1922. Andra kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1922:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1922. Andra kammaren. Nr 16.

Fredagen den 10 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 4 innevarande
mars förda protokollen.

,§ 2.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

123, angående dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer;

nr 124, angående dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 125, angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i
statens tjänst m. fl. pensionärer samt vissa änkor och barn efter befattninghavare
i statens tjänst m. fl.;

nr 126, angående tillfällig löneförbättring under år 1922 och
första halvåret 1923 för viss personal inom den civila statsförvaltningen;
och

nr 131, angående dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och
marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 110, angående inrättande av ett statsstuteri i samband med
Flyinge hingstdepå;

nr 104, angående disponerande av 1921 års avkastning av statens
hästavelsfond;

nr 115, angående understöd till delägarna i Jukkasjärvi by till
täckande av vissa utgifter vid laga skifte av byn; och

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 16. 1

St 16. 2

Fredagen den 10 mars.

nr 116, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 20 juni 1913 (nr 80) angående vård av enskildes skogar på
Öland;

till andra särskilda utskottet propositionerna:

nr 100, med förslag till lag om allmänna vägar på landet;

nr 111, angående vissa ändringar i lagen den 28 juni 1907 om
bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet; och

nr 78, med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet;

till bankoutskottet propositionen, nr 101, angående understöd
åt f. d. befattningshavare vid statens vattenfallsverk;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 112, angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallna lägenheten
Annelund i Ljusnarsbergs socken av Örebro län;

till statsutskottet propositionen, nr 113, angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under 1923 av
Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 114, med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i
förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911;
samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 99, angående förhöjt understöd åt förra slöjdlärarinnan Nanna
Ulrika Karolina Elf strand; och

nr 102, angående tilläggspension åt förra bibliotekarien vid
pedagogiska biblioteket Laura Löwenhielm.

§ 4.

Vidare föredrogs och remitterades till första särskilda utskottet
herr Vennerströms m. fl. på kammarens bord liggande motion
nr 199.

§ 5.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, som
nu föredrogs, bordlädes åter.

§ 6.

Ordet begärdes härefter av

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! På grund av

propositionens synnerliga omfattning hemställer jag, att kammaren
ville besluta utsträcka motionstiden för Kungl. Maj:ts proposition

Fredagen den 10 mara.

Nr UK

nr 100, med förslag till lag om allmänna vägar på landet, till det
plenum, som infaller näst. efter 15 dagar från propositionens avlämnande,
samt att kammaren i samband därmed också ville besluta
enahanda utsträckning av motionstiden för Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 och 77 §§ i
lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 84, angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst
nr 200, av herr Karlsson i Gasabäck;
nr 201, av herr Carlström i Helgagård m. fl.; och
nr 202, av herr Kinmanson; samt

i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition, nr 84, angående understöd
åt f. d. befattningshavare vid statens vattenfallsverk
nr 203, av herr Hansson i Trollhättan.

Ifrågavarande motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 50, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
under tillägg sstatens för 1922 nionde huvudtitel gjorda framställning
angående anslag till odlingsorganisationen.

§ 9.

Vid härpå skedd föredragning av ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 227, innefattande delgivning av
nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion angående beredande åt vissa
från småskoleseminarier utexaminerade lärarinnor av behörighet
att undervisa ! den egentliga folkskolan, beslöt andra kammaren hänvisa
detta ärende till sitt första tillfälliga^ utskott.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om meddelande av vissa
bestämmelser angående val av riksdagens justitieombudsman;

AV te. 4

Fredagen den 10 mars.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckt motion om höjning av tullsatscrna
för puder, smink och parfymer m. m.;

nr 11, i anledning av väckt motion om tillfälligt förbud mot införsel
av ved; . . , ...... .... o „

nr 12, i anledning av väckt motion afgående tillagg till 10 S -mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;
och ...

nr 13, i anledning av väckt motion om ändring i formulären till

taxeringslängd och deklarationsuppgift; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj :t angående ändring i avseende a
uppbörden av avgifterna för den allmänna pensionsförsäkringen
m. in.

§ ii.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: herr Jönsson i Boa under 4 dagar fr. o. m.	den	ii	mars,
> Hansson i Trollhättan »	4	» *	7>	14
Pettersson i Hällbacken »	7	>1 »	»	13	*
» Karlsson i Vadstena *	4	» »	7/	11	»
Hamrin	4	» »	rf	IL	»
> Borggren	4	» v	*	13	» oc
» förste vice talmannen Hamilton *	2	V »		11
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,21	e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 11 mar».

ö Nr löy.

Lördagen den 11 mars.

Kl. 11 f. in.

§ 1.

Herr statsrådet Thorsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner; nr

117, angående vissa pensioner och understöd från allmänna

indragningsstaten; . .

nr 118, angående statsbidrag till avlöning av den Hjertbergske
antikvarien vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien;

nr 119, angående rätt för vissa förutvarande lärarinnor vid enskilda
läroanstalter att komma i åtnjutande av tilläggspension;

nr 120, med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m.;

nr 128, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862; .

nr 129, med förslag till överenskommelse angående vissa ändringar
i dels de med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget
Gellivare Malmfält och Trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösund
tidigare ingångna avtal, dels ock den för förstnämnda bolag
fastställda bolagsordning;

nr 137, angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss
tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld;
och

nr 138, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873.

Vidare överlämnade herr statsrådet Åkerman Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 108, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 §
rättegångsbalken m. in.;

nr 109, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 9 § i
lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad;

nr 122, angående viss ändring i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts Regeringsrätt; och

nr 132, angående iståndsättande av Barsebäcks hamn.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

Sr 16. 6

Lördagen den 11 mars.

§ 2.

I enlighet med därom den 7 innevarande mars fattat beslut skulle
nu företagas val av ledamöter och suppleanter i första särskilda utskottet;
och anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avlämnades 159 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

herr Eriksson i Grängesberg,

» Lindman,

» Engberg,

» Eden,

» Bärg i Katrineholm,

» Magnusson i Tumhult,

» Johanson i Stockholm,

» Nilsson i Vibberbo,

» E. A. Nilson i Örebro och
» Liibeck.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.
Härefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 140 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

herr Sjöblom,

» Pettersson i Bjälbo,

» Törnkvist i Karlskrona,

» Hamrin,

» Vennerström,

» Winkler,

» Kilbom,

» Olsson i Kullenbergstorp,

» Olsson i Hov och
» Nyländer.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 3.

Enligt därom av kammaren den 8 i denna månad fattat beslut
företogos vidare val av ledamöter och suppleanter i andra särskilda utskottet;
och anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avlämnades 131 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedannämnda
personer i följande ordning:

Lördagen den 11 mun».

Nr iii.

herr Johansson i Uppmälby,

» Olsson i Broberg,

» Anderson i Råstock,

» förste vice talmannen Hamilton,

» Strid,

» Olsson i Blädinge,

» Sköld,

» Johansson i Brånalt,

» Rehn och
» Brännström.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Härefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 106 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen pa nedannämnda
personer i följande ordning:

herr Svensson i Skönsberg,

» Carlsson i Solberga,

» Andersson i Höör,

» Olofsson i Digernäs,

» Andersson i Prästbol,

» Sundling,

» Karlsson i Vätö,

» Persson i Trången,

» Ödström och
» Kinmanson.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i paragraferna 2 och 3
här ovan omförmälda valen.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet följande
å kammarens bord vilande Kungl. Maj :ts propositioner, nämligen
:

nr 123, angående dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer; .

nr 124, angående dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.; och

nr 125, angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt vissa änkor och barn efter
befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Nr 16. 8

Lördagen den 11 mars.

ändringar i
■instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman.

... Vidare föredrogs propositionen nr 126, angående tillfällig löneförbättring
under ar 1922 och första halvaret 1923 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen; och överlämnades densamma, i
vad den avsåge pensions- och indragningsstaterna, till bankoutskottet,
! vad den rörde nionde huvudtiteln till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogs och remitterades till bankoutskottet propositionen
nr 131, angående dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare.

§ 6.

Vidare löredrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna nr 200, av herr Karlsson i Gasabäck och nr 201, av herr
Carlström i Helgagård m. fl.; och hänvisades motionerna, såvitt de
anginge pensions- och indragningsstaterna, till bankoutskottet, i vad
de rörde nionde huvudtiteln till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Vid härpå skedd föredragning av motionen, nr 202, av herr Kin
manson beslöt kammaren hänvisa motionärens förslag till kungörelse
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst, såvitt det anginge pensions- och indragningsstaterna
till bankoutskottet, i vad det rörde nionde huvudtiteln till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet, till vilket sistnämnda utskott
jämväl överlämnades det i motionen innefattade förslaget till
skrivelse till Kungl. Maj:t.

Heir Hanssons i .Trollhättan motion nr 203, som nu föredrogs
remitterades till bankoutskottet.

§ 7.

Härpå föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, bevillningsutskottets betänkanden nr 10—13 och andra
lagutskottets utlåtande nr 7.

§ 8.

Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 6,
i anledning av väckt motion om ändringar i instruktionen för riksdagens
justitieombudsman.

.Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 140, som behandlats av första lagutskottet, hade herrar
Kilboni och Samuelsson hemställt, att riksdagen ville antingen uppdraga
åt särskilda kommitterade att utarbeta förslag till sådana förtydliganden,
tillägg eller ändringar i instruktionen för riksdagens
justitieombudsman, att en effektivare övervakning, från justitieom -

Lördagen den 11 mars.

9 Nr 10.

budsmannens sida, av lagars och författningars efterlevande av domare
och andra ämbets- och tjänstemän måtte uppnås, eller ock, därest
detta icke bifölles, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
av utredning och framläggande av förslag för riksdagen av
nyssnämnda beskaffenhet.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

ändringar i
instruktionen,
för riksdagen9
justitieombudsman.

(Korte.)

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, anförde:

Herr Kilbom: Herr talman! «T. 0:s ostridiga uppgift enligt
grundlagen är att utöva tillsyn över lagars och författningars efterlevnad
av domare, ämbets- eller tjänstemän samt beivra sådana av
dessa begångna fel, som härröra från egennytta, vrångvisa, våld,
grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares
rättigheter. Hur fyllas nu dessa uppgifter?

Vad som under nuvarande ämbetsmannastyre först är ägnat att
väcka misstanke, äro de få åtal i förhållande till avgjorda ärenden,
som institutionen anhängiggör. Som redan i motionen erinrats, har
för år 1921 av omkring 450 ärenden endast 12 föranlett åtal, och
vid granskning av tidigare års ämbetsberättelser kommer man till
följande siffror: För år 1920 respektive 524 och 19, år 1919 510 och
12, år 1918 321 och 12 samt för år 1917 367 ärenden och 11 åtal.
Jag förstår mycket väl, att hos J. O. göras anmälningar, som icke
kunna föranleda någon åtgärd och ännu mindre åtal, men att bland
omkring 97 % av avgjorda ärenden intet skäl till åtal förelegat, är
orimligt och synes styrka påståendet, att institutionens verksamhet
icke motsvarar berättigade krav. Detta springer framför allt i
ögonen, om man med avseende å resultatet jämför här ifrågavarande
åtal med de åtal, som anhängiggöras av polismyndigheten och komma
före vid allmän rannsakning, något som jag möjligen senare blir i
tillfälle att anföra några siffror om.

Lagutskottet vill nu göra gällande, att J. O. utöver sina åtal
gagnar de klagande med att »avlåta erinringar». Det är riktigt, att
J. O. i stor utsträckning efter inkomna klagomål avfordrar vederbörande
förklaringar, i vilka dessa dock med några få undantag
bestrida allt vad som lägges dem till last, och att J. O. därefter
beslutar tillställa den anmälde en s. k. erinran, innefattande J. 0:s
uppfattning med anledning av de anmälda förhållandena.

Däremot bör först anmärkas, att J. O. är åklagare och icke domare,
och hans huvuduppgift kan för den skull icke vara att göra,
åtminstone i de flesta fall, fullständigt verkningslösa erinringar. Förfaringssättet
med erinringar är, sådant det nu utvecklat sig och med
hänsyn till det resultat det lämnat, mera att släta över med hartassen
än att verkligen röja upp i det ämbetsmannabo, som tydligen
har en hel del att visa svenska folket.

Utskottet upplyser, att J. O. icke sällan låtit frågan om åtal
bero därav, huruvida ämbetsmannen medgivit felet och förklarat sig
ämna för framtiden undvika dess upprepande. Något sådant fall är

Sr 10. 10

Lördagen den 11 mars.

ändringar i
instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman.

(Forts.)

visserligen icke av mig känt, men om sådant förekommit, vågar jag
påstå, att det varit ytterst sällan, och äro dessa fall säkert betydligt
färre än t. o. m. de, vari åtal anhängiggjorts. Jag skulle för övrigt
här vilja ställa den frågan: varför har icke utskottet talat om, i hur
många fall en ämbetsman, mot vilken klagomål anförts, meddelat, att
han för framtiden icke ämnar upprepa förseelsen? Däremot förekom
för något år sedan ett fall, då J. O. till en ämbetsman avlåtit en
erinran, varpå ämbetsmannen ifråga svarade, att han icke komme att
ställa sig J. 0:s erinran till efterrättelse utan anhöll, att därest
J. O. ansåg honom ha handlat felaktigt, J. O. måtte anställa åtal
härför. Denna anhållan föranledde, såvitt jag vet, icke någon J. 0:s
åtgärd!

Vad angår lagutskottets reflexioner med anledning av i motionen
omnämnda 48 ärenden, som J. O. avskrivit på grund av att rättelse
eller gottgörelse vunnits, så kan jag instämma med lagutskottet däri,
att därest någon eller några icke varit nöjda med den vunna gottgörelsen
eller rättelsen, hade det icke varit någon större anledning
till klander. Vad i motionen däremot ifrågasatts är, om någon enda
av de 48 varit belåten med J. 0:s uppgörelse. Av ärendet nr 5 på
sidan 192 och ärendet nr 8 å sidan 204 i senaste ämbetsberättelsen
förefaller det åtminstone, som om klagandena icke haft så stor anledning
att vara belåtna med den genom J. O. vunna rättelsen eller
gottgörelsen. I förstnämnda ärende har en person genom en tjänstemans
försumlighet blivit olagligen anhållen och berövad friheten i
två dygn. I stället för att fullgöra sin grundlagsenliga plikt och
åtala vederbörande, har J. O. tillskrivit den felande tjänstemannen,
att därest denne är villig att till klaganden utgiva 50 kronor i ersättning,
kommer J. O. att avskriva ärendet. Någon ersättning för
det lidande, klaganden fått genomgå, har icke förekommit. Flera
liknande ärenden kunna anföras.

»Folkets ombudsman» — jag kritiserar här ämbetet och icke
den enskilde J. O., vare sig den nuvarande eller föregående, ty då
skulle frågan ha kommit på en annan punkt i riksdagens arbete -—
som förnämligast skall värna den enskildes rätt, efterskänker alltså
först det laga ansvar, vartill de felande gjort sig förfallna, men
inte nog därmed, utan att taga notis om de kränktas fordringar
träffar J. O. en ekonomiskt sämre uppgörelse för klagandena, än
dessa hade erhållit, om saken kommit under domstols prövning. Detta
oaktat de anmälda icke vidgått, att de begått något fel. Det synes
mig, när sådant kan med fakta bevisas, som om man hade anledning
att antaga, det utskottets motivering åtminstone på anförda punkt
nedskrivits något för hastigt.

En stor brist hos J. O.-institutionen är, att enligt given praxis
ingripande från J. 0:s sida sker alltför sent, så att behövlig rättelse
ej vinnes i tid. Det har sålunda av justitieombudsmannen uppställts
som en orubblig regel, att om felaktighet begås av ämbetsman under
ett måls eller ärendes behandling och anmälan därom genast
göres hos J. O., J. O. dock icke ingriper rättande, förrän målet eller
ärendet slutligen behandlats av den felande ämbetsmannen. Genom

Lördagen den 11 mars.

11 Nr It».

denna praxis ha många rättsförluster tillskyndats allmänheten. Först .. 9”*

sedan laga kraftvunnet utslag föreligger, anser sig J. 0. böra taga iMiruktkmen
anmälan under omprövning och överväga, huruvida ämbetsmannen riksdagens
gjort sig skyldig till fel av beskaffenhet, att det måste föranleda justitieåtal.
Hade däremot J. 0. genast ingripit, skulle i många fall rät- ombudsman.
telse kunnat vinnas på tidigt stadium, vilket givetvis varit av stor (Forts.)
betydelse för rättssäkerheten i landet. Särskilt i sådana fall, då
felaktigheter äro uppenbara och tydliga, synes man kunna begära,
att ämbetsmannen genast förehålles sitt fel. Men ej ens så sker,
ty det anses av J. 0. icke vara lämpligt att störa en ämbetsman under
handläggningen av ett mål eller ett ärende, så länge det ännu
är oavgjort. Först sedan sista instans avgjort målet, kommer J. 0.,
många gånger kanske flera år efter det anmälan gjorts, och tar
upp saken till prövning. Men då har anmälaren måhända redan
förlorat allt intresse för saken. Fn blick i J. 0:s ämbetsberättelse
kan säkerligen ge en föreställning om att fall som det anförda ej
äro så sällsynta. Men allmänheten är — det tror jag mig kunna
påstå på grund av det stora antal brev, som kommit mig tillhanda,
sedan första motionen i föreliggande fråga väcktes — mer än missbelåten
över denna byråkratiska tågordning, och ofta orsakas rättsförluster
därigenom.

Typiskt för den byråkratiska tågordningen är J. 0:s behandling,
också av lagutskottet försvarad, av ett ärende angående åtal
mot en ämbetsman i ett statsdepartement. Då ifrågavarande ämbetsman
efter första anmaningen fortfarande underlät att ställa sig
J. 0:s föreläggande till efterrättelse, borde väl, synes mig, enligt
instruktionens och grundlagens bestämmelser åtal följt efter viss
tid. Detta skulle säkerligen ha påskyndat det genom ämbetsmannens
fel fördröjda målets avgörande och satt J. 0.-institutionen i en helt
annan dager, än vad nu bley fallet. Att som skedde, under omkring
18 månaders tid och med ett tiotal anmaningar avfordra den tredskande
ämbetsmannens förklaring, kan sannerligen icke injaga respekt
i nackstyva och höga ämbetsmannabyråkrater, en respekt, som det icke
är en dag för tidigt att ämbetsmannakåren får inpräntad i sig.

I ett av utskottet anmärkt ärende har J. 0. föranstaltat om
polisförhör för att få föreliggande fråga ordentligt belyst. Detta
utgör emellertid ett undantag. Från trovärdigt håll har meddelats,
att J. 0. icke fäster avseende vid klagoskrifter eller vidtager någon
som helst åtgärd, med mindre än till och med klagoskriftens befogenhet
styrkes. Och den hjälp, klagande erhåller med att J. 0. i
vissa fall infordrar protokoll, är givetvis synnerligen ringa, allra
helst som J. 0. i allmänhet icke vidtager åtgärder, utan att klagomålen
endera vidgåtts av den anklagade eller kunnat styrkas med
protokoll eller andra officiella handlingar, och att höra vittnen om
ett bestritt sakförhållande, förekommer ytterst sällan.

En viss försynthet tyckes J. 0.-institutionen vilja visa mot de
högre domstolarna, särskilt hovrätterna. Det är sällan en anmälan
mot dessa domstolar föranleder åtgärder, hur behörig den än må vara.
Institutionen synes här se mellan fingrarna och kommer genom för

Kr 16. 12

Lördagen den 11 mars.

Om . lekmannen ohållbara motiveringar till domslutet: föranleder ej åtgärd.
Instruktionen 111 änne anledningen, att den som bekläder ämbetet ofta tillhör
för riksdagens eller gradpasserat igenom hovrätterna och alltså står i intimt samjustitie-
band med den ämbetsmannabyråkrati, som J. O. i första hand borde
ombudsman, hålla ögonen på? Hur ofta har J. O. ordentligt inspekterat till
.Forts.) exempel Stockholms rådhusrätt? Icke på många tiotal år, har man
sagt mig. Och hur ofta har J. O. inspekterat landets olika häradsrätter,
och hur sker inspektionen? Det är ett kapitel, som det synes
mig, att lagutskottet bort ägna en smula uppmärksamhet åt. Måhända
blir jag också i tillfälle att närmare belysa inspektionshistorieU
framdeles. Härom året, då ordföranden i en avdelning av Stock
holms rådshusrätt uppträdde mindre lämpligt i Stjärnemålet och pressen
påfordrade ingripande av J. O., övervar verkligen J. O. en dag
rannsakningen. Men närvaron skedde, om jag icke minns fel, under
förklaring, att inspektion av rådhusrätten skulle börja. Varför en
sådan omväg, då det var J. O :s solklara både plikt och rätt att övervara
rannsakningen? Det är en liten smula svårt att förstå, om det
icke skall motiveras med den hänsyn till vissa kretsar, som J. O.
synbarligen lägger i dagen, och vilken jag redan förut påtalat. Kan
man giva någon annan förklaring, skall jag vara den förste, som
förklarar mig nöjd med densamma. I varje fall inskränkte sig denna
inspektion till att högst officiellt övervara rannsakningen som åhörare.
Någon vidare inspektion blev ej av och har visst ännu ej blivit.
Men nog vore en inspektion, grundlig och noggrann, av Stockholms
rådshusrätt mera än av behovet påkallad.

Ett fall som i de bjärtaste färger belyser den byråkrati •—- jag
kan i vart fall icke finna, att det är annat — som synes vidlåda institutionen,
är följande:

En arbetare var av svaranden inkallad att vittna i ett åklagaremål
vid Stockholms rådhusrätt. Vittnet vittnade till svarandens
förmån. Detta gillades icke av rådmannen, vilken sannolikt fått
för sig att svaranden var skyldig till det åtalade brottet. Helt omotiverat
slog rådmannen handen med våldsam kraft i bordet, skrek av
ilska, bad vittnet veta hut och kallade honom lymmel.

Påföljande dag var i en arbetartidning införd en artikel, vari
redogjordes för fallet. (Jag hemställer till kammarens lantmannarepresentanter,
som kanske icke alltid följa stockholmspressen, att
följa denna redogörelse en smula.) Samma dag skrev vittnet till
justitieombudsmannen och meddelade, att han var den kränkte, överlämnade
saken till justitieombudsmannens prövning och bad att få
komma i tillfälle att fordra skadestånd. Beträffande förloppet av
uppträdet bifogade han ett exemplar av den nämnda tidningen.
Justitieombudsmannen avfordrade emellertid på detta icke rådmannens
förklaring, ehuru denne lär vara allmänt känd för ett obehärskat
uppträdande och två gånger blivit fälld till ansvar för liknande
förseelser. I stället skrev justitieombudsmannen till klaganden, att
för den händelse han ville, att justitieombudsmannen skulle fästa avseende
vid klagoskriften, skulle han inkomma med en redogörelse
för de närmare detaljerna, helst styrkta med vittnesintyg. Klagan -

Lördagen den 11 mur».

13 Nr VL

flen, som faun denna procedur för omständlig, brydde sig icke om att 0m
svara justitieombudsmannen. Pin person, som varit närvarande vid
uppträdet, anmälde sig hos justitieombudsmannen och berättade i för riksdagen 1
överensstämmelse med tidningens relation om förloppet, men icke justilie- .
heller nu ville justitieombudsmannen ingripa. Senare lär samma ombudsman
person ha anmält sig villig att anskaffa vittnesintyg från flera per- (Fort» )
soner, om justitieombudsmannen ville taga upp saken. Härpå har
man meddelat, att justitieombudsmannen svarade, att om icke klaganden
själv inkom med intyg skulle saken ej föranleda någon åtgärd.

Ja, herr talman, mina damer och herrar, jag undrar ändå, om dylik
formalism kan vara nödvändig. Först efter det en tidningsredaktör
till justitieombudsmannen överlämnat av trenne personer utfärdade
vittnesintyg, avfordras rådmannen förklaring, i vilken han dock i
huvudsak bestred vad som lades honom till last. Nu ber jag. att få
tillägga, att ärendet emellertid i dagarna är avgjort av justitieombudsmannen,
och har han efter denna långa förberedande historia
beslutat åtal mot rådmannen, för vilket man naturligtvis i rättssäkerhetens
intresse är honom tack skyldig,, ty jag vågar påstå, att
var och en som litet följt förhållandena vid vissa avdelningar av
Stockholms rådhusrätt måste säga sig, att det är en skandal, att
något dylikt har kunnat fortsätta, så länge som fallet varit. Men
jag skulle vilja tillägga: Kunde icke denna historia tagits upp utan
denna byråkratiska tågordning? Och huru blir det med alla de
fall, där pressen eller dess tjänare icke har möjlighet att draga
oegentligheterna fram i dagsljuset, men som ändå komma till justitieombudsmannens
expedition? Huru går det med dem? Bli de påtalade,
såsom man bär rätt att fordra?

