilar. Men sådana verktyg ha
icke de skånska småbönderna.
Herr Poppius ansåg, att det icke förelåg någon fara beträffande
repressalier från främmande länder. Jag kan icke underlåta
att här ge ett exempel på den anda, som för närvarande besjälar
Förenta staternas näringspolitik. Under det sista året har i Amerikas
Förenta stater varit ett starkt behov av cement, och även en
svensk fabrik tillhörande cementtrusten har exporterat cement till
Förenta staterna. Den exporten är nu slut. 150,000 fat cement
lågo åtminstone i november månad lagrade, avsedda för export till
Amerika, men de kommo icke ut. Cementarbetarna ha blivit arbetslösa,
och statens arbetslöshetskommission har fått meddela undantag
från gällande bestämmelser för att dessa personer skulle kunna
få hjälp. Varför? Jo, därför att Amerikas Förenta stater ändrat
sin tulltaxa. Den taxan lyder beträffande artikeln cement: cement
är fritt, men har ett land tull på cement, så gäller samma tull vid
import till Amerika. Vi hava en tull av cirka 1,08 kronor per fat
cement. När svensk cement skall gå till Förenta staterna, betingar
den också en tullsats av 1,08 kronor per fat. Följden har blivit,
att den svenska cementexporten på Förenta staterna avstannat. Fabrikerna
stå stilla, arbetarna gå arbetslösa, och hellre än att den
svenska cementtrusten kommer till regeringen och säger: »Suspendera
tullen för en tid, så att vi kunna exportera», så låter man den svenska
staten betala ut stora summor i arbetslöshetsunderstöd. Jag
anbefaller detta fall åt herr handelsministern. Det kan ju hända,
att det är av så pass allmänt intresse, att man rentav kan ingripa
utan att trustens medgivande är nödvändigt.
Vi böra se denna tullpolitik från Förenta staternas sida i belysning
av den situation, som för närvarande råder och för lång tid
framåt kommer att råda på spannmålsmarknaden. Vi se, hur Amerikas
farmare med sin brödsädsodling, som utvecklats oerhört under
kriget, under det att Europas köpkraft kolossalt försvagats, när de
icke kunna sälja sitt vete, politiskt organisera sig och trycka på
regeringsmakten i Förenta staterna och rentav dirigera politiken enligt
sina intressen. »Vetet, som ruttnar», hade Nya Dagligt Allehanda
som rubrik över en artikel för några dagar sedan. Det är
amerikanarnas vete, som ruttnar, och det vill Förenta staterna nu
påtvinga världen. Nu vill högern bedriva en politik, som går ut
därpå, att vi till varje pris skola upprätthålla en stor brödsädesodling
i vårt land och hindra främmande brödsäd att komma in i
landet. Var och en förstår, att den politiken kan gå till en liten
tid, men en vacker dag måste det brista. Det har inträtt ett annat
jämviktsläge i världen beräffande spannmålsmarknaden. Det svenska
jordbruket kan icke, vilket ingrepp som än göres från statsmakternas
sida, upprätthålla sin gamla ställning. Men den svenska
Nr 4.
78
Onsdagen den 17 januari, c. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
högern fortsätter att med sin politik, löfte på löfte, förespegling
på förespegling av åtgärder, som i sig själva äro ineffektiva och
som aldrig kunna bli annat än spegelfäkterier, upprätthålla hoppet
hos spannmålsodlarna. Man loekar dem att länge, länge, mycket
längre än vad som varit nödvändigt, stanna kvar i de gamla odlingsformerna,
och så en vacker dag kommer kraschen, och då blir det
tusenfaldigt värre för oss.
Jag menar därför, att den politik, som från högern bedrives
beträffande jordbruket, är i längden till skada för det svenska jordbruket.
Nu befinna vi oss i en period, då vi på alla områden
tvingas att anpassa oss efter nya förhållanden. Detta är den lämpligaste
tiden även för jordbruket att anpassa sig därefter, nu när
vi hava tvånget över oss. Gör man det icke, så får man kraschen
i framtiden, och det blir då så mycket värre för oss. Jag förmenar
därför, att det skulle var synnerligen olyckligt, om vi genom
allehanda restriktiva åtgärder skulle förhindra en viss del av vårt
näringsliv att anpassa sig efter de nya förhållandena i världen. Det
är därför som jag skulle vilja hemställa till jordbruksministern —
och jag tror, att jag härvidlag har många medlemmar av denna
kammare bakom mig — att det förslag, som spannmålssakkunniga
på tisdagen avlämnade, icke måtte bli föremål för en kunglig proposition.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! I statsverksproposi
tionen
begäres en kapitalökning av 25 miljoner kronor till egnahemslånefonden,
och av statsverkspropositionen se vi vidare, att inom jordbruksdepartementet
hålla på att utarbetas nya riktlinjer för statens
egnahemslånerörelse. Genom uttalanden från statsrådsbänken hava
vi också nu fått höra något om dessa riktlinjer, och de gå bland annat
ut på en utsträckning av åborätten men även säkerligen en utsträckning
av expropriationsförfarandet för anskaffande av jord. Det kan
då icke vara ur vägen att med några ord beröra högerns ställning till
dessa frågor.
Beträffande åborätten så är den ju icke ny i vårt land, men man
kan gott såga, att den icke har visat sig tillfredsställande. Åbon blir
i själva verket icke något annat än en kronotorpare, som dessutom
är underkastad en ständig tillsyn, en ständig kontroll av statens myndigheter.
En sådan ställning föder ingen hemkänsla, ingen känsla
av trygghet och oberoende. Den föder alldeles raka motsatsen. Och
om man skulle gå ut i landet och fråga dem, som det här närmast
gäller: vilken form vilja ni ha för egnahemmet, vilja ni ha den fulla,
trygga äganderätten eller åborätten, besittningsrätten eller någon annan
form, så är jag alldeles övertygad om, att det skulle bliva överväldigande
stämning för den fulla och obeskurna äganderätten. Därom
råder enligt mitt förmenande icke minsta tvivel. Och då kan jag
för min del icke inse, varför icke regeringen skulle tillmötesgå en
sådan allmän önskan. Det finns ingen anledning att göra vårt land
till ett experimentalfält och alla dessa människor till försöksobjekt
Onsdagen den 17 januari, e. m.
79 Nr 4.
för att söka ge ett litet innehåll åt en socialdemokratisk doktrin, som
aldrig kan i själva verket bli annat än en doktrin. För min del anser
jag, att den egnahemsrörelse, som bär bedrivas, som slutmål bör
sätta den fulla äganderätten och ingenting annat. Och åborätten
eller besittningsrätten, eller vad dessa andra former kallas, böra endast
finnas såsom övergångsformer i den utsträckning, som kan anses
behövlig.
Vad sedan angår en utsträckning av expropriationsförfarandet
röjer jag säkerligen icke någon hemlighet för herrarna, då jag säger,
att högern i det fallet står orubbligt fast vid äganderätten. Vi vilja
icke vara med om någon underminering av densamma, och vi hava
i det fallet ett starkt stöd därutinnan, att riksdagen upprepade gånger
avslagit tvångsarrendelagen med den bakom liggande tvångsexpropriationen:
tvångsavlösningen. Jag vet väl, att åtskilliga lantmän i
denna kammare hava röstat för denna lag, men jag vet också, att de
röstat för den icke för att på något sätt inskränka jordäganderätten
för Sveriges bondeklass utan snarare tvärt om för att utöka densamma
på så sätt, att de vilja överföra en hel del av de nuvarande arrendatorerna
till att bliva fullt självägande. Jag har aldrig betvivlat,
att deras avsikter varit de bästa, men jag har icke kunnat gilla det
sätt, på vilket de tänkt sig denna sak genomförd, nämligen att bryta
sönder äganderätten för en del jordägare, de större, men bibehålla den
för de mindre, att så att säga dela upp Sveriges jordägare i två klasser
och säga till den ena klassen: »Ni får behålla äganderätten obeskuren»,
och till den andra: »Ni får maka åt er»,med öppen möjlig
het
att flytta gränsen mellan dessa klasser. Det är alldeles uppenbart,
att äganderättsprincipen blir på den vägen ganska snart söndersmulad
och värdelös. Det vore synnerligen önskvärt, om vi alla
i Sverige som äga och bruka jorden kunde gå fram på gemensam
linje och skydda äganderätten, ty den är i alla fall en hörnsten, som
är mera värd än något annat för oss.
Om vi således icke äro eniga om medlen och sättet för att befrämja
egnahemsrörelsen, tror jag att vi allesammans i alla fall äro
eniga om att staten bör göra vad den kan för att befrämja densamma,
men egnahemsproblemet är ett svårlöst och mångsidigt problem. Det
förstå säkerligen vi lantmän bäst. För att ett egnahem skall kunna
bliva beståndande, verkligen beståndande, fordras det åtskilliga förutsättningar,
och den allra viktigaste förutsättningen är de personliga
kvalifikationerna, och då måste man med oro fråga sig, hos huru
många bland denna här av jordhungriga, som man påstår står här
och väntar, hos huru många av dem finnas verkligen dessa kvalifikationer?
Så hava vi de ekonomiska förutsättningarna, och då kan
man också med oro fråga sig, när nu Sveriges lantbrukare äro i det
svåra betryck, som de nu äro, huru kan det vara möjligt för dessa
människor att kunna reda sig och huru skulle detta kunna vara möjligt
särskilt där uppe i norr på dessa kolonat på Norrlands myrar?
Man vill ju icke vara pessimistisk, man vill försöka se så ljust på
dessa saker som möjligt, men jag tror, att regeringen gör klokt i att
icke nu sätta igång en massproduktion här, en massproduktion, som
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 80
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverhsjyr
opositionen.
(Forts.)
kan sluta med ett massproletariat. Under dessa tider tror jag det
är viktigare än eljest att gå fram med allra största försiktighet.
Ja, herr talman, jag har endast velat göra dessa antydningar.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Linders:
Herr talman! Jag begärde ordet för att ge en replik åt den senaste
talaren, men jag vill dessförinnan säga till herr Poppius, att de ord
jag yttrade vid fruktmässan här i Stockholm, en maning att använda
svenska varor, den uppmaningen står jag för ännu i dag,
och jag vill gärna vara med om att vid mer än ett tillfälle upprepa
densamma. Hen jag vill dock säga, att smak och efterfrågan äro
hårda herrar emot näringslivet, och det är väl därför som maningar
av denna art ofta nog förklinga ohörda.
Herr Pettersson i Bjälbo framförde här i sitt tal högerns krav
på den fulla och fria äganderätten, som han ville framhålla såsom
den enda fasta grund högern kunde vara med om att lösa egnahems-spörsmålet
och jordfrågan på. Jag vill gentemot detta säga,
att detta tal om äganderätt i tid och otid från högerns sida vittnar
rent av sjukligt om, att högern därigenom vill dölja en del av sin
innersta åskådning, ty högern har icke visat sig vara så synnerligen
beredd att öppna bolagsdomänerna för inköp med äganderätt
av personer som icke hava jord. Frågan ställes icke heller på det
sättet som herr Pettersson i Bjälbo gjorde. Sveriges befolkning
frågar icke efter, om den vill hava jord med äganderätt eller med
besittningsrätt eller åborätt eller i någon annan form, utan den jordlösa
befolkningen spörjer efter om den över huvud taget kan få
jord att bruka, där den kan sitta i trygghet och utföra sin gärning
såsom jordens brukare. Huvudsaken är icke sättet för själva upplåtelsen.
Nu varnade herr Pettersson i Bjälbo för att gå alltför hastigt
fram med egnahemsbyggena på Norrlands myrmarker, och jag ger
honom rätt däri, att man får förfara varligt i det avseendet och
famförallt se till att det är bygdens egen befolkning som får breda
ut sig på de markerna. Men varför man måste anlita kronoparkerna,
som ligga ganska avsides, och i själva verket placera ut folket
om icke i ödemarker så dock i ganska ödsliga trakter, är därför
att lämplig jord för bebyggande icke alltid står till buds i närheten
av de bebodda trakterna, där jorden oftast tillhör bolagen och
stora enskilda jordägare, som icke äro beredda att upplåta den med
full äganderätt eller åborätt eller på annat sätt. Det har visat sig
vid en undersökning som kolonisationskommittén har gjort i Norrland
— vid sidan av dess undersökning och inventering av odlingsbar
mark å kronoparker — att i bolags och enskildas händer finnas
stora områden lämplig odlingsmark, mycket bättre belägen än
den som kronan har att bjuda på och av mycket bättre jord, t. ex.
i närheten av Inlandsbanan och odlade trakter, där det skulle vara
mycket lämpligt för nyodlarna att slå sig ned. Därför tror jag att,
på grund av vad jag vet om svårigheten att skaffa fram av den
bästa och lämpligaste marken, det icke gives annan möjlighet än
Onsdagen den 17 januari, e. m.
81 Nr 4.
den, att äganderätten som där finnes måste tryckas tillbaka av samhället.
Om jorden icke kan mobiliseras på annat sätt för odling
och brukning och för upplåtelse av egnahem, så måste den tagas
expropriationsvägen, vilka principförklaringar för äganderätten högern
än må proklamera.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Herr
kyrkoherde Pehrsson började sitt anförande med att förklara att
han ville tala något om Kungl. Maj:ts remisser, och han klandrade
starkt att Kungl. Maj:t därvid lämnade alltför kort tid för yttrandens
avgivande. Jag har icke anledning att här gå in på den
saken, ehuru jag tror att det i regel kan vara nödvändigt att Kungl.
