1922. Andra kammaren. Nr 32

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1922. Andra kammaren. Nr 32.

Tisdagen den 2 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidna april.

§ 2.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

252, med förslag till lag om rätt för sparbank att bilda säkerhetsfond;
och

nr 255, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av
skog å fastighet i enskild ägo.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Eöredrogos var för sig Kungl. Haj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 253, angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och

nr 254, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 250, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
17 juni 1921 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m.; och

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 82.

1

Nr 32. 2

Tisdagen den 2 maj.

nr 256, med förslag till lag om ändrad lydelse av 93 § i lagen
den 12 augusti 1910 om aktiebolag.

§ 4.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet
de på kammarens bord liggande motionerna nr 304 av herr Holmgren
m. fl. och nr 305 av herr Fjellman.

§ 5.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtanden och memorial nr 4 A
och 4 B samt nr 50—53 blevo ånyo bordlagda.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial, nr 54, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående förändring av professor C.
Wimans personliga professur till en ordinarie professur i paleontologi
och historisk geologi m. m.; och blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 7.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden
nr 30—32, bankoutskottets memorial nr 31, andra lagutskottets
utlåtande nr 16 och andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7.

§ 8.

Ordet lämnades nu till herr förste vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
ville besluta, att först bland två gånger bordlagda ärenden å
föredragningslistan för morgondagens plenum måtte uppföras statsutskottets
utlåtanden nr 4 A, 4 B, 50, 51, 52 och 53 i nu nämnd ordning
samt därefter ärendena i den ordning, vari de äro upptagna på
dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Onsdagen den 3 mnj, f. in.

3 Nr 32.

herr Jonsson i Hökhult under 2 dagar fr. o. m. den 5tmaj,

* Ranson > 6 » » »4 »och

» Andersson i Höör » 2 > » » 4 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,15 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Onsdagen den 3 maj, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositroner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 252, med förslag till koran
rätt för sparbank att bilda säkerhetsfond; och

till jordbruksutskottet propositionen, nr 255, med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 27 maj 1921 om tillfälliga
åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild
ägo.

§ 2.

^ Till avgörande förelåg först statsutskottets utlåtande, nr 4 A,
angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av ,

Herr A ndersoni Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig föreslå, att statsutskottets utlåtanden nr 4 A och 4 B
måtte punktvis föredragas och att endast kantrubrikerna uppläsas i
den mån ej annat särskilt påyrkas.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 32.

4

Onsdagen den 3 maj, f. m

Ang. anslaget
till arméns
reservstater.

Punkten t5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—10.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11, angående anslaget till arméns reservstater.

Uti den till riksdagen den 7 januari 1922 avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj:t under
punkten 11 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att upptaga
ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater, nu 512,300 kronor,
med 268,650 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en av herr Holmgren m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr
40, däri hemställts, att riksdagen måtte i avvaktan på försvarsrevisionens
förslag i förevarande hänseende för första halvåret 1923
bevilja för arméns och marinens reservstater å extra stat ett anslag
av 88,500 kronor, därav för arméns reservstatspersonal 82,500 kronor
och för marinens reservstatspersonal 6,000 kronor, i enlighet med
de grunder, som förslaget den 30 maj 1919 av arméns och marinens
avlöningssakkunniga angåve.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med_ avslag å ovanberörda
motion, i vad densamma) anginge arméns reservstatspersonal,
upptaga ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater,
nu 512,300 kronor, med 268,650 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Holmgren, som yrkat bifall
till den av honom m. fl. i ämnet väckta motionen.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Frågan om reservstatspersonalens
avlöning var förelagd även förra årets riksdag till behandling,
men den godtogs da icke av riksdagen. Jag ber att^fa framhalta,
att när jag nu återigen besvärar kammaren i denna fråga, så är det
icke för att komma med någon okynnesmotion. Jag har icke heller
varit utsatt för någon hård påtryckning från mina valmän, ty inom
min valkrets tror jag knappast, att det är flera än ett par stycken
personer, som tillhöra den kategori, varom det nu är fråga, och ingen
av dem har för mig framlagt sina bekymmer. Men da jag satt mig in

Onsdagen den .‘3 maj, f. in.

5 Nr 32.

i denna fråga, har jag kommit till den uppfattningen, att reservstatspersonalen
icke har blivit så väl behandlad av riksdagen. Och
det har därför känts för mig som en plikt att ställa mig i breschen
för denna ganska fåtaliga presonal och att frambära en motion till förmån
för den och därjämte i kammaren föra dess talan.

När reservstatsinstitutionen på sin tid upprättades, så var det
för att åt armén skapa en reserv av fullt fältdugliga officerare och
underofficerare och därjämte bereda bättre befordringsutsikter för
personalen på, aktiv stat. Det var på den tiden ett statsintresse att
lå reservstatsinstitutionens alla platser fyllda, och man uppmuntrade
därför på många sätt personalen på aktiv stat att övergå till reservstaten.
Bland annat satte man också därför reservstatspersonalens
avlöning så pass högt, att den motsvarade ungefär 90 procent av den
avlöning, som tillkom närmast lägre grad på aktiv stat. Det fanns
vid tiden för reservstatens upprättande en hel del äldre kaptener
inom armén, som visserligen voro fullt kompetenta att befordras till
majorer menjsom på grund av konkurrensen icke avsågos att komma
i fråga till sådan befordran. För denna personalkategori förelågo då
två alternativ: antingen att kvarstå som kaptener på aktiv stat och
sedermera i vederbörlig ordning redan vid 50 års ålder avgå med pension
eller också att söka sig över på reservstaten som majorer och därvid
fortfarande få behålla ungefär samma avlöning, som skulle tillkommit,
dem, därest de kvarstått som kaptener på aktiv stat. Det
är ju då icke att undra på att de så att säga med uppräckta händer
omfattade detta tillfälle att få komma in på reservstaten, helst som
utsikterna på denna tid voro särdeles gynnsamma för att de skulle
kunna skaffa sig väl avlönade platser i civil verksamhet. Med hänsyn
till den tidiga pensionsåldern för kaptener på aktiv stat, 50 år,
var det alldeles nödvändigt att i tid se sig om efter anställning inom
det civila livet för att icke stå inför den eventualiteten att vid 50 års
ålder som pensionär uteslutande ha att lita till den knappa pensionen
för sitt eget uppehälle och sin familjs, som ofta nog bestod av
barn i uppväxtåldern.. Det är också tydligt, att det är bra mycket
lättare för en major vid 45 års ålder att skaffa sig inkomstbringande
arbete än det är för en femtioårig pensionerad kapten.

Jag vill icke säga, att statsmakterna på något vis, juridiskt sett,
ha behandlat reservstatspersonalen illa. Statsmakterna ha aldrig förbundit
sig till, att en lönereglering för den aktiva personalen nödvändigt
också skulle medföra en lönereglering för personalen på reservstat,
men man har faktiskt uppmuntrat till övergång från aktiv stat
till reservstat. Ett är i alla fall visst och säkert, och det är, att
knappast någon enda en av den nuvarande reservstatspersonalen skulle
ha vågat kasta sig in i detta äventyr att övergå från aktiv stat
till reservstat, därest han vetat, vad framtiden skulle bära i sitt
sköte.

Jag kan för min del icke komma till annat resultat, än att statsmakterna
här icke ha behandlat reservstatspersonalen på sådant sätt,
som en god husbonde i regeln behandlar trogna tjänare. Rättfärdighetsprincipen
har alltid här i denna kammare haft ett gott stöd, och

Ang. anslag et
till arméns
reservstater.
(Forts.)

Nr 32.

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Atili arménit ^ den förhoppningen, att kammaren genom ett

reservstater, kil all till mm motion allt fortfarande ville hävda en så hög grund(Förtal
sats- Och, herr talman, jag tillåter mig därför att yrka bifall till
såväl Kungl. Maj:ts under punkten 11 upptagna förslag som min
i förevarande ämne väckta motion, i vad den angår arméns reservstatspersonal.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Hed hänsyn till
det tillstånd, vari mina röstresurser nu befinna sig, skall jag endast
tillåta mig att påpeka ett par saker.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att samma krav
som nu är före var framme vid fjolårets riksdag och då avvisades
av statsutskottet och riksdagen. Ätt nu, när man kommit fram ett
år längre i tiden, d. v. s. ett år närmare vår försvarsfrågas lösning,
komma och begära, att riksdagen skall bifalla ett förslag, som då
avvisades, finner jag fullkomligt omöjligt. Även om jag för min
del maste erkänna, att det kan ligga åtskilligt berättigat i de synpunkter
som av reservstatspersonalen framlagts, kan jag icke finna
det möjligt att i nuvarande läge gå på bifall till den framlagda
motionen, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först pa bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till det av herr Holmgren under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade, herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Holmgren, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 11 av utskottets förevarande utlåtande nr 4 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Holmgren under
överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 139 ja mot 56 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdugeu den 3 maj, f. in.

7 Nr 32.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24 och 25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande.

Kungl. Maj:t hade under punkten 25 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen medgiva att till den vid skytteförbundens
överstyrelses expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren,
finge från förefintliga reservationer under extra anslaget
till det frivilliga skytteväsendets befrämjande under år 1922
utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år vore
eller kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet.

Vidare hade uti två inom riksdagen väckta likalydande motioner,
nämligen nr 45 i första kammaren av herr Elof B. Andersson
m. fl. och nr 75 i andra kammaren av herr Holmgren m. fl., hemställts,
att riksdagen ville dels medgiva, att skarpladda^ 6,5 m/m
patroner m/94 med stålmantlad kula måtte få till det frivilliga skytteväsendet
utlämnas från statens ammunitionsförråd till ett beräknat
pris av 5 öre per stycke, dels ock till det frivilliga skytteväsendets
främjande å extra stat för första halvåret 1923 anvisa ett belopp
av 850,000 kronor, att fördelas på sätt, som i motionerna närmare
angåves.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I) i anledning av förevarande motioner

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande å extra stat
för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa under fjärde huvudtiteln
ett reservationsanslag av 656,000 kronor; och

b) medgiva, att av detta anslag ett belopp av 400,000 kronor,
motsvarande ammunitionsbidraget till äldre anslagsberättigade skyttar,
finge ställas till förfogande av arméförvaltningens artilleridepartement
för anskaffning av mobiliseringsammunition, mot det att
departementet till skytteförbundens överstyrelse utlämnade 4,000,000
skarpladdade patroner m/94 med skyldighet för överstyrelsen att
återställa tomhylsor och laddramar, svarande mot 75 procent av det
utlämnade antalet patroner, dock med rätt för Kungl. Maj:t att,
därest förhållandena skulle sådant påkalla, till överstyrelsen kontant
utbetala sistnämnda belopp;

II) i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren,
finge från förefintliga reservationer under extra anslaget
till det frivilliga skytteväsendets befrämjande under år 1922

Nr 32. 8

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet.
(Forts.)

utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år vore
eller kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst; samt

III), avsla motionärernas förslag om utlämnande från statens
ammunitionsförråd. av skarpladdade 6,5 m/m patroner m/94 med
stålmantlad kula till ett beräknat pris av 5 öre per patron i större
omfattning än som vid anslagsberäkningen för tiden 1 ianuari—-30 juni 1923 avsetts.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Nils August Nilsson,
Oscar U. B. Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Carl Johansson,
Anderson i Råstock, Eriksson i Grängesberg, Rydén, Jansson i Falun,
Carlsson-Frosterud och Ljungberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med avslag å motionerna i ämnet
bifalla Kung!. Maj:ts förslag under förevarande punkt.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall icke

bli långrandig utan endast åberopa vad reservanterna anfört och däröver
gorå ett par små proposer. Såvitt jag kan förstå, har man i år
alldeles särskild anledning att taga hänsyn till den statsfinansiella
situationen. Jag skall i det sammanhanget be att få anförtro herrarna
och damerna, att, såsom man även tidigare funnit, regeringen
gjort vad^ den kunnat för att spara på utgifterna, och vid behandling
av årets statsverksproposition har statsutskottet liksom förut
gjort allt för att spara. Men man har dock ej lyckats spara mera
än 585,350 kr. ifråga om statsutskottets utlåtande nr 4 B. Så kommer
utskottets majoritet och säger, att vi skola anslå 656,000 kr. till
skytterörelsen, en rörelse, som det stått strid om i många år, för att
icke säga hela tiden sedan dess uppkomst, och som jag fortfarande
anser icke vara av den beskaffenhet och det värde för landets försvar,
att man från statsmakternas sida behöver gå in för så stora
anslag, som här ifrågasättas, och överhuvud icke alls några anslag,
ty enbart namnet frivillighet borgar för att rörelsen borde kunna
reda sig utan statsunderstöd. Detta krav från utskottsmajoriteten
på 65.6,000 kr. gör, att alla besparingar, som statsutskottet lyckats
göra ifråga, om fjärde huvudtiteln, äro borta, och man får i stället
en nettoökning av cirka 67,000 kr. Nu antar jag, att samma utskottsmajoritet,
som har dikterat beslutet i en annan fråga, vilken
senare kommer före, också vid detta tillfälle skall visa sig behjärta
vikten av att spara så långt som möjligt, och att härvidlag kan
sparas framgår i synnerhet av försvarsministerns anförande till statsrådsprotokollet,
där det heter, att man icke tagit slutgiltig ställning
till skytterörelsens vara eller icke vara.

Jag skall inskränka mig till detta och uttala en förhoppning,
att det icke rives upp någon lång debatt i frågan. Med den erfarenhet
jag har sedan 1912 vågar jag säga, att det är omöjligt att framföra
nya argument från någondera sidan. Och på de skäl jag för

Onsdagen den 3 maj, f. in. 9

övrigt åberopat ber jag att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Det är ovanligt,

att ett anslag, som i många år utgått, blir bortstruket med ett enda
penndrag. Ett sådant tillvägagående är försvarbart endast under
två förutsättningar. Antingen nämligen så, att vi icke längre ha
något behov av ett försvar, eller under motsatt förutsättning, att
skytterörelsen icke har någon betydelse för detta försvar. _ Vad^det
förra beträffar har hittills ingen i politiskt ansvarig ställning vågat
förorda den rena avrustningen, och försvarsministern har själv i
motiveringen för sin strykning av anslaget till frivilliga skytterörelsen.
som sin mening framhållit, att man icke borde taga slutgiltig
ställning i själva principfrågan. Och nu är det ju så, att försvarsrevisionen
har under utredning frågan om försvarets organisation
i dess helhet. Under sådana omständigheter synes det mig,
därest man utgår från de principer, som jämväl försvarsministern
tycks omfatta, att man under den tid denna utredning pågår icke bör
rubba på de olika försvarsanstalternas inbördes läge i förhållande till
varandra. Detta är fullgiltig anledning för oss att, tills saken blir
utredd, bevilja anslag till den frivilliga skytterörelsen. Förutsättningen
för ett motsatt tillvägagående måste ju vara, såsom herr Anderson
i Råstock nyss framhöll, vilket väl förmedligen omfattas även
av försvarsministern, att skytterörelsen icke har någon betydelse för
försvaret i dess helhet. Men detta skulle innebära, att alla föregående
försvarsministrar och riksdagsmajoriteter, som beviljat anslag
till det frivilliga skytteväsendet, icke varit mäktiga att bedöma dessa
saker utan kastat ut pengar i onödan. Nu har jag stor respekt för
försvarsministerns och reservanternas sakkunskap, men jag hoppas,
att herr försvarsministern ursäktar mig, om jag icke beträffande
denna sak tillmäter hans omdöme större auktoritet än alla
föregående försvarsministrar och alla föregående riksdagsmajoriteter,
till vilka jag själv hört. Jag tror åtminstone,
att under den tid försvarsutredningen pågår och intill dess man fått
konstaterat, huruvida skytteväsendet kan inrymmas i försvarsorganisationen,
bör man bevilja åtminstone något anslag för ändamålet,
och statsutskottet har gjort sitt bästa för att pruta ned anslaget,
varom utlåtandet bär vittnesbörd. Vi ha sänkt årsanslaget till skyttarna
och tagit bort hela anslaget till de minderåriga skyttarna samt
sänkt ammunitionsbidraget. Resultatet blir då, att det uppkommer
en reducering ungefär till hälften mot föregående år. Ehuru det
anslag, varom här är fråga, endast beviljats för halvår, täcker det
större delen av det belopp, som behövs för ett helt år. I anslaget
ingår som den mest betydande posten anslag till ammunition. Med
detta anslag förhåller det sig så, att det är av vikt för försvaret i
allmänhet, att mobiliseringsförrådet, från vilket ammunitionen uttages,
omsättes regelbundet, och i det avseendet har skytterörelsen
den betydelsen, att den bidrager till en ordentlig omsättning av ammunitionsförrådet.
Ty visserligen beviljas det 400,000 kr. till am -

Kr

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet.
(Forts.)

Nr 32. 10

Onsdagen den 3 maj, f. in.

det frivilli a mun^on> men alldenstund den ammunition varom här är fråga
skytteväsendet. kanske förstöres därest den icke tillräckligt hastigt omsättes, kan man
(Forts.) sätta den verkliga statsutgiften lägre. Nu har ju under de föregående
åren påståtts, att man i skytteföreningarna mera sörjde för
det personliga nöjet än för övningarna. Men jag är övertygad om,
att samma kritik kan riktas mot enskilda föreningar av vad slag
som helst samt att man icke i stort sett kan framställa några befogade
anmärkningar mot den frivilliga skytter öreisen.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson:
Herr talman, mina herrar! Jag har all anledning att till statsutskottet
uttala mitt tack för den välvilliga behandling, som ägnats
huvudtiteln, och det är egentligen endast på föreliggande punkt,
som allvarligare meningsskiljaktigheter råda mellan utskottet och
mig. Emellertid måste jag, då jag talar om skytteanslaget, också
säga några ord om utskottets utlåtande i dess helhet.

Om man granskar utlåtandet, finner man, att utskottet har
letts av en särskild art av sparsamhetssträvan. Utskottet har i
detta fall som i andra givetvis sökt i och för sig nedbringa utgifterna,
där så varit möjligt, men utskottet har tydligen haft en alldeles
särskild sporre att försöka spara precis så mycket som behövts
för att få ihop anslaget till den frivilliga skytterörelsen.
Man har också på olika poster föreslagit minskningar i de äskanden,
som gjorts av Kungl. Maj:t, med sammanlagt 589,000 kr., och
da man till skytteväsendet föreslår 656,000 kr., har man således
en nettoökning på endast 67,000 kr. Om man närmare granskar
de besparingar, som utskottet trott sig kunna göra, kommer man
emellertid rätt snart till det resultatet, att detta är besparingar uteslutande^
på papperet, besparingar på förslagsanslag, som kunna
överskridas och som också på grund av förhållandenas makt komma
att överskridas. Het kommer att visa sig, att den ytterligare
minskning av utgifterna, som utskottet trott sig kunna ''åstadkomma,
icke blir någon verklig minskning. Jag tror, att det omdömet
kan gälla om i runt tal den halva miljonen av de 589,000 kr., som
föreslagits till besparing.

Om man ser på en av de första punkterna, där det prutats

145,000 kr., nämligen ifråga om anslaget till rekryteringskostnader,
finner man, att denna besparing alls icke avser att undgå
nagra verkliga utgifter. Nedräkningen av summan har blivit möjlig
endast därigenom, att man tillgripit en reservation. Man gör
alltså samma utgift, men täcker den genom en reservation i stället
för genom av riksdagen beviljade nya medel. Går man till nästa
besparing, finner man, att utskottet ifråga om arméns tryckningskostnader
ansett sig böra nedsätta det av Kungl. Maj:t äskade beloppet
med 40,000 kr. Hela anslaget för första halvåret 1923 skulle
bli 150,000 kr. eller för helår 300,000 kr., och utskottet säger sig
vara övertygat, att det genom iakttagande av största sparsamhet

Ouailagea den 3 maj, f. m.

11 Nr 82.

skall vara möjligt att hålla anslaget nere vid detta belopp. Går ^ trälinna
man till de faktiska utgifterna under de föregående åren, finner gkytteväsendet.
man, att tryckningskostnaderna 1920 uppgingo till 510,000 kr. och (Forts.)
för 1921 till 035,000 kr. Nu tror sig utskottet kunna reducera anslaget
till mindre än hälften av vad som faktiskt utgått under fjolåret.
Detta hade kanske varit möjligt, därest det funnits anledning
till förmodan, att anslaget hittills varit utsatt för slöseri. Jag
tror mig emellertid kunna försäkra, att lantförsvarets kommandoexpedition,
som huvudsakligen övervakar anslagets användning, har
under de senare åren gjort de allra allvarligaste och för övrigt mycket
framgångsrika ansträngningar att hålla kostnaderna nere. Jag
skall icke på denna punkt närmare uppehålla mig vid den saken.

Men jag har vid prövning av vad som redan gjorts och vid undersökning
om, hur anslaget använts, kommit till den uppfattningen,
att även Kungl. Maj:ts förslag på 190,000 kronor för första halvåret
1923 är räknat i underkanten, och att det icke finns någon möj-;
lighet att för första halvåret 1923, om icke en rent sensationell
sänkning i tryckningskostnaderna skulle inträda, hålla anslaget
vid det av utskottet beräknade beloppet. Där försvinna således

40,000 av »besparingarna».

Går man sedan till nästa större besparing, som gjorts på furageringsanslaget,
där utskottet trott sig kunna nedsätta Kungl.

Maj:ts äskande med 88,592 kronor genom att minska medelrationspriset
från 1 krona 30 öre till 1 krona 25 öre, så finner man, att
även beträffande denna prutning största anledning föreligger att
antaga, att det är prutning endast på papperet. Under fjärde
kvartalet 1921 utgick medelrationspriset med 1,69, under första
kvartalet 1922 hade det sjunkit till 1,46 1/2, och under andra kvartalet
1922 har det åter stigit till 1,55 V2. Enligt vad man meddelat
från intendentsdepartementet väntas ytterligare stegring av
rationspriset under tredje kvartalet. Under sådana förhållanden
är det föga troligt, att under första halvåret 1923 en så avsevärd
sänkning åter skall inträda, att man kan komma ned till en kostnad,
lägre än den av Kungl. Maj:t beräknade, eller 1,30 per ration.

Även där måste man sålunda säga, att besparingen är en skenbesparing.

Jag tror att detsamma gäller om den största posten i nedprutningarna,
nämligen anslaget till hästlega, där utskottet på tilläggsstaten
för år 1922 och på riksstaten för första halvåret 1923 föreslagit
en nedsättning av det av Kungl. Maj:t beräknade beloppet
med sammanlagt 193,000 kronor. Utskottet kommer till det resultatet
genom att räkna med ett legningspris av 4 kronor per häst
och dag, under det Kungl. Maj:t räknat med 6 kronor. Jag erkänner,
att jag har en väldig respekt för herr Jönsson i Revinge,
när det gäller hästar. Han besitter på det området en obestridlig
sakkunskap, och han har varit med om nedprutningen ifråga. Men
när jag ändå vågar ställa mig tvivlande till denna nedprutnings
effektivitet, så beror det därpå, att enligt uppgifter, som jag erhållit
från fördelningarna, har fjärde fördelningen i år betalat ett

Nr 32. 12

Onsdagen den 3 maj, f. m.

A-W; . legningspris av 11 å 12 kronor — legning har ännu förekommit endet
frivilliga (]as{- j ringa omfattning -— och i sjätte fördelningen har man betaS
V(FortsI ^'' lat i genomsnitt 8 kronor, d. v. s. 2 kronor mera än även Kungl. Maj:t
^ or ‘ har beräknat. Jag tror icke på en sådan hastig reducering av legningskostnaden,
att man skulle kunna komma ned till en legningskostnad
per dag av den litenhet, som utskottet ansett sig kunna
räkna med. Där försvinna alltså ett par hundra tusen av de gjorda
besparingarna.

Slutligen har det gjorts en besparing på bränsleanslaget för
marinen av 77,600 kronor. Kungl. Maj:t har räknat med en bränslekostnad
av 100 % på 1913 års pris, utskottet tror sig kunna räkna
med endast 73 % ökning. Enligt uppgifter, som jag erhållit från
en av de största kolfirmorna, ligger emellertid grosshandelspriset
i dag 95—100 % över 1914 års pris, och en av de största kolimportörerna
konstaterade häromdagen den sannolika utsikten att kolpriset
kan komma att visa en mycket fast och stigande tendens. Att
då komma ned så långt som utskottet förutsätter tror jag icke
vara möjligt.

Medan man sålunda ägnar en saklig granskning på olika punkter
åt de nedprutningar, som utskottet gjort för att få ihop den
summa, som är föreslagen som anslag till den frivilliga skytterörelsen,
så finner man, att besparingarna stanna på papperet, men
den nya utgiften på 656,000 kronor blir mycket verklig; den kommer
inte att stanna på papperet. Faktum blir, att utskottet här
föreslår en ökning på fjärde huvudtiteln med minst en halv miljon
kronor.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet rörande den frivilliga
skytterörelsen har jag uttalat, att Kungl. Maj:t icke vid detta tillfälle
eftersträvar ett principiellt avgörande, huruvida skytterörelsen
framdeles skall erhålla från statsmakterna bidrag till sin verksamhet.
Jag har framhållit lämpligheten av att i samband med försvarsrevisionen
en undersökning igångsättes om möjligheten att skapa nya
former för skytteväsendet, sådana former, att skytteväsendet ingår
som ett mera direkt led i den militära utbildningen. Och jag tror
mig finna av utskottets skrivsätt, att utskottet för sin del ansluter
sig till tanken på en sådan undersökning.

Nu har herr Jönsson i lievinge här försökt göra gällande, att
man måste, därest man i år vägrar anslag till den frivilliga skytterörelsen,
antingen anse, att vi icke alls behöva upprätthålla något
försvarsväsen, eller också anse, att skytteväsendet är totalt värdelöst
ur försvarssynpunkt. Man behöver säkerligen icke tillgripa
någon av dessa extrema förutsättningar för att komma, till det resultatet,
att i en tid av finansiell nöd man icke beviljar anslag till den
frivilliga skytterörelsen.

När budgeten för 1923 gjorts upp, bär, såsom jag en gång förut
framhållit inför kammaren, frågan icke varit den: är det eller det
önskemålet så behjärtansvärt, att man nu skall anstränga sig till
det yttersta för att få medel till anslag, utan i stället har hela frågeställningen
varit den: finnes det på den punkten någon möjlighet att

Onsdagen den 3 maj, f.

13 Nr 3*2.

in.

gorå en besparing, kan del anslaget anstå,. kan det behovet upp- ^ frivilliga
skjutas? Efter den regeln är budgeten uppgjord. Man har då korn- sjcytteväSendet.
mit till det resultatet, att anslaget till skytteväsendet för första halv- (Korts.)
året 1923 icke är så trängande nödvändigt, att icke^ därmed Kan
anstå. När man har nödgats pruta ganska avsevärt på de ordinarie
anslagen till truppförbandens övningar, när man nödgats tvinga ledarna
för de militära övningarna att iakttaga den största begränsning,
även när det gäller utbildningen av de inkallade värnpliktiga,
utbildningen av det fast anställda manskapet, när man^även
på de områdena måste iakttaga den allra största sparsamhet,^ sa kan
det icke vara orimligt att man säger, att under sådana förhållanden
får också skytteväsendet reda sig ett halvt år utan anslag ifrån statsmakternas
sida.

Då söker utskottet göra gällande, att, om icke sadant anslag beviljades
för första halvåret 1923, så skulle hela den nuvarande organisationen
av skytteväsendet förfalla, och om man därefter, när
försvarsrevisionen är klar, ville ga att göra en organisation, som
inplacerar skytteväsendet direkt i försvarsväsendet, så skulle man
vara hänvisad att skapa en helt ny organisation. Med_ förlov ^sagt,
herrar ledamöter av statsutskottsmajoriteten, tro ni själva på den
saken, tro ni själva att den frivilliga skytterörelsens bestånd är beroende
på detta anslag på något över en halv miljon kronor för första
halvåret 1923? Jag tror icke, att ni utan vidare äro beredda att besvara
den frågan med ja. Och jag har under det samtal jag haft med
representanter för skytterörelsen, med män i skytterörelsens ledning,
icke hört framföras ett sådant argument, som att skytterörelsen skulle
vara så beroende av detta halva ars anslag, att, därest det icke beviljades,
skytterörelsens organisation skulle gå till sin upplösning.

