1922. Andra kammaren. Nr 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1922. Andra kammaren. Nr 19

Lördagen den 18 mars, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Olsson avlämnade Kungl. Majrts propositioner:

nr 181, angående reglering av löneförhållandena för befattningshavare
vid lots- och fyrstaten m. m.;

nr 188, angående förslag till förordning angående befrielse i
vissa fall från erläggande av lastpenningar;

nr 49, angående dyrtidstillägg åt biskoparna i Växjö stift K. L.
Lindberg, i Härnösands stift E. F. Lönegren och i Luleå stift O.
Bergqvist;

nr 141, angående ändringsarbeten inom kungl. bibliotekets
byggnad;

nr 160, angående dyrtidstillägg åt svenska sjömanspräster i
vissa utländska hamnstäder;

nr 161, angående tillfällig löneförbättring åt nordiska museets
personal;

nr 162, angående dyrtidstillägg åt nordiska museets och livrustkammarens
personal;

nr 163, angående tillfällig löneförbättring för viss personal vid
livrustkammaren;

nr 164, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid vissa
statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;

nr 165, angående upplåtande av mark från kronoparken Åsen
och Uppsala slottsjord för utvidgning av akademiska sjukhusets i
Uppsala tomt; och

nr 166, med förslag till grunder för tillfällig löneförbättring
under ecklesiastikåret 1922—1923 åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie
präster.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 2.

Herr talmannen gav nu ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson,
som anförde: I en med kammarens tillstånd till mig riktad inter Andra

hammarens protokoll 1922. Nr 19. 1

Svar å
interpellation.

Sr 19. 2

Lördogen den 18 mars, f. m.

Svar å
erpéUation,

(Forts.)

pellation har herr Claes Lindskog till mig framställt följande spörsmål: »Anser

Herr Statsrådet, att de nuvarande bestämmelserna för
bankinspektionen, rätt tillämpade, innebära en garanti för en betryggande
kontroll vid våra enskilda bankers skötsel i den grad,
som har genom detta ämbetes inrättande åsyftats och som allmänheten
kan ha rätt att därav förvänta?

Om så ej är fallet, bar Herr Statsrådet för avsikt att föreslå
några bestämmelser, som inom ramen för den nuvarande bankinspektionen
kunna åt densamma förläna nödig effektivitet?»

Till en början får jag för kammaren framlägga en promemoria,
som jag i anledning av interpellationen infordrat från bank- och
fondinspektionen. Bankinspektionen anför däri.

»De privata bankernas verksamhet är reglerad dels genom bestämmelser
i banklagen och dels genom föreskrifter i den för varje
bank av Kungl. Maj:t fastställda bolagsordning. I den mån banklag
och bolagsordning icke meddela regler för bankernas rörelse äga
bankerna utöva denna lika fritt som idkare av varje annan lovlig
näring och utan andra hämmande band från det allmännas sida än
i allmän lag givna föreskrifter. — Då staten ansett sig böra genom
ett sitt organ — bankinspektionen -—- övervaka bankernas verksamhet
lärer motivet hava varit detta: När staten genom en speciallagstiftning
fastställt vissa regler för bankrörelse tillhör det också
staten att tillse att dessa regler iakttagas, i annat fall kan den
allmänhet bliva gäckad, som anförtror en bank sina medel under
antagande att dess rörelse bedrives inom lagligen utstakade gränser.

Tillsynsmyndighetens främsta uppgift är alltså att övervaka,
det de bestämmelser i banklag och bolagsordning, varigenom bankernas
verksamhet på sätt ovan antytts blivit reglerad, behörigen efterlevas,
samt att där så ej sker föranstalta om rättelse. Jämlikt den
för bank- och fondinspektionen fastställda instruktion har densamma
vidare att, där vid undersökning eller eljest befinnes att i bank
förekomma förhållanden, som påkalla rättelse, meddela de erinringar
eller vidtaga de åtgärder, som finnas erforderliga. I detta hänseende
innebär tillsynsmyndighetens åliggande i stort sett att densamma
skall söka befordra en sund och motverka en osund
bankpolitik även där den rör sig inom lagens råmärken. —
Då det gäller tillsynen över efterlevnaden av lag och bolagsordning
lämnar banklagen tillsynsmyndigheten befogenhet att genomdriva
givna direktiv. Erinringar som på sätt nyss nämnts med stöd
av instruktionen göras rörande en banks skötsel saknar inspektionen
åter i regel möjlighet att göra effektiva; huruvida resultat kan ernås
genom dylika erinringar beror på den mottaglighet för kritik,
som förefinnes hos vederbörande direktör eller bankstyrelse.

Uppställer man då den frågan, vilkas rätt tillsynsmyndigheten
skall bevaka, så blir svaret att kontrollen måste anses vara anordnad
till skyddande av insättarnas rätt. Vad åter angar bankdelägarna
blir deras intresse av tillsynsmyndigheten tillvarataget en -

Lördagen den 18 mors, f. in.

3 Nr 19.

däst i den mån detsamma är beroende av att gällande föreskrifter
iakttagas av bankstyrelserna.

Om nu, såsom interpellanten i motiveringen till sin interpellation
framhåller, allmänheten av inträffade bankkrascher drager den
slutsatsen,. att antingen har den nuvarande bankinspektionens ledning
brustit i utövandet av den kontrollerande myndighet, som honom
åligger eller också äro de bestämmelser, som det åligger den
att följa, otillfredsställande för sitt syfte, så torde av det ovan anförda
framgå, att denna slutsats icke är riktig. Bankinspektionen
har nämligen ingen bestämmanderätt ifråga om en banks skötsel
för så vitt laga föreskrifter iakttagas. Och det har heller aldrig varit
lagstiftarens avsikt att lämna inspektionen en sådan bestämmanderätt.
Bankinspektionen kan sålunda mycket väl i fråga om en
bank, för vilken rekonstruktion funnits nödvändig, hava fullgjort
sin skyldighet i alla de avseenden, som man vid ämbetets inrättande
tänkt sig, utan att därför kunna förhindra bankens förolyckande.
Att bankinspektionen skulle kunna utgöra ett preventivmedel mot
bankkrascher, torde lagstiftaren icke heller hava tänkt sig. Fastmera
har lagstiftaren lämnat bankinspektionen en uppgift med avseende
å bankbolag som måst träda i likvidation och även å sådana
som försatts i konkurs.

Då allmänheten, såsom för övrigt ofta tillförne, vid inträffade
bankkrascher drar den slutsats, som ovan omförmälts, överskattar den
betydelsen av bankinspektionens verksamhet sådan densamma med
nu för inspektionen gällande bestämmelser kan gestalta sig. I sådant
avseende förtjänar erinras om ett i prop. nr 136, till 1909 års
riksdag åberopat utlåtande av bankinspektionen, där det bl. a. heter
följande: »Det förhölle sig nog så, att värdet av den kontroll bankinspektionen
utövade icke sällan överskattades. Det förbisågs så
lätt, att bankerna inom de gränser, som av gällande föreskrifter vore
för dem utstakade, äsgde och måste äga fria händer. Bankinspektionen
kunde t. ex. hysa den mening, att en bank i allt för hög grad
baserade sin verksamhet på kredit hos andra banker, att den" allt
för djupt sänkte sig i ett eller annat företag, att den icke utövade
tillräcklig kontroll över vissa sina funktionärer, m. m.; och en sådan
mening jämte det skäl, som talade för densamma, borde givetvis
meddelas bankstyrelsen. Men om denna icke ginge med på
bankinspektionens uppfattning finge styrelsen naturligtvis göra sin
egen gällande; och det borde därför vara uppenbart, att bankinspektionen,
även om det högsta mått av klokhet och insikt vore där
representerat, icke kunde förhindra, att en banks ledning toge en
äventyrlig riktning. Väl inträffade det icke sällan, att bankinspektionen
även på detta område, där bankerna ägde fritt röra sig, kunde
på övertygelsens väg utöva ett gagnande inflytande; men den
påtagligaste nyttan av bankinspektionens verksamhet bestode i
övervakande av de för bankerna fastställda föreskrifternas efterlevnad.
»

Om nu, såsom erfarenheten även från tiden före den nuvarande
bankinspektörens tillträde till sin ämbetsbefattning visat, bank -

Soar å

interpellation.

(Fort*.)

Nr 19. 4

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å inspektionen icke kunnat förhindra bankkrascher under normala tiinterpellaiion.
^ m^ste detta tydligtvis i ofantligt mycket högre grad vara fallet
(Förte.) under de förhållanden på penningväsendet och det ekonomiska livets
område i övrigt, som uppkommit i sammanhang med världskriget.
De verkningar, som särskilt förändringarna i penningvärdet
medfört med avseende å i bankerna hypotiserade värden av olika
slag, har det uppenbarligen icke stått i bankinspektionens makt att
förekomma. Och givet är att den omvärdering av de under inflationsperioden
i bankerna inkomna värden, som under deflationsperioden
ägt rum, har för våra banker måst bliva ofantligt påfrestande.

Att de senaste banksvårigheterna i främsta rummet hänföra
sig till den pågående ekonomiska krisen medgives ock av interpellanten.
Men han ifrågasätter huruvida icke bankinspektionen skulle
kunnat, i varje fall beträffande Sydsvenska kreditaktiebolaget, genom
sitt ingripande förhindra eller mildra den inträffade kraschen.
Med anledning därav får inspektionen meddela följande.

De förluster, som vid Sydsvenska kreditaktiebolagets rekonstruktion
ansetts föranleda avskrivning, hänföra sig, på _ett väsentligt
undantag när, i huvudsak till i banken befintliga lån mot hypotek
av aktier och hava i pressen särskilt utpekats tvenne engagemang,
det ena med ett bankiraktiebolag i huvudstaden och det andra
med ett banken närstående emissionsaktiebolag. Det torde vara närmast
dessa engagemang, som interpellanten åsyftat, då han talar om
bankledningens lättsinniga handskande med bankens medel.

Till en början må framhållas, att vid de undersökningar, som
gjorts i banken, icke konstaterats någon överträdelse av lag eller
bolagsordning, i varje fall icke någon överträdelse som icke på anfordran
blivit rättad. Däremot hava de erinringar beträffande
bankens utlåningspolitik, som tid efter annan framställts till styrelsen,
föga beaktats.

Sydsvenska kreditaktiebolagets aktiebelåning var redan vid
krigets utbrott betydande. Den utgjorde ultimo juni 1914 38,5 miljoner
kronor eller cirka 35 % av hela utlåningen. Såsom av inspektionens
månatliga publikation av bankernas ställning framgår, hade
denna belåning ultimo december 1918 stigit till 123 miljoner kronor
eller cirka 43 % av utlåningen.

Efter undersökning i banken framställdes i januari 1916 erinringar
till bankstyrelsen angående bankens utlåning mot aktier
till närstående bolag. — Sedan bankens aktiebelåning i sin helhet
tagit en proportionsvis större omfattning än i flertalet andra banker
fäste inspektionen i skrivelse i juni 1917 styrelsens uppmärksamhet
härå, framhöll på samma gång vådan av dylik utlåning vid
de redan då högt uppdrivna aktiekurserna, påpekade skadligheten
av fondavdelningar vid avdelningskontor och manade till återhållsamhet.
Enahanda erinringar förekommo efter inspektion av ett
flertal avdelningskontor i november 1917, och efter undersökning i
banken i september 1918 framställdes bl. a. ånyo erinringar dels
mot bankens aktieutlåning överhuvud, dels beträffande kreditgiv -

Lördagen den 18 mars, f. in.

5

Nr 10.

ningen till vissa banken närstående personer och^bolag, däribland
ovanberörda emissionsaktiebolag, vilket bildats på senhösten'' 1917
med ett aktiekapital av 6 miljoner kronor och därefter erhållit betydande
krediter i banken.

Därjämte förtjänar i detta sammanhang framhållas, att fullmäktige
i Sveriges riksbank genom cirkulär till landets penningeinrättningar
i november 1916 varnat för följderna av den med kredit
i bankerna understödda spekulationen i aktier, att bankinspektören
vid 1917 års bankmöte hållit ett föredrag rörande bankernas
likviditetsproblem, därvid han »med hänsyn till den kommande
fredskrisen» starkt betonat nödvändigheten av återhållsamhet i kreditgivningen
överhuvud och särskilt för aktiespekulationsändamål,
att riksbankschefen, som var vid mötet närvarande, kraftigt understödde
de gjorda uttalandena, samt att från finansrådet, där bankinspektören
jämte riksbankschefen och bankföreningens ordförande
hade säte, i april 1918 utgick ett cirkulär i enahanda syfte till landets
kreditinrättningar, vilket i september 1918 följdes av ett annat
cirkulär från bankofullmäktige, för vars tillkomst bankinspektören
icke var främmande.

Trots dessa erinringar och varningar ökades efter ovan senast
omförmälda undersökning till början av år 1919 såväl bankiraktiebolagets
som emissionsaktiebolagets engagemang med särskilt för
det sistnämnda högst avsevärda belopp. Efter februari månads ingång
1919 har det senare bolagets engagemang icke ökats utan tvärt
om minskats, varemot under fortsättningen av samma år bankirbolagets
engagemang synes hava vuxit.

Nu frågar man sig, hade icke bankinspektionen, då dess erinringar
icke vunno beaktande av bankens styrelse, något medel att
göra sin mening gällande? Förhindra bankstyrelsen att lämna eller
öka krediterna i fråga, därtill saknade, såsom ovan påvisats, inspektionen
fog och framtvinga en avveckling mot styrelsens vilja kunde
inspektionen lika litet. Men ett medel, som kunde leda till åsyftat
resultat stod dock möjligen inspektionen till buds, nämligen att vid
bolagsstämma för aktieägarna framlägga betänkligheterna mot den
förda bankpolitiken. Att bankinspektionen skulle hava gjort detta
lärer väl dock ingen vid närmare övervägande sätta ifråga. Engagemangen
ingingos under själva högkonjunkturen. Inom alla kretsar
av finans- och näringsliv rådde då en nära nog enhällig tro på att
en bättre konjunktur.skulle komma efter krigets slut, därunder en
avveckling av spekulativa engagemang skulle med lätthet kunna äga
rum. Därtill kom, att särskilt vad angår bankiraktiebolaget krediterna
upptagits mot en mångfald olika aktier, vilka belånats till kurser
i allmänhet icke överstigande de av bankföreningens styrelse
föreslagna. Dessa understego ännu i början av år 1919, då aktiemarknaden
redan sedan några månader var i vikande, med i genomsnitt
40 % de noterade kurserna. Och att sagda belåningskurser
även i övrigt icke kunde anses omotiverade torde framgå därav,
att den kursen motsvarande medelavkastningen för de aktier, för
vilka sådan fastställts, vid den tiden utgjorde mer än 11 %. Det vill

Svar å

i?itcrpellat ion.
(Korta.)

Nr 19. 6

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

förefalla som om bankledningen, därav ordförande och verkställande
direktören varit med sedan bankens bildande, skulle ganska lätt
kunnat vid en dylik bolagsstämma klara situationen till sin förmån,
särskilt som inspektionen av hänsyn till banksekretessen svårligen
kunnat närmare ingå på engagemangen i fråga. Åtgärden skulle därför
sannolikt icke hava lett till åsyftat resultat, men däremot kunnat
medföra fara för banken. Att den allmänna meningen skulle
kraftigt reagerat mot en i och för sig så synnerligen uppseendeväckande
åtgärd är emellertid uppenbart, i all synnerhet som det ju
vid den tiden icke kunde befaras att icke bankens fonder under alla
omständigheter skulle förslå att täcka möjligen uppkommande förluster.

I detta sammanhang torde ock böra framhållas, att inspektionens
ovanberörda skrivelser tagits till styrelsens protokoll, och sålunda
varit tillgängliga för bankens revisorer.

Såsom ovan nämnts har sedan 1919 någon ökning av nu ifrågavarande
engagemang icke ägt rum. Under detta år Började depressionen
göra sig allt mera märkbar på aktiemarknaden. Och att under
sådana förhållanden söka framkalla en avveckling, som ej bankstyrelsen
eller revisorerna fann påkallad, därtill saknade inspektionen
benägenhet med hänsyn till de verkningar en dylik avvecklingskulle
haft 1) å samma marknad, 2) för andra banker samt 3) för
allmänheten, som skulle fått på sig överflyttad den förlustrisk, som
banken genom att ursprungligen bevilja krediterna mot hypoteket
i fråga så att säga skapat. Emellertid har dels före revisionen av
1919 års förvaltning i skrivelse till allmänna ombudet fästs revisorernas
uppmärksamhet på engagemangen i och för eventuell behövlig
avskrivning vid bokslutet dels i bokslutet för 1920 tillsetts att
medel till mötande av då konstaterbar förlust funnos disponibla. —
Redan någon tid före uppgörande av 1921 års bokslut, som skedde
i samråd med bankinspektionen, stod det klart att en rekonstruktion
av banken måste ske, därest icke banken skulle nödgas gå i likvidation.
Det var endast fråga om när tiden kunde anses lämplig härför.
Emellertid kan icke bankinspektionen påfordra rekonstruktion av
en bank. Enligt gällande bestämmelser skulle inspektionen möjligen
haft att föranstalta därom, att banken försattes i likvidation. Att
inspektionen icke, innan rekonstruktionsvägen försökts, borde gå
därhän och därmed framkalla en katastrof av oberäknelig räckvidd,
ligger i öppen dag.»

För egen del vill jag anföra att de synpunkter med avseende
å tillsyningsmyndighetens verksamhet som i den nu upplästa promemorian
framläggas, synas mig överensstämma med vad som enligt
nu gällande lag och instruktion skall vara denna myndighets uppgift.

Till min kännedom har icke kommit något fall, då bankinspektionen
underlåtit att göra vad som enligt lag och instruktioner bort
anses åligga densamma.

De senast timade händelserna inom bankväsendet synas giva
vid handen att de bestämmelser, som i banklagen givits i avsikt att

Lördagen den 18 mars, f. in.

7 Nr IN.

trygga bankernas soliditet, icke äro för sitt ändamål tillfyllest. Därvid
måste dock betonas, att hurudan lagstiftningen på detta område
än varit, bankerna icke skulle under den nuvarande tiden hava
undgått svårigheter eller olyckor.

Därtill hava de förhållanden på det ekonomiska livets område,
som världskriget medfört, varit alltför revolutionerande. Emellertid
synas mig sagda händelser häntyda på, att bestämmelser kunna
vara av nöden bland annat till motverkande av den särskilda risk
för bankerna, som kan ligga i vissa grenar av deras utlåningsrörelse.
Jag tänker därvid närmast på utlåningen mot säkerhet av
aktier samt kreditgivningen till emissions- eller andra dylika bolag.
Fallet Sydsvenska kreditaktiebolaget framkallar även tanken på
behövligheten av bestämmelser i syfte att motverka det allt för stora
risker hopas på en hand.

Men därjämte synes det mig vara av vikt att något åtgöres i
syfte av en reformering av vårt privata bankväsens förhållande till
landets industri. Utvecklingen på detta område har uppenbarligen
icke varit odelat gagnelig vare sig för industriföretagen eller för
bankerna själva. Och för mig står det klart, att förhållandena i
detta avseende icke äro ur samhällelig synpunkt tillfredsställande.
Till en början måste det enligt min mening förebyggas, att den nära
anknytning av emissionsrörelse till bankrörelse, som under krigsårens
inflationsprocess blev så framträdande och som kan antagas i
mycket hava varit orsaken till de nuvarande banksvårigheterna, vid
en ändring i konjunkturläget åter komme att framträda.

Om man alltså måste känna sig övertygad om att ganska genomgripande
förändringar äro nödvändiga i den lagstiftning som berör
våra banker, så är det å andra sidan givet, att dessa under nu rådande
förhållanden icke få göras brådstörtat. Den avvecklings- och
utrensningsprocess, som för närvarande pågår inom vårt bankväsen
och näringsliv, skulle efter all sannolikhet icke härigenom underlättas.
Och någon fara i dröjsmål torde icke föreligga då inga tecken tyda
på att en ny högkonjunktur med ty åtföljande spekulationsmöjligheter
är att emotse inom den närmare framtiden. För övrigt äro
föreliggande frågor av den natur att de kräva ett omsorgsfullt övervägande,
innan de kunna göras till föremål för lagstiftning. Det
synes vara av vikt att icke under nu rådande stämning lagbestämmelser
tillkomma, som under mera normala förhållanden befinnas
skadliga eller olämpliga.

Något förslag till nya lagbestämmelser i det av interpellanten
angivna syfte kommer därför icke att föreläggas denna riksdag.
— Däremot har jag för avsikt att föranstalta därom, att genom
Kungl. Majrts försorg en utredning av ovan omförmälda och andra
hithörande spörsmål kommer till stånd. I enahanda sammanhang
torde en överarbetning böra äga ruin av det förslag till lag om emissionsrörelse,
som på basis av ett 1917 års bankkommittés förslag föreligger
utarbetat, men som icke ansetts vara av så oomtvistlig beskaffenhet,
att det hittills kunnat föreläggas riksdagen.

Men alldeles särskilt bör denna utredning omfatta frågan om

Svar å
interpellation.
(Lorta.)

Nr 19. 8

lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å

interpellation.

(Forte.)

tillsyningsmyndighetens ställning till vårt bankväsen och de åligganden,
som böra tillhöra densamma. Åtgärder för sådant ändamål
har bankinspektören redan förra året under hand påkallat, liksom
den frågan även i viss mån stod på 1917 års bankkommittés program.
Ett klart preciserande av vad som bör vara inspektionsverksamhetens
omfattning och innebörd synes mig vara nödvändigt, för att
institutionen skall kunna göra det avsedda gagnet. Att bankinspektionen
bör bibehållas, står för mig utom allt tvivel; dess verksamhet
har nämligen varit såväl bankväsendet i gemen som, enligt vad jag har
mig bekant, särskilt de mindre bankerna till stort gagn. Det är ju
nämligen så, att det endast är de fall, då bankinspektionen ej haft
framgång med sina åtgärder, som tränga till allmänhetens kännedom
vid en banks iråkade svårigheter, varemot de talrikare fall,
då inspektionens åtgärder lett till åsyftat resultat, stanna i det tysta.
Att märka i detta hänseende är ock att alla våra grannländer antingen
redan inrättat eller äro i färd med att inrätta dylika institutioner
därvid bankinspektionen i Sverige tjänat såsom förebild.

Nödvändigheten av verksamhetens närmare preciserande framgår
emellertid klart icke minst av det förhållande, att medan nu
bankinspektionen angripes för att den med avseende å de banker som
råkat i svårigheter icke skulle hava tillräckligt kraftigt gjort bruk
av sin befogenhet, så var den under nästlidet år såväl i pressen som
i riksdagen föremål för skarpa angrepp för att den i stor omfattning
skulle hava genom ingripande i bankernas kreditgivning överskridit
sin befogenhet.

Ett rättvist bedömande från den allmänna meningens sida av
det berättigade eller oberättigade i dylika angrepp, utgående från två
rakt motsatta synpunkter, blir givetvis i hög grad vanskligt, då
inspektionen på grund av banksekretessen saknar möjlighet att genom
framläggande av fakta belysa förekommande fall.

Slutligen kan jag icke underlåta att i detta sammanhang begagna
tillfället att uttala en varning mot den överdrivna pessimism,
som för närvarande synes råda på många håll. Under högkonjunkturen
såg man allt i rosenrött, nu sedan det ofrånkomliga bakslaget
kommit, ser man allt i svart. Den ena överdriften är lika farlig
som den andra. Att de värsta svårigheterna på det ekonomiska området
skulle inställa sig, när det gällde att gå tillbaka från krigstillståndet
till fredstillstånd, kunde på förhand förutses. Vi befinna
oss nu mitt uppe i dessa svårigheter. De äro sannerligen i och för
sig besvärliga nog, men behålla vi huvudet kallt, har vårt land göda
utsikter •—• kanske bättre än de flesta andra länder •—- att övervinna
svårigheterna. Men om vi låta oss gripas av panikstämning, bereda
vi oss själva kanske mycket betydande och i vart fall alldeles onödiga
svårigheter. Därför tror jag, att en maning till lugn och besinning
är på sin plats.

Vidare yttrade:

Herr Lindskog: Herr talman! Jag tillåter mig att frambära
ett vördsamt tack till herr statsrådet och chefen för finansdeparte -

Lördagen den 18 mars, f. in.

9 Nr 19.

mentet för det välvilliga svar, som lian lämnat på min interpellation.
Jag kan kanske också förklara mig i stort sett synnerligen tillfredsställd
med detsamma och intager därmed, tycks det, en slags
lycklig undantagsställning i interpellanternas skara att döma av de
ord, som för några dagar sedan hördes från statsrådsbänken.

Det har, när jag framställde min interpellation, för ingen del
varit min avsikt att därmed skapa någon oro eller panik i landet.
Denna pro och denna panik funnos tyvärr förut, och lika litet har
det varit min mening^ att söka framkalla några omedelbara, skärpta
åtgärder vare sig från bankinspektionens sida mot bankerna eller
från bankernas sida mot allmänheten. Det behövs tvärtom den allra
största mjukhet och varsamhet under nuvarande hårda tider. Men
det föreföll mig, att när händelser inträffat, som upprört hela vårt
land, det ändå vore nödvändigt, att det kom till något uttryck och
någon utlösning även i Sveriges riksdag, och jag är tacksam för att
herr statsrådet också tycks ha fattat saken på det sättet. Jag är
tacksam för särskilt slutorden, där han manade till lugn och besinning.
Jag tror, att en sådan maning från ansvarsfullt håll verkligen
är både berättigad och på sin plats.

