1922. Första kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1922:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1922. Första kammaren. Nr 22.

Lördagen den 1 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:
nr 241, med förslag till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag
m. m.;

nr 242, med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den
29 juni 1912 om arbetarskydd; samt

nr 243, med förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
samt § 68 riksdagsordningen.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare redaktör Alex. Björkman
på grund av sjukdom (akut luftrörskatarr) är förhindrad deltaga i
riksdagens arbeten tillsvidare, intygas
Stockholm den 31/3 1922.

R. Eidem,

Leg. läkare.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för officiellt deltagande från Sveriges sida
i jubileumsutställningen i Rio de Janeiro år 1922 jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 28, angående anvisande av ytterligare medel för bekämpande av
arbetslösheten; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag
till anordnande för kommunikationsverkens räkning av arbeten för bekämpande
av arbetslösheten;

Forsla kammarens protokoll 1922. Nr 22.

Nr 22. 2

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.

bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning av väckta motioner
i fråga om tullsatserna å vissa slag av spannmål, m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion med
förslag till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta motioner
om efterskänkande av statens fordran av entreprenörerna för uppförande
av jägmästarbostäder i Dorotea och Vilhelmina.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 26, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
för tiden 1 januari—30 juni 1923 samt tilläggsstatens för år 1922
femte huvudtitel, godkändes de i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 20—22, första lagutskottets utlåtande nr
10, andra lagutskottets utlåtande nr 10, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 11 samt kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning av
dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till sjömanslag m. m. dels
ock i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1922 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 13, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj: t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll föreslagit riksdagen att antaga framlagda förslag
till sjömanslag och till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 102
inom första kammaren av herr Lindley och nr 189 inom andra kammaren
av herr Lövgren i Nyborg.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan
i tre med A, B och C betecknade punkter, av vilka punkten A innehöll
två lagförslag.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Hederstierna: I avseende å föredragningen av första
lagutskottets utlåtande nr 9 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och de i punkten
A behandlade lagförslagen föredragas vart och ett för sig, där så erfordras,
paragrafvis, dock att 4 och 5 §§ i förslaget till sjömanslag företagas
i ett sammanhang, med promulgationsstadganden, ingress och rubrik
sist;

Lördagen den 1 april f. m.

3 Nr 22.

Förslag till
sjömanslag
in. in.
(Forts.)

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A.

Utskottets förslag till sjömanslag.

1 §•

Denna paragraf lydde sålunda:

Det åligger redaren att sörja för att skriftligt avtal upprättas med
befälhavaren om anställningsvillkoren.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal reservationer. Vidkommande
utskottets hemställan i dess helhet hade reservationer anmälts dels
av herr af Ekenstam, som ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl.
Maj: ts ifrågavarande proposition icke borde till någon riksdagens åtgärd
föranleda, dels ock av herrar Rogberg och Olsson i Kalmar, vilka instämt
i herr af Ekenstams hemställan.

I avseende å utskottets allmänna motivering hade reservation avgivits
av herrar Edw. Larson, K. G. Westman och Johansson i Brånalt,
som ansett, att utskottets yttrande över förslaget till sjömanslag (sid.
6) bort givas följande avfattning:

”Att gällande sjölag-----ekonomiska ståndpunkt. Ut skottet

har icke kunnat undgå att finna dessa farhågor i viss mån befogade
särskilt med hänsyn till de svåra ekonomiska förhållanden, under vilka
rederinäringen för närvarande arbetar. I syfte att åtminstone delvis
minska de ekonomiska bördor, förslaget ålägger rederinäringen, har utskottet
ansett sig böra vidtaga vissa ändringar i detsamma. Utskottet
har även ansett, att förslagets bestämmelser om de disciplinära förhållandena
ombord borde underkastas jämkningar i vissa avseenden. Utskottet
anser likväl, att de framlagda förslagen i sina huvuddrag äro
ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Lika med lagrådet
----revisionen av sjölagen.”

att sedan båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställanden
föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen kommer att i sin helhet
eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att,
vid ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna
föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar; samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning
av kapitel, paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Kr 22. 4

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till Övriga reservationer avsågo särskilda paragrafer, dock ej 1 § i
sjömanslag förslaget till sjömanslag.

fn. fn.

Herr Hederstierna: Redan titeln på det lagförslag, som

föreligger till antagande av kammaren, anger ju, vad det handlar om.
Det handlar om sjömännens förhållanden inom och utom fartyget.

Denna sjömanslag utgör en utbrytning av den nu gällande sjölagen.
Hela fjärde kapitlet i sjölagen skall utgå och ersättas med denna
sjömanslag. Det är med svidande hjärta en jurist är med om en sådan
utbrytning från den gamla sjölagen, och det hör även väcka vissa smärtsamma
minnen hos kammaren i dess helhet. Den nu gällande sjölagen
är i stort sett ett verk av kammarens förre talman presidenten Ivar
Afzelius, som i sina yngre dagar nedlade ett mycket betydelsefullt
arbete på denna lag. Sjölagen har sedan långa tider tillbaka betraktats
som ett synnerligen gott exempel på en modern lagstiftning.

Emellertid har man nu beslutat sig för en ändring av sjölagen i
detta avseende, och det har naturligtvis föranletts av de förhållanden,
som uppstått efter det den nu gällande sjölagen blev införd. Förhållandena
ombord hava naturligtvis påverkats av den nya tiden, och jag
tror, att alla äro överens om att de bestämmelser i den gällande sjölagen,
som reglera de förhållanden, under vilka sjömännen leva, icke
längre äro tidsenliga. Jag tror icke, att det egentligen finns någon som
vill träda fram för att bestämt försvara de förhållanden, som nu råda,
utan den tvist, vilken, såsom ju herrarna se, har förekommit i lagutskottet,
har gällt, huruvida man gått för långt, när man har lättat
på sjömännens förhållanden, huruvida man riskerat den ordning, som
måste finnas ombord, och huruvida man i övrigt har utsatt rederinäringen
för större bördor än skäligt är.

Vad själva utbrytningen av sjömanslagen från sjölagen i dess helhet
beträffar, så är den att beklaga, och den har beklagats av lagrådet i
ganska bestämda ordalag samt även i någon mån av chefen för justitiedepartementet
och slutligen av lagutskottet. Vi hava trott, att det skulle
varit möjligt att införa de nya bestämmelserna i den gällande sjölagen
och således allt fortfarande behålla en kodifikation av vad som gäller
ute på sjön. Emellertid är det ju att märka, att även i Tyskland, där
man har en modern sjölag, har man utbrutit motsvarande bestämmelse
till en särskild lag, en Seemansordnung, som är fristående från den
övriga sjölagstiftningen.

Vad som nu särskilt är att märka är att detta lagförslag är utarbetat
av en icke bara skandinavisk, utan snarare nordisk kommitté.
Det är olika kommittéer från de tre skandinaviska länderna och Finland,
som hava sammanträtt och enats om dessa bestämmelser. Man
kan säga, att förslaget i stort sett är lika i alla de fyra länderna. När
nu särskilt från redarhåll i dessa dagar betänkligheter uttalas mot lagförslaget,
är det att observera, att detsamma utgått från kommittéer med
en synnerligen allsidig sammansättning från alla de nordiska länderna.
Så hava vi här i Sverige haft i vår kommitté utom en skicklig jurist,

Lördagen den 1 april f. in.

5 Nr 22.

som varit ordförande, en dispachör, en redare, en fartygsbefälhavare, Förslag till

en övermaskinist och en representant för sjömännen i ombudsmannen sJ°manslae

för eldarunionen. Alla dessa hava, när de lagt fram det förslag, som (Forts!)

här föreligger på kamrarnas bord, varit överens utom i ett avseende,

där det föreligger en reservation från redarnas representant. Men just

på den punkt, där lian reserverat sig, har lagutskottet gått med på

hans synpunkter. Det förefaller mig vara en styrka för detta lagförslag,

att med det undantag jag nyss nämnde, i vilket avseende förslaget

blivit i redarnas intresse ändrat, detsamma framlagts enhälligt av alla

dessa från olika synpunkter intresserade och i denna fråga speciellt

sakkunniga personer.

Innan nu debatten ger sig in på de olika detaljerna i detta lagförslag,
har jag trott, att det skulle vara av intresse för kammaren att
få en kort redogörelse för de nyheter, som det innebär. Jag skulle
då särskilt vilja mana kammaren eller de herrar, som nu vilja höra på
mig, att när de lyssna till min redogörelse, se de ändringar, som gjorts,
mot bakgrunden av den reservation från även förstakammarehåll, i
vilken av hänsyn till rederinäringens intresse yrkats avslag på hela
förslaget. Jag är den förste att erkänna, att här läggas nya bördor
på redaren, men vad jag däremot bestämt vågar opponera mig emot
är, att dessa bördor äro så tunga, att de böra föranleda oss att fälla
förslaget. Jag är den förste att erkänna, att rederinäringen, som vi
naturligtvis alla veta, för närvarande lider av den depression, som
härskar överallt i världen och kanske är särskilt kännbar för rederinäringen.
Men jag inlägger en bestämd gensaga mot den uppfattningen,
att detta skulle bero på de förhållanden, som i här föreliggande
lagförslag beröras, och de bestämmelser, som här skulle fastslås. Vad
som tynger rederinäringen mest är 8-timmarsarbetsdagen och vidare
den omständigheten, att lönerna ännu äro för höga för att rederierna
skola kunna bära dem, men jag vågar bestämt påstå, att den icke i
någon vidare mån kommer att tyngas av den lag, som här föreslås.

Om jag nu övergår till de olika detaljbestämmelserna — jag skall
naturligtvis bara beröra de allra viktigaste — så har man först sökt
något rubba på sjömannens bundenhet vid fartyget. För närvarande
är sjömannen skyldig att kvarstanna i tjänsten, till dess fartyget ankommer
till förhyrningsorten eller annan svensk hamn, där resan slutar.

När det är fråga om ett tjänsteavtal, där någon särskild tid icke är
utsatt, veta således redare och befälhavare, att denna besättning har
man kvar, ända tills fartyget återvänder till den ort, där sjömannen
tagit hyra, eller annan svensk hamn, där resan slutar. Nu innehåller
förslaget, att om sjömannen är svensk och antagen här i riket, kan
avtalet icke upphöra annat än i svensk lossnings- eller lastningshamn.

Nu är det således icke längre endast i förhyrningsorten eller hamn, där resan
slutar, som han kan lämna tjänsten, utan i vilken svensk lossningseller
lastningshamn som helst, till vilken fartyget kommer. Är det däremot
fråga om annan än svensk sjöman eller om svensk sjöman, som ej är antagen
här i riket, får han gå i vilken lossnings- eller lastningshamn som helst.

Nr 22. 6

Lörclagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

Man har således gjort det mycket friare för den utländske sjömannen
än för den svenske. Detta kan ju vara ägnat att väcka förvåning, men
det lär bero därpå, att en utländsk sjöman är en så pass fly vara, att
rederi och befälhavare icke alls äro generade av att han går i vilken
lossnings- eller lastningshamn som helst. De kunna få en ny utländsk
sjöman, när de behaga. Men stödet, ryggraden i besättningen på ett
svenskt fartyg är de svenska sjömännen, och äro de antagna här i
riket, få de icke gå, förrän de komma till svensk lossnings- eller lastningshamn.
Detta hindrar naturligtvis icke, att man kan träffa avtal
annorledes, och då gäller naturligtvis avtalet.

Hittills har det ju icke funnits någon anledning att stadga någon
särskild uppsägningstid, ty man har ju alltid vetat, att sjömannen kvarstannar,
till dess han kommer till förhyrningsorten eller den svenska
hamn, där resan slutar. Nu däremot, då han får gå i vilken svensk
lossnings- eller lastningshamn som helst som han kommer till, bör han
naturligtvis yppa sådan avsikt i förväg, och på grund därav är en uppsägningstid
av sju dagar införd. Han får icke gå förrän sju dagar
efter det han uppsagt avtalet. Uppsägningen kommer naturligtvis att
verkställas ute på sjön, men då vet åtminstone befälhavaren, när han
anlöper ifrågavarande lossnings- eller lastningshamn, att han måste vara
beredd att sätta en annan karl i stället för den som skall gå.

Vidare är det lättat på sjömannens bundenhet så till vida, att
medan en sjöman nu är berättigad att bliva entledigad, huru avtalet
än är träffat, om han efter sista påmönstringen varit i tjänst på fartyget
i två år eller på resa bortom Kap Horn eller Goda Hoppsudden i tre
år, så innehåller i stället förslaget, att denna tid nedsättes till ett år
och i fråga om segelfartyg ett och ett halvt år från sista påmönstringsdagen.

Emellertid går det ju icke för sig, att sjömännen springa från
fartyget när som helst, när de komma in till hamnen, utan det är ju
alltid arbete ombord, som måste förrättas, innan fartyget kan ligga
lugnt i hamnen. Därför är det för närvarande stadgat att sjöman är
skyldig att, om befälhavaren det äskar, lämna nödigt biträde till fartygets
förtöjning, avriggning och uppläggning, dock icke mer än sju dagar
efter fartygets ankomst. Denna tid är enligt förslaget förkortad, men
sjömannen skulle dock vara skyldig att kvar stanna för att biträda med
arbete, som nödvändigt måste utföras, under två dagar efter ankomstdagen.
Denna bestämmelse i kommitténs förslag har vållat mycket bekymmer
hos redarna för segelfartyg. De hava sagt, att dessa två dagar
äro alldeles otillräckliga, för att man skall hinna med det arbete, som
måste utföras med förtöjning, avriggning och uppläggning, och utskottet
har tillmötesgått deras önskemål genom att utsträcka tiden för
segelfartyg till fyra dagar.

I fråga om hyra stadgar förslaget, att sjömannen äger fordra, att
viss del av hyran månatligen utbetalas till bestämd person här i riket
eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank. Det är således
meningen, att sjöman, som har familj hemma, skall kunna sörja för

Lördagen den 1 april f. m.

7 Nr 22.

(less underhåll genom att överenskomma om att den person han utser Förslag till
och som i vanliga fall blir hustrun, genom dragsedel, som utfärdas, 1 m m 3
skall kunna lyfta en viss bestämd del av hyran antingen i bank eller (Forts.)

på rederiet. Något sådant stadgande finnes icke i den nu gällande
sjölagen.

Hittills hava sjömännen varit underkastade ganska stränga bestämmelser
i fråga om hyran, i det att det är stadgat, att befälhavare kan
innehålla en tredjedel av deras hyra. Om det är lång hyrestid och
hyran är hög, kan befälhavaren således hela tiden innehålla en tredjedel
av hyran och behöver bara varje månad utbetala två tredjedelar. Detta
är ju strängt emot en person, som fullgör sitt arbete, och man har
därför i förslaget stadgat, att det innehållna beloppet under inga förhållanden
får överstiga hyran för en halv månad.

I propositionen är vidare föreslaget, att om svensk sjöman varit i
redarens tjänst under de sista sex månaderna före sin död, äga^änka
och minderåriga barn utfå en månads extra hyra. Det är just på den
punkten, som redarnas representant reserverat sig. Han har påpekat,
att detta är ett stadgande, som icke förekommer på något annat ställe
i svensk lagstiftning, och han har därför ansett, att det inneburit en
börda för rederiet, som icke borde komma i fråga. Utskottet har beaktat
dessa synpunkter och strukit stadgandet.

I fråga om befälhavare eller sjöman, som är sjuk, gäller för närvarande,
att de få fri sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor.

I förslaget är denna tid utsträckt till sex veckor samt om den sjuke
är svensk och vårdas utom riket till tolv veckor.

Det har vidare införts en inskränkning i rätten att avskeda sjömän.
För närvarande är i sjölagen stadgat, att när force majeure,
såsom krig eller andra oväntade förhållanden, inträffar, äger befälhavaren
att häva avtalet. Detta är borttaget och återfinnes icke i det
nu föreliggande förslaget. I lagrådet har påpekats, att det innebär en
nyhet, att man tager bort detta. Motsvarande princip tillämpas i övrigt
inom gällande lagtillämpning, och det är med modern rätt överensstämmande,
att det finnes ett sådant stadgande. Detta har föranlett mig
och några andra att reservera oss på ifrågavarande punkt, och jag skall
sedermera återkomma därtill.

För närvarande kan sjöman vid längre tids sjukdom utan vidare
avskedas. Enligt förslaget skall han få hyra för två månader, om han
tillhör befälsgrad, och en månad, om han tillhör manskapsgrad.

Rätten för sjöman att erhålla entledigande har vidare utsträckts.

Sådan rätt har han, då han erhållit befordran till styrman eller maskinist,
vidare då det efter hans antagande inträffar omständigheter, som
gör det till en välfärdsfråga för honom att bliva fri från tjänsten,
samt slutligen då i den hamn, dit fartyg är bestämt, råder elakartad
sjukdom, som nått större utbredning. Detta är ju förhållanden av
den art, att det icke är mera än i sin ordning, att sjömannen kan
vinna befrielse från att fullgöra avtalet, när något sådant inträffar.

Om tjänsteavtalet upphör på grund av fartygets förolyckande,

>’r 22. 8

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till få befälhavare och sjömän nu fri hemresa av allmänna medel. Enligt
S1°™a™laa förslaget simla de därjämte utfå hyra under hemresan ävensom ersätt(Forts.
) ning för förlorade effekter. För närvarande åligger det sjöman att
ersätta all skada och förlust, som uppkommer genom hans fel eller
försummelse i tjänsten. Denna ersättningsskyldighet är i förslaget inskränkt
så, att domstol äger att med hänsyn till felets eller försummelsens
lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas. Detta är en
fullkomlig nyhet i svensk rätt, och däremot har stark opposition rests
i lagrådet. Jag och några andra medlemmar av utskottet hava också opponerat
oss mot förslagets bestämmelser i denna del. Jag skall återkomma
därtill senare, när vi komma till denna paragraf.

Vidare hava uteslutits några bestämmelser i den nu gällande sjölagen,
som äro tyngande för sjömännen. Så är upphävd bestämmelsen
i gällande rätt om att rymd sjömans tillhörigheter och innestående
hyra skola anses förbrutna till redaren. Vidare är utesluten bestämmelsen,
att om man kan befara rymning, befälhavaren är berättigad att
hålla besättningens tillhörigheter under särskilt förvar, liksom också
slutligen bestämmelsen, att när sjöman beträdes med försök till rymning
eller rymd sjöman gripes, befälhavaren äger hålla honom i fängsligt
förvar. Alla dessa stadganden överensstämma icke med vad man
nu i allmänhet anser vara skäligt, och man har ansett, att man skulle
kunna taga bort dem även i fråga om besättning å fartyg.

Den disciplinära bestraffningsrätten har betydligt inskränkts i det
föreliggande förslaget till sjömanslag. För närvarande finnes sådan
disciplinär bestraffningsrätt för befälhavaren eller den som är i hans
ställe å alla fartyg. Enligt Kungl. Maj: ts förslag har den disciplinära
bestraffningsrätten inskränkts till allenast fartyg i Nordsjö- och
Oceanfart, men genom en kompromiss i lagutskottet har nu föreslagits,
att denna disciplinära bestraffningsrätt skall få utövas å alla fartyg
med undantag av dem, som nyttjas i inrikes fart eller fart i Öresund.
Straff maximum, som enligt gällande sjölag är hyra för en halv
månad för manskapet och en månad för befäl samt vid iteration det
dubbla, har i förslaget inskränkts till sju dagars hyra. Arreststraffet,
som för närvarande far användas med högst 48 timmar varje gån<r,
har i förslaget avskaffats som disciplinärt bestraffningsmedel.

I Kungl. Maj: ts förslag fanns infört ett helt kapitel om en s. k.
besättningsbok. I besättningsboken skulle antecknas allting, som rörde
varje enskild man av besättningen ombord på fartyget — alla besti
affningar, som tilldelats honom, och allt som i övrigt bestämdes om
honom. Denna besättningsbok skulle vid resans slut insändas till kommerskollegium,
och där skulle man då granska dessa besättningsböcker
för att se, om befälhavaren tillämpat lagar och författningar riktigt.
Detta ha vi inom lagutskottet blivit ense om att stryka. Anledningen
därtill har till en början varit, att vi ha blivit en smula förskräckta över
allt detta pappersskrivande, som ju införes litet varstans i vårt land och
som nu skulle införas här, om befälhavaren skulle föra en särskild bok

Lördagen den 1 april f. m.

9 Nr 22.

över allting som angår besättningen. Men därjämte ha vi tänkt oss, Förslag till
att det blir förfärliga luntor, som på detta sätt skulle hamna i kom- sjömanslag
merskollegium. Säkerligen skulle under årens lopp källarvalven bli
fyllda med dessa besättningsböcker, som väl på det hela taget, försåvitt °r S''
man icke inrättade ett särskilt ämbetsverk för deras granskning, icke
skulle bli mycket lästa. Det är ju dessutom så, att vad som verkligen
händer ombord skall införas i skeppsdagboken. Denna skall visserligen
icke sändas in till kommerskollegium, men skulle någon sjöman vara
missnöjd med någon åtgärd rörande honom, kan han alltid åberopa
skeppsdagboken och därur kan man hämta upplysningar om vad som
hänt. Vi hava därför i lagutskottet enats om att stryka hela detta
kapitel om besättningsbok.

Slutligen skall jag be att få omnämna även straffet för rymning.

Straffet för rymning är för närvarande fängelse i högst tre månader;
under särskilt försvårande omständigheter kan det bli fängelse i högst
ett år eller straffarbete under lika lång tid. I förslaget äro dessa bestämmelser
lindrade. För påmönstrad sjöman är straffet endast böter
och för icke påmönstrad sjöman är rymning straffri, därest den icke
sker under särskilt försvårande omständigheter, i vilket senare fall det
kan bli fängelse i högst ett år eller böter även för icke påmönstrad
sjöman.

Härmed har jag, som jag tror, genomgått de viktigaste bestämmelserna
i förslaget. Den som i likhet med mig måste erkänna, att de
nu rådande förhållandena enligt gällande sjölag icke äro tillfredsställande,
att de icke motsvara vad vi i vår tid anse vara skäligt, utan att
man genom dem har bundit sjömannen vida mer än som är billigt,
måste med tillfredsställelse hälsa det förslag som här föreligger. Jag
kan icke heller se — och jag hoppas att herrarna funnit detsamma,
även om motsatsen snart kommer att här påstås — att de föreslagna
nya bestämmelserna äro av den beskaffenhet, att rederierna med fog
kunna påstå, att de bli oskäligt tyngande. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till 1 §.

Herr Larson, Edward: Herr greve och talman, mina

herrar! Jag ber till en början att få säga, att jag varit ytterst tveksam,
om det är lämpligt att antaga ett sådant lagförslag som det föreliggande.
Det är uppgjort i uppgångstider, i tider, då rederinäringen
arbetade under helt andra förhållanden än den nu gör. Nu har rederinäringen
kommit i ett synnerligen betryckt läge, och man kan då
fråga sig, om det är lämpligt att vidtaga åtgärder eller antaga lagförslag,
som ännu mer försvagar konkurrenskraften. Jag har emellertid
icke kunnat enas med dem, som ansett, att förslaget borde avslås,
utan jag har röstat för en del modifikationer i förslaget, som också
kommit till uttryck i de reservationer, vilka jag biträtt.

Världstonnaget är ju nu mycket större än det var före kriget,
trots att världshandeln är raka motsatsen. Det är därför uppenbart,
att det måste vara svåra tider för rederinäringen, och detta framgår

Nr 22. 10

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till också därav, att Sveriges handelsflotta för närvarande till stor del ligsjömanslag
„er upplagd. Följden är att en stor ‘del av våra präktiga svenska sjömän
(Forte") 1111 arbetslösa. Det är ju uppenbart, att skola vi kunna konkurrera

° S’ med utlandet på detta område, måste rederinäringen arbeta under så dana

förhållanden, att den verkligen kan konkurrera. Men hur skall
det kunna vara möjligt, om vi tänka på till exempel den tyska sjöfarten
som dtar stor fördel av den låga valutan eller den amerikanska rederinäringen,
som, om jag icke är felaktigt underrättad, fått ett understöd
av den amerikanska regeringen på icke mindre än 32 miljoner dollars,
d. v. s. mer än 120 miljoner kronor? Det måste vara synnerligen svårt
för de svenska rederierna att konkurrera med sådana länders sjöfart.
Vad vi egentligen böra göra för att hjälpa vår rederinäring är naturligtvis
att stärka dess konkurrenskraft. Men denna stärka vi nog icke
genom att antaga lagar, sota visserligen i och för sig kunna synas icke
innebära särskilt stora svårigheter eller utgifter, men som, om man
lägger tillsammans det ena med det andra, i allt fall kunna få en betydande
räckvidd. När man dessutom tager i betraktande det svåra läge,
i vilket rederinäringen nu befinner sig, måste man säga sig, att den icke
tål några sådana bördor. En alltför rigorös lagstiftning på detta område
nu, kan därför bli till mera skada än nytta.

De bestämmelser i detta lagförslag, som särskilt komma att tynga
rederinäringen, är disciplinens borteliminerande, jämfört med de nuvarande
förhållandena. Sjömansyrket är ju ett alldeles säreget yrke,
där man arbetar under särskilda förhållanden. Man kan hjälpa den
ene individen, men samtidigt kan denna hjälp innebära, att man riskerar
hela besättningens liv och tillvaro, och det kan väl ändå icke vara
meningen. En vårdslöshet från en sjöman kan innebära stora risker
för hela besättningen. Det är därför uppenbart, att det inom detta yrke
är synnerligen viktigt, att det finnes en stark disciplin, så att allting
fungerar som det skall göra. Man behöver endast tänka sig, att en
sjöman lämnar rodret för några ögonblick. En sådan handling kan
ju i och för sig synas ganska oskyldig; en seglare t. ex. håller aldrig
kurs, den kränger hit och dit, och några ögonblicks frånvaro från
rodret kan måhända medföra, att hela fartyget kapsejsar. Nu mena
de kommitterade, som i första hand skrivit detta lagförslag, att mindre
förseelser inom viss sjöfart icke skulle kunna bestraffas av befälhavaren
utan dragas inför domstol. Det är ju egentligen rena meningslösheten
att draga sådana mindre förseelser inför domstol — småsaker
i och för sig, om ingen skada sker men viktiga saker på så sätt, att
de kunna innebära risker för hela besättningens tillvaro. Det finns
ögonblick, då hela besättningens tillvaro står på spel och kan äventyras
just genom en dylik vårdslöshet.

Det är bland annat också märkvärdigt, att man icke tagit hänsyn
till force majeure, krig, eller dylikt. Om vi tänka på ett mindre segelfartyg,
med besättning som hyrts för resan, som gör en resa på Norrland
och där fryser inne — nog är det väl ganska hårt, att redåren
då skall behöva betala besättningen hyra hela vintern, till dess fartyget

Lördagen den 1 april f. in.

Nr 22.

kommer tillbaka till utgångspunkten. Det kan väl icke vara rimligt Förslag till
att skriva sådana lagar. Många av dessa små segelfartygsägare, skulle sjömanslag
säkerligen bli ruinerade genom en sådan händelse, och det kan val icke (Forts.)
vara lagstiftarens mening att skapa sådana lagar, att människor, som
arbeta för sin tillvaro, skola bli ruinerade genom lagstiftningen.

Den föregående talaren har ju gått ganska långt in i detaljerna,
och jag skall icke längre upptaga tiden. Jag ber att få yrka bifall till
punkt 1 och skall senare tillåta mig att yrka bifall till den reservation,
jag m. fl. avgivit.

Herr Enhörning: Herr talman! För blott några få dagar sedan
hade den under internationella arbetsbyrån i Geneve arbetande ”Joint
maritime commission” sammanträde i Paris för att behandla vissa förslag
till en internationell sjömanslag, en lag således av just det slag som
den, vilken nu för slutligt avgörande ligger på kammarens bord, och
endast så till vida av annan karaktär, att den skulle gälla alla sjöfarande
länder, medan den lag, varom beslut nu skall fattas, avser endast de
skandinaviska länderna. På grund av det intenationella arbetet på en ny
sjömanslag är det knappast troligt, att det nuvarande förslaget skall antagas
i Norge och Danmark. Varför skola vi då gå i täten? Det kommer
ju att lända oss till skada, om vi i vår sjömanslag komma med strängare
bestämmelser än de andra skandinaviska länderna och även övriga
sjöfarande länder.

Nämnda kommissions arbete är mycket brett anlagt, och så vitt jag
kan förstå, lämnas ej något av de förhållanden, som förslaget till skandinavisk
sjömanslag avser att reglera, utanför förslaget till en blivande
internationell sjömanslag. Just nu är man sysselsatt med att utarbeta
ett förslag rörande hyresavtalet, och efter hand upptagas andra frågor,
såsom exempelvis disciplinfrågan m. fl. Konferensen i Genua år 1920,
vid vilken flera svenska parter, representerande redare och sjöfolk av
olika kategorier, voro närvarande och som bildar utgångspunkten för
detta internationella lagstiftningsarbete, uttalade i en resolution såsom
gagneligt för alla intresserade parter, att man finge likartade bestämmelser
till stånd, och så vitt veterligt har den svenska regeringen givit
tillkänna sin anslutning till denna princip, låt vara med förbehåll i avseende
å detaljerna.

Vid sådant förhållande är det ägnat att väcka förvåning, att regeringen
nu framlagt det föreliggande förslaget. Det finns för oss ingen
anledning att gå händelserna i förväg, helst som det icke är uteslutet,
att vi genom för stor brådska riskera att bli ställda i en ogynnsam position
i förhållande till de stora sjöfartsidkande länderna, vilkas övermakt
i andra avseenden redan är rätt så kännbar för oss.

Här kan det också vara på sin plats att nämna, att en av de skandinaviska
representanterna i ”Joint maritime commission”, direktör T.

Salvesen i Kristiania, ansåg sig på grund av det intryck han erhållit på
Parismötet i år böra tillråda att avvakta det internationella lagförslaget,
innan man här i Skandinavien skrede till beslut. Enligt mitt förmenande

Jfr 22. 12

Lördag®!! den 1 april f. m.

Förslag till hade det också varit lyckligt, om man nu sett tiden an. Ännu ett eller ansjömansiag
nat år skulle vi väl kunnat reda oss med den nuvarande lagen sådan den är.

(Forts) När utskottet uttalar som sin tro, att den förbättring av sjömän nens

ställning, som förslaget i olika avseenden genomför, i sina verkningar
torde bliva till fromma för sjöfartsnäringen i dess helhet, är utskottet
enligt mitt förmenande på villovägar. Det är obestridligt, att
sjöfartsnäringen genom lagen pålägges avsevärda ekonomiska bördor,
förpliktelser för övrigt som tidigare delvis påvilat staten. Den förste
ärade talaren, herr Hederstierna, medgav också detta. Han sade, att
det lägges nya bördor på rederinäringen och jag frågar, kan detta vara
riktigt, under en tid då denna näring lider av depression, höga hyror
m. m. Än en gång må jag fråga: är det lämpligt att i en sådan depressionstid
särskilt för sjöfartsnäringen, som under fjolåret arbetade med
kolossala förluster, genomföra en ny lag, som pålägger näringen nya
bördor, delvis sådana, som staten förut burit? Det är likaledes obestridligt,
att disciplinbestämmelserna undergått en betänklig försämring,
och det torde slutligen icke heller kunna bestridas, att vissa av de föreslagna
stadgandena äro av den art, att de äro till nackdel för sjömännen
själva. Att under sådana förhållanden söka göra gällande, att lagens
verkningar skulle bli till fromma för sjöfartsnäringen, torde icke vara
riktigt.

De ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna lagen avfärdar
utskottet utan minsta hänsynstagande. Det må tillåtas mig att ställa den
frågan till dem det vederbör, vad slags sakkunskap det är, som anlitats
vid bedömandet av de ökade ekonomiska förpliktelsernas inflytande på
driftsresultatet. Förslaget har runnit upp under en högkonjunktur och
de ekonomiska förpliktelserna hava anpassats med hänsynstagande till
tillfälliga, skenbart stora vinster. Denna tid tillhör emellertid det förflutna.
Och medan landets sjöfart bokstavligen ligger och kippar efter
andan, anser Kungl. Maj: t och första lagutskottet det överensstämmande
med god ekonomi att resa detta dyrbara kristidsmonument, som
skall bära det vackra namnet ”sjömanslagen”. Som kristidslag är den
väl sent påtänkt, och är den avsedd för normala förhållanden, bör den
anstå, till dess sådana inträda, när det nu kan ske. För nuvarande förhållanden
passar den icke. Allt detta i största korthet sagt om lagförslaget.

Huvudintresset i de båda med anledning av Kungl. Maj: ts proposition
väckta motionerna samlar sig kring förslaget om slopandet av
52 § i förslaget. Det gäller här befälhavarens rätt att anlita polismyndighet
för återinställande i tjänsten av sjömän som rymt. Herr Lindley
betecknar stadgandet som en för länge sedan föråldrad kvarleva
från gångna tider, vilken utan större olägenhet kan undvaras, och anser,
att syftet med detsamma kan i viss mån vinnas med tillämpning av bestämmelserna
i 33 och 62 §§. Och herr Lövgren finner, att bestämmelsen
icke står i överensstämmelse med vår tids uppfattning av den personliga
friheten. Utskottet är verkligen inne på rätt bog, när det gendriver
de ärade motionärerna, fastän jag icke kan gå med på utskottets in -

Lördagen den 1 april f. in.

13 Nr 22.

skrankande tillägg till Kungl. Maj : ts förslag om hämtningsrättens till- Förslag till
lämpning endast beträffande sjöman som påmönstrat. Även i Kungl. sjömanslag
Maj : ts formulering är denna 52 § en alltför klen ersättning för 75 och (Forts.)
107 §§ av sjölagen och i likhet med redareföreningen anser jag mig tvingad
påyrka, att alla de rättsmedel befälhavaren enligt nämnda sjölags paragrafer
äger till förrymd sjömans återhämtande och till förhindrande av
rymning allt framgent må stå honom till buds.

Det talas så vackert om ”sjömannens lika berättigande uti socialt
hänseende med andra medborgargrupper”, men man förbiser därvid det
eljest allmänt erkända faktum, att sjötjänsten till sin inre natur alltid
har varit och alltid måste vara väsentligt skild från arbetsanställning i
land. Icke blott redarens och lastägarens intressen, utan även de ombord
anställdas välfärd är på helt annat sätt beroende av varje enskild
man ombord än arbetsgivarens och arbetarens i land intressen äro av
den enskilde arbetstagaren avhängiga. Fartyget är ett litet samhälle för
sig, för vilket det ofta är ett livsvillkor, att dess medlemmar äro fullt
lojala. Djupare sett ligger det onekligen lika mycket i de ombord anställdas
som i redarens och befälhavarens intresse, att rymningar i möjligaste
mån förhindras.

Man behöver ju endast peka på, att en stor mängd svenska sjömän
i trots av nu gällande lagbestämmelser och på grund av en alltför stor
efterlåtenhet å ena sidan samt bristande rättskänsla å den andra, under
senaste åren rymt, i all synnerhet i amerikanska hamnar. Det har
till och med gått så långt, att, efter vad jag finner i en facktidning,
kommerskollegium sett sig nödsakad att till redare och fartygsbefälhavare
rikta en maning att allvarligen varna sjöfolket från att rymma.

Oftast råka dessa rymmare i olyckor, nöd och obeskrivligt elände. Det
är därför ytterst betänkligt, att man inskränker befälhavarens möjligheter
att förhindra rymning och återhämtning av rymmare, helst som
det är föga antagligt, att sjömännen verkligen låta sig varna. Sjömännen
påverkas att rymma av folk, som leva på deras bekostnad, så länge
pengarna räcka eller tills de lurat till sig dessa, för att sedan obarmhärtigt
lämna dem åt ett hårt öde. Sedan är det konsulerna, där sådana
finnas, som skola taga nödtorftigt hand om dem och sända dem hem.

Den kvarleva från gångna tider, som herr I.indley föraktfullt betecknar
som föråldrad, har oftast varit till gagn för sjömännen själva och skulle,
om den bibehölles, alltjämt vara det. Huru många sjömän ha ej räddats
undan undergång ur dessa parias klor genom ett kraftigt uppträdande
av kaptenen med eller utan hjälp av polis.

Herr Lindley prisar Amerikas Seamen’s Act, och utskottet erinrar,
att Förenta staterna är den enda stat, som avskaffat hämtningsrätten.
I stället gäller där, i motsats till vad förslaget innebär, att avviken
sjömans innestående hyra och tillhörigheter skola anses förbrutna
till redaren och, vad mera är, att redaren må innehålla intill hälften av
den sammanlagda hyran för hela resan. Jag har ju haft rätt mycket
med sjöfart att göra redan från unga år — jag har ju genomgått alla
grader vid ett skeppningskontor och således haft direkt att göra med

År 22. 14

Lördagen den 1 april f. in.

Förslag till olika länders styrmän och kaptener. Särskilt förvånades jag då över att
sjömanslag engelska sjömän voro så hyggliga, jämförda med våra egna. De iakt(Forts)
t°g° ett särdeles städat och nyktert uppförande. Jag kunde icke underlåta
att framhålla detta för engelska kaptener, och mången kapten
gav mig förklaringen, som bestod häruti, att enligt en då gällande förordning
engelska sjömän ej fingo ut pengar i främmande hamnar mer
än de behövde för sina oundgängliga utgifter och ”petty expenses”,
såsom till tobak och dylikt — 5 å 10 kronor i svensk hamn. Detta på
grund av att engelska staten hade insett faran för landet av att sjömännen
förbrukade sina förtjänster i främmande länder. På grund härav
har jag, sedan jag själv blev redare, framhållit detta för mina kaptener
och anmodat dem handla på samma sätt, men ofta nog fått till svar, att
det vågade de ej, emedan de då snart skulle bliva ”blacklistade” och få
svårt att erhålla folk. Huru gott vore det väl ej för vårt sjöfolk, om
en dylik bestämmelse kunde ingå i lagen!

Säkert är även, att kaptenens auktoritet bör ej kringskäras, utan
i stället utvidgas. Det skulle sjöfolket ha gott av, och därigenom komme
arbetslösheten att i största möjliga grad upphöra. Det vill se ut, som om
detta strävande icke ingår uti de svenska förtroendemännens för sjöfolket
strävanden. Med en liten ändring av vad herr Dindley sagt skulle jag
vilja säga, att det vore en skam för ett så gammalt kulturland som vårt
att lämna alla möjligheter öppna för rymning, som sedan urgammal tid
med rätta betecknats som ett mycket allvarligt brott, men som på senare
tid, så vitt man kan döma, anses som något slags förtjänst hos sjömannen.
53 § premierar till och med rymning, i det sjömannen, sedan
han givit sig i väg, kan gå upp på redarens kontor och lyfta vad som
återstår av hyran, sedan redarens ersättningsanspråk blivit täckta.

Såväl propositionen som utskottets förslag äro i det stora hela synnerligen
otillfredsställande. Jag har förut berört de paragrafer, vilka
särskilt berörts av motionärerna, d. v. s. vad som väsentligen gäller
rymmare. Vad jag därvid sagt gäller i lika hög grad lagförslaget sådant
det nu föreligger. Jag vill emellertid här endast uttryckligen betona, att
den sänkning, som vidtagits beträffande straff, som rymning kan medföra,
är alldeles för kraftig. Detta icke blott med hänsyn till den skada
till liv och gods, som ett olovligt lämnande av fartyget kan medföra,
utan även med hänsyn till sjömännen själva. Jag är av den åsikten, att
lagen bör vara så avfattad i detta avseende, att den verkligen kommer
att verka avskräckande för rymning. Likaså har den för disciplinens
och ordningens upprätthållande ombord befälhavaren tillkommande bestraffningsrätten
väsentligen inskränkts. Det är beklagligt, att så skett,
ty erfarenheterna från de senare åren ha visat, att det kan möta svårigheter
att upprätthålla god ordning och disciplin i kraft av nu gällande
bestämmelser.

I fråga om 62 § har utskottet emellertid gjort en ändring i Kungl.
Maj: ts förslag, som är väl motiverad, nämligen i det inledande första
stycket, men därjämte gjort ett tillägg, som leder till de egendomligaste
konsekvenser. Utskottet föreslår sålunda, att bestraffning av den art

Lördagen den 1 april f. m.

15 Nr 22.

paragrafen talar om icke må läggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart
eller i Öresund. Således, bestraffningsrätt tillkommer ej befälhavaren
på resa mellan Sundsvall och Malmö, men däremot om resan gäller
Sundsvall—Köpenhamn.

Därjämte ser jag mig nödsakad påtala det oriktiga i att straffen
för befälhavare, som missbrukar sin bestraffningsrätt, ådömas så stränga
utan att det ens visats, att missbruk uppenbarligen ägt rum, medan straffen
för rymning etc. sänkts så betydligt. Allt talar för, att vi genom
den föreslagna lagen kommit i någon mån på avvägar, och att vi ha alla
skäl att dröja med det slutliga avgörandet.

På grund av vad jag sålunda här anfört tillåter jag mig instämma
i herr af Ekenstams yrkande, att propositionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Jag har så mycket större anledning till detta
yrkande, som den förste ärade talaren ansåg den nuvarande lagen ännu
vara fullt tillfredsställande. För den händelse detta icke kan bifallas,
bör lagens ikraftträdande uppskjutas, tills man erhållit kunskap om vad
den under utarbetning varande internationella sjömanslagen innebär. Vi
böra sannerligen icke skynda oss för att komma före Norge och Danmark,
utan som en mindre sjöfartsidkande nation i stället komma efter,
ty utan tvivel få vi därav mycket att lära.

Jag yrkar alltså, herr talman, avslag å såväl 1 § som hela utskottets
lagförslag.

Herr statsrådet Åkerman: Herr vice talman, mina herrar och
damer! Först ber jag att få framföra ett tack för den välvilliga behandling
förslaget fått röna inom utskottet, och även i debatten har
ju utskottets ärade vice ordförande uttalat sin förståelse och sin sympati
för de flesta av de ifrågasatta förbättringarna i sjölagen. Även
herr Edward Larson, ehuru han. uttalade många betänkligheter, sade
sig dock icke vilja yrka avslag å detta förslag. En fullständig enighet
om ett så omfattande förslag kan man ju inte vänta, så att det var ingen
överraskning, att det skulle åtföljas av en del reservationer. Jag skall
nu be att inledningsvis få nämna några ord om det rena avslagsyrkande,
som framkommit.

