1921. Första kammaren. Nr 40 (Riksdagens protokoll 1921:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1921. Första kammaren. Nr 40.

Lördagen den 28 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. ii f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 141, sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkande nr 33 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 65.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 42, angående fullbordad granskning av de i statsrådet
förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande, att anledning icke förekommit att mot
någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § lop regeringsformen gjorda anmälan av vissa
ärenden.

Punkten 1. Om vissa

I denna punkt hade utskottet till en början yttrat följande: "Bergström

beviljade rc ”Enligt

protokollet över utrikesdepartementsärenden den 23 april sekostnads er1920
hade t. f. ministern i Tokio och Peking, envoyén David Bergström,
som på semesterledighet vistades i Sverige, anmält, att det för hans
fortsatta ämbetsverksamhet skulle vara av största betydelse, att han
under sitt uppehåll i hemlandet finge närmare studera de senaste årens
industriella och kommersiella utveckling därstädes, samt att lian för sådant
ändamål hade för avsikt att på olika platser i Sverige konferera
med intresserade industriidkare och köpmän ävensom att besöka olika
industriella anläggningar i landet. Protokollet meddelar vidare, att
Bergström, då dessa konferenser ävensom de resor, som föranleddes av

Första kammarens protokoll 1921. Nr 40. 1

» 40. 2

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa nämnda studiebesök, företoges i tjänstens intresse, anhållit dels att den
envoyén D. Ld, som konferenserna och resorna droge, måtte frånräknas hans sebeviVadcre-
mestertid och att han under samma tid måtte få åtnjuta samtliga med
sekosinadser-hans innehavande tjänst förenade avlöningsförmåner, dels ock att resesättningar
ersättning måtte honom beredas.

m. m. 1 anledning härav beslöt Kungl. Maj :t enligt sagda protokoll på till (Forts.

) styrkan av föredragande departementschefen, att dels förklara, att en
tid av högst två månader, som envoyén Bergström under då instundande
sommar måtte använda för ovannämnda konferenser ävensom för besök
vid svenska industriella verk och anläggningar, icke skulle inräknas
i honom författningsenligt tillkommande semester, dels berättiga envoyén
Bergström att under den tid, som åtginge för av dessa konferenser och
besök föranledda resor, uppbära samtliga med hans befattning såsom
t. f. minister i Tokio och Peking förenade avlöningsförmåner, dels ock
berättiga envoyén Bergström att för samma resor inom Sverige åtnjuta
resekostnadsersättning enligt vederbörande klass i gällande resereglemente.
Däremot skulle särskild traktamentsersättning icke till Bergström
utgå.”

På grund av vad utskottet i den ifrågavarande punkten vidare anfört
hade utskottet funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen, dels mot ministern för utrikes ärenden friherre
Palmstierna, chef för utrikesdepartementet vid den tid, då enligt statsrådsprotokollet
beslutet i fråga tillkommit, dels mot ministern för utrikes
ärenden greve Wrangel, chef för utrikesdepartementet vid den
tid, då beslutet enligt tillgängliga handlingar i verkligheten måste hava
kommit till stånd.

Vid denna punkt hade reservation anförts av herr Reuterskiöld,
som ansett, att utskottet icke bort inskränka sig till en anmärkning mot
den formella handläggningen av ärendet, utan ock framställa anmärkning
i anledning av beslutets innehåll och därvid uttala sig på sätt reservationen
visade.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greveW rangel:
Herr greve och talman, mina herrar! Konstitutionsutskottet har mot
mig riktat anmärkning, att det avgörande, som funnit uttryck i Kung!.
Maj :ts beslut den 23 april 1920 angående rätt för envoyén Bergström
att företaga vissa informationsresor i Sverige samt att den tid av 2 månader
dessa toge i anspråk icke skulle fråndragas hans semester utan
räknas såsom tjänstgöring, för vilken fulla löneförmåner jämte reseersättning
finge uppbäras, i själva verket skulle hava ägt rum under
min ämbetstid och ej å den dag protokollet i ämnet är daterat.

Med anledning härav är jag i tillfälle förklara, att det här är fråga
om expediering av ett kungl. beslut, vilket fattats under min företrädares
ämbetstid, samt att detta ärende icke i något avseende varit föremål

Lördagen den 28 maj f. m.

3 Nr 4«.

för min handläggning, och att detsamma, intill dess jag häromdagen
erhöll kännedom om utskottets anmärkning, var mig alldeles obekant.

Herr Thulin: Herr talman, mina herrar! Såsom medlem av

konstitutionsutskottet och närvarande vid behandlingen utav den punkt,
som nu föreligger, skall jag be att få säga några ord till motivering för
den anmärkning, konstitutionsutskottet här framställt.

Den enda form, som våra grundlagar och vår riksdagspraxis känner
beträffande framläggande för riksdagen av förhållanden, som konstitutionsutskottet
vid granskningen av statsrådets protokoll funnit vara
anmärkningsvärda, är, att konstitutionsutskottet tillkännagiver för riksdagen
sagda förhållanden under åberopande av § 107 regeringsformen.
Denna paragraf lyder i det avseende, som jag här berör, på följande
sätt:

Om vissa
envoyén D.
Bergström
beviljade resekostnadsersättningar

m. m.
(Forts.)

”Skulle Konstitutionsutskottet anmärka, att Statsrådets ledamöter
samfällt eller en eller flere av dem, uti deras rådslag om allmänna mått
och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för Riksdagen,
vilken, om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skriftligen
anmäla sin önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån ämbetet skilja
den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord.”

Det är sålunda riksdagen, som skall pröva, om det av konstitutionsutskottet
gjorda tillkännagivandet skall föranleda någon åtgärd. Såvitt
jag kunnat finna, har riksdagen under de no år, varunder vår regeringsform
varit gällande, icke någonsin hos konungen gjort skriftlig
anmälan av den beskaffenhet, varom i § 107 regeringsformen talas. De
av konstitutionsutskottet gjorda tillkännagivandena ha sålunda ej föranlett
någon riksdagens åtgärd, om man än under olika tider och inom
olika stånd eller kamrar i riksdagen kan spåra en större eller mindre
eftertrycklighet, varmed tillkännagivanden blivit behandlade eller lagda
till handlingarna. Allt mer har som bekant behandlingen av tillkännagivanden
enligt § 107 stelnat i vissa former och i denna kammare inneburit,
att de utan varje känslobetoning av ett gillande eller ogillande
lagts till handlingarna. Yrkandet om en anmälan till konungen i anledning
av ett tillkännagivande enligt § 107 skulle otvivelaktigt väcka
sensation, men heller icke något annat. Dechargebehandlingen har
därför, med huru mycken spänning än dess utgång av allmänheten kan
avvaktas och huru mycket damm den än upprör, blivit en praktisktpolitiskt
ganska betydelselös sak. Den föranleder aldrig till några direkta
ingripanden från riksdagens sida. Huruvida denna förstening
av formerna är lämplig och önskvärd, det är en fråga, som jag i detta
sammanhang ej skall beröra. Det må vara nog att konstatera, att det
omfattande och synnerligen tidsödande arbete konstitutionsutskottet
härutinnan har sig förelagt, ett arbete, som tager väl nära hälften av
ett stort ständigt utskotts arbetstid i anspråk, på grund av dessa stel -

Mr 40. 4

Lördagen den 28 maj f. in.

Om vissa nade former av ett ärevördigt institut från tiden för vår regeringsforms
envoyén D. tillkomst ger mycket ringa i praktiskt politiskt avseende. Det anses såbeviljadfrc-
binda omöjligt för konstitutionsutskottet att för riksdagen framlägga
jrfeo^tnadier-omständigheter, som vid granskningen av protokollen framkommit och
sättningar befunnits värda uppmärksamhet, med yrkande om skrivelse till ICungl.
(V ’t ) Mai:t me<^ begäran om åtgärder i den eller den riktningen. Vad kon''
°'' s'' stitutionsutskottet finner anmärkningsvärt skall alltid framställas i form
av en anmärkning mot vederbörande statsråd — en form som givetvis
är ägnad att giva påpekandet en personlig vidd, som icke alls kan hava
varit avsedd eller önskad. Detta förhållande är ägnat att, under den
partipolitiska gestaltning, som det politiska livet numera erhållit, förhindra
en sådan rent saklig prövning av regeringsärendenas handläggning,
vilken annars skulle komma till stånd, om riksdagen hade rätt att
petitionsvis hos Kungl. Maj :t uttala sin uppfattning utan att därmed
rikta ett klander mot vederbörande statsråd.

Jag har, herr talman, föranletts till dessa reflexioner över bristfälligheten
av våra nuvarande granskningsbestämmelser av de omständigheter,
som kommit till synes i första punkten av konstitutionsutskottets
förevarande memorial. Det är enligt min mening här fråga om en
sak, som, om sådan möjlighet funnits, hade bold för Kungl. Maj :t framhållas
i en skrivelse med begäran om viss ändring i det hittills brukliga
sättet att handlägga ärendena inom departementen. Hade det funnits
någon som helst möjlighet, att riksdagen skulle i anledning av konstitutionsutskottets
förevarande tillkännagivande besluta en anmälan hos
Konungen med begäran om entledigande av de åsyftade statsråden, så
skulle jag för min del ej hava biträtt konstitutionsutskottets tillkännagivande.
Jag biträdde anmärkningen i förhoppning om att frågan skulle
av vederbörande regeringar uppmärksammas. Ty anmärkningen träffar
i realiteten ej ett visst statsråd utan ett system, för vilket jag nästan
är frestad att säga, att statsråden äro oskyldiga offer. Detta system är
mer eller mindre en konsekvens av det sätt, på vilket sedan årtionden
tillbaka statsrådsprotokollen föras.

Den förevarande anmärkningen innebär, såsom herrarna behagade
finna, följande. En framställning hade inkommit från ett av Sveriges
sändebud hos främmande makt att få vistas viss tid i Sverige för konferenser,
studiebesök och resor i tjänstens intresse. Omedelbart efter
framställningens mottagande hade bifall till denna ställts i utsikt av
vederbörande statsråd. Huruvida framställningen verkligen föredrogs
i statsrådet, låter sig ej avgöras. Nog av: hela saken tyckes hava avglömts
och först i sammanhang med att frågans ekonomiska sida skulle
avgöras blev frågan ånyo aktuell. Då hade det emellertid hunnit att
förflyta en tid av mer än sex månader eller från medio av april till början
av november. Under tiden hade en ny regering tillträtt, och det
gällde då för denna regering att klara frågan. En expedition uppsattes
av vederbörande departementstjänsteman, men denna expedition visade
sig ej överensstämma med den tidigare i utsikt ställda anordningen. Ex -

Lördagen den 28 maj f. m.

Nr 10.

peditionen måste därför annulleras och en ny uppsättas i enlighet med Om vissa
vad som tidigare utlovats. Sistnämnda expedition, som visserligen är
daterad den 8 november eller sex dagar efter den första annulleradefc(,.,^ya(^ n._
expeditionen, expedierades emellertid ej förrän den 24 december iQ20Sekostnadsereller
jämnt åtta månader efter protokollets datum. sättningar

Man frågar sig givetvis, hur något sådant är möjligt. Det samm f- (FÄ
hänger efter min mening intimt med det satt, varpa vara statsradsproto
koll föras. Meningen med ett protokoll är ju att vara en sammanfattning
av vad som vid vissa förhandlingar förekommit och återgiva dessa
förhandlingar för att man sedan på vederbörligen justerat protokoll
skall kunna grunda de åtgöranden och expeditioner, som blivit^en följd
av förhandlingarna. Så är det emellertid icke med våra statsrådsprotokoll.
Jag vågar påstå, att de ingalunda återgiva några förhandlingar,
och, vad mera är, protokollen ligga icke till grund för expeditionerna,
utan i stället ligga expeditionerna till grund för protokollspunkterna.

Det är sålunda det upp- och nedvända förhållandet mot vad som borde
äga rum. Protokollet föreligger som helhet färdigt först många månader
efter det beslutet fattats och expeditionerna ägt rum. Denna
omständighet förklarar ett annat överklagat förhållande, nämligen att
konstitutionsutskottet så pass sent som skett inkommer med dechargememorialet.
Det är långt ifrån att konstitutionsutskottet får samtliga
protokoll i början av riksdagen. Så långt min erfarenhet sträcker sig
hava de sista protokollen kommit utskottet tillhanda först i slutet av
mars eller början av april, borra året kommo vissa protokoll ej förrän
i början av maj. Skulle konstitutionsutskottets granskningsverksamhet
över huvud ej äga rum, så torde otvivelaktigt protokollen väl aldrig komma
att bli färdiga. Någon större förlust skulle emellertid detta enligt
min mening ej innebära med den utveckling som förandet av statsrådsprotokollen
tagit. Det väsentliga har nu blivit de utgående expeditionerna,
vilka, som jag nyss framhållit, ligga till grund för protokollspunkterna,
men i avseende på de utgående expeditionerna anser jag, att
den absoluta fordran bör uppställas, att de föreligga i förslag när beslutet
fattas. I annat fall blir beslutet allt efter ämnets beskaffenhet
mer eller mindre avhängigt av vederbörande statsråds förmåga eller
vilja att justera beslutet i en viss riktning.

Det nuvarande systemet, som av konstitutionsutskottet i förevarande
punkt blivit påtalat, kan innebära vissa reella risker. När det nämligen
med den nuvarande protokollsföringen står vederbörande öppet att
antedatera beslut och sålunda i protokollet för viss dag införa ett ärende,
som faktiskt icke varit föremål för beslut å sagda dag, så kunna de
övriga statsråd, som äro solidariskt ansvariga för beslutet, plötsligen
finna, att ett beslut fattats, i vilket de icke varit delaktiga, och. vad
värre är, expeditioner kunna hava ägt rum, varom de icke blivit åtsporda.

På en handling i ett nära liggande mål till det, som finnes berört i den
förevarande punkten, fanns det antecknat följande ord: ”påföres den
23 april” — expeditionen var daterad den 2 november. Det skulle kunna

Nr 40. 6

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa
envoycn D.
Bergström
beviljade resekostnadser

sättningar
in. tit.
(Forts.)

leda till betänkliga konsekvenser, om ett dylikt påförande bleve mera
allmänt. En ny regering skulle kunna ”påföra” en föregående regering
åtskilliga beslut, för vilka den vore främmande.

Jag tror det skulle vara i alla parters intresse, om systemet med
protokollsföringen omlades och moderniserades. Det har sagts mig,
att planer äro uppe i avseende å en sådan omläggning. Jag tror, att
eu reform av protokollsföringen skulle vara av betydelse både i det avseendet
att större säkerhet vunnes mot sådana missförhållanden, som
i förevarande anmärkningspunkt påtalats, och härutinnan, att man inbesparade
åtskilligt arbete vid förandet av protokollen, vilka för närvarande
utskrivas för hand och underkastas en synnerligen noggrann
och tidsödande kollationering av departementstjänstemännen.

Under uttalande av den förhoppning, att vad sålunda vid utskottets
behandling av denna punkt funnits anmärkningsvärt måtte av vederbörande
regeringar beaktas, hemställer jag, herr talman, att förevarande
punkt måtte läggas till handlingarna.

Herr C la son: Innan jag går in på vad utskottet yttrat i före varande

punkt, skall jag med anledning av den sista ärade talarens
framställning, som jag dock icke var i tillfälle att helt åhöra, säga,
att för såvitt han ville göra gällande, att konstitutionsutskottets granskning
i vissa avseenden vore rätt betydelselös, tror jag, att han skjutit
ganska mycket över målet. Det är från de gångna åren man erfarenhet,
att det brukar under en följande praxis fästas rätt mycket avseende
vid vad som i anmärlcningsväg framkommit från konstitutionsutskottet,
vare sig det kommit från konstitutionsutskottet självt eller från reservanter.

Vad denna anmärkning angår, så innebär den ju egentligen två
saker. Den ena rör tidpunkten för beslutet i frågan, om det verkligen
har varit den i protokollet uppgivna, den andra är underlåtenheten
att åstadkomma ett Kungl. Maj :ts beslut i frågan vid en tidpunkt, då
detta bort ske.

Vad först den frågan angår när Kungl. Maj:ts ''beslut i själva
verket tillkommit —• jag understryker Kungl. Maj:ts beslut, jag avser
icke eventuella förfoganden, som vid sidan av statsrådsprotokollet
ha kunnat träffas av departementschefen — så vågar jag påstå, att utskottet
har haft synnerligen goda skäl för sin uppfattning om den verkliga
tiden för tillkomsten av detta beslut. Hade verkligen Kungl. Maj :t den
23 april fattat det beslut, som här är ifråga, beslutet om att det tillkom
envoyén Bergström att under hela två månader uppbära fullständig lön
såsom ersättning för sin verksamhet i Sverige, men däremot icke dagtraktamente,
hur skulle då t. f. utrikesministern Branting sedermera den
18 augusti hava kunnat skriva till honom, att man icke hade något att
anmärka beträffande hans räkningar rörande dagtraktamente? Och vidare,
hur skulle då t. f. chefen för personalavdelningen i ämbetsskrivelse
den 2 november hava kunnat skriva till honom, att han erhållit rätt att

Lördagen den 28 maj f. m.

7 >''r 40.

uppbära sin lön fullständigt under högst 15 dagar, eller den ordinarie che- e°”™saD
fen för personavdelningen i ämbetsskrivelse den 20 december, att man Bergström
hade ändrat detta beslut från högst 15 dagar till högst iva manad er, bc^„adr,,-eller i samma skrivelse, att minister Palmstierna hade ställt 1 utsikt
månader”? Hade verkligen ett Kungl. Maj:ts beslut från den 23 april
förelegat hade ju alla dessa skrivelser varit omojhga liksom också tor- (Forts.)
kiaringen i den sistnämnda skrivelsen, att det befunnits lamphgare att
förklara Bergström ”hava tjänstgjort” under nämnda tva manader, en
förklaring, som naturligtvis icke kunnat givas, långt innan dessa tva
månader börjat. Jag vidhåller, att utskottet av alla dessa handlingar
varit fullt berättigat att draga den slutsatsen, att inför Kungl. Maj .t
något beslut i denna fråga icke varit fattat vid den uppgivna tidpunkten,
och att, eftersom frågans innebörd ännu i november var oklar, na
got" officiellt beslut i denna fråga då ännu icke kunnat före.igga.

Hans excellens utrikesministern har nu gjort gällande, att de ex
peditioner, som åstadkommits, hava berott på beslut, som tillkommit
före hans tid. Däremot kan jag icke göra någon invändning. Men 1
så fall träffar anmärkningen naturligtvis så mycket starkare hans ioreträdare
i ämbetet, mot vilken vi också hava gjort anmärkning.

Här föreligga en rad expeditioner, som icke överensstämma med
de beslut, som uppgivits hava fattats den 23 april; och alla handlingar,
som utskottet haft för sig tillgängliga — och utskottet har ju alltid rekvirerat
alla handlingar i målen — hava pekat på att något sadant officiellt
beslut icke då förelegat. Däremot är det mycket möjligt, och det
framgår också av handlingarna, att excellensen friherre Palmstierna tidigare
ställt vissa förmåner för envoyén Bergström i^ utsikt — men nar,
därom tyckes man icke för närvarande kunna få någon klarhet.

I så fall kommer jag till min andra anmärkning, den nämligen, att
■i statsrådet ingenting beslutats, ingenting faktiskt beslutats om dessa
ekonomiska förmåner, som man velat tillgodogöra envoyen Bergström.

Hade detta skett, så skulle alla dessa senare skrivelser och andringar
varit fullkomligt onödiga, och för min del vill jag säga, att enligt mm
mening anmärkningens tyngdpunkt ligger i att pa detta sätt vid sidan
av statsrådsprotokollet man ställt vissa bestämda ekonomiska förmåner
i utsikt utan att dock på något sätt garantera, att det funnes ett ver -

ligt Kungl. Maj :ts beslut bakom den saken. ... . ..

Jag tror för övrigt, att om man icke hade bundit sig; 1 varje fall 1 viss
män bundit sig, i denna fråga, man knappast i realiteten sedan, när
saken skulle formellt avgöras, verkligen stannat vid de förmaner, som
omsider tillerkändes vederbörande.

Jag har med detta velat angiva de grunder, på vilka utskottet gjort
sin anmärkning, och jag tror, att utskottet har varit fullt berättigat att
reagera dels emot den förblandning av privata utfästelser och Kungl.
Maj :ts beslut, som i denna fråga otvivelaktigt förevarit, och dels emot
denna underlåtenhet att i tid verkligen i statsrådsprotokollet låta införa,
vad som eventuellt må hava passerat.

Nr 40. 8

Lördagen den 28 maj f. m.

Om. vissa Herr E k man, Karljohan: Herr greve och talman ! Den förste
* ^Bergström al.;ade tal?ren’ „herr Thulin, säde, att allt ifrån 1809 riksdagen icke någon
beviljade re- gan& avlåtit^någon skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om entledigansekostnadser-de
av statsråd, mot vilket anmärkning blivit gjord, och han drog därav
sättningar den slutsatsen, att utskottets granskning av statsrådsprotokollen numera
(Forts ) Sku-lle vara endast en tom demonstration, och att hela institutet har stelnat
i döda former. Jag tror, att herr Thulin är ganska ensam om den uppfattningen,
att institutet skulle vara dött. Att så icke är fallet, visar
sig bland annat av det starka intresse, som behandlingen av dechargefrågorna
alltid väcker inom konstitutionsutskottet, och, såsom jag tror,
även inom kamrarna. Jag tror för min del, att det är snarare en fördel,
att man ej bestämt fordrar, att en anmärkning från konstitutionsutskottet
nödvändigt skall föranleda antingen ett åtal från utskottets sida eller
en sådan skiivelse från riksdagen, som herr Thulin omnämnde. Ty
skulle så vara fallet, att detta nödvändigt fordrades, då tror jag, att anmärkningsförfarandet
skulle bli ganska summariskt och betydelselöst.
Man vill ju ej gärna därför, att man ogillar en viss åtgärd, omintetgöra
hela regeringens ställning. Tvärtom är det eu fördel för riksdagen att
på detta sätt fa tillfälle att i detalj kontrollera regeringens åtgärder, som
eljest äro hemliga, att på detta sätt kunna få följa den praxis, som tillämpas
inom regeringen, och de grundsatser, som äro ledande för regeringens
åtgärder, vilka eljest icke äro föremål för riksdagens beslut. Jag
tror, att det skulle vara mycket olyckligt, om man inom riksdagen skulle
falla pa den tanken, att denna granskning skulle vara för riksdagen likgiltig
och betydelselös. Så är ej förhållandet, och erfarenheten har
också visat, att de anmärkningar, som gjorts antingen av konstitutionsutskottet
såsom sådant eller av reservanter, i många fall föranlett, att
det anmärkta förfarandet icke upprepats.

Således tror jag, att man bör upprätthålla kraften av detta institut.
Det är det enda medel, som riksdagen har att på närmare håll kunna
granska regeringarnas åtgöranden. Och granskningen är ganska effektiv.
Det har t. ex. under de senaste åren framkommit starka tendenser
till ministei styrelse, till självrådigt förfarande av åtskilliga statsrådsledamöter,
varigenom både riksdagen bundits i sin beslutandefrihet och
landet åsamkats utgifter. Sådant kan ej vara riktigt, men hade ej riksdagen
tillfälle att häremot göra sina anmärkningar vid dechargedebatten,
så äi jag viss om att man skulle fått se, att regeringarna gått fram på
den vägen i vida större utsträckning än som nu kan äga rum, då riksdagen
på° detta sätt har tillfälle att uttala sitt ogillande. Granskningen
är nog så effektiv och alls ingen tom demonstration, även om formlig
anhållan om vederbörande statsråds entledigande icke följer.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

Lördagen den 28 maj f. m.

9 Nr 40.

Punkten 2.

Med anledning av protokoll över utrikesdepartementsärenden den 7
januari samt den 4 mars 1921 hade utskottet i den förevarande punkten
under mom. a) redogjort för vissa under år 1920 vidtagna åtgärder i
syfte att för beskickningen i London tillförsäkra staten besittningsrätt till
annan fastighet i nämnda stad än den hittills förhyrda; och hade utskottet
av anförda skäl ansett detta ärende vara av den beskaffenhet, att
anmälan borde jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen göras mot
ministrarna för utrikesärenden under den tid, förevarande anmärkningsvärda
åtgärder vidtagits, friherre Palmstierna och greve Wrangel.

I mom. b) under samma punkt hade utskottet yttrat:

”1 motiveringen till sin hemställan, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen att till förvärv av beskickningshus i London m. m. å tilläggsstat
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,200,000 anförde
ministern för utrikes ärendena greve Wrangel bland annat, att besittningsrätten
till fastigheten nr 73 vid Portland Place -— det dåvarande
beskickningshuset — för året 1 juli 1921—30 juni 1922 avyttrats
för en summa av 500 pund.

Enligt tillgängliga handlingar har nämnda avyttring ägt rum den
2 december 1920. Genom mäklarfirman Clark and Son gjordes nämligen
från mr. R. Haden Tebb redan den 15 juni ett anbud om inköp avbesittningsrätten
i fråga för 500 pund, vilket anbud accepterades i eu
skrivelse av den 2 december enligt vad av ett brev från Clark and Son
till svenska legationen i London av den 3 december framgår.

Två moment i detta förfarande äro enligt utskottets mening anmärkningsvärda.
Såvitt av statsrådsprotokollen framgår, har frågan
om avyttring av omförmälda besittningsrätt icke föredragits inför Kungl.
Maj :t i statsrådet. Att så bort ske, står enligt utskottets mening utom
tvivel. Härtill kommer, att genom avyttringen av besittningsrätten till
det gamla beskickningshuset riksdagen vid behandlingen av frågan om
beviljande av anslag till anskaffande av ett nytt beskickningshus försattes
i ett tvångsläge. En fullt obunden prövning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 153 angående beviljande av dylikt anslag kunde givetvis
ej ske, då besittningsrätten till det av den svenska legationen i Storbrittanien
använda huset redan avyttrats för tiden från och med den 1
juli 1921. Det är enligt utskottets mening uppenbart, att med detta avyttrande
bort anstå, till dess riksdagen fattat sitt beslut rörande frågan
om förvärv av nytt beskickningshus.

Då sålunda frågan om avyttring av besittningsrätten till fastigheten
nr 73 vid Portland Place icke föredragits inför Kungl. Maj :t i statsrådet
samt då riksdagen genom nämnda avyttring försatts i ett faktiskt
tvångsläge, har utskottet ansett detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göras
mot föredragande departementschefen, ministern för utrikesärendena
greve Wrangel.”

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
beskickningshus
i
London.

Sr 40. io

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av,
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

Mot mom. a) hade reservation avgivits av herrar Larsson i Västerås,
Klefbeck, Strömberg, Lyberg, Sande gård, Hallen, Sävström och Hansson
i Gärda, vilka anslutit sig till den anmälan mot ministern för utrikes
ärendena greve Wrangel, varom utskottets ledamöter förenat sig, men
däremot icke funnit skäl till anmälan mot förutvarande ministern för
utrikes ärendena friherre Palmstierna.

Mot mom. b) hade reservation anmälts av herr Norling, som likväl
ej antytt sin mening.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve
W r a n g e 1: Herr greve och talman! De anmärkningar, som av konstitutionsutskottet
framställts med avseende på frågan om avyttringen
av besittningsrätten till det gamla och förvärvandet av dylik rätt till det
nuvarande beskickningshuset i London, synas rikta sig mot mig huvudsakligen
härutinnan

att försäljningen av leasen till det gamla beskickningshuset skett
genom min tillskyndan,

att jag den 15 februari 1921 bemyndigat ministern i London att
uppsätta och underskriva kontrakt med förre ägaren av det nyförvärvade
beskickningshuset att för svenska statens räkning för 999 år förhyra
denna förut för 54 år förhyrda fastighet samt slutligen

att jag den 26 februari medgivit, att kanslihusets ombyggnad finge
påbörjas.

I förstnämnda avseende ber jag att få framhålla följande. Det
telegram den 19 april 1920, vari dåvarande ministern för utrikes ärendena
gillade den av mig med anledning av hans chiffertelegram den 11
samma månad vidtagna åtgärden att lämna anbud på förhyrandet av
det nya beskickningshuset, framkom till London — såsom handlingarna
i målet utvisa — i stympat skick. Efter begärd rättelse anlände samma
dag jag avreste till Paris ett telegram med begärd upprepning lydande:
”Samtidigt kan leasen till nuvarande legationshus säljas”. Jag fick icke
tillfälle att då omedelbart före min resa närmare jämföra detta telegram
med det förut anlända stympade telegrammet utan avreste med
den uppfattningen, att den gamla leasen borde avyttras så snart lämpligt
tillfälle erbjöd sig.

På grund av min frånvaro från London och andra omständigheter
hade jag icke anledning att sysselsätta mig med frågan om försäljningen
av leasen förrän vid ett kort uppehåll i London sistlidne höst, då jag,
sedan spekulanten insisterat på att få frågan avgjord, för chargé d’affaires
friherre Alströmer förklarade hinder icke möta mot att vidtaga
åtgärder för leasens försäljning.

Försäljningen av denna har, såsom av mina skrivelser och telegram
torde framgå, för mig framstått såsom ett led av största vikt i hela beskickningshusfrågan.
Endast genom försäljning av leasen för allra minst
ett års tid, innan den utlöpte, kunde svenska staten befrias från förplik -

Lördagen den 28 maj f. m.

11 » 40.

förvar? av
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

telsen att sätta byggnaden i gott stånd, något som enligt sakkunniges be- Om ~’issa afräkning
säkerligen skulle medfört en utgift av omkring 60,000 kronor. er or

I detta sammanhang anser jag mig böra bemöta uppfattningen, att
förnyandet av den gamla leasen kunnat ske för ett relativt lågt belopp.

Denna uppfattning är helt naturlig, eftersom i propositionen till 1907
års riksdag uttalas, att kostnaden därför kunde beräknas draga högst
27,000 kronor. Ett fullkomligt omslag i läget å hyresmarknaden i
London har emellertid skett, i samband med vilket den stadsdel, där
beskickningen är belägen, blivit särdeles eftertraktad som bostadskvarter,
med därav följande höjda priser.

Försäljningen av den gamla leasen innebar avsevärda svårigheter
av formell och rättslig natur, varför jag befarade, att försäljning i rätt
tid icke skulle kunna äga rum, såvitt ej i god tid åtgärder vidtoges. Sedan
jag tillträtt mitt nuvarande ämbete, fann jag mig sålunda den iS
sistlidne november böra anmoda baron Alströmer att av grundägarna
till byggnaden begära medgivande att försälja leasen före den 1 nu instundande
juli. Sådant medgivande fordras nämligen enligt den engelska
lagen. Som svar å detta telegram meddelade baron Alströmer i
skrivelse den 29 november, att han jämlikt mitt bemyndigande gått i
författning om avyttrande av sista årets kase, och att underhandlingarna
därom lett till det resultat, att £ 500 erbjudits för densamma. Då
köparen hade fordrat omedelbart accepterande av anbudet, vilket av
sakkunnige ansetts förmånligt, hade baron Alströmer antagit detsamma,
och ävenledes med grundägaren uppgjort att intet hinder från
hans sida mötte mot överlåtelse.

Sådana äro mina åtgöranden i förevarande fråga. Jag tillägger,
att jag under sommaren 1920 vid sammanträffanden med dåvarande
statsrådets ledamöter ingående behandlat frågan om beskickningshuset
i Ixindon, därvid tydligt framgått, att leasen borde försäljas.

Jag övergår nu till den andra punkten och vill därvid framhålla, att
förlängningen av den nya leasen till att omfatta 999 är, en åtgärd, vars
förmånlighet för staten torde vara obestridlig, och som jag redan i min
promemoria den 21 april 1920 framhållit som önskvärd, måste, såvitt
jag förstår, betraktas endast såsom en konsekvens av förvärvet på 54
år den 13 april, varigenom frågans läge, vad statsverket vidkommer, på
intet sätt ändrats. Att i skrivelsen, ej telegram, såsom i memorialet
uppgives, av den 15 februari använts orden ”för statens räkning” innebar
att redan från början söka bereda staten förmånen av att uppgörelsen
träffades uttryckligen i statens och ej i enskild mans namn såsom beträffande
den gamla fastigheten var fallet. Underhandlingarna på
denna punkt hava för övrigt ännu icke lett till slutligt resultat.

Någon föredragning om själva förvärvet inför Kungl. Maj :t hade
min företrädare i ämbetet icke ansett nödvändig, och jag för min del
har därför icke funnit mig böra uteslutande för denna detalj lägga fram
frågan i hela dess vidd inför Kungl. Maj :t, annat än i samband med
den under utarbetning varande propositionen. Jag ansåg mig alltså

Nr 40. 12

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åt- höra lämna bemyndigandet ifråga. Jag tillägger, att det syntes mig
förvärv av ''<unna medföra risk att icke genast acceptera det förmånliga anbudet.

beskick- Vad slutligen angår det av mig lämnade bemyndigandet, att arbeningshus
i tema å husbygget kunde påbörjas, anser jag mig böra framhålla, huru -

London.

(Forts.)

sömn telegram från beskickningen den 25 februari betonats, att byggnadens
arkitekt framhållit nödvändigheten av arbetets omedelbara vidtagande.
Frågans behandling måste vidare betraktas i ljuset av vad jagframhållit
i propositionen, nämligen att i händelse mot all förmodan
statsverket skulle anse sig ej böra inköpa besittningsrätten till fastigheten,
denna utan tvivel kunde avyttras utan förlust. Fn eventuell sådan
skulle i varje fall under inga förhållanden hava drabbat staten. Jag
tillägger, att byggnadens omdaning till legationshotell var ägnad att
snarare öka än minska försäljningsmöjligheterna, då ett stort antal
främmande stater för närvarande äro angelägna att för dylikt behov
förvärva fastighet i London.

Det sålunda anförda liksom den redan förut framhävda omständigheten,
att förnyandet av hyreskontraktet för det gamla beskickningshuset,
vilket ju för övrigt för sitt ändamål av sakkunnig blivit utdömt,
skulle draga mycket höga kostnader, torde kanske ändra uppfattningen,
att genom de av min företrädare i ämbetet och av mig i denna sak vidtagna
åtgärder riksdagen försatts i ett tvångsläge vid behandlingen av
frågan om förvärvandet av det nya beskickningshuset.

Herr Norling: Herr talman! Som kammaren finner har jag

inte kunnat dela utskottets i övrigt enhälliga uppfattning med avseende
på försäljningen av besittningsrätten till den gamla legationsbyggnaden
i London. Min reservation gäller emellertid endast det ena av de båda
moment, som utskottet funnit anmärkningsvärda. Jag underskriver
till fullo vad utskottet har yttrat om det betänkliga i att ärendet, såvitt
av statsrådsprotokollen framgår, icke har varit föremål för föredragning
inför Kungl. Maj :t i statsrådet, men däremot har jag av de tillgängliga
handlingarna bibragts den bestämda övertygelsen, att anmärkning
mot själva transaktionen såsom sådan icke rimligen bort ske.

Det synes mig vara till fullo ådagalagt genom vad dessa handlingar
innehålla, dels att avyttringen av besittningsrätten var en för
staten ekonomiskt fördelaktig affär, dels att omständigheterna nödvändiggjort
ett snabbt avgörande utan avvaktan på ett riksdagsbeslut, och
dels att talet om riksdagens försättande i ett tvångsläge måste karaktäriseras
som en betydlig överdrift. Det är ostridigt, att besittningsrätten
vid den tidpunkt, då transaktionen ägde rum, endast avsåg en
mycket kort tid. Visserligen fanns ju förmånsrätt till förnyelse av
det gamla hyreskontraktet, men genom verkställda undersökningar hade
man konstaterat, att fastigheten icke kunde genom ombyggnad göras
fullt lämplig som legationslokal och bostad för beskickningschefen. Det
torde också vara ostridigt, att staten skulle ha åsamkats avsevärda utgifter,
om besittningsrätten icke avyttrats före kontraktstidens utgång.

Lördagen den 28 maj f. m.

13 >r 40.

Allting tyder på, att de gynnsamma villkor, som betingats vid för- Om vissa åtsäljningen,
inte skulle ha stått till buds, ifall det varit nödvändigt att
avvakta ett riksdagsbeslut i frågan. Dessutom är det eu annan om- beskickständighet,
som synes vara förtjänt av ett visst beaktande. I den tele- tingshus i
grafiska depeschen av den 19 april från chefen för utrikesdepartementet
till beskickningen i London framhölls det, att kanslibygget å den °"
nya fastigheten kunde börja tidigast i mars 1921, och det tillägges, att
”samtidigt kan besittningsrätten till det gamla beskickningshuset försäljas
på villkor att köparen inflyttar först sedan de nya beskickningslokalerna
blivit färdiga”. Man har anledning misstänka, att uttrycket
”samtidigt” blivit missförstått av telegrammottagaren, och att underhandlingar
om besittningsrättens försäljning i själva verket inletts tidigare
än utrikesministern synes ha avsett.

Vad det påstådda tvångsläget slutligen beträffar, som riskdagen
skulle ha försatts i, vill jag anmärka, att ett tvångsläge uppenbarligen
skulle ha förelegat även om ej vare sig köp av den nya eller försäljning
av den gamla fastigheten ägt rum. I sådant fall hade man tydligen
varit hänvisad att behålla de gamla lokalerna, vilka, enligt vad sakkunnige
visat, ej ens genom ombyggnad kunnat göras fullt lämpliga, eller
ock hade det varit nödvändigt att provisoriskt ordna lokalförhållandena.

Denna sista möjlighet förelåg otvivelaktigt även i det s. k. tvångsläge,
varom utskottet talar. Det realiter avgörande momentet är sålunda, att
regeringen har gripit ett gynnsamt tillfälle i flykten och besparat staten
kanske rätt avsevärda utgifter genom att sälja en besittningsrätt, som
snarare var en olägenhet än en fördel. Jag har ej kunnat finna detta
förfaringssätt klandervärt, och därför anser jag mig ej kunna biträda
anmärkningen i denna punkt.

Herr Reuters k iöld: Herr greve och talman, mina herrar! När
vid den förevarande anmärkningens behandlande i konstitutionsutskottet
jag för min del biträtt densamma, har detta icke varit av hänsyn till de
i sak oförmånliga förhållanden, som eventuellt skulle hava uppstått genom
transaktionerna. De synpunkter på saken, som den siste ärade
talaren framlagt, hava icke alls ingått i utskottets anmärkning, såvitt
jag förstår.

Det är två saker, som utskottet här egentligen avsett att rikta sig
emot. Den ena sammanhänger med vad som är utskottets plikt att
alltid beakta, iakttagandet av de konstitutionella former, som vår grundlag
föreskriver. Man må vid dessas iakttagande lägga vilken vikt man
vill, så är det dock konstitutionsutskottets uppgift att se till, att de bliva
iakttagna, där de skola iakttagas. Detta iakttagande av stadgade former
har i förevarande fall icke skett, och i det avseendet är det som utskottet
först och främst framställt anmärkning.

Men för det andra går utskottets anmärkning därpå ut att de faktiska
förhållandena och de faktiska förändringar, som genom vederbörande
departementschef, jag vore frestad att säga på ministeriel! väg till -

Nr 40. 14

Lördagen den 28 maj f. in.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
beskickning
shus i
London.
(Forts.)

-skapats — att dessa icke för riksdagen klart och uttryckligt framlagts,
att med andra ord, den framställning, på vilken riksdagen grundat sitt
beslut, varit vilseledande.

Beträffande den första frågan skall jag endast tillåta mig att i
allra största korthet söka fixera, vad det gäller. Här gäller det två
saker, vardera i memorialet upptagen under sin särskilda punkt därför
att de behandlats inom utskottet med delvis olika sammansättning. Den
ena avser överlåtelsen av en hyresrätt som svenska staten hittills haft
ifråga om viss fastighet vid Portland Place i London. Den andra är
förvärvandet av en annan sådan hyresrätt. I båda fallen gäller det, såvitt
jag förstår och hoppas, att hans excellens herr utrikesministern ger
nödiga upplysningar, därest denna uppfattning, som inom utskottet
gjorts gällande, skulle befinnas vara felaktig — i båda fallen, säger
jag, gäller det avtal i två riktningar. För det första gäller det ett avtal
mellan svenska staten såsom innehavare av hyresrätt eller såsom tilltänkt
tillträdare till hyresrätt och resp. nytillträdande hyresrättsinnehavare
eller frånträdande hyresrättsinnehavare eller dessas ombud. Men
för det andra gäller det också ett avtal mellan hyresrättens förvärvare,
vare sig detta är svenska staten eller en tredje person, och grundägaren.
Det är sålunda, om jag får använda den bilden, ett triangelförhåliande.
Svenska staten har hyresrätten till ett visst hus, vill överlåta den på viss
tredje man, men kän icke göra det utan grundägarens samtycke. Först
kommer då avtalet mellan svenska staten och hyresrättsspekulanten och
man kommer överens om en viss penningsumma för överlåtelsen, såsom
skett i det under b) i memorialet relaterade fallet. Sedan detta avtal
är klart, har hyresrättsförvärvaren att underhandla med grundägaren
och skaffa ett nytt hyresavtal med honom enligt de villkor, varom de
kunna överenskomma. I det andra fallet, där svenska staten blir förvärvare
av ny besittningsrätt, eller ny hyresrätt, inlåter sig svenska staten
efter samma grund först i underhandling med förutvarande hyresrättsinnehavaren.
Sedan de blivit ense samt köpeskillingen, 18,000
pund, av Sverige erlagts med en handpenning av 10 proc. och resten i
enlighet med de villkor, som äro meddelade i betänkandet — och som
jag icke här behöver upprepa — kommer underhandlingen mellan svenska
staten och grundägaren; det är först i detta sammanhang, som frågan
uppstår, huruvida den hyresrätt, som den svenske förvärvaren genom
avtalet med förutvarande hyresrättsinnehavaren har med dennes rätt
fått på 54 år, skall förvandlas till en hyresrätt på 999 år genom det i
varje fall nödiga avtalet med grundägaren. Det är alltså två fullkomligt
skilda kontraktsförhållanden, två fullkomligt skilda kontraktsunderhandlingar,
varom här är fråga. Den ena blev färdig under excellensen
friherre Palmstiernas tid, som gillade åtgärderna; den andra blev
färdig i den nuvarande utrikesministerns tid, som likaledes gillat de
därför vidtagna åtgärderna. Båda hava således givit sitt gillande men
i olika avseenden.

Här har således två ministrar handlat utan Kung!. Maj :ts beslut.

Lördagen den 28 maj f. m.

15 » 40.

Om detta är fallet, så frågas: känner vår svenska rätt en möjlighet för Om vissoålen
utrikesminister att på detta sätt binda staten? Ja, mina herrar, vi
hade den möjligheten ända till den tid, då svenska riksdagen och Kungl.

Maj :t ändrade grundlagen, så att de så kallade ”ministeriella målen” tung sims i
avskaffades och förvandlades till statsrådsmål. Jag tror, att inom ut- London.
rikesdepartementet fortleva med gammal svensk administrativ seghet (horts.)
traditionerna från denna tid, då de ministeriella ärendena funnos, och
detta ärendes handläggning liksom också det föregåendes visa klart och
tydligt att så är förhållandet. Men så får det icke vara, för såvitt som
den grundlagsändring, som på papperet genomförts, skall bliva en verklighet
och icke allenast ett skrivet ord. Under sådana förhållanden synes
det mig också alldeles klart, att konstitutionellt sett måste ansvaret,
för såvitt man skall anse staten vara bunden, drabba förutvarande utrikesministern
för köpet av leaserätten från förutvarande innehavaren
därav och den nuvarande utrikesministern för den därpå följande överenskommelsen
med grundägaren.

Är svenska staten bunden? Ja, därom kan man ju hysa olika meningar.
Hans excellens herr utrikesministern synes att döma av gjorda
uttalanden egentligen icke ansett svenska staten vara bunden, förrän
riksdagen gav sitt samtycke till inköpet och till försäljningen. Jag har
litet svårt att dela den uppfattningen i alla avseenden. Om det gäller
förhållandet till den svenske beskickningschefen i London, som handlat
på svenska statens vägnar, så måste jag säga, att beskickningschefen
i London, som verkställt befallningarna från utrikesdepartementet i
Sverige, varken haft rätt eller plikt eller möjlighet att undersöka, huruvida
befallningarna tillkommit i konstitutionellt riktig ordning, och
följaktligen måste, när sådana befallningar till honom avsänts, det anses
hava kommit till ett bindande av den svenska staten i förhållande
till de personer, med vilka beskickningschefen fört underhandlingar och
slutit avtal.

Litet annorlunda ställer sig förhållandet till bankdirektören K. A.
Wallenberg. Då det gällde att skaffa pengar till detta köp och man
icke ville gå till riksdagen, fastän det fanns möjlighet, ställdes nämligen
efter anmodan i officiell väg pengar till statens förfogande av herr K.

A. Wallenberg, såsom synes av den skrivelse, vilken tecknats av excellensen
friherre Palmstierna på egna och kollegers vägnar, till erkännande
härav. Vår svenska rätt känner dock icke någon möjlighet
att genom dylika ministeriella handskrivelser lagligen binda staten i
förhållande till enskilde. Friherre Palmstierna och hans kolleger äro
ju utan allt tvivel bundna av både tacksamhet och betalningsplikt till
den, som här förskotterat medel, men det kan väl ifrågasättas enligt
min uppfattning, huruvida herr K. A. Wallenberg skulle gentemot staten
kunna driva ett sådant anspråk igenom. Den saken är dock icke av
ringaste betydelse, då det gäller förhållandet till de utländska köpame
och säljame i England.

Nät så hans excellens herr utrikesministern i februari i år låter

Nr 40. 16

Lördagen den 28 maj f. m.

Om visso, åt- telegrafera till eller meddela till London en befallning såväl om avslufZtärlZ
tande av köpet med grundägaren, vilket ju alltid kan komma att taga
bestick- tld med hänsyn till formaliteterna och därför måhända ännu icke är
tingshus i fullt klart i formen, som också om att börja reparationsarbetena, och
London sedermera i mars månad inför Kung). Ma] :t föredrager ett förslag till
( ''ons.) proposition till riksdagen om ställande av medel till förfogande, måste
jag> ifraga om den andra punkten som utskottet här velat taga sikte på,
säga, att även i denna proposition sanningen om köpet och statens bundenhet
bort hava framlagts helt och fullt och till alla delar. Men om
man läser denna proposition utan belysning från vad vi inhämtat efteråt,
får man det bestämda men därför, såsom vi nu veta, ej mindre felaktiga
intrycket, att staten då var obunden.

Jag har sökt visa, att staten i förhållande till den engelske köparen
och säljaren icke var obunden. Den upplysningen både man behövt få
i propositionen, och jag vågar hemställa, huruvida icke det hade varit både
öppnare och riktigare och kanske också mera diplomatiskt, om man
klart sagt ifrån, att sa och sa är det, att riksdagen står inför ett fullbordat
faktum, men att detta med hänsyn till sakens verkliga betydelse luden
synpunkt, som herr Norling nyss anförde, var till rikets sannskyldiga
nytta och att därför Kungl. Maj :t begärde, att riksdagen ville
ändock giva sitt godkännande i efterhand. Jag tillåter mig uttala, dels
att på en sådan klar framställning ingen enda i riksdagen, efter mitt
förmenande, hade haft någon invändning att göra, dels att, då man nu i
stället på detta vis gick runt saken och sökte slippa lägga fram de
faktiska förhållandena, detta icke varit ett klart spel, icke ett sådant förfarande
som jag anser vara nödvändigt för bevarande av ett förtroendefullt
förhållande mellan Kungl. Maj: t och riksdagen.

Då jag för min del biträtt dessa anmärkningar liksom då jag för
övrigt vid mitt studium av protokollen inom konstitutionsutskottet kommit
till anmärkningar — så har jag gjort det och sökt göra det uteslutande
i sådana fall, där jag ansett det föreligga ett principiellt eller ett
typiskt förhållande. Efter min uppfattning föreligger i detta fall både
ett typiskt och ett principiellt förhållande. Jag har då måst ställa för
mig den frågan: är det ett avsiktligt förfarande? Och jag har därvid
nödgats svara, att om det icke är avsikt, vilket jag^paturligtvis icke kan
antaga, så måste det vara bristande insikt, och i vilketdera fallet som
helst förefaller mig anmärkningen vara nog så allvarlig. Och då jag
har studerat handlingarna för de ar, som det här gäller, så måste jag
säga mig, att denna omkastning i vår utrikespolitiska ledning från uteslutande
hänsvnsfrihet under våren och sommaren till uteslutande älskvärdhet
under hösten icke är lycklig för landet.

Mitt yrkande, herr greve och talman, skulle därför konsekvent bliva,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t jämlikt § 107 regeringsformen
anhålla om entledigande av hans excellens utrikesministern, och
jag gör detta yrkande.

Lördagen den 28 maj f. m.

17 Hr 40.

förvärv av
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

Herr Klefbeck: Herr talman! Den föregående talaren bör- Om visso åt

jade sitt anförande med att säga, att det vore vår skyldighet vid gransk- garder for
ningen att taga hänsyn till de formella omständigheterna. Jag vill ju
erkänna, att detta är vår plikt, ehuru jag på samma gång måste bekänna,
att det är en synpunkt, som ligger fasligt litet för min röst. Jag
tycker i allmänhet, att en saks reella sida är mycket viktigare än formen,
ehuru jag naturligtvis medger, att det lyckligaste är, om båda sidorna
kunna tillvaratagas. Emellertid skall jag giva den föregående
ärade talaren det vittnesbördet, att han varit en sannskyldig representant
för konstitutionsutskottet, ty han har i sanning nagelfarit formema
med ett levande och brinnande intresse. Att han icke, trots de många
anmärkningarna i reservationerna, fått utskottsbetänkandet ännu större,
beror på att vi lyckats gendriva en hel del av hans anmärkningar, så att
det hela inskränkt sig till den ganska försvarliga lunta, som vi nu hava
framför oss.

Jag skall emellertid till en början stanna inför sakens reella sida.

Det intygades av den utsände experten, att det beskickningshus,
som vi hade i London, icke längre vore lämpligt till både legationslokaler
och bostad för beskickningschefen, och att det vore absolut nödvändigt
att för ifrågavarande ändamål anskaffa en annan fastighet. Det
har också intygats, att det hus, som vi förvärvade, är synnerligen lämpligt,
att priset efter rådande förhållanden var gott, att fara däremot
var att priset snart skulle komma att stiga, och att sålunda de reella
synpunkterna till alla delar blivit tillgodosedda. En för den svenska
staten synnerligen förmånlig anordning hade alltså genom de vidtagna
åtgärderna kommit till stånd. Jag skall be att först få slå fast denna
åtminstone för mig synnerligen viktiga synpunkt.

Härefter kommer jag nu över till den formella sidan av saken.
Jag skall därvid icke gå in på alla omständigheter utan endast uppehålla
mig vid vad som åtgjordes förra året. Jag vill då först i fråga om själva
de åtgärder, som vidtogos för att förvärva den nya fastigheten, säga
följande. Såvitt jag känner, är det vederbörandes plikt att bereda de
ärenden, som skola föredragas, särskilt då dessa skola föranleda betydande
utgifter. När det sålunda är fråga om köp av ett hus, måste
förberedande åtgärder vidtagas för att man skall få kännedom om
huruvida det föreslagna huset är lämpligt för sitt ändamål, om det pris,
som begäres, är skäligt och om de ändringsarbeten, som bliva nödvändiga,
kräva betydande belopp. Det fordras vidare, att man, om säljaren
uppställer vissa villkor, kan fullgöra dessa, så att icke staten, på
grund av att dessa villkor icke fyllas, går miste om möjligheten att
förvärva fastigheten. Dylika åtgärder böra företagas före varje köp
av en fastighet och att sådana hava företagits i detta fall, anser jag
därför vara i allra högsta grad värt beröm och erkännande. När beskickningschefen
i London ställde sig till förfogande för köpets möjliggörande,
menar jag sålunda, att riksdagen bör vara honom tacksam
för det initiativ, som han då tog.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 40.

Nr 40. 18

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

Vidare måste man giva akt på ännu ett par omständigheter. För
det första, att ärendets avgörande var utomordentligt brådskande. Det
föreligger t. ex. ett telegram från ministern i London den 14 april, däri
han säger: Att få köpet på hand är icke möjligt, och genom bara några
dagars uppskov skulle vi ganska säkert riskera, att affären ginge oss ur
händerna. Det var sålunda nödvändigt att handla raskt. Ytterligare
vill jag påpeka, att till och med den föregående talaren, när han kom
in på frågan, hur detta köp avslutats, själv måste erkänna, att det vore
tvivelaktigt, om svenska staten därvid blivit bunden eller icke. Han
yttrade: ”Är svenska staten bunden? Ja, därom kan man hysa olika
meningar.” Han sade vidare, att det kunde sättas ifråga, om friherre
Palmstierna kunnat driva igenom någon betalningsskyldighet för svenska
staten. Att man var bunden gentemot den utländske säljaren, sökte
han bevisa, men jag vill påpeka, att den föregående talaren själv här
vitsordat, att man kan sätta ifråga, om någon betalningsskyldighet verkligen
hade kunnat göras gällande mot svenska staten på grund av de
åtgärder, som företogos år 1920. Vi hava under studiet av handlingarna
fått den uppfattningen, att staten icke var bunden vare sig juridiskt eller
moraliskt, men att däremot det för staten utomordentligt förmånliga förhållandet
hade inträtt, att vi fått möjlighet till fastighetens förvärvande.
Detta hade skett därigenom, att en enskild man hade inträtt såsom köpare,
visserligen med regeringens goda minne, varför han också undfått
dess tack. Därigenom att enskild man sålunda inträtt såsom
köpare, hade vi kommit i den ställningen, att vi hade rätt att en gång
få köpet överlåtet på oss.

Då jag alltså icke kan finna, åtminstone vad beträffar de åtgärder,
som företogos 1920, annat än att något för staten förmånligt skett, för
vilket särskilt beskickningschefen i London bör hava folkets och riksdagens
tacksamhet, och att det icke har kunnat bevisas utan blott olika
meningar uttalats därom, att den formella rätten därvidlag på något
sätt trätts för nära, kan jag, åtminstone i vad det gäller 1920 års åtgärder,
icke biträda den framställda anmärkningen.

Herr C 1 a s o n: På frågan om nyttan eller ändamålsenligheten

av den här gjorda affären har konstitutionsutskottet icke haft anledning
att ingå, och detta av två skäl. Det ena skälet är, att statsutskottet
redan har behandlat denna fråga. Men vill man göra gällande, att statsutskottet
ur denna synpunkt, ur nyttans synpunkt, har godkänt affären,
tillåter jag mig erinra därom, att i varje fall statsutskottets majoritet
ansåg sig handla under ett tvångsläge i fråga om leaseförsäljningen, d.
v. s. ansåg, att man icke hade sin handlingsfrihet obunden. Under sådana
förhållanden kunna ju statsutskottets tillstyrkande och riksdagens
beslut icke fullt betyda vad de under andra förhållanden skulle hava
betytt. Jag tillåter mig också i förbigående göra den erinran, att medan
i Kung!. Maj :ts proposition nr 153 framhölls, att arkitekten Grut hade
förklarat, att det gamla huset icke vore lämpligt, stod det i själva verket

Lördagen den 28 maj f. m.

19 Sr 40-

1 hans promemoria, att huset icke vore fullt lämpligt for det avsedda Om Trissa at,
o, , garder för

andamalet. o o förvärv av

Det andra skälet till att konstitutionsutskottet icke ingått pa fragan, beskickom
affären varit till nytta för staten eller icke, är naturligtvis, att om ningshus i
affären hade varit aldrig så nyttig för staten, låg i dess gagnelighet givetvis
icke något hinder för att den hade kunnat behandlas i fullt konsti- 0
tutionella former. Det är mot att så icke har skett som utskottet har
riktat sin anmärkning, och mot detta anser jag, att utskottet vant skyldigt
att rikta anmärkning. För denna uraktlåtenhet ansvarar icke endast
hans excellens den nuvarande utrikesministern utan även hans företrädare
och dennes kolleger. Jag kan icke heller finna, att man på någon
punkt givit eller ens försökt att giva några som helst giltiga skäl för
denna uraktlåtenhet. Det har enskilt sagts, att frågan i alla dess ekonomiska
detaljer icke skulle hava varit klar under förlidet års riksdag.

Jag vill däremot erinra, att redan när arkitekten Grut kom tillbaka med
sitt förslag, innehöll detta icke blott ett förslag om köpesumman, som
i stort sett överensstämde med den sedermera antagna köpeskillingen,
utan också ett förslag om reparationerna. Det hade naturligtvis icke
förelegat något som helst hinder att för riksdagen framlägga detta
ärende, som regeringen ansåg så utomordentligt viktigt, och begära riksdagens
bemyndigande att därför använda ett visst belopp. Det hade
varit den riktiga gången för ärendets behandling, såvitt rör regeringens
förhållande till riksdagen.

Ärendet har ju slutligen icke en endä gång förrän i mars detta år
föredragits i statsrådet. Det är naturligtvis icke det minst anmärkningsvärda
i denna sak. Icke ens när den 15 februari detta år, några
veckor före propositionens avlåtande, ett bemyndigande avsändes till
London, som uttryckligen uppdrog åt dåvarande minister att ”för svenska
statens räkning” avsluta ett köp, varigenom riksdagen faktiskt
bands, föredrogs saken i statsrådet. Jag vill säga, att om konstitutionsutskottet
icke skulle reagera mot såcjjjma åtgärder, där både riksdagens
rätt och de konstitutionella formerna i vad angår ärendens föredragning
i statsrådet enligt min tanke uppenbart trätts för nära, tror jag,
att man skulle komma in på en praxis, som skulle visa sig synnerligen
oriktig och synnerligen farlig för riksdagens anslagsbeviljande myndighet.
Därom har ju också, såvitt jag förstår, utskottet i stort sett, med
undantag av herr Norling, varit ense.

