1922. Andra kammaren. Nr 30

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1922. Andra kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 26 april.

Kl. 2 e. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungd. Maj:ts proposition,
mr 247, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i
gruvor.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen nr 246, med förslagtill
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 31 maj 1918, innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län;

till statsutskottet propositionen, nr 248, angående vissa lönefrågor
vid armén och marinen m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen nr 249, med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 juni
1921 angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.

§ 4.

Bevillningsutskottets nu föredragna betänkande nr 27 bordlädes

åter.

§ 5.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets
memorial, nr 32, med överlämnande till riksdagen av förteckning över
försålda kronoegendomar.

Andra hammarens protokoll 1922. Nr SO.

1

Xr 30.

Onsdagen den 26 april.

i>

§ G.

Härefter föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringsarbeten
inom kungl. bibliotekets byggnad; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till avlöning av den Hjertbergske antikvarien vid vitterhets-,,
historie- och antikvitetsakademien.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställts

förändra av ■ behandling upptogs härpå statsutskottets utlåtande, nr 36,

plrsordiga " * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring av proprofessuren
i fessor C. Wimans personliga professur till en ordinarie professur i
paleontologi paleontologi och historisk geologi m. m.
vid Uppsala

universitet. I en till riksdagen den 10 februari 1922 avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 61, hade
Kungl. Maj :t, .under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag — med ändring av vad um
der punkten 62 i åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen till
innevarande års riksdag föreslagits beträffande det ordinarie bestämda
anslaget till Uppsala universitet — föreslagit riksdagen att

dels besluta, att den utav professorn C. Wiman nu innehavda
personliga professuren i paleontologi skulle förvandlas till en ordinarie
professur i paleontologi och historisk geologi samt att
i samband därmed den nuvarande ordinarie professuren i mineralogi
och geologi vid Uppsala universitet skulle benämnas professur i geologi
med petrografi och mineralogi;

dels, med uteslutande från allmänna indragningsstaten av vad där
funnes uppfört beträffande avlöning åt Wiman, i utgiftsstaten för
universitetet i Uppsala under avdelningen A) Avlöningar m. m., a)
Professorer in. fl., filosofiska fakulteten, matematisk-naturvetenskap--liga sektionen uppföra en professor i paleontologi och historisk geologi
med enahanda avlöningsförmåner, som tillkomme universitetsprofessorer
i allmänhet, och med skyldighet för tjänstens innehavare att
vara underkastad de för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkoren
och bestämmelserna;

dels ock för ändamålet höja det ordinarie bestämda anslaget till
Uppsala universitet, nu 1,054,347 kronor, med 7,500 kronor till
1,061,847 kronor samt i riksstaten för tiden 1 januari—30 juni 1923''
upptaga nämnda anslag med halva beloppet eller i avrundat tal
530,924 kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts framställning angående
förändring av professor C. Wimans personliga professur till en ordinarie
professur i paleontologi och historisk geologi icke måtte vinna
riksdagens bifall.

Onsdagen den 26 april.

3 Nr 80.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Kvarnzelius, Swartz
Johan Nilsson i Skottlandshus, Lamm, O. U. B. Olsson, Widell, p.
A. Bergström, Carl Johansson, Wiklund, Waldcn och Norman, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) besluta, att den utav professorn C. Wiman----lika med

Kungl. Maj:t •— •— -— petrografi och mineralogi;

b) med uteslutande från--— villkoren och bestämmelserna;

samt

c) för ändamålet höja det ordinarie bestämda anslaget till Uppsala
universitet, nu för år 1,054,347 kronor, med 7,500 kronor för år.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Olsson:
Herr talman! Den framställning, som Kungl. Maj:t gjort till riksdagen
i förevarande ärende, innebär ju, att den personliga professur
i paleontologi, som finnes i Uppsala och som mänskligt att döma
kommer att finnas där till utgången av ar 1931, skulle förvandlas
till en ordinarie professur. Statsutskottet har hemställt, att denna
Kungl. Maj ds framställning »icke må vinna riksdagens bifall». Vid
utskottsutlatandet är emellertid fogad en reservation, som är framburen
av inte mindre än elva av utskottets ledamöter. Det tyder ju
pa, att meningarna inom utskottet varit rätt så delade, och "antalet
reservanter visar, att det mycket lätt kunnat hända, att utskottsutlatandet
fått en annan läggning.

Nu har jag personligen mycket lät t att förstå utskottsmajoriteten,
ty jag har pa ett tidigare stadium av frågans beredning varit
inne pa ungefär samma tankegång. Jag bekänner, att jag inte tänkt
pa konsekvenserna i samma grad som utskottet, och jag har heller
s** mycket på de ökade statsutgifterna, eftersom de ju
or tillfället inte komina att ga upp till mer än 300 kronor om året.
-len när jag första gången såg på frågan, så tyckte jag, att det var
tämligen onödigt att gå fram till riksdagen med en proposition i den
riktningen. ^ Det är ju inte meningen, att personliga professurer
skola overga till att bli stadigvarande. Jag var till och med inne
pa den tankegången, att det kanhända rent av inte vore klokt att
lagga iram den. Riksdagen är i allmänhet rätt tveksam, då det
galler personliga professurer; och jag tänkte mig, att riksdagen
nog inte komme att bli mera villig; om den vid varje personlig professur
skulle behöva misstänka, att denna professur möjligtvis inom en
längre eller kortare framtid skulle föreslås att bli ordinarie. Emellertid
har jag ändå rått Kungl. Maj:t att lägga fram denna proposition.
^ Och detta beror på följande skäl.

^ i ha nu i Uppsala den ifrågavarande personliga professuren i
paleontologi, och vi ha där en ordinarie professur i mineralogi och geologi.
Denna senare blev ledig i januari månad detta år, och den skall
naturligtvis en gång återbesättas. Jag tycker, att i den situationen
Har den avgangne geologiprofessorn Högbom rätt, när han säger —

Ang.

förändring av
personliga
professuren i
paUontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

Kr 30. 4

Ooadagea den 36 april.

Ang.

förändring av
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

någonting som ju också står i propositionen — att man måste göra
klart för sig, hur man nu skall lägga det hela. Antingen skall man
låta den professur, som skall återbesättas, omfatta allt, som kan
hänföras till ämnet geologi, d. v. s. pressa in under detta ämne också
paleontologien; eller också skall man göra på det viset, att man alldeles
ser bort från paleontologien och resonerar som så, att med den
frågan blir det väl någon råd, när den personliga professuren en
gång upphör. Gör man det förra, då får man alla sakkunniga emot
sig; alla dessa komma att förklara, att det sättet att lägga saken
inte är klokt, ty det finns inte sökande till en professur av den
omfattningen, och det finns heller inte några sakkunniga, som med
någon som helst auktoritet kunna ge Kungl. Maj:t ledning, hur
professuren i det fallet skall besättas. Gör man det senare, kali
det lätt hända, att man får tillfälle att ångra sig, ty de tio åren
kunna ju taga slut rätt snart — om jag så får säga — och man kan
inte säga, att man har några som helst garantier för framtiden.

Det är för att lösa denna knut, som jag rått Kungl. Maj:t att
lägga fram propositionen, och jag för min del tycker, att den innebär
en lösning. Statsutskottet däremot löser, så vitt jag kan förstå,
ingenting. Jag tycker förresten, att statsutskottet ser — vad skall
jag säga — litet väl sentimentalt på denna sak. Man säger, att
»tiderna synas utskottet icke vara sådana, att de inbjuda till inrättande
av nya professurer». Detta är ju inte fullt riktigt heller.
Professuren finns ju redan, och den kommer mänskligt att se, som
jag sade, att finnas en tid framåt. Frågan är således inte att nu
under svåra tider skapa en ny professur, utan frågan är i stället,
huruvida vi om tio år skola orka med att bära ungefär samma vetenskapliga
utrustning, som vi bära för närvarande. I den frågan
tror jag, att det finns skäl för att gå ut ifrån, att vi i framtiden
tänka orka medVlen.

Jag har redan något snuddat vid den stora omfattning, som
professuren i geologi har. Det är ingenting märkvärdigt i^den vetenskapliga
utvecklingens historia, att en professur så småningom
blir innehavaren övermäktig; det är någonting, som alltid inträffar,
när man har en glädjande vetenskaplig utveckling. Vad detta fack
speciellt beträffar innebär det vanligen, att det leder till, att paleontologien
skiljes ut. Gå vi till länderna här uppe i norden, så finna
vi, att Norge redan delat sin geologiprofessur. Finland likaledes,
Gå vi söderut finna vi, att Greifswald exempelvis har två professurer,
Göttingen tre, Bonn sex o. s. v. Jag framhåller inte dessa
saker, för att de skola vara en slags pekpinne för oss här i vårt land,
ty vi ordna naturligtvis hos oss så, som vi finna det vara bäst, men
jag säger det för att visa, att det där talet om ämnets störa omfattning
inte är en fras, som man tager fram vid sådana tillfällen,
då det passar sig. utan det ur något, som redan lett till praktiska
konsekvenser i de övriga europeiska länderna. Vad oss själva beträffar
kan man såga. på sätt och vis, att vi också haft de där konsekvenserna.
Ty den gamla geologiprofessuren, som daterar sig ända

Onsdagen don 26 april.

5 Nr 30.

från 1850-talet, visade sig tämligen snart bli sin innehavare

professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

över- .....

mäktig. Man sökte då på 1890-talet lösa svårigheterna på det viset, ”personliga"
att man lät en docent sköta paleontologien. När man så fick den personliga
professur, som det här gäller, var det visserligen en personlig
professur i ordets egentliga, bemärkelse, men det var också på
samma gång en väl behövlig avlastning av den tyngd, som vilade
på geologiprofessuren. Skulle man nu låta paleontologien rent automatiskt
falla tillbaka på geologien, skulle man pressa utvecklingen
tillbaka en 30—40 år. Och det är detta., som jag inte tror, att 1931
års riksdag vill vara med om.

Ty det finns en annan omständighet, som kommer att väga
tungt i vågskålen. Man har nämligen i Uppsala inte bara denna
paleontologiska professur, utan man har också en paleontologisk institution
med ett museum. Jag reste upp till Uppsala för att se, hur de
där tingen lågo, tjr man bör ju veta ungefär vad det är man gör. Jag
har visserligen inte det omdöme, som kräves för att i dessa ting fälla
en rättvis dom. Men så mycket tyckte jag mig förstå, att riksdagen
gjorde en synnerligen god gärning, när den var med om att inrätta
denna personliga professur. Ty under professor Wimans ledning,
med den förmåga han har att få lärjungar att arbeta och mecenaterna
att ge pengar, har denna institution så att säga vuxit sin moderinstitution,
den geologiska, över huvudet, och man har i närvarande
stund ett museum där uppe, som efter vad jag hört, både kvantitativt
och kvalitativt kan jämföras med de museer man har på den
europeiska kontinenten. När man nu vet detta och då man på samma
gång känner till det vetenskapliga arbete, som vilar på denna
institution, då har man synnerligen svårt att tänka sig, att om 10
år skulle denna institution och detta museum möjligen komma att
lämnas alldeles vind för våg. Att den svenska riksdagen skulle vara
med om, att de värden, som ligga samlade här uppe i Uppsala, skulle
förstöras eller, om inte förstöras, så i varje fall vårdslösas genom att
komma i händer, som inte vore sakkunniga och heller inte intresserade,
det kan jag för min del inte tänka mig. Och det är därför,
som jag rått Kungi. Maj:t att söka den lösning, som nu föreligger i
den kung!, propositionen.

Jag har inte alls glömt bort konsekvenserna. Det finns ingenting,
som en departementschef har rikare tillfällen att tänka på än
de där konsekvenserna. Ty det finns ju så gott som intet ärende,
som inte har sina konsekvenser. Och framför allt har han ingen
anledning att i en proposition glömma bort dem, ty han vet, mycket
väl, att det finns två kamrar i denna riksdag, som nog veta att friska
upp minnet. 1 detta fall skulle ju konsekvenserna fortplanta sig
inte bara uppe i Uppsala utan också ner till Lund. Utskottet säger,
att om man går med på detta förslag, så »lärer ett motsvarande krav
från Lunds universitet svårligen kunna tillbakavisas». Ja, naturligtvis
har man nere i Lund i viss mån samma svårigheter, som man
har uppe i Uppsala. Ämnet geologi är lika omfattande och svårt att
bemästra där nere, som det är i Uppsala. Men saken ligger väl

Nr 30. 6

Ang.

förändring ai
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

Oasdagen den 26 april.

ända inte riktigt pa samma, sätt i de bada städerna. I Uppsala har
man redan denna personliga professnr. Och man har där det, som
väger tyngre, nämligen den paleontologiska institutionen med detta
museum, som man ju inte har någon motsvarighet till nere i Lund.
Men om det skulle vara på det viset, att Lund kommer med en liknande
framställning, som utskottet här säger, så får man naturligtvis
pröva den. Och skulle det vara så, att Lund den gången har
lika göda skäl för sin sak, som Uppsala har i dag, så bör väl Lund
få sin ^professur. Jag skulle med en liten förändring av ett ordstäv
vilja säga att den dagen, den glädjen.