Maj :t bestämmer en viss tid då dessa yttranden skola vara avgivna,
ty i annat fall skulle nog Kungl. Maj:t få vänta mycket länge på
yttrandena. Och vad särskilt nu det förslag, som han länge uppehöll
sig vid, beträffar, nämligen skånska pastoratskommitténs förslag
till ändrad pastoratsindelning för Skåne, tror jag verkligen, att
det varit ganska nödvändigt, att domkapitlet i Lund fått ett åläggande
att inom viss tid avgiva yttrande. Detta domkapitel har
enligt herr Pehrsson begärt att det skulle få nära ett år på sig
för att yttra sig om förslaget, vilket rent av synes mig vara detsamma
som ren obstruktion, en ganska orimligt tilltagen yttrandetid.
Herr Pehrsson yttrade vidare, att skånska pastoratskommitténs förslag
skulle tangera det olagliga. Jag får verkligen fråga herr
kyrkoherde Pehrsson vari olagligheten består i fråga om den föreslagna
nya pastoratsindelningen. Ty han läste visserligen upp ett
citat ur riksdagens skrivelse 1910, men det citatet tycktes han hava
valt ut med särskild omsorg. Hade han läst upp hela skrivelsen,
skulle resultatet blivit ett helt annat. Det befinnes nämligen, att
departementschefen 1910 yttrade: »Jag anser därför, att med fasthållande
av denna synpunkt en effektiv och grundlig omreglering
av den kyrkliga indelningen och organisationen bör äga rum i samband
med fastställandet av de nya löneregleringarna för prästerskapet,
och det är under en sådan förutsättning de nu utarbetade förslagen
till ordnande av de prästerliga avlönings- och beskattningsförhållandena
blivit uppgjorda.» Riksdagen anslöt sig till denna
departementschefens synpunkt. Den säger nämligen: »Nödvändig
heten
av en genomgripande omreglering av den kyrkliga indelningen
och organisationen i samband med ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden
enligt de nya grunderna har från alla håll så
kraftigt betonats, ej minst från departementschefens sida, att riksdagen
icke funnit något att tillägga till de i det föregående återgivna
uttalandena i ämnet, vilkas innebörd riksdagen till fullo gillar
och velat ytterligare understryka.» Hurudana äro nu de kyrkliga
förhållandena i Skåne, vilka herr Pehrsson tycktes vilja behålla
oförändrade? Jo, 21 pastorat hava under 1,000 invånare, 18 mellan
1,000 och 1.200, 27 mellan 1,200 och 1,500. Herr Pehrsson vill
väl icke göra gällande, att i ett pastorat, som icke har 1,000 invå
Andra
kammarens protokoll 1023. Nr h. 6
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr i. 82
Onsdagen flen 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
nare — flera av dem hava icke mer än 500. — på mycket liten
areal, en kyrkoherde kan hava full sysselsättning, och om så skulle
vara förhållandet, huru vill då herr Pehrsson förklara, att .det finnes
en massa pastorat med mellan 4- och 5,000 invånare, vilka skötas
av en prästman, då det ju är så. att KungL Maj:t icke medger anställande
av en komminister eller adjunkt såvida icke ett pastorats
befolkningssiffra når upp till ungefär 5,000. Dessutom klandrade
han sammanlysningen av gudstjänster och han fann det rent av
vara hårresande, att man icke skulle halla söndaglig gudstjänst i
alla de skånska kyrkorna. Jag skulle ju kunna trott på vad^ han
sade beträffande den ofördelaktiga inverkan detta skulle få pa det
kyrkliga intresset, om icke förhållandet hade varit att sedan .gammalt
ha särskilt i Skara stift en hel mängd sådana sammanlysningar
av gudstjänster ägt rum utan att man kunnat konstatera något avtagande
i fråga om det kyrkliga intresset, utan tvärtom. Enligt
vad som försäkrats mig äro kyrkorna i dessa pastorat överfyllda de
söndagar det predikas i dem, men om herr Pehrsson ville göra eu
resa ned till den skånska landsbygden och se huru det är med gudstjänstbesöken
i de pastorat där man sedan gammalt alltid haft
gudstjänst varje söndag, så skulle han bliva förvånad över huru
litet antal besökare det finnes i kyrkorna. "Vidare skulle han kunna
konstatera, att avståndet mellan dessa kyrkor är mellan 10—15
—20 minuter ungefär, ja, i ett fall t. ex. mellan Stora och Lilla
Slågarp är det 800 meter mellan 2 kyrkor, och det sä.ges att man
kan höra prästen i den ena kyrkan, när han predikar i den andra.
Tror herr Pehrsson verkligen, att det skulle komma att få en skadlig
inverkan på det kyrkliga livet, om man endast skulle ha gudstjänst
i den ena av dessa kyrkor. Jag tror det icke. Och när han
särskilt riktade sig mot kommitté-majoriteten och säger sig vilja
klandra den, men icke minoriteten, så medger jag, att det är skillnad
mellan majoriteten och reservanterna. Men skillnaden är den,
herr Pehrsson, att under det kommitténs majoritet, föreslagit
164 präster på landsbygden — om man alltså frånräkna!- städerna
— så ha reservanterna föreslagit 165 präster. Det skiljer sig sålunda
på en enda präst. Och då tycker jag, att när. vi skola, ha
klander för vårt betänkande, hade herr Pehrsson bort rikta sig icke
mot majoriteten utan mot kommittén i dess helhet. Ja, någon skillnad
finnes ju mellan dem, som jag sade. Men saken är den, att vi
haft en kontraktsprost, såsom ledamot av kommittén, vilken väl bör
känna till de kyrkliga förhållandena i Skåne, som varit med om att
föreslå 165 präster, och det ingår förmodligen icke i herr Pehrssons
system att rikta sig mot en ämbetsbroder.
Så sade han vidare, att beträffande de ekonomiska beräkningarna
kommittén komplett missförstått sina egna siffror. Ja, nu
är det så. att den som gjort upp dessa tablåer är en man, som haft
mycket att göra med dessa slags siffror. På grund av sin befattning
i kyrkofonden har han alldeles utmärkta förutsättningar för
uppgörandet av sådana tabeller, vartör jag är övertygad om att dessa
siffror äro riktiga. Vi angiva, huru många bevillningskronor, som
Onsdagen den 17 januari, e. m.
83 Nr 4L
belöpa sig på de olika pastoraten. Det är 6 öre per fyrk som församlingarna
skola betala, och då får man genom att multiplicera
6 öre med fyrktalen fram pastoratens inkomster. Nu säger herr
Pehrsson, att detta stämmer icke, och jag förmodar, att han därmed
syftar på arrendeinkomsterna å prästgårdarna. Men arrendeinkomster
av prästgårdar har man över allt i landet, och det är
ett stort misstag, om herr Pehrsson tror, att kyrkofonden skulle
erhålla något överskott från de skånska prästgårdarna. Tvärtom
har det varit så på senare tid, att de skånska pastoraten fått tillskott
från kyrkofonden, ty det har icke räckt med deras egna inkomster.
Hur man än vill räkna, så icke tror jag att inkomsterna
motivera ett så stort antal präster, som för närvarande finnas
i Skåne.
Vidare finnes det en annan fråga, som icke får förbises när
man resonerar om dessa förhållanden, nämligen byggnadsskyldigheten
rörande prästgårdarna. Jag skall taga ett pastorat, där jag
känner förhållandena. Det har 1,100 invånare, och vi ha ett kostnadsförslag
för prästgårdens byggande, som slutar på 70,000 kronor.
Jag förmodar, att en sådan prästgård numera kan bygcas för
50,000 kronor, men eftersom Göteborg har ungefär 200 gånger så
många invånare som detta Silvåkra pastorat, till vilket jag hör, så
skulle enligt samma proportion Göteborg bygga för 10 miljoner
åt sina präster. Men jag undrar, vad herr Pehrsson skulle säga,
om det väcktes förslag att bygga bostäder åt prästerna i Göteborg
för 10 miljoner kronor. Jag tror, att till och med han skulle finna
en sådan siffra orimlig.
Herr Pehrsson skall icke försöka inbilla någon, att det finnes så
stark opposition mot skånska pastoratskommitténs förslag. Ty visserligen
har det på en del kyrkostämmor, på grund av slöhet och
på grund av att sällan någon bryr sig om att gå på kyrkostämma,
lyckats för ordförandena att få fram yttranden, som gått mot kommitténs
förslag. Och förmodligen komma dessa yttranden att gå igen.
»såsom en stark församlingsopinion» i domkapitlens spårande. Men
jag kan försäkra herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att dessa kyrkostämmoprotokoll äro icke alls något uttryck
för den mening, som finnes på den skånska landsbygden. Tvärtom
är den meningen förhärskande, att en hel mängd småpastorat
icke lämna tillnärmelsevis full sysselsättning åt en prästman.
Jag kan sålunda icke finna, att det angrepp, som herr Pehrsson
riktat mot skånska pastoratkommittén, har det ringaste fog för sig,
men om han skall yttra sig en gång till, tycker jag, att han bör behandla
kommittén kollektivt.
Herr Herou: Herr talman, ärade kammarledamöter! Ärets
statsverksproposition har i stort sett givit glädje åt alla borgerligt
tänkande, d. v. s. dem, som tro på den kapitalistiska produktionsordningens
eviga fortbestånd. Prutningarna och Geddesyxan te sig
väl för dem som en väl motiverad ansats för att bland alla små
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Kort..)
3Tr 4» 84 Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av borgerligt tänkande återskänka förtroendet för bourgeoisiens stats
Tosidhnen
ordlling
~
Om vi kommunister ej vilja förbinda oss att hålla oss inom de
skrankor, som statsverkspropositionen och trontalet drager upp, så
vilja vi dock givetvis ge vår medverkan till sparsamhet, där den
är av godo, sedd ur våra synpunkter. I de fall åter, där denna
sparsamhetsiver drabbar människors rätt till rimliga levnadsförhållanden
— ja, i vissa fall hindrar åtgärder (t. ex. arbetslöshetspolitiken),
som äro nödvändiga för att rädda vissa folkgrupper från svältens
elände — där måste vi vägra i vändningen. Där ha vi en solklar
plikt att kräva betryggande åtgärder för att skydda fattigmans
rätt. Statsfinanserna ha bottenskrapats. För att undgå höjning
av skattetrycket har kassafonden anlitats, och medel, som bort avsättas
till rusdrycksmedelsfonden, tillgripits.
När man nu i det borgerliga lägret vill göra gällande, att det
ekonomiska läget och statsfinansernas ställning bevisar det, att arbetarpartiernas
krav äro omöjliga att uppfylla, när man från samma
håll hånar socialdemokraterna för att övergiva sina principer och
ideal — för all del, socialdemokraterna kunna ju ha en viss skuld
till det — så bör det sägas ifrån, att det är icke kommunism och
för mycket socialism, som framkallat det nuvarande fruktansvärda
världsläget och åstadkommit ett tillstånd, som även i vårt land avspeglas
i nöd och elände bland arbetarmassorna, som bottenskrapat
statsfinanserna och tvungit herr finansministern att framlägga en
finansplan, som väl närmast bör förklaras med: »Härtill är jag nödd
och tvungen.»
Klart är däremot, att de svåra förhållanden, de olyckor, som
människorna nu tyngas av, äro en följd av den sönderfallande kapitalistiska
produktionsordningen. »Omständigheterna» kallade herr
finansministern det.
I klart sammanhang med den kapitalistiska samhällsanarkien
står den landsfördärvliga trafik, som för närvarande pågår, nämligen
spritsmugglingen. Regeringen kräver nu åtgärder mot densamma.
Vår grupp befrias därigenom från besväret att motionera om den
saken.
Jag ber att få säga, att det är hög tid att härvidlag något
göres. Det vill synas, att det nykterhetssällskap, som i fjol bildades
efter riktlinjer, som bevars skulle vara förbudsvännernas
överlägsna, helt och hållet misslyckats. Något annat var ju icke att
vänta.
Runt om kusterna pågår och ökas ständigt smugglarnas fördärvliga
verksamhet. Sättet för smugglingen blir alltmer raffinerat,
och nya knep iscensättas med en uppfinningsförmåga, som
vore värd en bättre sak. Tulltjänstemännen stå i många fall vanmäktiga.
Redan i maj 1922 yttrade ju generaltulldirektören Themptander
de karakteristiska orden: »Smugglarna hånskratta och räcka
lång näsa åt oss.» Och Dagens Nyheter, vilken deltog i det berusande
segerjublet, som bröt ut i Stockholm, när förbudsomröstningssiffrorna
blevo kända, skriver den 12 januari i år: »Det är inte
Onsdagen den 17 januari, e. m.
85 Nr .4.
precis så många nummer av en tidning, som kunna utkomma utan remiss av
att berätta om ett eller annat spritsmugglarsällskap, som blivit i1?'' propositioiien.
fångat, avslöjat och nu går sitt straff till mötes. Men på varje ^ (ports.)
omhändertagen lurendrejare gå säkerligen hundra lösa.» Slutorden
i artikeln äro särdeles intressanta: »Smugglingen innebär också utan
gensägelse en stor fara för restriktionerna och äventyras de, så torde
det inte behövas någon större fallenhet för att begripa, att förbudsspöket
åter rycker oss hotande in på livet.»
Vi få uog rätt ändå till sist vi förbudsvänner. Underklassens
sunda syn på tingen bör snart vara allom uppenbar. Restriktionssystemet
är skamligt misslyckat. Det av bourgeoisien instiftade sällskapet
L. F. U. F. behöver aldrig mista sin gloria — det har aldrig
hunnit få någon, i vad det gäller praktiska resultat i nykterhetsarbetet.
Förbudsfrågan kommer nog upp på dagordningen igen.
En ny förbudsomröstning kan ge annat resultat än den senaste.