Sedan har inom utskottet rått meningsskiljaktighet, huruvida ifråga
om inköpet av fastigheten redan de år 1920 vidtagna åtgärderna varit
prejudicerande eller huruvida bundenheten inträtt först genom beslutet
den 15 februari i år. Utskottets majoritet har ansett det förra, och
jag skall be att för min del få med ett par ord understryka skälen
därför.

Av den siste ärade talaren har gjorts gällande, att allt som passerade
intill februari detta år var allenast privata förhandlingar och ett
privat köp. Jag tror till och med, att han ville framhålla, att köpet

St 40. 20

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

-privat hade avslutats av den dåvarande ministern i London. Jag tillåter
mig erinra därom, att av handlingarna framgår, att till denne hade riktats
ett förslag, att han skulle avsluta köpet såsom en privat affär, men att
han enligt uppgift i handlingarna avböjt detta. Men för övrigt —
när saken behandlats i statsrådsberedningen, vilket som bekant har skett,
när enligt handlingarna i ärendet ”regeringen” skriver till sin minister
i London, att affären är förmånlig, när man i telegram använder ordet
"regering”, när ”regeringen” vidare skriver till ministern, att han skall
”Söka avsluta köpet” — ty så heter det i ett av telegrammen — när
man för att få pengar arrangerar dessa växlade skrivelser, i vilka det,
såsom i utskottets memorial har avtryckts, uttryckligen heter, att affären
göres ”för svenska statens räkning” — då anser jag, att man gått
utanför det privata området och in på det offentliga, och icke annat än
jag kan förstå, är staten i detta fall bunden, i varje fall — om det skulle
råda någon tvekan om dess juridiska bundenhet — moraliskt bunden.
lag känner icke någon rätt enligt svensk grundlag för en minister att
begära ett förskott för statens räkning och allra minst att begära ett
sådant förskott, utan att frågan företagits till konstitutionell behandling
i statsrådet.

Det har gjorts gällande, att det icke skulle hava uppstått någon förlust
på köpet, därest riksdagen icke bifallit detsamma. Beträffande
denna sak vill jag framhålla, att i handlingarna i ärendet framhålles
visserligen ytterligt starkt i mars i fjol, att någon förlust icke skulle
kunna uppkomma, men ju längre fram man kommer och när man kommer
in på hösten i fjol, avtunnas dessa försäkringar rätt väsentligt, och
i en av de sista handlingarna heter det, att det torde, ”icke vara osannolikt”,
att man kan försälja huset till samma pris. Det finns till och
med en anteckning om att prisläget i London pa enfamiljshus vid denna
tid var i sjunkande. Men naturligtvis — det vill jag erkänna — hade
ju den nuvarande departementschefen, när han fick mottaga dessa telegram,
icke någon möjlighet att undersöka, huruvida det verkligen’var
staten, som i fullt konstitutionella former stod bakom eller huruvida
statsrådets medlemmar privat tilläto sig att utfärda dessa bemyndiganden
i regeringens namn. Jag erkänner alltså, att han i detta fall i hög
grad varit bunden av sin företrädares åtgörande i olika hänseenden, och
att han kommit med i målet i vad det rör försäljningen beror alltså enligt
min uppfattning uteslutande därpå, att han själv gick in på alldeles
samma bana som företrädaren genom avlåtandet av den omnämnda
skrivelsen den 15 februari detta år. Detta var lika konstitutionellt
oriktigt som de föregående åtgärderna.

Vad åter angår leaseförsäljningen kan man måhända fråga, varför
utskottets anmärkning på denna punkt blott har riktats mot den nuvarande
utrikesministern och icke även mot hans företrädare. Jag vill då
säga, att jag anser företrädaren även på denna punkt reellt vara lika delaktig,
ty hela affären måste ju ses i ett, och de inkonstitutionella åtgärderna
i densamma hade ju påbörjats och även ganska långt fort -

Lördagen den 28 maj f. m.

21 Jjr 40.

satts av honom. Men det finns härvidlag en formell omständighet, som Om visso åthans
excellens själv berörde i sitt anförande. I det telegram den 19 gärder förapril
1920, i vilket ministerns företrädare beordrade leaseförsäljningen,
heter det, såsom framgår av vad utskottet därom har yttrat och av vad ningshus i
hans excellens nyss upplyste, att kanslibygget skulle börja först i mars London.
1921, och därpå fortsättes det, att ”samtidigt” kunde besittningsrätten (Forts.)
till det gamla beskickningshuset försäljas, d. v. s. detta telegram bemyndigar
noga taget, om man riktigt pressar uttrycken, icke ministern i
London att försälja besittningsrätten förr än i mars 1921, och vid den
tiden kunde ju riksdagen möjligen hava fattat sitt beslut, om en proposition
i tid blivit framlagd. I London vidtogs nu visserligen omedelbart
åtgärd för besittningsrättens utbjudande och försäljning; hans
excellens har meddelat, att detta, såvitt jag förstod, berodde på ett
missförstånd från ministerns i London sida. Uppgörelse träffades
därefter på hösten. Det kan i följd härav sägas, att denna uppgörelse
på hösten träffades utan formellt bemyndigande av regeringen i Sverige.

Det är under dessa förhållanden som utskottet i denna punkt har ansett,
att det närmaste ansvaret i alla fall träffar den departementschef,
som sedermera lät vid det hela bero, som lät de åtgärder i fråga om
leaseförsäljningen, om vilka han vid denna tid underrättades av vederbörande
i London, ha sin gång utan att reagera och utan att på denna
punkt göra klart för sig, att riksdagen faktiskt försattes i ett tvångsläge.
Även denna gång har ju vidare åtgärden skett utan vederbörlig
föredragning i statsrådet.

Jag har velat redogöra för dessa omständigheter för att klarlägga
de skäl, som föranlett mig att biträda utskottets anmärkning i båda
dessa moment. Jag erkänner, som jag redan sagt, att den nuvarande
excellensen i väsentliga delar varit bunden av åtgärder av den föregående
regeringen. Jag vill också till följd därav och för övrigt med
hänsyn till föregående praxis i dylika anmärkningsmål alldeles bestämt
taga avstånd från det yrkande, som herr Reuterskiöld nyss framställde,
och om vars tillämade framställande jag icke på förhand på något sätt
varit underrättad. Jag tillåter mig yrka, att memorialet i denna punkt
lägges till handlingarna.

Herr L y b e r g: I likhet med den föregående talaren och ytterligare
sex ledamöter av utskottet har jag anmält reservation mot den
i föreliggande punkt gjorda anmärkningen, som rör inköpet av en s. k.
lease-nyttjanderätten eller besittningsrätten till en fastighet i London,
såvitt denna anmärkning riktar sig mot förutvarande utrikesministern
friherre Palmstierna. Jag skall icke upprepa vad som redan har sagts
till försvar för reservanternas ståndpunkt, utan jag skall endast framföra
ett par synpunkter, som icke blivit berörda.

Jag får då först erinra, att man måste komma ihåg, att utskottet
här icke riktat anmärkning mot något konseljbeslut, utan att anmärkningen
rör åtgärder, varom utskottet kunnat bilda sig någon uppfatt -

Nr 40. 22

Lördagen den 28 maj f. w.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
beskickningshus
i
Londön.
(Forts.)

•ning endast av tillgängliga handlingar, som innelegat i akter rörande
konseljbeslut, mot vilka anmärkning icke satts i fråga. Jag har därvid
i likhet med mina medreservanter fått den uppfattningen, att av dessa
handlingar icke — i varje fall icke på något bindande sätt — framgår,
att de år 1920 vidtagna åtgärderna med avseende på ett eventuellt inköp
av denna ”kase” bundit vare sig regeringens eller riksdagens handlingsfrihet.
Jag har icke kunnat se annat, än att friherre Palmstierna
gjort ungefär detsamma som en förtroendeman för en kommun eller
annat samhälle ofta gör, då han gärna vill tillgodose samhällets behov
av en fastighet för visst samhällsändamål, men måste bestämma sig omedelbart
för att affären icke skall gå ur händerna, och vid tillfället i
fråga icke har vare sig rätt att representera samhället eller tillfälle att
omedelbart fråga vederbörande representation. Under år 1920 vidtogos,
såvitt jag kan finna av handlingarna, endast åtgärder, som beredde
möjlighet för staten att förvärva ifrågavarande ”kase”. Jag vill emellertid
gärna erkänna, att det finns ett och annat uttryck i dessa handlingar,
som angiver, att man icke alltid tänkt på detta faktiskt föreliggande
förhållande, utan man har emellanåt använt uttryck, som tydligen
varit antecipationer; man har utgått från det såsom tämligen givet
antagna förhållandet, att staten skulle bli innehavare av den besittningsrätt,
varom varit fråga. Särskilt har utskottet för den uppfattningen,
att regeringen och riksdagen, enkannerligen den senare, bundits,
velat åberopa ett brev, som friherre Palmstierna den 17 maj 1920 avlåtit
till den privatman, som medverkat till att affären skulle kunna arrangeras
på det sätt jag sagt. I detta brev uttrycker nämligen avlåtaren
sin och kollegernas tacksamhet för denna privatmans medverkan,
och det talas om en betalning av ett av denna privatman ”försträckt”
belopp. Det är dock av sammanhanget tydligt, att friherre Palmstierna
därvid tänkt på det sannolika fallet, att riksdagen skulle komma
att godkänna det ifrågasatta inköpet. Och att även den privatman, som
fick mottaga brevet, måste hava varit fullt på det klara härmed, framgår
ju av brevets fortsättning, vari det heter: ”Med anledning av Edert
välvilliga åtagande, varigenom möjlighet beredes regeringen, som icke
ansåg sig kunna till innevarande års riksdag avlåta proposition om inköp
av ovannämnda för svenska beskickningen i London avsedda fastighet,
att därom göra framställning till nästa års riksdag.”--•— Den

som fick brevet måste alltså hava varit medveten därom, att utrikesministern,
som avlät brevet, utgick från att staten fortfarande icke hade
definitivt bestämt sig för detta inköp.

Jag vill emellertid påpeka, att utskottets anmälan lider av en inre
motsägelse, som alldeles uppenbart i och för sig påvisar, att anmärkningen
mot endera av de två utrikesministrarna måste vara obefogad. Utskottet
vill nämligen göra gällande, att den förutvarande utrikesministerns
och den nuvarande utrikesministerns åtgöranden var för sig bundit
regeringens och riksdagens handlingsfrihet. Men, mina herrar, om
den förutvarande utrikesministern bundit regeringens och riksdagens

Lördagen den 28 maj f. m.

23 Nr 40.

handlingsfrihet, måste han väl i all rimlighets namn hava bundit även Om vissa (liden
nuvarande utrikesministerns handlingsfrihet. Anmärkningen må- garder för
ste således, med den utgångspunkt utskottet har för anmärkningen,
såvitt jag förstår, riktas mot antingen den ena eller den andra. Och ningshus ,•
varför man riktat anmärkningen mot den nuvarande utrikesministern, London.
framgår av vad utskottet säger och vad här tidigare har utvecklats av (Forts.)
ett par utskottsledamöter. De åtgärder av den nuvarande utrikesministern,
mot vilka anmärkning har riktats, äro, såsom framhållits, av den
natur, att jag tror, att icke något konstitutionsutskott, hur det än varit
sammansatt, kunnat underlåta att göra anmärkning.

Det är emellertid tämligen tydligt, att denna anmärkning indirekt
träffar även friherre Palmstierna, ty av handlingarna i ärendet framgår,
att det varit han, som, sedan han blev beskickningschef i London,
tagit initiativ till de åtgärder, som därefter den nuvarande utrikesministern
vidtagit. Men det är ju givet, att för envoyén Palmstiernas åtgörande
något konstitutionellt ansvar icke kan utkrävas. Jag finner det
visserligen rätt förklarligt, att man, om man frånser vad som från andra
synpunkter måste anses vara riktigt, velat taga båda dessa herrar tillsammans,
då de från början och allt intill slutet samverkat och, kan
man säga, endast ombytt roller samt friherre Palmstierna, då han icke
vant verksam i saken såsom utrikesminister, varit icke mindre verksam
i sin egenskap av beskickningschéf. Man har tydligen ansett sig här
kunna tillämpa den gamla klassiska operettens ord: ”Floridor är Célestin,
och Célestin är Floridor”. Men jag får säga, att saken i alla fall
är så pass operettartad, att jag tycker, att det kan vara onödigt att det
lägges lök på laxen.

Herr Olsson, Oscar: Att man i denna debatt skulle från de
reala synpunkterna komma till de formella, det var jag beredd på, och
efter herr Clasons yttrande, var jag icke så förbluffad över att till dessa
synpunkter lades även de moraliska. Men då den paragraf i regeringsformen,
på vilken man stöder sig, faktiskt talar om anmärkning på
grund av att vederbörande statsråd icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, så tror jag ändå, att även för utskottsmajoriteten realia borde
hava någon liten betydelse.

Herr Reuterskiöld sade från början ifrån att de synpunkterna kunde
han icke alls anlägga på saken. Och det visade ju hela hans yttrande
och det resultat, till vilket han kom i sitt yttrande, att han konsekvent
fullföljde dessa synpunkter. Annars hava samtliga talare här
med undantag av herr Clason varit tämligen eniga om att den här klandrade
åtgärden verkligen varit nyttig för staten. Således: realiter, med
ett undantag, såvitt jag kan se, så är man tämligen överens om att det
icke precis går för sig utan vidare att tillämpa punkten om att rikets
sannskyldiga nytta icke är iakttagen i detta fall.

De funderingar, genom vilka herr Clason kom fram. till det, att
man även i fråga om realiteten, i sak, kan hava olika meningar, stödde

Kr 40. 24

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

- han på — för att använda hans eget uttryck — en något pressad tolkning
av vad som i statsutskottet i ärendet förekommit. Enligt hans mening
.skulle statsutskottet icke heller hava varit så övertygat om att statens
sannskyldiga nytta skulle vara iakttagen i sak, då vederbörande regeringar
förvärvade åt Sverige det nya beskickningshuset. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att redan i den förra debatten om detta ärende
det här påpekades, att statsutskottet dock sagt, att detta köp icke torde
kunna betraktas ”såsom för staten ofördelaktigt”. Statsutskottet var
fullkomligt enigt vid uttalandet av den synpunkten, och vad man än
vill säga om detta uttalande, så torde däri icke kunna läggas, att statsutskottets
majoritet skulle kunna beskyllas för att anse, att statens sannskyldiga
nytta icke skulle hava iakttagits ifråga om själva köpet. Den
saken tycker jag är tämligen klar eller borde så vara.

När sedan herr Clason kom in på de moraliska synpunkterna, förvånade
det mig, att han då icke brydde sig om vad statsutskottets majoritet
sagt. Den moraliska fläcken kom under alla förhållanden starkast
till synes på den förutvarande utrikesministern, fastän, om herr Clason
försöker erinra sig vad som står i statsutskottets utlåtande, det där tydligen
säges, att det tvångsläge, vari statsutskottets majoritet fann riksdagen
försatt, berodde just på avyttrandet av leasen, vilket konstitutionsutskottet
självt angriper den nuvarande utrikesministern för.

Jag tror, att det dock är av någon vikt och betydelse, att det där
sättet att resonera kommer litet i sin rätta belysning. ”Om man pressar
telegrammets ordalydelse, så går företrädaren fri”, sade herr Clason,
”och då kommer anmärkningen att vila på den nuvarande utrikesministern”.
Ja, men konstitutionsutskottet bör väl ändå hava att göra anmärkningar
på vad regeringens ledamöter verkligen gjort och icke på
deras avsikter.

Vad nu denna mycket omtalade bundenhet beträffar, som riksdagen
skulle hava kommit in i genom dessa åtgärder, som hava vidtagits, så
har herr Lyberg tydligt och klart, såvitt jag förstår, rett upp den saken,
om den icke var klarad redan efter hans excellens herr utrikesministerns
första yttrande, vilket jag tyckte, att den borde hava varit. Såvitt jag
förstod, så sade hans excellens herr utrikesministern, att han var beredd
på konsekvenserna av att riksdagen icke hade godkänt detta husköp,
och att följaktligen riksdagen icke kunde hava varit bunden av
vad som i ärendet förekommit.

Herr Reuterskiöld anser visserligen, att den saken kan diskuteras,
det kan råda olika meningar om huruvida svenska staten var bunden
eller ej. Jag tycker ändå, att, efter hans excellens herr utrikesministerns
yttrande — om nu olika meningar kunde hava varit gällande — det ändå
nu borde vara tämligen klart, huru saken egentligen ligger. Och
efter herr Lybergs utredning senare kan jag icke heller förstå, att man
vidare skulle behöva diskutera den saken. Jag är således fullt och helt
av herr Lybfergs och övriga reservanters mening vad punkten a) i den
här ifrågavarande anmärkningen beträffar.

Lördagen den 28 maj f. m.

25 Nr 40.

Däremot kan jag icke instämma med samma herrar vad punkten b) Om visso åtbeträffar.
Det anses vara nödvändigt att rikta en anmärkning mot nuvarande
statsrådet och ministern för utrikesärendena på grund av för- ;
säljandet av leasen, varigenom riksdagen alldeles ovedersägligen skulle ningshus i
kommit i ett tvångsläge. Jag kan icke förstå, huru reservanterna un- London
der punkt a) kunna åberopa tvångsläget här igen. Tvångsläget hade ( orts''
ju redan kommit, enligt deras förmenande, därför att beskickningshuset
både köpts. Det står alldeles tydligt utsagt på sid. 9, att riksdagens
handlingsfrihet därigenom bundits. Nu blir det tvångsläge två gånger
på det sättet. Om tvångsläget hade inträtt redan i och genom husköpet,
så förelåg väl tvångsläget i och med detsamma, och det kan väl
sedan icke komma igen på grund av en annan omständighet. Men det
är nog så som herr Lyberg sade, att dessa anmärkningar icke hänga så
riktigt ihop och icke heller dessa två utlåtanden. Jag tycker, att då,
såvitt jag kan se, det var tämligen troligt, att riksdagen skulle på grund
av alla sakliga skäl godkänna köpet av beskickningshuset, det också var
helt naturligt, att ministern för utrikes ärendena sålde denna kase, då
han därigenom besparade svenska statsverket en väsentlig utgift, ja, en
mycket stort utgift. Därigenom tycker jag icke, att han på något sätt
åsidosatt rikets sannskyldiga nytta; tvärtom!

Nu är jag emellertid överens med herr Norling om att konstitutionsutskottet
borde hava riktat en anmärkning i detta fall, och det
är ifråga om bristen på statsrådsprotokoll. Det är ju alldeles riktigt,
och jag kan icke se annat än att konstitutionsutskottet mycket väl kunde
hava gjort den anmärkningen, men efter de förklaringar, som hans excellens
herr utrikesministern givit, får jag säga, att den anmärkningen,
ehuru den nödvändigtvis måste framställas, har kommit i en belysning,
som gör, att den icke torde hava behövt vara av så förfärligt
stor betydelse.

Realiter ligger saken, såvitt jag kan se, på följande sätt. Här har
genom vederbörande ministrars åtgöranden rikets sannskyldiga nytta
verkligen iakttagits. Om icke det nya beskickningshuset hade förvärvats
och leasen på det gamla sålts, så skulle det hava förelegat skäl
till anmärkning för att rikets sannskyldiga nytta icke hade iakttagits.

Nu är det så, som herr Reuterskiöld säde, att man kan diskutera beträffande
formerna, och jag håller visst på att man skall iakttaga, vad
som står i rikets grundlagar beträffande formernas iakttagande, men
då det, såsom herr Reuterskiöld själv antydde, kan vara olika meningar
om innebörden av vad som skett och de former, som därvid
kommit ifråga, så bör man väl icke i ett fall, då rikets nytta iakttagits,
inlägga den betydelsen i den behandling, som ärendet fått, att man
skall komma fram till en anmärkning. Det är ju så hos vårt svenska
folk — för allt i världen — att, om en person gör en god och bra
handling, så tycker folk det vara mycket roligt, om man kan hitta på
en anmärkning mot honom i alla fall. Denna känsla hos vårt svenska
folk lärer vara ganska outrotlig, och det skulle möjligen kunna vindi -

Nr 40. 26

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åtgärder
för
förvärv av
be.skickningshus
i
London.
(Forts.)

ceras dithän, att § 107 i regeringsformen också skulle kunna vara av
den arten, att den skulle kunna bliva och vara ett uttryck för denna
djupt rotade känsla hos nationen.

Jag tycker emellertid att, även om man måste erkänna, att konstitutionsutskottet
med nit och hänförelse bör vaka över de konstitutionella
formerna, det icke skall ske på ett sådant sätt, att verkligt berättigade
anmärkningar kunna framkomma, då det gäller regeringshandlingar,
som allmänt — jag undantager nu herr Reuterskiöld —
som så gott som allmänt, säger jag, erkännas vara av den betydelse,
att rikets nytta därvid iakttagits och visst icke motsatsen har inträffat.

Herr Reuterskiöld: Den ärade talaren på Örebrolänsbän ken

liksom förut en talare på Kopparbergslänsbänken ha föranlett
mig att begära ordet en gång till. När man i den här frågan helt talar
från utgångspunkten av rikets sannskyldiga nytta, så rör man sig
helt på sidan av saken, yttrar sig om något, som konstitutionsutskottet
i denna punkt icke rört vid, ty § 107 regeringsformen säger: ”Skulle
konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt eller
en eller flere av dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg,
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva” etc.

Jag tror, att utskottet, såsom jag i mitt första anförande sökt antyda,
icke alls haft frågan om rikets sannskyldiga nytta såsom utgångspunkt
för anmärkningen, utan anlagt och måst anlägga synpunkten,
att här har icke detta förtroendeämbete med den skicklighet utövats,
som vi hade rätt att vänta och som är grundvalen för riksdagens
förtroende för en regering och en departementschef.

Den föregående ärade talaren sade, att om man har satt staten i
ett tvångsläge genom en viss åtgärd, så är det väl litet inkonsekvent
att sedan taga upp också en annan sak som grund till tvångsläge, eftersom
detta tvångsläge redan förelegat. Men det är ju icke alldeles
givet, att när man skall bedöma åtgärder av olika personer, man icke
också kan taga i betraktande, huruvida icke vardera omständigheten
i och för sig oberoende av den andra, skulle hava skapat ett sådant
tvångsläge, och då det här icke är fråga om tvångsläget i och för
sig utan om den åtgärd, som framkallat ett sådant tvångsläge, torde
anmärkningen vara berättigad i båda fallen.

Den ärade talaren sade vidare i anslutning till en reservant, att det
är klart ådagalagt dels genom reservantens yttrande och dels genom
hans excellens’ anförande, att här är det icke mer än en sak: den senare
utrikesministern har varit bunden genom den föregåendes åtgärder
och den föregående är icke bunden till något ansvar, och alltså
kan ingendera tagas för huvudet.

Jag tillåter mig, herr talman, att rikta uppmärksamheten på att

Lördagen den 28 maj f. in.

27 Nr 40.

ningshus i
London.
(Forts.)

utskottet klart och tydligt uttalat, att i det ena fallet, som återfinnes Om visso åtå
sid. 7, frågan gäller inköp av besittningsrätten på 54 år för 18,000 sarder för
pund, och att det i andra fallet, som återfinnes på sid. 9, fråga är om Giefkicken
överenskommelse med grundägaren, varigenom den 54-åriga leasen
förvandlas till en kase på 999 år mot en ytterligare engångskostnad
för en gång av 4,750 pund och en årlig avgift under 999 år av 150 pund.

Jag tillåter mig fråga, om icke detta är två skilda saker, om den
senare är en nödvändig följd av den förra, och om icke i det senare
fallet det lika väl kunnat tänkas, att Sverige övertagit besittningsrätten
på 54 år på de villkor, som föregående hyresrättsinnehavare hade?

Jag tror — ifall jag misstager mig i denna punkt, torde hans excellens
också komma att upplysa därom — men jag tror nu, att det
förhåller sig så, att en leaseinnehavare icke har enligt engelsk rätt formell
befogenhet att utan grundägarens samtycke överlåta den men att
däremot på grund av engelsk rättspraxis det blir en faktisk nödvändighet
för grundägaren att på samma villkor, som den förre leaseinnchavaren
hade, medge överlåtelsen. Även om emellertid denna skyldighet
icke formellt föreligger, så föreligger dock enligt engelsk praxis en
bundenhet med stöd av eventuell skadeståndsplikt mellan köparen av
leasen och förre leaseinnehavaren, som avlåtit den, och det är här huvudsaken.

Den ärade talaren på Örebrolänsbänken har till sist sagt, att här är
det icke så mycket fråga om realia som om formalia. Jag skulle dock
icke från min utgångspunkt på blott formell grund göra en anmärkning
sådan som jag här i utskottet har gjort och vars konsekvenser
jag ansett mig t böra draga. Jag hyser den uppfattningen att, om utskottet,
såsom sig bör, icke gör anmärkningar annat än i allvarliga
fall och när det anser, att det föreligger ett typiskt och principiellt
fall — jag upprepar det ännu en gång — skall man icke stanna vid
att det bara blir så, att man lägger anmärkningen till handlingarna,
utan man skall också visa, att man menar något med den.

Eftersom den ärade talaren säger, att det här är uteslutande formella
synpunkter, som anlagts, skall jag tillåta mig att nämna ännu en
sak, som har betydelse till belysning av realfrägan, huruvida förtroendet
till föredraganden kan från riksdagens sida kvarstå orubbat.

Jag nämnde, att jag ser den realfrågan däri, att hans excellens,
då propositionen framlades om besittningsrättsköpet, också bort i statsrådsprotokollet
upplysa om sanna förhållandet helt och fullt. Jag
säger, att det sätt, varpå denna proposition är avfattad, synts mig vara
för hans excellens typiskt. Till understrykande härav ber jag få rikta
uppmärksamheten på också en annan proposition, kontrasignerad av
hans excellens, nämligen propositionen nr 146 angående avgivande av
sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för folkförbundets
ständiga domstol. Denna handling, som i sinom tid kommer
in från konstitutionsutskottet, där den vilat en längre tid, innehåller
i hans excellens’ yttrande sådana uttalanden, som, om man läser dem

Jfr 40. 28

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åtgärder
för
förvän'' av
beskickningshus
i
London.
(Forts.)

utan belysning av andra omständigheter, också te sig vilseledande. Han
säger nämligen där: ”Sådan förklaring, som nyss avsetts, har enligt
ingångna underrättelser hittills avgivits förutom av” etc. Ja, det är
riktigt, att en förklaring avgivits, men icke en sådan efterföljande
förklaring, som sammanhanget i propositionen antyder, den av hans
excellens antydda förklaringen är tvärtom, enligt upplysning, som av
utskottet inhämtats ifrån utrikesdepartementet, avgiven redan vid undertecknandet.
För frågans bedömande av riksdagen är förhållandet
icke utan väsentlig vikt och jag skall komma tillbaka till saken, när propositionen
ifråga en gång föredrages, men jag har även nu velat lägga
fram detta, därför att jag anser det vara ett ytterligare belägg på, att
jag från min utgångspunkt har gjort mitt yrkande också av reala och
icke av blott formella skäl. Jag har ansett det vara av vikt, att de yttre
förutsättningarna för ett förtroende till ledningen bevaras.

Herr C 1 a s o n: Jag skall be att få rikta ett par gensagor emot

den ärade talaren på Örebrolänsbänken.

Såvitt jag förstår, ville han gentemot mig göra gällande, att jag
skulle hava lagt moraliska synpunkter och icke formella och reala synpunkter
på detta ärende. Jag vet icke alls, att jag på något sätt framhållit,
att de, som i detta fall medverkat, skulle hava uppfört sig på något
sätt moraliskt tadelvärt. Jag tillät mig endast säga, att jag, efter
de skrivelser, som växlats, ansåg svenska staten vara moraliskt bunden
att ersätta det förskott, som utrikesministern hade utverkat ifrån en
enskild man, och det vidhåller jag.

Vad sedan beträffar frågan om den bundenhet, i vilken svenska
statsverket befann sig, så gjorde samme talare mot mig gällande, att för
statsverket icke någon annan bundenhet förelegat än den, i vilken man
råkat genom försäljningen av leasen. Jag skall tillåta mig att till samme
talare rikta en motfråga: visste statsutskottet, då det behandlade

frågan om inköpet av beskickningshuset, att Kungl. Maj :ts regering
den 15 februari bemyndigat ministern i London att å svenska statens
vägnar verkställa köpet, d. v. s. det köp vartill man sedan begärde riksdagens
samtycke? Jag tror icke jag befarar att på den frågan få något
annat svar än nej. Det var i alla fall inom konstitutionsutskottet för
oss vid ärendets handläggning obekant ända till de allra sista dagarna.
Men även genom detta bemyndigande uppstod, såvitt jag förstår, för
statsutskottet och riksdagen en bundenhet även till köpet, och det förefaller,
som om densamme ärade talaren icke var alldeles främmande
för detta, då han i ett annat sammanhang i sitt anförande sade, att leasen
såldes, emedan det var tydligt, att riksdagen måste godkänna köpet.
Ja, det är just det, att man på förhand inkasserat riksdagens godkännande
till ett beslut med vittgående ekonomiska konsekvenser — det är
det, som vi ansett oss skyldiga att göra anmärkning emot.

Beträffande den ärade talarens erinran, att om man beträffande
köpet gjort anmärkning mot excellensen friherre Palmstierna, man bort

Lördagen den 28 maj f. m.

29 Nr W.

stanna därvid och icke rikta anmärkning även mot den nuvarande ut- Om visso utrikesministern,
har herr Reuterskiöld redan redogjort för vår ståndpunkt.
Det är i själva verket fråga om två alldeles olika köp. Det
ena gäller besittningsrätten på 54 år. Jag erinrar om att den besittnings- ,tingshus i
lätten måste anses ganska lång, eftersom köpet av det förra beskicka London.
ningshuset ansågs vara en synnerligen god affär och i det fallet besitt- (Forts.)
ningsrätten var inköpt på allenast 15 år. Det andra köpet rör sig om
besittningsrätt på 999 år, och vi hava menat, att även den sidan av
saken bort likaväl den som den förra företagas i konstitutionella former,
företagas efter Kungl Maj :ts beslut i konselj, och det förefaller
mig, som om den ärade talaren vore ense med oss, då vi gjort en gensaga
mot att så icke varit fallet på denna punkt.

Slutligen riktade den ärade talaren en anmärkning emot oss ifrån
den synpunkten att, om man nu såge på realiteten, detta vore en synnerligen
förmånlig affär för staten, och det ville han sätta statsutskottets
auktoritet bakom. Jag kan meddela honom, att jag har samtalat
med medlemmar i statsutskottet och jag har från en av dem fått den
bestämda förklaringen, att om icke riksdagen varit bunden, så skulle han
hava yrkat avslag. Det framställdes ju också alldeles oberoende därav
faktiskt ett avslagsyrkande i denna kammare, vilket, om jag icke missminner
mig, vann ett ganska stort röstetal. Men det är icke alls det,
som frågan gäller, utan den gäller, att om man nu hade en så god affär
på hand och om det var en så god och bra sak, som skulle uträttas,
det väl icke i detta låg någon som helst anledning att icke gå fram i
fullt konstitutionella former. Just därför att man hade en sådan god och
bra sak på hand, varför icke också föredraga den i statsrådet, och
varför icke, då alla papper voro klara, lägga fram den till riksdagen
redan vid förlidet års riksdag, så att man sluppit allt detta trassel?

Herr Olsson, Oscar: Den sista frågan, som herr Clason fram ställde,

var den viktigaste: varför kunde man icke, då man fann affären
så fördelaktig och då alla papper voro klara, framlägga ärendet för
riksdagen i fjol? Frågan är verkligen förtjusande framställd. När
alla papper voro klara, sade herr Clason, men då vill jag säga, att det
hos utrikesdepartementet ju förelåg ett telegram från London, som
sade: ”här måste köpet avgöras inom några dagar, annars kan köpet
icke gå för sig”. Då äro alla papper klara enligt herr Clasons uppfattning.
Det är dock bara en punkt, som härvidlag icke får förbises.
Om saken skulle hava behandlats av riksdagen, på det sätt herr Clason
tycks förutsätta vara det riktiga, då undrar jag, huru konstitutionsutskottets
ledamöter ville hava formerna iakttagna. Köpet måste vara
avslutat på ett par dagar. På ett par dagar skulle propositionen vara
inlämnad till riksdagen och remitterad till vederbörande utskott, motionstiden
vara iakttagen, och därtill utskottet hava framkommit med
förslag; jag får säga, att skall man anlägga formella synpunkter, så får
man komma ihåg vilka de formella synpunkterna äro.

Nr 40. 30

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa åt- Vad sedan beträffar frågan, huruvida statsutskottet visste om den
ftnZvw här tudeIninSen av köpet ifråga om de 54 och de 999 åren, så vill jag
bestick- svara; nej> uppriktigt sagt, det visste icke statsutskottet- Men jag kan icke
tingshus i förstå, vad det kan ha för inverkan på frågan i de här fallet. Och vad
London, herr Clasons uppfattning beträffar, att försäljandet av leasen och hus(
or SJ köpsfrågan icke hade något att göra med varandra, så är det väl det
formellaste jag hört under denna mycket formella debatt.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten yrkats, dels att
utskottets anmälan skulle läggas till handlingarna, dels ock, av herr
Reuterskiöld, att riksdagen, med anledning av utskottets anmälan under
denna punkt, skulle hos Konungen anmäla sin önskan, att han ville
ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja hans exceliens herr ministern för
utrikes ärendena greve Wrangel.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på punktens läggande till handlingarna vara med
övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Om aktiebo- Punkten 3.

laget Vin- - . ..

ochspritcen- Med anledning av ett 1 protokollet over socialärenden den 29 sep tralen

bevil- tember 1920 omförmält beslut rörande rätt för aktiebolaget Vin- och
jod rätt att_spritcentralen att enligt vissa riktlinjer lämna sin medverkan för inrätminrättande
tande av ett farmaceutiskt centrallaboratorium hade utskottet i föreav
ett /arma-varande punkt yttrat, bland annat, att då ett beslut tillstyrkts, varigeceutiskt
cen- nom A. B. Vin- och spritcentralen medgivits att med åsidosättande av
trallabora- bolagsordningens ändamålsbestämmelse utöva en verksamhet, som vore
t or tum. av beskaffenhet att väsentligen förändra såväl förutsättningarna för

staten att från bolaget utbekomma vinstmedel som värdet å stamaktierna
i bolaget, till vilka staten hade inlösningsrätt, utskottet funnit detta ärende
vara av den beskaffenhet, att anmälan borde jämlikt § 107 regeringsformen,
h’os riksdagen göras mot föredragande departementschefen,
statsrådet Eriksson.

Reservation hade anmälts av herrar Larsson i Västerås, Thulin,
Norling, Sandegård, Bruhn, Sävström, Hansson i Gärda och Andersson
i Igelboda, som ansett, att ifrågavarande ärende icke varit av den beskaffenhet,
att det bort föranleda anmälan mot föredragande departementschefen.

Herr Stendahl: Herr vice talman! I aktiebolaget Vin- och spritcentralens
bolagsordning, § 2, står: ”Bolagets verksamhet har till före -

Lördagen den 28 mai f. m.

31 Nr 40.

mål att framställa, förädla eller på annat sätt bereda sprit, brännvin och Om akticboandra
alkoholhaltiga drycker, att driva handel med dylika varor samt att ^^ritcen
handhava därmed i sammanhang stående rörelse.” I § 6 av samma tralenbevilbolagsordning,
vilken ordning icke kan ändras utan Kungl. Maj :ts med- jod rätt att
givande i varje särskilt fall, finnas bestämmelser om, att all övrig vinst medverka vid
av bolagets verksamhet, sedan i paragrafen angiven procentsats utdelats lättande
tur aktieagarna samt vissa 1 samma paragraf angivna avsattnmgar aven ceunskt oenigt
rum, skall oavkortad till statsverket inlämnas. Styrelsen består av trallaboraåtta
personer, varav ena hälften är tillsatt av aktiägarna och den andra torium.
hälften av Kungl. Maj :t. Ordföranden och vice ordföranden nämnas av (Forts.)
Kungl. Maj :t. Vid lika antal röster i styrelsen blir den av ordföranden
biträdda meningen gällande, d. v. s. ordföranden har utslagsröst. Kungl.

Maj :t äger rätt att till pari inlösa stamaktier samt, under förutsättning
att Kungl. Maj :t använder sig av denna rätt, under vissa andra förutsättningar
också skyldighet att inlösa preferensaktier.

Det är dessa sakförhållanden, som man bör hålla klara för sig, när
man går till bedömande av den av utskottet gjorda anmärkningen.

I en vördsam promemoria av den 7 augusti 1920 har generaldirektören
i medicinalstyrelsen B. Buhre till statsrådet och chefen för socialdepartementet
inlämnat en skrivelse, i vilken han framhåller, att han,
sedan aktiebolaget Svensk färgämnesindustri råkat i ekonomiska svårigheter,
satt sig i förbindelse med Vin- och spritcentralen och anmodat
denna firma, att den skulle inköpa aktiebolaget Svensk färgämnesindustris
aktieinnehav i aktiebolaget Astra i Södertälje, vilket senare
bolag dreve tillverkning av vissa läkemedel. Generaldirektören Buhre
framhåller vidare, under hänvisning till det utlåtande, som år 1919 avgivits
av apotekskommittén, att det enligt hans uppfattning nu vore tillfälle
att driva igenom den däri påtänkta monopoliseringen av fabrikationen
av vissa läkemedel i Sverige. Generaldirektören säger vidare,
att då Vin- och spritcentralen på förfrågan meddelat, att bolaget under
inga förhållanden kunde inlåta sig på en dylik affär, med mindre än en
särskild uttrycklig önskan i denna riktning framfördes av Kungl. Maj :t,
han hemställde, att då enligt hans uppfattning saken vore ytterligt brådskande
och då tiden icke medgåve en ordentlig utredning av saken eller
avlåtande till riksdagen av en kungl. proposition i vanlig ordning icke
kunde ske, Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i den av honom önskade
riktningen, d. v. s. verka för att Vin- och spritcentralen skulle inköpa
aktiebolaget Astra.

Denna generaldirektören Buhres skrivelse skickades, såsom framgår
av handlingarna, av chefen för socialdepartementet till aktiebolaget
Vin- och spritcentralen. Bolaget förklarade då, att om Kungl. Maj :t
hade den önskan, att Vin- och spritcentralen skulle köpa aktiebolaget
Astra, skulle bolaget naturligtvis göra detta, och bolaget förutsatte vidare
vissa lagändringar. Vin- och spritcentralens skrivelse skickades nu till
medicinalstyrelsen, som tillstyrkte köpet, och Kungl. Maj :t fattade beslut
i enlighet med medicinalstyrelsens tillstyrkan.

Nr 40. 32

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- Det bör här sägas, att i den skrivelse, som Vin- och spritcentralen
laget Vin- överlämnat till statsrådet, meddelades, att inköpssumman för Astra be °trålen

bevil 1 ägnades till 3 /4 miljoner kronor.

jad rätt att Samtidigt som dessa underhandlingar förts, hade emellertid andra
metfocrfca vidunderhandlingar ägt rum mellan delvis andra parter. Vin- och spritinrättande
centralen hade gått in till statskontoret och begärt att hos statskontoret
‘ceutiskTcen ''UT na£on av f°nder> som sorterade under statskontorets förvaltning,
trallabora- ^a ett ^an Pa 5 miljoner kronor mot säkerhet i vissa angivna aktier, nämtorium.
ligen i aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o och i aktiebolaget Tegnér &
(Forts.) Wilcken. Statskontoret, som icke hade rätt att utlämna lån mot säkerhet
av aktier, skrev till Kungl. Maj :t — ärendet kom närmast under finansdepartementets
behandling — och finansdepartementet svarade
statskontoret, att från Kungl. Maj :ts sida i trots av utfärdade bestämmelser
icke mötte några hinder för statskontoret att lämna Vin- och
spritcentralen det begärda lånet mot säkerhet av tidigare angivna aktier,
under förutsättning att statskontoret ansåge, att den lämnade säkerheten
vore fullt betryggande.

Av de ifrågasatta åtgärderna kom endast en till utförande, nämligen
inköpet av fastigheter och aktier i aktiebolaget Astra; lagändringen
kom däremot icke till utförande och det projekterade lånet mellan Vinoch
spritcentralen och statskontoret kom icke heller till stånd. Men av
hela sakens förlopp framgår enligt min mening oförtydbart, att man
här mycket smart sökt åstadkomma att Kungl. Maj :t med förbigående
av riksdagen, men med användande av statsmedel skulle kunna genomföra
monopoli sering av vissa fabrikationsvaror i landet. Skulle en sådan
sak icke påtalas, bleve givetvis följden den, att en Kungl. Maj :t, vilken
tillfällig Kungl. Maj :t som helst, skulle utan riksdagens hörande med
användande av statens medel i den omfattning, som de funnes tillgängliga
eller stode under statskontorets förvaltning, kunna monopolisera
eller socialisera rätt så stora grenar av verksamheten i landet, och det
torde väl knappast vara lämpligt, att något dylikt skulle kunna få äga
rum. Då själva saken icke kom till utförande, är det icke däremot, som
konstitutionsutskottet riktat sin anmärkning, utan anmärkningen gäller
de finansiella konsekvenserna av Astraköpet. Dessa framgå icke av vare
sig statsrådsprotokollet eller de handlingar, som funnits bilagda detta
protokoll, men jag skall tillåta mig att servera kammaren några kalla
och nakna siffror såsom de böra serveras.

Jag skall då hänvisa dem av herrarna, som äro intresserade av denna
sak, att skaffa sig Vin- och spritcentralens sista bokslut, avslutat per
den sista december 1920 och där se på vad som alltid är säkrast i en
stat, d. v. s. skulderna. Bolaget har kortfristiga skulder: banklån 12
miljoner kronor och reverser 11,990,000 kronor, löpande räkning hos
diverse banker 4,509,000 kronor, upplupna, icke förfallna räntor 165,000
kronor, skuld å allmänna nederlagen 6,600,000 kronor, diverse kreditorer
I0>595>000 kronor och dessutom ett belopp av 5 miljoner kronor, som
bolaget är skyldigt statsverket av 1920 års vinst. Därtill komma dels

Lördagen den 28 maj f. m.

33 Nr 40.

obligationslån och dels inteckningar. Tillsammans äro skulderna —- de Om aktieboflesta
kortfristiga, icke fonderade skuldsummor -— ej mindre än 57,2 lägel Familjoner
kronor mot ett aktiekapital av 20 miljoner kronor och fonder
å cirka 2 J4 miljoner kronor. På debetsidan finnes att balansera mot jad rätt att
dessa kortfristiga skulder egentligen endast en enda post. Den är redo-medverkavid
visad under rubriken ”kontrollstyrelsen” på cirka 7 miljoner kronor, inrättande
Dessutom finnas banktillgodohavanden på cirka 2 miljoner kronor. M o t ”*a"

de av mig påvisade skulder å 57 miljoner kronor — eller kanske hellre trallaborade
kortfristiga, 51 miljoner kronor -— finnas således endast verkligt torium.
likvida tillgodohavanden på cirka 9 miljoner kronor, ty jag räknar icke (Forts.)
med fordringar hos dotterbolag eller hos övriga debitorer, därför att
under övriga debitorer, som utgöra ett belopp av ungefär 5,7 miljoner
kronor finnes engagementet Astra, som jag nu något närmare skall
beröra.

I handlingarna har sagts ifrån, att inköpet skulle kunna göras för
cirka 3,5 miljoner kronor. Vin- och spritcentralens böcker visa på
kontot ”Astra, förlagskonto” per sista december 1920 tillgodohavanden
på 4,154,128 kronor 90 öre. Därutöver är utbetalat till aktiebolaget
Svensk färgämnesindustri under detta år ytterligare 330,000 kronor,
och dessutom återstår en fordran, som aktiebolaget Svensk färgämnesindustri
gjort på Vin- och spritcentralen på ytterligare 1,060,000 kronor,
om vilken fordran tvist pågår, som hänvisats till skiljedom. Huru lyckligt
denna skiljedom än kommer att utfalla, kommer engagementet under
inga förhållanden att understiga 5 miljoner kronor i stället för 3,5 miljoner
kronor, vilken senare summa ställdes i utsikt. Vidare bör framhållas
— och det är ju där, som skälet till anmärkningen ligger — att
förlusten för statsverket genom detta engagement i stor utsträckning
uppstått redan under det föregående året. I bokslutet per den 31 december
1920 har Vin- och spritcentralen på ett engagement av 4,154,000 kronor
ansett absolut nödvändigt att avskriva ett belopp av 1,654,000 kronor
och litet mera, d. v. s. minska engagementet från 4,154,000 kronor till
2,5 miljoner kronor. Det är således tydligt och klart, att statsverket
genom detta engagement i vinst för 1920 från Vin- och spritcentralen
erhållit 1,654,000 kronor mindre än vad som skulle hava blivit fallet,
om köpet icke hade verkställts. Beloppet förefaller mig tillräckligt stort
för att försvara ett påpekande och en anmärkning ifrån konstitutionsutskottets
sida.

Jag skulle sedan vilja ytterligare framhålla, att Vin- och spritcentralens
stat är så spänd och ställningen så illikvid, att det enligt min uppfattning
borde vara angeläget för vederbörande, under förutsättning att
de under det närmast kommande året verkligen vilja se någon vinst inflyta
till statsverket från detta håll, att sätta bolaget under, vad jag
skulle vilja kalla, en kommersiellt vettig ledning, vilket betyg jag knappast
kan giva den nuvarande ledningen.

Jag har hos herr talmannen övertygat mig om att i sammanhang
med denna punkt skulle också reservationen få behandlas, men då jag

Första kammarens protokoll 1921. Nr 40. 3

Nr 40. 34

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- vet, att den kommer att belysas från annat håll, skall jag, herr vice tallaget
Vin- maI1) under åberopande av vad jag här anfört och av de siffror, som
°trålen bevil- jag lämnat till belysning av utskottets anmärkning, inskränka mig till
jod rätt att att yrka, att konstitutionsutskottets anmälan i denna del måtte läggas
medverka vid till handlingarna.

av ett forma- Herr Ljunggren: Herr talman! Jag har för min del ansett,

ceutiskt cen- att jag bort ansluta mig till anmärkningsyrkandet i denna punkt. Den
trallabora- föregående talaren har ju redan utvecklat en del av de skäl, som hava
* (Forts) vaiat grundläggande, när vi framställt denna anmärkning. Herr Stendahl
har helt naturligt lagt huvudvikten vid de ekonomiska synpunkterna

0 di här sökt utveckla, vilken risk i detta avseende, som denna transaktion,
övertagandet av aktiebolaget Astra, medfört, eller kunde hava medfört
för staten.

Det är naturligtvis en hel del andra synpunkter, som också varit
bestämmande. Bland annat framhålles redan i motiveringen till anmärkningsyrkandet,
att här har man utan att i vanlig ordning vidtaga ändring

1 den för Vin- och spritcentralen gällande bolagsordningen, som på visst
sätt begränsar bolagets verksamhet, förbigått dess bestämmelse och gått
till Kungl. Maj :t och fått den förklaring, att från Kungl. Maj :ts sida
hinder med hänsyn till bolagsordningen icke mötte att vidtaga denna
affär. Men det förhåller sig på det sättet, att icke ens de tio förtroendemän,
som Kungl. Maj :t godkänt, hava blivit hörda i frågan, utan affären
har gjorts upp mellan Kungl. Maj :t å ena sidan och Vin- och spritcentralen
å den andra. Även på denna punkt har man sålunda icke iakttagit
den ordning, som man naturligtvis borde hava gjort, innan man
gick till en sådan affär. Jag har för min del naturligtvis icke kunnat
förbise denna viktiga synpunkt, när jag anslutit mig till anmärkningsyrkandet.

Men för mig hava också andra synpunkter varit lika viktiga, för att
icke säga ännu viktigare. Här har nämligen påvisats, att denna koncern,
aktiebolaget Vin- och spritcentralen, synes hava utvecklat sig därhän,
att den har makt att utan hörande av folkrepresentationen, sålunda
med förbigående av riksdagen, vidtaga snart sagt vilka åtgärder
som helst och ingå snart sagt vilka ekonomiska eller andra förbindelser
som helst. Skulle denna åtgärd beträffande aktiebolaget Astra godkännas,
så är det alldeles uppenbart, att denna sammanslutning kan binda
svenska staten även i andra avseenden, och särskilt när det då gäller
den framtida lagstiftningen beträffande ordnandet av spirituosahandeln.
Det är då uppenbart, att här föreligger mycket stor fara för svenska
folkets självbestämningsrätt. Nu förstår jag mycket väl — och det
har för övrigt anförts i pressen — att man försvarar transaktionen
med det goda syftet, nämligen att det här gällde ett företag, som icke
var fullt stabilt, och att det gällde att garantera läkemedelstillverkningen.
Dessutom förefunnes det viktiga statsintresset att få läkemedlen
så billiga som möjligt. — Jag uppskattar till fullo denna synpunkt, och
jag tror, att regeringen i det fallet haft de allra bästa avsikter.

Lördagen den 28 maj f. m.

35 Nr 40.

Men dessutom säger man, att det var en god affär. Det är mycket Om aktiebomöjligt,
att om affären kommit till stånd och utvecklat sig, den då blivit la9et Yin~
en god affär. Det gällde ju på visst sätt ett monopol även här, fastän°^j£P^£
icke av rättslig natur, men det gällde ett faktiskt monopol, och det är lodrätt att
ju alldeles uppenbart att den, som utövar ett sådant monopol, kan gör ^medverka vid
goda affärer. Det förhåller sig på samma sätt med de utmärkta affärer, inrättande
som Vin- och spritcentralen gör på sitt eget område och som brännvinsbolagen
göra på sitt område. Det blir mycket stora nettovinster cch^trallaboramycket
goda affärer, men affärerna äro goda, därför att det är ett fak- torium.
tiskt monopol. Man kan sätta vilka priser som helst på brännvin. Som (Forts.)
bekant, heter det på sina håll, att brännvinet blir aldrig så dyrt, "att det
ej är värt sina pengar” och allmänheten betalar vilka priser som helst
för varan. Och då är det ju icke konstigt att göra goda affärer. När
man säger, att de personer, som stå i spetsen för detta faktiska monopol,
äro goda organisatörer och affärsmän, tror jag nästan att man kan säga,
att vem som helst skulle kunna briljera i detta avseende, när man på
detta sätt själv får bestämma, vilka priser skola åsättas varorna, och
då det icke föreligger någon som helst risk att icke folk betalar vilka
priser som helst. Som sagt, den tendens, som detta ärendes handläggning
utvisar, anser jag farligast och ävenså de konsekvenser i olika avseenden,
som därav kunna uppstå. I detta fall vill jag säga, att denna
affär knappast kunde hava utvecklats på detta sätt, om icke Kung!.

Maj :t i en annan fråga enligt min mening och även enligt nio reservanters
mening åsidosatt statens verkliga intresse — naturligtvis icke med
uppsåt — men enligt min uppfattning faktiskt åsidosatt detta intresse,
det man icke lät koncentrationen av sprithanteringen utveckla sig till
statsmonopol, utan överlämnade stamaktierna till enskilda och på detta
sätt utvecklade det privata monopol, som redan förut existerat och sålunda
franhänt staten, och i varje fall riksdagen, möjlighet att utöva
inflytande på huru denna sak skulle ordnas.

Det hade varit min mening att, när vi komme till reservationen, upptaga
den frågan till behandling. Men efter överläggning med kammarens
talman och då fragorna faktiskt höra samman och gemensamma
handlingar föreligga både för anmärkningen och för reservationen samt
då det ärende som jag nu berört är ägnat att belysa även denna fråga,
skall jag också med några ord ingå på den saken.

Här har nu Vin- och spritcentralen gjort en affär med Kungl. Maj :ts
medgivande. Men det är att märka, att förut har Vin- och spritcentralen
gjort affärer, som enligt min mening ligga utanför dess verksamhet, och
detta utan att ens inhämta Kungl. Maj :ts medgivande. När inköpet av
Grand Hotel skedde, har jag icke kunnat finna av handlingarna, att
Kungl. Maj :t fattade beslut i den frågan. Icke heller har Kungl. Maj :t
fattat beslut i ärendet, då inköpet av Carnegies porter verkställdes.

Nu förstår jag väl, att man söker göra gällande, att dessa köp ligga
inom ramen för bolagsordningen, men jag bestrider alldeles bestämt,

Nr 4(1. 36

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- att så är fallet. Att man haft en känsla av att man gått felaktiga vägar
taget Vin- framgår därav, att personliga underhandlingar förts med statsrådet och
°ttalenbevii- chefen för finansdepartementet. Här har sålunda varit en ministerstyjad
rätt att relse, som enligt min mening icke varit nyttig ur statens synpunkt. Men
■medverka vidom Kungl. Maj :t i det andra fallet, när det gällde att disponera staminrättande
aktierna för Vin- och spritcentralen, gått den väg, som kungl. kontrollceutiskvcert-styrelsen
anvisat och som denna styrelse framhöll vara den enda riktiga
trallabora- och följdriktiga med hänsyn till den politik på detta område, som förut
torium. drivits, är jag absolut övertygad om, att dessa transaktioner icke kunnat
(Forts.) komma till stånd. Kontrollstyrelsen, vars skrivelse åberopas i handlingarna,
erinrar om vad som förut ägt rum i avseende å utvecklingen
av dessa saker. Styrelsen citerar bland annat ett
uttalande av dåvarande finansministern herr Branting, som yttrade
följande: ”På grund härav har jag under övervägande ett

förslag om eif sådan organisering av partihandeln, att jämväl denna kommer
att handhavas av organ, som i sitt förhållande till det allmänna mer
eller mindre bleve jämnställt med detaljhandelsbolagen.” Det är sålunda
ett erkännande från Kungl. Maj :ts egen sida, att det skulle hava
utvecklats på det sätt, som jag förut här sökt framhålla. Kontrollstyrelsen
drar också denna bestämda slutsats, när den i den åberopade skrivelsen
säger följande: ”Enligt kontrollstyrelsens mening kan man av
departementschefens nu anförda uttalanden icke finna annat än att
aktiebolaget Vin- och spritcentralen borde av statsverket övertagas samt
att såsom följd härav lagstiftningen om partihandeln skulle ändras.”
Samma tankegång återfinner man i det uttalande, som finansminister
Thorsson gjorde den 11 juni 1919 i andra kammaren, då han yttrade
något, som med hänsyn till belysningen av föreliggande fråga är av den
betydelse, att jag skall be att få citera hans yttrande: ”Jag önskar emellertid
härvid förklara, att jag delar mina närmaste företrädares uppfattning
om det önskvärda i partihandelns organiserande. För fullföljande av
nykterhetsreformen av år 1917 anser jag det vara betydelsefullt och fördelaktigt,
att särskilt genom aktiebolaget Vin- och spritcentralens tillkomst
en koncentration skett inom branschen. Det framgår av vad jag nämnt,
att garantier föreligga för att de allmänna intressena skola bli vederbörligen
tillvaratagna uti aktiebolaget Vin- och spritcentralens verksamhet.
Riktigast torde det oaktat vara, att riksdagen beredes tillfälle att
pröva, huruvida statsverkets kontrollerande ställning till detta bolag bör,
på annat sätt än nu sker, komma till uttryck. Därvid bör riksdagen givetvis
få tillfälle att fatta beslut angående de frågor, som beröra partihandelns
organisation. Såvitt på mina åtgöranden kan bero, skola förberedelser
träffas för att hela frågan må kunna föreläggas nästa års
riksdag. Intill dess riksdagen tagit ställning till frågan om partihandelns
framtida organisation, bör det enligt min mening icke ifrågakomma, att
det nuvarande faktiska läget förändras genom att nya partihandelsrättigheter
meddelas. Jag kan följaktligen icke tillstyrka bifall hos Kungl.
Maj :t till sådana ansökningar.”

Lördagen den 28 maj f. m.

37 Nr 40.

Det är sålunda en bestämd utfästelse från finansministerns sida, Om aktieboatt
riksdagen skulle få säga sin mening om de organisatoriska förhållandena
och att lagstiftningen skulle avpassas efter den nya ordning, som tralenbevildärvid
kunde komma till stånd. Nu är det alldeles uppenbart, att hade jad rätt att
man gått den vägen, så hade, som jag förut nämnt, icke den nu om-medverka vid
talade affären blivit verklighet, i varj e fall icke på det sätt, som nu bär
skett. Möjligen skulle vi haft ett monopol, men då ett verkligt stats-^eutiskUen^
monopol, som blivit upprättat under riksdagens medverkan och där fol- trallaborakets
representation haft möjlighet att utöva det inflytande på frågans torium.
utveckling, som den naturligtvis äger rätt till. Konsekvenserna av vad (Forts.)
som nu har skett äro som sagt mycket allvarsamma, och kontrollstyrelsen
försummar icke heller att påpeka dem, särskilt i fråga om en del
organisatoriska åtgärder, reningsverksamheten, förhållandet mellan systembolagen
och partihandeln, beskattningens rationella ordnande m. m.,
vilket allt naturligtvis med hänsyn till statens ekonomiska intressen
och även ur andra synpunkter är av allra största betydelse. Statens
handlingsfrihet, som jag förut berört, är dock naturligen något av det
viktigaste beträffande denna fråga. Detta berör också kontrollstyrelsen
i sitt utlåtande. Jag skall be att få citera vad kontrollstyrelsen säger
härom: ”Såvitt kontrollstyrelsen av den föreliggande framställningen
kan finna, är det icke meningen att begränsa aktiebolaget Vin- och spritcentralens
möjligheter att sluta avtal med firmor eller sammanslutningar
inom eller utom landet.” (Det är vad som nu skett i det föreliggande
fallet.) ”Det låter sig mycket väl tänka, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen
sluter avtal med en sammanslutning av brännvinstillverkare
för lång tid framåt, varigenom staten, när den en gång i framtiden övertager
aktierna, finner sig bunden i sin handlingsfrihet på detta område."