Men jag förmodar, att det är en annan sak, som statsutskottet
fäst sig kanske mera vid än konsekvenserna nere i Lund. Det är
nämligen så, att bakom denna professur skymtar en byggnadsfråga.
Vi ha ju, som jag nämnde, en geologisk institution i Uppsala. Under
dess tak och på inte mindre än fem ställen inrymmes också den paleontologiska
institutionen, som dessutom bor i tre andra hus i närheten.
Det vill med andra ord såga, att den paleontologiska institutionen
bor i fyra hus och på åtta olika ställen, och två av dessa ställen äro
källrar. Det är klart, att kunde man skaffa pengar till att bygga,
så nog är ett^ byggande nödigt här. Men med den saken
gör man ju så, som man har råd till. Och i varje fall kan
man inte säga, att denna byggnadsfråga är på något vis beroende av
den professur, som det här gäller. Ty det är institutionen, som behöver
det nya taket över huvudet, det är inte professorn. Jag vet
ju mycket val, att i nästan alla ärenden, som behandlas vid detta
års riksdag, ligga de ekonomiska bekymren och lura. Och det är
naturligtvis så, att ekonomiska, svårigheter äro ekonomiska svårigheter.
Men jag tycker, att man aldrig behöver ha det så svårt, att
man inte har råd att vara framsynt och ordna så väl för framtiden
som det är möjligt. Jag tror, att riksdagen skulle göra undan ett
gott stycke framtidsarbete, därest riksdagen anslöte sig till den uppfattning,
som Kung!. Maj:t låtit framlägga i den förevarande propositionen.

Herr Norman: Herr talman! Jag hade väntat, att någon

av representanterna för statsutskottets majoritet skulle uppträda och
försvara statsutskottets uppfattning i denna fråga efter den ingående
redogörelse, som nyss har lämnats av den föregående ärade
talaren, herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Som av handlingarna framgår, har jag jämte två andra ledamöter
av kammaren reserverat mig mot det slut, till vilket statsutskottet
har kommit. Statsutskottet har yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts framställning om förändrande av den Wimanska professuren
till ordinarie, och skälen därtill äro förnämligast kostnadsskäl. Visserligen
erkänner statsutskottet, att kostnaderna för tillfället äro
synnerligen obetydliga. Det är inte något belopp angivet, men jag
kan nämna, att det rör sig om en merutgift av endast ungefär 300
kronor per år. Det är ju en kostnad, som inte är att taga någon

Onsdagen den 26 april.

7 Nr

större hänsyn till. Men det är kostnaderna för framtiden i form ay r^idjlv av
byggnader och annat, oeli det är konsekvenserna i form av eu ny "^JonUga
professur även i Lund, som man har stött sig på. professuren i

Vad då först gäller professuren i Lund vill jag instämma i pfleontologi
herr statsrådets yttrande nyss: deri dagen, den sorgen — eller den ’.''f
•dagen, den glädjen, som han uttryckte det. Komma bärande skäl ^rts)
fram från Lunds universitet, så får väl riksdagen i sinom tid taga
• den frågan under omprövning. Men att det ej behöver vara alldeles
nödvändigt att inrätta en ny professur i Lund. därest nu beslutas
en förändring av den Wimanska professuren till ordinarie, det har
redan i propositionen blivit belyst genom professor Högboms uttalande,
där han säger: »Det må vara sant, att vetenskapens ut veckling

med nödvändighet leder till en sådan specialisering och
differentiering av de olika disciplinerna, men därav följer icke med
nödvändighet, att vid varje lärosäte alla vetenskapsgrenar skola vara
företrädda genom egna lärostolar.» Det är icke alls en nödvändig
följd av ett beslut i enlighet med reservanternas mening, att Lunds
universitet omedelbart skall ha en uppdelning av sin professur i
geologi. Men beträffande Uppsala synes det vara synnerligen starka
skäl anförda av de olika sakkunniga för professurens uppdelning.
Deras utlåtanden återfinnas i propositionen, där det har talats
■om ämnets utomordentliga räckvidd och betydelse och huru det blir
■omöjligt för en person att fullständigt genomtränga och behandla
dessa omfattande ämnen.

När därtill kommer, att Sverige har sedan långliga tider tillbaka
intagit en förgrundsställning på den geologiska forskningens
område och kanske tillkämpat sig den främsta rangplatsen på detta
•område bland kulturländerna, så synes det vara ur rent nationell
synpunkt en åtgärd, som vi böra lägga oss vinn om, att bevara denna
vår ställning på detta forskningsområde.

Vi ha också fått hitförda genom frikostighet från enskildas sida
synnerligen rikhaltiga samlingar av fossilier. Jag erinrar i det fallet
■om de enastående omfattande och stora samlingar, som inneslutas i
professor Anderssons Kinasamlingar och som just nu hålla på att
bearbetas och vilkas ^utförande gjort, att Sverige kommer att intaga
en synnerligen framstående plats på detta område. Men har
man detta utomordentligt värdefulla material, skall man icke då
se till, att man har krafter till förfogande, som kunna i forskningens
tjänst och till den studerande ungdomens nytta arbeta med detta
rikhaltiga material?

Vad gäller den stora kostnad, som skulle komma i framtiden
•genom de byggnader, som statsutskottet ser hägra framför sig, så
vill jag erinra om, att denna byggnadsfråga ligger långt fram i
tiden. Det tager nog åratal och åter åratal, innan vi komma därhän.

Därom erinras också i propositionen i ett av sakkunnigutlåtandena,

•där det heter: »I betraktande av den långa tid, som vanligen åt går,

innan dylika frågor bliva lösta, särskilt, .när det, som här
tydligtvis måste bliva fallet, gäller nybyggnad eller beredande på
annat sätt av väsentligt bättre utrymmen, —.» Det är först i en framtid
som denna nybyggnadsfråga blir aktuell, och huru tröstlöst tråkig

Nr 30. 8

Onsdagen den 26 april.

personliga
professuren i
palsontologi
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

föråndHna arn? nuvarande ekonomiska situationen än är och hur den än manar
personliga , “en största försiktighet och sparsamhet, när det gäller att nu besluta
om statsutgifter, sa skola vi val icke intagas av en sådan
pessimism, att vi tro, att ett sadant tröstlöst ekonomiskt nödläge''
skall vara i alla tider och för all framtid. Yi vilja väl litet var
hoppas, att ljusare tider skola komma inom en icke allt för långt
avlägsen framtid, och då förmodar jag, att vi skola kunna tillgodose
även de nybyggnadskrav och anslagskrav, som kunna föranledas av
förevarande fråga, utan att vi nu skola låta oss avskräckas av dessa
konsekvenser, som först efter en lång följd av år framkomma.

I den^ reservation, som är vidfogad utskottsutlåtandet, tryckes ju,
också på följande i reservanternas förslag till utlåtande: »Då ut skottet

alltså tillstyrker Kungl. Maj:ts framställning i förevarande''
del sker detta likväl under förutsättning, att professurens förändring
från personlig till ordinarie icke får utgöra anledning till ökade
krav på anslag för institutionsändamål.» Reservanterna ha således
reserverat sig för att professurens förändring till ordinarie
för det närvarande skulle draga större kostnader för det allmänna än
de, som för det närvarande kunna överblickas. Det är 300 kronor
om.året^det gäller. Jag har på andra avdelningen haft tillfälle att
följa frågan alltigenom, och jag har kommit till den bestämda uppfattning,
som ställt mig på den sida, som reservanterna stå på.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Kvarnzelius’ m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall icke fördjupa
mig alltför mycket i den uppdelning av geologiprofessuren i
Uppsala, som här föreslagits. Jag skall endast framhålla de skäl,
som utskottet ansett bärande för sitt avslagsyrkande på Kungl.
Maj ds proposition.

För det första är det ju bekant, att den personliga professur, som
inrättades för tio år sedan, gäller för professor Wiman under hans tid.
Men det är också bekant, att några lokaler, avsedda för institutionen,,
finnas icke för närvarande, utan det har inretts några rum, i Gustavranurn,
som användas, men det säges tydligen ifrån i propositionen,
att det är mera ett provisoriskt avhjälpande av de mest trängande behoven
för tillfället. Jag lyssnade noggrant på herr statsrådets yttrande,
då det gällde denna sak, och då han säde, att det vore naturligtvis
allra bäst att Ja en nybyggnad till stånd, men att inrättandet
av denna professur ju icke var något bestämmande skäl för att bygga,
utan den saken finge prövas för sig. Jag vill emellertid ur detta utläsa,
att får man professuren igenom, så nog får man kravet på byggnaden
också. Men det stannar icke bara vid detta, utan delar man
upp professuren i Uppsala, så är det alldeles naturligt, att vi inom
ganska kort tid, kanske redan nästa riksdag, ha samma krav från
Lund, och blir då professuren även där uppdelad, komma kraven på
nya byggnader att framställas även där. Själva konstnaderna, för
professuren äro ju icke avskräckande, men i dessa tider, då. statskassan
är till den grad anlitad, som vi ju finna dag efter dag, är man.

Onsdagen den 26 april. 1) Nr 30.

icke beredd från statsutskottssynpunkt alt gå med på några utgifter ,.An?-för nya byggnader m. in. a™

Det är alltså, herr talman, dessa skäl, som varit de bestämmande professuren i
i huvudsak för statsutskottet. Saken kan ju tagas upp till vidare paleontologi
prövning, när den personliga professuren utgår. Men till dess anse vid Uppsala
vi för vår del, att det icke behöver brådska. universitet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets (Fort8-)
förslag.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag har tillåtit mig att använda
mina påskferier bland annat till att taga reda på i Lund bland
de naturvetenskapliga fackmännen där den uppfattning, som kan råda
i denna fråga. Jag vill öppet säga, att jag för min del oftast är
ganska misstänksam mot de nya krav på uppdelning av professurer,,
som förekomma. Det är ju alltid så — jag känner det från min egen
erfarenhet — att var och en känner sig nedtyngd av omfattningen av
det ämnesområde, som man är satt att söka behärska så gott som möjligt.
Därför kommer det gärna fram dylika anslagskrav om dubbelprofessurer
eller nya professsurer. Och därför är det också alldeles
riktigt, att riksdagen håller tummen på ögat på oss universitetsmän
och ser till, att man icke går för långt. Det finns emellertid en garanti,
som riksdagen därvidlag har att tillämpa, och det är att jämföra
med förhållandena vid andra universitet i världen. När för sju
år sedan professuren i geologi tillsattes i Lund, var bland de sakkunniga
också professor Brögger i Kristiania, som med rätta anses vara
en av världens främsta geologer, och han sade då — jag översätter
det till svenska, ty jag talar så dålig norska — »Med det omfång,,
som varje särskild disciplin nu har fått, är det helt enkelt omöjligt,
att en enskild forskare nu kan fullt ut behärska samtliga dessa fack
och fullt tillfredsställa de fordringar på kompetens, som böra och måste
ställas på en universitetsprofessor. Man har därför nu under desenare
åren överallt vid något större universitet sett sig nödsakad att
fördela denna omfattande fackgrupp av heterogena fack på flera professurer,
minst två, oftast tre ä fyra, och på en del ställen ända upp
till sju.» Resultatet av professor Bröggers granskning av de sökande
var, att han på grund av ämnets omfattning förklarade bägge sökande
inkompetenta, och han förklarade samtidigt, att det var orimligt
med dylika förhållanden, där det var omöjligt för en ensam sökande
att kunna behärska hela ämnet. Jag har, som jag sade, talat med
mina fackkolleger i Lund, och bland dem har ingen enda opponerat
sig mot riktigheten av den framställning, som kommit från Uppsala..
Och då jag såg, att herr Rydén nu begärde ordet, så vill jag säga,
att jag särskilt lågt an på att fråga de personer, till vilkas omdöme
jag förmodar herr Rydén har större tillit än till mitt. Och jag hoppas,
att det skall i någon mån kunna ställa honom mera gynnsam till
deras uttalande. Jag skall gärna personligen nämna för honom namnet
på dem, som jag har talat med. Men jag vill göra det mera
privatim.

Nr 30.

10

Oasdagen den 26 april.

Ang.

förändring av
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
■universitet.

(Forts.)