Statens intresse borde därför helt avkopplas från rusdryckshanteringen.
Ur de synpunkterna är regeringens åtgärd att tillgripa rusdrycksskattemedel,
som rätteligen bort fonderas, i hög grad att beklaga.
Det kan icke med bestämdhet påvisas, att det var absolut
nödvändigt att göra det. När en arbetarregering kan komma med
ett anslagskrav på blott 5 miljoner kronor till arbetslöshetens bekämpande,
borde den kunnat föreslå en försvarsbudget på mindre än i
runt tal 150 miljoner kronor. Så mycket som nu äskas torde väl
inte medlemsskapet i Nationernas förbund förpliktiga till, och det
var ju ett gammalt socialdemokratiskt vallöfte att ej anslå mer till
militära ändamål än medlemsskapet i det förbundet förpliktade till.
Herr finansministern har nu visserligen förklarat, att en stor del
av militärutgifterna utgöres av löner, som ofrånkomligt måste utbetalas.
Men något skulle väl ändock kunna avprutas, t. ex. på
vapen- och ammunitionsanslag, låt oss säga en 7—8 miljoner kronor.
Eljest kunde val en höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten
åstadkommas. Man tog i fjol en ny skatt, en skatt per mage, och
herr finansministern yttrade då, att vi helt säkert skulle få nog
av de direkta skatterna också, bara vi hade tid att vänta. De fattiga
avtvingades genom kaffetullen några miljoner i fjol.
Det är bourgeoisiens tur nu. Bourgeoisien är ansvarig, låt den
betala fiolerna, d. v. s. de 24,3 miljoner, som rätteligen bort tillföras
rusdrycksmedelsf onden.
Jag har att tillägga några ord i jordfrågan. Regeringen fick
av herr Lindman mottaga klander för dess uraktlåtenhet att vidtaga
åtgärder för jordbrukets skydd. Jordbruket befann sig, enligt
vad herr Lindman »på auktoritativt håll hade hört, i ett verkligt
nödläge, ur vilket det ej kunde komma av egen kraft». Nå ja, nödläget
är konstaterat och behöver ej diskuteras. Men vilket botemedel
har högern att föreslå? Spannmålstullar är dess hokus-pokusmedel.
Men är det rimligt att använda sådana metoder, att därest
det verkligen skulle bli till hjälp för jordbruket •—- cl. v. s. därest
ej kvarntrusten tager alltsammans, endast gynnar de större jord
-
Nr 4. 86
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid renuss.av brukarna, men gör det ännu svårare och sämre, än förhållandet är
propositionen. ^ör Svarande, för det stora flertalet jordbrukare i vårt land. Vi
(Fort*.) kunna beräkna, att vi i vårt land ha 400,000 brukningsdelar med
upp till 20 hektar, och cirka 40,000 brukningsdelar med över 20
hektar. Bland dessa 400,000 brukningsdelars jordbrukare är det
ytterst få, som bli hjälpta av tullarna. Det vore en — för att
använda ett uttryck, som använts förut i dag ■— synnerligen stor
ynkedom om icke jag, som representant för arbetare och fattiga
bönder i Norrland, protesterade mot dylika krav av herrar Lindman,
Magnusson i Skövde m. fl. om skydd åt de sydsvenska storagrarerna,
när det skyddet får skadliga verkningar för ett flertal
och låter de sämre ställda jordbrukarna i Norrland bli utan skydd.
Herr Lindman varnade för expropriation — en sådan strede
mot svenska äganderättsbegrepp enligt herr Lindmans mening. Herr
Lindman menar säkerligen att det strider mot bank- och jobbarintressen,
ty reduktioner ha till och med inskrivits i svensk rätt.
Behöver jag erinra om drottning Margaretas, Gustav Vasas och
Karl XI :s reduktioner, för att nämna några av de viktigaste?
Jord finnes utan att expropriera, påstod herr Lindman. Jag
erinrar då om, att ordföranden i jordkommissionen berättat om fall
i Norrland, där för icke odlad jord begärts 1,000 kronor per tunnland.
Belysande är för övrigt att arrendatorerna nu — d. v. s. när
jordbruket befinner sig i det nödläge, som herr Lindman skildrat
■— ha högre arrendeavgifter än någonsin förut. Jag känner fall
från min hemort, där arrendatorer på dålig jord avtvingats ett arrende
av 40 kronor, då priserna tidigare varit 10—15 kronor per
tunnland.
Hur kan det vara möjligt att man nu, herr Lindman, under jordbrukets
nödläge kan avtvinga så höga arrenden? Det bevisar väl
fullständigt, att jord ej finnes tillgänglig i tillräcklig utsträckning.
Många ha svårt att finna sysselsättning, men buttre arrendator än arbetslös!
Med de arrendekontrakt för ett år i sänder, som nu avtvingas
arrendatorerna runtom i landet, blir det dock ytterligare en black
om foten på dessa människor. En arrendator kan givetvis icke flytta
med hela sin inventarieuppsättning och sina kreatur utan oerhörda
kostnader, och därför betalar han hellre ett högt arrende. Dessa
förhållanden tyda ju på, att här behöves utomordentliga åtgärder i
stil med de gamla reduktionerna.
Dagspressen vimlar av konkreta fall om förföljelser mot arrendatorerna.
Denna talrika grupp av jordbrukare måste erhålla
besittningsrätt till den jord de bruka. Den självägande jordbrukarklassen
måste skyddas mot bankkapitalets utsugning.
_ Under de senaste 90 åren ha storkapitalet och bankkapitalet uppsugit
3 miljarder av jordbruksfastigheternas taxeringsvärde, d. v. s.
ungefär 1 miljard per släktled, och storkapitalet torde nu ha inteckningar
till långt över hälften av samma jordvärde. De omständigheterna
förklara till en stor del, varför jordbruket befinner sig
i ett så betryckt läge.
Vad som nu närmast behöves är detta: Reduktion av bolagens,
87 Jfr 4.
Onsiiajren den 17 januari, e. m.
fideikommissens och storgodsens jord, tryggad besittningsrätt åt alla Vt^a’^^av
jordbrukare samt deras frigörande från bankernas sugande polyp- ^/r0p0Snifyne.nm
armar. „ . ... .. (Forts.)
Herr talman, jag har vid detta tillfälle ansett mig hora gorå
dessa erinringar.
Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr Olsson: i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag tror vid
detta tillfälle att jag också kan säga: Mina herrar! Sedan vi nu
i över tretton timmar sysselsatt oss med debatt, och det faller sig sa,
att det nu är min tur att taga till orda, sa är jag naturligtvis tvungen
att icke hålla på fullt så länge som jag eljest tänkt, annars är det
fara värt, att vi här i kammaren komma upp till nästan dubbla
normalarbetsdagen, och det få vi riksdagsmän väl akta oss för en
liten smula, helst som vi även i ar skola sysselsätta oss med normalarbetsdagen.
, 0
Uen som åhört dagens debatter, har knappast kunnat undgå att
reflektera över huru fort människorna förändra sig.. Det som ena
dagen är god latin är andra dagen alldeles förkastligt. En av de
sista talarna som yttrade sig, herr Pettersson i Bjälbo, uppmanade
oss jordbrukare att samla oss för att klara upp äganderätten. ^Na,
jag är ju en av dem som på sin tid tyckte, att vi borde gorå något
litet under denna kritiska tid för att den, som hade ett arrende, skulle
kunna bli kvar på jordtorvan och sedan, om det passade sig, även få
äganderätt till sin torva. Då ställde sig den ärade talaren fullständigt
avvisande. Han gav mig visserligen den orlovssedeln, att jag
också var en av dem som stritt för äganderätten, men han kunde icke
godkänna den linje jag gått fram på. Ja, det kan hända, att vi
skulle finna, om vi finge komma allvarligt till tals om saken, att det
som skiljer oss åt det är vår olika syn på frågan om jordbrukarnas
samhörighet med sin brukade jordtorva, fragan huruvida vi
brukare skola höra litet mera ihop med vårt jordbruk än vad fallet
är med en affärsman och hans kund, t. ex. om jag gar in i en konfektionsaffär
och köper en kostym. Det är kanske på den punkten
vi skilja oss. Den som anlägger krämaresynpunkter litet för hårt,
den kan jag icke riktigt följa i detta spörsmål. . .
De två första talarna gåvo anvisning på vilken ställning vi .lordbrukare
böra intaga, och samma uppfattning har framkommit från
många håll.
Herr Sköld talade särskilt om hur Förenta Staterna ställt sig
i en viss tullfråga och förmenade, att det var alldeles omöjligt för
oss jordbrukare att gå fram med vårt jordbruk på samma sätt som hittills,
utan vi finge reformera oss och lägga om vårt jordbruk. Det
förvånade mig, när herr Sköld kom med exemplet från Förenta Staterna,
ty vilka egenskaper det folket än må ha, så inte kan man
förebrå det, att det icke lägger sig vinn om att stödja sina näringar.
I det fallet skiljer sig det landet fördelaktigt från allä andra länder
Nr 4. 88
Ousdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av jag känner till. Därför tycker jag det är en ren märkvärdighet, att
Äa herr S7köld fastnat för den punkten.
(Forts.) ^ri ha vidare, bland annat, åhört en diskussion om vad som
borde göras för jordbruket i vad gäller odling av brödsäd och vidare
om alk som överhuvud taget underlåtits och alltjämt tycks underlåtas
på den punkten. När jag då erinrar mig, att för omkring ett
halvt tjog år sedan framstående socialdemokrater lågo mycket hårt i
selen för att staten skulle taga hand om och reglera importen av brödsäd,
då tycker jag det är märkvärdigt, när man nu hör, att någon
importreglering icke bör ske.
Jag vill därmed icke ha sagt. att jag gått in för en statlig reglering
ifråga om import av brödsäd, ty en sådan har nog näbbar och
klor med sig. Men det är märkvärdigt, att en så framstående socialdemokrat
som friherre Palmstierna ansåg, att importen av brödsäd
endast skulle ske och regleras av staten.
Det är också en annan fråga, som man har rätt mycket diskuterat,
det är om sparsamhet vid uppgörande av budgeten. Jag tillät mig
att i remissdebatten 1920 skarpt trycka på, att det var absolut tvunget.
att vi iakttoge betydligt större sparsamhet än den då föreslagna
riksstaten utvisade. Jag fick det svaret, att jag borde i en motion
eller på annat sätt angiva, på vilka punkter det skulle kunna sparas.
Ser man på innevarande års förslag till riksstat, finner man, att den
nästan skurits ner på alla punkter. Om jag rätt uppfattade det
råd, som gavs mig vid 1920 års remissdebatt, avsåg det, att den. som
yrkade pa sparsamhet, skulle helt och hållet göra om riksstatsförslaget
och framlägga ett alldeles nytt, vilket naturligtvis var orimligt.
Nu kan man säga, och det har förut framhållits av en talare
i denna debatt, att det varit en smula lämpligare, om vi sparat litet
mera och icke varit så rysligt angelägna att bygga avloppskanaler
för att få bort de inkomster, som icke bara flödade utan rent av störtade^
över staten. Min livserfarenhet har visat mig, på så många
områden, att det är bäst att folk sparar, medan man har någonting
kvar. j>ch jag skulle verkligen givit ännu större erkännande åt herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, om han hade genomfört
sin sparsamhetsåskådning några år tidigare, ty det har väl ändå
icke saknats varsel om vad komma skulle. Nog låg det klart, att efter
den oerhörda prisstegring, som vi bevittnat, ett bakslag oundvikligen
måste komma. Naturligtvis är man tacksam mot herr statsrådet för
den starka nedkörning han gjort. Man kan visserligen diskutera på
de olika punkterna, om han lyckats eller ej, men i stort sett är det
otvivelaktigt av största gagn för oss, att herr statsrådet så grundligt
gått till verket.. När vi nu se, att slutresultatet är just vad som föreslogs
av dem, vilka ville spara i fjol, då gör jag mig den frågan, varför
det var. så omöjligt att kunna se sakerna med någorlunda samma
ögon i fjol som i ar. hiller är det den bleka nöden, som tvungit fram
detta förslag? ■ '' .
Under den nu rådande depressionstiden kan man lägga, märke till,
att alla samhällsgrupper klaga, alla jämra sig, och varje grupp tycker
nog, att de andra ha det bättre eller åtminstone icke fullt så svårt.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
89 Nr 4.
Det är ju så, att det för åtskilliga människor känns som en lättnad,
om man bara vet, att andra personer ha det lika illa ställt som en
själv. Det har från jordbrukarhåll klagats mycket hårt över depressionen,
och som mindre jordbrukare vet jag alltför väl, att nedgångsrörelsen
är utomordentligt svår. Men när man ser på vad produkterna
kosta, då man säljer dem, får jag erkänna, att det icke är
så många produkter av betydelse, som fallit under förkrigspriset.
Åtskilliga ha fallit till det märket, andra stå 10 eller 20 % högre,
men såvitt jag vet, är det inga större jordbruksprodukter, som framställas
av det svenska jordbruket och säljas av svenska jordbrukare,
vilka stå mera än 50 % över 1913 års priser. Vi ha följaktligen ett
indextal för våra produkter någonstädes mellan 100 och 150. Ser
jag då till, vad det indextal är, som vi utgå från, när det gäller
statlig verksamhet, så finner jag, att det är uppe i 183. Då är det
tydligt, att när vi jordbrukare för våra produkter icke komma över
en index på 125, skola andra grupper av förnödenheter stå betydligt
högre än 183, ty eljest kunde man icke få denna siffra som medeltal.