Utskottet har försökt hålla nere utgifterna på. denna post sa
mycket som möjligt, försäkrade herr Jönsson i Revinge. Det tror
jag också att utskottet har gjort. Men man skall icke låta sig förledas
av den mindre siffran på papperet och tro, att detta är ett
helårsanslag. Herr Jönsson i Revinge fällde något yttrande, som
kanske kunde tolkas dithän, att utöver det beräknade anslaget skulle
icke tillkomma mer än vissa administrationskostnader och sådant, och
att man alltså i själva verket skulle hålla sig nere på ett anslag för
1923, som vore endast hälften av de tidigare anslag, soin utgått till
den frivilliga skytterörelsen. Men man blir tämligen pa det klara
med, att denna siffra icke representerar stort mer än halvårsanslaget,
om man granskar de olika posterna. Man skall^finna t. ex. att för
1922 har till skytteförbundens överstyrelse utgått 103,400 kronor;
nu tar man upp 50,000. Till skytteförbunden ha för år 1922 ^beviljats
153,400 kronor; utskottet tager upp 45,000 kronor. Till
skytteföreningar ha i ammunitionsbidrag och till målskjutningsmateriel
beviljats för år 1922 1.083,000 kronor; utskottet tager upp

551,000 kronor. I »övriga utgifter» beviljades 25,000 kronor; utskottet
beräknar 10,000 kronor.

Om man nu ser på den största posten, nämligen ammunitionsbidraget,
är den precis hälften sa stor som den var ar 1922. Och

Nr 82. 14

Onsdag! n ilen 3 maj, f. m.

éy.),. för att intet missförstånd skall uppstå, har utskottet självt i sin
skatteväsendet, motivering påvisat, att det här endast gäller ett halvårsanslag. När
(Forte) man sålunda gå1, att bevilja dessa 656,000 kronor, bör man hålla i
minnet, att man, därest man skall följa de principer, som äro nedlagda
_ i _ utskottsbetänkandet, har att för 1923 räkna med utgifter
till frivilliga skytteväsendet av ungefär samma storlek som tidigare
eller omkring 1,400,000 kronor.

När av Kungl. Maj :t intet anslagsäskande gjorts på denna punkt,
har nödvändigheten att göra besparingar varit i första hand bestämmande.
. Även om situationen varit den, att dessa 656,000 kronor
stått tillbuds utan vidare, skulle jag ha ansett, att det funnes så
starka behov i avseende å det ordinarie utbildningsarbetet, att det
varit mera berättigat att anslå även dessa medel för sådana ändamål
än att lämna, anslag till det frivilliga skytteväsendet. Emellertid
har inte från Kungl. Maj:ts sida den frågan framställts, om det
frivilliga _ skytteväsendet över huvud skall understödjas eller icke.
Vi ha tagit frågan såsom avseende en tillfällig åtgärd för första halvåret
1923. Jag tror inte — jag upprepar det från ett föregående tillfälle
—- att skyttesaken skulle vinna på, om man här tillspetsade
saken så, att en votering nödvändigtvis skulle betyda ett principiellt
avgörande för eller mot skytterörelsen som sådan. Detta har icke
avsetts; det gäller helt enkelt ett avgörande, huruvida man för första
halvåret 1923 skall bevilja ett anslag eller icke, med frågan i övrigt
lämnad fullkomligt öppen för framtiden. Jag hoppas, att denna
kammare skall finna, att situationen är sådan, att det är fullt ansvarigt
att icke bevilja något anslag till skytteväsendet för första
halvåret 1923.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman, mina damer och

herrar! Jag skall icke riva upp någon debatt angående den sista
delen av herr statsrådets anförande. Han yttrade, att en votering
här i dag ej skulle ha någon inverkan på det principiella avgörandet
av statsmakternas ställningstagande till det frivilliga skytteväsendet,
utan att frågan skulle vara öppen. Ja, efter herr statsrådets ord i
remissdebatten tvivlar jag icke ett ögonblick på att icke detta också
är hans ärliga och uppriktiga mening; men detta är en personlig uppfattningssak,
och många ha en helt annan mening. Herr statsrådet
har själv alldeles nyss gjort en spekulation om, hur det i framtiden
komme att te sig, därest riksdagen skulle bevilja anslag till det frivilliga
skytteväsendet i samma proportion, som utskottet nu föreslagit,
vilket ju tyder på, att tankarna på framtiden beträffande följden
av dagens beslut dock äro inom ganska nära räckhåll. Jag undrar
också, om vi icke nästa år, i fall vi nu avslå anslaget, skola få
höra vid det principiella ståndpunktstagandet samma ord, som alldeles
nyss yttrades av herr Anderson i Råstock, när det gällde anslag
till reservstaterna. Han sade nämligen, att det är omöjligt att
bifalla ett anslag, som i fjol avslogs. Det ligger nära till haifds att
tro, att vi även få höra sådana yttranden i debatten om skytteväsendet
nästa år. Jag anser sålunda, att vi icke kunna komma ifrån, att

Onsdagen den H maj, f. in.

Nr 82.

jr>

denna debatt är, om icke ett direkt principavgörande, så dock en förpostfäktning
till själva principavgörandet, som riksdagen medvetet
eller omedvetat kommer att vara bunden av vid behandlingen av detta
ärende nästa år, då, som man hoppas, frågan efter försvarsrevisionens
utredning äntligen skall komma upp till slutgiltigt avgörande.

Nåväl, detta är icke huvudsaken! Huvudsakliga anledningen till
att herr försvarsministern och regeringen samt reservanterna ställa
sig emot anslaget till den frivilliga skytterörelsen är den — och därom
talade ju också herr Anderson i Iiåstock alldeles nyss — att de anse,
att det frivilliga skytteväsendet icke är av den betydelse för vårt
lands försvar, att det bör stödjas med statsmedel.

Motionärerna och utskottsmajoriteten äro av en motsatt uppfattning.
Vi anse, att det är av sådan betydelse, att det bör stödjas
med statsmedel åtminstone tills försvarsrevisionens utredning föreligger.
De båda uppfattningar, som här stå emot varandra, grunda
sig sålunda på ett olika värdesättande av det frivilliga skytteväsendets
betydelse för vårt lands försvar. Det är detta värdesättande,
som sålunda är det centrala i denna fråga och varom, enligt mitt förmenande,
debatten huvudsakligast bör röra sig.

Vi hava talat om det statsfinansiella läget. Och jag vill då i förbigående
säga, att när reservanterna nu peka på just detta, så hoppas
jag, att de därmed icke vilja förutsätta, att motionärerna och utskottsmajoriteten
skulle ha lämnat tanken på det statsfinansiella läget helt
ur räkningen när det gäller detta anslag. Det är ju en hänsyn, som
man måste ta vid avgörandet av varje fråga här i riksdagen. Men
motionärerna och utskottsmajoriteten anse, att det frivilliga skytteväsendet
är av sådan betydelse, att det icke kan vara överensstämmande
med klok hushållning att vägra ett anslag, utan att detta
kanske fastmer är en yttring av den snålhet, som bedrager visheten.
I sammanhang härmed, när man talar om att besparingar skola göras
på alla håll, måste man ju erinra sig, att högst avsevärda indragningar
redan gjorts på fjärde huvudtiteln, bl. a. inställandet under
en följd av år av reservtrupps- och landstormsövningar o. d., så att
tämligen långt gående sparsamhetsivrare borde därmed kunnat känna
sig till freds.

Nu vill jag försöka visa av vilken betydelse det frivilliga skytteväsendet
är för vårt lands försvar. Jag har i riksdagens protokoll
från föregående debatter i detta ärende tagit del av de yttranden, som
fällts. Av många framgår det, att motståndarna till skytteväsendet
tyckas vara av den mening, att detta nu är av mindre betydelse än
vad det tidigare varit för vårt lands förs var skr af t. Jag vågar påstå
tvärtom. Och den uppfattningen grundar sig icke på några teoretiska
spekulationer, några förmodanden el. dyl., utan den grundar
sig på ett faktum, som visat sig i världskriget.

Jag ber om ursäkt att jag för ett ögonblick uppehåller mig vid
några rent fackliga detaljer; sådana äro ju oftast tråkiga, men det
är dock de, som äro avgörande för frågan, varför jag anhåller, att
kammaren ändå är vänlig och lyssnar därpå. Jag skall försöka att
fatta mig kort.

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet.
(Forts.)

Sr 32. 16

Onsdagen den 3 maj, f. m.

■fn3- . De olika stridande arméerna i världskriget hade tidigare icke

akMeväsendet. agnat någon särskild uppmärksamhet åt utbildningen av precisions(Forts)
'' skyttar. Men under krigets gång framträdde så småningom behovet

av en sådan utbildning. Och redan under krigets andra år finner man
särskilda skolor anordnade för utbildning av precisionsskyttar. Man
finner sålunda dessa särskilt goda skyttar sammanförda i vissa avdelningar,
i regel på en pluton under en officers befäl. Och dessa
plutoner voro ställda direkt under högste befälhavaren för de truppförband,
på vilka de voro placerade, varierande i olika arméer från
bataljonen ända upp till armékåren. Dessa precisionsskyttar voro i
en del arméer försedda med gevär med kikarsikte, och mången gång
hade de vid sin sida en särskild man med kikare, som skulle göra
observationer och reglera elden. På en del håll voro de också försedda
med velocipeder för att kunna göra hastiga förflyttningar.
Dessa precisionsskytteavdelningar hade sina särskilda uppgifter: de
hade att beskjuta fiendens officerare, rapportkarlar, observations- och
eldgivningsplatser o. dyl., sålunda alla fiendens viktigaste och därför
också ömtåligaste organ. De hade också att med sin eld hindra fienden
att göratekniska anordningar i skyttegravarna, vid observationsplatserna,
vid utförandet av mineringar o. dyl., liksom ock att förhindra
fienden att verkställa reparationer på de tekniska anordningar,
som artilleriet hade förstört. Slutligen hade dessa precisionsskytteavdelningar
också att verkställa vissa raider. Nåväl, detta var
det fall, att det var en grupp precisionsskyttar sammanförda till en
en särskild avdelning. Men vi finna också, att precisionsskyttar voro
utplacerade här och var på de lägre infanteritruppförbanden. Det,
som var karakteristiskt för världskriget, var ju skyttegravsstriden.
Man låg i långa skyttegravar mitt emot varandra under långa tider,
då den stora massan av trupper höll sig nere, under det att blott en
del var i verksamhet. Om t. ex. från en fientlig skyttegrav stack
upp ett huvud eller bara en del av ett huvud, gällde det att hastigt få
en träff. Och det var just precisionsskyttarna, som stodo på spänn
för detta. Därjämte hade dessa naturligtvis rent lokalt samma uppgifter,
som jag nyss nämnde beträffande de särskilda precisionsskytteavdelningarna.
Jag vill nu icke trötta med flera fackdetaljer.

Men det var också en annan art av verksamhet i kriget, för vilken
precisionsskyttar hade en särskilt stor betydelse.

En förutvarande ledamot av denna kammare, som har ägnat stor
energi åt att motarbeta det frivilliga skytteväsendet, anförde i fjol i
debatten härom bland annat följande: »Men så mycket begriper även
en lekman, ^att den enskilde infanteristens skjutskicklighet har dock
åtskilligt fått maka åt sig med hänsyn till maskingevärens och kulsprutornas
betydelse.» Jag vill icke här säga min innersta mening
om ett sådant sätt att argumentera. Men det är väl i alla fall att
sätta bra liten tro till kammarens förmåga av eftertanke att anföra
något dylikt. Tror någon, att maskingevär och kulsprutor äro så
sinnrikt konstruerade, att de själva kunna sikta? Nej, det måste vara
en man, som gör detta. Det maste vara en man, som sköter kulsprutan,
och självfallet en man, som är en synnerligen god och tränad

Onsdagen den 3 maj, f. in.

17 Nr 32.

skytt. Det är ju självklart, att en kulspruta, som i eldkraft motsva- f^ui a
rar en hel infanteripluton, bör skötas av en man, som till det ytter- aitulväaendet.
sta kan tillvarataga vapnets skjutförmåga. Det är sålunda tvärtom (for*.)
på det sättet, att just maskingevären och kulsprutorna kräva större
enskild skjutfärdighet.

Jag har nu försökt påvisa, att skötseln av dels vanliga infanterigevär
och dels maskingevär och kulsprutor kräver ett antal särskilt
goda skyttar, som avsevärt höja sig över det stora flertalets
färdighet. Därtill fordras det en mycket grundlig första utbildning,
och det fordras också, att dessa män ligga i. ständig träning för att
tunna vidmakthålla denna goda skjutskicklighet.

Nu frågas sålunda: kunna våra värnpliktiga med den nuvarande
utbildningstiden bibringas en sådan färdighet, och medger vår försvarsorganisation,
att de på äldre dagar kunna bibehålla denna färdighet?
Jag svarar nej. Och jag tror icke, att någon kan svara ja
på den frågan.

Men den frivilliga skytterörelsen skänker vårt försvar just sådana
skyttar. I de frivilliga skytteföreningarna finnas just dessa
goda precisionsskyttar. Och där ha de tillfälle att genom ständig
årlig övning hålla sig i form ända tills långt över landstormsåren.

Det är just det frivilliga skytteväsendets utomordentligt stora
förtjänst, att det ger oss en handfull män, varav vårt försvar oundgängligen
är i behov, och som vårt försvar med sin nuvarande organisation
—- och helt säkert inte med den tillkommande — icke självt
kan ställa upp. Är då icke det frivilliga skytteväsendet av sådan
betydelse ur försvarssynpunkt, att det bör stödjas med statsmedel?

Jo, det är helt enkelt ett statsintresse, att det existerar.

Må vi besinna, att vi, såsom jag nyss nämnde, avsevärt, minskat
de värnpliktigas första utbildning och. under en lång följd av år
inställt reservtrupp- och landstormsövningar, sålunda övningar för
de äldre årsklasserna! Och må de, som äro av den uppfattningen,
att detta också i framtiden kan ske, besinna, att ju kortare utbildningstid
vi ha och ju färre övningar för äldre årsklasser, desto nödvändigare
blir det att bibehålla det frivilliga skytteväsendet.

Nu bär det sagda helt gällt den frivilliga skytterörelsens betydelse
med tanke direkt på kriget. Men den har betydelse även för den
rena fredsutbildningen, särskilt för utbildningen på kulsprutekompanierna.
När man vid inryckningen tar emot de värnpliktiga, så letar
man ut dem, som i frivilliga skytteföreningar förvärvat sig utmärkelsetecken
i skjutning. Och de placeras på kulsprutekompanierna.
Det är alldeles naturligt, med den specialutbildning, som där
bedrives, att det skall vara av icke ringa betydelse att slippa offra
tid på första grunderna för skjutning. Och detta är av betydelse
icke blott ur ren utbildningssynpunkt utan även ur ekonomisk. Ty
kulsprutorna sluka en stor mängd ammunition och äro därför jämförelsevis
dyrbara att skjuta med. Då är det självfallet, att får
man från början vana skyttar, måste detta samtidigt vara ekonomiskt,
i synnerhet som dessa skyttar också i regeln ha de största
förutsättningarna att bliva goda kulspruteskyttar.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 32.

2

Nr 32. 18

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Arw: . Nu kommer frågan: kan den frivilliga skytterörelsens organi tMUväs^mlet

sati°n äventyras genom att anslag uteblir? Är så fallet, då måste
™ , , '' det vara en bjudande nödvändighet, enligt mitt förmenande, att be °

’ vilja anslaget.

Det gäller sålunda här att undersöka, vilken roll statsanslaget
spelar för den frivilliga skytterörelsen. Det är nämligen endast till
en del, som organisationskostnaderna täckas av statsanslag; de totala
omkostnaderna äro betydligt större.

Herr statsrådet riktade den frågan till statsutskottet och dess
majoritet samt därmed också till dem, som stå bakom denna, om vi
själva tro på att skytterörelsens fortbestånd verkligen äventyras genom
att statsanslaget indrages. Låt oss då se, hur den saken ligger
till. Statsanslaget användes till själva organisationen, vilket ju för
övrigt framgår av den tablå, som finnes i handlingarna, alltså till
de omkostnader, som skytteöverstyrelsen bestrider, till avlöningar
åt funktionärer, instruktörer och till allt annat, som i utskottsutlåtandet
står specificerat, medan de övriga omkostnaderna täckas med
insamlade medel, såsom utgifter för skyttepris vid tävlingar och
dylikt.

Det är sålunda skytterörelsens stomme, som uppbäres av statsanslaget,
medan övriga omkostnader, vilka kunna variera, såsom för
tävlingspriser o. s. v., täckas genom frivilliga bidrag. Det är nämligen
naturligt, att det är lättare att få ihop pengar på frivillighetens
väg för sådana ändamål än t. ex. till avlöningar. Nu skola vi betänka
— och det vet var och en, som haft det minsta att syssla med
rörelser och ändamål, som måste lita till den allmänna offerviljan •—
att det i dessa tider är hart när omöjligt att få ihop penningar på
frivillighetens väg. De största inkomsttagarna, som förr kunde offra
betydande summor, äro ju nu praktiskt taget borta. Detta har också,
som naturligt är, skytterörelsen fått känning av. Förut betäckte
de frivilliga bidragen ända upp till 80 % av hela skytteväsendets
omkostnader; det var sålunda endast 20 %, som bestredos av statsanslag.
Nu är det redan så, att 40—50 % av samtliga kostnader
måste täckas genom statsanslaget. Det är sålunda ganska självklart,
att om man rycker bort statsanslaget, så borttager man därmed själva
grunden för skytteväsendet, själva organisationen. Och faller denna
sönder, så är det ur statlig synpunkt föga bevänt med skytterörelsen.
Det är visserligen inte tu tal om, att denna kan frivilligt fortleva
på en del håll. Men är organisationen förstörd, så får den aldrig
det värde, som den nu har. Och förresten: faller statsanslaget bort,
upphör också statens kontroll över skytterörelsen, såväl i sin helhet
som över varje enskild förening, en kontroll, som är av mycket stor
betydelse.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på ännu en sak,
vilken berördes av herr Jönsson i Revinge, nämligen posten å 400,000
kronor till ammunition. Hela anslaget är ju 656,000 kronor. Den
ojämförligt största posten är 400,000 kronor till bidrag för ammunitionen,
som lämnas från artilleridepartementet ut till den frivilliga
skytterörelsen. .Vilken roll spelar då denna post ur statsfinansiell

Onsdagen den 3 mnj, f. m.

19 Nr 82.

synpunkt? Ja, beloppet i fråga betalas aldrig ut till den frivilliga Je( fylliga
skytterörelsen; den får endast ammunitionen. Staten ger en summa^^^
med den ena handen, som den tager tillbaka med den andra. Det (forte.)
blir en utgift på ett konto och en inkomst på ett annat under samma
huvudtitel. Jag menar då, att denna utgift inte kan spela samma
roll som övriga utgiftsposter. Jag vill därmed icke säga, att det
inte är en ekonomisk uppoffring av staten att lämna ammunition.

Men ur statsfinansiell synpunkt har summan praktiskt taget ingen
betydelse, så mycket mer som det är, som herr Jönsson i Revinge
sade, nyttigt och nödvändigt, att den ammunition förbrukas, som finnes
lagrad. Det förhåller sig på det sättet, att staten under krigsåren,
som helt naturligt är, producerade en mycket större mängd ammunition
än vad som under vanliga förhållanden behövdes. Det blev
med den ammunitionen som med så mycket annat: den blev en kristidsvara.
Det fanns inte kopparnickel att tillverka med, utan man
fick tillgripa andra saker, vilket gjorde,, att denna ammunition icke
kan ligga lagrad lika länge som den övriga. Det är enligt mitt förmenande
— och jag har i det fallet fackmän på detta område bakom
mig — av utomordentligt stort värde, att staten får göra sig av med
denna kristidsvara hastigare än vad som betingas av det närmaste
militära behovet.

Jag skall be att få sluta med en liten reflexion. Våra uppoffringar
för försvaret bestå ju dels i kostnader, som drabba de ensldlda
i form av skatter, och dels i personliga bördor, som påläggas
var och en vid fullgörandet av värnplikten. Det är utan tvivel de sistnämnda
försvarsbördorna, som äro de mest betungande och besvärande.
När nu den frivilliga skytterörelsen ger vårt land ett så betydelsefullt
tillskott i försvarskraft utan att tvinga till personliga
uppoffringar — sådana förekomma ju även här, men de göras av fri
vilja och av intresse för saken — så frågar jag: böra icke de, som
sträva att nedbringa de lagstadgade personliga försvarsbördorna,
men som dock anse att vårt land måste hava ett försvar, höra icke de
först och främst hava intresse av att stödja det frivilliga skytt eväsendet? Herr

talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Lithander, Norman, Magnusson
i Skövde, Gustafsson i Älvsered, Petersson i Broaryd, Eurén,

Olsson i Kalmar, Johanson i Hörninge, Landquist, Andersson i
Storegården, Sommelius, andre vice talmannen Nilsson, Gustafsson
i Örebro, Ros, Gustafson i Kasenberg, Svensson i Långelanda, Fjellman,
Wibland, Nilsson i Antnäs, Lorichs, Persson i Fritorp och
Bengtsson i Kullen.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Herr försvarsmi nistern

tackade för den vänliga behandling, som hans huvudtitel fatt
i statsutskottet, men tillät sig göra en liten insinuant, antydan om,
att utskottet möjligtvis vid sina prutningar låtit leda sig av en strä -

Jfr 32. 20

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. van att finna plats för detta skytteanslag. Jag kan försäkra herr
del frivilliga försvarsministern, att/ detta inte alls varit utskottets avsikt, och den
aJcyttevasen et. kägta borgen härför är ju, att även hans egna partikamrater, vilka
(Forts.) bite ayg önsha bevilja något skytteanslag, gått med på dessa prutningar.
Jag nödgas emellertid med anledning av den kritik, som herr
försvarsministern bestod utskottets utlåtande, ingå en smula i svaromål
å utskottets vägnar.

Herr försvarsministern försäkrade, att anslaget till tryckningskostnader
hade varit tilltaget i det allra nättaste laget, så att man
därvidlag absolut inte kunde göra några ytterligare besparingar. Utskottets
prutningar äro emellertid föranledda av en statsrevisorernas
hemställan, som är citerad på ifrågavarande punkt Revisorerna
göra gällande, att det med hänsyn till de stora tryckningskostnader,
som åtgå på de olika huvudtitlarna, vore alldeles nödvändigt, att besparingar
göras. Särskilt i fråga om fjärde huvudtiteln torde detta
var säkert, och herr försvarsministern lär väl näppeligen kunna bestrida,
att man slösar alldeles kolossalt isynnerhet med blanketttryck.
Man har en alldeles oerhörd massa blanketter, som i många
fall äro mycket onödiga, och det är ju klart, att detta blankettryck
skall draga högst betydande kostnader. Utskottet har låtit leda sig
av den allmänna principen, som synes böra gälla även vid beräkning
av förslagsanslag, nämligen att man bör gorå beräkningarna så låga
som möjligt för att därigenom direkt mana till sparsamhet med anslagen
i fråga, även om dessä äro förslagsanslag.

Han riktade sig vidare mot sänkningen av furageberäkningen,
och jag medger, att om det förhåller sig så, att furageringskostnaderna
snarare ökats än minskats, så kan man tvista , om, huruvida
denna lilla nedprutning är sakligt försvarbar. När vi inom utskottet
företogo denna sänkning, utgingo vi emellertid ifrån att man beträffande
havre och annat furage ännu icke kommit ned till normala priser,
motsvarande priserna på brödsäd. Ännu i dag är havren minst
lika dyr och kanske dyrare än både vete och råg, och detta är ju
icke fallet under normala tider. Utskottet har, dock räknat med att
nu rådande förhållande icke skall bliva beståndande i framtiden,
d. v. s. för år 1923, utan att då ett normalt prisläge skall hava inträtt
mellan dessa olika slag av spannmål.

Herr statsrådet riktade sig vidare mot utskottets prutning på
hästlegan, där han för övrigt gav mig en extra komplimang för den
sakkunskap jag skulle besitta i fråga om hästar. Nu vill jag påpeka,
att detta anslag är ett förslagsanslag högst, och sänkningen innebär
således, att om de militära myndigheterna icke kunna lega hästar för
4 kronor, så få de minska antalet hästar. Jag kan icke,, finna att det
är något annat att göra, och det får jag bestämt pasta, att om det
verkligen förekommit vid fjärde arméfördelningen, att man betalt 10
kronor i hästlega, så har man skött inlegningen mycket illa. Detta
sammanhänger troligen därmed, att det finnes en del entreprenörer,
som tagit hand om denna hästlegning, och regementena tyckas helt
och hållet ligga i händerna på dessa entreprenörer. När staten leger
ut sina stamhästar, stipulerar den ett pris, som var och en, som

21 Nr 82.

Onsdagen den 3 maj, f. in.

lar emot en häst, är skyldig att erlägga. Varför icke försöka något ^ frtäUioa
liknande i fråga om inlegningen, 4 kronor pr dag tar man emot nastai- ajiyttevä»enSUt.
na för, men icke ett öre därutöver ? Sådana förhållandena pa hast- (pörte.)
marknaden nu äro, skulle det nog gå att få tillräckligt antal hastar
för denna lega till och med vid. fjärde arméfördelningen, dar lorhallandena
i detta avseende givetvis äro svårast. . ..

Herr försvarsministern gjorde vidare gällande, att det icke skulle
vara så alldeles riktigt, när jag sade, att detta anslag skulle vara
beräknat för att i huvudsak täcka hela årskostnaden, sa att därutöver
endast skulle behövas bidrag till vissa administrationskostnader. Herr
statsrådet åberopade sig särskilt på anslagen till ammunition. Men
var han har läst i utskottets motivering, att detta skulle galla endast
ett halvår, det förstår jag icke. Åtminstone var det den bestamda avsikten
på utskottsavdelningen, att detta ammumtionsbidrag skulle
täcka hela årets behov. Vi ville därmed gorå en besparing och trodde,
att vi kunde göra en sådan genom att låta detta anslag avse hela årsbehovet.
Det heter visserligen i motiveringen, att ammunitionsbidraget
skulle motsvara hälften av det beräknade ammumtionsbehovet,
men därmed är icke sagt, att skytterörelsen skulle kunna komma och
begära lika mycket till för nästa halvår. Detta är absolut icke meningen.
Det förhåller sig precis lika med alla andra poster. De aro
avsedda att vara helårsanslag, och endast i fråga om vissa administrationskostnader
har man gjort en fördelning pa halvar. Det ar ju
självklart, att beträffande en sådan rörelse som skytterörelsen niaste
huvuddelen av det beviljade anslaget komma på första halvaret, ty
det är då som föreningarna skola ha sitt statsbidrag, sitt ammuni tionsbidrag

o. s. v. , ,

Jag tror således, att riksdagen kan vara fullt försvarad, om den
bifaller anslaget i fråga. Jag erkänner visserligen den svåra statsfinansiella
situationen, men man har ju trots denna svara situation
genomgående nöjt sig med att göra nedprutning^ på de olika anslagen.
Men i fråga om detta anslag har man — liksom i ett fatal övriga
vilka dock icke kunna jämföras med detta i vikt och betydelse—
tagit sig för att helt och hållet stryka anslaget. Om försvarsministern
och regeringen kommit med en, låt vara högst betydande, nedprutning,
så skulle varken jag eller någon annan, tror jag, opponerat
sig däremot, utan vi skulle böjt oss för det nödläge regeringen i detta
fall åberopat. Men här har man som sagt helt och hållet strukit anslaget
och detta i en sådan situation som denna, då vi absolut icke ha
någon klarhet om vilken plats, som kan komma att anvisas åt skytterörelsen
i en blivande försvarsorganisation. Jag måste därför opponera
mig mot att icke giva något anslag till den frivilliga skytterörelsen,
ty det är ett anslag, som är i högsta grad påkallat för att rörelsen1
skall kunna existera även under denna mellantid. Jag yrkar därför
bifall till utskottets förslag.

Herr Samuelsson: Herr talman! Vi kommunister äro

principiella motståndare till hela fjärde huvudtiteln, till hela det borgerliga
försvarsväsendet. Varför vi icke förut eller redan i början

Nr 32. 22

Onsdagen den 3 maj, f. m.

del t-ll av ^enna iiuvu(3titel yrkat avslag på det hela beror icke på, att vi
skytteväaaukt. uPgiyit denna vår ståndpunkt, utan det beror fastmera därpå, att vi
(Forts.) ha på känn, att ett sådant yrkande med den sammansättning, som
denna kammare har, icke skulle vinna något gehör utan endast bli
en demonstration.