Således ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Jag vill säga, att de konsekvenser, som den siste ärade talaren nyss
anförde, synas mig icke vara av alltför vägande natur. Han nämnde,
att det skulle komma krav på anslag till nybyggnader. Ja, det
kan ju komma krav, men riksdagen är väl ändå så pass karl för sin
hatt, att den kan säga nej till dem, och det har ju även uttryckligen
sagts, att om riksdagen går på reservationen, så får det icke anses
utgöra anledning till ökade krav på anslag för institutionsbyggnader.
För det andra har herr Bengtsson i Norup sagt, att det kommer
med all säkerhet även från Lund fram krav i denna riktning. Han
tänkte sig t. o. m., att det kanske skulle komma redan nästa år. Jag
vill då trösta herr Bengtsson i Norup med, att det redan nu finnes
inlämnat förslag från professor Grönvall i Lund och från den naturvetenskapliga
sektionen där om viss reglering av detta ämne. Men
där har icke föreslagits någon ny professur. Ty vi i Lund äro alltid
och ha alltid under den här krigs- och kristiden vant så anspråkslösa,
att vi fått erkännande även från riksdagen om den saken. Vi
äro så anspråkslösa, att vi uttrj-ckligen säga, att visserligen skulle det
kunna behövas en professur, men på grund av de tryckta tiderna- inskränka
vi oss till att i stället begära en biträdande lärare. Jag ber
att få säga detta här gentemot vad som herr Bengtsson i Norup nyss
yttrade.

Med dessa enkla ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Rydén: Herr talman! Denna fråga kan ju synas relativt
liten, om man ser på innebörden av det gjorda anslagsäskandet.
Då är det ju bara fråga om att här uppföra en personlig professur
som ordinarie, så att den alltså skall förbliva även efter den nuvarande
innehavarens avgång. Jag satt i statsutskottet den gången, när
frågan om personlig professur åt professor Wiman första gången var
uppe. Och jag minns mycket väl en gammal vis ledamot av riksdagen
och av statsutskottet och dess andra avdelning, som den gången
sade, att han var mycket betänksam i fråga om att skriva till Kungl.
Maj:t i denna riktning, därför att det gick oftast till så vid våra
universitet, att när man fått en personlig professur, så inriktade man
sedan alla ansträngningar därpå, att när den professuren varit med
en viss tid, söka få denna personliga professur omvandlad till en ordinarie,
och så fick man en ny professur, medan man från början tänkt,
att man bara skulle skaffa arbetsmöjligheter och existensmöjligheter
för en synnerligen förtjänt vetenskapsman inom ett visst område. Jag
var den gången ung och oerfaren, så jag trodde icke så starkt på denna
invändning, och det var skrivet så mycket vackert om dåvarande
docenten Wiman, att vid sidan av professor de Geer, som då var ledamot
av riksdagen och stod såsom motionär i frågan, jämte åtskilliga
andra gjorde jag det lilla jag förmådde, för att det skulle bli en personlig
professur åt Wiman. Det där yttrandet av den gamle statsutskottsledamoten,
som jag hörde som ung riksdagsman, rann mig i
minnet, när jag fick se förslaget om denna ordinarie professur unge -

Onsdagen den 26 april.

11 Nr ftt.

fär tio år efter det den gamle vise hade talat om, att det skulle med
all säkerhet komma.

Jag har med åren blivit mer och mer betänksam i fråga om att professuren i
-dela upp professurer vid våra universitet. Och det ur åtskilliga syn- paleontolom
punkter. Jag ser för min del i en för långt gående uppdelning av vt<i U-påtala
■ämnen och i tillskapandet av flera professurer i de ämnena en lära un^,:rSitH—
det vill jag uppriktigt säga — för den sida av universitetens gär- (1''orts-)
ning, som ligger i undervisning och utbildning av lärare och övriga
iämbetsmän, som utbildas vid universiteten. Det är klart, att man
kan på det sättet få fram en mängd specialister, som äro alldeles utomordentligt
kunniga på sitt gebit, men man riskerar att förlora den
sortens universitetslärare, som äro — om jag får använda ett uttryck
från idrotten — all round, som behärska det hela och som kunna giva
•de unga studenterna, av vilka de flesta gå ut som lärare vid våra skolor,
den allmänna översikt, som naturligtvis är nödvändig beträffande
arbetet i skolan. Jag skyndar mig att säga, att denna farhåga
naturligtvis har endast en begränsad giltighet. Det kommer inom
vissa ämnen givetvis en tid, då en uppdelning är nödvändig. Men
jag har den allmänna känslan, att man bör icke forcera detta uppdelande
av ämnena i specialprofessurer med relativt begränsade områden
bland annat av det skälet, att undervisningen till den del, universiteten
ha till uppgift att undervisa blivande ämbetsmän, löper en viss
fara eftersätta den allmänna och översiktliga kunskapen över ett
studieområde.

Jag vill också framhålla, att denna uppdelning av professurer
liar den faran med sig, att det hela blir ganska dj^rt. Det blir dyrt
för staten, och det blir dyrt för den studerande ungdomen. Det blir
•dyrt för staten först och främst i fråga om lönerna — detta är dock
kanske de mindre kostnaderna — men framför allt därför att med nya
professurer följer institutionsbyggnader åtminstone för våra naturvetenskapare
och medicinare. Och det skall kammaren här icke tro
•ett ögonblick, vad herr Lindskog nyss anförde, att riksdagen, sedan
den skapat en professur, kan säga nej till en institution för den nye
professorn. Sådan är icke riksdagen. Utan har man en vetenskapsman,
som är tillsatt för att arbeta och forska, så har riksdagen icke
plägat vägra honom arbetslokaler och sådant, som är nödvändigt för
hans arbete. Det är klart, att skapa vi en professur, vilken sedan behöver
en institutionsbyggnad för att innehavaren skall kunna utföra
sin gärning, så kommer självfallet också institutionsbyggnaden. Och
när det blir, som det är på vissa områden, förenat med stora samlingar
eller rent av muséer, sådana som vi ha i våra största naturvetenskapliga
institutioner, då blir det mycket stora kostnader för staten
av detta.

Jag vill också säga herr Lindskog, som är varmt intresserad för
professorernas lönefråga, att det är icke en alldeles klok taktik —
och det hade han ju själv en känsla av — att gå för långt i fråga om
inrättande av nya professurer. Det är klart, att blir vår universitetsstat
för stor, så går det ut över dem, som arbeta i universitetens tjänst.

Den risken får man taga, att det kan bli på det sättet. Och det

Nr 30. 12

Onsdagen den 26 april.

Ang.

för ändring av
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

skulle jag'' beklaga, därför att jag personligen liar den uppfattningen»
att våra universitetsprofessorer böra ha så goda löner, som det är
möjligt för staten att giva dem, därför att deras arbete är så ofantligt
viktigt och bör av det allmänna rikligt understödjas.

Det blir dyrt också för studenterna, därför att ehuru man i första.
ögonblick, då man delar upp eu professur i två eller tre, säger, att
det icke behövs någon ändring i studieplanerna och att det följaktligen
icke blir någon förlängd studietid, så är det dock så, mina herrar»
att när den ena uppdelningen efter den andra sker, så följer med tiden
oundvikligen, att studietiden förlänges. Och den faran ha vi
här i Sverige. Det har så länge jag minns predikats, att vi ha för
lång studietid för den studerande ungdomen, och riksdagen har gångpå
gång skrivit om, att en viss avkortning av universitetsstudierna
vore önskvärd. Men det har hittills icke varit möjligt att genomföra
något på det området, just därför att det vetenskapliga arbetsfältet
blivit så omfattande, att det kräver mycket längre studietid. Ju mer
man delar upp professurerna, desto mindre blir det möjligt att kunna
genomföra en begränsning på detta område.

Vad nu speciellt uppdelningen av geologiprofessuren i Uppsala,
beträffar, så vill jag först säga. att man får icke tappa ur minnet»
när det gäller att bedöma behovet av uppdelningen, att vårt land har
mer än ett statsuniversitet. Denna geologiprofessur i Uppsala är
icke den enda, som arbetar i vårt land på detta område. Se vi saken
ur forskningens synpunkt, som är den ena stora viktiga sidan av
universitetsgärningen, så skulle jag våga göra det påståendet, även
om herr Lindskog uppvisar, att det finns universitet med ända tillsju
professurer i geologi, att vårt land har forskande geologer i en
utsträckning, som är ganska enastående. Räkna efter, huru många
människor vi ha här i Sverige, som bedriva verkligt vetenskapligt
forskningsarbete på geologiens område! Vi ha i Uppsala — inberäknat
den Wimanska professuren — två professurer och i Lund en:
det gör tre. Vi ha två vid Stockholms högskola; det gör fem. Vid
det naturhistoriska riksmuseet ha vi två paleontologer, en för djurvärlden
och en för växtvärlden, och en mineralog som intendenter:
det blir åtta. Så ha vi Sveriges geologiska undersökning med en chef
och åtta statsgeologer, som arbeta med rent praktiskt forskningsarbete
ute på fältet. Vi få icke glömma, att den geologiska forskningen
i vårt land har icke kommit till sin höga ståndpunkt på den grund,
att vi haft den Wimanska professuren eller en eller annan professur
i Uppsala, utan det beror naturligtvis därpå, att vi ha här i landet eu
sådan ofantlig mängd av geologer, som sysselsätta sig med forskningsarbete
på förevarande område. Om vi således betänka, att vi ha åtminstone
17 personer ordinarie anställda för geologiskt forskningsarbete
här i Sverige, så tror jag ieke vi behöva känna oss alltför packet
imponerade av vad som här sagts om, att Norge har två, Danmark
två och Finland två eller tre, om jag hörde rätt. ÅR få icke
glömma, att vi ha så ofantligt många utanför Uppsala universitet,
som bedriva forskningsarbete inom geologien.

Skall jag se på den sidan av universitetsgärningen, som ligger i

Onsdagen den 26 april.

Nr :5a

la

att utbilda ämbetsmän, då skulle jag först vilja saga, att den undersökning
vi försökt göra i statsutskottet visar, att det ur ett mycket
litet antal studenter, som studera på detta område i vårt land. Ur
den synpunkten är således detta ämne ieke något av de mera frekventerade
ämnena vid våra universitet.

De ofrånkomliga konsekvenserna av ett bifall till regeringsförslaget
äro efter min uppfattning följande. För det första måste det
bli en institutionsbyggnad för professor Wiman i Uppsala. Något
.annat skola icke herrarna tänka sig. Jag har hört sägas, att professor
Wiman skulle för närvarande ha sina samlingar fördelade på
fyra olika lokaler. Kammaren skall icke föreställa sig, att sedan
•det blivit en ordinarie professur i paleontologi vid Uppsala universitet,
det icke kommer att krävas en institutionsbyggnad för honom.
Och eftersom denne man är så ytterst skicklig och arbetsam, så skapar
han säkerligen samlingar, som bli av oerhört stor omfattning. Nu
senast veta vi, att de stora Kinasamlingarna gå — mot förnuftig ordning,
höll jag på att säga — icke till Stockholm och det stora naturhistoriska
riksmuseet där utan till Uppsala, och det kan man väl veta,
att man får lov att uppföra byggnader där för det ändamålet. Man
kan ju icke låta dessa samlingar förfaras. Och jag skulle även vilja
saga till herr Lindskog, att jag har i min ficka ett brev av en för
Lundaförhållanden intresserad, som bett mig, att jag skulle försöka
•använda det lilla inflytande jag tilläventyrs kan ha, för att det icke
skall ordnas så, att det blir en biträdande lärare i geologi i Lund,
utan arbeta för att det skall bli en professur där likaväl som i Uppsala.
Det är ingalunda en av de minsta profeterna, som är författare
till detta brev. Intresset för Lundasaken finnes således, det är
■alldeles självklart. Och huru skulle vi skåningar kunna stå till svars
med att vara med om att upprätta en professur i paleontologi i Uppsala,
d. v. s. i en del av Sverige, där man knappast har några fossil,
utan där man får taga sådana från Kina och bearbeta dem, men vi
icke skulle ha en professur i paleontologi vid vårt skånska universitet,
där vi dock ha fossil i jorden? Det skola vi icke inbilla oss. Och
jag skulle anse det synnerligen upprörande, om Lund, som har de
bättre yttre betingelserna för en professur i paleontologi, skulle få stå
efter Uppsala här. Alldeles säkert skulle herr Lindskog och jag
hjälpas åt att arbeta fram en motsvarande professur i Lund som en
ren konsekvens, om Uppsala får sin professur.

Och man kan peka på en hel rad av våra naturvetenskapliga professurer,
som för närvarande med mycket god rätt, ja, med större
rätt än ämnet geologi, kunna begära att få en uppdelning till stånd.
Jag skall icke tala om kemien i Lund, som har en professor i det
ämnet. Det är för litet, därför att den gamla uppdelningen i organisk
och oorganisk kemi borde naturligtvis fullt ut realiseras, så att
det blev två professurer i detta ämne. I Uppsala har man tre på
det området, inberäknat en personlig professur. Men man har ju ytterligare
specialiserat kemien också. ''Vi ha lyra professurer i kemi
vid tekniska högskolan i Stockholm, och jag har ansett det vara goda
-skäl för detta. Överdirektör Gavelin vid Sveriges geologiska under -

st»?-

förändring av
personliga
professuren i
paleontologi
rid Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 30. 14

Onsdagen den 26 april.