Jag har gjort skarpa anmärkningar angående det sätt, varpå det
statliga indextalet uträknas, och det kan naturligtvis tvistas om,
huruvida man tager med de rätta posterna till de rätta valörerna, men
jag lämnar för ögonblicket den saken å sido. När man får levnadskostnadsindex
till 183 i jämförelse med förhållandena 1913, måste
ovillkorligen på ytterst många punkter priserna ligga betydligt över
till och med ett indextal av 200. Nu har herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet på ett sätt, som jag godkänner, skurit ner
kostnaderna på åtskilliga områden, bland annat på ett område, som
vi stridit rätt mycket om, nämligen ifråga om dyrtidstilläggen. Då
vill jag rikta en bön till herr statsrådet, och det skulle vara den, att
då jag icke kan finna något annat, än att vad som redan från regeringens
sida har åtgjorts går ut på att bringa statens egna affärer
mera på verklighetens mark, så vore det av allra yttersta vikt. att
herr statsrådet även måtte ägna sin uppmärksamhet åt de punkter,
där det högre indextalet blir stående kvar, ty det ar dessa punkter,
som äro så oändligt farliga för det helas bestånd. Och jag vågar
säga, att det i botten och grund är min bestämda övertygelse, att just
hela arbetslöshetsproblemet har sin yttersta rot i det där, att utjämningen
går så trögt. Kunde man få ner alla priser till, låt mig säga,
120 eller 130 % av förkrigspriserna, tror jag. att det icke bleve någon
arbetslöshet, ty ingen tror väl, att det ej finns tillräckligt att göra
i landet för vårt folk. Arbetslösheten beror därpå, att det på åtskilliga
punkter har hakat upp sig. så att man av en eller annan
orsak ej fått ner priserna — de olika producentgrupperna ha gjort
vad de kunnat för att rädda allt, som räddas kan. Det är ju klart,
att när det allmänna indextalet är 183 och man för jordbrukets del
icke under några omständigheter kan komma över 125, så ha vi där
en plausibel förklaring till, varför trycket är så oändligt hårt på
jordbruket. Det är nog så, att vi ha åtskilligt att lära i ekonomiska
och andra ting. Jag åtminstone får bekänna, att jag haft mera gagn
och lärt mera under de tider, då vi haft depressionen här i Sverige.
Vid remiss av
statsverkspropositionen
(Forts.)
tfr 4. 90
Onsdagen flen 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Jag har emellertid många gånger funderat över, om verkligen de lärdomar,
som vi nu icke kunna undgå att inhämta, bli sittande kvar
något vidare hos oss. Jag minns från fjärde tillfälliga utskottet,
då jag var ledamot där och baron Palmstierna ordförande, att han
stred mycket ivrigt för den åsikten, att staten icke borde under uppgångstider
engagera sig i för mycket, men att staten under depressionstider
borde forcera sin verksamhet. Vi veta ju alla, att förhållandet
i verkligheten blivit det motsatta, och nog borde herr Palmstierna
funnit, att hans program varit ogenomförbart.
Jag kommer härmed in på ett större problem. Jag skall icke
fästa mig vid det lilla antal tjänstemän, varom striden stod mellan
representanten på Stockholmsbänken och herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, utan vill i det fallet bara säga, att det nog
kan vara kinkigt för var och en, som trots att han är duglig på sin
plats blir avskedad och måste byta om levnadsbana. På ett annat
område, nämligen det vi kalla statens affärsdrivande verk, ha ju
avskedande i stor omfattning ägt rum. Man måste då fråga sig vad
det skall bli av dem, som blivit entledigade. De kunna naturligtvis
icke för någon längre tid existera på de nödhjälpsarbeten eller tillfälliga
arbeten, som statsbanorna arrangera. Vart skola de då taga
vägen? Jo, naturligtvis få de söka sig in i enskild verksamhet. Då
tillkommer här en sak. Det är icke nog med, att den enskilda företagsamheten
skall söka rensa upp på sina egna fält och skaffa sitt
eget folk sysselsättning för att få bort arbetslösheten, utan så skall
den enskilda företagsamheten även taga på sin rygg de arbetare, ^som
staten avskedar. Det problemet är verkligen värt att tänka på en
smula, helst som man talar om att statens verksamhet skall betydligt
utvidgas. Jag tycker, att det är ytterst betänkligt, att när staten
behöver anskaffa pengar, därför att de affärdsdrivande verken icke
burit sig, få de enskilda släppa till med skatter. Nu är det ju mindre
att göra för de enskilda och i samma mån statens verksamhet kommer
att omfatta större områden, blir det svårt för näringslivet i dessa
depressionstider. Ty det går ännu mindre att utjämna förhållandena
både när det gäller skatter och de arbetare, som staten behöver avskeda.
Och man kan icke märka, att staten, överhuvud taget, med
fördel bedriver produktivt arbete, som kan sysselsätta de avskedade
arbetarna, ty med bästa vilja kan man icke kalla nödhjälpsarbetena
för produktiva. Vi borde alltså ha lärt oss, att det är en ytterst stor
fara, om staten engagerar sig för mycket, och det är icke minst fara
för dem, som trodde, att de voro i säkerhet under paraplyet, därför
att de voro anställda hos staten i högre eller lägre befattning. Måtte
den lärdomen tränga ner på djupet och må den icke förglömmas på
topparna. Då ha vi svenskar icke köpt den lärdom för dyrt, som
depressionstiden givit oss, trots att denna varit mycket tung för allt
vårt folk.
Herr talmannen, som under detta anförande återkommit, gav
liärpå ordet till
•Ousdavren den 17 januari, e. m.
91 Kr 4«
Herr Hagman, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
skall tätta mig mycket kort och endast be att med anledning därav,
att ett par av kammarens ärade ledamöter i dag i sina framställningar
berört arbetslöshetsproblemet, få säga några ord.
Herr Eden har anfört, att han helst såge, att den nödhjälpsverksamhet,
som för närvarande bedrives i vårt land, så snabbt som
möjligt avvecklas, likaväl som den kommission, vilken har hjälpverksamheten
om hand. Han kunde för sin del icke heller förstå,
hurusom vissa ledamöter inom arbetslöshetskommissionen kunnat
avge en reservation, gående ut på att ett visst anslag skulle begäras
även för nästa budgetår. Ett belopp har ju också i den föreliggande
statsverkspropositionen upptagits för detta ändamål. Jag vill då
för min del framhålla, att den ståndpunkt, man intar till ifrågavarande
problem, naturligtvis är beroende på, hur man bedömer den
närmaste utvecklingen på arbetsmarknaden. Och att man här icke
utan vidare kan göra gällande, att vi dag för dag skrida fram till
ett bättre sakernas tillstånd, visar det misstag, som tidigare begåtts
av riksdagen, då den godkände ett uttalande angående arbetsmarknadens
läge och utveckling. Jag syftar på statsutskottets utlåtande
nr 198 vid 1920 års riksdag. Även då förelåg en framställning om
anslag från Kungl. Maj:ts sida, och i utskottets rätt kortfattade
betänkande göres gällande, att »ställningen å arbetsmarknaden under
återstoden av år 1920 synes utskottet med viss säkerhet kunna
överblickas, och torde någon arbetslöshet av större omfattning under
sommaren och hösten 1920 icke vara att befara». Här gjordes
sålunda ett direkt uttalande om den närmaste utvecklingen i detta
statsutskottets betänkande, som var daterat den 8 juni 1920. Det
förflöt icke mer än fyra månader därefter, förrän den största och
mest omfattande arbetslöshetsperiod inbröt, som vi någonsin haft i
vårt land. Även om förhållandena te sig rätt fördelaktiga med
hänsyn till de månader, vi ha bakom oss, kan det dock hända, att
ett omslag inträffar, varför vi ansett, att det är riktigast att härvidlag
gå fram med försiktighet. Det är ur dessa synnunkter, som
A7i ansett lämpligt att vara rustade för den närmaste framtiden.
Må detta vara sagt till försvar för den ståndpunkt, som vi intagit
i denna fråga. En annan ledamot av kammaren, herr Kilbom,
bär angripit arbetslöshetskommissionen beträffande behandlingen
av frågan om kommunernas rätt att utföra arbete med statsbidrag.
Om han gjort det på ett annat område, hade jag möjligen kunnat
instämma, därför att det finnes många anledningar till erinringar
mot kommissionens verksamhet, och sådana ha ju också blivit framställda
av andra ledamöter i kammaren. Men i det speciella fall,
som herr Kilbom för sin del berörde, måste jag säga, att han fått
saken fullständigt om bakfoten. Han påstod med hög och patetisk
stämma, att den reservation, som riksdagen biföll föregående år. angående
rätt för kommuner att anordna nödhjälpsarbeten i egen regi
och få statsbidrag härtill, hade av kommissionen systematiskt saboterats
under den tid som förflutit, sedan riksdagens beslut fattades.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 92
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forte.)
Förhållandet är det motsatta. Kommissionen önskar ingenting hellre
än att kommunerna skola åtaga sig dylika arbeten med statsbidrag.
Orsaken härtill är för det första, att vi befinna oss i en slags avvecklingsperiod,
och inga arbeten äro lättare att avveckla än sådana, som
utföras i kommunernas egen regi. Arbetslöshetskommissionen har
därför uppmanat kommunerna att anordna dylika arbeten, men
många kommuner ha förklarat sig icke vilja detta. Orsaken härtill
beror i främsta rummet därpå, att det medför vissa svårigheter att
anskaffa teknisk arbetsledning. Vidare är det så, att kommunerna
till ifrågavarande arbeten endast erhålla bidrag med samma belopp,
som skulle utgå om de i dylikt arbete anställda uppburo kontant understöd.
Under denna form blir bidraget till arbetet alltid mindre
än när arbetena utföras genom arbetslöshetskommissionens verkställande
organ. I det senare fallet bidrager nämligen arbetslöshetskommissionen
i regel med 40 %, men i det förra fallet endast med
mellan 15 och 30 %. beroende på i vilken omfattning man placerar
familjeförsörjare på dessa arbeten.
Med anledning av herr Kilboms påstående har jag skaffat mig
uppgift för dagen om, i vilken utsträckning kommunala nödhjälpsarbeten
äro medgivna och igångsatta. Sådana pågå i 12 kommuner
med en beräknad totalkostnad av 977,833 kr., varav 619,408 kr.
utgöra arbetskostnad. Då en kommun gör en framställning om att
få sätta igång nödhjälpsarbete under denna form med bidrag av
statsmedel, torde denna i regel bifallas. Hittills har åtminstone
icke någon dylik framställning blivit avslagen.
Jag har velat lämna dessa beriktiganden för att icke de oriktiga
påståenden, som gjorts i frågan, skulle stå oemotsagda.
Härefter anförde:
Herr Lindman: Herr talman! Jag skulle egentligen vilja yttra
mig någorlunda vidlyftigt, men jag förstår, att kammarens ledamöter
äro ganska trötta, och då herr talmannen fattat det kloka beslutet
att gå till slut med denna debatt i natt, skall jag försöka tillmötesgå
hans önskningar genom att fatta mig så kort som möjligt.
Jag skall endast inskränka mig till att göra några repliker gentemot
de yttranden, som framkommit från statsrådsbänken. Trots
det utredande anförande, som herr finansministern höll, kan man
icke komma ifrån, att huvudintrycket av ett studium av finanSr
planen blir, att den har vissa svagheter, och jag har icke gjort det
påpekandet i annat syfte än att framhålla, att det finns sådana.
Det kan vara lämpligt för oss själva i riksdagen, när det blir fråga
om att väcka motioner, att vi sökt skaffa oss en inblick i detta förhållande,
att finansplanen är ganska svag. Jag fäste mig särskilt
vid en fråga, nämligen beräkningen av inkomst- och förmögenhets7
skatten, som synes alltför sangvinisk, och jag påpekade: att riksräkenskapsverket
i sin första skrivelse upptagit en väsentligt lägre
siffra. Nu framgår visserligen av statsverkspropositionen att eu
93 Nr 4.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
utredning i finansdepartementet blivit företagen och att den kommit
till en högre siffra. 130 miljoner, än vad riksräkenskapsverket _ursprungligen
gjort. Så gjorde riksräkenskapsverket en ny utredning,
och vad jag fäste mig vid var, att den slutade på ett belopp av 127,2
miljoner kronor, alltså nära nog det belopp, som finansdepartementet
kommit till. Jag lade särskilt märke till, att ifrågavarande dokument
i propositionen äro daterade samma dag, och därav trodde
jag mig kunna draga den slutsatsen, att de hade framkommit genom
något samarbete mellan finansdepartementets sakkunniga och
riksräkenskapsverket. ett antagande, vilket just på grund av detta
datum icke var så onaturligt.
Herr finansministern talade vidare om kassafonden, och han
framhöll, att denna hade behövt användas för många ändamål. Ja,
jag är den förste att erkänna detta. Jag känner mycket väl till detta
förhållande. Han förklarade också, att om han ville vara riktigt
»finurlig», som han uttryckte sig, skulle han kunna tala om, att
kassafonden vid vissa tidpunkter under året ägde mycket högre belopp,
så att densamma kunde uppgå till t. ex. 200 miljoner kronor.
Jag är övertygad om, att herr finansministern är mycket mera finurlig,
så att han icke betraktar detta som en finurlighet, ty vad han
nämnde var ju en mycket enkel sak, som var och en känner till. När
jag talat om kassafonden, menar jag naturligtvis kassafonden sådan
den är vid räkenskapsårets slut. Detta är den enda fasta punkt man
har att hålla sig till.