Behandlingen av detta- ärende ger en ypperlig illustration till
huru obenägen justitieombudsmannainstitutionen är att hjälpa den
klagande med införskaffande av bevis. Hade icke klaganden i det
anförda fallet själv kunnat skaffa intyg av personer, som åhört uppträdet,
hade justitieombudsmannen sannolikt aldrig upptagit saken,
och den förolämpade icke kunnat erhålla någon som helst upprättelse.
Uppträdet ägde rum för närmare ett halvt år sedan och ännu
lär det dröja någon månad, innan vittnena komma att höras på ed.

Antag, att vittnena då icke minnas de närmare detaljerna, som kunna
vara av avgörande betydelse för målet. Vems är då felet, om åtalet
helt eller delvis kan komma att ogillas? Kanske lagutskottet är vänligt
och svarar på den frågan.

Ännu ett fall kan för exemplets skull framdragas nämligen den
s. k. förräderiaffären. Jag skall här icke ingå på polisens och rådhusrättens
för rättssäkerheten fullkomligt ödeläggande uppträdande
i denna affär. Det är emellertid ovedersägligt, synes det mig, att
rådhusrätten ej skulle ha vågat att så hänsynslöst åsidosätta sina
plikter och fungera som det draperi, bakom vilket de enskilda klassintressena,
som drevo sitt spel bakom förräderiaffären, kunde dölja
sig, såvida den haft en utpräglad känsla av att riksdagens justitieombudsman
vore eu rättsfaktor, med vilken man i verkligheten hade
att räkna. Trots upprepade uppmaningar i pressen (jag vill nämna

Kr 1K. 14

Lördagen den 11 mars.

Om Socialdemokraten, Politiken, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
Msirulaionen Dagens Nyheter m. fl.) var det på ett relativt sent stadium av affäjör
riksdagens ren och sedan svarandena redan suttit avsevärd tid häktade, som
. justitie- justitieombudsmannen, den nuvarande, satte i gång med en åtgärd

ombudsman, och då på vanligt sätt med att avlåta en skrivelse till tredje polis(Forte.
) intendenten med begäran om vissa upplysningar — en skrivelseaktion,
som, om den skulle ha fullföljts, endast kommit att innästla
frågan i den vanliga härvan av mer eller mindre behövliga skriverier
— man erinras osökt om uttrycket skrivardöme i Sverige, då man ser
sådant — som kunde beräknats leda till ett slut först sedan det var
för sent att förhindra den pågående rättskränkningen. Att polismyndigheten
på angivet sätt också uppfattade den av justitieombudsmannen
avlåtna skrivelsen kan man vara fullt säker om. Nu inträffade
emellertid en oförutsedd händelse genom t. f. J. 0:s ingripande.
Det skulle f. ö. vara roligt att belysa en annan sak i
detta sammanhang, nämligen huruvida sparkandet — jag tillåter mig
använda detta vulgära uttryck — av hovrättsrådet Lindman måhända
hade något samband med denna historias behandling. Om
jag får ett svar på det, får jag måhända tillfälle att framlägga
vidare skäl, som motivera frågans framställande. I varje fall vill
jag inom parentes tillägga, att man gör sig den frågan litet här och
var i intresserade kretsar, varest man med häpnad märkte herr Lindmans
avförande utan bärande skäl.

Genom ställföreträdande justitieombudsmannens, hovrättsrådet
Lindman, inträde i tjänstgöring under ordinarie justitieombudsmannens
semesterledighet inträffade emellertid såsom jag säger en opåräknad
vändning i affären. I stället för att endast stillatigande låta
den av ordinarie justitieombudsmannen inledda skriftväxlingen hava
sin gång, ingrep Lindman på det för såväl polisen och rådhusrätten
som även Lilienberg oväntade sättet, att han genom personlig närvaro
vid en av rådhusrättens rannsakningar av målet tog del av omständigheterna.
i detsamma. Det är att märka, att till följd av de av
rådhusrätten påbjudna hemliga rättsförhandlingarna även pressen
var utesluten från möjligheten att följa desamma. Genom Lindmans
ingripande nödgades rådhusrätten, uppenbarligen för att kunna undgå
åtal under pågående rättegång, dels att vid nästpåföljande rättegångstillfälle
släppa fria en del av de häktade, mot vilka inga häktningsskäl
i verkligheten förelegat, och dels, vilket torde hava varit
det ej minst betydelsefulla, att öppna rättssalen för offentligheten,
varigenom det fortsatta hemlighetsmakeriet och försöket att genom
hopandet av en mångfald men i själva verket rättsligt betydelselösa
»indicier» söka åstadkomma ett sken av att man lyckats förebringa
en bindande bevisning mot svarandena kunde göras om intet. Hade ej
Lindmans ingripande skett, torde det ej hava varit tu tal om att rättegångens
förlopp blivit en hel annan än som nu skedde. Genom att
öppna på sekretessen hade även möjligheten för vissa intressen att
utnyttja affären i politiskt syfte helt och hållet omöjliggjorts. Jag
vill tillägga ännu en gång: har månne detta hovrättsrådet Lindmans

Lördagen den 11 mars.

15 Nr ltt.

kraftiga ingripande något sammanhang med att han icke återvaldes . ,°.m
såsom ställföreträdande justitieombudsman? instruktionen

Förräderiaffären erbjuder ett utomordentligt gott exempel dels å f()T riksdagens
behovet av en verkligt effektiv justitieombudsmannainstitution till och justitiemed,
då det gäller skyddandet av rättssäkerheten vid såsom man har ombudsman.
rätt att fordra landets förnämsta underrätt, dels huru föga effektiva (Fort».)
de av justitieombudsmannen numera använda arbetsformerna i verkligheten
äro, och dels vilket verkligt skydd för rättssäkerheten institutionen
kan vara, om såsom justitieombudsman tillsättas personer
med tillräcklig självständighet och förmåga att genom ett personligt
ingripande sörja för att ej blott efter långrandiga ofta meningslösa
skriverier en av en ämbetsman begången förseelse blir rättsligen beivrad
utan även, och framför allt, att pågående rättskränkningar med
alla till buds stående medel förhindras, så att man på det sättet vinner
rättelse på ett tidigt stadium och förhindrar sådant upprepande
på andra håll.

Roten till det onda, som för dagen står på dagordningen i samband
med justitieombudsmannaämbetet, är egentligen icke endast att
söka i justitieombudsmannainstitutionen själv, utan fastmer enligt
mitt förmenande -— jag tror, att lantmannarepresentanterna ha nu
såsom tidigare i riksdagen intresse av att följa den frågan mer än
andra -—- i det rådande jurist- och ämbetsmannavälde, som hotar att
bliva en fara för samhället. Detta välde, förnämligast juristväldet,
som redan i rättsskipningen har en vidsträckt befogenhet, söker nu
slå under sig hela lagstiftningen. Varest två eller tre jurister-ämbetsmän
äro församlade, i kommittéer, utskott eller dylikt, (hur är
för övrigt lagutskottet sammansatt?) dominera dessa och förstå i allmänhet
att trots sin minoritet driva sin vilja igenom. Att detta icke
sker med åsidosättande av egna intressen, synes mig vara fullständigt
uppenbart. Det är förvånansvärt, kan man tillägga, med vilken undfallenhet
dylikt tolereras. Jag vill icke vara elak mot lagutskottet,
icke alls, men då jag tittar på vilka det är, som varit med om justering
av detta avslagsyrkande å min motion, finner jag såsom ni kan
se, vem som helst, den ärade ledamoten av kammaren herr Pettersson
i Södertälje, vidare herr Hederstierna, herrar Jacob Larsson, Rogberg
och af Ekenstam. Hela lekmannaförståndet har däremot varit fullständigt
borta, då man justerat det föreliggande ärendet. I övrigt
skulle det måhända vara lämpligt att taga under omprövning här i
kammaren för framtiden, huruvida det är så nyttigt med så stort
jurist- och ämbetsmannainflytande i lagutskottet, och huruvida icke
lekmannaförståndet i större utsträckning än hittills varit fallet borde
få tagas i anspråk, framför allt då det gäller utformandet av lagar,
som i sin nuvarande formulering många gånger äro obegripliga för
menige man.

Förenämnda välde har till sin förmån förmått förvanska grundlagens
tanke och mening i gällande justitieombudsmannainstruktion.
Grundlagens ord lyda i § 96 riksdagsordningen: »Varje lagtima
riksdag skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända
män, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom mili -

Nr 16. 16

Lördagen den 11 mars.

Om tieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud efter den instrukändnngar
i riksdagen för vardera utfärdar, hava tillsyn över lagars och för för

riksdagens iattningars efterlevnad---justitieombudsmannen i vad de el justitie■

j’est skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjensteman tillämpas,

ombudsman, ävensom att enligt den fördelning nu är sagd vid vederbörande dom(Forts.
) stolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning
av vald, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller
underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.»

I huvudsak återfinnas samma bestämmelser i § 1 i justitieombudsmannaämbetets
instruktion, men i § 2 börjar man redan pruta
på dessa föreskrifter, där det heter: »Justitieombudsmannen bör förnämligast
anmärka och beivra sådana av domare, ämbets- och tjänstemän
begångna fel, som synas honom antingen härröra från egennytta,
vrångvisa, vald eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet
för medborgares rättigheter.» Man fäster sig vid att, ehuru
de allvarligaste rättskränkningar här omtalas, direktiv lämnas, att
justitieombudsmannen »bör förnämligast anmärka», beivra kommer
först i andra hand.

I § 3 prutar man ännu mera, då det heter: »Finner justitieombudsmannen
någon domare, ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under hans tillsyn, hava felat endast av ovarsamhet utan
vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring
eller vad eljest förekommit i saken.»

Att från grundlagens bestämmelser, varav framgår, att justitieombudsmannen
skall åtala, när någon ämbets- eller tjänsteman förgått
sig, i § 2 i instruktionen ge justitieombudsmannen befogenhet
att, även då ämbets- eller tjänsteman av ont uppsåt begått det grövsta
fel, allenast med anmärkning låta saken bero, måste anses synnerligen
olämpligt, för att använda ett mycket milt omdöme.

Det lär väl ändå vara uppenbart, synes det mig, att det i flesta
fall möter stora svårigheter att hos justitieombudsmannen styrka, att
begångna fel härröra från egennytta, vrång vilja etc., i vilket motsatt
fall justitieombudsmannen enligt § 3 i instruktionen »må låta bero
vid vunnen rättelse, avgiven förklaring eller vad eljest förekommit
i saken», och att döma av resultaten av justitieombudsmannens verksamhet
synes denna paragraf vara den, efter vilken justitieombudsmannen
i allmänhet behandlar inkomna ärenden. Det är då icke att
undra på, om icke ämbetsmännen få så förfärligt stor respekt för
ämbetet.

Icke nog med detta kringskärande av grundlagens bud, har man
sökt uppställa svårigheter vid anhängiggörandet av klagan hos justitieombudsmannen.
Enligt § 1 i instruktionen åligger det justitieombudsmannen
att ha en allmän —- observera allmän — tillsyn över
lagars och författningars efterlevnad av domare etc., och att sålunda
beivra alla fel, som såväl muntligen som skriftligen eller på annat
sätt komma honom till del. 1 § 9 ifrågasättes dock. att klaganden
skall skriftligen sina klagomål författa och med handlingar och bevis
styrka. Jag har tyvärr icke varit i tillfälle att undersöka, vem
som gjorde det första utkastet till denna justitieombudsmannens in -

Lördugcn deri 11 mars. 17 Kr 1(1.

struktion, men det skulle mycket förvåna mig, om det icke varit en Om
jurist. ändringar i

Jag vill icke bestrida, att justitieombudsmannen enligt gällande [^riksdagens
instruktion, såsom lagutskottet även erinrar, har befogenhet att vid- justitietaga
sådana åtgärder, som i motionen påyrkas. Därför har ock i den- ombudsman.
samma föreslagits »förtydliganden, tillägg och ändringar». Felet är, (Ports.)
att gällande instruktion visserligen i § 1 följer grundlagens direktiv
men i liera andra här anmärkta delar lämnar motsatta direktiv. Den
nuvarande instruktionen synes i huvudsak ingenting annat innefatta
än att justitieombudsmannen lämnas befogenhet att göra precis som
han behagar.

Om en person blir angiven för polisen för brott, som lyder under
allmänt åtal, sätter polisen omedelbart igång utredning, förhör först
den tilltalade, nekar så denne, kallas alla vittnen, som kunna tänkas
ha någon upplysning att lämna. Vad såväl den angivne som vittnena,
berätta, protokollföres. Finner åklagaren anledning till åtal, anställes
sådant genast, och åtalet kommer under domstols prövning.

Enskild part, som åtalar en mindre förseelse, exempelvis ärekränkningsbrott,
kan instämma svaranden, och där denne bestrider de
faktiska förhållandena, medelst stämning tvinga vittnen att vittna
vid nästa rättegångstillfälle.

Härav framgår, att både i^ polisåtal och enskilt åtal åtnjuter den
kränkte den förmånen, att då åtalet bestrides, omedelbart, och innan
de detaljer, varom vittnena skola höras, fallit i glömska, höra vittnena
på ed.

, Hur väsentligt annorlunda ställer sig icke saken för klagande i
bevisningshänseende gent emot en domare, ämbets- eller tjänsteman,
som lyder under justitieombudsmannens tillsyn. Har ett övergrepp
av myndighetsperson skett, och detta icke kan visas genom officiell
handling utan endast genom. vittnen, står den kränkte rättslös, därest
vittnena icke vilja lämna vittnesintyg, vilket som bekant är förenat
med stor risk, då det gäller herrar allsmäktiga ämbetsmän.

Sedan justitieombudsmannen upptagit ett ärende till behandling,
avfordras först den anmälde förklaring inom en månad, varefter klaganden
lämnas tillfälle att inom ytterligare en månad inkomma med
påminnelser. Därefter uppehälles ärendet i avvaktan på justitieombudsmannens
beslut, i flesta fall ett flertal månader, med det vanligaste
resultatet, att det icke föranleder någon som helst åtgärd.

Härav framgår ju, att det är omöjligt för klagande, utom i särskilt
gynnsamma fall, att förebringa bevisning hos justitieombudsmannen.

Det är icke att förvänta, att justitieombudsmannainstitutionen
kommer att fungera i enlighet med grundlagens anda, så länge rådande
jurist-, och ämbetsmannavälde tillätes slå vakt om denna institution.
Någon förbättring skulle dock kunna tänkas, för den händelse
man fick en ändring av gällande instruktion, och det är ju endast
det, som motionen syftat till.

Av vad jag alltså, herr talman, har anfört, framgår,

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 16.

Jir 16. 18

Lördagen den 11 mars.

ändringar »
instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman.

(Forts.)

att ämbetsmannakåren under nuvarande förhållanden måste få ett
obehörigt inflytande på justitieombudsmannens verksamhet,

att gällande instruktion i sin nuvarande avfattning lämnar justitieombudsmannen
för fria händer, vilket medför, att institutionen
icke blir det skydd för den allmänna rättssäkerheten, som den är avsedd
att bliva, samt

att ett allvarligt missnöje är rådande bland klagande med justitieombudsmannens
verksamhet, även i de fall, där de enligt justitieombudsmannens
förmenande vunnit rättelse eller gottgörelse.

På grund härav, och då det synes mig vara fullkomligt huvudlöst
att utrusta, ämbets- och tjänstemän med vittgående befogenhet
utan att samtidigt tillse, att ansvar kan utkrävas för eventuella övergrepp,
torde kammarens ledamöter för rättssäkerhetens vårdande säkerligen
inse nödvändigheten utav att bestämda och korrekta direktiv
i instruktionen lämnas riksdagens justitieombudsman, varför jag fördenskull
tar mig friheten att vidhålla motionen och yrka bifall till
densamma.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag ber att få in stämma

i syftet med den motion, som av herr Kilbom framlagts
inför riksdagen, och jag ber även att i mångt och mycket få instämma
i den kritik, som från herr Kilboms sida riktades gentemot justitieombudsmannens
sätt i många fall att tillämpa den för honom
gällande instruktionen. Det förefaller åtminstone mig vara uppenbart,
att det på det rättsliga området icke i vårt land finns något
viktigare än att ämbetsmän och domare vid sin tjänsteutövning avhållas
och frigöras från afl byråkratisk anda, från all byråkratisk
slentrian och från alla former av maktfullkomlighet. Det är
därför av den största betydelse att justitieombudsmannaämbetet
verkligen blir den folkliga rättsinstitution med största auktoritet
och anseende, som den också från början av grundlagsstiftarna var
ämnad att vara. Jag ber i det fallet att få hänvisa till grundlagsstiftarnas
mening, då de ansågo, att justitieombudsmannen skulle
vara den borgerliga frihetens stöd samtidigt som han, som det
hette, skulle »åt den constitution, i kraft av vilken han blivit tillsatt,
förvärva tillbörligt anseende». Denna institution utgör enligt
min tanke, såsom även grundlagstolkarna anse, en garanti för vår demokratiska
rättsordning och även för hela vår statsförfattning.

Jag instämmer därför på det allra livligaste i herr Kilboms
anförande i vad det avser att lämna åt justitieombudsmannainstitutionen
den högsta möjliga auktoritet och en sådan prestige, som gör
justitieombudsmannen verkligt fruktad på samma gång som respekterad
av Sveriges samtliga domare och ämbetsmän. Då jag
alltså instämmer i herr Kilboms grundtankar, instämmer i tendensen
i hans motion, instämmer i hela hans syftemål, är det å andra
sidan med livligt beklagande, som jag måste konstatera, att den
motion, som väckts av herr Kilbom, tyvärr är av sådan natur, att
den enligt min tanke är ohållbar såsom grundval för en verklig

Lördagen den 11 inurs.

19 Nr lti»

aktion i den riktning, som herr Kilbom själv föreslår. Motionen är .. °.m

nämligen upplagd på ett sådant sätt, och den vimlar så av sakliga tnsiruHimieu
felaktigheter, att det förefaller mig omöjligt att lägga den som för riksdagens
grundval för den revision av instruktionen, som herr Kilbom såsom justitiemotionär
för sin del föreslår. ombudsman.

Vad är det egentligen, som herr Kilbom föreslår? Ja, man (Fort».)
finner, att alla de skyldigheter, som herr Kilbom vill inregistrera
i den nya instruktionen, redan finnas i den instruktion, som nu
gäller för justitieombudsmannen. Herr Kilbom påyrkar exempelvis,
att i instruktionen skall inskrivas, »att om misstanke eller anmälan
om att lagstridig handling begåtts föreligger, eller på annat
sätt kommit till justitieombudsmannens kännedom, skall denne inom
kort tid avfordra förklaring och företaga utredning härom». Ja,
men denna rättighet och skyldighet har redan justitieombudsmannen
enligt gällande instruktion, och även praxis i detta fall visar, att
justitieombudsmannaämbetet har begagnat denna sin rättighet och
skyldighet.

Sedan kräver herr Kilbom vidare, att om den anmälde tövar
att inkomma med förklaring, skall justitieombudsmannen beivra
detta såsom tjänstefel. Denna rättighet och skyldighet har dock
justitieombudsmannen redan enligt gällande instruktion, och även
i detta fall visar praxis, att justitieombudsmannen tillämpat denna
sin rättighet, ehuru jag å denna punkt å andra sidan vill kraftigt
instämma däri, att justitieombudsmannen borde gripa in ännu kraftigare
än nu, så att han upprätthåller den auktoritet, som justitieombudsmannaämbetet
bör äga gentemot varje sturskhet och vanvördnad,
som kan finnas hos herrar domare och ämbetsmän.

Herr Kilbom kräver så ytterligare, att det skall inskrivas i
justitieombudsmannens instruktion, att han även skall införskaffa
bevisning. Ja, även i det fallet har justitieombudsmannen en viss
skyldighet, som åtminstone i någon mån enligt nu gällande praxis
även tillämpas.

Sedan kräver herr Kilbom, att instruktionen skall ändras på sådant
sätt, att »då anledning föreligger antaga att lagstridig handling
begåtts, som kränker den allmänna rättsordningen eller någon medborgares
rättighet», skall justitieombudsmannen ofördröjligen vid domstol
låta åtala den felande. Även i detta fall har justitieombudsmannen
redan den rättighet och skyldighet, som herr Kilbom vill
tillerkänna honom enligt den i hans motion förslagna reviderade instruktionen.

Allt detta medför, att, som det åtminstone förefaller mig, så
gott som alla herr Kilboms yrkanden i fråga om revidering av justitieombudsmannens
instruktion äro onödiga, därför att instruktionen
redan ger justitieombudsmannen rättighet och även skyldighet att
vidtaga nästan samtliga de åtgärder, som herr Kilbom och undertecknad
med honom i denna punkt anser vara nödvändiga.

Av denna anledning måste jag anse, att den Kilbomska motionen
tyvärr gör den sak, som herr Kilbom vill gagna, vad man brukar
kalla en björntjänst. Herr Kilbom kan icke främja den sak och

Nr 1«. 20

Lördagen den 11 mars.

ändringar i
instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman.

(Forte.)

de syften, vari jag är fullkomligt överens med honom, genom den
av honom framlagda motionen, och jag vill gå ännu längre och
säga, att även den andra motion av herr Kilbom, som rör val av
justitieombudsmannen, och rörande vilken konstitutionsutskottet nyligen
framlagt sitt betänkande, som skall behandlas nästa onsdag,
tyvärr är sådan, att den för syftet av våra gemensamma ansträngningar
innebär en viss björntjänst.

Herr Kilbom var inne på den frågan även i dag, att man skulle
hava en s. k. civil J. O., d. v. s. en sådan, som icke direkt vore
hämtad från de verkligt sakkunnigas leder, från domare- eller ämbetsmannakåren
själv. Jag tror, att herr Kilbom i det fallet, om vi gå in
för dessa linjer i fråga om väljandet av J. O., får en sådan J. O., som
visst icke har av den av oss alla efterlängtade självständigheten utan
en som tvärtom blir mycket osjälvständig. Han blir en marionett i
vissa händer, som hålla i trådarna bakom denne civile ämbetsmans
rygg. Om jag gör det antagandet, att vi taga den man i vårt land,
åtminstone i andra kammaren, som jag anser vara den skarpaste rakkniven
eller den kraftigaste kraftkarlen, nämligen herr Kilbom själv,
tar denne till denne civile J. O., vem blir den verklige J. O.? Det
blir sannerligen icke herr Kilbom utan tvärtom den man, som skrivit
herr Kilboms motion och även det anförande, som av honom i dag
upplästes. När detta är fallet, bevisar det bara, att denna tankegång
är fullkomligt förfelad. D. v. s. J. O. blir icke självständig,
utan J. O. måste lyssna till inspiratörer och s. k. bakblåsare, vilkas
större eller mindre sakkunnighet man kan ifrågasätta.

Hela detta tal om J. O.-instruktionens revision synes mig vittna
om en viss missuppfattning om institutionens egentliga ställning. Jag
tror det kommer an synnerligen litet på själva instruktionen, utan
det väsentliga i hela frågan är J. 0:s egen personlighet. Yi må göra
instruktionen hurudan som helst, hava vi en dålig J. O., en svag och
karaktärslös personlighet, då äro vi föga hjälpta. Hela instruktionen
är av noll och intet värde, om den verkliga viljan saknas hos den
person, som är utövare av ämbetet i fråga. Jag håller mycket starkt
på den synpunkten, att instruktionen är sådan, att den lämnar en
vid ram för en stark och duktig personlighet, som i hela sitt arbete
är buren av den rättens lidelse, som bör krävas av mannen på denna
post. Jag vill i detta fall hänvisa till det memorial, som förelåg
1809 från konstitutionsutskottet, då detta hade denna fråga under
handläggning, det var det första memorialet för 1809. .Där står:
»Verkningarna av de viktiga och angelägna befattningar, instruktionen
honom ålägger, synes till en betydlig del bero av egenskaperna
hos den person, vilken vinnar Riksens Höglovliga. Ständers förtroende.
» Dessa ord i sin något ålderdomliga formulering säga vad som
gäller ännu i denna stund, och jag tror, att den personliga erfarenheten
därefter är sådan, att vi måste erkänna, att våra revolutionära
grundlagstiftare hade fullkomligt rätt i sin tro, att det. huvudsakligen
berodde på den person, som hade befattningen, och icke på den
instruktion, som skapades, d. v. s. den ram, som lades i författningen
och i stadgarna för den mannens verksamhet.

Lördageu den 11 mars.

-dl Nr I«.