Om jag således i stort sett kan säga, att jag känner mig tacksam
och tillfredsställd med svaret, är det dock, såvitt jag nu kan finna,
på .ett par punkter, som jag ändå skulle vilja inlägga en viss gensaga
och framställa en avvikande mening, där det i alla händelser är av
den allra största vikt för allmänheten att få klart besked, detta besked
må utfalla på ena eller andra sättet.. Detta gäller framför allt
den frågan: vad är bankinspektionens uppgift? Det har nu igångsatts
en mycket livlig pressdebatt, där man på rätt många håll framhållit,
att bankinspektionen uteslutande har att tillgodose insättarnas
intressen och att aktieägarna få lov att sköta sig själva. Denna
åsikt har bland annat förfäktats av min gode vän och kollega i Lund
professor Sommarin. Jag vill för min del saga, att det förefaller
mig ganska svårt att upprätthålla denna uppfattning. För det första
skulle jag vilja fråga: var går gränsen mellan ett ingripande, där
det gäller insättarnas intressen och där det gäller aktieägarnas intressen?
Om man tänker sig till exempel ett fall som just det föreliggande,
där en bank beviljar krediter åt ett eller ett par håll, krediter
som överstiga bankens hela grundfond, kan man då säga, att detta
är saker, som röra insättarna eller aktieägarna? Eller när som i det
här föreliggande fallet med Sydsvenska kreditaktiebolaget bankstyrelsen
behagar bilda ett emissionsbolag, som sedermera erhåller alldeles
orimliga krediter av sin egen bank, skapas icke därigenom ett
osunt förhållande, vars konsekvenser kunna gå ut över såväl insättarna
som aktieägarna? Det fall, som här föreligger, bevisar ju bäst
detta, då av 63 miljoner kronor endast 4 miljoner återstå. Det är,
mina damer och herrar, så pass nära ögat, som det gärna är möjligt,
och man kan säga, att nog är det mera tur än skicklighet, att det icke
blev 4 miljoner på andra sidan gränsen.

Det finns vidare i lagen om bankinspektionen en paragraf som
talar om, att bankinspektören äger att ingripa på visst sätt, då han

Svar å

interpellation.

(Forts.)

Ml- 19. 10

Lördagen den 18 mars, f. in.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

finner anledning antaga, att 10 procent av bankens grundfond gått
förlorade. Allmänheten, som icke äger inblick i lagens allra djupaste
mysterier, måste dock därav få den uppfattningen, att här föreligger
en punkt, där lagen talar om ett ingripande i aktieägarnas intressen.
I varje händelse måste man säga, att om så icke är, så visar detta,
hur omöjligt det är att skilja mellan aktieägarnas och insättarnas
intressen. Det verkar nästan som en bitter tillfällighet, att när lagen
talar om bankinspektionens ingripande, när 10 procent gått förlorade,
har här ingripande ägt rum, först när 10 procent återstå.

Här ha anförts olika auktoriteter för den tolkning, som bankinspektören
gjort sig till målsman för och som finansministern instämt
i. Jag skulle också kunna anföra auktoriteter för en motsatt uppfattning.
Jag talade blott för några få dagar sedan med en av vårt
lands allra främsta jurister och rättslärare, en person, vilkens namn
jag icke vill nämna här, men som ingalunda är okänd för eller i denna
kammare. Han nämnde för mig, att enligt hans mening är det uppenbart,
att lagen måste åsyfta bägge kategorierna, och, om det, som
han uttryckte sig, per impossibile vore så, att den icke åsyftade de
bägge grupperna, så måste lagen ofördröjligen ändras. Jag kan icke
hjälpa, att jag tycker, att det verkar egendomligt, att man har en statens
inrättning, som här i det upplästa dokumentet förklarar sig hava
ingripit i fall, där den ansåg fara vara å färde, och sedan säger, att
varningarna blevo obeaktade. Det förefaller, som om det vore ett
egendomligt förhållande, att staten har en kontrollerande myndighet
och denna märker felen utan att kunna göra något.

Jag skulle vilja säga ännu en sak. Om bankinspektören verkligen
icke haft möjlighet att här ingripa till aktieägarnas favör, så
har han i alla händelser, synes det mig, icke haft vare sig rättighet
eller skyldighet att ingripa på det sätt, som han till exempel gjorde
den 22 september i fjol, då han med sitt namn och sin auktoritet
kontrasignerade en lugnande förklaring från bankstyrelsen till aktieägarna,
att allt var väl beställt. Det är dock orimligt detta, och
det förefaller, som samme bankinspektör, som är tillsatt för att övervaka
och kontrollera våra bankstyrelser, här har gått bankstyrelsens
ärenden. Man kan verkligen fråga, om icke bankinspektören i detta
fall gjort direkt skada. I en intervju för några dagar sedan i en
Stockholmstidning talade bankinspektören om, att vid detta tillfälle
ägde verkligen denna bank värden, som kunde uppskattas till 80
procent av grundfonden. Det är nog rätt svårt att räkna i sådana
fall, men det verkar i alla fall överraskande, när man tänker på, att
då hade banken redan gjort sina stora förluster på de två håll, som
jag nyss åsyftade. Och nog får man såga, att bankinspektörens uppträdande
den gången var mindre framsynt och mindre välbetänkt.

I samma intervju omnämnde också bankinspektören, att det arbetsområde,
som han har, är så svåröverskådligt och vidsträckt, att
det icke är så lätt att behärska det. Jag kan inte underlåta att ställa
detta bankinspektörens uttalande i samband med eu annan fråga, som
måhända snart nog kommer här på andra kammarens bord. Det gäller
lagen om våra sparbanker. Där hava de tillsatta kommitterade

Lördagen den 18 mars, f. m.

11 » 19.

framkommit med ett förslag, att våra sparbanker skola kontrolleras
av en särskild sparbankskontrollör, en slags ny inspektion för sparbankerna.
Till detta utlåtande är fogad en reservation, som innebär,
att denna sparbanksinspektion bör fungera och verka under bankinspektionen,
och denna reservation är undertecknad av två medlemmar
av kommittén, professor Emil Sommarin och — bankinspektören Krusenstjerna,
d. v. s. samme bankinspektör, som klagar över sitt svåröverskådliga
arbetsomåde, vill ytterligare lägga under sin inspektion
vården och kontrollen över 465 sparbanker i Sverige. Jag tillåter
mig redan nu fästa kammarens uppmärksamhet på denna punkt.

Det är verkligen i dessa dagar landssorg, kan man säga, i vida
kretsar i Sveriges land på grund av de inträffade katastroferna. Jag
känner ett fall, där en person tänkte placera sina små besparingar i
bankaktier, som för honom, tack vare våra bankers anseende och
hans tilltro till bankinspektionen, gällde för att vara mycket säkra
papper. Men med kännedom om alltings förgänglighet och osäkerhet
ville han dock fördela sina risker, varför han placerade en tredjedel
i Kopparbergs enskilda bank, en tredjedel i Mälarprovinsernas
bank och en tredjedel i Sydsvenska kreditaktiebolaget. Så infernaliskt
träffsäkert hava antagligen icke många placeringar gjorts, men
säkert är, att i dessa dagar är det hundratals och tusentals människor,
människor i små omständigheter lika väl som förut burgna människor,
som nu stå ruinerade och träffade av dessa katastrofer. Och
de tänka sig med rätt eller orätt, att staten genom bankinspektionen i
någon mån har en medansvarighet i det skedda. Jag vill icke alls
här lägga sten på börda, och jag hör ingalunda till dem, som fordra
bankinspektörens huvud på ett fat. Jag skulle tvärtom anse det vara
en mycket stor olycka, om någon personförändring i dessa tider inträffade
på den posten. Men jag skulle blott vilja säga, att om man
över huvud taget skall hava en bankinspektör, så skall det vara en
inspektör, som gör nytta och icke skada, och om man skall hava bestämmelser
för en bankinspektion, så bör det vara sådana bestämmelser,
att både allmänheten och bankinspektionen själv vet, vad de syfta
till. De skola angiva både gränsen för denna inspektions rättigheter
och området för dess skyldigheter.

Herr Engberg: Herr talman! Jag tror, att icke blott kammaren
utan även den stora allmänheten kommer att vara herr Lindskog
tacksam, för att han framställt sin interpellation i detta ämne,
ty såsom interpellanten i sitt briljanta anförande underströk, är det
uppenbart, att man här står inför en hel del punkter, som det gäller
att få uppklarade, vilket ju också med skärpa betonades i finansministerns
svar till interpellanten.

Det är emellertid en sak, som i detta sammanhang väl också förtjänar
att en smula uppmärksammas. Vi sago genom tidningarna,
att här hållits ett par större bankstämmor, representativa för ett par
av våra större affärsbanker. • På den ena bankstämman riktades det
en anklagelse gentemot riksdagen och regeringen, en anklagelse gående
ut på, att tack vare en förvänd social lagstiftning och framför allt

Hvar å

interpellation.

(Forts.)

Nr 19. 12

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å en förvänd .s/ca//elags tutning — där man naturligtvis särskilt sikinterpellation.
ta(]e på krigskonjunkturskatten -— hade de störa bankerna kommit i
'' orts'' dessa svårigheter. Jag tror det kunde vara skäl i att man ändå säger,
att dylika beskyllningar böra icke få stå alldeles obesvarade i riksdagens
andra kammare. Det är så mycket större anledning att underlåta
att på denna punkt göra en erinran, som den ledande personen
på den ena stämman också är en ledande person i riksdagens andra
kammare, vilken själv medverkat i den krigskonjunkturlagstiftning,
som vi haft, och som själv säkerligen skulle vara bet på frågan, var
staten skulle under dessa tider ha tagit pengar till dyrtidstillägg,
neutralitetsvakt och allt detta, därest man icke haft krigskonjunkturskatten.
Det förefaller mig, som om det ändå skulle vara ganska
svårt att å ena sidan medverka i en dylik politik och å andra sidan
stillatigande giva sitt understöd åt framställandet av anmärkningar
gentemot statsmakterna för att de skulle hava vållat dessa förluster
för storbankerna.

Medan jag har ordet, vill jag tillägga, att det synes mig klart,
att den katastrof, som nu går fram över en del av våra storbanker
— det är ju icke alla! — är den naturliga konsekvensen av hela den
häxdans, som fortgått särskilt under de senaste åren. När man läser
igenom sammansatta lag- och bankoutskottets utlåtande från 1907
års riksdag, vilket var avgivet med anledning av en väckt motion
om inrättande av emissionsbanker, finner man, att utskottet
däri uttalat, att dylika emissionsbanker skulle komma att tjäna
till att upprensa den osunda terrängen, skulle tjäna till att avstyra
alltför våldsam osund spekulation. Utskottet säger bland
annat några ord, som jag skall tillåta mig citera: »Vad som därefter
särskilt föranlett frågans återupptagande synes vara den omfattande
och okontrollerade spekulation i industri- och andra aktier, som under
de senare åren förekommit i vårt land med tendens till ständig stegring
och som framkallat oro inom vida kretsar. Man har trott, att
genom en lagstiftning av den art, som nu ifrågasättes, skola uppkomma
penninginstitut, som hava förmåga att leda denna spekulation
i en sundare riktning till följd av bättre kännedom om de
respektive företagens verkliga affärsställning.» I fortsättningen giver
utskottet en ytterligare utveckling av dessa synpunkter och kommer
fram till ett tillstyrkande.

Ja, mina herrar, jag undrar, om man icke den dag som i dag
är måste säga, att den förhoppning, som man 1907 från utskottets
sida hyste, har kommit jämmerligt på skam. Ty i stället för att leda
in spekulationen på sundare baner, är det väl ett faktum, att dessa
emissionsbanker ha kommit att förvärra spekulationen. Hela detta
aktiejobb, som fortgått särskilt under kristiden, har ju varit sådant,
att det icke kunde bli annat än en katastrof, när den dagen kom,
då stagnation inträdde. Det går ju an att skylla på riksdagen och
regeringen. Men när man från de stora bankernas ledares sida icke
har gjort någonting för att lägga tygel på hela denna verksamhet,
när man har givit kredit på kredit till företag av tillfällig natur,
som vuxit upp under krisen som svampar ur jorden, när man har

Lördagen den 18 mars, f. in.

13 Nr 1».

gynnat denna emissionsverksamhet på kort sikt, är det då något så
underligt, att när den dag kommer, då industrien, som skall utgöra ''
lungorna åt dessa stora affärsbanker, förlamas, så att det blir andnöd
och ^luften tryter -— är det då, säger jag, något så underligt,
att också katastrofen går ut över aktieägarna? Jag tror, att det
kan vara skäl i att säga, att den väg, man slog in på genom denna
lagstiftning om emissionsbanker, var knappast en lycklig väg, ty
det har visat sig mer och mer, att den varning, som den gången
från en sakkunnig höjdes, var fullt befogad, nämligen att denna
väg skulle leda till att riskera sundheten och säkerheten i det ekonomiska
livet.

Jag har, herr talman, för min del ingen annan erinran att göra
än denna, men det har synts mig nödvändigt att på grund av vad
som passerat säga ifrån, att vad man än från de stora jobbande
bankernas sida må taga sig för, låt bli att skylla på riksdagen och
regeringen, som sannerligen icke under de senare åren givit något
som helst stöd åt hela denna verksamhet.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag tager

för givet, att kammaren nu kan vara nöjd med denna debatt rörande
bankinspektionen och bankinstituten. Jag vill dock vid detta
tillfälle erinra om att jag redan tidigare i uttalanden i bankinspektionsfrågan
tillkännagivit samma uppfattning, som den siste
talaren här gjort sig till tolk för, nämligen beträffande den ofantliga
skada, som beredes vårt land genom dessa emissionsinstitut
och genom bankernas fondav delningar, överallt i vårt land har
man jobbat och förstört icke blott sitt eget välbefinnande utan
sina medmänniskors också. Den sista katastrofen, som inträffat
med Sydsvenska kreditaktiebolaget, är ju ett uttryck från början
till slut av hur lätt och lössläppt kreditgivningen har hanterats
och hur spekulationen fått gå för fulla segel och all välfärd satts
på spel för att därmed fånga lyckan på hasardspel. Hela det industriella
livet i vårt land bär utstått ett kolossalt lidande just genom
dessa jobbartendenser, som tyvärr befordrats i allra högsta
grad av våra bankinstitut och framför allt av storbankerna, som
samlat ihop från hela svenska landsorten allt vad som fanns att få
av rörligt kapital. Hade icke dessa sammanslutningar kommit
till stånd, är jag dock övertygad om, att olyckan i någorlunda
god tid kunnat hejdas.

Jag ber att få framföra ett tack till den, som haft mod att här
i kammaren uppträda med en interpellation rörande bankinspektionen.
Jag bringar honom ett tack, därför att det är icke många
människor i vårt land, som våga uppträda och göra en framställning
om att få veta, hur det hänger ihop med bankinspektionen
och kanske också med bankvärlden i landet. Jag skulle också vilja
bringa ett tack till statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som varit så vänlig att svara på frågorna. Jag fäste mig särskilt
vid den del av svaret, som avsåg uppdelningen av kontrollen över
depositörernas rätt och aktieägarnas rätt. Det framgick av den

Svar å
nterpellation.
(Fo,"ts.''

Nr 19. 14

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å
nf-erpellation.

(Forte.)

mycket vidlyftiga förklaring, som avgivits av bankinspektionen, att
när det gäller aktieägarnas rätt, har bankinspektionen ingen makt.
Nu har det i den sista bankkalamiteten gått så långt, att för aktier
med ett nominellt värde av 100 kronor, som vid sista emissionen
såldes för 160 kronor, bjuder man nu de stackars aktieägarna 10
kronor. Det är kanske nödvändigt, att så sker, men i varje fall
är det icke att undra över, om det uppstår missnöje och modlöshet
och elände landet runt, bland alla dem, som trott sig hava några
slantar i säkert förvar i ett penningverk.

Jag kan icke underlåta att ävenledes giva uttryck åt min stora
häpnad över att bankinspektionen har kunnat göra upprepade undersökningar
i sistnämnda bank, och att man icke tagit minsta hänsyn
till hans ord utan fortsatt på samma sätt med utlåning mot
aktier, belånade till höga kurser. Det är i varje fall beklagligt,
men just på detta sätt, mina herrar, har man överallt inom vår
bankvärld gått tillväga. I kunnen ju själva se de redovisningar,
som dagligen äga rum. Den ena banken har förlorat 21 miljoner,
den andra 15, den tredje 10, en har förlorat 32 plus 20 och en 60
miljoner kronor.

Vad tro kammarens ledamöter, att detta skall medföra för vår
befolkning? Det kommer naturligtvis att gå dithän, att fattigdom
i stället för välmåga har blivit resultatet av det ohyggliga världskriget.
Efter den lysande konjunkturen, då alla trodde sig sitta
med den ekonomiska lyckan i sina händer, blev det ett omslag, och
man står nu i de flesta fall med ekonomiska bekymmer för framtiden.
Det är vår vinst av världskriget. Det är det tack, som
man ger oss för att vi hållit oss neutrala under denna tid.

Det är mycket att beklaga, att inspektionen är så ineffektiv.
Jag tillät mig verkligen förra året, då sjunde huvudtiteln debatterades
här i kammaren, att yttra några ord om bankinspektionen.
Herr statsrådet har alldeles rätt, då han säger, att den föreliggande
interpellationen står i ett nästan motsatt förhållande till det
uttalande, som i fjol gjordes rörande bankinspektionen. Javäl, jag
är _ fortfarande i den övertygelsen, att bankinspektören har överdrivit
sin maktbefogenhet och tillåtit sig att ingripa i förvaltningen
på ett sätt, som icke kunnat lända till nytta. Jag uttalade
därjämte den åsikten, att bankinspektionen i flera konkreta fall,
som jag påpekade, hade begått försummelser. Och såväl herr Lindskogs
interpellation i dag som den uppfattning, som jag i fjol uttalade,
äro riktiga och icke motsägande varandra. I mitt uttalande
då framhöll jag ju tydligt och klart, att det icke skulle dröja
länge, förrän industrien överallt måste gå tillbaka och bankerna
vidkännas förluster, men icke kunde jag tänka mig, att sådana kalamiteter
skulle kunna inträffa som dem, som nu komma till synes.

Herr statsrådet säger emellertid, att man skall hålla huvudet
kallt, och han manar till lugn och besinning och framhåller, att det
icke är lämpligt med några pessimistiska uttalanden. Någon gång
måste de dock komma. Jag för min del har ingen anledning att
dämpa min uppfattning. Så stor skada har i varje fall inträffat

Lördagen den 18 mars, f. m.

15 Nr 19.

i vårt land, att det kan hända, att sådana obehärskade beslut framkomma
ur det nuvarande kaos, att det kan krävas lugn och besinning.

Chefen för en av våra större banker höll vid dess bolagsstämma
helt nyligen ett anförande, i vilket även han manade till lugn
och besinning. Det är dock icke så lätt för den som har hela sin
ekonomiska välfärd i en bankrutterad bank, icke för eu fattig änka,
som har barn att försörja, att hålla sig lugna och besinningsfulla,
när man ser, att allt vad de byggt sin tillvaro på glider ur händerna.
Det måste tydligen smärta dem, men jag tror visst icke, att
man har annat att göra än att hålla sig i skinnet, hur olyckliga de
än må vara.

Jag skall be att få fortsätta något med denne bankchefs yttrande.
Han sade, att det icke för en storbank är nog att åstadkomma
en grundfond och att bilda en reservfond och andra fonder,
utan det finns även något annat, som man vill ha fram, och det är,
att aktieägarna och alla de, som ha med banken att göra, skola
skänka den sitt fulla förtroende och därigenom bilda en förtroendefond.
Det bästa skydd, man kan finna för en bank, är att ha
fullt förtroende för den.

Men när denna bank helt nyligen utan angivna skäl avskedade
sin verkställande direktör, som i många år tjänat banken, när vidare
banken haft kolossala förluster och dess aktier nedgått till ofantligt
låga värden, är det då skäl att på allmänheten och på aktieägarna
kasta skulden för nervositeten? Hade det icke varit mycket
bättre, om denne bankchef hade sagt till sig själv: Ja, det är

på min bankledning hela ansvaret vilar. Den skulle göra klokt
i att själv börja med ett ordentligt tillskott som grundplåt till denna
förtroendefond och icke låta aktieägarna, som litat på banken,
få plikta därför.

Ja, jag skall icke längre taga kammarens tid i anspråk. Jag
skall blott be att ännu en gång få framföra min tacksamhet till
herr statsrådet och till herr Lindskog, som bragt ärendet på tal.
Jag kan för min del icke dela den uppfattning, som pressen i allmänhet
hyser, att det skall vara alldeles tyst om dessa frågor, och
att ingen får säga något, att ingen får vidtaga några åtgärder utan
att allt skall läggas förtroendefullt i deras händer, som ha skapat
den olyckliga situationen. De skola lösa frågan, medan de förlorande
skola lägga sina vanmäktiga händer samman.

Herr Kristensson: Herr talman! När jag lyssnat till debatten,
har det kommit för mig, som om man verkligen här skulle
kunna säga, att allting flyter, men att aktierna sjunka. Den siste
ärade talarens åsikter synas också vara åtskilligt se så där i litet
flytande form. I fjol höll han, min gamle vän herr Sommelius, ett
anförande i kammaren — det står ordagrant återgivet här i riksdagsprotokollet
— där han på det skarpaste uppträdde mot den bankinspektör,
som vi då hade, vilken »t. o. m. tillåter sig att ingripa
i kreditgivningen». Kan man verkligen tänka sig, att bankinspek -

S nar å

interpellation.

(Korta.)

Nr 19. 16

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

tören för ett år eller ännu mera tillät sig att ingripa i kreditgivningen
och att varna bankstyrelserna för att alltför mycket ge sig ut
på hal is!

Längre fram heter det, att bankerna skola ha frihet att existera
och icke vara beroende av bankinspektörens alltför kraftiga ledning.
Det är på tiden, säges det vidare, att man sätter »en bom för vidare
utveckling av denna bankinspektörens maktutövning». Den
ärade talaren kommer vidare in på ett exempel — det gäller en bank,
som i dessa dagar låtit mycket tala om sig, nämligen Mälarprovinsernas
bank —_ och talar om den rekonstruktion, som bankinspektören
då — som jag antar, att erfarenheten har visat, på mycket goda
grunder — motsatte sig. Detta klandrade min gamle vän i utskottet,
och så säger han till sist: »Särskilt under en kristid, sådan som
den, vi nu leva i, är det av behovet påkallat, att de banker, som vi
ha, få arbeta under fria former och icke pressas av något överdrivet
ämbetsmannanit utan underkastas en kontroll, som är någorlunda
hovsam.»

En sa,k är i alla fall säker, och det är, att det icke är gott att
vara bankinspektör inför högerstadsrepresentanterna i sydöstra Skånes
valkrets, ty den andre representanten, nämligen den ärade interpellanten,
har, som vi nyss hört, hållit ett anförande, som i dess senare
del — i vilken mån denna sammanhängde med den vackra elogen
i början och instämmandet i herr finansministerns synpunkter
lämnar jag därhän — i varje fall går stick i stäv med vad jag här
nyss nämnt.

Nu har jag en liten — icke mycken — kännedom om det svåra
värv, som bankinspektören haft sig ålagt, därför att han har ansett
— jag^ tror icke, att det ingår i hans instruktion — att han under
dessa år då och då borde konferera även med bankoutskottets ordförande.
Jag har vidare under dessa år haft samtal med åtskilliga
av Sveriges privatbankers chefer, och jag vill icke undertrycka, att
man från det hållet verkligen uppträtt ganska hånfullt emot de varningar,
som bankinspektören har givit. Det är min personliga uppfattning,
att denne under denna svåra kris i stort sett torde kunna
sägas ur statens intresse och efter paragraferna i sin instruktion ha
uppträtt pa ett sadant sätt, att han icke kan anses vara förtjänt
av det skarpa klander, som nu kommit till uttryck bl. a. i en stor
del av den svenska tidningspressen. Man vill ha en syndabock, men
det förefaller mig, som om man åtminstone i Malmö borde låta styrelsen
och icke bankinspektören vara den syndabocken.

Herr Lindman: Herr talman! Den fråga, som här egent ligen

i första hand beröres, är, huruvida bankinspektören har fyllt
sin plikt i överensstämmelse med de bestämmelser i lag och i den
instruktion, som finnes utstakad för honom. Av det svar, som herr
finansministern ^nu har givit, synes det mig framgå, att man icke
gärna kan få någon annan uppfattning än att så varit fallet.

Man måste ju tydligen i detta fall tänka på hurudan denna
instruktion är, och icke på hurudan man vill att den skall vara. I

Lördagen deri 18 mars, f. rn.

Nr 19.

rättvisans namn måste jag då saga, att det väl icke är mer än billigt
att en ämbetsman, som fyller sina funktioner efter den instruktion,
som föreligger och som den hittills uppfattats, icke blir utsatt för
klander, därför att han icke gör det, som en eller annan skulle vilja,
att han skulle göra.

Vi ha nu, som sagt, i finansministerns förklaring fått en ganska
egod redogörelse för innebörden i hans åliggande, nämligen att han
skall, som jag tror orden folio! sig, övervaka, att bestämmelser i
banklag och bolagsordningar iakttagas och efterlevas, och att det
sålunda i främsta rummet är avsikten, om jag fattade honom rätt,
att han skall tillse, att insättarnas medel bliva skyddade. Vidare
skulle det åligga honom att, där förhållanden förekomma, som tarva
en rättelse, göra erinringar och sålunda befordra en sund bankpolitik,
även där denna har sin fulla frihet.

Det har ju vid flera tillfällen framhållits, att frågan gäller att
skydda insättarna, och vi måste väl alla erkänna, att detta är det
kardinala och viktigaste i denna sak. Vad bankerna själva beträffar,
vill jag för min del framhålla, att jag nog tror det vore en viss fara,
om man tänkte sig, att en statsmyndighet skulle äga befogenhet att
övervaka deras verksamhet i en sådan omfattning, att alla aktieägare
skulle kunna sova lugnt och tänka, att allting är väl beställt, därför
att icke blott den styrelse, som de tillsatt, och de revisorer, som de
valt, vaka över deras angelägenheter, utan att det också finns en
statsmyndighet, som vakar över att de penningar, som de ha placerade
i banklotter eller bankaktier, skola vara säkerställda. Jag
tror, att det ligger en viss fara i en dylik tankegång, därför att jag
kan icke tro, att huru man än bär sig åt man skall kunna skapa
fram eu sådan myndighet, som kan fullgöra ett dylikt värv. Jag
har av en händelse nyss här fått i min hand av en kamrat i kammaren
ett utdrag av en tidningsartikel, som förre bankinspektören
Beckert, vilken ju åtnjöt allmän aktning och hade stort anseende,
och vars ord därför torde ha en viss betydelse, skrev den 7 januari
1908 i tidningen Aftonbladet om »Bankpolitik och Bankinspektion».
Han var en erfaren man, och därför ber jag, herr talman, att få
låsa upp den - den är icke sa lång: »Då man till delägarnas skyddande
vill skärpa bankkontrollen, vill utrusta bankinspektionen med
en längre gående befogenhet, förgäter man, menar jag, att bankverksamheten
är ett enskilt företag, som bör fritt bedrivas med iakttagande
av de föreskrifter, lag och bolagsordning innehålla Man
skulle nog gorå de många bankdelägarna i vårt land och väl även
näringslivet en tvivelaktig tjänst, om man .... ... skulle vilja konstituera
bankinspektionen till någon slags banköverstyrelse, som, om
acn skulle kunna fylla de fordringar, man synes nu vilja uppställa,
skulle aga rått att antingen på förhand fixera de olika kreditbeloppen
ior en banks kunder eller framtvinga minskning av beviljad kredit.

