1922. Andra kammaren. Nr II

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1922. Andra kammaren. Nr II.

Onsdagen den 22 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades till konstitutionsutskottet
de på kammarens bord liggande motionerna, nämligen nr 195 och 196
av herr Olsson i Kullenbergstorp samt nr 197 av herr Kilbom m. fl.

§ 3.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition,
nr 71, angående höjning av kontrollavgifterna för guld- och silverarbeten
m. m.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§ 4.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 3, i an- Ang. ändring
ledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om iförordningen
ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 19 november 1920 om kom- om komm^nal
munal progressivskatt för åren 1921—1924.

Därvid yttrade:

Herr Sommelius: Herr talman, ärade kammarledamöter!

Då den skatt som här föreslås, den progressiva kommunalskatten, är
någonting alldeles nytt för Sveriges folk, skall jag be att med anledning
härav få yttra litet i allmänhet om den skattepolitik, som
bedrives.

Jag ber på förhand alt få säga, att den ärade finansministern
icke må taga illa upp, om jag i detta sammanhang kommer att något
kritisera hela skattesystemet. Det gäller här i varje fall icke denna
regering enbart, utan samma principer och samma åsikter gå igen
Andra hammarens ''protokoll 1922. Nr 11. 1

5r 11. 2

Onsdagen den 22 febrnari.

Ang. ändring från generation till generation och vinna allt mera tillämpning,^ och
i förordningen ^0^ j 0^ förfärande takt. Det är icke att lindra pa, att med de mänga
°"lmZ^Tval nya ämbetsverk, som ha skapats, och de många anspråk, som ställas
skall. på staten, det också uppstår krav på ökade ekonomiska resurs^

(Forte.) för att bestrida alla statens utgifter. Och man har sannolikt icke

annat att göra än att härvid tillgripa de vanliga vägarna, lånevägen
och skattevägen, om man nu bortser från de slantar, som möjligen
kunna komma in från statens affärsdrivande verk och som
nog icke ge finansministern stort arbete att räkna.

Vad nu låneprincipen angår, så skall jag icke länge uppehålla
mig vid den, utan jag vill hålla mig till skattesystemet och skattepolitiken.
I fråga om lånepolitiken vill jag endast anföra, vad jag
förut vid åtskilliga tillfällen sagt, att det. går i allmänhet lika litet
för stat och kommun som för enskilda individer att bedriva inlåning
i oändlighet. Någon gång taga dessa resurser, slut, och man måste
försöka skaffa sig andra utvägar för att bestrida förefintliga krav.
Ty den skattepolitik, som bedrives, är i hög grad ägnad att förringa
landets förmåga att inköpa även statsobligationer.

Vad nu angår den minst givande av de vägar staten har att
gå. nämligen den som avser att kunna fa ut någon.inkomst av de
affärsdrivande verken, så vill jag påstå, att statens järnvägar i allmänhet
icke visat sig vara någon lukrativ källa för statsinkomster.
Jag beundrar i varje fall den intensiva hårdnackenhet varmed statens
järnvägar tillåta sig att sia dövörat till. för alla krav som ställas
på järnvägarna från. den i nöd stadda industrien.

Stora äro i sanning icke heller inkomsterna vare sig från post
eller telegraf, och rörande posten må jag upplysa om, att. jag är
i tillfälle att påstå — jag kan för närvarande icke finna mina källor,
men nu skall icke herr Olsson i Kullenbergs.torp hånle, därför
att jag icke finner mina samlade skrifter — jag vill emellertid säga,
att intet land i Europa har så dryga postavgifter som kungl. svenska
postverket.

Och om vi tänka på den källa, ur vilken staten skulle hava hämtat
visst kapital för sin verksamhet, nämligen vin- och spritcentralen,
så må det villigt erkännas att ur denna källa blott föga har runnit
ut till gagn för statens intressen. Inför denna institution stå vi fortfarande
undrande, och det förvånar mig i högsta, grad, att staten
allt framgent låter vin- och spritcentralen bedriva. skattepolitik
gentemot svenska folket. Det är icke en timme för tidigt att man
tager itu med dessa förhållanden och åtminstone lägger sin hand på
någon av alla de inkomster som fordom tillföllo enskilda företagare
på detta område. Rörande denna skattekälla är det allt skäl att
ägna den en oavlåtlig uppmärksamhet.

Det är också egendomligt, att alla skattemyndigheter med glädje
och tillfredsställelse frossa i begäret att beskatta svenska folket,
som de sista 30—40 åren icke lyckats vinna någon utveckling i fråga
om befolkningens tillväxt men väl i avseende å skatternas. Jag skall
be att med avseende på skatterna få erinra om att det icke blott är

Onsdagen den 22 februari.

Nr 11.

staten som kräver skatter, utan kommunerna kräva dem i ännu
högre grad. Jag har verkställt en statistisk utredning över skatteiörhål]andena
i min hemstad, Hälsingborg, för de sista sex åren,
av vilka de tre första visserligen voro hovsamma, men de tre sista
så mycket värre. På dessa sex år har det utkrävts i skatt av stat
och kommun 122 miljoner kronor. Då är väl icke att undra på,
om man i närvarande ögonblick i denna stad är någorlunda utfattig
i allmänhet. När man bedriver skattepolitik, så bör man först tänka
på nödvändigheten av att skona sina egna medborgare så långt man
kan och försöka att om möjligt finna andra resurser. Ty herrarna
behagade erinra sig, att vårt näringsliv befinner sig i en tynande
tillvaro. Allting vissnar för närvarande. Men skatterna ökas jämt
och ständigt. Det skulle glädja mig, om vederbörande myndigheter,
som ha dessa frågor om hand, ville iakttaga en viss varsamhet.
Jordbrukets klagan ökas ständigt, men skatterna minskas icke. Vete
kan man icke sälja, och det ställer sig svårt att bli av med till och
med de små hjälp-artiklarna för jordbruket, såsom t. ex. grädde
o. dyl. I fråga om grädde är det endast Finland, som i vårt land förfogar
över marknaden. Den tull, som är pålagd importen av grädde,
visar sig fullständigt ineffektiv i strid med den finska statens
dåliga valuta. Det är naturligtvis i högsta grad angeläget, att man
icke tar ur näringslivet mera kapital, än att det finnes kvar någonting
för fortsatt verksamhet.

Detta är de viktigaste punkter, som det gäller att taga hänsyn
till beträffande nu omhandlade angelägenheter. Men tyvärr bortser
man från dessa intressen. Och dock är det så, att i längden kan
o.llmänheten icke hålla ut med dessa skuldbördor, som stat och kommuner
pålägga.

Man borde också tänka på en annan sak, som likaledes verkar
synnerligen nedtyngande på näringslivet. Jag såg i bankrapporten
för sista december månad, att det belopp, som bankerna för närvarande
hava att fordra av allmänheten för växlar, lån och kreditiv,
utgör sammanlagt 5 miljarder 650 tusen kronor. Det är sålunda en
avsevärd siffra, och till denna torde komma belopp från åtskilliga
andra låneinrättningar, t. ex. sparbanker och dylika. Räntan på
alla dessa belopp uppgår till minst 300—400 miljoner kronor, som
.således icke innefattar någon amortering. Denna siffra representerar
ett så stort belopp, att man tycker, att blott detta skulle vara
alldeles tillräckligt för svenska folket att honorera, utan att man
lägger på detta folk ytterligare skatter. —- Här avbröts talaren av
herr talmannen, som yttrade: Jag får uppmana talaren att hålla
sig litet närmare till ämnet.

Härpå fortsatte herr Sommelius: Ja, herr talman, jag skall
försöka att göra det i de korta ord jag ytterligare har att tillägga.

, Jag har velat begagna detta tillfälle till att säga ifrån min
mening om skatternas växande och framföra min klagan däröver
och över deras nuvarande storlek, och jag har gjort det just på denna
punkt, därför att vi nu för första gången stå inför tillämpandet

A)uj. ändring
i förordningen
om. kommunal
■progressiv-''''
skatt.
(Forte.)

Nr 11. 4

Onsdagen den 22 februari.

Ang. ändring av den kommunala progressivskatten, som visserligen redan blivit
i förordningen beslutad, men i fråga om vilken en liten förändring här föreslagits.

Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga; jag har sagt vad
1 skatt. jag har velat och yrkar bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Hö ing: Eftersom herr talmannen, efter det jag begärt
ordet, redan fäst herr Sommelius’ uppmärksamhet på, att han yttrade
sig om frågor, som icke ha med det föreliggande utskottsbetänkandet
att gorå, så är det överflödigt för mig att förlänga debatten
om det föreliggande utskottsbetänkandet, i synnerhet som herr Sommelius
yrkade bifall till utskottets hemställan. Jag tillåter mig
dock framhålla, att herr Sommelius tycks vara av den uppfattningen,
att det nu är första gången, som kammaren fattar beslut angående
den kommunala progressivskatten. Det beslutet fattades, herr
Sommelius, redan i förfjol och det föreliggande förslaget innebär
endast en liten förändring i en viss detalj, och jag är övertygad om,
att herr Sommelius lika litet som bevillningsutskottets ledamöter
har någonting emot, att den ändringen göres, alldenstund densamma
icke ekonomiskt betyder någonting för kommunerna men däremot i
hög grad lättar den tunga arbetsbördan för taxeringsmyndigheterna.
Jag har utöver dessa få ord ingenting att tillägga, utan anhåller, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet för att påpeka för
herr Sommelius, att han begärde ordet på fel ställe, men efter herr
talmannens ingripande är det kanske överflödigt. Enligt mitt sätt
att se hade det varit riktigare, om herr Sommelius begärt ordet, när
vi komma till den punkt i statsutskottets blivande betänkande, som
behandlar det rasbiologiska institutet. Såvitt jag kan fatta, har nämligen
herr Sommelius’ hela resonemang gått ut på att bevisa, att de
svenska statsmakterna lida av ärftlig belastning. Jag vill icke säga
annat, än att herr Sommelius lyckats bevisa detta, men när det är
så, att förevarande ärende på intet sätt har att göra med denna ärftliga
belastning, undrar jag, om vi icke skulle kunna övergå till dagordningen.

Herr Sommelius: Herr talman! Herr Rökig tycks ej

ha hört, att jag tydligt sade, att den kommunala progressivskatten
beslutats av en föregående riksdag, men först i år kommer att tilllämpas.

Gent emot herr Sköld vill jag icke säga annat, än att han icke
skall lägga sig i, när jag begär ordet eller när jag låter ett ärende
passera utan någon erinran. Jag ber få underrätta, att herr talmannen
redan använt sin klubba, och då är det onödigt, att den klubba,
herr Sköld förfogar över i denna kammare, också skall användas, ty
den är i sanning alldeles för svag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 februari.

ö Nr It.

§ 5.

Herr statsrådet Hansson överlämnade Kung!. Maj:ts propositioner
:

nr 65, angående till- och ombyggnad vid allmänna barnbördshuset;
och

nr 67, angående försäljning av delar utav Västgöta och Skaraborgs
regementens förutvarande mötesplats Axvalls hed.

Ifrågavarande propositioner bordlädes.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande,
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om rätt att vid taxering för inkomst åtnjuta avdrag för
erlagd byggnadsskatt blev utskottets i nämnda betänkande gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Till avgörande förelåg nu andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beräknandet av den till grund för dyrtidstilläggen
liggande levnadskostnadsindex.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess femte tillfälliga
utskott remitterad motion, nr 154, hade herr Ryberg m. fl. yrkat,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t matte snarast låta verkställa en allsidig utredning om
levnadskostnadsindexens förändring rörande beräkning av densamma
m. m. med hänsyn tagen till vad i motionen anförts, samt att Kungl.
Maj:t måtte i sammanhang med en kommande proposition om dyrtidstillägg,
grundad på levnadskostnadsindex, bereda riksdagen möjlighet
att besluta om nämnda index och vad därmed ägde sammanhang.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda,

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Johanson i Hörninge; samt

av herrar Andersson \ Rasjön och Hansson i Bäck, vilka ansett,
att motiveringen bort i viss del hava annan i deras reservation angiven
lydelse.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag så som

varande ledamot av sistlidet års statsrevision kom att något mera

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

Nr 11.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggcn

liggande levnadskostnadsindex.

{Forts. 1

(5 Onsdagen den 22 februari.

ingående intränga i och behandla nu föreliggande ärende, så har jag
ansett mig skyldig, när det ändå skall upptagas debatt härom i kammaren,
att yttra några ord. Då kan man kanske spara det, när en
gång statsrevisorernas berättelse framlägges för kammaren från statsutskottet.

Det är otvivelaktigt, att frågan om levnadskostnadsindex i vårt
land fått mycket stor betydelse, alldenstund ju ekonomiskt sett mycket
vilar på densamma. Det är också klart, att denna fråga i och för
sig är av den mest svårlösta och komplicerade beskaffenhet, om man
nämligen skall riktigt tränga in i och analysera den. Jag komplimenterar
femte tillfälliga utskottet, att det så fort kunnat penetrera,
frågan, ty jag hade sannerligen väntat, att det skulle tagit litet mera
tid.

Om vi då gå in på den s. k. levnadskostnadsindex, så lades ju
själva grunden för densamma cirka 10 år, innan den fick den betydelse,
som den nu har. Då var det ett rent statistiskt intresse, som
dominerade. Det var på den tiden man icke kunde få nog statistik
i vårt land och man trodde, att statistiken skulle lösa alla frågor,
åtminstone alla ekonomiska. Genom statistiken följde man den fortlöpande
prisnivån i fråga om åtskilliga artiklar. Sedermera kompletterades
denna statistik med de s. k. hushållsböckerna, varur uttogos
vissa saker, som man benyttjade sig av. Det är alldeles ostridigt,
att hushållsböckerna i och för sig endast visade över huvud taget,
hur en familj med 2,000 kronors inkomster använde dessa för bestridande
av sina utgifter. Därvid var alls icke någon hänsyn tagen
till levnadskostnadsindex, vilket visade sig redan däri, att man upptagit
sådana utgifter, som man knappast kan säga höra till de oundgängliga
levnadskostnaderna, exempelvis medlemsavgifter i föreningar.
Åtskilliga av dem, som fört hushållsböcker, ha icke haft några
sådana avgifter, medan andra ha haft rätt stora omkostnader härför.
Då har man tagit ett genomsnitt för samtliga familjer för att i alla
fall få fram en siffra.

En annan punkt, som man med allvar kan rikta sig mot, är att
skatterna ingå i de utgifter, som ligga till grund för beräkning av
indextalet. Vid första påseendet tycker man, att det är en utgift,
som varje medborgare har och som därför bör medräknas. Vad blir
emellertid den oundvikliga konsekvensen härav? Jo, om man tager
år 1913 som utgångspunkt, kommer man till det resultat, att de, som
blivit helt kompenserade beträffande sina inkomster i enlighet med
levnadskostnadsindex, fortfarande stå kvar på 1913 års skattenivå.
Ty vad som givits ut till skatt ingår i fortsättningen uti indexen,
och detta medför blott, att undan för undan ökade skatter höja indexen.
Att man verkligen kan försvara djdikt, tycker jag nästan
vara orimligt, ty därigenom skall det ju uppkomma en rätt talrik
medborgarskara här i landet, som, om den såga på egna intressen, inte
skulle ha det minsta emot, att skatterna bleve så höga som helst.
Och denna kompensation blir fullstäridig i samma mån som vederbörande
i löneavseende ha full kompensation; beräknas dyrtidstilläggen
efter en mindre procentsats blir kompensationen därefter.

Onsdagen den 22 februari.

7 Nr 11.

Jag tror verkligen icke det är nyttigt för medborgarna, att man dyr_

ställer dem under en dylik skatteparaply. rly av de skatter, som vi tidatilläggen
besluta i detta land, tror jag, att vi alla böra draga vår proportion liggande levn
el la andel i förhållande till våra inkomster, och vissa fa icke pa nadskostnad*
dylikt sätt övervältra den ökade skattebördan enbart pa andra. Det .
är också alldeles klart, att en hel del andra utgifter, lat vara att
de i sig icke representera så stora belopp, icke med skäl kunna sagas
vara oundgängliga levnadskostnader, utan det beror på individen om
han vill offra penningar på dem. Vi se t. ex., att det mgar tobak
eller sprit etc. i indexberäkningarna. Men det må väl vara den enskildes
sak, huruvida han vill använda^tobak.eller sprit, och pa den
omständigheten kan man icke grunda några löneförhållanden. Detta
blir enligt mitt förmenande alldeles felaktigt.

Nu har man också gjort anmärkning mot det sätt, varpa dessa
uppgifter insamlas. Men det skall jag icke klandra sa mycket, om
jag nämligen tar hänsyn till, att det i grund och botten är en fortlöpande
statistik; och det må framför allt icke från min sida uttalas
ett enda ord av klander mot de män, som lämnat dessa uppgifter från,
om jag minns rätt, 49 olika platser i vart land. De gorå nog sitt yttersta.
Men det kan frågas ändå, om icke åtskilligt inträffat, sedan
man började att lägga dessa förhållanden till grund för lönernas
utgående; det har ju dock hänt åtskilligt t. o. m. för städernas vidkommande,
som förrycker resultatet. _ Det är åtminstone på en
punkt, som åtminstone jag icke kommer ifrån, att sa är fallet. Dessa
uppgifter inhämtas ju i allmänhet i städer, synnerligen de större, och
i stadsliknande samhällen. Och om ett tycker jag vi nu kunde vara
eniga. Under kristiden utvecklade sig en riktning, som blivit synnerligen
besvärlig att få rätsida pa under de här nedgående tiderna,
och det är de oerhört stora mellanhandsvinsterna. Detta resulterade
t. ex. under kristidsförhållandena däri— jag tar blott ett enda exempel
— att när potatis efter maximipris kostade 12 öre, kostade den
för konsumenterna i Stockholm 41 öre o. s. v., t. o. m. litet dyrare
för åtskilliga samhällen, detta alldeles tydligt orimligt. Den vana,
som kom in då, är sannerligen svår att utrota, och de av herrarna,
som följt med saken, ha sett, hur mellanhandssakkunniga huggit in
på denna punkt. Detta gör, att där mellanhandssystemet florerar
värst, får man en konstlad förhöjning av indexen, en förhöjning, som
man icke med skäl kan påstå böra läggas till grund för hela riket.

Där ingår också en annan sak, som man aldrig tar minsta hänsyn
till, nämligen att på de här dyrare orterna utgår ju dyjortstillägg och
lönetillägg till statsanställda, och detta så, att de olika orterna, äro
inrangerade efter ett visst dyrortssystem. Detta förhållande kommer
icke fram här, när man beräknar indexen, och då man tar med
alltihop och får sedan ett medeltal. Det är för lättvindigt gjort, det
håller icke att bära upp den jättebörda, som nu vilar på systemet.

Och detta är alldeles solklart, såsom också framhålles i motionen,
då man tänker på, hur det gick till förr vid markegångssättningen,
nämligen att denna, som skulle i grund och botten tjäna någorlunda
samma uppgift som indexberäkningarna, fast i mycket mindre om -

Nr 11. 8

Onsdagen den 22 februari.

Ang. dsn till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

fång. Där gick man till väga så grundligt som möjligt, och saken
synades från alla sidor; men här förekommer ju icke det minsta dylikt,
alltsammans sker ju här administrativt. Jag tror verkligen, att
herrarna böra betänka, att om man överhuvud taget fäster sig vid det
innersta syfte, som detta indextal skall tjäna, är det på tid att allvarligt
taga upp och reda ut frågan, huruledes man framdeles skall lägga
denna indexberäkning. Jag är ingalunda motståndare till den
tanke, som ligger bakom indexberäkningarna. Tvärt om, ty hade
det varit så, skulle jag icke haft skäl att så mycket sysselsätta mig
med frågan. Jag tror emellertid, att systemet skall spränga sig
självt, om man fortfar att gå fram på samma sätt som hittills, detta
just på grund av den oerhörda skillnad, som uppstår mellan vad konsumenterna
erhålla nu och vad de erhöllo enligt 1913 års priser. Jag
tror, att om man icke här i detta land skall ställa skarpa motsatser
mellan alla dem å ena sidan, som ha sin inkomst i kontanta penningar,
som äro tjänstemän vare sig i stat eller kommun eller överhuvud
taget ha det på så sätt, och å andra sidan den övriga befolkningen,
som naturligtvis får följa tidskonjunkturerna, valutaläget etc., behöves
det något till att jämna ut detta förhållande successivt antingen
uppåt eller nedåt, då, som vi bruka säga, tiderna ändra sig. Det
är just på den grund, som jag skulle mycket beklaga, i fall man om
ett eller annat år skulle kasta bort hela detta utjämningsmoment. Här
har nu suttit en löneregleringskommitté snart i 20 år, och den trodde,
att den skulle kunna klara upp förhållandena på en gång och sedan
bli färdig, men den har icke ens kunnat följa med fluktuationerna,
och sannnerligen den någonsin kan komma till ett verkligt resultat,
om man inte låter ett utjämnande moment automatiskt ingå i löneberäkningarna.
Jag kan emellertid inte förstå, att man skall behöva
gå denna- om jag så får säga småpetiga väg, som man här med indexen
har valt. Det vore helt säkert alldeles tillräckligt, om man
uttoge åtskilliga poster, som verkligen ingå bland levnadskostnaderna,
och värderade dem på samma sätt, som tillämpades vid uppställandet
av markegångstaxorna, eller kanske man kunde reformera metoden
något. Om man läte de olika intressena bryta sig mot varandra,
intressena hos den betalande så väl som hos den lönemottagande, och
avvägningen finge taga sig uttryck i en viss prissättning, så hade
man en stark bas att stå på. Då kunde man vinna, att det rådde ett
allmänt förtroende till, att lönerna sattes efter synpunkter, som ligga
sa att säga på samhällets sida. Nu däremot kan man aldrig komma
längre än, att det hela rör sig endast om en statistik och att lönerna
därvid bli bestämda efter intressen, som finnas endast på den ena
sidan. Om en sådan åskådning tränger in, är detta med ett ord sagt
det allra farligaste, som kan inträffa.

Jag tror verkligen, att de, som vilja hålla den tanke uppe, som
ligger i indexberäkningarna, att slå en bro över motsättningen mellan
de folkgrupper å ena sidan, som ha sin inkomst i form av en bestämd
kontant lön, och dem å andra sidan, som skola följa konjunkturernas
växlingar, måste stanna för, att det behöves ett utjämnande moment,
som verkar en automatisk förflyttning allt efter prisläget. Jag skall

Onsdagen den 22 februari. (.)

inte draga upp några fastare konturer för hur en sådan sak bör ordnas,
men det har synts åtminstone mig, att lönerna i så fall borde
sammansättas av två delar: en mindre, fast del, och en annan större
deb vars belopp skulle påverkas genom de förändringar, som prisnivån
i landet underginge. Jag kan inte komma ifrån, att detta
är det enda sättet att undgå, att samhällets intressen härvidlag helt
och hållet klyvas itu, klyvas itu på så sätt, att mellan producenterna
å ena sidan och löntagarna å andra sidan motsättningar uppkomma,
som bli alldeles omöjliga att jämna ut. Att åter ett resultat
skulle kunna vinnas blott med några små förändringar i beräkningssättet,
är säkerligen otänkbart. Jag vill blott vädja till herrarna
att tänka efter, huru kritiskt och bittert man på olika håll ser på de
förslag som statsutskottet framför i lönefrågor, när det bygges på
den principen, att ett så eller så stort procenttal skall komma till
användning vid tillämpning av indexberäkningen. Då klagas det
på alla håll, och ingen är nöjd; somliga tycka, att beloppen äro rent
för höga, och andra tycka, att man gör dem blodigt orätt. Frågan
är dock alltför stor, för att vare sig samhället eller löntagarna skulle
vinna någonting på, att man på detta sätt gömmer huvudet i busken
och söker skjuta bort frågan. Det står för stora intressen på spel,
intressen som verka för djupt i samhället, för att det bör kunna fortgå
som hittills. Och ingen har väl inbillat sig, att det blott rör sig om
ett om några år övergående system. Ja, jag får visserligen säga, att
jag redan hört många män i rätt framskjuten ställning tala i den
tonen, att det är bäst att kasta bort hela indexss^stemet, då det är
ohjälpligt och inte går att genomföra. Detta tal tycker jag inte om,
rent ut sagt. Jag tror inte, att man med maktspråk vare sig å den
ena eller andra sidan löser en fråga av så stor betj^delse som denna —
ingen kan ju påstå annat, än att den har en ofantlig vikt. Men
man bör då förebygga, att dessa saker få så att säga riva itu och
söndra folket inbördes. Det är från denna synvinkel, som jag sett
frågan i statsrevisionen, och det är för att betona detta, som jag här
tagit till orda.

Nu vet jag väl, att det inte precis är modernt att yrka på utredningar
— och sannerligen ha många utredningar skett, som vi
egentligen inte haft stort behov av. Här gäller det emellertid så
utomordentligt stora intressen, att man i detta fall, även om man i
allmänhet anser, att kommittéväsendet bör hårt beskäras och t. o. m.
överhuvud är ett ont, inte bör gå till den andra ytterligheten: åt:
stå alldeles stilla och göra ingenting.

Utskottsmajoriteten har haft den glada tron, att det hela reder
sig av sig självt. Det säges: »Utskottet är emellertid förvissat om.
att de anmärkningar, som framkommit, i vad de avse mera underordnade
detaljer inom utredningsarbetet, kunna och böra i mån av
befogenhet beaktas av socialstyrelsen». Man menar med ett ord sagt,
att socialstyrelsen på egen hand skalig reformera. Ja, mina herrar,
ni måtte vara nyligen komna till riksdagen, om ni tro något sådant.
Mena herrarna, att ett verk eller en styrelse, som slagit in på en viss
bog och antagit ett system, som man anser vara det bästa i Europa

Nr 11

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

Nr 11. 10

Onsdagen den 22 februari.

Ang. den till
grund för dyrtidstillåggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

och som man överhuvud taget förklarar vara ofelbart — och det
är naturligt att man inte vill rubba på ett system, som uppbär och
berör så oerhört mångas ekonomi i landet — mena. herrarna, säger
jag, att man självmant går att reformera någonting dylikt? Ånej.
Den, som varit med en smula, har nog fått den erfarenheten, att skola
reformer ske, får man allvarligt säga till om saken, och mången
gång blir man nog besviken, därför att de dröja så länge — och
stundom inte komma till stånd alls.

Jag skall nu inte gå närmare in på saken, då vi ha en så lång
föredragningslista att behandla. Gärna skulle jag vilja riktigt tala
om alla de detaljer i denna sak, som jag, så mycket som en lekman
kan göra, har arbetat mig in i. Då jag är övertygad om, att vare
sig utgången av frågan här i kammaren går i den ena eller andra
riktningen, denna sak ovillkorligen kommer att pressa, sig fram,
anser jag inte, att det föreligger något rimligt skäl till att inte
taga upp den först som sist. Frågan har, som sagt, en så stor och
ingripande betydelse, att den inte kan'' slås ned; den kommer inte
att försvinna — det är alldeles omöjligt/ Jag har därför den åsikten,
att det, som är oundvikligt, bör kunna tagas upp och redas ut nu med
detsamma lika väl som senare.

Under nu angivna förutsättning och på grund av vad jag nu
yttrat ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Anderssoni Rasjön: Herr talman! Vid det föreliggande
utskottsutlåtandet finnes fogad en reservation av herr Hansson i
Bäck och mig, men som kammaren torde finna är skillnaden mellan
vår uppfattning i frågan och utskottsmajoritetens icke större, än att
den hänför sig till endast en del av motiveringen.

Jag skall icke här gå in på frågan i den omfattning, som den
föregående ärade talaren gjorde, utan jag skall inskränka mig till
att i korthet lämna en liten motivering för vår reservation. Jag förmodar,
att det från utskottets sida kommer att lämnas svar på de invändningar,
som herr Olsson nyss gjort mot utskottets ståndpunkt och
dess yrkande.

I herrar Rybergs m. fl. motion har påyrkats en utredning om
lcvnadskostnadsindexens förändring och beräkningen av densamma
m. m., ett förslag, som inom utskottet dock ej vunnit anslutning, från
något håll, inte ens från en av motionärerna, fast han själv varit i tillfälle
att i utskottet taga ståndpunkt till frågan. En sådan utredning
har nämligen synts utskottet skäligen överflödig efter de redogörelser,
som från socialstyrelsens sida lämnats om planen för och tillvägagångssättet
vid indexens beräkning. I stort sett har utskottet, såväl
dess majoritet som reservanterna, ansett, att de av socialstyrelsen
hittills praktiserade metoderna för levnadskostnadsindexens beräkning
höra kunna leda till tillförlitliga resultat, förutsatt att de prisuppgifter,
som insamlas från olika orter och läggas till grund för uträkningen,
verkligen äro riktiga. I detta sistnämnda avseende är det emellertid
som reservanterna icke kunnat helt instämma i utskottsmajori -

Onsdugen de ii februari.

11 Nr 11.

tetens obetingade förtroende för indexberäkningen, då det synes oss,

som om i detta stycke försvaret mot de gjorda anmärkningarna brustitutimtilläggen

åtskilligt i beviskraft. liggande. Ur Bot

är väl ändock så i fråga om all statistik, att beräkningsmeto- nadskoetnadsderna
må vara aldrig så skickligt tekniskt utformade och de personer, in el''
som använda dem, än så pålitliga och skickliga, så blir statistikens * orU''
tillförlitlighet likväl ytterst beroende av att det primära siffermaterial,
som lägges till grund för beräkningarna, är så beskaffat och
åstadkommet på ett sådant sätt, att det så nära som möjligt ansluter
sig till och avspeglar de förhållanden, som skola statistiskt belysas.

Det gäller alltså i föreliggande fall, att levnadskostnadsindexens tillförlitlighet,
såvitt jag kan förstå, i själva verket är helt och hållet
beroende på, om de prisuppgifter å de i undersökningen ingående varuslagen,
som insamlas från 49 orter i riket, verkligen vid varje tid
lämna en trogen bild av prisförhållandena i landet.

Reservanterna ha icke blivit övertygade om, att tillräcklig garanti
härför erhålles genom det nu tillämpade systemet för uppgiftsinsamlingen,
alldenstund det å varje ort är anförtrott åt en enda person
att hopbringa och insända det erforderliga prismaterialet. Även
om man förutsätter den bästa vilja hos dessa s. k. ortsombud, kunna
naturligtvis misstag begås, och den centrala granskningsmyndighetens
möjligheter att upptäcka dessa fel äro nog begränsade till allenast
vissa varuslag. Det förklaras visserligen, att felaktiga uppgifter blott
sällan förekomma och att dessa i varje fall äro för få för att inverka
på indexen, som är resultatet av en mångfald medeltal, i vilka det övervägande
flertalet ingående siffror måste vara riktiga. Emellertid kan
man vid en granskning av sammandraget över livsmedelspriserna ej
undgå att märka, hurusom de erhållna medeltalen i många fall ligga
väl högt, under det att man sällan träffar på en prissiffra, som ligger
för långt åt det motsatta hållet. Man frestas därför antaga, att några
uppgiftslämnare, medvetet eller omedvetet, söka hålla priserna något,
så att säga, i övre kanten, och om så skulle vara fallet å ett flertal
orter, kommer givetvis riksmedeltalet att påverkas åt samma håll.

Ytterligare näring för sina misstankar hämtar den allmänna meningen
i det faktum, att så gott som de allra flesta socialstyrelsens
ortsombud äro för sina löneförmåner genom sina borgerliga sysslor beroende
av indexens växlingar. Vidare kan det vara ett rent lokalt intresse
att söka bibringa vederbörande myndigheter den föreställningen,
att orten i fråga är dyrare än i verkligheten, då ju den vid vissa mellanrum
skeende dyrortsindelningen icke blott inverkar på befattningshavarnas
löneförmåner utan t. o. m. på alla skattebetalares förhållanden
genom variationerna i de s. k. ortsavdragen.

Här är icke meningen att ingå på någon detaljkritik av dessa prisuppgifter
från alla Sveriges hörn. Vem som helst kan i publikationen
Sociala Meddelanden ta del av dem och skapa sig ett omdöme åtminstone
rörande de orter, som ligga en närmast, och redan en hastig
granskning skall blotta åtskilliga egendomligheter vid jämförelse mellan
priserna å samma varuslag på närliggande orter. Själv har jag
för de trakters vidkommande, där jag tror mig något litet kunna kän -

Nr 11.

Ang. den till
grund för dyrtidrfilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

0''orts.)