Jag tillåter inig erinra om den tid, då vi hade en sådan man som äM(ri™r ;
.justitieombudsmannen Hasselrot. Han var visserligen politiskt kon- instruktionen
servativ, men med sin manliga oräddhet och med den impulsiva rutts- för riksdagens
lidelse, som var den mannen egen, skötte han sitt kall på sådant juaMiesätt,
att Sveriges domare och ämbetsmän hade för den mannen och ombudsman.
ämbetet en vördnad, som på samma gång var parad med en stor rädd- (torts.)
håga. Men sedan bröts hela institutionen ned, sedan kom en dekadansperiod,
då man fick se, att Sveriges ämbetsmän och domare i stället
för att känna vördnad och räddhåga mötte J. 0:s samtliga åtal,
varningar och åtgärder med axelryckningar, liknöjdhet, hån och öppet
trots. Därpå kom en institutionens restaurationsperiod, då ämbetet
säkert men enligt min mening allt för sakta reser sig upp till^sin
rangställning igen. Och jag vill hoppas, att den kraftkarlen en gång
skall komma, som är av nöden för att bringa hela ämbetet till hela den
prestige och den auktoritet, som det hade en gång, men som tyvärr
sedan genom en bedrövlig ansvarslöshet hade gått nästan fullständigt
förlorad.

Jag vill på denna punkt anknyta en smula till vad som även sades
från herr Kilboms sida. Det stod en gång i höstas kring detta
gamla folkliga rättsämbete en fläkt från den gamla goda tiden, d. v._s.
från Hasselrots tid, och det var den gång då den tillförordnade justitieombudsmannen
Lindman personligen grep in i förräderimålet och över
sig framkallade ett formligt rasande hat från hela den svenska byråkratiens
sida och därigenom vållade, dels att rannsakningen hölls för
öppna dörrar, dels ock att oskyldigt häktade lössläpptes tidigare än
som eljest skulle blivit fallet. Jag vill här även stryka under, att jag
för min del med ledsnad sett -— jag lämnar åsido skälen — att denne
man kommit att avföras från listan på dem som i en framtid kunna
tänkas bliva ordinarie innehavare av J. O.-ämbetet här hemma. Jag
har alltså den bestämda uppfattningen, att det här kommer väsentligen
an på personen, det gäller föga den ram, som man skapar för
denna persons verksamhet, d. v. s. för den eller den formen, den eller
den formella förändringen som man ger åt J. O.-institutionen.

Jag vill livligt understryka den kritik, som av herr Kilbom gjordes,
i vilken jag till stor del instämmer, om J. O :s sätt att utöva sitt
ämbete, d. v. s. hans sätt att begagna de rättigheter, som instruktionen
honom ger i handom, då det gäller att skapa en verklig respekt
för den folkliga rätten. Man måste med herr Kilbom konstatera, att
det på många punkter under gångna tider har brustit i viljan och förmågan,
och att det här behöves karlakarlar, som icke gå klädda, som
Lösen en gång yttrade, i söndagsbyxor, då de gå ut att slå för rätt och
frihet.

Jag vill här understryka några riktlinjer, som enligt min mening
äro nödvändiga att följa mera skarpt nu än som förr varit fallet.
Jag understryker exempelvis vikten av inspektionsresorna. J. O.
bör icke vara någon skrivbordskarl, som sitter hemma på sin byrå
och tar emot och expedierar handlingar, utan J. O. bör personligen ingripa,
genom personliga resor, genom personliga besök, genom inspektioner
inom hela rättsväsendet på de olika lokala orterna. Och i det

»r 16. 22

Lördagen den 11 mars.

ändringar i
instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman.

(Ports.)

avseendet skulle jag vilja önska, att J. O. ginge tillväga på samma
sätt som statsrevisorerna nyligen gjorde, då de utan någon föregående
varning anlände till ort och ställe och slogo ned fullkomligt
oförberett. Jag tror att inspektioner av detta slag från J. 0:s sida
skulle vara av mycket stort värde, då det gäller att skapa respekt
för J. O.-ämbetet såsom sådant. Sedan vill jag för det andra säga,
att jag understryker, liksom herr Kilbom gjorde, vikten av att J. O.
begagnar sin rätt att vara närvarande såväl vid högsta domstolens
och hovrätternas som även vid lägre underdomstolars sammanträden.
J. O. har denna rätt och även skyldighet att deltaga i sammanträdena.
Hur många gånger har verkligen J. O. utövat denna sin rätt och
skyldighet? Mig veterligen en enda gång: den som herr Kilbom redan
talat om, nämligen herr Lindmans besök en gång vid det hemliga
sammanträdet i förräderiprocessen. Jag vill även starkt understryka
vad herr Kilbom säde, att här framkommer jämnt och ständigt
från pressens sida talet om att i vissa fall vid Stockholms rådhusrätt
man tillämpar en anda vid rättsskipningen, som innebär
ett försök att rida spärr emot en socialrättslig åskådning, att
rida spärr emot en verkligt human rättsåskådning. Och då anser
jag det vara nödvändigt, att även J. O. där ser till genom personliga
besök, huruvida dessa anklagelser verkligen äro befogade eller ej.
Sedan vill jag slutligen säga, att de här båda förut angivna riktlinjerna,
de ökade inspektionsresorna och även de ökade personliga besöken,
ge vid handen bland annat, att J. O.-ämbetet icke bör sjunka
ned alltför mycket i detaljfrågor, så att man mister de klara överskådliga
riktlinjer, som böra från J. O. läggas på hela vårt rättsväsen,
såväl rättsskipning som även lagstiftning. Jag går även i
detta fall till 1809 års konstitutionsutskotts memorial, det var det
andra för det året som berörde J. O.-ämbetet. Man hade sagt: det
kan bli en viss kollision mellan å ena sidan J. O. och å andra sidan
justitiekanslern. Det slås i memorialet fast, att »utskottet har i
överensstämmelse med grundlagens esprit sökt utmärka, att J. 0:s
åtgärd egentligen består i den allmänna uppsikten över de viktigaste
delar av lagstiftningen, varemot den mera enskilda detaljen tillhör
J. K.» Jag vill understryka de orden. Det symes mig vara fullständigt
riktigt, att J. O. icke skall sjunka ned till detaljfrågor eller
petitesser. Rättens samvete får icke drunkna i de pappershögar, som
hota att svämma över J. O. och hindra honom i hans överblick och
initiativ. Då vill jag för min del gå så långt, ehuru det är knappast
utsikt till resultat i andra kammaren och även i första kammaren i
dessa sparsamhetens dagar, att säga, att finnas icke tillgängliga arbetskrafter
nu, nåväl, då är det nödvändigt för rättsvården själv, att
vi utöka de kvalificerade arbetskrafterna, varigenom J. O. kan frigöras
och erhålla en ställning ovan det hela som initiativtagare och
på samma gång ledande, ordnande, överblickande över rättsskipningen
och lagstiftningen i landet.

Med understrykande av dessa synpunkter, som jag ej kunnat
underlåta att framställa, vill jag som jag förut yttrade med beklagande
säga, att jag tyvärr icke kan på grund av motionens läggning

Lördagen deu 11 mars.

23 Nr lft.

yrka bifall till densamma, utan nödgas med påpekande av dessa posi- _ Om
tiva riktlinjer yrka avslag på motionen.

Herr Engbcrcj instämde häruti. ^ ‘usfita-*"*

_ . ombudsman.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina damer (Forts.)

och herrar! I det utmärkta anförande, vi här nyss hört, kan jag beträffande
största delen instämma, och jag ber att få betyga herr
Vennerström min tacksamhet för det vederhäftiga sätt, på vilket
han sakligt givit stöd åt utskottets ståndpunkt. Jag är ense med
den siste ärade talaren även däri, att det väl kan tagas i övervägande,
huruvida icke justitieombudsmannens verksamhet i viss mån
skulle kunna omläggas till båtnad för syftet med institutionen, och
liksom lian menar jag, att om detta skall ske, så bör det ske efter
helt andra linjer än dem, motionärerna uppdragit. Ty syftet måste
dock alltid vara att göra J. O.-ämbetet till den institution till värn
för den borgerliga friheten, som våra grundlagstiftare från början
avsågo.

Den förste ärade talaren påminde mig om en visa, som jag
hörde i min ungdom:

»Och Petter Jönsson, han såg i ''Fäderneslandet’,
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.»

Samma mening hyser uppenbarligen herr Kilbom, och jag vill
icke försöka taga honom ur den föreställningen. Jag skall icke heller
inlåta mig på någon diskussion om ämbetsmannaväldet här i landet.
Men jag vill hemställa till herr Kilbom, om han icke ändå,
trots allt det onda, som ämbetsmännen enligt hans uppfattning draga
över vårt land, måste erkänna, att vi dock icke kunna reda oss
utan ämbetsmännen. Han borde kunna medgiva det, om han tänker
på förhållandena i Ryssland. Där råder, som bekant, det bolsjevikiska
partiet. Enligt officiella siffror, som publicerats därifrån,
lär det bolsjevikiska partiet bestå av 604,000 medlemmar, och av
dessa 604,000 medlemmar äro icke mindre än 534,000 ämbetsmän.

Den förste ärade talaren framställde i sitt anförande en del anmärkningar
mot vissa åtgärder av domstolar här i landet och mot
J. 0:s sätt att ingripa mot missförhållandena i domstolsväsendet.

Jag kan tyvärr icke yttra mig om de påtalade domstolsåtgärderna.

Därtill känner jag dem för litet. Men jag hoppas, den ärade talaren
ursäktar mig, om jag icke vågar lita på alla detaljerna i hans upplysningar.
Vad anmärkningarna mot den nu fungerande J. O :s_ sätt
att ingripa mot domstolarna beträffar, så är jag åtminstone i ett
par fall i tillfälle att något beriktiga den ärade talarens uppgifter.

Talaren framställde anmärkning mot, att i ett fall, som är refererat
på sidan 192 i J. 0:s berättelse, J. Q. underlåtit att åtala en
tjänsteman i överståthållarämbetet. Försummelsen bestod i, att tjänstemannen
underlåtit att i Polisunderrättelser kungöra, att en typograf,
som blivit dömd till ett par månaders fängelse, senare blivit
benådad. Och till följd av denna försummelse i fråga om redigeringen
av Polisunderrättelser hade typografen anhallits av en polismyn -

>''r IG. 24

Lördagen den 11 mars.

ändringar i ^^et 1 Skåne och blivit hållen i fängslig! förvar en eller ett par
instruktionen fagar. Nu klandrade herr Kilbom, att J. O. icke anställt åtal, och
för riksdageif klandrade också, att J. O. låtit sig nöja med, att tjänstemannen i
justitie- överståthållarämbetet lovat att betala 50 kronor till typografen för
ombudsman, den tid. denne suttit inne. Herr Kilbom framhöll, att denne klagan(
orts.) -cke al|s haf]g förklarat sig nöjd med dessa 50 kronor, och att

de 50 kronorna icke heller kunde anses utgöra ersättning för hans
lidande. Jag vill i anledning härav erinra, att i det omtalade fallet
klaganden enligt meddelande från tidningen Brands redaktion
vistades på okänd utrikes ort. Man kunde sålunda icke få tag i
honom och få kännedom om, huruvida han var belåten med det föreslagna
beloppet, och då måste väl J. O. vara ursäktad, om han icke
frågade honom.

Vidare påtalade herr Kilbom helt allmänt, att J. O. dröjde för
länge med att avgöra klagomålen. Jag vill icke förneka, att man
kan tycka, att det dröjer länge ibland. Men jag vill däremot erinra,
att huvudsaken dock är, att ärendena bli grundligt prövade. Det
är viktigare än att de bli hastigt prövade. Och vidare vill jag erinra
om, att det är verkligen en sådan massa klagomål och ärenden,
som inkomma till J. O., att man icke får begära, att allesammans
skola vara avgjorda i en handvändning. Icke heller J. O. är mer
än människa.

Även framhöll herr Kilbom, att ett kansliråd i ett departement,
vilken visat slarv och tredska mot J. O., icke genast blivit
åtalad utan först flera gånger fått påminnelser. Ja, det kan ju
vara en smaksak, om man skall påminna en eller flera gånger, innan
man skrider till åtal, men jag vill i detta sammanhang erinra om,
att tjänstemannen ifråga dock blev åtalad och fick höta 500 kronor
för sina förseelser; därmed synes mig, att den allmänna rättskänslan
borde kunna finna sig tillfredsställd.

Herr Kilbom anmärkte också, att J. O. icke brukade åtala hovrätterna.
Det skulle kanske kunna bero på, att hovrätterna icke begå
så många felaktigheter, vilket för övrigt icke är så märkvärdigt,
då de äro kollegiala domstolar, och misstag och förbiseenden icke så
lätt böra förekomma bos dem.

Slutligen framställde herr Kilbom till mig i mycket allvarlig ton
en fråga: »Varför blev icke hovrättsrådet Lindman återvald till

J. 0:s efterträdare i år?» Jag medger, att det är en allvarlig fråga,
men jag måste bestämt förklara, att jag icke är skyldig att stå
till svars i den saken. Jag har nämligen icke varit med bland de
valmän, som utsågo J. O. och hans efterträdare. Jag anser det för
övrigt icke lämpligt, att en domare deltar i det valet, och jag tror,
det brukar vara så, och var så även i år med ett par undantag när,
att domare icke voro med bland elektorerna för utseende av J. O.
och hans efterträdare. Huruvida orsaken till att ifrågavarande person
icke blev omvald var den av herr Kilbom supponerade, vet jag
icke.

Herr talman! Om jag sedan skulle övergå till behandling av
den föreliggande motionen, vill jag till en början giva motionärerna

Lördagen den 11 mara.

2f) Nr Ul

det erkännandet, att motionen är originell. Den inaugurerar nämligen
ett nytt bruk i riksdagen. Vi hava här förut varit vana vid, att ,•n”*nöWone»
när man har ett motionsyrkande, som man vill framföra här, söker f,->r riksdagen#
man med all makt åstadkomma fakta till stöd för sitt yrkande, an- justitietingen
allmänt erkända fakta eller också fakta, som man så gott man ombudsman.
kan söker bevisa i motionen. Motionärerna hava ansett sig kun- ''orts.)
na alldeles frigöra sig från detta gamla bruk. De bry sig icke om
att komma med fakta utan tro det vara verksammare att komma
med antaganden, förmodanden och insinuationer. För att mina damer
och herrar icke skola tro, att jag förtalar motionärerna, skall
jag gör ett par utdrag. Först och främst säga motionärerna, att
»det förefaller osannolikt, att en så stor procent av inkomna klagoskrifter,
som justitieombudsmannens verksamhet ger vid handen,
skulle varit alldeles obefogade». Vidare säga motionärerna eller
»jag» — jag vet icke, om det är någon annan än motionärerna, som
talar —• jag »drager i tvivelsmål, huruvida någon av klagandena
förklarat sig nöjd med den enligt justitieombudsmannens mening
vunna gottgörelsen». Längre fram heter det: »Egendomligt förefaller,
att justitieombudsmannen icke även uppgivit, huru många av
dessa, som föranlett erinran». Och så säges det vidare, att den där
»verkställda utredningen», den »består nog i att någon av justitieombudsmannens
tjänstemän i något enstaka fall telefonledes begärt
någon upplysning». Slutligen heter det: »Det lär icke heller vara
alldeles riskfritt att utfärda dylika intyg, då påstående göres om
oegentligheter.» Som kammaren hör, är det uteslutande förmodanden
och insinuationer. Det vill säga, uteslutande är icke rätt; jag
vill erkänna, att här förekomma också alldeles bestämda påståenden.

Men, herr talman, olyckan är, att dessa påståenden äro oriktiga. Sålunda
säga motionärerna eller den, som talar genom dera: »Bevisbördan
lägges helt och hållet på klaganden. Justitieombudsmannen
vidtager icke några åtgärder för införskaffande av sådan.» I det
avseendet vill jag endast hänvisa till vad utskottet sagt. Därav
framgår alldeles klart, att J. O. i åtskilliga fall, där han funnit
anledning därtill, införskaffat upplysningar och bevis, ibland genom
anställande av polisförhör, och att han jämväl i övrigt hjälper klagande
med bevis.

Så säga motionärerna på ett annat ställe, att det »råder allmänt
den uppfattningen, att denna verksamhet, vad de klagande beträffar,
icke på långt när motsvarar deras berättigade krav». Detta
är ett påstående, som är till den grad oriktigt, att jag skulle vilja
påstå, att om man sade alldeles tvärtom, detta vore mycket mindre
oriktigt. Det är ju så, att det är många, som klaga, och jag antar,
motionärerna hava rätt i, att många av dem, som klaga och icke
vinna gehör, känna sig missnöjda. Men man bör därvidlag göra
sig reda för, vilka det är, som klaga. Jag undrar, om motionärerna
gjort det. Jag vill i det avseendet lämna kammaren några upplysningar.
Det är många, som klaga över åtgärder av kommunala
myndigheter och taxeringsmyndigheter, och gentemot sådana är
J. O. grundlagsenligt förhindrad ingripa. Så är det somliga, som

Nr 16. 26

Lördagen den It mars.

ändringar i
instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman(Forts.
)

klaga över att de blivit illa behandlade av sina advokater eller
över att de icke kunna få redovisning av utredningsmän i stärbbus
— alltså rent privata klagomål, som J. O. ej heller har att skaffa
med. En och annan klagar över, att han icke fått ut brandstod från
vederbörande brandstodsbolag. En samling klagande påyrka skarpare
kontroll över bankväsendet och klaga särskilt över, att de
enskilda bankerna e,j lämna ut lån mot borgen. En stackars sinnesrubbad
man yrkade för något år sedan, att, J. O. skulle anställa
åtal mot ett flertal av rikets högst uppsatta män för att de på ett
flertal offentliga platser i Stockholm förövat äktenskapsbrott med
hans hustru. En annan mycket ihärdig klagande har år efter år
uppvaktat J. O. med enträgna framställningar, att J. O. måtte
ställa högsta domstolen och Svea hovrätt inför riksrätt för fel i
deras ämbete. En dam har hos J. O. klagat över, att en stadsfiskal
kallat henne för »fröken», oaktat hon i själva verket hade rätt att
kallas »grevinna» på grund av sin börd. En andlig frändskap med
denna klagande röjer en sakförare, som hos J. O. besvärar sig över,
att domstolarna i sina protokoll benämna honom »sakförare», oaktat
han själv begärt att bli titulerad »advokat», vilket han antagligen
tycker låter finare. Det är begripligt, att dessa och dylika
klagande icke funnit sig tillfredsställda med den avvisande hållning,
J. O. intagit till deras framställningar, men det kan icke vara skäl
för riksdagen att ställa sig bakom dessa klagomål.

När nu motionärerna så kraftigt påtala J. 0:s bristande aktivitet,
skulle man möjligen kunna misstänka, att J. O. brukar slå
dövörat till, speciellt när några kommunistiska medborgares intressen
varit i fara, eller när domstolarna visat sig benägna att trampa
de kommunistiska medborgarnas rättigheter under fotterna. Men
så vitt jag kan finna, är så icke fallet. Jag vill nämna några
exempel på, hur J. O. ingripit, just när det gällt ifrågavarande medborgares
rättigheter. År 1917 anhöll Oskarshamns socialdemokratiska
vänsterkommun om tillstånd för riksdagsmannen Fredrik
Ström att å Nya Torget i nämnda stad hålla ett politiskt föredrag.
Magistraten i Oskarshamn vägrade bifall till ansökningen. Härför
ställde J. O. magistratens ledamöter under åtal vid Göta hovrätt.
Men hovrätten fann, att magistraten icke saknat fog för sin åtgärd
och lämnade därför åtalet utan bifall.

1919 anhöll Jönköpings lokala samorganisation om tillstånd för
syndikalisten Rudolf Holme att å Järnvägstorget i Jönköping hålla
föredrag över ämnet »Sveriges arbetares centralorganisation». Magistraten
vägrade tillstånd. J. O. åtalade på grund härav magistratens
ledamöter vid Göta hovrätt, som visserligen fann, att magistraten
icke haft giltig anledning till sin vägran, men dock, med hänsyn
till den föreslagna platsen för föredraget, fann berörda åtgärd
ej vara av beskaffenhet att föranleda ansvar för magistraten, d. v. s.
åtalet ogillades.

År 1919 vägrade magistraten i Norrtälje stadens socialdemokratiska
ungdomsklubb tillstånd för Gustav Johansson att å hamnplanen
i Norrtälje hålla ett föredrag över ämnet »Leve rådsrepubliken Sve -

Lördagen den 11 mara.

27 Nr 1(5.

rige». I anledning härav ställde justitieombudsmannen magistraten „ .

under åtal vid Svea hovrätt. Hovrätten ansåg, att magistraten visser- ^sJuttionen
ligen saknat fullgiltig anledning att vägra tillstånd till föredraget, för riksdagen*
men ansåg, att magistraten, med hänsyn till det uppgivna ämnet juMieior
föredraget, dock ej kunde anses hava saknat allt skäl för sin upp- ombudsman.
fattning, och blev åtalet därför icke bifallet. ^ _ (FoitD

Samma år åtalade justitieombudsmannen två poliskonstaplar i
Skövde för att de anhållit en kolportör av bolsjevikisk litteratur
och hållit honom kvar i polisstationen över en natt. Polisdomstolen
dömde poliskonstaplarna att härför höta 25 kronor vardera.

1921 åtalade justitieombudsmannen en landssekreterare för att
lian underlåtit till verkställighet befordra ett av Kungl. Maj :t meddelat
beslut, att en finsk flykting Hietanen, som hade anhållits,
skulle försättas på fri fot. Åtalet resulterade i att landssekreteraren
fick bota 100 kronor samt ersätta Hietanen med 1,050 kronor.

1919 föranstaltade justitieombudsmannen, på därom gjord framställning,
att en del bolsjevikisk litteratur, som tagits i förvar av
stockholmspolisen, skulle återställas till vederbörande kolportör.

Av detta synes framgå, att de kommunistiska medborgarna icke
ha någon särskild anledning att beklaga sig över slapphet från justitieombudsmannens
sida. Justitieombudsmannen har, som av givna
redogörelser framgår, i flera fall inskridit för att skydda deras rätt,
oaktat han icke fått domstolarna med sig. Jag vill slutligen meddela,
att den axplockning, som jag gjort, icke är fullständig, men
detta beror på, att jag har en viss respekt för kammarens tid.

Nu säger motionären, att justitieombudsmannen i alla fall åtalat
för litet. Jag anser för min del, att detta omdöme icke är befogat.

Härvid kan möjligen den anmärkningen göras, att här står åsikt mot
åsikt, att den ene har en mening och den andre en annan, och att den
enes mening kan vara lika god som den andres. Jag medger, att
ett sådant resonemang låter försvara sig, men jag håller före, att
man verkligen har mer än en objektiv måttstock att lägga på de här
förhållandena. I sådant hänseende kunde det ju till en början vara
lämpligt att taga reda på, i hur stor utsträckning^ justitieombudsmannen
fått understöd av domstolarna för sina åtal. Då visar
det sig, att år 1920 blevo genom laga kraft ägande utslag 7 av justitieombudsmannen
anställda åtal helt bifallna, ett åtal delvis bifallet,

4 helt ogillade och 2 ogillade, ehuru det åtalade förfarandet förklarats
felaktigt; ett åtal blev åtminstone delvis ogillat. År 1921 blevo
genom laga kraft ägande utslag 9 helt bifallna, 2 delvis bifallna,

4 helt ogillade och 4 ogillade, ehuru det åtalade förfarandet förklarats
felaktigt. Denna statistiska översikt synes mig tala för, att det på
goda grunder kan göras gällande, att justitieombudsmannen icke
alls varit för loj i att anställa åtal.

Man skulle också kunna tänka sig en annan måttstock för
prövningen av denna otvivelaktigt ytterst viktiga fråga, huruvida
justitieombudsmannen kan anses ha varit allt för ineffektiv, huruvida
rättsskyddet här i landet är tillfredsställande eller ej. Man
skulle kunna göra en jämförelse med förhållandena i något annat

Nr ltf. 28

Lördagen den 11 mars.

Om land. Av artighet mot motionärerna vill jag jämföra våra förhållan -instruktionen ^en mec* förhållandena i Ryssland. Jag frågar då motionärerna, om i
för riksdagens Ryssland finnes någon prokurator, som har till uppgift att hålla
justitie- tummen på ögat på vederbörande ämbetsmän och domstolar. Jag vill
ombudsman. icke a]]s inlåta mig på frågan, huruvida det kan finnas skäl till
(Forts.) opposition mot den härskande makten, men vad jag vet är, att det
finnes en massa oppositionella grupper, mensjeviker, soeialrevolutionärer,
vänsterrevolutionärer och anarkister. Jag vill icke inlåta
mig på att försvara alla dessa oppositionella riktningar •— jag vet
icke, om de kunna ha rätt eller icke -— jag tar för givet, att deras
verksamhet kan taga sig uttryck, som enligt rysk lag äro straffvärda.
Jag vill därför icke uttala något ogillande av att ryska myndigheter
straffa dessa mensjeviker, socialrevolutionärer, vänsterrevolutionärer
och anarkister med fängelse. Men jag frågar: när dessa
personer komma i fängelse, är det då någon sträng prokurator, som
ser efter, att de icke få sitta inne någon dag för länge?