■ en givna följden av en sådan vetorätt skulle bliva, att bankinspektionen,
som tydligen icke kan förskaffa sig eu sådan ingående kännedom
om bankens kunder som bankstyrelsen själv, i talrika fall skulle
av försiktighet lägga eu hämsko på en nyttig verksamhet såsom medAndra
kammarens protokoll 1922. Nr 19. „

Svar u
i iller pr nation.
(Forts.)

Sr 19. 18

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

förande risk; ty genom en dylik anordning skulle ju ansvaret till
väsentlig del överflyttas från bankstyrelsen på bankinspektionen.
Denna bör emellertid icke utrustas med någon allmakt, då den icke
tillika kan göras allvetande och allvis.» Min tro är i likhet med vad
här uttalats, att man skulle försvaga ansvaret hos dem, som ha att
i första hand leda en banks verksamhet, därför att de skulle tänka,
att ansvaret låg i sista hand hos denna inspektionsmyndighet. *

Nu gjorde interpellanten den frågan: Yar går gränsen mellan
att skydda insättarnas och aktieägarnas insatser? Det är ju uppenbart,
att han har rätt att göra en sådan fråga. Jag skulle vilja
svara honom, att mig veterlig! har icke sedan många år tillbaka
någon insaltare i de enskilda bankerna förlorat några pengar
på detta. Det hindrar ju naturligen icke, att man därför icke skulle
öva en stark kontroll, men det är dock ett faktum, som icke bör förbises.
Jag menar vidare, herr talman, att de, som sätta in pengar i
aktier i en bank, böra ha samma skyldighet som näringsidkare över
huvud, som insatt sina pengar i ett annat bolag, att själva genom
sina förtroendemän övervaka skötseln av detta företag. Det är deras
skyldighet, och man måste på det allra bestämdaste upprätthålla
ansvarsplikten hos dem, som fått förtroendet att vaka över deras
angelägenheter.

Vart vill då interpellanten komma? Vill han, att man skall
ha en inspektion, som verkligen tar hand om detta och föreskriver
i olika fall, att den eller den krediten får lämnas, den eller den
krediten får icke lämnas? Jag undrar, om han verkligen tänkt sig
in i, vilka stora svårigheter det skall medföra, då det givetvis skulle
betyda, att bankinspektören måste ha ombud, som snart sagt dagligen
skulle vara närvarande i varje bank för att se om någon bank
icke skulle fylla den uppgift, som väl är avsedd med deras tillvaro,
nämligen att vara kreditgivare för svenskt näringsliv och svensk
industri?

Nu talade herr Engberg om ett uttalande, som fällts på en banks
bolagsstämma för ett par dagar sedan, och han uttryckte sig ganska
skarpt om att där hade från ledande håll talats om den skuld, som
statsmakterna hade i den nuvarande krisens förefintlighet. Jag vet
icke, om man icke har rätt att såsom det yttrades av den person,
på vilken herr Engberg alluderade, uttala sig på följande sätt: »Att
under en tid, då skattelagstiftning, arbetarlagstiftning och det mesta
av vår ekonomiska politik i övrigt verka i riktning att i förening
med de mest vidriga väridskonjunkturer lamslå vårt lands industri
— att under en sådan tid de svenska bankerna skulle gå fria från
förluster och kännbara förluster på sina krediter till landets industri
och till sina kunder i övrigt, det lär väl icke av någon förutsättas.»
Det är ett enkelt konstaterande av ett faktum, som, såvitt jag kan
förstå, icke är annat än ett faktum, att många ogynnsamma omständigheter
framtvingat förhållanden, som gjort det för allt svenskt
näringsliv utomordentligt svårt att kunna bestå. Ibland dessa sätter
man naturligen först de av det allmänna världsläget framkallade
svåra förhållandena, krigets ödeläggelse^ penningknappheten, svå -

Lördagen dcu 18 mars, f. in.

19 Nr 11).

righeten alt kunna köpa varor och omöjligheten att kunna tillverka
varor. Allt detta måste val få anses som ett faktum, och att t. ex.
de höga skatterna ha inverkat, det torde väl nästan en var av osa
ha kunnat iakttaga — skatterna, som, jag skulle vilja säga, till
och med denna dag långt ifrån äro betalda, därför att de många
gångeräro betalda med lånade medel. Gentemot herr Engberg skulle
,mg vilja säga, att jag tror, att man med full rätt kan göra ett sådant
uttalande. . För övrigt har naturligtvis denna ekonomiska kris,
som dock obestridligt -— vilka nu anledningarna än må vara — går
över hela vårt land, bidragit att undergräva den ekonomiska ställningen
i landet. Det kan ju icke förnekas, att denna kris finns. Den
går ju fram över den ena näringsgrenen efter den andra, och även
om vi ännu icke fått bevittna densamma i dess allra fullaste omfattning,
skola kammarens ledamöter dock komma att få erfarenhet
av att den finnes och har funnits ganska länge den dag, då budgeten
skall göras upp nästa riksdag. Jag vill säga, att då först
kommer den, som icke trott på detta, att verkligen få upp ögonen.

Då nu industrien och näringslivet varit utsatta för en sådan kris.
huru tror man då, att t. ex. penninginstituten, som varit industriens
och näringslivets kreditgivare, skulle kunna stå oberörda av det,
och att de skulle kunnat vara de enda, som tack vare kanske en bankinspektion,
som haft mycket större befogenhet än den nuvarande, och
som kunnat ingripa på ett annat sätt, undgått förluster? Det finns
blott en väg för att så skulle kunnat ske, nämligen att penninginstituten
icke under den tid, då högkonjunktur rådde, 1919 och 1920, skulle
hava fyllt den plikt, som jag är övertygad om att var och en i kammaren
då skulle ha ansett vara deras plikt, nämligen att lämna de
krediter, som erfordrades av deras gamla kunder och av landets näringsliv.
De hade väl skyldighet att icke blott under den goda tiden
hjälpa dem, som hos en bank voro låntagare, för att sedermera en
vacker dag säga att banken icke längre ville det, därför att det
måste varit klart, att de höga pris, som då gällde, eu gång
komme att falla, och därför vågade man icke. Hade så skett vid
den tiden, så hade redan för ett par år sedan den katastrof framkallats,
som sedermera kom, och då hade säkerligen av många det
kommit^ att läggas på bankernas konto, att de varit ogina och icke
tänkt på annat än blott att skydda sig själva.

Vidare måste jag ytterligare påpeka, att ingen väl kunde förutse,
att det prisfall, som inträffade, skulle komma med en så förfärande
hastighet. Jag skall icke här — för att icke utsättas för herr
Engbergs onåd — uttala mig om vem som är skulden till deflationen.
Jag skall endast. konstatera, att deflationen, prisfallet kommit så
fruktansvärt hastigt, att den svenska industrien och våra näringsgrenar
över huvud icke haft tid att avveckla. De, som legat inne
med störa,. dyrbara lager av råmaterial, ha på ett enda år tvingats
att nedskriva dessa till hälften eller ännu mindre, och det har icke
lämnats något andrum för dem att kunna under en längre period
avveckla sadana förluster. Nu sedan detta kommit över oss, är det
nästan, som om en del människor tappat besinningen och försökte

Svar <1
interpellation.
(Forts.)

Nr 19. 20

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å leta efter att få någon syndabock, som det nyss talades om av banko''nterpeMation.
utskottets ordförande, en syndabock, som man skall ha att skylla på.

(Forts.) ]);''! herr Sommelius talade om banker och bankförluster och om

bankinspektören, gjorde jag verkligen precis samma reflexion som
bankoutskottets ordförande gjorde rörande de uttalanden, som han
hade för ett år sedan, och som förvånade mig då rätt mycket. Är
det nu t. ex. meningen, att man skall skydda, såsom det heter, aktieägarnas
intressen i en bank, skulle jag vilja fråga den nyss apostroferade
ärade talaren, om det också är hans mening, att andra näringsgrenar
skola skyddas av inspektion utav staten. Vill herr
Sommelius t. ex., att det skulle finnas en inspektion över industriella
företag, i vilka en allmänhet insätter sina pengar? Interpellanten
talade om den där mannen, som hade den utomordentligt fatala
oturen att placera sina pengar på så olyckligt sätt, som han talade
om. Jag skulle kunna räkna upp en hel rad av industriella företag,
i vilka det skulle hänt detsamma, om han där placerat sina pengar.
Ja, då säger man sig, att då finns det icke något annat skydd
än att sätta in sina pengar i statsobligationer, ty än så länge har
ju den svenska staten den solventaste ställningen i alla fall. Huru
kommer det då, herr Sommelius, att gå med svenskt näringsliv? Det
vet jag sannerligen icke. Jag tror, att om man tillåter en vidare frihet
på såväl det ena som det andra området, förtager det, herr talman,
allt ansvar, vilket man efter min mening icke bör undertrycka
eller på något sätt förrycka.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade till
sist i de erinringar, som han gjorde utöver den P. H., han uppläste,
en del anmärkningar, som man kunde göra mot de svenska bankerna.
Jag vill icke alls förneka, att icke herr finansministern i det
fallet kan ha rätt i åtskilligt. Så t. ex. då han talade om överdriven
aktiebelåning och en emissionsverksamhet, som utvecklat sig på
ett sådant sätt, som väl aldrig från början varit meningen. Att en
utredning nu kommer till stånd, som herr statsrådet talade om, nämligen
en överarbetning av ett föreliggande förslag till lag om emissionsrörelse
samt undersökning om tillsyningsmyndighetens ställning
till bankväsendet samt ett klart preciserande av denna myndighets
befogenheter har jag naturligtvis icke heller något att invända mot.
Jag vill emellertid, herr talman, innan jag slutar, betona såsom min
uppfattning, att det icke kan vara något att invända emot, utan endast
bra att man preciserar respektive myndigheters befogenheter,
så att de bli klara och tydliga, men att det icke kan bli till någon
nytta, om man utsträcker dem så. att man skapar en bankinspektion,
som skall fungera såsom förmyndare för bankerna och alla dem, som
vilja sätta in sina pengar i aktier i ett bankbolag.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Det är, såsom

det här redan under debatten av tvenne talare anförts, mycket vanligt,
att då det inträffar något, som är galet eller som man känner
sig missbelåten med, så söker man alltid efter en syndabock, pa
-vilken man kan vältra skulden till det, som har inträffat. Bank -

Lördatreu den 18 mara, f. in.

Nr 10.

inspektörens verksamhet klandrades i fjol därför, att lian fort ett
för hårt och strängt regemente. 1 år är läget annorlunda. Bankinspektörens
mera kritiska syn på läget har tyvärr besannats av
erfarenheten. Genast är man färdig att kasta om och säga, att
bankinspektören varit för slapp. Han har icke vakat över bankernas
kreditgivning på sådant sätt, som han bort göra.

Då jag läst denna motsägande kritik i tidningar och annorstädes,
har jag icke kunnat undgå att erinra mig den gamla historien
om källarmästaren, som fick klagomål över, att än var soppan
sådan och än var soppan sådan. Han förklarade då, att det icke
var möjligt att alltid hålla lagom av en viss sorts kryddor, som man
icke gärna ville se i en soppa. Men icke nog med att man anklagar
bankinspektören, utan nu vill man söka en syndabock även hos regering
och riksdag. Det är en sak, som förvånar mig. Och det är,
att man icke vill gå in i sitt eget väsen, d. v. s. till bankerna själva
och undersöka: månne det icke kan vara så, att även vi i vår kreditgivning
hava någon skuld i vad som inträffat? Det är alldeles visst,
att en sådan undersökning, ett sådant Öppet erkännande av, att man
gått något oförsiktigt till väga vid kreditgivningen, utan tvivel skulle
ge livligare anslutning till den förtroendefond, om vilken en ärad
talare vid ett bankmöte nyligen talade, än om man söker vältra
skulden för det inträffade på andra.

Under denna debatt, såväl som i fjol, har det talats om bankinspektörens
uppgift. Ja, läser man såväl banklagen som bankinspektörens
instruktion, lider det intet tvivel, att icke bankinspektörens
uppgift är att tillgodose insättarnas intressen. Men om
jag sålunda erkänner, att detta är hans uppgift, så vill jag bestämt
uttala den meningen, att den uppgiften kan icke fyllas av bankinspektören
utan att bankinspektören även måste ha sin uppmärksamhet
fäst på det sätt, varpå respektive banker placera de medel, som
av allmänheten anförtrotts åt bankerna. Ty det är ju så, att det är
just på denna placering av medlen, som det helt och hållet beror,
huruvida insättarnas intressen tillvaratagas eller ej. För min egen
del tvekar jag icke att uttala, att 1907 års lagstiftning rörande
emissionsbolag och emissionsbanker var en lagstiftning, som nog till
sitt syfte var god, men som visat sig vara olycksbringande för icke
allenast bankväsendet utan, man kan säga, även för vårt lands näringsliv.
Varför har den visat sig vara olycksbringande, då syftet
tvivelsutan var gott? Jo, helt enkelt därför, att vederbörande icke
visat sig äga förmåga att på ett gagneligt sätt handhava detta instrument.
Detta innebär ju också en mycket kraftig maning till att
så snart, som det möjligen kan ske, taga upp detta spörsmål till den
allvarliga omprövning, som ju också herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet i sitt svar utlovat, för att härutinnan åstadkomma
en förändring.

Den ärade talare, som i fjol klandrade bankinspektörens hårdhänta
ingripande gent emot bankerna, sade i sitt anförande bär i
dag, att han häpnade över, att bankledningarna icke tagit hänsyn till
de varningar, som bankinspektören tid efter annan lämnat, och sär -

Svar a

i nJerpellation.

(Fort*?.)

Kr 1!). 22

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar ä
interpellation.
(Forts.)

skilt till den bank, som nu närmast är anledning till denna interpellationsdebatt.
Ja, det kan man ju häpna över. Men nästan mera kan man
dock häpna över, att det i fjol ifrån det hållet klandrades och i den
ärade talarens tidningspress högljutt klagades över, att bankinspektören
på det sättet ingripit. »Bort med händerna ifrån detta
område!», det var den kör, som då ljöd landet över. Jag vet icke,
vilket man skall häpna mest över, över denna ofantliga omsvängning
från den ena ståndpunkten till den andra eller över att vederbörande
bankstyrelser icke åtlydde de varningar, som bankinspektören gav
dem. Ja, säger då herr Sommelius, icke kunde man tänka sig i
fjol, att läget var sådant, som det sedan visat sig vara. Men det
kan ju hända, att det fanns någon, som då såg, att läget var sådant,
att det fanns anledning till att uttala dessa varningar. År det då
icke klokare, att man, när man slår på trumman, utdelar dessa slag
först då, när man känner, att man åtminstone har en sådan plattform
att stå på, att ens uttalanden kunna få giltighet någon längre tid?

I vad mån en utvidgning av bankinspektörens befogenhet bör
äga rum eller ej vill jag nu icke yttra mig om. Jag vill bara säga
det, att den saken bör prövas i lugn och icke under kristidsstämning.
Och detta därför att under kristider är det tyvärr så med
svenskt folklynne — ja, kanske icke allenast med svenskt folklynne
utan även med andra folklynnen — att man handlar icke under det
lugn och den besinning, som äro erforderliga. Jag skulle vilja
uttala den meningen, att vad den föreliggande situationen kräver är
framförallt lugn, besinning och hopp på framtiden. Därutöver kräves
det gemensamt arbete för att vi skola komma igenom de svårigheter,
vari vi befinna oss. Ty det är icke så, att det är en och annan,
som är spänd för vagnen, utan vi äro spända för vagnen allesammans.
Och därför behöva vi alla och envar spänna våra krafter i
gemensam strävan att komma ur svårigheterna och icke kivas ^så
mycket om, vem det är, som är skulden därtill, utan allenast låta
oss varnas av de erfarenheter, man i denna tid har vunnit, och därav
hämta lärdom, huru vi böra förhålla oss. Den förtroendefond, om
vilken en ärad bankman talade, och som han ansåg vara en nödvändig
livsbetingelse för att ett bankinstitut skulle kunna framgångsrikt
verka till fromma för landets näringsliv och därigenom
till båtnad för landet i dess helhet, den får icke och bör icke rubbas
av några okloka och oriktiga uttalanden. Detta gäller lika mycket,
om det är en bankman, som gör uttalanden av den natur, som jag i
varje fall beklagar, att den bankmannen vid det tillfället gjorde,
eller en riksdagsman.

Jag vill, innan jag slutar, säga, att vårt näringsliv vilar på en
solid grundval. Vi veta, att vårt trä, papper och järn dock äro artiklar,
som världen behöver. Att det icke är sa stor efterfrågan
på dessa varor nu beror därpå, att världsmarknaden blivit köpsvagare
under den förstörelsens tidsperiod, som vi för kort tid _ sedan
genomlevat. I samma mån som styrkan börjar växa därute i världen,
kommer också efterfrågan på dessa våra artiklar. A7! hava
haft depressionstider förr, och vi hava då övervunnit dem och gått

Lördagen den l!S mars, f. in.

Nr 11*

till hälsa, ouh vi skola gorå det även nu, om vi hålla vårt huvud
kallt och icke handla i överilning utan i varje fråga handla med
lugn, besinning och hopp om framtiden.

Herr Iv il b om: Herr talman! Jag skall be alt få förena
nug med dem, som i dag uttalat ett tack till herr Lindskog för hans
interpellation. Jag skall förena mig i detta tack därför att det var
sa lämpligt, att denna sak kom upp från det parti, herr Lindskog
representerar. Och jag vill också, innan jag går vidare, konstatera
det underbara i, att nu i dessa dagar, då följderna — de självklara
följderna, synes det mig t. o. in. från herrarnas egna utgångspunkter
—• av den bankpolitik, som har bedrivits under de sista 4—5 åren,
klart och tydligt ligga på bordet, då ropar man på den arme bankinspektören.
Men hur länge sedan var det, när herrarnas rop hade
en helt annan klang och fullständigt konträrt innehåll? Och det
var icke heller tillfälligt, man gjorde det, utan det pågick många,
många år: »Bort med fingrarna», lät det då, »bankinspektören har
ingenting som helst med bankernas kreditgivning att göra!» Det är
t. ö. belysande att se, huru herrarna av högern och dess organ, som
alltid gormat, grälat och kältat på staten, ändå nu, när det kommer
till kritan, trygga sig till staten.

Men i övrigt kan jag icke hjälpa, att det synes mig, som debatten
i den föreliggande frågan hade en långt vidare bakgrund än
om det problemet, huruvida bankinspektören har fullgjort sin uppgift
eller icke, och huruvida bankinspektörens instruktion är tillfyllest
eller ej. Är det icke så, herr Lindman — jag kan icke hjälpa,
att det åtminstone förefaller mig vara så — att man på många håll
har gått som katten kring het gröt? Är det icke så, att talet om
bankinspektören och hans instruktion icke är ett dugg annat än
camouflage? Vad diskussionen här bör röra sig om är, huru bankerna
under den gångna högkonjunkturen hava förvaltat de pengar,
de fått från den stora allmänheten. Det är därom dagens debatt
borde röra sig, och det skall icke kunna sägas om den kommunistiska
riktningen, att den icke dragit fram det. Därför hoppas jag, herr
talmannen ursäktar mig, att jag med några exempel belyser, huru
det gått till att förvalta -—- det heter ju »förvalta», ett mångtydigt
och oriktigt uttryck, som döljer den officiella lögnen — förvalta, alltså,
allmänhetens medel.

När högkonjunkturen började, vilka var det då, som »gingo i
spetsen» för landets näringsliv, först och främst våra gamla och
stabila företag — mer eller mindre stabila naturligtvis? Jo, det
var bankerna, som hade den uppgiften sig tilldelad, och som också
fyllde den. Bara några gravvårdar över en del av vårt lands bästa
industriföretag, som jag kan föra i erinran genom att nämna namnen,
karakterisera mer än väl det sätt, på vilket bankerna gingo
i spetsen. Jag nämner Scania-Vabis med dess underlydande företag,
Larsbo-Norn uppe i Dalarne t. ex., C. E. Johansson i Eskilstuna
samt Atlas-Diesel, en hel massa andra att förtiga, som bankerna
och deras direktioner strypt.

Svar å

interpellation.

(Korte.)

Nr 1?). 24

Lördagen den 18 mars, f. in.

Svar å
nterpéllation.
(Forte.)

Det var icke för ro skull det gick som en röd tråd genom herr
Lindmans anförande, att man för Guds skull aktar sig för att ge
hankinspektören för stor myndighet. Man förstår så innerligt väl
varför, när man ser, huru bankerna skött sig under de senaste åren.
Kritik och ingripande vore obehagligt. Bankerna ha gjort störa
utvidgningar med industriföretagen för att kunna genomföra stora
nyemissioner. Tag exempelvis C. E. Johansson. Det företaget
synes mig vara ett lysande bevis på svensk bankföretagsamhet och
den svenska industrialismens stora förmåga att bedöma avsättningsmöjligheterna
och framtidsutsikterna. Man bygger en fabrik, som
kan ta in flera hundra arbetare. Man kan i den fabriken fabricera
måttsatser, som anses kunna fylla icke endast den nu existerande industriella
världens behov utan vid full produktion — man har sannolikt
anfört det på skämt — tio lika stora världars .behov. Detta
lilla aber i beräkningarna kom man dock att tänka på först efteråt,
först sedan utvidgningarna genomförts, sedan kapitalet var bundet.
Men då hade bankerna och emissionsinstituten håvat in pengarna
och i sin tur släppt ut aktierna landet runt till tusentals fattiga, människor,
som varit nog enfaldiga att tro på bankernas skönmålningar.
Dessa aktier stå i dag i några kronor, och deras ägare äro utfattiga,
men bankerna hava i stor utsträckning icke förlorat på den
historien. Och i de fall där de förlorat, såsom i Sydsvenska kreditbanken,
har man gjort förluster sannolikt icke, som herr Sommelius
säger, 60 miljoner kronor, utan om vi titta till botten, skola vi finna
ännu större belopp. Då man också i Målarbanken avskrivit 30 ä
40 miljoner, huru stor var förlusten? Då man i den ena banken
efter den andra måste avskriva förluster till ett visst belopp, äro
dessa i verkligheten säkerligen långt, långt större. — Där bankerna
emellertid gjort dessa förluster, beror det endast på, att man icke
hunnit placera ut aktierna till den stora allmänheten.

Herr Lindman nämnde något om kreditgivning. Jag skall be
att få anklaga det svenska bankväsendet och den svenska storbanksledningens
spetsar i gemen för att de under kristiden hava uppmuntrat
och bedrivit spekulation, i stället för att de bort gorå motsatsen.
Om man under högkonjunkturen gick till en bank i vårt
land med en första inteckning i ett arbetarhem och på fri grund, herr
Lindman, eller med en första inteckning i något hemman, var det
nästan omöjligt att uppdriva något lån, men om någon kom med
aktier, som voro uppjobbade till tiotals, ja hundra procent över
pari på börsen, då kunde det erhållas lån av bankerna. Jag vill säga
herr Lindman, när dylik kreditgivning ägt rum, då tror jag icke man
kan göra gällande, att bankerna äro de som nu skola hava tack. utan
att de tvärtom böra sättas på de anklagades bänk.

När bankerna icke kunde jobba i gamla företag, startade de
nya, och i det fallet har man begått samma fel som när det gällde
att utvidga de gamla företagen. Först och främst har man släppt
ut bluffmeddelanden om det lancerade företagets lysande framtidsutsikter,
varvid det alltid funnits tjänstvilliga tidningar, icke minst
ett visst organ här i Stockholm, som stått till förfogande som eu god

Lord ngen den 18 mars, f. in.

hjälpare. Ofta liar anledningen varit svår att konstatera, men jag
antar, att tidningens huvudredaktör mycket väl känner den. Det
hör till saken, att den åsyftade tidningen är en av de mest inflytelserika
av högerns organ här i Stockholm, naturligtvis alltid också
iklädande sig sanningens, moralens och la.ndsvälfärdens välsittande
kappa -— nåja, icke alltid så välsittande men åtminstone som sådan
avsedd. När man alltså grundade dessa nya företag, så släppte man
ut stora aktieposter, och sedan det gjorts, meddelades att aktiekapitalet
garanterats av ett emissionsbolag, som för övrigt icke är
något annat än, tillåt mig uttala det kätterska omdömet, bankernas
medel att begå lagbrott. Sedan emissionsbolagen garanterat aktieteckningen,
bär man genom tusen kanaler spritt aktierna till allmänheten,
som nu sitter med förlusten, när kraschen bär kommit. Herr
Lindskog betecknade den som landssorg. Ja, landssorg över det kapitalistiska
spekulationssystemets bankrutt, ingenting annat.

Huru har nu allt detta kunnat äga rum? Jo, för det första vill
jag säga, att så långt jag känner har den nu sittande finansministern
någon del i skulden. Huru var det sist, då man förändrade sparbankslagstiftningen
och då man hade bankfrågan under behandling. Var
det icke då så, att man underlättade möjligheten för de stora bankerna
att sluka upp de små, vare sig det var en sparbank eller en
folkbank eller en mindre bank av annan natur? Detta samtidigt som
man försvårade tillkomsten av nya småbanker. Jo, det gjorde man,
men dessa mindre banker både dock att fylla en uppgift, till och med
en mycket stor sådan, då det gällde det näringsliv, på vilket hela
vårt svenska samhälle i största utsträckning vilar, nämligen jordbruket.
Om den pågående utvecklingen, där storbankerna uppsluka
de mindre, får fortsätta som hittills, och det är icke att hoppas annat,
så länge den fria företagsamheten och kapitalismen få härska,
så är icke den dagen så långt avlägsen, då våra större bankinstitut
fullständigt behärska hela Sveriges näringsliv och all penningförvaltning.
Jag undrar för övrigt, om icke utvecklingen redan kommit
så långt, att storbankerna icke nöja sig med att sluka upp de
mindre bankerna utan att de nu även taga de medelstora och, till
och med försäkringssällskap. Vi stå alltså nu i vårt land långt
framme i den utveckling, som man står mitt uppe i ute i Amerika,
och som där för massorna visar sina vådor varenda dag, icke minst i
dessa tider.