Och vad som är ännu värre enligt kontrollstyrelsens mening framgår
av följande: ”Av särskilt ödesdiger natur för lagstiftningens frihet kunna
sådana avtal bliva, som slutas med utländska firmor och handelshus.

Genom dessa avtal kunna dylika firmor erhålla en sådan ställning i fråga
om leverans av spritdrycker och viner, att inköpsmöjligheter från andra
firmor och andra länder begränsas eller förhindras utöver de föreslagna
fem åren. Jämväl kunna utfästelser göras, från vilka man sedermera
endast med stora svårigheter kan frigöra sig.” Jag skulle vilja fråga
herrarna, om det inte är flera än jag, som ha på känn, att här redan från
Vin- och spritcentralens sida har ingåtts sådana förbindelser, exempelvis
nere i Frankrike och Spanien, som med hänsyn till den framtida
nykterhetslagstiftningen i hög grad äro ägnade att binda vår handlingsfrihet.

Nu säger också kontrollstyrelsen, att när den faktiskt medverkat
till en koncentration på detta område och avslagit framställningar om
koncessioner från andra håll, har den gjort det i den tanken, att här
till slut skulle bli ett faktiskt statsmonopol, men om nu utvecklingen
går i en annan riktning, bortfalla dessa utgångspunkter, och då kan naturligtvis
Vin- och spritcentralen, och staten också, som det nu har ord -

Nr 40. 38

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- nats, komma i ett synnerligen prekärt läge. Det är ju inte alldeles
s^cert’ att ’nte en blivande kontrollstyrelse — den kan ju få vilken
°tralen ''bevil- sammansättning som helst — kan hitta på att lämna rättigheter åt både
jad rätt att den ena och den andra, och då får man se, hur det går även med de
medverka videkonomiska intressena och den kontroll vilken kontrollstyrelsen enligt
avTttfarma Para£ra* J9> moment 2, rusdrycksförsäljningsförordningen har att utceutiskuTn-°va.
^en upphör faktiskt genom den transaktion som skett.
trallaboro- I en kommande anmärkning, det vill säga den 4:e, som jag för min
torium. del icke biträtt, ehuru av någon olyckshändelse namnet kommit bort i
(Forts.) reservationen, behandlas det ”förtrolig”-stämplandet av den skrivelse,
som gick till kontrollstyrelsen. Av den skrivelsen framgår, att när kontrollstyrelsens
yttrande begärdes, begränsades dess möjlighet att uttala
sig, och därför har också kontrollstyrelsens chef i en separat skrivelse
till chefen för finansdepartementet anfört en del synpunkter beträffande
denna sak, som jag anser vara synnerligen viktiga. Det är särskilt den
nykterhetspolitiska innebörden, som där beröres och som jag skall be att
få fästa uppmärksamheten på. Yttrandet återfinnes på sidan 105 i konstitutionsutskottets
betänkande. Kontrollstyrelsens chef säger där att
”det sätt, varpå konsortiets medlemmar utses” etc., ”kan föranleda slitningar,
som ingalunda bliva till någon båtnad för nykterheten i landet”
och han påpekar att redan nu tendenser till sådana slitningar ha förekommit.
Slutligen skall jag be att få läsa upp den sista delen av
skrivelsen, som jag tycker ställer hela detta spörsmål i en riktig belysning:
”Frågan om partihandelns utgestaltning står i ett visst samband
med förbudsutredningen. Det har för mig uppgivits, att man tänkt sig
att all handel med alkoholvaror under ett förbudstillstånd skulle handhavas
av ett statsmonopol. Med hänsyn härtill synes den nu föreliggande
frågan icke böra avgöras, innan nykterhetskommittén beretts tillfälle
att däröver avgiva yttrande” o. s. v.

Jag har, som sagt, med tillåtelse av herr talmannen tillåtit mig att
draga fram dessa synpunkter för att visa, att ursprunget till den här
anmärkningen, som nu är påtalad, egentligen ligger i den föregående
transaktion, då stamaktierna överlätos på tio enskilda personer i stället
för att staten övertog dem och det hela förvandlades till ett statsmonopol.
Om man nu ser på, vilka det är, som stå bakom detta beslut, och
samtidigt tänker på, att man för att verkligen tillgodose statens
intressen ordnat det så, att staten har kontrollmyndighet
och har dragit upp vissa gränser åt både det ena och det
andra hållet, förefaller det egendomligt att i Vin- och spritcentralen, som
jämte Kungl. Maj :t är ansvarig för beslutet, se som ordförande i styrelsen
ordföranden i Stockholmssystemet och som ledamot i styrelsen
verkställande direktören i Stockholmssystemet. Det hela är invävt i
vartannat på ett sådant sätt, att det faktiskt är desamma, som sköta
Stockholmssystemet och Vin- och spritcentralen.

Så skulle jag i det sammanhanget vilja göra ännu en anmärkning.
Jag anser nämligen, att när Kungl. Maj :t och departementet handlägga

Lördagen den 28 maj f. m.

39 Nr 40.

sådana ärenden, borde det icke finnas ens den ringaste möjlighet att Om aktiebokunna
misstänka, att i besluten spela in ovidkommande intressen. .
vill icke påstå, att så har skett här, men då man ser, att i styrelsen sitter traien bevil_
expeditionschefen i finansdepartementet, friherre Skogman, och som jod rätt att
suppleant statssekreteraren i handelsdepartementet Einar Hennings, ochmedverka.vid
för övrigt ser på sammansättningen av styrelsen i övrigt, kan man icke
undgå att reagera mot sådana anordningar. Herrarna måste komma^^, C£B.
ihåg, att det är mycket lätt för vem som helst att få den misstanken, trallaboraatt
sakerna icke behandlats fullt objektivt och uteslutande med hänsyns- ‘°™mtagande
till samhällets intressen, statens intressen. ( ortS-''

Om jag sedan ser på Vin- och spritcentralens övriga transaktioner,
inte bara på inköpet av Astra, utan t. ex. på köpet av Grand Hotel,
vill jag säga, att även här framträder olägenheten av denna ordning.

När Vin- och spritcentralen köpte Grand Hotel, förklarade doktor Bratt
i pressen, att den gjort en god affär. För all del, det är mycket möjligt,
men det kunde också tänkas, att det blivit en dålig affär, det vet man ju
inte. Ja, säger man då, staten behöver egendomar och hus, och då överlämnas
det bara till staten. Men inte har väl Vin- och spritcentralen
tillkommit för att göra husaffärer för statens räkning? Då man därtill
ser, att en av de största delägarna i Grand Hotel är en av statens förtroendemän
i Vin- och spritcentralen, styrkes man ytterligare i den uppfattningen,
att det icke är och icke har varit en lämplig anordning och att
den icke kan inge fullt förtroende. Att de konstitutionsutskottets ledamöter,
som nu tittat i dessa handlingar och gått med på reservationen,
icke äro ensamma i sin syn på denna fråga, visas därav, att i det betänkande
som behandlas om onsdag och som kommit in eller i dag kommer
in från bevillningsutskottet utskottets medlemmar enhälligt -— det
finns visserligen reservationer, men reservanterna vilja gå längre — beslutat
föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om en annan
ordning på detta område, en utredning om ”på vad sätt det allmännas
inflytande inom den nuvarande faktiska organisationen av partihandeln
med rusdrycker bäst må ordnas”. Däri ligger också ett erkännande av,
att den väg man slagit in på är felaktig och icke kan godkännas. Här
disponerar Vin- och spritcentralen faktiskt icke sina egna medel, utan
den disponerar statens medel. Det har diskuterats om, vem som skulle
äga pengarna, vem som skulle ha nettovinsten, och det förklarades en
gång i en tidning, att doktor Bratt skulle yttrat, att han levererar in till
staten så mycket han vill. Dettå förnekades från det hållet och jag tror
med fullt fog, därför att i bestämmelserna är faktiskt föreskrivet, att
nettovinsten skall inlevereras till staten. Men, mina herrar, hur går det,
om det icke uppstår någon nettovinst?

Nu trodde man, att Astraaffären var en god affär, men hade den
utvecklats, är det mycket möjligt, att den blivit en dålig affär. Antag
exempelvis, att 10 miljoner behövts för att göra denna affär, då hade
dessa 10 miljoner icke kunnat levereras in till staten. På samma sätt
med Grand Hötel-köpet, köpet av Carnegies porter m. m. Och vad

Nr 40. 40

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- skulle hindra Vin- och spritcentralen att göra vilka affärer som helst,
och sbrit "n- ^ven om £* utanför bolagsordningens ram? För mig äro dessa syntraUn
bevil- punkter mycket viktiga, icke blott ekonomiskt, utan även rent principiellt.
jad rätt att Herrarna kanske ha sett i pressen en uppgift om en i och för sig mycket
medverka vid\acker donation, som för en tid sedan gjordes till socialpolitiska instia^ett
larma tutet’ Vin- och spritcentralen skänkte 50,000 kronor. Ja, för all del,
ceutiskt cen- ^et ett mycket gott ändamål och jag har icke det ringaste emot, att
trallabora- det understödes av statsmedel, men jag tycker, uppriktigt sagt, att det
torium. vore mycket angenämare, åtminstone från mina utgångspunkter, om sta(Forts.
) t€n direkt, om Kungl. Maj :t och riksdagen anslogo 50,000 kronor till
detta institut.

Jag var inne och hörde en debatt i andra kammaren, när doktor
Eratt skulle förklara de där helsidesannonserna i Stockholmspressen.
Han erkände, att de hade absolut ingen uppgift att fylla, därför att de
angåvo inga priser och voro icke avsedda för dem, som skulle köpa
varorna. Dessa behövde ingen upplysning i det avseendet, icke den ringaste.
Det var en bagatell, ingenting att tala om, sade herr Bratt.
Ja, för all del, men jag frågar i alla fall: Är det riktigt, att en nettovinst,
som skall inlevereras till staten, användes på annat sätt, även om
det rör sig om en bagatell? Jag skall icke gå längre in i saken, men jag
skulle kunna göra det och visa, att faktiskt summor av statsmedel utgivits
för ändamål, som åtminstone icke jag för min del anser nödvändiga för
fyllande av denna koncerns verkliga uppgift. Låt vara, att det rör sig
om upplysningsverksamhet och sådant, men jag tycker ändå icke, att
det precis ingår i programmet. Den där upplysningsbyrån i Centralpalatset
— jag vet dock inte om den är Vin- och spritcentralens ■— som
skall lämna upplysningar om, vilka vinsorter allmänheten bör köpa, är
för övrigt den enda upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan, som
jag sett, att man från det hållet hittills bedrivit.

Jag har som sagt måst se denna fråga uteslutande ur det allmännas
och ur statens synpunkt och med hänsyn till utvecklingen på detta område
även för framtiden. Jag vet ju mycket väl, att en del av dem,
som varit med om den framställda anmärkningen, och en del av dem,
som tillsammans med mig reservationsvis belyst denna fråga från andra
synpunkter, kanske icke precis ha samma åsikter som jag, om i vilken
riktning lagstiftningen på detta område bör utveckla sig.'' Detta är
mycket möjligt, och jag vet för resten, att den föregående ärade talaren
faktiskt strävar efter statsmonopol därför att han menar, att detta skulle
omöjliggöra totalförbudet. Jag för min del ställer mig ganska likgiltig
till frågan om statsmonopol eller privat drift på området ifråga, men
hur det än ordnas, måste staten ha kontrollen över det hela. Det anser
jag, att staten för närvarande icke har, och affären med Astra visar
i varje fall, att svenska folket genom sin representation icke har det
ringaste inflytande på den vidare utvecklingen av dessa saker. Det anser
jag vara kärnpunkten i anmärkningen, att man gått förbi riksdagen.
Man kan ju säga, att det kanske ordnats på samma sätt i alla fall. Ja,

Lördagen den 28 maj f. m.

41 Nr 40.

för all del, det är mycket möjligt, men det är också mycket möjligt, att Om akiieboriksdagen
velat ha en annan ordning, kanske gått med på statsmonopol^^^1”^
och i varje fall velat ha sådana bestämmélser, att några sådana åtgärder, trolenbevilsom
kunde binda svenska folkets handlingsfrihet, icke finge företagas vid jod rätt att
sidan av riksdagen. medverka vid

Jag måste säga, att jag kan icke värja mig för den känslan, att de av^ettiarma
ha rätt, som under senare tiden börjat tala om, att här faktiskt existerarceutiskf cen_
en stat i staten, som anser sig så mäktig, att den antingen ensam eller trallaboragenom
privata överenskommelser med det ena eller andra statsrådet kan torium.
ordna det precis som den för gott finner, smidigt, för all del, och, som (Forts.)
den anser, i de psykologiska ögonblicken. Men huruvida åtgärderna,
sedda på lång sikt, befinnas vara väl ordnade med avseende på statens
intressen, är en annan sak, och det är jag för min del icke övertygad
om. Jag anser det vara ett viktigt statsintresse, att en begränsning
härvidlag sker och att, då en sak skall ordnas, riksdagen får ha sitt ord
med i laget. Det är framför allt ur dessa synpunkter jag varit med om
att framställa anmärkning och som jag anslutit mig till den motivering
för anmärkningen, som utskottet lämnat. Som saken ligger har jag naturligtvis
intet annat yrkande än att anmälan lägges till handlingarna.

Herr Thulin: Herr vice talman, mina herrar! Jag skall icke,

så som de två föregående talarna gjort, sväva utöver ämnet till punkter,
som icke äro berörda i den föreliggande anmärkningspunkten i
konstitutionsutskottets memorial. Jag skall endast hålla mig till de anmärkningar,
som där äro framställda gent emot vederbörande departementschef
och hans påtalade åtgärd. Som herrarna behagade finna, är det
väsentligen två skål, på vilka utskottet grundat sin anmärkning gent
emot statsrådet Eriksson för hans tillstyrkan av Vin- och spritcentralens
inköp ifrån aktiebolaget Svensk färgämnesindustri av vissa för dess
läkemedelsindustri i Södertälje uppförda byggnader ävensom av de utav
aktiebolaget Svensk läkemedelsindustri innehavda lagren av apoteksvaror.
Dessa anmärkningar finnas återgivna på sidan 23—24 i konstitutionsutskottets
memorial. Den första av dessa anmärkningar går, som
herrarna behagade finna ut på, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen
medgivits att med åsidosättande av bolagsordningens ändamålsbestämmelse
utöva en viss verksamhet. Denna synpunkt har konstitutionsutskottet
på sidan 23 i sitt memorial utvecklat på följande sätt: ”Enligt utskottets
mening kan en tolkning av A.-B. Vin- och spritcentralens bolagsordning
ej leda till annat resultat, än att en rörelse av här ifrågavarande
art icke kan anses falla inom omfånget för bolagets verksamhet.
” Utskottet citerar därefter bolagsordningens andra paragraf —
jag behöver icke citera den, den har redan herr Stendahl för oss återgivit
— och fortsätter därefter: ”Någon möjlighet att införa anordnandet
av ett farmaceutiskt centrallaboratorium under begreppet ''därmed
i sammanhang stående rörelse’ synes icke vara för handen, även om
en synnerligen extensiv tolkning tillämpas.” Kungl. Maj :ts medgivan -

Nr 40. 42 Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- de för aktiebolaget Vin- och spritcentralen att företaga den nämnda
o chlorit cert ‘°lt&ärden innebär alltså enligt utskottets mening, att Kungl. Maj :t givit
trålen bevil- s’‘n tillåtelse till vissa med bolagsordningen icke överensstämmande tranjad
rätt att saktioner. I tillstyrkandet från vederbörande statsråds sida av det bemedverkavidslut,
som här är påtalat, heter det: ”På grund av vad jag sålunda anav^ft
forma t''^ter jag mig hemställa, att Eders Kungl. Maj :t, som torde finna

ceutiskt cen- hinder från Kungl. Maj:ts sida icke mola för aktiebolaget Vin- och
trallabora- spritcentralen att ikläda sig de för ordnandet av denna angelägenhet
torium. i huvudsaklig överensstämmelse med vad här ovan angivits erforderliga
(Forts.) förpliktelser, måtte dels anbefalla medicinalstyrelsen” etc. Såsom torde
framgå härav, är det en förklaring, som från Kungl. Maj :ts sida lämnas,
att ifrån Kungl. Maj ds sida hinder icke möter för en viss åtgärd från
bolagets sida. Enligt min uppfattning kan denna Kungl. Maj ds förklaring
icke anses komma i strid med den ändamålsbestämmelse, som finns
t bolagsordningen. I 18 :e paragrafen av bolagsordningen är det nämligen
föreskrivet att bolagsordningen ej får ändras utan Kungl. Maj ds
tillstånd. Skall ändring i bolagsordningen företagas, skall således Kungl.
Maj ds medgivande inhämtas, och enligt min mening bör Kungl. Maj ds
förklaring, som jag nyss uppläste, ses ur den synpunkten, att här är fråga
om en ändring av själva bolagsordningen, vilken sålunda icke skulle
komma att möta hinder från Kungl. Maj ds sida. Efter det medgivande,
som Kungl. Maj d lämnat, står det enligt min uppfattning
bolagsstämman fritt att företaga den erforderliga ändringen
och det ankommer på bolagsstämman att, sedan Kungl.
Maj ds förklaring har lämnats, besluta om ändring i själva ändamålsbestämmelsen.
Vidtager icke bolagsstyrelsen åtgärder för att bolagsstämman
skall bli i tillfälle att fatta dylikt beslut, ja, då kan enligt min
mening ansvaret för detta icke rättvisligen läggas på Kungl. Maj d eller
vederbörande statsråd. Det är här fråga om ett privat bolag, som endast
i det hänseendet är bundet av Kungl. Maj d, att tillstånd erfordras
till ändringar i själva bolagsordningen. Då det här var fråga om ett
ändamål, som var av betydelse för det allmänna — det var nämligen
fråga om att öppna möjlighet för allmänheten att kunna till billigt pris
inköpa apoteksvaror, till billigare pris än som förut varit möjligt —
något som bolaget var villigt att tillgodose; och då vidare några ekonomiska
äventyrligheter icke kunde anses bliva en följd av bolagets inköp
av ifrågavarande anläggningar -— åtminstone förelåg en dylik möjlighet
för ekonomiska äventyrligheter icke vid den tidpunkt, då inköpet gjordes
— torde det icke kunna läggas vederbörande statsråd till last, att
han tillstyrkte ett förklarande, att från Kungl. Maj :ts sida hinder ej
mötte för företagande av vissa anordningar från bolagets sida. Jag har
därför i utskottet gjort gällande, att utskottet på dessa grunder icke
skulle finna skäl föreligga för framställande av anmärkning gent emot
föredragande departementschefen.

Emellertid har utskottet icke blott lagt denna formella syn på saken,
utan även framhållit, såsom herrarna behagade finna dels av utskottets

Lördagen den 28 maj f. m.

43 Jir 40.

kläm i den förevarande punkten, dels också av utskottets motivering på Om aktiebosidan
23, att tillstyrkandet av förevarande beslut syntes anmärkningsvärt^
ur den synpunkten, att ”statens ekonomiska intressen i förhållande till bevil.
A.-B. Vin- och spritcentralen utsattes för betydande risker”, och ut- jod rätt att
skottet har sammanfattat sin uppfattning genom att säga, att den hzr medverka vid
åtgärden som Vin- och spritcentralen förklarats oförhindrad att företaga
”är av beskaffenhet att väsentligen förändra såväl förutsättningar-^^ Cff|.
na för staten att från bolaget utbekomma vinstmedel som värdet å stam- trallaboraaktierna
i bolaget”. Det är ju sålunda ekonomiska synpunkter på själva tonum
transaktionen, som av utskottet blivit lagda. Jag vill då framhålla, att (Forts.)

1 en handling, som just nu blivit till herrarna utdelad, nämligen bevillningsutskottets
betänkande nr 39, finnes det intagen^en ganska utförlig
redogörelse för denna transaktion, och jag ber att få hänvisa herrarna,
vad den ekonomiska sidan beträffar, till sid. 101 i detta utskottsbetänkande.
Där finnes intagen en redogörelse av aktiebolaget Vin- och
spritcentralen för huru köpet ställde''sig från Vin- och spritcentralens
synpunkt. Såsom herrarna behagade finna, verkställdes inköpet till ett
pris av 3,500,000 kronor. Såsom framgår av sista stycket på sid. 101
värderades på Vin- och spritcentralens anmodan fastigheterna och tomten
därute i Södertälje till 4,796,541 kronor 10 öre, således nära 4,Soo,ooo
kronor. Och vidare inkluderas i det för fastigheterna erlagda pris inventarier
och maskiner till ett värde, som Vin- och spritcentralen uppskattar
till 500,000 kronor. Vad som sålunda inköptes skulle i runt tal
efter gjord värdering uppskattas till omkring 5,300,000 kronor. Mot
sagda belopp skall man sätta det belopp, som faktiskt erlades, eller

3.500.000 kronor. Emellertid förklarar Vin- och spritcentralen, såsom
framgår av sid. 102 i betänkandet nr 39, att Vin- och spritcentralen
övertog ett omfattande lager av läkemedel och droger, och därpå, säger
Vin- och spritcentralen, kan bolaget möjligen komma att göra förlust.

Den kan emellertid icke exakt uppgivas denna förlust, men, säger V inoch
spritcentralen, totalbeloppet av detta engagement torde komma att
röra sig omkring 1 j/2 miljon. Även om hela sistnämnda totalbelopp
skulle gå förlorat, skulle man sålunda, om man droge detta belopp från
det belopp, vartill fastigheter, maskiner och inventarier värderades, eller

5.300.000 kronor, i alla fall komma till ett belopp av 3,800,000 kronor,
vilket ligger 300,000 kronor över den inköpssumma, som Vin- och spritcentralen
faktiskt erlade för fastigheter, maskiner och inventarier. Jag
kan således icke finna, att man av den grund eller av ekonomiska skäl
kan rikta någon anmärkning mot vederbörande statsråd. Det synes i
varje fall för närvarande, så långt efter det beslutet fattades, vara fullkomligt
omöjligt att bilda sig någon bestämd uppfattning om vad i själva
verket det arrangemang, till vilket föredragande departementschefen
lämnade sin tillstyrkan, innebar vid den tidpunkt, då beslutet fattades.

Och det torde vara endast de vid beslutets fattande föreliggande omständigheterna,
varpå en anmärkning kan och bör grundas.

Av bevillningsutskottets betänkande nr 39 och den på sid. 101 där -

Nr 40. 44

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- städes intagna förklaringen framgår, dels att företaget, nämligen AstraochslritTn
^a&et’ * vad det beträffar själva centrallaboratoriet, icke ännu kommit
°trålen bevil- att Våda i verksamhet, därför att erforderliga åtgärder icke vidtagits
jad rätt att av medicinalstyrelsen, dels ock att Vin- och spritcentralen för sin del
medverka z/idbörjat disponera en del av de inköpta fastigheterna för sina särskilda
a^ett iarma anc''ama^ Av detta torde framgå, att man ännu icke kan bilda sig nå''ceutisktTen-
Son uppfattning av slutfacit av detta engagement. Jag har också från
trallabora- vederbörligt håll i Vin- och spritcentralen gjort mig förvissad om, att
torium. man icke kan ens i nuvarande läge bilda sig någon uppfattning huru
(Forts.) ställningen är. Det synes därför ganska egendomligt, att utskottet gör
anmärkning mot vederbörande departementschef, så mycket mer som
vid den tidpunkt, då beslutet fattades, det förelåg sådana förhållanden,
att den av Vin- och spritcentralen inledda affären syntes komma att
innebära^ betydande fördelar såväl för det allmänna som också ekonomiskt
för Vin- och spritcentralen. Jag har därför, herr talman, icke
kunnat inom konstitutionsutskottet biträda den framställda anmärkningen.
Såsom frågan nu ligger, har jag endast att yrka, att anmärkningen
lägges till handlingarna.

Herr Sandler: Såsom framgår av konstitutionsutskottets me morial,

har det beslut, på grund av vilket konstitutionsutskottet här gjort
anmälan mot föredragande departementschefen, fattats efter gemensam
beredning av dåvarande statsrådet Eriksson och mig som då var chef
för finansdepartementet. Det är med anledning därav jag begärt ordet,
för att något angiva huru man betraktade detta ärende, då det förelåg
till avgörande.

Nu framgår av den förda diskussionen, att i densamma är det så
många andra ting som tilldragit sig huvudintresset, att själva de omständigheter,
som konstitutionsutskottet velat bringa särskilt till riksdagens
kännedom, fullständigt sjunkit i bakgrunden och först genom det
sista anförandet återigen bringats upp till ytan.

Här har således klagats över den sakliga innebörden i de åtgärder
i fråga om åstadkommande av ett centrallaboratorium, som innefattades
i beslutet den 22 september. Den förste ärade talaren har uppehållit
sig vid, i fråga om karaktären av dessa åtgärder, huruvida det vore att
betrakta såsom ett försök att införa ett monopol här i landet. Därpå
följande talare har gått över till att behandla frågan om Vin- och spritcentralens
tillkomst, en fråga som förefaller mig ligga något fjärran från
det ärende, som i denna punkt har föredragits. Jag skall självfallet icke
följa honom i hans granskning av hela denna frågas innebörd redan
av den anledningen, att riksdagen sättes i tillfälle att under nästkommande
vecka pröva hela det ärendet med hänsyn till dess sakliga innehåll.
Det, som närmast skulle vara att upptaga i detta sammanhang, är
givetvis frågan om de omständigheter, som skulle kunna föranleda en
dechargeanmärkning. För min del har jag ju icke deltagit såsom ledamot
av den regering, som fattade beslutet den 5 mars. Det tillkom,

Lördagen den 28 maj f. m.

45 Xr 40.

såsom herr Ljunggren säkerligen känner till, före den socialdemokrati- Om aktjeboska
regeringens tillsättande. Men jag vill personligen deklarera, att
min del har jag aldrig kunnat förstå, att det beslutet borde kunna giva tra]cn
anledning till någon anmärkning från konstitutionsutskottets sida. Jag jod rätt att
skall endast upptaga den frågan, av herr Ljunggren framställd, ommedverkavid
man genom detta beslut har trätt riksdagens rättigheter för nära, och
inskränka mig till att i det hänseendet genmäla att såsom herr Ljung-ccutiskt cen_
gren vet, ingår i den träffade överenskommelsen ett förbehåll, varigenom trallaboraåf
riksdagen och statsmakterna förbehållits öppen rätt för framtiden att tonum.
åvägabringa den omorganisation av partihandeln med spritdrycker, som ( orts.)
statsmakterna kunnat finna anledning till. Vilken uppfattning i det
hänseendet det finnes inom riksdagen blir det rikligt tillfälle ådagalägga
nästa vecka, och jag tror icke herr Ljunggren skall behöva beklaga sig
över att det skall saknas tillfälle för folkets representanter, liksom det
icke saknats tidigare under denna riksdag, att inverka på ordnandet av
denna fråga.

Jag nödgas för övrigt på grund av några uttalanden från herr Ljunggrens
sida ytterligare ett ögonblick dröja vid denna fråga. Herr Ljunggren
inblandade i diskussionen mångahanda ting, exempelvis frågan om
lämpligheten av att anslag från bryggeriernas sida lämnas till socialpolitiska
institutet. Jag väntade mig nästan också få höra den berömda
fortsättningen på det angrepp, som vid ett känt tillfälle gjordes på den
åtgärden. Det förvånade mig, att herr Ljunggren icke fortsatte i samma
spår och beklagade; att Potifars hustru blivit föremål för misstänkliggörande.
Men det var icke den saken, jag fäste mig vid, utan vid en
något allvarsammare fråga. Herr Ljunggren sade, att det finns ovidkommande
intressen beträffande tillsättande av styrelsemedlemmar i
Vin- och spritcentralen. Plerr Ljunggren fäste kammarens uppmärksamhet
på att såsom styrelseledamöter i Vin- och spritcentralen fungerade
expeditionschefen i finansdepartementet, friherre Skogman, och
såsom suppleant statssekreteraren i handelsdepartementet, Einar Hennings,
och herr Ljunggren tilläde, att man kanske icke kunde vänta fullständigt
objektivt bedömande i överensstämmelse med samhällets och
statens intresse, på grund av de regeringsåtgärder, som hade insatt bägge
dessa herrar i styrelsen för Vin- och spritcentralen. Tåg ber att få
ställa till herr Ljunggren den frågan: vad menar herr Ljunggren egentligen
med ett sådant yttrande? Skulle det verkligen betyda att, om
man för att tillvarataga statens intresse vill sätta till styrelse i en organisation
sådan som Vin- och spritcentralen, det skulle strida mot statens
intresse att tillsätta tjänstemän, sådana som expeditionschefen i finansdepartementet
och statssekreteraren i handelsdepartementet? Är det
så, att herr Ljunggren vill göra gällande, att dessa tjänstemän skulle
vara mindre skickade än andra att tillvarataga i sin verksamhet vid
denna styrelse samhällets och statens intressen? Då jag för min del
haft äran att vara bägge dessa förtjänta statsämbetsmäns förman, är
det för mig en plikt att tillbakavisa varje som helst insinuation i den

Nr 40. 46 Lördagen den 28 maj f. in.

Om aktiebo- riktningen, som från herr Ljunggrens sida har framkommit. Man bör
ochspritcen- d°ck icke’ f°refalIer det miS, låta dechargedebatten sväva ut till att möjtralen
bevil- hggöra och tolerera vilka beskyllningar som helst.
jad rätt att Den andra fragan, som icke heller hör till det egentliga ämnet och
medverka vidsom berördes av herr Stendahl, skall jag vara kort i att beröra. Herr
avet^farma-^tendahl yttrade i sitt anförande, att genom det här beslutade förfoganceutiskt
cen- cIet over statsmedel har man vidtagit en åtgärd för inrättande av ett
trallabora- statsmonopol utan riksdagens hörande. I fall herr Stendahl finner detta
torium. anmärkningsvärt, är det också anmärkningsvärt, att för det första icke
(rörts.) konstitutionsutskottet funnit detsamma och för det andra icke heller herr
Stendahl själv, ty det kan ju vara skäl att konstatera i detta sammanhang,
att hela denna sida av saken, i fråga om inrättande av ett centrallaboratorium,
har vid konstitutionsutskottets granskning visat sig icke
kunna föranleda någon anmärkning, och herr Stendahl är, såvitt jag
kan se, icke anmäld såsom reservant. Det har ju tydligen varit så,
att ur den granskning av regeringens åtgärder beträffande både Astrabolaget
och Vin- och spritcentralen, som försiggått inom konstitutionsutskottet,
har såsom slutresultat endast kunnat framgå för det första den
anmärkning, som här föreligger i punkt 3 angående behandling av ärendet
med hänsyn till Vin- och spritcentralens bolagsordning och ställning
till statsverket, och för det andra den anmärkning, som kommer under
4 punkten rörande förekomsten i handlingarna av skrivelse, stämplad
med ordet "Förtrolig”.

Beträffande nu den fråga, som här föreligger, skall jag till vad som
sades av den föregående talaren, som efter min uppfattning utvecklade
saken riktigt, lägga bara ett par ord om hur jag för min del såg på
denna fråga vid tidpunkten för dess avgörande. Här föreligger ett förslag,
att man skall kunna upprätta ett centrallaboratorium, som det ur
alla synpunkter är önskvärt, att staten lämnar sin medverkan till. Saken
ligger så att, för att kunna upprätta laboratoriet, förklarar sig Vinoch
spritcentralen villig att lämna medverkan, icke till att bedriva den
nya rörelsen, som skulle ligga vid sidan av Vin- och spritcentralens förutvarande
uppgift, utan, såsom det framgår av handlingarna fullt tydligt,
villig att medverka till att åstadkomma ett nytt bolags inrättande för
att driva denna verksamhet, genom att övertaga Astras fastigheter och
befintligt lager, som skulle överlåtas på det nya företaget för rörelsens
bedrivande. Så kommer Vin- och sprilcentralen och frågar Kungl.

, Maj :t, huruvida det på grund av Vin- och spritcentralens ställning till
statsmakterna kan vara något hinder för att Vin- och spritcentralen är
med om en sådan affär. Då framställer sig ju till vederbörande naturligtvis
icke den frågan, huruvida en sådan åtgärd vore förenlig med
preferensaktieägarnas eller stamaktieägarnas intressen och önskan, utan
huruvida från Kungl. Maj :ts sida det skulle anses böra möta något hinder,
att Vin- och spritcentralen gjorde den affären. Nu säger konstitutionsutskottet,
att det bör man icke vara med om, därför att Vin- och
spritcentralen skulle komma att driva en verksamhet, som ligger alldeles

Lördagen den 28 maj f. m.

47 Jir 40.

utanför ändamålet med bolaget, sådant det angives i bolagsordningen Om aktiebojag
ber att få erinra om det förhållandet, att meningen var ju den, att lagetVmVin-
och spritcentralen skulle övertaga detta, och sedan skulle ett nytt0^" j
företag bildas för att bedriva rörelsen. Hur skulle man förfara för att jod rätt att
motsvara konstitutionsutskottets intentioner? Ja, konsti tutionsutskottet medverka vid
måtte väl mena, att Kungl. Maj :t skulle sagt till vederbörande i Vinoch
spritcentralen: ni skall först i vederbörlig ordning besluta ändring"^*
av bolagsordningen och så övertaga Astras verksamhet; och när Astras trallaboraanläggningar
blivit överlämnade till det nya företaget, så kan ni ändra torium.
bolagsordningen tillbaka till det gamla. För min del får jag säga, att (Forts.)
jag har aldrig kunnat komma på den idén, att Kungl. Maj :t skulle hava
någon anledning föreskriva för Vin- och spritcentralen, att det skulle
förfaras på ett dylikt sätt. Då frågas: fanns det något skäl att hindra
en sådan affär med hänsyn till statsverkets intresse? Det var på det
sättet ställt, att bolagsordningen i och för sig icke fick ändras utan
Kungl. Maj :ts medgivande. Och då var det naturligt, att man underställde
Kungl. Maj :t den frågan, huruvida med hänsyn till bestämmelsen
i bolagsordningen Kungl. Maj :t hade något emot att Vin- och spritcentralen
var med om att denna affär gjordes. Men då det icke kunde
finnas något skäl, varför man icke skulle vara med om denna sak, kan
jag för min del icke ställa mig på den ståndpunkten, att man här först
skulle hava gjort en förändring i bolagsordningen för att sedan ändra
den tillbaka.

Så kommer den andra frågan om de ekonomiska konsekvenserna.

Jag har icke riktigt förstått allt vad som står i konstitutionsutskottets
betänkande, och jag kanske fortfarande icke förstår det riktigt. Det
framgår emellertid, att utskottet skulle anse, att man med detta beslut
skulle hava iklätt statsverket några allvarligare ekonomiska konsekvenser.
Jag föreställer mig, att man bör bedöma denna fråga med utgångspunkt
från läget, sådant det var vid tidpunkten för regeringens beslut
och under den förutsättningen, som var av regeringen gjord, eller att
affären skulle fullföljas till sitt slut. Jag vågar för min del såga, att
den granskning jag ägnat åt frågan, bibragt mig den bestämda övertygelsen
att, därest affären finge fullföljas, såsom den var föreslagen,
innebure den ingå som helst sådana ekonomiska konsekvenser för statsverket,
som man velat göra gällande.

För övrigt erinrar jag, att av herr Ljunggrens nyss hållna anförande
framgick, att han förstod mycket väl, att det blivit en god affär, om
man ordnat saken på det sättet. Och i fall man har den uppfattningen,
är det litet svårt att förstå, att man vill göra gällande, att det beslut som
fattades var olämpligt med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.

Det har sedan sagts i debatten av herr Stendahl, att det nu kan
konstateras, att det blir en förlust på 1 Jd miljon kronor, och det har
förklarats att den kan bliva ännu större. För min del vågar jag icke
uttala mig om huruvida det föreligger någon förlust och ännu mindre
huru det kommer att gå, när det slutliga bokslutet skall uppgöras. Vad

Nr 40. 48

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- jag framför allt vill framhålla, det är att den omständigheten att det

och spriten- gätt på ett visst sätt synes mi£ vara en omständighet som icke bör tagas
trålen bevil- > betraktande vid denna frågas bedömande. Hade affären fått fullföljas,
jad rätt att hade enligt min uppfattning inga sådana beklagliga konsekvenser kunnat
medverka vidkomma i fråga. För min del har jag med livligt beklagande följt unavTufarma
derrattelsen om att dessa åtgärder av en senare regering blivit avceutiskt
cen- brutnatrallaborat
onum

(Forts.) Herr Bäckström: Då jag haft litet med denna sak att göra,

eftersom jag tillhör Vin- och spritcentralens styrelse och sedan Vinoch
spritcentralen övertagit aktiemajoriteten i Astra jämväl tillhör Astras
styrelse, skall jag be att få säga några ord.

Först ett litet personligt ord med anledning av att herr Ljunggren
talade om köpet av Grand Hotel och sade, att ”en statens förtroendeman”
också var stor delägare i Grand Hötel. Det var givetvis mig han
menade. Det är ju alldeles självfallet, att jag icke deltog, när Grand
Hotel-köpet behandlades i styrelsen för Vin- och spritcentralen; vidare
skall jag be att få nämna, att styrelsen var fullt enhällig. Så att på
grund av den omständigheten att jag tillhörde styrelsen både i Grand
Hotel och i Vin- och spritcentralen, får man icke draga den slutsatsen,
att jag påverkat styrelsen att göra en för Vin- och spritcentralen ofördelaktig
affär. Det pris, som betalades för aktierna i Grand Hötel
motsvarar för övrigt icke fullt 50 kronor per kvadratmeter tomt och
75 kronor per kubikmeter byggnad. Jag tror, att med de tider som då
voro och även efter den prissänkning som ägt rum sedan dess man icke
kan klandra denna affär såsom dålig.

När jag nu talar om herr Ljunggrens yttrande, vill jag opponera
mig emot herr Ljunggrens påstående, att köpet av Grand Hötel och
bryggeribolaget Camegie & C ro icke skulle vara förenligt med bolagsordningen.
Jag förstår icke, huru herr Ljunggren kan säga det.
Vi äro kanske amatör jurister båda två, men bolagsordningen lyder så
bär: ”Bolagets verksamhet har till föremål att framställa, förädla eller
pa annat sätt bereda sprit, brännvin och andra alkoholhaltiga drycker,
att driva handel med dylika varor samt att handhava därmed i sammanhang
stående rörelse.” Jag frågar: ligger det fjärran från detta bolags
föremål att driva hotell- och restaurangrörelse samt bryggerirörelse?
Man torde icke kunna påstå detta. Det har heller ingen påstått, såvitt
jag kan erinra mig, före herr Ljunggren.

Jag begärde dock egentligen ordet med anledning av herr Stendahls
anförande. Herr Stendahl har fällt mycket hårda ord med anledning
av Astraaffären. Hans uppfattning var i viss mån grundad på misstag.
Jag skall be att få påpeka vissa förbiseenden han gjort sig skyldig till.
Herr Stendahl har sagt, att det ställdes i utsikt, att för inköp av Astrabolaget
skulle det behövas 3 J4 miljon kronor, och att beloppet sedan
belöpte sig till åtminstone 5 miljoner kronor. Men jag vill påpeka, att
i detta konstitutionsutskottets betänkande, som herr Stendahl varit med

Lördagen den 28 maj f. m.

49 >r 40

om att författa, stål-, att fastighet, tomter, byggnader, inventarier, maski- Om aktieboner,
patenter och tillverkningsmetoder erbjudas till ett pris av 3’S00’0000^9setrft^”j.
kronor; inneliggande lager av fabrikat och råvaror erbjudas likaledes trålen beviltill
övertagande, enligt dagspriser för råvarorna o. s. v. Förklaringen jod rätt att
till att beloppet 3 y2 miljoner kronor blev överskridet ligger således däri,medverka vid
att det jämte fastigheter, maskiner etc., fanns lager och råvaror, som met^forma
skulle lösas efter verkställd värdering. ceutiskt cen Herr

Stendahl har vidare påtalat den stora förlust som uppkom på trallaboraAstraaffären,
och han har fått den till 1,654,000 kronor. Jag vet icke (Forts)
var han fått den siffran ifrån, den står icke i berättelsen.

Men herr Stendahl har kanske andra källor? Jag vill minnas att siffran
är korrekt. Emellertid, den siffran betyder en avskrivning, som styrelsen
gjort på Astraengagementet. Och varför gjordes den? Jo, på den
motiveringen att, ”enär Aktiebolaget Astra... icke ännu kunnat igångsättas
i sådan omfattning och under sådana förutsättningar, som från
styrelsens sida på grund av tillkomsten av detta engagement ansågos
såsom givna, har styrelsen ansett sig böra å rörelsen nedskriva denna
bland diverse debitorer upptagna tillgång till det värde, den under alla omständigheter
måste anses äga”. Detta är avskrivet. Men därmed är
icke sagt, att penningarna äro borta i sin helhet, utan det är en avskrivning,
som styrelsen ansett sig skyldig att göra i anledning av de
ändrade förhållanden, som uppkommit sedan köpet gjordes. Förhållandena
äro mycket radikalt förändrade, det veta vi alla, det vet herr Stendahl
också, och det har nyss närmare utvecklats av herr Sandler, med
vilken jag fullkomligt instämmer i det fallet. Jag hade samma uppfattning
som herr Sandler, att detta var en affär, som icke behövde vara
förlustbringande. Och priset, som betalades, var icke oskäligt, det var
nedpressat högst betydligt. De betingelser, under vilka man ville göra
köpet, voro tillstyrkta både av medicinalstyrelsen och av den då sittande
regeringen. Hade utvecklingen fått fortgå såsom man tänkt sig, är det
min övertygelse, att Astraaffären icke skulle blivit förlustbringande.

Dock vill jag göra en reservation i någon mån på grund av de högst betydande
prisfall på lagret som inträtt. Och jag vet icke hur snabbt man
skulle behövt försälja det för att det icke skulle inträffa förlust. Men
säkert är, att över ett halvt år har man arbetat under högst osäkra förhållanden,
och det är naturligt att, när driften ett halvt år måste hållas
nere, kan man icke undgå att göra förluster. Det förstår herr Stendahl
bäst som köpman. Under de med regeringsskiftet ändrade förhållandena
var det omöjligt att utnyttja fäbrikationskapaciteten och utförsälja lagret
med en snabbhet, som var behövlig för att undgå den förlust, som var
en följd av tidsförhållandena. Hade affären fått utvecklas, såsom man
hoppades, tror jag som sagt icke, att den blivit förlustbringande. Och
att man gjort så stora avskrivningar, som man gjort, är en säkerhetsåtgärd,
som icke betyder, att penningarna äro borta, den har föranletts
av det osäkerhetstillstånd, som ägt rum, och den lilla skala vari rörelsen
bedrivits under den långa tid man väntat på ett avgörande. Anledningen

Första kammarens protokoll igel. Nr 40.

Nr 40. 50

Lördagen den 28 maj f. m.

av ett farmaceutiskt
centrallaboratorium.

(Forts.)

Om aktiebo- varför jag för min del var med om affären i Vin- och spritcentralens
läget Vin- styrelse var den, att det rådde en allmän uppfattning om att grund°träl
en bevil- tan^en var god 1 och för sig, och att man icke hade någon anledning att
jad rätt att motsätta sig att stå till tjänst vid dess realiserande. Jag vidhåller därmedverkavidiör
såsom min bestämda uppfattning, att i och för sig var affären en
inrättande god affär, och det är beklagligt, att det varit formella förhållanden, som
lågt hinder i vägen för att den skulle kunna utveckla sig, så som det
var meningen.

Herr C 1 a s o n: Jag vill först, i anledning av ett par anmärk ningar

mot några föregående talare, att de låtit sina anföranden sväva
ut över ifrågavarande ärende, frågan om Astra, och även berört vissa i
sammanhang därmed stående frågor rörande Vin- och spritcentralen,
säga det, att det beror på en särskild förfrågan, som gjordes före debattens
början hos herr talmannen. Det är, såsom herrarna torde observera,
så, att i utlåtandet föreligger en mycket omfattande reservation
rörande aktiebolaget Vin- och spritcentralen i dess helhet, och denna reservation
är av den omfattning, att den under vanliga förhållanden säkerligen
skulle kommit att upptagas till särskild debatt. Vi ansågo då
lämpligt att nu upptaga även denna fråga och bespara kammaren eu
debatt i de två olika punkterna, som stå i så nära sammanhang som de
i själva verket göra; vi ha därför även velat beröra denna sida av frågan
under Astradebatten, och herr talmannen har förklarat, att han ingenting
hade däremot. Jag kommer därför att i det följande också beröra den
nämnda sidan av saken.

Vad som för mig varit avgörande, då jag biträtt föreliggande anmärkning,
är huvudsakligen tvenne omständigheter: Den ena att Kungl.
Maj :t medverkat till åtgärder, som för staten kunna och, så vitt jag förstår,
hava all utsikt att bliva förlustbringande, så till vida ätt vinstmedlen
i varje fall bliva mindre än staten haft rätt att påräkna. Den andra,
att Kungl. Maj :t i detta ärende handlat utan riksdagens hörande. Såvitt
jag förstår är det en bestämd grundsats i den svenska statsförfattningen,
såsom den hittills uppfattats, att Kungl. Maj :t icke har rätt att utan
riksdagens medverkan inveckla staten i en sådan affär. Stoppar man

icke, när det visar sig tendenser att slå in på den vägen, vet jag icke,

vilka konsekvenser man kan utsätta sig för.

Såsom kammaren behagade finna, äro en hel rad dylika åtgärder
berörda i detta dechargebetänkande. Den ena gången gäller det inköp
av ett hus utan riksdagens hörande, den andra gången — och det komma
vi till i en följande punkt — upprättande av ett ämbetsverk, kan
man säga, utan riksdagens hörande. Tredje gången, och det är detta
fall, frånskriver man staten möjligheten till vissa statsinkomster som
enligt avslutade kontrakt bort tillkomma staten, och det utan riksdagens
hörande. Fjärde gången, också i fall, medverkar man till uppkomsten
av ett nytt slags monopol, fortfarande utan riksdagens

hörande. Om vi tänka oss en fortsättning på denna väg

och de konsekvenser vi skulle föras in på, undrar jag, om det

Lördagen den 28 maj f. m.

Si Nr 40.

icke är på sin plats, att konstitutionsutskottet, i den form som enligt stats- Om aktieboförfattningen
tillkommer det, reagerar emot och gör ett tydligt påpekan- la9et Yin~
de av att vi äro inne på eu betänklig väg. °trålen bevT

Har man kunnat köpa ett hus, kan man köpa flera och så många :ag rätt att
man behagar, och om man icke har pengar, kan man se till att få dem medverka vid
förskotterade genom någon enskild finansman, naturligtvis mot att han inrättande
får sitt lån med ränta åter vid ett annat tillfälle. Eller också kan man ceutilkt^^n''
ju vända sig till ett bolag, med vilket man har affärsförbindelse och trallaboralåta
bolaget utvidga sin verksamhet så att man får nödiga pengar. Huru torium.
många fastigheter kan man icke köpa under sådana förhållanden ? Och (Forts.)
kan man upprätta ett ämbetsverk eller tillsätta ,en kommitté med karaktär
av ämbetsverk, kan man fortsätta på den linjen ungefär hur långt
man behagar. Kan man giva en institution rätt att fritt förfara med
statens medel och ge en kommitté rätt att anställa experter med lön intill
9,600 kronor utan att i de fallen gå till riksdagen, så kan man givetvis
fortsätta på samma sätt med andra ämbetsverk. Kan man åt ett
monopolföretag, från vilket staten har rätt att få vinst, giva rättighet att
utveckla sig huru som helst, så kan man också giva den åt flera, och
då vet man, som sagt, icke var utvecklingen slutar. Man kan naturligtvis
fortsätta med andra monopolföretag, allt utan att fråga riksdagen,
huruvida riksdagen anser lämpligt att upprätta monopolföretag inom de
områden, i vilka man på ett eller annat sätt invecklar staten.

Nu ha två föregående talare, herrar Thulin och Sandler, om jag
icke missuppfattade dem, menat, att det företag man gav sig in uti, när
det var fråga om Astra, var ett bra företag. Nåväl, jag förstår icke
att, även om vare sig herr Thulin eller departementschefen tyckte att
det var ett bra företag, man därför har rätt att inrätta ett sådant statsmonopol,
ty man måste ju medgiva, om man ser saken såsom den verkligen
är, att detta företag står ett statsmonopol ytterligt nära, vartill
kommer, att i föreliggande fall också behövdes en förändring i gällande
lagstiftning för att över huvud taget beslutet skulle kunna träda i verket.

Men det är, som sagt, här icke fråga om huruvida den ena eller andra
av oss tycker, att det är lämpligt att hava ett sådant monopol, utan,
såvitt jag förstått den svenska konstitutionen rätt, är det fråga om
svenska folkets representanter i riksdagen tycka det är lämpligt att ett
sadant monopol införes, och det är deras hörande, som blivit försummat
i detta fall, då man på sätt som skedde, gav sitt samtycke till Astraköpet.

Herr Thulin sade, att köpet kunde bliva förmånligt för statens ekonomi.
Det bestrider jag icke möjligheten av, men ännu en gång: det är
riksdagen som avgör, i vad mån staten skall engagera sig för sådana åtgärder,
ur synpunkten av vad detta har för betydelse för det allmänna.

Herr Thulin gjorde gällande, att det var oegentligt att utskottet
anmärkt mot ändringen i bolagsordningen. Det är alldeles riktigt, att
utskottet framfört en sådan anmärkning, men det har ej skett för den
formella sakens skull eller för att formellt det eller det stått eller icke

Nr 40. 52

Lördagen den 28 maj i. m.

Om aktiebolaget
Vinoch
spritcentralen
beviljad
rätt att
medverka vic
inrättande
av ett forma
ceutiskt cen.
trallaboratorium.

(Forts.)

stått i bolagsordningen, utan anmärkningen har framställts ur den synpunkten,
att här gällde det att reellt utsträcka ett förutvarande monopolbolags
verksamhet till ett fullkomligt nytt område. Det är icke därför
anmärkning gjorts mot bolagsordningen, att några ord utbytts i densamme,
utan man har gjort den, emedan detta inneburit utsträckande av ett
förutvarande bolags verksamhet till ett för detsamma fullkomligt främmande
område. Och då herr Thulin i fråga härom sökte göra gällande,
att detta vore ett fullkomligt privat bolag, som kunde göra hur det ville,
är det naturligtvis att alldeles bortse från realiteten.

Herr Thulin var också inne på en annan sak, besvarandet av frågan
huru det ekonomiskt ställde sig med köpet; var det ett förmånligt eller
icke förmånligt köp? och han slutade med att konstatera, att för närvarande
kunde vi icke bilda oss en föreställning om, hurudan! engagementet
i själva verket är. Jag för min del har icke alls biträtt anmärkningen
ur den synpunkten att den företrädesvis skulle gälla, huruvida
man kunde genom åtgärden förtjäna pengar eller icke. Varför jag biträtt
anmärkningen är, att man under sådana omständigheter, som jag
berört, invecklade staten i risker, eftersom man ingenting visste om
huru det skulle gå i ena eller andra fallet. Jag menar, att man icke
har rätt att inveckla staten i ekonomiska risker utan att höra riksdagen.
Det är för resten, så vitt jag förstod den siste ärade talarens anförande
rätt, tämligen tydligt, alt det icke varit alldeles riskfritt, utan tvärtom
har man fått avskriva en hel del medel, som, såvitt jag förstod, enligt
uppgörelsen annars skulle inlevererats till statsverket såsom en tillgång
i statskassan, vilken i dessa tider väl kan behöva alla tillgångar den
möjligen kan få.

Herr Sandler har i sitt anförande velat göra gällande, att det icke
var Vin- och spritcentralen, som skulle sköta denna affär utan ett alldeles
nytt bolag, som skulle bildas vid sidan av Vin- och spritcentralen
och därför, menade han, var det naturligt att man också lät Vin- och
spritcentralen ändra sin bolagsordning. Det är ett svar, som faller vid
sidan av frågan. Det är i alla fall så, och det är kärnpunkten i denna
fråga, att det är Vin- och spritcentralen, som skulle sätta in pengar i det
nya företaget, vare sig det blev det gamla bolaget eller ett dotterbolag.
Det har andra dotterbolag förut, och det var kanske meningen, att det
även här skulle bli ett sådant. Det kan emellertid icke bestridas att
Vin- och spritcentralen på ett eller annat sätt engagerat statens vinstmedel.

Herr Sandler gjorde i sitt anförande gällande, att man icke trätt
riksdagens rättighet för nära på något sätt. Han sade, att i avtalet med
Vin- och spritcentralen införts ett förbehåll av karaktär, att statsmakterna
erhöllo öppen rätt att åvägabringa en sådan organisation, av vinoch
sprithanteringen och dithörande rörelse, som staten kunde vilja
åstadkomma; och han tilläde, att vi nästa vecka hade tillfälle att tala närmare
om den saken, då riksdagen bleve i tillfälle att säga, vad den önskade
på detta område. Jag skulle vilja genmäla att, såvitt jag för -

Lördagen den 28 maj f. m.

53 Nr 40.

står, är detta också något, som ligger på sidan om saken. Vår anmärk-Omaktieboning
i den reservation jag här berört gäller frågan, afl riksdagen I92o 0
icke fick yttra sig om saken, innan Kung!. Maj :t tog ställning till det°trålen bevilavtal,
som då träffades, ett avtal som i vissa punkter för staten medfört jad rätt att
ekonomisk risk och förlust av vinstmöjligheter. Och det är så mycket medverka vid
mer fråga om den saken, som det tidigare bestämt ställts i utsikt att just
1920 års riksdag skulle få yttra sig om den frågan. Genom detta bt-ceutiskt censlut
av 1920 är, huru man än vill se saken, utvecklingen av denna fråga trallaboraprejudicerad
och i hög grad prejudicerad. Beslutet prejudicerade i varje torium.
fall statens intressen ekonomiskt, och vi äro i viss mån bundna, när vi (Forts.)
ställa oss att debattera saken i nästa vecka, nu i maj 1921, om, såsom jag
sagt, genom det avtal, som riksdagen oåtspord träffades i april 1920,
statens ekonomiska intressen prejudicerats.

Jag kan emellertid säga att jag mycket väl förstår herr Sandler
och hans meningsfränders ståndpunkt. De äro för, att staten skall så
mycket som möjligt blanda sig in i nu ifrågavarande områden, de äro
ju för socialisering i hög grad, och jag måste då medgiva, att detta är
en bekväm väg att gå, om man vill nå detta mål. Man behöver icke gå
alldeles direkt. Det skapas ett bolag, och man använder sig av detta
bolag, det utvidgar sin verksamhet till det ena eller andra området, och
naturligtvis kan man finna områden, som stå i samband med en så vidsträckt
verksamhet som försäljningen här i landet av vin, sprit och andra
berusningsmedel. Jag tycker herrarna kunde vara överens om att i
alla fall riksdagen bort höras 1920 innan man tog ett så långt steg på
den vägen, som man här faktiskt gjorde.

För att visa huru jag ser denna fråga med dess eventuella konsekvenser,
om man ej reagerar mot ett beslut av den karaktär jag här
berört, tillåter jag mig anföra ett par konsekvenser. Vi ha en viss monopolaffär
tillkommen direkt genom statens medverkan, tobaksmonopolet
exempelvis, och det var ju meningen, då det stiftades, att det skulle överlämna
vinsten odelad till staten. Men vad hindrar, att detta monopol,
efter den förebild som nu givits på spritområdet, utvidgar sin verksamhet?
Det finnes många näringar, som stå i sammanhang med tobakshanteringen,
och som jag föreställer mig, att monopolet lätteligen skulle
kunna utvidga sin verksamhet till. Det behöver blott gå in till Kungl.

Maj :t i enlighet med det prejudikat, som vi här fått; Kungl. Maj :t hör
icke riksdagen, och rätt som det är sväller denna verksamhet ut till
ett oanat omfång, och man går in på en affär, som ligger i närheten men
i stort sett vid sidan av den egentliga verksamheten samt engagerar sina
vinstmedel i denna affär o. s. v.

Vad Vin- och spritcentralen beträffar, så kan man tänka sig, att
sockerhanteringen för densamma är av ganska stort intresse. Den behöver
socker för en stor del av sina tillverkningar och tillblandningar.

Varför skulle icke Vin- och spritcentralen anlita detta recept och giva
sig in på och slå under sig sockertillverkningen i riket eller utvidga sin
verksamhet med denna? Möjligt är ju, att Vin- och spritcentralen även

Nr 40. 54

Lördagen den 28 maj f. in.