Och vidare: justitieombudsmannen gör varje år ämbetsresor, under
dessa ämbetsresor besöker han fängelserna, och varje fånge får då
tillfälle att till justitieombudsmannen framföra klagomål, om han
har något att anmärka mot behandlingen i fängelset. Det kan exempelvis
finnas de, som säga, att de lida av en åkomma, som fängelseläkaren
icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet, eller att de blivit
orättvist dömda o. s. v. Alla dessa klagomål, större eller mindre,
antecknas i justitieombudsmannens resediarium, och han vidtager i
anledning av dem de åtgärder, som förhållandena påkalla. I de flesta
fall visar det sig, att klagomålen icke äro befogade, men ibland äro
de befogade, och då tillses, att rättelse sker. Nu frågar jag: gör någon
rysk prokurator detsamma? Ser han till, huru det är ordnat
med kosthållet i fängelserna och huru de sjuka där bli vårdade? Och
finnes det någon överdomstol i Ryssland, som, om det skulle visa sig,
att någon underdomstol eller någon rysk undermyndighet förfarit,
låt mig säga, allt för bryskt mot mensjeviker, socialrevolutionärer,
vänsterrevolutionärer eller anarkister, ingriper mot dessa bryska tjänstemän
eller domstolar, som kunna ha begått fel, och dömer dem till
straff, även om det skulle visa sig. att felet endast bestått uti, att de
hållit personer häktade endast ett par dagar för länge?

Herr Kilbom slutade sitt anförande med något, som jag icke
förstår. Han yrkade bifall till motionen. Jag vill i anledning därav
fästa uppmärksamheten på att klämmen består av alternativa
yrkanden. Han yrkar nämligen »att riksdagen antingen ville uppdraga
åt särskilda kommitterade att utarbeta förslag till sådana förtydliganden,
tillägg eller ändringar i instruktionen för riksdagens
justitieombudsman, att en effektivare övervakning från justitieombudsmannens
sida av lagars och författningars efterlevande av domare
och andra ämbets- och tjänstemän måtte uppnås, eller ock, därest
detta icke bifölles, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om verkställande av utredning och framläggande av förslag
för riksdagen av nyssnämnda beskaffenhet».

Lördagon den 11 mars.

29 Nr 10.

En sådan kombination av alternativa yrkanden kan naturligt- ^

vis icke av kammaren bifallas. Men detta angår nu egentligen icke inairwkticmcn
mig utan det blir talmannens sak, huru han tänker exekvera hen för riksdagens
Kilboms yrkande, och jag vill icke falla herr talmannen i ämbetet, justitieHuru
emellertid än herr Kilbom vill ha sitt yrkande förstått —- vare ombudsman.
sig han vill ha igenom bägge sina förslag eller endast det ena av (torts.)
dem -—• så ber jag dock för min del att få yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på allt vad herr Kilbom yrkar.

Herr Kilbom: Herr talman! Innan jag går att något sys selsätta

mig med herr Pettersson, ville jag säga några ord till herr
Vennerström. Jag är naturligtvis ofantligt tacksam för det stora
stöd, som han givit syftet i min motion och meningen med densamma.
Och då jag icke vill, att herr Vennerströms själ och ärliga vilja
skall komma i trångmål, och önskar, att herr Pettersson skall få möjlighet
att ytterligare visa sin varma känsla för rättssäkerheten, så
skall jag be att få ändra mitt yrkande, för den händelse man därigenom
— såvida herr Vennerströms och Petterssons anföranden voro något
annat än tomma ord — kan få möjlighet att rösta med mig. Jag
ber alltså att få ändra mitt yrkande därhän, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning i angivet syfte. På
detta borde t. o. m. herr Vennerström kunna vara med, ehuru han
ansåg, att denna motion var så olycklig och omöjlig. I övrigt ber
jag få utpeka min förvåning över att herr Vennerström i ena
ögonblicket talar om att motionen vimlar av sakliga oriktigheter
men i andra glömmer att påpeka, vilka oriktigheter det är fråga om.

Eller var det så, att herrarna Vennerström och Pettersson fördelat
rollerna? Herr Vennerström talade om rättssäkerheten och överlämnade
åt herr Pettersson — som ju onekligen är mera sakkunnig
eftersom han suttit som ordförande i lagutskottet och deltagit i många
konferenser med justitieombudsmannen —- att påpeka rena fakta,
d. v. s. oriktigheter i min motion.

Då herr Vennerström säger, att allt, vad jag yrkat, redan är
förverkligat, så ber jag få säga, att detta icke är sant. Jag har
yrkat, att i instruktionen skulle ske »förtydliganden och tillägg».

Och då herr Vennerström senare i sitt anförande framhållit, att
realiter är den kritik riktig, som jag riktat mot justitieombudsmannen,
så kan jag icke finna annat, än att detta måste väl i all
rimlighets namn motivera kravet på begärda förtydliganden och
tillägg. Herr Vennerström säger, att det är bara mannen, det kommer
an på. Men då kan det tråkiga inträffa, att vi under den
nuvarande socialdemokratiska regeringen får en man som mycket
väl fyller sin befattning men under en högerregim en J. O. av motsatt
kynne. Vad den nuvarande instruktionen angår anser jag, att
den i väsentliga punkter står vid sidan av grundlagen. I förbigående
vill jag upplysa herr Vennerström om att jag aldrig talat
om en civil justitieombudsman.

Vidare vill jag säga — detta gäller också herr Pettersson som
en personlig förklaring — att, då herr Vennerström söker förringa

Nr IG. 30

Lördagen den 11 mars.

Om motionens värde genom obestyrkta påståenden om att den liksom
instruktionen anförande skulle-ha skrivits av annan person, så har jag mig
för riksdagens bekant, att herr Vennerström förfarit på så sätt. Jag vet dettajustitie-
tack vare det samarbete, som jag haft med honom i det parti, som
ombudsman. vj f]å tillhörde. Eller har icke herr Vennerström avgivit motioner,
(Forts.) som andra visserligen kanske icke skrivit men medverkat till genom
upplysningar? Så förhåller det sig med denna motion herr
Vennerström! Jag är icke jurist, men jag har genom min journalistverksamhet
under många år haft tillfälle att se, huru ämbetsmän
uppträtt. Och genom att kollationera dessa mina erfarenheter
med andra personers ha vi kommit till det resultat som föreligger
delvis i denna motion. Vad angår det anförande, som jag förut hållit,
har konceptet därtill skrivits av mig och har det sedan maskinskrivits.
Men i övrigt vill jag säga, att om herr Vennerström har
för vana att skriva motioner och anföranden utan att höra sig för
hos andra, som äro mera sakkunniga, så är detta en sak, som jag
helt och hållet överlämnar till honom själv.

Sedan skall jag be att få vända mig mot herr Pettersson med
några få ord, för att icke taga kammarens tid i anspråk mer än nödigt.
Hans anförande gick efter något andra linjer än herr Vennerströms.
Så vitt jag kunde döma av hans instämmande med herr
Vennerström, ansåg herr Pettersson nödvändigt, att en omläggning
av mina yrkanden skedde. Men då uppställer sig den frågan: är icke
herr Pettersson som lagutskottets ordförande den, som i främsta
rummet bör tillse, att ett lämpligt förslag i frågan kommer fram?
Jag har fått den uppfattningen, att antingen måste det vara så,
eller också menar herr Pettersson platt intet med sitt tal om rättssäkerheten.
Jag tror icke det senare, och jag förväntar därför,
att herr Pettersson kommer med förslag till förtydliganden i J. 0:s
instruktion.

Herr Pettersson var också inne på kapitlet om ämbetsmännen.
Han frågade, om jag icke ville erkänna, att vi inte kunde klara oss
utan ämbetsmän. Frågan är närmast —- ursäkta uttrycket — litet
löjlig. Jag har icke angripit ämbetsmännen på grund av att de
äro ämbetsmän, utan därför att de äro byråkrater och därför att
juristeriet fått för stor utbredning i vårt land. Herr Pettersson är
nog f. ö. sakkunnig, såsom själv ordförande i en rådhusrätt.

I fem års tid har jag under min verksamhet som journalist två
gånger i veckan följt rådhusrätternas arbeten i landsorten, och det
är en historia som vore värd sitt eget kapitel. Jag kan läsa upp
ett brev angående en rådhusrätt i landsorten, som visar, vilken uppenbar
orätt, som gjorts mot en människa, vilken sedan vände sig till
justitieombudsmannen. Saken är f. ö. under utredning av en advokatfirma
här i staden. Och det rörde ingen kommunist eller bolsjevik
utan en rådmansdotter från en stad i mellersta Sverige. Vill
man gorå gällande, att detta är en kommunistisk aktion —- herr
Pettersson ville tydligen detta, då han talade om, i hur många fall
kommunister och syndikalister fått bistånd av justitieombudsmannen
—- så ber jag att få påpeka, att så icke är fallet. Vi ha en

Lördagen den 11 mars.

31 Nr ltt.

daglig tidning till förfogande och press runt om i landet, som också „ °.m

i sin kritik av hithörande förhållanden delvis stödes av det vänster- instruktionen
socialistiska partiet och det socialdemokratiska partiet. Vi ha allt- för riksdagens
så möjligheter att draga sakerna fram i ljuset. Men det är tusentals justitiemänniskor,
som icke ha en tidning bakom sig, och ingen möjlighet ombudsman.
att draga fram rättskränkningarna. Personligen och som ledamot (1''ortO
av det kommunistiska partiets styrelse har jag tvärtom anledning
att vara justitieombudsmannen tacksam, ty på sista tiden, framförallt
sedan denna aktion börjat i riksdagen, tyckes det ha blivit fart
i justitieombudsmansämbetet.

Vad angår fallet rörande typografen, som herr Pettersson talade
om — han hette Manus — förvånar mig påståendet att han skulle
ha befunnit sig på utrikes ort, ty han befann sig, så vitt man vet,
i Malmö, då omtalade sak skedde.

Vidare var herr Pettersson inne på målet mot kanslirådet Lindhagen.
Han blev ju åtalad, framhölls det, och fick bota 500 kronor.
Ja, efter 18 månaders skriftväxling mellan justitieombudsmannen
och honom, och sedan Lindhagen i en skrivelse svarat, att
han icke brydde sig om justitieombudsmannen. Det var således ett
av de sämsta tänkbara exemplen. Om Lindhagen icke hade svarat
som han gjorde, hade det kanske blivit bara 25 kronors böter, som
det i vanliga fall brukar bli för dessa herrar ämbetsmän, som justitieombudsmannen
åtalar.

Så var det det, att motionen var originell. Det var ju bra att den
åtminstone hade någon förtjänst. Jag hade annars trott, att denna
motion vore det sämsta opus, som kommit fram här i riksdagen. Men
om så skulle vara fallet, må det skyllas på, att vi äro så nya och icke
ännu kommit in i formerna. Men då tycker jag, att herr Pettersson
som gammal domare skulle ha tagit mera hänsyn till syftet än till
innehållet. Det innehålla visst domarereglerna något om att en domare
skall göra.

Så säges det, att man skulle bedöma J. 0:s åtal efter objektiv
måttstock. Här ställde emellertid herr Pettersson upp den sämsta
tänkbara, då han i detta sammanhang undersökte, hur mycket understöd
justitieombudsmannen har fått av domstolarna. Här visar statistiken,
att i många fall har det blivit bakläxa för J. O. Ja, det
fattas bara annat. Det är nu en gång så, att vi alla äro »smålänningar
inför vår herre», och domarne utgöra väl icke något undantag
härifrån. Är det då så onaturligt, om domstolarna, när de skola
döma personer av deras egen klass, d. v. s. ämbets- och tjänstemän,
döma mot justitieombudsmannen? För mig är det i varje fall fullständigt
naturligt, synnerligast, herr Pettersson, som det i de flesta
fall brister med justitieombudsmannens bevisning mot dessa herrar.

Så talades det litet om ämbetsresorna. Hur gå dessa till? Jo,
justitieombudsmannen kungör av något skäl dels i pressen i förväg,
att nu ger sig justitieombudsmannen ut på ämbetsresa, och dels för
rådhusrätterna och vederbörande myndigheter, att då och då kommer
jag. Jag tillåter mig en fråga, som ligger nära till hands: Om
statsrevisorerna skulle börja med den metoden, hade vi då fått fram

Nr 16. 32

Lördagen den 11 mars.

Om. (Jet resultat av deras arbete, som föreligger vid årets riksdag? "Vi
instruktionen skola därför icke yttra oss om ämbetsresorna herr Pettersson; och
för riksdagens för övrigt, hur lång tid vara de? Det är visst 1 ''/s månad högst, om
justitie- jag ej misstager mig.

ombudsman. Herr Pettersson slutade med att framställa några frågor till mig
(Forts.) vis ä vis Sovjetryssland. Jag är mycket gla.d för var och en, som
ägnar intresse åt Ryssland, och då nu också herr Pettersson kommit
in på dessa vägar, skall jag stå till tjänst med upplysningar. Herr
Pettersson frågade: Finnes i Sovjetryssland någon, som har i uppdrag
att hålla ögonen på ämbetsmännen? Ja, herr Pettersson, det
finnes en institution — eller den fanns, ty nu är den avskaffad och
ersatt med en avdelning i inrikesdepartementet — som man kallar
tjeka, och denna har en avdelning som skulle se efter ämbetsmän.
Därtill finnes en annan myndighet, nämligen Sovjetrepublikens högsta
revisorer, som icke göra annat, än hålla efter ämbetsmännen. Slutligen
finnes möjlighet för vem som helst att till vederbörande myndigheter
skicka in klagomål, och om dessa icke upptagas, kan det
medföra att den försumlige får samma straff som den anklagade.

Så talade herr Pettersson om, att i Sovjetryssland finnes det
många mensjeviker, socialrevolutionärer och anarkister — som komma
i fängelse. Jag är fullkomligt övertygad om, att det finnes ingen
i det kommunistiska partiet i Ryssland, som icke beklagar, om
några av dessa kommit orättvist i fängelse. Och jag vill säga herr
Pettersson, att det svenska kommunistiska partiet både i telegram
och i skrivelse anhållit om undersökning av saken. Men, herr Pettersson,
det finnes också anarkister och socialrevolutionärer, för att
nu taga ett fall, som syssla med förfalskning av pengar, som råna
banktransporter på öppen gata, begå eller planlägga attentat mot de
ledande männen o. s. v. Är det deras försvar herr Pettersson tar?
I övrigt vill jag meddela, att alla dessa, som sitta häktade, få sig
förelagda fyra alternativ, bl. a. andra att få resa till utlandet, i vilket
fall de erhålla respengar till gränsen.

Vidare frågade herr Pettersson, om det finnes överdomstolar i
Sovjetryssland. Om några dagar kanske jag är i tillfälle att sticka
i hans hand ett arbete om Rysslands domstolsväsen, utarbetat av en
av Europas främsta juridiska experter.

Då jag icke vill i onödan taga kammarens tid i anspråk, skall
jag sluta med att läsa upp en liten del ur ett brev, som jag tror
skall bättre än vi alla tre talat om, visa, hur dåligt beställt det är
med rättssäkerheten för vissa människor. Det är ett brev från en
man, som dömts, enligt hans och många andras påstående orättvist,
till, Svartsjö. Han skildrar bl. a. hur det gick till vid Stockholms
_ rådhusrätt, när han dömdes: »Det olycksöde, som drabbat

mig gjorde mig i början så förkrossad, att jag blev alldeles tillintetgjord.
Jag kunde heller icke tänka mig, att de skulle döma så
kårt. Men hela rättsproceduren gick särdeles summariskt. På 5
minuter var saken utagerad i rätten. Vid mina invändningar fästes
intet som helst avseende. Utan det var visst fråga om att på kortast
möjliga tid hinna med mesta möjliga antal domar.» Hans om -

Lördagen den 11 mars.

33 Nr Ui.

diime om denna rättsprocedur är denna: »tid är pengar, och så nästa
man».

Herr Pettersson! Det är icke ett ensamt fall detta. Men när
dylikt förekommer, undrar jag ändå, om det icke skulle vara lämpligt
att se till, att justitieombudsmannen får åläggande att icke förfara
fullt så formellt, t. ex. att en klagoskrift skall vara styrkt av
vittnen o. s. v., ty många gånger är det omöjligt för en klagande
att åstadkomma de begärda vittnena. Justitieombudsmansämbetet
måste bli, vad det är avsett att vara, icke en pappersinstitution, som
det i stor utsträckning nu är, utan en institution som verkligen på
allvar övervakar medborgarnas rättssäkerhet.

Då jag ändrat mitt yrkande till att avse en skrivelse till regeringen
i anfört syfte, hoppas jag, att samtliga de kammarens ledamöter,
inklusive herr Pettersson, som anse, icke att komma åt justitieombudsmannen
som sådan — det har icke varit mitt syfte herr Vennerström
-— utan att skapa verkligt åliggande för J. O.-ämbetet, att
över- och efterse ämbetsmännen och deras sätt att efterleva lagarna.

ändringar i
instruktionen,
för riksdagens
justitieombudsman.

(Forts.)

Herr Vennerström: Herr talman! Herr Kilbom ville göra
gällande, att jag icke påvisat några sakliga felaktigheter i motionen.
Men i mitt yttrande påvisade jag, att i alla de punkter, i vilka herr
Kilbom kräver ändring i instruktionen, är denna ändring faktiskt redan
vidtagen. Herr Kilbom kräver sådana tillägg eller tolkningar
till instruktionen,_ att justitieombudsmannen skulle få vissa skyldigheter,
och jag påvisade, liksom även utskottet förut gjort, att redan enligt
gällande instruktion justitieombudsmannen har samtliga de skyldigheter
och rättigheter, som herr Kilbom ville inregistrera i den nya
instruktionen. Jag kan ej förstå annat, än att just denna argumentation.
lämnar bevis för att i samtliga dessa punkter har herr Kilbom
i motionen eller motionären, vem det nu är, gjort sig skyldig till
faktiska felaktigheter.

Sedan 5Tttrade herr Kilbom att vi vore egentligen båda två i
samma båt. Vi hade båda två tagit tjänst av vissa sakkunniga jurister,
när det gällt att skriva en eller annan motion. Jag erkänner,
att jag gjort det. Det är många gånger, som jag anlitat sakkunskapen,
men jag har icke varit så otacksam mot densamma som herr
Kilbom i dag^ Herr Kilbom har tagit juridiken i sin tjänst, och så
tackar herr Kilbom i sitt anförande genom att säga, att åtminstone
alla jurister i lagutskottet äro mindervärdiga medborgare. Jag tycker,
att herr Kilhom i stället skulle tacka för, att den juridiska sakkunskapen
finnes, och icke smäda densamma på sådant sätt, som han
SJprt i dagens anförande, ehuru han tagit samma sakkunskap i sin
tjänst, då det gällde att utforma motionen.

Sa säger herr Kilbom, att han aldrig har talat om en civil justitieombudsman.
Då undrar jag, om herr Kilbom läst sin egen motion,
i vad den handlar om valet av justitieombudsman. Jag förstår
icke, hur man skall läsa svenska, om man icke läser detta så, att det
är meningen att taga en justitieombudsman, som antingen är helt
civil eller åtminstone till 3/4 civil. Det står i en sats, att man kan
Andra hammarens protokoll 1922. Nr 16. 3

Nr 16. 34

Lördagen den 11 mars.

Om tänka sig att gorå eu person diskvalificerad som justitieombudsman,
instruktionen därför att han haft statstjänst eller varit ämbetsman, domare eller
för riksdagens något sådant. Motionärens tanke är icke främmande för en helt cijusiitie-
vil justitieombudsman, men sedan säger motionären vidare, att om
ombudsman. det kravet är för strängt, skall man ha en sådan justitieombudsman,
(Forts.) som iclce alltför lång tid varit sysselsatt i statstjänst eller haft statstjänst
till sitt egentliga levebröd.

Det vill säga, att herr Kilbom vill ha en sådan J. O., som är i
juridiskt hänseende en ren dilettant. Jag ber att få opponera mig mot
den tolkning av motionen, som herr Kilbom i det fallet framfört.

Sedan sade herr Kilbom ytterligare, att han, för att underlätta
såväl för mig som för herr Pettersson i Södertälje att medverka till
en ändring av instruktionen, ville yrka på en mera neutralt avfattad
lydelse av skrivelseförslaget med begäran om en revision av instruktionen.
Jag vill understryka vad jag förut sagt, att jag ställer mig
skeptisk mot tanken på nödvändigheten av en revision av instruktionen.
När jag har den bestämda uppfattningen, att det väsentliga är
det personliga, det mindre väsentliga är instruktionen, så förefaller
det mig självklart, att en skrivelse i ämnet är tämligen likgiltig.
Den kommer icke att leda till några som helst fruktbara resultat.

Jag är icke svag för auktoriteter, vare sig civila såsom herr
Kilbom eller juridiska. Men jag måste nämna en sådan man som
borgmästare Lindhagen. Då frågan om en revision av 1830 års justitieombudsmannainstruktion
senast var före, nämligen år 1915, uppträdde
bland andra herr Lindhagen, som icke behöver misstänkas
för någon som helst juridisk byråkrati eller slentrian eller brist på
vilja att gå fattiga rättssökande till mötes, och förklarade, att han
icke ansåg någon revision nödvändig, åtminstone ej på de punkter,
som av herr Kilbom vidrörts. Ingen av de punkter, vari herr Lindhagen
den gången begärde ändring utanför den verkställda revisionen,
sammanföll med dem, som herr Kilbom framfört i sin reservation.
Det gör att själva grundvalen för herr Kilboms yrkande icke
bildar någon framkomlig väg, varför det för mig är omöjligt att ansluta
mig till hans hemställan. Men om herr Kilbom till nästa år
vill vara så vänlig och komma fram med en bättre formulerad motion,
som pekar på verkliga framkomstlinjer, då kan herr Kilbom
vara viss om, att jag skall med större böjelse understödja honom,
men motionen är nu så formulerad, att den icke kan läggas till grund
för en revision av instruktionen.

Herr Pettersson i Södertälje: Endast ett kort svar till herr
Kilbom. Han ville inbjuda mig att förena mig med honom i en aktion
för att åstadkomma ett förtydligande av justitieombudsmannens instruktion.
Jag tackar, men jag kan icke antaga anbudet. Den
utveckling, jag anser önskvärd i fråga om justitieombudsmannens
verksamhet, är redan klart uttalad i instruktionen, där det heter, att
»justitieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beivra sådana
av domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom
antingen härröra från egennytta, vrångvisa, vald eller grov försum -

Lördagen den 11 mars.

85 Nr 16.

lighet, eller bereda eu allmän osäkerhet för medborgares rättigheter». /
Instruktionen lägger sålunda redan nu tyngpunkten på det jag anser
viktigast i justitieombudsmannens verksamhet, och något förtydligan- rUctdageni
de behövs därför icke. jwttitie Herr

Kilbom yttrade, att jag tycktes tro, att det här var fråga ombudaman.
om en kommunistisk aktion. Det är missförstånd av den ärade ta- (Fort*.)
laren. Tvärtom sökte jag nyss framhålla, att det, såvitt jag förstår,
icke finns något fog för en kommunistisk aktion mot den nuvarande
justitieombudsmannen, därför att han rätt ofta griper in med åtal
eller erinringar, så fort det kan påvisas eller antagas, att kommunistiska
medborgas rättigheter blivit kränkta. Jag skulle snarare vara
böjd att tro, att motionen avser att vara ett uttryck för hela den
brokiga samling av varjehanda klagande, som jag talade om och på
vilkas klagomål jag gav några stickprov.

Så meddelade herr Kilbom åtskilligt beträffande förhållandena i
Ryssland, som var intressant. Jag ber särskilt få anteckna den
dyrbara upplysningen, att det åtminstone funnits en myndighet i
Ryssland, som särskilt haft till uppgift att hålla tummen på ögat på
ämbetsmän och domstolar. Men när herr Kilbom talar om, att bland
de häktade oppositionella medborgarna i Ryssland funnos åtskilliga,
som begått attentat, brott och rån, och frågar, om det är rånarna
jag vill försvara, tycker jag, att herr Kilbom siktar fel, ty jag sade,
att jag alls icke ville taga de oppositionella elementen i försvar, samt
att jag antog, att de burit sig illa åt. Men vad jag ville framhålla,
var att herr Kilbom väl icke kan begära, att det skall vara bättre
ställt i vårt land i fråga om medborgares fri- och rättigheter än i
Sovjetryssland.

Herr Kilbom bjöd till sist på en ändrad formulering av sitt
.yrkande, som gick ut på att riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj :t
och anhålla om en utredning i motionens syfte. Just med hänsyn
till detta syfte får jag förklara, att jag icke kan ansluta mig till
nämnda yrkande.

Herr K i 1 b o in: Jag har redan formulerat mitt yrkande, men
skall nu läsa upp det, så att kammarens ledamöter må bli i tillfälle
att höra hela dess lydelse. Jag gör icke detta med anledning av vad
herrar Vennerström och Pettersson sagt, ty efter de förklaringar,
som av dem avgivits, synes det icke vara något vidare bevänt med
deras intresse för rättssäkerheten. Med smärta konstaterar jag detta
för herr Vennerströms del, men utvecklingen går ju så ibland.