12 Onsdagen den 22 februari.

na till förhållandena, bl. a. i ett fall vunnit, att priset å det för orten
ifråga viktigaste bränslet, barrved, upptagits i noteringen till ett
pris, som med cirka 2 kr. pr kbm. överstiger det av leverantörerna offentligen
bestämda och med cirka 3 kr. det i orten vid tiden faktiskt
gällande priset.

Ett annat exempel kan jag ej heller neka mig nöjet att bringa till
kammarens kännedom såsom synnerligen belysande för ortsombudens
möjligheter att inom ramen för sin instruktion variera prisuppgifterna.
När salt sill av en viss bestämd kvalitet under en månad uppges
kosta endast 50 öre pr kg. i Västerås, så kostade samma sorts sill 98
öre pr kg. i Falun, och i Malmö betingade samma sorts sill vid samma
tid icke mindre än 1 kr. 27 öre pr kg., således en prisdifferens mellan
dessa orter av 154 %. Det kan väl icke vara möjligt att prisskillnaden
på en sådan vara verkligen kunnat vara så stor å dessa orter, så mycket
mer som det billigaste priset var att finna inne i landet och icke
tvärtom. Flera liknande exempel kunna framdragas, om ej fullt så
drastiska.

För att vinna ökad tillförlitlighet åt levnadskostnadsindexen, förefaller
det, som om en mera effektiv lokal kontroll över ortsombudens
verksamhet ej vore ur vägen. Den kontroll, som de kommunala myndigheterna
å en del orter nu utöva, sker först i efterhand och sedan
uppgifterna i fråga avlämnats till socialstyrelsen och av denna redan
bearbetats, vadan eventuella anmärkningar från den lokala granskaren
i de flesta fall ej kan ge annat resultat än en admonition till ombudet
ifråga att taga sig bättre till vara. På många orter ta de kommunala
myndigheterna sin granskningsrätt mycket lättvindigt, och på
vissa håll förekommer, trots vad som av utskottet försäkras, ingen kontroll
alls. En mera effektiv och opartisk uppsikt över ortsombuden
skulle säkerligen med litet god vilja kunna åstadkommas utan menlig
tidsutdräkt och nämnvärda kostnader. Att, såsom utskottet, förklara,
att det nu ankommer på de kommunala myndigheterna själva att förskaffa
sig nödigt inflytande på primäruppgifterna, innebär ett förbiseende
av vad saken i själva verket gäller. Staten kan väl dock icke
vara betjänt med att en så pass viktig sak som kontrollen över levnadskostnadsstatistiken
göres beroende av vissa kommunala myndigheters
godtycke. Även om en viss utökning av uppsamlingsorganen
skulle åsamka statsverket ökade utgifter, så skulle dessa bli bagatellartade
i jämförelse med de stora summor, som genom några enheters
sänkning av indextalet skulle inbesparas för statskassan och de affärsdrivande
verken.

Vi ha i vår reservation antytt som en möjlighet, att kontrollen
över levnadskostnadsstatistiken skulle kunna uppdragas åt hushållningssällskapen
eller de respektive orternas köpmannaföreningar såsom
varande de för uppgiften mest kompetenta organ i landsorten, men
vi medge gärna, att andra utvägar kunna finnas, som leda till det avsedda
resultatet. Det förefaller dock, som om hushållningssällskapen
borde vara särskilt skickade att i någon form öva ifrågavarande kontroll,
då dessa sällskap väl kunna sägas representera landsbygdens
skattdragande allmänhet och dessutom av andra skäl jämväl ha anled -

O.tsdagcn ilen 22 fcbrunri. 13

ning att intressera sig för prisbildningen å vissa livsförnödenheter.
Exempelvis kunna sällskapen genom opartiska och omdömesgilla personer
å de olika uppgiftsorterna verkställa en granskning av prisuppgifterna,
en granskning, som dock borde ske redan innan dessa avlämnades
till socialstyrelsen. Jag är övertygad om, att hushållningssällskapen
ej skulle ställa sig oförstående emot ett förslag till samarbete
i denna sak i någon form. Huvudsaken är emellertid, att ingenting
försummas för att få levnadskostnadsstatistiken så tillförlitlig
som det överhuvud taget är möjligt, så länge indexen skall ligga till
grund för lönerna i så stor omfattning, som nu är fallet. Motionärernas
av den föregående talaren påpekade jämförelse med den med minutiös
noggrannhet skeende markegångssättningen är ganska träffande.
Särskilt för dem, som i allmän eller enskild tjänst ha sina löneförmåner
delvis utmätta efter indexen, borde det vara angeläget att
veta, att deras dyrtidstillägg beräknades efter grunder, om vars tillförlitlighet
intet tvivel med skäl kan råda.

Utskottet har här i hela sin motivering gett uttryck åt ett obegränsat
förtroende för levnadskostnadsberäkningen och dess resultat,
men reservanterna, åter ha ej kunnat återhålla en liten smula kritik i
de delar, där faktiskt en viss svaghet är till finnandes, nämligen just
angående sättet för primärmaterialets insamling och dess tillförlitlighet.
Socialstyrelsen är säkerligen själv medveten om att något brister
i just detta avseende, och den bör givetvis ej ha någonting emot en
skärpt lokal kontroll på uppgiftssamlarna. Ett uttalande från denna
kammare i den riktningen ger den ett gott stöd i strävandena att ernå
bästa möjliga resultat vid indexberäkningen med bibehållande i övrigt
av den hittills praktiserade metoden.

Utskottsmajontetens ståndpunkt kan kort och gott sägas vara
den, att den tycker, att allt är bra som det är på detta område; men
da jag tror, att det är många här i kammaren, som i likhet med oss
reservanter icke äro beredda att helt instämma i ett sådant förtroendeuttalande
rörande de saker, som här påtalats, tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan men med den
ändrade motivering, som av undertecknad och Hansson i Bäck föreslagits
i femte stycket. Jag vill påpeka, att i trycket står, att det
år fjärde stycket, men det skall vara femte stycket.

Häruti instämde herr Hansson i Bäck.

Herr Hagman: Herr talman! De anmärkningar, som nu

framställas mot indexberäkningarna, äro inte utav i dag, utan de. ha
framställts med växande styrka redan för flera år tillbaka. Det var
vid det tillfället, då statstjänstemannens dyrtidstillägg bands vid indexberäkningarna;
då ansågs det nödvändigt, att dessa beräkningar
underkastades någon slags granskning även från riksdagens sida;
och undertecknad jämte tvenne andra ledamöter av riksdagen erhöll
av dåvarande regeringen ett sådant uppdrag, särskilt med anledning
av anmärkningar, som vid denna tidpunkt framställts av en ärad
ledamot av riksdagens första kammare. Vi sammanträdde tillsam -

Nr II.

Ang. den till
grund för dyrti
döt illäggen
liggande levnattskott
nåd sindex.

(Fort*.)

Nr 11.

Ang. den till
grund jör dyr
tidstilläggen
liggande levnadskostnads index.

(Forte.)

14 Onsdagen den 22 februari.

mans med socialstyrelsen, och till detta sammanträde var även kallad
den ledamot av riksdagen, som speciellt i sitt tidningsorgan g.iort
sig till målsman för erinringar mot indexberäkningarna. Jag har
• begärt ordet här i dag för att närmast anföra vad som förekom vid
dessa sammanträden. Vi avhöllo flera sadana, och ehuru kritikern
vid dessa sammanträden sattes i tillfälle att framföra på nytt och
inför vederbörligt forum alla de erinringar, som han_ hade att göra
emot indexen, visade det sig, att dessa anmärkningar ingalunda voro
befogade, utan det kunde lämnas tillfredsställande förklaring på
alla punkter. Vi åtskildes den gången utan att kunna komma till
annat resultat, än att den största sorgfällighet, som över huvud vore
möjlig att uppnå på detta område, nedlades på att få det insamlade
primärmaterialet så korrekt och noggrant som möjligt När man
nu på nytt går till attack mot indexberäkningen, är det — i all
synnerhet när herr Olsson i Kullenbergstorp gör sig till målsman
för kritiken — rätt egendomligt, att detta intresse icke tidigare
uppenbarat sig. Men detta star kanske i samband med de förändringar,
som sedan dess inträffat i de ekonomiska; konjunkturerna,
och kan väl närmast uttryckas så, att vid en tidigare tidpunkt befunno
sig prisen på exempelvis lantmannaprodukter i stigande, medan de
nu äro i fallande.

Nu vill man göra gällande, att det skulle finnas medborgargrunper
i vårt land, som helt enkelt profiterade av, att indexberäkningen
hölle sig i överkanten. Man syftar härmed pa de medborgaigrupper,
som i större eller mindre utsträckning hava sina ekonomiska
villkor bestämda genom indexberäkningen.

Jag tror dock för min del, att samma omdöme, som ar 1919
fälldes ° om dessa indexberäkningars tillförlitlighet, med fog kan
fällas även den dag som är. Då den sista ärade talare, som yttrade
sig från denna talarstol, nämligen en av reservanterna, herr Andersson
i Rasjön, ville göra gällande, att flertalet av de personer som
avlämnade primäruppgifterna för dessa beräkningar s.ialva _ skulle
hava ett intresse av att priserna i minuthandeln hölle sig i överkanten,
måste jag direkt bestrida detta påstående. _

Det förhåller sig nämligen så, att av ombuden i de 49 orter,
varifrån primäruppgifterna inhämtas, äro 24 föreståndare för de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna på dessa orter, och da deras
löner fastställas av de kommunala myndigheterna, torde val i allmänhet,
även om en eller annan av dessa erhålla dyrtidstillägg etter
socialstyrelsens indexberäkningar, något generellt påstående oni eget
intresse av att uppgifterna hållas höga, icke kunna framstallas. Dland
de övriga ombuden finnes det ju visserligen statstjänstemän, men

även privatpersoner. „ „

Jag skall i detta sammanhang be att fa nämna foliande tran
det sammanträde år 1919, varom jag förut talat, och där iragan
om grunderna för primäruppgifternas insamlande behandlades. Socialstyrelsen
hade inkallat en av dessa uppgiftslämnare, som bereddes
tillfälle att inför det samlade mötet redogöra för hur han gick
till väga, då han införskaffade sina uppgifter. Det var inom paren -

Onsdagen den 2''J februari.

It

tes sagt ombudet från Halmstad, som lämnade denna redogörelse,
men jag bär ingen anledning att tro, att det tillgår på annat sätt
annorstädes. Hans framställning, som verkade mycket vederhäftig,
gav ett starkt intryck av den största noggrannhet vid tillvägagångssättet.
Detta ombud förklarade exempelvis, att när han skulle inhämta
priserna på fisk i minuthandeln, så vände han sig till samtliga
försäljare av de olika kvaliteter, i vilka varan utbjöds både på
torgen och i affärerna. I vissa fall var det ända upp till ett tjugutal
firmor på platsen, från vilka upplysningar inhämtades. Priserna
varierade naturligtvis, och han tog därför medeltalet av de priser,
som förekommo på respektive kvaliteter.

Jag tror man kan säga, att om eu index över huvud taget skall
utgöra en mätare av de allmänna levnadskostnaderna, så kan man
icke förfara annorlunda än att inhämta priserna just på detta sätt.
Det är alldeles klart, att missförhållanden föreligga med avseende
på skillnaden mellan det pris, minuthandlaren tar, och det, som producenten
får för sin vara. I många fall är denna prisskillnad
oskäligt stor. Men det är ett problem, som man får angripa på
annat sätt än via indexberäkningen. Enligt mitt sätt att se saken
kan man icke anskaffa primärmaterialet på ett noggrannare sätt än
det som nyss beskrivits.

Jag tror för den skull, att den kritik, som här riktas mot dessa
beräkningar, är missriktad och förfelad, och jag vill därför, herr
talman, hemställa om bifall till utskottets yrkande om avslag på
den föreliggande motionen.

Herr Laurén: Herr talman! Det är ungefär detsamma, hur
man gör. I fjol fingo de tillfälliga utskotten en admonition, för att
de icke kommo fort nog fram med sina utlåtanden. I år få vi
—- av herr Olsson i Kullenbergstorp — eu admonition, för att
vi äro _ för raska i vändningarna. Det var kanske icke precis
så farligt med hans admonition, men han tyckte ändå, att vi varit
alldeles för fortfärdiga med vårt beslut.

Då saken redan blivit belyst från alla sidor, skall jag icke
alltför mycket sysselsätta mig med densamma, ty jag skulle då
göra mig skyldig till ett upprepande, särskilt av vad den siste
ärade talaren sade. Jag skall dock be att i korthet få nämna, att
det dock är en skillnad mellan denna levnadskostnadsindex och de
verkliga levnadskostnaderna. Vår levnadskostnadsindex avser att
visa den stegring i levnadskostnaderna, som uppstått under tiden
från 1914, d. v. s. före kriget, och tills nu, men däremot icke att
angiva de verkliga levnadskostnaderna. Tillämpningen av denna
index ar ju en helt annan sak, och det har ju visat sig här i riksdagen,
att när indextalet tillämpats vid dyrtidstilläggens bestämmande,
så hava dessa icke motsvarat indextalets stegring utan blivit
något helt annat, sedan det prutats litet här och litet där. Gent
emot vad redan sagts rörande betydelsen av detta indextal vill jag
särskilt påpeka, att det gäller hur detta tal tillämpas, det är alltsammans.

» Sr 11.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Förta.)

Nr 11. 16

Onsdagen den 22 februari.

Ang. dm till Herr Olsson i Kullenbergstorp har klandrat oss för att i de
dyr'' priser, på vilka beräkningarna grunda sig, ingår även den stora
liggande kv- del av Priset, som mellanhänderna taga. Ja, men det är ju alldeles
nadskostnads- riktigt, ty indexberäkningen måste ju grunda sig på vad en viss
index. vara verkligen kostar vid en viss tidpunkt. Utskottet har visser(Forte.
j ligen yttrat, säger herr Olsson, att det i några underordnade de taljer

skulle vilja vara med om en ändring. För min del tror jag
dock icke att det kan kallas för underordnade detaljer, när utskottet
pekar på, att de kommunala myndigheterna böra ha större inflytande
i detta hänseende. De kommunala myndigheterna ha visserligen
redan nu ett inflytande, men utskottet framhåller ju, att
det är »synnerligen angeläget, att socialstyrelsen gör allt vad i dess
förmåga står för att tillse, att kommunerna icke underlåta att med
tillbörlig skyndsamhet och noggrannhet verkställa ifrågavarande
granskning.»

Beträffande skillnaden mellan utskottets och reservanternas
åsikter är det ju egentligen ingen skillnad i sak, utan det gäller
endast en kostnadsfråga. Man kan naturligtvis utsträcka denna
undersökning av levnadskostnaderna ännu mera. Man kan inrätta
större kommittéer på varje ort och få ett stort antal kommittéer
för verkställande av dessa. Att det därigenom skulle uppstå något
tillförlitligare resultat, vill jag för min del icke medge, men
det kan ju hända, att allmänheten då bleve mera tillfredsställd. Men
när man hela tiden utgått ifrån, att man så mycket som möjligt
bör inskränka hela denna apparat, så förefaller det mycket egendomligt,
att man just från det håll, som nu skett, framställer krav
på ytterligare utveckling. Blir det så, att hushållningssällskapen
skola tillsätta en representant, köpmannakåren en, löntagarna en
och arbetarna en, så får man på varje ort en sådan där myndighet.
Men då räcker det icke med de 49 ombud, som redan finnas, utan
då måste det bli ett i varje stad och ett i varje socken. Jag tror
icke det vore lämpligt att göra detta.

Då här har gjorts gällande, att dessa ombud icke skulle vara
opartiska, ber jag endast få säga: Yem kan härvidlag vara opartisk?
År det en tjänsteman, som insamlar uppgifterna, så är han
icke opartisk, och om en person, som icke är tjänsteman, ombesörjer
detta, så vill jag påstå, att icke heller han är opartisk, ty han får
ju också i sin mån betala dessa dyrtidstillägg som, åtminstone delvis,
grunda sig på indextalet, och då ligger det i hans intresse att
pressa ned detta tal. Det går icke att tala om opartiskhet här.
Vad utskottets ärade vice ordförande yttrat i detta avseende tror
jag blivit tillräckligt bemött av herr Hagman, som ju utförligt uppehållit
sig vid frågan om tillförlitligheten av ombudsmännens arbete.
Jag skall därför icke spilla några ord på den saken.

Jag tror icke heller, att det är bra som det är, och det är just
därför, som utskottet pekat på, att socialstyrelsen borde se till, att
de kommunala mjmdigheterna få ökat inflytande beträffande primäruppgifternas
granskning. Jag ber också få fästa uppmärksamheten
på, att utskottet hänvisat till socialstyrelsens förklaring på

Onsdagen den 22 februari.

17 Nr 11.

statsrevisorernas anmärkning i detta hänseende, och läser man denna
förklaring, får man nog en helt annan syn på saken än den,
tyd11 ?,J,ort sjg gällande hos motståndarna till utskottets hemställan,
till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr förste vice talmannen H am il ton: Herr talman!
Det är nog'' icke utan, att förtroendet till socialstyrelsens levnadskostnadsindextal,
„ på vilket ju dyrtidstilläggen vila, börjat svikta,
och på många håll är man statsrevisorerna tacksam för den erinran
de gjort med avseende pa dessa indextal. Man har svårt att
första, att under sadana depressionstider som dem vi nu leva i, då
varuvärdena sjunka för var dag, ett indextal på bortåt 216 enheter
skall angiva verkliga skillnaden i levnadskostnaderna för en viss
kategori av befolkningen före kriget och nu.

Indextalen grunda sig ju, som vi veta, på de uppgifter, som socialstyrelsens
ombud alltemellanåt insända till styrelsen, och bero
alltså på det sunda omdömet hos dessa ombud. Det är givetvis
förenat med stora svårigheter att få exakta uppgifter om varornas
pris till och med på en och samma ort. Skulle jag göra en dylik
undersökning här i Stockholm, skulle jag säkerligen komma till ett
helt annat resultat, om jag hörde mig för i någon mindre affär på
bödermalm eller Kungsholmen, än om jag vände mig till Nordiska
Kompaniet. Man förmenar emellertid, att uppsamlarna eller rapportörerna
alltför gärna halla sig vid den högsta prisnivån eller på
^en högre kanten av priserna, då de avge sina rapporter. Man vill även
förebrå systemet, att de, som lämna rapporterna, åtminstone delvis äro
för sina inkomster, beroende av indextalets storlek. Herr Hagman
har givit uttryck,åt en annan uppfattning, men jag hemställer till
honom, om icke „just tjänstemännen i kommun och landsting, delvis
åtminstone, få sin avlöning utbetald efter indextalet. Det är en
god regel i vart land, att ingen far döma eller vittna i egen sak.
Utan att vilja förebrå ombuden någon partiskhet, tror jag likväl
det skulle skänka större förtroende åt indextalen, om valet av ombud
skedde med bättre urskillning.

Nu är det visserligen sant, att socialstyrelsen påstår, att den
kontrollerar uppgifterna och ingriper, då den misstänker några fel.
Jag har emellertid ifrån samhällen ute i landet fått uppgifter, som
visa, att fel ha begåtts, utan att socialstyrelsen ingripit. Jag skall
icke i dag trötta herrarna med några siffror. Det är klart, att frågan
är av vikt, då dyrtidstilläggen uppgå till så stora belopp -—
jag vill minnas, att herr finansministern beräknat dem till 177
.miljoner kronor allenast i 1922 års tilläggsstat — att ett fel på
en enda enhet i indextalet, uppåt eller nedåt, kan betyda närmare
2 miljoner kronor. I utskotten söka vi draga in på anslag, även
öro av stor betydelse för landets utveckling, vi pruta av
10,000 kronor här ^och 10,000 kronor där, men alla dessa prutningar
kunna utjämnas på grund av ett litet fel vid beräkningen av indextalet.
Jag tror sålunda, att hela detta system med indextal är en
Andra hammarens protokoll 1922. Nr 11. o

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Förta.)

Nr 11. 18

Onsdagen den 22 februari.

allt för lös grund att bygga så stora anslags utgående på som mer
än ett hundratal miljoner kronor.

Jag skall icke yrka bifall till den föreliggande motionen —
den är icke så lagd, att jag kan göra det men jag ber att fn
erinra herrarna om, att den fråga, som nu är före, blir föremal för
andra kammarens behandling, om inte tva gånger, sa åtminstone
en gång till. Vi ha att förvänta en kungl. proposition angående
dyrtidstillägg — jag förmodar, att den kommer snart — och det
är möjligt, att när den föreligger motionsvis eller kanske rent av
från regeringshåll kommer att väckas förslag om att dyrtidstillägget
skall läggas på andra grunder än indextalet. Vidare ha vi att
behandla statsrevisorernas berättelse, då den kommer från statsutskottet.
Jag hemställer nu till eder, mina herrar: är det skäl att
nu genom att godkänna utskottets motivering binda oss vid en blivande
behandling av frågan? Första kammaren kommer icke att
vara bunden, men vi skulle i så fall vara det.

Jag anser därför, att det är klokast att i dag bifalla utskottets
hemställan med uteslutande av dess motivering, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Olsson i Ramsta instämde häruti.

Herr Hamrin: Herr talman! Den föregående ärade talaren
anmärkte, att den diskussion, vi föra i dag, kunde uppskjutas, tills
utlåtandet över statsrevisorernas berättelse föreligger, och han hade
den uppfattningen, att vi, då vi kommo till den dagen, få taga
upp samma diskussion, som vi föra i dag. Jag hade också för min
del tänkt vänta, tills det nyssnämnda tillfället förelåg, men det
var ett par uttalanden av en av de föregående ärade talarna, som
gåvo mig särskild anledning att begära ordet.

Herr Hagman började sitt anförande med att förklara, att
det icke förut gjorts några större invändningar mot indextalets
tillförlitlighet. Ja, herr Hagman, det är ju så med all statistik,
att så länge den icke har någon mera djupt ingripande betydelse
för samhällslivet eller på det ekonomiska området, ser man på siffrorna,
ibland ler man kanske, men sedan lägger man dem å sido
som mer eller mindre betydelselösa. Men då man kommer till en
statistik, vilken, såsom fallet är med den nu förevarande -— det
vågar jag påstå — har den största betydelse, som någon statistik
i detta land har, då måste man pröva, om grunderna för den statistiken
äro de bästa och riktigaste. Såsom exempel på vad jag nyss
anförde vill jag nämna, att jag var vid flera tillfällen, sedan jag slagit
upp den statistik, som visar skörden i vårt land, vänt mig till en
lantbrukare och visat honom, att enligt statistiken så och så mycket
har skördats i den socken, där han bor, och han har då lett åt uppgiften
och anfört skäl för, att det inte var riktigt genom att påvisa
hur det gått till vid uppgifternas insamlande. Förhållandet
är detsamma här. Vore uppgifterna före 1914 någorlunda riktiga

Ang. den till
grund för dyrtidslilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

Onsiliigcu dm 22 lcbruur!. 19

och vore primäruppgifterna därefter riktiga, kunde man också säga,
att indextalet vore tillförlitligt, sådant det nu är.

Au säger man, att indextalet i själva verket betecknar icke
.len nuvarande prisnivån utan förhållandet mellan prisnivån före
kriget och nu. _ Men det synes mig uppenbart, att i den mån fel insmyga
sig i primäruppgifterna och tiden löper, blir det genom indextajet
betecknade förhållandet också felaktigt. Man skulle eljest fast,
’ indextal t. ex. 1950 på 200 skulle svara mot levnads kostnaderna

ar 1914 betecknade med 100 och att dessa tal i verkligheten
motsvarade skillnaden i berörda avseende.

.» ^err. Hagman anförde också ett exempel på, hur primäruppgiiterna
insamlas, oen ville använda det såsom bevis för tillförlitligheten
av dessa uppgifter. Jag skall taga upp samma exempel.
Da vederbörande i socialstyrelsen inför det parti, jag tillhör, höll
ett föredrag i ämnet, påpekade en av mina partikamrater, att enligt
socialstyre sens uppgifter färsk sill — herr Hagmans exempel
gande visst salt sill samma vecka som den betingade ett pris
av en krona i Göteborg, i Jönköping kostade 60 öre. Denna upplysning
bemöttes med det beskedet, att Jönköpings fiskhandlare köpte
•sina varor pa andra orter än i Göteborg. Detta är emellertid oriktigt.
Jag har undersökt saken, och de göra sina inköp i Göteborg. Hur
kan man da förklara en så stor prisskillnad som 50 öre, eller hundra
procent, eftersom minst 10 öre gå bort till frakt? Förklaringen
maste ligga i det mer eller mindre tillförlitliga sättet att insamla
uppgifterna. Vid samma tillfälle påpekade jag en del andra påtagliga
missförhållanden, men jag skall icke upptaga kammarens
tid med att relatera dem.

Man gör då den invändningen, att prisskillnaden mellan de
olika orterna mycket val kan bero på att köpmännen på den ena
platsen aro förenade i en ring eller en priskartell, som bestämmer
priset, medan pa den andra orten råder fri konkurrens. Javäl,
men i det avseendet borde väl åtminstone en viss regulator ligga i
de kooperativa föreningarna, som merendels icke bruka träffa prisoverenskommelser
med privata handlare. Men oaktat så är fallet
kan man i primäruppgifterna finna fel, där prisen på andra varor,
t. ex. beklädnadsartiklar, skilja sig lika mycket som prisen på sill
i det ant orda fallet. Det är ju uppenbart, att våra statistiker må vara
aldrig sa skickliga, aldrig så samvetsgranna och noggranna i att
kontrollera uppgifterna här i Stockholm, men äro icke primärupp81Ir-?r?a
n™ga’ blir det hela missvisande. Detta går icke att
avfärda med det enkla påståendet, att om siffrorna äro oriktiga nu,
voro de också oriktiga 1914. Detta är visserligen möjligt, men
man vet icke förhållandet mellan nu och då.

Vidare vill jag påpeka,^ att uppgifterna för indextalets beräk j

sett inhämtas från de dyrare orterna, och eftersom man
lc, tagit någon större hänsyn till prisförhållandena på de
billigare platserna ute pa landsbygden, där det dock finns en mängd
personer, vilkas inkomst baseras pa indextalet, uppkommer härigenom
ett missförhållande, som man borde taga hänsyn till.

Nr II.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forte.)

Nr 11. 20

Onsdagen den 22 februari.

Ang. den till
grund för dyrtidstillåggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

Vad beträffar den kontroll, man från myndigheternas sida talar
om, måste jag för min del säga ehuru jag icke är medlem av
drätselkammaren i Jönköping —, att om den icke är bättre på
andra platser än i min hemort — och jag har hört uppgivas, att så
icke heller är fallet — då är den sannerligen icke mycket bevänt
med. Det lämnas in uppgifter i laga ordning och inom behörig tid
från insamlarna till den kommunala myndighet, som skall granska
dem, men, mina damer och herrar, hur är det ställt med granskningen?
Jo, i vederbörande myndighet sitter en del män, kanske
i framskjuten social ställning, som bra litet ha med kökets affärer
att göra, och om de taga fram dessa lappar och titta på dem eller
icke, det kan ungefär komma på ett ut.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att beröra, vad
herr Hagman sade angående uppgiftsamlarnas sociala ställning,
nämligen att så och så många voro statsanställda och de andra föreståndare
för arbetsförmedlingsanstalterna. Ja, men ha icke även
dessa senare sina inkomster direkt eller indirekt baserade på indextalet?
Naturligtvis; det ha de kommunala tjänstemännen i stor utsträckning,
och jag vågar säga, att även inkomsterna för tjänstemännen
i de enskilda företagen äro beroende av indextalet. Har
t. ex. inte hela den väldiga tjänstemannapersonalen hos våra banker
sina inkomster i stort sett baserade på indextalet? Jo, sannerligen,
är det inte så.

Jag vill ännu en gång understryka, att denna fråga har den
allra största betydelse för hela det ekonomiska livet, och då får
man icke avfärda den på det enkla sättet, att man säger, att här
aldrig förut gjorts några berättigade invändningar mot denna salt
och att man därför inte nu heller får komma med några sådana.

Slutligen, herr talman, skall jag be att få något ytterligare beröra
vad herr Olsson i Kullenbergstorp nämnde angående skatternas
ingående i indextalets beräkning. Jag skall göra ett tankeexperiment.
Låt oss antaga, att vi komma ned till 1914 års prisnivå
i alla avseenden, att mat, kläder, hyra, skatter och allt annat kommit
ned till 1914 års nivå. och att därefter kommunen och staten
på grund av ökade behov kräva en större del av medborgarnas inkomster
än förut. Ögonblickligen inverkar detta på indextalet, så
att det stiger. Då skola statstjänstemannen och vissa andra ha
kompensation på grund av dyrtid, och så få några få kategorier
och inga andra denna kompensation. Blir det icke på det sättet?
Givetvis, jag kan icke finna annat, än att det är oemotsägligt. Då
skatterna, som nu är förhållandet, ingå i beräkningen av indextalet,
sjunker icke detta indextal i så hastigt tempo, som det annars skulle
ha gjort, därest skatterna icke medräknats. Jag anser emellertid,
att skatterna äro en fullkomligt fristående sak, ty då stat och kommun
en tid kräva större anpart av den enskildes inkomster än en
annan tid, är det ofrånkomligt, att den enskilde medborgaren i samhällssolidaritetens
namn måste inskränka sina utgifter för att i
större utsträckning än förut bidraga till allmänna utgifter. På

Onsdagen den 22 februari.

21 Nr 11.

grund härav anser jag det vara principiellt oriktigt att upptaga
skatterna vid beräkningen av indextalet.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att det väl är ganska
ovanligt, _ att riksdagen så där i allmänhet uttalar sitt förtroende
för en viss uppgjord statistik eller överhuvudtaget för vad våra
ämbetsverk göra och syssla med i tjänstesaker, och det förefaller
mig, att man i detta avseende gått väl långt i utskottets motivering,
då man uttalat sin tillfredsställelse med den nuvarande ordningen
och sitt förtroende för de tal, som det här är fråga om.

Under sådana förhållanden anser jag, att kammaren gör klokast
i att bifalla det av herr förste vice talmannen gjorda yrkandet,
till vilket jag alltså, herr talman, ber att få yrka bifall.

Med herr Hamrin förenade sig herrar Persson i Fritorp, Olsson
i Blädinge, Andersson i Kroken, Olofsson i Digernäs och Karlsson
i Gasabäck.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott några

få ord! Den ärade talaren på Stockholmsbänken antog, att detta
ärende framkommit till följd av konjunkturförändringarna. Jag kan
försäkra den ärade talaren, att så icke är fallet, utan att anledningen
till att jag kommit att ägna mig åt denna sak är, att jag i fjol
var statsrevisor, och det blev jag väl icke på grund av någon konjunkturförändring,
förmodar jag. Det är för mig alldeles likgiltigt,
om konjunkturerna gå i den ena eller den andra riktningen; man
skall, hur konjunkturerna än ställa sig, gå fram på ett sätt, som
låter försvara sig, och över huvud göra det bästa man kan i en given
situation.

Nu har, med undantag av den siste ärade talaren, alla de herrar,
som yttrat sig efter mig, halkat över en sak, nämligen att vid indextalets
beräknande förekomma åtskilliga saker, vilkas medtagande
jag icke kan godkänna, när det gäller att åstadkomma ett uttryck
för levnadskostnaderna. Jag kan särskilt framhålla skatter, och
jag framhöll i mitt anförande dessutom åtskilliga avgifter. Det är
rätt många saker, man finner, när man börjar se på smulorna. Dessa
saker gingo de dock alla förbi, precis som om de inte funnes till,
eller som om man inte hade annat att tänka på, än att man skall vara
rysligt noga med de uppgifter, som nu intagas och få dem så rätade,
filade och polerade som möjligt. Jag behöver icke ingå på något
bemötande av uttalanden om att all sådan omsorgsfullhet blivit iakttagen.
Jag har ju icke heller gjort någon anmärkning mot det sätt,
varpå uppgifterna lämnats; jag tror, att vederbörande göra sitt bästa.

Det yttrades emellertid något mot mig av utskottets ärade ordförande,
att jag i mitt uttalande om mellanhänderna skulle ha fel.
Jag antager den ärade talaren missförstod mig. Det var ju så, att
priserna på åtskilliga punkter hade, till följd av de elaka vanor vi
fingo under kristiden, stigit oerhört mer än de bort göra och hava
gjort, om man ser hela landet i ett sammanhang, och det blev därför

Ang. den till
grund för dyrtidstillåggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forte.)

Nr 11. 22

Onsdagen den 22 februari.