Om aktiebo- skulle finna lämpligt att upptaga vitbetsodling för att få betorna och
laget Vin- SOckret billigare än om det skulle behöva köpa dem från andra; och
°trålen bevil- var^ör skulle den icke köpa gårdar för att odla potatis för att få potatisjad
rätt att brännvinet billigare? Eller i fall den föredroge cellulosabrännvin, varmedverka
vid för skulle den icke taga befattning med trämassefabriker jämte sulfitmrättande
0C]T sulfattillverkning o. s. v.? Varför skulle den icke köpa glasbruk
ceutisk^cen ''^1'' att sina flaskor billigt? Några säga, att den redan engagerat sig
trallabora- 1 glasbruk, jag vet icke, om det är sant, men det är mycket möjligt, att
torium. det är sant. Jag menar, att detta är en utveckling, som man enligt min
(Forts.) ås;kt måste reagera mot på ett eller annat sätt. Det har ju också upprättats
ett propagandakansli för att göra propaganda för denna rörelse.
Ä.r sådant lämpligt, då det är fråga om vinstmedel, som skulle komma
staten till godo?

Sedan jag nu berört detta, skall jag tillåta mig ännu en anmärkning.
Då staten icke blott medgivit utan också positivt medverkat vid den koncentration
på sprit- och vinhandelns område, som spritcentralen innebär,
har staten så vitt jag förstår, gjort detta, därför att staten ansett, att
här föreligger ett nykterhetsintresse. Staten vill hålla tillbaka det enskilda
intresset från detta område, avhålla privatintresset från handeln med
rusdrycker. Jag lägger mig, från den synpunkt jag nu förfäktar, icke
i, huruvida det är ett riktigt sätt för staten att ingripa i detta och huruvida
det finnes andra sätt som äro lämpliga — det ligger på sidan av saken
och det vill jag varken förneka eller bejaka. Men frågan om och
på vad sätt staten skall befrämja nykterhetsverksamheten i landet är
en sak som mycket intresserar åtminstone en mycket stor del av vårt
folk, och den frågan har oupphörligt förelegat inför riksdagen under
föregående skeden, och det är en fråga, som man hade lovat förelägga
riksdagen även i fjol. Även ur denna synpunkt är det självklart, att
Kungl. Maj :t icke skall vidtaga ett sådant ingripande, som skedde vid
uppgörandet av det av mig omförmälda avtalet, när staten ökade sin
risk med 20 miljoner kronor, eller när frågan om Astra förekom, och
detta utan att höra riksdagen, ehuru i båda dessa fall det dock är fråga
om statens ekonomiska tillgångar. Jag förstår icke, hur man skall kunna
utöva verklig kontroll över vad som bör tillkomma staten eller över
statens inkomster, om man utan någon reaktion ur konstitutionell synpunkt
låter sig ledas in på en praxis, enligt vilken man kan fortgå på
detta sätt. Det finnes naturligtvis ännu er» kontroll, det finnes en
kontroll genom uppfattningen hos den departementschef, som handlägger
sådana ärenden eller, för att taga exempel från de föregående
åren, vid sidan av statsrådsprotokollet inleder eller handlägger förhandlingar
om sådana ärenden. Men då är man inne på den enskifta rent
privata uppfattningen hos vederbörande statsråd i sista fallet och i första
fallet på hans uppfattning om vad som är lämpligt eller olämpligt,
exempelvis ur socialiseringssynpunkten. Och vad har man sedan för
kontroll eller regress? Jo, man har konstitutionsutskottet, som kommer
ett år efter sedan man bundit sig fast genom ett kontrakt eller

Lördagen den 28 maj f. m.

55 Sr 40.

andra bestämmelser, som ovillkorligen prejudicera statens ekonomiska Om aktiebo laget

Vin intresse.

. . . , . ochspritcen Det

är ur dessa synpunkter framfor allt, som jag tillåtit mig bi- trålen bevilträda
anmärkningen beträffande Astra och som jag biträtt den reserva- jod rätt att

tion, som förekommer vid en efterföljande punkt. medverka vid

’ inrättande

av ett farma Herr

Lj unggren: Jag vill endast lämna en kort replik till herr ceutiskt cenThulin
och de ärade talare som med honom ansågo, att vi icke hade fog
för våra anmärkningar. Herr Thulin åberopade bevillningsutskottets ut- (ports.)
låtande nr 39, och jag skall också tillåta mig att citera några jader ur
samma betänkande för att belysa min mening. Herr Thulin påstod, att
Kungl. Maj :t icke hade något med bolagsordningen att göra, utan att
det var en angelägenhet, som bolaget självt hade att ordna. På sidan
09 finnes en redogörelse för denna sak, varuti det heter på följande sätt:

”Sedan betingelserna för verksamheten vid fabriken ordnats, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad styrelsen sålunda angivit, och Kungl.

Maj :t dessutom funnit hinder för planens realiserande icke föreligga
på grund av spritcentralens allmänna ställning eller bestämmelserna i
dess bolagsordning” — — -—. Således är det alldeles uppenbart att
Kungl. Maj :t förklarar, att bolagsordningen är sådan, att i den förelåg
icke något hinder för den här affärens uppgörande. För övrigt var det
också den mening, herr Sandler gav uttryck åt, att Kungl. Maj :ts förklaring
var sådan, att han för sin del ansåg att denna förklaring dispanserade
från bolagsordningen. Utskottet har dock en helt annan uppfattning
om den saken.

Vad sedan beträffar herrar Sandlers och Thulins uppfattning, att
jag svävat ut över ämnet, så får jag hänvisa till herr Clasons förklaring,
varigenom upplystes, att detta skett med hänsyn till att frågorna stå i
sammanhang med varandra och för att man skulle slippa upptaga kammarens
tid senare.

Herr Sandler har gent emot mig påpekat, att riksdagen hade öppen
rätt att för framtiden låta statsmakterna övertaga stamaktierna, ifall
riksdagen finner att den vill hava saken ordnad så. Ja, herr Sandler,
men det var detta, att det vid uppgörelsen tillkom nya bestämmelser,
varigenom staten ikläder sig förpliktelser, som icke förut förelegat, bland
annat inlösen av preferensaktier för 19,600,000 kronor. Det är icke
småsaker att övertaga dessa aktier och, för att övertaga dem, ikläda sig
dessa stora ekonomiska förpliktelser. Det är bland annat häruti det
anmärkningsvärda ligger.

Herr Sandler tycktes ha tagit mycket illa upp mitt påpekande av
olämpligheten i den anordningen, som är träffad, när Kungl. Maj :t i styrelsen
för Vin- och spritcentralen insatte expeditionschefen i finansdepartementet,
och om jag uppfattade honom rätt, syntes herr Sandler
vilja göra gällande, att i detta mitt påpekande skulle ligga någon insinuation
om att den på detta sätt i styrelsen insatte icke skulle fullt
objektivt deltaga i ärendenas handläggning. Nej herr Sandler! Fn

Hr 40. 56

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- sådan insinuation liar jag naturligtvis icke tillåtit mig att göra. Men
och spritt™- Vad jag veIat framllalla det är, att anordningen i och för sig och principen
bevil- Plellt seft ar fullkomligt oriktig, tv kontrollrätten över Vin- och spritjad
rätt att centralen, vad blir den av för beskaffenhet med en sådan anordning?
medverka vidja, expeditionschefen i finansdepartementet deltager i kontrollen av

aTeffZm*-ärtnden’ s0™ han sJälv varit med om att handlägga, det måste väl var
ceutiskt cert- 0<dl en erkänna, att en sådan anordning icke kan vara fullt lämplig.
trallabora- Och i detta påpekande ligger inte den ringaste insinuation om, att vedertonum
börande skulle begagnat sin ställning för att främja intressen, som icke

(forts.) överensstämde med statens. Beträffande att herr Sandler fann sig föranlåten
atU förbigående erinra om Potifars hustru, vill jag säga, att herr
Sandler må ursäkta att jag åtminstone för min del icke kom att tänka
på henne i detta sammanhang.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av transaktionen kan
jag nöja mig med att instämma i vad herr Clason här utvecklat. Det
var just det som jag framhöll att för mig, var det allra viktigaste den
omständigheten, att kunde en sådan transaktion få göras opåtalt, så
kunde vilken annan transaktion som helst få göras, och att det kunde
medföra både ekonomiska och andra konsekvenser, som voro betänkliga.

TiH herr Bäckström vill jag säga, aft det låg naturligtvis mig fullständigt
fjärran att vilja på något sätt insinuera, att hans ställning såsom
störste delägare i Grand Hotel skulle ha inverkat på denna affärsuppgörelse.
Det var givetvis icke min mening, utan anmärkningen var även
här rent principiell för att visa, att när man på det sättet överlåter handhavandet
av en statens monopolaffär, som ju detta faktiskt skulle vara,
åt enskilda personer, kunna sådana omständigheter inträffa, som ur principiell
synpunkt icke kunna vara ägnade att ingiva fullt förtroende. Herr
Bäckstiöm ville göra gällande, att en hotellrörelse, ett övertagande exempelvis
av hotellrörelsen å Grand Hotel, skulle icke på något sätt vara
olämpligt med hänsyn till Vin- och spritcentralens faktiska uppgifter.
Med samma utgångspunkter kunde man säga, att om Vin- och spritcentralen
ville inköpa och driva alla hotell här i landet, skulle även detta
ligga inom Vin- och spritcentralens befogenhet. Då skulle jag vilja göra
en fråga till dem, som hava en sådan uppfattning. Här se vi, att direktören
för Stockholmssystemet själv är ledande inom Vin- och spritcentralen.
Alltså skulle den omständigheten kunna inträffa, och den har
faktiskt i detta fall inträffat, att en direktör i Stockholmssystemet kontrollerar
sig själv i egenskap av hotellägare här i staden!

Ja, man kan ju säga, att det gör ingenting. Den kontrollen kan
bliva lika effektiv; den är icke olämplig o. s. v. Jag har emellertid en
helt annan uppfattning. Jag finner det vara synnerligen olämpligt. Både
med hänsyn till utövandet av Vin- och spritcentralens verksamhet och
brännvinsbolagets verksamhet finner jag det olämpligt, och även ur andra
synpunkter, exempelvis de ekonomiska, finner jag det olämpligt. Det
är också därför, jag tillåtit mig framdraga några exempel på, varthän

Lördagen den 28 maj f. m.

57 Sr 40.

(Forts.)

det kan leda, om Vin- och spritcentralen får opåtalt utvidga sin verk- Om aktiebosamhet
från det ena företaget till det andra. och^pritlm trålen

bevil Herr

Stendahl: Beträffande herr Thulins uppfattning att Vin- räft an
och spritcentralen gent emot Kungl. Maj :t är ett fullständigt privat bo-medverka vid
lag, så förefaller det mig nog, som om Vin- och spritcentralen i fälle». äv7ttfafmaAstra
närmast icke spelat rollen av ett privatbolag utan av ett bulvan-^^^ cen_
bolag för Kungl. Maj :t. trallabora Vad

herr Sandlers förundran beträffar, att jag icke reserverat mig torium.
vid konstitutionsutskottets utlåtande till förmån för en anmärkning mot
Kungl. Maj :t med anledning av det av mig påtalade sättet att planlägga
införande av ett monopol utan riksdagens hörande, vill jag påpeka, att
jag i mitt anförande alldeles bestämt sagt ifrån, att anmärkning mot
Kungl. Maj :t i detta fall givetvis icke kunde komma i fråga, därför att
saken icke kunnat fullföljas utom i en enda punkt, och det är beträffande
själva köpet av Astra i Södertälje, mot vilket, då det fullföljdes, givetvis
anmärkning kunde göras och också har gjorts. Anledningen till att
jag påtalat själva saken, var den, att man icke skulle kunna taga denna
sak till förevändning att en annan gång icke blott planera utan också
genomföra ett monopol på det sätt, som i detta fall icke har lyckats.

Jag skall sedan endast fastslå att genom herr Bäckströms medgivande
år här till fullo konstaterat, att genom fallet Astra har statens vinstmedel
från Vin- och spritcentralen per den 31 december 1920 minskats
med i runt tal 1,654,000 kronor.

Herr Bruhn: Herr talman! Då jag deltagit dels i andra tillfälliga
utskottets behandling av centrallaboratoriefrågan, vari nyligen ett
beslut fattats av denna kammare, och dels i konstitutionsutskottets behandling
av denna fråga, och då jag där står såsom reservant, skall jag

be att få säga några få ord.

Inledningsvis skulle jag vilja påpeka tre ting, som synas vara värda
att beaktas i denna fråga, och som icke ha omnämnts här i dag i debatten
såvitt jag kunnat höra. Det första är, att initiativet till hela denna fråga
har utgått från medicinalstyrelsen. Det är också medicinalstyrelsen, vår
främsta fackmyndighet på läkemedelsområdet, som hänvisat Kungl.
Maj :t till att begära Vin- och spritcentralens förmedling för att få frågan
realiserad. Den andra synpunkten är den, att motiven äro följande.
För det första: ett säkerställande av den inhemska läkemedelstillverkningen
och för det andra: ett nedbringande av prisen på läkemedel för
allmänheten; och synas mig dessa båda motiv vara synnerligen prisvärda.
Det tredje, som jag inledningsvis skulle vilja påpeka, är detta, att frågan,
efter vad som framgår av handlingarna, icke kunde lämpligen uppskjutas
till riksdagens sammanträde, därför att Aktiebolaget Svensk
Färgämnesindustri råkat i ekonomiskt trångmål i augusti 1920 och
svenska riksdagen icke sammanträdde förrän i januari 1921.

Så övergår jag till de två anmärkningspunkterna från utskottets
sida. Den första skulle då vara denna, att Kungl. Maj :t icke funnit

Nr 40. 58

Lördagen den 28 maj f. m.

Om aktiebo- hinder från Kungl. Maj :ts sida möta för Vin- och cpritcentralen
laget Vin- att förmedla affären. I bolagsordningen heter det, att ändringar i den
0trålen bevil- icke kunna företagas utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Mig synes nu, att
jad rätt att Vin- och spritcentralen endast har hemställt om ett förhandsuttalande
medverka vid från Kungl. Maj :ts sida, och Kungl. Maj :t har icke varit emot detta
inrättande förhandsuttalande, men sedan har det varit bolagsstämmans sak att säga
ceutiskfcen-i3 eller neb och rörande vad bolagsstämman i detta hänseende beslutar,
trallabora- ^lar> såvitt jag förstår, varken konstitutionsutskottet eller svenska rikstorium.
dagen någon som helst rätt att göra någon anmärkning.

(Forts.) Den andra anmärkningspunkten är denna, att genom verksamhetens
utvidgande såväl förutsättningarna för staten att från bolaget utbekomma
vinstmedel som värdet på stamaktierna, till vilka staten har inlösningsrätt,
blivit förändrade, men utskottsmajoriteten säger inte, i vilken
riktning förändringen skett. Den säger varken att förändringarna skett
till det bättre eller sämre. Hade förändringen skett till det bättre, så
hade väl ingen som helst anmärkning framkommit. Men nu gör utskottet
icke ens någon antydan om, att förändringen skett till det sämre,
och då synes det mig, att man icke talar om något annat än påvens skägg.
Då utskottsmajoriteten vidare icke på något sätt påstått, att Kungl. Maj :t
genom sitt beslut iklätt staten några som helst ekonomiska förpliktelser,
kan jag för min del icke förstå, vad man här egentligen bråkar om och
vad som givit anledning till den långa debatten. Jag kan icke på något
som helst sätt vara med om någon anmärkning vid denna punkt.

Herr Sandler: Herr talman! Jag skall endast yttra några få

ord i anledning av vad i debatten har förekommit. Herr Ljunggren har
nu preciserat sitt yttrande. Jag tror mig hava all anledning att vara tillfredsställd
över att mitt inlägg framkallat detta preciserande, ty därigenom
har konstaterats, att herr Ljunggren icke haft för avsikt att
framställa mot ifrågavarande tjänstemän någon anmärkning. Det är
naturligtvis på Kungl. Maj :t, som ansvaret faller, om åtgärden är olämplig.
Huruvida herr Ljunggren själv anser den åtgärden vara olämplig,
det framgår i någon mån av den omständigheten, att detta Kungl. Maj :ts
beslut, som faller under konstitutionsutskottets granskning, icke har
varit föremål för någon anmärkning.

Slutligen då här anmärkts, att staten skulle ha kommit i en vida
sämre ställning genom avtalet den 5 mars, vill jag endast tillåta mig fästa
uppmärksamheten på, att mot dessa 19,600,000 kronor, som herr Ljunggren
talade om, svara preferensaktierna själva och den med dem följande
förmånsrätten till 7 procent. I händelse staten kan för högst 7
procent upplåna medel, är det icke någon ekonomisk förlust att verkställa
inlösningen. Jag har dessutom svårt att förstå, varför preferensaktieägarna
skulle finna sin ställning osäkrare än tidigare, sedan staten
förvärvat stamaktierna.

Efter härmed slutad överläggning lades ifrågavarande punkt till
handlingarna.

Lördagen den 28 maj f. m.

59 Nr 40.

Punkten 4. Om visso

I denna punkt hade utskottet yttrat: ^bctecknand-’

”Vid sin granskning av till protokollet över finansärenden den 5 s’/om förmärs
1920 hörande handlingar har utskottet funnit, att chefen för fi- troliga".
nansdepartementet, statsrådet Thorsson, i två skrivelser av den 3 februari
1920 infordrat kungl. statskontorets och kungl. kontrollstyrelsens yttrande
rörande i till skrivelserna fogade handlingar berörda spörsmål -—
avtal angående överlåtelse av vissa aktier i A.-B. Vin- och spritcentralen
— samt att dessa skrivelser stämplats med ordet ”förtrolig”. Användningen
av denna beteckning finner utskottet anmärkningsvärd.

Enligt den svenska tryckfrihetsförordningen äro alla handlingar, som
röra allmänna ärenden, offentliga; undantag göres endast för vissa uppräknade
fall, vilka här ej äro tillämpliga. Någon möjlighet att i andra
fall förvandla offentliga handlingar till hemliga eller tilldela dem det
slags mindre grad av sekretess, som torde få anses avsedd med deras
betecknande såsom ”förtroliga”, föreligger alltså ej enligt vår rätt. Under
sådana förhållanden är uppenbart, att ett förtroligstämplande av
en handling rättsligen är en nullitet, genom vilken handlingen i fråga ej
mister sin karaktär av offentlig och ej får av myndighet på annat sätt
behandlas än offentliga handlingar i allmänhet. Avsikten med föromnämnda
beteckning torde emellertid ej kunna vara annan än den att hos
vederbörande mottagare av en så betecknad handling söka inskärpa,
att densamma skall behandlas med större sekretess än offentliga handlingar
i allmänhet, d. v. s. i viss mån såsom en hemlig handling. Användandet
av denna beteckning är därför enligt utskottets mening ägnat
att skapa missförstånd rörande vederbörande handlings i rättsligt hänseende
rent offentliga karaktär, och genom detsamma kan alltså officiellt
framkallas försök till kringgående i viss mån av vår tryckfrihetsförordnings
stadganden rörande officiella handlingars publicitet.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra,
jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan mot föredragande
departementschefen, statsrådet Thorsson.”

Vid denna punkt hade reservationer anförts:

1) av herr Clason, som anfört:

”Det torde vara uppenbart, att, därest staten icke skall ställas i
sämre ställning än enskilda affärsidkare, en viss diskretion måste råda
beträffande förslag till affärsuppgörelser mellan staten och andra så
länge en fråga därom ännu är under förberedande behandling. Ehuru
jag finner det förfaringssätt, som använts för att i detta fall åstadkomma
en dylik sekretess, oriktigt, har jag under sådana förhållanden icke
funnit tillräckligt skäl till anmärkning föreligga.”

2) av herr I^yberg, som anfört:

”Då med den anteckning å ifrågavarande handlingar, mot vilken
anmärkning beslutats av utskottet, icke torde hava avsetts annat än
en hemställan till vederbörande ämbetsverk, att det kontrakts förslag,

Nr 40. 60

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa som överlämnats till dem för yttrande, icke onödigtvis eller genom
^betecknande^hetsverkens eSet initiativ borde bringas till offentligheten, samt ämsåsorn
”för- betsverken saknat anledning att uppfatta anteckningen på annat sätt
troliga”. e]ler såsom en mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser stridande
(Forts.) föreskrift, att kontraktsförslaget skulle behandlas såsom hemligt, hatjag
icke funnit tillräckliga skäl till anmärkning föreligga.”

3) av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Sandegård, Sävström,
Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som ansett, att anmärkning
1 detta ärende ej bort göras.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar!

Då utskottet här har gjort en anmärkning mot en ledamot av statsrådet,
som numera icke tillhör detta statsråd, kunde det anses onödigt
att säga något. Men då även här anmärkningen har principiell innebörd
och då det ingalunda är något sällsynt, att sådant förekommer, som
här blivit av utskottet anmärkt, har jag velat med ett par ord stryka
under anmärkningens betydelse.

Om herrarna läsa konstitutionsutskottets memorial på sidorna 31
och 32, så finnas där, ehuru icke kursiverade, ett par ord, som icke
sakna intresse i detta sammanhang. Där talas om ett par handlingar,
som äro hemligstämplade, och det kan väl ifrågasättas, om den hemiigstämpling,
som där omförmäles, varit befogad eller inte. Utskottet
har emellertid inte i den punkten gjort någon anmärkning. Vad utskottet
här anmärkt på är, att den skrivelse, som avgått från departementschefen
till ett visst verk, blivit påtecknad uttrycket ”förtrolig”
och utskottet har menat, att det icke finnes något mellanting mellan eu
offentlig handling, som är för alla tillgänglig, och en, som är hemlig
och icke tillgänglig. Utskottet har, tror jag, den uppfattningen, att
något dylikt mellanting icke existerar, men det bör få betonas, att när
utskottet gör denna anmärkning, gör utskottet densamma väsentligen
därför, att här är fråga om en officiell remiss till en myndighet. Utskottet
förbiser ingalunda, att i många frågor det är nödvändigt att
förtroligt förhandla, och det skulle icke vara något att säga, om departementschefen
i en handskrivelse begärt ett yttrande eller ett uttalande
på ett eller annat sätt, men här är en officiell remiss från föredragande
departementschefen till en myndighet. En sådan handling varken är
eller får göras till hemlig. Resultatet av att man stämplade på detta sätt,
bleve att av två: Antingen att myndigheten sin plikt likmätigt betraktade
påteckningen som luft och behandlade handlingen såsom fullständigt
offentlig och som om ingen påteckning funnes — detta skulle nog
betraktas som en slags sidovördnad, och jag är icke säker på, att icke
justitiekanslern eller Kungl. Maj :t i ty fall skulle komma och tala om
bristande lojalitet mot Kungl. Maj :t. Eller också skulle påteckningen
uppfattas som en anvisning från departementschefen till ett honom
underlydande verk att undanhålla handlingen offentligheten såvitt och
så långt det kunde ske. Den senare tolkningen är, vare sig avsikten

Lördagen den 28 maj f. m.

61 Jir 40.

varit den eller icke, enligt min mening den enda möjliga och rimliga: Om vissa
men ett sådant direktiv är stridande mot våra grundlagar. Under så- ^ndlmgars
dana förhållanden har jag biträtt anmärkningen, men har icke nu nå- s$som ”förgot
yrkande. troliga”.

(Forts.)

Herr Klefbeck: Jag vill bara säga ett par ord.

Mot den anmärkning, som föreligger, tror jag, att man med skäl
kan i sin ordning göra vissa anmärkningar. Det finnes ju en hel del
saker, som man icke precis vill utlämna genast under alla förhållanden
till vem som helst. När man t. ex. skall göra upp ett kontraktsförslag,
såsom man väl kan kalla detta, är det ju i sin ordning, att
detta icke bringas till offentligheten, åtminstone icke omedelbart; och
om man då kan med en sådan där stämpel giva vederbörande en fingervisning
om, att det skall iakttagas viss försiktighet, utan att det behöver
uppfattas, som om handlingen skulle behandlas såsom hemlig, finner
jag det för min del vara något förmånligt och tacknämligt. Tåg vill
också tillägga, att om man icke finge använda en sådan utväg, vartill
skulle då det leda? Såvitt jag förstår, icke till något annat, än att vederbörande
i en hel del fall skulle drivas till att använda hemligstämpeln
och göra detta i sådana fall, där detta inte för så lång tid, som
för hemligstämplingen är stadgat, är behövligt. Det skulle sålunda, långt
ifrån att inskränka sekretessen, tjäna till att befordra sekretessen, och
det är ju en sak, som jag för min del icke kan på något sätt biträda.

Jag finner därför, att det icke föreligger något verkligt skäl för anmärkningen.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Tåg tillåter

mig påpeka, att något hemligstämplande av här ifrågavarande handlingar
aldrig grundlagsenlig! kunnat ske, och att den påstådda faran för
ökad sekretess genom underlåtenhet att skriva ”förtroligt”, är en ren
konstruktion. Jag tillåter mig också påpeka, dels att i riksdagens egen
historia gång på gång, när andra regeringar av annan färg suttit, det
varit ett genomgående tal, att ett sådant ”förtroligt” varit i hög grad
anmärkningsvärt, dels att det blir icke mindre anmärkningsvärt, om en
socialdemokratisk regering gör det.

Herr Ljunggren: Såsom jag meddelat i annat sammanhang,

står jag här icke antecknad såsom reservant. Det beror på ett missöde
vid tryckningen. Jag har emellertid anmält, att jag instämt i den avherr
Lyberg avgivna reservationen. Han framhåller följande: ”Då

med den anteckning å ifrågavarande handlingar, mot vilken anmärkning
beslutats av utskottet, icke torde hava avsetts annat än
en hemställan till vederbörande ämbetsverk, att det kontrakts förslag,
som överlämnats till dem för yttrande, icke onödigtvis eller genom
ämbetsverkets eget initiativ borde bringas till offentligheten, samt ämbetsverken
saknat anledning att uppfatta anteckningen på annat sätt

Sr 40. 62

Lördagen den 28 maj f. m.

Om vissa eller såsom en mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser stridande
betecknande föreskrift> att kontraktförslaget skulle behandlas såsom hemligt, har
såsom”för- jas icke funnit tillräckliga skäl till anmärkning föreligga.” Det synes
troliganiig, att den förklaringen är fullt tillfredsställande.

Forts. Gentemot herr Reuterskiöld ber jag få säga, att det nog är all deles

riktigt, att det har förekommit, att andra regeringar förtroligstämplat
handlingar, men såvitt jag känner till, har ifråga om ett sådant
förtroligstämplande, hittills ingen anmärkning från konstitutionsutskottet
skett gent emot någon statsrådsledamot av föregående regeringar.

Herr C 1 a s o n: Jag står antecknad såsom reservant vid detta

betänkande, men jag nödgas till följd av den föregående debatten förklara,
att jag icke alls kan godkänna de skäl, som herr Klefbeck anfört
för reservanternas ståndpunkt. Jag instämmer med herr Reuterskiöld
i att det icke enligt grundlagen kan komma ifråga att hemligstämpla
en sådan handling som denna; och jag vill betona, att jag i min reservation
förklarat mig anse det tillämpade förfaringssättet oriktigt.
Det är naturligtvis oriktigt därför, att det är en fullt officiell remiss,
som avlåtits i detta fall. Att jag dock icke velat biträda anmärkningen
beror därpå, att jag tror, att det i allt fall kunde ha funnits en form
för Kungl. Maj :t att underrätta sig om vad kontrollstyrelsen hade att
saga, utan att man behövt använda den officiella remiss, som kommit
till synes. Man kunde på en annan väg ha nått målet och icke behövt
gå denna, enligt min tanke oriktiga väg.

Herr K le f be c k: Herr talman! Ja, jag vill bara säga, att om
jag uttryckte mig otydligt, så må det förlåtas mig. Men jag menade
icke att kontraktet, som det här år fråga om, skulle hemligstämplas,
utan jag ville framhålla, vart konsekvenserna av anmärkningens gillande
skulle leda, nämligen till ett utökat användande av hemligstämpeln,
och det var det, som jag tog avstånd från.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter den förevarande
punkten lades till handlingarna.

Om den s. k. Punkten 5.

ringsnämn- k>enna punkt innefattade två med a) och b) betecknade moment,
dens befogen-av vilka det förra hade avseende å protokoll över finansärenden den
heter m. m. 30 juni 1920.

På tillstyrkan av chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson,
beslöt Kungl. Maj :t beträffande den s. k. socialiseringsnämnden,
tillsatt den 20 juni 1920, bl. a. att förklara,

att nämnden skulle äga antaga biträdande sekreterare samt övrig
för arbetets utförande erforderlig personal;

att nämnden skulle äga att anlita experter för speciella utredningar

Lördagen den 28 maj f. m.

63 Sr 40.

samt infordra utlåtanden från ämbetsverk och myndigheter samt från Om den s. k.
av Kungl Maj :t tillsatta kommittéer eller enligt Kungl. Maj :ts bemyn- socialisedigande
tillkallade sakkunniga ävensom äga tillgång till hos kommittéer^"^efo ''”n
och sakkunnigeberedningar befintligt material; heter m. m.

att nämnden skulle äga att kalla inför sig till konferens eller till (Forts.)
diskussion, vare sig offentlig eller privat, personer, som ägde sakkunskap
eller vore intressenter i ett eller annat avseende i den föreliggande
frågan;

att nämnden skulle äga att besluta företagande av för nämndens
arbete erforderliga in- och utländska studieresor;

att nämnden skulle äga besluta angående tryckning av publikationer
berörande de till nämnden hänvisade spörsmål ävensom -— intill
ett antal av 1,500 exemplar — bestämma upplagans storlek;

att till nämndens ordförande ej skulle utgå ersättning, så länge
ordföranden förvaltade statsrådsämbete, att till nämndens sekreterare
skulle från och med den 1 juli 1920 utgå ersättning med för
månad räknat ettusenfemhundra kronor, att till ledamoten ay nämnden
professor Steffen skulle utgå från och med den 1 september 1920
ersättning med för månad räknat ettusen kronor, att till envar av
nämndens övriga ledamöter skulle från och med sist angivna tidpunkt
utgå ersättning med för månad räknat femhundra kronor, samt att
framdeles skulle av Kungl. Maj :t avgöras i vad mån ledamot i nämnden
finge tillerkännas dels ersättning för mistade avlöningsförmåner,
dels ock arvode för särskilda utredningsarbeten;

att för de av nämndens arbete föranledda resor resekostnads- och
traktamentsersättning skulle utgå efter tredje klassen i gällande resereglemente,
så framt icke någon till följd av innehavande ämbete eller
tjänst vore berättigad till ersättning i högre klass, i vilket fall ersättning
skulle efter sådan klass beräknas; dock att för av nämndens arbete
föranledda utländska studieresor dagtraktamente skulle, där icke av
Kungl. Maj :t annorlunda bestämdes, utgå med 35 kronor för dag ;

att de personer, vilka i enlighet med vad nämnts kallades till konferens
eller diskussion, skulle, där icke för särskilda fall efter framställning
från nämnden annorlunda av Kungl. Maj :t bestämdes, för den tid,
de för ändamålet anlitades, åtnjuta ersättning i enlighet med föreskrifterna
i Kungl. Maj :ts brev till statskontoret den 8 februari 1918 angående
förhöjning av kommittéarvoden (svensk författningssamling
nr 96);

att nämnden skulle äga bestämma arvoden för av nämnden anlitade
biträden och experter; dock att på Kungl. Maj :ts prövning skulle ankomma
att bestämma arvoden överstigande för månad räknat åttahundra
kronor.

Enligt mom a) av den nu föredragna punkten hade utskottet på
anförda skäl funnit detta ärende vara av den beskaffenhet, att anmälan
borde, jämlikt § 107 regeringsformen, göras mot föredragande departementschefen,
statsrådet Thorsson.

Nr 40. 64

Lördagen den 28 maj f. m.

Om dens. k. Under mom. b) hade utskottet beträffande protokoll över finanssocialise-
ärenden den 3 december 1920 till en början anfört:
nngsnämn- ”Under erinran att Kungl. Maj :t, som den 22 juni 1920 tillsatt en
dens särskild nämnd, kallad socialiseringsnämnden, samt till ordförande 1

lÉ”(Fortgå) nämnden förordnat dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet
Rickard Sandler, den 30 i samma månad förklarat, bland annat,
att till nämndens ordförande ej skulle utgå ersättning, så länge ordföranden
förvaltade statsrådsämbete, hemställde föredragande departementschefen,
att då Sandler numera erhållit avsked från statsrådsämbetet,
å vilket han uppburit avlöning till och med sistlidna oktober månad,
Kungl. Maj :t måtte dels förordna, att Sandler skulle i egenskap
av ordförande hos socialiseringsnämnden äga att från och med den 1
nästlidna november åtnjuta ett arvode av ettusentvåhundra kronor i
månaden jämte ersättning för de avlöningsförmåner, av vilka han på
grund av tjänstledighet för fullgörande av berörda uppdrag från sin
befattning såsom ordinarie lärare vid Brunnsviks folkhögskola kurtde
komma att gå i mistning, dels ock anbefalla statskontoret att av det
under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga (1920: VII: J: 18), på rekvisition, månadsvis
till Sandler utbetala vad sålunda kunde tillkomma honom. Vad
statsrådet sålunda hemställt bifölls.”

Av skäl, som utskottet i punkten a) utvecklat, hade utskottet funnit
detta ärende vara av den beskaffenhet, att anmälan borde, jämlikt §
107 regeringsformen, göras mot föredragande departementschefen,
statsrådet Tamm.

Mot mom. a) hade reservationer anmälts av

dels herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Strömberg, Norling, Sävström,
Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som anfört bland
annat, att vad i ärendet förekommit icke synts reservanterna vara av
beskaffenhet att föranleda anmälan mot föredragande departementschefen
;

dels herrar Stendahl, Johansson i Kälkebo, Reuterskiöld, Magnusson
i Tumhult, P. S. Hedlund i Östersund, Gustafson i Kasenberg
och Starbäck, som ansett, att utskottet även bort göra anmärkning mot
tillstyrkandet av det arvode å 1,500 kr. per månad eller 18,000 kr. per
år, som tillagts socialiseringsnämndens sekreterare, och därvid uttala
sig på sätt i reservationen angivits ;

dels ock herr Lyberg, som anfört:

”Väl finner jag, i likhet med majoriteten, att den exceptionellt vidsträckta
befogenhet med åtföljande ekonomiska konsekvenser för staiten,
som lämnats ifrågavarande utredningsnämnd, är ägnad att väcka
.betänkligheter. Men då den förtroendeställning, som en dylik nämnd
intager i förhållande till Kungl. Maj :t, synes berättiga till avsevärd frihet
för densamma att bestämma om de åtgärder, som för utredningsarbetet
anses nödiga, och då denna förtroendeställning torde böra be -

Lördagen den 28 maj f. m.

65 Sr 40.

traktas såsom en garanti mot missbruk av nämndens ifrågavarande befogenhet
samt Kungl. Maj :t i allt fall, därest missbruk skulle förekomma,
är oförhindrad ingripa och begränsa densamma, har jag —(
som biträtt utskottets anmälan i fråga om beslutade arvoden åt nämndens
ledamöter — icke funnit tillräckliga skäl föreligga till anmärkning
mot beslutet i vad angår nämndens befogenhet.”

Vid mom. b) hade reservation avgivits av herrar Larsson i Västerås,
Klefbeck, Strömberg, Larsén, Hallén, Sävström och Hansson i Gärda,
vilka, av samma skäl som anförts i den mot punkten 5:0 a) av
herrar Larsson i Västerås m. fl. avgivna reservationen, ansett att anmälan
mot föredragande departementschefen ej bort göras.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har begärt ordet i anled ning

av den föredragna punkten 5:0 a).

Konstitutionsutskottet har funnit det under nämnda punkt omförmälda
ärende vara av den beskaffenhet, att anmälan bör jämlikt 107 §
regeringsformen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet
Thorsson.

Jag har anhållit om ordet för att såsom ledamot av dåvarande regeringen
ingå i svaromål gent emot de framställda anmärkningarna.
Därtill har jag desto mera anledning, enär jag såsom tillförordnad finansminister
berett förevarande ärende, vilket efter statsrådet Thorssons
återinträde såsom chef för finansdepartementet företogs till
slutlig handläggning den 30 juni och då av honom föredrogs i konseljen.
Jag var då kallad genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 Juni
till ordförande i den då tillsatta socialiseringsnämnden och hade såsom
sådan all anledning att ägna ärendets sakliga beredning^all omsorg.
Vid ärendets avgörande deltog jag såsom konsultativt statsråd med skyldighet
att aktgiva på beslutets konstitutionella sida.

Jag hoppas, att kammaren icke uppfattar det såsom någon olämplig
anspråksfullhet, om jag börjar mitt anförande med det uttalandet,
att jag på anförda grunder betraktar mig såsom meddelaktig i det fattade
beslutet och i ansvaret därför i högre grad än som alltid härflyter
ur den solidariska ministeransvarigheten.

Om detta är en anledning för mig att önska inträda på svarandesidan,
så är en annan och lika naturlig, att jag såsom ordförande i socialiseringsnämnden
är i tillfälle att lämna vissa upplysningar om nämndens
arbete, vilka, förutom den betydelse de må äga för bedömande av
det föreliggande ärendet, torde vara av det allmänna intresse, att de
böra vid detta tillfälle framläggas.

Konstitutionsutskottets uttalanden synas mig kunna sammanfattas
sålunda — jag lämnar därvid åsido konstitutionsutskottets antydan, att
riksdagens medverkan för anslags beviljande skulle varit erforderlig:

”Socialiseringsnämndens befogenhet och arvodesbestämmelser avvika
i hög grad från övlig praxis och äro i sak högeligen betänkliga.”

Första kammarens protokoll igel. Nr 40. 5

Om den s. k.
socialiseringsnämnlens
befogenheter
in. m.

(Forts.)

Nr 40. 66

<*■ -

Lördagen den 28 maj f. m.

Om dens. k. Det föreligger alltså följande två frågor: 1) I vad mån avvika
ringsnämn- socialiseringsnämnden givna bestämmelserna från hittills till densbefogen-^mpad

praxis? Och 2) Äro dessa bestämmelser sakligt berättigade?
heter m.m. Det är av en viss vikt, att dessa frågor hållas isär. Jag kan för
(Forts.) min del icke se, att det har skett i konstitutionsutskottets utlåtande.

Jag hoppas, att man från början kan vara överens om följande
utgångspunkt: Om en granskning visar, att en avvikelse skett från
gällande praxis, är därmed icke visat, att regeringsbeslutet är anmärkningsvärt,
förrän man också undersökt frågan om dess sakliga berättigande.
Om å andra sidan granskningen visar, att beslutets innehåll

— helt eller delvis — ligger inom ramen för gällande praxis, är det
därmed icke utan vidare uteslutet, att beslutet kan vara olämpligt, ty
själva praxis kan ju vara det. I så fall lär anmärkningen få gå ut över
hela den olämpliga praxis, som det här är fråga om, och icke enbart
det enskilda fallet. Om en praxis har fått utbilda sig anmärkningsfritt,
förefaller det mig anmärkningsvärt, om upptäckarna av dess
olämplighet rent av utropa den såsom något nytt och osedvanligt. Det
skulle nämligen betyda, att det granskande ögat ser ibland och blundar
ibland. Då det förefaller mig, som om konstitutionsutskottet vill lägga
en huvudvikt vid frågan om avvikelserna från praxis, skall jag — utan
att därvid vilja tillägga just den sidan av saken avgörande betydelse

— först hålla mig till frågan 1):

Föreligger det i regeringsbeslutet den jo juni en ny praxis — och
i vad månt

Konstitutionsutskottets anmärkningar! gälla jdels befogenheterna,
dels arvodesbestämmelsema. I båda dessa hänseenden konstaterar
utskottet väsentliga avvikelser från praxis.

Av de uti utskottets yttrande omnämnda befogenheterna upptagas
till anmärkning icke samtliga, utan tydligen är det blott ett urval, som
konstitutionsutskottet har fäst sig vid. De äro följande: ”att utan tillstånd
i varje särskilt fall antaga personal, anlita experter för speciella
utredningar, inför sig till konferens inkalla personer, besluta in- och utländska
studieresor och besluta tryckning av publikationer rörande till
nämnden hänvisade spörsmål”, och ”att intill visst belopp bestämma
arvoden för biträden och experter”. Såsom särskilt kvalificerade avvikelser,
som omnämnas under vad konstitutionsutskottet ”särskilt vill
betona” i regeringsbeslutet, omnämnas tvenne, nämligen dels rätten
att antaga personal, dels rätten att anordna studieresor i in- och utlandet.
De övriga sammanfattas under orden ”m. m.”.

Jag skulle gärna vilja ställa den frågan, huruvida inom konstitutionsutskottet
någon undersökning har företagits för att övertyga utskottet
om, att dessa befogenheter ligga utanför rådande praxis.

Min egen erfarenhet är icke långvarig, men jag har avfattat och
sett tillräckligt många s. k. kommittéklämmar för att bliva ganska
överraskad av den uppfattning, som konstitutionsutskottet här har gjort

Lördagen den 28 maj f. m.

67 Nr 40.

till sin. Jag vill fråga, om det verkligen är något ovanligt att finna Om drus. k.
en kläm, där en kommitté bemyndigas att inkalla personer till konfe- s°e‘ahserens,
när skäl därtill finnas, eller att anlita experter. Ifall det i vissac fogatklämmar
står ”rätt att tillkalla sakkunniga”, torde väl saken därav heta- m. in.
näppeligen bli förändrad. Jag vet paycket väl, att ofta och — jag skulle (Forts.)
tro — i ett flertal fall, när fråga är om att tillkalla sakkunniga, som
skola varaktigt adjungeras tillsammans med övriga tillkallade kommittéledamöter,
det brukar föreskrivas, att det skall ske efter departementschefens
bemyndigande, medan däremot mera tillfälligt tillkallande av
experter och sakkunniga brukar kunna ske utan något sådant bemyndigande.
Då en kommitté berättigats att själv tillkalla sakkunniga, har
det, såvitt jag känner till, icke hittills ansetts vara värt anmärkning.

Jag skall härpå giva ett exempel. Kommittén, som har att syssla med
bokföringen vid de enskilda järnvägarna, äger enligt Kungl. Maj :ts
beslut att under gången av sitt arbete tillkalla särskilda sakkunniga för
utredningar, yttranden och meningsutbyten.

Rätten att antaga personal hör till de befogenheter, som konstitutionsutskottet
omnämner tvenne gånger för att särskilt understryka
desamma. Såvitt jag vet, har praxis varit den, att beträffande sekreterare
det ibland varit Kungl. Maj :t, som har förordnat — i allmänhet
torde detta gälla beträffande kommittéer — under det att i andra
fall rätten att tillsätta sekreterare har lämnats åt vederbörande kommitté.
Beträffande däremot ”biträdande sekreterare samt övrig för
arbetets utförande erforderlig personal”, torde regeln vara den, att
i fall man från början vet, att ett behov därav kommer att föreligga,
har den rätten tillerkänts vederbörande kommitté. Exempelvis har
kommittén för de enskilda järnvägarnas förstatligande rättighet att antaga
erforderlig kanslipersonal. Tull- och traktatkommittén, där tvenne
huvudsekreterare förordnats av Kungl. Maj :t, äger rätt att ”antaga
de biträden, som förutom sekreterarna kunna befinnas nödiga”. Jag
tror, att jag icke behöver nämna flera exempel, ty i fråga om antagande
av ”övrig erforderlig personal” torde det vara ett för litet var ganska
känt förhållande, att sådan rättighet plägar tillerkännas kommittéer.

Denna anmärkning är nu den ena av huvudgrundvalarna för konstitutionsutskottets
uttalande om de synnerligen betänkliga konsekvenser,
som skulle följa av det ifrågavarande beslutet.

Jag övergår nu till rätten att fastställa arvoden. - Jag medgiver
naturligtvis utan något som helst förbehåll, att en sådan rättighet icke
i allmänhet plägar tillerkännas kommittéer — utan endast i undantagsfall.
Det har förekommit utom beträffande kommissionerna exempelvis
i fråga om tull- och traktatkommittén.

Det har sålunda föreskrivits den 12 september 1919 beträffande
tull- och traktatkommittén att där icke Kungl. Maj :t i särskilt fall
annorledes förordnat befattningshavare, som ej innehade anställning
i statens tjänst, skulle äga uppbära arvode med högst 8,000 kronor per
år. Vilket med andra ord vill säga, att kommittén har rättighet att

Nr 40. 68

Lördagen den 28 maj f. in.

Om den s. k. bestämma arvoden intill den gränsen. Genom ett beslut den 20 augusti
sociab.se- Ig2o har samma kommitté bemyndigats att från och med den x juli
dens be,fogen-1^20 tillerkänna manlig befattningshavare hos kommittén ett arvode
heter in. m. av högst 900 kronor per månad.

(Forts.) Jag tillåter mig erinra därom, att uti de för socialiseringsnämnden
givna bestämmelserna äro motsvarande befogenheter angivna så, att
nämnden äger rätt att fastställa arvoden intill ett belopp av 800 kronor
per månad.

De äldre beslut, som föreligga i detta hänseende, hava mig veterligen
aldrig föranlett någon anmärkning ifrån konstitutionsutskottets
sida. Det sista av mig omnämnda beslutet faller under det nuvarande
konstitutionsutskottets granskningstid och har av detsamma icke ansetts
anmärkningsvärt.

Slutligen kommer jag till de befogenheter, där en utvidgning av
rådande praxis enligt min uppfattning faktiskt föreligger. Det är
rätten att trycka och rätten att företaga resor. I fråga om tryckningsrätten
vill jag erinra därom, att regeln nog är den, att en kommitté
först uppsätter sitt betänkande i korrektur och sedan får tryckningsbemyndigande
genom ett konseljbeslut och i det beslutet ingår, att upplagan
fastställes. Att det sedan emellanåt kan hända, att tryckningen
redan är verkställd, innan konseljbeslutet kommer till stånd, är en
sak för sig. Emellanåt förekommer det, att då ett kommittéförslag
ligger till grund för en proposition, det anses lämpligast, att kommittébetänkandet
användes direkt i propositionen, och att det icke tryckes
en särskild kommittéupplaga. Det föreligger under sådana förhållanden
goda skäl för att Kungl. Maj :t förbehåller sig att få fastställa
upplagans storlek och bestämma, huruvida en särskild kommittéupplaga
skall tryckas. Den avvikelse, som nu här föreligger, är den, att Kungl.
Maj :t från början har lämnat generellt tryckningsbemyndigande på en
upplaga intill 1,500 exemplar, sålunda intill en gräns, som är avsevärt
större än den, som för flertalet kommittébetänkanden tillämpas, nämligen
500 exemplar.

Beträffande rätten att företaga resor är jag icke i tillfälle att
återgiva något fall, som jag känner från min erfarenhet, där man har
lämnat en kommitté så vidsträckt rättighet som i detta fall. Vad jag
känner gäller fall, där rättigheten innefattar ett mera begränsat område.
Att det- emellertid icke i och för sig har ansetts ligga något
orimligt däruti, att Kungl. Maj :t icke beslutar om de enskilda resorna
utan lämnar ett generellt medgivande inom ett visst område beträffande
rättigheten att resa, därpå känner jag av egen erfarenhet åtminstone
ett exempel. Det gäller den rätt att resa, som enligt beslut den 9 maj
1919 tillkommer delegerade ifrån den skandinaviska avdelningen inom
tull- och traktatkommittén, och som från dem utsträckts den 10 juli
1919 att gälla jämväl dem åtföljande sakkunnige och experter och jämväl
generellt utvidgats till att gälla sakkunniga eller kanslibiträden,
som utsändas från tull- och traktatkommittén till Norge och Danmark.

Lördagen den 28 maj f. m.

69 Nr 40.

Där föreligger sålunda det förhållandet, att Kungl. Maj :t icke har Om den s. k.
ansett sig behöva för de enskilda fallen besluta om en resas anordnande.
fag medgiver naturligtvis utan vidare, att här är omfattningen icke ^dcnsbefogenvidsträckt,
alldenstund man har begränsat resorna till Norge och Dan- heter m. m.
mark, medan däremot rätten att företaga resor beträffande sociali- (Forts.)
seringsnämnden icke innehåller någon sådan begränsning.

Jag skall därefter övergå till en motsvarande redogörelse för praxis
beträffande arvodesbestämmelser, så långt jag känner den saken. Konstitutionsutskottet
gör gällande som anmärkningsvärt, att det har skett
avvikelser ifrån Kungl. Maj :ts brev den 8 februari 1918. Tåg vill
då först erinra om syftet med detta kungabrev. Syftet har icke vant
att genom kungabrevets bestämmelser fastslå en enda form med en gång
för alla bestämda belopp i fråga om ersättning till utredningsarbete.

Brevets syfte har varit att i samband med den förhöjning av kommittéarvodena,
som då ansågs erforderlig, också få till stånd större enhetlighet
i fråga om tillämpningen av bestämmelserna för kommittéersättning.
Det hade nämligen utbildats rätt växlande praxis, som skulle
normeras genom detta brev. Men det har däremot ingalunda varit detta
brevs syfte att utsäga, att hädanefter dagtraktamente skall vara den
enda ersättningsformen för utredningsarbete''; Detta framgår också
redan av brevets ordalydelse. Ingressen innehåller nämligen, innan
beloppen angivas, följande ord: ”där ersättning för uppdragets fullgörande
bestämts i form av dagarvode, understigande vad här nedan
angives” — då skall tillämpas efterföljande bestämmelser, d. v. s.

Kungl. Maj :t har, som jag finner naturligt för Övrigt, förbehållit sig
att besluta om annan ersättningsgrund än dagtraktamente lika väl som
att kunna besluta högre dagtraktamente än de belopp, som äro angivna
senare i brevet som de normerande. Faktum är också, att under
alla tider och under alla regeringar hava förekommit i olika utredningsarbeten
vid sidan av dagarvoden både månadsarvoden och årsarvoden
eller en kombination av båda dessa former.

Såvitt jag känner, förekomma fasta arvoden i följande tre gruppfall: 1)

då det är fråga om enmansuppdrag, där den sakkunnige är sin
egen sekreterare,

2) beträffande ett antal ordförandeuppdrag, varpå jag icke skall
giva någon exemplifiering — i varje fall icke för närvarande,

3) beträffande s. k. arbetande eller föredragande ledamöter.

Det förekommer exempelvis, att man i en kommitté sätter in som

ledamot en statstjänsteman och säger, att han skall vara föredragande
eller arbetande ledamot inom kommittén. Då tillerkännes han utöver
sin lön ett visst månadsarvode. En byråchef har t. ex. sin lön plus
250 kronor i månaden eller i ett annat fall en andragradstjänsteman
sin lön plus 500 kronor i månaden. Dessa fall äro endast tagna som
exempel. Det skulle kunna bliva en ganska rikhaltig samling, om man
skulle göra sig besvär att plocka fram de olika beslut, som föreligga.

Nr 40. 70

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k.
socialiseringsnämndens
befogenheter
m. m.
(Forts.)

I ett av mig känt fall förekommer det jämväl, att samtliga ledamöter
i en av Kungl. Maj :t tillsatt beredning eller nämnd hava erhållit
fasta årsarvoden vid sidan av dagarvodet.

I allmänhet torde det vara så, att en kommitté är organiserad på
det sättet, att den består av kommittéledamöter, som diskutera med
varandra under sammanträdena, och ett kansli, som under tiden mellan
sammanträdena utför utredningsarbeten efter kommitténs direktiv. Uti
de fall, då man tänker sig, att en kommittéledamot skall direkt engageras
för att utföra utredningsarbeten, har praxis tidigare varit den, att
särskild ersättning medgivits antingen i den form, att visst utfört arbete
har honorerats med en klumpsumma, t. ex. om en vetenskapsman
i en kommitté har utfört ett särskilt utredningsarbete, som resulterar
i en publikation, så honoreras den publikationen med ett visst belopp,
eller också i den form, att då en ledamot varaktigt skall fästas vid pågående
utredningsarbete, det tillerkännes honom ett visst fast arvode.

Jag skall med anledning av att det i en reservation gjorts vissa
uttalanden angående sekreterararvoden också tillåta mig nämna några
ord angående praxis i detta fall. I allmänhet är det så, att man utser
en statstjänsteman till sekreterare, som bibehåller sin lön och får ett
tillägg per dag, månad eller år. Om det är en förstagradstjänsteman,
brukar han i allmänhet få ett tillägg, så att han som kommittesekreterare
kommer upp till en avlöning motsvarande andragradslön. Är det
en andragradstjänsteman, som förordnats, får han ett tillägg, som bringar
hans avlöningsförmåner upp till närheten av eller i enstaka fall,
som har förekommit, över en byråchefs lön. Vill man gå till ytterlighetsfall,
kan man plocka fram sekreterarbefattningar, där den sammanlagda
inkomsten går upp till mer än en expeditionschefs eller en statssekreterares
lön. Det är alldeles självfallet, att hänsyn vid bestämmandet
av sådana ersättningsbelopp måste tagas till den frågan, huruvida
sekreterararbetet kräver full arbetstid, eller i fall vederbörande
sekreterare i en kommitté kan förena med detta arbete t. ex. fortsatt
tjänstgöring inom sitt verk eller sekreterararbete i annan kommitté. Då
förutsättningen för sekreterararbetet har varit, att hela arbetstiden skall
ägnas åt det ifrågavarande utredningsarbetet, måste arvodet naturligtvis
då också sättas med hänsyn till denna omständighet. Jag skall tillåta
mig fästa uppmärksamheten på, huru olika det kan te sig på papperet
för en person i enskild tjänst i jämförelse med en person i statstjänst.
Tåg vet icke, huruvida konstitutionsutskottet under sitt gransknings -arbete har funnit anledning att närmare dröja vid olika slags kommittéklämmar
och bestämmelser angående sekreterararvoden. Konstitutionsutskottet
skulle då sannolikt kunna hava träffat på exempelvis
ett beslut, där det säges, att vederbörande sekreterare är berättigad att
fä ett arvode av 500 kronor i månaden jämte ersättning för sina mistade
avlöningsförmåner. Om det då är fråga om en andragradstjänsteman,
som är förordnad för detta ändamål, vad betyder det i verkligheten?
Tåg kan räkna ut, hur det ställer sig med hänsyn till det indextal 240,

Lördagen den 28 maj f. in.

71 Jtr 40.

som man allmänneligen räknar med som genomsnitt för innevarande år. Om dens. k.
En sådan sekreterares arvode, ifall man utgår från indextalet 240 — soctahsejag
förutsätter en sekreterare utan barn, och att han åtnjuter andra-^''”/blfögengradstjänsts
begynnelselön — skulle komma att inalles uppgå med ett heter»».»».
tilläggsarvode av 500 kronor per månad till efter nuvarande grundtal (Forts.)
cirka 18,400 kronor och efter den nya löneregleringen men med reducerat
dyrtidstillägg till cirka 17,600 kronor. Jag har ansett mig skyldig
att lämna dessa siffror och denna upplysning till ledning för dem, som
vilja göra reflexioner angående det arvode, som i detta fall förekommer.
Ifall den till sekreterare förordnade icke är statstjänsteman,
utan han skall lämna en förutvarande enskild verksamhet och bosätta
sig på annan ort för tillfällig anställning i en kommitté, har, så vitt jag
känner till, det icke ansetts motivera en sämre ställning i arvodeshänseende
för honom, snarare då i motsatt riktning.

Det har här vidare varit fråga om, huruvida de arvoden, som utgå
i fråga om socialiseringsnämnden, icke borde hava gjorts beroende av
de omständigheter — som det heter i utskottets uttalande — ”vilka i
andra fall plåga inverka på beloppets storlek”. Jag förbigår då frågan
om statstjänstens inverkan, då den icke är tillämplig i detta fall. I fråga
om medlemmar bosatta å annan ort är det enligt övliga grunder för
kommittéarvoden så, att det tillämpas högre arvode för dem än för
medlemmar, bosatta på samma ort, där arbetet försiggår. I
verkligheten har tagits hänsyn därtill vid bestämmandet av det fasta
arvodet för en av nämndens ledamöter. Men det har däremot icke tagits
hänsyn exempelvis till skillnaden mellan Djursholm och Stockholm,
vilket enligt kungabrevet med tillämpning av kommittégrunderna
skulle hava skett.

Det har också anmärkts, att man skulle hava tagit hänsyn till en
sådan omständighet som arvodet under riksdagstiden. Jag känner folium
del icke något fall i fråga om fast arvode, där en sådan hänsyn
har tagits i tidigare fattade kungl. beslut. Det kanske kan hända, att något
sådant fall har funnits, jag känner icke något sådant; i alla de fall,
när jag har kännedom om fastställda fasta arvoden, är det däremot
så, att någon reduktion under riksdagstiden icke har skett. Ehuru
det närmast är ett kuriosum, kan jag få anföra, att ifall kommittégrunderna
skulle strikt hava bringats i tillämpning, som man får antaga, att
konstitutionsutskottet har velat, så skulle resultatet hava blivit beträffande
de tre ledamöter av socialiseringsnämnden, som samtidigt äro
riksdagsmän, att den ende av de tre, som icke skulle hava erhållit sitt
arvode reducerat på grund av riksdagsarbete, skulle hava blivit nämndens
ordförande. Konstitutionsutskottet har måhända icke observerat,
att uti det hänseendet gäller det andra regler för ordföranden än för
ledamöterna. För min egen del skulle jag omöjligen kunna finna
något som helst sakligt skäl för en sådan differentiering.