Spörsmålet om revision av de skandinaviska sjölagarna har länge
stått på dagordningen, och icke minst från sjöfolkets egna led ha
röster höjts för en fullständig omarbetning av de delar av sjölagen,
som beröra dem. Redan på 1897 års nordiska sjöfartsmöte gjordes
från besättningshåll gällande, att en mängd bestämmelser i sjölagen
voro föråldrade, och på ett senare (1908 års) sjöfartsmöte fram/hölls,
jämväl från redarehåll, att vid en blivande revision av sjölagen hänsyn
måtte tagas till de sociala krav, som inom sjöfartslagstifningens ram
måste tillfredsställas. Även inom den svenska riksdagen ha gång efter
annan (1908, 1909, 1910 och 1914) motions vis framförts krav på förbättrad
lagstiftning för sjöfolket. I anledning av en i sådant hänseende
år 1908 väckt motion yttrade en framstående svensk redare i
andra kammaren bland annat följande: ”Att missförhållanden existera

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

Jfr 22. 16

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till på svenska fartyg, vill jag visst icke förneka, och jag ställer mig för
sjömanslag m;n f]el mycket sympatisk till varje reformkrav, som avser att förbättra
(Forts) förhållandena ombord å våra fartyg... Vad den svenska lagens bestämmelser
angående de disciplinära förhållandena ombord på fartygen
beträffar, måste man naturligtvis ge motionären rätt däruti, att
de i vissa fall te sig ganska drakoniska ... Vad sedermera vidkommer,
att ansvarsbestämmelserna i sjölagen för befälhavare icke äro tillräckligt
skarpa, vild jag gärna medgiva jämväl det.” Så yttrade sig en
redare redan år 1908 om detta.

Sedan dess har den ekonomiska och sociala utvecklingen på skilda
områden gått ytterligare framåt utan att dock den nyare tidens sociala
lagstiftning nått sjöfolket i den utsträckning önskvärt varit. Fortfarande
gälla för besättningen i allt väsentligt bestämmelserna i 1891 års
sjölag, sådan som den då antogs. Visserligen ha ur säkerhetssynpunkt
vidtagits åtskilliga viktiga åtgärder av social innebörd, men i det stora
hela ha de rent: sociala synpunkterna, om jag frånser arbetstidslagen,
skjutits åt sidan vid det hittillsvarande lagstiftningsarbetet. Av kommerskollegium
och socialstyrelsen verkställda undersökningar ha också
givit vid handen, att sjöfolkets arbets- och levnadsförhållanden i ett
flertal hänseenden måste anses vara i synnerligt behov av förändrad
lagstiftning.

Det föreliggande lagförslaget, som utgör frukten av ett skandinaviskt
samarbete, har i allt väsentligt på ett lyckligt sätt kunnat tillfredsställa
sjöfolkets krav utan att därvid på något sätt torde äventyras eller
hämmas sjöfartens utveckling. Som en röd tråd löper genom förslaget
strävan att i ekonomiskt och socialt hänseende jämställa sjöfolket med
den i land anställda arbetaren. Endast på ett par punkter, där de säregna
förhållandena inom sjöfarten påkallat en avvikelse från vad i
allmänhet gäller, har sådan skett. Men å andra sidan har man vid
genomförandet av dessa förbättringar i sjömannens rättsställning
städse haft för ögonen, att det är en nödvändighet för sjöfarten, att
befälhavaren alltjämt äger den högsta myndigheten ombord, och att
lian till sitt förfogande äger sådana rättsmedel, att han kan upprätthålla
ordning och disciplin ombord.

Också har förslaget — bortsett från en mindre detalj — vunnit
enhällig tillslutning från kommitténs ledamöter, och förslaget är således
biträtt av såväl redarerepresentanter som sjöfolkets representanter
inom kommittén.

Nu ha inom utskottet reservanter såsom skäl för sitt avslagsyrkande
i främsta rummet åberopat de ändrade förhållanden inom sjöfarten,
som inträtt efter det att förevarande lagstiftningsarbete från
kommitténs sida avslutats. Härtill vill jag först och främst erinra om,
att sedan ett förberedande utkast under senare delen av år 1920 varit
föremål för yttrande från myndigheters och olika, sammanslutningars
sida och åtskilliga ändringar i anledning därav vidtagits, slutligt förslag
i ämnet avgavs först i början av föregående år, då förhållandena
inom sjöfartsnäringen i stort sett voro ungefär enahanda som nu. Men

Lördagen den 1 april f. in.

Nr 2*».

vidare är jag ingalunda övertygad om att den svenska rederinäringens Förslag till
svårigheter avhjälpas eller underlättas genom att söka, i strid mot nu- sjömanslag
tidens åskådningssätt, upprättahålla onödigt stränga lagar om sjöfolkets (vt''*\
arbetsförhållanden.

Reservanterna säga vidare, att sjömännens krav hänföra sig till
den för några år sedan gällande högkonjunkturen. Att detta påstående
icke är riktigt, framgår av vad jag redan anfört. Dessa krav ha framkommit
för mer än ett 20-tal år tillbaka och befogenheten av desamma
torde numera icke kunna jävas, vare sig en hög- eller lågkonjunktur
råder.

Väl är det riktigt, att förslaget i någon mån ökar de ekonomiska
bördorna för redarna. Bortsett från förslagets bestämmelse i 24 §
om skyldigheten att i vissa fall utge en månads tiltäggshyra till avliden
sjömans efterlevande, vilken bestämmelse utskottet föreslår skola
utgå, gäller detta i huvudsak 28, 32, 34 och 41 §§, varjämte sjölagens
bestämmelse om rätt att avskeda besättningen vid force majeure uteslutits.
Icke kan väl någon med fog påstå, att dessa ökade utgifter,
som i huvudsak hänföra sig till extraordinära tillfällen, skulle komma
att märkbart inverka på rederinäringen.

Vad särskilt angår de något ökade sjukvårdsutgifterna enligt 28 §
torde märkas, att sjömans rätt till fri sjukvård är hållen inom så
måttliga gränser, som över huvud taget kunna anses försvarliga med
hänsyn till sjömannens farofyllda yrke. Till jämförelse vill jag endast
nämna, att den tyska sjömanslagen av år 1902 — alltså för mer än
20 år sedan — sträcker redarens vårdnadsplikt betydligt längre än
föreliggande förslag, i det att vårdnadsplikten enligt nämnda lag i
regel omfattar 26 veckor. Slutligen vill jag erinra därom, att till följd
av den sedan sjölagens tillkomst genomförda olycksfallsförsäkringen
följderna av olycksfall i ej ringa utsträckning bäras av försäkring.

Vad därefter angår de extraordinära tillfällen, då tjänsten avbrytes
på grund av fartygets förlisning, haveri, krig, blockad o. s. v.,
kan det icke förnekas, att gällande sjölag ställer sjömannen i en mycket
ogynnsam ställning. Risken för sjömännen att helt plötsligt vara
utan arbete står icke i rimligt förhållande till det ekonomiska utbyte
de ha av sjöfarten. Att den förlust de lida under sådana omständigheter
i någon grad bör bäras av redaren synes både rimligt och rättvist.
Därtill kommer, att redarna helt visst kunna täcka utgifterna
genom försäkring och på så sätt fördela dem så, att de bli föga kännbara
för näringen.

Herr Edward Larson har på tal om denna sak anfört, att redare
av fartyg, som kunde komma att frysa inne, exempelvis i Norrland,
skulle vara skyldiga att betala hyra under hela vintern, men detta
måste bero på en missuppfattning av den ärade talaren. Sjömännen
äro ju sällan antagna för hela resan utan i regel på en kort tids uppsägning,
och befälhavaren kan naturligtvis säga upp dem och ge dem
hyra för den vecka eller så som hindret kan räcka. Och vad beträffar
ishinder har ju inte ens lagrådet velat ifrågasätta en ändring i förslaget.

Forsla kammarens protokoll 1922. Nr 22. 2

Nr 22. 18

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till Efter min syn på nu omhandlade och andra bestämmelser i försjömanslag
sjaget av ekonomisk räckvidd måste jag taga bestämt avstånd ifrån
(.Forts) reservanternas uppfattning, att dessa bestämmelser äro att uppfatta
som ett utslag av högkonjunkturen. Tvärtom. De ålägga icke redaren
större bördor än att de böra och jämväl kunna bäras av honom
även i dåliga tider.

Jag skall också säga ett par ord om en punkt i herr Enhörnings
anförande. Han talade om, att det skulle vara obetänksamt av oss med
hänsyn till den blivande internationella lagstiftningen att nu antaga detta
förslag. Ja, den synpunkten har naturligtvis kommittén ingalunda
förbisett, utan den har enligt vad jag vet många gånger varit behandlad
i kommittén. Men det kunna vi väl alla vara överens om att även en
ringa erfarenhet från internationell lagstiftning ger vid handen, att det
tar många, många år, innan en sådan lagstiftning kan komma till stånd.
Och om detta gäller i allmänhet, huru mycket mer skall det inte då gälla
på ett område som detta, där just de nationella särmärkena framträda
med stor styrka! Men även om man kan ha förhoppningar, att i en
långt avlägsen framtid en sådan internationell överenskommelse verkligen
skall komma till stånd, så är det min innerliga förhoppning, att
just detta efter gemensamt arbete i Skandinavien och Finland uppgjorda
lagförslag då skall framstå som mönster för den blivande internationella
lagstiftningen. Jag tycker fördenskull, att vi ha alls intet
skäl att vänta på en sådan.

Ja, mina herrar, sjöfolket har länge stått utanför den moderna
sociala lagstiftningen. Deras utan tvivel i mycket berättigade krav på
förbättring i sin rättsliga ställning ha i allmänhet avvisats under hänvisning
till svårigheten att vidtaga partiella reformer på hithörande område
och utan samarbete med de andra nordiska länderna. Nu föreligger
en fullständig revision av de delar av sjölagen, som röra besättningen,
en revision, som är företagen gemensamt med danska, finska
och norska kommitterade. Proposition i ämnet är förelagd norska
stortinget och jämväl i Danmark och Finland väntas förslag bliva
framlagda under innevarande år. glinder sådana förhållanden är det
min innerliga förhoppning, att riksdagen icke undanskjuter en lagstiftning,
som är en livsfråga för hela vår sjömanskår.

Vidkommande de av utskottet föreslagna ändringarna, särskilt
vid 16 och 24 §§, får jag tillfälle att under den fortsatta debatten
återkomma därtill.

Herr R o g b e r g: Herr talman! Den tendens som genomgår detta
lagförslag, har ju blivit för kammaren framställd dels av utskottets vice
ordförande och dels av herr statsrådet. Mot denna tendens torde i stort
sett inte finnas skäl till någon anmärkning. Men vilka skulle verkningarna
av detta lagförslag, om det nu antages, bliva? Har utskottet
genomtänkt samma verkningar? Både den förste talaren och herr statsrådet
tro, att verkningarna skola bliva övervägande gynnsamma. En

Lördagen den 1 april f. in.

> r 22.

ärad talare pa Skaraborgsbänken bar dock framställt verkningarna i en
mörk dager. Med full säkerhet veta vi intet. Från rederinäringens synpunkt
hava vi närmast att fästa oss vid den uppfattningen, åt vilken
Sveriges redareförening givit uttryck. Redareföreningen har sagt, att
de särskilda nya förslagen var för sig icke äro maktpåliggande, men att
de tillsammans verka ganska betungande. Den förste talaren har uppmanat
kammaren att icke lägga för stor vikt vid detta uttalande. Jag
vill visst inte uppmana kammaren att överskatta betydelsen av detta yttrande,
men kammaren bör icke heller underskatta detsamma.

Redareföreningens yttrande bör sättas i samband med frågan om
vilken behandling de utarbetade likartade lagförslagen komma att få i
våra grannländer, av vilka ju särskilt Norge och Danmark äro sjöfartsidkande
nationer och på sjöfartens ståndpunkt oss överlägsna. Hur
ställa sig närmast dessa våra grannländer till förslaget? Skola de sätta
sig i efterhand? Det är åtminstone mycket möjligt. Herr statsrådet
har inte givit oss någon närmare upplysning, hur frågorna ligga till i
våra grannländer, följaktligen kan jag därutinnan icke omtala mer än
som blev upplyst inom utskottet. I utskottet har det nämnts, att i Norge
en kungl. proposition i ämnet föreligger. Mot denna proposition har det
norska redareförbundet inlagt en kraftig gensaga, medan vederbörande
departementschef skall ha förklarat, att redarnas farhågor äro överdrivna.
I Danmark föreligger inte ens proposition. Om man i Norge
med begagnande av den utväg, som den norska författningen erbjuder
att uppskjuta ett lagförslag från en riksdagssession till en annan, nu
undanskjuter lagförslaget och om man samtidigt i Danmark underlåter
att framlägga proposition, medan vi antaga lagen, kan jag för min del
inte förstå annat, än att trots det att de ökade bördor lagen pålägger
var för sig äro små, vi dock så småningom i konkurrensen med våra
grannar skola sacka efter i en näring, vilken tillför svenska nationen
avsevärda inkomster. Vår statistik angående sjöfarten, som går upp
till 1919, uppger såsom intjänta bruttofrakter för 1915 240 miljoner, för
1916 412 miljoner, för 1917 285 miljoner, för 1918 453 miljoner samt
för 1919 474 miljoner kronor, således ganska avsevärda belopp. Samtidigt
jeta vi, att ställningen för sjöfarten vid slutet av föregående år
var sådan, att 30 procent av vårt utrikestonnage låg upplagt, och att
kommerskollegium i dagarna fått ingå till Kungl. Maj: t med ansökan
om nedsättning av räntan på rederilånen.

Ja, då kanske någon säger, att då lagförslaget är utarbetat av en
interskandinavisk och finsk kommitté och de svenska statsmakterna antagit
detsamma, torde det icke töva, innan jämväl de övriga nordiska
staterna antaga detsamma. Men därpå bör man icke lita alltför mycket.
I ett fall som det förevarande föreställer jag mig, att våra grannländer
skola finna det ganska lämpligt att se på saken med betänksamma ögon
och låta den lagstiftning, som borde följa hos dem, dröja; därav vi
kunna skadas.

Slutligen vill jag erinra om segelfartygens intressen. Dessa ha blivit
väl mycket eftersatta i den kungl. propositionen, och den hjälp, som ut -

Förslag till
sjömanslag
tn. m.

(Forts.)

Nr 22. 20

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till skottet givit segelfartygsrörelsen i ett enda avseende, är icke tillräcklig.
sjömanslag Men samtidigt är det ju känt, att segelfartygen behövas på de inrikes
(Forts) hamnarna för konkurrens med ångfartygen, och att en sådan konkurrens
länder allmänheten till godo. Vidare behöver ju segelfartygsnäringen
uppehållas med hänsyn till utbildningen av sjöfolk.

Vi leva veterligen i en tid, då den svenska allmänheten klagar över,
att lagstiftningsmaskineriet alltför kraftigt anlitas. Här kunna vi spara
oss och det är otvivelaktigt, att ingen skada skulle ske, om kammaren
betänkte sig på förevarande förslag. Alltså, herr talman, tillåter jag mig
att yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr af Ekenstam.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Jag tillhör ingalunda
den sortens personer, som när de icke få alla sina önskningar
uppfyllda, genast äro beredda att stjälpa det hela. Det föreliggande
förslaget innehåller förvisso en hel del beaktansvärda förbättringar av
förut gällande lagbestämmelser och fastställda rättsregler samt dessutom
nya uppdragna rättsregler för saker, som förut icke varit reglerade.
Det är emellertid ett bedrövligt faktum att nödgas konstatera,
att då man här vidtagit en allmän revision av sjölagen, man låst sig
fast vid det mycket medeltida betraktelsesättet, att sjömännen fortfarande
skola vara fartygets egendom, d. v. s. så länge mönstringskontraktet
gäller. Förlorar man någon del av sin egendom, har man
i allmänhet att använda sig av fiskaliska myndigheter och begära deras
hjälp för att återfå denna förlorade egendom. Man vill nu, att sjöfolket
fortfarande skall hållas kvar i denna kränkande undantagsställning.
Det fanns ju en tid, då företagsamma människor skaffade
sig makt över andra och gjorde dem till livegna. Det ha vi dess bättre
fått bort i den allra största utsträckning, men en liten skugga av detta
förhållande existerar fortfarande i form av legohjonsstadgans och
sjölagens bestämmelser.

Beträffande tjänstehjonsstadgan kan jag säga, att den börjar att
allt mer och mer försvinna, d. v. s. så till vida att den icke betyder
så värst mycket. Att den tiden icke är långt avlägsen, då den delen av
tvång gentemot arbetare kommer att totalt upphöra, äro vi kanske alla
fullt medvetna om. Vi hava här i riksdagen flera gånger behandlat just
detta spörsmål angående avskaffande av legohjonsstadgan. Men samtidigt
stifta vi nu en ny lag, i vilken vi bibehålla legohjonsstadgans
principer ograverade. Fortfarande skola avvikna sjömän kunna jagas
såsom brottslingar, anhållas och överlämnas till ägaren samt hållas till
fortsatt tvångsarbete, endast därför att de i ett obetänksamt ögonblick
eller på grund av ekonomisk misär varit nödsakade att underteckna
ett mönstringskontrakt. Den även här i landet ej alls okände
danske författaren Palle Rosenkrantz skrev en gång en mycket uppmärksammad
berättelse över ett sådant fall, som kommit inför hans
ögon. Det var i Aarhus eller någon annan dansk hamnstad, där han
såg några danska arbetare komma förbi under eskort av polis samt
påsatta handklovar. Då frågade Rosenkrantz, vad de hade gjort, och

Lördagen den 1 april f. m.

21 Nr 22.

fick till svar, att de rymt från ett fartyg. Rosenkrantz ansåg detta Förslag till
så upprörande, att lian som sagt skrev en mycket uppmärksammad sjömanslag
berättelse om just denna sak och påyrkade, att sådant missförhållande (Fort*)
ovillkorligen borde avskaffas.

Beklagligtvis finns ju fortfarande en hel mängd personer som
anse, att denna sorts bestämmelser fortfarande böra bibehållas. Att
skeppsredare och andra intressenter påstå, att det är nödvändigt, är
ingalunda förvånansvärt. Det gagnar ju deras intressen, och då anses
det nödvändigt, hur det i själva verket nu än må vara. För resten
är detta ingenting att bygga på. Vi hava ju hört dylika påståenden
förut, vi hava historiska exempel med påståenden av samma slag, och
hava då kunnat konstatera, huru felaktigt man bedömt förhållandena.

Så spådde till exempel plantageägarna i Amerikas sydstater, att det
skulle bli fullständig ruin och förintelse för dem, om man borttoge
slaveriet. Sedermera skulle det vara alldeles omöjligt att skaffa arbetare
för att kunna sköta om bomullsplantagerna och allt det andra.

Men visade det sig sedan, att dessa spådomar Folio streck? Nej, visst
icke. Men man framförde påståendena så kraftigt, att det fanns massor
av folk som trodde på deras fullkomliga riktighet. Sammaledes
skulle alldeles säkert även bär inträffa, om man borttoge alla straff
för rymningsbrott och i stället endast läte det stanna vid det rent civilrättsliga
skadeståndsansvaret.

Trots det jag hyser denna principiella uppfattning, har jag likväl
icke i min motion begärt, att detta skulle tillämpas i hela sin utsträckning,
utan endast begärt, att sjöfolket skulle ''medgivas oinskränkt
avmönstringsrätt i inhemsk hamn, d. v. s. med tre dagars varsel, och
dessutom har jag begärt, att den mycket odiösa bestämmelsen i 52 §
måtte utgå. Vad säger då utskottet till svar på detta mitt yrkande? Jo,
det säger i motiveringen till 13 §: ”Att en kort uppsägningstid i många
fall kan vara högst oförmånlig för sjömannen, behöver i detta sammanhang
knappast framhållas.” Jag måste ärligt säga, att jag icke begriper
detta. Jag har visserligen varit sjöman i 13 års tid, men jag vet icke
varför det skulle vara oförmånligt att få en kort uppsägningstid, ty
det betyder ju icke, att jag är anställd på dag. Jag mönstrar ju i
alla fall i fortsättningen per månad. Uppsägningstiden och tiden för
min anställning behöva ju icke sammanfalla, därför att jag har rättighet
att säga upp mig på tre dagars varsel.

Vidare säger utskottet: ”Vidkommande det andra yrkandet framhåller
motionären, huru lätt bestämmelsen om sju dagars uppsägningstid
kan göras illusorisk på det sätt, att redaren påfordrar, att sjömannen
mönstrar på ettårigt kontrakt. En dylik farhåga torde vara ogrundad.
” Nu påstår man alltså här, att den farhågan är för mitt vidkommande
ogrundad. Ja, jag tror att om man vill fråga en skeppsredare,
skall han kunna upplysa om, att den farhågan icke behöver
vara ogrundad, om han så vill. Det är helt beroende på konjunkturförhållandena.
När sjöfarten i stor utsträckning ligger i lägervall i
det att en hel del fartyg icke bliva befraktade och en massa folk

Nr 22. 22

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till söka hyra, som jag måste erkänna nu är fallet, då är det ju givet, att
sjömanslag om redaren eller befälhavaren såsom redarens ombud skulle anse det
(Forts.) förmånligt att binda sjöfolket vid en längre hyrestid, är det ingen svårighet
för honom att dekretera: Jag mönstrar icke på någon besättning,
om den icke binder sig på ettårigt hyreskontrakt. Framför allt
kan man ju vara förvissad om att detta skulle försökas, för den händelse
det visar sig tendenser till uppåtgående konjunkturer, då redarna kunna
frukta, att under en eventuell konjunktur stegring krav kunna framkomma
om förhöjning i lönerna. Då försöka de givetvis att gardera
sig mot en sådan höjning och binda sjöfolket, liksom de bevisligen
gjorde före kriget. Denna bestämmelse, att sjöfolket fått rätt att lämna
sin anställning efter sju dagars uppsägningstid är ju en krigstidsföreteelse,
en bestämmelse, som uppkom i och med krigets utbrott, då
efterfrågan på arbetskraft och sjöfolk, som voro villiga att taga de med
kriget förenade riskerna och gå till sjöss, var stor. Då var det möjligt
för dem att genom sin sammanslutning kunna framtvinga en sådan
bestämmelse om rätt att få säga upp sina anställningar med sju dagars
varsel. Det är en vinst, som de då kunde erövra, men som säkerligen
kan fråntagas dem när som helst, om deras facldiga sammanslutning
skulle försvagas.

Sedan säges det också på samma ställe i utlåtandet: ”1 allt fall
synes frågan om tjänsteavtalets varaktighet inom de gränser, förslagets
15 § utvisar, böra överlåtas åt kontrahenternas fria avtal, och ej ens
motionären lärer väl åsyfta, att såväl redaren som sjömannen skulle
betagas varje möjlighet att träffa ett förhyrningsavtal på längre tid än
3 dagars uppsägning.” Jag har förut pekat på att jag icke riktigt begriper
utskottets motivering, ty det är ju klart, att hyresavtalet väl i
allmänhet omfattar minst en månad, såvida man inte inför någon ny
sorts avtal, som finnas i en hel del andra länder, som kunna gälla för
rundresa eller per ”run” hamn till hamn. Men de allmänna hyresavtalen
innebära ju, att man mönstrar per månad. Och jag kan icke
förstå, att man kan få fram, att, därför att en uppsägningstid av tre
dagar bestämmes, hyresavtalet också skall gälla för tre dagar. Orsaken
till att jag önskar att uppsägningstiden bör förkortas från sju till
tre dagar är helt enkelt den, att sju dagars uppsägningstid är en alldeles
för lång tidsfrist för att det skall vara möjligt för sjöfolket att
utnyttja den. Låt oss antaga, att sjöfolk kommer in i en svensk hamn
(jag talar icke om utländska hamnar, ty det gäller bara svenska), de
finna då, att det är möjligt att kunna få förmånligare platser. Ha de
då sju dagars uppsägningstid, hinner fartyget vara slutlossat och kanske
gå ifrån hamnen, och följaktligen kunna de icke utnyttja denna
uppsägningstid, utan äro fortfarande fastlåsta vid sitt fartyg. För att
de skulle kunna utnyttja uppsägningstiden, skulle det behövts, att de
gjort sin uppsägning kanske medan fartyget ännu var till sjöss och
innan de. ens visste, huru förhållandena skulle gestalta sig, då de komme
hem. I det fallet måste jag vidhålla, att denna bestämmelse är fullkomligt
otillfredsställande. Hade det t. ex. blivit en kortare uppsäg -

Lördagen den 1 april £. m.

23 Nr 22.

ningstid, sfi hade det åtminstone i det fallet blivit förmånligare och Förslag till
bättre för sjömännen att ''kunna med stöd av läge inkomma från sitt far- S1°™a™laa
tyg. Men skulle till exempel den bestämmelsen på nytt införas om ett- (Forts.)
årig mönstringstid i sammanhang med denna lag, skulle det för sjömännen
vara omöjligt att utnyttja vare sig tre eller sju dagars uppsägningstid.
I 13 § heter det nämligen, att om överenskommelse ej ät
träffad om tjänsteavtalets varaktighet, har man rättighet till sju dagars
uppsägningstid. Men är överenskommelse träffad om viss varaktighet,
vilket ju kan göras av redaren eller hans ombud befälhavaren,
kan han genom denna handling utestängas från möjligheten att få avmönstra,
och vi hava väl ändå haft tillräckligt många ^sorgliga erfarenheter
av detta förhållande i det förflutna. När vi på sin tid behandlade
ett liknande yrkande till ändring i sjölagen i andra kammaren,
framdrog undertecknad en hel serie av exempel, och däribland hurusom
i Stockholms hamn fall inträffat att personer begått självmord,
just därför att de icke kunnat få mönstra av från sitt fartyg. Skall
man alltså ännu i fortsättningen hålla folket kvar och till och med
tvinga dem att begå självmord för att bliva fria från en outhärdlig
anställning? Man måste väl säga, att det är ganska medeltidsmässigt
att bibehålla sådana bestämmelser i en modern sjölagsstiftning.

Går man så till den andra bestämmelsen, som jag har riktat mig
emot, nämligen 52 §, så har man där sagt gentemot mig, att jag icke
gått tillräckligt radikalt fram i mina yrkanden, tv jag har icke rubbat
på de egentliga straffen, utan endast riktat mig emot den bestämmelsen,
som handlar om rätten att med polishjälp tvinga en avviken sjöman att
inställa sig i arbete. Ja, jag erkänner villigt detta, men jag må också
säga, att det är gjort med flit, därför att de egentliga straffen icke för
mig äro så motbjudande som just detta att man skall kunna skicka en
polis att hämta en person och tvinga honom tillbaka till arbetet. Jag
anser att detta är en social skam av så pass stor omfattning, att, man
verkligen borde försöka komma ifrån densamma. Jag bär också ansett,
att lagen i övrigt icke skadas, om man borttar denna bestämmelse,
ty straffbestämmelsen finns kvar ändå, men det blir då ett civilrättsligt
förfarande. Man kan ju anställa civilrättslig talan mot en person,
vilken som helst, som bryter sitt kontrakt, och då kan man ju
också göra det mot'' en sjöman. Jag behöver bara upptaga ett sådant
fall till bemötande, där man polemiserat mot mig och sagt, att alltför
stora skador kunna uppkomma, då det gäller fartyg, genom en sådan
av mig föreslagen förändring. Jag vill bara taga fram ett jämförbart
exempel, mer än jämförbart för resten. Låt oss antaga, att ett passagerartåg
går från Malmö till Stockholm. Vid en station stiger lokomotivföraren
av och säger: Nu kör jag inte längre! Vad skulle då
inträffa? Skulle det i sådant fall finnas någon möjlighet att skicka
en poliskonstapel för att häkta denna lokomotivförare och sätta honom
på tåget och tvinga honom att köra? Det skulle man sannerligen inte
kunna göra! Han skulle likväl genom sin arbetsvägran kunna åstadkomma
mycket stora ekonomiska förluster och annan skada genom sin

Nr 22. 24

Lördagen den 1 april f. in.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

vägran, men ingenstans i vår lagstiftning finnes angiven någon rätt
att för en sådan uraktlåtenhet häkta en person eller anhålla honom
därför, vilket man nu vill kalla det — det kommer för resten på ett
ut, ty det betyder i alla fall, att man använder fiskaliska myndigheter
att taga personer i fängsligt förvar. Man kan alltså icke göra det
på ett så pass viktigt arbetsområde. Vilken rätt har man då att tilllämpa
dylika metoder, då det gäller sjömän? Man säger, att det är
mycket viktiga och mycket stora intressen som stå på spel. Ja, men så
är det även på andra områden; så är det i varje fabrik och i varje verkstad.
Det finns verkstäder, där hela driften och möjligheten att fortsätta
verksamheten kan hänga på en eller annan yrkesskicklig person,
som kanske ensam sitter inne med kunskapen om driften och arbetets
utförande. Denna person kan likväl åstadkomma ett avstannande i
driften genom sin vägran att fortsätta tjänstgöringen. Varför har man
icke där liknande bestämmelser? Nej, därför att dessa där varit
borttagna så länge, att man nu inte anser att en sådan bestämmelse är
möjlig att införa, även om arbetsgivarna skulle önska, att den funnes.
Man anser det med nutida upplysning fullkomligt omöjligt, att våra
lagstiftare skulle gå med på att stifta en dylik lag. Men för sjöfolket
finns denna bestämmelse, därför att den existerat under så många
århundraden. Därför anser man, att detta kvarhållande är oundgängligen
nödvändigt och sålunda kan försvaras.

Jag har i min motion sagt, att det är en föråldrad kvarleva, men
det tyckte min ärade kollega herr Enhörning icke om. Han ansåg icke.
att detta är en föråldrad kvarleva. Jag kan till och med giva honom rätt
i ett hänseende. Så kuriöst det än må låta, är denna bestämmelse i sjölagstiftningen
mycket modernare än den allra äldsta sjölagstiftningen,
där den icke fanns. För den händelse min ärade vän herr Enhörning
önskar se den gamla Hansalagen, har jag med mig ett exemplar därav.
Där finnes denna bestämmelse icke intagen. Den upptogs sedermera i
Karl XI: s sjölag och moderniserades sedermera. Den blev på sätt och
vis till och med värre i 1864 års sjölag. I realiteten hade sjöfolket
betydligt friare ställning under den allra äldsta lagstiftningen, än vad
fallet varit under senare lagstiftning på detta område. Jag vill emellertid
vidhålla, att bestämmelsen likväl kan kallas en föråldrad kvarleva.

Utskottet säger nu vidare i sin motivering: ”Från manskapsrepresentanternas
sida inom den norska kommittén yrkades från början, att
denna rätt måtte upphävas, medan manskapets representanter i den
danska kommittén gjorde gällande, att det ofta vore i sjömannens eget
intresse, att befälhavaren sörjde för hans återhämtande till fartyget.”
Ja, jag kan här använda mig av det gamla ordspråket, som vi alla känna
till: ”Gud bevare oss för våra vänner, mot våra fiender reda vi oss
nog!” De danska representanter, som suttit med i kommittén, hava ingalunda
min odelade aktning. Jag vill säga detta, därför att dessa personer
uteslutande sett på denna fråga från en köpenhamnsk synpunkt.
Det kan man också väl förstå, ty sjöfarten i Danmark är ju detsamma
som sjöfarten på Köpenhamn; största delen av sjöfarten är koncentrerad

Lördagen den 1 april f. in.

25 >Tr 22.

till en enda plats. Då är det givet, att de se på sina lokala förhållanden f örslag till
på ett helt annat sätt än vi och även norrmännen sett på denna sak. De sjömanslag
hava stora olägenheter med alla dessa småkrogar och kneiper, som finnas (Forts )
i hamnkvarteren, där sjöfolket hålla till och där de kanske vid flera tillfällen
berusa sig och icke akta på att gå ombord vid den tid, då detta
skulle ske. Då har man ansett det förmånligt att kunna anlita en poliskonstapel
för att föra folket ombord. Ja, jag kan förstå, att det kan
ligga en förmån i att kunna använda sig av en sådan makt, men icke
är det människovärdigt. Man måste väl lära folket att sköta sig själva
och sitt arbete, och ju mer man litar till polismyndigheter, ju mindre
möjlighet finns det för att kunna få dessa sjömän till att bliva sådana,
som vi anse dem böra vara, d. v. s. fullt ut jämställda med övriga arbetare
på det industriella området. Jag måste därför säga, att jag icke
alls kan lägga så stor vikt och betydelse vid vad det danska sjöfolket
i detta fall uttalat. Ty jag tror verkligen, att de säkerligen icke hava
gjort fullständigt klart för sig konsekvenserna, de principiella konsekvenserna,
av att bibehålla ett så pass förkastligt system! Men jag måste
också säga, att det var en sak till, som förvånade mig, och det är slutklämmen
i utskottets motivering till denna bestämmelse. Utskottet säger
nämligen, att enligt utskottets åsikt ”paragrafens tillämplighetsområde
torde kunna utan olägenhet ytterligare begränsas till att avse allenast
sjöman, som påmönstrats å fartyg”. Ja, det fattas bara det, att man
skulle gå tillväga på kinesiskt sätt, ”Shanghaia” dem, d. v. s. taga folk,
som ej vilja påmönstra, och skicka dem ombord med polisens hjälp.

Det vore en ny utveckling av systemet här i Sverige att redaren skulle
kunna utpeka en man, vilken som helst, och säga: tag den där och sätt
honom ombord på mitt fartyg! och polisen skulle lyda och helt enkelt
hanka karlen och placera honom på fartyget. Det kan naturligtvis icke
vara meningen, ty i så fall bleve det väl ändå rent rosenrasande.

Emellertid känner jag mig ändå nödsakad att i någon mån tala
om vad här föregående talare yttrat. Innan jag gör det, vill jag här
framdraga en liknelse. Den store amerikanske författaren och frihetsmannen
Tom Payne skrev, såsom herrarna veta, bland annat ”The age
of reason”. I denna bok återfinnes ett poem, som bitit sig fast i mitt
minne och som har till överrubrik ”Kalvstigen”. Författaren talar här
om, huru en kalv gick över en obanad äng, och då blev det naturligtvis
spår efter honom i gräset. Sedermera kom där folk, som följde kalvens
spår. En kalv går naturligtvis icke rakt fram, utan hans väg slingrar
framåt. Folket följde dessa spår tills det blev slingrande stig, man fortsatte
att trampa, och denna kalvstig blev en biväg och till sist en gata.

Och så blev till slut däromkring en metropol, man byggde hus vid den
krokiga, krångliga vägen, och så går folk en betydligt längre väg, än det
annars skulle behöva gå. Så förhåller det sig även beträffande lagstiftningen.
Man får göra en liten rubbning, rätta en liten smula, men tager
man ett steg sådant som det här är fråga om, så säger man: nej, det
kunna vi icke göra, det skulle vara farligt, och det kunde rent av åstadkomma
skada för vissa intressen, men det är dessa intressen, som jag

Nr 22. 26

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till i detta fall i någon mån ber att få klarlagda. Herr Larson i Lerdala
sjömanslag var tveksam, huruvida man borde gå med på denna lagstiftning på grund
(Forts.) av> såsom han sade, de dåliga tiderna. Man måste först hava sådana
förhållanden, att rederierna kunde konkurrera, och svårigheterna voro
den tyska markkursen och understöden till den amerikanska sjöfarten.
Jag väntade då att få höra, vad det var som i förevarande lag åstadkom
dessa svårigheter för konkurrensen, och så kom det fram, att han var
rädd för disciplinens försvagande, varigenom man skulle riskera hela besättningens
liv och säkerhet, ty genom disciplinens försvagande kunde
t. ex. den, som var befalld att styra, lämna rodret, och det kunde göra,
att hela fartyget äventyrades och kapsejsade. Det vore därför olämpligt,
att sådana saker, som rörde disciplinen, droges inför domstol. Nu måste
jag först pell främst påpeka en sak. I fråga om detta tal om den amerikanska
sjöfartens konkurrens härvidlag måste man ändå säga, att den är
en fiktiv företeelse, framför allt därför, att det är just den amerikanska
sjölagen, som går betydligt längre än utskottet här ansett sig kunna gå.
Enligt den amerikanska sjölagen har en sjöman fullkomlig rätt att bli
fri från fartyget, i vilken hamn det än befinner sig, inländsk eller utländsk.
Och enligt amerikanska lagstiftares beslut har man till och med
gått så långt, att man uppsagt alla traktater med andra länder, inklusive
den med Sverige. De säga: vi åtaga oss icke att återställa en man, som
lämnar sitt fartyg i Amerika, utan vill han gå, så kan han ställa sig på
kajen och obehindrat hälsa adjö till befälhavaren. Tv de amerikanska
myndigheterna lägga icke två strån i kors för att sätta honom ombord.
Likadant förhåller det sig beträffande amerikanska sjömän i svenska,
danska eller norska hamnar. Där har en sjöman full rättighet att gå i
land, och myndigheterna hava icke någon skyldighet eller ens rättighet
att sätta honom ombord på fartyget. Emellertid är det ytterst litet rymningar
som förekomma på amerikanska fartyg, och vad kan detta bero
på? Då folket har sin frihet att lämna fartyget, när de vilja, måste de
se sig för och räkna med konsekvenserna, de äro icke längre barn utan
måste räkna med de ekonomiska konsekvenser, som sammanhänga med
spörsmålet om att giva sig av från sitt fartyg utan möjlighet till uppehälle.

I sammanhang med detta kan jag nämna, att man i Amerika avskaffat
en sak, som man kan sätta i fråga, huruvida den är lämplig eller
icke, nämligen utbetalning av halva lönen till de hemmavarande. Enligt
den amerikanska lagstiftningen är icke detta medgivet, annat än till lagligt
underhållspliktiga personer. Däremot får sjöfolket uttaga i varje
hamn hälften av innestående avlöningsbelopp, icke såsom herr Enhörning
syntes förmoda, att den andra hälften av den intjänta hyran skall stå
till skeppsredarens förfogande såsom skadeersättning, för den händelse
en sjöman skulle rymma. Nej, visst icke! Saken ligger på en annan bog.
Sjömännen få ut intill hälften av innestående hyra i varje hamn, och
följaktligen blir det blott hälften av sista månadens hyra, som innestå!''
till resans slut — jag har lagen med mig, så att det kan lätt kontrolleras,
att så är fallet. Följaktligen är den ekonomiska säkerhet, som man i fråga

Lördagen den 1 april f. in.

IS r 22.

om de amerikanska förhållandena åberopat sig på, icke sådan som man Förslag till
här trott. sjömanslag

Jag vill till den förste ärade talaren, som här menade, att det vore (Forts.)
disciplinens försvagande, som skulle vara den största faran och svårigheten
för rederierna i fråga om konkurrensen med utlandet, säga, att
jag icke vet, att i förevarande lagstiftning skulle finnas något, som kan
giva en sjöman rätt att lämna rodret, så att fartyget därigenom skulle
kunna kapsejsa. När talaren uttryckte sig så, är det nog därför, att den
ärade talaren icke varit sjöman så värst lång tid; det ligger därför stor
fara i att man tager till liknelser och riskerar, att det hela verkar löjligt.

Det är ungefär så, som när högerns ärade ledare i andra kammaren under
valen tog fram liknelser från livet ombord på fartygen, när de passera
linjen: man blir utsatt för smärtsam behandling med rakning och klippning
o. s. v. Det är länge sedan som denne ärade talare var sjöman,
och det är troligen därför, som hans minne försvagats. Då det nu
talades om att fartyget skulle äventyras, förstod jag knappt detta. Så
kom det fram, att det skulle vara befälhavarens inskränkta straffrätt,
som skulle vara det avgörande. Samma sak var även herr Enhörning
inne på, då han påpekade det orimliga i att en fartygsbefälhavare skulle
hava rättighet att ådöma bestraffning, om fartyget går mellan Sundsvall
och Köpenhamn, men icke hava sådan rättighet, om samma fartyg skulle
gå från Sundsvall till Malmö. Det skulle man kunna förklara och besvara
därmed, att det icke är precis samma nödvändighet för en befälhavare
att hava straffrätt, om han går mellan två svenska hamnar, som
då han går i utländsk fart; i förra fallet kan han i närmaste hamn anlita
vederbörande myndighet. Dessutom kan man verkligen ifrågasätta, huruvida
en befälhavare bör hava någon straffrätt eller icke. I realiteten
måste man ställa sig ganska skeptisk i detta hänseende. Vad är, frågar
man, en befälhavares straffrättsliga ställning? Först och främst är han
part i målet, och vidare är han både åklagare och domare. En juridisk
personlighet, som behandlat denna lag, säger, att detta är fullkomligt
riktigt. Jag erkänner, att det råder andra förhållanden till sjöss än till
lands, och då det icke är möjligt att anlita en opartisk myndighet, måste
man giva befälhavaren rätt att utöva en viss disciplinär eftersyn och
kanske att pålägga böter för vägran att göra det eller det, vilket givetvis
sedermera måste justeras inför laga myndighet, om så påfordras. Det
är en blott provisorisk straffrätt, som medgives, så vida det icke är fråga
om att upprätthålla disciplinen på fartyget och hindra svårigheter av
denna anledning. Man kan ju tänka sig svårigheter då disciplinära kraftmedel
äro nödvändiga. Men de finnas ju; de hava icke alls blivit rubbade,
utan befälhavaren har oinskränkt rätt på detta område. Jag tror
därför icke, att man med någon befogenhet kan säga, att just dessa
saker i någon mån äventyra den svenska sjöfartens konkurrensmöjligheter.

Min närmaste granne gör tecken, att jag måtte sluta nu, och jag
skall icke hålla på så värst länge till, men jag måste till vad jag förut
sagt påpeka, att en hel del av vad som förts fram såsom arbetsgivarnas

Ur 22. 28

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag nu skal till lagens förkastande icke kunnat stödjas av några bärande skäl.
sjömanslag jag förstår icke, vad denna lag skall kunna åstadkomma för svårigheter
(Forts) den svenska sjöfartens konkurrensmöjlighet med andra länder; det

har jag icke kunnat begripa, och jag måste säga, att jag av vad hittills
framförts icke fått klarhet i detta fall. Skulle någon efterföljande talare
kunna framlägga saken bättre och göra det klarare på detta område,
kanske man kan få något att skjuta på. Hittills har jag icke kunnat
fått korn på något i detta hänseende.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än om bifall till 1 §,
men ber att sedermera få återkomma, då de punkter jag nu berört
skola avgöras.