Vad frågan om rusdrycksinkomsterna angår, är det ju klart, att
dessa kunna begagnas även i fortsättningen, under kommande år, så
att därigenom åstadkommes icke den svaghet i budgeten, om vilken
jag talade. Detta framhöll jag också mycket riktigt. Herr finansministern
sade, att naturligtvis måste han liksom varje annan finansminister
klämma åt rusdryckerna. Ja, det vill jag gärna vara med
om att han må göra. Men det finns en liten hake därvidlag, som kan
vara en smula betänklig, nämligen att i samma mån man klämmer
för hårt till med beskattningen, så ökar man både smuggling och tillverkning
av rusdrycker i hemmen.
Sedan skulle jag vilja yttra ett par ord med anledning av det
anförande, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
höll och däri han riktade sig mot vad jag hade sagt i ett visst avseende.
Jag kan icke neka till, att när jag lyssnade till hans anförande
och hörde honom tala om den starka försvarsvilja, som besjälar den
socialdemokratiska ungdomsrörelsen, kände jag mig mycket glad över
detta förhållande, och jag må säga, att den försvarsvilja, som framgick
av herr försvarsministerns anförande i dag, i det fallet var för
mig så mycket mera glädjande, som det inte är alltid vi få höra sådant
tal från hans håll. Jag undrar i alla fall, om det sätt att uttrycka
sig. som han i dag använde och som andades en viss grad
av rättmätig harm mot dem som angripit honom, verkligen var så
alldeles klädsamt. Om man sorgfälligt undersöker saken, skall man
finna, att herr statsrådet Hansson undvikit att tala om det väsentligaste
i denna fråga, nämligen den systematiska agitation, som ung
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen,
(Forts.)
Nr 4. 94
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
domskongressen planlade. Detta tycker jag är en ofantligt viktig
sak att taga i betraktande i förevarande fall. Enligt min mening borde
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet under sin närvaro
under kongressen ha tillhållit denna ungdom liksom vilken annan
ungdom som helst att undvika all agitation i kaserner och på lägerplatser.
Detta hade varit det riktiga. Jag skulle vilja säga*, såsom en
talare gjorde på förmiddagen: tänk om alla började på samma sätt!
Tänk om man från alla håll, från högerhåll, liberalt, socialdemokratiskt
och kommunistiskt håll började bedriva en sådan agitation!
Skulle detta verkligen vara lämpligt och riktigt? Landshövding Edén,
som också yttrade sig i den riktningen, sade: tänk om någonting sådant
kommit från en högerns krigsminister, en general! Ja, jag vet
inte precis, varför han skulle tala om en högerns krigsminister. Jag
kan säga: tänk om det kommit från en liberal krigsminister — det
hade väl då ställt sig ungefär på samma sätt. Jag är alldeles övertygad
om, att under sådana förhållanden skulle det ha rests en storm
av ovilja och oväsen. 1 det fallet kan jag alltså fullkomligt instämma
med herr Edén. Nej, det är det faktum, att man anbefaller och understödjer
en regelrätt partipolitisk agitation, som är det betänkliga.
Läser man vidare Gävlemotionen till den socialdemokratiska
ungdomskongressen, som väl var den som låg till grund för reso^-tionen vid denna kongress, finner man. att den går ut på att under
militärtjänstgöringen såväl de värnpliktiga som de stamanställda
skulle bearbetas inifrån. Det står i detta förslag, att man skulle
klargöra, vilka former agitationen bör taga till undvikande av onödig
kollision med krigslagarna eller förefintliga disciplinära bestämmelser.
Jag fäster uppmärksamheten på uttrycket »onödit/». Skulle
alltså en agitation kunna vara så nödvändig, att den måste bedrivas
även i strid med krigslagarna eller disciplinära bestämmelser? Man
får kanske fatta saken på detta sätt. I varje fall finner man härav,
att man rör sig så nära kanten av det som är tillåtligt enligt krigslagarna,
att man, om jag så får säga, verkligen tangerar gränsen mellan
det tillåtna och det förbjudna.
Herr statsrådet Hansson önskade bevis på, att det är en disciplinen
undergrävande propaganda han främjat. Ja, just av dén omständigheten,
som jag nämnde, framgår det, att det skulle få finnas
fall, då man komme att uppmana de värnpliktiga att icke lyda,
och detta är för mig tillräckligt bevis på. att det är en disciplinen
undergrävande sak det gäller. Det kan väl ändå icke vara meningen,
att det. såsom herr statsrådet uttryckte sig på förmiddagen,
finnes fall. då man inte behöver lyda. Detta skulle betyda, att under
vissa omständigheter, under vissa förhållanden, t. ex. den socialdemokratiska
ungdomen kunde få säga: nej. nu lyda vi inte. ty detta
passar icke för oss! Och vid ett annat tillfälle skulle den kommunistiska
ungdomen få säga på samma sätt: nej, vi lyda icke! Jag har
icke kunnat fatta herr statsrådets anförande på förmiddagen på annat
sätt än att han menar, att sådana förhållanden skulle kunna uppstå,
och detta är alldeles tillräcklig anledning för mig att påstå, att
Onsdagen den 17 januari, e. m.
95 Nr 4.
hela denna agitation dock bottnar i en disciplinen undergrävande pro- av
paganda. . . „ propositionen.
Till sist skulle jag vilja fästa mig vid vad herr statsrådet namn- ^Forts)
de i slutet av sitt anförande, då han gav en liten inblick i vad diskussionen
kan röra sig om bakom kulisserna på en dylik ungdomskongress,
och i vilken han tycktes ha varit en intresserad deltagare. Jag
syftar på diskussionen om vem som har förmånsrätt till klubbflickorna,
de värnpliktiga eller de stamanställda. Det är ett upphöjt
exempel på den omvårdnad om sitt ämbete han iakttager! Jag antager
nämligen, att bland denna ungdom fanns det även värnpliktiga.
.— Jag förmodar detta, eftersom det rörde sig om en ungdomskongress.
(Märk väl, herr statsråd, jag säger, ungdomskongress, icke
ungdomsklubb, och jag hoppas herr statsrådet förstår, att jag utmärker
mig för mera vetenskaplig noggrannhet därvidlag än han° ville
tillmäta professor Lindskog.) Det är förresten inte första gången
herr statsrådet har berört frågan om klubbflickorna. Jag erinrar
mig, att herr statsrådet 1 maj förlidet år uppmanade de värnpliktiga
att taga sina flickor med sig och promenera på Djurgården. Jag
tror inte, att jag här tager fel, även om herr statsrådet ruskar på
huvudet, men det kan ju hända, att minnet slinter. Ja, hela denna
inblick, som herr statsrådet gav i detta sistnämnda avseende, må stå
i kammarens protokoll som ett kulturdokument.
Slutligen skulle jag vilja rekommendera herr statsrådet att studera
ett dekret, som utfärdades i mars i fjol av rikspresidenten Ebert
i Tyskland — han är ju socialdemokrat av samma slag som herr
statsrådet Hansson. Det står i detta, att soldaten får icke tillhöra
politiska föreningar eller deltaga i politiska sammankomster, ty om
så sker, följa åtal och straff.
Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hansson: Herr
talman! Jag skulle saklöst kunnat avstå från att replikera herr Lindman.
men det bör dock konstateras, hurusom den stora angreppsbubblan
till slut spruckit. Efter ungdomskongressen förde man i
herr Lindmans partipress ett våldsamt snråk om den förfärliga synd
som jag skulle ha begått. Nya Dagligt Allehanda ifrågasatte
t. o. m. -- det var ett anförande av herr Lindman, tror jag. som gav
anledning till detta uppslag — om jag inte rent av borde ställas inför
riksrätt. Jag var alltså en synnerligen stor syndare och jag
har här i dag erinrat om, vilka beskyllningar som riktades mot mig
för att hava understött en försvarsfientlig, _disciplinupplösande och
olaglig agitation. Herr Lindman var också betydligt frejdigare i
förmiddags, före mitt tal, än nu i repliken, där det hela krymper
ihop till en liten undran, om det inte överhuvud taget är ett fel
att agitation får bedrivas under värnpliktstiden och om inte denna
agitation kan på något underligt sätt i sina verkningar beröra disciplinen.
Detta är alltså vad som står kvar av det stora bullret! Så
blir det ofta, när man får träffas mera öga mot öga och diskutera
igenom sakerna. Jag vill också erinra om — jag vet inte om herr
Nr 4. 96
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av Lindskog är här närvarande — att det var en påtaglig skillnad
jiropositionen. meHan det tal denne höll i dag och det tal han höll vid elektorsvalen
(Forts.) i Hälsingborg, där han sjöng i ungefär samma tonarter som högerpressen.
Alltihop har sjunkit samman, och jag tror. att man skulle
kunna tala om att det blivit en politisk pannkaka av det hela.
Det är ett alldeles nytt spörsmål, som här väckts av herr Lindman,
nämligen om förbud för militärer att tillhöra politiska organisationer.
Jag undrar om herr Lindman verkligen är beredd att
instämma med herr Ebert i detta avseende. Jag skulle förmoda att
omsorgen om ett stort antal partimedlemmar skulle komma honom
att bli rätt betänksam för egen del. För min del kan jag inte finna
anledning att här i Sverige förorda ett sådant påbud. Jag har
t. o. m. i tolerans gått så långt, att jag i ett fall, där en befattningshavare
måst hos Kungl. Maj:t anhålla att få förena annan verksamhet
med sin tjänst i armén, förordat tillstånd för en löjtnant att
vara sekreterare i en av Allmänna Valmansförbundets avdelningar!
Det finns — jag upprepar det — ingen anledning att i vårt land införa
ett förbud av samma art som i Tyskland. Förhållandena äro
annorlunda i ett land, som ännu skakas av ryckningar efter världskrig
och revolution.
Beträffande den agitation, som enligt herr Lindman skulle kunna
få så förfärliga former, skulle jag vilja ytterligare påpeka, att
ungdomsförbundet existerat fem år. och ännu ha vi icke sett någonting
av de faror, som skulle hota från dess sida. Jag vill också påminna
om den redogörelse, som ungdomsförbundets ordförande lämnade
över hur man tänkte sig ifrågavarande agitation. Denna skulle,
enligt vad han uppgav, väsentligen bestå i inbjudningar att deltaga
i klubbarnas möten. För min del skulle jag icke finna det vara någonting
farligt, om även högern inbjöde manskapet till sina sammankomster
och på det viset försökte få de värnpliktiga och stammanskapet
förtrogna med högeridéerna. Den enda invändning jag
möjligen skulle göra mot detta, vore, att det antagligen bleve bortkastade
pengar. Resultatet bleve nog synnerligen magert.
Jag skall inte fästa mig vid herr Lindmans försök att i
reträttens ögonblick rida upp på ord, på uttrycket »onödig» i den
nu ryktbara Gävlemotionen. Med den kännedom jag har om hur
motioner skrivas, vet jag att en dylik avfattning beror på, att man
icke är lika slipad som vi i riksdagen att formulera meningarna.
Herr Lindman försökte emellertid få till stånd ett samband mellan
detta uttryck i motionen och mitt påpekande att en absolut lydnad
icke kan uppnås. Herr Lindman försökte ge åt detta mitt yttrande
den karaktär, att jag skulle talat om rätt vanliga fall. Det står
dock uttryckligen i protokollet, dit mitt skrivna anförande lämnades,
att utomordentliga pliktkollisioner kunna uppstå. Jag har alltså
tydligt angivit, att jag avsett utomordentliga tillfällen, då människan
kan ställas inför risken att taga ansvaret för att icke lyda. Det
finnes ingenting i den agitation, vilken den socialdemokratiska ungdomsförbundet
driver, som syftar till några uppmaningar till lyd
-
Onsdagen den 17 januari, e. m.
97 Nr 4.
nadsvägran, och jag konstaterar, att de bevis, som jag efterlyste,
totalt ha uteblivit.
, Naturligtvis kunde inte ens mitt yttrande i dag replikeras utan
en liten • tillät mig använda ordet — förvrängning, som jag tror
dock icke avsiktlig. Herr Lindman påstod, att jag talat om förmånsrätten
till klubbflickorna. Något sådant har jag aldrig sagt,
och om herr Lindman önskar att denna detalj skall stå kvar i protokollet
som ett kulturdokument, . blir det sannerligen inte till herr
Lindmans ära, ty det är herr Lindman, som genast skyndat sig att
lägga in i mitt yttrande en helt annan tankegång än som låg i
detsamma. Jag har anfört episoden endast för att illustrera, hurusom
^en av de deltagare i ungdomskongressen, som av högerpressen
utmålats som en fruktansvärd fiende till samhälle och disciplin,
ändå bara var en helt vanlig ung man, som inte alls hade samhällsf
ar liga tankar. Mitt yttrande i sammanhang med första-maj-permissionen
innehöll, herr Lindman, icke någon uppmaning till de
värnpliktiga att gå ut med flickorna på Djurgården. Jag sade i
stället, att detta är en sak som inte angår mig.
Emellertid, herr Lindman, slutet gott, allting gott.
Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Jag skall tillåta mig
att beröra ett enligt min mening mycket viktigt spörsmål.
År 1917 ansågs det, att ett område, motsvarande 6,4 procent av
overiges odlade jord, var elektrifierat. År 1922 hade denna siffra
stigit till 38,5 %, vilket sålunda utvisar en betydlig ökning.
Distributionen försiggår i vanliga fall med tillhjälp av särskilda
föreningar — varav det finnes över 2,000 i landet — och dessa föreningar
få i sin ordning kraften från enskilda, bolag eller från staten.
Staten är den största leverantören. Eör föreningarna uppkomma
nu en del betänkliga förhållanden, som jag här ämnar något belysa.