Utav vad jag nu anfört torde framgå, att de meddelade bestämmelserna
i fråga om befogenheter visserligen äro vidsträcktare än de,

Nr 40. 72

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. som tillämpas beträffande flertalet mindre omfattande utredningar, och

socialise- ^ arvocjena hava utmätts efter en annan grund än den i flertalet komr
mg snamn- , 0 . , ... ...

dens befogm-mitteer brukliga, men också samtidigt, att 1 tlertalet anmarkta hanse heter

m.m. enden konstitutionsutskottet både tidigare och även i år lämnat utan
(Forts.) anmärkning vad som i fråga om socialiseringsnämnden ansetts påkalla
anmärkning.

Därest konstitutionsutskottets anmärkning icke skall anses vara
grundad uteslutande på tryckningsbemyndigandet, som det förefaller
mig, att utskottet icke gjort någon större affär av, och studieresorna, som
däremot upptagits bland de två särskilt kvalificerade befogenheterna, så
återstår bara den tolkningen, att konstitutionsutskottet anser det just i
fråga om socialiseringsnämnden otillåtet, att den icke ställts fullt lika genomsnittstypen
av en svensk kommittéutredning.

Jag kommer därvid in på frågan nr 2: om de sakliga grunder,
som kunna hava föranlett dessa nu meddelade bestämmelser. Jag tilllåter
mig dessförinnan göra en reflexion; därest konstitutionsutskottet
anser endast en normaltyp av kommitté bör ifrågakomma, så är det ägnat
att väcka en viss uppmärksamhet, att konstitutionsutskottet icke haft
någon anledning att göra anmärkning beträffande nämndens själva tillsättande,
ty i beslutet den 22 juni 1920 var klart utsagt, att avsikten
med detta beslut var att åstadkomma en utredningsapparat av särskild
karaktär. Det yttrades av statsministern till statsrådsprotokollet: ”Beträffande
formerna för utredningen torde det vara nödvändigt att framgå
efter delvis andra linjer, än som eljest brukar följas.” Det heter
sedan: ”Det synes icke erforderligt eller ens lämpligt att här välja utvägen
med en stor parlamentarisk kommitté, innefattande representanter
för skilda partiriktningar inom riksdagen. En dylik kommitté skulle
knappast lämpa sig för ett arbete under de former och med den skyndsamhet,
som uppgiften kräver. I stället bör tillsättas en mindre nämnd,
vilken erhåller vidsträckt fullmakt att leda det nödvändigtvis mycket
omfattande utredningsarbetet.” Sedan angivas en del befogenheter utan
någon fullständig uppräkning, och därefter heter det, vilket jag särskilt
vill understryka för att visa, vilken särkaraktär nämnden från början
tänkts skola erhålla: ”Nämnden bör ock, så snart och i den mån omständigheterna
det påkalla, genom särskild lag bemyndigas att infordra
från vederbörande näringsföretag alla de upplysningar, som för dess
utredningar finnas behövliga. I vad mån åt nämnden bör uppdragas att
medverka vid verkställandet av en av statsmakterna beslutad socialiseringsåtgärd,
bör ankomma på senare övervägande och beslut.”

Då den socialdemokratiska regeringen, i överensstämmelse med sitt
programuttalande vid tillträdet, gick att sätta i gång en utredning av
socialiseringsproblem, stod det för de härför ansvariga fullt klart,
att uppgiften i och för sig själv måhända var den mest omfattande och
komplicerade, som under senare år har förekommit i vårt utredningsväsende.
Det var emellertid en uppgift, som krävdes upptagen av tids -

Lördagen den 28 maj f. m.

73 >r 40.

omständigheterna själva. Ingenting borde då försummas för att giva Om den s. k.
utredningen alla för ändamålet påtagligt nyttiga och rimliga befogen- socialiseheter
och en så smidig och för ändamålet lämplig form som inö j ligt. (i""fi, ef ogenMan
kom därför efter övervägande till den uppfattningen, att utrednin- heter m. m.
gen borde ske inom en liten krets av utredningsmän, villiga och satta i (Forts.)
tillfälle att verkligen sätta sig in i hela det komplex av frågor, som det
gällde att besvara. Det borde vara en nämnd, där samtliga ledamöter
intimt skulle följa hela utredningsarbetets gång, och själva direkt utföra
utredningsarbete i all den utsträckning, de kunde för ändamålet frigöra
sig. För min egen del skulle jag mycket gärna hava sett, ifall det
skulle hava varit möjligt att anordna nämndens arbete så, att samtliga de
i nämnden arbetande kunde hava ägnat hela sin tid åt denna stora fråga.

Men det har av mycket naturliga skäl varit omöjligt att i sådan utsträckning
frigöra de personer, som ansågos böra kallas till detta uppdrag,
att detta kunnat ske. För min del ansåg jag det emellertid erforderligt
att som ordförande för uppdraget så fort som möjligt förvärva,
såsom helt för nämndens räkning arbetande krafter, utom sekreteraren,
den vetenskapsman på det socialvetenskapliga området, som kallats till
ledamot av nämnden. För min egen personliga del förutsatte jag som
naturligt, att även ordföranden skulle, så snart omständigheterna tillläte
det, ägna full arbetstid åt nämnden. Att omständigheter, över
vilka jag icke varit herre, hindrat detta under sista delen av det oväntat
tidskrävande och hopade riksdagsarbetet, är jag den förste att konstatera
med därav följande förpliktelser ifråga om den tid, som kommer
efter riksdagen.

Ett ögonblick vill jag dröja vid frågan om riksdagsarbetet och nämndens
arbete. Det har redan under de förberedande överläggningarna
om denna sak varit en viktig förutsättning, att denna nämnd, för att
kunna slutföra sitt arbete inom rimlig tid, finge lov att ordna sitt arbete
så, att det icke förlamades eller i någon som helst väsentlig mån hämmades
av samtidigt pågående riksdagsarbete. Detta har varit en utgångspunkt
för de förfoganden, som ha träffats ifråga om nämndens organisation
och dess arvodesbestämmelser.

Att en nämnd med socialiseringsnämndens uppgifter skulle utrustas
med befogenheter, motsvarande t. ex. dem, som tillkomma tull- och traktatkommittén,
har jag för min del funnit så pass självfallet, att jag
aldrig har ansett, att det skulle behövas någon särskild motivering för
dylika befogenheter som att äga antaga personal, som behöves för arbetet,
att kalla till konferens -— i detta arbete ett fullkomligt oundgängligt
arbetsmedel — eller att äga den även annan kommitté tillerkända
rättigheten att bestämma över arvoden.

Beträffande de avvikelser, som finnas, skall jag angående tryckningsrätten
säga, att man i detta fall hade att vänta sig, att det skulle
komma en rad av fristående utredningar. Det fanns ingen anledning
att tänka, att man skulle behöva förbehålla åt Kungl. Maj :t rätten att
lämna tryckningsbemyndigande och rätten att bestämma upplagans stor -

Nr 40. 74

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k.

socialiseringsnämndens
befogenheter
m. m.
(Forts.)

lek med hänsyn till det alternativet, att betänkandet skulle exempelvis
direkt ingå i en proposition. Utan då det från början var klart, att dessa
utredningar borde komma till allmänhetens kännedom och tryckas i en
följd av fristående publikationer, så ansåg jag för min del, att det
icke borde möta något hinder att lämna detta bemyndigande generellt.
Att större upplaga i detta fall har medgivits än den vanliga, beror naturligtvis
därpå, att dessa utredningar förväntas skola komma att äga
ett större allmänt intresse.

Av stor praktisk betydelse är givetvis också rättigheten att kunna
företaga resor, dels för att inom landet på ort och ställe undersöka förhållanden,
som nämnden på annat ställe icke kunnat skaffa sig kännedom
om, dels för att i utlandet inhämta de upplysningar, som icke kunna
fås på annat sätt än genom personligt besök. Jag har vid överläggningarna.
om denna sak utgått ifrån, att en nämnd, som är betrodd med
uppdraget att utreda en fråga sådan som socialiseringsproblemet, bör
kunna anförtros att efter sitt eget omdöme besluta om för nämndens
arbete nödvändiga studieresor. Jag medger naturligtvis, att detta, i fall
man vill diskutera saken teoretiskt, innebär, att nämnden alltså kan
besluta att göra en världsomsegling eller att i åratal befinna sig i utlandet
och på det sättet åsamka statsverket betydande kostnader. Ja, formellt
är detta möjligt, lika möjligt som att, i det fall, då en kommitté äger
rätt att antaga personal, denna rätt formellt ju kan utnyttjas så, att kommittén
anställer halva Sveriges befolkning. Det har dock icke hittills
ansetts, att man skulle behöva frånkänna vederbörande att begagna sitt
eget omdöme. I andra fall har medgivits en sådan rätt som att antaga
personal. Då förefaller verkligen ur kostnadssynpunkt denna rätt att
företaga resor icke vara ägnad att väcka så stora betänkligheter. För
egen del befarar jag, att det i verkligheten kommer att bli så, att nämnden,
på grund av omständigheter, som den icke kan råda över, icke blir
i tillfälle någonsin företaga resor i den utsträckning, som vore för själva
arbetet nyttigt.

De sakliga grunderna för arvodesbestämmelserna ligga i nämndens
tänkta organisation och i detta utredningsarbetes egen natur. Själva karaktären
av arbetet är sådan, att den större delen av detsamma måste
ske utanför sammanträdena. Enbart ett inträngande i den litteratur,
som står till nämndens ledamöters förfogande, kräver ju en tid, som
självfallet måste förläggas utanför sammanträdestiden. Att tänka sig
ett arvode, utmätt efter antalet sammanträdesdagar, förefaller åtminstone
mig vara sakligt oriktigt. I detta fall har därjämte planeringen
av arbetet från början varit så tänkt, att samtliga ledamöter i nämnden
skulle ingå i densamma såsom arbetande ledamöter, mellan vilka vissa
utredningsuppgifter kunde fördelas i all den utsträckning, som den
härför disponibla tiden kunde medgiva.

Inom nämnden finnas två ledamöter, sekreteraren och en ledamot,
samt från en senare tidpunkt också ordföranden, som äro skyldiga att
ägna nämnden full arbetstid. Jag vet icke, om det är konstitutionsut -

Lördagen den 28 maj f. m.

75 » *«.

skottets uppfattning, att för ett sådant arbete inom nämndens kansli, Om dens. k.
ett direkt utredningsarbete, Kungl. Maj :t hade bort följa kungabrevets J.,-„JJ„gn,~„
normalbestämmelser. För min del har jag vid andra sådana beslut icke jens bef0genkunnat
anlägga ett sådant betraktelsesätt utan ansett det vara riktigt och heter m.m.
rimligt, att särskilt arvode utgått för det fall, att en ledamot ägnat sin (Forts.)
hela arbetstid åt arbetet inom en utredning.

Beträffande flertalet av nämndens ledamöter kan det naturligtvis
icke bli tal om, att de kunnat ställa sin arbetstid på det sättet till förfogande,
beklagligt nog enligt min uppfattning. För dessa har arvodet
här fastställts till 500 kronor per månad eller 6,000 kronor per år. Hall
nu kommittégrunderna skulle ha tillämpats — vilket jag anser vara
oriktigt, då det gäller ett arbete, vilket icke kan utföras på och utmätas
efter sammanträden — hur skulle det då ha ställt sig? För de fyra ifrågavarande
nämndens ledamöter skulle kommittéarvodet för ett år, ifall
man då tänker sig, att kommittétraktamenten debiterats för hela tiden,
ha utgjort cirka 19,400 kronor. Med de nuvarande fastä arvodena blir
beloppet i stället 24,000 kronor, men det blir olika belopp för var och
en av de fyra och med en skillnad, som uppgår ända till 3,000 kronor
— för ett arbete, som har förutsatts skola bli av fullt samma beskaffenhet.

Jag skall efter denna redogörelse också tillåta mig att här lämna
vissa meddelanden angående socialiseringsnämndens arbetsprogram och
verksamhet, som i detta sammanhang kunna vara av intresse.

Nämndens arbete är för närvarande inriktat på följande huvuduppgifter
:

1) Följande av socialiseringsproblemet i utlandet med beaktande
av såväl tendenser till socialisering som motsatta tendenser.

2) Undersökning av hittillsvarande statlig, kommunal och kooperativ
affärsverksamhet i Sverige i syfte att utröna, huruvida densamma är
tillfredsställande med hänsyn till effektivitet och nationalekonomiskt
gagn. Typiska organisationsformer inom privatdriften skola givetvis
ägnas motsvarande uppmärksamhet.

3) Undersökning av olika svenska näringsgrenar i syfte att utröna,
huruvida hittills tillämpade organisations- och äganderättsformer äro
tillfredsställande med hänsyn till effektivitet och nationalekonomiskt

gagn Vid

sin granskning ämnar nämnden, då grundläggande redogörelser
föreligga, anordna konferenser med inom näringslivet praktiskt verksamma
personer.

x) Redogörelser för socialiseringsarbetet i utlandet föreligga eller
äro under utarbetande dels av olika nämndens ledamöter, dels av ett
par sakkunniga personer utom nämnden. För Tyskland, Frankrike och
England hava socialattachéerna lämnat rapporter, vilka dock för de två
förstnämnda länderna icke ännu äro kompletta.

De redogörelser, som tidigast bliva tryckfärdiga, gälla England,

Jfr 40. 76

Lördagen den 28 maj f. m.

............—.

Om dens. k. Danmark, Österrike, Tyskland och Ryssland. För sistnämnda land
nngsnämn- utföres arbetet utanför nämnden av redaktör Nils Lind.
densbefogen- Socialiseringsarbetet och strävandena i utlandet följas regelbundet

heter m. in. genom en särskild tidskrifts- och tidningsutkik.

(Forts.) 2) För undersökning av den nuvarande statsdriften hava program
för specialredogörelser fastställts rörande:

Statens bergshantering,

Statens skogar och domäner,

Statens vattenfallsverk,

Statens järnvägar,

Telegrafverket,

Postverket.

Vid uppgörandet av program för dessa undersökningar, vilkas förberedande
ålegat olika nämndens ledamöter, hava samråd hållits med särskilda
experter.

Den grundläggande materialsammanfattningen för undersökningarna
i enlighet med fastställt program utföres inom vederbörande verk.
Inom flertalet är arbetet i full gång.

Till nämndens behandling har förelegat men ännu icke fullt avslutats,
förberedandet av undersökningar rörande:

Statens försäkringsväsen,

Riksbanken,

Postsparbanken,

Tobaksmonopolet.

Ifråga om riksbanken och postsparbanken hava hållits samråd med
särskilda sakkunniga.

I samma plan och med samma syfte som undersökningarna rörande
statens affärsverksamhet ligger en undersökning av den kommunala
affärsverksamheten i Sverige, vilken efter av nämnden fastställt program
utföres på dess uppdrag inom Kommunala centralbyrån, samt en
undersökning av den kooperativa affärsverksamheten i Sverige, rörande
vilken uppdrag att uppgöra en plan givits åt f. statssekreteraren Anders
Örne för vidare behandling av nämnden.

3). Undersökning av den svenska bergshanteringen är. igångsatt.
Den grundläggande materialsammanfattningen för arbetet utföres på
nämndens uppdrag och efter av densamma fastställt program av kommerserådet
Karl Sidenvall.

I anslutning till denna undersökning och för att i det vidare arbetet
så långt möjligt utnyttja redan befintligt material, hava konferenser hållits
med de personer, som inom tull- och traktatkommittén utföra undersökningar
av den grövre järnhanteringen, järnmanufaktur, mekaniska
verkstäder samt elektroteknisk industri.

Särskilda undersökningar hava för dessa näringsgrenar ännu icke
igångsatts.

Rörande undersökning av den svenska vattenkraftsproduktionen
(eventuellt utvidgad till en allmän kraft- och bränsleundersökning) har

Lördagen den 28 maj f. m.

77 Nr 40.

efter samråd med delegerade från nämnden sekreteraren i Svenska vat- Om dens. k.
tenkraf tf öreningen, ingenjör Sven Liibeck, utarbetat ett program, vilket socialiseför
närvarande är under nämndens behandling. Ifråga om den grund- fin^V''3mn''
läggande materialsammanfattningen för ifrågavarande undersökning är ]leterm m
Svenska vattenkraftföreningens medverkan att påräkna. (Forts.)

Bland näringsundersökningarna är vidare skogshushållningen under
förberedande arbete inom nämnden. En P. M. föreligger av en nämndens
ledamot.

Gruppering av den svenska tillverkningsindustrien och urval av vissa
huvudgrupper i och för undersökning har likaledes skett efter en förberedande
utredning av en nämndens ledamot.

Förberedande materialinsamling för en undersökning om nationalinkomstens
fördelning och användning pågår genom en nämndens ledamot.
I samarbete med finansdepartementets finansstatistiska utredning
samt tull- och traktatkommittén har igångsatts en undersökning av aktiebolagens
ekonomiska förhållanden genom bearbetning av deras balansräkningar.
Två av nämndens ledamöter ha delegerats att följa denna
undersökning.

Åt professor Emil Sommarin i Lund har uppdragits att utarbeta en
redogörelse för huvuddragen av Sveriges ekonomiska historia såsom underlag
för arbetet med undersökningen av de nuvarande förhållandena.

Nämndens kansli är organiserat med minsta möjliga arbetskraft.

Hittills ha anställts en bitfädande sekreterare, som tillika handhar tidskrifts-
och tidningsutkiken, samt två kvinnliga skrivbiträden.

Arbetet för planläggandet av nämndens olika uppgifter samt beträffande
vissa av dem även utförandet har, såsom av förestående framgår,
i regel utförts av nämndens ledamöter, som sålunda haft olika uppgifter
att utföra för nämnden under tiden mellan sammanträdena. Sammanträde
in pleno ha i regel hållits två gånger i veckan.

Tvenne studieresor ha för nämndens uppdrag hittills företagits.

Nämndens sekreterare har i samband med för annat ändamål företagen
resa besökt Wien och Berlin för att insamla här ej tillgängligt material
angående socialiseringsarbetet. Socialattachén i Berlin har vidare genom
utrikesdepartementet anmodats att i samband med annan i offentligt uppdrag
företagen resa till Sydtyskland insamla material angående socialisering
av den elektriska kraftproduktionen.

Till denna redogörelse skall jag icke anknyta några kommentarer.

Jag hoppas den kan giva kammarens ledamöter en föreställning både om
huru arbetet är ordnat inom socialiseringsnämnden och i någon mån om
huru nämnden uppfattat sin uppgift. Huru den kommer att fylla sin
uppgift, det kommer ju först det framtida resultatet att visa.

För oss, som ha varit övertygade, att dessa utredningsuppgifter
måste genomföras och därför ha medverkat till att socialiseringsnämnden
tillsattes, har det varit en skyldighet att också söka utrusta densamma
så, att dess arbete kan bedrivas på ett ändamålsenligt sätt och

]fr 40. 78

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. att, så långt det ankommer på den tillsättande regeringen, betrygga
socialise- arbetets ostörda fortgång.

densbcfo^en- Ja£ har icke — det nödgas jag till sist uttala — av konstitutionsheter
m. m. utskottets anmärkningar rubbats i den uppfattning, som jag hyste vid
(Forts.) fattandet av dessa regeringsbeslut, att de — både det grundläggande
beslutet av den 22 juni och tillämpningsbeslutet av den 30 juni — äro
av den innebörd, att genom dem har i verkligheten iakttagits ”rikets
sannskyldiga nytta”.

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! Vid denna sena
timma på förmiddagens plenum måste jag givetvis försöka så långt möjligt
begränsa mig i det svar, jag nu går att ge på den vidlyftiga försvarsframställning
— jag kunde nästan säga försvarsavhandling — som vi
nyss här ha hört uppläsas. Det är ju för övrigt knappast möjligt att i ett
svar på densamma kunna följa den i alla dess mångfaldiga detaljer.

Den ärade försvararen av den åtgärd, mot vilken konstitutionsutskottet
här har riktat en anmärkning, gjorde i början av sitt anförande
en antydan om, att man här syntes ha ett fall, då ett öga har sett, som
annars har brukat blunda. Jag vill med anledning av den lilla insinuation,
som ligger i detta uttalande, först och främst för min egen del bestämt
säga ifrån, att jag inte känner mig träffad. I motsats till åtskilliga
andra har jag ansett den vidtagna utredningsåtgärden vara välbetänkt
och väl motiverad: det gällde en fråga, i vilken man hade behov
av att komma till någon klarhet, därest sådan kunde vinnas. Men jag
vill å andra sidan säga, att så mycken uppmärksamhet, som denna socialiseringskommitté
har väckt, så måste den givetvis — det förmodar jag,
att den socialdemokratiska regeringens medlemmar ha förutsett — bli
föremål för konstitutionsutskottets uppmärksamhet, och då en anmärkning
här påyrkades, hade naturligtvis utskottet att ta ställning till det
särskilda fallet. Konstitutionsutskottet har inte i någon mån fått allvetenhetens
gåva. Det kan inte känna alla möjliga fall av mer eller
mindre jämförlig art, som kunna ha förekommit tidigare eller under det
löpande året, utan det måste begränsa sig till att bedöma det föreliggande
fallet och särskilt, om detta fall har något av vad en föregående
talare i dag har kallat principiell eller typisk karaktär. Till yttermera
visso — jag vill erinra om det för att inte glömma att säga det — har
utskottet i slutet av sin framställning i punkt a, som ju är huvudpunkten,
sagt, att ”utskottet finner sig så mycket mera böra yrka anmärkning i
denna punkt, som en eventuellt uppkommande praxis i angiven riktning
synes vara av betänklig natur”. Därmed har sålunda utskottet försökt
antyda, att det ville ha sin anmärkning betraktad som mera allmängiltig,
såsom träffande eventuellt även andra med det föreliggande jämförliga
fall. Den föregående ärade talaren uttalade också, att om en
praxis till äventyrs har uppstått, så är det därför inte sagt, att den är
riktig, och han framhöll, att det kunde finnas anledning att också rea•
gera mot en sådan, även om den hade blivit vanlig. Detta hans utta -

Lördagen den 28 maj f. m.

79 Nr 40.

lande anser jag mig böra ta fasta på, ty det tror jag uttrycker just den Om dens. k.
tankegång, som varit bestämmande åtminstone för vissa av dem, som sociahschär
ansett sig böra framställa en anmärkning. densbefogén Nu

menade emellertid den samma ärade talaren, att i det stora heter m.m.
hela avveke inte bestämmelserna för socialiseringskommittén ifrån dem, (Forts.)
som äro fastställda för andra kommittéer. Han gjorde ju vissa undantag,
men han ansåg, att i det stora hela skulle det ändå vara fallet. Men
då måste jag säga, att det förefaller, åtminstone dem, som ha någon erfarenhet
av vad som brukas inom det vanliga kommittéarbetet, som om
ändå avvikelserna här vore ganska avsevärt stora. Den ärade talaren
tycktes t. ex. anse nästan självfallet, att en kommitté ägde antaga biträdande
sekreterare — jag tar endast upp det fallet bland de många han
nämnde. Då erinrar jag mig erfarenheten från en annan kommitté, av
vilken jag själv är medlem, tillsatt av precis samma regering, den som
har att utreda frågan om folkomröstning! När vi ansågo, att vi behövde
en biträdande sekreterare, inte ansågo vi oss ha någon befogenhet — och
vi hade ingen heller — att tillsätta denna tämligen självfallna hjälpkraft
i arbetet, utan vi gingo in till regeringen och begärde att få den. Herr
Sandler erkänner själv, att i flertalet fall måste kommitterade, när de
skola tillkalla sakkunniga, som mera stadigvarande skola stå dem till
tjänst, hos regeringen begära tillstånd att tillkalla sådana. Men för socialiseringskommittén
är det utan någon som helst inskränkning medgivet
att tillkalla dylika sakkunniga vare sig för kortare eller längre
hjälpverksamhet. Denna kommitté får sålunda utan någon förfrågan
hos regeringen anordna ungefär vilket utredningsarbete som helst, som
den behöver för sin verksamhet. Om jag jämför denna med en annan
kommitté, som har arbetat under mycket lång tid, kanske under lika
lång tid som socialiseringskommittén kan komma att arbeta, nämligen
nykterhetskommittén, så har jag mig speciellt bekant, att den senare
för sitt arbete ibland har behövt åtskilliga utredningar, som den har
begärt hos regeringen, och jag vet, att i åtskilliga fall ha dessa framställningar
avslagits.

Så är det emellertid ett par fall, i vilka även den föregående talaren
erkände att en utvidgning hade skett för socialiseringskommittén.

Det var först ifråga om tryckning av de publikationer, som kommittén
kan ha att utsända, och i det fallet är ju avvikelsen påtaglig, och så var
det ifråga om resorna. Vad dem angår utvecklade den föregående talaren
ganska utförligt, hur han ansåg att resor kunde vara behövliga, och
jag är den förste att erkänna, att jag mycket väl förstår, att så kan
vara fallet. Men jag kan däremot inte förstå, varför därav skall följa,
att kommittén måste ha en fullständigt obegränsad rätt att, i vilken omfattning
den själv prövar lämpligt, företa sådana resor. Inom den
nyssnämnda kommitté, där jag själv är ledamot, har det befunnits, att
sådana resor kunna vara behövliga. Vi ha tänkt att skicka ut våra sekreterare
för att studera folkomröstningsfrågan i främmande länder.

Men vi ha naturligtvis inte kunnat göra det på eget bevåg, utan vi ha

Nr 40. 80

Lördagen den 28 maj f. m.

Om dens. k. fatt ingå till regeringen med begäran att det må tillåtas dem att resa ut
socialise- på statens bekostnad. Och därvidlag har det uppstått en del överläggringsnämn-
ningar mellan kommitténs ordförande och regeringen, huruvida det kunheterm!
m”anses behövligt att ta så lång tid, som vi föreslagit, ehuru vi verk(Forts.
) ligen bemödat oss att inte ta till för lång tid. Där ser man sålunda;

då det gäller bara ett par enstaka resor för en vanlig kommitté, så underkastas
saken prövning inom regeringen. Men socialiseringskommittén
kan bestämma sina resor fullkomligt oinskränkt. Nog måste man väl
erkänna, att detta är en ganska påfallande skillnad.

Så kommer då frågan om arvodet. Där nämnde den föregående
talaren, att det i tre fall hade förekommit fasta arvoden. Det var när
det gällde enmansuppdrag, och det är ju tämligen självfallet, att man har
svårt att tänka sig någon annan form. I ett sådant enmansuppdrag ligger
väl, att det anförtros åt en enda person som med användning av all
den tid och kraft han kan disponera kan ägna sig åt detta speciella uppdrag,
och då ligger det tämligen i sakens natur, att någon annan arvodesform
knappast kan komma ifråga; men det är ju också att märka, att
där kan det knappast bli tal om några stora utgifter för staten. Detsamma
gäller i viss mån om det andra fallet, som den föregående talaren
anförde, då för ordförandeuppdrag fast arvode har bestämts. Nu nämnde
han inte, hur ofta sådana fall ha förekommit. Jag kan heller inte
säga, att jag har någon säker kännedom om det, men jag skulle tro, att
det är ett ganska begränsat antal fall, som sålunda mera ha karaktären
av en undantagsanordning. Det är väl företrädesvis vid de där stora lagutredningskommittéerna,
som detta sätt har praktiserats. Så nämnde
herr Sandler också något om föredragande ledamöter, om jag fattade
honom rätt. Det är en sak, som jag verkligen inte känner till. Men
så nämnde han ett fall, som skulle vara det egentligen jämförbara, nämligen
att samtliga ledamöter ha fått fast årsarvode plus dagarvode. Jag
måste uppriktigt bekänna, att detta fall är mig obekant, och jag beklagar,
att inte den ärade talaren nämnde, vilken kommitté det rörde, så
att man kunnat närmare bedöma dess art och beskaffenhet.

Vad sedan beträffar den omständigheten, att inte någon, så att
säga, nyansering ifråga om medlemmarnas arvoden med hänsyn till riksdagsarbetet
o. s. v. har förekommit, så motiverade herr Sandler detta
därmed, att det inte brukas vid fasta arvoden. Alltså, när man har fastslagit
en princip, som vi för vår del i konstitutionsutskottet ansett betänklig,
så får den tjäna som skäl, varför en annan anordning, som annars
synes vara rimlig, inte har vidtagits. Han yttrade också i samband
därmed, såvitt jag fattade honom rätt, att det var meningen, att arbetet
skulle så bedrivas, att det inte på något sätt förlamades av riksdagsarbetet.
Jag vet inte, om jag fattade honom rätt, men var det så, får jag
ju säga, att det föjrefaller mig, som om kommitténs ledamöter i så fall hade
ett större mått än vanligt av arbetsförmåga, ty för vanliga människor är
det väl eljest så, att man inte samtidigt med ungefär samma intensitet
kan bedriva två arbeten, som bägge var för sig kräva högst betydligt

Lördagen den 28 maj f. m.

81 Nr 40.

både tid och kraft. Det behöver ju inte erinras, hurusom i andra kom- Om den s. k.
mittéer arvodet under riksdagstiden är nedsatt till x/i och att det ju prak- soculllsetiskt
taget inte förekommer annat än för sammanträdesdagar. dens be fogen Emellertid,

på samma gång som den föregående ärade talaren sökte heter m. m.
visa, att avvikelserna ifråga om socialiseringskommittén från den praxis, (Forts.)
som gäller ifråga om andra kommittéer, voro så få och små som möjligt,
så betonade han på samma gång — och det synes mig, att dessa
bägge synpunkter inte stämma väl överens — att denna kommitté intager
en sådan särställning, och han åberopade därvid statsministerns uttalande,
när kommittén tillsattes, att den med nödvändighet måste arbeta
efter andra linjer o. s. v. Härvidlag vill jag hemställa, om man inte
bär något blandat ihop två saker. Jag anser naturligtvis, att denna kommitté
kan ha en särställning och att den därför kan ha behov av att arbeta
delvis på annat sätt än andra kommittéer, ehuru jag å andra sidan
ju inte precis är i stånd att förstå, att den skillnaden kan behöva vara
så stor, som det syntes mig, att den föregående talaren ville göra den.

Men detta synes mig vara en sak. En annan sak är, huruvida därutav
med någon nödvändighet skall följa, att kommittén skall få en befogenhet,
som sträcker sig vida utöver vad som tillerkänts andra kommittéer.

Den ärade talaren använde därvidlag det uttrycket — jag tror det
föll sig ungefär så -— att så långt det berodde på den tillsättande regeringen,
så ville den söka på ett betryggande sätt för framtiden ordna
kommitténs arbete. Jag undrar, om man inte där har så att säga själva
grundmotivet för den onekligen rätt egenartade och undantagsartade
ställning, som denna kommitté har kommit att få. Jag undrar, om inte
tanken har varit den: här anordnas nu ett utredningsarbete, som veterligen
har en rätt stark opinion emot sig ifrån mycket stora grupper i
landet, och just därför kan det vara av behovet påkallat att redan ifrån
början omgärda detta utredningsarbete med så många och så starka säkerhetsåtgärder
som möjligt, så att inte arbetet i framtiden skall kunna
störas. Jag förstår fullkomligt från politisk och mänsklig synpunkt, att
ett sådant motiv i mycket hög grad har måst göra sig gällande hos den
tillsättande regeringen och jag vill inte döma det på något sätt hårt och
strängt, ty det är nog just precis samma motiv som andra regeringar i
regel också skulle kunna låta sig ledas av. Men när frågan skall bedömas
konstitutionellt, så kan ju detta omöjligen få vara någon avgörande
synpunkt. Här förefaller det mig, som om i själva verket ett
slags provisoriskt ämbetsverk med fasta avlöningar och med mera vittgående
befogenheter än något ordinarie ämbetsverk har blivit upprättat,
och det finnes ingen som helst tidsbegränsning satt, inom vilken detta
provisoriska ämbetsverk skall vara färdigt med det uppdrag, som har
lämnats det. Nog tycker jag, att man kan säga, att det härigenom har
vidtagits en åtgärd, som kan anses i rätt hög grad inkräkta på den bestämningsrätt
i ekonomiska förhållanden, som riksdagen alltid har varit
så mån om att hävda. Och jag må tillåta mig en stilla undran, om
inte, därest en liknande åtgärd hade vidtagits, låt mig säga av en höger Första

kammarens protokoll 1921. Nr 40.

Nr 40. 82

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. regering, det inom det socialdemokratiska partiet skulle ha funnits gansociahse-
sjca stor benägenhet för att göra en anmärkning på en sådan åtgärd.
densbefogen- JaS skall, herr talman, endast be att få yrka, att utskottsutlåtandet
heter m.m. i denna punkt lägges till handlingarna.

(Forts.)

Herr Clason: Jag skall inte alls länge upptaga kammarens tid.
Jag begärde ordet i anledning av ett par yttranden, som fälldes av den
förste ärade talaren. Han nämnde — det har ju redan herr Hellberg
berört — att det skulle finnas vissa prejudikat i detta fall. Jag vill då
säga, att det är verkligen omöjligt för konstitutionsutskottet att alltid
så noga gå igenom allt, som föreligger i statsrådsprotokollen för ett helt
år, att det inte kan slippa igenom ett eller annat fall. Men jag vågar
med bestämdhet hävda, att om vi hade påträffat sådana andra fall, så
skulle vi från de synpunkter vi här anlagt också gjort anmärkning på
dessa.

För övrigt föreföll det mig, som om den ärade talaren själv erkände,
att det inte fanns något fall, som i alla avseenden var analogt
med detta. Den ärade talaren nämnde, att han kände till en utredningsnämnd,
där, såvitt jag förstod honom rätt, samtliga medlemmar hade
fasta årsarvoden. Då denna uppgift stred emot en uppgift, som jag hade
fått mig meddelad från statskontoret i dag, så tillät jag mig fråga honom,
vad det var för en kommitté eller nämnd han åsyftade, och då
meddelade han mig — och jag är honom tacksam för den upplysningen
— att det är en nämnd, som är tillsatt inom något av kommunikationsverken.
Nu är förhållandet det, att bestämmelserna för de nämnder,
som tillsättas inom kommunikationsverken, icke komma till statskontorets
kännedom, och fallet är ju under sådana förhållanden icke heller
analogt med det här ifrågavarande, eftersom ju kommunikationsverken
i själva verket ha en del rättigheter, som icke tillkomma övriga ämbetsverk.

I fråga om vanliga kommittéer föreföll det mig, som om den ärade
talaren speciellt ville hänvisa till de ganska vidsträckta befogenheter,
som han meddelade, att tull- och traktatkommittén hade. Emellertid''
äro, efter vad man sagt mig, ju för tull- och traktatkommitténs ledamöter,
möjligen med undantag av ordföranden, inga årsarvoden bestämda.
Dessutom vill jag tillåta mig säga, att tull- och traktatkomJ
mittén också tillhör de allra senaste årens skapelser. Hade jag verkligen
observerat, att denna kommitté var utrustad med andra befogenheter
än vanliga kommittéer, skulle jag alldeles givet ha gjort en anmärkning
på den punkten. Denna kommitté kom emellertid till i början av år
1919, och dess tillsättning har således i år icke varit föremål för gransning.

Jag kan inte hjälpa, att jag, när jag tog del av dessa befogenheter,
som den ärade talaren själv hade varit med om att utrusta denna kommitté
med, kom att erinra mig ett annat aktstycke av honom själv, nämligen
den enligt min tanke mycket förståndiga skrivelse, som han något

Lördagen den 28 maj f. m.

83 Nr 40.

senare under 1920 avlät till statskontoret, däri han ger statskontoret en Om dens. k.
mycket ordentlig och sträng uppmaning att noga vaka över kommittéerna
och se till att kommittékostnaderna icke bleve allt för stora, ^ och
jag vill minnas, att han t. o. m. föreslog, att det skulle tillsättas någon heter m.m.
kommitté-överuppsyningsman, som skulle gå omkring i dessa kommit- (Forts.)
téer och se efter om de arbetade och gjorde skäl för pengarna. Det
förefaller mig, som om han kunde ha kommit på den tanke, som ligger
i denna skrivelse, vid en något tidigare tidpunkt.

Vad arbetets omfattning beträffar, lämnades ju i sista delen av hans
anförande uppgift på alla de mycket omfattande utredningar, som voro
planlagda. När jag sålunda hörde exempelvis beträffande mitt fack, att
en person var engagerad för att skriva Sveriges ekonomiska historia,
så vill jag säga, att jag med stor glädje skall hälsa en framställning
av Sveriges ekonomiska historia, när den en gång blir skriven. Men
nog är detta ett mycket vittomfattande uppdrag. Och så vitt jag förstår,
är det fråga om en mängd sådana uppdrag, som, om jag inte hörde
fel, berörde så gott som hela Sveriges näringsliv inom olika områden.

Ja, det kan vara mycket förtjänstfullt, att man ägnar detta näringsliv
inom olika områden en sådan intresserad uppmärksamhet, och jag förmodar
att det kommer att bli ett livstidsarbete, innan man kommer till
botten på dessa punkter, och man kan ju gratulera de personer, som sålunda
under dessa år äro säkra om detta arbete. Men jag vill dock säga,
att man kan i någon mån hysa en viss tvekan om det är riktigt lämpligt,
när uppdraget skall taga denna omfattning, att det lägges i händerna på
representanter för en alldeles speciell riktning att draga upp alla riktlinjer
för hur dessa omfattande historiska och ekonomiska undersökningar
skola göras. Det ligger verkligen mycken vikt uppå, att man
då från början inriktar sig på en fullständig opartiskhet.

Vidare vill jag, eftersom jag har ordet, erinra om en annan sak.

Jag hade verkligen väntat att få höra ett annat prejudikat anföras, som
synes mig kunna vara värt att erinra om i detta sammanhang, emedan det
förefaller mig kunna ganska väl exemplifiera den där gamla satsen, att
saker te sig olika, som det visst en gång yttrades i denna kammare, om
man ser dem nerifrån eller uppifrån. Jag hade alltså verkligen väntat
att få en erinran om ett i någon mån analogt fall. Detta fall är emellertid
endast i ett par avseenden analogt, men i många avseenden alldeles
avvikande. Jag syftar på tillsättningen på sin tid av den s. k. civilkommissionen.
Det är analogt härutinnan, att åt denna kommissions ledamöter
verkligen gåvos, om jag inte tar miste, års- eller månadsarvoden.

Det är avvikande däremot så till vida, att det, så vitt jag vet, åt denna
kommission aldrig gavs dessa synnerligen stora ekonomiska befogenheter
beträffande anordnandet av kansliet och tryckandet, icke av betänkande^
som den förste ärade talaren sade, utan tryckandet av, så vitt
jag förstår, alla de utredningar, som på något sätt kunna beröra kommitténs
arbetsområde, d. v. s. Sveriges ekonomiska historia och Sveriges
hela näringsliv och alla försök, som äro gjorda i utlandet att genom -

Nr 40. 84

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. fora socialiseringstanken, således ett publikationsområde, som, såvitt jag
socialise- pan förstå, kan omfatta så gott som allting. Något sådant förekom nadens
bcfogen^-u r 1 i g tv is icke i fråga om civilkommissionen. Men det föreligger också ett
heter m.m. par andra skillnader, som jag vill beröra. Det var så, att regeringen,
(Forts.) sedan denna civilkommission hade tillsatts, vid nästa riksdag gick in
och anmälde i statsverkspropositionen, att den tillsatt kommissionen, och
anmälde, att det komme att kosta en viss summa, och anhöll om riksdagens
medgivande, att detta belopp skulle få utgå. Jag tror, att man
t. o. m. satte ut, att det då var beräknat, att detta arbete skulle pågå i
ett visst antal år, jag tror det var i högst 4, 5 år. Således, däri ligger
en ytterst väsentlig skillnad, och det förefaller mig, som om det, sedan
här ifrågavarande kommitté utrustats med dessa befogenheter, verkligen
varit lämpligt att följa detta föredöme och gå in till riksdagen och förklara:
”Nu ha vi gjort så och så. Vill riksdagen bevilja dessa medel?”

Men det var inte bara detta jag ville säga om den saken. Jag vill
tillägga, att trots detta, trots att den dåvarande regeringen gjorde på
detta sätt, väckte dess åtgärd att tillsätta en sådan kommission med dylika
månadsarvoden, en kommission, som då hade tendensen att utveckla
sig till ett ämbetsverk, ett mycket starkt ogillande inom konstitutionsutskottet
från en del av utskottets medlemmar, i spetsen för vilka stod
andra kammarens dåvarande vice talman, herr Staaff, och han uppförde
ju anmärkning på denna punkt under en serie av anmärkningar,
som han inledde med orden: ”Bristande hänsyn till riksdagens grundlagsenliga
makt och myndighet beträffande statens finanser.” Jag skall
inte gå närmare in på denna anmärkning. Herrarna kunna själva i
konstitutionsutskottets utlåtande 1909 taga reda på hur han motiverade
denna anmärkning. Men jag vill citera vad han därefter framhöll: ”Det
är tydligt, att en sådan inrättning som ifrågavarande kommission mera
har karaktären av ett temporärt ämbetsverk än av en kommitté av hittills
brukligt slag.” Och han sade, att om riksdagen oanmärkt skulle låta detta
passera, ”komime riksdagens finansmakt — som ju dock är en av folkrepresentationens
allra huvudsakligaste rättigheter — i fara att genom
dess egen underlåtenhet allt mer och mer kringskäras”.

Jag tillhörde då konstitutionsutskottet, och jag skulle ha deltagit i
denna anmärkning, om icke förhållandet hade varit det, att riksdagen,
när dechargebetänkande! kom fram, redan hade hunnit taga ställning
till hela frågan genom behandlingen av anslagsfrågan under fjärde huvudtiteln
och därvid hade visat sig godkänna vad som skett. Emellertid,
just då denna anslagsfråga behandlades under fjärde huvudtiteln,
uppträdde i andra kammaren samme ärade talare, herr vice talmannen i
andra kammaren, med ett mycket bestämt anförande, däri han ytterligare
underströk de synpunkter han utvecklat i dechargeanmärkningen.
Ur detta anförande tillåter jag mig läsa upp ett par satser: ”1 allmänhet
bör riksdagen se noga upp med att en av dess viktigaste befogenheter,
nämligen anslag srätt en, icke kringskäres och godtyckligt åsidosattes, och
särskilt under de tider, i vilka vi nu leva, torde det vara synnerligen

Lördagen den 28 maj f. m.

85 Nr 40.

påkallat, att riksdagen med uppmärksamhet följer Kungl. Maj :ts hand- Om den s. k.
lingar i fråga om maktfördelningen mellan de båda statsmakterna.” Och
något längre ned läsa vi hans slutord: ”Jag kan icke underlåta att be-denst,ef0genstämt
betona, att här har ifrån regeringens sida gjorts ett övergrepp, ett heter m. m.
obefogat ingrepp i riksdagens finansmakt, vilket har stöd varken i grund- (Forts.)
lag eller i hävd.”

I detta hans anförande skedde ett massinstämmande från ett stort
antal medlemmar av den dåvarande andra kammaren. Jag antecknar
bland de många personer, som då instämde i hans yttrande följande
namn: herr Branting, friherre Palmstierna, herr Svensson i Nyköping,
herr Åkerman — samtliga medlemmar av den socialdemokratiska ministär,
som har ansvaret för det beslut, mot vilket konstitutionsutskottet
nu har gjort sin anmärkning — och dessutom herr Larsson i Västerås
och herr Strömberg, vilka nu ha varit medlemmar av konstitutionsutskottet
utan att deltaga i anmärkningen. Herr Larsson i Västerås var på den
tiden medlem av konstitutionsutskottet och deltog i herr Staaffs anmärkning.

Herr K1 e f b e c k: Herr talman! Det har gjorts grava anmärkningar
emot tillsättningen av denna socialiseringsnämnd, dels på grund
av de vidsträckta ekonomiska befogenheter, som nämnden fått, och dels
på grund av de höga arvoden, som bestämts för ledamöterna. Jag vill
gärna medge, att i båda dessa avseenden bestämmelserna för denna
nämnd i viss mån avvika från de i allmänhet gällande. Härför kunna
dock enligt min mening anföras rätt goda skäl. Först då några formella.

Det har, såsom påvisats, i viss mån förekommit liknande fall förut, och
inom konstitutionsutskottet har särskilt frågan om en sådan kommitté,
nämligen tull- och traktatkommittén, varit uppe till behandling. De båda
kommittéerna äro icke fullt jämförbara. Men mycket av det, som sages
om den ena, kan sägas om den andra. Därtill kommer, att de kostnader,
som denna tull- och traktatkommitté har vållat staten, äro så oändligt
mycket större än de kostnader, som socialiseringsnämnden har vållat,
att de inte kunna jämföras på samma år. Under tiden från dess tillsättande
till sista december förra året, en tid omfattande omkring ett och
ett halvt år, har nämligen tull- odi traktatkommittén kostat ungefär
700,000 kronor. Och i fråga om denna kommittés organisation kan man
i sanning tala om att ett storartat och omfattande ämbetsverk skapats.

Vidare har redan av den förste talaren framhållits, hurusom i det
kungl. brevet 1918 till statskontoret i fråga om kommittéarvoden tydligt
angivits, att dagtraktamente icke skulle vara den enda form, i vilken
arvode till kommittéledamöter skulle utgå, och är det på det sättet,
blir det ju en lämplighetsfråga, i vilken form arvodet skall betalas.

Så vill jag i fråga om den mera materiella sidan av saken hänvisa
till att denna nämnd står inför ett fullständigt nytt och oprövat område,
vidare att dess arbete har en alldeles ofantlig omfattning. Härom fick
man också föreställning genom den sista delen av den förste talarens
redogörelse, och i detta sammanhang skulle jag vilja hemställa

Nr 40. 86

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. till den värderade kommittéordföranden, om icke någon begränsning
socialise- spunc kunna komma ifråga, så att om möjligt kommitténs arbete kunde i
densbefoge~n-nå&°n m^n inskränkas till att röra sig omkring de viktigaste sidorna av de
heter m. m. utav kommittén behandlade frågorna. Kan det utföras inom rimlig tid på
(Forts.) alla dessa områden, blir ju utredningen dock fullständigare, och då är
det ju bättre, men huruvida det är möjligt, kan jag inte bedöma.

Huvudsynpunkten vid beviljandet av alla dessa ekonomiska befogenheter
var naturligtvis den, att man ville få dessa utredningar slutförda
inom något så när rimlig tid. Därför var det nödvändigt att ge
nämnden de befogenheter, som för dess arbete voro erforderliga, och
därför var det nödvändigt att ge den rätt att anställa de arbetskrafter,
som för arbetets utförande inom rimlig tid också voro erforderliga.

Vidare vill jag i detta sammanhang anföra, att det, så vitt jag förstår,
icke finnes någonting, som hindrar Kungl. Maj :t att ingripa, om
Kungl. Maj :t en gång finner, att nämndens arbete sväller ut för vitt.
Och till sist vill jag bara såga, att om riksdagen skall göra denna anmärkning
till sin, så torde väl följden därav bli, att Kungl. Maj :t vid
ett framtida ordnande av ett stort och omfattande kommittéarbete skulle
känna sig bunden att alltid utanordna arvodet i form av dagarvode och
känna sig förhindrad att gå den andra vägen, vilket i sin ordning kanske
i många fall skulle kunna ha ett mycket menligt inflytande på själva
arbetets resultat.

Ja, jag har försökt att i så korta drag, som det varit mig möjligt,
ange min och mina medreservanters ståndpunkt, och de skäl, som gjort,
att vi icke kunnat biträda anmärkningen.

Herr Möller: Herr vice talman, mina herrar! Det är med en
viss tvekan, som jag har beslutat mig för att begära ordet i denna fråga,
då jag själv ju i viss mån är personligen inblandad i den angelägenhet
det här gäller. Men jag har i alla fall funnit det önskvärt att prestera
vad jag mycket gärna vill betrakta som ett självförsvar, då jag för
min del inte kan anse, att de anmärkningar, som äro framställda av
konstitutionsutskottet, ha en motivering, som står i någon rimlig proportion
till vikten av det ämne, som föreligger till socialiseringsnämndens
behandling. Jag kan nämligen inte ansluta mig till den, som jag
tycker, mycket egendomliga uppfattning, för vilken herr Hellberg särskilt
gör sig till tolk, nämligen att det visserligen är utmärkt, om det
blir en utredning i socialiseringsfrågan, men att vi för Guds skull ändå
skola se till att det icke ordnas så, att det blir någon utredning, ty det
skulle i själva verket, såsom jag förstår saken, bli resultatet, om denna
utredning skulle lagts efter de linjer, som herr Hellberg tydligen närmast
tänkt sig borde hava skett. Sedan den siste ärade talaren, socialiseringsnämndens
nuvarande ordförande, i ett synnerligen utredande anförande
klargjort, att socialiseringsnämnden icke rimligen kan jämföras
med den vanliga typen av kungl. kommittéer, till vilka jag utan tvekan
räknar t. ex. kommittén för utredning om folkomröstningsinstitutet, så
har herr Hellberg i själva verket ingenting annat att därpå svara, än att

Lördagen den 28 maj f. m.

87 Nr 40.

så och så gorå vi i folkomröstningskommittén och så och så har det Om den s. k.
gjorts i nykterhetskommittén och under sådana omständigheter förligger
anledning till anmärkning mot socialiseringsnämnden. Jag säger densbefogenicke,
att konstitutionsutskottets ledamöter ha skyldighet att vara allve- heter m. m.
tande, och ingen kan begära att de, när de granska rubrikerna till stats- (Forts.)
rådsprotokollen skola kunna upptäcka varje sak, som kan vara anmärkningsvärd.
Men jag vill säga särskilt till herr Hellberg, att om man
såsom han gör anspråk på — jag tror även att det i verkligheten förhåller
sig så — i själ och hjärta är mycket välvilligt stämd gentemot en
utredning av denna beskaffenhet, sa kunde han, da anmärkningar pa
andra punkter beträffande vårt kommittéväsen icke dykt upp, kanske
haft anledning att vara särskilt misstänksam gentemot anmärkarna, då
det gäller socialiseringsnämnden. Ty för dem, som äro intresserade^ av
att det skall komma till stånd ett utredningsarbete på denna punkt, måste
det synas vara mycket påfallande, att konstitutionsutskottet, som år efter
år skall gå igenom och granska alla dessa statsrådsprotokoll, icke kunnat
göra en enda av de upptäckter, som den förste ärade talaren här i
sitt utredande anförande dock klargjort, att det skulle förelegat möjlighet
för konstitutionsutskottet att göra. Det är först på denna punkt,
när man kommer till frågan om en socialiseringsutredning, som man
riktigt ordentligt vaknat, medan man, som sagt, utan att genera sig
sovit över alla andra punkter. Emellertid skall jag nu icke för min del
inlåta mig på någon tvist av väsentligen formell beskaffenhet. Om det
tillätes mig, och jag hoppas det, skulle jag i detta sammanhang önska
säga några ord av mera allmän karaktär i samband med detta ärende.

I det ögonblick vi nu leva anstränga sig människorna var från sin
utgångspunkt för att finna allehanda botemedel gentemot den ekonomiska
kris, som icke endast vi i vårt land genomleva, utan som man
genomlever i alla länder. Det kan icke begäras, att vi efter de olika utgångspunkter,
som vi ha, skola komma till samma resultat beträffande
botemedlen. Men vi kunna bl. a. konstatera, att landet lider under en
synnerligen omfattande arbetslöshet, och de sakkunniga -— jag tänker
närmast på industriens egna män — ha ofta förklarat sig tro, att denna
arbetslöshet, som nu pågått närmare 5 månader och tillväxt för varje
månad som gått, skall så småningom komma att bli ännu värre och ännu
mer omfattande än den för ögonblicket är. Ja, mina herrar, man kan se
saken huru man vill, men ville man för en gångs skull tänka sig in
i de arbetslösas ståndpunkt, skulle man kanske medgiva, att de ha rätt
att fråga sig, huru detta samhälle egentligen är beskaffat — i gamla
tider, när hungersnöd rådde på grund av att vår Herre på ett alltför
ojämnt sätt fördelat regn och solsken och det blivit missväxt i landet,
fingo människorna svälta, men de sågo naturkatastrofen som var
skulden därtill — nu då ingen missväxt råder, tusentals människor i
alla fall måste lida nöd och icke kunna försörja sig och sina familjer.

Ja, samhället griper nog in och ordnar mycket, men själva faktum står
dock kvar, att det nuvarande ekonomiska livets organisation icke möj -

Nr 40. 88

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. hggör att man kan sysselsätta den vuxna arbetarebefolkning, som f inringsnämn-
nes '' ''an^et> utan det uppstår väldigt långa pauser. Det är klart, att blir
dens befogenhet arbetslöshet som sträcker sig under många månader och till slut omheterm.
m. fattar ett par ioo,ooo-tal människor i vårt land, så kommer icke sam(Forts.
) hället att gå osårat och oskadat ut ur de rivningar, som enligt min
tro mycket, lätt kunna bli följden på grund av det då rådande nödtillståndet.
När man ser sådant och som jag icke är övertygad om att det
utan vidare kan sägas vara absolut nödvändigt med en långvarig och
allmän arbetslöshet eller med andra mycket, mycket stora ojämnheter
uti det nuvarande samhällets förhållanden och man dessutom måste
befara, att liknande svårigheter, kanske skärpta, komma att uppträda
gång efter annan under tidernas lopp, så är det väl icke uteslutet, att
det till slut skapas en atmosfär i samhället av en kanske verklig och allvarsam
explosiv natur. Jag vågar allvarligt säga, att det bör- befraktas
som den viktigaste uppgift, som åvilar den nuvarande generationen, att,
om det kan finnas utvägar, varigenom man kan nyorganisera så, att
dylika explosioner komma att bli onödiga, så böra dessa utvägar försökas
och förberedelser böra träffas för att få färdiga genomtänkta förslag
till ny organisation, som skall kunna åtminstone på någorlunda tillfredsställande
sätt organisera det ekonomiska livet. Gör man detta, har man
gjort utvecklingen och människorna den största tjänst, som man i närvarande
stund kan göra dem.

Ja, nu kan man naturligtvis säga, att allt detta låter bra, men att
det saknar praktisk betydelse och att vi över huvud taget icke kunna
gorå upp några sådana planer o. s. v. Det kan hända, att pessimisterna
i denna punkt fa rätt. Om den saken vill jag för ögonblicket icke upptaga
diskussion; men det är mycket säkert, att för de människor, som
permanent lida under det nuvarande tillståndet, ter det sig icke självklart,
att man icke kan åstadkomma en förbättring, som lyfter dem ur lidandet
upp till en bättre tillvaro. Då sker alltså detta: man tillsätter en
socialiseringsutredning, vars uppgift är att om möjligt tränga in i den
ekonomiska organisation vi ha, så att det kan bli en vederhäftig kartläggning
av det ekonomiska livet, visserligen begränsad till- vårt eget
land, men som dock samtidigt inhämtat kännedom om vad som göres
i andra länder. Avsikten är att, i de nmån det över huvud taget är möjligt,
förbereda en lugn övergång från nuvarande former på det ekonomiska
livets områden till nya former och då kommer man med dessa
anmärkningar, vilka säga oss att denna socialiseringsutredning skulle
naturligtvis egentligen icke varit annat .än en vanlig kungl. kommitté,
där ledamöterna komma tillsammans på några sammanträden och diskutera
och lyfta sina arvoden. Det är alldeles förkastligt, säger man, att
man kostar på denna utredning en sådan väldig apparat, att man givit
ledamöterna fasta arvoden och på det sättet avviker från all föregående
praxis.

Jag har velat anföra dessa synpunkter i all korthet ännu i sista
stund. Jag är visserligen övertygad om att utvecklingen under alla om -

Lördagen den 28 maj f. m.

89 Nr 40.

ständigheter kommer att gå sin gång på gott eller ont; men om man, i Om den s. k.
den tro, att man med kännedom om samhällets faktiska tillstånd kunnat soctalisese
litet grand, huru det kan befaras att utvecklingen kommer att gå, då ^en^befogén
har satt in på en punkt för att förbereda att det går utan onödiga kåta- heter m. m.
strofer och slitningar, tror jag, att man gjort en god gärning, som icke (Forts.)
rimligtvis borde av svenska riksdagens konstitutionsutskott granskas ur
de, efter min uppfattning, synnerligen småaktiga synpunkter, vilka detta
betänkande väsentligen visar.

Jag har naturligtvis intet yrkande att göra, men jag har ansett att
hela frågan borde i någon mån belysas och att anmärkningarna bort
sättas in i den ram och i det sammanhang, i vilket hela utredningsarbetet
bör ses.