Beträffande Ryssland sade jag, att det funnits en institution,
som vakade över ämbetsmännen. Jag tillägger, att då den avskaffades,
dess uppgifter överflyttades till inrikesdepartementet.

Mitt förslag lyder alltså så här: Jag hemställer, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av utredning
och framläggande av förslag för riksdagen till sådana förtydliganden,
tillägg eller ändringar i instruktionen för riksdagens
justitieombudsman, att en effektiv övervakning, från justitieombuds -

Nr 16.

ändringar i
instruktionen
för riksdagens
justitieombudsman.

{Forts.)

Om förbud mot
s. k.

»schäktning».

36 Lördagen den 11 mars.

mannens sida, av lagars och författningars efterlevande av domare
och andra ämbets- och tjänstemän måtte uppnås.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag vill inlägga en

bestämd protest mot herr Kilboms påstående, att från min sida icke
skulle finnas något intresse för rättssäkerheten. Ett sådant uttalande
får icke stå oemotsagt. Jag har i riksdagen arbetat för en folkligare
rättsskipning, innan herr Kilbom kom in i andra kammaren.
Och jag vill säga herr Kilbom, att jag icke talar eller röstar på
kommando, icke ens från herr Kilboms sida.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till det av herr Kilbom under överläggningen
senast framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Votering begärdes likväl av herr Kilbom, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Kilbom under överläggningen senast framställda
yrkandet.

Omröstningen utföll med 174 ja mot 14 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion om förbud mot s. k.
»schäktning».

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 139, vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Lithander
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att den s. k. schäktningen
skulle i allmän lag förbjudas.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Den föreligcande frågan
är uteslutande en djurskyddsfråga och jag vill hoppas, att kammaren
skall betrakta och behandla den såsom sådan.

Lördagen den 11 mara.

37 Nr 1<L

Det är nu snart 35 år sedan donna fråga korn upp i samband Om förbud mot
med en motion vid 1887 års riksdag, d. v. s. yrkandet i nämnda mo- ischålukiitgl.
tion var då icke enbart inriktat på ett visst slag av djurplågeri, så- (ivte.)

som nu är fallet i min motion, utan avsåg en allmän revision utav
vederbörande lagrum. Detta yrkande förnyades sedan år 1909 i
en motion, som bifölls av båda kamrarna och som mynnade ut i en
skrivelse till Kungl. Maj:t, vari riksdagen begärde att i den blivande
lagstiftningen i ämnet hänsyn skulle tagas till de krav, som
således i motionsväg blivit framställda och som hade en ännu vidare
omfattning än vad nu föreliggande motion åsyftar.

Emellertid har regeringen under de tolv år som sedan dess förflutit
ingenting åtgjort i denna sak. Detta har givit mig anledning
att, när min uppmärksamhet fästats på denna fråga, gå fram med
ett yrkande som avser att råda bot på en punkt, där enligt min
och mångas mening ett upprörande djurplågeri äger rum.

Utskottet konstaterar att 1909 års riksdagsskrivelse synes fortfarande
vila i avvaktan på Kungl. Majrts avgörande, men säger
samtidigt att, enligt vad som upplysts från justitiedepartementet,
ämnar man möjligen till nästa års riksdag inkomma med ett förslagtill
lagstiftning i ämnet. Det har emellertid synts mig, att man icke
bör dröja med att råda bot i ett bestämt avseende, därför att det nu
är så, att man icke kan taga det hela på en gång. Det är ju så, att
därmed åsamkar man verkligen djuren oerhört grymma lidanden,
som det här är fråga om att försöka avhjälpa. Jag kan för min del
icke se, att utskottet härvidlag har resonerat riktigt, när det hänvisar
till den allmänna lagens bestämmelser angående grymhet, mot
djur och kommer till det resultatet, att vi skola avvakta den i utsikt
ställda revisionen av dessa bestämmelser och under, tiden begagna
oss av nuvarande stadgande angående straff för djurplågeri,
vilket stadgande här skulle vara tillämpligt. Det är ju så, att på
vissa områden i Tyskland och i Schweiz har man kommit i lagstiftningsväg
fram till det mål, som jag här sökt att uppnå, nämligen
ett direkt förbud mot denna art av djurplågeri. Man kan icke påstå,
att den nuvarande lagstiftningen innebär möjlighet att råda
bot på det onda, när det icke gives ett enda fall, där det kan påvisas,
att vare sig allmänna åklagaren eller någon annan har ingripit
och fått denna lag att fungera härvidlag. Mot det djurplågeri
som i motionen påtalas har man, enligt vad jag förvissat mig om,
icke i något fall förmått att med stöd av gällande lagstiftning åstadkomma
skydd för djuren. Det är också en icke vidare lätt procedur
som utskottet härvidlag anvisar: det skall vara stämning, det
skall vara vittnen, det skall vara veterinärintyg; en hel lång rad
av åtgöranden, som naturligtvis innebära en svårframkomlig väg
och i praktiken komma att verka därhän, att — även om man kan
lyckas komma till ett resultat i något enstaka fall — man i det
stora hela icke kan uträtta något. Då är det väl en lättare väg att
gå — förutsatt att man är övertygad om att djurplågeri verkligen
här föreligger — att man formulerar lagtexten så, att man träffar
just det som vi veta är oriktigt.

Nr 16* 38

Lördagen den 11 mars.

Om förbud mot Jag }1;J r frågat den person som här i Stockholm förestår den

»sc-håJctning*. påtalade schäktningen, hur ofta den kunde förekomma. Jo, det

(Forte.) åT flera tusen sådana fall per år som försiggå, fick jag till svar.
I Göteborg försiggår det här anmärkta förfarandet varje måndag
och varje torsdag på morgonen. Att detta schäktningsförfarande
icke innebär någon bagatell, det torde framgå därav, att redan för
nära tjugu år sedan avgav en synnerligen kompetent person, nämligen
chefen för Stockholms veterinärinstitut, professor Vennerholm. ett
utlåtande, daterat den 15 mars 1903, i vilket han beträffande schäktningen
säger, att den »gör ett ohyggligt rått och brutalt intryck;
detta har väl aldrig någon kunnat bestrida, och både för djurets
och de i slakten deltagandes skull bör den bort. Denna slaktfråga
i allmänhet är den största av alla djurskyddsfrågor, den har en sådan
oerhörd omfattning, att alla andra synas mig krympa till dvärgar
vid sidan av den, och det skulle vara sorgligt, om inte inom vår
representation skulle finnas nog blick för dess betydelse, nog mänsklighet
och hjärta för djuren för att få den löst enligt humanitetens
krav.»

Det är, mina damer och herrar, tjugo år sedan detta skrevs, det
är tolv år sedan riksdagen begärde, att det skulle bliva rättelse i
ifrågavarande hänseende, men fortfarande har ingenting åtgjorts.
Det är då icke att undra på, om enskilda riksdagsmän, sedan uppmärksamheten
fästats på saken, gå fram med yrkande i den riktning
som jag här gjort i min motion. Men fortfarande mötes man
av ett »non possumus», det är ingenting att göra, man nöjer sig
med hänvisning till en lagparagraf.

Jag vet icke, om utskottets ärade ledamöter eller om riksdagens
ärade ledamöter ha följt med saken eller ha hörsammat min anhållan
i motionen att själva genom besök å vederbörande platser förvissa
sig om, vad saken egentligen gäller. Det är måhända en och
annan som har gjort det, men jag fruktar att utskottets ledamöter
icke ha fullt klart för sig, vad det här är fråga om. Jag vet heller
icke, huruvida det kan vara en skillnad mellan de besök man gör
när man kommer anmäld och när man kommer oanmäld, såsom vid
behandling av det föregående ämnet en talare antydde. Här i Stockholm
sker schäktning icke på bestämda tider; ingen vet när den skall
äga rum. Det är därför förenat med särskilda omständigheter att
fä närvara, och vederbörande veta alltid om, när besök förväntas.
Jag gjorde ett sådant besök i Göteborg en morgon under december
månad, och var ej anmäld. Jag kom dit vid början av den tid då
det skulle försiggå. Jag frågade, när det skulle ske. Jo, det skall
just börja nu, svarades det. Där kom man och ledde in ett stort
präktigt djur. Det snördes fast ett rep vid hornen och djuret drogs
ned till en ring i marken med ett kraftigt grepp och ett ryck, varigenom
djurets huvud pressades ned till marken. När detta skett,
så togo de grova rep och slogo runt benen, och med ett ryck fälldes
sedan detta stora djur till marken, fortfarande då bundet vid
ringen och med ett rep om hornen. Först när djuret låg där på
detta sätt, sammansnört med alla benen — och det var ingen om -

Lördagen den 11 mara.

;J9 Nr 10.

hjärtenhet i avseende å behandlingen — löstes djurets huvud ifrån Om förbud mot
ringen i marken, och en av de personer, som deltogo i förrättningen, MCäktning*.
gick efter ett långt järnredskap bestående av en lång stång med (forte;)!
två horn krökta åt varje sida, som lades in över djurets horn, och
med en stor ring, som sköts upp över mulen. Detta redskap var
försett med en tvärarm av järn och utgjorde alltså en stark hävstång.
Då nu djurets huvud var löst från ringen, men fäst i järnredskapet
— djuret självt låg fortfarande bundet på marken — vred
en kraftig karl djurets huvud så, att dess horn kommo på den plats,
som eljest undersidan av huvudet har, och halsen vreds dit hornen
sitta. Man såg hur djuret led under behandlingen. När nu detta var
gjort och halsen var så spänd som en kraftig karl med hjälp av en
järnhävstång kunde åstadkomma, satte man kniven på strupen på
djuret, och en av de närvarande tog en skopa för att möta blodflödet,
som var så häftigt, att det sprutade.

Det var något så vidrigt att åse allt detta, att jag aldrig i mitt
liv varit med om något liknande. En förman kom efteråt fram och
frågade vad jag önskade. Han kände då igen mig: »Jaså, det är
herr Lithander!» — »Ja, jag ville se, hur den här saken går till.»

Då erbjöd han mig att vara närvarande vid nästa procedur. »Nej
tack! Jag har sett tillräckligt, hur man går till väga.» Det var en
bild, som det är svårt att få utplånad ur sitt sinne.

Jag är övertygad om, att om andra kammaren hade klart för
sig vad saken gäller, skulle man icke hänvisa till en djurskyddsparagraf,
som aldrig tillämpas i sådana fall, utan då läte man formulera
den lagtext, som behöves för att råda bot på ifrågavarande
detalj. Man förhölle sig, om man visste, hur saken står, säkerligen
inte avvaktande och man ställde då inte på framtiden en reform,
som vi väntat på i över 30 år.

Såsom frågan nu ligger, kan ett yrkande om bifall till motionen
inte uttryckas annorledes än som ett yrkande om återremiss, för
att utskottet må formulera den erforderliga lagtexten.

Jag ber för min del, herr talman, att, utan hänsyn till den utgång
saken fått i första kammaren, få, göra ett yrkande om återremiss
till utskottet.

Herr Olsson i Berg instämde häruti.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina damer

och herrar! Denna motion hedrar motionärens goda hjärta, som vi
alla känna och skatta högt. Men nu är det så, att det goda hjärtats
instinkt inte alltid hittar sanningen, och man kan inte alltid använda
värmen hos en övertygelse och styrkan av det uttryck, som
densamma tager sig, såsom mätare på vederhäftigheten i själva
framställningen.

Motionären hyser nu den oförgripliga övertygelsen, att det
slaktsätt, som schälctningen innebär, är ett avskyvärt djurplågeri.

Han är förvissad om att djuren därigenom tillfogas »oerhört grymma
lidanden», säger han.

Sr 16. 40

Lördagen den 11 mars.

Om förbud mot ° Jag V1n för min del säga, att jag inte är alldeles säker,
uchåktningo. Pa att motionären har rätt. Ja, jag skulle snarare tro, att det finns
(Forte.) mycket, som talar för, att motionären har alldeles orätt — det vore
förresten väl, om så vore. Till stöd för mitt antagande, att motionären
misstager sig beträffande grymheten i detta förfarande, vill
jag nämna, att jag har framför mig två böcker, som innehålla åtskilliga
hundratal utlåtanden angående schäktningsmetodens grymhet
eller icke grymhet, utfärdade av professorer i fysiologi, anatomi,
hygien o. s. v., lärare vid veterinärskolor och åtskilliga praktiska
veterinärer, samt att alla dessa utlåtanden — med någon skiftning
i uttrycken — gå ut på, att vederbörande alldeles icke anse schäktningsmetoden
innebär djurplågeri. Här säger t. ex. en av dem,
professor Engelmann, direktör för fysiologiska institutet i Berlin:
»Jag är än i dag av den övertygelse, vilken jag uttryckte år 1893,
att schäktningen är att föredraga framför andra eljest rekommenderade
slaktmetoder, såväl i hygienens som i djurskyddets intresse.»
Och professor Bickel vid patologiska institutet i Berlin säger sig
inte kunna i schäktningsmetoden se något djurplågeri. Ännu en annan
professor yttrar, att intet sätt att slakta djur går alldeles fritt
från invändningar, men att av alla de metoder, som förekomma,
schäktningsmetoden kan vara att föredraga.

Jag har också hört, att en del av kammarens ledamöter under
riksdagens lopp varit ute på slakthuset i Stockholm för att se,
huruvida schäktningen innebar djurplågeri. Och åtminstone ett par
av dessa har jag sedan talat med, och de ha för mig uttryckt som
sin övertygelse, att, så vitt de kunnat finna och förstå, djuren inte
förorsakas något svårare lidande genom denna metod.

^Utskottet har i varje fall icke velat och icke kunnat taga parti
i frågan, huruvida schäktningen innebär djurplågeri eller ej. Utskottet
har bara pekat på den lag, som finnes, och sagt motionären:
är schäktningen djurplågeri, nåväl, låt åtala den som schäktar, så
får domstolen avgöra, om saken är djurplågeri eller ej. Det synes
mig, att motionären skulle kunna vara tillfredsställd med denna anvisning.

Herr Lithander säger, att det vore en lättare väg att gå, därest
man formulerade en lagtext så, att den träffade det förfarande, man
vill komma åt. Ja, däri må motionären ha mycket rätt, men här är
inte huvudsaken att begagna den lättaste vägen, utan här är det fråga
om att träffa den rätta vägen. Och den rätta vägen leder väl
till, att det är den allmänna strafflagen, vilken, som bekant, helt
generellt stadgar straff för djurplågeri, som, vid behov, här bör
ingripa. Inte bör man ge sig in på varjehanda försök att i specialfall
förklara, att det skall bestraffas som djurplågeri, och det, och
det. '' Detta har åtminstone varit riksdagens mening förr, och jag
tror inte, att det är skäl att frångå densamma.

Nu skulle man ju kunna tänka sig, att man, utan att lagstifta
pa detta sätt, genomförde en slaktlag, som särskilt förbjöd allt
vad schäktning hette. Gentemot en sådan tanke — om den skulle
omfattas av någon —- må det vara nog att erinra, att det finnes

Lördagen den 11 mars.

41 Kr 10.

också andra sätt att slakta, som då skulle komma i betraktande. Om förbud mot
Det kan väl inte vara motionärens mening att införa en lag, som Mr häktning».1
endast förbjuder det judiska slaktsättet men lämnar andra, bland (Forte.)
icke judar förekommande slaktsätt utan reglering.

Herr talman! Jag tror, att vad jag sagt tillräckligt visar, att
bär föreligger icke någon anledning att såsom motionären menar
ingripa och ändra strafflagen. Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hedvall: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag

vill först som sist betyga, att min sympati helt och hållet är på herr
Lithanders sida, i vad hans motion avser att på något sätt förebygga
det djurplågeri, som onekligen genom detta slaktsätt, schäktningen,
förekommer på en del orter ute i landet. Men då herr Lithander
tyckes utgå ifrån, att det endast är den judiska ritualen för slakten,
som har detta djurplågeri i släptåg, så måste jag ändå ställa mig
undrande och spörjande. Är det ändå inte på det sättet, att det
litet varstädes ute i vårt land förekommer »schäktning», trots den
upplysning, som man tycker nu borde ha hunnit spridas till de mest
avlägsna delar av detsamma. Det synes njig sålunda inte vara
fullt riktigt att, som man synes vilja göra, lägga bördan av en anklagelse
för förekommande djurplågeri endast på viss sekt, på vissa
trosbekännare.

Herr Lithander har talat om, hurusom han i Göteborgs slakthus
övervar en slakt, och hur han tyckte sig finna — något som enligt
min övertygelse nog kan vara fullt riktigt — att djurplågeri därvid
förekom. Jag har haft anledning att just på grund av samma förhållanden
— förhållandet vid Göteborgs slakthus — något se på
denna sak, och jag har talat härom med personer, som till följd av
sitt yrke så gott som varje dag vistas på slakthuset i och för inköp.
Jag känner särskilt en person, en kommunalman, som när han
blev vald till revisor i slakthusstyrelsen tog som sin första uppgift
att söka få bort denna schäktning, dessa rituella slakter i Göteborgs
slakthus. Han gick upp till en viss person, som hade med denna
sak att skaffa, och förklarade för honom, att om han inte på något
annat sätt kunde få bort denna sorts slakt, skulle han i nästa revisionsberättelse
väcka anmärkning mot styrelsen. Det gjordes då
klart för honom, att om denna slaktform inte skulle tillåtas i Göteborgs
slakthus, förhållandena komme att gestalta sig så, att ingenting
hindrade, att slakten ägde rum utanför kommunen. Den komme
då att försiggå under sådana förhållanden, att den kontroll, som
dock förekommer i Göteborgs slakthus, och de ■—• jag skulle vilja
säga — »förmildrande omständigheter», som ligga däri, att det är
vant folk, om sköter slakten, inte längre skulle vara tillfinnandes
— åtminstone funnes det ingen säkerhet härför. Dessutom torde
herr Lithander vid sitt besök i slakthuset, ha inhämtat, att djuren, då
de slås omkull, ändå icke hamna på marken utan på en särskild
madrass, som kommit dit på vederbörandes initiativ för ^tt minska

Nr ltt. 42

Lördagen den 11 mars.

Omförbud mot
s. k.

tschäktning».
(Fort*.5

det djurplågeri, som tilläventyrs omkullslåendet av djuren kan föra
med sig.

Jag vill med dessa ord icke på något sätt förringa värdet av
•vad herr Lithander sagt eller själva syftet därmed, men jag vill
påpeka huru förhållandet verkligen är, åtminstone i Göteborgs slakthus,
för att man skall förstå, att man dock vidtagit åtgärder för att
förebygga djurplågeri vid den slakt det här gäller. Man skulle ju
kunna, om man så vill, säga, att i dessa åtgärder, ligger en bekräftelse
på att slakthusstyrelsen anser, att djurplågeri verkligen har
förekommit — det lämnar jag därhän. Men jag har velat lämna
dessa faktiska upplysningar.

Till slut måste jag säga, att skall något verkligt kunna åstadkommas
i det bär avseendet, skola vi vinna vad vi verkligen vilja
vinna, nämligen att få bort såvitt möjligt djurplågeri vid slakt, så
måste en allmän slaktlag komma till stånd, och det är på denna
punkt vi enligt min mening böra inrikta våra krav.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Den siste ärade talaren

anförde, att det var icke endast i de av mig anmärkta fallen, som
djurplågeri försigginge. Jag har, herr talman, naturligtvis ingenting
emot att, om djurplågeri bär förekommit på andra håll, man där
beivrar detta, tvärtom är det syftet med mitt yrkande, som icke
är begränsat till något visst; men det är därför, att detta slags
djurplågeri är ett, som jag bevittnat och som i alla fall försiggår i
stor utsträckning inom alla de större städerna: i Stockholm flera
tusen fall per år, i Göteborg likadant och likaså i Malmö. Emot
detta, som jag faktiskt vet förefinnas, är det, som man givetvis närmast
riktar sig; men gärna är jag med på att utvidga området, och
det är just vad jag sökt ernå genom att detta skulle bli föremål för
en allmän lag, som förbjuder dylikt djurplågeri över hela riket; och
härmed bemöter jag också den ärade talarens närmaste anmärkning,
då han säger, att om det icke blir tillåtet i Göteborgs slakthus, så
kan det ske på andra orter. Nej, det sker icke, om det finnes en
allmän lag, som med straff träffar denna uppenbara grymhet, ty
något annat är icke detta sätt att gå till väga mot djuren.

Jag hörde en annan invändning, som framställdes mot ett bifall
till min motion, nämligen att det skulle bli svårigheter för renslakten
uppe i Lappland. Det är möjligt, jag känner icke under vilka
förhållanden den försiggår. Det är möjligt, att det är svårt att
formulera en lag, som i det fallet täcker allt som bör täckas, men
säkert är, åtminstone har jag den uppfattningen, att, om ett nomadiserande
folk som våra lappar icke lyckats tillgodogöra sig civilisationens
rön och komma på en hög ståndpunkt i alla avseenden, må
vi beklaga detta förhållande och söka bättra det; men det får icke
vara ett hinder för en i övrigt högt stående civilisation att göra sig
gällande, ty inom samhällen, där man vårdar sig om allting, får man
på grund av ett sådant skäl icke undvika att i föreliggande fråga
ta steget fullt ut.

Lördugon den 11 mars.

43 Nr IG.

Den ärade talaren nämnde också om att i Göteborg förefinnes
denna madrassering, som vi hörde talas om i Stockholm. Jag vågar
icke bestämt påstå, att den icke finnes, men jag vågar bestämt påstå,
att jag icke såg till den trots mycken skarp uppmärksamhet, och jag
betvivlar, att den fanns. Jag kom som nämnt oanmäld kl. 1/28 en
vintermorgon i mörkret — och i varje fall, även om sådan madrassering
finns, så förmildras därigenom icke det intryck, som man i övrigt
fick av det hela, nämligen att det var ett upprörande djurplågeri.

Utskottets ärade ordförande anförde, att han hade en hel samling
intyg från framstående veterinärer om att detta icke är något djurplågeri.
Jag betvivlar icke, att vetenskapen med alla sina undersökningar
över hjärtats, hjärnans och ögonens funktioner anser sig
kunna konstatera, att efter så och så många sekunder har känseln
flytt från djuret, och om livet är utsläckt eller icke. Men det må
vara hur många intyg som helst; den, som sett denna skälvande
djurkropp några minuter efter snittet, den tar icke något intyg för
gott om att känseln och livet äro borta. Det är ett sådan upprörande
skådespel, att det kan icke avfärdas ens med en vetenskaplig förklaring;
den rent humanitära känslan bjuder oss gå den väg, som vi
i det fallet måste anse vara den riktiga.

Jag skall ta fasta på den maning, som utskottets ärade ordförande
gjorde, nämligen att är detta djurplågeri, så bör det åtalas.
Jag vill ta fasta på det ordet, och jag vill från denna plats be att
till landets djur skyddsförening ar få föra den maningen vidare och
anhåller, att de var och en på sin ort ville följa denna sak, att de
ville låta bevittna, vad som försiggår vid schäktningen och med juridisk
hjälp bringa det under vederbörande domstol, alltså uttaga en
stämning för att få prejudikat och dom fälld på olika orter, allt för
att söka ernå den enda lösning, som för närvarande kan nås. Men
.lag vill livligt hoppas, att redan den debatt, som vi i dag fört här
skall påskynda Kungl. Maj :t, så att den enda reform, som i alla fall
kan lösa frågan och lösa den fullständigt icke framflyttas till en
oviss framtid, utan att vi med säkerhet till nästa års riksdag kunna
motse det lagförslag, som vi nu väntat på i över 12 år sedan riksdagen
skrev.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till yrkandet om ärendets återremitterande till
utskottet för ny behandling; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 10.

Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 105, angående försäljning av Älvsborgs regementes förutvarande
mötesplats Fristads hed;

nr 106, angående pensionering av två f. d. befattningshavare i
marinens reserv;

Om förbud, mot
«. k.

»schäktninrp.
(Forts.)

Nr 16. 44

Lördagen den 11 mars.

nr 107, angående pension å allmänna indragningsstaten åt kvinnliga
daglönarna G. C. H. Ljunglöf och I. W. Svensson; och

nr 130, angående understöd till efterlevande till sadelmakaren
K. J. O. Gustafsson.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 11.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av de till Flyinge hingstdepå anslagna hagvaktarboställena
litt. b eller Räfthagen och litt. d eller Damstorp i Malmöhus län;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och aktiebolaget Västergötlands förenade
kalkindustrier; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist vid professorn N. H. Nilsson-Ehles institution för
ärftlighetsforskning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Ang. villkor Vidare förekom till behandling andra kammarens andra tillfäl^andWcare-dskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckta motioner om
institutetm.m. skrivelse till Kungl. Maj:t dels angående ändring i villkoren för inträde
vid tandläkareinstitutet, dels angående emottagande vid tandläkareinstitutet
av större antal elever, dels angående anställande av
provinsialtan dläkare.