An9-dentiU icke någon riktig proportion mellan priserna år 1913 och år 1922.
timtilläggen Mellanhändernas andel i prisstegringen är synnerligen stor. De hade
liggande lev- på åtskilliga platser åstadkommit en fördubbling i priset på åtskillinadåkostnads-
ga varor under dessas väg från producenten till konsumenten. Ett
index. sådant förhållande förrycker det hela.

(Forte.) . Sedan gav herr ordföranden verkligen det erkännandet, att det
icke är bra som det är. Jag tycker dock, att genom hela utskottsutlåtandet
går en ton: Det är mycket bra, som det är, man skall

bara göra en liten putsning, borsta upp litet här och där. Det är
helt enkelt så, att man icke vill tränga till djupet av frågan. Jag
vill säga, att det är ett fel, att man icke ger akt på grunden, utan
bara ser på detaljerna, infordrar uppgifter och ser till att man får
dem så minutiöst avfattade som möjligt. Då kan man aldrig bära
upp den stora tanke, jag i mitt förra anförande uttryckte och som
man för övrigt icke tycks ha någon lust för eller tro till. Jag anser
densamma vara ytterst viktig, och trots det vi i vårt land hava
hundratals utredningar — angående betydligt mindre och betydligt
enklare saker och av vilka flera gott torde ha kunnat anstå —• så vore
en utredning av dessa saker synnerligen väl motiverad. Detta har
jag ännu en gång velat understryka, ty systemet kommer i fortsättningen
att skära sig.

Nu ha vi för några dagar sedan från tull- och traktatkommittén
fått ett uttalande, som jag antar måste giva oss •— ju förr dess hellre
-— en ekonomisk riktlinje, nämligen angående guldmyntfoten. Om
vi sätta dollarn som likare, äro vi praktiskt taget vid guldmyntfoten.
Nu är det klart, att när vi rusa ned från den höga prisnivå, där vi
förut stått, så komma vi att springa ett stycke förbi den punkt, där
vi skulle stanna. Jag vill då se, hur det går, när varuvärdet fallit
och valutan stigit så, att man kommer en god bit under. Det ögonblick
vi komma ned till den normala punkten går det icke att stanna
farten, utan vi komma en bit under. Den indexberäkning, som herr
förste vice talmannen angav, skulle spränga det hela. Ha ni något
intresse av utjämningstanken, som trots allt, fastän den blivit dåligt
realiserad, dock legat under detta, skola ni inte gå emot den tanken,
att man bör gå till grunden, på djupet med denna fråga. Det kan
naturligtvis inte en enskild riksdagsman göra i en motion, lika litet
som statsrevisorerna kunnat göra det. Inträngandet i den viktiga
frågan torde nog böra anförtros åt Kungl. Maj:t. Erågan får icke
reglas fast vid första bästa gamla statistik, man får inte alltjämt
bygga på en sådan. Det är ur denna synpunkt jag yttrat mig.

Hur tro herrarna det skall gå, om man tager förhållandena från
1913 till likare för förhållandena nu och allt framgent och bara filar
detaljerna? Då komma vi i samma situation som vi gjorde beträffande
krigskonjunkturskatten. Då utgick man också från värdena
1913. Ju mer man avlägsnar sig från den tiden, desto mera omöjlig
och orimlig visar sig denna likare. I fråga om krigskonjunkturskatten
måste man säga, att den icke låter försvara sig, men vi ha
ju måst taga den ändå. Här borde man emellertid med litet god
vilja verkligen kunna bygga upp något bättre än det nuvarande.

Onsdu^en den 22 februari.

23 Nr 11.

Till och med utskottets ordförande måste ju säga, att det icke är Ang. den

, i , .. grund or dyr bra,

som det ar. . T •, tidatillåggem

Nu kan man se denna sak från olika taktiska synpunkter. .Litet liggande levegendomligt
är det att, såsom herr förste vice talmannen, yrka bifall nadslcostnadatill
utskottets hemställan men avslag å motiveringen. Det är väl index.

så, att herr förste vice talmannen i stort sett anser, att något ef felt- (torts.)

tivt bör göras, men att vad som i motiveringen anförts icke räcker till,
lika litet som det de två reservanterna anfört. Det är dock en oklok
taktik från vår sida sett, som icke tro på indextalets ofelbarhet. Men
vi kunna ju träffas härnäst, och då blir det kanske litet kinkigare,
när det gäller att göra något positivt åt detta. Jag var mycket
rädd för denna sak, men jag har ingenting emot, att vi taga upp
frågan i sammanhang med statsrevisorernas berättelse eller i samband
med statsutskottets utlåtande över Kungl. Maj :ts proposition
angående dyrtidstilläggen. Då finge man med sväljande av nu förekommande
små oformligheter taga närmare ställning till frågan.

För att icke vålla onödig strid, ber jag, herr talman, att få avstå
från mitt första yrkande, och jag nöjer mig med att instämma i herr
förste vice talmannens hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Endast några ord! Här har man
nu på flera håll vid bedömandet av indexsiffrorna givit uttryck
åt den tanken, att de avlämnade prisuppgifterna i allmänhet vant
för höga i förhållandet till de verkliga priserna. Jag vill för min
del bestämt säga, att jag på många håll hört det påståendet framföras,
att prisuppgifterna varit för låga; och på den sidan har man
haft lika stor möjlighet att bedöma saken som på den andra. Jag
skulle därför vilja tro, att om man på båda dessa sidor riktigt noga
betraktade frågan, man skulle finna sanningen ligga i mitten. Ty
när man å ena sidan konstaterar, att siffrorna äro för höga, och å
den andra, att de äro för låga, så ligger det närmast till hands att
antaga, att de äro någorlunda riktiga.

Det var emellertid inte för att framhålla detta jag begärde ordet
utan för att yttra några ord i anledning av vad förste vice talmannen
anfört. Herr vice talmannen yttrade, att systemet icke vore
bra, men han hade — åtminstone så vitt jag kunde höra — icke
något bra system att föreslå i stället. Det har inte heller motionärerna
och de av deras anhängare, som yttrat sig i kammaren.

Man kan visserligen tillgripa det trevliga sätt, som herr Olsson i
Kullenbergstorp rekommenderade, att man överlämnar hela saken
till regeringen. »Vi begära en utredning och överlämna med fullt
förtroende åt regeringen eller de vederbörande, som komma att verkställa
utredningen, att hitta på något patenterat sätt.» Men det
är ju vanligt här i riksdagen att man, när man begär en utredning,
har något uppslag eller anvisar något sätt att lösa frågan och att
detta sedan överlämnas till undersökning.

Nu vet jag visserligen mycket väl, att här har förts fram den
tanken, att det skulle åstadkommas en viss kontroll, därigenom att
köpmannasammanslutningar och hushållningssällskapen skulle hava

Nr 11.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

24 Onsdagen den 22 februari.

en viss rätt eller skyldighet, vilketdera det nu skulle bli, att undersöka
uppgifternas siffror. Men när man haft erfarenhet därom
—■ och sådan har nu senast framförts av herr Hamrin — att drätselkammare
och kommunala myndigheter icke bry sig om att åstadkomma
en sådan kontroll, så ligger det snubblande nära att förmoda,
att sådana institutioner som köpmannaorganisationer och hushållningssällskapen,
som hava så ofantligt mycket andra och stora
saker att syssla med, skola behandla saken på ungefärligen samma
sätt som de kommunala institutionerna gjort; man skulle kanske
snart bara bli i tillfälle att konstatera detta, och då vore det i själva
verket intet vunnet med hela reformen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp kom in på en annan sak. Jag
förstod icke riktigt vad han menade, men han talade om, att det
är så, att det förutom dyrtidstillägg ges ortstillägg. I första hastigheten
fattade, jag honom så — men det är kanske en missuppfattning
från min sida — som om han ville taga bort ortstilläggen
och åstadkomma ett slags lokala index, en prisberäkning som följde
stegringarna och sänkningarna på varje särskild plats. Ja, det
vore kanske ett sätt, och jag vet, att en sådan tanke varit uppe
under diskussion, men jag vill säga, att om den tanken verkligen
fördes fram och dreves igenom, det skulle bli tusentals lokala index
här i landet. Såvitt jag kan förstå, blir det icke nog med de 49
lokala index, på vilka den samlade genomsnittsindexen beräknats,
utan det blir en oerhörd massa lokala indexsiffror. Jag vill erkänna,
att det kanske vore det allra bästa sättet för att verkligen få
en riktigt tillfredsställande index, ty då finge man en index för varje
särskild ort, och man skulle med hänsyn till den lokala prisnivån
kunna grunda dyrtidstillägget och lönerna för de olika befattningshavarna
på varje särskild ort. Det är emellertid en given sak, att
ett sådant system skulle förutsätta ett oerhört arbete och kosta ofantligt
mycket pengar.

Jag skulle dessutom också vilja säga något, innan jag slutar,
mot det påståendet, att skatten icke bör ingå vid beräknandet av
prisindexen. Jag kan icke alls förstå den tankegången. Om man
utgått från den principiella uppfattningen, att statens tjänstemän
m. fl. skola ha sin lön höjd eller sänkt i förhållande till, huru de
allmänna utgifterna för hushållet stiga eller sjunka, om man, säger
jag, håller fast vid den principen, som ju faktiskt är fastslagen,
förstår jag icke, varför skatten skulle undantagas och ej medräknas
vid indexens uträknande. För mig är det som sagt alldeles
omöjligt att begripa detta, ty skatten är ju också en levnadskostnad,
som alltså ingår i de allmänna kostnaderna för de personer, det här
är fråga om.

Utskottets motivering innehåller, tycker jag, ingenting annat
än tämligen självklara saker. Man binder sig icke för något genom
denna utskottets motivering. Ifrån denna utgångspunkt, och med
hänvisning till vad jag i övrigt yttrat, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till såväl klämmen som till motiveringen i utskottets utlåtande.

Ouadagen den 22 februari. 2~)

Herr Anderson i Råstock: I anslutning till vad herr Hage
nyss sagt ber jag att herrarna ville studera sidan 120 i årsbok för
Sveriges kommuner 1921, och till herr Olsson i Kullenbergstorp och
alla de andra, som uttalade sig mot indexberäkningens tillförlitlighet
vill jag säga, att det med fog icke kan göras gällande, att det i det
fallet är något galet, ty dessa siffror grunda sig på faktiskt förekommande
upptaxeringar och utdebiteringar av vederbörande. Sålunda,
finna ni på sidan 120, att i Redslareds kommun av Kinds härad
i Älvsborgs län kommunalskatten för år 1921 uppgick till 27 kronor
per bevillningskrona, under det att man i en annan kommun, som
också återfinnes på sidan 120 några rader längre ned, nämligen Hillareds
kommun av samma härad, hade endast 4 kronor 10 öre. Finns
det icke en ganska stor grad av rim och reson i att vederbörande taga
hänsyn till denna oerhörda — jag säger med flit oerhörda — skatteskillnad?
Det är nämligen alldeles givet efter mitt sätt att se, att den,
som allenast har att betala kommunalutskylder efter 4 kronor 10 öre
per bevillningskrona, står i vida förmånligare ställning än den, som
måste betala 27 kronor. Det är väl så enkelt som abc, och jag tycker,
att ensamt den omständigheten motiverar, att man tager med skatten
vid beräkningen av levnadskostnadsindexen. Sedan finnas åtskilliga
municipalsamhällen också — jag har på en ren slump slagit upp Göteborgs
och Bohus län — och där finner man, att det varierar mellan
4 kronor och upp till 20 kronor 75 öre. Det är precis samma sak.
Dessa siffror kunna herrarna icke jäva, ty de äro fullständigt exakta.
Det är alltså fullständigt klart, att skatten bör ingå i denna beräkning
enligt mitt sätt att se.

Då herr Olsson i Kullenbergstorp så skarpt uttalade sitt tvivel
mot beräkningen av indexen, vill jag föra i minnet, att det åtminstone
är ett område, där herr Olsson i Kullenbergstorp tillmätt beräkningar
det allra största värde. Jag behöver icke gå så långt in på detta och
förklara vad det är för ett område, men jag vill bara påminna herrarna
om de produktionskostnadskalkyler, som herrarna oupphörligt
komma fram med, och vilka visserligen äro uppgjorda av plikttrogna
och sakkunniga tjänstemän, men icke på lång väg äro underkastade
den kontroll, som här ifrågavarande siffror äro. Jag har velat i detta
sammanhang säga, att man skall låta detta vara detta och söka se
på sakerna så objektivt som möjligt. Det misstänker jag, att herrarna
icke gjort, utan det förhåller sig nog så, att herrarna i allmänhet
endast tycka sig ha på känn, att dyrtidstilläggen till statstjänare äro
för höga och att det är därför indexberäkningen angripes.

Beträffande det påståendet, att indexen är för hög, ber jag att
få erinra herrarna om, att det dyrtidstillägg, som utgår till statstjänarna
och andra, icke utgår efter denna index, som man sålunda
beräknat sig till, utan efter att grundtal, som ligger ganska mycket
längre ned. Herrarna kanske erinra sig, att det är en rätt bred marginal
tilltagen, just för att förekomma eventuellt för högt beräknade
siffror i indexen. Riksdagen ordnade ju själv i fjol grundtalet på det
sättet, att sedan man fått fram levnadskostnadsindexen, fastställes
grundtalet genom att skära bort ytterligare en tiondel. Räcker icke

Sr 11.

Ang. den till
grund för dyrlidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Korts.)

Nr 11. 26

Onsdagen den 22 februari.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

det? Tro icke herrarna, att det då blir en tillförlitlig siffra, och att
med den tiondel, som skäres bort, eventuellt förefintliga små felaktigheter
försvinna.

Till slut ett enda ord till! Om det är något, som är galet uti detta,
så är det, att staten ännu icke haft råd att utsträcka sina undersökningar
till tillräckligt många platser. Jag vet av egen erfarenhet, då
jag deltagit i många löneförhandlingar, och det erkännes också från
arbetsgivaresidan, att om man bara hade dyrortsuppgifter, som man
kunde lita på, skulle det icke förekomma något bråk, utan man skulle
ge var och en rätt. Nu har man ibland nödgats ge rätt ändå, därför
att vi enbart med kommunalskattesedlarna i hand kunna visa huru
det förhåller sig.

Herr talman, såsom saken nu ligger ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Höglund. Backlund. Engberg,
O. Nilsson i Örebro, Molin, Samuelsson, Lovén, Knutsson, Eklund
och Norsell.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Ja, herr talman, gentemot
herr Hage ber jag allenast få säga, att jag har ingen anledning
att i frågans nuvarande skede framställa något förslag till omorganisation
eller eljest någon förändring av de beräkningsgrunder, på
vilka indextalet nu ligger och som ju behandlas av socialstyrelsen.
Mitt yrkande går ju allenast ut på, att kammaren icke genom ett godkännande
av utskottets motivering redan i dag skall taga ställning
till frågan. Det kan vara tillräckligt att gorå detta, när vi komma
att behandla huvudfrågan, nämligen dyrtidstilläggsanslaget. Vem
vet, om icke regeringen eller statsutskottet, när den frågan kommer
fram, har till och med andra förslag att framställa än som nu äro
på tal. Det kan måhända tänkas att dyrtidstillägget lägges på ett
helt annat sätt än efter dessa ovissa, oberäkneliga och otillförlitliga
indextal. Jag tror därför, att det är lämpligt, att kammaren icke
i dag binder sig, utan att den får behandla frågan på grundval av
ett förslag, som kommer samtidigt till såväl första som andra kammaren,
på det att icke, när detta förslag kommer fram, den ena kammaren
skall vara bunden, men icke den andra.

Jag vågar, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag ber att få vända mig mot
herr Anderson i Råstock och säga, att de siffror, han dragit fram,
ha icke det allra ringaste med denna saken att skaffa, då en person,
som bor i en kommun med 4 kronor och 10 öre i utdebitering,
och en person, som bor i en kommun med 27 kronor i utdebitering, i
alla fall ha precis samma förmåner i löneställning, oavsett vad indextalet
än är. Eller för att göra saken tydligare vill jag fråga:
Vilken kompensation få dessa andra, som icke ha sin inkomst beroende
av indextalet i en kommun, som debiterar ut 27 kronor? Såvitt
jag förstår, hänger det här icke alls det minsta ihop. Om det vore

Onsdagen dcu 22 februari. 27

så, att undersökningarna skedde kommunvis och indextalet beräknades
kommunvis, då kunde man naturligtvis framdraga sådana exempel,
som herr Anderson i Råstock gjort, och säga, att en tjänsteman, som
bor i eu kommun med 27 kronors utdebitering, får på grund av denna
höga utdebitering åtnjuta en högre inkomst, beräknad efter ett högre
indextal, än den, som bor i en kommun med 4 kronor 10 öre i utdebitering.
Jag tycker, att den saken är så enkel, att man bort i första
ögonkastet ha den klar för sig.

Jag skall icke yttra mig vidare utan allenast instämma i allra
sista delen av herr Andersons i Råstock anförande, då jag även hyser
en synnerligen stark misstro till sådana här beräkningar, när det
gäller produktionskostnadskalkyler och dylikt. Den känslan har jag
fått. då man lyssnat till diskussioner här i riksdagen, och framför allt
av den erfarenhet, som man fått genom att efteråt se på resultatet,
sådant det blivit framlagt i verkligheten. I det avseendet får jag tillfullo
instämma med herr Anderson i Råstock.

Jag vill emellertid tillägga, att jag icke vill ha mitt uppträdande
här i dag betecknat såsom ett ställningstagande till själva dyrtidstilläggsfrågan.
Den frågan skola vi ytterligare debattera, när vi
komma dit. Den frågan har så tillvida sammanhang med den här
förevarande, som dyrtidstillägget beräknas på grundval av indexberäkningen.
Kunna vi komma fram på en annan väg, när det gäller
dyrtidstillägget, kommer jag för min del icke att underlåta att även
taga den saken i betraktande.

Herr Hage: Herr talman! Endast några få ord till herr förste
vice talmannen! Såvitt jag kan förstå, binder man sig icke på något
sätt genom att gå med på det utskottsutlåtande, som här föreligger.
Det är fastmera till huvudsaklig del endast en förklaring, huru man
hitintills gått tillväga, när det gällt att behandla denna fråga, och
skälen varför man handlagt saken så. Och i övrigt, är det herr vice
talmannens mening, att man skulle kunna tänka sig att man skulle
kunna grunda dyrtidstillägget på någon annan beräkning än indexberäkningen,
så förefaller denna uppfattning mig utomordentligt teoretisk.
Ty det kan väl icke vara tänkbart att på den korta tid, som
återstår till dess dyrtidstilläggsfrågan måste komma fram i en proposition,
hinna med den oerhörda omarbetning, som givetvis måste
föregå en fullständig omläggning av grunderna för dyrtidstilläggets
utgående.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
det av herr Andersson i Rasjön under överläggningen gjorda yrkandet
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med uteslutande av
dess motivering; och förklarade herr talmannen sig anse den sistnämnda
propositionen vara med övervägande ja godkänd. Votering
begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under 1 :o

N’r 11.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.11

Nr 11. 28

Onsdagen den 22 februari.

Ang. den till
grund för dyrtidstilläggen

liggande levnadskostnadsindex.

(Forts.)

angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2 med uteslutande
av dess motivering, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 88 ja, men 113 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Vidare föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om ändringar i andra
kammarens arbetsordning; och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 9.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 28, med förslag till lag om tiden för företagande av rannsakning
med häktad.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 6 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni
1923 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande
anslagen till kommunikationsdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Andersoni Råstock, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
att statsutskottsutlåtandena nr 6 A och B måtte föredragas
punktvis med uppläsande av endast kantrubrikerna, såvida icke annat
påyrkas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 februari.

29 Nr 11.

Punkten JO, angående ordinarie reservationsanslaget till väg- Ang. anslaget
undersökningar. vägunder aöhmngar.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under
punkten 10 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att upptaga
det ordinarie reservationsanslaget till vägundersökningar, nu

90.000 kronor, till 150,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte upptaga det ordinarie
reservationsanslaget till vägundersökningar, nu 90,000 kronor, med
halva beloppet eller 45,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Örne:

Herr talman, mina damer och herrar! Under punkt 10 i statsverkspropositionen
har det ordinarie reservationsanslaget till vägundersökningar
upptagits till 150,000 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade begärt ett avsevärt högre belopp. Styrelsen hade nämligen
hemställt, att på tilläggsstat för innevarande år måtte anvisas
ett anslag av 70,000 kronor och för första halvåret nästa år 125,000
kronor. Då jag ansåg, att tilläggsanslag icke kunde beviljas med
hänsyn till de förhållanden, under vilka årets statsverksproposition
uppgjordes, föreslog jag, att 70,000-kronorsanslaget på tilläggsstat
skulle helt och hållet strykas, men att i stället en ökning med 25,000
kronor skulle beviljas för första halvåret 1923. I statsverkspropositionen
prutades det sålunda 45,000 kronor på vad som begärts för
tiden intill den 1 juli nästa år. Nu har statsutskottet dels under den
föredragna punkten föreslagit ett ordinarie reservationsanslag på

45.000 kronor och dels i nästa punkt hemställt om ett förslagsanslag,
högst, å 60,000 kronor. Detta innebär, att utskottet prutat ytterligare
45,000 kronor. I det nuvarande läget måste naturligtvis alla
möjligheter till prutningar utnyttjas, men jag tror, att man icke kan
säga annat än att departementschefen gjort sitt allra bästa för att
få ner anslagen så långt det överhuvud taget varit möjligt. I detta
fall kunde jag icke föreslå något lägre belopp än vad som äskats
under punkt 10 i statsverkspropositionen, därför att det föreföll, som
om redan den summa väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt icke
i och för sig var för hög.

Nu har, sedan statsutskottets utlåtande blev känt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort en liten utredning, som visar, att styrelsens
äskande var alldeles för lågt och att sålunda vad Kungl. Maj:t
har begärt är det minsta, som över huvud taget kan komma i fråga.

Enligt införskaffade upplysningar — det är endast runda tal det rör
sig om ■—■ förväntas under första halvåret i år inkomma arbetsplaner
för vägar, för vilka räkningarna på undersökningarna uppgå till
207,700 kronor, under nästa halvår beräknas inkomma motsvarande
undersökningar, där utförandet går till 139,500 kronor. Årets anslag
är redan fullt förbrukat, och det återstår att betala åtskilligt på tidigare
inkomna arbetsplaner, som äro granskade men olikviderade.

Sålunda fattas beträffande arbetsplaner, som äro fullt färdiga att be -

Xr 11. 30

Onsdagen den 22 febrnari.

Ang. anslaget talas, 25,200 kronor, och då det gäller sådana, som inlämnats men icke
annu blivit granskade, 22,200 kronor. Allt detta gör tillhopa en sumrteV''
ma betala under innevarande år, vilken uppgår till 394,600 kronor
utöver det anslag, som står till förfogande.

Under sådana omständigheter är ju ställningen, som damerna och
herrarna förstå, ganska kritisk. Om det nu endast gällde väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
egna affärer, kunde man ju säga, att styrelsen
finge ha det, såsom den ställt för sig, att den finge vänta och försöka
krångla sig fram. Men förhållandet är ju det, att distriktstjänstemännen
redan utfört arbetet, och de få nu ligga ute icke blott med ersättning
för sitt eget arbete utan också med de medel, som de utbetalt
i form av resekostnader, hyror och ersättningar till sina biträden.
Det förefaller, som om det icke vore staten riktigt värdigt att ej försöka
lämna ett anslag, som något bättre än vad statsutskottet här har
föreslagit räcker till för att fylla det föreliggande stora behovet.

Att anslaget blivit så hårt anlitat beror på flera omständigheter.
Sedan länge tillbaka har det varit vanligt, att man på detta vis låtit
vägundersökningar verkställas och likviderat dem först då medel funnits
för ändamålet. Tidigare har det emellertid icke varit så stora
belopp det rört sig om. Under krisåren har vägbyggandet tagit ganska
kraftigt uppsving, såsom alla känna. Dels ha anslagen till vägbyggnader
ökats avsevärt, dels ha ju arbetslösheten tillkommit och
gjort det möjligt att utföra en massa vägbyggen, som eljest skulle
fått vänta åtskilliga år. Av vägstyrelserna och länsstyrelserna ha
påkallats en mängd vägundersökningar, och det har lagts mycken
energi bakom kraven från dessa myndigheters sida. Detta förklarar,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föranstaltat om undersökningar
i den stora omfattning, som här skett. Naturligtvis kan man rikta
skarpt klander mot styrelsen för att den icke hållit igen kraftigare,
men den prutning, som Kungl. Maj:t företagit, innebär ju redan den
en ganska stark kritik. Jag kan meddela, att styrelsen enligt uppgift
sedan oktober lagt åt sidan icke mindre än 77 ansökningar om vägundersökningar,
vilka nu få vänta obegränsad tid framåt. Och det är
klart, att alla vägundersökningar måste, även med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, inställas, till dess tillgängliga medel finnas för ändamålet.
Distriktstjänstemännen råka i varje fall i ganska stora svårigheter,
i synnerhet som deras inkomster även under de senare åren
varit jämförelsevis växlande och i många fall icke räckt att täcka utgifterna.
Svårigheterna komma att ökas, om icke någon ändring
sker i vad utskottet föreslagit.

Jag vill för den skull på det varmaste vädja till kammaren och
till statsutskottets ledamöter här att gå med på ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, vilket skulle innebära, att tionde punkten lämnas sådan
den är, men att i följande punkt de föreslagna 60,000 kr. höjas
med den summa, varmed utskottet nedsatt beloppet, d. v. s. 45,000
kronor.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! När utskottet
gjort den prutning på Kungl. Maj:ts förslag, som här blivit på -

Onsdagen (leu 22 februari.

31 Nr 11.

talad, har det varit därför, att man ansett, att det skulle kunna
något anstå med vägundersökningarna. Det har upplysts i utskottet,
att vägar blivit undersökta och planlagda i så stor omfattning,
att om det anslag, som riksdagen har beviljat hittills, lämnas i fortsättningen,
skulle det räcka ett tiotal år, innan dessa vägar bli
byggda. Därför har det ansetts inom utskottet, att man genom en
nedsättning av anslaget borde, fästa uppmärksamheten vid, att man
skulle kunna lugna sig något i fråga om vägundersökningar.

Den framställning departementschefen nu gjort om det faktiska
läget visar, att räkningar föreligga obetalade till avsevärda
belopp. Jag måste uttala min förvåning över, att ett ämbetsverk
kan draga växlar på framtiden såsom här skett. Herr statsrådet
har ju meddelat, att årets anslag redan är förbrukat och att det behöver
betalas ut 394,600 kronor utöver det anslag, som står till
förfogande för året. Det är förvånande, att man räknat med en
sådan offervillighet i det här avseendet. Nu måste i alla fall
bristen täckas, och därför finns det fog för vad Kungl. Maj:t begär.

Då pengar måste beviljas för ändamålet, har ett yrkande i första
kammaren framställts om bifall till Kungl. Maj:ts förslag så
när som på 5,000 kronor, och de flesta ledamöter av statsutskottet
i denna kammare ha enats om att man även här borde göra samma
yrkande. Någon ändring skulle icke göras i den nu föredragna
tionde punkten, men under punkt 11 skulle förstärkningsförslaget
för första halvåret 1923 höjas från 60,000 till 100,000 kronor.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att i denna punkt få
yrka bifall till utskottets hemställan, men i nästa punkt kommer
jag att i överensstämmelse med det yrkande, som framställts i första
kammaren och där bifallits, föreslå, att anslaget skall ökas från

60,000 till 100,000 kronor.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag tänker icke
göra något annat yrkande än herr Eriksson i Grängesberg, men jag
ber få framhålla, att jag icke kan till fullo instämma i hans motivering.
Jag ber därför få inskränka mig till att instämma i hans
yrkande.

Herr Liibeck: Herr talman! Jag skall också be att få instämma
i herr Bernhard Erikssons yrkande, men jag vill endast
tillägga, att redan när frågan behandlades i statsutskottet, gjorde
jag anmärkning på den föreslagna nedprutningen med hänsyn därtill,
att stora förskott utbetalats och att det icke var lämpligt att
låta vederbörande fordringsägare vänta alltför länge. Tyvärr satt
jag icke inne med tillräckliga detaljupplysningar för att mera bestämt
kunna reagera mot det beslut statsutskottet fattade.

Vad som föranlett mig att begära ordet är, att jag tror, att
man icke kan lägga skulden på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på det sätt herr Bernhard Eriksson här gjorde, då det torde vara
förhållandet, att länsstyrelserna besluta, att vissa vägar skola undersökas,
medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen endast har den

Ang. anslaget
Ull vägundersökningar.

(Forts.)

Nr 11. 32

Onsdagen den 22 februari.

Ang. anslaget verkställande myndigheten. I varje fall tror jag, att den saken
till vägunder- behöva klaras upp mera än herr Bernhard Eriksson gjort, innan
—7 man tager ståndpunkt till frågan.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Med anledning av vad den

senaste ärade talaren liksom också den ärade representanten för
Kopparbergs län anförde kan jag icke annat än uttala min djupa
förvåning över att statsutskottet uppenbarligen icke har .på ett ingående
sätt undersökt detta spörsmål, såsom det enligt min uppfattning
hade varit dess plikt att göra. Det enda riktiga med hänsyn
till de upplysningar, som här framkommit, vore att man återremitterade
ärendet till statsutskottet, så att vi finge sådana skäl
framlagda för den ändrade ståndpunkten, att kammaren kunde med
fullt förtroende ansluta sig till densamma. Här framkommer nu
ett yrkande om bifall i huvudsak till Kungl. Maj:ts förslag. Men
så uppstår den ene efter den andre av statsutskottets ledamöter och
underkänner den motivering, som är framförd för det högre anslaget.
Nu har emellertid första kammaren allaredan fattat beslut i
ärendet. Vid sådant förhållande skulle ett återremissyrkande icke
ha något förnuftigt ändamål, men annars vill jag bestämt uttala
den meningen, att det enda riktiga sättet i slika fall är att återremittera
ärendet till utskottet, på det kammaren måtte få den vägledning
av utskottet, som kammaren har behov av, då den går att fatta
beslut i frågan.

Slutligen kan jag icke annat än uttala att jag finner det anmärkningsvärt
att här lämnas den upplysningen, att årets anslag
redan är förbrukat. Ja, då säger en ledamot av statsutskottet, att
det beror på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medan en annan
säger, att det väsentligen beror på länsstyrelserna. Jag vill endast
hava till protokollet uttalat min stora och djupa förvåning över att
ett anslag, som skulle avse innevarande år, redan är förbrukat. Det
bär således i verkligheten varit förbrukat, redan innan det stått
till vederbörande ämbetsverks disposition.

Jag har, herr talman, intet jrrkande att framställa.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Herr Nilson i

Örebro uttalade sin stora förvåning över att den ena efter den andra
av statsutskottets ledamöter uppträtt här och yrkat bifall till det
kungl. förslaget på denna punkt, men underkänt motiveringen. Jag
vill med anledning av detta påpeka, att den motivering, som jag
med några korta ord yttrat mig om, var herr Erikssons i Grängesberg
motivering. Strax förut hade jag åhört det anförande, som herr
statsrådet haft här beträffande behovet av ett anslag av den storlek,
som Kungl. Maj:t föreslagit, ocli hans motivering var av den
beskaffenheten, att jag kände mig övertygad om att ett sådant anslag
ovillkorligen var behövligt. Där framkom också synpunkter,
som, såvitt jag kan erinra mig, icke framkommit i den kungl. propositionen
och således icke varit kända för statsutskottet, när det
behandlade denna fråga i dess helhet. Det är dessa skäl, som gö -

Onsdagen deri 22 februari.

33 Nr 11.

ra, att jag för min del anser, att man som statsutskottsledamot
handlar riktigt, då man tager hänsyn till de nya skäl, som framkommit,
och därefter avgiver sitt votum.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Eriksson i Grängesberg: Jag vill endast gentemot

herr Nilson i Örebro säga, att även på den tiden, när han satt i
statsutskottet, inträffade det, att sedan utskottet behandlat ett
ärende, det lämnades sådana upplysningar i kammaren, att man
både i denna kammare och i medkammaren från statsutskottets sida
frångick sin mening och gick på Kungl. Maj:ts förslag. Det har
jag varit med om vid upprepade tillfällen, så att det är ingenting
nytt. Huruvida man i sådant fall bör återremittera ärendet, därom
kan man ju tvista. Man borde kanske hava undersökt saken bättre
i statsutskottet; det upplystes, att det var undersökningar beordrade,
som gingo till väsentliga belopp utöver anslaget, men vi trodde verkligen
icke, att läget var sådant, som vi här i dag fått höra.