De flesta föreningarna tillkommo under kristiden, och de kontrakt,
som upprättades, utgingo från den dyrtid, som då rådde. Då
utvecklingen på detta område gick i hastigt tempo, saknade föreningarna
tillräcklig erfarenhet, när det gällde avfattningen av dessa
kontrakt. Man visste icke rätt vad man förband sig till, och på detta
sätt ådrog man sig så dryga kostnader, att dessa för närvarande, då
lantbrukarnas ekonomi nätt^och jämnt kan hålla balansen, få vågskalen
att slå över, så att många måste göra konkurs och lämna sina
egendomar. Jag bär hört från flera håll, att man nämnt just utgifterna
för elektrifiering som anledning till konkurser.
Het är emellertid anmärkningsvärt, att det förekommer en massa
ojämnheter i de villkor, som uppställts för de olika föreningarna. I
vanliga fall tror jag, att det betalas 10 öre och 25 öre per kilowatt
för icke spärrtid, resp. spärrtid, men somliga föreningar, städer och
industrisamhällen ha fått kraft eller energi för 2 eller 3 öre per kilowatt.
Ibland förekommer det, att sådana lantbrukare, som ha elektrifierat
sin egendom och skaffat sig kvarnar för att mala för eget
Andra hammarens protokoll 1023. Nr Jk 7
Vid remiss av
statsverks-| ;
propositionen.
(Forts.)
Nr 4. 98
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
behov, firma, att kraften blir för dyr, så att de med fördel köra till
en annan kvarn i närheten och där mala sin säd. Ehuru kraften i
båda fallen kommer från Trollhättan och det är staten som är leverantör,
får man på det ena stället betala så mycket mindre, att man
kan konkurrera med de lantbrukare, som både ha kraft inmonterad
och kvarnar för eget behov.
Jag kan nämna ett exempel på dylik ojämnhet. En viss förening
i Bohuslän hade per år utnyttjat ungefär 138,000 kilowatttimmar.
För detta har betalts 8,000 kronor. En annan förening i
Bohuslän har använt 100,000 kilowattimmar, vilket har kostat 15,000
kronor, alltså 2 1h gånger så mycket.
Jag har några siffror för fyra egendomar, som'' höra till samma
förening. I denna jämförelse ha upptagits siffror för den odlade
jordens storlek, för anläggningskostnader, vidare för ränta och amorteringskostnader
med resp. 5 %, ytterligare för energiutgifter och
extra uttaxeringar, för gårdens skatter — krono-, präst-, kommunaloch
vägskatter — vidare för årskostnader för elektrifiering överhuvud
och för dylika kostnader utan ränta och amortering. För en egendom
med 18 tunnland äro samtliga utgifter för elektrifieringen 528
kronor, men dessa utgifter utan amortering och ränta på anläggningskapitalet
210 kronor. I detta fall uppgå skatterna till 285 ^kronor.
En annan egendom å 40 tunnland har skatter å 286 kronor; årskostnaderna
för elektrifiering överhuvud äro 785 kronor, men kostnaderna
utan amortering och ränta 385 kronor. För återigen en gård å 60
tunnland belöpa sig skatterna till 902 kronor, och samtliga dessa
årskostnader uppgå till 1,838 kronor, utan ränta och amortering däremot
till 726 kronor. För slutligen en fastighet på 120 tunnland stiga
skatterna till ett belopp av 1,100 kronor, årskostnaderna för elektrifiering
till 2,315 kronor, och utan ränta och amortering till 915
kronor.
Herrarna kunna förstå, vilka kolossala utgifter och vad detta,
betyder. Man kan visserligen säga, att ifrågavarande personel^ dock
tecknat sig på kontrakten, men de ha å andra sidan många gånger
inte haft klart för sig vad det inneburit. Men härtill kommer en
annan sak och det är vad man kallar tomgångsavgifterna. Det gäller
då förspilld energi, för vilken föreningarna få betala till vattenfallsstyrelsen,
ehuru energien inte kan utnyttjas. Detta — en pålaga
utanför kontrakten — innebär ovillkorligen en orättvisa. Men hven den
ojämnhet, som består däri, att den ena skall betala dyrt för energien
och den andra få det billigare, när kraften kommer från samma håll,
är svår att förlika sig med. Vi ha ju här i dag från statsrådsbänken
fått höra, vad det socialdemokratiska programmet innehåller och att
regeringen tillämpar de principer, som detta inrymmer. Men vi kunna
förstå, med ledning av vad jag nu nämnt, att när det gäller dessa
utgifter, så har i varje fall icke vare sig någon socialdemokratisk
jämlikhet eller likställighet kommit till stånd.
En annan sak, som erbjuder störa olägenheter, är de konjunkturtillägg,
som måste betalas och som i olika fall belöpa sig från 2 00Ö
kronor upp till 20,000 kronor. Det är förresten manga missförhal
-
Onsdagen den 17 januari, e. m.
99 Nr 4.
landeri på detta område, och det är svårt att förstå, att det hela kan få
fortgå som det hittills gjort. Saken var före vid lantbrukssällskapets
årsmöte i höstas, och vid detta tillfälle uppträdde bland andra överdirektören
för vattenfallsstyrelsen och gjorde gällande, att vattenfallsstyrelsen
förstode denna angelägenhet men att detta icke var fallet
med föreningarna. Så upplyste han vidare, att intet avseende
komme att fästas vid de framställningar, som gjorts från föreningarnas
sida, men, sade han, om det kunde bidraga till att sinnesstämningen
bleve bättre, kunde föreningarna gärna fortsätta med att göra
framställningar till vattenfallsstyrelsen! Det är mycket vänligt, att
vattenfallsstyrelsen tänker på sinnesstämningen hos lantbrukarna,
men om den i stället velat sörja för, att en rättelse komme till stånd
med hänsyn till de betalningar, som här måste utgå, hade det nog
varit bättre. För övrigt tycker jag, att om vattenfallsstyrelsen sitter
inne med så mycket förstånd i den här saken, så borde man väl kunna
begära, att förståndet utnyttjades på ett något så när förståndigt sätt,
så att folk kunde förstå de affärsprinciper och tillvägagångssätt,
som tillämpas, under det dessa nu tyckas vara omöjliga att fatta för
vanligt folk, huru mycket man än vill tränga in i förevarande angelägenheter.
Nu har det suttit en elektrifieringskommitté, som arbetat på
detta område i åratal. Som väl är har kommittéslaktningen också
träffat denna kommitté. Man hade trott, att den skulle framlägga
ett förslag, som var effektivt, men kanske vattenfallsstyrelsen ansett,
att kommittén haft mindre gott förstånd, så att den varit överflödig
— och kanske rätt så.
Med dessa erinringar har jag velat påpeka för vederbörande
statsråd, hur saken ligger, och jag vill till sist säga, att det ute i landet
säkerligen råder mycket mera missnöje, än regeringen och herrarna
tänkt sig.
Herr Kinmanson: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag
har begärt ordet trots den sena timmen för att framföra ett tack till
herr finansministern för hans vänliga ord, då han sade, att det var
synd om mig, när jag fick kisa vad jag sagt. Nu är ju herr finansministern
icke här, varför mitt tack endast kommer in i protokollet.
I allmänhet är det ju så, att medkänsla föder genkänsla, och så är
det också i det här fallet. Jag skall be herr finansministern vara
livligt övertygad om, att de känslor, som komma att genombäva mig
i det ögonblick jag blir förvissad om, att han noga läst vad jag
förut i dag yttrat, också på pricken bli desamma som besjälat honom.
Och detta därför att de utgångspunkter, som voro grundläggande
för mitt anförande, till den grad avvika från de förutsättningar, under
vilka han behagade göra sin argumentation mot mig, att denna
sistnämnda faller platt till marken. Jag vill blott erinra om två
huvudpunkter. Jag höll mig väsentligen till de centrala ämbetsverken,
varvid jag påtalade de, som orden folio sig, brutala yxhugg,
som riktats mot vissa statstjänare. Han uppehöll sig vidare huvud
-
Vid remiss ai>
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr i. 100
Ojisdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionenr.
(Forts.)
sakligen vid en annan synpunkt, nämligen att jag påtalade vissa
åtgärder, som tänktes bli vidtagna. Tvärtom lade jag tonvikten på
åtgärder, som redan vidtagits, och om herr statsrådet vore här, kunde
han icke förneka, att sådana åtgärder blivit vidtagna redan den
1 januari. Men jag förstår, att han icke kan ha hunnit få erkänsla
av, att dessa åtgärder ännu åtminstone varit så brutala, som jag och
många statstjänstemän anse dem vara. Ty i ett fall, som jag erinrade
om, visste vederbörande, en gift familjeförsörjare, som_ suttit
förordnad i fyra år, ännu icke i förrgår vad han skulle få i lön
den sista januari, han visste bara, att det skulle bli mycket litet.
Och jag är övertygad om, att när herr finansministern kommer under
fund med de olyckor, som fallit över vissa statstjänare, skall han
behjärta deras svåra läge. Ett litet, litet erkännande av det berättigade
i mitt påpekande fann jag däri, att han erkände, att indragningarna
bort planeras förra året. Däri ligger ett erkännande av, att
de kommit för oförberett. Likaså svängde han om i sin argumentering
på samma sätt som herr försvarsministern gjorde, när han påpekade,
att högern naturligtvis fått det som den ville i försvarsfrågan.
Herr finansministern sade ju, att högern, beträffande statstjänstemannen,
blivit bönhörd. Jag erkände ju, att det behövde göras
indragningar, men högern har icke begärt, att de skulle göras så
hastigt och oförberett och brutalt, som nu skett den.l januari. Det
tycks inte falla sig svårt att från regeringsbänken i varenda fråga
göra gällande, att högern fått det såsom den begärt. Om jag anmärkt
på att t. ex. socialiseringsnämnden fått vara kvar, så tror jag
man också sagt, att högern begärt det, detta tycks vara regeringens
remissdebatts taktik.
Jag skall till sist tacksamt annotera upplysningen om järnvägsöverskottet.
Det är ju värdefullt att få veta, att detta är avsett för
billigare frakter, det borde avhålla spekulativa^ hjärnor från att tro,
att den latenta behållningen i budgeten kan få eventuellt användas
för klassändamål.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! I mitt föregående
anförande yttrade jag, att jag kunde bevisa hurusom misstag i siffersammanställningar
blivit begångna av skanska pastoratskommittén.
Efter herr Jönssons i Revinge anförande anser jag mig tvungen
att göra detta trots den sena timme, som nu är inne.
Jag förvånar mig icke alls över, att herr Jönsson i Revinge, som
är mycket anlitad och i flerahanda värv sakkunnig, icke tillräckligt
trängt in i sin egen kommittés betänkande. Det är förlåtligt, och
jag förlåter också, att han med sådan övertygelse och så glatt mod
iklädde sig personligt ansvar för vad som i detta kommittébetänkande
förekommer. Men jag skall ändå erinra om vad^mitt yttrande
gällde. Jag gjorde däri en anmärkning mot det sätt, på vilket remisser
numera ske i icke ringa utsträckning. Jag gav exempel härpå i
fråga om skånska pastoratskommitténs betänkande. Nu har den
ärade talaren, som framträdde för att taga kommittén i försvar, icke
Onsdagen den 17 januari, e. m.
101 Nr 4.
givit en enda förklaring på detta, som var själva kärnan i mitt anförande,
nämligen att vederbörande fått alltför snäv tid sig tillmätt propo$iti0nen.
för att avge yttrande över kommitténs betänkande. Jag framlade (Forts.)
faktiska skäl därför, då jag talade om vad betänkandet innebar. Han
hade endast funnit ett i sak att invända som jag vill slå fast. Jag
citerar ordagrant: »Detta domkapitel har rent av gjort obstruktion
och begärt, att det skulle få nära ett år på. sig för att yttra sig.om
förslaget, och det tycker jag är ganska orimligt tilltagen yttrandetid.»
Den saken får den ärade talaren göra upp med sin förre kamrat i
statsutskottet, biskop Billing. Vad beträffar de yttranden, som avgivits
av församlingarna — jag vet i vilken riktning de gå, och
tänker mig, att 90 % bli avstyrkande •— har den ärade talaren förklarat,
vilket jag likaledes här vill fastslå, med glatt mod och en
sakkunskap, som jag icke kan yttra mig om, att det är. tack vare
slöheten hos den skånska befolkningen, som dessa kommit till, och
jag citerar fortfarande ordagrant: »Där vi gjort våra besök har det
tvärtom varit så, att man tillstyrkt kommitténs förslag, och när det
inträffat ett avstyrkande tror jag, att det berott på att kyrkoherden
och hans bekanta dikterat beslutet.» Ja, den saken får säkert herr
Jönsson i Revinge göra upp, när. han kommer till Skåne.
Jag skall nu något inlåta mig på, varför det så väl behövdes,
att betänkandet fick grundligt övervägas och tagas under noggrann
omprövning på de olika hållen. Jag övade sålunda egentligen icke
kritik mot betänkandet i annan mån än att jag vilte påvisa, att det
var skäl till, att det grundligt prövades där nere i Skåne. Den ärade
talaren har bevisat alldeles för mycket, då han har dragit, fram
Störa och Lilla Slågarp som typiska exempel för vad han ville ha
sagt. Jag skulle också kunna taga upp exempel av alldeles motsatt
art. Men här är fråga om hela Malmöhus och Kristianstads län, och
det är därför icke möjligt att anföra alla de fall, som det nu gäller.
Förhållandet är att av 42 pastorat med 1,500—2,000 invånare omregleras
19 samt av pastorat med mer än 2,000 invånare 36. Av de
39 minsta pastoraten har icke ett enda med undantag av S:t Ibb
lämnats orubbat. Det är den verkliga situationen.