Ang.

förändring ai
personliga
professuren i
/mleontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

sökning har i sitt yttrande i propositionen förklarat, att den naturliga
uppdelningen av geologien är i tre professurer, och på somliga ställen
ha vi hört, att det. är ända till sex. Jag vill nu icke uppkalla min
ärade vän herr Lindskog, men om han ändå tänker vara sträng emot
mig för mitt yttrande, skulle jag vilja fråga honom: om jag tager
till exempel ämnet geografi, där det är en professur både i Uppsala
och i Lund, skulle man icke kunna med ofantligt mycket större rätt
begära uppdelning av ämnet geografi än av geologi? Vänta bara litet,,
till dess professor Nelson, vår förträfflige geograf i Lund, får arbeta
några år och driva fram sin vetenskap, såsom han till allas vår glädje
gör, så är det icke tal om att icke här födes behov av en uppdelning
av geografien i mer än en professur. Det är klart, att man får gå
med på sådant, när det är nödvändigt, men jag har velat göra detta
lilla inlägg för att säga, att jag tror, att det är klokt att icke, där det
ej är oundgängligen nödvändigt, forcera fram uppdelningen av professurer
för mycket.

Dessa skäl, herr talman, ha varit avgörande för mig, när jag i
denna ekonomiskt lilla fråga ändå anser mig böra ställa mig på den
ståndpunkten, att jag sorkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Edén: Herr talman! Det håller nästan på att bli
vad jag skulle vilja kalla en dålig vana, att jag skall nödgas i sådana
ärenden, som röra universitetsfrågor, taga till orda gentemot
den man, som jag förr i världen hade den äran att räkna såsom
ecklesiastikminister vid min sida i statsrådet. Men det kan nu icke
hjälpas, att så händer. Jag ser, att han avlägsnar sig, och jag
beklagar det, ty det var min önskan att i all vänskap få något
granska det anförande, han nyss hållit.

Han började med att erinra om en »gammal vis» ledamot av
statsutskottet, som på sin tid, när professor Wimans personliga
professur tillkom, hade varnat den då unge, som han sade, oerfarne
ledamoten av statsutskottet herr Rydén för dylika personliga professurer.
Jag känner så väl igen denne gamle vise, som herr Rydén
nu framkallar från den tidigare generationen av riksdagsmän. Det
är en gammal vis av en typ, som herr Rydén åberopat, endast när
det passar sig, men som han däremot aldrig tager något intryck
av, när det icke passar sig för den fråga som är å bane. Många av
de här närvarande kammarledamöterna äro säkerligen på det klara
med, vem denne vise är, och många kunna med mig bestyrka, att
det skulle kunna mycket hastigt komma fram ett ärende, på vilket
område som helst, där denne samme gamle vise med all säkerhet
också givit herr Rj^dén vissa råd i hans långt tillbaka liggande
parlamentariska ungdom, utan att herr Rydén tagit intryck därav.
Ånej, det förhåller sig nog på det sättet, att det egentligen tycks
vara herr Rydéns egen mera personliga utveckling, som har föranlett
den ståndpunkt han nu företräder, och som han beskriver så.
att han med åren blivit mer och mer betänksam mot uppdelning av
professurer.

Onsdagen den april.

15 Nr

Om herr Rydén kommit till denna betänksamhet med anledning
av de kostnader, som följa med sådana uppdelningar, är jag fullt''
villig att i princip förstå honom. Det finns göda skäl att därvidlag
hålla tillhaka, så mycket man med hänsyn till vetenskapens naturliga
utveckling kan göra. Men när herr Rydén för en sådan ståndpunkt
också anförde andra skäl, skäl i fråga om undervisningen och
omtanken om de studerande, blev jag i min tur en smula betänksam.
Icke är det väl ändå någon rimlighet i en sådan argumentation,
som går ut på att en uppdelning av ett ämne skulle behöva medföra
några större svårigheter för vederbörande professor att i ämnet
prestera eu undervisning, som är tillräcklig för de blivande lärarna
eller de blivande ämbetsmännen. Så illa ställt är det dock icke
med vad vi kunna kalla den professorliga allmänbildningen, att man
behöver befara något sådant. Och när herr Rydén antyder, att
genom denna specialisering man icke skulle kunna i varje ämne räkna
på en all-round-man, skall ja.g tillåta mig att invända, att
även bland de professorer, som bekläda mycket specialiserade ämnen
vid Uppsala universitet, finnes cn hel rad av män, som i hög grad
förtjäna den hederstiteln, utan hinder av att de också blivit specialister.
Hela det resonemanget, att uppdelningen av professurer skulle
stå i något som helst sammanhang med frågan om studietidens längd,
vågar jag verkligen åtminstone för den filosofiska fakultetens de!
bestämt betrakta som förfelat. Det är icke på det sättet. Det kan
hända, att man icke i alla ämnen gjort alla de ansträngningar, som
möjligen kunna göras, för att förkorta studietiden. Har det icke
skett, så har det emellertid icke berott av att stora ämnen uppdelats
på flera professurer, utan därpå, att man för den blivande ämbetsmannen
krävt i och för sig en så omfattande kunskap, att hans lärostoff
icke kan inhämtas under en viss minimitid. Och alldeles särskilt
gäller detta, såsom herr Rydén mycket väl vet, just det område,
som han och jag gemensamt äro intresserade av, nämligen skolväsendet.
Alltså, jag vågar verkligen med någon smula anspråk på
att kunna bli trodd säga, att frågan om uppdelningen av geologiprofessuren
kan fullständigt avskiljas från och bör ses fullkomligt
fristående från frågan om studietidens längd eller förkortning både
i geologi och i andra ämnen.

Sedan sökte herr Rydén visa upp, att vi i själva verket hade
en sådan mängd av geologer här i Sverige, att -—■ jag förmodar, att
det blir konklusionen — vi icke skulle behöva någon mera ordinarie
lärostol. Jag får säga, att det är väl ett litet konstigt sätt att resonera,
om man följer herr Rydéns tankegång. Här finns i Sverige
exempelvis en geologisk undersökning med en chef och vissa
tjänstemän, här finnas sedan också tjänstemän i riksmuseet, och bär
finns naturligtvis en professor i geologi i Lund liksom i Uppsala.

-—• alltså, säger herr Rydén, ha vi så många representanter för denna
vetenskap, att vi icke behöva en ny professur. Det borde väl vara.
alldeles tvärtom, såvitt jag förstår. Dessa tjänstemän i den
geologiska institutionen, dessa tjänstemän vid naturhistoriska
riksmuseet visa, att man i Sverige av skäl, som det bleve

A ng.

förändring ai -personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsalc%
universitet,
(Forts.)

Nr 30. 16

Onsdagen den 2G april.

Ang. för långt att här gå in på, ansett sig verkligen böra lägga så mycket
förändring av vfjc|- va(j som kan ]^aflas tillämpad geologi, att man skapat dessa
professuren i platser. Men de tjänstemän, som sålunda skola företräda olika riktpaleontokgi
ningar av geologien, skapas verkligen icke av sig själva, de äro icke
vid V-ppsala bara autodidakter. Skola de kunna erhålla en sådan utbildning, som
universitet. svarar emot de olika kraven på olika områden av ämnet, de helt och
(.Forts.) hållet skilda kraven å ena sidan inom geologiska undersökningen
och å andra sidan i naturhistoriska riksmuseet, så behövs det verkligen
också sådana lärarkrafter vid universiteten, som förmå att
följa med på det stora ämnets olika områden. Alltså, även denna
argumentation håller icke streck. Jag vågar säga detta, utan att
för övrigt inlåta mig på att skriva under det sätt, varpå herr Rydén
fick ihop siffrorna. Jag är icke i tillfälle att kontrollera dem, men
jag skulle tänka mig, att han säkerligen i Sverige tagit med flera
representanter för ämnet, än lian tagit med i Danmark och Norge,
när han kommit till de egendomliga siffrorna.

Och därmed tror jag det kan vara nog om dessa utanverk. Det
kan ju ändå icke bestridas, och har icke heller av herr Rydén bestritts,
att det ämne det här gäller verkligen är av en sådan omfattning,
att det tillfullo förtjänar att delas på två representanter.
Det är av herr Lindskog nyss styrkt på ett sätt, som jag tror, att
kammaren verkligen lade märke till, att man redan för många år
sedan från norskt vetenskapligt håll betraktade det såsom en ren anomali,
att det stora ämnet geologi vid de svenska universiteten uppehölls
med en enda representant. Till yttermera visso ligger ju saken
så nu, att i Uppsala ha vi i själva verket två representanter.
Man skall icke komma och säga, att därmed är allt väl beställt: herr
Wiman har sin personliga professur, låt honom ha den så länge han
lever, och sedan får den dragas in. Nog skola vi väl kunna vara
överens om i detta fall, herr Rydén och jag, att ingalunda hade man
år 1910, då jag skulle tro, att vi sida vid sida verkade för att få
den personliga professuren, varit så intresserad av att skapa den för
den dåvarande docenten Wimans räkning, om det blott gällt att skaffa
honom personligen en anställning, utan man intresserade sig för saken
därför, att den del av det stora ämnet som han företrädde var
av sådan betydenhet, att man verkligen ansåg, att när det fanns en
så eminent forskare på området, borde denna del av ämnet, icke blott
personen, vara betjänt med att erhålla en professur. Att det sedan
blev en personlig professur, berodde på förhållandena.

Ingen kan således bestrida, att denna professuruppdelning är i
och för sig motiverad. Just det, som herr Rydén nu senast läste
upp ifrån Lund, och som skulle tjänstgöra såsom ett argument mot
herr Lindskogs resonemang om, att man där var så »anspråkslös»
och ville reda sig med bara en assistent jämte professorn, detta herr
Rydéns brev från en av de större profeterna i Lund —- jag förmodar
för övrigt, att herr Rydén icke brevväxlar med de mindre profeterna
— visar, att man även i Lund är på det klara med, att ämnet måste
kräva en uppdelning. Alltså, allt vad som kommit fram måste dock
anses hava ådagalagt, att det är både rimligt och ur undervisningens

Onsdagen den 26 april.

17 Nr .*50.

och alla andra synpunkter fullkomligt ofarligt och för vetenskapen „An?-fördelaktigt, om uppdelningen sker. ^“ersonM a°

Det är också ådagalagt, att kostnaderna för denna uppdelning professuren i
är en fullkomlig bagatell. Man känner sig egentligen en smula ge- paleontologi
nerad, att vi skola stå här och föra en så lång diskussion om den vid Uppsala
ökning av 300 kronor för år, som Kungl. Maj:ts förslag skulle be- universiteL
tyda. I denna sak som i en del andra gör man den reflexionen, att (torts-)
om vi hade kunnat stryka oss från talmanslistan allesamman och
beviljat beloppet utan vidare, hade det kanske blivit lika billigt för
statskassan i det hela taget.

Men, säger herr Rydén, bär finnas »konsekvenser». Och så

skymta — naturligtvis — i bakgrunden dessa institutioner, som alltid
måste följa med en professur. Därom skall jag endast referera
till vad herr statsrådet yttrat i sitt anförande, och som kammaren
tyvärr lade för litet märke till, efter allt att döma herr Rydén också.
Herr statsrådet anförde nämligen, om jag fattade honom rätt,
att vad institutionen angår, ligger givetvis saken så, att om över
huvud taget en institution eller en utvidgning av den nuvarande
geologiska institutionen i Uppsala behövs, kommer detta krav, vare
sig vi få en ny professur eller ej, ty vi ha redan en geologiprofessur
i Uppsala, och vi ha dessutom den personliga professuren i paleontologi.
Det är uppenbart, att den officielle representanten för geologi
är skyldig att representera även paleontologi, i mån det icke anses,
att den personlige professorn kan göra det. Behövs det en institution,
så kan herr Rydén vara viss om, att man begär den och att man
har lika starka skäl för den, vare sig vi få en andre ordinarie professur
eller icke. I det fallet spelar förändringen av denna professur
från personlig till ordinarie rakt ingen roll. På samma sätt lär det
väl vara med uppdelningen i Lund. Vill man hava en uppdelning i
Lund, kommer man naturligtvis med krav härpå. De hava redan
bett herr Rydén om det, de större profeterna, och jag vill hoppas,
att han icke är lika hårdhjärtad mot dem, som han sedan någon tid
tillbaka tycks vara mot både större och mindre profeter från Uppsala.
Nej, konsekvenserna tycker jag verkligen icke vi behöva taga;
på detta uppmålade sätt, som först herr Bengtsson i Norup och nu
sedan herr Rydén gjorde. Med dem förhåller det sig så, att allal
dylika anslagskrav få helt enkelt bero på den ekonomiska ställningen
och på universitetens övriga krav. Vare sig vi nu besluta en
uppdelning eller icke, så komma dylika krav i alla händelser att
kunna framställas.