Herr W e s t m a n: Den siste ärade talaren klagade över, att lagstiftningen
icke gått fram i rak riktning och icke gått tillräckligt radikalt
och hastigt fram.

Jag kan icke hjälpa, att det föreföll mig, att åtskilligt i hans anförande
visade faran av att lagstiftningen går för hastigt fram. Åtskilliga
reformer, som genomförts på sista tiden, måtte gått honom alldeles
förbi utan att han hunnit uppfatta dem. Den ärade talaren klagade
sålunda bland annat över legostadgan, därför, att den skall innehålla
något som motsvarade hämtningsrätten i sjömanslagen, men här
förbisåg talaren, att år 1919 avskaffades allt personligt tvång ur legostadgan.
Likaså föreföll det mig, som om den ärade talaren ej alldeles
följt med vad som hänt inom lagstiftningen på det område, varom här
är fråga, när han skämtade med utskottet, därför att utskottet gjort
skillnad mellan påmönstrade och icke påmönstrade sjömän. Den ärade
talaren har, såvitt jag kan förstå, förbisett, att i författningen av 1911
angående sjömanshus finnes bestämmelse om påmönstring, och att därav
framgår, att det endast är för utrikes fart och för fart med passagerare
inrikes, som mönstringstvång är påbjudet, men att sådant tvång
icke finnes i fråga om andra fartyg. Man kan alltså göra den skillnad,
som man gjort i utskottet, och säga, att påmönstrade sjömän få hämtas
men att däremot icke påmönstrade icke få hämtas. Det är således icke
alls fråga om att shanghaja, såsom den ärade talaren så målande uttryckte
sig.

Vidare klagade han över, att människorna hade en stor benägenhet att
följa nötta fotspår, och anförde som exempel en kalv, som genom sin
vandring bestämt riktningen av viktiga trafikleder. Den ärade talaren
tycktes dock själv hava en ganska stor böjelse att vandra i nötta fotspår,
fastän han därvid inte följde en kalv utan sina egna fotspår från
en gången tid. Åtskilligt av vad han yttrade var, såvitt jag förstår,
reminiscenser från agitationsföredrag, som talaren hållit. Han har
emellertid härvid förbisett, att mycket klander, som han nu uttalade, då
var mera befogat än nu. Den ärade talaren framställde t. ex. den retoriska
frågan, huruvida det vore lämpligt att stifta en lag, som innebar
att folk skulle behöva begå självmord för att bliva fria från ett avtal
om sjömanshyra. Det finnes ingen anledning att anknyta en sådan re -

Lördagen den 1 april f. m.

29 ISr 22.

flexion till den nu ifrågasätta lagstiftningen. Enligt denna är det sju förslag till
dagars uppsägningstid för avtalet mellan sjömannen och befälhavaren, S1°™a*faa
och avtalet kan uppsägas till att utgå även i den hamn, som den ärade (Forts.)
talaren nämnde, nämligen just Stockholms hamn, eftersom denna är en
svensk lossnings- och lastningshamn.

Den ärade talaren riktade ganska skarpa anmärkningar mot den
bestämmelse om hämtning, som förekommer i 52 §. Hans uttalanden
om denna bestämmelse formade sig till en kritik av den hållning, som
intagits dels av de danska representanterna för sjöfolket i den skandinaviska
kommittén, dels av partikamraterna i utskottet. För min del
har jag, då hans kritik går fram på så bred front, icke anledning att
upptaga den till bemötande. Jag inskränker mig till att hänvisa till
de många skäl, som anföras i utskottets betänkande till stöd för den
ståndpunkt, som utskottet intagit. I själva verket är det så, och jag
antager att denna synpunkt varit bestämmande för den ärade talarens
partivänner, att den föreslagna lagen innebär mycket stora och betydande
lindringar i disciplinärt avseende och att sjöfolkets ställning ombord
därigenom mycket förbättrats. För min del har jag gått med på
dessa reformer. Jag vill endast uttala den förhoppningen, att sjömännen
måtte komma att motsvara det förtroende, som lagstiftaren giver
dem genom att lindra de disciplinära bestämmelserna i så hög grad,
som här är fallet.

Om jag ser till den ekonomiska sidan av lagförslaget, får jag säga,
att det för mig skulle varit en mer oblandad glädje att bidraga till den
nya lagstiftningen, om de ekonomiska förhållandena varit ljusare.

Man känner sig onekligen betänksam mot att i nuvarande läge öka bördorna
för rederinäringen, och för min del har jag icke kunnat avvisa
de farhågor, som uttalats av sjöfartsnäringens män för lagens ekonomiska
konsekvenser, fullt så lätt som utskottets majoritet har gjort.

Jag har också velat giva uttryck för denna min syn på saken genom
att ansluta mig till den reservation mot utskottets motivering, som
avgivits av herr Edw. Larson. De ekonomiska konsekvenserna äro i
själva verket ganska betydande. Herr Lindley frågade nyss, om han
kunde få någon upplysning om dessa konsekvenser. Jag får hänvisa
den ärade interpellanten till lagutskottets utlåtande, där han finner i
sammanfattning angivet, vilka de mest tyngande ekonomiska konsekvenserna
av lagens antagande äro.

Emellertid har det för mig icke varit fördolt, att det ur ekonomisk
synpunkt i lagförslaget finnes en viss säkerhetsventil, och denna
säkerhetsventil är den, att de föreslagna lagbestämmelserna i stor omomfattning
icke äro av tvingande natur, d. v. s., det kommer att i
ganska stor utsträckning stå kontrahenterna fritt att sluta avtal av
annat innehåll än lagens paragrafer angiva i fråga om deras inbördes
förpliktelser. Jag skulle dock vilja framhålla, att en sådan säkerhetsventil
icke utan ganska stor olägenhet kan användas i större omfattning,
ty givetvis kommer det lätt till svåra konflikter mellan de
olika ekonomiska intressena, när den ena eller andra sidan anser sig

Ur 22. 30

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till vara av ekonomiska skäl hänvisad till att ordna sina förhållanden
sjömanslag annat sätt än lagen angiver. Då man företar en social lagstiftning,
(Forts!) är det naturligtvis icke lyckligt, om det skulle visa sig, att man genom
en dylik lagstiftning lagt så pass stora ekonomiska bördor på en näring,
att det blir nödvändigt för densamma att i stor omfattning genom
särskilda bestämmelser ordna sakerna på annat sätt, än lagen anser
vara det normala, ty på det viset kommer den sociala lagstiftningen
icke att fylla det ändamål, den avser, nämligen att undanröja anledningarna
till sociala strider mellan olika ekonomiska intressen och, så
att såga, angiva den normala nivå, som de olika kontrahenterna hava
att utgå från. Emellertid har jag, under förhoppning att vissa jämkningar,
som jag förordat genom att instämma i åtskilliga reservationer,
skola bliva antagna, vågat mig på att ansluta mig till deras sida, som
önska, att lagen måtte antagas.

Jag skulle beträffande de ändringsförslag, som jag anslutit mig
till, endast vilja säga ett par ord. Till en början vill jag då yttra mig
om ett ändringsförslag, som berör flera paragrafer och som väl därför
lämpligen bör behandlas i principdebatten. I den gamla sjöfartslagen
finnes uttalad den principen, att force majeure befriar från fullgörande
av tjänsteavtal. Det är en fullkomligt modern princip, som
den gamla sjöfartslagen innehåller, och det är då märkvärdigt, att
denna bestämmelse i de fall herr Hederstiernas reservation avser utelämnats
i föreliggande lagförslag. Jag har frågat ett par mycket framstående
domare, huru de skulle komma att ställa sig i den situation,
som skulle uppstå, därest utskottsmajoritetens förslag på denna punkt
bleve upphöjt till lag, och de svarade mig, att de skulle antagligen
i alla fall döma, som om bestämmelsen stode kvar i lagen, men under
den förutsättningen, att icke i motiveringen för bestämmelsens strykande
det gjordes något uttalande, som gav vid handen, att lagstiftaren
åsyftade den bestående principens upphävande. Så stark är
också den allmänna principiella ställning, som regeln att force majeure
befriar från avtal besitter, att den verkligen helt säkert skulle tillämpas
av domarna för den händelse icke lagstiftaren angåve, att i detta speciella
fall det vore hans mening, att den skulle upphävas. Ser man
emellertid efter, vilken motivering, som anförts i denna fråga, finner
man, att det står i kommitténs förslag, att kommittén strukit den gamla
bestämmelsen i sjölagen, därför att kommittén ansett, att denna princip
icke vidare bör tillämpas. Kommittén motiverar denna ståndpunkt
framför allt med det skälet, att redarna måste räkna med, att sådana
händelser som krig, blockad, uppbringning, ut- eller införselförbud,
sjöskada eller annat dylikt kunna inträffa, och eftersom redarna böra
räkna med det, böra de vara skyldiga att bära risken därför. Men
det förefaller mig, att man ställer allt för stora anspråk på en redare,
då man fordrar, att han skall förutse, att krig, blockad o. s. v. kan
inträffa. Det är att ställa större fordringar på honom, än man ställer
på diplomaterna i de flesta länderna, och i varje fall lär det icke lyckas
för en redare att uppfylla dessa fordringar bättre än det, efter

Lördagen den 1 april f. in.

31 Nr 22.

vad erfarenheten visat, lyckats för åtskilliga länders diplomatiska representanter.
Vad vidare in- och utförselförbud beträffar, bemöda sig
som bekant statsmakterna mycket noga om att hålla ett kommande
in- eller utförselförbud hemligt ända in i sista minuten. Under sådana
förhållanden förefaller det mig vara obilligt att begära, att särskilt
redarna skola på förhand förutse dylika händelser och därför låta dem
bära följderna av ett misstag. Dessutom står detta resonemang i
strid med uppfattningen av force majeure-frågor vid domstolarna för
övrigt. Därför anser jag det ur principiell synpunkt synnerligen beklagligt,
om kammaren följer utskottet, och får för min del uttala den
förhoppningen, att kammaren vill följa den reservation, som i detta
avseende avgivits av herr Hederstierna, med vilken jag instämt.

Slutligen ber jag att få beröra en annan paragraf, nämligen 78 §,
myteriparagrafen. Såsom kammaren behagade finna, är vid denna
paragraf avgiven en reservation av utskottets ärade ordförande, herr
Pettersson i Södertälje, med vilken herr Jacob Larsson och jag instämt.
Denna reservation riktar sig emot det förhållande, att den gamla definition,
som finnes i sjölagen, på myteri strukits i lagförslaget och icke
ersatts med någon annan. Det meddelas officiellt icke något annat skäl
för strykningen än det, som finnes i kommitténs betänkande, och kommittén
säger helt enkelt, att det torde vara så klart för alla, vad som
menas med myteri, att det icke behöver sättas in i lagen. Emellertid
får jag fästa kammarens uppmärksamhet på, att även om kommittén
kan se saken från denna sida och resonera så från det speciella fallets
förutsättningar, kan knappast kammaren göra det. Kammaren måste
se till, att samma teknik användes inom straffrätten i dess helhet.
Jag ber kammarens ledamöter endast kasta en blick på det förslag
till ny strafflag, som professor Thyrén håller på att utarbeta, av vars
speciella del nu utkommit fyra häften. Där finna herrarna utförliga
definitioner på det ena brottet efter det andra. Där definierar han
och beskriver förskingring, stöld, bedrägeri, o. s. v. Hela vägen igenom
bär han definitioner på olika brott. Jag anser det således vara i
strid med den allmänna tekniken i straffrätten att här kasta fram ordet
myteri utan att upplysa om, vad därmed menas, utan att lämna någon
definition i lagen. Den reservation, som avgivits vid denna punkt, avser
icke alls att få till stånd någon saklig ändring i Kungl. Maj:ts förslag
utan endast en formell jämkning efter den i vår strafflagstiftning
allmänna tekniken, och jag vågar därför hoppas, att kammaren skall
bifalla denna reservation.

Jag skall icke beröra de övriga punkterna eller upptaga tiden
med några speciella frågor och nöjer mig därför nu, herr talman,
med att yrka bifall till utskottets förslag rörande första paragrafen.

Herr Larsson, Jacob: Herr vice talman! Denna princip debatt

tyckes taga sådan omfattning, att det kan vara skäl, att man nu
begränsar sina yttranden i största möjliga mån.

Jag begärde ordet med anledning därav att det här från ledamöter

Förslag till
sjömanslag
tn. m.
(Forts.)

Jlr 22. 32

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till av kammaren framställts avslagsyrkanden, som från utskottets sida böra
s,°™a™lag bemötas. Då jag hörde den ärade representanten på skaraborgsbänken
(Forts.) utmåla följder av ganska skrämmande art, om man skulle gå med på
denna lagstiftning, hade jag nästan väntat mig, att han skulle låta sitt
yttrande utmynna i ett avslagsyrkande, fastän han i utskottet icke var
med om att vilja förkasta lagförslaget. Det gjorde han icke. Men hans
yttrande sammanföll i allt väsentligt ganska nära med den motivering
som ligger bakom ett avslagsyrkande. Det enda jag i detta sammanhang
skulle vilja erinra om beträffande herr Larsons i Lerdala anförande,
det är att, så vitt jag kan finna, han icke funnit sig föranlåten att reservationsvis
yrka ändring i någon enda punkt, som kan anses äga något
närmare samband med de synpunkter som i hans anförande framhållits.
Han har förenat sig i några reservationer angående ett par detaljfrågor
som äro utan all betydelse med hänsyn till de ekonomiska bördor, som
skulle påläggas redarna, och de farhågor för en slappnande disciplin,
som påpekats.

Det har nu här framkommit principiella invändningar mot att riksdagen
skulle under nu rådande förhållanden antaga föreliggande förslag
till sjömanslag. Det är två synpunkter, som därvid framhållits. Genom
lagförslaget skulle sjöfartsnäringen påläggas ökade ekonomiska bördor,
vilket vore olämpligt under nu rådande depressionstider. Och vidare
befarar man, att den kringskärning av befälhavarens disciplinära myndighet,
som förslaget onekligen innebär, skulle hava menliga följder för
disciplinens upprätthållande och således också i det hänseendet skada
sjöfartsnäringen. Å andra sidan har man från sjömannahåll och från
herr Lindley hört, att lagförslaget i det senare hänseendet icke ginge
tillräckligt långt. Jag tror, att man med en viss rätt kan säga, att detta
lagförslag har i dessa hänseenden hållit en ganska juste milieu. Det
kan icke förnekas, att lagen lägger i viss mån ökade bördor på sjöfartsnäringen,
men man bör icke taga hänsyn endast till den omständigheten,
att förslaget kan medföra ökade bördor. Man bör också se något till i
vilka hänseenden det här kräves ekonomiska uppoffringar från sjöfartsnäringens
sida. Det är sådana förnämligast, som röra sjömans rätt till
sjukvård och annat sådant, d. v. s. det är rent sociala väl färdsåtgärder
till sjömännens gagn som ifrågasättas. Och jag tror mig kunna våga
det påståendet, att uppoffringarna i detta hänseende äro sådana, i fråga
om vilka man med rätt kan ställa krav på sjöfartsnäringen mot den
arbetarpersonal, som den för detta äventyrliga yrke har i sin tjänst.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla, att det
synes mig som om herr Lindley skulle hava gjort hela denna sak och
icke minst de sjömän, vilka han ju här skulle företräda, en mycket stor
tjänst, om han i sitt anförande undvikit att komma fram med en massa
överord, som ju icke äro på sin plats i detta sammanhang, t. ex. då han
målade upp skräckbilder ur Palle Rosenkrantz’berättelse om med bojor belagda
sjömän och talade om slavägare i Amerikas sydstater o. s. v. Jag
vill nedlägga en bestämd protest mot att på det sättet i en debatt draga
ned frågan från det plan, där den bör hållas uppe. Det är beträffande

Lördagen den 1 april f. ni.

33 Nr 92.

befälhavares hämtningsrätt liksom i fråga om straffet för rymning — det
behöver man icke fördölja — som det varit mycket olika meningar inom
utskottet, och det förslag'' som nu föreligger från utskottets sida innebär
cd sammanjämkning mellan de olika meningarna. Att man icke här gått
med på motionärernas hemställan att fullständigt upphäva bestämmelsen
om befälhavarens hämtningsrätt, det beror naturligtvis därpå att, såsom
52 § i utskottets förslag är formulerad, man tagit hänsyn till att genom
påmönstring i arbetsavtalet införts ett offentlig-rättsligt moment, som
naturligtvis kan i viss mån göra det befogat, att det medgives rätt till
personalexekution för avtalets fullgörande och det kan också försvaras.
Det är i dessa båda punkter, i fråga om hämtningsrätten och rymningsbrottet,
som en sammanjämkning skett inom utskottet, och jag skulle
anse det vara i högsta grad beklagligt, om nu inom kammaren skulle rivas
upp den sammanjämkning som skett och man därigenom möjligen skulle
vedervåga hela lagförslagets öde. Vi böra väl vara överens om, att det
erbjuder så avsevärda fördelar för sjömännen jämfört med nu rådande
förhållanden, att det skulle lända sjömännen till största otjänst om detta
förslag folie.

Jag vill icke förlänga denna debatt utan skall endast med anslutning
till vad jag anfört — och då jag kommer att vidare yttra mig, när vi
komma till de detaljfrågor, i vilka det föreligger reservation — för närvarande
inskränka mig til! att yrka bifall till utskottets förslag i första
paragrafen.

Herr Hederstierna: Jag skall i största korthet svara på
några yttranden, som blivit fällda.

Huvudargumentet för herr Enhörnings avslagsyrkande på lagen
var, att det skulle varit internationella överläggningar i Paris om en
internationell sjömanslag, som skulle gälla för alla länder. Jag tror
mig veta, att konferensen i Paris var påföljden av de redan avslutade
överläggningarna i Genua, och då undrar jag, om herr Enhörning har
klart för sig vad man beslöt i Genua. Om herr Enhörning hade det,
tror jag, att herr Enhörning skulle vara den första att påyrka, att lagen
fortast möjligt genomfördes, men icke åt det håll, som Genuakonferensen
höll på att gå. Det skulle vara synnerligen olyckligt enligt herr
Enhörnings egen åsikt, om man skulle gå in på det förslag, som man i
Genua kom överens om. Jag skulle vilja rekommendera herr Enhörning
att studera Genuakonferensens beslut, innan herr Enhörning fortsätter.

Vad som är utmärkande för de herrar, som tala för avslag å lagen,
är, att de röra sig med allmänna talesätt. Men peka på en enda bestämmelse,
där ni kan säga, att den är ruinerande för rederinäringen.
Sådana bestämmelser kan man aldrig gå in på. Det är, om jag så får
uttrycka mig, fraser att säga, att detta är för mycket för redarna. Men
vad är det då som är för mycket? Det kan man icke säga. Det är
därför mycket svårt att ingå på ett bemötande av vad ni såga, tv ni
sväva ''"iris Blaue”.

Både herr Enhörning och herr Bindley opponera sig. Herr Bindley

Förslå kammarens protokoll 1922. Nr 22.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

>r 2*2. 34

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till opponerar sig mot att sjömännen skola hämtas, när de rymma, och herr
sjömanslag Enhörning resonerar som om den paragrafen icke fanns. Såvitt jag
(Forts) förstår, svävar herr Enhörning i en, jag vet icke om det är lyckligeller
olycklig okunnighet om att det finns en sådan paragraf som säger,
att, om en sjöman rymmer, kan man anlita polismyndigheten för att
hämta honom till fartyget. Jag tror, att det vore lyckligt för hela debatten,
om herr Enhörning och herr Lindley tagit varandra i enrum
för sig själva för att tala om detta — herrarna hade nog fortsatt
att diskutera då — så kunde vi andra gått till omröstning. Jag kan icke
gå med på herr Lindleys resonemang, att denna hämtningsparagrat
icke är lycklig, ty jag tror, att dessa sjömännens representanter i Danmark
hava alldeles rätt i att det är i sjömännens eget intresse att, när
de sitta på krogarna i Köpenhamn och supa sig fulla och således icke
kunna gå ombord till sina fartyg, polisen anlitas för att föra dem ombord,
och jag är livligt övertygad att, då de befinna sig ombord dagen
därpå och nyktrat till, de äro mycket glada över att de äro ombord.
Jag ber att få påminna herr Lindley, att det är icke blott danska sjömän,
som sitta på krogarna i Köpenhamn utan även svenska sjömän,
och jag tror, att även de äro glada dagen därpå, när de blivit hämtade.
Det är icke såsom herr Lindley baserar detta resonemang på, att det
är en civilrättslig lagstiftning mellan två kontraherande parter, utan
sjöfarten inrymmer ett samfärdsintresse. Det är ett allmänt intresse,
att fartyg gå ut och förmedla samfärdseln mellan olika länder. Det är
ur statens synpunkt nödvändigt att tillse, att detta går obehindrat. Har
det på ett fartyg slutits avtal, så är det icke bara ett redareintresse, att
sjömännen komma ombord och fullgöra sina skyldigheter, utan det är
ett allmänt intresse, som måste tillgodoses, att fartyget kommer i gång.
Det är detta som berättigar till att staten straffar rymmare och låter
hämta dem.

Så opponerade sig herr Lindley mot sjudagarsuppsägningen och
tyckte, att det kunde vara tillräckligt med tre dagar, och kunde icke
förstå, att utskottet icke fann, att det skulle vara i sjömännens intresse,
att det var så pass lång tid som tre dagar. Men hur tänker herr Lindley
sig, att det skulle vara, om befälhavaren icke brydde sig om rätten
att uppsäga sjömannen, utan använde honom ombord och först tre
dagar innan fartyget skulle gå uppsade honom? Då kanske sjömannen
stod där utan att kunna skaffa sig något annat. Det måste vara i båda
parternas intresse, att man har någon tid för att ordna för sig. Därför
är det ganska viktigt, att denna bestämmelse om sju dagar står kvar.

Så har jag fått andra upplysningar än herr Lindley angående varför
man icke rymmer från amerikanska fartyg. Herr Lindley påstod, att
vederbörande där innehöll bara halva hyran från föregående hamn, men
enligt de upplysningar som lämnades i utskottet förhåller det sig så,
att vederbörande innehålla halva hyran för lång tid tillbaka, och detta
är orsaken till att det så sällan förekommer rymning från amerikanska
fartyg.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Lördagen flen 1 april f. in.

35 Nr 22.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr lvl ef beck: Då. principdebatten så länge pågått, skall jag
naturligtvis icke tillåta mig att utveckla de synpunkter, jag tänkt framföra,
utan jag vill bara i anslutning till närmast föregående talares yttrande
försöka föra ned de herrar, som svävat ut ”ins Blaue” till den
rama prosaiska verkligheten.

Man har talat utomordentligt vackert om vår storartade svenska
rederinäring och om huru den intjänat under årens lopp, om jag minnes
rätt, mellan 240 och 470 miljoner kronor årligen. Och denna oerhört
viktiga näringsgren skulle man då våga sig på att på något sätt skada
och ställa i svårigheter. Det är icke underligt, om folk som hör dessa
framställningar, undrar vad det är för ett utskott, som kan hava mod
att göra ett sådant attentat mot en så över måttan viktig näring som
rederinäringen. Men gent emot det där talet är det ju ganska märkvärdigt
att kunna konstatera, att i den kommitté, som utarbetat detta förslag,
rederinäringen varit i mycket hög grad representerad och att från
ingen enda av deras representanter framkommit någon anmärkning mot
förslaget, utan att de varit om detsamma eniga.

Vidare vill jag peka på några omständigheter, som jag menar skulle
vara ägnade just att föra ned farhågorna till mera rimliga proportioner.
Det talas nämligen om den oerhörda tyngd, som genom lagen skulle
läggas på rederinäringen. Men man har, såsom den föregående talaren
säde, icke fått höra, vari dessa skulle bestå. Jag skall då peka på, såsom
jag tror, de viktigaste av de nya ekonomiska bestämmelserna och hemställer
till vars och ens beprövande, om införandet av dem kan i någon
nämnvärd grad inverka på rederinäringen. Det talas t. ex. i 28 § om
att åt sjömän skall lämnas sjukvård. Detta har funnits förut i sjölagen.
Enligt detta förslag skulle tiden för sjukvården något utsträckas, några
veckor, olika i svensk hamn och olika i utländsk hamn. Det är den mest
betungande ökade utgift, som vidlåder förslaget; men det synes mig, att
det är en mycket rimlig fordran, att sjuk sjöman icke lämnas alldeles
på bar backe.

Nästa punkt är 32 §, där det talas om att sjuk sjöman, som avskedas,
skall hava rätt till hyra för en månad. Huru mycket skall nu en sådan
bestämmelse kunna menligt inverka på en stor rederinäring? För det
första förekommer det icke i regeln, att något stort antal sjömän bliva
sjuka. Särskilt skall jag be att få påpeka, att självförvållad sjukdom
är undantagen. Nå, den sjöman, som blir sjuk, skall hava rätt till en
månads hyra. Om således någon gång detta inträffar, skall rederinäringen
svara för det. Är detta en pålaga, som kan verka i någon nämnvärd
mån tyngande?

Jag kommer så till 34 §, där det står, att sjöman, som avskedas utan
skäl, skall hava ersättning för den förlust han därigenom lider. Nu
förefaller det, som om det vore ett mycket sällsynt fall, att en sjöman
avskedas utan skäl; och för detta sällsynta fall skall han hava rätt till

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

Jfr 22. 36 Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till ersättning för den förlust han lider. Finns det någon enda i kammaren,
sjömanslag som jcke medger, att detta är ett rimligt krav, liksom att det icke i någon
(Forts.) nämnvärd grad inverkar tyngande på rederinäringen?

Så kommer jag till 41 §, där det står föreskrivet, att om fartyg
förliser, skall sjöman hava rätt till fri hemresa från främmande hamn
och till fosterlandet, och han skall hava rätt till hyra under tiden. Det
kan ju bli ett belopp. Men man får väl erkänna, att det är mera sällsynt,
att sådan förlisning inträffar. I regeln inträffar det däremot, att
fartygen komma ordentligt hem. Och man får väl erkänna, att det finnes
väl icke någon redare, som är så pass litet förtänksam, att han icke
försäkrar fartyget, så att sedan, om fartyget förliser, han har reda pengar
att klara upp ställningen med, och därjämte får man lägga märke till,
att denna paragraf talar om att kostnaden utgår av statsmedel.

Så finnes det en paragraf till i regeringsförslaget, som skulle vålla
redarna ökad kostnad, men den har utskottet strukit. Lägger man tillsammans
allt detta och ställer det mot det högtidliga talet om rederinäringens
betryckta läge, så måste man medgiva, att det är kolossala
överord, som här användas och som enligt mitt tycke hava bra litet med
rena rama verkligheten att göra.

Den andra stora angreppspunkten är disciplinfrågan, och där ansågo
särskilt herr Enhörning och herr Larsson i Lerdala, att nu gällande
lag erbjöd nog så stränga straff för att skrämma sjömännen från
att rymma. Men det dyrbara var, att herr Enhörning ögonblicket efteråt
erkände, att de nuvarande bestämmelserna, så stränga de än voro, dock
icke hindrade, att sjömännen rymde i stort antal, särskilt i amerikanska
hamnar. Det torde härav framgå, att dessa stränga straffbestämmelser
icke varit till någon nytta. De hava icke kunnat åstadkomma vad de
skulle åstadkomma. Jag tror, att ett mycket säkrare medel att kunna upprätthålla
disciplinen är, om man antager den här lagen, och således i
många hänseenden ställer det bättre, trevligare och friare för sjömannen,
så att han trivs ombord och gör med mera lust sina sysslor. Det kunde
vara skäl att försöka med detta.

Sedan får jag påpeka, att utskottets förslag om disciplinära bestämmelser
går längre än Kungl. Maj:ts. Kung!. Maj: t har från bestämmelserna
undantagit även östersjöfart. Men den har utskottet tagit
in under bestämmelserna.

Sedan vill jag mot herr Lindley säga det, att nog kan man stå här
och tala om önskemål, och giva utskottet påpackning, därför att det
icke genomfört eller beaktat dessa önskemål, men vi leva gudi klagat i
en värld, där man icke är allenarådande, utan får taga hänsyn till varandra;
och för att vinna det bästa möjliga har man kompromissat i ett
par viktiga punkter. I detta hava vi fått finna oss; men jag är ändå
glad, att vi lyckats åstadkomma så mycket som vi gjort. För övrigt bör
man icke förkasta det goda man vunnit, därför att man icke kunnat
vinna allt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till första paragrafen i förslaget.

Lördagen den 1 april f. in.

37 Nr 22.

Herr Kull örn ing: Det vore mycket att säga om herr Lind- Förslag ull

lcys temperamentsful!a anförande, men debatten har nu tagit så lång S1°''”a”* aa
tid, och därför får man inskränka sig till det minsta möjliga. (Forts.)

Det lät alldeles utmärkt, då herr Lindley talade om sjömän, som
jagades såsom brottslingar, men däri ligger en mycket stor överdrift.

Det är till sjömännens gagn, båtnad och välfärd, som kaptenerna söka
taga reda på dem, när de komma i rövarhänder i utländska hamnar.

Alla straffåtgärder vill herr Lindley hava bort, och skola bestraffningar
över huvud äga rum, ja, då kan man gå den civilrättsliga vägen. Men
tror herr Lindley, att det skulle bliva till det svenska sjöfolkets fördel?
Sannerligen icke 1 Tror herr Lindley, att redarna hava tid med
en mängd civila rättegångar? Nej, då får det bero för den händelse
det icke är mycket grova brott. Följaktligen låter det tänka sig, att
självsvåldet från sjömännens sida, om den nya lagen antages, blir .
vida större, än vad det varit.

Vidare talade herr Lindley om att man skulle kunna mönstra på
ett år och i samma veva, att det skulle vara fördelaktigt under uppgående
konjunkturer, men då vill jag fråga, om herr Lindley tror, att
man kan behålla sjömännen ombord mönstrade på ett år under uppgående
konjunkturer?

Vidare är det ett önskemål från herr Lindleys sida, att det skall
bliva endast tre dagars uppsägningstid? Jag vill emellertid erinra
herr Lindley om att nu för olika delar av besättningen, t. ex. däcksoch
maskinmanskap, har uppgjorts årliga avtal härom till längre tid,
och för närvarande är det, om jag icke misstager mig, åtta dagars
uppsägningstid. Varför skulle då lagen inskränka det till tre dagar?

Nu föreslås här sju dagar, således en dag mindre än som nu gäller.

Herr Lindley gjorde också upp en jämförelse mellan lokomotivförare
på väg från Malmö till Stockholm å ena sidan, och sjömännen
å andra sidan. Ja, jag-vill säga herr Lindley, att vi glädjande nog
icke känna till, att lokomotivförare eller över huvud taget någon järnvägspersonal
brukar rymma, men det är allom bekant, att det bland
sjömännen har insmugit sig en mycket ful ovana att rymma, då de
komma till utländska hamnar. Som jag sagt förut, är det kanske icke
alltid deras fel, utan de ”shanghaias”, för att använda herr Lindleys
eget uttryck, av rövare, som vilja komma åt, vad de äga och hava,
och sedan kasta dem ut på bar backe och anmäla dem för polisen,
som tar hand om dem. I herr Lindleys jämförelse ligger det nog
en alltför stor överdrift.

Nu menar herr Lindley, att jag bär alldeles orätt i min argumentering,
och han drog upp en parallell med amerikanska förhållanden.

De amerikanska förhållandena hägra för herr Lindley och för sjömännen,
som tro, att Amerika alltid är ett Eldorado. Men om herr Lindley
slår upp sidan 12 i utskottets betänkande, skall han finna följande:

”Slutligen må erinras, att Nordamerikas Förenta Stater, så vitt utskottet
har sig bekant, är den enda stat, som avskaffat liämtningsrätten.
I stället gäller emellertid där, i motsats till vad förslaget in -

Nr 22. 38

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till nehåller, att avviken sjömans innestående hyra och tillhörigheter skola
sjömanslag anses förbrutna till redaren, samt att redaren må innehålla intill half(Forts
) ten av den sammanlagda hyran för hela resan.” Ja, mina herrar, skulle
vi i den svenska lagen få en dylik garanti, så behöva vi icke någon
annan, och jag tror, att det skulle vara till stort gagn och nytta för
sjömännen själva. Varför skulle icke våra sjömän, som i regel få
sina inkomster från svenska fartyg, förbruka sina förtjänster i vårt
land i stället för att slarva bort dem i främmande länder till skada
för dem själva, deras familjer och anhöriga, ävensom för deras land.

Ja, herr Hederstierna tyckte, att jag hade svävat ins blaue
hinein och icke kommit med några positiva yrkanden, men dessa måste
ju framställas, när paragraferna behandlas. Man kan icke i principdebatten
taga upp alla paragrafer, utan man får begränsa sig till några
av de viktigaste. Det ger mig anledning förmoda, att herr Hederstierna
ej hade uppmärksamheten fästad på vad jag yttrade — alltför
fatigerad antagligen av sitt föregående anförande.

Nu talade herr Klefbeck om hur denna lag skulle inverka på rederinäringen.
Jag vill bara säga, att med nuvarande sjölag hava under
senaste åren flera större och mindre rederier gått omkull, vilket beror
på den sorgliga depressionen. Vi hava ännu icke passerat lågkonjunkturen,
och nu kommer man bär och vill pålägga sjöfartsnäringen eu
hd del kostnader, som förut staten har burit. Tror herr Klefbeck,
att detta är ägnat att stärka rederinäringen? Herr Klefbeck talade
också om de stora belopp, som rederinäringen inbragt i vårt land. Det
är en mycket glädjande företeelse, men jag vill fråga herr Klefbeck,
om han har reda på hur mycket staten har tagit ut i skatter av densamma.
Jag är verkligen ledsen över att jag icke nu kommer ihåg
summan, men det skulle vara mig mycket glädjande att kunna berätta
det för herr Klefbeck. Utan tvivel har emellertid herr Klefbeck själv
tillfälle att taga reda därpå.

Herr Klefbeck yttrade också, att man skall skapa bättre och angenämare
förhållanden för sjömännen ombord, och det håller jag med
honom om. Alla hyggliga rederier försöka också göra det, i den mån
det är möjligt. Man söker att till alla helger och andra lämpliga tillfällen
bereda besättningen extra förmåner och trevnad ombord för
att hålla dem från land. Det kan ju vara till gagn och nytta i många
fall, fast kaptenen ej alltid uppnår det resultat därav, som han
tänkt sig.

Jag yrkar, herr greve och talman, fortfarande avslag på lagen.

Herr Larson, Edward: Endast ett par ord med anledning

av herr Jacob Larssons yttrande, att mitt anförande här icke skulle
stå i överensstämmelse med de reservationer jag varit med om att avgiva
i utskottet. Herr Larsson måtte icke hava läst dessa, då han kan uttala
sig på det sättet, tv både reservationen rörande den allmänna motiveringen
och de reservationer vid de olika punkter av förslaget, som jag

Lördagen den 1 april f. in.

39 Nr 22.

biträtt, hava tagit sikte just på de ekonomiska förhållande», som skulle förslag till
inträda och som skulle betunga rederinäringen, därest utskottets för- S]0™™
slag antoges. (Korts.)

Herr L i n d 1 e y: Herr Enhörning förklarade nyss, att om man

bara kunde få den bestämmelse, som gäller i Amerika, att en sjöman,
som rymt, skall förlora hälften av sin innestående hyra och av de tillhörigheter
han lämnar efter sig, skulle detta vara fullt betryggande.

Ja, är det ingenting annat, som redarna önska, tror jag verkligen, att
eu mycket tillfredsställande kompromiss skall kunna uppnås. Tåg bort
allt fängelse och allt annat straff för rymning och låt rederiet få tillgodogöra
sig, vad sjömännen eventuellt lämna efter sig! Jag tycker
''verkligen, att det skulle vara en kompromiss, som man mycket val kunde
komma överens om. Min ståndpunkt i detta fall är fullständigt klar.

Jag anser, att en sjöman icke bör rymma. Han bör icke bryta sitt
kontrakt och lämna sitt fartyg, men gör han detta, kan han riskera
att förlora, vad han lämnar efter sig.

I själva verket blir detta ingen skillnad mot vad som redan tillämpas.

Lämnar en sjöman ett svenskt fartyg, är han nämligen icke blott hemfallen
åt straff, utan han förlorar också sin innestående hyra och vad
han lämnar efter sig. Den enda skillnaden är bara, att det icke tillfaller
skeppsredarna utan går till sjömanshusen. Sjömannen tänker
sannerligen icke så mycket på vem som tar hand om hans saker, då
han rymmer från fartyget. Han har förlorat dem och återfår dem
icke, och för hans del gör det sannerligen ingenting, vart de taga
vägen. Är det så, att man på skeppsredarhåll skulle vara intresserad
av att lösa frågan på den linjen, tror jag verkligen, att det finnes stora
möjligheter att komma till en uppgörelse.

Medan jag har ordet, ber jag också att få säga något till den talare,
som uppträdde närmast efter mig, nämligen herr Westman. Han kom
med en del polemik mot mig, som jag icke skall fästa mig vid här,
men så framhöll han som en brist i denna lag, att det icke finnes en
force majeure-klausul. I realiteten skulle detta lösas mycket bra genom
att man ginge med på min linje, ty är det tre dagars uppsägningstid,
så behövs det ingen force majeure-klausul. Då är den saken klar med
detsamma, ty tre dagar kan man väl ändå underhålla en besättning,
även om t. ex. krig skulle bryta ut eller någon annan force majeure
skulle inträffa.

Men nu är det så, att vi hava behandlat denna fråga i riksdagen
en gång förut. Jag framlade nämligen här i kammaren en motion,
sedan kriget brutit ut, vari jag begärde, att den force majeure-klausul,
som redan fanns, skulle ändras, så att en sjöman, som ansåg, att hans
arbete medförde fara för hans liv på grund av mimisk eller av annan
anledning, kunde bliva fri från sitt avtal. Det ville man emellertid på
inga villkor gå med på. Man sade: kriget har redan brutit ut, och han
känner faran; att denna har ökats genom att man släpper ned bomber
och lägger ned minor o. s. v., kan icke giva sjömannen rätt att åberopa

> r 22.

Lördagen den 1 april f.

Fs°jSnslat f°rCe maieure''klausulen för att bliva fri från sitt kontrakt. Han skall
m. m. vaia bunden av detta, även om han skall förgås på kuppen!

(Forts.) Ja, bestämmelsen är ju för övrigt icke så särskilt viktig. Att den

icke blivit medtagen, tror jag inte spelar någon roll.

„ Slutligen hai man också här pekat pa att det saknas någon definition
• pa begreppet myteri. Ja, jag har naturligtvis ingen anledning att motsätta
mig en mycket djupgående definition av detta begrepp, ty den
tolkning man nu ger det kan ibland rent av verka löjlig. Jag har haft
att gorå med ett fall, som vi drogo inför skiljedom här i Stockholm.
Bl. a. utsågs till detta uppdrag en av de personer, som bruka biträda
domstolarna vid behandlingen av sådana rättsfall, och t. o. m. den
personen — ja, jag vill icke säga namnet — förklarade, att han ansåg
det vara myteri, då en pråmskeppare, liggande vid Stockholms kaj,
hade vagrat att utföra visst arbete. Det var myteri! Det är ju rent
rosenrasande, att man betecknar det som myteri, att en ensam person
ombord på en pråm vägrar att utföra ett visst arbete, och nog skulle
det vara bra att hava en definition. Men är nu riksdagen eller ens den
kommitté, som har sysslat med detta, kompetent att framlägga eu sådan
definition? Det är säkerligen förenat med ganska stora svårigheter att
åstadkomma en tillfredsställande definition av myteribegreppet, ty det
kräves nog grundliga juridiska kunskaper för att klarlägga innebörden,
och jag tror sannerligen, att det i närvarande stund icke är möjligt för
riksdagen att åstadkomma en sådan definition. Skulle nu tvist uppstå
på grund därav, blir det väl domstolarnas sak att försöka reda ut detta
begrepp. Det tror jag är den enda möjligheten i närvarande stund.

Herr talman! Jag har intet nytt yrkande.

Herr Rogberg: Herr talman! Så vitt jag under debatten funnit,
bär icke något skäl uppgivits, varför vårt folk i denna fråga skulle
ga först och stalla våra grannländer Danmark och Norge i efterhand. Jag
betvivlar, att därmed beredes vårt land några förmåner, men om några
förmåner därav skulle uppkomma, önskade jag gärna få höra dem här
uppvisade.

Vice ordföranden i utskottet har frågat, varför de reservanter, som
ställt sig på avslagslinjen, icke i detalj uppvisat de vådor av lagförslaget,
som föranlett deias standpunktstagande. Jag trodde, att den redogörelse
för lagförslagets innehåll, som av vice ordföranden själv lämnats,
i och för sig innefattade upplysning därom. Vi reservanter tro, att
Kungl. Maj: t i sin proposition och utskottet vid sitt tillstyrkande av densamma
i fråga om bestämmelserna rörande sjömännens bundenhet vid
fartyget, i fråga om tjänstetidens förkortning och i fråga om skyldigheten
att utföra lossningsarbete, i fråga om rätten till entledigande
och i fråga om befälhavarens rätt att avskeda sjöfolket gått längre än
med ett rättvist avvägande av rättigheter och skyldigheter är förenligt
— ungefär så har även lagrådet uttalat sig. Jag får vidhålla mitt tidigare
yrkande.

Lördagen den 1 april f. in.

41 Nr 22.

Herr Hederstierna: Herr Lindley har i sitt senaste anfö- Förslag till
rande kommit med ett yttrande, som jag icke kan låta stå oemotsagt, sjömanslag
Han uppgav, att enligt lagförslaget skulle eu rymmare gå förlustig sin nT0rts )
egendom som förut, och den enda skillnaden skulle vara, att under det
att den nu går till rederiet, skulle den i framtiden gå till staten, till
kommerskollegium. Men om herr Lindley behagar läsa 53 §, så finner
han där följande: ”Rymmer sjöman, äger befälhavaren på lämpligt sätt
försälja hans ombord kvarlämnade tillhörigheter. — Åtgå försäljningssumman
och innestående hyra icke till täckande av redarens ersättningsanspråk,
äger sjömannen sist inom ett år efter rymningen utfå vad som
återstår.” Redaren äger således att göra sig betäckt av försäljningssumman
och innestående hyran, men det övriga äger sjömannen få ut,
därest han framställer begäran därom inom ett år. Det är först, om
han försummar det, som medlen gå till kommerskollegium.