Men när det nu gäller den frivilliga skytterörelsen, när man
vidare på denna punkt har en hel del reservanter, som yrkat avslag
på motionerna om anslag till skytterörelsen, och när man därtill ser
på läget ute på arbetsmarknaden och på den stora nöd, som råder
bland de arbetslösa, då måste man förvisso säga sig, att detta anslag,
som nu är begärt, skulle kunna användas till ett bra mycket bättre
ändamål än till att kastas ut i en sådan rörelse, som skytterörelsen.
Herr Holmström har för övrigt i sin relation av förhållandena mycket
väl skisserat denna rörelse, och jag får för min del säga det, att
när man hörde herr Holmströms anförande och hans redogörelse för
denna organisation, dess arbetssätt och allt det andra, då måste man
i motsats till herr Holmströms eget yrkande, ovillkorligen få detta
som en stark motivering för avslag på framställningarna om bidrag
till rörelsen i fråga.

Herr talman, jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till
reservationen.

Herr L a u r é n: Då herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
nu förklarade, att om det hade stått pengar till buds, så
skulle han hellre lagt dessa på det ordinarie försvaret än på den
frivilliga skytterörelsen, så var det dock icke utan att man tyckte
sig finna en underton i hans anförande, att skytterörelsen ändå inte
var honom alltför motbjudande. Detta är ju en sak, som vi med
glädje och tacksamhet få konstatera, då man förut märkt, att det
hittills funnits rent motstånd mot skytterörelsen.

Herr Holmström har här påvisat betydelsen av den frivilliga
skytterörelsen och vad den kan uträtta i händelse av krig, och jag
vill med några siffror understryka vad den kan ha för betydelse. När
man läser statsverkspropositionen, så finner man på sidan 203, att
arméförvaltningen efter att hava omräknat kostnaderna för försvaret
kommit till det resultatet, att det för ammunition till eldhandvapen
och kulsprutor för hela övningsåret 1923 bör beräknas aderton miljoner
patroner. När man nu vet att i skytterörelsen förbrukas årligen
omkring elva miljoner patroner, så finner man alltså att det antal
skott, som lossas av skyttarna, icke är så försvinnande litet i förhållande
till det, som lossas inom armén. Från dessa aderton miljoner
patroner, som armén förbrukar, har man nämligen att draga det
stora antal patroner, som åtgår vid skjutning med kulsprutor och,
kulsprutegevär. Under sådana förhållanden är det ju klart, att skytterörelsen
måste ha stor betydelse för försvaret, och då detta framhållits
flera gånger förut, tror jag att även herr Anderson i Ekstock,
som började med att säga, att de skäl, som han sedan framförde, icke
skulle komma att beaktas vare sig från den ena eller andra sidan,
måste erkänna riktigheten i mitt nu framförda påstående.

23 Nr 38.

Onsdngen den 3 maj, f. m.

Vad beträffar risken av att nu avslå utskottets förslag, så be- rfe( framgå
står ju denna däri, att om slcytterörelsen härigenom skulle stanas ^yttevåeendet.
utan statsanslag, så skulle, även om det är troligt att ett fatal slty - (Torta.)

tar skulle fortsätta, i alla fall det stora flertalet tröttna och ga u
ur skytteföreningarna. Och då är. det min uppfattning, Vilken. .1aS
.stöder på mångårigt medlemskap i skytteförening, att det blir betydligt
svårare att på nytt få till stånd en sådan rörelse, som, hur
man än ställer sig, dock torde vara av sådan betydelse, att man icke

får helt och hållet slopa densamma.

Under sådana förhållanden skall jag, herr talman, bo att ia
ansluta mig till dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Lindberg: Jag ber, att på den vänstersocialistiska

gruppens vägnar i korthet få meddela, att då vi yrka avslag pa anslaget
till skytteväsendet, så är detta icke endast av stats! lnansiella
hänsyn utan i anslutning till vår principiella uppfattning i militära
frågor, enligt vilken vi sträva mot avväpning. _ . ^

Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att riksdagen i dag
måtte vägra anslaget till skytterörelsen samt ^ att. detta beslut därjämte
må betraktas som ett principavgörande, åtminstone i sa matto,
att Sveriges riksdag icke vidare skall komma att bevilja något anslag
till det frivilliga skytteväsendet.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson:

Herr talman! Det senast hållna anförandet ger mig, liksom herr
Holmströms i Gävle, en anledning att ytterligare betona, att jag för
min del i det blivande avgörandet icke inlägger något principiellt,
utan att den principiella frågan är öppen för framtiden och att den
från Kungl. Maj:t ifrågasatta undersökningen rörande skyttevasendets
framtida organisation skall göras fullkomligt fördomsfritt. Jagtror.
att det är nödvändigt, att detta säges än en gång mot lorsöken
att här vid voteringen ställa frågan pa ett plan, dar den ic e

från början befunnit sig. • -n •

Beträffande vissa, yttranden från herr Jonsson i Revinge och
herr Holmström skall jag endast be att få säga ett par or . . raSa

om tryckningskostnaderna är det nog alldeles riktigt, att slöseri ka
ha förekommit, men jag kan försäkra, att i fråga om armens tryckningsanslag
har det sedan ett par ar tillbaka pagatt oavlatliga strävanden
att bringa ned kostnaderna. Man har till och med vidtagit
en så drastisk åtgärd som att återfordra instruktionsböckerna från
beväringen för att använda dem för en ny grupp, som. rycker in,
trots alla de avrådanden, som från olika synpunkter gjorts. Ma
har sålunda icke försummat något tillfälle att söka begränsa kos -naderna, men — jag upprepar det — det frans ingen möjlighet att
från en kostnad på 635,000 kronor i hast ramla ned till mindre an

^^Beträffande legningsanslaget vet jag .ju inte, för vilket pris
hästar kunna komma att ställas till förfogande men den. omständigheten,
att anslaget är ett förslagsanslag, högst, innebar i och tor

Nr 32. 24

Onsdagen den 3 maj, f. m.

det frivilliaa t-1? in^e-n £aranJ1*o ^an måste^räkna med ett visst mått av övningar.
sh/tteväsendet. Odessa ingår också, att man måste lega en del hästar. Statsutskottets
fKorts.) ståndpunkt är icke den, att prutningen skall betyda en begränsning
av de planerade övningarna, och då går det väl i detta fall som i
en del andra — även då det gäller reservationsanslag — att man
får återkomma till riksdagen och begära täckning av det överskridande,
som uppkommer. Jag tror icke, att det är klokt att göra sina
beräkningar på detta sätt.

Vad angår anslaget till ammunition, gjordes av herr Holmström
gällande, att detta i själva verket icke var någon statsutgift. Jag
förstår icke det resonemanget. Det är ett faktum, att vi skulle be°
tala ut 400,000 kronor. Det svaras, att dessa penningar gå till artilleridepartementet.
Men, herr Holmström, den ammunition, som
går ut, måste ersättas, och penningarna gå åt.

Rörande vad statsutskottet menat med sina beräkningar, har det
försäkrats av herr Jönsson i Revinge, både offentligt här i kammaren
och privat, att utskottet har menat, att detta skall utgöra ett
helarsanslag. Jag har redan svarat herr Jönsson i Revinge privat,
och jag gör det nu offentligt, att i så fall har utskottet ganska grundligt
misslyckats i att uttrycka, vad det menat. Om man ser på
den förteckning, utskottet gjort upp, skall man finna, att beträffande
anslag till överstyrelsen och skytteförbunden står »under år
1923». Det kan alltså med skäl göras gällande, att dessa anslag
beräknats såsom helårsanslag. Beträffande de övriga posterna står
icke någonstans angivet, att det är helårsanslag, och den omständigheten,
att man beräknar ammunitionsåtgången till hälften av åtgången
för år 1922, ger också anledning till det antagandet, att man
har ansett sig tillgodose endast halvårsbehovet.

Här kan uppkomma en ganska stor svårighet. Skall Kungl.
Maj:t, därest riksdagen beviljar anslaget, när Kungl. Maj:t går att
utfärda sina föreskrifter, följa vad som är skrivet i statsutskottets
utlåtande och som blir skrivet i riksdagens skrivelse, eller skall Kungl.
Maj:t taga reda på vad herr Jönsson i Revinge sagt vara meningen
med det skrivna och handla därefter? Är avsikten med den gjorda
beräkningen, att här skall lämnas ett helårsanslag, borde detta på
helt annat sätt ha sagts ifrån. Som det nu skrivits, finnes det ingenting,
som. kan hindra skjJterörelsen att göra anspråk på att få taga
den beviljade ammunitionsmängden i anspråk under första halvåret
1923. Jag tror naturligtvis på herr Jönssons i Revinge uppgifter,
att man haft den angivna avsikten inom utskottets första avdelning,
men jag upprepar, att utskottet i så fall har kapitalt misslyckats i att
uttrycka sin mening.

Herr .Edén: Herr talman! Jag hade knappast ansett anledning
förefinnas för mig att begära ordet i denna debatt, eftersom jag
redan vid remissdebatten uttalade mig i frågan. Men de anföranden,
som här hållits av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
icke minst det sista — nödga mig att dock besvära kammaren
några ögonblick.

Ousdugcn den 3 maj, f. in.

25 Nr 82.

Herr statsrådet har först och främst sökt att med all kraft göra
gällande, att det belopp, som här av statsutskottet föreslås till beviljande,
skulle utgöra en ren ökning av fjärde huvudtiteln, och att
de besparingar, som statsutskottet har gjort på andra poster, icke
skulle vara reella. Om den saken är det icke möjligt för mig att
i detalj yttra mig, men jag tror mig dock kunna säga det, att dessa
besparingar väl måtte få anses reella i samma grad som många andra
besparingar, vilka äro gjorda under behandlingen av olika frågor vid
denna riksdag, då de nämligen grunda sig på nedsatta beräkningar
av utgifterna på grund av sjunkande pris, och då jag tar för givet,
att statsutskottet i denna del följt samma grundsatser som i andra
delar. Detta må vara nog om den saken.

Sedan har statsrådet rörande det nu föreslagna beloppet för
skytteväsendet alldeles särskilt sökt visa, att de 656,000 kronorna
skulle vara ett halvårsanslag och sålunda motsvara ett helårsanslag
på ungefär det hittills utgående — 1,300,000. Gentemot detta ber
jag att få fästa herr statsrådets uppmärksamhet på att i utskottets
utlåtande är uttryckligen utsagt rörande samtliga poster, som ingå i de
240,000 kronorna, att de äro beräknade för helår. Jag förstår icke,
varför statsrådet skall uttrycka någon tvekan om detta, när det rörande
årsunderstödet åt äldre skyttar — 150,000 kronor — uttryckligen
säges, att det avser »ett för helt år beräknat belopp», och när
det på sidan 19 säges på samma sätt såväl om anslaget till överstyrelsens
administration som om anslaget till skytteförbunden. Rörande
de partierna är saken sålunda fullkomligt klar, och herr statsrådets
framställning var — jag kan icke begagna något annat uttryck
— missvisande.

Vad återigen beträffar den största posten -— ammunitionsanslaget
på 400,000 kronor — står ju om denna endast, att den är
beräknad för ett antal av 4 miljoner patroner eller hälften av det
för år 1922 beräknade antalet. Jag skall för min del medgiva, att
det icke tydligt framgår av vad utskottet skrivit, om beloppet är
avsett att täcka hela året 1923 eller endast första halvåret. Men
så mycket är åtminstone klart, att under inga förhållanden kan med
den utgångspunkt, statsutskottet här lagt, det vara ifrågasatt att lägga
till mera än 400,000 till de 656,000, som nu föreslås. Och därtill
kommer, att det ju uppenbart måste bli en fråga för den budget,
som sedermera skall uppgöras, huruvida man kan fortsätta och bör
fortsätta för det senare halvåret år 1923 med ytterligare anslag till
ammunition. Jag kan icke finna, att det är det minsta hinder att
rörande den posten ställa det så, att ifall det ser illa ut vid uppgörandet
av nästa års budget man ger vederbörande i överstyrelsen
en varning att icke räkna på ett ytterligare bidrag eller i alla fall
icke på något väsentligt bidrag för senare halvåret 1923. Med andra
ord: riksdagen har sålunda obestridligen i sin hand att, om den beviljar
detta anslag, låta det bli i det väsentliga ett anslag för hela
året 1923. Och om så sker, innebär det en nedsättning med icke
mindre än 50 procent av det hittills utgående anslaget. En sådan
nedsättning måste jag för min del anse vara ungefär det högsta, som

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet.
(Forts.)

Nr 32. 26

Onsdagen den 3 maj, f. m.

. man på något område tänkt sig att komma till, när det nämligen.

Jkudev&endet gäller en bestående organisation. _

(F ris) '' Därmed kommer jag över till det, som var huvudargumentet i

'' ’ herr statsrådets anförande, nämligen att man under det nuvarande

finansiella läget icke kunde offra medel på detta skytteanslag. Någonstans
måste man pruta, och herr statsrådet uttalade, att detta var
ett område, där en sådan prutning kunde ske. Det anslaget kunde
anstå; man kunde alltid reda sig till ett annat år o. s. v.

Jag skall först be att få anmärka, att detta, att fullständigt
stryka ett anslag, som utgår till en sedan många år för att icke säga
årtionden verksam organisation, det är dock ett så våldsamt sätt »att
pruta», att det icke mig veterligen har någon motsvarighet i vad
som skett på andra områden. Och vidare; när herr statsrådet säger,
att med detta anslag »kan anstå», och när han försöker visa, att »inte
går skytterörelsen fullständigt under», om man nu icke lämnar ett
anslag för första, halvåret 1923, då kan jag icke finna annat än att
detta innebär att fullständigt förbise, hur organisationen är byggd,
och likaledes att förbise, varför man icke vill — såsom herr statsrådet
själv har uttryckt det —- gå till ett principiellt avgörande just nu.
Jag vill icke påstå, att om detta anslag strykes, därmed hela skytterörelsen
på en gång dör bort. Det tror jag inte skulle bli förhållandet.
Men vad som är uppenbart och även ådagalagts av föregående
talare för statsutskottets förslag, det är att skytterörelsen icke
kan på villkor fortsätta i den omfattning, som den nu har, med den
organisation, som den nu har, med den kontroll ifrån staten, som den
nu har. Ty det väsentligaste av anslaget, vilket också illustreras av
utskottets betänkande, det går ju dels till ammunitionsbidrag, sålunda
lättnader för dem av skyttarna, som ha svårast att av egna medel
åstadkomma ammunition, och dels till administrations- och kontrollanstalter
av olika slag, d. v. s. vad som just är statens intresse att''
kräva av skytterörelsen. Även om sålunda skytteföreningarna utan
tvivel skulle i någon mån fortleva, vilket jag tar för givet, måste hela
sammanhållningen av rörelsen, hela organisationen av densamma,
hela kontrollen över densamma från statens sida, så vitt jag kan förstå,
bli så gott som omöjliggjord, när inga medel från statens sida
för sådant ändamål beviljas. Ty det kan man väl ändå inte göra
anspråk på, att skytteföreningarna skola av sina egna fattiga medel
också åstadkomma penningar för sådana ändamål, som egentligen äro
statens ändamål och icke deras.

Ur den synpunkten är det som jag måste anse, att det skulle
vara ödesdigert, om man ströke detta anslag från halvårsbudgeten,
låt vara att det uttryckligen säges, att detta icke skulle vara ett
principiellt avgörande. Det skulle vara ödesdigert, därför att skytterörelsen
i och med detsamma skulle komma i dödvatten och börja
på att falla sönder — icke upphöra, men väl falla sönder från sitt
hittillsvarande fasta och väi uppbyggda sammanhang. Det förefaller
mig, som om herr statsrådet själv skulle ha haft något sinne
för detta. Herr statsrådet har ju nämligen så starkt betonat, att
Jet principiella avgörandet om skytterörelsen bör fattas, först se -

Onsdagen den 3 maj, f. m.

27 Nr 32.

dan försvarsrcvisionen blivit i tillfälle att sc till, i vad män skytte- frivilliga
rörelsen kan infogas i en ny lag för hela försvarsväsendet. Men ^ytieväsendet.
då frågar jag: är det någon rimlighet i att i samma ögonblick.
som man säger detta, också saga: vi undandraga skytterörelsen de
anslag, som äro själva förutsättningen för att den skall kunna
hållas i en sådan form, i en sådan organisation, att staten kan göra
något utav den? I samma ögonblick som organisationen försvagas
eller upplöses, i samma stund som statsverket tar sin hand ifrån
skytterörelsen, tillintetgöres naturligtvis möjligheten att uträtta någonting
med denna organisation inom försvarsväsendet. Jag måste
upprepa vad jag sade redan i remissdebatten, att ur denna synpunkt
kan jag icke finna, att statsrådets hela argumentation håller
streck. Herr statsrådet varnade för att man i omröstningen nu
skulle lägga in mera av principiellt avgörande än han för sin del
har velat inlägga däri. Jag kan för min del gärna ansluta mig till,
att så får det naturligtvis heller icke vara, att detta innebär något
principiellt avgörande. Men det kan ej hindra, att man ser konsekvenserna
av det avgörande, som nu fattas, principiellt eller icke.

Och jag upprepar vad jag anförde i remissdebatten: har man en
gång under ett finansiellt tryck strukit detta anslag helt och hållet
från försvarsbudgeten, tror någon då, att de som nu hava yrkat
på dess strykning skola kunna låta förmå sig att vara med på
dess uppförande igen? Är det inte i själva verket så, att om också
herr statsrådet inte i dag för fram de principiella skälen mot anslaget,
så ligger dock i hela den hållning han har intagit, icke blott
nu utan även vid föregående tillfällen, just .ett bestämt och principiellt
motstånd mot det hela. Och sanna mina ord, ärade ledamöter
på den sidan av kammaren — skulle ni nu lyckas att fälla
detta anslag helt och hållet, att få det ut ur budgeten, då komma
nog de principiella skälen fram, när det gäller försök att få in
anslaget igen. Ur den synpunkten också, icke blott ur den faktiska,
är det som dfetta avgörande nu har en ovanligt stor betydelse.

Jag skall i alla händelser för min del inte ge mig in på principdiskussionen;
den har förut hållits utanför, och det kan hända
är så gott. Jag skall bara i korthet helt enkelt deklarera, att för
mig är det tydligt, att om någon form av övningar för landets
försvar, av anstalter för att vi skola vara beredda att tjäna landets
försvar, därest det behöves, om någon sådan form kan anses
vara verkligen demokratisk, så borde det val vara denna form, det
frivilliga skytteväsendet. Därom är jag inte ensam. Och för
några år sedan fanns det ännu flera än de, som nu hava den uppfattningen,
vilka till fullo anslöto sig till densamma. Det är _ ej
allt för många år sedan man hade den glädjen att vid behandlingen
av en sådan fråga som denna se synnerligen framstående representanter
för det parti, som herr försvarsministern tillhör, demonstrativt
stiga upp i sina bänkar här i kammaren och instämma i ett
jakande om anslag till det frivilliga skytteväsendet. Ja, det fanns
ibland dem till och med en så framstående man som den, som nu
är försvarsministerns regerings chef. Sedan dess hava förhållan -

Kr 32. 28

Onsdagen den 8 maj, f. m.

, c] en a ändrats. Jag vet det väl. Det liar pågått någon slags upp*

rlyf/nlTniT'' slutning omkring yrkandet på rent avslag på denna anslagspost
(F*rta.) inom det socialdemokratiska partiet. Det kan inte hindra, att den

'' '' tanke, som har haft den anslutning jag nyss antydde, åtminstone

bör få åtnjuta den förmånen att anses vara till fullo demokratisk,
en demokratisk form av försvarsåtgärder.

Jag tror också, att om här i denna kammare i dag skulle finnas
en något annan stämning i frågan än den som gav sig uttryck
senast vid förra riksdagen, så beror det egentligen på de finansiella
hänsynen, som herr statsrådet också med beprövad parlamentarisk
taktik har skjutit i förgrunden. Jag är fullkomligt villig att
respektera dessa hänsyn. Men jag måste än en gång understryka,
att om man har sänkt anslaget till ungefär hälften av vad det hittills
varit, och om riksdagen behåller i sin hand att hålla det vid
detta belopp, så bör man väl ha gjort nog ur den synpunkten. Ännu
har icke riksdagen i andra anslagsfrågor, där det gällt fullkomligt
lika umbärliga anslag som detta, gått så långt, att den utan
vidare helt och hållet strukit alla åtgärder för en bestående stor
organisation. Jag skulle vilja uttala den livliga önskan och förhoppning,
att sålunda inte de argument, som här förts fram, nu
skola gorå, att man i förhastande går och stryker denna anslagspost,
vilket skulle medföra efter min mening synnerligen betänkliga
följder. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Med herr Edén förenade sig herr Osberg.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag skall icke ingå på nå gon

debatt med herr Edén om huruvida man ur demokratisk synpunkt
bör giva ett anslag på mer än 600,000 kronor för att lära
folk att dräpa varandra. Men jag vill erinra om, att denna kammare
tidigare under riksdagens lopp har avslagit en mption av herr
Lindberg om höjda ersättningar åt dem, som hava skadats i militärtjänst;
jag vill vidare erinra om, att denna kammare i sitt sparsamhetsnit
avslog en motion av mig om bibehållande av det garala
anslaget till utrotande av ett av de värsta skadedjur som finnas,
för resten det värsta skadedjur som finns här i vårt land. Om man
nu ginge. med på bifall till detta utskottsförslag, så vore det enligt
min mening och helt säkert även enligt den stora massans av detta
lands befolkning mening en riksdag, som vore sysselsatt med att
sila mygg och svälja kameler.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Endast några
ord! Det har varit ett resonerande om huruvida de besparingar, statsutskottet
velat åstadkomma, äro verkliga eller endast av räknemässig
natur. Det är nog så, att framtiden kommer att utvisa, huru
därmed förhåller sig. Men när man vet, huru dessa öresanslag över -

Onsdagen den 3 maj, f. in.

20 Nr 82.

skridits under eu följd av år, icke endast under kristiden utan även
vid andra tillfällen, så kan jag omöjligen se annat än att den senare
meningen bär ett visst berättigande. Anledningen till att vi gått
med på detta är, att vi ansett, att det icke funnes skäl att motsätta
sig det. Det finns nämligen en förhoppning, att man kan komma
ned i kostnaderna, och då är det ju bra. Men något alldeles bestämt
kan därom ej sägas. Det är en förhoppning, och vi vilja för vår del,
att den förhoppningen skall taga sig uttryck i budgeten, men vi vilja
ingalunda, att denna besparing skall tagas till intäkt för höjning av
anslag å fjärde huvudtiteln på en annan punkt. Nu har det varit
tvist i dag om hur statsutskottsmajoritetens yttrande skall tolkas, om
detta anslag till skytterörelsen avser ett halvt år eller ett helt. Herr
Eden har själv medgivit, att majoritetens skrivsätt, åtminstone vad
beträffar en del av anslaget, är tvetydigt men säger, att det ligger i
riksdagens hand att avgöra, huruvida det skall vara helårs- eller
halvårsanslag. Om nu riksdagen antager statsutskottets uttalande,
är det icke denna riksdag utan den nästkommande, som kommer att
bedöma huru utskottets yttrande skall tolkas. Om man nu får läsa
detta yttrande så, att man kan betrakta anslagen i vissa väsentliga
delar som halvårsanslag, så blir det ju därigenom rätt väsentligt mera
i bidrag till skytterörelsen.

Som ett av de vägande skälen gent emot det yrkande, som vi i
statsutskottet tillåtit oss framställa, -—- vilket förslag även gjorts av
Kungl. Maj:t — om indragning av anslaget, har nu anförts, att denna
indragning skulle vålla ett så väsentligt avbräck i skytterörelsen,
att rörelsen skulle helt äventyras. Man säger, att det vore ytterligt
beklagligt, om så skulle ske, då vi nu stå inför ett avgörande i försvarspolitiskt
hänseende. Jag vill erinra kammaren därom, att det
anslag, som staten lämnar till den frivilliga skytterörelsen, är icke
allt vad den rörelsen har i inkomster, utan rörelsen har att räkna med
bidrag från enskilda håll och andra inkomster. Inte kan det vara
så, att rörelsens vara eller icke vara under ett halvt års tid, den tid
varom det här är fråga, uteslutande beror på det bidrag som lämnas
av staten. Herr Edén har också medgivit i sitt anförande, att han
icke kunde se, att rörelsen skulle komma att gå alldeles under, även
om det skulle bliva inknappningar och svårigheter samt omöjligt att
utöva den statliga kontrollen.

När man ser de svårigheter, som vi hava att täcka statsbehoven,
måste alla synes det mig ställa sig betänksamma. Det har erinrats
om anslagskrav, som varit utomordentligt behjärtansvärda men som
vi måst avslå. På en av de följande punkterna på föredragningslistan
är det fråga om, hur man skall ordna med ersättningen till statens
befattningshavare, och om några dagar komma vi till arbetslöshetsanslaget.
Då gäller det hur mycket vi kunna lämna till de arbetslösa.
Nog är en sådan post som denna, på över 600,000 kronor,
att räkna med.

Det är således efter mitt förmenande av utomordentligt stor betydelse
att man såvitt möjligt gör en effektiv besparing. Och eu
effektiv besparing blir det icke genom att man räknar med det som

Anj,

del frivilliga
skyttev&sendej.
(Forts.)

Sr 32.

30

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.
frivilliga
tkytleväsendet.
(Forts.)

är ovisst utan därigenom att man underlåter att lämna ett direkt
anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm i metare de häruti.

Herr Hamrin: De ledamöter av kammaren, tillhörande samma
parti som jag, som hitintills hava haft ordet i frågan, ha samtliga
ställt sig på statsutskottsmajoritetens ståndpunkt. Då jag intager
en ståndpunkt, som sammanfaller med reservanternas, har jag ansett
mig böra vid detta tillfälle deklarera denna min ståndpunkt, så
mycket mer som jag är övertygad därom, att många av mina politiska
meningsfränder i kammaren hysa samma mening som jag i detta
avseende.

Jag skall icke närmare ingå på alla de frågor, som sammanhänga
med detta ärende, utan blott understryka vad som förut blivit sagt
beträffande sparsamhetssynpunkten. Jag vill då säga, att därest
man skulle hava gått till en förutsättningslös och opartisk granskning
av anslagen under denna huvudtitel, vilken regering som än haft
att handlägga detta ärende eller vilken försvarsminister som än
haft att utarbeta huvudtiteln, man icke kunnat undgå att få sin uppmärksamhet
fästad just på detta stora anslag.

Det är ju alldeles uppenbart, att när man överhuvud taget går
till en indragning och ^knäppning, man gång på gång måste komma
till den punkten, att man kommer att tangera de nödvändiga anslagen.
Det finnes väl icke något anslag, som riksdagen under de gångna
tiderna beviljat, som är så fullkomligt obehövligt, att det utan
att någon protest höjes däremot kan indragas. Det synes mig i detta
avseende alldeles naturligt att man här protesterar mot att det mångåriga
anslaget till den frivilliga skytterörelsen blivit föreslaget till
indragning. Men jag vill å andra sidan säga: Kan man icke anlägga
precis samma synpunkter på snart sagt allting? Det var häromdagen
fråga om ett stort anslag, som utgått under loppet av många år. Det
fanns många i denna kammare och i medkammaren också, som med
smärta sågo att man strök det anslaget, men man fick finna sig i det.
Nu hava vi här ett anslag, som man visserligen försöker kompensera
på det sätt statsutskottet gjort, men jag måste säga för min ringa
del, att i den mån jag förmått intränga i behandlingen av detta ärende,
så tror jag, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
står på den starka ståndpunkten, då han kritiserar de nedprutningar,
som här ägt rum. Alltså, menar jag, kommer man fram till
den ståndpunkten beträffande penningarna, att desamma måste förr
eller senare anvisas på annat sätt än vad som här av statsutskottet
föreslagits. Vidare skulle jag, herr talman, vilja säga det, att beträffande
framför allt försvarsangelägenheterna det synes mig vara
riktigt -— och jag skulle vilja säga, att man har rätt att beträffande
dessa frågor mera understryka den synpunkten än beträffande andra
— att regeringen framför allt bär ansvaret.

Nu är det så, att under de gångna åren ha de olika regeringarna

Onsdagen den 3 maj, f. in.