Vad sedan beträffar, att jag underströk, att det behövs en begränsning
av arbetet på detta område, så kan väl ingen bestrida
riktigheten därav. När årets anslag redan är förbrukat och flera
hundra tusen kronor därutöver äro behövliga i år, är detta nödvändigt,
därest det skall kunna bli någon korrespondens mellan det
av riksdagen beviljade anslaget och den verksamhet som utövas.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Herr Edén: Det förefaller mig. att fullt tillräckliga skäl

givits för ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag eller till det yrkande,
som framställts av herr Eriksson i Grängesberg. Jag bär i den
delen intet att tillägga till vad som blivit anfört.

Jag begärde egentligen ordet med anledning därav, att det riktats
en stark förebråelse mot väg- och vall enb y p*gna ds styrel sen för
att den redan i förväg använt årets anslag. Hur därmed kan förhålla
känner jag icke, och jag kan naturligtvis icke utan vidare träda
i försvar för ett sådant tillvägagående annat än så tillvida, att
jag maste vitsorda, att väg- och. vattenbyggnadsstyrelsen åtminstone
under dessa senaste år fått till sig överlämnade så många krav
pa utredningar angående vägbyggnader, att efter allt att döma des®a0
anf]aff lc^e a^s hava räckt till. Dessa krav komma icke blott
tran lansstyrelserna, såsom redan nämnts, utan i sista hand även
Iran vagdistrikten, som naturligtvis, när de blivit överens om att
en vaganlaggning är behövlig, äro synnerligen angelägna om att
ia undersökningen om denna väganläggning verkställd så snart som
^löjligt. Det förekommer oupphörligt, jag antar i andra län lik.
} Stockholms län,^ att ^sådana undersökningar i alla händelser
a vänta ett eller tva ar, sa att ur de vägbyggandes synpunkt och
ur den störa allmänhetens synpunkt, som behöver förbättrade kommumkationsleder,
kan da omöjligen sägas, att undersökningarna geAndra
kammarens protokoll 1922. Nr 11. 3

Ang. anslag o.
till vägunder
sökningar.
(Forts.)

Sr 11. 34

Onsdagen den 22 febrnari.

Ang. anslaget
till vågundersökningar.

(Forts.)

nom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen alltför mycket brådstörtats.

Jag tror, att en av anledningarna till att under dessa sista år,
särskilt det allra sista, dessa undersökningar kommit att kräva
så stora belopp, har varit, att de mer eller mindre satts i samband
med pågående nödhjälpsarbeten. Såsom torde vara bekant, är just
vägbyggnader det slag av nödhjälpsarbeten, som mest kommit till
användning. Det har då många gånger varit alldeles nödvändigt
att påskynda undersökningen om en föreslagen ny väg eller om förbättring
av en gammal väg. Om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
jag säger om, av den anledningen kommit att mera, än annars
skulle varit tillbörligt, föregripa det blivande anslaget, måste jag
för min del säga, att jag anser, att den handlat riktigt och handlat
under trycket av förhållanden, som vi alla här i kammaren känna
och som gjort det nödvändigt att se till, att dessa undersökningar
bliva verkställda.

Jag har velat påpeka dessa omständigheter såsom bidragande
förklaring till det läge, vari anslaget tycks befinna sig, och kommer
för min del, herr talman, att i nästa punkt rösta för herr Erikssons
i Grängesberg yrkande.

Herr Lubeck: Herr talman! Herr Nilson i Örebro slog sig

så pass kraftigt för sitt bröst nyss, att jag tycker, det kan vara på
sin plats att påpeka, att om herr Nilson studerar akterna i ärendet,
skall han nog finna, att även på den tid, då han var med i statsutskottet
och i regeringen, befann sig detta anslag på efterkälken.
Om mer eller mindre, är en sak för sig, ty i så fall är det en gradskillnad
och icke en artskillnad.

Jag vill sålunda hoppas, att herr Nilsons s. k. djupa förvåning
skall hinna lägga sig så småningom.

Herr E. A. Nilsoni Örebro: Herr talman! Min djupa förvåning
gällde icke så mycket det som herr Lubeck förmenade som
fast mera, att statsutskottet släppt ifrån sig ett ärende, som statsutskottet
icke tillräckligt noga undersökt. Det var detta, som
väckte min djupa förvåning, och den förvåningen vidhåller jag
alltjämt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11, angående förstärkning av anslaget till vägundersökningar,
föredrogs härpå; och yttrade därvid

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Med hänvis ning

till vad jag förut anfört hemställer jag, att i denna punkt
siffran 60,000 måtte ändras till 100,000.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits av herr Eriksson i Grängesberg.

Onsdagen den 22 februari.

35 Nr 11.

Punkterna 12—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6 B, angående regleringen
av utgifterna under tilläggsstatens för år 1922 sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Vidare förekom till behandling bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående särskild skatt a tobaksvaror m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.

Om förordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

Sr 11. 36

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.
(Forts.)

Genom proposition den 13 januari 1922, nr 14, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag,

ej mindre föreslagit riksdagen att

dels antaga nedan, i samband med utskottets hemställan intagna
förslag till förordning angående särskild skatt å tobaksvaror;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att å statens vägnar med aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet träffa tilläggsöverenskommelse till det
mellan staten och bolaget den 12 februari 1915 upprättade kontrakt
angående utövandet av svenska statens tobaksmonopol i huvudsaklig
överensstämmelse med följande förslag:

»Emellan svenska staten samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
är följande tilläggsöverenskommelse träffad till det den 12
februari 1915 dem emellan ingångna avtal:

Bolaget förbinder sig att, på sätt i § 6 av nämnda kontrakt finnes
stadgat, till staten erlägga skatt till belopp, motsvarande jämväl
de enligt förordningen den ............ 1922 angående sär skild

skatt å tobaksvaror gällande skattesatser, samt att i den ordning,
samma paragraf omförmäler, till statskontoret inleverera sålunda
upplupna skattebelopp.»;

dels, under förutsättning av bifall till vad sålunda föreslagits,
antaga följande förslag till ändrad lydelse av anm. 2 till rubrikerna
nr 196 och 197 i tulltaxan:

»2. Vid förtullning....................utgör

a) för kvantitet icke överstigande den av Kungl. Maj:t enligt
3 mom. av nämnda § fastställda

för cigarrer och cigarrcigarretter......... 25 kr. ner kg.

» cigarretter..................30 » » *

» arbetad tobak, andra slag.......... 6» » *

b) för vad som överskjuter den under a) härovan åsyftade kvantitet för

cigarrer och cigarrcigarretter.........50 kr. per kg.

» cigarretter..................60 » » »

» arbetad tobak, andra slag..........12 » » »

Efter de..........................därför.»;

än även, med återkallande av Kungl. Maj:ts i propositionerna
nr 1 och 2 gjorda förslag angående upptagande av tobaksskatt i riksstaten
för tiden 1 januari—30 juni 1923 och tilläggsstaten för år 1922,
föreslagit riksdagen

att i riksstaten för tiden 1 januari—30 juni 1923 upptaga under
egentliga statsinkomster följande inkomsttitlar sålunda:

tobaksskatt, bevillning...... 16,000,000

särskild skatt å tobak, bevillning . 6,000,000; samt

att i tilläggsstaten för år 1922 upptaga under motsvarande ru -

brik följande inkomsttitel:

särskild skatt å tobak, bevillning .... 10,000,000.

Onsdagen den 22 februari.

37 Nr 11.

Till utskottet hade jämväl hänvisats en i anledning av förenämnda
proposition av herr Nyländer i andra kammaren väckt motion, nr ^“lobaks166,
däri hemställts, varor m. in.

1. att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts föreliggande propo- (Forte.)
sition nr 14 i förhoppning om, att riksdagen skulle finna annan utväg
att på den indirekta beskattningens väg nå den ökade inkomstsiffra,
som i propositionen eftersträvades, eller, om detta visade sig
omöjligt,

2. att riksdagen endast så till vida måtte bifalla den föreliggande
propositionen, att viss skatteförhöjning av lägre grad än den
föreslagna vidtoges och att densamma likformigt komme att drabba
såväl i riket tillverkade som importerade tobaksvaror.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å vad
herr Nyländer i förenämnda motion under 1. hemställt,

dels 1), med avslag å herr Nyländers yrkande under 2. i nämnda
motion samt med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till förordning
angående särskild skatt å tobaksvaror icke kunnat i oförändrat
skick godkännas, antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
förslag till

Förordning angående särskild skatt å tobaksvaror.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Härigenom förordnas som följer:

För tobaksvaror, som av monopolets utövare här i riket försäljas
eller eljest utlämnas, ävensom för tobaksvaror, som enligt 22 § i förordningen
den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket av handlande med tobaksvaror till riket införas,
skall utöver den skatt, varom förmäles i 18 § av nämnda förordning,
utgå särskild skatt med nedanstående belopp:

för i riket tillverkade tobaksvaror:

för cigarretter . 0.5 öre för 1st.
» karvad tobak 1.20 kr. » 1 kg.
» spinn-, pressoch
rulltobak
.... 0.70 » » 1 »

» snus .... 0.40 » » 1 »

för i riket tillverkade tobaksvaror

för cigarretter . 0.4 öre för 1 st.

» karvad tobak 0.50 kr. » 1 kg.

» spinn-,pressocb
rulltobak»
. . . 0.70 » » 1 »

» snus .... 0.30 » » 1 »

för till riket införda tobaksvaror:

för cigarrer... 6 öre för 1 st.
» cigarrcigarretter
... 2.5 » » 1 »

för till riket införda tobaksvaror:

för cigarrer . . 4 öre för 1 st.

» cigarrcigarretter
. . . 2.5 » » 1 »

Anm. I skattehänseende utgöres skillnaden
mellan cigarr och cigarrcigarrett
därav, att den senare saknar
spets, har skuren inlaga samt i
vikt understiger 3.3 kg. per 1,000 st.

Nr 11. 38

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning för
ang. särskild s
skatt å tobaksvaror
m. m. *
(Forts.)

cigarretter . 1.5 öre för 1 st.
karvad tobak 3.20 kr. » 1 kg.
spinn-, pressoch
rulltobak 3.20 » » 1 »
snus .... 3.20 » » 1 »

för cigarretter . . 1 öre för 1 st.

» karvad tobak . 4 kr. » 1 kg.

» spinn-, press ocb

rulltobak 4 » » 1 »

» snus.....4 » » 1 »

Den särskilda skatten skall inberäknas i det i 17 § av nämnda
förordning omförmälda priskurantpris och skall i fråga om tobaksvaror,
som till riket införas, till monopolets utövare erläggas samtidigt
med licensavgiften.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, av trycket utkommit i
Svensk författningssamling, samt gäller till och med den 30 juni
1923; och skall förordningen tillämpas jämväl å sådana av handlande
med tobaksvaror till riket införda, i tullverkets förvar befintliga
tobaksvaror, för vilka före den 9 januari 1922 licensavgift icke
erlagts;

dels, med bifall till vad Kungl. Maj :t i följande hänseenden föreslagit,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar med aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet träffa tilläggsöverenskommelse till det
mellan staten och bolaget den 12 februari 1915 upprättade kontrakt
angående utövandet av svenska statens tobaksmonopol i huvudsaklig
överensstämmelse med följande förslag:

»Emellan svenska staten samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
är följande tilläggsöverenskommelse träffad till det den 12 februari
1915 dem emellan ingångna avtal:

Bolaget förbinder sig att, på sätt i § 6 av nämnda kontrakt finnes
stadgat, till staten erlägga skatt till belopp, motsvarande jämväl

de enligt förordningen den.......... 1922 angående särskild skatt

å tobaksvaror gällande skattesatser, samt att i den ordning, samma
paragraf omförmäler, till statskontoret inleverera sålunda upplupna
skattebelopp.»; samt

3) under förutsättning av bifall till vad sålunda under 1) och 2)
föreslagits, antaga följande förslag till ändrad lydelse av anm. 2
till rubrikerna nr 196 och 197 i tulltaxan:

»2. Vid förtullning .............................. utgör

a) för kvantitet icke överstigande den av Kungl. Maj:t enligt
3 mom. av nämnda paragraf fastställda

för cigarrer och cigarrcigarretter.........25 kr. per kg *

cigarretter.................30 » » »

» arbetad tobak, andra slag.......... 6» » »

b) för vad som överskjuter den under a) härovan åsyftade kvan -

titet

för cigarrer och cigarrcigarretter.........50 kr. per kg.

» cigarretter.................60 » » »

» arbetad tobak, andra slag..........12 » » »

Efter de ....................därför.».

Onsdagen den 22 februari.

39 Nr 11.

I punkten 4) anmälde utskottet, att utskottet framdeles komme Om förordning
att avgiva yttrande beträffande vad Kungl. Maj :t i förevarande pro- ^tobakaposition
föreslagit i fråga om beräkning av vissa inkomster av tobaks- varor m. TO.
beskattningen. (Ports.)

Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Röing, som hemställt, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts föreliggande proposition och herr Nyländers ovanberörda
motion,

1) antaga följande förslag till

Förordning angående särskild skatt å tobalcsvaror.

Härigenom förordnas som följer:

För tobaksvaror, som av monopolets utövare här i riket försäljas
eller eljest utlämnas, ävensom för tobaksvaror, som enligt 22 § i
förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket av handlande med tobaksvaror till riket införas,
skall utöver den skatt, varom förmäles i 18 § av nämnda förordning,

utgå särskild skatt med nedanstående belopp:

för cigarretter................0.5 öre för 1 st.

» karvad tobak..............1.20 kr. » 1 kg.

» spinn-, press- och rulltobak........0.70 » »1»

» snus..................0.40 » » 1 »

Den särskilda skatten skall inberäknas i det i 17 § av nämnda
förordning omförmälda priskurantpris och skall i fråga om tobaksvaror,
som till riket införas, till monopolets utövare erläggas samtidigt
med licensavgiften.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, av trycket utkommit i
Svensk författningssamling, samt gäller till och med den 30 juni
1923; och skall förordningen tillämpas jämväl å sådana av handlande
med tobaksvaror till riket införda, i tullverkets förvar befintliga tobaksvaror,
för vilka före den 9 januari 1922 licensavgift icke erlagts
;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar med aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet träffa tilläggsöverenskommelse till det
mellan staten och bolaget den 12 februari 1915 upprättade kontrakt
angående utövandet av svenska statens tobaksmonopol i huvudsaklig
överensstämmelse med följande förslag:

»Emellan svenska staten samt aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
är följande tilläggsöverenskommelse träffad till det den 12
februari 1915 dem emellan ingångna avtal:

Bolaget förbinder sig att, på sätt i § 6 av nämnda kontrakt finnes
stadgat, till staten erlägga skatt till belopp, motsvarande jämväl
de enligt förordningen den............ 1922 angående särskild

Nr 11. 40

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning skatt å tobaksvaror gällande skattesatser, samt att i den ordning, sama-a!slclbl
ma paragraf omförmäler, till statskontoret inleverera sålunda uppvaror
m. m. lupna skattebelopp.»;

(Forts.) 3) under förutsättning av bifall till vad sålunda föreslagits, an taga

följande förslag till ändrad lydelse av anm. 2 till rubrikerna
nr 196 och 197 i tulltaxan:

»2. Vid förtullning................................utgör

a) för kvantitet icke överstigande den av Kungl. Maj:t enligt
3 mom. av nämnda paragraf fastställda

för cigarrer och eigarrcigarretter.........25 kr. per kg.

» cigarretter.................30 » » »

» arbetad tobak, andra slag.......... 6 » » »

b) för vad som överskjuter den under a) härovan åsyftade kvantitet -

för cigarrer och cigarrcigarretter.........50 kr. per kg.

» cigarretter.................60 » » »

* arbetad tobak, andra slag..........12 » » »

Efter de.................... därför.»;

av herr Lithander, som föreslagit, att riksdagen måtte, med bifall
till alternativ 1. i herr Nyländers ovanberörda motion, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition;

av herr K. A. Nilson, som beträffande skattesatsen för inom riket
tillverkade cigarretter yrkat, att utskottet skulle i likhet med
Kungl. Maj:t föreslå, att den särskilda skattesatsen för i riket tillverkade
cigarretter måtte bestämmas till 0,5 öre per styck; samt

av densamme, mot viss del av motiveringen.

Efter föredragning av punkterna 1—3 yttrade

Herr R ö i n g: Herr talman! Jag antager att ni, mina damer
och herrar, när ni genomläst och tagit del av den kungl. propositionen,
som behandlas i det föreliggande utskottsbetänkandet, fått
samma intryck av denna proposition som bevillningsutskottets ledamöter,
nämligen att denna proposition liksom den utredning, som
har legat till grund för densamma, har kommit till i julbrådskans
tecken. Avsikten med denna proposition är ju för det första att genom
en ny beskattning å olika tobaksvaror få in i statskassan under
år 1922 ett belopp, som beräknas uppgå till 10 miljoner kronor,
samt under de första sex månaderna av år 1923 ett belopp av 6
miljoner kronor. Jag använder detta tillfälle att uttala min synnerliga
tillfredsställelse över att, när en brist konstaterades i budgeten,
regeringen beslöt sig för att söka få denna brist täckt genom
indirekt beskattning och icke på den direkta beskattningens väg. För
det andra är avsikten med den föreliggande propositionen att lämna
tobakstillverkningen inom landet ett avsevärt ökat tullskydd utöver
det skydd, som denna industri för närvarande har.

Onsdngen den 22 februuri.

41 Nr 11.

Det är alldeles självklart, att det är ytterst svårt för att icke Om förordning
säga fullständigt omöjligt, icke minst under nuvarande depressionstid,
när förhållandena växla så mycket, att göra beräkningar fram " varor m. rn.
åt i tiden, hur stor till exempel en import under vissa förhållanden (Forts.)
kommer att bli och vilken konsumtionen av en tobaksvara till exempel
cigarrer under en depressionstid som den vi nu genomleva kommer
att bli under 1922. Men jag har i min reservation sökt påvisa,
att de beräkningar, som ingenjör Nordenfelt gjort i sin inlaga till
statsrådet och chefen för finansdepartementet, inför kritiken icke
visat sig hållbara, liksom ock att de utgångspunkter, som herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet accepterat, äro lika
ohållbara, samt att man därför genom ett bifall till den kungl. propositionen
— och därvidlag blir resultatet detsamma, om utskottets
hemställan bifalles •— icke uppnår vad herr statsrådet önskat vinna
genom en ny skatt, nämligen att tillföra statskassan ytterligare
10 miljoner kronor under innevarande år och 6 miljoner kronor under
första halvåret 1923, och detta i första rummet på grund av det
sätt, varpå Kungl. Maj:t har föreslagit, att den nya skatten å cigarrer
och cigarrcigarretter skall utgå.

Ingenjör Nordenfelt förutsätter i sin inlaga till statsrådet och
chefen för finansdepartementet, att även med en ny skatt på cigarrer
av 6 öre, vilken skatt, när den inarbetas i priskurantpriset, motsvarar
9 öre per cigarr, importen i år och under de första sex månaderna
1923 skall pågå i samma utsträckning som under fjolåret.

Han beräknar på grund härav en fortsatt import av 32,400,000 cigarrer
per år, och herr statsrådet bygger beräkningarna i den kungl.
propositionen på samma förutsättning. Om man således helt bort-,
ser från depressionens verkningar på importen och konsumtionen, så
gäller det naturligtvis att undersöka, huruvida man verkligen i fortsättningen
kan beräkna en dylik import, om en skatt av respektive
6 och 4 öre åsättes endast de utländska cigarrerna. Jag skall först,
herr talman, tillåta mig uppehålla mig vid beskattningen av cigarrer.

Herr Nordenfelt har i sin inlaga till finansministern meddelat
den uppseendeväckande nyheten, att det statsmonopol, som heter
Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet, under nuvarande förhållanden
driver sin tillverkning av cigarrer med förlust. Det skulle
i sanning vara mycket önskligt, om detta redan förut så skyddade
statsmonopol kunde driva denna ur statsfinansiell synpunkt viktiga
näring med ett tillfredsställande ekonomiskt resultat vare sig genom
en ökad beskattning eller tillfölje förhöjda pris, vilket ju i detta
fall är precis samma sak. Men herr Nordenfelt anser, att det icke
finns någon möjlighet att ytterligare belasta den inhemska cigarrtillverkningen.
Depressionen har nämligen även bland konsumenterna
av cigarrer verkat i den riktningen, att anspråken på kvaliteten
oavbrutet måst minskas, så att man kan konstatera en konsumtion
av allt billigare och billigare cigarrer, och monopolbolaget har i en
inlaga till bevillningsutskottet meddelat, att icke mindre än något
över 90 % av hela monopolbolagets tillverkning av cigarrer säljes

Nr 11. 42

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
[ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.
(Forte.)

numera i ett prisläge av 30 öre eller därunder. Då förhållandena
utvecklat sig i denna riktning och depressionen är lika svår i år som
i fjol och man kan frukta, att densamma kommer att sträcka sig
ännu åtminstone något år framåt med lika elakartade verkningar
som till dato, giver jag herr Nordenfelt rätt däri att man under
sådana förhållanden knappast torde kunna belasta konsumtionen av
inom landet tillverkade cigarrer något ytterligare vare sig genom
en ny skatt eller genom ett förhöjt pris.

Kan riksdagen då beskatta de utländska cigarrerna med någon
extra skatt, utan att riksdagen därigenom skadar de statsfinansiella
intressena, så att riksdagen genom att besluta en ny, skatt å
uteslutande utländska cigarrer och cigarrcigarretter icke uppnår ett resultat,
som riksdagen minst av allt önskar, nämligen, att den nya
skatten verkar som ett importförbud för alla de utländska cigarrsorter,
som nu huvudsakligen användas av konsumenterna? Ty i så fall skulle
staten förlora vad staten önskade vinna. Man måste då icke blott
i finansministerns kalkyl i beräknad inkomst borttaga inkomsten
av den skatt, som man beräknat på en fortsatt import av 32,400,000
cigarrer, utan man får i detta sammanhang icke förbise den indirekta
skada ur statsfinansiell synpunkt, som ett dylikt importförbud
skulle innebära med tanke på den nuvarande inkomsten av
de licensavgifter, som av importhandeln erläggas till monopolbolaget
och sedermera av monopolbolaget till staten. Det befinnes vid undersökning,
att monopolbolaget för dylika licensavgifter på utländska
tobaksvaror har en bruttoinkomst av mellan 13 och 14 miljoner
kronor, och en avsevärd del av detta belopp har monopolbolaget just
av licensavgifter å importerade utländska cigarrer. Skulle en skatt
åsättas utländska cigarrer så, att de icke i fortsättningen skulle
kunna importeras, ja, då skulle man bortskära den enda inkomst
tobaksmonopolet och staten hava på cigarrhandeln, och det kan väl
allra minst herr statsrådet och chefen för finansdepartementet vara
intresserad av.

Verkar då en skatt, sådan som den regeringen resp. utskottet
föreslagit, på ett sådant sätt, att man verkligen kan påstå, att realiter
ett importförbud införes å cigarrer, som i minut försäljas till
30 öre och därunder, respektive 35 öre och därunder? Jag har genom
olika kalkyler i min reservation visat, att det är fullständigt uteslutet
att ens kunna importera den allra billigaste cigarr — för
tillfället kan man till följd av i Tyskland gällande bestämmelser
icke importera någon cigarr under cirka 4 öre per styck — och försälja
den i minut med den minsta möjliga grossistförtjänst, till 30 öre
och därunder, om man biträder det av finansministern framlagda förslaget.
Utskottet bär därför också sänkt den av Kungl. Maj :t föreslagna
skattesatsen från 6 öre till 4 öre för att åtminstone flytta
ned gränsen från 35 öre till 30 öre. Jag har i min kalkyl beräknat
den lägsta rabatt för mellanhänderna, som man kan beräkna i en
vederhäftig kalkyl, nämligen 22 %, lägre procentsats kan ej beräknas,
emedan monopolbolaget träffat avtal med samtliga återförsäljare
innefattande en viss extra förmån utöver den gamla rabatt -

Onsdagen den 22 februari.

43 Nr 11.

satsen, i deri händelse omsättningen ökas hos återförsäljaren. Det
är min bestämda uppfattning, att om riksdagen i dag bifaller utskottets
hemställan detta oavvisligen kommer att ha till följd, att
det belopp, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
önskat tillföra statskassan och som delvis skulle täcka den beräknade
bristen i budgeten, icke inflyter i statskassan, och således att det
resultat, herr statsrådet önskat vinna, icke blir vunnet. När monopolbolagets
styrelse i julbrådskan hade ett sammanträde — tyvärr
kunde icke styrelsen fulltaligt komma tillsammans — ansåg styrelsen
sig böra iakttaga en mycket stor försiktighet rörande verkningarna
av en ytterligare beskattning samt rörande frågan huruvida
en så lagd skatt, som ingenjören Nordenfelt föreslagit och som herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet sedermera accepterat,
verkligen skulle inbringa det belopp, som herr finansministern önskade.
Monopoibolagets styrelse har därför i en inlaga till herr
finansministern framhållit: »Däremot liar inom styrelsen olika meningar
framträtt i den principiella frågan, huruvida i nuvarande
situation det överhuvud taget är riktigt att lägga ökad skatt på
tobaksvaror. Detta sammanhänger med, att det likaledes inom styrelsen
funnits olika meningar, huruvida en dylik ökad skatt kan
uttagas, utan att priskurantprisen å tobaksmonopolets varor höjas. I
denna senare fråga har det icke varit styrelsen möjligt att på den
korta tid, som stått till buds, bilda sig en bestämd enhetlig uppfattning,
helst härvid inverka omständigheter, som icke för närvarande
kunna överskådas, till exempel eventuella växlingar i råvaruprisen.
Styrelsen har med hänsyn till vad nu framhållits velat inskränka sig
till att påpeka, att den föreslagna skatteökningens verkan på konsumtionen
icke kan med någon säkerhet bedömas, och att det följaktligen
också är ovisst, huruvida med den föreslagna ökningen den ordinarie
skatten kan komma att lämna förut beräknat belopp, ävensom huruvida
tobaksmonopolets vinst kan komma att bibehållas vid vad den
under närmast föregående åren uppgått till.» Styrelsen har ansett
lämpligt att, innan herr finansministern fattade sin ståndpunkt, uttala
sina betänkligheter rörande hållbarheten av ''dessa ingenjör
Nordenfelts beräkningar, vilka bl. a. upptaga en fortsatt import av
cirka 32 miljoner cigarrer, om den föreslagna nya beskattningen godkändes
av riksdagen.

Huru ställer sig bevillningsutskottet till frågan om hållbarheten
i de gjorda beräkningarna? Uttalar bevillningsutskottet med
ett enda ord, att utskottet tror, att staten genom ett bifall till Kungl.
Maj:ts proposition eller utskottets hemställan får in dessa 10 miljoner
kronor i år och 6 miljoner kronor under de första sex .månaderna
av nästa år? Nej, icke med ett enda ord! Bevillningsutskottet
uttalar endast ett principinstämmande, liksom jag gjort i min reservation,
att: »Utskottet har ansett skäligt, att tobaksförbrukningen
lämnar något ytterligare bidrag till täckande av statsverkets stora
inkomstbehov, i den man denna förbrukning må anses kunna bära en
ytterligare skattebelastning», och på sid. 10 yttrar utskottet endast,
att under den förutsättningen, att en fortsatt import av utländska

Om förordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

(Forte.)

Nr 11. 44

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

(Forts.)

cigarrer i samma omfattning som i fjol kommer att äga rum, uppnår
man det, resultat, som herr finansministern önskar. Det fanns emellertid
icke, herr statsråd, en ledamot i utskottet, som ville vara med
om att i motiveringen uttala, att man med all sannolikhet genom ett
bifall till utskottets hemställan uppnår det ekonomiska resultat, som
man önskar. Finnes det då intet annat sätt, varpå man genom en
ny beskattning å tobaksvaror kan få in de av herr finansministern
önskade 10 miljoner kronorna i år och 6 miljonerna under de 6 första
månaderna nästa år? Jag har framlagt ett förslag i utskottet —-och vi ha i utskottet ägnat denna proposition en mycket ingående
prövning — varigenom staten genom ytterligare belastning av speciellt
cigarretter torde kunna få in det önskade beloppet. Jag säger
självklart »torde», ty man kan. såsom jag nyss framhöll, under
nuvarande depressionstid naturligtvis icke med någon som helst
säkerhet bedöma konsumtionsminskningen. Jag har i min kalkyl
beräknat en minskning i omsättningen av cigarretter genom den av
mig föreslagna skattehöjningen med icke mindre än 10 % eller i runt
tal 147 miljoner cigarretter per år. Jag har framställt det yrkandet
i utskottet, vilket även framgår av min reservation, att genom att
höja den av Kungl. Maj:t föreslagna nya skatten å cigarretter från
0,5 öre till 0,7 öre staten skulle under förutsättning att konsumtionen
icke gick ned med mer än 10 % kunna få in i statskassan ytterligare
2,600,000 kronor, vilket belopp motsvarar den summa, som ingenjör
Nordenfelt räknat med att få genom förhöjd skatt å utländska cigarrer
och cigarrcigarretter. Tro ni, mina damer och herrar, att, då
monopolbolaget meddelat bevillningsutskottet, i vilka prislägen dess
produktion av cigarretter försäljes, och resultatet blir, att huvudomsättningen
är i 3-öres cigarretter, det då skulle vara ur statsfinansiell
synpunkt så synnerligen farligt att beskatta även dessa billiga
cigarretter med en ny skatt av 0,2 öre per styck utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit? Vad innebär Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om en ny skatt på 0,5 öre å svenska cigarretter? Jo, när detta
belopp lägges in i priskurantpriset, uppgår prisförhöjningen till 0,8
öre pr cigarrett. Skulle det yrkande, som jag framställt, fått majoritet
i bevillningsutskottet, nämligen att skatten skulle höjas till 0,7
öre, hade detta belopp, inlagt i priskurantpriset, motsvarat en fördyring
med precis ett öre per cigarrett. Detta innebär det yrkande,
som jag framställt i bevillningsutskottet. Med en minskad omsättning
av cirka 147 miljoner cigarretter hade ett bifall till detta yrkande
dock med all sannolikhet givit 2,600,000 kronor mer än vad Kungl.
Maj:t påyrkat. Jag kan emellertid icke framställa detta yrkande här
i kammaren, då detsamma torde ligga utanför den ram, som den
kungl. propositionen angiver. Jag har därför nödgats att begränsa
mitt yrkande i reservationen i detta hänseende till ett bifall till
Kungl, Maj:ts proposition. Jag kommer, herr talman, emellertid
att i slutet av mitt anförande även av denna anledning liksom av en
annan, till vilken jag något senare återkommer, yrka återremiss av
ärendet till bevillningsutskottet för att möjliggöra ett förslag, var -

Onsdagen den 22 februari.

45 Nr 11.

igenom staten får in 10 miljoner kronor i år oeli 6 miljoner kronor
under jan.-—juni nästa år, vilka summor jag är övertygad om ur
statsfinansiell synpunkt torde vara behövliga för att få budgeten att
gå ihop.

Jag har ävenledes icke kunnat biträda utskottets förslag om en
viss sänkning av den föreslagna skatten på snus. Möjligtvis är det
samma synpunkter, som gjort sig gällande hos en och annan i fråga
om beskattningen av snus som i fjol gjorde sig gällande vid behandlingen
av förslaget om förhöjd tull å kaffe, nämligen att det är en
vara, som i allmänhet endast konsumeras av småfolket. Herr förste
vice talmannen använde ju andra ord för sitt avslagsyrkande förra
året. Jag anser dock, att skatten å snus kan läggas så, att den procentuellt
närmar sig den belastning som åsättes cigarrer. Jag har
därför ansett, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts proposition
rörande skatt på utländska cigarrer och cigarrcigarretter bör bifalla
Kungl. Maj :ts proposition i övrigt på det sätt, att en likformig
beskattning införes å övriga tobaksvaror. Jag skall nu tillåta mig
något uppehålla mig vid den andra anledningen till den föreliggande
propositionen. Ingenjören Nordenfelt har ansett, att Svenska tobaksmonpolet
är i behov av ett vida högre tullskydd än tobaksmonopolet
för närvarande har, och herr finansministern har i propositionen
framhållit att även han anser, att riksdagen bör medgiva det
ökade skydd, som tobaksmonopolet begär. Det föreligger emellertid
ingen som helst utredning från vare sig tobaksmonopolet eller Kungl.
Maj :t, spm utvisar, att produktionskostnaderna för cigarrer och
andra olika tobaksvaror förskjutit sig så här i landet i förhållande
till produktionskostnaderna i andra länder, att riksdagen bör biträda
vare^sig Kungl. Maj :ts förslag eller utskottets hemställan. Förelåge
en sådan utredning, mina damer och herrar, som visade, att tobaksmonopolet
icke ur statsfinansiell synpunkt kunde fungera tillfredsställande
till följe en dylik förskjutning i produktionskostnaderna,
så skulle jag vara den förste trots mina frihandelsvänliga åsikter,
som skulle ge min röst till förmån för ett förslag, byggt på eu saklig
utredning, som visade, att tobaksmonopolet till följe förskjutning i
produktionskostnaderna vore i behov av ett sådant ökat tullskydd.
För mig är det alldeles oförklarligt, att statsrådet icke överlämnat
åt tull- och traktatkommittén — som regeringen givit så många
andra uppdrag — att utreda, huruvida tobaksmonopolet verkligen
är i behov av ökat tullskydd och, om så är fallet, huru stort detta
ökade tullskydd bör vara. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har, såvitt man kan finna av den föreliggande propositionen,
utan någon utredning accepterat ingenjör Nordenfelts yrkande
på förhöjt tullskydd utan att kunna visa riksdagen eller riksdagens
bevillningsutskott en beräkning av produktionskostnaderna, utvisande
behovet av ökat tullskydd.