Konsekvensen av denna utveckling, som jag här vill uttala —
även om många av andra kammarens ledamöter skratta åt mig, men
i det avseendet tror jag, att ordspråket skrattar bäst, som skrattar
sist, äger sin fulla tillämpning — är socialisering av penningförvaltningen
genom att lägga den i samhällets händer. Varför skulle
för övrigt detta icke gå för sig i Sverige? Vi hava en riksbank
och därmed en grund att bygga vidare på. Man har under många
år kämpat förtvivlat för att riksbanken icke skulle bliva något annat
än kreditgivare och möjliggörare av de privata bankernas spekulationer.
Varför skulle icke riksbanken kunna vara en af färsdrivande
bank, rrarför skulle den icke kunna fortsätta nå den in -

Nr ll>.

Svar ä

interpellation.

(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 18 mars, f. in.

Svar ä

interpellation.

(Forts.)

36

slagna vägen i fråga om långivning, som den de sista åren varit inne
på? Tro icke herrarna, att det skulle gå för sig mycket val, och tro
icke herrarna, att det är den väg, som man måste slå in på, för den
händelse vi skola slippa ifrån den landssorg man här talat om? Om
storbankerna få fortsätta på detta sätt och »kapitalismens fria spel»
får fortgå, så medför det ingenting annat än att driva större och
större massor av folket till uppfattningen att här finns endast ett
medel att använda, nämligen att vända upp och ned på det hela.

Herr Lindman hade ett uttalande, som jag vill taga fasta på.
Han frågade, huru många insättare hava på många år förlorat pengar
på en bank. Jag ber få erinra herr Lindman om, att det fanns
en bank i Stockholm för några år sedan — avvecklingen skedde för
icke så länge sedan -—• där det inträffade, nämligen Folkbanken. Där
förlorade insättarna, om jag icke missminner mig, rätt så tappra belopp
och för en hel del av dem rätt så kännbara, alldenstund det var
fattigt folk. Men, herr Lindman, om det är riktigt att insättarna
icke förlorat pengar på bankerna, varför är det så? Jo, därför att
storbankernas utveckling har fortgått, kapitalkoncentrationen har
gått med sjumilaskritt framåt och underlagt sig det ena relativt stora
bankinstitutet efter det andra i landsorten. Och icke minsta orsaken
är att man aldrig gått ordentligt till botten, aldrig ordentligt
vid kristider rensat upp i det träsk, som alltjämt säkerligen finnes
i ett stort antal banker. Skedde det, skulle förlusten för insättarna
sannolikt icke utebli. Inom parentes är jag övertygad om, att om
regeringen tror att de 50 miljoner kronor, den äskat i kredit till att
stödja de värst utsatta bankerna, skola vara tillfyllest, så är jag
rädd för att den närmaste tiden kommer att visa, att så icke är fallet.
Sannolikt komma nämligen ännu flera bankkrascher att inträffa j
Och om det icke sker, så bevisar det icke, att det icke är genomruttet
i många avseenden, utan att man har lyckats dölja eländet, som icke
tål att ses.

Till sist skall jag be att få instämma med finansministern, då
han säger, att hurudan lagstiftningen än hade varit, så hade bankerna
säkerligen icke kunnat undgå svårigheter. Det är att slå huvudet
på spiken, men man hade måhända kunnat hava rätt att vänta av
en socialdemokratisk finansminister, att han också litet tydligare
skulle hava klargjort, varför det är så, klargjort att eländet nu är
en följd av spekulation, klargjort att det är det kapitalistiska systemet,
som ytterst är orsaken till det hela.

Då man så slutligen här från alla håll har manat till lugn
och besinning, så är det självfallet, att ingen kan hava någonting mot
detta. Men jag måste uttala ett stilla tvivel om, huruvida icke detta
lugn och denna besinning under nuvarande förhållanden är detsamma
som att lägga hyende under lasten, med andra ord kommer att
förhindra en ordentlig upprensning, som möjliggör att en gång
för alla komma på en solid och för framtiden byggfast grund. Då
vi nu ändock hava en kris av större mått än någonsin tidigare, och
då varje man, som sysslar med hithörande ting, vet, att här finns
oändligt mycket att rensa bort, vore det då icke bättre att gå till

Nr 11).

Lord ngen den lö mara, 1‘. rn.

djupet på en gång, så att vi på det viset finge möjlighet att sedan
komma framåt.

Jag lian heller icke, det må vara kätterskt eller ej, vara med om
att draga slutsatser, som nyss skedde från något håll — jag tror
det var från herr E. A. Nilson i Örebro —, gående ut på, att inom
kort vårt lands stora stapelartiklar ånyo komma att få stor avsättning
på världsmarknaden. Jag är icke expert eller fackman på området,
men jag skulle vilja ställa den frågan till herrar fackmän
på järnhanteringens område: tro ni verkligen, att den tid ånyo är
i antågande för vårt lands järnhantering i fråga om export, som vi
haft under de senaste åren? Jag tror det för min del icke, vare sig
det g aller råvaran, tackjärn, som varit en av våra viktigaste exportartiklar,
eller det gäller mera förädlat järn. Det har nämligen inträffat
något i utlandet under de gångna sista åren. Under det våra
banker insatt sitt kapital för jobb, icke minst i järnindustrien — en
utveckling som i forcerad form började för en 10 eller 12 år sedan
eller ännu längre tillbaka i tiden — så har man i andra länder insatt
kapital för att skapa en konkurrenskraftig järn- och stålindustri
med utomordentliga tekniska hjälpmedel. Då järn utgör en av våra
förnämsta exportartiklar, tror jag alltså icke, att man så lättvindigt
som skett kan tala om att framtiden skimrar i ljusa och härliga
färger. Kanhända erhålla vi en kort uppblomstringsperiod, men
säkert är, att den på nytt kommer att följas av en ny krisperiod. Det
kommer att bli utvecklingen under de närmaste 10 eller 15 åren.
Därom tror jag, att alla, som sysslat med dessa faktorer, äro ense.

Herr talman! Jag skulle vilja uttala den uppfattningen, att vare
sig man skriver instruktionen för bankinspektionen så eller så, så
hjälper detta föga, så länge den kapitalistiska penningföTvaltningen
ligger i privata händer och tages i bruk av det spekulationsraseri,
som särskilt under den sista tiden kännetecknat hithörande förhållanden.
En förbättring kan endast ske genom penningväsendets socialisering,
genom att riksbanken utbygges till fullt affärsdrivande
och praktiskt organiserad bank i samhällets tjänst.

Herr Sommelius: Herr talman! Blott en replik! Avsikten
med mitt förra anförande var att komma till livs det system, som
icke blott tillintetgör andras välfärd utan också eget. Jag kan icke
underlåta att upprepa detta ännu en gång.

Nu tillåter sig herr Kristensson, som är en mycket vaken och
pigg herre, att hänvisa till ett årsgammalt protokoll och till vad
jag förra året yttrat i denna fråga, och jag skäms icke för vad jag
då sade. Och om herrarna vilja läsa detta protokoll, tror jag att
herrarna skola påträffa en del tänkvärda saker.

I mitt förra anförande — som herr Kristensson säkerligen icke
åhört — har jag sagt, att mina anmärkningar förra året avsett andra
saker än dem, interpellanten vidrört. Men jag skall i framtiden icke
underlåta att uppvakta herr Kristensson med åtskilliga hans uttalanden
ur gamla protokoll, som säkerligen torde vara av det värde,
att han finner det rådligast att smita ut genom närmaste dörr.

Svar å

interpellation.

(Forts.;

» 19. 28

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å
interpellation.
(Forte.)

Herr Engberg: Herr talman! Jag vill för min del först

uttrycka min tacksamhet för att herr Kilhom ur sitt på merkantil erfarenhet
tvivelsutan rika liv har hämtat en del exempel till belysning
av de grundsatser, på vilka jag i mitt första anförande tryckte.
Jag kan i detta avseende giva honom rätt däri, att den grundsyn,
som han ansåg att man något borde framhålla, också i den här debatten
bör komma till synes. Men jag tror icke, att han är inne på
den rätta vägen, när han säger att intet annat kan hjälpa än att med
ens vända upp och ned på alltsamman. En dylik tankegång, en sådan
frestelse kan ju ligga snubblande nära. Men när man ser, huru
denna politik gestaltat sig, där man fallit för denna frestelse, bör
man taga sig till vara, lärande av livet, historien och erfarenheten.
Jag erinrar herr Kilbom exempelvis, att försöket där österut att
taga galoppen in i ett nytt samhälle lyktade i ett fiasko, som mycket
väl kan betecknas som världshistoriskt. Går man igenom samtliga
de dekret, som utfärdats i fråga om denna upp-och-ned-vändning,
så finner man, att de under de sista två åren samt- och synnerligen,
om icke formellt, dock reellt upphävts. Framför allt gäller
det att rekommendera att icke omedelbart gå till en sådan uppoch-ned-vändning
av penningväsendet, som bankernas omedelbara
soeialiserande skulle innebära. Riksbankens utvecklande till ledande
affärsbank är den rätta vägen. Där borta i Sovjet-Ryssland
gick det till så, att man visserligen genom dekret och även i verkligheten
socialiserade bankverksamheten, men förra året släppte den
loss igen, d. v. s. såg genom fingrarna med dess återuppspirande,
och man har nu en privat bankverksamhet. Jag hänvisar herr Kilbom
till den kanske främste kännaren av det nuvarande Ryssland,
en person som levat bland och stått i kontakt med ryssarna och som
ägnat flera arbeten åt skildringen av Rysslands utveckling, nämligen
den förutvarande österrikiske utrikesministern Otto Bauer.
som i sin bok »Der neue Kurs in Sovjet-Russland» visar upp alla
dessa saker. Jag säger icke detta för att ingå i polemik med herr
Kilboms enligt min uppfattning riktiga värdesättning av spekulationen
och dess roll, utan jag säger det för att i någon mån lägga
kapson på hans kommunistiska escapader i denna debatt, där det
givetvis icke är alldeles obefogat, att man också säger ett varningens
ord åt det hållet, där man tror, att en plötslig upp-och-ned-vändning
av allt är det rätta botemedlet.

Men när jag begärde ordet, hade jag icke hört herr Kilbom.
utan jag begärde det för att säga några ord till herr Lindman. Herr
Lindman anmärkte mot mig, att det uttalande, som jag tillät mig
kritisera, i själva verket icke vore så farligt, och han läste upp en
version av detsamma, som i formen skilde sig rätt väsentligt från
den version, som varit synlig i en morgontidning, som låg till grund
för mitt omdöme. Men även i den form, som herr Lindman föredrog
detta, må jag säga, att det icke på något sätt motiverar, att jag
skulle taga tillbaka av mitt omdöme en enda sak. Ty det står
kvar, att man på riksdagen, på statsmakterna, vill skjuta något av
den skuld, som bör gå ut över dessa banker. Jag vädjar till herr

Lördagen den 18 mar», f. in.

29 Nr 19.

Lindman: gör det tankeexperimentet, att de medel, som gått till . “ •

krigskonjunkturskatten, fatt fortfarande disponeras av företagen! tn
Vad hade följden blivit? Jo, säkerligen denna: man hade investe- 1 orU)
rat ytterligare kapital i näringslivet, och denna redan allt för stora
industriella apparat hade ställts inför en katastrof, som varit ännu
mera omfattande. Ty det är klart, att ju mera kapital som investeras
i en industri, som går mot förlamning, desto större förluster
måste komma att uppstå, när icke någon förräntning kan komma
att äga rum.

Det är på den punkten, som jag anser, att det väsentliga i detta
spörsmål ligger, det är den roll, som. affärsbankerna spela i industriens
utveckling till att bli osund. Om herr Lindman anlägger
en skofabrik i Stockholm, anlägger han den icke för att fylla behovet
av skodon, utan han anlägger den för att genom tillverkning
av skodon förränta ett visst kapital. Ty om herr Lindman ansåge
det mera fördelaktigt att tillverka trähästar, nappar eller dylikt,
skulle han lägga kapitalet på en dylik tillverkning. Med andra ord,
det är icke fråga om i den nuvarande produktionen att tillfredsställa
faktiska samhällsbehov, utan det är fråga om att åstadkomma
en förräntning av det kapital, över vilket man disponerar. När
då bankerna, tack vare emissionsverksamheten, tack vare möjligheten
till aktiejobberi, träda ut på den industriella marknaden, är
det icke för att ge stöd åt industrien, ännu mindre för att ge stöd i
den meningen, att man vill utveckla den sunda, för människors behov
producerande industrien, utan för att begagna denna industri
för sina förräntningssyften, och man dirigerar sina kapitalmassor
uteslutande med hänsyn till detta. Vad blir då följden? Jo, följden
blir, att där dragés upp den ena anläggningen efter den andra,
i den mån den gynnar denna förräntningsprocess, i dag här i morgon
där. I dag blomstra de, i morgon vissna de. I dag sysselsätta de
hundraden och tusendel i morgon göra de dessa arbetslösa. Det
är den roll i det moderna näringslivet, som storbankerna ha spelat:
det är den, som jag anser vara i hög grad ödesdiger, och som i detta
sammanhang behöver påtalas.

Det faller mig icke ett ögonblick in att lägga några ord till
förmån för aktieägarna, som spekulerat i banker och dylikt. Jag
har för min del ingen som helst lust att skapa något skydd för
dessa aktieägare, ty det är som i kortspel. Ger man sig ut att
spela kort, får man finna sig i att själv betala förlusten. Och jag
tror, att, lika litet som man skall ropa på statens hjälp, om man gör
förlust i kortspel, lika litet bör man ropa på statens hjälp, om man
gör förlust på aktiespekulationer. På den punkten har jag intet
ömmande hjärta för aktieägarna. Men jag måste beteckna som i
högsta grad anmärkningsvärt, att man nu från högerns sida liksom
så ofta förut är inne på den där tankegången, att så fort det
kniper skall man hoppas på staten. Det är, som det en gång
sades av Jaurés i franska deputeradekammaren, det är, som när
det kommer en allmosetiggare och man ger honom en allmosa, sedan
kastar han glåpord efter givaren. Det är högerns förhållande

Nr 19. 30

Lördagen den 18 mars, f. m.

Svar å
interpeUatii
(Forts.)

till statsmakterna. I tider, då man kan skära guld med täljknivar
och behöver armbågsrum för att skära, då vill man ej veta av
statens inblandning. I tider, då konjunkturerna äro dåliga, då utdelningen
blir liten, är det på staten man ropar; den skall skydda
och hjälpa. Har vad som timat icke inskärpt annat, bör det ha inskärpt
den lärdomen, att när man från svenskt högerhåll härnäst
talar om, att man icke vill veta av statsmakternas inblandning och
mellankomst, har man anledning att göra en erinran därom, att det
beror på, hur konjunkturerna gestalta sig. Man vill ha denna frihet
och betackar sig för statens inblandning, när vinsten står att
få. Men därest det blir nöd, därest denna andnöd, som jag talade
om i mitt första anförande, kommer på, då är staten god att ha, då
skall staten genom sina tullar hjälpa företagen att stoppa vinster
i sin ficka, då skall staten träda emellan. När banker och bolag
hålla på att ramla, då skall staten gripa in, så att ej den enskilde
spekulanten också förlorar sin egendom. Det inskärper mer än kanske
något annat, huru riktig den tankegången är, som vi från vårt
håll omfattat och förfäktat, att, med mindre än att produktionen
ställes i behovstillfredsställelsens tjänst och lösgöres från spekulationen,
med mindre kunna vi ej komma till bättre förhållanden.

Herr statsrådet Hansson överlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

, nr 155, angående anslag för täckande av under år 1921 uppkomna
brister å vissa för marinen avsedda ordinarie reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln;

nr 156, angående vissa ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset
i Stockholm m. m.;

nr 157, angående anslag för täckande av under år 1921 uppkommen
brist å ordinarie reservationsanslaget till sjuk- och veterinärvård
m. in.;

nr 158, angående pension å allmänna indragningsstaten åt vissa
i lantförsvarets tjänst anställda personer;

nr 159, angående pension å allmänna indragningsstaten åt
kanslisekreteraren i Kungl. Maj:ts kansli friherre O. T. Hermelin:

nr 170, angående pensionsförbättring för vissa f. d. beställningshavare
vid armén och marinen;

nr 171, angående pensionsförbättring för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare vid armén och marinen; nr

173, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen
den 21 maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring; och

nr 185, angående pension å allmänna indragningsstaten åt fortifikationsarbetaren
J. Pettersson.

Nämnda propositioner bordlädes.

31 Nr 1!>.

Lördagen den 18 mars, f. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande Kungl.
Maj:ts propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 151, angående disponerande av medel för iordningställande
av beskickningshusen i Köpenhamn och Helsingfors samt konsulathuset
i Hamburg in. m.;

nr 152, angående omorganisation av postsparbanken och införande
av postgirorörelse in. m.; och

nr 168, angående medgivande att påbörja anläggning av en radiostation
för trafik med Amerikas Förenta stater.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 150, angående dyrtidstillägg
åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor
samt lantbruksskolor ävensom vid lanthushållningsseminariet å
Rimforsa;

till statsutskottet propositionen, nr 153, angående ersättning till
tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlsson för visst av honom
till statsverket inbetalt belopp;

till bankoutskottet propositionen, nr 154, angående årligt understöd
å allmänna indragningsstaten åt förre underofficeren Nils Jönssons
efterlämnade änka; och

till bevillningsutskottet propositionen, nr 167, med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 169, med
förslag till förordning om provtaxering i anledning av ifrågasatt omläggning
av det kommunala beskattningsväsendet överlämnades propositionen
i vad den avsåge antagande av upprättat förslag till förordning
om provtaxering till bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Härefter remitterades

till statsutskottet propositionen, nr 174, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 (nr
199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel; och

till behandling av lagutskott propositionen, nr 175, angående
viss ändring i gällande bestämmelser om vågar.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid

till bankoutskottet motionerna:

nr 215_. av herr Holmgren m. fl.; och

nr 216, av herr Fjellman in. fl.;

Nr 19. 32

Lördagen den 18 mars, f. in.

Ang. anslag
till nationalmuseum.

till bevillningsutskottet motionen nr 217, av herr Lindberg;

samt

till statsutskottet motionen nr 218, av herr Olofsson i Digernäs
m. fl.

§ 6.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 och första lagutskottets utlåtande nr 8.

§ 7.

Till avgörande förelåg först statsutskottets utlåtande, nr 8 A,
angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman!

Jag tillåter mig hemställa, att statsutskottets utlåtande nr 8 A liksom
även samma utskotts utlåtande nr 8 B måtte föredragas punktvis
samt endast kantrubrikerna uppläsas, om ej annat påyrkas av
någon kammarens ledamot.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning av punkten 15, angående anslag till nationalmuseum,
begärdes ordet av

Herr S ommelius, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Jag har begärt ordet beträffande nationalmuseum, men ej för att
begära någon ändring i vad som förordats av statsutskottet -— jag
skulle gärna vara med om att öka dessa anslag, om det vore goda
tider — utan för att erinra om, att jag i pressen ett par gånger
sett, att överintendenten vid nationalmuseum skulle varje vecka arrangera
några föreläsningar för besökande. Det är det förnämsta
konsttemplet i vår huvudstad. Det är alltså skäl, att allt göres och
ingenting underlåtes för att bringa till så många människor som

Lördagen don 18 mara, f. in. 33

möjligt kännedom om, vad detta konsttempel innehåller. Jag vill
därför, när jag ser herr ecklesiastikministern vara närvarande här,
vördsamt hemställa, att han ville komma ihåg dessa föreläsningar.
Kanske ha de redan börjat.

Jag vill tillika säga en sak, som rör den depositionsverksamhet,
som bedrives. Nationalmuseum lånar ut konstföremål, särskilt tavlor,
och placerar dem på vissa ämbetslokaler i Stockholm. Jag vill
då till statsrådet rikta den hemställan, att statsrådet ville komma ihåg
landsorten, så att även den, som bereder huvudstaden så många fördelar
— andliga och världsliga — någon gång måtte få komma i
åtnjutande av fördelen att se några av nationalmusei skatter.

Jag har ingen hemställan att göra men en erinran, åtminstone.
Som herrarna veta, består organisationen av nationalmuseum av en
överintendent och fyra intendenter, överintendenten är chef för
museet i dess helhet och de fyra intendenterna chefer, en för bildhuggar-
och målarkonst, en för handteckningar och gravyrer, en för
konstslöjd och en för depositions- och slottssamlingar. Nu fruktar
jag, att man vid inköp av konstverk för nationalmusei räkning har
till sitt förfogande en alltför ensidigt bedömande myndighet, som
avgör, vilka saker som skola inköpas eller icke. Intendenten har
den allmänna uppgiften att vaka över museet, och jag tror, att hans
specialitet rör sig omkring de porslins- och keramikting, som finnas
i museet. Sedan finnes där för själva den konstnärliga avdelningen
endast en intendent. När man här i landet eller i utlandet gör inköp
av eller exponerar konstverk, plägar det ske genom en jury, där
ett flertal åsikter och smakriktningar äro representerade, och ofta
av konstnärer, som äro fullt kompetenta att bedöma värdet av skatterna.
Det förefaller mig dock, som om kanske måhända alltför
mycket vore lagt i en hand, och att därför icke alla konstarter
bli vederbörligen uppmärksammade och olämpliga sådana icke avvisade.
Det är möjligt, att det icke kan låta sig gorå, men jag vill
dock göra en erinran härom.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Ang. anslag
till nationalmuseum.

(Forts.)

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Andra kammarens protokoll 1928. Nr 19.

3

Nr 19. 34

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

Punkterna 24—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60, angående anslag till svenska akademiens Nobelbibliotek.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t
under punkten 59 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att
såsom bidrag till uppehållande av verksamheten vid svenska akademiens
Nobelbibliotek anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30
juni 1923 ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte såsom bidrag till uppehållande
av verksamheten vid svenska akademiens Nobelbibliotek
anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag
av 5,000 kronor.

Vid punkten voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Kvarnzelius, Stvarts, Oscar U. B. Olsson, Johan Nilsson
i Malmö och Bergqvist, vilka ansett, att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte såsom bidrag till uppehållande av verksamheten
vid svenska akademiens Nobelbibliotek anvisa på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag av 10,000 kronor;
samt

av herr Widell, som med särskild motivering biträtt det slut,
vartill nyssnämnda reservanter kommit.

Punkten föredrogs. Därefter yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Olsson:
Herr talman! Jag har ett par ord, som jag skulle vilja säga vid denna
punkt.

Det ser ut, som skulle alla vara ense i huvudsak, och huvudsaken
är ju den, att det inte är meningen att det anslag, som det
här gäller, skall göras till ett årligen återkommande anslag. När
det första gången lades fram, så skedde det under den förklaringen,
att man väl borde vänta och se, hur det i framtiden komme att gestalta
sig med ekonomien för detta bibliotek. Det kunde ju hända,
tänkte man, att saker och ting kunde vända sig till det bättre. Någon
sådan lyckans vändning har i alla fall inte hörts av, och frågorna
äro därför nu desamma som de voro 1920: behövas de här pengarna,
och, om de behövas, har då staten något intresse av att bevilja dem?
Emellertid har jag i år alldeles som år 1920 en förnimmelse av att

Lördagen den 18 mars, f. in. 35

frågorna inte ligga så enkla, som man skulle kunna tycka, utan att
det blandar sig in någonting som bra nära liknar indignation. Är
det verkligen rimligt, frågar man sig, att staten skall tråda till och
gripa under armarna eu institution, som har en mycket naturligare
målsman och för resten en rik målsman med miljonmedel? Jag förstår
mycket väl detta, men jag tycker ändå, att det i onödan trasslar
till den här saken. Kammarens ärade ledamöter veta ju, att detta
nobelbibliotek har kommit till för att vara svenska akademiens nobelinstitut
och nobelkommitté till hjälp, när det gäller att dela ut litteraturprisen.
Det står inte i någon som helst annan förbindelse med
de stora miljonfonderna, och man kan följaktligen i detta sammanhang
mycket väl taga biblioteket fullkomligt fristående.

Hur finansjeras nu nobelbiblioteket? Det är tre fonder som
ge sina bidrag. Den första är den s. k. huvudfonden. När svenska
akademien mottager sin andel av nobelstiftelsens avkastning, så lägges
det undan en fjärdedel. Denna fjärdedel skall först bekosta
nobelkommittén och nobelinstitutet jämte övriga utgifter som stå
i förbindelse med själva prisutdelningen. Vad som blir över, det
går till nobelbiblioteket. År 1920, när jag lade fram propositionen
i det här ärendet, utgjorde denna fjärdedel 44,709 kronor, och det
var ungefär 4,000 kronor mera än samma fjärdedel uppgått till under
de senare åren. Den andel som den gången gick till nobelbiblioteket
var 9,750 kronor. Om detta bidrag kan man naturligtvis säga, att
det inte är nödvändigt att det skall bestå av precis den summan.
Det kan ju mycket väl tänkas, att en förskjutning kan äga rum i
dessa utgifter, som gör att nobelbiblioteket får en större andel. Men
att denna förskjutning skulle bli av någon större utsträckning, det
tror jag för min del inte. Ty de medel, som gå till nobelkommittén
så väl som till nobelinstitutet, äro inte på något sätt överdrivet stora.
Nobelinstitutet, som för närvarande består av fyra personer, har
att göra undan det första grovarbetet, så att säga: man skall här sovra
det material, som sedermera lämnas åt nobelkommittén, och för detta
arbete har man hitintills erhållit 14,000 kronor om året. Nobelkommittén,
som hittills bestått av fem personer och som sedan har att
taga ansvaret för prisutdelningen, har för sitt arbete fått mottaga
16,400 kronor årligen —■ en summa, som är mindre, än vad nobelkommittéerna
inom de andra prisgrupperna få mottaga.

Den andra fonden är den s. k. organisationsfonden. När svenska
akademien började sin nobelverksamhet, om jag så får säga, hade den
till sitt förfogande 300,000 kronor i organisationspengar. Man anslog
100,000 kronor till den första bokuppsättningen, och räntan på
de återstående 200,000 kronorna går till nobelbiblioteket. I fjol belöpte
sig denna ränta till 8,992 kronor.

Och så ha vi till sist den särskilda fonden. Det har hänt ett
par gånger, att svenska akademien inte delat ut priset utan i stället
anslagit beloppen till en fond, och räntan ur den fonden går också
till nobelbiblioteket. Den utgjorde i fjol 12,818 kronor. Det är klart,
att om man inom den närmaste tiden skulle ha att räkna med en
missväxt på skalder eller om årsväxterna skulle bli så klena, att de

Nr 1».