31 Nr 32.

—■ det gjorde också den regering, för vilken lierr Eden var chef ■—•
prutat på hithörande anslag. Även den Edénska regeringen vidtog
ju åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna för försvaret. Det
fanns en mycket stark opposition mot dessa avprutningar och nedsättningar.
Men när nästföljande års fjärde huvudtitel har förelegat,
har man tagit hänsyn till riksdagens vilja i det fallet, och man har
funnit sig i dessa nedprutningar. Jag säger därför, att om riksdagen
i dag beslutar följa Kungl. Maj :t i denna fråga och sålunda icke beviljar
det motionsvis begärda beloppet, så är jag livligt övertygad därom,
att regeringen ett annat år, vilken regering som än sitter, skall
respektera riksdagens vilja och finna sig i att anslaget har blivit
indraget och att man har kommit in på en ny ordning beträffande
jämväl den frivilliga skytterörelsen. När jag talar härom, erinrar
jag mig vad som skedde förra året, då ju här indrogs anslaget till de
frivilliga landstormsövningarna. Anslaget beviljades ej. Och dock
ha ju dessa övningar ändå inte avstannat, utan man har på frivillighetens
väg fått fram ganska betydande belopp för att uppehålla denna
rörelse. Jag skulle vilja säga beträffande skytterörelsen precis
detsamma. Det är ju en frivillig skytterörelse, och jag är livligt övertygad
därom, att det finns så många på det ekonomiska området mäktiga
män i detta land med stort intresse för denna rörelse, att det
skall bli möjligt att på frivillighetens väg uppbringa de belopp, som
äro nödvändiga för att uppehålla rörelsen och densammas organisation.
Jag vill också nämna, att jag för min personliga del snarare
sätter likhetstecken mellan den frivilliga skytterörelsen och idrottsrörelsen
än mellan den frivilliga skytterörelsen och försvarsväsendet.

På grund av vad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få ansluta
mig till reservationen.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag kan börja med
samma ord som den föregående talaren, att när ingen av statsutskottets
ledamöter från det liberala partiet står på reservanternas sida,
så kunde ju detta tydas så, att det liberala partiet i denna fråga
skulle stå på utskottets sida. Men jag för min del vill deklarera, att
jag, trots att jag tillhör det liberala partiet, inte kan vara med utskottet
i denna fråga, Då vår chef, herr Edén, säger, att det skulle vara ödesdigert,
om vi inte bevilja dessa medel, så vill jag gentemot honom säga,
att jag inte kan finna det. Jag tror tvärtom, att det är ödesdigert,
om vi inte söka spara pengar denna riksdag. Och jag instämmer till
fullo med herr statsrådet, då han säger, att de besparingar, som i
övrigt äro av statsutskottet gjorda på denna huvudtitel, äro endast
besparingar på papperet. Jag tror inte, att det är några besparingar
i verkligheten. Jag säger om igen, att jag tror, att det skulle
vara ödesdigert, om inte denna riksdag söker spara allt vad sparas
kan, och jag anser denna utgift inte vara så oundgängligen nödvändig,
att den inte kan sparas. Jag har heller inte samma uppfattning,
som herr Edén uttalade, nämligen att om man slopar detta anslag
nu, så skall det aldrig kunna komma upp igen. Jag har en
motsatt mening. Kommer försvarsrevisionen t. ex. med det för -

Arnj.

del frivilligs
tikytteväsendti.
(Port•.)

Nr 32. 32

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

del frivilliga
■tlcytteväeendet.
(Forts.)

slaget, att man skall ordna den frivilliga skytterörelsen så, att en
god skytt får avkortning på sin övningstid som värnpliktig, då skall
jag vara med om att upptaga detta anslag. Ty då blir det någon
verklig mening med det, och då kommer det också att bli intresse
hos folket i landet att öva sig i den frivilliga skytterörelsen. Ty då
vet man, att man får någon avkortning på den egentliga övningstiden,
och då blir det någon mening med det hela. Men som det nu bedrives,
så är det ofta så, att det endast är en nöjesrörelse. Vid de
skjutbanor, jag känner till, uppstå vanligen dans och supgillen och
varjehanda nöjestillställningar, och det är intet allvar i leken, om
jag så får säga. Men det tror jag att det skulle kunna bli, om man
ordnade saken så, som jag hört sägas att det är ordnat i Schweiz,
att man får en verklig avkortning i övningstiden, därest man uppövat
sin skjutskicklighet inom den frivilliga skytterörelsen.

Jag skall nu inte längre uppehålla kammarens tid. Jag har
endast med detta velat giva tillkänna min ståndpunkt i frågan, och
jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Hagman: Herr talman! Under den riksdag, som nu

pågår, ha vi ju varit vana vid att från statsutskottets sida jämt och
ständigt återfinna samma stereotypa avslagsmotivering för en hel råd
av i och för sig synnerligen betydelsefulla och nödvändiga anslag.
Men vid den anslagsfråga, som nu här föreligger, ha vi i varje fall
inte från de ärade representanters sida, som i regel inte vilja bevilja
anslag, återfunnit just dessa ord om den statsfinansiella situationen,
utan man har på det hållet i så stor utsträckning som möjligt stuckit
huvudet i busken och blundat för det ekonomiska läge, vari vårt land
för närvarande befinner sig. Man har i stället från den andra sidan
fått taga fram dessa synpunkter. Och då jag i min verksamhet
i alldeles speciellt hög grad dagligen kommer i beröring med hithörande
förhållanden, så har jag velat begagna tillfället att under den
överläggning, som nu pågår om ett sådant anslag som detta, vilket
jag för min del anser utan någon som helst olägenhet kunna strykas,
framföra just dessa synpunkter.

Det förhåller sig på det sättet, att om en sak borde vi alla här
kunna vara ense, och det är därom, att den ekonomiska situationen i
vårt land för närvarande är synnerligen brydsam. Den bör mana
samtliga representanter, från vilken synpunkt vi än se sakerna, att
iakttaga den största möjliga sparsamhet. Och jag är viss därom, att
vi, när vi om någon vecka komma till exempelvis, såsom här redan
erinrats, anslaget till understöd åt offren för den rådande arbetslösheten,
då skola få höra talas om hur den statsfinansiella situationen
är synnerligen brydsam och hur vi helt enkelt inte ha råd att
anslå de medel, som behövas för att hjälpa dessa arbetslöshetens offer.
Jag måste för min del säga, att när man skall välja mellan dessa båda
anslag, ett anslag, som skall ge folk möjlighet att leva och möjlighet
att dra sig fram, och ett annat anslag, som skall ge möjlighet att övä
sig i vapnens bruk, så kan det väl inte för någon, som känner till de
verkliga förhållandena och vill bidraga till att vårt folk överhuvud

Onsdagen den 3 innj, f. m.

33 Nr 32.

skall kunna leva, vara någon svårighet att träffa sitt avgörande. .Tåg Ani; .
har här för en stund sedan haft överläggningar med ett par repre- det fn^lh3a
sentanter från en viss landsända, och de ha framfört sina mycket allvarliga
bekymmer över den situation, i vilken denna trakts arbetslösa
komma inom de närmaste dagarna. Det är som bekant på det
sättet, att betydande avstängningar från understöd skola äga rum,
och man förklarar överallt, att det finns icke arbetstillfällen, utan
de avstängda komma att trafikera landsvägarna, att belasta fattigvården
och att svälta. Redan i detta ögonblick är ställningen på en
hel del håll sådan, att matförråden äro slut, och att t. o. m. de små
barnen lida nöd. Att då stå här i kammaren och vittna om hur ödesdigert
det är, om man inte beviljar över en halv miljon kronor till
skytterörelsen, det måste jag för min del beteckna såsom fullständigt
upprörande.. Jag hoppas, att andra kammaren, med hänsyn till läget
i landet och i känsla av nödvändigheten av samförstånd mellan landets
olika delar, här skall träffa ett riktigt avgörande och ett rätt val
och avslå statsutskottets hemställan om understöd åt den frivilliga
skytterörelsen samt i stället bifalla reservanternas här föreliggande
yrkande.

Häruti instämde herrar Borggren, Olovson i Västerås, Eklund,

Pettersson i Köping, Hansson i Trollhättan och Svensson i Skönsberg.

Herr J önsson i Revinge: Herr talman! Mina damer och herrar!
För att få slut på diskussionen om hur statsutskottets utlåtande
bör tolkas, skall jag be att få göra den ändringen i mitt yrkande,
att i utskottets motivering på sidan 19, 14 :e raden uppifrån, efter
orden »till skytteföreningarna» tilläggas orden »under år 1923». Därav
skall väl° framgå, att utskottet menar, att anslagsbeloppet beviljas
för hela året.

Beträffande herr Olofssons i Digernäs yttrande vill jag säga,
att det förvånade mig, att han på samma gång yrkade bifall till reservationen
och i alla fall gjorde gällande, att om försvarsrevisionen
eventuellt komme med ett förslag, som medgåve avkortning i värnpliktstiden
för dem, som tillägnat sig skjutskicklighet, så skulle han
rösta för ett anslag till skytterörelsen. Jag tycker, att om detta
är hans mening, så borde han betänka sig mer än en gång, innan han
bidrager till ett beslut, varigenom man kan riskera, att det, när den
dagen kommer, inte finns någon skytterörelse organiserad, utan att
man måste ge sig i färd med att skapa en sådan organisation. Jag
tycker verkligen, att det skulle vara klokast att fortsätta åtminstone
ännu ett år och bevilja det begränsade anslag, som ger trygghet därvidlag.

Beträffande herr Hagmans yttrande nyss, tror jag verkligen,
att jag är minst lika sparsam som herr Hagman i allmänhet i fråga
om statsutgifter.. Jag tycker det inte är riktigt, att man just på det
hållet står och himlar sig och pratar om sparsamhet beträffande ett
anslag på 656,000 kronor. Så utomordentligt stor roll spelar detta

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 32. 3

Nr 32. 34

Onsdagen den 3 maj, f. in.

Ang. ändå inte i statsbudgeten, att det precis är någon anledning att härfe*
frivilliga v^j(]iaff „öra s;ff till sparsamhetens riddare. Detta tal skulle herr HagslcytievaMndet.
m;m ha bättre bruk för vid ett senare tillfälle i dag. Ty här har man
(Forte.) gatt ne(j anstaget me(j mer än hälften, och då tycker jag, att man fyllt
alla rimliga fordringar i fråga om sparsamhet. Och när herr Hagman
talar om, att statutskottet på så många, punkter kommit med
den stereotypa motiveringen, att ställningen icke medger någrn anslags
beviljande, så skall jag be honom pavisa, huruvida pa någon
enda punkt i fråga om något mera betydande anslag man helt och
hållet strukit ett anslag som utgått under många, många år. I fall herr
Hagman verkligen vill göra en besparing som ger något, så kan han
ju följa utskottet i fråga om dyrtidstilläggen. Men då tror jag inte,
att han ens tänker på att med hänsyn till arbetslöshetsanslaget det
kan behövas att spara.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Jag skall endast
be att få replikera herr Hamrin. Herr Hamrin anförde, att landstormsövningarna
ha kunnat fortgå tack vare medel, insamlade på
frivillighetens väg, trots att statsanslaget upphört. Ja, lyckligtvis
är detta fallet, men det är fråga om, hur länge det kan fortgå så.
Jag trodde, att herr Hamrin skulle ha reda på hur det är ställt i
det privatekonomiska nu för tiden. Såsom jag i° mitt förra anförande
påpekade, är det nu hart när omöjligt att få in från enskilda
personer frivilliga bidrag till någon form av verksamhet. Och det
kommer naturligtvis också att bli fallet beträffande den frivilliga
skytterörelsen. _ .

Men det var särskilt en sak, som jag ville opponera mig emot,
och det är när herr Hamrin säger, att det kan sättas likhetstecken
mellan idrottsrörelsen och skytterörelsen, när det gäller att bevilja anslag.
Ja, både idrottsrörelsen och skytterörelsen äro av betydelse för
vårt försvar. Men idrottsrörelsen kan själv förtjäna pengar. Den
anordnar stora tävlingar och fotbollsmatcher med entréavgifter, som
äro av högst avsevärd betydelse för idrottsrörelsens ekonomi. Detta
kan icke den frivilliga skytterörelsen göra. Och därför får man icke
sätta det likhetstecken mellan dessa båda rörelser, som herr Hamrin
ville göra. .

I debatten hava nu skälen för och emot vägts. Jag vill icke utmana
till en fortsatt debatt, men jag vill konstatera, att kvar står av
de anföranden, som jag har hört, att den frivilliga skytterörelsen är
av synnerligen stor betydelse för vart lands försvar, varför jag anser,
att den bör stödjas med statsmedel. Och da detta är kärnpunkten
i frågan, så anhåller jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindman: Jag hade verkligen icke heller tänkt delta ga

i denna debatt, då min ståndpunkt är känd sedan tidigare debatter.
Och jag antager att den är sammanfallande med vad som man så gott
som undantagslöst tänker inom mitt parti i denna fråga. Men det
var ett par yttranden i slutet av denna debatt,, som jag fäste mig vid
och som jag har svårt att låta bli att uttala mig om.

Onsdagen den 5 mnj, f. in.

Nr 82.

85

Herr Hamrin säger, att detta skall vara en regeringens sak och
att detta skall vara regeringens ansvar. Och därmed tvär herr Hamrin
sina händer, d. v. s. herr Hamrin lägger saken i försvarsministerns
händer och anser sig därmed ha gjort, vad som av en riksdagsman
bär krävas. Jag skulle vilja säga, att jag är icke tillfredsställd
med något sådant för min egen del, utan jag både har och uttalar härutinnan
en ståndpunkt, liksom man bör ha och även uttala en ståndpunkt
i övriga försvarsfrågor, som försvarsministern kommer med.
Till dem av kammarens ledamöter, som möjligen skulle vilja låta förleda
sig av vad herr Hamrin yttrade, skulle jag därför vilja säga: Är
det icke bättre att taga hänsyn till sin egen ansvarskänsla och vad
den säger en vara riktigt, än att helt och hållet överlåta en sådan sak
till regeringen?

Vidare var det ett yttrande, som direkt framkallade mig, ett yttrande
av herr Hagman, som jag har mycket svårt att låta stå oemotsagt.
Herr Hagman talade om, att det är ett utomordentligt bekymmersamt
ekonomiskt läge i landet och att det är så besvärligt och
svårt för näringslivet, och att folk lider nöd etc. etc. Ja, det är ju
mycket intressant, att herr Hagman kommer med detta tal nu och ut -giver det som sin egen uppfinning samt lägger det i hans och hans
meningsfränders mun. Jag tager fasta på detta. Och jag erinrar om,
hurusom jag och mina meningsfränder i fjol vintras upprepade gånger
alldeles för döva öron framhöllo den förfärliga faran i ekonomiskt avseende,
som vi sågo komma oss till mötes. Men som sagt talade vi för
döva öron, ty ingenting kunde förmå denna kammares majoritet att
vara med om att försöka några åtgärder för att förbättra dessa förhållanden.
Nu finner herr Hagman upp efteråt det, som vi framhållit
för mer än ett år sedan. Det är rätt så intressant, att man äntligen
börjar vakna på det hållet. Och om detta skulle komma att åtföljas
av en önskan att verkligen vilja vidtaga några åtgärder för att
undanröja orsakerna till detta onda, så skulle detta naturligtvis vara
utomordentligt tacknämligt från deras sida, som ständigt yrkat på,
att sådana åtgärder skulle vidtagas. Men när herr Hagman säger,
att just på grund av detta ekonomiska nödläge kan man inte vara
med om att bevilja detta anslag, som dock är väsentligt nedsatt, nämligen
till mindre än hälften, så synes det mig, att detta kan man naturligtvis
i så fall säga även om många andra anslag, som föreslås
av regeringen, och således på denna grund yrka, att de icke skola upptagas
i budgeten. Men därför får man icke säga, att den som vill
vara med om ett anslag, han är icke lika sparsam som den, vilken
talar emot det och för att stryka ett sådant anslag. I det fallet, med
den störa mångfald av anslag, som vi ha uppförda i vår budget, finns
väl ingen annan utväg än att intaga ställning till det och det anslaget
för sig. Och för min del får jag säga, att ett av de viktigaste
skälen, varför man icke kan halka över ett halvt år här, är det, att
om man så gör, så riskerar man, att denna rörelse tager skada av det.
Och när man nu som försvarsministern icke vill intaga en bestämd
ståndpunkt utan endast vill avvakta det slutliga resultatet från försvarsrevisionen,
då synes det mig, att det är ganska oklokt, att man

Amj.

drt frivilliga
skatteväsendet.
(Forte.)

Xr 82. 36

Onsdagen dtn 3 maj, f. m.

Ang.

det frivilliga
skytteväsendet.
(Forts.)

samtidigt gör någonting, varmed kan riskeras, att rörelsen tager skada.
Det är på det sättet med litet av varje av dylika saker, att om
man icke underhåller dem, så går det i alla fall till skada. Och jag
känner mig övertygad om, att försvarsministern skall komma att finna
detta beträffande en hel mängd av sådant, som lyder under det
departement, i vars spets han står. Man märker det icke så mycket
genast, men utan tvivel har försvaret tagit betydande skada, både det
levande och det döda materialet, genom det ovisshetstillstånd, under
vilket försvaret befunnit sig i under de sista åren. Att nu ytterligare
utsträcka detta ovisshetstillstånd även till detta område kan jag icke
finna vara klokt. Och man får väl till sist blott ha det hoppet, att
man möjligen får påskynda det resultat som man väntar från försvarsrevisionen.

Endast ett ord till, herr talman. Låt oss tänka på alla de människor,
som oegennyttigt verka i den frivilliga skytterörelsens tjänst
och därpå nedlägga mycket arbete och intresse i tron på att de därmed
bidraga till något för landet nyttigt. Låt oss tänka på, att man
kan icke utan vidare bortse från deras intresse härvidlag, utan man
får även tänka på den sidan av saken.

Herr P a u 1 s e n: Herr talman, mina damer och herrar! Det

har sagts här i debatten, att den frivilliga skytterörelsen har så stor
betydelse för försvaret. Jag tror icke på den saken, och jag tror icke,
att kammaren eller riksdagen heller tror på den. Ty hade riksdagen
ansett, att den frivilliga skytterörelsen hade någon betydelse för vårt
försvar, så hade väl riksdagen givit de värnpliktiga, som deltagit i
denna rörelse, någon kompensation för den saken, nämligen genom att
bevilja dem motsvarande lindring i själva värnpliktstjänstgöringen.
Men jag har aldrig hört talas om, att riksdagen bekymrat sig om det.
Nej, den frivilliga skytterörelsen är nog, som herr Olofsson i Digernäs
uttryckte saken, en ren nöjesrörelse, eller en idrottsrörelse, om man
så vill. Somliga människor tycka om dem, därför att därigenom kan
folk få tillfälle att komma tillsammans, och det är ju roligt att kunna
träffa prick när man skjuter på en tavla; ja, man tycker kanske
allra mest om den, därför att man, som sagt, där träffar andra människor,
som man vill träffa. Och så kommer det unga damer och
det blir dans och litet annat ovanpå. Men skall denna rörelse ha ett
anslag, så skall den icke ha det som en försvarsrörelse utan som en
idrottsrörelse. Jag har ingenting att invända mot anslag till idrotten,
om vi ha råd till det, men vill absolut icke i det här sammanhanget
vara med på att bevilja medel till något, ''som jag icke anser vara värdefullt
för försvaret.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av herr Jönsson i Revinge, samt
3:o) avslag å utskottets hemställan om bifall i stället till den vid

Onsdagen den 3 maj, f. in.

37 Nr 32.

punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den sist- # ^ng'',r
nämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votcring
begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen anyo ,Forbj j
upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den
under 1 :o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan
i punkten 26 av utskottets förevarande utlåtande nr 4 A, bifaller
den vid punkten fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 121 ja mot 97 nej, vadan kammaren, med
avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 27—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkten 45, angående anslaget till truppförbandens övningar. lrup^ban_

Kungl. Maj :t hade under punkten 39 av förevarande huvud- dans övningar.
titel föreslagit riksdagen att upptaga ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 1,822,463 kronor, med 701,321
kronor.

Uti en inom andra kammaren av herr Starbäck m. fl. väckt
motion, nr 38, hade vidare hemställts, att riksdagen ville till frivilliga
övningar med landstormen under första halvåret 1923 anvisa
ett anslag å 47,955 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda.
motion, upptaga ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens
övningar, nu 1,822,463 kronor, med 686,017 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Swartz,
Johan Nilsson i Skottlandshus, Widell, Johan Bernhard Johansson,
Anton Pettersson, Norman och Holmgren, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och herr Starbäcks m. fl. i ämnet väckta motion måtte upptaga ordi -

Nr 32.

38

Onsdagen den 3 maj, f. in.

truviflban ?arie reservationsanslaget till truppförbandens övningar, nu 1,822,463
deri övningar, kronor, med 711,017 kronor.

(Korts.)

bedan punkten föredragits, anförde:

Herr Starbäck: Herr talman jag förstår ju alltför väl, att
det icke finns någon förhoppning att komma till något bifall till det
lilla anslag, som här är fråga om, på grund av den reservation, som
är anmäld i statsutskottet. Det gäller 25,000 kronor. Jag förstår
ju alltför val, att detMcke ens är lönt att hoppas på något intresse
för denna till synes sa obetydliga fråga. Men det är ett par saker
här, som gör att jag icke vill avstå från ordet. Det gäller dels
försvarsministern och dels utskottets majoritet. Herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet säger, då han kommer till dessa
frågor, på sidan 170 i 4:de huvudtiteln: »För frivilliga övningar

med landstormen under första halvåret 1923 har icke av arméförvaltningen.
ifrågasätta någon medelsanvisning. Icke heller jag finner
anledning föreligga att i sådant hänseende göra någon hemställan.
» Ja, det där kan jag naturligtvis icke förneka, att det äger
sm fullständiga riktighet. ^ Men jag förmodar, att utskottet sin plikt
likmätigt har tagit reda på — utskottet har ju grundlags enligt alla
handlingar till bedömande av frågan — i alla fall, om icke arméförvaltningen
haft något att säga. Det har naturligtvis herr statsrådet
gjort. Jag har också gjort det — det är ju en offentlig handling
~ °oc-“ Jag finner då till min, jag vill säga icke så precis ringa
förvåning, att arméförvaltningen anser sig böra inför Kungl. Maj:t
framhålla det beklagliga uti riksdagens beslut förra året, då man
indrog anslaget till frivilliga övningar med landstormen. Beloppet,
som det då var fråga om, 95,000 kronor ungefär, är ju icke i och
för sig.så betydande, men den moraliska vinsten av att statsmakterna
hittills visat sig behjärta landstormsmännens obestridliga behov
av någon. övning får ej underskattas. Härigenom har också intresset
för frivilliga övningar sporrats på ett glädjande sätt. Så komma
de med, att det har från vissa håll inom riksdagen givits uttryck
för ett visst misstroende, huru ifrågavarande övningar bedrivits, och
föreslå, för att skingra detta misstroende, en öppen undersökning
om förhållandena. Och så säger arméförvaltningen slutligen: »I

avvaktan på undersökningens resultat och alldenstund de frivilliga
övningarna för landstormen i regel torde hava varit förlagda till andra
halvaret, synes för första halvaret 1923 ingå medel höra av riksdagen
äskas för dylika övningar.»

Således kommer arméförvaltningen till det resultatet; det är ju
alldeles riktigt, som herr statsrådet säger. Men det förefaller mig,
som att, om herr statsrådet hade haft något intresse eller åtminstone
velat för riksdagen visa något intresse för landstormen, så har
arméförvaltningens yttrande inbjudit till för det första att göra en
undersökning om den sak, arméförvaltningen själv framhåller, nämligen
om^ misstroendet till huru övningarna bedrivas är berättigat.
.Någon sådan undersökning tror jag icke har företagits. För det

Onsdagen den 3 maj, f. in.

39 Nr 92.

andra tror jag icke, att det skulle ha skadat, om herr statsrådet eller tru^;ban_
i alla händelser utskottet, som haft att yttra sig om netto, ve åt ^en8 övningar.
taga reda på, om det är sant, vad arméförvaltningen pastill'', nam- (Kort».)
ligen att övningarna för landstormen i regel förlagts till andra
halvåret, ty det är på detta sakförhållande, som utskottsmajonteten
fotat sitt resonemang. Det är ytterst märkvärdigt •— d. v. s. or
en försvarsovillig utskottsmajoritet är det mycket naturligt — men
för den majoritet, som, när det gällde anslaget till den frivilliga
skytterörelsen, var med om att bevilja 656,000 kronor, ar detta, enligt
vad jag kan förstå, ingenting annat än en ofrånkomlig^ logisk
kullerbytta. Ty när man säger på det sättet med avseende pa sk.ytteanslaget,
att det kan hända, att denna frivilliga organisation nusia
år kommer att ingå som ett led i vårt härväsende, och att man da
icke bör fördärva dessa övningar för att sedan börja om igen
med en organisation, som då kommer att kosta mer, än vad den skulle
göra om vi nu låta den bestå, då tycker jag verkligen att när man
säger detta om något, som kan inträffa, borde man också hava den
synpunkten på denna rörelse, som faktiskt redan är ett lagstadgat
led i vår härorganisation. Efter de bestämmelser, som nu galla,
skall landstormen icke, som större delen av allmänheten föreställer
sig, i sista hand vara skyldig att rycka ut till hembygdens försvar,
utan den skall mobiliseras i första hand. Den skall mobiliseras för att
utgöra ett skydd för linjens mobilisering och för att lösa flera andra
uppgifter. Den är således ett led i härorganisationen. Men vad
bekymrar det statsrådet, och vad bekymrar det utskottsma,iorrteten.

Den säger så här, den senare nämligen herr statsrådet säger
ingenting och det är ju mycket skönt att komma ifrån en sak pa det
sättet — »Ett ytterligare skäl att icke nu bevilja medel härför synes
utskottet vara, att frågan om landstormsövningar i allmänhet torde
komma att föreläggas 1923 års riksdag i samband med spörsmålet
om härorganisationen i dess helhet», och skulle det da behövas ett
anslag för år 1923, vore det tids nog att bevilja det då. Detta synes
mig stå i samband med arméförvaltningens påstående, att övningarna
äro förlagda till sista halvåret. Men enligt de upplysningar, jag
förskaffat mig, hava dessa övningar i allmänhet förlagts till första
halvåret, och sådana övningar behöva väl planläggas. I samma
mån utskottet avstyrker detta lilla anslag,, som begäres. för landstormens
frivilliga övningar, har det emellertid för den frivilliga organisationen
undanryckt möjligheten att räkna med detta anslag.

Är det verkligen rimligt detta? _ . o

Jag skall icke, hur frestande det än vore, giva mig in pa att
tala om denna landstormsrörelses betydelse, att den liksom den frivilliga
skytterörelsen i alla fall manifesterar förekomsten av en
verklig försvarsvilja inom stora lager av vart folk. Därför behövs
åtminstone för mig icke mera bevis än den anslutning denna rörelse
fått. Och det må förlåtas mig — herr försvarsministern torde
ursäkta, att jag säger det — att när jag i början av riksdagen fann,
att varken den frivilliga skytterörelsen eller den frivilliga landstormsrörelsen
hade att vänta något anslag av herr statsrådet, tänk -

Nr 32. 40

Onsdagen den 3 maj, f. in.

Ang.

truppförbandens
övningar
(Forts.)

te jag, att dar ha vi ett hugg av vår försvarsminister, som anser
• d?t vara det modigaste och ärofullaste för vårt land att gå avrustningens
väg, dar ha vi ett hugg, som träffar djupare och farligare
an indragningen av en del andra anslag. Vi ha nämligen här ett
hugg mot försvarsviljan, dar den ännu glädjande nog finnes kvar
har och var i landet, d. v. s. det är en ansats att verkligen nå det
radikalaste sätt fullfölja det program, som herr Per Albin Hansson
senast förra aret, tror jag, många gånger proklamerade som det enda
riktiga, det modigaste och ärofullaste för vårt land.