Det kan man väl ändå begära, att då man uppträder emot ett lagförslag
och kritiserar det, som herr Lindley gör, skall man också orka
läsa igenom det.

Herr Lindley: Ja, den sjöman, som kommer tillbaka inom ett
år för att få ut det belopp han har innestående och som då samtidigt
underkastar sig fängelsestraff för att kunna få ut sitt tillgodohavande,
den sjömannen skulle jag gärna vilja hava inmonterad i ett glasskåp!

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på godkännande av den nu föredragna paragrafen och vidare på
dess förkastande, samt förklarade, efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enhörning begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § av första lagutskottets i utlåtandet nr 9
framställda förslag till sjömanslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas paragrafen.

Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;
Nej — 48.

2§-

Denna paragraf var av följande lydelse:

Nr 22. 42

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till Är ej överenskommelse träffad om tjänsteavtalets varaktighet, skal!
sjömanslag avtalet anses slutet att tre månader efter det uppsägning å någondera
(FoVts) sidan skett upphöra i svensk hamn, som fartyget anlöper för lossning eller
lastning, dock med rätt för befälhavaren, om han varit i tjänst på fartyget
ett år eller i fråga om segelfartyg ett och ett halvt år, att tre
månader efter uppsägning frånträda avtalet jämväl i utländsk lossningseller
lastningshamn.

Herr Enhörning: Uppsägningstiden för tjänstens frånträdande
i svensk hamn bör sättas till en månad och i Ostasien och Australien till
sex månader. I övrigt bör befälhavare icke hava rätt att frånträda tjänsten
utomlands, så vida han icke varit i tjänst å fartyget minst ett och ett halvt
år och icke därunder har besökt svensk hamn. I senare fallet bör han
vara skyldig att tvärstanna i tjänsten, om fartyget inom sex månader
beräknas komma till svensk hamn. Under inga omständigheter bör han
få lämna fartyget, förrän lossningen avslutats.

Jag vore, herr greve och talman, mest benägen att yrka avslag å
hela denna paragraf och att hemställa, att den ersättes med den nuvarande
sjölagens 62 §. Men jag skall i stället yrka, att punkten återremitteras
till utskottet för paragrafens omformulering i enlighet med av mig
nu uttalade riktlinjer.

Herr Hederstierna: Det här löst framkastade yrkandet om
återremiss, tror jag icke, att kammaren allvarligt kan reflektera på. Denna
paragraf angående tjänsteavtalets varaktighet innehåller ju just en av
huvudpunkterna i lagen, och när nu kammaren har tagit lagen i princip,
kan jag icke se, att dét kan finnas något skäl att taga det förslag,
som herr Enhörning kommit med, under övervägande.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt föreliggande
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att densamma skulle visas åter till
utskottet; och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

3 g.

Godkändes.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer voro så lydande:

4§-

Avskedas befälhavare på grund av sjukdom eller skada, som gör
honom oförmögen att föra fartyget, äger han rätt till hyra för tre måf''nader
efter avgången från tjänsten.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning, där befälhavaren genom

Lördagen den 1 april t. in.

43 \r 22.

grovt vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan, eller där han förtegat
den vid tjänstens antagande; i sådant fall är befälhavaren icke
berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

5 §•

Avskedas befälhavare på grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel
eller grov försummelse i tjänsten, är han icke berättigad till hyra för
längre tid än han förrättat tjänsten.

I avgiven reservation hade herr Hederstierna med instämmande av
herrar Rogberg, K. G. Westman, Edzv. Larson, af Ekenstam, Olsson
i Kalmar och Johansson i Brånalt, på anförda skäl hemställt

dels att 4 och 5 §§ måtte sammanslås till en paragraf (4 §), som
till följd härav skulle erhålla följande lydelse:

”Avskedas befälhavare på grund av sjukdom---från tjänsten.

Vad nu---förrättat tjänsten.

Avskedas befälhavare på grund av oduglighet---förrättat

tjänsten.”

dels att såsom § 5 måtte intagas ett nytt stadgande av följande
innehåll:

”Avskedas befälhavare därför att fartyget för avsevärd tid upplägges
eller i avgångshamnen eller under resa uppehälles till följd av
sådan oförutsedd händelse som krig, blockad, uppbringning, ut- eller
införselförbud, sjöskada eller annat dylikt, äger han rätt att erhålla fri
resa till sin hemort här i riket med hyra och underhåll under resan.”

dels att hänvisningen i 8 § måtte undergå erforderlig ändring och
att denna paragraf sålunda måtte erhålla följande avfattning:

”Åtnjuter befälhavare---på tjänstetiden. År befälhavaren enligt
3—7 §§ berättigad att---fasta befälhavarehyra.”

Herr Hederstierna: Som jag redan förut berört här, har
man i dessa paragrafer, som gälla befälhavaren, liksom i 25, 32 och
42 §§, där det är fråga om sjömän, uteslutit den bestämmelse, som
finnes i nu gällande sjölag och som överensstämmer med en princip,
som i allmänhet tillämpas på ingångna avtal just enligt modern rätt.
Den principen innebär, att om parterna ha varit överens om ett avtal
och båda i god tro levat i den föreställningen, att förhållandena ligga
på ett visst sätt, men förutsättningarna sedan ändras genom en alldeles
oförutsedd händelse, som ingendera räknat med, när de slöto avtalet,
så låter man avtalet återgå. Detta är något som just under krigstiden
har slagit igenom i svensk lagtillämpning, och den omständigheten,
att nu gällande sjölag har upptagit en sådan bestämmelse, visar
ju, hur den nästan var före sin tid. Vi hava haft flera exempel på
domar, som fällts av högsta domstolen, vilka just gått på denna force
majeure-princip. Lagrådet har i sitt yttrande särskilt påyrkat, att man
vid förslaget till sjömanslag skulle upptaga detta. Och om till följd
av en fullständigt oförutsedd händelse fartyget får inhibera sin resa
och under längre tid får ligga i hamn, så är det ju oskäligt, att icke

Förslag till
sjömanslag
m. -m.
(Forts.)

>r 22. 44

Lördagen den 1 april f. in.

Förslag till en redare eller befälhavare skall få skicka hem besättningen, naturSJ°™a™lai>
ligtvis med skyldighet att betala hyra och underhåll under resan. Detta
(Forts.) ''lar påpekats av lagrådet, och som jag nyss sagt, är det helt i överensstämmelse
med de principer, som för närvarande äro rådande i svensk
lagstiftning.

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till den av mig med
flera avgivna reservationen vid 4 och 5 §§.

Herr Larsson, Jacob: Ja, herr talman, det är ju alldeles
riktigt, att lagrådet i detta hänseende gjort en erinran, vilken reservanterna
upptagit, men det förefaller mig ändå, som om reservanterna
alldeles bortsett ifrån att det gives en alldeles bestämd åtskillnad
mellan olika arter av avtal. Det är alldeles tydligt, och det bär ju tilllämpats
i lagskipningen, att force majeure kan åberopas, då det gäller
att fullgöra en leverans eller eljest ett handelsrättsligt avtal, men att
samma grunder icke kunna åberopas, då det gäller ett tjänsteavtal,
och det är ett sådant det här är fråga om. Här är det ett avtal, varigenom
en person ställer sig i en annans tjänst. Om nu på grund avinträffade
händelser, vilka kunna rubriceras som force majeure, den
som tagit en person i sin tjänst blir urståndsatt att tillgodogöra sighans
tjänster, bör detta icke upphäva tjänsteavtalet. Det är efter min
mening alldeles riktigt, att i här föreliggande fall bör utgå ersättning
för skada i följd av ett avskedande ur tjänsten. Det synes mig därför
som om kommittén på denna punkt resonerat alldeles riktigt. Då eu
sådan händelse som här förutsättes inträffat, bör redaren för sig själv
överväga, vilket som för honom är fördelaktigast att antingen i avbidan
på hindrets upphörande behålla befälhavaren i sin tjänst eller
avskeda honom med den påföljd, att han får utgiva det skadestånd,
varom lagen här talar. På den grund kan jag icke komma ifrån, att
den skillnad, som här gjorts mellan ett tjänsteavtal och ett handelsrättsligt
avtal, är fullt berättigad. Därför skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hederstierna: Herr talman! Jag kan omöjligen gå
med på herr Jacob Larssons försök att uppdra en skillnad mellan
tjänsteavtal och andra avtal. Jag vet icke, varför ett tjänsteavtal skall
behandlas annorlunda än ett annat avtal. Jag går så långt, att jag säger,
att om icke denna bestämmelse hade funnits i den gamla sjölagen, där
den allmänna principen fått gälla, så hade domstolarna sökt tillämpa
force majeure på dessa förhållanden, och om riksdagen skulle utesluta
denna bestämmelse i paragrafen, komma domstolarna att känna sig
förhindrade att i detta avseende tillämpa force majeure, ty då har det
varit lagstiftarens mening, att de icke skola göra det, men det tror
iag skulle vara mycket olyckligt.

Herr statsrådet A k e r in a n : Herr talman! Den reservation, som

Lördagen den 1 april f. in.

45 Nr 22.

liar avgivits vid denna paragraf, och de uttalanden, som sedan gjorts Förslag till
till förmån för reservationen, ha givit mig anledning att nu yttra några ord. sjömanslag

Även om det är riktigt, att force majeure, såsom krig, blockad, em- (Fort»'')
bargo o. s. v. i allmänhet bryter ett avtal, är det därmed icke sagt, att
denna regel skall gälla under alla förhållanden och i alla avseenden. De
synpunkter, som möjligen kunna anläggas härå, då det exempelvis gäller
fullgörandet av fraktavtalet, behöva icke med nödvändighet vara utslagsgivande
med avseende å befälhavarens och besättningens tjänsteförhållande.
Ofta kan det under längre eller kortare tid, efter det att
hindret för resan inträtt, vara full användning för besättningens tjänster.

Ej heller medför utan vidare den omständigheten, att fartygets resa
hindras exempelvis av krig, att icke redaren för annan resa kan hava behov
av befälhavarens och besättningens arbetskraft. Krigsårens erfarenheter
ha ju i hög grad bestyrkt detta. Har redaren icke något sådant behov,
kan han ju i laga ordning uppsäga besättningen. Enligt numera allmänt
gällande, av förslaget godkända anställningsvillkor innebär detta, att
besättningen erhåller en uppsägningsfrist av resp. tre månader, en månad
och en vecka, allteftersom det är fråga om befälhavaren, övrigt
befäl eller till manskapet hörande sjöman.

Men även en annan synpunkt spelar in här. Befälhavare och besättning
hava icke något som helst inflytande på vart fartyget skall sändas.

Detta bestämmer redaren ensam eller den tidsbefraktare, å vilken redaren
överlåtit sin rätt, och mången gång — jämväl detta visa förvisso krigets
erfarenheter — kan redaren hava ökad vinst av att fartyget fullgör
en resa, vars fullgörande är förenat med särskilda risker. Men då är
det ock naturligt, att redaren bär den risk, som ligger däri, att han i
händelse av exempelvis fartygets uppbringning måste i laga ordning
uppsäga besättningen i stället för att utan vidare avskeda den. I allt
fall är det rimligare, att redaren och icke besättningen bär denna
driftsrisk.

Jag kan tillägga, att något stadgande i den av reservanterna förordade
riktningen icke upptagits i den norska propositionen och, enligt
vad jag tror mig veta, icke heller kommer att i de övriga grannstaterna
föreslås.

Jag kan också erinra därom, att besättningarna numera icke äro i
samma grad som förr knutna vid ett bestämt fartyg utan äro mera
generellt i redarens tjänst. Då ligger det nära till hands för redaren att
även sedan en händelse av detta slag inträffat behålla sjömannen i sin
tjänst och förflytta honom till ett annat fartyg.

Jag vill vädja till kammaren att icke på denna punkt frånträda regeringsförslaget.
Jag tror, att utom de rent reella skäl, som jag här nu
anfört, man bör räkna med att det kan vålla mycket stora lagtekniska
svårigheter, som kunna äventyra rätt mycket, om kammaren fattade
beslut i enlighet med reservanternas hemställan. Jag vädjar därför vördsamt
till kammaren att biträda förslaget i denna punkt.

Herr Enhörning: Herr greve och talman! Fjärde paragrafen

Xr 22. 46

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till stipulerar, att ”avskedas befälhavare på grund av sjukdom eller skada.
sjömanslag som gör honom oförmögen att föra fartyget, äger han rätt till hyra
(Förn) för tre månader efter avgången från tjänsten”. Jag vill då fråga, om
herrarna anse det vara rätt och billigt, att han skall äga rätt till tre månaders
hyra, även om han är sjuk endast två, tre eller fyra veckor.
Detta kan icke vara rimligt, speciellt som vi få komma ihåg, att befälhavarnas
löner under dyrtiden blivit förhöjda och ännu icke på långt när
kommit ned till normallöner. Eu skeppare på en vanlig båt på 3,000
ton erhåller 1,000 kronor i månaden, och det kan väl icke vara meningen
att betunga redarna under dessa svåra tider med en sådan utgift. Jagvågar
därför hemställa, att i första stycket andra raden uttrycket ”hyra”
utbytes mot ”underhåll för sjukdom”, tian får underhåll under sjukdomen,
vilket dock bör begränsas till endast en månad. Om detta vinner
kammarens bifall, böra följaktligen orden ”för tre månader efter axgången
från tjänsten” utgå.

Andra stycket i denna paragraf talar om grovt vållande. Där står:
”Där befälhavaren genom grovt vållande ådragit sig sjukdomen.” Jag
skulle vilja föreslå, att detta ”grovt vållande” utbytes mot ”eget vållande”,
varigenom bestämmelsen i detta stycke kommer att stå i överensstämmelse
med norska och danska förslagens uttryck ”med egen skyld”.

Herr Lyberg: Jag har begärt ordet i anledning av herr Hederstiernas
yttrande, att det icke är rimligt att beträffande frågan om force
majeure göra någon principiell skillnad mellan å ena sidan handelsrättsavtal
och å andra sidan tjänsteavtal. Jag vill för min del säga,
att, så vitt jag vet, det icke är fastslaget eller konstaterat, att den uppfattning,
som sålunda gjorts gällande, numera är allmänt, vedertagen.
I varje fall synes mig uppenbart, att den principiella skillnad finnes
mellan dessa två slag av avtal, som följer därav, att vid ett tjänsteavtal
vederbörande, som åtager sig en arbetsprestation, i regel ställer sig
själv helt, d. v. s. ställer hela sin arbetskraft, till förfogande. Frågan
är då, huruvida det kan vara rimligt, att de ekonomiska konsekvenserna
av force majeure läggas på den, som sålunda ställt sin arbetskraft
till förfogande. I varje fall förefaller mig den saken icke vara
så alldeles klar och odisputabel. Jag kan därutinnan icke underlåta
påpeka det förhållandet, att de ekonomiska konsekvenser, som i anledning
av den omdebatterade paragrafens bestämmelse skulle kunna
drabba en redare, ganska lätt kunna neutraliseras genom en försäkring
mot de risker, varom här talats; och vidare vill jag erinra, att liknande
bestämmelser äro föreslagna i den lag, som har framlagts till antagande
av Norges storting, och att detta förslag bär framlagts av en minister,
som till sin borgerliga näring är redare och därtill en av de största
redarne i Norge. Det synes mig därför, att man, så vitt en utom rederinäringen
stående person kan bedöma, ej bör tillmäta allt för stora
hänsyn till de ekonomiska risker, som för redarna förmenas vara förbundna
med en bestämmelse av den innebörd, som här är ifrågasatt.

Lördagen den 1 april i. in.

47 Nr 22.

Jag tillåter mig därför att instämma i yrkandet om bifall till utskotts- Förslag till
förslaget. sjömanslag

m. in.

(Forts.)

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Jag skall gent emot

herr Enhörnings ändringsyrkande hemställa, att kammaren måtte godkänna
utskottets förslag. Det ändringsyrkande, som herr Enhörninggjort,
synes mig ur alla synpunkter vara både obilligt och orättvist.

Man bör gå ut från, vad 3 § stadgar därom, att befälhavaren kan av
redaren när som helst skiljas från sin befattning. Redaren behöver
icke angiva något slags skål, varför han skiljer befälhavaren från befattningen.
Denna bestämmelse är ju betingad därutav, att befälhavaren
måste åtnjuta redarens odelade förtroende, och det måste därför
stå i redarens hand att behålla honom eller avskeda honom, men
när så är, är det också alldeles tydligt, att befälhavaren måste ha viss
mot denna osäkerhet i anställningen svarande förmån, och den förmån,
som i 4 § är tillerkänd befälhavaren, är, att om han avskedas på grund
av sjukdom eller skada, som gör honom oförmögen att föra fartyget,
han skall ha rätt till hyra för tre månader efter avgången från tjänsten.
Det är endast en mycket billig kompensation för den osäkerhet
i anställningen, som lagen medför. Vidare gjorde herr Enhörning
anmärkning mot, att man här infört det stadgandet, att denna bestämmelse
icke skall äga tillämpning, när befälhavaren genom grovt vållande
ådragit sig sjukdomen eller skadan, d. v. s. herr Enhörning menar,
att bestämmelsen icke heller skall äga tillämpning, då befälhavaren
genom ett ringa vållande eller oförsiktighet, ådragit sig en sjukdom,
kanske just för att skydda redarens intresse. Det är väl icke ett
otänkbart utan snarare ett ofta förekommande fall, att under ett hårt
väder befälhavaren måste tillgodose ägarens intresse framför sin egen
hälsa och att han därför kan råka genom oförsiktighet ådraga sig
en allvarlig sjukdom. En sådan sjukdom kan göra honom oförmögen
att fullgöra tjänsten, och ägaren får då rätt att avskeda honom. Jag
anser därför, att bestämmelserna sådana de här föreligga stämma bäst
överens med rättvisa och billighet. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr W e s t m a n: Vad som här diskuteras, närmast med anledning
av ett yrkande i reservationen, är, huruvida det finnes berättigade
skäl anförda, för att riksdagen skulle övergiva en ståndpunkt, som finnes
i nu gällande sjölag, nämligen den att force majeure i den utsträckning,
som är angiven i reservationen, befriar från skyldigheten att fullgöra ett
avtal. Nu har senast herr statsrådet velat göra gällande, att det vore
billigt, att man flyttade över den eventuella förlusten på redaren. Herr
statsrådet anförde för att stödja den åsikten, så vitt jag hörde rätt, bland
annat, att ofta kan redaren använda befälhavaren eller besättningen på
annat sätt, på annat fartyg än på det, som han på grund av force majeure
är förhindrad att hålla i gång.

Jag har förut, när jag läst kommitténs betänkande och sett dess

Nr 22. 4S

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till ståndpunkt härvidlag gjort den iakttagelsen, att i detta fall, liksom i
S1°™a,™laä många andra resonerar man som om det endast vore fråga om de stora
(Forts!) rederierna, som ha många fartyg till sitt förfogande. Jag medger gärna,
att för dem kan saken ställa sig i viss mån annorlunda, än vad den gör
för ett litet rederi, tv för ett stort rederi är det ofta lätt att flytta över
befälhavare och besättning till ett annat fartyg. Det är också ganska lätt
för en stor redare att skydda sig genom en försäkring.

Men för en liten redare ställer sig saken på ett helt annat sätt. För
honom kan en förlust, som kan uppkomma på grund av forte majeureomständigheter
rent av vara ruinerande. Det är på den grund jag icke
kan finna, att den bevisning är bindande, som förebragts, för att vi
skulle, på det sätt utskottet föreslår, övergiva den ståndpunkt, som
intages i den hittills gällande lagen. Jag ber därför att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Hederstierna: Så vitt jag förstod, brast herr Lyberg
i bevisningen, när han ville deducera eller föra fram den satsen, att de!
skulle finnas skäl att icke tillämpa force majeure-klausulen eller bestämmelsen,
när det gäller tjänsteavtal. Om jag fattade honom rätt,
skulle det bero på, att den, som ingått ett tjänsteavtal, har ställt hela
sin arbetsprestation till arbetsgivarens disposition och att det då skulle
vara hårt, att han icke skulle få den motprestation, som var avtalad.
Men det är ju dock så enligt reservanternas förslag, att arbetsgivaren
är skyldig att lämna den, som avskedas, fri resa till hemorten med hyra
och underhåll under resan. Han är således återförd till den situation,
vari han var, när avtalet slöts, och jag är övertygad att om icke befälhavaren,
så åtminstone sjömännen i allmänhet ha säkerligen vidare lättare
än många andra att skaffa sig arbete under den tid, då force majeure
varar. lag kan varken ur juridisk eller annan synpunkt se någon anledning,
varför man skall skilja detta avtal från andra avtal. Det tycktes
herr Lyberg erkänna, att i allmänhet är man benägen att tillämpa force
majeure-principen, och vad herr Enhörning beträffar, så beaktade han
icke, att befälhavare ofta ha mycket svårt att skaffa sig annan plats.
Är det på grund av sjukdom de blivit avskedade, är det väl icke mer än
i sin ordning, att de få tre månader på sig att skaffa sig en annan plats.
De äro i en ganska svår situation dessa ångbåtsbefälhavare, och det är
icke mer än skäligt, att de få vara kvar i sin anställning en tid framåt.
Jag hemställer sålunda om avslag på herr Enhörnings yrkande och om
bifall till reservationen.

Herr Lyberg: Jag skall tillåta mig att yttra ett par ord för att
framhålla huru jag tycker det blir, om man drager ut konsekvensen av
den ståndpunkt, som den föregående talaren förfäktat, och med vilken,
så vitt jag förstår, man kommer till fullkomligt ohållbara resultat.

Fn familj har anställt ett s. k. hembiträde för viss tid. Sedan under
avtalstiden brinner det hus, vari familjen bor. Familjen har icke vidare
användning för biträdet, utan måste bo på hotell. Konsekvensen av den

Lördagen don 1 april f. in.

,\r 32.

uppfattning, som här göres gällande måste, så vitt jag förstår, bliva,
att sålunda inträffad force majeure giver familjen rätt till avtalets hävande,
samt att familjen gjort tillräckligt, om den skickar i väg hembiträdet
och betalar henne ersättning för biljett och andra utgifter, som
påkallas av hennes hemresa.

Herr Lindi ey: Ja, herr talman, den bestämmelse, som vi nu
hålla på att diskutera, gäller endast befälhavaren, men konsekvensen
av en ändring i överensstämmelse med reservanternas förslag blir naturligtvis,
att samma bestämmelse skall införas, när det gäller sjöfolket.
Om så skulle ske, måste jag säga, att den här bestämmelsen, sådan
som reservanterna påfordrat densamma, icke är tillfredsställande, därför
att den ensidigt bevarat endast skeppsredarens intressen genom
rättighet för skeppsredare att vid tillfälle av force majeure avskeda
den hos honom anställde, men det är tydligt, att skall man se på frågan
rättvist, måste den ses från båda synpunkterna, och då måste givetvis
alla de omständigheter, som bägge parterna kunna anföra, tagas
med i beräkningen. Jag har förut pekat på, att jag år 1915 gjorde
ett yrkande om utsträckning av sjöfolks rätt att avmönstra vid ökade
krigsfaretillfallen, alltså inom ramen av force majeure. Vad sade då
lagutskottet? Jo, lagutskottet sade följande: ”Utskottet finner sig icke
i detta sammanhang kunna förorda, att sjömans rätt att häva ingånget
hyresavtal utsträckes jämväl till sådana fall, som i herr Lindleys
motion beröras. Huruvida en dylik, mera genomgripande ändring av
de grunder, varpå gällande lagbestämmelser om hyresavtal vila, må
vara påkallad och lämplig, lärer icke kunna bedömas, innan en omfattande
utredning därutinnan föregått, och synes under alla förhållanden
icke böra ifrågasättas med mindre förhandlingar inledas med de
övriga skandinaviska länderna om gemensamma lagstiftningsåtgärder,
så att icke den enhetlighet inom sjörätten, som i ifrågavarande avseende
råder mellan Sverige och dess båda grannländer, rubbas.”

Skulle vi nu ensidigt fastställa en sådan bestämmelse, som här
påyrkas av reservanterna, skulle den först och främst icke bliva så tillfredsställande
och opartiskt avfattad, att båda parternas intressen här
bleve vederbörligen beaktade, och för det andra riskerar man härigenom
att rubba den kontinuitet i den skandinaviska sjöfartslagstiftningen,
som man ändå avser med den här ifrågavarande lagstiftningen.
För min del skulle jag önska att gå betydligt längre, och jag
skulle kunna taga detta med någorlunda jämnmod, men för dem, som
låta denna så att säga skandinaviska synpunkt vara en mycket viktig
omständighet, för deras del kan det, må jag säga, vara en ganska tvivelaktig
sak att yrka på en sådan bär ändring, speciellt för Sveriges
vidkommande, om man icke har förutsättningar för att samma lagförslag
skall bliva framlagt och antaget i både Norge och i Danmark.

Herr W estman: Jag ber, herr talman, att få säga ett par ord
med anledning av den siste ärade talarens anförande. Han måtte icke

Förslå kamin arens ''protokoll 1022. Nr 22. 4

Förslag till
sjömanslag
vi. m.
(Forts.)

Nr 22. 50

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till ha läst detta lagförslag riktigt ordentligt eller tillräckligt, ty om han
sjömanslag ?jort ^et, skulle lian hava funnit, att en hd del av de önskemål, han
framfört i sin motion med anledning av Kungl. Maj: ts proposition
'' ‘ '' till 1915 års riksdag om ändring av 85 § sjölagen, äro tillgodosedda i

det här framlagda lagförslaget. Om den ärade talaren läser igenom
t. ex. 36 §, skall han finna, att där har sjömän rätt att få avtal hävt,
ifall det utbryter elakartad farsot i hamn, till vilken fartyg är destinerat,
och att alltså just ett av den ärade talarens huvudyrkanden är
genomfört. Han finner också där, att samma regel gäller, där fara
föreligger för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller
utsättas för krigsskada, eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökas.
Alltså finnas redan i lagförslaget till manskapets förmån en hel del
bestämmelser i en riktning, som motsvarar den, vilken präglar de bestämmelser,
som reservanterna önskat få införda till förmån för befälhavaren.

Herr Lindley: Endast ett par ord till den siste talaren! Nej.
det är icke riktigt som här blivit anfört, ty att detta, såsom talaren tycktes
förmoda, blivit infört beträffande sjöfolks befrielse från att medfölja
fartyg till pestsmittad ort det är icke riktigt. Det är icke något nytt,
ty alltsedan vi fått en modern sjölag, har det funnits eu sådan bestämmelse
att man icke kunde förplikta en sjöman att följa med fartyget
till pestsmittad ort. Det är icke något nytt, men jag var icke säker
på, huruvida denna bestämmelse förut stått i samband med force
majeure-klausulen, och det var därför jag frågade en av utskottets
ledamöter, huru det förhöll sig. Men det vill jag säga, att detta, som
blivit inryckt beträffande befrielse för sjömän från skyldigheten att
verkställa resa, i händelse av krigsfara m. m. går icke så långt, som
jag yrkat, ty krigsfaran kan vara obetydlig i första början, men en
man, som är inmönstrad, efter det krigsfaran inträtt och krigsfaran
sedan ökas, han kan icke åberopa den ökade krigsfaran för befrielse
att följa fartyget. Nej, det kan man icke. Domstolarne t. o. m. ha
vägrat godkänna sådant. Alltså kunde icke en sjöman under sådana
förhållanden bliva fri. Jag tror därför, att reservanternas yrkande
icke skulle tillfredsställande lösa den andra sidan av saken för sjöfolkets
vidkommande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på de förevarande paragraferna yrkats: 1: o)
att desamma skulle godkännas; 2:o), av herr Hedcrstierna, att den av
honom beträffande dessa paragrafer anförda reservationen skulle bifallas;
samt 3: o), av herr Enhörning, dels att 4 § skulle godkännas med
den ändring, att i 1 mom. uttrycket ”hyra” utbyttes mot ”underhåll för
sjukdom”, som begränsades till en månads hyra, samt orden ”för tre
månader efter avgången från tjänsten” utginge, ävensom i 2 mom.
orden ”grovt vållande” utbyttes mot ”eget vållande”, dels ock att 5 §
skulle godkännas oförändrad.

Lördagen den 1 april £. ni.

51 Nr 22.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
samt förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
förslag i nu förevarande delar vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Hederstiernas reservation, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 4 och 5 §§ av första lagutskottets i utlåtandet
nr 9 framställda förslag till sjömanslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hederstiernas beträffande dessa paragrafer
anförda reservation.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 58.

6 §.

Denna paragraf lydde:

Går fartyget till följd av sjöolycka förlorat, eller förklaras det efter
sjöolycka icke vara iståndsättligt, upphör tjänsteavtalet att gälla, där ej
annat följer av avtalets innehåll; dock åligger det befälhavaren att mot
hyra och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra
fartyget och lasten.

Om befälhavarens rätt till fri hemresa med hyra och underhåll
under resan samt till ersättning för förlorade effekter gäller vad i 41 §
är stadgat för sjöman.

Herr Enhörning: Herr greve och talman 1 Paragraf 6, andra
punkten, lyder: ”Om befälhavares rätt till fri hemresa och fritt underhåll
under resan samt till ersättning för förlorade effekter gäller vad i
41 § är stadgat för sjöman.” Följaktligen skall kaptenen vara berättigad
till ersättning för förlorade effekter, för den händelse en sjöolycka skulle
inträffa. Om han är i land, får han givetvis själv draga försorg om,
att försäkra sina effekter, och det synes mig, att en kapten själv borde
kunna hava råd att försäkra sina effekter. Han lever ju för övrigt fritt
på rederiets bekostnad ombord. En redare kan ju aldrig veta, hur mycket
värde i effekter en kapten har med sig ombord, och till vilket värde han
uppskattar dem och därför kan det uppstå komplikationer. För att
undgå detta är det absolut nödvändigt, att kaptenen själv försäkrar sina
effekter. Så få alla på landbacken göra och varför skola då icke herrar
kaptener, som äro väl betalade, själva försäkra sina effekter!

På grund därav yrkar jag, herr greve och talman, att orden ”samt
till ersättning för förlorade effekter” måtte utgå ur 6 §, andra stycket.

Förslag till
sjömanslag
fn. ni.
(Forts.)

Jfr 22. 52

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

Herr Hederstierna: Herr talman! Det tycks vara vid

varje paragraf, som herr Enhörning vill yrka ändring, men några vidare
skäl därför anför icke herr Enhörning. Den genomgående ledande
tanken tycks vara, att rederierna skola befrias från allt vad ersättningsskyldighet
heter gent emot befälhavare, och det tycks vara det
enda argumentet. Sedan har herr Enhörning vid varje paragraf hittat
på något, som man i ett avseende ålagt rederierna, och vipps skall det
strykas. Jag tror, att jag skall för framtiden avstå ifrån att säga något
emot herr Enhörning vid de olika paragraferna under förhoppning att
herr talmannen kommer att framställa proposition på utskottets förslag
ändå.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de rörande nu föredragna paragraf framkomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av utskottets förslag i denna del samt
vidare på paragrafens godkännande med den ändring, att orden ”samt
till ersättning för förlorade effekter” utelämnades; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

7 och S §§.

Godkändes.

9 §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj: ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Befälhavaren år behörig att å re- Befälhavaren äger å redarens
darens vägnar antaga fartygets be- vägnar antaga fartygets besättning
sättning av såväl befäls- som man- av såväl befäls- som manskapsgrad.
skapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen skall han samråda med förste
maskinisten.

Herr Enhörning: Herr greve och talman! Denna paragraf
bestämmer bland annat beträffande befälhavaren, att ”Vid antagandet
av maskinpersonalen skall han samråda med förste maskinisten”. Nog
måste det väl erkännas att, vid de tillfällen då befälhavaren i allmänhet,
eventuellt i samråd med redaren, erhållit befogenhet att antaga såvät
däcks- som maskinbefäl, han då också borde äga samma rätt att antaga
t. ex. andre och tredje maskinist ombord å det fartyg, »om anförtrotts
honom, utan att han därom först skall nödgas rådgöra med förste maskinisten.
Konsekvensen därav blir, att en dylik, visserligen under
förste maskinistens befäl stående maskinist av lägre grad, alltid kommer
mer eller mindre att vara beroende av förste maskinistens godtycklighet.
Anmärkas bör, att då befälhavare har befogenhet att antaga
allt befäl ombord, således även förste styrman, han väl i all rimlighets

Lördagen den 1 april f. m.

61! ?ir 22.

namn även bör vara behörig och kompetent att antaga underordnade
maskinister. Ty vad kan följden av detta annars bliva? Jo, följden
blir helt enkelt den, att när denna sjölag en gång skall ändras eller
kompletteras, så uppstår det kravet, att styrmannen skall antaga
däcksfolket. Det synes mig alldeles omotiverat, att, då kaptenen själv
har rätt att antaga förste maskinisten, borde han även äga rätt att antaga
det övriga folket, som skall tjänstgöra vid maskinen. Kaptenens
auktoritet undergräves på detta sätt mer och mer till skada för hela sjöfartsnäringen.

På grund härav yrkar jag, att denna bestämmelse, om att befälhavaren
vid antagandet av maskinpersonalen skall samråda med förste
maskinisten, måtte ur paragrafen utgå.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å förevarande paragraf endast yrkats, av herr Enhörning,
att paragrafen skulle godkännas med utelämnande av sista stycket.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
förslag i nu ifrågavarande del samt vidare på bifall till herr Enhörnings
yrkande; och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

10-12 §§.

Godkändes.

13 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

Är ej överenskommelse träffad om tjänsteavtalets varaktighet, äger
vardera parten uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget
anlöper för lossning eller lastning; är sjömannen svensk och antagen här
i riket, må dock avtalet icke från någondera sidan uppsägas till upphörande
annorstädes än i svensk lossnings- eller lastningshamn.

Uppsägningstiden vare en månad, om sjömannen tillhör befälsgraden,
och sju dagar, om han tillhör manskapsgraden.

I fråga om förevarande paragraf hade herr Lindley i sin motion hemställt,
dels att uppsägningstiden för manskapet måtte inskränkas till tre
dagar, dels att paragrafen skulle gälla, oavsett vad som överenskommits.

Herr Lindley: Jag har ju i mitt första anförande i denna
fråga pekat just på den här paragrafen, som innehåller bestämmelsen
om de där sju dagarnas uppsägningstid. Till vad jag förut anfört vill
jag nu tillägga att — om jag icke får något större understöd än det
jag fått från utskottets sida — så anser jag det fåfängt att i så fall
begära votering beträffande ändring av den bestämmelsen, men jag
måste ändå på grund av vad jag förut sagt, yrka bifall till min motion,
vilken i själva verket innebär, att de första fyra orden i paragraf 13,
skola bortfalla, orden ”År ej överenskommelse träffad”, och att det då

Förslag till
sjömanslag
in. m.
(Forts.)

JVr 22. 54

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till i stället skulle stå ”Oavsett vad som överenskommits”. Det skulle vis>°™anslao
dare i andra stycket std ”tre dagar” i stället för ”sju dagar”.

(Forts.) Jag har nämligen, som kammaren hört, hävdat den ståndpunkten,

att redarna ha möjlighet under för dem gynnsam period att åter införa
ettårigt mönstringskontrakt, och då är denna bestämmelse om
sjöfolkets rätt att bliva fria från ett fartyg i svensk hamn med sju dagars
uppsägningstid fullkomligt illusorisk. Jag anser, att detta krav
är så berättigat, att det måste komma tillbaka till lagstiftarna förr
eller senare, och jag anser för min enskilda del, att det skulle vara
ledsamt, om vi skulle nödgas konstatera, att den av oss nyligen stiftade
lagen skulle visa sig så bristfällig, att den omedelbart måste reformeras.

Herr Larsson, Jacob: Jag skall, herr talman, endast be
att i allra största korthet få erinra herr Lindley om att lagen här i
fråga om sjömans hyresavtal vilar på förutsättningen att sådant avtal
i regel kommer att regleras genom kollektivavtal. Uppsägningstiden
av sju dagar ansluter sig till vad som för närvarande avtalsmässigt
gäller, och då man här bygger på att sjömännens organisation naturligtvis
skall kunna med tillräckligt eftertryck under avtalsförhandlingarna
tillvarataga sjömännens rätt och intressen, kan det icke vara
lämpligt, att man i lagen inför bindande föreskrifter i fråga om uppsägningstiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hederstierna: Jag har redan yttrat mig i denna

fråga. Jag ber att få hänvisa till vad jag då sade och hemställer
nu om bifall till utskottets förslag i förevarande paragraf.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna paragrafen samt vidare på densammas antagande med
den ändring, som föranleddes av bifall till herr Lindleys i ämnet väckta
motion; och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

14 och 15 §§.

Godkändes.

16 §.

Denna paragraf var så lydande
(i Kungl. Maj: ts förslag:)

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet
eller bestämmelse i detta
kapitel äger frånträda avtalet, är

(i utskottets förslag:)
Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet
eller bestämmelse i detta
kapitel äger frånträda avtalet, är

Lördagen den 1 april f. in.

65 Nr Sä,

pliktig att, när fartyget kommer i
hamn, kvarstå i tjänsten för att biträda
vid arbete, som nödvändigt
måste utföras, dock icke utöver två
dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är
derhän kvarstanna å orten, till des

pliktig att, när fartyget kommer i
hamn, kvarstå i tjänsten för att biträda
vid arbete, som nödvändigt
måste utföras, dock icke utöver två
eller i fråga om segelfartyg fyra
dagar efter ankomstdagen,
j öman pliktig att mot hyra och unsådan
förklaring avgivits.

1''örslag till
sjömanslag
in. m.
(Forts.)

I avgiven reservation hade herrar Jacob Larsson, Klefbeck, Sandegård.
Lindqvist i Halmstad, Strid, B. I. Lindlcy och Leo på anförda
skäl yrkat, att 16 § måtte godkännas med den lydelse densamma erhållit
i Kungl. Maj: ts, proposition.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Beträffande denna

paragraf har jag jämte andra ledamöter av utskottet ansett mig böra
anmäla reservation.

Utskottet har i så måtto frångått Kungl. Maj: ts förslag, att den
tid, under vilken sjömannen efter tjänsteavtalets upphörande skulle
vara bunden att utföra visst arbete, skulle beträffande segelfartyg ökas
från två till fyra dagar. Utskottet har härvid följt den uppfattning,
som kommit till synes inom lagrådet, men jag skall tillåta mig att åberopa
vad sjölagskommittén i detta stycke fullkomligt enhälligt har
anfört. Enligt nu gällande sjölag är sjöman skyldig, efter ankomsten
till hamn, då han i övrigt skulle ''vara fri, att under högst sju dagar
kvarstå i tjänsten för att biträda vid lastning och lossning, fartygets
avriggning och uppläggning. Mot detta har kommittén, som jag nämnde,
enhälligt föreslagit, att denna bestämmelse skulle upphöra, och
kommittén har därför åberopat den omständigheten, att såsom regel
folk ifrån land numera plägar anlitas för verkställande av sådant
arbete, och att, om därför befälhavaren eller redaren vill försäkra sig
om sådant biträde från sjömannens sida, han bör göra detta till föremål
för avtal. Då kan han betinga sig denna rätt och då naturligtvis
också avtala om den ersättning, som bör tillgodokomma sjömannen för
den utsträckta tjänstgöringen.

För min del kan jag icke se denna fråga annat än ur en ganska
viktig principiell synpunkt. Det gäller här att genom lag förbinda en
person, vars tjänsteavtal är slut, att utöver tjänstetiden kvarstå till
arbetsgivarens förfogande. .Sjölagskommittén har velat fullständigt
bryta "mot den princip, på vilken den nuvarande sjölagens bestämmelser
vila, och i sin motivering bär sjölagskommittén framhållit, att
den skyldighet, som skulle åligga vederbörande, borde inskränkas att
gälla endast mindre arbeten, som med nödvändighet måste utföras,
och kommittén har såsom sådana mindre arbeten exempelvis pekat på
att det naturligtvis måste åligga en maskinist att, innan han lämnar
tjänsten, verkställa de arbeten, som behöva utföras för att han skall
Irunna lämna maskinerna i ordentligt skick ifrån sig och på samma

*r 22. 56

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till sätt beträffande sjömän, som tillhöra däcksmanskapet. En sådan sjöI,
““J man måste, innan han lämnar sin tjänst, naturligtvis ställa i ordning
(Forts.) s*n bostad och lämna ifrån sig vad han haft om hand. Däremot har
kommittén alldeles uttryckligen motsatt sig att sjömannen skulle tagas
i anspråk för sådana arbeten som lastning, lossning, fartygets avriggning
och uppläggning, d. v. s. just de ändamål, för vilka den
nuvarande sjölagen föreskriver skyldighet för sjömannen att kvarstå
i tjänsten.

Ett bifall till utskottets förslag i denna punkt innebär således,
enligt mitt sätt att se, ett fullständigt upprivande av den motivering,
varpå hela paragrafen vilar; och då jag anser detta vara oriktigt, skall
jag, herr talman, be att få med avseende å 16 § yrka, att kammaren
måtte, med avslag å utskottets hemställan, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Hierr Hederstierna: Iierr talman! Det är nog så, att

detta sjölagsförslag har blivit utarbetat mest med hänsyn till den stora
sjöfarten, den mest betydande sjöfarten, och det är den, som man närmast
tänkt på. Jag har nog litet på känn, att segelfartygen kanske
hava kommit litet i efterhand här. Segelfartygens representanter, redarne
för segelfartygen, äro också mycket missmodiga över detta förslag.
Bland de paragrafer, på vilka dessa alldeles särskilt i detta avseende
hava anmärkt, är just denna, och de hava beträffande den sagt,
att när ett segelfartyg kommer i hamn, så är det icke nog med att
sjömännen skola stanna i tjänst två dagar för att det allra nödvändigaste
arbetet ombord skall kunna bliva utfört och fullgjort, utan besättningen
måste vara kvar på fartyget åtminstone i fyra dagar. Det
har således varit rent praktiska skäl, som gjort, att man påyrkat denna
något längre tid av fyra dagar beträffande segelfartygen för att göra
i ordning vad som alldeles särskilt hänger ihop med själva sjömanstjänsten,
och det är det, som har gjort, att utskottet har tillmötesgått
deras hemställan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr L i n d 1 e y: Den här frågan kan ju betraktas som en obetydlighet,
men den kan också vara en invecklad sak, då det blir ett
generellt stadgande för alla segelfartyg, och man måste i detta sammanhang
påminna sig vad som säges i 12 §: ”Är sjöman antagen för
bestämd tid eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid, och utgår
tiden under resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets ankomst till närmaste
lossnings- eller lastningshamn.”