Herr Reuterskjiöld: Herr talman! Den föregående ärade
talaren har velat sätta oss in i den uppfattning, som de arbetslösa ha i
ett visst läge, och han har från denna utgångspunkt sökt se på det socialiseringsorgan
som regeringen skapat. Han har sagt, att det gällde att
^organisera, så att explosioner bli onödiga eller i varje fall förebyggas
eller framflyttas, om det skulle visa sig omöjligt att förebygga desamsa.
Jag förstod honom så, att han menade, att dessa arbetslösa, denna
klass av människor, som det bär närmast gäller, när de ändå se, att anstalter
göras för att få i gång en utredning och ett förslag till något
bättre, i alla händelser skola åtminstone i någon mån kunna hålla sitt
missnöje och sina känslor av illabefinnande inom samhället tillbaka.
Han nämnde därvid, att det måste finnas färdiga förslag. Jag undrar,
om icke dessa arbetslösa, dessa människor, som det här är tal om, framför
allt äro angelägna om att få se dessa färdiga förslag. Men sådana
finnas icke och den ärade talaren säger med full rätt, att vad det här
gäller är först att få en vederhäftig ekonomisk kartläggning till ledning
för beredande av en lugn övergång till de nya former, om vilkas
innehåll man dock ännu ingenting vet och om vilka man icke ens vet,
huruvida de någonsin kunna komma till stånd. Min utgångspunkt i
konstitutionsutskottet — ett utskottsutlåtande är, såsom bekant, resultatet
av många samverkande viljor och det giver icke ett helt och fullt
uttryck för någons av dess ledamöter tankar och vilja -— var en helt
annan än den utgångspunkt, som den förste talaren för utskottet antydde.
Jag för min del anser, att beslutet om socialiseringsnämndens
tillsättande icke varit till rikets sannskyldiga nytta, och från den utgångspunkten
har jag bedömt sakläget. Om jag då anknyter detta till vad
den siste ärade talaren nämnde angående de förhoppningar, som väckts
genom denna nämnd, ställer sig frågan för mig så: Om man icke tror,
att en sådan där ekonomisk kartläggning, som i grunden är en vetenskaplig
uppgift och dessutom en uppgift som vetenskapen ännu icke
lyckats gå i land med, om man icke tror att denna vetenskapliga uppgift
löses på kommando och icke kan lösas på kommando genom det
uppdrag som givits socialiseringsnämnden, vilken verkligen fått karak -

Sr 40. 90

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. tären av ett ämbetsverk, men icke av en fri vetenskaplig institution, om
sociahse- man ^ke, säger jag, tror detta, är det då klokt och riktigt att söka skapa
densitet ogen-f örhoppningar, om vilka man icke vet, huruvida de kunna realiseras
heter m. m. eller rättare om vilka man, från min ståndpunkt sett, kan vara fullkom(Forts.
) ligt säker på att de icke kunna realiseras? Jag tror, att den siste ärade
• talaren, om han ville förstå min utgångspunkt, även om han i allra hög sta

grad ogillar densamma, måste säga sig, att med den står det klart,
att socialiseringsnämndens tillsättande är ett experiment, som långt förr
och långt säkrare leder till den explosion, han befarat, när det blir klart
att det samma icke lyckats, än om man från början icke gjort något försök
alls.

Nu förstår jag mycket väl, att den socialdemokratiska regeringen
icke kunnat ha eller gilla min utgångspunkt utan tvärtom måst taga den
utgångspunkt, som herrar Sandler och Möller angivit, och jag respekterar
och förstår det. Men då må man också kunna begära, att åt dem,
som se saken från en annan synpunkt -— såsom utom mig flere andra
av utskottets ledamöter gjort — det erkännandet gives, att deras anmärkning
varit fullt berättigad.

Jag har ansett socialiseringsnämndens tillsättande skadligt för
riket och ur den synpunkten gick jag till granskning. Nu har försvararna
anfört, att alla dessa befogenheter eller, rättare sagt, icke alla
men ett flertal av dem återfinnas hos andra kommittéer. Men i denna
kommitté finner man dem allesammans — icke som hos andra kommittéer
var och en för sig, den ena här och den andra där — utan här ha
vi dem alla på ett håll. Och detta förklaras därav, att denna kommitté,
såsom herr Sandler säger, har en säregen karaktär; när kommittén tillsattes
på ett sådant sätt och med sådan éclat, som statsministerns anförande
den 22 juni gav vid handen, är det klart att man måste få den
uppfattningen, att det här var fråga om en kommitté av helt andra mått
och med helt andra uppgifter än de vanliga. När man nu granskar protokollet,
som närmare bestämmer om arvoden åt biträden och experter
med flera frågor — vilka var för sig äro småsaker och små synpunkter
— måste man fråga sig: var det ur statens synpunkt riktigt att skapa
denna institution, om man ej tror, att den kan leda till någonting annat
än en undersökning, som visar, att ingenting är möjligt, och om man,
som jag, icke tror, att dessa utredningar, som måste hava rent vetenskaplig
karaktär, om de skola få något som helst värde, kunna göras av andra
än härför kompetenta vetenskapsmän? Jag tror för övrigt ej, att
vetenskapen själv ännu är mogen för detta. Världens nationalekonomiska
vetenskap har ingalunda hunnit så långt i sin utveckling.

Nu frågade den siste ärade talaren: Varför har utskottet vaknat
just på denna punkt? Varför har man först nu riktigt ordentligt vaknat
efter att kanske förut ha blundat eller sovit? — Ja, vad ett utskott
gör ett år och ett annat år kan kombineras, om det består av samma
personer, men det kan icke kombineras om det är olika ledamöter. Och
även om det är samma ledamöter, kan det vara olika incitament till

Lördagen den 28 maj f. m.

91 Sr 40.

vaksamhet och uppmärksamhet beträffande allmänt kända förhållanden. Om den s. k.
Varför har man då vaknat just när det gällde denna nämnd? Jag skulle J0C* „
därpå vilja svara: därför att detta är droppen, som kommit bägaren attJensbefogenflöda
över. Här har i vårt land varit ett genomgående allmänt växande heter m.m.
missnöje, en misstro till dessa massor av kommittéer och deras arvoden — (Forts.)
sekreterararvoden och medlemsarvoden och expertarvoden och andra
ersättningar i en utsträckning, som ingen människa vet, men alla ha en
mycket stark känning av. Här har man i socialiseringsnämnden fått ett
koncentrat av denna utveckling. Är det då, mina herrar, underligt, om
konstitutionsutskottet tager detta koncentrat, pekar på det och säger:

Här se vi, vart det leder! Vi veta, att i vält land sådana företeelser
funnits förr. Man kan rikta uppmärksamheten på civilkommissionen,
som födde militieombudsmannen, och man kan även nämna statsbokföringskommittén,
varur framgick riksräkenskapsverket. Och man kan
från äldre tider erinra om reduktionskommissionerna i Carl XI :s dagar,
som också blevo ämbetsverk. När man strävar emot denna utveckling
och söker vrida förhållandena till rätta, är det alldeles nödvändigt
att taga det, som varje människa begriper, lägga fram det och säga: här
se vi allt detta, samlat tillhopa. Och vad blir resultatet? Jo, resultatet
blir formellt dessa, som den siste talaren kallade dem, ”småfnuttiga”
anmärkningar, men de utgöra, om man tränger till botten, allenast den
yttre formen för den stora anmärkning, som ligger bakom.

Herr Hellberg: Herr talman! Den näst siste talaren vände
sig vid ett par tillfällen så skarpt direkt mot mig, att det föranledde mig
att begära ordet trots den sena timmen.

Tåg har en mycket hög föreställning om herr Möllers begåvning,
men jag får säga, att jag verkligen inte fått det intrycket, att oväld är
någon framträdande egenskap hos honom. Och därför anser jag icke
heller, att han ifråga om oväld precis är rätte mannen att giva mig
eu varning och förmaning. Vad det beträffar att denna kommittés tillsättning
väckt särskild uppmärksamhet, är det ju inte att undra på —
det anmärkte jag redan i mitt första anförande. Det kan ju hända, att
det finns en hd del neutrala kommittéer, vilkas tillsättning inte väckt
en sådan uppmärksamhet, och då är det ju tämligen naturligt att de
inte heller blivit föremål för uppmärksamhet i konstitutionsutskottet.

Men om nu herr Möller anser, att konstitutionsutskottet begått en försummelse
genom att inte taga reda på alla möjliga kommittéer, som hava
förekommit, utan väsentligen hållit sig till vad ledamöterna själva haft
erfarenhet om, vet jag inte, om det är fullt berättigat av honom att
framställa denna anklagelse, då han själv sitter i utskottet och sålunda
själv kunnat undersöka och framdraga dessa förhållanden. Han tillät
sig också en vantolkning av vad jag yttrade. Han sade, att jag hade
uttalat min sympati för denna utredning, men hade ansett, att den
borde ske på sådant sätt, att den icke alls skulle bli av. Jag tycker, att
vi här i kammaren inte borde i så hög grad vanställa vad som yttras;
det främjar inte en saklig debatt. Vad jag yttrade var ungefär det, att

Nr 40. 92

Lördagen den 28 maj f. m.

Om den s. k. jag sympatiserade med denna kommittés tillsättning, att jag ansåg den
sociatise- behövlig och motiverad, men jag kunde inte förstå, att det därför vore
att ^en s^u^e utrustas med sådana alldeles särskilda befoheter
m. m. genheter, som den närmast föregående talaren riktigt karaktäriserade,
(Forts.) då han sade, att de utgjorde ett koncentrat av alla de rättigheter, som
en och en givits åt andra kommittéer. Jag tycker, att det i viss mån
innebär en misstro till en god sak, då man tänker sig, att det ej skulle
vara möjligt att verkställa denna utredning med mindre än att man
omgiver den med en mängd säkerhetsanordningar och förskansningar.

Då det framgick av herr Möllers anförande, att utskottsmajoriteten
på något sätt ville åt kommittén, ber jag få anmärka, att jag tror, herr
Reuterskiöld är ensam om den uppfattningen, att vi skulle ansett åtgärden
oförenlig med rikets sannskyldiga nytta. Hade vi ansett det, hade vi
formulerat anmärkningen så, att vi vänt oss mot själva tillsättningen.
Det ha vi inte gjort, utan i stället ställt oss i överensstämmelse med den
princip, som uttalades i den av herr Clason antydda reservationen till
1909 års konstitutionsutskott, i vilken reservation bland andra utskottets
nuvarande ordförande instämt. I överensstämmelse med den åskådningen,
att det gäller att vara aktsam om riksdagens rätt att bestämma i
rikets finansiella angelägenheter, ansågo vi, att för stor befogenhet
lämnats åt kommittén: den har i viss mån blivit en stat i staten.

När man hörde den förste ärade talaren utveckla allt vad socialiseringskommittén
skulle utföra, nog får jag bekänna, att jag fick det
intrycket, att en sådan utredning kan komma att kräva decennier, åtminstone
ett decennium. Det är betecknande nog, att en talare på Stockholmsbänken
av samma åskådning, som denna kommittés majoritet representerar,
fann sig föranlåten att uttala en varning mot den alltför
stora omfattningen av dess arbete. Denna omständighet synes mig tyda
på att det inte är så lyckligt, att en kommitté får till den grad vidsträckta
befogenheter, att den kan ordna sitt arbete alldeles hur som helst. Jag
tror, att man inte kommer långt från sanningen, om man säger, att vad
från socialdemokratiskt håll här begäres inte egentligen är likställighet
med de utredningar, som i vanliga fall komma till stånd, utan företrädesrättigheter
framför dessa.

Herr M ö 1 1 e r: Jag skall ej med många ord förlänga debatten.
Jag måste ju uttrycka min erkänsla till herr Reuterskiöld för den öppna
förklaring han givit, att han i själva verket ansett, att nämnden icke
bort tillsättas. Det är en ståndpunkt, som jag mycket väl förstår. Jag
vet, att många i detta land ha den uppfattningen, att hela socialiseringsnämnden
aldrig bort tillsättas. Men då han motiverade denna uppfattning
på det sätt, att nämnden skulle komma att väcka förhoppningar,
som icke kunde infrias, tror jag, att han misstager sig totalt, ty det är
ej nämndens tillsättande, som väckt förhoppningar, utan förhoppningarna
funnos förut, och nämnden skulle endast genom sina undersökningar
klarlägga, om dessa förhoppningar över huvud skulle kunna infrias.

Lördagen den 28 maj f. m.

93 Nr 4«.

Vad herr Hellberg beträffar, bestrider jag, att jag vantolkat något Om den s. k.
yttrande av honom. Jag kan för min del ej förstå, att den indignation, focialisemed
vilken han vände sig mot mig, på något sätt var berättigad. Jag densbefogew
yttrade nämligen det, att herr Hellberg både förklarat sig mycket väl- heter m. m.
villigt stämd mot utredningens igångsättande, varpå jag sade, att när det (Forts.)
kom till kritan, ville han dock ej vara med om, att det egentligen blev
någon utredning. Det var min karaktäristik av innehållet i herr Hellbergs
yttrande, icke något citat av vad han sagt. Men jag har den bestämda
uppfattningen, att skulle utredningsarbetet läggas på det sätt,
som- konstitutionsutskottets betänkande ger vid handen och herr Hellbergs
senaste yttrande i viss mån ytterligare underströk, skulle det ha
varit en absolut meningslös och hopplös gest att över huvud tillsätta en
utredningskommitté i socialiseringsfrågan. Har jag den meningen, att
utredningen över huvud ej kan verkställas efter de utredningsmetoder,
som en kunglig normalkommitté använder, då vågar jag ock säga, att om
de metoderna skulle kommit till användning, hade det i själva verket
icke blivit någon utredning, som kunnat göra anspråk på detta namn i
någon som helst män. Det är vad jag sagt om herr Hellbergs yttrande,
och det är, såsom jag ser saken, icke bara befogat; det torde nog också
för dem, som vilja försöka sätta sig in i vad det här gäller, framgå att
man knappast kan se saken på annat sätt.

Herr H e 1 1 b e r g: För att förebygga allt missförstånd vill jag
säga herr Möller, att jag inte för min del uttalat mig för, att utredningen
skulle ske, såsom han uttryckte sig, efter någon kungl. svensk normalkommittés
mönster. Det har jag inte yrkat, inte heller menat, och det
tror jag inte kan utläsås utan mycket stark pressning ur utskottsbetänkande!.
Men vad såväl utskottet som jag reagerat emot är, att kommittén
skulle alldeles okontrollerat kunna göra vad den behagar, för att
använda ett starkt och alltomfattande uttryck. Jag tror, att det mycket
väl går att få både den ena och andra anordningen verkställd lika fullt,
om den liksom andra kommittéer fått ingå till regeringen med anhållan
därom.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, lades den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Den fortsatta föredragningen av nu ifrågavarande memorial ävensom
handläggningen av de återstående ärendena på föredragningslistan
uppsköts till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvi -

Nr 40. 94

Lördagen den 28 maj f. m.

sande av medel för anskaffande av en motorpatrullbåt för tullbevakningen
i Stockholm;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående biträdande
skolföreståndarinnan Anna Kruses löne- och pensionsförmåner;
samt

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds i propositionen med förslag
till tilläggsstat för år 1921 gjorda framställning om tillfällig förstärkning
av reservationsanslaget till upprätthållande av patent- och registreringsverkets
verksamhet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

nr 76, angående lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet
att fullgöra reservtruppövning;

nr 77, angående förslag till lag om befrielse för vissa värnpliktiga
från skyldighet att deltaga i landstormsövning;

nr 78, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 210 och 211 i gällande
tulltaxa;

nr 79, angående införande i gällande tulltaxa av vissa bestämmelser
rörande förtullning från frihamn eller frilager;

nr 80, angående ändring i gällande bestämmelser om glidande tullsatser
för vissa slag av spannmål m. m.;

nr 81, angående ändrade bestämmelser rörande omyndiga barns
taxering;

nr 82, angående förslag till lag med vissa föreskrifter i fråga om
val av kommunal-, muncipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän; nr

83, angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad;

nr 84, angående förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

nr 85, angående lag med vissa bestämmelser rörande arrende av
fideikommiss jord ;

nr 86, angående lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918;

nr 87, angående lag om ändring i vissa delar av lagen om fastighetsbildning
i stad m. m. ;

nr 88, angående utredning rörande brännvinsförsäljningsbolagens
befriande från kommunal skattskyldighet;

nr 89, angående förslag till lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1921 års klass;

nr 90, angående lag om ändring i vissa delar av lagen den 2 december
1892 (nr xo8) angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären;
nr 91, angående lag om ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ i lagen

Lördagen den 28 maj f. m.

95 Nr 40.

den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap;

nr 92, angående lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 24
mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;
samt

nr 93, rörande förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag
och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 43, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj :t angående begränsning av rätten att publicera
referat och domstolsförhandlingar angående vissa grövre brott;
statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 142, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar för år 1922;

nr 143 om anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

144, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående oraoch
tillbyggnad av gamisonssjukhuset i Boden m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående bestridande
av dels ökade kostnader för färdigställandet av pansarbåtarna
Gustav V och Drottning Victoria, dels ock utgifter för vissa för anställandet
av försök med eldledningsinstrument erforderliga anskaffningar
m. m. ;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag för
anskaffning av krigsfartygsmateriel jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag för
framställning av en ny torpedtyp;
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig
reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkning av sådana
drycker;

nr 40, i anledning av väckt motion om ändring i 45 § 3 mom. förordningen
angående försäljning av rusdrycker;

nr 41, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 55 § 2
mom. förordningen angående försäljning av rusdrycker; och

nr 42, i anledning av väckta motioner angående minskning av den
maximikvantitet spritdrycker, som får utminuteras för kalendermånad ;
samt

bankoutskottets memorial nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 44 i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående upphävande av den
statens befattningshavare åliggande skyldighet att erlägga avgifter för
sin egen samt sina änkors och barns pensionering.

Nr 40. 96

Lördagen den 28 maj e. m.

Om vägrat
tillstånd till
export av ett
parti råg.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaren åtskildes
kl. 5,38 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 28 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m., och dess förhandlingar leddes
till en .början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av konstitutionsutskottets memorial nr
a2, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Punkten 6.

Sedan föreningen Sveriges kvarnintressenter i underdånig ansökning
den 21 augusti 1920 hemställt, det täcktes Kungl. Maj :t medgiva
föreningen nådigt tillstånd att omedelbart ur riket utföra 20,000 ton
råg och (eller) rågmjöl samt vederbörande myndigheter häröver yttrat
sig, föredrogs ärendet den 17 september 1920 inför den då fungerande
tillförordnade regeringen, bestående av ministern för utrikes ärendena
friherre Palmstierna samt statsråden Sandler, Nothin och Eriksson.
T. f. regeringen fann därvid icke skäl bifalla den av föreningen Sveriges
kvarnintressenter ingivna ansökningen.

Konstitutionsutskottet, som funnit t. f. regeringens ifrågavarande
beslut anmärkningsvärt, hade i den nu föredragna punkten yttrat, bland
annat, att då samtliga i ärendet hörda myndigheter tillstyrkt ifrågavarande
ansökan, då intet anförts mot de skäl för ett bifall till densamma,
som därvid angivits, och särskilt då genom vid ett bifall till ansökan
fogade villkor staten, därest villkoret accepterats, kunnat ernå betydande
direkta ekonomiska fördelar utan att tillgången på brödsäd inom landet
förminskats, utskottet ansåge sig böra hos riksdagen, jämlikt § 107
regeringsformen, göra anmälan mot medlemmarna av den t. f. regering,
som handlagt detta ärende, nämligen ministern för utrikes ärendena
friherre Palmstierna samt statsråden Sandler, Nothin och Eriksson.

Lördagen den 28 maj e. m.

97 Nr 40.

Reservation hade avgivits

dels av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Ljunggren, Thulin,
Sandegård, Sävström, Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena,
som av anförda skäl ansett, att anledning till anmärkning mot ifrågavarande
beslut icke förefunnits ;

dels ock av herr Clason, som icke biträtt utskottets beslut, enär han
ansett, att ehuru övervägande skäl redan i mitten av september talade
för rågexport, dock vid nämnda tidpunkt någon tvekan om dess lämplighet
ännu kunde vara förklarlig.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har anhållit om ordet vid
denna punkt för att i egenskap av ledamot i den tillförordnade regering,
som avslog kvarnintressenternas framställning om export av råg, avgiva
en kort förklaring. De synpunkter, som regeringen hade att väga mot
varandra vid detta ärendes avgörande, voro å ena sidan hänsynen till
landets brödsädesbehovs tryggande och å andra sidan den hänsyn, som
kunde böra visas gent emot intressen från kvarnarnas sida och från
lantbrukets sida att åstadkomma en rågexport och därigenom bereda
rum i lagerhusen för inom landet producerad råg. Regeringen hade i
första rummet, såsom den såg saken, då att förvissa sig om, huruvida
det kunde anses föreligga någon risk med hänsyn till landets brödsädestillgångar
att bifalla framställningen om rågexport. Såsom jag vågar
se saken, borde ett beviljande av rågexport ej komma ifråga i annat
fall än därest full trygghet fanns för att icke därigenom det i första
hand viktiga intresset, tryggandet av hela landets brödsädesbehov, bleve
åsidosatt. Det var för regeringen känt, att lagertillgången inom landet
ungefär motsvarade eller måhända låg i överkanten av vad som kunde
anses vara normalt, men också, att förhållandena voro olika gent emot
vad de hade varit under de normala åren före kriget i det hänseendet,
att före kriget det ej var så stor risk, därför, att om det skickades ut
någon större kvantitet av råg så kunde ersättning skaffas på mycket
kort tid genom import av motsvarande vara från Tyskland. Sådana
möjligheter funnos helt naturligt ej, då detta ärende förelåg till behandling,
under föregående års höst. Vidare hade till regeringen ingått sådana
meddelanden angående tröskningsresultatet, att det för regeringen
framstod såsom en allvarlig betänklighet med hänsyn till landets tillgångar
av brödsäd att över huvud taget vid denna tidpunkt medgiva en
export av större kvantitet råg. Ytterligare en omständighet, som påverkade
ärendets avgörande, var det förhållande, som rådde i fråga om
priserna.

Det anföres nu i konstitutionsutskottets yttrande, att det från lantbruksstyrelsens
sida hade framhållits, att det ej vore uteslutet, att genom
den ifrågasatta exporten prisbildningen i fråga om råg kunde påverkas,
som det står, i ”i gynnsam riktning”. Ja, mina herrar, vad som är
”gynnsam riktning” i fråga om prisbildningen på råg, därom lära nog
meningarna vara två. Ur lantbrukarnes synpunkt betyder det för visso,

Första kammarens protokoll igel. Nr 40. 7

Om vägrat
tillstånd till
export av ett
parti råg.
(Forts.)

Nr 40. 9S

Lördagen den 28 maj e. m.

Om vägrat att priserna gå uppåt, ur konsumenternas däremot, att de gå nedåt. Det
tillstånd till ju ett ensidigt sätt att betrakta saken, om man utan vidare sätter likexport
av ett foetstecken mellan en prisbildning i gynnsam riktning och en prisbild(Forts!)
n’nS uppåt, såsom fallet är i det yttrande från lantbruksstyrelsens sida,
som av konstitutionsutskottet särskilt åberopats. För regeringen stod
det klart vid ärendets handläggning, att en sådan export måste inverka
på prisbildningen uti en riktning, till vilken regeringen icke ansåg sig
kunna medverka.

Innan jag går in på själva prisbildningen vill jag tala om den import
av vete, som hade ställts i utsikt till ersättning för rågexporten. Det
gällde att här taga hänsyn till både priset på vete och det inhemska priset
på råg, och jag kan då meddela, att i september månad var priset
i svensk hamn på utländskt vete följande: Buenos Ayres-vete: 65 kronor
14 öre och New York-vete 59 kronor 40 öre, under det att rågpriset
samtidigt här i Sverige var: 34 kronor 15 öre, den högsta noteringen,
och 32 kronor 25 öre, den lägsta. Den svenska inhemska brödspannmålen
av vete stod i senare delen av september, den 21, uti ett prisläge
av 50 kronor 25 öre för den högsta kvaliteten, 48 kronor 18 öre för
den lägsta. Man behöver bara se de här siffrorna för att förstå, att en
större export av råg med ty åtföljande import av vete, ifall den hade
kunnat åstadkommas under föreliggande villkor, hade kommit att betyda,
att man hade förskjutit prisbildningen i en riktning, som för regeringen
alldeles icke framstod såsom gynnsam, och det skulle samtidigt
ha medfört, att konsumtionen av råg hade trätt tillbaka till förmån för
konsumtionen av vete. Vid bedömandet av de olika skälen för och emot
kom regeringen därför till den mycket bestämda uppfattningen, att det
förelåg alldeles avgörande skäl för att här avslå den gjorda framställningen.

Jag skall tillfoga allenast en synpunkt för att klargöra, hurudant
läget var. Under förra årets sommar fann man sig inom regeringen
föranlåten att överväga, huruvida man ej skulle bli nödgad att till landet
importera en betydande kvantitet vete, till mycket högt pris, på grund
av de osäkra förhållandena. De rapporter, som man hade, voro så pass
ovissa, att det var rätt svårt att taga ställning till frågan. Man ansåg
sig då kunna skjuta undan saken till en senare tidpunkt, och det visade
sig, att man lyckligtvis ej behövde verkställa en sådan import. Emellertid
visade detta ju, hur pass osäkert hela läget var, och jag vill hemställa
till övervägande, om det ej vid varje sådan situation, då man har
att ställa en prognos beträffande framtiden och har att välja mellan
att tillgodose i första rummet landets brödsädesbehov eller en viss närings
intressen, om det ej i en sådan situation, säger jag, alltid måste
vara för regeringen det klokaste och rådligaste att då se i första rummet
på hela landets gemensamma intresse av, att brödsädestillgången blir
tryggad.

Alldeles liknande synpunkter hava också förelegat vid de motsvarande
ärendenas behandling i oktober månad. Jag skall tillåta mig att

Lördagen den 28 maj e. m.

99 >''r 40.

nämna det nu för att ej behöva besvära kammaren med att begära or- Om vägra!
det även vid den följande punkten. tillstånd till

export av ett

Herr L y b e r g: Herr talman! Det har under dagens debatt gjorts parti råg.
gällande, att dechargebetänkandet huvudsakligen rör sig om ”futtiga (Forts.)
formaliteter”. Jag vill då först säga, att om man vill hålla på vår konstitution,
så förefaller det mig vara något oriktigt, att man klagar över
att konstitutionsutskottet söker att upprätthålla och hävda de former, som
kringgärda vår författning. För övrigt vill det synas mig, som om årets
dechargebetänkande, kanske på ett undantag när — jag avser anmärkningen
om handlingars stämplande med ordet ”förtrolig”, — rör sig om
frågor, som äro av både stor principiell innebörd och avsevärd reell betydelse.
I varje fall synes mig sa vara förhållandet med de anmärkningar,
som gjorts i denna punkt och i nästa punkt av utskottsmemorialet.

Den principiella utgångspunkten för dessa anmärkningar är naturligtvis
den hos oss numera icke omstridda allmänna satsen, att en vällovlig
näring har ett berättigat intresse att utan hinder från statens
sida avyttra sina produkter, såvida icke ett annat intresse av utomordentlig
betydelse allvarligt hotas genom att ett statsingripande icke
sker. Det är ju alldeles givet, att denna sats särskilt i mycket hög grad
har sin tillämpning på en så oumbärlig näring som jordbruksnäringen.

Enligt utskottets mening stå de ifrågavarande konseljbesluten i bestämd
strid med denna sats. Det skulle under normala tider ansetts
vara ett fullkomligt otänkbart ingripande i jordbrukets handlingsfrihet
och i dess avyttringsmöjligheter att lägga ett exportförbud å jordbrukets
alster. Men det var nödvändigt under ett folknäringens nödläge, under
er tid, då hungersnöden hotade och man kunde frukta, att en "katastrof
skulle inträffa, om ej ett dylikt ingripande skedde. Då utgick man
emellertid från, att detta förbud, såvitt det angick särskilt brödsäd, icke
skulle upprätthållas annat än i den mån påtaglig fara hotade folknäringen.
Och man sökte neutralisera de menliga verkningarna därav för
jordbruket genom att införa minimiprisbestämmelserna och skyldighet
för staten att inköpa till inlösen erbjuden spannmål.

Hur ställde sig nu saken med hänsyn till denna principiella utgångspunkt
vid det tillfälle, då besluten fattades resp. den 17 september och
den 19 oktober förra året? Ja, jag vill då först erinra om, att under förra
riksdagen ifrågasattes, om ej betingelserna för förbudets upprätthållande
redan då saknades; och från motståndare till förbudets upphävande
framhävdes då med skärpa, att tillämpningen av ett smidigt licenssystem
utgjorde förutsättningen för exportförbudets upprätthållande,
och att detta förbuds bibehållande i så fall icke borde väcka några
betänkligheter. Minimiprisbestämmelserna och statens inköpsskyldighet
hade emellertid, då konseljbesluten fattades, upphört att gälla sedan
den 1 juni. Nu förhåller det sig, såvitt jag vet och tror, så, att en
medelgod rågskörd tillgodoser i allmänhet vårt lands årsbehov av råg
till människoföda, vilket behov uppgår till cirka en halv miljon tons.

Det var klart vid dessa besluts fattande, att 1919 års skörd var över

Jfr 40. ioo

Lördagen den 28 maj e. ni.

Omvägrat medelgod, betecknad med skördesiffrån 6,7 — således 7/10 över den
tillstånd till siffra) som betecknar medelgod skörd — och att rågskörden samma år
eXpart tråg >r*bragt cirka 585, ooo ton, d. v. s. en rätt avsevärd kvantitet utöver den,
(Forts.) som under vanliga förhållanden anses motsvara årsbehovet. Vidare hade
det redan i den ansökning, som ingavs av kvarnintressentföreningen ungefär
vid månadsskiftet augusti—september, påvisats, att det fanns i lager
hos föreningen cirka 40,000 tons råg; och man kunde väl förmoda,
att härutöver fanns ytterligare ett eller annat tiotusental tons inneliggande
här och var ute i landet. Således fanns det ett högst betydande överskott
från tidigare års skörd, ungefär motsvarande 10 % av vårt årliga
konsumtionsbehov. Vidare kan man av numera tillgängliga statistiska
preliminäruppgifter konstatera, att rågskörden under 1920 ställde sig
kan man säga, på alldeles samma sätt, som skörden under år 1919.
Det var samma allmänna skördetalssiffra och i tontal samma mängd
råg, som hade skördats. Nu är det visserligen sant, att dessa senare
siffror ej voro exakt kända, då dessa beslut fattades. Men i motsats
till vad den föregående ärade talaren ville göra gällande, har det från
fullt sakkunnigt håll — jag vill påstå från sakkunnigare håll än från
denne ärade talare — uppgivits, att det redan under slutet av augusti
var klart, att 1920 års rågskörd i stort sett kunde jämställas med 1919
års rågskörd, liksom 1920 års skörd över huvud taget var ungefär jämngod
med 1919 års skörd. Jag kan då ej finna annat än att redan med
hänsyn till dessa förhållanden besluten om avslag å begärd export icke
voro grundade på fullgoda skäl. Det var tämligen uppenbart, att, som
herr Sandler mycket öppenhjärtigt erkände, kvarhållandet inom landet
av detta överskott skulle föranleda, att tillgången bleve större än efterfrågan
och att följaktligen — om icke andra omständigheter motverkade
— priset, då minimiprisen icke längre gällde, genom en konstlad
åtgärd — genom ett statsingripande — skulle komma att sänkas ned
under vad som vid fri avyttring skulle hava blivit fallet. Och det var
å andra sidan uppenbart, att vid den tidpunkten icke någon skönjbar fara
för folknäringen existerade.

Men att besluten voro oriktiga, framstår ännu klarare, om man tar
hänsyn till de omständigheter, som i övrigt borde inverka på frågan, och
som mycket tydligt äro framhållna i de handlingar, som finnas bilagda
akten till de ifrågavarande konseljbesluten. För det första hade det redan
i kvarnintressentföreningens ansökan mycket starkt understrukits,
att det på grund av begränsat magasinsutrymme måste, om ej export
tillätes, uppstå mycket stora svårigheter att mottaga och på lämpligt
sätt förvara efter skörden tillgängliga rågkvantiteter, vilket i sin ordning
måste komma att väsentligt inverka på den nybärgade, på olämpligt sätt
förvarade rågens kvalitet. För det andra förhöll det sig på det sättet
— vilket också vid denna tidpunkt var fullt klart — att staten på grund
av avtal med den licenssökande kvarnintressentföreningen var skyldig
att betala skadestånd med hänsyn till det lager av råg, som vid
månadsskiftet augusti—september 1920 låg inne hos föreningen.

Lördagen den 28 maj e. in.

101 ?)r 40.

Nu hade det, såvitt man kan se, ej mött några svårigheter Om vägrat
att såsom villkor för en beviljad licens uppställa, att export- tillstånd till
föreningens anspråk på dylikt skadestånd skulle eftergivas; och folkhus-ett
hållningskommissionen förordade uttryckligen, att ett sådant villkor skul- (Forts!)
le uppställas. Härtill svara reservanterna, att det ingalunda var klart,
att kvarnintressenternas förening skulle hava underkastat sig ett sådant
villkor. Ja, därtill kan man först säga, att det utländska marknadspriset
vid ifrågavarande tidpunkt var sådant, att, därest begärd export
hade beviljats, kvarnintressenternas förening skulle ha gjort icke blott
en vinst motsvarande det sedermera utdömda skadeståndsbeloppet, vilket
uppgick till 1,060,000 kronor, utan däröver en ytterligare vinst på
en kvarts miljon kronor, varför det funnits all anledning att antaga,
att detta villkor skulle av kvarnintressenternas förening hava godkänts.

Det förefaller emellertid, som om detta vore en saken icke vidkommande
omständighet. Det hade ju blivit en sak för sig, om kvarnintressentföreningen,
när allt kommit omkring, ej hade velat använda licensen
på de villkor, som kunde hava av regeringen uppställts. Det kan påpekas,
att i den skiljedom, varigenom skadeståndet utdömdes, särskilt
anmärktes, att sökt licens icke beviljats.

Vidare och för det tredje var det på det sättet, att man kunnat,
såsom förut plägat vara fallet och som även folkhushåilningskommissionen
tillstyrkte, såsom villkor uppställa, att motsvarande mängd vete
skulle av sökanden importeras, vilket ju då givetvis betytt, att tillgången
på brödsäd — detta mycket viktiga intresse, som ju naturligtvis alla
likasom herr Sandler ha all anledning att söka omhulda — att, säger jag,
tillgången på brödsäd i landet icke minskats. Härtill svara nu reservanterna
— och till min förvåning invänder nu herr Sandler detsamma •—
att, om exporten på så sätt medgivits, det hade betytt, att vi exporterat
den billiga rågen och importerat det dyra vetet, vilket från nationalekonomisk
synpunkt måste anses vara förkastligt. Och de säga, att det
måste anses vara ett intresse av stor vikt att söka uppdriva rågkonsumtionen
med samtidig minskning av vetekonsumtionen. När jag säger, att
dessa uttalanden förvånat mig, är det naturligtvis ej så, att jag vill säga,
att dessa önskemål icke äro särdeles befogade och betydelsefulla — det
är uppenbart, att så är förhållandet. Men att man förmenar, att
dessa önskemål skulle främjas på det ifrågavarande sättet genom dylika
medel, har från den principiella utgångspunkt, som måste vara den avgörande,
förvånat mig. Det kan väl ändå ej vara riktigt, att svenska
folket skall uppfostras till en lämpligare förbrukning av bröd genom
exportförbud på råg, d. v. s. på jordbrukets bekostnad.

Jag inser ju mycket väl, att regeringen i de här fallen handlat under
starkt intryck av kristidens besvärligheter och lidanden; men jag
vill påstå, att regeringen tagit alltför starkt intryck därav och tagit
alltför litet hänsyn till de faktiska förhållanden, som vid beslutens fattande
förelågo. Jag har ju ej förutsättningarna för att kunna misstänkas
att se denna fråga från ensidig jordbrukarsynpunkt Men jag

Nr 40. 102

Lördagen den 28 maj e. m.

?,Trä9Jat„ kan e-> säga annat’ an att Jag ~ likasom herr Sandler har en alldeles
export av eu ”bestämd uppfattning” om motsatsen — fått den bestämda uppfattninpartiråg.
&en> regeringen här skjutit åt sidan ej bara vår modernärings in(•Forts.
) tressen utan också, såväl indirekt som direkt, det allmännas intresse,
till förmån för ett konsumentintresse, och ett konsumentintresse, som
ej alls, såvitt man kunde se, var hotat.

Herr Svensson, Carl Emil: Herr talman, mina herrar! Det
är naturligtvis alltid vanskligt över huvud taget att på grundval av
papper, som ej kunnat säga allt, som ej kunna innehålla alla på saken
inverkande faktorer, så lång tid efteråt försöka rekonstruera en situation,
i vilken ett visst avgörande träffats, och det synes mig, att den
vanskligheten borde mana även konstitutionsutskottet till försiktighet,
när det gäller att fälla dom i form av anmärkningar i rena lämplighetsf rågor.
Jag vill erinra om den bakgrund, mot vilken detta beslut av regeringen
måste i mycket hög grad ses. Jag vill erinra om, att under kristiden var det
väl ingen angelägenhet, som i så hög grad uppmärksammades av den
allmänna opinionen, av myndigheterna, av statsmakterna, som just angelägenheten
vid varje tidpunkt av att ha full trygghet för brödsädestillgången
i landet. För det ändamålet har ju under kristiden offrats
mycket, bland annat i form av koncessioner till jordbrukarne. Det fanns
väl ej heller, det tror jag man vågar säga, något exportförbud, som
under kristiden så omsorgsfullt upprätthölls och noggrant övervakades,
som just förbudet mot att ur landet utföra brödsäd eller produkter därav.
När man så börjar komma fram till en tidpunkt, där det över huvud
taget kan bli tal tal om att latta denna restriktion, som var en av
de första, som lades på svenskt näringsliv, när kriget bröt ut 1914, så
är det väl intet under att en regering då är nödsakad att se på den
saken med den allra största försiktighet, och det förvånar mig verkligen,
att man Y111 S°ra gällande, att det var möjligt att vid den tidpunkt, som
det här är fråga om, ha en så fullt klar bild av situationen, att man
kunde säga, att full säkerhet förelåg för att ett påbörjande av export av
brödsäd ej skulle kunna innebära en viss risk för just brödsädestillgångens
tryggande inom landet. Det var ju så, som här har framhållits,
att vissa sakkunniga myndigheter hade avgivit utlåtanden, men jag ber
herrarna noggrant läsa igenom t. ex. lantbruksstyrelsens utlåtande, och
jag är övertygad om, att om Ni sätta Er in i den situationen, i vilken
vi sutto i oktober 1920, Ni ovillkorligen skulle ha läst detta utlåtande
mera som ett avstyrkande än som ett tillstyrkande. Det innehåller visserligen
i sitt första stycke den satsen, att ur de synpunkter, som lantbruksstyrelsen
i första hand hade att taga hänsyn till, så syntes den
kunna tillstyrka en export. Men sedan kommer en hel rad av reservationer,
som för regeringen måste vara en bestämd maning att här förfara
med den allra största varsamhet, och det är givet, att mot den bakgrund,
vilken jag här sökt teckna, regeringen måste taga ett mycket
starkt intryck av den sakkunniga myndighetens uttalanden. Jag ber
också få erinra därom, att när den nytilltradande regeringen, den nu

Lördagen den 28 maj e. m.

103 Sr 44).

sittande regeringen, började att befatta sig med denna fråga så fram- Om vägrat
gick även denna, även den nuvarande jordbruksministern med tn myc-MWMW
ket, mycket stor försiktighet. Det var till en början mycket små parti råg.

titeter, som beviljades till utförsel, och över huvud taget var man av (Forts.)

situationen nödsakad att behandla den här saken avvaktande och att
strängt hålla tillbaka de krav, som ur rent egoistiska synpunkter ställts
från samhällsgrupper, som ju ej kunde ha överblick över hela situationen.
För övrigt vill jag anmärka, att situationen i^ dag på rågmarknaden
här i landet ju är sådan, att dels är priset på råg högre än på vete,
och dels är det en uppenbar brist på råg, vilket till och med föranlett
import av denna vara. Den situationen synes mig verkligen peka pa,
att det fanns reella skäl för den avvaktande hållning, som regeringen
intog den gång, om vilken det här är fråga. Och det finnes skäl att
antaga — jag har hört mycket sakkunnige män uttala den meningen
att vid denna tidpunkt i höstas 1920 års brödsädesskörd faktiskt overskattades Det

är dessa synpunkter, som jag har velat uttala för att fastslå,
att det nog lär vara omöjligt att här, om man vill taga alla synpunkter
med i beaktande, fälla en kategorisk dom över det beslut, mot vilket
anmärkning är riktad. Jag tror, att vilken som helst i ansvarsställning
vid den tidpunkten skulle ha ställt sig avvaktande och vant mycket återhållsam.

Herr Johansson, Johan, i Kälkebo: Herr talman! Jag

har ej deltagit i slutbehandlingen av detta ärende i konstitutionsutskottet,
men då jag har varit med i den förberedande behandlingen och dar
tagit ställning i samma riktning, som utskottet har gjort,^så^har jag velat
säga några ord nu vid ärendets föredragning. Jag vill då påpeka, att det
väckte en ganska stor uppmärksamhet i landet, när dessa beslut av
Kungl. Maj :t blevo bekanta, ty vederbörande rågproducenter kunde ej se
bort från, att odlarne endast några månader förut hade haft mycken stor
svårighet att få kvarntrusten att inköpa den råg, som den skulle i enlighet
med de kontrakt, som då voro gällande så länge beslaget rådde, och
det var klart, att när så var förhållandet, så måste odlarne ovillkorligen
komma till den uppfattningen, att det fanns mera råg här i landet än
vad som egentligen ansågs nödvändigt att hava. Man måste också se
den ansökan, som då avslogs, mot bakgrund av de yttranden, som
avgivits av myndigheterna, och när en så sakkunnig myndighet som
folkhushållningskommissionen hade utan förbehåll tillstyrkt ansökningen
så vill det åtminstone för lekmannen synas, som om det hade vant
tillräckliga skäl för Kungl. M^j :t att ej ställa sig mera reserverad än
vad folkhushållningskommissionen gjort. Den var väl ändå, kan man
säga, i nästan lika hög grad som regeringen fortfarande ansvarig for
att livsmedel funnes i landet.

Den näst föregående talaren åberopade att reservationer hade gjorts
av lantbrukstyrelsen, men då dessa reservationer icke äjo av den be -

Nr 40. 104

Lördagen den 28 maj e. m.

de g*va stöd för talarens bevisföring, kan jag ej uraktexport
av ett a*^ narmare *nSa Pa desamma. De lyda nämligen så: ”Dantbruksstyparti
råg. relsen ^anser sig emellertid i detta sammanhang icke böra underlåta att
(Forts.) framhålla, att den för skördens inbärgande ogynnsamma väderlek, som
under de senaste veckoina varit radande i vissa mera spannmålsproducerande
delar av landet, kan befaras hava i viss omfattning verkat nedsättande^
den beräknade veteskördens såväl myckenhet som beskaffenhet”_

märk väl, att lantbruksstyrelsen endast talar om vete och säger, att det
kan bli brist på vete, men den säger ej någonting om, att den anser, att
det kan bli någon brist på råg. Men så kommer nästa punkt, som säger
: ”Samma ogynnsamma väderlek — på sina håll i förening med pågående
arbetskonflikter” — jag ber att få stryka under det senare —
”har "vidare.inom vissa områden omöjliggjort sådd av höstråg inom
därföi ^ tjänlig tid, ett förhållande, som ej torde kunna undgå att i
viss män menligt påverka utsikterna för nästa års skörd av råg”. Nu
kan jag ej neka, att det förefaller litet besynnerligt, om jordbrukare
■ verkligen skulle vara skyldiga att lagra sin råg till ett kommande år
därför, att man genom arbetskonflikter ej har kunnat på nöjaktigt sätt
så rågen^ pa vissa hall. Jag maste säga, att det från jordbrukaresynpunkt
måste te sig en liten smula konstigt att just lägga den synen på
saken. — Ja, jag skall ej längre upptaga tiden. Jag har endast med
dessa påpekanden velat säga, att jag för min del tycker, att konstitutionsutskottet
hade mycket goda skäl för den anmärkning, som den gjort
i förevarande punkt.

Herr Stendahl: Med anledning av den ärade talarens på Sö dermanlandsbänken

admonition till konstitutionsutskottet, att han fann
det ytterst egendomligt, att konstitutionsutskottet på basis av de handlingar
i målet, som hade ställts till utskottets förfogande, vågade sig på
att söka rekonstruera ärendet och fälla en dom, så vill jag säga, att vi
inom konstitutionsutskottet ha följt den praxis, som i alla tider har ägt
rum, nämligen att vi ju ej haft några andra handlingar att döma efter
än dem, som ställts till vårt förfogande, och vi ha levat i den tron, att
inga andra handlingar funnits än de, som ha stått till. utskottets förfogande.
Skulle så vara fallet, att detta ej vore riktigt, så skall jag
villigt medgiva, att det kanske funnits andra skäl, som lett Kungl. Maj :t,
men då är det högst anmärkningsvärt, att detta ej meddelats konstitutionsutskottet
för bedömandet av den ifrågavarande punkten.

Vad sedan folknäringen beträffar så medgiver jag öppet och villigt,
att om frågan hade ställts på det sätt, att genom den ifrågasatta
exporten folknäringen riskerats, i aldrig så liten grad, så hade ingen
enda röst i konstitutionsutskottet höjts iför anmärkning, men villkoret
- och villkoret, utan vilket någon export icke kunde komma ifråga, åtminstone
ej enligt konstitutionsutskottets mening — var, att samtidigt
som en viss kvantitet råg exporterades skulle minst lika kvantitet vete
importeras. Härmed torde allt prat om, att konstitutionsutskottet har

Lördagen den 28 maj e. m.

105 Nr 40.

menat, att folknäringen på något som helst sätt skulle få riskeras, böra Om vägrat

förfalla. '' • ***** iTortL^tt

Vad sedan samme ärade talares anmärkning om nuvarande brist parliråg

på brödsäd beträffar, så är, såvitt jag förstår, det en sak, som icke alls (Forts.)''
har med denna anmärkning att göra. Fastmera är, såvitt jag förstår,
den saken i väsentlig grad beroende på den tullpolitik ifråga om spannmål,
som i riksdagen har förts, en tullpolitik, för vilken jag för min
del har varnat, och vilken jag icke gillar.

Herr Lvberg: Herr talman! Jag kan icke undérlåta att ytterligare
en gång understryka, att den förutvarande regeringens medlemmar
tydligen hava haft den uppfattningen, att förutsättningen för beviljandet
av licens skulle vara, att man hade ”full säkerhet” för att folknäringen
därigenom icke på något vis riskerades. Ja, mina herrar, jag
kan icke se annat än att exportförbudet under sådana förhållanden måste
bliva permanent, ty full säkerhet lärer väl i detta hänseende aldrig kunna
erhållas. Vad konstitutionsutskottet ansett och vad som lärer vara alldeles
påtagligt är, att de intressen som här skura varandra, skulle på sätt
jag förut framhållit vägas emot varandra. Men det förefaller, som
om de förutvarande regeringsmedlemmarna skulle hava haft en annan
uppfattning.

Nu har jag ju i mitt förra anförande villigt velat erkänna, att jag
kan förstå, att regeringsmedlemmarna handlat under intrycket av vad
som tidigare förevarit. Men jag säger, att detta kan visserligen förklara
beslutet, men icke försvara det.

Jag glömde säga, då jag nyss hade ordet, att, såvitt utskottet kunnat
finna, alla de yttranden, som enligt utskottets vetskap funnits bilagda
akten till detta ärende, äro direkt och bestämt tillstyrkande; i det första
fallet beträffande 12,000 ton och i det andra fallet beträffande som det
heter, ett tiotusental ”eller möjligen ett par tiotusentals ton” råg. Nu
äi det alldeles givet, att dessa myndigheter, nämligen Folkhushållningskommissionen
och Landtbruksstyrelsen, samtidigt hade skäl att framföra
olika synpunkter, som behövde i detta sammanhang tagas i betraktande,
men såväl den ena som den andra myndigheten har ansett, att de
synpunkter, som i folknäringens intresse kunde göras gällande, icke
voro så vägande,, att de bort hindra exportlicensen. Jag vågar alldeles
bestämt mot reservanterna påstå, att den, som läser de yttranden,
som varit tillgängliga, icke kan få någon annan uppfattning, än att licens
däri bestämt tillstyrkts.

Nu vill jag säga, att, som här tidigare har antytts, det är möjligt, att
det finns ytterligare handlingar i ärendet. Det har förhållit sig så, att det
icke utan en viss svårighet varit möjligt för utskottet att få de yttranden
tillgängliga, vilka rörde den exportansökning som behandlades
den 17 september, och vilka inkommit från Folkhushållningskommissionen
och Landtbruksstyrelsen. iDet befanns, när vi slutligen fingo in dem
till utskottet, att dessa handlingar voro försedda med stämpeln ”hemlig".
Inom konstitutionsutskottet har detta fått passera, ehuru det är

Nr 40. 106

Lördagen den 28 maj e. m.

Om vägrat tämligen uppenbart, att denna stämpel på handlingarna står i strid med
tillstånd till tryckfrihetsförordningens föreskrift. Det egendomliga är för övrigt, att
eXparti råg** c^essa handlingar, som rörde det tidigare konseljbeslutet, burit denna
(Forts.) stämpel, medan däremot de handlingar, som rörde det senare konselj -beslutet, icke hade motsvarande stämpel. Jag känner icke till vilken
princip, som därvid följts, men i varje fall har hemligstämplandet väckt
viss uppmärksamhet, ehuru utskottet icke velat skymma undan den stora
huvudfrågan genom att i detta sammanhang göra anmärkning mot förhållandet.

Nu sade vidare en talare att, om man ser på förhållandena sådana de
te sig för närvarande, så kan man tycka, att regeringens beslut var rätt
så välbetänkt. Han sade nämligen, att tillgången på råg för närvarande
vore rätt så ringa. Ja, det förhöll sig verkligen på det sättet, att i avgivna
yttranden farhåga uttalades, innan dessa regeringsbeslut skulle
fattas, för att, om export icke beviljades, rågen skulle komma att användas
till annat än människoföda, och jag kan undra, om icke detta är
just vad som har skett och som har givit anledning till den ringa rågtillgång,
som numera har kunnat konstateras. Det framhölls för övrigt
därjämte, att det förhållandet, att rågexport icke tilläts, kunde komma
att medföra, att den besådda rågarealen komrne att för påföljande år
bliva mindre på grund av vägrad export och med hänsyn till förefintligt
överskott av råg inom landet. Det är uppenbart, att en sådan konsekvens
skulle stå i direkt strid med folknäringens intresse. För övrigt må
det sägas, att exportförbudets upprätthållande och licensförfarandets
utnyttjande i prisbildningssyfte måste betecknas såsom alldeles främmande
för förbudets ursprungliga syfte. Jag kan sålunda icke annat än
vidhålla, att alla omständigheter — med undantag av den ”bakgrund”,
mot vilken man skall se konseljbeslutet — talat för ett bifall helt eller
möjligen med någon begränsning till ifrågavarande ansökningar; och
jag kan icke se annat än att de myndigheter, som här närmast jämte
regeringen bära ansvaret, hava sagt, att de för sin del kunde taga ansvaret
för export.

Herr Nilsson, Petrus: Herr greve och talman! Jag begärde
ordet, då den ärade talaren på Sörmlandsbänken yttrade, att tillgången
på råg senare har visat sig vara mindre än man vid den tid, då
ansökningen om rågexport behandlades, hade anledning förmoda, att den
skulle bliva. Ja, det kan ju vara förhållandet, men att tillgången på råg
blivit mindre är delvis en följd av att icke exporttillstånd då medgavs.
Statens lagerhus voro ju upptagna av gammal spannmål och de enskilda
lantbrukarnes lagerutrymmen för spannmål äro ju ganska begränsade
och kvarnarne vore även ganska obenägna för inköp utav råg. Följden
härav blev att, då lantbrukarna icke kunde sälja sin råg och för den
få de pengar, som de så väl vid den tiden behövde, fingo de använda
den i och för utfodring. Det blev således mindre råg för brödkonsumtion
än vad som kanske skulle hava blivit följden, om exporttillstånd vid
den tiden medgivits. Dessutom hade ju ett betydligt högre pris då kun -

Lördagen den 28 maj e. m.

107 Sr 40.

nät erhållas än vad som sedan erhölls, när rågexport medgavs. Rege- Om vägrat
ringen borde även haft möjlighet att bedöma tillgången på råg inom lan- tillstånd till
det. Lagerhusen voro fulla och skörden ganska riklig. Under sådanapårtiTåg
förhållanden måste man framställa den frågan: vad var orsaken till att (Forts.)’
icke ett exporttillstånd då medgavs?

Det har bär även nämnts, att svenska folket borde hava konsumerat
råg i stället för den stora mängd vete, som importerades, men svenska
folket synes icke hava varit så begivet på att äta rågbröd, de ville nog
hava en rätt så stor del vetebröd. Lantbrukarna kunde icke under sådana
förhållanden sälja sin råg. IDe måste till stor del utfodra densamma,
och genom att detta exporttillstånd icke medgavs, har ju Sveriges
modernäring åsamkats en väsentlig förlust, och även staten har
gjort förlust genom den prisskillnad, som den på grund härav fick återbetala
till kvarnarna.

Jag kan icke finna annat än att här föreligga fullgoda skäl för det
uttalande, som av utskottet gjorts.

Herr Svensson, Carl Emil: Herr talman! I anledning
av det yttrande, som en talare på Stockholmsbänken hade, vill jag framhålla,
att jag naturligtvis icke i minsta mån har velat antyda, att konstitutionsutskottet
icke haft tillgång till alla handlingar i detta mål. Det
har utskottet förvisso haft. Men vad jag ville säga är, att det är vanskligt
att på grundval av blott dessa papper efteråt rekonstruera en situation,
så att man kan vara säker på att kunna fälla ett riktigt omdöme.

Ty det är ju ändå så, herr Stendahl, att sådana rådslag som detta i statsrådet
icke företagas på grundval enbart av papper, utan ett sådant beslut
föregås naturligtvis av många och långa beredningar med tillkallade sakkunniga,
samtal och konferenser, varigenom vederbörande departementschef
söker informera sig på alla de håll, där detta är möjligt, och beslutet
beror i mycket hög grad på vad som framkommer vid denna beredning
av ärendet. Det är naturligtvis i hög grad på grundval av detta, som det
slutliga resultatet framgår, men det kan ju icke komma till synes för
konstitutionsutskottet, eftersom det icke kan föras några stenografiska
referat över vad som förekommit vid sådana utredningar och konferenser.

Både herr Lyberg och herr Stendahl hava tryckt på den punkten,
att det här var fråga om att kompensera exporten genom att importera
vete eller vetemjöl i stället. Ja, jag vill erinra om, som nog herrarne
även komma ihåg, att denna import av mycket dyrbart vete utifrån visst
icke var populär i landet och icke minst impopulär var den importen i de
ekonomiska kretsar, som jag förmodar, att herr Stendahl rör sig i. Det
fördes i tidningspressen en mycket stark propaganda för att över huvud
taget genom importförbud eller på annat sätt avstänga importen utifrån
av denna dyrbara vara med hänsyn till vår handelsbalans, så att jag är
mycket tveksam, huruvida en sådan kompensationsimport som den om
vilken herrarna tala skulle ha framkallat någon gynnsam uppfattning i
landet.

Nr 40. 108

Lördagen den 28 maj e. m.

Om vägrat
tillstånd, till j-j]j
export av ett
parti råg.
(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning lades den förevarande punkten
handlingarna.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Föredrogs. ånyo statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till driftkostnader för en
statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister samt om anordnande
av en dylik anstalt å Ventholms kungsgård jämte i ämnet väckta motioner.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag anhåller bara att få med dela,

att på sidan 5 i detta betänkande, femte raden i andra stycket i
motiveringen så bär ordet ”bifallas” bortfallit, och jag anhåller att detta
ord måtte få inflikas i motiveringen.

Jag har icke något annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej framkommit än att vad utskottet i det föreliggande
utlåtandet hemställt skulle bifallas med rättelse i motiveringen av
ett tryckfel å sid. 5 rad 13 uppifrån, där näst efter ordet ”rusdrycksmedel”
skulle tilläggas ordet ”bifallas”.

På sedermera gjord proposition bifölls berörda yrkande.

Om anställande
av en
statens tryckerisakkunnig.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 138, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anställande av en statens tryckerisakkunnig.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för
anställande av en statens tryckerisakkunnig med i huvudsak de uppgifter,
chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet över finansärenden
den 11 mars 1921 angivit, jämte erforderliga biträden m. m.
under sjunde huvudtiteln såsom förslagsanslag, högst, anvisa

a) å tilläggsstat för år 1921 ett belopp av 17,000 kronor, samt

b) å extra stat för år 1922 ett belopp av 33,000 kronor.

Herr Tengdahl: Jag har ingenting emot själva saken. Vill

bara uttala som min mening, att jag tycker, att det är mindre trevliga
utsikter för oss, att den ifrågavarande institutionen skulle inflytta här
i riksdagens hus och öka trångboddheten.

Lördagen den 28 maj e. m.

109 Nr 40.

Det förefaller mig, att vi snarare borde försöka få bort diverse för Om anstälriksdagens
egentliga verksamhet främmande institutioner ifrån detta e”

hus för att i riksdagens eget hus få tillräckliga lokaler för dess egen5 “klrlsJkverksamhet
och egna behov. Till dessa riksdagens egna behov räknar kunnig.
jag då riksdagsmännens behov av ostörda läs- och studierum och rum (Forts.)
för mottagande av besök o. d. Det torde vara ett förhållande, som
saknar motstycke i hela den civiliserade världen — åtminstone förmodar
jag, att det saknar motstycke i flertalet parlamentshus i Europa —
att riksdagens ledamöter nödgas taga emot besökande i en förstuga, där
de icke kunna samtala ostört med dem. Under sådana omständigheter
så förefaller det mig orimligt, att en ny institution — även om denna
skulle, såsom här förespeglas, delvis sammansmälta med en redan i huset
varande, nämligen riksdagens tryckeriexpedition — skall få inkräkta
på riksdagens utrymme.