Jag tycker att det är ganska beklämmande att veta, att denna
landstorm som Kungl. Maj:t har rätt att, så fort mobilisering beslutats,
infalla 1 första ledet, lämnas fullständigt utan stöd av statsmakterna.
Ty förhållandet är det, att den lilla organisation, som
yggdes upp för denna landstorm efter 1914, nu är fullständigt sönderbruten
Vilket intresse för övrigt landstormsmobiliseringen 1914
ska,pade da man fann, vilken villervalla det var vid denna mobilisering,
det framgår bland annat av den stora tillökningen i den
1.r,11V.r1?a ^kyff^örelsen omedelbart efter denna mobilisering, vilken
tillökning berodde pa att landstormsmännen, 35 ä 40 års män, strömmade
in i den frivilliga skytteorganisationen i känsla av att’de icke
hade den utbildning, som de behövde för att fylla sin plats i landstormen.
Då bestämdes en del övningar för denna organisation,
dels obligatoriska och dels frivilliga, kaderövningar och befälsövhur
ser det ut nu? . Sedan 1915 har ingen landstormsbelälskurs
ägt rum, sedan 1917 ingen kaderövning, och sedan samma
ar äro de obligatoriska 5-dagarsövningarna inställda. De medel
till ammunition för landstormsmännens frivilliga skjutningar,
som Kungl. Maj:t enligt landstormsförordningen skall anvisa, hava
aldrig utgått. De enda övningar, som under senaste åren kunnat
anordnas, hava varit frivilliga, men från och med innevarande år
äro även dessa omöjliggjorda på grund av 1921 års riksdags beslut,
att anslaget till landstormens frivilliga övningar icke vidare skall
utgå. Det tycks vara herr statsrådets och jag förmodar även statsutskottets
mening, att landstormen som en länk i vår försvarsorganisation
skall vara en pappersorganisation. Konungen skall ha
rätt att utkommendera detta uppbåd, men att det vore av vikt att
lämna landstormsmännen något tillfälle till övning i ena eller andra
formen, att verkligen förse dem med befäl, som kan taga hand om
dessa män i sina bästa år, som skola ut att försvara hembygden,
det faller icke herr statsrådet eller utskottsmajoriteten in. Det är
en pappersorganisation eller, för att använda ett starkt uttryck, det
är en bluff. Vår landstormsorganisation såsom försvarsmedel är
ingenting annat. Jag tycker, att det är bäst att tala om det. Att
inbilla andra och sig själv, att man fått en hit av ett försvar, ett
dyrbart försvar, genom att sätta dit några rader i en förordning
men sedan icke sörja för att det är verkligt försvarsdugligt, det är
ett sätt, som jag icke skall närmare beteckna, men det förefaller
mig, att man skulle kunna ha rätt att använda ganska starka ord
om den saken.

Onsdagen den 3 maj, f. m.

41 Xr 82.

ar °n Sa^ s„nm Ja£> måste fästa uppmärksamheten
vid bär, ty den är rätt förvånande. Den har åtminstone förvånat
mig. Det är sa, att herr statsrådet -—- om han funderat på saken
eller haft någon anledning att komma till ett annat resultat, vet
jag icke nu visat sig synnerligen välvillig mot den frivilliga
landstormen,_ och det är jag den förste att tacka honom för. Det
förefaller mig —— förlåt iiknelsen för övrigt — som om herr statsrådet
hade ett litet janusansikte emellanåt. Ibland tittar lian med
en avvärjande gest utåt den avrustningens väg, som han själv betecknat
som den riktiga, och ibland är han ganska vänlig. Han
har av till förfogande stående medel beviljat rätt mycket till den
frivilliga landstormsorganisationen, och jag undrar, om jag har rätt
att hälsa detta på något sätt såsom innebärande en förhoppning, att
vi nästa år, om försvarsrevisionen då kommer, skola från Kungl.
Maj :t få ett genomtänkt förslag om stöd åt landstormen, ty att ha
det ställt som nu, är ungefär, som om vi beviljade några miljoner
till inköp av ammunition, men däremot sade nej, när det gällde att
skaffa ammunitionen. Vi hava en landstorm, men vi bry oss icke
om att se till, att den kan användas. Emellertid som sagt, de inge
en viss förhoppning dessa 8,000 kronor till centralförbundet m. m.,
jag skall icke ingå på detaljer, som landstormen fått, och jag vill
gärna tro, att den förhoppningen, hur ringa den än är hos mig,
skall komma att bli realiserad.

Jag skall, herr talman, utan att längre uppehålla tiden, be att
få yrka bifall till den reservation, som vid denna punkt är avgiven
av herrar Swartz, Nilsson i Skottlandshus m. fl.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Norman.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hansson: Vad
som här föreligger, vore kanske mera att beteckna som en liten
uppgörelse mellan statsutskottets ledamöter, men jag förmodar att
herr Starbäck med sitt ganska kryddade anförande hade till syfte
att bringa mig att taga till orda, och jag gör detta så mycket hellre,
som jag därmed kan få möjlighet att något belysa det missförstånd,
varpå tydligen herr Starbäcks hela anförande var byggt,
nämligen att indragandet av anslaget till den frivilliga landstormsrörelsen
skulle vara något uttryck av misstroende eller avoghet mot
denna samma frivilliga landstormsrörelse.

När denna indragning av understödet till landstormsövningar
i fjol beslöts, skedde det visserligen utan någon särskild motivering
från riksdagens sida. Det skedde på grund av en av ett par liberaler
avgiven blank reservation till statsutskottets utlåtande —- i
denna kammare hade man som bekant beslutat en större minskning
av själva övningsanslaget. Men såväl vid detta tillfälle som vid
tidigare tillfällen har jag icke funnit annat, än att motiveringen
för yrkandet om indragning av detta understöd har varit de statsfinansiella
synpunkterna. Man har velat spara, och man har ansett, att

Ang.

truppförbandens
övningar.
(Korta.)

Nr 32. 42

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

truppförbandens
övningar.
(Forts.)

det här var ett område, där man utan någon större risk kunde
göra en besparing.

Nu har herr Starbäck emellertid icke hållit sig till en diskussion
om den frivilliga landstormen utan vidgat ut denna och betecknat
hela vår landstormsorganisation som en bluff, en sanning som
han ansåg borde sägas ut. Jag skulle vilja replikera på den saken,
att om vår landstormsorganisation vore en bluff, så vore det val
närmast de herrar från 1914, med vilka herr Starbäck är ganska
nära lierad, som bure ansvaret för att icke landstormen i den bestående
härordningen givits en bättre organisation och att man därvid
sörjt för en sådan tilldelning av befäl, som kunde garantera en vid
mobiliseringstillfällen fullt brukbar organisation.

För min del tror jag, att man 1914 icke valde den bästa formen
för en organisation av landstormsbefälet, och det visade sig val
också under mobiliseringen 1914, att det sätt, varpå man försökte
uttaga befälet, icke var fullt lyckligt, och att ofta samhällsställning
fick betyda mer än skicklighet, när det gällde befälets uttagning.
För min del hoppas jag, att när försvarsrevisionen framlägger sitt
förslag, därvid också landstormens organisation skall hava blivit
allvarligt prövad, och att de förslag, som av revisionen anses böra
framläggas, skola visa sig vara sådana, att i den mån vi skola bygga
vissa försvarsuppgifter på landstormen, den också erhåller en
organisation och icke minst en befälsorganisation, som gör den skickad
för dessa uppgifter. Därom tror jag icke, att någon tvekan
råder, att i den mån landet anser sig böra och kunna upprätthålla
en försvarsorganisation, skall man se till, att utgifterna för denna
organisation bli på bästa sätt använda och att organisationen sålunda
också blir den bästa.

Mot slutet kostade herr Starbäck på sig en vänlighet mot mig
för den vänlighet jag skulle ha visat den frivilliga landstormsrörelsen
under den tid jag suttit såsom försvarsminister. Det är alldeles
riktigt, att jag detta år föreslagit Kungl. Maj :t att, i likhet med
vad tidigare varit fallet, av tillgängliga medel anvisa 8,000 kronor
till landstormsförbundet. Jag bär också ansett det rimligt, att
man från statens sida lämnade ett bidrag till firandet av det landstorms
jubileum, som nu förberedes och som kommer att äga rum
i maj. Jag har därvid resonerat precis som jag gjorde här i början:
det föreligger icke från statsmakternas sida någon avoghet mot
landstormen eller mot den frivilliga landstormsorganisationen, och
där det funnits möjlighet, har därför också från Kungl. Maj:ts sida
hjälp lämnats. Jag betraktar icke detta som ett utslag av någon
speciell vänlighet, utan jag har här handlat utifrån den ståndpunkt,
som jag trott och tror vara statsmakternas vid behandlingen av frågan
om den frivilliga landstormsrörelsen. Tror sedan herr Starbäck,
att detta är ett bevis på att jag har ett janusansikte, kan jag
icke göra något åt den saken. Det är ju f. ö. väl, att det åtminstone
någon gång är möjligt visa ett sådant ansikte, att till och med
herr Starbäck kan se glad ut.

Onsdagen dcu 3 maj, f. in.

43 Nr 83.

Herr Paul sen: Herr talman, mina damer och herrar! När

jag såg, att herr Starbäck motionerade om anslag till frivilliga övningar
med landstormen, undrade jag, hur pass mycket kännedom
herr Starbäck kunde ha om dessa övningar, och jag tänkte med detsamma,
att han fått sina upplysningar från landstormsföreningar.
Nu är jag ytterligare styrkt i denna tanke. Herr Starbäck vill ha
övningar för landstormsbefälet. Det behövs sannerligen alltför
väl, men såsom grunden är lagd, är det både hopplöst och lönlöst
att hålla några övningar för detta befäl. Yad är det för människor,
som användas till landstormsbefäl, såsom bataljons-, kompanioch
plutonbefäl? Det är kontorschefer, kamrerare, ingenjörer, lantbrukare,
fabriksdisponenter o. s. v. De äro säkert mycket duktiga
människor var på sitt område, jag känner åtskilliga av dem, men
som militärer — du miide himmel! Det var innerligt väl, att vi
icke drogos med i kriget 1914, att döma av de landstormsövningar,
som herr Starbäck talade om. Det hade icke blivit gott för de
människor, som skulle komma under dessa herrars befäl. Yi ha
ju andra kategorier, som äro lämpliga för ändamålet; alla dessa
f. d. militärer, som varit befäl under flera år, vore mycket lämpliga
att utöva dessa högre befäl inom landstormen. Varför använder
man icke dem? Man svarar, att deras sociala ställning är icke
sådan, att de lämpa sig för högre befäl. Då skall man hellre till
befäl uttaga dessa människor, som icke duga till det, och de andra
skola vara underordnade, och så går det hela itu. I likhet med
herr Starbäck tycker jag, att det är väl, om vi kunna öva landstormen,
som ju skall stå i första skottlinjen, om det skulle hampa sig
så — något som jag hoppas icke kommer att ske — men då skall
det vara sådant folk, som har möjlighet att utöva detta befäl. Som
det nu är, är det icke lönt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ang.

truppförbandens
övningar.
(Forts.)

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Starbäck: Jag är mycket glad och tacksam över det
yttrande, som jag nyss hörde av statsrådet Hansson, och ingenting
skulle glädja mig mera, än att han verkligen efter att ha funnit
en lucka i beslutet av 1914 vore den, som skulle tilltäppa denna
lucka, rätta det fel, som begicks, och bygga upp en sådan organisation,
att landstormen verkligen blir ett uppbåd, som duger till
försvar. Som det nu är, vågar jag vidhålla min mening, att landstormen
icke är försvarsduglig. Jag hoppas således verkligen uppriktigt
och ivrigt att nästa riksdag får se gå i uppfyllelse det,
som jag här vill för min del tyda som ett löfte från herr .Per Albin
Hanssons sida.

Vad herr Paulsens anförande beträffar, vill jag säga, att det
finns ingenting i detta land för närvarande, som är så förfärligt
som att göra gällande, att någon försvarsvilja manifesterar sig på
ett eller annat sätt, helst om den visar sig vara vad man kan kalla
demokratisk och visar, att folket har försvarsvilja. Då får man

Nr 32. 44

O n sd ngen den 3 maj, f. m.

Ang.,

truppförbandens
övningar.
(Forte.)

som i detta fall höra, att det är disponenter och direktörer och konsuler,
som få befäl på grund av sin sociala ställning, och man letar
fram en massa exempel på att man icke givit befälet åt dem, som
skulle ha passat mycket bättre. De, som skola utse dessa befäl,
ha de reda på dugligheten och lämpligheten hos de frivilliga landstormsmännen?
Men att deltaga i de frivilliga landstormsövningarna
kostar pengar, det kostar tid och personliga uppoffringar.
Därför kan det hända, att en hel del gott folk, som man litet
föraktligt och hånfullt giver en överklassbetoning, synes vara de
bästa att ha som befäl, därför att de i sin dagliga gärning äro verksamma
som arbetschefer, ha att göra med att kommendera, ha att
göra med organisation och därför måste anses som verkligt lämpliga.
För att råda bot på det fel, som, jag skall gärna medgiva
det, kanske ligger i organisationen, behövas just dessa övningar,
för att det i fredstid för mobiliseringsbehov utsedda befälet skall
lära känna och veta, vad landstormsmännen var och en i sin stad
duga till, och sedan kunna placera dem på riktiga platser. Jag
hör av min kamrat, herr Poppius, att han är bataljonschef i landstormen.
Jag förmodar, att herr Paulsen anser det ytterst olämpligt;
herr Poppius är naturligtvis överklassare. Men det förhållandet,
att han kanske har så och så många tusen kronor i inkomst, kan
jag icke finna diskvalificerar honom att bekläda ett visst befäl
vid landstormens mobilisering.

Nu gäller det, mina herrar kamrater i denna kammare, 25,000
kronor för att visa intresse för en folkrörelse, som är av sådan vital
vikt för att ingjuta duglighet i något, som annars måste anses
som en död bokstav. Naturligtvis komma vi, som tala för detta
anslag, lika väl som de, som talat för den frivilliga skytterörelsen,
att betecknas såsom förfärliga slösare, och här kommer hela arbetslöshetsattiraljens
grova sparsamhetsartilleri att köra fram både
från press och talarstolar. Vi få nog höra talas om nödvändigheten
av sparsamhet redan i kväll, men 25,000 kronor för att verkligen
visa sitt intresse för att denna landstorm skall bli något mera
än en död bokstav på papperet, tror jag även ur sparsamhetssynpunkt
icke är för mycket begärt.

Jag skall be att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Holmgren: Herr talman, mina herrar! Min ärade

vän på Skånebänken, herr Paulsen, hade nyss ett anförande, vari
han började med att understryka behovet av ytterligare övningar
för landstormen. Han övergick sedermera till att kritisera det
sätt, på vilket befälet uttages, och framhöll, att det var nästan
blott en överklassinstitution. På denna punkt har herr Starbäck
nyss bemött honom, och jag har egentligen ingenting att tillägga
utom i ett enda litet avseende, nämligen när herr Paulsen gör gällande,
att vi ha överflöd på f. d. militärer, som mycket bättre
skulle kunna lämpa sig till landstormsbefäl än dessa disponenter
och kontorister m. fl. Jag är benägen att giva herr Paulsen rätt
på den punkten, att det vore mycket önskligt, om man kunde utta -

O [isdn gon deu 3 maj, f. m.

45 Nr »2.

ga landstorm sbefäl efter bättre grunder än hittills kunnat ske, ^ men truppf^.''ban_
förhållandet är, att inom vår armé ha vi en betänklig brist pa bo- deH8Zningar.
fäl av alla grader vid mobilisering. Dessa f. d. militärer, som (Korta.)
herr Paulsen vill stoppa in i landstormen, har redan Kungl. Maj:t
och kronan tagit hand om genom att sätta, in dem i linjen. De
skola under hela sin tjänstetid stå kvar i linjen, därför att de varit
militärer i ungdomen. Sålunda är hela denna personal redan engagerad
för linjens behov, och vi ha icke tillgång till den för landstormens
räkning. Det återstår då ingenting annat än att söka befäl
på andra håll, och då har man naturligtvis den utvägen^ att söka
upp dem, som äro lämpligast för ändamålet. Men jag frågar: hur
skall man kunna avgöra, om en person är lämplig att vara befäl
inom en landstormstrupp, om man icke bereder honom tillfälle att
visa vad han duger till? Alla de argument, som här ha framförts
mot anvisande av detta anslag, äro för mig så talande för att bevilja
anslaget, att jag, herr talman, i korthet hemställer om bifall
till den vid utskottsbetänkande! fogade reservationen i ämnet.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Holmgren sade, att de

värnpliktiga, som varit befäl, stå kvar i linjen under hela sin beväringstid.
Det är naturligtvis alldeles riktigt, men i och med att de
värnpliktiga överföras till landstormen, överföras även dessa f. d. militärer
till landstormen. Sålunda har även landstormen tillgång till
f. d. militärer såsom befäl, om man vill begagna sig av dem.

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag° föreställer

mig, att den motivering, som statsutskottets majoritet har åvägabragt,
kan vara ganska tillräcklig, därest kammarens ledamöter vilja läsa
vad som står i betänkandet. Jag tror dessutom, att vi höra akta oss
för att till princip diskussion upptaga frågan om hur landstormen skall
vara eller icke vara beskaffad, på vilket det föreföll mig, att herr
Starbäck vill föra in diskussionen. Det gäller ju här frågan, om man
skall bevilja ett litet anslag på 25,000 kronor, som herr Starbäck behagade
kalla det, till landstormsövningar.

Jag vill på denna punkt säga några ord till min vän kommendörkapten
Holmgren. Jag förstår uppriktigt sagt icke, hur han som
militär kan så varmt förorda dessa övningar, som äro allt annat än
rationella och systematiska. Det har jag sagt till honom i utskottet,
och det säger jag nu, och jag måste uttala min förvåning över det.

Herr talman! Jag tror, att det är alldeles tillräckligt att peka
på det ringa antal reservanter, som man inom utskottet lyckats uppdriva
för sin mening. Jag tror, att det är ett lika gott skäl som. något
annat för att kammaren gör klokt i att följa utskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Holmström i Gävle: Herr talman! Jag skall endast
be att beträffande herr Paulsens yttrande få påpeka, att han verkligen
har orätt gentemot herr Holmgren. Officerare och underoffice -

Xr 32. 46

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

truppförbandens
övningar.
(Forts.)

rare gå icke med åldern in i landstormen, utan kvarstå efter pensionstiden
såsom befäl vid mobilisering i skilda befattningar bl. a. reservtrupper,
etapper o. s. v. Såsom det har påpekats, råder det verkligen
utomordentligt stor brist på befäl vid mobiliseringsformationerna.

Herr Paulsen: Ja, herr talman, jag har aldrig bestritt, att

officerare och underofficerare tillhöra linjen. Jag vet mycket väl, att
de stå kvar i reserven, men alla andra, som i sin ungdom varit militärer,
alla dessa meniga och f. d. korpraler, komma att överföras till
landstormen på samma gång som andra värnpliktiga. Jag vidhåller
på det allra bestämdaste, att det förhåller sig på det sättet.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets mening
för sig. Som votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 45 av utskottets förevarande utlåtande nr 4 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 134 ja mot 70 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 46—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkten 74.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Punkterna 76 och 77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ousdiigcn deu i) maj, f. m.

47 Nr 82.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79 och 80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—137.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138.

Lades till handlingarna.

Punkterna 139—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 4 B, angående regleringen
av utgifterna under tilläggsstatens för år 1922 fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 1—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 28 och 29.

Lades till handlingarna.

Punkterna 30—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 32. 48

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet.

Punkterna 35 och 36.
Lädes till handlingarna.

§ 4.

Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 251, med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m.; och
nr 257, med förslag till lag angående ansvarighet för skada i
följd av luftfart.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 5.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 50, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
engångskostnader för försvaret; och blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Vidare upptogs till behandling statsutskottets memorial, nr 51,
i anledning av kamrarnas återremiss av punkt 2 (utrikesdepartementet)
i statsutskottets utlåtande nr 3 A.

I den till riksdagen den 7 januari 1922 avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov under tiden 1 januari—30
juni 1923 hade Kungl. Maj:t under punkten 2 av tredje huvudtiteln,
under åberopande av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för förstnämnda dag, föreslagit
riksdagen att dels höja det i staten för utrikesdepartementet ingående
förslagsanslaget å högst 40,000 kronor till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare med 3,000 kronor till 43,000 kronor, dels ock för
tiden den 1 januari—30 juni 1923 upptaga det ordinarie förslagsanslaget
till utrikesdepartementet, nu 470,000 kronor, med 236,500
kronor.

Vid föredragning av statsutskottets utlåtande nr 3 A punkten
2, angående Kungl. Maj:ts ovanberörda framställning, hade båda
kamrarna återförvisat nämnda punkt till utskottet för ny behandling.

Uti nu föreliggande memorial hemställde utskottet, att riksdagen
måtte

a) för tiden 1 januari—30 juni 1923 upptaga det ordinarie förslagsanslaget
till utrikesdepartementet, nu 470,000 kronor, med
236,500 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om, att de till kabinettssekreteraren nu utgående lösen -

Onsdagen den 3 maj, f. m.

4''J Nr 32.

avgifterna för passvisering skulle från den dag Kungl. Maj:t bestämde,
dock senast den 1 januari 1923, av honom till statsverket
redovisas; och

c) medgiva, att efter det de i mom, b) omförmälda lösenavgifterna
indragits till statsverket, kabinettssekreterare, som vore gift,
skulle fr. o. m. år 1923 äga såsom bidrag till representationskostnader
åtnjuta ett årligt belopp av 6,000 kronor, att utbetalas i den ordning,
som beträffande lön vore stadgat.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Nilsson i Landeryd och Norman, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava annan i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Det föreliggande
ärendet omfattar två olika saker, nämligen dels frågan om anställande
av en chaufför i utrikesdepartementet och bekostande av hans avlöning,
dels också frågan om kabinettssekreterarens sportelinkomster.
Statsrevisorerna ha beträffande båda dessa saker gjort uttalanden och
ansett förhållandena anmärkningsvärda. Jag skall icke ingå närmare
på frågan angående den mycket omtalade automobilen och chauffören.
Av utskottets motivering framgår, huru utskottet behandlat detta
ärende, och att statsrevisorernas anmärkning icke varit utan befogenhet.

Jag har emellertid till detta ärende fogat en reservation, som rör
utskottets motivering.

Utskottet säger på sidan 4, sista punkten i det störa stycket:
»Då emellertid det till ministern för utrikes ärendena för innevarande
år utgående representationsbidraget möjligen kan anses vara något
knappt tillmätt och prövning av denna fråga icke lärer kunna ske vid
innevarande års riksdag» o. s. v., vill utskottet gå med på att driften
och underhållet för bilen och lönen till chauffören skall få fortfara
att utgå till den 1 juli 1923.

Jag har sålunda ingen erinran mot utskottets förslag beträffande
den ifrågavarande bilen och chauffören, men anser utskottets motivering
mindre lämplig. Det synes mig vara otvetydigt, att ifall
riksdagen bifaller denna motivering oförändrad, så ligger däri ett
indirekt uttalande om att man framdeles, möjligen redan under år
1923, skulle framkomma med förslag om att utrikesministerns representationsbidrag,
som nu utgår med 6,000 kronor, skulle höjas. Jag
vill erinra om att lönerna för statsråden reglerades så sent som 1920,
och att då detta representationsbidrag av 6,000 kronor plus bostad
beviljades utrikesministern utöver lönen som är 30.000 kronor. Det
kan möjligen råda olika uppfattning om, huruvida detta representationsbidrag
skall anses tillräckligt eller icke tillräckligt; det är en
fråga, som man bör pröva, när ärendet kommer upp under riksdagens
bedömande. Men jag tycker ändå, att när lönen är reglerad så
sent som 1920, så bör icke riksdagen göra ett förhandsuttalande om

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 32. 4

Ang. anslag
till utrikesd
cparteynentet.
(Förta.)

Nr 32. 50

Onsdagen den 3 maj, f. m.

itM utrikes1 att ytterligare bidrag bör utgå, i händelse anslag till denna bil och
departementIt. chaufför framdeles icke kommer att anvisas av statsverkets medel.

(Forts.) '' hUt är med anledning av detta och för att icke föregripa en framtida
prövning av frågan, som jag inom utskottet yrkat, att denna del av
motiveringen skulle ur betänkandet utgå.

Vad vidare kabinettssekreteraren beträffar, har jag intet annat
yrkande på den punkten än om bifall till utskottets hemställan. Men
jag kan ändå icke underlåta att här med några ord redogöra för den
behandling, som statsutskottet och riksdagen fått röna, när det gällt
reglering av lönen för denna kabinettssekreterare. Det var nämligen
så, att vid 1921 års riksdag förelåg en kungl. proposition, grundad
på en utredning, som skett genom en särskild kommitté rörande avlöningen
för den diplomatiska och konsulära personalen inom utrikesrepresentationen.
Av denna kommittés utredning framgick icke med
ett ord, att kabinettssekreteraren hade några sportelinkomster, utan
lönen för kabinettssekreteraren var däri endast föreslagen till ett visst
belopp, som skulle utgå av statsmedel. Propositionen var ju grundad
på detta kommittébetänkande. Den remitterades till statsutskottet
och av statsutskottet till första avdelningen. Inom första avdelningen
i statsutskottet valdes en subkommitté, bestående av tre personer, som
hade den förberedande behandlingen av detta ärende, och under vilken
behandling en genomgripande omläggning av det framlagda löneförslaget
skedde. Vid behandlingen inom subkommittén tjänstgjorde
två tjänstemän från utrikesdepartementet, men det framkom dock icke
ett orddm, att sportler utgingo till kabinettssekreteraren. Och detta
oaktat han hade sportelinkomster. som under kristiden uppgingo till
så väsentliga belopp som ända till mellan 25- och 30,000 kronor om
året.

^ Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det förekom en ganska
ingående diskussion inom subkommittén om kabinettssekreterarens
löneställning. Vi ville givetvis jämföra honom med statssekreterare
inom övriga departement. Det skedde också, men samtidigt framhölls
vikten av att han finge en något högre löneställning, dels på grund
av den representationsskyldighet han hade, dels också på grund av
att man möjligen behövde säkerställa en cirkulation mellan den inre
och den yttre karriären. På grund av dessa skäl föreslogs, att han utöver
statssekreterarelönen, 17,000 kronor, skulle få åtnjuta ett representationsbidrag
av 3,000 kronor, och detta blev även riksdagens
beslut.

Nu ha emellertid statsrevisorerna under sitt arbete uppmärksammat,
att denna sportelinkomst utgår till kabinettssekreteraren, och
det är detta, som gjort, att man framställt dessa anmärkningar. Utskottet
föreslår nu, att hans representationsersättning skall höjas till

6,000 kronor eller till samma belopp, som utgår till departementschefen.

Det är en annan sak, som tilldrager sig uppmärksamhet, när det
gäller utrikesdepartementets lönegrunder. När det är fråga om reglering
för den inre förvaltningen, så säger man: »De böra ovillkor ligen

ställas i sådan löneställning, att det är möjligt att få in folk

Onsdagen den 3 maj, f. in.

51 Nr 32.

från den yttre karriären. Därför bör det vidtagas en höjning av lönerna.
» Och när det gäller en lönereglering för den yttre karriären, depaHement''et.
säger man: »De böra ha en sådan löneställning, att det är möjligt (Förta.)

att kunna få ut folk från tjänsten i hemlandet.» På det sättet förekommer
det en växelverkan och lönerna pressas därigenom i höjden.

Jag kan icke anse annat, än att denna behandling av statsutskottet
och riksdagen i en så pass stor och viktig fråga som denna är
ganska exempellös. Under det arbete, vari jag deltagit under
flera år beträffande utredningar angående tjänstemännens löner och
reglering av dessa, har det aldrig förekommit, att man icke inom vederbörande
kommitté försökt få fram och klarlägga alla de synpunkter,
som kunnat läggas på en lönefråga, liksom att man påvisat, vilka
inkomster, som i verkligheten åtnjutas i tjänsten. Detta är sålunda
synnerligen anmärkningsvärt, både vad kommittén beträffar och beträffande
de tjänstemän, som tillhandagått statsutskottets avdelning
vid behandlingen av detta ärende.

Jag har, herr talman, endast velat uttala dessa synpunkter beträffande
kabinettssekreteraren. Men beträffande ritskottets motivering
rörande utrikesministerns representationsersättning tror jag, att de
skäl, som jag anfört för att utesluta denna punkt i motiveringen, äro
så pass bärande, att icke andra kammaren genom ett bifall till majoritetens
förslag bör föregripa en framtida behandling av detta ärende,
varför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till herr J. B. Johanssons
m. fl. reservation.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina damer och

herrar! Den föregående ärade talaren har biträtt utskottets kläm.

Det är endast mot motiveringen, som han riktat några erinringar och
rörande vilken han framställt ett särskilt yrkande. Den passus i
betänkandet, som han riktade sig emot, lyder så här: »Då emellertid
det till ministern för utrikes ärendena för innevarande år utgående
representationsbidraget möjligen kan anses vara något knappt
tillmätt och prövning av denna fråga icke lärer kunna ske vid innevarande
års riksdag, vill utskottet icke motsätta sig, att medel till
avlöning åt chauffören ävensom kostnaderna för automobilens underhåll
och drift må intill den 1 juli 1923 beredas på samma sätt som
hittills.» Jag tycker verkligen, att den punkten är så pass försiktigt
avfattad, att kammaren med gott samvete skulle kunna biträda
densamma.