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Hr 19. 36

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
tiU Nobelbiblioteket.

(Forts.)

inte nådde upp i höjd med litteraturpriset, så skulle nobelbiblioteket
kunna gå en synnerligen lycklig framtid till mötes. Men det är
ju inte mycket troligt, att man behöver frukta någonting i den
vägen.

Vi ha således här alla de ordinarie inkomster, som stå till nobelbibliotekets
förfogande, och vi se att de äro begränsade. Om dessa
inkomster kan i övrigt sägas, att det är klart, att de få räcka. Svenska
akademien får naturligtvis ha det nobelbibliotek som det har råd
till; det är ju alltid så, att man får rätta munnen efter matsäcken.
I varje fall kan man säga, att staten inte har någon speciell anledning
att gripa in. Men att staten i alla fall bär sett sig nödsakad
att gripa in, det beror på någonting annat, och det beror
därpå, att svenska akademien inte har låst in sitt bibliotek inom
lykta dörrar. Ty när biblioteket stod där nytt och präktigt, då
ville akademien att det skulle gå ut i världen och göra nytta, och
detta, gjorde att akademien öppnade dörrarna för det från första
början. Men detta hade naturligtvis i sin tur till följd, att omkostnaderna
blevo större, och så en vacker dag dök den frågan upp,
huruvida det inte egentligen vore klokare att förvandla det här biblioteket
till ett vanligt handbibliotek. Jag tror, att vi kunna vara
tacksamma för att den frågan inte vann någon större anklang. Men
fortfarande är det på det sättet, att svenska akademien kastas emellan
de två önskningarna: akademien vill naturligtvis själv bekosta
sitt nobelbibliotek, men då har den inte råd att hålla det öppet,
och den vill naturligtvis helst hålla det öppet, men då måste den gå
till staten.

När nu situationen är sådan som denna, då förefaller det mig,
att staten bör taga under övervägande, huruvida det ur det allmännas
synpunkt finnes någon anledning att träda till. Nobelbiblioteket
omfattar för närvarande inemot 50,000 volymer. Det är de germanska,
romanska och slaviska folkens klassiska och bästa litteratur;
det är också den skönlitteratur från de sista årtiondena, som har
något större intresse — det är annat också, men det är framför allt
detta. Det framhölls 1920, att dessa böcker äro ute på ständig
vandring. Det framhölls vidare, att genom detta bibliotek inbespara
de stora statsbiblioteken årligen tusentals kronor; och jag tror, att
det är så. Det sades visserligen också, att det vore säkerligen en
klokare ekonomi att köpa för 20,000 kronor böcker och ställa dem
i kungliga biblioteket. Men det är klart, att det inte är för 20,000
kronor böcker det här gäller, utan det gäller att så att säga rädda
åt allmänheten de 50,000 volymerna, vilket naturligtvis är någonting
annat. Och så mycket kan då sägas utan överdrift, att den
studerande ungdomen här i Stockholm — inte bara den vid högskolan,
utan kanske ändå mera den vid de olika seminarierna —- skulle
komma att känna det, om nobelbiblioteket skulle stängas.

Jag sade i början, att frågorna äro nu som förra gången: behövas
dessa pengar, och har staten något intresse av att skjuta till
dem? Jag tror att de behövas. Svenska akademien själv har sökt
göra besparingar; man har i år sänkt avlöningarna i Nobelinstitutet

Lördagen den 18 mars, f. in.

37 Nr 10.

från 14,000 till 11,000 kronor. Men man har också måst för bibliotekets
egen flyttning förskottera organisationsfondens avkastning
både för i år och för nästa år. Och vad statens intresse beträffar,
så tror jag, att detta är styrkt både i utskottets utlåtande och i reservationerna.

Jag skulle måhända kunna lägga till ännu ett par ord, och det
skulle då vara, att donatorns intentioner inte på något sätt komma
att störas och hans minne heller inte att skadas, för den händelse
riksdagen skulle vilja gå med på det anslag, som Kungl. Maj:t hemställt
om.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Vi ha från statsrådsbänken
fått höra, att meningen med detta anslag icke varit att
det skulle årligen återkomma, något som också framgår av den långa
debatt som fördes vid 1920 års riksdag. Och jag vågar uttala den
meningen, att om det icke då betonats att det var ett tillfälligt anslag,
så hade åtminstone icke denna kammare tagit det. Två av
ledarna för de större partierna uppträdde till förmån för anslaget,
varvid den ene betonade, att anslaget endast skulle utgå en gång,
under det den andre gjorde gällande, att det här vore fråga om en
av ett nödläge framkallad åtgärd. Det var inför dessa argumentationer,
som det blev majoritet i kammaren för anslaget.

Nu har emellertid herr statsrådet sagt, att det har icke skett
någon »lyckans vändning» sedan 1920. Det förvånar mig mycket,
ty när man läser 8:e huvudtiteln i statsverkspropositionen, finner
man snart sagt beträffande varje anslag, som herr statsrådet prutat
ned, denna nedprutning motiverad med att tidsläget nu är ett annat
än förr. Menar herr statsrådet med detta uttryck »lyckans vändning»,
att det icke skett någon förbättring i statens ekonomi, så
kan jag förstå det, ty det har ju skett en försämring, men detta kan
ju icke tala till förmån, att man förnyar detta anslag. Som bevis
för att det dock skett förändringar till det bättre för Nobelinstitutet
sedan 1920 vill jag framhålla, att såväl avlöningar som inköpsprisen
å böcker gått ned och även utgifterna för bokbindning ha blivit
mindre än förut.

Nu vet jag icke, om man behöver uppehålla sig så mycket vid
denna punkt, då ingen reservant finnes i denna kammare. Men då
beträffande 8:e huvudtiteln statsrådet icke dragit sig för att gå till
minskning av anslagen till folkbildningen, så tycker jag, att detta
talar för att man icke bör bevilja ett anslag sådant som detta.

Det skulle kunna anföras flera skäl, men jag anser mig icke
böra göra det på frågans nuvarande ståndpunkt. Och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Eden: Herr talman! Icke heller jag vill besvära kammaren
med någon lång debatt i detta ärende med hänsyn till den

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Nr 19 38

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forte.)

omfattade föredragningslistan. Och jag vet icke, vilka utsikter som
kunna finnas att få kammaren att reflektera över och behjärta de
synpunkter, som ecklesiastikministern nyss har framlagt. Men för
min del kan jag dock icke vara med om att utskottets yrkande i
denna kammare skall få passera utan ett motyrkande, och ett sådant
motyrkande tänker jag tillåta mig framställa.

Det förhåller sig ju så, att hela denna institution, Nobel-biblioteket
— såsom ecklesiastikministern klart framlagt och såsom framgick
vid debatten vid förra tillfället då frågan var uppe -— från
början är ett enskilt bibliotek, ett bibliotek för Svenska akademiens
särskilda ändamål, och ett bibliotek, som av denna akademi ställts
till allmänhetens förfogande, därför att det ansågs vara önskvärt,
att den stora bokskatt, som det innesluter, icke skulle hållas inlåst
endast för akademiens och dess experters och särskilt medgivna besökares
behov. Det förhåller sig också så, att genom att detta bibliotek
har gjorts halv-offentligt har akademien ådragit sig en kostnad,
som den icke för närvarande kan bära. Då är frågan, alldeles
som ecklesiastikministern utvecklat, den: anser man här i riksdagen,
att det är ett så pass betydande tillskott av svenska bildningsmedel,
som tillhandahålles genom detta biblioteks öppethållande, att staten
vill lämna bidrag för att möjliggöra, att det hålles tillgängligt?

På den frågan har den föregående talaren icke alls gått in, utan
i stället hänvisat till akademiens egna tillgångar. Jag har icke någon
närmare kännedom om, huru akademien betraktar Nobel-bibliotekets
finanser, men efter allt vad jag kan förstå, efter de siffror som
meddelats av ecklesiastikministern och efter vad som blev bekant
vid föregående behandling av ärendet, torde väl tyvärr saken ligga
så, att om riksdagen drar in detta anslag, detta lärer betyda, att
akademien icke ser sig i stånd att såsom hittills hålla biblioteket
öppet. Jag kan för min del icke finna annat än att om så bleve
förhållandet detta vore icke endast till mycket stor skada utan ett
mycket allvarligt fel av riksdagen. Här har ecklestiastikministern
påpekat, att om man ser saken ur rent ekonomisk eller statsanslagssynpunkt,
så är det väl obestridligt att anslaget till Nobel-bibliotekets
öppethållande är för staten en lindrigare utgift än om staten
skulle träda in för att med sina egna bibliotek införliva hela det
stora område, som Nobel-biblioteket representerar. Skulle staten i
sina bibliotek lägga upp avdelningar, som motsvarade detta, och som
ständigt skulle förnyas genom accessioner, så bleve utgiftssumman
härför utan fråga vida mera betungande än vad staten kan behöva
giva ut för Nobel-biblioteket.

Härmed vill jag icke ha sagt, att det behöver eller kanske bör
bliva ett fast anslag såsom bidrag till Nobel-biblioteket. Men jag
vill däremot ha sagt, att jag icke kan finna, att det är klokt och
riktigt att draga in detta, låt mig fortfarande kalla det så, tillfälliga
anslag just vid den tidpunkt, som för institutionen är den allra ömtåligaste
tänkbara. Nobel-biblioteket har naturligtvis — som ecklesiastikministern
också framhöll -— fått göra stora utgifter under
de senaste åren, särskilt under flyttningen till nya lokaler, och det

Lördugcu den 18 mars, f. in.

39 Nr 19.

har fått sätta sig i skuld för att täcka uppkommen brist. Hela dess
finansiella ställning är sålunda just nu extraordinärt betungad. Kommer
då riksdagen att besluta att för 1923 nedsätta de belopp, som
begärts, från 10,000 kronor till 5,000 kronor och om dessutom —
och det är det icke minst allvarliga — riksdagen kommer att i enlighet
med utskottets yrkande säga ifrån, att för kommande år några
statsmedel för nu förevarande ändamål icke alls skola ifrågasättas,
ja, då kan jag icke finna annat än att man på en gång strypt möjligheten
för denna viktiga kulturinstitution att verka, att man ställt
det på det sättet, att det finnes ingen annan möjlighet för biblioteket
och dess styrelse än att stänga in sig, inrätta sig för förknappning
och på så sätt söka återställa det ekonomiska jämviktsläge, som man
ur bibliotekets egen synpunkt är tvungen att upprätthålla.

Jag vill icke bestrida, att när man kommer in i mera normala
förhållanden det kan vara skäl att åter upptaga till övervägande,
om icke biblioteket kan reda sig självt. Det kan ju hända, att den
fond, som statsrådet talade om, har vid den tiden vuxit så, att bibliotekets
ställning blivit förbättrad. Jag skulle i varje fall vilja medgiva,
att jag finner det rimligt, att när verkningarna av den svåra
inflyttningstiden och av de höga bok- och bindningspriserna äro
övervunna, man kan tänka på att nedsätta anslaget. Men jag tycker,
att det val icke vore för mycket begärt, att riksdagen låter med avgörandet
av dessa frågor anstå ett eller ett par år, tills vi få se, om
man icke kan rangera denna sak utan att tillfoga biblioteket och
därmed svenska bildningsmöjligheter en så pass allvarlig skada som
ett bifall till utskottets hemställan nu skulle innebära.

Herr talman! För min del har jag, såsom jag antydde i början
av mitt anförande, icke kunnat vara med om att denna kammare,
utan att en gensaga och ett yrkande i annan riktning gjordes, går med
på ett beslut, som jag anser vara betänkligt för en så viktig kulturinstitution
som denna. Vi ha klart för oss nödvändigheten att göra
indragningar och besparingar även på 8:e huvudtiteln, och det är
ju påtagligt att så också skett. Men det ligger väl dock så, att man
får lov att placera indragningar och besparingar på de punkter, där
man icke riskerar själva den institution, det gäller, för den händelse
man sätter värde på denna institution.

Jag skall endast tillägga, att även den reservation, som gör ett sådant
yrkande, nämligen reservationen av herrar Kvarnzelius, Swartz,
Olsson, Nilsson och Bergqvist, en reservation, om vilken sålunda framträdande
män av olika partier i statsutskottet ha förenat sig, framhåller
nödvändigheten av att senare taga upp frågan till avgörande,
men den dekreterar inte uttryckligt, att ett sådant anslag med år
1923 en gång för alla skall upphöra att utgå.

Jag ber, herr talman, på dessa grunder och med åberopande av
vad herr statsrådet anfört få yrka bifall till herr Kvarnzelius’ reservation.

Ang. analog
till Nobelbiblioteket.

(Forte.)

Häruti instämde herrar Sköld och Dalgren.

Nr 19. 40

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Herr Rydén: Herr talman! Då den siste ärade talaren yrkade
avslag på utskottets hemställan och bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Kvarnzelius med flera, känner jag mig föranlåten
att säga några ord, vilket jag inte skulle gjort, om han stannat
vid att yrka bifall till den andra reservationen, som är avgiven
av herr Widell.

Jag vill som min uppfattning uttala, att det varit mycket oklokt
och oriktigt av Nobelstiftelsen att använda den utväg, som man valde
år 1920, för att komma ut ur de svårigheter, som man råkat in i,
vad angår detta bibliotek. Det förvånar mig, att inte denna stiftelse,
med dess enorma tillgångar på över 30 miljoner kronor, använder
sig av möjligheter härvidlag, som ligga ofantligt mycket
närmare till hands än att begära anslag av riksdagen.

Jag skall inte här — det skulle taga alldeles för lång tid —
närmare gå in på en redogörelse för Nobelstiftelsens statuter och
de möjligheter, som yppa sig för svenska akademien såsom prisutdelare
att i detta fall tillgodose behovet av anslag för biblioteket.
Jag har samtalat med Nobelstiftelsens nuvarande ordförande härom,
och jag vet vilka möjligheter som kunna anses föreligga, men jag
skall inte trötta kammaren med att draga fram dem.

I mina ögon är detta anslag — vilket också från början angavs
— inte att betrakta som annat än ett kristidsanslag, ett anslag under
själva topperioden av högkonjunkturen. Hela debatten i kammaren
vid anslagets beviljande klargjorde, att beloppet i fråga antogs
såsom ett tillfälligt anslag vid en tid, då priserna stodo på sin höjdpunkt.
Meningen torde icke ha varit — i alla händelser uttalades
den icke allmänt — att man skulle upprätthålla detta anslag i fortsättningen.
_ För min enskilda del har jag därför i statsutskottet gått
på den linjen att få bort anslaget så fort som möjligt. Det finns
för övrigt åtskilliga andra anslag, som härröra från ett sådant abnormt
tidsförhållande, som rådde för ett par tre år sedan, och vilka
böra försvinna ur statsbudgeten så snart som ske kan.

Jag vågar uttala den uppfattningen, att svenska akademien som
prisutdelare absolut inte behöver, såvitt den vill handla omtänksamt,
komma i svårigheter för att upprätthålla verksamheten vid Nobelbiblioteket.

För att jag nu personligen skall kunna vittna, att det inte
på något sätt är avoghet, snålhet och småsinne, som dikterar min
ståndpunkt, vill jag nämna, att jag har den åsikten, att det är en
fullkomlig skandal, att staten och Stockholms stad taga skatt av
Nobelstiftelsen på det sätt som sker. Skatterna för Nobelstiftelsen
uppgingo förra året till över en halv miljon kronor. Uttryckt på
ärlig svenska vill detta säga, att staten och Stockholms stad konfiskera
tredjedelen av hela Nobelstiftelsen för skatteändamål. Jag
kan inte finna annat än att detta är ett fullkomligt skandalöst förhållande.
Om. man i stället söker få en rättelse till stånd på den
linjen, finner jag för min personliga del detta vara riktigt och naturligt.

Emellertid ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 18 mars, f. in.

41 Nr 19.

Herr Eden: Herr talman! Bara några ord med anledning av
min ärade väns, herr Rydéns, anförande. Jag igenkände däri åtskilliga
av de synpunkter, varigenom han i forna dagar icke sällan
ledde denna kammares tankar som vattubäckar, när det gällde att
framhålla möjligheten att passa på att göra en besparing på grundval
av en jämförelse med anslag till andra kulturär.damål. Men
jag igenkände inte alldeles den styrka i argumentationen, som förut
brukat ligga bakom en sådan hänvisning.

Herr Rydén började med att påminna om, att det är stora
fonder, som Nobelstiftelsen har till sitt förfogande — han nämnde
t. o. m. siffran 30 miljoner kronor. Ja, gudbevars, fonderna äro
stora, men frågan är den, om de kunna komma till användning för
detta ändamål. Jag skall inte heller jag gå in på någon detaljdebatt
om den sidan av saken, men jag tror, att man kan stå för
den uppgiften, att på grund av de för dessa fonder gällande bestämmelser
låter det sig helt enkelt inte göra att frigöra andra inkomster
för detta bibliotek än som redan skett.

Vidare anförde herr Rydén, att det är ett kristidsanslag, som
det här gäller, och att alla sådana böra avvecklas. Även detta är
riktigt, men det olyckliga och i detta läge betänkliga är, att den
kritiska tiden för detta Nobelbibliotek aldrig varit så svårartad,
som den är just nu. För Nobelbiblioteket innebar kristiden, liksom
för alla andra dylika institutioner, fördyrande av böcker, inbindning
och övriga omkostnader men läget har ytterligare försvårats just nu
genom de dryga flyttningskostnader, som först ecklesiastikministern
och sedan jag erinrat om. Kristiden har sålunda detta bibliotek
långt ifrån övervunnit — tvärtom står det mitt uti den. Vi ha
för övrigt på åttonde huvudtiteln även andra anslag, där vi alltjämt
erinras om kristidens verkningar -— jag bara påminner om anslaget
till materiell- och bibliotekskassorna vid de allmänna läroverken, för
vilka verkningarna av kristiden nu göra sig gällande och tvinga till
högst extraordinära åtgärder.

Slutligen anförde herr Rydén, att det vore — han använde ett
så starkt ord — skandal, att staten och Stockholms stad taga så stora
belopp av Nobelstiftelsen i skattemedel, och han antydde, att det
vore riktigt, att man genom ändring härutinnan skulle bistå stiftelsen.
så att den kunde fylla sina uppgifter, bland annat denna. Då
skall jag bara be att få fråga: vilket anser denna kammare vara
bättre principiellt och praktiskt, antingen att nu lämna ett anslag
på tio tusen i stället för fem tusen kronor åt Nobelstiftelsens bibliotek
för första halvåret 1923, eller att gå in för en tankegång, som
skulle innebära, att man på något vis lindrade eller kanske t. o. m.
borttoge den skattskyldighet för denna stiftelse, som nu en gång
är införd, och som för både staten och Stockholms stad representerar
högst betydande belopp? Med andra ord: min förträfflige vän får
ursäkta mig, men den förhoppningen, som han liksom kastade fram,
att biblioteket och Nobelinstitutionen skulle kunna få hjälp genom
lindring i beskattning, fruktar jag, att denna kammare och kanske

Ang. analog
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Nr 19. 42

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang.~anslag
till Nobelbiblioteket.

■ (Forts.)

även Kungl. Maj:t inte är sinnad att infria. Under sådana förhållanden
är den synpunkten rakt inte till någon tröst med hänsyn
till det faktiska läge, i vilket biblioteket nu befinner sig.

Jag kan inte finna, att vare sig den förste talaren, som uppträdde
på utskottets sida eller herr Rydén har förebragt något som
helst verkligt bärande skäl för denna nedprutning och för ett dekreterande
av, att härmed skall det vara slut med varje anslag till
ifrågavarande ändamål. Jag måste anse, att ecklesiastikministerns
framställning, som jag än en gång skall nöja mig med att hänvisa
till, från första början lade upp denna fråga på ett sådant sätt,
att det är klargjort, att man gör skada och att man begår en oklokhet
även från statens synpunkt, om man nu följer utskottet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Eurén och Söderberg.

Herr Sköld: Herr talman! Jag har redan förut instämt i herr
Edéns första yttrande, så att ur den synpunkten finnes det egentligen
ingen anledning för mig att uppträda. Det var emellertid herr
Rydéns framställning om Nobelstiftelsens skatteskjddighet, som kom
mig att begära ordet. Jag skall nu i sammanhang härmed vädja
till kammaren ifrån en ny synpunkt. Om det nu skulle vara så,
att denna kammare, i likhet med herr Rydén, skulle anse, att det
är oriktigt, att Nobelstiftelsen får betala ut så mycket pengar i
skatt, och när man vidare vet, att en förändring härutinnan inte kan
ske annat än genom en ändring av skattelagarna eller åtminstone
genom att stiftelser av Nobelinstitutets karaktär få sin ställning i
beskattningsavseende särskild klarlagd — när alltså, säger jag,
en sådan skattebefrielse inte kan ske i dag och kanske inte blir
färdig till nästa år heller (för den händelse det nu skulle vara
så att man ville ha den genomförd), är det då inte rättvist, att vi
gå med på, att Nobelinstitutet här får tillbaka en liten del av de
skatter, som på detta sätt betalas in? Ligger det inte rättvisa och
billighet i ett sådant förslag? Från den utgångspunkt, som herr
Rydén hade, och med vetskap därom, att det vackra syftemål, som
herr Rydén uttryckte, inte genast kan förverkligas, tycker jag, att
vi, tills denna beskattningssak blir uppklarad, här kunna ge Nobelstiftelsen
tillbaka en liten del av de erlagda skatterna, t. ex. dessa
5,000 kronor, som statsutskottet inte vill bevilja.

Jag vill sålunda vädja till kammaren att bifalla det sökande,
som är framställt av herr Edén.

Herr Rydén: Herr talman! Jag vill bara säga ett par ord
i allra största korthet. Naturligtvis är jag övertygad om, att man
alltid kan ordna det så, att det vid varje tidpunkt, även med hänsyn
till ett sådant anslag, som är avsett att vara en utgift, som inte
skulle komma tillbaka, kan föra en argumentering därhän, att

Lördagen den 18 mars, f. in.

43 Nr 19.

just nu kan inte anslaget släppas; på detta sätt kommer det då att
bli kvarhängande i budgeten. Jag bär, som jag förut sagt. den uppfattningen,
att det är alldeles ovanligt osympatiskt, att en stiftelse
av Nobelinstitutets storlek — den största i sitt slag i hela världen,
omfattande 30 miljoner kronor — inte skall kunna reda sig utan
detta anslag. Jag uttalar än en gång, som min uppfattning, att
det bara behöves en smula omtänksamhet hos dem, som handha vården
av denna stiftelses angelägenheter, för att man skall kunna
ordna det hela utan att behöva göra sig beroende av riksdagsanslag
i detta avseende. Då jag hyser den uppfattningen, att det är mycket
litet tilltalande och i och för sig oriktigt att i längden upprätthålla
detta anslagskrav, är detta ett skäl för mig att yrka avslag.

Jag har sedan uttalat en principiell åsikt i en annan fråga, och
det förvånar mig verkligen att herr'' Eden ville — jag skall inte använda
ett fult ord — vädja till kammarens instinkter, kan jag säga,
genom att lägga sitt anförande på det sätt han gjorde. Det är
naturligtvis inte för att rädda biblioteket som jag framfört min
principiella uppfattning om Nobelstiftelsens skatteskyldighet utan
det är för att undvika det faktum som snart kan bli ett allmänt
samtalsämne över hela världen att man i realiteten konfiskerar
tredjedelen av stiftelsens medel för skatteändamål. Det var därför,
jag pekade på denna saken och inte för att draga in densamma i
denna debatt.

Den som tror, att svenska akademien, som är den ena principalen
för detta bibliotek, och Nobelstiftelsen själv — om avseende
fästes vid de delar av fonderna, som kunna användas för ifrågavarande
ändamål — skulle vara så barskrapade att den ställdes i svårigheter
om man ej beviljar dessa 5,000 kronor, som striden gäller
för första halvåret 1923, tar alldeles fel; så är icke förhållandet i
verkligheten. Vilja vi ha bort detta anslag så skola vi ta bort det
nu. Man kan diskutera, om man skall ta bort 5,000 kronor eller
mindre, eller om man skall ta bort det hela på en gång, men givetvis
bör man ta bort det, om det också skall ske i två omgångar, mot
vilket jag icke opponerat mig; men att det skall bort måste jag bestämt
hålla på.

Jag tillåter mig vidhålla mitt yrkande.

Herr Osberg: Herr talman! Jag har icke varit med vid den
slutliga behandlingen av detta ärende, men jag har suttit på avdelningen
och lyssnat till förhandlingarna i detsamma.

Man har resonerat mycket om denna sak i utskottet, och majoriteten
har kommit till den uppfattningen, att, när det gäller en stiftelse
som denna, den största i vårt land och kanske den största för
övrigt, som finnes, med ett kapital på 37 miljoner kronor, man har
svårt begripa, att ett sådant kapital icke kan ombesörja det ändamål,
för vilket det är avsett. Det är väl ändå så, att för dessa män,
som gjort sig bemärkta och till vilka dessa pris utgå, betyder det
väl icke så mycket, om de äro 1,000 kronor större eller mindre, det

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Nr 19.

44

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

är icke huvudsaken. I många fall händer det ju, att dessa Nobelpristagare
skänka bort sina pris — och när det är på det sättet,
tycker jag, att man egentligen bör bestrida sina egna utgifter för
detta bibliotek, och därjämte bar ju stiftelsen även andra möjligheter.
Det bar framhållits på avdelningen, att det finnes ingenting,
som hindrar att få utöka den särskilda fonden för detta ändamål. Jag
kan försäkra herrarna, att jag tror icke, att biblioteket kommer att
avstängas för allmänheten, om vi fatta det ena beslutet eller det andra
i detta fall.

Jag tycker, att själva principen skulle vara farlig att slå in på,
nämligen att man låter denna stora fond så att säga förstärkas av
statsmedel. Då finnas många andra stiftelser och inrättningar av
dylikt slag med svag ekonomi och lika mycket berättigade att stödjas,
men sådana saker går man spårlöst förbi. Jag kan icke på något
sätt anse annat, än att utskottet kommit till en ståndpunkt, som
på allra bästa sätt kan försvaras.