Jag har icke något annat yrkande att framställa än om bifall till utskottets
förslag, men jag har med detta velat, om också utan större utsikt
till framgång, efterlysa de reformer med avseende å fördelningen
av lokalerna här i riksdagshuset, som så väl behövas för att riksdagen
skall kunna fylla sin funktion ordentligt. Och till detta anser jag då
verkligen att det hörer, att riksdagsmännen hava arbets- och studielokaler
och lokaler för mottagande av allmänheten, något som för närvarande
fullständigt saknas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda landskommuner; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till riksförsäkringsanstalten samt i anledning av vissa av Kungl Maj :t
i statsverkspropositionen och i propositionen om tilläggsstat för år 1921
gjorda framställningar angående anslag till sagda ämbetsverk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning av
väckt motion om inrättande i visst syfte av ett riksbanksråd.

I en inom första kammaren av herrar Östberg och Öhngren väckt,
till bankoutskottet hänvisad motion, nr 124, hade hemställts, att riksda -

Om inrättande
av ett
riksbanksråd.

Nr 40. no

Lördagen den 28 maj e. m.

Om inrättande
av ett
riksbanksråd.

(Forts.)

gen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville undersöka lämpligheten av inrättande av en delegation eller
riksbanksråd i motionens syfte samt för riksdagen framlägga de förslag,
till vilka en dylik undersökning kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angiven orsak
hemställt, att förevarande motion 1: 124 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Öhngren och
Östberg, vilka ansett, att utskottet bort, med åberopande av motionens
innehåll och det särskilda yttrande, tre utav fullmäktige i riksbanken
avgivit, samt enär motionens genomförande icke vore ägnat att medföra
någon inskränkning i de riksdagen enligt grundlagen tillkommande befogenheter
i avseende å riksbanken, men kunde befrämja näringslivets
och därmed det allmännas verkliga intressen, tillstyrka bifall till motionen.

Herr Östberg: Herr greve och talman, mina herrar! Här

föreligga efter varandra tvenne utlåtanden av bankoutskottet. I det
ena fallet har bankoutskottets majoritet avstyrkt utredning, i det
andra har utskottets majoritet tillstyrkt en utredning. Om man jämför
de båda frågorna med varandra, torde man finna, utan att vara
alltför kritisk, att en utredning i den senare frågan nog är mindre behövlig
än i det förra fallet.

Frågan om riksbankens förvaltning har ju sedan gammalt varit
föremål för olika meningar, och under tidernas lopp hava olika förslag
i detta hänseende framställts. Det vidlyftiga förslag som framlades
av den på 1880-talet fungerande stora bankkommittén innebär, att man
skulle inrymma enskilda delägare i riksbanken, varigenom man ansåg,
att man skulle tillförsäkra riksbanken en sådan affärsmässig ledning,
som man icke kunde påräkna med ett uteslutande av riksdagen behärskat
bankinstitut. Denna tanke har emellertid förfallit och sedermera
icke ansetts kunna med fördel upptagas. Därefter har man sökt att i
olika motioner föra fram tanken på en mera tillfredsställande organisation
av riksbanken, även så tillvida att riksdagens omedelbara befattning
med utseendet av riksbanksfullmäktige och vad därtill hör skulle
upphöra. Även denna fråga har naturligtvis förfallit, ty det är ju så,
att riksdagen är mycket mån om sina befogenheter men kanske mindre
mån om att tillse det sätt, varpå dessa befogenheter handhavas.

Under sådana förhållanden har man trott, att man skulle kunna förena
de så stridiga meningarna, därigenom att man sökte vid sidan av
bankofyllmäktige skapa ett särskilt sakkunnigt råd. Mönstret härför
förefinnes ju på åtskilliga andra områden. Jag behöver endast erinra
om att man vid järnvägsstyrelsens sida har ansett sig böra tillsätta ett
särskilt råd för att lämna järnvägsstyrelsen de anvisningar ur den stora

Lördagen den 28 maj e. m.

in Nr 40.

allmänhetens och affärsvärldens synpunkt, som anses behövliga. Den Om inrätnu
föreliggande motionen är alltså begränsad därhän, att man icke skulle
på något sätt rubba riksdagens befogenhet över riksbanken utan vid sidan
av de av riksdagen tillsatta banko fullmäktige inrätta ett särskilt (Forts.)
råd, som skulle väljas fristående från de politiska synpunkterna.

Över denna motion hava fullmäktige i riksbanken haft tillfälle att
yttra sig. Bland fullmäktige hava rått delade meningar angående saken.
Riksbanksfullmäktiges uttalande har beslutats med fyra röster, under
det att tre fullmäktige ställt sig på motionärernas ståndpunkt och förordat
en utredning uti det i motionen föreslagna syftet. Majoriteten
av fullmäktige i detta fall består till väsentlig del av ämbetsmännen i
riksbankens ledning. För dessa har av naturliga skäl ämbetsmannasynpunkten,
kan man säga, sannolikt i viss mån varit bestämmande. De
skäl, som majoriteten anfört, synas mig icke heller vara av någon vidare
övertygande beskaffenhet.

Det framhålles först och främst, att det ansvar, som av ålder påvilat
fullmäktige i riksbanken, skulle, om det föreslagna rådet bleve
verklighet, komma att uppdelas mellan fullmäktige och rådet och att
en dylik uppdelning skulle kräva, att en noga bestämd gräns uppdroges
mellan fullmäktiges ansvar och bankrådets ansvar, vilket skulle möta
stora svårigheter. Men jag kan icke förstå, att några större svårigheter
skulle möta att uppdraga gränsen mellan en rådgivande institutions
ansvar och en beslutande institutions ansvar. Det är ju alldeles klart,
att det är den beslutande institutionen, som har det fulla ansvaret; en
rådgivande institution kan i detta avseende icke spela någon avgörande
roll.

Nu kan väl ingen av herrarna här i kammaren eller någon människa
eljest inbilla sig, att riksbankens förvaltning skötes alldeles fristående
och alldeles utan konferenser med dem som hava att svara för affärslivet
och näringslivet i övrigt. Skillnaden är endast den, att de konferenser,
som nu ske på privat väg, ske utan ansvar för de rådgivande,
under det att om en sådan institution, som här är föreslagen, komme
till stånd, komme sådana råd att lämnas under det ansvar, som ett protokollfört
rådgivande medfört. Avsikten är således endast att i detta
avseende införa ett mera stabilt och mera kontrollerbart förhållande än
vad som för närvarande äger rum.

Vidare säger fullmäktiges majoritet, att genom ett sådant bankråd
skulle öppnas en väg, på vilken möjligen obehöriga inflytelser på riksbankens
ledning kunde göra sig gällande. Men, mina herrar, om riksbankens
ledning över huvud taget skulle vara tillgänglig för obehöriga
inflytelser, lära väl sådana inflytelser kunna göra sig gällande mycket
lättare utan ett sådant av allmänna institutioner tillsatt råd än om en
dylik ansvarig rådgivande myndighet komme till stånd.

Det förefaller mig således, som om fullmäktiges majoritet icke genom
sin argumentering hade lyckats påvisa obehövligheten av den institution,
som här är ifrågasatt.

Nr 40. 112

Lördagen den 28 maj e. m.

Om inrättande
av ett
riksbanks''
råd.
(Forts.)

Utskottet har efter min mening varit lika litet lyckligt i sin argumentering.
Utskottet ifrågasätter, ”huruvida inrättandet vid fullmäktiges
sida av en intresserepresentation för det enskilda näringslivet, på
sätt motionärerna föreslå, verkligen skulle vara till gagn för det allmänna.
Enligt utskottets mening måste nämligen vid handhavandet av
riksbankens rörelse och förvaltning i främsta rummet det allmännas intresse
tillgodoses och således helt andra och viktigare synpunkter anläggas
än då fråga är om enskildas fördelar”. Ja, naturligtvis, men för
det första vill jag framhålla, att det enskilda näringslivet är av ett kolossalt
allmänt intresse, ty utan att det enskilda näringslivet blomstrar,
lär väl icke det allmänna kunna blomstra, och således är det strängt
taget ett det allmännas intresse, att näringsliv, handel och samfärdsel
kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

Om en dylik rådgivande myndighet vid riksbankens sida kan befrämja
näringslivets, den allmänna handelns och samfärdselns intresse,
så handlar detta råd icke till förmån för något enskilt intresse utan i
det allmännas bästa.

Jag kan således icke se, att på något sätt skäl äro förebragta, som
visa olämpligheten av den utredning, som här är föreslagen. Svårigheten
är naturligtvis alltid att få detta råd så sammansatt, att det verkligen
främjar det allmännas intresse, såsom motionärerna avse.

Vi hava under de senast gångna åren, icke minst här i riksdagen,
fört en mycket livlig diskussion särskilt om riksbankspolitiken och huruvida
denna varit ägnad att tillgodose landets intressen i dess helhet. Om
denna sak hava meningarna varit mycket delade och man kan ju icke
påstå, att riksbankspolitiken har åtnjutit det allmänna förtroende, som
det vore så synnerligen viktigt för riksbankspolitiken att äga, isynnerhet
som den är hjärtpunkten och centralpunkten i hela landets närings- och
affärsliv. Min övertygelse är, att en dylik rådgivande institution sammansatt
från annat håll än det som är det bestämmande för det politiska
livet, skulle vara ägnad att åt riksbankens förvaltning skänka det allmänna
förtroende, av vilket en centralbank av den beskaffenhet, som riksbanken
är, är i oundgängligt behov. Jag tror således, att det skulle vara en
styrka för riksbanken och därmed för hela vårt näringsliv, om en dylik
fristående institution komme till stånd.

Jag medgiver, att formerna för att utse medlemmarna i detta råd
kunna vara rätt så svåra att finna, men därför föreslås också nu allenast
en skrivelse i saken till Kungl. Maj :t med begäran, att Kungl. Maj :t
ville låta utreda frågan och därefter framlägga det förslag, som av utredningen
föranledes.

Utskottet har nu skjutit denna sak åsido och i stället hänvisat till
det otillfredsställande sätt, varpå för närvarande riksbankens förvaltande
organ i högre och lägre ställning väljas. Bankoutskottet menar, att
man genom fortsatt behandling av det förslag, som framkom år 1917
och ännu vilar, skulle finna ett fullt tillfredsställande sätt för att
utse dessa olika organ i högre och lägre grader, men var och en som

Lördagen den 28 maj e. in.

113 >''r 40.

liksom jag i någon mån sysslat med hithörande förvaltningsfrågor, måste
inse, hur svårt det är att i detta avseende åstadkomma någon väsentligare
förändring, och var och en måste därför finna, att en lättare utväg utan
tvivel skulle vara att vid sidan av nu befintliga organ skapa ett fristående
råd, som kunde tillföra riksbankens ledning den erfarenhet från det allmänna
näringslivet och de allmänna förhållanden, som utan tvivel äro av
vikt och som skulle lända hela vårt ekonomiska liv till gagn.

Jag anser mig således hava förebragt tillräckliga skäl gentemot vad
som framförts i utskottsutlåtandet för att hemställa, att första kammaren
måtte komma till ett annat slut än bankoutskottet, och jag ber därför,
herr greve och talman, för min del att få yrka bifall till motionen, vilken
även biträtts av minoriteten i riksbanksfullmäktige.

Herr V i n d a h 1: Herr talman, mina herrar! Det förefaller

mig, som om den föreliggande motionen vore av den art, att den teoretiskt
eller på papperet toge sig bäst ut, men hade sina stora brister ifråga
om den praktiska tillämpningen och säkerligen icke heller kan fylla vad
den egentligen avser. Jag kan icke förstå, hur det skulle vara möjligt,
att genom den anordning motionärerna hava föreslagit kunna få riksbanken
frigjord från det politiska inflytande, som de anse vara så skadligt
för riksbanksfullmäktiges sammansättning. Detta torde kunna vinnas
lika litet på den här föreslagna vägen som på det nu tillämpade sättet.
Jag kan icke heller förstå, hur det skall kunna vara möjligt att frigöra
riksbanksfullmäktige från det divisionsansvar, som ovillkorligen
måste följa med en uppdelning av ansvaret på sätt, som här av motionärerna
har föreslagits. Den föregående ärade talaren rekommenderade
såsom mönster andra områden inom det statsekonomiska livet, där man
inrättat liknande råd, men jag undrar, om man kan säga, att dessa anordningar
slagit ut på ett sådant sätt, att det verkligen kan mana till
efterföljd ifråga om riksbankens förvaltning. Såvitt jag förstår, är det
ingenting som talar för att man skulle fortsätta på denna väg, utan det
lvckligaste och säkraste är att se till att de som böra bära ansvaret, få
bära det helt och fullt. Det är lätt att efteråt göra gällande, att riksbankens
politik under den tid vi nyss genomlevat icke alltid varit så
tillfullo lyckad, som man möjligen kunnat önska. Ja, det är mycket lätt
att fälla sådana omdömen efteråt, men vi få dock komma ihåg, att vi
levat under så ytterst egendomliga och svårbedömliga förhållanden, att
det sannerligen icke varit lätt för riksbanksfullmäktige att lösa uppgifterna,
och jag betvivlar verkligen, att det varit bättre, ifall det nu omtalade
rådet suttit vid riksbanksfullmäktiges sida.

Herr greve och talman! Jag ber följaktligen att få yrka bifall till
bankoutskottets hemställan.

Herr Ö r n e: Herr talman, mina herrar! Det skall på intet sätt
falla mig in att bestrida det befogade och riktiga i åtskilligt av vad motionärerna
ha anfört. Det är alldeles riktigt en mycket stor brist hos

Om inrättande
av ett
riksbatiksråd.

(Forts.)

Första kammarens protokoll 1921. Nr 40.

Nr 40.

Lördagen den 28 maj e. m.

O in inrät tande

av ett

riksbanks råd.

(Forts.)

114

den nuvarande riksbanksledningen, att den icke står i någon kontakt eller
i varje fall i en alldeles för svag kontakt med det levande livet, med
den ekonomiska verksamhet, som det ju faktiskt skall utgöra riksbankens
förnämsta uppgift att så att säga hålla på rätt spår. Men jag har en
mycket viktig invändning att göra mot motionen, och det är den, att den
utväg motionärerna föreslå, helt säkert ingenting annat skulle bli än ett
rent palliativ utan någon reell betydelse. Vi skola icke glömma, att
bankofullmäktige utgöra riksbankens regering. Denna regering är ju
på detta speciella område ansvarig inför riksdagen, icke inför Kungl.
Maj :t. Den står således i en alldeles speciell ställning. Att sätta ett
fristående råd vid riksbanksledningens sida, förefaller mig vara ungefär
detsamma som att utse ett sådant råd för att hjälpa Kungl. Maj :ts regering
att styra landet. Detta skulle väl ändå leda till ganska underliga
konsekvenser i vissa avseenden. För närvarande är det så, att riksbanksledningen
har full frihet att kalla lämpliga personer till konferenser
och riksbanksledningen använder också understundom, ehuru, efter
vad jag förnummit, långt ifrån så ofta som kanske skulle vara nyttigt,
denna utväg. Att nu sätta till ett sådant råd som det föreslagna skulle
ju så att säga skjuta undan skyldigheten att också höra sig för på andra
håll än bland de personer, scm hade blivit insatta i rådet, och det kan
mycket väl hända, att icke alltid de bästa personerna skulle komma att
sitta i detta råd.

Att riksbanksledningen för närvarande icke är tillfredsställande organiserad,
tror jag är en ganska allmänt spridd och synnerligen väl
grundad uppfattning. Men denna brist i riksbanksledningens organisation
är enligt min uppfattning att hänföra till helt andra förhållanden
än motionärerna här påpekat. Först och främst måste man ju säga, att
valet av riksbanksledningen hör till de mest underliga och oformliga,
som man kan tänka sig, när det gäller att tillsätta ledningen för ett ekonomiskt
företag och framför allt det centrala och ledande företaget på
finansväsendets område här i landet. Man väljer genom en valnämnd
på, om jag icke minns fel, 48 ledamöter, vilka utses medelst någon slags
gallring inom de olika partierna, funktionärer, som skola hava teknisk
och vetenskaplig insikt i skötseln av vårt penningväsen. Det är alldeles
omöjligt, att detta kan vara det rätta sättet att ordna en sådan sak. Det
är egentligen rent löjligt, att tillsättningen av riksbankschef skall kunna
hänga på lotten, i synnerhet då man som nu icke har någon som helst
garanti för att vare sig den ena eller den andra sidan av de väljande är
utsedd speciellt med hänsyn till sin förmåga att utse riksbankschef. Vidare
äro bankofullmäktige givetvis alldeles för fåtaliga för att kunna
bereda en tillräckligt mångsidig representation för alla de intressen, som
där borde vara företrädda. Bankofullmäktige äro sex jämte en av
konungen utsedd ordförande. Bland de sex ledamöter, som riksdagen
utser, skall ju finnas chefen för banken. Det är då klart, att då riksdagen
givetvis gör anspråk på att också de politiska synpunkterna skola
vara företrädda, finns det icke möjlighet att bland de återstående in -

Lördagen den 28 maj e. m.

115 >t 40.

sätta ett tillräckligt antal i det ekonomiska livet i allmänhet eller i den
nationalekonomiska vetenskapen erfarna personer, som givetvis borde
sitta 1 riksbankens ledning.

1917 års bankkommitté påpekade de brister, som vidlåda riksbankens
organisation, 1 tre satser, som bankoutskottet återger på sid. S i betamcandet.
Kommittén framhöll, att formerna för val av banko fullmäktige
vore tunga och otidsenliga; att formerna för val av deputerade i
riksbanken icke beredde erforderliga möjligheter för att vid alla tillfällen
de for dessa viktiga befattningar bäst skickade personerna bleve utsedda
; samt att den revision av riksbanken, som nu verkställdes av särskilda
av riksdagen utsedda revisorer, icke vore rationellt anordnad och
icke fullt motsvarade de krav, som numera borde ställas på en sådan.
Kommittén kom till det resultatet, att bankoutskottet borde befrias från
sysslandet med pensionsärendena för att uteslutande handhava vården av
riksbanken och banklagstiftningen i landet samt välja bankofullmäktige,
d. v. s. lekmannen bland bankofullmäktige. Cheferna skulle sedan efter
vederbörliga underhandlingar tillsättas av dessa utav bankoutskottet utsedda
lekmän och tillhöra fullmäktige.

För min del hade jag ett annat program, och jag ångrar nu efteråt,
att jag icke vidhöll det. Jag tror, att det är bättre, och därför skall jag
be att har i kammaren i allra största korthet få skissera det. Enligt
mm uppfattning är det någonting ganska meningslöst, att av riksdagen
utsedda lekmän skola sitta och granska alla dessa små låneansökningar,
alla växlar, som skola rediskonteras och alla dessa löpande förvaltningsangelägenheter,
såsom tillsättning av personal, befordan av sådan, tillsättning
av vaktmästare, anmärkningar mot personal och allt sådant,
som bankofullmäktige nu hava att sköta vid sidan av åtskilligt annat’
som jag icke här skall räkna upp men som är av ungefärligen samma
beskaffenhet. Det är riktigt och rätt enligt min uppfattning, att alla
dylika ärenden handhavas av specialister på området, av personer, som
ägna hela sin tid åt skötseln därav. Mitt förslag i bankkommittén var,
att det skulle tillsättas tva ordinarie och två vice riksbanksdirektörer
och att dessa skulle utgöra riksbankens styrelse. Men det är ju alldeles
klart, att en sådan styrelse av ämbetsmän icke kan lämnas att utan någon
kontroll handhava riksbanksangelägenheterna. Den skulle ju råka
att komma vida längre ifrån det praktiska livet och dess krav än den
nuvarande riksbanksledningen står. Därför hade jag för min del tänkt
mig, att bankofullmäktige skulle bibehållas och utökas till antalet, jag
tänkte mig ett antal av tio till femton, utsedda av riksdagen — utom och
inom, men framför allt utom riksdagen — och att olika intressen skulle
genom bestämmelser om tillsättningen obligatoriskt tillgodoses. Dessa
fullmäktige skulle sedan utse de fyra ledande direktörerna och kontrollera
deras förvaltning, således icke sitta och handhava de löpande angelägenheterna.
Fullmäktige borde även övertaga den befattning, som
bankoutskottet för närvarande har med besvärsärenden o. d., och överhuvud
taget bli, skulle jag vilja säga — jag vet inte, om jag vågar an -

Om inrättande
az’ ett
riksbanksråd.

(Forts.)

Nr 40.

116

Lördagen den 28 maj e. m.

Om inrät tande

av ett

riksbanks råd.

(Forts.)

vända uttrycket, herr talman, utan att bliva missförstådd •— ett slags
bolagsstämma för riksbanksstyrelsen. Riksdagen är icke lämplig att
utöva en sådan tillsyn, och jag vågar även — jag ber, att bankoutskottets
ärade ledamöter icke måtte taga det illa upp — anse, att icke heller
bankoutskottet i alla avseenden är lämpligt att handhava dessa angelägenheter,
och dessutom existerar ju bankoutskottet endast under den
tid riksdagen sammanträder.

Jag har varit i tillfälle att pröva en sådan organisationsform som
denna på andra områden, och den har utfallit synnerligen väl. Den ger
nämligen en stor möjlighet att utse lämpliga ledare. Den bereder stort
utrymme åt dessa, ledande funktionärers initiativkraft, och den ger likväl
möjlighet att noga följa deras gärningar och pröva dem ur saklig
synpunkt.

Jag tror, herr talman, att man icke når fram till en ordning i riksbanken,
med vilken riksdagen kan vara tillfreds, förrän man får på
detta mera radikala sätt — det kan ju förstås också tänkas andra utvägar
— riksbanksledningen omstöpt och verkligen gjord sådan, att både
ansvar och sakkunskap under alla förhållanden garanteras åt riksbankens
ledning och på samma gång riksdagen, som skall vara bankens huvudman,
får ett organ, vilket ständigt kan följa riksbankens ledning och
göra det under ansvar inför riksdagen.

Jag ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Öhngren: Herr talman, mina herrar! Den föregående

talaren har gått vida utanför vad motionärerna tänkt sig kunna uppnå.

Redan under den första tid, då jag deltog i bankoutskottets arbete,
stod det snart klart för mig, att riksbanksledningen hade befogenhet att
vidtaga åtgärder, som kunde bliva betungande nog, ja, stundom ödesdigra
för näringslivet, utan att näringslivets män på ringaste sätt vore i
tillfälle att göra erinringar eller lämna upplysningar eller eventuellt råd.
Redan då uppstod hos mig den tanken, att vid riksbanksledningens sida
borde ställas ett rådgivande organ, som icke hade någon beslutanderätt
utan endast hade att lämna råd, betänkanden och eventuellt reservationer,
således ett råd, som på intet sätt skulle inkräkta på riksdagens befogenhet
över riksbanken och icke heller på riksbanksstyrelsens beslutanderätt
utan helt stå utanför detta. Om ett sådant råd skulle göra
gagn, måste det givetvis väljas ibland landets förnämsta män på olika
områden. Denna uppfattning har hos mig allt mer och mer stärkts
under arbetets fortgång och har heller icke rubbats av vad som nu yttrats
i denna fråga, utan jag känner mig till och med livligt övertygad
om att, i fall ett sådant råd hade förefunnits vid riksbankens sida under
den nyligen avslutade haussen, skulle man med all säkerhet genom mycket
höga räntor vid slutet av hausseperioden hava kunnat åstadkomma,
att storspekulationen då och importen sedermera i väsentlig mån inskränkts
och hela vår penningställning i närvarande ögonblick varit en
helt annan än nu.

Lördagen den 28 maj e. m.

117 Nr 40.

Då detta är min innerliga övertygelse och ingenting av vad som an- Om inrätförts
i frågan kunnat rubba den, är det ju givet, att jag fortfarande
kommer att yrka bifall till motionen. ,-jj

Här är "dessutom givetvis icke fråga om att nu besluta inrättandet (Forts.)
av ett bankråd. Här är icke i minsta mån fråga om att avskriva riksdagens
befogenheter över riksbanken. Här är heller icke fråga om att
på minsta sätt inskränka riksbanksledningens beslutanderätt utan endast
att större erfarenhet skall tillföras riksbanken vid ömtåliga situationer.

Detta har också erkänts av tre bland bankofullmäktige i deras yttranden,
och om jag icke bedrar mig, är ordföranden med bland dessa
tre. Sålunda synes det, som om det finnes flera, som omfatta min
tankegång, och jag känner mig övertygad om att förslaget i alla fall
förr eller senare måste genomföras. Här är det ju dock endast fråga
om en förutsättningslös utredning, huruvida en sådan organisation bör
inrättas och på vad sätt den bör inrättas. Något annat är här icke
fråga om.

Jag medger gärna, att en hel del av de åtgärder, som herr Örne talat
om, också borde vidtagas, såvitt jag kunnat finna med den bila erfarenhet
jag under jämförelsevis kort tid haft av dessa förhållanden.

Men här är ett område, som kan särskiljas från vad 1917 års bankkommitté
angivit såsom varande nödvändigt. Jag beklagar, att utskottet i
sin motivering föga fäst sig vid vår motion utan gatt över på vad 191/
års bankkommitté yttrade, och låtit förslaget gå i den riktningen. Jag
hoppas dock, att ingen skall låta förleda sig av detta, utan man bör
tänka på att här är endast fråga om att åstadkomma en förutsättningslös
utredning, huruvida en sådan åtgärd, som vi här föreslå, kan vara
för landet nödig och nyttig, och därtill hoppas jag för min del, att åtminstone
denna kammare beredvilligt lämnar sitt bifall.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Bäckström: Det är, herr talman, just på grund av den

synpunkt, som herr Öhngren sist gav uttryck åt, nämligen att motionärerna
önska en rent förutsättningslös utredning, som herrar Öhngren
och Östberg hava fått med sig tre av fullmäktige, som tillstyrka en sådan
utredning. Dessa tre fullmäktige hava nämligen ansett, att det
icke är bra som det nu är. Tyngdpunkten i deras uttalande ligger i
satsen, att ”varje åtgärd, som avser att tillföra fullmäktige ökad erfarenhet
och kännedom beträffande näringslivets förhållanden, synes önskvärd”,
och därför hava de ansett, att fullmäktige bort tillstyrka en förutsättningslös
utredning angående den föreliggande frågan.

Jag vill icke säga, att därmed åtminstone från min sida •— jag kanske
endast bör tala för mig själv, ehuru jag tror, att herrar af Jochnick
och Philipson äro ense med mig däri — någon större sympati uttalas
för den tanken, att vi skola hava ett riksbanksråd.

Såväl herrar af Jochnick och Philipson som jag voro kolleger till
herr Örne i 1917 års bankkommitté, och delade där den uppfattning,

]Vr 40.

Lördagen den 28 maj e. m.

Om inrät tande

av ett

riksbanks råd.

(Forts.)

som bankkommittén givit uttryck åt, och som vi tacksamt notera att
tankoutskottet gravt upp med påpekande, att frågan fortfarande vilar
och vantar pa sm lösning. Bankkommittén har framhållit, att det icke
ar bra, som det nu är, utan att det vore önskvärt, att det vidtoges åtgärder
för att sätta riksbanken bättre i stånd att fylla sin ganska viktiga
uppgift. Bankkommittén gjorde vissa förslag, som i utlåtandet
aro anförda och som herr Örne också berört i sitt yttrande.

Nu ar det åtminstone min mening, att om en utredning på det
satt, som här påyrkats, sättes i gång, kommer man att bliva nödsakad att
taga ställning till frågan: skall man för att öka riksbanksledningens kontakt
med Sveriges näringsliv välja den vägen, att man låter representera
sakkunskapen inom fullmäktige, eventuellt på samma sätt som herr Örne
skisserat, eller skall man söka uppnå detta mål genom att sätta sakkunskapen
vid sidan av fullmäktige, som herrar Östberg och Öhngren föregå.
genom införande av ett riksbanksråd ? Tåg får säga, att denna
fråga får man nog tills vidare lämna obesvarad. Min personliga uppfattning
är, att en utredning skulle leda till att man kommer överens
om att det vore bättre att få sakkunskapen inom fullmäktige än att få
den vid sidan, men en utredning skulle i alla fall klargöra detta. Ut1
edningen skulle väcka liv i fragan pa nytt, vilket är nödvändigt, tv
detta är ett problem, som måste lösas.

Ehuru jag i mycket delar de tankar, som herr Örne här uttalat,
har jag dock ansett, att man icke behöver stanna vid det slut herr Örne
kom till, da han yrkade bifall till utskottets förslag. Jäg menar, att en
utredning är ett steg fram mot lösningen av en fråga, som måste lösas,
och ur den synpunkten vill jag icke motsätta mig, att en förutsättningslös
utredning kommer till stånd. En sådan kan endast vara till nytta
enligt min mening, och det är med den motiveringen, som jag för min
del biträtt reservationen inom fullmäktige till förmån för en sådan utredning,
och som jag kommer att rösta för bifall till herrar Östbergs
och Öhngrens motion, om de komma att begära votering.

Herr Östberg: Herr greve och talman! Jag kan i mycket instämma
i vad herr Örne här yttrat. Han ville skapa ett verkställande
direktorat, om jag så får säga, och vid sidan därav en större konselj för
riksbanken, och han ville se till, att denna större konselj bleve tillsatt
på ett sätt, som verkligen kunde tillföra riksbanken den kännedom om
landets allmänna läge och affärslivet, som vore erforderlig. Ja, jag
har ingenting däremot, om herr Örnes program kunde realiseras, men
såsom motionär har jag icke trott, att det vore möjligt, och därför har
jag velat vinna det mål, som herr Örne avsåg, på det sätt som nu i motionen
är föreslaget. Detta är ingen nyhet. Det förekommer i alla
större affärsföretag utomlands, att det vid sidan av det verkställande
direktoratet finnes ett större råd, som bestämmer i de allmänna angelägenheterna.
Här skulle detta råd, som vi ville skapa, endast vara rådgivande.

Lördagen den 28 maj e. m.

119 Nr 40.

omfatta även herr Örnes program, och jag finner 1 detta och 1 vad herr röd.
Örne anfört ett ytterligare skäl till att yrka bifall till den motion, som (Forts.)
jag jämte herr Öhngren framburit, och därför skall jag be att nu, aven

J 1 x j.: —~ -f £ l.-o Ktfoll till motionen.

Emellertid måste jag säga, att jag fullt kan dela herr Backströms
ippfattning, att den utredning, som här föreslås, mycket val kan tankas

t l 0 „ ___ __ _ 1 nrh i rån nf>rr

Om inrättande
av ett
riksbanksråd.

med åberopande av herr Örnes motivering, få yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först pa
bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen pa bitall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 53, i anledning av Omni reväckta
motioner om åvägabringande av utredning och förslag rörande/*™ ™
en reform av jordbrukets kreditväsen. ditväsen.

I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren undei ni 4-av herr Johansson i Friggeråker jämte sex av kammarens övriga ledamöter
och den andra inom andra kammaren under nr 220 av herr Ericson
i Oberga tillika med sexton av kammarens övriga ledamöter, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning rörande en reform av det svenska jordbrukets
kreditväsen i sådan riktning, att jordbrukarna i vårt land frigjordes
från de nuvarande enskilda bankinrättningarna genom att krediten
för jordbruket ordnades förmedelst sådana kreditinrättningar, iari
jordbrukarna själva vore delägare och över vilka de hade ledningen samt

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ja — 73!
Nej — 19.

Nr 40. 120

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en re- vilkas vinst helt och hållet komme jordbrukarna själva till godo; samt
form av jord-aft Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utrUditvLen~
Aningen i fråga gåve anledning.

(Forts.)

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1 ''.42 och
Il :220, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa en allsidig utredning, i överensstämmelse med vad
i utlåtandet framhållits, av frågan om ordnande av jordbrukets kreditväsen
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Kristensson, Vindahl, Janson
i Kungsör och Backlund, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen utvisade, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner 1:42 och 11:220 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Vindahl: Herr talman, mina herrar! Då jag jämte

trenne ledamöter från andra kammaren haft en från utskottets flertal
avvikande mening, anhåller jag att få giva skäl därför.

Det har icke gällt frågan om en utredning angående jordbrukets
kreditväsen, ty vi äro fullkomligt ense om, att en sådan bör ske. Efter
vad man har inhämtat från vederbörligt håll, ligger frågan så, att man
kan vänta, att under den närmaste framtiden särskilda sakkunniga för
frågans utredning skola bliva utsedda och under sådana förhållanden
förefaller det, som om det icke skulle vara mycket skäl i att besvära
Kungl. Maj :t med en ytterligare framställning om utredning i samma
ärende.

Vad däremot motionärerna föreslagit hava vi givetvis icke kunnat
vara ense med dem om. Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
rörande en reform av det svenska jordbrukets kreditväsen i sådan riktning,
att jordbrukarna i vårt landMrigöras från de nuvarande enskilda
bankinrättningarna genom att krediten för jordbruket ordnas förmedelst
sådana kreditinrättningar, ”vari jordbrukarna själva äro delägare och
över vilka de hava ledningen samt vilkas vinst helt och hållet kommer
jordbrukarna själva till godo”. Det är ju rätt så stora fordringar, som
de komma med här, och det kan väl knappast vara möjligt, att alla dessa
vackra önskningar kunna förenas så att säga i en enda punkt.

Vad beträffar jordbrukskrediten, så är ju primärkrediten ordnad
genom hypoteksföreningarna. Sekundärkrediten ligger, såsom motionärerna
själva i sin motion säga, företrädesvis hos sparbankerna, vilka ombesörja
denna. För driftkrediten äro jordkassorna tillkomna och torde
väl också fylla sitt ändamål. Huruvida allt detta fungerar på sådant
sätt, att alla äro belåtna, därom kunna givetvis olika meningar råda,

Lördagen den 28 maj e. m.

121 >''r 4(1.

men man tycker nästan, att det är något stora fordringar, som motionä- Om en rererna
hava, då de yttra: ”Sparbankernas medel, vilka i stor utsträck-/"™i°™~
ning hopbringats genom insättningar från jordbruksbefolkningen, utlå- rUditevås™
nas till alldeles för stor del till yrkesutövare och fastighetsägare i städer (Forts.)
och industrisamhällen. Lantbrukarnas sparmedel komma på så sätt andra
samhällsklasser än jordbrukarna till godo.” Det ser ju nästan ut,
som om det vore meningen, att de medel, som hopsamlas på landsbygden
av jordbruksbefolkningen, icke skulle få användas för något annat ändamål
än sådana som direkt komma jordbrukarna själva tillgodo. Är
detta meningen, undrar jag, huru de bankinrättningar skola se ut, som
skola sköta detta, och hur det skall vara möjligt att bestämma, att sådana
penningar icke få användas för annat ändamål. Det förefaller
något egendomligt.

Huruvida jordbrukskassorna kunna fylla sitt ändamål, är ju svårt
att säga. Det yttras i motionen, att de icke kunnat vinna tillräckligt
förtroende. Ja, det är ju möjligt, men det är väl också en ny inrättning,
som får lov att hava sin tid för att arbeta sig fram. Säkert är, att om
den skötes väl — och därvidlag beror det nog i viss mån på jordbrukarna
själva — torde de dock vara i tillfälle att fylla rätt så stora fordringar.

Då frågan angående utredning om jordbrukets kreditförhållanden
redan föreligger hos Kungl. Maj :t, synes det mig, som om det skulle vara
rent i onödan man nu ytterligare skulle skriva till Kungl. Maj :t och begära
en utredning. Jag ber följaktligen, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Tåg är djupt ledsen

över att jag måste börja med en mycket osmaklig handling: jag måste
nämligen till en början citera mig själv. För detta ber jag om tillgift,
men det är alldeles nödvändigt att göra det för att övertyga dem av
kammarens ledamöter, som kanske bli överraskade av mitt yttrande här,
om att jag till fullo inser lägets svårigheter och att jag gjort det sedan
många år tillbaka. I en broschyr, vari jag 1913 tog till orda för införande
här i landet av jordbrukskassor, skrev jag följande:

”När jordbrukarefamiljen upphörde att vara en självständig ekonomisk
enhet, när den icke längre kunde existera utan att sälja egna produkter
och köpa industriens, när arbetslönerna började att i allt större
utsträckning betalas i penningar, infann sig ett i hög grad ökat behovav
rörelsekapital ej minst för det lilla jordbruket. Medel att tillgodose
detta behov funnos icke alls eller i alldeles för ringa utsträckning. Bankerna,
som äro den industriella produktionens och handelns kreditanstalter
och anpassade efter dessa näringsgrenars läggning, visade litet
eller intet intresse för jordbrukets särskilda önskemål. Tvärtom drogo
de från landsbygden till sig det samlade kapital, som fanns där, och
som förr stod jordbrukarna till tjänst, för att i stället göra det räntebärande
i stadsmannanäringar.” Sedan jag gjort en anmärkning om

Nr 40. 122

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en reform
av jordbrukets
kreditväsen.

(Forts.)

sparbankerna, som kanske var något för hård, fortsatte jag på följande
sätt: ”Missnöjet med rådande olidliga kreditförhållanden har redan i
årtionden varit starkt bland våra jordbrukare av alla storleksklasser,
och man kan väl utan överdrift säga, att särskilt det moderna intensiva
småbruket skulle gått betydligt hastigare framåt, om driftkredit stått till
buds på billiga och efter jordbrukets behov avpassade villkor.”

Jag ber att få påpeka, att i mångt och mycket sammanfaller den
uppfattning, åt vilken jag här givit uttryck, med den, som motionärerna
ha. Det är faktiskt ett stort problem, och det kommer, sedan kristiden
med dess rikliga penningtillgång fullständigt försvunnit, att bli ett ännu
mycket större problem, att ordna jordbrukets driftkredit på ett lämpligt
sätt. Men, herr talman, jag ber likväl att på det allra bestämdaste
få avråda från att gå den av motionärerna begärda vägen. Jag kan
icke tro annat, än att motionärerna, när de skrevo sin motion, icke alls
fallit på den idén att ta kännedom om den 36-åriga via dolorosa, som
denna fråga hade att vandra, innan vi kommo fram till inrättandet av
jordbrukskassor här i landet. Redan i mitten på 1800-talet började frågan
plåga landsbygdens befolkning. Man tänkte sig på den tiden den
skulle kunna lösas genom att införa ett nytt inteckningsinstitut, inteckning
i driftsinventarier, och såg däri frågans lösning. 1879 års riksdag
begärde hos regeringen revision av bestämmelserna om förlag i allmänhet,
varvid borde tagas i övervägande, huruvida ej rätten till underpant
i lös egendom borde medgivas alla näringar. En kommitté tillsattes på
grund härav och tillstyrkte samma år som professor Wohlin och jag
föddes, d. v. s. 1881, att utsträcka förlagsinteckningsinstitutet till jordbruket.
Det blev ingen påföljd av denna kommittés arbete, och 1886
tillsattes en ny kommitté, som arbetade så raskt, att den redan i september
samma år var färdig med sitt förslag. Detta gick ut på, dels att
inteckning i fastighet under vissa betingelser skulle medföra även förmånsrätt
i inventarier, dels att förlagsinteckningsinstitutet skulle införas
för boställsinnehavare m. fl., som icke kunde begagna den för jordbrukets
behov avsedda utsträckningen av jordinteckningsrätten. Vid
betänkandet fanns fogad en reservation av kommitténs ordförande, friherre
Staél von Holstein, vari han föreslog införande i vårt land av sockenföreningar
för jordbruket efter Raiffeisensystemet. Kommittén vägrade
att taga saklig befattning med detta förslag, alldenstund det enligt
kommitténs mening hörde till den arbetande bolagslagstiftningskommitténs
område. Denna kommitté hade nämligen även frågan om skapande
av en föreningslag på sitt utredningsprogram. I bolagslagstiftningskommittén
drunknade förslaget, som helt naturligt var, då kommittén hade
en helt annan uppgift än den friherre Staél von Holstein velat lösa.
Högsta domstolen avstyrkte nu på det bestämdaste införande av förlagsinteckningsinstitutet
och vid ärendets föredragning 1894, d. v. s. efter
åtta år, fann regeringen det till ingen åtgärd föranleda. Sedan vilade
frågan ända till dess hushållningssällskapens ombudsmöte, lantbruksriksdagen,
1903 i november hemställde, att Kung], Maj :t täcktes i

Lördagen den 28 maj e. m.

123 >''r 40.

nåder låta utreda, i vad mån och på vad sätt kreditförhållandena för Om eu rejordbruket
kunde förbättras, särskilt med fäst avseende å den säkerhet,^”k T 1°^"
som från jordbruket kunde lämnas i inventarier, ävensom genom före- ditväscn
.ningsväsendet, samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde (Forts.)
ge anledning. Frågan hänsköts till lantbruksstyrelsen, och fem år senare,

1908, blev denna färdig med sitt förslag, som gick ut på att en summa
av 10 miljoner kronor skulle av statsverket ställas till förfogande att
under åren 1910—19x9 utlämnas som lån åt särskilt bildade föreningar
av jordbrukare. Det är ju klart, att detta förslag icke kunde lända till
något, i synnerhet som de föreslagna föreningarna endast skulle bli ett
slags institutioner för att gå i borgen för sina medlemmar vid erhållande
av lån. Jordbruksministern tillkallade så 1910 nya sakkunniga,
som 1911 i januari avlämnade ett förslag. Den enda väsentliga ändring,
som dessa sakkunniga vidtagit i lantbruksstyrelsens förslag, var,
att sparbanker och affärsbanker skulle försträcka medel i stället för
staten, och så stannade det hela av ända till 1912, då statsrådet Alfred
Petersson tillkallade justitierådet von Seth för att utreda frågan. Efter
tre års utredningar och efter åtskilliga försök från vissa penninginstitut
att förhindra frågans lösning blev äntligen ett förslag förelagt riksdagen
1915 och vann då riksdagens'' bifall. Man både då, som jag sade, i 36 år
hållit på att utreda denna fråga, och resultatet blev inrättande av jordbrukskassor
med ett litet statsunderstöd, avsett att visa statens gillande
av denna form för jordbrukskreditfrågans lösning.

Sedan detta beslut fattades, har man emellertid gjort en hel del ändringar
i bestämmelserna och bland annat ökat lånerätten från 75 kronor
per hektar till 200 kronor per hektar, en stegring fullt i jämbredd med
penningsvärdets fall, i motsats till vad motionärerna här sagt. Nu skall
jag för att förebygga alla missförstånd be att få säga, att jag anser jordbrukskassorna,
sådana de blivit upplagda enligt de av riksdagen antagna
mönsterstadgarna och övriga bestämmelser, vara i väsentlig grad misslyckade.
Anledningen till detta är, att man alltför snävt bundit kassornas
verksamhet till vissa bestämda ändamål, för vilka de få lämna kredit,
och vidare, att man icke givit kassorna inlåningsrätt från allmänheten.
Att binda kassornas utlåningsrätt kan ju vara befogat i viss
grad, men gränserna kunna göras långt vidare än för närvarande utan
att därigenom uppstår någon risk, och vad beträffar inlåningsrätten vill
jag fästa uppmärksamheten därpå, att de jordbrukare, som ansluta sig.
äro skyldiga att åtaga sig ansvarighet, uppgående till 50 procent utöver
lånerätten, för kassornas förbindelser. Med 200 kronor i lånerätt åtager
sig således varje lantbrukare ett ansvar av 300 kronor. Med en lånerätt
av 200,000 kronor blir alltså ansvarigheten 300,000 kronor, och det
är, mina herrar, Sveriges lantbruks jord, som står bakom, det är vår solidaste
grupp av näringsidkare, som har ställt denna säkerhet. En sparbank
kan man nu enligt gällande lag bilda med 2,000 kronors kapital,
den får låna in hur mycket som helst från vem som helst och får låna
ut åt vem som helst ungefärligen hur mycket som helst. Jordbruks -

Nr 40. 124

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en reform
av jord
brukets kreditväsen.

(Forts.)

kassorna, som ha denna kolossala garanti bakom sig, äro bundna att utplåna
endast 200 kronor per hektar till de anslutna jordbrukarna och till
vissa bestämda ändamål och dessutom få de icke inlåna från några
andra än medlemmar. Det är ju alldeles tydligt, att detta måste komma
att i hög grad kringskära denna form för kreditinstitut.

Men vad är anledningen, mina herrar, till att begränsningen blivit
sådan? Jo, ingen annan än den, att jordbrukarklassen, i stället för att
taga saken i egna händer, gick och bad staten och dess institutioner om
hjälp. Statens ämbetsmyndigheter kunde helt enkelt icke tänka sig eu
fri verksamhet, byggd på de anslutna jordbrukarnas solidaritet, för att
lösa denna fråga. De sökte till en början i så hög grad klavbinda de
tänkta jordbruksföreningarna, att de endast skulle bli en parodi på fria
organisationer. Om jordbrukarna i stället följt det recept, som ordföranden
i kommittén av 1886 angav, om de börjat skapa sina egna
organisationer, vilket man i Tyskland började göra redan på 1860-talet,
då skulle vi i detta nu haft en jordbrukskasserörelse med flera hundra
miljoner, kanske någon miljard, i tillgångar, som direkt kommit
jordbrukarna till godo. Nu gick man icke den vägen, utan man Vände
sig till staten för att få hjälp. Helt säker): står detta i samband med
jordbrukarnas starka inflytande i det politiska livet vid denna tid i Sverige,
under det jordbrukarna i andra länder voro tillbakasätta och tvingade
att söka utanför det politiska området lösa sina egna ekonomiska
•frågor, men det förefaller, som om man i alla fall bort söka lägga mera
vikt vid självhjälpsvägen. För min del är jag livligt övertygad om, att
när man skall lösa en sådan fråga som den föreliggande, måste man
helt enkelt lita till det fria initiativet bland dem, som äro i behov av
ökad kredit. Tänk er, mina herrar, att vi icke haft en sjukkasserörelse
eller en nykterhetsrörelse eller en fackföreningsrörelse här i landet!
Tänk er vidare, att industriarbetarna hade skrivit petitioner — de hade
ju nämligen i motsats till jordbrukarna ingen representation i riksdagen
på den tiden —- till Kungl. Maj :t och riksdagen, att riksdagen skulle
vara snäll och styra om, att vi finge en fackföreningsrörelse här i landet,
och sedan suttit med händerna i kors och väntat på, att riksdagen
skulle skapa denna fackföreningsrörelse! Hur skulle det gått? Hade
man någonsin kommit till något förnuftigt resultat ? På samma sätt med
sjukkasserörelsen. Tro herrarna, att vi någonsin kommit fram till en
statligt organiserad socialförsäkring, om icke de intresserade på förhand
sökt lösa frågan på självhjälpens väg?

När jag läser denna motion, får jag ett mycket starkt intryck av
den sterilitet, som allt fortfarande utmärker jordbrukarnas tänkande,
när det gäller sådana frågor som denna. Här säges det, som redan
den föregående talaren påpekat, att jordbrukskassornas rörelse haft
svårt att vinna utbredning och förtroende inom vidsträckta delar av vårt
land, samt att ingen central bankinrättning finns, som bygger på sammanslutningar
mellan jordbrukare och ledes av dessa själva och som
kan stödja centralkassan. Men, mina herrar, vad är detta för något?

Lördagen den 28 maj e. m.

Nr 40.

125

Att komma och begära att riksdagen skall ge herrarna förtroende för Om en reherrarnas
egna organisationer, det är väl det mest besynnerliga
kan tänka sig! Om jag här skulle komma och motionera om, att riks- ^itväsen.
dagen skulle vara snäll och bedja Kungl. Maj :t utreda, huru konsumen- (Forts.)
terna skola få förtroende för sina konsumtionsföreningar, vad skulle
herrarna säga därom? Men detta är precis samma sak, som om jag
skulle väcka en sådan motion. Det skulle verkligen aldrig falla någon
konsumentorganisation in att bedja riksdagen skapa förtroende för organisationen
bland medlemmarna. Däremot skola vi snart komma och
begära ganska djupgående ändringar i föreningslagen, som är behäftad
med åtskilliga bristfälligheter och gör det möjligt att bedriva en hel del
ofog inom föreningsverksamheten, sådant som konsumtionskreditsystemet
och annat dylikt. Men det är en helt annan sak. Vad som här skulle
vara motiverat vore enligt min mening, att jordbrukarna komme fram
med noggrant preciserade förslag om ändringar i gällande bestämmelser
rörande jordbrukskassor. Jag tror rent av, att vederbörande riksdagsutskott
kunde tänkas på grundval av en sådan motion lösa frågan
— det är inga lagbestämmelser, utan endast av Kungl. Maj :t utfärdade
reglementen och stadgebestämmelser det gäller —- men om icke detta
kunde ske, skulle ju vederbörande departement på grund av ett allmänt
uttalande för riksdagen, ganska säkert kunna göra de justeringar, som
äro nödiga för att vinna vad herrarna sakligt vilja vinna.

Det är klart, att när jag står på denna ståndpunkt, kan jag icke vara
med om att nu besluta en sådan skrivelse till Kungl. Maj :t, som om
åtta eller tio år skulle föranleda några små och obetydliga åtgärder. Det
skulle icke på något sätt hjälpa jordbrukarna. På sin höjd kan denna
motion duga att hållas uppe som en fana i valstriden för att visa, att
herrar motionärer och deras meningsfränder ömma för jordbrukets intressen,
men jag vågar bestämt påstå, att om så sker, är det orätt. Från
den meningsgrupp jag representerar är det fullkomligt lika stort intresse
för att få jordbrukets kreditfråga löst på ett rationellt sätt. Vi, som äro
socialister och tro på samhället, anse blott, att sådana frågor, som direkt
angå medborgarna och som kunna lösas på självhjälpens väg, också
böra lösas på denna väg, medan det parti, som undanber sig statens
uppsikt över det ekonomiska livet, här anhåller att staten skall söka
ordna dessa privata angelägenheter. Det är nu så, mina herrar — jag
skall be att, eftersom det inte är så oerhört sent i kväll, få begagna tillfället
att en gång säga ut offentligen, hur det förhåller sig — att de svenska
jordbrukarna visat ett ganska ringa intresse för organisationsverksamhet
i jämförelse med sina yrkeskamrater i andra länder. Framför
allt ha de svenska jordbrukarna ända in på sista tiden visat en mycket
stor valhänthet, då det gällt att gripa sig an med de rent praktiska organisationsproblemen
på detta område. Jag fäster endast herrarnas uppmärksamhet
på, att då det skall skapas ett penninginstitut, avsett att
hjälpa jordbrukarna, göres det en vanlig affärsbank, vari inflytandet icke
ligger i jordbrukarnas händer eller där det i varje fall icke finns någon

Sr 40. 126

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en reform
av jordbrukets
kreditväsen.

(Forts.)

garanti för att det skall komma att i framtiden komma att ligga där.
Man gör som sagt en bank, som är byggd precis som en vanlig affärsbank,
d. v. s. den har till uppgift att skaffa utdelning på aktierna och
ingalunda att ordna delägarnas kreditfråga, och detta gör man, icke
därför att man har någon ovilja för att göra sitt allra bästa, utan därför
att man icke velat göra sig besvär med att tänka riktigt igenom
problemet eller ens fastslå, vad en sådan bank skall syfta till, innan man
skapar den och lägger organisationen på det sättet. I Danmark ha jordbrukarna
nyligen skapat en bank, som hastigt ryckt upp till en av de
största i landet. Den är bildad som ekonomisk förening och delägarna
äro jordbrukarnas egna ekonomiska organisationer, deras inköpsföreningar,
deras andelsmejerier, deras konsumtionsföreningar o. s. v. Denna
bank är lagd så, att resultatet av verksamheten helt och hållet tillfaller
dem, vilkas direkta intressen och fördelar institutet är skapat att
tjäna genom själva sin verksamhet. Det är just ett sådant institut vi
behöva, men det ha de danska jordbrukarna gjort på egen hand. De passade
på, innan staten hann ingripa reglerande med alla möjliga underliga
lagbestämmelser, och startade sin föreningsverksamhet, och resultatet
har blivit, att föreningsverksamheten över huvud taget i Danmark
vuxit sig så stark, att man kan bilda en stor bankverksamhet i föreningsform
och samtidigt i rent kooperativ form.

Det är icke brist på intelligens och arbetsförmåga hos de svenska
jordbrukarna, som är orsak till den efterblivenhet i organisatoriskt avseende,
som jag här har klandrat. Jag skulle smäda mig själv, eftersom
jag härstammar från ett oräkneligt antal led av jordbrukare på både
fädernet och mödernet, om jag påstode, att den svenska bondeklassen
saknar de egenskaper, som behövas för att bygga upp en sådan
verksamhet som denna. Men saken har helt enkelt varit den, som jag
förut antytt, att jordbrukarnas intressen i alltför stor utsträckning inriktat
sig på det politiska området. Det synes mig vara en ytterst" bedrövlig
historia, att man mera strävar efter att skapa valplattformer genom
verksamhet i riksdagen, än att skapa ett solitt underlag för jordbrukets
egna ekonomiska organisationer. Dessa bägge saker kunna
otvivelaktigt gå jämsides; man får bara inte försumma det rent organisatoriska
arbetet för den politiska verksamheten. Den plan, som enligt
min mening bör följas vid lösningen av jordbrukets kreditfråga, ser
ut ungefärligen på följande sätt. Jordbrukarna sätta sig först att ordentligt
tänka efter, hurudana kreditinstitutioner de böra ha för att få
sina intressen betjänade. Därvid kan man gott utgå från de nuvarande
jordbrukskassorna, som inga andra fel ha, än att de äro alltför rikligt
försedda med snäva reglerande bestämmelser från statens sida. Sedan
man fått klart för sig, hur man vill ha jordbrukskassorna, får man här
i riksdagen göra den ändring i kassornas reglemente och eventuellt även
i föreningslagen, som är nödvändig för att bygga upp ordentliga jordbrukskassor.
Därefter gäller det att skapa lokala kassor med inlaningsrätt
från allmänheten, sålunda icke bara från de kreditbehövande själva,

Lördagen den 28 maj e. m.

127 >Tr 40.

som ju enligt sakens natur egentligen icke kunna ha några pengar att Omenreawara.
På de lokala kassorna böra byggas ordentliga centralkassor ochf°rn[
slutligen ovanpå dessa ett rikskreditinstitut. Man kan icke i allmänhet
tänka sig att skapa ett sådant institut i fria luften, ett institut, som icke (Forts.)
vilar på ett solitt underlag av lokala sammanslutningar och länsorganisationer.
Gör man ett sådant försök, kommer man till det resultat, som
jordbrukarnas försök att bilda en bank redan lett till, ett resultat, som
icke kommer att tjäna just det syfte man här vill vinna. Jag tror, hr
talman, att om intressena inriktas på detta sätt, behöver det icke gå
längre tid än den officiella utredningen skulle taga, innan jordbruket
redan besitter en hel rad av sådana institutioner, som man vill skapa
genom utredningen.

Dessutom vill jag slutligen tillägga, att den omändring av sparbankslagen,
som förestår, givetvis ger möjlighet till ett ökat inflytande
och till införande av friskt blod i sparbankernas högsta ledningar, vilket
säkerligen kommer jordbruket på många håll till godo. Denna ändring
kan, såvitt jag förstår, genomföras redan nästa år och träda i kraft
1923, och för den sakens skull behövs ingen som helst ytterligare utredning,
utan endast att herrarna äro villiga att gå in på sådana ändringar
i bestämmelserna om val av sparbankernas förtroendemän, att det blir
tillfälle till ökat inflytande för de lokala intressena och särskilt jordbruksintressena.

Jag har nu tagit upp tiden synnerligen länge, herr talman, men det
är icke ofta det ges tillfälle i riksdagen att i anknytning till något, som
här förekommer, diskutera problem av detta allmänna intresse, och jag
har därför vågat taga kammarens tid i anspråk. Det bör vara klart, att
jag, efter vad jag här anfört, icke kan vara med om att ytterligare försumpa
jordbrukets kreditfråga genom att kasta ut den i en ändamålslös
utredning, och jag ber därför att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan, i Friggeråker: Herr talman, mina

herrar! Som jag har varit motionär i denna fråga och även deltagit i
utskottets behandling av densamma, får jag härmed taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk under en kort stund.

Såsom huvudargument framhålla reservanterna, att riksdagen redan
begärt en utredning av frågan om den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga
ordnande. Vidare säga reservanterna, att enligt vad utskottet
under hand inhämtat, inom den allra närmaste framtiden särskilda
sakkunniga torde komma att inom jordbruksdepartementet tillkallas
för verkställande av berörda utredning. ”Under sådana förhållanden”,
heter det vidare i reservationen, ”och då vid en dylik utredning
jämväl frågan om den primära fastighetskrediten, enligt vad utskottet
vidare inhämtat, torde komma att beröras, har utskottet icke ansett
sig böra förorda motionärernas förslag om en ytterligare skrivelse i
ämnet till Kungl. Maj :t”.