Härmed tror jag, att jag genomgått det mesta av min ärade
väns senaste anförande, och det kan vara tid att komma till konklusionen.
Det må förlåtas mig, om jag icke kan låta bli att anknyta
denna konklusion till några ord i slutet av herr Rydéns anförande.
Han vände sig med en viss älskvärd bonhomie, som jag
så väl känner igen sedan många år, till herr Lindskog och frågade:
hur skola vi skåningar kunna försvara, att man har en professur i
paleontologi uti Uppsala, ehuru det icke finns några fossiler i de karga
Mälarlandskapen, men icke har en dylik professur i Lund, när man

Andra kammaren-s protokoll 192$. Nr SO. 2

Nr 30. 18

Onsdagen den 26 april.

Ang. dock har fossiler i Skåne? Ja, mina damer och herrar, det kan icke
—förändring av hjälpas, att det förefaller mig, som om vi här hade litet av pudelns
personliga'' kärna eller, för att begagna ett med Skåne närmare besläktat språk,
^paleontohgi russinet i pölsan: skola vi skåningar finna oss i att man har en andra
vid Uppsala professur i Uppsala och ingen sådan i Lund? Det är denna synuniversitet.
punkt; det må herr Kydén verkligen ursäkta för gammal vänskaps
(Forte.) skull/det är denna synpunkt, som förefaller mig att bra mycket
och bra starkt komma fram numera i hans förhållande till Uppsala
universitet, till och med i ett fall som detta, där det gäller en fråga
om 300 kronors ökning i anslaget för detta universitet. För min del
har jag alltid känt skåningar ur den synpunkten, att det är ett »grejt»
folk, som icke känner sig avundsjukt mot att en annan landsändas
kulturmetropol får en liten förbättring, även om skåningarna själva
icke skulle alldeles samtidigt komma med. De reda sig nog. Vi
behöva icke vara bekymrade för, att icke Skåne blir tillbörligt tillgodosett
i riksdagen och genom framställningar/rån dess universitet.
Jag tror, att herr Lindskog och samtliga skaningar kunna vara
fullkomligt försvarade med att de nu låta saken ha sin gång, vad
Uppsala beträffar, och resonera som så, att sedan kommer turen till
Lund, och då får det bero på, huruvida skälen äro lika starka för
Lund, som de nu äro för Uppsala.

Vad som är det alldeles avgörande skälet, efter mm mening,
för att man just nu bör gå Uppsala till mötes och icke skjuta på
saken, det är, vad herr statsrådet också har anfört, nämligen att
den ordinarie professuren i geologi i Uppsala nu är ledig och efter
statuterna måste återbesättas. Skall denna professur återbesättas i
sin gamla omfattning, ja, da är det fullkomligt obestritt,, att man
kommer in i alla de svårigheter, som av universitetsmyndigheterna
påpekats, därför att det icke finnes personer, som äro kompetenta
inom hela ämnet, och icke heller finnes sakkunniga, som äro kompetenta
att kunna bedöma personer, vilka delat sina studier på olika
grupper av ämnet — det är obestritt och obestridligt, att över hu\ ud
taget under sådana förhållanden både professurens tillsättning och
ordnandet av undervisningen kommer att bli synnerligen besvärligt.
Det hade aldrig varit tal om, såvitt jag förstår,.att från Uppsala
föra fram frågan, om icke denna sak hade aktualiserat den. hu eif
den aktuell. Och jag vågar verkligen hemställa, till kammaren, om
icke kammaren för en gångs skull ville fästa en liten smula avseende
även vid vad som önskas och bedes om från uppsvenskt hall i en
sådan här universitetsfråga. Kammaren har så många gånger följt
de mäktiga männen på Skånebänken, vilka innehava löse- och bindenycklarna
i statsutskottets andra avdelning, att jag tycker, att kammaren
skulle kunna kosta på sig att visa dem, att de väl icke alltid
skola ha makten.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Med herr Edén förenade sig herrar Lilbeck, Sköld, Lundquist,
Wagnsson, Dalgren och Venner ström.

Onsdngcn den 26 april.

19 Hr 30.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag skall först be att få Anv saga,

att herr Rydéns ord syntes mig i mångt och mycket vara kloka, /**•**!? av
förständiga och val avvägda, och jag kan instämma i mycket av vad ZfZuZi
lian säde — med undantag för det resultat, vartill han kom. paleontohgi

Han nämnde något om, att man finge akta sig för att uppdela vid uPVsala
professurer för mycket, och det har han alldeles rätt i, men i samma universitetveva,
som han varnar oss universitetsmän för att komma med nya (Fort,,)
klav, uppmanar han i mycket direkta ordalag en ung, oskyldig och
ytterst lovande vetenskapman, professor Nelson, att komma med
ett anslagskrav. för en ny, professur i geografi. Det är den rena
provokationen till den stackars professor Nelson, och kan han motsta
en sådan frestelse, är han verkligen en mycket säker man.

Sa nämnde herr Rydén om, att Lund alldeles säkert kommer
med krav på en ny professur i geologi, och det kunna vi skåningar
icke sta emot, sade han. Han gjorde därmed en vädjan till mitt
J?., a hjärta, en vädjan som aldrig göres förgäves, men jag vill
därför verkligen lägga fram, hur saken ligger i Lund. Saken är den,
att vi under en följd av år fått nöja oss med en assistent i geologi,
som haft en avlöning på 2,500 kronor. Det kunde gå, därför att
samme assistent, som är en synnerligen kompetent vetenskapsman,
fullt kompetent för professur, också hade ett docentstipendium. Nu
ha emellertid de lagstadgade sex åren tagit slut, och därför kommo
vi in till Kungl. Maj :t med begäran, att Kungl. Maj :t skulle framlägga
ett anslagskrav på 6,500 kronor åt vederbörande lärare. Till
var ledsnad har herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
icke lågt fram denna begäran, men jag ser till min glädje i den
nu framlagda kungl. propositionen, att hans samvete börjat vekna
eller kanske rättare vakna, och jag gläder mig över det vaknande
samvetet hos honom. Jag hoppas, att det skall göra effekt ett annat
ar. Jag ber om ursäkt, om jag kanske yttrar mig otillbörligt om
en medlem av en socialdemokratisk regering. Jag gör denna ursäkt
sa gott först som sist, för att det icke skall bli oro på Malmöbänken.

bedan nämnde herr Rydén något om studietidens längd och att
man alltid skulle riskera, att en ny professur drager med sig en
förlängning av studietiden. Däri vill jag fullkomligt hålla med herr
Ixyden, attdet är alltid en risk på sina håll, att nniversitetsmännen
skola otillbörligt förlänga studietiden för att, som uttrycket heter,

»halla uppe ämnet». Det skulle glädja mig, om herr Rydén och jag
pa denna punkt kunde samarbeta, så att vi kunde minska studietidens.
längd. Jag skall med nöje anmäla mig som hans adjutant.

Men jag vill säga, att jag tror icke, att man minskar studietiden
genom att undandraga studenterna undervisning av kompetent
folk, och det gör man, om man icke giver dem en sådan professur
som den här begärda, varigenom verkligen garanteras, att kompetens
linnés i ämnet.

Herr Rydén nämnde också något om, att man kan visserligen
tala om, att vi icke skola gå med på en ny institution, men att riksdagen
alltid är sådan, att den giver arbetslokaler, där det behövs. Jag

Nr 30. 20

Onsdagen den 26 april.

Ang. åhörde med förtjusning'' hans ord. Jag vill icke säga, att Lunds uniförändring
av versjtet }lar anledning att klaga på riksdagen, men så långt som herr
professuren i Rydén sträckte sig, har ändå icke vår erfarenhet gått. .Ty. om vi
paleontologi tänka på geologi, så nog hava vi haft längtan efter en ny institution.
vid Uppsala jag vet icke, om frågan verkligen kommit fram till riksdagen, men
universitet. . annat fall jlar ^en hamnat hos Ivungl. Maj:t. Vi hava just för
0 '' geologien ytterst otillfredsställande arbetslokaler, och samlingarna
få gömmas i källarvåningar och dylikt. Jag skulle vara ytterst
tacksam, om herr Rydén ville göra vad han förmår för att på detta
sätt skaffa Lund bättre arbetslokaler.

Vidare yttrade herr Rydén, att man icke kan fortsätta med att
ideligen uppdela professurer, därför att det för med sig konsekvenser.
Jag vill dock säga, att det var väl, att herr . Rydén icke var
med från början i den naturvetenskapliga och medicinska fakulteten,
ty om jag icke tar fel, var det där från. början blott en enda professur,
nämligen i naturvetenskap, så att nog har det varit nödvändigt
att dela upp professurer. Vi komma aldrig ifrån, att ju mer v®tenskapen
går framåt, dess mer måste uppdelning ske. Jag har blott
velat säga, att i det föreliggande fallet har riksdagen en garanti,
icke i universitetsmännens ord, ty man kan saga,, att vi äro parter
i saken, men i de förhållanden, som förefinnas vid alla jämställda
universitet i Europa.

Till sist riktade herr Rydén till mig en rent personlig^ vadjan,
och det var den, att jag skulle akta mig för aftorka pa sa manga
professurer, därför att det kunde komma att ga ut över professorernas
löner. Jag vill säga, att jag är fullt medveten om att det
icke alls är från min egoistiska synpunkt fördelaktigt att begapa
många professurer, tvärtom, men jag vågar uttala den törnoppnmgen,
att andra kammaren skall respektera min oegennyttiga syn pa
denna fråga, då jag således nu herr talman, anhaller att ia yrka bifall
till den 115m professuren och till reservationen.

Herr Engberg: Herr talman! Det är icke min avsikt att

uttala några tvivel på den föregående ärade talarens välkända oegennytta,
utan jag begärde ordet för att fästa kammarens uppmar -samhet på, att det finns uti det föreliggande forslaget en punkt
som för var och en, som vill närmare reflektera, ger anledning till
åtskillig tvekan lindrigast sagt. Det är det sätt, varpa fragan om
professurens benämning och därmed också ämnesgrenarnas inbördes
ställning arrangerats. Så som herrarna lagt märke till, dopes den
n-a ordinarie professuren till en professur 1 historisk geologi medan
den andra från att förut hava hetat professur 1 »mineralogi och
geologi» skall övergå till att heta professur 1 >>geologi med petrografi
och mineralogi». Man spörjer: Vad är anledningen till att man
valt just den benämningen? Jag har roat mig med. att taga reda
på från Uppsala, huru detta ursprungligen uppkommit. Uet visade
sig då, att första stadiet var, att man 1 examensb.etyget 1 geologi
skrev ut betyget uti ämnet »geologi med mineralogi», ehuru protes -

Onsdagen den 26 april.

21 Nr JM).

suren var inrättad i »mineralogi och geologi». Man märker här redan
tendensen till en förskjutning i ämnesgrenarnas inbördes förhållande.
Nästa steg var den i Kungl. Maj ds proposition återgivna
skrivelsen till den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i januari
1920 från professor Högbom med det förslag till ny benämning, som
där återfinnes. Jag för min del har ställt den frågan: Vad är an ledningen

till, att mineralogien helt plötsligt så skjutits i bakgrunden?
När man studerar aktstyckena, finner man, att såväl professor Ramberg
som professor Sjögren mycket starkt betonat, att mineralogien
bör betraktas såsom ett centralämne, och nog förefaller det också
en lekman, som om det funnes skäl för den ståndpunkten, då ju vårt
land är mineraliernas och malmernas land. Det senaste skulle jag
särskilt vilja trycka på med hänsyn till den utbildning, som har tradition
här i Sverige. Det förefaller mig därför, som om den tendens,
som här ligger under, vore att skjuta mineralogi ned till att bliva ett
ämne i andra för att icke säga tredje planet och därigenom inom professuren
få tyngdpunkten förlagd på ett helt annat håll än där den i
kraft av traditionen legat.

Vidare förefaller det egendomligt, att denna omändring skall
införas just nu, ty de, som nu tänkt söka professuren efter professor
Högbom vid Uppsala universitet och som meriterat sig för att söka
den ha väl inriktat sina studier och sin vetenskapliga verksamhet •—
föreställer jag mig — just med hänsyn till den ämnesavvägning, som
redan föreligger. Jag har för min del gripits av den lilla misstanken,
att denna ämnesanordning är i hög grad så att säga ett tillrättaläggande
av professuren för vissa sökande. Detta har gjort mig ytterligt
tveksam, om man skulle kunna gå till mötes det krav, som här
framställts. Jag tror för min del, att man befinner sig på den
säkra sidan, om man ansluter sig till statsutskottets linje.