De är naturligt, att det är många som ömma för att man skall
göra så mycket som möjligt i detta avseende, men under dessa tryckta
förhållanden vi nu leva uti, så tror jag, att vi stå till svars med
de åtgärder som utskottet i sitt betänkande kommit till, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag har för min del ingen
anledning att frångå den mening som jag gav uttryck åt, när saken
förra gången var före i kammaren. Det är min uppfattning, att vad
som säges i den Swartzska reservationen, är, så vitt jag förstår, det
riktiga: det är bättre att bevilja det bär begärda anslaget nu och
undersöka saken sedan än att gå på utskottets hemställan. Jag är
för min del övertygad om att kammaren har all anledning att gå på
den linjen, därför att vi vinna ingenting med njugghet i det här
stycket. Det är ju naturligt, att om svårigheter uppstått för stiftelsen,
dessa kunna icke i en handvändning avhjälpas. Naturligtvis
ligger åtskilligt i vad den ärade talaren på Malmöbänken sade, att
fonden borde kunna klara sig ändå. Men det är nu ett faktum å
andra sidan, att de svårigheter, varmed den laborerar, också förefinnas.
Och det är ett så pass stort intresse, som det här gäller att
bevaka, och därtill är anslaget så blygsamt, tänker jag, att det icke
finnes någon anledning att vara så njugg.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar
Kvarnzelius och Swartz m. fl. avgivna reservationen.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med herr Eden, men jag skall ändock, även
med fara för upprepningar, be att få säga några ord. Förhållandet
är ju enligt vad jag kan förstå på det sättet, att genom Nobels testamente,
allom bekant, fick även svenska akademien såsom sådan i uppdrag
att utdela ett litterärt pris. För att sätta sig i stånd till detta
ansvarsfulla värv, ansvarsfullt icke minst därför, att varje gång
detta pris utdelas, riktas intensivt hela den kulturella världens blic -

Lördagen den 18 mars, f. m. 45

kar uppmärksamt på Sverige, så måste akademien skaffa sig ett
bibliotek. Detta bibliotek måste bibehållas, och detta sker med Nobelstiftelsens
pengar. Nu är det ju endast den frågan: finnes det
något statsintresse för att denna bildningsskatt, som på grund av
dessa förhållanden existerar uti Sveriges huvudstad, verkligen blir
tillgänglig för allmänheten eller finnes det icke? Detta är för mig
den enkla frågeställningen. Dock vill jag tillägga, att det synes
verkligen vara ett statsintresse, att när vi fått till skänks denna
stora bildningsmöjlighet, vi i någon mån böra bidraga till att den
skulle tillhandahållas allmänheten. Enbart detta skulle för mig
vara bestämmande. Men jag tycker också, att någonting inom mig
säger, att det är väl alldeles icke oriktigt —- jag skall här gärna medge,
att min gamle statsutskottskamrat herr Rydén inlagt synnerligen
stora förtjänster på budgetsområdet — eller det kan val''icke ur
någon som helst synpunkt vara riksdagen ovärdigt att bevilja dessa
10,000 kronor, med hänsyn därtill att, ehuru det visserligen är svenska
akademien, som skall handhava Nobelpriset, det dock i detta sakförhållande
ligger såsom en maning att också göra själva denna miljö
tillgänglig för de bildningssökande, vilket är nödvändigt, om akademien
rätt skall kunna sköta detta sitt värv. Ty det är icke alls
utan betydelse, att denna miljö verkligen skall ha någon uppfattning
i kulturella frågor, och den prestige, som Sverige vunnit genom Nobels
testamente, är dock i alla fall framför allt av ett ideellt värde
och ett värde av den beskaffenhet, att jag tror icke, herr talman, att
det kan vara oriktigt att i denna debatt fästa uppmärksamheten därpå.
Jag kan med bestämdhet våga det påståendet, att även riksdagen
har skyldighet att se till, i vad det kommer an på densamma,
att vilja vara med och vårda de förutsättningar, som behövas för
att stärka denna prestige.

Jag skall be att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Bengtssoni Norup: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning av att skattefrågan dragits in i debatten, vilket enligt
min mening icke bort göras, ty den hör icke samman med detta; och
talet om skattefrihet får icke av vederbörande fattas såsom någon inbjudan
att begära att slippa ifrån skatteskyldigheten. Jag vet nog,
att det betraktas såsom mindre kulturvänligt att här uppträda emot
ett anslag sådant som detta, men man har genom kulturministerns åtgöranden,
om jag så får uttrycka mig, fått bevittna, hur statens ekonomiska
trångmål gått ut över samtliga fortbildningskurser i landet,
ut över stipendierna till de fattiga folkhögskoleeleverna o. s. v., därför
att man inte haft råd.

Nu säger herr Engberg att man icke skall vara njugg. Ja, jag
hade verkligen väntat, att han skulle förstå, att här är ett område, där
man kan ha rätt att vara sparsam. När det sedan säges, att just
nu behöves detta anslag, därför att inbindning av böcker, bokinköp
och sådant hållas uppe i pris, så bör det påminnas om att det är för
år 1923 detta anslag beviljas, och då både avlöningar, priser för in -

Nr 19.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Jfr 19. 46

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forte.)

bindning och inköp av böcker redan ha fallit, komma de säkerligen
att ytterligare falla till 1923.

Herr Edens yrkande, efter hans skickliga anförande — det vill
jag gärna erkänna — såsom han lade det, gar dock icke alldeles i
samma riktning som reservationen, fastän han naturligtvis måste yrka
bifall till denna såsom den enda möjliga gent emot utskottet. Statsutskottet
är enigt om att detta anslag skall dragas in, såsom det
framgår av reservationen, där det heter: »utskottet har icke ansett
sig böra omedelbart förorda en nedsättning», och i slutet uppmana
reservanterna Kungl. Maj :t att särskilt aktgiva »på möjligheten att
helt avlyfta kostnaderna för biblioteket från statsbudgeten». Med
hänsyn till statsutskottets sätt att skriva tycker jag icke, att detta
uttalande från reservanterna kan missförstås; och det torde icke vara
mycket uppmuntrande för den ecklesiastikminister, som nästa gång
skall lägga fram ett budgetförslag, att vidare intressera sig för detta
anslag. Nu har ju herr Edén sagt, att anslaget kan ju i en framtid
avlyftas, och vi för vår del ha ju icke heller begärt, att det nu på
en gång skall strykas. Men jag frågar: vilket är bäst, antingen att
så småningom gå ned på det sätt, som vi föreslagit, med 5,000 kronor
för första halvåret 1923, och sedan avvakta, vad Kungl. Maj :t kan
komma med, eller att framdeles avlyfta allt på en gång.

När den årliga kostnaden för utdelningen av Nobelprisen uppgår
till den avsevärda summan av 35,000 kronor, så undras om det
icke här kan sparas in något, så att staten icke behöver bisträcka.
Det är ju dock, som förut anförts, den största ekonomiska donation,
som finnes i vårt land.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det gick någon

förbi här och viskade till mig, att här segrar lärdomen, och jag
viskade tillbaka, att det kan mycket väl hända, men det hindrar
icke att vi få lov att försvara utskottet. Det var emellertid med
anledning av detta lilla replikskifte, vilket här växlades, som jag
nu begärde ordet.

Herrarna ha här, icke minst herr Starbäck men även herr Eden,
sökt vädja till svenskarnas kända nationallyte flottheten; men jag
vill, även med fara att bli betraktad som kulturfientlig, säga, att
statsutskottet har ej visat sig njuggt och gått bryskt till väga.
Det förhåller sig tvärtom så, att statsutskottet velat följa sin gamla
princip, att när det är begärt ett anslag för en gång, skall det också
vara begärt endast för en gång och icke smugglas in i fortsättningen
bland för staten ovidkommande utgifter.

Här resoneras, som om det skulle gälla att hjälpa en fattig
stackare av något slag, men jag vill bara understryka, att det ej är
fråga om något sådant här. Jag tror, att den, som det här är fråga
om att hjälpa, gagnar bäst sin störa kulturuppgift, om den får visa
sig i stånd att ensam, utan att staten årligen tillskjuter medel, sköta
om det, som den åtagit sig att sköta.

Då jag sålunda icke kan se, att det här föreligger fara, för att

Lördagen den 18 mars, f. in.

47 Nr 19.

Nobelstiftelsen skall brista i sin förmåga att sköta vad den åtagit
sig, antingen den får dessa 5,000 kronor eller icke, skall jag be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sköld: Herr Anderson i Råstock påstod, att man

från den sida, jag representerar, vädjat till svenskarnas vanliga
dygd eller kanske last: flottheten. Men det är icke så. Herr Anderson
sade, att då anslaget blivit beviljat endast för en gång, skulle
det också utgå endast en gång. Om jag inte missminner mig, har
emellertid kammaren redan två gånger beviljat detta anslag. Vad
vi från vår sida yrka, är icke, att anslaget skall få finnas i evighet,
utan endast, att det icke allt för brådstörtat skall indragas just
nu, utan att riksdagen i år skall bevilja anslaget och Kungl. Maj:t
sedan taga under övervägande och så att säga uppgöra en plan för
lämpligaste sättet för en avveckling av anslaget.

Herr Andersons vädjan till att det här icke gällde någon fattig
stackare utan en institution, som har gott om penningar, tror
jag icke, att vi kunna taga så särdeles allvarligt, då det redan före
herr Andersons anförande blivit upplyst, vilka ekonomiska svårigheter,
biblioteket har att dragas med.

Jag begärde emellertid ordet med anledning av att herr Bengtsson
i Norup i båda sina anföranden i dag sade ungefär så: Då herr
ecklesiastikministern prutat så starkt på anslagen till fortbildningskurserna
och folkbildningen, är det icke mer än rätt, att vi pruta
här. Ja, men, herr Bengtsson, statsutskottet har ju bättrat på Kungl.
Maj:ts förslag i båda dessa punkter och yrkat på en utökning. Varför
skulle vi då pruta här? Låt oss jämställa dessa anslagskrav;
annars kan det lätt se ut som om prutningen på detta anslag skulle
vara en hämnd på ecklesiastikministern för att han vågat lägga sin
hand på de båda andra anslagen. Något sådant har herr Bengtsson
säkerligen icke menat, men jag tror, att saken lätt kan få det utseendet,
och att detta bör beaktas såsom ett ytterligare skäl för
riksdagen att bifalla det yrkande, som framställts av herr Edén.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 60 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ant], analog
till Nobelbiblioteket.

(Forte.)

Nr 19.

48

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till Nobelbiblioteket.

(Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Kvarnzelius
m. fl. avgivna, vid pnnkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 145 ja mot 46 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Herr statsrådet Linders avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

183, angående utbyte av mark mellan kronan och ägarna av
Rotsunda gård i Sollentuna socken av Stockholms län; och

nr 184, angående förkortning av tiden för vissa arrenden.

Ifrågavarande propositioner bordlädes.

§ 9.

Härefter fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande
nr 8 A.

Punkterna 61 och 62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63.

Lades till handlingarna.

Punkterna 64—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 77 och 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79 och 80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 18 mars, f. in.

49 Sr 19.

Punkterna DO—103.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101.

Lades till handlingarna.

Härpå föredrogs punkten 103, angående väckt motion om er- ijråga^t er.

sättning åt stenhuggaren Johan Svensson i Kilafors för förlust å ar- sättning åt

bete vid tekniska högskolans nybyggnader i Stockholm; och begär- stenhuggaren

des ordet därvid av motionären J. Svensson för

viss förlust.

Herr Johansson i Edsbyn, som yttrade: Herr talman,

mina damer och herrar! Jag hade ursprungligen inte tänkt begära
ordet i den här frågan, utan låta det bero vid vad som framhållits
i ämnet uti motionen och dess motivering. Detta så mycket mer,
som utgången på förhand är given.

Men det har inträffat något här i kammaren på sista tiden,
som gör, att jag ändå vill beledsaga vår motions gravsättning med
några ord, och jag skulle härvid särskilt vilja adressera mitt anförande
till herrar Anderson i Eåstock och amiral Lindman. Jag
ser dock med beklagande, att den sistnämndes plats står tom för tillfället.

Då jag och mina medmotionärer velat draga under riksdagens
omprövning frågan huruvida stenhuggare Svensson där uppe i Hälsingland
icke kunde beredas gottgörelse av statsmedel för den förlust
han lidit på utfört arbete vid Tekniska högskolans nybyggnader
här i Stockholm, så hava vi därvid letts uteslutande av rättfärdighetskravet
och medkänslan för dessa stackars arbetare, som genom
den förlust de gjort blivit ekonomiskt ruinerade. Detta förhållande
är närmare utvecklat i motionens motivering, och skall jag
därför ej nu uppehålla mig vidare vid den saken. Alltnog, vi motionärer
hava låtit våra hjärtan och samveten tala i den föreliggande
frågan.

Nu är det ju en trosartikel här i riksdagen, att statsutskottet
aldrig övertygas av eller tar någon hänsyn till känsloskäl. Utskottet
har intet hjärta, som det heter. Då det gäller statsutskottet
såsom sådant, tror jag nog också, att omdömet i fråga allt fort har
sin fulla giltighet. Åtminstone tycker jag, att dess utlåtande i den
här föreliggande frågan bestyrker detta.

Däremot har jag på sista tiden tyckt mig finna, att statsutskottets
herrar ledamöter, i likhet med oss andra dödliga varelser,
ha hjärta i bröstet, då de befinna sig här i kammaren. Det kanske
därför kan förklaras så, att statsutskottsledamöterna lägga sina
hjärtan utanför dörren, då de gå in i utskottsrummeii, men taga
dem inombords igen, då de träda ut bland människorna.

Jag har föranletts till dessa reflexioner, sedan jag för tre
veckor sedan åhörde debatten här i kammaren om ersättning till
källarmästare Jönsson för liden förlust å restaurangrörelsen här

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 19. 4

Nr 19. 50

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. nere. Det finnes åtskilliga likheter beträffande ersättningsanspraifrågasatt
er- jterl £ {]e häda fallen: källarmästare Jönsson och stenhuggare
Sättning åt gvensson. Jönsson hade kontrakt på att sköta restaurangrörelsen
J.Svensson för bär i riksdagshuset, utan att någon klausul inryckts i kontraktet,
viss förlust, som gav honom rätt att kräva ersättning, ifall förlust skulle uppstå
(Ports.) på rörelsen. Detsamma var fallet med Svensson beträffande granitarbetena
för Tekniska högskolans kemiska avdelning. Likaså
uppstodo förlusterna för såväl källaremästare Jönsson ^som för stenhuggare
Svensson under de exceptionella prisstegringsåren 1918 och
1919. De belopp, som krävts som ersättning för de lidna förlusterna,
äro också i det närmaste lika stora i båda fallen. Det är sålunda
i flera avseenden rätt så slående likheter.

I två avseenden skilja de sig dock. Det första är, att ..under
det att Jönsson gjort sin förlust icke genom någon leverans åt staten,
utan genom mathållningen åt riksdagsmännen, så har Svensson
gjort sin förlust genom leverans åt staten själv. Den andra olikheten
består däri, att enligt vad som under debatten om ersättning
åt källarmästare Jönsson, utan att bliva motsagt, sades, så är han
en burgen man, under det att stenhuggare Svensson i Kilafors är en
fattig stenarbetare. Så vitt jag kan bedöma saken, visa dessa relaterade
förhållanden otvetyclligt på, att de starkaste skälen för ersättning
ligga på Svenssons sida.

Sedan jag för tre veckor sedan åhörde med vilken entusiasm och
hänförelse herr vice ordföranden i statsutskottet här i kammaren förde
rättfärdighetens och billighetens talan i fråga om. ersättning åt
Jönsson, så har jag icke utan en viss missräkning tagit del av detta
utskotts betänkande. Jag har nämligen gått och närt på en stilla
förhoppning, att herr Anderson i Råstock skulle smussla sitt hjärta
med sig in i utskottsrummet och förse detta betänkande med en
reservation till förmån för vår motion.

Då så emellertid icke är fallet, så får jag väl åter försjunka
i samma pessimistiska tankar om världens vrånghet, som jag hade,
innan herr Anderson i Råstock uppträdde som kypare vid d.et Jönssonska
smörgåsbordet. Jag kanske inom parentes också borde
tillägga, att på det smörgåsbordet fanns litet kallskuren skånsk
skinka från herrar Lovéns och Sommelius’ andelsslakteri här på
Helgeandsholmen.

Men det var inte bara herr Anderson i Råstock, som höll på att
göra mig till optimist under behandlingen av den Jön.ssonska frågan.
Självaste herr amiral Lindman bidrog också därtill i ej ringa
mån. Då jag hörde hans oförbehållsamma accepterande av herr
Lindhagens universalmedel mot tidens ondska, nämligen införandet
av samv et s politik här i landet, då började jag tro, att vi .ändå. kommit
ett stycke framåt i en god utveckling, trots allt .stillastående.
Nu kan det hända, att herr Lindman vill slå ifrån sig med båda
händerna, om jag vill ställa honom vid den idérike, men något misskände
senatorns sida, och kan jag därför behöva tillägga, att jag
visst icke tror, att herr Lindman teoretiskt anammat herr Lindhagens
läror. Men då herr Lindman rekommenderat dem att prakti -

Lördagen den 18 mars, f. in.

51 Nr 19.

seras och då gärningar alltid tala bättre än ord, så måste det få
betecknas som ett stort steg framåt mot ljusare tider.

Emellertid äro, trots allt, mina förhoppningar om att få vår
motion bifallen, mycket små. Om jag också borde ba grundad anledning
få påräkna, att de 51 röster, som avgåvos för bifall till
Jönssons ersättningsanspråk, även skulle tillfalla denna motion, så
är ju därmed intet vunnet.

Men det vill jag säga, innan jag slutar, att om den dag kommer,
då herrar Anderson i Råstock och amiral Lindman eller vilka
det nu blir, som i fortsättningen skola stå för rusthållet i den
Jönssonska frågan, få se sina bemödanden krönta med framgång,
den dagen skall också giva mig nytt mod att föra fram denna ersättningsfråga
till riksdagens förnyade prövning.

Som frågan nu ligger till, skall jag emellertid, herr talman, för
närvarande icke besvära kammaren med något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 106.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 107.

Lades till handlingarna.

Punkterna 108—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121, angående arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken.

Under punkten 119 av förevarande huvudtitel hade Kung!.
Maj:t föreslagit riksdagen att till arvoden åt extra och vikarierande
ämneslärare vid de allmänna läroverken anvisa på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag, högst, 278,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till arvoden åt extra
och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken anvisa på
extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag,
högst, 269,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Oscar U. B.
Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Dalgren: Herr talman! Innebörden av statsutskottets
utlåtande i denna punkt är ju, att utskottet icke vill gå med på den

Ang.

ifrågasatt ersättning
åt
stenhuggaren
J.Svenssonför
viss förlust.
(Forts.)

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslärare
vid

de allmänna
läroverken.

Nr 19. 52

Lördagen den 18 mars, f. in.

Ang. arvoden av Kungl. Maj:t föreslagna förhöjningen av anslaget till extra lärare
åt extra och vid. de högre allmänna läroverken. Utskottet har velat pruta neu.
vikarierande ansiaÄet och gorå en besparing på cirka 9,000 kronor. Som motiveämneslarare
f„r denna åtgärd har statsutskottet anfört, att de ordinarie

de allmänna lärarnas tjänstgöringstid icke vore fullt utnyttjad utan borde mera
läroverken, tagas i anspråk och att behovet av extralärare pa sa sätt skulle kunna
(Forts.) minskas. Den motiveringen har utskottet hämtat, tycks det, ifrån
en tabell, som finnes bifogad åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen,
av vilken utskottet har slutit sig till, att lärarnas tjänstgöringstider
i allmänhet ligga i underkant, som utskottet uttrycker
sig, av den i stadgan föreskrivna. . .

I fråga om denna motivering får jag för mm deltaga, att jag
tycker utskottet har tagit rätt schablonmässigt på saken. Av
tabellen framgår, att vid dess uppgörande ingen hänsyn tagits till
en del faktorer, som enligt läroverksstadgan skola, ha inflytande på
läroverkslärarnas tjänstgöring. Det har icke tagits _ hänsyn till att
en del av läroverkslärarna äro ledamöter av domkapitel och i sådan
egenskap ha kortare tjänstgöring. Det har icke heller tagits hänsyn
till de särskilda förhållandena vid provårsläroverken lika litet som
till den uttryckliga föreskriften, att en .större börda av uppsatslag
skall medföra viss kompensation i fråga om antalet undervisningstimmar.
Jag kan också tillägga, att skolöverstyrelsen, med vilken
statsrådet i den punkten är fullständigt ense, anser, att lärarnas
tjänstgöring, sådan den praktiseras, står i ganska god överensstämmelse
med de i författningen givna bestämmelserna.

Men även om man antar, att denna tjänstgöring skulle kunna
i någon män utökas, så blir det en annan sak, om den kan så utökas,
att behovet av extra lärare därigenom blir mindre. På den punkten
säga både skolöverstyrelsen och statsrådet, att det endast i något
enstaka undantagsfall torde vara så, att undervisningen för de ordinarie
lärarna kan ökas i sådan utsträckning, att behovet av extra
lärare blir mindre. Jag tror, att man, när man bedömer denna sak,
inte kan gå tillväga schablonmässigt, utan man får taga hänsyn
till förhållandena vid varje läroverk för sig. För att man vid ett
läroverk skall kunna indraga en extra lärare t. ex., fordras det ju,
att de 27 ä 28 timmar, som denne skall ha, övertagas av de ordinarie
lärarna. Och jag har svårt att tro, att det i allmänhet, om man skall
hålla sig till stadgans bestämmelser för tjänstgöringstiden, går att
ordna det på det sättet. Det skall vara i rent enstaka undantagsfall.

Det är ju faktiskt så, att det råder vid läroverken brist på
lärarkrafter, framför allt naturligtvis brist på ordinarie lärarkrafter,
beroende på att statsmakterna under avvaktan på den stora skolreformen
inte ha inrättat några ordinarie befattningar. Men det är
också brist på lärare överhuvud taget. Jag har själv erfarenhet
från medelstora och mindre läroverk av att det ibland varit svårt
att ordna undervisningen. Man har behövt en ny extralärare, men
saknat utsikt att få en. Och så far man ordna det på det sätt,
som är möjligt. Följden av denna brist pa lärare blir givetvis, att

Lördagen den 18 mars, f. in.

53 Nr 19.

delning av klasser inte kan komma till stånd, där den skulle ske,
om man skulle följa bestämmelserna. Det är ju så, att eu klass inte
får ha mer än ett visst antal elever. Överstiges detta, skall klassen
delas i en A- och en B-avdelning. Nu uppges av överstyrelsen, att
under läsåret 1920—1921 var det ej mindre än 131 klasser eller avdelningar,
som både övertaliga lärjungar. Hösten 1921 funnos övertaliga
lärjungar vid 43 läroverk i 99 olika klasser och ringar. Och
även klasser, som man har måst dela upp i A- och B-avdelningar,
kunna under vissa timmar i vissa ämnen få läsa gemensamt. Jag
har bläddrat igenom en del redogörelser för olika läroverk och där
kunnat konstatera, hurusom t. ex. vid ett läroverk, där fjärde klassen
var delad i A- och B-avdelningar på vardera 20 elever, dessa måste
läsa historia gemensamt. Där satt således en historielärare och hade
40 fjärde-klassister under sina lektioner. Det är klart, att detta inte
kan vara till fördel för undervisningen, utan tvärtom. Ibland tillgriper
man också utvägar som förefalla rätt onaturliga i alla fall.
Jag kan påpeka, hurusom i ett läroverk t. ex. andra reallinjen och
tredje latinlinjen läsa matematik gemensamt. Det kan heller inte
vara någonting ur undervisningens synpunkt tillfredsställande. Vidare
— och det är naturligtvis den följd, som den stora allmänheten
närmast tänker på — är det ju så, att genom att man minskar
möjligheterna för uppdelning av klasserna i parallellavdelningarna,
så minskar man också utsikterna för de inträdessökande att tagas
emot vid de olika anstalterna. Det är väl knappast något läroverk,
föreställer jag mig, där det inte är så, att lärjungeantalet från år till
år är i stigande; det är åtminstone det vanliga. Kan man inte då
få en uppdelning av klasserna, så måste man ofta avvisa inträdessökande,
som äro godkända för inträde. Om man har en första
klass t. ex., där man får ha 35 å 36 pojkar och det blir ett 40-tal
godkända, så kan man inte ta emot fler, än vad stadgan föreskriver.
De andra bli ej intagna, fastän de ha godkänts.

Jag tror, att allt detta är olägenheter, som inte motvägas av
den mycket lilla ekonomiska vinst, som man gör genom att taga
utskottets förslag. Jag skulle därför som slut vilja yrka bifall,
herr talman, till den vid punkten av herr O. U. B. Olsson fogade
reservationen eller, vilket är detsamma, Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Wagnsson instämde häruti.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det var ju att

vänta att den föregående ärade talaren i egenskap av läroverkslärare
skulle i denna punkt föra reservantens talan. Men jag tror, att utskottet
haft starka skäl för den väg, utskottet gått. Det nämndes
ej av den föregående ärade talaren, att från och med hösten 1922
inträda 10 nya extralärare i arbetet, som riksdagen förut har beviljat
anslag till. Och då han säger, att vi inte tagit hänsyn till den tjänstgöring
på olika områden för läroverkslärarna, som han nu räknade
upp, så vill jag bemöta det med att säga, att vi tagit samma hän -

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämncslärare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

Nr 19. 54

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämnesläraie
vid

de allmänna
läroverken.
(Forte.)

syn därtill, som Kungl. Maj:t gjort. Ty det kan väl inte sägas,
att alla dessa många små läroverk skulle kunna bli tillgodosedda,
om än det bleve 4 extralärare till.

För övrigt förhåller det sig så, vilket är det starkaste skälet
för statsutskottets ståndpunkt, att vi till nästa'' år ha att vänta
skolkommissionens förslag till omläggning av undervisningsväsendet.
Om ryktet talar sant, lär det vara så, att två klasser vid läroverken
komma att föreslås till indragning. Under sådana förhållanden kan
jag inte förstå, varför vi nu skola bjuda unga män att träda in på
denna bana, utan det är bäst att vänta, till dess riksdagen har tagit
ställning till den stora reformen, och därefter närmare ordna lärarefrågan.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Olsson:
Herr talman! Jag anser, att jag har en viss skyldighet att yttra
mig i denna fråga också. Det är inte så mycket själva avstyrkandet
av summan, som kallar upp mig, utan snarare den motivering, som
föregår detta avstyrkande.