Då det gäller segelfartyg, så mönstra ju sjömännen i allmänhet
på fartyget för en tid av ett år — det är det vanliga — och när de
komma tillbaka till Sverige efter en längre tids bortovaro och då skola
avmönstra från fartyget, så skulle denna bestämmelse utöka deras
tjänstetid med respektive fyra eller två dagar. Det skulle således vara
fråga om en ren obetydlighet, som icke skulle behöva föranleda så värst
mycket tvister, kan det tyckas.

Lördagen den 1 april f. m.

57 Nr 22.

Vid sidan härav skulle man behöva klargöra en sak som för mig Förslöa till
står oklar. Jag vet nämligen icke, vad utskottet eller kommittén tycks sjomanslog
hava avsett. Vad menar man i detta sammanhang med ett segelfartyg; (F0’rts.'')
ty det är icke klart, vad som menas med ett segelfartyg. Det finns
ju dels ångfartyg och dels segelfartyg, men det finns ju också fartyg,
som i detta avseende kunna sägas stå på gränsen mellan båda dessa
kategorier, segelfartyg med egna motorer etc., och så finns det ju motorfartyg
med fullständig segelföring. Frågan är då, till vilken kategori
skola dessa olika fartyg räknas; men det lämnar jag åsido. Denna
bestämmelse om fyra respektive två dagar måste ses i samband med
frågan om sjöfolkets rätt att uppsäga sin anställning med sju dagars
varsel. Det skulle då kunna betyda att, om de kunde bli fria efter
sju dagar, då uppsägningen blivit verkställd sju dagar, innan de kommit
i hamn, så skulle de nu i stället bliva tvingade att fortsätta sin tjänstgöring
även efter sedan de kommit i hamn, fastän de sju dagarna
voro tilländalupna. Om detta är meningen, så måste jag säga, att förhållandet
blir ännu sämre för sjömännen än nu, ty då kan ju detta i
realiteten innebära, att en sjöman, som till exempel enligt den förut
antagna lagbestämmelsen skulle hava rättighet att säga upp sin anställning
på en tidrymd av sju dagar, skulle få denna utökad med två
respektive fyra dagar ytterligare. I så fall blir uppsägningsrätten ytterligare
inskränkt och otillfredsställande.

Men om det bara gäller den andra saken, d. v. s. skyldigheten att
kvarstanna högst 4 dagar efter det fartyget kommit i hamn, så tycker
jag, att det skulle innebära en ren obetydlighet, som man icke alls skulle
behöva tvista om. Gäller det däremot en sådan tillämpning som den jag
nu omnämnt och som jag kan tänka mig skulle kunna ifrågakomma,
så blir naturligtvis saken värre. Det är därför som jag för min enskilda
del ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på godkännande av utskottets
förslag i förevarande del samt vidare på godkännande av Kungl. Maj: ts
förslag till lagrummets lydelse; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

17-23 §§.

Godkändes.

24 §

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj: ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Dör sjöman, utgår hyran till och
med dödsdagen, där icke hans rätt
till hyra på grund av sjukdom eller
av annan anledning förut upphört.

Dör sjöman, utgår hyran till och
med dödsdagen, där icke hans rätt
till hyra på grund av bestämmelse
i detta kapitel förut upphört. För -

>''r 22. 58

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

Förolyckas fartyget med man och
allt, utan att upplysning kan vinnas
om tiden, då olyckan inträffade eller
måste antagas senast hava inträffat,
skall vid beräknande av hyran så
anses, som om sjömannens död inträffat
vid utgången av den tid, som
med sådant fartyg å sådan årstid
skäligen bort åtgå för resa från det
ställe, där fartyget sist avhördes,
till bestämmelseorten.

Var sjömannen svensk, är redaren,
såframt skyldighet jämlikt 30
§ att gälda begravningskostnaden
åvilar honom samt sjömannen varit
i redarens tjänst under de sista sex
månaderna, innan anställningen genom
dödsfallet eller eljest upphört,
pliktig att till den avlidnes efterlämnade
hustru eller minderåriga barn
utgiva en månads tilläggshyra.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Jaeob Larsson,
Klefbeck, Sandegård, Lindqvist i Halmstad, Strid, E. I. Lindley och Leo,
med instämmande i ett uti reservationen återgivet uttalande av vederbörande
departementschef, hemställt, att 24 § måtte godkännas med
den lydelse densamma erhållit i Kungl. Maj: ts proposition dock med den
av utskottet föreslagna redaktionella jämkningen i första stycket.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman ! • Även beträffande denna
paragraf har jag ansett mig böra anmäla en reservation. Utskottet har
strukit andra punkten i 24 § i Kungl. Maj: ts förslag. Denna punkt avser,
att för visst fall redaren skulle vara skyldig att åt avliden sjömans änka
och minderåriga barn utgiva en viss tilläggshyra. Detta är den enda
punkt, på vilken redar nes representant inom sjölagskommittén har anmält
avvikande mening, och lagrådet har ju också avstyrkt den punkten. Lagrådet
anser, och det har förut här utav utskottets ärade vice ordförande
blivit påpekat, att man här vill införa en lagbestämmelse, som skulle
sakna varje motsvarighet på andra jämförliga områden. Det är dock ett
påstående, som nog tål att i viss mån modifieras. Det är visserligen sant,
att lagstiftningen icke känner till någon så beskaffad understödsskyldighet
för arbetsgivare, men man har ju icke utan skäl jämställt sjöfarten
med exempelvis våra kommunikationsanstalter på land. Lagrådet erinrar
också emot denna bestämmelse, att det finns andra, vilka kunna
vara i lika hög grad utsatta för olyckshändelser som sjömännen, och
lagrådet pekar då på järnvägsmännen. Men nu lärer, efter vad som
upplysts inom utskottet, den omständigheten föreligga, att på avtalets

olyckas fartyget med man och allt,
utan att upplysning kan vinnas om
tiden, då olyckan inträffade eller
måste antagas senast hava inträffat,
skall vid beräknande av hyran så
anses, som om sjömannens död inträffat
vid utgången av den tid, som
med sådant fartyg å sådan årstid
skäligen bort åtgå för resa från det
ställe, där fartyget sist avhördes, till
bestämmelseo rten.

Lördagen den 1 april f. m.

59 Jir 22.

väg enskilda järnvägsförvaltningar hava påtagit sig just en sådan för- För stag till
pliktelse gent emot avliden järnvägstjänstemans änka och oförsörjda barn, sja™a”*
som den som här är föreslagen beträffande sjömän. Man är således icke (forts.)
alldeles utan exempel härpå. Denna fråga är ju förnämligast en humanitär
fråga av ganska stor betydelse, och det är visserligen sant, att den
slutgiltigt kanske kommer att lösas i samband med frågan om pensionering
av änkor och barn efter sjömän; men det kan dock dröja ganska
länge, innan denna pensionerings fråga blir avgjord, och i avbidan härpå
förefaller det mig dock vara ganska berättigat att här kräva, att redare,
i vars tjänst en sjöman omkommit eller i vars tjänst han ådragit sig
sådan sjukdom, att han därav avlider medan redaren ännu är skyldig
att bestrida sjukvårdskostnaden för honom, får i den ganska begränsade
omfattning det här är fråga om, lämna understöd åt sjömannens efterlevande
änka och minderåriga barn. Detta fall är sannolikt icke så
synnerligen ofta återkommande, men där det inträffar, där äro säkerligen
också omständigheterna synnerligen behjärtansvärda.

Därtill kommer, att det otvivelaktigt, såsom departementschefen har
erinrat gentemot lagrådet, finnes en möjlighet för redaren att genom
försäkring täcka sig även för en risk av denna beskaffenhet. Den ökade
ekonomiska börda, som denna bestämmelse skulle lägga på redaren, skulle
redaren således själv kunna begränsa till att avse allenast en försaka
ringspremie.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka beträffande andra stycket
av denna paragraf, att kammaren, med avslag å utskottets hemställan,
måtte godkänna nämnda stycke med den lydelse det har i Kungl. Maj: ts
proposition.

Herr Hederstierna: Den siste ärade talaren har ju själv
erkänt, att det bär i reservationen föreslagna, från Kungl. Maj:ts proposition
upptagna stadgandet, som utskottet icke velat vara med om
och som innebär, att en arbetsgivare skulle bli ålagd att utbetala ersättning
till en hos honom anställd persons efterlevande änka och minderåriga
barn, är någonting alldeles nytt i svensk rätt. Att då på detta
speciella område införa en sådan särskild bestämmelse synes mig ingalunda
vara tillrådligt.

Den siste ärade talaren har själv uppgivit, att det inom vissa
privata företag, vid järnvägarna, skulle vara träffad en överenskommelse
i sådan riktning, och det är väl också den rätta vägen att gå för
att nå vad man vill vinna, men att staten på detta sätt skall ålägga
rederierna i sådana fall en dylik särskild ersättningsskyldighet, som förefaller
vara bra främmande för en lagbestämmelse, synes mig icke lämpligt.

Jag hemställer därför om bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr statsrådet Åkerman: Jag kunde kanske ha avstått från
att ta till orda, då jag egentligen icke bär någonting att anföra utöver
vad reservanterna sagt. Men det är en sak, som jag skulle vilja
erinra om och som, efter vad jag tyckte mig höra, herr Jacob Larsson

Nr 22. 60

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till icke omnämnde, nämligen att segel fartygsföreningen på sin tid för,
J°r°m.0£7 klarade icke ha någonting att erinra mot en sådan bestämmelse
(Forts.) som det här är fråga om. I det yttrande, varmed segelfartygsföreningen
under utskottsbehandlingen ingick till utskottet, stod segelfartygsföreningen
fortfarande på samma ståndpunkt. Detta tycker jag &är
ganska anmärkningsvärt, och jag ville påpeka det, då det inte framhållits
förut.

I Övriga har jag ingenting att tillägga till vad reservanterna sagt.
Det skulle emellertid glädja mig, om regeringsförslaget bleve bifallet.

Herr J u 1 i n: När man säger, att svensk lagstiftning icke alls
känner denna form av ersättning, nämligen begravningshjälps utgående
till den anställdes efterlevande, så bör man ej alldeles glömma bort,
att avlöningsreglementet vid kommunikationsverkeni upptar Ibestämmelser
om att staten är skyldig att till efterlevande utbetala just en
månads avlöning såsom begravningshjälp.

Det talar också för reservanternas ståndpunkt.

Herr Hederstierna: Jag talade om svensk lagstiftning och
herr Julin om vad som är stadgat i fråga om tjänstemäns avlöningsvillkor,
vilket ju inte har med svensk lagstiftning att göra.

Emot herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet vill jag
påpeka, att just denna paragraf är den enda punkt, där rederiernas
representant inom kommittén var av skiljaktig mening.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av utskottets förslag till nu förevarande paragrafs lydelse samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Jacob
Larsson m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

2S-31 §§.

Godkändes.

32 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

År sjöman till följd av sjukdom eller skada för längre tid satt ur
stånd att fullgöra sin tjänst, eller lider han av sjukdom, som medför fara
för de ombordvarande, äger befälhavaren avskeda honom. I nu nämnda
fall äger sjömannen åtnjuta, utöver full hyra, så länge han kvarstår i
tjänsten, hyra för två månader, om han tillhör befälsgraden, och för en
månad, om han tillhör manskapsgraden.

Har sjömannen ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt
vållande, eller har han förtegat den vid tjänstens antagande, är han

Lördagen den 1 april f. in.

61 I*r 22.

berättigad till hyra allenast för den tid lian varit i stånd att förrätta
tjänsten.

Vid 25, 32, 42 §§ hade reservation avgivits av herr Hedersticrna,
som, med instämmande av herrar Ro fiber g, K. G. Westman, Bdzv. Larson,
af Ekenstam, Olsson i Kalmar och Johansson i Brånalt, hemställt,

dels att ett nytt stycke måtte fogas till 32 § och att till följd härav
denna måtte erhålla följande lydelse:

”Är sjöman---tillhör manskapsgraden.

Har sjömannen---- — förrätta tjänsten.

Varder fartyget för avsevärd tid upplagt eller i avgångshamnen
eller under resa uppehållet till följd av sådan oförutsedd händelse som
krig, blockad, uppbringning, ut- eller införselförbud, sjöskada eller annat
dylikt, må sjömannen avskedas mot åtnjutande av hyra till avskedandet.
Svensk sjöman är dock berättigad till fri resa till sin hemort här i riket
med hyra och underhåll under resan; han är pliktig att antaga tjänst å
annat fartyg enligt vad i 28 § första stycket är stadgat.”

förslag till
sjömanslag
w. m.
(Korts.)

dels att den i 25 § upptagna hänvisningen till 32 § första stycket
måtte undergå erforderlig ändring och paragrafen till följd härav erhålla
följande ändrade lydelse:

”Befinnes vid----som i 24 §, 32 § första och tredje styckena,

34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs.”

dels att den i 42 § upptagna hänvisningen måtte undergå erforderlig
ändring och paragrafen till följd härav erhålla följande ändrade lydelse:

”Konungen äger----att förmån, som enligt 28, 32 och 41

§§ tillförsäkrats svensk sjöman----jämväl utländsk sjöman.”

Herr H e d e r s t i e r n a: På denna punkt kommer frågan om en
force majeure-bestämmelse upp igen, ehuru det denna gång gäller sjömännen.
Införandet i 4 och 5 §§ av en liknande bestämmelse beträffande
befälhavarna var ju ifrågasatt.

Jag har här i min reservation yrkat, att en dylik bestämmelse
måtte intagas såsom nytt stycke i 32 §, och samma skål, som jag åberopat
för att en sådan bestämmelse enligt min åsikt borde intagas
i fråga om befälhavare, föreligga naturligtvis även här beträffande
sjöman, varför jag ber att få yrka bifall till den av mig vid paragrafen
avgivna reservationen.

Herr Larsson, Jacob: Med hänvisning till den utgång

voteringen fått beträffande reservationen vid 4 och 5 §§ skall jag be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de beträffande nu föredragna paragraf framkomna yrkandena
propositioner, först på paragrafens godkännande samt vidare på bifall till
herr Hederstiernas beträffande detta lagrum anförda reservation; och

Nr 22. 62

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag t ill
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hederstierm begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 32 § av första lagutskottets i utlåtandet nr 9
framställda förslag till sjömanslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vänner Nej, bifalles herr Hederstiernas beträffande denna paragraf
anförda reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 59.

33-49 §§.

Godkändes.

50 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Sjöman åligger att noggrant åtlyda förmans befallning angående
tjänsten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i övrigt med omsorg
och nit fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom sjömans fel eller försummelse i
tjänsten, är han pliktig att ersätta; dock äger rätten med hänsyn till
felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller
omständigheterna i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas.

Reservationer hade anmälts

dels av herr Hederstierna, som på anförda skäl hemställt, att sista
stycket av 50 § måtte erhålla allenast följande lydelse:

”Skada, som uppkommer genom sjömans fel eller försummelse i
tjänsten, är han pliktig att ersätta”, och att således orden: ”dock äger
rätten---prövas” måtte utgå;

dels av herrar Rogberg, af Ekenstam och Olsson i Kalmar, vilka
förenat sig i herr Hederstiernas hemställan.

Herr Hederstierna: Detta är ju en paragraf, som väcker
bekymmer hos en jurist. Här är det föreslaget, att om en sjöman
genom fel eller försummelse i tjänsten åsamkar skada, så är han pliktig
att ersätta denna, ”döck äger rätten med hänsyn till felets eller
försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas”.

Jag skall genast erkänna, att det redan finnes ett stadgande, som

Lördagen den 1 april f. m.

63 Nr 33.

utgör eu motsvarighet till det här föreslagna, nämligen i strafflagen för
krigsmakten, där "det säges, att om en befälhavare på ett kronans fartyg
går ut med fartyget och vållar skada genom något mindre fel, sä
är han icke skyldig att ersätta denna skada. Men anledningen till införandet
av denna bestämmelse var, att det hände för några tiotal
år sedan, att en dylik sjömilitär befälhavare blev fullkomligt ruinerad,
därför att han tagit en prick oriktigt och det av honom förda fartyget
förliste. Det blev därför nödvändigt att medge befrielse från skadeståndsskyldighet
i dylika fall för att få våra sjöofficerare att verkligen
gå ut i okända farvatten.

Därjämte finnes ett stadgande, likartat med det här föreslagna, i
den nya fattigvårdslagen, där det står, att om en person är skyldig att
ersätta fattigvård, som blivit lämnad någon släkting, som han skulle
underhålla, då äro vederbörande länsstyrelse och fattigvårdsnämnd
befogade att jämka på ersättningsbeloppet, så att den skadeståndsskyldige
skall kunna ha något kvar att leva av.

Men inom den rena civila lagstiftningen finnes inte något motsvarande
stadgande. Och då kronan t. ex. förklarar: ”Ja, vi avsta
från den ersättning en sjöofficer under vissa förhållanden kan vara
skyldig att lämna”, eller då det i fattigvårdslagen säges, att om en person
icke orkar med att betala allt han skall ersätta, så avstår det allmänna
från sitt krav, och utgiften lägges på de allmänna fattigvårdskostnaderna,
så är detta en sak. Här är det fråga om en annan sak.
Här är det fråga om ett rent privaträttsligt förhållande. Här säger
man, att oaktat denna försumlige sjöman vållat denna skada, så skall,
till följd av att han icke rår med att betala mer eller till följd av att
man tycker, att hans försummelse är ganska måttlig, rätten vara befogad
att sätta ned skadeståndet. Redaren däremot skall alltid svara
med fartyg och last, och går fartyget under, blir hela förlusten hans,
om han icke har försäkrat. Det synes mig synnerligen betänkligt, att
man på detta sätt slår in på eu alldeles ny bog i fråga om skadestånd.

När man i en framtid vid en revidering av strafflagen kommer
till skadeståndskapitlet, då kan man taga upp denna fråga, men att på
detta speciella område införa denna nya princip synes mig betänkligt.

Tag har i min reservation anfört som ett exempel, att man kan
tänka sig, att redaren blir ruinerad på detta sätt genom en sjömans
vållande och försummelse. Sjömannen själv är fattig, och domstolen
förklarar, att han icke behöver betala någonting eller att han skall
betala mycket litet, och så vinner detta beslut laga kraft. Men sedan
får sjömannen ett arv. Han blir förmögen, och den, som vållat olyckan,
får alltså sitta ogenerad med sina ärvda pengar kvar, medan redaren
är en ruinerad man. Detta står väl icke i överensstämmelse
med sund lagstiftning, och skall man föra in en sådan princip på ett
område, skall man väl göra det över hela linjen.

Lagrådet har också, med ett undantag, opponerat emot att föra in
denna bestämmelse i svensk rätt. Jag kan inte annat än på det allra
bestämdaste dela denna uppfattning hos lagrådets majoritet och hem -

f7 or slag till
sjömanslag
in. m.
(Forts.)

Jfr 22. 64

Lördagen den 1 april f. in.

Förslag till ställer därför, herr talman, om bifall till den av mig vid punkten fogade

sjömanslag rcservat jonen.
m. fn.

(Forts.)

Herr Larsson, Jacob: Jag skall be att få yrka bifall till

utskottets hemställan beträffande denna punkt.

Det är visserligen sant, som utskottets ärade vice ordförande sade,
att man här för in en ny princip, och det är inte underligt, att det
kan möta vissa betänkligheter, men jag skulle vilja tillåta mig att till
stöd för Kungl. Maj: ts förslag i denna del åberopa det mycket korta
men mycket innehållsrika yttrande, som justitierådet Berglöf avgav, då
denna fråga var före inom lagrådet. Han säger där: ”Då enligt min
mening fullgoda skäl tala för införandet i vår rätt av ifrågavarande
princip, finner jag i det föreslagna stadgandets beklagligtvis alltför
ringa legislativa räckvidd ej tillräckligt skäl för dess avstyrkande. Det
är att hoppas, att dess eventuella lagfästande skall ge en kraftig impuls
till upptagande av förevarande spörsmål i hela dess vidd.” Vad
justitierådet Berglöf sålunda anfört ber jag att till alla delar få instämma
i.

Naturligtvis kan man, när det gäller att söka dra ut konsekvenserna
av en viss lagbestämmelse, komma ganska långt. Utskottets ärade vice
ordförande har i sin reservation sökt draga ut en sådan konsekvens,
men jag hemställer i alla fall, om icke det exempel, som där anförts,
får anses vara i rätt hög grad konstruerat. Det är naturligtvis möjligt
att tänka sig ett sådant fall, men i verkligheten tror jag, att det skall
bli ytterligt svårt att leta upp en motsvarighet till det exempel han anfört.

Nu är det ingalunda så, som utskottets vice ordförande framhöll,
att det endast skulle vara sjömannens oförmåga att betala, som skulle
vara motiv till ett nedsättande eller avskrivande av skadeståndskravet.
Nej, det kan även bero på vällandets beskaffenhet. Det är ju alldeles
uppenbart, att vållandet å sjömannens sida kan vara så ytterst ringa,
att man egentligen inte har rätt att säga, att hans förfarande varit
klandervärt. Så t. ex. kan på grund av en förlåtlig felbedömning avett
visst faktiskt läge skada uppstå. Då förefaller det mig vara både
humant och rättvist, att man vid utmätandet av skadeståndsplikten tar
hänsyn framför allt till vällandets egen art; och det är det, som här
är kärnpunkten. Sedan kommer därtill, att man får bestämma skadeståndet
även efter den vallandes förmåga att kunna gälda skadeståndet.
Men kärnpunkten ligger icke däri, kärnpunkten ligger i att vållandet
kan vara av beskaffenhet att icke ens kunna kallas klandervärt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bindley: Herr talman, mina herrar! Jag vill inte inlåta

mig på den juridiska sidan av denna sak, utan jag vill se den mera
från rent praktisk synpunkt.

Herr Hederstierna har här anfört ett tänkt fall, nämligen att en
sjöman genom ett av honom begånget fel kan åstadkomma, att en
fartygsägare blir ruinerad. Sjömannen skulle få ersättningsskyldigheten

Lördagen den 1 april f. m.

65 Nr 22.

nedsatt, men sedermera skulle han genom arv komma i besittning av Förslag till
pengar, och det skulle då vara olämpligt, att man inte kunde ur hans ag

förmögenhet uttaga hela skadeståndsbeloppet. Ja, sådana där fall, då (Forts.)
dylika omständigheter sammanstöta, tror jag inträffa kanske en gång
vart hundrade år. Jag förstår knappast, att några sådana omständigheter
skola kunna inträffa, att en sjöman som sådan skall kunna åstadkomma,
att en redare blir ruinerad genom något av sjömannen begånget fel,
ty han navigerar ju inte fartyget eller sköter om någonting annat, som
skulle kunna ha sådana följder. Det finns endast en enda möjlighet
och det är t. ex., att en sjöman skulle stå på utkik och icke upptäcka
ett flytande vrak eller något dylikt, och att det på den grund skulle bli
sammanstötning. Men även detta låter sig väl knappast dragas inför
ett domstolsforum för avgörande, huruvida ett fel förelegat eller icke.

Om han nu icke sett det omnämnda hindret, så vore det väl orimligt
att tolka denna omständighet såsom ett fel från hans sida, vilket skulle
kunna medföra skadestånd. Detta vore då sannerligen ganska betänkligt.
Men jag tänker icke så mycket på detta som på en del mindre
fall, som kunna inträffa ombord på fartyg, och som kunde tänkas medföra
skadestånd. Man kan tänka sig det exempelvis, att under mörker
på ett segelfartyg det skall vidtagas åtgärder för lösgörandet av några
tåg, och att en sjöman då i mörkret kunde taga fel, så att han lösgjorde
ett fall, varvid en rå störtade ned och varigenom ett segel sprängdes
eller att någon annan skada uppkom. Man kan även tänka sig andra
analoga fall, då en sjöman skall utföra något arbete, men därvid begår
ett fel, som dock kanske delvis beror på olyckshändelse. Han skulle
då kunna förklaras skadeståndsskyldig för den skada, han därigenom
åstadkommit. Ja, i dessa fall kan jag ej se annat, än att det skulle
vara rimligt, att domstolarna finge avgöra frågan och försöka se till,
huruvida icke skadeståndet skulle kunna nedsättas ”efter ty skäligt
prövas”. Jag kan ej se, att det ligger någon fara häri. Jag tror tvärtom,
att detta skadeståndsbegrepp, som införts i lagen, gent emot sjömännen
går betydligt längre än i fråga om arbetare i allmänhet, ty det finns
icke något sådant som detta i .den allmänna lagen. Visserligen kan jag
igångsätta ett civilrättsligt förfarande mot någon, som åstadkommit
skada för mig, men det finnes intet i de lagar, som reglerar det civilrättsliga
förhållandet mellan en arbetargrupp och arbetsgivaren, vilket
däremot sjömanslagen i själva verket innebär, enär sådana bestämmelser
här finnas införda.

Om vi se på arbetarförhållandena i allmänhet — låt oss t. ex. taga
de arbetsavtal, som träffats med arbetsgivarna — så finnes ingenting
sådant där. Det kan ju under arbetets gång åstadkommas skada på
grund av fel från arbetarnas sida, och det har också funnits tendenser
på arbetsgivarehåll att innehålla arbetarnes lön för att hålla sig skadeslösa
för den uppkomna skadan. Men vi ha alltid absolut motsatt oss
något sådant och sagt, att arbetarna ha rätt att vägra godkänna något
dylikt. Om en arbetare icke är duglig, kan man ju avskeda honom och
taga in en bättre man i stället. Därför torde även här kunna påvisas

Första kammarens protokoll 1922. Nr 22. 5

Kr 22. 66

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. in.
(Forts.)

förmånen av tre dagars uppsägning, vilket även för arbetsgivaren borde
vara lämpligt, ty har arbetsgivaren fått en olämplig person, har han,
som sagt, rätt att avskeda honom och kan på det sättet alltid tillse,’
att han har fullgott folk, som låter sig angeläget vara att icke begå
sådana fel, varigenom ekonomisk skada kan uppstå.

Jag kan icke finna annat, än att när man ser saken ur rent praktisk
synpunkt, bör en bestämmelse om att domstolarna skola ha rätt att
nedsätta skadeståndet till skäligt belopp vara ett stadgande, som man
icke borde förkasta, även om man, juridiskt sett, anser detta som ett
avsteg från den allmänna rättsprincipen.

Herr statsrådet Åkerman: Herr vice talman! Jag föreställer
mig, att det kan vara i sin ordning, att jag nämner några ord vid denna
paragraf.

Jag vill då säga, att till grund för den betydelsefulla avvikelse från
de allmänna skadeståndsreglerna, som föreslås i denna paragraf, ligger
följande betraktelsesätt. Ett obetingat genomförande av den allmänna
skadeståndsregeln kan dels lätt skjuta över målet, dels träffa den skyldige
onödigt hårt. Regeln kan sålunda medföra, att ett ersättningsbelopp
ådömes, om vilket man från början vet, att det omöjligen kan betalas
av den skyldige, vilket i sin ordning medför, att skadeståndsansvaret
lätt nog redan på förhand lämnas fullständigt åsido och således blir
endast ett ansvar på papperet. Vidare kan inom verksamhetsområden,
där det kräves en ständig uppmärksamhet från de däri sysselsattas sida,
en enstaka oaktsamhet — måhända framkallad av trötthet på grund av
strängt arbete eller under ögonblickets distraktion — till följd av ett
olyckligt sammanträffande av omständigheter lätt nog medföra förlust av
störa värden. Utkrävandet av den fulla skadeståndsskyldigheten drabbar
i så fall den skyldige oproportionerligt hårt.

Detta betraktelsesätt passar alldeles särskilt på sjöfartens område,
och de särskilda förhållandena inom sjöfarten göra det skäligt att på
detta speciella område bereda utrymme åt den rättsregel, som här föreslås.

Reservanternas huvudsakligaste invändning mot stadgandet synes
vara, att redaren i förhållande till tredje man kan bliva skadeståndsskyldig
utan att kunna till fulla beloppet taga ut denna skada hos sjömannen,
vilken vållat skadan. Med andra ord, den som av lagen gjorts ansvarig
för annans gärning skall kunna förpliktas att utgiva ett högre
skadeståndsbelopp än det, som ålägges den skyldige själv.

Den omständigheten emellertid, att redaren såsom utövare av ett
visst yrke blir i förhållande till tredje man ansvarig för sina underlydandes
vållande — ansvarsskyldigheten dock begränsad till fartyg och
frakt — lärer icke böra inverka på regleringen av skadeståndsskyldigheten
för fel eller försummelse i det tjänsterättsliga förhållandet mellan
redaren och besättningen. Grunden för ersättningsskyldighetens nedsättning
är ju den, att sjömannen i alldeles särskilt hög grad är utsatt
för risk att genom ett kanske lindrigt fel ådraga sig en mycket stor

Lördagen den 1 april f. in.

67 Nr 22.

ersättningsskyldighet — risker som icke stå i något som helst förhållande
till den avlöning han åtnjuter. Bör denna grund i och för sig berättiga
till ett lägre skadeståndsansvar, bör detta ske oberoende därav, att näringsutövaren
såsom sådan blir fullt ansvarig i förhållande till den, som
utsättes för skada.

Jag vill tillägga, att när jag hörde herr Hederstierna eller, rättare
sagt, såg honom nu framför mig i talarstolen, rann mig i minnet ett
lagförslag, som var före vid riksdagen 1911 och vid vilket lagförslag
herr Hederstierna har fäst sitt namn. Jag syftar på arbetsavtalslagstiftningen,
som då framlades. Där förekom en paragraf — jag vill minnas,
att det var den nionde — den mycket omtalade paragraf, som innehöll,
att om ett avtalsbrott hade konstaterats vara begånget och det även konstaterats,
att skada skett, skulle likväl domstolarna äga befogenhet att
efter sig företeende omständigheter nedsätta skadeståndsbeloppet eller
låta det helt och hållet bortfalla. Då kom det ju icke längre än till ett
förslag. Men jag kan icke annat än beklaga, att herr Hederstierna ej
i dag är lika modig som han var 1911.

Herr Rogberg: Herr vice talman! Huvudfrågan härvidlag
är: I vilken utsträckning skall den princip, som kommit på tal i sammanhang
med detta lagrum, införas i svensk rätt? Att principen i
viss män bör komma i tillämpning, därom torde icke råda någon tvist.
Men är det lämpligt, att i en speciell lagstiftning som denna, en lag
angående sjöfolkets rättigheter och skyldigheter, i förväg behandla en
för hela skadeståndskapitlet grundläggande princip. Jag -tvivlar på
att det kan i och för sig på något sätt vara lämpligt. Jag delar fullkomligt
den uppfattning, som av lagrådets majoritet uttalats, då lagrådet
säger, att det skall förefalla orättvist och inverka menligt på
aktningen för rättvisan, om olika principer skola tillämpas på olika områden,
och det blir fallet vid bifall till propositionen. På detta har
lagrådet just dragit fram exempel, å ena sidan här beträffande en
sjöman och å andra sidan i allmän lag beträffande en lokomotivförare.

Herr statsrådet hänvisade till det förslag till arbetsavtalslagstiftning,
som var före och -föll 1911. Det är alldeles riktigt, att i sammanhang
med en sådan stor lagstiftnings införande förevarande princip
kan vinna tillämpning i vår rätt, men att direkt, i förskott, införa principen
här finner jag föga tillrådligt. Det kan naturligtvis tänkas, att
med den nu gällande lagstiftningen en oskälig ersättningsskyldighet kan
åläggas sjömannen i det enskilda fallet, men domstolarna torde hava
möjlighet att draga gränsen mellan å ena sidan vållandet och å andra
sidan vad som här avhandlas, nämligen fel och försummelse i tjänsten,
och i de fall, då vållandesynpunkten är tydligt övervägande, avgiva
sitt domslut med hänsyn därtill.

Jag anhåller att få yrka bifall till herr Hederstiernas reservation.

Herr Westman: När herr statsrådet angav den ståndpunkt,
vilken ligger bakom det förslag, som är framlagt av Kungl. Maj:t och

Förslag till
sjömanslag
in. m.
(Forts.)

Jfr 22. 68

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
in. m.
(Forts.)

tillstyrkt av utskottet, uttalade sig herr statsrådet i så allmänna ordalag,
att det föreföll, som om herr statsrådet ville giva grundsatsen om
skadeståndsskyldighetens nedsättande en allmän betydelse. Herr Högberg
framställde också i sitt anförande en retorisk fråga, om det vore
lämpligt att i en speciell lag behandla en för hela skadeståndsläran så
grundläggande princip. Jag kan för min del icke dela den åskådning,
som ligger bakom dessa yttranden. När jag ställt mig på utskottets
ståndpunkt, har det icke varit därför att jag velat vara med om att
knäsätta en princip, som skulle vara grundläggande för hela skadeståndsläran
och allmänt skulle införas, utan jag ställde mig på den
ståndpunkt jag intagit, därför att det här är fråga om ett stadgande i
en speciell lagstiftning, som reglerar alldeles säregna förhållanden. Och
jag anser, att dessa säregna förhållanden kunna göra det lämpligt, att
i detta särskilda fall träffa särskilda bestämmelser. Jag kan för min
del ej finna något olämpligt i att just inom sjörätten göra ett experiment
av det slag, som det här är fråga om, ty sjörättens historia visar, att
många gånger nya rättsbildningar dykt upp på detta område.

Jag har med dessa ord endast velat gardera mig mot att anses
vara bunden att medverka till att på ett vidsträckt rättsområde genomföra
den princip, varom här tvistas. Jag vill redan på förhand säga,
att jag tycker, det vore mycket olämpligt, om den t. ex. genomfördes
i fråga om leveranskontrakt.

Jag har med dessa ord önskat att betona, att åtskilliga personer,
som rösta för utskottets förslag, göra det under intagande av den blygsamma
ståndpunkt, som jag här velat antyda. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Löfgren: Herr vice talman! Jag skall be att få säga
några ord som motiv till min anslutning till utskottets ståndpunkt.

I sin reservation har herr Hederstierna först och främst utgått
från att det skulle vara stridande mot allmänna skadeståndsprinciper
att låta bland annat en försummelses lindrigare beskaffenhet, skadans
storlek eller andra omständigheter utöva inflytande på ersättningens
storlek. Jag kan ej så utan vidare ansluta mig till denna mening. Jag
skulle snarare tro, att i många fall — jag tror icke, man har rätt att
generalisera, men man har åtminstone rätt att säga, att även efter de
allmänna rättsprinciperna — i många fall kan det förekomma, att särskilt
försummelsens lindriga beskaffenhet utövar inflytande på skadeståndsbeloppets
utmätande. Jag vill samtidigt tillägga, att i vissa främmande
lagstiftningar, såsom i den schweiziska lagstiftningen, är en
dylik nedsättning i skadeståndet på grund av försummelsens lindriga
beskaffenhet uttryckligen erkänd. Men även frånsett, hur det förhåller
sig vid en tillämpning av allmänna skadeståndsprinciper, vill jag
fråga: Kan det ej vara berättigat att just på detta speciella område,
sjörättens, fastställa denna grundsats om jämkning? Jag ber då att
för det första få fästa uppmärksamheten därå, att vad som betraktas
såsom försummelse och till och med straffbar försummelse, är inom

Lördagen den 1 april f. ni.

69 N r 22.

sjölagens område ett längre gående begrepp än inom den allmänna
rätten. Vad som uti det allmänna livet icke skulle straffbeläggas och
knappast drabbas av skadeståndspåföljd kan sålunda enligt gällande sjölag,
särskilt med den tillämpning denna fått, betraktas som straffbar
handling. Herr Lindley var inne på samma sak, och han hade rätt i, att
begreppet straffbarhet enligt sjölagen går längre än på den allmänna rättens
område. Men om så är, bör man vara så mycket mer försiktig
i fråga om fastställandet av de konsekvenser i fråga om skadeståndet,
som kunna följa av sjölagens fixering av straffbarheten. Om enligt
sjölagen den allra minsta försummelse — och så är det verkligen —
kan föranleda straff i samband med en i vidsträckt omfattning skadegörande
handling, kan man ha rätt att fråga sig: Bör den omständigheten,
att man gjort ett tekniskt fel, vilket enligt sjölagens uttryckliga
bestämmelse föranleder straff, föra med sig konsekvenser, vilka den
som gjort sig skyldig till handlingen aldrig kunnat beräkna, och under
alla omständigheter ingen kunnat tänka sig, som icke stått i den situation,
vari sjömän så ofta ställas, då det i ett farligt ögonblick gäller att
handla snabbt och således är lätt att taga fel?

Herr Rogberg ville göra gällande, att man inom sjörätten skiljer
mellan vållande, som icke är straffbart, och fel och försummelse i tjänsten.
Jag är med om, att en sådan skillnad bort göras, att icke allt
som är vållande bort betraktas såsom straffbara fel och försummelser
i tjänsten; men jag vill dock konstatera, att praxis är mycket sträng,
i det den med sådana fel och försummelser identifierar snart sagt
varje vållande, som sjöman begått.

Reservanterna hava vidare såsom skäl mot intagande av jämkningsregeln
anfört den omständigheten, att den vållande sjömannen skulle
komma undan mycket lindrigare än redaren, som är skyldig att med
fartyg och frakt fullt ut ansvara för skada, som av besättningen genom
fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes. Men i själva verket torde
den jämförelsen knappast vara riktig. Redarens civila ansvarighet
är en sak för sig. Han har denna ansvarighet såsom ägare och drivare
av ett kommunikationsmedel. Alldeles som en ägare av en järnväg är
ansvarig för skada, som åstadkommes genom gnistor från lokomotivet,
har redaren ansvarighet för skada, som fartyget under driften vållar,
och denna ersättningsskyldighet för skada, som uppstått genom fartyget,
har redaren oberoende av om han kan få viss person fast för det
fel, varigenom skadan vållats. Han har denna ansvarighet på grund
av, att han driver en rörelse, varmed lagen förenat en dylik ansvarighet.
Det är också en betydande praktisk skillnad mellan redaren och
den enskilde, som på sin post begått ett fel. Den risk redaren har att
taga i beräkning, nämligen att fartyget kan vålla skada eller att skada
kan uppstå å fartyget, kan han försäkra sig emot, men den enskilde
sjömannen bär ingen möjlighet att försäkra sig mot den ansvarighet,
som han ådrager sig. Jag tror därför, att det finnes alla reella, sakliga
skäl att införa ett dylikt stadgande i den nu ifrågavarande lagen. Det
enda skäl, som skulle tala emot vore det formella, att icke befälhavaren

Förslag till
sjömanslag
in. in.
(Forts.)

Nr 22. 70

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

enligt lagförslaget åtnjuter samma goda förmån som den enskilde sjömannen.
Ja, detta är utan tvivel en bristfällighet i lagförslaget, och
denna bristfällighet har föranlett utskottet att föreslå, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om vidtagande av åtgärder
i samma riktning angående befälhavaren. Men när det gäller frågan,
huruvida denna olikhet i rätt mellan befälhavaren och sjömannen bör
medföra, att jag säger nej till kravet på en skälig jämkning i fråga om
sjömannens skadeståndsskyldighet bara derför, att befälhavaren icke
nu fått den rätt, som bör tillkomma honom, så vill jag säga: låtom
oss börja med sjömannen, låtom oss göra en skälig jämkning i hans
intresse; sedan följer som en given konsekvens därav samma rätt även
för befälhavaren.

Herr vice talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Åkerman: Jag ber om ursäkt att jag ånyo
tar till orda, men med anledning av herr Westmans uttalande och för
att icke någon tveksamhet må råda om min ställning till denna principfråga,
ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att jag naturligtvis
har fullkomligt fria händer i övrigt. Det är endast i fråga om detta
speciella område, skadeståndsplikten enligt sjömanslagen, som jag gjort
något principuttalande.

Överläggningen förklarades härmed slutad. Under densamma hade
herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen. Jämlikt
de yrkanden, som förekommit rörande den under behandling varande
paragrafen, gjordes nu propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på dess antagande med den ändring, som förordats i herr
Hederstiernas därom anförda reservation; och förklarades den förra
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

51-77 §§.

Godkändes.

78 §.

Denna paragraf var så lydande:

Göra ombord anställda myteri, dömes anstiftare eller anförare till
fängelse eller till straffarbete i högst två år och annan deltagare till
fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till böter. Övas vid myteriet våld å person eller egendom,
må anstiftare eller anförare dömas till straffarbete i högst sex år och
annan deltagare till straffarbete i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås, varde
ock gärningsmannen straffad, enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils.

I avgiven reservation hade herr Pettersson i Södertälje, med instämmande
av herrar Jacob Larsson och K. G. Westman, anfört:

Lördagen den 1 april f. in.

Nr 22.

”Lagförslaget innehåller icke någon beskrivning å myteribrottet. Då
emellertid av uttrycket ”myteri” icke klart och otvetydigt framgår, vilka
handlingar därmed avses, lämnas domstolarna genom den föreslagna avfattningen
av lagen utan erforderlig ledning vid tolkningen av densamma.
Denna brist har också påtalats såväl av lagrådets majoritet som av motionären
Lövgren i Nyborg. Jag får därför hemställa, att 78 § i utskottets
förslag (87 § i propositionen) måtte erhålla följande lydelse:

Samla sig ombord anställda tillhopa och lägga det uppsåt ådaga
att med förenat våld bemäktiga sig ledningen av fartyget eller tvinga befälhavaren
till någon åtgärd i tjänsten eller att för sådan åtgärd å honom
hämnas eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhavaren
anbefallt, dömes anstiftare eller anförare till fängelse eller till
straffarbete i högst två år och annan deltagare till fängelse i högst sex
månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter.

Övas vid myteriet våld å person eller egendom, må anstiftare eller
anförare dömas till straffarbete i högst sex år och annan deltagare till
straffarbete i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås, varde
ock gärningsmannen straffad, enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils.”