Här har nu sagts, särskilt av herr Eden, att det är ingen fara
med byggnadsfrågan. Om herrarna emellertid läsa på sidan 5 i
propositionen, där det redogöres för professor Högboms yttrande,
som legat till grund både för sektionens och konsistoriets ställning
till frågan, finner man där på mitten av sidan, huru han skjutit
frågan om institutionen i hög grad i förgrunden. Han säger, att
»nu rådande institutionsförhållanden, i undervisningens och det vetenskapliga
arbetets intresse, borde snarast möjligt ordnas på ett mera
tillfredsställande sätt och helst så, att vad som hör till den paleontologiska
avdelningen bleve avskilt från det övriga och finge professorn
i paleontologi såsom prefekt, ävensom att en proportionerlig del av
det för institutionen i dess helhet utgående anslaget finge av honom
disponeras». Jag tror, att man icke skall bagatellisera detta. Jag
måste säga, att jag håller alldeles med herr Hydén, när han påpekade,
att det vore väl ändå rimligare att se till, att dessa dyrbara och för
den här forskningen säkerligen oerhört värdefulla samlingar, som
man sammanbragt i Uppsala från Kina, helt och hållet lädes under
riksmuseets förvaltning och vård och alltså icke bleve knutna till en
speciell professur i Uppsala. Jag tror, att det är en synpunkt, som
det kunde vara skäl i att starkt trsmka på.

Aruj.

förändring av
''personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 30.

Ang.

förändring ai
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

22

Onsdagen den 26 april.

Jag tror vidare, att, med ett bifall till statsutskottets hemställan,
vi vinna, att man kan se tiden an en smula. Ty att det skulle
vara så nödvändigt att, just för att professuren råkar vara ledig,
gå in för denna nya ämneskombination nu, förefaller mig minst sagt
tvivelaktigt. Jag föreställer mig, att det är i detta ämne såsom i
åtskilliga andra, att professurens nye innehavare koncentrerar sig
på det område, som är hans speciella, utan att därför försumma de
Övriga,. och att de olika grenarna kompletteras genom docenternas
undervisning o. s. v. Man kan sedan under den tid, som förflyter till
1931, mycket väl, därest anledning därtill föreligger, göra en liten
jämkning på själva den ämnesgruppering, som det är fråga om.

Jag menar därför, herr talman, att man befinner sig i alla avseenden
på den säkra sidan, när man går med på statsutskottets linje,
och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett par yttranden av herr Rydén. Han tryckte alldeles särskilt
på sparsamhetsintresset och sköt det synnerligen starkt i förgrunden.
Det är egendomligt, att då vid några föregående tillfällen
under årets riksdagsarbete jag på andra avdelningen dragit i härnad
för herr ecklesiastikministerns förslag, har herr ecklesiastikministerns
företrädare på statsrådstaburetten gått mot honom, men då icke företrätt
sparsamhetens talan. Nu ber jag få uttala min synnerligen
stora tillfredsställelse med att, då jag här kämpar för ett av herr
statsrådets förslag, herr statsrådet står vid min sida och även kämpar
för att få detta förslag bifallet i kammaren.

Den sparsamhetens anda, som herr Rydén gjort sig till tolk för,
synes mig dock vara mindre starkt motiverad. Han erkänner ju
själv, att det belopp, det är fråga om, icke är så stort, men om vi
få denna professur, få vi givetvis också en institutionsbyggnad och
annat. Ja, men det är ju på det sättet, att vi ha redan denna professur,
fastän det nu gäller att förvandla den till ordinarie. Byggnader
för de värdefulla samlingarnas förvarande måste väl ändå finnas,
vare sig vi ha en ordinarie professur eller icke. Samlingarna
kunna givetvis icke lämnas vind för våg. De måste förvaras och
kräva förvaringsutrymmen, och detta blir väl nödvändigt, oavsett
om vi få en institution eller icke. Sparsamhetssynpunkten synes mig
hava hävdats av herr Rydén på ett sätt, som ger mig anledning att
icke taga saken på fullt allvar. Jag tror mig hava under riksdagens
lopp visat mig såsom sparsamhetsvän i den omfattning, att jag icke
kan beskyllas för ekonomiskt lättsinne, och när jag är med på att
bifalla det föreliggande förslaget, har det varit därför, att man icke
får driva sparsamheten så in absurdum, att man går mot alla kulturella
anslag.

Ett annat argument, som herr Rydén anförde och som synes mig
vara något egendomligt, var ett, som tidigare varit uppe vid frågans
behandling i statsutskottet. Han säger: Varför lägga en professur

Onsdagen den 26 april.

23 Nr 80.

i paleontologi till Uppsala i en trakt utan fossilier, nar man bärförändring av
fossilier i Skåne? Man kan väl emellertid givetvis icke lägga pro- personliga
fessuren just där de flesta fossilierna äro till finnandes, och det professuren i
finns väl fossilier i vårt land icke blott i Skåne. Gottland är såsom ^

bekant synnerligen rikt på fossilier. Därifrån äro över tusen olika universitet.
arter kända och till sin natur beskrivna. Siljans-traktens silurom- (Fort8.)
råde och Jämtlands silurområde äro rika på fossilier. De fossilier,
som hämtats från Kina, och som göra vårt land till det främsta pa
området, kunna väl heller icke föranleda den slutsatsen, att en professur
för vårt vidkommande skulle förläggas till Kina.

Herr Engberg ställde sig på herr Rydéns sida och ville, &R y1
skulle se tiden an. Vad är det, vi skola vänta pa? Någon riktig
klarläggning av den saken kom icke fram. o

När nu första kammaren fattat sitt beslut i denna fråga och
med 18 rösters majoritet gått på reservationen, vill jag uttala en
stilla förhoppning om, att andra kammaren måtte följa första kammarens
goda föredöme och, även den, ga med pa reservationen, till
vilken jag ber att fortfarande få yrka bifall.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman, mina da mer

och herrar! Jag har inga förutsättningar att kunna bedöma
frågans vetenskapliga sida och skall därför avhålla mig från att göra
något uttalande i denna del, men da jag i statsutskottet haft att taga
ställning till frågan, anser jag mig också böra tillkännagiva, vilken
utgångspunkt som för mig därvid varit vägledande.

Jag vill för min del gärna medge, att jag tror, att en uppdelning
av ifrågavarande läroämne förr eller senare kommer att befinnas
behövlig, men .jag har ingalunda kunnat bli övertygad om, att
tidpunkten härför nu är inne. Det bär visserligen sagts i den kungl.
propositionen, att det är svårt att finna en efterträdare till avgångne
professor Högbom. Jag tror likväl, att ingen är oersättlig, och enligt
meddelande som lämnats mig, lär det finnas möjlighet att på ett
tillfredsställande sätt kunna besätta professor Högboms befattning.

Jag menar då, att frågan skulle kunna vinna pa att ligga till sig
den tid, som professor W iman ännu har att tjänstgöra, intill dess
han uppnår pensionsåldern, vilket icke sker förrän inom 10 år. Då
är det möjligt, att förhållandena, även ekonomiskt sett, kunna te
sig mycket gynnsammare och annorlunda än de nu göra. Det är
uppenbart att ett beslut att i dag gå in för Kungl. Maj :ts proposition
finge yissa ekonomiska konsekvenser, som. nog riksdagen komme
att få del av.

Jag tror, som sagt, att den nuvarande tidpunkten icke är den
rätta för verkställande av den ifrågasatta uppdelningen av de geologiska
ämnena, utan att denna uppdelning torde kunna uppskjutas,
till dess att professor Wiman uppnår pensionsåldern. Andra talare
hava ju även varit inne på denna linje. Enligt mitt förmenande kan
frågan icke annat än vinna på ett uppskov, ty ännu äro omständig -

Nr 30. 24

Onsdagen den 26 april.

Ang.
förändring av
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

heterna icke sådana, att en uppdelning ovillkorligen måste ske
just nu.

Detta har för mig varit huvudskälet, varför jag ställt mig på
statsutskottets ståndpunkt och jag anhåller därför, herr talman, att
med tillkännagivande härav få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Olsson:
Herr talman! Under debatten ha ju från olika sidor de synpunkter
framlagts, som man kan ha på den föreliggande frågan, och man har,
synes det mig, rätt så glatt tumlat om med varandra vid ett par tillfällen.
Det kunde därför synas vara alldeles onödigt av mig att
ännu en gång taga till orda, eftersom jag, då jag inledde debatten,
lade fram i det närmaste allt det, som man rätteligen kan säga i
saken. I några av de sista anförandena ha emellertid en del ting
blivit omnämnda, som jag anser mig böra något litet svara på; men
jag lovar, att jag inte skall bliva långrandig.

Vad som först förvånade mig, var herr Engbergs anförande.
Han undrade över professurernas benämning och den ämnesomfattning,
som lag under dessa benämningar, och han framställde sina
misstankar om, att det kanhända inte skulle vara så alldeles rent
bröd i de där påsarna. För mitt eget vidkommande måste jag säga,
att jag inte smusslat in någonting, och jag har personligen kunnat
vara fri från misstankar, beroende därpå, att i de flesta fall, när
uppdelning skett, denna gått efter samma linjer, som Kungl. Maj:t
nu föreslagit, nämligen så, att paleontologien skilts ut som en del för
sig och att man sedermera försökt gruppera de mindre tingen så att
säga runt omkring de båda huvudämnena. Jag kan därföre för egen
del inte i dessa benämningar finna något anmärkningsvärt.

Vad den lilla passus i herr Engbergs anförande beträffar, där
han strök under herr Rydéns påpekande om, att det hade varit bättre,
om Kinasamiingarna gått till riksmuseet i stället för att såsom nu
lagras i källare och annorstädes i Uppsala, så ligger ju den saken så
till, att riksmuseet skall erhålla dubletter. Allt, som kommer från
Kina skall inte lagras i Uppsala, utan enligt den överenskommelse,
som blivit träffad, skall man se till, att fördelning sker något så när
rättvist.

Jag uppkallades ytterligare av det anförande, som andre vice
talmannen just hållit, i vilket han sökte göra gällande, att det skulle
vara klokast, om man väntade med uppdelningen till år 1931, då den
personliga professuren löper ut. Man kan naturligtvis ha olika meningar
om mycket här i världen, men jag tycker, att den åsikten,
att man skulle vinna något på att skjuta fram uppdelningen till 1931,
är rätt så oförståelig. Vad riskerar man, om man inte gör något nu?
Jo, man riskerar, att den gamla professuren måste förklaras ledig
i hela sin nuvarande omfattning, och man råkar då ut för de svårigheter,
som jag sökte klarlägga i mitt inledningsanförande, alla de
svårigheter, som uppstå av att man inte erhåller tillräckligt kompetenta
sökande, och att de sakkunniga inte heller äro tillräckligt sakkunniga,
vilket ju herr Eden ytterligare har utvecklat. Kärnan i

Onsdagen den 20 april.

25 Nr »0.

deri kungl. propositionen iir ju egentligen att hjälpa den professur, av

som nu skall besättas. Kungl. Maj:t bär lagt fram förslaget om upp-J pmonuga
delning nu, därför att denna lättnad just nu behöves. År 1931 vinner professuren i
man ingenting, ty om det blir en yngre man, som erhåller den plats, paleontolo^i
som nu är ledig, får man väl hoppas, att hans tid inte är. ute redan vi^n-v^r^eL
år 1931. Följaktligen kan då ingenting göras ■— ingenting förrän r).
den dag, han lägger ned sitt ämbete. Nej, skall man göra något,
skall man göra det nu och inte vänta till år 1931.

Man har vidare framhållit en del synpunkter, som det även från
statsrådsbänken kunde vara rätt så intressant att gå något närmare
in på. Herr Rydéns påpekande av farorna med en uppdelning för
de studerande, har ju i sin helhet bemötts av herr Edén, men ^den
källa, som herr Rydén, i detta fall öste ur, nämligen professor Högboms
framställning i saken, kan man ösa ända mera ur än vad herr
Rydén gjorde. Och man kan i denna framställning finna vederläggningen
av en hel del av det, som herr Rydén framhöll. Det är
givet, att man inte med denna uppdelning kan få »all-round men»,
som han uttryckte sig. Naturligtvis inte! . Men om vi inte göra någon
uppdelning ligger en annan, fysisk kalamitet, mycket nära, den nämligen,
att man kan förlyfta sig. Man säger, att vederbörande här
vill forcera eu uppdelning, men jag må säga, att jag inte kan finna,
att man forcerar, då det nu är 70 år sedan den ordinarie professuren
inrättades.

Jag har till slut endast ett litet ord om herr Lindskogs raljeri
om det samvete, som han tydligen fann inom nära räckhåll. . Han
sade, att han hoppades, att det inte vore förgripligt att yttra sig om
ett samvete, som vaknat, även om det gällde en socialdemokratisk regering.
Jag förmodar, att han inte menade, att det skulle vara förgripligt
att i detta sammanhang tala om samvete, utan att han närmast
avsåg, att det vaknat. När det nu gäller ämnet mineralogi,
vill jag trösta herr Lindskog med, att mitt samvete verkligen inte
sovit som en sten.