Vidare säger herr Jönsson i Revinge, att jag ville behålla den
gamla ordningen oförändrad. Jag har emellertid också suttit som
sakkunnig i löneregleringskommittén för det övriga Sverige och är
därför icke utan erfarenhet på området. Jag har haft mycket obehag
av de förändringar, som jag varit med om att tillstyrka, och vet, hur
förfärligt ömtålig saken är. Med denna erfarenhet bakom mig kan
jag icke tro, att herr Jönsson i Revinge verkligen vill fasthålla vid
sin uppfattning, att mitt yttrande innebar, att jag ville bibehålla allt
oförändrat.
Jag kan icke till bemötande upptaga allt vad herr Jönsson i
Revinge sagt, utan skall endast hålla mig till ännu ett par saker.
Först och främst var det då fråga om vad omregleringen egentligen
avser. Kommittén och dess ledamot här ha sagt. att det väsentliga
syftet är att skaffa prästerna tillräcklig sysselsättning. Jag har
många gånger haft tillfälle att taga denna sak under övervägande,
Nr 4. 102
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Y%siaUvtrL aV 0C^ J''ag ^ar ^unn^'' kyrkofondens förnämsta uppgift är att främja
propositionen. oc^ utveckla den kyrkliga verksamheten. Det är vad som skall ske:
(Forts.) församlingsvården skall främjas. Herr Jönsson i Revinge påstod,
att jag icke citerat prästlöneregleringskommitténs betänkande fullständigt.
Jag sade: »Med de förändringar, som äro nödvändiga»
etc., och härvid citerade jag betänkandet samt tilläde, att angående
vad som skett i Skåne icke förekommer en enda rad i det prästlöneregleringskommitténs
betänkande, som låg till grund för det uttalande,
vilket gjordes av 1910 års riksdag, och att det sålunda var
någonting nytt, som inträffat.
En sak i kommittébetänkandet, som ledsamt berört mig, är att
man icke tagit hänsyn till annat än vad som tillhör prästens legala
gärning, enligt vad som föreskrives i kyrkobokföringsförordningen
och andra administrativa författningar. — Kyrkolagen som normerar
den prästerliga ämbetsgärningen har man synbarligen glömt bort.
Däremot har man icke tagit någon hänsyn till sådant, som enligt
kommittén beror på »prästens egen individuella läggning». Jag vill
då rekommendera herr Jönsson i Revinge en bok, som jag denna dag
fått i mina händer. Den heter »Medborgarkunskap» och är skriven
av en av kammarens ledamöter. Jag har funnit mycket gott i densamma.
Det står exempelvis på sid. 74 någonting om de religiösa
förhållandena, och den nutida församlingsvårdens nya former. Kyrkan
har icke mycken användning för ett prästerskap, som ej vill eller
kan taga sin andel av detta frivilliga arbete i diakoni, i ungdomsvård
och i söndagsskolan o. s. v., som blivit den moderna formen för församlingsvård.
Herr Jönsson i Revinge har ju uttryckligen förklarat
för oss, att det, som av kommittén föreslås skola ske, är en sak,
som icke kunde inverka på församlingslivet. Han har då icke alls
tagit hänsyn till hela det uppväxande moderna församlingslivet, som
är ett löftesrikt tecken i den religiösa utvecklingen. Och mot herr
Jönssons i Revinge auktoritet, då det gäller att bedöma, hur den
föreslagna ändringen kommer att inverka på det kyrkliga livet i
Skåne, sätter jag en annan auktoritet, och det är en person, som har
en sådan officiell ställning, att han icke blott har ansvar för utan
också den bästa överblick över och insikt i de kyrkliga förhållandena
i Skåne, nämligen biskop Gottfrid Billing. Han säger om det föreliggande
förslaget, att »här hotar en verklig fara för det kyrkliga
livet i Skåne». Jag sätter dessa två auktoriteter mot varandra,
sedan får var och en hålla sig till sin.
I mitt föregående anförande yttrade jag, att förslaget tangerade
lagen, och jag anser fortfarande, att det går över lagens råmärken,
då man härigenom river upp 20-åriga löneregleringar och
ett 50-tal pastoratsinnehavare gå miste om rätt till tjänste- och
nådår. Det är ett ingrepp av betänklig art i vad som i lag stadgas.
Kommittén har vidare icke ett ord om hur det efter omregleringen
skall förfaras med de arrenden, som blivit fastställda för
20 år. Ingenting är heller föreslaget angående klockarnas ställning,
om förslaget genomföres. Jag skulle kunna fortsätta med att
framdraga ytterligare exempel på de ingrepp i de bestående för
-
Onsdagen den 17 januari, e. m.
103 Nr 4.
hållandena, som förslaget innebär, men jag skall nu övergå till vad Fj£j£££.ffle
som kanske bäst visar, att det behövs grundlig tid för att overtanka, propositionen,
hur allt skall ordnas på bästa sätt. Vad som förvånade mig en (Forts-)
smula, i synnerhet med tanke på allt det arbete, som man nedlade
i den löneregleringskommitté, där jag satt som sakkunnig, för
att för vartenda pastorat beräkna inkomster och utgifter, var då
jag här hörde, att man för att få reda på inkomsterna bara behövde
multiplicera bevillningskronan med 6 öre. Det är nog inte så enkelt
i alla fall, och nu nödgas jag taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk några ögonblick för att visa vad jag menade, då jag sade,
att de uppgifter, som kommittén lämnade, icke voro hållbara, därför
att de voro ofullständiga och oriktigt sammanställda. Jag liar
icke kunnat förstå, hur kommittén kommit till det resultat, som här
föreligger, varför jag närmare undersökt saken och därvid kommit
till helt andra siffror. Jag skall först citera kommittén och sedan
ange min mening om de lämnade uppgifterna. På sid. 58 heter det,
att det icke torde »vara ur vägen att framhålla, hurusom även de
skånska pastoraten i ej obetydlig omfattning äro hänvisade till att
begära bidrag från kyrkofonden». Och så säges det, att »under år
1921 har som bidrag enligt 21 § prästlöneregleringsiagen till vederbörande
kyrkoråd utanordnats inom Malmöhus län sammanlagt drygt
245,000 kr. och inom Kristianstads län tillhopa nära 140,000 kr.
Dessutom ha från fonden såsom skjutsbidrag till ordinarie präster
utbetalats inom förstnämnda län omkring 20,000 kr. samt inom sistberörda
län 7,000 kr. — Till jämförelse härmed må upplysas» — och
här kommer en vilseledande uppgift -— »att under ar 1921 såsom
överskottsmedel enligt 3 § 5 mom. kyrkofondslagen till kyrkofonden
inlevererats från pastorat i Malmöhus län cirka 16,500 kr. och från
pastorat i Kristianstads län omkring 11,000 kr.».
.Härav får man. det intrycket, att de skånska pastoraten ställa
synnerligen stora anspråk på kyrkofonden men däremot lämna relativt
ringa bidrag därtill. Jag började granska siffrorna och fann
då, att kommitterade utgå från den oriktiga föreställningen, att
bidrag från kyrkofonden är en avlöningsform, sola endast undantagsvis
skulle förekomma och vars upphörande, åtminstone vad Skane
beträffar, vore eftersträvansvärt. Så är icke förhållandet. Till
de centrala avlöningstillgångar, som äro samlade i kyrkofonden, äga
de svenska kyrkoförsamlingarna enligt fastställda grunder utan undantag
lika rätt. Detta tillskott har för Lunds stift beräknats till
29,86 % av totala avlöningsbeloppet. Motsvarande siffror utgöra för
Växjö stift 55,74 %, för Visby stift 63,01 % och för hela riket
40,77 %. En sak, som man icke tänkt på men som betyder åtskilligt,
är att tiondeersättningen till kyrkofondens vidmakthållande _ för
Skånes vidkommande närmar sig miljonen. Detta ha herrarna icke
beräknat i betänkandets sammanställning av siffrorna.
Vidare må påpekas, att kommitténs uppgifter om kyrkofondens
bidrag till de skånska pastoraten äro fullstiindigt missvisande, därför
att de åberopade sifferuppgifterna för kalenderåret. 1921 avse
tvenne ecklesiastikår, vartill kommer, att icke obetydliga partier
Nr
104
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vil£ZZaV ,?å Sr^nd dyrtidstilläggens nedgång. Slutligen har
propositionen, or>imitten iorbisett, att de till visst ecklesiastikår hörande över(Forts.
) skottsmedlen först efter ecklesiastikårets slut inlevereras till kyrkofonden.
• PeT, ^a ^ämna de riktiga siffrorna. Under eckle
siastikaret
1921—22 har kyrkofonden utbetalat till nyreglerade
skanska pastorat 200,870 kr, varav 110,647 kr. belöpa å pastorat,
s01? V „°eröras av kommitténs förslag. Överskottsmedlen enligt
m i d • , samma ecklesiastikår uppgå till 102.817 kr. Det är
kommittén uppgiver, fråga om skillnaden mellan
385,000 och 27,500 utan mellan 200,870 och 102,817, alltså 98,053
kr. och icke 357,500 kr. Dessutom är emellertid att märka att kyrkolonden
Jämlikt kyrkofondslagens 3 § 3 mom. uppburit i arrendemedel
tran Skarn; 88,457 kr. Kyrkofondens avlöningsbidrag till 130 pastorat
i Skane för ecklesiastikåret 1921—1922 blir alltså skillnaden
mellan 98,053 kr. och 88,457 kr. eller 9,596 kr.
Pet ar andra siffror än kommittén anfört, och de äro, såvitt
jag lörstar, fullt palitliga. Sa är det ännu en sak, som jag vill
påpeka, och det är, att av detta belopp, som utbetalas, utgör huvudparten
eller 184,996 kr. bidrag till lönefyllnad och dyrtidstillägg
samt allenast 15,874 kr. bidrag till den egentliga lönen. Räknar
man. med detta, tror jag, att kommitterade få lägga om hela sin ekonomiska
uppfattning.
. , ,7^1 vil| JaS blott till sist säga, att det är sådana här upptäckter
i betänkandet, som göra, att man kan anföra dem som exempel på,
att det är nödvändigt, att. det verkligen blir tid till en grundlig
och omsorgsfull undersökning av saken och icke endast ett hastverk,
vilket dess värre kommitténs arbete ser ut att vara.
• ?frr Hydén: Herr talman! Jag plägar inte yttra mig i remissdebatterna
och skulle ej gjort det i dag heller, om inte herr
Pehrsson i Göteborg levererat ett par av sina vanliga för honom utmärkande
anföranden. Såsom vid så många andra tillfällen framtvingar
han i sanningens intresse en gensaga. Jag vet icke, om det
är medfött hos herr Pehrsson eller varpå det beror, men han har
ett underDart sätt att framställa en sak här i kammaren så, att den
blir förvanskad. Det är icke bara nu utan vid ofantligt många andra
tillfällen han lagt fram en sak, som han förutsätter, att den stora
massan av kammarens ledamöter icke är förtrogen med, så att man
får en bild av det hela, som om det vore alldeles förfärligt vanvettigt
och orimligt. Ifråga om Skånekommittén drog han till med
sadana. yttranden som att det skulle vara enastå.ende i historien, om
man ville genomföra dess. förslag. Vidare ber jag få vädja till var
och en, som läst skolkommissionens betänkande, om man i herr Pehrssons
skildring fatt en sannfärdig bild av vad betänkandet innehåller.
Jag finner det synnerligen önskvärt, att man vid debatterna här
i kammaren, när det gäller frågor, som icke föreligga till behandling
och kammarens ledamöter därför icke haft anledning att sätta
Onsdagen den 17 januari, e. m.
105 Nr 4.
sig in uti — och detta är fallet med såväl Skånekommitténs som
skolkommissionens betänkande — verkligen söker återge de faktiska
förhållandena och icke gör det i sådan form, att de framstå såsom
felaktiga och förvanskade.
Beträffande Skånekommitténs förslag ber jag få rikta en enträgen
hemställan till regeringen att icke falla undan för den efter
min uppfattning fullständigt orimliga och, jag höll på att säga,
upprörande agitation, som satts igång från prästerligt håll mot detta
förslag. Jag vill nämna, att jag under den tid, jag satt som ecklesiastikminister,
haft över ett halvt tusen prästlöneregleringar att
föredraga inför Kungl. Maj:t, och jag har även sökt bilda mig ett.
omdöme om en hel del av de löneregleringar, som förekommit både
före och efter denna tid. Jag har då funnit, att regeringar av olika
politisk färg konsekvent över hela landet sökt genomföra samma
principer, med den växling, som nödvändigtvis betingas av de olika
pastoratens struktur, och man har därvid handlat i full överensstämmelse
med 1910 års riksdagsbeslut i ärendet. Detta beslut innebar,
att det skulle åvägabringas en utjämning för hela riket med avseende
å pastoratens ekonomi, så att fattigare pastorat, som betalade
låga prästlöner, skulle få hjälp av kyrkofonden, vilken bildades
därigenom, att de rika pastoraten avstodo av sitt överflöd till fonden.
På det sättet fingo de fattiga pastoraten hjälp av de rika. Man
avsåg också att få till stånd en utjämning av de prästerliga krafterna.
Organisationen av kyrkoväsendet på Gottland och i Skåne,
som icke berörts av Gustav Vasas ordnande hand, hade kommit att
få en medeltidsartad prägel. På Gottland hade en mängd kyrkor
vuxit upp under Hansans storhetstid, prästerna hade små pastorat,
och de hade till slut råkat i verkligt armod på grund därav, att församlingarna
icke kunde betala sådana löner, som voro skäliga. Hedan
Karl XI ville göra en reduktion av Gottlandspastoraten, men
prästerna lyckades förhindra det i 250 år. Flera förslag lades fram,
men de kullkastades — icke av herr Pehrsson men av likadana som
han. Det kom på min lott att föredraga ärendet inför Kungl. Maj :t,
och det beslut, som härvid fattades, trots en del gny från Gottlandsprästernas
sida, innebar, att man drog in prästerliga befattningar
och slog ihop församlingar i betydligt större omfattning än Skånekommittén
ifrågasatt.