Herr Nilsson i Landeryd har ju själv varit med om, att man
skulle höja kabinettssekreterarens representationsbidrag ifrån 3,000
till 6,000 kronor. Men detta skulle ju innebära, att kabinettssekreteraren
skulle få precis samma representationsbidrag som hans förman,
utrikesministern. Och man kan väl näppligen ställa dessa bada
statsfunktionärers representationsskyldighet i paritet med varandra,
utan det är alldeles givet, att utrikesministerns kostnader härför
måste komma att uppgå till högst betydligt större belopp än motsvarande
kostnader för kabinettssekreteraren. Jag tycker sålunda,
att när man går med på att höja kabinettssekreterarens representa -

Nr 83- 52

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. anslag tionsbidrag till 6,000 kronor eller detsamma som utrikesministern
till nu har, så bjuder konsekvensen, att man jämväl höjer utrikesmi .

eu nisterns representationsbidrag, ty att gorå dem precis likställda i
* ’ detta avseende har aldrig tillförne varit meningen, och det kan kanske
icke heller vara så lämpligt i fortsättningen.

Beträffande den anmärkning, som riktades gent emot utrikesdepartementets
behandling av frågan om kabinettssekreterarens sportler,
så är jag fullkomligt ense med herr Nilsson i Landeryd om att
riksdagen, och då i första hand statsutskottets första avdelning, blivit
förd bakom ljuset. Men det är icke bevisat, att detta berodde på
kabinettssekreteraren själv, utan det har sagts av dem, som känna till
förhållandena, att han var i god tro, och att ansvaret härvidlag närmast
måste läggas på den tjänsteman, som var kommitténs sekreterare
och som sedermera tjänstgjorde som sekreterare och sakkunnigt
biträde hos första avdelningen, då vi behandlade utrikesdepartementets
omorganisation.

Jag kan sålunda icke finna annat, än att kammaren. nu bör
biträda utskottets förslag i dess helhet och ber att få yrka bifall till
detsamma.

Herr Norman: Herr talman! Då jag tillsammans med herrar
Johansson i Fredrikslund och Nilsson i Landeryd reserverat mig
i förevarande ärende, skall jag be att få yttra några ord. Jag kunde
visserligen helt enkelt inskränka mig till att instämma med herr
Nilsson i Landeryd i hans anförande. Men jag vill sdterligare understryka,
att det förtäckta löfte om en ny lönereglering för utrikesministerns
vidkommande, som nära nog ligger i statsutskottets uttalande,
är av den art, att jag för min del icke kan vara med om detsamma.

Jag vill erinra om att det var så sent som den 12 juni 1920, som
riksdagen med anledning av professor Reuterskiölds i första kammaren
motion beslöt en avsevärd utökning av statsrådens löner; Och
detta beslut hade retroaktiv innebörd. Det trädde i kraft från och
med den 1 januari 1920 och beslutet gällde åren 1920 och 1921.
Statsrådens löner höjdes då från förutvarande för statsministern

24.000 kronor till 30,000 kronor, för departementschefer från förutvarande
17,000 till 24,000 kronor och för konsultativa statsråd från
förutvarande 15,000 kronor till 20,000 kronor samt för utrikesministern
till 36,000 kronor. På dessa belopp utgingo därjämte sedvanliga
dyrtidstillägg, vilka exempelvis under 1920 uppgingo till cirka

14.000 kronor per år. Föregående års riksdag fastställde en definitiv
lönereglering för statsråden och höjde därvid de konsultativa
statsrådens löner till samma belopp som för departementschefer eller
till 24,000 kronor. Statsministerns lön skulle utgöra 30,000 kronor,
och utrikesministern erhöll samma lön samt därutöver 6,000 kronor i
representationsbidrag, eller sammanlagt 36,000 kronor, vartill kommer
fördelen av fri bostad jämte därutöver för dem alla sedvanliga
dyrtidstillägg.

Onsdagen den 3 mai, f. m.

53 Nr 32.

När nu riksdagen så sent som förra året gick in för denna rätt
så genomgripande lönereglering, så synes det mig, särskilt inför dessa
tider och med det nödtvång till sparsamhet på alla möjliga områden,
varom även riksdagens beslut tidigare i dag bär vittne, som om vi
här icke gärna kunna gå in på en väg, som inom en nära liggande
framtid innebär en betydande förhöjning.

Jag erinrar också om hurusom statsutskottet enhälligt tiar iunnit
anledning att säga ifrån om att den åtgärd, som från regeringens
sida vidtagits, nämligen att låta avlöningen till den chaufför, det
är fråga om, utgå på huvudtitelns allmänna besparingar, icke kan
anses stå i (jod överensstämmelse med de av rikets ständer den 12
maj 1841 angivna grunder för dispositionen av besparingar å huvudtitlarna.

Här är sålunda en ganska amper anmärkning mot regeringens
tillvägagångssätt, som utskottet enhälligt ansett icke stå i god överensstämmelse
med gällande författning. Men försatt saken nu
skall kunna avvecklas, har det pekats på att den må för. tillfället
kunna ordnas på det sätt, som hittills skett. Utskottet vill därför
icke motsätta sig, »att medel till avlöning åt chauffören ävensom
kostnaderna för utomobilens underhåll och drift må intill den 1 juli
1923 beredas på samma sätt som hittills». Men så skall då riksdagen
nästa år taga under omprövning, huruvida icke vid en avveckling
av detta en möjlig höjning av utrikesministerns representationspengar
då skulle behöva tillkomma.

När som sagt en lönereglering för såväl utrikesministern som
för samtliga statsråd så sent vidtagits, så synes mig sannerligen icke
tiden vara inne att gå på en sådan linje, och därför ber. jag, herr talman,
i sparsamhetens intresse, varför riksdagen förut i dag har uttalat
sig, yrka avslag på statsutskottets hemställan i den form den
har och bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna
reservation.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall icke.gå långt in i detta
ämne. Det har varit föremål för ingående utredning och långa överläggningar
inom statsutskottet; och i den form, som utskottets betänkande
har, föreligger här en kompromiss emellan olika meningar, som
gjort sig gällande, en kompromiss, som jag tror är ganska tillfredsställande
med hänsyn till de olika meningar, som här brutit sig emot
varandra.

Jag vill först och främst emellertid gentemot herr Norman erinra
om att då han angrep den nuvarande regeringen för det sätt,
på vilket ärendet om bilen och chauffören blivit handlagt, sa är det
icke fullt rättvist, då ju denna regering eller nuvarande stats- och utrikesministern
icke vidtagit berörda åtgärd, utan densamma tillkommit
på en tidpunkt, då en annan person, låt vara av samma, parti, förestod
utrikesdepartementet, och det kan ju icke rimligen riktas någon
anmärkning mot den nu sittande regeringen, då den efter mm uppfattning
lojalt och riktigt har lagt fram saken för riksdagen. Skall
klander riktas emot någon, så bör det riktas emot den tidigare socialdemokratiska
regeringen och den då sittande utrikesministern.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet.

(Kort*.)

Nr 32. 54

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. anslag
till utrikesdepartementet.

(Forts.)

Beträffande därefter frågan om, huruvida det kan finnas skäl
eller icke för att göra det uttalande, som står här angående utrikesministerns
representationsbidrag, vill jag slå fast som min uppfattning,
att uttalandet här, som det är skrivet, icke förbinder till något
annat än till en prövning av ärendet om utrikesministerns representationspengar,
men en sådan prövning är efter min uppfattning av
förhållandena påkallad bl. a. på grund därav, att det skett mycket
störa förändringar, sedan detta representationsbidrag fastställdes på
sin tid till sitt nuvarande belopp. Vi skola komma ihåg, att numera
kräves det av utrikesministern att bo i utrikesministerhotellet, och
kanske det kan finnas många skäl för den önskan, som uttryckts från
högsta håll, att han skall bo där, sedan det blivit så många beskickningar
som för närvarande i Stockholm, och vi skola också komma
ihåg, att i och med det att utrikesministern skall bebo utrikesministerhotellet
följer, att det ju icke kan anses som en förmån, utan det är
en ganska stor ekonomisk börda att bebo ett så stort och dyrbart hus
och hålla all den betjäning och sådant, som följer med en sådan ställning.
Det är det ena, och det andra är det, att antalet utländska
beskickningar ha ju, sedan detta representationsbidrag fastställdes,
ökats i hög grad. Jag skulle tro, att antalet beskickningschefer här
fördubblats, sedan detta fastställdes, genom att alla småstater och
nya stater, som uppstått i Europa, inrättat beskickningar här, och det
medför givetvis avsevärt större representationskostnader för utrikesministern,
än vad som var förhållandet på den tid, då antalet beskickningschefer
inskränkte sig till knappt ett tiotal som före världskriget.
Sålunda, jag har den uppfattningen, att en omprövning av frågan,
huruvida utrikesministerns representationsanslag är tillräckligt
eller icke, är fullt befogad, oavsett denna bilfråga, på grund av de
förändringar, som inträffat under de allra senaste åren efter världskriget.
Om nu den omprövningen kommer att medföra en höjning eller
icke, det tar jag icke ställning till, förrän jag får se vad i det
avseendet blir ådagalagt.

Varför jag emellertid närmast begärde ordet var därför, att
ett bifall till herr Nilssons i Landeryd reservation skulle, för såvitt
jag förstår saken, åstadkomma en effekt, som han icke har avsett
själv. Om nämligen första kammaren, som jag antar på grund av
den hållning dess representanter intogo i statsutskottet, följer utskottet
och andra kammaren bifaller herr Nilssons i Landeryd yrkande,
skulle vid avfattandet av riksdagens skrivelse hela den mening, som
avslutar utskottets yttrande på sid. 4, komma att utgå, och följaktligen
skulle riksdagen egentligen icke hava gjort något som helst
uttalande angående den fråga, varom vi dock allesammans äro överens,
att det skulle få gå på det sättet, som det gått hittills, till den
1 juli 1923.

Sålunda, även av denna anledning tror jag, att det finnes goda
skäl att bifalla statsutskottets hemställan, och jag yrkar därför bifall
till densamma.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par

ord.

55 Nr 82.

Onadivgen den 3 maj, f. m.

Då jag inom utskottet gick med på den ifrågavarande kompromissen,
vill jag i vad den avser första delen, nämligen chauffören och
bilen, helt uppriktigt bekänna, att det var därför, att jag hellre före- (forts.)
drager det säkra, för det något osäkra. Jag ville vara med om det
uttalande, som vi gjort i motiveringen, därför att jag har haft den
erfarenheten, att kommer man in i en bil, så kommer man sällan ut
ut därifrån utan kostnader. Nu hade vi kommit in i denna bilhistoria,
och det var icke utan, att jag skymtade en hel kortege av biler bakom
den, och därför var jag beredd att göra en uppoffring. Det var
för att komma ifrån de där bilerna, som sannolikt komme att följa, —
och ett sådant uttalande förekom, även^ inom utskottet^ att så kunde
ske. Det ligger så för mig, att jag går hellre med på en säker utgift,
om jag kan hindra en stor utgift, som skymtar, och det är just
därför som jag har stått och vill sta för det, att jag är beredd att
taga i övervägande, huruvida utrikesministerns representationspengar
skulle behöva ökas. .

Nu säger man ju visserligen, att man har nyligen reglerat dennes
avlöningsförmåner — det var två talare från utskottet, som starkt
ströko under detta. Ja, det har man, men just därför att herrarna
icke sågo upp tillräckligt, när det gällde kabinettssekreteraren, så
måste ni vara med om att reglera pa nytt, det kan ni icke komma
ifrån. Det är så många gånger, då man icke tillräckligt noga ser
sig för, som det blir ekonomiska följder därav.

Jag vill icke säga, att jag med stor förtjusning går med på den
kompromiss, som utskottets förslag innebär, men när jag gjort det,
står jag för den, och jag tror, att det är klokast för kammaren att
antaga densamma, ty eljest kunna andra saker komma till, som man
ännu mindre önskar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Då jag inom utskottet
uttalade mina betänkligheter angående ifrågavarande formulering,
som utskottets motivering fick, framhölls det mycket starkt,
och herr Rydén framhöll det också nyss i sitt anförande, att detta
uttalande icke skulle behöva anses prejudicerande, när man framledes
komme att behandla ett eventuellt förslag beträffande höjt representationsbidrag
till utrikesministern. Detta underströks starkt i utskottet,
men jag påstod från min sida, att när frågan komme upp,
skulle detta med all säkerhet bliva fallet. Denna farhåga har också
besannats genom herr Jönssons i Revinge anförande. Han säger,
att det icke kan vara rimligt, att utrikesministern icke skall hava
större representationsbidrag än kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
och med den motiveringen vill han givetvis företaga en
höjning. Nu vill jag inom parentes säga, att detta icke är riktigt,
ty chefen för utrikesdepartementet har sin våning, som kabinettssekreteraren
icke har motsvarighet till.

Jag vill emellertid, med anledning av vad herr Rydén yttrade,
be att få fastslaget till kammarens protokoll, att detta uttalande i

Nr 82. 56

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Atill utrita “otiveringen icke förbinder till annat än till en prövning av ärendet,
departementet. var ^ans yttrande angående detta, och jag hoppas, att ifall kam(Forts.
) niaren nu, som jag antar, kommer att besluta i enlighet med utskottets
förslag, kammaren icke lägger in något annat i detta beslut, än att
en provning skall ske, och det sedan far sta fullt öppet, huruvida resultatet
skall gå i den ena eller andra riktningen.

Herr Rydén vände sig vidare gentemot herr Norman, därför
att det icke var denna regering, som man kunde anse klandervärd
beträffande chauffören och automobilen, och jag vill vitsorda, att detta
uttalande är alldeles riktigt. Det menade naturligtvis icke herr
Norman, utan han åsyftade givetvis den dåvarande regeringen och
den utrikesminister, som då satt. Den nuvarande utrikesministern
har fullt lojalt behandlat ärendet.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock pa bifall till berörda hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits i den vid memorialet fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
byggnader för folkskoleseminariet i Linköping; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inredning
och möblering av nybyggnad för hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda jämte en,i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

dyrMstillägg . t härnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsöt
befattnings- utskottets utlåtande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
havare angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst jämte i
i statens tjänst ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen den 3 februari 1922 avlåten proposition, nr
84, hade Kungl. Maj:t framlagt förslag till kungörelse med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m.

I sammanhang med förevarande proposition, vilken hänvisats
till statsutskottet utom i vad den avsåge pensionsväsendet samt jordbruksärenden,
hade utskottet till behandling förehaft

dels följande i anledning av propositionen inom riksdagen väckta
motioner, nämligen inom första kammaren nr 109 av herr N. J. Martin
Svensson, nr 110 av herrar Frändén och Johan Carlsson, nr 111 av
herr Schedin ni. fl. och nr 112 av herrar Julin och Wbiberg samt

Onsdagen den 3 inaj, f. m.

57 Hr 82.

inom andra kammaren nr 200 av herr Karlsson i Gasabäck, nr 201 A.nq.
av herr Carlström i Helgagård m. fl., nr 202 av herr Kinmanson, nr fyrtldata^e
204 av herr Jonsson i Hökhult m. fl., nr 205 av herr Månsson i Backa towre9''''
m. fl., nr 206 av herrar Lovén och Hage, nr 207 av herr Lovén, nr i statens tjänst
208 av herr Wiklund m. fl. samt nr 209 av herr Hage; m■ m dels

ock en före propositionens avlåtande i första kammaren av (Fort».)
greve Lagerbjelke väckt motion, nr 82, däri föreslagits, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning
angående ändring av grunderna för dyrtidstilläggen vid
statens affärsdrivande verk samt till innevarande års riksdag inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och med avsjag å de av herrar N. J. Martin Svensson, Frändén
och Johan Carlsson, Schedin m. fl., Julin och Winberg, Karlsson
i Gasabäck, Kinmanson, Jonsson i Hökhult in. fl., Månsson i Backa
m. fl., Lovén och Hage (II: 206), Lovén (II: 207), Wiklund m. fl.
samt Hage (II: 209) i ämnet väckta motionerna, måtte

1) godkänna vid utlåtandet fogat förslag till kungörelse med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst med undantag dock i vad anginge dels de under jordbruksdepartementet
hörande befattningshavare, dels ock befattningshavare
vid flottans pensionskassa och statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. (Bil A);

2) medgiva, att till befattningshavare vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk dyrtidstillägg för
år 1922 och första halvåret 1923 finge utgå av de medel, av vilka
verkets eller institutionens omkostnader i övrigt bestredes;

3) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid nedannämnda verk och institutioner å tilläggsstat för
år 1922 anvisa

under sjunde huvudtiteln:
för mynt- och justeringsverket ett reservations slag

å ...................................... kronor 55,000,

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;
för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag
å .i................................... kronor 38,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag till
fondinspektionen;

för postsparbanken ett reservationsanslag å .. kronor 220,000,
att direkt utgå av inkomster av postsparbanksrörelsen;
för kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående
skattefri sprit m. m. ett reservationsanslag å kronor 24,000,
att direkt utgå av denatureringsavgifter;

under åttonde huvudtiteln:

för statens biografbyrå ett reservationsanslag å kronor 19,000,
att direkt utgå av avgifter för granskning av biografbilder;

Nr 32. 58

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

statens tjänst
m. m.

(Porto.)

under tionde huvudtiteln:

för patent- och registreringsverket ett reservationsanslag
å ... ..............................kronor 290,000,

att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters
medel;

för försäkringsinspektionen ett reservationsanslag
å ....................................... kronor 28,000,

att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;
till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid verk och institutioner, som icke här ovan särskilt angivits,
å tilläggsstat för år 1922 såsom förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln

» tredje »

* fjärde >

» femte »

» sjätte »

» sjunde *

» åttonde »

s tionde »

samt

kronor 3,050,000

» 825,000

» 15,000,000

» 8,850,000

» 280,000

» 6,350,000

» 8,725,000

» 2,025,000

4) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg under första
halvåret 1923 vid nedannämnda verk och institutioner å extra stat
för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa

under sjunde huvudtiteln:
för mynt- och juste rings verket ett reservationsanslag
å ................................... kronor 20,000,

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;
för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag
å .................................... kronor 14,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag till
fondinspektionen;

för kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående
skattefri sprit m. m. ett reservationsanslag å kronor 9,000,
att direkt utgå av denatureringsavgifter;

under åttonde huvudtiteln:

för statens biografbyrå ett reservationsanslag å kronor 7,500,
att direkt utgå av avgifter för granskning av biografbilder;

under tionde huvudtiteln:
för patent- och registreringsverket ett reservationsanslag
å .................................kronor 100,000,

att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters
medel;

för försäkringsinspektionen ett reservationsanslag
å .....................-................. kronor 10,000,

att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;

Onsdagen den 3 maj, f. m.

59 Nr »2.

till bestridande av motsvarande kostnader för befattningshavare
vid verk och institutioner, som icke här ovan särskilt angivits, å extra åibefaiin^ig»-stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 såsom förslagsanslag anvisa havare

under andra huvudtiteln . . .	.... kronor 1,075,000	i statens tjänat m. m.
» tredje	2>	.... > 300,000	(Forts.)
» fjärde	»	.... » 5,000,000
» femte		. . . . » 3,125,000
» sjätte	»	.... » 100,000
» sjunde	Tf	. . . . » 1,900,000
» åttonde		.... » 3,250,000
» tionde		.... » 800,000;

samt

B) att de av herrar Carlström i Helgagård m. fl., samt greve
Lagerbjelke i ämnet väckta motionerna måtte anses besvarade genom
vad utskottet under A) hemställt.

Den i punkten A) 1) åberopade bilagan var av följande lydelse
:

Förslag

till

"kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Mom. 1. Befattningshavare i statens tjänst, vilkas avlöning blivit
av Konung och riksdag till siffran bestämd eller eljest utgår efter
av riksdagen prövade grunder, äga, där ej bestämmelser i annan ordning
äro eller varda meddelade, med nedan i denna författning angivna
begränsningar och undantag uppbära dyrtidstillägg å följande
i avlöningen ingående slag av kontanta förmåner, nämligen:
lön och lönetillägg;
t jänstgöringspenningar;
vikariatsersättning;

ortstillägg, dyrortstillägg och kallortstillägg;
arvode;

ålderstillägg och därmed jämförlig avlöningsförhöjning;

extra avlöningstillägg;

extra lönetillägg;

provisoriskt avlöningstillägg;

tillfällig löneförbättring;

tillfälligt lönetillägg;

ersättning för bostad, bränsle, lyse, inkvartering och beklädnad;
inkvarterings- och servisbidrag;
lönetillägg för tjänstehästar;

Nr 32. 60

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. dagavlöning och dagavlöningstillägg vid armén och marinen samt

åt^e fattnings- P°rti°nsersättning för underofficerare vid flottan, beräknad efter 62
lavare öre per dag;

i statens tjänst häradsskrivares och landsfiskals förvaltningsbidrag;

m- m■ uppmuntringspenningar och tillfällig arvodesförhöjning för lot (Foi-ts.

) gar, kvarstående på gammal stat;

docentstipendium vid statens högskolor;

tantiem till överdirektör vid statens vattenfallsverk och kraftverksdirektör
enligt 5 § 2 mom. samt gottgörelse till lokomotivförare,
som bestrider tjänst såsom lokomotivmästare, enligt 38 § 2 mom. i
avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk (nr
343).

Mom. 2. Åtnjuter befattningshavare, som i mom. 1 omförmäles,
i och för tjänsten efter vederbörande myndighets bestämmande beklädnadsersättning
eller annan kontant ersättning, må jämväl å sådan
ersättning dyrtidstillägg utgå, om och i den mån myndigheten,
med hänsyn särskilt till efter ingången av augusti månad 1914 till
följd av stegringen i levnadskostnaderna beviljad förhöjning av ersättningen,
prövar sådant av omständigheterna påkallat.

Detsamma skall gälla i fråga om arvode till stenograf enligt 36 §,
till föreståndare för växeltelefonstation jämligt 37 §, till tågdirigent
enligt 38 § 1 mom. samt i fråga om ersättning för beredskapstjänst
enligt 38 § 3 mom. i ovannämnda avlöningsreglemente den 19 juni
1919 för tjänstemän vid postverket m. fl. ävensom i fråga om arvode
till stenograf jämlikt 28 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1920 för
tjänstemän vid domänverket (nr 493).

Mom. 3. Dyrtidstillägg utgår icke å det särskilda belopp, som
i samband med övergång till systemet med avlöningens utbetalande i
efterskott enligt medgivande av riksdagen kan komma att utbetalas
till befattningshavare, vilka erhålla definitiv lönereglering.

§ 2.

Dyrtidstillägget utgår, i enlighet med vad i §§ 3 och 4 närmare
stadgas, i visst förhållande till ett grundtal, som av Kungl. Maj:t
fastställes.

Grundtalet bestämmes sålunda, att sedan, med ledning av genom
socialstyrelsens försorg verkställda beräkningar rörande den efter ingången
av augusti månad 1914 inträdda ökningen i levnadskostnader,
av Kungl. Maj :t fastställts det tal, som skall anses motsvara levnadskostnadsökningen,
nämnda tal minskas med 15 enheter, varefter
i förekommande fall det då erhållna talet jämnas till närmaste 5-tal.

Allt efter som inträffade förändringar i levnadskostnadernas allmänna
läge därtill giva anledning, fastställer Kungl. Maj :t, med ledning
av de av socialstyrelsen senast verkställda beräkningar rörande
ökningen i levnadskostnader, nytt grundtal att äga tillämpning från
och med den månad, under vilken Kungl. Maj :ts beslut kungjorts, till
den månad, under vilken Kungl. Maj:t må komma att på grund av
ånyo inträdd förändring fastställa annat grundtal.

Onsdagen den 3 maj, f. m.

61 Nr 82»

Närmare föreskrifter angående de beräkningar rörande ökningen
av levnadskostnader, som skola av socialstyrelsen verkställas, meddelas
av Kungl. Maj:t.

§ 3.

Där annorlunda icke är i § 4 av denna kungörelse eller eljest
i särskild ordning stadgat, utgår dyrtidstillägget, räknat efter den
för månad uppburna avlöningen, på följande sätt.

Till befattningshavare med en familjemedlem, som bär nedan
sägs, utgår å avlöningsförmåner, som icke överstiga 60 kronor i månaden,
dyrtidstillägget efter ett procenttal, som motsvarar grundtalet,
överstiger avlöningen 60 kronor men icke 1,250 kronor i månaden, utgår
dyrtidstillägg för den del därav, som utgör 60 kronor, på sätt nyss
är sagt, samt för den del, som överstiger 60 kronor, efter ett procenttal
lika med femtiofem hundradelar av grundtalet. Har befattningshavaren
mera än en familjemedlem, ökas den del av månadsavlöningen,
för vilken dyrtidstillägget utgår efter ett procenttal motsvarande
grundtalet, med 15 kronor för varje familjemedlem utöver en. Därest
vid beräkningen av det procenttal, som skall motsvara femtiofem
hundradelar av grundtalet, brutet tal uppstår, jämnas procenttalet till
närmast lägre hela tal.

Såsom familjemedlem räknas hustru och på grund av försörjningsplikt
underhållet barn, som icke uppnått 16 års ålder. I sådant
avseende är förhållandet vid början av det kalenderkvartal, som omfattar
den månad dyrtidstillägget avser, grundläggande för dyrtidstilläggets
beräkning. Härvid tages dock ej hänsyn till hustru eller
barn, som i egenskap av befattningshavare i statens tjänst eller innehavare
av lärarbefattning vid annan läroanstalt än statens eller såsom
pensionär äger åtnjuta dyrtidstillägg av statsmedel. Barn, vars
föräldrar båda äro såsom befattningshavare i statens tjänst eller innehavare
av lärarbefattning som nyss sagts berättigade till dyrtidstilllägg
av statsmedel, räknas endast till den av föräldrarna, som åtnjuter
den högsta avlöningen, eller, om avlöningarna äro lika, till fadern.
Gift kvinnlig befattningshavare, vilkens man icke såsom befattningshavare
i statens tjänst eller innehavare av lärarbefattning vid
annan läroanstalt än statens är berättigad till dyrtidstillägg av statsmedel,
äger tillgodonjuta dyrtidstillägg för barn endast om mannen
är på grund av bristande arbetsförmåga väsentligt urståndsatt att
bidraga till familjens underhåll.

Till annan befattningshavare (icke-familjeförsörjare) utgår dyrtidstillägg,
därest befattningshavaren vid början av det kvartal, som
omfattar den månad dyrtidstillägget avser, uppnått 25 års ålder, med
nio tiondelar och eljest med fyra femtedelar av det belopp, som, enligt
vad ovan är stadgat, för motsvarande avlöning tillkommer befattningshavare
med en familjemedlem.

Uppgår avlöningen till mera än 1,250 kronor i månaden, utgår
å den del, som överstiger nämnda belopp, icke dyrtidstillägg.

Dyrtidstillägg utgår ej å i avlöningen ingående öretal, som överstiger
fullt krontal.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

statens tjänst
m. m.
(Forte.)

Nr 32. 62

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

statens tjänst
m. m.
(Forts.)

§ 4.

Mom. 1. Till befattningshavare vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilka åtnjuta lön eller
arvode enligt avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän
vid nämnda verk, till befattningshavare vid domänverket, vilka åtnjuta
lön eller arvode enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1920
för tjänstemän vid domänverket samt kungörelsen den 3 juni 1921
angående förlängd giltighetstid av samma reglemente m. m. (nr 286),
så ock till befattningshavare, vilka åtnjuta lön eller arvode enligt avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
(nr 451) eller enligt avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på
aktiv stat m. fl. vid armén och marinen (nr 388), skall dyrtidstilllägg
utgå i enlighet med föreskrifterna i § 3, dock med iakttagande
därav,

att dyrtidstillägg utgår endast å 80 procent av de sammanlagda
avlöningsförmåner, på vilka sådant tillägg må beräknas, dock högst
å ett belopp av 1,250 kronor för månad, samt

att det grundtal, som Kungl. Maj :t jämlikt § 2 bestämmer, skall
i varje särskilt fall minskas med 20.

Vad nu är sagt skall jämväl äga tillämpning å sådana i avlöningsreglementena
för befattningshavare vid statsdepartement m. fl.
samt för officerare och underofficerare m. fl. avsedda icke-ordinarie
befattningshavare, till vilka arvode utgår med i vederbörande stater
angivna belopp.

Mom. 2. Därest för befattningshavare, som i mom. 1 avses, löneinkomsten
jämte dyrtidstillägg enligt samma mom. understiger vad
som skulle utgjort befattningshavarens löneinkomst närmast före övergången
till den nya lönestaten jämte dyrtidstillägg enligt bestämmelserna
i § 3, äger befattningshavaren åtnjuta gottgörelse härför i
form av personligt dyrtidstillägg.