Utskottet refererar till den gamla frågan om de ordinarie läroverkslärarnas
tjänstgöringstid och finner, att »den av departementschefen
även nu framlagda tablån i avseende å läroverkslärarnas undervisningstid
giver vid handen, att tjänstgöringstiden allt fortfarande
håller sig i underkanten av den vederbörligen fastställda tiden».
Och utskottet förklarar, att »då således, enligt utskottets
mening, den tjänstgöringstid, som bör tillkomma läroverkslärare,
ännu icke i avseende å sin omfattning uppnatt önskvärd effektivitet,
kan utskottet icke finna behovet av ökade lärarkrafter vara ovedersägligen
styrkt».

Den tablå, som det här gäller, om den hade departementschefen
sagt, att skolöverstyrelsen genom sina åtgärder åstadkommit »en
jämförelsevis god överensstämmelse mellan de av läroverksstadgan
föreskrivna timtalen och de verkligen förekommande». När så pass
olika omdömen kunna fällas om samma sak, så beror detta naturligtvis
därpå, att man har olika utgångspunkter. Och det ligger
väl då närmast till hands att söka leta sig fram till den rätta utgångspunkten.
Ty en sådan bör naturligtvis finnas.

Läroverksstadgan säger i denna punkt: lektor, som pa samma
gång är domkapitelsledamot, är skyldig att undervisa 18 till 20 timmar
i veckan. Annan lektor såväl som adjunkt med huvudsaklig
tjänstgöring i realskolans sjätte klass och på gymnasiet är skyldig
att undervisa 20 till 22 timmar i veckan. Övriga adjunkter ha en
undervisningsskyldighet av 24 till 28 timmar i veckan. Detta är
stadgans föreskrifter. Och den faktiska tjänstgöringen har således
att röra sig mellan de här uppdragna minimi- och maximigränserna.
Men att man har skapat detta svängrum, det har naturligtvis berott
på någonting.

Lördagen den 18 mars, f. in.

55 Nr It).

Nu liar det under de sista 10 åren, kan man val såga, gång på
gång varit tal om denna läroverkslärarnas faktiska tjänstgöringstid.
När helst förslag varit framme om nya ordinarie tjänster eller
om nya extralärartjänster, så har man yrkat på, att den skulle utsträckas.
I statsverkspropositionen år 1919 förklarade dåvarandrydepartementschefen,
att skolöverstyrelsens utredning, som rörde läsaret
1918—1919, ådagalade, såvitt han kunde se, att tjänstgöringen i genomsnitt
inte stämde med läroverksstadgans föreskrifter. I statsverkspropositionen
år 1920 instämde jag för min del i detta yttrande
och förklarade, att den nya undersökning, som skolöverstyrelsen
hade kommit med, inte alls verkade på mig övertygande om, att
allting vore så bra, som det borde vara.

Skolöverstyrelsen har emellertid under de senare aren företagit
den ena indragningen efter den andra saväl av extraläraretjänster
som också av timläraretimmar och från och med hösten i fjol ha veckotimmarna
i franska ökats vid alla våra läroverk, i de högre med minst
3 timmar, utan att läroverken fått någon som helst slags förstärkning.
Och vad har då blivit följden av detta? Jo, följden har blivit
en förskjutning uppåt av den faktiska tjänstgöringstiden, vilket naturligtvis
inte varit annat än riktigt, men som man därför heller inte
bör underkänna.

Statsutskottets andra avdelning har haft till påseende en tabell,
som sökte lägga fram lärarnas vid de högre allmänna läroverken
tjänstgöring under hösten 1921. Jag vet ju inte hur man har
läst den tabellen på avdelningen, men jag förmodar, att den omständigheten.
att adjunkternas tjänstgöring på denna tabell rörde, sig
mellan timtalen 24 och 26, har givit anledning till den motivering,
som jag nyss citerade. Men om detta förmodande är riktigt, da är
statsutskottets utgångspunkt felaktig, ty läroverkslärarnas tjänstgöring
—- det är inte detsamma som deras veckotimmar.

Det har i 1920 års lönekommitté företagits en liten utredning.
Man har där samlat in uppgifter om den tid, som våra läroverkslärare
ägnade åt skolan utöver lektionerna. Denna tid, som då närmast
var ägnad åt skrivlag, laborationer, herbariegranskning, konferenser,
skötsel av institutioner o. s. v., visade sig vid sammanräkning
gå upp till ungefär 3 timmar om dagen för varje läroverkslärare.
Jag fäster mig inte så mycket vid dessa siffror, ty jag kan
för min del inte kontrollera, hur de ha kommit till, utan jag vill i stället
ännu en gång gå tillbaka till läroverksstadgan. Den säger: »För
lärare, vilkens tid i större utsträckning tages i anspråk för lärarekandidaters
handledning, ävensom för lärare, som fått sig ålagt ett
på grund av lärjungeantalets storlek eller antalet skrivlag avsevärt
drygare hemarbete med rättande av lärjungarnas skrivövningar eller
annat därmed jämförligt arbete utom den egentliga undervisningstiden,
må, där förhållandena sådant medgiva, de i mom. 2 stadgade
lägsta timtalen kunna minskas, dock icke utan överstyrelsens medgivande
med mera än två timmar i veckan.» — Således: det är inte
bara så, att tjänstgöringstiden skall på grund av detta, som jag nu
läste upp, kunna röra sig mellan de stadgade timtalen — exempel -

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslärare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

Nr 19. 56

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslårare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

vis för adjunkt 24—28 — utan i särskilda fall skall man kunna
gå under det lägsta timtalet.

Nu vet jag inte, hur högt man skall taxera ett skrivlag. Det
beror naturligtvis på de olika lärarnas olika begåvning och skicklighet,
men om man också mäter med de minsta måtten, så tror jag,
att man inte kan sätta rättandet av ett skrivlag till mindre tid än en
timme i veckan. Granskar man nu tabellen över lärarnas tjänstgöringstid
höstterminen i fjol med utgångspunkt från läroverksstadgans
alla bestämmelser — således inte bara den som gäller timtalen, utan
också den jag sist läste upp — så finner man, att vid 26 av de 38
högre allmänna läroverken lektorernas tjänstgöring legat över maximum.
Man finner vidare, att samtliga de adjunkter, som tjänstgöra
på gymnasium, och de utgöra 36 procent av alla, ha en tjänstgöring,
som ligger över maximum. Vad de övriga adjunkterna beträffar,
så är det visserligen sant, att 16 skolor lämna mindre tillfredsställande
siffror, men 7 stycken av dessa skolor äro provårsläroverk, som
ha sina alldeles särskilda regler. Och vill man låta, såsom väl billigt
är, lektorernas och gymnasieadjunkternas övertidstjanstgöring i
någon mån kompensera adjunkternas mindre tjänstgöring, sa tror
jag, att det inte blir många fall, där inte förhållandet är tämligen
så tillfredsställande, som departementschefen yttrat i statsverkspropositionen.

Jag har velat säga detta för att visa, att utskottets motivering
inte är grundad i stadgans bestämmelser, och den gör heller inte
rättvisa åt det arbete, som utföres av våra läroverkslärare. Det
omdöme, som här fälles, kunde gälla år 1919, men det gäller inte
år 1922.

Herr Sköld: Herr talman! Jag tror, att efter den utredning,
som framlagts av departementschefen, och efter det anförande, som
hölls av herr Dalgren, kammaren har fått den stadgade uppfattningen,
att det är sällan man på ett så kort stycke som det, utskottets
motivering utgör, har funnit samlade så många ovederhäftigheter.
Men man behöver inte ens hava hört de anföranden, som här äro hållna,
för att komma till den slutsatsen. Till samma slutsats kommer
man, så snart man läser utskottets motivering och jämför densamma
med den tabell, som finnes i den kungl. propositionen.

Det har ju här påpekats redan en hel rad av omständigheter, vilka
enligt läroverksstadgan kunna medföra, att tjänstgöringstiden nedsättes
under maximum. Dessa omständigheter äro alldeles tillräckliga
för att visa, att utskottets omdöme, att tjänstgöringstiden ligger
i underkanten, är oriktig.

Utskottet uttalar den förvissningen, att man skall kunna mera
tillfredsställande utnyttja de ordinarie lärarnas arbetskraft. Enligt
vad departementschefen sagt, har man därvid kommit så nära maximum,
som man kan komma. Jag skulle vilja fråga herr Bengtsson i
Norup, hur herr Bengtsson t. ex. vill bära sig åt för att taga ut maximitjänstgöringstiden
av en lektor i grekiska vid ett litet läroverk.
Det kan herr Bengtsson icke; därvidlag blir han bet. Men han kan

Lördagen den 18 mara, f. in.

57 Nr 11).

ändå underskriva en motivering'', som icke har med sanningen att
skaffa.

Det finns ännu en omständighet, som medverkar till att man ej
kan gå upp till den i lärovcrksstadgan stadgade maximitiden för de
ordinarie lärarna. Det finns nämligen en bestämmelse, att tjänstgöringstiden
skall nedsättas för det fall, att läraren i sin klass eller avdelning
har flera elever, än vad som i läroverksstadgan är stadgat
som maximum. När man då i propositionen finner, att ett hundratal
av klasser och avdelningar hava flera lärjungar, än vad som är bestämt
i läroverksstadgan, och att man i alla dessa fall fått medgiva
dispens från läroverksstadgans bestämmelser, så förstår var och en,
att detta är en ytterligare omständighet, som gör, att tjänstgöringstiden
icke kan uppnå maximum. Genom utskottets hemställan gör man
vad man kan för att bibehålla denna oformlighet genom att vägra anslag
till ett tillräckligt antal extralärare; man gör det ytterligare
omöjligt att nå fram till maximum.

Jag vill ej säga något ont om de kommunala mellanskolorna,
tvärtom, men jag kan icke underlåta att göra en liten jämförelse mellan
de kommunala mellanskolornas möjligheter och de allmänna läroverkens.
När elevantalet i en klass i en kommunal mellanskola överstiger
30, kan man där bilda en ny klass eller avdelning och få statsbidrag
för sådant ändamål. Dessa skolor kunna suveränt skaffa sig
nya extralärare. De allmänna läroverken kunna icke få nya extralärare
annat än för den händelse riksdagen beviljar anslag till ett
tillräckligt antal extralärare. Det är påtagligt, att de kommunala
mellanskolorna i detta avseende ha företrädesrättigheter framför de
allmänna läroverken. Jag anser icke, att det är oriktigt, att de
kommunala mellanskolorna ha det som de hava, jag finner det alldeles
riktigt, men jag frågar: kan det vara riktigt från riksdagens
sida att ställa sina egna skolor, de direkt under staten sorterande allmänna
läroverken i sämre kasus än de kommunala mellanskolorna?

Herr Bengtsson i Norup angiver ett skäl, varför man icke skall
ställa dem i samma kasus, det skälet nämligen, att det går ett rykte
att skolkommissionen kommer med vissa förslag. Jag tror inte, att
vi hava att grunda våra beslut på rykten, och jag tror inte, att det
är lämpligt heller, att vi här nu med förbundna ögon, så att säga,
gå åstad att vidtaga en hel del åtgärder, som kanske skola vara ägnade
att underlätta genomförandet av skolkommissionens förslag. Det
är väl ej meningen, att riksdagen skall fatta beslut på förhand, som
skola binda oss för vad skolkommissionen kommer med. Den dagen,
då skolkommissionens förslag ligger framför oss på riksdagens bord,
skola vi väl taga hänsyn därtill, men jag tycker icke, att vi behöva
taga hänsyn till kommissionens förslag, när det bara föreligger som
rykte.

Jag tror ej, att dessa 4 extraläraretjänster ha så förfärligt stor
betydelse, och jag skulle för min del inte ha uppträtt i denna debatt,
om det ej varit så, att man måste konstatera, att utskottets motivering
står i strid mot verkligheten och att det enda skäl statsutskottet
anfört icke är hållbart.

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslärare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

Jfr 19. 58

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslärare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

På grund härav, herr talman, ber jag att få hemställa om bifall
till det yrkande, som är framställt av herr Dalgren.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Herr Skölds yttrande
förtjänar knappast något bemötande, då han med sådan överlägsenhet
i tonen vänt sig mot utskottet och talat om utskottets ovederhäftiga
motivering. Jag tycker för övrigt, att herr Sköld själv
då bort ha uppträtt med större vederhäftighet, än han gjorde.

Då han emellertid riktade sig mot mig personligen, gav det mig
anledning att begära ordet. Jag vet ju mycket väl, att om jag jämför
min bildning med herr Skölds, jag skall finna, att jag är bara
en enkel bonde, som icke mycket förstår, och han en student — som
han en gång i en debatt i kammaren låtit förstå — och det är ju en
väsentlig skillnad. Jag vågar därför icke giva mig in på en diskussion
med herr Sköld, ty då bleve jag naturligtvis förkrossad. Men
jag vill emellertid säga till herr Sköld, att om man vore så viss på
resultatet i andra utredningar, som man är i fråga om skolkommissionens
och den avskärning, som de komma att föreslå på klasserna,
då skulle man nog våga göra yrkande på andra punkter också, liksom
man gjort det på denna. Då vi emellertid fått, som jag sade i
mitt förra yttrande, tio nya extralärare, som skola börja höstterminen
1922 — det tiga herrarna med — är det då någon mening i, när
vi troligen redan nästa år skola pröva skolkommissionens förslag, att
nu bevilja ytterligare fyra? Och jag vågar alltjämt vidhålla uppgiften,
att de ordinarie lärarnas undervisningsskyldighet icke är utnyttjad
i enlighet med av sakkunniga uppgjord plan.

Därför herr talman, vidhåller jag mitt yrkande, och jag ber att
få tacka herr Sköld för hjälpen att få utskottets förslag igenom.

Plerr Rydén: Herr talman! Bara ett par ord!

Det är inga frågor, som äro så ömtåliga att röra vid, när det
gäller vissa grupper av tjänstemän, som frågan om deras tjänstetid.
De som voro med pa den tiden, när vi genomförde löneregleringen för
de centrala ämbetsverken, minnas, då det gällde första gången att
fastslå en bestämd arbetstid på tjänsterummet, vilken oerhörd kamp
det fördes från tjänstemannahåll mot löneregleringskommittén och
riksdagen, innan det fastslogs. Det möter en vid alla tillfällen, och
det är reminiscenser av samma strömning, som slår en till mötes, när
det gäller föreliggande fråga. Jag tror emellertid, att det är oklokt
av dem, som representera Mroverkslärarnas synpunkter och intressen
här, att motsätta sig att fa pa detta sätt genomförd successivt en höjning
av tjänstgöringstiden, när det sker så måttligt, som det är fråga
om här, för att bringa den till närmare överensstämmelse dels med
vad läroverusstadgan faktiskt innehåller och menar och dels också
med vad som med all säkerhet kommer att gälla, när den nya lönereglering,
som förbereda inom lärarelönekommittén, kommer fram.
När den nya löneregleringen för kommunikationsverken, för statsdepartement^
och de centrala ämbetsverken bygger på höjda löner
men också på ökning av tjänstetiden från sex till sju timmar om da -

Lördagen den 18 mars, f. m.

51) Nr 10.

gen, så antager jag, att om skolfolket —- det gäller alla grupperna —
skola komma in under det nya lönesystemet, så lärer det icke gå utan
att frågan om tjänstgöringstiden kommer upp i det sammanhanget.
Och då tror jag det är en oklok politik av dem, som representera läroverkslärarnas
synpunkter, att motsätta sig, att det får ske en liten
successiv övergång till den högre tjänstgöringstid, som torde komma
att inträda.

.Vad speciellt herr Sköld beträffar, så skulle jag vilja säga honom
— eftersom han tillhör samma parti som jag, skall jag icke använda
precis de ord, som jag kanske annars skulle använt — att när
han förebrår statsutskottet för ovederhäftighet med anledning av vad
det skrivit här, så vet jag icke egentligen på vem denna ovederhäftighet
studsar tillbaka, om det är på den ärade talaren, som alldeles
uppenbart icke läst hela framställningen, vilket visar sig av en del
uppgifter han kommer med, eller om den återstudsar på Kungl. Maj :t
eller statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Ty vi ha
icke rört oss med några andra uppgifter än dem, som äro lämnade i
den kungliga propositionen. Om huvudkontingenten av de lärare, som
förekomma här och för vilka läroverksstadgan föreskriver en tjänstgöringstid
av 24 till 28 timmar i veckan, meddelar statsrådet på sidan
293 i propositionen i anslutning till den tabell, som vi sett i statsutskottet,
att den genomsnittliga tjänstgöringstiden för den gruppen är
24 V2 timmar. Alltså, när det skall vara mellan 24 och 28 timmar
och den genomsnittliga tjänstgöringstiden är 24 ''/2 timmar, så är det
väl ingen ovederhäftighet av statsutskottet att skriva, att den håller
sig vid underkanten av vad stadgan föreskriver. Och det skall aldrig
lyckas att driva den satsen, att stadgan icke förutsätter, att vederbörande
lärare utöver det fastställda timtalet har normalt hemarbete
med rättning av skripta.

Jag skall icke säga mer till herr Sköld, men det passar icke honom
att komma med tal om ovederhäftighet hos utskottet och avdelningen,
som verkligen satt sig in i den här saken. Vi få väl emellertid
gå ut ifrån, att han själv varit så vederhäftig han förmår.

Herr Dalgren: Herr talman! Jag fick klart för mig av

herr Bengtssons i Norup bägge anföranden, vad jag hade på känn
förut, nämligen att det skäl, som statsutskottet anfört i sin motivering,
icke är det verkliga skälet, utan att det verkliga skälet är
det skolpolitiska skälet, att man icke vill ha fler extralärare, ty den
den stora skolreformen kommer. Man resonerar som så: när skolreformen
kommer, var skall man göra av dem då, när behovet blir
mindre? Men jag tror i alla fall, att behovet av lärarekrafter blir
väl egentligen icke mindre. De övertaliga komma nog mycket väl
att behövas vid de kommunala mellanskolorna och kanske också vid
flickläroverken. Behovet kvarstår nog.

Sedan skall jag icke giva mig in i en debatt med herr Rydén
om tjänstgöringstidens längd i allmänhet. Jag vet mycket väl,
att den kan diskuteras från olika synpunkter, men jag vill fram -

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämnC8lärare

vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

Nr 19. 60

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslårare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forts.)

hålla en synpunkt i alla fall, eftersom jag har tillfälle till det. När
det gäller speciellt läroverkslärarnas arbetstid, får man icke resonera
kvantitativt. Den måste, såvitt jag förstår, alltid vara så tillmätt,
att den dessutom giver tillfälle för vederbörande lärare att
följa med sin vetenskap och nyutkommen litteratur. Om man resonerar
så, att det måste vara ett visst, helst mycket högt antal timmar,
då tycker jag det är litet för mycket kvantitativt man ser på
saken. Det kommer mig att tänka på en uppsats, som jag läste för
en tid sedan av en författare, jag tror det var Oljelund, där han
talar om kvantitetens djävul, och jag undrar, om den icke i någon
mån även här har ett finger med.

Herr Sköld: Herr talman! Då herr Rydén säger ifrån,

att han skall förfara med mildhet mot mig, så vill jag bara säga,
att jag undanber mig all mildhet från herr Rydéns sida, trots att
vi tillhöra samma parti.

När herr Rydén vidare talade om oss, som representera läroverkslärarnas
synpunkter, så vill jag bara säga, att jag representerar
icke läroverkslärarnas synpunkter i det hänseendet, att man
icke skall få lov att taga ut tillräcklig tjänstgöringstid av läroverkslärarna.
Jag representerar bara deras synpunkter, när man kommer
med vilseledande framställningar om deras nuvarande tjänstetid,
och jag tror icke, att herr Rydén med sitt exempel visade, att
jag hade fel.

Och när herr Bengtsson i Norup talar om att jag begagnar
starka ord, då jag ifrågasätter vederhäftigheten i statsutskottets betänkande,
så vidhåller jag mitt påstående, tills herrar Bengtsson
och Rydén bevisat motsatsen, vilket de ingalunda gjort. Herr Rydén
rycker fram en punkt ur den där tabellen om 2H/2 eller 251/2
timmar, vilket det var herr Rydén sade. Ja, men man tager då
icke hänsyn till alla de omständigheter man skall taga med i beräkningen.
Varför tog icke herr Rydén de tio läroverk, där det visat
sig, att lektorerna ha en tjänstgöringstid under 20 timmar, som är
det minsta de skola ha? Men där rör det sig om sådana läroverk,
där lektorerna tillhöra domkapitel.

Vad sedan till slut beträffar herr Bengtssons i Norup tal om
min lärdom och den blygsamma ställning, han intog till mig i det
avseendet, så ber jag att få säga, att det nyttar icke, att herr
Bengtsson i Norup uppträder så blygsamt, ty kammaren känner ändå
herr Bengtssons självförtroende.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad,, gav herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till Kungl. Maj ds framställning i ämnet; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Då votering emellertid begärdes av herr Dalgren, blev
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: -

Xjördagca den 18 mars, f. in.

61 Nr 19.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan,
i punkten 121 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nejj

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet.

Voteringen utvisade 155 ja mot 26 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 122—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132, angående bidrag till biblioteks- och materiellkassorna
vid de allmänna läroverken m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 130 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att terminsavgiften till
biblioteks- och materiellkassorna vid de allmänna läroverken finge,
enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, från och med höstterminen
1922 under en tid av tre år utgå med högst 10 kronor, lägst
4 kronor 50 öre för lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning
befriades, dels ock för understödjande efter Kungl. Maj :ts beprövande
av biblioteks- och materiellkassorna vid allmänna läroverk
anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag
av 20,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) medgiva att,---ordning befriades; och

b) för understödjande efter Kungl. Majrts beprövande av
biblioteks- och materiellkassorna vid allmänna läroverk bevilja ett
anslag av 40,000 kronor och därav anvisa på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 såsom reservationsanslag ett belopp av

20,000 kronor.

Vid punkten var likväl fogad reservation av herrar Nils August
Nilsson, C. Petrus V. Nilsson, Widell, Carl G. Ekman, Hallin, I.
Bergman, Nilsson i Bonarp, Bengtsson i Norup, Nilsson i Landeryd
och Johanson i Hallagården, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) medgiva, att terminsavgiften till biblioteks- och materiellkassorna
vid de allmänna läroverken finge, enligt av Kungl. Maj-:t
meddelade föreskrifter, från och med höstterminen 1922 under en
tid av tre år utgå med högst 15 kronor, lägst 4 kronor 50 öre för
lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning befriades; och

Ang. arvoden
åt extra och
vikarierande
ämneslärare
vid

de allmänna
läroverken.
(Forte.)

Ang. bidrag
till biblioteksoch
materiellkassorna
vid
de allmänna
läroverken
m. m.

Nr 19. 62

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. bidrag
till biblioteksoch
materiellkassorna
vid
de allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

b) avslå Kung!. Maj:ts förslag i vad detsamma avsåge anvisande
av anslag för understödjande av biblioteks- och materiellkassorna.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Vid denna punkt
finnes avgiven en reservation. Det är ju så, att 1911 beslöts, att till
biblioteks- och materiellkassorna skulle få uttagas i terminsavgift
lägst 4 kronor 50 öre och högst 7 kronor, och det bestämdes för 5 år.
1916 förnyades detta beslut och förlängdes då på tre år. Då gjorde
riksdagen på utskottets förslag det uttalandet, att man förväntade
nu, att man skulle kunna reda sig med detta. Det visade sig dock
under kristiden 1919, att det icke gick för sig, utan då höjdes maximisiffran
till 10 kronor.

Nu har emellertid styrelsen för rektorsföreningen kommit in till
skolöverstyrelsen med ett förslag, att denna maximisiffra sulle höjas
till 20 kronor. Skolöverstyrelsen går emellertid icke på den linjen
utan föreslår i stället, att staten skall träda in här och bevilja ett anslag
till biblioteks- och materiellkassorna av icke mindre än 200,000
kronor, fördelade på fem år med 40,000 kronor per år. Emellertid
har icke Kungl. Maj :t velat gå med på den siffran för hela tiden
utan stannat vid att -—- efter ett beräknat belopp av 40,000 kronor
per år — för första halvåret 1923 föreslå en summa av 20,000 kronor
för detta ändamål.

Nu är det ju på det sättet, att man har —såsom förut under debatten
i dag har framkommit -— tyckt, att vi nått höjdpunkten av
prisstegringen, och vi äro på nedåtgående igen till mer rimliga priser.
Och det är ju också antytt, när det gäller materiell, böcker, bindning
och sådant, att det där har blivit en sänkning. Vi reservanter
hade redan på avdelningen tänkt oss gå en medelväg och höja denna
maximisiffra till 15 kronor. Och hade vi fått majoritet i statsutskottets
plenum för detta förslag, både det nog gått bra, men då
vi nu blevo reservanter, visserligen äro vi 10 stycken, så fingo yi dock
nöja oss med det belopp, som Kungl. Maj:t här har föreslagit med
avseende på avgifterna, och stanna vid 10 kronor, varom jag i slutet
av mitt anförande, herr talman, skall be att få göra ett yrkande.

\rad nu själva denna Kungl. Maj:ts begäran angår, så är det
ju en alldeles ny principfråga. Det är ett alldeles nytt anslag, som
aldrig förut riksdagen har gått in för, och det skulle vara mycket
egendomligt, om man i tider, som nu råda, då man på alla sätt bjuder
till att gå ned med anslagen, här skulle^gå in för en ny princip
och bevilja statsanslag till sådana ändamål, särskilt som riksdagen
så sent som 1916 skrev, att man förväntade att avgiften skulle
hålla sig inom ramen av maximisiffran 7 kronor, som dock sedan
höjts till 10 kronor.

Jag skulle ''här kunna föra samma motivering, som jag nyss både
beträffande det föregående anslaget, att här väntas skolkommissionens
förslag komma fram på riksdagens bord, och vad dess förslag

Lör (In gen den 18 mars, f. in.

68

innebär på olika områden kan man icke nu räkna med. Men att
redan nu binda sig i denna principfråga och gå in på att med statsmedel
hjälpa läroverkens biblioteks- och materiellkassor anse vi reservanter
icke vara riktigt, utan ifall skolkommissionen tager upp
ett dylikt förslag, så vilja vi ha frihet att pröva det i hela dess vidd.
Det är också ett skäl, som jag tycker är bärande i denna anslagsfråga.
Gent emot herr Sköld, som vid diskussionen i en föregående
punkt undrade, om det var en hämnd av mig emot Kungl. Maj :t, att
jag ville kvitta ut anslagen på ett par punkter, som han sade, vill jag
säga: Nej, men då jag studerat propositionen i vad den avser åttonde
huvudtiteln — får jag öppet bekänna — att denna icke vittnar om att
det är en demokratisk regering, som lagt fram denna proposition. Ty
det är så, att när det gäller folkbildningen — till och med på folkskolans
område — föreläsningar och fortbildningskurser, då har icke
folket fått vad det behöver. Men när det däremot gäller läroverken
och universiteten, då har statsrådet försökt hålla anslagen uppe. Jag
hade sannerligen icke väntat detta av denna regering, utan just när
det gäller folkbildningen, regeringen skulle så att säga hålla folket
om ryggen mer än som här skett.