Herr Larsson, Jacob: Under hänvisning till vad herr West man

under principdebatten yttrat ber jag att beträffande 78 § få hemställa,
att kammaren benäget måtte bifalla den av utskottets ordförande,
herr Pettersson i Södertälje, vid betänkandet fogade reservationen. Det
har under principdebatten anförts, att det vore egendomligt, att man här
går ut ifrån, att begreppet myteri enligt vanligt språkbruk skulle vara så
uppenbart, att det icke fordrades någon som helst beskrivning på den handling,
som skall anses såsom myteri. Det är kanske icke alldeles riktigt att
resonera på detta sätt. I den lagstiftning, som i detta fall kommer denna
närmast, nämligen krigslagarna, som också tala om myteri, har man icke
nöjt sig med att endast begagna ordet myteri, utan man har uttryckligen
sagt ifrån, vad som med myteri bör förstås. För övrigt strider det mot
sunda lagstiftningsregler att man bestraffar en handling utan att man beträffande
denna handling har en något så när uttömmande brottsbestämning.
Jag tror knappast, att man närmare behöver motivera den av herr
Pettersson i Södertälje med flera avgivna, vid betänkandet fogade reservationen,
och därför ber jag, herr vice talman, att i denna punkt få yrka
avslag å utskottets hemställan och bifall till nämnda reservation.

Herr Plederstierna: Ja, herr Lövgren i Nyborg har inom an dra

kammaren väckt en motion om, att denna paragraf skall omformuleras
så, att det klart framgår vad som menas med myteri. Jag är övertygad
om, att motionären i andra kammaren, när han läst huru herrarna här
vilja avfatta beskrivningen på myteri, icke alls kommer att bli nöjd. Han
kan säkerligen säga, att det mycket väl kan hända, att folk samlar sig ombord
tillhopa ”och lägga det uppsåt ådaga att med förenat våld bemäktiga
sig ledningen av fartyget” etc., men att det aldrig kommit till sådana for -

Förslag till
sjömanslag
in. m.
(Forts.)

Nr 22. 72

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

mer, då verkligen vad man enligt vanligt språkbruk menar med myteri
blivit verklighet. Men om reservanternas förslag till beskrivning å myteribrottet
skulle upphöjas till lag, skulle domstolarna tvingas att säga,
att det vore myteri. Om reservanterna tänkt sig, att de genom en sådan
avfattning på något sätt skulle mildra myteribestämmelserna, så hava de
säkerligen tagit fel. Jag tror med säkerhet, att domstolarna redan bildat
sig en klar föreställning om, vad som menas med myteri. Myteri är ett
brottsbegrepp, som varje domare vet vad det är. Det betyder, att brottet
iklätt sig vida starkare och kraftigare former än vad det skulle komma att
göra enligt reservanternas beskrivning på detsamma. Jag tror visst icke,
att reservanterna, om deras mening varit att gå en mildare riktning till mötes
än vad som står i utskottets förslag, i sådant fall lyckats. Jag tror,
att det rättaste är att i varje fall överlåta till domstolen att avgöra, om ett
sådant fall är för handen, att man måste rubricera handlingen som myteri
eller om man på densamma kan tillämpa mildare bestämmelser. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr W e s t m a n: Det är mig fullständigt ofattligt, varför man

i detta speciella fall skall överlämna åt domstolarna att ställa upp en
brottsdefinition, när man i strafflagstiftningen i övrigt icke gör det.
Alla övriga brott definieras i strafflagen, men den siste ärade talaren
anser, att så icke bör ske i detta fall. Den definition, som vi föreslagit
att intagas i lagtexten, innehåller ingenting nytt. Den finnes i den gamla
lagen, och om man utesluter denna definition, vad tro herrarna då blir
följden? Jo, helt enkelt den, att domaren får taga fram den gamla
lagen och se efter, vilken definition på myteri, som står där. Han kan
med så mycket mera skäl göra det, som ingen auktoritativ stämma höjts
för att klandra denna definition.

Herr Hederstierna hade sina ögon riktade på herr Lövgren i Nyborg,
som motionerat i andra kammaren, och undrade, huruvida reservanterna
trodde, att herr Lövgren i Nyborg skulle bli belåten med den
ståndpunkt, de intagit. Jag förstår icke, varför herr Hederstierna förutsätter,
att vi skulle handla särskilt för att behaga herr Lövgren i Nyborg.
Jag vill för övrigt säga, att herr Lövgren i Nyborg säkerligen
skulle bli lika missbelåten, om herr Hederstierna finge sin vilja fram,
ty domstolarna komma utan tvivel att intaga samma ståndpunkt i såväl
det ena som det andra fallet. Vi reservanter hava icke uttalat någon
förhoppning om, att definitionens intagande i lagen skulle hava någon
inverkan vare sig i den ena eller den andra riktningen. Men däremot
har herr Hederstierna uttalat en förhoppning i utskottets motivering.
Den förhoppningen går emellertid ut på, att domstolarna, om man
utesluter definitionen, skulle inom ramen av begreppet myteri i vissa
fall utmäta straffet mildare. Huru detta skulle kunna bli en följd av
utskottets ståndpunkt, är mig fullkomligt ofattligt.

Alltså, mina herrar, är det icke alls fråga om att göra någonting,
som, såvitt jag förstår, inverkar på rättens sakliga ståndpunkt, utan
det är fråga om att iakttaga den teknik, som följts i straffrätten över

Lördagen den 1 april f. in.

73 Kr 22.

huvud och som herr Thyrén tillämpar i den ena paragrafen efter den Förslag till
andra i sitt nya förslag. Jag tycker, att det skulle vara ytterst inkonse- S1°”‘annfag
kvent, om riksdagen avveke från denna teknik, och jag ber därför att (Forts.)
få yrka bifall till den av herr Pettersson i Södertälje avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr L i n d 1 e y: Ja, jag sade redan i mitt förra anförande, att jag
icke ställer mig avvisande till tanken på att definiera begreppet myteri för
att man därigenom skall få klart för sig, när en straffpåföljd, som kan
uppkomma genom en dylik aktion, skall träda i tillämpning. Reservanterna
hava nu försökt att på egen hand draga upp sådana bestämmelser,
men jag måste säga: Gud bevare oss för att taga dem. Jag skall endast
med några få ord belysa reservanternas exempel. Reservanterna börja
sitt formulerade förslag sålunda: ”Samla sig ombord anställda tillhopa
och lägga det uppsåt å daga att med förenat våld bemäktiga sig
ledningen av fartyget eller tvinga befälhavaren till någon åtgärd i
tjänsten.” Jag vill stanna vid detta ord: ”Tvinga befälhavaren
till någon åtgärd i tjänsten”. Väd betyder det att tvinga befälhavaren
till någon åtgärd i tjänsten? Ja, det är mycket lätt gjort
att härmed åstadkomma ett myteriåtal och det till och med för en
åtgärd som moraliskt kan vara fullständigt befogad. Om t. ex. befälhavaren
kommenderar ut besättningen på ett segelfartyg under tjutande
storm och varje man ombord är fullt medveten om, att det är en seglats
till döden. Om besättningen då vägrar, skola de då dömas för myteri?

Ja, naturligtvis efter sådana bestämmelser, som reservanterna föreslå, men
domstolarna skola säkerligen anlägga en annan synpunkt på saken. Jag
ber att få peka på den gamla hanselagens 14 artikel. Där säges det: ”1-tem Om ett Skiepp ligger i en Hamn och bidar effter tid och Wind tå
är Skiepparen plicktig förr än han går till Segels åt taga råd af sitt
Skiepsfolk, och säga: I Herrar wij hafwa Wind til åt segla om ther tå
wore någre af Skiepsfolket, som sade åt Winden är icke god, och somblige
säga åt Wäder och Wind ära skiöne och gode; Tå är Skiepparen
skyldig och plicktig åt wara öfwerens med mästa parten af folket.”

Det är en medeltida lagstiftning, men låtom oss säga, att största
delen eller allihop anse att ett gående till sjöss i ett visst väder innebär
risk för livet för varje ombord varande, skola de då dömas som myterister?
Jag tror, att den enda möjligheten är att överlämna åt domstolarna
att pröva, huruvida verkligen myteri föreligger. Det är bättre än
att den definition, som reservanterna föreslå, upphöjes till lag. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Jacob: Nej, herr Lindley, det är alldeles

icke så, att reservanterna på egen hand sökt definiera begreppet myteri.

Vi hava redan en definition på begreppet myteri i gällande sjölag, och
detta begrepp förekommer även i en annan speciallag, nämligen i strafflagen
för krigsmakten. I båda dessa lagar hava brottsbestämningarna
för myteri givits samma innehåll som reservanternas förslag upptager.

Nr 22. 74

Lördagen den 1 april f. m.

Förslag till
sjömanslag
m. m.
(Forts.)

Vi hava således icke alls sökt att komma med några nyheter, utan
vi hava hållit oss till den enkla men, såsom jag tror, riktiga uppfattningen,
att även om man kan säga, att myteri efter allmänt språkbruk
betyder det eller det, så bör man dock icke frångå den riktiga och
sunda lagstiftningsprincipen, att när man belägger en handling med
straff, sa skall också givas en ordentlig brottsbeskrivning. Jag antager,
att det icke finnes någon, som icke har klart för sig vad mord är, men
icke för ty giver vår allmänna strafflag en beskrivning på vad som skall
anses såsom mord, och på samma sätt är det även med andra handlingar,
som äro belagda med straff. Jag frågar då, varför man just i detta
fall skall göra ett avsteg från vad som genomgående eljest gäller i vår
strafflag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de i
avseende på nu ifrågavarande lagrum förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse
samt vidare på bifall till den av herr Pettersson i Södertälje vid paragrafen
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Herr Larson, Edward: Beträffande utskottets allmänna motivering
ber jag få hemställa, att densamma måtte avfattas i överensstämmelse
med den av mig m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att med anledning av herr Edward Larsons yrkande
propositioner komme att framställas särskilt beträffande utskottets allmänna
motivering och särskilt angående utskottets nu föredragna hemställan.

Därefter gjordes till en början propositioner, först på godkännande
av utskottets allmänna motivering samt vidare, i enlighet med herr Edward
Larsons yrkande, på antagande av det förslag, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen: och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

På sedermera gjord proposition förklarades utskottets hemställan
i punkten A besvarad genom kammarens föregående beslut.

Lördagen den 1 april f. m.

75 Nr 22.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Förslag till
sjömanslag
m. m.

(Forts.)

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle anstå till
aftonsammanträdet.

Avgåvos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner
:

nr 141, av herr Nilsson, Nils Anton, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbud under viss tid mot införsel till och försäljning
inom riket av Öl;

nr 143, av herr Vindahl, i anledning av Kungl. Maj: ts förslag om
ändring i vissa delar av förordningen angående stämpelavgiften m. m.;
samt

nr 148, av herr Löfgren, i anledning av Kungl. Maj: ts förslag till
förordning om ändrad lydelse av 17 § 2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 §
3 mom. i förordningen den 14 juni 1914 angående försäljning av rusdrycker.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 142, av herr Pers, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition
angående vissa lån till främjande av bostadsproduktionen m. m.;

nr 145, av herr Larson, Edward, och herr Rosén, i anledning av
Kungl. Maj: ts proposition angående vissa ändringar i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid kommunikationsverken; samt

nr 147, av herr Rogherg, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
angående åtgärder med föranledande av ökningen av göromålen
inom Södra Roslags domsaga.

Avgåvos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner
:

nr 144, av herr Rosén, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
angående omorganisation av hushållningssällskapen; och
nr 150, av herr von Sneidern m. fl., i samma ämne.

Avgåvos och hänvisades till bankoutskottet följande motioner:
nr 146, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av
Kungl. Maj: ts förslag till lag om sparbanker; och

nr 149, av herr Andersson, Albin, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj: ts proposition med förslag till lag om sparbanker in. m.

Jfr 22. 76

Lördagen den 1 april e. m.

Förslag till
sjömanslag
fn. m.
(Forts.)

Herr C1 a s o n erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
lag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att motionstiden
för de i dag avgivna kungl. propositionerna nr 241, 242 och 243 måtte
utsträckas till 20 dagar.

Denna hemställan bifölls.

Efter föredragning av Kungl. Maj: ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 241 och 242 till behandling av lagutskott
samt nr 243 till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse
nr 69, till Konungen, i anledning av vissa utav Kungl. Maj: t gjorda
framställningar om anvisande å 1922 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln
av anslag till förstärkning av åtskilliga för marinen avsedda ordinarie
reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 82, till Konungen, angående förrättande av syn å lärareboställe.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4,48 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 1 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående ett verksamt understödjande av kolonister å kronoparker; och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående ändrade
bestämmelser för understöd åt nötboskapspremiering och tjurföreningar.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 1 april e. in.

77 År 22.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning i fråga om
skyldighet för statstjänstemän att vid tjänstledighet på grund av läkarintyg
avstå löneförmåner m. m.

I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första
tillfälliga utskott för behandling hänvisad motion, nr 6, hade herr Edward
Larson hemställt, att lönevillkoren för statstjänstemännen måtte så ändras,
att där en tjänsteman, som begärt och erhållit tjänstledighet på läkarintyg,
men likväl visade sig utföra privat arbete i avsevärd omfattning
utom tjänsten, måtte av den myndighet, som ägde bestämma om ledigheten,
förpliktas antingen återgå i tjänst eller att trots det utav honom i dylikt
fall åberopade sjukbetyg avstå alla med tjänsten förenade löneförmåner.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på- anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Larson, Edwjard: Herr talman, mina herrar! I den
motion, som detta utskottsbetänkande avser, har jag tillåtit mig påvisa
vissa luckor i gällande löneregleringsreglementen och författningar,
som icke torde vara förenliga med den rättsuppfattning, som i allmänhet
gör sig gällande.

Det är nu två och en halv månader snart, sedan denna motion väcktes,
och jag har nästan börjat frukta, att den vore bortkommen, men jag
förstår, att det behövs lång tid för att komma till det resultat, vartill
man nu kommit. Utskottet har anfört en mycket lång motivering om
saker, som jag egentligen aldrig bär vidrört i min motion. Utskottet
talar om vissa löneförhållanden och semestrar och om vilka avlöningar,
som utgå, när tjänstemännen bliva sjuka. Jag ber få konstatera, att
jag icke alls har tänkt eller yttrat mig om verkligt sjuka. Min motion
avser att råda bot på de missförhållanden, som råda, och icke att på
något som helst sätt inkräkta på verkligt sjuka, samvetsgranna och
plikttrogna tjänstemäns förhållanden. Utskottet erkänner, att det kommit
till det resultatet, att ”Om än enstaka sådana fall, som motionären
avser, kunna påvisas inom statsförvaltningen med dess stora antal ämbets-
och tjänstemän, synes dock icke med anledning därav några ändringar
av eller tillägg till de uti ifrågavarande hänseenden gällande
bestämmelser vara av behovet påkallade”. Endast detta är ju ett ganska
märkligt uttalande ifrån utskottets sida. Det konstaterar, att missförhållandena
finnas, men det säger samtidigt, att någon rättelse icke är av
behovet påkallad. Det är verkligen betänkliga vägar, som man slår in
på, när ett utskott kan så bedöma en fråga, som dock inom landet har
väckt ganska stort missnöje.

Jag vill för min del bestämt betona, att jag icke alls riktar mig
emot den präktiga och duktiga tjäntemannakår, som vi hava. Jag vill
icke för ett ögonblick, att någon skall tro, att det är den, som mina
anmärkningar rikta sig emot, men även i den allra bästa familj, det
känner nog litet var till, kan det finnas svarta får, och det finns också

Om statstjänstemäns

rätt till löneförmåner
vid
sjukledighet.

Jfr 22. 78

Lördagen den 1 april e. m.

°!n stat..s~ inom tjänstemannakåren personer, som äro mindre samvetsgranna. Jag
tjänstemäns ska]j strax påvisa några sådana fall, som jag tror skola visa, att ia?

ratt till lone- . .. . x , . .r ^ 7 . ,, , J.

förmåner vidhar ratt 1 vad Jag sager. Det svenska skattedragande folket ''har for
sjukledighet, sin del rättighet att fordra, att de slantar, som det många gånger haft
(Forts.) mycket svårt att skaffa till skatterna, skola användas på ett sådant sätt,
att det ej kan betecknas såsom slösaktighet. Såsom exempel därpå skall
jag bara taga ett par tre sådana fall. En person, som i Stockholms
stad har en affär, har under ett år haft tjänstledighet från sin statstjänst
under icke mindre än 175 dagar för att sköta denna sin affär. På ett
annat håll är det en folkskollärare, som den ena gången efter den andra
kommer med läkarintyg, som säga, att han skall vara sjuk ifrån t. ex.
den 1 april till den 1 juni eller från den 1 augusti till skolterminens
slut. Finns det verkligen någon rimlig mening i att sådant skall vara
tillåtet, och hur kan en människa — låt vara att det är en läkare —
kunna på förhand bestämma, när en person skall bliva frisk. Jag hörde
häromdagen berättas om ett fall, då en läkare hade givit ett intyg —
det var i slutet på april månad — och i detta intyg säger läkaren, att
den och den personen skall vara sjuk från 1 juni till 1 juli. Det är
ju ganska egendomliga förhållanden! Vi hava ett annat fall där det är
en person i landsstatens tjänst, som under lång tid haft tjänstledighet år
efter år, men samtidigt bär han skött en privat verksamhet och tjänat
mycket penningar på denna. När K. B. fordrade, att han skulle inträda
i tjänstgöring, tog han fram sitt läkarintyg och visade det och
K. B. hade ju ingenting annat att göra än att finna sig i det.

Det tjänar naturligtvis icke mycket till att efter det enhälliga utskottsutlåtande,
som här framkommit, hålla något längre liktal för
motionen, men jag kan dock icke underlåta att säga, att detta utskottsbetänkade
skiljer sig ganska mycket ifrån de betänkande^ som första
tillfälliga utskottet vanligtvis brukar lämna. Det var i denna kammare
en person för icke så länge sedan, som sade, att första tillfälliga utskottet
avrättar sina motioner på ett så hänsynsfullt sätt, och jag kan
icke neka till att jag då instämde i detta. Men det förefaller, som om
det vore en annan anda över detta utskottsutlåtande. Jag kan icke
hjälpa, att jag tycker så — jag må ha misstagit mig, det är möjligt
— men det kanske är därför att det är just min motion, som nu är
avrättad. I alla fall så tycker jag, att man farit fram på ett ganska
egendomligt sätt, då det nu gäller -sådana fakta, som verkligen förena.

I betänkandet bär det talats mycket om saker, som jag i motionen
icke har vidrört, och detta ger mig anledning att nu draga fram ännu
ett par exempel. En person har permanent tjänstledighet från ett
ämbetsverk, men likväl uppbär han dyrtidstillägg från detta verk. En
annan person blir, ehuru han är verkligt sjuk, förordnad till ordinarie.
Han tager tjänstledighet för hela året, men samtidigt uppbär han dyrtid-stillägg
under sin semestertid. Det är ju ganska egendomligt, att en
person, som är sjuk under hela året, skall taga semester från sin
sjukdom och få dyrtidstillägg därtill. Granska vi statsrevisorernas

Lördagen den 1 april e. in.

79 Nr 22.

berättelse, så finns det nog en del saker där för första tillfälliga utskottet
att tänka på eller som det åtminstone borde hava tänkt på, innan det
så här utan vidare avslog motionen.

Nu har man visserligen sagt till mig privat, att utskottet icke kunde
finna någon väg att gå, för att lösa den fråga jag framfört. Ja, det
är ganska möjligt, men det var ju aldrig min mening, att utskottet skulle
göra någon utredning i frågan, utan den saken brukar ju gå den vanliga
vägen, att, om ett utskott finner, att det föreligger skäl för de yrkandten,
som framförts i en motion, en skrivelse brukar bliva följden för
att på så sätt en utredning skall komma till stånd.

Jag skall icke längre, herr talman, upptaga tiden utan ber att få
yrka bifall till min motion.

Herr B o r e 11: Herr talman, mina herrar ! Den ärade motionären
utgår i sin motion liksom i sitt nyss hållna anförande ifrån att det i
gällande avlöningsreglementen skulle finnas en lucka, vilket gör det
möjligt för en person, som är i stånd att sköta sin tjänst, att ändå
få sjukledighet på grund av läkarintyg för att, som motionären säger,
”sedan i högönsklig välmåga arbeta privat och såmedelst skaffa sig
dubbla inkomster”. För att stänga igen denna lucka har motionären
hemställt om en utredning för att få till stånd en ändring i avlöningsreglementena
i det anmärkta avseendet. På detta har utskottet måst
svara, att en sådan lucka i gällande avlöningsreglementen icke förefinnes.
Det är alldeles uppenbart, att en myndighet icke kan giva en frisk
person ledighet från sin tjänst och det betonas också överallt i gällande
avlöningsreglementen att för beviljande av sjukledighet erfordras, att
sjukdomen är behörigen styrkt. Att sådana missförhållanden, som motionären
avser, kunna förefinnas, vill jag visserligen icke bestrida, men
detta beror icke på någon brist i gällande avlöningsreglementen utan
på en brist i tillämpningen av desamma.

Motionären anser, att det varit obehövligt för utskottet att återgiva
de i ifrågavarande hänseende gällande bestämmelserna, men utskottet
har haft en annan uppfattning och ansett sig böra redogöra för desamma
för att visa, att de verkligen äro tillräckligt noggranna och tillräckligt
detaljerade och att således någon ändring i motionens syfte icke är
erforderlig. Jag skall nu icke närmare redogöra för dessa bestämmelser
utan endast peka på ett par saker.

I de avlöningsreglementen, som nyligen äro antagna för departementen
och de civila verken i allmänhet, finnas mycket noggranna bestämmelser
rörande sjukledighet. Det stadgas däri, att behovet av sjukledighet
skall vara behörigen styrkt och det stipuleras ganska kraftiga
löneavdrag för den sjuke. Ingen får utan avdrag vara ledig mera än
högst den längsta semestertiden. Samma förhållanden gälla för statens
affärsdrivande verk, och vad särskilt de senare beträffar, så finnas i
desamma särskilda verksläkare anställda, till vilka såväl ämbets- som
tjänstemän av alla grader måste vända sig för att få för sjukledighets
erhållande erforderliga intyg. Häri ligger naturligtvis en mycket stor

Om statstjänstemäns

rätt till löneförmåner
vid
sjukledighet.
(Forts.)

Nr 22. 80

Lördagen den 1 april e. m.

Om stats- trygghet för att missbruk icke skall kunna äga rum. Vid landsstaten,
rän^tuTlöne som ^nnu ''c^e är reglerad, äga vederbörande, där så anses nödigt för
förmåner vid tjänstens upprätthållande, göra avdrag icke blott för tjänstgöringspensjukledighet.
gar, vilket alltid skall ske, utan jämväl för större eller mindre del av
(Forts.) lönen, således, om så erfordras, t. o. m. avdraga hela lönen.

Jag har förfrågat mig i några ämbetsverk och överallt fått till
svar, att det icke synes föreligga någon anledning att antaga, att missbruk
i någon större omfattning i ifrågavarande hänseende förekomma,
och att sjukledighet beviljas endast då sjukbetyget innehåller ett bestämt
'' intygande av vederbörande läkare att den person, som söker ledighet,
på grund av sjukdomen är förhindrad att sköta sin tjänst. Det finnes
ingen anledning antaga, att icke vår aktade läkarekår förfar med all
möjlig aktsamhet och noggrannhet uti ifrågavarande hänseende. Det
är emellertid alldeles givet, att frågor av ifrågavarande beskaffenhet
ofta kunna vara mycket svåra att avgöra. Det kan ju föreligga fall av
simulation, som äro mycket svåra att upptäcka, men dem kan man aldrig
förebygga genom några nya lagbestämmelser eller nya detaljer och tilllägg
till gällande reglementen, utan det är helt enkelt en tillämpningsfråga.

Utskottet har för sin del den uppfattningen, att vederbörande verk
och myndigheter göra allt, vad man kan begära, för att noggrant tilllämpa
gällande bestämmelser, och längre kan man icke komma. Det
finns ingen anledning antaga, att i stort sett andra missbruk förekomma,
än sådana, som icke kunna undvikas, och det ligger i sakens natur, att
man aldrig kan helt förebygga möjligheten av missbruk, särskilt som
man icke kan göra bestämmelserna alltför rigorösa. De måste lämna
ett visst utrymme för de olika myndigheternas eget bedömande. Utskottet
förstår mycket väl de skäl, som förmått motionären att väcka
sin motion. Man förstår väl, att missbruk uti ifrågavarande hänseende
väcka förargelse, men sättet att avhjälpa dessa är, menar utskottet,
icke att införa ändrade bestämmelser, ty därmed vinner man i ifrågavarande
hänseende icke något.

Medan jag har ordet vill jag tillägga, att det väl i varje fall icke
kan komma i fråga att föreslå sådana ändringar i bestämmelserna, söm
den ärade motionären tänkt sig. Han föreslår t. ex. införandet av en
sådan bestämmelse som att en person, som undandrager sig att fullgöra
sin tjänst, skulle kunna få ledighet mot avstående av hela sin lön. Det
skulle vara att införa en helt ny princip. En person skulle då kunna
under hela sitt liv sitta och uppehålla ordinarie tjänst bara mot avstående
av sin lön. Utöver vad jag förut anfört i fråga om de gällande
bestämmelserna vill jag ytterligare erinra om att ett mycket starkt prerogativ
mot missbruk ligger i bestämmelserna i pensionsförordningen, att
den, som under sammanlagt fem år har varit sjuk och vid de fem årens
utgång visar sig av hälsoskäl oförmögen att sköta sin tjänst, måste
avgå med förtidspension, d v. s. mot avkortad pension. Så vitt jag
förstår äro de av mig nu omnämnda, uti ifrågavarande hänseende gällande
bestämmelserna så noggranna som över huvud taget är möjligt,

Lördagen den 1 april e. in.

81 Sr *■!.

och jag vågar tro, att om man konune i tillfälle att närmare granska
de exempel, som man och man emellan framdragas på missbruk i förevarande
hänseenden och om man genom att taga del av läkarbetygen
och de skäl i övrigt som legat till grund för avgörandena i de särskilda
fallen finge en verklig inblick i desamma, skulle ofta befinnas att antagandet
av missbruk är obefogat. Jag vill därmed icke hava sagt, att
det icke kan föreligga missförhållanden beroende på simulation eller
på svårbedömliga förhållanden eller möjligen på slapphet i tillämpningen
i gällande föreskrifter, men utskottets uppfattning är, att några
åtgärder av det slag, som motionären åsyftar, icke äro lämpliga eller
erforderliga.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Franzén: Herr vice talman! Med anledning av det nu
hållna anförandet ber jag att få på en enda punkt komplettera de uppgifter,
som lämnades. Det rör sig nämligen om den där perioden av
fem år, som utskottets ärade ordförande nämnde. Det är ju så, att om
en statens tjänsteman under fem år har varit tjänstledig på grund av
sjukdom enligt läkarintyg, så är han skyldig att därefter avgå ifrån
tjänsten, för så vitt han fortfarande är sjuk. Men det bör kanske också
påpekas, och det var det jag ville göra i sanningens intresse och för att
de, som möjligen icke känna till dessa bestämmelser, skola få det klart
för sig, det är nämligen så, säger jag, att om en statstjänsteman under
dessa fem år har kunnat tjänstgöra under någon kortare tid, en månad,
en vecka eller åtminstone eu dag, så räknas det efter denna tjänstgöring
en ny period av fem år. Detta förändrar naturligtvis saken något till
förmån för dessa statstjänstemän, som begära tjänstledighet på grund av
sjukdom.

Emellertid ber jag beträffande själva den fråga, som nu föreligger
till behandling, att få säga ett par ord till. Den ärade motionären framhåller
i sin motion, att klagomål hava framförts från olika håll beträffande
sådana missförhållanden, som han i sin motion talar om. Ja, det
är ju möjligt att så har skett, men därvid är det ju icke sagt, att alla
dessa klagomål äro befogade. Jag tror, att det om dem gäller i mycket
hög grad att de äro obefogade eller mycket litet befogade i varje fall.
Jag vågar i likhet med utskottet betvivla, att sådana missförhållanden,
som det här är fråga om, nu äga rum i någon nämnvärd utsträckning.
Om det emellertid i ett eller annat fall sker, så måste det tydligen bero
antingen därpå, som utskottet har framhållit, att vederbörande myndigheter
icke följa de bestämmelser, som finnas, eller bero på att, å andra
sidan, de bestämmelser, som man nu har, icke äro tillräckligt effektiva,
eller också kan det bero på båda delarna. Det första alternativet utesluter
ju motionären helt och hållet. Han säger, så vitt jag kunnat finna,
icke något om att myndigheterna för sin del brista i själva tillämpningen
av de givna bestämmelserna, utan motionären vill i stället hava
skärpta bestämmelser.

Första kammarens protokoll 1922. År 22. ®

Om statstjänstemäns

rätt till löneförmåner
vid
sjukledighet.
(Forts.)

» 22. 82

Lördagen den 1 april e. m.

Om statstjänstemäns

rätt till löneförmåner
vid
sjukledighet.
(Forts.)

Jag skall då be att få fästa uppmärksamheten också på den andra
sidan av denna sak, den nämligen att om motionären verkligen, såsom
tycks framgå av hans motion, anser, att bestämmelserna i stället borde
gå ut på att man skulle rent av förpliktiga dessa statstjänstemän, som
hava fått tjänstledighet på grund av sjukdom enligt läkareintyg, att
antingen återgå i tjänst eller också avstå ifrån alla därmed förenade
löneförmåner, för så vitt det visar sig, att den tjänsteman, som det
gäller, kan utföra privat arbete i avsevärd utsträckning, och om dessa
bestämmelser i stället skulle införas, så anser jag i likhet med utskottets
ärade ordförande, att man kommit in på en helt ny princip. Men jag
skulle vilja tillägga, att den nya princip, som då införes, också går ut
på att vederbörande myndigheter icke längre skola bara fästa sig vid
sjukbetyget, läkareintyget såsom sådant, utan också i varje fall undersöka,
huruvida tjänstemannen kan, som det heter, i avsevärd utsträckning
eller omfattning utföra privat arbete.

Det kan verkligen förekomma, och jag- känner själv till åtminstone
ett sådant fall, att en tjänsteman har fått tjänstledighet på grund avsjukdom,
t. ex. ett svårartat nervlidande, och att han också kan — det
skadar honom åtminstone icke — utföra i viss mån privat arbete, som ger
honom någon inkomst. Han får alltså, för att använda motionärens egna
ord, dubbla inkomster under den tid han är sjuk, men när han nu är
verkligt sjuk, som i detta fall, så blir det, anser jag, en alldeles tydlig
orättvisa emot honom, om man införde sådana bestämmelser, som motionären
här förordat. Det är naturligtvis mycket svårt för myndigheterna
att tillämpa sådana bestämmelser som att det gäller att se efter om
vederbörande i avsevärd omfattning kan arbeta privat och i så fall ställa
honom inför det dilemmat att antingen återgå till tjänsten — det kan
för denne tjänsteman betyda att hans sjukdom förvärras; ett nervlidande
kan ju, om vederbörande måste återgå till sin tjänst, faktiskt medföra
mycket allvarliga konsekvenser — eller också skall denne tjänsteman
avstå ifrån alla löneförmåner, d. v. s. han måste utsättas för ekonomisk
misär. Detta dilemma skulle bliva en given följd, anser jag, av den
nya princip, som motionären här vill införa, ty myndigheterna hava ju
ingenting annat att göra, om de skola följa dessa nya bestämmelser, och
det är naturligtvis meningen, att tolka dem efter ordalydelsen. Det kan
visserligen för en utanför saken stående se ut, som om en sådan tjänsteman
befunne sig i, som motionären säger, högönsklig välmåga. Det är
mycket svårt för en utomstående att bedöma sådant många gånger. Jag
tror därför i alla fall i likhet med utskottet, att de bestämmelser, som
redan nu finnas, äro tillräckliga för att i möjligaste mån förebygga missbruk,
och jag tror, att vederbörande myndigheters omdöme och samvetsgrannhet
äro en mycket god borgen för att dessa missbruk, så långt
ske kan, förhindras.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Winberg: Herr talman! Även om man på vissa håll,

Lördagen den 1 april e. in.

83 Nr 2S.

så vitt jag kan förstå, är höjd för att överskatta omfattningen av de Om statsoegentligheter,
-som förekommit på detta område, så är det nog ett fak- ■‘j’"™*
tum, att oegentligheter förekomma, och därför skulle det naturligtvis förmåner vid
vara av stort intresse, om man kunde i större omfattning än hittills sjukledighet.
varit fallet förebygga sådant. När det emellertid1 blir fråga om, huru (Forts.)
detta skall ske, -så har jag ej av någon av de föregående talarna funnit,
att man tycks vara inne på rätt väg. Jag har nämligen den uppfattningen,
att det ej är någon brist vare sig i gällande bestämmelser på
området eller i vederbörande verkmyndigheters efterlevnad av bestämmelserna,
utan felet ligger nog på ett helt annat plan, som jag
skall komma till litet längre fram. Eftersom man här bär nämnt exempel
på sådäna oegentligheter, som ha förekommit, så kan jag också
draga ett exempel. Det fanns en person anställd vid statens järnvägar
här i Stockholm, som under 1921 intill den 1 september hade åtnjutit
175 sjukdomsl-edighet.sdagar, d. v. s. hade läkarebetyg på, att han
varit sjuk 175 dagar; för en del av -denna tid var läkarebetyget utfärdat
för att han skulle vid en tysk eller österrikisk badort — jag minnes
nu ej riktigt vilken — genomgå en brunnskur för att återvinna sin
hälsa. Mannen i fråga uraktlät emellertid detta och fanns kvar här
i staden, och det bör ju kanske tilläggas, att personen i fråga enligt
uppgift från tillförlitligt håll var ombud för icke mindre än två livförsäkringsbolag
och ett hundförsäkringsbolag, som han sysslade med under
tiden; och att det var eu energisk man, därom vittnar den omständigheten,
att samtidigt som han var till läkaren en gång för att få ut
betyg på, att -han fortfarande var sjuk, så passade han på att taga en
livförsäkring hos förenämnde läkare på 5—10,000 kronor. Det vittnar
ju i alla fall om, att personen var energisk. Jag tror, att den föregående
ärade talaren framhöll, att vederbörande verkmyndigheter ha ej bara
att titta på läkarebetygen, som tjänstemännen komma och förete, utan
de skola också undersöka, huruvida personen i fråga verkligen är i
den kondition, att han kan utföra något arbete. Jag får för min del
säga, att man ej alls skall lägga saken så, ty skall det bero på befälspersonernas
undersökning, huruvida de kunna gilla det förelagda läkarebetyget
eller ej, så komma vi ut i fullständigt godtyckliga förhållanden.

Ett läkarebetyg skall vara avgörande. När en person har intyg på,
att han under så och så lång tid är urståndsatt att uppehålla sin befattning,
så menar jag, att då skall ej vederbörande befäl börja på
och fundera, huruvida detta betyg skall gälla eller ej. Men därav följer
också, att den, som utfärdar detta betyg, han skall också bestämt
veta, hur ställningen i föreliggande fall är, innan han utfärdar detsamma.
Jag vet, att det är farligt att röra vid läkarekåren, ty dels har
den en mycket viktig uppgift, och dels har den fått en viss sakrosankt
.ställning, icke minst i detta samhälle, men jag måste säga, att på detta
område förefinnas brister framför allt därför, att läkarekårens medlemmar
som en hel del andra kanske äro litet alltför angelägna att
få så stora inkomster som möjligt. De åtaga sig därför en hel del uppdrag,
de bli verksläkare, regementsläkare, och de bli läkare i störa

Nr 22. S4

Lördagen den 1 april e. in.

°*n stats- privata arbetsföretag för dess personal samtidigt som de kanske hava
rått^tUllöne en Pr‘vat praktik. Följden därav blir. att d‘en tid, som de kunna ägna
förmåner vid till exempel ett visst verks personal, som är under deras behandling,
sjukledighet, och som kan uppgå till ett stort antal, den blir synnerligen begränsad,
(Forts.) och liehandlingen av personerna där måste ske mycket schematiskt
ibland för att läkaren skall hinna med det hela.

Det är sålunda som sagt min bestämdt mening, att vill man komma
fram till en verklig rättelse i det fall, där oefterrättlighet i detta
avseende föreligger, så kan man det varken genom att ändra bestämmelserna
och ingalunda heller genom att göra gällande, att vederbörande
myndigheter skola sedan för sin dfel subjektivt pröva, huruvida
det är tillräckligt att ha lämnat läkarebetyg, som säger, att ”jag är
sjuk” eller ej, utan enda möjligheten är, att vederbörande läkare, innan
de utfärda sina intyg, i detta avseende se till, att de bättre bedöma
och undersöka den person eller den patient, som det är fråga om, så
att det ej får gå så på lösa boliner, som det hittills kanske gjort ibland.
Jag vet naturligtvis, att hela läkarekåren kommer att som en man protestera
mot ett dylikt uttalande, men den tid av 14 års anställning, som
jag har haft i statens tjänst, gör, att jag vet, att det ibland går till på det
sättet. Visserligen måste jag erkänna, att för min personliga del tilllämpade
nog vedterbörande befäl mycket rigoröst bestämmelsen om,
att det ej var värt att vara hemma en enda dag utan att kunna prestera
läkarebetyg, men då man får se de där köerna på 20—30 personer, som
skola undersökas av läkaren på den timme, som är anslagen, då förstår
man, hur pass grundlig eu sådan undersökning kan bli. Det är sålunda
som sagt beträffande ‘läkarekåren i första hand vi här ha att söka ändring
i de nu föreliggande missförhållandena, och på vilket sätt det
skall kunna ske, det kanske varken utskottet eller jag är på det klara
med, ty där ha vi att göra med en institution, som jag tror ej Gud
fader i himmelen rår med, och då är det ju ej tänkbart, att riksdagen
skall kunna göra det!

Då jag således ej kan se, att man på den väg, som motionären vill
slå in på, kan komma till någon bättring i föreliggande förhållanden,
och då jag vidare ej kan yrka bifall till utskottets förslag, enär det
skulle kunna missuppfattas, nödgas jag sluta, herr talman, utan att
gorå något yrkande.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag har begärt ordet därför, att jag
ej kan dela utskottets uppfattning av missförhållandena på detta område
i stort sett. Utskottet säger i sitt utlåtande: ”1 stort sett torde dock
enligt utskottets uppfattning förhållandena uti ifrågavarande hänseende
inom vår statsförvaltning icke giva anledning till befogade anmärkningar.
” Då jag har begärt ordet så har det varit för att åtminstone i
någon mån få inlägga en gensaga mot detta utskottets påstående. Förhållandena
äro säkerligen ej av utskottet undersökta så pass, att man
på detta område kan komma till denna slutsats. Jag vill meddela, att
inom statsrevisionen i den tredje avdelningen, som både alla kommunika -

Lördagen deri I april e. m.

N r 22.

tionsvcrken och vissa andra grenar av statsförvaltningen att undersöka,
funno vi under höstens revision vid genomgåendet av protokoll och verifikationer
från de olika verken, speciellt från ett par av dem, på denna
punkt anmärkningsvärda ting. 1 det avseendet gjordes också en undersökning
inom kommunikationsverken. Vi gjorde då en jämförelse och infordrade
uppgifter från vissa privata företag av lika stor omfattning, sysselsättande
likartad personal av kvinnlig och manlig beskaffenhet, och vi kommo
till synnerligen förvånansvärda residtat. Medan i ett privat företag med
eu 4—500 tjänstemän, kvinnliga och manliga, sjukpermissionen inskränkte
sig till ett medeltal av 4—5 dagar eller på sin höjd 6—7 dagar för år,
så gick den upp till i medeltal 35-—40 dagar per år, då det gällde vissa
statsverk. Orsaken påstods, när vi begärde förklaring, vara, att man
i vissa verk hade personer, som hade tjänstledighet året om. En av
cheferna för ett sådant verk, som hade uppkallats till statsrevisionen,
tillfrågades vid det tillfället, om ej verket hade en speciell läkare, som
undersökte varje sådant fall. Som utskottet här säger så finnes det ju
sådana verkläkare, men jag kan i förbigående nämna, att han tilläde, att
i regel gick det till så. då eu befattningshavare sökte permission på
grund av sjukdom, att innan saken gick till verkläkaren så gick den
till någon privat läkare först. Och då meddelade denne chef, att då
vederbörande kommo till verkläkaren med intyg, utfärdade av en privat
kikare om, att de voro i behov av vila — något som är svårt för eu
läkare att utan noggrann undersökning avgöra — så gick det i regel till
så, att verkläkaren tillstyrkte ledighet för dem, som hade intyg från eu
annan läkare.

Förhållandena äro ej här så bra, att jag ej anser ett instämmande i utskottets
förslag kunna giva anledning till, att man egentligen kommer att
underskatta denna sak ute bland både tjänstemän och hetjänte. Jag anser
därför, att ett uttalande från riksdagens sida i den riktning motionären
föreslagit vore av betydelse därför, att det komrae att framskapa en större
försiktighet i dessa ting. Alltså torde en skrivelse med begäran om noggrann
undersökning i denna sak vara av behovet påkallad, och därför vill
jag hemställa till kammaren, att man icke så där rakt på sak må avvisa
motionen därför, att den kanske i formellt avseende ej fyller anspråken.
En opinionsyttring i denna punkt är ju av betydelse då det gäller att
framskapa bättre förhållanden än vad som nu råda.

Jag kan därutöver tillägga, att även i andra avseenden sågo vi anmärkningsvärda
ting: personer, som haft ständig tjänstledighet under 10—12
år från fullgörandet av ordinarie tjänst hade icke förty uppburit dyrtidstillägg
på 4—5,000 kronor från det verk, där de icke tjänstgjort.
Dessa förhållanden äro av den natur och den beskaffenhet, att det ej alls
skadar, att man från riksdagens sida genom ett bifall till motionen söker
skapa en viss försiktighet ibland de personer, som det här gäller.

Då jag således ej kan finna annat än att det i många avseenden
föreligger anledning till anmärkning i denna punkt — och det stöder jag
icke minst på fjolårets statsrevisions undersökning — skall jag för min
del be att få yrka bifall till motionärens framställning.

Om statstjänstemäns

rätt till löneförmåner
vid
sjukledighet.
(Forts.)

Nr 22. S6

Lördagen den 1 april e. in.