Vilka skäl hava nu framförts till förmån för det föreslagna ökade
skyddet? Jo, uteslutande den ökade importen av utländska cigarrer.
Samtidigt som man konstaterar att konsumtionen av svenska cigarrer

Om förordning
ang. särskild
skatt ä tobalcsvaror
m. m.

(Forte.)

Nr 11. 46

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

(Forts.)

sjunkit under depressionen, har man sett importen av utländska cigarrer
ökas. Denna import var år 1921 ungefär lika stor som år 1920,
i det att importen endast steg med cirka 3 miljoner stycken cigarrer.
År 1920 var importen i runt tal omkring 30 miljoner och år 1921 omkring
33 miljoner. Men det är väl dock icke nog med att man kan påvisa,
att importen har ökats samtidigt med att konsumtionen av inhemsk
vara har minskats, för att man skall kunna påstå, att en förskjutning
av produktionskostnaderna har ägt rum, som nödvändiggör
ökat tullskydd.

Förskjutningen mellan import och konsumtion av inhemsk vara
kan lika väl ha föranletts av helt andra anledningar. Så är också
fallet, mina damer och herrar, ty i statistiken över importerade cigarrer
ingår icke endast den import av utländska cigarrer, som cigarrhandlare
verkställt, utan däri ingår under just dessa år 1920 och
1921 tobaksmonopolets import av utländska cigarrer. Monopolet kunde
nämligen icke för några år sedan tillverka den kvantitet cigarrer,
som allmänheten önskade köpa och konsumera. Det var på grund
härav, som tobakshandlarnas import av utländska cigarrer ökades,
men importen ökades även därigenom, att monopolbolaget från utlandet
inköpte 50 miljoner cigarrer, vilken kvantitet till huvudsaklig del
importerats och sålunda ingår i importstatistikens siffror.

År det då så märkvärdigt, frågar jag, när tobakshandlarna icke
ens av tobaksmonopolet kunde få köpa inhemska cigarrer i önskad utsträckning,
om det under dessa år inarbetades vissa utländska märken,
som fått en viss omsättning inom vårt land? Jag anser, att det är
rätt naturligt, att så är fallet.

Kan dessutom icke orsaken till den ökade importen och minskade
konsumtionen av inhemska cigarrer under några år vara en helt annan
än en förskjutning av produktionskostnaderna? Kan man icke tänka
sig, att anledningen kan vara den fria konkurrens, som 1914 års riksdag
önskade, när denna riksdag, samtidigt som den beslöt om monopol
å tillverkning av tobaksvaror inom riket, beslöt att importhandeln
skulle vara fri? Kan det icke vara möjligt, att denna importhandel
har stått under en skickligare ledning, och att mera affärsmässiga synpunkter
ha lagts på denna handels bedrivande än som monopolet har
kommit i åtnjutande av?

Jag frågar er, mina damer och herrar, var det nödvändigt för monopolbolaget,
att då det fann, att det icke kunde upprätthålla en tillräckligt
stor tillverkning, på en gång inköpa 50 miljoner cigarrer,
varav en mängd ännu ligga på lager osålda? Kunde icke detta monopolbolag
ha köpt 5 eller 10 miljoner cigarrer åt gången allt som cigarrerna
försåldes? Vittnar det om förutseende av detta monopolbolag
att driva sin verksamhet på ett sådant sätt?

Jag är övertygad om att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
och jag icke hava olika meningar i det hänseendet, att
aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet icke är något annat än ett
skatteinstrument. År det ett skatteinstrument, skall väl detta bolag
tillse, att dess verksamhet bedrives på ett sådant sätt, att de stats -

Onsdagen den 22 februari.

47 Nr 11.

finansiella synpunkterna alltid fullt ut få göra sig gällande. Är det
då riktigt, att bolaget, sedan depressionen börjat på sommaren 1920,
och man kunde konstatera, hur konsumtionen månad för månad minskades,
under år 1921 fortsatte med en så stor produktion? Denna
produktion var visserligen mindre än förut. Då en hel del arbetare
och arbeterskor blevo pensionerade och en del ungdomar fingo sluta
sitt arbete vid fabrikerna, men är det ur statsfinansiell synpunkt klokt
att upprätthålla produktion i sådan omfattning, att bolaget vid årsskiftet
hade omkring 58 miljoner cigarrer på lager, då hela omsättningen
av inhemska cigarrer år 1921 var i runt tal 41 miljoner cigarrer?
Såvitt jag kan bedöma, komma dessa 58 miljoner cigarrer att räcka
bortåt ett och ett halvt år. Under sådana förhållanden borde väl bolaget,
om det uteslutande ville taga hänsyn till de statsfinansiella synpunkterna,
ha begränsat sin produktion högst avsevärt redan under år
1921 utöver vad detta bolag gjorde.

Vad gjorde monopolbolagets styrelse till sist, när den insåg, att
något måste vidtagas för att få ökad omsättning av cigarrer? Styrelsen
ansåg att monopolet borde lämna mellanhänderna en ökad vinst.
Den träffade då ett avtal, som är bindande 13 månader framåt, av
den innebörd, att mellanhänderna under vissa förutsättningar till och
med erhålla dubbel! så stor rabatt som förut. Återförsäljarna få
nämligen 30 procent i stället för 15, om deras omsättning under 13
månader framåt från den 1 december i fjol till den sista december i
år fördubblades mot deras omsättning under jan.—okt. 1921. Dessa
13 månader innefatta två julmånader, då omsättningen är störst.

Hur kan monopolets styrelse, frågar jag, träffa ett avtal, som är
så ofördelaktigt för monopolet och därmed för staten, emedan det är
bindande för 13 månader framåt? Jag kan ej svara på den frågan.
Enligt min uppfattning borde ett dylikt avtal endast avslutats att gälla
under så många månader, att man kunde rätta till de förhållanden,
som föranleda det synnerligen otillfredsställande resultatet av monopolets
tillverkning av cigarrer. Nu gav monopolet i stället dessa
mellanhänder dessa förmåner under 13 månader i stället för under tre
eller fyra månader, inom vilken tid en utredning kunde utförts och
önskade förändringar genomförts.

Jag kommer nu till sist till ett yrkande i utskottets hemställan
som jag icke kan förebrå herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
för. Då majoritet inom utskottet hade vunnits för ett huvudsakligt
bifall till Kungl. Maj :ts proposition, företog utskottet sig att
utan vidare i författningen införa en anmärkning, som klart och tydligt
skulle utvisa, när en tobaksvara i tull- och skattetekniskt hänseende
är en cigarr och när den är en cigarrcigarrett, så att cigarrer
alltid skulle drabbas av den högre skatten och så att en importör
aldrig skulle råka ut för den eventualiteten, att en cigarrcigarrett
drabbades av den högre skatten eller en cigarr av den lägre. Utskottet
utformade den anmärkningen — någon sakkunnig myndighet
har aldrig av utskottet tillfrågats, huru anmärkningen skulle formuleras
för att få den rätta avfattningen — i följande ord: »i skatte -

Om förordning
ang. särskild
skatt å lobaksvaror
m. m.

(Förta.)

Nr 11. 48

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning hänseende utgöres skillnaden mellan cigarr och cigarrcigarrett därav,
ang. särskild (}en senare saknar spets, har skuren inlaga samt i vikt understiger
skatt å tobaks- 3 3 per ^QOO st.» Detta är alltså den skillnad, som det i bemrZ02.
)m'' skattningshänseende skall bli mellan cigarrer och cigarrcigarretter,
om utskottets hemställan bifalles. o t

Huru kommer denna anmärkning att verka i praktiken i Jag är
övertygad om att även de, som i likhet med mig icke använda tobaksvaror,
äro överens om att den tobaksvara, som jag här har 1 mm hand,
är en typisk cigarrcigarrett. Den har en obetydlig vikt, den har
ingen spets, men vad den däremot har, det är en hel inlaga i stället för
skuren inlaga, och tillfölje den formulering, _ som bevillningsutskottet
givit anmärkningen, måste, i den händelse riksdagen biträder utskottets
hemställan, denna typiska cigarrcigarrett beskattas såsom cigarr.
Här har jag ett prov på en cigarr, som har en vikt understigande 3,8
kg. per 1,000 st., som har skuren inlaga och saknar spets; denna
typiska cigarr skall beskattas som cigarrcigarrett enligt bevillningsutskottets
hemställan, medan cigarrcigarretten med hel inlaga skall
beskattas såsom cigarr. _ .

Bör riksdagen, frågar jag, utan vidare godkänna att i författningen
införes en dylik anmärkning, som medför dylika konsekvenser?
Jag ger min ärade vän, herr E. A. Nilson i Örebro, rätt i vad han för
en stund sedan yttrade vid behandlingen av ett statsutskottsbetänkande,
att om under ett ärendes behandling nya upplysningar lämnas,
är det minsta man kan begära, såvida icke alldeles särskilda. skäl
föreligga, att få frågan återremitterad till utskottet för ytterligare
utredning.

Detta är, herr talman, den andra anledningen, varför jag till sist
kommer att yrka på att ärendet återremitteras till bevillningsutskottet,
men innan jag gör det, skall jag tillåta mig att framställa några frågor
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet. Jag antar,
att han är tacksam för att jag framställer dessa frågor nu i stället
för i en interpellation, då jag förmodar, att statsrådet mycket lätt
kan besvara desamma.

Anser herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att, om
utskottets hemställan bifalles av riksdagen, en allsidig utredning av
den inhemska tobaksindustriens behov av tullskydd bör i god tid verkställas,
innan en ny proposition förelägges riksdagen med förslag om
förlängd giltighetstid av den nya provisoriska skatten, samt anser icke
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att tobaksmonopolet,
som ju icke är något annat än ett statens skatteinstrument, alltid
i sin verksamhet fullt ut bör beakta de statsfinansiella synpunkterna,
och, om herr statsrådet besvarar denna fråga jakande, är herr
statsrådet villig att medverka till en sådan skötsel av den förstatligade
näringen i fråga? o , , .

Jag ber, herr talman, att pa grund av vad jag sålunda aniort ta
yrka, att betänkandet återremitteras till bevillningsutskottet.

Onsdagen den 22 februari.

49 Nr 11.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! De förändrade grunder utskottet föreslår för den
ifrågasätta skattens uttagande anser jag mig kunna biträda. Med
anledning av den reservation, utskottets ordförande avgivit, anhåller
jag emellertid att få säga några ord, detta särskilt föranlett av
den principiella skillnad, som råder mellan reservanten och mig i
fråga om det lämpligaste sättet för den ifrågasatta skattens uttagande.
Reservanten betonar, att han vill medverka till en ökad tobaksbeskattning
men vill fördela skattetrycket lika mellan importerad
och här tillverkad vara. Genom denna anordning anser han
sig med större säkerhet kunna garantera statsverket den önskade skatteökningen.

Herr Röing uttalar, att propositionen bygger på en beräknad
fortsatt import av 32,400,000 cigarrer per år. Jag antar, att han
grundar detta sitt uttalande på en missuppfattning, ty det framgår
ju av propositionen, att jag i det förslag, som förelegat till utskottets
prövning, sänkt den beräknade ursprungliga inkomsten av 14V2
miljoner kronor till 12 miljoner kronor per år. Jag har sålunda
sänkt den beräknade summan med 2V2 miljoner kronor, och detta,
tycker jag, är dock ett stycke på väg av den minskade import, som
man kan ifrågasätta bli en följd av det ökade priset på den vara,
det här är fråga om att importera.

Avsikten med olika skattesatser för inhemska och importerade
cigarrer var,o som bevillningsutskottet i sitt betänkande med rätta
säger, »att återställa det vid monopolets införande avsedda jämviktsläget».
Med detta jämviktsläge menar utskottet förhållandet
mellan importhandeln och den inhemska tillverkningen. Under åren
1916—1917 utgjorde importhandeln 28 % av tillverkningen för att
sedermera under 1921 stiga till 57 %. Som det torde vara uteslutet
att under nuvarande depressionstid kunna räkna på en ökad
total förbrukning av cigarrer inom landet, måste för att jämviktsläget
skall återställas importen minskas till förmån för Tobaksmonopolets
tillverkning.

Under sådana förhållanden torde det vara av större intresse
att undersöka, huruvida det finnes något berättigande i att denna
förskjutning från 28 % till 57 % i förhållandet mellan import och
inhemsk tillverkning fortfar, än att, såsom herr Röing, ingå i långa
beräkningar för att undersöka, huruvida utländska cigarrer kunna
importeras och försäljas till sådana minuthandelspris, som för närvarande
äro av monopolbolaget åsätta de kvantiteter cigarrer, som
huvudsakligen konsumeras av den svenska allmänheten.

. Nedanstående siffror torde vara belysande för frågan, vad förskjutningen
innebär.

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 11. 4

Om förordning
ang. särskild
skatt å tobaksiKiror
m. m.

(Forts.)

Nr 11. 50

Onsdagen den 22 februari.

Omf ör ordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

CForta.)

Genomsnittsprisen av cigarrer av Tobaksmonopolets tillverkning
ävensom av tobakshandlarnas import under åren 1916 -1921

	(■i runda tal).
	1916	1917	18	1919	1920	1921
Monopolets försäljning i genom-
snittspris i öre per styck . .	. 13.6	14.8	20.3	23.0	26.9	27.0
Tobakshandlarnas import i genom	-
snittspris i öre per styck . . .	. 26.2		56.2	43.6	40.0	32.1
Tobakshandlarnas pris i förhållan	-
de till Tobaksmonopolets pris	i
procent...........	. 196.2	172.3	276.8	189.6	148.7	118.9.

Därefter ha priserna under december 1921 sjunkit därigenom
att monopolet åsatt varorna ett genomsnittspris av 23,7 öre per styck,
och tobakshandlarnas importpris blev då 28 öre. De sänkte nämligen
även sina priser. Härav framgår, att då tobakshandlarna under
1916—1917, då importen utgjorde 28 %_ av den inhemska tillverkningen,
importerade cigarrer i genomsnittsprislägen, som med
70 till 90 % överstego monopolets tillverkning, så importeras för närvarande
cigarrer i prislägen, som med blott 20 % överstiga genomsnittsprisläget
av Tobaksmonopolets cigarrer. Importörerna hava
således visat sig kunna framgångsrikt konkurrera med Tobaksmonopolet
i andra prislägen än förut, och detta torde utgöra förklaringen
till att importen kunnat stiga till 57 % av Tobaksmonopolets
försäljning. Under alla dessa år har skyddet för den inhemska
tillverkningen förblivit i stort sett oförändrat. Orsaken till importens
förbättrade möjligheter måste därför sökas antingen däri, att
priset på Tobaksmonopolets tillverkning ligger för högt, eller däri,
att importörerna gynnats av särskilda förhållanden. Av ovanstående
siffror framgår, att Tobaksmonopolets priser från 1916—1917
till nuvarande tid ökats med cirka 70 %, vilket jämfört med detaljprisen
å andra varor måste anses synnerligen rimligt. Att såsom
herr Röing söka anledningen till den ökade importen däri, att importhandeln
skulle hava en mer affärsmässig skötsel och en mer
vaken och vidsynt ledning än Tobaksmonopolet, torde vara väl långsökt.
Tobaksmonopolet har varit under samma ledning allt sedan
sin tillkomst, och om ej ett annat moment, nämligen valutaförhållandena,
tillkommit, varför skulle då förhållandena inom Tobaksmonopolet
hava ändrats så avsevärt just under det sista året?

Herr Röing kommer i sina beräkningar till det resultatet, att
importgrossisterna med den av Ivungl. Maj:t föreslagna nya skatten
även med en mycket blygsam förtjänst ej kunna försälja importerade
cigarrer till ett minuthandelspris av 30 öre per styck eller därunder,
samt att liknande cigarrer med den av utskottet föreslagna
skatten av 4 öre icke utan förlust kunna säljas till ett minuthandelspris
av 25 öre eller därunder. Han utgår i beräkningarna från det

Onsdagen den 22 februari.

51 Nr 11.

antagandet, att en cigarr numera ej kan inköpas från utlandet till Om.Jörordniny
lägre pris än omkring 40 kronor per tusen oförtullade. Det är möj- XnifHoiSi
ligt, att denna uppgift för närvarande är något så när riktig, ty varor m''
tyska exportörer lära enligt uppgift övercnskolnmit att endast sälja (Forts.)
i svenska kronor, beräknade efter en avsevärt högre valuta än den
för dagen gällande. Säkert är emellertid, att under sistlidna november
och december månader förelågo många utbud och avslötos även
affärer rörande inköp av cigarrer till 25 kronor per tusen stycken
och därunder. Det är långt ifrån uteslutet, att om de tyska exportörerna
finna, att deras försäljningar till Sverige hämmas genom
de nya skattesatserna, de återgå till sina decemberpris.

Huru härmed än må vara, är Tobaksmonopolet, såsom herr
Rökig ^riktigt medgiver, »ett statens skatteinstrument, och riksdagen
måste därför noga tillse, att detta instrument fungerar på ett
fullt tillfredsställande sätt». Har det nu visat sig, att importen av
särskilda anledningar blivit avsevärt mera konkurrenskraftig än
förut och tvingat Tobaksmonopolet att öka sina försäljningsutgifter,
så synes det rimligt, att dessa anledningar i den mån det är
möjligt undanröjas, och därvid böra icke några importgrossisters
strävanden att få behålla en inkomstmöjlighet, som de endast åtnjutit
under kort tid, få utgöra ett hinder för riksdagen att återföra
förhållandena till vad de voro, då Tobaksmonopolet bildades. Det
torde visserligen vara riktigt, att riksdagen, såsom herr Röing anmärkt,
önskat, att monopolbolaget skulle ha en konkurrens, som
verkade uppryckande på monopolbolagets skötsel, men att riksdagen
skulle med overksamhet åse den nuvarande konkurrensen, som
uppenbarligen måste anses förryckande på bolagets skötsel, får väl
dock anses uteslutet.

Herr Röing uppgiver vidare, att ett bifall till propositionen
eller utskottets hemställan komme att förorsaka väsentlig minskning
av inkomsten å licensavgiften och därigenom medföra en betydligt
minskad vinst för monopolbolaget och som följd därav minskad^inkomst
för statsverket från detta monopol. Till stöd för detta
påstående åberopar han, att enligt propositionen den inhemska
cigarrtillverkningen går med förlust och att den enda vinst, monopolbolaget,
respektive staten, bär av cigarrhandeln, härrör från importen
av utländska cigarrer, vilken import enligt hans förmenande
på grund av den föreslagna skatten komme att väsentligen nedgå.

Oavsett att det torde vara synnerligen svårt att närmare utröna
den sänkning j licensavgifterna, skatten skulle kunna hava till
följd, maste det ihågkommas, att de förluster, som för närvarande
drabba monopolbolaget vid cigarrtillverkningen i form av ständigt
ökade arbetslöshetsunderstöd m. m., givetvis måste täckas av de
influtna licensavgifterna. Och även om skatten å importerade cigarrer
komme att medföra en minskning i licensavgifterna, synes
detta därför icke behöva inverka å nettoinkomsten av licensavgifterna,
då ju monopolbolaget kan antagas få möjlighet att återanställa
en del av arbetarna och befrias från att taga dessa avgifter
i anspråk till täckande av arbetslöshetsunderstöd och andra på

Nr''II. 52

Onsdagen den 22 februari.

Om förordning grund av den stegrade importen ökade omkostnader a cigarrtillverk arig.

särskild ningen och försäljningen av cigarrerna.

S''mrormbam Herr Röing, som icke ansett det riktigt att ytterligare beskat ,

^0^) ta cigarrerna, meddel&r vidare, att han icke tvekat att inom utskot''
r '' tet föreslå en höjning av skatten å cigarretter, såväl de inom riket
tillverkade som de importerade, med 0,7 öre per styck. Detta yrkande
motiveras med att minutprisen å cigarretterna ej kunna betraktas
såsom synnerligen höga. Det torde emellertid böra ihågkommas,
att cigarretterna redan äro de hårdast beskattade, tobaksvarorna,
och herr Röings påstående om att cigarrettprisen icke äro
synnerligen höga är så långt ifrån riktigt, att det snarare torde
vara rätt att påstå, att de inom Sverige saluhållna cigarretterna på
grund av den höga skatten i sina genomsnittspriser äro bland de
dyraste cigarretterna i världen. Jag vill här tillägga,^ att enligt
vad som meddelats mig ställes det ett avsevärt krav på godheten
av de cigarretter, som säljas här i landet, så att det för samtliga
cigarretter måste användas orientalisk tobak, under det man i andra
länder kan tillåta sig använda en något sämre råvara. Då skatteintäkten
å de inom landet tillverkade tobaksvarorna till ojämförligt
största delen just härrör från cigarretterna, framgår därav, vilken
stor risk man löper, om man skulle driva den ifrågasatta beskattningen
för långt. Det torde därför vara nödvändigt att framgå
med större försiktighet än herr Röings förslag innebär.

Vad den av herr Röing påtalade, av monopolbolaget verkställda
importen av cigarrer angår, har denna ju onekligen visat sig
vara till sina verkningar mindre lycklig, men med hänsyn till att
dessa verkningar knappast läto sig överskådas vid den tidpunkt,
då monopolbolaget för att tillfredställa den synnerligen stegrade
efterfrågan å cigarrer kontrakterade om leverans av dessa cigarrer,
synes dock åtgärden kunna förklaras. Jag vill i samband med detta
göra en anmärkning. Herr Röing meddelade i sitt anförande, att i
den redogörelsen, som lämnats rörande dels den enskilda importen
och dels monopolets försäljning, skulle i importsiffrorna vara inräknade
även de cigarrpartier, som monopolet hade importerat. Detta
är oriktigt. Enligt uppgift, som jag erhållit från monopolbolaget,
är hela den cigarrimport, som monopolbolaget företagit, inräknad i
de siffror, som ange monopolets försäljning, och vad som anges
under rubriken importerade cigarrer är uteslutande importerat av
enskilda.

Herr Röing klandrade även, att monopolbolaget haft för stor
lagerbehållning av cigarrer vid 1921 års utgång. Det torde emellertid
böra framhållas, att lagret av cigarrer vid 1920 års slut icke
kan anses hava varit för stort i förhållande till försäljningen under
nämnda år, och att först nedgången i omsättningen under år 1921
medfört, att lagret stigit till 58 miljoner stycken. Enligt herr
Röings förmenande synes monopolbolaget till undvikande av en så
stor lagerbehållning hava bort i större utsträckning än vad som
skett avskeda arbetare. Då det icke torde vara herr Röing obekant,
att monopolbolaget avskedat cirka 1,000 cigaTrarbetare eller

Onsdugen den 22 februari.

53 Nr II.

30 % av cigarrarbetarestammen, vill det förefalla, som om lierr
Röing skulle under nu rådande arbetslöshetsförhållanden driva affärssynpunkten
väl långt. Bolaget bör givetvis gå fram med en
viss varsamhet vid avskedandet av arbetare med hänsyn särskilt
till den svåra ställning en avskedad tobaksarbetare iråkar, därest
han tvingas lämna sin anställning hos bolaget.

Slutligen gör herr Röing gällande, att monopolbolagets uraktlåtenhet
att begränsa giltighetstiden av den beviljade omsättningsrabatten
å cigarrer till tiden för denna utredning måste vittna om,
att bolaget saknar den affärsmässiga ledning, man har rätt att
fordra. Det synes emellertid, som om herr Röing skulle bortse från
den affärsmässiga synpunkt varje duglig affärsman borde anlägga
på denna fråga. Det måste väl anses uppenbart, att om bolaget
skulle vidtagit den av herr Röing önskade tidsbegränsningen, handlandena
under denna jämförelsevis korta tidrymd skulle hava starkt
forcerat sina inköp och täckt sina behov av cigarrer för så lång
tid framåt, att därigenom den högsta premien, 15 %, uppnåtts, utan
att detta skulle på ett varaktigt sätt hava minskat monopolets cigarrlager
eller ökat dess årsomsättning av cigarrer. Självfallet
ligger i omsättningsrabattens natur, att den, om den skall tillgripas
för att möjliggöra en realisation av ett för stort lager, måste
omspänna en jämförelsevis lång tidrymd för att icke leda till olämpliga
och icke önskvärda konsekvenser.

^ Under sitt yttrande poängterade herr Röing särskilt, att han
ansåg denna åtgärd vara synnerligen oklok. Det ligger ju i verkligheten
så, att under en för importörerna gynnsam tid hava de begagnat
sig av denna sin mera gynnsamma ställning till att öka sin
provision åt återförsäljare. Återförsäljarna hava med anledning
härav naturligtvis framhållit den utländska varan framför den inländska.
Människorna äro ju icke mer än människor, och om de
hava 15 % på en cigarr från en leverantör och 25 % på en cigarr
fräken annan leverantör till samma priser, tror jag icke, att deras
patriotiska känslor driva dem till att i första hand sälja den cigarr,
som ger 15 % utan den som ger 25 %. Denna anledning har naturligtvis
stimulerat importen, då hela detaljhandlarekåren mobiliserats
för att tala om, att de utländska cigarrerna egentligen äro
bättre än de inhemska. Det är klart, att här hava vi inkörsporten
till att det har blivit en konkurrens, om jag får begagna detta uttryck,
mellan importörerna och monopolet om vem av dem som
skall vinna själarna i cigarrbutikerna, och detta vill nu herr Röing
delvis fortsätta med, även efter det att denna hantering lett till det
resultatet, att statens affär förlorar därpå, — ty monopolet är
statens affär även om det skötes delvis under enskild lednings inflytande.
Statsverket har infört tobaksmonopolet för några år sedan
för att hava detta som ett skatteinstrument. Ursprungligen
var det visst, om jag icke missminner mig, infört för att något
svara för _ de ökade utgifterna till ålderdomspensioneringen. Om
man nu vid statsverket bundit ett sådant instrument, då påkallar
det enligt mitt förmenande statsmakternas åtgärd för att se till,

Om förordning
ang. särskild
skatt å tv baksvar
or m. m.

(Forts.)

ffr 11. 54

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning att tonerna ljuda någorlunda riktigt i instrumentet. Det har komong.
särskild mit in. åtskilligt missljud. Det är detta missljud, som herr Röing
Svaror m. m~vill hava kvar, och som jag icke vill medverka till. Det är ofrån(Fort»)
komligt, att importen ökats i högst väsentlig grad på ett sådant
sätt, att det icke i fortsättningen kan vara önskvärt. Det skulle
leda till, att staten skulle resonera som så: Det gör alldeles det samma

varifrån staten får pengar till sin kassa, även om vi få
lägga ned alla de fabriker, i vilka staten lågt ned kapital samtidigt
som enskilda även nedlagt kapital däri. Även om vi få lägga ned
dessa fabriker, har det egentligen ingen betydelse. Handeln skall
vara fri, och här skall var och en som har lust att importera cigarrer,
när det passar honom, hava rätt att importera dem. När det
sedan icke passar att importera cigarrer, då skall statsverket naturligtvis
återigen ställa i gång produktionen för att svenska medborgares
behov av tobak skall tillfredsställas. Dessa förskjutningar
och kastningar fram och tillbaka anser jag i och för sig icke äro
bra, och därför har jag bortseende från alla frihandelsdoktriner och
alla protektionistiska doktriner velat se till, att det som var utgångspunkten
vid överläggningarna om monopolets införande skulle
genom den nu ifrågasatta lagstiftningen komma till sin rätt
igen.

Herr Röing gjorde en direkt fråga till mig om min uppfattning,
men som jag är litet långsam att anteckna, händer, det att
jag icke fått denna hans fråga riktigt formulerad, men jag tror,
att i de sista satserna som jag uttalat, ligger ett uttryck för den
uppfattning, jag har i föreliggande fråga, att denna fråga av helt
naturliga skäl är en beskattningsfråga, genom vilken jag vill försöka
att till statsverket få in ett större belopp. I detta kan jag
missräkna mig, ty det vill jag säga bevillningsutskottets ordförande,
att alla de anslag i huvudtiteln, som korrespondera mot konsumtionen
i landet, äro mycket svåra att beräkna, om de skola kunna
giva det beräknade resultatet för året. Jag skall taga en sådan
artikel som socker. Där hade vi beräknat en viss konsumtion under
år 1920. Om jag icke missminner mig, översteg konsumtionen
nämnda år den beräknade så orimligt, att vi måste importera för
mellan 80 och 90 miljoner kronor för att tillfredsställa denna stegrade
konsumtion. Så gjorde vi en beräkning för 1921. Den har
slagit så kapitalt fel, att nu ligger det efter sockersakkunnigas beräkning
ett betydligt större sockerlager inom landet, än vad man
då beräknade skulle föreligga vid den tiden. Människorna åto mera
socker år 1920 än vad som beräknades, de åto mindre under 1921,
än vi beräknade. De röka mera det ena året, än vad som beräknas,
de komma att röka mindre ett annat år. Här röra vi oss på det
område, som är utomordentligt osäkert. Man har icke någon absolut
bestämd garanti för att de anslag på huvudtiteln, som korrespondera
mot konsumtionen, skola till varje öre infrias. Ibland
blir det litet över, ibland ganska mycket under än vad som beräknas.
Men jag har trott, att jag med dessa beräkningar skulle hålla
mig på den säkra sidan. Skulle jag missräkna mig så är det klart,

Onsdagen den 2‘2 februari.

55 Nr It.

att då får herr Röing rätt i det fallet, att jag missräknat mig, men
det är icke säkert, att han får rätt, om jag ansluter mig till hans
förslag om 0,7 öre för cigarrettor, därför att den ena delen av tobakskonsuintionen
såväl som den andra kan ju på grund av ekonomiens
lagar få lov att inskränkas, och det är därför som dessa
frågor äro litet osäkra att röra sig med.

Emellertid har nu herr Röing yrkat återremiss av ärendet.
Även om icke första kammaren hade fattat beslut i frågan, skulle
jag här, liksom jag gjorde i första kammaren, bestämt hava avrått
från att återremittera ärendet, ty det kan icke leda till något egentligen
annat än att man genom denna återremiss skulle taga i övervägande,
om man kunde lämpligare beskatta någon annan artikel
än tobaken, eller om man skulle göra en omläggning av den ifrågasatta
tobaksskatten. Jag är livligt övertygad om, att när detta
ärende kommit tillbaka igen, bleve det så, att man ändock icke blivit
enig; man finge icke ett förslag, som tillfredsställde alla. Jag
tror därför, att det ur alla synpunkter är lämpligast, att riksdagens
andra kammare tar ställning till ärendet i dag, och jag för min
del hemställer om, att kammaren ville benäget bifalla utskottets
förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Nyländer: Herr talman, mina damer och herrar! Då
jag vid genomläsandet av Kungl. Majrts proposition nr 14 och efter
att i anledning av densamma själv hava gjort en del undersökningar,
icke kunde komma till annat resultat än, dels att den därmed åsyftade
statsinkomsten icke skulle kunna uppnås, dels att den i övrigt
innebär så stora risker för den enligt 1914 års förordning dock skyddade
köpmannakåren inom tobaksbranschen, fann jag mig föranlåten
att framlägga den motion, som utskottets majoritet nu avstyrkt, men
som både herr Iiöing och herr Lithander fastän på olika sätt anslutit
sig till. Jag framhöll i denna motion med skärpa nödvändigheten
av en indirekt beskattning, då nu nya medel måste anskaffas, och
jag erkände även, att tobaken var ett särskilt lämpligt skatteobjekt.
Men jag framhöll samtidigt, att beskattningen på detta område nu
gått så långt, att man lätt kunde frukta ett bakslag, om ytterligare
summor skulle uttagas. Rent principiellt framhöll jag även, att den
inom tobaksnäringen sysselsatta handelskåren och dess anställda
skulle komma i ett svårt läge, och att därför en ökad beskattning
borde läggas mera likformigt, drabbande såväl importerade som i
riket tillverkade tobaksvaror. Från den fria näringsrättens synpunkt
hava också vägande inlagor inlämnats till bevillningsutskottet från
Svenska Handelsagenters Förening och Stockholms Handelskammare,
men trots allt har bevillningsutskottet avslagit min motion och framkommit
med en kompromiss, som i realiteten icke är bättre än den
svagt uppbyggda kungl. propositionen.