Detta anslag som Kungl. Maj:t begärt skulle även komma rikemans
barn till godo vid läroverken, vilka därmed få materiell och
bibliotek så gott som fritt då de slippa betala något nämnvärt därför.
Jämfört med privatläroverken, flickläroverken och samskolorna, där
eleverna få betala dryga terminsavgifter, bliva dessa senare betydligt
sämre ställda. Den far, som råkat få bara flickor, han får dragas
med dryga terminsavgifter varje år, och han får ingen hjälp till dessa
kostnader, men den, som har bara pojkar att skicka till läroverken,
han får icke blott mycket billig undervisning, utan nu skall han
även ha så gott som fri materiell o. s. v.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla debatten längre, utan
med anledning av att det förslag, som vi tänkt oss på avdelningen,
blev i minoritet i statsutskottet, skall jag be att få yrka bifall till
vår reservation, dock med den ändring, att i punkten a) siffran 15
utbytes mot 10 och att sista punkten i motiveringen får följande lydelse:
»Däremot finner sig utskottet böra biträda Kungl. Maj:ts

förslag, att i fortsättningen terminsavgiften till biblioteks- och materiellkassorna
utgår med samma belopp, som för närvarande gäller.»

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Rydén: Jag blev verkligen något överraskad av den

siste ärade talarens anförande, då han talade om saker, som ligga
bra långt borta från det föreliggande ämnet och som ju komma upp
i ett helt annat sammanhang, nämligen när skolkommissionens betänkande
kommer. Då få vi diskutera frågan om hur vi skola kunna
införa rättvisa i vårt undervisningsväsende i fråga om kostnaderna
och möjligheterna för gossarnas och flickornas utbildning. Jag ber,
att vi i stället samla tankarna på det föreliggande ärendet.

Nu ligger ju saken på det sättet, att alla i hela utskottet både

Nr 10.

Ang. bidrag
till biblioteksoch
materiellkassorna
vid
de allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

Nr 19.

Ang. bidrag
Ull biblioteksoch
materiellkassorna
vid
de allmänna
läroverken
m. m.
(Forts.)

g4 Lördagen den 18 mars, f. m.

majoriteten och minoriteten varit överens om att under dessa manga
krisår, när all undervisningsmateriell var alldeles enormt dyr och
det fanns i lag fastställda små belopp, lägst 4 kronor 50 öre, högst
7 kronor — sedan 1919 höjt till 10 kronor —, som man fick taga ut
i elevavgifter för att inköpa den materiell, som behövdes. Under
dessa år uppstod en sådan brist i särskilt smaläroverkens materiell,
att det icke är för mycket att använda de ord, som^återfinnas i statsverkspropositionen,
nämligen att det inträtt pa manga hall ett fullkomligt
förfall. Det är klart, att vid en liten skola, som har låt mig
säga 150 lärjungar — det är icke en av de minsta ändå - och som
har att röra sig med 4 kronor 50 öre per elev i terminen, och da skola
ändå alla fattiga och mindre bemedlade befrias, får man icke ens

1,000 kronor om året för att köpa den undervisningsmateriell, som
behöves för läroverket, såsom böcker och allt sådant. _ På detta sätt
har vid många läroverk uppstått ett verkligt förfall i fråga om undervisningsmateriellens
beskaffenhet.

Nu ha förhållandena förskjutits; allt har blivit billigare, så att
om pengar funnes tillgängliga, skulle man i någon mån kunna komplettera
sina förfallna samlingar och förråd. Därom ha vi vant
fullkomligt överens, men vi ha skilt oss i fråga om hur man skall
skaffa pengar för att hjälpa läroverken. Då har majoriteten velat
på det sättet bifalla Kungl. Maj :ts förslag, att man velat giva ett
engångsanslag på 40,000 kronor, närmast avsett för de fattigaste
och minsta läroverken och fördelat på två år. Minoriteten ville icke
bevilja detta anslag men ville i stället medgiva rätt att höja terminsavgifterna
till 15 kronor. Majoriteten har i detta avseende
följt Kung!. Maj:ts förslag och stannat vid 10 kronor.

Nu kan herr Bengtsson icke framställa yrkande om höjning av
terminsavgifterna till 15 kronor, därför att han icke har fatt majoritet
härför i statsutskottet och någon motion icke väckts i sådant
syfte. Men så ense som vi voro i utskottet under behandlingen av
detta ärende om att de små läroverken borde få någon hjälp, så
förstår jag icke, hur herr Bengtsson, då det är omöjligt för honom
att framställa yrkande om högre terminsavgifter, kan vidhålla, att
man icke skall giva dem. pengar genom direkt statsanslag. Jag
trodde och hoppades verkligen, när jag såg, att det icke blev majoritet
i utskottet, att herr Bengtsson skulle följa vad som måste vara
sakligt riktigt och gå med på utskottets förslag. Detta anslag är
verkligen, det vill jag hava bestämt uttalat med hänsyn till kommande
tider, från utskottets sida tänkt såsom ett engångsanslag
fördelat på två år, och om man tänker på alla de små läroverken i
småstäderna, vilka ha det allra värst, veta vi nog litet var, att det
är icke blott rikemansbarn, som undervisas där. I och för sig
äro dessa skolor svagare än de större läroverken, som kunna draga
till sig goda lärarkrafter, och om man icke sörjer för att dessa skolor
erhålla erforderlig materiell, begår man en orättvisa emot sådana
landsändar, där det finnes små städer med mindre läroverk.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg instämde häruti.

Lördagen den 18 mara, f. m

G5 Nr 15).

Herr Bengtsson i Norup: Jag vill blott säga gentemot

herr Rydén, att anledningen till att jag stannat vid 10 kronor är
den, att det är den siffra, som är bestämd för innevarande år. Då
det räckt i år med 10 kronor, kunna vi väl behålla samma siffra
även nästa år och sedan lösa principfrågan i sammanhang med den
slöra skolreformen.

Nu har jag icke sagt, att det är bara rikemansbarn, som gå i
dessa skolor, utan att det även kommer dessa till del, men framför
allt att icke slå in på en ny princip i dessa tider, då vi äro så illa utsatta
med avseende på kraven på statskassan.

Jag kan meddela, att första kammaren nyss utan votering bifallit
det yrkande, som jag bär tillåtit mig framställa, och då hoppas
jag också, att denna kammare fattar samma beslut. Vi slippa
då gemensam votering.

Herr Rydén: Det av herr Bengtsson i Norup sist anförda

skälet är egentligen icke något stort skäl. Reservanterna inom utskottet
voro huvudsakligen från första kammaren, medan de flesta
av utskottsmedlemmarna från denna kammare voro ense om att taga
band om de fattigare läroverkens intresse. Vi böra väl icke vara
rädda för en gemensam votering, i fall vi anse, att vi intaga en
sakligt riktig ståndpunkt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till det av herr Bengtsson i Norup under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse den förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som
votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en
voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 132 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Bengtsson i
Norup under överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 109 ja mot 73 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 133—135.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 19. 5

Ang. bidrag
till biblioteksoch
materiellkassorna
vid
de allmänna
läroverken
m. m.
(Korta.)

Nr 19. 66

Lördagen den 18 mars, f. in.

Ang.

reservationsanslaget
till
privailäroverlcen.

Vid nu skedd föredragning av punkten 136, angående reservationsanslaget
till privatläroverken, yttrade

Herr Vennerström: Herr förste vice talman! Jag liar endast
begärt ordet för att vid denna punkt påtala ett förhållande,
som enligt min tanke är ett missförhållande. Het har nämligen
meddelats mig, att man vid vissa privata flickskolor tillämpar eu
tämligen hårdhjärtad praxis gentemot sådana lärarinnor, som antingen
stå i begrepp att ingå äktenskap eller också redan gjort det. Hot
förelåg nyligen ett fall, då en lärarinna, som var förlovad och tänkte
gifta sig, fick det ganska avkylande svaret,^ att hon i sådant fall
skulle avföras såsom lärarinna vid det ifrågavarande läroverket.
.Det finnes även ett annat fall, då en synnerligen högt kvalificerad
lärarinna, som ojämförligt var den bästa av alla, som sökte befattningen
ifråga, fick det svaret, att då hon var förlovad, kunde hon
alldeles icke reflektera på befattningen. Det har även meddelats
att den byrå, som flick- och samskoleföreningen har, plägar avråda
skolföreståndarinnorna från att i sina läroverk antaga gifta lärarinnor.
Man avviker i detta fall vid dessa privata, men av staten understödda
läroverk från den praxis, som allmänt tillämpas vid statens
egna läroverk. Såväl vid folkskolorna som de högre folkskolorna
och även vid de kommunala mellanskolorna och statens samskolor
anses ju för närvarande som bekant giftermål icke^ vara en vederbörlig
diskvalifikationsgrund. Det synes mig då vara. tämligen
uppenbart, att statsmakterna böra sörja för att även vid de läroverk,
till vilka de lämna understöd, samma praxis tillämpas.

Nu hava ju statsmakterna som bekant icke uppställt några villkor
i detta avseende vid beviljande av anslag, och det kan icke heller
ske nu. Men när så är fallet, synes mig detta missförhållande i
alla händelser böra bringas närmare till statsmakternas kännedom.
Det kan måhända sägas, att det endast är undantagsfall. Det är
möjligt att så är. Nyligen kom en ledamot av denna kammare till
mig och meddelade, att i hans hemstad fanns det en flickskola, där
till och med föreståndarinnan själv hade begått den rysliga förbrytelsen
att gifta sig, utan att detta medfört ämbetets förlust. Men
även om de påtalade missförhållandena endast äro undantag böra
de försvinna. Ty denna praxis tjänar enligt min bestämda tanke
icke någon som helst nyttig samhällsuppgift.

Hur den kan verka för den, som drabbas härav, kan jag klargöra
med ett citat ur ett brev, som jag erhållit från en lärarinna,
som själv därför att hon tänkte gifta sig drabbats av bannet från
en föreståndarinna vid den skola, där hon varit anställd. Hon säger
följande: »Deras metod är i högsta grad ofosterländsk. Den under gräver

moralen. Den skapar lönäktenskap och skenhelighet, för
hur det är, så måste man leva.» Jag har velat anföra detta lilla
citat för att därmed inför statsmakterna understryka min lilla gensaga
mot den oriktiga praxis, som tillämpats i en hel del, jag hoppas,
undantagsfall.

Lördagen »len J8 mars, f. ni.

67 Nr 19.

•Tåg liar självfallet intet yrkande att göra annat än om bifall,
men jag bär velat bringa saken till statsmakternas kännedom, och
skulle så vara, att vårt ärade statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
skulle med sin auktoritet vilja understryka mina synpunkter,
så vore det så mycket bättre.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 137—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143, angående understöd åt vissa anstalter för utbildande
av lärarinnor i handarbete.

Under punkten 141 av förevarande huvudtitel hade Kung!.
Maj :t föreslagit riksdagen att till understöd enligt de bestämmelser,
Kung!. Maj :t kunde finna gott meddela, åt vissa anstalter för utbildande
av lärarinnor i handarbete anvisa på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag, högst, 15,500 kronor, att
utgå med högst högst 5,000 kronor till en var av Maria Nordenfelts
kvinnliga yrkesskola i Göteborg samt föreningen Handarbetets vänners
och Hulda Lundins högre slöjdseminarium i Stockholm och med
högst 5,500 kronor till Andrea Eneroths handarbetsskola och seminarium
i Stockholm.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte till understöd enligt
de bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna gott meddela, åt Maria
Nordenfelts kvinnliga yrkesskola i Göteborg, föreningen Handarbetets
vänners och Hulda Lundins högre slöjdseminarium i Stockholm
samt Andrea Eneroths handarbetsskola och seminarium i Stockholm
anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag
högst, 13,550 kronor, att utgå med den fördelning, Kungl.
Maj:t kunde finna gott bestämma.

Punkten föredrogs. Därefter yttrade:

Herr E u r é n: Ehuru det ju är vanskligt att gentemot det

högst respektabla statsutskottet göra en hemställan, så skall jag
ändå försöka att göra det, men jag skall fatta mig kort och söka
undvika att få en alltför kraftig avbasning av vederbörande.

Här har Kungl. Maj:t begärt ett anslag av 31,000 kronor till de
tre privata läroverk, som sköta utbildningen av lärarinnor i handarbete.
Utskottet har prutat ned detta till 24,000 kronor men tilllagt
ett belopp, som skall tjäna såsom tillfällig löneförbättring, av
3,100 kronor, så att summan blir 27,100 kronor. Denna summa
understiger således vad Kungl. Maj:t föreslagit med endast 3,900
kronor. Som motiv säger utskottet, att det icke finner tillräckligt
bärande skäl vara anförda för den nu föreslagna förhöjningen.
Någon vidare motivering består icke utskottet. Men
går man till Kungl. Maj:ts framställning, som återfinnes på sid,

Ang.

rrservation^-anslaget till
<privatläroverken.

(Forte.)

Ang.

understöd åt
vissa anstalter
för utbildande
av lärarinnor
i handarbete.

Nr 19. 68

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. 341—345 i statsverkspropositionen, så kan man icke tycka annat,

understöd åt att ^err statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet här
flrlZmnde har givit en synnerligen god och övertygande motivering. För det
av lärarinnor första har han konstaterat, och det med stöd av skolöverstyrelsen,
i handarbete. an tillvaron av dessa privata seminarier är ett statsintresse, enär det
(Forts.) ic]je finnes något statsläroverk, som ntbildar handarbetslärarinnor,
vilka dock redan nu äro nödvändiga i den utsträckning, som betingas
av utexamineringen från dessa tre läroverk. Skulle den här
förut omtalade skolkommissionens förslag bliva genomfört, komma
de att bliva behövliga i ännu större antal. För övrigt är deras behövlighet
även konstaterad i framställningarna i föregående statsverkspropositionen Vad

beträffar motiven för höjningen, så äro dessa också framställda
i propositionen. Förutom ökade hyreskostnader m. m. är det
framför allt en behövlig höjning av lärarinnornas löner samt ökade
kostnader på grund av nödvändiga utvidgningar av undervisningsplanen.
Vad beträffar höjningen av lärarinnelönerna, så hava alla,
som haft att yttra sig därom, uppställt som norm. att här ifrågavarande
lärarinnor skola få samma löner som de lärarinnor, vilka
tjänstgöra vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala. I en föregående
punkt har nyss bifallits den framställning, som rör denna
fackskola, och därmed hava lönerna för dess lärarinnepersonal blivit
fastställda. Man måste då säga, att det är en bra rimlig begäran,
att lärarinnorna vid de privata seminarierna för utbildande
av handarbetslärarinnor skola få lika god avlöning som denna fackskolas
lärarinnor.

Beträffande ett av dessa läroverk, nämligen Andrea Eneroths
handarbetsskola, råder det ända sedan 1912 det speciella förhållandet,
att utbildningstiden är fördelad på fyra läseternuner, d. v. s.
två år, under det de andra båda ha tiden begränsad till tre terminer.
På grund av denna omständighet har även Kungl. Maj:t föreslagit

1,000 kronor mera per år i statsanslag för detta läroverk än för de
båda övriga. De senare skulle enligt förslaget erhålla 10,000 kronor
vardera och det förstnämnda läroverket 11,000 kronor. Då anslaget
här endast avser första halvåret 1923, står alltså en summa av
15,500 kronor gentemot det av utskottet föreslagna beloppet på
13,550 kronor.

Hur nu än skolkommissionens förslag kommer att behandlas
och utfalla här i riksdagen, äro ändå läroverken ifråga och de
från dem utbildade lärarinnorna behövliga. Avlöningen för lärarinnorna
vid dessa läroverk ställer sig nu så, att de i regel ha mindre
lön, än vad de av dem utexaminerade lärjungarna erhålla, när de
komma såsom arbetslärarinnor vid sina respektive läroanstalter.

Ehuru jag väl senterar det sparsamhetsnit som hos statsutskottet
gör sig gällande och som tidsomständigheterna göra fullt
berättigat, måste jag ändå av dessa grunder anse, att denna lilla
besparing på 3,900 kronor per år, som det här gäller, är oberättigad.
Det är dock huvudsakligen endast fråga om att förbättra dessa svagt
avlönade lärarinnors löner till likhet med fackskolelärarinnornas i

Lördagen den 18 mars, f. m.

09 Nr It).

Uppsala, i fråga om vilka alla vederbörande, genom att bevilja dem

deras avlöning, ha erkänt, att lönekravet är berättigat. vima anstau,,r

Jag tycker, att det är bra litet, man vinner genom en avprut-/ör utbildande
ning, och, hur vanskligt jag än inser det vara, tillåter jag mig därför av lärarinnor
hemställa, om icke Kungl. Maj:ts proposition skulle kunna vinna * e e‘

kammarens beaktande, -tåg hoppas, att möjligtvis herr statsrådet '' or
och chefen för ecklesiastikdepartementet åtminstone ville vitsorda
riktigheten och rimligheten av min framställning.

Herr talman! Jag ber på anförda grunder att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.

Med herr Eurén förenade sig herr Lithander, fröken Wellin,
fru Östlund och fröken Tamm.

Herr Rydén: Herr talman! För att det icke skall bliva

någon lång debatt, skall jag icke säga mycket, utan jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Dessa seminarier hade till år 1920 ett anslag på 6,000 kronor
för var, 1920 höjdes det mitt under dyrtiden till 8.000 kronor plus
något över 1.000 kronor till en var för beredande av tillfällig löneförbättring.
Vederbörande ha nu trots fallande konjunkturer begärt

12,000 kronor för varje läroanstalt, varav Kungl. Maj:t dock endast
föreslagit en del. Jag måste för min del vidhålla den uppfattningen,
att det är mycket vackert av riksdagen, om den under nuvarande
förhållanden låter dem behålla statsbidrag efter samma grunder,
som gälla för innevarande år. Som det är just vad utskottets hemställan
innebär, ber jag att få yrka bifall till densamma.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
förste vice talmannen givit propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till Kungl. Maj ds framställning
i ämnet, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punlden 144.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 145—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10. 70

Lördagen den 18 mars, f. m.

Ang. anslag
till vissa
fattiga barns
skölgång.

Härpå föredrogs punkten 177, angående anslag till upphjälpande
av folkskoleväsendet inom Hotagens och Frostvikens församlingar;
och begärdes ordet därvid av

Herr Öberg, som anförde: Herr talman! I ändamål att gagna
vissa avlägsna församlingar i Norrland och för upphjälpande av
deras skolväsende, har jag tillåtit mig att i en motion föreslå, att ett
belopp av 50,000 kronor ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att
bereda Kungl. Maj :t möjlighet att lämna inackorderingsbidrag för
barn, som bo på avlägsna platser, i och för förflyttning till en mera
central del av församlingen, där mera fullständig skolgång är förhanden.

Förhållandena i Norrland äro sådana, att det på grund av kommunernas
svaga ekonomi icke låter sig göra att bygga nya skolhus,
varhelst det vore önskligt, och att åstadkomma den skolundervisning,
som kan anses vara lämplig, och varav envar med rätt kan säga sig
böra få taga del. Församlingarnas ekonomi är här och var i obygderna
ganska svag, och ur den synpunkten låter det sig, som sagt,
icke göra, därför att det skulle rendera församlingarna alltför stora
kostnader. Att sammanföra de olika byarnas barn till någon större
skolrote för att såmedelst liksom centralisera undervisningen och göra
möjligt för var jom och enom, som därav är i behov, att få taga
del av undervisningen, låter sig icke heller göra, därför att avstånden
äro alltför stora. Herrarna veta ju sedan gammalt, att vi i Norrland
ha utomordentligt gott om mil. Det blir därför svårt att såsom
annorstädes i mellersta och södra Sverige ordna vårt skolväsende på
ett sätt, som för oss envar bör vara önskligt.

Skall vår folkskoleundervisning bliva likvärdig för alla, vilket
den givetvis bör bli, måste staten draga försorg om att kommunerna
hjälpas på ett annat sätt än genom den vanliga formen, bidrag till
lärares avlöning, varhelst nya skolor anordnas. Eu annan form
måste utfinnas för att möjliggöra vårt stora syftemål. Därvid är
det enligt min uppfattning en väl funnen form, som tidigare kommit
till användning, när man från vissa församlingar utverkat s. k.
inackorderingsbidrag.

När jag nu tillåtit mig framföra denna motion, däri jag föreslår
ställande till Kungl. Maj:ts förfogande av ett anslag på 50,000 kronor
åt de avlägsna församlingarna i Norrland, har jag förmånen att
kunna stödja mig på en av folkskoleöverstyrelsen åvägabragt utredning
i detta avseende. Denna visar, att det förfaringssätt, som kommit
till synes tillförene, och som jag nu tillåtit mig peka på, blivit
till fullo erkänt och bevisats vara nödvändigt icke allenast i de församlingar,
som redan kommit i åtnjutande av dessa inackorderingsbidrag,
utan jämväl i ett flertal andra församlingar i Norrland och
märk väl. mina herrar, icke allenast i Norrland utan jämväl i Svealand.
Då jag både ett sådant stöd att åberopa mig på, var det väl
förklarligt, att jag vågade fram med en framställning som denna,
helst som jag också tillika vet mig vara stödd av många, många
församlingars skolråd i Norrlands bygder.

Lördagen den 18 mars, f. in.

Ii Nr 19.

Nu är emellertid statsutskottet obevekligt och vill icke vara med Ang. anslag
samt bär därför hemställt om avslag å motionen. Vad skulle nu, vism
mina herrar vinnas, om min motion, stödd på denna utredning, som
jag hänvisat till, skulle vinna kammarens bifall? Jo, man skulle *(Korts.j
efter urin mening vinna en bättre undervisning åt barnen, eu jämnare
och fullständigare undervisning i de skolor, dit barnen blivit
överförda, med en bättre och fullständigare skolform än den, som
kan förekomma, då man bygger skolhus, mindre, här och var i de
avlägsna rotarna. Större hushållning skulle också vinnas med barnens
krafter. Genom att icke taga ut dem på så långa vägar, som
nu så ofta sker, skulle man hushålla säkerligen rätt mycket med deras
krafter, och de skulle kunna tillgodogöra sig långt mera av den
vetenskap, som bjudes dem ur folkskolans källa. Därmed vore icke
så litet vunnet. Ekonomisk lättnad skulle desslikes vinnas åt dessa
ekonomiskt betryckta församlingar genom att på detta vis befria
dem från att här och var i en dyrtid bygga kostsamma skolhus samt
från anskaffande av lärarkrafter och skolornas förseende med dyrbart
material. Den vinst, som i det avseendet härigenom skulle uppstå,
är enligt mitt förmenande ingalunda ringa.

Härtill torde också läggas, att ur statsverkets synpunkt även
eu vinst skulle kunna göras. En skolrådsordförande i en av dessa
Norrlandsförsamlingar skriver till mig och säger, att om han exempelvis
finge fritt förfogande över det bidrag, som i vanliga fall utgår
till lärares avlöning, för att använda till inackordering av barn
från avlägsna byar, skulle statsverket därpå säkert för endast hans
församlings vidkommande göra en vinst på 4,000 kronor, med andra
ord vad som skulle behövas för barnens inackordering skulle med
d,000 kronor understiga, vad statsverket måste utbetala till avlöning
av lärare, om man skulle framtvinga skolhusbyggande.

När jag stödjes av dessa skäl, borde det vara såsom en bjudande
plikt för statsutskottet att följa mig på den vägen. Såsom antytt
blivit, vill emellertid statsutskottet icke vara med, och varför? Jo,
därför att statsutskottet såsom så ofta icke vill föregripa Kungl.

Maj :t och följa en enskild motionär i hans framställning utan vill avvakta
en ytterligare utredning. Yad skall då, mina herrar, utredas
för någonting? Erågan är genom folkskoleöverstyrelsen utredd, och
av densamma har klarlagts, att ett sådant förfaringssätt är av nöden,
och när folkskoleöverstyrelsen samt respektive skolinspektörer
och skolråd med varandra äro ense om att denna form, detta förfaringssätt
är väl funnet och bör komma till vidare användning, vad
vore då naturligare än att statsutskottet skulle våga sig en bit längre
in på den redan inslagna vägen.

Nu har jag, herr talman, tagit till orda dels för att få ge uttryck
åt denna min misstämning dels också för att liksom få efterlysa vad
statsutskottet självt egentligen vill. Yad menar statsutskottet här
månne? Såvitt jag av utskottets betänkande kan finna, har nämligen
utskottet icke uttalat någon mening, och det skulle säkerligen för
Kungl. Maj:t varit av värde, om utskottet velat säga något av vad
utskottet i själva verket tror och tycker. Därför har det känts såsom
ett behov för mig att liksom verkställa en sådan efterlysning.

Nr 19.

72

Lördagen den 18 mars, f. lii.

Ang. anslag
till vissa
fattiga barns
skolgång.
(Forts.)

Nu skall det icke falla mig in, herr talman, att i det läge, frågan
ligger, göra något yrkande och besvära kammaren med votering, men
om vi, såsom för en stund sedan, haft förmånen att hava herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet här närvarande, skulle
jag vågat mig fram med en vördsam framställning till honom att till
nästa riksdag gå in för denna fråga med en ingående prövning och
försöka lösa den på det sätt, som ifrågasatts av folkskoleöverstyrelsen,
och som jag i fjol och i år tillåtit mig att förorda.

Jag stannar, herr talman, därvid och gör icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Den vidare behandlingen av förevarande utlåtande uppsköts till
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta sammanträde komme att
fortsättas.

§ 10.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Starbäck, nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 125, angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt vissa änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

herr Bäcklund m. fl., nr 220, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
nyssnämnda proposition nr 125, dels ock Kungl. Maj:ts proposition,
nr 131, angånde dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare;

herr Lithander m. fl., nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 89, angående godkännande av tullverkets utgiftsstater
för tiden 1 januari—30 juni 1923 m. m.;

herr Lithander, nr 222, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 89;

herr Osberg m. fl., nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 114, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5,
§ 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911; och

herr Karlsson i Gasabäck m. fl., nr 224, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 108, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,5(3 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 220914