Herr Starbäck: Herr talman! Det kan ju måhända synas
alldeles onödigt att ens med ett enda ord förlänga debatten, som synes
mig ha varat länge nog, men jag har icke kunnat undgå att med
en viss avvaktande, låt mig säga, spänning på resultatet följa de
stolta anförandena från Malmöbänken. Jag säger »stolta», därför
att det var med ett oförfärat mod, som dessa talare styrde ut sina
respektive farkoster på vetenskapens stora hav för att återkomma
efter att ha upptäckt vad som egentligen den ene på sitt sätt och
den andre på sitt sätt ansåg borde vara innehållet i den nya professuren
eller i den gamla professuren eller över huvud taget i en
professur i geologiska ämnen vid Uppsala universitet. Samtidigt
som de slutade med, att det för allt i världen vore mycket farligt
att bevilja Kungl. Maj:ts proposition, både de båda två satt sina
farkoster riktigt på bottnen på ett par farliga blindskär.

Herr Rydén var rysligt rädd för uppdelning av professurer.

Jag kunde då icke låta bli att med tanke pa hans kvalifikationer

Jfr 30.
Ang.

förändring av
personliga
professuren i
paleontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

26 Onsdagen den 26 april.

^ i allmänhet tänka, mig saken historiskt, och jag förmodade i mitt
stilla sinne, att han ansag den tiden, da det bara fanns ett enda ämne,
teologia, representerat vid universiteten, såsom idealet ur statsutskottssynpunkt.
Sedan visade lian emellertid på vad Skånes jord
innehåller av fossil och på vilka duktiga lärarkrafter Skåne har, och
han talade om för publiken, att det ju icke i allmänhet var den historiska
synpunkten, som för honom var den bestämmande, men härpå
har han ju redan fått svar.

Sedan kom herr Engberg, och efter en bestickande vacker utredning
om, hur professurer skola benämnas, blandade han in ett
helt och hållet nytt ämne eller åtminstone en alldeles ny specialitet,
som han så där i förbifarten framkastade och generöst räckte åt universiteten
i Lund och Uppsala att tänka på, för såvitt det icke också
var en medveten inbjudan till dem att komma med nya krav på statsmakterna.
Han sade ungefärligen på det sättet, att mineralogien
håller på att petas undan, och att det i detta malmrika land i alla
fall icke är riktigt, att en så viktig del av geologien stickes undan
på det sättet. Jag satt då och undrade, om han icke skulle komma
till de lärostolar i mineralogi, som finnas inrättade vid Tekniska
högskolan. Jag förmodar, att det är den ärade talaren bekant, att
de rena bergsvetenskaperna äro hänvisade till Tekniska högskolan för
att där utvecklas och för att där bliva föremål för forskning och för
studier. Jag kan icke på rak arm säga, hurudana förhållandena
där äro, men jag ser här i statskalendern, att det där finnes en
professur i gruvvetenskap, en professur i — det är så förfärligt liten
stil, att jag har svårt att läsa den — i bergskemi och metallurgi, och
en professur i mineralogi och geologi. Jag tror därför bestämt, att
vid våra högskolor är, jag höll på att säga gudskelov, läran om
malmerna vetenskapligt ganska väl tillgodosedd. Den lilla lockbit,
som herr Engberg här gav universiteten att taga fasta på för att
komma med förslag om ytterligare uppdelning av professurer, hoppas
jag därför icke skall medföra det av honom måhända avsedda resultatet.

Jag vill endast tillägga, att det är ju klart, att när forskningsfältet
växer på grund av nya upptäckter, på grund av nya tekniska
uppfinningar i forskningens tjänst, exempelvis mikroskopet, och på
grund av att nya forskningsmetoder tillkomma dag för dag, måste
slutligen klädebonaden för en vetenskap bliva för trång. Den spränges
sönder, vare sig herr Rydén säger ja eller nej, hur mäktig han än
må vara på andra avdelningen i statsutskottet i Sveriges riksdag;
det lärer nog icke gå att hindra. Den där lilla tävlan mellan Lund
och Uppsala tycker jag mig mycket väl i detta fall kunna ignorera.

Som sagt, det var herr Engbergs anförande, som uppkallade
mig, och jag vill varna för att på ett ytligt sätt plocka fram antydningar
om uppdelning av lärostolar. Det tror jag icke är lämpligt
här i riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 26 april.

27 Nr 30.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall inskränka mitt an- Ana förande

till bara några bemötanden — jag tror icke att det tjänarfurändn''n''!J av
till med någon lång debatt. *o}ZuZi

Jag vill emellertid i anledning av herr Edens anförande blott paleontologi
säga, att för det första har jag fått det intrycket från den hand- vid Uppsala
läggning jag haft med utnämningar av professorer, vilka utnäm- universitet.
ningar ju alltid grunda sig på sakkunnigeutlåtanden och dylika (*''orts-)
handlingar, som jag mycket grundligt studerat, att han icke kan
upprätthålla en sådan sats som den, att man alltid kan räkna med
att de vetenskapsmän, som äro starkt specialiserade inom en gren
av ett ämne, behärska hela ämnet. Jag vill icke nämna något speciellt
fall, men jag har haft att inför Kungl. Maj :t föredraga åtminstone
en professorsutnämning, då det framgick, att det var de sakkunnigas
enstämmiga uppfattning, att vederbörande var kompetent
endast i en del av det ämne han skulle utnämnas i, medan han samtidigt
i denna del var en mycket betydande vetenskapsman. Jag
vidhåller det, och jag har hört det uttalas av flera av våra allra
yppersta akademiska lärare, icke minst inom det medicinska samt
även inom det naturvetenskapliga området, att de hysa farhåga för
att den långt drivna specialiseringen av professurerna verkar därhän,
att var och en driver fram sitt speciella gebit, men sammanhanget
i det hela, översikten, finnes icke, på samma sätt som det var möjligt
att upprätthålla, så länge man icke delat upp professurerna utöver
vad som var oundgängligen nödvändigt.

Jag vill också säga herr Eden, att ehuru jag på den tid vi samarbetade
— jag minns nu icke hur det var i det fallet —- var starkt
intresserad av, att denna Wimans professur skulle komma till stånd,
så var det icke, som herr Edén kan se, om han går till riksdagshandlingarna
och motionerna, för att skapa en ny ordinarie professur
i Uppsala, utan det var därför att Wiman framhölls med intyg från
våra främsta svenska geologer och även av en mängd utländska auktoriteter
som en vetenskapsman av ovanligt hög rang — det gällde att
bereda åt honom arbetsmöjligheter och existensmöjligheter genom att
skapa en personlig professur. Och det har efter min uppfattning alltid
varit den ledande grundtanken vid skapandet av personliga professurer,
att man velat bereda existens- och arbetsmöjligheter för en
vetenskapsman, som specialiserat sig på ett område, där det icke
förut fanns ordinarie professur vid universitetet tillgänglig. Jag behöver
blott nämna såsom exempel ämnet egyptologi. Det är väl
om något ett bevis för riktigheten av denna min uppfattning. Visserligen
erinrar jag mig, att på sin tid mycket starka krafter voro
i rörelse i Uppsala för att även göra egyptologi till ordinarie ämne
vid våra universitet, men majoriteten avvisade det dock, så att
något yrkande därom icke fördes fram. Denna professur skapades
för en personligen ytterst förtjänt svensk forskare på detta speciella
område, och jag tycker man gör rätt i att skapa en och annan
personlig professor, men som skall förbliva personlig. Den tanken
har varit uppe många gånger vid behandlingen av dessa ärenden
i statsutskottets andra avdelning, att det kanske vore det riktiga,

Nr 80. 28

Onsdagen den 26 april.

... .Ap- % att förhindra att man toge den personliga professuren till utperslritiga”
gangspunkt för. att driva fram en uppdelning av. ett ämne och
professuren i skapa en ny ordinarie professur, att man införde rörliga professurer,
paleontologi så att låt mig såga varje universitet hade två, tre eller fyra rörvid
Uppsala liga professurer, som icke voro bundna vid ett visst ämne, utan där
un™erPf'' universiteten fingo placera, naturligtvis med Kungl. Maj:ts bestäm''
0 '' mande, en sådan där utom de vanliga ämnesgrupperna arbetande
världsberömd eller synnerligen förtjänt svensk forskare. Det ligger
mycket i den tanken, men det är klart, att driver man satsen, som
herr Edén gjort, att inrättandet av en personlig professur även innebär
stå.ndpunktstagande till, huruvida det även sedermera skall bliva
en ordinarie, professur i själva ämnet, kommer detta att förringa
lusten hos riksdagen, föreställer jag mig, att vara med om personliga
professurer. Det skulle vara mycket beklagligt, så länge det
icke kan införas ett system med rörliga professurer, vilket måhända
vore det fördelaktigaste.

Jag begärde egentligen ordet, därför att herr Edén försökte att
få över mitt uppträdande i dag och vid andra tillfällen ett sken av
att. det .skulle vara präglat av någon slags animositet emot Uppsala
universitet. Jag bestrider här inför kammaren absolut, att herr
Edén har rättighet att i det avseendet göra några insinuationer. Jag
har i snart femton år såsom medlem av statsutskottet och av regeringen
haft att handlägga universitetens anslagsfrågor, och man
skall icke kunna med rätt beskylla mig för att ha förfarit partiskt
i detta avseende. Beträffande utgången av den gemensamma voteringen
häromdagen om anslaget till Uppsala universitet, där det var
fråga om reservfondens ställning, klarlade jag i kammaren så gott
jag kunde de skäl, som talade för att reservfonden vid Uppsala
universitet var så rustad, att den kunde möta de uppgifter, som
förelågo för densamma, och att man i dessa tider, när man efter en
så god granskning, som det varit möjligt göra, kommit till den
uppfattningen, att de pengarna icke behövdes, så går jag för min
del icke in på, att man då borde tillstyrka den saken .för att icke
få skenet emot sig att vara emot Uppsala universitet. Även om det
drives eu sådan sats och man försöker få en sådan föreställning
fram, så måste vi i statsutskottet handla efter sakliga grunder, även
om det skulle komma att gå emot en mycket högt skattad och mycket
mäktig motionär här i kammaren. Det måste jag vidhålla. Likaså
säger jag herr Edén, att här är icke, för mitt ståndpunktstagande,
ett spår fråga om huruvida denna professur rör Uppsala universitet
eller icke, men jag vill säga det, om vi skola diskutera frågan, rörande
vilket universitet som varit mest gynnat, att om herr Edén vill
taga och räkna i statskalendern vilket universitet, som har de flesta
professhrerna på olika områden, så kommer nog herr Edén att se
vilket universitet som är mera eller mindre gynnat i det avseendet.
Det behövs icke mer än en enkel sammanräkning av antalet lärostolar
inom de olika fakulteterna för att den sakeif skall bliva klar,
men det är icke det som har i något avseende spelat in, utan det är
min allmänna betänksamhet, som vuxit under årens lopp, emot att

Onsdagen den 26 april.

29 Nr SO.

driva fram för långt gående specialisering. Jag böjer mig naturligtvis
för skäl, som förefalla mig övertygande, för nödvändig- J
heten av att dela upp en professur. Men lika goda skäl, som anförts
här för att dela upp geologiprofessuren i två eller tre, såsom överdirektör
Gavelin har föreslagit, kunna anföras — det vidhåller jag
— för uppdelning av en hel rad andra pirofessurer både inom den
matematisk-naturvetenskapliga sektionen, och till äventyrs även inom
den andra sektionen av den filosofiska fakulteten och måhända
också inom andra fakulteter.

Jag kan icke underlåta att till slut säga i anledning av herr
Lindskogs anförande, att om herrarna gåvo akt på det, så var det
en mycket stor skillnad ifråga om positiviteten, när det gällde det
uttalande jag haft här ifråga om studietidens förlängning och om
faran av uppdelning. Det var i förra avseendet ett mycket, mycket
försiktigare uttalande, eller rättare sagt, jag kände hos herr Lindskog
en ganska stark underström av, att han respekterade och i rätt
stor utsträckning gillade den uppfattning, som jag därvidlag givit
uttryck åt här. Och jag vet bestämt efter många samtal med lärare
vid olika universitet, att det finns ibland särskilt de erfarnare en
sådan farhåga, som den jag här uttalat. Herr Lindskog yttrade
sig också mycket mindre positivt här emot mig än vad herr Edén gjorde,
och jag fick det intrycket, när alla våra akademiska vänner här
i kammaren instämde, att det föreföll vara ungefär på det sättet,
att ju längre man stod från den praktiska universitetsgärningen och
opinionen, dess säkrare var man i tron, att jag hade fel i min uppfattning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Edén: Endast några få ord till replik. Herr Rydén

yttrade, att jag skulle gjort gällande, att man vid inrättandet av
Wimans personliga professur hade bundit sig för att göra denna
till ordinarie. Det vet herr Rydén mycket väl, att jag icke sagt.
Jag har däremot sagt, att man icke skulle hava- givit Wiman
eu sådan professur, om icke den specialitet, som han representerade,
vore av sådan betydelse, att den var förtjänt av att representeras
vid universitetet.