Om stats- Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Mot herr Franzéns

rM^ilT^önc påpekande av möjligheten att kringgå bestämmelsen om skyldighet för
förmåner viden person att avgå med avkortad pension, sedan han under fan år
sjukledighet, varit av sjukdom oavbrutet förhindrad att sköta sin tjänst, ber jag att
(Forts.) få säga, att också utskottet har varit på dtet klara med, att dessa bestämmelser
kunna kringgås på det sätt, som herr Franzén antydde. Det
är väl dock så, att vederbörande myndighet har medel att förebygga
sådant genom att fordra friskbetyg innan den tjänstledige tillätes att
åter ingå i tjänst, och jag ber att få upplysa därom, att inom kommunikationsverken
har man numera just i anledning av denna möjlighet att
kringgå ifrågavarande bestämmelse utfört stadgande, enligt vilka vederbörande
myndigheter kunna bestämma, att en person, som är oförmögen
att vidare sköta sin tjänst, måste taga avsked oberoende av den
tid, som förhindret varat.

I anledning av vad1 herr Nilsson anförde ber jag att få säga, att
enligt vad utskottet inhämtat från åtskilliga håll den uppfattningen inom
de nyreglerade verken är mycket allmän, att de nu gällande bestämmelserna,
som äro vida strängare än de gamla, tillämpas på ett mycket
noggrant och rigoröst sätt. Jag vidhåller därför min uppfattning, att
man i stort sett, i förhållande till det stora antalet ämbets- och tjänstemän
dtet gäller, måste säga, att förhållandena icke giva anledning till
befogade anmärkningar, och jag vill påpeka, att vad tanke man än
har härom, så lärer det dock väl knappast gå för sig att instämma i det
av motionären gjorda skrivelseförslaget, utan vill man skrivelse måste
man nog formulera yrkandet på något annat sätt. Jag tillåter mig att
vidhålla mitt yrkande.

Herr Larson, Hd w a r d: Jag skall be att få tacka den ärade
representanten på värmlandtebänken för den goda hjälp, som han gav,
och som, om jag ej alldeles misstager mig, kommer att tillföra mitt
yrkande några röster. Han talade om vissa saker, som jag två, tre
gånger bestämt sagt ifrån, att frågan ej gällde. Han talade om de sjuka.
Det är ej alls fråga om de sjuka, herr Franzén, utan om sådana, som
under sken av att vara sjuka arbeta privat, och det är något helt annat.
—- Och så säde herr Franzén, att det vore farliga principer att vidtaga
några ändringar i nu gällande reglemente. Ja, skola de principer,
som jag påtalat -vara bra och få bestå, då beklagar jag gamla Sverige.
— Sedan sade den ärade utskottsordföranden, att det vore svårt att
konstatera, när ett påtalbart fall verkligen föreligger. Ja, skall det vara
svårt att konstatera, om en person i 4, 5, 6 år dagligen ägnar sig åt
privat arbete och tjänar mycket pengar därpå, då det efter allt att
döma ej finnes något fel på honom, skall man icke då kunna konstatera,
hur saken är, så vore det väl ändå ganska märkvärdigt. Och för övrigt:
hur många fall fordrar utskottet egentligen för att utskottet skall
kunna anse, att skäl föreligga för en utredning i frågan? Det har ett
par gånger nämnts, att missförhållandena ej äro tillräckligt vitt utbredda.
Ja, det är verkligen en lycka för landet, att så ej är, men

Lördagen den 1 april e. m.

87 Nr d2.

skall utskottets mening ''här få stå emotsagd och gå ut i landet så undrar Om statslag,
var dtet kominer att sluta. Det blir många, som då kanske tänka,
att ”det där har riksdagen givit sitt medgivande till”. Jag tror, att man förmåner vid
skulle göra tjänstemannakåren en ofantligt stor tjänst om av mig på- sjukledighet.
talade missförhållanden blevo undanröjda. Jag vidhåller mitt yrkande. (Foris.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens
hemställt i sitt utlåtande nr 10. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

första tillfälliga utskott

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 46;
Nej — 37.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition angående bidrag till interparlamentariska
unionens byrå i och för bestridande av en del av kostnaderna för
interparlamentariska unionens 20: de konferens i Wien innevarande år,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande nr 21, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragnmgsstaterna.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

>’r 22. 88

Lördagen flen 1 april e. m.

Pension åt
pressombudet
H. F. Valle itlins
änka.

Punkten 9.

Kung!. Maj: t hade i en till riksdagen avlåten proposition, nr 79.
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för den 3 februari 1922 föreslagit riksdagen
medgiva, att pressombudet vid beskickningen i London Hugo Ferdinand
Vallentins änka Agnes Eliza Mary, född Hartwig, finge från och
med den 1 april 1921 under sin återstående livstid, så länge hon förbleve
i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 1,200 kronor.

Utskottet hade i förevarande punkt av angivna orsaker hemställt,
att Kungl. Maj: ts proposition nr 79 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Carlsson i Stockholm, B or g gr en
och Loven, vilka hemställt, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj: ts
ifrågavarande proposition, måtte medgiva, att pressombudet vid beskickningen
i London Hugo Ferdinand Vallentins änka Agnes Eliza Mary,
född Hartwig, finge från och med den 1 april 1921 under sin återstående
livstid, så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av ett tusen kronor.

Herr statsrådet Sandler: Herr talman! Under den föredragna
punkten föreligger till kammarens behandling eu kungl. proposition, däri
det har föreslagits en årlig pension till förra pressombudet Vallentins
änka. Propositionen bär blivit avstyrkt från bankoutskottets sida, ehuruväl
det har anförts reservation av några medlemmar till förmån för ett
något lägre pensionsbelopp. Kungl. Maj: t hade föreslagit en pension
av 1,200 kronor om året. De reservanter, som ha anmält sig i bankoutskottet,
ha i stället förordat en pension av 1,000 kronor årligen.

Jag tillåter mig nu anföra några ord till förmån för Kungl. Maj:ts
förslag, för vilket jag vill utbedja mig kammarens uppmärksamhet.
Denna framställning från Kungl. Majrts sida har föranletts därav, att
pressombudet Vallentin efter 12 års tjänstgöring uti statens tjänst har
avlidit utan att hava efterlämnat någon sådan behållning i boet, att av
den omständigheten en framställning till riksdagen varit i och för sig
utesluten. I den kungl. propositionen har huvudvikten lagts på den
omständighet, att pressombudet Vallentin har för den svenska statens
räkning under d''en sällsport svåra situationen under världskrigets år
därute i London utfört ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Det har
därför ansetts, att man borde bereda hans efterlevande maka pension
på grund av den funktion, som Vallentin alltså utövat i statens tjänst.
Bankoutskottet har nu avstyrkt denna framställning från Kungl. Maj:ts
sida. Tidigare hade densamma avstyrkts av statskontoret. Jag får ju
säga, att jag finner det rätt så naturligt, såväl vad statskontoret som
bankoutskottets majoritet bär har haft att anföra. Jag förstår fullväl,
att exempelvis statskontoret, som har att i sådana ting framför allt
taga hänsyn till, att en praxis, som man har inlett i dessa frågors behandling,
blir följd så noggrant som möjligt, icke har kunnat från sin
synpunkt tillstyrka framställningen till riksdagen.

Lördagen den 1 april e. in.

89 \ r 22.

lag kan icke heller säga annat om bankoutskottets ståndpunkt än Pension åt
att jag finner det mycket naturligt, att bankoutskottet ur de synpunkter,
som utskottet har att bevaka, och måhändä med hänsyn till de farhågor, \ivs änka
man där kan hava hyst för eventuella konsekvenser av ett bifall till (Fort».)
Kungl. Maj:ts förslag, ställt sig på denna ståndpunkt. Jag ber emellertid
att få hemställa till kammarens övervägande, om det egentligen
kån vara så farliga konsekvenser att räkna med i detta fall. Vad jag
för min del åtminstone härvidlag vill lägga huvudvikten vid, är den
omständigheten, att pressombudet Vallentin under den situation, som
rådde under världskrigets år, har utfört ett från alla håll vitsordat,
ovanligt förtjänstfullt arbete. Jag undrar, om konsekvenserna av att
på en sådan motivering bevilja en pension åt den efterlämnade makan
verkligen kunna te sig så avskräckande för kammaren.

Det är ju gammal tradition i dessa pensionsärenden, att kammaren
känner sig friare i sin prövning än bankoutskottet helt naturligt måste
vara, och jag vågar under sådana förhållanden hemställa till kammarens
övervägande, om det bör vara något att rygga tillbaka för, att
nu visa den honnör för en synnerligen landsgagnande gärning, som
skulle ligga i att kammaren bi folie det reservationsvis inom bankoutskottet
framställda yrkandet.

•

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Då jag deltagit i be handlingen

av denna fråga inom utskottet och vid betänkandet på denna
punkt fogat en reservation, skall jag be att få motivera denna min mot
utskottets majoritet avvikande mening.

Jag ber då först att få säga, att det synes mig, som om Kungl.

Maj: ts initiativ i förevarande fall vore förestavat av både rättvisa och
billighet med hänsyn till den relativt långa tid och den gagnande verksamhet,
som pressombudet Vallentin har utfört. Att statskontoret för
sin del har avstyrkt framställningen har icke förvånat mig så mycket.

Det är ju klart, att detta ämbetsverk måste gå efter vissa principiella
linjer, och det är tydligt, att detta fall icke kunnat hålla måttet inför
en dylik prövning. Det är väl emellertid så, som ett gammalt ordspråk
säger: ”Ingen regel utan undantag.” Det vill synas mig, som om här
förelåge ett sådant undantag, ett exceptionellt fall, som kammaren bör
taga hänsyn till. Från statsrådsbänken ha ju nu anförts skäl, som tala
för ett visst understöd i detta fall. Jag ber att få understryka dessa
skäl. Jag ber att få erinra om att Vallentin dock hade en tjänstgöringstid
i statens tjänst i London av bortåt 12 år. Denna tidrymd innesluter
inom sig krigsåren, dessa förhärjande svåra år från 1914 och framåt,
då han hade den grannlaga och svåra uppgiften att förmedla våra
förbindelser västerut, söka bibehålla knutna förbindelser på detta område
och skapa nya, dementera oriktiga uppgifter och lägga saken till
rätta för vårt land. Om var och en vill erinra sig dessa svåra tider
och hur läget då var framför allt i avseende å våra förbindelser västerut,
måste man väl ändå, herr talman, vara med om att Vallentin där utfört
en stor gagnande gärning för vårt land. Nu är det ju så, att även ut -

>''r 22. 30

Lördagen den 1 april e. m.

Pension åt skottet givetvis måste följa vissa bestämda linjer, och man är naturtrrcss°mbudct
Jigtvis där mycket rädd för prejudicerande fall. Jag är ju ny såväl i
tias änka. utskottet som i kammaren och kan således icke yttra mig i detta hän(Forts.
) seende med någon större sakkunskap. Men det synes mig ändå, som
om det föreliggande fallet icke skulle kunna bliva av prejudicerande
art, utan att det är ett alldeles säreget fall, där riksdagen har att besluta.
Jag vill också, herr talman, erinra om att under de senare åren
riksdagen dock beviljat små pensioner till efterlevande änkor och barn,
då det gällt män, vilka hava gjort fosterlandet tjänster. Det har kanske
gällt män, som hava dött så att säga på sin post. Riksdagen har då
tagit hänsyn till denna omständighet och beviljat de efterlevande pension.
Det är särskilt två fall, som jag därvid syftar på — flygare, som
förolyckats. Utan att på något sätt förringa dessa mäns gärning, tvärtom,
synes det mig dock, om man vill se på Vallentins gärning, som om
hans under många år här synnerligen väl utförda verksamhet är av
den beskaffenhet, att den är väl jämförlig. Det är ju emellertid så,
herr talman, att vi människor hava mycket lätt att glömma gjorda
tjänster. I detta fall är det ju icke ett förhållande mellan en individ
och en annan, utan den moraliska skyldigheten påvilar här det kollektiva
begreppet Sverige. Det synes mig, som om det icke skulle vara
riksdagen värdigt att gå på ett avslag i föreliggande fijll.

Med hänsyn till de av mig förut nämnda pensionerna hava vi reservanter
inom utskottet ansett, att vi borde med en liten ändring av
Kungl. Maj: ts förslag förena oss om att hemställa om eu pension
av 1,000 kronor, då vi funno, att detta belopp stod mera i överensstämmelse
med tidigare av riksdagen fattade beslut.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr Gustafsson, Karl: Herr greve och talman! Då

bankoutskottet har gått att pröva denna fråga, har utskottet försökt
att så noggrant som möjligt sätta sig in i de förhållanden, vari ifrågavarande
änka för närvarande lever, och de omständigheter, vilka skulle
kunna gjort henne berättigad att erhålla pension. Vi ha då framför allt
fäst oss vid vad som upplysts av statskontoret, som vi ansett vara det
rätta forum för att erhålla säkra underrättelser i denna fråga. Vi ha
därvid inhämtat, att denne man under livstiden haft en årsinkomst av
lägst 1,000 pund om året och högst 26,000 kronor, att någon upplysning
icke lämnats om vilken behållning som vid hans död fanns i boet,
och vidare att änkan har en pension från publicistklubben av 1,250
kronor årligen. Då därtill kommer, att mannens tjänstetid icke sträckt
sig utöver 12 år, har det synts oss, som om vi hade goda grunder att
avstyrka Kungl. Maj: ts proposition. Det kan måhända synas litet vanskligt
gjort, men då herr statsrådet Sandler nyss själv har givit bankoutskottet
dtet betyget, att utskottet handlat förståndigt och att det är
helt naturligt, att vi intagit denna ståndpunkt, hoppas jag, att även
kammaren instämmer i denna hans mening och vid den blivande vote -

Lördagen den 1 april e. in.

Öl Xr 22.

ringen bekräftar, att *vi handlat riktigt, jag linner därför, liksom herr
statsrådet nyss, helt naturligt, att kammaren, i likhet med vad andra
kammaren tidigare i d!ag gjort, bifaller utskottets hemställan och avslår
Ivungl. Maj:ts förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Löfgren: Herr greve och talman! Ehuru jag har den
lyckan att icke tillhöra bankoutskottet, men samtidigt icke heller har
den särskilda rätt att tala i denna fråga som en medlem av bankoutskottet
har, ber jag att få anmäla mig, icke för att föra talan för den
ena eller andra principen, men däremot för att tala såsom vittne i denna
sak, som människa för en människa, som jag tror mer än de flesta är
förtjänt av riksdagens understöd. Den siste ärade talaren anförde, att
man icke fått några upplysningar om änkan Vallentins ekonomiska
ställning, ehuru man vänt sig till den för detta ändamål lämpligaste
myndigheten, nämligen statskontoret. Man kunde dock antaga, att ställningen
icke vore så dålig, på den grund att Vallentin käft en lön, som
uppgått till omkring från 1,000 pund om året till, i svenskt mynt räknat,
26,000 kronor. Jag kan nu på grund av den kännedom jag har
om saken vitsorda, att Vallentins änka saknar medel att försörja sig
annat än möjligen för den allra närmaste framtiden genom att använda
det obetydliga belopp, som inflöt av auktionen å Vallentins lösöre. Men
jag kan dessutom berätta, var Vallentin gjort av sina pengar. I och fdisig
är en sådan inkomst på mellan 18,000 och 26,000 kronor ingen
stor inkomst i London. Men Vallentin använde, om man ser saken
egoistiskt, alldeles för mycket av sina inkomster för oegennyttiga ändamål.
Det finns ett slags anslag, som vi här i riksdagen bevilja på utrikesstaten,
som, vare sig de nu kallas så eller icke, dock faktiskt äro
representationsanslag. Vallentin både intet representationsanslag, men
var och en, som i likhet med mig under en lång följd av år besökt
London, vet, att Vallentin likväl utövade verkliga representationsplikter
för den svenska regeringen i London. Han fyllde den del av representationsskyldigheten,
som utåt icke tog sig så mycket ut. Han såg
icke huvudsakligen främmande diplomater och politiker hos sig i sitt
hem, men lians hem var en samlingsplats för svenskar. Det var en
plats, där alla svenskar, i vilken ställning de än voro, som kommo till
London, kunde mötas och där de genom Hugo Vallentins hjälp kommo
i beröring med de personer de ville träffa. Hans personlighet och verksamhet
hade därigenom en synnerligen stor betydelse, icke endast på
grund av de särskilda uppgifter han hade att bevaka i den engelska
pressen och eljest för svenska intressen, utan också genom hans stora
popularitet i London och hans villighet och förmåga att hjälpa tillrätta
de svenskar, som kommo dit i den ena eller andra angelägenheten. Det
var alltså till följd av utövandet av en representationsskyldighet, som
han i själva verket icke både, men som lian av ren generositet åtog
sig och varigenom han gjorde landet och dess medborgare, i den mån

Fcns-ion åt
/»rcssombnde
H. F. Vallen
titts änka.
(Förtal

Xr 22. 92

Löl-dagen den 1 april e. in.

£ZTShaLde besökte London, de allra största tjänster, som Vallentin icke kom
fl /r yallen. att a£a na?on förmögenhet kvar, när lian dog.
lins änka. Men så är det en annan omständighet, som icke får glömmas och

(Forts.) som icke får räknas bland de sentimentala synpunkterna på frågan,
ehuru den vädjar, även till känslan. Det var nämligen så, att det som
bröt \ allen!ins förut ganska svaga hälsa — han led nämligen av någon
hjärtsjukdom — var de upprepade chocker, som han fick under det krig
från luften, som under krigsåren pågick mot London. Under en av
dessa luftraider träffades hans hem — lyckligtvis var han väl icke hemma,
ty i så fall hade hans frånfälle inträffat tidigare — men i varje fall
fick han sitt hem till en del skadat vid en luftraid. Han led psykiskt
i hög grad av dessa luftanfall, och det gjorde, att man under den långa
tid, jag hade tillfälle att iakttaga honom, kunde se, hur han år från
år tacklade av just på grund av den ständiga psykiska passion, under
vilken han levde.

skulle därför tro, att det borde kännas som en hederssak för
liksdagen att bevilja det lilla anslag, som Kung!. Maj: t här begärt. Det
>om talar däremot, tyckes vara vissa, kanske i och för sig, mycket förståndiga
principer. Men principer äro väl i alla fall till för att från1
rädas av förståndigt folk, när clet är nödvändigt eller lämpligt att göra
undantag, och jag tror, att ett sådant fall hava vi nu att göra med.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till Kungl
Majrts förslag.

Herr Hellberg: Ja, herr talman, jag hade mycket villkorligt
antytt att jag ämnade begära ordet. Och nu har den föregående ärade
talaren sagt ungefär allt, vad jag ämnade säga. Jag är ju i viss mån jävig
i denna sak, men jag kan måhända också få försöka göra anspråk på
samma rätt som den föregående talaren: att uppträda som vittne.

JaS var vid ett par olika tillfällen i London i Vallentins hem och kan
vitsorda, att det förhåller sig just så, som den föregående ärade talaren
har sagt. Vallentin tog alldeles uppenbart som sin uppgift att tjäna
Sverige och Sveriges intressen så allsidigt, omsorgsfullt och energiskt,
som det över huvud taget var honom möjligt. Jag tror, att många,
som känna något till saken, skulle kunna vittna, att lian verkligen därute
gjorde vårt land stora tjänster — icke blott svenskarna utan även Sverige.
När lian nu, som den föregående talaren nämnde, kan sägas hava fallit
på sin post, eftersom hans hälsa bröts på grund av luftkriget därute,
tycker jag, att man kan säga, att detta fall får eu så enastående karaktär!
att verkligen vare sig statskontoret eller bankoutskottet behöver befara
några betänkliga konsekvenser.

Kanske jag kan få tillägga en liten omständighet, som inte den
föregående talaren nämnde, nämligen den, att den allmänna depressionen,
som går över världen, i detta speciella fall medfört den verkan,
att V allentins bo inaste realiseras under sa utomordentligt ogynnsam: ii a
omständigheter, att det inbragte inte på långt när, vad det under normala
förhållanden skulle hava givit. Därigenom har änkans läge natur -

Lördagen den 1 april e. in.

93 Nr 23.

ligtvis blivit sämre än det skulle hava varit under normala förhållanden.
Även detta synes mig vara eu omständighet, som talar för att i humanitetens
namn bifalla Kungl. Maj: ts förslag, till vilket jag, herr talman,
anhåller att få yrka bifall.

Herr Lindgren: Herr talman! Jag ber att få instämma med
de ledamöter, som uti bankoutskottet hava talat och reserverat sig till
förmån för en årlig pension på ett tusen kronor till pressombudet Vallentins
änka. Jag har nämligen den uppfattningen, att tjänsteår i London
under brinnande världskrig knappast kunna jämföras med tjänsteår
under vanliga lugna förhållanden. När jag 1919 på hösten var i London,
fick jag tillfälle att konstatera just, vad herr Löfgren berört, nämligen
dels Vallentins gästfrihet och representation, då det gällde att mottaga
svenskar, dels därjämte ett annat förhållande. Det var nämligen så, att
vid ett luftanfall bortrevs halva hans hem. Jag har den uppfattningen
—• men jag vågar icke lita på mitt minne fullständigt — att han var
närvarande i hemmet vid det tillfället. Vad som däremot är alldeles sant,
det är, att ena väggen i sängkammaren bortrevs under ett sådant luftanfall,
och jag har, som jag säger, den uppfattningen, att han då var
hemma. I varje fall fick Vallentin vid det tillfället en nervchock, som
fullständigt bröt hans hälsa.

Att jag inom utskottet icke har reserverat mig mot utskottets avstyrkande,
beror därpå, att det inom utskottet icke kunde erhållas någon
bestämd uppgift angående änkan Vallentins ekonomiska ställning. Sedan
detta utskottsbetänkande blivit justerat, har jag under hand lyckats förskaffa
mig upplysningar om, att den ekonomiska ställningen är mycket
svag. Utav denna anledning anser jag mig böra yrka bifall till reservationen,
och jag kommer också att rösta för densamma.

Herr Bondeson: Iierr talman! Sedan så många kraftiga förespråkare
som herrar Löfgren, Hellberg och Lindgren yttrat sig, synes det
väl tröstlöst för ledamöterna i bankoutskottet att söka vinna gehör för
sin ställning. Det är ju ofta så, att när pensionsfrågor avgöras i riksdagen,
blir det känsloskälen, som tala, och i kväll har man slagit ganska
hårt på dessa känslosträngar. Det är väl icke någon, som vill bestrida
herr Vallentins stora förtjänster för vårt land. Det var väl ingen heller,
som ville bestrida de förtjänster, som Cederström genom sin flygning
gjorde vårt land, och på grund av att vi då slogo på känslosträngarna
fick änkan efter Sveriges förste flygare sin pension. Men vad har det
lett till för konsekvenser? Jag bara frågar. Jo. det har lett dithän, att
de efterlevande till andra omkomna flygare också fått pension.

Kungl. Maj: t talar icke, som herr Carlsson sade, om rättvisa och
billighet, utan Kungl. Maj: t säger billighet. Det har icke sagts, att
Vallentins änka är lagligen berättigad till eller att det är rättvist, att
hon får denna pension, utan det säges, att det är billigt och för Sverige
värdigt, att hon får den. I de flesta fall, där riksdagen beslutar en pension
utöver de lagligt berättigade och tvärtemot statskontorets utlåtande,

Pension åt
pressombudet
Ii. F. Fallenlins
änka.
(Forts.)

\r 22. 94

Lördagen den 1 april e. m.

Pension åt är det i allmänhet sådana pensioner, som äro mycket''små, och där
h‘f°Vallen- n<^den står fullständigt för dörren. Här har visserligen sagts, att det
lins änka. finnes ömmande omständigheter också. Av bankoutskottets "betänkande
(Forts.) framgår dock, att denna änka är tillförsäkrad 1,250 kronor i årlig pension,
och att hon är 63 år gammal. Man har icke kunnat erhålla upplysning
om huru stor behållningen i boet har blivit, men för mig har
det berättats, att det var ett mycket värderikt bo, och därest det hade
realiserats vid högkonjunktur, hade det inbragt cirka 10,000 pund. Man
får väl ändock förutsätta hur prisfallet än gått fram, att boet representerar
ett värde av 20 % av denna summa eller alltså cirka 2,000 pund.
Då kan man ändock icke säga, att nöden alldeles står för dörren. Jag
för min del skulle vara den förste, som skulle önska, att alla människor
skola bliva tryggade på sin ålderdom, men jag förstår icke, vart det
skall leda, om det icke finnes några principer att följa. Statskontoret
säger tydligt och klart ifrån, att hon icke är berättigad till någon pension.
Skulle man nu göra ett undantag för änkan Vallentin, så skulle
det ju vara ett särskilt fall, därför att hennes man gjort Sverige en så
stor tjänst, att han kan sägas stå på en mycket hög piedestal. Ja, det
är subjektiv uppfattning, och det beror på vars och ens personliga tycke
och smak.

Jag tror, att riksdagen gör klokast i att icke bifalla reservationen
utan följa utskottets hemställan, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Med anledning av den

siste talarens yttrande vill jag säga, att jag kan instämma i det principiella
i hans yttrande, att det skall vara sällsynta förtjänster om landet,
som skola berättiga ett sådant steg, som vi här gå att taga. Här är
emellertid just ett sådant fall. Alla regeringar, som vi hade under kriget,
vittnade om de förtjänster, som detta pressombud Vallentin gjorde
Sverige genom sina personliga förbindelser med ledande engelska politiska
kretsar, varigenom han sattes i tillfälle att giva informationer till
Sverige och om Sverige av den art, att de voro av den allra största
betydelse under den allra svåraste tiden för vårt land. Det är dock
bara det ena området, där hans förtjänster voro sällsynt stora för vårt
land. Här har redan vittnats i ett annat fall om, vad hans hem betytt
för svenska besökare i England och för de uppdrag, som de där hade
att fullgöra.

Det finnes dock ett tredje område, där pressombudet Vallentin gjort
sig så pass förtjänt för vårt land, att han endast för den sakens skull
borde kunna göra anspråk i allra högsta grad på vårt folks tacksamhet.
Det har varit i svensk historia i ett annat land, i Frankrike, ett par
svenska representanter Tessin och Creutz, som genom sina förbindelser
varit av den allra största betydelse på sin tid för vårt lands bekantgörande
i det främmande landet och för förmedlande av kulturarbetet
mellan det landet och vårt. Detta deras arbete kan räknas som ett av
de vackraste bladen i vår kulturhistoria. Något i den vägen betydde

LördaKen (lön 1 april e. in.

Nr 22.

;*r>

Vallentin i England. Det var tack vare hans personliga förbindelser Pension åt
med de ledande kulturella kretsarna i England som ett kulturutbyte
kunde komma till stånd på det andliga området av den arten, som jag \in''s inka
tror, att förutom de lysande namn, som jag nyss nämnde, få eller inga (Forts.)
svenska diplomatiska representanter i utlandet hava kunnat främja.

Då således herr Vallentin ovedersägligen fyller enligt samstämmiga
vittnesmål de krav, som herr Bondeson framfört och därmed också
de krav, som berättiga till ett sådant beslut, som här är fråga om, torde
det icke vara förenat med någon risk att bevilja änkan den av Kungl.

Maj: t föreslagna årliga pensionen.

Vad sedan själva boet beträffar, får jag säga det, att efter de
upplysningar, som här lämnats, torde det vara tillräckligt styrkt, vittnat
och bevittnat, att behållningen i boet blev 1,040 pund, varav arvsskatt skulle
erläggas både i Sverige och England. Det är sant, att boet var värt
kanske 10 gånger så mycket, men det är väl icke något skäl att åberopa,
då det var nödvändigt att göra en realisation under så förtvivlade omständigheter.
Det är väl icke något skäl för att avstyrka eu pension
till änkan efter en förtjänt svensk man, vilken måste efter mannens
död överlåta sitt hem och inackordera sig hos andra.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj: ts
proposition.

Herr friherre A d e 1 s w; ä r d: Herr greve och talman! Jag trodde
knappast, att det skulle göras mera vittne behov efter de anföranden,
som hållits av herrar Löfgren m. fl. till förmån för Kungl. Maj:ts proposition,
men jag skulle förebrå mig själv, om jag icke vid detta tillfälle
hade försökt att även med det lilla inflytande mitt ord kan hava
intyga, vad'' dessa herrar redan hava sagt om Vallentin.

Jag har vid flera tillfällen under tiden under och närmast efter
kriget haft personliga intryck av Vallentins synnerligen förtjänstfulla
verksamhet i London. Jag minns särskilt, huru han vid ett tillfälle, då
några svenskar voro där ute, i sitt hem sammanförde oss med några
politici och journalister, som det var av största vikt för oss att få träffa
och som det även var av betydelse för Sverige i den dåvarande situationen,
att vi fingo tillfälle att lära känna och komma i förbindelse
med. Och icke nog med det, utan vid varje tillfälle, då jag var i London
— och det var flera gånger både under kriget och strax efter
kriget — var alltid Vallentin villig att göra alla möjliga tjänster och
var till stor nytta för att hjälpa en uträtta, vad man önskade och behövde
göra därute. Det må vara, att det delvis gällde saker, som närmast
angingo enskilda personer och vad de hade för händer, men indirekt
hade ju detta hans tillmötesgående betydelse även för Sverige.

Jag tror, att man utan överdrift kan säga, att om det också efter vanligt
sätt att se var en helt kort tid, som han arbetade i statens tjänst, så
bör denna tid under kriget och närmast därefter kunna betecknas såsom
dubbla tjänsteår.

Det är under sådana förhållanden, synes det mig, om jag nu får

>r 22. 96

Lördagen den 1 april e. in.

Pension åt använda ett uttryck, som ofta användes, icke riksdagen värdigt att låta
pressmnbudct (jenna fattiga änka leva under så bekymmersamma förhållanden, som
titts änka''. hon titan tvivel får göra, om hon skall leva på 1,250 kronor om året
(Forts.) i England. Det förhållandet, att han hade lagt ned större delen av sin
förmögenhet i ett dyrbart bo och detta sedan fick realiseras för en så
obetydlig summa som något över 1,000 pund, gör ju saken än värre,
då denna stackars änka bär gjort en mycket stor förlust av en förmögenhet,
som hon trodde sig hava.

Herr Löfgren sade, att han hade lyckan att icke tillhöra bankoutskottet.
Jag vill icke säga det, men jag vill säga, att jag har haft lyckan
att tillhöra bankoutskottet, och jag har under de åren många gånger
haft tillfälle att diskutera liknande frågor, d. v. s. sådana beträffande
vilka det kunde ifrågasättas om man icke ibland borde låta känslorna
tala gent emot de principiella betänkligheter, som framställas mot att
skapa prejudikat. Jag respekterar dessa åsikter hos bankoutskottet, och
jag tror, att det kanske är lyckligt, att de givå sig tillkänna inom utskottet,
ehuru jag skall erkänna, att jag ofta, även inom utskott, i många
fal! ''ville avvika från de stränga principerna. Man får icke låta sig
föras så långt av dem, att man icke låter sina mänskliga känslor tala,
och jag tillåter mig, genom personlig erfarenhet intygande Vallentins
stora förtjänster, vädja till kammaren att i detta fall låta de mänskliga
tjänsterna tala och se till, att denna gamla änka, som dessutom är av
engelsk börd, får den lilla pension, som av Kungl. Maj: t är föreslagen.

Jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr W i n b e r g : Kanske det må tillåtas mig att yttra ett par
ord i frågan, trots att jag icke haft förmånen att vara i London och
gästa Vallentins hem. Jag får då säga, att det låter nog så sympatiskt,
när den ena liberala politikern etter den andra står upp och förklarar,
att principer väl i alla fall äro till för att brytas av förståndigt folk.
Jag gratulerar herrarna att hava kommit så långt i utveckling!

I övrigt har jag fått den känslan under denna debatt, att det inte
borde vara nödvändigt att taga till så sentimentala motiv, som man har
gjort här. Av denna debatt skulle man nästan kunna få den uppfattningen,
att man egentligen icke vet, varför vi hava vår officiella representation
i London, tv det framgår, att här bemälde person egentligen
skulle ha varit Sveriges representant i London. Om så var förhållandet,
borde ni verkligen hava tänkt på det, medan Vallentin levde, och uppskattat
hans förtjänster litet mera, än man då gjorde, så att vi delat
på det representationsanslag, som den officielle representanten där hade,
och givit Vallentin något därav.

Jag skulle också vilja påminna herrarna, att vi haft en del andra
fall, som likaledes varit ganska behjärtansvärda. Jag- tillät mig säga
några ord häromdagen i en fråga, då det gällde personer, som under
sin militära tjänstgöring här i landet blivit förolyckade, och yrkade, att
man något litet skulle höja deras ersättning av 300—400 kronor. Jag

Lördagen den 1 april e. in.

>''r 22.

tycker, att det då också skulle ha varit tillfälle att låta de mänskliga
känslorna tala.

Nu skall jag emellertid visa, att jag icke är så där småsinnad, att
jag, därför att man icke den gången lyssnade till vad jag och andra sade,
nu skulle sätta mig emot det här ifrågavarande anslaget. Jag har nämligen
ännu icke suspenderat alla principer, och jag har den principen,
att om det är ett fall, där det behöves understöd, och statens ekonomi
tillåter det, skall man lämna sådant. Jag anser visserligen, att här förevarande
fall icke är ett av de mest ömmande, som riksdagen haft att
behandla, och jag måste beklaga, att riksdagen i de mest ömmande fallen
icke låtit de varma känslor tala, som här i kväll så ymnigt flödat
oss till mötes. Men därför att jag ändå konsekvent följer vissa principer,
kommer jag i den föreliggande frågan att rösta för anslaget, icke
därför, som herr Olsson behagade uttrycka sig, att ”skall man någon
gång bevilja ett sådant här anslag, skall det vara till personer med sällsporda
förtjänster” — det må nu kanske vara ett plus, men det skall
enligt min mening ske i sådana fall, där en ekonomisk hjälp från statens
sida är av behovet påkallad.

Samtidigt som jag sålunda förklarar, att jag kommer att rösta för
detta anslag, tillåter jag mig dock till sist uttala den blygsamma förhoppningen,
att det även vid andra tillfällen, när kanske mera ömmande fall
föreligga, skall vara möjligt att få icke bara de liberala utan också andra
politiker att för en gångs skull gå ifrån sina principer.

Herr Gustafsson, Karl: Herr talman! Här tycks man

vara ganska enig bland flera talare, att om det skall finnas några principer,
så böra de vara till för att frångås. Det får jag verkligen säga,
att skola vi införa en sådan ”juridik” i riksdagsarbetet, är det verkligen
icke någon anledning för utskotten att längre anföra några skäl
för sina förslag.

Nu hava vi ofta i bankoutskottet sådana här svåra fall, som äro
ganska ömmande och där det icke är lätt att ens kunna draga upp några
principer. I detta fall har utskottet haft att taga hänsyn till den omständigheten,
att personen i fråga icke är svensk medborgare utan är
engelska. Detta gör, att man kanske i någon mån får tänka på att vi
inom egna landamären, som en talare nyss påpekade, hava flera ömmande
fall, som kanske borde gå före detta. Vi hava å andra sidan icke
inom utskottet bestritt, att Vallentin varit vårt land till stort gagn. Jag
ä.r för min del övertygad om att han varit oss till mycken nytta under
den särskilt svåra tid, varunder han tjänstgjorde i London, men trots
detta få vi väl ändå anse, att det är lyckligt, om icke kammaren tager
det vittnesbördsmötet, som den nuvarande diskussionen tycks hava urartat
till, som utgångspunkt för att bevilja pensioner utan att man går
efter sakliga skäl; och för den skull ber jag fortfarande att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Pension åt
pressombudet
H. F. Vallentills
änka.
(Forts.)

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Då alla övriga talare,
Första kammarens protokoll 1022. Nr 22. 7

Nr 22. 98

Lördagen den 1 april e. m.

Pension åt SOm här vant sig mot utskottets hemställan, yrkat bifall till Kungl.
pressombudet Maj: ts proposition i denna punkt, ber jag att få återtaga mitt säryrkande
tins änka. ''och ansluta mig till detta yrkande.

(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den förevarande punkten hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan bifalla Kungl.
Maj: ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 21
punkten 9 och bifaller Kungl. Maj: ts i ämnet gjorda framställning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 29.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo samt företogs punktvis och momentvis till avgörande
bankoutskottets utlåtande nr 22, angående vissa framställningar
rörande pensioner och understöd.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 26 av herr Tjällgren och den andra inom andra kammaren
under nr 7 av herr Öberg, hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja
postföraren Jonas Gustaf Sellstedt i Sidensjö en årlig pension av 600
kronor under hans återstående livstid.

Vidare hade i en inom första kammaren av herrar Rosén och Bergqvist
väckt motion, nr 27, hemställts, att riksdagen måtte bevilja förre
postföraren Mikael Mikaelsson i Yttervik, Tärna socken, ett årligt understöd
av 250 kronor.

Lördagen den 1 april e. m.

Sr 22.

I en inom andra kammaren under nr 57 väckt motion hade herr
Carlslröm i Helgagård hemställt, att riksdagen ville bevilja f. d. körpostföraren
Johannes Johansson en årlig pension av 300 kronor att utgå under
hans återstående livstid.

Ytterligare hade herr Bengtsson i Norup i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 87, hemställt, att riksdagen måtte bevilja förre
postbäraren Per Persson, Hjärsås, under hans återstående livstid ett
årligt understöd av 500 kronor.

Slutligen hade i en inom andra kammaren av herr Hamrin väckt
motion, nr 134, hemställts, att riksdagen måtte bevilja f. postköraren
Karl Alfr. Alfredson i Brötjemark, Jönköpings län, en årlig pension å
300 kronor.

I den nu föreliggande punkten hade utskottet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner:

a) I: 26 och II: 7;

b) 1:27;

c) II: 57;

d) II: 87; samt

e) II: 134

icke måtte av riksdagen bifallas.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Vid detta moment hade reservation anförts av herrar Lindley, Vindahl,
Bäcklund och Loven, vilka hemställt, att riksdagen, i anledning av
förevarande motion 1:27, måtte medgiva, att förre postföraren Mikael
Mikaelsson i Yttervik, Tärna socken, finge från och med den 1 januari
1922 under sin återstående livstid av postmedel uppbära ett årligt understöd
av tvåhundrafemtio kronor.

Herr V i n d a h 1: Herr talman, mina herrar! I föreliggande utlåtande
äro under denna punkt sammanförda icke mindre än fem olika
framställningar angående pensioner eller understöd åt postförare. Det
är fråga om tre s. k. kärrpostförare och två gångpostförare. Samtliga
dessa framställningar äro av utskottsmajoriteten avstyrkta med följande
motivering: »Visserligen har riksdagen tidigare i enstaka fall beviljat

årliga understöd till postförare. I dessa fall hava emellertid förelegat
särskilda omständigheter, vilka ansetts böra föranleda undantag från
gällande bestämmelser, såsom skada genom olycksfall under tjänsteutövning
eller synnerligen lång anställningstid under sällsynt svåra och
krävande förhållanden m. m. Enligt utskottets mening föreligga emellertid
i intet av nu förevarande fall några dylika särskilda omständigheter.

Pension åt
postföraren
M. Mikaelsson.

Nr 22. 100

Lördagen den 1 april e. m.

Pension åt Om denna mening har nog utskottet icke varit alldeles så enigt. Såsom
M.^Mikaels- också framgår av den vid utlåtandet fogade reservationen, hava några
son. av utskottets medlemmar haft en annan åsikt. Skulle utlåtandet varit

(Forts.) avfattat, som beslutet föll vid ärendets realbehandling, skulle de, som

nu äro i majoritet, varit i minoritet. Men det kan vara en sak, som icke
så mycket hör hit; utlåtandet föreligger ju här, sådant det nu är.

Bankoutskottet har i denna fråga hört sig för hos generalpoststyrelsen
och inhämtat dess mening om de framställningar, som här äro
gjorda. På sidan 6 i bankoutskottets utlåtande redogöres först för de
fordringar, som hava uppställts i fråga om understöd åt poststationsföreståndare
och lantbrevbärare — de skola hava tjänstgjort i minst 25 år
— och vilken pension de fått. Sedan påpekar generalpoststyrelsen, att
såväl lantbrevbärare som vanliga postförare äro »anställda allenast medelst
kontrakt, i vilka överenskommits om viss ersättning för de prestationer,
som vederbörande åtagit sig att utföra för postverkets räkning.»
Vidare framhåller styrelsen, att lantbrevbäramas uppgifter kunna vara
helt andra än postförarnas. Därefter erinrar styrelsen, att riksdagen
tidigare gjort vissa undantag från de av riksdagen angivna villkoren
för erhållande av understöd, och nämner dessa fall. Styrelsen meddelar
så, att i fråga om två av dessa personer, som genom riksdagens särskilda
beslut erhållit understöd, har förelegat det skälet, att de skadat sig i tjänsten
eller dylikt, och att de för den skull fått detta understöd, men i fråga
om de övriga hade förelegat det skälet, att de under en lång följd av år —
den ena 38 år, en annan 33 år och en tredje 43 1/2 år — fullgjort postföring
och varit medelst personliga kontrakt anställda i postverkets tjänst.
»Johansson och Ferm» — två av ifrågavarande personer — säger styrelsen,
»hade fullgjort postföring under sällsynt svåra och krävande förhållanden,
varjämte båda levde i svårt ekonomisk betryck. lilja» ■— den
tredje av dessa fall — »hade dessutom jämväl tjänstgjort såsom lantbrevbärare
under 4 år 10 månader.»

Det har varit de skäl som gjort, att sådana postförare, som det nu är
fråga om, tidigare erhållit pension eller understöd.

Går man nu till de framställningar, som här föreligga, och jämför
dem med tidigare fall, synes det, som om det skulle vara mycket kraftiga
och fullgiltiga skäl, som tala för ett bifall till den framställning, som är
gjord i motionen nr 27 i första kammaren, vilken upptages under punkten
b) i utskottets hemställan.

I första punkten av utskottets hemställan gäller det postföraren
Jonas Gustaf Sellstedt i Sidensjö, som enligt motionärernas uppgifter
varit anställd i postverkets tjänst i 25 år och fört kärrpost två mil fram
och tillbaka. Generalpoststyrelsen upplyser, att hans anställningstid
varit 24 år 7 månader och våglängden 19 kilometer. I 12 år har det varit
tre turer i veckan och den övriga tiden sex turer i veckan, fram och tillbaka.
Han skulle väl varit mycket nära att erhålla pension, om det gällt
samma anställningstid som för lantbrevbärare, men dock når han på långt
när icke upp till de tjänstgöringsår, som tidigare ansetts erfordras för
pension eller understöd för postförare.