I tre inom andra kammaren väckta och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisade motioner hade herr Jonsson i Hökhult tre. fl.
föreslagit,

i motionen nr 171, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning,
huruvida icke avlagd realskoleexamen skulle kunna berättiga
till inträde vid tandläkareinstitutet, samt vidtaga av utredningen föranledda
åtgärder;

i motionen nr 172, att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning,
vidtaga åtgärder för att vid tandläkareinstitutet ett större
antal studerande för utbildning i tandläkareyrket skulle kunna mottagas
än hittills varit fallet; och

i motionen nr 173, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter verkställd ut -

Lördngeu den 11 mars.

45 Nr 1(5.

redning, för riksdagen framlägga förslag till inrättande av provinsialtandläkaredistrikt
och anställande av provinsialtandläkare samtJ tan^ieare,
även förslag till arvodestaxa att lända till efterrättelse för sådana institutetm.m.
tandläkare. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade, att samtliga ovanberörda motioner
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Jonson i Hökhult: Herr talman! Jag skall be att

få säga några ord i denna fråga.

För det första säger utskottet, att »utskottet delar i allo motionärernas
åsikt om den stora betydelsen av en god tandvård lör vårt
folk i dess helhet och ansluter sig även i princip till den uppfattningen,
att synnerlig uppmärksamhet bör från statsmakternas sida
ägnas åt denna gren av folkhygienen. Utskottet inser hven, att
tandläkarkåren ännu på långt när icke är tillräckligt talrik för att
motsvara det härför erforderliga behovet. Likaså är utskottet ense
med motionärerna däri, att en tandvård, som rationellt skall tillfredsställa
kravet på en god dylik för de bredare lagren. av vart folk,
måste göras så billig som möjligt.» Det gläder mig i alla fall, att
utskottet har uttalat dessa orden, att de äro ense med motionärena
därutinnan. _

Jag skall be att få redogöra litet för orsaken till, att denna
motion har framkommit. Den som lever ute på landsbygden, där
inga tandläkare finnas, märker nogsamt, vilken nöd och vilka svårigheter
allmänheten har att dragas med på grund av dåliga, tänder
och på grund därav, att inga tandläkare finnas att tillgå eller att,
där så är fallet, tandläkarna ta så hög betalning, att personer, som
ha små inkomster, icke kunna anlita dessa tandläkare och vända
sig till dem. Vilka följder det har, att befolkningen ej får eller
kan få den tandvård, som den borde ha och önskar, kan var och en
förstå. Olägenheterna därav äro både många och störa. En mycket
framstående läkare har uttalat sig om det förhållandet. Jag syltar
då på Jönköpings läns landstings läkare å sanatoriet vid Eksjo,
vilken vid ett tillfälle uttalat, att orsaken till att så manga personer
vårdas för sjukdomar på våra sjukstugor, lasarett och sanatorier, är
just dåliga tänder; de ha icke fått den tandvård, som de behöit. o

Jag nämnde nyss, att på grund därav, att tandläkarna fordra sa
höga arvoden, ha de flesta icke tillfälle eller råd att söka läkare.

Jag skall be att i det fallet få läsa upp ett brev som jag fatt tran
en industriidkare nere ifrån våra orter, där det heter: »Med stort

'' intresse ha vi sett i tidningarna, att ni väckt motion i riksdagen
angående tandläkarnas utbildning och om inrättande av distriktstandläkare,
och vi bedja eder söka verka för att= eder motion ma
gå igenom, ty bland alla orättfärdigheter, som begas mot den fattigare
befolkningen, intager denna fråga en framstående plats ly
om en fattig arbetare får tandvärk och nodgas resa till tandläkare
för att få en tand utdragen, så går det först åt pengar till biljetten,

Nr 18, 46

Lördagen den 11 mars.

Ang. villkor och dessutom tager tandläkaren, om han är som billigast, mer än en
tandläkare- letare kan förtjäna i allra bästa fall på en hel dag, och så är det
institutetm.m. en dag, som åtgår för stadsresan. Att låta laga tänderna på sina
(Forts.) barn kan som det nu är aldrig komma i fråga, enär tandläkaren för
en s. k. plombering, vilken kräver en tid av låt oss säga 3/4 timme,
fordrar en betalning av 10 ä 12 kronor. Så var t. ex. en flicka hos
tandläkaren 4 gånger, över huvud taget 1 timma varje gång, summa
4 timmar; härför fick hon betala 140, säger etthundrafyrtio kronor.
Följden blir ju den, att tänderna måste få vara hos den fattigare befolkningen,
och folkhälsan blir därefter. Vore det därför möjligt få
det ordnat så som t. ex. med provinsialtandläkare och en skälig taxa
bestämdes, vore det mycket vunnet.»

Det är doktor Tretow, som på detta sätt yttrat sig. Han säger,
att en tandläkare, trots sin betydligt kortare arbestid, för sitt mycket
mindre ansvarsfulla arbete beräknar en ersättning, som är tre gånger
så hög som stadsläkarens och fem gånger så hög som landsläkarens
taxa. Under sådana förhållanden är det ju, som jag förut
nämnde, inte gärna möjligt för den fattigare befolkningen att resa
in till städerna och sköta sina tänder för de arvoden, som tandläkarna
fordra.

»Vad beträffar motionernas förslag om anskaffande av billigare
tandvård genom att minska fordringarna för tandläkarnas förutbildning
(realskoleexamen i stället för studentexamen) i hopp att
därmed minska kostnaden för deras tandläkareutbildning, så kan
utskottet», heter det i utlåtandet, »icke dela åsikten om lämpligheten
för vårt folk av en dylik åtgärd.» Utskottet vill alltså icke
vara med om, att de blivande tandläkarna skulle få dispens från
nuvarande kompetensvillkor, och ej heller, att det i lagen bestämmes,
att realskoleexamen berättigar till inträde vid tandläkareinstitutet.
Motionärerna ha heller aldrig tänkt sig, att de blivande tandläkarna
icke skulle äga den utbildning, som deras yrke erfordrade och som
de givetvis böra förvärva vid tandläkarinstitutet, utan endast att
fordringarna för inträde vid detta institut skulle kunna minskas.

Jag skall be att i detta sammanhang få redogöra för, hur det
är ordnat med denna utbildning i en del andra länder. I Danmark,
Frankrike och Förenta staterna är i allmänhet realskoleexamen eller
därmed jämförliga förkunskaper tillräckliga för inträde vid de odontologiska
läroanstalterna. T Storbritannien äro, enligt lag av den
28 juli 1921, som träder i kraft 12 månader därefter, fordringarna
för att vinna inträde vid någon »Dental School» — motsvarande
vårt tandläkarinstitut — följande: I. Minimiålder 16 år; II. Godkänd
prövning i följande bokliga kunskaper: 1) Engelska: grammatik,
skriftliga uppsatser, engelsk historia och geografi; 2) Latin:
grammatik, översättning från latin till engelska och tvärtom; 3)
Matematik: aritmetik, algebra, inklusive enklare ^problem samt
Euklides elementa; 4) Grekiska eller ett modernt språk.

Kursen är treårig, oberäknat ett års praktik hos någon praktiserande
tandläkare. _ _

Om vi jämföra ovanstående fordringar i vad de avse de bokliga

Lördagen dou 11 mars.

47 Nr ltt.

kunskaperna, med dem, som fordras för avläggande av realskola- Ang. v^Jlc"''i{
examen liiir i landet, finna vi, afl de något så när motsvara var-^"lanlläkareandra.
För inträde i en engelsk »Dental School» fordras ju kun- institutetm.m.
skaper i latin och grekiska — eventuellt ett modernt språk i stål- (Forts.)
let för grekiska —- men i vår realskoleexamen fordras däremot
kunskaper i tre moderna språk, franska språket dock valfritt. För
avläggande av realskoleexamen fordras ju dessutom prov i åtskilliga
andra ämnen än de härovan nämnda, exempelvis i biologi,
ett ämne, som man ju tycker just borde tillhöra utbildningen
för ifrågavarande yrke. Om härjämte tages i betraktande, att
England är ett av de land där tandläkarekonsten lär stå högst
både i tekniskt och tandkirurgiskt avseende, för att nu icke tala
om Englands stora tandindustri, vartill de engelska tandläkarna givetvis
lämnat uppslaget, borde det väl icke finnas någon anledning,
varför ej detta land i berörda fråga skulle kunna tjäna som mönster
för oss.

Ja, jag vill ännu en gång uttala den meningen, att då så många
andra länder, bland dem Storbritannien, där tandläkarekonsten står
så högt, nöja sig med betydligt lägre kompetensvillkor för de blivande
tandläkarna än vi, så borde vi också kunna sänka fordringarna
på kunskaper för inträde vid tandläkarinstitutet, så att vi härigenom
kunde få flera tandläkare i landet. Vårt folk lider brist
på tandläkare ute på landsbygden. Det är helt enkelt upprörande att
veta, att en stor del av befolkningen på grund av denna tandläkarebrist
nödgas, för att få sina tänder skötta, vända sig till allehanda
företagsamma personer, som sakna utbildning i tandläkareyrket.

Jag säger ännu en gång, att det är upprörande, att det skall behöva
vara på det sättet, och jag tycker det borde ligga statsmakterna om
hjärtat att i detta avseende göra vad göras kan, så att vi må få flera
tandläkare i landet och en billigare tandvård.

Jag skulle visserligen vilja säga litet mer, men skall kanske inte
upptaga kammarens tid längre, då jag hörde, att talmannen hade
litet bråttom.

Det är dock ännu en punkt i utskottets utlåtande, där jag borde
komma med ett bemötande. Det heter på sidan 2: »Utskottet vill i
detta sammanhang uttala sin mening, att frågan om tandvårdskostnadernas
förbilligande lämpligen torde böra lösas efter nu antydda
riktlinjer, under det inrättandet av provinsialtandläkare med arvodestaxa
enligt motionärernas förslag knappast torde vara praktiskt
utförbart.»

Det förvånar mig, att utskottet kunnat uttala dessa ord om att
det skulle vara alldeles outförbar! att inrätta provinsialtandläkare.

Vi ha ju provinsialläkaredistrikt, vi ha barnmorskedistrikt, och vi
ha sjukvårdsdistrikt. Varför skulle vi då icke kunna inrätta
även provinsialtandläkaredistrikt? Jag skulle kunna draga fram
åtskilliga exempel på andra distrikt, som vi ha i detta land,
men som icke hava med sjukvården att göra. Jag tror, att det skulle
vara av värde för vårt folk och ägnat att bidraga till ökad hälsa
och kraft, om vi hade tillräckligt med tandläkare, som stode folket

Hr 16. 48

Lördagen den 11 mars.

Ang. villkor till buds mot rimliga arvoden. Jag anser, som sagt, att detta skulle
SV!m£rt bliva till gagn för hela folket.

institutetm.m. Under åberopande av de få ord, jag nu uttalat i denna sak, skall
(Forte.) jag be att få yrka bifall till vad motionärerna hemställt i motionerna
nr 171 och 172.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lovén: Herr talman, mina damer och herrar! Mot de
avslagsyrkanden, vartill utskottet kommit, har jag ingen erinran att
göra, så mycket mindre som jag har mig bekant, att frågan till nästa
år kommer att föreläggas riksdagen i hela dess vidd i och för definitivt
beslut. Jag anser det dock oriktigt, att utskottet gjort denna
förhandsmotivering i rak motsats till vad vederbörande utskott yttrat
i samma fråga år 1920. Sistnämnda utskott uttalade sig mera
välvilligt om möjligheterna för åstadkommande av en bättre och billigare
tandvård för vårt folk.

I början av motiveringen till det nu föreliggande utlåtandet säger
utskottet, att för att det skall kunna bli en rationell tandvård för
folket i vårt land, måste denna göras så billig som möjlig. Men går
man vidare i utlåtandet, finner man av den nog så långa motiveringen,
att utskottet icke vill vara med om att göra denna tandvård så
billig som möjlig. Man håller alltjämt fast vid denna kinesiska mur
med studentexamen och fullständig tandläkarexamen, för att folk
skall få syssla med behandling av sjuka och dåliga tänder. Det är
ett konstaterat faktum, att det råder brist på tandläkare i vårt land.
På landsbygden finnes det enligt uppgift en tandläkare på 67,000
invånare och i städerna en på 3,200. Man kan ju förstå, hur tandvården
under sådana förhållanden skall bli utförd och varför vårt
folk har så dåliga tänder. Hela detta missförhållande bottnar i den
omständigheten, att det är för dyrt för folk att låta vårda sina
tänder.

I Dagens Nyheter klagar en insändare någon dag i december
1921, att han för att få en tand lagad hos en i denna stad boende
tandläkare, fått betala ett arvode så högd, att insändaren beräknar
tandläkarens förtjänst på denna enda behandling uppgår till icke mindre
än 80 kronor i timmen. Då han därjämte tillägger, att mycket
skickliga vanliga läkare endast kunna förtjäna upp till 30 kronor
i timmen, så förstår man vart det pekar hän, särskilt för de mindre
bemedlade, om kostnaderna för tandvården skola beräknas efter en
inkomst för tandläkaren av 80 kronor i timmen. Skall detta kineseri
i vetenskapens namn få fortsätta, så blir det i framtiden bara mycket
värre. En framstående provinsialläkare, doktor Högberg, säger,
att ofta, när han hänvisar sina patienter till tandläkare, får han det
svaret, att man icke vågar gå dit, ty man har icke råd att kosta
på sig deras behandling.

Om vi alltjämt fasthålla vid att alla dessa, som syssla med
tandvård, ovillkorligen måste stå på en hög vetenskaplig nivå, kom -

Lördagen den 11 mars.

49 Nr IG.

mer detta att fortfarande betyda dåliga tänder för störa delar
vårt folk. Ingen lär väl vilja förneka, att icke verkliga sjukdomar ^ndläkani
tänderna, t. ex. i käkarna eller i nerverna böra skötas av exami institutet m.m.
nerade tandläkare, men enklare plomberingar, reparationer och in- (Forts.j
sättning av löständer kunna mycket väl utföras av dentister utan
vare sig studentexamen eller den högre utbildning, som nu är föreskriven
för tandläkare.

Häremot invändes nu från tandläkarhåll, att en dylik tandvård
vore undermålig. För min del finner jag dock, att det är bra mycket
bättre med någon tandvård, om än i vissa fall undermålig, än
med ingen tandvård alls. Jag tycker nästan det verkar medeltid,
detta kineseri, som förbjuder en person, vilken kanske i många år
sysslat med tandvård på en tandläkares mottagningsrum, att i sin
bostad laga en tand. Gör han detta, blir han ögonblickligen åtalad
och dömd till 500 kronors böter.

Den fullt utbildade läkaren är mången gång fullt kompetent
att utföra massagebehandling, men hur många läkare utföra själva
denna del av sjukdomsbehandlingen? I regel hänvisar väl läkaren
en patient, som behöver massage, till en utbildad massör, och härigenom
blir denna del av läkarvården så mycket billigare, än den eljest
skulle bli. Skulle alla läkare även utföra massagebehandlingen,
skulle man snart få se, hur dyr denna massage skulle bli.

Kunde man nu icke tänka sig, att en tandläkare behandlade
verkliga sjukdomar i tänderna, men överlämnade fyllningar och dylika
enklare saker att utföras av därtill fullt kvalificerade dentister,
som mycket väl skulle kunna sköta den saken.

Då utskottet säger, att alla sakkunniga myndigheter uttalat sig
mot sänkning av nu gällande fordringar för att få praktisera som
tandläkare, är detta påstående icke riktigt. En mängd läkare hava
uttalat sig för en dylik sänkning och mot de sakkunnigas betänkande
i denna del. Sålunda har en framstående tandläkare, Alfred
Lundström, avgivit en diger reservation, där han fullständigt nedgör
de sakkunnigas utlåtande på denna punkt.

En barnmorska utan studentexamen och med två års utbildning
på sin höjd får ibland ensam svara för två människors liv, men för
att laga sjuka tänder begär man fortfarande studentexamen.

Jag tycker, att det är på tiden, att man ser litet mera praktiskt
och litet mindre vetenskapligt på dessa frågor om huruvida vi skola
få en bättre tandvård i vårt land. Man må gärna underkasta dessa
dentister, eller vad de kallas, en grundlig prövning och även en examen,
men därutöver kan jag inte inse, att det behöver resas några
kinesiska murar eller att tandläkarna skola ha fullständigt monopol
på att göra den enklaste lagning av en söndrig tand, vilket kan skötas
fullkomligt lika bra av praktiskt folk, som varken har tid eller
lust att syssla med studentexamen.

Jag har mig, som sagt, bekant, att hela frågan till nästa riksdag
kommer på kammarens bord, och jag tycker, att det under sådana
förhållanden är oriktigt av utskottet att göra en sådan förhandsmotivering,
som det här skrivna och vilken för resten delvis motsäger

Andra hammarens protokoll 1022. Nr 16 4

Nr 16. 50

Lördagen den 11 mars.

Ang. villkor s[g själv, så mycket mer som vederbörande utskott år 1920, då fråtandläkare''f
San också var uppe, intog en betydligt medgörligare ståndpunkt och
institutet m.m. skrev en motivering i helt annan anda.

(Forts.) Jag finner mig därför, herr talman, föranlåten att yrka bifall

till utskottets kläm men avslag på dess motivering.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Eu rån: Herr talman, mina damer och herrar! Jag

är den förste att erkänna de goda och samhällsnyttiga motiv, som
ligga till grund för denna motion. Dock när det nyss sades, att utskottet
i sitt avstyrkande utlåtande motsagt sig självt, måste jag
redan från början säga. att den ärade talare, som yttrade detta, icke
lämnat något som helst bevis för sitt påstående; jag skall senare
återkomma till hans yttrande. Nu vill jag endast påpeka, att utskottet
åberopat åtskilliga utredningar, som redan föreligga, och
att detta är skälet till att utskottet självt icke har kunnat förorda
någon ytterligare utredning. Det är nog så, som herr Olsson i Kullenbergstorp
sade här om dagen, att utredningar icke äro moderna
för tillfället, och jag vill tillägga, att de icke heller äro så värst
populära. Allra minst kan väl en utredning vara populär, då den
är onödig, därför att riksdagen själv förut begärt en sådan, och denna
kommit till stånd fastän frågan härom ännu icke blivit behandlad
av regeringen eller något förslag framlagt för riksdagen. I ett sådant
fall kan ju begäran om en ny utredning icke vara berättigad.

Vad nu beträffar de skäl, som tala för, att vi icke skola försämra
tandläkarkårens utbildning, när vi vilja göra tandläkarvård tillgänglig
för den mindre bemedlade allmänheten och särskilt för folkskolorna,
tycker jag verkligen att utskottet har motiverat detta tydligt
nog. Tandläkarkonsten är icke längre endast ett hantverk, såsom,
den betraktades i sin första början, utan den måste såväl som läkarkonsten
i allmänhet grunda sig på kunskaper i fysik, kemi, anatomi,
fysiologi och patologi. Den är icke längre endast en konst att laga
tänder och sätta in nya, såsom man fordom trodde, utan den har till
uppgift att konservera hela grundlaget för tandbildningen, att reglera
oriktigt framkomna tänder samt att skjrdda och bevara tänderna,
så att man om möjligt icke skall behöva några dyrbara lagningar och
insättningar av konstgjorda tänder. Det är detta, som hela tandläkarkonsten
numera går ut på, och det är för det ändamålet, som de
grundliga kunskaperna måste finnas.

Då herr Jonsson i Hökhult här åberopade England, vill jag säga,
att det i England ända tills på allra sista tiden varken för tillträde
till läkare- eller än mindre till tandläkaryrket krävts någon högre
examen. De förhållanden, som rått i England, ha ansetts helt
enkelt odrägliga, och den sist antagna lagen -— vars utkast jag har
liggande i min pulpet — avser att införa vissa restriktioner, där det
förut egentligen icke funnits några alls. Man har sålunda först nu
satt upp några större kunskapsfordringar såsom förutsättning för

51 Nr 1(5.

Lördag»*» de» 11 mars.

tandläkarutbildningen. Vi äro lika långt före England med avseende
på den vanliga läkarutbildningen som med avseende: pa tand-1 tandläkareläkarnes,
och jag kan icke finna något som helst skäl varför icke, då institutetm.m.
man ansett, att den vanliga läkarutbildningen hos oss kan göras (Port».)
grundligare än i England, även tandläkarutbildningen hädanefter
bör fortfara att vara så. Man glömmer också bort, att eleverna i dessa
stora kulturländer icke behöva studera t. ex. svenska, såsom vi svenskar
måste studera engelska. En tandläkarkandidat, som skall studera
och följa med sitt ämne, måste vara hemma i de tre störa kulturspråken,
och om lian icke far lära sig’ dessa, innan han börjar vid
tandläkarinstitutet, måste han gorå det sedan. Och då vinner han
ju varken tid eller någon verklig minskning i utgifterna om studentexamen
ersättes av realskoledito för inträde till tandläkarmstitutet.

Även i Danmark äro nu starka krafter i rörelse för att höja förutsättningarna
för tandläkarutbildningen. På samma sätt är det i de
andra stora kulturländerna.

Herr Eovén har talat för utbildning av en sorts lägre tandläkare.

Den frågan har icke upptagits av motionärerna, och därför har utskottet
icke haft anledning att befatta sig med den. ^ Jag vill dock
nämna, att jag tycker, att det vore en synnerligen tråkig utväg, om
våra bredare folklager, när de äntligen fa sin tandläkarvard, skulle
få den sämre än de klasser, som hittills haft rad att skaffa sig sådan.

Det finnes, så vitt jag kan förstå, icke heller någon anledning att
göra tandläkarvården sämre och mindre kvalificerad, därför att man
vill göra den billigare. Det finnes i detta fall, såsom utskottet antytt,
andra och bättre sätt, för vilka redogjorts både i det stora kommittébetänkande,
som är inlämnat till regeringen, och i det utlåtande
och förslag angående en tandläkarhögskola, som av särskilda sakkunniga
inom ecklesiastikdepartementet blivit utarbetat. I utskottets
motivering omnämnes, vad som måste vara begynnelsen till all
effektiv tandvård för vårt folk: införande av tandvård i våra skolor
genom skoltandkliniker. Utan att vi börja med våra barn kunna vi
aldrig tänka oss, att någon rationell tandvård kan komma till stånd,
d. v. s. en tandvård, som skall bevara folkets tänder, och det är väl
det, som är meningen. Om den saken tror jag icke, att jag behöver
orda så mycket, ty det bör väl för var och en vara klart, att tandvården
skall börja senast i skolorna och att inrättande ^av_ skolpolikliniker
och folkpolikliniker måste vara det enda sätt, på vilket man
kan få en verkligt billig tandvård.

När utskottet sagt, att motionen om provinsialtandläkare knappast
torde vara praktiskt utförbar, så är kanske uttrycket icke så
väl funnet, men utskottet menar, att det åsyftade ändamålet icke
därigenom kan vinnas. En provinsialtandläkare kan icke vara verksam
på samma sätt som en vanlig provinsialläkare. En tandläkare
kan man ju icke skicka efter, då man får ont i en tand. på samma sätt
som man nu skickar efter en provinsialläkare. Hur högt man än
skulle avlöna provinsialtandläkaren, kan man väl icke begära, att
han med sina maskiner och utensilier mot rimlig ersättning kan

Nr 1C 52

Lördagen den 11 mara.

Ang. villkor
för inträde vid
tandläkareinstitutet
m.m.
(Forts.)

resa ut till landsbygden. Nej, det blir naturligtvis så, att folket reser
till tandläkaren och icke tvärt om.

Det finnes som nyss nämnts eu annan utväg att göra tandvården
billig, som utskottet även påpekat, nämligen inrättande av polikliniker.
Sådana torde redan finnas i de stora städerna, och ingenting
hindrar, att samma förfarande användes för att ordna tandvården
även på landet. Dessa skulle då inrättas i vissa centra på landsbygden
och kostnadsfri tandvård härigenom lämnas åt dem, som därav
äro i behov.