När utskottet så gjort, är det min plikt och rättighet att närmare

Om förordning
ang. särskild
skatt ä tobaksvaror
m. m.

(Forts.)

Nr 11. 56

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.
(Forts.)

syna de skäl, varpå utskottet bygger sitt betänkande, en sak som ju
redan delvis skett i herr Röings anförande. Då så varit fallet, vill
jag icke ingå på allt för tröttande detaljer, ehuru jag har en del
material till mitt förfogande. Enligt min uppfattning har i herr
Röings reservation — liksom i herr Lithanders -— samt i herr Röings
i dag hållna anförande — i detalj visats huru litet utredd den föreliggande
frågan i själva verket är och vilka tråkiga konsekvenser
både ur statsfinansiella och andra synpunkter bevillningsutskottets
förslag kan medföra, om det av riksdagen antages. Det bör i detta
sammanhang poängteras, att såvitt jag hörde rätt, berörde finansministern
icke något av de ersättningsanspråk, som ovillkorligen från
importörernas sida måste komma fram.

Det är till en början intressant att se, att finansministern och utskottet
verkligen konstaterat, att det finnes något, som heter valutadumping
och att detta enligt deras mening är orsaken till den stora
tobaksimporten och den sämre ställningen för monopolet. När den
enskilda industrien kommit med samma påpekande, har det emellertid
låtit andra toner, men på denna fråga vill jag i detta sammanhang
icke närmare ingå. Man kan mot mig invända, att det är egendomligt,
att jag i år framlagt denna motion, då jag i fjol så kraftigt
framhöll behovet av skyddstullar, men jag kan säga, att jag i denna
fråga blivit bönhörd över hövan.

Jag vill emellertid konstatera, att även den legitima fria tobaksimporten
också haft en hel del nackdelar av valutans fall, i det att
mången importör gjort avsevärda förluster på till högre kurser inköpta
lager, som han sedermera efter valutans fall måst sälja till
lägre priser. Skulle man siktat på att hindra inköp till verkliga
dumpingpriser, så skulle en proposition som denna kommit fram förut,
ty nu äro de utländska tobakspriserna starkt höjda, varjämte exportbestämmelser
införts, vilka säkerligen torde medföra, att konkurrensen
från utlandet för framtiden ur valutasynpunkt icke alls blir
densamma som vad den har varit.

Nu påpekar emellertid utskottet på sid. 8, att det icke vill hava
någon höjning av skattesatserna för Monopolets cigarrer och cigarrcigarretter,
enär så stora lager av dessa finnas på grund av konkurrens
med den fria handeln, att fara uppstår, att betydande mängder av
dessa icke skulle kunna vinna avsättning inom beräknad tid. Därför
skall i stället den fria handeln klämmas efter. Utan att vilja rikta
någon kritik emot skötseln av Tobaksmonopolet, vilken sistnämnda
säkerligen icke är en lätt uppgift, så måste jag dock framhålla, att
detta utskottets resonemang blir en premiering av bristande förutseende.
Ty trots sin ömtåliga ställning måste väl även ett monopol
skötas kommersiellt, och i så fall får man icke lägga sådana massor
på lager av en vara, som bör konsumeras inom ett år.

Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att så sent
som i december i fjol en överenskommelse gjordes mellan Tobaksmonopolet
och importörerna, en överenskommelse, som enligt min uppfattning
skulle hava varit ägnad att på ett affärsmässigt sätt avveckla
eller minska Monopolets svårigheter. Denna överenskommelse

Onsdagen den 22 febrnnri.

57 Nr 11.

gick nämligen ut på, att importörerna efter hand skulle övertaga
så mycket som möjligt av Monopolets överflödiga cigarrer. Denna
överenskommelse har lett till en redan fullgjord provleverans, och
genom ett fortsatt fullföljande på den vägen både nog så småningom
lagren minskats. Nu kommer emellertid denna proposition att sätta
stopp för detta. Jag kan icke finna annat än att här förelegat
synnerligen starka skäl för att man bort låta denna överenskommelse
fortgå för att därmed lätta Monopolets svårigheter, och detta
hade nog gått, även om finansministern ansett lämpligt att från
tobaken pressa fram mera penningar, nota bene om man hade last
den ökade beskattningen på ett annat sätt, än vad bevillningsutskottet
nu gjort.

Herr Röing har på ett enligt min mening synnerligen övertygande
sätt bevisat ohållbarheten i Kungl. Maj:ts och utskottets beräkningar,
och jag måste säga, att den av finansministern upplästa
promemorian just icke har ändrat min uppfattning i detta stycke.
Jag har sökt utföra en del beräkningar och kommit till ungefär liknande
resultat som herr Röing och herr Lithander. Utskottet stannar
utan någon närmare och bärande motivering vid en skattesats
av 4 öre per styck på cigarrer, men hur man kommit till just denna
summa och hur man kan taga på sitt ansvar att med en dylik beskattning
få fram de önskade miljonerna framgår icke. Icke heller
framgår det någon förklaring till, att utskottet icke ändrar Kungl.
Maj :ts förslag om beskattning av cigarrcigarretter, ty en ändring
härutinnan kan ju hava varit lika motiverad som vad cigarrerna beträffar.
Däremot höjer man skatten på piptobak, vilket ju ur den
synpunkten, att denna mest rökes av bredare lagren, förefaller vara
märkvärdigt i vår demokratiska tid.

Utskottet säger sig å sid. 10 hava i sina uttalanden uteslutande
anlagt statsfinansiella synpunkter. Men det förefaller då egendomligt,
att utskottet icke tager någon hänsyn till det förhållandet,
att licensavgifterna på importerade tobaksvaror utgöra en så väsentlig
del av Tobaksmonopolets hela inkomst, exempelvis år 1920
nära 6 miljoner kronor, eller noggrannare 5,8 miljoner, om jag icke
minnes orätt. Då det nu icke heller av utskottet bestrides, att genom
det nya förslaget importen av 30-öres cigarrer och därunder
torde komma att upphöra och därmed licensavgifterna å dessa varor,
så försvinner eller förminskas här en inkomst, som sannerligen ur
statsfinansiell synpunkt borde ägnas den största uppmärksamhet.
Vad kvaliteten beträffar torde det för framtiden bliva så, att den
stora allmänheten, som nu köper cigarrer till ett pris av 15, 20,
25 ä 30 öre, får bereda sig på att röka »gröna nöden».

Rent principiellt sett, nämligen från den fria, okränkta näringsrättens
synpunkt, kan jag vidare icke finna det annat än upprörande,
att utskottet icke även närmare tänkt på vad dess förslag innebär
för den lojala köpmannakår, som enligt 1914 års lagstiftning
fick rätt till fri handel, samt de anställda inom denna bransch. Utskottet
har emellertid synbarligen på känn, att här måste komma

Omförordning
ang. särskild
skall ä lobaksvaror
rn. m.

(Korta.)

Nr 11. 58

Onsdagen den 22 februari.

Om,förordning att uppstå svårigheter och förvecklingar, enär å sid. 10 utskottet
ang. särskild sä,ger;

varor m. m. »Visserligen har utskottet ingalunda förbisett, att den förelig(Forts.
) gande propositionen jämväl i den jämkade form, vari den förordas
av utskottet, ingriper i förhållandet mellan den svenska tillverkningen
och importhandeln även i andra hänseenden än dem, som vid
det statsfinansiella bedömandet ovan berörts. Men de frågor, som
sålunda i övrigt äga samband med det föreliggande förslaget, och i
vilket skilda meningar uttalats av dem inom utskottet, vilka förenat
sig om detta betänkande, har utskottet ansett sig kunna avstå från
att söka här utreda.»

Härav framgår tydligt, att utskottet vet, att ersättningsanspråk
måste komma att framställas från laglydiga svenska näringsidkare
och deras anställda, vilka genom detta förslag i många fall se sitt
levebröd berövat dem.

Jag har i dag av en för mig okänd affärsman i landsorten erhållit
ett brev, i vilket han bland annat säger:

»Undertecknad, som sedan 15 år arbetat i branschen, därav
flera år som importör, har på grund av att hela mitt lager genom
importförbudet blivit oåtkomligt, drabbats mycket hårt. Bland annat
har detta förorsakat mig flera växelprotester och har jag ingen
högre önskan än att kunna klara alla mina förbindelser, vilket
skulle bli omöjligt om utskottsförslaget skulle gå igenom.»

Jag har läst upp detta ehuru, som jag nyss sade, jag icke känner
personen; men då det flerestädes i pressen framkommit liknande
synpunkter, anser jag mig sannerligen ha skäl att taga hänsyn även
till dessa förhållanden. Och från den fria näringsrättens synpunkt
är det sannerligen icke tilltalande att se, huru på detta sätt genom
en kupp så stora svårigheter beredas den lojalt arbetande köpmannakåren
och dess anställda. När det nu, som jag i min motion angivit
och herr Röing påvisat, finnes en framkomlig väg att säkrare nå de
önskade statsinkomsterna — herr finansministern erkände, att denna
utväg var åtminstone lika säker som den av utskottet anvisade vägen
— och samtidigt låta de dock enligt svensk lag skyddade näringsidkarna
undgå att bliva ruinerade eller tillfogas avsevärd skada i
sitt näringsfång, så finner jag sannerligen, att detta ärende tarvar
ny undersökning. På grund av första kammarens beslut är det ju
dock nu ingen idé att, såsom gjorts, begära återremiss. Jag vill
dock i detta sammanhang meddela, att flera andra förslag än det av
herr Röing omnämnda framkommit, som jag för den intresserade
gärna skall demonstrera. Dessa förslag lämna också i sin ordning
större garantier för, att de önskade miljonerna skola erhållas, utan
att importörernas ställning undergräves och utan att vidare förvecklingar
mellan dem och staten uppkomma.

Vad de i propositionen gjorda och av finansministern nyss omnämnda
påpekandena beträffar, nämligen om arbetslösheten inom
tobaksmonopolet, vill jag meddela, att till mig framkommit en uppgift
om, att ytterligare maskinella anordningar komma att införas
—• efter vad för mig uppgivits skulle det vara fråga om amerikanska

Onsdagen den 22 februari.

59 Nr 11.

maskiner — som komma att inbespara eu högst avsevärd arbetskraft. Om/örordmntf
Jag kan icke garantera riktigheten av denna uppgift men vore tack- Ttobalcssam
för att få ett bestämt svar från ett mera initierat håll och helst varor m_
från regeringshåll, huruvida detta är riktigt. Ty om detta är fallet, (Korta.)
kommer den nya skatten enligt utskottets förslag, vad mildrande av
arbetslösheten beträffar, icke att ha den ringaste effekt. Finansministern
uttalade sig också i synnerligen vaga ordalag om garantierna
för ett minskande av arbetslösheten. Ty hans ord folio, att tobaksinonopolet
kan — vilket särskilt kraftigt underströks — om förslaget
går igenom, taga tillbaka en del arbetare. Ja, någon garanti finnes
synbarligen icke. Men ett svar är synnerligen önskvärt på den frågan,
om arbetslösheten kanske i stället kommer att bli större genom
de av mig omnämnda nya maskinella anordningarna. Vad som
däremot är alldeles säkert är, att, om utskottets förslag går igenom,
arbetslöshet kommer att uppstå bland de i importfirmorna anställda,
av vilka en del, om jag icke är oriktigt underrättad, redan uppsagts
under förutsättning, att propositionen eller utskottets förslag går
igenom. Denna synpunkt underkändes ej heller av statsrådet och
chefen för finansdepartementet.

När jag nu är inne på arbetslöshetsproblemet inom tobaksmonopolet,
kan jag ej underlåta att framkasta även den frågan: År
det meningen att med full fart sätta i gång fabrikationen, oaktat
det ligger lager inne för ett och ett halvt år? Kommer ej detta
att i så fall under den av finansministern påvisade minskade konsumtionen
leda till ytterligare ökade stora förluster, så att vi _ en
vacker dag ha att vänta några andra mer eller mindre märkvärdiga
åtgärder för att få den här kärran ur dyn?

För övrigt vill jag, då finansministern anmärkte på importörernas
ställning, påpeka, att de sannerligen icke ha någon lätt position.
Ty taga de bra betalt, varigenom staten alltså erhåller större
licensavgift och därmed större inkomst, få de angrepp på halsen,
för att de göra sig en oskälig inkomst, av vilken dock, mina damer
och herrar, en del dessutom går i statens fickor i form av skatter.

Ha de däremot efter fördelaktiga inköp på grund av valutaförhållandena
kunnat sälja billigt, hur blir det då? Jo, då anklagas de
för dumpingkonkurrens med monopolet och för att undergräva dettas
ställning. Hur skall man få kyrkan mitt i byn här?

Då det emellertid, som jag antytt, finnes möjlighet att genom
den överenskommelse, som redan ingåtts mellan monopolet och importörerna,
minska monopolets lager, då den beräknade inkomsten
enligt gjorda kalkyler på tillförlitligt sätt kan vinnas på annat vis,
utan att denna närings affärsmän och affärsanställda bringas i en
svår position, måste jag yrka avslag på utskottets förslag. Både
herr Iiöing och herr Lithander ha på olika sätt givit sin anslutning
till min motion, och jag ber, då nu, som nyss antyddes, första kammaren
antagit utskottets förslag och därför ett yrkande om återremiss
icke har någon betydelse, att för min del få yrka bifall till herr
Röings reservation. När jag det gör, ber jag emellertid att få sluta
med att yttra de ord, som herr finansministern själv i slutet av

Nr 11. 60

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning sitt anförande i fjol i tulldebatten vid remiss av tullpropositionen
skatt Ttobaks- ^Hde, 0°h detta enär de verkligen göra skäl för sig i dag, fastän
varor m. m. nu fran m» ståndpunkt. Visserligen är den nu föreliggande frågan
(Forts.) av mindre omfattning än den stora tullpropositionen då, men det
kan vara intressant att återupprepa, vad herr Thorsson säde då gent
emot oss: »Det kan icke hjälpas, att, om det skall krävas offer

av så genomgripande omfattning, som här ifrågasättes, måste också
Sveriges folk kräva, att det även sker en ordentlig bouppteckning.
Vi skola veta, icke blott vilka som hava förlorat eller komma att
förlora, utan vi skola också veta, vilka som ha vunnit på denna
oerhörda företeelse. Och, mina herrar, det måste ske en sådan sakernas
uppgörelse, om vi skola fortsätta att lagstifta på det sätt,
som man nu under någon tid tillåtit sig göra i Sveriges riksdag.»

De ord, som herr Thorsson då under tulldebatten från Skånebänken
i fjol yttrade, de orden borde nog herr finansminister Thorsson
i år ha något närmare tänkt på.

Herr talman! Jag ber att med detta varmt få vädja till kammaren
att gå med på herr Röings reservation.

Herr Lit hander: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade
ordförande började sitt anförande med att säga, att den kungliga propositionen
tillkommit i julbrådskan, och får jag för min del ge honom
fullkomligt rätt i det, att propositionen tydligt ger detta vid handen.
Men jag skulle vilja också säga, att den tillhör sådana där julklappar,
som det svenska folket icke har stor orsak att glädja sig åt. Den
erinrar mig om en annan julklapp. Det var en liten tös, som fick
tillbaka sin käraste docka, omklädd och utstyrd så, att när hon fick se
den sade hon: »Min käre Johannes, jag känner inte igen dig!» Vi
äro i viss mån i samma läge. Vi ha i vår gamle finansminister inkarnationen
för frihandeln. Han kommer till oss och ger oss en tullproposition.
Han, för vilken tull är en styggelse och ökad tull är
värre än döden, han kommer med dessa förslag till oss och vill, att vi
skola följa honom. Var, hur, när har han firat julen? Han är en
fullkomlig metamorfos. Men han har —- jag får lov att säga det —
gått till väga på ett skickligt sätt. Det är en tull, som han kommer
med, men han kallar det för en skatt. Tullar vill han icke vara med
om, men skatter vill han, att vi skola ha så mycket som möjligt. Han
har blivit protektionist och blivit protektionist till den grad, att vi
protektionister icke kunna följa honom.

Jag har tillåtit mig att till bevillningsutskottets betänkande foga
en reservation. Jag har gjort det därför, att jag icke kunnat finna
något fog för Kungl. Maj:ts förslag att till 40 och 50 procent utöka
tullskyddet för en näring, som drives under monopolform, där alltså
varje enskild och inhemsk tävlan är bortkopplad, och som därtill har
den fördelen, att den import, som kommer från utlandet, är belagd
med samma avgift, som monopolet självt har att erlägga till staten, då
det försäljer sina egna varor. Det är således en näring, som utövas
under så säregna förhållanden, att jag vill påstå, att det icke finnes

Onsdagen den 22 februari.

61 Nr 11.

någon enskild svensk näring, som drives under så lyckliga förhållanden.
Och ändock, fastän man har tullskydd redan nu på mellan 25
och 40 procent, vill man gå fram på den vägen, och det är en frihandlare,
som föreslår det. Vi få säga till vår käre finansminister,
att »vi känna icke igen honom!» Vi kunna i varje fall, trots att vi
ilro tullskyddsvänner, icke följa honom i den takten. Och jag har
i min reservation gjort gällande, att om en näring, som skyddas så
kraftigt, som nu sker, icke kan bära sig, få vi söka bättringen och
boten på andra vägar än den av finansministern anvisade. Jag vill
erinra om, att det ej är länge sedan, ej längre än sedan i våras,
då andra svenska näringar, en del rent oskyddade i tullavseende,
eu del med mycket få procentskydd, icke någon monopolställning,
utan med fri och öppen tävlan med inland och utland, förgäves
vädjade om den ringa utökning av skyddet, som behövdes för att
bevara det inhemska arbetet åt vårt land. Men det stötte på obönhörligt
motstånd, och detta förfäktades skickligt av den nuvarande
finansministern. Då var det ett bleklagt nej. Men nu skola
vi gå med. Vad är förklaringen? Jag har icke funnit annat,
än att det är ett av herr Thorssons egna barn, som är ute i nöd,
som behöver skydd. Det är ett förverkligande av den socialdemokratiska
tanken, att staten skall driva näringar. Nu har det visat
sig, att staten icke kan driva näringar, och då skola vi dit lämna
det skydd, som vi förvägra andra, fria, näringars utövning. Denna
proposition har för mig stått som ett bevis för, att staten som sådan
icke kan ekonomiskt driva ekonomisk verksamhet, och såsom sådant
bevis hälsar jag den kungl. propositionen välkommen. Och den bör
stå inristad för oss för långliga tider, när vi komma till att behandla
frågan, om vi skola fortsätta på den vägen eller ej. Då skola vi,
mina damer och herrar, icke glömma resultatet av det svenska tobaksmonopolet.

Herr finansministern sade, att han kan missräkna sig. Och jag
vill säga, att han kan inregistrera denna proposition såsom ett tydligt
och klart bevis på, att han kan missräkna sig. Ty hans förslag
avklipper för det första mycket betydande inkomster, som staten
eljest haft, nämligen de licensavgifter den haft på importen, ty förslaget
är liktydigt med ett importförbud. Och det har framställts den
frågan: komma maskinerna i gång, kommer man att fortsätta med
tillverkningen av en vara, som skämmes om den får ligga, eller rättare
sagt som torkar, när man har lager för 11/a år. Det är så felaktigt
skött som endast ett statsmonopol kan skötas, där icke ansvaret
träffar de enskilda i ringaste mån, utan där det är andra som få
bära detta ansvar. Glöm icke att, när vi få vidare förslag i denna
väg, pröva skötseln, pröva det försiktiga handlandet inom statsmonopolet.

Jag vill säga det, att samma erinringar, som man kan göra beträffande
följderna av ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag, kan man
i stort sett göra även beträffande utskottets. Ingendera har med den
noggrannhet som hade varit behövlig gått in på de ekonomiska följderna
vid följandet av den ena eller andra riktningen, och den kungl.

Om förordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

(Forts.)

Nr 11. 62

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

(Forts.)

propositionen är framför allt ett tydligt och klart bevis på julbrådska
i det fallet.

Det är också en mycket väsentlig anmärkning som kan göras
mot den kungl. propositionen. Jag är säker om att både det gällt
att arbetare blivit ställda utanför möjligheten till sin utkomst, så hade
propositionen innehållit icke bara en och två rader utan flera sidor
om huru vi skulle ha mött den svårigheten. Men nu, nu gäller det
köpmän, och herr finansministern har icke ett ord att säga om hur
det problemet skall lösas, när följden, dep omedelbara följden av
hans förslag och även utskottets blir att man sätter tusentals personer
ur möjligheten att hämta sin utkomst ur den näring de hittills
bedrivit. Det är icke, som jag vid föregående tillfällen sagt, det är
icke här den likhet inför lagen och den likhet inför riksdagen, som
det svenska folkets alla samhällsklasser ha rätt att fordra. Jag anser
därför heller icke att rättvisa sker, även om man skulle taga fasta
på de mest ömmande fallen. Ty här har utövats en näring med iakttagande
av allt vad lagen föreskriver, och den har utövats såsom den fria
näring, den lilla rest av fri näring, det lilla uns av tävlan med monopolet
som 1914 års tobakslag tillstadde. Men även detta mäktar icke
ett statsmonopol att skydda sig för, utan här framlägga frihandlare
förslag om 50 % tull!

Propositionen är ett bevis på hur outredd saken är. Man har icke
ett ord om konsekvenserna eller en förklaring till att man icke kan
konkurrera från tobaksmonopolets sida. Det finnes icke någon förklaring
av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet till de
inköp som monopolet gjort — för allt i världen enligt sin bästa övertygelse
om deras förträfflighet. — Man har icke där i samma mån
som de enskilda på känn om man köper fel. Är det icke möjligt att
man på det hållet kunnat träffa felaktiga dispositioner, likaväl som
man feldisponerat genom att lägga 1 V2 års tillverkning i lager när
man knappast borde ha ett halvt års.

Det har yrkats i en motion i denna kammare att även tobaksmonopolet
liksom en annan närbesläktad institution bör regelbundet
bliva föremål för den revision, som växlande statsrevisorer kunna
ägna densamma. Det är icke nog med att den svenska riksdagen
skall vara nöjd med att så här vid vissa tillfällen tala om dessa saker.
Nej, från olika partier bör varje år en full och hel inblick kunna
ske i denna drift, om den nu skall fortsättas. Den linje, som jag
helst ville gå på, är den, att, om statsrådet och chefen vill behålla
denna dyrbara planta, det må beredas tillfälle för andra svenska medborgare
att under nu gällande förpliktelser gent emot staten och under
behörig kontroll utöva sin näring. Men det skall vara så, att vi
skaffa in ett moment av fri tävlan, som gör att samtidigt som staten
får den inkomst som den behöver av detta njutningsmedel, det
uppstår en trygghet för den svenska allmänhetens intressen. Det är
någonting som blir alldeles bortkopplat när det gäller ett monopol,
som står där utan tävlan.

Man får icke heller någon inblick i exempelvis de tantiemer, som
detta bolag kan besluta om, icke någon inblick i de dispositioner, som

O nationell den 22 februari.

63 Nr 11.

man där, med samma rätt som statsutskottet eljest, träffar. Det är Omförordning
något halvt om halvt, som icke är som det skall vara. a.n<J'' f^

Vi hörde nyss att herr statsrådet säde, att detta är ett statens “varor m/m."
organ, även om det skötes av enskilda. Är det ett statens organ, då (Forts.)
böra vi också fordra att få en annan inblick i dessa förhållanden, än
de som riksdagen för närvarande har. Det är, som om man glömde
århundradens erfarenhet rörande alla monopol. Vi ha här på några
år kommit till samma slutresultat, som man redan på 1600-talet började
vinna i olika länder: statsmonopol går ej att driva, det blir dyrt
och dåligt för befolkningen och man längtar ifrån det. Skulle vi
icke kunna få vår finansminister in på riktiga och sunda finansiella
vägar i detta avseende, så att han finge en sundare syn på saken?

Jag skulle kunna med exempel från gångna tiders historia sida efter
sida påvisa, hurusom herr Thorsson här är inne på fel väg.

När herr statsrådet och chefen för finansdepartementet vill gorå
tobaken så dyr — med det lovliga syftet att staten skall få
ökade inkomster -— så undrar jag, om han icke kommer att göra
en annan erfarenhet, jag undrar, om han icke kommer att nödgas
rikta sin uppmärksamhet mot rikets gränser och den smuggling
som alltid blir följden, när man överskrider vissa av förhållandena
givna råmärken. Vi, som ifrån början ha kämpat emot statsmonopolet,
vi ha så svårt att förmå oss till att, när det i praktiken visat
sig att våra farhågor härvidlag blivit besannade, vi ha så svårt att
förmå oss till, säger jag, att nu hjälpa till att krafsa kastanjerna ur
elden, när det gäller en sak, som vi icke tro på, och att hjälpa detta
lass ur dyn.

Herr finansministern sade, att hans proposition avser att återställa
jämviktsläget. Nej, det blir intet jämviktsläge, när yrkandet
till sitt resultat har ett importförbud. Detta fanns icke 1914. men
kommer faktiskt nu att uppstå, om Kungl. Maj:ts förslag bifalles,
och i stort sett även om utskottets förslag bifalles.

Herr finansministern yttrade vidare, att importhandeln icke
skulle vara mera anpasslig och att ledningen skulle bliva densamma
som förut. Ja, jag vill säga det, att monopolet så småningom har
börjat i någon mån anpassa sig under känslan av att detta vore nödvändigt.
Men dess taktik från början har varit den, att man fordrat
förskottslikvider av sina återförsäljare, och var det någon som begärde
en viss sort och man icke hade den inne, så skickade man
något annat i stället; man skickade t. o. m. humle för tobak, herr
statsråd —- vi ha anmärkt på det en gång förut. Men trots det att
man haft alla fördelar på sin sida, så har man icke kunnat behålla
marknaden. Och varför? Därför att ett statsmonopol kan aldrig drivas.
Herr statsrådet talade om den deprecierade valutan. Nej, detta
gäller icke längre och utgör i varje fall icke något hindrande moment
härvidlag, herr Nyländer har redan framhållit den saken.

Herr statsrådet nämnde, att han icke anser att bolaget bör avskeda
sina arbetare. Men glömde monopolbolaget helt och hållet bort
den synpunkten, när det köpte eller i varje fall beställde 50 miljoner
cigarrer från Tyskland? Då var det ingen tanke på arbetarna, då

\r 11. 64

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.

(Forts.)

var det intet ömmande om dem. Nej, det är i alla fall mer än ett
årsbehov, som man då täckte. Herr statsrådet sade också det att han
betraktade tobaksmonopolet såsom ett beskattningsinstrument. Ja,
jag skall be honom helt vänligt, att han justerar det instrumentet så,
att musiken passar det svenska folket.

Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till den
reservation, som jag tillåtit mig foga till utskottets betänkande.
Den innebär ett avslag på Kungl. Maj:ts förslag och ett bifall till
herr Nyländers motion angående mom. 1.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Sedan
herr Lithander blivit frihandlare, så bör det icke förvåna någon
att jag, som annars brukar vara frihandlare, uppträder som protektionist.
Men när vi ha kommit fram till det läge, i vilket vi nu befinna
oss med avseende å tobaksmonopolet, och jag tvingas till denna
protektionistiska position, så är det beroende på någonting, som herr
Lithander och de honom närstående år 1914 företogo sig. Om man
hade tagit importmonopol samtidigt som man tog ett tillverkningsmonopol
för tobak, så hade med all sannolikhet den nuvarande kungl.
propositionen icke behövt framkomma och ej heller ett utskottsförslag
sådant som detta.

Förhållandena ha utvecklat sig så, att importörerna, medvetna
om människornas stora enfald, ha mobiliserat rikets samtliga tobaksminuthandlare
och sagt till dem: ni få 25 ä 30 % och kanske i något
fall 35 %, om ni sälja våra cigarrer; monopolet betalar bara 15.
Resultatet har blivit, att monopolets tillverkning kommit i vanrykte
tack vare denna intensiva agitation från detaljisternas sida. Men om
någon skulle lägga in i ett paket tva eller tre monopolcigarrer till
ett pris av 15 å 25 öre och i ett annat paket lika manga utländska
cigarrer, som kostade 30 ä 50 öre, skulle sannerligen ingen kunna
avgöra, vilka som vore monopolets cigarrer eller importerade. På
därom av mig framställd förfrågan sade en tobakshandlare, att
det är samma slags cigarrer. Man sätter bara upp priset på de utländska,
och ändå är folk så enfaldigt och köper dem. Nu är ju förhållandet
det, att monopolet har 58 miljoner cigarrer på lager, vilket täcker
mera än ett års behov. Om man då lämnar vägen öppen för import
i samma utsträckning som tidigare, blir resultatet bara att en
del av monopolets lager nödvändigtvis måste ^ förstöras, då enligt
uppgift från faekmannahåll cigarrer icke tåla lagring mera än
ett å-r.

Man har sagt, att vår protektionistiska ståndpunkt i detta fall
är till största delen betingad av vår syn på arbetslöshetsproblemet,
som hänger ihop med denna sak. Jag tror emellertid icke, att arbetslöshetsproblemet
i den omfattning, som man vill göra gällande,
har sammanhang härmed, dels beroende pa det mycket stora lager,
som finnes, och dels beroende därpå, att monopolet ju går över ifrån
tillverkning för hand till tillverkning med maskin för cigarrer, som,
på grund av sin kvalitet ha sa stor omsättning, att det kan löna
sig — man måste naturligtvis alltid räkna med tillverkning för

Onsdagen den 22 februari.

65 Nr 11.

hand av cigarrer, som ligga över ett pris av 35 öre. Jag tror därför Omförordniny
icke, att det nämnvärt kommer att inverka på de anställdas an- färskild

tal inom monopolet, vilken skatt man pålägger. Men jag kan icke ^.,,1

se, att det finns någon rim och reson i att först fastställa en viss ^orts’)
relation mellan importörernas och monopolets, och att sedan monopolet
på grund av förhållandena, främst valutaförhållandena, men också
till följd av den agitation, som förts av importörerna och detaljisterna,
skall vara tvingat att ge en sådan omsättningspremie, som har blivit
beslutad för de tretton närmast liggande månaderna.

Nu säger herr Röing i sin reservation, att när det gäller trettioörescigarrer,
får enligt utskottets förslag grossisten en inkomst av
blott 21 kronor per tusen. Jag är icke säker på att herr Röings
kalkyler utvisa hela den bruttoinkomst, som grossisterna verkligen
få. Men om de också endast få 21 kronor, tycker jag, att det bör
vara tillräckligt för att importera tusen cigarrer och befordra dem
till detaljisterna. Därmed återställes i det närmaste det förhållande,
som rådde före monopolets tillkomst och existerade ända till 1916
eller 1917.