Sådant personligt dyrtidstillägg må av befattningshavaren tillgodonjutas
allenast i den mån han icke genom avlöningsförhöjning
vare sig i samma tjänst eller efter förflyttning till annan befattning,
erhåller en löneinkomst, som jämte dyrtidstillägg enligt mom. 1 uppgår
till den inkomst, han vid motsvarande tidpunkt skolat åtnjuta, om
han då kvarstått med den avlöning, han innehaft närmast före övergången
till den nya lönestaten, och därå uppburit dyrtidstillägg enligt
bestämmelserna i § 3.

Med löneinkomst enligt detta mom. förstås i varje särskilt fall
de sammanlagda avlöningsförmåner, vilka i av Kungl. Maj:t utfärdade
övergångsbestämmelser till den nya lönestaten medräknas för bedömande
av huruvida befattningshavaren lidit avlöningsminskning
genom övergång till den nya lönestaten, ävensom i förekommande fall
personligt lönetillägg, som uppbäres på grund av sagda övergångsbestämmelser.

Onsdagen den 3 maj, f. m.

63 Nr 82.

§ 5.

Dyrtidstillägg beräknas endast å avlöningsförmåner, som utgå
av statsmedel. Där avlöning bestrides dels av statsmedel och dels av
andra medel, beräknas dyrtidstillägg endast å den del därav, som
utgår av statsmedel; dock att dels dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid universiteten, de allmänna läroverken och navigationsskolorna
samt till lantbruksakademiens sekreterare beräknas å hela det belopp,
vartill i § 1 angivna avlöningsförmåner författningsenligt uppgå,
utan avseende därå, att till bestridande av nämnda institutioners
utgifter användas jämväl andra medel än statsmedel, dels beträffande
biträdande lärare vid musikaliska akademien, till vilkens avlönande
akademien lämnar tillskott av egna medel, dyrtidstillägg beräknas
jämväl a sadant tillskott, i den man ersättningen icke utgår efter
högre belopp för. undervisningstimme i veckan än som tillkommer
ordinarie lärare vid akademien, dels ock till vikarie för häradshövding
samt till andre notarie i domsaga och vikarie för andre notarie
dyrtidstillägg bestridas av statsmedel även å den del av utgående
arvode, som gottgöres statsverket genom avdrag å häradshövdingens
avlöningsmedel, skolande därvid till vikarie för häradshövding med
förordnande enligt 34 § domsagostadgan eller därmed likställt förordnande
dyrtidstillägg utgå å en antagen inkomst av 9,000 kronor om
året.

Till häradshövding utgår dyrtidstillägg å en antagen inkomst
av 11,500 kronor om året.

I fråga om notarie vid domkapitel likställes med de avlöningsförmåner,
varå dyrtidstillägg enligt § 1 mom. 1 skall utgå, så stor
del av vederbörandes övriga inkomster i tjänsten, att det belopp, vara
dyrtidstillägg beräknas, uppgår till 2,500 kronor utöver enligt stat
utgående avlöningsförmåner.

D;yrtidstillägg beräknas även å författningsenligt utgående inkvarterings-
och servisbidrag, som gäldas av andra medel än statsmedel.

Befattningshavare vid allmänt läroverk, vid högre lärarinneseminariet
och vid folkskoleseminarium åtnjuta dock icke dyrtidstilllägg
å hyresersättning eller hyresbidrag. Ej heller utgår dyrtidstillägg
å den del av arvodet till föreståndaren för yrkespedagogiska
centralanstalten, som beräknas motsvara dylik ersättning.

§ 6.

Till befattningshavare i statens tjänst, vilkas avlöning till siffran
bestämts av Kungl. Maj :t, utbetalas dyrtidstillägg under iakttagande
i tillämpliga delar av ovan meddelade bestämmelser.

§ 7.

Till innehavare av sådan befattning i statens tjänst, för vilken
avlöningen icke till siffran bestämts av Konung och riksdag eller av
Kungl. Maj :t och ej heller utgår efter av riksdagen prövade grunder,
skall den myndighet, som äger bestämma avlöningen, lämna dyrtids -

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 32. 64

Onsdagen den 3 maj, f. m.

-47 tillägg, om och i den män sådant finnes påkallat, därvid ovan medåt^efattnmqs-
delade bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning, med iakttahavare
gande dels att dyrtidstillägg icke skall utgå å sådan del av avlöi
statens tjänst ning, som må vara föranledd av efter ingången av augusti månad 1914
m- m- inträdd ökning i levnadskostnaderna, och att det å avlöningen i öv(Forts.
) rigt belöpande dyrtidstillägget minskas med belopp, motsvarande sagda
del av avlöningen, dels ock att i intet fall till sådana icke-ordinarie
befattningshavare, som för sitt arbete i statens tjänst åtnjuta så kallade
gratifikationer eller flitpenningar, dyrtidstillägg må utgå med
mera än hälften av vad dyrtidstillägg å dem tilldelade belopp enligt
berörda bestämmelser skolat utgöra.

§ 8.

För befattningshavare, som av statens medel åtnjuter lön eller
arvode för två eller flera befattningar, beräknas dyrtidstillägget å de
sammanlagda avlöningsförmånerna och utbetalas vid den befattning,
som medför högsta avlöningen, eller, därest avlöningarna äro lika, vid
den befattning, till vilken han först blivit befordrad.

Dyrtidstillägg utgår ej å i de särskilda avlöningsbeloppen ingående
öretal, som överstiger fullt krontal.

§ 9.

Med befattningshavare i statens tjänst likställas i avseende å
rätt till dyrtidstillägg befattningshavare vid flottans pensionskassa
och vid statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl., indelt
manskap vid krigsmakten, reservofficersaspiranter vid flottan,
reservmarinintendentsaspiranter samt den vid vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien anställde s. k. Hjertbergska antikvarien.

§ 10.

Från åtnjutande av dyrtidstillägg undantagas:

l:o) arbetarpersonalen vid telegrafverkets linjedistrikt och vid
telegrafverkets verkstad,

2:o) arbetarpersonalen vid statens järnvägars byggnadsarbeten
för nya linjer, dubbelspårsanläggningar och därmed jämförliga företag
samt

3:o) arbetarpersonalen vid statens vattenfallsverk.

§ 11.

Om befattningshavare under året avlidit, innan honom tillkommande
dyrtidstillägg till fullo utbetalts, övergår hans rätt härutinnan
till stärbhuset.

§ 12.

Till hjälp vid dyrtidstilläggets uträkning utfärdar Kungl. Maj :t
nödiga tabeller.

Onsdagen den 3 maj, f. m.

65 Nr 82.

§ 13.

Dyrtidstillägget utbetalas månadsvis i den ordning, som av
Xungl. Maj:t bestämmes.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1922, från ock med
vilken dag kungörelsen den 29 juni 1921 med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (nr 344) upphör
att gälla.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Lindblad, Oscar U. B. Olsson, Johan Nilsson i Malmö,
Bergqvist, Carl Johansson, Anderson i Råstock, Eriksson i Grängesberg,
Rydén, Waldén, Jansson i Falun och Carlsson-Frosterud, vilka
ansett, att utskottet bort med tillstyrkande av bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande förslag hemställa, att riksdagen med avslag a
samtliga i ämnet väckta motioner måtte

1) godkänna vid reservationen fogat förslag till kungörelse —
— — folkskollärare m. fl. (Bil. A.);

2) medgiva---bestridas;

3) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid nedannämnda verk och institutioner å tilläggsstat
för år 1922 anvisa

under sjunde huvudtiteln:

för mynt- och justeringsverket ett reservationsanslag
å ...................................... kronor 60,000,

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;
för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag
å .............r.T.-..........i.-.............. kronor 40,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag
till fondinspektionen;

för postsparbanken ett reservationsanslag å ,.T.i kronor 235,000,
att direkt utgå av inkomster av postsparbanksrörelsen;
för kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående
skattefri sprit m. m. ett reservationsanslag
& • ......... • • • • .''.f.f.r.-. ................. . m, . . kronor 25,000,

att direkt utgå av denatureringsavgifter;

under åttonde huvudtiteln:

för statens biografbyrå ett reservationsanslag å kronor 20,000,
att direkt utgå av avgifter för granskning av biograf bilder;

under tionde huvudtiteln:
för patent- och registeringsverket ett reservationsanslag
å . ..................,........r...... kronor 310,000,

att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsn,
vgifters medel;

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 32. 5

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

statens tjänst
m. m.
(Forte.)

Hr 32. 66

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

st atens tjänst
in. m.

(Forts.)

för försäkringsinspektionen ett reservationsanslag
å , ......... • • •-.. -m.. .i............. kronor 30,000r

att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;
till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid verk och institutioner, som icke här ovan särskilt
angivits, å tilläggsstat för år 1922 såsom förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln

» tredje »

» tjärde »

» femte »

» sjätte »

» sjunde »

» åttonde »

» tionde »

kronor 3,250,000
» 875,000

» 16,500,000

* 9,500,000

» 300,000

» 6,800,000

9,250,000
» 2,175,000

samt

4) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg under
första halvåret 1923 vid nedannämnda verk och institutioner å extra
stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa

under sjunde huvudtiteln:
för mynt- och justeringsverket ett reservationsanslag
å ........................................ kronor 25,000,.

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;
för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag
å •. . .......................y*. kronor 16,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag
till fondinspektionen;

för kontrollstyrelsens avdelning för ärenden
angående skattefri sprit m. m. ett reservationsanslag
å . . . .f.-.rr-.''.-. .......... .............. . kronor 10,000,

att direkt utgå av denatureringsavgifter;

under åttonde huvudtiteln:
för statens biografbyrå ett reservationsanslag
å ...... ...r.^.-v.......................-.......... kronor 8,500,

att direkt utgå av avgifter för granskning av biograf bilder ;

under tionde huvudtiteln:
för patent- och registreringsverket ett reservationsanslag
å .............................. kronor 120,000,

_ att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters
medel;

för försäkringsinspektionen ett reservationsanslag
å .... ........... . .. .,................ ...... krono:; 12,000,

att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;
till bestridande av motsvarande kostnader för befattningshavare
vid verk och institutioner, som icke här ovan särskilt angivits,
å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 såsom förslagsanslaganvisa -

Onsdagen den 3 maj, f. m.

67 Nr 32.

under andra huvudtiteln

» tredje »

9 fjärde x

» femte »

9 sjätte 9

9 sjunde

9 åttonde *

5 tionde

samt

kronor 1,300,000
9 350,000

9 0,500,000

» 3,775,000

120,000

9 2,350,000

9 3,800.000

950,000

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare i

statens tjänst
m. m.

(Forts.)

av herr Nilsson i Landeryd.

Den i punkten 1) av förstnämnda reservation åberopade bilagan
var av följande lydelse:

Förslag

till

kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Härigenom förordnas som följer:

§ 2.

Dyrtidstillägg---fastställes.

Grundtalet bestämmes sålunda, att sedan, med ledning av genom
socialstyrelsens försorg verkställa beräkningar rörande den
efter ingången av augusti månad 1914 inträdda ökningen i levnadskostnader,
av Kungl. Maj:ts fastställts det tal, som skall anses motsvara
levnadskostnadsökningen, nämnda tal minskas med en tiondel,
varefter i förekommande fall det då erhållna talet jämnas, därest det
med högst 21/2 överstiger närmast lägre 5-tal, till sagda tal men
eljest till närmast högre 5-tal.

Allt efter som---Kungl. Maj:t.

§ 3.

Där annorlunda---sätt.

Till befattningshavare med en familjemedlem, som här nedan
sägs, utgår å avlöningsförmåner, som icke överstiga 85 kronor i
manaden, dyrtidstillägget efter ett procenttal, som motsvarar grundfast.
Överstiger avlöningen 85 kronor men icke 1,250 kronor i
månaden, utgår dyrtidstillägg för den del därav, som utgör 85 kronor,
pa sätt nyss är sagt, samt för den del, som överstiger 85 kronor,
efter ett procenttal lika med femtiofem hundradelar av grundtalet.
Har befattningshavaren---tal.

Denna —

gälla.

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Som kam i

statens tjänst marens ledamöter ha funnit av utskottsbetänkande^ står statsutm.
m. skottet delat i två nästan lika stora delar. Majoriteten har gjort

(Forts.) en nedprutning i Kungl. Maj:ts förslag, och minoriteten, d. v. s. re servanterna,

ha yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Kungl. Maj:ts förslag utgår från samma grunder, som beslutades
vid fjolårets riksdag. Den skillnad, som uppstår mellan
förutvarande löner och de nuvarande, beror på sänkning av levnadskostnaderna.

Om vi se tillbaka ett ögonblick på, hur denna fråga behandlats
av riksdagen, erinra vi oss, att statstjänarna först på hösten 1919
fingo ett dyrtidstillägg, som något så när motsvarade levnadskostnadernas
ökning. Det som dessförinnan lämnats, var till en början
mycket ringa. Sedan höjdes det något, men var i alla fall synnerligen
knappt tillmätt intill nämnda tid. Under fjolårets _ riksdag
ändrades grunderna, vilket medförde en sänkning. Statstjänarna
fingo icke behålla, vad riksdagen så nyligen beslutat, och nu
går statsutskottets majoritet och vill ännu en gång göra en förändring,
en försämring av dyrtidstilläggen.

Skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag är
den, att, i stället för att, som Kungl. Maj:t föreslår, grundtalet
skall finnas, genom att man sänker den av socialstyrelsen uträknade
indexsiffran med 1/i0, skall grundtalet enligt utskottsmajoritetens
förslag finnas genom att denna indexsiffra skall sänkas med
15 enheter. När man tänker sig, att man kommer ner till ett indextal
av 150, d. v. s. 50 % ökning av levnadskostnaderna år 1913,
innebär en minskning med en tiondel endast 5 enheter, under det
att utskottet föreslagit 15. Det blir sålunda i detta fall enligt utskottets
förslag tre gånger så stor sänkning av indexsiffran, för att
man skall komma till grundtalet. Vid den indexsiffra vi nu ha,
195, blir skillnaden icke så stor.

Detta är den ena skillnaden.

Den andra skillnaden består däri, att det lönebelopp, varför
befattningshavarna få åtnjuta dyrtidstillägg efter ett procenttal,
motsvarande hela grundtalet, har sänkts från 85 kr. pr månad i den
kungliga propositionen till 60 enligt utskottets förslag. Om man
nu ser efter, hur dessa förändringar verka för den enskilde statstjänaren,
säger den enklaste eftertanke, att de gå svårast ut över
• de lägsta befattningshavarna. De, som ha så låg inkomst pr månad,
att den endast höjer sig upp till det tal, för vilket de få full
täckning, få naturligtvis den allra största reduceringen. Sedan blir
reduceringen mindre och mindre i förhållande till lön och dyrtidstillägg,
allteftersom lönen stiger. Om man tar bara ett enda exempel,
endast ett par siffror, som lämnats i den utredning, som framlagts
för statsutskottet, finner man följande. Om man tar slutlönen
för en expeditionsvakt i Stockholm, d. v. s. den lägst avlönade
manliga ordinarie befattningshavare, så är dennes slutlön 268 kr.

Nr 32.

68

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattnings lm.

vn.rp.

Onsdagen den .‘i maj, f. m.

G9 Nr 821

i månaden. Hans dyrtidstillägg blir enligt utskottsmajoritetens Å71?'',,-förslag minskat med omkring 1.1 kr. i månaden. Det gör 6 %. Om m befattning9»-vi taga en sekreterare, som har 755 kr. i månaden, får han en minsk- havart
ning av 26 kr., då den andra fick en minskning av 15 kr. Det i statens tjänst
blir ej mera än %■ Man kan icke säga, att det är rimligt, att m- m det

är resonligt att bygga en jämkning av dyrtidstilläggen efter (Forts.)

sådana grunder, att de träffa hårdast den, som har det största
behovet.

Nu har det alltid varit en tvist om, hur dessa dyrtidstillägg
skulle utgå, om de skulle utgå proportionellt eller i förhållande till
levnadsbehoven, och riksdagen har stannat för, att då man icke
kan ge alla befattningshavare proportionellt tillägg, så skall man
ge de befattningshavare som ha de minsta inkomsterna, det högsta
dyrtidstillägget. Ty det är uppenbart, att de få använda större
del av inkomsten till oundgängliga utgifter, såsom för mat, kläder
och husrum. Den som har en större lön, en ganska betydande lön,
i dennes budget ingår proportionsvis mindre belopp av det, som
är mest nödvändigt, såsom mat, kläder och dylikt, än vad som är
fallet beträffande den, som har den lägsta lönen. När man nu
godkänt den principen, har det synts oss, som hålla på Kungl.

Maj:t förslag, att det icke kan finnas skäl, icke vara rimligt, att
man i år gör en försämring av själva skalan till nackdel för de
lägst avlönade befattningshavarna. Man gjorde en sådan försämring
i fjol, och att nu åter göra en sådan försämring kan jag för
min del ej finna vara motiverat eller rimligt.

Det är den ena sidan av saken.

Vi kunna heller icke för vår del finna, att det är tillbörligt
eller nödvändigt ur statsfinansiell synpunkt, att man gör vare sig
på ena eller andra sättet en sänkning av dyrtidstilläggen utöver
Kungl. Maj :ts förslag. Nu är det så, att Kungl. Maj :ts förslag ingalunda
innebär, att löneinkomsterna för statens befattningshavare
skola vara desamma under detta år som under fjolåret. Genom levnadskostnadsindexens
sänkning har endast från sista kvartalet i
fjol till andra kvartalet i år dyrtidstillägget sänkts för vissa grupper
av befattningshavare med icke mindre än omkring 20 %. Genom
indexens sänkning undan för undan komma befattningshavarna
att få vidkännas en väsentlig sänkning i sina löneinkomster,
utan att man gör någon förändring i grunderna.

Om jag tar en stationskarl här i Stockholm i normal lönegrad,
så hade han år 1920 i december en månadslön med dyrtidstillägg,
som uppgick till 428 kronor. Den lön, som samma stationskarl
får andra kvartalet i år, både lön och dyrtidstillägg, uppgår till
294 kronor. Det är sålunda en sänkning på 11/2 år med icke mindre
än 134 kronor i månaden eller ungefär 31 % av den lön, han hade
år 1920 i december.

Nu har man ju gjort vissa beräkningar, hur det skall ställa
sig ur kostnadssynpunkt för staten enligt de olika alternativen.

När Kungl. Maj:ts proposition framkom, kände icke regeringen något
närmare, hur levnadskostnadsindexen skulle komma att ställa

Nr 32. 70

Onsdagen den 3 maj, f. m.

dyrtfctetillägg Slg Z01, fr^mtl(le“; Oeh om män därför utgår från den beräkning
åt befattnings- kostnaderna för dyrtidstillägg innevarande ar och första halvhavare
a,ret 1923, som Kung!. Maj :t gjort i propositionen, och ser efter,
i statens tjänst hur den ställer sig med nuvarande faktiska förhållanden, finner
m- m- man, att om man följer Kungl. Maj :ts proposition, så medför lev(F°rts.
) nadskostnadsindexens sänkning en mindre utgift för statsverket för
dyrtidstillägg, än Kungl. Maj:t beräknat, på icke mindre än
24,000,000 kronor. Det är sålunda en besparing, som statsverket
gör på detta belopp, även om man följer reservanterna. Den besparing,
som ytterligare linnés, om man följer statsutskottets majoritet,
_ anges till 22 miljoner kronor. Tillsammans blir det alltså
46 miljoner kronor. Detta är naturligtvis icke alldeles exakta tal.
Men beräkningen är gjord så långt man kan komma fram. Det är
sålunda icke riktigt, om någon i kammaren skulle, utan att noggrant
ha satt sig in i frågan, tänka sig, att striden här står därom,
huruvida det för innevarande år och första halvåret 1923 skall beviljas
46 miljoner kronor mer eller mindre. Det står icke strid om
den_ saken, utan det_ gäller, om det skall beviljas några och tjugu
miljoner mer eller mindre. Redan reservationen innebär, som nämnt,
en besparing på över 20 miljoner, en besparing, som uppstått genom
att levnadskostnadsindexen gått ned.

Nu kan man naturligtvis icke veta, vad framtiden bär i sitt
sköte, och därför kan det gentemot oss sägas, att de beräkningar
statsutskottet gjort och den indexsiffra, från vilken man utgått,
inte komma att stå sig. Det kan tänkas, att indextalet kominer
att höjas. Ja, detta är möjligt, men sannolikheterna äro väl större
för att indexsiffran ytterligare sjunker och därigenom medför besparing
för statsverket, än att den kommer att stiga.

Vi som reserverat oss i denna fråga ha, när vi före utskottets
slutliga prövning av ärendet noga övertänkt den ekonomiska situationen
och tagit hänsyn till de olika på frågan inverkande omständigheterna,
inte kunnat komma till annat resultat, än att det synts
oss rätt och riktigt, att riksdagen nu icke frångår de principer för
dyrtidstillägg, som fastställdes i fjol, utan att man fullt och helt
tager konsekvenserna av det då fattade beslutet och alltså går att
bevilja de medel, som i detta avseende äro nödvändiga. Väl vet
jag -— och vi veta det allesamman — att det statsfinansiella läget
är synnerligen bekymmersamt: statens inkomster minskas dag från
dag, skatteinkomsterna bli mindre, inkomster av tullar och acciser
och andra indirekta skatter bli till följd av den minskade köpkraften
reducerade. Men vi få å andra sidan inte, då vi se på denna mörka
bild, glömma, att även om förhållandena och läget något förändrats,
sedan denna proposition framlades i vintras, så innebär, såsom jag
påpekade, ett bifall till propositionen — för vilket vi ha reserverat
oss — eu betydande besparing.

Även om det förhåller sig så, att det statsfinansiella läget är
mörkt, så har det synts oss icke vara riktigt, att detta i första hand
skall gå ut över statstjänarna. Vi böra, se tillbaka på, hur statstjänarna
behandlats under kristiden. Under de första åren efter

Onadugen den «) maj, f. m.

71 Nr 82.

krigets utbrott, när alla livsförnödenheter våldsamt höjdes i pris, d rlf^aä^g
fingo statstjänarna rätt länge stå kvar på sin gamla lönenivå. De åt befattning*-fingo visserligen så småningom tillskott till sina löner, men dessa kavare
tillskott stodo ingalunda i proportion till de ökade levnadskostna- i statens tjänst
derna. Man kan naturligtvis peka på, att befattningshavare i en- m■ m skild

tjänst i olika grader och kategorier —• och i första hand löne- (Fort».)

arbetarna — fått sina löner kolossalt nedpressade. Ja, jag påstår
bestämt, att lönenedpressningen i många fall gått överhövan långt.

Men att taga detta som utgångspunkt för ett yrkande om att statens
befattningshavare skola behandlas precis på samma sätt, kan jag
icke finna vara riktigt. Man får inte glömma, att den enskilda
industriens och det enskilda näringslivets löntagare och arbetare
ändå under uppgångstiden hade en viss möjlighet att anpassa sin
lönenivå efter levnadskostnaderna på ett helt annat sätt, än vad statens
befattningshavare hade tillfälle till. Statens befattningshavares
löner komma, när det gällde höjningen, långsammare efter än
andra. Så skedde under kristidsperiodens första del. Det är då
fullt tillbörligt, att de som ha statsanställning även vid sänkningen
skola komma något långsammare efter än vad fallet är för de i
enskild tjänst anställda. Det är sålunda enligt vårt sätt att se icke
riktigt att göra en jämförelse och säga: se på industrien och dess
anställda, se på jordbruket och dess anställda.! . Man får taga hänsyn
till även de synpunkter, som jag här tillåtit mig framställa.

En fråga, som naturligtvis ligger oss utomordentligt varmt, om
hjärtat, är frågan om tillräckliga anslag för arbetslöshetens lindrande.
Regeringen har ju därvidlag framlagt en proposition, som
efter mitt sätt att se ingalunda begär för mycket — skulle man
göra någon anmärkning mot den, bör det vara i det motsatta avseendet,
att man borde gått längre, om det varit möjligt att tänka sig
få ett beslut genomfört i denna riktning. Men även om man nu
har en stor arbetslöshet i landet, får man ända lov att inse, att staten
bör söka gå så långt som möjligt är, när ^ det gäller att se. till,
att dess egna befattningshavare icke skola erhålla en oskälig minskning
i sina inkomster, detta oaktat man nödgas, och oaktat det är
^ns plikt att göra det mesta man kan för att hjälpa de arbetslösa.

Detta är nämligen en synpunkt, som det har synts mig man inte
bör lämna alldeles åsido. Man får inte ställa i missgynnad position
statens befattningshavare, därför att det är ens skyldighet att göra
det mesta möjliga för dem, som lida nöd inom samhället.

Herr talman! Det torde säkert bli tillfälle för mig att komma
igen i debatten. Jag har med detta anförande i korthet velat motivera,
varför vi reservanter inte kunnat biträda utskottets hemställan
utan yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber att än en gång få hemställa till kamraterna här i kammaren,
att de betänka, att det inte gäller endast att fa en prutning, en
beskärning av utgifterna till stånd, som innebär en besparing på något
mer än 20 miljoner kronor, utan att man också bör taga i betraktande,
att denna beskärning i första hand går ut över de. lägsta statstjänarna.

Den går kraftigast ut över dem, som ha den minsta avlöningen, sa -

Nr 32. 72

Onsdagen den 3 maj, f. m.

, lunda dem, som i första hand behöva statens bistånd, då lönen är

åtbefattnings- ^ör knapp 1 förhållande till levnadsomkostnaderna.

havan Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Lind *

statens tjänst blad m. fl. vid utskottets betänkande fogade reservationen.

TO. TO. I

(Forts.) Häruti instämde herrar Pettersson i Köping, Anderson i Rå stock,

Eklund, Norling, Jansson i Falun, Sävström, Olsson i Gävle,
Olovson i Västerås, Carlsson-Frosterud, Vahlstedt, O. Nilsson i
Örebro, Molin, Hedvall och Höglund, fru Timring, herrar Paulsen,
Andersson i Höör, Blomquist, Leo, Svärd, Kloo, Törnkvist i Karlskrona,
Wagnsson, Andersson i Igelboda, Andersson i Tungelsta,
Andersson i Katrineholm, Bärg i Katrineholm, Jonsson i Eskilstuna
och Sjögren, fru Östlund samt herrar Eriksson i Stockholm, Ericson
i Boxholm, Lindqvist i Halmstad, Strid och Knutsson.

Herr Lindskog: Herr talman! Frågan om statstjänstemannens
dyrtidstillägg tyckes ha en allvarlig tendens att återkomma till
riksdagen varje år. Statstjänarnas löner få med andra ord en karaktär,
som är raka motsatsen till vad egentligen borde vara förhållandet.
Förr har ju den principen gällt som den riktiga, att statst jänarna
skola ha små men.säkra löner: »kronans kaka skall vara liten men
säker». — Ett ständigt återkommande av denna fråga gör naturligtvis,
att de skäl, som kunna anföras för och emot, äro så stötta och
blötta, att det egentligen ej kan i princip sägas någonting, varken för
eller emot, som inte har sagts åtskilliga gånger förut. Men hur det
än är: för varje ar kommer liksom en ny slags känslobetoning in i
läget, och det nya moment, som spelar in i år. är, att det statsfinansiella
läget nu är än mörkare, än det var i fjol. Det är överhuvud
taget sa dystert, som gärna är tänkbart, och därför har denna nya
känslobetoning liksom skapat nya uttrycksformer.

När jag ser på de privata diskussionerna och på vad som säges
x pressen, finner jag, att det vanliga argumentet nu formuleras pa
det sättet: Varför skulle statstjänstemannen vara den egentligen

enda samhällsklass, som inte så där riktigt hårt tryckes av dyrtiden.
Ingå andra samhällsklasser få några slags dyrtidstillägg — varken
indutriidkarna eller lantmännen och snart inte arbetarna heller —
varför skulle då statstjänstemannen erhålla sådana?

Det förefaller mig, att denna formulering, så bestickande den
än vid första ögonkastet kan verka, ändå inrymmer en fullkomlig
felaktighet i tankegången — snarast en dubbel felaktighet. Till. en
början tror jag, att man skulle kunna lägga saken på ett rakt motsatt
sätt och i stället säga som så: alla andra samhällsklasser begära,
med eller utan framgång, hjälp av samhället eller staten. Industrien,
lantbruket och arbetarna önska hjälp i form av nödhjälpsmedel eller
i form av tullar eller på annat sätt, t. ex. genom sänkta frakter, Alla
begära de hjälp, och enligt min mening med full rätt, ty det är de
olika samhällsklassernas plikt att så mycket som möjligt efter förmåga
bistå varandra. Statstjänstemännen däremot ha aldrig, så vitt
jag vet, begärt egentlig hjälp av staten, utan de ha begärt sin lön

Onsdagen den 3 maj, f. in.