Hela denna argumentering finner jag vara föga bärande. Den för -

Jir 40. 128

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en re- beredande behandling, som saken fått inom jordbruksdepartementet, har
form av jord-nu sent omsider, kan man säga, nämligen tre år efter det riksdagen bebrditväseii’
slutade om en skrivelse rörande utredning om den sekundära fastighets(Forts.
) krediten, avancerat så långt, att man kommit underfund med ändamålsenligheten
att tillkalla sakkunniga. Inför en sådan situation kan jag icke
finna annat än att det å vår sida kan betraktas nästan som en ren lycka,
att det här yppat sig ett tillfälle att utan tillsättande av en ny kommitté
lösa denna fråga. Såsom vi veta äro nämligen kommittéer mycket dyrbara
och kostsamma. Vi hava nu som sagt ett tillfälle att framlägga förslag
om en utredning och en lösning av denna fråga i hela dess vidd. Jag
vill här betona, att det är på en sådan odelad undersökning av hela frågan
i ett sammanhang och i hela dess vidd, som motionärerna och i likhet
med dem även utskottsmajoriteten lägga hela tyngdpunkten av sitt yrkande.
Det är för mig åtminstone fullkomligt ofattligt och omöjligt,
d. v. s. om man vill vinna en verklig lösning av denna fråga, att utbryta
den sekundära fastighetskrediten ur sitt sammanhang med övriga kreditfrågor
— både med frågan om den primära fastighetskrediten och med
frågan om jordbrukets driftkredit. De måste lösas i ett sammanhang.
Jag vill här tillägga, att det endast skulle öka förbistringen på området
och för visso leda till ytterligare splittring av jordbrukets ekonomiska
krafter, om den påfordrade utredningen om den sekundära krediten
skulle leda till särskilda fristående statsåtgärder i avsikt att skapa nya
och särskilda kreditinrättningar för detta syfte. Frågan om den sekundära
fastighetskrediten kan icke skiljas från frågan om den primära.
Den förutsätter nämligen, om den på ett tillfredsställande sätt skall lösas,
en undersökning, huruvida icke den övre gränsen för den primära krediten
kan höjas och således området för sekundära inteckningar till förmån
för mera betryggande primära sådana begränsas. Vidare anser jag,
att den sekundära krediten ännu mindre kan skiljas från driftkrediten.
I detta stycke tyckas alla vara ense, som i praktiken haft med den senare
frågan att göra. Detta har även senast med all tydlighet framgått av
de förhandlingar, som med anledning av en inbjudan från jordbrukskassornas
målsmän i närvaro av regerings- och riksdagsledamöter nyligen
förts på läkaresällskapets lokaler. Den sekundära fastighetskrediten tangerar
nämligen i många fall även personalkrediten, d. v. s. den säkerhet,
som en sekundär inteckning erbjuder, fordrar i många fall en komplettering
med en personlig säkerhet eller borgen. I praktiken torde det
nog vara så, att det många gånger är enahanda syftemål, för vilka kredit
anlitats ena gången mot realsäkerhet och andra gången mot personlig
sådan eller borgen. Man kan således säga, att de båda kreditformema
övergå i varandra och icke kunna särskiljas.

De penninginrättningar, som i första hand tillgodose den primära
fastighetskrediten, äro ju hypoteksföreningarna. I motionen säges härom
: ”Hypoteksväsendet i vårt land, sådant detsamma varit gestaltat efter
hypoteksföreningarnas och Allmänna hypoteksbankens inrättande, har
visserligen i sin mån tillgodosett jordbrukets behov av bottenkredit. Emel -

Lördagen den 28 maj e. m.

129 Sr 40.

lertid är den uppfattningen ganska allmän bland vårt lands jordbrukare, Omenreatt
hypoteksföreningarna numera mindre än förr fylla sin uppgift. Detta form av jordbär
or särskilt på kapitalrabattsystemet och på att icke tillräcklig hänsyn Jern''
;tages till åbyggnader och växande skog m. m. Med anledning härav (Forts.)
vända sig hemmansägarne i stor omfattning till andra bankinrättningar
med ansökningar om lån mot inteckning i fastigheterna.” — Utskottet
säger: ”Enligt gällande bestämmelser äga hypoteksföreningarna utlämna
lån till högst hälften av vederbörande egendoms taxeringsvärde eller vid
''hypoteksvärdering’ åsätta värde, varvid endast jordvärdet men icke
åbyggnader, skog eller annat, som kan skiljas från egendomen, får tagas
i beräkning. Enligt utskottets mening torde vid en blivande utredning
särskilt böra undersökas, i vad mån den övre gränsen för den primära
krediten skulle kunna höjas utan fara för densammas försämring och
fördyring ävensom i samband därmed huruvida icke hypoteks föreningar
och sparbanker skulle kunna i högre grad än nu är fallet tillgodose ifrågavarande
kreditbehov.”

En fråga, som jag ur nationalekonomisk synpunkt anser vara ofantligt
mycket betydelsefullare än beredandet av bättre möjligheter för sekundära
inteckningar, är frågan om belåning av växande skog. Bondeskogarnas
skövling och detta särskilt i sådana fall, då jordbruksfastigheter
till följd av köp eller arvskifte byta ägare, har sin förnämligaste
orsak i bristande möjligheter av en sådan belåning. Jag anser därför,
att det nu är ganska hög tid på att vi ordna för en lagstiftning, som
vill slå vakt kring denna jordbrukarnas och hela landets värdefullaste
tillgång och taga sikte på att snarast möjligt skapa juridiskt betryggande
former för skogarnas belåning. Att förbjuda skogsskövling utan att
medge dylik belåning är att taga med den ena handen vad man ger med
den andra. Så länge den nuvarande skogsvårdslagstiftningen saknar en
komplettering i angivna syfte, innebär den, att endast kapitalstarka personer
komma i varaktig besittning av skog, under det att mindre kapitalstarka
utestängas från förmånen att innehava skogbärande fastigheter.

Att jordbrukskasseinstitutionen i sitt nuvarande skick icke är tillfyllest,
framgår lika tydligt av det ringa förtroende, institutionen, oaktat
den varit statsunderstödd, tillvunnit sig inom stora delar av landet,
som av de ständiga anmärkningar, vilka av dess målsmän allt ifrån första
början riktats mot bristfälligheterna i gällande förordningar på området.
De efter Raiffeisensystemet på kontinenten utformade kassorna,
som kanske närmast utgjort förebild för våra jordbrukskassor, bygga
sin kreditgivning i främsta rummet på låntagarens personliga kvalifikationer,
d. v. s. hans yrkesskicklighet, duglighet och skötsamhet, samt på
det förtroende, som de lokala styresmännen för dessa kassor kunna hava
för låntagaren. På dessa egenskaper beror, huruvida och i vilken utsträckning
någon medlem kan erhålla lån i dessa kassor. Genom stadgandet
om lånerätten kan bland medlemskretsen lätt väckas den föreställningen,
att var och en bland medlemmarna bär rätt att erhålla lån

Första kammarens protokoll 1921. Nr 40.

Nr 40. 130

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en re- ur kassan till ett visst belopp, varmed han ansvarar för kassans förbinets
''krf"^e''ser• Därigenom uppstår den faran, att lån i en del fall beviljas åt
ditväsen ~ Personer, som rätteligen icke borde erhålla något lån, under det att an(Forts.
) dra personer till följd av lånerättens begränsning icke kunna erhålla
lån, även då deras personliga kvalifikationer äro sådana, att lån utan
betänklighet skulle kunna beviljas dem ur kassorna. De ständigt återkommande
yrkandena från jordbrukskassornas sida om lånerättens utökning
utgöra ett talande vittnesbörd om det förfelade i hela tankegången.
Jag anser, att jordbrukskassorna lagts på ett sådant sätt, att de
allt för mycket begränsats och, man kan tillägga, rent av vingklippts.
På grund härav bör driftskreditfrågan underkastas en ny och allsidig
omprövning, så att kassorna få större anpassningsförmåga efter medlemmarnas
skiftande kreditbehov, samt utvidgas, så att de verkligen
uppfylla sitt ändamål och få jordbrukarnas förtroende. Reservanterna
missuppfatta motionens syfte, i den mån den rör sparbankerna, då de
uppfatta dess mening vara att genom lagstiftning ålägga sparbankerna
att i främsta rummet tillgodose jordbrukets kreditbehov. Vad som
klandras av motionärerna är, att sparbankerna i deras hittillsvarande
form sakna anpassningsförmåga efter jordbrukets särskilda penningört!
kreditförhållanden, i det de sakna möjlighet att driva penningrörelse
i mera bankmässiga former. Av denna anledning böra sparbankerna
påbyggas och utvidgas eller också särskilda lokala penninginrättningar
tillkomma för jordbrukets behov vid sidan om sparbankerna. Jag kan
icke tänka mig, att en sådan anordning alls skulle utesluta, att ett intimt
samarbete kunde försiggå mellan dessa olika institutioner, och jag är
alldeles viss om att det vore mycket vunnet, om vägen kunde öppnas för
ett samarbete i ledigare former än hittills mellan sparbankerna och jordbrukets
ekonomiska föreningar av olika slag i bygderna, exempelvis genom
öppnandet av mellanhavanden å löpande räkning och kreditivräkning.
Dylikt är numera medgivet för sparbankernas mellanhavande med
godkänd jordbrukskassa men borde också medgivas för ekonomiska föreningar
över lag, naturligtvis i den mån de erbjuda nödig säkerhet.

I samband med kreditbehovets ändamålsenliga ordnande skulle, anser
jag, denna fråga sakna fullständighet, om icke frågan om en central
penninginrättning för jordbrukets ändamål även bleve föremål för en
prövning av den blivande utredningskommittén. De enskilda initiativ
att åstadkomma en dylik inrättning, som på senare tiden framträtt från
intresserat håll, ådagalägga ganska tydligt, att ett verkligt behov i denna
riktning föreligger. Så länge dylika initiativ ha enskild karaktär, är
emellertid fara för handen, att dylika inrättningar indragas under de
stora enskilda bankbolagens inflytande, en fara, som det ligger i jordbrukets
intresse att avstyra. Men skulle kunna tänka sig, att en sådan
bankinrättning kunde utvidgas till en penningcentral för en stor del av
den kooperativa föreningsrörelsen inom landet och således icke behövde
begränsas enbart till jordbruket, varigenom den sålunda med fördel skulle
kunna fylla den plats, som ännu så länge står tom, nämligen såsom en

Lördagen den 28 maj e. ni.

131 Nr 40.

central för sparbankernas överskjutande penningmedel, d. v. s. fördela Omenredessa
mellan de olika lokala inrättningarna och på så sätt bliva en medel-form av jordpunkt
för de breda folklagrens kredit- och penningrörelse. ’''ditväsen "

Av vad jag nu anfört torde framgå, att såväl hypoteksbankerna (Forts.)
som sparbankerna och jordbrukskassorna äro otillräckliga. De behöva
byggas på och utvidgas, så att de mera än vad nu är fallet kunna tillgodose
jordbrukets kreditbehov. Vidare kan man säga, att till följd
av sparkapitalets koncentrering hos de enskilda bankerna hava jordbrukarna
i allt större utsträckning blivit tvingade att med sina låneansökiningar
hänvända sig till affärsbankerna. Dessa äro till hela sin läggning
— såsom också var och en känner till — anpassade efter näringarna,
d. v. s. mera efter handelns och industriens behov, och lämna kredit
under former och villkor, som motsvara affärslivets kutymer, men taga
alltför liten hänsyn till jordbrukets särskilda förhållanden och behov.

Av lätt förklarliga skäl visa även affärsbankerna benägenhet att vid sin
kreditgivning ge företräde åt större företag inom industrien och handeln,
där krediten rör sig om större belopp, under det de mindre producenterna
och i synnerhet jordbrukarna få stå tillbaka. Jag tror, att
jag har anledning att särskilt trycka på att de mindre jordbrukarna hava
ganska svårt att få sina kreditbehov tillgodosedda. Vad jag alldeles särskilt
vill med styrka. framhålla är, att med det nuvarande systemet få
jordbrukare och övriga, som äro i kreditbehov, betala sina lån med räntor,
som långt överstiga, vad som skulle vara fallet, om landsbygdens
sparmedel omedelbart kunde tillfalla landsbygdens låntagare. Jag vill
också framhålla, att räntesatserna för banklån redan under normala år
överstiga den ränta, som det i jordbruket nedlagda kapitalet förmår giva.

Redan detta betyder en ständig ekonomisk blodtappning för jordbruket
och måste leda till att undan för undan öka jordbrukets skuldsättning.

Det undergräver också i oerhörd grad jordbrukarnas ekonomiska självständighet.
Under den nu rådande penningkrisen medföra de abnormt
''höga räntesatserna och otrygga lånevillkoren i samband med det allmänna
prisfallet och övriga ekonomiska svårigheter, att ställningen inom
jordbruket mångenstädes blir rent av ekonomiskt underminerad. Och
då under dessa förhållanden många jordbrukare bliva tvingade att gå
ifrån både gård och grund, drabbar en stor del av ansvaret det nu rådande
kreditsystemet.

På grund av vad jag nu anfört hava vi lantmän väckt en motion
rörande en lösning av en av de allra viktigaste frågor, som jag för min
del anser böra fortast möjligt lösas och därför undergå en allsidig utredning,
nämligen frågan om jordbrukets kreditbehov och omsättningen
av jordbrukets penningmedel. Vår motion, som har gillats av utskottsmajoriteten,
avser en genomgripande reform av jordbrukskreditväsendet
samt att denna reform bör taga upp spörsmålet från grunden
genom en utredning av frågan i hela dess vidd. Vad som då i främsta
rummet behöves är lokala kreditinrättningar, som äro särskilt avpassade
efter landsbygdens och jordbrukets behov och som, samtidigt som de

Jfr 40. 132

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en reform
av jordbrukets
kreditväsen.

(Forts.)

i största möjliga utsträckning insamla och förvalta landsbygdens bespa''ringar,
äro utrustade med möjligheter att tillgodose jordbrukets alla legitima
kreditbehov.

Jag vill här till sist gentemot den föregående ärade talaren erkänna,
att vi lantbrukare i mångt och mycket, när det gällt organisationsverksamhet,
nog varit ganska loja och kanske icke i rätt tid förstått att i
detta avseende göra vår plikt. Men jag vill också säga: skulle vi här
just när det gäller organisation endast hava tänkt på ekonomiska sammanslutningar
och icke lärt oss inse den politiska sammanslutningens
värde, så är jag alldeles viss om, att de ekonomiska intressena icke kunnat
bliva tillgodosedda i samma omfattning, som när vi kunna giva dessa
våra ekonomiska intressen ett politiskt stöd. Jag vill gentemot herr Örne
också säga, att vår politiska organisation icke är avsedd att endast skapa
en plattform just för detta politiska intresse, utan vida mer är den politiska
organisationen byggd med tanke på och syfte till den ekonomiska
organisationen.

I detta sammanhang vill jag även framhålla, att det kanske icke är
så lätt att lösa denna vittomfattande jordbrukskreditfråga, som mången
föreställer sig. Sätter man sig in i denna fråga i hela dess omfattning,
är jag viss om, att en och var får taga sig en grundlig funderare, innan
han kan framlägga ett definitivt detaljerat förslag, som i sin utformning
är så anpassat, att det verkligen ger oss en lösning i den riktning,
som vi åsyfta. Jag vill också säga, att det skulle bliva tusen sinom tusen
bondsöner och lantarbetare i bygderna ute i landet, som skulle ägna sig
åt jordbruket och kanske äga en egen stuga med en liten jordbit omkring.
Men vad är orsaken till att så många flytta från landsbygden?
Orsaken är helt enkelt den, att utkomstmöjligheterna äro så små. Just
på detta område spelar denna kreditfråga därför en oerhört stor roll.
Hur är det ordnat med jordbrukarnas och småfolkets sparmedel ute i
bygderna? Ja, det är dåligt, ty det finns inga lokala kreditinrättningar.
Följden härav blir den, att sparmedlen gå till de större bankerna i storstäderna
och sedan överföras till helt andra intressen än sådana, som
beröra jordbruket. Vad vi vilja i detta stycke är att jordbrukets sparmedel
skola komma hembygden och jordbruket i socknen till godo, och
därför hava vi begärt en lösning i frågan, som skulle kunna tillgodose
landsbygdens hela befolkning.

Herr greve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr W i g f o r s s: Herr talman, mina herrar! Det kan icke vara
min mening att vid denna timma hålla något längre anförande, men då
ingen från utskottsmajoriteten haft ordet utom en av motionärerna,
skall jag be att i alla största korthet få motivera, varför utskottsmajoriteten
ställt sig på den ståndpunkt den står.

Om man bortser från den del av reservationen, som direkt vänder
sig mot motionerna, och endast håller sig till den del, som riktar sig
mot utskottets hemställan, så finns det i reservationen anfört endast ett

Lördagen den 28 maj e. m.

133 Nr 40.

skäl för avslag, och det är det skälet, att en utredning redan är på- Om en betänkt
på grund av riksdagens skrivelse år 1918, samt att denna utred--^’"^
ning inom kort kommer att sättas i gång. Det är det ena skälet, som ditväsen.
kan anföras. Det andra skälet, som under debatten anförts av herr Öme, (Forts.)
är att någon utredning över huvud taget icke bör komma i fråga, därför
att den enda möjliga vägen att gå är att försöka bygga på jordbrukskassorna,
och att en fortsatt utredning endast skulle försumpa hela saken.

Det kan ju vara möjligt, att herr Örne har rätt, men i alla händelser
står hans argument i rak strid mot utskottsreservanternas. Och även
om han har rätt, får man lägga märke till att denna utredning faktiskt
kommer till stånd. Med hänsyn därtill har utskottsmajoriteten, som
har kännedom därom, endast yttrat, att när denna utredning ändå skall
sättas i gång, finner den angeläget vara, att denna utredning icke begränsas
att omfatta allenast den sekundära fastighetskrediten utan får
sträcka sig även till den primära. Det är vad utskottsutlåtandet i realiteten
innebär. Utskottet bär därigenom dels velat uttala sina allmänna
sympatier för motionerna utan att därför binda sig vid de direktiv, som
motionerna innehålla, och dels velat uttala sin åsikt, att när denna ganska
vidlyftiga utredning ändå skall komma till stånd, frågan bör upptagas
i hela dess vidd.

Det är från dessa synpunkter, som utskottsmajoriteten kommit till det
slut, som finnes angivet i utlåtandet, till vilket jag härmed ber att få
yrka bifall.

Herr Pettersson, Ivar: Det har framhållits, att jordbrukarnes
kreditbehov icke är tillgodosett, och jag ber då att få erinra om,
att hypoteksbankerna lämna jordbruket lån mot jämförelsevis billiga
räntor, men lånen från dessa banker äro icke på högre belopp än inom
halva taxeringsvärdet å de belånade fastigheterna, och det behöves följaktligen
större kapital för jordbrukarna. Hypoteksbankernas räntefot
är jämförelsevis låg, men på grund av den kapitalrabatt, som avdrages
då lånen lämnas, blir sluträntan högre. Jag ber att få upplysa att under
åren 1916—1918 var kapitalrabatten 3 % på 5 % lån, 1919 var kapitalrabatten
7 % och 1920 var kapitalrabatten 2 % med 6 % ränta. På
grund av att kapitalrabatten är jämförelsevis hög och dessutom på grund
av en viss stelhet i organisationen för dessa lån, utnyttjas de dock icke
så mycket. Sedan ha vi sparbankerna att låna ur, men enär deras pengar
icke räcka till, fylla icke heller de behovet. Dessutom äro alla de
större sparbankerna belägna i städerna, och landsbygdens pengar strömma
till städernas banker, vilka i sin ordning i allmänhet låna ut för att
tillfredsställa städernas behov. Jag förstår mycket väl, herr Vindahls
synpunkter, d. v. s. statssamhällenas synpunkter, ty det är städernas intressen
han vill tillgodose, då han icke vill vara med om den föreslagna
utredningen. Kanske skulle utredningen visa, att insättningen i sparbankerna
kommer från landsbygden till så och så många procent, att
lån utlämnas till landsbygden till så och så många procent av hela ban -

Jfr 40. 134

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en re- kens lånesumma, men att resten går till städerna, jag förstår mycket
^brukets ^kre ^^ att ^et stadernas intresse han förfäktar.

ditväsen. Ja& skall nu också säga några ord om jordbrukskassorna, som herr
(Forts.) Örne i sitt anförande berörde, då han nämnde, att de äro snävt tilltagna
och fylla endast ett litet behov. De ha arbetat många år, men
icke vunnit någon vidare spridning. Nu säger herr Örne, att jordbrukarna
må själva komma med förslag till omredigering av bestämmelserna
för dessa kassor, men jag är övertygad, att om jordbrukarna framlade
ett förslag på kammarens bord, skulle herr Örne säga: det är icke rätt;
det är alldeles givet, att han skulle yrka avslag och säga, att utredningen
skulle vara på annat sätt.

Under de nu rådande omständigheterna måste lantmännen vända
sig till affärsbankerna för en del av sina lån och såsom ett exempel kan
jag anföra en bekant, som har ett lån i en affärsbank: såsom säkerhet
för detta lån har han lämnat inteckning till ^3 av taxeringsvärdet å den
intecknade fastigheten och dessutom borgen av två säkra lantmän. På
detta lån får han betala 9 % ränta. Det kan icke i längden gå för sig,
att jordbruket skall bära så stora räntekostnader. Jag ber emellertid
att få framhålla, att de lån bankerna utlämna till våra jordbrukare äro
de säkraste och de, som giva minsta förlusterna; detta har erfarenheten
visat. Dessa höga räntor drabba i synnerhet dem bland jordbrukarna,
som äro nybörjare. De äro fattiga på pengar, men rika på arbetsförmåga
och förhoppningar. Förhoppningarna grusas emellertid, då de få
betala dessa höga räntor.

Herr Vindahl säger, att vi fordra för mycket i vår motion. Men
när den grupp av svenska folket, som faktiskt får betala den högsta
räntesatsen, kommer och begär utredning för att få fram en bankform,
som skulle skänka litet billigare räntesatser, så får jag säga, att det är
icke för mycket begärt.

Herr Örne sade bland annat, att för ordnande av ett bättre bankväsende
finge man lita till det fria initiativet hos dem, som behöva dessa
lån. De skulle själva ordna sitt bankväsende. Men bäste herr Örne!
Dessa, som ha behov av att låna, ha icke pengar att insätta i bankerna
och kunna följaktligen icke bilda banker, utan måste ha hjälp av personer,
som ha pengar att sätta in.

Herr Örne talade även om jordbrukarnas organisation. Jag skall
gärna och villigt erkänna, att denna organisation gått långsamt, men vi,’
Sveriges lantmän, hoppas, att en gång i framtiden kunna nå därhän, att
alla svenska jordbrukare äro i alla avseenden organiserade, men jag är
övertygad att herr Örne då kommer att, lika ivrigt som han nu arbetar
för sin egen organisation, arbeta emot lantmännens, ty då kommer denna
organisation att gå emot den han arbetar i, och jag är övertygad, att han
icke kommer att hava samma åsikter då som just i dag.

Som emellertid jordbrukarnas kredit behöver ordnas på lämpligare
sätt än nu, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 28 maj e. m.

135 >’r 40.

Herr V i n d a h 1: Jag kan icke underlåta att svara den föregående Om en re ärade

talaren ett par ord i anledning av hans angrepp. rikets kre Det

är ganska egendomligt, att någon kan saga, att man motsätter ‘ditväsen
sig en utredning i denna fråga. Tvärtom, såväl utskottets betänkande (Forts.)
som reservanternas uttalande gå i denna riktning. De senare påpeka,
att frågan om utredning redan föreligger på grund av skrivelse från
riksdagen 1918. Kan man då säga, att de motsätta sig saken? Däremot
ha vi sagt, att vi icke anse lämpligt eller nödvändigt att ytterligare komma
med en skrivelse till Kungl. Maj :t, och detta kan väl icke betraktas
såsom något stadsintresse. Huruvida det endast är jordbrukare, som i
dessa tider få betala höga räntor, behöver jag icke yttra mig om, men
det förefaller mig, som det icke skulle vara alldeles helt med den saken.

Om så är, förstår jag emellertid icke, varför man låter det gå på

detta sätt, synnerligast som inom utskottet en ledamot, tillhörande samma
meningsgrupp som den föregående ärade talaren, meddelade, att av
de 5 miljarder, som utgöra insättningen i sparkassorna, 2/5 beräknas
komma från landsbygdens befolkning, och ändå klaga jordbrukarna över
att det icke finnes pengar på landsbygden! Nej, tacka för det! Om de
ovillkorligen skola insättas i bankinrättningarna i städerna, och man icke
nöjer sig med de bankinrättningar, som finnas överallt på landsbygden,
men hur skall riksdagen kunna råda bot för detta?

Fn annan sak, som jag också gärna omnämner i detta sammanhang,
är den väsentliga skillnaden mellan en saklig utredning i frågan och den
framställning, som är gjord i motionen. Såsom den springande punkten
i hela förslaget, framhöll inom utskottet en av motionärerna, att
jordbrukarna själva skulle vara delägare uti och hava ledningen av
företaget, samt att hela vinsten skulle tillfalla dem. Nu höra vi av samme
talare dock ett helt annat program, och jag undrar, huru det går ihop.

Jag anhåller alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr Örne: Ja, herr talman, jag hade icke tänkt att yttra mig

ännu en gång och ånyo upptaga tiden, då jag gjorde det så grundligt
vid mitt första anförande. Jag har också nu begärt ordet endast för
att få försäkra min ärade länskamrat här bakom, att har jag sagt, att
jag är villig att stödja sådana krav som att jordbrukarklassen skulle få
större rörelsefrihet inom den kooperativa ramen, står jag för det, och
kommer icke att yrka avslag på krav, som gå i den riktningen. Däremot
kommer jag aldrig att vara med om eventuella förslag att göra
om jordbrukareorganisationen så, att den exempelvis kan råka i händerna
på vissa spekulativa andar, som utnyttja det kreditbehövande jordbruket
för att skaffa sig själva vinst. Någon omläggning i den riktningen kan
jag icke vara med om, men ifråga om en sådan omorganisation, som fyller
de kreditbehövandes krav, kan herr Pettersson vara övertygad om
att han skall ha mig på sin sida.

För övrigt, då herr Pettersson begagnade tillfället att tala om den
intressemotsättning han trodde finnas mellan den organisation jag re -

Nr 40. 136

Lördagen den 28 maj e. m.

Om en re- presenterar och den, som jordbrukarna ha, får jag säga, att jordbrukare
brukare-™ kö.?are ha inSa andra intressen än industriarbetarne och tjänstemänditväsen.
nämligen att få varorna till billigaste möjliga pris och av bästa

(Forts.) möjliga kvalitet; detta är ett för jordbrukarna och för andra medborgare
fullständigt gemensamt intresse, och på det området existerar icke någon
intressemotsats, vilket också bevisas därav, att ungefär 40,000 lantbrukare
anslutit sig till konsumenternas centrala organisation. Det
är kanske flera än medlemmarna i den organisation, herr Pettersson representerar
här i kammaren. Någon intressemotsats i det fallet har icke
existerat och kommer icke att existera, om man tolkar saken rätt.

Herr Pettersson, Ivar: Gentemot herr Örne skulle jag vilja
saga, att det icke är så alldeles givet, att han, om vi framlade de riktlinjer,
som vi anse vara de för jordbrukskassorna riktiga, skulle gilla
desamma. Det kan mycket väl hända, att han då skulle finna skäl att
yrka avslag. Däremot tror jag, att herr Örne, om vi efter samarbete
med honom, bleve i tillfälle att framlägga en motion, kanhända skulle
gå med på densamma. Beträffande organisationen för inköp har herr
örne alldeles rätt uti, att jordbrukarna ha samma intresse som industriarbetare
och tjänstemän, men jag vill erinra om, att jordbrukarna ha
produkter, som de vilja sälja och som andra skola köpa och att med avseende
å dem motsättningar kanske inställa sig.

Herr Vindahl sade, att han icke ville motsätta sig en utredning, och
detta är ju riktigt vad beträffar den sekundära fastighetskrediten. Men
vi äro ju eniga om, att jordbrukskassorna icke kunna fylla jordbrukets
behov av driftkredit, och herr Vindahl har icke velat vara med om en utredning
rörande jordbrukets fulla kreditbehov, utan endast rörande det
.sekundära fastighetskreÖitbehovet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle avslå utskottets hemställan och antaga
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
53, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 28 maj e. m.

137 Nr 40.

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, Om en reson!
innefattas i den av herr Kristensson m. fl. vid utlåtandet avgivnaforman jordreservationen.
brukets kre~

ditvasen.

.... .. ... (Forts.)

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 351

Nej — 45.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser
mot oskälig hyresstegring m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 15 april 1921 dagtecknad proposition, nr 352, vilken Lagförslag
behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande mot oskälig
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda pro- hyrefstegtokoll,
föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag till lag med vissa rm9''
ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.

. ö^''r''f F

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:
nr 218, av herr Antonsson,
nr 219, av herr Berglund, och
nr 220, av herr Lindqvist, samt

inom andra kammaren:
nr 347, av herr Jönsson i Fridhill,
nr 348, av herr - Loven, samt
nr 349, av herr Hage.

Utskottet både i det föreliggande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt:

1 :o) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

2:0) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under
1 :o), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: Herr talman! I avseende å föredragning av

första lagutskottets utlåtande nr 41 hemställes:

Nr 40.

138

Lördagen den 28 maj e. m.

Lagförslag
mot oskälig
hyresstegring.

(Forts.)

att detsamma må företagas till avgörande på dét sätt, att först föredrages
det av utskottet tillstyrkta lagförslaget paragrafvis med promulgationsstadganden
och rubrik sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställanden
föredragas;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

i~5 §§•

Godkändes.

6 §•

2 mom. av denna paragraf lydde sålunda:

2. I den mån hyra för lägenhet, som varit uthyrd för tid före den
1 oktober 1915, icke överstiger den före sagda dag senast gällande hyran
med mer än 50 procent, må sådan hyres förhöj ning icke upptagas till
prövning av hyresnämnden; dock äge nämnden utan hinder av vad nu
sagts pröva fråga om hyresförhöjning beträffande lägenhet, vars nödtorftiga
underhåll försummats av hyresvärden eller som eljest är av
särdeles dålig beskaffenhet.

På framställning av hyresnämnd äger socialstyrelsen, där särskilda
skäl därtill äro, för nämndens verksamhetsområde eller viss del därav
fastställa angivna gräns till viss lägre procentsats än 50 procent, dock
lägst 40 procent. Socialstyrelsens beslut i fråga, som här avses, skall
genom styrelsens försorg ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarna
samt i en eller flera tidningar i orten. Ändring i beslutet må sökas hos
Konungen genom besvär, vilka skola vara inkomna till socialdepartementet
inom trettio dagar från det beslutet kungjordes i allmänna tidningarna.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Boman på anförda
skäl hemställt, att i 6 § 2 mom. första stycket siffran 50 måtte utbytas
mot 60.

Herr Boman: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag

beträffande denna punkt antecknat mig som reservant, ber jag att få
yttra några ord.

Det nu föreliggande förslaget bygger huvudsakligen på socialstyrelsens
hemställan angående hyreslagens förlängning, och det är egentligen
endast i två punkter, som avvikelser skett.

Lördagen den 28 maj e. m.

139 Sr 40.

För det första har den av socialstyrelsen föreslagna ovillkorliga
rätten att redan i år vidtaga uppsägning av hyreskontrakt att upphöra
den 1 oktober 1923 av Kungl. Maj :t strukits och ersatts med en bestämmelse,
som för den händelse förhållandena mot förmodan därtill skulle
giva anledning, möjliggör, att en ytterligare förlängning av lagen kan
komma att äga rum. Denna förändring finner jag vara synnerligen
välbetänkt, ehuruväl jag hoppas och är övertygad om att någon anledning
till lagens förlängning icke skall komma att yppa sig. Jag tror,
att det är synnerligen angeläget att denna lag så snart som möjligt kommer
att försvinna.

Den andra ändringen är, att Kungl. Maj :t icke velat medgiva någon
höjning av den latitud, inom vilken avtalsfrihet äger rum, så att dessa
avtal icke få dragas under hyresnämnds prövning. Socialstyrelsen hade
föreslagit en höjning, motsvarande det ena året 165 % och det andra
året 182 % å 1914—1915 års hyror. Denna ändring har Kungl. Maj :t
utbytt mot en bestämmelse, att den nuvarande procentsatsen, d. v. s.
en höjning av 50 %, skall stå kvar, och skälet härtill återfinnes i den
Kungl. propositionen, där det uttalas, att en sådan ändring som socialstyrelsen
föreslagit otvivelaktigt skulle komma att omedelbart medföra
en generell hyresförhöjning.

Det är ganska svårt att uttala sig på detta område, ty förhållandena
på de olika platser, där denna lag skall tillämpas, äro nog väsentligt
olika, men jag tror, att det finnes många platser, där ingalunda någon
generell hyresförhöjning skulle komma att ske. Hyresgästerna ha nog
å många ställen redan funnit, att man möjligen får minst lika gynnsamt
avtal genom direkta förhandlingar med hyresvärden, som om ärendet
dragés under hyresnämnds prövning, och jag tror, att det är av en
synnerligen stor betydelse, om man kunde öka den omfattning, i vilken
hyresgäster och hyresvärdar träda i direkt förbindelse med varandra,
då man nu står i begrepp att upphäva denna lag.

Alldeles särskilt tänker jag härvidlag på att, om lagen såsom avsett
är skall gälla ytterligare två år eller till 1 oktober 1923, man bör
förebygga, att det blir anledning att väcka förslag om ändring i densamma
nästa riksdag för den tid, som lagen fortfarande skall tillämpas.
Jag är övertygad om, att alla, som önska lagens upphörande, också önska,
att dylika direkta förhandlingar komma att äga rum mellan hyresgäst
och hyresvärd liksom ock att inga ändringsförslag framkomma nästa
år, utan att man verkligen får lagen att då upphöra. Framför allt är det
önskvärt, att så få slitningar som möjligt skola förekomma. Det finnes
ett förhållande, som nu inträtt och som måste verka i riktning mot eu
minskad spänning. Jag syftar på den ekonomiska depression, som nu
inträtt och beträffande vilken man tyvärr måste räkna med, att densamma
kommer att göra sig gällande även under nästa år. Härtill kommer,
att då man kan räkna med en icke alldeles föraktlig nedgång i byggnadskostnaderna
under det närmaste året, den spänning, som nu äger
rum mellan hyresläget för nyuppförda bostäder och för gamla sådana,

Lagförslag

mot oskälig
hyresstegring.

(Forts.)

Nr 40. 140

Lördagen den 28 maj e. in.

Lagförslag
mot oskälig
hyresstegring.

(Forts.)

borde minskas. Jag tror därför, att det lyckligaste hade varit, om den
ändring jag föreslagit hade kommit in i lagen, men då mitt yrkande fallit
i andra kammaren, där lagen oförändrad antagits, skall jag nöja mig
med att hava sagt dessa ord.

Herr Berglund: Herr greve och talman, mina herrar! Jag

skall icke besvära kammaren med något längre anförande och ej heller
med något eget yrkande, men då jag tagit mig friheten att motionera
om ändring i en viss punkt, skall jag be att få yttra några ord.

Jag har motionerat om att äldre hus, som innehålla lägenheter, vilka
icke varit uthyrda före den 25 maj 1917, skulle indragas under lagen.
Detta därför, att en smart fastighetsägare, som själv bebor lägenhet i
sin fastighet, med lagens nuvarande formulering på ett rent av upprörande
sätt kan utnyttja lagen till egen fördel genom att uthyra hela
eller någon del av lägenheten. Jag har i min motion anfört ett par exempel
på, huru man beträffande gamla villor kunnat tillämpa så pass höga
hyror, att villorna på fem å sex år kunna anses ha blivit fullt betalda
därmed och ändå har i det ena fallet endast halva villan varit uthyrd.
Jag har bara anfört ett par exempel, ehuru det finnes en ganska stor
mängd liknande fall från våra villasamhällen omkring Stockholm. Jag
har under några månader, som riksdagen pågått, icke deltagit i hyresnämndernas
arbete, men i går kväll blev jag kallad att deltaga däruti och
genast stötte vi då på ett sådant ärende, som hyresnämnden måste säga
ifrån sig, men som var av en ganska upprörande art; och säkert är, att
hyresnämnden, om den därtill haft befogenhet, skulle reducerat den hyra,
som var bestämd. Lagutskottet har emellertid icke velat vara med om att
företaga den ändring jag yrkat på, och detta av två skäl. För det första
därför att ändring i den av mig föreslagna punkten jämväl skulle medföra
ändring på andra punkter, och då lagen icke är avsedd att bli långvarig,
förstår jag lagutskottets mening, då det icke vill företaga några
ingående ändringar i densamma. Den andra orsaken rör en princip.
Lagutskottet framhåller nämligen, att den första uthyrningen skulle vara
fri. Den principen förstår jag mycket väl, när det gäller nya hus, men
beträffande gamla hus, som varit uppförda långt före kriget och bebotts
av ägame själva och icke varit uthyrda före den tid lagen föreskriver
är det klart, att gräsliga orättvisor kunna förekomma genom de
oerhörda hyror, som kunna bestämmas och uttagas i dessa bostadsbristens
tider. Ej heller blir det möjligt för hyresnämnden att i framtiden
reglera, ty ökning av en sålunda bestämd hyra behöver icke företagas.
Då nu emellertid utskottet föreslagit att i övergångsbestämmelserna skall
intagas, att lagen icke skall räcka längre än till år 1923 och då jag i
övrigt kan instämma med utskottet, bär jag, herr talman, intet annat
yrkande att göra än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

Lördagen den 28 maj e. m.	141 b''r H).
7 §• Godkändes.	Lagförslag mot oskälig hyressteg-
	ring.
8 §.	(Forts.)
Denna paragraf innefattade åtta moment,	av vilka det första var

så lydande:

i. Uppsägning från hyresvärds sida av hyresavtal om omöblerad
lägenhet vare utan verkan med mindre

a) hyresgästen efter hyresavtalets ingående avgivit skriftlig, uttrycklig
försäkran, att han är villig låta avtalet upphöra,

b) eller hyresvärden, på sätt i 5 mom. närmare angives, verkställer
uppsägningen med erbjudande till hyresgästen att före viss tid förnya
hyresavtalet med ändring allenast av hyresbeloppet,

c) eller samtycke till uppsägningen senast den dag, som i 3 mom.
sägs meddelas av hyresnämnd,

d) eller fall föreligger, som enligt bestämmelserna i 3 kap. 21—24
§§ av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom berättigar
till uppsägning.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation, avseende bland annat
8 § 1 mom. i förevarande lagförslag, hade herrar /. T. Larsson, P. A.
Hansson, Engberg och Billqvist ansett, att detta moment bort hava följande
lydelse:

X. Uppsägning från---till uppsägning.

Vad nu sagts skall äga tillämpning jämväl i fråga om uppsägning,
som skett före denna lags ikraftträdande, där uppsägningen avsett hyresavtal
om omöblerad lägenhet, som helt eller delvis uthyrts till bostad och
icke den 25 maj 1917 eller tidigare varit tagen i bruk, samt avtalet uppsagts
att upphöra den jo september 1921 eller senare.

Herr Larsson, Jacob: Jämte tre ledamöter av utskottet från
andra kammaren har jag till detta lagutskottets betänkande avgivit en
reservation, i vilken vi, bland annat, uttala den meningen, att bostadslägenheter,
tagna i bruk efter den 25 maj 1917, fortfarande böra vara
underkastade hyreslagens bestämmelser. För detta ändamål har jag
reserverat mig beträffande 8 §. Då nu emellertid andra kammaren med
stor majoritet antagit utskottets hemställan, är frågan i den delen redan
förfallen, och jag skall därför icke framställa något yrkande. Samma är
förhållandet med den reservation jag avgivit beträffande 12 § och övergångsbestämmelsen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den under
behandling varande paragrafen.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.

Nr 40. 142

Tisdagen den 31 maj.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Utskottets hemställan i punkten 2.

Bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11,35 e- nu

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 31 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m., och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannan.

Justerades protokollen för den 24 och den 25 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 239, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag till lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna
m. m.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående provisorisk förhöjning av tullsatserna för vissa industriprodukter
ävensom i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 55, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av en lag angående skyldighet för de svenska storbankerna
att offentligt framlägga uppgifter rörande av dem behärskade
näringsföretag; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till befrämjande av lufttrafik;

Tisdagen den 31 maj.

143 >’r 40.

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i propositionen nr 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställningar
om anslag för hydrografisk-biologiska undersökningar av de Sverige
omgivande haven; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i propositionen nr 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställningar
om anslag för diverse behov vid statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 142, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar för år 1922, godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
memorial och utlåtanden nr 143—147 och bevillningsutskottets
betänkanden nr 39—42.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr
54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 44 i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående upphävande av den statens befattningshavare åliggande
skyldighet att erlägga avgifter för sin egen samt sina änkors och barns
pensionering.

Herr Frändén väckte en motion, nr 240, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition om ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten
samt lindrande av nöd.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Nr 40. 144

Tisdagen den 31 maj.

Begäran att Herr Lindhagen erhöll ordet och yttrade: En aktuell utrikespointerpeUa
lltlsk frå?a av största vikt för vårt land är Ålandsfrågan. Den är ödesdition
ang. Sf r därför att det här gäller, huruvida rättsgrundsatser skola kunna
Ålands- hädanefter i utrikespolitiken och det folkförbund, till vilket vi äro anfrågan.
slutna, få göra sig gällande eller icke. Den är skickelsediger även därdär,
att ett gott förhållande i framtiden mellan Sverige och Finland är
i högsta grad beroende på, om detta förhållande är byggt på rätten eller
på den torftiga opportunism, som såvitt jag förstår genomströmmar
Ålandsrapportörernas gammaldags statskonst med dess många äventyr.
Den är slutligen lätteligen tillspillogiven om avgörandet här liksom exempelvis
världskrigets utbrott lägges hos ett concilium av några få privilegierade
personer inför nedfällda rullgardiner.

Under sadana förhallanden synas här om någonsin de gamla demokratiska
kraven och löftena om folkets och folkrepresentationens
deltagande i utrikesstyrelsen och om sekretessens bortfallande böra få
göra sig gällande. Den författning vi nyligen erhållit för dessa
kravs och löftens infriande har, såsom jag flera gånger haft anledning
påvisa, blivit väsentligen grusade. Tillämpningen har till och med
redan hunnit visa, att någon svensk folkfrihet på detta område nu är
kanske mindre än någonsin.

Emellertid lämna den nya författningen och även interpellationsinstitutet
vissa utvägar öppna för hänsynstagande i någon mån till grundsatserna
om folkrepresentationens rätt och offentlighetens nödvändighet.

På dessa skäl vågar jag anhålla om kammarens tillstånd att få till
statsministern framställa följande spörsmål:

1 ro) Vilka åtgärder har regeringen vidtagit och tänker vidtaga för
att den principiellt och i sina verkningar skickelsedigra Ålandsfrågan
må, såvitt på Sverige ankommer, lösas på grundval av rätten och icke
efter anvisningar från den gamla diplomatiens statskonst med dess
torftiga opportunism?

2:0) Har riksdagen att emotse en proposition härom eller åtminstone
ett meddelande jämlikt 56 § riksdagsordningen i dess nya lydelse,
eller om så ej är förhållandet, vilka konstitutionella, demokratiska eller
mänskliga krav anses betinga ett dylikt styrelsesätt?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Begäranatt Ordet gavs åter till herr Lindhagen, som anförde: Sedan juli
fa. framställajgiy har i Sverige med myndigheternas tillstånd uppehållit sig den intionTanled-
politiska flyktingen Virendranath Chattopadhyaya, broder till den

ning av väg- bekante indiska skaldinnan fru Sarojeni Najdu, vilken nyligen på inrad
passvise-b)nAzr\ av svenska kvinnoföreningar höll i Sverige åtskilliga föredrag
ring i visst om Indien.

Under första tre åren av sin vistelse härstädes ägnade sig Chatto -

Tisdagen den 31 maj.

145 >’r 40.

padhyaya åt propaganda för Indiens självbestämningsrätt. Något som Begäran att
helst hinder därför mötte icke från svenska utrikesstyrelsen eller övriga fä framställa
myndigheter. Men i och med Sveriges anslutning till folkens förbund t- Panic(g
ändrade utrikesledningen sin politik. Sverige tilläts icke längre vara en ningavvägfristad
för upplysningsverksamhet om en sådan rättstanke som natio- råd passvisenernas
rätt, åtminstone icke såvitt rörde Indien. Chattopadhyaya måste ri”ä11 f''ssl
då upphöra med sin patriotiska mission och ägnade sig -— fortfarande (p^rts)
politisk flykting — åt affärsverksamhet för en svensk firma, som innehades
av fru Cecilia Håkansson. Då han för sådant ändamål skulle
sistlidne mars göra en kort resa till Tyskland samt förutsatte och även
förespeglades återvisering, beslöt utrikesdepartementet förbjuda legationen
i Berlin att återvisera passet.

Med anledning härav inlämnades till utrikesdepartementet från fru
Håkansson följande skrivelse:

”Herr Chattopadhyaya har sedan snart fyra år uppehållit sig i Sverige
och redan genom en advokatfirma i Stockholm gjort förberedelser
för erhållande av svensk medborgarrätt. Sedan ett år tillbaka har han
uteslutande ägnat sig åt affärsverksamhet och skött en under mitt namn
inregistrerad importfirma. För denna firmas räkning har han företagit
sin senaste resa till Tyskland liksom tidigare till Estland och
Kyssland. Enligt vad jag har mig bekant, har han icke under denna
tid drivit något slags politisk propaganda. Vägran av passvisum försätter
såväl mig som herr Chattopadhyaya i den största ekonomiska förlägenhet
och hotar att åsamka mig och andra personer en hel del förluster.
Jag får därför vördsamt anhålla att, för den händelse oinskränkt
passvisum ej kan meddelas, sådant beviljas för åtminstone 14 dagar, för
att bereda herr Chattopadhyaya tillfälle att här ordna sina affärsförbindelser,
betala sina skulder och övertaga sitt bohag. Det gäller icke
blott en utlännings utan även svenska medborgares intressen, som jag
är övertygad om skola tillvaratagas av en svensk regering.”

Denna framställning har enligt muntligt meddelande från utrikesdepartementet
avslagits.

Från personer i olika samhällsställning, vilka lärt sig i likhet med
mig sätta värde på den landsflyktige indierns person och tillika nitälska
för en ideell och värdig svensk utrikespolitik, har uttalats önskan, att
denna sak genom en interpellation bringas under offentlighetens ljus; och
har för ändamålet från Chattopadhyaya inkommit följande framställning
av saken:

”Då den holländsk-skandinaviska socialistkommittén bildades på vålden
1917, med ändamål att sammankalla en internationell fredskonferens
i Stockholm, utsåg ’The Indian Nationalist Revolutionary Committee’,
vars huvudkvarter var i Berlin under kriget, mig tillika med en annan
medlem, Acharya, att resa till Stockholm i ändamål att lägga Indiens sak
inför densamma, liksom inför alla socialistiska partier, som deltogo.

I juli 1917 beslöt jag att öppna en ''Bureau of the Indian Committee’
vid Artillerigatan 28 för att driva propaganda i den skandinaviska pres Första

kammarens protokoll 1921. Nr 40.

Nr 40. 146

Tisdagen den 31 maj.

Begäran att Sen, såväl som i andra europeiska länders press, för Indiens absoluta
få framställaQhtxotnåG

av brittisk styrelse. Vi publicerade sålunda ett stort antal
tign i ättled- ströskrifter på engelska, tyska, franska, svenska och ryska, tryckta huningavväg-
vudsakligen i Sverige och utgivna genom svenska tryckerifirmor. Den
råd />a^w''je-indiska propagandan blev i allmänhet mycket väl emottagen i den sven ’m3fallSSt

s^a Pressen (Forts.

) Från 1917 till 1919 lämnades den indiska byrån absolut oantastad

både av svenska utrikesdepartementet och av svenska polisen; så länge
krigets utgång icke var säker, voro den brittiska regeringens försök att
få mig utvisad från Sverige hösten 1917 och senare utan framgång. Men
en påtaglig förändring utmärkte den svenska regeringens politik med
Sveriges inträde i nationernas förbund. Jag blev av greve Rosen i utrikesdepartementet
artigt anmodad att upphöra med propagandan gent
emot England, och jag samtyckte tills vidare till denna anhållan, då jag
icke önskar att handla emot regeringens önskningar. Intill mars 1919
har jag bott i Sverige på ett tyskt Tersonal-ausweis’, men vid denna tid,
mars 1919, beslöt jag att lämna denna legitimation och hos polisen begära
ett polistillstånd såsom varande en politisk flykting. Detta beviljades
strax av intendenten Hallgren, som alltid var mycket artig och vänlig
gent emot mig.

I maj 19x9 rådde mig intendenten Hallgren att taga upp något yrke
i Sverige, vilket kunde anses icke-politiskt, och jag gav därför en kurs
lektioner i Hindusthani-språket vid Stockholms borgarskola, och jag
grundade en översättningsbyrå tillsammans med några vänner Tidigt

1920 började jag åter sända ut nyheter om Indien då och då
till svensk press, utan åtskillnad av politisk färg. I maj 1920 tillställde
jag, för 63 :dje årsminnet av Första indiska befrielsekriget, en osignerad
helsidesartikel om den stora historiska tilldragelsen tillika med fotografier
över de beryktade Dyer-massakrerna i Amritsar och andra platser i Indien
1919. Denna artikel intogs i Folkets Dagblad Politiken den 15 maj.
Den 18 maj sändes till mig en tjänsteman vid kriminalpolisen, som jag
personligen kände, för att genom sin privata förmåga taga reda på, om
jag var artikelns författare. Jag medgav utan tvekan författarskapet,
och den 20 maj sände intendenten Hallgren efter mig och tillsade mig
i tydliga ord att upphöra med min propaganda, om jag önskade tvärstanna
i Sverige. Det fanns intet annat val för mig än att handla såsom
han sade. Jag beslöt då att ägna min kraft åt affärer och lyckades vinna
några förbindelser, då i november 1920 en firma önskade offerera
två miljoner par skor till Sovjetregeringen och frågade mig, om jag ville
upptaga förhandlingar för dess räkning. Jag samtyckte att göra så, och
ett ''Personal-ausweis’ erhölls för mig av tyska konsulatet i Stockholm
genom firmans förmedling.

Jag gick med denna ''Ausweis’ till löjtnant Gyllenram i utrikesdepartementets
passbyrå och omtalade för honom, att jag skulle vara tacksam,
om han ville giva mig en retur visé till Sverige från Reval. Han
frågade mig, om mitt ärende var politiskt, vartill jag svarade, att det

Tisdagen den 31 maj.

147 Nr 40.

icke var så vid detta särskilda tillfälle. Han var vänlig nog att giva mig Begäran att
sagda visé. få framställa

Jag avreste till Reval den 11 november och anlände den 13. Sov- tionTanUdjets
representant i Reval sade mig, att offerten måste sändas till Moskva tung avzäyför
bedömande, och att jag måste vänta tre eller fyra veckor på svar, råd passvis c -om jag inte föredrog att själv resa vidare till Moskva för att personligen rtn9*^sst
förhandla om saken med kommissariatet för utrikes handel. Jag beslöt (Ports)
naturligtvis det senare och-avreste till Moskva den 17 november.

Det var inte mitt fel, att de av den svenska firman erbjudna svenska
skodonen icke blevo antagna, emedan de voro för dyra och för små. Jag
begagnade naturligtvis mitt uppehåll i Moskva till studier av politiska
och ekonomiska förhållanden, vilka voro av vitalt intresse för mig
såsom revolutionär, men så snart jag fick mitt svar från kommissariatet
för utrikes handel, avreste jag till Sverige, dit jag anlände den 17
december.

Redan dagen efter min ankomst till Stockholm, uppsökte jag intendent
Hallgren och omtalade öppet för honom mitt besök i Moskva samt
några av de intryck, jag hade erfarit. Ett par veckor senare — den 2
januari 1921 — då jag önskade resa till Tyskland, uppsökte jag löjtnant
Gyllenram och sade honom, att jag skulle vara tacksam för ett visé att
återvända från Tyskland till Sverige, då jag önskade resa ett par veckor
i affärer. Jag omtalade också för honom mitt besök i Moskva. Han
gjorde mig några frågor om tillståndet i Ryssland, vilka jag sanningsenligt
besvarade enligt de intryck jag fått i landet. Då jag skulle avresa
till Tyskland den 4 och det inte fanns tid att stämpla mitt ''Ausvveis’,
lovade han telegrafera tillstånd för mig till svenska legationen i Berlin.

Han höll sitt löfte. Jag medtog åtskilliga lådor prov på artiklar från
tyska firmor, och sedan jag undersökt möjligheten att sälja dessa i
Sverige, beslöt jag att antaga svenskt agentskap för en av de artiklar,
jag ansåg lönt att sälja. Och för att uppgöra kontrakt, beslöt jag att
resa till Frankfurt am Main, Tyskland, och avhandla saken personligen
med fabrikörerna.

Den 21 mars gick jag till utrikesdepartementet och bad om retur
visé och föranleddes att tro, att mitt Tersonal-ausweis’ skulle avstämplas
omedelbart före avresan. Jag mötte löjtnant Gyllenram i hallen. Han
kom fram och tog mig i handen, frågade, om jag tänkte resa igen, och
jag svarade, att jag gärna ville göra det om han ville giva mig ett retur
visé. Jag sade honom också, att jag tänkte vara borta endast tre eller
fyra dagar, och att jag tänkte underteckna ett kontrakt för en agentur
för Sverige. Jag underrättades av den unge tjänstemannen i passavdelningen,
att det bleve omöjligt att stämpla passet före min avresa, men
om jag deponerade den nödvändiga penningsumman, lovade han att telegrafera
tillståndet till svenska legationen i Berlin senast den 24 mars.

Då jag kom till svenska legationen, hade intet sådant tillstånd anlänt;
jag betalte ett telegram till löjtnant Gyllenram, och det svar, jag erhöll,
var, att mitt återvändande till Sverige icke skulle tillåtas. Jag var refu -

Nr 40. 148

Tisdagen den 31 maj.

Begäran att serad. Vänner till mig besökte både kabinettssekreteraren, herr Boström,
få framställautrikesministern, greve Wrangel, men svaret blev varje gång en kabel*»
t an led- tegorisk vägran. En känd svensk vetenskapsman föreläde saken för herr
ning av väg- Branting, som undersökte papperen om mitt fall i utrikesdepartementet
råd passvise-och uttryckte den meningen, att refuseringen var ''absolut nonsens’, och
ring i visst sapen borde bli föremål för interpellation i riksdagen.

(Forts.) Jag ^ar ur|der de tre och ett halvt år, som jag levat i Sverige, för

indiska kommitténs räkning utgivit åtminstone 100,000 kronor, och svenska
boktryckare, publicister, bokhandlare, typografer, journalister etc.
hava erhållit fördelen av dessa utgifter. Därtill har jag betalt mina
skatter, uppgående till 550 kronor årligen under de första två åren, och
skulle jag säkert hava betalt min skatt för löpande år, uppgående till
880 kronor, om jag fått tillstånd att bo i Sverige. Denna skatt vägrar
jag naturligtvis nu att betala.

Under sagda tid har jag aldrig, på något sätt, gjort något som
helst brottsligt mot svensk lag, icke heller har jag deltagit i någon politisk
agitation i svenska angelägenheter. Men jag vill säga, att jag aldrig
dolt faktum, att jag är kommunist, och jag har alltid varit fullt
öppen och frimodig i allt mitt politiska handlande, såsom hundratals
av svenskar kunna intyga, vilkas namn jag vid påfordran är villig att
uppgiva.

Jag har nu fått veta, att anledningen till vägran att låta mig återvända
till Sverige är den, att jag varit i Moskva. Detta argument är
ytterst besynnerligt i anseende till det faktum, att jag själv underrättade
både utrikesdepartementet och polisen om mitt besök i Moskva, och
att jag verkligen av löjtnant Gyllenram erhöll ett visé att återvända till
Sverige i februari månad- Alltså måste något ha inträffat under mellantiden,
som haft inflytande på svenska utrikesdepartementet.

Det är fullt klart således, att då svenska regeringen tillåter ryska
och andra kommunister att inträda i landet, och då kommunistpartiet
är en laglig, öppen institution i Sverige, beskyllningen, att en man har
varit i Moskva eller till och med är kommunist, är absolut ohållbar. Det
verkliga skälet till det avgörande, som av svenska regeringen fattats i
mitt fall, är icke, att jag är kommunist, eller har lagt mig i svenska affärer,
utan att jag är en indisk revolutionär och därför ådragit mig
Brittiska regeringens onåd.”

Med anledning härav ber jag få anhålla om kammarens tillstånd
att få till statsministern framställa följande frågor:

1 :o) Varför har den asylrätt för rättstankarna, som hävdades av
utrikesledningen under krigstiden, sedermera efter fredsslutet och vårt
inträde i folkens förbund ansetts mer eller mindre oförenlig med vårt
lands sanna intressen?

2:0) Vad kan vara anledningen till att särskilt en talan för nationaliteternas
självbestämningsrätt icke vidare såsom förut kan tillåtas för
utländsk man och kan det emotses en omkastning igen i en så beskaffad
utrikespolitik?

Tisdagen den 31 maj.

149 Nr 40.

3:0) Är det diplomatisk kutym, att en politisk flykting, som ej skä- Begäran att
ligen anses kunna utvisas, understundom beredes tillfälle att gorå en iJterpell&- °
kortare utflykt över gränsen och sedan, emot hans antaganden och givna tion ,• an[edförespeglingar,
vägras oförmodat passvisering för återfärden? ningavväg 4:0)

Finns det anledning till förhoppning, att den landsflyktige in- råd passvisediem
Virendranath Chattopadhyaya, som vistats här i nära fyra år, skall
kunna beredas tillfälle återvända från sin utflykt till Berlin i svenskt (ports.)
affärsärende ?

Även denna anhållan bordlädes på begäran.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ström under
tolv dagar från den 28 i denna månad på grund av resa.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl 3,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.