Herr Röing, som är den konsekvente frihandlaren, vill skydda
importörernas rätt, han vill, att den skall vara okränkt, och varför
vill herr Röing det? Jo, det är tydligt, att han slår vakt om den
kårs intressen, vilken han själv tillhör, och jag klandrar honom icke
därför. Men när faktiskt genom den import, som ägt rum under
sista tiden, omsättningsprovisionen för detaljisterna sprungit upp från
15 procent till någonting mellan 22 och 30 procent, vilket betyder,
att en mycket stor grupp av medborgare kan leva och har storartade
inkomster på att sälja tobak, då kan jag icke vara med längre,
utan jag anser, och den ståndpunkten har jag förfäktat inom utskottet,
att man borde sätta importtullen till 50 kronor per kilo cigarrer
och 100 kronor eller mera per kilo cigarretter. Detta blir ett faktiskt
importförbud. Sedan bör man inskränka minuthandlarnas antal,
så att de kunna till allmänheten leverera cigarrerna för ett pris
av varans värde plus 10 procent. Om man frågar en detaljhandlare
på Sveriges landsbygd, vilken vara han säljer med största förtjänst, så
svarar han, att det är tobaken, som han får 15 procent på. Detta
gällde åtminstone under åren 1918—1920. Men här i Stockholm och
andra rikets städer, där det finns detaljister, som uteslutande syssla
med tobakshandel, har man drivit upp antalet tobaksbutiker, tills det
blivit så stort, att de icke kunna existera, om de ej få mellan 20
och 30 procent i avance. När herr Heyman i första kammaren var
inne på den linjen, att man borde sänka butikernas antal till hälften
eller en tredjedel av det nuvarande, så var det utan tvivel en fullkomligt
riktig tanke. Det finns väl ingen rim och reson däri, att
vi här i Stockholm, med den oerhörda bostadsbrist, som är rådande,
skola ha 585 cigarrbutiker. Monopolet uppger endast ett antal av
460, men jag har fått den högre siffran av ordföranden i tobakshandlarnas
förening och anser, att den är korrektare. Om man har ett importmonopol
och tillverkningsmonopol, ett verkligt monopol med anAndra
hammarens protokoll 1922. Nr 11. 5

Nr 11. 66

Onsdagen deu 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.
(Forts.)

dra ord, då bör man kunna sänka butikernas antal, så att de med
en omsättningsprovision av 10 procent kunna klara sig och klara
sig bra. För resten varför kan man icke gå in för att låta vilken
handlande som helst, utom möjligen livsmedelshandlande, syssla med
tobaksförsäljning? Det kan icke vara någon mening i att under dessa
bostadsbristens tider lägga beslag på de förstklassiga utrymmen,
som upptagas av den här ifrågavarande näringen, vilken strängt taget
icke har något berättigande.

Nu säger man, att monopolet är en mycket dyrbar historia, och
jag skall villigt gå med på att monopolsammanslutningar i högre grad
än några andra företag behöva underkastas granskning och kritik och
följas mycket noggrant, men jag vill påpeka, att tobaksmonopolet under
de senaste fem åren inlevererat till statsverket 200 miljoner kronor
eller i genomsnitt 40 miljoner kronor per år. Vid tiden före monopolets
tillkomst utgjorde intäkterna av tobaksskatten 5 miljoner
kronor per år. Det är sålunda icke någon oväsentlig skattekälla, som
tobaksmonopolet utgör, och min ståndpunkt i denna fråga är, utan
att jag därför vill ge avkall på mina frihandelsprinciper, då det gäller
andra områden, att skall man ha ett monopol, bör det vara ett
verkligt monopol, visserligen väl kontrollerat av staten, och icke en
halvmesyr, sådan som vi nu ha. Av dessa skäl har jag ansett mig''
kunna gå med på utskottets förslag, ehuru jag hela tiden haft den
uppfattningen, att icke ens den kungl. propositionen är tillräckligt
långt gående.

Innan jag slutar, vill jag inregistrera herr Nyländers anslutning
till herr Röings reservation. Denna reservation betyder ju bara,
att importörerna lämnas fritt spel för en ohemul konkurrens
gent emot ett av statens förträffligaste skatteindrivningsverk, men
samtidigt lägger reservationen en tyngre skatt på de tobakssorter,
som förnämligast användas av de mindre bemedlade i detta samhälle.

Jag skall utifrån vad jag här sagt endast yrka bifall till utskottets
förslag, och jag vill med anledning av vad herr Röing sade om
den anmärkning, som finnes fogad till utskottets betänkande, erinra,
att den är utformad så som praxis nu är i avtal mellan intresserade
parter i detta land. Det är ju ingen definitiv lagtext utan endast en
anmärkning, som bör kunna ge rum för en modifikation i endera riktningen
vid de tillfällen, då eljest skäliga intressen uppenbarligen skulle
kränkas.

Herr E u r é n: Herr talman, mina damer och herrar! Jag skall
icke betrakta denna fråga från samma synpunkt som Kungl. Maj:t,
utskottet eller de föregående talarna utan vill anlägga en fullkomligt
ny synpunkt, som hittills icke blivit så beaktad. Man har ju
haft stora bekymmer från alla håll, huruvida icke den föreslagna nya
beskattningen skulle vara sådan, att konsumtionen blir så liten, att
man icke får den summa i inkomst för statsverket, som beräknats,
och var och en kan ju med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena
förstå ett sådant betraktelsesätt. Men man kan också framställa
den frågan, om det är nyttigt för staten, att skatten blir så stor, som

Ousdugen den 22 februari.

<>7 Nr 11.

man hoppas. Jag är icke en sådan utopist, att jag tror, att man Omförordning
genom lagstiftningsåtgärder skall kunna taga bort tobaksbruket i
vält land. eller något annat land, men det iinns vissa kategorier av varor m m
tobaksförbrukare, ifråga om vilka jag tror, att vi alla här kunna (Forts.)
vara ense, att det vore synnerligen nyttigt, om tobaken toges bort, och
det är vår ungdom. Bland dem, som något litet känna till, vilka
hälsovådor bruket av tobak medför särskilt för ungdomen, kan det
väl inte finnas mer än en tanke om, att det vore till stor fördel, om
det alltmer överhandtagande missbruket av tobak hos ungdomen på
något sätt kunde stävjas. Jag har därför med glädje hälsat, att herr
Rökig i sin reservation ansett sig kunna föreslå en skatt på cigarretter
av 0,7 öre. För min del skulle jag, om omständigheterna medgivit
det, yrkat återremiss bara ur den synpunkten, att det ännu en gång
borde tagas under övervägande inom utskottet, om inte skatten på
cigarretter skulle kunna höjas från det Kungl. Maj:t föreslagit till
0,7 öre — detta just i vår ungdoms intresse. Om man nämligen känner
till saken, vet man, att den kolossala förbrukning av cigarretter,
som åberopas i detta Kungl. Maj :ts förslag, till stor del härrör därav,
att det är vår ungdom — från mycket tidiga år och numera av båda
könen •—• som brukar eller jag må säga missbrukar tobak just i form
av cigarretter.

Det finns vidare en annan form av tobaksbruk, som jag tror vi
också kunde vara överens om att avskaffa, nämligen snustuggningen.
Jag har därför med litet vemod märkt, att utskottet ändrat
Kungl. Maj:ts förslag om en skattesats på snus av 40 öre per kg. till
30 öre. Jag kan inte riktigt förstå, att utskottet och kamrarna ens
av statsfinansiella hänsyn skulle vilja vara med om att genom denna
mindre skatt på snus befordra en så osnygg och mångfaldiga slag
av lidanden grundläggande ovana, som snustuggningen innebär.

Jag vill gentemot herr Lövgren framhålla, att jag i detta fall
anser mig vara en sann demokrat, när jag önskar genom restriktiva
åtgärder hindra såväl cigarrettbruket hos ungdomen av båda könen
som snusbruket hos en stor del av vårt folk, även om snustuggarna
för närvarande tillhöra de så att säga mera demokratiska lagren. I
det avseendet tror jag, att herr Lövgren och jag skulle kunna enas
om att vara lika stora demokrater, att man borde uppfostra dessa
snustuggare att upphöra med sitt hälsovidriga och synnerligen osnygga
bruk.

Då nu förhållandena ligga så till, att möjlighet till en återremiss
i syfte att dessa synpunkter tagas i betraktande inte föreligger,
har jag ingen annan råd än att yrka bifall till utskottets förslag,
dock med den ändring, att Kungl. Maj:ts förslag i avseende å
skatt på snus och cigarretfer måtte vinna bifall.

Herr talman, jag skall taga mig friheten göra detta yrkande.

Herr Röing: Anledningen, herr talman, varför jag ånyo begärt
ordet, är närmast det svar, som jag erhöll på ett par frågor,
som jag tillät mig framställa till statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Men då finansministern icke erinrade sig den första

Nr 11. 68

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning av mina frågor, och då jag icke vill låta detta tillfälle gå förbi, vill
ing. särskild jag återupprepa min fråga samt vördsammast anhålla, att statsrådet
varor rom*" nu besvarar densamma. Min första fråga löd: huruvida, icke herr
(Fort» ) " statsrådet anser, att en allsidig utredning bör verkställas rörande det
skydd, varav tobaksmonopolet är i behov, för den händelse statsrådet
vid nästa års riksdag anser, att förhållandena äro sådana, att
regeringen då bör framlägga en proposition med förslag om förlängd
giltighetstid av denna extra beskattning på tobaksvaror.

Jag är alldeles övertygad, att herr finansministern och jag inte
gärna kunna vara av olika meningar därutinnan, att i den händelse
vi icke haft statsmonopol för tillverkning av tobaksvaror inom landet,
så hade det gamla tullskyddet å dessa varor med all säkerhet varit
fullt tillräckligt. Men nu har tobaksmonopolet icke blott det
gamla tullskyddet kvar, utan monopolet har dessutom som skydd
18 % av priskurantpriset i form av licensavgifter. Tror verkligen
herr statsrådet, att detta monopol är i behov av ett skydd av cirka
12, 13 å 14 öre pr cigarr, då tyska cigarrer under nuvarande förhållanden
icke säljas och levereras till lägre pris än 4 öre per styck?
Jag är övertygad om, att herr statsrådet själv icke tror, att ett tullskydd
av 12 ä 14 öre är behövligt och att han därför måste medge,
att en utredning bör äga rum i god tid före nästa riksdag, i händelse
andra kammaren i dag biträder utskottets hemställan.

Det är icke så, som statsrådet antog, när han sökte besvara min
fråga: varför importen har ökats och varför konsumtionen har minskats
av inhemska cigarrer. Anledningen härtill ansåg statsrådet
måste antingen sökas i det förhållandet, att tobaksmonopolets priser
äro för höga, eller däri, att tobaksimportörerna haft extra förmåner,
som icke förut kunnat förutses eller beräknas. Tobaksmonopolets
nuvarande priser, herr statsråd, kunna väl icke vara för höga, då en
av tobaksmonopolets direktörer påstår, att med nuvarande priser
går tillverkningen av cigarrer med förlust. En produktion, som går
med förlust, brukar som regel icke bevisa, att priserna vid försäljningen
äro för höga, såvida prisen icke äro så höga, att de föranleda,
det varorna ifråga överhuvud taget icke kunna säljas. Men detta kan ju
icke vara fallet med de svenska cigarrerna, då den huvudsakliga omsättningen
rör sig om 20-, 25- och 30-öres cigarrer. Tror herr statsrådet,
att anledningen till den ökade importen är några extra förmåner,
som importörerna ha tillfölje den deprecierade tyska valutan.
Nej, icke heller detta är fallet; ty den fördelen, som fanns under en
viss tid av förra året, då man kunde köpa cigarrer från Tyskland i
riksmark, existerar icke längre. Man kan nämligen icke längre köpa
dylika cigarrer i tyska mark. Förhållandet är icke det, som herr
statsrådet tyckes tro, att det är en sak, som ligger i de tyska exportörernas
hand, om försäljningspriset är 40 kronor per tusen eller lägre.
Herr statsrådet tycktes antaga, att om riksdagen höjer skatten å cigarrer,
skola de tyska exportörerna besluta sig för att återgå till det
förut gällande lägre priset. Nej, det är icke exportörerna i Tyskland,
som avgöra exportpriset, utan det. är statsmyndigheterna, vilka genom
fastställda minimipris reglera exporten och vilka besluta, att

Onsdagen de» 22 februari.

09 Nr 11.

först vid försäljningar till ett visst pris beviljas exportlicens för Omförordning
varupartiet i fråga. ‘ o SfS Herr

statsrådet framhöll, att det förefanns något missljud i det varor m_ m_
skatteinstrument, som även han kallade aktiebolaget Svenska To- (Forts.)
baksmonopolet; och det ger jag herr statsrådet fullständigt rätt i.

Vill man lyssna till det instrumentets toner, så är det mer än ett
missljud, som kommer från dess strängar, och ingen i detta land
borde lyssna oftare och mera uppmärksamt efter ljudet från det instrumentet
än den fungerande finansministern, som har ett mycket
stort intresse i att detta instrument klingar på ett fulltonigt sätt.

Herr finansministern påstod, att dessa missljud önskar jag och
icke han att bibehålla. Nej, herr statsråd, det är nog raka motsatsen.

Vad är det för missljud, som herr finansminstern i första rummet
nu borde höra från detta instrument, som kallas aktiebolaget
Svenska Tobaksmonopolet? Jo, det är den upplysning, som en av
dess direktörer i sin inlaga meddelar statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att den inhemska tillverkningen av cigarrer går
med förlust; men det tycks herr finansministern komma att finna
sig i, när han anser lämpligt att taga i försvar tobaksmonopolets beslut
angående upprätthållandet av produktionen av cigarrer i den
omfattning, i vilken den ägde rum förra året, liksom han också tar
i försvar tobaksmonopolets beslut att ge mellanhänderna avsevärt
ökade förmåner under en så lång tid som 13 månader. När herr statsrådet
gör det, då kan jag med skäl vända udden tillbaka mot herr
statsrådet och påstå, att det är herr statsrådet, som i stället vill bibehålla
detta missljud i skatteinstrumentet och icke jag.

Herr Lövgren i Nyborg framhöll, hur beklagliga förhållandena
äro, att det på vissa platser finnes allt för många cigarrhandlare.

Jag tror visst att så är fallet och det är självklart ej önskvärt med
för många köpmän i vare sig den ena eller den andra branschen i ett
och samma samhälle. Det är till skada icke minst för köpmännen
själva; men det är en sak för sig. Vi ha som väl är ännu i detta land
någonting, som heter näringsfrihetsförordningen, och så mycket vän
av friheten är jag, att jag vill bibehålla den nu gällande näringsfriheten;
och så länge vi äga denna näringsfrihet, så undanber jag mig
för min del, att ett bolag som Svenska Tobaksmonopolet skall få bestämma,
huruvida en köpman, som etablerar sig i branschen, vid köp
av tobaksvaror skall erhålla rabatt eller ej; men det är just vad detta
bolag tillåtit sig göra, och med anledning av vad herr Lövgren anförde,
vill jag begagna tillfället att uttala mitt djupa beklagande
över ett dylikt handlingssätt.

Herr Bärg i Katrineholm: Herr talman! Jag vet, att kam maren

önskar få slut på denna debatt så tidigt, att vi slippa kvällsplenum,
varför jag skall fatta mig kort. Jag skulle helt och hållet
kunnat avstå från att yttra mig, om inte herr Röing i sitt första anförande
fällt ett par ord, som påkalla något bemötande.

Kammarens ledamöter märkte säkert, att herr Röing formade
sitt yttrande till en ren förebråelse mot utskottets majoritet, att man

Nr 11. 70

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning i betänkandet icke kunnat med bestämdhet försäkra, att de av utang.
särskild sk0ttet föreslagna skattesatserna skulle ge den önskade skatteintäk6varor
mm'' ten. Jag väntade då, att herr Röing, då han förordade sitt system,
(Forts i '' skulle ha mod att säga ifrån absolut säkert, att om riksdagen beslöte
i enlighet med hans reservation, man skulle ha hela skatten som i en
liten ask. Jag tror, att herr Röing gott kunde gjort detta, därför att
läget förmodligen är sådant, såsom herr Röing antagligen också tror,
att han därvid aldrig hade kommit på skam, därför nämligen, att
man icke torde bli i tillfälle att praktiskt pröva, huruvida hans försäkringar
hålla streck eller ej. Herr Röing var emellertid så försiktig,
att oaktat han befann sig i det läge, att han själv kunde avge
en sådan försäkran, som han misstycker att utskottet icke gjort,
stannar han vid att säga: om man följer min väg, torde man kunna
få denna skatt. Jag har inte kunnat undgå att visa på denna sak
därför att ställningen, såsom herr finansministern utvecklat, tydligen
är sådan, att varken den ene eller den andre kan i detta fall, som
man säger, »sätta sig på», att någonting är absolut visst och riktigt.
Spådomar och försäkringar i dessa avseenden komma nämligen ofta
på skam. Jag skulle vilja erinra om, att när det i fjol var fråga
om statsåtgärder för tryggande av sockerbetsodling bedyrade man
å den sida, som sökte pressa fram en garanti på ett för sig tillfredsställande
sätt, att man inte skulle få någon betodling till stånd, om
riksdagen beslöte så, som sedermera verkligen blev fallet. Det är
nu bevisat hur grundligt man tog miste häri. Jag menar, att de
herrar nu stå på den säkra sidan, som inte avgåvo dylika försäkringar.

Herr Röing undrade om kammaren skulle vara benägen att på
rak arm bifalla utskottets hemställan, då bland annat den definition
som upptagits på skillnaden mellan cigarrer och cigarrcigarretter
vore något lättvindig. Jag fick här närmast det intrycket, att herr
Röing kände på sig, att de sakliga argumenten för hans ståndpunkt
knappast räckte till: han måste finna ut någonting, som kammaren
hängde upp sig på. Yore anmärkningen av så avsevärd betydelse
som herr Röing gjort gällande, är bara underligt, att herr Röing
först under debattens gång i dag upptäckt denna stora lucka. Det
fanns dock rikliga tillfällen under utskottsarbetet att påvisa densamma.
Dessutom har första kammaren antagit definitionen, ^och
jag tror att andra kammaren med stort jämnmod kan göra detsamma.

Jag skulle önska, att man i denna beskattningsfråga skulle kunnat
följa herr Eurén och lagstifta på sådant sätt. att jag och andra
missbrukare av tobak bleve urståndsätta att fördärva sig själva och
locka andra i fördärvet, om jag får använda det uttrycket. Tyvärr
är detta icke möjligt. Den linje, på vilken vi alla sökt möta upp i
utskottet, är dock att se denna sak från rent statsfinansiell synpunkt.
Kammarens ledamöter torde förstå, att det fanns mycket
starka skäl att lämna alla andra synpunkter åsido. Jag får såga,
att man vid utskottsbehandlingen var mycket litet inne på den principiella
väg, som herr Eurén strävar till. Hade vi haft det syftet,
skulle vi naturligtvis ha valt en skatteform, som verkat därhän, att

Onsdagen den 22 februari.

71 Nr 11.

de! bleve så gott som omöjliggjort att använda tobak. När man lägger
det hela på den basis, att man behöver denna mjölkko, så får man se
till, att hon mjölkas så mycket som hon tål, men inte så, att hon
mjölkas ihjäl, ty då har man ingenting att tillgripa i fortsättningen.
Varken tobaksskatten eller spritskatten äro några idealiska skattemetoder,
det vill jag tydligt ha utsagt, ehuru väl den förra är mindre
förkastlig än den senare, men ha vi, herregud, en gång av vidriga
omständigheter tvingats in på att reglera dessa saker efter beskattninpssynpunkt,
så få vi söka blunda för det övriga.

Man har i övrigt erinrat om, att utskottet, som sagt sig vilja
anlägga uteslutande statsfinansiella synpunkter, dessutom framhållit,
att nan visserligen »ingalunda förbisett, att den föreliggande propositionen
jämväl i den jämkade- form, vari den förordas av utskottet,
ingriper i förhållandet mellan den svenska tillverkningen och importhandeli»,
och man har klandrat, att utskottet avstått från att reda
ut dessa saker. Jag frågar er då, mina damer och herrar: ha ni
tyckt, ett diskussionen här i kammaren angivit några tydliga riktlinjer
för utredandet av dessa principiella spörsmål? De genuinaste
tullvänmr ha blivit frihandlare i denna fråga, och de som annars
slåss för frihandel gå med på tull. Herr Rökig, som försökt att följa
en konsekvent linje, balanserar en smula och vet inte riktigt var han
skall härma — jag tillåter mig att använda det uttrycket. Herr
Röing säg;r visserligen i sin reservation: »Jag är den första, som

medgiver, ;tt riksdagen bör bedöma kravet på ökat skydd för tobaksmonopolets
tillverkningar ur helt andra synpunkter än kravet på
ökat skydd för andra industrier. Tobaksmonopolet är ett statens
skatteinstruaent, och riksdagen måste därför noga tillse, att detta
skatteinstrurent fungerar på ett fullt tillfredsställande sätt.» Ja,
jag tycker åt herr Röing har rätt i detta, men hela herr Röings
reservation i tvrigt ligger ju på det planet att vilja tillåta — om jag
får använda (rdet — sabotage mot statens ifrågavarande skatteinstrument.
Håle herr Röing konsekvent fullföljt sin tankegång enligt
det citerad\ hade han ohjälpligt hamnat där utskottsmajoriteten
hamnar, men i -å fall hade herr Röing icke hävdat sina principer.
Jag vill ge her. Röing det erkännandet, att han sökt vara konsekvent.
Hade ha bara strukit den passus, som jag nyss läste upp,
skulle han ha vält logisk i det hela.

Ytterligare cilast några få ord.

Herr Lithandr stod och raljerade i sitt anförande för en stund
sedan. Jag tycker let är mycket förståndigt gjort av honom •— han
tycks inte taga salm på djupare allvar, och det förstår jag så väl,
att han knappast kr-ide göra. Herr Lithander hade råkat i skötet
på herr Nyländer, scq å sin sida yrkade avslag på Kungl. Maj:ts
proposition, men sam''digt säger herr Nyländer emellertid, att han
har den förhoppninge» att riksdagen skall finna en annan utväg
att på den indirekta békattningens väg nå den inkomstsiffra, som i
propositionen eftersträva. Det vill såga: i stället för att lägga skatt
på en sådan nödvändightsvara som tobaken enligt mångas mening
tycks vara, — jag undatager härvid herr Euréns och möjligtvis

Om förordning
ang. särskild
skatt å tobaksvar
or m. m.
(Forts.

Nr 11. 72

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
in. m.

(Forts.)

min egen i viss mån — skulle man lägga skatt exempelvis på smör,
bröd, kött, fläsk och dylikt. Ty på direkt väg vill man inte taga ut
skatten. Man förstår då, att det friliandelsintresse, som deklareras
i detta sammanhang, icke har så förtvivlat stort värde. Jag tror nog,
att den dissonans, som nu uppstått, kommer att rätta till sig, och
när vi komma in på spörsmål, där det gäller de enskilda näringarnas
fromma, där de enskilda skola taga profiten, blir det säkert amat
ljud i piporna — då blir nog instrumentet stämt på tillbörligt sätt.
Det egendomliga tycker jag i varje fall är, att just på de håll, där
man oftast talar om statsintressenas tillgodoseende, visar det sig, att
så fort det gäller att ordna en sak därhän, att staten som sådan skall
tillgodogöra sig frukterna av ett visst skydd, det genast blir slut på
detta intresse — så länge däremot den enskilde skall ha fördelarna,
slåss man energiskt för detta skydd. Detta tycker jag är ofö''enligt
med det allmänna talet om att man vårdar sig om statens infressen.
Det lär inte vara skäl i att söka inbilla kammarens ledamöter eller
några andra, att när man talar om tobaksmonopolet, talar nan icke
om ett statens eget skatteinstrument utan om en fri näring. Detta
är en fråga som ligger på ett helt annat plan än frågan om näringsfriheten
i övrigt.

Herr talman, jag är övertygad om att de som vilja va''a på den
säkraste sidan i avseende å beräkningen av statsinkomsterna med
trygghet kunna ansluta sig till utskottets yrkande.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Jig har icke

deltagit i ärendets behandling, och jag hade därför icfe tänkt att
yttra mig, och i varje fall kunde jag ha avstått efter ir Lövgrens
i Nyborg utmärkta anförande. Men jag blev uppkalad av herr
Lithander, som utbredde sig något över protektionism Jch frihandel
i det här ärendet. Jag vill bara säga, att det bör van ganska förvånande,
när en så principfast frihandlare som her Lithander i
Göteborg fortfarande står kvar här på samma ståndjunkt, som han
alltid stått, såsom herrarna veta, när det gäller såcåna här saker,
och man blir då givetvis något betänksam.

Jag intager här samma ställning som herr Löfgren i Nyborg,
och vi ha här alla de liberala demokraterna i hela välden på vår sida,
det är det egendomliga; ty var vi vilja bläddra i dmokratiens historia
i alla länder, så skola vi finna, att Cobdn, Brifit och hela raden,
vad de än må heta och vilka länder de än må tillhöra, alltid ha
kämpat för billig mat och kläder åt de många, åtie små och fattiga;
men två ting, nämligen tobaken och spriten, h ännu aldrig, mig
veterligt, någon liberal demokrat hållit sin Lnd över. Det må
herr Rökig vara den första i liberalismens his^ria, som gjort något
sådant.

Gent emot herr Lithander, att det här v1® ett exempel på att
staten icke kan driva någon ekonomisk veisarQhet, så skall jag
bara säga, att det finner jag visst icke. Jä tycker, att man skall
i tider som dessa, när all privat verksamhe''går över ända och står
på huvudet, vara något tyst med att tal om fördelarna av den

Onsdagen den 22 februari.

73 Nr 11.

privata verksamheten jämförd med den allmänna. Vill herr Lithander
ta och slå upp Stockholms Dagblad för i förrgår, så skall
han där få en mycket god lektion i jämförelse mellan privat och
samhällelig drift. I Stockholms Dagblad, som väl icke kan beskyllas
för att vara en socialisttidning, där utmålas de privata kommissionskontoren
såsom varande rena bedrägeriinrättningar, som icke
blott utsuga utan rentav narra och driva med de fattiga arbetslösa,
som äro nog fördomsfulla att tro, att det är finare att gå till ett
privat kontor än till statens gratiskontor, när det gäller att få arbetsanvisning.
En skarpare vidräkning med privat verksamhet än
denna, som förekommer i Stockholms Dagblad, har jag ännu aldrig
läst i någon tidning vare sig socialistisk eller annan.

Herr Lithander behöver för övrigt bara titta på enbuskarna,
som växa i Smålands privata driftskogar, och jämföra dessa med de
tyska statsskogarna, så får han se, vilket som är bäst, privat eller
allmän drift. Liknande är förhållandet, om vi gå till en jämförelse
mellan de svenska statsskogarna, ehuru de gunås icke äro alltför
väl skötta, och de enskilda — nu skall jag därmed icke insinuera,
att enskilda skogar här i landet icke kunna vara väl skötta, ty det
finnes ganska många sådana, som skötas på lång sikt och med
hänsyn till framtiden, men då har det privata initiativet där så
att säga förvandlats till ett, som i sig innebär mycket av sociala
moment och hänsyn till kommande tider — ja, herrarna veta mycket
väl, vad jag menar.

Beträffande monopolet känner jag icke tillräckligt till detta,
men jag har på känn, att skötseln nog kan vara annorlunda och
bättre.

Men det bör ju bli en regeringens och riksdagens sak att undersöka
och kontrollera detta. Det är givet, att det icke är sympatiskt,
det medgivandet måste jag göra, att behöva tillgripa skatteåtgärder
för att hjälpa ett företag, som redan förut åtnjuter ett tämligen gott
skydd. Men om jag också måste göra detta medgivande, så vill
jag å andra sidan säga, att det icke heller är sympatiskt, utan
tvärtom, att, när man en gång inrättat ett monopol i landet för att
genom detta erhålla skattemedel från tobaken för vissa ändamål,
nödgas åse, huru detta monopol undergräves av en intensiv agitation
från den ena affären efter den andra landet runt. När man märker
detta, när man ser, om man så går in i en cigarraffär hundra gånger
för att köpa en cigarr, hurusom aldrig en enda gång monopolets
cigarrer utbjudas annat än på särskild begäran, utan det alltid är de
importerade varorna, som komma fram och prisas, och när man
dessutom vet -— om det nu är någon som icke visste det förut —
.att cigarrer säljas till tio gånger det värde, som betalats för dem i
utlandet, då tvekar man icke ett enda ögonblick i valet mellan att
gynna å ena sidan privata intressen, som icke äro mera resliga och
storslagna än dessa, och å andra sidan monopolet, även om detta
skulle vara en smula vanskött. — Jag kommer därför att med min
röst stödja utskottets förslag.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvar
or m. m.

(Forts.)

Nr 11. "4

Onsdagen den 22 februari.

Omförordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
m. m.
(Forts.)

Herr Hansson i Trollhättan: Herr talman, mina herrar

och damer! Att jag i min ringa mån velat deltaga i denna diskussion,
beror på, att jag kanske är den enda tobakshandlaren i denna församling
och därför har en rätt ingående kännedom om dessa angelägenheter
sedan tio ar tillbaka. Jag har nu tagit till orda för
att försäkra herr finansministern liksom kammarens ledamöter i
övrigt, att vi från tobakshandlarehåll icke motsatt oss en importskatt.
’ Vår organisation har uppvaktat med en inlaga, som jag hoppas
kommit till vederbörande utskotts kännedom, i vilken vi ha
sagt, att vi för vår del godkänna en rimlig skatt, så framt densamma
icke kommer att verka alltför ofördelaktigt beträffande kvaliteten
å den vara vi sälja. _ o o

Jag vill också från början framhålla, då man här från manga
håll talat om importörernas ställning, att det är skillnad mellan
importörer och importörer. Vid monopolets tillkomst år 1914 fanns
det här i landet ett tjugutal importfirmor, varav en del^ sedan
50 år tillbaka bedrivit denna näring. De skattesatser, som då fastställdes,
voro avpassade med hänsyn till, att dessa firmor skulle
kunna fortsätta med sin näring, men genom den försämring, som
den utländska valutan undergått, hava under de senare åren massor
av personer, som icke ha fackkännedom eller pa minsta sätt äro
hemma på detta område, kastat sig över denna näring. Jag har
fått detta bestyrkt icke i ett fall utan i tiotals fall. Det finnes
exempel på, att en enda importör lagt sig till med så stora lager, att
han på tullnederlag vid ett tillfälle haft cirka 1 b, miljon cigarrer,
som han inköpt i syfte att med den låga valutans tillhjälp kunna
öppna konkurrens med likvärdiga svenska fabrikat.

I landsorten förekomma i allmänhet icke sadana affärsmetoder,
som här i dag av flera talare påtalats. Där ställer man icke fram
en importerad vara och säger, att den är bättre än monopolets. Vi
kunna iake säga annat än att den svenska cigarren, från 30 öre och
nedåt, är överlägsen den utländska, och detta var också meningen
att den skulle vara, då skattesatserna bestämdes år 1914. Jag hade
ett samtal med den riksdagsman, nu i första kammaren, som var finansminister
på den tiden, då propositionen om monopolet framlades,
och genomdrev detta. Han hade den uppfattningen, att utskottets
förslag i förevarande ärende var väl motiverat och stod
i god överensstämmelse med den uppfattning, som han vid monopolets
inrättande hade hyst beträffande den konkurrens, som skulle
komma att råda mellan de importerade tobaksvarorna och de inom
riket tillverkade. Av i landsorten försålda tobaksvaror äro omkring
80 % svenska varor och 20 % utländska. Den utländska varan består
huvudsakligen av röktobak, ty det svenska monopolet kan icke, på
grund av de yrkeshemligheter, som de amerikanska och engelska
fabrikerna sitta inne med, tillverka en röktobak, som blir likvärdig
med den utländska. Utländska cigarrer sälja vi däremot icke i nämnvärd
grad. Och jag måste även nämna, att vi också sälja en oerhörd
mängd snus, oavsett att en ärad ledamot av denna kammare anser,
att det bruket bör utrotas. Men jag vill påpeka, att i fråga om

Onsdagen den 22 februari.

75 Nr 11.

cigarrettförsäljningarna till minderåriga finns det kontrollmöjlighet
och möjlighet att förhindra densamma, dock endast beträffande den
legala handeln och genom en organisation sådan som vår, men att
man, då pojkarna söka sig till tillfälliga försäljningsställen, kiosker
och dylikt, icke kan komma åt saken och att kontrollen där blir
alldeles omöjlig.

Det är emellertid en sak till, som jag skulle vilja beröra. Föregående
år beslöt riksdagen att täppa en lucka i lagen, då den bestämde,
att en privatman icke fick lov att importera tobaksvaror.
Det måste emellertid finnas ännu en lucka, som behöver tillstoppas,
ty jag har i dag från trovärdigt håll fått reda på, att ett företag
här i staden, som håller lunchrum för sin personal, köpt utländska
cigarretter till ett antal av 1,300,000 stycken av märket WaldorfAstoria
och lieensbehandlat dessa icke efter ett utsäljningspris av
10 öre, som de borde betinga, utan efter tre öre. Om denna uppgift
är riktig — vilket jag icke har stor anledning att betvivla — har
firman därigenom undandragit staten ett belopp av 43,680 kronor.
Vidare finns det belägg för att det här i Stockholm lär ha bildats ett
privat handelsbolag, som synes ha till syfte att direkt till konsumenterna
inköpa tobaksvaror i utlandet och icke licensbehandla dessa
så, att normal handelsvinst uppstår, utan sätta priset så lågt, att
de om så sker undandraga staten dess berättigade licens. Jag
hoppas, att herr fiannsministern kan taga upp den saken och ordna
den.