Frågan om s. k. dentister har, som sagt, icke varit föremål för
utskottets behandling, men utskottet har ändå i sitt utlåtande tangerat
ett sätt, på vilket man, utan att använda sig av otillräckligt
utbildade tandläkare, kan få tillräcklig hjälp åt den verkligt utbildade
tandläkaren, för att han skall kunna lämna billig ^vård på en
poliklinik. Detta skulle ske genom utbildning av en kår av tandsköterskor.
Förslaget härom är ursprungligen framställt av professor
Jundell. Jag hade väntat, att motionärerna skulle åberopa professor
Jundell här uti debatten. Ty han har mycket starkt framhållit,
att en stor del av tandvårdsarbetet kan utföras av i avseende
på utbildningen mindervärdiga krafter, men detta dock endast under
en förutsättning, och den är, att detta arbete utföres under tillsyn
och ansvar av en fullt utbildad tandläkare. Eu tandläkare med tillräckligt
antal tekniska biträden och tandsköterskor skulle på det
viset kunna under ett år sköta tusentals patienter. Men att släppa
tandvården med allt vad därtill hörer i händerna, på sådana personer,
som inte ha de erforderliga anatomiska, fysiologiska och patologiska
kunskaperna, det vore ju att fullkomligt släppa den vind
för våg. Ty hur skulle man kunna begära, att en person, som inte
har de nödiga förutsättningarna, skall kunna avgöra, när han skall
upphöra med behandlingen och när han skall lämna patienten ifrån
sig till behörig tandläkare. Dagligdags förekomma här i Stockholm
exempel på, hur sådana patienter, som blivit skötta av dylika inkompetenta
tandläkare, ha fått underkasta sig svåra, plågsamma
och dyrbara åtgärder, när de sedermera likväl nödgats anlita sakkunnig
vård. Jag anser för min del, att det är en missriktad demokratisk
åskådning, om man vill för folket i sin helhet skapa en dylik
sämre vård, då det faktiskt fins åtgärder, genom vilka man kan få
en så sakkunnig vård som det överhuvud är möjligt.

De »dentister», om vilka professor Jundell talar, skulle sålunda
enligt hans åsikt vara kvinnor och ha en viss utbildning, gärna under
tandläkarinstitutets ledning. Men de skulle inte äga rätt att på
eget ansvar bestämma över behandlingen. Även vid den enklaste
fyllning av ett hål i en tand kan man aldrig vara säker, att man
inte kommer åt tandens ömtåliga inre och att detta kan bli infekterat.
Fn person, som inte alls känner till lagarna för detta ömtåliga
inres behandling, bör icke plötsligt ställas inför möjligheten
att sköta detta, så att patienten lider direkt skada. Det kan visserligen
sägas, att detta på sin höjd har den följden, att patienten mister
en tand. Men då vi kommit så långt, att tandvården börjar hos skol -

Lördagen don 11 inur b.

53 Nr 1<L

barnen och helst dessförinnan, då ha vi också kommit därhän, att fArn?''™^<”d
vi inse, att varje tand är dyrbar att behålla så länge som möjligt. lannäkartFör
min del tror jag att tandvården i samband med tandpolikliniker institutet m.m.
i skolorna bör och skall understödjas av lärarna själva, och Uran (Kort#.)
skolan skall en mission komma hemmen till del, så att tandvården
börjar på ett ännu långt tidigare stadium, än då barnen komma i
skolan. En så enkel åtgärd att konservera tänderna, som att man
rengör och sköljer munnen efter varje måltid, måste vi tyvärr säga
vara någonting för stora massor av vårt folk ännu fullständigt okänt.

(Inom parentes vill jag säga, att en lika enkel åtgärd, som att
tvätta händerna före varje måltid, och som gör, att vi läkare i så
väsentlig grad skydda oss mot smittosamma sjukdomar, är en sak,
som knappt förekommer bland den stora allmänheten.) Med sadana
enkla åtgärder skall man börja, och i detta fall skall man börja
med småbarnens tänder, och med skoltandkliniker. Allt annat i
tandvården kan sägas vara oväsentligt gentemot detta. -Folk får
härigenom utsikt att behålla sina tänder, och då får man också utsikt
att i långt mindre grad än nu är fallet behöva anlita tandläkare
för erhållande av konstgjorda tänder, vilket väl är det dyrbaraste.

Jag vill till slut en liten smula gå in på frågan om tandläkarnas
höga priser. Föreställningen om dessa är otvivelaktigt hos en
stor del av kammarens ledamöter överdriven, denna föreställning, att
det tas så oerhört mycket betalt. Vi skola besinna, att tandläkarna
utgöra en kår, som inte har den ringaste avlöning. De få bekosta
relativt dyra studier, och de måste skaffa en mycket dyrbar uppsättning.
Att kunna hantera denna dyrbara uppsättning fordrar,
redan det, betydliga och grundliga studier. Vidare är deras yrke
mycket ansträngande, ett yrke, som förkortar livslängden. Om herrarna
tänka efter, så skola herrarna finna, att det icke finns många
åldringar bland tandläkarna. De flesta gå bort i medelåldern eller
kort därefter. De skola således samla sig ett litet kapital, som, om
de likväl få uppleva högre ålder, skall motsvara ämbetsmännens pension
och trygga familjen. Under sådana förhållanden och om herrarna
jämföra tandläkarnas inkomster i gemen med andra motsvarande
yrkesutövare, så torde ni finna, att de nog inte äro så svindlande
höga, som här framhålits. Det är visserligen sant, att vissa
berömda och skickliga tandläkare i de stora städerna förtjäna mycket
stora summor, och det göra ju också vissa läkare i ropet. Men detta
kan icke tagas till intäkt för, att tandläkare i allmänhet skulle ha
så grova inkomster, eller i varje fall oskäliga. Man kan icke heller
rättvist beräkna läkararvoden efter timme. Om jag t. ex. på en halvtimme
gör en operation, som räddar en människas liv och som fordrar
hela den konst, jag genom studier och erfarenhet förvärvat, så vore
det väl orimligt, om jag för detta skulle få betalt efter timme. Jag
kan en annan gång få hålla på tre timmar med att få i ordning en
patient, som icke alls fordrar så ingående kunskaper. Skulle man
i båda dessa fall beräkna arvode efter timme? Det vore, som sagt,
rent orimligt. I analogi härmed bör också tandläkarens arvode
utgå efter kunskap och skicklighet, inte efter tid. Eljest skulle det

Nr 16. 54

Lördagen den 11 mars.

Ang. villkor ju lec[a till den konsekvensen, att den fumlige eller mindre skicklige
^%mdlåkare^tandläkaren, som håller på lång tid med ett arbete, skulle få mera
institutetrn.m. betalt än den skicklige, som gör det på kort tid.

(Forts.) Ja, jag vill till sist ytterligare understryka, att om man tänker

på, hur tandläkarkonsten såg ut för 40 ä 50 år sedan, vilket jag själv
kan minnas, så måste man säga, att då voro tandläkarna verkligen
endast hantverkare, som så att säga på Guds försyn lagade tänder.
Om vi nu skulle släppa de biträden, som lärt sig att göra de rent
tekniska arbeten, som tandläkarna utföra, till att även bedöma indikationerna
för ingrepp och vård, då vore väl snarare detta att gå
tillbaka till medeltiden, i stället för att, såsom herr Lovén säde, vi
nu skulle ha förhållanden på tandläkarområdet, som påminna om
medeltiden. Jag tror, att det snarare vore att gå tillbaka till medeltiden
att följa herr Lovens riktlinjer. Det är i sanning den nyare
tiden, som fordrar grundligare utbildning.

På grund av vad jag nu yttrat, och då jag icke kan finna, att
de ärade talare, som kritiserat utskottet, kommit med några verkliga
skäl för att motiveringen skulle underkännas, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Corneliusson: Herr talman, mina damer och herrar!
Med anledning av att jag deltagit i utskottets behandling av
dessa motioner skall jag tillåta mig att yttra några få ord.

Det har sagts såväl av motionärerna som av en del talare här
i debatten, att om man finge sämre kvalificerade tandläkare, så finge
man billigare tandvård. Jag kan icke dela denna uppfattning. Jag
har den övertygelsen, att det visst icke är sagt, att tandvården skulle
bli billigare, därför att vi finge sämre kvalificerade tandläkare. Det
har åtminstone under diskussionerna i utskottet om denna sak icke
kunnat bevisas, att så skulle bliva fallet.

Vidare har man uttalat, att om man skulle gå denna av motionärerna
föreslagna väg, så skulle man få bättre tandvård för folket
på landsbygden. Detta är den punkt, som jag för min del anser
vara den allra ömtåligaste. Men jag är alldeles övertygad, att om
vi få två kategorier tandläkare, så är det uppenbart, att de sämre
kvalificerade tandläkarna skulle komma att bliva stationerade på
landet. I de stora städerna finns det ju alltid resurser och större
möjlighet för skickliga tandläkare att göra sig gällande. Och det
är därför helt naturligt, att dessa skickliga tandläkare icke skulle
komma att söka sig ut i landsbygden.

Herr Jonsson sade, att det är upprörande, hur illa det är ställt
på landsbygden i avseende på tandvården. Och jag vill visst icke
motsäga honom därvidlag, ty det kan nog vara alldeles riktigt. Men,
mina damer och herrar, det är därför ingalunda sagt, att det skulle
bli bättre med tandvården på landsbygden genom att vi finge en
kår, så att säga, sämre kvalificerade tandläkare och en kår bättre
kvalificerade. Det är alldeles uppenbart, att vår tids utveckling icke
går i den riktningen, att man skall söka få sämre kvalificerat folk på

Löidagcu den 11 murs.

55 Nr It».

eif så viktigt område som tandvården. Och jag liar för min del den
övertygelsen, att tandvården är lika viktig som annan läkarvård. tandläkare Jag

har sålunda för min del icke kunnat biträda den tanke, som institutetm.m.
fått uttryck i den första av de här förevarande motionerna. ^ (Forts.''

Den andra av motionärerna väckta frågan rör sig om önskemålet
att bereda plats för ett större antal studerande vid tandläkarinstitutet.
Det önskemålet är ju emellertid, såsom utskottet framhållit,
genom fattade beslut redan tillgodosett.

Med avseende på den tredje frågan, som rör sig om inrättande av
provinsialtandläkaredistrikt, så har jag av rent ekonomiska skäl ansett,
att den för närvarande är alldeles omöjlig att genomföra. Vi
ha nyligen fått de ordinarie provinsialläkaredistrikten ordnade, och
i många distrikt äro provinsialläkarebostäder under byggnad, i andra
har man redan byggt och har för ändamålet stora skulder att förränta.
Skulle vi nu införa provinsialläkaredistrikt även för tandvården,
så skulle vi givetvis bli ålagda att bygga bostäder även för
dessa provinsialtandläkare. Och detta skulle medföra en så stor ekonomisk
börda, att jag icke kan ställa mig på motionärernas sida i detta
avseende, ehuruväl jag inte vill på något sätt bestrida, att inte syftemålet
är synnerligen behjärtansvärt.

Ja, det har redan talats så mycket i denna fråga, att jag inte
längre skall taga kammarens tid i anspråk, utan ber, herr talman,
att på dessa skäl få yrka bifall till utskottets såväl motivering som
kläm.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag ber om ursäkt, att jag ett
par ögonblick vågar taga kammarens tid i anspråk. Jag skulle icke
alls ha besvärat kammaren, om det icke varit på det sättet, att min
ärade riksdagskamrat och partivän, och jag får väl också säga vän,
herr Lovén, uppträtt och yrkat avslag på utskottets motivering. I
någon mån ursäktad kan man väl också vara av den omständigheten,
att det ju i varje fall är en mycket betydelsefull fråga, som vi diskutera,
ehuruväl den haft olyckan att komma under behandling av ett
av dessa mindervärdiga tillfälliga utskott, som kammaren har.

Motionärerna äro — det vill jag i likhet med utskottets ärade
ordförande stryka under — allt erkännande värda för det intresse,
som de ha ägnat saken. Och — i det fallet står jag i motsatsställning
till utskottets ordförande — kan det glädja motionärerna på
något sätt, så vill jag för min del säga, att de ha min fullaste sympati,
när de reagera mot de priser, som tandläkarna ta för sina operationer.
En tidningsman kommer i vanliga fall oftare än, andra
människor i förbindelse med den s. k. ärade allmänheten och får reda
på hur man tycker och tänker. Och det är en allmän uppfattning,
det tror jag mig kunna säga, att tandläkarna över huvud äro så pass
oblyga, när de ta betalt för de tjänster, de göra allmänheten, att man
understundom verkligen kommer att tänka pa ockerlagen.

Men när jag gjort alla dessa erkännanden, kan jag inte följa
motionärerna längre. Deras uppslag om inrättande av provinsialtandläkardistrikt
kan naturligtvis diskuteras, och visst är det möj -

Nr 16. 56

Lördagen den 11 mars.

Ang. villkor ligt att genomföra det. Men huruvida detta skulle vara till nytta
tandläkare- f°r sa-ken och huruvida man med inrättande av sådana tjänster skulle
institutetm.m. nå det eftersträvade målet: en billigare tandvård, det ställer jag
(Porto.) för min del i tvivelsmål. Det skulle obestridligen bli en mycket
oformlig och dyr organisation, det är åtminstone min bestämda uppfattning.

Här säges det av motionärerna, att tandvården blir så dyr, därför
att landsbygdens befolkning har att utbetala förutom en rätt avsevärd
penning till tandläkaren kostnad för resa in till städerna. Jag
föreställer mig, att det icke kommer att ställa sig billigare, även om
vi inrätta provinsialtandläkardistrikt, ty patienten och tandläkaren
måste ju på något sätt komma i kontakt med varandra. Antingen
måste då patienten resa in till staden eller, vilket väl är förutsättningen,
när man talar om provinsialtandläkardistrikt, läkaren resa
ut på kallelse till patienten. Läkarens resa på tåget är naturligtvis
lika dyr som patientens. Så är det vidare fråga om taxan. Därvidlag
vet man ju, att de vanliga provinsialläkarna understundom kunna
vara ganska företagsamma, när det gäller att taga betalt av allmänheten;
det är åtminstone icke mig obekant.

Det väsentliga är i allt fall, att vi se till, att barnen få tandvård,
att det blir obligatorisk tandvård i skolan. Vi skola icke inbilla
oss att, om vi inrätta provinsialtandläkardistrikt, landsbygdens
befolkning blir så intresserad av att sköta om barnens tänder, att den
antingen kallar ut provins! al tandläkare! för att draga ut en tand,
plombera en tand eller överhuvud taget se om barnens tänder, eller
också reser in till staden med barnen för att de skola få tandvård.

Det väsentliga i oppositionen mot utskottets utlåtande är talet
om en lägre kompetens för inträde vid tandläkarinstitutet, och man
talar om att realskoleexamen skulle vara tillräcklig. Jag skulle
vilja säga, i viss motsättning måhända till utskottets ärade ordförande,
att jag för min personliga del har då alls ingen överdriven
vördnad för den vita mössan såsom lärdomsbevis. Å andra sidan har
jag en mycket stor aktning för ålderdom och riksdagsår, vilket jag
naturligtvis är skyldig ha såsom novis inom det parlamentariska
arbetet. Allt detta hindrar mig emellertid icke från att säga — jag
hoppas, att det icke sårar de ärade motionärerna — att jag tycker
att de hava tänkt sig bra litet för, då de skrivit motionen rörande
lägre kompetensfordringar för tandläkareelever. Man kan påvisa utländska
förhållanden, man kan visa att det i utlandet är så ordnat, att
man kan få inträde vid tandläkarinstitut vid yngre år och med lägre
kompetens, än vad här i landet är fallet. Därmed konstaterar man
endast ett faktum; man bevisar ej, att förhållandet är bättre, genom
att bara konstatera detta faktum. Här avlägga pojkarna och flickorna
realskoleexamen vid 15—16 års ålder. Vid den åldern skulle
de enligt motionärernas mening kunna träda in i tandläkarinstitutet
och genomgå kurser och samtidigt undergå praktisk utbildning. De
skola således få hålla på och rota i folks munnar och arbeta med
folks tänder, dessa 15 eller 16 år gamla pojkar och flickor. Det blir
pa det sättet verkligen ingen tandvård för dem, som skola under -

57 Nr 1<>.

Lördagen den 11 mars.

kasta Biff operation på institutet. Det blir möjligen tandbehandling\
jag skulle kunna säga tandmisshandel. Jag tror knappast, att det tandläkareär
någon av de ärade motionärerna som skulle vilja underkasta sig institutetm.m.
att vara försöksobjekt vid sådana operationer. Men det man ej vill (Fort».)
vara med om själv skall man ej heller begära, att andra skola vara
med om.

Det finns också en annan omständighet härvidlag. Om man
tänker sig för något, kommer man — i varje fall ligger det nära till
hands — till den uppfattningen, att ynglingarna och flickorna vid
den åldern hava varken den fysiska eller andliga mognad, som behövs
för att man skall kunna tillgodogöra sig undervisningen vid
tandläkarinstitutet. De måste vara äldre, måste alltså gå och vänta
några år, innan de kunna komma in i ^tandläkarinstitutet, och do
måste följaktligen under den tiden hava något att göra. De maste då
förmodligen skaffa sig ökade kunskaper till komplettering av det,
vetande de fått i realskolan, vilka ökade kunskaper torde vara nödvändiga
för inträde vid tandläkarinstitutet. Då undrar jag vad man
vunnit med saken. Då blir ju förutbildningen i alla fall dyr, kanske
lika dyr som utbildningen till studentexamen, och man vinner intet
på det sättet. .

Herr Loven vill, att det skall ordnas så, att dentister skola fa
tillfälle att behandla enklare fall. Men hur skall man kunna garantera,
att dessa dentister verkligen hålla sig till de enklare fallen och
icke ge sig in på svårare operationer? Kan herr Lovén säga, hur det
skall gå till? Kan herr Lovén säga, hur samhället^skall bära sig åt
för att hava någon garanti för att dessa, jag höll på att säga kvacksalvare,
ej ge sig in på saker och operationer, som de faktiskt icke

förstå. _ o

Jag kan icke finna, att själva saken vinner någonting pa att
man, när man likväl bifaller utskottets kläm, stryker motiveringen.

Därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Endast några

ord!

Syftet med dessa motioner är nämligen, att bereda en allmännare
och billigare tandvård åt folket i allmänhet i vårt land. Detta tycks
ha förståtts av såväl utskottet som de talare, som i dag yttrat sig
i frågan. Utskottet har emellertid grundat sitt yrkande om avslag
på motionerna huvudsakligen därpå, att frågan är under utredning
och att den troligen kommer fram under riksdagens behandling redan
nästa år. Det kan ju vara ett försvar för att man gått på ett avslag
på motionerna. Jag skulle dock vilja säga, att då vi nu vilja samma
sak och syfta på samma mål, tror jag icke, att saken hade skadats
genom avlåtandet av en skrivelse utan tvärtom skulle man därigenom
ha fått påpeka en hel del synpunkter, som möjligen icke kommit till
synes i den utredning, som nu pågår och från vilken vi vänta, att ett
förslag skall komma fram till riksdagen.

Jag skulle vidare vilja säga, att när vi i en av dessa motioner

Nr 16. 58

Lördagen den 11 mars.

Ang. vilkor begära, att realskoleexamen skulle berättiga till inträde vid tandlätandläkare-
karinstitutet, så hava vi därmed icke alls velat utestänga sådana
institutetm.m. från inträde, som tagit studentexamen. Tvärtom, vi värdera till fullo
(Forts.) denna examen och inse betydelsen för den, som går in vid tandläkarinstitutet,
av att hava en god förutbildning, innan hans specialutbildning
vidtager. Meningen är endast, att man genom denna anordning
skulle bereda möjlighet till inträde för sådana, som nu vilja
söka sig in vid institutet, men icke lyckats komma fram till studentexamen.
Jag skulle också vilja peka på en sak, som icke varit vidrörd
här i debatten, det förhållandet nämligen, att när det gäller
detta, yrke, det är — åtminstone tror jag för min del det — mycket
individuellt, huruvida en person blir en god tandläkare eller icke.
Därmed har jag icke sagt, att den teoretiska utbildningen skulle vara
betydelselös, visst icke, men jag tror ändå, att de naturliga anlagen
spela en ofantligt stor roll, när det gäller en persons skicklighet för
tandläkarkallet. Jag vill med detta hava sagt, att en person med
realskoleexamen som förutbildning, kan i många fall bliva en lika.
god tandläkare som en med studentexamen.

Man tvistar här om, huruvida tandläkarvården skall organiseras
i distrikt eller det skall inrättas tandpolikliniker, som utskottet talar
om. Den saken kan naturligtvis diskuteras; det senare kan vara lika
bra som det förra. Vi motionärer hava icke bundit oss vid formen
därvidlag. Huvudsaken är, att vi komma fram till det mål, till vilket
vi vilja komma: att bereda möjlighet för folk i allmänhet att få
billigare tandvård än vad nu är fallet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få instämma i det jakande,
som är gjort av herr Jonsson i Hökhult.

Häruti instämde herr Nilsson i Landeryd.

Herr L o v é n: Herr talman! Blott ett par ord!

Jag ber först att få påpeka, hur vanskligt det kan vara att ha
en vetenskapsman och medicinare till ordförande i utskott. Ordföranden
i det tillfälliga utskottet har gjort hela utskottet nästan
lika vetenskapligt utbildat, som han själv är. Ty mina vänner
herrar Corneliusson och Jonsson hava yttrat sig med största sakkunskap
i detta ämne, medan vi andra måste treva oss fram och låta
de praktiska männen och de sakkunniga avgöra, hur det bör bli
på området.

Utskottets ärade ordförande sade, att det icke lämnats bevis
för att utskottet i sin motivering motsagt sig själv. Jag pekade på,
hur man i början av förevarande motivering säger, att en rationell
tandvård måste göras billig, men längre fram håller på att det icke
kan bli tal om att sänka kompetensfordringarna för dem, som skola
utbildas i tandläkareyrket. Därför skall denna kinesiska mur vara
kvar, och därmed följer hög betalning för högt kvalificerad arbetskraft.

Jag ber att få erinra om, att herr Eurén sade, att tandläkaryrket
icke endast är ett hantverk. Men om det nu dock är så, att

Lördagen den 11 inurs.

59 Nr 1(L

det till en del är ett hantverk, så kunde väl för den, som sysslar
med detta hantverk, icke behöva krävas en vetenskaplig utbildning tandläkare''
med studentexamen som grund. Ty lika väl som legitimerade lä- institutetm.m.
kåre kunna remittera patienter, som behöva medicinska bad och (Forts.)
massage till personer, som äro kvalificerade för att giva sådan behandling,
lika väl kunna tandläkarna remittera patienter till dentister
för att få sjuka tänder lagade. Och varför skola tandläkare
med denna lägre praktik behöva kunna tyska, engelska och franska
språken? Dessa personer skola vara praktiskt utbildade, och sedan
skall det finnas läkare och tandläkare, som för dem skola kunna
översätta vetenskapens rön och lära sina underordnade det nya, som
vetenskapen bjuder. Därmed skulle den tandvård, som lämnas av
dessa dentister m. fl., bliva förbättrad.

Så ville herr Eurén, att det skulle bli polikliniker och att det
skulle bli så, att en examinerad tandläkare med lämplig hjälp skulle
kunna sköta tusentals patienter. Jag skall å de mindre bemedlades
vägnar be att få betacka mig för sådana kliniker, där tusentals patienter
skola behandlas. Hur går det till på regementena, där regementsläkaren
har många hundra knektar att sköta? En korpral får
i uppdrag att giva patienten ricinolja, vare sig denne lider av liktornar
eller av magknip. Den sortens skötsel vill jag å de mindre
bemedlades vägnar bestämt protestera emot och betacka mig för.

Så säger herr Eurén: Ha herrarna tänkt på, att tandläkare
icke bli gamla? Det finns inga gamla gubbar bland dem.^ Ja, jag
har läst, att tandläkare ha sagt bestämt ut, att för att ernå en lång
livslängd fordras att ha välskötta tänder redan från barndomen. Jag
undrar, hur det är med det, då icke det medel kan ha den inverkan
på tandläkarna själva, som de rekommendera åt andra för att nå
en lång livslängd.

Så sade herr Eurén, att det var icke att undra på, att en högt
kvalificerad man skulle ha bra betalt, då jag hänvisade till, att en
viss tandläkare tjänade 80 kronor i timmen. Men herr Eurén, vem
har sagt, att detta var en av de allra främsta kvalificerade tandläkarna?
Han kan väl icke jämföras med den läkare, som räddat en
människas liv på en halvtimme. Denne skall naturligtvis ha så
mycket, som patienten kan betala. Och det gör vem som helst, när
det gäller livet. Men det är ju ingen rimlig anledning att betala så
mycket som 80 kronor i timmen för att fylla i en tand.

Så sade min vän Jonsson i Eskilstuna, att han ville inte vara
med på att släppa realskolepojkar till att behandla hans tänder.

Ja, det vill icke jag för min del heller. Jag vill ha dentister med
mångårig praktisk erfarenhet, som undergått prov inför tandläkareinstitutet
eller utexaminerad tandläkare och sedan inskränka sig
till att sköta endast sådant, som det icke fordras verklig vetenskap
tiU.

Men huru skall man kunna kontrollera detta, säger herr Jonsson.
Ja, det blir nog lika lätt som att nu kontrollera dem och bötfälla
dem för att de lagt in en lösgom eller satt in en löstand. Och
gärna för mig kan man sätta in i lagen, att de mista rättigheten

Nr 16. 60

Lördagen den 11 mars.