Det återstår sålunda nu Skåne, där det på slätten finns så tätt
med kyrkor, att man rent av häpnar vid en jämförelse med förhållandena
norrut. Det finns församlingar, som bara omfatta några
tusen tunnland. På min föredragning tillsattes Skånekommittén.
För att giva kammaren en föreställning om den garanti för opartiskhet
och sakkunskap, som jag sökte skapa, vill jag framhålla, att
den bestod av förra statsrådet Linder, som av alla svenskar torde ha
den största kännedomen om de frågor, kommittén hade att behandla,
vidare nuvarande jordbruksministern Linders, andre vice talmannen
herr Nilsson i Bonarp, herr Jönsson i Revinge samt en av våra allra
duktigaste skånska lantpräster, lontraktsprosten Caroli. Kommit
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Jir 4. 106
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av ten lade fram ett så gott som enhälligt förslag — det var endast ifråsUUsverks-
ga om obetydligheter meningarna voro delade.
(Fort*) När sålunda allt detta är färdigt att ordnas efter de principer,
som fastslagits av 1910 års riksdag, kommer Allmänna prästföreningen
med herr Pehrsson i spetsen och sätter in alla krafter för
att, såsom man från visst håll gjorde på sin tid ifråga om Gottland,
skrämma regeringen att falla undan. Jag vill visst tillstyrka, att
all skälig hänsyn tages till rätt och billighet, men då jag suttit och
föredragit löneregleringen för exempelvis Arjeploug, som, om jag
minns rätt, omfattar 140 kvadratmil, medan hela Skåne upptar endast
110 kvadratmil — låt vara, att det är glesare i Arjeploug än
i Skåne, men milen finnas där — så måste jag verkligen säga, när
kyrkoherden där uppe begärde att få bara en präst till — de skulle
därmed bli tre i pastoratet —• att det är fullständigt orimligt av
Skånes präster och dem, som stödja dessa, att motsätta sig en utjämning
gent emot de övriga delarna av Sverige, som icke ha tillnärmelsevis
den bekvämlighet i sitt församlingsliv, som skåningarna
skulle få även med det förslag, vilket utarbetats av skånska pastoratskommittén.
Biskop Billing värderar jag i allra högsta grad, och
han har skriftväxlat med mig åtskilligt i den föreliggande frågan
under min statsrådstid. Jag förstår också de bekymmer han känner
både såsom statschef och såsom pietetsfull vårdare av kyrklig tradition,
men jag måste saga, att hans skäl ej bära, så snart man ser
det minsta utanför de egna knutarna, ser frågan ur rikssynpunkt.
Jag vill därför bevekande be regeringen att visserligen taga hänsyn
till alla verkligen berättigade önskemål men icke tveka om att ordna
saken, så att Skåne kommer in under likartade principer, som gälla
för det övriga landet, och att vi icke här få några halvmesyrer att
dragas med kanske genom mansåldrar.
Jag har velat säga detta för att ge en något annan belysning
åt saken än herr Pehrsson gjort. Hela bilden blir en annan, när
man vill sätta in riksintresset i stället för ett enbart lokalt intresse.
Herr Jönsson i Revir)ge: Den ärade talaren på Göteborgsbänken
ville göra gällande, att jag icke riktigt satt mig in i Skånekommitténs
betänkande, men jag tycker verkligen att herr Pehrsson
borde presterat bättre bevis för sitt påstående. Säkert är, att
herr Pehrsson icke är hemma i Skånes geografi, ifall han tror, att
det exempel, som jag anförde från Söderslätt, skulle vara något
allenastående och icke typiskt för den delen av landskapet. Jag
fäster mig icke vid att han förläde Sankt Ibbs pastorat och ön Ven
i Nordsjön, ty det var ju en missägning. Men jag kan försäkra,
att om man stiger upp på en kulle å Söderslätt, skall man finna,
att kyrkorna ligga så tätt där, att man kan räkna till 15 ä 20. Och
det är icke för kyrkobesökarna någon ansträngning att promenera
mellan 4 eller 5 kyrkor på en kort stund. Under sådana omständigheter
har kommittén ansett, att då folkmängden är så obetydlig,
skulle omöjligen församlingsvården eller det kyrkliga intresset bli
Onsdagen den 17 januari, e. in.
107 Nr 4.
lidande, om man sammansloge gudstjänsterna i vissa pastorat. De,
som ville åhöra gudstjänsten, kunde besöka grannkyrkan, och det
är ju ganska vanligt, att man vill höra en ny predikant och tröttnar
på att varenda söndag höra samma präst. Ombyte förnöjer, säger
ett gammalt ordspråk.
Nu ställde kyrkoherde Pehrsson upp biskop Billing som kyrklig
auktoritet gentemot mig, och jag känner mig naturligtvis tillplattad
vid jämförelsen. Men jag kan taga fram en annan biskoplig
auktoritet, nämligen ärkebiskop Söderblom. Han säger i ett
arbete, som heter »Sveriges kyrka», att man icke behöver vara orolig,
även om kyrkobesökarna äro fåtaliga och mässfall inträder i
en eller annan kyrka. Nu är förhållandet det i vad gäller Skåne,
-att mässfall ofta inträffa, och att kyrkobesökarna äro fåtaliga, men
det behöver sålunda icke bevisa, att vi äro mera ogudaktiga än andra,
utan det beror nog därpå, att vi, som ärkebiskopen säger, äro
»utpredikade».
Första gången herr Pehrsson hade ordet trodde jag, att han
riktade sig mot beräkningen av församlingarnas inkomster, men nu
fann jag, att det gällde inlevereringen till kyrkofonden och de bidrag
församlingarna fingo från denna fond, och han gjorde i det
sammanhanget gällande, att de siffror kommittén anförde skulle
vara oriktiga. Det förhåller sig med dem så, att de äro som jag
förut framhållit upprättade av en man, som har tillgång till de
riktiga siffrorna, och eftersom han är en utomordentligt plikttrogen
ämbetsman, hade vi ingen anledning befara, att hans beräkningar
skulle vara oriktiga. Nu har herr Pehrsson påstått, att så skulle
vara förhållandet. Men vi ha icke någon garanti för, hur herr
Pehrssons siffror äro sammansatta eller att de hänföra sig till samma
år som kommitténs. Jag håller därför tills vidare på kanslisekreterare
Nordströms siffror.
Så sade herr Pehrsson, att vi glömt bort, att den gamla prästtionden
blivit inlevererad, men herr Pehrsson vet lika väl som jag,
att denna är föremål för avskrivning efter en fastställd skala
och så småningom försvinner. Och när herr Pehrsson säger, att
de skånska pastoraten liksom de andra skola ha bidrag ur kyrkofonden
undrar jag varifrån kyrkofonden skall taga pengar därest
inkomsterna tryta. Eftersom det är fastslaget i lag, att församlingsavgiften
skall vara högst 6 öre pr gammal fyrk, förstår jag
icke, hur kyrkofonden skall kunna klara sina lönefyllnadsuppgifter,
ifall de prästerliga befattningshavarna äro alltför många, och för
närvarande äro de i Skåne onödigt många. Jag för min del anser,
att den riktiga principen är, att man icke har ett större antal befattningshavare
än som är absolut nödvändigt, men att man ger
dem en lön, på vilken de kunna existera. Skall det vara möjligt
att ge prästerna ordentlig avlöning, ser jag ingen annan möjlighet
än att man får laga så, att de i allmänhet ha ordentlig sysselsättning.
Vad allt det där talet om församlingsvård beträffar, trotsar
jag herr Pehrsson att kunna göra gällande, att ett enda av de nyreglerade
pastoraten skulle i det fallet vara så svårskött, att befatt
-
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Nr 4. 108
Onsdagen den 17 januari, e. m.
Vid remiss av
statsverkspropositionen.
(Forts.)
ningshavarna icke skulle vara i stånd att bestå sina församlingsbor
den vård, som i allmänhet är vanlig här i landet.
Jag vill till sist i likhet med herr Rydén uppmana regeringen
att icke falla undan för hela den här agitationen, som satts i gång
från prästerligt håll och icke har den ringaste resonans i den skånska
provinsen.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr Rydén har tagit sig en ton,
som man börjar bli van att höra från hans sida, nämligen den överlägsna
moraliska ton, vilken han anser sig berättigad att anlägga
-—- med vad rätt vet jag icke. Han ville här göra gällande, att jag
vanställt kommitténs förslag och kommit med osanningar. Jag nödgas
då säga, att den primitiva åskådning, som ligger bakom hans
uppträdande och vilken påminner om vad som förekommer på Söderhavsöarna,
då en hövding säger sitt »tabu», när det så behagar honom,
och därmed gör anspråk på att ingen får röra vid det han
räknar som sitt, den primitiva åskådningen må han kanske ha kunnat
göra gällande under sin hövdingatid, men denna är i så fall förbi.
Vi våga säga vår mening om herr Rydéns förslag trots hans »tabu»
även om jag förstår: »Tungt är att vara konung utan krona!»
Här har sagts, att det skulle från min sida vara fråga om att
slå ikull hela löneregleringen. Men jag har ju erinrat om, att jag
själv som sakkunnig varit med om att söka införa enhetlighet på det
här ifrågavarande området.
Vidare vill jag påpeka för kammarens ledamöter, att jag lämnat
faktiska uppgifter, medan herr Rydén talat så där i allmänhet.
Herr Rydén må sedan försöka visa, var felet ligger i dessa uppgifter.
Hittills har han icke gjort det utan bara i allmänna ordalag
uttryckligen förklarat, att jag farit med osanning.
Ej heller herr Jönsson i Revinge har vederlagt något av de
uppgifter jag i mitt förra yttrande lämnade.
Herr Rydén påstod, att här endast vore fråga om att åvägabringa
»enhetlighet» och hänvisade i det fallet till hur man gått tillväga
på Gottland. Men det var en mildare princip, som tillämpadesifråga
om de gottlänska pastoraten än om de skånska. De, vilkas
invånarantal översteg 1,400, lämnades samtliga orubbade, av
17 pastorat med 1,000—1,400 invånare kvarstå 4 och av pastorat
med mindre än 1,000 invånare ha 3 skonats från sammanslagning.
Jämför man detta med vad som här föreligger, skall man finna, att
»enhetligheten» icke är vidare klar.
Så vill jag till sist säga, att vi icke ha någon anledning att låta
oss av något skolmästrande förhindras att yttra oss om vad vi vilja
ha framfört i en remissdebatt, även om vi därvid skulle komma att
beröra herr Rydéns skötebarn.
Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till
statsutskottet, varjämte densamma remitterades, i vad den anginge
pensions- och indragningsstaterna, till bankoutskottet samt, såvitt
den rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.
Onsdagen den 17 januari, e. m.
109
Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionen inom kammaren avgivna yttrandena.
§ 2.
Föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid
till ''bankoutskottet motionerna:
nr 19 av herr Hansson i Trollhättan;
nr 20 av herr Molin;
nr 21 av herr Rydström; och
nr 22 av herr Fjellman;
till konstitutionsutskottet motionen nr 23 av herr Laurén;
till bevillningsutskottet motionen nr 24 av herr Leffler;
till bankoutskottet motionen nr 25 av herr Paulsen; samt
till tillfälligt utskott motionen nr 26 likaledes av herr Paulsen.
§ 3.
Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Carlson i Mölndal, nr 30, om årligt understöd åt e. o.
vagn- och stallkarlen C. F. Anderssons änka;
herr Pehrsson i Göteborg m. fl., nr 31, om ändring i 4 § av lagen
om emeritilöner för präster; och
herr Pehrsson i Göteborg, nr 32, angående ändring i 51 § av
folkskolestadgan.
Nämnda motioner bordlädes.
§4.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter
och suppleanter i utrikesnämnden.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial, nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse; och
riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
Nr 4. 110
Torsdagen den 18 januari.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wallerius under 6 dagar fr. o. m. den 19 jan.,
» Hansén » 3 » » » 20 » och
» Johansson i Kullersta » 4 » » > 19 » _
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,28 på natten.
In fidem
Ver Cronvall.
Torsdagen den 18 januari.
Kl. 11 f. m.
§1.
Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.
§2.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 7, angående bestridande av
kostnader för reparation av sjömätningsfartyget Svalan.
§3.
Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna,- och remitterades därvid
till statsutskottet motionen nr 27 av herr E. A. Nilson i Örebro
in. fl.;
till konstitutionsutskottet motionen nr 28 av herrar Olsson i
Broberg och Gustafson i Kasenberg;
till jordbruksutskottet motionen nr 29 av herr Brännström;
till bankoutskottet motionerna:
nr 30 av herr Carlson i Mölndal; och
nr 31 av herr Pehrsson i Göteborg m. fl.; samt
till tillfälligt utskott motionen nr 32 av herr Pehrsson i Göteborg.
Torsdagen den 18 januari.
111 Nr 4.
§4.
Bankoutskottets härpå föredragna memorial, nr 1, med överlämnande
av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse lades till handlingarna.
§ 5.
Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.
Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.
§ 6.
Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Lövgren, nr 33, om höjning av premierna för dödande av
säl;
herr Olsson i Ramsta m. fl., nr 34, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårds- och
kronoarrendatorer ;
herr Olofsson i Digernäs, nr 35, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående viss ändring i förordningen om automobilskatt; och
herr Öberg m. fl., nr 36, om anslag till anläggning eller förbättring
av vägar.
Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,13 f. m.
In fidem
Per Cronvall.