Beträffande rabatterna vill jag säga, att man gör sig skyldig till
ett stort misstag, om man tror, att tobakshandlarna ha en rabatt
på 25—30 procent. Jag anser mig skyldig att — utan att tala
i egen sak, säga, att den förtjänst, man i allmänhet har på utländsk
vara, är 20 procent och att monopolet lämnar 15 procent på sina
varor. Om monopolet nu vill giva tobakshandlarna en speciell fördel
på svenska cigarrer, är det väl riktigt, att därigenom å ena
sidan stimulera försäljningen och göra det möjligt att fortsätta den,
under det man å andra sidan icke får glömma, att prisen under senare
tiden sänkts med i genomsnitt 5 öre per cigarr och att därmed naturligtvis
också förtjänsten sjunkit.

Jag vill alltså endast, herr talman, tillstyrka utskottets förslag,
emedan jag, på grund av den kännedom, jag har i frågan, anser,
att förslaget är rätt väl avvägt.

Herr B, ö i n g: Att den siste ära de talaren är belåten med ut sikten

att i år få dubbelt så stor rabatt som förut vid köp av cigarrer
från monopolet, i händelse han fördubblar sin omsättning,
det förstår jag, då han är cigarrhandlare. De fall på ren brottslighet,
som han framdrog, komma naturligtvis att föranleda en undersökning,
varigenom den brottslige straffas, om det bevisas, att
de upplysningar, som den ärade talaren lämnade kammaren, äro
riktiga. Att dylika brottsliga handlingar kunna begås, vare sig
skatten beslutas i överensstämmelse med utskottets hemställan eller
enligt min reservation, är ju uppenbart.

Om förordning
ang. särskild
skatt å tobaksvaror
rn. m.

(Forte.''''

Nr 11. 76

Onsdagen den 22 februari.

Om förordning Jag begärde emellertid icke ordet för att replikera den siste

skatt Ttobaks- tala^en utan endast för att återtaga mitt ursprungliga yrkande.
”varor m. m. Då jag under diskussionen erfarit, att första kammaren biträtt ut(Forts.
) skottets hemställan, föreligger ingen mening att vidhålla ett yrkande
om återremiss, utan får jag under sådana förhållanden, herr
talman, yrka bifall till den reservation, jag avgivit till utskottets
betänkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets i förevarande punkter
gjorda hemställan, 2 :o) bifall till den av herr Röing avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen, 3 :o) bifall till den reservation, som
avgivits av herr Lithander, samt 4 :o) bifall till det av herr Eurén
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen ånyo
upptog de återstående propositionerna, av vilka därvid den under 2 :o)
angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkterna 1—3 av utskottets förevarande betänkande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Röing avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

_ Omröstningen utföll med 140 ja mot 45 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande punkter.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Härefter föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 9, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående rätt för
Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket
i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873; och blev utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§14.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens
sammanträde lördagen den 25 i denna månad ämnade besvara herr

Onsdagen den 22 februari.

77 Nr 11.

Öbergs interpellation angående av riksdagen begärd utredning rörande
vintervägar å isen i allmän farled.

§ 15.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lith under, som yttrade: Herr talman! Under de

senaste veckorna ha från olika håll längs rikets kuster ingått meddelanden
om, att fartyg efter fartyg kommit in i packis och redlöst
dreve omkring under överhängande fara att springa läck och sjunka
antingen på grund av isens våldsamma skruvningar eller förda
mot undervattensklippor och skär. Ringa eller i de flesta fall
ingen hjälp har kunnat bringas, enär befintliga isbrytare icke kunnat
forcera packisen och fartygen hava fått överlämnas åt sitt öde.
Nödsignaler hava icke kunnat besvaras med hjälp. Enbart ifrån
Morups Tånges fyrplats hava ett 20-tal i isen redlösa fartyg kunnat
observeras.

För stora och små fartyg har faran för förlust av människoliv
och gods under skeppsbrott varit överhängande. Proviantering har
i de flesta fall varit omöjlig, och även skärgårdssamhällen ha varit
avstängda från tillförsel.

Den hjälp, som olika städers isbrytare kunnat lämna, har lämnats,
men isblockaden har varit övermäktig, och landet har icke ägt
någon isbrytare, som mäktat hålla sjöförbindelserna med utlandet
öppna eller bringa hjälp i viktiga fall. Så låg t. ex. passagerareångaren
Thule oåtkomlig, länge infrusen under överhängande fara,
till dess, sedan vinden vänt sig, packisen drev ut till havs och det
omsider lyckades att bringa fartyget i hamn.

Ångaren Svensksund och marinflygarne hava lämnat en synnerligen
värdefull hjälp under svåra förhållanden och bisprungit
såväl små som stora fartyg, så långt de mäktat.

Dagspressen har lämnat gripande skildringar från de senaste
veckornas isblockad runt de svenska kusterna, och säkerligen vill
ingen, som följt händelsen, uppleva ett återupprepande på grund
av framtida brist på tillräckligt kraftiga isbrytare.

Problemet är tvåfaldigt, dels den omedelbara hjälp, som regeringen
med nu befintliga resurser kan lämna, dels de åtgärder,
som böra vidtagas för att framdeles i möjligaste mån trygga sjöfarten
även under synnerligen svåra isförhållanden, icke minst i de
norrländska farvattnen.

Olika hamnstäder hava byggt isbrytare, som emellertid visat
sig vara otillräckliga.

Långa mellantider av relativt isfria vintrar och hänsyn till
utgiften förklara givetvis saknaden av de kraftiga isbrytare, som
krävas vid synnerligen stark kyla och packis.

Det är emellertid ett riksintresse, att sjöfarten ej blir stängd,
och det bör kunna betraktas som en försäkringspremie för landet
i sin helhet, att staten äger en, helst tvenne, så kraftiga isbrytare,
att sjöfarten icke kan stängas.

Interpellation.

Nr 11. 78

Onsdagen den 22 februari.

Interpellation.

(Forts.)

Önskvärt vore, att dylika isbrytare ständigt vore stationerade
först i norrländska farvatten och därefter på sätt, vintersjöfartskommittén
för Norrland i sin för några år sedan avgivna utredning
förutsatt, under den stränga delen av vintern längre söderut
och då förslagsvis en på ost- och en på västkusten för att av regeringen
kunna dirigeras till olika orter i och för sjöfartens upprätthållande
och till skyddande av människoliv samt bevarande av värdefull
fartygsmateriell och gods.

Under förmodan att regeringen med användande av de resurser,
som f. n. stå till buds, kraftigt ingriper för att bringa den omedelbara
hjälp, som nu är möjlig giva, anhålles, med hänvisning
till ovanstående, om kammarens medgivande att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få rikta följande spörsmål:

Ämnar regeringen förelägga riksdagen förslag om byggande
för statens räkning av en eller två kraftiga isbrytare, som framdeles
kunna beräknas, såvitt möjligt, trygga sjöfarten, dels i Norrland,
dels i södra delen av Östersjön samt å västkusten under svåra
isförhållanden.

Ifrågavarande anhållan bifölls.

§ 16.

Herr Anderson i Råstock avlämnade en av honom och herr O.
Nilsson i Örebro undertecknad motion i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 54, angående pensioner åt vissa personer.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 198, blev på begäran
bordlagd.

§ 17.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll så lydande:

År 1922 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens
avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

Revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Åkesson, Aug., f. d. riksdagsman, Göteborg,
» Neiglick, Fritz, kapten, Göteborg,

» d’Orchimont, Fredrik, f. d. handlande, Flöda,
;> Larsson, L., landstingsman, Huveröd,

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

vid kontoret i Malmö

herr Wikborn, N., lantbrukare, Arrie, Månstorp,
» Cavalli, Gustaf, överstelöjtnant, Malmö,

» Johansson, P. A., kassör, Malmö,

» Persson, Alfred, lantbrukare, Yadensjö,

med 29 röster
;> 29 >,

» 29 »

» 29 »

Onsdagen den 22 februari.

79 Nr 11.

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,

» Nordin, G., major, Falun,

» Sandström, Carl, kamrer, Orsa,

» Backelin, H., lanstingsman, Falun,

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Bergsten, Knut, tryckeriföreståndare, Gävle,

» Aldén, Robert, kontorschef, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Bökman, E., rektor, Halmstad,

» Ehrenborg, G., major, Halmstad,

» Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

» Dahlberg, John, handelsföreståndare, Halmstad,

vid kontoret i Härnösand

herr Tham, K., rektor, Härnösand,

» Carlsson, V., häradsskrivare, Härnösand,

» Hallin, E., kassör, Örnsköldsvik,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, Häradsköp, Skillingaryd,

» Gisten, Knut, landskamrerare, Jönköping,

» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping,

» Jonsson, Johan, lanstingsman, Norrahammar,

vid kontoret i Kalmar

herr Schött, Helmer, tullförvaltare, Kalmar
» Wickbom, J. A. O., rektor, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Gustafsson, Hjalmar, redaktör, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Rydén, Magnus, förste marinintendent, Karlskrona,

» Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby
» Lundblad, Hj., kyrkoherde, Hällaryd,

» Brorsson, N., kantor, Asarum,

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

»	29	»
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

Nr 11. 80

Onsdagen den 22 februari.

vid kontoret i Karlstad

herr Berg, N. A:son, f. d. riksdagsman, Munkfors med 29

» Falk, H. H. TF., kapten, Karlstad, » 29

» Göthberg, A. H., f. d. riksdagsman, Munkfors, » 29

» Mossberg, Gustaf, handlande, Framnäs, Blomskog, » 29

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad, med 29

» Wingren, IL, kamrer, Kristianstad, » 29

» Witzell, C., f. d. riksdagsman, örkelljunga, » 29

» Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum,

S:t Olof, » 29

vid kontoret i Linköping

herr Buren, Iv., lantbrukare, Boxholm, med 29

» Träff, J. A., f. d. riksdagsman,^ Mjölby » 29

» Karlsson, K. O., nämndeman, Åtvidaberg, » 29

» Il amen, J., redaktör, Linköping, » 29

vid kontoret i Luleå

herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå, med 29

» Nordberg, Alb., kyrkoherde, Neder-Luleå, » 29

» Bäckström, Amandus, kommissionär, öjebyn, » 29

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad, » 29

vid kontoret i Mariestad

herr Holm, G., f. d. läroverksadjunkt, Skara med 29

» Jonzon, P. G., landstingsman, Leksberg, Mariestad » 29

» Bolin, J. Z., skollärare, Fyrunga, » 29

» Sterner, E., redaktör, Mariestad, » 29

vid kontoret i Norrköping

herr v. Malmborg, Karl, kapten, Wii, Okna, med 29

» Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna, » 29

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping, » 29

» Ringkvist, A., folkskollärare, Norrköping, » 29

vid kontoret i Nyköping

herr Sjöström, G., kyrkoherde, Tuna, Larslund, med 29

» Weinberg, B., f. d. godsägare, Nyköping, » 29

» TVinblad, Oskar, förvaltare, Nyköping, » 29

» Uhrberg, Ivar, lantbrukare, St. Kungsladugården,
Nyköping, » 29

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

Öl Nr 11.

Onsdagen den 22 februari.

vid kontoret i Sundsvall

herr Horncij, Arvid, tandläkare, Sundsvall, med 29

» Carlström, L. W’., bageriföreståndare, Sundsvall, » 29

» Ekholm, R., f. d. riksdagsman, Sundsvall, » 29

» Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö, » 29

vid kontoret i Umeå

herr Graf ström, 11]., överste, Umeå, med 29

» Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Skellefteå, » 29

» Ålund, IV., jägmästare, Umeå, » 29

» Jonsson, 0., f. d. riksdagsman, Gumboda, Sikeå, » 29

vid kontoret i Uppsala

herr Bring, Sven Kasper, f. d. rådman, Uppsala, med 29
» Wibland, Gustaf, t. f. akademibokhållare, Uppsala,
» 29

» Arnelius, G., organist, Öster-Lövsta, » 29

» Wahlmark, P., direktör, Uppsala, » 29

vid kontoret i Vishy

friherre Kruuse af Verchou, II., major, Tingstäde, med 29
herr Melin, Oskar, f. d. landskamrerare, Visby, » 29

» Larsson, K. L. J., f. d. riksdagsman, Bondarve, » 29

» S vallin gson, M. E., landsfiskal, Böndersgård,

Klintehamn, » 29

vid kontoret i Vänersborg

herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg, med 29

» Håkansson, V. R., kamrer, Vänersborg, » 29

» Johansson, A., handlande, Ed, » 29

» Johansson, Albert, bruksbokhållare, Upphärad, » 29

vid kontoret i Västerås

herr Robsahm, G. W. T., kapten, Västerås, med 29

» Lundblad, Axel, f. d. riksdagsman, Fredriks berg,

Västerås, » 29

» Uggla, Claes, f. d. häradshövding, Västerås, » 29

» Lindgren, Gustaf, f. d. riksdagsman, Islingby, » 29

vid kontoret i Växjö

herr Bengtson-Gierup, Hans, distriktslantmätare,

Växjö med 29

» Johansson, O. A., hospitalssyssloman, Växjö, » 29

» Svensson, J. G., f. d. riksdagsman, Betingetorp, » 29

» Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, » 29

Andra kammarens protokoll 192S. Nr 11.

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

y>

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

6

Nr 11. 82

Onsdagen den 22 febrnari.

vid kontoret i Örebro

herr Zethelius, G., major, Örebro,	med	29	röster
» von Hofsten, H. R., major, Örebro,	»	29	»
» Persson, 0., nämndeman, Asker,	»	29	»
» Gustafsson, Arv., kassör, Örebro,	»	29	»
vid kontoret i Östersund
herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund,	med	29	röster
» Björklund, Olof, godsägare, Oviken,	»	29	»
» Roman, P. G., häradsskrivare, Östersund,	»	29	»
» Fladvad, 0. É., landstingsman, Odenslund, ös-
tersund,	»	29	»

Suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, Axel, expeditionsföreståndare, Göteborg,
med 29 röster

» Sundberg, Axel, borgmästare, Lysekil, » 29 »

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg, » 29 »

» Rodhe, C. W., major, Göteborg, » 29 »

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Per Hjalmar, lantbrukare, Klörup,

Ahlstad,

» Rosén, Anders, lektor, Malmö,

» Ljung, J., handlande, Hör,

» von Porath, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,

vid kontoret i Falun

herr Skarstedt, W., f. d. riksdagsman, Falun,

» Olsén, Olof, handlande, Orsa,

» Bohm, Ii., kronofogde, Falun,

» Minör, P. A., landstingsman, Falun,

vid kontoret i Gävle

herr Andersson, A. J., f. d. riksdagsman, Gävle,

» Nord, Emil, folkskollärare, Åshammar,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

» Larsson, Petrus, grosshandlare, Storvik,

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

83 Nr 11.

Onsdagen den 22 februari.

vid kontoret i Halmstad

herr Brodin, O., skomakaremästare, Halmstad, med 29 röster

» Jönsson, C. B., f. d. riksdagsman, Röinge, » 29 »

» Kindberg, A., läroverksadjunkt, Halmstad, » 29 »

» Johansson, Aug., lantbrukare, Skälmtorp, Slöinge, » 29 »

vid kontoret i Härnösand

herr Sandström, Nils, direktör, Nyland,

» Björklund, Henrik, köpman, Härnösand,

» Hammarlind, Otto, fabrikör, Nyland,

» Törner, Alfred, direktör, Härnösand,

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

vid kontoret i Jönköping

herr Ramfeldt, Harry, kapten, Ramsjöholm, med 29 röster

» Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås, » 29 »

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Små landsstenar,

» 29 »

» Magnusson, August, fabrikör, Svarvartorpet, An derstorp,

» 29 »

vid kontoret i Kalmar

herr Karlsson, Hjalmar, ombudsman, Kalmar, med 29 röster

» Olsson, John, skräddare, Kalmar, » 28 »

» Nilsson, Vrostmästare, Kalmar, » 28 »

» Johansson, Adolf, f. d. riksdagsman, Möllstorp,

Färjestaden, »27 »

vid kontoret i Karlskrona

herr Olsson, N. P., kamrerare, Mjällby,

» Risberg, O., köpman, Karlskrona,

» Dahl, Aug., häradsdomare, Rosendal,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	28	»

vid kontoret i Karlstad

herr Svensson, Johan, lantbrukare, Spånga, östra Fo gelvik,

Skattkärr, med 29 röster

» Iluss, R., kapten, Karlstad, » 29 »

» Lind, A., grosshandlare, Kil, » 29 »

» Johansson, Emil, kyrkovärd, N :a Borgvik, » 29 »

vid kontoret i Kristianstad

herr Sköld, H., folkskollärare, Kristianstad,

» Persson, John, handlande, Osby,

» Olsson, Otto J., Hammenhög,

» Lorensen, II. Chr., kamrer, Karpalund,

med	29	röster
»	29	»
»	29	»
»	29	»

Nr 11. 84

Onsdagen den 22 februari.

vid kontoret i Linköping

herr Svensson, Joll., disponent, Linköping,	med	29	röster
» Rydén, C., .järnvägskontrollör, Linköping, » Hallendorff, Joll., lanstingsman, Gjerstorp, Lin-	»	29	»
köping, » Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linkö-	»	29	»
ping,	»	29	»
vid kontoret i Luleå
herr Lants, E. P., landstingsman, Luleå,	med	29	röster
» Sundberg, Ragnar, länsassessor,. Luleå, » Lindquist, Melker, grosshandlare, Luleå,	»	29	»
»	29	»
» Wikström, Arvid, kyrkovärd, öjebyn,	»	29	»
vid kontoret i Mariestad
herr Johanson, Alf., lantbrukare, Rambotorp, Låstad,	med	29	röster
» Adolfson, Erik, kommissionär, Moholm, » Andersson, Justus, landstingsman, Åsen, Karls-	»	29	»
borg, » Andersson, J. A-, landstingsman, Wätilösa, Gö-	»	29	»
tene, vid kontoret i Norrköping	»	29	»
herr Johansson, Fredrik, hemmansägare, Vevlöv, Östra
Husby,	med	29	röster
» Sterne, A., f. d. riksdagsman, Mjölby,	»	29	»
» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,	»	29	»
» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Norrköping,	»	29	»
vid kontoret i Nyköping
herr Pant, Gunnar, borgmästare, Nyköping, » Tottie, K. F., lantbrukare, Lilla Kungsladugår-	med	29	röster
den, Nyköping,	»	29	»
» von Sydow, C. 0., kapten, Nyköping,	»	29	»
» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrhö, Nyköping,	»	29	»
vid kontoret i Sundsvall
berr Nilsson, W. E., disponent, Sundsvall,	med	29	röster
» Hellberg, Alfred, kyrkvärd, Högom, Sundsvall,	»	29	»
» Persson, Johan, handlande, Sundsvall,	»	29	»
» Degerstedt, H. J., avdelningschef, Sundsvall,	»	29	»

i

Onddagen den 22 februari.

85 Nr 11.

vid kontoret i Umeå

herr Gyllengahm, K., major, Umeå, med 29

» Saf sten, Emil, landstingsman, Sävar, Umeå, » 29

» Strömberg, Joll., byggmästare, Grisbacka, Umeå, » 29

» Conradson, IL, apotekare, Nordmaling, » 29

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, Klas, kamrer, Uppsala, med 29

greve von Rosen, Axel, Linnés Hammarby, » 29

herr Henschcn, Carl akademikamrerare, Uppsala, » 29

» Hammarskiöld, Arvid, f. d. kapten, Uppsala, » 29

vid kontoret i Visby

herr Kullberger, Algot, kamrer, Visby, med 29

» Karlström, Karl, f. d. riksdagsman, Lilla Atlings,

Atlingbo, » 29

» Söderberg, J. N., stabsintendent, Visby, » 29

» Lingström, Aug., f. d. riksdagsman, Klintebamn, » 29

vid kontoret i Vänersborg

herr Engqvist, A. V., kontorschef, Stigen, Färgelanda, » 29

» Magnusson, Oscar, stationsskrivare, Vänersborg, » 29

» Bergström, Arvid, handlande, Vänersborg, » 29

» Sahlberg, R. C. Th., kapten, Vänersborg, » 29

vid kontoret i Västerås

greve Cronstedt, F. It''., Fulleröd, Västerås, med 29

herr Zander, J. A., handelsföreståndare, Västerås, » 29

» Richter, Thor, lantbrukare, Västerås, » 29

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås, » 29

vid kontoret i Växjö

herr Ahl, Ernst, landskamrerare, Växjö med 29

» Norlin, Anders, dövstumlärare, Växjö, » 29

» Borg, P., kantor, Lekaryd, Gåvetorp, » 29

» Johansson, G. TF., hemmansägare, Östad, Täc karegård,

Väckelsång, » 29

vid kontoret i Örebro

herr Åkerberg, H., redaktör, Örebro med 29

» Pettersson, G., landstingsman, Runnaby, Örebro, » 29

» Åkvist, Torsten, direktör, Örebro, » 29

» Karlsson, Gottfr., nämndeman, Gillberga, » 29

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

»

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

röster

»

»

»

Nr 11. 86

Onsdagen den 22 februari.

vid kontoret i Östersund

herr Olsson, Olof, handlande, Fastgården, Oviken, med 29 röster
» Olsson, Ver, mejeridisponent, Östersund, » 29 »

» Östberg, Engelbert, hemmansägare, Långåskans, » 29 »

» Lundvall, A. TF., grosshandlare, Östersund, » 29 »

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal
röster, blivit genom särskilda lottningar bestämd.

Protokollet lades till handlingarna: och beslöt kammaren, att
underrättelse om de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens
protokoll meddelas bankoutskottet med anmodan till utskottet
att lämna såväl fullmäktige i riksbanken som vederbörande avdelningskontor
och de valda meddelande om valens utgång.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändring av 40 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad;
och

från bankoutskottet, nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall
inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30
maj 1873.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner om gottgörelse åt källarmästaren
O. Jönsson för liden förlust å restaurangrörelsen i riksdagshuset;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner angående rättighet att inom
riksdagsrestaurangen utskänka spritdrycker, vin och öl;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
grunder för förvaltning av kronans domäner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av ett område tillhörande Västernorrlands regementes övningsfält
vid Sollefteå;

S. Wachtmeister.
Gust. Nilsson.

Malte Sommelius.
Ant. Wikström.

§ 18.

§19.

Onsdagen den 22 februari.

H7 Nr 11.

* i nr 4*..1+^d?ing, aV Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse
av ratt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfvnditrheter
a kronojord; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avståenae
i vissa tall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anJedning
av vackt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förrättande
av syn a lärareboställe.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jansson i Edsbäcken under 9 dagar fr. o. m. den 23 febr

Björk » 6 » »

Danielsson » 3 » »

Brännberg » 5 » »

Borg _ » 2 » »

Johansson i Kullersta » 3 » »

Gustafson i Kasenberg » 5 » »

Uddenberg i Karlskoga » (> » »

Jensen » 2 » »

Odström » 2 » »

Laurén » 8 » >

Bengtsson i Kullen » 4 » >

Bos » 5 » »

Norman » 9 ''» >

Lindgren > 8 » »

Hage » H > »

Strindlund » 8 » »

Olsson i Golvvasta » 3 » »

Lindslcog > 2 » »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5 8

23

22

25

23

25

25

23

24
24

23

24
24
24
27
24
24
23

26

e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.

Nr 11. 88

Fredagen den 24 februari.

Fredagen den 24 februari.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och den 18 innevarande februari.

§ 2.

- Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 72, med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal; nr

73, angående bestridande av kostnader för avhjälpande av
vissa stormskador inom Älvsborgs fästning och Nya varvet; samt
nr 74, angående bestridande av kostnader för utsändande av
Stockholms städs större isbrytarfartyg »Isbrytaren II» till av is blockerade
farvatten utmed rikets kuster.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:

nr 71, angående höjning av kontrollavgifterna för guld- och silver
ar beten m. m.; och

nr 65, angående till- och ombyggnad vid allmänna barnbördshus
et;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 67, angående försäljning
av delar utav Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls hed; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 28, med förslag
till lag om tiden för företagande av rannsakning med häktad.

§ 4.

Herrar Andersons i Råstock och O. Nilssons i Örebro på kammarens
bord liggande motion, nr 198, som nu föredrogs, remitterades
till bankoutskottet.

Fredagen den 24 februari.

89 Nr 11.

§ 5.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, jordbruksutskottets utlåtanden nr 2—5 samt
undra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ C.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Johansson i Kälkebo, som anförde: I trustlagstift ningskommitténs

betänkande finnes en redogörelse för uppkomsten
av den s. k. kvarnintressentföreningen, vilken som bekant bildades
under år 1919 i sammanhang med den statliga regleringen av spannmålshandeln,
som vid 1919 års urtima riksdag beslöts för tiden
fr. o. m. den 1 september 1919 t. o. m. den 31 augusti 1920. Som
allmänt är känt har sagda sammanslutning mellan flertalet av de
största kvarnarna inom riket utan att taga formen av någon trust
eller kartell i inskränkt bemärkelse sedermera fortbestått, och de
till kvarnföreningen anslutna kvarnarna hava allt intill denna dag
beträffande såväl uppköp av inhemsk brödsäd som försäljning av
mjöl praktiskt taget följt ensartade principer och på det intimaste
samarbetat med varandra.

Till belysning av den utveckling, som prisnoteringarna på svensk
omalen spannmål samt å mjöl under den senaste tiden tagit, må här
anföras några siffror, som dels äro hämtade ur trustlagstiftningskommitténs
betänkande, dels ytterligare anskaffade från tillförlitligt

håll.

Partipriset å svenskt vete, som under december månad år 1913
i genomsnitt utgjorde 13,75 kr., uppgick under sistlidne december månad
till 21,80 kr. pr 100 kg., vilket innebär en prisökning på 8,05 kronor
eller omkring 60 procent. Partipriset, beräknat i genomsnitt för
hela riket, för svenskt vetemjöl av bästa sort utgjorde vid den förra
-tidpunkten 31 kr. och vid den senare tidpunkten 57 kr. pr 100 kg.,
vilket innebär en ökning med omkring 26 kr. eller 84 procent. Man
finner härav att partipriset å vetemjöl under den här omberörda tiden
stigit vida starkare än priset på det svenska vetet, ett förhållande,
som uppenbarligen visar att storkvarnarna inom vårt land förmått
att på såväl producenternas som konsumenternas bekostnad
tillförsäkra sig en väsentligt ökad ekonomisk maktställning mot tillförne.
Detta förhållande skulle kunna av mig styrkas med en rad
ytterligare siffror, vilka jag dock icke i detta sammanhang finner
anledning att detaljerat anföra.

Även den stora bageriindustrien inom landet företer samma
bild av ökat ekonomiskt inflytande som storkvarnarna. Riksmedelpriset
å mjukt vetebröd, billigaste sort, bakat med vatten, utgjorde
i december 1913 44 öre per kg. under det att motsvarande siffror
för december 1921 utgjorde 98 öre per kg., en procentisk prisstegring
på ej mindre än omkring 123 procent. Det kan tillfogas, att
motsvarande prisstegring för mjukt vetebröd, billigaste sort, bakåt

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 11. i 7

Interpellation.

Jir 11. 90

Fredagen den 24 februari.

Interpellation. me<J mjölk, utgjorde 95 procent samt för vetebröd, skorpor, ordinära,
(Forts.) 0_ en så hög siffra som 152 procent. På vissa orter, såsom
Stockholm, har den procentiska prisstegringen på brödet varit ännu
avsevärt mycket större än den nyss såsom riksgenomsnitt angivna.

Det har inom de vidsträcktaste kretsar av vårt lands såväl jordbrukare
som konsumenter måst väcka den största uppmärksamhet,
att den svenska jordbrukaren, i den mån han överhuvud taget får
sälja sitt vete, för detta endast erhåller omkring 21 kr. per 100 kg.
under det att den danska jordbrukaren säljer sitt vete till ett pris
av era 25 kr. och detta trots att vi f. n. ha en tullsats å vete, som
uppgår till 7,20 per 100 kg. Ställningen är alltså sådan, att den
beslutade spannmålstullen, vilken som bekant alltsedan 1 okt. sistlidet
år varit oföränderlig och uppgått till nyss angivna siffra, icke
berett spannmålsodlingen det skydd som därmed avsetts och att vårt
lands jordbrukare t. o. m. erhålla mindre betalt för sin brödsäd än
jordbrukarna i vårt södra grannland, där spannmålsodlingen ej är
tullskyddad. Förhållandet i fråga kan väl till en del förklaras
av fjolårets rekordskörd inom Sverige samt de så gott som stängda
exportmöjligheterna, men uppenbart är att kvarnringens övermäktiga
inflytande och den prispolitik, som kvarnringen i följd härav
kunnat tillämpa, måste anses vara den främsta orsaken till det
anmärkta missförhållandet. Att jämväl bageriindustriens prispolitik
står i strid med den konsumerande allmänhetens berättigade intressen
lärer icke kunna förnekas.

Redan tidigt under föregående höst gåvo de förhållanden, vilka
här berörts, anledning till en mängd framställningar och klagomål
från olika jordbrukaresammanslutningar och korporationer. Framställningarna
utmynnade i förslag till olika slag av statsåtgärder,
i främsta rummet importförbud å vetemjöl. Under omkring två månaders
tid har denna samling av till chefen för jordbruksdepartementet
riktade hänvändelser vilat hos Tull- och traktatkommittén, som
ännu icke avgivit utlåtande i ärendet. I själva verket betyder detta
förhållande mindre än i förstone kan synas, i det att förslagen om
importförbud å vetemjöl, resp. å såväl omalet vete som vetemjöl,
med åtföljande omfattande statlig prisreglering sannolikt icke kommer
att kunna leda till positivt beslut, vartill kommer att det är
minst sagt ovisst, om sådana åtgärder verkligen skulle kunna råda
bot på de nu anmärkta, i ögonen fallande missförhållandena.

Vare sig att regeringen delar sist anförda uppfattning eller icke,
krävas uppenbarligen från regeringens sida omedelbara och kraftiga
åtgärder av annat slag, nämligen åtgärder, som medföra att
kvarindustrien, bageriindustrien, grosshandeln med mjöl samt detaljhandeln
med bröd avstå från sina nuvarande vinstmöjligheter och
avanser så långt att proportionen mellan priserna å svensk brödsäd,
svenskt mjöl och bröd återföres till de före kristiden rådande, eller
i varje fall att dessa olika priser komma i ett skäligt och mera rimligt
förhållande till varandra, en sak, som har den mest ingripande betydelse
för hela vårt folks dagliga ekonomi. Endast regeringen
äger möjlighet att i detta hänseende taga de erforderliga initiativen,
vare sig att dessa fordra riksdagens medverkan eller icke.

Fredagen den 24 februari.

91 Nr 11.

Med anledning av vad som sålunda anförts får jag härmed vörd- Interpellation.
samt anhålla om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och che- (Forte.)
fen för jordbruksdepartementet rikta följande frågor:

Anser herr statsrådet, att kvarnindustriens, bageriindustriens
samt grosshandelns och minuthandelns inflytande på prisbildningen
å svensk brödsäd, å svenskt mjöl samt å bröd av olika slag håller
sig inom de gränser, som betingas av dessa industriers och handelsidkares
naturliga och berättigade roll vid spannmålens förädling?

Om så ej är, anser icke herr statsrådet, att det i hög grad faller
under statsrådets ämbetsuppgifter såsom jordbruksminister att omedelbart
ingripa för de omförmälda missförhållandenas avhjälpande;
och

kali herr statsrådet angiva vilka åtgärder i nu åsyftad riktning
som från hans sida kunna vara att vänta?

Ifrågavarande framställning blev på begäran bordlagd.

§ 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 19 november
1920 om kommunal progressivskatt för åren 1921—1924;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om rätt att vid taxering för inkomst åtnjuta avdrag för
erlagd byggnadsskatt; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående särskild skatt å tobaksvaror m. m.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 19
riksdagsordningen; och

nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående vissa ändringar i vallagen.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olsson i Berg under 10 dagar fr. o.m. den 28 febr.,

* Fjellman » 5 » » » 27 »

» Lindqvist i Halmstad » 5 » » > 27 » ''

Nr 11.

92

Fredagen den 24 februari.

herr andre vice talmannen Nilsson under 5 dagar fr.o.m. den 24 febr.,

» Billqvist » 8 » » » 25 »

» Strid » 6 » » » 27 »

» Sjögren » 3 » » » 25 » och

» Röing » den 27 febr.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

%

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 220662