73 Nr 32.

av staten. De ha begärt att få den lön, som staten en gång för alla ■■

har lovat dem. Det är ju klart, att lönen begäres i den myntsort > åtbefältningsdet
myntvärde, som var det gängse den gången, då den stadfästes. lävart
Man kan ju göra ett enkelt tankeexperiment — jag lägger vikt vid»statens tjänst
att det bara är ett tankeexperiment, och jag hoppas det aldrig blir m% m•

något annat. Vi kunna tänka oss, att den svenska kronan skulle (Fort*-)

rutscha ned på ett sådant sätt som t. ex. den ryska rubeln, så att man
finge köpa en miljon kronor för att väga upp en enda amerikansk
dollar. Då skulle det vara omöjligt att föreställa sig, att staten skulle
komma och säga: ja, vi ha lovat 5.000 kronor i avlöning för denna
statstjänst, vi ha endast lovat 5,000, vi kunna inte hjälpa, att det
har gått på det sättet, att de blir en avlöning på bara 2 öre om året,
ty detta beror på utvecklingens gång. Nej, staten har lovat och utfäst
sig att betala vissa löner i en bestämd myntsort, i ett bestämt
myntvärde. Om värdet går ned till hälften eller tredjedelen, det gör
detsamma; principiellt kunna statstjänarna dock ha rätt att begära
sin fulla lön, med andra ord full kompensation. Detta har också
uttryckligen medgivits av riksdagen för ett par år sedan bl. a. i ett
statsutskottsutlåtande.

Nu är det klart, att under nuvarande läge finnes det ingen statstjänsteman,
som verkligen begär full kompensation. Vi känna fullkomligt
det ansvar, som statstjänstemannen ha gentemot staten i detta
nödläge, så att vi äro fullt beredda — och ,jag har sagt det även
inför kretsar av statstjänstemän — att bära vår anpart i denna oerhörda
ekonomiska kristids vedermödor.

Det finns ännu en punkt, som jag skulle lägga tonvikten vid,
och detta är den andra felaktigheten i den tankegång, jag nyss berörde.
Industrien och lantbruket och även delvis arbetarna ha under
de första krigsåren dock verkligen fått dyrtidstillägg, ja, de ha t. o. m.
på de flesta håll blivit rikligt överkompenserade. Den gången fingo
emellertid statstjänstemannen inte alls någonting med av konjunkturstegringen
eller erhöllo åtminstone en ytterst obetydlig kompensation
i förhållande till penningens sjunkande värde. Vad har detta
åstadkommit för statstjänarna? Jo. det har åstadkommit, att stora
massor statstjänare fingo sätta sig i stora skulder och dessa skulder
skola nu återbetalas i ett annat penningvärde än det som gällde den
gången: d. v. s. i den mån indexen sjunker, ökas i realiteten statstjänarnas
under dessa år samlade skuldbelopp.

Det höjes nu åtskilliga invändningar mot statstjänstemännens
begäran att få bibehålla de nuvarande tilläggen. Det heter för det
första: ni kunna väl inte tänka er att få behålla dem, så okristligt
många som ni äro. Jag medger gärna, att vi äro alltför många. Ämbetsverken
äro för många och statstjänarna inom dessa äro också enligt
min mening för många. Men jag vill dock fråga: vem bär skulden
till detta? Är det statstjänarna? Om icke, är det då rätt, att
''de skola taga ansvaret härför? Man säger för det andra, att statstjänarna
få lov att sänka sin levnadsstandard, de som alla andra
samhällsklasser. Ja, därtill vill jag svara, att statstjänarna fullt ut
äro beredda härtill, men det är verkligen så, att den levnadsstandard,

Nr 32.

74

Onsdagen den 3 maj, f. m.

■dyrtidSilläqq statsmakterna en gång, genom en viss lön, skänkt en samhälls•it
befattnings- klass, kommer man inte så lätt ifrån, även om man aldrig så mycket
havare anstränger sig. Det är, som om staten på detta sätt hade satt ett
•i statens tjänst smäcklås för en viss levnadsstandard. Vi behöva blott tänka på

m. m. hyrorna. Det finns massor av familjer, som intet högre önska än att

(Forts.) lämna de dyrare bostäderna och flytta in i mindre, men därtill finns

det ingen möjlighet. På samma sätt är det med skatter och liknande

poster, som skola betalas ur sänkta inkomster. Så kan man undan
för undan finna, att utgifterna i viss mån äro fastlåsta.

Så kommer den stora frågan. Man säger till oss: ni kunna väl
begripa detta, att staten inte har råd att betala er på det sätt, som vi
gärna skulle önska! Ja, jag upprepar än en gång, att detta är ett
skäl, som naturligtvis är utomordentligt vägande. Det är ett skäl,
som vi verkligen böja oss för; vi böja oss, om det kan visas, att staten
inte har råd. Jag vill dock fråga, om staten ändå inte kunde
haft tillfälle att kompensera sina statstjänstemän den gången för
några år sedan, då inkomsterna strömmade in i statskassan. Fanns
clet då icke den gången statsutgifter, som voro skäligen onödiga, som
staten företog sig att göra, under det man icke kompenserade statstjänstemannens
löner? Och nu föreligger dock en av regeringen
framlagd budget, och där räknas dock med de siffror, som här föreslagits
av reservanterna.

Jag vill, innan jag slutar, blott och bart påpeka en sak, som
härvidlag synes mig vara av utomordentlig vikt, och det är den moraliska
synpunkten. Statstjänarna i vårt land stå dock — de må aldrig
så mycket klandras från olika håll — på en ståndpunkt, som
vårt land kan vara stolt över. Man behöver icke resa mycket i utlandet
för att vid en jämförelse mellan utlandets statstjänstemän
och våra egna finna, att vi kunna vara glada över att ha en sådan
statstjänstemannakår, som den vår är. Yi behöva exempelvis bara
resa på våra järnvägar för att finna, vilken tillfredsställelse det ger
att se dessa underordnade befattningshavare, som uppträda på eu
gång med självständighet och med älskvärdhet mot allmänheten.
Eller tänk på tullen och på posten, och jämför allt detta med förhållandena
utrikes.

Nu är det alldeles klart, att det skulle vara en förolämpning
från min sida att säga, att, om vi sänkte statstjänarnes löner, så
skulle det genast inverka på den höga ståndpunkt, som våra statstjänstemän
ha. Trångt därifrån; statstjänstemannen tåla nog vid en
sänkning både i första och andra omgången. Men det finns dock
ovillkorligen ett visst samband mellan den ekonomiska ställning, den
säkra ställning en samhällsklass har, och den självständighet, som
den kan utveckla i livet. Och vår statstjänstemannakår är dock i
visst avseende ryggraden i det svenska samhällslivet, och den ståndpunkt,
varpå vår svenska tjänstemannakår står, den är, det skulle
jag vilja säga, en av svenska folkets största tillgångar, en tillgång,
som icke kan växlas i pengar. Om vi kunna hoppas på bättre läge
kanske snart nog, på uppåtgående tider, så kan det vara riskabelt

On.sdageu den 3 maj, f. in.

75 Nr 32.

alt nu under en kort misströstans period alltför mycket sänka våra
statstjanares levnadsstandard. . .åt befattnings Jag

ber därför för min del att få yrka bifall till reservationen havare
med betonande just av dtpi stora vikt det är för samhället och staten i statens tjänst
att söka upprätthålla statstjänstemannen på den ekonomiska och mo- m- ”*•
raliska ståndpunkt, som de nu nått. (Forts.

I detta yttrande instämde herr Pehr sson i Göteborg.

Herr Kinmanson: Herr talman, kammarledamöter! Dä

man genomläser den kungl. propositionen nr 84, angående statstjänarnas
dyrtidstillägg, så frapperas man ovillkorligen utav den omsorg,
som den föredragande departementschefen har nedlagt på att kraftigt
framhålla, hurusom dyrtidstilläggens utveckling för statstjänstemännen
under de gångna krisåren varit i allra högsta grad ofördelaktig.
Och med denna motivering slutar då den kungl. propositionen
med ett mycket moderat förslag att i huvudsak bibehålla de föregående
årens riksdagsbeslut beträffande dyrtidstillägg åt statstjänstemännen,
jag säger »i huvudsak», ty även några smärre ändringar föreslås.
Men då är att märka, att beträffande dessa, smärre ändringar
framhålles särskilt kraftigt, att även dessa äro till statstjänstemannens
nackdel, till deras disfavör.

Man hade då kunnat tro, att ett sådant förslag under sådana förutsättningar
skulle något så när helskinnat ha passerat igenom den
skärseld, som motionstiden och statsutskottets behandling innebära,
men vi veta ju alla, att så icke varit fallet. Dels ha motioner sett dagen,
som påyrkat en liten blygsam förhöjning i jämförelse med Kungl.

Maj :ts förslag, dels ha också motioner framkommit,. som velat kraftigt
beskära dyrtidstilläggen för statstjänarna, och jag kan icke avhålla
mig ifrån ått uttala att åtminstone några av dessa varit av en,
jag vågar säga, mot statstjänstemännen nog så brutal och hänsynslös
karaktär. . o

Det förslag, som nu föreligger i statsutskottets utlåtande, skiljer
sig såväl från Kungl. Maj :ts förslag som från flertalet av de avgivna
motionerna — om jag då undantager greve Lagerbjelkes i första kammaren
— därutinnan, att statsutskottet givit sig in på att, samtidigt
som det haft för händer att reglera statstjänstemannens löner med
hänsyn till penningvärdets fall, jämväl söka smussla in en slags realreglering
av den verkliga löneskalan för statst jänstemännen. Jag vill
inte underlåta att redan nu kraftigt understryka för dem av kammarens
ledamöter, som reflektera på att följa utskottet, att, såsom jag
har påvisat i min motion -— för dem som läst den — det är ett i allo
synnerligen förkastligt sätt att gå tillväga att använda sig av denna
socialstyrelsens levnadskostnadsindex för att samtidigt realreglera
statstjänstemannens löner.

Om man sedan övergår till statsutskottets motivering för det
slut, vartill det kommit, så säger utskottet först, mycket vackert och
snällt mot tjänstemännen, att det anser, att det är ett samhälleligt
önskemål, att de skola få en skälig gottgörelse för sitt arbete och att

Sr 32. 76

Onsdagen den 3 maj, f. m.

d rtfdstilläa ^et ^erec*es ^em en tillfredsställande kompensation för dyrtiden. Det
rfbefattning^- or<lel'' »önskemål» gör, att jag kommer in på samma tankegånghavare
som den föregående ärade talaren. Det säges alltså, att det är ett öni
statens tjänst skemål, vilket måste anses innebära, att det är lämpligt och bra, om
m'' m'' staten kan betala sina tjänstemän, men kan den det icke, så kan å

(Forte.) an(lra sidan mgen människa hjälpa det. Det finnes icke ett ord i

detta, som står bär, som går ut på att staten skulle ha ett visst ansvar
och en viss plikt som arbetsgivare i förhållande till tjänstemännen såsom
arbetstagare; detta saknas fullständigt. Jag förmenar likväl,
att det förefinnes ett visst arbetsavtal och att det förefinnes en viss
rätt från tjänstemännens sida att här bli tillgodosedda. Man kan peka
på många fall, där en dylik uppfattning blivit styrkt av statsmakterna
själva. Jag vill endast i det sammanhanget föra i minnet, hurusom
i avlöningsreglementena för vissa verk, särskilt kommunikationsverken,
då det är fråga om att en tjänsteman — givetvis utan
eget förvållande — blir förflyttad till en tjänst i lägre lönegrad,
d. v. s. om statsnyttan påfordrar det och staten där har bättre behov
av honom, är tydligt och klart utsagt, att statstjänstemannen under
sådana förhållanden ovillkorligen är tillförsäkrad sin lön i den högre
lönegraden. Däri ligger, så vitt jag förstår, ett visst erkännande av
att ett arbetsavtal är ingånget mellan staten, arbetsgivaren, och statstjänstemannen,
arbetstagaren.

Det har alltid, då dessa frågor behandlats av riksdagen, kommit
in ett moment av att här är fråga om understödsverksamhet, och av
dem, som äro mycket outrerade, säges det t. o. m., att det är ett slags
fattigvård, som tjänstemännen äro föremål för. Tjänstemännen äro
givetvis mycket lojala och mycket förstående här i landet, och de begripa
mycket väl, att de äro tvungna att underkasta sig vissa uppoffringar.
Men att det med avseende å den »hjälp», som lämnas
dem,^ icke ges ett erkännande av att den dock motsvaras av en viss
rätt a deras sida, det kan icke annat än beklagas. Givetvis är det ett
faktum, att.genom penningvärdets fall, som naturligtvis statstjänstemännen
pa intet sätt varit vållande till, det har skett rent ut sagt eu
konfiskation av deras avlöningar, och för närvarande må det icke stickas
under stol med att deras ställning är synnerligen brydsam i många,
för att icke säga de flesta fall. De veta icke, hur deras löner komma
att utmätas under det år, som stundar, men så mycket veta de, att de
komma att kraftigt beskäras, och vad de vidare veta är, att de under
årets tolv månader ha att var fjärde månad betala hyra ■— som de.
enligt vad som redan blivit framhållet, svårligen kunna frigöra sig
ifrån, utan vid vilken de äro fastlåsta — och under fyra månader av
året ha de skatter att betala, en månad kronoskatt, tre månader kommunalskatt,
summa alltså åtta månaders inteckningar på deras avlöningar.
Slutligen ha de pensionsavgifter, som, om de ej utgå månadsvis,
taga de fyra återstående månaderna i anspråk. Varje månad
ha de sålunda klart för sig att deras inkomster äro på förhand kraftigt
reducerade. De ha icke, det vågar jag påstå, den fördel som industriidkaren,
affärsmannen, jordbrukaren och som t. o. m. den arbetslöse
har, att han ser hoppets gröna lanterna möjligen lysa under det år

Onsdagen den 3 muj, f. in.

77 Nr 82.

som kommer. Det kan i regeln icke statstjänstemannen göra. Industri- Ang.
idkaren, som har ett lager, har åtminstone hoppet att det skall bli en m befattning
ljusning, och att han skall kunna realisera det under bättre förhål- havare^
landen. Likaså kan affärsmannen hoppas på att kunna göra något i statens tjänst
så när goda affärer och klara sin ställning. Jordbrukaren kan hop- m- m pas

på en god skörd och därigenom skönja någon ljusning. Men för (Forts.)

statstjänstemannen ter det sig i dessa dagar, när alla resurser äro
slut, kläderna förnötta, bohaget likaledes förnött, inkomsterna dala,
möjligheterna äro borta, då ter det sig, mina damer och herrar, mycket
kallt och mycket grått.

Om man går vidare för att se på den motivering, som statsutskottet
här har levererat, då det förklarat sig icke kunna gå med på
Kung!. Maj :ts förslag, så möter man först den vanliga motiveringen
angående den starka ökningen av statens löneutgifter och den på
grund av den starka depressionen och de statsfinansiella svårigheterna
mörka situationen. Ja, detta tal hör man oupphörligt nu för tiden,
att statens utgifter äro så förfärligt stora. Men aldrig har jag sett,
att statutskottet eller något annat utskott samtidigt på något sätt
velat antyda, hur statens inkomster varit under den tid som gått. Är
den berättigad, denna ständiga klagan angående utgifterna, speciellt
nu, då det gäller statstjänstemännen? Om man gör en undersökning
i detta hänseende, finner man, att statens verkliga inkomster under
den kristid, som varit från 1914 till 1920, ha stegrats i nog så starkt
''tempo. 1914 voro statens inkomster — jag menar nu de verkliga inkomsterna,
sådana som härflyta av skatter, de affärsdrivande verken
och andra reella inkomster — 261 miljoner, 1915 364 miljoner, 1916
113 miljoner, 1917 635 miljoner, 1918 765 miljoner, 1919 819 miljoner
och 1920 891 miljoner. Betraktar man nu staten här som arbetsgivare,
såsom föreståndare för rikshushållet med sina statstjänstemän
såsom sina hembiträden, så kan man fråga, hur staten begagnat sig
av möjligheten att hushålla under dessa tider på sådant sätt som varje
enskild får göra, då han har att se till att hans hembiträden få den
•avlöning, som de skola ha, då man skall och vill och måste behålla
dem. Ja, det visar sig då, att staten haft en överkompensation som
uppgick redan 1915 till 16 %, således är det icke blott icke full kompensation,
som här erhållits, utan staten har som arbetsgivare blivit,
jag vågar säga, kolossalt överkompenserad. Procenttalet för överkompensationen
uppgick, om man jämför med socialstyrelsens levnadskostnadsindex,
under 1917 till 84 °A, 1918 till 68 % och 1919 till
82 tf.

Man frågar sig då: hur har staten stått sig under dessa tider?

Ja, staten borde ha stått sig ganska bra. Det är inte hållbart detta
ideliga tal, som speciellt är riktat mot statstjänstemännen, att det
ekonomiskt ställer sig så tröstlöst svårt för staten, varför statstjänarna
uppmanas rätta munnen efter matsäcken. Detta ha de granneligen
också gjort, och de äro villiga att göra det i fortsättningen
också. Men man frågar sig ovillkorligen: bör inte även staten söka
rätta munnen efter matsäcken, innan det påfordras, att dess egna tjä -

Nr 32. 78

Onsdagen den 3 maj, f. m.

Ang. nare { alltför stor utsträckning skola pressas och tvingas att vackla
under tidens tunga?

hamn 9 Det märks nu i fortsättningen av utskottets motivering, att man
i statens tjänst insett, att det allmänna talet om de rysliga statsfinansiella svårig m-

m■ heterna kanske inte har tillräckligt med bärkraft, därför att man

(Forts.) ideligen använder det, så fort det förekommer ett anslagsäskande. Utskottet
kör då^fram med sitt tunga, grova artilleri och gör gällande,
att nya anspråk på statskassan icke böra ställas under den rådande
arbetslösheten. Ja, det är för lustigt med denna arbetslöshet. Den
användes som argumentation för hart när varenda fråga av allra
minsta ekonomiska innebörd i såväl stat som kommun, och alltid anväudes
den på det sätt, som passar bäst för det fall, som är ifråga.
Vi ha särskilt i dag åhört ett anförande, där arbetslösheten i mycket
högstämda ordalag framdrogs för att bortargumentera ett visst anslag
— i det fallet användes den för att förhindra att staten skulle
göra en viss utgift. I morgon eller övermorgon kommer man fram
med arbetslösheten för att motivera, att staten bör åtaga sig en viss
större utgift. Jag hänvisar t. ex. till ostkustbanemotionen, där åtminstone
några av statsutskottets ledamöter pekat på arbetslösheten
till stöd för förslag om ökade statsutgifter för att vissa arbeten skola
sattas i gång, då man nämligen därigenom givetvis indirekt bidrager
till.arbetslöshetens avhjälpande. Jag tycker, att denna slags argumentation
av statsutskottet i detta sammanhang inte är alltför stark. Jag
tror, att vi i.allmänhet inte i fortsättningen skola draga fram denna
arbetslöshet i varje ärende — vi kunna åtminstone inskränka oss till
vartannat eller vart tredje. I varje fall har denna synpunkt inte
bärighet och beviskraft nog för att motivera sådana framställningar,
som dem statsutskottet här kommit med.

Statsutskottet säger vidare rent ut, att man avser att åvägabringa
en sänkning av den reallön, som statstjänarna för närvarande
åtnjuta, och man yttrar, att det bör uppmärksammas, att för statstjänarnas
del en lönesänkning i allmänhet torde bli mindre kännbar
än för vissa andra samhällsklasser, särskilt på grund av de nyligen
vidtagna löneregleringarna. Jag erkänner, att jag har svårt förstå,
vad statsutskottet menar med detta påstående, då vi alla veta —
och detta har ju redan förut i dag understrukits — att statstjänarna
äro den enda samhällsgrupp så att säga, som ända sedan början av
kriget fått bära dyrtidens tunga utan att någonsin ha kommit i åtnjutande
av ^dess fördelar. Likaså vågar jag påstå, att det inte är
riktigt att såsom statsutskottet gör framhålla, att löneregleringarna
skulle ha någon större betydelse i detta avseende. Jag vill i det
avseendet framhålla, att genom dessa regleringar har det ålagts statstjänarna
arbetsprestationer, som i mycket stor utsträckning förut
icke funnos, t. ex. sjutimmarstjänstgöring o. dyl.

Det är ytterst hänsynen till de andra samhällsgrupperna, som är
kärnan och kärnpunkten i det hela. Ifrån dessa samhällsgrupper höres
i dessa dagar ett härskri, att bara statstjänarnas löner gå ned,
skall allting bli bättre. D. v. s.: på statstjänarnas löner beror inflationen,
beror, att jordbruket går med förlust, att handel och näringar

Onsdagen den 3 maj, f. in.

79 Nr 32.

stå stilla och att industriens hjul icke rulla. Jag bara frågar, om det An''lär
någon som tror, att genom denna nedprutning, som i sig innebär en dyrtuUtittägg
minskning t. ex. för skrivbiträden av 11 kronor per månad och för * havare^
en byråchef av 35 kronor per månad, vår stora sociala fråga på något i statens tjänst
sätt kommer närmare sin lösning. m. m.

Slutligen har utskottet kommit med sitt definitiva förslag. I (Forts.)
stället för en minskninng av levnadskostnadsindexen med en tiondel
har det föreslagits en minskning av femton fasta enheter. Man säger,
att därigenom skall hela systemet med dyrtidstillägg avvecklas.

Så vitt jag förstår, har emellertid riksdagen aldrig någonsin, när
dessa dyrtidstillägg under föregående riksdagar bestämts, tillämpat
något »system». Än mindre gäller detta här, när med användning
av denna godtyckliga utgångspunkt, sänkning med femton fasta enheter,
statsutskottet vill förmå riksdagen att gå med på ett förslag
av den innebörden, att vid ett indextal av 115 för oreglerade och 135
för reglerade verks räkning, ^dyrtidstillägget helt och hållet skulle
komma att bortfalla. Jag frågar då: vad har utskottet för motivering
att anföra till stöd för dessa tal, 115 och 135? Här borde givetvis
en utredning föreligga, som visar, att dessa tal äro de riktiga.
iVarför inte lika väl 110 resp. 130? Såvitt jag förstår, har riksdagen
eller utskottet aldrig gjort klart för sig det inbördes sammanhanget
mellan användandet av levnadskostnadsindexen och hänsynen
till det basår, från vilket beräkningen av socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
utgår, jämfört med det resp. basår, i förhållande till
vilket respektive avlöningsstater för statstjänstemän äro uträknade.

Jag vågar påstå,^att om statsutskottet här lyckas förmå kammaren
att besluta den sålunda föreslagna, som det säges tillfälliga, regleringen
av dyrtidstillägg, beslutas det på samma gång ett nytt fastslående
av löner för reglerade och oreglerade verk, utan att den därför
erforderliga utredningen föreligger på kammarens bord. Kammaren
vet inte, vad den gör i detta fall. Den rätta vägen hade varit
att först undersöka, vid vilket indextal dyrtidstillägget för reglerade
och oreglerade verk borde bortfalla, och att sedan, med utgångspunkt
från detta, föreslå, att så och så många fasta enheter borde avdragas.

Denna utredning saknas här. Det är möjligt att man under den fortsatta
diskussionen här i kammaren kan få upplysning och försäkran
från statstutskottets sida, att en sådan utredning verkställts, något
som åtminstone inte är mig bekant.

Man har nu, som nyss nämnts, under föregående riksdagar aldrig
använt ett rationellt system för dessa dyrtidstilläggs utmätande, utan
man har ideligen i samband med användandet av indextal i syfte att
reglera penningvärdets fall företagit vissa reallöneregleringar. Jag
bär i min motion påtalat, hur irrationellt detta är, och jag har hänvisat
på förhållandet beträffande Stockholms stad, där en god lösning
har erhållits, genom att man på ett förståndigt sätt kombinerat
kännedomen om hur levnadskostnadsindexen skall behandlas med insikten
om hur lönerna för kommunala och statstjänstemän böra beräknas
med hänsyn till vissa utgångspunkter. Jag har även — som

Nr 32. SO

Onsdagen den 3 maj, f. m.

tiastilåa Jag strax skall komma till — i min motion gjort en hemställan om denät
befattnings- na sak> men detta har statsutskottet icke på något sätt tagit upp.

havarev Huvudsaken är i alla fall, att statsutskottets förslag innebär, att

i statens tjänst dyrtidstilläggen på detta sätt skola avtaga betydligt hastigare
m• m- än själva indexen. D. v. s.: statstjänstemännen skola vid kurvans

(Forts.) uppåtgående endast sakta få sin ersättning men däremot vid dess

nedåtgående hastigt berövas densamma. De skola under alla förhållanden
förlora. iVilken annan samhällsklass har varit utsatt för ett
dylikt öde, om jag så får kalla det?

Slutligen vill jag påtala den inkonsekvens som, så vitt jag förstår,
ligger i statsutskottets framställning i den sammanfattning, som
till slut göres. Man uppgiver här till kammarens kännedom, att enligt
Kungl. Majrts förslag de ifrågavarande kostnaderna skulle uppgå,
såsom redan här omnämnts, till 246 miljoner kronor, men däremot
enligt utskottets förslag endast till 200. Jag vågar göra gällande,
att denna framställning är minst sagt vilseledande, ty det är därvidlag
att märka, att utskottet utgått från olika indextal vid denna beräkning.
I det ena fallet har man följt Kungl. Maj:ts indextal, i det
andra utskottets egna. Utskottet borde, om det verkligen velat upplysa
om, hur denna sak ligger till, framfört fyra olika tal. Man
skulle ha hänfört jämförelsen såväl till den av Kungl. Maj:t tilllämpade
indexen som till den av utskottet antagna.

Summa summarum: jag har velat för kammaren påpeka, att den
utredning och motivering, som från utskottets sida är presterad, enligt
mitt förmenande ur inga synpunkter är hållbar. Detta är också
anledningen till, att jag inte kan ansluta mig till annat än ett bifall
till reservationen, trots att jag i min motion gjort hemställan om en
viss förbättring i förevarande avseende, ett förslag, som givetvis inte
har några utsikter att nu gå igenom i kammaren.

Jag vill, herr talman, ytterligare nämna några ord om en hemställan,
som jag gjort i min motion men som icke av utskottet bevärdigats
med något som helst omnämnande, för så vitt nämligen icke ett
visst uttalande i utlåtandet har avseende därpå, vilket dock icke kan
vara möjligt. Jag har nämligen i min motion gjort hemställan om en
skrivelse till Kungl. Maj :t med det syftemålet, att riksdagen en gång
i livet skall komma ifrån dessa ideligen återkommande trassliga dyrtidstilläggsförhållanden
år efter år. Jag har nämligen begärt en utredning
för att man skall slippa ifrån detta — jag vågar kalla det
så — kvacksalveri, som år efter år förekommit vid denna frågas behandling
och avgörande av statsmakterna. Det ligger så öppet och
klart till, hur denna fråga skall behandlas, om man verkligen vill se
efter, hur saken ligger och kosta på en utredning. Jag kan inte förklara
utskottets underlåtenhet att upptaga min hemställan till behandling
på annat sätt, än att utskottet inte kunnat bemöta den sak
det här gäller. Man inser och förstår, att det är den enda raka vägen
att göra som jag föreslår, men det anses icke opportunt. Då jag för
min del är livligt övertygad om, att detta sätt är det enda riktiga, det
enda. som någonsin kommer att medföra frågans verkliga lösning,
så skall jag tillåta mig, herr talman, att hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 3 maj, f. in.

81 Nr 32,

måtte hos Kungl. Maj:t begära, att Ivungl. Maj:t måtte verkställa ^«/7. ..
en utredning angående en sådan ändring i hittills tillämpade lönesy- befallningsstem
för statens befattningshavare, att därigenom möjlighet beredes havare J
för ett fullt rationellt användande av levnadskostnadsindexen. Jag t statens tjänst
är så övertygad om att denna lösning, som nu beträffande Stockholms m- mstad
vunnit burskap och slagit igenom, är den enda möjliga, att jag (Forts.)
tänker möjligen begära votering på denna punkt, för att nästa år
kunna konstatera, om då inte bättre förståelse kan finnas för denna
sak.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält
sig för yttrandes avgivande, beslöt kammaren på hemställan av
herr talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen av förevarande
utlåtande ävensom behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. in., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 9.

Herr Billqvist avlämnade en av honom och herr Bäcklund undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 248,
angående vissa lönefrågor vid armén och marinen m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 306, bordlädes på
begäran.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,28 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 92

6