Herr Rydén yttrade vidare — nu går han igen bort ifrån mig;
jag förstår icke, varför jag icke kan få honom att höra pa i dag ■
att anledningen till att han intagit denna ståndpunkt var, att han
i dessa tider, när han efter omsorgsfull granskning kommit till det
resullatet, att pengarna icke behövdes, icke hade ansett sig kunna
stå till svars med att föreslå beviljandet av anslaget. Vad är det
då för belopp, som det gäller? Jo, det är 300 kronor.. Och efter
omsorgsfull granskning har herr Rydén kommit till insikt om, att
han icke kan taga på sitt ansvar att föreslå, att de beviljas! Det
är icke tillräckligt såsom skäl; det får han ursäkta.

Herr Rydén var vidare ånyo inne på frågan, huruvida en uppdelning
av en professur i specialiteter inverkar på studietidens längd.
Han försökte till och med därvidlag få en motsats mellan herr Lind -

Ang.

förändring av
per sonlig a
professuren i
palcontologi
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 30. 30

Ang.

Onsdagen den 26 april.

universitet.

(Forts.)

förändring av sk°gs “in uppfattning i denna sak. Häremot skall jag tillåta
personliga J*11» a-i. det törsta anmärka, att^om herr Rydén vill karakterisera
professuren i ko it kindskog såsom den, som star den praktiska läraregärningen
paleontologi nära, och mig som den där står — förmodligen —• fullkomligt fränt -Vid Uppsala mande för densamma, så är det dock icke så länge sedan jag var
med, att jag icke kan ha fullt tillräckligt omdöme om den saken,
ilen framför allt: skillnaden mellan herr Lindskog och mig var efter
allt att döma bara den, att båda hade vi ungefär samma mening,
att man genom undervisningsplaner och examensfordringar får se
till att icke driva studietiden i längden. Det är på detta, som det
hänger. När sedan herr Lindskog skulle bemöta herr Rydén på denna
punkt, så anslog han visserligen mot herr Rydén en ytterst tillmötesgående
ton, en sådan ton, som man använder, när man tror, att
man har utsikt att vinna någonting genom att ge sin ärade motståndare
rätt till hälften eller till två tredjedelar eller tre fjärdedelar.
Men då jag har den erfarenheten, att på den vägen vinner man ingenting
mot herr Rydén, så använde jag en annan taktik.

Herr Rydén upprepade också, att det var hans allmänna betänksamhet
mot specialisering, som hade lett honom till att intaga denna
ståndpunkt. Då frågar jag: vad skall det då tjäna till, att herr
Rydén i denna fråga om professur i Uppsala — och icke blott här
utan även i andra utskottsutlåtanden — oupphörligen drar in synpunkten,
att icke detsamma kommer Lund till del? Därav framgår
val ganska tydligt, att om det bara hade varit en specialisering, som
hjälpt Lund, hade frågan kanhända legat på en annan bog. Herr
Rydén ville göra gällande, att man icke skulle ha någon anledning
att förebrå honom eller på något vis antyda, att hans hjärta skulle
ömma mindre för Uppsala än för Lund. Ja, jag trodde, att det fanns
en tid, då så verkligen var förhållandet. Men den tiden är nu för
länge sedan till ända. Och herr Rydén skall icke som ett bevis
däremot peka på antalet professurer vid Uppsala universitet jämfört
med Lunds. Det antalet beror naturligtvis på universitetens
olika ålder och den ofantligt olika stora tillströmningen av lärjungar.
Att Uppsala universitet sålunda kommit något före i den vägen beror
på dessa, förklaringsgrunder och säkerligen icke på att herr Rydén
hjälpt till att föra dess krav fram. I själva verket, mina ärade
kammarledamöter, är det väl så, att synpunkten om rivaliteten mellan
Uppsala och Lund och den lilla jalusin, icke mellan representanter
från universiteten men väl emellan de mäktiga skåningarna i
statsutskottet och i riksdagen å ena sidan och de enkla upplänningarna
utanför utskottet å den andra sidan, har kommit fram till en
början mera på skämt. Men när jag nu hör, hur herr Engberg i sitt
anförande på fullt allvar gör en anmärkning mot, att de stora Kinasamlingarna
till en del kommit till Uppsala, och när jag hör, att herr
Engberg rentav framhåller som ett argument i denna fråga, att de
samlingarna hade bort komma till riksmuseum, då frågar jag mig,
hur det egentligen hänger ihop med denna sak. Herr Engberg vet
väl, att riksmuseum och Uppsala broderligt delat dessa samlingar.

Onsdagen den 26 april.

31 Nr 30

Herr Engberg vet val också, att anledningen till att de till en del Ang.
kommit till Uppsala är, att man där bär denna sällsynt framstående f6rändriry? av
paleontologiska forskare, professor Wiman. Det vore väl icke rim- Jof^ur!ni
ligt, att under sådana förhållanden hela samlingen skulle förläggas paleontologi
till Stockholm, och professorn i ämnet skulle sitta i Uppsala och icke vid Uppsala
komma åt den. universitet.

Det är nog obestridligt, att så som denna sak nu här blivit lagd, dl''0rt8-)
bär den fått en bismak av, att man från visst håll icke på några
villkor vill gå med på, att Uppsala universitet skall få ens denna
lilla fråga igenom. Det ser ut, som om det skulle vara absolut bestämt
av högre makter, ibland de mäktiga, som bestämma över kulturbudgeten
från riksdagens sida, att det icke skall få ske. Jag kan
icke hjälpa, att jag reagerar en smula mot detta. Jag gör det, som
jag^hoppas kammaren behagar finna, utan dåligt humör. Jag har
tillåtit mig en smula skämt, som kanske är något lättsinnigt, när
det gäller representanter i statsutskottet. Men det är verkligen på
det sättet, att när man ser den iver, med vilken denna lilla fråga
bekämpas, kan man icke värja sig för det spörsmålet: har det icke
till sist stannat vid att bli en maktfråga, som vi här strida om? Går
inte motståndet på den linjen, att vad vissa personer inom statsutskottet
och dess andra avdelning hava bestämt, det skall i riksdagen
ske, och därmed punkt?

Jag tror verkligen, att den, som velat följa den sakliga diskussionen
här, bör hava funnit tillräckliga grunder för Kungl. Maj:ts
förslag och för reservationen. Och jag vågar alltjämt, både på allvar
och med skämtsammare betoning hemställa, om icke kammaren
skulle kunna ta och besluta i denna sak efter det intryck, kammaren
själv fått av diskussionen, och icke efter det, som, låt mig säga,
föreskrives ifrån utskottets majoritets sida.

Herr W aldén: Herr talman! Då jag inom utskottet hade

att fatta ståndpunkt i denna fråga, kände jag mig rätt tveksam,
på vilken sida jag skulle ställa mig, ty man kunde anföra goda
skäl för både den ena och den andra ståndpunkten. Men under den
diskussion i frågan, som fördes i utskottet, kunde jag för min del
icke finna annat, än att de verkligt starka sakskälen lågo på den
sidan, som ville tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i det föreliggande
ärendet. Då herr Rydén sade, att han böjde sig för sakskäl, när
de voro övertygande, så fann jag just detta vara förhållandet här.

Men det kan ju hända, att jag har litet lättare för att låta övertyga
mig av sådana än herr Kydén.

Eör mig låg saken helt enkelt så —• jag skall taga det mycket
kort, ty det blir endast en resumé av, vad som redan är sagt •— har
det anförts tillräckligt starka skäl för att denna professur måste
delas upp? Och när alla sakkunniga säga, att det är nödvändigt,
att man gör en sådan uppdelning, och att man har ordnat det så vid
nästan alla utländska universitet, då tycker jag, att sakskälen äro
tillräckligt starka för att en uppdelning måste ske. Då gäller det

Sr BO. 32

Onsdagen den 26 april.

Ang.

förändring av
personliga
professuren i
paleontologi
vid TJppsala
universitet.

(Forts.)

bara: när skall den ske? Skall den göras nu, eller skall man vänta,
till dess professor Wiman avgår? Ja, detta är naturligtvis en ren
lämplighetsfråga. Men när det nu gäller att tillsätta den förutvarande
ordinarie professuren, kan jag icke finna annat än att detta
är den lämpliga tidpunkten för uppdelningen. De skäl, som redan
framhållits, äro ju, att man då just kan få den rätte mannen för
denna professur, den som huvudsakligen skall syssla med den delen
av geologien, som vilar på kemisk-fysisk grund. Da har man lättare
för att senare få en professor i ren geologi och en sådan i paleontologi.

Jag har icke kunnat godkänna de varningar, som hava framförts
för de ekonomiska konsekvenserna, i denna fråga. Det har
talats om institutionsbyggnader. Ja, antingen behövas sådana byggnader
i alla fall, såvida man icke skall kasta bort samlingarna, och
då behövas de naturligtvis oberoende av, om det finns ^en ordinarie
professur eller icke. Eller också kan man skjuta pa .byggnadsfrågan,
även om det blir en ordinarie professur, tills tiderna och
våra ekonomiska resurser tillåta, att vi bygga.

Och så konsekvenserna beträffande Lund! Ja, med den ståndpunkt
jag intar i frågan, är det alldeles givet, att jag anser, att
man också där skall hava en sådan professur. Och då tror jag, att
jag, när den frågan en gång kommer före, har lättare än herr Rydén
att försvara, att vi få en sådan därnere. Ty jag kan icke förstå,
hur han med någon styrka skall kunna gorå det med den ståndpunkt,
han nu intar, nämligen att det egentligen är onödigt att göra
en sådan uppdelning, varom nu är fråga.

Detta är i korthet skälen för att jag ställt mig bland reservanterna,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa
avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Ne.i;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 97 ja mot 91 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Ousriaguu de a !L!t> april.

33 Hr 8a

8 8.

Vidare föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling
av alkoholister; och

nr 15, i anledning av väckt motion angående eu provisorisk lag
om intagande av vissa alkoholister å anstalter, som omförmäla;; i 31
och 33 §§ av lagen om fattigvården; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Älvsborgs regementes förutvarande mötesplats Fristads
bed;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av mark från kronoparken Åsen och Uppsala slottsjord för
utvidgning av akademiska sjukhusets i Uppsala tomt; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och ägarna av Rotsunda gård i Sollentuna
socken av Stockholms län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Herr Lindman avlämnade eu av honom in. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 244, angående
låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 301, bordlädes på
begäran.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Kod ungen, nämligen:

från statsutskottet nr 114, i anledning av Kungl. Maj ^proposition
angående bidrag till interparlamentariska unionens byrå i
och för bestridande av en del av kostnaderna för interparlamentariska
unionens 20:de konferens i Wien innevarande år; samt

från första lagutskottet:

nr 115, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till sjömanslag m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner^
. anjedning ay Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar;

Andra hammarens protoholl 1932. Nr SO. 3

Kr 30. 34

Onsdagen den 26 april.

nr 117, i anledning av väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar av lagen om handelsbolag och enkla bolag; och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 9 § i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag
till erkända alkoholistanstalten Hemmet Gunnarskog;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till tredje stadsfogden i Stockholm, Viktor Karlsson, för
visst av honom till statsverket inbetalt belopp;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för provtaxering i anledning av
ifrågasatt omläggning av det kommunala beskattnings väsendet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av vissa utskylder för det franska beskickningshuset
i Stockholm;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 42, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående höjning
av kontrollavgifterna för guld- och silverarbeten m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för verkställande av undersöknings- och försvarsarbeten å områden,
som äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade,
m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag till utförande av vissa fiskehamnar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Lindfors—Bosjöns järnväg;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag
för täckande av förluster å driften vid Trollhätte kanalverk
och Södertälje kanalverk;

nr 47, i anledning av väckt motion om befrielse för f. d. vice
konsuln E. Albrecht från betalningsansvar på grund av borgen för
ett lån från torvlånefonden; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse
för postil jonen Karl Mauritz Jonsson från skyldighet att gälda
vissa skadeståndsbelopp;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i
anledning av herr Lubecks motion, nr 182, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående befordrande av utvecklingen utav ett väl ordnat och
utrustat entreprenadväsen för byggnadsarbeten; samt

Onsdagen den 26 april.

35 Nr 30.

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om
en utredning angående jordbrukets produktionskostnader för livsförnödenheter
m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Norsell	under 4 dagar fr.	o. m. den 29 april,
» Pettersson i Bjälbo	»	3	»	» 2»	29
» Leo		5			27	2>
» Nilsson i Köinge		5			27
» andre vice talmannen
Nilsson		4			28	>
» Jönsson i Fridhill	»	5			27	» och
» Hamrin		4	>		27

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,43 e. m.

In fidem
Per Cronvall.