Ang. villkor
för inträde vii
tandläkareinstitutet
m.m
(Vörts.)

jutöva denna del av yrket, om de påträffas med att göra något,
som de icke ha rätt till. Jag tror, att man i det fallet kan lika väl
. pa detta sätt som pa något annat sätt halla dem inom rimliga skrankor.

Så säger utskottet i slutet av sin motivering, att det får ingenting
göras utan att man först skall avvakta den utredning, som pågår,
och den eventuella proposition, som kan komma. Men samtidigt
vill utskottet, att vi skola sluka denna motivering, som är ett
lörhandsuttalande och som binder riksdagen och där riksdagen faktiskt
gått med på att endast folk med studentexamen och denna högre
utbildning skola få handhava tandvården.

•n därför, herr talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall

till utskottets hemställan men med ogillande av motiveringen.

Herr Eu rån: Herr talman! Endast några ord.

När den föregående talaren talade om livslängden och att tandläkarna
borde ha längre livslängd, därför att man väntade, att just
de skulle ha bäst vårdade tänder, så får jag säga, att det är väl icke
på allvar han kommer med ett sådant skål. De flesta läkare bliva
icke gamla, ty den som sliter ut sig i andras tjänst blir icke själv
gammal, om han är aldrig så skicklig läkare.

Den föregående talaren sade vidare, att han icke trodde, att
tusentals människor skulle kunna skötas väl på samma klinik. Jag
skall då meddela, att på Stockholms tandpoliklinik skötas mer än
40,000 människor per år, och jag tior de skötas ganska väl, eftersom
de besöka den så talrikt.

Så säger herr Lovén, att därför att vi i utskottet fordra, att
tandläkarna skola vara skickligt folk, så ha vi i och med detsamma
sagt, att det icke kan åstadkommas någon billig tandvård. Hur detta
skall gå till är mycket lätt att förstå, om man har reda på, vad som
menas med. en poliklinik. Det kanske icke herr Lovén har riktigt
klart för sig. Det är mycket lätt att på en dylik få en både tillfredsställande
och billig tandvård. Jag tänker mig en ort som
t. ex. Nässjö, som är en knutpunkt, att där anställas t. ex. två
tandläkare med nödig lokal och nödiga tekniska biträden. — Jag
skall inom parentes be att få säga, att just det hantverksmässiga
hos tandläkarkonsten är det meningen att sköta hantverksmässigt.
_d. v. s. det skall skötas av de tekniska biträdena, av tandtekniker.
Men de skola icke ha ansvaret, när det gäller att bedöma
från läkarsynpunkt, huruvida den ena eller andra behandlingen måste
anses lämplig eller nödvändig. —- Alltså som exempel en sådan klinik,
där det finns två tandläkare, som taga allt ansvar för behandlingen
men sätta tekniska biträden till att arbeta med vad som kan
anförtros åt dem. De ha, låt oss säga, tre tandsköterskor och en tandtekniker
vardera. Under sådana förhållanden anser jag, att de
mycket väl skulle kunna sköta den nu ifrågavarande tandvården för
en god del av hela Jönköpings län. Det fordras naturligtvis, att
dessa tandläkare avlönas så, att vi få skickliga tandläkare att sköta
denna klinik. Vidare måste tekniska biträden och tandsköterskor

Lord ngen don 11 mars.

61 Sr 1U.

också avlönas så, att de skickliga kunna erhållas. Detta torde väl An?- vj[llcor.,
vara det enda praktiska sättet att åstadkomma en god och L)dlig''''“’a”^.acr^<i
tandvård t. ex. i Jönköpings län. Och efter ett dylikt mönster an- institotetm.m.
ser jag, att landet i övrigt bör gå då det gäller allmän folktandvård. (p0rtä.)
Men märk väl mina damer och herrar, under förutsättning, att man
börjar med skoltandkliniker. Men vad dessa beträffar skulle man
mycket väl kunna tänka sig ambulerande tandläkare med biträden
och sköterskor, som resa från skola till skola. Jag tror åtminstone,
att det är ett av sätten. Ett annat sätt är möjligen att låta en
skolklass resa in till en klinik på vissa dagar på året. Det kan ju
tänkas många sätt att ordna detta på.

Allt detta är åtminstone antytt i utskottets utlåtande likaväl som
orsaken varför vi icke föreslå ytterligare ny utredning. Vi hava
icke velat vara med om onödiga utredningar. Den senaste utredningen
och även den föregående ha kostat så stora summor, att kunna
vi inbespara något, så tror jag, vi handla välbetänkt.

Herr talman! Det är intet, som föranlett mig att ändra mitt
yrkande på bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall
till berörda hemställan med ogillande av utskottets motivering
samt 3:o) bifall till det av herr Jonsson i Hökhult under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse
den under 2:o) upptagna propositionen hava flertalets mening för
sig. Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid
den under 1 :o) angivna antogs till kontraproposition. _ I överensstämmelse
härmed uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3 med ogillande av
dess motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 65 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan med ogillande av dess
motivering.

§ 13.

Herr statsrådet Hansson överlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 121, med förslag till kungörelse angående dyrtidstillägg åt
diplomatiska och konsulära befattningshavare.

Ifrågavarande proposition bordlädes.

Nr 16. 62

Lördagen den 11 mars.

§ 14.

AngarbetePåtgl Vidare förekom till behandling andra kammarens andra tillfältuberkuloä-
utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om skriejuka
konvale- velse till Kungl. Maj :t angående beredande av lämpligt arbete åt
acenter, tuberkulossjuka konvalescenter.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 162, hade fru Östlund hemställt, att riksdagen
\ skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kung], Maj:t
ville låta verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde vidtagas
för beredande av lämpligt arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan
utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Fru östlund, som anförde: Herr talman! Kammarleda möter!

Det kunde vara betänkligt att söka tala för en motion,
vilken ett enhälligt utskott — i vilket jag för övrigt har förmånen
att vara ledamot — har yrkat måtte till ingen kammarens åtgärd
föranleda. Detta korta, kalla »till ingen åtgärd» skulle ju
lätt kunna tänkas avsett att avklippa varje möjlighet ens att kunna
våga hoppas på någon framgång för i motionen uttalade önskemål.
Men_ som var och en, som läser betänkandet, själv kan se, så finns
det icke en råd i det hela, som tyder på, att utskottet funnit saken
för obetydlig eller oberättigad, utan tvärtom möter förståelse och
sympati för motionens syfte. Och jag skall be att få citera några
ord i utskottsbetänkande!, som bevisar detta. Så säger utskottet
alldeles i början av sitt utlåtande: »Det i förevarande motion av handlade

ämnet är enligt utskottets mening av den vikt och beskaffenhet,
att det maste anses vara förtjänt av statsmakternas synnerliga
beaktande.» Och när utskottet senare har utvecklat sin
tanke om saken, så säger utskottet: »Av vad i det föregående an förts

torde vara tydligt, att utskottet finner en utredning rörande
lämpligaste sättet att åstadkomma vård åt tuberkulösa konvalescenter
vara i hög grad av behovet påkallad.» Och om jag så får citera
slutklämmen i motiveringen, som jag för min del helst skulle ha önskat,
att utskottet kunnat göra till sitt yrkande, så heter det: »Under
uttalande av sin förvissning, att den utredning, som från nationalföreningen
är att förvänta, skall vinna beaktande av vederbörande
myndigheter och så fort förhållandena medgiva föranleda förslag
från Kungl. Maj:ts sida, får utskottet», o. s. v.

Dessa ord säga ju tydligt nog, att det uteslutande varit formella
skäl, som gjort, att detta avslagsyrkande kommit. Och de
motiv, som utskottet åberopar och för vilka jag ansåg mig böra
böja mig, äro ju, att Svenska nationalföreningen mot tuberkulos
under de senaste åren vidtagit en dylik utredning och att densamma

Lördagen den 11 mura.

6.‘) Nr 10.

snart nog är färdig. De moliven kunna leda till den tanken, att
motionärerna bort känna till detta. Men om så icke var fallet, så tuberkulosvisste
vi dock, att man såväl i nationalföreningen som inom intressera- sjuka konvalcde
läkarkretsar och bland de sjuka under många år sysslat med detta scenter.

spörsmål. Det är omkring tio år sedan de av doktor Berglund i mo- (Forte.)

tionen refererade uttalandena gjordes. Och vi motionärer i såväl
första som andra kammaren äro fullt övertygade om, att det icke bör
och icke får skjutas på denna sak längre. Ju längre det dröjer, innan
sanatorievården blir kompletterad med dessa kolonihem, ju flere
människor förgås. Men då ju alltid penningfrågan blir avgörande
för realiserandet av frågan, vore ju staten den rätte initiativtagaren.

Huru aktuell denna fråga är t. ex. inom läkarkretsar, fick jagnytt
bevis på genom ett häromdagen gjort uttalande, av föreståndaren
för Stockholms stads tuberkulosbyrå doktor Kjellin.^ Han
säde: »Om jag haft pengar, skulle jag för länge sedan på egen
risk ställt i gång med en dylik arbetskoloni.» Man ställer sig
sannerligen icke beredd att för saken till och med offra av vad man
själv har om man icke känner, att det är en nödvändig sak, som
behöver göras. Men så har också denne läkare sitt arbete på tuberkulosbyrån
uteslutande bland de mindre bemedlade. Och samme
nyss citerade läkare har haft sikte på en annan sak, som visserligen
icke beröres i motionen men som i och för sig är ganska betydelsefull.
Det är, att i och med upprättandet av i motionen omnämnda
arbetskolonier skulle ungdom, som åtnjutit sjukvård, kunna.få tillfälle
att få utbildning i lämpligt yrke, vilket nu ofta icke blir fallet
tyvärr.

Man har så många gånger uttalat tvivel om nyttan av sanatorievård,
och dock veta vi, att den sjukes hela, för att icke säga
sista hopp står till den. Ifen om den sålunda vårdade icke kan
behålla den hälsa han återvunnit eller åtminstone den förbättring
han undergått på sanatoriet, så är det ofta beroende på de omständigheter,
som möta honom eller henne, då de återvända till vardagsförhållandena.
Det är oftast brist på arbete och därmed brist på
allt. Det är, som någon sade till mig här. om. dagen: de få sörja
för mycket. Detta är nog sanningen i all sin bitterhet.

Då jag emellertid i utskottet icke har reserverat mig mot
utskottets yrkande, beror det icke på att . jag har ändrat mening,
sedan jag lämnade in motionen. Men då vi fingo detta meddelande,
att nationalföreningens utredning var i det närmaste färdig, ansåg
jag. att om vi väntat på denna utredning en tio kr, så kunde vi
eventuellt vänta ett par månader till. Och jag ansåg, att man möjligen
kunde inom så mycket kortare tid förvänta ett förslag från
Kungl. Maj:t, än om vi ännu ett par år skulle vänta på en ny utredning.

Jag skall icke säga mer om motionen eller saken, och .lag tror,
att kanske kammarens ledamöter ändå i grund och botten ha tänkt
på denna sak förut och kanske äro eniga med motionärerna. . Men
jag vill bara säga det. att den starka motiveringen till de motioner,
som väckts i denna fråga, är grundad på mångårig erfarenhet och

Nr 16. 64

Lördagen den 11 mars.

Ang. lämpligt övertygelse, att snart hjälp är dubbel hjälp. Och jag tror, att intuberlulos-
Sen> som kommit i någon beröring med tuberkulossjukvård, kan stå
sjuka konvale- likgiltig eller tveksam inför den påtagliga nödvändigheten att snascmter.
rast möjligt bringa denna fråga till lösning. Om de synpunkter,
(Forts.) som tala för åtgärder i motionens syfte, har utskottet varit fullt
enigt.

När jag nu begärde ordet i denna fråga, så var det icke för att
tala för utskottets yrkande. Men jag har velat begagna detta tillfälle
att å deras vägnar, som motionen avser att skydda, rikta eu
den varmaste vädjan till regeringen att, då nationalföreningens utredning
föreligger färdig, taga sig an denna sak och att, för att än en
gång citera utskottet, »så fort förhållandena medgiva» etlt förslag
i motionens syfte må vara att förutse.

Herr talman! Jag har således intet yrkande.

Härpå yttrade:

Herr Vennerström: Herr talman! Efter det kvinnligt varma
anförande, med vilket en kvinnlig ledamot av andra kammaren för
första gången tagit till orda, skulle jag icke djärvts att uttala en avvikande
mening vad gäller själva anförandets resultat, såvitt det icke
även för mig själv hade varit, låt mig säga, en hjärtesak att göra
vad verkligen göras kan för att i denna fråga påskynda snara åtgärder.
Vi stå i detta fall inför en viktig hygienisk fråga, och det
gäller ingenting mer och ingenting mindre än detta, huruvida alla de
väldiga utgifter och ansträngningar, som statsmakterna nedlägga på
sanatorievården, skola leda till det resultat, som vi alla innerst syfta
till.

Jag har inom Västernorrlands läns landsting haft min huvudsakliga
verksamhet förlagd till områden, som röra sanatorievården,
som röra dispensärerna o. s. v., och jag kan därför av egen erfarenhet
på det varmaste understryka de ord, som fällts av den förste talaren
och i motionen om att detta är en synnerligen viktig sak såväl
för statsmakterna som för de tuberkulossjuka. Det är många tuberkulosläkare,
som ha sagt mig, att hela tuberkulossjukvården är till
stor del vanmäktig, om man icke kan erhålla möjlighet för dem, som
vårdats på sanatorier att, sedan de kommit ut därifrån, kunna få
lämpligt arbete, lämplig vila o. s. v. Det är även många sjuka, som
till mig framfört samma synpunkter, att för dem är det viktigaste
nödvändiga, att man ordnar det på sådant sätt, att de efter sanatorievistelsen
kunna beredas lämpligt arbete och även lämplig vila.

Nu har emellertid utskottet, såsom också framhölls av fru Östlund,
av rent formella skäl yrkat avslag på en motion, i vilkens argumentering
och syfte utskottet fullkomligt enhälligt uttalat sitt
allra varmaste instämmande. Det synes mig vittna om en väl överdriven
formalism, när man av enbart formella skäl yrkar avslag på
en sådan motion, vilken, som sagt, rönt det varmaste instämmande
från hela det utskott, som behandlat motionen ifråga. Man har hänvisat
till en pågående privat utredning, som föranstaltats av natio -

65 ISr MS.

Lördagen den 11 mars.

(1''orts.

na! före.lingon mot tuberkulos. Det iir mig veterligen första gången,
som det förekommer åtminstone i andra kammaren, att man men nan tube,rkulosvisning
till eu privat utredning säger, att statsmakterna til ls vidare sjuka konvalcingenting
böra göra. Jag skulle kunna förstå denna formalism, ifall ''center.
det gällde en utredning, som redan är igångsatt av statsmakterna
själva, där det alltså föreligger ett beslut från riksdagen eller ett
initiativ från regeringens sida. Men den behandling eu motion av
herr Anders Pers nyligen rönte i första kammaren visar, att vid det
tillfället bröt första kammaren med dessa traditioner och fattade positivt
beslut, ehuru utredning redan pågick med anledning av förut
vidtagna åtgärder från statsmakternas sida. När man inom törsta
kammaren gick så långt, skulle då icke andra kammaren, när det har
föreligger endast en privat utredning, med hänsyn till de vanna intressen,
som äro knutna vid denna motion, djärvas gå sa långt utanför
formerna, att man direkt bifaller en motion, om vars syfte vi alla

äro fullkomligt överens?

Jag vill säga, att denna utredning, som snarligen, etter vad del
sägs redan inom två månader föreligger, är för mig icke någon argumentering
för avslag utan snarare en stark argumentering för bil ail
till motionens yrkande. Det är visst icke så, att om man bifaller motionen,
man bör föranstalta någon ny utredning på lång sikt, kanske
på ett par år, utan tvärtom, då utredning föreligger från nationalföreningen
och den är verkställd av det mest sakkunniga folk som finns,
skulle man då icke omedelbart kunna från regeringens sida taga fatt
på utredningen och efter någon liten ytterligare bearbetning redan
vid nästa riksdag framkomma med förslag på grundval av denna
bearbetning av utredningen? Den utredning, som pågår och snarligen
föreligger, är alltså för mig ett starkt argument till förmån för
att man omedelbart giver regeringen direktiv att, när utredningen
föreligger, göra en bearbetning därav och sedan snarast möjligt framlägga
förslag. Och vi nå fram till en sådan lösning genom att bifalla
den av herr Wahl i första kammaren och fru östlund i denna
kammare väckta motionen. _ o

Sedan är det ett argument till, som kanske på manga verkar en
smula för känsligt, men som jag tror icke bör fullständigt ^ förbises
här i denna realiteternas kammare. Fru Östlund yttrade några ord
om det yrkande, som här föreligger från utskottet, nämligen att motionen
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda, och
fru Östlund fällde därvid det uttalandet, att det var »korta och kalla
ord». Vad är det, som sker i detta nu? Här finnas i Sveriges, bygder
hundratals fattiga tuberkulossjuka, kanske dödssjuka människor,
som vänta på denna motions behandling i första och andra kammaren.
Jag anser för min del, att detta är ett psykologiskt, mänskligt
skäl för att man bör giva dem en vink om att kammaren icke är sa
likgiltig utan tvärtom är beredd att göra det mesta möjliga. Om det
ta kan komma att verka på ett sådant sätt, att det kanske ingiver dem
det lilla hopp och den optimism, som de behöva, höra vi väl lämna formaliteterna
och vara beredda att giva dem den hälsningen, att vi vilja
snarast möjligt göra det mesta möjliga för att lätta deras tunga kamp

Andra hammarens protokoll 192%. Nr, 16.

Nr 16. 66

Lördagen den 11 mars.

An%-btiePåt''Jl ^Ör tillvaron- . ^an bör därför icke — för att använda fru östlunds
tuberkulos- _e.^aa or<^ giva dem flotta korta och kalla svar, visserligen med möjsjuka
konvale- låghet att söka reda pa argumenteringen i utskottets motivering, utan
scenter. man bör giva dem med tidningspressen just det svaret, att vi fattat

(Forte.) ett positivt beslut, att det skall verkställas utredning snarast möj ligt

och att förslag skall framläggas.

Jag vill vädja till kammaren, att vi, som alla äro ense om att
något bör göras för att här bereda hjälp, för en gångs skull lämna
formlerna och utan vidare enhälligt bifalla den av fru Ostlund väckta
motionen.

Herr Eu rån: Endast några korta ord.

Den föregående talaren har sagt, att utskottet endast haft formella
skäl för sitt yrkande. Mig synes det, som om utskottet haft
ett, men ett reellt skal. Det reella skälet är ju, att utskottet, liksom
kammaren, haft sig bekant, att det pågår en utredning. Det
måtte väl vara ett reellt skäl, då vi dessutom veta, att denna utredning
handhaves av nationalföreningen, som gjort så mycket och som
nitälskar så varmt för tuberkulossjukvården i riket.

Vidare vill jag påpeka, att det icke är första gången, som det
hänvisas till ^nationalföreningen här i kammaren uti denna fråga,
utan det är åtminstone andra gången, ty på grund av herr Bergströms
i Bäckland motion i fjol avgavs ett i detta hänseende precis
lika utlåtande av utskottet under herr Blocks ordförandeskap; man
hänvisade till den inom nationalföreningen pågående utredningen,
och kammaren godkände då denna hänvisning.

Då nu faktiskt hela kammaren har vetskap härom, och då hela
landet kommer att genom tidningarna få reda härpå, tror jag, att
även det sentimentala moment, som den föregående talaren — f. ö.
med stor rätt — åberopade, också kommer att få göra sig gällande
hos allmänheten, som väntar på de åtgärder, som här satts ifråga.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Då votering emellertid begärdes av herr Vennerström,
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som vill att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 122 ja mot Öl nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Lördagen den 11 mani.

H7 Nr 1«.

§ 15.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till Ang. utsträckt

motionstid.

Herr Fjell man, som yttrade: Jag ber att få göra det yr kandet,

att motionstiden med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, angående dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst in. fl. pensionärer, måtte på grund av propositionens omfattande
beskaffenhet utsträckas till det plenum, sond infaller näst
efter femton dagar från propositionens avlämnande.

Denna framställning blev på begäran bordlagd.

§ 16.

Ordet lämnades vidare till Interpellation.

Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! Jag anhål ler

om kammarens tillstånd att få till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande interpellation:

Det stora förtroende, som våra privata banker åtnjutit hos
allmänheten, har säkerligen varit grundat även på den tillit, som
man hyst till vår bankinspektion, och på den garanti, som man däri
har trott sig äga för en sund och ansvarsmedveten skötsel av våra
banker. Det måste tyvärr sägas, att de senaste tidernas händelser
ha varit ägnade att i hög grad rubba denna tillit till bankinspektionens
möjlighet eller förmåga i berörda hänseende. Jag erkänner
beredvilligt, att de fruktansvärda krascher, som inträffat inom
bankvärlden, i främsta rummet äro beroende på den förödande ekonomiska
kris, som hela världen nu genomlider och som har skakat
grundvalarna för vårt ekonomiska liv. Men det synes också vara
uppenbart, att skulden till det skedda, åtminstone i några fall, och
i varje händelse beträffande det sist. inträffade, Sydsvenska kreditaktiebolagets,
har legat i det, milt talat, lättsinniga sätt, varpå bankens
ledning har ansett sig kunna handskas med bankens medel.
Allmänheten har med lättförklarlig oro frågat sig, om verkligen
bankinspektionen till den grad bär saknat möjlighet att här i tid
ingripa, att en katastrof av den omfattning, som här föreligger, ej
skulle ha kunnat förebyggas eller åtminstone mildras. Och när man
betänker, att av Sydsvenska kreditaktiebolagets fonder på cirka
63 miljoner endast 4 miljoner synas återstå, finner man lätt, att
förlusterna ha varit nära att tangera den gräns, där även insättarnas
medel ha svävat i fara.

Den; allmänhet, som nu vid upprepade tillfällen så hårt har
drabbats, måste inför det skedda se sig föranlåten att draga följande
slutsats: antingen har den nuvarande bankinspektionens ledning
brustit i utövande av den kontrollerande myndighet, som åligger
densamma, eller också äro de laga bestämmelser, som det åligger den
att följa, otillfredsställande för sitt syfte.

Nr 10. 68

Lördagen den ll mars.

Interpellation. Jag tillåter mig med stöd av vad jag nu i korthet andragit
(Forts.) att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa
följande interpellation: »

1) Anser herr statsrådet, att de nuvarande bestämmelserna för
bankinspektionen, rätt tillämpade, innebära garanti för en betryggande
kontroll vid våra enskilda bankers skötsel i den grad, som har
genom detta ämbetes inrättande åsyftats och som allmänheten kar.
ha rätt att därav förvänta?

2) Om så ej är fallet, har herr statsrådet för avsikt att föreslå
några ibestämmelser, som inom ramen för den nuvarande bankinspektionen
kunna åt densamma förläna nödig effektivitet?

Ifrågavarande anhållan bifölls.

§ 17.

Avgå vos följande motioner i anledning av Kung!. Maj:ts proposition,
nr 84, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst, nämligen

nr 204, av herr Jonsson i Hökhult m. fl.;
nr 205, av herr Månsson i Backa m. fl.;
nr 206, av herrar Hage och Loven;
nr 207, av herr Lovén;
nr 208, av herr Wiklund m. fl.; och
nr 209, av herr Hage.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till rinsdagens
skrivelser till Konungen:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år 1922
gjorda framställningar om vissa anslag till patent- och registreringsverket
;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anvisande
å 1922 års tilläggsstat under tredje huvudtiteln av anslag till förvärv
av ett svenskt beskickningshus i Tokio; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag till förbättrande av grunden under vissa delar av Stockholms
slott samt till vissa byggnadsarbeten å länsresidenset i Karlstad
m. m.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion
om borttagandet av censusbestämmelserna i fråga om valbarhet
till första kammaren;

Lördagen den 11 mars.

69 Nr 16.

sammansätta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial, nr 2,
angående ersättning åt utskottets sekreterare m. fl.;

bankoutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av vackt motion
angående dyrtidstillägg åt den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen
;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlutande, nr 3, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
utsträckning av den tid, inom vilken det aligger skoldistrikt att inrätta
fortsättningsskola; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av herr Hages motion, nr 34, om skrivelse till
Kungl. Maj :t angående lönetursrätten för viss personal, som från Mora
—Vänerns järnväg övergått till Statens järnvägar; och

nr 2, i anledning av herrar Bäcklunds och Höglunds motion,
nr 183, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utbyggande av inlandsbanan
från Kristinehamn till västra stambanan

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lithander under 3 dagar fr. o. m. den 12 mars,

» Johansson i Uppmälby » 3 » » » 12 »

» Andersson i Rasjön » 4 » » » 13 »

» Sjögren »4 » * » 12 »

» Henrikson » 3 » * * 13 * ecb

» Karlsson i Grängesberg » 5 * * » 14 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,30 e. m.

In fidem
Per Cronvall.