Lördagen den 1 april e. m.

101 Nr 22.

Vidare gäller det förre postföraren Johannes Johansson i Vimmarp, Pension åt
vilken också står uppgiven såsom hemmansägare. Han har enligt niotionen
haft anställning i 19 år och fört kärrpost två mil 3—5 gånger i veckan. '' son
Generalpoststyrelsen upplyser, att anställningstiden är 19 3/4 år och att (Forts.)
väglängden varit 21 kilometer samt att han under 12 år fört posten tre
turer i veckan fram och åter och under den övriga tiden 5 turer i veckan.

I motionen uppgives, att en av Johansson gjord framställning om pension
skulle av generalpoststyrelsen avslagits på grund av att »han ej haft anställningen
i fråga i 25 år». Generalpoststyrelsen upplyser dock, att avslaget
motiverats därmed, att »sökanden icke innehaft sådan anställning
i postverket, som enligt gällande bestämmelser kunde berättiga honom
till understöd av postmedel».

Därefter kommer en postförare Karl Alfred Alfredson i Brötjemark.

Han har kört kärrpost 13 kilometer fram och tillbaka 7 gånger i veckan
och varit anställd omkring 22 år. Han är nu uppsagd från sin anställning
på den grund, att reguljär bilomnibustrafik anordnats. Generalpoststyrelsen
bekräftar dessa uppgifter men påpekar dock, att postbefordran
genom de arrangemang, som vidtagits, numera är betydligt billigare än
förut.

Om jag granskar dessa tre fall och jämför dem med tidigare beslut,
synes bankoutskottets ståndpunkt, att man icke bör bifalla dessa framställningar,
vara fullkomligt berättigad.

Den fjärde av de föreslagna postförarna är postbäraren Per Persson
i Hjärsås. Han har, säger motionären, varit anställd i över 30 år men nu
på grund av sjukdom och svaghet måst frånträda sin anställning. Han
har burit 20—30 kilogram per dag en väglängd av 7 kilometer. Generalpoststyrelsen
synes hava en helt annan uppfattning angående denna
sak. Styrelsen meddelar, att han varit i postverkets tjänst endast under
sju år och under övriga 25 år utfört sitt arbete i kommunens tjänst. Det
synes alltså, som om någon jämförelse därvidlag icke skulle kunna anställas.

Sedan återstår den femte personen, som det här är fråga om, nämligen
förre postföraren Mikael Mikaelsson i Yttervik. Han har, påpeka
motionärerna, varit anställd i postverkets tjänst i 19 år, men därförinnan
har han fullgjort samma tjänst under 17 år åt sin fader, under den tid
denne innehade kontraktet. Den väglängd, han haft att tillryggalägga,
har varit fem mil, och den börda, han varit skyldig att forsla, har sommartiden
varit intill 84 kilogram. Under den s. k. förfallstiden, då terrängen
är nära nog oframkomlig, ålåg det likväl Mikaelsson att framforsla 34
kilogram post. Generalpoststyrelsen meddelar angående honom, att hans
anställning har varit i 18 3/4 år och att han i 13 år gått en tur och därefter
3 turer i veckan. Beträffande de 17 år, som motionärerna angivit,
under vilka han före sin anställning hos postverket fullgjort samma tjänst,
har generalpoststyrelsen alltså icke yttrat sig. Skulle man då endast
hålla sig till vad generalpoststyrelsen anfört, skulle givetvis icke heller
han hålla måttet i fråga om tjänstetidens längd för erhållande av pension
eller understöd. Men då han utfört samma tjänst åt sin orkeslöse fader

Nr 22. 102

Lördagen den 1 april e. m.

postförar‘ un<^er ^en tid> denne innehade kontraktet, vill det väl ändå synas, som
M?Mikaeli- om hau utfört tjänsten under sådana förhållanden, att man i ett sådant
son. foll som detta skulle kunna medgiva, att även denna tid räknades såsom
(Forts.) tjänsteår. Där så sker, skulle han uppnå en tjänstetid av 36 år, och han
skulle således fullständigt fylla fordringarna i jämförelse med de postförare,
som tidigare tillerkänts pension eller understöd. Det torde vidare
icke vara olämpligt att omnämna, att när Mikael Mikaelsson frånträdde
sin befattning, tillerkändes han av generalpoststyrelsen en gratifikation
av 100 kronor såsom erkännande för det sätt varpå han utfört sitt arbete.
För den som känner till förhållandena i orten och för övrigt för dem som
tagit del av motionärernas framställning, är det uppenbart, att det icke
går att jämföra de övriga här föreslagnas tjänstgöring och Mikaelssons
arbetsprestationer. Det är nästan orimligt att tänka sig, att han under
en så lång tid burit en sådan börda så lång väg och därtill mellan platser,
där ordentliga vägar icke finnas, och där, såsom motionärerna påpeka,
på sina ställen det nästan icke finnes några vägar alls. Jag tycker, att
det är icke allenast billighet utan även rättvisa, som talar för, att man
icke lämnar eu sådan framställning som den föreliggande obeaktad. Alla
skäl tala i själva verket för bifall till den framställning, som här är gjord
om pension eller understöd åt förre postföraren Mikael Mikaelsson i Yttervik
av 250 kronor. Jag skulle vilja vädja till kammaren, om det icke
skulle vara ganska egendomligt att vägra en orkeslös arbetare, som under
så många år troget fullgjort sitt arbete, ett så blygsamt understöd, som
det här är fråga om.

Jag ber följaktligen, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen om ett understöd av 250 kronor åt förre
postföraren Mikael Mikaelsson i Yttervik.

Herr Gustafsson, Karl: I denna liksom i den föregående

frågan äro vi inne på känsloskäl, och det är mycket svaga grunder, varpå
vi skola fatta vårt beslut. Det är emellertid så i denna fråga, att denne
person och de med honom jämnställda icke alls hava någon rätt till pension.
Begäran därom härleder sig helt enkelt därifrån, att välvilliga motionärer
framkommit med förslag. Den person, som det här är fråga om,
säges hava tjänstgjort i 35 år. Av denna tid, får jag upplysa, har han 17
år varit hos sin fader, då denne hade kontrakt med postverket om postföringen.
Det kan gärna erkännas och sägas, att i Norrland existera svåra
förhållanden, och att denne person utfört ett gagneligt arbete. Men att
på grund av detta bevilja honom pension, då man på grund av konsekvenserna
varit tvungen att avslå andra motioner i liknande pensionsfrågor,
har utskottet icke ansett lämpligt. Utskottet har därför anslutit
sig till generalpoststyrelsens och statskontorets förslag om avslag å ifrågavarande
motion.

Trots att vi hört, att principer äro till för att frångås, och att man
bör låta hjärtat tala, får jag anhålla, herr talman, att kammaren i detta
fall ville följa utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Lördagen den 1 april e. in.

103 Kr 22.

Herr Rosén: Då jag är en av de »välvilliga motionärerna» i denna
fråga, skall jag be att fä säga ett par ord. Det förhåller sig på det satt, M Mikaeh.
som utskottet säger, att riksdagen tidigare beviljat understöd i sådana son.
här fall, om särskilda omständigheter föranlett det, eller om vederbö- (Forts.)
raude tjänstgjort under sällsynt svåra och krävande förhållanden m. m.

Ja, här föreligger utan tvivel ett alldeles särskilt sådant fall. Jag skall
be att få citera några få rader i ett intyg, som kyrkoherden och landsfiskalen
i Tärna sänt mig. »Under Mikael Mikaelssons tjänstetid hann icke
ödebygdsvägen bliva färdig. På skogsstigar, blott till en ringa del röjda
och spångade, och på sjöar måste han forsla ofta intill (So kg. post. Vid
storm och svaga isar fick han i snö och vatten bära postsäckarna i obanad
mark omkring sjöarna, men posten kom då mera regelbundet och mera
oskadad å rätt tid, än sedan skett.» Denne man har, som den förste talaren
nämnde, forslat posten mellan Forsmark och Tärnaby, en sträcka
av 53 kilometer. Han har under 17 år burit posten var fjortonde dag,
under 13 år en gång i veckan och under de sista 6 åren två gånger i v eckan
i vardera riktningen. Under de sista 6 åren tillryggalade Mikaelsson varje
vecka till fots under dessa förhållanden 212 kilometer i obanad mark.

Han gick under dessa 6 år över 1,100 mil om året. Jag har roat mig att
räkna ut den sammanlagda vägsträckan som han tillryggalagt under
den tid, som han har forslat posten, och den uppgår till över 18,000 mil
i obanad mark. Kan man hitta på några flera sådana fall, borde ingen ha
någonting emot att bevilja understöd åt sådana män på ålderns dagar.

Det nämndes i intyget, att han hade att bära ofta intill 80 kilogram
post. Det förefaller nästan otroligt, men jag innehar kontraktet mellan
generalpoststyrelsen och Mikaelsson, och den mannen har förbundit sig
att bära 84 kilogram post på ryggen sommartid och 34 kilogram under
den så kallade förfallstiden, då det knappast är möjligt för en människa
att taga sig fram utan börda. Denne Mikaelsson har under 35 36 år

utgjort, kan man säga, den enda förbindelselänken mellan Tärna socken
och Sverige, ty det har icke funnits någon väg förr än efter 1917, då han
slutade sin tjänstgöring. Först därefter färdigställdes nämligen en ödebygdsväg
av primitivaste slag. Nu pågår byggandet av landsväg, till
vilken riksdagen har beviljat stora anslag, och när den vägen blir färdig
går det lätt att taga sig fram till Tärnabv. Denna socken, Tärna, har,
som de flesta av herrarna torde veta, sina handelsförbindelser uteslutande
åt norsk sida. Jag tror, att en sådan samhällsgärning, som denne man
utfört under en mansålder, är värd den ringa uppmuntran, som är ifrågasatt
av motionärerna, eller 250 kronor i årligt understöd under hans återstående
livstid.

Andra kammaren har behjärtat motionen och bifallit den, och jag
tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Ber g qvist: I likhet med den föregående ärade talaren,

medmotionären i denna fråga, ber jag också få fälla ett gott ord till förmån
för Mikaelsson, och jag vädjar till kammaren att bevilja honom den
lilla pension, som är ifrågasatt.

Jfr 22. 104

Lördagen den 1 april e. m.

7oTtjZrL ]:!en’ S0m h;-r, sett kappland under solljusa sommardagar, när sjöM.
Mikaels- aTtla hSSa spegelblanka och fargerna spela över fjälltopparna och snöson.
fälten, tycker nog, att det är ett idealiskt land att bo i, ett land där han

(Forts.) kanske gärna skulle vilja leva. Men det är icke alltid, som dessa trakter

visa en sådan uppsyn. När fjällvindarna svepa fram och nästan hota
att sopa med sig allt, som finnes i deras väg, och när vågorna gå så höga
på sjöarna, att man knappast kan komma fram med en båt, är det icke
så lätt att hysa samma tankar. Jag kan nämna en liten rolig historia.
Jag för en dag med roddbåt från Ytt ervik till Ajaur. Det var stark vind,
och vi hade mycket svårt att komma fram. En av mina kamrater sade
da: »Man talar om Atlanten, men ni skulle se Ajaur.» Ja, det är verkligen
sant, att i förhållande till de farkoster, som man har där uppe, är det
\ ådligare att i storm resa på denna sjö än i ett ångfartyg på Atlanten.
Svårast är o dock förhållandena vissa andra årstider än på sommaren"
Om man vintertid t. ex. råkar ut för snöstorm, kan man stundom varken
komma fram eller tillbaka. Jag har själv erfarenhet av vad sådant
vill saga. Jag har som bekant tjänstgjort i en Lapplandsförsamling
och jag har genom nätter legat ute under snöstorm ovanför trädgränsen.
Men en person, som skall gå fram och tillbaka ideligen
genom dylika bygder, huru ofta råkar icke han ut för sådana, jag kan
gärna säga livsfarliga äventyr. När han t. ex. på våren eller hösten skall
over sjöarna — tv mellan Forsmark och Tärnaby finnes det tre större
sjöar och en mindre — så varken bär eller brister det, och han vet icke,
om han skall komma till den andra stranden, men fram måste han.

Ja8 tr°L att en person, som under mer än 30 år fört posten denna
vag, är förtjänt av en uppmuntran. Mikael Mikaelsson är dessutom en
person, som i sig själv är förtjänt av en liten honnör, enär han är en hederlig
och arbetsam man. Dessutom kan jag lämna den upplysningen, att
han numera har blivit ganska klen till hälsan, sannolikt beroende på alla
dessa strapatser, som han har haft under sina postresor.

Jag skall nu emellertid icke utlägga texten vidare. Vi hava nyligen
givit en större pension till änkan Vallentin i London. Skulle vi då icke
också kunna giva dessa begärda 250 kronor till eu man långt uppe i fjällbygderna!
Jag vill säga, som det heter i Fänrik Ståls sägner: »Giv åt Stål
en penning även!»

Jag yrkar bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande moment hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle _ avslå utskottets hemställan och antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Lindley in. fl. vid momentet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes av herr Gustafsson, Karl, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 1 april e. m.

105 Nr 22.

Den, som avslår vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten 3 b) och antager det förslag, som innefattas i den av herr Dindley
m. fl. vid punkten avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 16.

Mom. c)—c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Återstående punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 26, i anledning av väckt
motion angående ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk
förening att förvärva fast egendom.

Genom en den 24 februari 1922 dagtecknad proposition, nr 75, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 24J) angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom,
vilken lag gäller tills vidare intill den 1 juli 1922, skall äga fortsatt tilllämpning
tills vidare intill den 1 juli 1923.

Pension åt
postföraren
M. Mikaelsson.

(Forts.)

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

Nr 22.

10G

Lördagen den 1 april e. m.

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

Den i propositionen avsedda lagen den 20 maj 1921 angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom
innehöll, att lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom (den norrländska förbudslagen)
i dess nuvarande lydelse, utom 3 § och de hänvisningar till denna
paragraf som i lagen förekomme, skulle äga tillämpning jämväl i de delar
av landet, där lagen för närvarande icke gällde; dock att vid denna
tillämpning med förening skulle förstås allenast ekonomisk förening,
som ej dreve bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,
samt vad i 7 § stadgades skulle hänföras till tiden för ikraftträdandet
av lagen den 20 maj 1921 eller den 22 i samma månad.

Med föranledande av propositionen hade inom första kammaren av
herr Lindhagen väckts en motion, nr 108, vilken likaledes hänvisats till
lagutskott och för förberedande behandling överlämnats till andra lagutskottet.
Uti denna motion hade av motionären hemställts, att riksdagen
måtte antaga en lag angående provisorisk ändring i viss del av ovannämnda
lag den 4 maj 1906 (den norrländska förbudslagen) av innehåll
att vad i 3 § av samma lag i dess nuvarande lydelse vore stadgat och de
hänvisningar till nämnda paragraf, som i lagen förekomme, skulle upphöra
att gälla tillsvidare intill den 1 juli 1923.

Med förmälan bland annat att utskottet komme att framdeles avgiva
särskilt utlåtande över nämnda motion, hade utskottet i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt, att förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr von Sydow och greve Spens, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa om avslag å propositionen.

Greve Spens: Herr talman, mina herrar! Den provisoriska lag,

som nu föreslagits att förlängas på ett år, antogs av riksdagen förra året
i anledning av motioner av herrar Lindhagen och Olsson i Golvvasta.
I bägge kamrarna funnos därvid betydande minoriteter, och i denna kammare
erhöll lagen blott en ganska ringa majoritet.

Lagen innebär, att den så kallade norrländska förbudslagen av år
1906, innefattande förbud i vissa fall för bolag och föreningar att förvärva
fast egendom, skall tillämpas jämväl inom de delar av landet, där
den icke förut gällt och således även i mellersta och södra Sverige, där
den enligt min mening är åtminstone på de flesta håll obehövlig. Sedan
lagförslaget förra året antagits av riksdagen för dess del, remitterades
förslaget till lagrådet, vars samtliga ledamöter uttalade betänkligheter
mot lagen. Två ledamöter ansågo emellertid dessa betänkligheter icke
vara avgörande, men de övriga två ledamöterna avstyrkte lagens godkännande
av Kungl. Maj:t. Dessa två ledamöter av lagrådet anförde
därvid för sitt avstyrkande bland annat: »Den fara för den egentligen

jordbruksidkande, självägande befolkningens bestånd och oberoende,
som på grund av bolagens omfattande jordförvärv ansetts föreligga i
de norra delarna av riket och utgjort skälet för den omförmälda lagens

Lördagen den 1 april e. in.

107

Nr 22.

tillkomst, gör sig uppenbarligen icke ens närmelsevis med samma styrka
gällande i fråga om mellersta och södra Sverige, i allt fall icke beträffande
den ojämförligt större delen därav. Såsom redan tidigare vid behandlingen
av frågan om införande av en provisorisk lagstiftning i förevarande
hänseende framhållits, är nämligen bondeståndets ställning där väsentligt
starkare än i Norrland och det sociala läget därstädes därför också
ett annat. I det skick, vari utredningen ännu befinner sig, kan densamma
näppeligen heller i och för sig anses lämna tillräcklig ledning för ett
bestämt ståndpunkttagande till frågan, om eller i vilken mån en förbudslagstiftning
sådan som den för Norrland gällande må anses påkallad jämväl
för de delar av riket, varom nu är fråga. Och vad det föreslagna provisoriet
angår, synes visserligen av utredningen framgå, att även där
inom vissa län eller länsdelar på senare tiden jord i avsevärd omfattning
övergått i bolags ägo. Men man stannar i ovisshet om, i vilken utsträckning
dessa förvärv omfattat bondejord i egentlig mening. Till ej
ringa del torde åtminstone inom vissa landsdelar förvärven gällt jord,
tillhörig bruk eller fideikommisstiftelser.»

Tagen blev emellertid av Kungl. Maj:t antagen och utfärdad, och
nu har Kungl. Maj:t i den föreliggande propositionen föreslagit lagens
förlängning på ytterligare ett år i avvaktan på jordkommissionens förslag
till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta
fast egendom, vilket förslag bland annat innehåller bestämmelser rörande
bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom. I år har lagrådet
lämnat förslaget utan anmärkning, och lagrådet har naturligtvis ej haft
anledning att upprepa sina betänkligheter, då Kungl. Maj:t icke fäst
avseende vid desamma.

Utskottets majoritet har nu ansett, att då lagen förra året tillkom
på riksdagens eget initiativ och jordkommissionen numera efter propositionens
framläggande avlämnat sitt lagförslag om rätt att förvärva
och besitta fast egendom, riksdagen borde utan vidare bifalla den provisoriska
lagens förlängning. Vi reservanter, vilka förra året voro emot
lagens antagande, hava emellertid ansett oss ej kunna underlåta att reservera
oss mot detta förslag. Vi ansluta oss därvid huvudsakligen till
de skäl mot lagen, som förra året anfördes inom lagrådet.

Norrlandslagen avser förhindrande av egentlig bondejords övergång
i främmande händer. Såvitt jag kunnat finna av den utredning, som
jordkommissionen numera lämnat, har det icke visats, att bolag eller
ekonomiska föreningar i mellersta eller södra Sverige köpt någon bondejord
i egentlig mening. Den jord som de köpt och som åtminstone på senare
tider skett i ringa omfattning, har tvärtom merendels utgjorts av
stora egendomar, och dessa hava bolagen i regel skött utmärkt. En del
av dessa bolag hava också utgjorts av jordbruksaktiebolag och ofta innehafts
av arvingar, vilka velat behålla arvejord oskiftad samt ansett detta
kunna ske med mindre risk för de särskilda arvingarna, om de bildade
bolag. Andra bolag, som köpt jord i dessa delar av landet, äro egnahemsaktiebolag,
och för dem behövs ju icke lagen.

För att norrlandslagens tillämpning skall med fog utsträckas till

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

Nr 22. 108

Lördagen den 1 april e. m.

Om fortsatt de delar av landet, där jordbruket är huvudnäring, fordras, enligt min
avl<norrländ- uppfattning- en överväldigande bevisning om att starka sociala och naska
förbuds- tionalekonomiska skäl kräva det, men sådan bevisning har icke presterats,
lagen. vad jag kunnat finna. Där jordbruket är huvudnäring, såsom i större
(Forts.) delen av mellersta och södra Sverige, föreligger ej någon tendens, att
bolagen slå under sig stora jordkomplex, särskilt icke bondejord. Utvecklingen
går tvärtom där i den riktningen, att de stora egendomarna
styckas till småbruk. Tiderna äro nu även sådana, att jordspekulation
från bolagshåll icke kan väntas i någon avsevärd utsträckning under
den närmaste tiden. Jag vill även framhålla, att större jordbruk äro
mycket nyttiga att hava, dels såsom mönsterjordbruk, dels för brödsädesbehovets
säkerställande. Det visade sig nämligen under kristiden,
att det var huvudsakligen från större gårdar, som brödsäd kunde få köpas.

J ag skall slutligen också be att få uttala mitt tvivel om, att en kungl.
proposition, byggd på jordkommissionens omförmälda stora lagförslag
om rätt att förvärva och besitta fast egendom, kan hinna komma fram
till nästa års riksdag. Detta lagförslag är nämligen av synnerligen vidlyftig
och genomgripande betydelse och behöver därför mycket noga
granskas. Dagförslaget innehåller bland annat, att jord i många fall icke
får gå i handel mellan enskilda personer utan tillstånd av vederbörande
länsstyrelse vid äventyr att eljest följer åtal vid domstol och fastighetens
exekutiva försäljning. Jag antager därför, att, om utskottets förslag
skulle bifallas, kommer nog frågan igen på samma sätt vid nästa års riksdag.

På grund av dessa skäl, herr talman, hemställer j ag om avslag å såväl
utskottets förslag som den kungl. propositionen.

Herr P e t r é n, Bror: Herr talman! Den föregående talaren har
redogjort för innebörden i detta utskottsbetänkande, så att jag icke behöver
dröja därvid. Han har i enlighet med den vid betänkandet fogade
reservationen hemställt om avslag å propositionen, därvid stödjande
sig å de skäl, som vid fjolårets behandling av ärendet anfördes av reservanterna
inom utskottet, och har han nu åberopat till ytterligare stöd
för denna mening ett uttalande av två ledamöter av det lagråd, som hördes
över det av riksdagen i fjol antagna lagförslaget. Jag vill med anledning
härav endast säga, att lagrådet hade ju även två andra ledamöter,
och dessa konstaterade i ett gemensamt yttrande, att det icke kunde
förnekas, att i fråga om vissa av norrländska förbudslagen ej berörda
landsdelar åtskilliga skäl talade för behovet av en lagstiftning, och därmed
också av en provisorisk sådan, gående ut på att reglera bolags förvärv
av bondejord. Beträffande åter andra av nämnda landsdelar, hade något
dylikt behov ej påvisats. Avgörande betänkligheter syntes emellertid
ej möta mot att låta hela den från 1906 års lag undantagna delen av riket
omfattas av en sådan provisorisk lagstiftning. Således motsatte sig ej
dessa två lagrådsledamöter tillkomsten av den nu gällande provisoriska
lagen. Greve Spens anförde, att då lagrådet i år enhälligt förklarat sig
icke hava någon anmärkning att göra emot en förlängning av provisoriet,
så är väl anledningen härtill den, att lagrådet ansett lönlöst att upprepa

Lördagen den 1 april e. m.

109 Nr 22.

sina anmärkningar för i fjol. Jag skulle vilja tro för min ringa del, att
skälet är ett annat, nämligen väl det, att lagrådet ansett, att den stabilitet
och den kontinuitet, som är önsklig för ett lands lagstiftning, icke
heller härvidlag bör åsidosättas. Hava nämligen statsmakterna, såsom
här är fallet, antagit en provisorisk lag under ett år till förhindrande av
att befarade olägenheter skulle hinna inträda, innan förslag till en tillärnad
definitiv lagstiftning i ämnet blir utarbetat och föremål för statsmakternas
prövning, så finnes det, då denna prövning ej ännu hunnit
ske, skäl för att låta detta provisorium fortsätta ännu ett år, så att man
icke ryckvis låter växlande bestämmelser gälla från det ena året till det
andra. Jag skulle hava anledning tro, att detta varit lagrådets verkliga
skäl för att i år lämna förslaget om provisoriets förlängning utan anmärkning.

Jag tror också för min del, att den uppgift, som av den föregående
talaren lämnades därom, att det icke är sannolikt, att något förslag på
grundval av det nu föreliggande betänkandet kommer att ligga på riksdagens
bord för prövning nästa år, icke har fog för sig. Samtliga de remisser,
som utgått beträffande detta lagförslag, äro ställda till besvarande
före den nästkommande augusti, och det ligger häri en tydlig hänvisning
till att det är den nuvarande regeringens mening att söka framlägga ett
lagförslag i ämnet till riksdagens prövning nästa år, säkerligen i varje
fall i vad angår den speciella fråga, som det nu gäller. De anmärkningar,
som hittills riktats mot detta betänkande, hava icke heller gällt så mycket
frågan om eventuell utsträckning av den norrländska förbudslagen
till mellersta och södra Sverige, utan fastmera de andra djupt ingripande
frågorna i betänkandet, angående koncession å jordförvärv m. m.

Jag skulle därför för min del vilja tro, att den av lagrådet i år enhälligt
intagna ståndpunkten är fotad på goda och sakliga skäl.

Nu har emellertid greve Spens jämväl, med citerande av de två först
berörda lagrådsledamöternas uttalande i fjol, velat anföra sakliga skäl
för att det i betänkandet innefattade förslaget om norrländska förbudslagens
utsträckande till övriga delar av riket icke har någon bärande
grund och att fördenskull propositionen om provisoriets förlängning
icke bör bifallas. Jag nödgas då säga, att utredningen i detta spörsmål
ligger i år annorlunda till än i fjol. Då förelåg endast stickprov av ännu
ej färdigarbetad statistik, men i år föreligger en uttömmande bearbetning
av inkomna statistiska uppgifter, vilka visa för den, som tager del
av desamma, att det i mycket betydande delar av de av norrländska förbudslagen
ej berörda delarna av landet ovedersägligen förefinnes bolagsinnehav
till väsentliga delar av landets areal. Jag skall icke här trötta
kammaren med att citera några nämnvärda siffror vid denna timme
på dygnet, tv det är icke lägligt, utan vill inskränka mig till
att säga, att siffrorna för de av norrländska förbudslagen oberörda
delarna av Gävleborgs och Kopparbergs län visa så övervägande i denna
riktning, att jag icke tror, att någon kan tveka om behovet av lagens
utsträckning till nämnda länsdelar. Aven för flera andra län äro siffrorna
rörande bolags jordinnehav så väsentliga, att om jag ser till själva total -

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

Sr 22. 110

Lördagen den 1 april e. m.

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

arealen för länen, gå bolagens och de med dem jämställda ekonomiska
föreningarnas innehav upp till icke mindre än exempelvis 20,9 % i Uppsala
län, 14,5 % i Stockholms län, 11,6 % i Östergötlands och 10,9 %
i Kronobergs län, för att icke nämna Örebro län med 36,8 % och Västmanlands
län med 23 %. Även om jag frånser arealen av skogsmark, som ju
proportionsvis mest är föremål för bolagens innehav, och blott ser till
själva åkerarealen, ligger det i ett flertal län så till, att bolagens och de
ekonomiska föreningarnas sammanlagda areal av åker är över 9 å 10 %
av länens hela åkerareal. För mig är det dock viktigare i denna del, om
man kan härutinnan påvisa några stegringstendenser för den senare tiden.
Jag vill då säga, att det finnes en uttömmande utredning å denna
punkt, som gör, att, då man litet närmare tar del av densamma, man
står rätt så betänksam inför de föreliggande siffrorna. Jämförelsen är
byggd på taxeringsvärdena å femårsperioder från 1890 och fram till och
med 1919, och även om man skulle medgiva, att de taxeringsvärden,
som äro tillkomna vid fastighetstaxeringen år 1918 jämfört med de föregående
årens, säkerligen procentvis mera höjt bolagens fastighetsvärden
såsom proportionsvis mera omfattande skogsmark, kan man icke komma
ifrån, om man jämför enbart 1918 och 1919 års siffror, vilka ju bygga
på samma fastighetstaxering och där ökningen i procenttal således måste
betyda en faktisk ökning i bolagens innehav, att dessa siffror göra en
ganska betänksam. De visa nämligen t. ex. för Kronobergs län, att taxeringsvärdet
å bolagsgruppens jordbruksfastighet i procent på all sådan
fastighet inom länet ökades å det enda året — siffertalet grundat således
på samma fastighetstaxering •— från 10,8 till 11,8 i Uppsala län från
8,5 till 12,1 i Kalmar län från 5,4 till 6,8, i Blekinge län från 3,8 till 4,7,
i Hallands län från 1,5 till 2 etc. Jag vill med detta hava sagt, att det
nu finnes ett helt annat åskådningsmaterial i denna fråga än i fjol.

Greve Spens fäste sig mycket vid tvenne lagrådsledamöters uttalande
i frågan, men jag vill härvidlag erinra, att det finnes jämväl andra
myndigheter i landet, vilkas omdömen i detta hänseende kunna hava
väl så stor betydelse. Det är länsstyrelserna. De hava redan yttrat sig
i denna fråga, då jordkommissionens tidigare med dess nu föreliggande
betänkande i allt väsentligt sammanfallande förslag i denna särskilda
fråga av den 28 januari 1920 var ute på remiss. Och går man igenom
länsstyrelsernas yttranden, och därvid frånser de fem län, där norrländska
förbudslagen gäller, och de två län -— Gävleborgs och Kopparbergs län —
där den delvis är gällande och där det vill synas självfallet att ett behov
av en utsträckning till länen i deras helhet föreligger, så visar det sig,
att av de övriga sjutton länsstyrelserna fem bestämt tillstyrkt den föreslagna
utsträckningen av den norrländska förbudslagen, två tillstyrkt
densamma men dessutom hemställt om liknande bestämmelser även
beträffande enskild mans jordförvärv, två ställt sig icke avvisande, tre
uttalat sig synnerligen svagt, dock med vissa önskemål för, och endast
fem bestämt avstyrkt förslaget. J ag menar, att man kan hava skäl erinra
sig detta, när det nu gäller att pröva, huruvida denna av statsmakterna
genomförda provisoriska lag bör förnyas på ett år, tills det nu hos myn -

Lördagen den 1 april e. m.

111 ISr 22.

digheterna ute i landet på remiss varande definitiva lagförslaget hinner
bliva föremål för prövning, och jag kan ej, i motsats till den föregående
talaren, tycka annat än att den ifrågasatta förlängningen av lagen är en
klok och sund åtgärd. Det kan säkerligen icke bliva några som helst vådor
av att så sker, ty i de landsdelar, där behov av lagen kan tänkas icke
föreligga, ske i stort sett inga bolagsförvärv av fast egendom, varför olägenheterna
av lagens förlängning där också bli minimala. Det visar sig
också av erfarenheten från detta år, då lagen provisoriskt gällt, att i praktiken
inga olägenheter av densamma uppstått. Det skulle alldeles säkert
hava framkommit både i utskottet och motionsvis, om motsatsen varit
fallet, men så har ej skett.

Jag skulle också vilja säga, att erfarenheten beträffande den norrländska
förbudslagen i fråga om de norrländska länen och även den s. k.
Värmlandsundersökningen visat för mången, att det ibland är klokt att
icke komma för sent med lagstiftningsåtgärder av nu förevarande slag.
Ingen torde väl bestrida, att om den norrländska förbudslagen kommit
till tidigare, det nu i ett och annat avseende varit fördelaktigare för den
jordbruks!dkande befolkningen i dessa landsdelar.

Greve Spens framställde en bild av välskötta fastigheter i bolags
händer. Jag skulle vilja häremot ställa upp en annan bild, som jag har
mycket klart minne av från min egen ungdom. Det var ett stort jordkomplex
i närheten av mitt hem, som bytte ägare i det att det från enskild
ägare övergick att tillhöra bolag. Det var ganska slående att se,
hurusom hela den sociala trevnaden på några få år förbyttes till sin motsats
å denna jordkomplex. Det var bristen på personlig samhörighet med
godset och dess folk från bolagsledningens sida, som gjorde de underlydande
på detta komplex till personer av en annan typ än förut. J ag kände
detta på den tiden som ett mycket påtagligt bevis för att det icke i stort
sett vore gagneligt, att vår svenska jord ginge över från enskilda till bolag.
Och här gäller det ingenting annat än att genom förlängning av en
i fjol antagen provisorisk lag bereda tillfälle till övervägande, i vad mån
bestämmelser till förebyggande härav äro erforderliga även för landets
mellersta och södra delar.

Herr talman. J ag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Sydow: Herr greve och talman, mina herrar! Jag

skall villigt medge, att ifall man ser den nu föreliggande frågan endast
ur synpunkten av kontinuitet i lagstiftningen, skulle man ställa sig på
samma ståndpunkt som den föregående ärade talaren. Emellertid kan
detta knappt vara tillräckligt skäl för oss, som när detta ärende förut
varit före till behandling i riksdagen, ansett en sådan lagstiftning oklok
och förhastad, att nu gå med på den, därför att riksdagen en gång förut
gjort det. Det kan inte förnekas och har aldrig förnekats, att här är fråga
om ett allvarligt ingrepp i den privata äganderätten, och ett sådant borde
icke komma till stånd, såvida icke fullkomligt trängande skäl för ett ingripande
kunna framvisas. I annat fall måste det bli ett övergrepp från
statens sida gentemot den enskilde. När ärendet förra året var före, kunde

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

Nr 22. 112

Lördagen den 1 april e. m.

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

det inte påvisas, att några sådana skäl förelågo, ehuru riksdagen i alla
fall tog den kungl. propositionen. ■>*.,

Nu har ju saken kommit i ett förändrat läge, ty nu föreligger i varje
fall en utredning av jordkommissionen av de förhållanden, som skulle
ge anledning till en sådan lagstiftning. Herr Petrén anser, att denna
utredning visat behovet av lagen. Det är egendomligt, mina herrar, men
jag har vid studiet av denna utredning - kommit till en alldeles motsatt
uppfattning. Jag vill säga, att jag aldrig varit motståndare till norrlandslagen
utan alltid anhängare av den, och jag kan ge herr Petrén rätt i,
att det måhända varit lyckligt, om den kommit till tidigare. För de områden,
för vilka den är avsedd, hade det kanske behövts. J ag vill också
säga, att den föreliggande utredningen enligt min tanke visar, att det
finns delar av vårt land, dit det vore av behovet påkallat att utsträcka
norrlandslagen, exempelvis de delar av Gävleborgs och Kopparbergs
län, som herr Petrén nämnde, och några andra. Det har där visat sig,
att bolagens förvärv av fastigheter tagit sådan omfattning, att man torde
kunna säga, att det utgör en social våda. Men då man går därhän att
vilja utsträcka denna provisoriska lagstiftning till rena jordbrukslän,
exempelvis till Halland, där utredningen visat, att endast två procent
av jordbruksarealen tillhör bolag, är det att gå för långt. Jag vill alldeles
bestämt påstå, att inga skäl förebragts under utredningen, som kunna
ge anledning till att utsträcka lagen till sådana delar av landet.

Jag är också av en annan mening än andra lagutskottets ärade ordförande,
då han säger, att den omständigheten, att bolagens jordförvärv
under de senare åren i ett eller annat fall stigit kanske från fem till sex
procent av arealen, är ett tvingande skäl att införa en sådan lagstiftning.
Jag vill för min del säga, att en sådan ringa ökning inte alls kan utgöra
någon anledning ur social synpunkt att tillämpa en dylik förbudslag,
särskilt när man betänker, att av dessa bolag utan tvivel en hel del icke
kommit till annat än som en form för enskildes äganderätt.

J ag ber också att få säga, att när det här är fråga om en provisorisk
lagstiftning, som skall förbereda en viss lag, synes mig vars och ens ställning
i viss mån bliva beroende av, hur han ställer sig till den blivande
definitiva lagstiftningen. Förslaget härtill fanns icke publicerat förra
gången vi hade ärendet före, men har nu publicerats. Jag finner det för
min del vara av den beskaffenhet, att jag har mycket svårt att ge min
anslutning till detsamma; det förefaller mig, att utredningen icke givit
vid handen, att den föreslagna lagstiftningen är av nöden, allra minst
en lagstiftning av så ingripande natur. Den föreslagna lagstiftningen
innebär, att handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar i regel
skola ha Kungl. Maj :ts koncession för att besitta fast egendom och lägger
även utomordentligt starka band på den enskildes rätt att förvärva sådan
egendom.

Slutligen ber jag att få säga, att det i varje fall synes mig, att ingen,
som verkligen känner de ekonomiska förhållandena för ögonblicket här
i landet, kan vara i tvivelsmål om, att ingen son helst fara föreligger för
att bolagen under nuvarande omständigheter skola söka slå under sig

Lördagen den 1 april e. m.

113 Nr 22.

jord i sådan omfattning, att det kan bli någon social fata. Bolagen äro
i allmänhet i sådant betryck, att de få vara tacksamma att få behålla
det de ha, och de tänka inte på någon expansion i sådan omfattning,
att man behöver stifta lagar däremot.

Jag ber, herr greve och talman, att få ansluta mig till greve .Spens
yrkande.

Herr P e t r é n, Bror: Den siste talarens anförande föranleder

inig att yttra ännu några ord. Herr von Sydow ställde egentligen frågan
så, som om det nu gällde att slutligt bedöma spörsmålet om den norrländska
förbudslagens utsträckande till mellersta och södra delarna av landet.
Jag har ställt mig på den ståndpunkten, att det icke finnes anledning
att nu intaga någon slutgiltig ställning till den frågan därför att förslaget
Härutirmnu icke "ännu liggeT för en slutgiltig prövning vederbörligen berett.
Jag har emellertid påpekat, att den statistik, som nu föreligger i
frågan, är av den beskaffenhet, att man i år har större skäl att besluta ett
provisorium än vad fallet var i fjol och framförallt fullgoda skäl att förlänga
å ännu ett år det provisorium, som en gång beslutats. Detta var
huvudinnehållet i mitt anförande och jag vidhåller det yrkande jag gjort.

Herr greve Spens: Jag skall be att fä säga några ord i anledning
av den ärade utskottsordförandens anförande. Det är visserligen sant,
att jordkommissionen nu förebragt en utredning över bolags förvärv och
innehav av jord även i södra och mellersta Sverige, men det har inte visats,
att denna jord är egentlig bondejord, och åtminstone i de delar av
landet, som jag känner bäst till, har den huvudsakligen utgjorts av större
egendomar.

Vidare sade den ärade utskottsordföranden, att den provisoriska
lagen icke skulle komma att medföra någre avsevärda olägenheter för de
delar av landet, där den icke vore behövlig. Enligt min mening ligger
emellertid en betydande olägenhet i de besvär och kostnader samt den
tidsutdräkt, som föranledas av en ansökan till Kungl. Maj:t om tillstånd
att förvärva en fastighet. Oftast behöver en advokat anlitas för ansökningens
uppsättande och anskaffande av vederbörliga handlingar, som
måste medfölja, och detta medför mången gång betydande kostnader.
I dessa tider borde man mer än någonsin undvika att förorsaka dydika
kostnader, och detta gäller även bolagen. Att märka är även, att de bolag,
som köpa fastigheter, icke alltid äro industribolag, utan i mellersta
och södra delarna av riket ofta jordbruksbolag och egnahemsbolag. Den
tidsutdräkt, som ett tillstånd av Kungl. Maj:t medför, skulle ofta förorsaka
hinder för ägarna att på lämpligt och ekonomiskt sätt använda
sina fastigheter. Ekonomiska förluster och hinder i näring skulle således
bli följden av denna lags antagande för de bolag och ekonomiska föreningar,
som skulle drabbas därav.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr lindhagen: Så vitt jag hört av debatten, kan jag konsta Första

hammarens protoholl 1922. Nr 22. 8

Om fortsatt
tillämpning
av norrländska
förbudslagen
.
(Forts.)

Nr 22.

114

Lördagen den 1 april e. m.

0.’”. f°rtsatt tera två stora motsägelser mellan de båda, som talat emot propositionen.
av norrländ- Herr von ®ydow sade> att för närvarande äro bolagen så illa ute, att de
Ska förbuds- allra minst tänka på att förvärva än mer fast egendom, och den siste
lagen. talaren sade, att det skulle bli så mycket besvär med ansökningar för att
(Forts.) få koncession, att man därför icke kunde taga förslaget. Således å ena
sidan: inga förvärv, å den andra: åtskilliga förvärv. Vem skall man tro
av de båda ärade talarna?

Den siste talaren framhöll också, att det bara var stora egendomar,
som bolagen köpte. Det är också en stor skada, att de stora egendomarna
för framtiden undandragas den bosättning, som möjligen skulle kanna
erbjudas på dem, och som landet ropar efter just nu till följd av industriens
nedgång. Men den statistik, som jordkommissionen åstadkommit
och som finns i tryck tillgänglig, visar för övrigt, att bolagens jordförvärv
både före och under kristiden omfattade både större och mindre
egendomar. Vad skall det tjäna till att göra en enquéte med svar från
hela landet, om man sedan icke skall använda densamma, utan lyssna
till den siste talaren, som grundade sig mera på egna förhoppningar än
på sakkännedom.

För övrigt kan jag aldrig tänka mig, att i dessa tider, då såväl regeringen
som en enhällig jordkommission och ett enhälligt lagråd och, såsom
jag tror, även en ganska enhällig opinion ute bland det jordbrukande
folket i landet kräva, att bolagen icke längre få tillåtelse att förvärva
bondejord och minska den självägande jordbrukande befolkningen — jag
kan icke tänka mig, att det i ett sådant ögonblick skulle vara visligt av
denna kammare att med ändring av ett föregående beslut och en redan
promulgerad lag falla tillbaka till ett äventyrligt tillstånd och äventyra
den lagstiftning vi framdeles skola fatta definitivt beslut om.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det föreliggande utlåtandet hemställt samt vidare på avslag därå, och
förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

. Herr Sederholm avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr I51» i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol
järnte fastställande av högsta pris å socker.

Motionen hänvisades till bevillningsutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10,54 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1922, Nordiska Bokindustri A.-B.

6504